SOU 1972:33

Förhandlingsrätt för pensionärer

Till Statsrådet och chefen för inrikesdepartementet

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 8 december 1967 tillkallade chefen för inrikesdepartementet den 17 januari 1968 f.d. generaldirektören Ernst Bexelius som sakkunnig för utredning om förhandlingsrätt för arbetstagarorganisation beträffande pen- sionerade medlemmar.

Vidare tillkallade departementschefen den 2 februari 1968 som experter åt utredning- en direktören i Svenska Arbetsgivareför- eningen Erik Forstadius, förbundsjuristen i Tjänstemännens Centralorganisation Stig Gustafsson, lönedirektören hos statens av- talsverk Olof Kalén, förbundsjuristen i Landsorganisationen i Sverige, numera di- rektören i Luossavaara-Kiirunavaara AB Ove Kjellgren samt direktören i Sveriges Akademikers Centralorganisation, numera direktören i Stockholms läns landstings häl- so- och sjukvårdsnämnd Gunnar Lundberg.

Den 17 januari 1968 utsågs docenten Sten Edlund att vara sekreterare åt utred- ningen.

Betänkandet har utarbetats med en ar- betsgrupp bestående av sekreteraren och Kalén.

Under utredningsarbetets gång har exper- terna ombetts uttala sig i alla förekommande frågor.

Beträffande arbetets uppläggning i övrigt hänvisas till kap. 1.

Ett särskilt yttrande har avgetts av For- stadius.

Sedan utredningsarbetet slutförts får jag härmed överlämna betänkandet.

Stockholm i maj 1972

Ernst Bexelius /Slen Edlund

Förkortningar

AD Arbetsdomstolen (AD:s domar återges ofta endast med år och nummer)

AFP Allmän folkpension

ATP Allmän tilläggspension

FFL Lag (1936: 506) om förenings- och förhandlingsrätt

FPG Försäkringsbolaget Pensionsgaran— ti, ömsesidigt

HTF Handelstjänstemannaförbundet

ITP Industrins tilläggspension för tjäns-

..

KAL Lag (1928: 253) om kollektivavtal

KP Kompletterande pensionering

KPA Kommunernas pensionsanstalt

KPR Normalpensionsreglemente för ar- betstagare hos kommuner

Kth Lag (1965 : 275) om tjänstemän hos kommuner m.fl. (kommunaltjäns— temannalag)

LAD Lag (1928: 254) om arbetsdomstol

LKPR Normalpensionsreglemente för ar- betstagare hos landstingskommuner

LO Landsorganisationen i Sverige

PRI Pensionsregistreringsinsdtutet

SACO Sveriges Akademikers Centralorga- nisation

SAF Svenska Arbetsgivareföreningen

SALF SAV SF SIF

SKP

SPP SPR

spv SR

Sth STP

TCO

TCO-K

TCO-S

Sveriges Arbetsledareförbund Statens avtalsverk Statsanställdas Förbund

Svenska Industritjänstemannaför— bundet

Sveriges kommunalanställdas pen- sionskassa

Svenska Personal-Pensionskassa

Statens allmänna tjänstepensions- reglemente (1959: 287)

Statens personalpensionsverk Staffstjänstemännens Riksförbund Statstjänstemannalag (1965: 274)

Särskild tilläggspension för arbe- tare Tjänstemännens tion

Centralorganisa—

TCO:s kommunaltjänstemannasek— tion

TCO:s statstjänstemannasektion

Sammanfattning

På hela arbetsmarknaden förekommer sy- stem för pensionsförmåner utöver dem som ingår i den allmänna försäkringen. Det har länge ansetts ovisst om en arbetstagarorga- nisation äger laglig rätt till förhandling om kompletterande pensionsförmåner för redan pensionerade medlemmar, något som dock inte hindrat pensionärerna från att i viss ut- sträckning, främst på den offentliga sektorn, få sina intressen tillgodosedda genom fack— liga förhandlingsinsatser.

Uppbyggnaden av 1936 års lag om för- enings- och förhandlingsrätt talar enligt ut- redningens uppfattning närmast för att för- handlingsrätten är begränsad till frågor om anställningsvillkor under bestående anställ- ning. Utredningen har dock inte funnit sig behöva ta någon bestämd ställning till gäl- lande rätts innebörd i föreliggande avseen- de. Vare sig man anser att pensionärer bör vara omfattade av den lagstadgade för- handlingsrätten eller inte, synes frågan vara av den vikt att ett uttryckligt klarläggande i lagstiftningen är påkallat.

Utredningen finner den förhandlingspraxis som utbildats i sig själv vara ett argument för att tillförsäkra arbetstagarorganisationer- na en formlig rätt att förhandla för pensio- nerade medlemmar. Bortsett härifrån kan anföras olika skäl för att förhandlingsrätt skall föreligga. Alldeles uppenbart är att det under pensioneringstid kan behöva förhand- las om tolkning och tillämpning av fast- ställda förmånsvillkor. Ett annat förhand- lingsobjekt är skyddet för intjänad pension. De betydelsefullaste förhandlingsbehoven hänför sig emellertid till pensionsvillkorens materiella innehåll. De kan i huvudsak åter— föras på generationsskillnader i fråga om

pensionsuppbyggnad, på kvarstående pen— sionsklyftor mellan tjänstemän och arbetare, på olikheter mellan systemen för komplet— terande pensionering och på marginaleffek- ter vid gränsdragningar inom systemen. Som helhet får det anses befogat att se frågan om de pensionerades villkor i ett jämlik- hetsperspektiv. Det rättvisa i att göra pen- sionärerna förhandlingsrättsligt likställda med de aktiva arbetstagarna finner utred— ningen stå utom all diskussion.

De nuvarande dominerande systemen för privat kompletteringspension är till sin fi- nansiella uppbyggnad anpassade till att pen- sionsvillkoren slutligt fastlagts under anställ- ningstid. Bland annat med hänsyn härtill kan man knappast räkna med att en reform som ger pensionärerna förhandlingsrätt kan kom- ma att få större effekt förrän på någon sikt. Det torde närmast vara frågor av rättstvists— natur som mera omedelbart berörs.

Även systemen för statlig och kommunal pensionering bygger i grundläggande hän— seenden på anställningstidens förhållanden. Med utgångspunkt i gällande offentligrätts- lig reglering är det vanskligt att förutsäga hur pass snabbt en förhandlingsrättsreform kan komma att leda till ökat pensionärs- inflytande på dessa områden. Så mycket torde dock vara klart att finansieringspro- blem av teknisk art inte behöver verka för- dröjande.

Självfallet bör en reform också få bety- delse på områden eller i enskilda fall som inte omfattas av de centrala pensionsregle- ringarna på arbetsmarknaden.

Utredningen föreslår sålunda att arbetsta- garorganisationerna skall vara förhandlings- berättigade för pensionerade medlemmar. I

överensstämmelse med utredningsdirektiven avses inte att bereda förhandlingsrätt för rena pensionärsorganisationer. Förhandlings- rätt skall föreligga vare sig pension utfästs eller ej. Förhandling skall även kunna på- kallas rörande andra anspråk som grundas på förutvarande anställning än pension. För- handlingsrätten skall också omfatta efterle- vande till arbetstagare eller förutvarande sådan. Liksom i förenings- och förhandlings- rättslagen skall förhandlingsrätt på arbets- tagarsidan endast kunna utövas i förhållan- de till arbetsgivare eller organisation av ar- betsgivare. Vid pensionsförsäkring gäller alltså förhandlingsrätten inte visavi försäk— ringsgivare. När anställning förevarit hos olika arbetsgivare, skall förhandlingsfram— ställning kunna riktas mot var och en av dessa. Förhandling skall också kunna upp- tas med arbetsgivare som efterträtt arbets- givare hos Vilken arbetstagaren varit an- ställd. Om arbetsgivare upphört med sin verksamhet utan att denna övertagits av an— nan, skall förhandling oberoende därav kun- na begäras med den organisation som arbets- givaren eventuellt tillhört. Självfallet skall förhandlingsrätten vara ömsesidig.

Förslaget innebär vidare att, i enlighet med förenings- och förhandlingsrättslagens konstruktion, kretsen av förhandlingsberät- tigade skall åtnjuta föreningsrättsligt skydd. Kollektivavtal skall kunna upprättas röran— de utgående pensioner och andra förmåner till förutvarande anställda och deras efter- levande. Stridsåtgärd skall kunna vidtas i samma utsträckning som beträffande aktiva arbetstagares villkor.

F örfattningsförslag

Förslag till Lag om ändring i lag (1936: 506) om förenings- och förhandlingsrätt

Härigenom förordnas i fråga om lagen om förenings- och förhandlingsrätt, att 1 kap. 1 5 och 2 kap. 4 5 skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 kap. Inledande bestämmelser 1 5. Denna lag —————————————————— och arbetstagare. Såsom arbetstagare ——————————————— enligt lagen.

Med arbetstagare likställes i denna lag jämväl förutvarande arbetstagare ävensom efterlevande till arbetstagare eller förutva- rande arbetstagare.

Övergår verksamhet från en arbetsgivare till annan, skall lagen äga tillämpning på efterträdaren även med avseende å arbets- tagare som varit anställd hos företrädaren och icke Övergått i efterträdarens tjänst.

2 kap. Om förhandlingsrätt 4 5.

Med förhandlingsrätt förstås i denna lag rätt att påkalla förhandling rörande reglering av anställningsvillkoren ävensom rörande för- hållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare. Förhandlingsrätt tillkommer å ena sidan arbetsgivaren eller förening av arbetsgivare, vari han är medlem, samt å andra sidan förening av arbetstagare, vari de ifrågavarande arbetstagarna äro med- lemmar.

Med förhandlingsrätt förstås i denna lag rätt att påkalla förhandling rörande reglering av anställningsvillkoren ävensom rörande för- hållandet i Övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare. Förhandlingsrätt tillkommer å ena sidan arbetsgivaren eller förening av arbetsgivare, vari han är eller varit med- lem, samt å andra sidan förening av ar- betstagare, vari de ifrågavarande arbetsta- garna äro medlemmar.

Denna lag träder i kraft den Förslag till Lag om ändring i lag ( 1928:253 ) om kollektivavtal

Härigenom förordnas i fråga om lagen om kollektivavtal, att 1 & skall ha nedan angivna lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse) 1 &. Avtal mellan —————————————————— ock gällande. Såsom arbetare —————————————————— enligt lagen.

Med arbetare likställes i denna lag jäm- väl förutvarande arbetare ävensom efterle- vande till arbetare eller förutvarande arbe- tare.

Övergår verksamhet från en arbetsgivare till annan, skall lagen äga tillämpning på efterträdaren även med avseende å arbetare som varit anställd hos företrädaren och icke övergått i efterträdarens tjänst.

Beträffande kollektivavtal —————————————— lag stadgas. Om avtal ——————————————— såsom huvudorganisation. Bestämmelser i ——————————————— deras medlemmar.

Denna lag träder i kraft den

Förslag till Lag om ändring i lag ( 1928:254 ) om arbetsdomstol

Härigenom förordnas i fråga om lagen om arbetsdomstol, att 1 5 skall ha nedan angiv- na lydelse.

1 5. För upptagande ——————————————— i Stockholm. Om skyldighet ——————————————— särskilt stadgat. Såsom arbetare —————————————————— enligt lagen.

Med arbetare likställes i denna lag jäm- väl förutvarande arbetare ävensom efterle- vande till arbetare eller förutvarande arbe- tare.

Övergår verksamhet från en arbetsgivare till annan, skall lagen äga tillämpning på efterträdaren även med avseende å arbetare som varit anställd hos företrädaren och icke övergått i efterträdarens tjänst.

Med offentlig ————————————— i kommunaltjänstemannalagen.

Denna lag träder i kraft den

Förslag till Lag om ändring i lag (1920: 245) om medling i arbetstvister

Härigenom förordnas i fråga om lagen om medling i arbetstvister, att 1 & skall ha ne- dan angivna lydelse.

] 5. För vart ——————————————— och arbetare. Därest så ————————————————— särskild förlikningsman. Såsom arbetare ——————————————— enligt lagen.

Med arbetare likställes i denna lag jäm- väl förutvarande arbetare ävensom efterle- vande till arbetare eller förutvarande arbe— tare.

Övergår verksamhet från en arbetsgivare till annan, skall lagen äga tillämpning på efterträdaren även med avseende å arbetare som varit anställd hos företrädaren och icke övergått i efterträdarens tjänst.

Denna lag träder i kraft den

1. Utredningsuppdraget

1.1 Direktiv

I yttrande till statsrådsprotokollet den 8 de- cember 1967 anförde chefen för inrikes- departementet följande.

Förhandlingsrätt enligt lagen den 11 sep- tember 1936 (nr 506) om förenings- och för- handlingsrätt innefattar rätt att påkalla för- handling om reglering av anställningsvillkoren och förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare. Förhandlingsrätt tillkommer å ena sidan arbetsgivaren eller arbetsgivareför- ening där arbetsgivaren är medlem och å andra sidan förening av arbetstagare. Förhandlingsrätt för den ena parten medför förhandlingsplikt för motparten. Denne blir skyldig att inställa sig vid förhandlingssammanträde och vid be- hov lägga fram motiverat förslag till lösning av förhandlingsfrågan.

Av lagen framgår inte i vilken omfattning förhandlingsrätt föreligger beträffande pensions- villkor. Denna fråga har inte heller kommit under arbetsdomstolens eller annan domstols prövning. Så mycket torde dock vara klart att en arbetstagarorganisation har förhandlingsrätt beträffande pensionsvillkor för sådana med- lemmar som alltjämt är i arbetsgivarens tjänst, dvs. är arbetstagare. Detta innebär att pen- sionsvillkoren anses innefattade i anställnings- villkoren eller förhållandet i övrigt mellan ar- betsgivare och arbetstagare. Däremot är det tveksamt om en förening av arbetstagare har förhandlingsrätt beträffande pensionsvillkor för medlemmar som står kvar i föreningen även sedan de har pensionerats.

Riksdagen har vid flera tillfällen behandlat frågan om förhandlingsrätt beträffande pen- sionsvillkor. Sålunda hemställde 1945 års riks- dag (L'U 33, rskr 150) om förutsättningslös utredning i ämnet. 1953 års riksdag (UU 40, rskr 418) förutsatte att frågan om pensionärer- nas ställning skulle beaktas i samband med det då pågående arbetet med de offentliga tjänste- männens förhandlingsrätt och 1956 års riksdag (L”U 14, rskr 150) underströk betydelsen av att

frågan om förhandlingsrätt beträffande pen- sionsvillkor fick en för pensionärerna tillfreds- ställande lösning.

Kungl. Maj:t beslutade den 30 december 1959 att de framställningar riksdagen hade gjort i frågan åren 1945, 1953 och 1956 inte skulle föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Under förarbetena till 1965 års lagstiftning om de offentliga tjänstemännens förhandlings- rätt togs frågan inte upp till närmare behand- ling.

I motioner till 1966 års riksdag (I: 224 och II: 289) yrkades på nytt att riksdagen skulle hemställa om utredning av frågan. Vid behand- lingen av andra lagutskottets utlåtande (nr 71) i anledning av motionerna kom kamrarna till skilda beslut och sammanjämkning blev inte möjlig (UU 78). Motionerna föranledde såle- des inte någon riksdagens åtgärd. Frågan har emellertid tagits upp även vid årets riksdag, som hemställt om utredning rörande förhand— lingsrätt för arbetstagarorganisation beträffan— de medlemmar som har gått i pension (L”U 21, rskr 124). Jag föreslår att en utredning i en- lighet med riksdagens önskemål nu kommer till stånd.

Den allmänna försäkringen täcker hela ar- betsmarknaden. Försäkringen är såvitt rör till- läggspensioneringen uppbyggd på det sättet att nuvarande yngre och medelålders arbetstagare kan komma upp till fulla pensionsförmåner, medan de äldre arbetstagarnas och än mer de redan pensionerades möjligheter att få tilläggs- pension är begränsade. Enligt centrala överens- kommelser mellan arbetsmarknadens parter torde f.n. omkring 800000 aktiva arbetstagare och 300000 pensionärer ha rätt till pension som kompletterar pensionen i den allmänna försäkringen. Dessutom förekommer anord- ningar för pension vilka är begränsade till vissa branscher eller företag och som ofta är av understöds- eller gåvokaraktär. Pensionerna fi- nansieras antingen genom försäkring i försäk- ringsinrättning eller på så sätt att de betalas direkt av arbetsgivaren eller ur en pensions- stiftelse som arbetsgivaren bildat.

