SOU 1963:9

1955 års universitetsutredning

N 4-0 G(

oå (—

- CDL"

&( 4. IGT?»

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

_Q__ 19633 C STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1963:9

Ecklesiastikdepartementet

UNIVERSITETENS OCH HÖGSKOLORNAS

ORGANISATION OCH FÖRVALTNING

1955. ÅRS UNIVERSITETSUTREDNINC

VII

Stockholm 1963

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1963

Kronologisk förteckning

. En teknisk institution inom Stockholms universitet. Svenska Reproduktion AB. 114 3. E.

. Kommunalförbundens lånerätt. Idun. 44 :. L

. Utrikesförveltningens orgmisetion ooh personelbehov. Idun. 90 !. U.

. Administrativ organisation inom utrikesförveltningen. Idun. 95 !. U.

. Försvamkoetnadernn budgetåren 1968/67. Idun. 180 :. Fö.

. Indelnings- och samarbetafrågor i Göteborgn— och Malmö- områdenn. Idun. 212 !. I.

. Utlännings tillträde till offentlig tjänst. Svalka Repro- duktione AB. 40 !. Ju.

. lårelimhär nationalbudget för år 1963. Marma. IV + 07 e. l.

. Universitetens och högskolornas organisation och förvalt- ning. Baggström. 509 8. E.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, iir tryckorten Stockholm.

Ecklesiastikdepartementet

UNIVERSITETENS OCH HÖGSKOLORNAS

ORGANISATION OCH FÖRVALTNING

1955 ARS UNIVERSITETSUTREDNINC

VII

IVAR HZEGGSTRÖMS TRYCKERI AB STOCKHOLM 1963

Till Herr Statsrådet och Chefen

för Kungl. Ecklesiastikdepartementet

Den 30 juni 1955 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för ecklesiastikdeparte— mentet att tillkalla högst fem sakkunniga för att verkställa utredning och avgiva förslag angående universitetens och högskolornas uppgifter och behov. De med stöd av detta bemyndigande tillkallade sakkunniga antog benämningen 1955 års universitetsutredning.

De riktlinjer, som borde vara vägledande för universitetsutredningens arbete, angavs i departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet den 30 juni 1955, vilket yttrande återfinnes i utredningens betänkande I, Den akademiska under— visningen. Forskarrekryteringen (SOU 1957: 24), som överlämnades till departe— mentschefen med skrivelse den 29 juni 1957.

Universitetsutredningen har sedermera med skrivelser den 17 december 1957 samt den 10 januari och den 16 maj 1958 avlämnat trenne statistiska utred- ningar, nämligen dels utredningens andra betänkande, Akademikerräkningen 1955 (SOU 1957: 51), dels det tredje betänkandet, Reserverna för högre utbild- ning. Beräkningar och metoddiskussion (SOU 1958: 11), dels det fjärde betän- kandet, Lärarbrist och läraröverskott (SOU 1958: 21).

Med skrivelse den 20 september 1958, i vilken bl.a. även redovisades vissa sedan utredningens tillsättande inträdda skiften i utredningens sammansättning, överlämnade universitetsutredningen sitt femte betänkande, Forskningens vill— kor och behov (SOU 1958: 32).

Sitt sjätte betänkande, Universitet och högskolor i 1960—talets samhälle. Rikt— linjer och förslag till utbyggnad ( SOU 1959:45 ), överlämnade universitetsut— redningen med skrivelse den 22 december 1959, i vilken jämväl redovisades viss- förändring i utredningens sammansättning.

Utredningen har, sedan det sjätte betänkandet avlämnades, avgivit följande remissyttranden: Den 5 april 1960 över jordbrukshögskoleutredningens betänkande, Högre utbild— ning, forskning och försök på lantbrukets område;

den 8 september 1960 över tvenne inom ecklesiastikdepartementet utarbetade promemorior rörande universitetslektorers ställning i universitets— och hög- skoleorganisationen;

den 8 september 1960 över 1956 års skogshögskole- och skogsforskningskom- mittés betänkande, Forskning och högre utbildning på skogsbrukets område: den 30 september 1960 över meteorologiutredningens betänkande angående orga- nisationen av forskningen och undervisningen i meteorologi;

den 20 december 1960 över betänkande angående inrättande av en fond av malmvinstmedel till främjande av naturvetenskapligt och tekniskt forsknings- och utvecklingsarbete;

den 24 februari 1961 över läkarprognosutredningens betänkande, Om läkarbehov och läkartillgång; den 244 februari 1961 över Iäkarutbildningsberedningens betänkande, Program för ökad läkarutbildning; den 6 juni 1961 över promemoria rörande ATP—avgifter m.m. för personal av— lönad ur forskningsrådsmedel m.m.; den 11 september 1961 över av statens råd för byggnadsforskning gjord fram- ställning om anslag för samhällsplaneringsforskning; den 25 september 1961 över socionomutbildningskommitténs förslag om social- institut i Umeå; den 27 oktober 1961 över 1960 års byggnadsstyrelseutrednings betänkande. Byggnadsstyrelsens organisation; den 27 oktober 1961 över kommitténs för nya utbildningsvägar vid de filosofiska fakulteterna betänkande, Högre journalist- och reklamutbildning; samt den 27 oktober 1961 över 1957 års studentbostadsutrednings betänkande, Ända— målsenliga studentbostäder.

För att såsom experter biträda universitetsutredningen har Herr Statsrådet bl. a. tillkallat genom beslut den 10 mars 1958 byrådirektören vid tekniska högskolan i Stock- holm F. A. G. Hagström; genom beslut den 9 februari 1959 numera sekreteraren i Kungl. Vetenskaps- akademien, professorn E. G. Rudberg; samt genom beslut den 24 maj 1962 sekreteraren i Sveriges Industriförbund, politices magistern Jan Ebbe Rydén.

Den situation, som förelåg vid tidpunkten för utredningens tillkallande, vill utredningen karaktärisera på följande sätt:

Samhällets utveckling kännetecknades av en stigande expansionstakt såväl inom näringslivet som beträffande det allmännas och annan serviceverksamhet. Denna expansion hade självfallet som förutsättning en teknisk omvandling inom produktionen, en stigande utbildningsstandard inom befolkningen och en allt— mera specialiserad service-apparat för kommunikation, distribution, administra— tion och fortsatt utvecklingsarbete. Detta hade i sin tur lett till en stegrad efter— frågan på kvalificerad arbetskraft, en efterfrågan icke minst på forskare och

andra akademiskt utbildade specialister. 1930-talets akademikeröverskott på vissa områden hade förbytts i en alltmera utpräglad arbetskraftsbrist inom snart sagt alla delar av arbetsmarknaden för akademiker.

En fortsatt expansion måste förutsätta ett relativt sett allt starkare tjänste- mannainslag, icke minst av akademiker, inom den yrkesverksamma befolkningen. Detta förutsatte i sin tur en ökad utbildningsbenägenhet hos ungdomen och en stark expansion av hela den offentliga utbildningsorganisationen.

På tillströmningssidan hade också under 1950-talets första hälft en ny situa- tion börjat inträda. Ungdomens utbildningsbcnägenhet mätt i andelen ung- domar i en årskull som på olika nivåer söker sig till högre utbildning -—— hade sedan länge varit i stigande. Å andra sidan hade själva befolkningsunderlaget i de aktuella åldrarna tidigare varit vikande, och antalet ungdomar under utbild- ning var därför relativt konstant under hela 1940-talet. Då omkring år 1950 de allt större födelseårgångarna nådde skol- och utbildningsåldrarna, började även det absoluta antalet studerande stiga i hastig takt. De två faktorer utbild- ningsbenägenheten och årskullarnas storlek —, som tidigare verkat emot var- andra, började nu verka i samma riktning, vilket resulterade i den utomordent- ligt starka expansion av hela utbildningsorganisationen, som ännu pågår. Det kan i detta sammanhang nämnas, att antalet årligen avlagda studentexamina vid allmänbildande gymnasier mer än fördubblades mellan åren 1950 och 1960. Då studenternas benägenhet att efter studentexamen välja utbildning vid univer- sitet och högskolor samtidigt ökade, följde med gymnasiets expansion en ännu starkare ökning av tillströmningen till akademiska studier.

För denna situation var universitets- och högskoleorganisationen endast ofull- ständigt rustad. Universitetsutredningens uppgift blev att med utgångspunkt i en dynamisk samhällsutvecklings behov och en starkt stegrad efterfrågan på utbildningsplatser utarbeta riktlinjer för en stark och snabb utbyggnad av uni— versitetens och högskolornas forsknings- och utbildningsorganisation.

Tre problemkomplex har varit av avgörande betydelse i detta arbete. De flesta slagen av akademisk yrkesutbildning fordrar lång studietid. Beslut rörande förändringar i fråga om utbildningskapaciteten får därför effekt på arbetsmarknaden först efter flera år och denna effekt blir av nämnvärd kvanti- tativ betydelse först efter ytterligare ett antal år. En aktiv planering av den akademiska utbildningsorganisationens kapacitet måste därför taga sikte på en tänkt arbetsmarknad 10 år 20 år framåt i tiden. Samtidigt utgör forskningen grundval för utbildningen vid universitet och högskolor. Ansvaret för denna ut- bildning ligger och bör ligga hos aktiva forskare. Förutsättningen för en adekvat utbildning för 1960-talets studenter måste därför vara en tillräcklig forskar— rekrytering bland 1940- och 1950-talens akademiker. Denna forskar-rekrytering hade därvid att konkurrera med en arbetsmarknad utanför de akademiska läro— anstalterna, som karaktäriserades av en allvarlig brist på. högt kvalificerade akademiker. Forskarrekryteringsproblemet har med hänsyn härtill varit ett av de mest betydelsefulla i utredningens arbete.

Det andra huvudproblemet har även det sammanhang med tidsfaktorn. Det stod från början klart, att en långsiktig plan för utbyggnaden av de s.k. spär- rade utbildningslinjcrna icke kunde börja realiseras förrän efter ett relativt tids- krävande utredningsarbete. Den växande studenttillströmningen måste under detta skede så gott som helt söka sig till de fria fakulteterna, enkannerligen de humanistiska och matematisk—naturvetenskapliga. Redan vid tidpunkten för utredningens tillkallande var dessa fakulteters utbildningsresurser hårt ansträng— da och situationen måste beräknas bli allt svårare under de närmaste åren. Därtill kom, att de filosofiska fakulteternas utbildningsorganisation krävde en översyn i syfte att nedbringa studietidens längd och förhindra ofrivilliga studie- avbrott.

Det tredje huvudproblemet har gällt bedömningen av den framtida balansen. på arbetsmarknaden för akademiker. Medan bristen på arbetskraft med akade- misk utbildning syntes vara särskilt svårartad i vad avsåg tekniskt, medicinskt, naturvetenskapligt och samhällsvetenskapligt utbildade, pekade tendenserna på tillströmningssidan på att en mycket stor del av studenterna sökte sig till studier inom de rent humanistiska disciplinerna.

En analys av förutsättningarna för en målmedveten utbildningspolitik från statsmakternas sida på här ifrågavarande område försvårades emellertid av brister i det datamaterial, som en sådan analys måste grundas på. Det blev där- för nödvändigt för utredningen att själv insamla ett mera fullständigt och enhet— ligt sakmaterial än som fanns tillgängligt. Utredningen igångsatte under sitt första arbetsår ett flertal, delvis relativt omfattande statistiska undersökningar. De av dessa undersökningar, som berörde studieförhållandena, redovisades i ut— redningens första betänkande. Tre större undersökningar redovisades däremot i fristående form såsom de ovannämnda andra, tredje och fjärde betänkandena.

Den första av de nämnda särskilda undersökningarna, den inom utredningens sekretariat utförda s.k. akademikerräkningen 1955, utgjorde i själva verket grunden för en kvantitativ bedömning av de skilda akademikergruppernas ut— veckling, i det att man därigenom fick en uppfattning om dessa kategoriers fak— tiska storlek, om deras sammansättning i åldershänseende, om deras olika verk— samhetsområden och om andelen yrkesverksamma inom skilda grupper. Utred- ningens egna, liksom alla senare gjorda bedömningar av tendenserna på akade- mikernas arbetsmarknad, har byggts på den grund, som lagts genom denna undersökning.

Den andra av de nämnda undersökningarna, den av numera professorn Kjell Härnqvist genomförda undersökningen rörande reserverna för högre utbildning, icke minst teknisk och naturvetenskaplig utbildning, utgjorde också en för ut- redningens liksom för andra utredningars och för den allmänna diskussionen i utbildningsfrågor grundläggande studie av frågan om eventuella begåvnings- mässiga hinder för utbildningsväsendets expansion.

Den tredje undersökningen, undervisningsrådet Ragnar Lundblads beräk- ningar rörande lärarbrist och läraröverskott, utgjorde en intensivstudie av ten-

denserna på tillgångs- och efterfrågesidorna då det gällde ett av de viktigaste verksamhetsområdena för arbetskraft med akademisk utbildning. Senare under- sökningar på detta föränderliga fält har byggt på den metodik Lundblad ut- arbetat.

Under sitt första arbetsår igångsatte utredningen ytterligare en större statis- tisk undersökning, den nämligen rörande forskningsvolymens storlek. Denna undersökning, vars resultat redovisades i utredningens femte betänkande, ut- gjorde grunden för utredningens förslag om förstärkning av forskningens resurser och den torde alltjämt vara av värde vid bedömningar på detta område, även om den snabba utvecklingen gjort själva siffermaterialet mindre användbart.

Arbetet på att utarbeta riktlinjer för forskningsstödets förstärkning och för hela universitets- och högskoleorganisationens utbyggnad under en fem— år tioårs- period måste, som framhållits, grundas på resultaten av de nämnda särskilda undersökningarna och kunde därför ej redovisas förrän tre respektive fyra och ett halvt år efter utredningens tillkallande. Med hänsyn till forskarrekryteringens betydelse, bl.a. som förutsättning för all utbyggnad av universitets- och hög- skoleverksamheten, och till den press på de filosofiska fakulteternas organisation och resurser, som den stigande studenttillströmningen till dem utgjorde, var det nödvändigt för utredningen att så snart som möjligt och parallellt med arbetet med de statistiska undersökningarna utarbeta förslag till omedelbara åtgärder i syfte att stimulera forskarrekryteringen och förbättra de filosofiska fakulteternas arbetssituation.

Detta var bakgrunden dels till den framställning från utredningen, som ledde till den vid 1956 års riksdag beslutade punkt-upprustningen av de grundläggande matematisk-naturvetenskapliga ämnenas utbildningskapacitet och forskarrekry- teringsmöjligheter, dels till tillkomsten av utredningens första förslagsbetän- kande. Vad utredningen i detta betänkande föreslog, har i allt väsentligt genom- förts, främst genom statsmakternas beslut år 1958. Härigenom förstärktes åt- gärderna för främjande av forskarrekryteringen högst avsevärt. Doktorand- stipendier infördes vid de tekniska högskolorna. Licentiand- och doktorand- stipendiernas antal ökades. Medelsanvisningen till ograduerade forskares veten- skapliga verksamhet höjdes vad de medicinska fakulteterna m.fl. beträffade och anslag av motsvarande slag infördes som en helt ny rekryteringsstimulerande åtgärd i fråga om juridisk, teologisk, humanistisk, samhällsvetenskaplig, natur- vetenskaplig och teknisk forskning. De biträdande lärarbefattningarna ombilda- des till extra ordinarie tjänster med placering i lönegrad. Assistent- och amanu- ensbefattningarna gjordes till tjänster i reglerad befordringsgång. Därjämte an- gavs vissa rekommendationer rörande organisationen av utbildningen på hög- stadierna och lades, genom tillkomsten av statistiken rörande licentiander och doktorander, grunden för ett fortlöpande reformarbete på forskarutbildningens område.

I fråga om de filosofiska fakulteternas utbildningsorganisation innebar 1958 års på universitetsutredningens första betänkande grundade universitetsreform

införandet av en ny typ av ordinarie universitetslärartjänster universitets- lektoraten och därjämte en radikal omläggning av systemet för tilldelning av lärarkrafter för dessa fakulteters undervisning. I stället för att som förut arbeta med genom riksdagsbeslut begränsade resurser för undervisningen av ett obe- gränsat och starkt stigande antal studenter fick dessa fakulteter nu, genom den s.k. automatiken, möjlighet att anpassa undervisningsresurserna till föreliggande behov av undervisning.

Sedan utredningen för fem år sedan framlade sitt förslag rörande denna om- läggning av systemet för tilldelning av lärarkrafter för de filosofiska fakulteter- nas undervisning, har antalet studerande vid dessa fakulteter fördubblats.

Universitetsutredningens andra förslagsbetänkande — betänkandet Forskningens villkor och behov syftade, även det, till att skapa vad som kunde kallas en bas för den fortsatta expansionen, en garanti för att universitetens och högsko- lornas resurser för forskning och forskarutbildning skulle utbyggas i takt med deras utbildningsorganisation.

Vad utredningen i detta betänkande föreslog, är till vissa väsentliga delar nu genomfört, främst genom vid 1959 års riksdag fattade reformbeslut. Genom omläggningen av assistenttjänsterna vid de tekniska högskolorna till tjänster av samma slag som universitetens assistenttjänster (1 000 årstimmars i stället för tidigare heltidstjänstgöring i institutionens arbete) skapades en helt ny situation för forskarrekryteringen inom de tekniska disciplinerna. Genom införandet av universitetslcktorat vid de tekniska högskolorna gavs dessa högskolors pro- fessorer och laboratorer förbättrade möjligheter att meddela forskningsundervis- ning. Regler fastlades i syfte att åt forskningen och undervisningen vid samt- liga läroanstalters institutioner garantera fasta minimiresurser i form av assis- tent- och biträdespersonal. Forskarassistenttjänsterna infördes. E. 0. docent- tjänster tillkom vid tandläkarhögskolorna. Anslaget till biträdeshjälp åt docenter- tillkom. Ytterligare forskardocent- och docenttjänster har successivt inrättats. S. k. särskilda forskartjänster har tillkommit för naturvetenskaplig forskning, atomforskning och samhällsforskning samt till antalet ökats för den medicinska forskningen. Statens humanistiska forskningsråd samt statens råd för samhälls- forskning och för atomforskning har nybildats respektive omorganiserats.

Det sjätte betänkandet, Universitet och högskolor i 1960-talets samhälle, inne- fattade utredningens på grundval bl. a. av de i det föregående nämnda statistiska undersökningarna utarbetade riktlinjer och förslag till utbyggnad under 1960- talet främst årtiondets första hälft —— av de högre läroanstalterna. Vad som här framlades var ett på bedömningar av aktuella tendenser på både tillström- nings- och efterfrågesidorna grundat förslag till program omfattande hela det akademiska fältet, även om konkreta förslag icke framlades i fråga om sådana utbildningslinjer, rörande vilka utredningsarbete pågick inom andra kommittéer. Betänkandet innehöll därjämte av utredningens bedömningar och förslag för-

anledda rekommendationer dels rörande tillströmningen till humanistiska stu- dier, dels rörande dimensioneringen av annan postgymnasial utbildning än akademisk sådan.

Det av utredningen framlagda programmet godtogs i allt väsentligt av statsmakterna genom beslut vid 1960 års riksdag. Programmet är nu under förverkligande. Det innebär, att en ny teknisk högskola upprättas i Lund, att Chalmers tekniska högskola får sin kapacitet ökad med drygt 60 procent, att även tekniska högskolan i Stockholm utbygges i icke oväsentlig omfattning och att civilingenjörsutbildning i begränsad utsträckning meddelas också vid Upp- sala universitet. Det innebär vidare, att civilekonomutbildning påbörjats inom ramen för en ekonomisk fakultet vid universitetet i Lund och att handelshög— skolan i Göteborg förstatligats och i samband därmed fått sin utbildningskapa- citet och sina resurser avsevärt förstärkta. Det antagna programmet innebär vidare, att en matematisk-naturvetenskaplig fakultet upprättats vid Göteborgs universitet och att byggenskap igångsatts för en utökning, totalt sett med nära 170 procent, av utbildningskapaciteten vid de centrala naturvetenskapliga labo- rationsämnenas institutioner. Vidare har beslut fattats om den medicinska hög- skolans i Umeå omorganisation till en fullständig läroanstalt för läkarutbildning, och nya riktpunkter har beslutats för tandläkarutbildningens utbyggnad, inne- bärande bl.a. principbeslut om tandläkarutbildning även i Göteborg. Försök och fortsatt utredning pågår i syfte att få till stånd en differentiering av huma- nistutbildningen. Generalplanearbetet för Umeå pågår med beaktande av möj- ligheten att komplettera den akademiska organisationen där med forsknings- och utbildningsresurser jämväl i samhällsvetenskapliga och matematisk—naturveten- skapliga ämnen. Nyligen har också förslag framlagts om anordnande av sådan utbildning i Umeå från och med läsåret 1963/64. Studentlinjer har inrättats vid tre tekniska gymnasier. Slutligen har inom arbetsmarknadsstyrelsen upprättats ett prognosinstitut med i jämförelse med tidigare förhållanden avsevärt för- stärkta resurser för utbildnings- och yrkesprognoser.

För programmets förverkligande har i enlighet med utredningens rekommen- dationer tillkallats speciella kommittéer och utredningsgrupper, som haft att fullfölja program-betänkandets utredningar i speciella hänseenden. I flera av dessa gruppers arbete har utredningens ledamöter medverkat.

Även det som grund för programmet liggande utredningsarbetet har full- följts. Som ett resultat härav har prognos— och planeringsgruppen inom eckle- siastikdepartementet nyligen offentliggjort en promemoria rörande det högre utbildningsväsendets fortsatta utbyggnad jämte därtill anknytande statistiska sammanställningar rörande tendenserna på akademikernas arbetsmarknad fram till mitten av 1970-talet.

Parallellt med att det i utredningens sjätte betänkande framlagda programmet sålunda successivt förverkligas har universitetsutredningen fullföljt sitt eget arbete.

Den del av det åt utredningen anförtrodda uppdraget, som återstod, sedan utredningen avlämnat sina sex första betänkanden, omfattade frågorna om de högre läroanstaltemas organisatoriska ställning och förvaltningsmässiga struk- tur. Sedan utredningen gått igenom den härmed förbundna, principiella proble- matiken och preliminärt tagit ställning till riktlinjerna för universitets— och högskoleväsendets centrala och lokala organisation, hemställde utredningen våren 1961 hos dåvarande statens organisationsnämnd om bistånd med särskilda organisationsundersökningar. Sådana undersökningar har därefter under hösten 1961 och våren 1962 genomförts av statskontoret. Detta arbete utfördes såtill— vida i samarbete mellan utredningen och statskontoret, att utredningen ställde det inom utredningen föreliggande utredningsmaterialet till förfogande för stats- kontorets arbetsgrupp, varjämte arbetsgruppens chef deltog i utredningens sam- manträden. I övrigt genomfördes statskontorets undersökningar helt fristående från utredningens arbete.

Statskontorets rapport över den genomförda organisationsundersökningen med därtill anknytande rekommendationer och förslag rörande universitets— och högskoleväsendets organisation och administration överlämnades till utred- ningen med skrivelse den 6 juli 1962 och offentliggjordes därvid i stencilerad form. Universitetsutredningen överlämnar härmed till Herr Statsrådet sagda rapport i tryckt form och under titeln Universitetsväsendets organisation såsom ett bihang till utredningens nu föreliggande betänkande.

Universitetsutredningen vill i anslutning härtill uttala, att statskontorets rapport utgör en betydelsefull del av det material, på vilket utredningens nu föreliggande betänkande och förslag är grundade. På flera och väsentliga punkter överensstämmer utredningens rekommendationer med statskontorets. På andra väsentliga punkter avviker de två förslagen från varandra. Utredningen har i betänkandet avslutningsvis i varje kapitel redovisat sagda förhållanden.

Universitetsutredningens nu föreliggande betänkande innefattar förslag om en omorganisation av universiteten och högskolorna inom ecklesiastikdeparte— mentets verksamhetsområde liksom av den centrala ledningen för dessa läro- anstalter. Som bilagor till betänkandet är fogade utkast dels till stadga för universiteten och vissa högskolor, dels till kungörelse rörande den centrala led- ningen för dessa. Till vissa, i första kapitlet närmare angivna partier av nämnda stadgeutkast har utredningen icke tagit annan ställning än att de införts i ut- kastet såsom en illustration till hur gällande bestämmelser kan överföras till den föreslagna, nya universitets- och högskoleorganisationen. Rörande den formella utformningen av stadgeutkasten har samråd ägt rum med ecklesiastikdeparte- mentets rättsavdelning.

Betänkandet innefattar även förslag till administrativ organisation för de centrala och lokala universitets/högskolemyndigheterna samt förslag rörande för denna administration erforderliga tjänster i lönegrad A 19 och högre. Däremot har utredningen — liksom statskontoret —— ansett, att behovet av amanuens— personal samt av kanslist- och övrig biträdande personal inom universitetens/

högskolornas lokala och centrala förvaltning kan överblickas först med ledning av mera detaljerade undersökningar än de som kunnat företagas inom ramen för uppdraget att belysa frågan om de organisatoriska förutsättningarna för hela universitets- och högskoleväsendets anpassning till utvecklingens krav.

Under hänvisning till vad ovan anförts får universitetsutredningen härmed vördsamt överlämna sitt betänkande VII, Universitetens och högskolornas organisation och förvaltning, jämte såsom bihang därtill statskontorets ovannämnda rapport. Samtidigt överlämnas tvenne inom utredningens sekreta- riat utarbetade promemorior rörande dels universitetsorganisationen i övriga nordiska länder, dels organisationen för statsbidrag till universiteten i Stor- britannien.

Experterna Hagström, Rudberg och Rydén har deltagit i utarbetandet av detta betänkande, Rydén från och med den tidpunkt, vid vilken han tillkallades att biträda utredningen. Experten Rydén har avgivit särskilt yttrande.

Till utredningen för övervägande i samband med utredningsuppdragets full- görande av ecklesiastikdepartementet överlämnade skrivelser från riksdagen samt från myndigheter, organisationer och enskilda redovisas i bilaga 1.

Det åt universitetsutredningen anförtrodda uppdraget är härmed fullgjort.

Stockholm den 17 januari 1963

TORGNY SEGERSTEDT SUNE BERGSTRÖM SVEN MOBERG HJALMAR OLSON INGVAR SVENNILSON

/ Håkan Berg

Första kapitlet - Utgångspunkter .....................................

A. Kvantitativa utgångspunkter ...................................... 1. Studentantalet ................................................

2. Personal och kostnader

. Kvalitativa utgångspunkter ....................................... 1. Forskningens frihet och forskningspolitiken ...................... . Forskningen och universitets/högskoleorganisationen ..............

. Universitetsutbildningen ....................................... a) Utbildningslinjernas dimensionering .......................... b) Utbildningens innehåll ...................................... c) Utbildningens organisation ..................................

. Slutsatser

Andra kapitlet - Institutioner och institutionsgrupper ..................

A. Institutionernas nuvarande uppgifter och organisation .............. 1. Vad är en institution? ..........................................

. Institutionernas funktioner för forskningen ....................... 2 3. Institutionernas funktioner för utbildningen ...................... 44 . Institutionernas uppgift i planeringsarbetet ......................

. Institutionsföreståndarnas ställning .. ............................

B. Diskussion och förslag ............................................

1. Institutionsindelningen a) Allmänna synpunkter ....................................... b) Forskningsavdelningar ...................................... c) Översyn av institutionsindelningen ........................... d) Institutionsgrupper m.m. ...................................

e) Gemensamma institutioner eller institutionsgrupper i Göteborg och Lund ..................................................

. Institutionsorganisationens uppgifter ............................ a) Allmänna synpunkter ....................................... b) Särskilda service—enheter .................................... c) Forskningsanslagens administration .......................... d) Personalredovisning och ekonomisk förvaltning ................ 69" e) Upphandling .............................................. 70 f) Utbildningens organisation .................................. 71

. Institutionsledningen .......................................... 73 a) Huvuddragen i utredningens förslag .......................... b) De ordinarie lärarna ........................................ c) Institutionskollegiet ........................................ d) Prefekten

. Institutionsgruppernas organisation .............................

. Övriga institutioner och inrättningar ............................ 86

Statskontorets ståndpunkt ........................................... 88

Tredje kapitlet - Fakulteter och sektioner .............................. 91

A. Fakultetsorganens nuvarande uppgifter och organisation .............. 91 1. Fakultets- och sektionsindelningen .............................. 91 2. Fakultetsorganens uppgifter .................................... 9-1

B. Diskussion och förslag ............................................ 97 1. Fakultetsorganens framtida uppgifter ............................ 97

2. Fakultets- och sektionsindelningen .............................. 102 a) Allmänna synpunkter ....................................... 102 b) Universiteten .............................................. 107

Samhälls- och företagsvetenskapliga fakulteter s. 107. Sektionsindelning av de matematisk-naturvetenskapliga. fakulteterna. s. 111. De medicinska fakulteterna s. 115. Ledamotskap i mer än en fakultet (sektion) s. 116.

e) Fackhögskolorna ........................................... 117 3. Fakulteternas och sektionernas sammansättning .................. 120

. Fakulteternas och sektionernas organisation ...................... 124 a) Utbildningsnämnder ........................................ 124

b) Fakultets-, sektions- och ämnesgrupper m.m. ................ 139

Kompletterade sektioner s. 139. Fakultets- och sektionsgrupper s. 142. Ämnes- grupper s. 144.

c) Fakultets— och sektionsnämnder .............................. 146 d) Dekanerna ................................................ 149

Statskontorets ståndpunkt ........................................... 151

Fjärde kapitlet - Den lokala universitets/högskolestyrelsen .............. 152

Inledning ........................................................... 152

A. Universitets/högskolestyrelsens nuvarande organisation och uppgifter . . 153

B. Diskussion och förslag ............................................ 161

1. Universitets/högskolestyrelsens uppgifter ........................ 161 a) Allmän tillsyn och vård ..................................... 161 b) Vetenskapliga bedömningar ................................. 162 e) Planering .................................................. 167 d) Fördelningsärenden ......................................... 169 e) Personaladministration ..................................... 175 f) Ekonomisk förvaltning ...................................... 180 g) Utbildningsorganisationens administration .................... 182 h) Intagning av nya studerande m.m. .......................... 184

. Universitets/högskolestyrelsens organisation ..................... 186 a) Allmänna synpunkter ....................................... 186 b) Konsistoriet ............................................... 189 c) Samarbetsnämnder ......................................... 195 d) Rektor .................................................... 198 e) Universitetsråd (motsvarande) ............................... 203

Statskontorets ståndpunkt ........................................... 206

Femte kapitlet - Universitetens och högskolornas centrala ledning ........ 209 A. De centrala myndigheternas nuvarande uppgifter och organisation . . . . 209

B. Diskussion och förslag ............................................ 212

1. De centrala myndigheternas uppgifter .......................... 212 a) Vissa avgränsningar ........................................ 212

b) De administrativa uppgifterna ............................... 214 Personaladministration och fördelningsärenden s. 214. Akademiska befordrings- ärenden och docentförordnanden s. 216. Fakultetsorganisatoriska frågor s. 218. Utbildningsorganisationens administration s. 219. Intagningsbestämmelser m.m.

s. 220. Inredning och utrustning av nya lokaler s. 224. Sammanfattning 5. 225.

c) De planerande och utredande uppgifterna .................... 227 2. De centrala myndigheternas organisation ........................ 229 a) De administrativa uppgifterna ............................... 229 b) De planerande uppgifterna .................................. 231

c) Frågan om gemensamma eller separata organ för de administra— tiva och de planerande uppgifterna .......................... 233 3. Universitetskanslersämbetet och beredningarna ................... 235 a) Universitetskanslersämbetct ................................. 236 b) Fakultetsberedningarna ..................................... 239 c) Utrustningsberedningen ..................................... 243 d) Samordningsfrågan ......................................... 244 e) Tillsättningsförfarande m. m. ................................ 251 Statskontorets ståndpunkt ............................................ 259 Sjätte kapitlet - Utbildningsråd ...................................... 262 Inledning .......................................................... 262 A. Den nuvarande avdelnings— och fakultetsråden ...................... 263 B. Diskussion och förslag ............................................ 265 ]. Rådsinstitutionens utsträckande ................................ 265 2. Rådens benämning ............................................ 270 3. Frågan om lokala eller centrala utbildningsråd .................... 270 4. Utbildningsrådens organisation och befogenheter .................. 274 5. Utbildningsrådens sekretariat .................................. 279 Statskontorets ståndpunkt ........................................... 280 Sjunde kapitlet ' Läroanstalternas omfattning .......................... 282 Åttonde kapitlet - Förvaltningens uppbyggnad ......................... 286 Inledning ........................................................... 286

A. Universitetens och högskolornas förvaltningar ........................ 287 1. Förvaltningens uppgifter ....................................... 287 3) Nuvarande uppgifter ....................................... 287 b) Avgående uppgifter ........................................ 291

c) Tillkommande uppgifter .................................... 291

2. Förvaltningens organisation .................................... 294 a) Allmänna synpunkter ...................................... 294 b) Gemensam förvaltning inom en läroanstalt .................... 297

e) Gemensam förvaltning för två eller flera läroanstalter .......... 298

Allmänt 5. 298. Göteborg s. 300. Lund 5. 301. Stockholm 5. 303. d) Principerna för den lokala förvaltningens organisation .......... 306 e) De enskilda förvaltningarnas organisation .................... 316

Uppsala universitet 5. 317. Lunds universitet s. 319. Göteborgs universitet och Chalmers tekniska högskola s. 320. Kansliet vid samarbetsnämnden i Stockholm s. 321. Stockholms universitet 3. 323. Karolinska institutet s. 324. Tekniska högskolan i Stockholm 5. 324. Sammanfattning av utredningens förslag beträf— fande förvaltningsorganisationen i Stockholm s. 325. Umeå universitet 8. 325. Tekniska högskolan i Lund 5. 326.

B. Universitetskanslersämbetet ....................................... 326 1. Ämbetets arbetsuppgifter ...................................... 326

a) Nuvarande uppgifter ....................................... 327

b) Avgående uppgifter ........................................ 329

e) Tillkommande uppgifter .................................... 330

2. Ämbetets organisation ......................................... 332

a) Allmänt ................................................... 332

b) Utbildningsadministrativa byrån ............................. 336

e) Ekonomiskt—administrativa byrån ............................ 337

d) Kanslibyrån ............................................... 338

C. Fakultetsberedningarna och kanslerskollegiet ........................ 339 1. Uppgifter .................................................... 339

2. Sekretariatsorganisation ........................................ 34]. D. Sammanfattning ................................................. 342 Statskontorets ståndpunkt ........................................... 343 Nionde kapitlet - Beräkning av kostnaderna ........................... 347 1. Den lokala förvaltningen ....................................... 347

2. Universitets/högskoleväsendets centrala ledning .................. 351

Sid.

a) Univcrsitetskanslersämbetet ................................. 351 b) Kanslerskollegiet och de centrala beredningarna m. m. .......... 352

e) Sammanfattning av lönekostnaderna för universitets/högskolevä- sendets centrala ledning ..................................... 3553 Sammanfattning ................................................. 355 Sammanfattning och förslag .......................................... 357 A. Sammanfattning ................................................. 357 B. Förslag ....................................................... '.. 367 Särskilt yttrande av experten Rydén .................................. 369

Bilagor

1. Förteckning över av ecklesiastikdcpartementet till universitetsutred— ningen överlämnade skrivelser .................................. 375

2. Utkast till Kungl. Maj:ts kungörelse angående den centrala ledningen av universiteten och vissa högskolor ............................ 377 Inledande bestämmelser 5. 377. Universitetskanslersämbetet s. 377. De centrala beredningarna s. 380. Utbildningsråd s. 383. Kanslerskollegiet s. 384.

3. Utkast till Kungl. Maj:ts stadga för universiteten och vissa högskolor (universitetsstadga) ........................................... 385 Allmänna bestämmelser 5. 385. Universitetets styrelse s. 386. Forskningens och ut- bildningens organisation 5. 393. Lärarna och deras åligganden m.m. s. 402. De studerande s. 406. Undervisningen och examinationen s. 410. Akademiska disputa- tioner s. 411. Tjänstetillsättning och kompetensfordringar m.m. s. 413. Semester och annan ledighet samt vikariat och avsked s. 425. Protokoll samt arbets- och mot— tagningstid m.m. s. 427. Åtal och disciplinär bestraffning s. 428. Besvär s. 430;

Bihang - Den nuvarande universitets- och högskoleorganisationen ........ "431 Inledning .......................................................... 431 A. Byggenskap och utrustning för universitet och högskolor ............ 433 1. Byggenskap och byggnadsförvaltning ............................ 433 2. Inredning och utrustning av nya lokaler ......................... 436

B. Universitetsorganisationen ........................................ 437 1. Kanslern ..................................................... 438

2. Den lokala universitetsstyrelsens organ .......................... 442 &) Det större konsistoriet ...................................... 442

b) Det mindre konsistoriet ................................ ' ..... 444

e) Drätselnämnden ........................................... 446

d) Rektor .................................................... 448 0) Den akademiska församlingen ............................... 450

f) Akademiräntmästare och akademisekreterare .................. 451

3. Fakulteterna .................................................. 452 4. Institutionerna ............................................... 465 C. Karolinska institutet ............................................. 468 a) Lärarkollegiet ................................................ 469 b) Kollegienämnden .............................................. 470

e) Förvaltningsnämnden ......................................... 471 d) Rektor ....................................................... 471

e) Institutionerna ................................................ 472 Sammanfattning ................................................. 472 D. Medicinska högskolan i Umeå ..................................... 473 E. Tandläkarhögskolorna ............................................ 474 a) Lärarkollegiet .......................................... : ...... 475 b) Kollegienämnden .............................................. 475

e) Förvaltningsnämnden .......................................... 476 d) Rektor ....................................................... 476

e) Institutioner ................................................. 477 F. Handelshögskolan i Göteborg ...................................... 477" G. De tekniska högskolorna .......................................... 478- Inledning .......................................................... 478 1. Överstyrelsen ................................................. 479

2. De enskilda högskolornas organisation .......................... 482

a) Lärarkollegiet .............................................. 482

b) Kollegienämnden .......................................... 483

e) Rektor .................................................... 484

d) Avdelningskollegierna och avdelningsråden .................... 485

e) Institutionerna ............................................ 488

Sid. 3. Den tekniska forsknings— och utbildningsorganisationen i Lund .. .. 489

11. Övriga högskolor ................................................. 490 ,1' Styrelser ..................................................... 490 2. 492

3. Kollegier ..................................................... 495 a.) Farmaceutiska institutet .................................... 495 b) Veterinärhögskolan ......................................... 496 e) Lantbrukshögskolan ........................................ 496 d) Skogshögskolan ............................................ 498

4. Institutioner .................................................. 499

I. Interakademiskt samarbete ........................................ 500

Sammanfattning .................................................... 502

Utgångspunkter

A. Kvantitativa utgångspunkter

Den snabba expansionen av universitets— och högskoleväsendet gör det nödvän- digt att från grunden ompröva dess organisation och förvaltning. Man har visserligen full anledning att erkänna den mycket stora elasticitet, som den nuvarande organisationen visat sig besitta vid de påfrestningar, som det senaste årtiondets expansion inneburit. Det måste dock konstateras, att den nuvarande organisationen avpassats för en verksamhet av avsevärt mindre omfattning än den som bedrives vid våra högre läroanstalter och för en avsevärt långsammare takt i verksamhetens utveckling än den vi redan bevittnat under det senaste decenniet.

1. Studentantalet

De svenska universiteten och vetenskapliga högskolorna har under de senaste decennierna undergått en utomordentligt stark utveckling i kvantitativt hän- seende. Ett mått på denna utveckling utgör antalet närvarande studerande, söm, efter att ha legat relativt konstant under krigsåren och stigit från ca 14 000 till ca 17 000 under de fem första efterkrigsåren, därefter har stigit i snabb takt, så att studentantalet höstterminen 1961 låg mer än dubbelt så högt som det gjorde höstterminen 1950 (39 000 mot 16 800). '

Ytterligare ett par siffror må här anges i syfte att belysa vad denna utveck— ling inneburit för enskilda läroanstalter och fakulteter. Antalet studerande vid Uppsala universitet är nu lika högt som det totala antalet studerande vid de två universiteten, Stockholms och Göteborgs högskolor samt karolinska institutet var så sent som år 1946. Den matemetisk-naturvetenskapliga fakul- teten i Lund har fått sitt studentantal i det närmaste fördubblat under de senaste fem åren. Den humanistiska fakulteten i Stockholm omfattar nu flera såsom närvarande registrerade studerande än hela Lunds universitet gjorde så sent som år 1957.

Särskilt stark har studentantalets ökning varit under de allra senaste åren. Detta framgår av sammanställningen på s. 22, som visar studentantalets utveckling vid universiteten och fackhögskolorna under ecklesiastik- och jord— bruksdepartementen under perioden 1959—62.

Mot det stigande studentantalet har svarat en stark ökning av statens in— satser för forskning och akademisk utbildning. Även denna ökning har varit särskilt stark under de senaste åren. Detta framgår av sammanställningen

Antalet närvarande studerande vid universitet och högskolor höstterminerna, 1 95 9—1 9621

Fakultet/högskola 1959 1960 1961 1962 ......................... 2 165 2 106 Teol. fak. ........................ 706 800 837 891 Med. fak. ........................ 3 106 3 316 3 478 3 639 Hum. fsk. ....................... 12 394 14 763 15 854 18 225 Mat.-nat. fsk. .................... 4 780 5 767 6 822 S 101 Tekn. högsk. ..................... 4 772 5 099 5 410 5 823 Handelshögsk. .................... 1 432 1 380 1 680 1 969 Tandläkarhögsk. .................. 1 144 1 173 1 166 1 186 Farm. inst. ....................... 507 538 563 582 Vet.-högsk. ....................... 228 224 212 211 Skogshögsk. ...................... 144 145 145 145 Lantbr.-högsk. .................... 267 293 344 326 Summa 31 645 35 604 38 688 43 592 Procentuell ökning i förhållande till föregående år .................. + 10 % + 13 % + 9 % + 13 %

på s. 23, som visar utvecklingen under de fyra senaste budgetåret av medels- anvisningen under anslagen på driftbudgeten till universitet och högskolor och dessas centrala ledning samt till de statliga forskningsråden och motsvarande ändamål under ecklesiastik-, jordbruks- och handelsdepartementens huvudtit- lar. I sammanställningen ingår även anslagen till byggnadsforskning och trafik- säkerhetsforskning samt därutöver också Stiftelsen Malmfondens bidrag till tek- nisk forskning och utvecklingsarbete m. rn. I siffrorna ingår ej de medel, som de skilda budgetåren anvisats för inredning och utrustning av nya lokaler. Expansionen kommer att fortsätta. För närvarande gäller det vid 1960 års riksdag fastställda programmet för universitetens och högskolornas utbyggnad under 1960—talet. Detta program utgick från i huvudsak följande antaganden och målsättningar: Universitets— och högskoleorganisationen skulle utbyggas med sikte på att hela antalet universitets- och högskolestuderande år 1970 skulle vara minst 53 000 mot vid tidpunkten för besluten drygt 30 000. Denna utbygg- nad avsågs komma till stånd dels genom utbyggnad av redan existerande läro— anstalter och fakulteter, dels genom upprättande av nya sådana på de existe— rande universitetsorterna och i anknytning till redan befintliga läroanstalter, dels genom upprättande av en mera fullständig utbildnings- och forsknings- organisation i Umeå. % höstterminerna 1959—1961 är hämtade ur SOU 1962: 55, tabell 1.5:1. För höst- terminen 1962 har med samma metod beräkningar gjorts med utgångspunkt i statistiska central— byråns preliminära uppgifter om nyinskrivna till och med den 10 oktober 1962; dock har siffrorna för veterinärhögskolan, skogshögskolan och lantbrukshögskolan erhållits från respektive högskola.

. _ _ Medelsanvisning i 1 (100-tal kr. Medelsanvusnmg tilll 1959/60 1960/ 61 1961/ 62 1962/63 1963/64 (förslag)

Centrala universitets- och högskolemyndigheter

m.m. (VIII: E 1—9) .................... 683 397 1 067 1 145 1 488 Universitet och högskolor—' (VIII: E 10—58, 69

—84, 93—97; IX: F 1—5, H 11—15, I 9—13) 146 948 166 025 201 367 221 043 269 870 Statens medicinska forskningsråd

(VIII: E 101—102) ...................... 5 210 5 770 6 295 7 051 9 800' Statens humanistiska forskningsråd

(VIII: E 103) ........................... 1 300 1 450 1 640 1 840 2 125 Statens råd för samhällsforskning

(VIII: E 104—105) ...................... 955 1 210 1 420 1 649 2 091 Statens naturvetenskapliga forskningsråd

(VIII. E 106—107) .................... . 5 230 5 782 6 302 7 316 9 159 Atomforskning m.m. (VIII: E 108—109, 121) 8 680 9 280 9 780 10 845 13 217 Rymdforskning m. m. (VIII: E 110—111) . . . . 2 900 5 700 Flyg- och navalmedicinska nämnden

(VIII: E 112—114) ...................... 713 743 802 813 Teknisk forskning (X: E 1—2) ............ 4 625 5 245 5 762 6 710 S 344 Byggnadsforskning (V: F 10) .............. 365 530 530 665 800 Trafiksäkerhetsforskning (VI: C 10) ........ 450 500 550 700 900 Jordbruksforskning (IX: G 1) .............. 1 300 1 430 1 605 1 700 2 100 Vissa övriga forskningsändamål med särskild anknytning till universitet och högskolor3 (VIII: E 98—100, 115—120) .............. 10 297 11 130 11 207 12 734 14 471 Stiftelsen Malmfondens bidrag till teknisk forskning och utvecklingsarhete m. m. . . . . 5 000 10 000 10 000

Summa 186 756 209 992 253 327 287 111 350 065

Ökning i förhållande till föregående budget- år (%) ................................ +12% +21% +13% +22%

De genom 1960 års riksdagsbeslut uppdragna riktlinjerna för de högre läro- anstalternas utbyggnad hade sin grund i universitetsutredningens beräkningar rörande framtida utbud och efterfrågan på olika delar av arbetsmarknaden för akademiker. Utredningen konstaterade därvid, att övergångsfrekvensen från

1 Littera-beteckningarna hänför sig till riksstaten för budgetåret 1962/63. För övriga budgetår avses motsvarande medelsanvisning. Universiteten, de medicinska läroanstaltema, tandläkarhögskolorna., farmaceutiska institutet, handelshögskoloma, de tekniska högskolorna, ersättning åt vissa opponenter vid disputationer, ersättning åt sakkunniga i befordringsärenden, resestipendier åt lärare m.fl., gästföreläsningar, extra utgifter vid universitet och högskolor samt lantbrukshögskolan, veterinärhögskolan och skogs- högskolan. " Främjande av ograduerade forskares vetenskapliga verksamhet, licentiand- och doktorandsti— pendier, bidrag till tryckning av doktorsavhandlingar, särskilda forskartjänster, bidrag till nordiskt institut för sjörätt, bidrag till Konung Gustaf V:s forskningsinstitut, bidrag till Institutet för inter— nationell ekonomi, bidrag till vetenskaplig verksamhet vid vetenskapsakademien, bidrag till Inter- nationella meteorologiska institutet i Stockholm. * Inklusive beräknad medelsanvisning för flyg- och navalmedicinsk forskning.

gymnasie— till universitets/högskolestudier med hänsyn till balansen på arbets— marknaden icke syntes böra fortsätta att stiga utan tvärtom syntes böra minska. Detta ställningstagande från universitetsutredningens sida utgjorde icke en »prognos» i betydelsen av ett på statistiska data byggt försök till förut- sägelse utan hade karaktären av en rekommendation, riktad dels till den stude- rande ungdomen, dels till statsmakterna och andra huvudmän för annan än akademisk yrkesutbildning.

Utvecklingen på tillströmningssidan under de år, som gått efter 1960 års be- slut, ger vid handen, att tillströmningen till akademiska studier fortfarande befinner sig i stigande. Enligt senast tillgängliga data skulle sålunda nettoantalet nyinskrivna vid de humanistiska fakulteterna under läsåret 1962/ 63 komma att ligga nära nog dubbelt så högt som enligt de antaganden, som låg till grund för 1960 års riksdagsbeslut.

Universitetsutredningen saknar för egen del anledning upptaga den här antyd- da problematiken till förnyat övervägande. Nyligen har emellertid prognos- och planeringsgruppen inom ecklesiastikdepartementet 1 SOU 1962: 55 offentliggjort ett programmatiskt räkneexempel rörande tillströmningen till akademiska stu- dier och efterfrågan på akademiskt utbildad arbetskraft. Detta räkneexempel slutar på siffran 82700 närvarande studerande höstterminen 1975 vid univer— siteten och samtliga högskolor (inklusive jordbrukets högskolor och gymnastiska centralinstitutet). Den i exemplet tänkta fördelningen mellan fakulteter och högskolor under ecklesiastikdepartementet framgår av nedanstående samman- ställning, i vilken även redovisas det beräknade antalet närvarande höstterminen 1962.

1962 1975

Jur. fak. ........................................ 2 494 6 300 Teol. fak. ....................................... 891 1 500 Med. fak. ....................................... 3 639 8 300 Hum. fak. ....................................... 18 225 22 400 Mat.-nat. fak. ................................... 8 101 20 700 Tekn. högsk. .................................... 5 823 15 300 Handelshögsk./ekon. fak. ......................... 1 969 4 200 Tandl.-högsk. .................................... 1 186 2 200 Farm. inst. ...................................... 582 750

Summa 42 948 81 650

2. Personal och kostnader

Av föregående avsnitt framgår, att antalet studerande vid universiteten och de vetenskapliga högskolorna under de senaste åren stigit mycket starkt och att en ytterligare expansion är att vänta. Emellertid utgör studentantalets utveck- ling endast en av komponenterna i hela universitets- och högskoleorganisationens

tillväxt. I själva verket blir denna tillväxt sannolikt ännu starkare än total- siffrorna rörande antalet studenter antyder.

Även om man exakt kände både studentantalets utveckling fram till exempel- vis år 1975 och studenternas fördelning mellan skilda slag av akademiska utbild- ningslinjer detta år, skulle nämligen en beräkning av hela organisationens kvan- titativa utveckling, om den gjordes med utgångspunkt i den nuvarande utbild— ningsorganisationens krav i fråga om t.ex. lärarkrafter och biträdespersonal, räknade per student, med all sannolikhet peka för lågt. Man måste härvidlag, förutom med utbildningsuppgiftens kvantitativa tillväxt, räkna med en fortsatt differentiering av de enskilda fakulteternas och högskolornas forsknings- och utbildningsprogram och med de ytterligare personalbehov, som uppkommer som en följd av det fortlöpande arbetet för att få till stånd en genom intensivare undervisning uppnådd effektivisering av utbildningsorganisationen. Vidare måste man räkna med forskningens egen, av utbildningsuppgifterna oberoende utveck- ling och de krav denna kommer att ställa i fråga om förstärkning av såväl de personella som de materiella resurserna.

Särskilt bör framhållas, att utbyggnaden av de högre läroanstalterna enligt statsmakternas beslut i mycket hög grad kommer att gälla fakulteter och läro- anstalter för experimentell forskning, d. v. s. vetenskapsgrenar som redan i nulä- get är relativt sett mycket personalkrävande och som dessutom kräver en omfattande utrustning i form av lokaler och apparatur. Det torde emellertid finnas anledning räkna med att all forskning, och speciellt då den experimentella forskningen, utvecklas i den riktningen, att den kräver en alltmera omfattande personell och materiell basorganjsation, per forskare räknad. Med större forsk- ningsenheter — forskargrupper — möjliggör man för forskningen att ge sig i kast med uppgifter som kräver mera omfattande experimentella resurser eller en större fältorganisation än sådana forskningsuppgifter kräver, som är möjliga att be- mästra för en ensam forskare.

Det förda resonemanget leder, om man fortfarande stannar vid de kvantita- tiva aspekterna, icke blott till den slutsatsen att man bör räkna med en stigande personaltäthet och stigande utrustningsstandard inom universitetens och hög— skolornas skilda institutioner. Resonemanget får även konsekvenser då det gäller en bedömning av antalet vid varje enskild institution verksamma forskare. De akademiska läroanstalterna svarar för all eller så gott som all forskarrekrytering och forskarutbildning. Det innebär, att även om en stigande andel av en med säkerhet starkt ökande forskningsvolym skulle falla på privata och andra icke- akademiska institutioner, det blir universitetens och högskolornas sak att på rekryterings-, utbildnings- och handledningssidan skapa förutsättningarna för den samlade forskningsinsatsens tillväxt. Vi måste därför räkna med en bety- dande ökning av antalet forskaradepter och yngre forskare vid universiteten och de vetenskapliga högskolorna. I detta sammanhang förtjänar måhända inskjutas, att det senare 1950-talets starka studenttillströmning till universitet och hög- skolor liksom de — särskilt vad de tekniska högskolorna beträffar _ under de

senaste åren vidtagna åtgärderna för en intensifierad forskarrekrytering sanno- likt ännu icke med full styrka slagit igenom i fråga om rekryteringen av licen— tiander och doktorander.

Av det här anförda framgår, att en ren extrapolering utifrån angivna eller antagna riktpunkter i fråga om studentantalets utveckling men med bibehål- lande av nuvarande relationer mellan antalet studerande och antalet lärare och övriga tjänstemän liksom av nuvarande anslagsbehov räknade per student endast skulle ange en undre gräns för universitets— och högskoleorganisationens tillväxt i avseende på personal och anslag.

Även om hänsyn tages till de rationaliseringsvinster, som kan göras i en på antytt sätt växande organisation, måste man, såvitt utredningen förstår, räkna med att universitets- och högskoleväsendets såväl personal- som medelsbehov kommer att stiga minst till det dubbla inom ett decennium. Prognos- och plane- ringsgruppen inom ecklesiastikdepartementet har framhållit, att ett realiserande av den i gruppens räkneexempel angivna expansionen överslagsmässigt kan be- räknas på ett decennium höja utgiftsnivån för direkta årliga driftkostnader under ecklesiastikdepartementet med storleksordningen 300 miljoner kronor och kräva en total insats för byggenskap och inredning av nya lokaler m.m. av storleks- ordningen 2,5 år 3 miljarder kronor. Till dessa belopp kommer »konsekvenskost- nader» till betydande belopp för forskningsanslag, studiesociala förmåner m.m.

B. Kvalitativa utgångspunkter

En allmän förutsättning för universitetsutredningens överväganden i före— varande liksom i tidigare sammanhang är den, att de akademiska läroanstal- terna — universiteten och de vetenskapliga högskolorna —— även i framtiden skall ha den dubbla uppgiften att vara centra för forskning och läroanstalter för akademisk yrkesutbildning.

Denna dubbelhet i universitetens och högskolornas uppgift blir av avgörande betydelse för utformningen av deras organisation och administration. Dessa måste återspegla den dualism, som råder i fråga om universitetens verksamhet.

Visserligen torde man allmänt kunna säga, att forskning och vetenskaplig utbildning ömsesidigt stimulerar och förutsätter varandra, men icke minst då det gäller de organisatoriska och administrativa problemen måste konstateras, att forskningens och utbildningens intressen i vissa hänseenden kan förefalla stå i ett visst motsatsförhållande till varandra.

I fråga om lärarpersonalen leder spänningen mellan utbildning och forskning till kravet att man hos den måste fordra en dubbel kvalifikation, nämligen dels en hög vetenskaplig utbildning och förmåga till självständig forskning, dels peda— gogiska egenskaper, vilka gör vederbörande lämplig att fungera som lärare. Ut-

redningen är medveten om att för viss personal tyngdpunkten måste ligga på forskningssidan, medan den för annan personal ligger på undervisningssidan. Men hos alla universitetslärare måste man kräva förmåga att meddela under- visning samt förmåga att undan för undan anpassa denna undervisning efter vetenskapens framsteg. Från universitetens synpunkt är det därför angeläget, att även specialiserade ämnesområdens forskare medverkar i utformningen också av utbildningen för grundexamina. Men det är också angeläget, att samtliga lärare har fortsatt kontakt med den vetenskapliga utvecklingen. Enligt utred- ningens mening är det överhuvudtaget av största vikt, att man inom universi— tetsorganisationen håller balansen mellan forskning och utbildning, universite- tens två var för sig lika väsentliga uppgifter.

1. Forskningens frihet och forskningspolitiken

Forskningens snabba utveckling och dess spridning över allt vidare områden har medfört ett växande behov av en samordning av insatserna och en hushåll- ning med de resurser, som ställs till forskningens förfogande. Samtidigt har man kommit till klarare insikt om forskningens betydelse för samhällets utveckling kulturellt, socialt, ekonomiskt och även militärt. Som en följd härav har i olika länder ett behov framträtt att från samhällets sida utveckla en mera målmed- veten allmän forskningspolitik. De organisatoriska formerna för genomförandet av en sådan politik har växlat mellan olika länder och befinner sig alltjämt i utveckling. Som bekant har under senare tid den svenska forskningsorganisa- tionen, i likhet med vad som skett i andra länder, kompletterats med ett topp- organ i anknytning till regeringen.

Det faller utanför utredningens uppgift att taga ställning till forskningspoliti- kens utformning och systemet för forskningsmedlens fördelning. Denna fråga skall här endast beröras i den mån den berör den till universiteten förlagda forskningen och de där verksamma forskarnas ställning.

Utredningen har utgått från det förhållandet, att forskningen vid universite- ten är förlagd till deras olika institutioner. Utredningen förutsätter vidare, att forskarna själva inom institutionerna leder forskningsverksamheten utan att därvid styras av universitetens egna eller andra myndigheter. Genom att en forskare har ställning som självständig ledare av forskningsföretag, skapas enligt utredningens uppfattning garantier för att universitetsforskarna beredes en er- forderlig grad av frihet. Forskarens valfrihet gäller i första hand rätten att fritt välja sitt forskningsobjekt och sin forskningsmetod.

Forskaren är emellertid för utvecklingen av sin forskning beroende av att medel och resurser, personella och materiella, ställs till hans förfogande. På många områden har behovet av resurser för enskilda forskningsföretag blivit allt större. Frågan uppstår då, hur systemet för tilldelning av resurser skall kunna tillgodose intresset att bevara forskarens frihet vid valet av forskningsobjekt och forskningsmetod. Hur skall samhällets intresse av att dess växande anslag

till forskning kommer till bästa möjliga användning kunna förenas med friheten i forskarens ställning och verksamhet?

Som utredningen ser förhållandet mellan den forskning, som bedrives vid universiteten, och samhällets forskningspolitik, bör detta kännetecknas av en dualism. Forskaren har fri rätt till forskningsinitiativ. Hans förmåga att skapa tilltro till sina projekt och sin forskarkapacitet blir i främsta rummet avgörande för i vilken utsträckning han beviljas medel för sin forskning. Å andra sidan ligger det i linje med samhällets forskningspolitik att tillse att forskningen blir allsidigt utvecklad, att vissa områden icke blir försummade och att områden som ligger i centrum för samhällsintresset blir intensivt bearbetade. De medels- beviljande organen kan från sådana forskningspolitiska utgångspunkter ställa olika rikliga medel till förfogande för olika forskningsområden. En sådan politik behöver och bör icke ta formen av en, vad gäller forskningsobjektet, i detalj specificerad beställningsforskning. Den tar lämpligen formen av relativt vida finansiella ramar, inom vilka det sedan ankommer på den enskilde forskaren att efter eget fritt initiativ välja sina forskningsobjekt och sin forskningsmetod.

Dualismen mellan forskarens frihet och samhällsintresset av forskning kan på olika sätt taga sig uttryck i det organisatoriska systemet för forskningsmedlens fördelning. Staten beviljar efter förslag från universiteten anslag till forskar- tjänster, som motiveras av forskningens liksom av utbildningens behov. Till- skapandet av sådana nya tjänster på olika områden blir ett uttryck för sam- hällets forskningspolitik. Det är naturligt att forskningspolitiken i detta liksom i andra avseenden påverkas såväl av en bedömning av olika områdens betydelse från samhällssynpunkt som av tillgången på kvalificerade forskare. Den forskare, som efter förslag av en akademisk församling utsetts till innehavare av en tjänst inom ett ämnesområde, med vilken är förenad skyldighet att forska, har därmed också tillförsäkrats möjlighet till en fritt vald personlig forsknings- insats inom detta område. Denna frihet bygger på förtroende från samhällets sida och måste motsvaras av ett forskarens ansvar. Enligt regler, som tidigare föreslagits av utredningen, tillförsäkras han därjämte vissa resurser för sin forskning i form av en basorganisation. Ytterligare resurser för sin forsk— ning kan han tillföras av de medel, materielanslag, apparatanslag etc., som av de lokala universitetsmyndigheterna fördelas på olika forskare med hän- syn till deras forskningsaktivitet. Fördelningen av huvudparten av de medel, som krävs för enskilda forskares verksamhet, har av statsmakterna delegerats till forskningsråd, i Vilka ingår representanter för forskarna själva. Inom de finansiella ramar, som ställts till rådens förfogande, blir tilldelningen till den enskilde forskaren i första hand beroende av hans egna initiativ. I vad mån sådana ansökningar beviljas blir i främsta rummet beroende av en vetenskaplig bedömning av forskarens verksamhet. I ett forskningsråds anslagsfördelning kan emellertid också komma till uttryck en forskningspolitik, inriktad på att stimu- lera till forskning inom områden, som anses vara försummade eller väsentliga för den allmänna vetenskapliga utvecklingen eller mera direkt för aktuella sam-

hällsintressen. En sådan rådspolitik kan påverka tillströmningen av nya forskare till ett visst område och därmed på längre sikt utlösa rikligare aktivitet och ini- tiativ. Även vid en sådan stimulans till ett mera speciellt område inom grund- forskningen gäller emellertid, att ramen för detta område bör hållas så vid, att utrymmet för forskarnas val av forskningsobjekt icke blir alltför snävt.

En forskningspolitik med denna uppläggning synes icke behöva skada eller otillbörligt inskränka den frihet, som naturligt hör samman med universitetens grundforskning. Den bör göra det desto mindre, om den vägledes av insikten, att grundforskningen till sin natur är internationell. Det finns icke något entydigt samband mellan den forskning, som utföres i ett enskilt land, och dettas samhälls- utveckling. Forskningens resultat kan importeras, liksom de exporteras. För ett litet land mäste av naturliga skäl det egna bidraget till vetenskapens framsteg bli relativt begränsat. Det kan krävas ett minimum av forskning på olika om- råden för att kunna följa och tillgodogöra sig de internationella vetenskapliga framstegen och för att få till stånd en allsidig och tillräckligt omfattande forskar- utbildning. Å andra sidan är det naturligt med en viss grad av internationell spe- cialisering, som innebär att ett enskilt land —— beroende på tillgången på for- skare, deras kvalifikationer och initiativ —— ger förhållandevis stora bidrag till de internationella vetenskapliga framstegen på speciella forskningsområden. Ett växande inslag i denna specialisering, till vilket hänsyn måste tagas i forsknings- politiken, är utvecklingen av internationella forskningsprojekt, i vilka svenska forskare får möjlighet medverka.

2. Forskningen och universitets/högskoleorganisationen

Universitetsforskningens ökade omfattning är karaktäristisk för universite- tens nuvarande situation. Det har haft som följdföreteelse ett ökat forskarbehov på universitetsinstitutionerna. Därtill kommer, att medan forskning bedrives även inom andra institutioner än de akademiska läroanstalterna, det är dessa läroanstalter, som så gott som ensamma har att svara för rekrytering och ut- bildning av nya forskare. Detta innebär i sin tur, att forskningen överhuvud- taget för sitt bestånd och sin utveckling är beroende av den rekrytering till forskarbanan, som sker vid de akademiska läroanstalterna och av den forskar- utbildning, som där ges. Forskarrekrytering och forskarutbildning har därför blivit av en allt större betydelse i universitetens och högskolornas verksamhet. Tidigare ansåg man, att forskarutbildningen i stor utsträckning var studentens ensak. Samhällets ökade behov av forskning har skärpt kravet på en planmässig forskarutbildning. Forskarutbildningen och forskarrekryteringen är i hög grad beroende av den anslagspolitik som föres. Med hänsyn till forskarrekryteringens betydelse framlade utredningen redan i sitt första betänkande förslag om åtgär- der, som syftade till att stimulera rekryteringen av unga forskare och intensifiera deras utbildning.

Det kan ligga i samhällets intresse att tillse, att forskarrekryteringen stimuleras på sådana områden, som anses vara av särskild betydelse. Det är givet, att fri- kostigare anslag på ett sådant område icke blott påverkar forskningen, utan även i längden forskarrekryteringen och forskarutbildningen.

Av det som nu anförts framgår klart, att man i den av universiteten bedrivna forskningen aldrig helt kan isolera densamma från utbildningen. De inom uni- versitetsorganisationen verksamma lärarna måste även kunna ge den för fors- karrekryteringen nödvändiga utbildningen, något som förutsätter att de själva har erfarenhet av aktiv forskning.

Utredningens här redovisade principiella inställning får betydelsefulla konse— kvenser för de akademiska läroanstalternas organisation. En av dessa konse- kvenser är den, att samhällets stöd till universitetsforskningen i mycket hög grad måste bygga på förtroende, ett förtroende till de forskare, till vilkas fria disposition betydande resurser ställes, och ett förtroende till de universitetsmyn- digheter, som har att förvalta dessa resurser och fördela dem mellan enskilda forskare. En annan konsekvens gäller den personella och materiella basorganisa- tionens omfattning och administration. En forskare måste ha tillgång till biträ- deshjälp och olika slag av utrustning för att kunna genomföra sitt forsknings- projekt. Under arbetets gång måste han fritt kunna disponera över sina hjälp- resurser. Det innebär, att chefskap och förvaltningsansvar måste ligga hos forskaren. Men friheten i valet av forskningsinriktning leder å andra sidan till att det från både forskningens och den allmänna hushållningens synpunkt är olämpligt att i permanent form knyta en mera omfattande basorganisation till en enskild tjänst. Huvuddelen av den för universitetsforskningen erforderliga personella och materiella utrustningen bör i formellt hänseende hållas samlad, men fördelas mellan forskarna efter dessas behov. Det är samma princip, som ligger bakom utredningens uttalande att forskningsrådens anslag bör vara rörliga för att efter expertisens bedömande sättas in på de områden eller objekt, som är från vetenskaplig synpunkt mest intressanta och i största behov av stöd. Samma princip låg även bakom utredningens i tidigare betänkanden framlagda förslag om anslag till ograduerade forskares vetenskapliga verksamhet och om anslag för biträdeshjälp åt docenter. Motsvarande gäller och bör gälla även för huvud- delen av de resurser för universitetsforskningen, som ingår i vad som kallas universitetens basorganisation.

Detta leder i sin tur till att universitetsadministrationen i betydande omfatt— ning får till uppgift att fördela personal, lokaler och utrustning för forsknings- och utbildningsändamål. Denna fördelning fordrar dels administrativ skick- lighet och överblick, dels vetenskaplig sakkunskap. En sådan fördelning till forskningens och utbildningens fromma kan endast åstadkommas genom ett gott samarbete mellan de akademiska intressena och dem som har att företräda de administrativa effektivitetskraven. Detta måste beaktas vid de fördelande organens sammansättning och vid angivandet av deras arbetsområden. Organen måste äga en sådan sammansättning, att man vid administrationen av univer-

sitetsforskningens resurser beaktar de krav, som vetenskapens egen utveckling ställer, och att man underlättar en anpassning till nya förhållanden. Icke minst är det av vikt, att man uppmärksammar de möjligheter till vetenskapligt och administrativt samarbete, som yppar sig. Det stigande behovet av hjälpresurser leder till att vi måste räkna med en ökning av de personaladministrativa och redovisningsmässiga arbetsuppgifterna. Det innebär Vidare, att universitets- forskningen kräver absolut sett ökade insatser från samhällets sida per forskare räknat, vilket i sin tur leder till att samhället får ett starkare intresse än tidigare av att de till forskningens förfogande ställda resurserna effektivt utnyttjas. Det blir därför naturligt att tänka sig olika åtgärder för att få till stånd ett ökat sambruk eller i varje fall en gemensam förvaltning av forskningsresurser i form av personal, lokaler och materiel. Därmed kan man också, om organisa- tionen ges en ändamålsenlig utformning, tillgodose kontakt- och samarbetsbehov, som betingas av vetenskapens egen utveckling.

3. Universitetsutbildningen a) Utbildningslinjernas dimensionering

Utredningen vill i fråga om utbildningslinjernas dimensionering konstatera, att de avgörande besluten måste dikteras av faktorer, som ligger utanför univer- sitets/högskoleorganisationen. Vare sig utbildningen syftar till yrkesverksamhet i det allmännas tjänst, till verksamhet i enskild tjänst eller till fria yrken, fullgör universiteten och högskolorna i sin utbildande funktion på samma sätt som skolan gör på sitt område endast en del av samhällets allmänna åtagande i fråga om ungdomens utbildning. Det är samhällets ansvar och samhällets ange- lägenhet att bedöma tendensen på arbetsmarknaden och dess konsekvenser för olika utbildningslinjers dimensionering. Däremot blir det de akademiska läro- anstalternas uppgift att bedöma, vilka resurser som erfordras för att få till stånd en kapacitetsökning, utan att denna ökning blir till förfång för forskningen och forskarutbildningen. De högre läroanstalterna har även att bedöma behovet på den del av arbetsmarknaden, vilken utgöres av universiteten och högskolorna själva.

b) Utbildningens innehåll

Med utbildningens innehåll avses i första hand följande ting, nämligen (I) vilka ämnen som bör ingå i en akademisk utbildning; (2) i vilken inbördes pro- portion dessa ämnen skall ingå i utbildningen; samt (3) i vilka inbördes propor- tioner ett visst i utbildningen ingående ämnes olika delar eller moment bör ingå i utbildningen.

De här angivna frågorna måste besvaras främst med hänsyn till utbildningens ändamålsenlighet för 'det yrke eller yrkesområde, som utbildningen avser att för— bereda för. Bedömningen av den akademiska utbildningens innehåll kan därför

icke göras uteslutande av universiteten och högskolorna själva. Intresserade parter är dessutom avnämarna av den akademiska arbetskraften, allmänheten som beröres av den akademiska arbetskraftens verksamhet samt de utbildade eller under utbildning varande akademikerna. Men även de akademiska läro— anstalterna själva måste deltaga i en bedömning av utbildningens innehåll. Här finns den pedagogiska sakkunskap som kan ange, vilka grundläggande kunskaper som erfordras för en viss, av någon annan part krävd specialisering. Universite- ten och högskolorna måste även bedöma, vilka verkningar förändringar i utbild— ningens innehåll kan ha på universitetens möjligheter att rekrytera och utbilda forskare.

c) Utbildningens organisation

Vad utredningen i det föregående anfört rörande den akademiska utbildningens innehåll, avser målsättningen för de akademiska studierna vid skilda slag av fakulteter och högskolor. Frågan hur de angivna studiemålen bäst skall nås är en fråga om utbildningens organisation.

Frågan om utbildningens organisation innefattar väsentligen följande delpro- blem: (1) Studiegången, d.v.s. den ordning, i vilken de i utbildningen ingående ämnena och ämnesdelarna lämpligen bör läsas; (2) den akademiska undervis- ningens omfattning och innehåll, d. v. 5. Vilka delar av kursinnehållet, som ford- rar en särskilt organiserad undervisning, och vilka delar, som bäst inhämtas genom självstudier; (3) undervisningens former, d.v.s. undervisningens fördel- ning mellan föreläsningar, lektioner, laborationer, gruppövningar, handledning på högstadierna etc.; samt (4) undervisningens standard, d.v.s. främst frågorna om undervisningsgruppernas lämpliga storlek och undervisningsuppgifternas fördelning mellan olika slag av akademiska lärare.

Det torde vara ofrånkomligt, att de utbildningsorganisatoriska problemen ses som effektivitetsproblem. De kvalitativa aspekterna dominerar vid fastställan— det av utbildningsinnehållet, men det organisatoriska problemet gäller sedan hur man med rimlig insats av tid och personal skall kunna nå det uppställda målet.

Även då det gäller den akademiska utbildningens organisation fordras en sam- ordning av skilda intressen, men intressenterna är härvidlag delvis andra än då det gäller utbildningens innehåll. Att läroanstalterna själva är en av dessa är självklart. Här framför allt finns den pedagogiska erfarenheten av olika under- visningsformers och undervisningsorganisatoriska anordningars resultat. Läro- anstalterna har därjämte även då det gäller undervisningsorganisationen både intresse och skyldighet att bevaka de rent vetenskapliga aspekterna. Delvis gäl- ler det härvidlag att för de mest kvalificerade undervisningsuppgifterna, forskar- utbildningen och examinationen reservera den högst kvalificerade lärarperso— nalen. Framför allt gäller det emellertid för vetenskapens representanter att bevaka vetenskapligheten i den akademiska undervisningen och utbildningen, d.v.s. att bevaka den del av utbildningsmålet, som avser att ge studenterna

kännedom om eller åtminstone känsla för vetenskaplig metod och debatt, och som återigen utgör den yttersta motiveringen för att utbildningen förlagts till vetenskapliga läroanstalter.

En annan huvudintressent i fråga om den akademiska undervisningens orga- nisation är givetvis studenterna. De har ett naturligt, icke minst ekonomiskt be- tingat intresse av att utbildningen ges en sådan organisation, att det uppställda utbildningsmålet kan näs och nås på så kort tid som möjligt. Studenternas in- tressen sammanfaller härvidlag delvis med arbetsgivarnas intressen såsom av- nämare av den akademiskt utbildade arbetskraften och med statens intressen såsom finansiär av kostnaderna för den akademiska utbildningsorganisationen.

Även från allmänt samhällsekonomisk synpunkt är en effektivt arbetande organisation av den akademiska yrkesutbildningen av stort värde. En förlängd utbildningstid för ett stort antal människor innebär nämligen samhällsekono- miskt sett en investering av betydande dimensioner, bl. a. i form av avstådda produktionsinsatser. Det kan vara värt att påpeka, att 75000 universitets/ högskolestuderande på ett ungefär motsvarar antalet för närvarande anställda (såväl arbetare som tjänstemän) inom hela träindustrien. Den akademiska utbildningen utgör tillsammantagen en omfattande organisation. Vid flera av de största fakulteterna och högskolorna, främst de humanistiska och matema- tisk-naturvetenskapliga fakulteterna och de tekniska högskolorna, finns för de studerande ett stort antal ämneskombinationer och studieinriktningar att välja mellan, och var och en av dessa fordrar, för att utbildningen skall ge ett gott utbyte, särskilda organisatoriska anordningar eller i vissa fall en i detaljer genomtänkt organisation. Utbildningsorganisationen måste kontinuerligt an- passas till beslutade förändringar i fråga om utbildningens innehåll, och därtill kommer de organisatoriska omdaningar, som påkallas av utbildningsuppgifter- nas kvantitativa tillväxt med den stigande studenttillströmningen. Slutligen måste framhållas, att den akademiska undervisningen som en följd dels av universitets- och högskoleinstitutionernas karaktär av genomgångsstationer, dels av den snabba expansionstakten måste förutsättas i relativt betydande ut- sträckning vara anförtrodd åt mer eller mindre tillfälligt anlitade lärarkrafter. Detta för med sig en administrativ och organisatorisk merbelastning, om varje lärare skall få de uppgifter i undervisningen, som bäst passar för hans kvalifika- tioner och intressen, och om mindre erfarna lärarkrafter skall få den pedagogiska handledning de kan behöva för att komma till sin rätt.

Såsom underlag för en bedömning av en utbildningsorganisations effektivitet måste ligga ett kontinuerligt insamlat och relativt omfattande statistiskt pri- märmaterial rörande studenttillströmning, studieval och studieresultat. Icke minst med hänsyn till mångfalden av utbildningsvägar och den snabbhet, med vilken undervisningens innehåll och organisation förändras, är bearbetningen och värderingen av detta statistiska primärmaterial en komplicerad arbetsuppgift. Denna blir meningsfull endast om resultaten får ligga till grund för en nästan kontinuerlig diskussion och om organisatoriska och andra resurser finns för att

omsätta idéer i försök och försöksresultat i reformer. Å andra sidan synes rent allmänt kunna sägas, att insatser på detta område blir allt starkare motiverade, ju större investeringar som samhället och den enskilde gör för akademisk under— visning och utbildning. Ju större andel av ungdomskullarna som väljer att för- länga sin utbildningstid till en akademisk examen, desto större blir det samhälls— ekonomiska intresset och desto större ansvaret för att utbildningsresultaten totalt sett står i rimlig proportion till gjorda insatser.

Med det här sagda vill universitetsutredningen redan i detta sammanhang understryka vikten av att universitets- och högskoleorganisationen ges en sådan utformning, att den ger möjlighet till en kontinuerlig bevakning av utbildnings— organisationens effektivitet. Härvidlag fordras, liksom beträffande utbildningens innehåll, ett samspel mellan olika intressenter, av vilka universiteten och hög— skolorna själva endast är en.

C. Slutsatser

Den föregående diskussionen har i hög grad rört sig kring frågan om hur forsk- ningens och undervisningens frihet skall kunna förenas med samhällets krav på effektivitet. Administrationens uppgift blir att bedöma, huruvida de till univer- sitetsväsendets förfogande ställda resurserna förvaltas på ett ändamålsenligt sätt och med avsett resultat. Det torde av den förda diskussionen ha framgått, att en förutsättning för både frihet och effektivitet är en rationell planering. Varje större forskningsprojekt kräver överväganden av planeringsart och en felaktig dimensionering av utbildninglinjer kan lätt leda till frihetsinskränkande åtgär— der. Denna uppfattning leder till den slutsatsen, att man inom universitets- världen måste ha ett starkt behov av en slagkraftig framtids-planering. Universi- tets- och högskoleorganisationen måste vara så utformad, att den förmår att på ett rationellt sätt planera och genomföra en expansion av mycket stora di- mensioner inom både utbildningens och forskningens områden. Planeringen för de olika utbildningslinjernas utbyggnad måste bygga på en fortlöpande analys av statistiskt material rörande den akademiska arbetsmarknadens tillgångs- och efterfrågesidor. Detta liksom även utbyggnadens genomförande fordrar mångsi- diga kontakter och gott samarbete mellan universitetsmyndigheter å ena sidan och andra myndigheter och organisationer å den andra. På motsvarande sätt måste utbildningens innehåll och organisation planläggas i nära kontakt och samarbete med representanter för forskningen, avnämarna, arbetstagarna och studenterna liksom med andra offentliga myndigheter. Planeringsarbetet för forskningsorganisationens utbyggnad fordrar slutligen ingående kännedom om forskningens egen utveckling och arbetsvillkoren inom i avseende på metod och problematik vitt skilda forskningsgrenar. Icke minst i sistnämnda avseende måste universitets- och högskoleorganisationens utbyggnad planeras och genom- föras i kontakt med och under inverkan från utvecklingen utanför vårt lands gränser.

Dessa krav på en rationellt verkande universitets- och högskoleorganisation är till sin natur starkt disparata. De fordrar för uppgifternas rätta handhavande organ med starkt varierande slag av sakkunskap men samtidigt ett smidigt samarbete mellan dessa organ. Detta fordrar enligt utredningens mening en starkt differentierad organisation med åtskilda men samarbetande organ för skilda typer av ärenden, vilka för sin handläggning fordrar skilda slag av sak- kunskap. Härigenom uppnår man en rationalisering i den meningen, att en fors- kares tid icke behöver tagas i anspråk för uppgifter, som utföres väl, lika väl eller bättre av särskilda tjänstemän, samtidigt som en förvaltningstjänsteman ej behöver tagas i anspråk för bedömningar, som fordrar vetenskaplig sakkun- skap. Man uppnår härigenom en högre grad av saklig tyngd i de enskilda av- görandena: Ett organ som är utmärkt väl lämpat för uppgifter av en viss typ behöver ej åläggas uppgifter av en helt annan typ.

Å andra sidan blir en på antytt sätt differentierad organisation ofrånkomligen komplicerad i den meningen, att vi får ett relativt stort antal organ. Till över- vägande del är emellertid detta en nödvändig konsekvens av universitetens dubbla uppgift att vara centra för på vetenskaplig grund bedriven både forsk— ning och utbildning. Med hänsyn till att man i universitetsorganisationen enligt utredningens mening nödgas arbeta med flera sinsemellan parallellställda organ för skilda slag av uppgifter, blir det självfallet särskilt angeläget att i andra hänseenden eftersträva en så långt driven förenkling som möjligt. Förvaltnings- avgörandena bör träffas så långt nere som möjligt och efter att ha passerat så få instanser som möjligt. Detta åstadkommes dels genom att de enskilda orga— nen ges saklig tyngd och förmåga till självständigt ansvarstagande, dels genom att man för de fall, där en instansordning är nödvändig, konstruerar denna så, att ett ärende passerar från ett sakkunnigt organ till ett annat med överhoppan- de av sådana mellanled, som icke kan väntas tillföra ärendets behandling någon särskild sakkunskap.

Även om man på antytt sätt anförtror en mycket stor del både av de rena förvaltningsavgörandena och av planeringsarbetet åt lokala organ, är det emel- lertid ofrånkomligt, att förvaltningen måste skötas enligt centralt givna regle- menten, instruktioner och anvisningar och att planeringsarbetet bedrives inom riktlinjer, som dragits upp centralt. För att den lokala universitets- och högskole- organisationen skall fungera väl, är det därför under alla förhållanden nödvän- digt, att man på en nivå ovanför de lokala universitetsmyndigheterna har cen- trala organ, som både är väl ägnade såsom administrativa överorgan och har förmåga att draga upp riktlinjerna för universitets/högskoleväsendets vidare utbyggnad. Även på denna nivå blir det enligt utredningens mening nödvändigt att skapa flera, sinsemellan sidoordnade specialorgan.

I fråga om fördelningen av det administrativa ansvaret mellan de lokala och de centrala myndigheterna vill utredningen redan i detta sammanhang fram- hålla, att denna frågas lösning av naturliga skäl sammanhänger med frågan hur man vill konstruera de myndigheter, varom här är fråga. Eftersträvar man en

mycket hög grad av decentralisering i fråga om ansvaret för t. ex. dispositionen av de växande anslagen till avlöningar åt icke-ordinarie personal och till mate- riel m.m., måste man rimligen räkna med en sådan konstruktion av den lokala universitetsstyrelsens organ, som är den normala för organ med ett administ- rativt ansvar av denna omfattning. Eftersträvar man å andra sidan för den lokala universitetsstyrelsen en hög grad av självstyrelse utövad av forskarna själva i kollegiala organ, torde decentraliseringen av det rent administrativa ansvaret icke kunna föras lika långt. Det blir även härvidlag nödvändigt att göra en avvägning mellan skilda synpunkter och intressen. De förslag utred- ningen i det följande framlägger rörande de lokala och de centrala universitets- myndigheternas organisation och uppgifter bör ses som resultat av en dylik avvägning.

På alla nivåer inom universitets/högskoleorganisationen måste enligt utred— ningens mening finnas planerande organ, genom vilka den vetenskapliga expertisen kan uttrycka sin uppfattning om den vetenskapliga utvecklingen och de därigenom skapade behoven i fråga om forskning och utbildning. Utredningen har den uppfattningen, att dessa behov klarast kommer till ut- tryck på den administrativt sett lägsta nivån (institutionsnivån), där både forskningen och utbildningen bedrives, men de måste sedan på högre nivåer vägas mot andra ämnens och andra forsknings— och utbildningsområdens krav. Det bör då ankomma på dessa olika anslagsäskande akademiska organ, från institutioner, fakulteter och sektioner till de i det följande föreslagna fakultets- beredningarna, att väga mot varandra forskningens och utbildningens fordringar. Inom alla dessa planerande organ skall vetenskapsmännen vara representerade och detta innebär, enligt universitetsutredningens uppfattning, en garanti bl. a. för forskningens och undervisningens frihet. En sådan organisation för den pla- nerande verksamheten kan emellertid lätt leda till splittring och atomisering av universitetets/högskolans verksamhet. Varje forskargrupp och varje fakul— tet (motsvarande) strävar lätt efter att förbättra sina villkor utan hän- synstagande till andra ämnens och områdens krav och behov. Utredningen har därför bedömt det som viktigt, att man samtidigt stärker de sammanhållande krafterna.

De sammanhållande banden har utredningen sökt åstadkomma på samtliga nivåer: På institutionsnivån genom att införa institutionskollegier och institu- tionsgrupper; på fakultetsnivån genom en fakultetsindelning som sammanför ämnen, vilka har ett nära systematiskt sammanhang och hos vilkas utövare man därför kan vänta sig ett gemensamt planeringsintresse i fråga om forsk— ning och utbildning samt förmåga att vetenskapligt bedöma prestationer inom angränsande ämnen; på konsistonienivån genom att föreslå ett enda organ för den lokala styrelsen med möjlighet för detta organ att vid universitetets/högsko- lans utbyggnad planera densamma så att lokal- och institutionell samhörighet markeras; på överstyrelsenivån genom ett kanslerskollegium, som bör söka att

överblicka universitets/högskoleväsendets totala situation sådan som den träder fram i de skilda fakultetsberedningamas planer och önskemål. Samtliga dessa olika organ måste verka för att underlätta samarbetet mellan forskare. Enligt utredningens övertygelse kommer i framtiden långt mer än hittills en sådan sam- verkan att vara förutsättningen för forskningens utveckling. Därtill kommer, att en intimare samverkan mellan forskare och forskningsinstitutioner rimligen leder till att vi får ett effektivare utnyttjande och därmed totalt sett ett bättre utbyte av de personella och materiella, intellektuella och finansiella resurser, som ställes till förfogande för och sättes in på forskningsarbetet.

I de följande kapitlen kommer utredningen att utförligt redovisa sina ställnings— taganden och förslag rörande organisationen av de organ lokala och centrala — på vilka ansvaret för universitetsplaneringen och universitetsförvaltningen föreslås lagda. I andra, tredje och fjärde kapitlen behandlar utredningen först organisation och förvaltning inom de enskilda läroanstalterna. Därefter behand- las i femte och sjätte kapitlen universitetens och högskolornas centrala ledning. Samtliga dessa kapitel inledes med en sammanfattande redogörelse för nuva- rande organisatoriska förhållanden. En mera systematisk redovisning av den nuvarande universitets— och högskoleorganisationen lämnas i det bihang, som avslutar denna volym.

I sjunde kapitlet framlägger utredningen sina förslag rörande omfattningen av de enskilda läroanstalterna. Där diskuteras också något de under jordbruks- departementet lydande högskolornas lantbrukshögskolan, skogshögskolan och veterinärhögskolan — ställning i universitets/högskoleorganisationen, men utredningen vill redan här framhålla, att utredningens i det följande framlagda förslag icke avser dessa tre högskolor.

Utredningen vill i detta sammanhang även framhålla, att gymnastiska central— institutet, sjukgymnastinstituten, socialinstituten, lärarhögskolornas ämneslärar- linjer, konsthögskolan, musikhögskolan och försvarshögskolan överhuvudtaget icke behandlas i förevarande betänkande. Ej heller avser utredningens förslag handelshögskolan i Stockholm, emedan denna högskola såsom en privat institu— tion faller utanför utredningens uppdrag.

I åttonde kapitlet redovisar utredningen sina överväganden och förslag be- träffande de enskilda förvaltningsenheternas organisation och de tjänster i löne- grad A 19 och högre, som enligt utredningens mening bör finnas inrättade vid var och en av dessa. I nionde kapitlet ges slutligen beräkningar rörande de med förslagens genomförande förenade kostnaderna.

Sina konkreta förslag rörande de till ecklesiastikdepartementets verksamhets— område hörande högre läroanstalternas organisation och förvaltning har utred— ningen sammanfattat i ett utkast till kungörelse angående den centrala ledningen av universiteten och vissa högskolor och ett utkast till stadga för universiteten och vissa. högskolor ( universitetsstadga ), vilka såsom bilagor 2 och 3 fogats till

detta betänkande. Dessa utkast innefattar icke blott de stadganden, som följer av utredningens i själva betänkandet framlagda förslag, utan innehåller även motsvarigheter till de övriga partierna i de nuvarande universitetsstatuterna. I dessa partier de omfattar främst avsnitten om studentorganisationerna, om stipendier, disputationer och om tillsättningsproceduren beträffande ordinarie lärartjänster samt stadgeutkastets kapitel 10—12 (protokoll m.m., åtal och disciplinär bestraffning, besvär) har, bortsett från justeringar av formell na- tur, endast införts de konsekvensändringar, som följer av utredningens konkreta organisationsförslag. Dessa partier av stadgeutkastet är sålunda icke att betrak- ta som formliga förslag från utredningens sida. De har införts i bilagan endast som en illustration till hur gällande ordning skulle kunna överföras till den nya organisationen och i syfte att underlätta granskningen av utredningens förslag och bereda berörda parter tillfälle att i remissdiskussionen framföra komplette- rande förslag även rörande dessa organisatoriska bestämmelser, till vilka utred— ningen sålunda för sin del icke tagit ställning.

