SOU 1969:31

Olja i beredskap

Till Statsrådet och Chefen för handelsdepartementet

Genom beslut den 15 december 1967 he- myndigade Kungl. Maj:t chefen för han- delsdepartementet att tillkalla högst åtta sak- kunniga med uppgift att efter överlägg- ningar med företrädare för oljebranschen och övriga berörda grenar av näringslivet lägga fram förslag rörande lagringen av oljeprodukter efter utgången av år 1969.

Med stöd av detta bemyndigande tillkal- lades den 19 januari 1968 såsom sakkunniga direktören Arne Carlsson, byråchefen hos överstyrelsen för ekonomisk försvarsbered- skap Nils-Gustaf Danielson, verkställande direktören i Systembolaget Rune Hermans- son, tillika ordförande, direktören Ragnar Kjellström, kanslirådet i handelsdepartemen- tet Sven—Erik Orrö, departementsrådet i in- dustridepartementet Sven Swartlng samt di- rektörerna Lars Uddgren och Henning Wa- dell. Utredningen har antagit namnet 1968 års oljelagringskommitté.

Till sekreterare åt utredningen förordna- des den 31 januari 1968 departementssek- reteraren i finansdepartementet Bertil Lund.

Såsom experter åt utredningen tillkalla- des den 28 februari 1968 hovrättsassessorn

Lars Jonson, handelsdepartementet, kansli- rådet Stig Ogner, försvarsdepartementet, ci- vilekonomen Torsten Selin, industrideparte- mentet, dåvarande avdelningsdirektören Erik Hahn, byrådirektörerna David Davidsson och Nils Lundmark, överstyrelsen för eko- nomisk försvarsberedskap, direktörerna Åke Mellström och Lars Pehrzon, den 19 mars 1968 disponenten Hans Rockström, den 25 april 1968 direktören Claes Lindgren, den 17 december 1968 direktören Lennart Kör- ner samt den 6 februari 1969 avdelnings- direktören Göte Larsson, arbetsmarknads- styrelsen.

Härmed får vi vördsamt avge ett hem- ligt betänkande, kallat Olja i beredskap — Förslag till beredskapslagring av drivmedel och bränslen 1970/76. Efter bearbetning kommer betänkandet att överlämnas i en offentlig upplaga. Därmed har vi slutfört vårt uppdrag.

Reservation har avgivits av ledamoten Wadell.

Stockholm den 20 maj 1969

Rune Hermansson Arne Carlsson N .-G. Danielson Ragnar K iellström S ven—Erik Orrö Sven Swarling Lars Uddgren Henning Wadell lBertil Lund

.J'" i| MB till...-..! ...men Såbi. hung! :Ln'aihnvzn gillt. ”." Hinguar”! '”tl- L. lill-1 'Els—lj-i från. galet....l '" uttala.-tt wq'n' '. qnln nit .. i malmö "Ilse LVU!" ;l'fl'lr' Li:-Qd .'--' . ”tafs minne Jq'eilu -m|g Wap! in."") var ,ilhi hall ' un .. HW .ulmnr'éll nah. Ahal lulllull & grain-"65591. ändå.; melamåmvö MEn-Dlink ge.-'.' ..'på£q var 1nvuåhnö . "ungamn.ämmwnmfewml 'lwäl'l'mååw ”JMIIL-Å—ÄJI'HDLZ foi)! : r rm '.ti'n& .it... nwa' Jul , äåggwngiwunhnmettmz —. —., någa Min.-mb '.l na.!» "mums!-... '...'-."... .Mqlr'ii #41... ,...; ...g... 'IIE'rdU .nu.

får ... ** . up.. W gieägasmm " & alla?

'. .Tf-li fli-l

Ill

51. I!" få ail'u'wmtbéw Fill -— .sqtla Signum. .it. ...a eeh lgga] hllmu't1.mblttlhr. .] & pounds)

?""!!!jlttlll .,ln- flm—tja» 'mog'fz &. daniel &: eeh zei.

'fi. '.'l. "3 '&');-;d. "

&. ' . '.!-i. . ':,r * ."" 'i'" .l_'.. :|. a.; ,l'h' ' ' ' 51—33

Sammanfattning

På grund av Sveriges beroende av energitill- gångar i form av oljor har ända sedan år 1938 tvångslagring av olika oljeprodukter förekommit för att trygga landets bered- skap på energiförsörjningens område. Under tiden fr.o.m. år 1958 har lagren med eko— nomiska bidrag från statens sida byggts upp i syfte att de skall räcka för försörjning under en viss tidsperiod av avspärrning på grund av krig, krigsreserven, eller andra för— hållanden, avspärrningsreserven. Detta har skett genom två lagringsprogram ett för pe- rioden 1958—1962 och ett för perioden 1963—1969. 1968 års oljelagringskommitté har haft till uppgift att lägga fram förslag till ett tredje program på grundval av en ut- redning och framställning av överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap rörande beredskapslagringen av drivmedel och bräns- len efter år 1969.

1. Förslaget bygger på den prognos för Sveriges energiförsörjning 1955—1985 som energikommittén avlämnade under år 1967.

2. Oljelagringskommittén lägger fram ett antal alternativa lagringsmål av vilka den förordar ett som avser perioden 1970—1976 och innebär att den avsedda försörjnings- graden uppnås efter sju år, dvs. vid ingång- en av år 1977.

3. Ansvaret för de tidigare programmens genomförande har huvudsakligen legat på oljehandeln och storkonsumenterna av olja. Detsamma föreslås gälla för den nya perio- den. Enligt förslaget skall liksom tidigare

den del av krigsreserven som utgörs av drivmedel lagras i skyddade utrymmen, dvs. anläggningar som är försedda med fullgott fortifikatoriskt skydd. Beträffande en del av krigsreserven av eldningsoljor föreslås lagring i anläggningar vilkas lokalisering bestäms på grundval av beredskapsmässiga överväganden. Denna lokaliserade lagring föreslås åvila oljehandeln samt kraft- och värmeproducenterna.

4. Utöver de produkter som nu lagras, dvs. motorbensin, fotogen, motorbrännolja och eldningsoljor, föreslås att även råvaror för stadsgasframställning samt gasol skall ingå i beredskapslagringen. Lagringen av råvaror för stadsgas föreslås åvila gasverken och lagringen av gasol dels staten genom överstyrelsen och dels säljare och importö- rer.

5. Förslaget förutsätter att en viss ökning av lagringen av koks skall ske i statlig regi genom överstyrelsens försorg.

6. Investeringskostnaderna för den bered- skapslagring av bensin, fotogen, motor- brännolja och eldningsoljor som föreslås har beräknats till totalt ca 760 milj. kr. eller i genomsnitt ca 109 milj. kr. per år. Därav utgör merkostnaderna för den skyddade lag- ringen och den lokaliserade lagring som föreslås åligga oljehandeln ca 80 milj. kr. eller 11,5 milj. kr. om året. Investerings— kostnaderna för stadsgasindustrin beräknas till ca 19 milj. kr. motsvarande ca 2,7 milj. kr. per år och för oljebranschens lagring av

gasol till ca 7,7 milj. kr. eller till ca 1,1 milj. kr. per år. För det statliga gasollagret beräk- nas investeringskostnaderna till 19,8 milj. kr.

7. I fråga om finansieringen av investe- ringskostnaderna för den beredskapslagring som inte skall ombesörjas av staten inne- bär förslaget att den skall ske via prissätt- ningen utom med avseende på merkost- naderna för den skyddade lagringen och 01- jehandelns lokaliserade lagring. Till dessa merkostnader föreslås statliga bidrag med 11,5 milj. kr. om året under sju år. Leda— moten Wadell har i fråga om finansieringen reserverat sig och föreslagit att statsbidrag skall utgå till de lagringsskyldiga förbru- karna till deras kostnader för lagringen på sätt närmare redovisas i hans reservation.

8. Vidare föreslås de författningsändring- ar som följer av förslagen.

9. I övrigt föreslås inga ändringar i nu gällande ordning.

1. Utredningsuppdraget

Direktiven för 1968 års oljelagringskom- mitté innefattas i ett anförande till stats- rådsprotokollet den 15 december 1967 av chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange. Departementschefen anförde därvid följande.

Skyldighet att beredskapslagra olja infördes redan år 1938 och reglerades genom förord- ningen den 10 juni 1938 (nr 367) angående handel med vissa mineraloljor. Enligt för- ordningen förelåg skyldighet för oljehandeln och de inhemska oljeraffinaderierna att hålla lager motsvarande en viss procentuell del av försäljningen under närmast föregående år. Något statsbidrag till denna lagring utgick inte.

Genom beslut av 1957 års riksdag (prop. 144, BeU 45, 2LU 34, rskr 322 och 329) antogs ett nytt system för oljelagn'ngen och fastställdes ett program för lagring av mineralolja under fem- årsperioden 1958—1962.

Programmet innebar en övergång till fasta lagringsmål för olika varuslag. När dessa lag- ringsmål fastställdes beaktades dels den mängd oljeprodukter, som i krig beräknades komma att behövas under en viss tidsperiod — krigs- reserven — och dels vad som kunde behövas med hänsyn till olika tänkbara störningar i oljetillförseln under fredstid — försörjningsre- serven. Kretsen av lagringsskyldiga utvidgades att omfatta även vissa förbrukare och återför— säljare av olja. För att få till stånd en utbygg- nad av skyddade oljelagringsutrymmen infördes skyldighet för de lagringsskyldiga att i sådana utrymmen förvara de i krigsreserven ingående kvantitetema drivmedel, dvs. bensin, fotogen och motorbrännolja.

För lagringsprogrammet lämnade staten bi- drag i form av ränte- och amorteringsfria lån med 20 års avskrivningstid. Detta bidrag mot-

svarade 60% av den för programmet beräk- nade investeringskostnaden, 600 milj. kr. Övriga kostnader för programmet skulle betalas av de lagringsskyldiga företagen och förutsattes bli täckta genom prissättningen på produkterna.

Efter förslag av Kungl. Maj:t godkände 1962 års riksdag riktlinjer för beredskapslagring av olja, innefattande ett program för ökad lag— ring av mineraloljor under sjuårsperioden 1963 —l969 (prop. 1962: 194, BeU 68, 2LU 45, rskr 418 och 420). Till de i 1961 års priser be- räknade årliga investeringskostnaderna om 112 milj. kr. skall staten bidra med 59 milj. kr., medan återstoden, 53 milj. kr., finansieras ge- nom prissättningen på olja. I likhet med vad som gällde för lagringsprogrammet under åren 1958—1962 skall statens bidrag utgå i form av ränte- och amorteringsfria lån till de lagrings- skyldiga. Lånen skall skrivas av under en tid av 20 år. De är indexreglerade, vilket inne- bär att varje års lånebelopp justeras med hän- syn till det genomsnittliga prisläget för olja och cisterner under året före lånets utlämnande. Den försörjningsreserv som ingick i tidigare program har ersatts av en avspärrningsreserv avsedd att såvitt möjligt täcka en starkt be- skuren konsumtion under lika lång tid för alla oljeprodukter. Nu gällande oljelagrings— program innefattar för varje oljeslag bestäm- da kvantiteter. Dessa är fastställda med hån- syn till de beredskapsbehov som beräknats fö- religga vid lagringsperiodens utgång.

Bestämmelserna om den nuvarande oljelag- ringsskyldigheten återfinns i förordningen den 31 maj 1957 (nr 343) om oljelagring m.m. (änd- rad senast 1962: 629).

De åtgärder som vidtagits för beredskapslag- ring av olja får ses mot bakgrunden av vårt utomordentligt starka beroende av oljan för vår energiförsörjning och de rubbningar i till- förseln som kan uppstå vid krig eller avspärr- ning. Jag vill här endast erinra om verkning-

arna av Suezkrisen år 1956 och kriget i Mel- lersta Östern i år.

Den inhemska konsumtionen av drivmedel och eldningsoijor kan väntas stiga i rask takt. Den är 1964 tllsatta energikommittén har i sin prognos över energibehovsutvecklingen — ”Rapport rörande Sveriges energiförsörjning 1955—1985" (Fi 1967: 8) — kommit fram till att förbrukningen av importerade petroleum- produkter kan antas öka från 19 milj. ma år 1965 till 35—36 milj. m” år 1975 och till 43—48 milj. m: är 1955.

Några möjligheter torde inte föreligga att fram till år 2975 förändra detta utvecklings- mönster genon åtgärder till förmån för energi- slag med mindre importkänslighet än oljepro- dukter. Energkommittén har i ett av sina två alternativ för den kommande energibehovsut- vecklingen förutsatt att atomkraftproduktionen år 1975 skulle bli 12 miljarder kilowattimmar. Inte ens en tredubbling av denna atomkraft- utbyggnad skulle helt återställa importberoen- det av olja til 1965 års nivå. Endast om olja eller naturgas påträffas inom landet kan för- sörjningssituationen förbättras. En sådan till- gång torde emellertid inte kunna få någon större betydelse för landets försörjning förrän åtskilliga år efter upptäckten och kan därför inte påverka ett nytt oljelagringsprogram. En omfattande beredskapslagring av importerade drivmedel och bränslen kommer därför att behövas för överskådlig tid, för att de för lan- dets försvarsberedskap och folkhushållningen mest angelägna energibehoven skall vara till— fredsställande tryggade i händelse av avbrott eller inskränkning i den normala tillförseln.

överstyrelsen för ekonomisk försvarsbered- skap, som är tillsynsmyndighet för oljelagring— en, har till chefen för handelsdepartementet avlämnat en utredning med förslag om bered- skapslagringer under perioden 1970—1974. I utredningen ingår en av styrelsen upprättad för- sörjningsplan för drivmedel och bränslen. Stor- leken av den fortsatta beredskapslagringen har bedömts mot bakgrunden av den väntade kon- sumtionsutvecklingen och behovet att säkerstäl— la försörjningcn under krig eller avbrott i den fredstida tillförseln. Styrelsen föreslår att den närmare utformningen av programmet för en kommande lagringsperiod utreds av särskilt till— kallade sakkumiga innan frågan föreläggs riks- dagen samt itt utredningen grundas på det material av hemlig art som styrelsen lagt fram.

Mot denna bakgrund finner jag det ange- läget att särskilda sakkunniga nu tillkallas med uppgift att lägga fram förslag om beredskaps- lagringen av drivmedel och bränslen efter ut- gången av lagringsperioden 1963—1969. I ut— redningen bör ingå företrädare för staten och den del av näringslivet som berörs av lager- hållningen. Etredningsarbetet bör bedrivas så

att frågan om den fortsatta beredskapslagring- en kan underställas 1969 års riksdag.

Till vägledning för utredningsarbetet vill jag framhålla följande.

Energikommitténs mest genomarbetade pro- gnos sträcker sig fram till år 1975. Överstyrel- scns utredning om en ny försörjningsplan om- fattar av denna anledning femårsperioden 1970 —1974. Som ytterligare skäl till valet av period framhåller styrelsen att ett nytt program för beredskapslagringen bör avse en någorlunda överblickbar framtid. Detta med hänsyn till den snabba utvecklingen inom flertalet sam- hällssektorer och vanskligheten på grund därav att på längre sikt bedöma konsekvenserna för försörjningskraven i kristider. För en längre programtid talar däremot enligt styrelsen de lagringspliktiga företagens behov av tid för pla- nering av erforderligt lagringsutrymme.

Styrelsen utgår från en målsättning för för- sörjningsuthålligheten under krig och avspärr- ning som i jämförelse med nuvarande program och med hänsyn till behovsutvecklingen är i stort sett oförändrad. I fråga om bränslen för uppvärmningsändamål föreslås dock en för krigs- och avspärmingsfallen gemensam lager- reserv. Förslaget innebär en något ökad för- sörjningsuthållighet för denna sektor.

I prop. 1962: 194 om beredskapslagring av olja föreslog jag att någon särskild lagrings- skyldighet för stadsgasindustrin inte skulle fast— ställas. Jag förutsatte därvid, att överenskom— melse om en frivillig lagring av förgasnings- bränslen skulle träffas mellan denna industri och tillsynsmyndigheten. Då en sådan överens- kommelse ännu inte träffats bör frågan om lagringsplikt för råvara till stadsgas prövas om.

De petroleumgaser som i flytande form salu- förs under benämningen gasol har under senare år funnit allt större användning i Sverige. Un- der perioden 1960—1966 ökade årskonsum- tionen från ca 26 000 ton till drygt 63 000 ton. I ett krisläge kan stora svårigheter uppstå för de industrier och hushåll som kontinuerligt an- vänder gasol om inte tillräckliga lager finns därav. Styrelsen framhåller att det är angeläget att de viktigaste gasolbehoven kan tillgodoses i en krissituation. De sakkunniga bör därför överväga behovet av att införa lagringsskyl- dighet även för gasol.

I likhet med överstyrelsen finner jag det lämpligt att man vid bedömningen av den fortsatta lagringspolitiken tar sikte på första hälften av 1970-talet. Det bör dock stå de sakkunniga fritt att föreslå en annan tidspe- riod om de finner skäl därtill.

Jag är inte beredd att nu ta ställning till frågan om det kvantitativa målet för bered— skapslagringen. De sakkunniga bör med ut— gångspunkt från överstyrelsens utredningsmis— terial utarbeta olika alternativ med varierande

ambitionsnivå i fråga om mål för beredskaps- lagringen. De ekonomiska och försörjnings- mässiga konsekvensema av vart och ett av dessa alternativ bör grundligt utredas. Först då detta material föreligger blir det möjligt att ta ställning till frågan om det kvantitativa må- let för beredskapslagringen.

Den nuvarande beredskapslagringen av olja ombesörjs till övervägande del av enskilda fö- retag. Utredningen bör i första hand utgå från att bibehålla denna ordning.

Med hänsyn till bl.a. behovet att få en följ- sam anpassning av beredskapslagren till ut- vecklingen av såväl krisbehoven som den freds- tida konsumtionen anser styrelsen att man bör överväga att återgå till att fastställa den årliga lagringsskyldigheten enligt principerna i 1938 års oljelagringsförordning, dvs. som ett procent- tal av tidigare försäljning och förbrukning. Frå- gan om fasta lagringsmål eller lagring i förhål- lande till omsättningen bör också enligt min mening bli föremål för de sakkunnigas pröv- ning.

Det nuvarande oljelagringsprogrammet finan- sieras av staten och de lagringsskyldiga, varvid de lagringsskyldiga förutsätts täcka sina kost- nader prisvägen. De sakkunniga bör överväga även andra metoder för den fortsatta finansie- ringen. Jag vill erinra om att intill år 1958 låg med vissa undantag hela det ekonomiska ansvaret för beredskapslagringen på de lag- ringsskyldiga. Vidare bör beaktas att vid nu- varande finansieringssystem konsumenterna av oljeprodukter ytterst får vidkännas kostnaderna för beredskapslagringen. De sakkunniga bör därför i första hand undersöka om kostnader- na för fortsatt lagring kan tas ut genom pris- sättning på de olika oljeprodukterna. Eventuel- la övergångsproblem får då även utredas.

Enligt gällande program förutsätts att de drivmedelslager som ingår i krigsreserven skall förvaras i skyddade utrymmen. Det är angelä- get att denna princip bibehålls. De sakkunniga bör också särskilt uppmärksamma frågan om en från försvars- och beredskapssynpunkt lämp- lig lokalisering av lagringsutrymmen för den oskyddade lagringen. Utredningen bör i sin bedömning härav undersöka hur en eventuell

utbyggnad av anläggningar för beredskapslag- ring kan utnyttjas för att vid en konjunkturen eller säsongmässig nedgång i sysselsättningen bereda arbete för arbetslösa.

Den nödvändiga beredskapslagringen av flyg- drivmedel bör liksom hittills ombesörjas av staten.

Den nuvarande oljelagringsförordningen och övriga författningar som rör oljelagringen bör ses över mot bakgrunden av de erfarenheter som vunnits under den hittillsvarande tillämp- ningen och anpassas till den utformning, som kan komma att föreslås för beredskapslag- ringen efter utgången av år 1969.

De sakkunniga bör vara oförhindrade att ta upp de övriga spörsmål, som aktualiseras i sam- band med utredningsarbetet.

Eftersom det är angeläget att frågan om den fortsatta beredskapslagringen skall kunna un- derställas 1969 års riksdag bör utredningsarbe- tet påbörjas utan dröjsmål och bedrivas med skyndsamhet. De sakkunniga bör till ledning för sitt arbete få tillgång till styrelsens utred- ning och övrigt material av hemlig art som behövs.

Vissa delar av utredningsarbetet har ut- förts inom särskilda arbetsgrupper. Kalkyl- förutsättningarna, dvs. framräknandet av enhetspriserna för beräkning av investerings- kostnaderna, har sålunda beretts av en ar- betsgrupp bestående av Danielson och Kjell- ström samt experterna Davidsson, Lund- mark, Mellström, Pehrzon och Selin. För byggnadstekniska frågor har arbetsgruppen biträtts av experterna Hahn och Rockström. Lagringsskyldigheten för stadsgasindustrin har utretts av Orrö samt experterna Davids- son, Lindgren och Lundmark. Beredskaps— 1agringen av gasol har också undersökts av sistnämnda arbetsgrupp förstärkt med exper- ten Mellström. Resultatet av arbetsgrupper- nas undersökningar har sedan diskuterats inom kommittén.

2. Författningar rörande oljelagring, oljeavgift

m.m. samt tillämpningen därav

Tidigare bestämmelser

Genom förordningen den 10 juni 1938 (nr 367) angående handel med vissa mineral- oljor infördes skyldighet för oljehandeln och de inhemska raffinaderierna att hålla be- redskapslager av olja motsvarande en pro- centuell andel av försäljningen under det närmast föregående året. Procenttalen fast- ställdes av Kungl. Maj:t i särskilda kungö- relser och uppgick under det sista år för- ordningen tillämpades, dvs. 1957, till 25 % för bensin och fotogen och 15 % för motor- och pannbrännolja.

Nu gällande förordningar m.m.

Efter förslag av 1955 års oljelagringskom- mitté (SOU 1957: 4) beslöt 1957 års riksdag (prop. 144, BeU 45, 2LU 34, rskr 322 och 329) nya grunder för beredskapslagringen av olja och ett lagringsprogram för tiden 1958—1962, innefattande en viss ökning av beredskapslagringen. Vid slutet av program- perioden gjordes en ny utredning av 1961 års oljelagringskommitté (SOU 1962: 40), varefter 1962 års riksdag (prop. 194, BeU 68, 2LU 45, rskr 418 och 420) fastställde ett nytt oljelagringsprogram för tiden 1963 —1969. Detta innebar en ytterligare upp- byggnad av beredskapslagren. Oljelagringen regleras f.n. av följande för- fattningar och andra föreskrifter förordningen den 31 maj 1957 (nr 343)

om oljelagring m.m. (ändrad 1958: 55, 1959: 119 och 1962: 629), förordningen den 31 maj 1957 (nr 344) om oljeavgift m.m. (ändrad 1959: 120 och 1962: 630), kungörelsen den 31 maj 1957 (nr 345) med vissa bestämmelser rörande beredskapslag- ring av olja (ändrad 1959: 121 och 1962: 632), Kungl. Maj:ts brev den 15 mars 1963 med kompletterande föreskrifter rörande be- redskapslagring av olja; för perioden 1958 —1962 gällde Kungl. Maj:ts brev den 27 juni 1957, förordningen den 5 december 1958 (nr 575) om avskrivning å vissa oljelagrings- anläggningar, m.m. (ändrad 1962: 631), förordningen den 22 november 1963 (nr 565) om rätt att vid taxering för inkomst njuta avdrag för belopp, som tillförts Stiftelsen Petroleumbranschens Bered- skapsfond, m.m., instruktion den 31 maj 1957 (nr 346) för oljelagringsrådet (ändrad 1957: 520). I det följande lämnas en närmare redogö- relse för innebörden av dessa bestämmel- ser samt tillämpningen därav.

Förordningen om oljelagring m.m.

1957 års oljelagringsförordning har ersatt förordningen den 10 juni 1938 (nr 367) an- gående handel med vissa mineraloljor. Lag- ringsskyldigheten avser motorbensin, foto-

gen, motorbrännolja, eldningsolja 1—2 och övriga slag av eldningsolja, dock med un- dantag av flygdrivmedel. Kungl. Maj:t äger förordna om annan gruppindelning. Enligt beslut av Kungl. Maj:t skall viss del av lag- ret av fotogen utgöras av motorfotogen. Beträffande flygdrivmedel åligger det över- styrelsen för ekonomisk försvarsberedskap att handha lagringen därav i vad avser be- hoven för den civila luftfarten, medan lag- ringen för flygvapnets räkning ombesörjs av krigsmakten. Lagringsskyldigheten avser endast sådan olja, som används för energi- försörjningen. Olja, som utnyttjas som rå- vara i industriella processer eller i övrigt för annat ändamål än energiframställning, är sålunda undantagen från lagringsskyldig- het. Sådan skyldighet gäller vidare ej olja, som utvunnits ur inhemsk skiffer.

Enligt förordningen är säljare och förbru- kare av mineralolja lagringsskyldiga. För- ordningen är dock ej tillämplig på statliga myndigheter. Beträffande dessas lagrings- plikt har Kungl. Maj:t i föreskrifterna den 15 mars 1963 rörande beredskapslagring av olja meddelat särskilda bestämmelser. Dessa innebär, att statliga myndigheter, som säljer eller förbrukar eldningsolja under omstän- digheter som avses i 5 eller 65 oljelagrings- förordningen, skall hålla lager av sådan olja i huvudsakligen samma omfattning som övriga säljare eller förbrukare. Enligt dessa grunder har Kungl. Maj:t ålagt försvarets materielverk, statens vattenfallsverk, Karo- linska sjukhuset och Akademiska sjukhuset i Uppsala skyldighet att lagra eldningsolja. För det sistnämnda sjukhuset kommer lag- ringsskyldigheten att upphöra med utgång- en av år 1969. Beträffande statliga myndig- heter, för vilka Kungl. Maj:t under lag- ringsperioden 1958—1962 föreskrivit skyl- dighet att lagra drivmedel, dvs. försvarets materielverk, statens järnvägar och statens vägverk, bestäms lagringsskyldighetens om- fattning av tillgången hos respektive myn- dighet på skyddade cisternutrymmen.

Kungl. Maj:t fastställer, enligt grunder som riksdagen godkänt, den myckenhet olja, tillhörande var grupp, som sammanlagt skall hållas i lager. Det ankommer sedan på

tillsynsmyndigheten, som är överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap, att varje år före den 1 juli bestämma den mängd olja, som varje lagringsskyldig skall lagra under det kommande året. Om lagringsskyl- dig försummat den uppgiftsskyldighet, som han har enligt förordningen, och lagrings- plikten på grund därav inte kunnat bestäm- mas före nämnda tidpunkt, kan dock till- synsmyndigheten meddela beslut härom se- nare utan hinder av att den fastställda sam- manlagda lagringsmängden därigenom kan komma att överskridas. Sistnämnda be- stämmelse har behövt tillämpas endast i ett fåtal fall.

I förordningens 5 och Géå anges vilka säljare och förbrukare, som är skyldiga att lagra olja. Säljare är lagringsskyldig, om han under kalenderåret närmast före lagrings- pliktens bestämmande (basåret) till avnä- mare inom riket sålt olja, som han infört från utrikes ort eller utvunnit vid inhemskt raffinaderi. Den som eljest under basåret sålt olja till avnämare inom riket är lagrings- skyldig om oljan förvärvats från säljare som nyss nämnts och om försäljningen under basåret uppgått till sammanlagt minst 20 000 m3. Förbrukare är lagringsskyldig om han förbrukat olja, som han infört från utrikes ort. Skyldig att lagra eldningsolja är också den som vid anläggning inom riket under basåret och de två kalenderåren dessförin- nan förbrukat sammanlagt minst 15 000 m3 sådan olja. Regler för beräkning av lag- ringsmängd för det enskilda företaget finns i 7 5. I fråga om värmekraftverk gäller en- ligt Kungl. Maj:ts brev den 15 mars 1963 särskilda bestämmelser för beräkning av basmängd, vilka syftar till att dämpa de fluktuationer i förbrukningen som föranleds av de speciella driftsförhållandena vid dessa verk.

Tillsynsmyndigheten äger under vissa för- utsättningar träffa avtal med företag om frivillig lagring av olja. Sådana avtal har träffats med 15 säljare och förbrukare. Flera av dessa avtal, som löper på 20 är, har se- dermera satts ur kraft genom att lagrings- mängden, beräknad enligt oljelagringsför- ordningens bestämmelser, kommit att över-

stiga den överenskomna kvantiteten.

Beredskapslagren av olja skall av den lag- ringsskyldige förvaras i utrymmen inom ri- ket, som han äger eller över vilka han eljest förfogar, på sätt som tillsynsmyndig- heten finner ur kontrollsynpunkt godtagbart. Genom denna bestämmelse, som tillkom i samband med 1963—1969 års oljelagrings- program, har den lagringsskyldige ej, som tidigare var fallet, möjlighet att utan särskilt tillstånd från tillsynsmyndigheten uppdra åt annan att fullgöra sin lagringsplikt, s.k. in- lagring. Bestämmelsen har införts för att åstadkomma en ur beredskapssynpunkt önskvärd spridning av lagren och motverka en alltför stark koncentration till de stora importhamnarna. I samma syfte förutsat- tes vidare i förarbetena till 1963—1969 års program att den lagringsskyldige skulle sam- råda med tillsynsmyndigheten om förlägg- ningen av ovanjordscisterner. Sådant samråd har emellertid förekommit endast i begrän- sad omfattning. Beträffande olja, som enligt Kungl. Maj:ts beslut skall förvaras i bomb- skyddade utrymmen, har tillsynsmyndighe- ten från och med innevarande lagringspe- riod befogenhet att besluta om förlägg- ningen därav med beaktande av beredskaps- behoven.

Tillsynsmyndigheten äger lämna dispens helt eller delvis från lagringsskyldighet lik- som från skyldighet att förvara lager i skyddade utrymmen. Genom dispens kan också lagringsskyldig få möjlighet att lagra olja i utrymmen, över vilka han inte för- fogar, s.k. inlagringsdispens. Vidare kan tillsynsmyndigheten medge lagringspliktig tillstånd att ersätta lagring av visst oljeslag med lagring av annan olja eller att i stället för eldningsolja lagra annat bränsle.

Dispens från lagringsskyldighet har läm- nats endast i undantagsfall. Däremot har tillstånd till inlagring hos annan lagerhål- lare medgivits i ett antal fall. Sålunda har oljehandelsföretag, som är reguljära impor- törer av olja, generellt erhållit tillstånd till inlagring hos varandra. Vidare har nytill- komna lagringsskyldiga, som saknat erfor- derligt cisternutrymme, medgivits tillstånd till inlagring under en övergångstid för att

få möjlighet att planera och utföra cistern— utbyggnad. Flertalet av inlagringsdispenser- na har emellertid föranletts av särskilda om— ständigheter, såsom tillfälliga leveransförse- ningar, reparation av cisterner och ändrade produktionsförhållanden med bristande möj- ligheter att överblicka cisternbehovet. I flera fall har föreskrivits, att inlagringen skall ske på plats, där den lagringsskyldige bedriver sin verksamhet.

Tillstånd att lagra annan oljekvalitet än den fastställda har medgivits förbrukare med ringa lagringsmängd för eldningsolja 1—2, vilken kvalitet därvid fått ersättas med annan eldningsolja. Vidare har olje- handelsföretag, som importerar och lager- håller en gemensam kvalitet av motorbränn- olja och eldningsolja 1—2, fått tillstånd att i stället för sistnämnda oljeslag lagra en- bart motorbrännolja. Möjligheten att lagra annat bränsle i stället för eldningsolja, vil- ken i betydande omfattning utnyttjades av industriföretag vid början av lagringsperio- den 1958—1962, har efterhand som cister- ner byggts ut blivit inaktuell. Beträffande raffinaderiernas användning av råolja för fullgörande av lagringsskyldighet lämnas en nämnare redogörelse i kapitel 11.

Beredskapslager av olja får efter Kungl. Maj:ts medgivande tas i anspråk om tillför- seln till riket avbryts eller försvåras. Sådant medgivande har lämnats vid två tillfällen, nämligen under de kalla vintrarna 1962/1963 och 1965/1966, då långvarig och svår isbe- läggning hindrade sjöfarten. Medgivandet var begränsat till vissa oljegrupper och inne- bar i fråga om eldningsoljor en tidigarelägg— ning och utökning av den s.k. vinterdispen- sen, som omtalas nedan.

Både lagringsskyldiga och andra som in- om riket sålt eller förbrukat eller hit im- porterat olja är skyldiga att lämna översty- relsen uppgifter som behövs för oljelag— ringsförordningens tillämpning.

Oljelagringsförordningen innehåller vida- re bestämmelser om inköpsskyldighet i vissa fall från inhemskt raffinaderi. Dessa bestäm- melser har aldrig tillämpats. Enligt förord- ningen kan tillsynsmyndigheten förelägga lagringsskyldig, som försummar att lagra

olja i föreskriven myckenhet eller på före- skrivet sätt, att vid vite inom viss tid vidtaga rättelse. Sådant föreläggande har medde- lats endast i två fall. Åsidosättande av skyl- digheten för lagringspliktig att insända för- säljnings- eller förbrukningsuppgifter till till- synsmyndigheten har i ett 20—tal fall an- mälts till åklagarmyndighet, som dock ofta funnit förseelsen vara av sådan art, att ärendet avskrivits. Tillsynsmyndighetens be- slut enligt oljelagringsförordningen har över— klagats i ett fåtal fall.

Tidigare har redogjorts för vissa av de föreskrifter, som meddelats i Kungl. Maj:ts brev den 15 mars 1963.Härutöver kan näm- nas, att däri även intagits regler om den nyss nämnda s.k. vinterdispensen, varmed avses en nedtrappning av lagren av eld- ningsolja under årets första månader. Den för året fastställda lagringsmängden gäller alltså endast för januari månad. Under feb- ruari får den vara 10 %, under mars 20 % och under året i övrigt 30 % lägre. Vidare har tillsynsmyndigheten i föreskrifterna ålagts bl.a. att avge förslag till årliga lag- ringsmål och att lämna redogörelse för medgivna dispenser från lagringsskyldighet och nedsättningar av oljeavgift.

Förordningen om oljeavgift m.m.

Förordningen den 31 maj 1957 om oljeavgift m.m. föreskriver skyldighet för den som er— hållit dispens från oljelagringsskyldighet eller försummat att fullgöra sin lagrings- plikt att erlägga oljeavgift till staten. Syftet med denna avgift är att hindra att den som inte fullgör sin lagringsskyldighet gör en ekonomisk vinning i förhållande till övriga lagringspliktiga. Oljeavgiftens storlek för olika oljeslag och lagringsformer är beräk- nad att motsvara lagringskostnaderna per år och m3 med ett tillägg av omkring 10% för att hindra att någon avsiktligt skulle un- derlåta att lagra olja och i stället erlägga oljeavgift. Om det är uppenbart att oljeav- giften avsevärt överstiger den vinning, som den lagringsskyldige gör genom att inte full- göra sin lagringsplikt, kan tillsynsmyndighe- ten nedsätta eller helt efterge avgiften. Här- vid skall bl.a. beaktas den lagringsskyldiges

innehav av cisternutrymme. Om synnerliga skäl föreligger, kan Kungl. Maj:t även i andra fall medge befrielse från eller återbä- ring av oljeavgiften.