Till grund för önskemålen om förhandlings-

rätt beträffande pensionärernas pensionsvillkor ligger uppfattningen att arbetstagarorganisatio— nerna i fråga om särskilda pensionsförmåner utöver dem som utgår från den allmänna för- säkringen har ett berättigat intresse av för- handlingar om exempelvis dyrtidskompensation, omreglering av pensionsvillkor och tolkning av gällande pensionsbestämmelser.

Personalpensionsförmånerna inom det stat- liga arbetsmarknadsområdet bestäms ännu — med endast vissa undantag —— i offentligrättslig ordning i avvaktan på ett blivande pensions- avtal. Frågan om pensionsvillkor har för såväl personal i tjänst som pensionärer hittills be- handlats av statens avtalsverk och arbetstagar- nas organisationer i samband med löneförhand— lingama. Resultatet har redovisats i den formen att parterna förklarat sig ha uppnått enighet om att avtalsverket skall hos Kungl. Maj:t hem- ställa om författningsändringar av viss inne- börd. På den privata arbetsmarknaden före- kommer överläggningar mellan arbetsgivarna och arbetstagarorganisationema om utgående pensionsförmåner i samband med de ordinarie löneförhandlingama.

Mot denna bakgrund bör utredningen under- söka behovet av särskilda lagstiftningsåtgärder med ändamål att tillförsäkra arbetstagarnas or- ganisationer förhandlingsrätt för pensionerade medlemmar beträffande villkoren för pension som utgår vid sidan av den allmänna försäk- ringen.

Det bör undersökas om en sådan utvidgning av den lagstadgade förhandlingsrätten återver- kar på andra delar av den arbetsrättsliga lag- stiftningen, bl.a. i fråga om föreningsrättens omfattning och innebörden i begreppet kollek- tivavtal. Utredningen bör undersöka i vad mån principiella ändringar i dessa eller andra avse- enden behöver vidtas i den arbetsrättsliga lag- stiftningen om arbetstagarorganisation får för- handlingsrätt beträffande pensionäremas vill- kor. Vidare bör övervägas om sådana ändringar kan genomföras och om de skulle föra längre än som kan anses motiverat av ett eventueut behov av sådan förhandlingsrätt.

Vid bedömningen av den arbetsrättsliga reg- leringen på detta område bör inte förbises att rådande ordning förutsätter att parter, som inte blir ense vid förhandling, i allmänhet kan tillgripa de stridsåtgärder som är tillåtna i så- dana fall.

Om utredningen finner att förhandlingsrätt beträffande pensionärernas Villkor bör införas, bör utredningen uppmärksamma frågan om detta påkallar ändringar i lagstiftningen om de offentliga tjänstemännen.

Utredningen bör anförtros åt en särskilt till- kallad sakkunnig som bör bin-ädas av experter från bl. a. arbetsmarknadens parter.

Förhandlingsrätten på arbetsmarknaden reg- leras dels genom lag och dels genom klau- suler i kollektivavtal. Den legala förhand- lingsrätten är reglerad i 1936 års lag om förenings— och förhandlingsrätt (FFL). Be- träffande offentliga tjänstemän har i 1965 års stats- och kommunaltjänstemannalagar uppställts särskilda begränsningar ifråga om de ämnen som kan bli föremål för förhand- ling och avtal.

Enligt direktiven för uppdraget har ut— redningen haft att undersöka behovet av sär- skilda lagstiftningsåtgärder med ändamål att tillförsäkra arbetstagarnas organisationer förhandlingsrätt för pensionerade medlem- mar beträffande villkoren för pension som utgår vid sidan av den allmänna försäkring- en.

Den förhandlingsrätt som avses skall allt- så, som i FFL, vara knuten till vanlig fack- lig organisation av arbetstagare. Det är inte fråga om att tillskapa förhandlingsrätt för organisationer som enbart har till uppgift att tillvarata pensionärsintressen och re— kryterar pensionärer av olika kategorier.

Det har synts utredningen givet att om lagstiftning skulle vara påkallad för att till- försäkra arbetstagarorganisationerna för- handlingsrätt i förevarande hänseende en sådan förhandlingsrätt på samma Sätt som i FFL bör tillkomma arbetsgivarna och de- ras organisationer.

Som framhålles i direktiven får det anses klart att förhandlingsrätt enligt lagen före— ligger vad gäller pensionsvillkoren för orga- nisationsmedlemrnar som är i tjänst hos ar- betsgivaren. Ovisshet råder däremot om rättsläget beträffande förhandling om pe-n- sionsförmåner när anställningsförhållandet upphört.

En primär uppgift för utredningen har varit att undersöka i vad mån denna osäker- het om gällande förhandlingsrätts innebörd kan skingras. Om utredningen inte skulle komma till något resultat eller närmast fin- na att förhandlingsrätt saknas, har utred- ningen som den fattat sitt uppdrag haft att överväga om förhandlingsrätt bör beredas

anbetstagarorganisationerna genom lagstift- ning. Utredningen har ansett sig oförhind- rad att därvid ta i beaktande såväl det fall att kompletterande pensionsfönmåner åtnju- tes som det fall att sådana förmåner inte erhållits.

Någon allmängiltig bestämning av begrep- pet pension har inte utbildats i lagstiftning, rättstillämpning eller avtalspraxis. Utred- ningen finner det för sin uppgift tillräckligt att som pension beteckna en förmån i pengar som — periodiskt eller en gång för alla — tillkommer en person eller hans efterlevande på grund av tidigare anställning. En sådan vidsträckt, inte närmare avgränsad defini- tion synes också mest ändamålsenlig med hänsyn till den utveckling som ständigt på- går på pensionsområdet.

Pensionärer kan ha intresse av att för- handla även om andra förmåner med an- knytning till tidigare anställningsförhållande än pension i nyssnämnda mening. Överhu- vud kan ett iförhandlingsintresse föreligga beträffande arbetstagare som, pensionerad eller ej, lämnat en anställning eller beträf— fande sådan arbetstagares efterlevande. Det har synts utredningen befogat och tillåtet att vidga perspektivet till att omfatta även så- dana förhandlingsfall.

En fast utgångspunkt för utredningsarbe- tet är således kravet på ett tidigare anställ- ningsförhållande. Eljest har utredningens principiella inställning vari-t att prövningen av de olika spörsmål som uppkommer i sammanhanget skall ske sakligt och utan förutfattad mening.

I det betänkande som avgavs av 1968 års konfliktdirektivutredning lämnades en in- gående beskrivning av uppbyggnaden av avtalsförhandlingsväsendet på arbetsmark- nadens olika sektorer (SOU 1968: 37 s. 74 —91). Även om denna beskrivning inte i alla avseenden är aktuell, har utredningen inte ansett erforderligt att framlägga någon särskild närmare redogörelse för organisa- tions- och förhandlingsväsendets struktur utan får därvidlag, utöver de uppgifter som lämnas på olika punkter, hänvisa till nämn- da betänkande.

För att bredda underlaget för sina be-

dömningar har utredningen företagit en skriftlig enkät bland arbetsmarknadens par- ter. Följande frågor har ställts till arbetsgi- var- och arbetstagarorganisationer; statens avtalsverk har yttrat sig över frågorna 3 och 4.

1. I vilken utsträckning och i vilka for- mer utgår f.n. kompletterande pensions- förmåner på ert område? (Vilka pensions- typer och regleringsformer förekommer så- lunda på olika delavsnitt [privata-statliga- kommunala sidorna, tjänstemän—arbetare, organiserade-oorganiserade arbetsgivare]?)

2. För vilka ändamål och på vilka för- handlingsvägar, direkta eller indirekta, har hittills förekommit eller övervägts en bevak- ning av de pensionerades intressen? I vad mån föreligger förhandlingsrätt enligt för- handlingsordning i kollektivavtal?

3. Hur ter sig erfarenheterna av hittills- varande metoder ooh möjligheter att kom- ma tillrätta med hithörande frågor? Vad kan sägas om de framtida behoven av sär- skild bevakning av de pensionerades intres- sen? Hur ser ni från skilda synpunkter —— effektivitetsmässi-ga, organisationsadminist- rativa, ekonomiska, rättvisemässiga etc. — på frågan huruvida legal förhandlingsrätt bör tillförsäkras beträffande de pensione- rade? I vilka fall skulle förhandlingsrätt va— ra av särskild betydelse?

4. Hur bedömer ni frågan huruvida för- handlingsrätt bör vara förenad med rätt till stridsåtgärd för de pensionerades räkning? Till arbetstagarorganisationerna har dess— utom riktats frågan:

5. I vilken utsträckning och på "vilka vill— kor förekommer att arbetstagare efter pen— sionering kvarstår som medlem i sitt för— bund? Förbundsattityder till sådant med— lemskap? Utvecklingstendenser? Enkäten påbörjades i slutet av 1968 och fullbordades påföljande år med undantag för en del kompletteringar. Utredningens experter Forstadius, Gustafsson, Kjellgren och Lundberg har medverkat med förfråg— ningar inom var sina organisationsområden, varjämte direkta förfrågningar utgått till ett antal anbetsgivar- och arbetstagarorganisa— tioner samt till statens avtalsverk. Härige—

nom har arbetsmarknaden till allra största delen täckts. Från vissa huvudorganisatio- ner har erhållits ett för organisationen sam- fällt svar. För Tjänstemännens Centralorga- nisation (TCO), Sveriges Akademikers Cen- tralorganisartion (SACO) och Landsorganisa— tionen i Sverige (LO) har redovisats separata yttranden av medlemsförbunden; sedermera har även erhållits ett uttalande från SACO som huvudorganisation. Svar har inkom- mit från det stora flertalet håll; särskilt en del mindre förbund har helt eller delvis av- stått från att yttra sig.

'Härjämte har utredningen inhämtat in- formationer och synpunkter bl. a. genom muntliga intervjuer med företrädare för be- rörda organisationer, myndigheter och in- stitutioner.

2. Förhandlingsrätten på arbetsmarknaden

Löner och andra anställningsvillkor på den svenska arbetsmarknaden bestämmes hu- vudsakligast genom partsöverenskommelser, enskilda eller kollektiva. Reglering genom lagstiftning förekommer i särskilda ämnen och för vissa kategorier av arbetstagare. Kollektivavtalet har blivit standardform för reglering av arbetsvillkoren för arbetare och tjänstemän på hela arbetsmarknaden. Fäl- tet domineras av riksomfattande avtal för olika branscher eller yrkesområden. Riks- avtalen är i stor utsträckning normerande för avtal med lokal eller regional räckvidd; de verkar ofta även mönsterbildande på ar- betsplatser för vilka kollektivavtal ej upp- rättats.

, Det fackliga organisationsväsendet har på bägge partssidor undergått en omfattande expansion. Allmänna ntvecklingsdrag har varit sådana som ökad medlemstillström— ning, utbyggnad av organisationsnätet, kon— centrationssträvanden och centraliseringsten- denser, breddad och intensifierad aktivitet, fastare och enhetligare venksamhetsformer. En allt mer framträdande roll har kommit att spelas av arbetsmarknadsparternas topp- organ genom medverkan till särskilda sam- arbets- eller ramavtal, genom insatser vid ordinära avtalsrörelser och på annat sätt.

Samtidigt har den självstyrelse som utövas av arbetsmarknadens parter blivit starkare beroende av den miljö som skapas genom den samhälleliga ekonomiska och sociala politi-ken. Direkt och indirekt har det offent- liga inflytandet -tilltagit i betydelse.

Ett av fundamenten för det reglerings- system som vuxit fram är den rätt som till- kommer arbetsgivare och arbetstagare dels att sammansluta sig till föreningar för att

gentemot motparten tillvarata sina intressen (föreningsrätt) och dels att förhandla om arbetsvillkoren (förhandlingsrätt). Ett för- handlingsaktiverande element är den statliga medlingsinstitutionen. En annan grundsten är parts frihet inom vissa gränser att till- gripa ekonomisk stridsåtgärd som påtryck— ningsmedel vid förhandlingar. En väsentlig faktor är givetvis också de olika garantier som rättsordningen erbjuder för att ingång- na avtal upprätthålles och för att konflikter om deras tillämpning kan lösas.

Följande framställning innehåller en ar- betsrättslig översikt med tyngdpunkt på för- handlingsrätten. 1 kap. 5 företas en analys av nuvarande förhandlingsrättsreglers inne- börd med avseende på. förhandling rörande pensionsförmåner. I kap. 11 går utredningen in på gällande rätts inställning till strids- åtgärd i samband med sådan förhandling.

2.1. Tidiga utvecklingsdrag

Under seklets första år började kroppsarbe- tarna inom industri och hantverk vinna all- mänt erkännande bland arbetsgivarna för sina fackföreningar och sina anspråk på att genom dessa få förhandla om arbetsvillko- ren. Kollektiva avtal hade då också vunnit omfattande utbredning. Som en förenings- rättslig milstolpe kan betecknas den s.k. decemberkompromissen "1906 mellan SAF och LO. SAF åtog sig att tillse att i kollek- tivavtal som slutits av organisationens med- lemmar intogs föreskrift om att förenings- rätten ömsesidigt skulle lämnas okränkt; samtidigt förband sig LO att respektera ar- betsgivarens rätt till arbetsledning inklusive

val av arbetskraft. Särskilt den tilltagande förekomsten av riksav—tal, upprättade mellan förbund på ömse sidor, betydde en stabili- sering och utveckling av förhandlings- och avtalsmönstren. Beträffande behandlingen av tvistefrågor uppkommande under ett kol- lektivavtals giltighetstid blev det brukligt med s.k. förhandlingsordningar i avtalen. Somliga förhandlingsordningar var begrän- sade till tvister om avtalets tolkning eller tillämpning, till vad som brukade benämnas rättstvister. Andra tog helt eller delvis även sikte på andra tvister, intressetvister. Typisk för riksavtalen var en förhandlingsprocedur i två instanser, en lokal och en central, stun- dom i kombination med någon form av medling eller skiljeförfarande. Ofta förut- sattes ömsesidig fredsplikt tills en tvist slut- behandlats enligt förhandlingsordningen. En annan typ av förhandlingsklausuler var så- dana som i särskilda ämnen förutsatte för- handling som ett reguljärt led i avtalstillämp— ningen, t. ex. förhandling om ackordSpris. Föreskrifter kunde också ges med sikte på upprättande eller prolongering av kollektiv- avtal.

Genom den statliga förlikningsmannain- stitution som tidigt upprättades kunde stats- makterna sägas ge visst erkännande åt det förhandlingsväsen som börjat etableras. Den första lagen om medling i arbetstvister, av år 1906, byggde helt på parternas frivilliga medverkan till förhandling efter inbjudan av förlikningsman. I 1920 års, ännu gällan- de lag om medling av arbetstvister ålades de tvistande att på kallelse infinna sig till förhandling inför förlikningsman. Påföljd för vägran att efterkomma sådan kallelse stipulerades dock först i samband med till- komsten av 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt.

2.2 Lagarna om kollektivavtal och arbets- domstol

Kollektivavtalsformen blev på relativt sent stadium av sin utveckling föremål för lag- reglering. I lagen den 22 juni 1928 om kol- lektivavtal (1928: 253, KAL) fastlades kol-

lektivavtalets huvudsakliga rättsvenkningar. Genom lagen den 22 juni 1928 om arbets- domstol (1928: 254, LAD) inrättades arbets- domstolen (AD) som en specialdomstol i en instans för tvister om tolkning och tillämp- ning av kollektivavtal. Först må beröras någ- ra punkter i KAL.

I 1 5 1 st. definieras kollektivavtalet som ett skriftligen upprättat :avtal mellan arbets- givare eller förening av arbetsgivare om vill- kor, som skola lända till efterrättelse för anställning av arbetare, eller om förhållan- det i övrigt mellan arbetsgivare och arbeta- re». Distinktionen mellan två typer av vill— kor syftar på att ett kollektivavtal kan upp- ta andra föreskrifter än sådana som före- trädesvis avser att normera de enskilda ar- betsavtalen.

Genom en lagändring 1945 utvidgades la- gens arbetstagarbegrepp. Såsom arbetare an- ses även den som, utan att anställningsför- hållande föreligger, utför arbete för annans räkning och därvid till denne intar en be- roende ställning av väsentligen samma art som en arbetares till arbetsgivaren; den för vars räkning arbete utföres skall anses som arbetsgivare enligt lagen (1 5 2 st.). På detta sätt hänfördes s.k. beroende uppdragstaga- re under lagen.