Utredningen är medveten om att det blir nödvändigt att till de centrala, för alla läroanstalterna gemensamma bestämmelserna foga ett antal specialför— fattningar, avsedda att ersätta vissa för ett enda slag av läroanstalter tilllämp— liga bestämmelser, vilka finns intagna i vissa av de nu gällande högskolestad— garna. Som exempel vill utredningen nämna bestämmelserna rörande intagningen av nya studerande m.m., Vilka återfinns i åå 69—81 i nu gällande stadgar för de tekniska högskolorna. Ett annat exempel erbjuder de speciella bestämmel- serna rörande tjänstgöringsskyldighet för tandläkarhögskolornas professorer- m.fl.

I sitt utkast till universitetsstadga har utredningen ej medtagit någon mot— svarighet till de i universitetsstatuternas & 4 och stadgarnas för de tekniska högskolorna & 2 intagna uppräkningarna av fakulteter, sektioner och avdel- ningar. Enligt utredningens mening bör av praktiska skäl fakultets- och sek- tionsindelningen liksom lärartjänsternas fördelning mellan fakulteter och sek- tioner regleras av Kungl. Maj:t i särskild författning.

Utredningen har icke ansett sig kunna framlägga förslag till dylika special- författningar. Ej heller har utredningen utarbetat förslag till sådana övergångs— bestämmelser, som självfallet blir nödvändiga men vilkas innehåll måste bli beroende av, bl. a., tidpunkten för statsmakternas ställningstagande till de skilda delarna av utredningens här framlagda organisationsförslag. Utredningen vill i detta sammanhang endast påpeka, att särskilda övergångsbestämmelser erford- ras för regleringen av vid vilken tidpunkt stadgarnas bestämmelser skall göras tillämpliga på tekniska högskolan i Lund. Utredningen förutsätter nämligen, att organisationskommittén för denna högskola kommer att fortsätta sin verksam— het under uppbyggnadsperioden.

Institutioner och institutionsgrupper

I första kapitlet har universitetsutredningen sökt att precisera de allmänna ut— gångspunkter, utifrån vilka utredningen gjort sin bedömning av den framtida universitets- och högskoleorganisationens lämpliga struktur. Utredningen över- går nu till att motivera och framlägga sina konkreta förslag till de förändringar av den nuvarande organisationen (närmare redovisad i bihang, s. 431 ff.), som utredningen utifrån de angivna utgångspunkterna funnit erforderliga, för att de högre läroanstalterna skall kunna vidga sin verksamhet. i den takt och på det sätt, som de närmaste decenniernas utveckling kräver. Utredningen börjar därvid med institutionsorganisationen, d.v.s. med den organisatoriska ramen för den egent- liga universitetsverksamheten, forskning och utbildning. Härefter övergår utred— ningen till de enskilda läroanstalternas organisation och administration och där- efter till organisationen av universitets- och högskoleväsendets centrala ledning. I dessa avsnitt begränsar sig utredningen till sådana förslag rörande de skilda administrativa organens uppbyggnad, sammansättning och arbetsuppgifter, som föranleder ändringar i gällande stadgar och statuter. I åttonde kapitlet åter- vänder utredningen därefter till dessa enskilda organ och framlägger därvid sina förslag rörande de tjänster, som erfordras för att föreslagna organ skall kunna fullgöra föreslagna uppgifter.

A. Institutionernas nuvarande uppgifter och organisation

1. Vad är en institution?

Den nuvarande institutionsgrupperingen inom de akademiska läroanstalterna är av relativt sent datum och utvecklingen mot ett allt större antal i avseende på materiella resurser av skilda slag självförsörjande institutioner har betingats av dels forskningsarbetets, dels studentantalets utveckling. De äldsta institutio- nerna tillkom för ämnen, som tidigt började arbeta med experimentell metod (t.ex. kemi) eller som fordrade en omfattande och speciell apparatur (t.ex. astronomi) eller särskilda, relativt omfattande samlingar (t. ex. zoologi). För de allra flesta icke-experimentella ämnena hade man däremot länge för hela fakul— teter gemensamma seminariebibliotek med kurs— och referenslitteratur för fakul— tetens lärare och studenter, medan undervisningen väsentligen var förlagd till för hela läroanstalten gemensamma lärosalar, huvudsakligen inrymda i en och samma byggnad.

Den sistnämnda organisationen består i huvudsak intakt för de juridiska och teologiska fakulteternas del. I fråga om övriga icke—experimentella ämnen har tillväxten i avseende på personal och undervisningsvolym lett till att även för dem bildats särskilda institutioner, till sina funktioner väsentligen lika de expe— rimentella ämnenas institutioner. Den skillnaden föreligger dock, att de humanis— tiska ämnenas institutioner i mindre utsträckning än de experimentella institu— tionerna är självförsörjande i avseende på undervisningslokaler. En betydande del av de humanistiska fakulteternas undervisning meddelas sålunda fortfarande i de för läroanstalterna gemensamma lärosalarna. Även vid de tekniska hög— skolorna finns respektive uppföres gemensamma hörsalsbyggnader.

Institutioner av ett mera speciellt slag utgör universitetsbiblioteken i Uppsala, Lund och Göteborg samt de särskilda högskolebiblioteken vid fackhögskolorna. Dessa är för läroanstalterna gemensamma institutioner, vilka förvaltas av sär- skilda chefstjänstemän under de större konsistoriernas (motsvarande) överinse— ende.

Utredningen vill redan i detta sammanhang påpeka de ökade krav, som den expanderande forskningen måste ställa på universitets/högskolebibliotekens lik— som på övriga, offentliga forskningsbiblioteks resurser. Utredningen finner det angeläget, att frågan om dessa institutioners organisation och administration snarast utredes.

Forskningsbiblioteken utgör emellertid endast en del av den för modern forsk- ning erforderliga dokumentationsbasen. Ingeniörsvetenskapsakademien har ny- ligen i en framställning till Kungl. Maj:t belyst hithörande problematik, främst dokumentalistutbildningens behov.

Enligt utredningens mening fordrar hela detta problemkomplex, i vilken forsk— ningsbibliotekens funktioner ingår som en betydelsefull del, en samlad översyn. En sådan översyn bör göras av särskild expertis.

Under hänvisning till det ovan anförda föreslår universitetsutredningen, att särskilda sakkunniga tillkallas med uppgift att företaga en samlad översyn av forskningsdokumentationen, däribland den vid forskningsbiblioteken bedrivna, med särskild hänsyn till dess organisationsproblem och att framlägga härav föranledda förslag. Härvid torde också möjligheterna till internationellt sam- arbete böra ingående granskas.

Utredningens i detta kapitel redovisade överväganden och förslag beträffande institutionsorganisationen gäller därför icke universitets— och högskolebiblio— teken.

Även de kliniskt—medicinska ämnenas institutioner, undervisningsklinikema, skiljer sig i fråga om organisation och arbetsvillkor i vissa väsentliga hänseenden från de övriga vetenskapliga ämnesinstitutionerna. De är inrymda i undervis- ningssjukhusens lokaler och är även till vissa delar för sin forskande och undervisande verksamhet beroende av resurser, som ställes till deras förfogande av sjukhusens huvudmän. Klinikcheferna är tillika överläkare och även huvud- delen av den övriga personalen har ställning av tjänstemän jämväl inom sjuk—

husorganisationen. Viss personal och vissa anslag vid undervisningsklinikerna är dock anställd vid, respektive anvisade genom universiteten. Universitetsutred- ningen avser icke att i förevarande sammanhang föreslå några förändringar i avseende på undervisningsklinikernas ställning i förhållande till undervisnings- sjukhusen. Vad i det följande säges och föreslås beträffande de högre läroanstal- ternas institutioner gäller därför undervisningsklinikerna endast i den mån så är förenligt med klinikernas ställning såsom tillika sjukhusinstitutioner.

Förutom de vetenskapliga institutionerna finns vid universiteten inrättningar för undervisning i »fria konster» (idrott m.m.), inrättningar som ibland benäm— nes institutioner. Dessa inrättningars ställning i läroanstalternas organisation behandlar utredningen i ett särskilt avsnitt. Då annat ej uttryckligen säges, avser utredningen med ordet »institution» i detta kapitel endast de vetenskap— liga ämnesinstitutionerna.

Universitets- och högskoleinstitutionerna i den angivna, avgränsade meningen av vetenskapliga ämnesinstitutioner, skiljer sig mycket starkt från varandra i avseende på såväl omfattningen som verksamhetens art och den organisatoriska ställningen i förhållande till de enskilda läroanstalternas ledning. Gemensamt torde emellertid vara, att institutionerna spelar en utomordentligt betydelsefull roll för de vetenskapliga läroanstalternas verksamhet, men att gällande statuter och stadgar trots detta endast i mycket ringa mån reglerar deras bildande, ställ- ning och förvaltning. I bihanget har utredningen sökt att redogöra för insti- tutionernas ställning och inre organisation dels vid universiteten (s. 465 ff.), dels vid de tekniska högskolorna (s. 488), dels vid vissa av de övriga högskolorna (s. 499 f.). Här skall därför endast ges en sammanfattande karaktäristik.

En institution torde kunna karaktäriseras som en avdelning inom läroanstal- ten, en avdelning av resurser av flera olika slag såväl personella som mate— riella —, vilka ställts till förfogande för forskningen och undervisningen inom ett visst ämnesområde eller viss del av sådant område.

En institution omfattar vanligen (a) forskande och undervisande personal (professorer, laboratorer, universitetslcktorer, e.o. docenter, forskarassistenter, utländska lektorer, biträdande lärare m. fl.); (b) assistent— och amanuenspersonal, vilken biträder i forskning och undervisning men samtidigt bedriver egen forsk- ning; (c) annan biträdande personal (forskningsingenjörer, institutionstekniker, instrumentmakare, preparatorer, kanslipersonal, laboratoriepersonal, vaktmäs- tarpersonal etc.); ((1) lokaler (ibland en eller flera byggnader; ibland viss våning eller viss del av en byggnad); (e) samlingar (bibliotek, museisamlingar, preparat m.m.); samt (f) apparatur och materiel för forskningen och undervisningen.

Institutionsindelningen vid de skilda lärosätena är icke gjord efter någon enhetlig princip. Vid de tekniska högskolorna finns en institution för varje professur och varje speciallärarbefattning samt därjämte särskilda institutioner för vissa av högskolornas laboratorstjänster. Detta leder till att det vid en teknisk högskola för vissa av ämnena finns flera institutioner. Vid universitetens medicinska och filosofiska fakulteter kan däremot institutionsindelningen sägas

i stort sett följa indelningen i examensämnen, men fullt konsekvent har denna princip icke tillämpats. Många institutioner omfattar sålunda flera än en pro- fessur/laboratur i ett och samma ämne, men i vissa fall (t. ex. ämnena patologi och kemi) har flera institutioner upprättats inom ett enda examensämne. Det förekommer därjämte, att en institution är gemensam för två mindre examens- ämnen (t. ex. institutioner för filosofi och för klassiska språk). De juridiska och teologiska fakulteternas institutioner (bibliotek) är — som ovan antytts — gemensamma för vederbörande fakultets alla ämnen. Därjämte finns emellertid inom dessa fakulteter vissa särskilda ämnesinstitutioner, upprättade delvis med hjälp av donationsmedel och ställda under särskilda styrelser.

Institutionernas verksamhet utgöres av forskning och utbildning. Inom institutionernas ram planlägges den akademiska utbildningen i avseende på sitt innehåll och sin organisation, fördelas undervisningsuppgifterna mellan lä- rarna och förrättas examinationen av de studerande. I de flesta ämnen, särskilt inom de experimentella vetenskaperna, meddelas också huvuddelen av under- visningen inom ämnesinstitutionens lokaler. Universitetsforskningen inom de experimentella disciplinerna bedrives helt och hållet inom institutionernas ram, och även de icke-experimentella ämnenas institutioner har genom förbättrade lokalresurser och förstärkt biblioteksorganisation i stigande utsträckning blivit icke blott undervisnings- utan även forskningsinstitutioner.

Institutionernas storlek är mycket växlande. Det finns sålunda institutioner med närmare hundratalet anställda och en medelsförbrukning på ett par miljo- ner kronor årligen, men det finns å andra sidan också institutioner — t. ex. vissa av de tekniska högskolornas speciallärarinstitutioner som omfattar en enda befattningshavare med ett tjänsterum för denne. Olikheterna i fråga om institu- tionernas storlek sammanhänger självfallet delvis med olikheter i undervisnings- uppgifternas omfattning, delvis med olikheter i fråga om forskningsmetod och forskningsinriktning. Men därtill kommer, att verksamhetens omfattning vid de högre läroanstalternas institutioner icke uteslutande bestämmes av de resurser, som ställes till förfogande inom ramen för den fasta universitets- och högskole- organisationen, utan till en totalt sett betydande, men från institution till institution växlande del även är beroende av sådana mer eller mindre tillfälliga forskningsanslag, som beviljas av forskningsråden, privata donationsfonder och från andra håll. Denna ökning av forskningsvolymen vid universitets- och hög- skoleinstitutionerna har blivit allt starkare markerad under de senaste åren, en utveckling som enligt utredningens mening varit till gagn för forskningen och den högre utbildningen och som därför bör utgöra en betydelsefull förutsättning vid utformningen av den framtida institutionsorganisationen.

Denna utveckling har även lett till att den vid institutionerna verksamma personalen — såväl den forskande som den biträdande personalen — består av två i avseende på formell ställning skilda kategorier, nämligen dels den »fasta», från läroanstalternas egna avlöningsanslag avlönade personalen, dels tillfälligt vid institutionerna anställda eller verksamma tjänstemän och forskare. Som en

tredje kategori kan man se den grupp av forskaradepter licentiander, dok- torander och i viss mån docenterna —-, för vilken verksamheten vid institutionen främst är ett led i utbildningen. Inom denna grupp finns dels universitets/hög— skoleanställda, dels arvoderade medhjälpare i genom rådsanslag eller på mot- svarande sätt finansierad forskningsverksamhet, dels licentiand- och doktorand- stipendiater, dels slutligen sådana som finansierar sin forskarutbildning helt på privat väg.

Den »fasta» personalen vid en institution är undantagslöst anställd vid läro- anstalten med genom läroanstaltens eller högre myndighets beslut fastställd placering vid institutionen i fråga. Den vid institutionen tillfälligt verksamma personalen är genomgående anställd för genomförande av visst vid institutionen bedrivet forskningsarbete och såtillvida knuten enbart till institutionen; icke till läroanstalten såsom sådan. I fråga om den administrativa redovisningen av ifrågavarande personal har praxis hittills växlat från läroanstalt till läroanstalt. Vid vissa läroanstalter, t. ex. tekniska högskolan i Stockholm, har sålunda prak- tiskt taget alla anslag av råds- och fondmedel för enskilda institutioners forsk- ning inlevererats till högskolans ekonomiavdelning, som i sin tur ombesörjt ut- betalningar, skatteavdrag och redovisningar etc. Vid andra läroanstalter har där- emot universitets/högskoleadministrationen varit helt befriad från befattning med anslag och göromål av nu ifrågavarande slag. Här har i stället veder- börande institutionsföreståndare själv ombesörjt såväl medelsförvaltning som redovisning. För närvarande pågår emellertid en omläggning av organisationen i här berörda hänseenden, genom vilken ett förfarande i huvudsak motsvarande det vid bl.a. tekniska högskolan i Stockholm redan införda kommer att till— lämpas vid samtliga högre läroanstalter. Man siktar sålunda mot att i framtiden all vid universitets- och högskoleinstitutionerna verksam personal i formellt hän- seende skall vara anställd vid läroanstalten; icke vid institutionen. All kassa- rörelse och all redovisning för personalen avses vidare komma att omhänderhas av läroanstalternas administrativa organ.

I fråga om den vetenskapliga utrustningen och den övriga materiella egen- dom, som står till förfogande för den vid universitets- och högskoleinstitutio- nerna bedrivna verksamheten, är förhållandet i stort sett följande: Huvuddelen av denna utrustning —— inredning, apparater, samlingar och annan forsknings— och undervisningsmateriel —— har inköpts med anlitande av genom beslut av läro- anstaltens egna eller högre myndigheter till institutionens förfogande ställda delar av läroanstalternas riksstatsanslag till inredning och utrustning av nya lokaler, till materiel m.m. samt till nyanskaffning av apparater m.m. Sådan egendom är att betrakta som universitetets/högskolans egendom, ehuru anskaf- fad genom institutionsledningens försorg och brukad och vårdad under dess ansvar. I fråga om sådan utrustning åter, som anskaffats med anlitande av anslag från de statliga forskningsråden, torde praxis hittills i allmänhet ha varit den, att råden först i samband med sin handläggning av inkomna slutredovis- ningar av givna anslag fattat beslut om dispositionen av sådan utrustning, som

anskaffats med anlitande av ifrågavarande anslag. Härvid beslutas som regel, att denna utrustning skall överföras till den institution, där ifrågavarande forsk- ningsarbete utförts. Den i det föregående nämnda, nu pågående omläggningen av förvaltningen av till universitets- och högskoleforskares verksamhet givna rådsanslag kan tänkas leda till att dessa anslag i framtiden ges till universitetet/ högskolan att användas för visst uppgivet forskningsarbete. Därmed skulle underlättas, att apparatur och materiel, som anskaffas med anlitande av råds- anslag, redan från början blir universitetets/högskolans egendom.

Också i fråga om sådan utrustning, som anskaffats med anlitande av andra än statliga anslag, saknas generella föreskrifter. Då fråga är om sådan donation, för vars mottagande fordras Kungl. Maj:ts medgivande enligt bestämmelserna i kungörelsen 1962z44c7, kan emellertid Kungl. Maj:t meddela erforderliga före- skrifter i varje särskilt fall i avseende på dispositionen av materiell utrustning.

Sammanfattningsvis vill utredningen konstatera, att en universitets- eller högskoleinstitution väsentligen kan sägas vara en för forskningen och undervis— ningen inom visst ämnesområde eller viss del av sådant ämnesområde avdelad del av universitetets/högskolans personal och materiella resurser. Dessa ställes till förfogande för institutionen såsom sådan för att inom den på lämpligt sätt fördelas dels för undervisningsuppgifterna enligt gällande föreskrifter rörande utbildningens innehåll och organisation, dels mellan institutionens forskare för deras forskningsarbete. Förutom dessa resurser ställes till institutionernas dispo- sition —- antingen direkt eller indirekt via universiteten/högskolorna — mera tillfälliga resurser för möjliggörande av inom institutionerna bedrivet forsknings- arbete.

En universitets- eller högskoleinstitution är mera en arbetsenhet än en administrativ enhet. De administrativa avgörandena — rörande t. ex. faststäl- lande av studieplaner eller förordnande av personal träffas vanligen på kans— lers/överstyrelsenivån eller på konsistorienivån. En annan sak är att de admi- nistrativa organens beslut därvid i de allra flesta fall följer förslag, vilka utarbe- tats på institutionsnivån. Därtill kommer, att själva verksamheten vid en insti- tution — såväl forskningen som undervisningen självfallet fordrar en arbets- ledning av på en arbetsplats normalt slag. Denna arbetsledning tillkommer, vad undervisningen beträffar, prefekten (föreståndaren) och i fråga om forsknings- arbetet vederbörande forskare.

Efter detta försök till precisering av institutionsbegreppets allmänna innehåll övergår utredningen till att något närmare belysa institutionernas funktioner för forskningen och för utbildningen samt deras uppgifter i planeringsarbetet för de högre läroanstalternas fortgående utbyggnad. Slutligen skall institutionsföre- ståndarens ställning beskrivas, innan utredningen övergår till att framlägga sina förslag rörande institutionsorganisationen i stort.

Institutionerna är, som framgår av det föregående, själva ramen för den vid universiteten och de vetenskapliga högskolorna bedrivna forskningen. De resur- ser i form av biträdespersonal, utrustning och lokaler, som genom beslut av skilda myndigheter eller andra ställes till en institutions förfogande, är dimen- sionerade dels för de institutionen åliggande undervisningsuppgifterna, dels också för att möjliggöra för till institutionen hörande professorer, laboratorer, e.o. docenter, forskarassistenter, assistenter och amanuenser att fullgöra den del av sina tjänsteåligganden, som utgöres av skyldigheten att bedriva egen forskning. Institutionens resurser skall därjämte kunna utnyttjas jämväl av övriga till densamma knutna doktorander och licentiander för deras vetenskapliga arbete.

Doktorander och licentiander kan sägas utföra sitt forskningsarbete under ledning av någon av institutionens huvudlärare. I fråga om övriga forskare gäller emellertid, att valet av forskningsobjekt och forskningsmetod för dem skall vara fritt. Ingen kan sålunda tvinga t. ex. en laborator att forska inom ett visst fält eller tvinga forskarna på en institution att samarbeta om en gemensam forsk- ningsuppgift. Härav följer, att varje professor, varje laborator, varje docent etc. bör ha tillgång till för hans forskning erforderliga resurser och möjlighet att relativt fritt förfoga över dessa resurser.

Förvaltningen av en institution består därför i betydande utsträckning i att antingen fördela eller organisera ett samarbete kring de till institutionsforsk- ningens förfogande stående personella och materiella resurserna. Särskilt i fråga om de experimentella ämnenas institutioner gäller emellertid, att den permanenta organisationens resurser i mycket betydande utsträckning måste kompletteras genom anslag från forskningsråden samt från privata och andra fonder. Sådana anslag ges i allmänhet för att möjliggöra genomförandet av visst forsknings- projekt. Vid institutioner med flera forskare förekommer det därför ofta, att en eller var och en av dessa för sitt arbete anlitar personal och utrustning, som är mångdubbelt större än den som inom ramen för institutionens fasta organisation står till buds. Detta medför självfallet organisatoriska problem, som måste lösas i samråd mellan institutionens forskare.

Som regel torde organisationsfrågor av antytt slag vara klarlagda, redan innan ansökan om forskningsanslag inges till vederbörande forskningsråd (motsva— rande). Detta förhållande framgår för sistnämnda organ på så sätt, att ansökan antingen, om den gäller anslag till yngre forskares arbete, inges av institutions- föreståndaren eller genom att den tillstyrkts av denne eller inges av institutio- nens forskare gemensamt.

Särskilt markerad blir universitetsinstitutionernas karaktär av forskningssta- tioner i de fall, där ett forskningsråd (motsvarande) vid en institution placerar en forskare t.ex. innehavare av särskild forskartjänst —, som icke tillhör institutionens fasta organisation, och därvid till dennes förfogande ställer anslag för erforderlig biträdeshjälp och specialutrustning. Förutsättningen för arrange—

mang av denna typ är helt naturligt att överenskommelse i förväg träffats mel- lan det anslagsbeviljande organet å ena sidan och å den andra institutionens och även läroanstaltens ledning.

Av vad hittills sagts beträffande universitets- och högskoleinstitutionernas funktioner i avseende på forskningen torde närmast ha framgått, att institutio- nerna i forskningshänseende väsentligen fungerar som ett slags service-stationer åt de självständiga forskarna och att det enda samarbete, som förekommer mellan dessa, är det nödvändiga samarbetet för att fördela eller gemensamt bruka de hjälpresurser (lokaler, personal, utrustning), som tillhandahålles fors- karna inom institutionens ram. Detta skulle kunna sägas vara en korrekt preci— sering av institutionens minimifunktioner för universitets- och högskoleforsk— ningen. Därutöver fyller emellertid institutionerna funktionen av ramar för ett rent vetenskapligt samarbete, vars omfattning och former växlar mycket starkt från institution till institution. I professorers och laboratorers handledning av licentiander och doktorander i deras avhandlingsarbete ligger självfallet alltid ett mått av vetenskapligt samarbete. På många håll —- särskilt måhända inom de experimentella vetenskapernas institutioner — har denna handledning ut— vecklats till ett samarbete om ett av handledaren lett forskningsprogram, ett programarbete som ibland omfattar alla eller huvuddelen av de vid institutionen verksamma aktiva forskarna. I sådana fall kan man tala om forskargrupper inom institutionernas ram.

3. Institutionernas funktioner för utbildningen

Som antytts i det föregående kan utbildningsuppgiften sägas vara ett kollektivt åliggande för i första hand en fakultets (motsvarande), i andra hand en institu- tions samtliga lärare. I stora drag är utbildningens innehåll och organisation fastställda genom examensstadgor och — i fråga om vissa examina även riks- dagsbeslut. Även i detaljer är både kursinnehållet och utbildningsorganisatio— nen dessutom reglerade genom av högre myndigheter fastställda studie- och or- ganisationsplaner (motsvarande). Lokalt ligger ansvaret för utbildningens inne- håll och organisation hos universitetens fakulteter (sektioner) och hos motsva— rande kollegiala organ vid fackhögskolorna. Vid sin handläggning av ärenden av här ifrågavarande slag replierar emellertid fakultetsorganen på förslag utarbe— tade inom de enskilda institutionerna. Härvidlag måste emellertid framhållas, att arbetsfördelningen mellan de kollegiala organen å ena sidan och de enskilda institutionerna å den andra är relativt olika vid de skilda slagen av fakulteter/ högskolor beroende på utbildningsorganisationens uppbyggnad. Om som vid de tekniska högskolorna — utbildningen är organiserad med fast studiegång och parallella studier i flera ämnen samtidigt, är de enskilda institutionernas hand- lingsfrihet självfallet avsevärt mindre än om som vid de filosofiska fakulte- terna ämneskombinationerna är fria och ämnena läses successivt efter var- andra.

På de filosofiska fakulteternas institutioner och deras ledning ankommer icke blott att utarbeta förslag till utbildningens utformning utan även uppgiften att mellan lärarna fördela undervisningsuppgifterna och att svara för undervis— ningsorganisationens detaljer (undervisningslokaler; schemaläggning). I institu- tionens utbildningsuppgifter ingår även att åt de studerande meddela råd och anvisningar rörande studiegången inom ämnet, att ombesörja utlåning av kurs- litteratur och att handha viss statistisk redovisning rörande undervisning och examination.

Vid stora institutioner med många studerande representerar de här uppräk- nade arbetsuppgifterna en mycket omfattande organisation och arbetsvolym. Till belysning härav må nämnas, att undervisningen vid matematiska institutio- nen vid Stockholms universitet läsåret 1962/63 bestrides av närmare 25 lärare, som har att meddela sammanlagt närmare 5 000 undervisningstimmar.

Vid fakulteter och högskolor med integrerad utbildningsorganisation t. ex. de tekniska högskolorna måste vissa av de ovan angivna arbetsuppgifterna bestridas av fakultetsnivåns organ (t. ex. avdelningskollegierna). Uppgifterna att utarbeta förslag till kursfordringar och till uppläggning av undervisningen, att fördela undervisningsuppgifterna mellan en institutions lärare och att handha VlSS statistisk redovisning av undervisningen och dess resultat torde emellertid överallt ankomma på de enskilda institutionerna.

Examinationen för lägre och högre examina utgör ett led i institutionernas utbildande uppgift. Vid de kanslern underställda läroanstalterna förordnar kanslern i samband med att studieplan fastställes rörande organisationen av kunskapskontrollen. Examinatorer är som regel professorer och laboratorer samt — i vissa ämnen och i viss begränsad utsträckning ordinarie universitets— lektorer. Även andra lärare deltar emellertid, efter särskilda beslut, i examina— tionen för lägre betyg samt därjämte regelmässigt i sådan kunskapskontroll, som ej har karaktär av examination i formell mening (skrivningsrättning; fråge- kontroll under pågående kurs etc.).

Även vid de tekniska högskolorna svarar professorerna som regel för exami- nationen, men också här deltar även andra lärare i densamma; då efter delega- tion av professor. Karaktäristiskt för examinationsorganisationen vid dessa läro- anstalter är vidare, att i de ämnen, för vilka flera institutioner finns (t. ex. ämnet matematik), undervisnings- och examinationsuppgifterna fördelas mellan dessa på så sätt, att den ena institutionen svarar för undervisningen och examinationen av vissa avdelningars studerande, medan den andra institutionen fullgör mot- svarande uppgifter för övriga avdelningars studerande. I detta sammanhang må även framhållas, att själva kursinnehållet inom ett ämnesområde ofta är olika utformat för skilda avdelningars studenter.

Institutionernas roll i avseende på undervisningen på högstadierna, d. v. 5. för forskarutbildningen, har antytts redan i det föregående. Här må endast under- strykas, att institutionerna utgör ramen för icke blott den egentliga undervis— ningen för licentiander och doktorander (laborationskurser; seminarieövningar)

utan även för den fortlöpande diskussion mellan äldre och yngre forskare, som inom alla discipliner kan sägas vara forskarutbildningens mest betydelsefulla moment. Som forskarhandledare (examinatorer i licentiatexamen och granskare av avhandlingsmanuskript och gradualavhandlingar) fungerar huvudsakligen professorerna. Vid institutioner med flera än en professor är högstadieunder— visningen oftast organiserad på så sätt, att var och en av professorerna leder ett seminarium och handleder en grupp av licentiander och doktorander.

4. Institutionernas uppgift i planeringsarbetet

Forskningens egen utveckling bestämmer institutionernas behov i fråga om forskningsresurser av olika slag. Forskningens utveckling skall avspeglas i under- visningen, vars innehåll därför befinner sig under fortlöpande revision. De behov och utvecklingsmöjligheter, som följer av forskningens allmänna utveckling inom olika ämnesområden och av de enskilda institutionernas fritt valda forsknings- inriktning och forskningsmetod kan inom ett universitet mest sakkunnigt be- dömas inom institutionerna själva. I denna mening kan universitetsorganisatio- nen sägas vara mera »bottentung» än organisationen av annan offentlig verk- samhet. Planeringsarbetet för universitetens och de vetenskapliga högskolornas fortgående utbyggnad måste därför ha en av sina utgångspunkter i de aktiva forskarnas egen bedömning av forskningens utveckling och behov inom varje särskilt ämnesområde.

Detta är skälet till att en betydande del av de resurser samhället avdelar för forskningsändamål ges i form av klumpanslag, som ställes till forskningsrådens förfogande att av dem såsom sakkunniga fördelas för att möjliggöra specificerade forskningsprojekt. Av samma skäl måste de högre läroanstalternas årliga anslags- framställningar i betydande mån bygga på bedömningar, som gjorts av de en- skilda institutionernas forskare. Av motsvarande skäl, slutligen, måste initiativet när det gäller den akademiska utbildningens innehåll i betydande mån ligga hos institutionerna.

Inom universitets- och högskoleinstitutionerna utarbetas sålunda — med visst undantag för läroanstalter med små institutioner och starkt integrerad utbild- ningsorganisation förslagen i fråga om utbildningens innehåll (studieplaner och motsvarande) och undervisningens organisation (organisationsplaner och motsvarande). Här utarbetas också förslagen till läroanstalternas årliga petita rörande förstärkningar av de enskilda ämnenas resurser i form av personal, ut- rustning och anslag. Här utarbetas även planerna för sådana särskilda forsk- ningsprojekt, som sedan prövas av de statliga forskningsråden och andra organ, som förvaltar medel för forskningsändamål.

Forskningens utveckling är sålunda den ena betydelsefulla utgångspunkten för planläggningen av de högre läroanstalternas utbyggnad. Den andra utgångs- punkten är arbetsmarknadens behov av personal med olika slag av akademisk utbildning och de krav, som avnämarna av den akademiskt utbildade arbets—

kraften ställer på utbildningens innehåll och utbildningsorganisationens effekti- vitet. Härvidlag, och särskilt i avseende på den kvantitativa planeringen, kom- mer impulser och initiativ icke uteslutande från universitetslärarna själva. Emel— lertid fordrar varje beslut om ökad eller reformerad utbildning en detaljplanering beträffande ändringar i studie- och organisationsplaner (motsvarande) eller för— stärkningar av de enskilda institutionernas resurser i form av personal, utrust- ning och lokaler. Denna detaljplanering för utbildningsorganisationen måste, även den, i mycket stor utsträckning utföras inom institutionerna och torde i själva verket utgöra en betydande, i fråga om institutioner med särskilt om- fattande undervisningsuppgift ibland till och med dominerande del av det plane- ringsarbete, som bedrives vid institutionerna.

5. Institutionsföreståndarnas ställning

Av det föregående framgår att universitets- och högskoleinstitutionerna i viss män skulle kunna betecknas som de primära produktionsenheterna vid de högre läroanstalterna. Från formell synpunkt sett är denna karaktäristik emellertid knappast fullt rättvisande, beroende på att institutionernas och institutionsled- ningens ställning och uppgifter i stor utsträckning lämnats oreglerade i gällande statuter och stadgar. I vissa hänseenden —— främst i fråga om utbildningens inne- håll och organisation samt i allt som kan sammanfattas i ordet planering —— är fakulteten (motsvarande) snarare än institutionen formellt den primära enheten. I andra sammanhang särskilt de ekonomiskt-administrativa kan institutio- nen sägas Vara direkt underställd de lokala universitetsmyndigheterna (rektor, konsistorier och motsvarande), vilka har att fatta beslut i alla ärenden, som ej är hänförliga till vad som kan sammanfattas i begreppet daglig tillsyn och arbetsledning.

För varje universitets— eller högskoleinstitution finns en föreståndare, vid vissa läroanstalter benämnd prefekt. I fråga om sådana institutioner, vid vilka finns en enda ordinarie lärare, är organisationen relativt enkel. Denne lärare, professorn eller — i vissa fall —- en laborator, är då i egenskap av ledamot av fakultet, avdelningskollegium och motsvarande ensam institutionens företrädare i dessa församlingar och framlägger där sina förslag till studie- och organisations- planer (motsvarande), petita etc. I egenskap av institutionsföreståndare utövar han det omedelbara chefskapet över institutionens övriga personal, fördelar undervisnings- och andra arbetsuppgifter, avger förslag till förordnanden och yttranden över tjänstledighetsansökningar och motsvarande. I samma egenskap ansvarar han inför läroanstaltens centrala myndigheter för vården av den till institutionens förfogande ställda egendomen och för redovisningen av till dess disposition ställda anslagsmedel. Såsom ende innehavare av forskar- och lärar- befattning vid institutionen förrättar han vidare ensam all den examination, som åvilar institutionen. Vid de tekniska högskolorna, där i vissa fall flera institutioner finns i ett och samma ämne (matematik, fysik m.fl.), är undervis-

nings- och examinationsskyldigheten fördelad mellan dessa genom den av över- styrelsen fastställda läro- och timplanen för undervisningen.

Avsevärt mera komplicerad är den organisatoriska situationen inom sådana institutioner, som omfattar flera ordinarie forskar- och lärarbefattningar. For- mella föreskrifter rörande institutionsföreståndarens ställning i förhållande till övriga till institutionen hörande professorer och laboratorer saknas i stort sett. Klart är dock, att sådan professor eller laborator icke är underställd institutions— föreståndaren i avseende på sin forskning, utan att han tvärtom skall ha samma möjligheter som denne att självständigt bedriva ett fritt valt forskningsarbete. I övrigt torde organisationen och samarbetet inom institutionerna ha utvecklats något olika vid skilda institutioner och skilda läroanstalter, men som regel torde organisationen vid universitetens1 flerprofessors(laborators-)institutioner vara ungefär följande.

Förslag till studie- och organisationsplaner (motsvarande) för institutionens undervisning liksom förslag till petita för institutionens utbyggnad, vilka förslag i formellt hänseende är förslag till fakultetsutlåtanden (motsvarande), utarbetas gemensamt av de av institutionens lärare, som tillika är ledamöter av fakulteten (motsvarande), ofta efter samråd med institutionens övriga lärare.

Fördelningen av undervisnings— och examinationsuppgifterna mellan institu- tionens lärare torde vidare som regel beslutas genom samråd mellan de berörda. Likaså torde fördelningen av institutionens forskningsresurser (assistent- och biträdespersonal, materielanslag, lokaler) göras i samråd mellan institutionens professorer och laboratorer. I fråga om assistent- och biträdespersonalen innebär detta, att arbetsledarskapet i den mån arbetsuppgifterna omfattar biträde i forskningsarbete delas upp mellan institutionens forskare. De vidare administra- tiva konsekvenserna av denna uppdelning torde dragas på skilda sätt. Vid stora institutioner torde det sålunda förekomma, att professor — ibland även labora- tor —, som icke är institutionsföreståndare, ensam avger förslag till förordnanden och yttranden i personaladministrativa ärenden i avseende på vissa, honom i någon mening tilldelade tjänster, medan institutionsföreståndaren fullgör mot- svarande uppgifter i avseende på dels icke fördelade tjänster för undervisningen och institutionens administration, dels tjänster som på motsvarande sätt tillde- lats honom för hans forskning. En motsvarande ordning torde på flera håll till— lämpas i avseende på bruket och redovisningen av till institutionens förfogande ställda materielanslag. Vid andra institutioner av här ifrågavarande slag torde regeln vara den, att professorer och laboratorer gemensamt avger förslag och yttranden i här avsedda personaladministrativa frågor. Vid andra åter torde institutionsföreståndaren i formellt hänseende ensam företräda institutionen gentemot högre administrativa myndigheter.

1 Här må erinras om att flerprofessors(laborators-)institutioner praktiskt taget saknas vid de tek- niska högskolorna. Beträffande förvaltningen av de av dessa högskolors institutioner, till vilka, förutom professorstjänsten, även en laboratorstjänst är knuten, torde i stort gälla vad i det före- gående sagts beträffande andra enprofessorsinstitutioner.

På föreståndare för flerprofessorsinstitutioner ankommer under alla förhål- landen ett huvudansvar för undervisningsorganisationen i stort; vidare ansvaret för att till institutionens förfogande ställda delar av universitetets personal och resurser kommer till bästa möjliga nytta för institutionens verksamhet samt att lokaler, samlingar och apparatur behörigen brukas och vårdas. På institutions- föreståndaren får därutöver sägas ankomma ett allmänt ansvar för goda studie— förhållanden och andra arbetsbetingelser inom institutionen.

B. Diskussion och förslag

]. Institutionsindelningen a) Allmänna synpunkter

Institutionerna kan, som framgår av det föregående, numera sägas utgöra uni- versitetens och de vetenskapliga högskolornas arbetsenheter. Institutionsorga— nisationens framväxt, huvudsakligen under de två senaste decennierna, torde i själva verket ha varit förutsättningen för att de högre läroanstalterna kunnat expandera i den takt som skett både som utbildningsorganisationer och som forskningsinrättningar. Under ett skede, då särskilt universitetens utbildnings- uppgifter till följd av den stigande studenttillströmningen vuxit i accelererande takt och samtidigt forskningens utveckling lett till en mycket stark specialise- ring, har institutionerna kommit att erbjuda mycket av den studie- och forsk- ningsmiljö, som universitetet såsom sådant tidigare utgjorde.

Institutionernas ökande betydelse motiverar enligt utredningens mening en översyn av deras inre organisation och förhållande till övriga organ inom läro- anstalterna liksom även en översyn av principerna för institutionsindelningen.

Härvidlag måste till en början beaktas de tendenser i avseende på universitets— och högskoleverksamhetens kvantitativa tillväxt, som utredningen sökt att belysa i första kapitlet. Det framhölls där, att studenttillströmningen till de högre läroanstalterna under överblickbar tid kommer att stiga, att de akade— miska läroanstalternas utbildningsuppgifter med all sannolikhet kommer att ytterligare differentieras och specialiseras, att forskningens utveckling också den tenderar till en ökad specialisering och differentiering, att forskningens arbets- metoder kommer att leda till ett växande personalbehov per forskare räknat och till ett allt större behov vid allt flera institutioner av tillgång till en omfattande anläggnings- och apparatutrustning.

Detta innebär, att universitets- och högskoleinstitutionerna, om organisationen i övrigt hålles oförändrad, kommer att bli avsevärt större än nu och få avsevärt större förvaltningsuppgifter att bemästra. Särskilt skulle detta komma att gälla många institutioner vid universiteten, där systemet med flerprofessors-(labora- tors-)institutioner är accepterat, om ock ej fullt konsekvent genomfört. Organi- satoriska svagheter i den nuvarande institutionsorganisationen skulle göra sig

allt tydligare märkbara, allteftersom institutionerna och deras arbetsuppgifter växer i omfattning. Bl. a. skulle skillnaderna mellan universitetsinstitutionerna å ena sidan och å andra sidan institutionerna vid vissa fackhögskolor, där fler- professorsinstitutioner saknas, bli allt mera markerade.

En annan faktor av betydelse i fråga om institutionernas framtida ställning och uppgifter är den, att deras personalstruktur håller på att förändras. Tidigare innefattade institutionerna förutom amanuenser/assistenter och den tekniska personalen uteslutande sådana akademiska lärare, som tillika hade säte och stämma eller genom val var direkt representerade i de i egentlig mening beslu- tande och förvaltande akademiska församlingarna. Fakulteter och motsvarande organ var vidare så begränsade till omfattningen och i skilda hänseenden så en— hetliga, att de lämpade sig såsom fora för kollegiala diskussioner och beslut rörande även detaljer i fråga om undervisningsorganisation och vetenskapligt samarbete. Tillkomsten under senare år på universitets— och högskoleinstitutio- nerna av stora kategorier av mer eller mindre fast anställda lärare med hög kompetens och berättigade anspråk på delaktighet i institutionernas resurser och i ansvaret för deras arbete, lärare som dessutom ofta tillsammans bestrider den kvantitativt sett största delen av undervisningen, spränger helt det gamla schemat för universitets- och högskoleorganisationen. Främst tänker utredningen härvidlag på universitetslektorerna. Det finns emellertid enligt utredningens me— ning också anledning att peka på de skilda kategorier av till institutionerna knutna yngre forskare, som tar en mycket aktiv del i institutionernas både forskande och undervisande verksamhet.

I den nuvarande universitets- och högskoleorganisationen ligger så gott som hela det ekonomiska och administrativa ansvaret på den lokala universitets— styrelsens organ (rektor, konsistorier och motsvarande), medan så gott som hela ansvaret för utbildningen, den vetenskapliga värderingen och det vetenskapliga samarbetet formellt sett ligger hos fakulteterna (motsvarande). I framtidens växande universitetsorganisation kommer såväl arbetsuppgifterna och personal- organisationen som det vetenskapliga arbetet självt att undergå en successiv differentiering och specialisering. I denna situation är det enligt universitets- utredningens övertygelse nödvändigt att lägga en betydande del av ansvaret för verksamheten på mindre enheter och mindre heterogena organ än de nuvarande. Därvid måste det falla sig naturligt att på institutionerna, vilka i dagens orga- nisation formellt sett betyder intet, men inom vilka det väsentliga i de högre läroanstalternas verksamhet bedrives, lägga något även av det formella ansvaret inom organisationen.

Universitetsutredningen föreslår därför, att det stadgemässigt slås fast, att de akademiska läroanstalterna för forskningen, undervisningen och examinationen skall vara indelade, förutom i fakulteter (motsvarande), även i institutioner. Med hänsyn till institutionernas betydelse är det därtill enligt utredningens mening nödvändigt att skapa ett visst regelsystem för samarbetet inom institu- tionsramen och för ändringar i institutionsindelningen.

Den första fråga, som det härvidlag gäller att taga ställning till, blir frågan om grunderna för själva institutionsindelningen. Härutinnan vill utredningen först redovisa vissa mera allmänna synpunkter, som varit vägledande vid utred- ningens ställningstaganden.

De flesta institutionerna har uppkommit i samband med tillkomsten av en professur och professorn har vanligen ensam haft högsta ansvaret för såväl forskningen som undervisningen i »ämnet» eller »examensämnet». Under de senaste decenniernas allt snabbare utveckling och differentiering av speciellt den naturvetenskapliga, medicinska och tekniska forskningen liksom den kvantita- tiva ökningen av studentantalet har denna organisation med en professor—en institution förändrats på olika sätt inom olika områden.

I vissa fall har inom ett examensämne inrättats flera ordinarie tjänster (pro- fessurer, laboraturer och motsvarande), som dock sammanhållits inom en gemen- sam institution för ett (examens-)ämne. Dennas ordinarie lärare har då vanligen gemensamt under en prefekt utfört undervisningen, medan var och en självstän- digt svarat för sin forskningsverksamhet och sin forskarhandledning.

Sedan enskilda fonder och de statliga forskningsråden i större skala börjat understödja forskningsarbetet vid universitet och högskolor, har bildningen av självständiga forskningsenheter kring de enskilda forskarna klarare kommit till synes och inom många experimentella ämnen har härigenom dylika enheter nått en storlek avsevärt större än den fasta grundorganisationen inom institutionen. Ibland har utvecklingen i samma ämne vid en annan läroanstalt lett till bild- ningen av formellt särskilda ämnen och institutioner (fysiologi I, II etc.). På andra håll har ur moderinstitutionen urskilts speciella institutioner för nya ämnen, som dock ej alltid blivit nya »examensämnen».

Vidare har ett antal personliga forskningstjänster tillkommit, vilka antingen erhållit helt fristående forskningsinstitutioner eller på ett eller annat sätt an- slutits till en befintlig institution. I förra fallet är forskningsinstitutionerna for- mellt helt frikopplade från all kontakt med eller inflytande på utbildningen för grundexamina.

Vid de tekniska högskolorna har systemet en professur—en institution konse- kvent genomförts, medan laboratorema oftast ingår i en professorsinstitution eller fördelats mellan två institutioner. I några fall har särskilda institutioner upprättats även för laboratorstjänster. Vid de filosofiska fakulteterna är insti- tutioner med ett flertal ordinarie lärare ej ovanliga. De medicinska fakulteterna intar i det avseendet en mellanställning.

Enligt utredningens mening bör institutionsbegreppet såvitt möjligt vara entydigt inom hela universitets- och högskoleväsendet. Detta ställningstagande ser utredningen såsom naturligt i och för sig och därjämte såsom en nödvändig konsekvens av de i annat sammanhang redovisade överväganden, som lett ut- redningen till att föreslå en gemensam central administration och ett gemensamt stadgekomplex för universiteten och samtliga vetenskapliga högskolor under ecklesiastikdepartementet.

Det blir sålunda nödvändigt att välja mellan de två principer, som ehuru på intet håll fullt konsekvent tillämpade ligger bakom den nuvarande insti— tutionsindelningen. Till förmån för den vid universiteten tillämpade principen med ämnesinstitutioner, som ibland kan innefatta flera professorer/laboratorer, talar främst följande skäl: Väsentliga uppgifter för de akademiska läroanstal- ternas institutioner är att inom i studie- och organisationsplanerna och motsva- rande bestämmelser angivna ramar organisera undervisningen, att fördela under- visnings— och examinationsuppgifterna mellan de olika lärarna samt att med ledning av vunna erfarenheter utarbeta förslag till reviderade studie- och organisationsplaner (motsvarande). Dessa utbildningsorganisatoriska uppgif— ter torde enligt utredningens mening bäst lösas inom en institutionsorganisation, som omfattar samtliga undervisningsresurser inom ett visst ämnesområde. Detta måste gälla även för de fall, där inom ett ämne undervisningen skall utformas och meddelas med sikte på flera olika utbildningsmål, t. ex. olika slag av civil- ingenjörsutbildning,1 utbildning inom en matematisk-naturvetenskaplig fakultet även av civilingenjörer, utbildning både av språklärare och av språkexperter för näringslivet. Tillkomsten av nya utbildningsvägar och utbildningsvarianter bör nämligen enligt utredningens mening underlättas, om de skilda ämnesområdenas undervisningsresurser hålles organisatoriskt samlade. Utredningen vill i detta sammanhang påpeka, att förhållandena vid de tekniska högskolorna i här berörda hänseenden för närvarande skiljer sig avsevärt från förhållandena vid universite— ten. Delvis som en följd av själva utbildningsorganisationen (parallella studier i flera ämnen samtidigt), men delvis även som en följd av systemet med två eller flera en-professorsinstitutioner inom ett och samma ämnesområde utföres sam- ordningsarbetet för undervisningen vid de tekniska högskolornas i avsevärt större utsträckning än vid universiteten av fakultetsorganen (avdelningskolle- gierna och avdelningsföreståndarna). Motsvarande gäller i fråga om tandläkar- högskolorna, vilkas utbildningsorganisation också är uppbyggd med parallella studier i flera ämnen samtidigt.

Även från forskningsorganisatoriska synpunkter sett talar starka skäl till förmån för systemet med en institutionsindelning efter ämnesområden. Modern forskning fordrar, särskilt inom de experimentella disciplinerna, lokaler och apparativ utrustning av en sådan omfattning, att ett sambruk av de till för- fogande stående resurserna blir en praktisk nödvändighet. Ett dylikt sambruk organiseras rimligen smidigast inom ramen för en institutionsorganisation, som omfattar samtliga till förfogande för forskningen inom ett ämnesområde ställda resurser.

Å andra sidan finns otvivelaktigt också forskningsorganisatoriska skäl, som talar till förmån för det bl. a. vid de tekniska högskolorna tillämpade systemet med särskilda institutionsenheter för enskilda forskartjänster. Som i första ka-

1 Av praktiska skäl använder utredningen här och i det följande benämningen civilingenjörsutbild- ning för samtliga de vid teknisk högskola meddelade slagen av utbildning för grundexamen.

pitlet framhållits, skall universiteten och de vetenskapliga högskolorna ge sina professorer och laboratorer möjlighet till fritt valt och fritt bedrivet forsknings- arbete, däri inbegripet möjlighet för var och en av dem att för sitt forsknings- arbete intressera unga forskare under utbildning. Intet slag av förmansskap tillkommer sålunda en professor över en laborator i dennes forskning eller en institutionsföreståndare över en annan professor vid institutionen i vad avser dennes forskning. Denna professorers och laboratorers frihet i valet av forsk- ningsobjekt och forskningsmetod tillgodoses självfallet enklast genom att en självständig institution skapas kring varje professor och varje laborator.

Universitetsutredningen har i sina överväganden rörande här redovisade spörs- mål stannat för alternativet med vad som här kallas ämnesinstitutioner, d. v. s. institutionsenheter som i fråga om de större ämnena kommer att innefatta flera forskartjänster. Särskilt har utredningen därvid fäst avseende vid att själva undervisningsorganisationen redan är och i framtiden i än högre grad kommer att bli en så arbetskrävande och maktpåliggande uppgift, att den bör hållas samman ämnesvis och att dess ledning i stora ämnen måste kunna anförtros för undervisningsadministrationen särskilt avdelade lärarkrafter. Även behovet av samarbete och sambruk i avseende på. lokaler och forskningsutrustning har varit av betydelse för utredningens ställningstagande. Utredningen har heller icke kunnat undgå att taga hänsyn till det förhållandet, att en konsekvent genomförd indelning enligt principen en professor/laborator—en institution bl. a. skulle in- nebära delning av de institutioner vid de tekniska högskolorna, som nu innefattar en professor och en laborator, och överhuvudtaget inom kort skulle leda till ett så stort antal institutioner, att organisationens hanterlighet därigenom skulle äventyras.

Utredningen är klar över att vid en institutionsindelning efter »ämnen» själva avgränsningen av ett »ämne» kan göras på olika sätt med olika konsekvenser i fråga om institutionernas storlek. Utredningen framlägger, som kommer att framgå av det följande, för egen del icke något konkret förslag till ny institu- tionsindelning vid de enskilda läroanstalterna utan förordar, att förslag härtill utarbetas av dessa själva. Utredningen vill emellertid redan i detta sammanhang uttala, att institutionsorganisationen under alla förhållanden bör tillgodose beho- vet av sambruk i fråga om sådan utrustning samt sådana anläggningar och verk- samheter, som är avsedda att nyttjas gemensamt för den vid en läroanstalt be- drivna forskningen. Väljer man vid en läroanstalts indelning i ämnesinstitutioner en snäv avgränsning av »ämnena», får man som resultat ett relativt stort antal institutioner, var och en med ett begränsat antal forskare, och det blir under sådana förhållanden enligt utredningens mening nödvändigt att vid sidan av ämnesinstitutionerna upprätta relativt många särskilda institutionsenheter för förvaltningen av de ovannämnda gemensamma service—anläggningarna och -verk- samheterna. Väljer man å andra sidan en vid »ämnes»-definition som grund för institutionsindelningen, blir behovet av dylika särskilda institutionsenheter i motsvarande mån mindre.

b) Forskningsavdelningar

Universitetsutredningen förordar —- som framgår av det föregående i princip, att de personella och materiella resurserna för forskningen och utbildningen inom ett ämnesområde organiseras såsom en institution. Enligt denna princip orga— niserade institutioner kan sålunda omfatta mer än en professor/laborator. Med hänsyn till de i det föregående redovisade, i och för sig tungt vägande skäl, som talar för en organisation med enprofessorsinstitutioner, föreslår utredningen vi— dare, att bestämmelsen om institutionerna kompletteras med en icke-tvingande bestämmelse av innebörd, att inom en institution omfattande mer än en profes— sor/laborator må bildas särskilda forskningsavdelningar. En dylik forsknings- avdelning bör dock enligt utredningens mening endast kunna omfatta en pro- fessor/laborator jämte de för hans forskningsarbete vid varje tillfälle tillgängliga resurserna, omfattande t. ex. personal och materiel.

Den här föreslagna möjligheten att inom institution bilda särskild forsknings- avdelning ser utredningen uteslutande som en följd av den med tjänst som professor eller laborator (motsvarande) förenade skyldigheten att bedriva forsk- ning och rätten för tjänstens innehavare att därvid fritt få välja forskningsobjekt och forskningsmetod och fritt få disponera de för hans forskningsarbete anvisade resurserna. En forskningsavdelning blir sålunda icke en del av institutionen i den meningen, att på forskningsavdelningen skulle kunna överflyttas någon del av de institutionen gemensamt åvilande uppgifterna, t. ex. någon del av utbild— ningsorganisationen. Forskningsavdelningen blir i stället som den föreslagna benämningen anger —- uteslutande en arbetsenhet för det forskningsarbete, som vederbörande professor eller laborator bedriver eller ansvarar för.

Möjligheten att inom en institution bilda en forskningsavdelning skall enligt utredningens förslag gälla för innehavare av ordinarie forskar- och lärartjänster, d.v.s. för professorer och laboratorer (motsvarande). Utredningens motivering härför är den, att det väsentligen är dessa tjänstemäns forskningsarbete, som har en sådan omfattning och en sådan grad av permanens, att det kan vara motiverat att bilda en särskild avdelning av för detsamma anvisade delar av institutionens gemensamma resurser jämte de resurser, som för möjliggörande av detta forskningsarbete beviljats av forskningsråd och motsvarande organ. Här- utinnan skiljer sig professorers/laboratorers forskningsvillkor i praktiken rätt klart från så gott som alla övriga vid en institution verksamma forskares, t. ex. docenters och doktoranders. Emellertid är utredningen klar över att ytterligare en kategori av forskare i nu berörda hänseende kan jämställas med professorer/ laboratorer, nämligen innehavare av särskilda forskartjänster. Dessa forskare tillhör icke universitetsorganisationen i formell mening, men de är oftast knutna till universitets/högskoleinstitutioner. För sitt forskningsarbete har de vanligen anslag från vederbörande forskningsråd, ofta anslag av betydande storlek, som gör det möjligt för dem att anställa erforderlig biträdeshjälp och anskaffa erfor— derlig utrustning m.m. Med hänsyn till den särställning nu ifrågavarande fors-

kare intager inom institutionsorganisationen kan det enligt utredningens mening vara motiverat att inom en institution bilda en forskningsavdelning även kring sådan forskare. Utredningen har emellertid icke funnit det nödvändigt att föreslå en stadgemässig reglering härav. De särskilda forskartjänsterna ingår nämligen icke i universitets/högskoleorganisationen och innehavarnas placering på olika universitets/högskoleinstitutioner måste i varje särskilt fall föregås av överenskommelser mellan vederbörande forskningsråd å ena sidan och veder- börande universitets/högskolemyndigheter å den andra. I samband med att dylika överenskommelser träffas, torde forskarens ställning och arbetsförhållan- den vid institutionen också böra preciseras. Om så befinnes lämpligt, bör enligt utredningens mening därvid även kunna bestämmas, att forskaren och för hans arbete särskilt anvisade resurser skall utgöra en forskningsavdelning inom insti- tutionen.

c) Översyn av institutionsindelningen

Under hänvisning till vad i det föregående anförts föreslår utredningen, att institutionsbegreppet stadgemässigt definieras på så sätt, att för forskningen och utbildningen inom visst ämnesområde anställda lärare och övriga tjänstemän jämte för deras verksamhet anvisade lokaler, samlingar, apparater och övrig materiel anges tillsammans utgöra en institution.

Principen för själva institutionsindelningen skulle sålunda kunna samman- fattas i formeln ett ämnesområde—en institution. Nu har emellertid ordet äm- nesområde icke alls någon klar innebörd. Någon vedertagen gräns finns sålunda icke mellan å ena sidan vad som skall kallas självständigt ämne i betydelsen vetenskaplig disciplin och å den andra vad som är en specialiserad inriktning inom ett sådan ämne. De institutionella förhållandena förändras successivt och växlar dessutom från läroanstalt till läroanstalt. Vad som otvetydigt är ett nämner med särskilda resurser och en självständig ställning i examinations- hänseende vid en läroanstalt kan sålunda vid en annan läroanstalt vara en inte- grerad del av en vidare organisation. Som exempel härpå kan nämnas ämnet elektronik, som vid de tekniska högskolorna har en klart självständig ställning och en omfattande organisation men vid universiteten är examensämne endast i licentiatexamen och i övrigt närmast är en specialisering inom ämnet fysik. Ett annat exempel på här antydda förhållanden erbjuder ämnet teoretisk fysik med mekanik vid universiteten, som vid de tekniska högskolorna motsvaras av två ämnen, nämligen ämnet matematisk fysik och ämnet mekanik, vart och ett med egen undervisningsorganisation och egna institutioner.

En generell regel för vad som skall förstås med sådant ämnesområde, för vilket institution skall bildas, är sålunda mycket svår för att icke säga omöjlig att ange. Även om det läte sig göra att ange en sådan regel, vore det vidare enligt utred- ningens mening knappast lämpligt att stadgemässigt fastslå den. Indelningen i institutioner bör successivt kunna omprövas med hänsyn till forskningens ut-

veckling och läroanstalternas fortgående utbyggnad. Institutionsorganisationen kan icke ensidigt ses som en administrativ organisation; en institution bör givet- vis också vara den organisatoriska ramen för ett samarbete (inom forskningen, inom utbildningen eller inom bådadera), som uppfattas som naturligt och önsk- värt. Härtill kommer, att institutionsindelningen måste göras under hänsyns- tagande till rent lokala förhållanden, bl.a. i fråga om institutionslokalernas storlek och belägenhet.

Med hänsyn till här angivna förhållanden anser utredningen, att största möj- liga enhetlighet bör eftersträvas då det gäller institutionsindelningen inom fakul- teter/högskolor av samma slag, men avvikelser betingade av lokala förhållanden bör samtidigt ej vara uteslutna.

Beslut rörande institutionsindelningen bör enligt utredningens mening fattas av universitetskanslersämbetet, normalt efter förslag av vederbörande myndig- heter vid universitet och högskolor. Med hänsyn till institutionernas betydelse för planeringsarbetet för utbyggnaden av de högre läroanstalternas forsknings- och utbildningsresurser anser utredningen vidare, att universitetskanslersämbe- tets beslut i ärenden av nu ifrågavarande slag obligatoriskt bör föregås av ytt- rande även från av ärendet berörd fakultetsberedning (se därom närmare i femte kapitlet).

Den normala proceduren i fråga om beslut rörande institutionsindelningen blir enligt utredningens förslag sålunda den, att förslag väckes av vederbörande fakultet (motsvarande), passerar konsistorium för yttrande och därefter för avgörande överlämnas till universitetskanslersämbetet, som fattar beslut sedan vederbörande fakultetsberedning avgivit yttrande i ärendet. Med hänsyn till institutionernas betydelse för såväl utbildningsorganisationen som forskningens dagliga arbetsvillkor anser emellertid utredningen, att initiativrätt i fråga om institutionsbildning och institutionsindelning bör tillkomma även andra intres- senter än dem som är representerade i fakulteter och konsistorier. Utredningen föreslår därför, att rätt att hos universitetskanslersämbetet väcka förslag rörande institutionsindelningen skall tillkomma, förutom fakulteter (motsvarande) och konsistorier, jämväl dels vederbörande utbildningsnämnd,1 dels envar av för- slaget berörd lärare. Härigenom utsträckes möjligheten att väcka förslag rörande institutionsindelningen även till de lärare, vilka såsom icke-ordinarie ej är leda— möter av fakulteterna (motsvarande), och —— genom utbildningsnämnderna1 till assistentgruppen och studenternas organisationer.

Av rätten att väcka förslag rörande institutionsindelningen följer det vill utredningen särskilt nämna rätt att hos Kungl. Maj:t anföra besvär över universitetskanslersämbetets beslut.

Under hänvisning till vad i det föregående anförts förordar utredningen, att inför övergången till den nya universitets/högskoleorganisationen en översyn

* Med ordet utbildningsnämnd avser utredningen motsvarigheter till universitetens nuvarande undervisningsnämnder. Utbildningsnämnderna behandlas närmare i tredje kapitlet.

göres av institutionsindelningen vid samtliga av omorganisationen berörda läro- anstalter. Den ledande principen härvid bör enligt utredningens mening vara den, att en utbildningsorganisation omfattande lärare, som har att sinsemellan fördela undervisnings- och examinationsuppgifterna inom ett examens- eller läroämne, oavsett om dessa uppgifter gäller ett enda eller flera olika utbildnings- mål bör hållas samman i en institution. Därjämte bör ämnesorganisationer av mycket liten omfattning antingen sammanföras till en institution eller anknytas till ett större ämne i en gemensam institution. Hänsyn måste därvid —— som ovan framhållits — tagas till institutionslokalernas aktuella belägenhet och till andra motsvarande mera speciella förhållanden.

Den här förordade översynen av institutionsindelningen bör enligt utred— ningens mening igångsättas snarast möjligt. Förslagen bör vidare utarbetas lokalt inom de enskilda läroanstalterna. Utredningen föreslår därför, att veder- börande universitets/högskolemyndigheter anmodas att redan i samband med sina yttranden över detta betänkande framlägga förslag rörande institutionsin- delningen vid de enskilda läroanstalterna.

d) Institutionsgrupper m.m.

Utredningen räknar med att man vid den föreslagna översynen av institutions— indelningen liksom framdeles, då frågor rörande institutionssammanslagningar och institutionsuppdelningar aktualiseras, kommer att finna, att i enskilda fall vissa skäl talar starkt till förmån för en vidgad eller bibehållen institutionell samverkan, medan andra skäl talar lika starkt däremot. Inom vissa ämnesom— råden leder forskningens utveckling till att ämnesspecialiseringar efter en tid framstår som i avseende på teori och metod självständiga vetenskaper, medan det gamla »ämnet» ofta bibehålles såsom examensämne i grundexamina och ut- bildningsorganisationen därför måste hållas samman. I sådana fall kan de skilda ämnesspecialiteternas lärare knappast fungera som vikarier för varandra i under- visningen, men ett institutionellt samarbete kring själva utbildningsorganisa- tionen är likafullt nödvändigt. I andra fall är ett i forskningshänseende väl sammanhållet »ämne» examensämne i flera examina med en särskild organisation för utbildningen för var och en av dessa. Ibland fordrar de skilda utbildnings- organisationerna ett samarbete på fakultetsnivån inom skilda fakulteter (mot- svarande), vilket kan påverka övervägandena beträffande institutionsorganisa— tionen.

Med hänsyn till dessa förhållanden anser utredningen, att i den nya universi— tetsstadgan formella möjligheter bör öppnas för ett institutionellt samarbete, som omfattar Vissa men icke alla av institutionsuppgifterna. Utredningen före— slår därför, att två eller flera institutioner skall kunna bilda en institutions-grupp för gemensamt handhavande av uppgifter, som är gemensamma för de i gruppen ingående institutionerna.

Tillvägagångssättet vid bildande av en institutionsgrupp bör vara detsamma som det, som i det föregående föreslagits i fråga om institutionsindelningen. Även bestämmelserna rörande rätt att väcka förslag bör gälla i fråga om institutions— gruppsindelningen lika väl som i fråga om institutionsindelningen. Förslag, ytt- rande och beslut rörande bildande av institutionsgrupp bör vidare innefatta ställningstagande till avgränsningen av gruppens arbetsuppgifter i förhållande till däri ingående institutioners. Detta innebär, att institutionsgrupps arbetsupp- gifter enligt utredningens mening skall kunna bestämmas under hänsynstagande till förhållandena i varje särskilt fall. De för gruppen gemensamma angelägen- heterna kan sålunda i det ena fallet ligga på utbildningssidan och ett annat fall avse gemensam förvaltning av vissa forskningsresurser. De gemensamma upp— gifterna kan självfallet också vara av större eller mindre omfattning.

Är de gemensamma angelägenheterna av liten omfattning, kan det självfallet vara tveksamt, om de utgör ett tillräckligt skäl för bildande av en institutions- grupp. Gällande universitetsstatuter förutser, att behov kan föreligga av en samverkan mellan eljest från varandra fristående institutioner för vissa, mera speciella angelägenheter. Sådan samverkan kan föranledas av att två institutio- ner är inrymda inom samma byggnad eller att vissa lokaler, viss utrustning eller viss personal anvisats för deras gemensamma nyttjande. I sådant fall skall, en- ligt nu gällande bestämmelser, kanslern förordna en av institutionsföreståndarna att efter samråd med de övriga handha de gemensamma angelägenheterna. —— Utredningen förordar, att denna bestämmelse i sak oförändrad överföres till den nya universitetsstadgan. Dock bör enligt utredningens mening beslut härvidlag fattas av de lokala universitets/högskolemyndigheterna.

Med de här ovan föreslagna möjligheterna att bilda institutioner och institu- tionsgrupper samt att etablera en mera begränsad samverkan mellan institutio- ner menar sig utredningen ha skapat formella förutsättningar för ett tillgodo- seende av föreliggande och uppkommande samarbetsbehov på institutionsnivån. Med institutionsgrupperna har utredningen särskilt velat skapa en övergångs- form, som kan lämpa sig vare sig utvecklingen inom ett visst ämnesområde pekar mot ett allt fastare samarbete mellan tidigare självständiga institutioner eller den pekar mot en allt längre gående differentiering inom forskning och under- Visning.

e) Gemensamma institutioner eller institutions- grupper i Göteborg och Lund

I fråga om valet i de enskilda fallen mellan de olika formerna för samarbetet på institutionsnivån har utredningen som framgår av det föregående velat överlåta initiativet åt dem, som är närmast berörda. För egen del har utred— ningen endast angivit en allmän riktpunkt, innebärande att gemenskap i fråga om arbetsuppgifter bör motsvaras av en gemenskap även i institutionsorganisa—

toriskt hänseende. Utredningen förutser sålunda allmänt sett en utveckling mot större institutionsenheter än de nu på många håll vanliga. Behovet av samarbete mellan forskare tillhörande skilda discipliner och behovet av samarbete kring gemensamma forskningsresurser kommer sålunda enligt utredningens övertygelse att göra sig allt mera märkbart och leda till en växande benägenhet för institu- tionsorganisatorisk samordning.

På en punkt vill utredningen framlägga konkreta förslag rörande institutions- indelningen. Det gäller de för Göteborgs universitet och Chalmers tekniska hög- skola respektive för Lunds universitet och tekniska högskolan i Lund gemen- samma institutionsorganisationerna för vissa s.k. grundläggande ämnen. Stats- makternas vid 1960 års riksdag fattade beslut rörande upprättande av en mate- matisk-naturvetenskaplig fakultet i Göteborg och av en teknisk högskoleorga— nisation i Lund bygger på förutsättningen av en lokalmässig samordning i här ifrågavarande ämnen. Härutinnan torde enligt utredningens mening ingen änd- ring böra ifrågakomma.

Emellertid innebär utredningens i det föregående framlagda förslag om en val- möjlighet mellan institution och institutionsgrupp självfallet en valmöjlighet även i fråga om dessa institutionsenheters konkreta organisation. Utredningen föreslår, att beslut beträffande valet av institutionsformen eller institutions— gruppsformen för de här ifrågavarande gemensamma institutionsenheterna fattas i samband med den i det föregående föreslagna översynen av institutionsindel— ningen. Med hänsyn till utformningen av den redan under uppförande varande kemibyggnaden i Göteborg bör emellertid den inskränkningen härvidlag gälla, att därest man skulle välja institutionsgruppsformen för ämnet kemi i Göteborg, denna institutionsgrupp icke skall kunna omfatta mer än en institution i vart och ett av ämnena analytisk kemi, biokemi, fysikalisk kemi, oorganisk kemi och organisk kemi. Föreliggande lokalprogram för de matematiska och teoretisk- fysiska ämnesområdena förutsätter vidare, i fråga om såväl Göteborg som Lund, en organisation motsvarande den för kemi-ämnena i Göteborg ovan angivna.

De för Göteborgs universitet och Chalmers tekniska högskola gemensamma institutionerna eller institutionsgrupperna blir sålunda följande, nämligen

(1) en institution eller institutionsgrupp för matematik, innefattande ämnena matematik, matematisk statistik och numerisk analys;

(2) en institution eller institutionsgrupp för fysik, innefattande ämnena fysik och fasta tillståndets fysik;

(3) en institution eller institutionsgrupp för kemi, innefattande ämnena ana- lytisk kemi, biokemi, fysikalisk kemi, oorganisk kemi och organisk kemi; samt

(4) en institution eller institutionsgrupp för teoretisk fysik, innefattande äm- nena matematisk fysik, mekanik och teoretisk fysik.

De för Lunds universitet och Lunds tekniska högskola gemensamma institu— tionerna eller institutionsgrupperna blir följande, nämligen

(1) en institution eller institutionsgrupp för matematik, innefattande ämnena matematik, matematisk statistik och numerisk analys;

(2) en institution eller institutionsgrupp för fysik, innefattande ämnena fysik, elektronik, fasta tillståndets fysik och kärnfysik;

(3) en institution eller institutionsgrupp för kemi, innefattande ämnena ana— lytisk kemi, biokemi, fysikalisk kemi, oorganisk kemi och organisk kemi; samt

(4) en institution eller institutionsgrupp för teoretisk fysik, innefattande äm- nena matematisk fysik, mekanik och teoretisk fysik.

I fråga om de organisatoriska konsekvenserna av utredningens förslag om dessa för två sinsemellan i övrigt fristående läroanstalter gemensamma institu— tioner eller institutionsgrupper återkommer utredningen i skilda sammanhang i det följande.

2. Institutionsorganisationens uppgifter a) Allmänna synpunkter

Som framgår av det föregående innebär utredningens förslag, att i vissa fall vissa av institutionsuppgifterna förutsättes kunna fullgöras av en av flera insti- tutioner bildad institutionsgrupp. Vad här säges om institutionernas uppgifter gäller följaktligen även institutionsgrupperna.

Institutionernas huvudsakliga uppgifter skall helt naturligt liksom nu —— vara forskning och utbildning.

Institutionen är administrativt sett en avdelning av läroanstalten vad beträf— far personal och materiella resurser. Inom institutionen skall (a) undervisningen organiseras; (b) personal och materiella resurser fördelas; (e) den biträdande per- sonalens arbete ledas; samt ((1) samlingar och utrustning vårdas. Dessa uppgifter måste handhas med beaktande av att på institutionen ligger det omedelbara ansvaret för (a) att utbildningens innehåll anpassas till forskningens utveckling och står i överensstämmelse med gällande examensstadgor och studieplaner (motsvarande); (b) att undervisningen organiseras på ett rationellt sätt inom ramen för gällande organisations- och undervisningsplaner (motsvarande); (e) att till institutionen hörande forskare får rimliga möjligheter att där bedriva en fritt vald forskning; ((1) att ett fortlöpande planeringsarbete bedrives för den erfor— derliga utbyggnaden av forskningens och utbildningens resurser; samt (e) att utrustning, som ställts till institutionens förfogande, väl vårdas och brukas och att anslag, som givits till verksamhetens främjande, användes för därmed av- sedda ändamål.

De principer, som ligger till grund för utredningens förslag i fråga om institu- tionsindelningen vid de akademiska läroanstalterna, innebär att dessas successiva. utbyggnad i avsevärt högre grad kommer att leda till en ökning av institutio- nernas omfattning än till en ökning av deras antal. Delning av en institution i två eller flera sådana blir nämligen enligt dessa principer motiverad, endast i den mån forskningens utveckling lett till uppkomsten av ett i avseende på metod och central teoribildning nytt ämne, som för sin fortsatta utveckling bedömes. vara i behov av en självständig organisation. Däremot blir en dylik delning av

institution i princip icke motiverad enbart därigenom, att undervisningsuppgif- ternas omfattning ökar, utbildningsmålen differentieras och antalet forskar— befattningar inom institutionen stiger.

Med den i första kapitlet skisserade, tänkbara utvecklingen av universitets- och högskoleorganisationens omfattning och uppgifter innebär detta, att vi har att räkna med en i de flesta fall mycket stark utökning av den inom de enskilda institutionerna bedrivna forskningS- och utbildningsverksamheten. Nlot denna ökning av verksamheten kommer, vad de experimentella vetenskapernas fakul- teter och läroanstalter beträffar, att svara en ännu starkare ökning av de en- skilda institutionernas personalorganisation och av deras materiella utrustning i form av främst lokaler och apparater. Det torde med hänsyn härtill icke råda något tvivel om att institutionen i framtiden i än högre grad än i dag kommer att uppfattas som en självständig organisation, på vilken det verkliga ansvaret vilar för både utbildningens och forskningens utveckling. Under sådana omstän- digheter talar onekligen vissa skäl för att även ge institutionerna en hög grad av administrativ självständighet, t. ex. i den formen att de finge rätt att själva till universitetskanslersämbetet för fastställelse avlåta förslag till studieplaner, själva avge petita, själva tillsätta vissa befattningar och träffa andra personaladmi- nistrativa avgöranden och själva ansvara för en ekonomisk förvaltning. Detta skulle innebära, att man på institutionernas ledning lade delar av det ansvar, som nu åvilar fakulteterna (motsvarande) och den lokala universitetsstyrelsens organ.

Universitetsutredningen har emellertid för sin del icke velat förorda en om- fördelning av det administrativa ansvaret i här antydd riktning. På utbildnings- sidan måste de enskilda läroämnenas undervisningsorganisation alltid vara en integrerad del av organisationen för utbildningen för hela examina, omfattande flera ämnen. Det är därför enligt utredningens mening i mycket hög grad moti- verat, att ansvaret för den sistnämnda organisationen, d.v.s. för samordningen de enskilda ämnena emellan av undervisningsorganisationen, alltfort ligger hos organ motsvarande de nuvarande fakulteterna. På det ekonomiskt—administra- tiva området åter måste enligt utredningens uppfattning en spridning av de administrativa avgörandena och uppgifterna leda till en i längden oekonomisk splittring av resurserna.

Utredningen förordar därför i stället, att strävandena inriktas åt motsatt håll, nämligen i riktning mot en koncentration så långt möjligt är av de administra— tiva uppgifterna och avgörandena hos rent administrativa organ och administra- tiva fackmän. Härigenom bör man uppnå, att institutionerna och deras ledning i högre grad än fallet är i dag kan koncentrera sin verksamhet på det som är institutionernas egentliga uppgift, nämligen forskning och utbildning och att de befrias från mycket av det administrativa bestyr, som nu i alltför stor utsträck- ning upptar högt kvalificerade forskares tid och uppmärksamhet.

Utredningen vill strax tillägga, att ett visst mått av administrativt arbete under alla omständigheter måste åvila institutionerna och deras ledning. Här

måste de första förslagen till studieplaner och petita samt ansökningar om forsk- ningsanslag utarbetas, inköp och reparationer beslutas, tjänsteinnehavare föreslås etc. Även i fråga om utbildningsadministrationen måste en ej obetydlig ad- ministrativ arbetsbörda falla på institutionerna, även om förhållandena härvidlag ställer sig olika vid de skilda slagen av fakulteter/läroanstalter beroende på ut- bildningens organisation. Ofrånkomligen leder allt detta till att professorers och laboratorers tid i viss utsträckning måste ägnas åt administrativa göromål, men självklart är, att denna tidsåtgång kan begränsas utan men för forskning och undervisning, genom att administrativa resurser ställes till institutionernas för- fogande och genom en rationell arbetsfördelning inom dessa mellan å ena sidan den forskande personalen och å den andra olika slag av personal med administra- tiva arbetsuppgifter. Till dessa frågor återkommer utredningen i det följande.

b) Särskilda service-enheter

En möjlighet då det gäller att begränsa ämnesinstitutionernas administrativa arbetsuppgifter, är att begränsa institutionernas förvaltningsansvar till sådant, som har omedelbart samband med den enskilda institutionens utbildande och forskande verksamhet.

Den experimentella forskningen fordrar en alltmera växande service-organisa- tion, omfattande apparativa anläggningar, verkstäder, djurstallar m.m. Vanligen ingår dessa anläggningar m.m. som delar av vetenskapliga institutioner. Ad- ministrationen av denna service-organisation innebär redan en betydande arbets- uppgift för institutionsledningama, en uppgift som rimligen får beräknas växa mycket starkt i omfattning under de närmaste åren. Endast i några undantags- fall har service—organisationer av här ifrågavarande slag givits en organisatoriskt sett självständig ställning och direkt underställts läroanstalternas styrelseorgan (konsistorier och motsvarande). Detta gäller av ålder universitetsbiblioteken, vilka vart och ett under det större konsistoriets tillsyn förvaltas av en särskild chefstjänsteman, överbibliotekarien. Motsvarande gäller även om de flesta fack- högskolors bibliotek samt i viss mån —- om de två äldre tekniska högskolornas värme- och kraftcentraler.

Vid en bedömning av service-anläggningarnas och -verksamheternas organisa- toriska ställning måste självfallet beaktas också de skäl, som talar till förmån för det nuvarande systemet med en decentralisering till ämnesinstitutionerna av forskningens service-anläggningar och —verksamheter. En forskare har givetvis behov av att snabbt få den hjälp och tillgång till den apparatur han behöver för sitt arbete. Här — som alltid —— måste »stordriftens fördelar» vägas mot dess nackdelar. En generell regel för vilka anläggningar eller verksamheter som bör göras gemensamma för en hel läroanstalt (eventuellt för flera läroanstalter på en universitetsort) och vilka som alltjämt bör ligga kvar inom ämnesinstitutionerna torde därför enligt utredningens mening icke kunna ges. Den nedan föreslagna översynen måste genomföras under beaktande av de skilda intressen, som här bör

få göra sig gällande. Särskilt vill utredningen för sin del framhålla, att en strikt gränsdragning mellan forskning och service ej alltid är möjlig. Forskningsarbetet bedrives på många håll i form av konstruktion och provning av ny apparatur. I sådana fall är det självklart, att teknisk personal och utrustning måste ingå som en del av institutionens organisation.

Enligt utredningens mening talar mycket starka skäl för att man bör över- väga, i vilken omfattning institutionsorganisationens mera omfattande service- anläggningar och —verksamheter med fördel kan brytas ut ur ämnesinstitu- tionerna och ges en ställning i organisatoriskt hänseende motsvarande uni- versitetsbibliotekens. Ett motiv härför är det ovan antydda, nämligen behovet av en begränsning av ämnesinstitutionernas förvaltningsansvar. Ett annat och ännu starkare motiv för en översyn av här angivet slag ser utredningen däri, att de anläggningar och verksamheter det här gäller ofta utnyttjas av flera institu- tioners forskare. I vissa fall skulle säkerligen en dylik anläggning eller verksam- het kunna ges en mera slagkraftig och rationell organisation, om den gjordes till ett hela läroanstaltens service-organ och såsom sådant förvaltades av en särskild föreståndare under rektorsämbetets tillsyn.

Vad utredningen härvidlag närmast tänker på, är dels verkstäder och djur- stallar, dels tung apparatur som kan behövas för flera institutioners forskare men som ej rimligen kan anskaffas för enskilda institutioner. Som exempel må här nämnas, att planer är under utarbetande för anskaffande av maskinanlägg- ningar för automatisk databehandling. Dessa anläggningar avses bli ställda till förfogande för samtliga högre läroanstalter på en universitetsort och fordrar givetvis för sin vård och förvaltning en rätt omfattande organisation, skild från ämnesinstitutionernas. Även mindre omfattande anläggningar och samlingar av apparativa resurser synes med fördel kunna organiseras och förvaltas på mot- svarande sätt som självständiga enheter, vilkas tjänster kunde utnyttjas icke blott av flera institutioners utan även av flera läroanstalters forskare.

Utredningen föreslår, att en översyn av här skisserat slag kommer till stånd och genomföres såsom ett led i den i det föregående föreslagna översynen av institutionsindelningen vid de bestående läroanstalterna. De förslag till institu— tionsindelning vid var och en av dessa, som enligt utredningens förslag veder- börande universitets/högskolemyndigheter skall anmodas framlägga i sina ytt- randen över detta betänkande, bör sålunda innefatta jämväl förslag beträffande upprättande av särskilda service-enheter av här ifrågavarande slag.

Utredningen vill här tillägga, att anläggningar och verksamheter, som kan komma att organiseras som från ämnesinstitutionerna fristående enheter, i många fall alltjämt måste stå under vetenskaplig ledning. Till detta spörsmål återkommer utredningen i ett följande avsnitt av detta kapitel.

I förevarande sammanhang vill utredningen även något beröra institutionernas biblioteksorganisation. Av historiska och lokala skäl är denna organisation för närvarande utformad på olika sätt inom skilda läroanstalter. På vissa håll finns

emellertid omfattande s. k. institutionsbibliotek, medan man på andra håll har bibliotek, som är gemensamma för flera institutioner.

I sitt femte betänkande (SOU 1958:32, s. 129 ff.) framlade utredningen vissa synpunkter och förslag, närmast i fråga om institutionsbiblioteksorganisationen i Uppsala och Lund. Utredningen underströk därvid bl. a. biblioteksorganisa- tionens betydelse för institutionernas såväl forskande som utbildande verksam- het. Utredningen framhöll vidare, att starka skäl avseende såväl inköps— planeringen som biblioteksvården talade till förmån för att läroanstalternas centrala bibliotek gavs del i ansvaret för institutionsbiblioteken.

Utredningen vill i nu förevarande sammanhang på nytt aktualisera denna organisationsfråga, och nu icke blott för de äldre statsuniversitetens del utan för samtliga de högre läroanstalter, som beröres av utredningens i detta betänkande framlagda organisationsförslag. Det är självfallet av den största betydelse för både forskning och undervisning att inom institutionerna ha lokal tillgång till viss aktuell vetenskaplig litteratur. Av minst lika stor betydelse är det vidare, att en samordning kommer till stånd i fråga om katalogisering och biblioteks- vård samt i viss utsträckning även inköpsplanering. Denna samordning bör ankomma på läroanstalternas centralbibliotek (universitetsbiblioteken och mot- svarande).

Den här antydda problematiken bör enligt utredningens mening klarläggas av särskild expertis. Utredningen föreslår, att detta uppdrag ges åt de särskilda sakkunniga, som utredningen i det föregående föreslagit skola tillkallas med upp- drag att överse hela universitetsbiblioteksorganisationen.

c) Forskningsanslagens administration

En betydande del av de administrativa göromål, som för närvarande betungar många institutionsföreståndare, sammanhänger med det förhållandet, att en stor och sannolikt stigande del av den inom universitetsinstitutionerna bedrivna forskningen finansieras genom för specificerade forskningsuppgifter givna sär- skilda forskningsanslag. Anslagsgivare är härvidlag dels de statliga forsknings- råden, dels företag och organisationer inom näringslivet, dels privata donations- fonder, dels slutligen vissa offentliga institutioner i utlandet. Dessa forsknings- anslag ges efter prövning i varje särskilt fall av ansökningar, ingivna av veder- börande forskare eller institutionsföreståndare. Anslagsmedlens ändamål och användande regleras som regel i särskilda överenskommelser eller kontrakt mel— lan anslagsgivaren å ena sidan och å den andra antingen forskaren eller läro- anstalten. Med anlitande av dessa anslagsmedel anställes sedan för ifrågava- rande forskningsuppgifts genomförande erforderlig personal och anskaffas för ändamålet erforderlig utrustning. Det förhållandet, att anslagen ges för specifi- cerade forskningsprojekt, leder till att man vid de stora institutionerna ofta sam- tidigt arbetar med flera forskningsuppgifter, finansierade genom anslag från olika håll. Personal som en tid avlönats med anlitande av ett visst forsknings-

anslag överflyttas många gånger till en annan uppgift, finansierad genom ett annat anslag etc.

Det sagda torde vara nog för att antyda omfattningen av den administration, som föranledes av nu ifrågavarande forskningsanslag. I stort sett består denna administration av (a) utarbetande av ansökningar om anslag; (b) granskning av kontrakt och andra överenskommelser med det anslagsbeviljande organet; (c) anställande av personal och inköp av apparatur och materiel; (d) övrig personal- administration (t. ex. semestrar; socialförsäkringsavgifter); samt (e) utbetal— ningar, bokföring och redovisning av anslagsmedel.

På vissa håll har läroanstalternas centrala administration åtagit sig vissa eller de flesta av de här ovan uppräknade arbetsuppgifterna. Längst torde man här- utinnan ha gått vid tekniska högskolan i Stockholm, där sedan någon tid det systemet varit genomfört, att i princip alla för forskningsarbete inom högskolans institutioner utifrån anslagna medel inbetalas till högskolans ekonomiavdelning, som för vederbörande anslagsmottagares räkning sedan handhar utbetalningar, bokföring och redovisningar. Högskolans ekonomiavdelning har härigenom också kunnat åtaga sig att handha en stor del av de personaladministrativa arbets— uppgifterna.

Som nämnts i ett tidigare avsnitt av detta kapitel pågår för närvarande en omläggning av administrationen av sådana forskningsanslag, som beviljas av de statliga forskningsråden. Denna omläggning innebär ett ytterligare steg på den väg, som särskilt tekniska högskolan i Stockholm redan beträtt, i det att perso- nal som avlönas med anlitande av rådsanslag blir att betrakta såsom statsan- ställd, varigenom läroanstaltens ekonomiavdelning i avseende även på denna personal kan fullgöra de skyldigheter, som åvilar läroanstalten såsom arbets- givare för den fasta organisationens personal (anmälningar till sjukkassa, upp- gifter att lägga till grund för statsverkets avgifter enligt lagen om allmän försäkring).

Den sist antydda omläggningen i fråga om administrationen av forsknings— anslag gäller cmellertid endast förvaltningen av de statliga forskningsrådens anslagsmedel. Den är vidare ännu ej fullt genomförd vid samtliga akademiska läroanstalter. Detta innebär, att många universitets— och högskoleinstitutioner alltjämt har en från läroanstalternas fasta administration helt fristående perso- naladministration och medelsredovisning, handhavd av institutionens personal på institutionsföreståndarens ansvar.

Enligt universitetsutredningens mening bör man i fråga .om forskningsansla- gens administration vid samtliga akademiska läroanstalter konsekvent gå över till ett system i huvudsak motsvarande det som sedan en tid tillämpas vid tek- niska högskolan i Stockholm. Det bör sålunda enligt utredningens mening stad— gemässigt föreskrivas, att alla anslag, som beviljas för finansiering av vid läro- anstalternas institutioner bedrivet forskningsarbete, skall förvaltas av veder- börande läroanstalt för vederbörande anslagsmottagares räkning.

Genom den här föreslagna föreskriften vinner man den enligt utredningens"

mening verkligt betydelsefulla fördelen, att institutionerna befrias från huvud- delen av det administrativa arbete, som för närvarande följer med de särskilda forskningsanslagen. De personaladministrativa ärendena kan sålunda hand— läggas på samma sätt för all inom institutionerna verksam personal, oavsett om vederbörande befattningshavare tillhör läroanstaltens fasta organisation eller avlönas med anlitande av forskningsanslag och oavsett om sistnämnda anslag beviljats av statligt forskningsråd, en fondstyrelse, ett industriföretag eller an- nan. Alla inköps- och reparationsärenden kan vidare handläggas på samma sätt, oavsett om därvid anlitade medel tillhör läroanstaltens riksstatsanslag eller visst forskningsanslag. Den för anslag av sistnämnda slag inköpta utrustningen blir vidare omedelbart och utan särskilda beslut läroanstaltens egendom, detta givetvis under förutsättning att inga särskilda föreskrifter meddelats vid an- slagets beviljande. All med forskningsanslagen förenad kassarörelse, bokföring och redovisning blir vidare genom den här föreslagna föreskriften överflyttad till läroanstalternas centrala ekonomiförvaltning. Den formella granskningen, slutligen, av de till grund för forskningsanslagen liggande överenskommelserna och kontrakten mellan anslagsgivare och anslagsmottagare blir genom denna föreskrift en läroanstaltens och vederbörande forskares —- icke institutionens -— angelägenhet.