De oljeavgifter, som debiterats sedan för- ordningens tillkomst, har i ett par fall varit förbundna med dispens från lagringsskyl- dighet. I övrigt har de föranletts av bris— ter i lagerhållning, vilka som regel varit av tillfällig art och mindre omfattning. Rättelse har genomgående skett under påföljande månad. Hitintills har i oljeavgifter influtit ett belopp av i runt tal 300000 kr.

Enligt 1957 års riksdagsbeslut rörande 1958—1962 års oljelagringsprogram skall ett belopp motsvarande de under perioden influtna oljeavgifterna läggas till det slutliga lånebeloppet för utbyggnad av oljelagringen och sålunda återbetalas till de lagringsskyl- diga. Med hänsyn till det ringa belopp, var- till oljeavgifterna uppgick vid slutet av den- na period, bestämdes vid tillkomsten av 1963—1969 års oljelagringsprogram att de anslag till lån, som kommer att anvisas för den sistnämnda perioden, skulle tillföras ett belopp svarande mot de under båda perio- derna influtna oljeavgifterna.

Tillämpningsb estämmelser

Kungörelsen den 31 maj 1957 med vissa bestämmelser rörande beredskapslagring av olja innehåller föreskrifter angående till- lämpningen av förordningen om oljelagring och oljeavgift. Det ankommer enligt kun- görelsen på tillsynsmyndigheten att meddela beslut huruvida oljelagringsanläggning är av sådan beskaffenhet att den kan godkännas för skyddad lagring. Vidare skall tillsyns- myndigheten upprätta förteckning över lag- ringsskyldiga, vilken skall tillställas samt- liga lagringspliktiga säljare. Vissa föreskrif- ter om debitering av oljeavgift finns intagna i kungörelsen. I denna regleras också förut- sättningarna för träffande av avtal om fri- villig lagring.

Övriga författningar

I samband med 1958—1962 års oljelagrings- program tillkom förordningen den 5 decem-

ber 1958 om avskrivning a vissa oljelag- ringsanläggningar, m.m. Förordningen inne- håller bestämmelser om avskrivning på bombskyddade lagringsanläggningar, om be- skattning av statliga lån till oljelagring och om värdering av varulager. Sålunda medges skattskyldig möjlighet att vid inkomsttaxe- ringen åtnjuta avdrag för avskrivning på anskaffningskostnaden för sådan anläggning med en femtedel för år under förutsättning att anläggningen har en volym av minst 1000 m3 och är godkänd av överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap. Denna avskrivningsmöjlighet har medverkat till att berganläggningar byggda av lagringsskyldiga förbrukare i flera fall försetts med sådana skyddsanordningar att de kunnat godkännas som skyddad anläggning enligt förordning- en. Det åligger överstyrelsen att som under- lag vid taxeringen varje år utfärda intyg utvisande skattskyldigs tvångslager och hu- ruvida han fullgjort sin lagringsskyldighet. Sådant intyg skall tillställas såväl länssty- relserna att överlämnas till vederbörande taxeringsnämnd som den skattskyldige.

Beträffande författningen om beskatt- ningsregler för belopp som tillförts Stiftelsen Petroleumbranschens Beredskapsfond hän- visas till kapitel 3.

Oljelagringsrådet

För att som rådgivande organ biträda till- synsmyndigheten i viktigare frågor rörande beredskapslagring av olja m.m. inrättades vid början av 1958—1962 års oljelagrings- period ett oljelagringsråd. I detta ingår stat- liga ledamöter och representanter för olika kategorier av lagringsskyldiga. Rådets verk- samhet är reglerad i Kungl. Maj:ts instruk- tion den 31 maj 1957. Oljelagringsrådet be- reds årligen tillfälle att yttra sig över till- synsmyndighetens förslag till Kungl. Maj:t om lagringsmål för det påföljande året och om lånebelopp till utbyggnad av oljelag- ringen. Dessutom har rådets yttrande inhäm- tats i ett antal viktigare ärenden av princi- piell natur, som prövats av tillsynsmyndig- heten.

3. Huvuddragen av tidigare och nuvarande

oljelagringsprogram

Oljelagringsprogrammet I 95 8—1 962

Den snabba ökning av konsumtionen av flytande drivmedel och bränslen, som in- trädde under efterkrigstiden, ställde krav på en förstärkning av beredskapslagringen av dessa förnödenheter. Mot bakgrund härav tillkallades hösten 1955 särskilda sakkunni- ga, 1955 års oljelagringskommitté, med uppgift att efter överläggningar med olje- branschen och övriga berörda delar av nä- ringslivet framlägga förslag rörande en ökad lagring av petroleumprodukter. Sveriges be- roende av en jämn oljetillförsel och lager- hållning framträdde ytterligare under den stränga vintern 1956 med åtföljande isav- spärrning liksom i samband med Suezkrisen i slutet av nämnda år. De av kommittén i dess betänkande ”Oljelagring” framlagda förslagen till en förbättrad beredskapslag- ring av oljor, vilka i huvudsak antogs av 1957 års riksdag, innebar, att det tidigare systemet med en procentuell lagringsskyl- dighet enligt 1938 års förordning slopades och ersattes av ett system med ett till kvan- titeten fastställt lagringsmål för perioden 1958—1962.

Den kvantitativa målsättningen för 1958 —1962 års oljelagringsprogram fastställdes med beaktande av dels den mängd olja, som i krig bedömdes komma att erfordras under viss tidsperiod (krigsreserven), dels vad som kunde behövas med hänsyn till tänkbara störningar i oljetillförseln under fred (för-

sörjningsreserven). Krigsreserven skulle till- godose behoven för såväl totalförsvaret som samhället i övrigt. Försörjningsreservens storlek bestämdes med hänsyn till vad som ansågs erforderligt för att trygga försörj- ningen under vintrar med svåra isförhållan- den och beräknades vid utgången av perio- den komma att motsvara behoven under en normal vinter. Enligt departementschefens uttalande i propositionen i ämnet till 1957 års riksdag (nr 144) motsvarade det fram- lagda oljelagringsprogrammet ej vad som ur samhällets synpunkt i och för sig skulle varit önskvärt, men landets begränsade re- surser ansågs inte möjliggöra en utvidgning av programmet.

Genom oljelagringsprogrammet infördes skyldighet för de lagringsskyldiga att i skyd- dade utrymmen lagra de mängder motorben- sin, fotogen och motorbrännolja, som mot- svarade krigsreserven för dessa produkter. Utbyggnaden var avsedd att genomföras i två etapper men på grund av viss tidsför- skjutning slopades sedermera den första etappen. Den, vars skyddade lagring kom att understiga 1000 m3, befriades från så- dan lagringsskyldighet. Härigenom blev lag- ringsbördan i detta hänseende något drygare för de större lagringsskyldiga. Lokalisering- en av dessa skyddade anläggningar liksom ovanjordscisterner var i princip fri men en viss styrning av förläggningen av de förra med beaktande av beredskapssynpunkter kom till stånd efter överläggningar mellan

tillsynsmyndigheten och de lagringsskyldiga. Vissa av dessa anläggningar utbyggdes av enskilda företag, medan andra utfördes ge- mensamt av flera oljehandelsföretag genom ett av dem bildat byggnadsbolag.

Lagringsprogrammet avsågs genomföras genom en likformig ökning av lagringsmå- len för de olika produkterna från år till år. Detta kunde fullföljas bortsett från viss dämpning av utbyggnaden vid periodens början och det uppehåll i ökningen av den oskyddade lagringen, som föranleddes av att skilda lagringsmål ej gällde för oskyddad och skyddad lagring. Med undantag av en mindre försening beträffande färdigställan- det av ett par berganläggningar fullföljdes 1958—1962 års program i avsedd tid.

Investeringskostnaderna för programmet —— kostnaderna för uppförande av lagrings- utrymmen och anskaffning av olja — be- räknades till 600 milj. kr. Av de totala in- vesteringskostnaderna beräknades 500 milj. kr. falla på oljehandeln Och 100 milj. kr. på lagringsskyldiga storkonsumenter.

Till finansieringen av investeringskostna- derna för lagringsprogrammet bidrog staten med lån till ett belopp av 360 milj. kr. som fördelades mellan de lagringsskyldiga i för- hållande till deras lagringsmängd. Övriga kostnader skulle finansieras av de lagrings- skyldiga.

De statliga lånen är ränte- och amorte- ringsfria och avskrivs med S% om året från och med året efter det de utlämnats. Låneformen valdes för att staten skulle kun- na kräva återbetalning om lagringsskyldig- heten nedgick eller upphörde för något fö- retag. Närmare bestämmelser om långiv- ningen och beräkningen av lånebeloppen härför till de lagringsskyldiga meddelades av Kungl. Maj:t.

Bl.a. för att täcka de utgifter, som staten åtagit sig för oljelagringens genomförande, och vissa andra investeringar inom energi- området infördes den allmänna energiskat- ten enligt förordningen den 31 maj 1957.

Oljelagringsprogrammet 1963—1969

Som tidigare nämnts bedömdes målsätt- ningen för beredskapslagringen av olja un-

der perioden 1958—1962 inte motsvara önskvärd behovstäckning. Mot slutet av pe- rioden tillsattes en ny oljelagringskommitté, 1961 års oljelagringskommitté, med uppgift att framlägga förslag till en fortsatt lager- uppbyggnad. I sitt betänkande ”Beredskaps- lagring av olja 1963—1969” lade kommittén fram förslag till alternativa lagringsmål med varierande uthållighet att uppnås vid slutet av 1960-talet. Det av 1962 års riksdag fast- ställda lagringsmålet för sjuårsperioden 1963 —1969, vilket motsvarade kommitténs hög- sta alternativ, innebar en ökad och för olika oljeslag likformig uthållighet. För motor- brännolja gjordes dock en begränsning. Viss del av den lageruppbyggnad för eldnings- oljor som bedömdes erforderlig, förutsattes bli täckt med en av överstyrelsen för eko— nomisk försvarsberedskap ombesörjd ök- ning av lagringen av kol och koks.

För den oskyddade och skyddade lagring- en har under perioden 1963—1969 i mot- sats till föregående period fastställts skilda lagringsmål. Utbyggnaden av ovanjords- lagringen förutsattes ske genom en lika ök- ning av lagringsmålen från år till år fram till periodens slut, vilket också hittills ge- nomförts. Utbyggnaden av den skyddade lagringen, som under denna period endast avser motorbensin och motorbrännolja, skall ske i två etapper, som skall vara fullföljda vid utgången av år 1967 resp. 1969.

Beträffande den bombskyddade lagringen gäller att lagringspliktiga, som åläggs hålla lager av motorbensin och motorbrännolja, skall —- i motsats till vad som gällde tidi- gare —— fullgöra sådan skyldighet oavsett lagringsmängdens storlek. För att detta krav skulle kunna uppfyllas, har de lagringsskyl- diga bildat ett gemensamt bolag för utbygg- naden av skyddade anläggningar, vari alla lagringsskyldiga har möjlighet att inträda. En plan för lokaliseringen av anläggning- arna fastställdes av tillsynsmyndigheten vid periodens början och har i stort kunnat föl- jas. Genom denna plan har den skyddade utbyggnaden erhållit en från beredskapssyn- punkt lämplig förläggning inom olika delar av landet.

Den totala investeringskostnaden för 1963

—-1969 års oljelagringsprogram beräknades till 812 milj. kr. i 1961 års pris- och kost- nadsläge.

Kostnaderna har beräknats med ledning av särskilt framtagna enhetspriser för vara och cistern. Varupriserna utgörs för samt- liga oljeslag utom eldningsolja 3 5 av cif- priser, vilka uppbyggts med utgångspunkt från internationellt noterade feb-priser, var- till lagts kostnaderna för oceanfrakt, för- säkring och oceanläckage. För eldningsolja 3—5 utgörs enhetspriset av de större olje- handelsföretagens genomsnittliga utförsälj- ningspris.

Enhetspriset för ovanjordscisterner grun- das på olika genomsnittsstorlekar för cis- terner för lagring av olika produkter. Kost- naden för skyddade anläggningar framräk- nades efter ett pris av 200 kr./m3. Enhets- priserna för vara och cistern i 1961 års pris- läge framgår av följande tablå:

Varupris Cisternpris motorbensin 168 kr/m3 123 kr/m3 fotogen 153 ,, 105 ,, motorbrännolja 137 ,, 88 ,, eldningsolja 1—2 135 ,, 84 ,, övrig eldningsolja 76 ,, 100 ,,

Härutöver må nämnas, att investerings- kostnaden för lagringsutrymmet framräkna- des med utgångspunkt från en fyllnadsgradi cisternerna av 70 % för drivmedel och 75 % för eldningsolja. För skyddade anläggningar utgjorde motsvarande procenttal 80. Med hänsyn till vinterdispensen beräknades varu- kostnaden för eldningsoljor till 85 % av den för januari fastställda lagringsmängden.

Den genomsnittliga årliga investerings- kostnaden för beredskapslagringen av olja under perioden 1963—1969 utgör i 1961 års prisläge 112 milj. kr. Enligt beslut av 1961 års riksdag skall av detta belopp 59 milj. kr. utbetalas till de lagringsskyldiga i form av statliga lån av samma slag, som gällde un- der perioden 1958—1962. I beloppet ingår i sin helhet merkostnaden, 7,3 milj. kr., för skyddade lagringsanläggningar. I motsats till tidigare år är lånen indexreglerade. In- dexberäkningen sker med ledning av dels

priskalkyler för varukostnaden, upprättade på sätt tidigare nämnts, dels särskilda form- ler för fastställande av cisternkostnaden för oskyddade och skyddade utrymmen. Varu- priserna har successivt sjunkit under perio- den och indextalen varierar för år 1968 mellan 88,1 och 95,4 för olika oljeproduk- ter. Cisternpriserna har däremot stigit och indextalen uppgår nämnda år till 123,2 för ovanjordscisterner och 129,7 för skyddade utrymmen.

Av den genomsnittliga årliga investerings- kostnaden förutsattes återstoden, 53 milj. kr., finansieras prisvägen. För att möjlig- göra detta har flertalet lagringsskyldiga olje- handelsföretag förbundit sig att — till täck- ande av finansieringskostnader för ökad beredskapslagring — till Stiftelsen Petro- leumbranschens Beredskapsfond inbetala av- gifter beräknade efter företagens leveranser till sådana köpare som icke själva är lag- ringsskyldiga.

Stiftelsen, som bildades den 31 december 1962, är inte skyldig att erlägga skatt för in- komst eller förmögenhet i vad avser från oljeföretagen tillförda beredskapslagringsav- gifter eller avkastning därav. Om rätt att vid taxering för inkomst njuta avdrag för belopp, som tillförts stiftelsen stadgas i för- ordningen den 22 november 1963 (nr 565). Utanordning av inbetalade belopp jämte ränta sker i princip i proportion till varje oljeföretags andel i de statliga ränte- och amorteringsfria bidragen dock med den in- skränkningen att oljeföretag inte äger utfå större belopp än företaget inbetalt jämte ränta härå.

Beredskapslagringsavgiften utgörs av dels en investeringsdel, som inbetalas till stiftel- sen, dels en del som svarar mot de löpande kostnaderna för lagringen och som behålles av företagen. Avgifterna har från början varit för bensin och motorbrännolja 1 öre/ lit. och för fotogen och eldningsoljor 5 kr./ m3, varav investeringsdelen för såväl driv- medel som eldningsoljor utgjort 4 kr./ma. I fråga om drivmedel kvarstår beredskaps- lagringsavgiften oförändrad medan den för eldningsoljor sänkts i tre etapper och utgör fr.o.m. den 1 maj 1969 1 kr./m3. Någon

Föreskrifter för långivning till utbyggnad av den oskyddade oljelagringen under åren 1963—1969 har meddelats i Kungl. Maj:ts brev den 25 oktober 1963, vari bl.a. anges sättet för fastställande av de årliga lånebe- loppen och hur dessa skall beräknas för den enskilde lagringsskyldige. För den skyddade lagringen har motsvarande föreskrifter med- delats den 3 april 1964. Enligt dessa bevil- jas lån dels såsom bidrag till kostnaderna för uppförande av skyddad anläggning (an- läggningslån), dels såsom bidrag till kost- naderna för anskaffning av lager till sådan anläggning (lagerlån). Anläggningslånet ut- betalas i form av årliga förskottsbelopp, medan lagerlånet ställs till de lagringsskyl- digas förfogande först sedan de skyddade anläggningarna färdigställts och godkänts. För lånen äger tillsynsmyndigheten i vissa fall kräva säkerhet och så har också skett beträffande ett antal mindre oljehandelsfö- retag. Ytterligare föreskrift rörande återbe- talning i vissa fall av lån har utfärdats i Kungl. brev den 27 januari 1967.

Det nu löpande oljelagringsprogrammet har hittills kunnat fullgöras i avsedd om- fattning vad gäller såväl utbyggnaden av den oskyddade lagringen som färdigställan- det av de berganläggningar som ingår i första etappen av programmet. Såvitt kan förutses kommer programmet i sin helhet att vara fullföljt vid lagringsperiodens ut- gång.

4. Redogörelse för överstyrelsens för ekonomisk

försvarsberedskap förslag till lagringsmål.

Överstyrelsens förslag till fortsatt bered- skapslagring av drivmedel och bränslen har redan berörts i direktiven. Enligt dessa bör överstyrelsens utredningsmaterial utgöra utgångspunkt för vår bedömning av olika alternativ med varierande ambitionsnivå i fråga om mål för beredskapslagringen. Vi har därför funnit det befogat att återge huvuddragen och förutsättningarna för de i överstyrelsens förslag presenterade beräk- ningarna av: a) l a g e r b e h 0 v, dvs. det totala behovet av drivmedel och bränslen under de tids- perioder som beredskapslagringen avser, l a g r i n g s m å l, dvs. det beredskapsla- ger som erfordras sedan lagerbehovet re- ducerats med de gripbara lager, som be- döms kunna ianspråktas för försörjning- en utöver beredskapslagren (handelns och förbrukarnas kommersiella lager, statliga lager av motorbrännolja, stenkol och koks samt den ersättningsved, som i en bränsleförsörjningskris antas kunna disponeras som substitutbränsle för eld- ningsoljor) samt c) lagerökningsbehov,dvs.dennet- toökning som erfordras för att uppnå lagringsmålet sedan hänsyn tagits till be- redskapslagren vid utgången av inneva- rande lagringsperiod den 1.1.1970. b v

Allmänna förutsättningar för beräkning av krigs- och avspärrningsreservernas storlek

Den ekonomiska försvarsberedskapsplane-

ringen tar närmast sikte på två typer av krisfall, nämligen det fall att våra handels- förbindelser med utlandet begränsas av ut- rikespolitiska skäl utan att landet är i krig, avspärrningsfallet, samt det fall att Sverige indras i krig, krigsfallet.

Antingen kan krig inträffa utan någon förvarning (blixtkrig) eller föregås av en längre eller kortare tid med successiva in- skränkningar av våra importmöjligheter. Den senare utvecklingen medför de svåraste påfrestningarna för vår drivmedels- och bränsleförsörjning. Beredskapsplaneringen har därför givits en sådan inriktning att energibehoven även i ett dylikt läge nöjak- tigt skall kunna tillgodoses. Planeringen av- ser därför liksom hittills särskilda reserver för avspärrning resp. krig.

Behovsberäkningarna avser i princip är 1975, dvs. samma år som den år 1964 till- kallade energikommittén valt för sin pro- gnos rörande utvecklingen inom energisek- torn i fred (Rapport rörande Sveriges energi- försörjning 1955—1985 ; stencil finansde- partementet 1967: 8). För såväl krigs- som avspärrningsfallet har förutsatts att landet är helt avspärrat från import samt att lika- så exportvägarna är avskurna.

Tillgängliga lager av drivmedel och bräns- len förutsätts i ett spänt läge i första hand disponeras för att tillgodose krigs- och be- redskapsviktiga ändamål. Värmestandarden i sjukhus, bostäder och liknande lokaler har förutsatts skola upprätthållas på en ur hälso-

Vårdssynpunkt acceptabel nivå. Ej nyttobe- tonad trafik och mindre viktig industri- produktion måste begränsas i den omfatt- ning som läget kräver. Snabbt verkande konsumtionsbegränsande åtgärder blir där- för nödvändiga. Vid utformningen av för- sörjningsplanen har förutsatts att erforder- liga ransoneringsförberedelser hunnit ge- nomföras. De beräknade behoven av driv- medel och bränslen är sålunda att betrakta som minimibehov. Genom att endast ound- gängliga behov kan tillgodoses kommer förbrukningen av drivmedel och bränslen under de avsedda krisförhållandena inom de flesta förbrukningsområdena att väsent- ligt avvika från fredskonsumtionen.

På grund av att olika förutsättningar gäl- ler beträffande förbrukningen av drivme- del under krig och avspärrning har upp- gifter inhämtats om oundgängliga behov av drivmedel under dels en krigsmånad och dels en avspärrningsmånad från krigsmak- ten och övriga för totalförsvaret och folk- försörjningen viktiga myndigheter och or- gan. Krigs- och avspärrningsbehov för skogsbruk och arbetsredskap har uppskat- tats av överstyrelsen. Den reserv som är avsedd att tillgodose behoven under krig omfattar sålunda inte enbart militära behov utan inkluderar även behoven för samtliga civila aktiviteter under krig. Enligt numera hävdvunnen princip har den del av bered- skapslagringen som avser krigsreserven an- setts böra lagras i skyddade utrymmen.

För avspärrningsfallet har även inräk- nats en drivmedelsreserv för vissa standard- tilldelningar under en övergångsPeriod vid införandet av en kortransonering. En mind- re reserv har även avsatts för att kunna tillgodose de drivmedelsbehov, som upp- kommer i samband med utrymningar.

Uppvärmningssektorn har ansetts vara det enda område som är så intimt förknippat med utvecklingen under fredstid, att energi- kommitténs prognos direkt kunnat användas som underlag för beräkning av bränslebeho- vet för uppvärmningsändamål under krig och avspärrning år 1975. Uppskattningarna har skett med ledning av prognosens variant I, dvs. alternativet med stort inslag av elvärme.

Genom ransonering har förbrukningen anta- gits kunna nedpressas. Med hänsyn till upp- värmningsbränslenas utomordentliga bety- delse ur hälsovårds- och icke minst psyko- logisk synpunkt har överstyrelsen räknat med att bränslebehoven för uppvärmnings- sektorn bör säkerställas för en längre tids- period än vad som antagits för övriga för- brukningsområden.

Bränslebehoven per månad under krig och avspärrning för industrin och andra för- brukningsområden, vilka inte företräds av någon speciell myndighet, har utretts av överstyrelsen. För industrin har behoven grundats på dels särskilt infordrade upp- gifter från samtliga större industriföretag, som i fred planläggs för produktion under krig och/eller avspärrning, och dels på till- gänglig, relativt omfattande statistik. Genom att underlaget förbättrats kan beräkning- arna betraktas som mera tillförlitliga än de som tidigare varit grundläggande för be- dömning av industrins behov av bränslen under krig och avspärrning.

Bränslebehoven för generering av kon- dens- och mottryckskraft under krig och avspärrning har bedömts i samarbete med Centrala Driftledningen (CDL). Viss ökning av elbehovet har härvid förutsatts för trans- portsektorn. Elbehoven för industri och uppvärmning (elvärme) har för avspärr- ningsfallet i princip bedömts utifrån samma förutsättningar, som tillämpats för övriga bränslen. Med hänsyn till sämre ransone- ringsförutsättningar för elvärme har dock kalkylerats med något lindrigare ransonering än för eldningsolja och andra bränslen. Vid normal vattentillgång bedömer CDL att det genom ransoneringar reducerade elbe- hovet under avspärrning år 1975 skall kun- na tillgodoses utan oljebaserad elproduk- tion. Under ett extremt torrår, som statis- tiskt inträffar en gång under en 30-årspe- riod, erfordras dock viss oljeproducerad el- kraft för att tillgodose avspärrningsbehovet av elkraft.

Även i krig bedöms elkraftbehovet kun- na täckas utan oljebaserad elproduktion. Man måste emellertid räkna med att krigs- skador kan uppstå på överföringssystemet.

En reserv för tillskott av oljebaserad kon- dens- och mottryckskraft erfordras därför för att tillgodose kraftproduktionen innan skador på grund av krigshandlingar hunnit repareras.

Med hänsyn till att extrema torrår är mycket sällsynta och det kan vara väl pes- simistiskt anta att ett sådant torrår och krig inträffar samtidigt har överstyrelsen efter gemensamma överläggningar med represen- tanter för kraftindustrin uppskattat det to- tala oljebehovet för elproduktion under krigs- och avspärmingsperioden.

Den av överstyrelsen väckta frågan om beredskapslagring av råvaror för framställ- ning av stadsgas samt gasol kommer att behandlas i kapitlen 8 och 9, där också re- dogörelse lämnas för behovsberäkningarna.

Överstyrelsens förslag till lagringsprogram efter utgången av år 1969 omfattar inte det militära behovet av flygdrivmedel liksom ej heller eldnings- (pannbränn-) oljor för ma- rinens fartyg för krigsfallet. Behovet av be- redskapslagring av flygdrivmedel för civil luftfart har förutsatts liksom hittills kom- ma att behandlas i en särskild försörjnings- plan.

Med hänsyn till att motorfotogen förutses praktiskt taget helt komma att utgå som drivmedel under 1970-talet, har det ansetts att beredskapslagringen av denna produkt utan större olägenhet kan successivt avveck- las fram till år 1975.

Med beaktande av ovanstående förutsätt- ningar har överstyrelsen beräknat lagerbe- hovet av drivmedel och bränslen under krig och avspärrning år 1975 för den uthållighet beträffande förbrukningen under krig och

avspärrning som fastställts av 1962 års riks- dag. För uppvärmningssektorn har dock, som framgår ovan, räknats med en något förlängd uthållighet.

Gripbara Iagertillgångar inom landet

Som gripbara tillgångar betraktas översty- relsens beredskapslager av motorbrännolja samt kol och koks. Den gripbara tillgång- en på stenkol är förhållandevis stor i järn- förelse med kolbehovet under krig och av- spärrning. Överskottet har i kalkylen anta— gits ersätta eldningsolja.

Som ett gripbart tillskott för avspärrnings- försörjningen räknas dessutom dels kom- mersiella lager av drivmedel och bränslen, som finns inom näringslivet utöver den för- fattningsmässiga beredskapslagringen, dels lager av kol och koks hos handeln och stör- re konsumenter. Vid uppskattning av de kommersiella lagren har hänsyn tagits till att hamstring är ofrånkomlig i början av en för- sörjningskris samt att en övergångstid med okontrollerad förbrukning inte kan undvi- kas innan ransoneringar hinner få full ef- fekt.

Av de inhemska energitillgångarna har endast brännved antagits kunna ersätta im- portbränslen under den tidsperiod som för- sörjningsplanen avser med krigs- och av- spärrningsfallen. Med gällande beredskaps- plan för tillverkning av gengasaggregat för- utses starttiden bli så lång att någon gen- gasdrift av betydelse för drivmedelsförsörj- ningen inte anses bli aktuell under den tids- period som avses i försörjningsplanen.

5. Behovet av och målet för oljelagring

Allmänna synpunkter

Sverige är för sin energiförsörjning sedan långt tillbaka i utomordentligt hög grad beroende av importerad energi. Landets begränsade tillgång på egna ekonomiskt ut- nyttjningsbara energikällor, de klimatiska förhållanden som betingas av landets geo- grafiska läge samt näringslivets och kom- munikationernas höga utveckling är fak- torer som har medverkat till detta förhål- lande.

På kort sikt torde någon förändring av den skisserade situationen inte vara att för- vänta. Eventuella kommande fynd av olja och naturgas liksom atomkraftens utveck- ling, särskilt om denna kan baseras på in-

hemskt uran, kan dock på längre sikt min- ska landets importberoende.

Även vid den utvecklingstakt för atom- kraft, som beräknas av energikommittén i prognosvarianten ], kommer importen av oljeprodukter att spela en dominerande roll för vår energiförsörjning för lång tid fram- över. Importbränslenas andel av den fak- tiskt nyttiggjorda energin utgör enligt pro- gnosvarianten 1 ca 75 procent år 1975 och ca 68 procent år 1985 jämfört med 64 pro- cent år 1955 och 67 procent år 1965.

Enligt nämnda prognos svarar import- bränslena —— exklusive atombränsle — inom några mera betydelsefulla konsumtionsom- råden för följande andelar av nyttiggjord energi:

1955 1965 1975 1985 Genomsnittligt % 64 67 75 68 Kraftproduktion ,, 12 5,5 23,3 16,7 Gasproduktion ,, 100 100 100 100 Industri* ,, 58 57 67 62 Samfärdsel* ,, 76 84 92 91 Övrigt* ,, 76 80 80 71

* Inklusive i gas- och elkraft ingående importerade produkter.

Andra irnportbränslen än petroleum, dvs. kol och koks, kan under perioden 1975— 1985 beräknas svara för endast 5 procent eller mindre av den totalt nyttiggjorda ener- gin och förbrukningen härav sker huvud- sakligen inom industrin för processändamål.

I absoluta tal beräknas förbrukningen av olja fortsätta att öka under överskådlig tid. Enligt energikommitténs prognos beräknas behovet av importerad energi till följande kvantiteter.

Mått 1955 1965 1975 1985 enhet (variant (variant 1 000 1) 1) Eldningsolja 1—2 m3 2 389 5 785 8 800 Eldningsolja 3—5 m3 3 701 8 275 17 700 Motorbrännolja m3 704 1 594 2 700 43 100 Bensin m3 1 530 3 043 5 000 Övriga oljeprodukter ton 220 270 750 Kol och koks ton 6 070 3 235 2 700 3 200

Detta starka beroende av importerad energi medför att Sverige är särskilt känsligt för avbrott i tillförseln. Utan en kontinuerlig tillgång av energi kan starka störningar vän— tas inom närings- och samhällslivet. Härtill kommer den betydelse, som en tryggad energiförsörjning har för den svens- ka alliansfria utrikespolitiken. En tryggad försörjning med energi är av avgörande be- tydelse för totalförsvarets möjligheter att fungera med tillfredsställande effektivitet, inbegripet tillgodoseende av folkhushållets mest trängande behov för främst livs- medelsförsörjningen, bostadsuppvärmningen och transportväsendet. I en spänd situation är det därför inte uteslutet, att ett energiför- sörjningsmässigt beroende av den ena par- ten i en konflikt kan binda Sverige vid den- na lika starkt som en allians. Hot om av- brott i oljeleveranser kan bli ett effektivt medel att framtvinga en sådan bundenhet. Visserligen torde risken ha blivit mindre för att oljan skall kunna användas på nyss antytt sätt. Råoljeutvinningen har fått en vidare spridning i världen, vilket kan antas öka förutsättningarna att i spända situatio- ner finna leverantörer som inte ställer poli- tiska villkor. Liknande verkningar torde man kunna räkna med till följd av att raf- fineringen av råolja numera i allt större ut- sträckning sker i konsumentländer. Även det samarbete som pågår inom OECD (Orga- nisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling) för att trygga medlemsländer- nas oljeförsörjning i krissituationer verkar i denna riktning. Men också med beaktande av dessa omständigheter anser vi det fullt

klart, att man fortfarande och så långt man nu kan bedöma måste räkna med att situa- tioner kan uppkomma där oljeleveranserna kan begagnas som ett verksamt utrikespo- litiskt påtryckningsmedel. Vi finner därför att den alliansfria politiken förutsätter lämp- liga åtgärder för att förebygga att Sveriges beroende av oljeimport används på sådant sätt.

Av det anförda framgår att vi, liksom de båda tidigare oljelagringskommittéerna och i överensstämmelse med statsmakternas be- slut om oljelagringsprogrammen 1958—1962 och 1963—1969, finner att beredskapslag- ring av importerade drivmedel och bränslen är nödvändig under överblickbar framtid. Med hänsyn till oljans dominerande betydel- se för energiförsörjningen anser vi, att be- redskapslagringen fortfarande huvudsakligen måste avse olja.

Olika krisfall

Gällande oljelagringsprogram tar sikte på två skilda typer av krisfall nämligen dels det fall att Sverige blir indraget i krig, dels olika fall då Sverige blir avspärrat från oljetillförsel utan att vara i krig. Program- met syftar till en lageruppbyggnad, vars mål är att det vid avbrottstillfället skall finnas tillräckliga drivmedels- och bränsletillgångar för att medge nödvändig konsumtion under viss tid för vartdera fallet för sig. Ifråga- varande tidsmässiga uthållighet, som har avgörande betydelse för lageruppbyggna- dens storlek, har bestämts av statsmakterna.

Vi finner inte anledning föreslå några

principiella avvikelser från nu gällande mål för beredskapslagringen. Vi anser sålunda att planeringen även i fortsättningen bör avse två skilda planeringsperioder, krigs- fallet resp. avspärrningsfallet, och att uthål- ligheten i princip skall vara densamma som hittills.

Krigsreserven bör självfallet helt reserve- ras för behoven i händelse landet indras i krig och bör sålunda inte tillgripas i andra lägen.

Avspärrningssituationer kan naturligtvis förekomma med en mer eller mindre full- ständig avstängning av oljetillförseln. Vad nyss anförts om råoljeutvinningens sprid- ning och utbredningen av raffinaderiverk- samheten ger skäl anta, att riskerna för en total avspärrning minskat och kommer att minska. Oljeförsörjningen efter 1967 års kris i Mellersta Östern är ett exempel på detta. Vi anser det dock inte möjligt att utesluta en situation då Sverige, utan att vara i krig, är helt avstängt från oljeleveranser, t.ex. ett storkrig i vilket Sverige är neutralt, eller då oljeleveranser endast står att få på oantag- bara politiska villkor. Avspärrningsreserven måste därför enligt vår mening fortfarande beräknas för ett läge med total avstängning av oljetillförseln.

Om avspärrningsreserven helt reservera- des för ett sådant läge, skulle det vara nöd- vändigt med ytterligare en reserv, avsedd för avspärmingssituationer av andra slag, t.ex. förorsakade av oroligheter på leveran- törsländernas eller sjöfartens arbetsmark- nader eller av isläggning. I de båda hittills beslutade programmen har det ansetts att avspärrningsreserven borde kunna tillgripas även i sådana fall. Sannolikheten för att den skall hinna återuppbyggas. innan landet rå- kar i en situation av det slag för vilket av- spärrningsreserven främst är avsedd, torde under den kommande lagringsperioden inte vara mindre än hittills. Vi föreslår därför inte någon ändring i fråga om avspärrnings- reservens syfte.