Kollektivavtal som slutits av förening är bindande även för medlem i föreningen, denne må ha organiserat sig före eller efter avtalets ingående; bundenheten består även efter utträde ur föreningen (2 5). Arbets- givaren har ansetts skyldig gentemot avtals- slutande mbetstagarorganisation att inte be- reda oorganiserad arbetskraft sämre villkor än den organiserade (1931 nr 93).

Kollektivavtalets regler är tvingande, om inte det särskilda avtalet skulle tillåta en— skild överenskommelse om andra villkor (3 5)-

En absolut fredsplikt är föreskriven i vis— sa angivna fall, i lagförarbetena på ett vid- sträckt sätt sammanfattade som rättstvister (4 5). Arbetsinställelse (lockout eller strejk), blockad, bojkott eller annan därmed jäm- förlig stridsåtgärd får sålunda ej vidtas: 1. på grund av tvist om avtalets giltighet, be— stånd eller rätta innebörd eller på grund av

tvist huruvida visst förfarande strider mot kollektivavtalet eller KAL; 2. för att åstad— komma ändring i avtalet; 3. för att genom- föra bestämmelse avsedd att träda i tillämp- ning sedan avtalet utlöpt; eller 4. för att bispringa annan i fall då denne inte själv äger vidta stridsåtgärd. I AD:s praxis har närmare preciserats vad som krävs ifråga om en handlings konkreta beskaffenhet, kol- lektiva bakgrund och syftning för att den skall innebära en olovlig stridsåtgärd. För förening gäller ett ansvar inte bara för egen del utan också för vad medlemmar företar sig på egen hand. Fredsplikten kan utsträc- kas genom avtalsåtagande.

I övrigt må endast erinras om de regler som ges om skyldighet att ersätta skada för brott mot kollektivavtalet eller KAL (8 5). Skadeståndsplikt kan åläggas organisation eller enskild medlem även för annan skada än rent ekonomisk; bl. a. kan hänsyn tas till själva intresset av avtalets upprätthållande. (I AD:s praxis har ersättning för ideell skada betecknats som »allmänt skadestånd»; däri inkluderas stundom även gottgörelse för ej närmare utredd ekonomisk skada.) Skade- stånd kan jämkas efter en vidsträckt skälig- hetsskala. För enskild arbetare är skade— ståndsplikten maximerad till 200 kronor.

LAD hänför under AD:s behörighet dels tvister av den beskaffenhet som avses i 4 5 första punkten KAL och dels tvister rörande påföljd för förfarande i strid mot kollektiv- avtal eller KAL (11 å). Skall enligt avtalet i sista hand skiljeförfarande komma ifråga, saknar dock domstolen med visst undantag kompetens. AD har senare gjorts behörig att pröva tillämpningen av vissa andra lagar.

Då förening står som avtalsslutande part, tillkommer det denna att föra kärandetalan för den som är eller varit medlem i för— eningen; med-lemmen kan inte själv kära med mindre han visar att föreningen un- dandrar sig att föra hans talan (13 5). Vid talan mot medlem eller förutvarande med- lem av avtalsslutande förening instämmes även föreningen. Då i avtalet föreskrivits förhandlingsskyldighet i tvist, gäller som processförutsättning att förhandling ägt rum, såvida inte hinder mött som ej berott av

käranden (14 5). Om motparten tillgripit olovlig stridsåtgärd i fallet, har dock part ansetts löst från förhandlingsplikten (AD 1949 nr 18, 1965 nr 6).

2.3 Lagen om förenings— och förhandlings- rätt

För tjänstemännens del kom den fackliga rörelsen i gång under mellankrigsåren. Tjänstemännen mötte knappast något större motstånd från arbetsgivarna mot att de orga- niserade sig. De hade dock betydligt svårare än arbetarna att vinna gehör för sina kollek- tiva förhandlings- och avtalssträvanden. Främst med hänsyn härtill, men även med tanke på vissa arbetsgivarkategoriers bris- tande förhandlingsvilja på arbetarområdet, befanns det motiverat att lagfästa förhand- lingsrätten. Med den innebörd denna an- sågs böra få syntes det påkallat att samtidigt lagstifta om föreningsrätten. Ett betänkande avgivet av kommittén angående privatan- ställda (SOU 1935: 59) ledde till lagen den 11 september 1936 om förenings- och för- handlingsrätt (1936: 506). Från lagens till- lämpningsområde undantogs statligt och kommunalt anställda arbetstagare med äm- betsansvar.

1 kap. 1 FFL (1—3 55) har rubricerats »inledande bestämmelser». Lagen reglerar »förhållandet mellan arbetsgivare och ar- betstagare» (1 5). Den är således en privat- rättslig reglering som inte behandlar frågan om medborgarnas rätt att utan offentligt hinder sammansluta sig i intresseorganisa— tioner. Inte heller regleras de interna rela- tionerna i en förening.

1945 hänfördes till arbetstagare enligt la- gen även beroende uppdragstagare (1 5 2 st., jfr 1 5 2 st. KAL).

I 2 & definieras lagens föreningsbegrepp. Med förening av arbetstagare förstås för- ening som består av arbetstagare och enligt stadgarna har till uppgift att tillvara—taga ar- betstagarnas intressen rörande anställnings- villkor och förhållandet i övrigt till arbets- givaren. Med förening av arbetsgivare för- stås en motsvarande sammanslutning på ar-

betsgivarsidan. Bestämmelser i lagen som har avseende på förening av arbetsgivare eller arbetstagare skall äga motsvarande till- lämpning på förening eller förbund av flera sådana föreningar (huvudorganisation). Då fråga är om huvudorganisation gäller vad i lagen sägs beträffande medlem i förening om de anslutna föreningarna och om deras medlemmar.

F öreningsrätten har i lagen skyddats iden utsträckning som ansetts erforderlig för att säkra förhandlingsrätten. Vad som brukar benämnas föreningsrättens negativa sida, "rätten att stå utanför facklig organisation, har 'inte reglerats. Lagens ursprungliga av- fattning lämnade föreningsrättens innebörd i flera hänseenden oklar. Det angavs endast att föreningsrätten skall lämnas okränkt. Genom år 1940 vidtagna ändringar i 3 och '29 55 blev föreningsrätten nämnare preci- serad, delvis med ledning av AD:s rätts- tillämpning.

Föreningsrätten beskrivs som en rätt för arbetsgivare och arbetstagare att tillhöra förening, utnyttja medlemskap i förening samt venka för förening eller bildandet av "sådan (3 5 1 st.). Enligt uttalanden i för- arbetena till 1940 års ändringar i FFL förut— sätter i Princip arbetstagares föreningsrätt att ett anställningsförhållande föreligger (härtill återkommer utredningen närmare "under 5.3). Någon helt självständig för- eningsrätt har inte tillerkänts organisation. Om enskild arbetsgivares eller arbetstagares föreningsrätt kränkts på sådant sätt att "kränkningen samtidigt inneburit intrång i organisationens verksamhet, kan dock orga- nisationen föra talan för egen del (3 5 2 st.).

Kränkning av föreningsrätten säges före- ligga om på arbetsgivar- eller arbetstagar- sidan vidtas åtgärder mot någon på andra sidan för att förmå denne att inte inträda i eller utnyttja medlemskap i förening eller för att inte verka för förening eller dess bil— dande, likaså om på ena sidan till skada för någon på andra sidan åtgärd vidtas på grund av hans medlemskap i förening eller utnytt- jande av detta eller hans verksamhet för förening eller dess bildande (3 5 3 st.). AB

har i ett stort antal fall haft att pröva olika typer av åtgärder i föreningsrättskränkande syfte. Föreningsrättsbestämmelserna är i princip tvingande (3 5 4 st.).

Brott mot föreningsrätten kan föranleda skadeståndskrav. Ansvarsföreskrifter har gi— vits i 4 kap. (20—25 åå). Skadeståndsreg— lerna har utformats efter principerna i KAL. Föreningsrättsmål hör enligt vad som fram— går av 5 kap. (29 5) under AD, vare sig kollektivavtal föreligger eller ej. Liksom en- ligt KAL gäller att talan föres av föreningen och att medlem bara kan kära då föreningen avböjer att ta sig an hans sak.

Förhandlingsrätten behandlas i 2 kap. (4—7 55)-

I motiven till 1935 års kommittéförslag anfördes att förhandlingars föremål är för— hållandet mellan arbetsgivare och arbetsta- gare, d.v.s. anställningsvillkor och arbetsför- hållandet i övrigt. Alla slags frågor som kunde uppkomma rörande arbetsförhållan- det skulle kunna bli föremål för förhandling enligt lagen. För att markera att en verklig medbestämmanderätt över löne- och arbets- villkor för arbetstagarnas organisationer åsyftades, så att arbetsgivaren inte blott ha— de att inhämta upplysningar eller mottaga petitioner, angavs i 6 & av lagförslaget att förhandlingar hade till syfte att åstadkom- ma enighet mellan parterna samt därav för- anledda avtal. Förslaget hade enligt vad som framhölls främst tillkommit med hänsyn till intressetvister, eftersom någon bestämd lag— enlig ordning för sådanas behandling ej fanns, men även rättstvister avsågs.

I proposition till riksdagen med förslag till lag om förenings- och förhandlingsrätt m.m. (1936 nr 240) föreslogs att förhand— lingsrätt enligt lagen skulle definieras som rätt att påkalla förhandling rörande kollek- tiv reglering av anställningsvillkoren även- som rörande förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare. Bestämmelser härom upptogs i 8 5 av den föreslagna la— gen. Vid riksdagsbehand-lingen väcktes mo— tioner om att ordet »kollektiv» skulle utgå ur bestämmelsen. Uttrycket »kollektiv reg- lering» kunde nämligen ge intryck av en ur

de anställdas synpunkt icke önskvärd be- gränsning av förhandlingsrättsbegreppet, låt vara att departementschefen i propositionen uttalat att givetvis inte varje förhandling enligt lagen skulle syfta till lösning i kollek- tivavtalets form. Efter utskottsbehandling antogs ett sammanjämkningsförslag, varige- nom förhandlingsrätten i 4 5 1 st. FFL be- stämdes som ren rätt att påkalla förhand- ling rörande reglering av anställningsvillko- ren ävensom rörande förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare».

Förhandlingsberättigad är »å ena sidan arbetsgivaren eller förening av arbetsgivare, vari han är medlem, samt å andra sidan förening av arbetstagare, vari de ifrågava- rande arbetstagarna äro medlemmar» (4 5 1 st.). Till skillnad från arbetsgivaren har alltså den enskilde arbetstagaren inte tillagts någon självständig befogenhet att påkalla förhandling. Förening äger endast rätt att förhandla rörande egna medlemmar. I do- men 1969 nr 27, vilken gällde förhandling för upprättande av kollektivavtal, förklara- de AD att den lagstadgade förhandlings- rätten för arbetstagarsidans del endast till- kommer organisation som har medlem an- ställd hos arbetsgivaren. Något krav på att förening skall vara representativ för den grupp som föreningen vill företräda har in- te uppställts i lagen.

Förhandlingsrätten motsvaras av en skyl- dighet för motparten att träda i förhandling (4 5 2 st.). Det åligger denne att själv eller genom ombud inställa sig till förhandlings— sammanträde och där, om så erfordras, med angivande av skäl framlägga förslag till frå- gans lösning.

Part som vill påkalla förhandling skall göra framställning därom (5 5). Någon tids- frist inom vilken förhandling skall påkallas har ej stipulerats. På motpartens begäran skall förhandlingsframställningen ske skrift— ligen med uppgift på de frågor som önskas behandlade. Sammanträde hålles snarast möjligt; parterna har att utan dröjsmål kom- ma överens om tid och plats för samman- träde. Från dessa och övriga procedurföre— skrifter i 5 5 får avvikelse göras i kollektiv- avtal. En arbetstagare som utsetts att före-

träda sin organisation vid förhandlingssam- manträde har rätt att av arbetsgivaren få skälig ledighet för ändamålet (7 €).

AD har i ett betydande antal mål haft att bedöma vad som nämnare ligger i skyldig- heten att förhandla. De flesta fallen har gällt förhandlingsplikt grundad på kollektiv- avtal, ett förhållande som delvis får antages sammanhänga med att förhandlingsreglema i FFL inte är särskilt sanktionerade. AD:s principuttalanden i dylika fall torde dock även vara belysande för den legala förhand- lingsplikten.

Som direkt utsades i den av 1935 års kommitté föreslagna lagtexten är ändamålet med en förhandling givetvis att nå enighet i den fråga som skall behandlas. Av bägge parter krävs därför ett mått av aktivitet för att befordra en lösning. AD har uttryckt sa- ken sålunda (1940 nr 77): »Skyldigheten att träda i förhandling är uppenbarligen icke fullgjord därigenom att den förhandlings- skyldiga parten inställer sig till förhandlings- sammanträde. Han skall ock bidraga till att föra förhandlingen framåt genom att klart an-giva och motivera sin ståndpunkt i sak. Förhandlingsskyldighet fullgöres således allenast, därest parten ingår i saklig över- läggning med motparten angående förhand- lingsfrågan». (Även 1931 nr 122, 1932 nr 47, 1933 nr 56, 1941 nr 17, 1947 nr 26, 1948 nr 43, 1952 nr 34, 1955 nr 30 m. fl.) Att en part finner sin ståndpunkt uppen- bart riktig fritar honom inte från att ingå i förhandling (1948 nr 43). Däremot har part som angett sin ståndpunkt inte an- setts åsidosätta sin förhandlingsskyldighet genom att inte bemöta den motsatta stånd- punkten när skälen för denna ej redovisats (1968 nr 13). Det innebär inget åsidosättan- de av förhandlingsskyldigheten att part från början förklarar sig inte vilja sluta kollek- tivavtal med motparten. Sådan förklaring fri-tar dock inte parten att på begäran av motparten ingå i saklig överläggning med denne om såväl formen för en uppgörelse som den berörda personalens anställnings- villkor (1969 nr 14).

Förhandlande parter torde många gånger uppleva det snarast som en plikt att komma

till en samförståndslösning även om ansen- liga eftergifter skulle ”bli nödvändiga. Vid förhandling under medverkan av statlig el- ler privat medlare ställs parterna under ett särskilt tryck att nå uppgörelse. Med den avtalsfrihetens princip som råder finns dock i inget fall någon rättslig förpliktelse att träffa uppgörelse (1937 nr 59, 1941 nr 92, 1946 nr 68, 1969 nr 14, 1972 nr 5). För- handlingsskyldigheten är fullgjord då för- handling ägt rum i den fråga beträffande vilken förhandling påkallats och förhand- lingen förklarats avslutad utan att lösning kunnat nås (1963 nr 29).

Med rätten och plikten att förhandla är i och för sig inte förbunden någon fredsplikt som ofta i förhandlingsordning enligt kol- lektiv-avtal. FFL har i 3 kap. innehållit be- stämmelser om en speciell förhandlingsord- ning, trädande i tillämng sedan huvud- organisation av arbetstagare hos socialsty- relsen gjort anmälan med utfästelse om fredsplikt intill slutförda förhandlingar. Denna ordning kom dock alltmera ur bruk för att 1965 i princip avskaffas.

Underlåtenhet att fullgöra förhandlings- skyldighet som stipulerats i kollektivavtal kan föranleda krav på skadestånd för av- talsbrott. Förhandlingsreglerna i FFL upp— tar emellertid inga påföljdsföreskrifter. I konsekvens med att förhandlingsrätten knu- tits till organisation men sådan ej beretts fristående föreningsrättsskydd kan brott mot den legala förhandlingsplikten inte beivras som föreningsrättskränkning utan endast inom ramen för offentlig medling i arbets— tvister (AD 1940 nr 77, 1946 nr 68, 1969 nr 36). I 6 & FFL har erinrats om den be- fogenhet som tillkommer förhandlingsberät- tigad part att påkalla tillämpning av med- lingslagen. Dock har AD ansett sig oför- hindrad att uppta parts talan till prövning när i visst fall ovisshet råder om förbanden— varon av förhandlingsrätt enligt FFL eller om förhandlingsskyldighetens reella inne- börd (1969 nr 14, 31, 1971 nr 3).

