Socialdeparmmentet

SAMORDNAD REHABILITERING

DEL 3 Rehabiliteringsinsatser i näringslivet

BETÄNKANDE AV

CENTRALA REHABILITERINGSBEREDNINGEN

TIDEN-BARNÅNGEN TRYCKERIER AB STOCKHOLM 1965

• Sida 2
•  Original

I HC-n

i'. ' i I .lu

All.

Å ”än:..—

nanil .'

• Sida 3
•  Original

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Socialdepartementet

I skrivelse i oktober 1964' med överlämnande av sitt betänkande Samordnad rehabilitering, del 2, Allmänna principer och vissa organisationsförslag (SOU 1964:51) anmälde centrala rehabiliteringsberedningen (CRB) bl. a. att en arbetsgrupp under ordförandeskap av professor Sven Forssman för beredningens räkning utredde frågan om en närmare samordning mellan de allmänna rehabiliteringsresurserna och rehabiliteringsinsatserna inom nä- ringslivet.

Avsikten med utredningen var främst att få belyst vilka rehabiliterings- insatser som kan göras genom företagshälsovården och inom företagen samt hur bästa möjliga samordning skall komma till stånd mellan företagens rehabiliteringsåtgärder och den statliga och kommunala rehabiliteringsverk- samheten.

Sedan ifrågavarande subkommitté till CRB inkommit med den begärda utredningen och denna behandlats vid beredningens sammanträde den 5 maj 1965 får CRB härmed överlämna berörda utredning jämte sina egna synpunkter och förslag i anslutning därtill.

Subkommitténs sammansättning har angivits i inledningen till dess ut- redning.

CRB består av direktören Seved Apelqvist, ordförande, ledamoten av riks- dagens andra kammare Sigrid Ekendahl, professorerna Sven Forssman och Carl Hirsch, överdirektören i riksförsäkringsverket Leif Hultström, kommu- nalrådet Harald Lindvall, kanslichefen hos Svenska vanförevårdens central— kommitté Karl Montan och förbundsdirektören Bengt Olsson. Som sekre- terare och kanslichef åt beredningen har fungerat byrådirektören Ann— Margret Lundgren samt som biträdande sekreterare från och med den 8 juni 1964 konsulenten Stig Åhs. Överläkaren Bengt Åkerblad, som under tiden 9 januari 1962—31 maj 1964 fungerat som biträdande sekreterare, förordna- des den 1 juni 1964 som expert åt beredningen. Vad beträffar de experter, som i övrigt biträtt beredningen under dess arbete, hänvisas till CRst förut nämnda skrivelse i oktober 1964 med överlämnande av betänkandet Sam- ordnad rehabilitering, del 2.

Stockholm den 30 juni 1965.

SEVED APELQVIST / Ann-Margret Lundgren

• Sida 6
•  Original

• Sida 7
•  Original

Subkommitténs utredning

Inledning

Centrala rehabiliteringsberedningen tillsatte den 21 maj 1963 en subkom- mitté med uppgift att utreda sambandet mellan rehabilitering och företags- hälsovård. CRB önskade härvidlag särskilt att få belyst Vilka insatser inom rehabilitering, som kan ske genom företagshälsovården och inom företagen, samt hur samordningen mellan företagens rehabilitering skall ske med stat- lig och kommunal verksamhet, särskilt den som bedrives av rehabiliterings- kliniker och länsarbetsnämnder.

De tillkallade sakkunniga var:

Professor Sven Forssman, Svenska Arbetsgivareföreningen, Stockholm. Doktor Erik Bolinder, då Svenska Metallverken, Västerås, numera Lands- organisationen, Stockholm. Doktor Sten Granath, Svenska Cellulosa AB, Sundsvall. Doktor C. A. Heijbel, AB Volvo Skövdeverken, Skövde.

Dessutom har doktor Nils Masreliez, Telefon AB LM Ericsson, Midsommar- markransen, och Svenska Arbetsgivareföreningen, medverkat i utredningen.

Professor Sven Forssman har fungerat som ordförande och dr Erik Bo— linder som sekreterare i subkommittén.

Subkommittén har sammanställt erfarenheter från Sverige och utlandet, genomfört en enkät i 16 svenska företag med välorganiserad företagshälso- Vård, besökt rehabiliteringsklinik och diskuterat samordningen mellan sjuk- hus, sjukkassa och arbetsvård inom ett län.

I följande framställning har subkommittén sammanfattat sina erfaren- heter, synpunkter och förslag. Det bör understrykas att kommittén fattat sin uppgift så, att ändamålet med denna utredning inte skall vara en i alla stycken genomarbetad utredning i ordets vidaste bemärkelse där alla syn- punkter är på ett helt betryggande sätt grundade på relevanta basdata. En sådan uppgift skulle i och för sig vara omöjlig att! genomföra med de resur- ser som stått till buds för uppdragets fullgörande. Det redovisade materialet får mer ses som ett försök till probleminventering och systematisering av betydelsefulla frågeställningar inom ett fält med många synnerligen aktu- ella problemkomplex. Inom detta område föreligger givetvis många brister men det är inte dessa som utgör problemens tyngdpunkt. Det är mera fråga om oklarheter och dålig samordning i utnyttjandet av tillgängliga resurser.

Eftersom företagshälsovården i detta betänkande spelar en så fundamen- tal roll har i inledningskapitlet medtagits en översikt över dess nuvarande ställning i landet. Denna framställning är i huvudsak grundad på ett referat

• Sida 8
•  Original

av professor Sven Forssmans artikel i SNS-orientering (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle) 1964z4: Företagshälsovård för små och medel— stora företag.

Det är fullt avsiktligt som företagshälsovården inte penetrerats djupare i detta betänkande, eftersom en statlig utredning i arbetarskyddsstyrelsens regi för närvarande pågår angående företagshälsovårdens ställning och ut- veckling i landet och sedermera kommer att ge en total och genomarbetad syn på dessa frågeställningar.

I föreliggande betänkande har företagshälsovården enbart intresse ur dess mer renodlade rehabiliteringsaspekt. Subkommittén har därför huvudsak- ligen ägnat sig åt rehabiliteringsfrågorna sedda dels ur företagens, dels ur samhällets synvinkel. De uppfattningar som här förs fram är grundade, för- utom på kommittéledamöternas egen erfarenhet, dels på tidigare redovisade material, dels på kommitténs egna inventerande aktiviteter i form av den förut nämnda enkätundersökningen i 16 företag med väl utvecklad personal- organisation inkluderande företagshälsovård och dels på erfarenheter från besök vid en samhällelig rehabiliteringsorganisation med lång erfarenhet av hithörande problem, särskilt beträffande samordningen mellan sjukhusets rehabiliteringsavdelning, länets hälso- och sjukvård samt arbetsvård.

I sina strävanden att belysa företagens interna problem vad gäller syssel- sättning av betingat arbetsför arbetskraft har subkommittén valt att sam— manställa tre undersökningar av dr Erik Bolinder, dr C. A. Heijbel och dr Alf Lundgren, vilka var och en från sin speciella synvinkel sökt klarlägga den företagsinterna problematiken. Samtliga dessa undersökningar har det gemensamt att de konstaterar i hur stor utsträckning det förefinns betingat arbetsföra inom en normal industripopulation och att detta medför stora sysselsättningsproblem som måste mötas med åtgärder av varierande slag. Bolinders undersökning visar hur denna företagsinterna problematik är re- lativt oberoende av växlande konjunkturförhållanden, Heijbels undersök- ning visar hur dessa problem varierar med växlande grad av mekanisering och rationalisering och Lundgrens visar hur dessa företagsinterna problem i mycket liten utsträckning avviker från den totala populationens proble- matik.

Efter denna sammanställning av tillgängliga data har subkommittén för- sökt jämföra synpunkterna på bredare front genom en egen enkätundersök- ning, varvid konstateras att denna tidigare påvisade företagsinterna syssel- sättningsproblematik visavi den betingat arbetsföra arbetskraften är synner- ligen relevant. Man finner att de tillfrågade företagen verifierar resultatet av de refererade undersökningarna. Man finner hur industrin tydligen i dag brottas med problemet att! få till stånd åtgärder ägnade att klara av en fort— gående och nödvändig rationalisering med bibehållande av en personalpoli— tik, som borgar för anställningstrygghet och en positiv attityd gentemot he- tingat arbetsför arbetskraft.

• Sida 9
•  Original

Kommittén har då varit särskilt intresserad att få belyst i vad mån dessa företagsinterna svårigheter verkar hämmande på företagens attityd till mottagandet av rehabiliterat klientel från samhällets rehabiliterande organ. Här har erfarenheterna från kommitténs besök vid de samhälleliga reha— biliteringsorganen gjort det möjligt att se dessa frågeställningar från båda hållen. Härvid har konstaterats att det finns många möjliga aktiviteter så- väl inom företagen som inom samhällets rehabiliteringsorgan som i betyd- lig grad kan underlätta möjligheterna att på ett smidigt och företagsekono- miskt välmotiverat sätt bereda sysselsättning åt de betingat arbetsföra.

De aktiviteter som det här är fråga om är först och främst beroende av vilka resurser som satsas på personalvårdande och personaluppföljande åt- gärder såväl inom företagen som inom samhällssektorn. Dessutom är de beroende av i vilken grad man kan få företag och samhällets organ att sam- arbeta på ett smidigt och personligt sätt utan bundenhet av alltför stelbenta förordningar och reglementen. Kravet på möjligheter för personliga initiativ och lokala variationsmöjligheter synes vara starkt inför en mycket skiftan- de och dynamisk industriell situation.

Vad som här framför allt kommit i blickpunkten är olika former av sti- mulansåtgärder för. att vidga industrins intresse för dessa frågor. Det är då framför allt smidiga former för ekonomiska stödåtgärder som kommer i fråga liksom former för lösandet av ansvarsfördelningen mellan samhälle och företag i situationer av överflyttning av ansvaret från samhälle till företag.

Kommittén har valt att sammanfatta sina synpunkter i några mer kon— kretiserade slutsatser och förslag. Kommittén är väl medveten om att dessa på vissa punkter kan te sig alltför preciserade mot bakgrunden av ett rela- tivt obetydligt grundmaterial men har trots den risk för kritik som kan tänkas riktas häremot valt denna form för sina slutsatser för att därmed väcka en debatt inför frågor som kommittén anser det synnerligen viktigt att genom fortsatt diskussion och utredning föra fram till en lösning.

Samspelet mellan rehabiliteringsåtgärder inom och utom företagen

CRB har i sitt betänkande Samordnad rehabilitering, del 2, ( SOU 1964:51 ), definierat målsättningen för rehabiliteringsverksamheten på följande sätt: ”Kravet på förstärkning av rehabiliteringsresurserna grundas främst på målsättningen att varje samhällsmedlem skall beredas möjlighet att efter sina förutsättningar leva i social och kulturell gemenskap med andra och göra en produktiv insats. Detta innebär bl. a. att de medicinska och andra resurser måste ställas till förfogande, som krävs för att de handikappade så vitt möjligt skall kunna psykiskt, fysiskt, socialt och arbetsmässigt åter- vinna sin funktionsförmåga och leva ett aktivt liv”.

När man skärskådar rehabiliteringsaktiviteter inom företagens ram, är

• Sida 10
•  Original

det väsentligt att man fastställer vad man i det sammanhang som man dis— kuterar definierar som rehabilitering. Rent allmänt sett bör man ha rätt att i begreppet rehabilitering inlemma alla åtgärder som syftar till restaurering av en förlorad anpassning mellan individ och arbete. Med detta vida synsätt kan man då konstatera att det i alla tider inom företagens ram förekommit aktiviteter, som skulle kunna inordnas som rehabilitering i så måtto att hänsyn alltid tagits i större eller mindre grad till de anställdas önskemål och behov i omplaceringshänseende. Det har varit god sed att, i den ut- sträckning det varit möjligt, ta sysselsättningsansvar för de anställda. Man har accepterat så kallade reträttplatser utan alltför stora krav på full pres- tation och man har accepterat långvariga kedjor av omplaceringar av svår- sysselsatta för att successivt söka sig fram till en för individen acceptabel anpassning.

Man kan säga att den industriella utvecklingen har gjort dessa naturliga rehabiliteringsåtgärder mera komplicerade. Teknikens utveckling har bun- dit upp individen vid arbetsoperationen med betydligt mera fixerade och fasta krav än tidigare och hans möjligheter att själv välja sitt sätt att ar- beta efter sin egen förmåga och sina egna begränsningar har mer och mer beskurits. Med andra ord — individen har mer och mer fråntagits möjlig- heterna att själv påverka och välja sin rehabiliteringsväg inom företagets arbetssituationer.

Industrihälsovårdens utveckling

I ett första skede har inom företaget denna dirigering i rehabiliteringshän- sende övertagits av stabsfunktioner inom företaget av typen personalavdel- ning, skyddstjänst, arbetsstudieavdelning o. dyl. där en viss systematise- ring åvägabragts i bedömningar av prestationsförmåga, arbetskrav och an- passning. Medicinska bedömningar har där inte haft någon tyngd i annan mån än i de fall de inhämtats från läkare utanför företagets ram. Försök till medicinska hänsynstaganden har enbart gjorts på basis av intyg med mycket allmänt hållna rekommendationer.

De medicinska områden som inom företagen i första hand blivit före- mål för intresse har varit olycksfalls- och yrkessjukdomsriskerna. I den mån som läkare mera fast blev knutna till företagen, var det för att täcka behovet av olycksfalls- och även sjukvård. Denna verksamhet baserades till en början på överenskommelser, där en läkare utanför företaget blev anvisningsläkare för företagets anställda. Hans lokala placering kunde vari— era. I de flesta fall hade han sin mottagning utanför företaget, i några fall kunde han ha en del av sin verksamhet för företaget förlagd till en mottag- ning inom detsamma. Denna form av företagsdriven hälso- och sjukvård förekommer fortfarande i varierande grad av industriell anknytning. Läka- rens insikter i företagets arbetssituationer och graden av hans samarbete

• Sida 11
•  Original

med företagets övriga stab varierar i denna fas i hög grad med läkarens personliga intresseinriktning gentemot företagsproblemen.

Framför allt inom de mycket stora industrierna har en annan form av medicinsk verksamhet funnit sin form. Även här har sjuk- och olycksfalls- vården en given ställning men behovet av medicinsk expertis har där fram- för allt varit riktat mot arbetsuppgifter av förebyggande art, som gällt an- passningsmekanismerna mellan den alltmer komplicerade tekniken och människorna som är inkopplade i densamma. I denna form är industrilä- karen huvudsakligen knuten till företaget. Större eller mindre del av arbets- tiden ägnar han fortfarande åt sjuk- och olycksfallsvård bland de anställda, men här har dessutom en ny arbetsuppgift kommit in som i dessa samman- hang benämnes industrihälsovård.

Industrihälsovårdens aktiviteter riktar sig dels mot personella bedöm- ningar, dels mot bedömningar av arbetsmiljön. Man syftar till att fasa ihop dessa två poler av samfunktionen mellan maskin och människa för att åvägabringa åtgärder för så optimal arbetsanpassning som möjligt.

I det spektrum av bedömningar som görs av arbetsledning och personal- avdelning infogas läkarens bedömningar av hälsotillståndet i nyanställ— ningsundersökningar, hälsokontroller av olika grupper anställda, bedöm- ningar för omplacering, kontroll av minderåriga och av äldre 0. s. v. Genom att läkaren dessutom inlemmar sig i den stab av funktioner som finns inom företaget för projektering, planering, nykonstruktion m. m. på den tekniska sidan, kan han påverka utformningen av arbetsplatserna på ett sådant sätt att de tillfredsställer fysiologiska och psykologiska krav i så stor utsträck- ning som möjligt. Genom hälsokontrollerna och genom sjuk- och olycks- fallsvården kan läkaren också fånga upp individuella begränsningar i ar- betshänseende som kan sättas i relation till den individuella arbetsplatsens krav. Dessa jämförelser kan bli incitament till rekommendationer om för- ändringar av teknisk art i arbetsförloppet i sådan utsträckning att den fast- ställda inkongruensen kan korrigeras med möjligheter till fortsatt arbete i samma arbetsuppgift med större möjligheter till optimal prestation och mindre risker för individuell nedslitning. I andra fall då dylika korrige- ringar saknar förutsättningar att lyckas, kan omplaceringar vidtagas i god tid innan uppenbara inkongruenser uppträder. Förhållandet att man på detta sätt planmässigt och i god tid kan genomföra dylika förändringar per- sonalmässigt är mer och mer väsentligt i en utveckling där mer och mer förarbete och framför allt utbildning är av nöden vid omplaceringssitua- tioner.

Subkommittén har ej ansett det ligga inom ramen för sin uppgift att stu- dera icke industriella förhållanden. Här konstateras blott att inom skogs- bruket vissa försök pågår med rehabiliteringscentra för skogsarbetare, då framför allt med hänsyn till ryggsjukdomar. Inom handeln förefinns i vissa stora butiksföretag företagshälsovård. Inom den statliga och kommunala

• Sida 12
•  Original

sektorn börjar företagshälsovård av den typ som utvecklats inom industrin få en alltmer framträdande plats. Sålunda kan nämnas att företagshälso- vård inkluderande rehabiliteringsverksamhet har växt fram inom Postver- ket. Av övriga statliga verk kan nämnas Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen, där ett hälsovårdsprogram är integrerat i den personalvårdande verksam- heten. Tankegångar av denna art har även börjat vinna insteg inför militär- hälsovårdens omorganisation. Av särskilt aktuellt intresse är det program för hälso- och sjukvård som lagts fram inom Stockholms stad baserat på en hälsovårdscentral med ett omgivande nät av läkarcentraler.

För planeringen av företagshälsovårdens utveckling är det av praktisk betydelse att något så när definiera begreppen ”små företag” (mindre än 50 anställda) och ”medelstora företag” (50—500 anställda) och avgränsa dessa från ”stora företag” med t. ex. mer än 500—1 000 anställda. När det gäller att planera för företagshälsovård har särskilt problemen i de små och medelstora företagen diskuterats under senare årf)

Hälsoproblemen i små och medelstora företag är sannolikt delvis andra än i de stora företagen och även organisationsformerna måste av olika skäl bli annorlunda än i de stora företagen.

För att utröna vilka problem inom företagshälsovårdens område som finns inom små och medelstora företag och vilka åtgärder som bör ges sär- skild prioritet har det visat sig mycket angeläget att systematiskt studera behovet av åtgärder ur tre aspekter: företagsledningens, de anställdas och deras organisationers samt företagsläkarens. Det finns mycket få dylika stu- dier tidigare utförda.

Vid WHO:s och ILO:s gemensamma seminarium för hälsovård i småin- dustrier 1961 redovisade de deltagande arbetsgivarerepresentanterna att från deras synpunkt fördelarna av en företagshälsovård främst utgöres av:

1. effektivare utnyttjande av den mänskliga arbetskraften 2. ökad produktion genom minskad sjukfrånvaro 3. förbättrad anda hos de anställda

Särskild prioritet borde därför lämnas åt åtgärder avseende omgivnings- hygien, nyanställningsundersökningar och regelbundna hälsoundersökning- ar samt åt ”sjukvård i arbete”.

Därutöver hänvisade man till att åtgärderna avseende hälsovård på en arbetsplats i princip bör planeras efter ILO:s rekommendation nr 112 av år 1959 om företagshälsovård.

Vid samma seminarium, där representanter från såväl väst- som östeuro— peiska stater deltog, hänvisade arbetarnas representanter även till ILO:s rekommendation nr 112/ 1959 som vägledande för åtgärderna även för små

1 Professor Sven Forssman: Företagshälsovård för små och medelstora företag, SNS- orientering 1964z4.

• Sida 13
•  Original

företag. Man framhöll särskilt angelägenheterna av 1) hälsoundersökningar, 2) övervakning av de hygieniska förhållandena på arbetsplatsen samt 3) första hjälp vid olycksfall och vid akuta sjukdomsfall. Beträffande organi- sationen av företagshälsovård framhölls särskilt betydelsen av att klart definiera begreppen ”små” och ”medelstora” företag, av att ange vilken typ av sjukvård som härvid bör lämnas och av att utföra regelbundna årliga hälsoundersökningar.

Dessutom framhålles att i princip heltidsanställda läkare för företags- hälsovård och arbetsplatsinspektioner är att föredraga framför deltidsan- ställda, då de förra helt kan ägna sig åt sin arbetsuppgift och i viss utsträck- ning kan utbildas till specialister på området. Betydelsen av att organisera grupper av småföretag inom samma bransch för gemensam hälsovård un- derströks. Man framhöll även vikten av den inspektionsverksamhet på ar- betsplatserna som utföres av yrkesinspektionens befattningshavare.