överstyrelsen för ekonomisk försvarsbe- redskap har som framgår av föregående ka- pitel beräknat det lagringsmål som behövs är 1975 för att den avsedda uthålligheten

skall uppnås. Överstyrelsen har därvid först uppskattat den oundgängliga förbrukning som nämnda uthållighet förutsätter under krigs- och avspärrningsperioderna, lagerbe- hovet. En del av detta beräknar överstyrel- sen komma att täckas — förutom av vissa bränslen som lagras i annan ordning — av de lager av importprodukter som av kom- mersiella skäl måste hållas utöver bered- skapslagret samt av ved som ersättnings- bränsle för eldningsoljor. Skillnaden mel- lan lagerbehovet och sagda lager utgör allt- så det lagringsmål som skall uppnås genom beredskapslagring. Den under programtiden erforderliga ökningen av beredskapslagring- en motsvarar följaktligen skillnaden mellan nyssnämnda lagringsmål och lagringsmålet vid utgången av den innevarande oljelag- ringsperioden 1963—1969.

Förbrukningen av drivmedel och eldnings- oljor under fredsförhållanden

Oljeförbrukningen under krig och avspärr- ning bestäms för flertalet sektorer inom samhället till största delen av andra fakto- rer än de som är avgörande för förbruk- ningen under normala förhållanden. Vissa aktiviteter tillkommer och andra bortfaller. Krisförbrukningen kommer därför inte att stå i direkt relation till fredsförbrukningen utom när det gäller uppvärmningssektorn. För övriga aktiviteter påverkas förbrukning- en under krig och avspärrning sålunda en- dast delvis av förbrukningen under normala förhållanden.

En redogörelse för den väntade tillväxten hos Oljeförbrukningen under normala för- hållanden är likväl befogad. Denna inverkar som nämnts direkt på lagringsmålet för upp- värmningssektorn. Den har också betydelse vid bedömningen av den ekonomiska belast- ning som olika lagringsalternativ innebär. Dessutom är det av intresse från beredskaps- lagringssynpunkt att få en uppfattning om den väntade konsumtionens fördelning på olika energislag.

Överstyrelsen har — som tidigare angetts — utgått från att förbrukningen av oljor under normala förhållanden blir av den om-

fattning som anges i varianten 1 av energi- kommitténs prognos. Prognosen gäller i förs- ta hand tiden t.o.m. år 1975 men energikom- mitténs rapport innehåller också en upp- skattning av energibehovet för tiden 1975—— 1985 .

Vad först gäller energiförbrukningens till- växt redovisar energikommitténs prognos en avmattning i tillväxttakten för nyttiggjord energi från ca 5,8 procent per år under tiden 1955—1965 till ca 5,5 procent per år under tiden 1965—1975. Prognosen bygger på långtidsutredningen och på statistiska cen- tralbyråns senaste uppskattning av befolk- ningstillväxten. Energikommittén har vidare antagit att verkningsgraden vid bränslets ut- nyttjande skall förbättras i viss omfattning.

Den under åren 1966 och 1967 konstate- rade utvecklingen antyder att det är tvek- samt, om långtidsutredningens förväntning- ar beträffande bruttonationalproduktens och industriproduktionens tillväxt kommer att infrias. Detta kunde i och för sig motivera en viss nedjustering av prognosen för ener- gikonsumtionens storlek år 1975. Å andra sidan får man beakta dels att prognosen inte inkluderar några antaganden om nya förbrukningsområden för energi, dels att energikommitténs antagande om verknings- gradsförbättringar måste betraktas som syn— nerligen osäkert. Vi finner med hänsyn här- till och till att utvecklingen under år 1968 och hittills i år ger en annan bild, att det inte är motiverat att räkna med ett lägre energiförbrukningsalternativ än det som an- givits av energikommittén.

Vad beträffar energiförbrukningens för- delning på olika energislag har vi ansett oss böra ta upp energikommitténs förutsättning- ar till diskussion i två avseenden.

Det första gäller inverkan av den olje- och gasprospektering som pågår i Sverige och på den svenska delen av kontinentalsockeln. I våra direktiv sägs att en upptäckt av olja eller naturgas i Sverige inte kan få någon större betydelse för försörjningen förrän åt- skilliga år efter upptäckten, varför den inte kan påverka ett nytt oljelagringsprogram. Vi har informerat oss om prospekteringslä- get och fått det beskedet att arbetet ännu

inte kommit så långt att man kan säga vare sig om det kommer att ge något tillskott till Sveriges energiförsörjning eller vid vilken tidpunkt eller i vilken omfattning detta i så fall kan ske. Vi anser oss därför i vårt arbe- te böra utgå från att den olja och naturgas, som behövs i Sverige under den nu aktuella perioden, måste importeras.

Det andra gäller takten för atomenergins utbyggnad i vårt land. Energikommittén skisserar här två alternativa utvecklingsten- denser, variant 1 resp. variant 2. Variant 1 förutsätter att elektrisk kraft genom ökad utbyggnad av atomkraften i viss omfattning ökar sin marknadsandel inom områden —— främst inom uppvärmningsområdet —— som nu domineras av flytande bränslen. Enligt varianten l _ som innebär en högre utbygg- nad av atomkraften än varianten 2 — är Oljeförbrukningen år 1975 och 1985 1 res- pektive 5 milj. ton lägre än enligt varian- ten 2.

De nu angivna skillnaderna i Oljeförbruk- ningen är dock inte enbart en följd av va- riationer i fråga om atomkraftens utbyggnad utan beror även på skilda antaganden i fråga om Oljeförbrukningen per småhus räknat. Varianten 2 förutsätter här något högre förbrukning än varianten 1. Den skill- nad i oljeförbrukning mellan de båda va- rianterna som beror på variationer i atom- kraftens utbyggnad är därför något lägre än ovan angivits.

I våra direktiv anges att inte ens en tre- dubbling av den högsta av energikommit- tén för år 1975 antagna atomkraftproduk- tionen skulle helt återställa importberoendet av oljan till 1965 års nivå. Sedan energi- kommitténs rapport avgavs och direktiven lämnades har emellertid planeringen på om- rådet förts framåt så att man nu har något bättre utgångsläge när det gäller att bedö- ma i vad mån användningen av atomenergi kan väntas minska Oljeförbrukningen under de närmaste åren. Vi har låtit göra en be- räkning beträffande den inverkan de senast angivna prognoserna för atomkraftens ut- byggnad skulle få på oljeförbrukningens till- växt om de uppfylls. Resultatet av denna be- räkning redovisas i bilaga ]. Härav framgår

att nu föreliggande planer för atomkraftens utbyggnad skulle —— som allra mest — kun- na resultera i en ytterligare minskning av 01- jeförbrukningen enligt energikommitténs prognos, varianten 1, med i genomsnitt ca 7,5 procent år 1975. Den största minsk- ningen torde ske i fråga om Oljeförbruk- ning för kraftproduktion.

Detta leder närmast till antagandet, att utvecklingen av oljekonsumtionen enligt va- rianten 1 i energikommitténs prognos är den mest realistiska. Möjligtvis kan man med hänsyn bl.a. till planerna på förläggning av atomkraftstationer till eller i närheten av

tätorter ifrågasätta om inte oljekonsumtio— nen för värme- och kraftproduktion skulle kunna bli lägre än vad som anges enligt det- ta alternativ. På grund av beräkningarnas och utbyggnadsplanernas osäkerhet och med beaktande av att de eventuella differenserna i detta avseende blir ringa anser vi oss inte höra avvika från varianten ] i energikom- mitténs prognos.

Enligt denna prognos blir förbrukningen av drivmedel och eldningsoljor för energi- ändamål år 1975 följande uttryckt i 1000 m3.

K I S 0 Totalt

Motorbensin — — 5 000 — 5 000 Fotogen — —- — 330 330 Motorbrännolja — — 2 700 — 2 700 Eldningsolja 1—2 — 1 000 — 7 800 8 800 Eldningsolja 3—5 3 700 8 400 — 5 600 17 700 Summa 3 700 9 400 7 700 13 730 34 530

Anm. K = kraftverk I = industrier S = samfärdsel

O = uppvärmningssektorn

Med hänsyn till att vi i det följande även tar upp frågan om ett sjuårsaltemativ för kommande lagringsprogram har vi med ut- gångspunkt från energikommitténs prognos i varianten 1 uppskattat konsumtionen av 01- jeprodukter år 1977 enligt följande i 1000 m3.

Motorbensin 5 350 Fotogen 325 Motorbrännolja 2 900 Eldningsolja 1—2 9 100 Eldningsolja 3—5 19 420

Summa 37 095

Lagerbehovet av drivmedel och eldnings- oljor för krigs— och avspärrningsfallen

Även om det är självklart bör det ändå nämnas att vi utgår från att förbrukningen både i krigs- och avspärrningsfallen ned-

bringas till minsta praktiskt möjliga genom ransoneringar och regleringar. Vi vill därför kraftigt understryka vikten av att sådana åtgärder är förberedda så att de snabbt kan sättas in med full kraft. I annat fall måste man befara att den avsedda uthålligheten in- te uppnås. De upplysningar vi inhämtat om den nuvarande ransoneringsberedskapen ger oss anledning framhålla att denna behöver ägnas ytterligare insatser för att hållas i takt med utvecklingen och medge den flexibili— tet som olika situationer kan kräva.

Den av överstyrelsen angivna drivmedels- förbrukningen är grundad på bedömningar rörande behoven inom de olika totalför- svarssektorerna med hänsyn till deras pla- nerade verksamhet under krig och avspärr— ning. Härtill har lagts vissa av överstyrel- sen beräknade kvantiteter för standardtill- delningar i samband med införande av ran- sonering, för förbrukningen inom skogs- bruk och för diverse arbetsredskap samt för utrymning i händelse av krig och krigsfara. Vi anser oss inte böra frångå dessa beräk— ningar.

Vad beträffar förbrukning av eldnings-

oljor under krigs- och avspärrningsperio- derna har överstyrelsen för vardera tids- perioden gjort beräkningar för de olika be- hovsgrupperna industri, kraftverk, transpor- ter och uppvärmning. För uppvärmningssek- torn har dock inte gjorts någon beräkning av förbrukningens fördelning på krigs- och avspärrningsperioderna. Beräkningen avser i denna del den sammanlagda förbrukning- en för båda tidsperiodema.

Industrins bränslebehov under krig och avspärrning har beräknats till dels vad som åtgår för den av överstyrelsen och jord- bruksnämnden planlagda industriproduktio- nen, dels vissa kvantiteter för övrig produk- tion. Vi har inte funnit anledning att från- gå dessa beräkningar.

Förbrukningen av eldningsoljor för pro- duktion av elektrisk kraft har överstyrelsen beräknat i samråd med CDL. Som tidigare nämnts skulle ett fullföljande av nu före- liggande planer på atomkraftens utbyggnad resultera i en minskning av förbrukningen av olja för kraftproduktion. Med hänsyn till osäkerheten beträffande dessa planer har vi dock inte funnit anledning att ändra den uppskattning som överstyrelsen och CDL i samråd gjort av Oljeförbrukningen. Ej hel- ler i fråga om bränslebehovet för transpor- ter har vi funnit anledning att frångå den av överstyrelsen gjorda beräkningen.

För uppvärmningssektorn har överstyrel- sen i sin försörjningsplan — med hänsyn till betydelsen i vårt klimat av uppvärmning —— främst ansett det vara rimligt att försörj- ningsuthålligheten inom denna sektor vid- gas i förhållande till den beredskap som det nuvarande oljelagringsprogrammet innefat- tar. Vi har förståelse för de skäl som föran- lett överstyrelsen att föreslå denna förstärk- ning av beredskapen. Vi anser oss emellertid böra göra beräkningar även för en bered- skap för uppvärmningssektorn, som mot- svarar den som man hittills ansett sig böra syfta till med den justering som föranleds av inträffade ändringar i fråga om utrym- ningsplaneringen.

Det totala lagerbehovet beräknar vi såle- des i överensstämmelse med överstyrelsens förslag. Som framgått räknar vi dock även

med ett något lägre alternativ för uppvärm- ningssektom.

Som vi närmare utvecklar i kapitel 8 och 9 bör beredskapslagringen i fortsättningen omfatta också råvaror för framställning av stadsgas och gasol. Enligt direktiven för vårt arbete förutsätts att beredskapslagringen av flygdrivmedel liksom hittills ombesörjs av staten. De alternativa lagringsprogram som vi framlägger i det följande, innefattar följ- aktligen inte dessa flygdrivmedel. Vi vill dock understryka vikten av att en tillräck- lig beredskapslagring kommer till stånd också av sådana drivmedel liksom av smörj— medel, enär en tryggad tillgång därav är nödvändig i krislägen av skilda slag.

Tillgångar inom landet på drivmedel och bränslen

De tillgångar på drivmedel, eldningsoljor och andra bränslen som utöver beredskaps- lagren vid utgången av perioden 1963—1969 står till förfogande för att täcka behoven under krig och avspärrning är kommersiella lager hos raffinaderier, handel och förbru- kare, statliga lager av kol, koks och motor- brännolja samt de lager och den produk- tion av ersättningsbränslen, som kan be— räknas förekomma inom landet. Överstyrel- sen har i detta hänseende — förutom ersätt- ningsbränslen och statliga beredskapslager — beaktat endast oljelager som beräknas av kommersiella skäl komma att finnas hos de lagringspliktiga vid en krissituations in- träde samt vissa kol- och kokslager. Detta har i princip skett efter samma grunder som i nu gällande program och vi har inte funnit anledning att frångå överstyrelsens beräkning härav.

Vi har emellertid också undersökt om det inte finns ytterligare lager som bör tas i beräkning. En förutsättning är härvid själv- fallet att man med tillräcklig säkerhet kan utgå från att dessa lager kommer att fin- nas när en försörjningskris inträder. Sådana lager kan dessutom inte tas i beräkning till större del än de med säkerhet kan beräknas vara gripbara i sådana lägen och alltså kan beaktas i ransoneringsförfarandet. Lager av

detta slag kan enligt vår uppfattning endast avräknas mot avspärrningsreserven.

Vi har funnit att dessa förutsättningar kan uppfyllas i fråga om dels lager av eld- ningsolja för fastighetsuppvärmning som förvaras i fastigheterna, dels lager av mo- torbrännolja som finns i s.k. farmaggregat hos jordbrukare och åkare m.fl., dels råolje- lager hos raffinaderierna.

Vi anser det möjligt att få ett grepp över fastighetslagren av eldningsoljor i början av en reglering av Oljeförbrukningen. Olje- handelsföretagen har, som en service för sina kunder, i stigande omfattning börjat lämna förhandsmeddelanden, när ny leve- rans bör ske. För att möjliggöra detta föl- jer man förbrukningen hos kunderna på ett sätt som ger en ganska klar uppfattning om lagerutvecklingen hos dem. Företagens förutsättningar härför kan antas komma att förbättras. En bränsleransonering avses, enligt föreliggande planer, börja med ett kvoteringsskede genom förmedling av den ordinarie handeln. Med hänsyn till nyss— nämnda förhållanden föreligger då möjlig- heter att avväga kundleveransema med be— aktande av kundernas egna lagertillgångar. Inom oljehandeln är man positivt inställd till dylik medverkan liksom att genom upp- lysning till kundkretsen verka för en till- fredsställande lagerhållning hos denna un- der normala förhållanden. Regleringen av handelns eldningsoljeförsäljning i begyn- nelseskedet av en bränsleransonering kan därför ske med beaktande av åtminstone en del av kundernas lager av eldningsolja. Här- vid torde fördelningen mellan säljarföreta- gen böra ske i förhållande till vars och ens andel av den totala försäljningen. Vi före- slår sålunda att en viss kvantitet avräknas som gripbar tillgång.

Beträffande lager av motorbrännolja i farmaggregat har vi gjort en undersökning som visar att antalet farmaggregat f.n. är ca 140000, varav 95000 hos jordbrukare och resten hos åkare m.fl. I fråga om lag- ren i farmaggregaten är osäkerheten stor både när det gäller att beräkna volymerna och med avseende på möjligheterna att dra in dessa lager i ett regleringssystem. Ytter-

ligare ett osäkerhetsmoment är vansklighe- ten att bedöma vilken inverkan på lagerhåll- ningen i farmaggregat som utvecklingen inom jordbruket och transportnäringen kan beräknas få. Vidare torde säsongvariationer- na i lagerhållningen här vara större än för fastighetslagringen. Även i fråga om farm- aggregaten är man dock inom oljehandeln positivt inställd till att medverka till lagrens avräkning mot ransoneringskvot, varför även här föreslås att en viss kvantitet av- räknas som tillgång.

Raffinaderiernas råoljelager kan f.n. efter dispens enligt 105 Oljelagringsförordningen användas för fullgörande av beredskaps- lagringsskyldigheten genom att de får er- sätta viss del av beredskapslagret av färdig- produkter. Sådan dispens har lämnats samt- liga raffinaderier, dock inte beträffande lager som avser krigsreserven och ej heller för inlagringsåtaganden. Dispenserna har utnyttjats i varierande grad.

I krigsreserven kan råolja enligt vår upp- fattning inte heller i fortsättningen ingå, eftersom man måste räkna med att raffi- naderierna kan sättas ur stånd att tillverka färdigprodukter redan i inledningsskedet av ett krig. Råoljelagren anser vi däremot vara ett värdefullt inslag i försörjningsreserven när det gäller avspärrningsfallet, enär de kan utnyttjas flexiblare än lager av färdig- produkter. De kan inom vissa gränser an- vändas för tillverkning av de oljeslag varav behovet är störst. Att lagra råolja kan också vara ekonomiskt fördelaktigare än att lagra färdigprodukter.

Samtidigt som dessa omständigheter talar för att låta en del av beredskapslagren be- stå av råolja, måste man uppmärksamma att nuvarande system, där endast raffinade- rierna får tillgodoräkna sig råoljan, ställer dessa i ett något gynnsammare läge än öv- riga lagringsskyldiga. Framför allt gäller detta i förhållandet mellan oljehandelsföre- tag, som har raffinaderi i landet, och såda- na som inte har det. Även för de lagrings- skyldiga förbrukarna har det betydelse.

Vi föreslår att hänsyn tas till detta genom att en del av råoljelagren, motsvarande en

viss tids normal omsättning vid raffinade- rierna, betraktas som ett gripbart lager. Denna råoljevolym, omräknad till färdig- produkter efter ett beräknat genomsnittligt utfall, skall alltså fråndras innan totalmå- let för beredskapslagringen fastställs. De råoljelager som raffinaderierna har därut- över bör på samma sätt som hittills efter dispens få tillgodoräknas i stället för fär- digprodukter, ingående i avspärmingsreser- ven.

Inhemsk ersättningsproduktion

Då det gäller att fastställa lagringsmålet måste beaktas i vad mån importerad olja kan ersättas av inhemska produkter, såsom ved, torv och annat.

I fråga om drivmedel kan endast gengas komma ifråga. Gengasdrift kräver att for- donen förses med speciell utrustning. En- ligt vad vi inhämtat tar tillverkning och montering av denna utrustning så lång tid att gengasen inte kan beräknas få någon betydelse för bensin- och motorbrännolje- förbrukningen under de tidsperioder som beredskapslagringen avser.

De uppgifter som vi fått visar emeller- tid att det är möjligt att minska tidsåtgång- en betydligt genom att redan under normala förhållanden framställa vissa verktyg som behövs för tillverkning av gengasutrustning— ar. Överstyrelsen har i annat sammanhang föreslagit att gengasberedskapen i fredstid skall förbättras bl.a. på angivet sätt och be- gärt att 5 milj. kr. anvisas för detta än- damål. Om så sker skulle beredskapslagret av motorbrännolja i de alternativ vi lägger fram kunna minskas med en kvantitet mot- svarande en sänkning av investeringskost- naden med ca 11 milj. kr. Vi vill framhålla att ju snabbare övergången till inhemska drivmedel kan ske, desto större blir landets uthållighet. Vi anser det därför angeläget att frågan om en förbättring av beredska- pen på gengasområdet snarast prövas.

Vad angår bränslena är vi överens med överstyrelsen om att inhemsk produktion av torv, kol eller skifferolja inte kan påverka beredskapslagringsbehovet.

Övergång till ved i en bristsituation blir allt svårare och mera tidsödande i och med att vedens betydelse som bränsle under nor- mala försörjningsförhållanden minskar. Det antal eldstäder som måste ställas om från olja till fast bränsle har ökat och vi vill understryka vikten av att förberedelser vid- tas, särskilt i samband med nyinstallatio- ner och större ombyggnader, för en sådan omställning. Skogsindustrins lager av massa- ved, som man brukat räkna med som en bränslereserv, minskar och består till ökan- de del av rått virke, som inte med fördel kan användas omedelbart.I vissa situationer, när arbetskraft frigörs från exportindustrin, kan skogsavverkning bedrivas i större om- fattning, men i andra lägen, när den mili- tära beredskapen kräver större inkallelser, kan det bli knappt med arbetskraft för ved- produktion.

Vi finner därför att det inte är tillrådligt att räkna med att importbränslena i större omfattning än överstyrelsen förutsatt kan ersättas med inhemsk energiproduktion un- der den tid, som beredskapslagren är avsed- da för.

Kol och koks

Överstyrelsen har i sitt förslag räknat med en viss ökning av de statliga kokslagren. Detta bränsle behövs för vissa processer där det av tekniska skäl inte kan ersättas med olja. Vi utgår därför från att den ak- tuella kvantiteten koks anskaffas utom ra- men för det lagringsprogram vi lägger fram. Kostnaderna torde böra bestridas inom ra- men för den rörliga kredit som riksdagen ställt till förfogande för överstyrelsens be- redskapslagring. Det torde ankomma på överstyrelsen att göra framställning härom.

Vinterdispens

I de båda hittillsvarande programmen har s.k. vinterdispens medgivits generellt i fråga om eldningsoljoma. Vinterdispensen inne- bär, att den föreskrivna kvantiteten eld- ningsolja i sin helhet måste finnas i lager endast under januari månad varje år. Där-

efter får kvantiteten trappas ned med högst 10 % fr.o.m. ingången av envar månaderna februari, mars och april. Under resten av året skall minst 70% av den föreskrivna kvantiteten hållas i lager.

Vi har diskuterat en viss tidigarelägg- ning av nedtrappningen men stannat för att föreslå oförändrade regler för vinterdispen- sen.

Lagringsperiodens längd

I direktiven uttalas att det är lämpligt att man vid bedömningen av den fortsatta olje- lagringspolitiken tar sikte på första hälften av 1970-talet men att om skäl därtill före- ligger, annan tidsperiod kan övervägas.

Av de båda hittillsvarande oljelagrings- programmen var det första femårigt och det nuvarande är sjuårigt. Enligt vår uppfatt- ning står valet även denna gång mellan en programtid på fem år och en på sju år.

Överstyrelsens förslag avser ett femårs- program och energikommitténs mera genom- arbetade prognos räcker bara fram till år 1975. Ju längre programtiden är desto vanskligare blir det i och för sig att be- stämma lagringsmålet. För tiden efter år 1975 är tillgängligt prognosunderlag för ut- vecklingen av den fredsmässiga energiför- brukningen inte lika genomarbetat som för de första fem åren efter nu löpande pro- gram.

Detta talar i och för sig för en femårig programperiod, varför vi beräknat kostna- derna för ett program avseende tiden 1970— 1974, dvs. de beredskapslager som skall hål- las vid ingången av år 1975.

Men skäl kan också anföras för en lång- re programperiod. En sådan underlättar de lagringsskyldigas planering för utbyggna- den av lagringsutrymmena. Inom olje- branschen hyser man starka tvivel om möj- ligheterna att klara utbyggnaden av de skyd- dade och lokaliserade anläggningarna på så kort tid som fem år, i varje fall utan bety- dande merkostnader.

Energikommitténs prognos visar att en avmattning av oljeförbrukningens tillväxt kan väntas efter år 1975. Denna ändring av

utvecklingstrenden -— som kan bli ännu mera markerad om atomkraftens utbyggnad forceras starkare än energikommittén anta- git —— medverkar till att man får en på längre sikt jämnare utbyggnad av lagren och en lägre årskostnad i ett sjuårsprogram än i ett femårsprogram.

Om atomkraftens utveckling eller föränd- rade krav på uthålligheten skulle ge anled- ning till omprövning av lagringsmålen synes detta lättare kunna genomföras i ett sju- årsprogram än i ett femårigt. Detta beror både på att programtiden är så lång att en omprövning innebär mindre abrupta änd- ringar i planerna och på att utbyggnaden går något långsammare.

Av dessa skäl har vi funnit det lämpligt att beräkna kostnaderna även för en sjuårig programperiod för åren 1970—1976, dvs. de beredskapslager som skall hållas vid in- gången av år 1977.

Lagringsmål

Vi har gjort beräkningar såväl med hän- syn till den försörjningsmässiga betydelsen som med avseende på de ekonomiska kon- sekvenserna av ett antal alternativa lag- ringsmål. Vi har stannat för att lägga fram tre av dessa.

Alternativ I motsvarar överstyrelsens för- slag i dess skrivelse, omräknat med hänsyn till de lagertillgångar som vi behandlat tidi- gare i detta kapitel. Alternativet innebär att den avsedda tidsmässiga försörjningsuthål- ligheten uppnås efter fem år, dvs. under år 1975. Detta innebär att programperioden blir åren 1970—1974.

Alternativ II syftar likaledes till full lager- uppbyggnad men under en sjuårsperiod fram till år 1977, dvs. perioden omfattar åren 1970—1976. Vi har inte räknat med att lagerbehovet blir större år 1977 än år 1975 utom för eldningsoljor. Ej heller har vi räknat med ändringar på tillgångssidan.

Alternativ III har beräknats så att lager- behovet för varje produktslag med undan- tag för krigsreserven av drivmedel begrän- sas till 95 % av de i alternativ II angivna mängderna. Detta betyder alltså att den av

statsmakterna fastställda tidsmässiga för- sörjningsuthålligheten i fråga om avspärr- ningsreserven inte kan helt uppnås till år 1977 utan att anspråken tillgodoses på ett sämre sätt än vi ansett försvarligt.

Vi har också beräknat vilka volymer av varje produktslag som uppnås om den pro- centuella andel av normalförbrukningen som lagringsmålet år 1969 (lagringen år 1970) ut- gör appliceras på den beräknade förbruk- ningen år 1975. En sådan uppbyggnad av lagren ger emellertid en klart otillfredsstäl— lande ojämnhet i fråga om uthålligheten för de olika kvaliteterna. Vi anser därför inte att detta är något realistiskt alternativ. Vi tar med det endast för kostnadsjämförel- sens skull.

Som förut angivits har överstyrelsen före- slagit en ökning av försörjningsuthållighe- ten för uppvärmningssektorn. Vi har i våra beräkningar medtagit detta förslag. Men vi har, vilket också framgår av det föregå- ende, ansett oss även böra beräkna de lager- volymer som krävs om försörjningsuthållig— heten för uppvärmningssektorn uppskattas efter samma grunder som i gällande pro- gram med den justering som föranleds av ändringar i fråga om utrymningsplanering— en. Vi har därför gjort två varianter av al- ternativen I—III; den ena, betecknad a), en- ligt överstyrelsens förslag och den andra b), enligt nuvarande grunder med nämnda jus- tering.

På grund av vad nu anförts har vi alltså kommit fram till tre alternativ, vardera med två varianter, samt ett jämförelsealternativ.

Val av alternativ

När det gäller valet mellan alternativen för- ordar vi enhälligt alternativ II b). Med hänsyn till de tekniska svårigheterna

att under en femårsperiod genomföra en till- räcklig utbyggnad av anläggningar för den skyddade och lokaliserade lagringen för att uppnå den av statsmakterna avsedda tids- mässiga uthålligheten anser vi ett sjuårs- alternativ klart vara att föredra. Alternativ II syftar till att denna uthållighet skall vara uppnådd till år 1977. Om det inte befinns nödvändigt att öka beredskapen och om förbrukningen framför allt av eldningsolja inte överträffar energikommitténs prognos, bör man därför med alternativ II kunna räkna med att denna uthållighet skall vara uppnådd till år 1977 vilket inte är fallet med alternativ 111.

Den av oss förordade varianten b) av alternativet II innebär att beredskapen inom uppvärmningssektorn i princip hålls på den nivå som åsyftats i det nu löpande pro- grammet. Självfallet vore det önskvärt att kunna höja denna beredskap i enlighet med överstyrelsens förslag. Bl.a. ger den något lägre beredskap, som alternativ II b) innebär i jämförelse med nämnda förslag, en uthål- lighet som vid oförändrad ransoneringsgrad kan bli beroende på den tidpunkt på året då en avspärrning sätter in. Värmestandar- den är också av betydelse rent psykologiskt i en krissituation. Det bör vidare framhållas att eldningsoljeförbrukningen ökat snabbare än som förutsågs vid det nu gällande pro- grammets antagande. Detta har lett till att den beredskapsnivå som åsyftas för upp- värmningssektorn inte uppnås under inne- varande period. I realiteten kommer där- för alternativ II b) att medföra en förbätt- rad uthållighet under förutsättning att för- brukningen visar sig överensstämma med prognosen. Med hänsyn härtill och till att kOStnaderna för varianten b) är lägre än varianten a) har vi inte kunnat enas om något annat alternativ än II b).

6. Krigs- och avspärrningsreservernas lagring

Inledning

Alltsedan lagringsskyldighet för oljor inför- des år 1938 har en strävan varit att krigs- reserven skall lagras i skyddade lager, dvs. i utrymmen som är försedda med skydd mot bombanfall och beskjutning. Intill år 1958 svarade staten för utbyggnaden av så- dana lagringsanläggningar genom att an- tingen utföra dem i egen regi eller medge statsbidrag till kommuner och enskilda mot- svarande merkostnaden för skyddade an- läggningar jämfört med cisternanläggningar ovan jord.

I samband med omläggningen år 1958 av systemet för den författningsmässigt reg- lerade beredskapslagringen av oljor inför- des skyldighet för företag med lagringsplikt för drivmedel att lagerhålla krigsreserven av dessa oljeslag i skyddade lagringsutrymmen. Sådan skyldighet föreligger även under den nu löpande lagringsperioden 1963—1969.

I övrigt har i de båda hittillsvarande olje- lagringsprogrammen i princip gällt valfri- het för de lagringsskyldiga i vad avser lag- rens lokalisering. För programmet 1963— 1969 är dock förutsatt att de lagringsskyl- diga inom ramen för sina kommersiella in- tressen beaktar beredskapsönskemålen i för- läggningshänseende och därför fortlöpande samråder med tillsynsmyndigheten beträf- fande sina utbyggnadsplaner.

Givetvis vore det önskvärt att även krigs- reserven av eldningsoljor kunde lagras i

skyddade utrymmen. Genom statens för- sorg och på enskilt initiativ har också suc- cessivt skyddade lagringsutrymmen för eld— ningsoljor byggts i sådan utsträckning att krigsbehoven för ändamål, som av främst tekniska skäl måste tillgodoses med sådana oljor, kunnat beredas ett tillfredsställande skydd. För den återstående delen av krigs- reserven av eldningsoljor har man under de båda hittillsvarande oljelagringsprogrammen emellertid främst av kostnadshänsyn nöd— gats acceptera oskyddad lagring.

En viss utbyggnad av berganläggningar för eldningsoljor med tillfredsställande skydd för i anläggningarna lagrad vara tor- de kunna förväntas även i fortsättningen med hänsyn till möjligheten att härigenom bättre utnyttja tillgängliga markområden. De särskilda avskrivningsregler, som får tillämpas enligt 1958 års förordning om av- skrivning å vissa oljelagringsanläggningar, m.m., bidrar också till att skapa intresse hos enskilda företag för bergrumsutbygg- nad för lagring av eldningsoljor.

Liksom de båda tidigare oljelagringskom- mittéerna anser vi att även för kommande lagringsprogram ansträngningarna i vad av- ser den fortsatta utbyggnaden av skyddade lagringsanläggningar i första hand bör in- riktas på krigsreserverna av drivmedel. Det- ta överensstämmer också med vad över- styrelsen för ekonomisk försvarsberedskap förutsatt i sitt förslag till lagringsmål för nästa oljelagringsperiod. I fråga om eld-

ningsoljorna anser vi att i första hand en be- redskapsmässigt bättre lokalisering bör efter- strävas i fråga om de lager som ingår i krigsreserven.

Drivmedel

I direktiven för vår utredning framhålls så- som angeläget att principen om förvaring i skyddade utrymmen av de drivmedelsla- ger som ingår i krigsreserven bibehålls.

Storleken av de skyddade lagringsutrym- mena har i de båda tidigare oljelagringspro- grammen bestämts efter en fyllnadsgrad av 80 %. Överstyrelsen har emellertid i sitt för- slag ifrågasatt om inte den framtida ut- byggnaden av skyddade lagringsutrymmen borde ske med utgående från en fyllnads- grad av 90 %, varigenom utbyggnadsbeho- vet något nedbringas. Vi ansluter oss till detta förslag.

Vad beträffar lokaliseringen av de skyd- dade lagringsanläggningarna för krigsreser- ven av motordrivmedel måste helt naturligt de beredskapsmässiga kraven vara utslags- givande, varför det liksom f.n. är fallet bör ankomma på tillsynsmyndigheten att under beaktande av beredskapsbehoven besluta om förläggningen av dessa. Som underlag för våra beräkningar nedan i kapitel 7 rörande kostnaderna för de föreslagna alternativa lagringsprogrammen har vi från överstyrel- sen införskaffat en preliminär lokaliserings- plan.

Samtliga förefintliga bombskyddade olje- lagringsanläggningar är utförda som berg- anläggningar. Liksom de båda föregående oljelagringskommittéerna har vi diskuterat huruvida andra utförandeforrner, t.ex. mind- re ovanjordscisterner med stor spridning, skulle kunna tänkas ge det önskade skyddet till fördelaktigare kostnad. Bergförläggning erbjuder emellertid, utan att skyddskraven åsidosätts, möjlighet till utbyggnad i större lagringsenheter vilket ger lägre kostnader. Vi anser därför att denna utbyggnadsform bör väljas även under den kommande lag- ringsperioden. De möjligheter till förenkling- ar i berganläggningarnas konstruktion, var- till erfarenheterna från tidigare utbyggna- der lett bör beaktas.

I likhet med vad som gäller för den in- nevarande oljelagringsperioden förutsätts att de skyddade anläggningar, som skall byggas under kommande period, i fråga om det tekniska skyddet mot bombanfall och beskjutning utförs på sätt som godkänns av tillsynsmyndigheten i överensstämmelse med de aktuella krav som föreligger och att ut- byggnaden liksom under nuvarande pro- gram sker i två etapper med ungefär lika fördelning av utrymmena på båda etap- perna.