Om förda förhandlingar inte resulterat i tvistens biläggande, kan detta betyda att frå- gan förblir olöst. Rättstvist kan emellertid hänskjutas till AD, ifall denna domstol är

behörig, och eljest i regel till allmän dom- stol. Även andra metoder för fortsatt hand- läggning kan erbjuda sig. I kollektivavtal eller på annat sätt kan ha överenskommits att skiljeförfarande eller förhandling i sär- skild nämnd skall komma ifråga. Offentlig eller privat medling kan tillgripas. I tvist som inte är av det slag att fredsplikt före- ligger på grund av lag eller avtal står ju också vägen öppen att vidta stridsåtgärd.

2.4 Lagen om medling i arbetstvister

Lagen den 28 maj 1920 om medling i ar- betstvister (1920: 245) har sedan tillkomsten undergått flera ändringar men återspeglar numera ganska ofullständigt rådande praxis.

Enligt 1 5 är landet indelat i distrikt, f.n. åtta, som förestås av var sin förlik- ningsman med uppgift att medla mellan arbetsgivare och arbetare. Lagen är tillämp— lig på alla slags arbetstvister. Efter kollektiv- avtalslagstift-ningens införande synes förlik- ningsmännen ha upphört att ingripa vid olovliga stridsåtgärder; det är också mera sällan de numera befattar sig med andra rättstvister. Förlikningsmannen skall upp- »märksamvt följa förhållandena inom distrik- tet (2 ä). När större öppen konflikt utbrutit eller hotar att utbryta bör han ingripa av eget initiativ (3 5). Han bör hemställa hos parterna att tills vidare avstå från stridsåt- gärd, kalla dem till förhandling inför sig och därvid söka få tvisten löst. Även vid mindre konflikter händer det ofta att för- likningsman ingriper utan särskild anmo— dan av part.

Om part vid förhandlingar som anordnats av förli-kningsman undandrar sig att full- göra sin förhandlingsplikt enligt FFL, kan förlikningsmannen på hemställan av andra parten anmäla försummelsen hos AD (6 5). Domstolen äger förelägga parten vid vite att fullgöra sitt åliggande och även på an— m—älan av förlikningsmannen utdöma vitet. Men det är ytterst sällan som hänvändelse gjorts till AD, och bara i ett fall har det gått till vi—tesföreläggande (1952 nr 17, jfr 1969 nr 27).

I vissa situationer kan särskild förlik- ningsman eller särskild förlikningskommis- sion förordnas (2, 11, 12 55). Blir förhand- lingarna »resultatlösa, må förlikningsmannen anmoda parterna att låta tvisten avgöras av skiljedomare utsedd enligt 1920 års lag om särskilda skiljedomare i arbetstvister (8 €). Sedan 1949 har dock några sådana domare inte längre förordnats. Däremot inträffar att annan lämplig person anlitas som skiljedo- mare.

2.5 Szats- och kommulwltiänrtemanna- lagarna

De offentliga tjänstemännens anställnings- villkor bestämdes enligt äldre rätt väsent- ligen på offentligrättslig väg. Som förut nämnts undantogs från FFL ämbetsansva- riga statliga och kommunala tjänstemän. Dessa gruppers krav på ett medinflytande över anställningsförhållandena gick emeller- tid statsmakterna i viss utsträckning till mö- tes genom kungörelsen (1937: 292) angå- ende förhandlingsrätt för statens tjänstemän och lagen (1940: 331) om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän; för vissa per- sonalkategorier gavs speciella bestämmelser.

Förhandlingsberättigad enligt 1937 års kungörelse var tjänstemannaförening som gjort anmälan till vederbörande myndighet om att den önskade utöva förhandlingsrätt gentemot myndigheten och som ägde före- träda tjänstemännen i de frågor som om- fattades av förhandlingsrätten. Enligt 1940 års lag hade förening rätt att efter ansökan hos socialstyrelsen förhandla med kom- mun. Förhandlingsrätten enligt författning- arna avsåg frågor om allmänna anställ- nings-, arbets- och avlöningsvillkor. I för- hållande till FFL förelåg den djupgående principiella skillnaden att förhandlingsrätten var begränsad till att bereda tjänstemanna— organisationerna tillfälle att framföra syn- punkter och önskemål; beslutanderätten i frågan var som förut helt förbehållen myn- digheten eller kommunen. Enligt vad som antogs i rättspraxis kunde kollektivavtal inte ingås, i vart fall inte beträffande arbets-

tagares antagande, entledigande och skyldig- heter i tjänsten. Ämbetsansvaret ansågs ock- så ömsesidigt uteslut-a. användande av strids- åtgärd i fackligt syfte.

Förhandlingsväsendet på dessa områden. skulle emellertid i praktiken utveckla sig mot förhållanden liknande dem på den privata marknaden. Löner och åtskilliga andra an- ställningsvillkor kom i betydande utsträck- ning att avgöras genom förhandlingsöver- enskommelser som till gagnet fungerade som kollektivavtal.

På den statliga sidan kom förhandling- arna från år 1950 att domineras av förhand- lingar mellan det då inrättade civildeparte- mentet och ett antal av departementet er- kända centrala personalorganisationer. I samband med den allmänna statliga löne- plansrevisionen 1957 erkändes uttryckligen från statsmakternas sida att tjänstemanne- organisationerna hade reellt medinflytande över löner och pensioner. Förhandlingsöver- enskommelserna, vanligen tidsbestämda och på senare är försedda med fredspliktsklau- sul, träffades under förbehåll om Kungl. Maj:ts och riksdagens godkännande; efter sådant godkännande utfärdades löneförfatt- ningar att tillämpas av myndigheterna. När förhandlingar strandade, förekom i vissa fall att stridsåtgärder, såsom anställningsblocka- der och uppsägningar, varslades och även vidtogs.

På den kommunala sektorn kom centrala förhandlingar att föras mellan kommunerna, företrädda av stadsförbundet, kommunför- bundet respektive landstingsförbundet, och tjänstemannaorganisationema. De överens- kommelser om tjänste- och pensionsregle- menten som därvid träffades hade i allmän- het inte bindande verkan för kommunerna; den 1954 tillkomna delegationslagen, varige- nom kommun medgavs rätt att uppdra åt kommunsammanslutning att genom kollek- tivavtal eller på annat enhetligt sätt bindande reglera anställningsvillkoren, brukade inte tillämpas beträffande tjänstemän. De avta- lade villkoren sattes i kraft genom av de olika kommunerna utfärdade tjänste- och pensionsreglementen. Även på kommun- området kunde fackliga stridsåtgärder kom-

ma ifråga vid strandade förhandlingar. Vid några tillfällen förekom medling enligt lagen om medling i arbetstvister.

Långvariga förberedelsearbeten ledde slut- ligen till lagstiftning som drog konsekven- serna av den utveckling som ägt rum. Den 3 juni 1965 tillkom statstjänstemannalagen (1965: 274, Sth) och lagen om tjänstemän hos kommuner m.fl. (1965: 275, Kth). I samband härmed upphävdes 1937 och 1940 års författningar. Lagarna trädde i kraft den 1 januari 1966.

Sth äger med vissa undantag tillämpning på anställning med staten som arbetsgivare och tjänsteman som arbetstagare (1 5). Kth gäller för anställning hos kommun och vissa därmed likställda myndigheter (1 5).

I anställningsförhållande varpå lagen är tillämplig gäller vad som är bestämt i avtal (3 5 1 st. Sth, 2 ä 1 st. Kth). Enligt den princip som sålunda kommit till uttryck har de offentliga tjänstemännen liksom de pri— vatanställda arbetstagarna rätt enligt FFL att genom sina organisationer förhandla med arbetsgivaren som likställd part rö- rande arbetsvillkoren för att upprätta bin- dande, enskilt eller kollektivt avtal. FFL:s tillämplighet betyder att även medlingslagen gäller.

Ifråga om de ämnen som kan bli föremål för förhandling och avtal har dock steget inte tagits fullt ut. Främst löner och annan ersättning samt arbetstidens längd, numera också allmänna frågor om dess förläggning, hör till det avtalsbara området. Vad pen- sionsförmåner och pensionsålder beträffar har i lagförarbetena förutsatts att villkor därom är avtalsbara (prop. 1965 : 60 s. 204); att avtal får träffas om pensionsålder har också direkt angivits i texten till Sth (4 5 2 st.). Beslutanderätten tillkommer emeller- tid alltjämt det allmänna i vissa angivna ämnen som huvudsakligen faller inom arbe- tets organisation och ledning, och avtal i sådana ämnen är ogiltiga (3 & 2 och 3 st., 4 5 Sth, 2 5 2 och 3 st. Kth). Vid lag- stiftningens tillkomst underströks vikten av att myndigheterna har en positiv inställning till överläggningar med tjänstemannaorgani- sationerna även i frågor av detta slag men

formlig överläggningsrätt föreskrevs inte. Ett utredningsförslag har 1971 framlagts om att utvidga det avtalsbara området.

I 1965 års lagstiftning har kollektiva stridsåtgärder accepterats som tillåtna men inte i samma utsträckning som på den pri- vata arbetsmarknaden.

Under förutsättning att fredsplikt ej före- ligger på grund av lag eller avtal får enligt 8th (15 &) stridsåtgärd, dock endast lock- out eller strejk, vidtagas vid konflikt om sådant anställnings- eller arbetsvillkor för statstjänsteman som må bestämmas genom avtal. I övrigt är stridsåtgärd som berör be- stående anställningsförhållande inte tillåten. Även vissa andra avvikelser från de allmän- na reglerna för arbetssn'iden har stipulerats i 8th (15—17 åå). Likartade regler gäller för kommunaltjänstemännen (Kth 3—6 åå).

Till 1965 års lagstiftning hör en stats- tjänstemannastadga, en stadga om vissa tjänstemän hos kommuner m.fl., och en lag om ställföreträdare för kommun vid vis- sa avtalsförhandlingar.

I samband med lagstiftningens tillkomst inrättades statens avtalsverk som ett centralt organ för förhandling om anställnings— och arbetsvillkor för tjänstemän och arbetare på det statliga området. Beträffande tjänstemän har även i fortsättningen den ordningen till- lämpats att förhandlingsöverenskommelser slutits under förbehåll av Kungl. Maj:ts och riksdagens godkännande. Genom riksdagens utseende av en särskild lönedelegation har emellertid införts ett förenklat förfarande vid riksdagsbehandlingen.

Stats- och kommunaltjänstemannalagarna har kompletterats med ett huvudavtal för statstjänstemännen och ett huvudavtal för kommunaltjänstemännen. Dessa avtal inne- håller förhandlingsordning för upprättande av kollektivavtal och för tvistehandläggning under sådant avtals giltighetstid, föreskrifter till skydd mot samhällsfarliga konflikter rn. m. Omkring årsskiftet 1971/1972 inled- des förhandlingar om nytt statligt huvudav- tal.

Inom de avtalsbara gränserna har anställ- ningsförhållandena på förevarande områden övergått till att regleras i kollektivavtal.

Fortfarande bestämmes dock pensionsvillko- ren samt vissa andra förmåner medelst en kombination av förhandlingar och offentlig- rättslig reglering; därom vidare i kap. 3.

Det kan tilläggas att sedan den 1 januari 1972 har i princip alla arbetstagare hos sta- ten tjänstemannaanställning.

3. Huvuddrag i pensionsutvecklingen på arbetsmarknaden

3.1 Inledande översikt

Tryggheten för arbetskraften har alltmer kommit i bliekpunkten för samhället och arbetsmarknadens parter. I takt med den all- männa ekonomiska utvecklingen har arbets- tagaren genom ett samspel mellan lagstift- ning och avtal fått en stärkt ställning under den aktiva tiden och efter utträdet ur för- värvslivet. Det gäller inte minst ålderdoms- försörjningen och skyddet mot inkomstbort- fall vid förtida avgång ur produktionen.

Ett viktigt instrument för att befrämja och vidareutveckla den ekonomiska trygg- heten är pensioneringen. Socialförsäkringen domineras av anordningar för att lösa olika allmänna pensionsfrågor. Genom partsöver- enskommelser har skapats anordningar för att i skilda avseenden komplettera de all- männa pensionsfömnånerna.

I följande översikt har beskrivningen förts fram till mitten av 1971. Den tar sikte mera på utvecklingslinjer än på detaljer. Tyngd- punkten är lagd på den kompletterande pen- sioneringen. Ett särskilt avsnitt har ägnats sådana trygghetsfrå—gor som under 1960- talet kommit att ägnas ökad uppmärksam- het av samhället och arbetsmarknadens par— ter och som kan förmodas stå i centrum för intresset även under 1970—talet.

3.2 Allmän pensionering

I den allmänna pensioneringen ingår som obligatoriska huvudsystem folkpensionering- en (AFP) och försäkringen för tilläggspen— sion (ATP). Folkpensionssystemet daterar sig från 1913 och har byggts ut i flera

etapper. Systemet är finansierat skattevägen. Efter många års utredningar och debatt be- slöts tilläggspensioneringen 1959. Denna har karaktären av en med arbetsgivaravgift be- kostad tjänstepensionering för arbetstagare född-a efter 1895. I samband med ATP:s tillkomst genomfördes en väsentlig förbätt- ring av folkpensionerna. AFP och ATP regleras i lagen den 25 maj 1962 om allmän försäkring (1962: 381).

I såväl AFP som ATP är pensionsåldern 67 år. Pension kan utgå i form av ålders-, förtids- och familjepension. Ålderspension får uttagas från i princip valfri levnadsålder mellan 63 och 70 år. För varje månad som uttag sker före (efter) 67 år minskas (ökas) pensionsbeloppet med 0,6 % av beloppet för uttagsåldern 67 år. Enligt bestämmelser införda år 1970 blev det lättare att få för- tidspension för äldre förvärvsarbetande med tungt eller pressande arbete om de inte längre orkar fortsätta sitt arbete.

AFP utgår i princip med enhetsbelopp oavsett inkomst under den produktiva tiden. Årsbeloppet utgör viss procent av ett värde- beständigt basbelopp, för juli 1971 fastställt till 6 900 kr. De vanligaste procenttalen är 90 och 70 som från och med juli 1968 gäl- ler för ensamstående pensionär respektive envar av två pensionsberättigade makar vid pensionsutta—g från 67 år. Senaste av riksda- gen fattade beslut om förbättring av folk- pensionsstandarden avser perioden 1969— 1978, då pensionärer får årligt s.k. pen- sionstillskott om 3 % av basbeloppet i den män inte summan av ATP och tillskott upp- går till 30 % av basbelopmt. Vid periodens utgång utgör alltså pensionstillskottet maxi— malt 30 % av då gällande basbelopp. Till

AFP-systemet är nära knuten en anordning med inkomstprövade förmåner, främst bo- stadstillägg.

Pensionsrätt enligt ATP baseras på för- värvsinkomster för 1960 och senare år. Pensionsgrundande är lönedelar mellan 1 och 7,5 basbelopp. Ålderspensionen mot- svarar i princip 60 % av den genomsnittliga pensionsgrundande inkomsten under de 15 bästa inkomståren mellan 16 och 65 års ålder. För full ATP krävs 30 intjänandeår, för personer födda 1896—1923 dock en kor- tare intjänandetid enligt övergångsbestäm- melser till ATP. Pensionen är värdebestän- dig genom anknytning till samma basbelopp som är normerande för AFP.

3.3. Kompletterande pensionering

På hela arbetsmarknaden, dock huvudsak- ligast bland tjänstemän, förekommer att de anställda tillvunnit sig pensionsförmåner ut- över dem som följer av den allmänna pen- sioneringen. Pensionerna varierar till form, innehåll och systembyggnad. I fråga om ut- vecklingen av dessa pensioner kan år 1960 betecknas som milstolpe. Då skedde mer eller mindre uttalat en anpassning längs he- la linjen till den situation som uppkommit genom beslutet om allmän tilläggspension. På många håll där förekommande pensioner var av låg kvalitet avvecklades pensione- ringen helt. På de områden där en mer väl- ordnad pensionering förelåg — framför allt gällde detta tjänstemän — behölls visserligen existerande pensionsanordningar men funk- tionen begränsades till att vara komplette- rande till den allmänna pensioneringen. Där- vid frångick man, i den mån så ej redan skett, den länge vanliga ordningen med ar- betstagarbidrag till pensioneringen.