Kvar hos institutionen och den enskilde forskaren skulle, med här föreslaget system, ligga det sakligt sett väsentliga, nämligen initiativet, d.v.s. utarbetan- det av ansökningar om anslag, samt därjämte den materiella prövningen av ovannämnda överenskommelser och kontrakt. I fråga om valet av personer (assistenter, biträdespersonal), som skall anställas för genomförandet av ett med anslagsmedel finansierat forskningsprojekt, är det enligt utredningens mening självklart, att den, för vars forskningsarbete anslaget beviljats, alltfort skall ha det reella avgörandet, även om de formella anställningsbesluten fattas av läro- anstaltens myndigheter.

För universitetsadministrationen i stort och för planeringsarbetet för de aka- demiska läroanstalternas fortsatta utbyggnad bör enligt utredningens mening den här föreslagna ordningen innebära den betydande fördelen, att man här- igenom får en säker överblick över universitets- och högskoleforskningens verk- liga omfattning inom skilda områden samt över dess aktuella villkor och behov. Självfallet leder ett genomförande av förslaget till en ökning av den lokala universitetsförvaltningens arbetsbörda och förslaget förutsätter sålunda en där- emot svarande förstärkning av de enskilda läroanstalternas administrativa re- surser. De härmed förenade kostnaderna uppväges emellertid enligt utredningens övertygelse mer än väl av de rationaliseringsvinster, som står att hämta, om den ifrågavarande anslagsadministrationen koncentreras och sammanföres med läro- anstaltens förvaltning i en rationellt uppbyggd och utrustad organisation. Därtill kommer de vinster för forskningen själv, som uppkommer genom att institu- tionsorganisationen och forskarna befrias från rent personaladministrativa och kamerala uppgifter.

Till frågan om den lokala universitets/högskoleförvaltningens resurser åter- kommer utredningen i åttonde kapitlet. I förevarande sammanhang vill utred- ningen endast nämna, att den övervägt att föreslå uttagandet av en administra- tionsavgift för förvaltningen av de särskilda forskningsanslagen. Utredningen har emellertid förkastat denna tanke, huvudsakligen av det skälet att grunderna för en dylik avgifts bestämmande måste bli svåra att konstruera och komplice— rade att tillämpa. Avgiften skulle dessutom, från statskassans synpunkt sedd, bli en ren bokföringstransaktion i fråga om den stora del av nu ifrågavarande anslag, som beviljas av de statliga forskningsråden och motsvarande statliga organ. Man bör i stället enligt utredningens mening i princip se det arbete, som administrationen av forskningsanslagen medför, som en del av den av staten tillhandahållna service för forskningen, som de akademiska läroanstalterna med sina forskartjänster, sina byggnader och sin övriga fasta utrustning överhuvud- taget i viss mån kan sägas utgöra.

I den mån ett givet anslag inkluderar ersättning för administrationskostnader (over head costs), skall givetvis denna del av anslaget disponeras av läro— anstalten.

d) Personalredovisning och ekonomisk förvaltning

Vid ett genomförande av utredningens i nästföregående avsnitt framlagda för- slag befriar man institutionerna och deras ledning från en mycket betydande del av deras nuvarande administrativa arbetsbörda. Även i övrigt bör man enligt utredningens mening sträva efter att koncentrera de rent administrativa uppgifterna till läroanstalternas administrativa organ. All personalredovisning (personalkort, tjänstgöringsbetyg, statistiska uppgifter rörande personal m.m.) bör sålunda enligt utredningens mening handhas av läroanstalternas centrala förvaltning. Även den ekonomiska förvaltningen bör skötas centralt inom läro- anstalten. Vid läroanstalter, där systemet med förskott och förskottsredovis- ningar tillämpas i fråga om materielanslag och andra anslag, som fördelas mellan institutionerna, synes sålunda en övergång till ett system med koncentration av alla utbetalningar och all bokföring till läroanstalternas ekonomiavdelningar böra ske. En dylik omläggning är för närvarande under genomförande vid Göte— borgs universitet och vid tekniska högskolan i Stockholm. Den innebär, att insti- tutionernas och forskarnas bokföring kan inskränkas till förande av enkla an- teckningar rörande gjorda beställningar, varjämte institutionsföreståndarnas och anslagsmottagarnas krav på. överblick över anslagsförbrukningen tillgodoses genom att läroanstalternas ekonomiavdelningar regelbundet och vid särskild anfordran — till institutionsföreståndarna respektive forskarna översänder kontoutdrag.

e) Upphandling

Institutionernas verksamhet — främst forskningen förutsätter en totalt sett mycket betydande upphandling av förbrukningsmateriel och av apparativ ut— rustning. I avseende på inredning och utrustning av nya lokaler handhas denna upphandling av utrustningsnämnden för universitet och högskolor. I fråga om sådan upphandling av tung apparatur, som göres med anlitande av anslag från de statliga forskningsråden, sker självfallet en sakprövning hos råden i anslut- ning till dessas behandling av ifrågavarande anslagsansökningar. Råden har därvid möjlighet att såsom villkor för beviljat anslag föreskriva att upphand- lingen skall göras av eller i samråd med utrustningsnämnden. Detta förfarande tillämpas regelmässigt av de medicinska och naturvetenskapliga forskningsråden samt statens råd för atomforskning, så snart anslag beviljas för apparatinköp, som beräknas kosta mera än 20 000 kronor. Ett motsvarande samarbete med utrustningsnämnden är givetvis också möjligt vid all upphandling av tyngre utrustning för de akademiska läroanstalterna. I fråga om upphandling av kon- torsmateriel är läroanstalterna underkastade de för statsförvaltningen generellt gällande föreskrifterna rörande upphandling genom postverket.

Den här antydda problematiken måste lösas med hänsyn både till önskvärd- heten av att i så stor utsträckning som möjligt befria forskarna från ekonomiskt- administrativt arbete och till de mycket betydande summor, som de vetenskap— liga läroanstalternas apparatupphandling årligen uppgår till, men också med hänsyn till det förhållandet, att forskningens utveckling lett till att en sakkun- nig behovs- och kvalitetsprövning många gånger kan göras endast av en starkt begränsad krets av specialister. En generell föreskrift om central upphandling genom centrala eller lokala organ i alla fall, där inköpssumman överstiger något visst, begränsat belopp (t.ex. 5000 kronor), skulle enligt utredningens mening leda till en tungroddhet i förvaltningen, som knappast skulle uppväges av motsvarande fördelar i ekonomiskt hänseende. Å andra sidan måste det vara angeläget att tillvarataga de möjligheter till fördelaktiga inköp, som allmänt sett står den store konsumenten till buds. Därtill kommer, att en i någon mening centraliserad upphandling i högre grad än en helt decentraliserad kan göras un- der hänsynstagande icke blott till det inom en institution föreliggande behovet utan även till andra institutioners behov och till den inom andra institutioner faktiskt förefintliga utrustningen.

Emellertid torde förutsättningarna i här förevarande hänseenden vara mycket olika vid skilda slag av läroanstalter och skilda typer av institutioner. För alla akademiska läroanstalter generellt gällande detaljföreskrifter rörande upp- handlingsorganisationen torde därför icke vara lämpliga. I stället bör de anslagsbeviljande liksom de förvaltande myndigheterna universitetskanslers— ämbetet och läroanstalternas myndigheter söka att genom anvisningar i sär- skilda fall eller för viss läroanstalt eller för viss fakultets (motsvarande) institu- tioner reglera upphandlingsverksamheten på ett sådant sätt, att såväl de eko-

nomiska som de vetenskapliga effektivitetskraven på bästa sätt tillgodoses. Som allmänna riktlinjer härvidlag vill universitetsutredningen för sin del ange föl- jande.

(1) All upphandling av apparatur och annan utrustning, för vilken inköps- summan överstiger förslagsvis 20 000 kronor bör, oavsett vilka anslagsmedel som avses bli anlitade för inköpet, göras av eller i samråd med myndighet på kans- lers/överstyrelsenivån.

(2) Annan upphandling av apparatur och sådan utrustning, som icke är att beteckna som förbrukningsmateriel, bör göras vid läroanstalten, antingen av dennas centrala förvaltning eller, efter samråd med denna, av prefekten eller anslagsmottagaren.

(3) I fråga om upphandling av förbrukningsmateriel — bortsett från sådan materiel, som skall inköpas genom postverket synes som regel böra gälla, att sådan förbrukningsmateriel, som vid en och samma läroanstalt förbrukas i rela- tivt stor omfattning och av flera institutioner, helst synes böra upphandlas ge— nom läroanstalten eller av institutionen respektive anslagsmottagaren i enlighet med ramavtal, som kan ha träffats mellan läroanstalten och vederbörande leve- rantörer.

Vad här sagts innebär, att det såväl centralt i anslutning till universitets- kanslersämbetet —— som lokalt inom läroanstalternas förvaltningsorganisationer måste upprättas särskilda organ för upphandlingsservice. På dem skall ankom- ma att stå institutionerna till tjänst med upphandling eller råd i upphandlings- frågor. De bör Vidare sträva efter att träffa ramavtal med leverantörer rörande priser och leveransvillkor för materiel och utrustning, som erfordras för institu- tionerna. Ett nära samarbete måste självfallet upprätthållas mellan de centrala och de lokala organen för universitetsverksamhetens inköpsservice. Till frå- gan om dessa service-organs organisatoriska ställning och resurser återkommer utredningen i åttonde kapitlet.

Även vid en omläggning enligt här angivna riktlinjer av upphandlingsverk- samheten för universitets- och högskoleinstitutionerna kvarstår för institutioner- na och deras forskare emellertid den från forskningens och utbildningens syn- punkt väsentliga uppgiften, nämligen prövningen av vad som bör anskaffas, en prövning som i sig innefattar såväl en behovs- som en kvalitetsprövning. I fråga om inköp av sådan dyrbar apparatur, som avses bli anskaffad med hjälp av anslag från forskningsråden, deltar även rådet i varje fall i behovsprövningen. Allmänt torde emellertid gälla, att den sakliga prövningen av behov av veten- skaplig specialutrustning icke kan läggas på någon annan än forskarna själva.

f) Utbildningens organisation

I det föregående har utredningen framlagt förslag, som syftar till att i avse- värt större utsträckning än nu är fallet koncentrera framför allt den ekonomiska administrationen till den lokala universitetsstyrelsens organ och därigenom

befria institutionsledningen och forskarna från en mycket betydande del av de administrativa arbetsuppgifter, som nu åvilar dem. Av dessa uppgifter återstår nu att behandla dem, som sammanhänger med utbildningens organisation. Dessa uppgifter mäste såvitt utredningen kan bedöma till stor del alltjämt åvila institutionerna och dessas ledning. Ett primärt ansvar för utarbetandet av för— slag till nya studie- och organisationsplaner (motsvarande) måste sålunda åvila de ordinarie akademiska lärarna. I fråga om utarbetandet av undervisnings- planerna, om schemaläggningen och om handhavandet av studieregistrering och studiestatistik torde förutsättningarna vara relativt olika inom skilda fakul- teter (motsvarande). Inom utbildningslinjer där studenterna hälles samman årskursvis under hela utbildningstiden fram till grundexamen och där flera i examen ingående ämnen läses parallellt, faller helt naturligt en betydande del av det här ifrågavarande arbetet på fakultetsnivåns organ. Det gäller nämligen härvidlag att organisera undervisningen och registrera studieresultaten inom flera ämnen samtidigt. Därtill kommer, att särskilt schemaläggningen påverkas av det förhållandet, att undervisning i ett ämne samtidigt skall meddelas inom samma institution åt studerande tillhörande flera olika utbildningslinjer. Som exempel på utbildningslinjer av här ifrågavarande slag kan nämnas de tekniska högskolorna, men förhållandena är relativt likartade inom övriga fackhögskolor samt vid de medicinska fakulteterna.

Inom de filosofiska fakulteterna däremot kan varje ämne ha sin egen under— visningsorganisation, relativt oberoende av motsvarande organisation för andra ämnen. Orsaken härtill är den, att studenterna här regelmässigt koncentrerar sina studier på ett ämne i sänder och att ämneskombinationer och ämnesföljd är fria för de studerande. Med hänsyn härtill och med hänsyn även till att under- visningsorganisationen generellt sett torde vara mest omfattande inom dessa fakulteter kan vissa skäl anföras för att tyngdpunkten i det utbildningsadmi- nistrativa arbetet vad dessa fakulteter beträffar alltjämt skall ligga hos insti- tutionerna. Ansvaret för utarbetande av förslag till studie-, organisations- och undervisningsplaner samt för undervisningsuppgifternas fördelning mellan olika lärare bör enligt utredningens mening i fråga om de filosofiska fakul— teternas ämnen åvila institutionerna. De med detta ansvar förenade arbetsupp- gifterna blir, beträffande de stora undervisningsämnena, av så betydande om- fattning, att de motiverar särskilda organisatoriska åtgärder inom institutions— organisationens ram i syfte att i görligaste mån befria den forskande personalen från undervisningsadministrativt arbete. Till denna fråga återkommer utred- ningen i nästföljande avsnitt av detta kapitel.

Även i fråga om sådana uppgifter som schemaläggningen, registreringen av de studerande och deras studieresultat samt av den sistnämnda verksamheten för- anledda initiativ till omläggningar och förändringar inom utbildningsorganisatio- nen, torde alltjämt ett ej helt obetydligt ansvar böra åvila institutionsnivåns organ. Emellertid anser utredningen, att dessa arbetsuppgifter, vid de filosofiska fakulteterna lika väl som vid övriga fakulteter och högskolor, med fördel kan

utföras av fakultetsnivåns organ (närmast utbildningsnämnderna) och av för utbildningsadministrativa göromål särskilt avdelade tjänstemän inom läroan- stalternas centrala förvaltning (utbildningsnämndernas sekreterare). I detta syfte framlägger utredningen i åttonde kapitlet förslag om en avsevärd för- stärkning av de centrala universitets/högskoleförvaltningarnas utbildningsadmi- nistrativa resurser.

3. Institutionsledningen a) Huvuddragen i utredningens förslag

Av det närmast föregående avsnittet av detta kapitel framgår, att universitets- utredningen generellt rekommenderar en koncentration, så långt detta är prak-- tiskt möjligt, av det rent administrativa arbetet till läroanstalternas centrala organ. Sålunda föreslås alla personaladministrativa avgöranden, all personalredo- visning, bokföring och ekonomisk redovisning samt vissa uppgifter i samband med upphandling av utrustning och materiel lagda på Iäroanstaltema centralt. Vidare har framhållits, att de utbildningsadministrativa uppgifterna i betydande, ehuru från fakultet till fakultet (motsvarande) något skiftande omfattning bör handhas av fakultetsnivåns organ. Emellertid har utredningen i flera samman- hang understrukit, att vissa rent administrativa uppgifter under alla förhållanden måste läggas på institutionsorganisationen. Förslag till förordnanden liksom yttranden i andra personaladministrativa ärenden måste sålunda avges av den närmast berörda myndigheten, d.v.s. bl.a. institutionernas ledning. Utbild- ningsadministrationen inom ett ämne måste vidare i stor utsträckning handhas inom institutionerna.

Till dessa, i mera begränsad mening administrativa uppgifterna kommer så de som sammanhänger med institutionsorganisationens stora uppgifter, nämligen att fungera som den organisatoriska ramen för ett samarbete mellan forskare kring gemensamma problem och gemensamma resurser, ett samarbete mellan akademiska lärare kring en gemensam utbildningsuppgift och ett samarbete mel- lan forskare och lärare för planläggningen av en fortgående utbyggnad av ett ämnesområdes resurser för forskning och utbildning.

Utredningen sammanfattar institutionsorganisationens uppgifter i följande punkter, nämligen

(1) utbildningens innehåll och organisation, innefattande (a) kursfordringar— nas innehåll (studieplaner och motsvarande), (b) undervisningens organisation (organisationsplaner och motsvarande, examinations- och undervisningsuppgif— ternas fördelning mellan olika lärare), samt (0) viss redovisning av undervisning och studieresultat;

(2) fördelning av personal och materiella resurser dels mellan undervisning och forskning, dels mellan de självständiga forskarna inbördes;

(3) arbetsledning och viss personaladministration (upprättande av förslag till innehavare av lediga icke-ordinarie tjänster, semesterlistor etc.);

(4) beslut om anskaffning av samt vård av samlingar och utrustning; (5) planering av institutionens fortsatta utbyggnad, innefattande främst ut- arbetande av förslag till petita.

Det är enligt universitetsutredningens mening främst tre faktorer, som måste påverka utformningen av institutionernas administrativa ledning. Den första är den, att institutionerna blir av mycket växlande storlek. Den andra är den, att institutionernas administrativa uppgifter består både i att träffa förvaltnings— avgöranden och i att organisera ett samarbete. Den tredje faktorn, slutligen, som måste påverka konstruktionen av institutionernas ledning, är den att samarbetet endast i viss utsträckning gäller en för institutionen gemensam uppgift (utbild- ningen) men i övrigt består i ett samarbete mellan självständiga forskare om materiella nyttigheter, som skall fördelas eller brukas gemensamt.

Vad beträffar det förstnämnda förhållandet -— institutionernas mycket varie- rande storlek vill utredningen understryka, att vissa av dem i varje fall för närvarande är så små, att några egentliga problem i fråga om funktioner och organ för deras administration knappast är aktuella. Problematiken blir själv- fallet mera svårbemästrad, ju större institutionen är. De i det följande redovisade resonemangen tar i första hand sikte på de stora institutionernas förhållanden och förslagen är i dagens läge endast i begränsad utsträckning tillämpliga på sådana institutioner, som innefattar en enda fast lärartjänst. Utredningen har emellertid ansett det riktigast att söka konstruera en i formellt hänseende en- hetlig organisation för alla institutioner. För de små institutionerna blir denna organisation successivt tillämpbar, allteftersom institutionen bygges ut.

Vad i det föregående anförts rörande institutionernas uppgifter utesluter för alla större institutioners del den i administrativa sammanhang eljest vanliga konstruktionen med ledningen lagd i händerna på en chef, som har att med an- svar endast inför överordnade myndigheter leda den övriga personalens arbete och fatta besluten om arbetsuppgifternas fördelning mellan befattningshavarna. Det nödvändiga samarbetet pekar i stället mot någon form av kollegial ledning. Härvidlag stöter man emellertid på den svårigheten, att samarbetet i undervis- ningen gäller institutionens samtliga lärare, medan samarbetet i avseende på forskningsresursernas fördelning och bruk i första hand måste vara ett samar— bete endast mellan vissa av lärarna, främst professorer och laboratorer. Därtill kommer, att vissa av de på institutionsledningen ankommande administrativa uppgifterna främst de uppgifter som kan sammanfattas i benämningen arbets- ledning icke lämpligen handhas av kollegiala organ.

Starka skäl kan enligt utredningens uppfattning i och för sig anföras till för— män för att såsom ett institutionens högsta beslutande organ inrätta ett kolle- gium omfattande samtliga inom institutionen verksamma lärare jämte någon form av studentrepresentation. Ett av dessa skäl är undervisningsuppgifternas betydelse i institutionernas arbete och det förhållandet, att den kvantitativt sett alldeles övervägande delen av undervisningen numera på de flesta håll bestrides av andra lärare än professorer och laboratorer. Ett annat skäl till förmån för ett

»stort» kollegium av här skisserat slag är det, att man därigenom skulle nå en formell likställdhet mellan å ena sidan sådana akademiska lärare, som har att dela sin tid mellan forskning och undervisning, och å den andra dem, som har att koncentrera sig på endera av dessa de högre läroanstalternas två huvudupp— gifter (t.ex. innehavare av särskilda forskarbefattningar respektive universitets- lektorer). Ett tredje skäl för ett »stort» institutionskollegium är att man i ett sådant får ett naturligt forum för diskussion även i forskningsfrågor mellan yngre och äldre forskare inom institutionens ram. Utredningen är övertygad om att man härigenom i många fall skulle befordra en utveckling i riktning mot forskargrupper i samarbete kring sådana forskningsprogram, som är alltför om- fattande för en ensam forskare.

Å andra sidan måste konstateras, att sådana ärenden, som icke lämpligen handlägges kollegialt, i än mindre grad lämpar sig för handläggning i ett stort kollegium än i ett litet. Därtill kommer, att vissa av de på institutionsledningen ankommande samarbets— och fördelningsfrågorna direkt berör endast de själv— ständiga forskarna och att avgörandet i sådana frågor t. ex. dispositionen av den för forskningen disponibla delen av materielanslaget —— icke gärna kan göras beroende av ett omröstningsförfarande i ett institutionskollegium av ovan skis- serat slag. Lärarstabens sammansättning med såväl fast anställda lärare som tillfälligt engagerade, ibland timarvoderade lärarkrafter samt det inom vissa institutioner förhållandevis mycket stora antalet assistenter/amanuenser leder också till svårigheter, om man vill skapa ett :stort» kollegium med beslutande funktioner i för institutionens verksamhet och utveckling betydelsefulla ärenden.

Vid sina överväganden av här berörda spörsmål har utredningen konstaterat, att de ärenden, för vilkas handläggning en medverkan från de icke ordinarie lärarnas och från studenternas sida vore av särskilt Värde, till betydande del är sådana, som sammanhänger med institutionernas uppgifter för utbildningen. Med hänsyn härtill och till de i det föregående redovisade synpunkterna har utredningen övervägt att för institutionernas ledning föreslå inrättandet av två slags kollegier, nämligen ett »stort» kollegium innefattande samtliga lärarkate- gorier jämte assistent/amanuens- och studentrepresentanter för behandling av "ärenden rörande utbildningsorganisationen samt ett mindre kollegium omfat- tande de ordinarie lärarna eller vissa av dem med uppgift att under ordförande- skap av institutionens prefekt fungera som institutionens styrelse.

Utredningen har emellertid funnit, att en dylik organisation skulle bli onödigt tungrodd och framstå som helt omotiverad i fråga om alla medelstora och mindre institutioner.

I stället har utredningen stannat för ett förslag, vars huvudsakliga innebörd är följande:

(1) Vid varje institution, som omfattar mer än en lärartjänst, upprättas ett institutionskollegium, omfattande institutionens samtliga lärare jämte en på visst sätt begränsad representation för assistentgruppen och för studenterna.

(2) Detta institutionskollegium ges initiativrätt i institutionens angelägenhe- ter men i övrigt endast rådgivande funktioner. Å andra sidan föreslås, att vik- tigare beslut i institutionens angelägenheter obligatoriskt skall föregås av samråd i kollegiet.

(3) Uppgiften att för fakultet (motsvarande) framlägga förslag till petita samt studie- och organisationsplaner för undervisningen liksom med en for- mellt något annorlunda föreskrift —- uppgiften att upprätta förslag till inne- havare av icke—ordinarie tjänster vid institutionen ålägges dennas ordinarie lärare kollektivt.

(4) Den dagliga ledningen av den vid institutionen meddelade undervisningen liksom avgörandena beträffande fördelningen av uppgifter och dispositionen av gemensamma resurser lägges hos institutionens prefekt.

De juridiska och teologiska fakulteterna har för närvarande institutioner, som omfattar vederbörande fakultets samtliga ämnen. I den mån denna organisa- tion anses böra bibehållas, bortfaller behovet av särskilda kollegiala organ för dessa institutioners förvaltning. Fakulteterna själva komme då att handha de uppgifter, som eljest enligt utredningens förslag skall vila på en institutions ordinarie lärare; fakulteternas utbildningsnämnder komme att fullgöra samma uppgifter som institutionskollegierna. Fakulteternas dekaner kan jämväl fylla vissa funktioner som prefekter. Självfallet kan forskningsavdelningar bildas inom dessa fakulteter.

Utredningen vill här även erinra om vad inledningsvis i detta kapitel fram- hållits rörande den särställning, som de medicinska läroanstalternas och fakul— teternas undervisningskliniker intar i organisatoriskt hänseende. Ej heller i fråga om dessa är utredningens förslag rörande administrativa organ på institutions- nivån tillämpbara.

Vad i det följande säges rörande institutions ordinarie lärare, institutions- kollegier och institutionsprefekt gäller följaktligen icke utan vidare de juridiska och teologiska fakulteterna; ej heller de medicinska fakulteternas undervisnings— kliniker.

b) De ordinarie lärarna

De ärenden, rörande vilka beslut måste fattas inom institutionerna, består till en betydelsefull del av sådana ärenden, som i formellt hänseende har karaktär av förslag till fakultets (motsvarande) beslut rörande förslag till petita samt studie- och organisationsplaner.

Med hänsyn härtill har utredningen ansett det naturligt, att uppgiften att för institutionens del utarbeta sådana förslag lägges såsom ett kollektivt åliggande hos institutionens ordinarie lärare, vilka samtidigt, enligt utredningens i näst— följande kapitel redovisade förslag, blir de av institutionens lärare, som tillika är ledamöter av fakultet (motsvarande). Då emellertid såväl institutionens petita som förslag till studie- och organisationsplaner (motsvarande) är angelägenheter

av stort intresse jämväl för övriga ledamöter av institutionskollegiet, har utred— ningen ansett det vara motiverat att föreslå en föreskrift om att utarbetandet av förslag, som här avses, skall föregås av samråd i institutionskollegiet.

Många institutioner omfattar redan nu ett stort antal tjänster av skilda slag, dels lärartjänster, dels assistent- och amanuenstjänster, dels slutligen tjänster, vilkas innehavare har att biträda i institutionens verksamhet och vid vården av dess utrustning m.m. I fråga om de ordinarie lärartjänsterna och vissa andra tjänster finns särskilda föreskrifter rörande förfarandet vid deras tillsättande. I fråga om det övervägande antalet institutionstjänster saknas emellertid annan bestämmelse än om vilken myndighet som har att tillsätta tjänsterna. Vanligen tillsättes här ifrågavarande tjänster av det mindre konsistoriet/kollegienämnden (motsvarande) efter förslag antingen av institutionsföreståndaren eller av annan ordinarie lärare. Oftast torde ärendena dessutom i en eller annan form passera fakultetsnivåns organ.

De tillsättningsärenden, som här avses, är helt naturligt av stort intresse för samtliga de forskare, som är verksamma inom en institution. Utredningen anser därför, att den nya universitetsstadgan bör innehålla en entydig bestämmelse rörande förfarandet på institutionsnivån vid upprättandet av förslag till inne- havare av sådana tjänster inom en institution, rörande vilka särskild tillsätt- ningsprocedur ej finns föreskriven, d.v.s. väsentligen de icke-ordinarie institu- tionstjänstema. Härvid måste beaktas, att vid institutioner som omfattar mer än en forskare ingen eller så gott som ingen av de här ifrågavarande tjänsterna uteslutande är knuten till en viss forskare.

Att i ärenden av här ifrågavarande slag ge institutionskollegiet beslutande eller rådgivande uppgifter anser utredningen med hänsyn till ärendenas natur vara mindre lämpligt. Ansvaret bör enligt utredningens mening i stället begrän- sas till kretsen av institutionens ordinarie lärare. Att av dessa bilda ett kollegialt organ, som vid oenighet skulle kunna företaga omröstning, synes utredningen vara opraktiskt. Utredningen föreslår därför, att förslag till innehavare av tjäns- ter vid en institution skall, i den mån annat ej följer av särskilda bestämmelser, upprättas av institutionens prefekt i samråd med institutionens övriga ordinarie lärare.

Med en bestämmelse av här angiven innebörd vinnes enligt utredningens me- ning även den fördelen, att alla i ärenden av här ifrågavarande slag direkt intresserade fakultetsledamöter ges möjlighet att redan vid förslags upprättande göra sina synpunkter gällande. Därmed synes man kunna slopa det på flera håll tillämpade förfaringssättet att låta förslagen passera fakultetsnivåns organ för tillstyrkande. Förslag till innehavare av institutionsbundna icke-ordinarie tjäns- ter kan sålunda där ej annat följer av särskilda bestämmelser — gå direkt från institutionen till den tillsättande myndigheten (konsistoriet).

Vad här sagts avser förslag till innehavare av tjänster. I fråga om förord- nanden av andra befattningshavare, t. ex. timarvoderade lärare och extra biträ- deshjälp, synes ett enklare förfaringssätt kunna begagnas. Utredningen förordar

härvidlag, att förslag upprättas av prefekten eller, då fråga är om arbetskraft som skall avlönas med hjälp av särskilt forskningsanslag, av vederbörande anslagsmottagare.

c) Institutionskollegiet

Såsom framgått av det föregående föreslår utredningen att vid alla institutioner, som omfattar mer än en lärartjänst, skall finnas ett institutionskollegium med , rådgivande och förslagsställande uppgifter. i Institutionskollegium bör enligt utredningens mening bestå av samtliga till institutionen hörande lärare utom oavlönade docenter. I ett institutionskollegium kommer sålunda att ingå professorer, laboratorer (motsvarande), universitets- lektorer, e.o. docenter, utländska lektorer, speciallärare, biträdande lärare, fors- karassistenter, avdelningstandläkare och andra lärare med fast anknytning till institutionen. Någon skillnad bör sålunda i detta sammanhang icke göras mellan ordinarie, extra ordinarie och extra lärare. Helt tillfälligt anställda timarvode- rade lärare bör dock icke annat än i undantagsfall deltaga i kollegiets arbete. Bestämmelserna om institutionskollegiets sammansättning synes dock böra kompletteras med en möjlighet för konsistoriet (motsvarande) att på förslag av kollegiet förordna, att även oavlönad docent, annan till institutionen knuten forskare, tjänsteman eller tillfälligt anlitad lärare skall såsom ledamot tillhöra institutionskollegiet. — De tjänstemän utredningen härvidlag närmast tänker på är dels innehavarna av de till vissa biologiska institutioner knutna tjänsterna som förste museiintendent och förste trädgårdsintendent, dels innehavarna av tjänster som förste forskningsingenjör, förste driftingenjör, forskningsingenjör och förste kemist. Till gruppen »lärare» i formell mening räknar utredningen icke heller assisten- ter, amanuenser och övningsassistenter. Många av dessa tjänstemän fullgör emellertid mycket betydelsefulla uppgifter i undervisningen och forskningen. En , medverkan från dessa gruppers sida i institutionskollegiemas arbete framstår ' därför såsom självklart motiverad. Bl. a. i syfte att begränsa kollegiemas storlek vill utredningen emellertid förorda, att endast de av varje enskilt ärende berörda av institutionens assistenter, amanuenser och övningsassistenter skall ingå såsom ledamöter av kollegiet. Denna inskränkning i de ifrågavarande kategoriemas del- tagande i institutionskollegiernas arbete torde få praktisk betydelse endast inom i de största institutionerna. å Utredningen har i första kapitlet allmänt understrukit vikten av att de stu— ' derande ges fullgoda möjligheter att göra sina synpunkter gällande i avseende på frågor om utbildningens innehåll och organisation. Detta bör icke minst gälla arbetet inom institutionskollegierna. Utredningen föreslår därför, att två repre- sentanter för de av varje enskilt ärende berörda studenterna skall ingå såsom ledamöter av institutionskollegiet. Med hänsyn till att samma institutionskolle- gium kan ha att handlägga ärenden inom ramen för flera utbildningslinjer, inne- bär utredningens förslag, att flera än två studentrepresentanter kan behöva ut-

ses. Endast två sådana representanter kommer emellertid att fungera såsom ledamöter vid kollegiets behandling av ett enskilt ärende rörande utbildningens innehåll och organisation. Vid kollegiets behandling av ärende, som icke berör de studerande, börtfaller studentrepresentationen.

I fråga om sättet för utseende av studentrepresentanter vill utredningen an- föra följande. Licentianders och doktoranders intressen synes som regel vara företrädda genom de yngre lärarna och genom assistentgruppens representation i institutionskollegierna. De särskilda studentrepresentanterna synes därför nor- malt böra vara utsedda med hänsyn till de ärenden, som sammanhänger med utbildningen för preliminärexamina. Vissa skäl kan otvivelaktigt tala för att dessa studentrepresentanter utses genom någon form av valförfarande bland de aktuella studerande i institutionens ämne. Å andra sidan kan det vara tveksamt, om man med ett sådant förfarande, särskilt i nybörjarämnen, skulle få represen- tanter, som med tillräcklig erfarenhet och auktoritet kunde framföra student- synpunktema. Sättet för utseendet av studentrepresentanter synes därför böra avgöras av vederbörande studentorganisationer själva. Utredningen föreslår för— denskull, att studentrepresentanterna i institutionskollegierna skall utses av vederbörande studentkårer på sätt dessa själva beslutar.

Som framgått av det föregående föreslår utredningen, att institutionskollegiet huvudsakligen skall ha rådgivande uppgifter. Utredningen tänker sig sålunda institutionskollegiet väsentligen som ett organ för samråd mellan institutionens forskare, lärare och studenter. Rörande vissa slag av ärenden föreslår utred- ningen, att samråd i institutionskollegiet skall vara obligatoriskt, innan beslut fattas eller förslag utarbetas. '

Obligatoriskt samråd i institutionskollegiet bör sålunda enligt utredningens mening äga rum i första hand beträffande alla ärenden rörande nya eller änd- rade studie- och organisationsplaner för den vid institutionen meddelade utbild— ningen. Härigenom öppnas en möjlighet för institutionens samtliga lärare att tillsammans med assistentgruppens och studenternas representanter penetrera och diskutera alla frågor, som rör utbildningens innehåll och organisation. Det är utredningens förhoppning, att härigenom skall stimuleras icke blott en kon- tinuerlig bevakning av utbildningens resultat utan även en fortgående moderni- sering av undervisningsinnehållet och en aktiv försöksverksamhet i fråga om undervisningsmetodik och undervisningsorganisation.

Även utarbetandet av de årliga förslagen till petita för institutionen skall enligt utredningens förslag obligatoriskt föregås av samråd i institutionskollegiet. Härigenom får man enligt utredningens mening en garanti för att såväl utbild- ningens som forskningens och såväl de äldre som de yngre forskarnas intressen kan göra sig gällande vid utarbetandet av dessa för en institutions utveckling betydelsefulla förslag.

En institution är, som utredningen ser den, en arbetsenhet inom vilken upp- gifter och resurser skall fördelas mellan forskning och utbildning liksom mellan forskarna och lärarna inbördes. Det gäller härvidlag att tillse, att institutionens

resurser utnyttjas på ett rationellt sätt, att såväl undervisningen som forsk- ningen får sina intressen tillgodosedda och att lärare och andra tjänstemän får arbetsuppgifter, som de genom sina individuella kvalifikationer är väl lämpade för. Utredningen vill understryka, att dessa fördelningsärendens handläggning inom en stor institution är en uppgift, som erbjuder en speciell problematik. Detta sammanhänger dels med universitets/högskoleinstitutionernas dubbla uppgift — forskning och utbildning —, dels med den grundläggande principen om den självständige universitetsforskarens rätt att för ett fritt valt och på eget ansvar bedrivet forskningsarbete disponera sin del i institutionens resurser. För- delningsuppgifterna ställer höga krav på samarbetsviljan hos de berörda. Beslu— ten måste fattas efter samråd och, såvitt möjligt, i samförstånd.

Institutionskollegiet är enligt utredningens mening väl ägnat som organ för sådant samråd. I kollegiet finns nämligen företrädare för de olika intressen, som skall tillgodoses vid fördelningen av arbetsuppgifter och resurser. Däremot anser utredningen icke, att institutionskollegiet är lämpat som beslutande organ. Kolle- giets sammansättning är väsentligen beroende av sammansättningen av institu- tionens lärarstab. Denna påverkas i sin tur av undervisningsorganisationens kvantitativa tyngd, vilket får till följd, att institutionskollegierna blir av väx— lande storlek och till sin sammansättning får en skiftande karaktär: I vissa kollegier får undervisningssidan en övervägande tyngd; i andra däremot forsk— ningssidan.

Med hänsyn till dessa förhållanden har utredningen kommit till den stånd- punkten, att de här ifrågavarande fördelningsärendena bör avgöras av institu- tionens prefekt, men avgöras efter ett obligatoriskt samråd i institutionskollegiet. Därvid bör särskilt föreskrivas, att fördelningen av institutionens resurser och arbetsuppgifter skall göras med beaktande av såväl forskningens som utbild- ningens behov.

Med detta har utredningen redovisat de uppgifter, som enligt utredningens mening obligatoriskt bör ankomma på ett institutionskollegium. I övrigt torde få lämnas åt de enskilda kollegierna att själva välja sina arbetsuppgifter. Det måste därvid stå klart, att kollegiernas arbetsintensitet kommer att bli relativt växlande, beroende bl.a. på institutionernas växlande storlek. Under alla för- hållanden bör emellertid ett institutionskollegium förutom sina rådgivande upp- gifter ha rätt till initiativ i institutionens angelägenheter. Institutionskollegium bör sålunda ha stadgemässig rätt att hos vederbörande myndighet vid läroan- stalten framlägga de förslag, som kollegiet finner kunna gagna institutionens verksamhet och utveckling. Det sagda innebär, att initiativrätten såtillvida begränsas, som förslag skall kunna framläggas endast för myndighet inom universitetet/högskolan, men att förslagen å andra sidan skall kunna framläggas för vilket som helst av läroanstaltens organ (utbildningsnämnd, fakultet, kon- sistorium etc.).

Utredningen räknar med att institutionskollegiet på många håll och i de flesta ärenden skall kunna arbeta relativt informellt. Särskilt måste detta komma att

gälla sådana institutioner, som endast innefattar en eller ett par ordinarie lärar— tjänster. Icke minst med hänsyn till kollegiernas varierande storlek bör man enligt utredningens mening såvitt möjligt undvika detaljföreskrifter rörande institutionskollegiernas arbetsformer. Ett minimum av sådana föreskrifter blir dock nödvändigt.

Institutionens prefekt bör vara självskriven som kollegiets ordförande. Inom större kollegier kan det vara lämpligt att även en vice ordförande utses att tjänstgöra vid förfall för prefekten. Institutionskollegium bör därför ges rätt att, om kollegiet så finner lämpligt och för en tid av ett år i sänder, utse en av de övriga ledamöterna till kollegiets vice ordförande.

Eftersom kollegiets ledamöter bör vara tillförsäkrade en rätt att deltaga i handhavandet av institutionens angelägenheter, bör den generella föreskriften gälla, att kollegium sammanträder på kallelse av ordföranden dels då denne finner sammanträde påkallat, dels också då minst två av kollegiets ledamöter däri inbegripet två studentrepresentanter — för uppgivet ändamål begär, att sammanträde skall hållas. Av motsvarande skäl bör föreskrivas, att protokoll skall föras, därest någon ledamot så begär. Detta innebär, att i ärenden, som skall behandlas av fakultet (motsvarande), fakulteten och dess utbildnings- nämnd kan underrättas genom protokollsutdrag, därest meningsskiljaktigheter yppats inom institutionskollegiet.

Ytterligare generella föreskrifter rörande institutionskollegiemas arbetsformer synes utredningen vara onödiga. Det bör emellertid ankomma på de lokala och centrala akademiska myndigheterna att, därest så befinnes påkallat, utfärda närmare föreskrifter — antingen generella sådana eller särskilda för viss institu— tion rörande kollegiernas arbete.

d) Prefekten

I den nuvarande universitets/högskoleorganisationen förestås en institution av en av de till institutionen hörande ordinarie lärarna i de allra flesta fall en professor såsom institutionsföreståndare eller prefekt.

Utredningens förslag innebär, att denna ordning väsentligen oförändrad över- föres till den nya organisationen. Utredningen föreslår, att föreståndaren för en ämnesinstitution vid samtliga läroanstalter benämnes prefekt.

Inom institutioner, som omfattar en enda lärartjänst, bör innehavaren av denna tjänst automatiskt fungera som institutionens prefekt och såsom sådan ensam ansvara för institutionens förvaltning. Vid övriga institutioner får pre— fekten som framgått av det föregående —— vid sin sida det rådgivande institu- tionskollegiet, vars arbete prefekten leder såsom kollegiets självskrivne ord- förande.

Som framgått av det föregående föreslår utredningen, att förslag till petita för institutionen, förslag till studie- och organisationsplaner för den vid institutionen meddelade utbildningen samt som regel — förslag till innehavare av icke-

ordinarie tjänster vid institutionen skall utarbetas respektive upprättas gemen- samt av institutionens ordinarie lärare, i den mån flera sådana finns. I övrigt föreslår utredningen, att ansvaret för institutionens gemensamma angelägenheter ytterst skall åvila prefekten. I vissa i det föregående angivna slag av ärenden skall dock prefekten enligt utredningens förslag vara skyldig att sam- råda med institutionskollegiet, innan beslut fattas.

Allmänt bör det åligga prefekten att verka för goda arbets- och studieförhål- landen för forskare lika väl som för studenter — och för ett gott samarbete inom institutionen. Vid fördelningen av institutionens personella och materiella resurser för forskningen måste prefekten särskilt beakta, att de av institutionens tjänstemän, vilkas tjänster är förenade med skyldighet att bedriva forskning, skall ges rimliga möjligheter att bedriva ett fritt valt forskningsarbete. Detta måste självfallet ske inom ramen för tillgängliga resurser och utan avbräck för institutionens övriga verksamhet.

Utredningen vill i detta sammanhang tillägga, att även andra tjänstemän vid en institution än de, som innehar tjänster förenade med forskningsskyldighet, såvitt möjligt bör beredas tillfälle till forskning. Med hänsyn härtill föreslår ut- redningen, att i den nya universitetsstadgan en bestämmelse införes av inne- börd att prefekt skall vara skyldig att verka för att även sådana vid institutio— nen verksamma tjänstemän och övriga befattningshavare beredes möjlighet att bedriva forskning, i den mån tjänstgöringsåliggandena i övrigt ej lägger hinder i Vägen därför.

De i det föregående flera gånger nämnda fördelningsuppgifterna innefattar dels fördelning av institutionens personella och materiella resurser mellan forsk— ning och undervisning och mellan forskarna inbördes, dels fördelning av arbets— uppgifter mellan institutionens tjänstemän. Beslut i dessa ärenden skall fattas av prefekten efter samråd i kollegiet. I fråga om forskningsresursernas fördelning tänker sig utredningen, att det vid de största institutionerna kan vara lämpligt att avdela vissa personalresurser, viss del av gemensamma anslag och kanske även vissa lokaler att stå till förfogande för envar av institutionens professorer/ laboratorer (eventuellt forskningsavdelningar). Vid mindre institutioner torde ett sådant förfarande ej alltid vara möjligt, utan här måste fördelningen säker— ligen ofta få karaktär av överenskommelse rörande ett gemensamt utnyttjande av till förfogande ställda resurser.

Utbildningsuppgiften ser utredningen såsom en institutionen som helhet åvi- lande uppgift. Utbildningsorganisationen måste därför enligt utredningens me- ning vara en hela institutionens angelägenhet, handhavd av prefekten i samråd med institutionskollegiet. Fördelningen av undervisningsuppgifterna mellan in— stitutionens olika lärare måste givetvis göras inom ramen för av de akade- miska myndigheterna fastställda studie- och organisationsplaner (motsvarande). Prefekten bör enligt utredningens mening vara den i första hand ansvarige för undervisningens behöriga gång. På honom bör särskilt ankomma att handleda yngre lärare och att vaka över utbildningens effektivitet. Sålunda bör det

åligga prefekten att årligen före vårterminens slut uppgöra förslag till schema för nästkommande läsårs undervisning samt att föra de register över de studerande och deras studieresultat, som kan komma att föreskrivas av de centrala akade- miska myndigheterna. Så snart han finner anledning därtill, bör han samman- kalla institutionskollegiet för diskussion rörande möjliga förbättringar i utbild- ningsorganisationen eller i gällande studieplaner (motsvarande).

Vad här sagts om prefekts uppgift att mellan institutionens lärare fördela undervisningsuppgifterna avser den formellt organiserade undervisningen. Vad däremot beträffar den informella undervisningen —— handledningen av yngre forskare förutsätter utredningen frihet för studenten i valet av lärare.

Prefekten bör enligt utredningens mening svara för att även andra institutio— nen gemensamt åvilande arbetsuppgifter fullgöres på behörigt sätt. Han bör vidare vaka över att den vid institutionen anställda personalen noggrant fullgör sina åligganden.

I samband med utarbetandet av det i det föregående nämnda, årliga schemat för institutionens undervisning bör prefekten utarbeta en förteckning över lärar- nas och övriga tjänstemäns tjänstgöring inom olika grenar av institutionens verksamhet.

Prefekten bör Vidare vara den i första hand ansvarige för vården av till insti- tutionens förfogande ställda lokaler, samlingar och apparater och han bör därvid vara skyldig ställa sig till efterrättelse de föreskrifter rörande vård och förvalt- ning av till institutionens disposition ställd egendom, som kan fastställas av universitetets/högskolans styrelse (konsistoriet).

Prefekten torde normalt komma att fungera som föredragande vid och bereda ärendena inför institutionskollegiets sammanträden. I kollegiet eller hos veder- börande myndighet vid universitetet bör han framlägga de förslag han finner kunna gagna institutionens verksamhet och utveckling.

Vid institutioner, som omfattar en enda ordinarie lärartjänst, bör innehavaren av denna tjänst automatiskt fungera som institutionens prefekt. I fråga om sättet att utse prefekt för andra institutioner är två möjligheter tänkbara: Antingen bör prefekt för sådan institution utses genom val inom institutionskollegiet, eller också bör prefekt förordnas av konsistoriet (motsvarande) bland kollegiets leda— möter. Med hänsyn till att prefekten enligt utredningens förslag skall bli den inför högre akademiska myndigheter i första hand ansvarige för såväl under- visningen som egendomsvården, vill utredningen för sin del förorda det sist— nämnda alternativet, d.v.s. förordnande av läroanstaltens styrelseorgan. Förord— nande bör av praktiska skäl vara tidsbegränsat och förslagsvis meddelas för en tid av högst1 tre år i sänder. Laborator eller universitetslektor bör enligt utred—

1 Då här och i det följande föreslås förordnande eller val för »högst» visst antal år, avser utred- ningen därmed, att begränsning av förordnandetiden som regel skall komma i fråga, endast då sådan begränsning är påkallad av förutsedd pensionering.

ningens mening icke vara utesluten vid utseende av prefekt, även om ifrågava- rande institution innefattar en eller flera professurer.

Utredningen föreslår sålunda, att prefekt för institution, som omfattar flera än en lärartjänst, förordnas av universitetets/högskolans styrelse (konsistoriet) bland institutionens ordinarie lärare samt för en tid av högst tre år i sänder.

Handhavandet av de stora institutionernas förvaltning kommer otvivelaktigt att innebära en betydande arbetsbörda för prefekterna även efter ett genom- förande av utredningens i det föregående framlagda förslag om en koncentration av administrativa uppgifter till läroanstalternas centrala administration. Genom en stadgebestämmelse av i sak samma innebörd som de nuvarande universitets— statuternas % 52, mom. 3b och 4 bör därför möjlighet öppnas för prefekt att genom beslut av universitetskanslersämbetet eller Kungl. Maj:t erhålla befrielse från en mot arbetet såsom prefekt svarande del av den honom eljest åvilande undervisnings- och examinationsskyldigheten (partiell tjänstebefrielse). Det torde vidare bli nödvändigt att inrätta olika slag av befattningar, vilkas innehavare kan biträda prefekten vid fullgörandet av vissa med prefektskapet förenade åligganden. Härvid måste beaktas dels institutionernas varierande storlek, dels det förhållandet, att det administrativa arbetet är av relativt olika natur vid skilda slag av institutioner.

Inom de experimentella vetenskapernas institutioner blir sannolikt —— därest man vid den i det föregående föreslagna översynen av institutionsindelningen väljer att bilda stora institutioner, omfattande flera professors- och laborators— tjänster de uppgifter, som sammanhänger med egendomsvård och personal- administration, särskilt betungande. Redan har vid vissa stora experimentella institutioner placerats särskilda institutions- eller laboratorieintendenter. Utred— ningen finner för sin del denna typ av befattningar lämplig och förordar, att frågan om inrättande av nya dylika tjänster prövas i samband med den i det föregående förordade översynen av institutionsindelningen. Därvid måste emel- lertid också beaktas, att behovet inom själva institutionsorganisationen av be- fattningar av nu ifrågavarande slag påverkas av att vissa service—anläggningar och —verksamheter enligt vad utredningen i det föregående anfört torde böra brytas ut ur ämnesinstitutionerna och förvaltas som särskilda enheter.

På institutions/laboratorieintendent bör enligt utredningens mening kunna läggas icke blott vissa uppgifter i samband med upphandlingen av apparatur och materiel utan även andra exekutiva uppgifter, t. ex. chefskapet över en institu- tionsverkstad, uppsikt över städning och rengöring samt vissa personaladmi- nistrativa uppgifter i övrigt (anställningar, semesterlistor etc.) i samband med verksamheter av nyss antydda slag. Även vården av institutionens apparativa utrustning bör helt eller delvis kunna anförtros institutions— eller laboratorie- intendent.

Befattning som institutions-laboratorieintendent bör enligt utredningens me— ning kunna vara gemensam för två eller flera institutioner.

Inom vissa av de experimentella vetenskapernas institutioner samt inom de stora icke-experimentella institutionerna, t. ex. de för ämnena matematik, engels- ka och historia, kommer utbildningsorganisationen att utgöra en mycket arbets- krävande uppgift. I syfte att såvitt möjligt befria prefekten från ett omfattande utbildningsorganisatoriskt detaljarbetc vill utredningen föreslå, att möjlighet öppnas för universitets/högskolestyrelsen att förordna någon annan av institutio— nens lärare att i egenskap av institutionens studierektor under prefekten handha vissa med undervisningen förknippade delar av dennes åligganden. Studierektor torde böra utses bland institutionskollegiets ledamöter och utredningen räknar med att uppgiften som regel kommer att anförtros någon av institutionens uni— versitetslektorer.

Omfattningen av de studierektorn anförtrodda uppgifterna synes böra an— passas efter förhållandena vid den enskilda institutionen. Normalt synes dock studierektor böra ansvara för utarbetandet av förslag till schema för undervis- ningen och till examinations- och undervisningsuppgifternas fördelning mellan institutionens lärare. Studierektor bör även kunna anförtros ansvaret för studie- rådgivning, handledning av yngre lärare och studieregistrering inom institutio- nen. Han bör även kunna fungera som föredragande i institutionskollegium.

Eftersom studierektorernas arbetsuppgifter till både innehåll och omfattning kommer att variera inom rätt vida gränser från institution till institution, synes det utredningen vara lämpligt, att studierektor kompenseras genom en med hän— syn till arbetsbördan i det enskilda fallet lämpligt avpassad nedsättning i den honom eljest åliggande undervisningsskyldigheten. Härutinnan bör enligt utred- ningens mening samma bestämmelser göras tillämpliga som de, genom vilka prefekt skall kunna beviljas partiell tjänstebefrielse, bestämmelser sålunda mot- svarande de gällande universitetsstatuternas & 52, mom. 3 b och 4.

Inom vissa institutioner, särskilt sådana med en omfattande undervisnings- organisation, torde de rent sekretariatsmässiga arbetsuppgifterna redan nu vara av betydande omfattning. En utvidgad och förbättrad studieregistrering måste under alla förhållanden till en del utföras inom institutionerna och kommer då att öka dessas sekretariatsarbete. Utredningen vill med hänsyn härtill förorda, att särskilda tjänster för högt kvalificerat kansliarbete inrättas vid sådana insti- tutioner. Dessa tjänster bör liksom intendentstjänster — kunna vara gemen- samma för två eller flera institutioner.

4. I nstitutionsgru p pernas organisation

I det föregående har utredningen förordat, att i den nya universitetsstadgan möjlighet öppnas att bilda institutionsgrupper. En institutionsgrupp avses bli organiserad för gemensamt handhavande av uppgifter, som är gemensamma för två eller flera institutioner. Beslut om upprättande av sådan institutionsgrupp skall enligt utredningens förslag meddelas av universitetskanslersämbetet. Där- vid skall samma förfarande tillämpas, som föreslås föreskrivet för beslut rörande

institutionsindelningen. I samband med sådant beslut skall jämväl bestämmas, vilka arbetsuppgifter som skall ankomma på varje enskild institutionsgrupp.

Institutionsgrupps uppgifter kan sålunda bli av varierande omfattning och innehåll. Med hänsyn härtill föreslår utredningen, att även institutionsgruppens organisation och förvaltning får regleras genom beslut i varje särskilt fall. Utredningen föreslår sålunda en stadgeföreskrift av innebörd att universitets— kanslersämbetet i samband med beslut om upprättande av institutionsgrupp jämväl skall meddela erforderliga föreskrifter rörande förvaltningen av de för gruppen gemensamma angelägenheterna.

Så snart institutionsgrupps uppgifter blir av någon större betydelse och om- fattning och sannolikt kommer institutionsgrupper knappast att upprättas i andra fall —, torde gruppen enligt utredningens mening böra ges en organisation analog med den som i det föregående föreslagits för institutionerna, d.v.s. en organisation med en institutionsgruppsprefekt och ett institutionsgruppskolle- gium. Därest på institutionsgrupp lägges ansvaret eller del av ansvaret för ut- bildningens organisation och innehåll, bör enligt utredningens mening under alla förhållanden föreskrift meddelas om att institutionsgruppskollegium skall upp— rättas.

Institutionsgruppsprefekt synes böra utses på enahanda sätt som institutions- prefekt och då bland de till institutionsgruppen hörande ordinarie lärarna, oav— sett om vederbörande samtidigt är prefekt för någon av de i gruppen ingående institutionerna eller ej.

Institutionsgruppskollegium synes böra ges i princip samma sammansättning » och samma uppgifter i avseende på de för institutionsgruppen gemensamma ] angelägenheterna, som institutionskollegium föreslagits få inom institution. ]

% I i

5. Övriga institutioner och inrättningar

I ett föregående avsnitt av detta kapitel har utredningen förordat, att i sam— band med den föreslagna översynen av institutionsindelningen jämväl skall prövas, huruvida och i vilken utsträckning vissa anläggningar och verksam— heter av servicekaraktär lämpligen kan brytas ut ur ämnesinstitutionsorganisa— tionen och sammanföras till eller bilda särskilda förvaltningsenheter direkt under— ställda universitets/högskolestyrelsens organ.

Vissa av de anläggningar och verksamheter, som här är i fråga, kommer otvi- velaktigt att rätt mycket likna institutioner. Den avgörande skillnaden blir emellertid den, att här ifrågavarande inrättningar icke får den dubbla upp— , giften att bedriva forskning och utbildning och att de ej heller blir organisato- riskt bundna till visst ämnesområde. De får i stället karaktär av service-organ, ställda till förfogande för forskningen och i avsevärt mindre mån utbild- ningen inom flera ämnesområden, fakulteter (motsvarande) och, i vissa fall, läroanstalter.

I detta sammanhang kan lämpligen också behandlas de inrättningar för under- visning i fria konster och färdigheter (t. ex. ritteknik, ridning, gymnastik, fäkt- ning), vilka på vissa håll benämnes institutioner men skiljer sig från ämnes- institutionerna därigenom, att deras uppgifter uteslutande omfattar undervis- ning, icke forskning.

Alla dessa institutioner och inrättningar för forskningsservice och undervis- ning kan enligt utredningens mening ges en avsevärt enklare organisation än ämnesinstitutionerna. Utredningen föreslår, att envar av dessa institutioner och inrättningar ställes under ledning av en föreståndare, utsedd av vederbörande rektorsämbete. Benämningen prefekt föreslår utredningen förbehållen ämnes- institutionsorganisationen.

En föreståndare av här ifrågavarande slag bör ges ställning av chef för veder- börande institution eller inrättning. Han bör sålunda i organisatoriskt hänseende intaga en ställning motsvarande den som tillkommer överbibliotekarierna vid universitets/högskolebiblioteken. Föreståndarens förvaltning bör stå under rek— torsämbetets tillsyn, vilket bl.a. innebär, att det skall ankomma på rektors- ämbetet att meddela erforderliga specialföreskrifter för verksamheten och dess förvaltning.

Beträffande så frågan om föreståndarnas kvalifikationer är det självfallet att dessa måste vara av flera slag. Utredningen finner det härvidlag tillräckligt att understryka, att i vissa fall vetenskapliga kvalifikationskrav måste ställas. I vissa sådana fall kan det vara rationellt, att någon av läroanstaltens ordinarie lärare förordnas att fungera som föreståndare eller att en särskild professors— cller laboratorstjänst inrättas och förenas med föreståndarskap för viss anlägg- ning av det slag, varom här är fråga. I andra fall föreställer sig utredningen, att särskilda tjänster bör tillkomma för föreståndarskapet för dylik inrättning. Vad slutligen de särskilda undervisningsinrättningarna beträffar synes vederbörande huvudlärare böra fungera som föreståndare.

Slutligen vill utredningen beröra frågan om petita—arbetets organisation för institutioner och inrättningar av här ifrågavarande slag. I det följande kommer utredningen att föreslå, att petita-arbetet för de högre läroanstalterna uppdelas på flera organ, varvid petita för utbyggnaden av forskningens och utbildningens resurser utarbetas av fem s. k. fakultetsberedningar efter förslag av vederbörande fakulteter (motsvarande), medan den centrala administrationens petita utarbe- tas av universitetskanslersämbetet efter förslag av vederbörande konsistorier. I fråga om petita för utbyggnaden av de i detta avsnitt behandlade service—institu- tionerna och särskilda inrättningarna föreslår utredningen, att de i princip bör utarbetas av universitetskanslersämbetet efter förslag av konsistorium. Even- tuellt kan därvid samråd böra äga rum mellan konsistoriet och en eller ett par fakulteter (motsvarande) respektive mellan universitetskanslersämbetet och berörda beredningar.

I detta sammanhang vill utredningen nämna, att Frescatikommittén utan eget ställningstagande nyligen avlämnat en genom statskontoret på fram-

ställning av kommittén utförd utredning rörande den tekniska verksamheten inom Stockholms universitet. Utredningsförslagen, som redovisas i betänkandet En teknisk institution inom Stockholms universitet (SOU 1963: 1), innebär att inom universitetet skall inrättas en teknisk institution vid sidan av de veten— skapliga institutionerna. Institutionen avses vara ett högt kvalificerat service— och konsultorgan till de vetenskapliga institutionernas tjänst. Den avses svara för utformning, utveckling, tillverkning och underhåll av den utrustning, som forskningen och den högre utbildningen behöver för sin utveckling. Institutionen avses bli ställd under särskild föreståndare i tjänsteställning jämställd med övriga institutionsföreståndare och vara uppdelad i fyra arbetsgrupper: en planeringsgrupp för den samordnande verksamheten, en mekanisk grupp och en elektrisk grupp samt en säkerhetstjänst, omfattande hela universitetet. Institu— tionen föreslås få en särskild styrelse med benämningen den tekniska nämnden, vilken till sin majoritet föreslås bli utsedd av universitetets mindre konsistorium.

Efter att här ha redovisat sina överväganden och förslag i avseende på institu- tionernas organisation och förvaltning lämnar utredningen en summarisk jäm- förelse mellan dessa ställningstaganden å ena sidan och statskontorets rekom— mendationer å den andra. Även i de följande kapitlen kommer utredningen att avslutningsvis och under rubriken Statskontorets ståndpunkt lämna summariska jämförelser av motsvarande slag. Dessa jämförelser är utarbetade inom utred- ningens sekretariat under medverkan av experten Rydén och tar främst sikte på att redovisa föreliggande skillnader.

Statskontorets ståndpunkt

Statskontorets undersökningar har gjorts med syfte att framlägga förslag, som omfattar universitetsväsendets organisation i stort och den administrativa verk- samheten i dess helhet. Därvid har även erfordrats vissa överväganden rörande övriga verksamhetsgrenar inom universitetsväsendet. I statskontorets undersök- ningar har sålunda endast ingått vissa studier av verksamheten inom institutio- nerna. De förslag, som statskontoret härutinnan framlägger, har därför blott begränsad räckvidd.

Enligt statskontorets förslag skall institutionerna organisatoriskt uppfattas som omedelbara delar av läroanstalten. Statskontoret uttalar vidare, att institu- tionerna skall utmärkas av att de är stationer för där verksamma forskares fritt valda och fritt bedrivna forskning samt förvaltningsenheter för fördelning och gemensamt utnyttjande av till institutionerna givna resurser samt för arbets— ledning av personal, som tilldelats institutionerna och inte ställts till förfogande för enskild medarbetare. Denna karaktäristik, liksom vad statskontoret i övrigt anför rörande institutionernas ställning i stort, står helt i överensstämmelse med vad universitetsutredningen i det föregående anfört och föreslagit.

Vad gäller institutionernas styrelse skiljer sig emellertid statskontorets förslag från universitetsutredningens. Statskontoret har sålunda övervägt att för insti- tutioner av en Viss storlek föreslå upprättande av kollegiala organ men avvisar denna tanke på följande grunder.

De frågor, som innebär en vetenskaplig bedömning och som kunde handläggas av ett kollegialt organ inom institutionerna, utgörs i många fall av ärenden, som bereds inför fakultetsorganens behandling såsom i fråga om petita—ärenden, ären- den om medelsfördelning samt ärenden inom undervisningsnämndernas verk- samhetsfält. Att därvid formbinda beredningen på institutionsnivå skulle enligt statskontorets åsikt strida mot önskemålet att institutionerna så långt möjligt skall utgöra informellt fungerande arbetsgemenskaper. Det medinflytande i dessa frågor, som kan befinnas önskvärt för övrig personal inom institutionerna, tillgodoses eller kan tillgodoses inom fakultetsorganen, anser statskontoret.

Till frågor innebärande en vetenskaplig bedömning, som kan lösas genom medverkan av ett kollegialt organ inom institutionerna, hör vidare fördelning av till institutionen givna resurser. På detta område, där kraven på medinflytan— de från yngre lärare/forskare kan göra sig starkt hörda, anses en lösning av grundproblemet, nämligen att säkerställa dispositionen av resurser för dessa per- soners vetenskapliga arbete, snarare böra sökas i att medel särskilt ställs till förfogande genom beslut från fakultetsorganen. Härvid bör framhållas, att stats- kontoret utgått från att fakulteterna dels skall indelas i ett större antal sektioner än för närvarande, dels skall utvidgas till att innefatta samtliga läroanstaltens ordinarie lärare.

Inrättandet av samrådsorgan i anslutning till institutionerna skall på angivna grunder enligt statskontorets förslag göras frivilligt. Statskontoret pekar i detta sammanhang på möjligheten att inrätta organ av typen företagsnämnd.

Att på institutionens vägnar behandla förekommande förvaltningsärenden skall enligt statskontorets förslag tillkomma en prefekt, utsedd av läroanstaltens administrativa ledning. Detta förslag överensstämmer med universitetsutred- ningens, men det bör därvid observeras, att statskontorets förslag till organisa— tion av läroanstaltens administrativa ledning skiljer sig från universitetsutred- ningens.

På prefekten skall enligt statskontorets förslag vila uppgörande av institu— tionens förslag till anslagsäskanden. Enligt universitetsutredningen skall denna uppgift ligga på institutionens ordinarie lärare tillsammans.

I universitetsutredningens förslag har öppnats möjlighet att inom institutionen utse särskild studierektor. Statskontoret har för sin del föreslagit att ansvaret för institutionens skötsel i dess helhet skall kunna delas mellan prefekten och vad man benämner en underprefekt, utsedd på samma sätt som prefekten. Underprefekten kan således, till skillnad mot studierektorn, fullgöra även andra uppgifter än dem, som hör till undervisningsområdet.

Universitetsutredningen föreslår, att en centralisering av den ekonomiska för— valtningen skall ske på så sätt att alla anslag, som ges för finansiering av verk—

samheten inom Iäroanstaltema, och således även särskilda forskningsanslag till institutionerna, skall förvaltas av läroanstalten. Statskontoret föreslår, att dessa medel skall ställas till vederbörande läroanstalts förfogande att disponeras för angivet ändamål.

Vad här sagts avser ämnesinstitutionerna. Även enligt statskontorets förslag skall vid sidan av dessa finnas institutioner och inrättningar för särskilda service- anläggningar och —verksamheter. Dessa indelas av statskontoret i två kategorier, nämligen dels sådana, som för sin ledning fordrar vetenskapliga kvalifikationer, dels övriga inrättningar. För den förstnämnda kategorien föreslår statskontoret, att särskild prefekt utses av generaldirektören på samma sätt som beträffande ämnesinstitutionerna. Petita för sådan institution avses behandlas av den fakul- tet, som prefekten tillhör. Övriga inrättningar av här ifrågavarande slag ingår enligt statskontorets förslag i läroanstaltens centrala förvaltning.

Slutligen må nämnas, att statskontoret tänker sig att tjänsteman inom den centrala förvaltningen skall kunna »detacheras» för tjänstgöring inom institution.

Fakulteter och sektioner

I förevarande kapitel behandlas vad utredningen vill benämna fakultetsnivåns organ, d. v. s. universitetens fakulteter och sektioner samt motsvarande organ vid fackhögskolorna. Till dessa sistnämnda organ måste vad de tekniska högskolorna beträffar räknas såväl dessa högskolors lärarkollegier som deras avdelningskolle- gier, eftersom båda dessa slag av kollegiala församlingar delvis fullgör uppgifter, som vid universiteten åligger fakultetsorganen. Å andra sidan är utredningen klar över att såväl lärar- som avdelningskollegierna jämväl har åligganden, som vid universiteten fullgöres av andra organ än fakulteter och sektioner. Utred- ningen vill här inledningsvis understryka detta förhållande och framhålla, att förevarande kapitel måste läsas med beaktande härav.

A. Fakultetsorganens nuvarande uppgifter och organisation

1. Fakultets- och sektionsindelningen

Fakultetsorganens konstruktion och arbetsuppgifter beskrives utförligt i bi- hanget. Här ges därför endast en sammanfattande översikt. Det faller sig därvid naturligt att välja utgångspunkten i universitetsfakulteterna, eftersom dessa och deras arbete varit aktuella förebilder vid konstruktionen av de skilda fackhög- skolornas organisation.

Som i tidigare sammanhang framhållits får fakulteterna sägas ursprungligen ha grupperats kring de olika utbildningsmålen. De har tillkommit för att främja samarbetet mellan de lärare, som deltar i undervisningen för visst slag av akade— misk utbildning. Att en professor i ämnet rättshistoria tillhör juridisk fakultet, har ytterst sin grund i det förhållandet, att ämnet sedan länge ingått som en obligatorisk ingrediens i juristutbildningen. Vetenskapligt—metodiskt sett kan ämnet rättshistoria knappast sägas stå närmare de centrala rättsvetenskapliga disciplinerna än t. ex. ämnet praktisk filosofi, vilket räknas till filosofisk fakultet; knappast heller sägas stå längre ifrån ämnet historia än t.ex. ämnena konst— historia och litteraturhistoria gör. Det här om ämnet rättshistoria sagda kan i motsvarande mån sägas gälla ämnet kyrkohistoria, som ingår i prästutbild— ningen och därför räknas till teologisk fakultet, liksom om ämnet medicinsk kemi, som ingår i läkarutbildningen och därför tillhör medicinsk fakultet.

Vad här sagts rörande utbildningsmålen som den yttersta grunden för fakul- tetsbildningen, gäller utan vidare om de juridiska, teologiska och medicinska fa-

kulteterna. I fråga om de filosofiska fakulteterna är situationen något mera komplicerad. Även bortsett från dessa fakulteters ursprungliga uppgift att med- dela allmänbildande undervisning såsom förberedelse för de tre övriga fakul- teternas mera yrkesinriktade utbildning kan det sägas, att de filosofiska fakul— teterna varken haft eller har någon bestämd och lika klart avgränsad utbild- ningsuppgift, De har utvecklats från fakulteter för allmän grundutbildning bl. a. avsedd som förutbildning före inskrivning vid någon av de övriga fakul- teterna till fakulteter för skilda och skiftande slag av akademisk yrkesutbild— ning. Likväl måste sägas, att de filosofiska fakulteternas sammansättning och arbete i mycket hög grad kommit att bestämmas av deras mest betydelsefulla utbildningsuppgift, nämligen den att utbilda lärare för det högre skolväsendet. Andra utbildningsuppgifter liksom allmänbildningsuppgiften har emellertid ock- så alltid gjort sig gällande inom de filosofiska fakulteterna. Detta har tagit sig uttryck bl.a. däri, att vissa ämnen, som sedan gammalt ingått i någon av de tre övriga fakulteternas utbildning, jämväl gjorts till examensämnen inom filoso- fisk fakultet. Detta har ibland gått till så, att i ett och samma ämne två (eller flera) professurer inrättats med placering den ena inom filosofisk fakultet och den andra inom någon av de övriga fakulteterna. Exempel härpå erbjuder äm— nena nationalekonomi och religionshistoria. Ibland åter har ett ämnes anknyt- ning till flera fakulteter konstruerats så, att tillstånd meddelats att i filosofisk examen medtaga ämne, som normalt tillhör annan fakultet. Gällande stadga angående filosofiska examina öppnar i princip denna möjlighet i fråga om alla examensämnen (motsvarande) vid universiteten och samtliga vetenskapliga hög— skolor, ehuru möjligheten hittills endast i ringa utsträckning utnyttjats.

I viss män kan sålunda även de filosofiska fakulteterna i deras äldre, odelade sammansättning sägas vara grupperade kring utbildningsmål, till antalet flera men skilda från dem, som tillgodoses genom de övriga fakulteternas verksamhet. Genom 1956 års universitetsstatuter gavs emellertid en även formell bekräftelse på en i realiteten redan genomförd delning av de filosofiska fakulteterna i en humanistisk och en matematisk-naturvetenskaplig. Denna fakultetssprängning motsvarades icke av någon fördelning mellan de två nya fakulteterna av den gamlas utbildande uppgifter. Examensstadgan är gemensam för båda de nya fakulteterna; båda har som en av sina huvuduppgifter att utbilda lärare för det högre skolväsendet; i filosofie kandidatexamen kan medtagas ämnen tillhörande båda slagen av fakulteter; ett examensämne (geografi) tillhör i avseende på filosofisk ämbetsexamen såväl den humanistiska som den matematisk—naturve— tenskapliga fakulteten.

De filosofiska fakulteternas uppdelning hade i stället sin motivering i fakul- tetsorganens andra stora, ehuru historiskt sett sekundära uppgift, den nämligen av organ för vetenskapligt samarbete och vetenskaplig bedömning. Dessa upp- gifter förutsätter givetvis en sådan grad av samhörighet mellan fakultetens leda- möter i fråga om forskningsmetodik och vetenskaplig problemställning, att leda- möterna kan sägas förstå varandras vetenskapliga språk och kunna bedöma

varandras elevers forskningsresultat. Då, som fallet var i fråga om de gamla filosofiska fakulteterna, forskningens utveckling lett till att dessa förutsättningar saknas, är de vetenskapliga bedömningsfrågornas handläggning inom en sådan fakultet helt naturligt olämplig. En fakultetsuppdelning nödvändiggjordes där- jämte av fakultetsförsamlingarnas storlek.

Med bibehållande av ensartade utbildningsuppgifter har sålunda de filosofiska fakulteterna delats i två, den humanistiska och den matematisk-naturvetenskap- liga, av vilka den förstnämnda delats i två sektioner, den historisk—filosofiska och den språkvetenskapliga. Sektionsuppdelningen har liksom delningen av den ursprungliga filosofiska fakulteten gjorts med hänsyn dels till fakultetsförsam— lingens storlek, dels till behandlingen av de vetenskapliga bedömningsfrågorna. I det väsentliga fungerar den humanistiska fakultetens två sektioner som själv- ständiga fakulteter.

Vid de flesta av fackhögskolorna är utbildningsuppgifterna så ensartade och den vetenskapliga släktskapen så tydligt uttalad, att någon uppdelning på flera organ av fakultetskaraktär ej aktualiserats. Såväl uppgiften att ansvara för den vid högskolan bedrivna utbildningen som uppgiften att handlägga de vetenskap— liga bedömningsfrågorna åvilar vid fackhögskolorna i allmänhet ett gemensamt lärarkollegium bestående av högskolans samtliga professorer och vid vissa av högskolorna laboratorer.

Vid de tekniska högskolorna har man emellertid en indelning, som delvis liknar fakultetsindelningen vid universiteten. Indelningen i avdelningar vid de tekniska högskolorna går tillbaka på högskolornas utbildande uppgifter, nämligen civil- ingenjörsutbildningens differentiering på ett antal specialinriktningar, var och en svarande mot ett huvudområde inom den tillämpade tekniken. De tekniska högskolornas avdelningar skiljer sig emellertid från t. ex. de humanistiska fakul— teternas sektioner på så sätt, att avdelningarna icke övertagit några av lärar— kollegiernas uppgifter av typen vetenskapliga bedömningsfrågor. Härigenom har det blivit naturligt att ge avdelningskollegierna en principiellt sett annan sam— mansättning än lärarkollegiets och fakultetssektionernas. Såsom ledamöter av avdelningskollegierna ingår nämligen icke blott professorer utan även andra lä— rare, vilka saknar säte och stämma i lärarkollegierna. Ett avdelningskollegium är sålunda trots namnet — något annat än blott en avdelning av lärarkollegiet. Å andra sidan är lärarkollegierna ensamma de tekniska högskolornas motsvarig— het till fakulteterna i avseende på dessas befattning med vad som här kallas vetenskapliga bedömningsfrågor. Lärarkollegierna har därjämte behållit det for— mella ansvaret även för utbildningens innehåll och organisation, i det att det inom högskolorna är lärarkollegierna, som efter förslag från avdelningskollegierna tar ställning till frågorna angående program samt läro- och timplaner för hög- skolornas undervisning.

Vad här sagts gäller den formella kompetensfördelningen mellan teknisk hög- skolas lärarkollegium och dess avdelningskollegier. I praktiken spelar avdel- ningarna en betydelsefull roll även vid handläggningen av de vetenskapliga

bedömningsfrågorna, i det att förslag till sakkunniga och utlåtande över dispu- tationsprov avgives av en nämnd inom vederbörande avdelning. Sådan nämnd består av de till avdelningen hörande ledamöterna av lärarkollegiet —- professo— rerna ensamma —— jämte tillfälligt adjungerade personer. Lärarkollegiets beslut överensstämmer i de allra flesta fall med nämndens förslag.

2. Fakultetsorganens uppgifter

Av fakultetsorganens väsentliga arbetsuppgifter har två redan berörts i näst- föregående avsnitt, nämligen ansvaret för utbildningens innehåll och organisation samt handläggningen av vad som med en samlande beteckning kallats veten- skapliga bedömningsfrågor. Inom den sistnämnda gruppen av arbetsuppgifter synes man kunna särskilja en grupp av ärenden av en mera speciell karaktär, nämligen fördelningsärendena, d.v.s. uppgiften att utarbeta förslag till eller besluta om fördelningen mellan fakultetens ämnen, institutioner, forskare och studenter av vissa för fakultetens verksamhet aVSedda medel eller tjänster. Av fakultetsorganens stora arbetsuppgifter återstår så en, nämligen uppgiften att planlägga den fortgående utbyggnaden av fakultetens resurser och att anpassa forskning och utbildning till utvecklingen, den vetenskapliga utvecklingen lika väl som utvecklingen på akademikernas skilda arbetsfält.

Fakultetsorganens uppgifter skulle sålunda kunna sammanfattas i fyra huvud- punkter, nämligen (1) fördelningsärenden; (2) övriga vetenskapliga bedömnings- ärenden; (3) ärenden rörande utbildningens innehåll och organisation; samt (4) planläggning.

Fördelningsä'rendena består av dels sådana, vilka avgöres av fakulteterna, dels sådana, vilka endast förberedelsevis handlägges av dessa. Till den förra gruppen hör främst utdelningen av licentiand- och doktorandstipendierna samt fördel- ningen av anslagen till främjande av ograduerade forskares vetenskapliga verk— samhet och till gästföreläsningar. Dessa ärenden avgöres av fakultetsorganen vid : universiteten och vid de flesta av fackhögskolorna. Dock är det kollegienämn— ; derna (icke lärar- eller avdelningskollegierna), som vid de tekniska högskolorna ; utdelar såväl licentiand— och doktorandstipendierna som anslagen till ogradue- rade forskares vetenskapliga verksamhet. Anslag av sistnämnda slag utdelas ? vidare vid farmaceutiska institutet av läroanstaltens styrelse (icke av dess lärar— | kollegium). *

Bland fördelningsärenden, vilka förberedelsevis behandlas av fakultetsorganen ; märks till en början fördelningen av anslagen till biträdeshjälp m. m. åt docenter samt vidare fördelningen av vissa åt fakulteten gemensamt eller grupper inom denna givna tjänster som e.o. docent och forskardocent samt forskarassistent. I fråga om dessa ärenden gäller självfallet, att fakultetsorganens befattning med dem har sin motivering i fakulteternas (motsvarande) karaktär av samarbets- organ för en kollegial bedömning av vetenskaplig standard och värdering av ve-

tenskapliga insatser. Motsvarande gäller givetvis även beträffande de i det före— gående nämnda ärenden, i vilka själva avgörandet är anförtrott fakulteterna. Fördelningsärendena är sålunda som redan framhållits i det föregående —— i viss mån endast en del av den större gruppen vetenskapliga bedömningsfrågor, som utgör en väsentlig del av fakultetsorganens arbetsuppgifter.

De vetenskapliga bedömningsfrågor, som icke har karaktär av fördelningsfrågor och som för närvarande ankommer på fakultetsorganens handläggning, är i stort sett följande: (1) upprättande av förslag till sakkunniga för bedömning av kvali- fikationerna hos de sökande till ledigförklarade professurer och laboraturer; (2) upprättande av förslag till lediga ordinarie lärarbefattningar (professurer, labo— raturer, universitetslcktorat) och vissa andra, mera speciella befattningar, för vilka vetenskaplig meritering erfordras; (3) upprättande av förslag till Vikariats- förordnandcn på under nästföregående punkt angivna befattningar; samt (4) be— tygsättning av avhandlingar och förslag rörande s.k. docentförordnanden (do— centkompetens). Viss befattning med betygsättningen av licentiatavhandlingar tillkommer också fakultetsorganen.

Såsom tidigare antytts är det vid de tekniska högskolorna i stort sett lärar- kollegierna (icke avdelningskollegierna), som motsvarar universitetsfakulteterna i avseende på dessas befattning med de vetenskapliga bedömningsfrågorna. Upp- giften att föreslå sakkunniga i akademiska befordringsärenden tillkommer här dock —— som nyss framhållits en inom vederbörande avdelningskollegium bil— dad nämnd, bestående av de till kollegiet hörande professorerna. Förslag till inne- havare av ordinarie universitetslektorat och förslag till vikariatsförordnande på ordinarie lärarbefattningar upprättas vidare av högskolornas kollegienämnder.

Beträffande så fakulteternas befattning med utbildningens innehåll och organisa— tion må till en början konstateras, att det är på fakulteterna, som själva ansvaret för utbildningsorganisationen vilar. Vissa ramar i fråga om t.ex. utbildningens målsättning, studietidens längd och för skilda slag av examina erforderliga äm- neskunskaper anges visserligen i gällande examensstadgor, men ansvaret för att en för förverkligande av examensstadgornas intentioner ändamålsenlig utbild— ning ges de studerande åvilar fakulteterna. Det är sålunda dessa som har skyl— dighet att tillse, att studieplaner (motsvarande) finns utarbetade, att examina- tionen upprätthålles och att en ändamålsenlig undervisning står till de stude— randes förfogande. Allmänt åligger det vidare en fakultet att vidtaga eller hos vederbörande myndighet föreslå de åtgärder, som anses påkallade eller eljest lämpliga, särskilt i fråga om undervisningens och examinationens anordnande.

Fakulteternas ansvar för utbildningens innehåll och organisation tar sig bl. a. uttryck däri, att det är fakulteterna, som avger förslag till nya eller reviderade studieplaner och undervisningsplaner samt —— beträffande de filosofiska fakul- teterna —— organisationsplaner. Självfallet utarbetas förslagen till sådana planer av de enskilda ämnesprofessorerna eller inom de enskilda institutionerna, men

fakulteternas ansvar för själva slutprodukten kan sägas ha sin motivering däri, att en viss grad av samordning de enskilda ämnena emellan under alla förhål- landen är nödvändig för att utbildningens målsättning skall nås. Graden av sådan samordning är, som framhölls redan i nästföregående kapitel, olika inom de skilda fakulteterna. Inom fakulteter med ett enda eller endast ett par utbildningsmål och en fast studiegång de juridiska, teologiska och medicinska fakulteterna är kraven på samordning inom utbildningsorga- nisationen helt naturligt starka, särskilt som undervisningen i det ena ämnet många gånger måste läggas upp under Vissa bestämda förutsättningar beträf- fande elevernas förkunskaper, inhämtade under studierna inom ett annat ämne, och de skilda ämnenas inplacering i studiegången och undervisningsmomentens placering under terminerna måste fastställas efter överenskommelse de enskilda ämnenas lärare emellan. Inom de filosofiska fakulteterna gör däremot själva examenskonstruktionen — främst det fria ämnesvalet — att samordningskraven blir mindre starkt uttalade, men en samordning blir även här nödvändig, dels med hänsyn till behovet av en planmässig ämnesföljd och studiegång inom de vanligaste ämneskombinationerna, dels för att garantera den standardmässiga likvärdigheten mellan de enskilda ämnenas studieplaner (kursfordringar) för skilda utbildningsnivåer.

Universitetsfakulteternas befattning med utbildningsorganisationen motsvaras vad fackhögskolorna beträffar i allt väsentligt av lärarkollegiernas. Detta gäller även i fråga om de tekniska högskolorna, vilkas lärarkollegier det åligger att avge förslag till program samt läro— och timplaner för undervisningen, »där- vid särskilt skall iakttagas, att rum beredes för de olika läroämnena i förhållande till deras vikt samt att de studerandes arbete på lämpligt sätt fördelas över studietiden» (stadgarnas % 42). I praktiken torde emellertid det Väsentliga arbe- tet med dessa program samt läro- och timplaner för undervisningen inom de enskilda avdelningarna utföras av avdelningskollegierna och avdelningsförestån— darna. Bl. a. till följd av att man vid de tekniska högskolorna, i motsats till vad fallet är vid de allra flesta övriga akademiska läroanstalter, tillämpar systemet med s.k. parallellundervisning (innebärande att varje elev samtidigt erhåller undervisning i flera ämnen), kommer arbetet med utbildningens organisation här att i mindre utsträckning än vid övriga läroanstalter åvila de enskilda institu— tionerna. Ansvaret härför kommer i stället att i motsvarande större utsträckning än annorstädes åvila avdelningarna och dessas föreståndare.

Fakultetsorganens fjärde huvuduppgift, den planerande, kan i viss mån sägas vara en sammanfattning av de tre övriga huvuduppgifterna, den fördelande uppgiften, den bedömande uppgiften och uppgiften att ansvara för utbildningens innehåll och organisation. Den planerande uppgiften kan nämligen sägas bestå i att med ledning av gjorda erfarenheter överblicka såväl forskningens som ut- bildningens behov och för högre akademiska myndigheter framlägga planer för en sådan utbyggnad av fakultetens samlade resurser, som är erforderlig för att

på en gång befordra forskningens utveckling och modernisera den akademiska yrkesutbildningen. Sådana planer framlägges årligen i fakulteternas petita, men det förekommer även, att en fakultet efter särskild utredning framlägger en plan för utbyggnaden av viss institutions eller vissa institutioners resurser.

Även i detta sammanhang synes böra understrykas, att fakulteternas plane— rande funktioner är av utomordentligt stor betydelse för de högre läroanstal- ternas utveckling. De initiativ och det utredningsmaterial, som fakulteterna presenterar, utgör ofta det sakliga underlaget för beslut om reformer och för— stärkningar för de akademiska läroanstalterna. Den bearbetning av det av fakulteterna presenterade materialet, som under det fortsatta petita-arbetet och under budgetberedningen göres av andra myndigheter, måste av naturliga skäl göras med mindre av insikt om vetenskapens Villkor och behov än den som finns representerad i fakulteternas planeringsarbete.

Sammanfattningsvis synes fakulteterna kunna karaktäriseras som kollegiala församlingar sammanhållna kring ett gemensamt ansvar för utbildningsorganisa— tionen och med uppgift tillika att fungera som organ för vetenskaplig bedömning och bedömning av forskningens utveckling och behov. Inom ramen för sina utbildningsorganisatoriska och bedömande uppgifter har fakulteterna även vissa mera normalt administrativa uppgifter, innefattande dels ansvaret för fördel- ningen mellan institutioner och forskare av vissa tjänster och anslag, dels av- givande av yttranden i vissa personaladministrativa ärenden. Därtill kommer helt naturligt, att fakulteterna ålägges att avge yttranden över framställningar och förslag, vilka direkt eller indirekt berör den vid vederbörande fakultet be- drivna verksamheten eller rörande vilka fakulteten eljest besitter särskild sak— kunskap.

B. Diskussion och förslag

1. Fakultetsorganens framtida uppgifter

Redan i dagens universitetsorganisation är fakultetsförsamlingarna stora och deras uppgifter relativt disparata. Med tanke på den expansion, som universitets- väsendet står inför, är det därför naturligt att förutsättningslöst pröva, om fakulteterna överhuvudtaget bör bibehållas eller om deras nuvarande arbets- uppgifter med större fördel kunde läggas på andra organ, befintliga eller nybil— dade. En utgångspunkt vid dessa överväganden bör då vara den i jämförelse med nuvarande förhållande fastare institutionsorganisation, som utredningen föreslagit i nästföregående kapitel.

Bland fakultetsorganens nuvarande huvudsakliga arbetsuppgifter är fördel— ningsärendena otvivelaktigt de, som lättast skulle kunna flyttas från fakulte- terna till andra organ inom universitetsorganisationen, antingen då till institu— tionerna eller till konsistorienivåns organ. Motiveringen till fakultetsorganens

befattning med ansökningar till lediga e.o. docentbefattningar och forskarassi- stenttjänster, med fördelningen mellan institutionerna av t. ex. vissa kvalificerade biträdestjänster och materielanslagen och med utdelningen av licentiand- och doktorandstipendier samt anslag till ograduerade forskare etc. är självfallet den, att kvalifikationer och behov i dessa fall bäst bedömes inom en begränsad krets av personer med sakkunskap rörande den forskning och den verksamhet i övrigt, som ifrågavarande tjänster och anslag avser. Statsmakterna och de rent administrativa universitetsmyndigheterna har därför överlåtit till fakulteterna att, förberedelsevis eller med beslutanderätt, göra ifrågavarande bedömningar. Nu kan det emellertid hävdas, att de nuvarande fakulteterna omfattar så många och i avseende på metoder och problem så skiljaktiga ämnen, att en sakligt grundad vägning av meriter och behov i praktiken är svår eller omöjlig att göra. Härtill kommer att det allmänt sett får sägas vara mindre lämpligt att åt kolle— giala församlingar anförtro avgöranden, i vilka var och en av de i besluten deltagande ledamöterna själva har ett personligt intresse. Detta förhållande torde, särskilt om, som här, en sakligt grundad avvägning är mycket svår att göra, i praktiken lätt leda till att avgörandena träffas på mera formella grunder, d. v. s. på samma grunder som måste tillgripas, därest avgörandet vore anförtrott renodlat administrativa myndigheter. Om detta är förhållandet, kan det ligga nära till hands att förorda, att fördelningen mellan enskilda ämnen göres i admi- nistrativ ordning (av Kungl. Maj:t, universitetskanslersämbetet eller som fallet redan är vid de tekniska högskolorna beträffande fördelningen av licen- tiand- och doktorandstipendier och anslag till främjande av ograduerade for- skares vetenskapliga verksamhet den lokala universitets/högskolestyrelsen), medan fördelningen inom ämnesramen kunde anförtros institutionskollegierna i stället för fakulteter/sektioner.

Å andra sidan kan det sägas, att en långtgående, på formella grunder gjord uppdelning av resurser av här ifrågavarande slag lätt blir ineffektiv i den me— ningen, att fördelningen aldrig kan göras med fullt beaktande av de aktuella behoven. Om två ämnen vid ett universitet tilldelats t. ex. vartdera ett dokto— randstipendium, kan det icke undvikas, att ett år en välmeriterad sökande i det ena ämnet blir utan stipendium, samtidigt som en svagt meriterad sökande i det andra ämnet tilldelas stipendium, medan förhållandena ett följande år till följd av tillfälliga konjunkturer kan vara det omvända. Den enda garantien för att alla välmeriterade sökande vid varje utdelningstillfälle skall kunna tilldelas sti— pendium skulle under sådana förhållanden ligga i en kraftig ökning av antalet stipendier, varigenom emellertid antalet svagt meriterade stipendiater också måste stiga.

Sist anförda skäl talar enligt utredningens mening med övervägande styrka för att man på en nivå ovanför institutionerna har organ för en icke uteslutande på formella grunder gjord fördelning av sådana resurser i form av tjänster och anslag, som icke anses kunna generellt ställas till alla institutioners förfogande- Huruvida fakulteterna härvidlag är de lämpliga fördelningsorganen, är en fråga

i l l 4 l l

som sammanhänger med frågan om grunderna för fakultetsindelningen och där- med med frågan om fakulteternas storlek. Till dessa spörsmål återkommer utred— ningen i ett följande avsnitt av detta kapitel.