För några år sedan utfördes en undersökning bland små och medelstora industrier i Manchester för att studera behovet av företagshälsovård (Lee 1961). Härvid framkom att företagsledningen bedömde som särskilt ange- läget organiserandet av första hjälp samt förebyggande av yrkesskador, särskilt yrkeseksem.

För att få ytterligare uppfattning om behovet av åtgärder avseende hälso- vård och sjukvård på arbetsplatser har Forssman, Gerhardsson och Mas- reliez (SAF:s med. avd.) nyligen genom diskussion med företagsledningar och genom industribesök försökt få en uppfattning om behovet av företags- hälsovård i de enskilda företagen inom verkstadsindustri i Eskilstuna och på grundval därav gjort upp en plan för gemensam företagshälsovård för en grupp av företag i det nya industriområdet om ca 20 företag med sam- manlagt omkring 2 000 anställda.

Hultgren (Arbetsfysiol. inst.) har utfört en noggrann undersökning i ett småindustriområde i mellansverige (Anderstorp), där han försökt få in- formation om behovet av företagshälsovård från företagsledningens och från de anställdas synpunkt samt mot bakgrund av sin egen omfattande erfarenhet som företagsläkare försökt bedöma behovet från medicinsk syn— punkt (Hultgren 1964).

Ytterligare undersökningar av behovet av företagshälsovård och vilka åt- gärder som hör givas prioritet från de tre synpunkterna, företagsledningens, de anställdas och företagsläkarens, bör utföras på flera platser och inom flera branscher för att utvidga våra kunskaper på detta område och för att göra den framtida företagshälsovården för små och medelstora företag effektivare.

Enligt erfarenheter både från utlandet och från Sverige finns det olika praktiska möjligheter att lösa företagshälsovården för små och medelstora företag. I Sverige har man för medelstora företag i stor utsträckning använt sig av deltidsanställda läkare och sköterskor enligt principen att det erford-

• Sida 14
•  Original

ras för de företagshälsovårdande uppgifterna, sjukvården icke inräknad. i genomsnitt 1——1,5 veckotimmar per 100 årsarbetare för läkare och 2—3 veckotimmar för sköterska. Tendensen är att ju mindre företagen är, desto mera utnyttjar man industrisköterskan relativt sett. Här får man ofta ut- nyttja specialutbildade hälsosköterskor som i stor utsträckning arbetar självständigt men under läkares direktiv och ansvar. En sådan verksamhet har t. ex. utvecklats i Gullhögens cementfabrik, Skövde.

För små företag torde denna form med deltidsanställd personal knappast vara tillämplig, då hälsovårdspersonalens arbetstid per dag eller vecka blir alltför kort för att man skall kunna komma upp till en erforderlig standard på verksamheten i de enstaka företagen. Man har därför på många håll till- skapat gemensam företagshälsovård för grupper av små och medelstora företag. Sådan gruppverksamhet är ofta baserad på s. k. geografiska grup- per, d. v. s. företag som ligger i närheten av varandra i ett industriområde. I åtskilliga länder har man omfattande och långvarig erfarenhet av dylik verksamhet.

Erfarenheter av denna art redovisas t. ex. från en verksamhet i Slough, grundad 1947, nu omfattande ca 27 000 anställda i 290 företag i ett relativt nybyggt industriområde utanför London. Här har man dels en hälsocentral för nyanställningsundersökningar, övriga hälsoundersökningar, behandling av olycksfall och sjukdom i viss omfattning, dels specialinredda bussar som kör runt till företagen för omläggningar och smärre undersökningar. Till Sloughs hälsovårdscentral fogades så småningom ett arbetshygieniskt labo- ratorium för teknisk-hygieniska arbetsplatsundersökningar, utredningar av yrkesrisker o. s. v. ”Upptagningsområdet” härför har synbarligen varit för litet och detta laboratorium har lagts ned under 1964.

Det är av stort intresse att konstatera att det inom hälsovårdsorganisa- tionen i Slough under flera år bedrivits rehabilitering av mycket avancerad grad i ett rehabiliteringscenter i nära samordning med omgivande sjukhus. Denna verksamhet har under de allra senaste åren helt övertagits av sam- hället. Måhända är detta en utvecklingstendens, som är värd att notera. Rehabiliteringsverksamheten här syntes vara i hög grad medicinsk med funktionsträning o. dyl. med relativt få anknytningar till rent industriella arbetsförhållanden.

Liknande gruppverksamheter med gemensam företagshälsovård för små och medelstora företag finns även på andra håll i England, såsom New— castle, Rochdale, Dundee och West Bromwich.

En speciell form av gruppverksamhet har sedan 1955 utvecklats under industriläkaren och psykiatern Lord Taylors ledning i Harlow, en stad med 60000 invånare. Här har man grundat företagshälsovården för ett 80—tal företag med sammanlagt omkring 13 000 anställda på de privatpraktise- rande läkarna, som erhållit särskild utbildning i företagshälsovård. Utöver deras mottagningar i staden finns en central för företagshälsovård, varifrån

• Sida 15
•  Original

industrisköterskor dagligen sändes ut på fabriksbesök, bl. a. för första hjälp vid olycksfall och för diverse annan behandling. Målsättningen för Harlow- organisationen har formulerats sålunda:

1) att förbättra fysisk och psykisk hälsa för befolkningen genom förebyg- gande och behandlande åtgärder av olycksfall och yrkessjukdomar och att förbättra det allmänna hälsotillståndet hos de anställda, 2) att organisera sjukvård för anställda vid arbetsplatser eller eljest, 3) att lämna information och undervisning om yrkessjukdomar och olycks- fall samt om hur hälsotillståndet bland de anställda rent allmänt kan förbättras, 4) att utföra forskning och undersökningar angående orsaker till yrkes- sjukdomar och olycksfall och angående möjligheterna att förbättra ar- betshygien och omgivningshygien (Taylor 1961 och 1963).

I Holland finns gruppverksamhet på 23 platser motsvarande 230 företag och ca 130 000 anställda. Ett exempel på företagshälsovård för en grupp företag med detaljerad redovisning av erfarenheterna är organisationen i Almelo, som omfattar ett 30-tal företag motsvarande omkring 12 000 an- ställda. Erfarenheterna härifrån är synnerligen goda. Arbetet omfattar bl. a. nyanställningsundersökningar och regelbundna hälsokontroller av vissa grupper, kontroll av yrkesrisker, första hjälp och behandling av olycksfall och regelbundna fabriksbesök (B. Lammers 1961).

I Norge finns ett stort antal grupper organiserade med gemensam hälso- vård för små och medelstora företag (Natvig 1963).

I Sverige finns sedan 10 år i Karlstad en hälsovårdscentral. Karlstads- företagens hälsovård, organiserad av fem företag med totalt omkring 3 000 anställda. Sedan något år har två grupper med gemensam företagshälso- vård organiserats i Halmstad. Det föreligger planer på att organisera ge- mensam företagshälsovård för medelstora företag på andra orter som t. ex. Eskilstuna, Varberg, Ljungby och Anderstorp.

Grupper av företag med gemensam företagshälsovård har även utvecklats i Frankrike mot bakgrund av den lag om obligatorisk företagshälsovård som infördes 1946 samt i Italien med hjälp av den frivilliga organisationen ENPI (Ente Nazionale per la Prevenzione degli Infortuni), som ursprungligen startades för att organisera första hjälp och annan vård av olycksfall men som sedan utvecklat sin verksamhet till att omfatta allmän företagshälso— vård särskilt för små och medelstora företag (Didonna 1963, Pancheri 1962). En redogörelse på svenska för ENPI:s verksamhet återfinns i betän- kandet Yrkesmedicinska sjukhusenheter ( SOU 1963:46 ).

Gemensam företagshälsovård kan även ordnas branschvis av små och medelstora företag inom samma bransch. Detta innebär den fördelen att, då företag inom samma bransch delvis har likartade hälsoproblem, man på

• Sida 16
•  Original

detta sätt kan samla större erfarenhet om branschens speciella problem och få ”specialutbildade branschläkare”. Det finns några branscher med gemen- sam företagshälsovård, vars verksamhet har givit synnerligen goda resultat. Det bästa exemplet härpå torde vara den företagshälsovård som organiserats inom byggnadsverksamheten i Frankrike och särskilt i Paris. I Paris har man organiserat 20 hälsocentraler med 25 specialinredda bussar, i vilka undersökningar vid arbetsplatser kan utföras. Denna organisation täcker ungefär 180 000 anställda.

De praktiska erfarenheterna har emellertid visat att det i regel är fördel- aktigare att bilda grupper för företagshälsovård på geografisk bas.

Organiserandet av gemensam företagshälsovård för grupper av små och medelstora företag stöter ofta på praktiska svårigheter, bl. a. att få ett antal företag att vid en bestämd tidpunkt ena sig om ett gemensamt program, så att lokaler kan anskaffas och personal anställas. Det är därför naturligt att man för att få ökad stabilitet i en dylik organisation även försökt knyta an till redan existerande hälso- och sjukvårdsorganisationer, t. ex. att basera företagshälsovården för ett antal små och medelstora företag på ett sjuk- hus som ligger i ett industriområde. I London finns ett exempel härpå, där man från Central Middlesex Hospital har en företagshälsovårdsorganisa- tion, som ger en service åt omkring 6 000 anställda i ett 50-tal företag, be- lägna inom ca 1 200 meters radie från sjukhuset. Dylik verksamhet har även föreslagits i Sverige, då utredningen om de yrkesmedicinska enheterna (SOU 1963:46) föreslog att som försöksverksamhet regionssjukhusens yr- kesmedicinska avdelningar skulle organisera en företagshälsovård av be- gränsad omfattning för ett industriområde med små och medelstora före- tag. Man har även diskuterat att för ett antal industrier i Uppsala organi— sera en gemensam företagshälsovård baserad på Socialmedicinska institu- tionen vid Akademiska sjukhuset.

Vid planering av företagshälsovården för små och medelstora företag torde det vara väsentligt att icke direkt kopiera erfarenheterna från före- tagshälsovården vid stora företag. Det torde emellertid i viss utsträckning vara möjligt att tillämpa dessa erfarenheter i företag med ned till 200 an- ställda, då åtskilliga problem är likartade. I mindre företag blir det dock nödvändigt att systematiskt studera behovet av åtgärder ur de tre aspek- terna: företagsledningens, de anställdas och företagsläkarens. Till ledning för dylika utredningar har inom Svenska Arbetsgivareföreningen utarbe- tats ett formulär, som tillämpats såväl vid ovannämnda Hultgrens utred- ning som vid en utredning i Stockholm av Ahlmark och Sallstrand (1964) i anslutning till en hälsoundersökning av minderåriga anställda (under 18 är) organiserad av Statens institut för folkhälsan.

För framtiden torde det vara av största betydelse att i Sverige på flera olika platser få grupper av företag att organisera gemensam företagshälso- vård för att få ytterligare erfarenheter om den lämpligaste organisations-

• Sida 17
•  Original

formen, arbetsuppgifter, personalbehov, kostnader etc. Dessutom borde man pröva gemensam företagshälsovård för någon grupp av företag inom sam- ma bransch med företag belägna inte alltför långt från varandra och att basera den gemensamma företagshälsovården på ett sjukhus eller en uni- versitetsinstitution, t. ex. för socialmedicin, givetvis under intimt samarbete med respektive rehabiliteringsklinik.

Då under senare är arbetet inom lantbruk och skogsbruk alltmer meka- niserats och sammanförts till större enheter, har arbetsformerna mer och mer närmat sig industrins och det vore därför naturligt att tillämpa vissa av industrihälsovårdens principer inom modernt skogsbruk och lantbruk. En konferens om företagshälsovård och vad som härav skulle kunna till- lämpas inom skogsbruk organiserades 1962 av Skogsforskningsinstitutet och Arbetsfysiologiska institutet under medverkan av Arbetsgivareförening- ens medicinska sektion och det torde nu vara tid för en uppföljning av denna konferens. Försöksverksamhet med hälsocentraler för skogsbruk och lantbruk vore av stort värde för att få mera erfarenhet om problem, behov och organisationsformer för detta område.

En fördelning av de till Svenska Arbetsgivareföreningen anslutna före- tagen efter antalet anställda utvisar att om man kunde organisera företags- hälsovård för företag med ned till 100 eller t. 0. m. ned till 10 anställda, skulle större delen, 75 % respektive 85 %, av antalet anställda täckas av en dylik hälsovård.

Beträffande de mycket små företagen, t. ex. företag med mindre än 10 anställda, torde stora praktiska svårigheter föreligga att organisera före- tagshälsovård enligt ovannämnda principer. Sannolikt behöver man här studier angående behovet av åtgärder och ytterligare försöksverksamhet. Det vore synnerligen intressant att i ett begränsat område försöksvis base- ra verksamheten för en grupp dylika småföretag på den allmänna hälso- vården (tj änsteläkare och hälsovårdsnämnd), som enligt den s. k. kommu- nala tillsynen har uppsikt över arbetsplatser med mindre än 10 anställda utan maskiner (enl. arbetarskyddslagen & 23). Det är möjligt att i en fram- tid den allmänna hälsovården här bör bygga ut en viss aktivitet inom ar- betshygienens och företagshälsovårdens område och att man genom för- söksverksamhet får utröna vid vilken företagsstorlek den arbetsplatsbase- rade företagshälsovården och den allmänna hälsovården bör mötas och samordnas.

För att ge en viss uppfattning om personalbehovet inom en större indu- stris företagshälsovård redovisas i nedanstående tabell personalförhållan- dena inom 16 företag med väl utvecklad företagshälsovård, vilka varit före- mål för subkommitténs enkätundersökning som senare i framställningen redovisas under rubriken ”Utredningens material från 16 företag”.

• Sida 18
•  Original

Tabell 1. .. Antal ind. Hälsovård] Övrig personal] Foretag Bransch läkare vecka hälsovårdsavd. 1 El 2 heltid 50 tim. 11 heltid 1 halvtid 4 deltid (sjukvårdare) 2 Metall 1 heltid 24 ,, 1 sjukvårdare 1 sjuksköterska 1 sekreterare 3 Stål 1 heltid 39 ,, 1 sjukgymnast (deltid) 1 deltid 4 sjuksköterskor 1 biträde 4 Metall 1 heltid 33 ,, 2 sjuksköterskor 5 Statl. 1 halvtids- verk anställd för- troende- läkare, an- visn.- och verksläkare 6 Motor— 2 heltid 50 ,, 2 sjuksköterskor tillv. 4 biträden 1 audiometris och synprövare 1 reception och central sjukanmälan 2 sekreterare 7 Stål 1 heltid 20 ,, 2 sjuksköterskor 2 hiträden 1 sekreterare 8 Livsm. 1 deltid 10—15 tim. 1 sjuksköterska 1 undersköterska 1 biträde 9 Gruv 1 heltid 25 tim. 1 sjuksköterska hälsovård 3 sjuksköterskor sjukvård 10 Papper 11 heltid Principen är 3 sjuksköterskor % hälsov. (halvtid) och % sjukv. 1 sekreterare 11 Papper 1 heltid 24 tim. 1 ind. sköterska 1 audiometris 1 biträde 2 sjukgymnaster (halvtid) 12 Verkstad 1 heltid 30 ,, 3 sjuksköterskor 4 deltid 1 biträde 2 sjukgymnaster 4 sekreterare

• Sida 19
•  Original

Företag Bransch läkare vecka hälsovårdsavd.

13 Gruv 1 heltid 30 tim. sjuksköterska undersköterska receptionist-sekre- terare audiometris

t—lb—lb—Å

14 Gruv 2 heltid 45 ,, sjuksköterska biträden audiometris sjukgymnast (deltid) biträde till sjuk- gymnasten

Huron-A t.-

H

15 Statl. 1 heltid:x 148 ,, verk 12 deltid

sjuksköterskor sjuksköterskor (deltid) undersköterska biträden sjukgymnaster röntgenbiträde kurator personalkonsulenter

[O'F—

... _ki-no NHF—ÅMDFH

16 Förs.bol. 13 halvtid 8 ,, konsulterande läkare

sjuksköterska sjuksköterska (halvtid)

1 sjukgymnast 1 gymnastikdirektör för

bioteknologisk verk- samhet

1Organisationen svarar för sjuk- och hälsovården vid en grupp fabriker omfattande 2 400 anställda. ” Anställda av verket; i övrigt har man anvisningsläkare på ca 700 orter i hela landet. ” Undersökning av personal över 35 år sker genom Företagens Hälsokontroll.

Rehabiliteringsbehov

Direkt relaterat till företagens storleksordning är deras sysselsättningsan- svar. Särskilt inom de större företagen är detta mycket stort och man strä- var efter att skapa arbetstrygghet för de anställda som önskar stanna i före- taget. Det är uppenbart att detta synsätt för företagen skapar många syssel- sättningsproblem när det gäller dem som på grund av fysiska och psykiska förändringar inte kan fullgöra sitt ordinarie arbete utan måste beredas en sysselsättning som svarar mot deras individuella behov. Faktorer som bi- drager till sådana behov är olycksfall, sjukdom och åldrande. Det år fram- för allt i de äldre årgångarna som denna problematik får bredd.

Tidigare undersökningar

För att belysa denna problematik inom företagen refereras här kort tre undersökningar som gjorts av Erik Bolinder, C. A. Heijbel och Alf Lund- gren 1957——1958 respektive 1963 och 1964.

• Sida 20
•  Original

Bolinders undersökning" omfattar drygt ettusen manliga arbetare vid ett företag och avser en inventering angående deras arbetsanpassning med be- dömning ur medicinsk och arbetsmässig aspekt. Materialet indelas i fyra grupper:

Första gruppen —— Normalfall definierades som sådana som ej hade några medicinska arbetsbegränsningar och som av arbetsledningen bedömdes, vad gällde mentala och fysiska förutsättningar, placerbara var som helst i verket.

Andra gruppen — Villkorligt arbetsföra av 1:a graden innehöll indivi- der med medicinska begränsningar av ur arbetssynpunkt mindre avance- rad art. För dem fanns flera alternativa arbetsuppgifter i produktionen, även om man måste ta vissa hänsyn gentemot olika typer av arbetsupp- gifter. Hit hörde t. ex. individer med ryggsjukdomar som inte kunde ta tyngre arbetsuppgifter, individer med digestionsbesvär som inte kunde gå skift o. s. v.

Tredje gruppen — Villkorligt arbetsföra av 2:a graden innehöll individer med mera avancerade medicinska handikapp. Hit hörde t. ex. individer med uttalade hjärtbesvär, höggradiga senformer av polyarthrit och arthrosis de- formans, kombinationer av fysiska handikapp och mentala insufficiens— symptom o. s. v. Att de registrerades i denna grupp var huvudsakligen be- roende på att man trots dessa handikapp ändå hade lyckats framskapa en arbetsuppgift i produktionen där individen fullgjorde en tillfredsställande normalprestation.

Fjärde gruppen _— Villkorligt arbetsföra av 3:e graden skilde sig ej från föregående grupp i medicinskt avseende. Registreringen i denna grupp här- rörde från förhållandet att de arbetsmässigt bedömdes omöjliga att placera i ett produktivt arbete med krav på normalprestation. Deras sysselsättning var i stor utsträckning skenbar, baserad på det sysselsättningsansvar som företaget kände för dem. De sysselsattes huvudsakligen med mer eller min- dre tillskapade arbetsuppgifter som städning, handräckning, budbärning, arbete på ”skyddad verkstad” m. m.

Fördelningen av materialet åren 1957—1958:

Normalfall 587 st (53,0 %) Villkorligt anställda grupp 1 283 st (25,6 %) Villkorligt anställda grupp 2 139 st (12,6 %) Villkorligt anställda grupp 3 98 st ( 8,8 %)

Man frapperas här av den avsevärda dominansen av begränsat arbetsför arbetskraft. Drygt 20 % av arbetsstyrkan har avsevärda medicinska handi-

aDr Erik Bolinder: En inventering av hälsotillstånd och arbetsmässighet inom en indu- stris manliga arbetskraft, Socialmedicinsk Tidskrift 39:7/62z276.