Den kompletterande pensioneringen (KP) kan skilja sig från den allmänna genom lägre pensionsålder, genom fler förmåns- typer, genom högre pensionsbelopp, genom förmånligare intjänandevillkor etc. På den privata sektorn dominerar kompletterings- pensioner av den typ som industrins arbets- givare och tjänstemän kommit överens om.

På de statliga och kommunala sektorerna förhärskar pensioner som bestämts på of- fentligrättslig väg i reglementen, vilkas inne- håll dook i stigande utsträckning kommit att bygga på förhandlingsöverenskommel- ser. De privata och offentliga pensionsan- ordningarna sammanfaller emellertid inte helt med respektive verksamhetsområden. På den privata sektorn förekommer att ar- betstagare enskilt eller i grupp tillhör offent- lig pensionsanordning, och på vissa avsnitt av de statliga och kommunala sektorerna finns kompletteringspensioner av privaträtts- ligt slag. Personal i statsunderstödd kom- munal verksamhet tillhör i stor utsträckning statens anordning för kompletteringspension.

Det blir allt vanligare att arbetstagare un- der produktiv ålder intjänar pension inom två eller flera pensionsanordningar. Mellan vissa sådana är samordning etablerad på så sätt att pensionsresultatet i det enskilda fallet blir detsamma som om all pension hade intjänats enligt den senast gällande pensionsanordningen. I stor utsträckning saknas dock reglerad samordning. Så är för- hållandet i den statliga pensionsanordningen med avseende på arbetstagare som kommer från den privata sektorn. Vid övergång i motsatt riktning försvåras samordningen av att arbetstagaren ej för med sig ett fullvär- digt fribrev från den statlige arbetsgivaren.

Vid tillkomsten av den lagstiftni—ngsre- form, som med ikraftträdande den 1 januari 1966 i princip gjorde de offentliga tjänste- männen jämställda med de privat-a i fråga om rätt att förhandla och ingå kollektiv- avtal, förutskickades att författningsregle- rade pensionsförmåner likaväl som löner skulle komma att omstöpas i kollektivavtals- form. Till skillnad från vad som är fallet med lönerna har dock någon sådan omlägg- ning ännu ej kommit till stånd beträffande pensioner vare sig på den statliga eller på den kommunala sidan.

Ehuru pensionsstrukturen till sina grund- drag tenderat mot uniformitet, har pensions- förhållandena som helhet blivit mer kompli- cerade och svåröverskådliga än tidigare, in- te minst beroende på olikheter i systemupp— byggnad mellan offentlig och privat kom-

pletteringspensionering men också på splitt- ring inom offentlig och privat komplette- ringspensionering var för sig. Den nya ar- betarpensioneringen — varom mera nedan — minskar ytterligare överskådligheten på pensionsområdet. Under rådande omstän- digheter är det vanskligt att ge en något mer ingående men ändå översiktlig beskriv— ning av förekommande regleringar. Följan- de redogörelse har disponerats så, att privat, statlig och kommunal verksamhet behand- las var för sig i ett sammanhang med beak- tande av att vissa personalgrupper i kom- munal och enskild tjänst tillhör statens an- ordning för kompletteringspension. Bilden av KP-systemens funktionssätt berikas i viss utsträckning genom de uttalanden från arbetsmarknadsparternas sida angående be- hoven av en legal förhandlingsrätt som refe- reras i kap. 7 ävensom genom den analys som sedan följer i utredningen.

3 .3.1 Privata sektorn

Privattjänstemännen har tidigt lagt stor vikt vid pensionsfrågorna. Ordnandet av bättre och enhetligare pensionsförhållanden var i själva verket ett av huvudsyftena med att tjänstemannaorganisationerna i slutet av 1920-talet inledde det samarbete som 1931 resulterade i bildandet av De anställdas een- tralorganisation (DACO), en föregångare till TCO. Inriktningen har varit att befordra pensioneringen genom avtal. Att arbetsgivar- na -kunde vin-nas för saken så snabbt som skedde när pensionsfrågorna började disku- teras på allvar torde haft sin grund i att tjänstemännen åtog sig att betala en väsentlig del av pensionskostnaden genom fortlöpande avdrag på lönen om pensioneringen ordna- des i betryggande försäkringsmässiga for— mer.

På arbetarom-rådet har bilden varit en an- nan. Intresset för att på privaträttslig väg skapa en planmässig pensionering har inte varit framträdande. Arbetarnas organisatio- ner har i stället varit inställda på förbätt- ringar av den allmänna pensioneringen.

Olikheterna i fackliga framgångslinjer har

alltså lett till att den privata pensionen, sär- skilt i decs mer utvecklade form, länge varit en specifik tjänstemannaförmån.

De allra senaste årens utveckling har emellertid fört med sig en attitydförskjut- ning. Från arbetarhåll har rests allt bestäm- dare krav på att få samma sociala förmåner som tjänstemännen har. Detta har lett till att SAF och LO under våren 1970 tillsatte en arbetsgrupp för att bl. a. diskutera pen- sionsfrågor för arbetare. I 1970/ 71 års av- talsrörelse på SAF-LO-området tog LO som en väsentlig punkt upp frågan om en sänk- ning av pensionsåldern för arbetarna till 65 år och i samband därmed införandet av en KP-pensionering efter mönster från privat- tjänstemännens pensionssystem. Resultatet blev en särskild, till treårsavtalet 1971—73 knuten pensionsöverenskommelse (för den- na redogöres på s. 32).

Även ifråga om själva metoderna för kompletterande pensionering har en utveck- ling ägt rum mot ökad trygghet för den enskilde. Tidigare var det vanligt att arbets- givare gav pension endast till den som var kvar i hans tjänst vid pensionsålderns upp- nående och då kunde redovisa en lång tjäns- tetid. Metoden praktiserades i stor utsträck- ning utan att arbetsgivaren förband sig att utge pensionen eller reserverade erforderliga medel för den kommande pensionsutbetal- ningen. Dylika trotjänarpensioner har undan för undan förlorat i betydelse.

I stället har pensionerna fått karaktären av förmåner vilka grundas på utfästelse i tjänsteavtal och tryggas genom avsättningar som arbetsgivaren gör för den anställdes räkning fortlöpande under anställningstiden. Pensioneringen kan ordnas antingen medelst försäkring eller så att arbetsgivaren själv svarar för pensionerna, s.k. direktpensione- ring (denna term — ibland talas också om »pensionering i egen regi» — kan numera inte sägas vara adekvat i samma utsträck- ning som tidigare men är fortfarande all- mänt brukad och begagnas därför av utred- ningen).

Utvecklingen av pensioneringsformerna har gått långsamt och stegvis. Frågan om planmässig pensionsfinansiering på försäk-

ringsmässig grund löstes tidigt, men mera generellt accepterad har metoden blivit först på 1960-talet. Övergång till nettolön i den meningen att arbetstagaren inte har att bidra till pensionskostnaden genom löneavdrag har i allmänhet skett senare än på de statliga och kommunala sektorerna. Reglering ge- nom kollektivavtal har slagit igenom på sent stadium.

En banbrytande roll inom kollektiv pen- sionsförsäkring har den år 1917 inrättade Svenska Personal-Pensionskassan (SPP) haft. Detta gäller allra mest hävdandet av princi- pen att pension är uppskjuten lön och som sådan oantastbar, Denna princip blev från början grundläggande för kassans försäk- ringsverksamhet och har efterhand accepte- rats inom ett allt vidare område. I strikt för— säkringsteknisk mening innebär den, att den anställde under alla omständigheter skall tillgodonjuta den pensionsrätt som enligt det för försäkringen tillämpade tekniska systemet anses tillkomma honom på grund av verkställda premieinbetajningar (se vi- dare kap. 4).

Men även på avvägningen av förmånerna och metoden för deras intjänande har infly- tandet varit stort. I själva verket har SFP:s pensioneringsplaner varit normgivande för svensk privat tjänstepensionering ända fram till 1960 då förmånssystemet blev en central förhandlingsfråga mellan arbetsmarknadens parter. Slutligen har SPP som försäkrings— organ handhaft förvaltningen av pensions- fonder och pensionsadministrationen för en stor sektor av näringslivet. Även om försäk— ringsfunktionerna under de senaste tio åren begränsats genom tillkomsten av ATP och ändrade pensioneringsformer, har genom tjänstepensioneringens utbredning och nya serviceuppgifter pensionskassan SPP ändå behållit sin nyckelställning på området för privat pensionering. I rätt betydande omfatt- ning förekommer i vissa branscher att pen— sionsförsäkring meddelas av annan försäk- ringsanstalt.

Pensionsförsäkringens innebörd är att ar- betsgivaren fullgjort sitt pensionsåtagande och arbetstagaren tryggats gentemot denne 'i och med tecknandet av försäkring i ett

försäkringsföretag och erläggandet av för- säkringsavgifter. Arbetstagaren har vid varje tidpunkt fribrev på intjänad pension. Från att förut ha avsett nominella pensioner är den kollektiva tjänstepensionsförsäkringen numera inriktad på värdebeständiga förmå- ner. Avgifterna förutsätts alltså täcka kost- naderna för både grundbelopp och förekom- mande pensionstillägg under pensionärsti- den.

Direktpensioneringen har vunnit utbred- ning sedan 1930-talet. Den har ofta tillgått så, att en vid företaget bildad pensionsstif- telse svarat för pensionsutbetalningarna. I 1937 års lag om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser gavs regler för stif- telsebildning vid dylika företag (bundna stif- telser). Enligt allmänna stiftelserättsliga grundsatser kunde pensionsstiftelse även upprättas vid andra företagsformer (fria stif- telser). Genom lagen den 9 juni 1967 om tryggande av pensionsutfästelse m.m. (1967z531) — föregången av en proviso- risk lag 1961 med vissa bestämmelser om pensionsstiftelse ——- tillskapades en generell lagreglering för att stärka garantierna för fullgörande av pensionsutfästelse. Ett alter— nativ till stiftelseformen blev nu pensions— skuldens redovisning i balansräkningen och tecknandet av försäkringsgaranti i ett för ändamålet särskilt bildat kreditförsäkrings- bolag. Till tryggandelagstiftningen i vidare mening hör förutom nämnda lag ett antal bestämmelser i handelsbalken och annan lagstiftning.

Metoden med direktpensionering har på olika sätt kommit att närma sig försäkrings- metoden. I anslutning till den numera ve- dertagna uppfattningen att pension är in— tjänad men uppskjuten lön utgår 1967 års tryggandelag från att utfäst ålderspension inte i betydande grad får villkoras av fort- satt anställning. Pensioneringen skall med andra ord liksom vid försäkring vara fri- brevsbildande. Enligt planöverenskommelser mellan arbetsmarknadsparterna skall vid di- rektpensionering pensionsmedel reserveras och spärras i samma omfattning som vid fondering i försäkringsanstalt. Härigenom torde risken för rättsförlust för den enskilde

i allmänhet inte vara större än vid försäk- ringsmetod. Vad slutligen angår registrering av intjänad pension och pensionsutbetalning sker sådan regelmässigt i nära samverkan med försäkringsorgan eller på likvärdigt sätt. (I kap. 4 skall utredningen anställa en när- mare jämförelse i rättsskyddshänseende mel- lan direktpensionerings- och försäkringsme— toderna.)

Tjänstemän på SAF :s förhandlingsområde

Fram till 1960 uppvisade pensionsförhållan— dena vid SAF-anslutna företag skiftande former och innehåll om än vissa allmänna drag kunde urskiljas. Flertalet tjänstemän torde ha åtnjutit något slag av pensionsrätt på grund av anställningen. Pensionsförmå- nerna, vilkas storlek varierade, bereddes ge- nom försäkring, genom pensionsstiftelse el- ler genom direkt betalning från företaget.

De första på den privata tjänstemanna- sektorn att få kompletteringspensionsfrågan löst efter 1959 års allmänna pensionsreform var industrins tjänstemän och arbetsledare genom den förhandlingsöverenskommelse som träffades i juni 1960 — med komplette- ring i oktober samma år —— mellan SAF, å ena, samt Svenska Industritjänstemannaför- bundet (SIF) och Sveriges Arbetsledareför- bund (SALF), å andra sidan, om den s.k. ITP-planen (industrins tilläggspension för tjänstemän). I sina huvudavsnitt hade upp- görelsen (vilken även omfattade gruppliv- försäkring m.m.) för SAP:s del formen av en rekommendation till de anslutna arbets- givareförbunden att i sin tur rekommendera uppgörelsen till medlemsföretagen för indi— viduellt antagande. Samtliga berörda SAF- förbund biträdde överenskommelsen. Mot- svarande uppgörelse träffades mellan ett an- tal arbetsgivareförbund och Handelstjänste- mannaförbundet (HTF). ITP-planen revide- rades 1966 genom en central överenskom- melse med giltighet t. o. m. 1973.

Då det visade sig att åtskilliga företag underlät att ansluta sig till ITP-systemet, blev regleringen efter krav från tjänsteman- naorganisationema genom en överenskom-

melse 1969 omvandlad till kollektivavtal på branschplanet, gällande likaledes till utgång- en av 1973. Härigenom blev ITP-systemet i princip obligatoriskt på områdena för SIF, SALF och HTF. Det sistnämnda förbundet hade genom Handelns Arbetsgivareorgani- sations anslutning till SAF samordnat sina förhandlingar med SIF och SALF.

I kollektivavtalen infördes en garantiregel som inte återfanns i den tidigare rekommen- dationen. Regelns innebörd är att enskild tjänsteman och i förekommande fall enskild tjänstemans pensionsberättigade efterlevan- de hålles skadeslös, om arbetsgivare, som enligt avtalet varit förpliktad teckna pen— sions- eller annan försäkring, försummat detta, tecknat otillräcklig försäkring eller inte fullgjort sin förpliktelse att erlägga för- säkringsavgift.

Kollektivavtalen gäller formellt endast medlemmar i de avtalsslutande tjänsteman- naförbunden. SAF och arbetsgivarförbunden har dock rekommenderat medlemsföretagen att tillämpa samma pensionsvillkor på andra tjänstemän oavsett organisationstillhörighet eller frånvaro av sådan.

ITP bereder kompletteringspension i form av ålderspension, förtidspension och familje- pension. Efter de ändringar i systemet som skett under 1960-talet gäller numera, från- sett vissa övergångsregler, följande för nu aktiv personal.

Pensionsåldern är enligt huvudregeln 65 år. Pensionsmedförande är lön intill 15 gånger det vid årets ingång gällande basbe- loppet enligt lagen om allmän försäkring. Vissa reduktioner sker dock av löneökning- ar som äger rum då mindre än fem är åter- står till pensionsåldern. För full pension krävs 30 intjänandeår. Vad ålderspensionen beträffar utgör full pension före 67 års ål- der 65 % av pensionsmedförande lön eller lönedel intill 10 basbelopp och 32,5 % av lönedel mellan 10 och 15 basbelopp. Efter 67 år erhålles full pension med 10 % —— övergångsvis för vissa äldre årsklasser högre procent — av lön eller lönedel intill 7,5 basbelopp, med 65 % av lönedel mellan 7,5 och 10 basbelopp och med 32,5 % av löne- del mellan 10 och 15 basbelopp. KP i form

av ålderspension är samordnad med den allmänna ålderspensionen enligt s.k. netto- metod, d.v.s. till intjänad del oberoende av eventuella förändringar av AFP och ATP efter intjänande. Vid avgång ur tjänst utan samband med pensionsfall erhåller arbets- tagaren fribrev på vad som enligt försäk- ringsteknisk beräkning utgör intjänad pen- sion.

Efter framställning från de organisatio- ner som träffade den första ITP-överens- kommelsen har SPP sedan 1962 med ut- nyttjande av återbäringsmedel från sin verk- samhet utgivit tillägg på utgående pensioner som kompensation för prisstegringar under pensionstiden. Sålunda utbetalas för år 1971 — för att här ge ett par exempel — tillägg med 58 % på pensioner som började utgå 1959 och med 138% på pensioner som började utgå 1949. Höjningen i januari 1971 — baserad på förändringen av konsu— mentprisindex mellan september 1969 och september 1970 — utgjorde 7,4 %. Motsva- rande höjning i januari 1970 var 3,1 % och i januari 1969 1,3 %. Tilläggen, vilka enligt partsöverenskommelserna skall vara procen- tuellt lika för alla pensioner som börjat utgå under ett och samma år, fastställs av SPP:s styrelse. Enligt grunderna för återbäringen — som liksom pensionskassans övriga för- säkringsvillkor godkänts av försäkringsin- spektionen — får de för visst är bestämda tilläggen inte sättas högre än att de enligt gjorda beräkningar kan utges så länge de aktuella pensionerna skall utgå. Motsvaran- de tillägg utgår på ålderspensioner som be- reds genom det nedannämnda s.k. FPG/ PRI-systemet. Även SAF-arbetsgivare som betalar direktpensioner utanför ITP:s ram utger efter rekommendation av SAF i stor utsträckning pensionstillägg enligt SPP:s regler.