Eldningsoljor

I direktiven för vår utredning understryks att frågan om en från försvars- och bered- skapssynpunkt lämplig lokalisering av lag- ringsutrymmen för den oskyddade lagring- en särskilt uppmärksammas.

Utvecklingen har lett till betydande kon- centrationer av ovanjordscisterner till ett begränsat antal orter. Vad gäller avspärr- ningsreserven kan visserligen hävdas att detta förhållande är av mindre betydelse med hänsyn till att den geografiska konsum- tionsbilden i ett avspärrningsläge i stort sett kan förväntas överensstämma med konsum- tionsmönstret under normala försörjnings- förhållanden. Några särskilda krav i fråga om lokaliseringen av nu nämnda delar av beredskapslagringen skulle därför inte vara påkallade.

Det måste emellertid beaktas att detta endast gäller under den förutsättningen, att avspärrningsläget inte föranlett utrymningS- åtgärder. De befolkningsomflyttningar, som i sådana fall aktualiseras, påverkar beroen- de på utrymningarnas omfattning i högre eller lägre grad konsumtionsmönstret för samtliga produktslag. Ur bl.a. distributions- synpunkt i utrymningssituationer är därför en förskjutning i lokaliseringen till en bättre täckning av de områden, dit större inkvar- teringar av utrymd befolkning planeras, önskvärd.

Koncentrationen av oljelagringen till ett begränsat antal platser medför vidare up- penbara risker för förstöring av lagren i händelse av krig. Genom den ringa till-

gången på lagringsutrymmen inom övriga delar av landet är samtidigt möjligheterna till undanförsel inför ett krigshot ytterligt begränsade. Det framstår därför som ange- läget att vid den framtida cisternutbyggna- den även de inre delarna av landet bättre än vad nu är fallet tillgodoses med oljelag- ringsutrymmen främst avsedda för krigsre— server.

Vi finner alltså att en viss styrning av 10- kaliseringen av det cisternbestånd som byggs för den fortsatta beredskapslagerökningen av eldningsolja är påkallad och föreslår att en del av krigsreserven av sådan olja skall förvaras i utrymmen som är lokaliserade på ett ur beredskapssynpunkt godtagbart sätt.

Den förbättring i fråga om lagringsbered- skapen som den sålunda styrda lokalisering- en syftar till kan i princip nås antingen i ovanjordsdepåer, var och en av måttlig stor- lek och spridda till ett stort antal platser, eller i större enheter förlagda i berg.

För att den förstnämnda metoden skall medföra avsedd skyddsverkan måste stora krav ställas på spridningen av lagringsan- läggningarna. De lagringspliktiga måste spri- da sin utbyggnad i förhållande både till för- brukningen inom skilda regioner och till andra lagringsanläggningar inom samma re- gion. Orter och områden som kan befaras vara särskilt utsatta i händelse av krig kan inte ifrågakomma. Utbyggnad kan inte ske i anslutning till förefintliga eller planerade anläggningar.

Om den lokaliserade lagringen genomförs enligt den andra metoden, dvs. i bergrum, kan beredskapskraven nöjaktigt tillgodoses även vid en volymmässigt förhållandevis be- tydande lagring i varje depå. Härigenom kan moderna, kostnadsmässigt fördelaktiga byggnadsmetoder för stora oljelagringsenhe- ter i berg utnyttjas. Detta alternativ förut- sätter dock att själva lagringsrummen och öppningarna i bergtäckningen uppfyller samma fortifikatoriska krav som gäller för de skyddade lagringsutrymmena för krigs- reserven av motordrivmedel. Däremot torde sådant skydd inte höra krävas för övriga an- läggningsdelar. Ett utförande enligt vad nu sagts synes medföra rätt till den särskilda

avskrivningen enligt 1958 års förordning om avskrivning å vissa oljelagringsanläggningar, m.m.

Metoden förutsätter samgående mellan samtliga lagringspliktiga, som omfattas av lokaliseringsskyldigheten, på liknande sätt som skett under de båda hittillsvarande lag- ringsperioderna i fråga om den skyddade lagringen. Detta kan dock lämpligen ske endast i fråga om oljehandeln.

Enligt vår uppfattning är bergrumsme— toden att föredra, inte minst av ekonomiska skäl. Inte bara investeringskostnaderna utan även de löpande kostnaderna blir totalt sett lägre med ett fåtal större enheter än med ett stort antal små cisterndepåer. Härtill kommer de inte oväsentliga miljövårdsmäs- siga fördelar som bergrumsmetoden otvi- velaktigt innebär. Vi föreslår alltså att hela utbyggnaden av lagringsutrymmen för den lokaliserade beredskapslagringen av eld- ningsolja sker i större bergförlagda enheter med det utförande i skyddshänseende som vi nyss angivit.

Med hänsyn till beredskapsönskemålet att också för drivmedlen skapa en större lager- spridning än den skyddade lagringen ger föreslår vi att en del av den kvantitet, vars lokalisering föreslås styrd, skall lagras i form av motorbrännolja.

För att möjliggöra en planmässig utbygg- nad av anläggningarna bör den kvantitet som skall lokaliseras bestämmas redan nu och stå fast till periodens slut. Utbyggnaden bör, på samma sätt som vi föreslagit i fråga om den skyddade, ske etappvis.

Vi utgår från att lokaliseringen av lag- ringsutrymmena i huvudsak sker efter den plan som lagts till grund för våra kostnads- beräkningar i kapitel 7. Skulle en oljeled— ning för transport av eldningsoljor komma till stånd, kan emellertid lokaliseringsmönst- ret behöva anpassas till sträckningen av en sådan ledning.

Även när det gäller de lagringsskyldiga förbrukarna vore det i och för sig önskvärt med en geografiskt mera spridd förlägg- ning av beredskapslagren. Vi har därför övervägt huruvida detta kan åstadkommas genom att de cisternutbyggnader, som för-

brukarna måste utföra under den komman- de oljelagringsperioden för sina lagerök- ningar, väsentligen eldningsoljor, sker vid de driftställen som genom sin oljeförbruk- ning konstituerar lagringsskyldigheten. En sådan regel får emellertid en begränsad spridningseffekt och drabbar de enskilda lagringspliktiga mycket ojämnt. För kustan- slutna driftställen med egna eller andra när- liggande hamnanordningar för oljeimport skulle regeln sålunda inte medföra ändrad lokalisering och följaktligen ej heller mer- kostnader för oljeanskaffningen och -lag- ringen. Inlandsförlagda driftställen skulle däremot i en del fall drabbas ekonomiskt mycket tungt genom att hittillsvarande möj- ligheter inte skulle stå till buds att förlägga cisternutbyggnaden på platser där det är lämpligast för företaget. Detta ställer fram- för allt inlandsförlagda driftställen i en

klart ogynnsammare situation än de som ligger i anslutning till hamnar.

Vad beträffar lagringsskyldiga enligt olje- lagringsförordningens 65, dvs. förbrukare, föreslår vi därför med nedanstående undan- tag ingen ändring i de för dessa under inne- varande lagringsperiod gällande lokalise- ringsvillkoren. Detta innebär att de lag- ringsskyldiga liksom hittills så långt möj- ligt beaktar beredskapsönskemålen i för- läggningshänseende beträffande sina utbygg- nadsplaner. För att för elkraft- och vär- meproduktionen säkerställa omedelbar till- gång till olja anser vi dock att en viss del av den ökning av lagringsplikten i fråga om eldningsoljor, som inträder för elkraft— och värrneproducerande företag efter utgången av oljelagringsperioden 1963—1969, bör full- göras genom lagring vid det driftställe, som enligt oljelagringsförordningens bestämmel- ser föranlett den ökade lagringsskyldigheten.

7. Investeringskostnadema för oljelagring

Oljelagringsprogrammet 1958—1962

Investeringskostnadema för lageruppbygg- naden 1958—1962 angavs av 1955 års olje- lagringskommitté till 600 milj. kr. omfattan- de såväl kostnaden för uppförande av cis- ternanläggningar som kostnaden för an- skaffning av varan. Kostnadsberäkningarna för uppförande av cisterner grundade sig på ett å-pris av 120 kr. per kubikmeter cistern- volym för ovanjordscisterner och 200 kr. per kubikmeter cisternvolym för skyddade lagringsutrymmen. Priserna ansågs utgöra ett genomsnitt av aktuella kostnader för uppförande av olika typer av lagringsan- läggningar. Vid fastställande av den totalt erforderliga cisternvolymen utgick man från en genomsnittlig fyllnadsgrad av 65 procent. För de skyddade förvaringsutrymmena räk- nade man dock med en något högre fyll- nadsgrad. Varupriserna utgjordes av im- portpriserna hösten 1956 före prishöjningen i anledning av Suez-konflikten och var för bensin 170, fotogen 160, motorbrännolja 153, eldningsolja I 147 och övriga eldnings- oljor 127 kr. per kubikmeter. På grundval härav beräknades anskaffningskostnaden för varan till ca 250 milj. kr. Av totalkostnaden — 600 milj. kr. —— beräknades 500 milj. kr. hänföra sig till lagerutbyggnad hos olje- handeln och 100 milj. kr. till lagerutbyggnad hos lagringspliktiga storkonsumenter av olja.

Oljelagringsprogrammet 1963—1969

1961 års oljelagringskommitté gjorde en motsvarande beräkning av investeringskost- naden för lageruppbyggnaden 1963-1969. Enhetspriset per kubikmeter cisternvolym angavs här för ovanjordscisterner till 123, 105, 88, 84 och 100 kr. för bensin, fotogen, motorbrännolja, eldningsolja 1—2 resp. eld- ningsolja 3—5. I genomsnitt blev priset 100 kr. per kubikmeter cisternvolym. Priserna inkluderade samtliga kostnader för uppfö- rande av cisterner, fundament samt kost- nader för mark och invallning och andel i kostnader för gemensamma uppvärmnings- anläggningar. Till grund för beräkningen låg dels en undersökning beträffande fak- tiska anlåggningskostnader för under de se- naste åren uppförda anläggningarna och dels en av dåvarande riksnämnden för ekono- misk försvarsberedskap upprättad kostnads- kalkyl.

För skyddade anläggningar angavs en- hetspriset till 200 kr. per kubikmeter ci— sternvolym. Beräkningen grundade sig här på två förkalkyler för den planerade ut- byggnaden. Den ena redovisade ett enhets- pris på 190 och den andra ett enhetspris på 231 kr. per kubikmeter cisternvolym.

Nu angivna priser avsåg kostnadsläget 1961.

Vid beräkning av den totalt erforderliga cisternvolymen för oskyddade anläggningar angav 1961 års oljelagringskommitté en

fyllnadsgrad av 75 procent för eldningsoljor och av 70 procent för övriga produkter. För skyddade anläggningar angavs fyllnadsgra- den till 80 procent.

För andra produkter än eldningsolja 3—5 beräknades varupriset som genomsnittligt importpris för en leverans om 13 500— 24 999 ton från Karibiska området. Import- priset beräknades härvid som exportpriset i nämnda område enligt den internationella riktprislistan Platts Oilgram med tillägg för fraktkostnad enligt den internationella frakt- noteringen AFRA (Average Freight Rate Assessment) och vissa mindre schablonmäs- sigt beräknade kostnader för försäkring och läckage.

För eldningsolja 3—5 konstaterade kom- mittén, att konkurrensen medfört en sådan prissättning att den verkliga prisnivån kom- mit att ligga betydligt under de på ovan be- skrivet sätt framräknade irnportprisema. Ett varupris som utgjordes av medelför- säljningspriset för de tio största företagen ansågs bättre återspegla verkliga priset.

Mot bakgrund av här angivna beräk- ningsmetoder fastställdes varupriset till 168, 153, 137, 135 och 76 kr. per kubikmeter för bensin, fotogen, motorbrännolja, eldnings- olja 1—2 resp. eldningsolja 3—5.

För eldningsoljor skulle lagervolymen få variera under året. Skillnaden mellan maxi- milagret och minimilagret uppgick till 30 procent. Det i medeltal för beredskapslagret i varuvolymen bundna kapitalet beräknades mot denna bakgrund till 85 procent av det i maximilagret bundna kapitalet.

Med här angivna beräkningsnormer an- gavs investeringskostnaderna för lagring av petroleumprodukter till 783 milj. kr.

F öreslaget program

Vid beräkning av investeringskostnaderna för föreliggande lagringsprogram har vi i princip förfarit på enahanda sätt som 1961 års oljelagringskommitté. Vi har således till- satt en särskild arbetsgrupp med uppgift att föreslå de enhetspriser och fyllnadsgrader som bör ligga till grund för beräkning av

investeringskostnaden för föreliggande pro- gram. Arbetsgruppens resultat redovisas ne- dan.

Kostnaden för cisternanläggningar varie- rar med hänsyn till typ, storlek och lokali- sering. I avsikt att fastställa kostnademas storlek för ovanjordscisterner —— oskyddade anläggningar — har gruppen insamlat upp- gifter om anläggningskostnader för större delen av de anläggningar som uppförts un- der åren 1965—1967 och i vissa fall under år 1964. Enligt de insamlade uppgifterna är medelanläggningskostnaden 101, 63 och 58 kr. per kubikmeter cisternvolym för bensin- cisterner, cisterner för eldningsolja 3——5 resp. för övriga cisterner. Vad beträffar ci- sterner för eldningsolja 3—5 ingår inte i den angivna medelkostnaden kostnaderna för gemensamma uppvärrnningsanordning- ar. Sistnämnda kostnader kan uppskattas till ca 10 procent av den totala anläggnings- kostnaden.

Brister i det insamlade materialet och osäkerheten ifråga om kostnadsstegringar under den undersökta tidsperioden och den planerade utbyggnadens fördelning på cis— ternstorlekar gör att de ovan redovisade medelanläggningskostnaderna inte utan vi— dare kan läggas till grund för beräkning av investeringskostnaden för den planerade utbyggnaden. Arbetsgruppen framhåller att den specifika anläggningskostnaden för den planerade utbyggnaden försiktigtvis bör vid 1967 års prisnivå sättas något högre än ovan angivna medelkostnad. För anlägg- ningar avseende bensin, eldningsolja 3—5 och övriga produkter, föreslås ett enhets- pris av 110, 80 resp. 65 kr. per kubik- meter cistemvolym. Det bör observeras att dessa priser förutsätter att den planerade utbyggnaden lokaliseras på sätt som gäller för den undersökta utbyggnaden, dvs. på sätt företagen själva finner bäst. De nu angivna priserna bör kunna anses mot- svara prisläget vid ingången av år 1968.

Som framgår av kapitel 6 föreslås att vissa kvantiteter drivmedel lagras i skyd- dade anläggningar och vissa kvantiteter eldningsoljor lagras i anläggningar som 10- kaliseras enligt beredskapsmässiga grunder.

De ovan angivna cisternpriserna kan ej tillämpas vid beräkning av investeringskost- naden för dessa kvantiteter. Arbetsgruppen har med anlitande av tillgänglig expertis inom området gjort förkalkyler beträffande anläggningskostnaden med hänsyn till det skydd och den lokalisering som förutsätts enligt förslaget i kapitel 6. För de skyddade anläggningarna anger arbetsgruppen kost- naden till 165 kr. per kubikmeter cistern- volym och för de anläggningar som skall lokaliseras enligt beredskapsmässiga grun- der till 73 kr. per kubikmeter cisternvolym.

Vad sedan beträffar fyllnadsgraderna fö- reslår gruppen att dessa höjs något jämfört med vad som gällt under innevarande pe- riod. För den oskyddade lagringen föreslår gruppen en fyllnadsgrad av 75 procent när det gäller drivmedel och 80 procent när det gäller eldningsoljor. För den skyddade lagringen och den lagring som skall lokali- seras enligt beredskapsmässiga grunder bör enligt gruppen fyllnadsgraden — med hän- syn bl.a. till den ringa omsättning som torde komma i fråga — kunna höjas till 90 procent.

Överstyrelsen för ekonomisk försvarsbe- redskap har f.n., enligt beslut av Kungl. Maj:t, möjlighet medge viss generell ned- sättning av lagringsmängden i skyddade an- läggningar under förutsättning att motsva- rande mängd lagras i ovanjordscisterner. Vi utgår från att dessa bestämmelser fort- farande kommer att gälla men att någon generell dispens ej skall komma ifråga för anläggningar som tillkommer under den nya lagringsperioden.

Den för löpande lagringsprogram gäl- lande indexregleringen innebär att cistern- kostnaden ökat från år 1961 till år 1967. I verkligheten har en kostnadsminskning in- träffat. Mot denna bakgrund föreslår grup- pen, att indexregleringen slopas om en lik- nande finansieringsmetod, som den som f.n. tillämpas, skulle komma ifråga för det nya programmet. I stället bör den fak- tiska kostnadsutvecklingen följas upp.

Vad beträffar beräkningen av varans an- skaffningskostnad konstaterar gruppen att de av 1961 års oljelagringskommitté tilläm-

pade beräkningsmetoderna numera inte re- sulterar i anskaffningskostnader som mot— svarar det faktiska prisläget i Sverige. Grup- pen har undersökt olika alternativa metoder för beräkning av varans pris vid lagret, lagerpriset, och funnit att en beräkning av detta med utgångspunkt från importpriser- na enligt tullstatistiken är den enklaste me- toden och ger ett någorlunda tillförlitligt resultat. För att priset vid lagret skall er- hållas måste till importpriset göras tillägg för hamnavgifter och kostnader för loss- ning och transport. Importpriset bör dess— utom nedjusteras med hänsyn till even- tuella rabatter som inte registreras i im— portstatistiken och med hänsyn till att före- komsten av raffinering inom riket bör re- sultera i en något lägre medelanskaffnings- kostnad än den som återspeglas av import- priset. Gruppen har låtit verkställa en un- dersökning av storleken av de tillägg som bör göras till importpriset för att lager- priset skall erhållas. Undersökningen som avser de faktiska kostnaderna år 1967 hos de sju största företagen visar att ifråga- varande kostnader uppgår i medeltal till ca 5 procent av importpriserna. Den reduktion av importpriset som bör ske av ovan an- givna skäl har bedömts vara av ungefär samma storleksordning. Importpriserna en- ligt importstatistiken bör därför vid valfri förläggning av beredskapslagret kunna an- ses motsvara varans anskaffningskostnad vid lagret. Med hänsyn till den stora pris- skillnad som föreligger mellan de olika kva- liteterna inom produktgruppen eldningsolja 3—5 föreslår gruppen att importpriserna för de olika kvaliteterna vägs med utgångs— punkt från den faktiska fördelningen.

För de kvantiteter som skall lagras i skyd- dade anläggningar eller enligt beredskaps- mässiga grunder har gruppen gjort en sär- skild beräkning beträffande storleken av de tillägg för lossning, frakt etc. som bör göras till importpriset för att lagerpriset skall erhållas. Gruppen har här funnit att dessa tillägg överstiger de tillägg som fram- går av de insamlade uppgifterna med ca 12 kr. per kubikmeter vara, och föreslår att man vid beräkning av investeringskost-

naden för här avsedda kvantiteter ökar varupriset med 12 kr.

I nedanstående sammanställning anges de varupriser som enligt gruppens förslag bör läggas till grund vid beräkning av investe- ringskostnaden för det kommande lagrings- programmet exklusive det tillägg på 12 kr. per kubikmeter som föreslås för skyddad och lokaliserad lagring. Som jämförelse an- ges motsvarande pris enligt 1961 års kom- mitté i 1961 (1) och 1967 (2) års prisläge.

Arbets-1 1961 års kommitté gruppen (1) (2) Bensin 137 168 146 Fotogen 132 15 3 145 Motorbrännol ja 102 137 114 Eldningsolja 1—2 102 135 112 Eldningsolja 3—5 65 76 72

1 För de kvantiteter som lagras i skyddade an- läggningar och i anläggningar som lokalise- ras enligt beredskapsmässiga grunder skall enl. arbetsgruppens förslag till ovan angivna priser göras ett tillägg med 12.

Vi har inte funnit skäl att frångå de av arbetsgruppen föreslagna beräkningsgrun- derna.

Det bör observeras att varupriserna av- ser prisläget år 1967 och det förtjänar på- pekas att den minskning av svavelhalten hos eldningsoljor som kommer att krävas under föreliggande lagringsperiod kan resultera i prishöjningar.

För eldningsoljor gäller enligt nu före- liggande bestämmelser att varuvolymen får variera under året på visst sätt i förhål- lande till konsumtionens variationer. Vi har här inte funnit anledning att föreslå någon ändring i denna variation, varför det i me- deltal i varuvolymen bundna kapitalet kan —— liksom vid beräkningen av invmterings- kostnaden för lageruppbyggnaden 1963— 1969 — anges till 85 procent av det i maxi- milagret bundna kapitalet.

Vid ovan angivna förutsättningar blir investeringskostnaden —— inklusive merkost- naderna för skyddad och lokaliserad lag— ring — 873, 699, 940, 758, 791, 617 och 415 milj. kr. enligt alternativen I a, I b, II a, II b, III a, III b respektive jämförelsealternativet.

Uttryckt i milj. kr. per år blir investe- ringskostnaden följande:

Alternativ I II III J ämförelse-

alternativet Varianten a) 174,6 134,3 113,0 82,9 Varianten b) 139,7 108,2 88,2

Vi vill erinra om att vi i kapitel 5 på- visat, att framställning i fredstid till en kost- nad av 5 milj. kr. av vissa verktyg för till- verkning av gengasutrustningar skulle kun— na nedbringa lagringskostnaderna med ca 11 milj. kr.

Arbetsgruppen har vidare — med ut- gångspunkt från de kalkylförutsättningar som den tillämpat —— beräknat merkostna- derna för den skyddade och lokaliserade lagringen i jämförelse med lagring utan krav på fortifikatoriskt skydd och med val-

fri lokalisering. Beräkningarna, som i fråga om den lokaliserade lagringen avser den del av denna som enligt vårt förslag skall åvila oljehandeln, ger vid handen att mer- kostnaderna i alternativet 11 b) utgör sam- manlagt ca 80 milj. kr., motsvarande en årskostnad på 11,5 milj. kr.

Även om kalkylförutsättningarna i vissa avseenden lider av en viss osäkerhet, anser vi oss böra utgå från de av arbetsgruppen beräknade beloppen.

8. Lagringsskyldighet för stadsgasindustrin

Enligt 1957 års oljelagringsförordning är stadsgasverken skyldiga att hålla bered- skapslager av råvaror för gasframställning endast i det fall råvaran utgörs av eldnings- olja och förbrukningen härav uppgår till sammanlagt minst 15000 m= under en tre- årsperiod. Lagringsmängden bestäms där- vid enligt samma regler, som gäller för öv- riga lagringsskyldiga. Med hänsyn till stads- gasens betydelse för energiförsörjningen i städer med gasverk tog 1961 års oljelagrings- kommitté upp frågan om särskild bered- skapslagring av gasverksbränslen. Efter för— handlingar med Svenska Gasverksförening- en framlades i betänkandet ”Beredskaps- lagring av olja 1963—1969” vissa principer för utformningen och omfattningen av en lagringsskyldighet för gasverken innebäran- de att

a) lagringsskyldigheten borde samtliga råvaror för gasproduktion,

omfatta

b) gasverkens bränsleförbrukning under en treårsperiod borde vara normgivande vid beräkningen av lagringsmängden, dock att hänsyn endast skulle tagas till gasproduk- tionen för avsalu,

c) gasverken själva skulle få bestämma den bränslekvalitet, som skulle lagras, med beaktande av gasverkets tekniska möjlig- heter till gasproduktion med resp. bränsle- slag som råvara. Beredskapslagrets kvalita- tiva sammansättning skulle, sedan lagrings- skyldigheten beräknats och fastställts, be- stämmas efter överenskommelse mellan till-

synsmyndigheten och respektive gasverk,

d) viss tidigareläggning av den sk vin- terdispensens inträde skulle ske,

e) beredskapslagringen skulle genomföras i två etapper.

För det lagringsmålsalternativ, som se— dermera kom att fastställas för perioden 1963—1969, föreslog kommittén att lag- ringsskyldighet för gasverken skulle utgöra viss procent av normalförbrukningen av förgasningsbränslen. Härvid utgick kom- mittén från att endast behoven av stadsgas under avspärrning skulle tillgodoses. Någon krigsproduktion av gas förutsågs ej bli ak- tuell med hänsyn till planerad utrymning av städer med gasverk. Statliga finansie- ringsbidrag för gasverkens beredskapslag- ring ansågs ej böra utgå. Slutligen framlade kommittén förslag till de ändringar i olje- lagringsförordningen, som påkallades av in- förandet av lagringsplikt för gasverken.

I propositionen 1962: 194 med förslag rö- rande beredskapslagring av olja under pe— rioden 1963—1969 uttalade föredragande departementschefen att stadsgasverkens för- sörjning med förgasningsbränslen borde sä- kerställas för motsvarande tidrymd som bränsleförsörjningen i övrigt under en av- spärrningssituation. Med hänsyn till gas— verkens vid remissbehandlingen vitsordade villighet att frivilligt sörja för en betryg- gande lagring av råvaror för stadsgas före- slog departementschefen inte någon särskild lagringsplikt för stadsgasindustrin. Depar-

tementschefen förutsatte dock att överens- kommelse skulle träffas mellan stadsgas- industrin och tillsynsmyndigheten om fri- villig lagring av förgasningsbränslen utöver den lagring som enligt 1961 års oljelagrings- kommitté kunde komma att åläggas stads— gasverken upp till det av kommittén fram- lagda alternativet III (det alternativ som kom att gälla).

Utvecklingen inom stadsgasindustrin

Den strukturändring, som under senare år ägt rum inom gasverksindustrin och som in- neburit dels nedläggning av gasverk, dels i betydande omfattning övergång till an- vändning av petroleumprodukter som rå- vara, har medfört, att frågan om särskilda överenskommelser mellan tillsynsmyndighe- ten och gasverken om beredskapslagring av råvaror för gasframställning hittills inte kunnat lösas på avsett sätt utan måst upp- skjutas. Sedan denna omdaning nu gått så långt att tendenserna i utvecklingen fram till mitten av 1970—talet med tämligen stor säkerhet kan överblickas, bör enligt vår upp- fattning frågan om gasverkens lagringsskyl- dighet nu kunna lösas i anslutning till att ett oljelagringsprogram fastställs för tiden efter år 1969.

I det följande lämnas en redogörelse för stadsgasindustrins aktuella läge med belys- ning av konsumtionen av stadsgas för olika ändamål och gasverkens förbrukning av rå— varor under år 1967, ävensom den förut- sedda utvecklingen fram till mitten av 1970- talet. Med hänsyn till att flertalet gasverk övergår till spaltgasframställning med lätt- bensin som råvara lämnas även några data rörande produktionskapacitet och leverans- utfall för denna produkt vid de inhemska raffinaderierna.

Av de 13 stadsgasverk som nu är i drift har 11 egen produktion, medan 2 får sin gas från närbelägna städer. Produktionen är baserad på petroleumprodukter vid nästan samtliga mindre och medelstora verk. De tre största verken, som fortfarande baserar sin produktion på kol, kommer att ändra sin råvarubas till lätta petroleumprodukter

under åren 1969—1973. Under perioden 1970—1974 beräknas stadsgasproduktionen komma att försvinna i en eventuellt två stä- der. Förhållandena i ett par andra städer är ovissa.

Stadsgasen utnyttjas huvudsakligen för uppvärmning av fastigheter, i hushållen, i hotell och restauranger samt inom vissa industrier och hantverksföretag. I motsats till förbrukningen av andra energislag, som används för dessa ändamål, är förbruk- ningen av stadsgas koncentrerad till ett antal städer. Resultatet av den undersök— ning som gjorts angående stadsgasframställ- ningen under åren 1967, 1970, 1975 och 1977 redovisas i bilaga 2, tabell 1. Denna utvisar att framställningen av stadsgas, som år 1967 uppgick till 268,2 milj. m3 väntas bli ungefär oförändrad eller ca 265 milj. m3 vid mitten av 1970-talet. Enligt undersök- ningen beräknas stadsgasens användning öka för uppvärmning och minska för matlag- ning, medan däremot förbrukningen för övriga grupper förutses bli i stort sett oför- ändrad.

Sedan en tid tillbaka övergår stadsgas- industrin från kol till petroleumprodukter som råvara. Vid ett par verk används där- vid till att börja med tjock eldningsolja. Enligt nu föreliggande planer skall eld- ningsoljan ersättas med lättbensin och ga- sol.

Nuvarande och uppskattad råvaruför- brukning för åren 1967, 1970, 1975 och 1977 redovisas i bilaga 2, tabell 2. Av ta- bellen framgår att kol kommer att försvinna som råvara före år 1975 och att gasproduk- tionen i vårt land i början av 1970-talet kommer att till övervägande del baseras på lättbensin. Utnyttjandet av gasol är huvud- sakligen koncentrerat till två stadsgasverk.

Den lätta fraktion (lättbensin specifik vikt ca 0,65), vilken gasverken kommer att an- vända i allt större utsträckning som råvara för framställning av stadsgas, produceras vid samtliga inom landet befintliga oljeraf— finaderier. Produktionen av lättbensin va- rierar med hänsyn till råoljekvalitet och ut— taget av andra produkter. Tillgången på lätt- bensin som råvara för stadsgasframställning

kan därför skifta dels för varje raffinaderi och dels i tiden. Produktionen vid landets tre raffinaderier kan emellertid med ut- gångspunkt från aktuell genomsnittlig råol- jesammansättning antas väsentligt överstiga gasverkens nuvarande årsbehov. Den kan också tillgodose den för mitten av 1970—talet prognoserade årsförbrukningen av lättben- sin för stadsgasframställning, ca 160 000 m3. Två av oljeraffinaderierna exporterar f.n. hela sitt produktionsöverskott av lättbensin. Det tredje raffinaderiet exporterar något mer än halva produktionen, medan resten levereras till gasverk. Gasverkens behov av lättbensin i övrigt täcks genom import.

Förslag till lagringsskyldighet

Med hänsyn till stadsgasens betydelse för energiförsörjningen i städer med gasverk är det angeläget att gasverken håller ett beredskapslager av råvaror för gasframställ- ning, som tryggar behovet av stadsgas i ett krisläge. En sådan beredskapslagring kan åstadkommas antingen genom att överens- kommelse därom träffas mellan gasverken och tillsynsmyndigheten enligt vad som för- utsatts vid tillkomsten av 1963—1969 års oljelagringsprogram eller genom att gasver- ken åläggs en lagstadgad lagringsskyldighet liksom beträffande olja. Då gasverkens strukturella inriktning och användning av råvaror nu bättre kan överblickas, synes sistnämnda lösning av frågan om bered- skapslagring böra väljas.

I tidigare sammanhang förutsågs någon produktion av gas under ett krisläge ej bli aktuell med hänsyn till de planer som då förelåg för utrymning av städer med gas- verk. Enligt nuvarande bedömningar av ut- rymningens omfattning är det emellertid sannolikt att ett större antal personer än som tidigare beräknats kommer att kvar- stanna i städerna. Detta motiverar att gas- försörjningen bör säkerställas även under krig. Härvid får dock beaktas att behoven av gas för såväl fastighetsuppvärmning som matlagning väsentligt nedgår, eftersom gas- förbrukningen för dessa ändamål i allmän- het är koncentrerad till de centrala delarna

av städerna, där utrymningen är störst. Med hänsyn till nämnda ändring av ut- rymningsförhållandena bör gasverkens be- redskapslagring tillgodose behoven under såväl avspärrning som krig med samma ut- hållighet som fastställs för oljor.

Investeringskostnadema för genomföran- det av denna beredskapslagring för gasver- ken har i 1969 års prisläge beräknats till 18,7 milj. kr. för varianten b). Härvid har vi utgått från att två av gasverken enligt nu föreliggande planer utför bergrumsanlägg- ningar för lagring av lättbensin och gasol, medan övrig lagring sker i ovanjordscister- ner.

I motsats till vad som gäller för oljor kan för gasverken inte uppställas ett fast lag- ringsmål, som fördelas mellan dessa. Om ett gasverk nedläggs eller dess produktionsför- hållande ändras, saknas nämligen anledning att automatiskt överföra lagringsmängden från detta gasverk till övriga gasverk, vilket sker vid fördelningen av lagringsmålet för oljor. Gasverkens lagringsskyldighet bör där- för anges i procent av förbrukningen. Då några större fluktuationer i gaskonsumtio- nen inte förekommer mellan olika är, bör lagringsmängden beräknas med utgående från det närmast föregående årets råvaru- åtgång.

Den utbyggnad av cisternutrymmen som behövs för att gasverken skall kunna full- göra föreslagen lagringsskyldighet medför att denna inte omedelbart kan träda i kraft. Ej heller synes något etappmål, dvs. ett lägre procenttal än vad slutmålet innebär, böra fastställas med hänsyn till den tid som utbyggnaden av bergrum kräver. Om lag- ringsmålet fastställs enligt alternativ I, bör gasverkens lagringsplikt inträda fr.o.m. den 1 januari 1975. Väljes alternativ II eller III bör detta ske den 1 januari 1977.

Då likformighet bör föreligga mellan gas- verksbränslen och eldningsoljor, förutsätter vi att lagringsprocenttalet för gasverken fastställs att motsvara den variant, som ifråga om ransoneringsnivå kommer att gälla för oljor. Av de i kapitel 5 redovisa- de alternativen beträffande beredskapslag— ringen av oljor under den kommande lag-

ringsperioden motsvarar alternativet III en reducering av lagerbehovet enligt alternativ II till 95 procent. För gasverkens del torde en sålunda nedsatt målsättning inte böra komma ifråga med hänsyn till de praktiska och ekonomiska olägenheterna av en fram- tida komplettering av lagringsutrymmen med de små tillkommande volymer, som kan bli aktuella.

Någon åtskillnad i lagringssätt mellan be— hoven för krig och avspärrning är inte mo- tiverad med hänsyn till gasverkens utsatta läge under krigsförhållanden. Gasverken bör därför få frihet att välja den lagringsform, ovanjordscisterner eller bergrum, som i det enskilda fallet är bäst lämpad. Då möjlig- heterna för gasverken att i ett krisläge upprätthålla produktionen är beroende av omedelbar tillgång till råvaror, bör emel— lertid det kravet uppställas, att minst en viss del av cisternutbyggnaden förläggs i anslutning till gasverket eller i varje fall på den ort, där gasverket är beläget.

I kapitel 5 har vi förordat alternativ II b). I konsekvens härmed föreslår vi att stads- gasverkens lagringsplikt skall inträda den 1 januari 1977 och avse den ovan angivna varianten b).

Införandet av lagringsplikt för stadsgas- verken bör regleras genom särskilda be-

stämmelser i oljelagringsförordningen. För- slag härom läggs fram i kapitel 12. Vi för- utsätter, att närmare föreskrifter utfärdas av Kungl. Maj:t med stöd av bemyndigan- det i förordningen.