• Sida 21
•  Original

kapp och i över 8 % föreligger direkt olönsam sysselsättning. Problemet får delvis ses mot bakgrunden av företagets situation vid undersökningstill- fället. Under 40-talet hade företaget genomgått en avsevärd rationalisering och expansion under framför allt decenniets sista år. Personalavdelningens medicinska resurser hade varit mycket obetydliga, någon målinriktad indu- strihälsovård var ej etablerad förrän år 1955. Nyrekryteringen hade försig- gått mycket slumpmässigt. Nu, 1957, var företaget inne i en depressions— period. Orderingången var låg, samtidigt som produktionskapaciteten var hög efter genomförda rationaliseringar, skiftgång måste dragas ned till dag— tid, vissa enheter måste dirigeras om, personal måste omflyttas från en av- delning till en annan, personalavdelningen överflyglades av omplacerings- krav, då man till varje pris ville undvika permitteringar.

För att få ett grepp om åldersfördelningen inom de tre grupperna av he— gränsat arbetsföra har nedanstående tabell upprättats.

Tabell 2.

15—20 år 21—30 år 31—40 år 41—50 år 51—60 år 61—67 år över 67 år Vlagr 3% 14% 20% 24% 25% 14% —- V2zagr — $% 10% 20% 42% 25% —- V3egr 1% 6% 11% 16% 25% 41% ——

Vid analys av denna tabell finner man att sysselsättningssvårigheterna på grund av medicinska arbetsbegränsningar är ett problem som ökar med stigande ålder. Å andra sidan framgår det klart att problematiken inte, som många gånger framskymtar i litteraturen, är ett problem i närheten av pen- sionsåldern. Tvärtom är tyngdpunkten förlagd ända ned under 50-årså1dern och finns i viss omfattning ända ned i de yngre åldrarna.

Den första undersökningen gjordes 1957—1958. För att bedöma stabili- teten i dessa förhållanden upprepades undersökningen 1961—1962, varvid följ ande resultat erhölls:

Normalfall 640 st (54,1 %) Villkorligt anställda grupp 1 340 st (28,8 %) Villkorligt anställda grupp 2 142 st (12,0 %) Villkorligt anställda grupp 3 59 st ( 5,1 %) Tabell 3.

15—20 år 21—30 år 31—40 år 41—50 år 51—60 år 61—67 är över 67 år

V l:a gr 2,6 % 15,0 % 17,1 % 22,1 % 32,3 % 10,9 % — V 2:a gr 0,7 % 2,8 % 7,1 % 16,9 % 38,0 % 83,8 % —- V 3:e gr — 3,3 % 6,9 % 6,9 % 45,7 % 37,2 % ——

,. . 5

F" | . Slutsatsen av dessa jämförelser blev att konjunkturförhållanden, ratifi-

naliseringsförändringar m. m. i mycket ringa grad hade påverkat dessa frågeställningar inom personalproblematiken.

• Sida 22
•  Original

Vad gäller orsaken till medicinska arbetsbegränsningar hänvisas till ta— bell 4.

Tabell 4. Villk. gr 1 Villk. gr 2 Villk. gr 3 . 58 62 58 62 58 62 , Infektionssjukdomar ......... 4 % 0 % 1 % 0 % 5 % 0 % Tumörer ..................... 0% 0% 1% 1% 2% 0% Endokrina och allergiska sjuk— domar ..................... 4 % 2 % 1 % 1 % 2 % 2 % Mentala sjukdomar .......... 27 '% 35 % 40 % 33 % 40 % 27 % Nervsystemets sjukdomar ..... 5 '% 2 % 4 % 5 % 8 % 9 % Cirkulationsorg. sjukdomar . . . 12 % 59% 9 % 21 % 32 % 29 % Respirationsorg. sjukdomar . . . 5 % 5 % 2 % 7 % 1 % 7 % Digestionsorg. sjukdomar . . . . . 15 % 26 % 8 % 13 % 5 % 10 % Urogenitalorg. sjukdomar . . . . . $'% 2 % 2 % 3 % 1 % 3 % Hudens och underhudens sjuk- domar. .................... 2% 4'% 1% 2% 1% $% Skelettsystemets sjukdomar . . . 41 % 42 % 46 % 51 % 40 % 50 % Skador genom yttre våld ...... 3 % 1 % 2 % 4 % 4 % 3 % Allmänna åldersförändringar 0. övrigt . .................... 1% 2% 5% 3% 0% 3'%

Det framgår av denna tabell att det framför allt är skelettsystemets sjuk— domar och mentala insufficienstillstånd som dominerar. I de äldre ålders- grupperna är det i större utsträckning sjukdomar i cirkulationsorganen, som börjar dominera.

Heijbels undersökningS vill ge en uppfattning om åldersfaktorns inverkan på arbetsanpassning inom produktionsenheter med hög mekanisering och rationalisering. Därvid förutsättes att man — utan att rubba dessa produk- tionstekniska principer — har vidtagit olika åtgärder för att underlätta särskilt den äldre arbetskraftens arbetsanpassning. Undersökningen har ut- förts på en enhet för serietillverkning av personbilsmotorer med samman- sättningsoperationer efter ett löpande band. Materialet utgjordes av 337 hu- vudsakligen manliga arbetare av vilka de flesta hade 2-skiftsarbete. Mate- rialets åldersfördelning demonstreras i tabell 5 och jämföres med ett mot- svarande material från Metalls arbetslöshetskassa.

Tabell 5. Procentuell åldersfördelning

Metalls arbetslöshetskassa 1959 och Pv-motorfabriken Volvo- Skövdeverken 1963.

Ålder —24 25—34 35—44 45—54 55—59 60—66 67— Metall 20,9 22,0 21,2 17,1 6,6 6,4 5,8 Volvo 20,5 23,1 26,7 20,5 5,6 3,6 -—

3 Dr C. A. Heijbel: Medelålders och äldre arbetskrafts anpassning till högmekaniserat arbete, SNS—skriften ”För gammal ?", 1963.

• Sida 23
•  Original

Medicinsk anpassning

Den medicinska anpassningen (tabell 6) har tagits fram som en jämförelse mellan å ena sidan individens hälsa, fysiska och psykiska kapacitet, samt å andra sidan hans arbetssituation (arbetets form, arbetsmiljö, produktions- och andra anpassningskrav). Överensstämmelsen har gjorts till föremål för en allmän bedömning och arbetstagarens reaktion på arbetssituationen har sonderats vid hälsokontroller och andra kontakter. Anpassningen har angivits efter en 3-gradig skala.

En sådan bedömning är givetvis subjektiv men den sker i enlighet med en viss praxis och vållar sällan tveksamhet hos bedömaren.

Den medicinska arbetsanpassningen är för gruppen i dess helhet förhål- landevis god. Den är bäst i de yngre åldersgrupperna. Otillfredsställande medicinsk arbetsanpassning förekommer endast i de två högsta ålders- grupperna och hänför sig där till ännu olösta omplaceringsfall.

Tabell 6. Medicinsk arbetsanpassning (i procent).

Ålder —39 40—49 50—59 60— Alla I .................... 93,4 88,0 76,9 66,6 88,7 II .................... 6,6 12,0 19,2 16,7 10,1 III .................... — —- 3,9 16,7 1,2

I : God fysisk och psykisk anpassning. II : Acceptabel anpassning. III : Otillfredsställande anpassning.

”Yrkesmässig” arbetsanpassning

Den ”yrkesmässiga” arbetsanpassningen (tabell 7) har bedömts av arbets- ledningen i samråd med läkarna. Härvid har man i första hand sett till ar— betstagarens förmåga att uppfylla arbetets kvantitativa och kvalitativa krav men man har också beaktat hög arbetsfrånvaro och påtagliga störningar i relationerna till omgivningen — i den mån sådant inverkar på produktions- och arbetssituationer. Anpassningsgraden är för hela gruppen anmärk- ningsvärt hög (93,5 %). Högst är den även här i de lägre åldrarna. Dålig ”yrkesmässig” anpassning förekommer endast i den högsta åldersgruppen.

Tabell 7. ”Yrkesmässig” arbetsanpassning (i procent).

Ålder —39 40—49 50—59 60— Alla I .................... 77,8 41,4 30,8 — 59,7 II .................... 18,7 53,3 53,8 75,0 33,8 III .................... 3,5 ,3 15,4 8,3 5,9

IV .................... — — — 16,7 0,6 I : Välanpassade, flyttbara. III = Acceptabelt anpassade.

II : Välanpassade, svårflyttade. IV : Fyller ej arbetets krav.

• Sida 24
•  Original

Fördelningen mellan tabellens grupp I och grupp II är intressant. I båda grupperna bedöms anpassningen till aktuell arbetsuppgift som fullgod, men till grupp I har förts lätt omdisponibel arbetskraft, till grupp II mera svår- flyttad. F lyttbarheten sjunker med stigande ålder. Att så många arbets- tagare med nedsatt flyttbarhet bedömts fungera väl i sin aktuella arbets- placering (tillhör grupp II i stället för grupp III—IV) måste tillskrivas bl. a. de intensiva ansträngningar som gjorts för att lösa den individuella arbetsplaceringen. Förhållandet dokumenterar på ett övertygande sätt denna möjlighet att kompensera en begränsad kapacitet.

En stor andel svårflyttad personal kan dock utgöra ett allvarligt hinder i en dynamisk produktionsutveckling, speciellt i samband med genomgri- pande omläggningar av produktionen. Med nuvarande kvot

lättflyttade = 1 8

svårflyttade synes man dock med de goda personalvårdande åtgärder, som den aktuella produktionsenheten har, kunna bemästra anpassningssituationen.

Några av slutsatserna av denna undersökning, som här mycket summa- riskt är refererad, sammanfattas av Heijbel sålunda:

Undersökningen visar en stigande frekvens av medicinska arbetshinder med stigande ålder. Den medicinska anpassningen är generellt sett hög men något sämre i de högre åldersgrupperna än i de lägre. Huvudparten av ar- betstagarna även i de högre åldersgrupperna fungerar yrkesmässigt sett väl i sina arbetsuppgifter men man kan av undersökningsmaterialet utläsa en med åldern minskad flexibilitet gentemot nya arbetssituationer och mins- kad flyttbarhet. I en dynamisk produktion med ofta återkommande om— balanseringar och omläggningar kan detta skapa placeringssvårigheter och anpassningsproblem. Med en ”normal” åldersfördelning synes det dock möjligt att bemästra dessa svårigheter utan att rubba effektiviteten i pro- duktionen.

Generellt sett måste graden av arbetsanpassning inom den undersökta en- heten betraktas som hög. Bland de initiativ som bedömes verksamt ha bi- dragit härtill bör särskilt framhållas följande:

A. Bioteknologiska principer har tillämpats vid utformningen av arbetsplatser. B. Arbetsledningen har visat stort och vidsynt intresse för personalfrågor och

problem sammanhängande med äldres arbetsanpassning. C. Betydande uppmärksamhet har ägnats den individuella arbetsplaceringen. D. På det personaladministrativa och personalvårdande planet har tagits en rad initiativ, bland vilka märks en intensifierad företagshälsovård, i vars uppgifter ingått att ägna anpassningsfrågorna speciell uppmärksamhet.

Alf Lundgrens undersökning” är baserad på en studie över de villkorligt

'Dr Alf Lundgren: En studie över de villkorligt arbetsföra och deras problem vid en norrländsk storindustri. Särtryck ur Festskrift tillägnad Carl Kempe 80 år 1884—1964.

• Sida 25
•  Original

arbetsföra och deras problem vid en norrländsk storindustri och är utförd inom Mo & Domsjö aktiebolag, där man sedan många år ägnat ett betydan- de intresse åt ifrågavarande problem.

Undersökningen är baserad på en noggrann genomgång av samtliga me- dicinska journaldata från ortens sjukhus. Materialet utgörs av 287 villkor- ligt arbetsföra av företagets 2 465 arbetare. En jämförelse har gjorts mellan de medicinska bedömningarna och fallens arbetsmässiga bedömningar. De senare har inhämtats genom konferenser, där arbetsledning och läkare har diskuterat graden av arbetsförmåga. I nedanstående tabell demonstreras sjukdomsorsakerna hos de villkorligt arbetsföra.

Tabell 8. Villkorligt arbetsföra vid MODO:s fabriker i Örnsköldsviks- orten och Husum.

Sjukdomsorsak Antal

09 »F—

——.—_—— ll w &” 02 &

1. Olycksfall i arbete . ...................................... 2. Olycksfall utom arbete . .................................. 3. Rygginsufficiens . ........................................ 4. Ledsjukdomar (broskdegenerationer o. dyl. i höft-, knä-, axel- led m. fl.) . .............................................. 5. LungtuberkuIOs .......................................... 6. Andra lungsjukdomar (astma, kronisk bronchit m. m.) 7. Hjärt- och kärlsjukdomar ................................ 8. Mag— och tarmsjukdomar . ................................ 9. Njur— och urinvägssjukdomar ............................ 10. Diabetes ................................................. 11. Organiska nervsjukdomar ................................ 12. Neuroser och andra psykiska sjukdomar m. m. ............ 13. Eksem och hudsjukdomar ................................ 14. ögonsjukdomar .......................................... 15. Hörselskador ............................................ 16. Övriga sjukdomar ........................................

Summa 287 = 11,6 % av 2465 arbetare

Q

Habit-lh? w—wmmo—nbwooqwu— cow b-l o . 01 &

Gnu-l

Av tabellen kan konstateras att olycksfall — tvärtemot vad många säkert hade föreställt sig — utgör endast 12,2 % av samtliga fall. Den största sjuk- domsgruppen är rygginsufficienser och ledsjukdomar (35,3 %). Intressant är gruppen ”andra lungsj ukdomar”, där astman intar en dominerande plats. Den har liksom andra allergiska sjukdomar under senare år visat en tydlig tendens att öka.

Lundgren har från försäkringskassan i området slumpvis utvalt 2465 förvärvsarbetande män med samma åldersfördelning som i industrimateri- alet. Av detta försäkringsmaterial har 303 fall bedömts som villkorligt ar- betsföra, vilket motsvarar 12,3 % av fallen. Detta är praktiskt taget samma procenttal som redovisas från industrimaterialet (11,6 %). Emellertid är yrkessammansättningen i de båda materialen högst olika. Under det att Mo & Domsjös material omfattar endast industriarbetare så ingår denna yrkes- grupp till ca 60 % i försäkringskassematerialet. De övriga 40 procenten in-

• Sida 26
•  Original

nesluter de mest skilda yrken såsom affärs- och kontorsanställda, läkare, lärare, affärsmän samt egna företagare inom hantverk och industri osv. Sjukdomsorsakerna för de villkorligt arbetsföra i försäkringskassemateri- alet redovisas i tabell 9.

Tabell 9. Villkorligt arbetsföra. Kontrollmaterial från Örnsköldsviksortens försäkringskassa omfattande 2465 förvärsarbetande män med samma ål— dersfördelning som de vid MODO anställda.

Sjukdomsorsak Antal 1. Olycksfall i arbete ....................................... 15 _ 89 ,7 2. Olycksfall utom arbete .................................... 12 l _ ' " 3. Rygginsufficiens ......................................... 76 I 4. Ledsjukdomar (broskdegenerationer o. dyl. i höft-, knä-, aer- = 32,3 % led m. fl.) . .............................................. 22 I 5. Lungturberkulos ......................................... 19 145 07 6. Andra lungsjukdomar (astma, kronisk bronchit m. m.) 25 l _ ' 0 7. Hjärt— och kärlsjukdomar ................................ 53 = 17,5 % 8. Mag— och tarmsjukdomar ................................. 14 9. Njur- och urinvägssjukdomar ............................. 4 10. Diabetes . ................................................ 9 11. Organiska nervsjukdomar ................................. 3 12 9 ,,, 12. NeurOSer och andra psykiska sjukdomar m. m. ............ 36 i = ' m 13. Eksem och hudsjukdomar ................................. 9 14. Ögonsjukdomar .......................................... 2 15. Hörselskador ............................................. 2 16. Övriga sjukdomar ....................................... 2 Summa 303 = 12,3 % av 2 465 undersökta män

När man jämför tabellerna 8 och 9, frapperas man av att fördelningen på de olika sjukdomsgrupperna i stort sett är densamma, trots att yrkessam- mansättningen är mycket olika i de båda materialen.

De båda undersökningsmaterialen har uppdelats i åldersgrupper, såväl det totala materialet som de villkorligt arbetsföra. Se nedanstående stapel- diagram.

I båda materialen är de villkorligt arbetsföra i de yngre åldersgrupperna upp till 40 år rätt fåtaliga och tämligen jämnt fördelade med relativt lång— sam ökning med stigande ålder. En markant stegring av de villkorligt ar- betsföras antal ger sig dock tillkänna redan vid 43-årså1dern samt håller sig sedan på en ganska hög nivå, som ytterligare stiger med åren. Medelåldern för de villkorligt arbetsföra utgör i båda sammanställningarna ca 53 år, under det att den för hela grundmaterialet ligger vid 45 år. Åldersfördel- ningen av de villkorligt arbetsföra i de båda diagrammen (fig. 1 och 2) visar även i övrigt mycket god överensstämmelse. Detta synes ge belägg för att också beträffande sjukdomsfrekvensen i de olika åldrarna industrimate- rialet — trots en mera ensidig yrkessammansättning — i stort sett väl mot- svarar genomsnittet i samhället för ifrågavarande åldersgrupper.

• Sida 27
•  Original

80_

Antal

I 1 l l l l | 20 25 30 35 40 45 L 50 155 60 65 Medelålder

Medelålder villkorligt arbetsföra Villkorligt arbetsföra Ålder 1/9>63

Fig. 1. Åldersfördelning för manliga arbetare, 19—66 år, vid Domsjö fabriker, Domsjö sågverk, Husums sulfatfabrik, Jerfeds mekaniska verkstad och Treetex-fabriken.

200 ' __ _ __ . _ _ .. 160 _ _— . _ . 120 . . , . _ 80 . _ 2 r: - ( 40 . ,. | .I :.. | "| |. x 20 25 30 35 40 45 50 55 60 65

Medelålder

Medelålder villkorligt arbetsföra Villkorligt arbetsföra Ålder 1/9-63

• Sida 28
•  Original

Tabell 10. Arbetsförmågan hos de villkorligt arbetsföra vid MODO:s fabriker iÖrnsköldsviksorten och Husum.

Reduktion av arbetsförmågan i Ersättare

_ nuvarande placering Villkorligt erfordras erfordras

Fabriks- Antal arbetsföra Ingen 10—15 % 20—25 % 25 % ej enhet arbetare Antal % Antal % Antal % Antal % Antal % Antal % Antal %

¹ 1 135 123 10,8 81 65,9 27 21,9 15 12,2 0 »— 110 89,4 13 10,6 ² 372 51 13,7 33 64,7 8 15,7 9 17,6 1 2,0 46 90,2 5 9,8 ³ 665 57 8,5 31 54,4 18 31,6 8 14,0 0 —— 51 89,5 6 10,5 ⁴ 168 35 20,8 22 62,9 4 11,4 5 14,3 4 11,4 30 85,7 5 14,3 ⁵ 125 21 16,8 12 57,2 7 33,3 2 9,5 0 —— 21 100,0 0 ——

Summa 2465 287 11,6 179 62,4 64 22,3 39 13,6 5 1,7 258 89,9 29 10,1

• Sida 29
•  Original

Graden av nedsättning i arbetsförmågan hos de villkorligt arbetsföra har i varje enskilt fall bedömts på grundval av den medicinska utredningen och efter samråd med arbetsledningen. En samlad bild av ifrågavarande resultat är sammanställd och redovisas i tabell 10.

Av de 2465 anställda arbetarna är 287 = 11,6 % villkorligt arbetsföra. Av dessa utför emellertid 62,4 % ett fullgott arbete och 22,3 % har en obe- tydlig nedsättning av arbetsförmågan (10—15 %), som gör att man måste ta en viss hänsyn till dem, framför allt vid en eventuell placering i nytt ar- bete. Sammanlagt torde därför ca 85 % av de villkorligt arbetsföra för när- varande utföra ett i det närmaste fullt effektivt arbete.

Bland dem som utför ett fullgott eller nästan fullgott arbete befinner sig även rätt många med höggradig invaliditet, ända upp till 60 %. Det är så— lunda endast hos 15 % av de villkorligt arbetsföra som arbetsförmågan är mera väsentligt nedsatt och där svårigheter kan uppstå att på ett någor— lunda effektivt sätt tillgodogöra sig deras reducerade prestationsförmåga.

Att de villkorligt arbetsföra gör en mycket väsentlig arbetsinsats framgår ju även av att nästan 90 % av dem fordrar ersättare vid en eventuell av- gång.