ITP-förmånerna bekostas helt av de olika arbetsgivarna. De kan till fullo beredas ge- nom SPP-försäkring. Enligt det enskilda fö- retagets bestämmande kan dock alternativt ålderspension som intjänas för tid efter 1959 under vissa förutsättningar beredas genom att företaget ansluter sig till det s.k. FPG/PRI-systemet. I detta administreras

pensioneringen av det av organisationerna upprättade Pensionsregistreringsinstitutet (PRI). Arbetsgivaren gör pensionsavsätt- ningar i form av en särskild skuldpost i ba- lansräkningen (fram till mars 1968 avsattes medel till en för företaget inrättad stiftelse, s.k. PKI-stiftelse) och tecknar försäkrings- garanti för åtagandet i ett för systemet till- skapat kreditförsäkringsbolag, Försäkrings— bolaget Pensionsgaranti, ömsesidigt (FPG). Huvuddelen av personalen på ITP-området tillhör FPG/PRI-systemet ifråga om ålders- pension som intjänas sedan 1960.

I SFP:s överstyrelse är bl.a. SAF, TCO, SIF, SALF och HTF representerade. SPP och PRI står under samförvaltning.

Tvister rörande ITP-avtalen behandlas en- ligt förhandlingsordningen i de huvudavtal som upprättats mellan SAF och respektive tjänstemannaförbund. Dock inrättades 1969- en pensionsskiljenämnd som sista instans i tolknings— och tillämpningsfrågor. Fredsplikt har stipulerats beträffande rsamtliga pen— sionsfrågor». Vid tvistehandläggning röran- de pensionsfrågor i andra fall än som om- fattas av nämnda avtal brukar man följa den allmänna förhandlingsordningen i tvis— ter.

Tjänstemän har ej SAF anslutna arbetsgivare

På områden där företagen bildat en från SAF skild förhandlingsorganisation, t. ex- banker, tidningspress och sjöfart, har ut- vecklingen i sina huvuddrag varit likartad med den som ägt rum för tjänstemän vid SAF-anslutna företag. Även här har tjänste— männens organisationer varit impulsgivande och pådrivande när det gällt att skapa och förbättra anordningar för betryggande pen- sionering.

Sedan 1960 tillämpas förmånssystem som i allt väsentligt överensstämmer med ITP-- planen. Uppgörelser härom har träffats i form av rekommendation eller som del av kollektivavtal för branschen. Finansiering och administrering är dock i stor utsträck- ning skild från den egentliga ITP-pensione— ringen. Flera branscher representeras av

centrala pensioneringsorgan såsom Bankan— ställdas pensionskassa, Kooperationens pen- sionsanstalt och Sjöbefälets pensionskassa. Inom praktiskt taget alla branscher före- kommer det emellertid företag som själva sköter pensioneringen av sina tjänstemän.

Såvitt känt har i allmänhet fastställda utgående pensioner ej undergått annan höj- ning än med dyrtidstillägg; därvid har i stort sett SFP:s normer brukat följas. Un- dantagsvis har emellertid även standardför- bättringar förekommit, som i viss utsträck- ning på bankområdet.

Det förekommer även att oorganiserade arbetsgivare tillförsäkrar sina tjänstemän kompletteringspension. I vilken omfattning och i vilka former så sker är svåröverblick— bart. Det finns dock anledning förmoda att ITP-pensioneringen vunnit avsevärt insteg även bland arbetsgivare av denna kategori. På området för statsunderstödd, i privat- rättslig form anordnad verksamhet är såväl det statliga pensionsreglementet SPR som ITP-systemet representerat.

A rbetare

Frånsett det efterlevandeskydd i form av grupplivförsäkring som arbetarna uppnådde genom avtal med arbetsgivarna i anslutning till att tjänstemännen fick sitt ITP-avtal, gäller för den privata sektorns huvuddel att kompletterande förmåner inte förekommer mer än sporadiskt. Ofta rör det sig om tro- tjänarpensioner; stundom har utfästelse läm- nats individuellt eller till en begränsad grupp. I många fall har endast ålderspen- sion förekommit och då har efter ATP:s in- förande särskild utfästelse begränsats till tid före 67 års ålder. Beloppen är vanligen blygsamma — sällan överstigande 1000—— 1 500 kronor om året — ehuru de kan vara av betydelse för arbetare med ingen eller låg ATP. Somliga arbetareförbund säger sig sakna all överblick och inflytande över för- måner av detta slag. I stort sett har arbets- givarna efter rekommendationer från SAF inriktat sig på att avveckla pensionerna i anslutning till ATP-tillväxten.

På ett antal förbundsområden helt eller delvis på det privata fältet finns dock kom- pletterande pensionering i mer utvecklad form.

Rent undantagsvis tillämpas ITP-planen i dess fulla utsträckning, pensionering enligt det statliga pensionsreglementet eller annan pensionering med likvärdigt innehåll.

Inom kooperationen är arbetarna tiller- kända förmåner enligt ITP med vissa in- skränkningar. Eljest är förekommande an- ordningar som regel inriktade på ålderspen- sion av jämförelsevis låg nivå belöpande på tiden från 65 eller 63 års ålder till 67 år då allmän pension börjar utgå. Ibland avser utfästelsen även tid efter 67 år som kom- plettering till ATP i åldersklasser som inte kan få fulla ATP-förmåner.

En särställning intar sjöfolk i manskaps— grad som seglar i utrikes fart. Denna kate— gori omfattas sedan mycket länge av statliga pensionsbestämmelser och i lag föreskriven skyldighet för redare att erlägga pensions- avgifter. Pensionsrätten avser ålderspension för tid före 67 år. Tidigaste ålder för uttag av pension är 55 år. Före 1961 intjänades pension även för tid efter 67 år och därvid även i befälsgrad. Pensioneringen admini— streras av staten genom Handelsflottans pensionsanstalt.

Som nämnts har SAF och LO år 1971 överenskommit att införa rätt till KP för arbetare (STP). Överenskommelsen är kon— struerad som en rekommendation till ar- betsgivar- resp. fackförbund att anta över- enskommelsen som kollektivtal. Pensionen utgöres av ålderspension mellan 65 och 67 år samt särskild ålderspension efter 67 år. Fullt utbyggt syftar systemet till att ge unge- fär samma förmåner som tjänstemännen är tillförsäkrade enligt ITP-avtalet, d.v.s. unge- fär 65 % av lön om även folkpension och ATP medräknas. Systemet är dock inte fri- brevsbildande som för tjänstemännen. En annan olikhet är att värdesäkerheten är be- gränsad till vad som motsvarar 4 % år— lig försämring av penningvärdet. Endast ar- betare födda i november 1906 eller senare beröres av reformen. STP-kostnaderna be— talas kollektivt av arbetsgivarna på SAF-om—

rådet. Varje år som en ny kull av arbetare går i pension beräknas kapitalvärdet av de- ras framtida pension. Det framräknade vär- det fördelas därefter på befintliga företag i förhållande till årets lönesummor.

3.3.2. Statliga sektorn Utvecklingen :" stort

Den statligt organiserade tjänstepensione- ringen kan ledas tillbaka till den tid då rät- ten att inneha ett civilt ämbete varade livet ut. På 1870-talet började detta privilegium successivt ersättas av ett system med redu- cerade löneförmåner från viss levnadsålder och skyldighet att samtidigt lämna tjänsten.

En pensionering i mera modern mening började ta gestalt efter sekelskiftet, först för de ordinarie tjänstemännen i den egentliga statsförvaltningen genom en lag 1907 och efterhand också för motsvarande kategorier i affärsverken och krigsmakten enligt sär— skilda regleringar. Senare erhöll de icke- ordinarie tjänstemännen och även arbetarna i statstjänst rätt till pension avpassad efter deras särskilda anställningsförhållanden. Långsammast moderniserades pensionering- en på det kyrkliga området, där inte förrän i början av 1950-talet präster och kyrkomu- siker fick samma pensionsvillkor som sta- tens befattningshavare i allmänhet.

För att befrämja i kommunal eller enskild regi bedriven allmännyttig verksamhet, så- som undervisning och sjukvård, började sta- ten tidigt —- i en del fall under förra år- hundradet — understödja inrättningar för pension till lärare, sjuksköterskor rn. fl. År 1919 övertog staten en rad sådana inrätt- ningars tillgångar och skulder och anpassade samtidigt pensionsvillkoren till gällande stat- liga regler. Sedermera har staten infört pen- sionering enligt sådana regler för ytterligare ett stort antal grupper av arbetstagare i icke- statlig tjänst. Å andra sidan har i viss ut- sträckning arbetstagargrupper inom bl. a. sjukvården »förts tillbaka» till kommunal pensionering. Syftet härmed har varit att få ett kommunalt förhandlingsansvar för både

löner och pensioner för ifrågavarande per- sonal och att i möjligaste mån begränsa sta- tens förhandlingsansvar till personal med statligt reglerad lön.

De statliga pensionsförhållandena har va- rit mycket skiftande och var länge uttryck för en ren myndighetsutövning. Utveck- lingen har emellertid fört mot större enhet- lighet och mot ett efterhand vidgat medin- flytande från personalorganisationernas sida vid pensionsvillkorens bestämmande.

Ett betydelsefullt steg togs 1947 i anslut- ning till att lönesystemet för statens tjänste- män m.fl. reformerades. Bland de många ändringar av pensionsförmånerna som då — för en del grupper dock först ett par år senare — genomfördes kan nämnas att pensionerna samordnades med folkpensione- ringen, att de löneavdrag varmed de an— ställda haft att bidraga till sin pensionering avskaffades och att kvinnlig arbetstagare blev likställd med manlig med avseende på makes rätt till efterlevandepension. Bestäm— melser meddelades i särskilda pensionsregle- menten för statstjänstemän, för statens ar- betare, för statskyrkans präster, för lärare inom kommunala skolväsendet m. fl. grup- per.

1947 års regleringar blev en inkörsport till den ordning för reguljära partsförhand— lingar som snart därefter började praktiseras men som vann sin fulla legala bekräftelse först 1965 genom förhandlingsrättsreformen för offentliganställda tjänstemän.

Genom en förhandlingsöverenskommelse i mars 1958 mellan civildepartementet och de statsanställdas personalorganisationer av- löstes 1947 års bestämmelser av nu gällande Statens allmänna tjänstepensionsreglemente den 28 maj 1959 (1959: 287, SPR) med där- till anslutande komplex av författningar —- däribland Statens pensionslöneförordning — kungl. brev och andra administrativt utfär- dade bestämmelser. SPR gäller såväl tjänste- män som arbetare och är den dominerande regleringen på det fält som omfattas av myndigheter, affärsverk, kyrka och statsbi- dragsverksamheter. Fortfarande löper ett stort antal pensioner som beviljats enligt äldre bestämmelser; dessa pensioner har

emellertid tekniskt och i viss grad även ma- teriellt undergått en riktning efter SPR. Un- dantagsvis förekommer pensionering i andra former än SPR.

På SPR-sektorn företrädes enligt det hu- vudavtal som upprättats för tjänstemännen i anslutning till förhandlingsrättsreformen staten av avtalsverket och tjänstemännen av sina huvudorganisationer, d.v.s. TCO:s stats- tjänstemannasektion (TCO-S), Statsanställ- das Förbund (SF) i LO, Statstjänstemännens Riksförbund (SR) och Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO). Nådda över- enskommelser anmäles till Kungl. Maj:t och riksdagen för motsvarande författningsänd- ringar. För arbetarnas del är förhandlingar- na samordnade med dem för tjänstemännen. Parter vid pensionsförhandlingarna för ar- betare är i praktiken avtalsverket och SF.

På områdena för övrig statlig verksamhet — bolag, försäkringskassor m. m. — är reg- leringsförhållandena mindre ensartade. Det finns utfästelser i SPR- eller annan offentlig form och av privaträttsligt slag, t. ex. ITP- typ. Generella finansieringsnormer förelig- ger inte heller. Vissa företag tillämpar för- säkringsmetod, andra pensionsfinansiering i egen regi. Även administrativt råder splitt- ring.

Några data om SPR-pensioneringen

Ett huvudsyfte med SPR var att genomföra en förmåns— och utbetalningsmässig sam- ordning med ATP och den vid ATP:s till- komst utbyggda folkpensionen samt med andra socialförsäkringsförmåner. Den för- månsmässiga samordningen har i motsats till vad som är fallet med ITP:s ålderspension skett enligt bruttometod. Vederbörande ar- betstagare är tillförsäkrad en viss totalför- mån — pension eller livränta — som inne- fattar de allmänna förmåner som kan till- komma honom. Skulle de senare uppgå till högre belopp än vad som är utfäst i SPR ut— betalas endast de allmänna förmånerna. Den moderna uppfattningen av pension som intjänad men uppskjuten lön har inte helt trängt igenom i SPR. Till skillnad från

både ATP och flertalet privata anordningar har kompletteringspensionen i SPR viss ka- raktär av trotjänarpension. Utfästelserna i SPR liksom i dess föregångare har i avgö- rande hänseenden knutits till tjänsten. Den- na är normerande för pensionsåldern, och för att få pension måste arbetstagaren i princip inneha anställning vid pensionsav- gången. Upphör anställningen tidigare, ut- går inte pension i förhållande till fullgjord tjänstetid utan en betydligt oförmånligare livränta.

För militära och civilmilitära tjänster är pensionsåldern fixerad till en viss ålder som beroende på graden m.m. varierar mellan 50 och 65 levnadsår. För flertalet civila tjänster gäller att innehavaren i princip själv kan välja tidpunkt för avgången inom visst åldersintervall. Detta är lägst 55—58 och högst 65—67 år. Undantagsvis gäller för civila tjänster fast levnadsålder. De statliga arbetaranställningarna är genomgående hän- förda till åldersintervallet 60—63 år.

Under SPR lydande personal i komunal och enskild tjänst behandlas i pensionsål— dershänseende enligt de regler som tillämpas på närmast jämförlig statlig tjänst. För per- sonal inom statsunderstödd teaterverksam- het har systemet byggts ut nedåt med sär- skilda åldersintervall; det lägsta är 41—44 år.

SPR bereder olika förmåner i form av— ålderspension, förtidspension och familje— pension. Ålderspensionen utgör i princip 65 % av den vid avgångstidpunkten upp— nådda lönen med modifieringar för bl. a. löneförhöjningar mot slutet av aktivtiden, lönedelar över den statliga lönegraden C 2* och speciella slag av löneförmåner som en— dast till en del eller inte alls är pensionsmed- förande. Vid 67 år tillkommer — efter en år 1971 genomförd anpassning till motsva- rande kommunala bestämmelser — lika för alla nivåer åldersförhöjning med visst antal procent av basbeloppet enligt lagen om all- män försäkring. För basbeloppet medio 1971 utgjorde förhöjningen 2 400 kr. för år. För hel pension erfordras i allmänhet 30 tjänst- år men i en rad speciella tjänster 25 eller- ännu lägre antal år.

Reglerna för kostnadstäckning och finan- siering växlar med verksamhetens ställning inom statsekonomin. Särskilda pensionsav- gifter erläggs av vissa huvudmän tillhörande området för statsunderstödd verksamhet. Genomgående har emellertid staten finan- sieringsansvaret för löpande förmåner.

Rätt till pension eller livränta enligt SPR fastställes efter ansökan. Beslutande myn— dighet är i allmänhet Statens personalpen- sionsverk (SPV). I vissa fall träffas avgö- randet av Kungl. Maj:t. För utbetalningar svarar SPV. De statsanställdas huvudorgani- sationer är representerade i SPV:s styrelse.

Talan mot beslut om pension kan föras genom administrativa besvär och även an— hängiggöras vid allmän domstol.