De särskilda föreskrifter som härvid åsyf- tas är främst följande:

a) Överstyrelsen för ekonomisk försvars- beredskap bör ha möjlighet att lämna dis- pens för lagring av andra råvaror som gas- verken tekniskt kan utnyttja samt att i fråga om gasol lämna tillstånd till inlagring hos annan.

b) För beredskapslagringen av eldnings— oljor gäller vissa regler om s.k. ”vinterdis— pens”. Dessa regler bör också tillämpas för stadsgasverkens lagring, vilket innebär att beredskapslagringens toppunkt förläggs till januari månad och att lagringsmängderna för februari, mars och övriga månader av året får understiga den för januari bestämda mängden med 10, 20 respektive 30 procent.

c) Ett införande av en lagringsplikt för stadsgasverksindustrin enligt vad ovan fö- reslagits kommer att medföra svårigheter för sådana gasverk som kommer att av- vecklas inom en kort tidrymd efter den 1 januari 1977. Dessa gasverk bör därför kunna få dispens från lagringsplikten.

9. Beredskapslagring av gasol

Överstyrelsen för ekonomisk försvarsbered- skap har beträffande gasol framhållit föl- jande:

De vid raffineringen av råolja respektive i produktionskedjan vid petrokemisk industri fal- lande petroleumgaserna (propan, butan etc), vilka i flytande form saluförs under produkt- beteckningen gasol, har i Sverige under senare år funnit allt större användning. Gasolens höga värmevärde samt dess många andra fördelar (billiga och enkla brännare, hög verkningsgrad, snabbt reglerbar, hög renlighetshalt m.m.) har medfört en kraftig konsumtionsökning, före- trädesvis inom storindustrin. Under perioden 1960—1966 har årskonsumtionen ökat från ca 26000 ton till drygt 63000 ton, dvs. mer än fördubblats. Under år 1966 svarade storindu- strin för ca 70 procent av den totala gasol- förbrukningen, hushåll, småindustrier o.dyl. för drygt 27 procent, medan återstoden levererades som motorgasol. Detta innebär i det närmaste en 3-dubbling av storindustrins gasolförbruk- ning från 1960 till 1966, medan övriga för- brukningssektorer (hushåll, småindustrier m.m.) under samma period endast ökat med 70 pro- cent. Motordrift med gasol är alltjämt av järn- förelsevis ringa omfattning.

I ett skärpt krisläge bör användning av gasol för fritidsbruk och motordrift kunna utan stör- re olägenheter inskränkas. Däremot kan stora svårigheter förutses uppstå att omställa till andra energislag inom industrin samt de hus- håll, som kontinuerligt använder gasol för centralvärme, belysning, matlagning etc. En om- ställning från gasol till annat bränsle skulle dessutom med hänsyn till gasolapparaternas höga verkningsgrad kräva ett betydligt större behov räknat i kalorier även vid övergång till andra högvärdiga importbränslen. Mot bak- grunden av den vikt gasolförbrukningen redan nu har och i ännu högre grad kan antages

komma att få inom många kvalificerade be- hovsområden, framstår det som ett betydande beredskapskrav att de viktigaste gasolbehoven kan tillgodoses i en krissituation.

Enligt direktiven skall vi överväga beho- vet av att införa lagringsskyldighet även för gasol. Vi har vid våra undersökningar lik- som överstyrelsen funnit, att också gasolbe- hoven under krig och avspärrning har sådan betydelse -—- framförallt för industriproduk- tionen — att även dessa bör tryggas genom beredskapslagring. Försörjningsuthålligheten bör enligt vår uppfattning vara densamma som för andra varuslag. I det följande re- dogörs för aktuellt försörjningsläge, be- hovsutvecklingen, beräkning av lagringsmål samt kostnaden för beredskapslagringen av gasol.

Aktuellt försörjningsläge

Gasol produceras vid två av landets tre raf- finaderier samt vid den petrokemiska an- läggningen i Stenungsund. Årsproduktionen uppgår f.n. till drygt 100000 ton. Viss im- port och export förekommer. För år 1968 utvisar försörjningsbalansen ett exportöver- skott av ca 9 000 ton och en årsförbrukning av ca 90 000 ton.

Cisternanläggningar ovan jord hos till- verkare och säljare finns på ett lS-tal plat- ser, huvudsakligen i södra och mellersta Sverige. Cisternerna har i allmänhet en vo— lym av 60, 100 och 150 m”. Därutöver finns hos raffinaderierna och i oljehamnar en del

större cisterner på upp emot ett par tusen m3. Bergrum finns i anslutning till ett olje- raffinaderi samt den petrokemiska anlägg- ningen. Därtill kommer ett antal smärre ut- rymmen hos konsumenter.

Förslag till beredskapslagring

Energikommittén har i sin prognos inte sär- behandlat gasol. Vår undersökning indikerar dock att en fortsatt konsumtionsökning är att förvänta, särskilt inom industrisektorn samt, vilket framgår av kapitel 8, vid stads- gasverken som råvara för gasframställ- ning. Bortsett från sistnämnda behov be- döms normalårsförbrukningen av gasol i mitten av 1970-talet komma att uppgå till 125 000—150 000 ton.

Behovet av gasol under krig och avspärr- ning år 1975 har beräknats av överstyrelsen. Härvid har förutsatts att oundgängliga be- hov skall kunna tillgodoses med samma ut— hållighet för krig och avspärrning som gäl- ler för olja under innevarande lagringspe- riod. Vi finner inga skäl föreligga att frångå överstyrelsens beräkning av gasol- behovet under krig och avspärrning. Någ- ra mera avsevärda förändringar i krisför- brukningen av gasol förutses inte under de närmaste åren efter år 1975. Vi har därför med samma förutsättning beträffande ut- hållighet räknat med oförändrat gasolbehov under krig och avspärrning år 1977.

I kapitel 5 har vi föreslagit att en del av råoljelagren, inkl. råvarulager för petroke— misk industri, med viss fördelning på fär- digvaror bör betraktas som gripbar tillgång. Gasoltillgången i denna råolja har kalkyle- rats såsom gripbar tillgång för beräkning av lagringsmålet för gasol och avräknats som kommersiellt lager i kalkylen för be— räkning av stadsgasverkens råvarulagring. Därtill kommer kommersiella handelslager av gasol i mitten av 1970-talet.

För gasollagring bör gälla att krigsreser- ven lagras i skyddade utrymmen med nr beredskapssynpunkt godtagbar lokalisering. För att undvika att hela avspärrningsreser- ven lokaliseras till endast ett område, bör även en del av denna reserv lokaliseras med

beaktande av beredskapssynpunkter men resten få fritt lokaliseras.

Om beredskapsönskemålen helt skulle till- godoses borde såväl krigsreserven som den lokaliserade avspärrningsreserven delas upp och lagras på ett antal lämpliga platser.

Gasol måste lagras antingen under tryck eller i nedkylt tillstånd. Gasollagring blir därför mycket dyr. Med dagens teknik byggs emellertid stora bergrum till kostnader som per volymenhet blir mindre än hälften av motsvarande kostnad för relativt stora ovan- jordscisterner. Med hänsyn till den betydan- de kostnadsbesparing som sålunda kan upp- nås vid gasollagring i större bergrum före— slår vi att ett centrallager byggs för gemen- sam lagring av såväl krigsreserven som hela den lokaliserade avspärrningsreserven. Här- igenom eftersätts visserligen önskemålet om en spridning av lagren men i gengäld vinns den fördelen att den lokaliserade avspärr- ningsreserven blir förlagd i skyddat utrym- me. Centrallagret bör förläggas till lämplig plats med anslutning till båt, järnväg och tankbil.

Enligt 5 5 första stycket oljelagringsför- ordningen är säljare lagringsskyldig om han sålt olja som han importerat eller utvunnit vid inhemskt raffinaderi. Den som förvärvat olja från sådan säljare och sålt den vidare inom riket är enligt paragrafens andra styc- ke lagringsskyldig om hans oljeförsäljning under basåret uppgått till minst 20000 ma. Den som förbrukat olja som han importerat är lagringsskyldig enligt 6 5 första stycket. Förbrukare av eldningsolja är lagringsskyl- dig om förbrukningen under en treårspe- riod uppgått till minst 15 000 m3 (6 & andra stycket).

Med ledning av tillgänglig statistik har vi funnit att det kommer att finnas ett eller möjligen ett par industriföretag som skulle bli lagringsskyldiga om gasolkonsumtionen omräknas till att motsvara 15000 rn3 eld- ningsolja under en treårsperiod. Med hänsyn härtill och till att gasollagring i små cister- ner ovan jord är jämförelsevis mycket dyr, anser vi det ej ekonomiskt försvarbart att i fråga om gasol införa sådana bestämmelser om lagringsplikt för förbrukare som skulle

motsvara 6 5 andra stycket oljelagringsför- ordningen. Vi föreslår alltså att lagringsskyl— digheten skall åvila säljare som avsesi 5 5, och importerande förbrukare som avses i 6 & första stycket. Beträffande återförsäljare (5 5 andra stycket) föreslår vi dock, att skyldigheten att lagra gasol begränsas till dem, som har en årlig försäljning av minst 1000 ton sådan vara. Någon liknande be- gränsning bör av konkurrensskäl inte med- ges importörerna. Denna ståndpunkt stäm— mer också överens med vad som gäller be- träffande andra oljeprodukter.

Om hela beredskapslagringen av gasol för- utsätts komma att ske i bergrum blir inves— teringskostnaderna totalt 27,5 milj. kr. varav ca 19,8 milj. kr. för ovannämnda central- lager och ca 7,7 milj. kr. för de fritt lokali- serade lagren.

Om den gasollagring som får fritt lokali- seras i stället fullgörs i större ovanjordscis- terner kan totalkostnaden beräknas öka med ca 8 milj. kr. till drygt 35 milj. kr.

För andra produkter som omfattas av lagringsskyldighet har vi redovisat kostna- derna för tre olika alternativ samt för två av dessa (I—II) även underalternativ be- roende på olika uthållighet beträffande upp- värmningssektorn. På grund av att gasolför- brukningen under krig och avspärrning till alldeles övervägande del avser annan för- brukning än uppvärmningssektorn anser vi att underalternativen inte är tillämpliga för gasol.

Med hänsyn till de praktiska men fram— för allt ekonomiska olägenheter som vid en framtida komplettering av beredskapslag- ringen av gasol kan uppstå om utbyggna- derna endast kommer att avse små volymer bör den i alternativ III till 95 procent ned- satta målsättningen ej ifrågakomma för ga— sol.

De upplysningar vi har fått ger vid han- den att gasol troligen kan långtidslagras

utan risk för förstöring. Varan lämpar sig således väl för den statliga beredskapslag- ring som överstyrelsen ombesörjer. Vi före- slår därför att centrallagret helt ombesörjs av staten genom den av överstyrelsen om- händerhavda beredskapslagringen. Det bör ankomma på överstyrelsen att göra fram- ställningar om anslag för anläggningens byg- gande och anlitande av den rörliga kredit som riksdagen ställt till förfogande för över— styrelsens beredskapslagring.

Skulle det Visa sig att den lagrade gasolen behöver omsättas för att inte förstöras — praktiska erfarenheter härav föreligger ännu inte — eller på grund av ändringar av den gasolkvalitet som förbrukas inom industrin eller av andra skäl, är gasolleverantörerna enligt vad vi inhämtat, beredda att medver- ka därtill genom att låta de lagrade kvan- titeterna ingå i sin normala försäljning.

Oberoende av vilken längd som väljs för det kommande oljelagringsprogrammet bör det enligt ovan föreslagna centrallagret vara helt uppfyllt med gasol per den 1.1.1975. Beträffande den för fri lokalisering avsedda lagringen bör gälla en successiv årlig upp- byggnad med början den 1.1.1971 och en- ligt vårt förslag bör alltså uppbyggnaden vara slutförd vid ingången av år 1977. För att tillkommande importörer, tillverkare och säljare av gasol skall arbeta under lika kon- kurrensförhållanden som de vilka redan är verksamma på marknaden bör lagringsskyl- digheten fördelas mellan de lagringspliktiga efter så aktuell marknadsfördelning som möjligt. Sålunda bör lagringsskyldigheten för gasol för år 1971 baseras på marknads- andelen under år 1969, lagringsskyldigheten för år 1972 på omsättningen under år 1970 OSV.

Införandet av lagringsplikt för gasol bör regleras genom särskilda bestämmelser i olje- lagringsförordningen. Förslag härtill fram- läggs i kapitel 12.

10

Finansieringsfrågor

1958—1962 års lagringsprogram

För oljelagringsprogrammet 1958—1962 uppskattades som anges i kapitel 2 den totala investeringskostnaden för lagringsan- läggningar och inköp av olja till 600 milj. kr. Därav beräknades 500 milj. kr., mot— svarande en årlig kostnad på 100 milj. kr., falla på oljehandeln och återstående 100 milj. kr., dvs. 20 milj. kr. om året, på stor- konsumenterna.

1955 års oljelagringskommitté erinrade beträffande oljehandeln om att den förvän- tade stegringen i oljekonsumtionen redan enligt 1938 års bestämmelser skulle ha fram- kallat en ökad lagerhållning för handeln under perioden. Den mer eller mindre auto- matiska kostnadsökning som skulle följa därav — staten deltog före år 1958 inte i finansieringen — beräknades till 25 milj. kr. per år. Den borde enligt kommittén ha förutsetts av oljehandeln och även beaktats i dess finansieringsplaner. Det syntes därför kommittén naturligt att den däremot sva- rande kapitalanskaffningen åvilade bran- schen. I kommitténs betänkande framhölls också att fullgörandet av lagringsskyldighe- ten år en av de förutsättningar som ansetts böra uppställas för handeln med olja i Sve- rige och att det därför i och för sig kunde hävdas att oljehandeln borde svara för hela finansieringen. Från branschens sida hade dock gjorts gällande, att investeringar av den storleksordning det rörde sig om vida översteg dess bärkraft. Kommittén ansåg likväl att branschen borde kunna anskaffa ytterligare 15 milj. kr. årligen. Därutöver ansågs de berörda företagen gemensamt

kunna ta upp ett årligt förlagslån på 20 milj. kr. Återstående belopp, omkring 40 milj. kr. om året, skulle enligt kommittén täckas genom höjning av produktpriserna. Det kunde visserligen ur principiell synpunkt sägas vara mindre tillfredsställande, att kon- sumenterna under loppet av några få år skulle betala anläggningar som normalt av- skrivs på 20 år eller mer. Till försvar för en sådan i ett extraordinärt läge vald finan- sieringsväg kunde emellertid enligt kom- mittén anföras, att oljelagringen under tiden efter andra världskrigets slut varit otill- räcklig och att konsumtionen därför i allt för liten omfattning fått bära sina naturliga lagringskostnader. Kommittén ansåg det då inte kunna hjälpas, att konsumtionen under tiden för lageruppbyggnaden finge vidkän— nas en viss extrakostnad orsakad av behovet att på kort tid generera en del av det kapi- tal som behövdes. Prishöjningarna beräkna- des under alla förhållanden bli av begrän- sad omfattning. Fördelades de jämnt på samtliga produkter — med undantag för vad som skulle komma på storkonsumenter- na — skulle de uppgå till 0,5 å 0,6 öre per liter räknat på 1955 års konsumtionssiffror.

Kommittén framhöll att prispåläggen — för att markera deras speciella karaktär — eventuellt kunde tas ut under namn av beredskapsavgift eller beredskapstillägg. Kommittén skisserade också en ordning där dessa belopp tillfördes en särskild stiftelse, vilken skulle fördela medlen mellan före- tagen allteftersom lagerökningen genomför- des. Stiftelsens stadgar borde fastställas av Kungl. Maj:t som också borde utse ordfö- rande och en ledamot i styrelsen liksom en

av revisorerna. Stiftelsen förutsattes inte bli föremål för beskattning.

I fråga om finansieringen av storkon- sumenternas lagring framhöll kommittén att lagerutbyggnaden för dem betydde ett nytt åliggande, som i begynnelseskedet i vissa fall kunde innebära en inte oväsentlig bör- da. Kommittén påpekade emellertid att de lagringspliktiga storkonsumenterna enligt förslaget inte skulle bidra till den kapitalan- skaffning till oljehandeln som tänktes ske via prissättningen. Redan genom det lägre inköpspris på olja som de därigenom kunde förväntas åtnjuta, borde de erhålla ett visst finansieringsunderlag för egen lagring. För de mest trängda företagen förordades in- rättande av en statlig lånefond på 20 milj. kr., från vilken lån skulle kunna erhållas när särskilda finansieringssvårigheter före- låg.

En av kommitténs ledamöter var skiljak— tig. Han anförde betänkligheter mot att kostnaderna delvis skulle tas ut genom pri- serna och framförde bl.a. skäl för att kost- naderna skulle helt täckas genom statsbud- geten.

I propositionen uttalade departementsche- fen att det syntes rimligt att oljehandeln själv svarade för 40 milj. kr. om året, sär- skilt med hänsyn till att huvuddelen av be- loppet representerade ett mer eller mindre automatiskt kapitalutlägg, som branschen skulle ha fått vidkännas redan vid en fort- satt tillämpning av 1938 års lagringsbestäm- melser. Beträffande resterande kapitalbelopp fann departementschefen att några vägande invändningar mot en finansiering via priser- na inte torde kunna göras i dåvarande läge. Däremot ställde han sig tveksam till möjlig- heterna att anlita lånevägen. Departements- chefen fann det lämpligare att pristilläggen tillfördes statsverket genom beskattning (all- män energiskatt) än att de som kommittén föreslagit fonderades av en särskild stiftelse. 60 milj. kr. — motsvarande vad som enligt kommittén skulle täckas via priserna och genom företagslån — borde årligen anvisas till ränte- och amorteringsfria lån till la- gerhållarna. Lånen skulle avskrivas under en tid av 20 år. För skyddade anläggningar

skulle högre lånebelopp utgå än för ovan- jordscisterner. Storkonsumenterna borde på samma sätt tillföras 60 procent av sina årliga kapitalkostnader — 20 milj. kr. — dvs. 12 milj. kr.

Riksdagen godkände dessa förslag och har sedermera anvisat sammanlagt 350 milj. kr. för ändamålet.

1963—1969 års lagringsprogram

För det nu löpande oljelagringsprogrammet, avseende åren 1963—1969, lade 1961 års oljelagringskommitté fram tre alternativ. För det längst gående av dessa, det som seder- mera antogs, beräknades investeringarna för lagring av olja till 783,1 milj. kr. och för lagring av kol och koks till 28,8 milj. kr., dvs. 111,9 resp. 4,1 milj. kr. om året. Den s.k. automatiska lagerökningen — dvs. en i förhållande till konsumtionen oförändrad beredskapslagring — angavs dra investe- ringskostnader på 47,3 milj. kr. om året.

Merkostnaden för den skyddade lagringen beräknades till ca 51,1 milj. kr. eller 7,3 milj. kr. per år. Dessa kostnader borde enligt kommitténs mening i princip finansieras genom bidrag från staten.

Kommittén fann att den del av den för- kalkylerade investeringskostnaden för före- gående oljelagringsprogram som finansierats på annat sätt än genom uttagning av energi- skatt — sammanlagt ca 48 milj. kr./år — motsvarade i genomsnitt ca 0,4 öre per liter konsumerad vara under perioden. Kommit- tén ansåg det naturligt förutsätta samma in- sats från dem under den nya perioden. En sådan kostnad fann kommittén, med hänsyn till de ändringar av priserna som skett un- der tiden 1959—1961, inte kunna spela nå- gon avgörande roll för oljeprisnivån.

Ett fortsatt uttag med 4 kr./m3 beräknade kommittén komma att inbringa i genomsnitt omkring 60 milj. kr. om året under den nya lagringsperioden. Det belopp som härutöver återstod att finansiera, omkring 52 milj. kr. per år, borde enligt kommittén utgå genom ett statligt bidrag i form av ränte- och amor- teringsfria lån. Beloppet ansågs inkludera bidraget till täckande av merinvesteringen för den skyddade lagringen.

Fyra av kommitténs ledamöter (de lag- ringsskyldigas representanter) avgav reserva- tion. De föreslog, under erinran bl.a. om att statens kostnader för oljelagringen var ett av huvudmotiven för energiskatten, att kapitalanskaffningen liksom under den tidi- gare perioden borde till 60 procent ombesör- jas av staten och till 40 procent av de lag- ringsskyldiga. I fråga om den skyddade lagringen borde dock staten enligt reservan- terna stå för hela finansieringen av lagerut- rymme och vara jämte kostnaderna för va- rornas hantering.

I propositionen erinrade departementsche- fen om att de lagringsskyldiga vid den första lagringsperiodens början åtog sig att svara för dels den automatiska kostnadsökning som en fortsatt tillämpning av 1938 års lag- ringsbestämmelser skulle innebära, uppgå- ende till 25 milj. kr. per år, dels ytterligare 15 milj. kr. per år till en förstärkning av be- redskapen, eller tillsammans 40 milj. kr. per år. Detta belopp skulle uttas genom prissättningen på olja. Pristillägget skulle inte belasta leveranser till de lagringsskyldi- ga storkonsumenterna som genom ett lägre inköpspris på olja förväntades få finansie- ringsunderlag för sin beredskapslagring. Den lagringspliktiga industrins prissättning på sina produkter skulle enligt departements- chefen sålunda ej vare sig på export- eller hemmamarknaden påverkas av kostnaderna för den beredskapslagring som den hade att själv ombesörja. Såvitt kan bedömas, ut- talade departementschefen, har i allmänhet så ej heller skett.

I och för sig fann departementschefen att det, såsom redan 1955 års oljelagringskom- mitté hävdade, är rimligt förutsätta att olje- handeln svarar för hela finansieringen av oljelagringen. Att staten i ökad omfattning bidragit till det första lagringsprogrammet fick enligt departementschefen ses mot bak- grund av att detta innebar en snabb upp- byggnad och förstärkning under ett be- gränsat antal år. Han ansåg det i och för sig motiverat att sedan denna uppbyggnad slutförts det ekonomiska huvudansvaret för en oförändrad eller måttligt ökad beredskap liksom tidigare bärs av de lagringsskyldiga.

Den ökade sårbarhet under krig och av- spärrning som den starkt stigande oljeför- brukningen medför är, uttalade departe- mentschefen, baksidan av de betydande pro- duktivitetsvinster som denna energikälla möjliggör. Kostnaden för beredskapslagring borde därför ses som en del av kostnaderna för denna produktivitetsvinst. Någon prin- cipiellt hållbar invändning mot att låta den- na kostnad belasta även oljeförbrukarna ha- de inte framförts. Beträffande energiskatten anförde departementschefen:

Vissa remissinstanser, bl. a. Sveriges industri- förbund, har gjort gällande, att de lagrings- pliktiga konsumenterna med hänsyn till ut- gående energiskatt icke borde belastas med di- rekta utgifter för sin andel i lagringsplikten. Bortsett från att denna ståndpunkt strider mot de principer, som redan tillämpats, vill jag understryka, att en specialdestination av ener- giskattemedlen i den mening, som förordas av en del remissinstanser, aldrig åsyftats av stats- makterna. Detta framgår av de uttalanden som gjordes när energiskatten infördes 1957. Så- lunda framhöll chefen för finansdepartementet bl.a. att energibeskattningen utgjorde ett led i strävandena att bryta de inflationistiska tenden- serna i samhällsekonomien. Ett syfte var med andra ord att öka förutsättningarna för samhäl- let att utan inflationsstörningar fullgöra de upp- gifter, som för sin lösning kräver kollektiva insatser. Till dessa hör de för energiförsörj- ningen nödvändiga och på lång sikt växande basinvesteringarna. Efter införandet av den all- männa varuskatten framstår energiskatten ännu klarare än tidigare som en integrerad del av systemet av indirekta skatter.

En prisbelastning på i genomsnitt 0,4 öre per liter föreföll inte departementschefen orimlig för den nya lagringsperioden, efter- som redan under den tidigare perioden in- vesteringskostnader för beredskapslagringen varit inberäknade i företagens finansierings- planer med lägst detta belopp.

Departementschefen ansåg, med hänsyn till att skärpta lokaliseringskrav föreslogs för de skyddade utrymmena, att bidrag av statsmedel borde lämnas till merkostnaden för dessa 7 milj. kr. per år, utöver de stat- liga lån på 52 milj. kr. om året som kommit- téns majoritet föreslagit.

Departementschefen föreslog alltså bidrag med 59 milj. kr. per år. Det borde i enlig— het med kommitténs förslag indexregleras.

Riksdagen godtog departementschefens förslag. För det första året anvisades 59 milj. kr. (prop. 1963: 1 bil. 12, SU 10, rskr 10). På grund av indexregleringen har års- beloppen stigit. För budgetåret 1969/70, det sista i det löpande programmet, har anvi- sats 67 milj. kr. (prop. 1969: 1 bil. 12, SU 10, rskr 10). Inberäknat detta belopp har under perioden anslagits sammanlagt nära 439 milj. kr.

Efterkalkyl för 1963—1969 års lagringspro- gram

Som framgår av tidigare redogörelse beräk- nades investeringskostnaden för perioden 1963—1969 till 783 milj. kr., varav 413 milj. kr., dvs. knappt 53 procent, skulle tillskju- tas genom statliga ränte- och amorterings- fria lån som indexreglerades. Med detta fi- nansieringssätt beräknades kostnadsbelast- ningen efter avdrag för de statliga lånen bli ca 4 kr./m3 förbrukad vara under perioden. Indexregleringen har medfört att det totala lånet höjts till 439 milj. kr. Som tidigare framgår har varupriserna successivt sjunkit under perioden. På grund av övergång till större lagringsutrymmen har även cistern- anläggningarna blivit billigare än som beräk- nades. Den verkliga investeringskostnaden har därför blivit lägre än den förkalkylera- de. Beräknar man investeringskostnaden för lagerökningen under perioden 1963—1969 med utgångspunkt från de kostnader som vi tillämpade vid beräkning av investerings- kostnaden för lagerökningen enligt alterna- tiven I—III, blir den ca 680 milj. kr. Den verkliga kostnaden kan antas ligga mellan detta och det förkalkylerade beloppet och kan beräknas till ca 730 milj. kr. De stat- liga lånens bidrag till investeringskostnader har med denna förutsättning blivit i genom- snitt ca 60 procent.

Det kommande lagringsprogrammet

I våra direktiv erinras om att det nuvarande lagringsprogrammet finansieras av staten och de lagringsskyldiga, varvid de lagrings- skyldiga förutsätts täcka sina kostnader prisvägen. Vi har att överväga även andra

metoder för den fortsatta finansieringen. I första hand skall vi därvid undersöka om kostnaderna för fortsatt lagring kan tas ut genom prissättning på de olika produk- terna.

I direktiven framhålls vidare, att den nu- varande beredskapslagringen till övervägan- de del ombesörjs av enskilda företag. Vi skall i första hand utgå från att bibehålla denna ordning.

Motorbensin, fotogen, motorbrännolja och eldningsoljor

Den nuvarande ordningen, där lagringen huvudsakligen sköts av oljehandeln och vissa större konsumenter av olja, har stora fördelar. Dels kan lagringen ske i anslut- ning till den normala kommersiella olje— distributionen resp. förbrukningen, dels kan sakkunskapen hos de företag som sysslar med olja bäst utnyttjas för lagringen. Från de lagringsskyldigas sida har man också under utredningsarbetet ställt sig positiv till att fortsätta att ombesörja beredskapslag- ringen. Vi finner denna inställning värdefull och utgår från att den nuvarande ordningen för ombesörjandet av lagringen skall bibe- hållas.

Detta innebär att de metoder för finan- sieringen som vi anser stå till buds är två. Den ena är prisvägsmetoden. Den betyder i princip att konsumenterna av olja och av produkter och tjänster för vilka oljepriset är av betydelse får stå för kostnaderna. Den andra metoden är statlig finansiering. Den innebär att kostnaderna slås ut på skatte- betalarna med den fördelning som olika skatteregler ger. Vidare kan — såsom varit fallet under de båda hittillsvarande program- men — en kombination av dessa båda meto- der användas.

Investeringskostnadema för de alternativa lagringsmål som vi stannat för framgår av kapitel 7. Vi vill erinra om att utöver dessa investeringskostnader tillkommer kostnader av löpande natur, t.ex. för underhåll av an- läggningarna och omsättning av varorna. De torde under den kommande perioden kunna beräknas uppgå till högst 30 milj. kr. om

året i början av perioden och till högst 45 milj. kr. om året vid dess slut. Dessa löpande kostnader har sedan lagringsskyldighetens införande år 1938 tagits ut genom prissätt- ningen. Så bör enligt vår mening ske även i fortsättningen.

Följande sammanställning visar de av oss beräknade investeringskostnaderna för de skilda alternativen, totalt och i genomsnitt per år.

Alternativ Total investe- Genomsnittlig ringskostnad årskostnad

1 a) 875 175 1 b) 701 140 11 a) 942 135 11 b) 760 109 111 a) 793 113 111 b) 619 89 Jämförelse alternativ (5 år) 417 83 Jämförelse alternativ (7 år) 610 87

Som framgår tidigare i detta kapitel har de lagringsskyldiga såväl i 1958—1962 års lagringsprogram som i det nu löpande för- utsatts svara för investeringskostnader för lagringen till ett belopp som motsvarar 0,4 öre per liter av årsförbrukningen. En fi- nansiering via priserna av denna storleks- ordning bedömdes därvid inte komma att få någon större betydelse för oljebranschens verksamhet eller oljeprisnivån. Oljehandcln har i form av en beredskapslagringsavgift på den olja som sålts under perioden tagit ut både sina totala investeringskostnader och sina löpande kostnader för beredskaps- lagring. Under senare delen av perioden har pålägget för investeringskostnader i fråga om eldningsoljorna av skäl som förut angivits blivit betydligt lägre än man ur- sprungligen räknade med och nu helt ut- gått.

En beräkning av de intäkter, som 0,4 öre per liter (4 kr./mil) av förbrukningen mot- svarar, ger för det kommande lagringspro- grammet, med ledning av den prognos för konsumtionen som vi lagt till grund för våra beräkningar, för femårsperioden 1970 —l974 ett genomsnittligt årligt belopp av ca

122 milj. kr. och för sjuårsperioden 1970— 1976 ca 129 milj. kr. En jämförelse med årskostnaderna för de olika alternativ som vi diskuterat visar, att full täckning inte erhålls i alternativen I a), I b) och II a), där följande belopp skulle återstå att finansiera: alternativ I a) ca 53 milj. kr., alternativ I b) ca 18 milj. kr. och slutligen alternativ II a) ca 6 milj. kr. Däremot uppnås full kost- nadstäckning för övriga alternativ, inklusive det av oss förordade alternativ II b).

Staten har, i motsats till vad som var fal- let under tiden 1938—1957, i stor omfattning bidragit till finansieringen av de båda första lagringsprogrammen. Detta får ses mot bak- grund av att dessa inneburit en snabb ut- byggnad under ett begränsat antal år. En så- dan argumentering har mindre styrka, när utbyggnaden nu pågått i 12 år och en ny lagringsperiod, den tredje, skall börja.

Det alternativ, 11 b), som vi förordar för det nya programmet, syftar till att den av statsmakterna avsedda uthålligheten på olje- försörjningens område skall vara uppnådd efter sju år. Alternativet medför en kost- nadsmässig belastning som, utom i vad av- ser motorbrännolja, inte överstiger vad man ansåg möjligt vid tillkomsten av de båda tidigare programmen. Även om kostnaderna i sin helhet tas ut genom prishöjningar, tor- de det t.o.m. i fråga om motorbrännolja, där priset bestäms i öre per liter, vara möj- ligt — till följd av vad vi i det följande före- slår beträffande finansieringen av merkost- naderna för skyddad och lokaliserad lagring och med användande av medel som kan in- flyta genom prispålägg på andra produkter _— att hålla prispålägget på samma nivå som under innevarande period.

Vissa av de lagringsskyldiga storkonsu- menter, som konkurrerar med utländska företag, kan ha svårigheter att täcka in sig för sina lagringskostnader i priserna på sina produkter. Så har emellertid varit för- hållandet under de båda hittillsvarande lag- ringsperioderna. Den belastning per m3 olja som uppkommer under den nya perioden synes inte bli större än under perioden 1958—1962. Och den torde snarast understi- ga vad som beräknades vid tillkomsten av

nu löpande program. De totala investerings- kostnaderna för den egentliga industrin upp- går enligt våra beräkningar till inemot 20 milj. kr. om året under sjuårsperioden. Om kostnaderna slås ut på en normal avskriv- ningstid, minskas dock årskostnaden kraf- tigt. Vi utgår från att oljehandelns leveran- ser till de lagringsskyldiga storkonsumen- terna, liksom under de båda hittillsvarande programmen, kommer att ske utan pristill- lägg för kostnader för beredskapslagringen.

Med hänsyn till det anförda finner vi det möjligt att, under förutsättning att det av oss förordade alternativet II b) antas, gå över till finansiering enligt prisvägsmetoden. Vi föreslår dock att undantag görs för de merkostnader som uppkommer för den skyddade lagringen och för oljehandelns lo- kaliserade lagring jämfört med lagring utan fortifikatoriskt skydd och på fritt vald plats.

Merkostnaderna för den skyddade lag- ringen har hittills burits av staten. Vi anser att så bör ske även i fortsättningen. Som skäl anfördes vid fastställandet av 1963— 1969 års lagringsprogram bl.a. de skärpta lokaliseringskrav som beslöts för de skyd- dade lagringsutryrnmena. Samma lokalise- ringskrav föreslås även nu för dessa ut- rymmen.

I fråga om merkostnaderna för den övriga lokaliserade lagring som vi nu föreslår för oljehandeln anser vi att samma skäl för statlig finansiering föreligger. De krav på lokalisering av delar av vissa storkonsumen- ters beredskapslager som vi föreslår är av annan art, eftersom dessa lager får hållas i anslutning till förbrukningsstället. De synes därför inte böra föranleda statliga bidrag.

De merkostnader som vi sålunda före- slår böra finansieras av staten utgör, som tidigare framgått, sammanlagt ca 80 milj. kr. eller 11,5 milj. kr. om året under sju år. Bidragen bör som hittills utgå i form av ränte- och amorteringsfria statliga lån och i övrigt på samma villkor som f.n.

Reservation av ledamoten Wadell

I direktiven framhåller departementschefen att vår utredning i första hand bör pröva

möjligheterna att finansiera kostnaderna för det kommande utbyggnadsprogrammet prisvägen, men att även andra finansierings- former bör undersökas. Majoritetens för- slag, som biträtts av oljehandelns represen- tanter, innebär att kostnaderna för den fortsatta utbyggnaden skall finansieras via priserna, dock att statsbidrag skall utgå för merkostnaden för oljehandelns lokaliserade lagring och för den skyddade lagringen; även den senare berör i stort sett enbart oljehandeln. Jag har såsom företrädare för industrin inte kunnat ansluta mig till detta förslag.