Utredningens material från 16 företag

För att erhålla synpunkter på problemställningarna inom företagen vad gäl- ler rehabiliteringsfrågorna har subkommittén utvalt 16 företag represen— terande olika branscher samt ett par statliga verk och genom en enkätun- dersökning (se bil.) försökt belysa olika synpunkter som kan läggas på re- habiliteringsproblematiken. De företag som tagits ut har en väl utbyggd personalorganisation inkluderande företagshälsovård.

I tabell 11 redovisas de företag, som tillfrågats vad gäller antalet anställ- da och fördelningen av personalkategorier.

Som synes är respektive företags sätt att redovisa sin åldersfördelning ganska varierande. En del företag delar upp åldersstatistiken i män, kvin- nor, tjänstemän, kollektivanställda m. m. och en del lämnar uppgifter en- bart om kollektivanställda. Det är svårt att få en allmän översikt över för- hållandena men i stort kan dock vissa slutsatser dras ur detta material. Över huvud taget förefaller det som om medelåldern är relativt hög i alla tillfrågade företag med en fördelning varierande mellan 40—60 % av de an- ställda över 40 års ålder. Det finns företag där upp till 44 % av den kollek- tivanställda personalen är över 50 år.

I enkäten har man också försökt skaffa sig en uppfattning om den aktu- ella situationen ute i de tillfrågade företagen vad gäller antalet anställda, för vilka sysselsåttningssituationen för närvarande vållar svårigheter. Här- vidlag svaras det allmänt att det framför allt är den äldre och handikappa- de arbetskraften som man får svårigheter med, när rationaliseringen fort-

• Sida 30
•  Original

Tabell 11. Företag Bransch Totalt antal Manliga Kvinnliga Manliga Kvinnliga anställda tj.män tj.män koll.anst. koll.anst. 1 El ...... 9518 3410 1 312 4068 728 2 Metal] . . 2 440 770 270 1 300 100 3 Stål . . . . 4 200 575 110 3 435 80 4 Metall . . 3 143 704 219 2 185 35 5 Statl. verk . . . . 13 700 (ca) 3 700 900 9 100 110 6 Motor- tillv. . . . 2 815 480 90 2 175 70 7 Stål . . . . 4 200 540 175 3 200 285 8 Livsm. . . 1 205 208 136 314 547 9 Gruv . . . 2 215 (ca) 532 70 1 628 70 10 Papper . . 742 82 22 611 27 11 Papper . . 2 506 390 120 1 894 102 12 Verkstad 5 405 1 704 860 2 030 811 13 Gruv . . . 3492 628 111 2 579 174 14 Gruv . .. 2 662 425 71 2 113 53 15 Statl. verk . . . . 45 9201 14 183 9 779 941 1 849 16 Försäkr.- bolag . . . 2 364 1 220 1 144 — _—

1 29 168 arvodesanställda eller anställda med personl. avtal

Vad gäller åldersfördelningen inom tillfrågade företag hänvisas till tabell 12, där uppgifterna från de företag som svarat redovisas.

Tabell 12. Företag 15—19 20—29 30—39 40——49 50—59 över 60 år % % % % % % 9 Gruv Koll.anst. 3,4 20,9 21,3 26,3 21,3 6,8 14 ,, Tj.män 1,1 18,5 31,3 23,5 22,3 3,3 Koll.anst. 4,4 27,8 25,0 19,5 18,7 4,6 8 Livsm. Tj.män Män 0,0 18,0 32,0 25,5 19,5 5,0 Kvinnor 6,9 21,9 21,9 29,6 18,9 0,8 Koll.anst.Män 7,9 32,6 19,5 19,2 15,6 5,2 Kvinnor 27,3 26,9 12,5 16,3 11,9 5,1 2 Metall Koll.anst. 8,3 19,5 17,4 21,1 22,8 10,9 4 ,, Tj.män Mån 0,3 14,4 20,7 31,8 23,0 9,8 Kvinnor 10,0 36,5 14,2 22,8 14,2 2,3 Koll.anst. 4,5 12,7 10,7 27,6 30,6 13,9 6 Motor- tillv. Tj.män 5,4 21,8 29,0 27,1 13,1 3,6 Koll.anst. 11,6 27,3 18,3 19,3 16,6 6,9 7 Stål Män 14,0 21,0 18,0 19,0 19,7 8,3 Kvinnor 4,8 22,0 36,2 29,4 7,6 0,0 15 Statl. verk Tj.män Män 7,5 28,8 19,8 22,4 17,3 4,2 Kvinnor 10,8 39,0 17,1 16,4 13,7 3,0 12 Verk- stad Tj.män Män 3,7 28,1 26,8 21,6 13,6 6,2 Kvinnor 13,1 31,8 17,2 23,6 12,4 1,9 Koll.anst.Män 23,9 23,3 14,3 14,0 14,6 9,9 Kvinnor 7,9 20,1 16,8 24,3 22,9 8,0

• Sida 31
•  Original

skrider och fler och fler av arbetsuppgifterna som är lämpade för denna typ av arbetskraft försvinner. I tabell 13 redovisas företagens svar beträf— fande den svårsysselsatta arbetskraftens del av den totala arbetsstyrkan.

Tabell 13.

Företag Bransch procent svårsysselsatta 1 El ................................ c:a 1,9 (verkstad) 9 Gruv .............................. ,, 0,5

14 ,, .............................. ,, 4,1 8 Livsm. ............................ ,, 1,2 2 Metall ............................ ,, 20,0 4 ,, ............................ ,, 25,5

10 Papper ............................ ,, 21,3 11 ,, ............................ ,, 10,1 5 Statl. verk ........................ ,, 5,2 15 ,, ,, ........................ ,, 0,2 3 Stål ............................... ,, 2,3 7 ,, .............................. ,, 1,2 12 Verkstad .......................... ,, 5,0 (verkstad)

3—5,0 (kontor)

Som synes varierar svårighetsgraden här ganska avsevärt mellan olika företag och branscher. Det är framför allt den tunga metallindustrin som visar mycket höga siffror, upp till 20—25 %. I allmänhet varierar procen- ten svårsysselsatta mellan medelvärden på omkring 2—5 %. Det är i syn— nerhet i de företag där ålderssammansättningen är ogynnsam som denna problematik får sin största tyngd.

För att finna metoder att bemästra denna företagsinterna problematik har man inom vissa företag funnit det lönsamt att etablera skyddade verk- städer, där man drar till sig lämpliga arbetsuppgifter från den övriga pro- duktionen och på så sätt skapar möjligheter till mera individuellt ”skräd- darsydda” arbetsuppgifter för dem som omöjligen går att placera ute i den ordinarie produktionen. Dessa verkstäder användes även som teststationer för sådant klientel som man behöver skaffa sig en bättre uppfattning om i arbetshänseende inför valet av en lämplig omplacering ute i produktionen.

Av 16 tillfrågade företag konstaterar man att 8 har speciell skyddad verk- stad eller arbetsträningsavdelning. Ett par planerar dylik, medan resten saknar sådana möjligheter. Det förefaller som om den skyddade verkstaden i inget fall är uppbyggd för rehabilitering i ordets strikt medicinska bemär— kelse med tillfälle till funktionsträning. För sådan verksamhet torde det fordras ett underlag som närmar sig 20 000 anställda.

I några företag rör det sig om en rent skyddad verksamhet där arbets- mässigt begränsad arbetskraft, som ej fungerar i den vanliga produktionen, ges lämplig sysselsättning i lugn arbetsmiljö utan fixerade prestationskrav. I andra fall är arbetsträningssyftet mer framträdande och placeringen i en

• Sida 32
•  Original

sådan avdelning är närmast en etapp på vägen mellan hel sjukskrivning och full sysselsättning i normal produktion.

Vid långvariga sjukdomstillstånd är det från rehabiliteringssynpunkt ofta angeläget att så tidigt som möjligt sätta in lämplig arbetsträning. Detta gäller särskilt i de högre åldrarna där en lång frånvaro från arbetet redan i och för sig tenderar att sänka den allmänna prestationsnivån. Det är na- turligt — och ofta enda möjligheten —— att förlägga sådan träning till den egna arbetsplatsen. Av produktionstekniska skäl är det emellertid inte möj- ligt att arrangera sådan arbetsträning i den ordinarie produktionen där kra- ven på full arbetsinsats måste tillgodoses. I en särskild rehabiliteringsavdel- ning däremot kan man ge en lämpligt avpassad arbetsträning i en skyddad men för patienten ändå välbekant arbetsmiljö och under överinseende av en läkare med speciella förutsättningar att sätta sig in i patientens medi- cinska och arbetsmässiga situation.

Till en dylik avdelning kan också överföras anställda som, utan att ha varit sjukskrivna, på grund av sina begränsade resurser sviktar eller har blivit insufficienta i den ordinarie produktionen. Sådana individer kan här erhålla adekvat arbetsträning och enklare arbetsprövning före eventuella omplaceringar — ett från medicinsk och arbetsvårdssynpunkt ofta överläg- set alternativ till långvarig sjukskrivning.

En så fungerande verksamhet utgör ett opretentiöst men smidigt och effektivt rehabiliteringsinstrument. Den innebär en kostnadsbesparing, är mindre resurskrävande och utgör ett mindre ingrepp för patienten själv. Dessutom försäkrar man sig härigenom om en god kontinuitet i sjukvårds- rehabiliteringsprocessen. I de fall där en återplacering i ordinarie produk- tion visar sig ogenomförbar, kan man ofta på ett naturligt sätt lösa syssel- sättningsfrågan genom att låta patienten mer långsiktigt stanna inom dessa arbetsförhållanden.

En förutsättning för att verksamheten av beskriven typ skall fungera är att ersättningsfrågan till de partiellt arbetsföra kan lösas tillfredsställande. Den produktion man kan ta ut i en dylik avdelning är givetvis begränsad.

Det finns för närvarande en stimulanshöjande effekt gentemot dylik verksamhet i form av det så kallade timbidraget från arbetsmarknadsver— ket. Detta ligger nu på 2 kr per arbetstimme. Förutsättningen för dylikt bi- drag är att arbetsvården skall ha dispositionsrätt över rehabiliteringsplat— serna. Det har visat sig att industrin ställer sig mycket tveksam till arrange- mang av denna typ på grund av risken att man blir avhänd kontrollen över avdelningen ifråga. Man anser motivet för en dylik avdelning vara framför allt behovet av omhändertagande av den egna arbetskraften och tar hellre den totala kostnaden för arrangemanget ifråga av den anledningen. Det är fullt naturligt att man från arbetsmarknadsverket vill ha kontroll över hur anslagen används, men frågan är om inte detta borde kunna ordnas genom någon form av styrelse för dessa verkstäder med representation från ar-

• Sida 33
•  Original

betsvården som på så sätt skulle få full insyn i hur platserna fördelas.

Man konstaterar att ett av de allra mest svårlösta problemen vad gäller företagens interna rehabiliteringsverksamhet är formerna för ersättning till de partiellt arbetsföra. I dagens läge synes den mest rationella lösningen härvidlag ligga i möjligheten att utnyttja 50-procentig sjukskrivning under tiden för sysselsättning på rehabiliteringsavdelningen. Erfarenhetsmässigt vet man att man kan räkna med att få ut ca hälften av normal produktion av individer sysselsatta på en dylik industriell rehabiliteringsavdelning. Det visar sig emellertid att de försäkringsmässiga normerna i detta samman- hang är synnerligen litet flexibla vad gäller möjligheten till improvisationer för tillgodoseende av lokala behov.

Det är då framför allt två förhållanden, som härvidlag är svårbemästrade, dels frågan om bedömningsfaktorer vad gäller arbete halv eller hel dag, dels vad gäller ersättningstidens längd. Det bör vara synnerligen angeläget att man mer generellt fastställer normer för detta och då i en sådan riktning att 50-procentig sjukskrivning kan utnyttjas för partiell arbetsförmåga, där den anställde gives tillfälle att arbeta med reducerad arbetsförmåga hel dag samt under obegränsad tid.

Rehabiliterande åtgärder ute i produktionen sker framför allt på basis av det samarbete som sker mellan industriläkaren och företagets övriga stab. Härvidlag kan påpekas den kontinuerliga verksamhet som pågår i detta team för att på sikt göra alla arbetsplatser inom företaget så arbetsmässiga som möjligt. Genom eliminering av faktorer som bidrager till hög arbets- tyngd, obekväma ställningar, besvärliga lyft m. ni. blir rekryteringsbasen över huvud taget bredare med möjligheter till sysselsättning för fysiskt be- gränsade. Genom bioteknologiska åtgärder riktade mot individuella förhål- landen strävar man att bibehålla en handikappads sysselsättning genom att med olika åtgärder ändra arbetet så att det passar den betingat arbetsföres nya situation. På detta sätt finns exempel på hur man kunnat behålla äldre arbetskraft i gamla arbetet trots att åldersfaktorn börjat utgöra begräns- ningar för ett fortsatt arbete.

Sålunda svarar i vår enkät 10 företag att denna verksamhet är av en ut- omordentligt stor betydelse och man arbetar aktivt på detta område. I 3 företag säger man sig inte tro på dylika åtgärder som någon reell möjlig- het, medan de övriga inte svarar alls.

Inom vissa företag har man gjort försök med en inventering av arbets- platser lämpade för betingat arbetsföra. Man anser sig inte kunna friställa dessa platser omedelbart för dylika behov men på sikt anses att de skall fyllas med personal som behöver dem, när vakanser uppstår.

I enkäten visar det sig att denna metodik är någonting som mycket all- mänt tas upp inom företagen i dag i deras strävan att lösa de interna pro- blemen. Av 16 företag svarar 12 att sådant inventeringsarhete pågår eller är under planering. Övriga har ej något systematiskt arbete härvidlag men

• Sida 34
•  Original

ställer sig mycket positiva för framtiden. Vår undersökning tycks ge vid handen att detta är en framgångsmodell som kommer att bli ganska allmänt införd i näringslivet.

Företagens inställning till externt rehabiliteringsklientel

Med företagens egna rehabiliteringsbehov som bakgrund råder naturligtvis viss restriktivitet när det gäller nyanställning av betingat arbetsföra av mera avancerad grad. Där företagen har fullt utbyggd industrihälsovård är läka- ren alltid inkopplad i anställningsförfarandet. Detta sker på intet sätt så att man enbart anställer arbetssökande, vilka från medicinsk synpunkt icke företer några brister. En sådan politik skulle i och för sig vara orimlig, eftersom ett sådant urval inte finns i tillräcklig mängd inom den normala arbetsmarknaden. Tvärtom har arbetsmarknadssituationen under lång tid varit sådan, att man över huvud taget har haft stora rekryteringssvårighe- ter. Läkarens insats i nyanställningsförfarandet är alltså inte att ”plocka russinen ur kakan” utan att medverka till att förutsäga möjligheter till an- passning mellan arbetssökande och tilltänkta arbetsuppgifter. Det bör kon- stateras att detta resonemang inte enbart gäller sett ur företagets synpunkt. Även för individen själv, som står inför valet av en ny arbetssituation, bör det vara synnerligen väsentligt att erhålla alla de synpunkter, som är möj- liga härvidlag vad gäller hans förutsättningar för framgång i arbetet. En påbörjad arbetssituation, som inom kort visar sig vara orealistisk ur an- passningssynpunkt, kan för individen själv innebära en stor belastning. Varje nyanställning är för ett företag en kapitalinvestering. Denna är större ju större ansvar befattningen innebär. Man har mycket svårt att beräkna kostnaderna för ett medeltal av nyanställningar men vissa försök har gjorts härvidlag. Först kan sägas att kostnaden för nyanställning och introduk— tion och upplärning fram till den tidpunkt, då den nyanställde börjar kom- ma i för företaget full produktion, växlar beroende på kvalifikationsgraden. En tempoarbetare, en städare o. s. v. kostar relativt obetydliga summor, en valsare, en gjutare o. s. v. avsevärda belopp. Inom ett företag, där man gjort försök att beräkna kostnaderna, har man stannat för en medelsiffra på ungefär 6 000 kr som kostnad för varje nyanställning. Lägger man härtill den alltmer ökade grad av anställningstrygghet som krävs av företagen, kan en nyanställning som görs mot en viss uppgift bli oerhört kostsam, om den visar sig misslyckad efter kortare eller längre tid och man blir tvingad till omplaceringar på grund av individuella hänsyn, till arbetsuppgifter in- om företaget som ej är å priori väl motiverade.

Walter Goldberg har sammanställt en undersökning” från 1961—62 be- träffande förekomsten av nedsatt prestationsförmåga hos personal vid 14

5Walter Goldberg: Personal med nedsatt prestationsförmåga, Institutet för distributions- ekonomisk och administrativ forskning, Meddelande nr 28, 1964.

• Sida 35
•  Original

svenska företag med sammanlagt ca 12 000 anställda. Nedsatt prestations- förmåga har definierats som oförmåga att utföra arbete i sådan utsträck- ning, som motsvarar företagets lönekostnader m. fl. kostnader som anställ- ningen förorsakar företaget. De undersökta företagen representerade: tex- til, livsmedel, oljedistribution och mekaniska verkstäder. Intet av företagen hade industriläkare.

Frekvensen av anställda med nedsatt prestationsförmåga varierade för de olika företagen mellan 0,61 och 2,5 %. Den var högre för tjänstemän än ar- betare, för manliga anställda än kvinnliga och för små företag än stora. De flesta fallen återfanns i åldersgruppen 50—59 år och anställningstiden var

, som regel avsevärd. Företagens genomsnittliga kostnad för dessa fall vari- l erade mellan 2 000 och 19 000 kr per fall och år, eller mellan 0,02 och * 0,8 % av årsomsättningen.

Intressant i denna undersökning är konstaterandet att rehabiliteringsbe- hovet uppenbarligen är minst lika stort på tjänstemannasidan. Med fortsatt rationalisering kommer detta problem sannolikt att öka.

Med dessa resonemang som bakgrund är det uppenbart att det ligger i företagets intresse att vid en nyanställning skaffa sig så goda garantier som möjligt för att den arbetsanpassning och den produktionseffektivitet som man eftersträvar skall ha så stora förutsättningar som möjligt att lyckas. Man hesiterar härvidlag inte för medicinska begränsningar i olika avseen— den men man vill ha så stora garantier som någonsin är möjligt för att dessa begränsningar inte skall integrera med de krav som arbetsuppgifterna stäl— ler och att arbetsbegränsningen är någorlunda stationär och ej progredi- erar.

Metoden vid nyanställningsundersökningar är att läkaren bildar sig en uppfattning om den nyanställdes fysiska och psykiska hälsa samt gör en syntes av sina fynd i form av en profil över individens kapacitet. Genom att jämföra denna kapacitet med de aktuella arbetskraven kan han göra sig en uppfattning om förutsättningarna för framgång i det tilltänkta arbetet. Ge- nom fortsatt personaluppföljning av såväl arbetsledning som företagsläkare följs sedan denna anpassning upp i det vidare anställningsförloppet. För att ej riskera en extrem restriktivitet vid nyanställning är det väsentligt att denna uppföljning av anpassningen i det första skedet försiggår i intim kontakt mellan företagets och samhällets rehabiliterande och arbetsvårdan- de instanser. En sådan flytande övergång i ansvarsfrågan medför att före— taget kan vidga sin positiva inställning vad gäller möjligheterna att pröva även icke å priori ”riskfritt” klientel.

I den tidigare nämnda enkätundersökningen redovisar de tillfrågade före- tagen hur många procent av dem som antagits vid nyanställningar som är behäftade med medicinska begränsningar gentemot arbetsuppgifter, där spe— ciella hänsyn måste tas vid arbetsinplaceringen med tanke på medicinskt betingade arbetshinder. Resultatet av enkäten redovisas i tabell 14.

• Sida 36
•  Original

Tabell 14. Nyanställningsundersökningar — antagna trots medicinska be- gränsningar

Företag Bransch % betingat arbetsföra 9 Gruv .............................. några procent

13 ,, .............................. 9,7

8 Livsmedel ......................... 2,7 2 Metall ............................ 20,0 6 Motortillverkning .................. 18,0 10 Papper ............................ 0,0 5 Statligt verk ...................... 1,0 3 Stål .............................. 22,5 12 Verkstad .......................... 6,3

Som synes varierar antalet betingat arbetsföra som antagits vid nyanställ- ning mycket avsevärt inom olika företag. Särskilt inom den tyngre indu- strin, metall- och stålindustrin, är andelen betingat arbetsföra hög bland dem som nyrekryteras. Detta är naturligt, eftersom relativt små medicinska defekter kan vara besvärande gentemot mycket tunga eller speciellt belas- tande arbetsuppgifter. Siffrorna är avsevärt mycket lägre i industrier av lättare typ. Det är intressant att konstatera att t. ex. företaget som represen- terar cellulosaindustrin har 0,0 % betingat arbetsföra bland sina nyanställ- da, vilket sannolikt hänger samman med de mycket specifika krav som måste ställas inom företagstyper med hög grad av automatisering. I detta sammanhang är det även värt att framhålla att den tillfrågade industrin är belägen i en landsdel där efterfrågan på arbetskraft är mycket liten och av speciell karaktär, under det att tillgången på arbetssökande är betydligt större än i sydligare delar av landet. Av tabell 15 framgår hur många pro- cent som får sin ansökan om anställning avstyrkt av medicinska skäl.