Beträffande så de vetenskapliga bedömningsfrågorna torde utan närmare mo— tivering kunna slås fast, att dessa frågor med hänsyn både till sin betydelse och till sin svårighetsgrad lämpligen alltfort behandlas i kollegier av aktiva forskare inom varandra närgränsande discipliner. Endast ett mindre antal institutioner och institutionsgrupper torde komma att omfatta ett så stort antal forskar— tjänster, att en behandling av här ifrågavarande ärenden inom institutions— eller institutionsgruppskollegierna skulle kunna övervägas. Eftersom det icke heller är tänkbart att hänvisa dessa ärenden till konsistorienivåns kollegiala organ, måste slutsatsen bli den, att man för behandling av vetenskapliga bedömnings- frågor alltjämt måste ha kollegiala organ på fakultetsnivån.

Icke heller då det gäller utbildningsfrågonw kan man enligt utredningens me— ning undvara förvaltande organ på fakultetsnivån. I fråga om alla akademiska utbildningslinjer med integrerad utbildningsgång, d. v. s. alla utom de filosofiska fakulteterna, måste ansvaret för utbildningsorganisationen självklart ligga på organ ovanför institutionsnivån. Det synes därvid vara naturligt att detta ansvar liksom hittills ligger hos ett kollegium av lärare i alla de ämnen, som ingår i ifrågavarande utbildning. Detta kollegium får då att behandla bl.a. frågorna om i vilken ordning de skilda ämnena bör läsas, om samordningen av undervisningen i ämnen som läses parallellt etc. Detta organ blir naturligen också det organ, på vilket det bör ankomma att utarbeta förslag till förändringar beträffande utbild— ningens innehåll och organisation liksom även att utarbeta preciserade förslag rörande den förstärkning av undervisningsresurserna, som erfordras för en för- utsedd eller beslutad ökning av utbildningskapaciteten vid läroanstalten i fråga.

I fråga om de filosofiska fakulteterna är däremot behandlingen på fakultets- nivån av utbildningsfrågorna måhända ej fullt så självklart motiverad. Eftersom ämneskombinationerna i filosofiska examina är fria och eftersom studenterna där förutsättes koncentrera sig på ett ämne i sänder med en helt valfri ordning ämnena emellan, blir behovet av en samordning inom utbildningsorganisationen här icke lika uttalat som i fråga om övriga utbildningslinjer. Undervisningsorga— nisationen i de filosofiska fakulteternas ämnen är i hög grad de enskilda institu- tionernas uppgift; undervisningsorganisationen i ett ämne kan inom relativt vida gränser varieras och reformeras utan att detta påverkar undervisnings— organisationen i andra ämnen. Däremot har man med nuvarande konstruktion av stadgan angående filosofiska examina såtillvida ett behov av samordning de skilda ämnena emellan, som kursfordringarna för samma antal betygsenheter såvitt möjligt skall hållas likvärdiga. Redan detta samordningskrav fordrar, såvitt utredningen kan se, en behandling på fakultetsnivån av studieplanerna även för de filosofiska fakulteternas examensämnen.

Härtill kommer, att man har att räkna med att det inom ramen för de filoso— fiska fakulteterna och deras utbildningsorganisation kommer att skapas nya

utbildningsvägar, ofta med specialiserad kompetensinriktning och därför med fasta ämneskombinationer och kanske även en mer eller mindre integrerad stu- diegång. Det synes utredningen vara uppenbart, att utvecklingen härutinnan kommer att accentuera behovet av ett samarbete på fakultetsnivån mellan lärarna i de filosofiska fakulteternas ämnen.

Med hänsyn till vad som ovan framhållits anser utredningen det vara klart, att frågor rörande den akademiska utbildningens innehåll och organisation inom samtliga fakulteter och fackhögskolor i framtiden liksom hittills bör behandlas av organ av fakultetskaraktär, d.v.s. behandlas gemensamt av lärare i alla de i vederbörande examen ingående ämnena. Eftersom varje akademisk yrkesutbild- ning från samhällets liksom från arbetsmarknadens och de studerandes synpunkt måste bedömas som en helhet, vill utredningen vidare förorda, att det stadge- mässigt slås fast på ett klarare sätt än fallet är i nu gällande universitetsstatuter, att det primära ansvaret för utbildningens innehåll och organisation åvilar fakul— tetsorganen. Dessa bör sålunda kunna fatta för enskilda ämnen bindande beslut såväl rörande studieplaner (kursfordringar) som rörande undervisningsorganisa- tion och examination.

Med det här sagda är också fakultetsorganens uppgifter i fråga om planerings— arbetet motiverade. En omläggning eller differentiering av undervisningen inom ett ämne i syfte att möjliggöra en ny utbildningsväg eller en reform av utbild— ningen för viss examen bör helt naturligt föreslås av det organ, som har ansvaret för utbildningsorganisationen, d.v.s. av vederbörande fakultet (motsvarande). I fråga om planeringsarbetet för forskningsresursernas utbyggnad och förstärk- ning är läget i formellt hänseende ett annat; ansvaret för forskningen ligger ute- slutande hos forskarna själva. Men även härvidlag är ett samarbete nödvändigt och en gemensam bedömning värdefull. Planeringsarbetet kan t. ex. gälla resurser avsedda att tillgodose för flera institutioner gemensamma behov (institutions- byggnader, verkstäder, apparativ utrustning etc.) eller gälla tillskapandet av en fast organisation för ett nytt ämne, som kanske uppstått i gränsområdet mellan två äldre vetenskaper. Det är utredningens övertygelse, att planeringsarbetet för forskningsresursernas utbyggande i allt större utsträckning kommer att inriktas på sådana, för flera discipliner gemensamma projekt, som naturligen förutsätter ett samarbete inom organ motsvarande de nuvarande fakulteterna.

Under hänvisning till det här anförda vill utredningen förorda, att ett primärt ansvar för planeringsarbetet alltjämt skall åvila organ motsvarande de nuva- rande fakulteterna. Enligt utredningens mening bör detta planeringsarbete vidare alltjämt gälla såväl utbildningsorganisationens som forskningsorganisationens utbyggnad. Organ av fakultetskaraktär är härvidlag de enda fullt sakkunniga kollegiala organen på den enskilda universitetsorten. Som kommer att närmare utvecklas i ett följande kapitel, är det utredningens övertygelse att en vägning mot varandra av t. ex. de medicinska och humanistiska fakulteternas utbygg— nadsbehov i sista hand måste grundas på en värdering. Därför föreslår utred- ningen i det följande, att planeringsarbetet i framtiden genomföres fakultets- och

fakultetsgruppvis även på riksplanet. Mot fakultetsorganens planerande arbete på det lokala planet kommer sålunda enligt utredningens i sjätte kapitlet när— mare motiverade förslag att på riksplanet svara ett fakultetsgruppvis genomfört planeringsarbete inom organ, som utredningen föreslår skall benämnas fakultets— beredningar. En följd härav blir, att den lokala avvägning mellan enskilda fakul- teters utbyggnadsplaner, som vid universiteten nu utföres av konsistorierna, icke längre behöver utgöra ett framträdande inslag i planeringsarbetet. Utredningen föreslår därför, att fakultetsorganens petita och övriga förslag till utbyggnad av forskningens och utbildningens resurser i framtiden inges direkt till vederbörande fakultetsberedning. Fakultetsorganen kommer, med andra ord sagt, att i plane- ringsarbetet få samma ställning av förslagsställande myndigheter, som de redan för närvarande har såväl i betydelsefulla utbildningsfrågor (förslag till studie— planer och motsvarande) som i betydelsefulla vetenskapliga bedömningsfrågor (förslag till innehavare av lediga professurer m.m.).

Utredningen är emellertid klar över att planeringsarbetet i vissa enskildheter, främst måhända i avseende på lokaldispositions— och byggnadsfrågor, förutsätter ett lokalt samarbete över fakultetsgränserna — ibland även ett samarbete mellan flera läroanstalter på en och samma universitetsort. Detta nödvändiggör helt naturligt samråd och kontakter de enskilda fakulteterna (motsvarande) emellan, samråd och kontakter som i formellt hänseende kan ta sig uttryck på flera olika sätt, i form av t. ex. samråd i förberedelsearbetet, gemensamma förslag eller ytt- randen av den lokala universitetsstyrelsens organ. I vissa fall det gäller t. ex. samarbetet mellan Göteborgs universitet och Chalmers tekniska högskola torde en institutionalisering av detta samarbete vara nödvändig. Utredningen återkommer i det följande till denna fråga. Generellt synes emellertid böra gälla, att fakulteternas (motsvarande) petita och andra förslag till utbyggnad av forsk- ningens och utbildningens resurser alltid skall delgivas vederbörande läroanstalts konsistorium. Härigenom ges den lokala universitetsstyrelsens organ möjlighet att, därest så befinnes påkallat, hos vederbörande fakultetsberedning avge ytt- rande över fakulteternas (motsvarande) förslag.

I det föregående har framhållits, att fakultetsorganens planeringsarbete redan med nuvarande organisation är av utomordentligt stor betydelse för de högre läroanstalternas utveckling. Genom utredningens här framlagda förslag, att fakulteternas (motsvarande) petita och andra utbyggnadsförslag i framtiden skall vidarebefordras direkt till planeringsorgan på riksplanet, accentueras bety— delsen av fakultetsorganens planeringsarbete ytterligare. Bl.a. måste höga krav ställas såväl på det utredningsmässiga underlaget för fakulteternas (motsva- rande) petita och förslag som på fakultetsorganens vilja och förmåga till en väl avvägd bedömning av angelägenhetsgraden av föreliggande utbyggnadsbehov. Detta får helt naturligt konsekvenser både i organisatoriskt hänseende och i av— seende på de utredningsresurser, som bör ställas till fakultetsorganens förfogande. Även till dessa spörsmål återkommer utredningen i det följande.

Sammanfattningsvis vill utredningen konstatera, att universitetsorganisationen även i framtiden har behov av samarbetsorgan med huvudsakliga arbetsuppgif- ter motsvarande fakulteternas. Det samarbete det här är fråga om gäller såväl forskningen som utbildningen. Det är vidare fråga om ett samarbete mellan läroanstalternas lärare och forskare i och för forskningen och undervisningen, om ett gemensamt ansvar för utbildningens innehåll och organisation, om en gemensam bedömning av vetenskaplig kompetens och vetenskapens resultat samt — icke minst — om en gemensam planläggning av forskningsresursernas och utbildningsorganisationens fortsatta utbyggnad och differentiering. Däremot är fakultetsorganens arbetsuppgifter icke i egentlig mening administrativa; de om- fattar sålunda varken ansvar för förvaltning av medel och egendom eller ansvar för personaladministrativa beslut. Universitetsutredningen vill för sin del under— stryka detta och allmänt förorda, att fakultetsorganens arbete så långt som möjligt begränsas till att gälla just samarbete i och för forskning och utbildning. Personaladministrativa ärenden synes sålunda böra passera fakultetsorganen endast i den mån deras behandling förutsätter en bedömning av vetenskaplig kompetens. Ärenden rörande fördelning mellan institutioner och institutions- grupper av personella och materiella resurser, som avdelats för en fakultets verk- samhet, bör av fakultetsnivåns organ behandlas såsom ett led i samarbetet för forskningen och utbildningen. Fakultetsorganen bör därför som regel vara för— slagsställande, icke beslutande, i sådana frågor. Dock bör enligt utredningens mening beslut rörande utdelning av licentiand- och doktorandstipendier samt fördelning av medel till främjande av ograduerade forskares vetenskapliga verk- samhet och till biträdeshjälp åt docenter fattas av fakultetsnivåns organ. Moti- veringen härför är den, att dessa ärenden från juridiskt-administrativ synpunkt är av mindre räckvidd och att ärendena väsentligen är att beteckna som ren- odlade vetenskapliga bedömningsärenden.

2. Fakultets- och sektionsindelningen

a) Allmänna synpunkter

Utredningens slutsats av det i föregående avsnitt redovisade resonemanget blir, att utredningen förordar bibehållandet i den framtida universitetsorganisationen av organ motsvarande de nuvarande fakulteterna dels för planeringsuppgifter, dels för handläggning av vetenskapliga bedömningsfrågor, dels slutligen för att fungera som huvudmän för utbildningens innehåll och organisation. De två sist- nämnda av fakultetsorganens huvuduppgifter är emellertid av sinsemellan så olikartad natur, att vissa svårigheter uppstår då det gäller att bestämma grun— derna för fakultetsindelningen och principerna för fakultetsorganens samman— sättning.

De vetenskapliga bedömningsfrågorna, inklusive frågor rörande fördelning av forskningsresurserna, bör av naturliga skäl handläggas av personer med kvalifi- cerad vetenskaplig kompetens. Eftersom dessa ärenden i stor utsträckning också

% i i i | i i i i

har karaktär av befordringsfrågor, blir frågan om det bedömande kollegiets sam- mansättning ytterligare komplicerad. I gällande universitetsstatuter stadgas så- lunda, att laboratorer, vilka eljest är ledamöter av fakulteterna, icke äger rätt att deltaga i behandling av ärenden rörande tillsättning av ordinarie lärar- tjänster.

I fråga om ansvaret för utbildningens innehåll och organisation måste det däremot te sig naturligt, att detta ansvar delas av samtliga de till utbildnings- organisationen fast anknutna lärama, däri då inbegripet universitetslektorerna. De sistnämnda svarar nämligen på många håll för huvuddelen av undervis- ningen för grundexamina, men för behörighet till tjänst som universitetslektor fordras icke kvalificerade vetenskapliga meriter utöver kravet på fullgjort dispu— tationsprov. Sistnämnda förhållande utgör ett skäl emot universitetslektorernas deltagande i fakultetsorganens handläggning av de vetenskapliga bedömnings- frågorna.

Även i fråga om principerna för fakultetsindelningen kommer man till skilda slutsatser beroende på om man ser problematiken med hänsyn till de veten- skapliga bedömningsfrågornas eller med hänsyn till utbildningsfrågornas behand— ling på fakultetsplanet. Det avgörande syftet med den kollegiala behandlingen av de vetenskapliga bedömningsfrågorna får nämligen sägas vara, att bedöm- ningarna skall göras av ett kollegium sammansatt av forskare inom vetenskaper, vilka i avseende på metodik och problemställningar är besläktade. Med hänsyn härtill måste det bli en naturlig strävan att för behandlingen av denna typ av ärenden skapa bedömningskollegier, som är små i den meningen att de helst bör omfatta forskare inom ett litet antal, nära besläktade discipliner. På så sätt får man, i högre grad ju färre ämnen Som är representerade i kollegiet, en sakkunnig grupp för bedömningen av t. ex. gradualavhandlingar och sökande till lediga pro- fessurer. Översätter man detta resonemang till en princip för fakultetsindel- ningen, skulle principen kunna formuleras ungefär så, att en fakultet bör bestå av företrädare för ett så litet antal, sinsemellan närbesläktade ämnen, som är möjligt utan att antalet ledamöter understiger vad som rimligen fordras för att man likväl skall kunna tala om en kollegial bedömning. Med denna regel skulle man relativt snart på sina håll få fakulteter, som uteslutande omfattade forskare inom vad vi nu uppfattar som ett »ämne» (kemi) eller ett par »ämnen».

Skulle nu en fakultet sammansatt efter dessa principer vara lämplig som organ för behandling av frågor rörande utbildningens innehåll och organisation? Svaret på denna fråga måste enligt utredningens mening bli nej. Beträffande alla inte— grerade utbildningslinjer fordrar nämligen utbildningsorganisationen ett nära samarbete mellan lärare i samtliga de i utbildningen ingående ämnena. Detta samarbete kan ingalunda inskränkas till vad som kan kallas ren schema—teknik, utan det måste härvidlag framför allt gälla att utforma undervisningen i vart och ett av de enskilda ämnena på ett sådant sätt, att dubbleringar undvikes och kunskaperna i det ena ämnet utgör ett stöd vid inhämtandet av kursfordringarna

i det andra ämnet och så att det samlade utbildningsresultatet (den nyexamine- rade läkaren, civilingenjören etc.) blir sådant man avsett.

I fråga om utbildningsorganisationen vid de filosofiska fakulteterna är situa— tionen för närvarande i viss mån en annan. Här förutsätter emellertid redan nu kravet på kvalitativ likvärdighet i kursfordringar för samma antal betygsenheter i skilda ämnen liksom bestämmelserna om normalstudietid m.m. och överhuvud— taget utbildningsorganisationens reglering i för samtliga ämnen gemensamma föreskrifter (examensstadgan, bestämmelserna angående organisationsplaner m.m.) en kollegial diskussion vid studieplanernas (kursfordringarnas) samt orga— nisations— och undervisningsplanernas utarbetande. Därtill kommer, som redan flera gånger framhållits, att utvecklingen pekar mot att vi även inom de filoso- fiska fakulteterna och vid sidan av den för dem traditionella utbildningsorganisa— tionen får nya utbildningslinjer med fastare ämneskombinationer och fastare studiegång med sikte på specialiserade utbildningsmål. Denna utveckling, som enligt utredningens mening bör främjas, leder i organisatoriskt hänseende till att man inom de filosofiska fakulteterna får ett allt starkare behov av samarbete i utbildningsorganisatoriska frågor.

Även för de filosofiska fakulteternas del är sålunda ett kollektivt ansvar för utbildningsorganisationen motiverat, ett ansvar som då, liksom vid fackhög— skolorna, rimligen bör delas av lärarna i samtliga ämnen, som ingår i viss utbild— ningslinje. Nu är att märka, att så gott som alla de filosofiska fakulteternas examensämnen kan medtagas i flera slag av examina. Så kan ämnet sociologi ingå i såväl filosofisk-samhällsvetenskaplig och filosofie kandidatexamen som i den specialinriktade variant av sistnämnda examen, som leder till psykologkom— petens. För att man skall kunna ta till vara de möjligheter till smidig anpassning av utbildningsorganisationen till skiftande utbildningsbehov, som denna ordning erbjuder, kan det enligt utredningens mening finnas anledning att ställa sig tveksam inför en splittring i formellt hänseende av dessa fakulteters ansvar för utbildningsorganisationen. Det synes nämligen sannolikt att nya utbildnings— behov lättare och snabbare tillgodoses inom ett organ än genom samarbete mel— lan två, sinsemellan formellt fristående sådana.

Här redovisade resonemang, gällande såväl de filosofiska fakulteterna som övriga fakulteter och fackhögskolorna, har fört utredningen till den slutsatsen, att fakultetsorgan, sammansatta av endast ett fåtal ämnens lärare icke är lämp- liga såsom organ för utbildningsfrågornas handläggning. Till motsatt slutsats har utredningen —— som framgått av det föregående — kommit då problemet belysts uteslutande med hänsyn till handläggningen av de vetenskapliga bedömnings— frågorna. De svårigheter, som sålunda föreligger då det gäller att ange grunderna för en rationell fakultetsindelning, förstoras genom det i det föregående antydda problemet beträffande universitetslektorernas och vissa andra lärarkategoriers representation i fakultetsorganen.

Utredningen har övervägt en radikal lösning av den här angivna problemati- ken, innebärande en separation av utbildningsfrågornas och de vetenskapliga

bedömningsfrågornas handläggning på två skilda slag av organ. Det ena slaget av organ, lämpligen med benämningen fakulteter, skulle då uteslutande anför- tros de vetenskapliga bedömningsfrågorna och kunna sammansättas strikt efter vetenskaplig släktskap. Som exempel på en dylik fakultet kan nämnas ett sam— hällsvetenskapligt kollegium, till vilket naturligen skulle föras även de lärare i ämnet nationalekonomi, som har ansvaret för undervisningen i ämnet inom den juridiska fakulteten. Till en på motsvarande sätt bildad historisk fakultet skulle även kunna föras de ordinarie lärarna i ämnena rättshistoria och kyrkohistoria. Man skulle kunna gå ytterligare ett steg och sammansätta dessa kollegier utan hänsyn till gränserna mellan läroanstalterna. I Stockholm skulle sålunda kunna bildas en matematisk fakultet, innefattande professorer och laboratorer i ämnet matematik vid såväl Stockholms universitet som tekniska högskolan i Stockholm.

Å andra sidan skulle man, vid en lösning enligt principen separata organ på fakultetsnivån, kunna bilda särskilda församlingar, t. ex. med benämningen lärar— eller examenskollegier, kring varje särskild utbildningslinje. I dessa för— samlingar skulle då såsom ledamöter ingå lärarna eller vissa av lärarna i samt- liga ämnen, som utgör examensämnen inom vederbörande utbildning. Så skulle exempelvis den av professorerna i nationalekonomi, som har undervisning för juris studerande, ingå i lärarkollegiet för juristutbildningen, samtidigt som han skulle ingå i den samhällsvetenskapliga fakultet, som skulle ha att handlägga de vetenskapliga bedömningsfrågorna inom den samhällsvetenskapliga ämnessfären.

Med en lösning efter de nu skisserade riktlinjerna skulle även den fördelen vinnas, att frågan om vilka lärarkategorier, som skulle ingå i fakultetsnivåns kollegiala församlingar, skulle kunna ges en enkel lösning: Endast lärare med kvalificerad vetenskaplig meritering skulle ingå i »fakulteterna», medan samt- liga fast anställda lärare förutom universitetslektorerna även t. ex. de biträ- dande lärarna och de utländska lektorerna i främmande levande språk — skulle ingå i »lärarkollegierna».

Vid sina överväganden rörande en lösning efter här skisserade riktlinjer har utredningen funnit, att väsentligen två skäl talar emot en sådan lösning. Det första är, att den skisserade lösningen måste te sig relativt artificiell i fråga om de fakulteter och fackhögskolor (t. ex. de juridiska och medicinska fakulteterna, tandläkarhögskolorna och farmaceutiska institutet), vid vilka utbildningen näs— tan uteslutande omfattar ämnen, mellan vilka en sådan grad av vetenskaplig släktskap uppenbarligen föreligger, att de vetenskapliga bedömningsfrågorna mycket väl kan handläggas av samma församling som den som har ansvaret för utbildningen. En uppdelning av de två uppgifterna på skilda organ skulle med andra ord, något tillspetsat uttryckt, endast leda till att en och samma försam- lings beslut förtecknades i två skilda protokoll.

Det andra och för utredningen avgörande skälet emot en lösning med separata organ på fakultetsnivån för utbildningsfrågorna å ena sidan och de vetenskap— liga bedömningsfrågorna å den andra ligger i den roll, som fakultetsorganen enligt utredningens mening bör spela i fråga om planeringsarbetet för de högre

Iäroanstaltema fortsatta utbyggnad. Detta planeringsarbete måste gälla såväl forskningsresursernas som utbildningsorganisationens utveckling och eftersom dessa båda intressen griper in i varandra då det gäller planering för en verksam- het, som skall omfatta både utbildning och forskning, är det enligt utred— ningens mening icke tänkbart att anförtro planeringsarbetet för en och samma grupp av ämnen åt två separata organ.

Med hänsyn till här redovisade synpunkter har utredningen funnit, att en formell upplösning av de nuvarande fakulteterna (motsvarande) icke erbjuder en god lösning av den föreliggande problematiken. Utredningen har i stället stannat för den lösningen att rekommendera ett bibehållande i huvudsak av den nuva- rande fakultetsorganisationen men i stället öppna förbättrade möjligheter att för särskilda ändamål bilda olika slag av samarbets- och specialorgan. Genom en rationell fördelning av arbetsuppgifterna mellan fakulteterna själva å ena sidan och sådana organ å den andra bör enligt utredningens mening fakultetsorganisa— tionen på ett smidigt sätt kunna anpassas till de skilda fakulteternas (motsva— rande) starkt skiftande arbetsförutsättningar.

En lämplig utgångspunkt då det gäller att inom fakultetsorganisationen skapa särskilda samarbets- och specialorgan utgör enligt utredningens mening sektions- bildningen inom de humanistiska universitetsfakulteterna. Sektionerna är an— givna i universitetsstatuterna och lärartjänsternas fördelning mellan en huma- nistisk fakultets sektioner bestämmes av Kungl. Maj:t. Däremot ankommer det på kanslern att, efter hörande av fakulteten själv och det större konsistoriet, bestämma fördelningen av fakultetens åligganden mellan fakulteten å ena sidan och dess sektioner å den andra. I princip kan denna fördelning av arbetsupp- gifter göras på olika sätt för skilda sektionsindelade fakulteter.

En andra utgångspunkt har varit universitetsstatuternas bestämmelser rö- rande ämnesgmpper. Ämnesgrupp kan omfatta lärare inom närbesläktade äm- nen, oavsett om de tillhör samma fakultet eller ej. Beslut om bildande av sådan ämnesgrupp meddelas av kanslern efter hörande av vederbörande fakulteter (sektioner) och det större konsistoriet. Kanslern har att därvid besluta jämväl om ämnesgruppens arbetsuppgifter, vilka då även kan innefatta åligganden, vilka eljest åvilar fakultet eller sektion.

Med vissa modifikationer i skilda hänseenden av de nuvarande universitets- statuternas sektions- och ämnesgruppsinstitut kan enligt utredningens mening fakultetsorganisationen ges en sådan utformning, att den dels kan utsträckas till att gälla för samtliga här ifrågavarande högre läroanstalter, dels kan bli ett effektivt instrument för såväl de bedömande som de utbildningsorganisatoriska och de planerande uppgifterna.

På en punkt anser emellertid utredningen, att en förändring av själva fakul- tetsindelningen vid universiteten är motiverad, nämligen i fråga om de samhälls- vetenskapliga ämnenas organisatoriska ställning.

b) Universiteten Samhälls- och företagsvetenskapl-iga fakulteter

Tanken på en särskild fakultets- eller sektionsbildning för de samhällsvetenskap- liga ämnena är ingalunda ny. Såväl vetenskapliga som utbildningsorganisatoriska skäl har anförts till förmån därför. Att ingen samhällsvetenskaplig sektion eller ens ämnesgrupp ännu kommit till stånd, torde bl.a. sammanhänga med av- gränsningsfrågan. Vare sig man ser denna från vetenskaplig eller från utbild- ningsorganisatorisk synpunkt måste man nämligen konstatera, att det icke utan svårigheter låter sig göra att inom gruppen av humanistiska discipliner skilja ut en samhällsvetenskaplig grupp av ämnen.

I fråga om de centrala av de i traditionell mening samhällsvetenskapliga äm- nena ämnena nationalekonomi, sociologi, statistik och statskunskap — torde kunna sägas, att de i avseende på forskningsobjekt och i väsentlig mån även forskningsmetod bildar en från de traditionella humanistiska disciplinerna av- gränsad grupp. Till denna grupp kan naturligen hänföras även ämnet företags- ekonomi, som tidigare uteslutande tillhörde handelshögskolomas forskningsfält men numera tillika har ställning som humanistisk disciplin vid universiteten. Ämnena ekonomisk historia och ekonomisk geografi kulturgeografi kan, även de, i vetenskapligt hänseende sägas ha en nära anknytning till övriga ekonomiska discipliner, även om de samtidigt har ett oavvisligt behov av kontakter åt andra håll. Ämnena psykologi och pedagogik kan också hänföras till samhällsforsk- ningen i vidare mening. Även de arbetar i stor utsträckning med statistisk metod, även om de samtidigt kan sägas i metodiskt hänseende tillhöra de experimentella vetenskaperna.

Vid ett försök till klassifikation av här antytt slag måste emellertid hållas i minnet, att samhällsvetenskapliga problemställningar och samhällsvetenskaplig metod förekommer även inom andra discipliner än de här nämnda (t. ex. inom ämnena historia, litteraturhistoria och konsthistoria), liksom att historisk metod och historisk problemställning förekommer inom ämnen, som eljest väsentligen kan sägas vara samhällsvetenskapliga, främst måhända då inom ämnena stats- kunskap och ekonomisk historia. Därtill måste framhållas, att flera av de sam— hällsvetenskapliga disciplinerna har betydelsefulla anknytningar även till mate- matik och naturvetenskap.

Ser man så problemet rörande de samhällsvetenskapliga ämnenas organisato— riska ställning från utbildningsorganisatorisk synpunkt, kan först konstateras, att den i det föregående antydda gruppen av ämnen innefattar de till humanis- tisk fakultet hörande kärnämnena inom fyra särskilda utbildningslinjer. Ämnena nationalekonomi, statistik och statskunskap är sålunda obligatoriska bestånds- delar av såväl juridisk-samhällsvetenskaplig som filosofisk-samhällsvetenskaplig examen. Ämnena ekonomisk historia, företagsekonomi, kulturgeografi och socio- logi utgör dessutom —- jämte ämnena historia, matematik och allmän rätts— vetenskap —— de valfria ämnena i den sistnämnda av dessa båda examina. Äm—

nena psykologi, pedagogik, sociologi och statistik ingår vidare enligt gällande regler i den särskilda variant av filosofie kandidatexamen, som utgör grunden för psykologkompetens. Slutligen ingår ämnena företagsekonomi och national— ekonomi obligatoriskt och ämnet ekonomisk geografi antingen obligatoriskt (Göteborg) eller såsom valfritt ämne i ci'vilekonomutbildningen.

Emellertid gäller om samtliga de här angivna ämnena, att de samtidigt som de ingår i de skilda slagen av samhällsvetenskaplig utbildning, ofta med— tages också i filosofisk ämbetsexamen och filosofie kandidatexamen. Flera av ämnena utgör till och med obligatoriska beståndsdelar i vissa slag av ämneslärar— utbildning. Det är vidare sannolikt, att nya utbildningslinjer med specialinrikt- ning upprättas inom de filosofiska fakulteternas ram med inslag av såväl sam- hällsvetenskapliga som andra ämnen.

Av det sagda framgår, att från såväl vetenskaplig som utbildningsorganisato— risk synpunkt sett skäl talar både för och emot en särskild fakultets— eller sek— tionsbildning för de samhällsvetenskapliga ämnena. Emellertid kan konstateras, att utvecklingen redan nu lett till att dessa ämnen i skilda hänseenden intager en särställning inom den humanistiska fakultetsorganisationen. Redan vid till— komsten (år 1947) av de s.k. licentiand- och doktorandstipendierna avskildes sålunda ett antal stipendier för högre studier inom de samhällsvetenskapliga ämnena, vilka sedermera preciserats till att i detta sammanhang omfatta ämnena ekonomisk historia, företagsekonomi, kulturgeografi, nationalekonomi, sociologi, statistik och statskunskap (däremot icke ämnena psykologi och pedagogik). År 1947 upprättades också ett särskilt samhällsvetenskapligt forskningsråd för främ- jande av forskningen inom nyss angivna ämnesområden. År 1954 ombildades rådet till ett samhälls- och rättsvetenskapligt forskningsråd och år 1959 ombil- dades sistnämnda råd till statens råd för samhällsforskning, omfattande en social— vetenskaplig, en rättsvetenskaplig och en psykologisk—pedagogisk sektion. I detta sammanhang må vidare erinras om att den samhällsvetenskapliga forsk- ningen i metodiskt hänseende utvecklats på ett sätt, som föranlett en särskild utformning av de generella regler, som utgör grunden för tilldelningen av assis— tentpersonal och biträdeshjälp till dessa ämnens institutioner.

Slutligen har vid universitetet i Lund tills vidare upprättats en ekonomisk fakultet, vars uppgift det bl. a. är att svara för den vid universitetet meddelade civilekonomutbildningen. Denna fakultet omfattar läsåret 1962/63 tre professu— rer inom ämnet företagsekonomi, en professur inom ämnet nationalekonomi och en professur inom ämnet handelsrätt.

Redan den här skisserade utvecklingen pekar enligt utredningens mening mycket bestämt mot att de samhällsvetenskapliga ämnena bör ges en från de övriga humanistiska disciplinerna skild organisation. Därtill kommer, att både behovet av samhällsvetenskapligt utbildad arbetskraft och behovet av ökade insatser inom samhällsforskningens stora fält måste leda till en särskilt stark utbyggnad av de samhällsvetenskapliga institutionernas resurser. Det blir under sådana omständigheter mycket angeläget, att det inom universitetsorganisatio-

nen upprättas organ med ett särskilt ansvar för de samhällsvetenskapliga utbild- ningslinjernas organisation och för planläggningen av den nödvändiga utbygg- naden av samhällsforskningens resurser. Med hänsyn till dessa förhållanden har utredningen funnit, att de skäl, som talar till förmån för en samhällsvetenskaplig fakultets— eller sektionsbildning, väger avgjort tyngre än de skäl, som talar där— emot.

I detta sammanhang vill utredningen redovisa en skrivelse till utredningen den 29 maj 1962 från professorerna vid Lunds universitet G. Arvidsson, 0. Bjurling, G. Carlsson, T. Hägerstrand, C.-E. Quensel, N. Stjernqaist och N. Väst/Lagen, vilka hemställer, att utredningen ville överväga »en fastare organisation av den samhällsvetenskapliga ämnesgruppen vid Lunds Universitet i form av en sär- skild samhällsvetenskaplig sektion, eventuellt såsom en övergångsform till en blivande samhällsvetenskaplig fakultet». En omorganisation i antydd riktning av universitetet skulle, framhåller förslagsställarna, innebära en avsevärd lätt— nad i det administrativa arbetet för berörda professorer och även på annat sätt bli till betydande fördel för den samhällsvetenskapliga forskningen och under- visningen. »Därjämte skulle», framhålles det, »den fördelen vinnas att en dylik samhällsvetenskaplig sektion skulle kunna gemensamt med ekonomiska fakul- teten bereda sådana ärenden som är av intresse för båda dessa instanser.» I skri- velsen understrykes vidare, att ämnet statistik i viss mån intager en särställning, i det att ämnet även har anknytning till ämnena matematik, matematisk sta- tistik och numerisk analys.

Den här refererade framställningen synes närmast taga sikte på en sektions- eller fakultetsbildning omfattande ämnena ekonomisk historia, kulturgeografi, nationalekonomi, sociologi, statistik och statskunskap samt det samtidigt till den ekonomiska fakulteten hörande ämnet företagsekonomi, men däremot icke ämnena psykologi och pedagogik. Av skäl, som redovisats i det föregående, anser emellertid utredningen för sin del, att även sistnämnda två ämnen bör inbegripas i en samhällsvetenskaplig fakultets- eller sektionsbildning.

Vidare synes av den lundensiska framställningen framgå, att man tänker sig den nybildade samhällsvetenskapliga sektionen, eventuellt fakulteten, såsom verksam vid sidan av den redan upprättade ekonomiska fakulteten. —— Det vore självfallet i och för sig fullt tänkbart att inom ramen för ett universitet upprätta flera samhällsvetenskapliga fakulteter eller sektioner, t.ex. en för civilekonom- utbildningen, en för den samhällsvetenskapliga utbildningen och en för utbild- ningen av psykologer. Som framgått av den i det föregående lämnade redogörel- sen ingår emellertid flera av de samhällsvetenskapliga ämnena som betydelse- fulla beståndsdelar i två eller flera av de här ifrågavarande examina. Under sådana omständigheter ter det sig för utredningen såsom den mest praktiska lösningen att vid vart och ett av universiteten i Uppsala, Lund, Göteborg och Stockholm upprätta en fakultet eller sektion för de samhällsvetenskapliga äm- nena med uppgift att ansvara för samtliga där förekommande samhällsveten- skapliga utbildningslinjer. En sådan lösning innebär för Lunds universitets vid—

kommande, att den nybildade ekonomiska fakulteten där utvidgas och ges an- svar även för annan samhällsvetenskaplig utbildning än civilekonomutbildningen.

I det föregående har talats om fakultets- eller sektionsbildning. Skillnaden mellan dessa alternativ består väsentligen däri, att man vid alternativet sektions- bildning, men däremot icke vid en fakultetsbildning, har möjlighet att bevara den hittillsvarande fakultetsgemenskapen för handläggningen av vissa ärenden t. ex. ärenden rörande studieplaner inom ramen för filosofisk ämbetsexamen. För denna frågas bedömning anser utredningen den synpunkten vara av särskild betydelse, att den samhällsvetenskapliga forskningens och utbildningens ut- byggnad rimligen får antagas mycket snabbt leda till en väsentlig utökning och differentiering av den nya fakultets- eller sektionsorganisationen. Om man i dag stannar för alternativet sektionsbildning, torde man därför inom få år stå i ett läge, där en självständig fakultetsbildning ter sig som både naturlig och nöd- vändig. Det kan då vara skäl att genast taga steget fullt ut och för de samhälls- vetenskapliga ämnena upprätta självständiga fakulteter, vilka sedermera må— hända befinnes böra delas i sektioner. Därtill kommer, att de nya fakultetsorga- nen enligt utredningens mening bör ges ansvar även för företagsekonomisk forsk- ning och utbildning och att för detta ändamål redan upprättats en självständig fakultet vid universitetet i Lund.

Med hänsyn till dessa förhållanden föreslår utredningen, att självständiga fakulteter bildas för de samhällsvetenskapliga ämnena. Självfallet skall en sådan fakultet kunna delas i sektioner, därest detta befinnes påkallat, t. ex. med hänsyn till viss utbildningslinjes intressen.

Enligt utredningens mening bör, som ovan framhållits, den nya fakulteten i Lund ha ansvar såväl för civilekonomutbildningen som för annan samhällsve- tenskaplig utbildning. Företagsekonomisk utbildning meddelas redan nu också vid universiteten i Uppsala och Stockholm. Detta förhållande bör enligt utred- ningens mening framgå av de nya fakulteternas benämning. Utredningen föreslår därför, att de nya fakulteterna vid universiteten i Uppsala, Lund och Stock- holm benämnes sam-hälls— och företagsvetenskapliga fakulteter. I Göteborg förut- sättes däremot handelshögskolan kvarstå som en fristående läroanstalt (se där- om närmare i sjunde kapitlet). Den nya fakulteten vid universitetet i Göteborg bör därför benämnas den samhällsvetenskapliga fakulteten.

Sammanfattningsvis föreslår utredningen sålunda upprättandet

vid universitetet i Uppsala av en samhälls— och företagsvetenskaplig fakultet, omfattande ämnena ekonomisk historia, företagsekonomi, kulturgeografi, natio- nalekonomi, pedagogik, psykologi, sociologi, statistik och statskunskap;

vid universitetet i Lund av en samhälls- och företagsekonomisk fakultet, omfat- tande ämnena ekonomisk historia, företagsekonomi, handelsrätt, kulturgeografi, nationalekonomi, pedagogik, psykologi, sociologi, statistik och statskunskap;

vid universitetet i Göteborg av en samhällsvetenskaplig fakultet, omfattande ämnena ekonomisk historia, kulturgeografi, nationalekonomi, pedagogik, psyko— logi, sociologi, statistik och statskunskap; samt

vid universitetet i Stockholm av en samhälls- och företagsvetenskaplig fakultet, omfattande ämnena ekonomisk historia, företagsekonomi (under läsåret 1962/ 63 ingen ordinarie lärartjänst vid universitetet), internationell ekonomi, kultur- geografi, nationalekonomi, pedagogik, psykologi, sociologi, statistik och stats- kunskap.

Fakulteternas omfattning är här ovan (med ett, särskilt anmärkt undantag) angiven med utgångspunkt i förteckningen över ordinarie och personliga lärar- tjänster under läsåret 1962/63.

I 1956 års universitetsstatuter behölls benämningen de filosofiska fakulteterna såsom en gemensam benämning för de humanistiska och matematisk-naturveten- skapliga fakulteterna. Av praktiska skäl bl. a. gemenskapen i fråga om exa- mensorganisation och system för tilldelning av lärarkrafter för undervisningen synes denna gemensamma benämning böra överföras jämväl till den nya univer— sitetsorganisationen och därvid utgöra den gemensamma benämningen på de humanistiska, samhälls- och företagsvetenskapliga, samhällsvetenskapliga och matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna. Även vid sådant förhållande blir det nödvändigt att i samband med upprättandet av de nya fakulteterna genom- föra konsekvensändringar i skilda författningar, bl. a. i berörda examensstadgor samt i bestämmelserna rörande docenttjänster, licentiand- och doktorandstipen- dier m.m.

I fråga om de humanistiska fakulteterna föreslår utredningen i övrigt ingen ändring av organisationen. Dessa fakulteter bör sålunda alltfort vara uppdelade i två sektioner, en historisk-filosofisk och en språkvetenskaplig.

Sektionsindelning av de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna

Vad så beträffar de matematisk-natureetenskapliga fakulteterna kan konstate- ras, att dessa fakulteter är och under överskådlig tid kommer att vara stadda i en mycket stark utveckling, som innebär att själva fakultetsförsamlingarna växer, samtidigt som forskningen differentieras och ett samarbete måste orga- niseras mellan forskare och institutioner inom ämnen och ämnesgrenar, som för endast kort tid sedan ansågs utgöra naturliga enheter. Med hänsyn till denna utveckling bör man enligt utredningens mening räkna med att frågan om en organisatorisk uppdelning av de matematisk—naturvetenskapliga fakulteterna un- der alla förhållanden mycket snart måste aktualiseras, även om något önskemål i sådan riktning hittills icke uttalats från någon av fakulteterna.

Till detta mera allmänna skäl för en organisatorisk uppdelning av eller inom de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna kommer det mera speciella skä- let, att samarbetet i Lund och Göteborg kring institutioner, som skall utnyttjas gemensamt för två läroanstalters ändamål, på universitetssidan fordrar en smidi- gare fakultetsorganisation än den nuvarande. På sikt kan det nämligen knappast vara lämpligt att i dessa sammanhang arbeta med fakultetsförsamlingar, inom

vilka en betydande del av ledamöterna i övrigt saknar anledning taga befattning med av det ifrågavarande samarbetet aktualiserade sakfrågor, främst då inom området för fakultetsorganens planerande uppgifter.

Detsamma kan i viss mån sägas beträffande den läsåret 1962/63 inledda ut- bildningen av civilingenjörer inom den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala. Denna utbildnings innehåll och organisation är av naturliga skäl en angelägenhet, som direkt berör endast vissa av fakultetens ledamöter och insti- tutioner, och det synes utredningen därför vara naturligt, att ansvaret för denna utbildning icke ligger hos hela fakulteten utan på en avdelning inom densamma eller på ett särskilt fakultetsorgan.

På här anförda skäl vill utredningen förorda en organisatorisk uppdelning även för de matematisk-naturvetenskapliga fakulteternas del. Så långt som till en uppdelning i flera självständiga fakulteter vill utredningen dock icke gå. Gemen— skapen i fråga om de utbildningsorganisatoriska arbetsuppgifterna utgör enligt utredningens mening ett tungt vägande skäl emot en dylik uppdelning. Bortsett från den nyligen påbörjade utbildningen av civilingenjörer i Uppsala har nämli— gen de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna för närvarande inga sådana särskilda utbildningsuppgifter vid sidan av utbildningen för filosofiska examina, som för utredningen framstår som ett av de väsentliga motiven för upprättandet av särskilda fakulteter för de samhällsvetenskapliga ämnena. Även kemi-ämnets nära anknytningar till såväl de biologiska som de matematisk-fysiska discipli— nerna utgör enligt utredningens mening ett betydelsefullt skäl emot en delning av de maternatisk—naturvetenskapliga fakulteterna. Därtill kommer, att fakul- tetsförsamlingarnas storlek ännu knappast är tillräcklig för en uppdelning av fakulteterna vid handläggningen av samtliga på dem ankommande ärenden.

Valet står för utredningen i stället mellan en sektionsuppdelning och bildandet av ämnesgrupper. I båda fallen kan som ovan framhållits vissa av fakul— tetsuppgifterna överföras till de mindre organen, medan de övriga förbehålles fakulteten själv. Denna fördelning av åliggandena kan vidare göras på olika sätt för var och en av de enskilda fakulteterna, varvid hänsyn kan tagas bl. a. till de särskilda förhållanden, som konstitueras av samarbetet med de tekniska hög- skolorna i Lund och Göteborg.

Skillnaden mellan sektion och ämnesgrupp är i förevarande sammanhang väsentligen den, att bestämmelserna om ämnesgrupper närmast är avsedda att främja samarbete av tillfällig karaktär eller samarbete kring vissa, mera speciella uppgifter, medan sektionsindelningen är fastslagen i statuterna och därmed har en mera permanent karaktär. Då nu samarbetet universitet—teknisk högskola kring gemensamma institutioner för centrala ämnesområden skall vara av per- manent karaktär, är det enligt utredningens mening riktigast, att de organ inom de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna, som bör bildas icke minst för underlättandet av detta samarbete, också får permanent karaktär. Utred- ningen förordar därför en sektionsindelning av de matematisk-naturvetenskap- liga fakulteterna.

I fråga om antalet sektioner synes kunna konstateras, att biologi-ämnena ut— gör en relativt väl sammanhållen enhet. Beträffande dessa ämnen gäller dessutom, att de står utanför det institutionella samarbetet universitet—teknisk högskola i Lund och Göteborg. En sektionsuppdelning med en biologisk och en icke-biolo- gisk sektion har emellertid vissa klara nackdelar, sammanhängande främst med kemi-ämnenas ställning i såväl vetenskapligt som utbildningsorganisatoriskt hän- seende.

Vetenskapligt sett har kemien uppenbara och betydelsefulla anknytningar både till den matematisk-fysiska sfären och till biologien i vid mening liksom även till ämnesområdet mineralogi-petrografi. I utbildningsorganisationen är kombinationen biologi-kemi ungefär lika vanlig som ämneskombinationer med kemi och matematik-fysik. I fråga om det institutionella samarbetet universitet —teknisk högskola är situationen den, att ämnena matematik-fysik vid univer- siteten har sin närmaste motsvarighet i de tekniska högskolornas avdelningar för teknisk fysik, medan kemi—ämnena i universitetsorganisationen motsvaras av avdelningarna för kemi vid de tekniska högskolorna.

Med hänsyn till här anförda förhållanden har utredningen kommit till den ståndpunkten, att var och en av de maternatisk-naturvetenskapliga fakulteterna bör delas i tre sektioner, nämligen en matematisk-fysisk, en kemisk och en biologisk-geografisk sektion. Var och en av de två förstnämnda sektionerna kom- mer därigenom att få en naturlig motsvarighet inom de tekniska högskolornas organisation, vilket i hög grad bör främja det erforderliga samarbetet mellan dessa två slag av läroanstalter såväl i planeringsarbetet och utbildningsorganisa- tionen som i rent vetenskapligt hänseende.

Det står emellertid för utredningen klart, att de matematisk-naturvetenskap- liga fakulteternas organisation i dagens läge är i minsta laget för en uppdelning i tre sektioner. Utredningen bedömer det emellertid som sannolikt, att denna fakultetsorganisation kommer att expandera så snabbt, att tredelningen mycket snart kommer att framstå som fullt naturlig. Till e-n början kan det emellertid vara motiverat att vid fördelningen av åligganden mellan fakulteterna å ena sidan och deras sektioner å den andra förbehålla en i jämförelse med motsva- rande fördelning inom de humanistiska fakulteterna relativt stor del av arbets- uppgifterna åt fakulteterna. Utredningen tänker härvid närmast på de av fakul- teternas åligganden, som gäller utbildningens innehåll och organisation. Dessa uppgifter synes utredningen i de delar de gäller utbildningen för filosofiska exa— mina tills vidare böra ankomma på fakulteterna, detta i varje fall så länge kemien utgör ett enda examensämne i grundexamina.

Utredningen vill här tillägga, att den känt tvekan beträffande frågan, huru- vida kemi-ämnenas organisation redan nu på alla håll är tillräcklig för att bära upp en sektionsbildning. Utredningen har emellertid stannat för att framlägga förslag härom utan särskilda förbehåll. Vid själva genomförandet av sektions— indelningen kan det emellertid måhända vara rimligt att i särskilda fall något avvakta, då det gäller upprättandet av kemisk sektion.

I fråga om de tre sektionernas ämnesomfattning är utredningen klar över att tvekan kan råda rörande vissa ämnens ställning. Främst torde detta gälla geologi— ämnena. Efter överväganden har utredningen emellertid stannat för att föreslå följande fördelning:

De matematisk-fysiska sektionerna föreslås omfatta vid Uppsala universitet ämnena astronomi, elektricitetslära, elektronik, fasta tillståndets fysik, fysik, högenergifysik, hållfasthetslära, matematik, meteorologi, seismologi, teoretisk elektroteknik och teoretisk fysik;

vid Lunds universitet ämnena astronomi, elektronik, fysik, matematik, nume— risk analys och teoretisk fysik;

vid Göteborgs universitet ämnena fysik, matematik, matematisk statistik, numerisk analys och teoretisk fysik; samt

vid Stockholms universitet ämnena elektronik, fysik, matematik, matematisk statistik, meteorologi och teoretisk fysik.

De kemiska sektionerna föreslås omfatta vid Uppsala universitet ämnena analytisk kemi, biokemi, fysikalisk kemi, kvantkemi, oorganisk kemi och organisk kemi;

vid Lunds universitet ämnena analytisk kemi, biokemi, fysikalisk kemi, oorga— nisk kemi och organisk kemi;

vid Göteborgs universitet ämnena analytisk kemi, biokemi, fysikalisk kemi, oorganisk kemi och organisk kemi; samt

vid Stockholms universitet ämnena analytisk kemi, fysikalisk kemi, oorganisk kemi och organisk kemi.

De biologisk-geografiska sektionerna föreslås omfatta vid Uppsala universitet ämnena botanik, entomologi, genetik, geologi, kvartär— geologi, limnologi, naturgeografi, växtbiologi, zoofysiologi och zoologi;

vid Lunds universitet ämnena botanik, cytologi, entomologi, geologi, kvartär- geologi, limnologi, naturgeografi, växtbiologi, zoofysiologi, zoologi och ärftlighets- lära;

vid Göteborgs universitet ämnena botanik, geologi, marin botanik, natur— geografi, oceanografi, zoofysiologi och zoologi; samt

vid Stockholms universitet ämnena allmän och historisk geologi, botanik, experimentell zoologi och cellforskning, kvartärgeologi, mineralogi och petro- grafi, naturgeografi, strålningsbiologi, zoofysiologi, zoologi och ärftlighetslära.

Sektionernas ämnesomfattning är här ovan angiven med utgångspunkt i för— teckningen över ordinarie och personliga lärartjänster läsåret 1962/63 med till- lägg av professurerna inom den kemiska sektionen i Göteborg, vilka enligt beslut vid 1962 års riksdag inrättas från och med läsåret 1963/64. Beträffande ämnena fysik, geologi, matematisk statistik och numerisk analys i Göteborg gäller dock, att ifrågavarande ordinarie tjänster i formellt hänseende är knutna till Chalmers tekniska högskola. I fråga om ämnet genetik i Uppsala gäller på motsvarande sätt, att ifrågavarande ordinarie tjänst tillhör lantbrukshögskolan.

I detta sammanhang vill utredningen även behandla frågan om ordningen för fördelningen mellan sektionsindelad fakultet och dess sektioner av de på fakul— tetsorganen ankommande arbetsuppgifterna. Enligt gällande ordning bestäm- mes denna fördelning från fall till fall av kanslern. Fördelningen av uppgifter kan sålunda göras på olika sätt för skilda fakulteter. Utredningen föreslår, att denna ordning i princip överföres till den nya organisationen. Därigenom uppnås, att ärenden rörande t.ex. studie— och organisationsplaner, om så anses lämpligt, kan handläggas i odelad matematisk—naturvetenskaplig fakultet, medan samma slag av ärenden för de humanistiska fakulteternas del liksom hittills kan hand— läggas av sektionerna.

Emellertid anser utredningen, att ärenden rörande denna fördelning av upp- gifter mellan fakultet och sektioner är av den betydelse, att de bör avgöras av Kungl. Maj:t och då efter förslag av fakulteten själv och yttrande av den centrala universitets/högskolemyndigheten (universitetskanslersämbetet).

På en punkt anser utredningen vidare, att rollfördelningen mellan fakultet och sektioner bör vara enhetlig, nämligen i fråga om uppgiften att svara för plane- ringsarbetet för forsknings- och utbildningsresursernas fortsatta utbyggnad (petita-arbetet). Med hänsyn till de förslag utredningen framlägger i femte kapitlet rörande organisationen för det centrala planeringsarbetet, förslag som bl. a. innebär, att petita för de matematisk-fysiska och kemiska sektionerna skall behandlas av två fakultetsberedningar gemensamt, förordar utredningen, att ansvaret för planeringsarbetet inom sektionsindelad fakultet skall åvila sektio- nerna. Utredningen vill tillägga, att detta förslag står i överensstämmelse med den ordning, som redan tillämpas inom de humanistiska fakulteterna, de enda som för närvarande är delade i sektioner.

De medicinska fakulteterna

Även för de medicinska fakulteternas del har utredningen prövat frågan om en sektionsindelning. Ett nära till hands liggande skäl för en dylik är att den medi- cinska forskningens och utbildningens fortgående differentiering lett till att själva fakultetsförsamlingarna redan blivit så stora, att en ytterligare tillväxt kan tänkas äventyra deras effektivitet såsom diskuterande och beslutande organ.

Det måste emellertid konstateras, att den under alla förhållanden dominerande utbildningsuppgiften, utbildningen av läkare, utgör ett mycket tungt vägande skäl för en fortsatt organisatorisk sammanhållning av de medicinska fakulte— terna. Den kliniskt-medicinska och den teoretiskt—medicinska forskningens allt starkare beroende av varandra gör också en gränsdragning mellan sektioner svår. Av dessa skäl har utredningen funnit, att övervägande skäl talar till förmån för ett bibehållande av de medicinska fakulteternas organisatoriska enhet. De ar- betsorganisatoriska svårigheter, som sammanhänger med fakultetsförsamlingar- nas storlek, torde få lösas med anlitande av de i det följande föreslagna möjlig- heterna för en fakultet att delegera uppgifter till fakultets- och utbildnings- nämnder samt, eventuellt, ämnesgrupper.

Utredningen vill emellertid tillägga, att vid ett förverkligande av den i skilda sammanhang framförda tanken på särskilda utbildningslinjer omfattande medi- cinsk och annan utbildning en därav betingad sektionsindelning av eller ämnes- gruppsbildning inom de medicinska fakulteterna kan bli aktuell.

Ledamotskap i mer än en fakultet (sektion) Även vid genomförande av utredningens i det föregående framlagda förslag beträffande fakultets- och sektionsindelningen vid universiteten kommer vissa såsom mindre tillfredsställande kända gränsdragningar att bestå. Som exempel härpå kan ånyo nämnas den ställning, som vissa ordinarie lärartjänster inom ämnet nationalekonomi har, i det att de med hänsyn till inriktningen av den med tjänsterna förenade undervisnings- och examinationsskyldigheten hänförts till juridisk fakultet, trots att innehavarna såsom forskare självfallet har sin natur- liga plats inom samhälls- och företagsvetenskaplig fakultet. Motsvarande gäller beträffande de tjänster, som tillhör något av universiteten eller någon av de tekniska högskolorna i Lund och Göteborg men med vilka är förenad undervis- nings- och examinationsskyldighet jämväl vid det andra slaget av högre läro- anstalter i respektive stad.

Utredningen har för sin del funnit, att här antydda problematik mest praktiskt löses på så sätt, att i fall där så prövas lämpligt innehavare av viss tjänst ges säte och stämma i mer än ett fakultetsorgan. De ordinarie lärartjänsternas för- delning på fakulteter bestämmes för närvarande av Kungl. Maj:t efter förslag av vederbörande. Redan nu har Kungl. Maj:t i vissa fall förordnat, att inne- havare av viss tjänst skall vara ledamot av mer än en fakultet. Inga principiella hinder synes utredningen föreligga mot att motsvarande förfarande tillämpas i ytterligare ett antal fall. Initiativ bör i sådana fall tagas av vederbörande fakul- tet (sektion), men beslut i ärendet bör, efter yttrande av universitetskanslers- ämbetet, liksom hittills meddelas av Kungl. Maj:t.

Utredningen förordar sålunda en stadgeföreskrift av innebörd att beslut röran- de ledamotskap av mer än en fakultet eller sektion för innehavare av Viss lärar- tjänst vid en läroanstalt (t. ex. ledamotskap av såväl juridisk som samhälls- och företagsvetenskaplig fakultet för innehavare av professurer i ämnena national- ekonomi och handelsrätt) fattas av Kungl. Maj :t efter förslag av vederbörande fakultet (sektion) och yttrande av universitetskanslersämbetet.

Utredningen vill i detta sammanhang framhålla, att den, i och för sig obetyd- liga, formella svårighet, som fakulteternas val av elektorer för kanslersval i nu berört hänseende hittills utgjort, förfaller vid genomförande av utredningens i ett följande kapitel framlagda förslag rörande kanslersämbetets organisation. Enligt i samma kapitel redovisat förslag skall fakulteterna emellertid tilläggas förslagsrätt beträffande ett visst antal ledamöter av de där föreslagna fakultets- beredningarna. Utredningen har övervägt, huruvida de betänkligheter som kan möta mot att ge innehavare av vissa tjänster möjlighet att i egenskap av leda- möter av två eller flera fakulteter i någon mån påverka två fakultetsbered-

; | i i | i E E i ? l 5 r !

ningars sammansättning motiverar en föreskrift om att sådan ledamot själv skulle ha att välja, i vilken av fakulteterna han vill deltaga vid handläggningen av nyssnämnda slag av ärenden. Utredningen har emellertid kommit till den ståndpunkten, att dessa betänkligheter icke är så allvarliga, att en särskild stadgeföreskrift erfordras.

Utredningen förordar således, att den som är ledamot av flera än en fakultet eller sektion skall ha rätt att deltaga i handläggningen av alla på ifrågavarande fakulteters (sektioners) prövning ankommande ärenden.

Vad här anförts till förmån för ledamotskap av mer än en fakultet (sektion) inom en och samma läroanstalt har enligt utredningens mening giltighet även beträffande ledamotskap av fakultetsorgan inom två läroanstalter. Principiella eller formella hinder synes sålunda icke möta mot att t. ex. en professor i ämnet matematik vid Chalmers tekniska högskola med undervisnings- och examina- tionsskyldighet jämväl vid Göteborgs universitet ingår såsom ledamot även av universitetets matematisk-naturvetenskapliga fakultet.

Utredningen förordar därför en stadgeföreskrift av innebörd att beslut rörande ledamotskap av fakultet eller sektion för den, som utan att vara anställd vid den läroanstalt till vilken fakulteten (sektionen) hör, därstädes meddelar under- visning och förrättar examination, meddelas av Kungl. Maj:t efter förslag av vederbörande fakultet (sektion) och yttrande av universitetskanslersämbetet.

Ledamot som här avses bör enligt utredningens mening som regel icke ha röst- rätt vid val av' rektor. Denna fråga behandlar utredningen närmare i nästföljande kapitel.

Utredningen är klar över att den mera praktiska invändningen kan resas mot ett arrangemang med dubbelt fakultetsledamotskap, att man därigenom i onö- dan belastar vederbörande lärare med administrativt ansvar. Utredningen vill emellertid understryka, att sådant dubbelt ledamotskap enligt utredningens me- ning bör ifrågakomma, endast då vägande skäl härför föreligger och endast efter förslag av vederbörande lärare och fakultet (sektion) själva.

Slutligen vill utredningen framhålla, att dess i detta avsnitt framlagda förslag avser permanent ledamotskap av mer än en fakultet (sektion). Frågorna rörande en sektions komplettering med ledamöter av annan sektion vid handläggning av Vissa slag av ärenden samt rörande två eller flera fakulteters eller sektioners sammanförande till fakultets- eller sektionsgrupp för handläggning av vissa slag av ärenden behandlas i det följande. Först måste emellertid fakultetsorganisa- tionen för de nuvarande fackhögskolorna behandlas.

c) Fackhögskolorna

Den i föregående avsnitt av detta kapitel förda diskussionen har närmast gällt förändringen i den nuvarande fakultetsindelningen vid universiteten. Det kan emellertid konstateras, att lärarkollegierna vid fackhögskolorna —— kollegiet vid skogshögskolan redan nu fullgör i stort sett samma åligganden som de som

vid universiteten fullgöres av fakulteter och sektioner. Dessa församlingar vid fackhögskolorna har sålunda ansvaret för utbildningsorganisationen; de hand- lägger de vetenskapliga bedömningsfrågorna och de utför det planeringsarbete, som främst resulterar i de årligen avlämnade petitaframställningarna. Vid de tekniska högskolorna åligger dock sistnämnda uppgift icke lärarkollegierna utan kollegienämnderna.

Utredningen har i det föregående allmänt understrukit fackhögskolornas prin- cipiella jämställdhet med universiteten såsom centra för forskning och veten- skaplig utbildning. Utredningen har också framhållit, att ett mycket nära sam- arbete mellan de skilda akademiska läroanstalterna enligt utredningens mening är nödvändigt och på skilda sätt bör främjas. Vissa ordinarie lärare har redan nu undervisnings- och examinationsskyldighet vid mer än en läroanstalt, och mot- svarande arrangemang torde i framtiden böra träffas i ytterligare ett antal fall. Två fackhögskolor (karolinska institutet och medicinska högskolan i Umeå) full- gör samma uppgifter som de medicinska fakulteterna vid de tre äldre universi- teten och ett universitet (Uppsala) har genom beslut vid 1962 års riksdag ålagts en utbildningsuppgift av samma slag som en av dem som eljest åligger de tek- niska högskolorna. I det följande kommer utredningen vidare att föreslå, att vissa av de mindre fackhögskolorna sammanföres med universiteten respektive karolinska institutet och inom dessa bildar enheter motsvarande universitets- fakulteterna. Utredningen kommer slutligen att i det följande framlägga förslag om en för alla akademiska läroanstalter inom ecklesiastikdepartementets verk- samhetsområde gemensam högsta administrativ ledning.

Med hänsyn till allt detta finner utredningen det vara naturligt att så långt det är praktiskt möjligt eftersträva ett förenhetligande även i avseende på den organisatoriska nomenklaturen. På så sätt blir det möjligt att sammanfatta de för universitetsverksamheten och de akademiska läroanstalternas förvaltning grundläggande bestämmelserna i en för samtliga läroanstalter gemensam stadga, något som enligt utredningens mening måste underlätta både det praktiska för- valtningsarbetet och det fortsatta utbyggnads- och reformarbetet.

Då nu fakulteterna (sektionerna) och fackhögskolornas lärarkollegier (avdel- ningskollegier) d.v.s. vad som i det föregående med en gemensam benämning kallats fakultetsorganen, redan har och enligt utredningens mening även i fortsättningen bör ha samma huvudsakliga arbetsuppgifter (vetenskapliga be- dömningar, ansvaret för utbildningsorganisationen och för planeringsarbetet), synes det rimligt, att dessa organ också ges samma benämningar. Utredningen föreslår därför, att vid samtliga akademiska läroanstalter införes de vid univer- siteten hävdvunna benämningarna fakultet och sektion.

I sjunde kapitlet föreslår utredningen, att lärarkollegiet vid tandläkarhögsko- lan i Malmö ombildas till en odontologisk fakultet av universitetet i Lund, att lärarkollegierna vid de nuvarande läroanstalterna i Umeå infogas såsom en me- dicinsk och en odontologisk fakultet av ett universitet i Umeå och att lärar— kollegierna vid karolinska institutet och tandläkarhögskolan i Stockholm på

motsvarande sätt ombildas till en medicinsk och en odontologisk fakultet av det härigenom ombildade karolinska institutet. I samma kapitel föreslår utred- ningen vidare, att farmaceutiska institutets nuvarande lärarkollegium ombildas till en farmaceutisk fakultet inom beroende på lokaliseringen, till vilken fråga utredningen ej tar ställning antingen Uppsala universitet eller det om- bildade karolinska institutet.

Lärarkollegiet vid handelshögskolan i Göteborg bör enligt utredningens mening ges benämningen företagsvetenskaplig fakultet.

Beträffande så de tekniska högskolorna har utredningen övervägt två alterna- tiv; det ena att föreslå benämningen fakulteter för de nuvarande avdelningarna och bevara lärarkollegierna endast som valförsamlingar; det andra att föreslå benämningen fakultet för lärarkollegiet och benämningen sektioner för de nuva- rande avdelningarna.

De nuvarande lärarkollegiernas storlek och deras i forskningshänseende i viss mån heterogena sammansättning talar otvivelaktigt för det förstnämnda alterna- tivet. Å andra sidan måste hänsyn tagas till de speciella förhållanden vid de tekniska högskolorna, som bl. a. innebär att de nuvarande avdelningskollegierna icke utan vidare kan sägas motsvara fakulteter och sektioner vid ett universitet. Avdelningen för teknisk fysik har sålunda ansvaret för huvuddelen av den grund- läggande utbildningen för de flesta avdelningars studenter. Det kan vidare vara av värde, att professorerna i de grundläggande ämnena såsom ledamöter av lärarkollegierna deltager i handläggningen av de vetenskapliga bedömnings- frågorna, bl.a. upprättandet av förslag till professors- och laboratorstjänster samt betygsättning av gradualavhandlingar. Den övervägande delen av pro- fessorerna i grundläggande ämnen tillhör emellertid avdelningarna för teknisk fysik och för kemi, medan de övriga avdelningarnas kollegier till övervägande del består av lärare i vad som med en sammanfattande benämning brukar kallas tekniska tillämpningsämnen. — Slutligen må i detta sammanhang fram- hållas, att lärarkollegiernas behandling av de vetenskapliga bedömningsfrågorna, främst befordringsärendena, inom högskolorna torde anses vara av stort värde.

lXIed hänsyn till dessa förhållanden har utredningen stannat för alternativet att föreslå benämningen teknisk fakultet för motsvarigheten till de nuvarande lärarkollegierna och benämningen sektioner för motsvarigheten till de nuvarande avdelningarna (avdelningskollegierna). En teknisk högskola kommer sålunda enligt utredningens förslag att omfatta en enda fakultet (den tekniska fakulte- ten), vilken emellertid liksom t. ex. humanistisk fakultet blir delad i sektioner, motsvarande de nuvarande avdelningarna. I fråga om gränsdragningen mellan sektionerna och dessas benämning föreslår utredningen i övrigt inga ändringar av nuvarande förhållanden.

Utredningen är emellertid klar över att de tekniska högskolornas fakultetsför- samlingar som en följd av sin storlek knappast kommer att vara väl ägnade för samtliga de uppgifter, som enligt förslaget i övrigt skall åligga fakulteter. Utred- ningen får därvidlag till en början erinra om att fördelningen av uppgifter mel-

lan sektionsindelad fakultet å ena sidan och dess sektioner å den andra kan genomföras under hänsynstagande till särskilda förhållanden inom varje enskild sådan fakultet. I princip är det, och föreslås det förbli möjligt att fördela fakul- tetens samtliga rutinuppgifter på sektionerna. Beslut rörande denna fördelning av uppgifter skall enligt utredningens förslag fattas av Kungl. Maj:t på förslag av vederbörande fakultet och efter yttrande av universitetskanslersämbetet. Vidare framlägger utredningen i ett följande avsnitt av detta kapitel förslag, genom Vilka det blir möjligt, men icke obligatoriskt, att vid de tekniska högsko- lorna flytta över uppgifter från fakulteten (lärarkollegiet) också till andra organ än sektionerna i dessas normala sammansättning. Utredningen avser här främst förslaget att sektion för handläggningen av vissa slag av ärenden skall kunna kompletteras med ledamöter av annan sektion samt förslaget att vissa ärenden skall kunna handläggas av två eller flera sektioner, sammanförda till en sektions— grupp. Slutligen får utredningen hänvisa till de i det följande framlagda försla— gen rörande möjlighet för fakultet att delegera beslutanderätt till utbildnings- nämnd samt särskilt för de tekniska högskolorna —— till rektor och konsisto- rium. Även ämnesgruppsinstitutet må nämnas i detta sammanhang.

En konsekvens av utredningens här redovisade förslag blir, att var och en av de tekniska högskolorna samt handelshögskolan i Göteborg kommer att omfatta en enda fakultet. Utredningen kan för sin del icke häri se någon verkligt allvarlig olägenhet, som skulle kunna uppväga de fördelar som enligt utredningens mening från skilda synpunkter står att vinna genom en enhetlig nomenklatur för fakul- tetsnivåns organ. Fakultetsbenämningens rent språkliga anknytning till möjlig- heten av ett val mellan flera möjliga utbildningsvägar inom en och samma läro- anstalt torde vara föga aktuell i det allmänna medvetandet. Däremot är det tänkbart, att de nya benämningarna till en början kan stöta på ett mera psyko- logiskt betingat motstånd. Hinder synes utredningen emellertid ej möta mot att man övergångsvis även officiellt använder såväl de nya som de äldre benäm— ningarna parallellt. Det är dock utredningens övertygelse, att fakultets- och sektionsnamnen ganska snart uppfattas som relativt självfallna. Utredningen anser det vidare naturligt, att lärarkollegierna vid lantbruks-, skogs- och veteri- närhögskolorna också ges benämningen fakulteter (den lantbruksvetenskapliga respektive den skogsvetenskapliga och den veterinärmedicinska fakulteten). Med hänsyn till pågående utredningsarbete beträffande veterinärhögskolan och till att beslut helt nyligen fattats rörande lantbruks- och skogshögskolornas organisation, avstår utredningen emellertid från att framlägga ett formligt förslag i detta hänseende.

3. Fakulteternas och sektionernas sammansättning

I det föregående har utredningen i skilda sammanhang antytt den problematik, som gäller fakulteternas (sektionernas) sammansättning. Därvid har konstate— rats, dels att ansvaret för utbildningsorganisationen motiverar att samtliga i

? l

undervisningen deltagande, fast anställda lärare deltar i fakultets(sektions)arbe- tet, dels att de vetenskapliga bedömningsfrågorna bör handläggas inom en mindre krets, bestående av lärare med kvalificerade vetenskapliga meriter.

Förhållandena härutinnan är inom den nuvarande universitets- och högskole- organisationen mycket växlande. Laboratorer är sålunda ledamöter av de medi- cinska fakulteterna men står utanför karolinska institutets lärarkollegium. De tekniska högskolornas lärarkollegier består uteslutande av högskolornas profes— sorer, men avdelningskollegierna består däremot av samtliga till vederbörande avdelning hörande professorer, laboratorer och speciallärare. I fråga om organi- sationen vid övriga läroanstalter hänvisas till den i bihanget lämnade redo- görelsen. Här må endast framhållas, att generellt gäller, att universitetslektorer för närvarande icke är ledamöter av fakultetsorganen.

I flera sammanhang i detta som i tidigare avlämnade betänkanden har uni- versitetsutredningen såsom sin principiella mening uttalat, att laboratorerna i organisatoriskt hänseende bör vara jämställda med professorerna såsom ordina— rie universitetslärare med självständig forskning som en av sina arbetsuppgifter. 1Med hänsyn härtill har utredningen i två tidigare betänkanden föreslagit, att tjänstebenämningen för innehavare av laboratorstjänster (motsvarande) ändras till adjungerade professorer. Såsom en självklar konsekvens av denna sin prin- cipiella uppfattning vill utredningen nu föreslå, att laboratorerna (motsvarande) vid samtliga här ifrågavarande läroanstalter göres till ledamöter av fakulteter (sektioner).

I det föregående har vidare understrukits, att handhavandet av utbildnings- organisationen (främst frågor rörande utbildningens innehåll och organisation) måste utgöra en av fakulteternas (sektionernas) mest omfattande och mest maktpåliggande uppgifter. Vidare har understrukits, att planeringsarbetet för de högre läroanstalternas fortsatta utbyggnad måste utföras med beaktande av såväl forskningens som utbildningsorganisationens behov. Detta planeringsarbete föreslås vidare i mycket stor utsträckning bli anförtrott fakulteter och sektioner. lNIed hänsyn till dessa förhållanden står det för utredningen klart, att det vore helt orimligt att från fakulteternas (sektionernas) arbete utesluta den kategori av ordinarie lärare, universitetslektorerna, som handhar en mycket stor del -— i flera ämnen huvuddelen -— av utbildningen för grundexamina. Utredningen förordar därför, att även ordinarie universitetslektorer göres till ledamöter av fakulteter och sektioner.

Farmaceutiska institutets laboratorstjänster är för närvarande icke ordinarie tjänster. Då emellertid enligt utredningens mening dessa tjänster i avseende på. såväl kompetensfordringar som tjänsteåligganden för innehavarna bör vara fullt jämställda med övriga laboratorstjänster inom universitets- och högskole- väsendet, föreslår utredningen att ifrågavarande tjänster ombildas till ordinarie tjänster och placeras i lönegrad B 1.

Utredningen har övervägt de skäl som talar för att ge även andra kategorier av akademiska lärare ställning av fakultetsledamöter. De mest betydelsefulla av

de kategorier det härvidlag gäller är följande: (1) E. 0. docenter och forskar— docenter; (2) de tekniska högskolornas speciallärare; (3) de medicinska fakulte- ternas kliniska lärare; (4) tandläkarhögskolornas avdelningstandläkare; (5) de språkvetenskapliga sektionernas utländska lektorer i främmande levande språk; (6) icke-ordinarie universitetslektorer, biträdande lärare, forskarassistenter; samt (7) assistent— och amanuenspersonalen.

I fråga om samtliga dessa lärarkategorier gäller att de har betydelsefulla un- dervisningsuppgifter. I fråga om kategorierna 1, 2 och 3 gäller därutöver, att de har en prövad vetenskaplig kompetens, som normalt ej torde vara underlägsen den som gäller som minimikrav för ordinarie universitetslektorat. I fråga om de tekniska högskolornas speciallärare gäller därjämte, att de enligt gällande stad- gar är ledamöter av avdelningskollegierna (men ej av lärarkollegierna).

Vid sina överväganden har utredningen konstaterat, att i varje fall de fem första av de ovan uppräknade lärarkategorierna bör behandlas lika i nu aktuellt hänseende. Att göra alla dessa slag av akademiska lärare till fakultetsledamöter ' skulle emellertid leda till enligt utredningens mening orimliga konsekvenser i av- seende på fakulteternas storlek och arbetsduglighet. Utredningen har därför övervägt olika former av representation genom val för ifrågavarande katego- rier. Emellertid har utredningen slutligen stannat för att föreslå den huvudregeln, att ledamotskap av fakultet (sektion) förbehålles de ordinarie akademiska lä- rarna, varmed avses professorer, laboratorer (motsvarande) och universitetslek- torer.

Denna huvudregel bör emellertid enligt utredningens mening kompletteras med en bestämmelse motsvarande de nuvarande universitetsstatuternas stad- gande (å 37) om att icke-ordinarie lärare, som självständigt svarar för visst ämne inom fakulteten (sektionen), äger deltaga i dennas överläggningar i sådana ärenden, som omedelbart berör ifrågavarande ämne; dock ej i ärenden rörande tillsättning av lärartjänster och rörande docentförordnanden. Genom en sådan bestämmelse öppnas möjlighet för bl.a. de tekniska högskolornas speciallärare att, som hittills, deltaga i t.ex. behandlingen av alla ärenden rörande utbild- ningens innehåll och organisation. Såtillvida innebär emellertid förslaget en för- ändring i fråga om speciallärarnas ställning, att deras medverkan kommer att gälla överläggningarna, men ej besluten. Då det emellertid i vissa fall kan vara starkt motiverat att ge speciallärare fullt ledamotskap av fakultet (sektion), föreslår utredningen, att universitetskanslersämbetet ges rätt att efter förslag av vederbörande fakultet (sektion) ge speciallärare annan ställning än den som följer av här föreslagna generella stadgeregler.

Utredningen är klar över att redan förslagen om fakultetsledamotskap för laboratorer och universitetslektorer leder till en stark ökning av de redan stora, nuvarande lärarkollegierna vid karolinska institutet och de tekniska högskolorna. Härvidlag får utredningen hänvisa till sina i nästföljande avsnitt av detta kapitel framlagda förslag om vidgade möjligheter för fakulteterna att arbeta med och genom specialorgan.

Kvar står frågan om viss begränsning av laboratorers och universitetslektorers ledamotskap, nämligen vid fakulteternas handläggning av frågor rörande tillsätt— ning av ordinarie lärarbefattningar samt —- måhända även vid handlägg- ningen av vissa andra vetenskapliga bedömningsfrågor, t.ex. om docentförord- nanden och betygsättning av avhandlingar. Nuvarande universitetsstatuter stad- gar, att laborator ej äger deltaga i behandling av ärende om tillsättning av ordinarie lärartjänst. Beträffande den som på grund av vikariatsförordnande inträder som ledamot av fakultet gäller, att han ej äger deltaga i ärende om tillsättning av ordinarie eller extra ordinarie lärartjänst eller antagande av oav- lönad docent.

Ett alternativ, som diskuterats inom utredningen och som utredningen här vill redovisa, är att ge ifrågavarande tjänstemän rätt, men ej skyldighet, att deltaga i behandlingen av ärende rörande tillsättning av ordinarie lärartjänst.

Utredningen har emellertid efter överväganden av skilda på frågans bedö— mande inverkande faktorer kommit till den slutsatsen, att någon begränsning av laboratorernas ledamotskap icke synes erforderlig i fråga om ärenden rörande tillsättning av laboratorstjänster. Laboratorskårens vetenskapliga kvalifikationer synes utredningen nämligen genomgående ligga på en sådan nivå, att laborato— rernas deltagande i bedömningen av de sökande till lediga laboratorstjänster är fullt motiverat. I fråga om ärenden rörande tillsättning av professurer anser ut- redningen däremot, att det vore mindre lämpligt att laboratorer deltager i hand— läggningen. Utredningen föreslår sålunda, att laborator (motsvarande) icke skall äga deltaga i fakultets (sektions) behandling av ärende rörande tillsättning av tjänst som professor.

I fråga om universitetslektorerna får utredningen erinra därom, att för behö- righet till ordinarie universitetslcktorat normalt krävs med godkänt betyg avlagt disputationsprov. För universitetslektoraten vid de tekniska högskolorna gäller dock, att även annan sökande må utan dispens kunna utnämnas till innehavare av sådan tjänst. Visserligen torde de flesta av universitetens nuvarande ordi- narie universitetslektorer vara docentkompetenta i några fall har vederbö— rande även förklarats kompetent för professur -—, men eftersom utredningen finner en gränsdragning inom gruppen universitetslektorer vara mindre tillta— lande, har utredningen stannat för att förorda, att universitetslektor icke skall äga deltaga i ärende rörande tillsättning av tjänst som professor eller laborator; ej heller i ärende rörande betygsättning av gradualavhandling eller ärende rö- rande docentförordnande (docentkompetens). Undantag från denna generella begränsning av universitetslektors ledamotskap av fakultet bör dock kunna beslutas av universitetskanslersämbetet efter förslag av vederbörande fakultet.

Vad i gällande universitetsstatuter stadgas rörande inskränkningar i ledamot— skap av fakultet för den som på grund av vikariatsförordnande inträder som ledamot, bör enligt utredningens mening gälla även i fortsättningen.

Konsekvenserna i avseende på fakultets- och sektionsförsamlingarnas storlek av utredningens i föregående avsnitt av detta kapitel framlagda förslag rörande grunderna för fakultets- och sektionsindelningen och rörande fakulteternas (sek— tionernas) sammansättning belyses i sammanställningen på s. 125 ff., som upptar antalet budgetåret 1962/63 inrättade sådana ordinarie och personliga tjänster1 inom de skilda fakulteterna (sektionerna), med vilka enligt utredningens förslag automatiskt följer ledamotskap av fakultet (sektion).

Av sammanställningen framgår, att församlingarna blir av mycket olika stor- lek. Vissa fakulteter, t. ex. de juridiska, teologiska och odontologiska, kommer att bestå av 10 år 20 ledamöter. Dessa fakulteter kan självfallet även i fortsätt— ningen arbeta i samma former som hittills, d.v.s. genom plenarsammanträden. Andra fakulteter blir däremot mycket stora, så stora att en realbehandling av ärendena vid sammanträden med hela fakulteten givetvis är en orimlighet. Den tekniska fakulteten i Stockholm kommer sålunda att omfatta mer än 100 leda- möter. Även om man tänker sig att de på de tekniska fakulteterna ankommande göromålen väsentligen kommer att handhas av sektionerna (de nuvarande avdelningskollegierna), får man i de medicinska fakulteterna — i den mån dessa ej indelas i sektioner -— församlingar av en storlek, som måste sägas utgöra hinder för verklig arbetsduglighet.

Utredningen har redan i det föregående antytt denna problematik och därvid framhållit, att förutsättningen för förslagen beträffande fakultetsindelningen och fakulteternas sammansättning är att möjligheter öppnas för fakulteterna att arbeta med och genom mindre specialorgan. Utredningen övergår nu till att närmare diskutera dessa möjligheter och framlägga sina förslag härutinnan.

a) Utbildningsnämnder

I gällande universitetsstatuter stadgas, att inom varje odelad fakultet och varje sektion skall finnas en undervisningsnämnd, bestående av representanter för lärarna och för studenterna och med uppgift att bereda ärenden »om undervis- ningens planmässiga ordnande, granska studieplaner och studiehandböcker samt framlägga förslag i sådana eller liknande frågor». Denna föreskrift om undervis- ningsnämnder är av tvingande natur både såtillvida, att själva inrättandet av undervisningsnämnder är obligatoriskt, och såtillvida, att alla ärenden, som di- rekt berör undervisningen, skall beredas av dessa nämnder. Även beträffande undervisningsnämndernas sammansättning anger universitetsstatuterna vissa bestämda regler. Antalet ledamöter är sålunda fixerat till sju, varav fyra lärare och tre studentrepresentanter. Fakultetens (sektionens) dekanus är självskriven ledamot och i praxis ordförande. Övriga tre representanter för de akademiska

1 I sammanställningen ingår därutöver de fem professurer i kemi vid Göteborgs universitet, vilka enligt beslut vid 1962 års riksdag kommer att inrättas från och med budgetåret 1963/64.

l 7 | , i | | .

persomlläget läsåret 1 962/ 63 ) enligt utredningens förslag

Uppsala universitet

Juridiska fakulteten ............. Teologiska fakulteten ............ Medicinska fakulteten ........... Humanistiska fakulteten ......... historisk-filosofiska sektionen . . . språkvetenskapliga sektionen . . . Samhälls- och företagsvetenskapliga fakulteten .................... Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten .................... matematisk-fysiska sektionen ... kemiska sektionen ............ biologisk-geografiska sektionen . .

Lunds universitet

Juridiska fakulteten ............. Teologiska fakulteten ............ Medicinska fakulteten ........... Humanistiska fakulteten ......... historisk-filosofiska sektionen . . . språkvetenskapliga sektionen . .. Samhälls- och företagsvetenskapliga fakulteten .................... Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten .................... matematisk-fysiska sektionen . . . kemiska sektionen ............. biologisk-geografiska sektionen .. Odontologiska fakulteten .........

Göteborgs universitet

Medicinska fakulteten ........... Humanistiska fakulteten ......... historisk-filosofiska sektionen . . . språkvetenskapliga sektionen . . . Samhällsvetenskapliga fakulteten . . Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten .................... matematik-fysiska sektionen . . . . kemiska sektionen ............. biologisk-geografiska sektionen ..

Professorer Laboratorer Universitets- Summa. (motsvarande) lektorer 9 4 13 8 8 30 9 39 28 10 38 144 3 17 14 '7 21 9 7 16 23 14 9 46 S 10 6 24 5 2 I 8 10 2 2 14 9 4 1 14 8 8 31 l 5 46 22 9 31 1 1 3 149 11 6 17 13 9 19 22 9 6 37 7 5 5 17 3 2 5 12 2 1 15 7 6 13 28 12 40 14 1 5 20 6 1 7 8 1 4 13 8 2 10 131 2 6 21 2 2 45 52 5 63 2 4 12

1 Se not 2 och 3. ” Dessa fem tjänster skall enligt beslut vid 1962 års riksdag inrättas från den 1 juli 1963. 3 En av dessa tjänster skall enligt beslut vid 1962 års riksdag inrättas från den 1 juli 1963.

Stockholms universitet

Juridiska fakulteten ............. Humanistiska fakulteten ......... historisk-filosofiska sektionen . . . språkvetenskapliga sektionen . . . Samhälls- och företagsvetenskapliga fakulteten .................... Matematisk-natur-vetenskapliga fakulteten .................... matematisk-fysiska sektionen . . . kemiska sektionen ............. biologisk—geografiska sektionen ..

Umeå universitet

Medicinska fakulteten ........... Odontologiska fakulteten

Karolinska institutet

Medicinska fakulteten ........... Odontologiska fakulteten

Farmaceutiska fakulteten1

Handelshögskolan i Göteborg Företagsvetenskapliga fakulteten . .

Tekniska högskolan i Stockholm

Tekniska. fakulteten ............. sektionen för teknisk fysik ..... sektionen för maskinteknik sektionen för flygteknik och

Skeppsteknik ................ sektionen för elektroteknik sektionen för våg— och vatten-

byggnad sektionen för kemi ............ sektionen för bergsvetenskap . .. sektionen för arkitektur

Professorer

Laboratorer (motsvarande)

Universitets- lektorer

Summa

sektionen för lantmäteri

21 13

11

19

to

20

47

75 14 10

QQ

... »PCDWIQQ

16

(0

van-cu

12

1

19

34

26

80 13

10

14

103 29 12

11

010000

i 4 » [

1 Den farmaceutiska fakulteten förutsättes komma att ingå i antingen Uppsala universitet eller karolinska institutet.

Laboratorer Universitets-

Professorer Summa (motsvarande) lektorer Chalmers tekniska högskola Tekniska fakulteten ............. 54 16 21 91 sektionen för teknisk fysik ..... 13 7 12 32 sektionen för maskinteknik . . . . 7 1 8

CD CD

sektionen för skeppsbyggnad . .. sektionen för elektroteknik 8 4 8 20 sektionen för väg- och vatten-

byggnad ................... 9 9 sektionen för kemi ............ 9 1 1 11 sektionen för arkitektur ....... 5 3 8

Lunds tekniska högskola Tekniska fakulteten ............. 7 4 11

sektionen för teknisk fysik ..... 5 4 9 sektionen för elektroteknik . . . . 2 2

lärarna utses av fakulteten (sektionen), som därvid är bunden av föreskriften att två av de tre skall vara professorer och den tredje skall vara »annan lärare än professor». Eftersom endast professorer är valbara till dekaner, innebär sta- tuternas föreskrifter, att varje undervisningsnämnd består av tre professorer, en annan lärare och tre studentrepresentanter.

Den av lärarrepresentanterna, som icke är professor, utses visserligen av fakul- teten (sektionen), men denna är därvid icke bunden att utse någon av sina leda- möter, d.v.s. en laborator (motsvarande), utan den kan även utse annan »lärare» i detta ords av universitetsstatuterna definierade mening, d.v.s. uni- versitetslektor, docent, utländsk lektor, forskarassistent, biträdande lärare eller »särskilda lärare i vissa ämnen».

Sättet för utseende av studentrepresentanterna överlämnar universitetsstatu- terna åt studentkårerna att själva bestämma.

Efter beslut vid 1961 års riksdag gäller för lantbruks— och skogshögskoloma i allt väsentligt samma föreskrifter rörande undervisningsnämnder vid dessa hög- skolor som de ovan redovisade föreskrifterna rörande universitetens undervis— ningsnämnder. Detsamma gäller, som framgår av bihanget, tandläkarhögsko- lorna, farmaceutiska institutet och handelshögskolan i Göteborg. Även vid karolinska institutet finns en undervisningsnämnd, som i praktiken fungerar på samma sätt som de medicinska fakulteternas undervisningsnämnder, ehuru gäl- lande bestämmelser härom, främst i avseende på studentrepresentationen, for- mellt är annorlunda utformade än motsvarande bestämmelser i universitetssta- tuterna. Också vid veterinärhögskolan finns en undervisningsnämnd med en, särskilt beträffande studentrepresentationen, svagare ställning än den, som till— kommer fakulteternas undervisningsnämnder.

Vid de tekniska högskolorna saknas undervisningsnämnder. Kollegienämnden vid tekniska högskolan i Stockholm har dock genom beslut den 28 september 1955 rekommenderat avdelningskollegierna »att då så med hänsyn till ärendets beskaffenhet kan anses påkallat låta representanter för studentkåren närvara vid överläggningar och deltaga i diskussioner men inte i besluten».

Undervisningsnämndernas arbete har under senare år snabbt vuxit i omfattning och betydelse. Från att ännu vid mitten av 1950-talet närmast ha fungerat som ett forum för diskussioner och samråd i undervisningsfrågor mellan repre— sentanter för lärarna och för studenterna har undervisningsnämndsinstitutionen nu utvecklats till organ, som på fakultetsnivån i realiteten bär upp ansvaret för utbildningsorganisationen. Vid samtliga fakulteter (sektioner) där undervis- ningsnämnder finns inrättade utför nämnderna den granskning av de enskilda institutionernas förslag till studieplaner (kursfordringar), som har sin grund i fakulteternas (sektionernas) ansvar för att studieplanerna (kursfordringarna) står i överensstämmelse med gällande examensstadgors bestämmelser rörande bl.a. utbildningens innehåll och studietidens längd. Någon sakdiskussion av studieplansförslagen vid fakultets-(sektions-)sammanträdena torde numera yt— terst sällan förekomma i de stora fakulteterna (sektionerna).