Förhandlingar om utgående pensioner

Före 1947 hade utgående pensioner auto- matiskt höjts för levnadskostnadsökning en- ligt bestämmelser i pensionsreglementet eller särskild författning. Under ett antal år var automatiken kopplad till de i vederbörande avlöningsreglemente intagna klausulerna om s.k. rörligt tillägg. Detta var ett instrument för att mellan förekommande reglementsre- visioner kompensera löntagarna för pris— stegringar. Olika spärrar i beräkningsmeka— nismen gjorde emellertid att varken lönta- gare eller pensionärer fick full gottgörelse; dock förekom vid vissa tillfällen engångs- lyft av utgående pensioner genom särskilda beslut av statsmakterna.

I 1947 års pensionsreglementen intogs en regel om att rörligt tillägg skulle utgå på pensionens grundbelopp »under samma för- utsättningar och med beräkning enligt sam- ma procenttal» som gällde angående höjning av månadslön enligt statens löneplansför- ordning. Tillägget bestämdes vid ikraftträ- dandet till 12 %. Regeln kom dock aldrig att träda i tillämpning. Den tanken hade väckts att ersätta den automatiska index- regleringen med ett system med löneförhöj- ningar efter procenttal som skulle fastställas efter förhandlingar med personalorganisatio- nerna. Redan efter några år slog man också

in på en sådan metod. Rörliga tillägget höj- des till i princip 33 % och härvid blev ut- gående pensioner föremål för samma höj- ning.

Utgående SPR- och motsvarande äldre pensioner har sedan årligen ökats genom förhandlingar i anslutning till lönerörelsen för statstjänstemän. Formellt har denna praxis bekräftats i 15 & SPR, enligt vilket stadgande bruttobeloppet av beviljad egen- pension eller familjepension skall förändras i den mån Kungl. Maj:t och riksdagen här- om beslutar.

Fram till 1968 steg på det sättet det rör- liga tillägget till 195 % på såväl tjänstemän- nens som arbetarnas äldre pensioner. För åren 1969 och 1970 har tilläggen ökats med utgångspunkt i 636 kr. respektive 900 kr. för år och hel ålderspension, således enligt annan metod än procentlinjen. Även enligt det senast ingångna löne— och pensions- avtalet — gällande för åren 1971, 1972 och 1973 — skall tilläggen ökas med enhetliga krontal. Räknat för år och hel ålderspension utgör ökningarna 1320 kr. för 1971 och 1 008 kr. för vart och ett av åren 1972 och 1973.

3.3.3 Kommunala sektorn

De första planerna på en central inrättning för pensionering av kommunala arbetstagare var samtidiga med tillblivelsen av pensions- kassan SPP. År 1922 bildades Sveriges kom- munalanställdas pensionskassa (SKP), vari kommuner kunde teckna försäkring för sin personal. SKP blev för kommunerna vad SPP var för näringslivets arbetsgivare; de båda kassorna var för övrigt länge samför- valtade. Under ett trettiotal år skulle pen- sionsutvecklingen — om man bortser från personalgrupper med statlig pensionsrätt samt större städer med egna pensionsanord— ningar — komma att förmånsmässigt, fi— nansiellt och administrativt gestalta sig på likartat sätt som på den privata sektorn. Vissa kategorier fick som framgått av 3.3.2 hemvist i den statligt organiserade personal- pensioneringen. Stockholm och en del andra

städer slog tidigt in på vägar mer anslutande till de statsanställdas pensionsförhållanden.

Åren kring 1950 orienterades den kom- munala löne— och pensionsregleringsverk- samheten mot statliga principer. Behand- lingen av såväl de aktivas som pensionärer- nas pensionsfrågor började närma sig det statliga mönstret. Utvecklingen av organisa- tions- och förhandlingsväsendet på det kom- munala området gjorde sitt till för att be- fordra en enhetligare och vidsträcktare pen- sionering.

På grundval av överenskommelser mellan kommunförbunden och berörda personal- organisationer upprättades pensionsregle- menten som de till förbunden anslutna kom- munerna rekommenderades att antaga för arbetstagarna. Genom ensidiga förvaltnings- akter utfärdade kommunerna lokala pen- sionsreglementen i överensstämmelse med de centralt fastställda villkoren.

Det första centrala reglementet utforma- des 1947 för landstingskommunerna efter förebild av det statliga pensionsreglementet från samma år. Efter flerårigt förarbete träffades 1951 överenskommelse om ett normalpensionsreglemente för det stadskom- munala området. Det kom att präglas av en brytning mellan privat- och offentligrätts- liga principer. Städernas normalpensions- reglemente var i långt högre grad än statens och landstingskommunernas pensionsregle- menten en produkt av realförhandlingar. Enighet mellan parterna om normalpen- sionsreglementet kunde nås först efter med- ling av särskilt tillkallad förlikningskom- mission. För Stockholms del antogs regle- mentet med vissa särskilda påbyggnader. 1953 träffades överenskommelse om ett reg- lemente för landskommunerna av i huvud- sak samma innehåll som städernas.

Det statliga inflytandet kom att i särskilt hög grad gälla pensionärernas förhållanden. I anslutning till de årliga lönerörelserna reg- lerades utgående pensioner på samma sätt som på statens område. I det avseendet har en nära materiell överensstämmelse rått mellan kommunal och statlig pensionering hela 50- och 60-talen. Som på det statliga fältet har regleringen av utgående pensioner

tagits in i förhandlingspaketet tillsammans med de aktivas löner och allmänna anställ- ningsvillkor.

I anslutning till 1959 års reform av den allmänna pensionslagstiftningen ställdes SKP på avskrivning. Upplupen pensionsrätt fixe- rades i fribrev och pensioneringen samord- nades med ATP och AFP enligt bruttome- tod. En teknik för beräkning av livränta liknande den som staten och även lands- tingskommunerna tillämpat sedan 1947 in- fördes i de stads- och landskommunala reg- lementena.

1969 har städer, landskommuner och landstingskommuner gått samman om ett enhetligt kommunalt pensionsreglemente för städer och landskommuner (KPR) samt för landstingskommuner (LKPR). Regle— mentena som har giltighet från och med 1970 gäller för både tjänstemän och arbetare. För de flesta arbetstagare är pensionsåldern 65 år; för stora grupper av kvinnliga arbetsta— gare gäller en pensionsålder av 63 år. Ål- derspensionsnivån har satts till 65 % mot 62 % i de tidigare normalpensionsregle- mentena. Som motsvarighet till hittillsva- rande åldershöjningar från 67 års ålder — av något olika utformning i primärkom- munal respektive landstingskommunal pen— sionering — har införts enhetlig förhöjning redan från pensionsavgången med visst an- tal procent av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Vid pensionsavgång från 65 år är förhöjningen, räknad på basbelop- pet medio 1971, 2153 kr. för år.

Förhandlande parter är på arbetsgivarsi- dan Svenska kommunförbundet (bildat 1968 genom sammanslagning av förbundet för landskommuner med samma namn och Svenska stadsförbundet) och Svenska lands- tingsförbundet. Som huvudparter har bägge förbunden organisationer anslutna till SACO och TCO:s kommunaltjänstemannasektion (TCO-K) samt Svenska kommunalarbetare- förbundet ävensom några fristående arbets- tagarorganisationer.

Det har blivit praxis att kommunförbun- den och personalorganisationerna även för- handlar i frågor av större allmänt intresse gällande tolkningen av pensionsbestämmel-

serna. I stor utsträckning medverkar dess- utom de centrala parterna vid lokala för- handlingar exempelvis angående sättet för beräkning av tjänstetid eller pensionsunder- lag i ett individuellt fall.

Avvecklingen av SKP:s försäkringsverk- samhet aktualiserade frågan om kostnader och finansiering av den kommunala pen- sioneringen. Efter särskild utredning utfär- dade kommunförbunden år 1963 rekom- mendationer i ämnet. Till grund härför låg samma huvudprinciper för kostnadens pe- riodisering och beräkning som 1967 kom att stadfästas i tryggandelagen beträffande ar- betsgivares utfästelse om kompletterings- pension.

Som efterföljare till SKP sköter numera Kommunernas pensionsanstalt (KPA) som centralt organ på den kommunala sektorn en mycket stor del av arbetet med bl. a. pensionsuträkningar och utbetalningar. Be— slutande i pensionsfrågorna är emellertid kommunerna. I motsats till SPV är alltså KPA enbart ett serviceorgan. Personalorga— nisationema är inte företrädda i KPA:s sty- relse. KPA förvaltar också de i SKP-rörel- sen ingående fonderna.

Beslut om pension kan överklagas i ad- ministrativ väg och genom talan vid allmän domstol.

Den sålunda lämnade redogörelsen har avsett den kommunala verksamhet som be- drivs såsom offentlig förvaltning. Verksam- het i bolags- eller andra privaträttsliga for- mer förekommer liksom på det statliga om- rådet i jämförelsevis liten omfattning. Be- träffande pensionsförhållandena vid de kom- munala företagen må nämnas att dessa i flertalet fall tillämpar samma pensionsvill- kor som moderkommunerna.

3.4. Aktuella utvecklingsfrågor

Genom 1971 års pensionsöverenskommelse mellan SAF och LO om pensionering av privatanställda arbetare har stora grupper av anställda beretts ökad trygghet för sin framtida ålderdom. Ser man till personell omfattning och förmånsnivå har man här

att göra med den tyngst vägande pensions- reformen i vårt land sedan beslutet om ATP. Bortsett från det rörliga pensionsuttaget — se det följande — kan den dock inte sägas ha bidragit till den förmånssystematiska ut- vecklingen. I vissa hänseenden, bl. a. i fråga om fribrevbildningen, får systemet bedömas vara primitivare än både ATP och ITP.

Vad gäller redan befintliga pensionsanord— ningar är huvudintrycket av tiden efter 1962, då lagen om allmän försäkring antogs och arbetet med en pensionssamordning i huvudsak var avslutat på de olika fälten för kompletterande pensionering, att mer bety- dande förändringar inte ägt rum på för- månsområdet. Arbetstagarnas positioner har flyttats fram här och var men väsentligen genom förmånsökningar på de existerande systemens grund. Med all säkerhet innebär detta dock inte att utvecklingen håller på att stanna av. Det ekonomiska framåtskri- dandet har fött nya trygghetsbehov som i hög grad sysselsatt debatten under senare år och även blivit föremål för partiella lös— ningar.

Under 1960-talet har framför allt behovet av en ökad differentiering i systemen för ålderspension börjat uppmärksammas. Rös- ter har höjts för en »rörligare pensionsål- der». Vad man vanligen haft i tankarna är ålderspensionen som hjälpmedel för att lösa den äldre arbetskraftens problem vid struk- turrationaliseringe-n inom näringslivet. Men också olikheter i fråga om arbetets art samt den individuella arbetsförmågan och de per- sonliga önskemålen har anförts som motiv för en mer elastisk ålderspensionering. Mera allmänt har framhållits wat-t övergången från aktivtid till sysslolöshet i regel bör ske suc- cessivt. Någon utredning som gått till botten med hithörande problem har när detta skrivs inte företagits. Vissa ansatser i den angivna riktningen har emellertid redan gjorts både av det allmänna och på kompletteringspen— sioneringens område.

Som den föregående redogörelsen ger vid handen får den i AFP och ATP ingående ålderspensionen uttas från i princip valfri ålder mellan 63 och 70 år. Härvid minskas respektive ökas pensionens belopp på visst

sätt allt efter som pensionen tas ut före eller efter den ordinarie pensionsåldern 67 år. Bestämmelserna om rörligt uttag var inte med i den år 1959 beslutade lagregleringen om tilläggspension utan infördes i samband med 1962 års beslut angående lag om allmän försäkring. Ytterligare steg på den inslagna vägen har statsmakterna tagit dels genom en 1968 införd anordning med omställnings- bidrag m.m. för arbetslösa äldre arbetsta- gare, dels genom vidgade möjligheter från och med den 1 juli 1970 för äldre förvärvs- arbetande att få förtidspension i form av AFP och ATP.

Genom partsavtal inom de olika sekto- rerna av arbetsmarknaden har under 1960- talet införts anordningar, från vilka utbeta- las ersättningar på grund av förlorad anställ- ning. Även dessa avser i första rummet äldre arbetskraft. Bland övriga insatser på KP-området för att öka ålderspensionering- ens elasticitet märks följande.

För personalen inom apoteksväsendet in- fördes 1968 efter överenskommelse mellan statens avtalsverk och berörda personalorga- nisationer samma regler för rörligt uttag av kompletteringspension som gäller för all- män pension. Senare har också de under KPR lydande kommunala arbetstagarna fått möjlighet att ta ut pension vid annan ålder än 65 år. Regleringen överensstämmer i huvudsak med den som gäller för allmän pension men gränsen nedåt är satt vid 62 år. Vidare gäller som villkor för ändrat uttag att vederbörande dels är kvar i anställningen till tidpunkten för uttaget, dels får kom- munens medgivande. I den mån uttaget äger rum efter 67 år förhöjs inte pensionens be- lopp. Även enligt den år 1971 överens- komna arbetarpensioneringen har pensions- uttaget gjorts rörligt såtillvida att den an- ställde äger efter överenskommelse med arbetsgivaren kvarstå i anställning efter pen- sionsåldern och skjuta upp pensionsuttaget och härvid få pensionen försäkringstekniskt uppräknad.

Avsevärt längre i »rörlighet» har man gått på sjöfartens område. Genom avtal 1969 mellan Sveriges redareförening och sjöbefälets organisationer har pensionsåldern

65 år ersatts av pensioneringsintervallet 60 -—67 år. Fribrev skall fortfarande intjänas med utgångspunkt i åldern 65 år och pen- sionsnivån 65 %. Den springande punkten är å ena sidan att rederiet kan påfordra pensionering från tidigast 63 år och å andra sidan att arbetstagaren har rätt att i sam- band med avgång från tjänsten tidigast vid 60 år ta ut genast börjande pension. I de förstnämnda fallen beräknas pensionsbe- loppet som om anställningen pågått [till 65 år. I de sistnämnda fallen sänks visserligen pensionsnivån men inte mer än att nivån från t. ex. 63 års avgångsålder är 63 % och för 60 års avgångsålder 55 %. Efter över- enskommelse mellan rederiet och den an- ställde kan avgången skjutas upp till 67 år, varvid pensionsbeloppet uppräknas försäk- ringstekniskt. Det nya systemet skall genom- föras successivt under första hälften av 1970-talet.

Pensionärernas andel av den stigande pro- duktianen är ett annat spörsmål som vunnit ökad aktualitet under senare år. De i det föregående nämnda pensionstillskotten kan ses som resultat av den förda debatten kring denna fråga. I vart fall på de offentliga sektorerna av KP-området har standard- regle-ringen av utgående pensioner utvecklats till ett ämne för partsförhandlingar. Utred- ningen kommer att närmare redogöra för läget i denna fråga i kap. 5.

De nu redovisade åtgärderna för att till- godose kraven på ökad differentiering i pen- sionssystemen och för att reducera skillna- den i standard mellan aktiva och pensionä- rer har varit av jämförelsevis begränsad räckvidd och föga samordnade med var- andra. Regeringen har emellertid i juni 1970 tillsatt en parlamentarisk kommitté för ut— redning om den allmänna pensionsåldern m.m. Enligt direktiven har kommittén att gå in just på de i det föregående antydda problemen kring pensionsålderns differentie- ring. Den skall också pröva den mycket vä- sentliga frågan om utgående allmänna pen- sioners följsamhet till standardutveoklingen i samhället. Vidare har som redan nämnts pensionsfrågan för privatanställda arbetare prövats i förhandlingar mellan SAF och

LO. Det kan konstateras att det i anslutning härtill ingångna pensionsavtalet är begränsat till nu aktiva arbetstagare och följaktligen inte ger dem som redan uppnått pensionsål- dern några förbättringar.

3.5 Statistik och prognos

Kvantitativa mått på pensioner och pen- sionsutveckling är över huvud taget svåra att få fram. Särskilt gäller detta området för kompletteringspension på grund av där rådande splittring ifråga om pensionsför- månerna och deras uppbyggnad. Utredning- en har inte företagit någon statistisk under- sökning av vare sig tidigare eller nuvarande pensionsförhållanden, än mindre försökt sig på någon prognos rörande kompletterings- pensioneringens omfattning och betydelse i förhandlingssammanhang. Däremot har ge- nom utredningens enkät och även under utredningsarbetets gång i övrigt framkom- mit statistiskt material som belyser åtmin- stone läget och trenden på KP-området för nuvarande pensionärer.