Tabell 15. Nyanställningsundersökning —— procent avstyrkta ansökningar.

Företag Bransch % avstyrkta 1 El ................................ 0,5 9 Gruv .............................. 2—3,0

13 ,, .............................. 0,0 14 ,, .............................. 5,0 8 Livsmedel ......................... 8,0 2 Metall ............................ 5,0 4 ,, ............................ 8—10,'0 6 Motortillverkning .................. 1,5 "

10 Papper ............................ 8,3

11 ,, .............................. 1,5 3 Stål . .............................. 2,6 7 ,, ............................... 2,0 12 Verkstad .......................... 0 0

' Tillstyrkta med tvekan 11,0 %.

• Sida 37
•  Original

Man konstaterar att antalet avstyrkta på grund av medicinska skäl vid nyanställningsundersökning i allmänhet ligger mycket lågt och varierar mellan någon och några procent, medan i tre företag procent avstyrkta lig- ger så högt som 8—10 %. Vad gäller de två företag som ligger högst i av- styrkningsprocent har det sin förklaring i det förhållandet att det ena har en ogynnsam åldersfördelning bland sina anställda och det andra företaget —— en speciell form av livsmedelsindustri — har mycket stränga hygieniska krav. I det tredje företaget ligger sannolikt den väsentliga felkällan i att det här rör sig om ett mycket litet material.

En annan faktor som påverkar dessa stora variationer kan ligga i för- hållandet att inom vissa företag personalavdelningen före läkarundersök- ningen gjort en viss preliminär sållning.

Studerar man vilka medicinska faktorer som dominerar som anledningar till avstyrkande, finner man att de vanligaste orsakerna är sjukdomar i rygg och leder, syndefekter, mental-, hjärt- och lungsjukdomar.

Hur ett företags inställning till arbetsvårdens problem är, står efter detta resonemang ganska klart.

Man är på intet sätt negativ till att diskutera anställning av ett rehabili- terat klientel. Å andra sidan vill man inte göra oöverlagda försök utan vill skaffa sig så stora garantier som möjligt baserade på egna bedömningar om detta klientels möjligheter till framgång i arbetet. För dessa bedömanden fordras ett öppet och intimt samarbete mellan företagets personalavdelning och läkare samt representanterna för arbetsvården och den medicinska reha- biliteringen. För närvarande bromsas denna positiva inställning från före- tagets sida på grund av avsaknaden av detta nära samarbete mellan instan- serna. Det finns inga reellt brukbara rutiner för hur data skall distribueras mellan rehabiliterings- och arbetsvårdsinstanser före en konkret anställ- ningssituation. Dessutom upplever ofta företagen arbetsvårdens strävanden som ett tryck där man ej kan komma ifrån känslan av att man med olika argument försöker övertyga företagen att mottaga orealistiskt klientel.

I vår enkätundersökning konstaterar man vad gäller nyrekrytering från arbetsvården att dylik bland 16 tillfrågade företag praktiskt taget aldrig förekommer i 6 av företagen, i 4 av företagen bara någon enstaka gång och i ett företag med någon större intensitet. Övriga har ej svarat på detta. Vad gäller frågan om det förekommer organiserat samarbete med arbetsvård, lasaretts- och rehabiliteringsavdelning, finns några sådana kontaktvägar ej organiserade i 8 företag, medan övriga svarar tveksamt med förklaringar som ”mer informella kontakter mellan personalavdelning eller industrilä- kare från fall till fall”. Vad gäller det företag som i enkäten visar sig ha etablerat det största samarbetet med arbetsvårdande organ framhåller man därifrån att det är en viktig förutsättning för dylikt arbete att det allmän- nas organ tar sin del av ansvaret och infriar sina utfästelser, när begränsat arbetsföra erhåller arbetsträning ute i företagen. I annat fall kan det hända

• Sida 38
•  Original

att företag som med glädje hälsar handikappade inom sin personal tvingas att bli restriktivare i sin anställningspolitik.

Samarbetet mellan rehabiliteringsklinik, arbetsvård, sjukkassa och företag

Här har belysts industrins erfarenhet av samarbete med rehabilitering och arbetsvård. Vid subkommitténs besök vid rehabiliterings- och arbetsvården i Eskilstuna gjordes ett försök att penetrera denna frågeställning från mot- satta hållet, varvid följande synpunkter framkom:

Kontakter med företagen Direkt kontakt mellan företag och den allmänna organisationen för rehabili- tering och arbetsvård förekommer endast mera sporadiskt. Framför allt företag med egen hälsovårdsorganisation utnyttjar denna möjlighet och rehabiliteringsfrågorna löses där ofta direkt mellan industriläkare och ar- betsvård eller genom direkt kontakt mellan industriläkare och försäkrings- kassan. Vad gäller företag utan dylika förutsättningar till personaluppfölj- ning anser man att problemen ändå i stor utsträckning fångas upp genom de fall som emanerar från företaget ifråga och dyker upp i 90-dagarsfallen vid samarbetslagets genomgångar. De praktiserande läkarna i upptagnings- området betraktas i gemen som synnerligen positivt inställda. Genom kon- takt med dessa över försäkringskassan fångas även småföretagens problem

upp.

Företagens attityd mot rehabiliterat klientel

Man betraktar framför allt ryggsjukdomarna som ett mycket stort arbets- mässigt problem inom företagen. Särskilt är man bekymrad över svårig- heten att sålla ut de fall med verkliga medicinska argument från dem som bara använder dylika motiv för ernående av bättre arbetssituationer.

Företag med egen industriläkare konstaterar den mycket stora hjälp man har av dessa sina egna medicinska resurser såväl vad gäller de interna pla- ceringsproblemen som externa kontakter med rehabiliterande och sjukvår- dande organ.

Överlag kan sägas att erfarenheterna härvidlag är mycket positiva. De större företagen tycks ha större resurser vad gäller variationer av arbetstill- fällen men även många av de små företagen är synnerligen positiva. Skill- naden ligger mindre i graden av storleksordning hos företaget. Den är mera klart bunden till företagsledningens personliga attityd. Det finns också här stora möjligheter att vidga intresset och placeringsförutsättningarna genom personlig påverkan av företagens ansvariga.

Vad gäller kontakterna mellan industrin och arbetsvärd-rehabilitering

• Sida 39
•  Original

skiljer man klart på två typer av fall. Den ena kategorin gäller individer som är arbetsmässigt väl förankrade inom ett företag och där råkar i en sj ukdoms— eller olycksfallssituation som bryter den normala arbetstillvaron. Det gäller här att finna en rehabiliteringsgång som i så stor utsträckning som möjligt kan återföra individen till en ny, kanske förändrad, arbetstill- varo. Här kan de rehabiliterande resurserna redan från början ganska lätt riktas mot nya alternativ i det gamla företaget och attityderna från alla håll är mycket positiva. Patientens situation är här till synes säker. Företa- get kommer att ta ansvar för hans omplacering och man har lätt att kon- kretisera målen. F örutsättningarna för god anpassning är optimala. En annan betydligt svårare grupp av rehabiliteringsfall utgör de fall som ej har någon fast företagsförankring. De har varit sjukskrivna länge och hänger från arbetssynpunkt ”i luften”. Här blir såväl arbetsprövning som arbetsträ- ning betydligt mera komplicerade. Fallens sociala och medicinska prognos är ofta sämre och möjligheterna att finna en positiv attityd hos företag att ta emot dem efter arbetsträningens slut är också mindre. För detta klientel har man ett starkt behov av skyddade verkstäder.

Försäkringskassans erfarenheter ger vid handen att de svåraste fallen från försäkringssynpunkt utgör de fall som förutom fysiska handikapp, framför allt skelettsjukdomar, även har tecken på grav psykisk belastning. Alkoholisterna anser man också som ett klientel med dålig prognos vad gäl- ler rehabilitering. Utlänningarna utgör i vissa fall ett speciellt problem. Ofta har de en grav social-medicinsk belastning med mycket negativ attityd till arbetsvård. Språksvårigheter kan också göra det mycket svårt att här klara ut de psykiatriska faktorerna.

En annan förutsättning som verkar i negativ riktning är förhållandet att man inte klarat av rutiner för återgångsvägar, om ett anställningsförsök visar sig misslyckat. Företaget oroar sig för att ådraga sig ett sysselsätt- ningsansvar för en individ som rätt snart visar sig vara en negativ investe- ring. Genom det normala utfallet genom ålder och sjukdom inom företagets fasta arbetarstam har man fyllt alla resurser för s. k. reträttplatser. Fyller man på med flera fall utifrån som rätt snart blir i behov av denna mera sociala sfär inom företaget, klarar det inte upp sina mest brännande pro- blem.

Förutsättningarna för att ernä en maximalt positiv attityd från företagens sida gentemot rehabiliterat klientel är alltså att man överväger nära och klara linjer mellan företagens personalavdelning och läkare å ena sidan och arbetsvården-rehabiliteringskliniken å den andra. Att man finner vägar för utsträckandet av arbetsprövningen från arbetsvårdens mera teoretiska förhållanden ut till de mera praktiska inom företaget och att denna prövo- tid ligger inom arbetsvårdens ansvar så länge som företaget inte har klara garantier vad gäller anpassningen. Att sedan företagets och arbetsvårdens instanser under en flytande övergångstid i ett visst skede gemensamt tar

• Sida 40
•  Original

ställning till anpassningen i företaget och avgör om ansvaret för anställ- ningen skall övergå helt i företagets regi.

Vid subkommitténs besök i Eskilstuna konstaterade man där att man ännu inte hade någon erfarenhet av sådant samspel mellan arbetstränings- institutet och industrin annat än i något enstaka fall, där en elev givits möj- lighet att inom ett företag fortsätta som länsarbetsnämndens utbildnings- elev. Det är framför allt komplikationer av avtalsmässig art som för närva- rande lägger hinder i vägen för dylik verksamhet på mera bred front. F ack- föreningarnas inställning är härvidlag av stor betydelse. Man känner inom detta rehabiliteringsområde allt starkare behov av en sådan fortsatt arbets- prövning ute i industrin men fortfarande med kvarhållande av ansvaret för individen hos de allmänna rehabiliteringsorganen. Man antog att en sådan möjlighet till slussning av ansvaret möjligtvis skulle göra industrins attityd mera positiv vad gäller frågan om att ta emot rehabiliterat klientel men å andra sidan underströk man framför allt från medicinskt håll den osäker- het som ett sådant system skulle innebära för individen, bidragande till att öka hans redan förut hårt ansträngda stressmekanismer inför påbörjandet av en ny arbetssituation.

Det är givet att detta samspel som sålunda borde vara önskvärt mellan företag och rehabilitering-arbetsträning förutsätter en god personalorga- nisation och en utbyggd företagshälsovård inom företaget ifråga. Hur detta samspel skall kunna fungera i företag av mindre storleksordning utan dessa personalmässiga och medicinska resurser är naturligtvis ett svårlöst pro- blem. Emellertid visade det sig vid subkommitténs besök i Eskilstuna att mycket av detta samspel finner sin lösning inom ramen för det arbete som sker inom försäkringskassan i en väl fungerande samarbetsdelegation. Här finns medicinsk expertis samt representanter för medicinsk rehabilitering, arbetsvård och socialvård. Hit hänskjuts alla försäkringsfall som överstiger 90 dagars sjukskrivningstid. Inom samarbetslaget går man igenom dessa fall med regelbundna intervaller och bedömer vilka som bör göras till före- mål för arbetsvårdande åtaganden. Mängden av dylika fall är synnerligen stor, varför man måste sålla mycket hårt bland detta material. Kontakt tages med behandlande läkare och erforderliga sociala utredningar göres. En stor del av fallen återföres till arbetstillvaro igen enbart genom denna ytterligare belysning av fallens totala situation, där ofta sociala faktorer kan rättas till. En annan stor del göres till föremål för ytterligare medicinska utredningar, framför allt psykiatriska, varvid de då snabbt kan avföras från listan på lämpliga rehabiliteringsfall och i stället få en inriktning mot rent sociala åtgärder eller i vissa fall pensionslösningar. Endast 10—20 % av fallen leder till rehabiliterande och arbetsvårdande åtgärder. Man strävar här efter att i möjligaste mån utreda fallen så långt att, när de hänvisas till rehabilitering och arbetsvård, de skall ha så maximal förutsättning som möjligt att bli ”lyckade” i denna verksamhet.

• Sida 41
•  Original

I denna verksamhet fångas en stor del av rehabiliteringsproblemen upp vad gäller de små företagen utan egna personalvårdande resurser och för- säkringskassans samarbetsdelegation blir då det kontaktorgan som utgör den förmedlande länken mellan den samhälleliga rehabiliteringen och före- tagsinterna problem.

Rationalisering och dess konsekvenser i rehabiliteringshänseende

Det synes föreligga en uppenbar tendens till branschrationalisering som se- naste årtiondet snabbt accelererat. Detta innebär att mindre företag i sam- ma bransch slås samman omkring ett gemensamt tillverkningsprogram. Man kan då dela upp produktionen så att en del av tillverkningsprogram- met sker inom det ena företaget, en annan inom det andra 0. s. v. Flera före- tag som tidigare var för sig har haft en varierad tillverkning får nu vart och ett sin enhetliga specialisering. Detta arrangemang medför att man får helt andra möjligheter till flytande produktion som kan göras i mycket stor ut- sträckning mekaniserad och automatiserad. Detta i sin tur medför stora personalkonsekvenser. Den mest iögonenfallande är olika grader av perso- nalreduktion. En annan är mycket speciella krav på arbetsprestationer. I en del fall gäller det få arbetsuppgifter med mycket höga krav på utbild- ning, ansvar, koncentrationsförmåga, hög uppmärksamhet o. s. v. i över- vakningssituationer i paneler och kontrollrum. I andra rationaliseringsty- per gäller det speciella krav på arbetskraften såsom monotoni, högt upp- drivet tempo, ensidiga arbetsställningar m. m. i arbetsuppgifter av tempo- karaktär av typen löpande band, matning av hastigt opererande maskiner o. s. v.

Även inom de stora företagen som tidigare haft varierande tillverknings- program tycks tendenser mot standardisering och begränsning av tillverk- ningsprogrammet vara en trend för framtiden.

Exempel på dylika utvecklingstendenser finns t. ex. inom emballagein- dustrin, glasindustrin, verkstadsindustrin, järnbruken m. m. Även inom de mera servicebetonade näringarna är tendenserna lika. Här kan nämnas mejerihantering, bagerinäring, handel och kontor.

Utvecklingstendenser av detta slag medför först och främst att man mer och mer totalt inom arbetsområdet måste kräva full prestation av varje an- ställd. Dels blir de tekniska investeringarna så stora, att man för varje pro- cents minskad effektivitet förlorar oproportionerligt stora belopp, dels är möjligheterna till prestationsmätning så effektiva, att man inte kan undgå att märka låga individuella prestanda.

Vid serie- och massproduktion, som blir allt vanligare inom den högratio- naliserade industrin, sker bearbetning och montering efter tillverknings- liner och löpande band. Här är det nödvändigt med ett produktionstekniskt

• Sida 42
•  Original

förfarande, som innebär en långt gående förplanering av produktionsgång- en och en exakt avbalansering av de enskilda arbetsuppgifterna gentemot varandra, och det blir då praktiskt taget omöjligt att anpassa prestations- nivån efter individuella förutsättningar, särskilt som ombalanseringar ofta måste göras och arbetstagarna vid tillfälliga vakanser måste flyttas mellan olika stationer. Alla arbetstagare som är inkopplade i en dylik produktions- kedja måste vara kapabla till en normalprestation.

En annan konsekvens är att variationen av arbetsuppgifter reduceras mycket kraftigt. Sidoställda operationer av typen transporter, sortering, av- syning försvinner. Nästan alla typer av varierande sysselsättning där indi- viden kan bestämma sitt arbetssätt och i viss mån sin arbetstakt försvinner.

Genom nya prestationsmätningsinstrument av typen UMS' skaffar man sig allt fler möjligheter att prestationsmäta även sådana arbetsuppgifter som städning, enkla reparationer o. s. v. som varit förbehållna äldre arbets— kraft med behov av lugnare arbetstempo, dagtid och timlön.

Det är troligt att skiftarbetet kommer att beröra nya områden, då även kontorssidan.

Tendenser synes föreligga för storindustrin att mer och mer överväga lönsamheten av serviceavdelningar. Man slopar dylika och köper i stället tjänsterna utifrån från nyetablerade bolag som åtar sig sådana tjänster i en mera rationell organisation. Bolag av dylik typ är Städernas Vakt AB, städbolag, bolag för distribution av färdiglagad mat, transportföretag, exter- na byggnadsföretag m. m.

I subkommitténs enkät svarar 11 företag av 16 att rationalisering har medfört personalreduktioner. Inget företag har tvingats till permitteringar av denna anledning, medan tydligen en 100-procentig tendens förefinns att reglera detta förhållande med anställningsstopp. Samtliga företag svarar att vissa typer av arbetsuppgifter försvunnit i denna rationaliseringsprocess. Arbetsuppgifter som försvunnit och som huvudsakligen beskrivs i enkäten gäller olika slag av manuellt arbete, enklare uppgifter av servicekaraktär samt bänkarbeten, kontrolloperationer, förrådsarbete, städning m. 111. Av samtliga tillfrågade företag har alla utom 3 svarat att rationaliseringen med- fört svårigheter beträffande sysselsättning av vissa grupper av betingat ar- betsföra. Orsaken är framför allt att man fått fixerade (ofta också högre) prestationskrav och mera bundna arbetsformer.

Dessa rationaliseringseffekter medför för företagen först och främst pro- blem vad gäller dess egen fasta arbetarstam. Detta kommer sällan mycket abrupt, eftersom förändringar av denna art sker långsamt och stegvis inom företagen. Det är emellertid uppenbart, att, även i den takt som fortgått, företagen mer och mer märkt av svårigheterna att finna motiverade arbets— uppgifter för dem som blir över och som inte kan fortsätta sitt gamla arbete

" Universal Maintenance Standards.

• Sida 43
•  Original

efter rationaliseringar som förändrat arbetets art. Inom de stora företagen har man lyckats hålla dessa problem inom företagets ram i möjligaste mån genom en planmässig personell planering i takt med förändringarnas ge- nomförande. Man har också i viss mån kunnat ta hänsyn till varierande behov genom genomtänkt lay-out, bioteknologi och arbetsstudier och på så sätt försökt ta till vara behov för betingat arbetsföra i den kedja av arbets- operationer som skapats.

Trots dessa strävanden har man fått en viss procent arbetskraft över, hu- vudsakligen äldre och på grund av sjukdom väsentligt handikappad perso- nal. För dylik har man reserverat mera skyddade arbetsplatser tills vidare, även om man är alldeles klar över att dessa möjligheter är klart olönsamma och på sikt måste försvinna.

Vid mer snabba rationaliseringsprocesser som under en relativt begrän- sad tidrymd har drabbat en hel mängd mindre företag i en branschratio- nalisering har man märkt större svårigheter att lösa dessa personella kon- sekvenser och effekten har blivit att äldre och handikappad personal, som inte kunnat anpassa sig i de nya förhållandena, har avgått.

Som synes medför rationaliseringen att företagen i första hand måste ge sig i kast med sina interna personalproblem. Företagen klarar många gånger inte dessa problem med egna resurser utan måste finna vägar att få hjälp utifrån för att lösa sina personalproblem. Det är då framför allt den äldre arbetskraften det gäller och personal med mer uttalat begränsad arbetsför— måga vad gäller fysisk förmåga men även i hög grad vad gäller psykiska kvalifikationer. Det synes som om det mest problematiska klientelet i dessa sammanhang är individer med avsaknad av yrkesutbildning, med relativt låg intellektuell kapacitet och kombinationer av fysiska och psykiska de- fekter.

De emanerar från arbetsuppgifter av typen enkla maskinarbeten, trans- port- och städningsarbeten, enkla avsyningsarbeten m. m.