Vid de filosofiska fakulteterna har undervisningsnämnderna därutöver att 4 bereda ärendena rörande organisationsplaner och de till dessa planer anknytande ; undervisningsplanerna för undervisningsorganisationen i de enskilda ämnena. ! Även i fråga om denna arbetsuppgift, som av dessa undervisningsnämnder torde i kräva det mest omfattande arbetet, gäller att sakbehandlingen på fakultetsni— ? vån är koncentrerad till undervisningsnämnderna, vilkas förslag som regel utan närmare diskussion bifalles av fakulteterna (sektionerna).

Övriga fakulteters undervisningsnämnder, liksom undervisningsnämnderna vid de fackhögskolor, där dylika nämnder finns inrättade, har förutom uppgiften att granska förslag till studieplaner den minst lika omfattande arbetsuppgiften att bereda ärenden rörande ämnes— och kursföljd samt samordning av under- visningen i skilda ämnen. Det må i detta sammanhang vara tillräckligt att hänvisa till att 1954 års beslut rörande omläggning av läkarutbildningen och de därtill anslutande successiva besluten om ökad intagning av medicine stude— rande för sitt genomförande fordrat ett mycket omfattande organisatoriskt de- taljarbete, vilket på fakultetsnivån i praktiken utförts av de medicinska fakulte- ternas undervisningsnämnder och dessas ledning.

Förutom sina här nämnda uppgifter som beredningsorgan åt fakulteterna (sektionerna) i fråga om ärenden rörande utbildningens innehåll och organisa— tion har undervisningsnämnderna självfallet behållit sin funktion som fora för diskussioner mellan undervisare och undervisade. Studenterna och studentkå- rerna har genom sin representation i undervisningsnämnderna en statutmässigt fastlagd möjlighet att kontinuerligt framföra sina synpunkter på undervisningen

och utbildningens organisation och att påverka fakultetsorganens arbete på detta område. Värdet härav torde knappast ifrågasättas av någon vid de läro- anstalter, där undervisningsnämnder finns.

Universitetsutredningen vill för sin del konstatera, att de arbetsuppgifter för fakultetsnivåns organ, som redan nu väsentligen fullgöres av undervisningsnämn— derna, i framtiden måste bli ännu mera omfattande och ställa ännu större krav än de gör i dagens läge. Forskningens utveckling liksom arbetsmarknadens krav på den akademiskt utbildade arbetskraften leder till krav på en fortlöpande re- vision av studieplanerna (kursfordringarna) inom många och stora ämnesområ- den. Bl.a. därigenom skärpes kraven på en kontinuerlig kontroll av utbildnings- organisationens effektivitet såväl i kvalitativt hänseende som i avseende på examinationsfrekvens och studietidens längd. Detta gäller i lika mån de filoso- fiska fakulteternas utbildningsorganisation som organisationen av övriga fakulte- ters och fackhögskolornas fasta utbildningslinjer. I fråga om samtliga fakulteter, men särskilt måhända i fråga om de filosofiska fakulteterna, torde vidare kunna konstateras, att behovet av en fortgående differentiering av utbildningen, t. ex. genom tillskapandet av nya utbildningslinjer eller -varianter, i framtiden torde komma att ställa starkare krav på de organ, som har det omedelbara ansvaret för den akademiska utbildningens innehåll och organisation, d.v.s. på fakultets- organen.

Fakulteterna och sektionerna blir, även vid genomförande av utredningens i det föregående framlagda förslag till omläggningar av fakultets- och sektions- indelningen, i många fall alltför stora för att ensamma handhava de här an— tydda arbetsuppgifterna. Ett beredningsorgan för utbildningsårendena ter sig därför i fråga om de flesta fakulteter (sektioner) nästan självklart motiverat. Därtill kommer, att utredningens i nästföregående avsnitt framlagda förslag visserligen innebär att universitetslektorer blir fakultetsledamöter, men likväl från ledamotskap av fakultetsförsamlingarna utesluter flera andra för utbild- ningsorganisationen betydelsefulla lärarkategorier. För att även dessa lärargrup- pers erfarenhet skall tillvaratagas i arbetet med utbildningens innehåll och orga- nisation synes möjlighet böra öppnas för sådan lärare att deltaga i berednings- organets arbete.

Redan i första kapitlet har utredningen vidare utvecklat sin syn på värdet av medverkan, medansvar och medinflytande för studenterna i frågor som gäller deras utbildning. Fasta organ för ett kontinuerligt samarbete mellan läroanstalt och studentkår i utbildningsfrågor är enligt utredningens mening en oundgäng- lig beståndsdel i universitetsorganisationen.

De vid universiteten och vissa av fackhögskolorna redan verksamma under- visningsnämnderna har såvitt utredningen kunnat bedöma väl fyllt de här an— givna kraven på ett fakulteternas (sektionernas) berednings- och specialorgan för utbildningsfrågornas handläggning under medverkan icke blott av de ordinarie lärarna utan även av andra lärarkategorier och av studenternas representanter. Under hänvisning härtill föreslår universitetsutredningen, att beredningsorgan

med i huvudsak samma sammansättning och samma arbetsuppgifter, som de undervisningsnämnderna vid universiteten redan har, inrättas vid samtliga aka- demiska läroanstalter, där så ej redan skett. Detta innebär, att utredningen förordar nyinrättande av sådana organ vid de tekniska högskolorna samt förordar en formell ombildning av undervisningsnämnden vid karolinska institutet.

För dessa organ föreslår utredningen benämningen utbildningsnämnder såsom med hänsyn till arbetsuppgifterna mera adekvat än benämningen undervisnings- nämnder.

I detta sammanhang vill utredningen jämväl hänvisa till att Sveriges Förenade Studentkårer (SFS) i skrivelse till utredningen den 7 mars 1961 uttalat såsom organisationens åsikt, att undervisningsnämndsinstitutionen bör införas även vid de tekniska högskolorna. SFS har därvid allmänt hänvisat till de goda erfaren- heterna av undervisningsnämndernas verksamhet vid universiteten. Den ersätt- ning för studentrepresentationen i undervisningsnämnder, som den vid tekniska högskolan i Stockholm införda möjligheten för studentkårsrepresentanter att deltaga i avdelningskollegiernas överläggningar kan sägas utgöra, är enligt SFst mening ej tillräckligt effektiv. Erfarenheterna har nämligen, framhåller organi- sationen, visat, att studentrepresentanterna ibland haft stora svårigheter att få förståelse för sina synpunkter i fall där de ej före avdelningskollegiets samman- träde haft personlig kontakt med de närmast berörda av dettas ledamöter. Med hänsyn härtill anser SFS, att undervisningsfrågorna liksom vid universiteten regelmässigt bör beredas av mindre specialorgan med representation för såväl lärare som studenter. Som ett komplement härtill bör vidare enligt SFst mening, liksom vid universiteten, föreskrivas att beredningsorganets studentrepresentan- ter bör kallas att deltaga i avdelningskollegiernas överläggningar i undervisnings— frågor.

Gällande bestämmelser rörande undervisningsnämnder innebär, som framgår av det föregående, att undervisningsnämnd skall finnas dels vid varje odelad fakultet, dels vid varje sektion av sektionsindelad fakultet. Inom var och en av de humanistiska fakulteterna finns sålunda för närvarande två undervisnings— nämnder, en för den historisk-filosofiska och en för den språkvetenskapliga fakultetssektionen. Eftersom vid Lunds universitet bildats en särskild fakultet för civilekonomutbildningen, finns för närvarande en särskild undervisnings— nämnd för denna utbildning, medan ärenden rörande den samhällsvetenskapliga utbildningens innehåll och organisation behandlas av den historisk—filosofiska sektionen och beredes av denna sektions undervisningsnämnd.

Nu har utredningen i det föregående föreslagit dels bildandet av samhälls- och företagsvetenskapliga fakulteter (vid universitetet i Göteborg en samhällsveten— skaplig fakultet), dels en uppdelning av de matematisk-naturvetenskapliga fakul- teterna i vardera tre sektioner. Vidare har utredningen föreslagit, att de tekniska högskolornas lärarkollegier i fortsättningen skall benämnas fakulteter och deras

avdelningskollegier benämnas sektioner, varigenom bl. a. möjliggöres, att fakul— tetsnivåns organisation kan byggas upp på ett i princip ensartat sätt vid landets samtliga akademiska läroanstalter. Dessa förslag blir helt naturligt en förutsätt- ning vid övervägandena rörande den formella konstruktionen av utbildnings— nämndsorganisationen.

Några bestämda önskemål om inrättandet av en för var och en av de huma- nistiska fakulteterna gemensam undervisningsnämnd har icke framförts, detta trots att de två sektionernas undervisningsnämnder otvivelaktigt i mycket har en gemensam problematik och gemensamma arbetsbetingelser (samma examens- stadga; frihet för de studerande att i examen kombinera ämnen tillhörande båda sektionerna; samma bestämmelser rörande organisationsplaner m.m.). Det vore emellertid enligt utredningens mening förhastat att härav draga den omedelbara slutsatsen, att man utan vidare skulle kunna till den nya organisationen överföra nu gällande bestämmelser, innebärande att särskilda undervisningsnämnder skall bildas för varje sektion av sektionsindelad fakultet, medan vid sådan fakultet ingen för fakulteten gemensam undervisningsnämnd finns.

Var och en av de matematisk-naturvetenskapliga fakulteternas nuvarande undervisningsnämnder skulle i sådant fall delas upp i tre nämnder, vilket med hänsyn till vad ovan sagts om gemensam problematik och gemensamma arbets- betingelser kan te sig mindre välmotiverat. I fråga om de blivande tekniska fakulteterna och dessas sektioner (avdelningarna) kompliceras situationen därav, att utbildningen inom var och en av sektionerna i hög grad är beroende av un- dervisning, som meddelas vid andra sektioners institutioner. Detta motiverar en för varje teknisk fakultet gemensam utbildningsnämnd. Denna skulle emeller— tid å andra sidan, om den skulle bereda alla ärenden rörande utbildningens inne— håll och organisation, säkerligen få en mycket svårbemästrad arbetsuppgift.

I fråga om den nya samhälls- och företagsvetenskapliga fakulteten i Lund gäller vidare, att civilekonomutbildningen å ena sidan visserligen innefattar äm- nen, som jämväl ingår i samhällsvetenskapliga och allmänt humanistiska exa- mina, men å andra sidan otvivelaktigt erbjuder en speciell problematik, som måhända bäst bemästras av ett speciellt för civilekonomutbildningen inrättat beredningsorgan.

Utredningen har i denna situation övervägt i huvudsak tre alternativ, nämli- gen (1) att föreslå bemyndigande för den högsta akademiska förvaltningsmyndig— heten att, efter prövning av förslag från vederbörande fakulteter själva, avgöra om särskilda eller gemensamma utbildningsnämnder skall upprättas vid de skilda slagen av sektionsindelade fakulteter; (2) att föreslå ett bibehållande av nu gällande bestämmelser, innebärande sålunda att vid sektionsindelade fakul- teter särskilda utbildningsnämnder alltid skall upprättas för de enskilda sektio— nerna; samt (3) att föreslå att utbildningsnämnder skall upprättas vid varje fakultet, vare sig den är sektionsindelad eller ej, men med frihet för de sektions— indelade fakulteternas utbildningsnämnder att arbeta på delegationer, t. ex. delegationer motsvarande fakultetens sektioner.

Utredningen finner det vara tveksamt, om det sakliga arbetet med utbild- ningsfrågorna skulle vinna på en splittring av de matematisk-naturvetenskapliga och vid en eventuell sektionsindelning de medicinska fakulteternas utbild— ningsnämnder. Utredningen anser vidare, att ett sammanhållande specialorgan för utbildningsfrågorna är nödvändigt vid de tekniska högskolorna, detta därför att dessas sektioner (avdelningarna) har serviceuppgifter för varandras utbild— ningsorganisation. Av dessa skäl har utredningen uteslutit alternativet (2).

Emellertid står det klart, att vid de tekniska högskolorna också ett mycket stort antal av de ärenden, som skall beredas av utbildningsnämnd, berör en enda av sektionerna (avdelningarna) och kan sakkunnigt bedömas endast av personer med specifik kännedom om ifrågavarande sektions utbildningsmål och förutsättningar för undervisningen. Något motsvarande kan sannolikt gälla i fråga om vissa för civilekonomutbildningen inom samhälls- och företagsveten- skaplig fakultet specifika ärendegrupper. I fråga om de tekniska högskolorna synes sålunda skäl tala både för en utbildningsnämnd på fakultetsnivån och för utbildningsnämnder på sektionsnivån. Detta synes utesluta alternativet (1), i varje fall i dess renodlade form.

En för teknisk fakultet gemensam utbildningsnämnd, som skall kunna delas upp i (vid tekniska högskolan i Stockholm) nio specialdelegationer en för var och en av sektionerna —, måste få ett så stort antal ledamöter, att den såsom gemensam utbildningsnämnd blir ohanterlig. Att ge en mindre nämnd frihet , att till ledamöter av specialdelegationerna utse personer, som ej är ledamöter av 1 själva nämnden, synes vara en från formella synpunkter mindre lämplig kon- struktion. Därmed är enligt utredningens mening även alternativet (3) i dess renodlade form uteslutet.

Utredningen har vid sina överväganden slutligen stannat för en konstruktion, som innebär en fusion av alternativen (1) och (3). Härvidlag vill utredningen först allmänt erinra om vad i föregående avsnitt av detta kapitel sagts rörande grunderna för fördelningen av arbetsuppgifter mellan å ena sidan sektionerna och å den andra den gemensamma fakulteten. Utredningen har härutinnan förordat ett överförande i huvudsak till den nya organisationen av gällande universitets— statuters stadgande och föreslagit, att denna arbetsfördelning skall bestämmas av Kungl. Maj :t efter förslag av vederbörande fakultet och yttrande av univer- sitetskanslersämbetet. Detta innebär att arbetsfördelningen mellan sektionerna. : och den gemensamma fakulteten kan utformas på olika sätt för olika slag av l sektionsindelade fakulteter. Inom de humanistiska fakulteterna kan det därvid l befinnas mest lämpligt att som hittills låta sektionerna handlägga alla på fakul- tet eljest åvilande uppgifter rörande utbildningens innehåll och organisation, medan det i varje fall under den närmaste tiden sannolikt kommer att befinnas mest lämpligt att motsvarande åligganden på den matematisk-naturvetenskap- liga sidan fortfarande handlägges av fakulteten; ej av sektionerna. Under sådana förhållanden blir det naturligt att en utbildningsnämnd inrättas för var och en av en humanistisk fakultets sektioner, medan beträffande de matematisk—

naturvetenskapliga fakulteterna endast en utbildningsnämnd upprättas vid var och en av dessa fakulteter.

I fråga om de tekniska högskolorna har utredningen förutsatt, att arbetsför— delningen mellan fakultet och sektioner i avseende på utbildningsfrågorna kom- mer att vara i huvudsak densamma som den nuvarande arbetsfördelningen mellan lärarkollegium/kollegienämnd och avdelningskollegier. Det innebär, att fakulteten förutsättes behålla det formella ansvaret för utbildningens innehåll och organisation, men att endast sådana utbildningsfrågor underkastas en real- behandling av fakulteten och dess organ, som är av principiell betydelse eller berör flera sektioner (avdelningar), medan sistnämnda organ i realiteten svarar för övriga utbildningsårendens handläggning på fakultetsplanet. Härav följer, att det vid de tekniska högskolorna erfordras en dubbel utbildningsnämnds- organisation, (1. v. 5. en för högskolan gemensam utbildningsnämnd knuten till själva fakulteten, och därutöver en utbildningsnämnd för var och en av dennas sektioner. —— Till samma slutsats beträffande behovet av en dubbel undervisningsnämndsorganisation vid de tekniska högskolorna har Sveriges För- enade Studentkårer kommit i sin förutnämnda skrivelse till utredningen av den '7 mars 1961.

Utredningens slutsats blir sålunda den, att det vid de sektionsindelade fakul- teterna bör finnas möjlighet både att inrätta en för hela fakulteten gemensam utbildningsnämnd och att upprätta en särskild utbildningsnämnd för var och en av sådan fakultets sektioner. Därjämte bör möjlighet finnas att arbeta med en dubbel utbildningsnämndsorganisation. Särskilt synes sistnämnda lös- ning vara motiverad för de tekniska högskolornas del. Valet mellan de olika möjligheterna måste eljest uppenbarligen träffas efter prövning av de i de en- skilda fallen föreliggande omständigheterna. Detta val träffas lämpligen första gången i samband med fördelningen av arbetsuppgifterna mellan en fakultet å ena sidan och dess sektioner å den andra. Beslutanderätten synes lämpligen böra läggas hos den högsta akademiska förvaltningsmyndigheten, universitetskanslers- ämbetet, men initiativet bör självfallet utgå från den berörda fakulteten själv.

I det föregående har antytts, att det förhållandet att en fakultet eller sektion kan ha ansvar för flera utbildningslinjer, var och en med relativt särpräglad inriktning och särpräglade arbetsbetingelser, i vissa fall kan motivera en specia- lisering även inom utbildningsnämndsorganisationen. Vissa skäl kan till och med tala för att skapa särskilda utbildningsnämnder för var och en av dessa särskilda utbildningslinjer. Emellertid måste betonas, att det i flertalet fall av ifrågavarande slag rör sig om på skilda sätt inriktad undervisning, som meddelas i ett och samma ämne vid en och samma institution, vilket synes göra en full- ständig uppsplittring av en utbildningsnämnd olämplig. I syfte att i organisa- toriskt hänseende tillgodose båda de här antydda intressena anser utredningen, att universitetskanslersämbetet bör ges möjlighet att, efter förslag av vederbö— rande fakultet eller sektion, medge att utbildningsnämnd må för handläggningen

av vissa, i beslutet närmare angivna ärenden arbeta på avdelningar, vilka i dessa ärenden ges rätt att besluta på utbildningsnämndens vägnar.

De fall där en sådan uppdelning av utbildningsnämnd på specialavdelningar för närvarande synes kunna bli aktuell, är dels den samhälls- och företagsveten- skapliga fakultetens i Lund utbildningsnämnd, inom vilken en avdelning synes kunna vara motiverad för civilekonomutbildningen och en annan för övriga utbildningsfrågor, dels utbildningsnämnden inom den matematisk-naturveten- skapliga fakulteten i Uppsala —- eller dennas matematisk—fysiska sektion —, där en avdelning för handläggning av ärenden rörande den vid fakulteten bedrivna civilingenjörsutbildningen sannolikt kan vara motiverad.

Under hänvisning till det ovan anförda föreslår utredningen, att bestämmel- serna om utbildningsnämnders upprättande i den nya universitetsstadgan ges i huvudsak följande innehåll. Inom varje fakultet skall finnas en utbildnings- närrmd med uppgift att bereda alla på fakultetens handläggning ankommande ärenden rörande utbildningens innehåll och organisation. På förslag av fakultet må universitetskanslersämbetet förordna, att särskild utbildningsnämnd skall finnas för var och en av fakultetens sektioner. Därvid skall ämbetet tillika bestämma, huruvida den för fakulteten gemensamma utbildningsnämnden skall bibehållas eller ej. Vid envar av de tekniska fakulteterna skall dock alltid finnas dels en fakultetens utbildningsnämnd, dels en särskild utbildningsnämnd för var och en av fakultetens sektioner. På förslag av fakultet eller sektion må univer- sitetskanslersämbetet vidare bestämma, att vissa ärenden eller vissa grupper av ärenden må på utbildningsnämnds vägnar handläggas av inom densamma bildad avdelning.

I fråga så om utbildningsnämnderms uppgifter vill utredningen först erinra om vad i det föregående sagts om att dessa enligt utredningens mening bör i huvudsak vara desamma som de uppgifter, som nu åvilar undervisningsnämn- derna vid universiteten. Utbildningsnämnden bör sålunda vara fakultetens (sektionens) beredningsorgan i fråga om alla på fakultetens (sektionens) hand- läggning ankommande ärenden, vilka berör utbildningens innehåll och organisa- tion. I begreppet utbildningens innehåll och organisation inbegriper utredningen de uppgifter, som i gällande universitetsstatuter beskrives med orden att under— visningsnämnd har till uppgift att bereda ärenden »om undervisningens plan- mässiga ordnande» samt att »granska studieplaner och studiehandböcker». I fråga om de tekniska högskolorna bör sålunda uppgiften att bereda ärenden rörande utbildningens innehåll och organisation innefatta uppgiften att bereda ärenden rörande program samt läro- och timplaner för undervisningen. Vidare bör det självfallet åligga utbildningsnämnderna vid samtliga läroanstalter att ägna särskild uppmärksamhet åt de problem, som sammanhänger med kursföljd, samordning av undervisningen i skilda ämnen, möjligheterna för de studerande att få tillräcklig undervisningsfri tid för förberedelsearbete för tentamina och andra prov etc. Enligt utredningens mening bör alla dessa utbildningsnämn-

i i i i

derna åliggande uppgifter stadgemässigt kunna sammanfattas i orden »ärenden rörande utbildningens innehåll och organisation».

Utbildningsnämndernas allmänna uppgift som fakulteternas (sektionernas) beredningsorgan för utbildningsfrågor synes emellertid enligt utredningens me- ning även böra innefatta uppgiften att kontinuerligt insamla sådant erfarenhets— material, som erfordras för nämndens eget liksom för fakultetens (sektionens) bedömande av uppkommande frågor rörande förändringar i utbildningsinnehåll och utbildningsorganisation. Det synes utredningen därför vara rimligt, att åt utbildningsnämnderna och deras sekretariat uppdrages att handhava den registrering av de studerande och av undervisningens resultat, som inom alla fakulteter är en nödvändig förutsättning för en bedömning av utbildningsorga- nisationens effektivitet. I viss utsträckning kommer detta arbete naturligen att åvila institutionerna, särskilt då måhända som framhållits i nästföregående kapitel — inom de filosofiska fakulteterna, vid vilka till följd av examensstad- gans konstruktion utbildningsorganisationen vid den ena institutionen är mera oberoende av utbildningsorganisationen vid den andra, än fallet är inom övriga utbildningslinjer med dessas fasta studiegång och integrerade utbildningsorga- nisation. Emellertid måste den insamling, bearbetning och värdering av utbild- ningsstatistiska data, som det här rör sig om, även vid de filosofiska fakulteterna göras på ett enhetligt sätt och med sikte på utbildningsresultatet i stort. Detta arbete, som sålunda bör ankomma på utbildningsnämnderna, är enligt utred- ningens mening av en mycket stor betydelse och fordrar i fråga om samtliga de stora fakulteterna en fastare organisation och avsevärt större resurser än som nu står till förfogande. Till de härmed förknippade personalorganisatoriska frå- gorna återkommer utredningen i det följande. I förevarande sammanhang vill utredningen endast slå fast, att vad här föreslås i realiteten innebär en icke obetydlig utökning av utbildningsnämndernas arbetsuppgifter. Detta synes böra återspeglas i den nya universitetsstadgan på så sätt, att utbildningsnämnderna där ålägges att uppmärksamma studieförhållandena och följa de studerandes studieresultat.

I detta sammanhang vill utredningen framhålla, att ett starkt behov föreligger av en inom universiteten meddelad studierådgivning. Även detta behov synes böra tillgodoses inom ramen för utbildningsnämndsorganisationen, vars sekre- tariatsresurser bör dimensioneras med hänsyn härtill.

Utbildningsnämnderna bör enligt utredningens mening vidare fungera som fakulteternas (sektionernas) kontaktorgan med statsstipendienämndemw, vilka i sitt arbete med ansökningar om stipendier och studielån även de har att upp- märksamma studieförhållandena och utbildningens resultat.

Redan enligt bestämmelserna i gällande universitetsstatuter åligger det under- visningsnämnderna att taga initiativ i utbildningsfrågor. Utredningen finner det naturligt, att denna uppgift att, då så befinnes påkallat, framlägga förslag till förbättringar i utbildningsorganisationen överföres till den nya universitetsorga- nisationen och där blir gällande för utbildningsnämnderna vid samtliga läro—

anstalter. Utbildningsnämnds förslag bör riktas till vederbörande fakultet eller sektion såsom den för utbildningsorganisationen ansvariga myndigheten.

Av det här anförda torde framgå, att utredningen tänker sig utbildnings- nämnderna mera såsom fakulteternas (sektionernas) specialorgan för utbildnings- frågor än som rena beredningsorgan eller organ för överläggningar mellan lärare och studenter. Detta bör enligt utredningens mening framgå i den nya universi- tetsstadgans precisering av nämndernas uppgifter. Det är vidare utredningens övertygelse, att utbildningsnämnderna även vid de högskolor, där sådana organ för närvarande ej finns inrättade, mycket snart kommer att vinna en ställning som de i realiteten avgörande organen vid utbildningsfrågornas behandling på fakultetsnivån. Utredningen har även övervägt att föreslå en formalisering av detta förhållande på så sätt, att utbildningsnämnderna gåves rätt att i vissa grupper av ärenden fatta beslut på fakulteternas (sektionernas) vägnar. Även bortsett från de praktiska svårigheter, som är förbundna med att stadgemässigt precisera de grupper av ärenden, som en sådan självständig beslutanderätt skulle omfatta, har utredningen emellertid kommit till den uppfattningen, att ett sådant förslag kan ställa sig vanskligt. Eftersom enligt utredningens principiella uppfattning det formella ansvaret för utbildningens innehåll och organisation på det lokala universitetsplanet alltjämt bör ligga hos fakulteterna (sektionerna), synes det nämligen vara mindre lämpligt att föreskriva, att detta ansvar i vissa fall skall utövas av låt vara sakkunniga specialorgan, som till betydande del om ock ej till sin majoritet består av personer, som icke är fakultetsledamö- ter. Däremot bör självfallet hinder ej möta mot att en fakultet (sektion) själv beslutar uppdraga åt sin utbildningsnämnd att i visst ärende eller vissa grup- per av ärenden självständigt fatta beslut på fakultetens (sektionens) vägnar. Det bör därvid stå. fakultet (sektion) fritt att i samband med sådant delegations- beslut ange vissa förutsättningar för utbildningsnämndens beslutförhet. Utred- ningen föreställer sig, att fakulteterna (sektionerna) kan vilja såsom förutsätt- ning för att utbildningsnämnds beslut skall vara giltigt som fakultetens (sek— tionens) eget föreskriva att enighet om beslutet skall föreligga inom nämnden eller alternativt bland de av dennas ledamöter, vilka tillika är ledamöter av fakulteten (sektionen).

Utredningen förordar, att i den nya universitetsstadgan inryckes ett uttryck- ligt stadgande av ovan angiven innebörd om möjlighet för fakultet (sektion) att till sin utbildningsnämnd delegera beslutanderätt i visst ärende eller vissa grup— per av ärenden.

Sammanfattningsvis förordar utredningen, att utbildningsnämndernas upp- gifter i den nya universitetsstadgan preciseras till att omfatta följande, näm- ligen (1) att såsom fakultetens eller sektionens specialorgan för utbildningsåren- den uppmärksamma studieförhållandena, följa de studerandes studieresultat och bereda alla ärenden rörande utbildningens innehåll och organisation; (2) att fungera som fakultetens eller sektionens kontaktorgan med vederbörande stats— stipendienämnd; (3) att framlägga de förslag, vartill nämnden finner anledning;

samt (4) att, där sådant uppdrages åt nämnden, fatta beslut på fakultetens eller sektionens vägnar.

Beträffande så utbildningsnämnderiws sammansättning synes universitetssta- tuternas bestämmelser i huvudsak kunna överföras till den nya organisationen. I syfte att utan minskning av lärarnas och studenternas representation till- försäkra även assistenter/amanuenser fast representation i utbildningsnämn— derna föreslår utredningen dock, att antalet ledamöter av dessa ökas från sju till åtta. Av de åtta ledamöterna bör sålunda en utses av vederbörande fakultets eller sektions assistenter, amanuenser och övningsassistenter. Tre ledamöter bör, liksom hittills, vara studentrepresentanter och utses av vederbörande studentkår på sätt denna själv beslutar. Övriga ledamöter bör, liksom nu, företräda de aka- demiska lärarna och utses av vederbörande fakultet (sektion). I fråga om sam- mansättningen av denna lärarrepresentation anser utredningen dock, att vissa modifikationer i gällande ordning är motiverade.

Utbildningsnämndernas arbete kommer alltjämt att till övervägande del gälla utbildningen för grundexamina. Den kvantitativt sett övervägande delen av undervisningen för dessa examina bestrides inom flera fakulteter av andra lärare än professorer och laboratorer. Det synes med hänsyn härtill vara rimligt, att denna grupp av akademiska lärare i andra ställningar än professors och labo- rators tillförsäkras representation med åtminstone en ledamot av varje enskild utbildningsnämnd. Å andra sidan har utredningen flera gånger understrukit betydelsen av att undervisningen även för grundexamina fortlöpande anpassas efter forskningens utveckling och upplägges så, att den även utgör grund för forskarutbildning. Det är därför enligt utredningens mening nödvändigt, att den forskande lärarpersonalen har en fast representation i utbildningsnämnderna. Utredningen föreslår i detta syfte, att förutom ordföranden ytterligare en av ledamöterna av varje utbildningsnämnd skall vara professor. I fråga om den tredje av de ledamöter av utbildningsnämnd, som skall företräda de akade- miska lärarna, vill utredningen icke begränsa fakulteternas valmöjligheter till någon viss eller några vissa lärarkategorier. I vissa fakulteter blir det säkerligen naturligt att även till denna plats utse en professor; på andra håll kan en labo- rator eller annan lärare befinnas mest lämpad som ledamot av utbildnings— nämnden.

I fråga om ordförandeskapet i undervisningsnämnd gäller för närvarande den bestämmelsen för universiteten, att fakulteternas (sektionernas) dekaner är självskrivna ledamöter av (och i praxis även ordförande i) undervisningsnämn— derna. Redan i sitt första betänkande framhöll universitetsutredningen (SOU 1957: 24, s. 123), att verksamheten inom de filosofiska fakulteternas undervis— ningsnämnder måste komma att utvidgas högst avsevärt och att det därför vore önskvärt att fakultetens (sektionens) dekanus, om han så önskade, kunde befrias från skyldigheten att vara ledamot (och i praktiken ordförande) i undervisnings- nämnden. Utredningen föreslog i detta syfte en ändring av universitetsstatu-

terna, varigenom de filosofiska fakulteterna (sektionerna) skulle ges möjlighet att, om dekanus så önskade, befria honom från ledamotskapet av undervisnings— nämnd och att i stället utse en annan av fakultetens (sektionens) ledamöter att såsom studierektor leda nämndens arbete. Utredningen anser för sin del, att motiven för en sådan uppmjukning av gällande bestämmelser fortfarande är fullt hållbara och giltiga icke blott i fråga om de filosofiska fakulteternas utbild- ningsnämnder utan även i fråga om motsvarande organ inom samtliga fakulteter (sektioner) i den nya universitetsorganisationen.

Utredningen föreslår under hänvisning till det ovan anförda den bestämmel- sen, att utbildningsnämnds arbete skall ledas av fakultetens (sektionens) deka- nus såsom självskriven ledamot och ordförande eller, därest dekanus önskar bli befriad från detta åliggande, av den av fakultetens (sektionens) övriga professo— rer, som fakulteten (sektionen) därtill utser.

De förändringar utredningen föreslår i gällande universitetsstatuters bestäm- melser rörande undervisningsnämndernas sammansättning kan sammanfattas sålunda: Enligt gällande bestämmelser består undervisningsnämnd vid universi- teten av tre professorer (varav en är dekanus såsom självskriven ledamot), en annan lärare än professor samt tre studentrepresentanter. Enligt här föreslagna bestämmelser skall utbildningsnämnd bestå av fyra lärarrepresentanter, varav minst två skall vara professorer (därav är som regel den ene fakultetens/sektio- nens dekanus), minst en skall vara annan lärare än professor eller laborator och den fjärde fritt kan väljas inom samtliga lärarkategorier. Därutöver tillförsäkras —— vilket är en nyhet i jämförelse med nuvarande förhållanden assistent/ amanuensgruppen en representant i varje utbildningsnämnd. Antalet student- representanter föreslås bli oförändrat tre. Skillnaden i förhållande till gällande ordning vid universiteten är sålunda, förutom uppmjukningen beträffande deka- nus” självskrivenhet, dels den, att assistenter/amanuenser tillförsäkrats repre- sentation i utbildningsnämnderna, dels den, att gruppen andra lärare än pro- fessorer/laboratorer tillförsäkras en plats, medan professorsgruppen garanteras två platser mot för närvarande tre och en plats fritt kan besättas med professor, laborator eller annan lärare.

Med hänsyn till den betydelse utredningen tillmäter utbildningsnämndernas verksamhet, anser utredningen det vara motiverat, att även suppleanter utses för nämndernas ledamöter. Suppleanterna bör enligt utredningens mening vara personliga och utses på enahanda sätt som ledamöterna.

Student— och assistentrepresentanterna i utbildningsnämnd bör ha rätt att deltaga i fakultets/sektions överläggningar i ärende, som beretts av nämnden.

För universitetens undervisningsnämnder gällande bestämmelse om rätt för nämnderna att, där så befinnes lämpligt, med sig adjungera ytterligare represen- tanter för lärarna och de studerande bör i oförändrad form överföras till den nya organisationen. Utredningen förutsätter därvid, att sådan adjunktion som regel kommer att beslutas från fall till fall och gälla personer med särskild sakkunskap vid visst ärendes behandling i nämnden.

l .

b) Fakultets—, sektions- och ämnesgrupper m.m. K ompletterade sektioner

Fakulteternas (sektionernas) huvudsakliga arbetsuppgifter blir enligt utred— ningens förslag liksom enligt nu gällande ordning dels ansvaret för utbildningens innehåll och organisation, dels handhavandet av vissa vetenskapliga bedömnings- frågor, dels slutligen ansvaret för planläggningen av den fortsatta utbyggnaden av forskningens och den akademiska utbildningens personella och materiella resurser (petita-arbetet). I föregående avsnitt har utredningen behandlat utbild- ningsnämnderna, d.v.s. fakulteternas (sektionernas) specialorgan för den förstnämnda av dessa tre huvuduppgifter (utbildningsfrågorna). Utredningen räknar med att utbildningsnämnderna icke blott blir beredningsorgan utan i realiteten även kommer att svara för handläggningen av utbildningsfrågorna, vare sig nu besluten fattas av fakulteten (sektionen) själv eller denna uppdrager åt sin utbildningsnämnd att fatta beslut på dess vägnar. Utredningen räknar det bör klart sägas ifrån med att utbildningsnämnderna blir de verkliga- bärarna av fakulteternas ansvar för utbildningens innehåll och organisation.

Fakultetsorganens andra stora huvuduppgift, de vetenskapliga bedömnings— frågorna, består väsentligen dels i upprättandet av förslag till innehavare av lediga ordinarie lärartjänster och andra befattningar för vilka vetenskaplig meritcring erfordras, dels i betygsättning av gradualavhandlingar och i anslut- ning härtill behandling av frågor rörande docentförordnanden (docentkompe— tens). Till dessa uppgifter ansluter, som framgår av det föregående, dels vissa uppgifter avseende fördelning av tjänster och anslag för forskningsändamål, dels vissa ytterligare personaladministrativa uppgifter, vilka i sig innefattar en be- dömning av vetenskaplig kompetens. Härtill kommer den verksamhet, som kan sammanfattas som administration för vetenskapligt samarbete mellan forskare inom varandra närstående discipliner. Denna verksamhet kan bestå i utrednings- arbete, gemensam projektering och förvaltning av för gemensamma projekt givna resurser.

Den i det föregående förordade fakultets- och sektionsindelningen innebär, som också framhållits, att vi i vissa fall får fakultets—(sektions-)församlingar, som blir mycket stora; i andra fall att vi som ledamöter av en och samma för- samling får forskare inom vetenskapliga discipliner, mellan vilka släktskapen i avseende på metod och teori är starkt uttunnad, medan å andra sidan ordinarie lärare i samma eller varandra mycket närstående ämnen sitter som ledamöter av skilda fakulteter (sektioner). Dessa förhållanden gör otvivelaktigt, att fakultets— församlingarna ej alltid får den från saklig synpunkt mest adekvata samman- sättningen för handläggning av de vetenskapliga bedömningsfrågorna.

Ett särskilt problem erbjuder härvidlag de tekniska högskolorna, beträffande vilka utredningen i det föregående förutsatt, att den nuvarande fördelningen av arbetsuppgifter mellan lärarkollegiet å ena sidan och avdelningskollegierna å den andra i stort sett skall kunna bibehållas efter övergången till den nya organisa-

tionen med fakultet och sektioner. Detta skulle bl. a. innebära, att sektionerna (avdelningskollegierna) icke kommer att självständigt avgöra några vetenskap- liga bedömningsfrågor, utan att dessa ärenden i vissa fall efter beredning av sektion eller av särskild nämnd eller kommitté inom vederbörande sektion -— komme att avgöras av den samlade tekniska fakulteten. Detta är såtillvida sak— ligt väl motiverat, som sektions-(avdelnings-)indelningen vid de tekniska hög- skolorna i eminent grad är gjord med hänsyn till utbildningsorganisationen och sektionerna därför icke har en helt lämplig sammansättning för handläggning av alla vetenskapliga bedömningsfrågor. Vid dessa frågors handläggning vid en tek- nisk högskola bör nämligen enligt utredningens mening lärare i de grundläggande ämnena så gott som alltid deltaga. Vissa av sektionerna kommer emellertid — som förut framhållits knappast att omfatta några sådana ledamöter, utan lärarna i dessa ämnen blir med några undantag sammanförda till två av sektio- nerna, nämligen sektionerna för teknisk fysik och för kemi. Å andra sidan är den tekniska fakulteten (det nuvarande lärarkollegiet) otvivelaktigt alltför stor och därtill i vetenskapligt hänseende alltför oenhetlig för att fullt lämpa sig såsom organ för handläggning av de vetenskapliga bedömningsfrågorna.

Redan i det föregående har utredningen framlagt ett förslag, som syftar till att i någon mån komma till rätta med här antydda svårigheter och förstärka de ordinarie fakultetsorganens (fakulteternas och sektionernas) sammansättning med sikte på de vetenskapliga bedömningsfrågornas behandling. Utredningen syftar härvidlag på förslaget att en ordinarie lärare skall kunna vara ledamot av mer än en fakultet och av mer än en sektion. I första hand har utredningen därvid tänkt sig, att innehavare av sådana ordinarie lärartjänster, som visser- ligen i formellt hänseende är knutna till viss läroanstalt men med vilka följer undervisnings- och examinationsskyldighet jämväl vid en annan läroanstalt, skall vara ledamöter av vederbörliga fakultetsorgan vid båda läroanstalterna. På motsvarande sätt har utredningen tänkt sig att innehavarna av de ordinarie lärartjänster vid det ombildade karolinska institutet, med vilka följer under— visnings- och examinationsskyldighet för såväl medicinska som odontologiska examina, skall vara ledamöter av institutets såväl medicinska som odontologiska fakulteter. Likaså synes innehavare av professur i ämnet ekonomisk historia böra vara ledamot av såväl samhälls- och företagsvetenskaplig som humanis— tisk fakultet. Utredningen har också tänkt sig möjligheten av att t.ex. inne— havare av professurer i ämnena rättshistoria och kyrkohistoria skulle kunna vara ledamöter förutom av juridisk respektive teologisk fakultet jämväl av historisk-filosofisk sektion. På motsvarande sätt synes professorer vid den fri- stående handelshögskolan i Göteborg kunna vara ledamöter av universitetets samhällsvetenskapliga fakultet och vice versa.

Det föreslagna arrangemanget med dubbelt fakultets—(sektions-)ledamotskap löser emellertid endast till en del den problematik, som gäller den lämpliga sam— mansättningen av de fakultetsorgan, som skall handlägga de vetenskapliga be— dömningsfrågorna. De i det föregående antydda, särskilda svårigheterna beträf-

fande de tekniska högskolorna kan sålunda endast i begränsad utsträckning övervinnas på detta sätt.

Om man, som synes utredningen sannolikt, ej vill betunga de tekniska hög- skolornas professorer och laboratorer i grundläggande ämnen med permanent ledamotskap i flera sektioner samtidigt, förefaller det emellertid vara möjligt att en sektion vid sin handläggning av vissa, slag av ärenden kompletteras med ledamöter av annan sektion eller andra sektioner. Det är enligt utredningens mening fullt tänkbart, att en teknisk högskolas sektion för t. ex. maskinteknik skulle vara lika väl ägnad som hela fakulteten (lärarkollegiet) eller till och med bättre ägnad än denna att handlägga sådana ärenden som de som rör upprät- tande av förslag till en ledig ordinarie lärartjänst eller betygsättning av en gra— dualavhandling, om sektionen för handläggningen av dessa slag av ärenden kompletterades med vissa ledamöter av andra sektioner -— i detta fall då när- mast ledamöter av sektionen för teknisk fysik. En lämplig regel härvidlag skulle kunna vara den, att en sektion vid handläggningen av vissa slag av ärenden kompletteras med de ledamöter av andra sektioner, vilka meddelar undervis- ning för den ifrågavarande avdelningens studenter. De ärenden utredningen här närmast tänker på är de vetenskapliga bedömningsärenden, som för närvarande handlägges av lärarkollegiet, d.v.s. betygsättning av gradualavhandlingar samt på lärarkollegiets handläggning ankommande uppgifter i samband med tillsät- tande av tjänst som professor eller laborator och befattning som speciallärare samt förordnande av docenter. Även ärenden rörande tillsättning av universitets- lektorat och rörande program samt läro- och timplaner för undervisningen kunde måhända handläggas av en på angivet sätt kompletterad sektion.

Utredningen förordar, att möjligheten att upprätta kompletterad sektion för handläggningen av vissa på fakultet eljest åvilande uppgifter i den nya stadgan öppnas såsom ett alternativ till sagda ärendens handläggning inom odelad fakul— tet. I formellt hänseende bör bestämmelserna härom anknytas till bestämmel- serna om tillvägagångssättet vid fördelningen av uppgifter mellan sektionsinde- lad fakultet å ena sidan och dess sektioner å den andra. Denna fördelning före- slår utredningen, som förut angivits, skall beslutas av Kungl. Maj:t efter förslag av vederbörande fakultet och yttrande av universitetskanslersämbetet. Utred- ningen föreslår nu, att till denna bestämmelse anknytes en föreskrift om att Kungl. Maj :t i samma ordning skall kunna besluta att sektion vid handlägg- ningen av viss grupp av på densamma ankommande ärenden skall omfatta jäm- väl andra ledamöter av fakulteten än de, som eljest ingår i sektionen.

Utredningen vill understryka, att vad som här föreslagits, är en möjlighet, vars utnyttjande helt blir beroende av initiativ från fakulteternas sida. Även i fråga om de slag av ärenden, som skulle kunna handläggas av en på detta sätt kompletterad sektion, anser utredningen att det bör överlåtas till fakulteterna själva att framlägga förslag. Utredningen har därför medvetet inskränkt sig till att endast exemplifiera de typer av ärenden, som enligt utredningens mening synes ligga närmast till hands för handläggning i kompletterad sektion. En kon—

sekvens av denna ståndpunkt är, att utredningen heller ej föreslår några fasta regler för hur denna komplettering skall göras.

Förslaget tar närmast sikte på de tekniska högskolorna. Då det emellertid synes kunna vara användbart även i fråga om andra sektionsindelade fakulteter, har den ifrågavarande bestämmelsen i utkastet till universitetsstadga givits en generell utformning.

Utredningen vill slutligen i detta sammanhang inskjuta, att de s. k. professors- nämnder, som nu finns föreskrivna i stadgarna för de tekniska högskolorna som beredningsorgan för vissa vetenskapliga bedömningsärenden, antingen kan bibe— hållas utan uttrycklig föreskrift därom i stadgan eller kan komma att till vä- sentlig del ersättas av kompletterade sektioner. Ärende rörande bedömning av disputationsprov synes kunna beredas av en betygsnämnd av det slag som nu finns föreskriven för universiteten. Till sådan nämnd kan därvid —— liksom till professorsnämnderna tillfälligt knytas person, som icke är ledamot av fakul- teten.

F akultets- och sektionsgrupper

Möjligheten att upprätta kompletterade sektioner är, som framgår av vad i före- gående avsnitt sagts, närmast avsedd att utnyttjas för den av fakultetsorganens tre huvuduppgifter, som gäller handläggningen av vetenskapliga bedömningsfrå— gor. Genom den i ett följande avsnitt föreslagna möjligheten för fakultet (sek- tion) att tillsätta fakultets-(sektions—)nämnd tillgodoses vidare i fråga om fler- talet fakulteter behovet av specialorgan för planerings- (inkl. petita—) arbetet. I ett par speciella sammanhang blir det emellertid nödvändigt att föreslå särskilda sektionsorgan för sistnämnda arbetsuppgift. Det gäller planeringsarbetet för de institutioner för grundläggande matematisk-naturvetenskapliga ämnen i Gö— teborg och Lund, vilka skall vara gemensamma för två läroanstalter. Även om —— som utredningen funnit mest ändamålsenligt den vid dessa institutioner verksamma personalen och i viss utsträckning även andra resurser för undervis- ning och forskning skall i formellt hänseende redovisas såsom tillhörande den ena eller den andra av de två läroanstalterna, är det självfallet helt nödvändigt att planeringsarbetet för dessa institutioner genomföres under beaktande av båda läroanstalternas intressen och utvecklingsbehov. Ansvaret för detta planerings- arbete bör enligt utredningens mening läggas hos sektionsgrupper, d.v.s. hos fakultetsorgan bestående av två eller flera sektioner sammanslagna till en för— samling. I Göteborg bör sålunda enligt utredningens mening planeringsarbetet för de matematisk-fysiska ämnena anförtros en sektionsgrupp, bestående av den matematisk-fysiska sektionen av universitetets matematisk-naturvetenskapliga fakultet och sektionen för teknisk fysik vid Chalmers tekniska högskola. Plane— ringsarbetet för de kemiska institutionerna bör på motsvarande sätt anförtros en sektionsgrupp bestående av universitetets kemiska sektion och sektionen för kemi vid Chalmers tekniska högskola. — I Lund bör på motsvarande sätt en

sektionsgrupp för ämnena matematik—fysik upprättas och sedermera sannolikt även en sektionsgrupp för kemi.

Utredningen vill redan i detta sammanhang nämna, att förslaget om sektions- grupper för ett gemensamt planeringsarbete på det lokala planet motsvaras av det i ett följande kapitel närmare motiverade förslaget att planeringsarbetet på riksnivån för ämnesområdet matematik-fysik-kemi skall vara en gemensam ange— lägenhet för fakultetsberedningen för matematik och naturvetenskap och fakul- tetsberedningen för de tekniska vetenskaperna.

I fråga om handläggningen av de utbildningsfrågor, som berör nu ifrågava- rande gemensamma institutioner, anser utredningen att dessa med hänsyn till bl. a. olikheterna i fråga om utbildningsmål och utbildningsorganisation som regel bör handläggas separat av berörda utbildningsnämnder och fakulteter (sektioner) vid respektive läroanstalt. Emellertid står det för utredningen klart, att vissa utbildningen berörande frågor i avseende på de gemensamma institutio- nernas ämnen främst de som sammanhänger med planeringsarbetet måste lösas i samarbete mellan de två läroanstalternas för undervisningen ansvariga organ. Sådana samarbetsfrågor bör enligt utredningens mening tagas upp till behandling inom de ovannämnda, för båda de berörda läroanstalterna i respek- tive universitetsstad gemensamma sektionsgrupperna.

Utredningen föreställer sig, att det i framtiden kan visa sig motiverat att bilda även andra sektionsgrupper än de här särskilt nämnda. Goda skäl kan också finnas för bildandet av motsvarande grupper bestående av två fakulteter eller av en fakultet och en sektion tillhörande annan fakultet. Utredningen tänker här- vidlag närmast på kontaktbehovet mellan juridisk och samhälls— och företags- vetenskaplig fakultet och på kontaktbehovet mellan fakultet av sistnämnda slag och historisk-filosofisk sektion.

Under hänvisning härtill förordar utredningen, att de stadgebestämmelser, som i första hand är avsedda att leda till upprättandet av de i det föregående särskilt nämnda sektionsgrupperna. för matematik -— fysik respektive kemi i Göteborg och Lund, i själva universitetsstadgan ges en allmän utformning, dock med den inskränkningen, att fakultets- eller sektionsgrupp förutsättes kunna bildas endast då särskilda skäl föranleder därtill.

Beslut om bildande av fakultets- eller sektionsgrupp bör enligt utredningens mening meddelas av Kungl. Maj:t efter förslag av vederbörande lokala myndig- heter och yttrande av universitetskanslersämbetet. Sådant beslut bör självfallet innefatta beslut om de ärenden, som skall ankomma på gruppens handläggning. Bestämmelserna rörande fakultets och sektions sammansättning och arbetsfor— mer synes vidare kunna ges generell giltighet jämväl för fakultets— eller sektions- grupp. Endast i avseende på ordförandeskapet blir en särskild bestämmelse nöd— vändig. Utredningen föreslår härvidlag, att som självskriven dekanus för dylik grupp skall fungera den till fullmaktsdagen äldste av fakultets— respektive sek- tionsdekanerna och som självskriven prodekanus den dekanus, som kommer därnäst i fullmaktsålder.

Ämnesgr'upper Universitetsverksamhetens utveckling kommer säkerligen att leda till att veten- skapliga samarbetsfrågor även av andra slag än de, som föranlett förslagen om kompletterade sektioner och sektionsgrupper, kommer att aktualiseras. Bl.a. blir det härvidlag fråga om ärenden, uppslag och framställningar som berör flera fakulteters (sektioners) forskare och bäst granskas och handlägges inom en grupp bestående av just de berörda forskarna. Även om i sådana sammanhang till- fälliga samarbetskommittéer alltid kan tillsättas efter beslut av berörda fakul- tetsorgan, har utredningen funnit det motiverat att föreslå en stadgemässigt fastlagd form för bildande inom eller över fakultetsgränserna av särskilda organ för vetenskapligt samarbete kring för några eller flera ämnen gemensamma frå- gor. Härigenom öppnas möjlighet att till dylika samarbetsorgan även överlämna vissa vetenskapligt-administrativa ärenden.

Utredningen har härvidlag närmast tagit sin utgångspunkt i universitetsstatu- ternas stadganden angående ämnesgrupper. I gällande universitetsstatuter stad- gas, att »lärare som företräda närbesläktade vetenskaper: må kunna bilda en ämnesgrupp med uppgift »att handlägga sådana till dessa vetenskaper ankny- tande ärenden, vilka enligt gällande föreskrifter eller särskilda beslut hänvisas till gruppen». Sådan ämnesgrupp bildas inom ett universitet men däremot utan hänsyn till ledamöternas fakultetstillhörighet. Dess arbetsuppgifter beskrives ytterligare så, att gruppen skall »verka för utbyte av erfarenheter mellan leda- möterna i fråga om forskning, undervisning och examination, bereda frågor av gemensamt intresse samt hos fakultet eller sektion framlägga därav betingade förslag».

Beslut om bildande av ämnesgrupp fattas av kanslern efter hörande av berörda fakulteter (sektioner) samt det större konsistoriet. I beslutet skall anges hur ämnesgruppen skall vara sammansatt och kanslern har därjämte möjlighet att i detta beslut eller senare meddela föreskrifter om vilka ärenden, som skall hand- läggas av ämnesgruppen. Han kan därvid på ämnesgruppen överflytta ansvaret för handläggningen av vissa ärenden eller vissa grupper av ärenden, vilka eljest skulle handläggas av fakultet (sektion).

Innebörden av universitetsstatuternas stadgande om ämnesgrupper är således den, att gruppens arbetsuppgifter bestämmes från fall till fall, men att den för de i gruppen ingående ämnena kan övertaga vissa av eller samtliga de uppgifter, som eljest ankommer på de ordinarie fakultetsorganen. Till en ämnesgrupp för t.ex. kemi kan sålunda överföras såväl fakultetsuppgiften att föreslå studie- planer för kemiämnena som uppgiften att sätta betyg på gradualavhandlingar och upprätta förslag till innehavare av lediga professurer. Även uppgiften att utarbeta och till konsistorium inge förslag till petita för ämnesgruppens institu- tioner kan flyttas över till gruppen. Bildandet av en ämnesgrupp kan sålunda antingen utgöra det första steget mot en ny fakultets- eller sektionsbildning eller endast innebära upprättandet av en i någon mån permanent samarbets- kommitté mellan lärare i besläktade ämnen för vissa, relativt begränsade upp-

gifter. Den enda ämnesgrupp som bildats, sedan bestämmelserna om ämnes- grupper trädde i kraft år 1956, nämligen den matematisk-naturvetenskapliga ämnesgruppen i Göteborg, ombildades redan efter ungefär ett år till en själv- ständig fakultet.

Enligt utredningens mening utgör de nuvarande universitetsstatuternas be- stämmelser om ämnesgrupper ett smidigt och användbart instrument för att få till stånd sakkunniga grupper på fakultetsnivån för behandling dels av uppkom- mande samarbetsfrågor, dels av vissa vetenskapliga bedömningsfrågor, för vilka den i det föregående föreslagna fasta fakultets- och sektionsorganisationen ej är fullt lämplig. Utredningen förordar därför, att universitetsstatuternas stadganden rörande ämnesgrupper i väsentligen oförändrad form överföres till den nya organisationen.

Utredningen räknar med att ämnesgrupper i framtiden blir behövliga huvud- sakligen för behandling av planeringsuppgifter samt av vetenskapliga samarbets— och bedömningsfrågor. Genom den i det föregående föreslagna möjligheten att inom utbildningsnämnd bilda särskilda avdelningar för handläggning av för viss utbildningslinje specifika ärenden synes nämligen behovet av specialorgan på fakultetsplanet för utbildningsfrågor i stort sett vara tillgodosett.

De samarbetsuppgifter det härvidlag gäller kommer säkerligen att i stor ut- sträckning beröra forskare och institutioner, som i formellt hänseende tillhör skilda läroanstalter. Utredningen föreslår därför, att bestämmelserna rörande ämnesgrupper utformas så, att en ämnesgrupp kan omfatta ledamöter tillhö- rande skilda fakulteter och läroanstalter.

Stadgans bestämmelser rörande ämnesgrupper bör sålunda enligt utred- ningens mening ges i huvudsak följande innehåll: Lärare inom närbesläktade vetenskaper må, oavsett om de tillhör samma läroanstalt, fakultet eller sektion, kunna bilda en ämnesgrupp med uppgift att, förberedelsevis eller i fakultets (sektions) ställe, handlägga sådana till dessa vetenskaper anknytande ärenden, vilka enligt gällande föreskrifter eller särskilda beslut hänvisas till gruppen. Beslut om bildande av ämnesgrupp meddelas av Kungl. Maj:t efter förslag av universitetskanslersämbetet. Därvid skall i varje särskilt fall meddelas erforder— liga föreskrifter rörande gruppens sammansättning och verksamhet.

Utredningen räknar med att ämnesgrupper kan komma att bildas för väsent— ligen tvä skilda slag av ändamål, nämligen följande: (1) Därest behov föreligger av en fast organisation för ett nytt ämne i gränszonen mellan två eller flera fakulteter, kan det vara lämpligt att bilda en ämnesgrupp med uppgift till en början att göra erforderligt utredningsarbete; sedermera måhända att fullgöra fakultets åligganden i avseende på t. ex. tjänstetillsättningar och betygsättning för det nya gränsämnet. (2) Som i det föregående antytts kan ämnesgrupper behövas inom stora fakulteter (sektioner) såsom permanenta organ för hand- läggning av de vetenskapliga bedömningsfrågorna. Särskilt tänker utredningen härvidlag på de medicinska fakulteterna, därest dessa icke kommer att indelas i sektioner.

En ämnesgrupp som i fakultets (sektions) ställe skall handlägga ärenden rö— rande t.ex. upprättande av förslag till innehavare av lediga professorstjänster och betygsättning av gradualavhandlingar, får därmed uppgifter som är grann- laga och från synpunkten av den enskildes rättssäkerhet synnerligen betydelse- fulla. Det är i sådana fall angeläget, att ämnesgruppen ges en permanent status. Häri ligger enligt utredningens mening en garanti för ärendenas handläggning i en anda av samhörighet och känsla av gemensamt ansvar. Under alla omständig- heter måste rent tillfälliga ämnesgruppbildningar för handläggning av nu ifråga- varande ärenden undvikas. Sistnämnda syfte tillgodoses rimligen, om från nybil- dad ämnesgrupps handläggning undantages sådana tillsättnings- och betygsätt— ningsärenden, som vid tidpunkten för beslutet om bildande av ny ämnesgrupp redan är under ordinarie fakultets (sektions) eller annan ämnesgrupps hand- läggning, antingen genom att tjänst ledigförklarats eller genom att gradualav— handling anmälts för disputation.

Gällande universitetsstatuters bestämmelse om att ämnesgrupp inom sig utser ordförande och vice ordförande synes böra oförändrad överföras till den nya organisationen.

c) Fakultets- och sektionsnämnder

Med förslagen rörande utbildningsnämnder och ämnesgrupper har universi- tetsutredningen främst avsett att på fakultetsnivån skapa specialorgan för dels utbildningsfrågorna, dels de vetenskapliga bedömningsfrågorna. För fakultets- organens tredje huvuduppgift, planerings- (inkl. petita-) arbetet, är dessa special- organ emellertid som regel ej lämpliga, eftersom detta arbete måste innefatta en samlad bedömning av både utbildningsorganisationens och forskningsorganisatio- nens utbyggnadsbehov. Planeringsarbetet blir följaktligen i princip en uppgift och den mest betydelsefulla uppgiften — för den samlade fakulteten respek- tive (i fråga om fakultet som är delad i sektioner) sektionen, eller, i speciella fall, för de i det föregående föreslagna sektionsgrupperna i Göteborg och Lund.

Redan i det föregående har utredningen flera gången understrukit den funda- mentala betydelsen för universitetsväsendets utveckling av att en samlad pröv- ning och angelägenhetsbedömning göres på fakultetsplanet av föreliggande ut- byggnadsbehov. Denna prövning och avvägning är i själva verket, som utred- ningen ser saken, jämte utredningsuppgiften det mest betydelsefulla momentet i fakultetsorganens planeringsarbete. Nu blir, som också flera gånger framhållits, enligt utredningens förslag fakulteterna och sektionerna relativt olika till sin storlek. Flera fakulteter, sektioner och sektionsgrupper blir otvivelaktigt så stora, att de knappast utan mindre organ för en omsorgsfull och sakkunnig beredning kan bemästra sin planeringsuppgift.

Utredningen vill därför förorda, att möjlighet öppnas för fakulteter och sek- tioner att i stadgemässigt föreskrivna former tillsätta berednings- och exekutiv-

organ. För dessa organ föreslår utredningen benämningen fakultets- respektive sektionsnämnder.

Två särskilda skäl anser utredningen motivera att nu stadgebinda möjligheten att tillsätta dessa organ och därvid ange vissa bestämda regler för deras sam— mansättning och verksamhet. Det ena är att enligt utredningens i det föregående redovisade förslag fakulteternas (sektionernas) petita och motsvarande framställ— ningar i framtiden skall ingivas direkt till vederbörande fakultetsberedning, varigenom sålunda den bedömning och avvägning av framförda önskemål, som nu sker inom konsistorierna (motsvarande), kommer att bortfalla. I stället bör enligt utredningens mening de stora fakulteternas (sektionernas) anslagsfram- ställningar beredas inom fakultets-(sektions-)nämnder. Det andra speciella skä— let för en formalisering av sådana organ är det, att samarbetet inom de för två läroanstalter i vardera Lund och Göteborg gemensamma sektionsgrupperna av naturliga psykologiska skäl kan komma att bli utsatt för särskilda påfrestningar. Sådana svårigheter bör enligt utredningens mening i stort sett kunna undvikas och, i den mån de uppkommer, relativt lätt kunna övervinnas, genom att sek- tionsgrupperna inom sig utser beredningsorgan av typen fakultetsnämnder. Dessa organ bör härvid lämpligen benämnas sektionsgruppernas arbetsutskott och föreskrifter rörande deras bildande och sammansättning bör meddelas i sam— band med att beslut meddelas beträffande själva sektionsgrupperna.

Bortsett från de gemensamma sektionsgruppernas arbetsutskott, om vilka uni- versitetskanslersämbetet bör meddela erforderliga föreskrifter, anser utredningen att det bör ankomma på fakulteterna (sektionerna) själva att besluta om tillsät- tande av fakultets-(sektions-)nämnder. Med hänsyn till att dessa nämnders huvudsakliga arbetsuppgift blir att bereda ärenden rörande petita och motsva- rande framställningar och med hänsyn till att i detta arbete såväl forskningens som utbildningens intressen måste tillgodoses, anser utredningen det emellertid vara nödvändigt att stadgemässigt föreskriva, att —— där icke som en följd av fakultetens (sektionens) sammansättning särskilda skäl talar däremot — bland ledamöterna av fakultets—(sektions-)nämnd skall ingå minst en professor, minst en laborator och minst en universitetslektor. I fråga om det totala antalet leda- möter av fakultets-(sektions-)nämnd anser utredningen däremot ingen annan föreskrift erforderlig än den, att antalet skall vara lägst fem samt att fakultetens (sektionens) dekanus och prodekanus bör vara självskrivna ledamöter och ord— förande respektive vice ordförande i sådan nämnd. De icke självskrivna leda- möterna av nämnd, som här avses, bör enligt utredningens mening väljas för en tid av högst tre år i sänder.

I formellt hänseende bör, som framgår av det föregående, fakultets-(sektions—) nämnd ha ställning av fakulteternas (sektionernas) beredningsorgan. Beslutande— rätten och därmed ansvaret bör sålunda tillkomma fakulteten (sektionen) själv. Liksom beträffande utbildningsnämnderna synes emellertid enligt utredning— ens mening i fråga om de flesta slag av fakultetsärenden hinder ej böra möta mot att fakulteten (sektionen) själv beslutar uppdraga åt fakultets-(sektions-)

nämnden att i visst ärende eller viss grupp av ärenden fatta beslut på fakulte— tens (sektionens) vägnar. Sådant delegationsbeslut bör dock, där det ej gäller delegation av beslutanderätt i visst enstaka ärende, anmälas hos universitets- kanslern. Vidare synes den inskränkningen böra gälla beträffande fakultetsorga- nens frihet att till nämnderna delegera sin beslutanderätt, att ärenden rörande tillsättning av ordinarie lärartjänster, antagande av oavlönad docent och bedö- mande av disputationsprov samt ärenden rörande val av dekanus ej må av fakulteten (sektionen) för avgörande hänskjutas till annat organ. För beslut om delegation av beslutanderätt bör vidare den bestämmelsen gälla, att minst två tredjedelar av fakultetens (sektionens) ledamöter är ense därom. Liksom i fråga om delegation av beslutanderätt till utbildningsnämnd bör det självfallet stå fakultet (sektion) fritt att vid beslut om delegation av beslutanderätt till fakul— tets-(sektions-)nämnd knyta villkor, t. ex. om på visst sätt kvalificerad majoritet för besluts giltighet.

Det här framlagda förslaget rörande fakultets— och sektionsnämnder kräver särskilda överväganden i avseende på främst de tekniska högskolorna. Eftersom var och en av dessa högskolor enligt utredningens här framlagda förslag kommer att omfatta en enda, teknisk fakultet, skulle nämligen, därest fakultetsnämnd tillsattes inom sådan fakultet, denna nämnds arbetsområde i viss mån samman- falla med högskolans styrelses (konsistoriets).

Fakultetsnämnds huvuduppgift blir emellertid enligt utredningens förslag att fungera som fakultetens beredningsorgan för planeringsarbetet för forsknings- och utbildningsresursernas utbyggande (petita). För närvarande utföres vid en teknisk högskola petita—arbetet på fakultetsnivån av avdelningskollegierna; icke av lärarkollegiet. Enligt utredningens i det föregående framlagda förslag skall i den nya organisationen petita-arbetet vid fakultet, som är delad i sektioner, anförtros sektionerna, d. v. s. i detta fall motsvarigheten till de nuvarande avdel- ningskollegierna. Därmed bortfaller en väsentlig del av motiveringen för till- sättandet av fakultetsnämnder vid de tekniska fakulteterna. Däremot kan själv— fallet sektionerna ha anledning att för petitaberedningen tillsätta sektionsnämn- der.

Frågan om de tekniska högskolornas styrelscrs (konsistoriernas) funktion i petita-arbetet behandlas i nästföljande kapitel.

Nu skall emellertid på de odelade tekniska fakulteterna ankomma vissa andra uppgifter, vilka i och för sig med fördel skulle kunna överlåtas till fakultets- nämnder. Utredningen tänker härvidlag på vissa fördelningsuppgifter beträf- fande såväl tjänster som anslag, vilka i den nuvarande organisationen åvilar kollegienämnderna och vilka i den nya organisationen icke kan läggas på sektio- nerna, så länge ifrågavarande tjänster och anslag ej gjorts sektionsbundna. Bland uppgifter av detta slag må först nämnas uppgiften att upprätta förslag till inne- havare av en ledig forskardocent-, docent- eller forskarassistenttjänst samt upp- gifterna att utdela licentiand- och doktorandstipendier och anslag till ogradue-

rade forskare och till biträdeshjälp åt docenter. Det är härvidlag genomgående fråga om uppgifter, som berör teknisk fakultets samtliga sektioner, men samtidigt om uppgifter, som icke lämpligen utan beredning i en mindre grupp handlägges inom så stora församlingar, som de tekniska fakulteterna blir.

Enligt utredningens mening är det emellertid icke lämpligt att för dessa ären- dens handläggning eller beredning tillsätta särskilda fakultetsnämnder inom de tekniska fakulteterna. I stället bör enligt utredningens mening en stadgemässig möjlighet öppnas för teknisk fakultet att till vederbörande högskolas konsisto- rium delegera beslutsmyndigheten i vissa på fakultetens prövning eljest an- kommande ärenden eller grupper av ärenden. I denna delegationsrätt bör samma inskränkningar gälla, som i det föregående föreslagits beträffande delegation av beslutanderätt från fakultet till fakultetsnämnd. Även i fråga om skyldighet att hos universitetskanslersämbetet anmäla delegationsbeslut och i fråga om möjlig— het för fakulteten att till delegationsbeslut knyta särskilda villkor bör gälla vad ovan föreslagits beträffande delegation till fakultetsnämnd.

Särskild hänsyn måste emellertid i förevarande sammanhang därutöver tagas till den olikhet, som i den nya organisationen kommer att råda i fråga om grun— derna för sammansättningen av å ena sidan en fakultetsnämnd och å den andra ett konsistorium. I fakultetsnämnd skall, enligt utredningens ovan redovisade förslag, ingå företrädare för skilda lärarkategorier, medan däremot utredningens i nästföljande kapitel framlagda förslag rörande konsistoriernas sammansättning innebär, att dessa till sin majoritet kommer att bestå av fakulteternas och sek— tionernas dekaner, vilka alla förutsättes vara professorer. För delegationsbeslut, som här avses, bör med hänsyn härtill enligt utredningens mening krävas, att en kvalificerad majoritet av tre fjärdedelar av fakultetens ledamöter skall vara ense därom. '

De här redovisade särskilda övervägandena beträffande de tekniska högskolorna har, formellt sett, giltighet även i fråga om handelshögskolan i Göteborg, som även den blir en fristående läroanstalt omfattande en enda fakultet. Något behov av att inom denna högskolas företagsvetenskapliga fakultet tillsätta en fakultets- nämnd eller av att till högskolans styrelse delegera någon på fakulteten an- kommande uppgift torde emellertid ej vara att förutse.

d) Dekanerna

Enligt gällande universitetsstatuter ledes fakultets och sektions arbete av en för tre år i sänder av fakulteten (sektionen) bland dennas professorer vald dekanus. I sektionsindelad fakultet är den till fullmaktsdagen äldste bland sektionsdeka- nerna tillika fakultetens dekanus.

Vid teknisk högskola är för närvarande högskolans rektor lärarkollegiets ord- förande, medan avdelningskollegiernas arbete ledes av avdelningsföreståndare, vilka utses av lärarkollegiet för en tid av fyra år i sänder.

Utredningen föreslår för sin del, att den nuvarande universitetsorganisationens dekanusinstitution i väsentligen oförändrad form överföres till den nya organi- sationen. Dock bör de tekniska högskolornas rektorer tillika fungera som ordfö- rande i de tekniska fakulteterna liksom (som regel) i de för var och en av dessa gemensamma utbildningsnämnderna. På motsvarande sätt bör förfaras i fråga om handelshögskolan i Göteborg. I övrigt bör emellertid varje fakultets och varje sektions arbete ledas av en dekanus, vald av fakulteten (sektionen) bland dennas professorer. Som dekanus vid sektionsindelad fakultet bör utom be- träffande de tekniska fakulteterna fungera den till fullmaktsåldern äldste av sektionsdekanerna. hlandattiden för dekanus bör enligt utredningens mening sättas till tre år, vilket innebär en förkortning med ett år i jämförelse med gäl- lande ordning i fråga om de tekniska högskolornas avdelningsföreståndare.

Dekanus bör enligt utredningens mening vara självskriven ordförande jämväl i fakultets-(sektions-)nämnd. I fråga om ordförandeskapet i utbildningsnämn- der samt i fakultets-, sektions— och ämnesgrupper har utredningen redan i det föregående framlagt sina förslag.

Som dekanus' ställföreträdare bör finnas en prodekanus, vald på enahanda sätt och för samma tid som dekanus.

Utredningen föreslår vidare, att fakultet och sektion ges rätt att till dekanus delegera sin beslutsmyndighet i visst ärende eller viss grupp av ärenden. De inskränkningar i och föreskrifter i övrigt beträffande denna rätt, som i det före- gående föreslagits i fråga om delegation till utbildnings— eller fakultets-(sek- tions-)nämnd, bör gälla även i fråga om beslut om delegation av beslutsmyndig- het till dekanus.

Utredningen vill i detta sammanhang understryka, att den betydelse utred- ningen tillmätt fakultetsorganen, framför allt beträffande planeringsarbetet för läroanstalternas fortsatta utbyggnad, innebär ett högst betydande ansvar och en omfattande arbetsuppgift för dem, som såsom dekaner skall leda fakulteters och sektioners arbete.

Att dessa uppgifter icke kan förenas med fullgörande i full utsträckning av dekanus såsom professor åvilande undervisnings- och examinationsskyldighet, står för utredningen fullt klart. Dekanus bör därför medges en mot arbetet såsom dekanus svarande partiell tjänstebefrielse. Med hänsyn till att de med (lekanatet förenade arbetsuppgifterna måste bli av relativt olika omfattning vid de skilda fakulteterna och sektionerna, har utredningen emellertid icke ansett sig böra föreslå några särskilda regler härvidlag. Utredningen förordar i stället, att beslut rörande dylik partiell tjänstebefrielse för dekanus meddelas efter prövning i varje särskilt fall av universitetskanslersämbetet eller av Kungl. Maj:t i enlighet med bestämmelser motsvarande dem i gällande universitets— statuters & 52, mom. 3 b och 4.

Till samtliga dekaner bör vidare, liksom fallet redan nu är vid universiteten, utgå särskilda arvoden.

För att fakulteter och sektioner på avsett sätt skall kunna fullgöra de upp- gifter, främst inom planeringsarbetet, som utredningen i detta kapitel föreslagit skall anförtros dem, fordras självfallet, att till fakultetsorganens förfogande stäl- les erforderliga administrativa resurser. Frågorna härom behandlar utredningen i åttonde kapitlet.

Statskontorets ståndpunkt

Sedan utredningen nu redovisat sina överväganden och förslag rörande fakultets— organisationen, lämnas här en sammanfattande jämförelse mellan universitets— utredningens ställningstaganden å ena sidan och statskontorets rekommendatio- ner å den andra.

Statskontoret har icke funnit anledning till eget ställningstagande i frågan om fakultetsförsamlingarnas sammansättning eller i frågan om fakulteternas delning i sektioner, men har i sitt förslag utgått från principerna i universitets- utredningens förslag, särskilt då vad beträffar indelningen av fakulteterna i flera sektioner och utvidgningen av fakultetsledamotskapet till samtliga ordinarie akademiska lärare. Statskontoret har ej heller framlagt något förslag med inne- börden att nya fakulteter inrättas eller befintliga fakulteter avskaffas.

Arbetsfördelningen i stort mellan fakultet och dess sektioner har statskontoret icke prövat. Genom att ärenden, som skall avgöras på lokal nivå, enligt stats— kontorets förslag skall gå från fakultetsorganen till en Kungl. Maj:ts förtroende- ämbetsman (generaldirektören), kan det sägas, att fakultetsorganens ansvar för bevakningen av de akademiska intressena blir större än enligt universitetsut— redningens förslag, i vilket den lokala styrelsen utövas av ett konsistorium, huvudsakligen bestående av representanter för fakulteterna.

Den lokala universitets/högskolestyrclsen

Inledning

De närmast föregående kapitlen av detta betänkande har behandlat organ inom universitetsväsendet med väsentligen akademiska arbetsuppgifter. Där har be- handlats dels den direkta förvaltningen inom institutionerna av de till univer- sitetsforskningens och den vetenskapliga utbildningens förfogande ställda per- sonella och materiella resurserna, dels fakultetsnivåns kollegiala organ med uppgifterna dels att bedöma forskningsresultat och vetenskaplig kompetens, dels att ansvara för den akademiska utbildningens innehåll och organisation.

Institutionerna är emellertid, liksom fakulteterna (motsvarande), endast organ inom den vidare enhet, som universitetet/högskolan utgör. Universitetet/hög- skolan är icke blott en administrativ enhet, till vilken anslag och personal knytes och som ansvarar för medelsredovisning och författningstillämpning; universite- tet/högskolan är också, och framför annat, det organ, på vilket samhället lagt ansvaret för den verksamhet — forskning och på vetenskaplig grund bedriven utbildning —— som utföres inom institutionerna och som i viss, begränsad ut- sträckning regleras och kontrolleras av fakultetsnivåns organ.

På de enskilda läroanstalternas ledning ankommer sålunda icke blott i statuter och andra föreskrifter preciserade administrativa uppgifter t.ex. uppgifter inom vad som här kallas personaladministration i vid mening, ansvar för medels- förvaltning och bokföring, ansvar för planeringen av läroanstaltens fortsatta ut- byggnad etc. utan även ett allmänt ansvar för en rikt differentierad och starkt specialiserad verksamhet av den största betydelse för hela samhället. Denna uppgift kan av naturliga skäl endast i mera allmänt hållna ordalag komma till uttryck i de stadgar och andra sådana föreskrifter, genom vilka universitets- styrelsens formella organisation regleras. Något motsvarande gäller självfallet beträffande alla ämbetsverk och andra självständiga. samhällsorgan, men som framhållits redan i första kapitlet torde det sagda i speciellt hög grad gälla universiteten och de vetenskapliga högskolorna, vilkas ena huvuduppgift — forskningen endast i ringa mån är föremål för administrativ reglering.

Universitetsledningens uppgift består därför till betydande del i att vidmakt- hålla och förbättra miljön däri inbegripet de kulturella lika väl som de mate- riella förutsättningarna — för studier och en fri forskning inom vetenskapens många och skilda fält. Den uppgiften löses endast till en del genom tillämpning av administrativa föreskrifter. Universitetsutredningen vill särskilt framhålla detta i inledningen till ett kapitel, som eljest av naturliga skäl i betydande ut- &

sträckning måste ägnas åt universitetsledningens formella organisation och dess rent administrativa uppgifter.

A. Universitets/högskolestyrelsens nuvarande organisation och uppgifter

I bihanget (s. 431 ff.) lämnas en utförlig översikt av den lokala styrelseorganisa- tionen dels vid universiteten, dels vid de skilda fackhögskolorna. Här skall där- för endast ges en sammanfattande överblick, avsedd som bakgrund för utred- ningens i nästföljande avsnitt av detta kapitel redovisade överväganden och förslag.

Som framhålles i bihanget kan man inom den svenska universitets- och högsko— leorganisationen urskilja två huvudtyper av styrelseorganisation för akademiska läroanstalter. Den ena typen finns representerad vid universiteten och övriga under kanslern ställda läroanstalter samt vid de tekniska högskolorna. Den andra organisationsvarianten återfinns vid farmaceutiska institutet och vid de under jordbruksdepartementet lydande högskolorna. Den förstnämnda organisationen kan sägas vara byggd på självförvaltningens princip i den meningen, att styrel- sen utövas av från de akademiska lärarnas krets utgående kollegiala organ samt av en av de akademiska lärarna vald rektor. Vid de fackhögskolor, vilkas styrel— ser är uppbyggda på detta sätt, utgör det samlade lärarkollegiet läroanstaltens högsta beslutande organ, medan vid universiteten motsvarande funktion utövas av de större konsistorierna bortsett från vissa val, vilka förrättas av de akade- miska församlingarna.

Vid farmaceutiska institutet och vid jordbrukets tre högskolor finns däremot särskilda styrelser, vilkas flesta ledamöter förordnas av Kungl. Maj:t, med en av Kungl. Maj:t förordnad rektor som i flertalet viktiga ärenden föredragande och verkställande ledamot. Vid farmaceutiska institutet och veterinärhögskolan skall rektor förordnas bland läroanstaltens ordinarie lärare respektive bland dess pro— fessorer. Vid lantbruks- och skogshögskolorna kan Kungl. Maj:t vid val av rektor även gå utanför kretsen av läroanstaltens lärare.

I detta sammanhang må vidare erinras om att styrelserna för jordbrukets tre högskolor liksom styrelsen för farmaceutiska institutet alla fungerar både som styrelser för lokala läroanstalter och som dessas högsta företrädare inför Kungl. Maj:t, medan universiteten och övriga fackhögskolor är underställda universitets- kanslern respektive överstyrelsen för de tekniska högskolorna.

Beträffande styrelseorganisationen vid de tekniska högskolorna och de under kanslern stående läroanstalterna må ytterligare följande framhållas. De styrande, kollegiala organen har olika benämningar och uppgifter; vid universiteten är upp- gifterna i viss utsträckning fördelade mellan flera, varandra sidoordnade organ. Gemensamt är att den akademiska självförvaltningen i dessa organ — bortsett från tandläkarhögskolorna, där vissa laboratorer är ledamöter av lärarkollegierna —— utövas av professorerna ensamma bland de skilda slagen av akademiska

lärare. Professorerna ensamma är ledamöter av karolinska institutets och de tek- niska högskolornas lärarkollegier, vilka är dessa läroanstalters högsta beslutande organ. Vid universiteten är laboratorerna ledamöter av fakulteterna och de aka- demiska församlingarna och de kan därigenom göra ett inflytande gällande vid val av rektor, dekanus och ledamöter av större konsistorier och drätselnämnder, men bestämmelserna rörande de kollegiala organens sammansättning och rö- rande valbarhet till rektor och dekanus är så utformade, att endast professorer kan ingå som akademiska ledamöter av de styrande organen. Vid universiteten finns däremot i de kollegiala styrelseorganen ett inslag av förvaltningstjänste- män, som med visst undantag för karolinska institutet saknas vid övriga högre läroanstalter. Överbibliotekarie är sålunda ledamot av den akademiska försam- lingen och akademiräntmästare ledamot av drätselnämnd. Dessa två tjänstemän jämte akademisekreteraren har därutöver säte och stämma i konsistorierna i ärenden, som berör deras respektive ämbetsområden. Akademiräntmästare och akademisekreterare har slutligen också rösträtt i den akademiska församlingen vid val av rektor och prorektor.

Ett karaktäristiskt drag hos den lokala universitetsstyrelsens organ inom samtliga här ifrågavarande läroanstalter är vidare delegationsinstitutet, d. v. s. akademisk myndighets rätt att till annan, i någon mening underställd myndighet delegera beslutanderätten i visst ärende eller viss grupp av ärenden. Endast få restriktioner begränsar denna delegationsrätt, som även kan användas på så sätt, att beslutanderätt delegeras till tjänsteman.

Delegationsinstitutet har, särskilt under senare år och då under trycket av universitetsförvaltningens allmänna expansion, utnyttjats i stor, ehuru vid de skilda Iäroanstaltema något växlande utsträckning. Detta har i sin tur fått till följd, att den i statuter och stadgar förutsedda funktionsuppdelningen mellan skilda styrelseorgan vid olika slag av läroanstalter endast i begränsad utsträck— ning är den funktionsuppdelning, som i praktiken tillämpas. Särskilt torde —— vad universiteten beträffar — utnyttjandet av delegationsmöjligheterna ha förändrat de större konsistoriernas och rektorernas ställning.

De större konsistorierna skall enligt universitetsstatuterna utöva en »allmän tillsyn och vård» i fråga om universitetens samtliga angelägenheter, de veten- skapliga lika väl som de ekonomiska och de administrativa. Särskilt utpekar statuterna de större konsistorierna som ansvariga för planläggningsarbetet för universitetens utbyggnad. I själva verket torde någon realbehandling av univer— sitetens petita knappast ske i de större konsistorierna. På vissa håll har upp— giften att utarbeta och till kanslern inge universitetspetita delegerats till det mindre konsistoriet eller till rektor och på de håll, där det större konsistoriet alltjämt avger petita, torde konsistoriets befattning med dessa vara av över- vägande formell natur. Generellt torde kunna sägas, att de större konsistorierna numera fungerar som ett slags representantskap dels för intern information, dels för att utåt bevaka universitetens intressen och ge uttryck för de akademiska lärarnas synpunkter i frågor av principiell betydelse för universiteten och deras

verksamhet. Remissyttranden i större, universiteten berörande frågor avges så- lunda av de större konsistorierna.

Den här antydda utvecklingen har lett till att de mindre konsistorierna allt- mera kommit att framstå såsom universitetens styrelser i administrativa ären— den. Emellertid har mängden av ärenden framtvungit en mycket omfattande delegation även från de mindre konsistorierna, en delegation vilken som regel inneburit, att konsistoriet uppdragit åt rektor att fatta beslut på konsistoriets vägnar. Genom denna utveckling har universitetsrektorernas ansvar och arbets- börda ökats högst avsevärt.

Vad här sagts beträffande konsistoriernas och rektors ställning vid universi- teten har sin motsvarighet vid karolinska institutet och vid tandläkarhögsko— lorna. Lärarkollegierna har här, liksom de större konsistorierna vid universiteten, ställning som läroanstalternas högsta beslutande organ, men i praktiken har ansvaret för de administrativa angelägenheterna delegerats till kollegienämn- derna och läroanstalternas rektorer.

Rektorerna vid de under kanslern stående läroanstalterna utgör sålunda en mycket betydelsefull del av läroanstalternas styrelser. I formellt hänseende kan rektorsmyndigheten sägas härflyta från två håll. Dels har rektor nämligen en i statuter, stadgar och andra av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter preciserad självständig myndighet. Dels är han ordförande i de konsistoriala organen och såsom sådan ansvarig för ärendenas beredning och beslutens verkställighet. Där- till kommer —— som nyss framhölls — att konsistorierna (motsvarande) i stor utsträckning delegerat sin beslutanderätt till rektor.

Rektor åligger enligt universitetsstatuterna att utöva en allmän tillsyn över allt, som rör universitetet. Särskilt har han därvid att vaka över undervisningen och examinationen, över vården av universitetets egendom samt över att de vid universitetet anställda tjänstemännen —— lärare och andra —- behörigen fullgör sina åligganden. Han har, med andra ord sagt, ett särskilt och direkt ansvar för universitetet och dess verksamhet utöver det ansvar, som åvilar honom i hans egenskap av ordförande i konsistorier och drätselnämnd. Härtill kommer, att statuterna och andra av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter ålägger rektor be- slutsmyndighet i vissa administrativa ärenden. Bl. a. gäller detta beslut rörande placering och uppflyttning i löneklass, inrättande av assistent- och amanuens— tjänster vid filosofiska fakulteter, förordnande på vissa slag av befattningar, meddelande av tjänstledighet i vissa fall samt fastställande av plan för se- mestrar m.m.

I egenskap av konsistoriernas och dräselnämndens ordförande har rektor vid ett universitet ansvaret för beslutens verkställande. Han kan, om han så önskar, också fungera som föredragande. Därtill kommer, som ovan framhållits, att särskilt de mindre konsistorierna till rektor delegerat beslutanderätten i många administrativa ärenden. Med stöd av dylika delegationsbeslut avgör rektor nu- mera ett mycket stort antal, främst personaladministrativa ärenden såsom till—

sättning av vissa slag av tjänster (bl.a. assistent- och amanuenstjänster), tjänst— ledighetsärenden och vikariatsförordnanden.

I formellt hänseende skiljer sig styrelseorganisationen vid en teknisk högskola från motsvarande organisation vid t. ex. karolinska institutet, såtillvida som en teknisk högskolas lärarkollegium icke har ställning som administrativ myndighet vid högskolan. Styrelsefunktionerna åligger här kollegienämnd och rektor en— samma. Praktiskt sett saknar emellertid, som framgår av det föregående, denna formella skillnad egentlig betydelse. De tekniska högskolornas rektorer har, liksom universitetens, den närmaste vården om alla läroanstaltens angelägen- heter. Därtill kommer, att rektor vid teknisk högskola har att, på föredragning av vederbörande byrådirektör, fatta beslut i de ärenden, som inom universitets— organisationen avgöres av drätselnämnderna.

De uppgifter, som härflyter från rektors ställning såsom ordförande i de kolle- giala organ, som tillsammans utgör läroanstalternas styrelser, är i övrigt i allt väsentligt desamma vid de under kanslern ställda fackhögskolorna och vid de tekniska högskolorna som vid universiteten. Även vid dessa högskolor avgöres ett stort antal administrativa ärenden av rektor, antingen med stöd av delega- tionsbeslut eller på så sätt, att beslutet i efterhand godkännes av kollegie- nämnden (motsvarande).

I fråga om rektors ställning må här slutligen framhållas, att såväl universitets— statuterna som stadgarna för de tekniska högskolorna på några håll talar om »rektorsämbetet». Vad universitetsstatuterna beträffar synes emellertid denna benämning vara synonym med begreppet »rektor», medan man i avseende på de tekniska högskolorna möjligen kan säga, att dessa två benämningar har olika innebörd. Här stadgas nämligen att rektors beslut i juririskt—administrativa och kamerala frågor skall fattas på föredragning av en av byrådirektörerna, varvid protokoll skall föras, därest den sistnämnde önskar anteckna mening, som av- viker frän rektors beslut. För denna stadgemässigt formbundna handläggning av vissa slag av ärenden synes benämningen »rektorsämbetet» kunna tillämpas, medan rektor ensam utövar funktionerna av allmän tillsyn, beredning av vissa ärenden m.m.

Till läroanstalternas styrelser kan även räknas vissa högre tjänstemän inom universitetsadministrationcn, nämligen dels överbibliotekarierna, dels akademi— räntmästarna och akademisekreterarna vid universiteten, byrådirektörerna vid karolinska institutet och de tekniska högskolorna samt intendenterna vid tand— läkarhögskolorna och veterinärhögskolan.1 Beträffande samtliga dessa befatt- ningshavare gäller att de på olika sätt har del i läroanstalternas styrelse, vartill kommer att på dem genom delegationsbeslut överflyttats handläggningen av vissa ärenden, vilka eljest skulle handläggas av de kollegiala organen eller av rektor.

1 Som framgår av bihanget kommer förvaltningsorganisationen vid lantbrukshögskolan och skogs- högskolan att omorganiseras, varför dessa läroanstalter ej beröres i detta sammanhang.

Som framgår av den i bihanget lämnade redogörelsen är de skilda chefs- tjänstemännens ställning i formellt hänseende utformad på många olika sätt. Universitetens överbibliotekarier är chefer för universitetsbiblioteken och för- valtar dessa under de större konsistoriernas överinseende i enlighet med av kans— lern fastställd instruktion. De har dessutom säte och stämma i konsistorierna vid dessas handläggning av biblioteksärenden. Även akademiräntmästarna har ställ- ning som förvaltningschefer nämligen för vad som kallas universitetens drätsel- verk. De är ledamöter av drätselnämnderna och har därutöver säte och stämma i konsistorierna vid dessas handläggning av ärenden, som berör den ekonomiska förvaltningen.

En något annan ställning i formellt hänseende tillkommer de övriga här ifråga- varande tjänstemännen. Akademisekreterarna är sålunda enligt universitets— statuterna »närmast under rektor» chefer för universitetens kanslier. Vid de tekniska högskolorna »förestås» »rektorsexpeditionens» kansliavdelning av en byrådirektör och »rektorsexpeditionens» ekonomiavdelning av den andre byrå- direktören. Intendenterna vid veterinärhögskolan och tandläkarhögskolorna står under vederbörande rektors »inseende». Beträffande alla dessa tjänstemän gäller dock, att de utövar chefskap över kansliets eller expeditionens personal.