Huvudparten av de lagringspliktiga för- brukarna utgör varuproducerande företag. Dessa arbetar under hård internationell kon- kurrens och prissättningen på företagens produkter bestäms av denna. Några möj- ligheter att genom pristillägg ta ut kostna- der för statliga pålagor av olika slag finns alltså inte — i detta avseende föreligger en skillnad mellan industri och handel. In- dustrins begränsade möjligheter att kompen- sera sig via prissättningen torde ha legat till grund för förslaget tidigare i år om statligt bidrag till industrins kostnader för investe- ringar i miljövårdande syfte; kraven på mil- jövårdande åtgärder kommer också de att i hög grad beröra exportindustrin och den övriga industri som arbetar i internationell konkurrens.

Vid bedömningen av de ekonomiska kon- sekvenserna för företagen kan man inte betrakta kostnaderna för oljelagring isole- rade; man måste självfallet beakta alla statliga pålagor, eftersom det är den totala kostnadsbelastningen som bestämmer före- tagens konkurrensförmåga. I det samman- hanget förtjänar särskilt uppmärksammas att många av de företag som får kostnader för tvångslagringen också drabbas av energi- skatt. Det är allmänt omvittnat att den svenska industrins höga kostnadsläge på sikt inger betydande farhågor.

I och för sig delar jag majoritetens me- ning att statsbidrag bör utgå till merkost- nader för skyddad och lokaliserad lagring. Samtidigt bör emellertid understrykas att de lagringspliktigas kostnader i övrigt för

tvångslagringen till stor del är av i princip samma slag som dessa merkostnader, näm- ligen kostnader för landets försvar och be- redskap. Det sagda gäller till 100 procent kostnaderna för den i lagren ingående krigs- reserven och till en avsevärd del kostnader- na för avspärrningsreserven.

Mot den ovan angivna bakgrunden borde enligt min mening statliga bidrag — såsom tidigare varit fallet — utgå inte bara till ovannämnda merkostnader utan även till de lagringspliktigas övriga kostnader för tvångslagringen. Med hänsyn till att olje- handeln biträtt majoritetsförslaget torde emellertid bidragen kunna begränsas till oljelagringspliktiga industriföretag. Jag vill alltså i första hand föreslå, att staten läm- nar bidrag även till lagringspliktiga förbru- kare med procentuellt sett ungefär samma bidragsbelopp som utgått under de båda hittillsvarande utbyggnadsperioderna.

Skulle detta förslag icke komma att reali- seras vill jag i andra hand föreslå att det bidragsbelopp som staten totalt ställer till förfogande för oljelagringen —- här bortses från gasol —— fördelas lika mellan oljehan- deln och industrin enligt de närmare grun- der som må fastställas vid särskilda över- läggningar mellan staten och företrädare för de lagringsskyldiga.

Stockholm den 20 maj 1969 Henning Wadell

Stadsgas

Kostnaderna för den uppbyggnad av lag- ringen av råvara för stadsgasindustrin som vi föreslagit har vi i kapitel 8 beräknat till 18,7 milj. kr. vilket för en sjuårsperiod mot- svarar 2,7 milj. kr. om året eller ca 1 öre per m3 såld gas. Belastningen torde dock bli ganska olika för skilda gasverk.

Samtliga nu befintliga gasverk, som kom- mer att omfattas av lagringsplikten, år kom- munala. Om skattefinansiering skall före- komma, ligger det därför lika nära till hands att den sker via kommunal som över statlig beskattning. 1961 års oljelagringskommitté föreslog att lagringsskyldighet skulle införas för stadsgasindustrin utan statliga finansie-

ringsbidrag. De verk som är i färd med att gå över till annan råvara har också vid pla- neringen av investeringarna haft anledning räkna med beredskapslagring. Härtill kom- mer att vi föreslår att lagringsskyldighet inte skall träda i kraft förrän vid sjuårs- periodens utgång. Verken bereds alltså en förhållandevis lång tid att anskaffa medel för finansieringen. Om kostnaderna slås ut på en normal avskrivningstid, minskas dess- utom årskostnaden kraftigt.

Med hänsyn till det anförda finner vi inte anledning föreslå att statligt stöd skall utgå till beredskapslagringen av råvara för stadsgas.

Gasol

Investeringskostnadema för den beredskaps- lagring av gasol som enligt vårt förslag i kapitel 9 skall åvila de lagringsskyldiga upp- går enligt våra beräkningar till 7,7 milj. kr. under sjuårsperioden eller 1,1 milj. kr. per år. Detta torde motsvara omkring 10 kr. per ton.

Såvitt vi kan bedöma är denna kostnads- belastning inte större än att den kan bäras utan statliga bidrag.

Övergångsb estämmelser

De av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter- na om statliga lån gäller långivning för lagringsprogrammets genomförande intill ut- gången av år 1969. Enligt vårt förslag upp- hör långivningen vid denna tidpunkt utom beträffande merkostnaderna för den skyd- dade och lokaliserade lagringen. I fråga om utelöpande lån kommer de utfärdade före— skrifterna alltjämt att gälla. Särskilda över- gångsbestämmelser behövs inte i och för sig.

Emellertid kan ifrågasättas om särskilda övergångsbestämmelser bör införas för att tillgodose rättvisesynpunkter gentemot ny- tillkommande lagringsskyldiga. Vårt förslag innebär att den som först under den kom- mande perioden blir lagringsskyldig skall bygga upp beredskapslager utan statsbidrag. Han kommer därigenom i sämre ställning

än den som är lagringsskyldig under nuva- rande period och som således byggt upp sitt beredskapslager med hjälp av statslån.

Frågan om en rättvis fördelning av kost- nader mellan nytillkommande och tidigare lagringsskyldiga behandlades även av 1961 års oljelagringskommitté (SOU 1962: 40 s. 67—69). Enligt den metod för fördelning av statliga lånebelopp som 1961 års kommitté förordade skulle nämligen, enligt vad kom- mittén väntade, en under perioden 1963— 1969 nytillkommande lagringsskyldig inte, för ett lika stort beredskapslager, bli berät- tigad till samma lånebelopp i kronor räknat som en lagringsskyldig, för vilken lagrings- plikt gällt redan under perioden 1958—1962. Den tidigare lagringsskyldige hade nämligen, anförde kommittén, utöver andelen i 1963— 1969 års lånebelopp fått statligt lån också från perioden 1958—1962. Tanken på en extra lånekompensation till nytillkommande lagringsskyldig avvisades av 1961 års kom- mitté. Skälen till detta var bl.a. att ett kom- pensationsförfarande skulle få mindre till- fredsställande konsekvenser från budgetsyn- punkt och ytterligare komplicera låneadmi- nistrationen. Det framhölls vidare att kom- pensation inte borde komma i fråga till företag som med full vetskap om konse- kvenserna i fråga om lagringsskyldighet star- tade rörelse, sedan beslut fattats om lag- ringsvillkoren för perioden 1963—1969. Yt- terligare hänvisades till de möjligheter som företagen haft att genom avtal med till- synsmyndigheten om frivillig beredskaps- lagring tillförsäkra sig delaktighet i det stat- liga finansieringsstödet för perioden 1958— 1962. Lånereglerna för perioden 1963—1969 är utformade i enlighet med förslagen från 1961 års kommitté. I verkligheten har det dock visat sig att nytillkommande lagrings- skyldiga inte för samma lagringsmängd fått lägre lånebelopp än tidigare lagringsskyl- diga.

Principiellt är rättviseproblemen vid den nu förestående övergången till ett nytt lag- ringsprogram desamma som de vilka 1961 års kommitté diskuterade, låt vara att de lagringsskyldiga som tillkommit efter år 1962 inte i praktiken blivit sämre ställda än

de förut lagringsskyldiga. Oavsett hur stora lånebelopp som faktiskt tillfallit en under åren 1963—1969 nytillkommande lagrings- skyldig, har principen varit att han inte fått del i 1958—1962 års lånebelopp. Med tillämpning av samma princip skulle den som blir lagringsskyldig efter år 1969 inte få någon andel i tidigare års lånebelopp. Redan av de regler som införts för perio- den 1963—1969 torde f.ö. följa, att den efter 1969 nytillkommande lagringsskyldige i varje fall inte bör få del av lån som belöper på perioden före 1963.

Det kan naturligtvis göras gällande att större orättvisor än som väntades vid före- gående övergång till nytt program uppstår, när statliga lån utgår enbart för merkost- naderna för den skyddade och lokaliserade lagringen. Det är vidare i sådant fall klart att nytillkommande lagringsskyldiga under nästa lagringsperiod verkligen kommer i ett sämre läge än de förut lagringsskyldiga. Även med beaktande av detta anser vi emel- lertid övervägande skäl tala för att prin- cipen liksom vid den föregående övergången skall vara att lånekompensation inte utgår till nytillkommande lagringsskyldig.

Vad nu sagts innebär inte att det bör vara uteslutet att om i något fall orättvisor som är direkt stötande från konkurrenssynpunkt skulle uppstå, minska belastningen på en ny- tillkommande lagringsskyldig. Det är sålun- da tänkbart att i någon mån jämka lagrings- skyldigheten inom ramen för gällande dis- pensregler. Detta bör ske genom att tillsyns- myndigheten enligt 9 5 oljelagringsförord- ningen medger den nytillkommande dispens från en del av hans lagringsskyldighet. En förutsättning för att den avsedda lättnaden skall åstadkommas är naturligtvis att dis- pens inte medför skyldighet att erlägga oljeavgift. Kungl. Maj:t kan enligt 9 a 5 för- ordningen om oljeavgift medge befrielse från sådan avgift, om synnerliga skäl finns till det. Det är uppenbart att sådana skäl kan vara för handen när det gäller en ny- tillkommande lagringsskyldig, i fall som det är fråga om här. Självfallet bör dispensreg- lerna utnyttjas endast i strängt begränsad omfattning och endast övergångsvis.

11. Vissa särskilda frågor

Med hänsyn till erfarenheterna av nuvaran- de oljelagringsprogram har vi tagit upp vissa frågor till särskild granskning. Några av des- sa frågor särbehandlades även i 1961 års oljelagringskommittés betänkande.

Vi har undersökt kretsen av lagringsskyl- diga enligt nuvarande bestämmelser och in— te funnit anledning att föreslå någon ända ring av dessa bestämmelser. Beträffande statliga myndigheters lagring förutsätter vi att dessas lagringsskyldighet under komman- de program bestäms enligt samma grun- der som under nuvarande program. Inte hel- ler anser vi att möjligheten att få inlagra hos annan lagringsskyldig bör ändras. Vi har slutligen diskuterat oljelagringsrådets ställning och funnit att skäl saknas att över- väga att avskaffa rådet.

I våra direktiv framhålls bl. a. att utred- ningen bör överväga frågan om procentuella eller fasta lagringsmål för det kommande programmet. I detta kapitel redovisas vår in- ställning till principfrågan. Som framgår av kapitel 5 har vi föreslagit en ändring av dis- pensmöjligheterna att lagra råolja. I detta kapitel utvecklas riktlinjerna för vårt för- slag ytterligare. Genom att vi övervägt två alternativ avseende sjuårsperioder har vi diskuterat frågan om en eventuell kontroll- möjlighet under löpande programperiod, en kontrollstation. Slutligen redovisar vi vå- ra undersökningar om hur en eventuell ut- byggnad av anläggningar för beredskapslag- ring kan passas in i arbetsmarknadspolitiska åtgärder avseende sysselsättningssvårigheter.

Fasta eller procentuella lagringsmål

Överstyrelsen för ekonomisk försvarsbered- skap har i sitt förslag framhållit önskvärd- heten att få en följsammare anpassning av beredskapslagringen till utvecklingen av kris- behoven och ansett det böra övervägas att återgå till att fastställa den årliga lagrings- skyldigheten enligt principerna i 1938 års oljelagringsförordning, dvs. som ett procent- tal av tidigare försäljning och förbrukning. I kommittédirektiven har angivits, att vi bör särskilt pröva detta spörsmål.

Det är ur beredskapssynpunkt självfallet angeläget att det mål för uthålligheten för energiförsörjningen som statsmakterna fast- ställer kan uppnås inom programtiden och motsvara de bedömda krisbehoven för varje berört oljeslag vid programtidens utgång.

Liksom den löpande fredskonsumtionen undergår förändringar är inte heller krisbe- hovens storlek en gång för alltid given. Be- hoven varierar dels med organisatoriska för- ändringar inom totalförsvaret, dels i några fall med fredsutvecklingen. Om eller när ändringar i krisbehoven inträder kan inte förutses, då beslut fattas om ett nytt lag- ringsprogram. Med den låsning av ett lag- ringsprogram, som fasta lagringsmål inne- bär, riskerar man därför att dessa mål vid programtidens utgång inte i alla delar mot- svarar då föreliggande krisbehov. Detta har också för vissa oljeslag inträffat under de ti- digare oljelagringsperiodema.

En följsammare anpassning av bered-

skapslagringen till utvecklingen av krisbeho— ven framstår därför helt naturligt såsom önskvärd ur beredskapssynpunkt.

I de båda hittillsvarande oljelagringspro— grammen har tillämpats fasta lagringsmål för respektive produkter, vilket ur de lag- ringsskyldigas synpunkt medfört den förde- len, att man vid planeringen av erforderlig cisternutbyggnad endast behövt ta hänsyn till en variabel, nämligen den egna försälj- ningens respektive förbrukningens andel i den årliga totala konsumtionsökningen för respektive produkt. Detta har underlättat planeringen för de lagringsskyldiga företa- gen.

Representanterna i kommittén för de lag- ringsskyldiga, såväl säljare som förbrukare, har framhållit, att ett frångående av den hittills tillämpade principen med fasta lag- ringsmål skulle innebära, att de tvingades att vid sin planering för utbyggnad av oskyddade oljelager arbeta med ytterligare en variabel, nämligen den årliga utbyggnads— volymen för respektive produkt vilken inte i förväg kan exakt bedömas av de lag- ringsskyldiga. Även om man genom att åter- gå till att fastställa de årliga lagringsmålen i ett procenttal av den löpande norrnalkon- sumtionen skulle ernå bättre följsamhet mel— lan lageruppbyggnaden och förändringar i krisbehoven, vilket givetvis i och för sig måste betraktas såsom en vinning, anser man att fasta lagringsmål är att föredra även för den lagringsperiod, som nu plane- ras. Man anför vidare, att vad beträffar den skyddade lagringen liksom övrig lokalise- ringsmässigt styrd lagring fasta lagringsmål synes utgöra det enda tänkbara alterna- tivet.

De längre byggnadstidema för bergför- lagda lagringsutrymmen och den därav be- tingade begränsningen i möjligheterna för de lagringsskyldiga att anpassa innehavet av sådana utrymmen till de årliga fluktuatio- nerna i vars och ens lagringsplikt medför —— om överutbyggnad av skyddad lagringska— pacitet skall kunna undvikas — att målen för den skyddade lagringen liksom hittills bör bestämmas i fasta volymer också för den kommande lagringsperioden. Med den

lösning av cisternutbyggnaden för den loka- liserade lagring av eldningsoljor, som vi förordar i kapitel 6, dvs. lagringens förlägg- ning till större berglagerenheter, gör sig sam- ma synpunkter gällande för de kvantiteter, som skall lokaliseras. Även den styrda loka- liseringen bör sålunda anges som ett för perioden fast lagringsmål.

I och för sig är det givetvis intet som hindrar, att lagringsmålen för olika delar av beredskapslagringen fastställs efter skilda grunder. Det är sålunda väl tänkbart att målen för den del av den oskyddade lag- ring som får lokaliseras fritt bestäms i prin- cip enligt grunderna i 1938 års oljelagrings- förordning, dvs. i förhållande till den lö- pande försäljningen respektive förbrukning- en.

Även om man härigenom skulle kunna skapa ett system, som medger en följsam- mare anpassning av beredskapslagringen till storleken av krigs- och avspärrningsbehoven, har vi dock med hänsyn till vad näringslivets representanter i kommittén med skärpa un- derstrukit beträffande det nuvarande syste- mets fördelar för de lagringsskyldiga inte velat föreslå någon ändring i detta avseen— de.

Dispens att lagra råolja

Enligt 105 Oljelagringsförordningen kan tillsynsmyndigheten lämna lagringsskyldig tillstånd att fullgöra sin lagringsplikt genom att till motsvarande myckenhet lagra olja tillhörande annan grupp än för vilken lag- ringsmängd fastställts eller annan mineral- olja än som anges i 2 5. Med stöd härav kan, som framgår av förarbetena till förordning- en, ett oljeföretag med raffinaderi inom lan- det få tillstånd att lagra råolja i stället för en del av de färdigprodukter, som företaget eljest skall lagra.

Sådant tillstånd har efter ansökan lämnats samtliga oljeföretag med raffinaderi alltse- dan oljelagringsförordningens tillkomst. Det verkliga utnyttjandet därav har emellertid varierat dels mellan de olika företagen, dels mellan olika produkter och tidpunkter un- der åren. Vid utformningen av tillstånden

har huvudregeln varit, att endast den del av företagets lagringsmängd, som motsvarar av- spärrningsreservens andel av det totala lag- ringsmålet, fått ersättas med lagring av rå— olja. Den övriga delen av lagringsmängden, motsvarande krigsreserven, har däremot an- setts böra utgöras av färdigprodukter, lik- som den lagerhållning, som företaget åtagit sig för annan lagringsskyldigs räkning.

Denna utformning av tillstånd för olje— företag med raffinaderi att utnyttja råolja för beredskapslagring grundar sig på den tanken, att raffinaderierna genom sin belä- genhet och karaktär av viktiga mål för fien- den under ett krig snabbt kan bli skadade el- ler utslagna, varför det är nödvändigt att krigsbehoven tillgodoses genom lagring av färdigprodukter.

Under avspärrning däremot kan produk- tion upprätthållas så länge råoljelagren räc— ker och därvid finns möjligheter till om- ställning och anpassning av produktutvin- ningen efter de aktuella behoven.

En tillväxt av raffinaderikapaciteten med ökat utnyttjande av råoljelagren för fullgö- rande av lagringsskyldighet kan medföra vis— sa olägenheter ur beredskapssynpunkt, t. ex. mindre utbyggnad av cisterner för sprid— ning av lagren av färdigprodukter. De läm- nade tillstånden har därför försetts med re- servation för att möjligheten att på angivet sätt utnyttja råoljan kan komma att begrän— sas i den mån utvecklingen inom raffinaderi- sektorn skulle ge anledning därtill.

Som framgår av kapitel 5 har vid beräk- ningen av behovet av lagerökning för den kommande lagringsperioden viss kvantitet råolja betraktats såsom en gripbar tillgång inom landet i likhet med de kommersiella lagren av färdiga produkter. Därvid har med ledning av de aktuella utvinningsförhållan- dena inom raffinaderierna framräknats de kvantiteter olika färdigprodukter, som kan framställas ur denna råoljemängd.

Detta beräkningssätt medför att de olje- företag som har inhemska raffinaderier vid fullgörande av lagringsskyldighet under den kommande perioden endast kan få tillgo- doräkna de råoljevolymer, som överstiger den fastställda kvantiteten. Med hänsyn till

de nu förefintliga möjligheterna för dessa företag att utnyttja sina råoljelager bör vid periodens början den bundna råoljevolymen fastställas till en lägre kvantitet och sedan successivt ökas under perioden samtidigt som dispensmöjligheten minskar i motsva- rande grad. Det synes rimligt, att ökningen av råoljemängden fördelas jämnt under en femårsperiod. Denna regel bör gälla även om den kommande lagringsperioden skulle bli längre än fem år.

Den från raffinaderiernas dispensmöjlig— heter borträknade råoljan bör varje år av tillsynsmyndigheten fördelas mellan dessa företag. Fördelningen bör därvid ske med utgångspunkt från raffinaderiemas uppar- betning av råolja under det närmast föregå- ende kalenderåret. Fördelningen av 1971 års råoljemängd baseras sålunda på 1969 års upparbetning.

Den ovan föreslagna behandlingen av rå- oljefrågan innebär, att oljeföretag med raffi- naderi i fortsättningen får för fullgörande av lagringsskyldighet för färdigprodukter tillgodoräkna sitt lager av råolja endast till den del detta överstiger företagets andel av förutnämnda kvantitet respektive de lägre mängder som fastställts att gälla under övergångsperioden. Den begränsningen bör dock liksom hittills gälla att de mängder av olika oljeslag, som ifrågavarande företag åläggs förvara i skyddade utrymmen re— spektive inom ramen för annan lokaliserad lagring bör lagerhållas i form av färdigpro- dukter. Likaså bör vidare den lagring, som sådant oljeföretag åtar sig att fullgöra åt annan lagringsskyldig, utgöras av färdigpro- dukter.

Kontrollstation

När vi som ett alternativ föreslår en så lång lagringsperiod som sju år, förutsätter vi, att om detta alternativ väljs lagringsprogram- met i begränsad utsträckning omprövas vid en ”kontrollstation” ungefär vid mitten av perioden. Syftet skall vara att undersöka om förutsättningarna för våra beräkningar och förslag i något betydelsefullt hänseen- de ändrats under den tid programmet tilläm—

pats. Om så visar sig vara fallet bör vidta- gas de ändringar i programmet eller i syste- met i övrigt som anses påkallade.

Avsikten är inte att omprövningen skall gälla lagringssystemets principiella uppbygg- nad, utan den skall vara begränsad till de frågor som specificeras i följande punkter 1—3. Vi vill särskilt påpeka att vad som vid lagringsperiodens början beslutats i frå- ga om skyddade lager och lager vars lokali- sering styrs inte bör ändras under lagrings- perioden för att inte försvåra eller omöjlig— göra de skyddade eller lokaliserade anlägg- ningarnas planmässiga utbyggnad. Med hän- syn till att vi föreslår statliga bidrag endast för merkostnaderna för nu nämnda lagring bör omprövningen inte avse programmets finansiering.

1. Prognoserna över fredskonsumtionen av olja.

Vi utgår från att väl underbyggda progno— ser kommer att kontinuerligt bli tillgängliga under lagringsperiodens gång.

2. Krigs- och avspärrningsbehovens stor- lek.

Denna bedömning skall självfallet utgå från de av riksdagen fastställda grunderna för behovens beräkning. Inom denna ram bör emellertid göras de justeringar av beräk- ningarna som föranleds av den tekniska ut- vecklingen o.d. Underlag för bedömningen kan tillhandahållas av överstyrelsen, som fortlöpande följer behovsutvecklingen.

3. Avdragsposternas storlek.

Som framgått av kapitel 5 föreslår vi att vid beräkningen av lagringsmål för den kommande lagringsperioden vissa tillgäng- liga lager skall dras från totalbehovet. Des- sa avdragsposter bör i viss utsträckning om- prövas enligt vad som anges i följande punk- ter a—e. Omprövningen avses inte gälla frågan vilka avdragspostema skall vara, bortsett från att en post möjligen kan till- komma enligt punkt e) nedan. I övrigt skall prövningen gälla endast posternas storlek.

a) Kommersiella lager. Tillgänglig lagerstatistik ger ett fullgott material för bedömning av den kommersiella lagerutveckligen.

b) Lager av eldningsolja i fastigheter. Statistiska uppgifter om lägenhetsbestånd m.m. finns fortlöpande tillgängliga i den offentliga statistiken. Uppgifter som be- hövs från oljebranschen kan inhämtas ge- nom medverkan av Svenska Petroleum In- stitutet, SPI.

c) Lager av motorbrännolja i farrnaggre- gat.

Uppgifter om tillgången på farmaggregat kan lätt erhållas genom SPI, från Svenska Lantmännens Riksförbund, SLR, och även genom jordbruksstatistiken.

Kontrollberäkningen av de under a—c angivna lagrens storlek bör ske enligt sam- ma metoder som använts vid våra beräk- ningar. Likaså bör avdragens storlek räknas fram efter samma principer som vi tillämpat.

d) Raffinaderiernas råoljelager. Kontrollen skall avse att justera avdrags— postens storlek i förhållande till de föränd- ringar efter år 1968 av omfattningen av rå- oljeraffineringen i landet som inträffat eller med säkerhet kommer att inträffa före pe- riodens slut.

e) Inhemska bränslen och drivmedel. Avdragsposten för vedbränsle bör i och för sig kunna omprövas även om det är osannolikt att det kommer att finnas skäl att ändra den.

Om beredskapen avseende produktion av gengasaggregat förbättras, bör vid kon- trollstationen prövas om en särskild avdrags— post är berättigad på grund därav.

För prövning enligt punkterna 1—3 bör Kungl. Maj:t tillsätta en särskild kontroll- grupp. Om prövningen visar att förutsätt- ningarna för de beslut om oljelagringen som fattats vid periodens början ändrats i något betydelsefullt avseende, bör gruppen lägga fram förslag om de justeringar av systemet som behövs. Som tidigare anförts är avsik- ten att grunderna i systemet inte skall om- prövas vid kontrollstationen.

Med hänsyn till att omprövningen skall ha

den begränsande innebörd som nu angivits bör det få ankomma på Kungl. Maj:t att besluta om den justering av lagringspro- grammet eller därmed sammanhängande frå- gor som kan föranledas av prövningen.

Tidpunkten för omprövningen bör väljas så att resultaten föreligger vid årsskiftet 1973/74. Härigenom kan en eventuell juste— ring av lagringsmålet beaktas när årsmålen för år 1975 och senare år bestäms.

Vi förutsätter att den kontrollgrupp som skall göra omprövningen blir sammansatt enligt i huvudsak samma grunder som vår kommitté. Antalet ledamöter bör dock kun- na vara mindre. Gruppen bör vid behov kunna anlita särskilda experter.

Fiskefartygs oljeförbrukning

Kungl. Maj:t har i överensstämmelse med beslut av 1968 års riksdag till oss överlämnat motionen II: 592. I motionen förordas en författningsändring, som medger befrielse från avgiftsskyldigheten beträffande oljelag- ring för fiskefartyg så att allt yrkesmässigt fiske, som sker utanför svenskt territorial- vatten, blir jämställt med övrig utrikes tra— fik.

Särskilda regler om oljeförbrukning vid fartygs drift i utrikes trafik finns i 6 och 755 oljelagringsförordningen. I 65 första stycket första punkten föreskrivs att för- brukare är lagringsskyldig, om han inom riket, annorledes än vid fartygs drift i utri- kes trafik, förbrukat olja som han impor- terat. Enligt 7 & 2 mom. e) skall olja, som sålts för förbrukning vid fartygs drift i ut- rikes trafik, inte medräknas när basmängd för säljare fastställs. Undantagsbestämmel- serna om fartyg i 6ä kan sägas ha begrän- sad räckvidd, med hänsyn till att lagrings- skyldighet inträder endast vid förbrukning inom riket. Redan på grund härav saknar ett fartygs oljeförbrukning utanför svenskt territorium betydelse för förbrukares lag- ringsskyldighet. Undantagsbestämmelsen har emellertid den betydelsen, att inte heller ol- jeförbrukningen vid den del av en utrikes resa som faller inom svenskt territorialvat- ten medför lagringsskyldighet. Bestämmelsen

i 7 & 2 mom. e) avser all oljeförbrukning vid fartygs utrikesfart, vare sig oljan förbru- kats inom eller utom territorialgränsen.

Som framgår av sjöfartsstyrelsens och generaltullstyrelsens remissyttranden över motionen II: 592, vilka redovisats i statsut- skottets utlåtande 1968: 160, kan resor med fiskefartyg utanför svenskt territorialvatten i allmänhet betecknas som utrikes fart. Där- med är emellertid inte avgjort vilken inne- börd oljelagringsförordningens bestämmelser har med avseende på fiskefartyg. Vid be— dömningen av denna fråga måste även be— aktas bestämmelsernas bakgrund.

Till en början kan erinras om hur särbe- stämmelserna om fartyg i utrikes fart till- kommit. Förordningen den 10 juni 1938 an- gående handel med vissa mineraloljor till- lämpades inte på bunkerolja, som såldes för förbrukning vid fartygs drift i utrikes trafik. 1955 års oljelagringskommitté fann ej an- ledning föreslå ändring på denna punkt men förordade att en uttrycklig föreskrift i klar- hetens intresse skulle meddelas om förhållan- det. Detta ansåg kommittén även böra med- föra, att användningen av olja vid eget far- tygs drift i utrikesfart — vilken ju kunde beröra även svenska hamnar -— inte skulle medföra lagringsplikt. I enlighet med vad kommittén sålunda förordat togs bestäm- melserna i 65 första stycket första punkten och 7 5 2 mom. e) upp i 1957 års förord- ning.

Frågan om fiskefartygs oljeförbrukning berördes av riksdagens andra lagutskott vid behandlingen av 65 första stycket i den fö- reslagna nya förordningen. Utskottets utta- lande hänför sig till styckets sista punkt men är av intresse även för tolkningen av de be- stämmelser som här behandlas. Utskottet an- förde (2LU 1957: 34):

Anmärkningar synes med fog kunna riktas mot avfattningen av den i 6 5 första stycket sista punkten angivna undantagsbestämmelsen av innehåll att förbrukare icke skall vara lag- ringsskyldig för olja, som han på annat trans- portmedel än fartyg infört till riket för trans- portmedlets drift. Genom den utformning un- dantagsbestämmelsen erhållit blir förbrukare lagringsskyldig för olja som han exempelvis på en motorbåt eller annan mindre farkost infört

för transportmedlets drift. En sådan tillämp- ning kan uppenbarligen icke vara avsedd. Ej heller finner utskottet rimligt att lagringsplikt skall föreligga för till exempel fiskefartyg i motsvarande fall. En annan utfomming av be- stämmelsen är alltså påkallad. Skall man bibe- hålla lagringsskyldigheten i förevarande fall med avseende å vissa typer av fartyg, inställer sig emellertid svårigheter vid gränsdragningen. Det ur flera synpunkter mest rationella synes vara att undantagsbestämmelsen utsträckes till att avse alla fartyg, d.v.s. att den ges sådan utformning, att lagringsskyldighet över huvud icke skall föreligga i fråga om olja som införes å transportmedel för transportmedlets egen drift. Några praktiska olägenheter med avse- ende å vad man vill uppnå med den föreslag- na regleringen torde icke uppkomma till följd av att stadgandet ges sådan innebörd. Utskottet förordar därför att bestämmelsen ändras i en- lighet med vad sålunda angivits.

Riksdagen antog utskottets ändringsför- slag, och 6 & förordningen fick sin slutliga lydelse i enlighet härmed.

Av det citerade utskottsutlåtandet framgår att fiskefartygs oljeförbrukning inte ansetts likställd med förbrukning vid fartygs drift i utrikes trafik. I sådant fall skulle ju lag- ringsplikt för fiskefartyget ha varit uteslu- ten redan på grund av 65 första stycket första punkten.

Det måste vidare beaktas att oljelagrings- författningarna alltifrån början tillämpats så, att fiskefartygens oljeförbrukning inte ansetts utgöra förbrukning vid fartygs drift i utrikes trafik. När den uttryckliga undan- tagsregeln för fartyg i utrikes trafik inför- des i 1957 års förordning, var avsikten up- penbarligen endast att kodifiera gällande praxis, inte att utsträcka undantagsbehand- lingen till fiskefartyg.

Det kan ytterligare anföras att grunden till undantagsregeln för fartyg i utrikes tra- fik uppenbarligen är att sjötrafiken mellan Sverige och utlandet inte väntas kunna upp- rätthållas i krislägen och att skäl därför saknas att beredskapslagra olja för sådan trafik. I fråga om fiskefartygen är läget ett annat. Fisket beräknas pågå i stor utsträck- ning även i krislägen och kan då ha stor be- tydelse för folkförsörjningen. Behovet av drivmedel för fisket måste därför medräk- nas när beredskapslagren av olja fastställs.

Med hänsyn till det anförda kan enligt vår mening oljelagringsförordningens bestäm- melser om förbrukning av olja vid fartygs- drift i utrikes trafik inte anses omfatta fis- kefartygs oljeförbrukning. Denna uppfatt- ning överensstämmer med vad överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap anfört i sitt remissyttrande över motionen II: 592.

Frågan är då, om gällande regler bör änd- ras så att fiskefartyg jämställs med andra fartyg i utrikes trafik. Som nyss anförts bör i varje fall fiskefartygens drivmedelsbehov även i fortsättningen medräknas när lag- ringsmålen fastställs.

Däremot kan givetvis diskuteras, om fisket av särskilda skäl bör befrias från de bered- skapsavgifter som oljehandeln tar ut av oljeförbrukare såsom bidrag till uppbygg- naden av beredskapslagren. Om fisket be- frias från dessa avgifter, ökas i motsvarande mån belastningen på andra grupper som bi- drar till lagerfinansieringen. En omfördel- ning av denna art är inte motiverad av något förhållande som hänför sig till beredskaps- lagringens konstruktion. Skälet skulle i stål- let vara ett allmänt önskemål — utan egent- ligt samband med beredskapslagringen av olja —— att stödja fisket. Enligt vår uppfatt- ning bör stöd åt en viss näringsgren inte läm- nas på det sätt som här avses. Om sådant stöd skall lämnas, bör det ske i andra former vilket också föreslagits i proposition 1969: 41.

På grund av det anförda föreslår vi inte några nya bestämmelser om fiskefartygs oljeförbrukning.

Oljeavgift

Enligt oljeavgiftsförordningen är lagrings- skyldig, som erhåller dispens från skyldig- het att lagra olja eller att förvara olja i skyd- dade utrymmen eller som försummar sin oljelagringsskyldighet, pliktig att erlägga oljeavgift till staten.

Motiveringen till införandet av oljeavgift för den som erhållit dispens från lagrings- skyldighet eller som brister i sin lagring är att han inte skall göra någon ekonomisk vin- ning i förhållande till övriga lagringsskyldi-

ga, som fullgör sin lagringsplikt. De för in- nevarande lagringsperiod fastställda oljeav- gifterna har därför bestämts med utgångs- punkt från de kostnader, som en lagrings- skyldig undgår genom att inte lagra. För att undvika att någon avsiktligt försummar att lagra olja för att i stället erlägga avgift, har avgiften dock ansetts böra överstiga de fak- tiska kostnaderna. Dessa har därför räknats upp med ett belopp motsvarande ca 10 %.