Inom de industrityper som är inne i en snabb rationaliseringstakt, alltså de större enheterna, kan man räkna med att det finns en dylik dold reserv av presumptiva rehabiliteringsfall på ca 3—5 % av arbetsstyrkan. Dessa ligger således i riskzonen för att dyka upp successivt på arbetsmarknaden för att bli föremål för rehabilitering, arbetsvård och utplacering i andra ar- betsuppgifter. Givetvis är det ett klientel som, om det rycks ut ur sitt gamla sammanhang, blir oerhört svårbemästrat.

Företagen har alltså ett behov av att lämna ifrån sig rehabiliteringsfall till samhället. Vad har då företagen stadda i snabb rationalisering för möj- ligheter att ta emot ett rehabiliterat klientel?

Som nämndes tidigare medför rationaliseringen en personalreduktion. Denna konsekvens brukar man lösa genom reducerad nyanställning, varvid reduktionen reglerar sig själv genom den normala avgången ur företaget. I en expansiv period med gott om arbetstillfällen spelar en dylik lokal åtgärd

• Sida 44
•  Original

ingen roll. Problemet blir mera kännbart, om det drabbar ett lokalt område som arbetsmarknadsmässigt replierar på just detta företag. Dylika effek- ter har t. ex. kunnat konstateras i Norrland. Det är givet att det i en sådan total arbetssituation blir praktiskt taget stopp för intag framför allt av ar- betsvårdsklientel. I stället blir det ett överskott av rehabiliteringsklientel som kommer ut på arbetsmarknaden.

I en mer stabiliserad situation av rationalisering har alltså företaget andra krav än tidigare på sitt rekryteringsbehov. Det måste ställa maximalt höga krav på effektivitet. Det har mer specificerade krav på den individuella kapacitet som måste krävas för olika typer av arbetsuppgifter. Därvidlag kan konstateras att fysiska handikapp blir lättare att kompensera arbets- mässigt.

Många arbetsuppgifter som tidigare traditionellt ansågs tunga har nu ge- nom tekniken överförts till fysiskt lätta. Genom automatisk transportering har lyftoperationer försvunnit, genom god förplanering har stående arbets- platser överförts till sittande, i tempooperationer och maskinoperationer har rörelseförlopp och hastigheter avvägts så att de mindre integrerar med stora obekväma rörelser o. s. v. Detta bör innebära att man vid nyrekrytering vis— serligen måste från företagets sida ta noggrann personalmässig och medi- cinsk ställning till den sökandes förmåga, men å andra sidan mycket väl kan acceptera t. ex. dåliga ryggar, defekta ben, ledförslitningar m. 111. under förutsättning att individen ifråga har övriga kvalifikationer som är en för- utsättning för framgång i arbetet.

Inom de mer tempobetonade och enkla operationerna kan man dessutom säkerligen överse med vissa brister i intellektuella kvalifikationer. Inom process- och produktindustrin med arbetsplatser av mer övervakande karak- tär med ansvar för dyrbara utrustningar är det framför allt intellektuella och personlighetsmässiga faktorer som är nödvändiga inför krav på utbild- ning, omdöme, stabilitet o. s. v. som där krävs.

Sådana faktorer som skiftgång, krav på hög hastighet i arbetsförloppet, krav på tålighet för monotoni o. s. v. kommer att utgöra begränsande fak- torer för grupper av rehabiliteringsklientel som annars skulle kunnat klara arbetsuppgifterna.

Dessa förhållanden kommer sannolikt att medföra att rehabiliteringen för den stora gruppen människor med fysiska handikapp kommer att bli lät- tare att genomföra. Fysiskt handikappade kommer att ges fler industriella valmöjligheter än nu. Å andra sidan kommer de psykiska handikappen att bli mer besvärande. Den stora grupp av rehabiliteringsklientel som vi för närvarande arbetar med inom arbetsvården, som är ett resultat av långvarig resignation i sjukdom och arbetsoförmåga och som framför allt har psy- kiska handikapp av typen ängslan, resignation, trög intellektuell kapacitet m. In., kommer att bli synnerligen svårplacerad. Det synes därför vara desto viktigare att framtidens rehabilitering får en sådan snabb effekt, att den i

• Sida 45
•  Original

så ringa mån som möjligt tillåter en eftersläpning som medför ett utfall av dylikt klientel.

Samarbete mellan olika företag samt mellan företag och samhälle

Här har diskuterats hur rationaliseringen ställer krav på förplanerad ar- betsinplacering. Kraven på full och mätbar effektivitet i systemet maskin- människa, de ökade ekonomiska konsekvenserna för företaget i varje ny- anställningssituation, allt detta medför att företagen mer och mer kommer att gardera sig för misslyckanden och dåliga investeringar genom att kräva en organisation för personalbedömning och personaluppföljning som även innehåller medicinska bedömningar.

Utvecklingen synes alltså klart gå mot en utvecklad industrihälsovård, där allt fler företag skaffar sig medicinsk expertis. Det är denna expertis inom företaget som medverkar till att de anställdas anpassning skall fun- gera optimalt.

För utvecklingen på detta område torde även bidraga den erfarenhet som samlas i samarbete av respektive specialavdelningar inom arbetsmarknads- parternas centrala organ.

Det synes då för framtiden vara en klar målsättning, att rehabiliterings- och arbetsvårdsinstanserna i samhället måste bygga upp vägar för samar- bete med denna företagsdrivna organisation på personal- och läkarsidan.

Ansvariga instanser inom företaget bör inom sitt ansvarsområde ha upp- följning av företagets aktuella sysselsättningssituation vad gäller kort- och långsiktig planering för interna rehabiliterings- och omplaceringsbehov. Man bör där även ha en kartläggning över arbetskraven för företagets olika arbetsuppgifter, kartläggning av arbetsplatser för olika typer av begränsat arbetsföra. I viss utsträckning bör man även ha arrangemang för skyddade interna verkstäder, där man har möjligheter till testning och praktisk pröv- ning av rehabiliteringsklientel gentemot konkreta arbetsuppgifter av sådan typ som förekommer inom företaget.

Inför nyanställningssituationer bör snabba och enkla rutiner etableras med personliga och nära kontakter mellan rehabiliteringsorganisationen i samhället och motsvarande organ inom företaget.

Ansvarsfördelningen måste klargöras. Vägar måste tillskapas för effek- tivare möjligheter till prövning inom företaget av rehabiliterade i tveksam- ma fall, varvid samhället kvarhåller ansvaret för den arbetsprövade inom en uppföljningstid, där man gemensamt följer utvecklingen i företaget.

Samarbetsformer bör etableras mellan vederbörande rehabiliteringsklinik- träningsverkstäder och företagets rehabiliteringsverkstad på så sätt att all kvalificerad medicinsk rehabilitering sker på kliniken, arbetsprövningen och arbetsträningen i samhällets regi inriktas mot konkreta mål genom samråd med företagets expertis och möjligheter till slutlig praktisk arbetsträning

• Sida 46
•  Original

och arbetsprövning i produktionsförhållanden tillskapas ute i företagens regi men med samhällets bibehållna ansvar.

Företagens egna behov av utslussning av egna rehabiliteringsproblem skall finna smidiga vägar ut till samhällets arbetsvårdande organ.

Möjligheterna till 50-procentig sjukskrivning respektive förtidspensione- ring bör utredas, så att denna möjlighet skall kunna utnyttjas med mera praktiska målsättningar.

I vår enkät ger svaren vid handen att man inom de tillfrågade företagen i stor utsträckning sökt lösa sin interna rehabiliteringsverksamhet på basis av olika former av överenskommelse med försäkringskassan. Av 16 företag har sålunda 6 överenskommelse med försäkringskassan om möjlighet till 50-procentig sjukskrivning under rehabiliteringsarhete inom företaget. Yt- terligare 3 företag säger sig ha prövat 50-procentig förtidspensionering men konstaterar att detta alternativ i de aktuella åldersgrupperna för närvaran— de ter sig från ekonomisk synpunkt synnerligen ogynnsamt. Tankegång- arna inom de tillfrågade företagen visar klart att det finns ett starkt behov av mera djupgående resonemang i dessa frågor, eftersom uppenbarligen sysselsättningsmöjligheterna i ett modernt rationaliserat företag skulle kunna vidgas avsevärt, om företagen kunde avlastas en del av de ekono- miska konsekvenserna vad gäller omhändertagandet av detta klientel.

Ekonomiska stöd- och stimulansåtgärder från samhället till företag i den mån som de engagerar sig i skyddade verkstäder och organisation för reha- bilitering borde vara lönsamma på sikt.

Slutsatser och förslag:

Kommittén som här sammanfattar sina erfarenheter och synpunkter vill särskilt understryka:

Att en genomförd företagshälsovård är en fundamental förutsätt- ning för ernående av ett konkret och praktiskt samspel mellan sam- hälleliga rehabiliterings- och arbetsvårdsinstanser och praktiska in— dustriella rehabiliteringsmål. Det synes vara synnerligen angeläget att stödja de strävanden som verkar befrämjande på en utvidgning av företagshälsovården att täcka större områden av vårt näringsliv än vad för närvarande är förhållandet.

Att det framgår av de inventeringar och utredningar som kom- mittén redovisar att det inom företagen mycket ofta föreligger in- terna svårigheter vad gäller sysselsättning av åldrande och handi- kappad personal och

att rationalisering och teknisk utveckling tenderar att fördjupa denna företagsinterna problematik.

• Sida 47
•  Original

Att många företag härvidlag gör stora ansträngningar för att be— mästra denna problematik genom

a) mer allmänt verkande bioteknologiska program,

b) inventering av arbetsplatser lämpade för betingat arbetsföra

och

c) personaluppföljning inkluderande anpassningskorrigerande

åtgärder och skyddad verksamhet.

Att möjligheterna till och effekten av sådana initiativ i hög grad är beroende av tillgängliga personaladministrativa resurser, främst en väl fungerande företagshälsovård.

Att det för den enskilde individen måste vara synnerligen ange- läget att eventuella anpassningssvårigheter tas upp på ett tidigt sta- dium inom det egna företaget och att rehabiliterande ågärder så vitt möjligt tas upp med målsättningar riktade mot återanpassning i den invanda arbetsmiljön.

Att samhället bör stimulera företagens rehabiliteringsaktiviteter genom olika former av stödåtgärder, varav kan nämnas

a) en översyn av de 5. k. timbidragen för skyddade verkstäder, så att dylika bidrag kan utgå även med bevarande av företagens bestäm- manderätt över avdelningens drift och personalrekryteringen,

b) ett generellt klarläggande vad gäller möjligheter till 50 % sjukskriv- ning att gälla även vid partiell arbetsinsats under hel dag och un- der obegränsad tid i fall med medicinsk rehabiliteringsindikation och 0) ett utsträckande av denna försäkringsmässiga möjlighet att gälla ej enbart skyddad avdelning utan även speciellt inrättad arbetsplats för rehabiliteringsändamål ute i den ordinarie produktionen.

Att det synes vara av stor vikt att det kommer till stånd ett sam- arbete mellan samhällelig och industriell rehabilitering dels vad gäl- ler konkretisering av praktiska industriella rehabiliteringsmål, dels vad gäller uppföljning av rehabiliteringens resultat. Denna senare aspekt kan befrämjas genom en utökad möjlighet till kvarhållande av samhällets ansvar under en från fall till fall avvägd prövotid i företaget då anpassningsresultatet följs upp. Överväganden av denna art torde verka befrämjande på företagens attityd gentemot antagandet av klientel från samhällets rehabiliteringsinstanser.

Att samhällets rehabiliteringsresurser får en sådan bredd att det i görligaste mån går att undvika att försenade rehabiliteringsaktivi— teter medför uppkomst av rehabiliteringsfall som under lång tid förlorar kontakten med ett normalt arbetsliv.

• Sida 48
•  Original

CRB:s synpunkter och förslag i anslutning till subkommitténs utredning

Allmänna utgångspunkter

Rehabiliteringsverksamheten utgör — som framhållits i CRB:s tidigare skrifter och betänkanden —— en djupt integrerande del i hela området för sjukvård, arbetsvård och socialvård. Detta innebär bl. a. att hälso- och sjuk- vårdsorganisationen måste vara så utformad att de skiftande behoven hos alla olika grupper av samhällsmedlemmar kan tillgodoses och erforderliga element av rehabiliteringsverksamhet organiskt införlivas eller samordnas med denna vårdorganisation. Det anförda gäller rehabiliteringsresurserna för olika åldersgrupper -— för barnrehabilitering, rehabilitering av vuxna och för den geriatriska rehabiliteringen. Det gäller också rehabiliteringsre- surserna för befolkningsgrupper inom skilda slag av verksamhet med där— av följande krav på speciella åtgärder och anordningar _ skolbarn och stu— derande, värnpliktiga, husmödrar och andra hemarbetande samt förvärvs- arbetande av olika kategorier inom den statliga, kommunala och enskilda sektorn.

Av gammalt utgöres den grundläggande organisationen för den öppna hälso- och sjukvården av i första hand allmånpraktiserande läkare, främst tjänsteläkare, och distriktssköterskor eller motsvarande befattningshavare. Denna organisation, som successivt utbygges med även andra personalgrup- per, får ofta den primära kontakten med rehabiliteringsproblemen och kan vid behov förmedla kontakt också med annan sakkunskap vid och utanför sjukhus och andra institutioner. Familjevårdsprincipen, som på senare tid alltmer kommit att göra sig gällande inom socialvården, har sedan länge hävdats också inom hälso- och sjukvården. Allmänpraktikern har här sin givna roll.

På grund av knappheten på läkare och annan vårdpersonal, rekryterings- svårigheterna framför allt i glesbygderna samt andra faktorer har familje- läkarinstitutionen tyvärr icke kunnat tillfullo förverkligas i vårt land, där i stället den till sjukhusen knutna vården kommit att spela en alltmer do- minerande roll.

Vid sidan av den generella organisationen för såväl den öppna som den slutna hälso- och sjukvården, vilka alltmer utformas med sikte på att sam- verka och komplettera varandra, har särskilda vårdorganisationer vuxit fram för att tillgodose speciella behov. Inte minst har förhållandena i ar- betslivet med där förekommande speciella hygieniska problem och risker

• Sida 49
•  Original

av skilda slag kommit att ställa krav på särskilda resurser såväl för hälso- kontroll, vård och rehabilitering som för tillrättaläggandet av olika miljö- förhållanden.

Som närmare utvecklats i subkommitténs utredning inriktades arbets- hygienen till en början främst på bekämpande av yrkesriskerna, d. v. s. olycksfall och yrkessjukdomar.

De hygieniska åtgärderna på arbetsplatsen fick emellertid senare en vi- dare målsättning och inriktas numera såväl på att förebygga yrkessjuk- domar och olycksfall som på att skydda och bevara hälsa och arbetsför- måga samt att vid sjukdomar eller skada medverka till ett återställande så snabbt och effektivt som möjligt. LO och SAF antog gemensamt denna mål- sättning, när principerna för företagshälsovård utformades 1954. De stora företagen, som i många fall tidigare haft välorganiserad sjukvård, inriktade sig i samband med genomförandet av den allmänna sjukförsäkringen allt- mer på förebyggande åtgärder. Den moderna företagshälsovården, som även inkluderar teknisk arbetshygien, bioteknologi, sjukvård och rehabilitering, utvecklades successivt för att anpassas till de olika arbetsplatsernas varie- rande behov. Allt flera företag, även icke industriella, började inrätta mo- dern företagshälsovård.

Allt eftersom samhället byggt ut den allmänna sjukvården har behovet av att vid arbetsplatserna anordna egentlig sjukvård i viss utsträckning minskat. Man försöker nu alltmer såväl bedöma behovet av åtgärder på den enskilda arbetsplatsen som avväga hur långt man på den enskilda arbets- platsen, vid statliga eller privata företag, bör gå i åtgärderna beträffande företagshälsovård och sjukvård och hur dessa åtgärder bäst skall samord- nas med de allmänna resurserna för hälso-, sjukvård och rehabilitering. Härvid eftersträvas givetvis bl. a. effektivast möjliga utnyttjande av den knappa personaltillgången inom vårdyrkena.

Som CRB tidigare i flera sammanhang framhållit måste företagshälsovår- den komma att spela en viktig roll såväl för att förebygga rehabiliterings- behov som när det gäller fullföljandet av rehabiliteringsprocessen i fråga om sjuka och handikappade. Den för CRB:s verksamhet centrala frågan är härvid i första hand samordningen mellan insatserna inom företagshälso- vården och samhällets rehabiliteringsresurser i övrigt.

Som bakgrund till övervägandena härom hade det måhända varit önsk- värt med en ingående presentation av företagshälsovården av i dag, dess resurser och planerna för dess utbyggnad, såväl inom den statliga och kom- munala sektorn som inom det privata näringslivet. CRB:s subkommitté har i den inledande och sammanfattande delen av sin utredning angivit skälen till att i denna icke mera detaljerat redogjorts för dessa förhållanden. Bl. a. har subkommittén hänvisat till att en särskild statlig utredning f. n. pågår angående företagshälsovårdens ställning och utveckling i landet.

Ett för den framtida företagshälsovården och dess utformning viktigt do-

• Sida 50
•  Original

kument, som här icke bör förbigås, utgör den av ILO:s allmänna konferens år 1959 avgivna rekommendationen (nr 112) angående företagshälsovård (Occupational Health Services Recommendation, 1959). Med företagshälso- vård betecknas i rekommendationen

en på eller i närheten av arbetsplatsen upprättad verksamhet, som har till syfte

a) att skydda arbetstagarna mot varje hälsorisk, för vilken de kunna bli utsatta till följd av sitt arbete eller de förhållanden, under vilka detta utföres;

b) att medverka till arbetstagarnas fysiska och psykiska anpassning, särskilt genom arbetets anpassning till arbetstagarna samt genom anvisning av ar- betsuppgifter, för vilka de äro lämpade;

e) att medverka till att för arbetstagarna skapa och vidmakthålla högsta möj- liga grad av fysiskt och psykiskt välbefinnande.

CRB finner vad i rekommendationen anförts om företagshälsovårdens uppgifter, dess personal och utrustning samt vissa nödvändiga förutsätt— ningar för uppgifternas fullgörande väl ägnat att ligga till grund för utform- ningen av företagshälsovården också i vårt land.

Som framhållits av andra lagutskottet i dess utlåtande nr 2 år 1960 i an- ledning av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan om riksdagens yttrande angående bl. a. här ifrågavarande rekommendation är rekommendationens förteckning över de uppgifter, som bör ankomma på företagshälsovården, mycket detaljerad. Hänsyn tages sålunda till de senaste rönen på företags— hälsovårdens område och vidare angives hur dess tjänster hör samordnas med andra avdelningar av företaget. Bland de principer som klart kommit till uttryck i rekommendationen nämnes särskilt, att företagshälsovården bör vara av huvudsakligen förebyggande natur, att den icke bör medföra ut- gifter för arbetstagarna samt att den icke bör handha kontrollen av borto- varo på grund av sjukdom.

Som också framhållits i andra lagutskottets utlåtande anges bland vill- koren för att företagshälsovården skall kunna vederbörligen fullgöra sina uppgifter bl. a. att läkaren intar en helt oberoende ställning, såväl yrkes- mässigt som moraliskt, i förhållande till både arbetsgivare och arbetstagare.

CRB vill härutöver särskilt understryka vad i rekommendationen anförts om att företagshälsovården jämväl bör upprätthålla kontakt med tjänster och organ utanför företaget, vilka befattar sig med frågor rörande arbetar- nas hälsa, säkerhet, omskolning, rehabilitering, omplacering och välfärd.

I rekommendationen anges också att läkare, som anförtros ledningen av företagshälsovården, såvitt möjligt bör äga specialutbildning härför samt bör beredas tillfälle att vidareutbilda sig på detta och angränsande områden. Likaså anges att den till företagshälsovården knutna sjukvårdspersonalen bör äga av vederbörande myndighet föreskrivna kvalifikationer.

Vidare uttalas i rekommendationen att företagshälsovården bör äga fritt

• Sida 51
•  Original

tillträde till företagets samtliga arbetsplatser och underställda anläggningar samt få tillgång till upplysningar rörande de arbetsprocesser och arbetsme- toder, som kommer till användning eller som man planerar att använda. Företagshälsovården bör även äga befogenhet att utföra eller hos godkända tekniska organ begära utförande av besiktningar och undersökningar rö- rande hälsorisker, som kan hota arbetstagarna.