Som framgått av den här lämnade sammanfattningen utövas de akademiska läroanstalternas styrelse av dels vissa kollegiala församlingar, dels rektorerna, dels slutligen vissa tjänstemän med chefsfunktioner. Som en följd bl. a. av dele— gationsinstitutet men delvis även som en följd av att skilda statuter och stadgar gäller för skilda läroanstalter eller grupper av sådana, är styrelsefunk— tionernas fördelning mellan dessa tre slag av organ inom den lokala universitets- eller högskolestyrelsen utformad på olika sätt vid de skilda läroanstalterna. Med hänsyn härtill har utredningen funnit det naturligt att i fråga om den lokala universitetsstyrelsens uppgifter redovisa dessa utan någon systematisk redo- görelse för uppgifternas aktuella fördelning mellan de skilda styrelseorganen.

Den lokala universitetsstyrelsens uppgifter kan sägas falla under följande sex huvudkategorier: (1) Allmän tillsyn och vård; (2) planering; (3) fördelning av tjänster och anslag; (4) vetenskapliga bedömningar; (5) ekonomisk förvaltning; samt (6) personaladministrativ förvaltning. Härtill kommer uppgifter i fråga om inskrivning av studerande, handläggning av dispens- och besvärsärenden m.m.

Den första huvuduppgiften, att ha allmän tillsyn och vård om universitetets/ högskolans vetenskapliga, ekonomiska och administrativa angelägenheter, tar sig mera sällan uttryck i formella beslut. Som framhållits i det inledande avsnittet av detta kapitel ligger emellertid i denna uppgift ett ansvar av mycket stor betydelse för de akademiska läroanstalternas särpräglade och starkt specialise— rade verksamhet. Det är här fråga om ett ansvar för forskningens arbetsbetingel- ser, för studenternas utbildning och dennas anpassning till arbetslivets behov, ett ansvar för en omfattande och differentierad personals arbetstrivsel och för förvaltningen av stora materiella värden. Detta ansvar är vid universiteten delat

mellan konsistorier och rektor, vid de mindre högskolorna mellan vederbörande styrelse och rektor samt vid de tekniska högskolorna i viss mån delat mellan lärarkollegium/kollegienämnd och rektor men här med en starkare tonvikt på rektors ansvar än vid universiteten.

Konkret tar sig uppgiften att utöva den allmänna tillsynen och värden om läroanstaltens angelägenheter uttryck i beslut om eller förslag till instruktioner och föreskrifter rörande läroanstaltens verksamhet, i utövandet av den discipli— nära myndighet som är tillagd rektor och i de kollegiala styrelseorganens yttran- den över hos överordnad myndighet anförda besvär i akademiska eller admi— nistrativa ärenden. I detta sammanhang må också nämnas de remissyttranden i större, universitetsvärlden berörande frågor, som avges av konsistorierna (mot— svarande).

Som ett uttryck för den lokala universitetsstyrelsens allmänna ansvar för uni— versitetens och högskolornas verksamhet kan man även se dess befattning med det fortlöpande planeringsarbetet för läroanstalternas fortsatta utbyggnad. Denna uppgift ligger vid universiteten formellt hos de större konsistorierna med de mind— re konsistorierna som beredningsorgan, vid de tekniska högskolorna hos kollegie- nämnderna och i fråga om de mindre fackhögskolorna utan överstyrelser hos styrel- serna. I verkligheten torde emellertid en betydande del av ansvaret för planerings— arbetet inom den lokala universitetsstyrelsen vila hos läroanstalternas rektorer.

Den lokala universitetsstyrelsens uppgift i planeringsarbetet kan sägas om- fatta två huvudmoment. Det ena gäller ställningstagandena till fakulteternas (motsvarande) årliga förslag till anslagsäskanden (petita) för förstärkning av forskningens och utbildningens personella och materiella resurser. Det andra ledet i universitetens och högskolornas planeringsarbete gäller utbyggnaden av de för vederbörande läroanstalt gemensamma resurserna t. ex. bibliotek, administration och lokaler. Särskilt planeringsarbetet för att möta universitets- verksamhetens växande lokalbehov ställer stora krav på läroanstalternas led- ning, även om -— som framgår av den i bihanget lämnade redogörelsen det direkta ansvaret för såväl programmering som projektering och byggenskap ligger hos byggnadsstyrelsen respektive den särskilda byggnadskommittén för tekniska högskolan i Stockholm, och även om särskilt omfattande programme— ringsuppgifter anförtros särskilda kommittéer på sätt som nyligen skett i fråga om programarbetena för Stockholms—universitetets anläggningar i Frescati-om- rådet, för den nya tekniska högskolan i Lund, för den fortsatta utbyggnaden i Umeå och för de humanistiska fakulteterna i Uppsala och Göteborg. Program- arbete för erforderliga nybyggnader måste nämligen under alla omständigheter och av naturliga skäl bedrivas i ett nära samarbete med universitetets/högskolans egna myndigheter. Härvidlag blir det naturligt, att rektorsämbeten och konsisto- rier (motsvarande) spelar en aktiv roll både som initiativtagare och som sam- ordnare av skilda lokala intressen.

Den tredje av den lokala universitetsstyrelsens huvuduppgifter gäller fördel— ningen mellan fakulteter (motsvarande) och institutioner av personella och ma-

1 | | i I i |

teriella resurser för forskning och utbildning. De mest omfattande av dessa för— delningsärenden gäller fördelningen av icke-ordinarie tjänster (främst huvud- delen av biträdestjänsterna) samt fördelningen av materiel- och apparatanslagen. I fråga om de icke-ordinarie biträdestjänsternas fördelning gäller, att besluten härom, i den mån ej annat särskilt föreskrives, fattas av konsistorierna/kollegie- nämnderna. Beslut rörande fördelningen av materiel- och apparatanslagen fattas av kanslern respektive av överstyrelsen för de tekniska högskolorna efter förslag av konsistorierna/kollegienämnderna. Det kan konstateras, att kanslerns/över— styrelsens beslut praktiskt taget alltid innebär bifall till de framförda förslagen.

I detta sammanhang må framhållas, att konsistorieorganen icke har att taga befattning med fördelningen av den delpost under universitetens avlöningsanslag, som gäller löner och arvoden till icke—ordinarie universitetslektorer, biträdande lärare, utländska lektorer i främmande levande språk samt assistenter och amanuenser m. m. Beslut rörande fördelningen av dessa anslagsmedel meddelas av Kungl. Maj:t eller kanslern efter förslag av vederbörande fakulteter (sek— tioner).

Däremot ankommer på de mindre konsistorierna respektive de tekniska hög- skolornas kollegienämnder att fördela vissa mera speciella anslag, nämligen kursanslagen, anslagen till resebidrag åt studerande vid de tekniska högskolorna, anslagen till handledararvoden vid de filosofiska fakulteterna och anslagen till biträdeshjälp åt docenter.

Redan handläggningen av de här nämnda fördelningsärendena innefattar själv— fallet ett Visst mått av vetenskaplig bedömning från de utdelande organens sida. På de kollegiala styrelseorganen vid universitet och högskolor ankommer emel— lertid även vissa uppgifter, som mera renodlat har karaktär av vetenskapliga bedömningsärenden. I fråga om universiteten gäller detta främst uppgiften att utse sakkunniga för bedömning av sökande till lediga professurer och laboraturer samt uppgiften att bland de skilda fakulteternas kandidater föreslå innehavare av lediga forskardocenttjänster. Därtill kommer — främst vid de två äldre uni— versiteten —— utdelningen av vissa stipendier, grundade på enskilda donatio— ner. Vid de tekniska högskolorna ligger även fördelningen av licentiand- och doktorandstipendierna på organ med styrelsefunktioner, nämligen på kollegie- nämnderna. Överhuvudtaget gäller vidare beträffande de tekniska högskolorna liksom beträffande karolinska institutet och de övriga fackhögskolorna, att det högsta beslutande, kollegiala organet —— lärarkollegiet (motsvarande) samtidigt fyller funktionen av fakultet och därvid handlägger de vetenskapliga bedöm- ningsfrågor, som vid universiteten handlägges av fakultetsförsamlingarna men ej av de konsistoriala styrelseorganen. Som exempel må nämnas upprättande av förslag till innehavare av lediga professors— och laboratorstjänster samt be— tygsättning av gradualavhandlingar.

Den femte av den lokala universitets/högskolestyrelsens uppgifter gäller den ekonomiska förvaltningen. Denna omfattar icke blott kassarörelse och bok- föring samt ansvaret för att anslagna medel användes för därmed avsedda ända-

mål. I begreppet ekonomisk förvaltning inbegripes här även ansvaret för den cgendomsvård, vars omfattning visserligen är mycket olika vid de skilda läro- anstalterna, men som på alla håll gäller mycket betydande värden i form av vetenskapliga samlingar, apparativ utrustning, andra inventarier av skilda slag från kontorsutrustning till konstsamlingar samt fondmedel som genom donationer anförtrotts läroanstalterna. Därtill kommer i fråga om universiteten i Uppsala och Lund ansvaret för underhållet av det betydande byggnadsbestånd, som tillhör dessa universitets delfonder av statens allmänna fastighetsfond. Sär- skilt Uppsala universitets donationsförvaltning gäller mycket stora värden och omfattar bl. a. förvaltningen av ett betydande innehav av jordbruksegendomar och skogsfastigheter.

Som i det föregående flera gånger framhållits, ligger ansvaret för den ekono- miska förvaltningen vid de tekniska högskolorna hos rektorsämbetet men vid övriga akademiska läroanstalter hos särskilda kollegiala organ, drätsel- eller förvaltningsnämnderna. Genom sitt ledamotskap av drätselnämnderna har uni- versitetens räntmästare på ett särskilt sätt del i ansvaret för dessa läroanstalters ekonomiska förvaltning.

Som den lokala universitets/högskolestyrelsens sjätte huvuduppgift angavs inledningsvis handläggningen av de personaladministrativa ärendena. Begreppet personaladministration omfattar här — liksom överhuvudtaget i detta betän- kande i huvudsak ärenden av följande slag: (1) Beslut om förordnanden på ett mycket stort antal tjänster, innefattande huvuddelen av de lärar— och andra tjänster som finns inrättade vid de akademiska läroanstalterna; (2) upprättande av förslag till innehavare av vissa högre tjänster, huvudsaklingen inom läro- anstalternas administration, vilka tillsättes av överordnad myndighet eller av Kungl. Maj:t; (3) beslut inom vissa i statuter och stadgar angivna ramar rörande tjänstledigheter för tjänstemän vid läroanstalterna; (4) avgivande av yttrande i vissa tjänstledighetsärenden; (5) beslut om förordnande av vikarier på sådana tjänster, som tillsättes av de lokala organen; (6) avgivande av förslag till vikariatsförordnanden i vissa andra fall; (7) beslut rörande entle- digande respektive —— i fråga om tjänster som tillsättes av överordnad myn- dighet eller av Kungl. Maj:t — yttranden över framställningar om entledi- gande; (8) beslut inom ramen för i särskild ordning meddelade föreskrifter rörande inrättande av icke—ordinarie tjänster, bl.a. assistent— och amanuens— tjänster inom de filosofiska fakulteterna; (9) beslut eller yttrande i ärenden, som gäller tjänsteförening eller partiell tjänstebefrielse; (10) beslut rörande inplace- ring och uppflyttning i lönegrad inom reglerad befordringsgång och — beträf- fande all lönegradsplacerad personal —- i löneklass; (11) handhavandet av på statlig myndighet såsom arbetsgivare ankommande uppgifter inom ramen för det allmänna försäkringssystemet; (12) yttranden och förslag i pensionsärenden.

Huvuddelen av dessa personaladministrativa uppgifter ankommer vid univer- siteten på de mindre konsistorierna och vid fackhögskolorna på kollegienämn- derna och motsvarande organ. Handläggningen av ärenden rörande inplacering

&

och uppflyttning i löneklass ankommer dock enligt gällande statuter och stadgar i regel på läroanstalternas rektorer. Även i övrigt har genom delegation ett stort antal av här ifrågavarande uppgifter överflyttats på rektorsämbetena och i viss utsträckning även — antingen direkt eller genom beslut av rektor —- på läroanstalternas tjänstemän.

En stor del av de personaladministrativa ärenden, som gäller högre eller lägre lärartjänster vid läroanstalterna, innefattar självfallet moment av vetenskaplig bedömning. Som regel kan emellertid denna bedömning sägas ankomma på de fakultetsorgan, som har att avge yttrande, innan ärendena behandlas av kon— sistorium, rektor och motsvarande organ inom den lokala universitets/högskole— styrelsen. Endast i fråga om tillsättning av forskardocenttjänster fordras, vad universiteten beträffar, en mera självständig vetenskaplig bedömning av kon- sistorienivåns organ. Detta sammanhänger med det förhållandet, att dessa tjänster icke är bundna till vissa fakulteter eller ämnen, varför flera fakulteters kandidater kan konkurrera om en ledig forskardocenttjänst. — Återigen måste här framhållas, att förhållandena ställer sig något olika vid fackhögsko- lorna, av vilka var och en kan sägas i viss mån vara en som självständig läro- anstalt organiserad fakultet och där därför styrelse- och fakultetsuppgifterna ofta handhaves av ett och samma organ.

B. Diskussion och förslag

I sjunde kapitlet redovisar utredningen sina överväganden och förslag beträf— fande omfattningen av de akademiska Iäroanstaltema. Där föreslås, att de två läroanstalterna i Umeå infogas såsom fakulteter i ett nybildat universitet samt att farmaceutiska institutet och tandläkarhögskolorna i Stockholm och Mahnö ombildas till fakulteter och sålunda upphör såsom självständiga läroanstalter. Slutligen framhålles, att utredningen begränsar sina förslag till att gälla de akademiska läroanstalterna inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsom- råde.

Diskussionen och ställningstagandena i förevarande kapitel gäller sålunda styrelseorganisationen för följande tio akademiska läroanstalter: Universiteten i Uppsala, Lund, Göteborg, Stockholm och Umeå, det ombildade karolinska insti- tutet, tekniska högskolan i Stockholm, Chalmers tekniska högskola, tekniska högskolan i Lund och handelshögskolan i Göteborg.

1 . U niversitets/ högskolestyrelsens uppgifter a) Allmän tillsyn och vård

Redan i det inledande avsnittet av detta kapitel har utredningen understrukit den stora betydelse, som utredningen tillmäter universitets/högskolemiljön. Här- vidlag ligger det enligt utredningens övertygelse ett mycket stort allmänt värde

i de kontakt- och samarbetsmöjligheter, som erbjuder sig inom ramen för i av- seende på utbildningsuppgifter och forskningsprogram differentierade akade— miska läroanstalter. Stora praktiska fördelar står därjämte enligt utredningens mening att Vinna, om man i framtiden får organisatoriskt starka läroanstalter, vilkas personella, materiella och administrativa resurser kan brukas gemensamt för forskningen och den akademiska utbildningen inom flera fält.

Med detta är också sagt, att en betydande del av ansvaret för universitetens och högskolornas förvaltning och utveckling enligt utredningens mening bör ligga hos den lokala universitets/högskolestyrelsens organ. Den allmänna till- syn och vård om läroanstalternas alla angelägenheter de vetenskapliga, de ekonomiska och de administrativa —- som gällande statuter och stadgar ålägger rektor och konsistorier (motsvarande), bör sålunda alltfort vara den första upp— giften för en akademisk läroanstalts ledning. Vad utredningen i det före- gående sagt beträffande innebörden av denna allmänna tillsyn och vård om läroanstalternas angelägenheter, bör sålunda gälla även inom den av utred- ningen föreslagna, nya universitets- och högskoleorganisationen. Detta innebär bl. a., att ledningen för en akademisk läroanstalt bör ha rätt —- självfallet inom ramen för av överordnad myndighet eller Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter och inom ramen för principen om universitetsforskarens frihet i val av forsk— ningsobjekt och forskningsmetod att utfärda erforderliga föreskrifter och instruktioner rörande allt som rör läroanstaltens verksamhet. Universitets/hög— skolestyrelsen bör vidare tillkomma full rätt och skyldighet att hos överordnad eller annan myndighet väcka de förslag och att taga de initiativ i övrigt, som den anser kunna gagna universitetet/högskolan och dess verksamhet. Å andra sidan bör givetvis universitets/högskolestyrelsens organ ha allmän tillsyn över all vid läroanstalten anställd personal och den bör vidare ha skyldighet tillse, att läroanstaltens utbildningsorganisation fungerar på ett tillfredsställande sätt och att för läroanstaltens verksamhet meddelade föreskrifter efterleves.

Universitets/högskolestyrelsens allmänna uppgifter inom huvudområdet nall— män tillsyn och vård» bör sålunda enligt utredningens mening vara desamma som för närvarande. I fråga om de mera konkret administrativa uppgifterna vill utredningen däremot förorda vissa förändringar av gällande ordning.

Den del av universitets/högskolestyrelsernas allmänt vårdande uppgift, som gäller utbildningsorganisationen och den undervisande verksamheten, behandlar utredningen i det följande under särskild rubrik.

b) Vetenskapliga bedömningar

I det föregående har framhållits, att de lokala universitetsstyrelsernas uppgifter för närvarande till övervägande del är av administrativ natur, ehuru ärendenas handläggning i många fall även förutsätter ett visst mått av vetenskaplig be— dömning. Som regel är emellertid gången för handläggningen den, att ett ärende passerar institutions- och fakultetsnivåernas organ, innan det kommer till kon-

sistorium (motsvarande) för avgörande eller fortsatt beredning. Den för ärendets handläggning erforderliga vetenskapliga bedömningen torde därvid som regel anses ankomma på de förstnämnda organen, medan konsistoriets (motsvarande) handläggning kan begränsas till ett på en formell granskning grundat ställnings- tagande till fakultetens (motsvarande) bedömning. Som exempel kan nämnas ärenden som rör förordnanden på assistent- och docenttjänster.

I fråga om assistentbefattningar torde bchandlingsgången normalt vara den, att förslag framlägges av vederbörande institutionsföreståndare, varefter detta förslag tillstyrkes av fakulteten (motsvarande) eller på dennas vägnar av deka— nus och går vidare till det mindre konsistoriet (motsvarande) eller rektor. Pröv- ningen av den föreslagnes kompetens för befattningen anses rimligen vara gjord av institutionsföreståndaren; fakultetsbehandlingen torde uppfattas som en kontrollmöjlighet i detta hänseende och konsistoriets eller rektors handläggning av ärendet kan inskränkas till en kontroll av att en assistenttjänst inom ifråga— varande institution finns obesatt, varefter föreslaget förordnande meddelas och beslut samtidigt fattas om den förordnades inplacering i löneklass. Genom den förordnande myndighetens försorg expedieras därefter beslutet, bl. a. till de tjänstemän, som ansvarar för personalregistrering och löneutbetalningar.

I fråga om e.o. docenttjänster innebär fakultetens (motsvarande) ställnings— tagande till inkomna ansökningar ett ställningstagande främst till de sökandes vetenskapliga kompetens till befattningen, medan det mindre konsistoriets (mot- svarande) handläggning av ärendet främst innefattar en granskning av att gäl- lande föreskrifter i formellt hänseende iakttagits och att från formella synpunk- ter hinder ej möter mot förordnande av den person, som fakulteten (motsva— rande) föreslagit såsom varande den bäst meriterade bland de sökande. Befinnes så. vara fallet, meddelas förordnandet och expedieras beslutet på sätt som ovan beskrivits.

Denna rollfördelning mellan å ena sidan bedömande och förslagsställande och å den andra granskande och beslutande akademiska myndigheter finner univer— sitetsutredningen vara rationell och väl ägnad att tillgodose såväl de vetenskap— liga som de juridiskt-administrativa synpunkter, som måste anläggas vid be— handlingen av ett mycket stort antal ärenden inom universitetsorganisationen. Utredningens i detta betänkande framlagda förslag siktar också i betydande mån mot en systematisering av denna rollfördelning.

I fråga om ett par typer av ärenden är, som framgår av det föregående, kon- sistorierna (motsvarande) hänvisade att självständigt taga ställning i vetenskap- liga bedömningsfrågor. Dels gäller detta upprättande av förslag till innehavare av lediga forskardocenttjänster och utseende av sakkunniga för bedömning av de sökande till lediga professors- och laboratorstjänster; dels gäller det ställnings- tagandet till fakulteternas (motsvarande) årliga förslag till petita.

Forskardocenttjänsterna är för närvarande icke knutna till enskilda fakulteter (motsvarande), utan till läroanstalten. Det innebär, att konsistorierna (motsva- rande) i varje enskilt tillsättningsärende har att mot varandra väga de veten-

skapliga meriterna hos flera fakulteters (sektioners) kandidater. Att på rent vetenskapliga grunder göra en dylik avvägning, t. ex. mellan å ena sidan en språk- forskare och å den andra en experimentalfysiker, torde allmänt anses vara en orimlig uppgift. Det är därför naturligt, om de förslagsställande myndigheterna i praktiken söker sig till en urvalsmetod, som innebär, att en ledig tjänst primärt tilldelas viss fakultet och på förslag därefter uppsättes den docent, som förordats av denna fakultet.

Tidigare var antalet forskardocenttjänster vid de skilda läroanstalterna så begränsat, att en strikt fördelning av dessa tjänster mellan fakulteterna knap- past var möjlig utan allvarliga olägenheter med hänsyn till dessa tjänsters syfte att bereda forskningsmässigt särskilt kvalificerade docenter, oavsett fakultets- tillhörighet, möjlighet till fortsatt forskningsarbete efter de sex åren som e.o. docent. Då emellertid nu en utbyggnad av antalet forskardocenttjänster kommit till stånd och, enligt utredningens bestämda mening, måste fortsättas, har detta argument till förmån för gällande ordning förlorat i styrka.

Vad här sagts har självfallet giltighet närmast för universitetens del. Här är den forskningsmässiga differentieringen och därmed svårigheterna att mot var- andra väga forskningsmeriter inom skilda vetenskaper större än vid fackhög- skolorna. Samtidigt är det vid universiteten, som antalet forskardocenttjänster är tillräckligt stort, för att en fakultetsbindning av dessa tjänster skall kunna övervägas.

Under hänvisning till det ovan anförda föreslår utredningen, att forskardocent- tjänsterna vid universiteten göres fakultetsbundna i den formen, att bestäm- melser meddelas om det antal av ett universitets forskardocenttjänster som företrädesvis skall stå till förfogande för docenter inom envar av universitetets fakulteter. Någon ytterligare gående uppdelning av dessa tjänster, t. ex. på sek- tioner eller grupper av ämnen, vill utredningen, med hänsyn till tjänsternas begränsade antal, icke förorda. Den föreslagna företrädesrätten för viss fakultets docenter till vissa tjänster är avsedd innebära, att tjänst som ej kan besättas med fullt kompetent sökande tillhörande den fakultet, för vars docenter tjänsten företrädesvis är avsedd, skall, genom en förnyad tillsättningsprocedur, kunna besättas med docent tillhörande annan fakultet. I sådant fall bör, med hänsyn till tjänsternas syfte att bereda betryggande forskningsmöjligheter för en längre tid, inskränkning ej göras vare sig i förordnandetiden eller i rätten till förnyat förordnande efter den första treårsperiodens utgång. I stället bör först ledig- blivande forskardocentur, som varit besatt med docent inom den tillfälligt över— representerade fakulteten, ledigkungöras med företrädesrätt för docent tillhö- rande den tillfälligt underrepresenterade fakulteten.

Med hänsyn till forskardocenttjänsternas syfte att bereda fortsatta forsknings- möjligheter efter e.o. docenttidens utgång bör enligt utredningens mening de e.o. docenttjänsternas relativa fördelning mellan fakulteterna läggas till grund för motsvarande fördelning av ett universitets forskardocenttjänster. Det synes emellertid böra ankomma på de akademiska myndigheterna att framlägga kon—

kreta förslag rörande det antal forskardocenttjänster, som med företrädesrätt bör knytas till de skilda fakulteterna vid vart och ett av universiteten.

Vid genomförandet av den här föreslagna omläggningen måste emellertid de nuvarande tjänsteinnehavarnas intressen beaktas. Inskränkning bör sålunda en- ligt utredningens mening icke göras vare sig i redan meddelade förordnanden eller i tjänsteinnehavares möjlighet till förordnande för en andra treårsperiod. Omläggningen måste därför genomföras successivt. Sedan Kungl. Maj:t tagit ställning till myndigheternas förslag till forskardocenttjänsternas fördelning mel- lan fakulteterna, bör det därför enligt utredningens mening ankomma på den centrala universitetsmyndigheten att vid första uppkommande vakans på envar av tjänsterna och med beaktande av den vid varje sådant tillfälle aktuella situa— tionen i avseende på tillgången på tjänster och kompetenta sökande inom de skilda fakulteterna bestämma med företräde för vilken fakultets docenter, som tjänsten skall ledigkungöras.

Utredningens förslag rörande fakultetsbindning av forskardocenttjänsterna är begränsat till att gälla universiteten. I fråga om det ombildade karolinska insti- tutet torde böra föreskrivas, att vid institutet nu befintliga forskardocenttjänster företrädesvis skall stå till förfogande för docenter inom det ombildade institutets medicinska fakultet. På motsvarande sätt bör förfaras i fråga om det nya univer— sitetet i Umeå beträffande den nu till medicinska högskolan knutna forskar- docenttjänsten. Då i framtiden dylika tjänster inrättas för främjande även av odontologisk forskning, bör detta ske i den formen, att tjänsterna inrättas med företrädesrätt för docent inom odontologisk fakultet.

I och med att forskardocenttjänsterna göres fakultetsbundna, bör fakulteterna självfallet bli förslagsställande myndigheter i ärenden rörande tillsättning av dylika tjänster. Tillsättningsordningen bör då även i övrigt göras analog med den för docenttjänster gällande. Utredningen föreslår därför, att beslutsmyndig- heten i fråga om tillsättning av forskardocenttjänst överflyttas från kanslern till den lokala universitets/högskolestyrelsen.

De tekniska högskolorna beröres icke av utredningens här framlagda förslag om fakultetsbindning av forskardocenttjänsterna, eftersom var och en av dessa högskolor enligt förslagen i tredje kapitlet kommer att omfatta en enda, teknisk fakultet. För närvarande tillsättes dessa högskolors forskardocenter av över- styrelsen för de tekniska högskolorna efter förslag av vederbörande lärarkolle- gium. I den nya organisationen bör enligt utredningens mening fakulteten vara tillsättande myndighet. Utredningen får dock härvid erinra om sitt i nästföre- gående kapitel framlagda förslag om rätt för teknisk fakultet att till högskolans styrelse delegera beslutanderätten i på fakultetens prövning eljest ankommande ärenden.

Förutom ärendena rörande tillsättning av forskardocenter har konsistorierna (motsvarande) i den nuvarande organisationen ytterligare en typ av ärenden, som klart kan hänföras till kategorien vetenskapliga bedömningsfrågor, nämligen

utseendet av sakkunniga i akademiska befordringsärenden. Orsaken till att denna uppgift lagts hos konsistorierna torde vara att söka däri, att sakkunniga skall utses efter samverkan mellan berörda fakulteter (sektioner) vid samtliga läro- säten på så sätt, att förslag till sakkunniga upprättas av dessa fakulteter (sek- tioner) var för sig, varefter det större konsistoriet vid det lärosäte, till vilket den ledigblivande tjänsten hör, har att med ledning av samtliga förslag utse sak— kunniga. I den mån förslagen sammanfaller, blir konsistoriets handläggning av ärendet självfallet av formell natur. I den mån däremot de förslagsställande fakulteterna (sektionerna) är oense i fråga om vilka som bör utses till sakkun- niga, förutsättes konsistoriet välja mellan de framlagda namnförslagen. Detta val innebär ett val av de personer, vilka kan bedömas vara bäst skickade att sak- kunnigt pröva de vetenskapliga meriterna hos de sökande till viss professur eller laboratur. Eftersom valet skall träffas av en församling (det större konsistoriet), inom vilken majoriteten av ledamöterna kan vara helt främmande för det veten— skapsområde, som den ledigblivande tjänsten omfattar, är det naturligt, om konsistoriet även i detta sammanhang inskränker sig till en formell handläggning av ärendet, medan man låter den sakliga bedömning, som gjorts av t. ex. den egna läroanstaltens fakultet, vara utslagsgivande för urvalet av sakkunniga.

Skäl av samma slag som de, vilka talar för en fakultetsbindning av forskar- docenttjänsterna, talar enligt utredningens mening till förmån för att den lokala universitets/högskolestyrelsen befrias från uppgiften att utse sakkunniga. Oav- sett vilken sammansättning man ger dessa styrelseorgan, måste de nämligen bli mindre skickade än fakulteterna (sektionerna) att handlägga rent vetenskapliga bedömningsfrågor av det slag, varom här är fråga. Utredningen föreslår därför, att uppgiften att utse sakkunniga överflyttas till fakultetsorganen.

Gällande ordning att sakkunniga utses efter samverkan mellan berörda fakul- teter (sektioner) vid samtliga läroanstalter är enligt utredningens mening värde— full och bör därför i sak bibehållas. Detta synes lämpligen kunna ske genom en stadgemässig föreskrift av innebörd att fakultet (sektion), innan den utser sak- kunniga, har att inhämta namnförslag från övriga berörda fakulteter (sektioner). I övrigt torde gällande universitetsstatuters bestämmelser rörande förfarandet vid utseende av sakkunniga (& 131) med endast formella konsekvensändringar kunna överföras till den nya stadgan. Bestämmelserna bör enligt utredningens mening tolkas så, att skyldighet skall föreligga att inhämta namnförslag jämväl från lärarkollegierna vid de tre under jordbruksdepartementet lydande hög— skolorna, då fråga är om tjänst omfattande ett ämnesområde, inom vilket profes- sur eller laboratur även finns vid någon eller några av dem. Även lärarrådet vid handelshögskolan i Stockholm bör i förekommande fall beredas tillfälle avge dylikt namnförslag.

Utredningen vill framhålla, att det här framlagda förslaget icke behöver inne- bära någon förändring av gällande ordning vid de läroanstalter, där sakkunniga nu utses av lärarkollegierna. Vid genomförande av utredningens i tredje och

l l 1 l

sjunde kapitlen framlagda förslag kommer dessa lärarkollegier nämligen att om- bildas till fakulteter.

Förslaget är vidare begränsat till att gälla utseendet av sakkunniga i sådana befordringsärenden, som gäller professors- och laboratorstjänster. Sakkunniga för bedömning av sökande till tjänster som överbibliotekarie, förste bibliotekarie och director musices bör däremot alltjämt utses av vederbörande läroanstalts sty- relse.

Slutligen må framhållas att utredningens förslag i avseende på formerna för utseende av sakkunniga icke berör handläggningen av ärenden rörande tjänst- ledighet och ersättning för sakkunniguppdrag. Sådana ärenden kan alltfort hand— läggas i huvudsak i den ordning, som nu finns föreskriven.

c) Planering

Som framhållits i det inledande avsnittet av detta kapitel är planeringsarbetet för läroanstalternas fortsatta utbyggnad en av den lokala universitets/högskole— styrelsens mest betydelsefulla uppgifter. Detta planeringsarbete består dels i planläggning för utbyggnaden av de för varje läroanstalt gemensamma resurserna (t. ex. bibliotek, administration, lokaler), dels i ställningstaganden från universi- tets/högskolestyrelsernas sida till fakulteternas (motsvarande) årliga eller sär- skilda äskanden rörande utbyggnad av forskningens och den akademiska utbild- ningsorganisationens resurser. Ställningstaganden av sistnämnda slag innefattar otvivelaktigt, även de, vetenskapliga bedömningar, i den meningen nämligen att det härvidlag gäller dels att bedöma de för skilda vetenskaper framförda behoven såsom sådana, dels att göra en angelägenhetsgradering av dessa behov. Utred- ningen har ingående övervägt frågan, huruvida denna typ av vetenskapliga bedömningar alltjämt bör ingå i universitets/högskolestyrelsernas uppgifter.

Självfallet måste universitets/högskolestyrelsen för att kunna utöva en allmän tillsyn och vård om läroanstaltens alla angelägenheter, ha en allmän överblick över såväl forskningens som utbildningens villkor och behov. En sådan överblick måste grundas på kännedom bl.a. om utbildningsmål och utbildningsresultat inom de skilda utbildningslinjerna, om riktpunkter och förutsättningar för ut- bildningskapacitetens utbyggnad, om forskningsaktivitet och forskarrekrytering inom skilda ämnen och om skilda forskningsmetoders krav i fråga om materiella och personella hjälpmedel. Därtill kommer, att det planeringsarbete för de ge- mensamma resursernas utbyggnad, som under alla förhållanden måste utföras inom den lokala universitets/högskolestyrelsen, självfallet måste vara beroende av planläggningsarbetet för den egentliga universitetsverksamhetens, forskningens och utbildningens, utveckling. Dessa skäl talar otvivelaktigt till förmån för ett bevarande av gällande ordning innebärande att den lokala universitets/högskole- styrelsen tar ställning till de enskilda fakulteternas (motsvarande) petita och av dessa jämte utbyggnadsbehoven för de för läroanstalten gemensamma resur- serna sammanställer ett petitum för läroanstalten i dess helhet.

Å andra sidan måste konstateras, att en styrelse, i varje fall en styrelse för ett universitet med många fakulteter, i avseende på sakkunskap rörande forsk- ningens och undervisningens villkor och behov inom de enskilda fakulteterna alltid måste vara underlägsen fakulteterna själva. Detta gäller oavsett om sty- relsen organiseras som en representation för fakulteterna eller den ges ett mer eller mindre starkt inslag av administrativa tjänstemän eller företrädare för all- männa intressen. Den bedömning och angelägenhetsgradering av fakulteternas i petita framlagda förslag, som en dylik styrelse kan göra, måste, med andra ord sagt, bli mindre sakkunnig än den bedömning och den gradering, som ligger bakom vart och ett av fakultetspetita.

Till detta kommer, att de lokala universitets/högskolemyndigheternas petita enligt utredningens bestämda, i nästföljande kapitel närmare motiverade upp— fattning, innan de förelägges Kungl. Maj:t bör behandlas på så sätt, att i en första omgång petita från fakulteter (motsvarande) av samma slag vid samtliga läroanstalter jämkas och samarbetas till delar av en enhetlig utbyggnadsplan för t.ex. den medicinska eller den humanistiska forskningen och utbildningen vid samtliga läroanstalter i landet. Genom en dylik, fakultetsgruppvis gjord bearbet— ning av de enskilda fakulteternas petita bör enligt utredningens övertygelse pla- neringsarbetet för de högre läroanstalternas utbyggnad göra en stor vinst i fråga om saklig tyngd. Statsmakterna får därigenom ett överskådligt och av sakkun— niga inom vart och ett av vetenskapens huvudområden utarbetat material för sina ställningstaganden.

Att i en behandlingsgång av här skisserat slag bevara skyldigheten för den lokala universitets/högskolestyrelsen att pröva de enskilda fakulteternas petita, vore enligt utredningens mening knappast fullt logiskt; det skulle nämligen inne- bära att man skulle skjuta in en administrativ bedömning mellan den lokala och den centrala sakkunnigprövningen av föreliggande utbyggnadsbehov för en fa- kultet. Utredningen finner med hänsyn härtill övervägande skäl tala för att de konsistoriala myndigheterna befrias från skyldigheten att till de centrala myn— digheterna avlåta petita beträffande de enskilda fakulteternas resurser. Utred— ningen föreslår därför, att fakulteterna och sektionerna ålägges att direkt till de i nästföljande kapitel föreslagna fakultetsberedningarna inge sina årliga förslag till anslagsäskanden för nästkommande budgetår liksom sina övriga förslag rörande förstärkning av de personella och materiella resurserna för den inom fakulteten respektive sektionen bedrivna forskningen och utbildningen.

Med hänsyn till de ovan redovisade skäl, som talar för att den lokala univer- sitets/högskolestyrelsens organ alltjämt bör ha att taga befattning även med fakultetsorganens petita, vill utredningen emellertid samtidigt förorda, att fakul- teterna och sektionerna ålägges att fortlöpande hålla universitetets styrelse un- derrättad om alla de förslag och framställningar i nu ifrågavarande hänseenden, vilka av fakulteterna och sektionerna inges till fakultetsberedningarna. Det kom- mer sedan givetvis att stå styrelsen fritt att, där så anses påkallat, till fakul— tetsberedningarna avge yttrande över ifrågavarande framställningar och förslag.

%

Kännedom om fakulteters och sektioners planeringsarbete är därjämte som ovan framhållits — nödvändig för universitetsstyrelsernas planering för utbygg- naden av de för de enskilda Iäroanstaltema gemensamma resurserna. Planerings- arbetet för dessa ändamål -— t. ex. bibliotek, administration och, i samarbete med byggnadsstyrelsen, lokaler —- måste nämligen självfallet ligga kvar hos universi- tetsstyrelserna. De framställningar, årliga och särskilda, som detta planerings- arbete utmynnar i, bör av universitetsstyrelserna inges till den centrala universi- tetsmyndigheten eller, i fråga om byggnadsplaneringen, till byggnadsstyrelsen eller särskild programkommitté.

Utredningen är angelägen framhålla, att den här föreslagna omläggningen av behandlingsordningen för petita visserligen innebär en betydelsefull förändring i fråga om styrelseorganens respektive fakultetsorganens uppgifter och ställning, men likväl knappast kan sägas utgöra en principiell nyhet. Redan enligt gällande universitetsstatuter går vissa, även mycket betydelsefulla ärenden direkt från vederbörande fakultet till kanslern och sålunda förbi konsistorier och rektor. Till dessa ärenden hör bl. a. förslagen till studie- och organisationsplaner samt förslag till innehavare av ordinarie lärartjänster.

Vad de tekniska högskolorna beträffar torde utredningens förslag i praktiken innebära endast vissa formella ändringar i avseende på behandlingsgången för petitaärendena. Detta sammanhänger med att dessa högskolors lärarkollegier föreslås få formell ställning av fakulteter och deras avdelningskollegier formell ställning av sektioner. Fakulteterna, d.v.s. motsvarigheten till de nuvarande lärarkollegierna, kommer enligt utredningens i nästföregående kapitel redo— visade förslag icke att få ansvaret för planeringsarbetet. Denna uppgift skall i stället övertagas av sektionerna, vilka redan nu —— under namnet avdelningskollegier utför huvuddelen av det förberedande planeringsarbetet. Med hänsyn till att vid en teknisk högskola den ena sektionens verksamhet i speciellt hög grad är beroende av den andra sektionens resurser, torde en teknisk högskolas styrelse, d.v.s. motsvarigheten till den nuvarande kollegienämnden, regelmässigt ha anledning att på sätt i det föregående föreslagits avgiva yttrande över sektionernas petita. Medan i den nuvarande organisationen avdelnings- kollegierna till kollegienämnden inger förslag, vilka sedan av kollegienämnden samarbetas till ett hela högskolans förslag till anslagsäskanden, kommer i den här föreslagna organisationen sektionernas förslag att i formth hänseende ställas till vederbörande fakultetsberedning, medan högskolestyrelsens samlade syn på hög- skolans utbyggnadsbehov i formellt hänseende får ställning av ett till fakultets- beredningen avgivet yttrande över sektionernas förslag. Härigenom kommer behandlingsgången att i sak väsentligen ansluta sig till den nuvarande.

d) Fördelningsärenden

Som framgår av den inledningsvis i detta kapitel lämnade redogörelsen har kon- sistorierna och motsvarande styrelseorgan vid de tekniska högskolorna som en av

sina uppgifter att mellan fakulteterna (motsvarande) och —— ibland — mellan dessas institutioner fördela, i vissa fall att hos Överordnad myndighet föreslå fördelning av vissa åt vederbörande läroanstalt som helhet givna tjänster och anslag. Betydelsefullast härvidlag är fördelningen av avlöningsanslagets delpost till avlöningar åt icke—ordinarie personal (med undantag dock för anslagsposten till avlöningar åt huvuddelen av den icke-ordinarie lärarpersonalen) samt fördel- ningen av materiel- och apparatanslagen. Härtill kommer uppgiften att fördela vissa mera speciella anslag såsom anslagen till biträdeshjälp åt docenter, anslagen till resebidrag för deltagande i vetenskapliga kongresser, de tekniska högskolor- nas anslag till resebidrag åt studerande samt anslagen till handledararvoden vid de filosofiska fakulteterna. Vid de tekniska högskolorna fördelar kollegienämn- derna även licentiand— och doktorandstipendierna och anslagen till ograduerade forskares vetenskapliga verksamhet.

Dessa uppgifter, som alla gäller en fördelning av resurser mellan två eller flera fakulteter (motsvarande), fordrar för sin handläggning ett visst mått av vetenskaplig bedömning från den fördelande eller förslagsställande universitets/ högskolemyndighetens sida. Det blir nämligen, i varje fall formellt sett, fråga om en avvägning mellan två eller flera fakulteters förslag till fördelning av resurser, som är avsedda för fakulteternas utbildande och, främst, forskande verksam- het. Nu torde i själva verket inslaget av vetenskaplig bedömning vara avsevärt mindre vid handläggningen av dessa fördelningsärenden än i fråga om de i det föregående nämnda ärendena rörande upprättande av förslag till forskardocent- tjänster och utseende av sakkunniga i befordringsärenden. I fråga om de här ifrågavarande, stora fördelningsärendena icke-ordinarieposten samt materiel- och apparatanslagen är nämligen fördelningen i praktiken i stort sett given, dels genom föregående års fördelning, dels — i fråga om nytillkommande tjänster eller anslagsförstärkningar — genom uttalanden från statsmakternas sida, t. ex. i samband med statsverkspropositionen. Fördelningen av de mera speciella ansla- gen gäller i sin tur relativt begränsade belopp. Beträffande speciellt de tekniska högskolorna gäller här liksom i flera av de i det föregående behandlade fallen, att dessas vetenskapligt sett mera homogena karaktär gör bedömningarna mindre svåra än de kan vara vid universiteten.

Några starka betänkligheter av rent principiell natur synes sålunda knappast möta mot att fördelningsärenden av nu ifrågavarande slag lokalt handlägges på i huvudsak samma sätt som nu, d. v. s. av universitets/högskolestyrelsernas organ.

Emellertid tillkommer skäl av mera praktisk natur för en omläggning av nu gällande ordning. Den i detta och nästföljande kapitel föreslagna omorganisatio- nen av petitaärendenas behandling innebär, att petita på kanslersnivån kommer att bearbetas och sammanfattas fakultetsgruppvis. Detta innebär i sin tur, att underlaget för statsmakternas ställningstaganden till de akademiska läroanstal- ternas anslagsbehov i framtiden kommer att vara uppdelat dels på fem fakultets- grupper, dels på två särskilda avdelningar av för de enskilda Iäroanstaltema

gemensamma behov gjorda äskanden, av vilka den ena avdelningen avser äskan- den rörande inrednings— och utrustningsanslag för nya lokaler, medan den andra avdelningen avser övriga gemensamma ändamål. En konsekvens av den före- slagna omläggningen av petitagången blir den, att den centrala, administrativa universitets/högskolemyndigheten universitetskanslersämbetet icke kom- mer att på samma sätt som dess nuvarande motsvarigheter göra en samlad bedömning av skilda fakulteters verksamhet och behov. Därmed förfaller moti- veringen för att hos denna myndighet lägga ett ansvar för prövningen av här ifrågavarande fördelningsärenden. Utredningen föreslår därför, att ansvaret för dessa fördelningsavgöranden, i den mån fördelningsbesluten ej fattas av Kungl. Maj:t, lägges hos lokala myndigheter.

Med den föreslagna omläggningen av det centrala petita-arbetets organisation kan det vidare enligt utredningens mening vara naturligt att de enskilda läro- anstalternas anslag av nu ifrågavarande slag även i formellt hänseende i stats- verksproposition och regleringsbrev -— av Kungl. Maj:t fördelas mellan fakul— teterna i den mån de icke uppföres under särskilda delposter för de för varje enskild läroanstalt gemensamma behoven. Man skulle på så sätt under t.ex. anslaget Uppsala universitet, Materiel m.m. få särskilda delposter för var och en av universitetets fakulteter och sektioner samt därjämte en delpost för de för universitetet gemensamma materielbehoven. På motsvarande sätt skulle förfaras beträffande universitetets apparatanslag och de delar av avlöningsanslaget, vilka nu fördelas av konsistorium, liksom beträffande de mera speciella anslagen till biträdeshjälp åt docenter och handledararvoden vid de filosofiska fakulteterna. -— Det här sagda har i första hand giltighet för de läroanstalter, som beröres av mer än en fakultetsberednings verksamhet.

Den nackdel utredningen kan se skulle kunna vara förknippad med en om— läggning i nu skisserad riktning av den formella anslagstekniken är den, som sammanhänger med att besparingar inom en fakultets delpost icke utan vidare skulle kunna användas för tillgodoseende av en annan fakultets behov.

Enligt utredningens mening talar övervägande skäl till förmån för en omlägg- ning av anslagstekniken på sätt som här angivits. Utredningen föreslår därför i första hand beträffande läroanstalter som beröres av mer än en fakultetsbered— nings arbete att anslagen till materiel m.m., till nyanskaffning av apparater, till biträdeshjälp åt docenter m.m. och till vissa handledararvoden samt där- jämte de delar av avlöningsanslagen, som gäller annan icke-ordinarie personal än viss lärarpersonal, av Kungl. Maj:t fördelas så, att särskilda belopp anvisas för var och en av fakulteterna, varjämte särskilda belopp anges såsom avseende för läroanstalten gemensamma behov.

Härigenom skulle universitets/högskolestyrelsema befrias från uppgiften att mellan fakulteterna fördela nu ifrågavarande tjänster och anslagsmedel. Fakul— teternas uppgift att i förekommande fall avväga en fördelning mellan institutio— nerna kan vidare enligt utredningens mening lösas på ett effektivare sätt, om fakulteterna därvid har av statsmakterna fastställda anslagsramar att hålla sig

inom. För att möjliggöra sistnämnda förfarande blir det nödvändigt att göra en något mera långtgående uppdelning än den som motsvarar de fem fakultets— beredningarna. Det blir sålunda nödvändigt att tillskapa särskilda delposter för de juridiska och teologiska samt de samhälls- och företagsvetenskapliga fakulte- terna. På motsvarande sätt måste särskilda delposter anges för de sektions- grupper i Lund och Göteborg, vilka får ansvaret för vad som i det föregående benämnts gemensamma institutioner. Utredningen föreslår, att nu angiven upp— delning av ifrågavarande tjänster och anslagsmedel kommer till stånd, men vill för sin del icke uttala någon mening om huruvida en motsvarande uppdelning på de humanistiska fakulteternas sektioner eller en ytterligare uppdelning på de matematisk-naturvetenskapliga och tekniska fakulteternas sektioner är moti— verad.

Det sist sagda innebär, vad de tekniska högskolorna beträffar, att utredningen mycket väl kan tänka sig, att de delar av dessa högskolors här ifrågavarande avlönings-, materiel- och apparatanslag, som icke avser de 5. k. gemensamma in- stitutionerna, alltjämt ställes till läroanstalternas förfogande utan uppdelning på särskilda delposter för de enskilda sektionerna. Vad i det följande sägs rö— rande förslagets konsekvenser för de lokala myndigheterna, har därför giltighet för de tekniska högskolornas del endast under förutsättning att en sektionsupp- delning av anslagen kommer till stånd.

Universitetsmyndigheternas fördelningsbeslut kommer, med här föreslagen ordning, att gälla fördelningen mellan institutionerna av de enskilda fakulteter- nas (sektionernas) delposter. Förslag till dessa fördelningar bör i fråga om de större av de nu ifrågavarande anslagsposterna (anslag till vissa avlöningar samt materiel- och apparatanslagen) enligt utredningens mening upprättas av veder— börande fakulteter (sektioner), som därvid gör den erforderliga vetenskapliga bedömningen av de enskilda institutionernas behov. Själva besluten synes där- emot böra fattas av universitets/högskolestyrelsen. Denna behandlingsordning anser utredningen vara motiverad främst därav, att styrelseorganen kommer att ha ansvaret för personalregistrering, löneutbetalningar och medelsredovisning liksom i betydande utsträckning för upphandlingen av materiel och apparater. Styrelseorganen skall därjämte enligt utredningens uppfattning ha som en av sina mest betydelsefulla arbetsuppgifter att genom självständigt utrednings- arbete skaffa sig en överblick över forskningens och utbildningens behov av personella och materiella resurser samt över föreliggande möjligheter till sam- bruk och rationaliseringar i övrigt. Därtill kommer, att den apparativa utrust- ningen, vare sig den är inköpt med anlitande av medel inom den ena eller inom den andra fakultetens anslagsram, är läroanstaltens egendom, som skall av läro- anstaltens myndigheter förtecknas och vårdas.

I fråga om de mindre omfattande anslagen till biträdeshjälp åt docenter synes dock även själva fördelningsbesluten kunna fattas av fakultetsorganen. Dessa fördelningsärenden kommer sålunda att handläggas på samma sätt som ärendena rörande fördelning av anslagen till främjande av ograduerade forskares veten-

skapliga verksamhet. Det beslutande organet bör självfallet vara skyldigt att underrätta läroanstaltens styrelse om fattade beslut. På grundval av sådan un- derrättelse synes universitetsförvaltningen i dessa fall kunna göra erforderliga utbetalningar. Det bör i detta sammanhang även understrykas, att här ifråga- varande anslag — såväl anslag till biträdeshjälp åt docenter som anslag till främjande av ograduerade" forskares vetenskapliga verksamhet bör förvaltas på samma sätt som i ett föregående kapitel föreslagits i avseende på rådsansla— gen och andra utifrån givna anslag till främjande av inom de högre läroanstal- ternas institutioner bedrivet forskningsarbete. Detta innebär, att anslagen för— valtas av läroanstalternas styrelser och att med anlitande av sådana anslag anställd personal och inköpt apparatur är anställd vid respektive tillhör läro— anstalten såsom sådan.

Här rnå även framhållas, att den här föreslagna omläggningen av behandlings- ordningen beträffande vissa fördelningsärenden leder till att nu ifrågavarande anslag fördelas genom samma administrativa förfarande som nu tillämpas be- träffande de s.k. kursanslagen: Den vetenskapliga bedömningen av föreliggande behov göres av fakultetsorganen i form av ett förslag; beslutsfunktionen ligger däremot med vissa undantag —— hos läroanstalternas styrelser såsom en mera renodlat administrativ uppgift, motiverad av styrelseorganens allmänna admi- nistrativa ansvar för personal och egendom.

Vidare må framhållas, att förslaget att hos de lokala myndigheterna lägga beslutsfunktionen i avseende på fördelningen av materiel- och apparatanslagen innebär en betydande decentralisering av beslutanderätt från de centrala till de lokala universitets/högskolemyndighetema. Samtliga dessa anslag inom hela universitets- och högskoleväsendet kommer enligt förslaget att fördelas på det sätt, som redan som regel tillämpas beträffande icke-ordinarieposterna, nämligen av de lokala universitets/högskolestyrelserna.

Utredningen har i detta förslag icke inbegripit de fördelningsärenden, som består i tilldelning av lärarkrafter enligt för ämnen inom de filosofiska fakul- teterna fastställda organisationsplaner. Beslut i dessa ärenden fattas för närva- rande av kanslern. I fråga om ämnen, för vilka organisationsplan ännu icke fast- ställts, fattas motsvarande beslut av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, av kanslern. Enligt utredningens mening bör i framtiden även dessa ärenden kunna avgöras av de lokala universitetsmyndigheterna. Detta för- utsätter emellertid, att problemet om registrering och förutberäkning av antalet deltagare i undervisningen i de enskilda ämnena först fått en tillfredsställande lösning.

De här framlagda förslagen innebär — som ovan framhållits —— förändringar i första hand för universitetens del. Vad de tekniska högskolorna beträffar inne— bär förslagen omedelbart, att beslutsmyndigheten i här avsedda fördelningsären- den, i den utsträckning den för närvarande utövas av överstyrelsen, överflyttas till de lokala myndigheterna. Under förutsättning att någon sektionsuppdelning av avlönings-, materiel- och apparatanslagen ej göres av Kungl. Maj:t, kan de

ifrågavarande ärendena inom de tekniska högskolorna i övrigt handläggas på väsentligen samma sätt som nu, d.v.s. avgöras av högskolornas styrelser efter förslag av sektionerna. En särskild behandlingsordning blir dock självfallet nöd- vändig beträffande vad utredningen benämner de gemensamma institutionerna i Göteborg och Lund. Härtill återkommer utredningen i det följande.

Beträffande fördelningen av licentiand- och doktorandstipendier samt av an- slagen till främjande av ograduerade forskares vetenskapliga verksamhet och till biträdeshjälp åt docenter anser utredningen i princip, att ärenden av dessa slag bör avgöras av fakultetsorganen. I den mån dessa stipendier och anslag ej i framtiden av Kungl. Maj:t fördelas mellan sektionerna vid teknisk högskola, bör fördelningen sålunda ankomma på den odelade tekniska fakulteten. Utred— ningen får emellertid i detta sammanhang erinra om sitt i nästföregående kapitel framlagda förslag om möjlighet för teknisk fakultet att till högskolans styrelse delegera beslutanderätten i vissa grupper av ärenden.

I detta sammanhang vill utredningen även beröra behandlingsordningen för ytterligare ett par slag av fördelningsärenden, nämligen dels ärendena rörande anslag från riksstatsanslaget till Extra utgifter, dels ärendena rörande anslag ur Uppsala och Lunds universitets reservfonder samt karolinska institutets all- männa fond. Beslut beträffande anslag av här ifrågavarande slag fattas för när- varande av kanslern utom då fråga är om användning av fondkapital för utomor- dentliga behov eller om försäljning, byte, inteckning eller köp av fast egendom, i vilka fall avgörandet ligger hos Kungl. Maj:t.

Den del av riksstatsanslaget till Extra utgifter, som är avsedd att ge läro- anstalterna en möjlighet att möta tillfälliga och oförutsedda utgifter, är av myc- ket begränsad storleksordning (385 000 kronor för budgetåret 1962/63) och för- delas av Kungl. Maj:t på dels vissa enskilda läroanstalter, dels en post som ställes till kanslerns disposition. I fråga om förstnämnda anslagsposter torde kans- lerns beslut nästan undantagslöst innebära bifall till av vederbörande universi- tetsmyndighet framlagt förslag, medan beslut om anslag från den sistnämnda posten självfallet grundas på en särskild angelägenhetsprövning av framförda behov. En förutsättning för denna prövning är självfallet den allmänna överblick över läroanstalternas resurser och behov, som det nuvarande kanslersämbetet får genom sitt petitaarbete och sina ställningstaganden till övriga fördelnings- ärenden. Vid ett genomförande av utredningens i det föregående framlagda för— slag dels rörande petitaarbetets organisation, dels rörande överflyttning till de lokala universitets/högskolestyrelserna av beslutanderätten i fråga om fördel- ningen av vissa anslag, bl. a. materiel- och apparatanslagen, förfaller emellertid denna förutsättning för kanslersämbetets prövning av behoven av medel från anslaget till Extra utgifter. Utredningen föreslår därför, att även beslutsmyndig- heten i fråga om sistnämnda anslag överflyttas från de centrala till de lokala universitetsmyndigheterna.

På enahanda skäl föreslår utredningen, att beslutsmyndigheten i fråga om anslag ur de två äldre statsuniversitetens reservfonder och karolinska institutets allmänna fond överflyttas till den lokala universitetsstyrelsens organ. Nu gäl— lande bestämmelser om att vissa, särskilt betydelsefulla ärenden rörande dessa fonder skall hänskjutas till Kungl. Maj:t för avgörande, synes dock böra bibe- hållas oförändrade. Den centrala universitetsmyndighetens befattning med för— valtningen av fonderna kommer sålunda att begränsas till uppgiften att avgiva yttrande i sådana, fonderna berörande ärenden, vilka skall avgöras av Kungl. Maj:t.

e) Personaladministration

En av universitets/högskolestyrelsernas mest arbetskrävande uppgifter gäller ärenden, som i detta betänkande sammanfattas under benämningen personal— administration. Det är härvidlag främst fråga om dels förordnanden, dels beslut rörande entlediganden, tjänstledigheter och partiell tjänstebefrielse, dels slutligen yttranden eller förslag i dylika ärenden.

Gällande bestämmelser rörande nu ifrågavarande förvaltningsområde har en något olika utformning i de för de skilda Iäroanstaltema gällande statuterna, stadgarna och övriga föreskrifter. Utredningen har icke funnit det vara nödvän- digt att här ge en detaljerad redovisning av innebörden av alla dessa bestäm— melser. I sina huvuddrag innebär emellertid den nuvarande ordningen följande: Högre ordinarie och extra ordinarie tjänster (tjänster i lägst lönegrad A 24) vid universitet och högskolor tillsättes av Kungl. Maj:t efter yttrande av kanslern/ överstyrelsen (motsvarande). I fråga om professors-, laborators— och universitets— lektorstjänster gäller härvidlag, att vederbörande fakultet avger förslag direkt till kanslern, medan de mindre konsistorierna (motsvarande) är förslagsställande myndighet i fråga om övriga här ifrågavarande tjänster. I fråga om vad som kan kallas mellangradstjänsterna (tjänster i lönegradema A 19—A 23) är kanslern/ överstyrelsen tillsättande myndighet och de mindre konsistorierna (motsvarande) eller — i avseende på lärartjänster -— vederbörande fakultetsorgan förslagsstäl- lande myndighet. Beträffande slutligen de flesta övriga tjänster är de mindre konsistorierna (motsvarande) som regel tillsättande myndighet, varvid förslag avges av vederbörande institutionsföreståndare (motsvarande). I fråga om alla sådana tjänster, för vilka någon grad av vetenskaplig meritering erfordras (t. ex. assistent- och amanuenstjänster) torde institutionsföreståndarnas förslag som regel anses böra passera vederbörande fakultet (motsvarande) eller fakultets— dekanus (motsvarande) för yttrande.

I fråga om ett relativt stort antal tjänster gäller emellertid särskilda bestäm- melser, som mer eller mindre avviker från de ovan redovisade huvudreglerna. Som exempel kan nämnas, att tjänster som kliniska lärare tillsättes av kanslern, att e.o. docenttjänster tillsättes av de mindre konsistorierna (motsvarande) samt att tjänst som utländsk lektor och extra universitetslektorsbefattning till— sättes av rektor.

Beträffande entlediganden gäller som regel, att beslutsfunktionen ligger hos samma myndighet, som har att tillsätta ifrågavarande tjänst.

Vad så beträffar ärenden rörande tjänstledigheter gäller i huvudsak, att beslut fattas av rektor, mindre konsistorium (motsvarande) eller av kanslern/översty- relsen beroende på tjänstens art och, i vissa fall, omfattningen av den tjänst— ledighet, varom fråga är. I några fall skall tjänstledighetsärende avgöras av Kungl. Maj:t.

Beslut om förordnande av vikarier meddelas som regel av den myndighet, som har att bevilja tjänstledigheter. Även härutinnan gäller vissa undantagsföre— skrifter; bl.a. förordnar kanslern/överstyrelsen vikarier på professorstjänster i de fall, där ledighet beviljats av Kungl. Maj:t.

För universitetsutredningen framstår det såsom självklart, att de lokala uni— versitets/högskolestyrelserna bör ges en sådan administrativ tyngd, att på dem kan läggas avgörandet av ett mycket stort antal personaladministrativa ären- den. De under senare år genomförda reformerna i riktning mot en allt längre gående decentralisering från de centrala till de lokala universitets/högskolemyn- digheterna av beslutanderätten i personaladministrativa ärenden bör sålunda enligt utredningens mening fullföljas på så sätt, att beslutanderätten i ytterligare ett antal grupper av ärenden överföres från de centrala till de lokala myndig- heterna inom universitets— och högskoleorganisationen.

Som framgår av de i de föregående avsnitten av detta kapitel förda resone— mangen anser utredningen principiellt, att man på de lokala universitets/hög- skolestyrelserna ensamma, oavsett hur de sammansättes, icke bör lägga veten— skapliga bedömningar. Personaladministrativa ärenden, som för sin handläggning fordrar sådana bedömningar, främst bedömningar av vetenskaplig kompetens, bör därför enligt utredningens mening förberedelsevis behandlas antingen på institutionsnivån eller på fakultetsnivån, varvid denna behandling främst skall taga sikte på just ärendets vetenskapliga aspekter, medan styrelseorganens be— handling av samma ärende då kan inskränkas till att omfatta en mera renodlat juridiskt-administrativ bedömning.

En dubbel behandling av personaladministrativa ärenden blir sålunda enligt utredningens mening nödvändig i alla de fall, där ärendet fordrar en bedömning av både vetenskapligt och juridiskt-administrativt slag. Emellertid anser utred- ningen, liksom statskontoret, att man i förenklande syfte bör sträva efter att inskränka antalet instanser, som har att handlägga varje typ av ärenden, till högst två, av vilka den ena svarar för den vetenskapliga och den andra instansen svarar för den juridiskt—administrativa behandlingen av ärendet.

Utifrån dessa mera allmänna ställningstaganden framlägger utredningen föl- jande konkreta förslag.

Beträffande tillsättningsförfarandet i avseende på de ordinarie högre forskar- och lärartjänsterna, professurer och laboraturer samt universitetslcktorat, före-

slår utredningen ingen ändring av nu gällande bestämmelser, som innebär att tjänsterna tillsättes av Kungl. Maj:t efter förslag med visst undantag beträf- fande de tekniska högskolornas universitetslektorat —— av vederbörande fakul— tet/sektion (motsvarande) och yttrande av den centrala universitetsmyndig- heten.

I detta sammanhang vill utredningen tillägga, att bestämmelser rörande för- faringssättet vid tillsättning av ordinarie universitetslektorat enligt utredningens mening bör inarbetas i den nya universitetsstadgan. Därvid bör föreskrivas, att förslag till innehavare av sådana tjänster vid samtliga läroanstalter skall upp- rättas av vederbörande fakultet eller sektion. Det sistnämnda innebär för de tekniska högskolornas del en förändring av gällande ordning, enligt vilken dylikt förslag upprättas av vederbörande kollegienämnd. Denna förändring anser ut- redningen vara motiverad av det ansvar för vetenskapliga bedömningar och för utbildningens innehåll och organisation, som enligt utredningens förslag allmänt skall åvila fakultetsorganen.

Frågan om tillsättningsförfarandet beträffande de högre tjänsterna inom uni— versitetens och högskolornas administration (ordinarie och extra ordinarie tjäns- ter i lägst lönegrad A 24) behandlar utredningen i ett följande kapitel.

I fråga om övriga ordinarie och extra ordinarie tjänster i lägst lönegrad A 24 föreslår utredningen ingen annan ändring av nu gällande tillsättningsordning än den, att beslut om tillsättning av forskardocenttjänster, liksom fallet redan nu är i fråga om docenttjänsterna, bör fattas av den lokala universitets/högskole— styrelsen i stället för som nu av central myndighet.

Beträffande de ordinarie och extra ordinarie tjänster i lönegraderna A 19— A 23, vilka för närvarande tillsättes av kanslern/överstyrelsen, vill utredningen föreslå en uppdelning, så att de av dessa tjänster, Vilka tillhör läroanstalternas administration, tillsättes av universitetskanslersämbetet, medan övriga här ifrå- gavarande tjänster tillsättes av de lokala universitets/högskolestyrelserna. Den grupp av tjänster, rörande vilka tillsättningsbesluten sålunda enligt utredningens förslag skall överföras från kanslern/överstyrelsen till de lokala myndigheterna, omfattar väsentligen dels vissa tjänster inom universitets/högskolebiblioteken, dels vissa tjänster som kvalificerade medhjälpare vid andra vetenskapliga insti— tutioner och inrättningar (bl. a. forskningsingenjörstjänsterna).

Enligt utredningens mening bör även speciallärarbefattningarna vid de tek- niska högskolorna kunna tillsättas av vederbörande högskolas styrelse och icke, som nu, av central universitetsmyndighet. Såsom stöd för sitt förslag härvidlag vill utredningen hänvisa till möjligheten att tillkalla särskilda sakkunniga för bedömningen av de sökandes meriter för dylik befattning.

Gällande särskilda bestämmelser rörande tillsättande av tjänst som director musices föreslår utredningen bli i sak oförändrade överförda till den nya univer- sitetsstadgan.

I fråga om samtliga övriga tjänster vid universiteten och högskolorna föreslår utredningen, att de tillsättes av de lokala universitets/högskolemyndigheterna.

Varje tillsättningsärende, som gäller tjänst för vilken någon grad av veten- skaplig kompetens erfordras, bör —— som framgår av det ovan sagda förbere- delsevis behandlas av antingen fakultetsnivåns eller institutionsnivåns organ. Därvid synes det utredningen vara lämpligast, att —- i den mån ej beträffande vissa tjänster annat särskilt föreskrives förslag till innehavare av tjänster, som är i någon mening institutionsbundna, upprättas inom vederbörande insti- tution, medan förslag till innehavare av andra tjänster upprättas av veder- börande fakultet/sektion. Några formella föreskrifter härutinnan vill utred- ningen dock ej föreslå.

Även i fråga om sådana tjänster, vilka tillsättes av universitets/högskolesty- relsen och rörande vilka ingen vetenskaplig kompetensprövning erfordras, bör förslagen gå direkt från vederbörande institution (motsvarande) till den tillsät- tande myndigheten.

Beträffande entlediganden bör som hittills den regeln gälla, att tillsättande myndighet jämväl fattar beslut rörande entledigande.

Även i fråga om tjänstledighetsärenden är enligt utredningens mening en vidg— ning av de lokala universitets/högskolestyrelsernas beslutsmyndighet motiverad. I fråga om högre tjänster bör sålunda gällande bestämmelser om att tjänstledig- het i vissa fall beviljas av kanslern/överstyrelsen kunna slopas och de lokala universitetsstyrelserna sålunda ges rätt att bevilja dylik tjänsteman tjänste- man i lägst lönegrad A 24 tjänstledighet under högst sex månader under ett och samma kalenderår.

Även beträffande mellangradstjänsterna föreslår utredningen, att den centrala universitetsmyndighetens befattning i vissa fall med ärenden rörande tjänst- ledighet slopas och de lokala universitetsstyrelserna således ges möjlighet att för sådan tjänsteman (tjänsteman i någon av lönegraderna A 19—A 23) besluta om tjänstledighet även för längre tid. Motsvarande synes böra gälla beträffande de tekniska högskolornas speciallärare, i fråga om vilka överstyrelsen nu har att fatta beslut, därest tjänstledighetsansökan avser längre tid än 30 dagar.

Gällande bestämmelser om beslutande myndighet i ärenden rörande lön i vissa fall under tjänstledighet bör enligt utredningens mening oförändrade över— föras till den nya universitetsstadgan.

Beslut rörande partiell tjänstebefrielse (s.k. sabbatstermin) för innehavare av e.o. docent- och forskardocenttjänster bör enligt utredningens mening i fram- tiden kunna fattas av de lokala universitets/högskolemyndigheterna och ej, som nu, av den centrala myndigheten. Motsvarande bör gälla den typ av ären— den, som gäller förordnande för längre tid än sex är på e. o. docenttjänst.

Ytterligare ett par mera speciella ärenden av personaladministrativ natur vill utredningen behandla i detta sammanhang.

I vissa fall gäller, att särskilt tillstånd måste inhämtas av kanslern rörande rätt att vara bosatt utom universitetsorten. Beslut i dylika ärenden bör enligt utredningens mening kunna fattas av de lokala universitets/högskolemyndig- heterna.

Meddelande av docentförordnande (docentkompetens) medför inga som helst förpliktelser från statsverkets sida gentemot den förordnade. Beslut rörande dy— likt förordnande fattas nu av kanslern/överstyrelsen efter förslag av veder- börande fakultet (motsvarande). Enligt utredningens mening bör beslutanderät— ten rörande sådana förordnanden utan olägenhet kunna decentraliseras till de lokala myndigheterna. Eftersom ärendet till sin natur är en rent vetenskaplig bedömningsfråga, synes besluten böra fattas, icke av de lokala styrelseorganen utan av vederbörande fakultet (motsvarande).

Vad slutligen beträffar handläggningen av ärenden rörande vikarieförordnan- den förordar utredningen ett bibehållande av gällande regel om att den myndig— het, som beviljar tjänstledighet, jämväl skall ha att förordna vikarie. I de fall där ledighet beviljas av Kungl. Maj:t (ledighet för mer än sex månader för högre tjänsteman), bör enligt utredningens mening vikarie kunna förordnas av den lokala universitets/högskolestyrelsen och ej som enligt nu gällande ordning av central myndighet.

Utredningen vill i detta sammanhang allmänt erinra om de möjligheter, som generellt föreligger att anföra besvär över myndighets beslut i ärenden av de slag, som här behandlats. De förändringar i fråga om behandlingsordningen för de personaladministrativa ärendena inom universitets- och högskoleväsendet, som utredningen här föreslagit, synes med hänsyn härtill knappast kunna väcka betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt.

Utredningens förslag ansluter sig väsentligen till de förslag, som statskontoret framlagt. Den främsta avvikelsen från statskontorets förslag gäller tillsättningen av tjänster i mellangraderna inom läroanstalternas centrala administration. Denna avvikelse får i sin tur ses mot bakgrund av de skiljaktigheter, som råder mellan utredningens förslag å ena sidan och statskontorets å den andra beträf— fande konstruktionen av den lokala universitets/högskolestyrelsen.

Till sist vill utredningen framhålla, att de lokala universitets/högskolestyrelser- nas ansvar för och arbete med de personaladministrativa ärendena kommer att växa icke blott som en följd av utredningens i detta avsnitt framlagda förslag utan även — och med säkerhet i än högre grad -— som en följd av de i andra kapitlet framlagda förslagen rörande förvaltningen av sådana utifrån givna anslag, som gäller finansiering av inom de högre läroanstalternas institutio— ner bedrivet forskningsarbete. Härvidlag föreslår utredningen, att alla dylika anslag skall förvaltas av läroanstalternas styrelser och att all med anlitande av medel ur dylika anslag anställd personal formellt skall anställas av läroanstal— ternas styrelser. Härav följer, att sistnämnda myndigheter beträffande personal av här avsett slag måste fatta beslut även rörande t. ex. tjänstledighet, förord- nande av vikarier, semester och entledigande i samma ordning som i fråga om den personal, som tillhör vederbörande institutioners fasta personalorganisation. Därtill kommer, att de lokala läroanstalternas styrelser, då det gäller med dylika anslagsmedel avlönad personal, i många fall torde få att fatta beslut även rörande tjänstgörings- och avlöningsvillkoren.

De lokala universitets/högskoleförvaltningarnas administrativa resurser måste självfallet avpassas med hänsyn till denna, i flera fall betydande ökning av den personaladministrativa arbetsbördan.

f) Ekonomisk förvaltning

Av i det föregående givna redogörelser framgår, att den lokala universitets/hög- skolestyrelsens organ i fråga om samtliga läroanstalter har ett i huvudsak själv- ständigt ansvar för läroanstaltemas ekonomiska förvaltning.

Detta ansvar innefattar främst följande ting: (1) Ansvaret för att anslagna medel användes för därmed avsedda ändamål; (2) ansvaret för utbetalningar och uppbörd samt för bokföring och redovisning; (3) ansvaret för tillämpningen av allmänna avlöningsreglementets bestämmelser rörande bl. a. inplacering i löne- grad och löneklass, semesterrätt, löneavdrag, sjukvårdsförmåner och avgifter till den allmänna försäkringen; (43) ansvaret för vården av läroanstaltens lösa egen— dom; (5) ansvaret för förvaltningen av åt läroanstalten givna eller anförtrodda fondmedel; samt —- endast beträffande universiteten i Uppsala och Lund (6) ansvaret för vården av läroanstaltens fastigheter och byggnader.

Vid universitetsutredningens överväganden har det varit ställt utom diskus— sion, att ansvaret för den ekonomiska förvaltningen alltjämt skall åvila den lokala universitets/högskolestyrelsen såsom en av dennas huvuduppgifter.

Frågorna om organisationen för byggnadsplanering, byggenskap och fastig- i hetsförvaltning inom de akademiska läroanstalternas verksamhetsområde har utretts respektive utredes av 1960 års byggnadsstyrelseutredning och utred- ningen om universitetens egendomsförvaltning. Med hänsyn härtill har univer- sitetsutredningen avstått från att behandla dessa spörsmål. I fråga om bygg— nadsstyrelsens organisation och dess befattning med byggnadsplanering och byggenskap för universitetens och de vetenskapliga högskolornas räkning har beslut fattats vid 1962 års riksdag. I fråga om egendomsförvaltningen har utred— ningen —— i avvaktan på förslag från de särskilda sakkunniga funnit sig böra utgå från nu gällande bestämmelser, innebärande att universiteten i Uppsala och Lund själva förvaltar delfonder av statens allmänna fastighetsfond, medan övriga läroanstalters fastigheter förvaltas genom byggnadsstyrelsens försorg, samt att för Uppsala universitets del en särskild organisation är erforderlig för förvaltningen av universitetets jordbruks- och skogsegendomar. i

Vad beträffar universitets/högskolestyrelsernas befattning i övrigt med läro— f anstalternas ekonomiska förvaltning har utredningen kommit till den uppfatt- ! ningen, att styrelseorganens ekonomiska ansvarsområde i vissa betydelsefulla hänseenden bör vidgas, att den ekonomiska förvaltningen i högre grad än nu är fallet bör koncentreras till varje läroanstalts centrala förvaltning samt att univer- sitets/högskolestyrelserna bör ges resurser för en aktivt planerande verksamhet inom den ekonomiska förvaltningens ram.

Med vidgningen av de lokala universitets/högskolestyrelsernas ekonomiska ansvarsområde avses främst de i andra kapitlet framlagda förslagen om över— förande till läroanstalternas förvaltning av alla utifrån givna anslag — främst rådsanslagen som är avsedda för finansiering av inom läroanstalternas insti- tutioner bedrivet forskningsarbete. Vid vissa läroanstalter — främst vid tekniska högskolan i Stockholm —— är den sålunda föreslagna ordningen redan nu i det väsentliga genomförd; i fråga om andra läroanstalter däremot, främst universi- teten och karolinska institutet, innebär förslaget en högst betydande ökning av den lokala universitets/högskoleförvaltningens arbetsuppgifter. Främst gäller detta kassarörelse och bokföring samt de personaladministrativa uppgifterna.

Även i fråga om den ekonomiska förvaltningens starkare koncentration till den centrala förvaltningsorganisationen inom varje enskild läroanstalt har ut— redningen i andra kapitlet framlagt och motiverat vissa förslag. Utredningen har sålunda föreslagit ett system, innebärande att alla utbetalningar efter attest av vederbörande institutionsföreståndare eller anslagsmottagare göres av läroanstal— tens kassa. Vederbörande erhåller därvid regelbundet, t. ex. kvartalsvis, eller på särskild begäran kontoutdrag utvisande belastningen på vederbörande anslags- post. Härigenom befrias institutionerna och forskarna i princip från all kassa- rörelse och deras bokföringsarbete kan inskränkas till förandet av enkla an— teckningar rörande gjorda beställningar.

Utredningen har vidare i andra kapitlet föreslagit, att de enskilda läroanstal— ternas ekonomiförvaltningar ges vidgade resurser i syfte att sätta dem i stånd att vara institutionerna och forskarna behjälpliga vid upphandlingen av för forskningen och undervisningen erforderlig utrustning.

Emellertid står det klart, att den förordade utbyggnaden av inköpsverksam— heten vid de enskilda läroanstalterna förutsätter en förstärkning av dessas eko- nomiska förvaltningsorganisation. Därtill kommer, att man enligt utredningens mening måste räkna med att framför allt den experimentella forskningens ut— veckling fordrar upprättande av för forskningen inom flera vetenskapsgrenar gemensamma serviceinstitutioner, i princip sålunda institutioner av det slag, som av ålder representeras av universitetsbiblioteken. Det kan härvidlag bli fråga om gemensamma verkstäder, gemensamma djurstallar, gemensamma skriv— och räknecentraler etc. Det kan sannolikt även komma att röra sig om gemen- sam apparatur för vetenskapliga ändamål, eventuellt sammanförd till en anlägg- ning av institutionskaraktär med särskild personal och särskilda lokaler. I den mån icke, som i det sist skisserade fallet torde vara naturligt, en organisation av här ifrågavarande slag ställes under förvaltning av särskild föreståndare, torde den böra ingå som en serviceavdelning inom den för läroanstalten gemensamma förvaltningsorganisationen. En dylik administrativ koncentration av för gemen- samt bruk avsedda resurser finns som tidigare antytts — redan inom den nuvarande universitets- och högskoleorganisationen (universitets— och högskole- biblioteken; tekniska högskolans i Stockholm värme— och kraftcentral respektive

Chalmers kraftcentral) och det blir enligt utredningens mening nödvändigt att gå vidare på denna väg.

De växande kostnaderna för universitets— och högskoleväsendet och de allt större materiella värden, som detta har att förvalta, motiverar enligt utred- ningens mening, att universitetens och högskolornas ekonomiska förvaltnings— organisation får sina uppgifter vidgade även såtillvida, att däri inbegripes icke blott förvaltning i ordets mera begränsade mening utan även en aktivt plane- rande verksamhet. De lokala universitets/högskolestyrelserna bör sålunda enligt utredningens mening ha som en av sina huvuduppgifter att noggrant följa kost- nadsutvecklingen för läroanstaltens skilda verksamhetsgrenar och att på grund- val aV gjorda erfarenheter vidtaga eller föreslå sådana organisatoriska föränd- ringar, varigenom de till läroanstaltens förfogande stående personella och mate— riella hjälpresurserna kommer till effektivast möjliga användning. Universitets/ högskolestyrelsen bör, med andra ord sagt, ha som en huvuduppgift att fort- löpande rationalisera den ekonomiska och administrativa verksamheten.

g) Utbildningsorganisationens administration

De lokala universitetsmyndigheternas befattning med utbildningsorganisationens administration omfattar för närvarande främst personaladministrativa uppgifter i avseende på den undervisande personalen. Därjämte står inom ramen för universitetens centrala kanslier viss sekretariatspersonal till utbildningsorganisa- tionens förfogande. I övrigt ligger ansvaret för utbildningens såväl innehåll som organisation inom de enskilda läroanstalterna på dessas fakulteter. Det är så- lunda fakulteterna, som har att utarbeta och till kanslern vidarebefordra förslag till de studie-, undervisnings- och organisationsplaner (motsvarande), genom vilka den akademiska utbildningens innehåll och organisation regleras.

Vid fackhögskolorna ligger förhållandena härvidlag i viss mån annorlunda till än vid universiteten. Detta sammanhänger emellertid med det förhållandet, att var och en av dessa högskolor formellt har ställning av en enda, såsom fristående läroanstalt organiserad fakultet, varvid vad som här benämnes fakultets- res- pektive konsistoriefunktionerna i betydande utsträckning handhas av samma organ. Detta gäller även de tekniska högskolorna, trots att utbildningen där till såväl innehåll som organisation differentierats inom avdelningar, som i viss mån har karaktär av fakulteter.

Emellertid har även i universitetsorganisationen varje läroanstalts högsta led- ning en allmän tillsyn över undervisningen, studieförhållandena och den under- visande personalen. Rektor och konsistorium kan med stöd av denna tillsyns— skyldighet infordra upplysningar och påkalla åtgärder, därest sådant ingripande befinnes erforderligt. I praktiken torde gällande föreskrifter tolkas så, att åtgär— der från universitetsledningens sida aktualiseras endast då formlig framställning härom göres, vanligen då från student- eller studentkårshåll. De konsistoriala

myndigheternas befattning med universitetets utbildande verksamhet kan så- lunda —- liksom deras befattning med den forskande verksamheten —— i den nu- varande universitetsorganisationen sägas falla in under uppgiftsrubriken »allmän tillsyn och vård».

I ett föregående kapitel har utredningen förordat, att fakulteternas (motsva- rande) ansvar för den akademiska utbildningens innehåll och organisation be- varas såsom en av huvudprinciperna för universitets/högskoleväsendets organi- sation. Såtillvida innebär utredningens förslag sålunda ingen ändring av univer- sitets/högskolestyrelsernas uppgifter i avseende på den utbildande verksam- heten.

De bctydande samhälleliga och privata investeringar, som göres i akademisk utbildning, liksom den akademiska utbildningsorganisationens betydelse för ut- vecklingen inom snart sagt alla grenar av näringsliv och samhällelig verksamhet motiverar emellertid enligt utredningens mening en hög grad av fasthet i den akademiska utbildningens administration. Likaså måste krävas, att utbild- ningens innehåll fortlöpande anpassas både till forskningens utveckling och till arbetsmarknadens behov, att den kvantitativa utbyggnaden av enskilda utbild- ningslinjer fullföljes och att undervisningsorganisation och kursfordringar anpas- sas med hänsyn till av statsmakterna angivna riktpunkter i avseende på exa- mensfrekvens och studietidens längd. Det är här fråga om uppgifter av blandat administrativt och akademiskt slag, som för sin lösning fordrar ett kontinuerligt samarbete mellan universitetsadministrationen å ena sidan och fakultetsorganen å den andra.

Med hänsyn härtill föreslår utredningen, att såväl de centrala som de lokala universitets/högskolemyndigheterna ges ett mera aktivt administrativt ansvar för utbildningsorganisationen än fallet är enligt nu gällande ordning. Som fram- går av utredningens flerstädes i det föregående förda resonemang bör fakulte- terna och deras ledamöter enligt utredningens mening såvitt möjligt befrias från uppgifter av rent administrativt slag. Det administrativa ansvaret för utbild- ningsorganisationen måste därför på lokalplanet läggas på universitets/högskole- styrelsens organ.

Under hänvisning till det här anförda föreslår universitetsutredningen, att de lokala universitets/högskolestyrelsernas allmänna tillsynsuppgift i avseende på utbildningsorganisationen preciseras till att omfatta följande ting: (1) Skyldighet att verka för ett gott samarbete i alla frågor rörande utbildningens innehåll och organisation dels mellan universitetets/högskolans lärare och studenter, dels mellan fakulteterna/sektionerna och deras utbildningsnämnder å ena sidan och utbildningsråden å den andra; (2) skyldighet att med uppmärksamhet följa utvecklingen i avseende på studieresultat och studietidens längd såväl inom enskilda ämnen som för hela examina och rätt att, då så befinnes erforderligt, hos fakultet eller sektion påfordra förslag till erforderliga ändringar i kursford- ringar och undervisningsorganisation; samt (3) skyldighet att vara fakulteterna/

sektionerna behjälpliga vid planläggningen av utbildningsorganisationens ut- byggnad.

Utredningen vill understryka, att detta förslag icke syftar till att minska fakulteternas/sektionernas ansvar. Initiativrätten härutinnan liksom överhuvud- taget ansvaret för den akademiska utbildningens innehåll och organisation bör enligt utredningens mening alltjämt ligga hos fakulteter och sektioner och därvid begränsas endast genom av Kungl. Maj :t i examensstadgorna (motsva- rande) meddelade föreskrifter. Vad de lokala, liksom de centrala, universitets/ högskolemyndigheterna enligt utredningens här framlagda förslag skall vara skyldiga göra, är att bistå fakulteterna med utredningsresurser, att främja samarbetet med studenter och avnämare, att följa utvecklingen och — i sista hand — att hos fakulteterna/sektionerna påfordra förslag till åtgärder för av— hjälpande av konstaterade brister i utbildningsorganisationen.

h) Intagning av nya studerande m.m.

Vissa av de lokala högskolemyndigheterna har för närvarande uppgiften att med tillämpning av särskilda av överordnad myndighet eller av Kungl. Maj:t med- delade föreskrifter besluta om intagning av nya studerande till högskolorna. Detta gäller dels de tekniska högskolorna, dels farmaceutiska institutet och de tre högskolorna under jordbruksdepartementet.

I fråga om intagningen av studerande till medicinska och odontologiska stu— dier gäller, att beslut härom fattas av universitetskanslern, som därvid också beslutar rörande till vilken av de medicinska respektive odontologiska läro- anstalterna varje intagen studerande skall hänvisas. Beträffande intagningen till civilekonomutbildning fattas motsvarande beslut av en särskild antagnings— nämnd.

Intagningen till de, numera tre, tekniska högskolorna kompliceras i icke ringa grad av det förhållandet, att varje inträdessökande har rätt att inge ansökan till mer än en av högskolorna. Av naturliga skäl begagnar sig ett mycket stort antal av de sökande av denna möjlighet. Därtill kommer, att en och samma sökande kan ansöka om inträde för utbildning inom flera avdelningar, varvid han har att ange den ordning, i vilken han vill ifrågakomma för utbildning vid var och en av dessa.

Den i gällande intagningsordning stadfästa valfriheten för de inträdessökande i avseende på val av studieort och val av avdelning finner utredningen vara värdefull. Det som en följd härav med nödvändighet komplicerade arbetet med själva intagningen kompliceras emellertid ytterligare om två1 högskolemyndig— heter samtidigt skall förrätta intagning av i stor utsträckning identiska sökande. I 1963 års statsverksproposition föreslås, att medel anvisas under överstyrelsens omkostnadsanslag för en centraliserad intagning av studerande till de tekniska högskolorna.

1 Intagningen till tekniska högskolan i Lund har handhafts av tekniska högskolan i Stockholm.

Det beträffande medicinska och odontologiska studier sedan länge tillämpade systemet med central intagning har såvitt utredningen kunnat utröna fungerat fullt tillfredsställande.

Universitetsutredningen förordar, att beslutsmyndigheten rörande intagning till de tekniska högskolorna helt överföres från de lokala till de centrala myndig- heterna.

Beträffande övriga högskolor, som nu har att lokalt förrätta intagning av nya studerande, ligger saken annorlunda till, eftersom en enda högskola finns av vartdera slaget. Å andra sidan torde det förekomma, att samma sökande anmäler sig för inträde vid t.ex. såväl farmaceutiska institutet som tandläkarhögskola. För sådana fall vore enligt utredningens mening en central och samtidig bearbet- ning av samtliga ansökningshandlingar värdefull. Utredningen föreslår därför, att även beslutsmyndigheten beträffande intagning av nya studerande för far- maceutisk utbildning överflyttas till central myndighet.

Här anförda skäl till förmån för central intagning har i och för sig giltighet även i fråga om intagningen av studerande för civilekonomutbildning. Gällande ordning, som innebär att intagningen förrättas av en särskild antagningsnämnd, är emellertid tillkommen genom ett helt nyligen träffat avtal mellan berörda parter. Med hänsyn härtill avstår utredningen från att framlägga ett konkret förslag rörande ändring av denna ordning.

Även vid de i princip ospärrade filosofiska fakulteterna förekommer en antals- mässig begränsning av intagningen till undervisningen i vissa ämnen, främst laborationsämnena. Beslut rörande vilka av de inträdessökande, som skall beredas undervisning, torde härvidlag fattas av vederbörande institutionsföre— ståndare.

Beslut av det slag det här rör sig om är otvivelaktigt av stor betydelse för den inträdessökande. Frågan om beslutsförfarandet saknar således ej rättssäkerhets— aspekter. Det är därför angeläget, att själva intagningsförfarandet ges en formell reglering. Därtill kommer, att intagningen av studerande vid vissa institutioner utgör en icke helt obetydlig administrativ arbetsbelastning för institutionernas vetenskapliga personal.

Med hänsyn till här anförda förhållanden föreslår utredningen, att intagningen av studerande till de filosofiska fakulteternas spärrade ämnen överflyttas till de administrativa myndigheterna. I den mån det konstateras, att antalet utbild— ningsplatscr i ett ämne vid ett universitet ej utnyttjas, medan på andra håll alla sökande till samma ämne ej kan beredas plats, synes den centrala myndigheten böra övertaga intagningen. Detsamma synes böra gälla, då sökande i någon större utsträckning samtidigt anmäler sig för inträde vid flera läroanstalters institutioner i ett och samma ämne. Eljest synes intagningen till de filosofiska fakulteternas spärrade institutioner böra göras av den lokala myndigheten. Det bör vidare enligt utredningens mening stå lokal universitetsmyndighet fritt att delegera beslutanderätten i nu ifrågavarande ärenden till, förslagsvis, utbild- ningsnämnd.

Huvudsakligen som en följd av det förhållandet att tidpunkten för hösttermi- nens början är olika vid olika slag av läroanstalter, tillämpas för närvarande olika ansökningstider för olika slag av utbildningslinjer, varför även intagnings- besluten meddelas vid skilda tidpunkter. Detta medför olägenheter, som särskilt under senare år gjort sig starkt kännbara, i det att många studerande i avvak- tan på besked om intagning vid t. ex. teknisk högskola skriver in sig vid t. ex. matematisk-naturvetenskaplig fakultet, för att sedan efter någon månads studier där flytta över till teknisk högskola, kanske på annan ort. Bl. a. i syfte att un- danröja de här antydda olägenheterna för såväl läroanstalterna som de stude- rande vill utredningen föreslå ett förenhetligande av tidpunkterna för termins början. I utkastet till universitetsstadga har utredningen emellertid ej fixerat dessa tidpunkter, emedan ändringar härutinnan föranleder ändringar jämväl i gällande bestämmelser rörande årets fördelning på termins- och ferietid samt rörande rätt att inställa undervisningen för examination och i samband med vissa helger. Dessa bestämmelser har i gällande statuter och stadgar en något olika utformning, varför dessa förhållanden enligt utredningens mening bör regleras av Kungl. Maj:t i särskild ordning och efter erforderliga överläggningar med berörda myndigheter och andra.