Vi har verkställt en omräkning av avgif- terna. De beräknade årskostnaderna för beredskapslagring av olja består av ränta och avskrivning på anläggningskostnad för cistern, ränta på varukostnaden, kostnader för underhåll och reparationer, svinn, fas- tighetsskatt, försäkringskostnader och diver- se kostnader för inspektion m.m. Räntan har antagits vara 7 procent och avskrivnings- tiden 20 år för ovanjordsanläggningar och 25 år för skyddade och lokaliserade anlägg- ningar. Vid beräkning av ränta på varukost- naden har gjorts tillägg med 10 procent för prisfluktuationer och liksom tidigare har avgiften uppräknats med ytterligare ca 10 procent, varjämte avrundning skett till när- maste hela krontal. I följande tabell redovi- sas de nuvarande oljeavgifterna och de be- lopp som blir resultatet av våra beräkningar:

Oljeav gift kr. /m3 Gällande Ny beräkning

oljeavgift

Bensin 35 33 Fotogen 31 23 Motorbrännolja 26 20 Eldningsolja 1—2 24 18 Eldningsolja 3—5 25 21 Gasol1 —- 119 Tillägg för skyddad

lagring - 6 9

Tillägg för lokaliserad lagring —— 2

1 Avser kr./ton

Vi föreslår att oljeavgifterna för det kom- mande programmet bestäms till de belopp som våra beräkningar visar. Avgifterna bör omräknas, om kostnaderna för att hålla la- ger av olja skulle undergå några mera avse- värda förändringar.

Någon oljeavgift för råvara för stadsgas anser vi inte nödvändig. Stadsgasverken är

kommunala inrättningar. Konkurrens mel- lan verken inbördes förekommer ej heller. Skulle ingripande trots detta bli nödvändigt torde tillsynsmyndighetens möjlighet att fö- relägga vite vara tillräcklig.

Oljeavgifterna bör liksom tidigare debite- ras av tillsynsmyndigheten och inbetalas till statskontoret och tillföras inkomsttiteln ”Öv- riga diverse inkomster”. De under hittills- varande period influtna avgifterna uppgår fram till mars månad år 1969 till ca 300 000 kr. 1961 års kommitté förutsatte att influtna avgifter skulle gottskrivas de lagringsskyldi- ga på så sätt att låneanslagen för lagrings- perioden skulle ökas med motsvarande be- lopp. Överstyrelsen har hos Kungl. Maj:t föreslagit att det statliga lånebeloppet för år 1969 ökas med nämnda 300000 kr. Med hänsyn till den ringa storleken av de be- lopp som kan väntas inflyta under återsto- den av löpande period och under komman- de period synes i fortsättningen motsvaran- de uppjustering av lånesumman sakna be- tydelse. Härtill kommer att lånen enligt vårt förslag för den kommande perioden be- gränsas så att alla lagringsskyldiga inte får del av dem. Vi föreslår därför att de avgif- ter som fortsättningsvis inflyter tillfaller statsverket.

S ysselsä Im in gsfrågan

Enligt direktiven skall vi i vårt utrednings- arbete även undersöka hur en eventuell ut- byggnad av anläggningar för beredskapslag- ring kan utnyttjas för att vid en konjunktu- rell eller säsongmässig nedgång i sysselsätt- ningen bereda arbete för arbetslösa. Vi har därvid i första hand tagit upp de drivmedels- lager som ingår i krigsreserven och som skall förvaras i skyddade utrymmen men även de lager för vilka vi föreslår en från försvars- och beredskapssynpunkt lämplig lokalisering. Utgångspunkten för vår be— dömning har varit den preliminära förlägg- ningsplan som omtalas i kapitel 6.

Den författning som reglerar bidragsgiv- ningen till sådana arbeten som brukar be- tecknas beredskapsarbeten är arbetsmark- nadskungörelsen (SFS 1966: 368; omtryckt

1968: 246). I denna skiljer man på. tre for- mer av beredskapsarbeten beroende på för vems räkning arbetet utförs. Dessa tre for- mer är statliga, kommunala och enskilda beredskapsarbeten. Till kommunalt eller en- skilt beredskapsarbete utgår statsbidrag om arbetet påbörjats med tillstånd av arbets- marknadsstyrelsen. Statsbidraget utgår till arbete för vilket statsbidrag får beviljas enligt särskild författning efter de grunder som anges i författningen. Beträffande an- nat kommunalt beredskapsarbete är bidrags- givningen 33 % av de godkända kostnader- na för arbetet. Vad slutligen beträffar en- skilda beredskapsarbeten uppgår bidraget till ett belopp som motsvarar de godkända kostnaderna med avdrag för det belopp av kostnaderna som motsvarar värdet för den enskilde av arbetet.

Ur arbetsmarknadspolitisk synpunkt är det främsta motivet att delta i utbyggnaden av lagringsanläggningar i ett kommande lagringsprogram att bereda sysselsättning för arbetslösa. Till detta kommer även bety— delsen av att arbetsobjekt lokaliseras till or- ter där sysselsättningsläget behöver förbätt- ras.

Vid vår behandling av den preliminära planen för utbyggnaden av skyddade och 10-

kaliserade anläggningar har vi sökt bedöma sysselsättningseffekten såväl med hänsyn till arbetenas art som till de orter som av- ses komma ifråga. I det första avseendet torde sysselsättningseffekten bli sådan att det finns intresse för den hos arbetsmark- nadsmyndigheterna. Detta gäller främst sprängning och övriga anläggningsarbeten, medan inredningsarbetena synes mindre äg- nade som sysselsättningsobjekt. För vissa av de orter som upptagits i planen torde f.n. inte behov föreligga ur arbetsmarknadspoli- tisk synpunkt att tillföra nya arbetsobjekt.

Våra överväganden har således givit vid handen att vid en konjunkturell eller säsong- mässig nedgång i sysselsättningen kan ut- byggnaden av oljelagringsanläggningar fogas in i de olika arbetsmarknadspolitiska åtgär- der som i det aktuella läget kommer ifråga. Detta får emellertid inte föranleda att an- läggningarna inte byggs ut i den takt som beredskapen kräver. Beträffande den före- slagna utbyggnaden av gasollagringen vill vi dock framhålla att det torde vara av värde att utbyggnaden av det lager som enligt vårt förslag skall hållas i statlig regi sker i samarbete med arbetsmarknadsmyndigheter- na.

12. Författningsfrågor

Vi har utgått från att de nuvarande författ— ningar som rör oljelagringen i huvudsak skall gälla även under den kommande lag- ringsperioden. Vissa ändringar är dock på- kallade av förslagen om införande av lag- ringsskyldighet beträffande gasol och råva- ra för framställning av stadsgas. Ytterligare några mindre ändringar föranleds av de öv- riga förslag vi lagt fram. Våra förslag till författningsändringar framgår av bilaga 3. I det följande lämnas en specialrnotivering till förslagen.

Förordningen om oljelagring m. m.

1 5. Uttrycket mineralolja förekommer i l, 2 och 10 55 som gemensam beteckning för petroleumprodukter av olika slag. Det kan tyckas något oegentligt att låta uttrycket omfatta även gasol. Gasolen lagras och transporteras dock i regel i flytande form, och vi har ansett att sarnlingsbeteckningen mineralolja av praktiska skäl bör behållas även när lagringsplikten utsträcks till att omfatta också gasol. Vi utgår alltså från att uttrycket mineralolja omfattar såväl rå- olja som alla de produkter vilka utvinns vid raffinering av sådan olja.

Som ett nytt andra stycke i 1 5 har med hänsyn till våra förslag i kapitel 8 intagits principföreskrift om skyldighet för för- brukare av råvara för framställning av stadsgas att lagra sådan råvara. Den när-

mare innebörden av denna lagringsskyldig- het framgår av 6 a 5.

2 5.

Begreppet lagringsskyldiga kommer enligt vårt förslag att utöver kategorierna säljare och förbrukare av oljeprodukter (1 5 första stycket) innefatta kategorin förbrukare av råvara för framställning av stadsgas (15 andra stycket). I 25 behandlas endast lag- ringsskyldighet som avses i 15 första styc— ket. För att detta skall framgå tydligt har inledningen till 25 första stycket jämkats. Vi har inte ansett det påkallat att i detta sammanhang nämna den inköpsskyldighet som avses i 1 5 sista stycket. Vilka oljepro- dukter denna inköpsskyldighet omfattar framgår klart av 165 jämförd med 25 tred- je stycket.

Uppräkningen i första stycket av de olje- produkter som omfattas av lagringsskyldig- heten har vidare i enlighet med de förslag vi lagt fram i kapitel 9 kompletterats med gruppen gasol.

Enligt paragrafens tredje stycke används ordet olja i förordningen i regel som be- teckning på de produktslag som anges i pa- ragrafen. Vi har av praktiska skäl behållit denna regel, vilket innebär att även gasol betecknas som olja. Däremot omfattar 01- jebegreppet uppenbarligen inte t. ex lättben- sin — som bl.a. har stor användning så- som råvara för stadsgas.

4 5. Paragrafens regler om bestämmande av lag- ringsskyldighet skall inte vara tillämpliga på gasverkens lagring. Ordalagen har jämkats något med hänsyn till detta.

5 5.

Enligt vad vi föreslagit i kapitel 9 skall skyldigheten att lagra gasol gälla alla säljare som avses i 5 5 första stycket. Säljare som avses i andra stycket skall vara skyldiga att lagra gasol endast om de har en årlig om— sättning av minst 1 000 ton sådan vara. Lag- ringsskyldighet som inträder enligt denna regel gäller endast gasol. Frågan om säljaren dessutom är skyldig att lagra annan olja, som han säljer vid sidan av gasolen, skall bedömas fristående. På motsvarande sätt skall försäljning av annan olja än gasol inte i och för sig medföra skyldighet att lagra ga- sol. Andra stycket har ändrats i enlighet med vad som nu anförts.

Inom kommittén har väckts frågan om att i ett tillägg till andra stycket ange att verk- samhet som kan anses utgöra endast för- medling av köp inte skall betraktas som för- säljning. I praxis anses bestämmelsen redan nu ha denna innebörd, vilket överensstäm- mer med ett uttalande av riksdagens andra lagutskott vid författningens tillkomst (andra lagutskottets utlåtande 1957: 34 s. 37).

Frågan är särskilt aktuell beträffande Svenska Lantmännens Riksförbund (SLR) och till detta anslutna centralföreningar. SLR ingår avtal med oljeleverantörerna om inköp av oljeprodukter, och inom ramen för detta avtal avropar centralföreningarna va- ror hos leverantörerna. Centralföreningarnas befattning med oljehandeln är ej helt likfor- mig. En grupp föreningar har blott förmed- lande uppgifter medan oljeleverantören skö- ter själva distributionen till kunden. En an- nan grupp föreningar tar direkt befattning med distributionen, har egna försäljare och egen distributionsmateriel samt i viss ut- sträckning egna cisternanläggningar. Till- synsmyndigheten har funnit att de central- föreningar som driver aktiv försäljning är att anse som säljare enligt 55 oljelagrings- förordningen. SLR och de centralföreningar

som utövar enbart förmedlande verksamhet har däremot ej ansetts som säljare i förord- ningens bemärkelse. Vi delar uppfattningen att förordningen bör tolkas på det angivna sättet. Eftersom tolkningen är godtagen i praktiken, finner vi inte den ifrågasatta änd- ringen av författningstexten behövlig.

6 5.

Paragrafen innehåller bestämmelser om lag- ringsskyldighet för förbrukare av olja. Om inte annat föreskrevs, skulle dessa bestäm— melser också i fortsättningen bli tillämpliga även på gasverk som förbrukar olja tillhö- rande någon av grupperna i 25 såsom rå- vara för stadsgas. Avsikten är emellertid att de allmänna reglerna om förbrukare inte skall tillämpas beträffande sådan förbruk- ning. I stället skall gälla de särskilda regler- na om skyldighet att lagra råvara för stads- gas. På grund härav har till paragrafen lagts ett tredje stycke med innehåll att första och andra styckena inte skall tillämpas på förbrukning av olja vid framställning av stadsgas för försäljning. Denna regel avses dock träda i kraft först när den särskilda lagringsplikten för gasverk inträder. De nu gällande reglerna om förbrukare skall alltså tillämpas även på oljeförbrukande gasverk fram till den 1 januari 1977. Detta framgår av övergångsbestämmelserna.

6 a 5.

I 5 och 6 55 ges föreskrifter om vilka kate- gorier säljare och förbrukare som är skyl- diga att lagra olja enligt de allmänna reg- lerna. Det framstår som naturligt att i en därpå följande paragraf ta upp bestämmel- ser om den nya kategori lagringsskyldiga som förbrukare av gasråvara utgör enligt vårt förslag. Vi föreslår därför att en ny paragraf, 6 a 5, tas upp i förordningen.

Enligt den nya paragrafens första stycke är den som ett visst kalenderår framställt stadsgas skyldig att under det närmast föl- jande året lagra råvara av det slag som förbrukats vid gasframställningen. Lagrings- skyldigheten begränsas till råvara som för- brukats vid framställning av gas som skall säljas. Råvaruförbrukning vid framställning

av gas för gasverkens interna behov (upp- värmning o.d.) skall alltså inte grunda lag— ringsplikt. Med försäljning av stadsgas avses i förevarande sammanhang den typ av gas- distribution genom särskilda ledningsnät som handhas av gasverken i vissa städer. Ett industriföretags gastillverkning för huvud- sakligen industriella ändamål berörs alltså inte, även om den gas som framställs från teknisk synpunkt är att anse som stadsgas.

Vissa gasverk framställer stadsgas genom att med gas som de själva producerat blan- da utifrån inköpt gas (gasol), vilken inte undergår annan process hos verket än bland- ningen. Avsikten är att även ett sådant blandningsförfarande skall betraktas som framställning av stadsgas och att den in- köpta gasen skall anses utgöra råvara vid denna framställning. Det förekommer emel- lertid också att ett gasverk köper gas och utan blandningsåtgärder eller bearbetning distribuerar gasen vidare genom sitt led- ningsnät. I sådana fall inträder inte lagrings- skyldighet enligt förevarande bestämmelse. I stället kan lagringsskyldighet tänkas före- ligga enligt 5 5 under de förutsättningar som där anges.

Som förut anförts är reglerna i 4 5 om be- stämmande av lagringsskyldighet inte till— lämpliga på gasverkens lagerhållning. Det- samma gäller naturligtvis beräkningsregler- na i 7 5. Enligt vårt förslag i kapitel 8 skall inte för gasverken uppställas något fast lagringsmål som fördelas mellan verken utan lagringsskyldigheten skall anges i procent av råvaruåtgången under det närmast fö- regående året. Procenttalet bör fastställas av Kungl. Maj:t enligt de grunder som angetts i kapitel 8. Andra stycket av förevarande pa— ragraf har utformats i enlighet med vad som nu anförts. Med utgångspunkt från det procenttal Kungl. Maj:t fastställer och ver- kets råvaruförbrukning under det föregåen- de året kan lägrets storlek direkt bestämmas.

7 5. Med hänsyn till att paragrafen inte skall av- se dem som är lagringsskyldiga enligt 6 a 5 har 1 mom. jämkats redaktionellt. Vid bestämmande av basmängd i fråga

om gasol skall som framgått av kapitel 9 inte förekomma någon beräkning av treårs— genomsnitt utan endast basårets försäljning eller förbrukning skall beaktas. Detta har föranlett ett tillägg i 2 mom. första stycket. Enligt 2 mom. andra stycket skall vissa leveranser inte medräknas vid beräkning av basmängd för säljare. Punkt b, som avser leveranser till återförsäljare, anknyter till återförsäljarebegreppet i 5 5 andra stycket. Med hänsyn till att en särskild regel om gasol förts in i sistnämnda stycke måste ock- så den nu behandlade punkten ändras. Den har därvid delats upp i två punkter, b och c. De nuvarande punkterna c—e har fått be- teckningarna d, e och g. Som en ny punkt f har förts in en regel om olja som sålts för förbrukning såsom råvara vid gasframställ- ning. Enligt principerna för beredskapslag- ringen bör nämligen sådan olja inte med- räknas vid beräkning av säljarens basmängd eftersom förbrukaren blir lagringsskyldig för oljan. Regeln avses, som framgår av övergångsbestämmelserna, bli tillämplig re- dan vid bestämmandet år 1970 av lag- ringsskyldigheten under år 1971.

8 5.

På grund av att lagren hos gasverken kan bestå av produkter som inte omfattas av förordningens oljebegrepp har detta i första stycket ersatts med ordet vara. Inom kom- mittén har väckts frågan om ett tillägg till första stycket av innebörd att den lagrade varan skall vara av fullgod kvalitet. Vi har emellertid funnit ett sådant tillägg över- flödigt, eftersom förordningen redan nu måste anses ha den angivna innebörden.

Undantag från föreskrifterna i första styc- ket kan medges av tillståndsmyndigheten en- ligt 9 5 första stycket. Detta innebär bl. a. att s. k. inlagringsdispens blir möjlig även i fråga om råvara för gasframställning.

I tredje stycket har tillagts att tillsyns- myndigheten i den utsträckning Kungl. Maj:t fastställer beslutar om förläggningen av även andra lager än de bombskyddade oljelagren. Detta tillägg möjliggör en styr- ning av lagrens lokalisering enligt de för- slag som lagts fram i kapitel 6. Genom till—

lägget skapas också möjlighet att ge före- skrifter om förläggning av gasverkens rå- varulager enligt de grunder som angivits i kapitel 8. 10 5. Första stycket har ändrats något i redaktio- nellt avseende. I ett andra stycke har in- förts en regel om att tillsynsmyndigheten kan medge förbrukare av råvara för stads- gas att lagra annan råvara än som anges i 6 a 5. Förutsättning för sådant tillstånd är att den avsedda råvaran tekniskt kan ut- nyttjas för gasframställning vid det berörda gasverket. 11—14 55. Dessa paragrafer har ändrats redaktionellt med hänsyn till att förbrukare av gasråva- ra föreslås bli lagringsskyldiga. Sådana för- brukares uppgiftsskyldighet enligt 12 5 före— slås avse inte endast den mängd råvara som förbrukats under det föregående året utan även den volym gas som framställts. Ordet olja i 145 byts enligt förslaget ut mot mineralolja. Grunden till detta är att upp- giftsskyldigheten, med hänsyn till de för- slag beträffande råolja som närmare be- rörts i kapitel 11 avsnitt 2, bör avse också råolja. Råoljan omfattas emellertid inte av begreppet olja enligt definitionen i 2 5.

18 5.

Som tidigare framgått kommer i fortsätt- ningen uttrycket lagringsskyldig i förord- ningen enligt vårt förslag att avse även dem som är skyldiga att lagra gasråvara. Om denna lagringsskyldighet inte fullgörs bör, liksom i fråga om andra lagringsskyldiga, vitesföreläggande kunna meddelas. Främst med hänsyn till detta har lydelsen av para- grafens första stycke jämkats.

Ändringen i andra stycket föranleds av att reglerna om oljeavgift enligt vårt förslag inte skall gälla beträffande gasverkens råva- rulagring. Den ändrade lydelsen stämmer överens med 9 5 andra stycket.

Övergångsbestämmelserna

Författningsändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1970, då den nya lag-

ringsperioden börjar. Föreskrifterna om lag- ringsplikt för förbrukare av gasråvara skall dock enligt förslagen i kapitel 8 gälla först fr.o.m. den 1 januari 1977. På grund där- av har angivits att 6 5 sista stycket, 6 a 5 och 12 5 första stycket andra punkten skall gälla först från och med detta datum. De ytterligare bestämmelser i den föreslagna författningstexten som har samband med skyldigheten att lagra råvara för stadsgas behöver inte undantas från huvudregeln om ikraftträdande den 1 januari 1970. Sär- skilt bör nämnas 7 5 2 mom. andra stycket punkt f. Att denna bestämmelse avses träda i kraft redan den 1 januari 1970 har förut nämnts. Detta innebär att gasverk med olja som råvara redan från den nya lagringspe- riodens början befrias från avgifter som olje- handeln tar ut vid sådana leveranser som skall medräknas när basmängd för säljaren fastställs. Avsikten med detta är att ge gas- verken ett visst finansieringsunderlag för den utbyggnad av cisternutrymmen som skall ske fram till år 1977.

Lagringsmängder för år 1970 bestäms un— der år 1969 enligt de regler som f.n. gäller. Detta innebär bl.a. att gasol inte behöver lagras under år 1970. Reglerna om skyldig- het att lagra gasol gäller dock i princip re- dan under år 1970, då bl. a. lagringsmäng- derna för det följande året skall fastställas. För att det skall vara tydligt att de nya be- stämmelserna inte påverkar omfattningen av de lager som skall hållas under år 1970 har i övergångsbestämmelserna angivits att därom gäller vad som tidigare bestämts.

Förordningen om oljeavgift m. m.

1 5. Enligt förslagen från 1961 års oljelagrings— kommitté skulle bestämmelserna om oljeav- gift inte bli tillämpliga i fråga om gasver- kens lagring av gasråvara. Vi har inte fun- nit anledning att nu inta en annan stånd- punkt. Med lagringsskyldig bör därför i för- ordningen om oljeavgift m.m. förstås en- dast säljare och förbrukare som avses i 5 eller 6 5 oljelagringsförordningen. Föreva- rande paragraf har ändrats i enlighet här-

med. Dessutom har gjorts ett redaktionellt tillägg.

2 5.

Enligt vårt förslag till ny lydelse av 8 5 sista stycket Oljelagringsförordningen skall till- synsmyndigheten besluta om förläggningen av dels de bombskyddade lagren, dels andra lager i den utsträckning Kungl. Maj:t fast- ställer. Avsikten är att tillsynsmyndigheten med stöd av denna regel skall kunna styra lagrens lokalisering enligt de grunder som angivits i kapitel 6. För att denna styrning skall fungera effektivt bör oljeavgift utgå vid brott mot föreskrift som meddelats om lokalisering. Enligt oljeavgiftförordningens hittillsvarande lydelse har brott mot före- skrift enligt 8 5 sista stycket oljelagringsför- ordningen om förläggning av skyddade la— ger inte medfört skyldighet att betala olje- avgift. Om den lagringsskyldige helt åsido- satt skyldighet att förvara oljelager till viss del i skyddade utrymmen, har han blivit pliktig att erlägga oljeavgift men däremot inte om han endast brutit mot föreskrift om utrymmets förläggning. Även i sist- nämnda fall bör emellertid avgift utgå, lik- som vid brott mot föreskrift om förlägg- ning av de lokaliserade lagren. Oljeavgift bör alltså utgå vid varje brott mot före— skrift som meddelats med stöd av 8 5 sista stycket oljelagringsförordningen. En be- stämmelse med denna innebörd har tagits upp som punkt c) i förevarande paragrafs första stycke.

3 5. Första stycket har jämkats med hänsyn till tillägget av punkt c) i 2 5 första stycket. Oljeavgifterna har reviderats enligt vad som anförts i kapitel 11.

5 5. De grunder för beräkning av oljeavgift som nu gäller i fall som avses i 2 5 första stycket b) bör gälla även i fall som angivits i den nya punkten c). Ett tillägg av denna inne- börd har gjorts i 5 5 första stycket.

De föreslagna ändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1970. För år 1970 bör dock oljeavgift utgå med de belopp som nu gäller. Föreskrift om detta har tagits upp som övergångsbestämmelse.

Förordningen om avskrivning å vissa olje- lagringsanläggningar m. m.

Bestämmelserna om förmånligare avskriv- nings- och värderingsregler i beskattnings- hänseende beträffande skyddade lagringsan— läggningar och beredskapslager är som framgått av kapitel 6 av särskild betydelse för lagringen av eldningsolja. Det är ange- läget att enskilda företag på allt sätt upp- muntras av myndigheterna att lagra eld- ningsolja i berganläggningar. Med särskild hänsyn härtill finns behov av särskilt för- månliga avskrivningsregler för skyddade an- läggningar även under den kommande lag- ringsperioden. Ett genomförande av de för- slag till ändrade allmänna regler om av- skrivning av rörelsefastigheter som lagts fram i prop. 1969: 100 torde inte innebära att behovet av särregler minskar. Vi före- slår därför att bestämmelserna i förordning- en om avskrivning å vissa oljelagringsan- läggningar m.m. får gälla också för den kommande lagringsperioden. Bestämmelser- na bör avse skyddade anläggningar som blir färdiga senast det beskattningsår för vilket taxering sker är 1980, om lagringsperioden blir sjuårig.

Det kan erinras om att bestämmelserna under den nya lagringsperioden blir tillämp- liga på anläggningar med s.k. styrd lokali- sering, om de uppfyller de krav i skyddshän- seende som vi föreslagit i kapitel 6.

Beträffande avskrivningsmöjligheterna för anläggningar som möjligen kan komma att byggas för skyddad lagring av gasråvara vill vi tillägga följande. Det förekommer inte f.n. att gasverk, där anläggning som här avses är tänkbar, drivs av skattskyldig juridisk person. Om så skulle bli fallet i framtiden, bör anläggning som sålunda inrättas för skyddad lagring av gasråvara kunna avskrivas enligt förordningens regler.

Som gasråvara kan emellertid i sådant fall väntas komma i fråga endast lättbensin eller gasol. Eftersom dessa typer av gasråvara omfattas av begreppet mineralolja, förelig— ger den berörda avskrivningsrätten redan enligt förordningens nuvarande lydelse. Vi har därför inte funnit anledning föreslå änd- ring av författningstexten på denna punkt.

Förordningen innehåller i 4 5 andra styc- ket vissa begreppsbestämningar rörande de statliga lånen. Sålunda betecknas lån för oskyddad lagring som antingen anläggnings— lån för oskyddad lagring eller lagerlån. Lån för skyddad lagring skall i sin helhet anses belöpa på anläggningen och betecknas som anläggningslån för skyddad lagring. Dessa regler har sin grund i lånens utformning under lagringsperioden 1958—1962. Särskil- da lån för skyddad lagring beviljades då som bidrag till utbyggnaden av det skyddade ut- rymmet och avsåg inte lageranskaffningen. Enligt de föreskrifter som gäller för lån- givningen under innevarande lagringsperiod beviljas emellertid lånen för skyddad lag- ring i två former, anläggningslån och lager- lån. Med hänsyn härtill bör 4 5 andra styc-

ket jämkas. Vi föreslår att stycket inleds med bestämmelsen att det statliga lånet vid inkomsttaxeringen skall anses som anlägg- ningslån om det avser uppförande av anlägg- ning och som lagerlån om det avser anskaff- ning av lager. Som en andra punkt bör tas upp den nuvarande regeln rörande uppdel- ning av lån för oskyddad lagring, vilka avser såväl anläggning som lager.

Den föreslagna jämkningen av 4 5 andra stycket borde i och för sig ha företagits när de nuvarande föreskrifterna om lån för den skyddade lagringen meddelades. Några prak- tiska svårigheter synes dock inte ha upp- kommit på grund av awikelsen mellan styc— kets lydelse och låneföreskrifterna. För att inte riskera att sådana svårigheter uppkom- mer i fortsättningen föreslår vi emellertid en övergångsbestämmelse om att den nya lydelsen skall gälla retroaktivt i fråga om taxering som verkställts i första instans åren 1964—1969 men inte vunnit laga kraft den 1 januari 1970.

Övriga ändringar i förordningen är av redaktionell art.

oljeförbrukning

Sedan energikommitténs rapport om energi- försörjningen 1955—1985 utgavs har plane- ringen på atomenergiområdet förts framåt så. att man nu har något bättre utgångsläge när det gäller att bedöma i vad mån an— vändningen av atomenergi kan väntas verka återhållande på oljeförbrukningens tillväxt de närmaste 5—10 åren.

Enligt den av CDL (centrala driftledning- en) under år 1967 framlagda studien om el- försörjningen under 1970—talet — som mot-

Atomkraftutbyggnad och

svarar energikommitténs prognos, varianten 1 — skulle atomkraftstationer med en sam- manlagd kapacitet av 0,5 miljoner kilowatt tas i drift under tiden fram t.o.m. år 1970. För åren 1972/73, 1980 och 1985 uppskatta- des den totala kapaciteten till 0,55, 6,3 resp. 14,3 miljoner kilowatt. Denna utbyggnad kunde förväntas resultera i en kraftproduk- tion på 12 miljarder kilowattimmar år 1975, 39 miljarder kilowattimmar år 1980 och 90 miljarder kilowattimmar år 1985 .

Kraftproduktion och oljeförbrukning härförenligt energikommitténs prognos

Kraftproduktion

miljarder Vatten kWh Olja, kondens ,, ,, mottryck ,, Atom ,,

Summa .,

OI jeförbru kning miljoner m3 Kondens ,. Mottryck 7)

Summa ,.

1955 1965 1975 1985 21 ,6 46,4 57 60

2,0 0,5 10— 9 10 1 ,1 2,2 l i 20

— 12— 8 90—60

24,7 49,1 90—85 180—150 0,53 0,13 2,4—2,2 2,4 0,12 0,26 1,3 2,4 0,65 0,39 3,7—3,5 4,8

Anm. Siffrorna för åren 1955 och 1965 inkluderar kol omräknat till olja. De vänstra siffrorna avser varianten loch de högra varianten 2.

Enligt delegationens för atomenergifrågor yttrande den 19 november 1968 över Aktie- bolaget Atomenergis och statens vattenfalls- verks anslagsframställningar för budgetåret 1969/70 väntas atomkraftstationer med en

sammanlagd kapacitet för produktion av elektrisk kraft av 5,2 miljoner kilowatt tas i drift under tiden fram t.o.m. år 1976 och för år 1980 uppskattas den totala kapaci- teten till 8—9 miljoner kilowatt. Vissa av

stationerna kommer att byggas för kombi- nerad produktion av elektrisk kraft och het- vatten för fjärrvärmedistribution. Fram till år 1976 gäller detta en station i Stockholms- området och en i Gävleområdet.

I en under januari 1969 av industridepar- tementet utgiven promemoria om den svenska uranpolitiken uppges att nya preli- minära prognoser från kraftindustrin tyder på att utbyggnaden av atomkraft kommer att gå hastigare än vad CDL-studien förut- såg. Detta skulle till väsentlig del bero på en mer optimistisk bedömning av möjlighe- terna att uppföra kraftverk för kombinerad produktion av elkraft och fjärrvärme i någ- ra större städer. Enligt promemorian anser man nu att det år 1975 finns en kapacitet på 3,9 miljoner kilowatt för produktion av elektrisk kraft och år 1980 ca 9 miljoner ki- lowatt.

Applicerar man CDL:s antaganden om kapacitetsutnyttjning — ca 6200 timmar per år — på de i departementspromemorian an- givna kapaciteterna skulle den på atomkraft baserade elkraftproduktionen uppgå till ca 24 miljarder kilowattimmar år 1975 och ca 56 miljarder kilowattimmar år 1980. Jämfört med CDL:s prognos och energikommitténs prognos i varianten 1 innebär detta en ök-

ning av elkraftproduktionen åren 1975 och 1980 med ca 12 respektive ca 17 miljarder kilowattimmar.

Denna utveckling kan tänkas medföra av- vikelser från energikommitténs prognos på ett eller flera av följande sätt;

a) den totala energikonsumtionen ökar

b) den kraftproduktion som baseras på vattenkraft minskar

c) den kraftproduktion som baseras på olja minskar

d) oljekonsumtionen för process- eller uppvärmningsändamål minskar.

Avvikelser enligt a) och b) får ingen effekt på Oljeförbrukningen medan avvikelser en— ligt c) och d) minskar Oljeförbrukningen.

Även i det fall att man förutsätter att den ökade atomkraftproduktionen inte påverkar vare sig den totala energikonsumtionen el- ler kraftproduktion baserad på. vattenkraft kan effekten på Oljeförbrukningen tänkas variera inom rätt vida gränser beroende på inom vilka områden elkraften konkurrerar ut oljan. I nedanstående tabell anges den ungefärliga minskning av Oljeförbrukningen som 12 respektive 17 miljarder kilowattim— mar ökad elkraftproduktion kan åstadkom- ma inom olika delmarknader.

Minskning av oljeförbrukning vid ökad elkraft-produktion

Enhet milj. 1113 12 miljarder kWh 17 miljarder kWh

Eldnings- Eldnings- Eldnings- Eldnings- olja 1—2 olja 3—5 olja 1—2 olja 3—5 Marknad Kraftproduktion kondens — 2,6 -— 3,7 mottryck — 1,4 — 2,0 Industrier1 1,5 1,2 2,1 1,7 Hushåll m. m.1 1,6 1,3 2,3 1 8

Vid en jämn fördelning av konkurrensen från den ökade elkraftproduktionen på olika delmarknader och oljeslag blir resultatet en 1 Anm. Vid beräkningarna har antagits att el- kraftens distributionsförluster är 12 procent och konsumtionsförluster 3 procent. I övrigt har beträffande energiinnehåll och verknings- grader tillämpats vad som anges för år 1975 enligt energikommitténs rapport ”Sveriges energiförsörjning 1955—1985”.

minskning av Oljeförbrukningen åren 1975 och 1980 med totalt 1,6 respektive 2,3 mil— joner m3 varav 0,5 respektive 0,7 miljoner m3 avser eldningsolja 1—2.

Enligt energikommitténs prognos förut- sätts en ökning av elkraftproduktionen i första hand konkurrera ut eldningsolja 1—2 inom sektorn hushåll mm. Kommittén an-

ger här att beroende på elkraftproduktio- nens omfattning kan förbrukningen av eld- ningsolja 1—2 inom sektorn hushåll år 1975 tänkas variera mellan 7,8 och 9,0 miljoner m3. Denna skillnad är dock inte endast ett resultat av variationer i elkraftpro— duktionen 90—85 miljarder kilowattimmar utan beror även på variationer i fråga om antaganden beträffande den specifika olje- förbrukningen per småhus räknat. Med ut— gångspunkt från ovanstående tabell borde nämligen en ökning av elkraftproduktionen med 5 miljarder kilowattimmar resultera i en minskning av Oljeförbrukningen på en- dast ca 0,67 miljoner m3 eldningsolja 1—2.

Av den ytterligare ökning i elkraftproduk- tionen som nu föreliggande prognoser an- ger kan — med hänsyn till skillnad i ut- nyttjningstid mellan kraftproduktion och konsumtion, 6200 mot 2400 timmar per år —— högst 39 procent (4,7 miljarder kilo- wattimmar år 1975 och 6,6 miljarder kilo- wattimmar år 1980) tänkas konkurrera ut eldningsolja 1—2 inom marknaden hushåll m.m. Detta skulle ge en minskning av olje- förbrukningen åren 1975 och 1980 med 0,6 respektive 0,9 miljoner m3. För år 1975 in- nebär det en minskning av förbrukningen av eldningsolja 1—2 inom denna sektor från 7,8 till 7,2 miljoner m3 eller med knappt 8 procent. Det bör då observeras att skill- naden mellan energikommitténs båda varian- ter uppgår till 15 procent.

Den effekt som den nu föreliggande prog- nosen därefter kan tänkas få är att den kon- kurrerar ut oljan inom marknaden kraft- produktion och skulle resterande elkraftpro- duktionsökning drabba denna marknad blir resultatet en minskning av förbrukningen av tjockolja åren 1975 och 1980 med 1,3 respektive 1,8 miljoner m3 eldningsolja 3—5.

Vid den konkurrenssituation som här förutsatts blir resultatet av den på atom- kraft ökade elproduktionen en minskning av Oljeförbrukningen åren 1975—1980 med totalt 1,9 respektive 2,7 miljoner m3 varav 0,6 respektive 0,9 miljoner m3 avser eld- ningsolja 1—2.