I anslutning härtill anges även att varje till företagshälsovården knuten person bör åläggas tystnadsplikt med avseende på såväl medicinska som tekniska upplysningar, vilka i samband med fullgörandet av deras ovan an- givna uppgifter och verksamhet må komma till deras kännedom. Undantag härifrån må endast förekomma i den mån detta uttryckligen föreskrivits genom lagstiftning.

I rekommendationen framhålles att alla arbetstagare och deras organisa- tioner böra lämna sin fulla medverkan till förverkligandet av företagshälso- vårdens mål.

Vidare anföres att där den nationella lagstiftningen icke annorledes före- skriver och i avsaknad av överenskommelse mellan berörda parter kostna- derna för företagshälsovårdens organisation och verksamhet bör bestridas av arbetsgivaren.

Slutligen förordas i rekommendationen att i den nationella lagstiftningen föreskrives vilken myndighet som skall vara ansvarig för övervakningen av företagshälsovårdens organisation och verksamhet.

I fråga om denna rekommendation, vilken antagits av ILO-konferensen, uttalade departementschefen i proposition nr 22 1960 att bestämmelser an- gående företagshälsovård i stort sett saknas i den svenska arbetarskydds- lagstiftningen. Vissa föreskrifter finns visserligen i 1949 års arbetarskydds- lag och den därtill anslutna arbetarskyddskungörelsen samt i ett par andra kungörelser samma år men flertalet av de i rekommendationen förekom- mande anvisningarna saknar motsvarighet i svensk lagstiftning. Möjligen borde, såsom arbetsgivareföreningen ansett, företagshälsovården utvecklas fritt under samråd mellan arbetsmarknadens parter. Detta hindrade givet- vis inte, att lagstiftningen i ett eller annat avseende kunde behöva komplet- teras till följd av rekommendationen. Frågan huruvida så borde ske syntes i första hand böra prövas av arbetarskyddsstyrelsen, som jämväl borde överväga i vad mån rekommendationens principer borde komma till uttryck i styrelsens anvisningar. Under hänvisning härtill förordade departements- chefen att rekommendationen för angivna ändamål överlämnades till arbe- tarskyddsstyrelsen. I likhet med delegationen för det socialpolitiska sam- arbetet fann han, att en sådan prövning lämpligen borde äga rum i samråd med medicinalstyrelsen och arbetsmarknadens parter. I skrivelse nr 65 den 19 februari 1960 anslöt sig riksdagen till departementschefens uttalande.

I enlighet härmed beslöt Kungl. Maj:t den 4 mars 1960 på framställning av chefen för socialdepartementet bl. a. att rekommendationen angående

• Sida 52
•  Original

företagshälsovård skulle överlämnas till arbetarskyddsstyrelsen för pröv- ning av frågan om och i vad mån rekommendationens principer borde kom- ma till uttryck i lagstiftning eller i särskilda av styrelsen utfärdade anvis- ningar.

Det är denna utredning som CRB:s subkommitté åsyftar, då den som mo- tiv till sin relativt knapphändiga redovisning av företagshälsovården och dess problem hänvisar till att en särskild statlig utredning rörande dessa frågor f. n. pågår.

I sitt betänkande Yrkesmedicinska sjukhusenheter, behov och organisa- tion ( SOU 1963:46 , sid. 11) konstaterar utredningen angående yrkesmedi- cinens organisation m. m. att i skilda sammanhang framhållits såsom önsk- värt, att man i samband med utbyggandet av industrihälsovården och annan arbetsplatsernas hälsovård närmare klarlägger, hur uppgifterna bör fördelas och samarbete ske mellan tjänsteläkare, yrkesinspektionens läkare och de direkt av företagen anställda läkarna.

Utredningen fortsätter:

Tillsynen av de större arbetsplatserna tillkommer yrkesinspektionen och av de mindre den kommunala tillsynen och länsläkaren. Bl. a. med anledning härav har regionvårdsutredningen i sitt betänkande i fråga om den yrkesmedicinska orga- nisationen bl. a. uttalat, att yrkesmedicinen på grund av sitt behov av intim kon- takt med omgivningshygienens målsmän, arbetsplatserna och industriläkarna icke kunde centraliseras till regionplanet, utan att den linje vore den riktiga, som ut- vecklingen redan anvisat, nämligen en anknytning till ett centrallasarett med för verksamheten nödvändiga serviceorgan.

I anslutning härtill erinrar utredningen om ILO:s rekommendationer 1959 angående företagshälsovård samt Kungl. Maj:ts uppdrag till arbetar- skyddsstyrelsen att i samråd med medicinalstyrelsen och arbetsmarkna- dens parter överväga, hur dessa rekommendationer skulle anpassas till svenska förhållanden.

Utredningen av förutsättningarna för en samordning av de yrkesmedi- cinska organen i stockholmsområdet m. In. kommer också in på arbets- platsernas hälsovård i sitt betänkande. Institutet för arbetshygien och ar- betsfysiologi (SOU 1965 :24).

I betänkandet konstateras (sid. 47) bl. a. följande:

Näringslivets utveckling har i viktiga avseenden medfört ökade krav på den mänskliga arbetskraften. Nya risker tillkommer i samband med införandet av nya produktionsmetoder och användandet av nya ämnen. Rationaliseringsåtgärder och automation medför nya medicinska, psykologiska och sociologiska problem. Indi- viden ställer ökade krav på en sund arbetsmiljö, vilket i många fall medför en radikal omprövning av tidigare erkända normer. Allt detta medför krav på en företrädesvis till arbetsplatserna förlagd övervakande, profylaktisk och optime- rande verksamhet. Detta kräver i sin tur utvecklings- och forskningsarbete vilket i och för sig kan utföras av ett flertal existerande universitetsinstitutioner för teknik, hygien, medicin och samhällsvetenskapliga discipliner. Dessa institutio-

• Sida 53
•  Original

ner har emellertid andra, mera näraliggande uppgifter, varför detta arbete främst måste ankomma på de expertinstitutioner för yrkeshygien, yrkesmedicin och ar- betsfysiologi som nu finns i stockholmsområdet och i Lund och som förutses till- komma vid regionsjukhusen.

Med hänsyn till de ovan redovisade utvecklingstendenserna har arbetsmark- nadsparterna krävt väsentligt vidgade insatser inom yrkeshygien, yrkesmedicin och arbetsfysiologi. Med beaktande av dessa krav har Kungl. Maj:t bl. a. givit arbetarskyddsstyrelsen i uppdrag att tillsammans med medicinalstyrelsen och ar- betsmarknadsparterna utforma riktlinjer för företagshälsovårdens vidare utveck- ling.

Enligt vad CRB inhämtat har arbetarskyddsstyrelsens utredning om före- tagshälsovården, vilken ledes av chefen för ifrågavarande myndighet, pla— ner på att verkställa en omfattande kartläggning såväl av företagshälsovår- den och annan liknande inom stat och kommun bedriven verksamhet i Sverige som av de internationella erfarenheter, vilka föreligger rörande denna form av vård. Utredningen avser att därefter förutsättningslöst och utan hänsyn till nuvarande verksamhetsformer pröva de behov, som sam- manhänger med säkerhet och hälsa på arbetsplatserna och i arbetslivet för övrigt samt att utarbeta modeller för alternativa lösningar. Enligt denna plan torde arbetarskyddsstyrelsens utredning komma att bli mycket om- fattande och komma att behandla alla väsentligare frågeställningar rörande företagshälsovården, däri inbegripet formerna för rehabiliteringsinsatserna inom denna vård.

I avvaktan på resultatet av berörda, mera långsiktiga utredning har CRB dock funnit det angeläget att redan nu, i nära anslutning till sina tidigare betänkanden rörande samordning av rehabiliteringsverksamheten, fram- lägga några synpunkter och förslag, som kan vara av praktisk betydelse i samband med statsmakternas behandling av förslagen i berörda betänkanden och vissa delar av 1960 års arbetsmarknadsutrednings betänkande Arbets- marknadspolitik, varöver CRB avgivit remissutlåtande.

Påtagligt är att företagshälsovården och därmed sammanhängande pro- blem bl. a. i vad avser rehabiliteringen f. n. har stor aktualitet. Bl. a. har under våren 1965 en särskild arbetsgrupp, i vilken medicinsk sakkunskap från arbetsmarknadsparterna är representerad, tillsatts av Stockholms fackliga centralorganisation (FCO) och Folksams hälsoråd, med uppgift att särskilt ägna sig åt frågan om hur behovet av företagshälsovård skall tillgodoses för de små och medelstora företagen. Betydande brister härvidlag hade konsta- terats i en av FCO och Folksams utredningsavdelning 1964 gemensamt gjord intervjuundersökning bland klubbar och verkstadslag, anslutna till Metallindustriarbetareförbundet, avd. 1. Resultaten av undersökningen har lett till att bl. a. från FCO-håll framförts tanken på upprättande av sär- skilda sjuk- och hälsovårdscentra under en gemensam huvudman i de stora industriområdena i Stor-Stockholm, varvid eventuellt en samverkan med

• Sida 54
•  Original

Stockholms stads nya organisation för personalhälsovården kunde över- vägas. Försöksverksamhet på området har föreslagits.

Vid en konferens i anslutning till berörda intervjuundersökning konsta— terade dr Erik Bolinder att stockholmsförhållandena är ganska lika dem i det övriga landet. Företag med över 1 000 anställda har i allmänhet en väl- ordnad hälsovård. Förekomsten av företagshälsovård minskar avsevärt, ju längre ner i företagsstorlek man kommer. Vid konferensen framhölls också att utvecklingen mot en ändamålsenlig rehabiliteringsorganisation i Sverige måste gå hand i hand med en upprustad och utvidgad företagshälsovård.

Läget i dag innebär att företagshälsovården och motsvarande aktiviteter inom den statliga och kommunala sektorn endast täcker en relativt ringa del av arbetslivet och att även där sådan vård anordnats denna ännu _ med vissa undantag — befinner sig på ett relativt outvecklat stadium med såväl kvalitativt som kvantitativt förhållandevis begränsade resurser.

CRB:s subkommitté, som avsiktligt i stort sett begränsat sin utredning till att avse det enskilda näringslivet, främst industrin, framhåller för sin del (se ovan sid. 17) att om man kunde organisera företagshälsovård för alla företag, anslutna till Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), med ned till 100 anställda, skulle 75 procent av antalet anställda täckas av en dylik hälso- vård. Kunde företagshälsovård organiseras för alla till föreningen anslutna företag med ända ned till 10 anställda, skulle 85 procent av antalet anställda täckas. Det anförda skulle, enligt vad CRB inhämtat, innebära att i förra fallet cirka 910 000 och i andra fallet drygt en miljon anställda skulle om— fattas av företagshälsovården inom till SAF anslutna företag. Företagshälso- vård förekommer även inom en del av de företag, som ej är anslutna till SAF, bl. a. inom olika former av kooperativ verksamhet.

Inom den offentliga sektorn med cirka 600 000 anställda, har på senare tid — som också påpekats av subkommittén —- vissa initiativ tagits till en förbättrad personalhälsovård med starka rehabiliteringsinslag. På det statliga området kan sålunda särskilt uppmärksammas den sedan 1963 som försöksverksamhet inrättade statens personalvårdsnämnd, vilken tills vi— dare har till uppgift att tjänstgöra som centralt organ för personalvårds- arbetet i Stockholm vid andra myndigheter än de affärsdrivande verken. Dess arbete skall inriktas på att genom rådgivning till enskilda anställda och genom andra positiva åtgärder minska anpassningssvårigheterna till arbetsplats, arbetsbefäl och arbetskamrater. Även rådgivning i privata ange— lägenheter bör om så erfordras kunna ifrågakomma. Genom en kombina- tion av dylika åtgärder med medicinsk rådgivning anser man att trivseln på arbetsplatsen skall kunna förbättras och frånvarofrekvensen härigenom minskas.

Personalvårdsnämnden har vidare som en av sina uppgifter att utveckla personalvårdsverksamheten på grundval av de erfarenheter som framkom- mer. Nämnden bör härutöver utreda och lämna förslag rörande inriktning-

• Sida 55
•  Original

en och organisationen av den statliga personalvårdsverksamheten i dess helhet. Personalvårdsnämnden bör uppehålla kontakt med de statsanställ- das huvudorganisationer för diskussioner rörande principiella frågor av denna art. Verksamheten har hittills berört cirka 50 myndigheter med unge— fär 9 000 anställda. Till nämnden har knutits bl. a. läkare, en sjuksköterska och personalkonsulenter.

Inom den kommunala sektorn har _ som subkommittén nämnt — det program för personalhälsovård, som är under genomförande i Stockholms stad särskilt intresse med hänsyn såväl till sin uppläggning som sin om- fattning. Detta program och denna organisation bör kunna tjäna som modell för andra kommunala myndigheter, hos vilka man på flera håll under senare år kan notera ett ökat intresse för modern personalhälsovård. Programmet innebär att staden uppdelas i ett antal personalläkardistrikt. Inom varje distrikt skall det finnas läkarmottagningar, till vilka de anställda har möj- lighet att vända sig vid behov av vård vid olycks- och sjukdomsfall. Dessa personalläkare skall inte bara syssla med sjukvård; de skall också syssla med förebyggande hälsovård och rehabilitering. Vidare skapas en central personalklinik, där den viktigaste avdelningen blir hälsokontrollen. Till personalkliniken knytes medicinska konsulter, ögonläkare och andra spe- cialister. Till personalkliniken knytes också en hörselmätningsavdelning, enär det visat sig att hörselskadorna har en väsentligt större frekvens än vad man tidigare trott. Till den centrala kliniken knytes en bioteknologisk expertgrupp samt en avdelning för personalrådgivning, utrustad för psykiatri och mentalhygien.

På distriktsmottagningarna skall finnas läkare, sjuksköterska och läkar- sekreterare samt sjukgymnast. Sjukgymnasterna skall också vara verksam- ma i rehabiliteringsverksamheten genom att gå ut på arbetsplatserna, stu- dera arhetsställningar och på annat sätt medverka i den förebyggande verk- samheten.

Den nya organisationen kommer att engagera 125 personer, varav de flesta på deltid. Detta beräknas kosta 2,5 miljoner kronor om året.

Den organisation för personalhälsovård, som här skisserats, är avsedd att betjäna de cirka 40 000 kommunalanställda i Stockholm, för vilka den sam- manlagda lönekostnaden per år utgör cirka 800 miljoner kronor. Sjukfrån— varon för dessa uppgår till 769 000 arbetsdagar per år, vilket motsvarar en kostnad mellan 70 och 80 miljoner kronor. Den angivna kostnaden för den nya personalhälsovården representerar sålunda en förhållandevis ringa del av den totala personalkostnaden.

Som framgår av det föregående pågår en livlig försöks- och utbyggnads- verksamhet i fråga om hälsovården inom arbetslivet. Det framgår emeller- tid även klart att denna vård ännu knappast någonstädes funnit sin slut- liga form samt att möjligheterna att tillgodose behovet av sådan vård för hela

• Sida 56
•  Original

den förvärvsarbetande befolkningen, vilken enligt beräkningar av arbets— marknadsstyrelsens prognosutredning (Information i prognosfrågor, 1964: 12, stencil) under perioden 1965—1980 i stort sett skulle hålla sig på en nivå mellan 3,7—3,8 miljoner, ännu icke kan överblickas.

Det är emellertid, icke minst för den framtida rehabiliteringsverksam- heten, i hög grad angeläget att man så snart som möjligt skapar sig en kon- kret föreställning om efter vilka linjer och i vilken takt den fortsatta ut- byggnaden bör ske inom ramen för de resurser som står till förfogande för den samlade hälso- och sjukvårdsorganisationen och i samordning med öv- riga vård- och behandlingsformer inom landstings- och storstadsområdena. Då såväl den allmänna rehabiliteringsorganisationen som företagshälsovår- den ännu befinner sig på ett relativt tidigt utvecklingsstadium med starkt begränsade resurser, torde förutsättningarna för en ändamålsenlig samord— ning sannolikt vara större i dag än på ett senare utvecklingsstadium.

Kommentarer till subkommitténs utredning

CRB vill till en början än en gång understryka subkommitténs i inledning- en till dess utredning gjorda uttalande att man icke syftat till eller med den begränsade tid som stått till förfogande haft möjlighet att framlägga en i alla stycken genomarbetad utredning utan presenterat sina synpunkter och förslag mot bakgrund av ett relativt begränsat grundmaterial. Detta förfa- rande måste —— som också tidigare påpekats _ anses motiverat med hän- syn till pågående, i det föregående nämnda utredningar inom förevarande ämnesområde. Det kan också erinras om att ett för här berörda frågor vär- defullt material nyligen publicerats i form av en skrift —— Företagshälso- vård och arbetshygien (Tidens förlag 1965) — i vilken flertalet av subkom- mitténs medlemmar medverkat. För ett fördjupat studium av problemati- ken om företagshälsovården inkluderande rehabiliteringsfrågorna i nä- ringslivet hänvisas bl. a. till den omfattande litteraturförteckning, som åter- finns i nämnda skrift.

Som framhålles av subkommittén har företagshälsovården i föreliggan- de betänkande intresse främst när det gäller dess mera renodlade rehabili- teringsaspekter. Kommittén säger sig härvid ha huvudsakligen ägnat sig åt rehabiliteringsfrågorna sedda dels ur företagens, dels ur samhällets synvin- kel. I annat sammanhang anges att ytterligare undersökningar rörande be- hovet av företagshälsovård och vilka åtgärder som bör ges prioritet bör be- dömas från företagsledningens, de anställdas och företagsläkarens synpunk- ter. CRB delar uppfattningen att problematiken bör ses från samtliga här nämnda synpunkter liksom även från samhällets synpunkt. Trots den an- givna begränsningen bör åtskilliga slutsatser av stor betydelse kunna dragas av det material, som subkommittén presenterat, främst de tre refererade undersökningarna av dr Erik Bolinder, dr C. A. Heijbel och dr Alf Lundgren

• Sida 57
•  Original

samt den av subkommittén gjorda enkätundersökningen i 16 företag. CRB vill emellertid i detta sammanhang understryka angelägenheten av att ytter— ligare undersökningar av ifrågavarande problematik kommer till stånd samt att dessa får en sådan utformning att de i än högre grad möjliggör exakta och objektivt grundade slutsatser.

Då enligt vad som inhämtats av CRB inom den av arbetsmarknadsstyrel- sen 1963 inrättade automationskommittén överväges en kartläggning under hösten 1965 av omfattningen av den partiella arbetskraften inom olika ty- per av företag, branscher etc. finner beredningen det angeläget att uppgifts- lämnarnas, d. v. s. företagens, ”subjektiva” bedömning av i undersökningen berörda förhållanden kompletteras med de anställdas och icke minst den ”partiella arbetskraftens” synpunkter och bedömningar.

CRB konstaterar med tillfredsställelse att subkommitténs medlemmar, vilka representerar en betydande erfarenhet och sakkunskap i fråga om förhållandena inom näringslivet och de krav som där ställs på arbetskraf- ten, i inledningen till sin utredning efter sina undersökningar och studie- besök bl. a. vid de samhälleliga rehabiliteringsorganen kommit till den slut- satsen ”att det finns många möjliga aktiviteter såväl inom företagen som inom samhällets rehabiliteringsorgan som i betydlig grad kan underlätta möjligheterna att på ett smidigt och företagsekonomiskt välmotiverat sätt bereda sysselsättning åt de betingat arbetsföra”.

Subkommittén har funnit att de åtgärder det här kan bli fråga om först och främst är beroende av vilka resurser som satsats på personalvårdande och personaluppföljande åtgärder såväl inom företagen som inom samhälls— sektorn. Dessutom är de beroende av i vilken grad man kan få företag och samhällets organ att samarbeta på ett smidigt och personligt sätt utan bun- denhet av alltför stelbenta förordningar och reglementen. Kravet på möjlig- heter för personliga initiativ och lokala variationsmöjligheter synes vara starkt inför en mycket skiftande och dynamiskt industriell situation.

Subkommitténs erfarenheter och uttalanden i ovan återgivna delar utgör en bekräftelse av vad CRB redan i tidigare sammanhang hävdat, nämligen att en rehabiliteringsverksamhet syftande till produktiv sysselsättning av dem, som överhuvud taget kan ifrågakomma härtill, fordrar ett helhjärtat engagemang från näringslivets sida i nära samverkan med de allmänna reha- biliteringsresurserna.

Vad det gäller är sålunda att på allt sätt befordra en sådan ömsesidig samverkan mellan näringslivet och samhällets rehabiliteringsorganisation inom respektive landstings- och storstadsområden.