Utredningen vill i detta sammanhang särskilt nämna, att önskemålet om ett förenhetligande av terminsindelningen och tidpunkterna för terminernas början även framförts från studenthåll. Sålunda har Sveriges Kristliga Studentrörelse, Sveriges Fria Kristliga Studentförening, Sveriges Evangeliska Student- och Gym- nasiströrelse, Sveriges Liberala Studentförbund och Sveriges Studerande Ung- doms Helnykterhetsförbund i skrivelse till utredningen den 2 april 1962 under- strukit de olägenheter, som nuvarande ordning medför för studentföreningarnas verksamhet. I anledning av denna framställning har Sveriges Förenade Student- kårer i skrivelse till utredningen den 17 april 1962 framhållit önskvärdheten av att höst- och värterminerna får samma längd och understrukit att terminsindel- ningen i princip bör vara enhetlig för alla högre läroanstalter.

Enligt utredningens mening bör under alla omständigheter ansöknings- och intagningsförfarandet för skilda slag av spärrade utbildningslinjer tidsmässigt samordnas.

Frågan om beslutanderätten i avseende på grunderna för urvalet av inträdes- sökande till spärrade utbildningslinjer behandlar utredningen i ett följande kapitel.

2. Universitetslhögskolestyrelsens organisation

a) Allmänna synpunkter

Den lokala universitets/högskolestyrelsens arbetsuppgifter enligt utredningens i föregående avsnitt av detta kapitel framlagda förslag kan sammanfattas sålunda.

Universitets/högskolestyrelsen skall _ liksom hittills — ha allmän tillsyn och vård om läroanstaltens alla angelägenheter, de vetenskapliga lika väl som de

ekonomiska och allmänt administrativa. Den skall vidare svara för läroanstaltens hela ekonomiska förvaltning. Denna förvaltning skall därvid innefatta såväl penningförvaltning som vården om all läroanstaltens lösa egendom; den skall vidare innefatta förvaltningen av såväl på riksstaten åt läroanstalten anvisade medel som anförtrodda donationer och alla för finansiering av forskningsarbete vid läroanstaltens institutioner av forskningsråd och andra särskilt anslagna medel. Den ekonomiska förvaltningen skall enligt utredningens mening vidare innefatta en aktiv planering med sikte på en fortlöpande effektivisering av ut- nyttjandet av forskningens och utbildningens hjälpresurser. Den skall därjämte omfatta den direkta ledningen av viss för läroanstalten gemensam serviceverk- samhet.

På den lokala universitets/högskolestyrelsens organ skall vidare ankomma att träffa avgörandet eller framlägga förslag i alla administrativa ärenden — främst vissa fördelningsärenden samt de personaladministrativa ärendena — som icke är av rent vetenskaplig art.

Utredningen föreslår vidare, att på. universitets/högskolestyrelsen skall an— komma ansvaret för utbildningsorganisationens administration. Slutligen skall enligt utredningens förslag universitets/högskolestyrelsen följa fakulteternas pla— neringsarbete för utbyggnaden av forskningens och utbildningsorganisationens resurser, och den skall i anslutning härtill själv svara för planeringsarbetet för utbyggnaden av de för läroanstalten gemensamma anläggningarna och verksam- hetsgrenarna.

Däremot skall enligt förslaget den lokala universitets/högskolestyrelsens organ befrias från alla rent vetenskapliga bedömningar; däribland från skyldigheten att själva taga ställning till och mot varandra väga de enskilda fakulteternas förslag till utbyggnad av forskningens och utbildningens resurser.

Den lokala universitets/högskolestyrelsens uppgifter blir sålunda vid genom- förande av utredningens här framlagda förslag av avsevärt mera renodlat admi- nistrativ art än de är för närvarande.

Detta har varit utgångspunkten för utredningens överväganden beträffande univelrsitets/högskolestyrelsens organisation.

Självfallet blir, med denna utgångspunkt för övervägandena, den närmast till hands liggande slutsatsen den, att den lokala styrelsen för de akademiska läro— anstalterna bör anförtros rent administrativa organ med en sammansättning och en ställning i organisatoriskt hänseende av i princip samma slag, som eljest är vanlig inom den offentliga förvaltningen. Huvudalternativen skulle då bli antingen en av Kungl. Maj:t utsedd kollegial styrelse eller en av Kungl. Maj:t utsedd chef eller en kombination av dessa båda möjligheter.

Till förmån för en lösning av organisationsfrågan efter dessa riktlinjer talar främst det förhållandet, att universitets/högskolestyrelsernas liksom andra för- valtningsmyndigheters verksamhet i mycket stor utsträckning kommer att bestå i att tolka och tillämpa av Kungl. lXIajzt givna författningar och i att förvalta och vårda av samhället för universitetens och högskolornas verksamhet anvisade

resurser. Icke minst med hänsyn till storleksordningen av dessa resurser, den hastighet med vilken universitets/högskoleorganisationen måste expandera samt forskningens och den akademiska utbildningens betydelse för samhällets all- männa utveckling är det i och för sig naturligt, om man för den lokala admi- nistrationen av ett universitet eller en vetenskaplig högskola vill kunna lita till förvaltningsorgan av de slag, som man funnit vara de mest effektiva för admi— nistrationen av offentlig verksamhet överhuvudtaget.

Å andra sidan vill universitetsutredningen för sin del starkt stryka under, att den allmänna tillsyn och vård om en akademisk läroanstalts alla angelägenheter, som måste vara en av universitets/högskolestyrelsens huvuduppgifter, gäller en verksamhet med i vissa och väsentliga hänseenden mycket särpräglade arbets- betingelser. I första kapitlet har utredningen utförligt redovisat de speciella krav, som enligt utredningens mening, främst med hänsyn till forskningen, måste stäl— las på universitetsorganisationens uppbyggnad och administration. Utredningen har därvid särskilt framhållit, att av principen om universitetsforskningens frihet i valet av forskningsobjekt och forskningsmetod följer, att universitetsorganisa- tionen i mycket måste byggas på förutsättningen av ett ömsesidigt förtroende- förhållande mellan samhället och forskarna. .Professors- och laboratorstjänster tillsättes efter prövning uteslutande av vederbörandes vetenskapliga kompetens och skicklighet, en prövning som väsentligen är anförtrodd forskarna själva. Staten ställer så erforderliga resurser till förfogande för det forskningsarbete, som dessa befattningshavare väljer att bedriva.

Den här skisserade situationen med å ena sidan kravet på administrativ effek- tivitet och å andra sidan nödvändigheten av ett förtroendeförhållande mellan förvaltningen och forskarna är otvivelaktigt en av de betydelsefullaste kompo— nenterna i den problematik, som detta betänkande behandlar. Situationen torde vara ofrånkomlig, hur man än löser organisationsproblemet. Den bästa lösningen är därför den, genom vilken det väsentliga i båda intressena tillgodoses. Samma situation föreligger vidare på alla organisationsnivåerna inom universitets- och högskoleväsendet. Avvägningen på en nivå är därför endast ett av leden i en samlad avvägning och måste bedömas med hänsyn härtill.

I fråga om konsistorienivåns organisation har universitetsutredningen för sin del stannat för följande förslag: Styrelsen av varje akademisk läroanstalt anför- tros ett konsistorium bestående av fakulteternas och sektionernas dekaner jämte läroanstaltens av de ordinarie akademiska lärarna valde rektor. Såsom ledamot av detta konsistorium ingår därjämte en av Kungl. Maj:t utsedd chefstjänsteman, vid de stora förvaltningarna benämnd universitets-råd, vilken under konsistoriet fungerar som chef för den samlade universitets/högskoleförvaltningen. Univer— sitets/högskoleförvaltningen föreslås innefatta all för universitetet/högskolan ge- mensam administrativ personal och sålunda närmast motsvara vad som nu vid universiteten benämnes kansli och drätselverk; däremot icke institutionerna och ej heller universitets/högskolebiblioteken, vilka föreslås lyda direkt under kon- sistoriet.

Överbibliotekarie föreslås få ställning som förvaltningschef och, i biblioteks- frågor, ledamot av konsistoriet.

För att möjliggöra en smidig handläggning av löpande ärenden föreslås dels inrättande i formell mening av ett rektorsämbete, bestående av rektor och uni- versitetsrådet, dels införande av rätt för konsistoriet att till rektorsämbetet eller till förvaltningschef delegera beslutanderätten i visst ärende eller viss grupp av ärenden.

Huvudsakligen i syfte att inom den lokala förvaltningsorganisationen få ett tillräckligt underlag för specialiserade funktioner föreslås Göteborgs universitet och Chalmers tekniska högskola få en gemensam förualtningsorganisation. Där- utöver föreslås viss förvaltningsgemenskap även mellan dels Stockholms univer- sitet, det ombildade karolinska institutet och tekniska högskolan i Stockholm, dels Lunds universitet och tekniska högskolan i Lund.

Efter denna sammanfattande redovisning av huvudpunkterna i utredningens förslag övergår utredningen till att var för sig behandla de tre huvudkomponen- terna i den föreslagna styrelseorganisationen konsistoriet, rektor och univer- sitetsrådet. Frågan om universitetsförvaltningens närmare organisation behand- las i åttonde kapitlet.

Utredningen vill i detta sammanhang beträffande företagsnämmisorganisatio— nen vid universitet och högskolor endast allmänt understryka, att personal- organisationens tillväxt av naturliga skäl kommer att accentuera behovet av intern information, intern utbildning och personalkurativa insatser. Initiativ bör t.ex. kunna tagas beträffande inrättande av tjänster för personalkonsulenter. Samtidigt vill utredningen också framhålla, att den är medveten om att perso- nalsynpunkter måste beaktas i samband med utarbetandet av byggnadsprogram för nya institutioner.

Erfarenheterna av nämndverksamheten har hitintills varit övervägande posi- tiva och mycket pekar på att liksom hittills en nämnd för varje universitet är en lämplig modell. Där så bedömes lämpligt kan denna nämnd sedan kompletteras med avdelningskommittéer/ombud t. ex. med en avdelningskommitté för en institution. Därigenom vinnes bl. a., att de olika frågorna kommer att behandlas av de närmast berörda personerna. Denna nämndorganisation bör i sin tur kunna kompletteras med en central nämnd för hela området, vilken bör ligga antingen i ecklesiastikdepartementet eller hos den centrala universitets/högskole- myndigheten.

Företagsnämndernas organisation och verksamhet skall emellertid regleras genom överenskommelser mellan parterna och utredningen har här endast velat peka på några av företagsnämndernas uppgifter vid universitet och högskolor.

b) Konsistoriet

I den nuvarande organisationen utövas varje universitets styrelse av tre i viss utsträckning parallellställda kollegiala organ —- det större konsistoriet, det

mindre konsistoriet och drätselnämnden. En motsvarande uppdelning på i viss mån parallella organ återfinnes vid karolinska institutet och tandläkarhögsko— lorna; däremot icke vid de tekniska högskolorna och ej heller vid handelshög- skolan i Göteborg. Vid sidan av de kollegiala församlingarna har vid samtliga läroanstalter dessas rektorer självständig del i läroanstalternas styrelse.

Utredningen uppfattar tredelningen av universitetens kollegiala organ som huvudsakligen historiskt betingad. De mindre konsistorierna har utvecklat sig från att väsentligen ha fungerat som beredningsorgan åt de större konsistorierna till att nu utöva den egentliga styrelsen i alla löpande ärenden, som ej tillhör den ekonomiska förvaltningen. Drätselnämnderna utövar på motsvarande sätt den ekonomiska styrelsen, medan de större konsistorierna huvudsakligen fungerar som ett slags representantskap vid handläggning av principiellt betydelsefulla ärenden. Uppdelningen på drätselnämnd och mindre konsistorium får i sin tur ses mot bakgrund av det förhållandet, att uppdraget att tjänstgöra som dekanus och därmed som ledamot av det mindre konsistoriet tidigare cirkulerade bland fakulteternas ledamöter i ordning efter fullmaktsdatum och att tjänstgörings- tiden för varje dekanus då var ett år. Den härav följande bristen på kontinuitet i de mindre konsistoriernas sammansättning gjorde dessa mindre lämpade för uppgiften att ansvara för bl.a. den fondförvaltning, som förr utgjorde rygg— raden i universitetens ekonomi. Sedan man numera övergått till systemet med för tre år i sänder valda dekaner, har motiveringen för denna uppdelning i varje fall avsevärt försvagats.

Enligt utredningens mening talar övervägande både principiella och praktiska skäl för att styrelsen för ett universitet eller en högskola anförtros ett enda kolle- gialt organ. Genom att ledamöterna av en sådan församling får del i ansvaret för handläggningen av såväl de ekonomiska som de administrativa ärendena, bör enligt utredningens mening hela styrelseorganisationen vinna i styrka. Som en följd av den här föreslagna förstärkningen av dekanernas ställning kan man vidare förvänta, att dekanernas verkliga tjänstgöringstid kommer att ej ovä- sentligt förlängas. En kollegial församling sammansatt av dekanerna synes därför utan betänkligheter i avseende på kontinuiteten i dess sammansättning kunna ;' anförtros även den ekonomiska förvaltningen. Genom en sammanslagning av de nuvarande församlingarna till ett enda konsistorium vinner vidare universitets- organisationen som helhet i överskådlighet. Därjämte gör man en icke obetydlig rationaliseringsvinst inom själva kansliorganisationen.

Under hänvisning till det här anförda föreslår universitetsutredningen, att styrelsen för varje enskild akademisk läroanstalt anförtros ett enda kollegialt organ, benämnt konsistoriet.

I avseende på konsistoriets sammansättning vill utredningen först erinra om att det avgörande skälet för att lägga den lokala universitets/högskolestyrelsen hos en huvudsakligen akademiskt sammansatt församling, såsom utredningen ser saken, är nödvändigheten av ett gott förtroendeförhållande mellan universi- tets/högskoleadministrationen och läroanstalternas forskare. Det är för utred—

ningen därför naturligt att tänka sig konsistoriet sammansatt av företrädare för läroanstaltens fakulteter och sektioner. Även det ansvar för utbildningsorganisa- tionens administration, som utredningen föreslår lagt på konsistoriet, motiverar en fakultetsrepresentation i detta. Såsom fakulteternas representanter i konsisto- riet synes dekanerna böra vara självskrivna.

Av praktiska skäl skulle man kunna överväga att begränsa fakultetsrepresen— tationen till att omfatta fakulteternas, men ej sektionernas, dekaner. Därigenom skulle emellertid de små fakulteterna få en oproportionerlig tyngd i konsisto- rierna och därjämte skulle särbestämmelser bli nödvändiga beträffande de tek- niska högskolorna. Bl.a. med hänsyn härtill föreslår utredningen för sin del, att såväl fakulteternas som sektionernas dekaner ingår som ledamöter av konsisto— rium. Därest ingen sektionsindelning kommer till stånd inom de medicinska fakulteterna, blir dessa emellertid alltför svagt företrädda i konsistorier, som eljest består av såväl fakultets- som sektionsdekaner. Med hänsyn härtill föreslår utredningen, att odelad medicinsk fakultet skall genom val för tre år i sänder utse en av sina ledamöter att såsom ledamot ingå i läroanstaltens konsistorium. Vid sådant val bör enligt utredningens mening iakttagas, att såväl de teoretisk- medicinska som de kliniska ämnenas lärare bör vara företrädda i konsistoriet antingen genom dekanus eller genom den särskilt utsedde ledamoten.

Läroanstaltens rektor bör vara självskriven ledamot av konsistoriet och såsom självskriven ordförande leda dettas arbete.

I den nuvarande universitetsorganisationen är akademiräntmästare ledamot av drätselnämnd, varjämte ledamotskap i konsistorierna tillkommer akademi- räntmästare, akademisekreterare och överbibliotekarie vid handläggningen av dem berörande ärenden. Motsvarigheter till detta tjänstemannainslag i de sty— rande kollegierna saknas vid övriga läroanstalter.

Enligt utredningens mening bör emellertid ett motsvarande tjänstemanna- inslag ingå i den nya konsistorieorganisationen vid samtliga akademiska läro- anstalter. Chefen för läroanstaltens centrala förvaltning, universitetsrådet (mot- svarande), bör sålunda vara självskriven ledamot av konsistoriet. Överbibliote— karie bör därjämte ha säte och stämma i konsistoriet vid dettas handläggning av ärenden inom hans förvaltningsområde. Övriga tjänstemän inom läroanstalternas förvaltning är i tjänsten underställda universitetsrådet (motsvarande) och de bör av detta skäl icke ha ställning såsom ledamöter av konsistoriet. Däremot skall de såsom föredragande självfallet ha skyldighet att till protokollet anteckna sin mening, därest denna ej överensstämmer med konsistoriets beslut.

De akademiska läroanstalternas konsistorier kommer sålunda enligt utred- ningens förslag att bestå av rektor, fakulteternas och sektionernas dekaner jämte —— eventuellt —— ytterligare en av den medicinska fakulteten utsedd ledamot samt universitetsrådet (motsvarande) och, i biblioteksärenden, överbiblioteka— rien.

Den som vid förfall för dekanus tjänstgör i dennes ställe, bör därvid också inträda som ledamot av konsistorium. På motsvarande sätt bör tjänsteförrät-

tande universitetsråd (motsvarande) eller överbibliotekarie inträda i konsistoriet i den ordinarie befattningshavarens ställe. För av medicinsk fakultet vald leda— mot bör särskild suppleant utses av fakulteten.

Den här föreslagna organisationen av ett konsistorium är icke utan vidare tillämpbar i fråga om handelshögskolan i Göteborg, som förutsättes bestå av en enda, odelad fakultet med högskolans rektor som ordförande. Enligt utredningens mening bör konsistoriet vid handelshögskolan i Göteborg bestå av, förutom hög- skolans rektor och chefen för högskoleförvaltningen, ytterligare en ledamot. Den sistnämnde bör utses för högst tre år i sänder genom val av högskolans företags— vetenskapliga fakultet bland dennas ledamöter. På enahanda sätt bör utses en suppleant för denne ledamot. — Detta förslag innebär, att högskolans konsisto- rium får väsentligen samma organisation som den nuvarande förvaltningsnämn- den.

Utredningens här framlagda förslag innebär, att den kommunala representa- tion, som finns i Göteborgs universitets drätselnämnd, ej föreslås överförd till den nya organisationen.

Den nu för samtliga drätselnämnder gällande bestämmelsen om möjlighet för sådan nämnd att efter bemyndigande av kanslern utse högst två personer utan- för universitetet att såsom rådgivande deltaga i handläggningen av vissa ärenden synes jämväl kunna slopas i den nya stadgan. Enligt utredningens mening bör nämligen konsistoriet ha full möjlighet, utan särskild föreskrift därom i stadgan, att i erforderlig utsträckning inhämta råd från och även till sina sammanträden kalla personer utanför ledamöternas och tjänstemännens krets.

Konsistoriet bör enligt utredningens mening ges ställning av läroanstaltens styrelse. Såsom sådan skall det utöva allmän tillsyn och vård i fråga om läro- anstaltens vetenskapliga, administrativa och ekonomiska angelägenheter och handha alla de uppgifter av administrativ natur, som enligt utredningens i det föregående redovisade förslag skall ankomma på den lokala universitets/hög- skolestyrelsens organ. Därjämte bör konsistoriet ha en allmän skyldighet att så snart anledning därtill föreligger, vidtaga eller föreslå de åtgärder, som konsisto- riet finner kunna gagna läroanstalten och dess verksamhet.

De arbetsuppgifter, som enligt utredningens förslag i princip skall ankomma på konsistoriet såsom läroanstaltens styrelse, är till både art och omfattning sådana, att beslut i alla ärenden varken kan eller bör fattas av konsistoriet i plenum. Löpande ärenden måste handläggas i annan ordning. Härvidlag anser utredningen det vara riktigast, att man i anknytning till nu gällande bestäm- melser och vid läroanstalterna tillämpad praxis överlåter åt styrelseorganet självt att genom delegation uppdraga åt andra organ att på styrelsens vägnar fatta beslut i vissa ärenden eller vissa grupper av ärenden. Härigenom öppnar man enligt utredningens mening goda möjligheter för universitets/högskolestyrelserna att smidigt anpassa sina arbetsformer först till den nya organisationen och seder- mera fortlöpande till arbetets och arbetsvolymens utveckling.

Principen vid delegationsförfarandet bör självfallet vara den, att konsistoriet självt avgör alla ärenden av principiell eller eljest större betydelse, medan fram— för allt löpande ärenden och rutiner delegeras. I konsistoriernas delegationsrätt bör enligt utredningens mening allenast den inskränkningen stadgemässigt före- skrivas, att beslutanderätten i besvärs— och disciplinärenden samt i anslagsären— den berörande mer än en fakultet och sådana fondärenden, som skall under— ställas central myndighet, icke må av konsistorium delegeras. Därtill bör före- skrivas, att den till vilken beslutanderätt i visst ärende delegerats skall ha rätt att, om han finner skäl därtill, hänskjuta ärendet till konsistoriet för avgörande.

Beslut om delegation av beslutanderätt bör enligt utredningens mening fattas med kvalificerad majoritet. Utredningen föreslår, att bestämmelsen härom i den nya stadgan utformas så, att för delegationsbeslut erfordras, att minst två tredjedelar av konsistoriets ledamöter är ense därom.

Föreskrift bör vidare intagas om att beslut, som fattats med stöd av delega- tion, bör anmälas vid konsistoriets nästkommande sammanträde.

Ärenden av löpande natur bör enligt utredningens mening delegeras till för- valtningschef ensam. Med förvaltningschef avser utredningen universitetsråd (motsvarade) och överbibliotekarie. Delegation av beslutanderätt från konsisto— rium till annan tjänsteman, t. ex. prefekt, bör enligt utredningens mening där- emot icke förekomma. Till ärenden som bör kunna delegeras till förvaltnings- chef räknar utredningen bl. a. den övervägande delen av de personaladministra- tiva ärendena med undantag då bl.a. för vissa personaladministrativa ären— den, som gäller den högre lärar— och förvaltningspersonalen.

Av det sagda framgår, att beslutsmyndighet av konsistoriet bör kunna delege- ras till förvaltningschef, men icke till en förvaltningschefen underställd tjänste- man. Självfallet står det förvaltningschef fritt att på sådan tjänsteman överlåta handläggningen av ett ärende eller en grupp av ärenden, men ansvaret för själva besluten bör enligt utredningens mening bäras av förvaltningschefen, därest be— slutsmyndigheten delegerats till honom.

Även vid en omfattande delegation av beslutanderätt till förvaltningscheferna torde återstå ett stort antal ärenden, som konsistoriet finner icke vara av natur att lämpligen kunna avgöras av en förvaltningschef ensam. En del av dessa ärenden fordrar å andra sidan snabb handläggning och är även i övrigt sådana, som ej fordrar plenarbehandling i konsistorium. För att öppna en möjlighet för konsistorierna att delegera beslutanderätten även i sådana ärenden föreslår ut- redningen upprättandet i formell mening av ett rektorsämbete, bestående av rektor och universitetsråd (motsvarande). Utredningen föreslår sålunda, att konsistorium ges möjlighet att till detta rektorsämbete delegera visst ärende eller viss grupp av ärenden att av rektor avgöras i närvaro av universitets- rådet (motsvarande). Sistnämnda befattningshavare skall därvid ha skyl- dighet att till protokoll anteckna sin mening, därest denna ej överensstämmer

med rektors beslut. Sådant protokoll bör anmälas vid första inträffande konsis- toriesammanträde.

Förutom sådana ärenden, rörande vilka konsistoriet genom delegation över— låter beslutsmyndigheten till rektorsämbetet, synes på rektorsämbetet böra läggas ansvaret för vissa uppgifter av blandad akademisk och administrativ natur. Sålunda bör enligt utredningens mening stadgemässigt fastslås, att rektors- ämbetet har att öva tillsyn över att institutionerna förvaltas enligt för institu— tionsförvaltningen gällande föreskrifter. Rektorsämbetet synes vidare böra utse föreståndare för sådana för universitetet/högskolan gemensamma anläggningar och verksamheter, som ej har karaktär av ämnesinstitutioner, t. ex. en matema- tikmaskinanläggning. Slutligen synes på rektorsämbetet böra läggas vissa veten— skapligt—administrativa rutinuppgifter, t. ex. ledigförklarande av ordinarie tjäns— ter och docenttjänster samt inhämtande av förslag till sakkunniga i befordrings- ärenden.

I förevarande sammanhang vill utredningen slutligen framhålla, att en kon— sekvens av utredningens förslag om konsistoriets ställning såsom läroanstaltens styrelse blir, att den särskilda lokalstyrelsen för Chalmers tekniska högskola icke kan överföras till den nya universitets/högskoleorganisationen.

Vad så slutligen beträffar konsistoriernas arbetsformer synes endast ett fåtal särskilda föreskrifter vara erforderliga.

Med hänsyn till betydelsen av de beslut konsistorierna har att fatta synes sålunda bl.a. böra föreskrivas, att konsistorium är beslutsmässigt, endast om antalet närvarande röstberättigade är större än hälften av antalet ledamöter av konsistoriet. I fråga om beslut om delegation av beslutanderätt synes därutöver som i det föregående framhållits böra gälla, att minst två tredjedelar av konsistoriets ledamöter skall vara om sådant beslut ense.

Ärendena bör i konsistoriet föredragas av vederbörande förvaltningschef —- universitetsråd (motsvarande) respektive överbibliotekarie eller av den tjäns— teman rektorsämbetet respektive överbibliotekarien därtill förordnar. Utred— ningen förutsätter härvid, att varje ärende föredrages av den av förvaltningens tjänstemän, som är mest insatt i detsamma. Detta innebär, att utredningen räknar med att i varje fall sektionscheferna inom universitetets/högskolans cen- trala förvaltning som regel kommer att vara närvarande vid konsistoriesamman— trädena. Den som är föredragande eller eljest närvarande vid ett ärendes slut- liga handläggning bör vara skyldig säga sin mening och till protokollet låta an— teckna denna, därest den ej överensstämmer med fattat beslut.

Vad i gällande universitetsstatuter liksom i stadgarna för de tekniska hög— skolorna föreskrives om närvaroskyldighet för ledamot av konsistorium (mot— svarande), synes i sak oförändrat böra överföras till den nya stadgan. Det— samma bör även gälla beträffande bestämmelserna om jäv och formerna för besluts fattande. .

Gällande föreskrift om skyldighet för konsistorium (motsvarande) att i ärende som gäller viss institution infordra yttrande från dennas föreståndare synes där— emot utgöra en onödig precisering av den självklara skyldigheten för en beslu- tande församling att tillse att ett ärende, som företages till avgörande, är veder- börligen berett. Bestämmelsen synes därför kunna slopas i den nya stadgan.

Den i nu gällande universitetsstatuter, men ej i stadgarna för de tekniska högskolorna, intagna bestämmelsen om möjlighet till »adjunktion för att vinna beslutmässighet» i konsistorium synes ävenledes kunna slopas i den nya stadgan, eftersom konstruktionen av det här föreslagna konsistoriet innebär, att ersättare finns för varje konsistorieledamot utom rektor.

c) Samarbetsnämnder

De hittills förda resonemangen rörande konsistoriernas uppgifter förutsätter, att ledningen av varje självständig läroanstalt utövas av ett enda konsistorium" såsom läroanstaltens styrelse. Särskilda överväganden blir emellertid härvidlag nödvändiga i ett par hänseenden, nämligen dels i fråga om styrelsen för de s.k. gemensamma institutionerna eller institutionsgrupperna i Lund och Göteborg, dels 1 fråga om styrelsen av för de tre läroanstalterna 1 Stockholm gemensamma verksamheter.

Vad beträffar frågan om styrelseorganisationen för de gemensamma institu- tionerna i Lund och Göteborg vill utredningen till en början erinra därom, att förslag till petita för dessa institutioner enligt utredningens förslag skall utarbe— tas av sektionsgrupper, omfattande de berörda sektionerna vid båda de berörda läroanstalterna på var och en av de nämnda universitetsorterna. *I 'ett följande kapitel föreslår utredningen, att dessa förslag till petita skall behandlas gemen— samt aV de två berörda fakultetsberedningarna. Härav följer, att det ställer sig naturligt, att Kungl. Maj:t vid sin fördelning mellan fakulteter och sektioner av icke—ordinarieposten samt materiel- och apparatanslagen i fråga om var och en av de berörda läroanstalterna anger särskilda delposter för de gemensamma institutionernas ämnen. Forskar— och högre lärartjänster förutsättes även i fort:- sättningen komma att av Kungl. Maj:t formellt fördelas på de skilda läroanstal— terna, även om med innehav av dessa tjänster kommer att förknippas undervis'å nings— och examinationsskyldighet vid båda läroanstalterna. De för tilldelningen av lärarkrafter enligt fastställd organisationsplan gällande bestämmelserna förut—3 sättes vidare komma att gälla även för tilldelning av lärarkrafter för den del av de gemensamma institutionernas undervisning, som avser filosofiska examina.

Här angivna förhållanden och förutsättningar har lett utredningen till den ståndpunkten, att styrelsen för de gemensamma institutionerna lämpligen utövas gemensamt för dessa institutioner men skilt från styrelsen för de'ifrågavarande läroanstalternas övriga institutioner. Utredningen föreslår därför, att de på kon- sistorierna eljest ankommande uppgifterna i avseende på de gemensamma insti—i

tutionerna anförtros särskilda konsistorieorgan. Dessa organ bör enligt utred- ningens mening benämnas samarbetsnämnder ( samarbetsnämnden för universi- tetet i Göteborg och Chalmers tekniska högskola respektive samarbetsnämnden för universitetet och tekniska högskolan i Lund). Varje sådan samarbetsnämnd synes böra bestå av lika antal, förslagsvis tre, ledamöter från vart och ett av de berörda läroanstalternas konsistorier samt därjämte vederbörande universi- tetsråd (motsvarande) såsom ledamot (Göteborg) respektive ledamöter (Lund). Av de förstnämnda sex ledamöterna synes läroanstalternas rektorer böra vara självskrivna, medan vartdera konsistoriet genom val bör utse två ledamöter jämte suppleanter för dem. Vid förfall för rektor bör prorektor automatiskt in- träda som ledamot av samarbetsnämnd. I fall där prorektor är ledamot av samarbetsnämnd, bör vederbörande konsistorium inom sig utse särskild supp- leant att vid förfall för rektor inträda som ledamot av samarbetsnämnden.

Samarbetsnämnds arbete synes böra ledas av de berörda läroanstalternas rek- torer såsom ordförande respektive vice ordförande, varvid ordförandeskapet bör alternera så, att varje läroanstalts rektor är ordförande det ena läsåret och vice ordförande läsåret därpå. Under samarbetsnämnds första verksamhetsår bör vederbörande universitets rektor vara nämndens ordförande.

Vad i övrigt i det föregående sagts rörande konsistoriets arbetsformer bör enligt utredningens mening i tillämpliga delar gälla även i fråga om de här av- sedda samarbetsnämnderna.

I fråga så om de tre läroanstalterna i Stockholm föreligger en annan situation än den i Göteborg och Lund. Några gemensamma ämnesinstitutioner förutsättes här icke finnas vid övergången till den nya organisationen. Däremot finns självfallet ett behov av samarbete och samverkande planering med sikte på ett för två eller alla tre läroanstalterna gemensamt nyttjande av anläggningar och verksamheter av olika slag. Därjämte förordar utredningen, att redan från början en viss förvaltningsgemenskap kommer till stånd avseende främst den ekonomiska förvaltningen och de administrativa utredningsresurserna.

Sina överväganden rörande dessa spörsmål redovisar utredningen utförligt i åttonde kapitlet. Här må endast konstateras, att även för Stockholms del ett organ av styrelsekaraktär bör upprättas på en nivå ovanför läroanstalternas konsistorier men med dessa som huvudkomponenter. Utredningen föreslår därför, att en samarbetsnämnd kommer till stånd med uppgift att handha de angelägen- heter, som är eller i framtiden kan bli gemensamma för Stockholms universitet, det ombildade karolinska institutet och tekniska högskolan i Stockholm.

Då det gäller organisationen av denna samarbetsnämnd, som utredningen föreslår skall ges benämningen akademiska samarbetsnämnder» i Stockholm, måste beaktas, dels att intressenterna här är tre (mot två i vartdera Göteborg och Lund), dels att samarbetsnämnden i Stockholm avses få, förutom vissa rent administrativa styrelse—uppgifter, allmänt utredande uppgifter med sikte på en fastare organisatorisk samverkan på områden, där en sådan befinnes kunna

lända forskningen och utbildningen till fördel. Med hänsyn härtill har utred- ningen funnit, att den akademiska samarbetsnämnden i Stockholm bör ges en något annorlunda organisation än samarbetsnämnderna i Göteborg och Lund.

Utredningen föreslår, att såsom ledamöter av den akademiska samarbets- nämnden i Stockholm skall ingå dels de tre berörda läroanstalternas rektorer, dels chefen för samarbetsnämndens kansli samt därjämte, att samarbetsnämn— dens arbete skall ledas av en av Kungl. Maj :t förordnad ordförande. Ordföranden bör enligt utredningens mening förordnas för en tid av högst sex år i sänder.

Vid förfall för någon av rektorerna inträder den som i hans ställe upprätthåller rektoratet automatiskt som ledamot av samarbetsnämnden. Någon särskild ersättare för ordföranden synes icke böra förordnas, utan samarbetsnämnden bör i stället ges rätt att för en tid av ett år 1 sänder utse någon av rektorerna att fungera som nämndens vice ordförande. Vidare bör föreskrivas, att vid förfall för chefen för nämndens kansli den som i tjänsten kommer honom närmast skall inträda som ledamot av nämnden.

Samarbetsnämnden bör sammanträda så ofta ordföranden finner sammanträde erforderligt samt då någon av ledamöterna påkallar sammanträde. Föredragande vid sammanträdena bör vara chefen för nämndens kansli eller den tjänsteman inom kansliet, som chefen bestämmer. Samarbetsnämnden bör liksom ett kon- sistorium ha möjlighet att delegera sin beslutsmyndighet i visst ärende eller viss grupp av ärenden. Härutinnan bör dock gälla, dels att beslutsmyndighet må kunna delegeras endast till chefen för nämndens kansli, dels att förutsättningen för delegationsbeslut skall vara, att nämndens samtliga ledamöter är ense därom. Beslut som fattats med stöd av delegation bör anmälas vid samarbetsnämndens nästföljande sammanträde.

Vad i övrigt i det föregående föreslagits beträffande konsistoriets arbetsformer bör ha motsvarande tillämpning i avseende på den akademiska samarbetsnämn- den i Stockholm.

Utredningen vill här tillägga, att den utgår från att det akademiska rektors- konventet i Stockholm som en följd av inrättandet av den här föreslagna sam- arbetsnämnden kommer att få delvis andra arbetsuppgifter, än det för närva- rande har.

I fråga om samtliga de här föreslagna samarbetsnämnderna bör i den nya uni- versitetsstadgan föreskrivas, att de skall vara skyldiga att allmänt verka för ett förstärkt samarbete mellan berörda läroanstalter och att de skall ha att för vederbörliga myndigheter framlägga de förslag, som de i detta syfte finner på— kallade.

Utredningen är klar över att gränsdragningen mellan ett konsistoriums och en samarbetsnämnds kompetensområden fordrar en detaljerad precisering. Då vi— dare denna gränsdragning kommer att behöva justeras relativt ofta, är det enligt utredningens mening icke lämpligt, att detaljbestämmelser härom intages i uni— versitetsstadgan. Utredningen förordar i stället, att det skall ankomma på Kungl.

Maj:t att för varje enskild samarbetsnämnd besluta rörande fördelningen av åligganden mellan nämnden å ena sidan och berörda konsistorier å den andra.

(1) Rektor

Redan av det föregående framgår, att enligt utredningens mening var och en av de akademiska läroanstalterna, liksom fallet är i dag beträffande de under kans- lern och överstyrelsen för de tekniska högskolorna lydande läroanstalterna, bör stå under ledning av en vald rektor, som bl. a. skall vara konsistoriets, d.v.s. i styrelsens, ordförande och jämte universitetsrådet (motsvarande) utgöra läro- ( anstaltens rektorsämbete, till vilket konsistoriet skall kunna delegera sin besluts- l myndighet i så gott som alla på konsistoriet eljest ankommande ärenden. i

Den föreslagna delegationsmöjligheten till rektorsämbetet i förening med rek- . tors ställning som konsistoriets ordförande gör, att vad som i de föregående i avsnitten av detta kapitel sagts rörande universitets/högskolestyrelsens uppgifter och ställning i det väsentliga gäller beträffande såväl konsistoriet som rektor. . I nu gällande organisation har, som inledningsvis påpekades, såväl universite- tens som de tekniska högskolornas rektorer vid sidan av sin ställning som konsistorieorganens ordförande och verkställande ledamöter en självständig del i sina läroanstalters styrelse. Detta kommer delvis till uttryck däri, att rektor, för att använda universitetsstatuternas ordasätt, skall ha »den närmaste vården och tillsynen i fråga om allt, som rör universitetet»; att på honom särskilt an- kommer att tillse »att undervisningen och examinationen vederbörligen hand- havas, att universitetets egendom behörigen vårdas, att lärare och övriga tjänste— män vid universitetet noggrant uppfylla sina åligganden».

Denna rektors särställning föreslår utredningen i oförändrad form överförd till den nya universitetsorganisationen. Utredningen föreslår sålunda, att i den nya stadgan rektor i egenskap av självskriven ordförande i konsistoriet karak- täriseras såsom universitetets/högskolans högste företrädare med skyldighet att öva inseende över läroanstaltens samtliga angelägenheter. Särskilt bör det där- vid åligga honom att verka för goda forsknings- och studiebetingelser vid läro- anstalten samt att vaka över att undervisningen och examinationen vederbör- ligen handhas.

Som en följd av förslaget om att det närmaste ansvaret för den ekonomiska och administrativa förvaltningen respektive för universitetsbiblioteket skall åläggas universitetsrådet respektive överbibliotekarien såsom förvaltningschefer, kommer rektors allmänna tillsynsskyldighet att få sin tyngdpunkt förlagd till de rent akademiska delarna av universitetets/högskolans verksamhet. Detta är enligt utredningens mening en logisk konsekvens av rektors ställning såsom vetenskapsmännens valde förtroendeman. Självfallet skall rektor likväl ha det högsta överinseendet även över förvaltningscheferna. Särskilt bör han därvid med dem och —— i sista hand i konsistoriet dryfta sådana administrativa för- ändringar, genom vilka han anser att forsknings— och studiebetingelserna vid

läroanstalten skulle kunna förbättras. På så sätt blir rektor den medlande och förmedlande kraft i samspelet mellan vetenskap och förvaltning, som enligt ut- redningens övertygelse är nödvändig för de akademiska läroanstalternas verk— samhet.

I syfte att ge rektor förbättrade möjligheter att skaffa sig kännedom om de akademiska angelägenheterna inom samtliga fakulteter föreslår utredningen, att rektor ges en stadgemässigt fastslagen rätt att närvara vid sammanträden med fakulteter, sektioner, ämnesgrupper, fakultets- och utbildningsnämnder samt institutionskollegier. Rektor bör därvid ha rätt att deltaga i överläggningarna, men däremot icke rätt att deltaga i besluten, såvida icke rösträtt tillkommer honom i hans egenskap av ordinarie lärare vid universitetet eller högskolan.

Rektors självständiga del i universitetens/högskolornas styrelse består för när— varande icke uteslutande i den allmänna tillsynsmyndighet, som utredningen föreslår överförd till den nya organisationen. Rektorsämbetena vid de tekniska högskolorna skall enligt gällande stadgar därutöver fullgöra vissa rent förvalt— ningsmässiga funktioner, framför allt dem, som vid universiteten ankommer på dessas drätselnämnder. Även universitetens rektorer har, särskilt under senaste är, ålagts vissa förvaltningsuppgifter, bl. a. att besluta om förordnande av extra universitetslektorer och om inrättande inom angivna ramar av assistent- och amanuenstjänster i de filosofiska fakulteternas ämnen.

Enligt universitetsutredningens mening är ett bibehållande av denna ordning icke fullt förenligt med utredningens huvudförslag, att konsistorierna skall vara de akademiska läroanstalternas styrelser. Utredningen har därför i sitt förslag till stadgar icke medtagit några motsvarigheter till här ifrågavarande bestäm— melser. I stället har utredningen -— som framgår av det föregående —— föreslagit en så gott som obegränsad möjlighet för konsistoriet att till rektorsämbetet, d.v.s. rektor och universitetsråd (motsvarande), delegera beslutsmyndigheten i på konsistoriet såsom universitetets/högskolans styrelse eljest ankommande ärenden. Vidare har utredningen föreslagit, att på rektorsämbetet direkt lägges ansvaret för vissa uppgifter av blandad akademisk och administrativ natur.

Rent formellt sett kan utredningens förslag, jämfört med gällande statuter och stadgar, möjligen sägas innebära en viss försvagning av rektorernas ställning mindre vid universiteten än vid de tekniska högskolorna. I realiteten torde emellertid genom delegationsinstitutet och rektorsämbetets ställning denna for— mella förändring i rektors ställning elimineras.

Som redan antytts skall enligt utredningens mening de här ifrågavarande aka— demiska läroanstalternas rektorer alltjämt vara valda. Val av rektor förrättas för närvarande vid universiteten av den akademiska församlingen; vid fackhög- skolorna av vederbörande lärarkollegium. Enligt utredningens mening bör som framgår av det föregående — rektor vara en universitetets/högskolans förtroen- deman och högste företrädare med överinseende över dess såväl forskande som utbildande verksamhet. Med hänsyn härtill framstår det för utredningen såsom självklart, att rösträtt vid rektors'val bör tillkomma läroanstaltens samtliga ordi-

narie lärare, såväl professorer som laboratorer (motsvarande) och universitets- lektorer. Även överbibliotekarie synes, med hänsyn till för hans tjänst gällande vetenskapliga kompetensfordringar, böra äga rösträtt vid rektorsval. Bortsett från den sistnämnda tjänstemannen kommer sålunda enligt utredningens förslag rösträtt vid rektorsval att tillkomma samma personer, som enligt förslagen i ett föregående kapitel automatiskt äger säte och stämma i fakultet. Eftersom en på detta sätt sammansatt valförsamling vid de tekniska högskolorna skulle bli praktiskt taget identisk med den tekniska fakulteten och eftersom rektorsval är det enda ärende, som skulle komma att handläggas av en sådan församling, synes det utredningen vara onödigt att för ändamålet tillskapa ett särskilt organ. I stället föreslår utredningen den bestämmelsen, att val av rektor skall förrättas av de vid universitetet/högskolan anställda ordinarie lärarna jämte överbiblio- tekarien vid ett gemensamt sammanträde, vilket ledes av läroanstaltens rektor eller, om rektor ej är närvarande, prorektor.

Skillnaderna i fråga om rösträtten vid rektorsval mellan å ena sidan här före- slagen och å den andra nu gällande ordning är förutom att rösträtt föreslås tillkomma samtliga kategorier av ordinarie lärare — följande: (1) I motsats till vad fallet nu är vid universiteten föreslås inga andra administrativa tjänstemän än överbibliotekarien få rösträtt, något som utredningen anser motiverat av rektors ställning som en forskningens och den akademiska utbildningens före- trädare. (2) Sådana lärare, som utan att vara anställda vid universitetet/hög- skolan är ledamöter av någon dess fakultet, skall enligt utredningens förslag sakna rösträtt, medan sådan rätt enligt gällande universitetsstatuter tillkommer vissa professorer med den angivna ställningen i universitetsorganisationen_ Detta förslag bör ses mot bakgrund av det förhållandet, att ställningen av ledamot av två läroanstalters fakulteter i det föregående förordats tillkomma ett relativt stort antal lärare, särskilt i Göteborg. Enligt utredningens mening är det icke motiverat att genom en generell föreskrift i stadgan ge hela denna grupp av akademiska lärare rösträtt vid två läroanstalters rektorsval. Med det sagda vill utredningen däremot icke ha uteslutit möjligheten av att särskilda undantags- föreskrifter kan vara motiverade i vissa mera speciella fall, närmast då i fråga om sådana fakultetsledamöter, som visserligen ej i formellt hänseende är anställda vid läroanstalten, men som icke heller är anställda vid något annat universitet eller någon annan högskola (t. ex. föreståndaren för statens etnografiska museum, som utan att vara anställd vid Stockholms universitet där svarar för undervis- ning och examination i ämnet allmän och jämförande etnografi och är ledamot av universitetets humanistiska fakultet). — Undantagsföreskrifter av här antytt slag kan, utan att detta behöver förutses i stadgan, meddelas av Kungl. lWajzt.

Enligt gällande universitetsstatuter fordras för valbarhet till rektor och pro- rektor att vederbörande under minst tre år innehaft professorstjänst vid det ifrågavarande universitetet. Kretsen av möjliga kandidater är sålunda begränsad

dels till professorskretsen, dels till det egna lärosätets professorer. Ungefär mot- svarande bestämmelser gäller för de övriga här ifrågavarande läroanstalterna.

Dessa bestämmelser rörande valbarhet till rektor är enligt utredningens me— ning onödigt rigorösa. En vid ett universitet nyutnämnd professor kan från tidigare tjänstgöring där vara minst lika förtrogen med universitetets förhållan— den som den, som innehaft professur där i tre år efter att tidigare ha varit knuten till annat lärosäte. De akademiska läroanstalternas ändamål är vidare att på vetenskaplig grund bedriva forskning och utbildning, varför det enligt ut- redningens mening ej är fullt konsekvent att begränsa valbarheten för rektorat till professorskretsen. Det kan därjämte mycket väl tänkas, att i något fall en person med anställning utanför universitetsvärlden allmänt anses vara den för rektoratet bäst skickade.

Av här angivna skäl föreslår utredningen den bestämmelsen, att till ett uni— versitets eller en högskolas rektor må utses den person, som med hänsyn till vetenskapliga och pedagogiska kvalifikationer bedömes vara för rektoratet bäst skickad.

Rektors mandattid är vid universiteten tre och vid de tekniska högskolorna fyra år. Med hänsyn till värdet av en viss kontinuitet i ledningen för en orga- nisation av den omfattning det här rör sig om anser utredningen för sin del, att den längre mandattiden vid de tekniska högskolorna är att föredraga. Utred- ningen föreslår därför, att rektors mandatperiod sättes till fyra år.

Någon annan begränsning av möjligheten till omval än den som anges av pensioneringsperiodens övre gräns vill utredningen ej förorda. Val av rektor bör sålunda förrättas för en tid av högst fyra år i sänder.

För närvarande gäller i fråga om såväl universiteten som de tekniska högsko- lorna den bestämmelsen, att rektor behåller sin professur, men i den utsträckning han själv önskar är befriad från den därmed förenade undervisnings— och exami- nationsskyldigheten, som då i stället bestrides av vikarie. Detta medför, att vid upprepat omval av rektor dennes professur under lång tid, kanske decennier, upprätthålles av vikarie. Härutinnan erfordras enligt utredningens mening, oav- sett hur valbarhetsbestämmelserna för rektoraten utformas, en ändring av gäl- lande ordning.

Under två på varandra följande fyraårsperioder synes rektors tjänst, därest denna är knuten till sådan akademisk läroanstalt, för vilka den nya universi- tetsstadgan föreslås gälla, utan stora olägenheter kunna bestridas med vikarie på sätt som nu sker. Blir rektor emellertid omvald för en tredje mandatperiod, bör enligt utredningens mening hans ordinarie lärartjänst föras över stat och den på stat uppförda tjänsten återbesättas. Uppkommer efter utgången av den tredje tjänstgöringsperioden den situationen, att avgången rektor skall inträda i utöv- ning av den över stat uppförda tjänsten, bör denna föras på övergångsstat, d.v.s. göras till en personlig befattning.

Utredningens här framlagda förslag innebär, att en ordinarie lärartjänst vid ett universitet eller en högskola alltjämt kan under flera år i följd behöva be- stridas av vikarie, därför att den ordinarie innehavaren fungerar som rektor. Därest sådan vikarie innehar kompetens för det slag av tjänst, varom fråga är, bör enligt utredningens mening till honom utgå lön enligt samma grunder, som gäller för den som med stöd av vikariatslöneförordnande bestrider tjänst av ifrå— gavarande slag.

För det fall att annan än professor vid universitet eller högskola, som här av- ses, Väljes till rektor, synes böra föreskrivas, att Kungl. Maj:t efter förslag av vederbörande konsistorium och yttrande av universitetskanslersämbetet i varje särskilt fall fattar beslut angående avlöning och andra ersättningar åt den valde.

Såsom rektors ställföreträdare finns vid universiteten och de större fackhög- skolorna en prorektor, vald på samma sätt och för samma tid som rektor. Vid karolinska institutet benämnes rektors ställföreträdare dekanus och fullgör för- utom uppgiften att vid förfall för rektor inträda i dennes ställe vissa särskilda, i praxis närmare utbildade funktioner. Vid övriga läroanstalter har prorektor uteslutande uppgiften att fungera som rektors ställföreträdare.

I det föregående har utredningen föreslagit, att ett universitets eller en hög- skolas konsistorium skall bestå av rektor och universitetsråd (motsvarande) samt av såväl fakulteternas som sektionernas dekaner och därjämte en av odelad medicinsk fakultet vald ledamot. Utredningen har vidare föreslagit en längre gående fakultets- och sektionsuppdelning än den nuvarande. Detta får till följd, att konsistorierna vid de största läroanstalterna, universiteten i Uppsala och Lund, kommer att få minst tolv ledamöter. Med hänsyn till att konsistorierna sålunda blir relativt omfattande styrelseförsamlingar, anser utredningen det vara mindre välbetänkt att tillföra dem ytterligare en ledamot, vilkens uppgift i övrigt skulle inskränka sig till den att vara rektors ställföreträdare. Utredningen föreslår därför, att konsistoriet ges skyldighet att genom val utse antingen en av dekanerna eller den av medicinsk fakultet valde ledamoten av konsistoriet att tillika vara universitetets/högskolans prorektor och såsom sådan fungera som rektors ställföreträdare och konsistoriets vice ordförande. Sådant val bör för- rättas för en tid av högst tre år i sänder.

För handelshögskolan i Göteborg är den här föreslagna ordningen för val av prorektor icke lämplig. Utredningen föreslår, att vid denna högskola en särskild prorektor Väljes för högst tre år i sänder och i övrigt på samma sätt som rektor. Hinder bör ej föreligga mot att uppdragen som prorektor och som tredje leda- mot av högskolans konsistorium förenas hos samma person. Vid förfall för rektor i vid sammanträde med konsistoriet bör då den särskilt valde suppleanten ingå ! som ledamot av detta.

Utredningen vill avslutningsvis påpeka, att vad här sagts om rektors ställning och uppgifter får motsvarande giltighet i avseende på ordförandena i samarbets-

nämnderna i Göteborg och Lund, vilka enligt utredningens förslag skall fullgöra konsistoriets uppgifter i fråga om de s.k. gemensamma institutionerna på dessa två universitetsorter.

e) Universitetsråd (motsvarande)

Som framgått av vad utredningen i de närmast föregående avsnitten anfört, föreslår utredningen att det omedelbara ansvaret för den administrativa och ekonomiska förvaltningen av en akademisk läroanstalt anförtros en administrativ tjänsteman med ställning som ledamot av konsistoriet och under detta chef för läroanstaltens centrala förvaltning, d.v.s. motsvarigheten till vad som vid uni- versiteten nu benämnes drätselverk och kansli.

Den redan genomförda och den för den närmaste tiden erforderliga expansio- nen av hela universitets- och högskoleorganisationen, en expansion som till Vä- sentlig del förutsättes ske genom successiv utbyggnad av de redan befintliga läroanstalterna, gör, redan den, enligt utredningens bestämda mening en kraftig förstärkning av de enskilda universitetens/högskolornas administrativa organisa— tion till en ofrånkomlig nödvändighet. Därtill kommer, att den lokala universi- tets/högskoleadministrationen enligt utredningens i det föregående redovisade förslag får nya uppgifter och ansvarsområden. Utredningen har sålunda föresla- git, dels att de lokala akademiska myndigheterna ges ansvar — och resurser för en fastare administration av utbildningsorganisationen, dels att de som en av sina huvuduppgifter får att handha en aktivt planerande verksamhet inom den ekonomiska förvaltningens område, dels slutligen att dessa myndigheter ges ansvaret för den kamerala förvaltningen av utifrån givna forskningsanslag och för den direkta ledningen av för läroanstalten gemensamma verksamheter av servicekaraktär.

Utredningens förslag innebär vidare, att på den lokala universitets/högskole— styrelsens organ lägges avgörandet av ett icke obetydligt antal ärenden, vilka nu avgöres av de centrala akademiska förvaltningsmyndigheterna (kanslern respek- tive överstyrelsen för de tekniska högskolorna).

För att universitets/högskoleadministrationen skall kunna på ett tillfreds- ställande sätt handha sin sålunda avsevärt utvidgade arbetsuppgift fordras enligt utredningens bestämda mening dels en differentierad personalstab inom läroanstalternas centrala förvaltning, dels en sammanhållande, administrativ ledning för denna förvaltning. För att tillgodose sistnämnda behov föreslår universitetsutredningen inrättandet vid de akademiska läroanstalterna av en ny typ av administrativa chefsbefattningar. För innehavarna av vissa av dessa tjänster föreslår utredningen tjänstebenämningen universitetsråd.

Universitetsrådet (motsvarande) bör, som ovan nämnts, under konsistoriet vara chef för den för läroanstalten gemensamma administrationen med undantag för universitetsbiblioteket, som alltjämt bör lyda direkt under konsistoriet och förvaltas av överbibliotekarien såsom chef. Universitetsrådet (motsvarande) bör

vidare som framgår av tidigare avsnitt av detta kapitel vara självskriven ledamot av konsistoriet och vid dettas sammanträden antingen själv eller genom förvaltningens tjänstemän svara för föredragningen av alla ärenden utom rena biblioteksärenden, Vilka föredrages av överbibliotekarien eller genom dennes försorg. Universitetsrådet (motsvarande) skall vidare jämte rektor utgöra rek- torsämbetet och därvid närvara vid handläggningen av de ärenden, vilka enligt gällande bestämmelser ankommer på rektorsämbetet eller av konsistoriet hän— visats till detsamma för avgörande. Universitetsrådet (motsvarande) skall där- jämte själv avgöra de ärenden eller grupper av ärenden, vilka genom delegations- beslut av konsistoriet hänvisats till honom för avgörande.

I egenskap av förvaltningschef bör universitetsrådet (motsvarande) leda och fördela arbetet inom universitets/högskoleförvaltningen och öva tillsyn över där anställd personal.

Såsom föredragande i konsistoriet bör universitetsrådet (motsvarande) svara för beredningen av alla på universitets/högskolestyrelsen ankommande ärenden. Särskilt skall han därvid ha att svara för det förberedande planeringsarbetet för utbyggnaden av de för läroanstalten gemensamma resurserna och att därvid tillse, att detta planeringsarbete samordnas med motsvarande arbete inom fakulteterna.

Eftersom all högre administrativ personal enligt utredningens mening bör till— höra läroanstaltens centrala förvaltning, bör det åligga universitetsrådet (mot- svarande) att tillse, att fakulteter och sektioner får det bistånd med sekretariats- resurser och utredningar, som fordras framför allt för deras planerande verksam- het och för administrationen av utbildningsorganisationen. I särskilda fall bör universitetsrådet (motsvarande) själv kunna fungera som föredragande i fakultet eller sektion.

Universitetsrådet (motsvarande) bör vidare ansvara för expeditionen av kon— sistoriets, rektorsämbetets och fakulteternas/sektionernas samt av honom själv fattade beslut. Han bör också svara för att inkomna ärenden blir vederbörligen handlagda samt för vården av universitetets/högskolans arkiv.

Allmänt bör det slutligen åligga universitetsrådet (motsvarande) att följa verksamheten vid universitetet/högskolan, att verka för goda forsknings— och studieförhållanden och att vidtaga eller föreslå alla åtgärder, som han finner kunna gagna läroanstalten och dess verksamhet.

Såsom framgår av det ovan sagda är universitetsrådsbefattningarna (motsva- rande) avsedda som rent administrativa chefstjänster. På innehavarna av dessa tjänster skall enligt förslaget bl.a. ankomma att tolka och tillämpa de författ- ningar och andra föreskrifter, som av överordnad myndighet eller av Kungl. Maj:t meddelats för den administrativa regleringen av de akademiska läroanstal- ternas verksamhet. Därav följer, att universitetsrådet (motsvarande) står i ett särskilt ansvarsförhållande gentemot i sista hand Kungl. Maj:t. Med hänsyn härtill anser utredningen, att innehavare av universitetsrådstjänsterna (mot-

svarande) utan ansökningsförfarande bör förordnas av Kungl. Maj:t efter anmä- lan av universitetskanslersämbetet.

Med hänsyn till det ansvar, som följer med dessa tjänster, och till de kvali— fikationer, som fordras för att väl fylla dem, måste universitetsrådsbefattning- arna (motsvarande) enligt utredningens mening placeras på chefslöneplanen. Själva lönegradsplaceringen måste bli beroende framför allt av omfattningen av den förvaltning, som de enskilda tjänsternas innehavare skall svara för.

Härvidlag har man att taga hänsyn till det andra av de huvudkrav, som enligt utredningens mening måste ställas på den lokala universitets/högskoleförvalt- ningens organisation, nämligen kravet att denna förvaltning måste innefatta en differentierad personalstab. Utredningen vill härvidlag åter erinra om att den lokala universitets/högskolestyrelsens organ enligt här framlagt förslag kommer att få avsevärt vidgade och starkt differentierade arbetsuppgifter, för vilkas handhavande fordras tjänstemän med olika slag av specialiserade kvalifikationer. Utbildningsadministration, författningstolkning, ekonomisk planering, ledning av upphandlings— och serviceverksamhet, kassarörelse och bokföring samt personal- administration är alla uppgifter, som fordrar människor med speciell utbildning och speciell intresseinriktning. Inom ramen för en liten förvaltningsorganisation måste uppgifter av två eller flera av dessa olika slag sammanföras hos en tjänste- man, medan man inom ramen för en stor organisation har underlag för särskilda tjänster för var och en av dessa uppgifter eller grupper av uppgifter. Från denna synpunkt sett är relativt omfattande förvaltningsorganisationer på det lokala universitets/högskoleplanet avgjort att föredraga.

hIed hänsyn härtill har utredningen ställt sig frågan, vilka skäl som talar emot en organisation, som innebär att två eller flera, eljest från varandra fristående läroanstalter på en och samma ort använder sig av en och samma förvaltnings- organisation under ledning av ett universitetsråd som chef.

Denna fråga behandlas utförligt i åttonde kapitlet. I nu förevarande sam— manhang vill utredningen endast förutskicka, att där föreslås upprättandet av en på angivet sätt gemensam förvaltningsorganisation för Göteborgs universitet och Chalmers tekniska högskola. Därjämte föreslås viss förvaltningsgemenskap även för Lunds universitet och tekniska högskolan i Lund samt för Stockholms universitet, det ombildade karolinska institutet och tekniska högskolan i Stock- holm.

Den gemensamma förvaltningsorganisationen i Göteborg samt förvaltnings- organisationerna för vartdera av universiteten i Uppsala och Lund föreslås bli ungefär jämnstora och så omfattande, att förvaltningschefstjänsterna där enligt utredningens mening bör placeras i lönegrad B 4. För innehavarna av dessa tre tjänster föreslår utredningen tjänstebenämningen universitetsråd. Förvaltnings- organisationerna vid vart och ett av universiteten i Stockholm och Umeå, vid karolinska institutet och vid de tekniska högskolorna i Stockholm och Lund blir av avsevärt mindre omfattning, varför utredningen föreslår att förvaltningschefs- tjänsterna vid de nämnda läroanstalterna i Stockholm och Umeå göres till byrå-

chefstjänster med placering i någon av lönegraderna B 1—3. I fråga om motsva— rande tjänst vid tekniska högskolan i Lund framlägges icke något konkret för- slag.

Även för chefskapet för det kansli, som enligt förslaget skall knytas till den akademiska samarbetsnämnden i Stockholm, föreslås inrättandet av en byrå- chefstjänst med placering i någon av lönegraderna B 1—3.

I fråga om denne tjänstemans uppgifter bör i tillämpliga delar gälla vad i det föregående sagts om universitetsråds (motsvarande) arbetsuppgifter. Chefen för samarbetsnämndens i Stockholm kansli bör sålunda ha att följa verksamheten vid under nämndens styrelse ställda inrättningar. Han bör vidare uppmärk- samma utvecklingen inom de berörda läroanstalterna och för nämnden framlägga de förslag, han finner motiverade i syfte att stärka samarbetet mellan läroanstal- terna och samordna deras utbyggnad.

Han bör vidare leda arbetet inom kansliet, fungera som föredragande vid sam— arbetsnämndens sammanträden och, i den mån det uppdrages åt honom, fatta beslut på nämndens vägnar. Han bör också svara för expeditionen av nämndens beslut.

Avslutningsvis vill utredningen framhålla följande beträffande förslaget om administrativa chefstjänster vid sidan av konsistorier och rektorer.

Det här framlagda förslaget om inrättande av universitetsrådstjänstcr (mot- svarande) bör enligt utredningens mening ses som ett förslag om en i dagens läge helt nödvändig förstärkning av den nuvarande rektorsinstitutionen. Genom förslaget att lägga det omedelbara ansvaret för själva administrationen på admi- nistrativa chefstjänstemän menar sig utredningen ge läroanstalternas rektorer möjlighet att helt ägna sig åt vården om den egentliga universitets/högskole— verksamheten forskningen och den vetenskapliga utbildningen. Rektorerna är som konsistoriernas ordförande läroanstalternas högsta företrädare och har så— lunda alltfort överinseendet över alla deras angelägenheter, däribland även de administrativa. Motiveringen härför är den, att administrationen även den är en serviceverksamhet åt forskningen och den vetenskapliga utbildningen.

Statskontorets ståndpunkt

Liksom i föregående kapitel lämnar utredningen avslutningsvis här en summa- risk jämförelse mellan universitetsutredningens ställningstaganden och förslag å ena sidan och statskontorets å den andra. Denna jämförelse tar främst sikte på att redovisa föreliggande skillnader.

Den mest markanta skillnaden mellan universitetsutredningens och statskon- torets förslag föreligger just i fråga om organisationen av den lokala universitets— styrelsen.

Universitetsutredningen har utgått från att den lokala universitetsstyrelsens uppgifter bör vara av avsevärt mer renodlat administrativt slag än för när-

varande. Utredningen har därför övervägt att anförtro den lokala styrelsen för de akademiska läroanstalterna till rent administrativa organ men har därvid funnit, att de huvuduppgifter, som åligger den lokala styrelsen, dels är mycket särpräglade, dels alla fordrar ett inslag av akademisk bedömning. På denna grund föreslår universitetsutredningen ett bibehållande av det nuvarande slaget av lokala läroanstaltsstyrelser med organ, bestående av representanter för de ordinarie akademiska lärarna och en av dessa tillika utsedd rektor. Den admi- nistrativa ledningen förstärks emellertid samtidigt genom inrättandet av en ny administrativ chefstjänst, vars innehavare föreslås tillika bli ledamot av kon- sistoriet.

Riktpunkter för statskontorets förslag har varit dels att försöka avgränsa de förvaltningsuppgifter, som lämpligen bör ombesörjas av kollegiala organ, dels att förkorta ärendevägarna på så sätt att endast en instans skall fullgöra den veten— skapliga och en den administrativa prövningen. Dessa riktpunkter har lett fram till ett förslag, där de akademiska och de administrativa funktionerna inom läroanstalternas styrelse organisatoriskt särskiljs. Denna funktionella uppdel- ning i akademiska och administrativa uppgifter på läroanstaltsnivå har stats- kontoret ansett möjlig med utgångspunkt även i att en i princip likartad sepa— rering enligt förslaget kommer till stånd på kanslers/överstyrelsenivån.

Statskontoret föreslår vidare en omfattande decentralisering av administra- tiva uppgifter från kanslers/överstyrelsenivån. Detta förhållande tillsammans med de administrativa uppgifternas allt mer ökande omfattning och betydelse har enligt statskontorets mening gjort det nödvändigt att ompröva läroanstal— ternas styrelseorgans ställning. För den administrativa ledningen inom en läro— anstalt har statskontoret ansett det rimligt att anvisa en fristående ställning i förhållande till de kollegiala akademiska organen.

Statskontoret anger i sitt förslag såsom akademiska styrelseorgan dels den akademiska församlingen, dels det akademiska konsistoriet, dels fakulteterna/ sektionerna. Statskontoret föreslår vidare, att läroanstaltens lärare/forskare skall utse en professor att såsom rektor fungera som deras högste företrädare och därvid tjänstgöra som ordförande i den akademiska församlingen, det akade— miska konsistoriet och läroanstaltens råd. Det akademiska konsistoriet kommer enligt statskontorets förslag att företrädesvis behandla de vetenskapliga be— dömningsfrågor, som inte kan avgöras inom institutionerna eller fakultets- organen.

Den administrativa ledningen på lokal nivå skall däremot enligt statskontorets förslag uppdras åt en ämbetsman med generaldirektörs ställning. Denne skall i princip besluta i alla ärenden, som för närvarande vid universiteten tillkommer drätselnämnden och mindre konsistoriet, med undantag för ärenden, som gäller avvägning mellan flera fakulteter/ sektioner, och med undantag för de av dessa organs ärenden, som särskilt föreslagits tillkomma annan myndighet att hand— lägga (t.ex. petitafrågorna). Till varje läroanstalts administrativa ledning skall dessutom enligt statskontorets förslag höra ett läroanstaltens råd bestående

av rektor som ordförande, prorektor, generaldirektören och fem andra såsom företrädare för allmänna intressen av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter.

Vad som därutöver framstår som en väsentlig skillnad mellan utredningens och statskontorets förslag är, att statskontoret vill göra den lokala administrativa ledningen och den tillhörande administrationen gemensam för samtliga akade- miska läroanstalter på en ort. Sålunda skall enligt förslaget alla nuvarande läro- anstalter bestå och ha sina egna akademiska organ och sina egna läroanstaltens råd, medan de i administrativt hänseende skall repliera på gemensamma organ. På så sätt etableras i landet fem vad statskontoret benämner universitetscentra, vartdera med en generaldirektör som administrativ chef (utom i Umeå, som får en mindre omfattande administrationsapparat) och en integrerad administrativ verksamhet för berörda läroanstalter.

Universitetens och högskolornas centrala ledning

A. De centrala myndigheternas nuvarande uppgifter och organisation

Som framgår av den i bihanget lämnade redogörelsen överensstämmer uni— versitetskanslerns och överstyrelsens för de tekniska högskolorna arbetsupp- gifter i allt väsentligt med varandra. Motsvarande uppgifter för de övriga ve- tenskapliga högskolorna utövas av dessas styrelser, men dessa styrelsers arbets- uppgifter skiljer sig från kanslerns och överstyrelsens därigenom att de saknar de sistnämnda organens uppgifter att samordna flera läroanstalters verksamhet. I stället motsvarar dessa styrelser i vissa av sina funktioner den lokala universi- tets/högskolestyrelsens organ vid de större Iäroanstaltema. Vad i detta avsnitt anges såsom de centrala organens huvudsakliga uppgifter, avser därför i första hand kanslersämbetet och överstyrelsen för de tekniska högskolorna.

Kanslerns/överstyrelsens uppgifter är dels planerande, dels administrativa. De planerande arbetsuppgifterna kan sägas härflyta ur kanslerns respektive överstyrelsens allmänna åliggande att följa dem underställda läroanstalters verksamhet och att så. snart anledning därtill föreligger, hos Kungl. Maj:t före- slå de åtgärder, som anses erforderliga för att främja läroanstalternas bästa och befordra deras ändamål. Detta åliggande fullgör kanslern och överstyrelsen främst genom sina årligen till Kungl. Maj :t avgivna petita. Kanslern och över— styrelsen avlämnar emellertid även andra, från petita fristående utredningar och förslag, ibland initierade genom framställningar från läroanstalterna eller från utomstående organisationer, ibland utarbetade i anledning av särskilda uppdrag från Kungl. Maj:t; ibland åter tillkomna på kanslerns/överstyrelsens eget initiativ.

Uppgiften att utarbeta planer och framlägga förslag om förbättringar i den akademiska utbildningsorganisationen och om förstärkningar av de högre läro- anstalternas resurser för forskning och forskarutbildning delar kanslern/över- styrelsen med ett växlande antal tillfälliga sakkunniggrupper, var och en till— kallad för planläggningsarbete inom någon viss sektor av universitets— och hög— skoleväsendet. Resultaten av dessa tillfälliga organs verksamhet får i vissa fall, genom statsmakternas ställningstagande till dem, karaktär av riktlinjer för det forsatta planeringsarbetet inom kanslersämbetet/ överstyrelsen. De tillfälliga or- ganens förslag är emellertid inte alltid så fullständiga, att genomförandet kan sägas vara uteslutande en administrativ angelägenhet.

Frågan om den lämpliga fördelningen av planeringsuppgifterna mellan fasta och tillfälliga organ diskuteras längre fram i detta kapitel. I förevarande sam- manhang synes emellertid förtjäna framhållas, att planeringsarbetet under senare tid i jämförelsevis stor omfattning legat hos tillfälliga kommittéer, medan kans- lersämbetets/överstyrelsens resurser i hög grad tagits i anspråk av administrativa uppgifter för den expanderande universitets/högskoleorganisationen.

Till de centrala universitets- och högskolemyndigheternas planerande upp- gifter kan i viss mån även hänföras deras uppgift som remissorgan. Planerings— arbetet inom andra sektorer av samhällsarbetet är i växande utsträckning be- roende av och påverkar dessutom i sin tur planeringsarbetet för forskningens och den akademiska utbildningens utveckling. Därför måste större reformförslag på nästan alla områden konfronteras med den centrala universitets- och hög— skoleplaneringen.

Kanslersämbetets/överstyrelsens mera renodlat administrativa arbetsuppgifter synes kunna sammanfattas i nedanstående punkter. A. Ärenden i vilka kanslern/ överstyrelsen fattar beslut:

1. Vissa personaladministrativa ärenden (tjänstetillsättningar, tjänstledig— hetsärenden, förordnande av vikarier) avseende mellangrads- och högre tjänster i den mån beslut ej skall fattas av Kungl. Maj:t. Ärenden rörande vissa ersättningar (till fakultetsopponenter, till sak— kunniga i vissa befordringsärenden).

3. Fördelning av vissa anslagsmedel. Dessa fördelningsärenden kan uppde— las i tre kategorier, nämligen a. fördelning mellan skilda läroanstalter (anslaget till gästföreläs-

ningar);

b. fördelning mellan fakulteter och institutioner inom en och samma läroanstalt (tilldelning av lärarkrafter på grundval av fastställd orga— nisationsplan eller efter Kungl. Maj:ts bemyndigande petita— plan, anslagen till materiel m.m. och till nyanskaffning av apparater m.m., del av anslaget till extra utgifter vid universitet och hög- skolor); c. fördelning mellan både läroanstalter och fakulteter (institutioner) så- som fallet är beträffande viss del av anslaget till licentiand- och doktorandstipendier, liksom även beträffande den till kanslerns dis- position ställda delen av anslaget till extra utgifter vid universitet och högskolor.

4. Ärenden rörande docentförordnanden (docentkompetens).

5. Ärenden rörande instruktioner, reglementen och andra för underställda läroanstalter bindande föreskrifter, avsedda att komplettera eller tolka av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser.

6. Ärenden rörande programmen för de tekniska högskolornas professurer.

7. Ärenden rörande kursfordringar i enskilda ämnen för skilda examina (»studieplaner» respektive »läro— och timplaner för undervisningen-). _ro

8. Vissa dispensärenden, främst sådana som gäller rätt till inskrivning vid visst lärosäte och rätt att avlägga vissa examina. 9. Vissa besvärsärenden. 10. Vissa disciplinärenden. 11. Ärenden rörande intagningen av studerande till medicinska och odonto- logiska studier samt rörande grunderna för urvalet bland de inträdes- sökande till de tekniska högskolorna. B. Ärenden i vilka kanslern/överstyrelsen har att avge utlåtande till Kungl.

Maj:t:

1. Vissa personaladministrativa ärenden, främst sådana som gäller tillsätt- ningen av ordinarie lärarbefattningar.

2. Vissa besvärsärenden.

3. Ärenden rörande organisationsplaner för undervisningen i de filosofiska fakulteternas ämnen.

Härtill kommer — såsom ovan framhållits de ärenden, som Kungl. Maj:t eller vederbörande departementschef genom beslut i varje särskilt fall remitterar för yttrande till kanslern/överstyrelsen.

Kanslerns/överstyrelsens uppgifter är sålunda väsentligen de för centrala stat- liga ämbetsverk normala. De har båda att följa dem underställda läroanstalters vetenskapliga, utbildande och administrativa verksamhet och att med ledning av vunna erfarenheter utfärda erforderliga föreskrifter och för Kungl. Maj:t framlägga alla de förslag, som befinnes erforderliga för verksamhetens främjande. Vid varje jämförelse med ett centralt ämbetsverk måste dock den skiljaktig— heten uppmärksammas, som ligger däri, att en betydande del av de akademiska läroanstalternas verksamhet, nämligen forskningen, i avseende på sin inriktning och sin metodik bedrives fri från reglerande administrativa bestämmelser. Kans- lern/överstyrelsen har vidare, liksom de centrala ämbetsverken, att fatta beslut i en rad administrativa angelägenheter av större vikt, framför allt sådana som har att göra med den akademiska utbildningens innehåll och organisation samt sådana som gäller tillsättning av högre tjänster och handhavandet av till läro- anstalternas förfogande ställda anslagsmedel och annan materiell" egendom.

Trots att kanslerns och överstyrelsens uppgifter sålunda sammanfaller och väsentligen överensstämmer med de centrala ämbetsverkens, företer deras orga— nisatoriska ställning och uppbyggnad mycket markanta skiljaktigheter. Medan kanslern för rikets universitet kan karaktäriseras som ett enmansämbetsverk, är överstyrelsen för de tekniska högskolorna en kollegial styrelse. Kanslern är vald av universiteten och därefter förordnad av Kungl. Maj:t, medan översty— relsen däremot närmast har karaktären av en lekmannastyrelse utsedd av Kungl. Maj:t, delvis inom förslag som upprättats av organisationer utanför de berörda läroanstalterna. Medan kanslern själv fattar beslut i alla ärenden, vilka han icke med stöd av den i statuterna givna, obegränsade delegationsmöjligheten för av— görande hänskjuter till någon av tjänstemännen inom kanslersexpeditionen, är motsvarande ärendens handläggning inom överstyrelsen i stadgarna noga reg-

lerad på så sätt, att vissa ärenden såsom pleniärenden skall avgöras av översty- relsen i plenum, medan andra ärenden såsom chefsärenden avgöres av preses. Mellan dessa båda, i stadgarna föreskrivna tillvägagångssätt för ärendenas hand— läggning inom överstyrelsen finns vissa i stadgarna angivna mellanformer (kom— munikations- och anmälningsärenden), vilka numera utnyttjas i stor omfattning. Härigenom har arbetsformerna inom överstyrelsen i praktiken kommit att närma sig de hos kanslern tillämpade. Den betydelsefulla skillnaden kvarstår dock alltjämt, att de viktigaste ärendena, t. ex. utformningen av de årliga för- slagen till anslagsäskanden, hos överstyrelsen handlägges kollegialt under med- verkan av samtliga ledamöter.

Vidare föreligger den skillnaden, att stadgarna för de tekniska högskolorna föreskriver, att ärendena inom överstyrelsen skall avgöras efter föredragning och med reservationsskyldighet (i vissa fall endast reservationsrätt) för den föredragande, medan närmare bestämmelser rörande formerna för besluts fat- tande inom kanslersämbetet saknas.

Till de centrala universitets/högskolemyndigheterna bör även räknas utrust- ningsnämnden för universitet och högskolor. Dennas uppgift är dels att planera inredningen och utrustningen av nya institutionslokaler, dels att, sedan medel anvisats, verkställa den erforderliga upphandlingen. En närmare beskrivning av utrustningsnämndens uppgifter lämnas i bihanget (s. 436 f.), vartill hänvisas.

B. Diskussion och förslag

1. De centrala myndigheternas uppgifter a) Vissa avgränsningar

Innan utredningen nu går att redovisa sina överväganden och ställningstaganden till de för universitets- och högskoleväsendet centrala organens uppgifter och organisation, finns det anledning att precisera vissa avgränsningar i fråga om dessa organs uppgifter, avgränsningar som samtidigt utgör utgångspunkter för de följande resonemangen.

Planeringsarbetet för de högre läroanstalternas utbyggnad måste helt natur- Äligt i betydande utsträckning bygga på statistiska uppgifter rörande bl. a. till- strömning, examination, studietidens längd etc. Genom kungörelsen den 25 maj 1956 angående statistik över högre studier ålades de lokala universitets— och högskolemyndigheterna skyldighet att insamla visst primärmaterial för univer- sitetsstatistjken, medan bearbetning och publicering av detta material ålades statistiska centralbyrån. De centrala universitets— och högskolemyndigheterna har sålunda icke några särskilda arbetsuppgifter beträffande universitetsstatisti- ken. Enligt gällande bestämmelser rörande studietidsstatistiken kan emellertid

kanslern, därest han finner det påkallat, hos statistiska centralbyrån begära ge— nomförandet av en specialundersökning rörande studietidens längd i visst ämne eller vissa ämnen. — Universitetsutredningen utgår i det följande från att gäl— lande ordning i nu ifrågavarande hänseende blir bestående.

Genom beslut vid 1960 och 1961 års riksdagar har inom arbetsmarknadssty- relsen skapats en organisation för utarbetande och publicering av utbildnings- och yrkesprognoser, bl. a. sådana som är av direkt betydelse för planeringsarbe- tet för universitet och högskolor. Denna verksamhet står under ledning av en särskild delegation, i vilken ingår företrädare för samhället samt för arbetsmark- nadens organisationer. —— Universitetsutredningen anser sig nu böra utgå från att den sålunda genomförda organisationen för utbildnings- och yrkesprognoser blir i huvudsak bestående. Detta innebär, att utredningen icke räknar med att de centrala universitets/högskolemyndigheterna kommer att ha till uppgift att självständigt genomföra prognostiska utredningar av här ifrågavarande slag, utan att deras planeringsarbete får grundas på det utredningsarbete, som ut— föres inom arbetsmarknadsstyrelsen.

Genom beslut vid 1962 års riksdag har vidare byggnadsstyrelsens organisation ändrats och styrelsens uppgifter i samband därmed preciserats. Beslutet innebär, att byggnadsstyrelsen blir den centrala myndigheten för byggnadsplanering, byggenskap och byggnadsförvaltning för de högre läroanstalterna. Dock finns utrymme för de centrala universitets/högskolemyndigheterna att deltaga i ut— arbetandet av de översiktliga byggnadsplanerna för de skilda universitets- och högskoleenheterna. Till belysning härav må nämnas, att i de under år 1962 till- kallade programkommittéerna -— t. ex. Frescatikommittén företrädare för kanslersämbetet ingår bland de sakkunniga.

Vidare vill utredningen framhålla, att den utgår från att de centrala univer- sitets/högskolemyndigheterna liksom nu bland sina uppgifter icke skall ha pla— neringen för eller den centrala administrationen av det allmännas insatser inom det studiesociala området.

Slutligen vill utredningen i detta sammanhang något beröra frågan om de centrala nniversitets/högskolemyndigheternas ställning i förhållande till de stat— liga forskningsråden. En betydande del av den vid de högre läroanstalternas in- stitutioner bedrivna forskningen finansieras, som redan flera gånger framhållits, genom anslag från forskningsråden. Självklart är, att detta förhållande i skilda hänseenden måste beaktas i planeringsarbetet för de högre läroanstalternas verk- samhet och resurser. Även i administrativt hänseende får förekomsten av råds- finansierad verksamhet vid Iäroanstaltema återverkningar för de centrala uni— versitets/högskolemyndigheternas arbete. En nära kontakt mellan dessa myn- digheter å ena sidan och forskningsråden å den andra är därför under alla för- hållanden nödvändig. Utredningen återkommer i det följande härtill, men vill redan i förevarande sammanhang uttala, att utredningen utgår från att forsk- ningsrådens uppgifter och organisation skall vara i huvudsak desamma som nu. Utredningen räknar sålunda med att vi även i framtiden vid sidan av den så att

säga ordinarie universitets- och högskoleorganisationen kommer att ha statliga forskningsråd, vilka genom sina anslagsbeslut finansierar en mycket betydande del av den vid de högre läroanstalterna bedrivna forskningen och vilka bygger sin anslagspolitik på ett planeringsarbete, som i sin tur blir av stor betydelse även för universitetens och högskolornas utveckling.

b) De administrativa uppgifterna

! En detaljgenomgång av de centrala organens nuvarande arbetsuppgifter visar i enligt utredningens mening, att en decentralisering av beslutsfunktionen från i kanslern/överstyrelsen till de enskilda läroanstalterna är både möjlig och önsk- värd. Som ett allmänt skäl för en sådan decentralisering kan förutom tids- vinsten —— anföras, att lokala tjänstemäns känsla av ansvar blir starkare, om de vet, att ett ärende skall avgöras på grundval av deras egen beredning och före- dragning, än om de vet, att ansvaret för den slutliga beredningen av ärendet i ligger hos en annan myndighet. En icke obetydlig decentralisering av beslutande- ' rätt från kanslern/ överstyrelsen till de lokala läroanstalternas styrelseorgan har

för övrigt genomförts under de senaste åren. Sålunda har rätt nyligen bestäm- melser utfärdats, varigenom beslutsfunktionen i avseende på bl.a. tillsättning av e.o. docenttjänster överflyttats från kanslern/överstyrelsen till de mindre konsistorierna/lärarkollegierna.

Personaladministration och fördelningsärenden

I nästföregående kapitel har utredningen framlagt förslag om överförande från de centrala till de lokala universitets/högskolemyndighetema av beslutsmyndig- . heten i ytterligare ett stort antal ärenden. ) I avseende på de personaladministrativa, uppgifterna innebär dessa förslag följande: Ärenden rörande tillsättning av forskardocenttjänster, speciallärarbe- ; fattningar samt ordinarie och extra ordinarie tjänster i lönegraderna A 19—A 23 ; med undantag för sådana, som tillhör läroanstalternas administration, föreslås " skola avgöras av den lokala universitets/högskolestyrelsens organ i stället för, som för närvarande, av kanslern/överstyrelsen. Även ärenden rörande entledi- " ganden och förordnande av vikarier i fråga om tjänster och befattningar av nyss " nämnda slag föreslås komma att avgöras av de lokala styrelseorganen. Också beslutsmyndigheten i avseende på förordnande av extra tjänstemän i lägst löne- grad A 19 föreslås överflyttad till de lokala universitets/högskolemyndigheterna, i den mån sådan överflyttning (som fallet är beträffande extra universitetslek- torer) ej redan skett. Beträffande tjänstledighetsärenden föreslås sådan utvidg- ning av de lokala myndigheternas beslutsmyndighet, att de enda ärenden, som kommer att avgöras centralt, blir de som gäller tjänstledighet för högre tjänste- män tjänstemän i lägst lönegrad A 24 —— under längre tid än sex månader av ett och samma kalenderår. Även beslut rörande partiell tjänstebefrielse (sab-

batstermin) för innehavare av docent— och forskardocenttjänster föreslås kunna fattas av de lokala myndigheterna. Detsamma föreslås beträffande beslut om förordnande för längre tid än sex år på e.o. docenttjänst och beträffande till— stånd för vissa lärare att vara bosatta utom universitetsorten.

Beträffande så de fördelningsärenden, som för närvarande avgöres av de cen- trala universitetsmyndigheterna, har utredningen i nästföregående kapitel före— slagit, att beslut rörande fördelning mellan institutionerna av materiel- och apparatanslagen i den nya organisationen skall fattas av de lokala universitets- myndigheterna. I anslutning härtill har utredningen föreslagit, att även besluts— myndigheten i fråga om de till de enskilda läroanstalterna anvisade delarna av anslaget till Extra utgifter och i fråga om anslag ur universitetens reservfonder och karolinska institutets allmänna fond överflyttas till de lokala universitets/ högskolestyrelserna. Utredningen har slutligen förutsatt, att ärendena rörande tilldelning av lärarkrafter på grundval av fastställd organisationsplan sedermera kommer att kunna avgöras lokalt (se 3. 173).

Vid genomförande av dessa utredningens i föregående kapitel framlagda för- slag till decentralisering av beslutsmyndighet återstår för handläggning inom central myndighet endast ett mycket litet antal fördelningsärenden och ett starkt begränsat antal personaladministrativa ärenden. Den förstnämnda grup— pen kommer väsentligen att omfatta viss del av anslaget till licentiand- och doktorandstipendier, viss del av anslaget till Extra utgifter samt tills vidare —- tilldelningen av lärarkrafter på grundval av fastställd organisationsplan eller (i vissa fall) petitaplan. De personaladministrativa ärenden berörande de en- skilda läroanstalterna, som alltfort skulle handläggas inom central universitets/ högskolemyndighet, omfattar främst tillsättningsärenden rörande sådana mellan— gradstjänster, som är knutna till läroanstalternas administration, jämte till dessa tjänster anknytande ärenden rörande entlediganden och förordnande av vikarier (däremot icke tjänstledighetsärenden, vilka föreslås kunna avgöras av de lokala myndigheterna), ärenden rörande partiell tjänstebefrielse för ordinarie lärare samt uppgiften att avge utlåtanden i tillsättnings- och tjänstledighetsärenden, som skall avgöras av Kungl. Maj :t (tillsättning av och tjänstledighet för längre tid än sex månader för innehavare av tjänster i lägst lönegrad A 24).

I fråga om ärendena rörande partiell tjänstebefrielse för ordinarie lärare har utredningen konstaterat, att dessa ärenden dels kräver likformighet i behand- lingen, dels knappast lämpar sig för avgörande i en kollegial församling, som till övervägande del består av ordinarie lärare. Utredningen anser därför, att dessa ärenden alltfort och i samma utsträckning som enligt gällande statuter och stad- gar bör avgöras av central universitetsmyndighet. I detta sammanhang vill ut- redningen även uttala, att uppgiften att utfärda bestämmelser rörande beräk— ningsgrunder vid jämförelse mellan olika undervisningsformer (s. k. evalverings- bestämmelser) även den enligt utredningens mening alltjämt bör ligga hos cen- tral myndighet.

Akademiska befordringsärenden och docentförordnanden Utredningen har övervägt, huruvida en viss förenkling av gången för de akade— miska befordringsärendenas handläggning vore motiverad, nämligen på så sätt, att fakulteternas (motsvarande) förslag till innehavare av ordinarie lärartjänst kunde gå direkt till Kungl. Maj:t utan att för yttrande först passera central myndighet. I denna fråga vill utredningen anföra följande.

De ärenden utredningen här avser är ärenden rörande tillsättning av lediga tjänster som professor, laborator (motsvarande) och universitetslektor. Dessa tjänsters mycket stora betydelse för de högre läroanstalternas forskande och utbildande verksamhet och därmed för hela samhället motiverar redan i och för sig en behandlingsordning för tillsättningsärendena, som garanterar en omsorgs— full och sakkunnig bedömning av de sökandes meriter. Till samma slutsats kom— mer man, om man ser problemet från den enskilde sökandens synpunkt och betänker professorstjänsternas betydelse som forskarkarriärens topptjänster. Även från ren rättssäkerhetssynpunkt ter det sig därför starkt motiverat att för dessa ärenden ha en behandlingsgång, som garanterar en särskilt omsorgsfull prövning.

Nu gällande ordning beträffande professorsf— och laboratorstjänsters tillsät- tande innebär, att de sökandes meriter först prövas av särskilda sakkunniga, vilka, efter förslag av berörda fakulteter (motsvarande) vid såväl den egna som andra läroanstalter, utses av det större konsistoriet (lärarkollegiet) vid den läro- anstalt, som den lediga tjänsten tillhör. Sedan de sakkunnigas yttranden inkom— mit, upprättas förslag av den fakultet (det lärarkollegium), som den lediga tjänsten tillhör. Förslaget inges därefter till kanslern/överstyrelsen, som med eget yttrande vidarebefordrar ärendet till Kungl. Maj:t för avgörande. Över fakultetens (motsvarande) förslag eventuellt anförda besvär brukar av kanslern/ överstyrelsen för yttrande remitteras till vederbörande läroanstalts större kon- sistorium (lärarkollegium).