Inledningsvis nämndes att vissa atom—

kraftstationer kommer att byggas för ge- mensam produktion av elektrisk kraft och fjärrvärme. I motsats till vad gäller i fråga om elproduktion kan man här förutsätta att fjärrvärmeproduktionen får en direkt åter- verkan på oljeförbrukningens storlek och då i första hand eldningsolja 3—5. Den i Stock- holmsområdet planerade stationen kommer enligt ingiven koncessionsansökan att få en kapacitet för fjärrvärmeproduktion på to- talt 0,6 miljoner kilowatt varav hälften förväntas bli utnyttjad år 1975 och resten under tiden fram till år 1980. Vid en utnyttj- ningstid på 2400 timmar per år skulle detta resultera i en minskning av förbrukningen av eldningsolja 3—5 inom Stockholmsområ- det med 75 000 m3 är 1975 och 150000 m3 är 1980.

För den inom Gävleområdet planerade stationen har inte angivits någon kapacitet för fjärrvärmeproduktionen. Ett fjärrvärme- nät är dock under utbyggnad inom Gävle stad och vid slutet av 70-talet beräknas stör- re delen av centrumbebyggelsen vara an- sluten till detta nät. Detta skulle grovt räk— nat kunna resultera i en utnyttjad kapa- citet för produktion av värme på maximalt 0,2 miljoner kilowatt år 1976 och 0,4 mil- joner kilowatt år 1980. Även för tiden där- efter fram till år 1980 torde ytterligare atom- kraftstationer byggas för kombinerad pro- duktion av elektrisk kraft och fjärrvärme.

Detta gäller den station som planeras i Göteborg och möjligtvis ännu ej kända pro- jekt med förläggning i anslutning till tätorts- områdena Malmö, Västerås och kanske Norrköping—Linköping samt ytterligare en eller två stationer inom Stockholmsområdet. Mot bakgrund av föreliggande prognoser om fjärrvärmedistributionens omfattning inom dessa områden förefaller det inte helt ute- slutet att på atomkraft baserad produk- tionskapacitet för värme kan bli 2 miljoner kilowatt år 1980.

Får den på atomkraft baserade fjärrvär- meproduktionen den omfattning som nyss angivits kan den beräknas minska förbruk- ningen av tjocka eldningsoljor med ca 75000 m3 är 1975 och ca 500000 m3 är 1980.

Räkneexemplen anger, att jämfört med energikommitténs variant 1 skulle nu före- liggande planer för atomkraftens utbyggnad — som allra mest — kunna resultera i en ytterligare minskning av Oljeförbrukningen med i runda tal 2,0 miljoner m3 år 1975 och 3,0 miljoner 1113 år 1980. Härav skulle ca 0,6 respektive 0,9 miljoner m3 kunna avse eldningsolja l——2 inom sektorn hus- håll m.m.

I följande fig. 1 och 2 illustreras atom- kraftproduktionen och Oljeförbrukningen vid olika ambitionsgrader för atomkraftens ut- byggnad. Den på atomkraft baserade fjärr- värmeproduktionen har till sin helhet förut— satts bli avsatt inom sektorn hushåll m.m.

Stockholm den 10 februari 1969.

Torsten Selin

Förbrukning av eldningsoljor 1955—1985 vid olika ambitionsgrader ifråga om atomkraftens ut- byggnad och uttryckt i ekvivalenta miljoner ton olja — Mtoe.

A = Energikommittén, varianten 2 C = senaste prognos enligt industridepartemen- B = Energikommittén, varianten l tets promemoria om uranpolitiken

Mtoe Mtoe 35

2= 7?

" Totalt / zc

A 15 / B : __/__.T""'

__ Hushåll m m

55 65 75 85

Energiproduktionen baserad på atomkraft vid olika ambitionsgrader för atomkraftens utbyggnad.

Enhet: miljoner kilowattimmar.

106 70 1 L 1 | 75 1 i | | 80 1 | | | 85 100 Senaste prognos1 _ _. Total prod — Värme — El 50 —50 _ Energikommittén _ Variant 1 _ Variant 2 r'— 0 70 | r | | | 75 | | ! 1 30 | | | | 85 9

* Baserad bl.a. på uppgifter i en inom industridepartementet i februari 1967 upprättad promemo-

ria om den svenska uranpolitiken.

Bilaga 2 Uppgifter över stadsgasindustrin

Tabell ]. Sladsgasframställning per år i milj. mJ gas (4300 kcal/m')

Användningssätt 1967 1970 1975 1977 Fastighetsuppvärmning 102,5 1 1 1 120 130 Matlagning 79,7 74 60 50 Hotell och restauranger 20 20 20 20 Hantverk och industrier 30 30 30 30 Övrig förbrukning 19,1 20 20 20 Förluster m. m. 16,9 15 15 15 Summa 268,2 270 265 265 Tabell 2. Gasverkens råvarufärbrukning

Varuslag 1967 1970 1975—77 Stenkol ton 617 900 400 000 — Eldningsolja rn3 8 182 4 410 160 Lättbensin m3 30 672 55 630 156 000 Gasol ton 1 881 20 520 21 500

31 maj 1957 (nr 343) om oljelagring m.m.

Härigenom förordnas, dels att 1, 2, 4—8, 10—14 och 18 55 förordningen den 31 maj 1957 om oljelagring m.m.1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i förordningen skall införas en ny paragraf, 6 a &, av nedan angiven lydelse.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse) 1 5.

För att —————————————————— därom förordnar. För att trygga tillgång inom riket på rå- vara för framställning av stadsgas skola vidare förbrukare av sådan råvara här hål- la lager därav enligt vad i förordningen stadgas. Enligt vad ————————————————— utvunnen olja.

25.

Lagrings- och inköpsskyldigheten avser Lagringsskyldigheten enligt 1 & första mineralolja som tillhör någon av följande stycket avser mineralolja som tillhör någon grupper, nämligen: av följande grupper, nämligen: gasol; motorbensin, dock ——————————————— av eldningsolja. Sådana slag — —— — —— — — ———————— annan gruppindelning. Där ej —————————————————— denna paragraf. Vadi——————————————————inhemskskiffer. 4 &.

Kungl. Maj:t fastställer, enligt grunder Kungl. Maj:t fastställer, enligt grunder som riksdagen godkänt, den mängd olja, som riksdagen godkänt, den mängd olja, tillhörande var grupp, som sammanlagt tillhörande var grupp, som sammanlagt skall hållas i lager. skall hållas i lager enligt I 5 första stycket.

1 Senaste lydelse av 1, 2, 4, 7, 8 och 14 åå se 1962: 629,av 11 å se 1958: 55 samt av 13 å se 1959:119.

Tillsynsmyndigheten skall före den 1 juli varje år på sätt stadgas i denna för- ordning bestämma huru mycket olja, till- hörande olika grupper, envar som enligt förordningen är lagringsskyldig skall hålla i lager under nästkommande kalenderår.

Har lagringsskyldig _______

Tillsynsmyndigheten skall före den 1 ju- li varje år på sätt stadgas i denna för- ordning bestämma huru mycket olja, till- hörande olika grupper, envar som enligt 1 5 första stycket är lagringsskyldig skall hålla i lager under nästkommande kalen— derår. ———————— att överskridas.

55.

Säljare är _________ Den som eljest under basåret sålt olja till avnämare inom riket är lagringsskyldig, därest han förvärvat oljan av säljare, som avses i första stycket, samt hans hela för- säljning av olja under basåret uppgått till minst tjugutusen kubikmeter.

————— inhemskt oljeraffinaderi.

Den som eljest under basåret till avnä- mare inom riket sålt olja, vilken han för- värvat av säljare, som avses i första styc- ket, är skyldig lagra gasol, om hans för- säljning av gasol under basåret uppgått till minst ettusen ton, och annan olja, om hans hela försäljning av sådan olja under bas- året uppgått till minst tjugutusen kubik— meter.

65.

Förbrukare är _________ Skyldig att __________

————— transportmedlets drift. ————— kubikmeter eldningsolja. Första och andra styckena äga ej till- Iämpning på förbrukning av olja såsom rå- vara vid framställning av stadsgas för för- säljning.

&.

Den som under visst kalenderår förbru- kat råvara för framställning av stadsgas för försäljning är skyldig att under det närmast följande kalenderåret hålla i lager råvara av samma slag.

Lagringsmängden skall utgöra en be- stämd andel av den mängd råvara som för det i första stycket angivna ändamålet förbrukats under det först nämnda ka- lenderåret. Andelen fastställes av Kungl. Maj:t enligt grunder som riksdagen god- känt.

75.

1 mom. Vid lagringsskyldighetens be- stämmande enligt 4 5 andra stycket skall tillsynsmyndigheten mellan de lagrings-

1 mom. Vid lagringsskyldighetens be- stämmande enligt 4 5 andra stycket skall tillsynsmyndigheten mellan dem som äro

skyldiga fördela de av Kungl. Maj:t enligt samma paragraf första stycket för påföl- jande kalenderår fastställda oljemängder- na med undantag av vad som under sagda år skall lagras enligt sådan med till- synsmyndigheten träffad överenskommel- se, genom vilken någon åtagit sig att, ut- över vad som följer av denna förordning, hålla lager av olja. Fördelningen skall, med ledning av de enligt 2 mom. beräk- nade basmängderna, ske så att inom varje grupp olja för envar lagringsskyldig för- hållandet mellan lagringsmängd och bas- mängd är i görlig mån detsamma.

2 mom. Basmängd inom viss grupp av olja är den mängd olja, tillhörande grup- pen, som den lagringsskyldige under de i 5 eller 6 (j angivna omständigheterna sålt eller förbrukat under basåret eller, om han sålt eller förbrukat olja både under bas- året och året eller ettvart av de två åren närmast dessförinnan, vad han under dy- lika omtändigheter i genomsnitt för år sålt eller förbrukat under angivna tid. Beträf- fande värmekraftverk må Kungl. Maj:t dock förordna om andra grunder för be- räkning av basmängd.

Vid beräkning ________

b) olja som han infört från utrikes ort eller utvunnit vid inhemskt oljeraffina- deri och för vidareförsäljning sålt till nå- gon, vars försäljning av olja under kalen- deråret närmast före försäljningen uppgått till sammanlagt minst tjugutusen kubik- meter;

0) olja som han sålt till någon, vilken enligt överenskommelse med tillsynsmyn- digheten var skyldig att under kalenderåret närmast efter försäljningen hålla lager av olja, tillhörande samma grupp som den sålda oljan;

d) eldningsolja som han sålt för för- brukning vid anläggning inom riket, vid

lagringsskyldiga enligt 5 och 6 åå fördela de av Kungl. Maj:t enligt 4 5 första stycket för påföljande kalenderår fastställda olje- mängderna med undantag av vad som un- der sagda år skall lagras enligt sådan med tillsynsmyndigheten träffad överenskom— melse, genom vilken någon åtagit sig att, utöver vad som följer av denna förord- ning, hålla lager av olja. Fördelningen skall, med ledning av de enligt 2 mom. beräknade basmängderna, ske så att inom varje grupp olja för envar lagringsskyldig förhållandet mellan lagringsmängd och basmängd är i görlig mån detsamma.

2 mom. Basmängd inom viss grupp av olja är den mängd olja, tillhörande grup- pen, som den lagringsskyldige under de i 5 eller 6 $$ angivna omständigheterna sålt eller förbrukat under basåret eller, om han sålt eller förbrukat olja både under basåret och året eller ettvart av de två åren närmast dessförinnan, vad han under dylika omständigheter i ge- nomsnitt för år sålt eller förbrukat under angivna tid. I fråga om gasol skall dock endast den försäljning eller förbrukning som skett under basåret beaktas. Beträf- fande värmekraftverk må Kungl. Maj:t förordna om andra grunder för beräkning av basmängd.

———————— försålda oljan;

b) olja tillhörande annan grupp än ga- sol, som han infört från utrikes ort eller utvunnit vid inhemskt oljeraffinaderi och för vidareförsäljning sålt till någon, vars försäljning av annan olja än gasol under kalenderåret närmast före försäljningen uppgått till sammanlagt minst tjugutusen kubikmeter;

c) gasol som han infört från utrikes ort eller utvunnit vid inhemskt oljeraffinaderi och för vidareförsäljning sålt till någon, vars försäljning av gasol under kalender- året närmast före försäljningen uppgått till minst ettusen ton;

d) olja som han sålt till någon, vilken enligt överenskommelse med tillsynsmyn-

vilken under de tre försäljningen närmast föregående kalenderåren förbrukats sam- manlagt minst femtontusen kubikmeter eldningsolja; samt

e) olja som sålts för förbrukning vid fartygs drift i utrikes trafik.

(Föreslagen lydelse)

digheten var skyldig att under kalenderåret närmast efter försäljningen hålla lager av olja, tillhörande samma grupp som den sålda oljan;

e) eldningsolja som han sålt för för- brukning vid anläggning inom riket, vid vilken under de tre försäljningen närmast föregående kalenderåren förbrukats sam- manlagt minst femtontusen kubikmeter eldningsolja;

f) olja som sålts för förbrukning såsom råvara vid framställning av stadsgas för försäljning;

g) olja som sålts för förbrukning vid fartygs drift i utrikes trafik.

85.

Olja, som lagras enligt denna förordning, skall den lagringsskyldige förvara inom riket i utrymmen, som han äger eller över vilka han eljest förfogar, på sätt som till— synsmyndigheten finner ur kontrollsyn- punkt godtagbart. I lagret må ej inräknas olja, som är upplagd å provianteringsfri- lager eller är föremål för transitering.

Vara, som lagras enligt denna förord- ning, skall den lagringsskyldige förvara inom riket i utrymmen, som han äger el- ler över vilka han eljest förfogar, på sätt som tillsynsmyndigheten finner ur kontroll— synpunkt godtagbart. I lagret må ej in- räknas vara, som är upplagd å proviante— ringsfrilager eller är föremål för transite- ring.

Kungl. Maj:t ———————————————— eller beskjutning. Det ankommer på tillsynsmyndigheten att under beaktande av beredskapsbeho- ven besluta om förläggningen av lager som sägs i andra stycket.

Det ankommer på tillsynsmyndigheten att under beaktande av beredskapsbehoven besluta om förläggningen av dels lager som sägs i andra stycket, dels övriga lager i den utsträckning Kungl. Maj:t fastställer enligt grunder som riksdagen godkänt.

10 &.

Tillsynsmyndigheten må lämna lagrings- skyldig tillstånd att fullgöra sin lagrings- skyldighet genom att till motsvarande myc— kenhet lagra olja tillhörande annan grupp än som följer av vad ovan stadgas eller annan mineralolja än som angives i 2 &. Medgivande må ock lämnas lagringsskyldig att enligt närmare bestämmelser av till- synsmyndigheten i stället för eldningsolja lagra annat bränsle.

Tillsynsmyndigheten må lämna lagrings- skyldig som avses i 5 och 6 95 tillstånd att fullgöra sin lagringsskyldighet genom att till motsvarande myckenhet lagra olja till- hörande annan grupp än som följer av vad ovan stadgas eller annan mineralolja än som angives i 2 &. Medgivande må ock lämnas sådan lagringsskyldig att enligt när- mare bestämmelser av tillsynsmyndigheten i stället för eldningsolja lagra annat bränsle.

T illsynsmyndigheten må vidare lämna den som är lagringsskyldig enligt 6 a & tillstånd att i stället för råvara som där avses lagra motsvarande myckenhet av an— nan råvara som kan utnyttjas för gas— framställningen.

11 &.

Avbrytes eller försvåras tillförseln av olja till riket eller viss del därav äger Kungl. Maj:t medgiva, att lagren må helt eller delvis tagas i anspråk.

Försättes lagringsskyldig _____

Avbrytes eller försvåras tillförseln till riket eller viss del därav av vara som lag- ras enligt denna förordning, äger Kungl. Maj:t medgiva, att lagren må helt eller delvis tagas i anspråk.

______ behöriga slutförande.

12 å.

Lagringsskyldig skall före den 1 febru- ari närmast efter basåret lämna tillsyns- myndigheten uppgift om den mängd olja, tillhörande olika grupper, han under bas- året sålt eller förbrukat under omständig- heter som avses i 5 eller 6 5.

Den som är lagringsskyldig enligt 5 eller 6 5 skall före den 1 februari närmast efter basåret lämna tillsynsmyndigheten uppgift om den mängd olja, tillhörande olika grupper, han under basåret sålt eller förbrukat under omständigheter som av- ses i nämnda paragrafer. Den som är lag- ringsskyldig enligt 6 a 5 skall varje år före den I februari lämna tillsynsmyndigheten uppgift om den mängd stadsgas som han under närmast föregående kalenderår framställt för försäljning och den mängd råvara som därvid förbrukats.

Har lagringsskyldig ———————————————— och adress.

13 &.

Under kalenderår, då lagringsskyldig har att hålla lager av olja, skall han varje må- nad lämna tillsynsmyndigheten uppgift om den mängd olja, tillhörande varje grupp, som han vid utgången av närmast före- gående kalendermånad hade i lager inom riket, så ock om platsen och sättet för 01- jans förvaring. Tillsynsmyndigheten må dock befria från skyldighet att lämna upp- gift om förvaringsplatsen.

Lagringsskyldig, som ______

Under kalenderår, då lagringsskyldig som avses i 5 eller 6 5 har att hålla lager av olja, skall han varje månad lämna till- synsmyndigheten uppgift om den mängd olja, tillhörande varje grupp, som han vid utgången av närmast föregående kalender- månad hade i lager inom riket, så ock om platsen och sättet för oljans förva— ring. Motsvarande gäller beträffande den som har att hålla lager av råvara för fram— ställning av stadsgas. Tillsynsmyndigheten må befria från skyldighet att lämna upp- gift om förvaringsplatsen.

________ sådant bränsle.

14 5.

Efter anmaning är envar som inom ri— ket sålt eller förbrukat eller från utrikes ort infört olja skyldig lämna tillsynsmyn- digheten de uppgifter om försäljningen, förbrukningen, införseln eller lagret, som tillsynsmyndigheten finner erforderliga för tillämpningen av denna förordning.

Efter anmaning är envar som inom ri- ket sålt eller förbrukat eller från utrikes ort infört mineralolja skyldig lämna till- synsmyndigheten de uppgifter om försälj- ningen, förbrukningen, införseln eller lag— ret, som tillsynsmyndigheten finner erfor— derliga för tillämpningen av denna förord— ning. Den som framställer stadsgas har motsvarande skyldighet i fråga om fram- ställning och försäljning av gasen samt i fråga om förbrukning och lager av råvara för gasframställningen.

18 å.

Försummar lagringsskyldig att hålla olja i lager i föreskriven myckenhet och på sätt som i denna förordning eller med stöd därav föreskrivits, förelägger tillsynsmyn- digheten honom vid vite att inom viss tid vidtaga rättelse.

Om skyldighet att i fall som avses i första stycket erlägga oljeavgift gäller vad därom stadgas i förordningen om oljeav- gift m.m.

Försummar lagringsskyldig att hålla Ia- ger av den omfattning och på det sätt som i denna förordning eller med stöd därav föreskrivits, förelägger tillsynsmyn- digheten honom vid vite att inom viss tid vidtaga rättelse.

Om skyldighet att i vissa fall som avses i första stycket erlägga oljeavgift gäller vad därom stadgas i förordningen om oljeav— gift m.m.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1970. Bestämmelserna i 6 5 sista stycket, 6 a 5 och 12 5 första stycket andra punkten träder dock i kraft först den 1 ja- nuari 1977.

I fråga om de lagringsmängder som skall hållas i lager under år 1970 gäller vad

tidigare bestämts.

Förslag till

Förordning om ändring i förordningen den 31 maj 1957 (nr 344) om oljeavgift m.m.

Härigenom förordnas, att 1—3 och 5 55 förordningen den 31 maj 1957 om oljeav- gift m. m.1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

51.

I denna ——————————

lagringsskyldig: säljare eller förbrukare av mineralolja, som är lagringsskyldig en- ligt förordningen om oljelagring m.m.;

olja: sådan mineralolja, som sägs i 2 & sistnämnda förordning; samt

tillsynsmyndigheten: den —————

_________ förstås med

lagringsskyldig: säljare eller förbrukare av mineralolja, som är lagringsskyldig en- ligt 5 eller 6 5 förordningen den 31 maj 1957 (nr 343) om oljelagring m.m.;

olja: sådan mineralolja, som sägs i 2 & sistnämnda förordning; utsedda myndigheten.

25.

Lagringsskyldig är _______

a) om han erhåller dispens från skyldig- heten att hålla lager av olja eller att för- vara oljelager till viss del i bergrum eller på annat sätt, som innefattar skäligt skydd mot förstöring genom bombanfall eller be- skjutning; eller

b) om han, utan erhållen dispens, för- summar skyldighet, som nyss är sagd, eller skyldighet att förvara olja i utrymmen, som han äger eller över vilka han eljest förfogar.

Oljeavgift utgår ________

——————— erlägga oljeavgift,

a) om han erhåller dispens från skyldig- heten att hålla lager av olja eller att för- vara oljelager till viss del i bergrum eller på annat sätt, som innefattar skäligt skydd mot förstöring genom bombanfall eller beskjutning;

b) om han, utan erhållen dispens, för- summar skyldighet, som nyss är sagd, eller skyldighet att förvara olja i utrymmen, som han äger eller över vilka han eljest förfogar; eller

0) om han underlåter att följa föreskrift om lagrets förläggning, som meddelats en- ligt 8 5 sista stycket förordningen om oljelagring m.m. ———————— andra stycket.

1 Senaste lydelse av 2, 3 och 5 åå se 1962: 630.

3å.

Oljeavgiften beräknas med tillämpning av bestämmelserna i 4 och 5 55 efter den myckenhet olja, beträffande vilken lag- ringsskyldighet eller skyldighet att förvara olja i bergrum eller på därmed jämförligt sätt icke fullgöres, samt efter den tid, un- der vilken fullgörandet ej sker. Del av ka- lendermånad räknas som hel månad.

Oljeavgiften utgör för kubikmeter och år för motorbensin trettiofem kronor, för fotogen trettioen kronor, för motorbrännolja tjugusex kronor, för eldningsolja 1 och 2 tjugufyra kro- nor samt

för övriga slag av eldningsolja tjugufem kronor

eller, såvitt rör olja som skall lagras i bergrum eller på därmed jämförligt sätt, nämnda belopp ökade med sex kronor.

För månad _________

Oljeavgiften beräknas med tillämpning av bestämmelserna i 4 och 5 55 efter den myckenhet olja, beträffande vilken lag- ringsskyldighet eller skyldighet att förvara olja i bergrum eller på därmed jämförligt sätt eller skyldighet som avses i 2 & första stycket c) icke fullgöres, samt efter den tid, under vilken fullgörandet ej sker. Del av kalendermånad räknas som hel månad.

Oljeavgiften utgör för år för gasol etthundranitton kronor per ton,

för motorbensin trettiotre kronor per kubikmeter,

för fotogen tjugutre kronor per kubik- meter,

för motorbrännolja tjugu kronor per ku- bikmeter,

för eldningsolja ] och 2 aderton kronor per kubikmeter,

för övriga slag av eldningsolja tjuguen kronor per kubikmeter,

eller, såvitt rör olja som skall lagras i bergrum eller på därmed jämförligt sätt, nämnda belopp ökade med nio kronor, och, såvitt rör olja som skall lagras enligt föreskrift som avses i 2 5 första stycket c), nämnda belopp ökade med två kronor. ________ angivna belopp.

55.

I fall, som avses i 2 5 första stycket b), beräknas oljeavgiften efter den brist, som framkommer i samband med granskning av avgiven uppgift varigenom bristen först yppats, eller, om bristen upptäckts vid sär- skild undersökning, den brist, som därvid konstaterats.

Oljeavgift skall ________ Sker ej __________

I fall, som avses i 2 5 första stycket b) eller c), beräknas oljeavgiften efter den brist, som framkommer i samband med granskning av avgiven uppgift varigenom bristen först yppats, eller, om bristen upp- täckts vid särskild undersökning, den brist, som därvid konstaterats.

————————— en månad.

________ samma tidpunkt.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1970. Under år 1970 skall dock i fråga om oljeavgiftens storlek äldre bestämmelser gälla.

Förslag till Kungörelse om ändring i kungörelsen den 31 maj 1957 (nr 345) med vissa bestämmelser rörande beredskapslagring av olja

Härigenom förordnas, att 1, 2, 4 och 8 55 kungörelsen den 31 maj 1957 med vissa bestämmelser rörande beredskapslagring av olja1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

15.

Tillsynsmyndighet, som avses i 3 5 för- ordningen om oljelagring m.m., är över- styrelsen för ekonomisk försvarsberedskap.

I frågor ——————————

Tillsynsmyndighet, som avses i 3 & för- ordningen om oljelagring m.m., är över- styrelsen för ekonomiskt försvar.

______ med oljelagringsrådet.

25.

Tillsynsmyndighet skall —————

b) dern, vilkas försäljning av olja under närmast föregående kalenderår uppgått till sammanlagt minst tjugutusen kubikmeter;

c) dem, som enligt överenskommelse med tillsynsmyndigheten äro skyldiga att under påföljande kalenderår hålla lager av olja; samt

d) anläggningar, vid vilka under de tre närmast föregående kalenderåren förbru- kats sammanlagt minst femtontusen ku- bikmeter eldningsolja.

I förteckningen ________ Avskrift av _________

—————————— av olja;

b) dem, vilkas försäljning av annan olja än gasol under närmast föregående kalen- derår uppgått till sammanlagt minst tjugu- tusen kubikmeter;

c) dem, vilkas försäljning av gasol under närmast föregående kalenderår uppgått till minst ettusen ton;

d) dem, som enligt överenskommelse med tillsynsmyndigheten äro skyldiga att under påföljande kalenderår hålla lager av olja;

e) anläggningar, vid vilka under de tre närmast föregående kalenderåren förbru- kats sammanlagt minst femtontusen kubik- meter eldningsolja.

lagringsskyldigheten avser. —————————— av den.

1 Senaste lydelse av 1, 2 och 4 55 se 1962: 632.

45.

Har Kungl. Maj:t beträffande olja av visst slag förordnat, att bestämd del av lagret skall förvaras i bergrum eller på annat sätt, som innefattar skäligt skydd mot förstöring genom bombanfall eller beskjutning, skall tillsynsmyndigheten vid bestämmande av lagringsskyldigheten i fråga om dylik olja föreskriva huru myc- ket envar lagringsskyldig skall förvara på sådant sätt samt platsen för oljans förva- rmg.

8

Oljeavgift skall ————————

b) i fall som avses i 2 5 b) samma för- ordning, då föreläggande enligt 18 5 första stycket förordningen om oljelagring m.m. utfärdas eller, om rättelse skett innan före- läggande meddelats, så snart ske kan; samt

e) i fall ——————————

Har Kungl. Maj:t beträffande olja av visst slag förordnat, att bestämd del av lagret skall förvaras i bergrum eller på annat sätt, som innefattar skäligt skydd mot förstöring genom bombanfall eller beskjutning, eller eljest förläggas på sätt som tillsynsmyndigheten beslutar, skall till- synsmyndigheten vid bestämmande av lag- ringsskyldigheten i fråga om dylik olja föreskriva huru mycket envar lagrings- skyldig skall förvara på sådant sätt samt platsen för oljans förvaring.

5.

————— dispensbeslutet meddelas;

b) i fall som avses i 2 5 b) eller c) sam- ma förordning, då föreläggande enligt 18 5 första stycket förordningen om oljelag— ring m.m. utfärdas eller, om rättelse skett innan föreläggande meddelats, så snart ske kan; ———————— förelagda tiden. Då pågående _________ —————— debiteringen anstå.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1970.

Förslag till

Förordning om ändring i förordningen den 5 december 1958 (nr 575) om avskrivning å vissa oljelagringsanläggningar, m.m.

Härigenom förordnas, att 1 och 4 55 samt 7 5 3 mom. förordningen den 5 december 1958 om avskrivning å vissa oljelagringsanläggningar m.m.1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Gällande lydelse)

1

1 mom. Skattskyldig, som under de be- skattningsår för vilka taxering i första instans verkställes åren 1959—1973 för stadigvarande bruk i rörelse färdigställer anläggning i bergrum för lagring av mine- ralolja eller annan anläggning för lagring av mineralolja, som innefattar skäligt skydd mot förstöring genom bombanfall eller be- skjutning, äger att vid inkomsttaxeringen åtnjuta avdrag för avskrivning å anskaff- ningskostnaden för anläggningen på sätt nedan i 2 5 stadgas. Avdrag för avskriv- ning som nu sagts medgives endast om anläggningen har en volym av minst 1 000 m3 och anläggningen godkänts av översty- relsen för ekonomisk försvarsberedskap.

Skattskyldig, som _______ I anskaffningskostnaden _____

2 mom. Det åligger överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap att på an- sökan av skattskyldig pröva, huruvida an- läggning, som i 1 mom. avses, kan godkän— nas som skyddad anläggning samt att — om så är förhållandet — utfärda intyg härom. I intyget skall jämväl angivas an—

(Föreslagen lydelse)

1 mom. Skattskyldig, som under de be- skattningsår för vilka taxering i första in- stans verkställes åren 1959—1980 för sta- digvarande bruk i rörelse färdigställer an— läggning i bergrum för lagring av mineral— olja eller annan anläggning för lagring av mineralolja, som innefattar skäligt skydd mot förstöring genom bombanfall eller be- skjutning, äger att vid inkomsttaxeringen åtnjuta avdrag för avskrivning å anskaff- ningskostnaden för anläggningen på sätt nedan i 2 5 stadgas. Avdrag för avskriv- ning som nu sagts medgives endast om anläggningen har en volym av minst 1 000 m3 och anläggningen godkänts av översty- relsen för ekonomiskt försvar.

________ kan företes.

________ körplaner o. dyl.

2 mom. Det åligger överstyrelsen för ekonomiskt försvar att på ansökan av skattskyldig pröva, huruvida anläggning, som i 1 mom. avses, kan godkännas som skyddad anläggning samt att — om så är förhållandet —— utfärda intyg härom. I in- tyget skall jämväl angivas anläggningens

1 Senaste lydelse av 1 5 och 7 5 3 mom. se 1962: 631.

läggningens volym, tidpunkten för dess färdigställande ävensom uppgifter, som äro erforderliga för dess identifiering.

volym, tidpunkten för dess färdigställande ävensom uppgifter, som äro erforderliga för dess identifiering.

45.

Ränte- och _________

Om länet avser såväl anläggning för oskyddad lagring som lager skall lånet vid inkomsttaxeringen anses till sex tiondelar belöpa å anläggningen (anläggningslån för oskyddad lagring) och till fyra tiondelar å lagret (lagerlån). Särskilt lån, som utgår till den som ålagts verkställa skyddad lag- ring, skall vid inkomsttaxeringen i sin hel- het anses belöpa a anläggningen (anlägg— ningslån för skyddad lagring).

_________ 5 5 stadgas.

Lånet skall vid inkomsttaxeringen anses som anläggningslån om det avser uppfö- rande av anläggning och som lagerlån om det avser anskaffning av lager. Om lånet avser såväl anläggning för oskyddad lag- ring som lager skall lånet vid inkomsttaxe- ringen anses till sex tiondelar utgöra an- läggningslån och till fyra tiondelar lager- lån.

75.

3 mom. Det åligger överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap att utfärda intyg utvisande den lagermängd, som en- ligt vad i 1 mom. sägs skall anses utgöra skattskyldigs tvångslager, samt huruvida den skattskyldige fullgjort sin lagringsskyl- dighet. Sådant intyg skall överstyrelsen se- nast den 1 april under taxeringsåret till- ställa dels den skattskyldige dels ock läns- styrelsen för att överlämnas till den taxe- ringsnämnd, som har att taxera den skatt- skyldige till statlig inkomstskatt.

3 mom. Det åligger överstyrelsen för ekonomiskt försvar att utfärda intyg utvi- sande den lagermängd, som enligt vad i 1 mom. sägs skall anses utgöra skattskyldigs tvångslager, samt huruvida den skattskyl- dige fullgjort sin lagringsskyldighet. Sådant intyg skall överstyrelsen senast den 1 april under taxeringsåret tillställa dels den skatt- skyldige dels ock länsstyrelsen för att över- lämnas till den taxeringsnämnd, som har att taxera den skattskyldige till statlig in- komstskatt.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1970. Den nya lydelsen av 4 5 skall dock gälla även i fråga om taxering som verkställts i första instans åren 1964—1969 men ej vunnit laga kraft före den 1 januari 1970.

_ ___..——-._. _. ...i,"—

Nordisk udredningsserie (Nu) 1969

Kronologisk förteckning

. Utvidgat nordiskt ekonomiskt samarbete. . Laajennettu pohjoismainen talloudellinen yhteistyö. Nordtorsks miljövårdsutredning. Förslag till utbyggnad av den samnordiska fortbildningen för journalister.

Konsumentoplysnin iundervisningen.

. Sjätte nordiska same onierensen l Hetta. . Nordisk gyldlghet av forerkon. . Nordiskt sjukhusfysikersamarbete. . Nordiskt ämbetsmannamöte i Storlien.

mmumg ppm»

Statens offentliga utredningar 1969

Systematisk förteckni ng

Juct—itlod'oportomontot CiVildopartomontot,

Faktisk mbrotuå hot blond skolbarn. [_1] Offentliga tjänstemän. bisyodor: [8] Uuöknlnporin IX. [_5]

Kungör'lmnnohsorln 9.5]

ADB inom lnokrlvnlngsv andet. [9]

Ny WWW-1.2)”

lntornotion enorm. [11] Ny voluknlk. [9

Åmbotolnmm. 20]

Förovarodopartemontot

Ekonomisystem för försvaret. [24] Planering och proprombudgotoring inom försvaret. [25]

Socialdopartomontot En ronoro umhillo. [18]

Kommunikatlonodopartonäontot

Ny slöarbotstldsloq. [3] 'Homnutzrälninpsn. 1. De svenska hamnarna. [22] 2. BL. S'lgolsk marna och trafiksäkerheten. [26]

Flnonodoportomo'ntot

Förenklad obligatlomhantorlng. [13] lnp om värdopopporstondor m.m. och om alma??? virdopoppor. [16] Vi "'N" Skopshoskattninqen.[301

Utblldnlngodoportomontot Om oomslllvot | "Sverige 'ndalc S Modupe Karin:" pan oru olono högstadium. [8]

Filmen- corouroc onovor. [148 Soxuolkunokapen igymnlslet 25]

Jordbrukodopartomontot lerroridlunm [15]

Handolsdopartomontot

Idrott åtalla. [29] Oljaiboredskap. [31]

lnrikudoportomontot

s sind wl ! .eu S 21 Likgplsnåilng moral;?” [ ]

Anm. Slffromo' Inom klammer betecknar meningarna , . flumma | den kronologidu förteckningen.: K»L Bodman. il'ryehrlor AB 1 989