I detta sammanhang kan erinras om följande uttalande i 1960 års arbets- marknadsutrednings betänkande Arbetsmarknadspolitik ( SOU 1965:9 , sid. 233):

Konstaterade arbetshinder är inte alltid att betrakta som kroniska. Tvärtom kan man räkna med att en effektiv social, medicinsk eller yrkesmässig rehabilitering

• Sida 58
•  Original

ofta kan leda till en sådan förbättring av arbetsförmågan att den arbetshindrade kan återföras till arbetslivet. Uppgiften att återföra handikappade till arbete i öppna marknaden är emellertid svår och tidskrävande. Då prognosen i många fall dessutom är osäker, kan det för en redan överbelastad arbetsförmedling ligga nära till hands att välja den enklare utvägen att hänvisa svårplacerade till en av sam- hället bekostad sysselsättning. Inte blott av humanitära utan även av ekonomiska skäl är det emellertid nödvändigt att sorgfälligt pröva alla möjligheter för dessa personer att återgå till arbete i öppna marknaden.

Subkommitténs undersökningar och erfarenheter synes i första hand hän- föra sig till industriell verksamhet. CRB vill med anledning härav betona det kända förhållandet att servicenäringar etc. av olika slag är på väg att vinna allt större omfattning och betydelse. Det synes också sannolikt att inom denna sektor kan finnas arbetsuppgifter som i ännu högre grad än uppgifterna inom åtskilliga former av industriellt arbete är lämpliga för handikappade. Vad här anförts jävar sålunda icke den positiva inställning till de handikappades möjligheter i arbetslivet, som under vissa förutsätt- ningar hävdats av subkommittén. Det understryker emellertid betydelsen av att även andra delar av arbetslivet, inklusive den allmänna sektorn, mera än som kunnat ske i den föreliggande utredningen beaktas vid undersök- ningar och överväganden rörande åtgärder för att främja de handikappades sysselsättning i den öppna marknaden.

Med utgångspunkt från CRB:s definition av målsättningen för den all- männa rehabiliteringsverksamheten konstaterar subkommittén _ under rubriken Samspelet mellan rehabiliteringsåtgärderna inom och utom före- tagen _ att när det gäller rehabiliteringsaktiviteter inom företagens ram i begreppet rehabilitering torde böra inlemmas alla åtgärder, som syftar till restaurering av en förlorad anpassning mellan individ och arbete.

CRB kan helt ansluta sig till denna tolkning, varvid förutsättes att i dessa åtgärder även ingår erforderliga kontakter för att inkoppla den allmänna rehabiliteringsorganisationens resurser i den mån så kan vara påkallat.

I sin redogörelse för industrihälsovårdens utveckling understryker sub- kommittén nödvändigheten av att ständigt mot varandra väga individens förutsättningar och förhållanden mot förhållandena i arbetsmiljön och de krav arbetet ställer. Denna individuella vägning av förmåga mot krav är ju det essentiella i begreppet arbetsprövning i den mening CRB lägger i detta ord. Denna prövning av förmåga mot krav som en dynamisk process får givetvis när det gäller handikappade eller andra problemfall inte inskränka sig till att avse enbart individ och arbetsmiljö utan måste i många fall ut- vidgas till att avse även andra förhållanden av betydelse för individens an- passning och möjligheter att fungera _ bostads— och hemförhållanden, kommunikationer mellan hem och arbete, sociala relationer etc.

När det gäller provanställning eller nyanställning av handikappade _

• Sida 59
•  Original

eller ”betingat” respektive ”begränsat” arbetsföra, om man föredrar någon av dessa inom subkommittén använda termerna _ förutsätter CRB att en stor del av rehabiliteringsprocessen redan fullbordats inom eller utanför sjukvårdens rehabiliteringsorganisation samt att steget ut i den öppna ar- betsmarknaden utgör själva slutfasen i denna process.

Desto viktigare är det då att just i detta led av processen _ den slutliga arbetsprövningen i reell miljö _ tidigare gjorda iakttagelser och rekom- mendationer blir beaktade och följs upp så långt detta låter sig göra. I annat fall riskeras att resultatet av såväl för samhället som den enskilde dyrbara och krävande rehabiliteringsansträngningar äventyras.

Som framgår av subkommitténs utredning har man inom företagen hit— tills främst uppmärksammat rehabiliteringsproblemen i vad gäller hur man på ett tillfredsställande sätt skall ordna en produktiv sysselsättning för till— godogörandet av arbetskraften hos ”betingat arbetsföra” bland de redan an- ställda. Företagens engagemang i rehabiliteringsverksamheten kan emeller- tid icke begränsas till denna kategori.

En sådan restriktivitet har ju icke heller ifrågasatts; tvärtom har under- strukits att särskilt de större företagen är starkt medvetna om sitt syssel- sättningsansvar liksom också deras intresse för anställande av även direkta rehabiliteringsfall under vissa betingelser. Härvid har framhållits att före- tagen anser sig ha rätt att påräkna effektiv hjälp ifråga om de handikappa- de eller ”betingat arbetsföra” genom konsultationer hos och remisser till samhällets rehabiliteringsinstanser.

En sådan ömsesidig samverkan utgör i själva verket den mest effektiva garantin för realistiska arbetsplaceringar, då den möjliggör utnyttjande av den sakkunskap som finns inom den allmänna rehabiliteringsorganisatio- nen i kombination med en prövning i reell arbetsmiljö, vilken endast un- dantagsvis helt kan erhållas enbart i en specialkonstruerad test- och pröv- ningssituation. En förutsättning för ett fullt utnyttjande av den reella ar- betsmiljön för sådan prövning är givetvis att denna verksamhet handhas av läkare, arbetsledare och annan personal med erforderliga insikter i före- liggande problem och med en gemensam referensram och gemensamma mål- sättningar.

I fråga om alla de undersökningar och erfarenheter rörande företagshälso- vård, som subkommittén redovisat, gäller att de hänför sig till den västliga delen av världen. Några motsvarande redogörelser för skilda former av före- tagshälsovård i öststaterna har sålunda icke lämnats. Ifråga om de norska förhållandena anser CRB det vara av intresse, som en komplettering av vad som anföres i utredningen, att nämna att företagshälsovården i detta land synes ha nått en större omfattning och blivit föremål för en mera ingående reglering än i de övriga nordiska länderna. De norska företagsläkarnas verk- samhet är baserad på detaljerade direktiv från Bedriftslegerådet, som består

• Sida 60
•  Original

av en representant från vardera av Landsorganisasjonen i Norge, Norsk Ar- beidsgiverforening och Den norske laegeforening. Tillsättande av bedrifts- lege sker i Norge i allmänhet efter annonsering av tjänsterna med meritvär- dering av ett råd, underställt Helsedirektgren, d. v. s. chefen för den norska medicinalstyrelsen. Företaget får sedan välja mellan de tre på förslaget uppförda kandidaterna. I*Sverige är praxis vid tillsättande av industriläkare att en meritvärderingsnämnd, utsedd av Svenska industriläkarföreningen, till vederbörande arbetsgivare anger vilka sökande som är behöriga samt uppför fem sökande på förslag. Denna praxis tillämpas i de flesta fall och meritvärderingen grundar sig på normer stadfästa av Svenska industriläkar- föreningen 1958 samt med ändringar och tillägg beslutade 1962.

I den norska Bedriftslegeordning, som utgivits av Bedriftslegerådet, be- tonas att bedriftslegen skall vara företagets objektive sakkunnige i frågor, som rör hälsa och hygien, och därför måste ha en fri och oavhängig ställ- ning i förhållande till arbetsgivare och anställda arbetare och funktionärer. Han bör därför administrativt sortera under företagets högsta ledning.

I de följande avsnitten av sin utredning uppehåller sig subkommittén närmare vid de förut nämnda tre undersökningarna av den företagsinterna problematiken i fråga om sysselsättning av begränsat arbetsföra, samt sub- kommitténs enkätundersökning 1964——1965 i rehabiliteringsfrågor vid 16 företag, vilken utgjort det kanske viktigaste nya ledet i dess utredning. Mot bakgrund av dessa undersökningar diskuteras bl. a. rehabiliteringsbehovet ur olika aspekter, företagens inställning till externt rehabiliteringsklientel, samarbetet mellan rehabiliteringsklinik, arbetsvård, sjukkassa och företag, rationaliseringen och dess konsekvenser i rehabiliteringshänseende samt samarbetet mellan olika företag och mellan företagen och samhället.

Bland de många synpunkter och iakttagelser av intresse, som i anslut- ning härtill redovisas, vill CRB här stanna vid att fästa uppmärksamheten på de mycket positiva uttalandena om de rehabiliteringsresultat, som i många fall uppnås genom de initiativ i fråga om rehabilitering av de s. k. 90-dagarsfallen som tages i försäkringskassornas samarbetsdelegationer. Detta understryker värdet av att erforderliga kontakter på tidigast möjliga stadium kommer till stånd mellan de olika instanser och organ, som i olika avseenden bär ansvar för rehabiliteringsverksamheten.

Vad som i utredningen anförs om den fortgående rationaliseringen och automatiseringen inom arbetslivet, och den inskränkning av möjligheterna till lämplig sysselsättning, som denna kan innebära för en stor del av ar- betskraften, öppnar allvarliga perspektiv, men praktisk erfarenhet utvisar att en långsiktig planering inom personalvården, en effektiv personalhälso- vård m. m. torde kunna lösa problemen och förebygga de angivna olägen- heterna. Uppenbart är att den pågående utvecklingen i dessa hänseenden

• Sida 61
•  Original

kommer att ställa växande krav på samhällets och näringslivets rehabilite- ringsinsatser.

Förslag

CRB har i flera sammanhang framhållit att, för att rehabiliteringen för den enskilde skall te sig som en kontinuerlig process förande till ett menings- fullt mål, krävs en samordning av hela rehabiliteringsverksamheten såväl ur behandlingssynpunkt som i administrativt och ekonomiskt hänseende.

Inte minst när det gäller hälsovården i arbetslivet bör enligt CRB:s me- ning beaktas att rehabiliteringsvården i samhället måste fungera som en helhet, till vilken alla handikappade vilken kategori de än tillhör har till- träde, samt att hela rehabiliteringsprocessen bör stå under en fortlöpande medicinsk ledning och kontroll, som i lämpliga former bör utgå från de rehabiliteringscentra i medicinska avseenden, som de allmänna rehabilite- ringsklinikerna är avsedda att bli.

Av beredningen har vidare starkt framhållits de allmänna försäkrings- kassornas allt viktigare roll i samarbetet i rehabiliteringsfrågor på länspla- net. Härvid har CRB bl. a. berört de överväganden om rehabiliteringsbidrag från den allmänna försäkringen, som kan ankomma på 1961 års sjukför- säkringsutredning.

För en samordning av rehabiliteringsorganisationens olika delar har CRB även ansett en översyn och komplettering av bestämmelserna om statsbi- drag vara erforderlig. I detta sammanhang bör även rehabiliteringsinsat- serna inom näringslivet beaktas.

Subkommittén har för sin del sammanfattat sina i utredningen redovisade erfarenheter och synpunkter i en rad att-satser. De synpunkter och förslag, som sålunda framlagts, ansluter sig i stort sett nära till de av CRB förordade allmänna riktlinjerna för rehabiliteringsverksamheten. Subkommittén har lagt fram vissa förslag beträffande statsbidragen till skyddade verkstäder samt sjukpenning respektive pension vid partiellt nedsatt arbetsförmåga. Beredningen, som ansluter sig till syftet med berörda förslag, har icke an- sett sig böra närmare ingå på dessa frågor utan föreslår att vad subkom- mittén anfört beaktas i samband med pågående utredningsarbete inom de berörda områdena.

Avslutningsvis vill CRB understryka angelägenheten av att utbyggnaden av hälsovården inom arbetslivet får ingå som ett led i planeringen av hälso- och sjukvårdsorganisationen i landstingsområden och storstäder så att bästa möjliga utnyttjande och integration kan ske av de samlade resur— serna. CRB vill här särskilt framhålla att härvid måste beaktas nödvändig- heten av en nära samordning av rehabiliteringsinsatserna inom näringslivet och det allmännas resurser för medicinsk, social och yrkesmässig rehabili- tering.

• Sida 62
•  Original

CRB förutsätter att arbetarskyddsstyrelsen i sin förutsättningslösa utred- ning i anledning av 1959 års ILO-rekommendation om företagshälsovården tar upp dessa problem till allsidig prövning. Beredningen vill därvid under- stryka betydelsen av att utbildningen av personal _ läkare, sjuksköterskor m. fl. _ för hälsovården i arbetslivet bl. a. i vad avser rehabiliteringsupp- gifterna blir föremål för närmare överväganden och förslag.

CRB hemställer att de av subkommittén framlagda förslagen _ i avvak- tan på kommande mera omfattande utredningar av hithörande frågor _ upptages till övervägande som ett led i strävandena att effektivisera sam- arbetet mellan de allmänna rehabiliteringsinsatserna och insatserna inom näringslivet.

Beredningen finner även angeläget att ytterligare försöksverksamhet för att tillgodose behovet av hälsovård inom arbetslivet med inriktning bl. a. på rehabiliteringsfrågorna snarast kommer till stånd inom områden, för vilka särskilda svårigheter visat sig föreligga att skapa någon form av företags- eller personalhälsovård, exempelvis jordbruk, skogsbruk och företag av mindre storlek, i syfte att vinna ökade erfarenheter som underlag för den fortsatta utbyggnaden.

• Sida 63
•  Original

BILAGA

Subkommitténs frågeformulär rörande rehabiliterings- verksamheten i 16 företag

Företagets namn: Bransch: Antal anställda: Därav manliga tjänstemän: Kvinnliga tjänstemän: Manliga kollektivanställda: Kvinnliga kollektivanställda: Om uppgifter finns om åldersfördelning äro vi tacksamma för dessa data. Rekryteringsbehov och tillgång på arbetskraft? Företagshälsovårdens omfattning: Antal industriläkare: Antal veckotimmar för hälsovård: Övrig personal på hälsovårdsavdelningen. Antal och totalt timantal per vecka:

Konstaterade problem vad gäller begränsat arbetsföra:

1) N yrekrytering:

Finns några data som belyser hur fördelningen är bland nyanställningsunder- sökningarna mellan normalfall och betingat arbetsföra? Hur stor procent avstyrkes av medicinska skäl för anställning? Vilka begränsningar utgöra de mest avgörande hindren för anställning? Kommentarer I vilken utsträckning förekommer nyrekrytering från arbetsvården eller annan rehabiliteringsinstitution? I vilken mån är läkaren inkopplad i förhandsdisknssioner med arbetsvård eller rehabiliteringsklinik vid nyanställning av dylikt klientel?

Personaluppföljning:

Finns något system för uppföljning av de anställdas arbetsanpassning? Antal anställda som bedöms som svårplacerade eller svårsysselsatta?

Kan något sägas om orsak _ kön _ åldersfördelning i denna kategori?

Finns inom företaget någon genomdiskuterad policy angående ansvarstagandet för anställda som genom sjukdom, åldrande m. m. ej går att finna meningsfylld syssel- sättning för?

Rehabilitering:

Har man inom företaget några rehabiliteringsaktiviteter?

a) Har bioteknologiska aktiviteter medfört större möjligheter att ha betingat ar— betsföra i produktionen?

b) Har någon systematisk kartläggning av arbetsplatser gjorts för att underlätta

placeringen av betingat arbetsföra? c) Har några särskilda arbetsplatser reserverats för betingat arbetsföra?

• Sida 64
•  Original

d) Har man inom företaget en särskild verkstad för rehabiliteringsklientel?

e) Förefinns i rehabiliteringshänseende något organiserat samarbete med arbets- vård, lasaretts- eller rehabiliteringsavdelning?

f) Förefinns några avtal med sjukkassa eller annan försäkringsinrättning om eko- nomiska stödåtgärder till företaget för rehabiliteringsaktiviteter? Möjligheter till 50 % sjukskrivning under arbete eller 50 % förtidspension?

Rationalisering:

Har en fortgående rationalisering medfört personalreduktion? I så fall, har detta medfört permitteringar eller anställningsstopp eller andra konsekvenser i ny- anställningsp olitiken ? Har rationaliseringen medfört att vissa typer av arbetsuppgifter försvunnit? Har rationaliseringen medfört att svårigheterna vad gäller grupper av betingat arbetsföra blivit större och mer svårbemästrade?

Ytterligare synpunkter och kommentarer:

2 ] FEBlQGB

• Sida 65
•  Original

• Sida 66
•  Original

• Sida 67
•  Original

ooo-

. Transportekonomisk forskning i Norden. . Enkelte mellomriksveger mellom Norge og Sve-

rige. 6. Utbildning av sjukhusadministratörer i Norden.

• Sida 68
•  Original

OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1965

Systematisk förteckning

(Siffrorna inom klammer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)

J ustitiedepartementet

Sammanställning av remissyttranden över författ- ningsutredningens förslag till ny författning. Del1. Allmänna uttalanden samt 1 och 2 kap. i förslaget till regeringsform. [2] Del 2. Kap. 3, 4 och 5 i förslaget till regeringsform. [3] Del 4. Kap. 7. 8. 9 och 10 i förslaget till regeringsform samt över- gångsbestämmelserna. [34] Del 5. Förslaget till riksdagsordning. [37] Rättegångshjälp. [13] Godtrosförviirv av lösöre. [14] Fastställande av faderskapet till barn utom äkten-

skap. [17] Fartygs befälhavare. Gemensamt haveri och dispasch. Ansvarsbestämmeller m. m. [18] Dagstidningernas ekonomiska villkor. [22] Ändringar i ensittarlagen m. m. [26] Pensionsstiftelser II. [41] thäättningsfregan och det kommunala sambandet.

Utrikesdepartementet Sveriges sjöterritorium. [1]

Försvarsdepartementet Soldathemsverksamheten. [52]

Socialdepartementet

Tandvårdsförsiikring. [4] Institutet för arbetshygien och arbetsfysiologi. [24] Hälso- och socialvårdens centrala. administration. [49] Mentalsjukhusens personalorganisation. Del II. Mdl- sättning och utformning. [50]

Barn på anstalt. [55] Samordnad rehabilitering. Del 3. Rehabiliteringsin- satser i näringslivet. [57]

Kommunikationsdepartementet

Skånes och Hallands vattenförsörjning. [8] Friluftslivet i Sverige. Del II. Friluftslivet i sam- hällsplaneringen. [19] 1960 års radioutrednin . 1. Radions och televisionens framtid i Sverige I. akgrund och förutsättningar. programfrdgor. Organisations- och finansierings- frågor. [20] 2. Radions och televisionens framtid i Sverige 11. Bildnings- och undervisningsverksam- het. Forskningsfrdgor. [21] Vägmärken. [33] Nykterhet i trafik. [35]

Körkortet och trafikutbildningen. [42] Statens trafikverk. [43] Radiolag. [461 Statens vägverk. [47] Arbetstid och arbetsinspektion för vägtrafiken. [484

Finansdepartementet

Måttenheter. [5] Uppbördsfrågor. [23] Nytt skattesystem. Remissyttranden. [28]

Ecklesiaetikdepartementet

Antikvitetskollegiet. [10] 1963 års universitets- och högskolekommitté 1. Ut byggnaden av universitet och högskolor. Lokalise ring och kostnader 1. [11] 2. Utbyggnaden av uni— versitet och högskolor. Lokalisering och kostnal der IL Specialutredningar. [12] De svenska utlandsfö in arnas ekonomi. [15] 1960 års lärarutbildnings unniga 111. 1. Studie planer för lärarutbildning. [25] 2. Lärarutbildning. en IV: 1. [29] 8. Läran-utbildningen IV: 2. [30] 4 Specialundersökningar om lärarutbildning V. [31] Fackutbildning i automatisk databehandling. [56]

J ordb ruksdepartementet

Ny jordförvärvslag. [16] 1960 års jordbruksutredning. 1. De svenska jord- bruksprodukternas distributions— och marginalför- hAllanden. [27] Stöd åt hästaveln. [44]

Handelsdepartementet

Sveriges släktnamn 1965. [86] Beredskap mot oljeskador. [45]

Inrikesdepartementet

Kommunalrättskommittén VI. Om den kommunal: självstyrelsens .ekala förankring. [6] VII. Kommu- nala bolag. [40]

Praittlk- och feriearbetsförmedlins. [7] Arbetsmarknadspolitik. [9] Höjd bostadsstandard. [82] Affärstidsutredningen. 1. Affärstiderna. Del I. Moth och lagförslag. [38] 2. Affärstiderna. Del II. Kon— sumentundersökning. [39] Gemensamma. bostadsförmedlingar. [51] Polisutbildningen. [53]

.%lBL/