Beträffande kanslerns/överstyrelsens befattning med nu ifrågavarande ären- den måste till en början konstateras, att varken kanslern eller överstyrelsens ledamöter kan förutsättas vara kompetenta att bedöma graden av vetenskaplig skicklighet hos de enskilda sökande, den enda grund som enligt gällande uni- versitetsstatuter må »avses eller åberopas» för befordran till dessa tjänster. Den enda bedömning av ett dylikt tillsättningsärende, som kan och må göras av kanslern/överstyrelsen, är sålunda. en bedömning av rent formell natur, d.v.s. exakt samma slag av bedömning, som göres och kan göras vid ärendets bered- ning i departementet. Dessa förhållanden talar otvivelaktigt för att behand- lingen av kanslern/överstyrelsen skulle kunna slopas såsom onödig. Å andra sidan måste understrykas, att kanslerns/överstyrelsens utlåtanden i motsats till vederbörande departementstjänstemäns är offentliga och därför kan ge intres- senterna tillfälle till påpekanden och tillrättalägganden före ärendets slutliga av- görande. Samma möjligheter skulle emellertid stå öppna, om skyldigheten att avge yttrande över fakultets (motsvarande) förslag icke avskaffades men över-

flyttades från kanslern/överstyrelsen till t. ex. vederbörande läroanstalts rektor. Häremot skulle då kunna invändas, att nuvarande ordning är den an— tydda överlägsen från rättssäkerhetssynpunkt, därför att kanslern/överstyrelsen kan förutsättas i högre grad än rektor stå fri gentemot lokala stridigheter och hänsyn.

Universitetsutredningen har för sin del efter överväganden av skäl och mot— skäl kommit till den ståndpunkten, att den centrala universitets/högskolemyn— dighetens befattning med tillsättningsärenden av nu ifrågavarande slag icke bör slopas. Utredningen vill i detta sammanhang erinra om att hela detta kompli— cerade avsnitt av universitetsorganisationen översågs under det arbete, som ledde fram till utfärdandet av 1956 års universitetsstatuter, och att den därvid föreskrivna behandlingsordningen för akademiska befordringsärenden allmänt torde anses ha fungerat tämligen tillfredsställande.

Utredningen föreslår sålunda, att utlåtanden av central universitets/högskole— myndighet alltfort skall avges i tillsättningsärenden rörande professurer och laboraturer (motsvarande) liksom i alla övriga tillsättningsärenden, som skall avgöras av Kungl. Maj:t (tillsättning — med vissa undantag, bl. a. beträffande docenttjänsterna -—— av ordinarie och extra ordinarie tjänster i lägst lönegrad A24s).

Av i viss mån personaladministrativ natur är även kanslerns/överstyrelsens uppgift att besluta i ärenden rörande docentförordnanden (»antagande av oav- lönad docent»; meddelande av docentkompetens).

I det alldeles övervägande antalet fall är de centrala myndigheternas gransk- ning av dessa ärenden av uteslutande formell natur. En sakprövning av dylika ärenden blir aktuell endast i fall då den förslagsställande församlingen (fakultet, sektion, lärarkollegium) varit oenig i kompetensfrågan samt då tveksamhet kan råda om det föreslagna förordnandets ämnesomfattning. I förstnämnda hän- seende kan anföras, att docentkompetensens värde för den enskilde motiverar ett bibehållande av den nu stadgade behandlingsordningen. Emellertid står självfallet besvärsvägen alltid öppen, därest beslutsmyndigheten decentraliseras till de lokala myndigheterna.

I fråga om docentförordnandenas ämnesomfattning bör framhållas, att kans- lerns/överstyrelsens beslut härom många gånger inneburit ett första erkännande av ett nytt forskningsområde och därigenom haft en betydelse för forskningens utveckling, som ej helt bör förbises. Å andra sidan måste understrykas, att beslut om docentförordnande överhuvudtaget icke innebär något åtagande från statsmakternas sida gentemot den förordnade eller hans forskningsområde, och att den här ifrågavarande bedömningen därför både kan och bör göras av veten— skapsmännen ensamma.

Under hänvisning till det anförda föreslår utredningen sålunda, att besluts- -myndigheten beträffande docentförordnanden överföres till de lokala universi- tets/högskolemyndigheterna. Med hänsyn till dessa ärendens karaktär av rena

vetenskapliga bedömningsfrågor föreslår utredningen vidare, att beslut rörande docentförordnande skall fattas av fakultet (motsvarande). Utredningen vill i detta sammanhang framhålla, att de i tredje kapitlet framlagda förslagen rörande om- läggningar av fakultets- och sektionsindelningen samt rörande förbättrade möj— ligheter att på fakultetsnivån skapa särskilda organ, bl. a. för handläggning av vetenskapliga bedömningsfrågor, bör utgöra goda förutsättningar för en sak- kunnig prövning av här ifrågavarande ärenden.

F akultetsorganisatoriska frågor

I den nuvarande universitets/högskoleorganisationen fastställes fakultets- och sektionsindelningen (motsvarande) liksom även lärartjänsternas fördelning mel— lan fakulteter och sektioner (motsvarande) av Kungl. Maj:t. Varje enskild lärar— tjänsts ämnesomfattning (benämning) bestämmes av Kungl. Maj:t efter beslut av riksdagen. Vissa universitetsprofessurers änmesomfattning har genom beslut av Kungl. Maj:t såtillvida givits en speciell inriktning, som den med viss pro- fessur förenade nndervisnings— och examinationsskyldigheten angivits omfatta viss del av det ämne, som själva professuren omfattar (t. ex. professor i kemi med undervisnings- och examinationsskyldighet i organisk kemi). De för de tek- niska högskolorna specifika program, i vilka bl. a. ämnesomfattningen för dessa högskolors professurer ges en närmare precisering, fastställes däremot av överstyrelsen. Kanslern beslutar vidare rörande fördelningen av åligganden mellan fakultet och sektioner vid sektionsindelad fakultet. Slutligen är det kanslern, som avgör frågor om upprättande av ämnesgrupper, om ämnesgrupps sammansättning och om ämnesgrupps arbetsuppgifter.

Enligt utredningens mening talar övervägande skäl för ett förenhetligande av de bestämmelser, som reglerar fakultetsorganisationen vid en läroanstalt. Utred- ningen finner det därvidlag vara riktigast, att Kungl. Maj:t fattar beslut i ärenden rörande fakultets— och sektionsindelningen, rörande de enskilda lärartjänsternas ämnesomfattning (deras benämning och motiveringen för denna) samt rörande in- nehavamas ledamotskap av fakultet och sektion (i förekommande fall även leda- motskap av två eller flera fakulteter/ sektioner). För de tekniska högskolornas del innebär detta förslag, att sådana ändringar av de för högskolornas professurer gäl- lande programmen, som innebär en reell förändring av en professurs ämnesomfatt— ning och sålunda -——- bl. a. -— får återverkningar pä prövningen av de sökandes kom- petens i samband med att professuren nästa gång skall återbesättas, bör fastställas av Kungl. Maj:t. I formellt hänseende synes det angivna syftet kunna tillgodoses, genom att bestämmelserna i de nuvarande universitetsstatuternas & 50, mom. 1, i sak oförändrade överföres till den nya stadga, som utredningen föreslår skall gälla för såväl universiteten som de tekniska högskolorna. I fråga om nyinrättade professurer synes kunna förutsättas, att den närmare bestämningen av sådan professurs ämnesomfattning underställes Kungl. Maj:ts prövning i samband med äskandet om professurens inrättande. Frågorna om äliggandenas fördelning mellan å ena sidan fakultet, som är delad i sektioner, och sektionerna å den

andra är enligt utredningens mening också av den vikt, att de bör avgöras av Kungl. Maj:t. Detsamma bör enligt utredningens mening stadgas beträffande avgörandet i ärenden rörande upprättande av fakultets—, sektions- eller ämnes— grupp samt rörande komplettering av sektion vid handläggningen av viss grupp av ärenden. Även om sålunda beslutsmyndigheten i dessa för universitets/hög- skoleorganisationen betydelsefulla ärenden förbehålles Kungl. Maj:t, år det enligt utredningens mening självklart, att Kungl. Maj:ts ställningstagande bör vara ett ställningstagande till förslag från universiteten/högskolorna själva. Över för- slagen bör därvid yttrande avges av central universitets/högskolemyndighet. I fråga om upprättandet av ämnesgrupp bör dock av formella skäl, eftersom sådan grupp kan omfatta ledamöter tillhörande flera läroanstalter, förslag framläggas av central myndighet. Utredningen förutsätter emellertid såsom självklart, att initiativet i realiteten kommer från de lokala organen.

Utbildningsorganisatiomns administration

Bland de mest betydelsefulla av de administrativa arbetsuppgifter, som åligger de nuvarande centrala universitets/högskolemyndigheterna, är den, som avser utbildningsorganisationen, främst uppgiften att pröva och fastställa kursford- ringar i enskilda ämnen för skilda slag av examina (studieplaner; läro- och tim- planer för undervisningen). Denna uppgift torde höra till det nuvarande kans- lersämbetets mest arbetskrävande. Genom att studieplanerna vid de under kans- lern lydande läroanstalterna fastställes centralt av kanslern, garanteras likvär- digheten mellan samma slag av akademisk utbildning, genomgången vid olika läroanstalter. Därigenom garanteras vidare rätten att för examen vid ett univer- sitet tillgodoräkna tentamina avlagda vid ett annat universitet. Genom denna s.k. riksgiltighet hos de akademiska betygen garanteras de studerandes möjlig- het att under utbildningstiden byta läroanstalt.

Det bör i detta sammanhang särskilt framhållas, att fastställandet av studie— planer (kursfordringar) ingalunda är en uteslutande formell akt. Det formella fastställandet föregås nämligen regelmässigt av informella överläggningar och förberedande behandling vid s.k. ämneskonferenser, till vilka kanslern kallar berörda professorer samt representanter för andra lärarkategorier och för de stu- derande. Syftet med dessa överläggningar är självfallet dels att åstadkomma likvärdighet mellan kursfordringarna i ett och samma ämne vid skilda läroan— stalter, dels att bedöma fordringarnas förenlighet med gällande bestämmelser rörande normal studietid. Därtill kommer, beträffande studieplanerna i skol- ämnena, att kanslern bereder skolöverstyrelsen tillfälle att avge yttrande över från fakulteterna inkomna förslag till studieplaner. Härigenom säkras ett visst mått av inflytande över utbildningens innehåll åt en av de största avnämarna av arbetskraft med akademisk utbildning.

Den genom de centralt fastställda studieplanerna garanterade likvärdigheten i utbildningsstandard vid skilda universitet är helt naturligt av det största värde

även för andra avnämare offentliga såväl som privata — av den akademiskt utbildade arbetskraften. Därigenom underlättas också arbetstagarorganisatio- nernas arbete för sina medlemmars intressen. Överhuvudtaget synes man här ha att göra med uttryck för den inriktning på fasta och på arbetsmarknaden all- mänt accepterade kompetenser, som kan sägas vara en mycket fast rotad tradi— tion inom hela det svenska utbildningsväsendet, ett drag som f. ö. gör att den svenska utbildningsorganisationen arbetar under radikalt andra förutsättningar än t. ex. de anglosachsiska.

Värdet av denna likvärdighet hos akademiska examina avlagda vid olika uni- versitet har veterligen heller icke ifrågasatts. Tvärtom bör man enligt utred- ningens uppfattning skapa förutsättningar för systemets utsträckning jämväl till t. ex. de tekniska högskolornas utbildning.

Av det anförda framgår, att uppgiften att inom ramen för i examensstadgorna meddelade bestämmelser pröva och fastställa kursfordringarna (studieplaner och motsvarande) för de skilda akademiska utbildningslinjerna enligt utredningens mening alltjämt bör vara en av de huvudsakliga arbetsuppgifterna för de cen— trala universitets/högskolemyndigheterna.

I ett naturligt samband med denna uppgift står uppgiften att utöva den högsta tillsynen över själva undervisningsorganisationen. Delvis är denna arbets- uppgift en del av uppgiften att svara för planläggningen av utbildningsorganisa- tionens fortsatta utbyggnad och behandlas därför i ett följande avsnitt, men delvis är uppgiften också av rent administrativ natur. Främst gäller detta upp- giften att pröva och för Kungl. Maj :t framlägga fakulteters och sektioners för— slag till de organisationsplaner, som reglerar undervisningsorganisationen i de filosofiska fakulteternas ämnen. Denna prövning, som bl.a. ger möjlighet att åstadkomma likvärdighet i fråga om undervisningsstandard i ett och samma ämne vid de skilda universiteten, torde alltjämt böra ankomma på central uni- versitets/högskolemyndighet. Däremot anser utredningen —— som tidigare fram— hållits att uppgiften att på grundval av fastställda organisationsplaner besluta rörande tilldelningen av lärarkrafter till enskilda institutioner i framtiden bör kunna överflyttas till de lokala myndigheterna. I avvaktan på en lösning av de tekniska problem, som uppställer sig då det gäller den för tilldelningen erforder- liga registreringen och förutberäkningen av antalet i de enskilda ämnenas under- visning deltagande studenterna, måste emellertid beslutsmyndigheten i här ifrågavarande ärenden tills vidare alltjämt ligga hos central myndighet.

I ntagningsbestämmelser m. m.

Rätt att såsom studerande inskrivas vid ett universitet tillkommer i princip den som avlagt studentexamen eller förvärvat motsvarande förkunskaper. Begräns- ningen av antalet utbildningsplatser vid vissa läroanstalter och fakulteter och det särskilt under senare tid stigande antalet konkurrerande sökande till dessa platser har emellertid lett till att en relativt omfattande administrativ reglering

av intagningen blivit nödvändig. I den nuvarande universitets/högskoleorgani- sationen har de centrala myndigheterna betydelsefulla uppgifter i detta sam- manhang. En översyn av hithörande bestämmelser är enligt utredningens me— ning starkt motiverad.

Beträffande själva intagningen till spärrade utbildningslinjer har denna i vad avser medicinska och odontologiska studier sedan länge handhafts av kanslern. I 1963 års statsverksproposition förordas central intagning även till de tekniska högskolorna. I föregående kapitel har utredningen därutöver föreslagit, att även ansvaret för intagningen till farmaceutisk utbildning övertages av central myn- dighet. Utredningen har också föreslagit, att samma förfarande i vissa fall skall tillämpas i fråga om intagningen av nya studerande för studier i de filosofiska fakulteternas spärrade ämnen. Däremot har utredningen i kapitlet om den lokala universitets/högskolestyrelsen icke behandlat frågorna rörande proceduren för fastställandet av särskilda behörighetsvillkor för tillträde till studier av visst slag och för fastställandet av meritvärderingsgmnderna för urvalet bland sökande till spärrade utbildningslinjer. Ej heller har utredningen i detta sammanhang behandlat frågan om tillvägagångssättet vid införandet av begränsning av anta- let utbildningsplatser vid institution tillhörande de i princip ospärrade filosofiska fakulteterna.

I detta sammanhang torde även böra uppmärksammas den möjlighet, som gällande stadgar för de tekniska högskolorna (& 91) ger överstyrelsen att, efter förslag av vederbörande kollegienämnd, bestämma särskilda villkor för stude— randes behörighet att »deltaga i högre årskurs» och meddela föreskrifter i fråga om studerandes »rätt att kvarstå vid högskolan».

Beträffande först de behörighetsvillkor, som gäller för tillträde till olika slag av akademiska studier, gäller som regel, att dessa villkor fastställes av Kungl. Maj:t, nämligen där fråga är om bestämmelser rörande behörighet att inskrivas vid viss läroanstalt. Dylika bestämmelser finns meddelade dels i universitets- statuterna och motsvarande stadgar för fackhögskolorna, dels i särskilda av Kungl. Maj:t utfärdade föreskrifter, bl. a. i 1953 års kungörelse angående vidgat tillträde till högre studier. År 1961 fastställde Kungl. Maj:t också behörighets- villkoren för civilekonomutbildning. Från denna huvudregel finns emellertid vissa undantag. Kanslern har sålunda att fastställa de särskilda behörighetsvill- koren för tillträde till medicinska studier (villkor för rätt att inskrivas vid medi- cinsk fakultet), och även i övrigt ankommer det på kanslern att meddela erfor- derliga föreskrifter rörande särskilda krav på förkunskaper för viss examen eller för tentamen i visst ämne vid universiteten. Föreskrifter av sistnämnda slag meddelas i studieplanerna.

Föreskrifter rörande meritvärderingsgrunder fordras för de fall där antalet be- höriga sökande överstiger antalet till förfogande stående utbildningsplatser. Bestämmelser rörande meritvärderingsgrunderna för medicinska och odontolo- giska studier meddelas av kanslern, medan motsvarande bestämmelser för stu- dier vid de tekniska högskolorna meddelas av överstyrelsen och i fråga om

studier vid farmaceutiska institutet av institutets styrelse. Däremot fastställer Kungl. Maj:t grunderna för urvalet bland de inträdessökande till skogshög- skolan. Meritvärderingsgrunder för intagning till civilekonomutbildning fast- ställes av en särskild antagningsnämnd, i vilken ingår en representant för den ekonomiska fakulteten i Lund och en representant för vardera av de två han— delshögskolorna.

I fråga så om beslutsmyndighet m.m. då det gäller begränsning av antalet utbildningsplatser vid institution tillhörande någon av de eljest ospärrade filo- sofiska fakulteterna må framhållas, att detta område endast i begränsad ut- sträckning är formellt reglerat. Att antalet utbildningsplatser i de utpräglade laborationsämnena begränsas av tillgången på lokaler och apparativ utrustning, kan sägas vara en underförstådd förutsättning för själva undervisningsformen. I realiteten regleras antalet utbildningsplatser i dessa ämnen av statsmakterna i samband med att beslut fattas om dimensioneringen av övningslaboratorierna. Gränsen mellan laborationsämnen och icke—laborationsämnen är emellertid var- ken skarp eller en gång för alla given. I vissa ämnen är endast en del av under- visningen av laborativ natur med ett begränsat antal platser i varje kursomgång, medan undervisningen i övrigt har karaktär av föreläsningar, lektioner etc., och har sålunda en mera elastisk organisation. I andra ämnen leder forskningens inriktning och utveckling till att undervisningen lägges om och får en mer eller mindre klart uttalad laborativ karaktär. Ett exempel härpå erbjuder utveck— lingen inom ämnet psykologi. — Det från här anlagda synpunkter väsentliga i detta sammanhang är, att frågor om införande av en begränsning av antalet utbildningsplatser i ett helt ämne eller för visst undervisningsmoment då och då uppkommer även inom de filosofiska fakulteterna. Den procedur, som gällande föreskrifter anvisar för sådana ärendens handläggning, består däri, att veder- börande fakultet (sektion) har att hos kanslern göra anmälan, därest av något skäl viss undervisning ej kan anordnas för samtliga studerande, som önskar den ifrågavarande undervisningen. Härvid har enligt bestämmelserna kanslern att xförfara efter omständigheterna». I praktiken torde bestämmelsen tolkas så, att en begränsning av antalet undervisningsplatser genomföres, därest efter dylik anmälan kanslern ej förklarar hinder däremot föreligga eller andra åtgärder vid- tages, varigenom den ifrågasatta begränsningen onödiggöres.

Vad här sagts gäller i princip samtliga ospärrade fakulteter, sålunda även de juridiska och teologiska, men problemen har i realiteten aktualiserats väsent— ligen inom de filosofiska fakulteterna.

Samtliga här berörda förvaltningsärenden gällande såväl behörighetsbe- stämmelser för inskrivning och grunder för meritvärdering som beslut om be- gränsning av intagningen till viss institution eller kurs inom ospärrad fakultet är enligt utredningens mening av den natur, att de icke lämpligen bör av- göras av de lokala universitets/högskolemyndigheterna. Det rör sig härvidlag om avgöranden, som har ett nära samband med skolorganisationens utformning och som dessutom är av stor betydelse från allmänna utbildnings- och arbets-

marknadspolitiska synpunkter. Dessa avgöranden bör därför enligt utredningens mening träffas antingen av Kungl. Maj:t eller av central universitets/högskole— myndighet.

Vad gäller bestämmelserna rörande behörighet att inskrivas vid viss läro— anstalt eller viss fakultet synes dessa i princip böra meddelas av Kungl. Maj:t. Med hänsyn till att den nya universitetsstadgan enligt utredningens förslag skall gälla för samtliga högre läroanstalter under ecklesiastikdepartementet, synes i själva stadgan böra inryckas endast de mera allmänna behörighets- bestämmelser, som för närvarande gäller för inskrivning vid universitet. Be- stämmelser rörande de särskilda behörighetskrav, som bör uppställas som villkor för tillträde till undervisningen för vissa slag av akademisk utbildning, synes däremot böra meddelas i särskild ordning.

Beträffande meritvärderingsgrunderna är det i och för sig naturligt, att de skilda slagen av meriter ges olika värde för skilda slag av akademisk utbildning. Å andra sidan måste beaktas, att ett mycket stort antal, sinsemellan olika be- stämmelser på detta område av praktiska skäl bör undvikas. Icke minst med hänsyn till rättssäkerhetssynpunkterna måste det vidare vara av stort in- tresse för ungdomen och målsmännen, att meritvärderingssystemet för högre studier är i möjligaste mån överskådligt. Så är enligt utredningens mening för närvarande icke fallet. En översyn i syfte att få till stånd ett mera enhetligt meritvärderingssystem synes därför vara motiverad, även om en fullständig ut— jämning av nu existerande olikheter på detta område knappast är möjlig. Med hänsyn till det stora antalet intressen, som i detta sammanhang gör sig gällande, anser utredningen vidare, att meritvärderingsgrunder för spärrade utbildnings— linjer bör fastställas av Kungl. Maj:t efter förslag av vederbörande centrala myndigheter. Vad utredningen här föreslår avser spärrade utbildningslinjer; sålunda icke enstaka ämnen eller undervisningsmoment inom filosofisk fakultet. I sistnämnda hänseende synes det vara tillräckligt att erforderliga bestämmelser rörande meritvärderingsgrunder fastställes av central universitets/högskolemyn- dighet. Härigenom tillgodoses det rimliga kravet på att samma grunder tillämpas för meritvärderingen för samma slags studier vid samtliga universitet.

Vad så beträffar proceduren för beslut om begränsning av antalet utbild- ningsplatser vid viss institution inom ospärrad fakultet anser utredningen, att en viss precisering av gällande ordning är motiverad. Utredningen föreslår i detta hänseende en stadgemässig föreskrift av innebörd att beslut som här avses skall fattas av central universitet/högskolemyndighet och att sådant beslut må fattas endast då så befinnes vara oundgängligen nödvändigt. Därjämte bör enligt utredningens mening föreskrivas, att den beslutande myndigheten skall vara skyldig att hos Kungl. Maj :t anmäla dylikt beslut.

I fråga slutligen om de för de tekniska högskolorna specifika bestämmelserna rörande dels särskilda behörighetsvillkor för deltagande i högre årskurs, dels begränsning av studerandes rätt att kvarstå vid högskolan, inskränker sig ut- redningen till konstaterandet, att dylika bestämmelser principiellt synes vara av

den natur, att de bör meddelas av Kungl. Maj:t, icke av central förvaltnings- myndighet. Då vidare ifrågavarande bestämmelser är specifika för vissa läro- anstalter, har utredningen icke medtagit någon motsvarighet till dem i de bilagda utkast till kungörelse och stadga, som är avsedda att gälla generellt för univer- sitets- och högskoleväsendet i dess helhet.

Inredning och utrustning av nya lokaler

I fråga om den ekonomiska förvaltningen inom universitets- och högskoleväsen- det har kanslern och överstyrelsen för de tekniska högskolorna att utöva ett allmänt överinseende över de lokala universitets/högskolestyrelserna, men de har själva -— om man bortser från de i det föregående behandlade fördelnings— ärendena _ icke några konkreta förvaltningsuppgifter av ekonomisk natur. Härutinnan intager styrelserna för de mindre fackhögskolorna en annan ställ- ning, vilket sammanhänger med att dessa styrelser överhuvudtaget fullgör upp- gifter, som inom t. ex. universitetsorganisationen fullgöres dels av kanslern, dels av de lokala universitetsmyndigheterna.

Ekonomiska förvaltningsuppgifter av betydande storleksordning har däremot ett annat centralt organ inom universitets- och högskoleväsendet, nämligen ut- rustningsnämnden för universitet och högskolor. Detta organ verkställer, efter Kungl. Maj:ts uppdrag i varje särskilt fall, upphandling av inrednings- och ut- rustningsartiklar för praktiskt taget alla nya institutioner. Dessutom utnyttjas nämndens erfarenheter av utrustnings- och upphandlingsverksamheten i form av föreskrivna samråd mellan nämnden å ena sidan och, bl. a., de statliga forsk- ningsråden å den andra.

I fråga om utrustningsnämndens ställning och verksamhet hänvisas i övrigt till den i bihanget lämnade redogörelsen.

Utrustningsnämndens upphandlingsverksamhet har på kort tid fått en mycket betydande omfattning. Enligt utredningens uppfattning är det även för fram- tiden nödvändigt, att den stora affärsrörelse, som arbetet med inredning och utrustning av nya universitets/högskoleinstitutioner representerar, handhas av en central myndighet. Den fortsatta utbyggnaden av de högre läroanstalterna kommer, redan den, att leda till att den av utrustningsnämnden nu handhavda upphandlingsverksamheten ökar mycket starkt i omfattning. Även därutöver bör enligt utredningens mening en utvidgning av de centrala myndigheternas ansvar på här ifrågavarande område komma till stånd.

I andra och fjärde kapitlen har utredningen framlagt förslag, som syftar till att vid universiteten och högskolorna få till stånd en starkare service-organisa- tion för upphandlingsuppgifter för institutionernas och forskarnas räkning. Ut- redningen har därvidlag uttalat, att man genom att inom de lokala förvalt- ningarna skapa fasta organ för upphandlingsservice bör kunna tillvarataga de möjligheter till fördelaktiga inköp, som allmänt sett står den stora konsumenten

till buds. Detta bör, liksom fallet är i fråga om utrustningsnämndens upphand- lingsverksamhet, kunna ske på ett sådant sätt, att forskarna själva alltfort förbehålles initiativ och kvalitetskontroll.

Samma resonemang, som lett fram till förslaget om lokala service-organ för upphandlingsuppgifter, har giltighet som argument till förmån för ett centralt, samordnande och rådgivande organ för upphandlingsverksamheten inom uni— versitets- och högskoleväsendet. Denna uppgift bör rimligen ligga hos samma organ, som anförtros uppgiften att handha upphandlingen för inredning och ut— rustning av nya institutioner. Utredningen förordar under hänvisning härtill, att de centrala universitets/högskolemyndigheternas uppgift på detta område utvidgas så, att den icke blott omfattar den upphandlingsverksamhet, som för närvarande handhas av utrustningsnämnden för universitet och högskolor, utan även omfattar uppgiften att samordna de lokala universitets/högskole— styrelsernas upphandlingsservice och därvid bl.a. taga initiativ som kan leda till för samtliga universitet och högskolor tillämpliga ramavtal. Uppgiften bör enligt utredningens mening jämväl innefatta att i erforderlig utsträckning sam- råda och samarbeta med de statliga forskningsråden. Ett sådant samarbete synes bl.a. kunna få den formen, att den centrala myndigheten åtar sig att, efter omständigheterna i enskilda fall, tillhandagå med råd eller handha planering och/eller upphandling av sådan utrustning, som finansieras med hjälp av anslag från forskningsråden. — Utredningen vill här understryka, att uppgifter av här ifrågavarande slag redan nu åvilar utrustningsnämnden; vad utredningen härut- innan förordar är närmast en förstärkning av den centrala upphandlingsmyndig- hetens möjligheter att samverka med forskningsråden.

Sammanfattning

De uppgifter av rent administrativ natur, som enligt utredningens i det före- gående redovisade ställningstaganden bör åvila centrala universitets/högskole- myndigheter, kan sammanfattas på följande sätt.

De centrala universitets/högskolemyndigheterna bör alltjämt avge yttrande i alla sådana, de högre läroanstalterna berörande administrativa ärenden, vilka skall avgöras av Kungl. Maj:t. Till sådana ärenden räknar utredningen ärenden rörande tillsättning av högre tjänster (främst de ordinarie lärartjänsterna); vidare alla ärenden rörande ordinarie lärartjänsters ämnesomfattning, rörande ändringar i fakultets- och sektionsindelningen, upprättande av fakultets-, sek- tions- och ämnesgrupper, bestämmelser om dubbelt fakultetsledamotskap och komplettering av sektion för handläggning av vissa grupper av ärenden samt ärenden rörande fördelning av åligganden mellan sektionsindelad fakultet och dess sektioner liksom mellan fakultet (sektion) och ämnesgrupp. Även ärenden rörande organisationsplaner för de filosofiska fakulteternas ämnen hör till grup— pen administrativa ärenden, i vilka yttrande alltjämt bör avges av central myn- dighet. Självfallet bör vidare central universitets/högskolemyndighet avge ytt-

rande över hos Kungl. Maj:t anförda administrativa besvär. De centrala univer- sitets/högskolemyndigheterna bör slutligen ha att utarbeta förslag eller avge yttrande över från andra håll väckta förslag till behörighetsregler för inskrivning som studerande, meritvärderingsgrunder för tillträde till spärrade utbildnings- linjer och överhuvudtaget nya eller ändrade författningar och andra av Kungl. Maj:t utfärdade föreskrifter, som avser universitetens och högskolornas veten— skapliga, utbildande, administrativa eller ekonomiska verksamhet.

De centrala universitets/högskolemyndigheterna bör vidare ha att självstän- digt handlägga ett i jämförelse med nuvarande förhållanden starkt minskat antal personaladministrativa ärenden, ett mycket litet antal fördelningsären— den och —— i principiellt oförändrad utsträckning ärenden rörande kursford- ringar för skilda utbildningsmål (studieplaner och motsvarande). Vidare skall enligt utredningens förslag på de centrala myndigheterna ankomma att handha intagningen av nya studerande till medicinska, odontologiska, farmaceutiska och tekniska studier samt —— i begränsad utsträckning —- till studier vid vissa av de filosofiska fakulteternas spärrade institutioner. På de centrala myndigheternas självständiga handläggning föreslås jämväl ankomma att fatta beslut rörande begränsning av antalet utbildningsplatser vid institution tillhörande ospärrad fakultet, där sådan begränsning befinnes oundgänglig, samt att i anslutning här- till meddela erforderliga bestämmelser rörande grunderna för värderingen av de inträdessökandes meriter.

Till de centrala universitets/högskolemyndigheternas administrativa uppgifter skall enligt utredningens förslag också räknas den upphandlande verksamhet, som för närvarande handhas av utrustningsnämnden. Denna uppgift föreslås utvidgad till att även innefatta uppgiften att samordna de lokala myndigheter— nas upphandlingsservice. Samarbetet med forskningsråden inom upphandlings- verksamheten bör därjämte utbyggas.

På de centrala myndigheternas självständiga handläggning bör helt naturligt därjämte ankomma dispens- och besvärsärenden av skilda slag.

Till dessa uppgifter kommer så uppgiften att utfärda för universitetens och högskolornas förvaltning och verksamhet erforderliga instruktioner, reglemen- ten och andra föreskrifter. Allteftersom universitetsforskningen och den akade- miska utbildningsorganisationen vidgas och differentieras, personalen växer och nya typer av befattningar kommer till samt inköp och egendomsvård omfattar allt större värden, måste de här ifrågavarande arbetsuppgifterna enligt utred- ningens mening växa i både omfattning och betydelse, även om man målmed— vetet strävar efter att ge de lokala universitetsmyndigheterna administrativa resurser, som gör det möjligt att på dem lägga ett avsevärt större ansvar än för närvarande.

De centrala universitets/högskolemyndigheternas utredande arbetsuppgifter är delvis av administrativ natur och delvis en del av de planerande uppgifterna. De behandlas i nästföljande avsnitt.

0) De planerande och utredande uppgifterna Vad härefter angår kanslerns/överstyrelsens planerande uppgifter må till en början erinras om att dessa gäller såväl forskningen som utbildningen. I av- sende på forskningen gäller planeringsarbetet huvudsakligen avvägningar be— träffande resursernas fördelning mellan olika forskningsgrenar, frågor om in— rättande av nya professurer och andra forskarbefattningar, förslag till åtgärder i syfte att stimulera forskarrekryteringen, förslag till förbättrade resurser för forskarutbildning och —handledning samt för den vid läroanstalternas institu- tioner bedrivna självständiga forskningen, vidare medverkan i utarbetandet av byggnadsprogram, planering av inredning och utrustning av nya lokaler etc.

Planeringsverksamheten i avseende på utbildningen har dels en kvantitativ, dels en kvalitativ sida. För de flesta (nämligen de spärrade) akademiska ut— bildningslinjerna gäller det att bedöma det långsiktiga utbildningsbehovet, dvs. det behövliga antalet nybörjarplatser, och att lägga fram på dessa bedömningar grundade förslag i olika avseenden. En motsvarande bedömning måste göras även för de icke spärrade utbildningslinjerna, och även dessa bedömningar bör sedan resultera i rekommendationer och förslag. Denna kvantitativa utbildnings— planering gäller dels totalt för en utbildningslinje (t.ex. 650 nybörjare per år vid de medicinska läroanstalterna), dels den lokala fördelningen av de erforderliga utbildningsplatserna mellan de skilda läroanstalterna (t.ex. 100 nya medicine studerande per år i Uppsala, 168 i Stockholm etc.).

Den kvalitativa utbildningsplaneringen gäller i stort sett: (1) frågor om nya utbildningslinjer och examina; (2) ämnen som bör ingå i viss utbildning, omfattningen av dessa ämnen, inne-

hållet i dessa ämneskurser (kursfordringar, studieplaner); samt (3) själva undervisningens innehåll, uppläggning och fördelning på olika under- visningsformer och olika lärare.

De planeringsuppgifter det här är fråga om — både den kvantitativa och den kvalitativa planeringen — måste enligt utredningens mening handhas centralt, dvs. på riksplanet. Skälen härför är uppenbara. Dels fordrar knappheten på så— väl personella som finansiella resurser en samlad bedömning av var och hur resurserna bäst skall sättas in. Dels måste de skilda slagen av akademisk utbild- ning till både sin dimensionering och sitt innehåll bedömas med hänsyn till arbetsmarknadens behov totalt sett. De lokala universitets— och högskolemyn- digheterna kan i dessa sammanhang knappast bidraga med annat än förslag, initiativ och statistiskt primärmaterial, som sedan centralt beredes och bedömes.

I detta sammanhang måste vidare konstateras, att universitetets- och hög— skoleplaneringen i framtiden måste bli av ännu större betydelse, än den är i dag. Allt flera ungdomar söker sig till akademisk yrkesutbildning; näringslivets ut- veckling blir allt starkare beroende av utbildningsorganisationens kapacitet och forskningens resultat; allt större resurser måste sättas av för investeringar i ut- bildning (utbildningsår och investeringsanslag).

Universitets— och högskoleplaneringen blir emellertid icke blott mera bety- delsefull. Den blir också allt mera omfattande, dels därigenom att själva kvanti- teten av arbete stiger i takt med ökad studenttillströmning, ökade anslag etc., dels också därigenom att planeringen måste gälla ett större antal ting och be— drivas under hänsynstagande till ett större antal faktorer än tidigare. Som när- mare utvecklats i första kapitlet har vi sålunda att räkna med ett växande antal forskningsområden och ett stigande antal utbildningslinjer att planera för. Där- vid uppkommer ett stort antal kontakt- och samordningsfrågor mellan skilda fakulteter och även mellan skilda läroanstalter. Planeringsarbetet måste vidare bedrivas i en mera intim kontakt än tidigare med planeringsarbetet på andra områden. Härutinnan må endast erinras om att sådana ting som skolans om- daning och utbildningsdimensioneringen för lägre teknikernivåer än civilingen— jörens både påverkar och påverkas av framtidsplaneringen för universitet och högskolor.

Vad som enligt utredningens mening i dagens läge fordras, är ett centralt och långsiktigt planeringsarbete, bedrivet på grundval av ett kontinuerligt förnyat utredningsmaterial, Både av konstitutionella skäl och med hänsyn till universi— tetsverksamhetens snabba utveckling är det visserligen ofrånkomligt att anslags- äskanden framlägges och anslag beviljas för ett år i sänder, men de årliga äskan— dena bör såvitt möjligt utgöra led i vad som brukar kallas en rullande plane— ring, dvs. en kontinuerligt förnyad och reviderad planering för forsknings— och utbildningsorganisationens utbyggnad under de närmaste tre eller fem åren. Utredningen vill stryka under, att den ser det som ett av de allra mest betydelse— fulla syftena med de i detta betänkande framlagda organisationsförslagen att skapa förutsättningar för ett dylikt planeringsarbete.

Som förut sagts måste planeringsarbetet för universitetens och högskolornas utbyggnad grundas på. ett kontinuerligt utredningsarbete. Visst utredningsmate- rial kommer, som inledningsvis framhållits, att tillhandahållas av andra myn— digheter än universitets- och högskoleväsendets egna, främst då av arbetsmark- nadsstyrelsen, statistiska centralbyrån och byggnadsstyrelsen. Emellertid är det självfallet nödvändigt att det centralt inom universitets/högskoleorganisationen finns organ, som bedömer det utifrån givna materialet, kompletterar det med egna. undersökningar och sammanställer givna data till ett konkret program. Därtill kommer, att såväl statistiken över högre studier som byggnadsplane- ringen för universitet och högskolor måste utformas under medverkan av dem, som är statistikens respektive planeringsarbetets avnämare, d. v. s. av dem som har ansvaret för universitets- och högskoleplaneringen i stort.

Det utredningsarbete, som enligt utredningens mening bör utföras inom uni— versitets/högskoleorganisationen själv, gäller främst utbildningsorganisationens effektivitet och den ekonomiska förvaltningen. I föregående kapitel har utred— ningen förordat en organisation för de lokala universitets/högskolestyrelserna, som skall sätta dessa i stånd att kontinuerligt följa utbildningens resultat och med ledning därav ompröva organisation och metodik. De lokala universitets-

myndigheterna skall därjämte enligt utredningens förslag ha som en av sina huvudsakliga arbetsuppgifter att fortlöpande pröva möjligheterna att genom organisatoriska förändringar åstadkomma ett bättre utnyttjande av de resurser, som står till läroanstalternas förfogande. I båda fallen har utredningen förutsatt, att detta arbete bedrives dels på de lokala myndigheternas eget initiativ, dels som led i ett av de centrala 11niversitets/högskolemyndigheterna angivet och genomfört utredningsarbete. Även om sålunda ett omfattande utredningsarbete kommer att bedrivas av universiteten och högskolorna själva, blir det enligt utredningens uppfattning en huvuduppgift för de centrala universitets/högskole- myndigheterna att initiera, samordna och leda detta arbete samt att omsätta dess resultat dels i planläggningen för läroanstalternas fortsatta utbyggnad, dels i administrativa beslut, t. ex. i fråga om studieplanernas utformning eller upp- rättande av för flera institutioner eller läroanstalter gemensamma organ. De centrala universitets/högskolemyndigheternas utredande uppgifter är sålunda att se både som en del av de planerande uppgifterna och som en del av de ren- odlat administrativa uppgifterna.

2. De centrala myndigheternas organisation a) De administrativa uppgifterna

Den nuvarande organisationen innebär, att samma myndigheter fullgör admi- nistrativa och planerande uppgifter, men att man i stället har flera sådana myn- digheter, av vilka två (kanslern och överstyrelsen för de tekniska högskolorna) vardera har överinseende över flera läroanstalter. Denna organisation, som väsentligen synes vara betingad av historiska tillfälligheter, har utredningen velat upptaga till en förutsättningslös prövning.

För att även härvidlag börja med de administrativa uppgifterna vill utred- ningen konstatera, att övervägande skäl synes tala för att dessa uppgifter i framtiden handhas av ett organ. De vetenskapliga läroanstalternas uppgifter forskning och vetenskaplig utbildning —— är ensartade. Arbetsmetoderna är visser- ligen i väsentliga hänseenden olika inom skilda ämnesområden, men skiljaktig- heterna härutinnan råder lika mycket inom läroanstalterna som mellan dem: Den naturvetenskapliga forskningens problemställningar och metod skiljer sig avsevärt starkare från den teologiska än från den tekniska. forskningens.

Personalorganisationen vid de skilda slagen av högre läroanstalter är också väsentligen ensartad. Denna likhet i avseende på personalorganisationens upp- byggnad har accentuerats genom statsmakternas under de senaste åren fattade beslut i anledning av universitetsutredningens förslag. Sålunda har universitets- lcktorat inrättats såväl vid universiteten som vid de tekniska högskolorna. De tekniska högskolornas assistenttjänster har vidare i avseende på tjänstgörings- villkoren m. m. gjorts om till tjänster av samma slag som universitetens assistent- tjänster. De vid 1961 års riksdag fattade besluten rörande förstärkning av lant-

bruks— och skogshögskolornas resurser har ävenledes inneburit betydelsefulla steg mot ett förenhetligande av personalorganisationen vid samtliga de högre läroanstalterna. Även grunderna för beräkning av biträdes- och materielresur— serna för forskning och forskarhandledning är i stort sett desamma för hela universitets— och högskoleväsendet. I sammanhanget må också erinras om att en del av anslaget till licentiand- och doktorandstipendier ställes till kanslerns förfogande för fördelning mellan samtliga universitet och högskolor.

Man kan sålunda konstatera, att samtliga de högre läroanstalterna är ens- artade i avseende på sina uppgifter, på villkoren för sin verksamhet och på sin personalorganisation. Detta utgör enligt utredningens mening ett tungt vägande skäl för att låta hela den del av den centrala administrationen, som består i utarbetande av föreskrifter rörande anslags användande och personals tjänst- göringsförhållanden, handhas av en enda central myndighet. Motsvarande kan sägas om handhavandet av en rad andra administrativa uppgifter, t. ex. intag- ningen av studerande till spärrade utbildningslinjer liksom även dispens-, di— sciplin— och besvärsärenden.

Till dessa likheter i avseende på verksamhetens villkor och läroanstalternas organisatoriska uppbyggnad kommer så — som en i förevarande sammanhang synnerligen tungt vägande omständighet en gemenskap i avseende på vissa uppgifter och vissa resurser. Genom beslut vid 1961 års riksdag har sålunda åt Uppsala universitet uppdragits att ombesörja undervisningen i vissa ämnen för de studerande vid lantbrukshögskolan och åt sistnämnda läroanstalt uppdragits att även i framtiden meddela undervisning i ämnet genetik åt universitetets studerande. Vid 1962 års riksdag har vidare beslut fattats om viss, till en början försöksvis igångsatt civilingenjörsutbildning vid Uppsala universitet. I 1961 års riksdagsbeslut rörande vissa riktlinjer för utbyggnaden av den medicinska ut— bildningen ingår vidare bl.a. utredningsbeslut rörande blandad medicinsk och annan närmast teknisk och farmaceutisk utbildning. Härtill kommer, att statsmakternas beslut om uppbyggnad av en matematisk-naturvetenskaplig fakultet vid universitetet i Göteborg bygger på förutsättningen att ett lokal— mässigt samarbete beträffande vissa ämnen skall komma till stånd mellan den nya fakulteten och Chalmers tekniska högskola. På motsvarande sätt skall ett lokalmässigt samarbete komma till stånd i Lund mellan universitetet och den nya tekniska högskolan. Utredningen vill till sist erinra om sina i det sjätte betänkandet framlagda förslag om införande av möjligheter att vid teknisk hög- skola avlägga filosofiska examina och att vid matematisk-naturvetenskaplig fakultet avlägga teknisk licentiatexamen och prov för teknisk doktorsgrad.

Det är vidare utredningens övertygelse, att utvecklingen mycket snabbt kommer att leda till en allt större gemenskap i fråga om arbetsuppgifter och materiella resurser. En sådan utveckling är enligt utredningens mening både önskvärd med hänsyn till forskningens utveckling och arbetsmarknadens behov av nya utbildningsvägar och nödvändig med hänsyn till kravet på. fullt utnytt- jande av tillgängliga resurser under den utbyggnadsperiod som förestår. Utred-

ningen anser därför gemenskapen i arbetsuppgifter och sambruket av materiella resurser utgöra ett mycket starkt motiv för en samordning av de högre läro- anstalternas högsta administrativa ledning.

Den allmänna slutsats utredningen drar av det i det föregående förda resone- manget är den, att övervägande skäl talar för att de centrala, administrativa uppgifterna för samtliga universitet och vetenskapliga högskolor anförtros en central myndighet.

Uppgiften att handha inredning och utrustning av nya universitets/högskole— institutioner ligger redan nu praktiskt taget hos ett organ, nämligen hos utrust— ningsnämnden för universitet och högskolor. Åt denna nämnd har successivt uppdragits inrednings- och utrustningsuppgifter för såväl under kanslern lydande läroanstalter som de tekniska högskolorna. Enligt utredningens mening talar starka skäl för ett bibehållande av en på detta sätt samordnad organisation för inrednings- och utrustningsarbetet. Om man väljer att för administrativa upp- gifter motsvarande dem, som nu åvilar kanslem/överstyrelsen, upprätta ett enda centralt organ, gemensamt för alla läroanstalterna under ecklesiastikdepar- tementet, synes enligt utredningens mening starka skäl tala för att till detta organ överflytta också den nuvarande utrustningsnämndens verkställande upp- gifter, främst själva upphandlingsverksamheten. Vid konstruktionen av det nya ämbetsverkets organisation måste emellertid i sådant fall beaktas, att sist- nämnda verksamhet ställer krav på en delvis annorlunda inriktad specialisering hos de tjänstemän, som skall svara för den, än den granskande, juridiskt—admi- nistrativa verksamheten gör.

b) De planerande uppgifterna

I föregående avsnitt framhölls, att de högre läroanstalterna från administrativ synpunkt sedda, d.v.s. i avseende på t.ex. verksamhetens former och villkor, personalorganisationens uppbyggnad etc., har en ensartad struktur och att en för alla läroanstalter gemensam högsta administrativ ledning därför ter sig som ett rationellt alternativ till den nuvarande organisationen. I viss utsträckning kan detsamma måhända sägas även om den planerande verksamheten. Denna utmynnar nämligen i förslag om just sådana ting, som den förvaltande verksam- heten gäller, d.v.s. om nya läroanstalter och utbildningslinjer, om personal- förstärkningar, anslag och byggnader etc. Enligt utredningens mening råder emellertid en grundläggande och betydelsefull skillnad mellan förvaltningsverk- samhetens villkor och den planerande verksamhetens, i det att den sistnämnda i avsevärt större utsträckning måste vara grundad på kännedom om forskningens respektive utbildningens innehåll och syfte.

Vid utbyggnaden av forskningens resurser fordras ett betydande mått av spe— ciell sakkunskap beträffande aktuella frågeställningar och metoder, utvecklings- tendenser och rekryteringsförhållanden. Detta fordrar medverkan av forskarna själva.

Den planerande verksamheten måste emellertid också innefatta en avvägning mellan flera forskningsområdens behov. En på sakkunskap grundad dylik avväg- ning kan emellertid gälla endast en begränsad krets av ämnesområden; går man härvidlag utanför relativt snäva gränser, måste man räkna med att avvägningen blir grundad på mera lekmannamässiga bedömningar och värderingar.

Något motsvarande gäller beträffande planläggningsarbetet på utbildnings— sidan. Varje akademisk utbildningslinje syftar till att förbereda för en relativt högt specialiserad yrkesverksamhet. För planerandet av en ny utbildningsväg eller för omläggning av utbildningens innehåll och organisation inom en fakultet eller en högskola fordras därför icke blott sakkunskap om de berörda forsknings- områdenas förhållanden utan även en nära och helst kontinuerligt upprätthållen kontakt med avnämarsidan. Man kan knappast räkna med att inom ett enda organ samla erforderlig sakkunskap för ett i detaljer genomfört planläggnings— arbete för samtliga akademiska utbildningslinjer.

Gentemot det här anförda, som närmast ger som slutsats att planeringsarbetet för universitetens och högskolornas utbyggnad bör fördelas mellan flera special- organ, kan väsentligen två invändningar riktas. Den första invändningen är den, att ett på flera händer splittrat planeringsarbete ibland skulle kunna utmynna i förslag, som är oförenliga sinsemellan. Den andra huvudinvändningen mot en or- ganisation med flera planerande organ utgår från att ett av den planerande verk- samhetens främsta syften är att åstadkomma en balanserad avvägning mellan skilda intressen och behov. Delar man upp de planerande uppgifterna på flera organ, förlorar man fördelen av den vägning av förslagen gentemot varandra, som endast kan göras om ansvaret för den planerande verksamheten ligger hos en enda myndighet.

Den första invändningen innebär icke ett påstående om att planeringsarbetet skulle bli bättre, om det anförtros åt ett enda centralt organ, än om det uppdelas mellan flera organ. Två sinsemellan oförenliga förslag kan mycket väl vart och ett för sig vara grundade på större sakkunskap än som varit möjligt, om hela planeringsarbetet för samtliga läroanstalter åvilat ett enda centralt organ. In- vändningen är sålunda av praktisk natur och kan mötas genom åtgärder, som säkerställer en inbördes samordning mellan de skilda planeringsorganens arbete.

Den andra invändningen synes vara av mera principiell natur. Endast delvis kan denna invändning mötas genom en begränsning av antalet centrala organ för de planerande uppgifterna. Kvar står, att en vägning av dessa organs förslag mot varandra icke skulle komma till stånd, förrän förslagen behandlades i Kungl. Maj:ts kansli. Begränsar man emellertid antalet centrala planeringsorgan så starkt, som är möjligt utan eftersättande av kraven på saklig tyngd i utred- nings— och planeringsarbetet, kommer vart och ett av dessa planeringsorgan att omfatta ett huvudområde inom forskningen och flera sinsemellan besläktade akademiska utbildningslinjer. Det ena organet kan sålunda få ansvaret för pla- neringsarbetet för t.ex. de humanistiska utbildningsvägarna och den humanis— tiska forskningen, medan ett annat organ får motsvarande ansvar för t. ex. det

matematisk—naturvetenskapliga området. Den avvägning, som måste göras mel- lan önskemål och behov för dessa varandra så vitt skilda huvudområden av uni- versitetsverksamheten, kan enligt utredningens mening överhuvudtaget knap— past göras på objektiva grunder. Sådana avvägningar blir i sista hand beroende av allmänna värderingar, oavsett vem som gör dem.

De här redovisade övervägandena har lett universitetsutredningen till den slut— satsen, att då det gäller planeringsarbetet för universitetens och högskolornas utbyggnad, övervägande skäl talar för att detta arbete anförtros flera organ. Vid en sådan lösning är det emellertid angeläget, att en samordning av de pla- nerande organens verksamhet åstadkommes.

c) Frågan om gemensamma eller separata organ för de administrativa och de planerande uppgifterna

De i de två nästföregående avsnitten av detta kapitel redovisade resonemangen har lett till slutsatsen att övervägande skäl talar för att de administrativa upp— gifterna på kanslers/överstyrelsenivån handhas av ett organ, men för att de planerande uppgifterna däremot handhas av flera organ. Dessa båda slutsatser är sinsemellan motstridande, under förutsättning att de administrativa och de planerande uppgifterna för en läroanstalt eller en grupp av läroanstalter bör anförtros samma organ. Alternativet är att separera de två slagen av arbetsupp— gifter, i vilket fall man kan komma till den lösningen, att ett enda centralt organ skapas för att utöva den högsta administrativa ledningen för samtliga universitet och högskolor, medan man för planeringsarbetet inrättar ett lämpligt antal sär- skilda organ, vart och ett för en viss grupp av fakulteter eller högskolor.

Ser man till en början på arten av de arbetsuppgifter, som ingår i den för- valtande respektive den planerande verksamheten, finner man enligt utred- ningens mening, att skillnaderna är så pass stora, att en uppdelning av de två slagen av verksamhet på skilda organ kan vara väl motiverad. Den förvaltande verksamheten, sådan denna preciserats i det föregående, år till stor del av granskande natur. För dess rätta handhavande och ledning fordras framför allt förvaltningsrättslig kunnighet och erfarenhet, överblick över det regelsystem, som gäller för offentlig verksamhet, konsekvens i ställningstagandena och in- tegritet vid bedömningarna. Den högsta administrativa ledningen av en statlig verksamhet skall självfallet också taga initiativ, närmast då i syfte att uppnå förbättringar i fråga om förvaltningens smidighet och effektivitet utan efter- sättande av kraven på rättssäkerhet och kontroll. För den administrativa led- ningen av de högre Iäroanstaltema fordras givetvis också kännedom om den verksamhet, som skall administreras. Forskningserfarenhet eller erfarenhet från de yrkesområden, som den akademiska utbildningen syftar mot, är emellertid, ehuru önskvärda, icke nödvändiga för de uppgifter det här gäller. Däremot fordras som underlag för initiativ av ovan antydda slag otvivelaktigt ett data- material, som delvis måste insamlas och bearbetas av det administrativa organet

självt. Även om man avgränsar de administrativa uppgifterna mycket snävt, måste administrativ verksamhet sålunda alltid innefatta också vissa utredande uppgifter.

Den planerande verksamheten för de högre läroanstalternas utbyggnad är till skillnad från den administrativa verksamheten uteslutande av utredande natur. För planeringsarbetet fordras framför allt kännedom om forskningens villkor och behov och om tendenser och förhållanden på skilda delar av arbetsmark- naden för akademiker. Det blir alltså här mera fråga om materiella än om for— mella insikter. Planeringsarbetet mäste vidare bedrivas i kontinuerlig kontakt icke blott med universiteten och högskolorna själva utan i minst lika hög grad med andra områden av offentlig verksamhet och med avnämarna av olika slag av akademiskt utbildad arbetskraft.

Om man väljer att skapa ett särskilt organ för de vetenskapliga läroanstal- ternas administrativa ledning och särskilda organ för planeringen av deras fort- gående utbyggnad, vinner man fördelen av att i stort sett kunna anpassa organi— sationen till de olikartade krav, som de två slagen av verksamhet ställer. Denna fördel blir rimligen större, ju mera konsekvent man genomför principen att lägga alla administrativa avgöranden på det administrativa organet och lägga de utre- dande och förslagsställande uppgifterna på planeringsorganen. Nu films det emellertid bland de i förevarande sammanhang aktuella arbetsuppgifterna så— dana, som är av blandat administrativ och planerande natur. Här möter en svårighet, då det gäller att konstruera ett system med separata organ för univer- sitetsadministration och universitetsplanering.

Redan i det föregående har framhållits, att den utredande verksamheten, som enligt utredningens förslag skall tillhöra de centrala universitets/högskole- myndigheternas huvudsakliga arbetsuppgifter, både skall utgöra grunden för planeringsarbetet och vara ett led i myndigheternas administrativa verksamhet. Vid en lösning med separata organ för administration och planering blir det där— för nödvändigt att ge utredningsresurser åt båda slagen av organ. Risken för dubbelarbete får då motverkas genom att former skapas för ett kontinuerligt samarbete och utbyte av informationer.

Till belysning av den problematik det här gäller vill utredningen särskilt peka på de centrala universitets/högskolemyndigheternas arbete med studieplaner (kursfordringar) för skilda slag av akademisk utbildning. Själva fastställandet av en studieplan med därtill anknytande bestämmelser rörande examinationen är otvivelaktigt en administrativ akt och bör därför i en organisation med separata organ för administration och planering naturligen läggas på det administrativa organet. Den fastställandet föregående bedömningen av en föreslagen ny utbild- ningslinjes ändamålsenlighet på arbetsmarknaden, av en föreslagen studieplans likvärdighet -— materiellt sett med en tidigare fastställd studieplan för sam— ma examen vid annan läroanstalt m.m. är däremot en bedömning, som fordrar annan sakkunskap än en rent administrativ sådan. Den bedömningen bör lämp- ligen göras av det eller de organ, som har att planlägga utbildningsorganisatio-

nens utbyggnad med hänsyn till arbetsmarknadens såväl kvantitativa som kvalitativa krav. Väljer man en organisation med separata organ för administra— tion och planering, blir det följaktligen nödvändigt att skapa garantier för ett kontinuerligt samarbete mellan dessa vid prövningen av förslag till nya studie- planer (kursfordringar) för skilda slag av examina. Ett sådant samarbete synes lämpligen böra få den formen, att de planerande organen såsom ett led i den centrala myndighetens prövning beredes tillfälle att avge yttrande i alla ärenden rörande studieplaner (motsvarande).

Universitetsutredningen har efter överväganden av skilda på bedömningen inverkande faktorer för sin del kommit till den ståndpunkten, att så starka skäl talar till förmån för en organisation med separata organ för den administrativa ledningen respektive för planeringsverksamheten för universitet och högskolor, att man bör välja denna organisation. Därmed vinner man även, att man i enlig- het med de ställningstaganden som redovisats i de två närmast föregående av- snitten av detta kapitel kan samla den administrativa ledningen hos ett organ men samtidigt dela upp de planerande uppgifterna mellan flera organ. För att den sålunda förordade organisationen skall fungera tillfredsställande, måste emel— lertid någon form av samordning garanteras mellan de förvaltande och de plane- rande myndigheterna och mellan de sistnämnda inbördes. Motiveringen härför ligger dels i det nyss berörda förhållandet, att vissa uppgifter är gemensamma för båda slagen av myndigheter, dels i vad i föregående avsnitt anförts rörande riskerna för att de planerande organen eljest framlägger sinsemellan motstri- dande förslag.

På vilka sätt den nödvändiga samordningen mellan de olika topp-organen inom universitetsväsendet skall kunna garanteras, blir sålunda ett för organisa- tionens funktionsduglighet avgörande problem, som emellertid kan diskuteras först sedan ställning tagits till frågorna om hur de planerande respektive det administrativa organet bör vara uppbyggda och sammansatta.

3. Universitetskanslersämbetet och beredningarna

Då det gäller organisationen i stort av de skilda organ utredningen sålunda för— ordar dels för den administrativa ledningen, dels för planeringsarbetet, finns väsentligen två alternativ att Välja mellan, nämligen antingen enmansorgan med en beslutande chef eller kollegiala organ. Båda alternativen finns företrädda inom de organ, som nu utövar överstyrelsen över de högre läroanstalterna: Å ena sidan kanslern för rikets universitet med ensam beslutanderätt i alla ärenden, som ankommer på hans prövning, och för ärendenas beredning biträdd av tjänste— män, till vilka han efter eget gottfinnande kan delegera sin beslutanderätt i visst ärende eller vissa grupper av ärenden. Å andra sidan överstyrelsen för de tek- niska högskolorna, ett kollegialt organ med beslutanderätt i alla betydelsefulla ärenden, vars arbete ledes av en ordförande (preses) med Vissa, i stadgarna angivna exekutiva befogenheter.

a) Universitetskanslersämbetet

Då det först gäller organisationen av det organ, som enligt utredningens i det föregående motiverade förslag skulle anförtros den högsta administrativa led- ningen av universitetsväsendet, finner utredningen att en kollegial organisation av det slag som representeras av t. ex. överstyrelsen icke är lämplig. I och med att det nu ifrågavarande organets uppgifter inskränkes till att omfatta admi- nistrativa avgöranden inom området för universitetens och högskolornas interna förvaltning, bortfaller enligt utredningens mening motiveringen för den för över- styrelsens organisation karaktäristiska lekmannarepresentationen. Huvuddelen av de avgöranden det här rör sig om gäller ärenden av samma slag som de inom övriga delar av den centrala statsförvaltningen förekommande och ärenden som där i allmänhet avgöres av chefen ensam. Utredningen vill också framhålla, att de flesta av dessa ärenden är sådana, som inom den nuvarande överstyrelsen betecknas som chefsärenden och avgöres av preses ensam.

I stället bör man enligt utredningens mening organisera den högsta admi- nistrativa universitetsmyndigheten som ett kollegialt ämbetsverk av ett annat slag, nämligen ett ämbetsverk där det stora antalet ärenden avgöres av chefen eller av honom underställda byråchefer, men där de principiellt särskilt bety- delsefulla ärendena förbehålles avgörande i ett plenum bestående av chefen såsom ordförande och byråcheferna såsom ledamöter. Enligt utredningens me- ning bör emellertid antalet pleniärenden vara starkt begränsat och i princip endast omfatta sådana, som direkt berör två eller flera av ämbetsverkets byråer. Vilka grupper av ärenden som blir av detta slag, är en fråga, som sammanhänger med frågan om ämbetsverkets byråorganisation, och därför behandlas i åttonde kapitlet. Utredningen vill emellertid redan här säga, att på ämbetet ankom- mande personaladministrativa ärenden, bl. a.. sådana rörande tillsättning av ordi- narie lärartjänster, enligt utredningens mening icke bör handläggas i plenum.

Bortsett från ett litet antal, låt vara betydelsefulla, pleniärenden kommer så— lunda inom det nya, administrativa ämbetsverket avgörandena att träffas av verkschefen ensam, liksom fallet för närvarande är inom kanslersämbetet. Det synes med hänsyn bl. a. härtill vara rimligt, att den hävdvunna kanslerstiteln bibehålles. Dock anser utredningen, att den nuvarande officiella benämningen kansler för rikets universitet i anslutning till redan stadgad praxis bör utbytas mot benämningen universitetskansler. Utredningen föreslår därför, att det nya ämbetsverk, som skall fungera som administrativ chefsmyndighet för samtliga högre läroanstalter under ecklesiastikdepartementet, benämnes universitets- kanslersämbetet och att dess chef benämnes universitetskansler.

Det nya universitetskanslersämbetet bör, som framgår av det föregående, vara administrativ chefsmyndighet för samtliga högre läroanstalter under ecklesiastik- departementet. Stadgemässigt bör ämbetets ställning preciseras så, att på det- samma ankommer överz'nseendet över universitetens/högskolornas verksamhet. Därvid bör ämbetet ha att vaka över att läroanstalterna väl fyller sin uppgift och att för dem gällande föreskrifter efterleves. Ämbetet bör vidare ha att hos

Kungl. Maj:t väcka de förslag på administrationens och den ekonomiska förvalt- ningens områden, som befinnes erforderliga för att främja universitetens och hög— skolornas verksamhet. Inom ramen för av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter bör universitetskanslersämbetet vidare ha att utfärda instruktioner, reglemen- ten och andra föreskrifter, vilka erfordras för att reglera utbildnings-, examina- tions- och förvaltningsverksamheten vid universiteten/högskolorna.

De särskilda uppgifter av administrativ natur, vilka enligt utredningens me- ning bör ankomma på universitetskanslersämbetet, har sammanfattats på s. 225 f. Under hänvisning härtill vill utredningen särskilt framhålla, att förslaget bl.a. innebär, att till det nya ämbetet överflyttas den upphandlingsverksamhet, som för närvarande handhas av utrustningsnämnden för universitet och högskolor. Därutöver vill utredningen förorda en stadgemässig föreskrift av innebörd, att vederbörande planerande organ alltid skall beredas tillfälle att avge yttrande, innan ny studieplan (motsvarande) eller ändring av sådan plan fastställes av universitetskanslersämbetet.

Universitetskanslersämbetet bör emellertid icke uteslutande fungera som ett granskande och verkställande ämbetsverk. För att ämbetet skall kunna fullgöra sin centrala uppgift att ha överinseendet över universitetens och högskolornas utbildnings- och förvaltningsverksamhet, måste det i minst lika hög grad fungera som ett aktivt utredningsorgan. Det är härvidlag icke så mycket fråga om det utredningsarbete, som skall utgöra grunden för planeringsarbetet för utbygg- naden av utbildningslinjernas kapacitet och forskningens resurser. Detta blir ut- redningsuppgifter, som ankommer på de planerande organen. Fastmera skall enligt utredningens mening universitetskanslersämbetets utredningsarbete ha karaktären av vad man kunde kalla en driftkontroll och främst syfta till att belysa utbildningens resultat och organisationen för de materiella resursernas utnyttjande. Självfallet är det som redan flera gånger påpekats -— svårt att dra en entydig gräns mellan detta utredningsarbete å ena sidan och å den andra det utredningsarbete, som skall utgöra grundvalen för planeringsarbetet. Till denna gränsdragningsproblematik återkommer utredningen i det följande under rubriken Samordningsfrågan.

Även om man, som utredningen i det föregående föreslagit, anförtror plane- ringsarbetet för själva forsknings— och utbildningsverksamhetens utbyggnad, liksom det speciella planeringsarbetet för inredandet och utrustningen av nya universitets/högskolelokaler, åt särskilda, från universitetskanslersämbetet fri- stående organ, återstår visst planeringsarbete, för vilket dessa organ ej är läm- pade. Det gäller härvidlag i första hand planeringsarbetet för inrättande och utbyggnad av vissa för gemensamt bruk avsedda anläggningar och verksamheter inom de enskilda läroanstalterna. De för närvarande mest betydelsefulla av sådana anläggningar och verksamheter är universitetsbiblioteken och universi- tetens/högskolornas egen förvaltningsorganisation. Utredningen har emellertid i det föregående framhållit, att i framtiden flera ytterligare dylika service—anlägg- ningar och -verksamheter torde böra komma till stånd. Planeringsarbetet för

dessa gemensamma anläggningar och verksamheter bör, som framhållits i andra kapitlet, i princip lokalt åvila konsistorierna och centralt åvila universitetskans— lersämbetet. Sannolikt torde ämbetet därvid i många fall böra samråda med ett eller flera av de planerande organen.

Utredningen föreslår sålunda, att universitetskanslersämbetet förutom sina i det föregående angivna administrativa och utredande uppgifter ges uppdraget att handha planeringsarbetet för de gemensamma verksamheterna och anlägg— ningarna. Därutöver skall ämbetet självfallet årligen avlåta petita—framställ— ningar rörande den egna organisationens behov.

I avseende på det nya universitetskanslersämbetets arbetsformer vill utred- ningen i förevarande sammanhang ytterligare anföra följande.

Då utredningen i det föregående avvisat tanken på en kollegial behandling inom universitetskanslersämbetet av andra än ett starkt begränsat antal ärenden av principiell betydelse, har utredningen därvid ej förbisett det värde, icke minst från rättssäkerhetsspunkt, som ligger i att ett ärende granskas av mer än en person och att den som föredrar ärenden också på något sätt tar del i ansvaret för avgörandet. Utredningen förordar med hänsyn härtill, att den ordning, som gäller beträffande ärendenas handläggning inom överstyrelsen för de tekniska högskolorna, överflyttas till det nya universitetskanslersämbetet. Utredningen föreslår sålunda, att universitetskanslerns beslut obligatoriskt skall fattas efter föredragning och att skyldighet stadgas för föredraganden att till ett protokoll anteckna sin mening, därest denna ej överensstämmer med universitetskanslerns beslut.

Även vid ett genomförande av här föreslagen decentralisering från de centrala till de lokala universitets/högskolemyndigheterna av en rad ärenden, som nu handlägges av kanslern/ överstyrelsen, måste man räkna med att en relativt fast praxis efter hand utvecklar sig i handläggningen även av vissa av de grupper av ärenden, som i framtiden skall avgöras inom det nya universitetskanslersämbetet. Universitetskanslern bör därför ha möjlighet att till tjänsteman inom ämbetet delegera beslutanderätten i vissa ärenden eller vissa grupper av ärenden. Vad i det föregående föreslagits rörande föredragning och skyldighet för föredragande att anteckna avvikande mening bör enligt utredningens mening gälla även i fråga om handläggningen av ärenden, som avgöres med stöd av delegations- beslut, i den mån ärendets natur motiverar detta. Då emellertid huvuddelen av de ärenden, som kommer att avgöras i denna ordning, kan antagas få karaktär av rutinärenden, förordar utredningen för dessa ärendens handläggning den stadgebestämmelsen, att universitetskanslern må bestämma, i vilken utsträck— ning föredragning skall äga rum beträffande ärenden, som avgöres med stöd av delegation.

Vad så beträffar organisationen av de organ, som enligt utredningens förslag bör anförtros uppgiften att svara för den kontinuerliga planeringen av de högre läro— anstalternas utbyggnad, vill utredningen först erinra om att såsom i det före- gående närmare utvecklats planeringsarbetet måste grundas på en ingående kännedom både om forskningsmetoder och forskningens utvecklingsmöjligheter och om förutsättningarna för en ändamålsenlig och rätt dimensionerad utbild— ningsorganisation. Härav följer, att ansvaret för planeringsarbetet måste läggas hos grupper av fackmän; sålunda icke på enskilda individer och ej heller på förvaltningstjänstemän. Dessa planerande fackmannagrupper benämner utred- ningen i det följande fakultetsberedningar.

Att var och en av dessa beredningar bör byggas upp kring någon eller några akademiska utbildningsvägar och ett därtill anknytande, i någon mening av— gränsat forskningsområde, synes vara självklart. Frågan om antalet fakultets- beredningar måste lösas efter en avvägning mellan två sinsemellan stridiga syn— punkter, nämligen å ena sidan kravet på sakkunskap och å andra sidan kravet på överblick i de bedömningar, som måste utgöra grunden för beredningarnas förslag.

Ser man uteslutande till kravet på sakkunskap, kommer man till ett stort antal beredningar. Utifrån forskningens synpunkt sett skulle det t.o.m. kunna vara motiverat att för de planerande uppgifterna inrätta motsvarighet till de »natio— nalkommittéer» för matematik, kemi m.fl. ämnen, vilka under senare år på privat initiativ bildats för att främja vetenskapligt samarbete inom avgränsade ämnesområden. En så stark splittring av planeringsuppgifterna skulle emellertid omöjliggöra en rationell planläggning av den akademiska utbildningsorganisa- tionen. Med av hänsyn härtill betingade modifikationer skulle man emellertid — om man uteslutande eftersträvade en hög grad av sakkunskap —— sannolikt finna sig böra inrätta en beredning för var och en av de huvudsakliga utbild- ningslinjerna. Man skulle på så sätt kunna finna motivering för kanske ett tret- tiotal fakultetsberedningar.

Med ett så stort antal organ för planläggningen av de högre läroanstalternas utbyggnad skulle emellertid den nödvändiga överblicken och den lika nödvän- diga avvägningen mellan skilda intressen och behov gå förlorade. Ett rationellt bedrivet budgetarbete skulle därmed omöjliggöras. En begränsning av antalet beredningar blir därför nödvändig. Denna begränsning bör enligt utredningens mening av praktiska skäl gå så långt, som möjligt är utan eftersättande av kra- vet på att beredningarnas förslag skall vara grundade på sakkunniga, icke lek- mannamässiga, bedömningar och avvägningar.

Efter övervägande av på frågans bedömande inverkande faktorer har univer- sitetsutredningen stannat för att föreslå inrättandet av följande fem fakultets— beredningar, nämligen 1. fakultetsberedningen för humaniora och teologi;

2. fakultetsberedningen för rätts—, samhälls- och företagsvetenskaperna;

3. fakultetsberedningen för medicin, Odontologi och farmaci; 4. fakultetsberedningen för matematik och naturvetenskap; samt 5. fakultetsberedningen för de tekniska vetenskaperna.

Fakultetsberedningen för humaniora och teologi bör ha ansvaret för plane- ringsarbetet för de teologiska och humanistiska fakulteternas utbyggnad. Till denna fakultetsberedning skall sålunda de teologiska fakulteternas samt de historisk-filosofiska och de språkvetenskapliga sektionernas petita inges.

Fakultetsberedningen för rätts-, samhälls- och företagsvetenskaperna bör en- ligt utredningens mening ha ansvaret för planeringsarbetet för de juridiska och de samhälls— och företagsvetenskapliga fakulteternas samt för handelshögskolans i Göteborg forskningsområden och utbildningsorganisation. Även ärenden rö- rande statsbidrag till handelshögskolan i Stockholm bör beredas av denna fakul- tetsberedning.

Fakultetsberedningen för medicin, Odontologi och farmaci bör ha ansvaret för planläggningen av den medicinska, den odontologiska och den farmaceutiska forsknings- och utbildningsorganisationens utbyggnad. De medicinska, odonto- logiska och farmaceutiska fakulteterna bör sålunda inge sina petita till denna fakultetsberedning.

Fakultetsberedningen för matematik och naturvetenskap skall enligt utred— ningens mening primärt svara för planeringsarbetet för de matematisk-natur- vetenskapliga fakulteterna. De matematisk-fysiska, kemiska och biologisk-geo- grafiska sektionerna av dessa fakulteter bör sålunda inge sina petita till denna fakultetsberedning.

På motsvarande sätt bör fakultetsberedningen för de tekniska vetenskaperna primärt svara för planeringsarbetet för den tekniska forskningens och utbild- ningens resurser. De tekniska fakulteternas sektioner bör sålunda inge sina petita till denna beredning.

I tredje kapitlet har utredningen föreslagit, att planeringsarbetet för de mate- matisk-fysiska och kemiska ämnena i Göteborg och Lund skall anförtros sek- tionsgrupper på envar av dessa orter, bestående av fakultetens matematisk- fysiska sektion och den tekniska högskolans sektion för teknisk fysik respektive fakultetens kemiska sektion och den tekniska högskolans sektion för kemi. Dessa sektionsgruppers petita bör följaktligen inges både till fakultetsbered- ningen för matematik och naturvetenskap och till fakultetsberedningen för de tekniska vetenskaperna. En samordning av de två beredningarnas planerings- arbete blir nödvändig i varje fall för de nu ifrågavarande gemensamma institu- tionerna (institutionsgrupperna) i Göteborg och Lund. En bedömning av dessa institutioners behov kan emellertid icke göras utan en samtidig bedömning av de för teknisk och matematisk-naturvetenskaplig fakultet gemensamma ämnena inom ämnesområdet matematik-fysik-kemi-teoretisk fysik överhuvudtaget.

Utredningen har med hänsyn till här angivna förhållanden övervägt att före- slå en gemensam fakultetsberedning för de matematisk-naturvetenskapliga och

tekniska fakulteterna. Arbetsområdet för en dylik gemensam fakultetsberedning skulle emellertid otvivelaktigt bli mycket stort. Utredningen har därför ej velat förorda en sådan lösning.

Utredningen har också övervägt att föra de gemensamma ämnena till endera av de två beredningarna. Icke heller denna lösning skulle emellertid enligt ut- redningens mening vara lycklig, detta främst av det skälet, att de ifrågavarande gemensamma ämnena är av central betydelse för planeringsarbetet såväl för de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna som för de tekniska högskolorna. Utredningen föreslår i stället, att de två fakultetsberedningarna ålägges att samordna sitt utredningsarbete och avgiva gemensamma förslag beträffande de matematisk-naturvetenskapliga fakulteternas matematisk-fysiska och kemiska sektioner och de tekniska högskolornas sektioner för teknisk fysik och för kemi.

Innebörden av utredningens förslag är sålunda den, att fakultetsberedningen för matematik och naturvetenskap och fakultetsberedningen för de tekniska ve- tenskaperna ges ett gemensamt ansvar för planeringsarbetet för samtliga mate- matisk-fysiska och kemiska sektioner (även dessa sektioner vid universiteten i Uppsala och Stockholm) liksom för samtliga sektioner för teknisk fysik och för kemi (även dessa sektioner vid tekniska högskolan i Stockholm). Petita från dessa sektioner liksom petita från de föreslagna sektionsgrupperna i Göteborg och Lund avses sålunda komma att behandlas av båda fakultetsberedningarna vid gemensamma sammanträden.

Vad här sagts avser i första hand det planeringsarbete, som tar sig uttryck i beredningarnas årliga petitaframställningar. Den del av fakultetsberedningamas arbetsuppgift, som gäller utbildningens innehåll och organisation, synes däremot i viss utsträckning kunna fullgöras av de två fakultetsberedningarna var för sig. Fakultetsberedningen för matematik och naturvetenskap synes sålunda kunna ensam avge yttrande över förslag till nya studieplaner för filosofiska examina i de matematisk-fysiska och kemiska sektionernas ämnen. På motsvarande sätt synes fakultetsberedningen för de tekniska vetenskaperna ensam kunna avge yttrande i ärenden som gäller civilingenjörsutbildningens innehåll och organisa- tion inom sektion för teknisk fysik eller för kemi. Även det utredningsarbete, som avser utbildningslinjernas dimensionering synes förberedelsevis kunna ut- föras inom de enskilda fakultetsberedningarna. Dock måste understrykas, att förslag i avseende på de här ifrågavarande sektionerna måste avges gemensamt av de två fakultetsberedningarna, så snart fråga är om förslag, vilkas genom- förande måste få konsekvenser inom bådas arbetsområden.

I fråga om antalet ledamöter av de föreslagna fakultetsberedningarna är det självfallet, att man med hänsyn till arbetets effektivitet bör eftersträva en be- gränsning av beredningarnas storlek. Eftersom ledamotskapet måste bli ett för-

troendeuppdrag för personer med krävande uppgifter också på andra håll, måste man räkna med svårigheter att samla beredningarna till sammanträden, om ledamöterna är många till antalet. Det är också angeläget, att varje ledamot känner ett personligt ansvar för det arbete, som bedrives, något som knappast främjas, om antalet ledamöter sättes högt. Å andra sidan måste fakultetsbered- ningarna rymma sakkunskap, som täcker både ganska vidsträckta forsknings- områden och betydande delar av arbetsmarknaden. En avvägning mellan dessa synpunkter har lett utredningen till den slutsatsen, att antalet ledamöter av var och en av fakultetsberedningarna bör sättas till nio. Till frågan om fakultets- beredningamas sammansättning återkommer utredningen i ett följande avsnitt.

Fakultetsberedningarnas huvudsakliga arbetsuppgift blir att årligen framlägga förslag till anslagsäskanden (petita) för sina respektive delar av universitets- och högskoleorganisationen. Dessa förslag måste vara grundade på ett ganska om- fattande utredningsmaterial, delvis hämtat från de lokala myndigheternas fram- ställningar men delvis också framskaffat genom ett centralt bedrivet utrednings- arbete. Icke minst måste det här bli fråga om material för bedömningen av ut- bildningens dimensionering, innehåll och organisation samt av ifrågavarande forskningsområdes utbyggnadsbehov och behovet av forskning inom särskilda delområden. Härav följer, att fakultetsberedningamas arbete måste bli av per- manent natur och att de skall ha rätt och skyldighet att väcka förslag i såväl utbildnings- som forskningsfrågor även utanför de ordinarie petita. För att fylla sin uppgift måste fakultetsberedningarna vidare till sitt förfogande ha egna utredningsresurser, även om de samtidigt i stor utsträckning måste repliera på universitetskanslersämbetets fasta utredningsorganisation. Fakultetsberedningar- na blir kontaktorgan mellan regeringen och de akademiska läroanstalterna, men samtidigt, och i lika hög grad, kontaktorgan mellan regeringen å ena sidan och å den andra avnämarna av universitets/högskoleverksamhetens resultat, på ut- bildningssidan lika väl som inom forskningen.

Vad här sagts om behovet av egna utredningsresurser för fakultetsbered- ningarna, rubbar icke vad i det föregående understrukits om att ansvaret för statistiken över högre studier alltjämt förutsättes ligga hos statistiska central- byrån och om att ansvaret för den utbildnings- och yrkesprognostiska verksam- heten förutsättes åvila den inom arbetsmarknadsstyrelsen upprättade organisa- tionen för detta ändamål. Fakultetsberedningarnas utredningsarbete måste själv- fallet i viss utsträckning repliera på det material, som de här nämnda organen ställer till förfogande, men det står för utredningen å andra sidan klart, att detta material ensamt icke är tillräckligt som underlag för planläggningen av univer- sitets- och högskoleverksamhetens utbyggnad. Överhuvudtaget måste emellertid enligt utredningens mening ett mycket nära samarbete etableras mellan de cen—

trala universitets/högskolemyndigheterna (universitetskanslersämbetet lika väl som beredningarna) å ena sidan och statistiska centralbyrån och arbetsmarknads- styrelsens prognosdelegation å den andra. Utredningen föreslår i anslutning här— till, att en representant för det i det följande föreslagna kanslerskollegiet utses att ingå som ledamot av arbetsmarknadsstyrelsens prognosdelegation.

c) Utrustningsberedningen

I det föregående har utredningen föreslagit, att den verkställande delen av den uppgift, som nu handhas av utrustningsnämnden för universitet och högskolor, i framtiden skall handhas av det nya universitetskanslersämbetet. Denna uppgift omfattar främst upphandlingen av inrednings— och utrustningsartiklar för nya universitets/högskoleinstitutioner.

I fråga om den planerande delen av den nuvarande utrustningsnämndens verksamhet uppgiften att utarbeta översiktliga utrustningsprogram och på grundval av dessa erforderliga anslagsframställningar för inredning och utrust— ning av nya lokaler — vore det i och för sig tänkbart att fördela denna uppgift mellan fakultetsberedningarna, vilka i sådant fall skulle åläggas att i samband med sitt övriga planeringsarbete uppmärksamma även utrustningsfrågorna. Som redan i det föregående antytts, talar emellertid enligt utredningens uppfattning mycket starka skäl för ett bibehållande av den ordning, som innebär att här ifrågavarande planeringsarbete för samtliga fakulteter och läroanstalter är kon- centrerat på en enda hand. Utredningen vill härvidlag särskilt framhålla, att den problematik det här gäller är väsentligen gemensam för alla experimentella vetenskaper oavsett fakultetstillhörighet. Därtill kommer, att arbetsområdet är relativt väl avgränsat och fordrar en sakkunskap av delvis annat slag än den som fordras för planläggningen av utbildningsorganisationens utbyggnad och forskningsorganisationens differentiering.

Med hänsyn härtill föreslår utredningen, att en särskild beredning, benämnd utrustningsberedningen, upprättas med uppgift att svara för planeringsarbetet för inredning och utrustning av universitets/högskoleinstitutioner. Denna be- redning föreslås sålunda övertaga den planerande delen av den nuvarande ut- rustningsnämndens arbetsuppgifter.

Utrustningsberedningens verksamhet kommer i sak att motsvara fakultets- beredningamas. Med hänsyn till omfattningen av det planeringsarbete det här- vidlag är fråga om anser utredningen vidare, att utrustningsberedningen i orga- nisatoriskt hänseende bör vara helt jämställd med fakultetsberedningarna. För fakultetsberedningarna och utrustningsberedningen användes i det följande den gemensamma benämningen beredningarna. I det bilagda förslaget till författ- ningsbestämmelser rörande universitetens/högskolornas centrala ledning använ- des den gemensamma benämningen de centrala beredningarna.

lVIed hänsyn till arbetsuppgiftens särart anser utredningen emellertid, att ut— rustningsberedningen i fråga om sin sammansättning bör konstrueras på ett

något annat sätt än fakultetsberedningarna. Något lekmannainslag motsvarande det som med hänsyn till de arbetsmarknadsmässiga avnämarintressena är moti— verat för fakultetsberedningamas del synes sålunda icke vara erforderligt i ut- rustningsberedningen. Med hänsyn härtill föreslår utredningen, att antalet leda- möter av utrustningsberedningen begränsas till fem (mot nio i var och en av fakultetsberedningarna).

Övriga frågor rörande utrustningsberedningens sammansättning behandlar ut- redningen i det följande.

d) Samordningsfrågan

I det föregående har universitetsutredningen starkt understrukit, att förutsätt- ningen för att den av utredningen föreslagna organisationen med separata organ för planering och administration skall fungera tillfredsställande, är att en sam- ordning säkerställes mellan de förvaltande och de planerande myndigheterna och mellan de sistnämnda inbördes.

Den enklaste och närmast till hands liggande lösningen härvidlag synes vara att göra universitetskanslern icke blott till högste chef för de högre läroanstal- ternas administration utan även till ordförande i alla de sex beredningarna. På så sätt skulle universitetskanslern liksom enligt nu gällande universitetsstatuter bli en »universitetens högste företrädare» med »överinseende över alla deras angelägenheter» (universitetsstatuternas & 7). I beredningarna skulle han få specialorgan för det fortlöpande planeringsarbetet för läroanstalternas utbygg- nad. Samtidigt skulle man på effektivast tänkbara sätt tillgodose kravet på säkerställd samordning mellan planering och administration. Universitetskans- lern skulle såsom beredningarnas ordförande känna intentionerna bakom det fortlöpande reformarbetet; han skulle ha kännedom om föreliggande brister och behov inom alla områden och vid alla läroanstalter. Med dessa förutsättningar skulle det bli möjligt för honom att inrikta det rent administrativa arbetet på ett sätt, som överensstämde med planeringsarbetet och på bästa sätt under- lättade dettas förverkligande.

Om alla beredningarna ges en gemensam ordförande, skulle" man även vinna den fördelen, att beredningarnas arbete på lämpligt sätt samordnades. Man skulle sålunda undvika t. ex. att två beredningar framlade förslag om nya ut- bildningslinjer, avsedda att tillgodose ett och samma behov, eller att en bered- ning föresloge åtgärder, som skulle försvåra genomförandet av förslag som en annan beredning förberedde. Om samtliga beredningar hade en gemensam ord— förande, skulle man också ha en garanti mot dubbleringar i själva utrednings- arbetet beträffande t. ex. statistiska undersökningar, enkäter, inhämtande av upplysningar från andra myndigheter etc.

Emot en lösning enligt här skisserade linjer kan två principith olika slag av invändningar resas. Dels kan det nämligen hävdas, att en organisation av antytt slag lägger ett från konstitutionell synpunkt orimligt stort ansvar i en enda

persons hand. Dels kan det sägas, att den skisserade organisationen från rent praktiska synpunkter sedd är omöjlig att genomföra: En enda person kan icke ha tid och kraft nog att hålla samman utredningsarbetet i samtliga beredningar och samtidigt vara chef för ett ämbetsverk med en mycket omfattande arbets- uppgift.

Utredningen har för sin del funnit, att även om man icke skulle vilja tiller- känna den första, mera principiella invändningen någon vikt, den andra invänd- ningen ensam är så tungt vägande, att tanken på universitetskanslern såsom ordförande i samtliga beredningar måste överges. Utredningen anser det sålunda icke vara realistiskt att räkna med att en person skall kunna leda både förvalt- ningen och planeringsarbetet för ett snabbt expanderande universitets- och hög- skoleväsende.

Det närmast till hands liggande alternativet synes då vara att dela upp arbetet på två händer, t. ex. så att man vid universitetskanslerns sida hade en vice kans- ler, på vilken kunde läggas vissa av de arbetsuppgifter det här är fråga om.

På en lösning med kansler och vice kansler kan två varianter tänkas. Den ena skulle innebära, att universitetskanslern fortfarande vore chef för hela det admi— nistrativa ämbetsverket och därutöver ordförande i två eller tre beredningar och formell ordförande även i de övriga beredningarna, medan vice kanslern normalt skulle vara fungerande vice ordförande i dessa sistnämnda beredningar. Den andra varianten skulle innebära, att vice kanslern arbetade såsom universitets- kanslerns ställföreträdare även på den administrativa sidan i fråga om ärenden, som gällde sådana fakulteter och läroanstalter, vilka i planeringshänseende läge under honom.

Med den förstnämnda varianten skulle man emellertid enligt utredningens mening förlora de fördelar i avseende på säkerställd samordning mellan plane— ring och administration, som en förening av kanslersskapet och ordförandeskap i beredningar överhuvudtaget innebär. Det är vidare möjligt, att man därigenom skulle ställa de forsknings- och utbildningsområden, som vice kanslern hade att svara för, i ett i vissa hänseenden mindre gynnsamt läge än de områden, för vilka den högste planeringsledaren tillika vore högste administrativ chef.

Om man å andra sidan skulle Välja den andra varianten och göra vice kanslern till administrativ chef för avdelningar av kanslersämbetet, vilka motsvarade »hans» beredningar, skulle man i samma ögonblick hota den administrativa en- het och enhetlighet, som det gemensamma universitetskanslersämbetet är avsett att säkerställa. För att garantera denna enhet och enhetlighet skulle det då bli nödvändigt att göra vice kanslern formth underordnad universitetskanslern. Vad man med denna variant av alternativet universitetskansler + vice kansler skulle kunna vinna i avseende på samordning mellan planering och administra- tion, skulle sålunda enligt utredningens mening ofrånkomligen motsvaras av en ytterligare försvagning av vice kanslerns och därmed även av hans beredningars auktoritet. Härtill kommer, att man vid en lösning efter här antydda linjer blir bunden att i fråga om universitetskanslersämbetets inre organisation välja

alternativet med en indelning efter fakulteter och läroanstalter, en lösning som utredningen på skäl, som redovisas i åttonde kapitlet, anser vara mindre lämplig.

Vissa av de invändningar, som kan riktas mot alternativet universitetskansler + vice kansler, sammanhänger med att man därmed skulle få en skillnad mellan universitetskanslerns »egna» och vice kanslerns beredningar. Denna svårighet kan undvikas, om man tänker sig flera vice kanslerer, av vilka var och en vore ordförande i en beredning eller möjligen ett par sådana. Vid en sådan konstruk- tion skulle universitetskanslern bli titulär ordförande i samtliga beredningar och ha rätt att när han så önskade leda dessas sammanträden och göra sig under- rättad om deras arbete. Det dagliga utredningsarbetet skulle däremot ledas av vederbörande vice kansler.

Även med denna organisation är två varianter tänkbara i avseende på Vice kanslerernas ställning. Antingen kan man göra dessa tillika till chefer för var sin avdelning inom det administrativa ämbetsverket, eller också kan man inskränka deras uppgift till att uteslutande vara fungerande vice ordförande i de skilda beredningarna. I det först