Som fram-går av redogörelsen ovan do- mineras KP-området av de tre pensions- inrättningarna SPP, SPV och KPA repre- senterande den privata, statliga respektive kommunala sektorn av arbetsmarknaden. Utbetalningsverksamheten vid dessa inrätt- ningar bör ge en tämligen god bild av kompletteringspensioneringens betydelse för nuvarande pensionärsgeneration. För 1968, 1969 och 1970 har redovisats följande antal pensioner och pensionssummor för nämnda inrättningar.

Ökningarna mellan 1968 och 1969 re— spektive mellan 1969 och 1970 framgår av följande sammanställningar.

Tabell 2. Ökning mellan 1968 och 1969 av antal pensioner och av pensionssummor.

Pensions- Antal Milj. kr. utbe- inrättning pensioner tald pension Absolut % Absolut % SPP 3 623 8,1 18,4 7,7 SPV 4 427 2,7 98,9 6,4 KPA 2 584 6,3 28,1 10,5 Alla tre 10 634 4,3 145,4 7,1

Tabell 3. Ökning mellan 1969 och 1970 av antal pensioner och av pensionssu—mmor.

Pensions- Antal Milj. kr. utbe- inrättning pensioner tald pension Absolut % Absolut % SPP 4 212 8,7 24,9 9,7 SPV 5 148 3,1 92,8 5,7 KPA 4 094 9,4 37,1 12,5 Alla tre 13 454 5,2 154,8 7,1

Det torde få understrykas att här angivna pensionsinrättningar inte täcker hela KP- området. Uppskattningsvis torde det för när- varande finnas ytterligare 50000 förmåns- tagare med förmåner om sammanlagt 300 milj. kr. för år enligt ITP- och likvärdiga system.

Trenden för antalet utgående KP-pen- sioner pekar uppåt. Förhållandet beror på att kretsen av KP—berättigade arbetstagare ökat starkt under 50- och 60-talen samman- hängande dels med den offentliga verksam-

Tabell 1. Antal pensioner och pensionssummor.

Pensions- inrättning Antal pensioner Milj. kr. utbetald pension

1968 1969 1970 1968 1969 1970 SPP1 44 773 48 396 52 608 239,2 257,6 282,5 SPV2 163 094 167 521 172 669 1 537,7 1 636,6 1 729,4 KPA3 40 903 43 487 47 581 268,6 296,7 333,8 Alla tre 248 770 259 404 272 858 2 045,5 2 190,9 2 345,7

* Antal pensioner avser utgången av året. Ut- betald pension avser »försäkrat åisbeloppx vid årets utgång + under året utbetalt till- lägg.

' Antal pensioner avser förmånstagare i me- deltal per månad under året. 3 Antal pensioner avser förmånstagare vid årets utgång.

hetens expansion och dels med den privata tjänstepensioneringens utbredning. Det enda som kan bryta trenden är om den allmänna pensioneringen byggs ut standardmässigt och så. att säga övertar pensioneringsuppgifter från KP-systemen, exempelvis genom sänk- ning av den allmänna pensionsåldern, höj- ning av ATP-taket (7,5 basbelopp) och höj- ning av ATP:s ålderspensionsnivå (60 %). En sådan reformering av den allmänna pen- sioneringen lär dock inte få någon nämn- värd effekt i pensionärsledet förrän efter en relativt lång övergångstid.

Men det kan också tänkas att KP—pen- sionärernas antal kommer att öka kraftigare än under de senaste årtiondena. Efterhand som arbetarna på den privata arbetsmark- naden kommer att underordnas ST P- eller liknande regler och AT P-utvecklingen i vad gäller tak och nivå standardmässigt hålles igen, har man att på sikt emotse en mycket kraftig uppgång av antalet KP-pensionärer.

Än ovissare ter sig den framtida utveck— lingen av utgående KP-pensioners krontals- summa. Vid bedömningen av denna fråga tillkommer — utom de faktorer som nor- merar antalet KP-pensionärer — förändring- en av penningvärdet såsom väsentlig faktor. En årlig penningvärdesförsäm-ring om 3 % medför sålunda en fördubbling av summan utgående pensioner på 25 år, därest ambi- tionen är att hålla realvärdet oförändrat un- der pensionstiden.

Olika utvecklingsalternativ för KP-pen- sioneringen är alltså tänkbara. Hur utveck- lingen än kommer att gestaltas måste man dock enligt utredningens mening räkna med att KP-anordningarna kommer att spela en viktig roll för dem som tillhör pensionärs- generationerna under 70- och 80—ta1en.

Som framgått av kap. 3 har pensionsför- säkringen som den bedrivits av SPP och andra försäkringsinrättningar fått stor be- tydelse på arbetsmarknaden både som själv- ständig pensionsform och för pensionering- ens utveckling i stort. Inom en stor del av arbetsmarknaden åtnjuter numera den di- rektpensionerade —— han må vara pensionär, annan förutvarande arbetstagare eller aktiv arbetstagare —— i väsentliga hänseenden samma rättsskydd som pensionsförsäklingen erbjuder. Vad som i grunden möjliggjort denna utveckling är att för pensionsförsäk- ringen bärande principer efter hand börjat uppfattas som allmängiltiga i rättstillämp- ningen och senare också i lagstiftningsarbe- tet.

Sålunda utgår 1967 års tryggandelagstift- ning liksom pensionsförsäkringsavtalet från att pension är vederlag för utfört arbete; följaktligen utgör en arbetstagares pensions— fordran ett med lönefordran likställt an- språk. Översatt i pensionsförsäkringsavtalets termer skulle detta vara att uttrycka så, att den framtida pensionens kapitalvärde är den försäkrades egendom som försäkringsan- stalten har att förvalta. Innebönden härav skall belysas med ett enkelt exempel.

Antag att en person haft anställning fram till 45 års ålder och vid avgången fått ut- fästelse om pension från 65 års ålder att ut- gå livsvarigt med visst månatligt belopp. Ett innehållande av sålunda utlovad pension vo- re enligt nämnda uppfattning lika rättsstri- digt som att inte betala ut avtalad lön. En annan sak är att det kan ligga i personens intresse att få pensionsvillkoret jämkat med hänsyn till hans senare anställnings— och in- komstförhållanden. Så kan utbetalningsål-

Civilrättsligt skydd för pensionsfordran

dern behöva anpassas till villkoren i en se— nare anställning. Om utbetalningen i enlig- het härmed börjar tidigare (senare) än 65 år, skall utbetalningen avse ett försäkrings- tekniskt nedsatt respektive uppräknat be- lopp. Det väsentliga är att pensionens kapi- talvärde härigenom inte förändras. Har ar- betsgivaren tecknat pensionsförsäkring på det utlovade beloppet, sörjer försäkringsan- stalten för att ändringar av utbetalningsål— dern genomförs med bevarat kapitalvärde.

Det moderna pensionsavtalet ingås emel- lertid inte i samband med att anställningen upphör, snarare då vid dess början. Ett full— ständigt pensionsavtal skall inte endast inne- hålla bestämmelser om pensionsålder och om pensionens storlek under förutsättning av oavbruten anställning fram till pensions- ålderns uppnående. Avtalet skall också upp- lysa om vilka pensionsrättigheter arbetsta- garen har om anställningen avbryts före pensionsålderns uppnående. Även på denna punkt har pensionsförsäkringen varit möns- terbildande för tryggandelagstiftningen.

I fråga om den som anställs mot löfte om framtida pension förutsätter tryggandelagen sålunda att till pensionslöftet skall knytas en bestämmelse om hur pensionen intjänas. Som pensionslöfte betraktas t. ex. ett pen- sionsbrev som överlämnas till arbetstagaren vid anställningens början eller förhanden- varon av en pensionsplan som anger de all— männa grunder efter vilka pension utgår på grund av anställning vid företaget. Såsom vederlag för utfört arbete förutsätts rätten till intjänad pension vara oantastbar; exem- pelvis skall utgivandet av pension i allmän- het inte kunna göras beroende av att arbets-

tagaren är i företagets tjänst vid pensions- fallet.

Det må understrykas att oantastbarhetsp villkoret garanterar kapitalvärdet av redan intjänad pension men inte att det fortsatta pensionsintjänandet skall ske enligt oföränd— rade regler. Innebörden därav belyses prak- tiskt av den teknik som kom till användning när ålderspensionsförsäkringen år 1960 skulle anpassas till ATP. Beträffande kapi- talvärdet av den del av utfäst pension som redan var intjänad skedde ingen förändring. Anpassningen till ATP genomfördes helt på den del som återstod att intjäna genom sänkning av intjänandenivån. Bl. a. innebar detta att pension, som i sin helhet var grun- dad på anställningstid före 1960, över hu- vud taget inte påverkades av ATP-refor- men.

Tryggandelagstiftningens likheter med pensionsförsäkringen inskränker sig inte till den rent principiella uppfattningen av pen- sionsutfästelsens natur och innehåll.

De försäkringstekniska antagandena för beräkning av kapitalvärdet av intjänad pen- sion överensstämmer sålunda i allt väsent— ligt med motsvarande grunder vid tecknan- det av pensionsförsäkring. För att ge uttryck åt oantastbarhetsvillkoret har föreskrivits att hänsyn inte får tas till utfästelses upphöran— de för arbetstagaren av annan anledning än dödsfall (vilket inte hindrar att utfästelsen i sig avser pension intill viss högsta levnads- ålder, t. ex. 67 år). Bestämmelserna om be- räkning av kapitalvärdet av intjänad pen- sion riktar sig i första hand till arbetsgivare som tryggar sina pensionsåtaganden enligt tryggandelagens bestämmelser, således an- tingen med skuldföring eller genom stiftelse. Båda dessa metoder förutsätter vid varje bokslutstillfälle kännedom om kapitalvärdet av intjänad pension. Bestämmelserna har dessutom i vissa fall en mera direkt betydel- se för pensionsborgenären — detta oavsett om arbetsgivaren tryggat pensionsutfästelsen i någon av tryggandelagens former eller ej. Bl.a. hänvisar konkurslagens bestämmelser om värdering av pensionsfordran i konkurs till tryggandelagen i denna del.

Pensionsförsäkringens styrka ligger i att

arbetstagaren är oberoende av arbetsgiva- rens ekonomiska ställning sedan han upp- hört att vara i dennes tjänst. Skuldföring får anses erbjuda likvärdigt skydd genom tryg- gandelagens krav på att skuldpost skall vara spärrad och kreditförsäkrad.

Tryggandelagstiftningen innehåller dess- utom ett antal stadganden som skyddar pen- sionsborgenären, oavsett vilka åtgärder ar- betsgivaren vidtagit för att säkra pensions- åtagande. Enligt tryggandelagen skall sålun- da en arbetsgivare, som upphör med sin rö— relse utan att ansvaret för pensionsskulden övertas av annan, säkerställa arbetstagaren för intjänad pension genom inköp av pen- sionsförsäkring. Har rörelse övergått från en arbetsgivare till annan och har därvid av— talats att ansvaret för pensionsutfästelse skall Överflyttas på efterträdaren, anses utfästel- sen ha samma rättsverkningar som om ar- betstagaren varit anställd hos efterträdaren från dagen för anställningen hos företräda- ren. Enligt grunderna för tryggandelagen är i båda dessa fall med arbetstagare likställd förutvarande arbetstagare, således även pen- sionär. Andra stadganden med samma syfte ingår i handelsbalken. I den enligt denna gällande förmånsrättsordningen är pensions- fordringar i viss utsträckning jämställda med lönefordran.

På en väsentlig punkt skiljer sig emeller- tid tryggandelagen från vad som gäller för pensionsförsäkringen. Den anger nämligen inte närmare hur pensionen skall byggas upp under anställningstiden. Bestämmelser här- om får alltså tagas in i pensionsöverenskom- melsen. Enligt de centrala planöverenskom— melserna skall sålunda, oavsett tryggande- formen, pensionen alltid byggas upp såsom vid försäkring. Därmed har arbetstagaren på t. ex. ITP—området ett klart definierat fribrevsskydd som avtalsenligt inte får un- derskridas.

Tryggandelagen innehåller likväl en supp- lementär regel om hur fribrev skall beräknas därest bestämmelse därom inte knutits till pensionsutfästelsen. I sådant fall anses ar- betstagaren vid varje tillfälle ha intjänat så stor del av utfäst pension som motsvarar förhållandet mellan det antal år arbetstaga-

ren varit i arbetsgivarens tjänst och antalet år från tjänstens början till pensionsåldern. Vid beräkningen bortses dock från tid som ligger längre tillbaka än fyrtio år före pen- sionsåldern. Denna metod torde i det en- skilda fallet nästan aldrig ge samma resul— tat som vid försäkringsteknisk beräkning. Däremot torde genomsnittsresultatet — åt— minstone för arbetstagare med relativt lång tjänstetid bakom sig -— få anses likvärdigt med vad den försäkringstekniska beräk- ningen ger i genomsnitt. Den supplementä- ra regeln kan komma till användning såväl vid beräkning av arbetsgivares pensionsskuld som vid beräkning av pensionsfordran i konkurs och vid inköp av pensionsförsäk— ring i anslutning till nedläggande av rörelse.

Försäkringens allmänt normerande bety— delse för tryggandelagstiftningen i förening med de tekniska konstruktionerna i denna kunde synas tala för att inte heller utanför planpensioneringens område ett pensions- skydd av betydligt lägre kvalitet än vad som försäkringstekniskt gäller skulle godkännas vid rättslig prövning.

Utredningen finner det likväl osäkert hur långt det är möjligt att generalisera från dessa utgångspunkter. Pensionärer och ar- betstagare som intjänat pension skulle vis— serligen på alla delar av arbetsmarknaden kunna åberopa att pension utgör intjänad lön enligt de uttalanden som gjorts i olika lagstiftningssammanhang. Har dessutom konstruktionen av ett utfästelsesystem klart anpassats till denna grundsyn på pensions- rättens natur, borde man ha ett starkt stöd för att i varje enskilt fall kräva att förmånen skall motsvara vad som framstår som rätt och billigt. I de fall då en utfästelsetyp bygger på äldre rättsuppfattning, såsom på SPR-området, och kanske parterna inte ens förhandlat om att angivna princip skall gäl- la torde dock frågan om pensionsskyddets räckvidd ställa sig mer intrikat och svår- bedömd.

5. Förhandlingsrättsfrågans behandling hittills

Vid tillkomsten av 1936 års lag om för- enings- och förhandlingsrätt berördes ej sär- skilt frågan i vad mån pensionsförmåner för arbetstagare skulle omfattas av förhand- lingsrätt enligt lagen. Ingenting i dennas ut- formning och förarbeten motsäger dock att sådana förmåner är ämne för förhandlings— rätt. I prop. 1940: 4 med förslag till lag om förhandlingsrätt för kommunaltjänstemän uttalades också av departementschefen att så uppenbarligen är fallet. Förhållandet be- kräftades när de offentliga tjänstemännen år 1965 tillförsäkrades förhandlingsrätt en- ligt FFL och det förutsattes att pensionsför- måner skulle vara avtalsbara. Att likväl på arbetsmarknaden yppats viss tvekan om gäl- lande rätts innebörd på denna punkt torde sammanhänga med att pensionsvillkoren än- da in i sen tid utformats ensidigt av arbets- givaren utan egentliga invändningar från de anställdas sida. De skiftande uppfattningar som uttryckts om pensionsrättens natur kan också ha inverkat.

Vad som däremot med fog ansetts ovisst är om den förhandlingsrätt som tillkommer arbetstagarorganisation i pensionshänseende endast gäller medlem som är i tjänst hos vederbörande arbetsgivare och således inte medlem vilkens anställning redan upphört. Under snart trettio år har getts en rad of- fentliga uttryck åt denna tveksamhet. Sam- tidigt har emellertid en praxis börjat utbil- das på arbetsmarknaden, tydligast på det offentliga området, att i viss utsträckning göra utgående pensioner till föremål för för- handling.

5.1 Framställningar om lagstiftning

Frågan om arbetstagarorganisations rätt att förhandla om pensionsvillkor för pensione- rade medlemmar väcktes av TCO i en fram- ställning till Kungl. Maj:t år 1943 om revi- sion av 1940 års lag om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän. TCO hemställde att lagen måtte ändras så att förhandlings- rätt beträffande redan pensionerad tjänste- man inrymdes därunder. 19'45 återkom TCO i en skrivelse till Kungl. Maj:t och framhöll att spörsmålet om förhandlingsrätt för pen- sionerade arbetstagare inte enbart var olöst för de kommunalanställda grupperna utan att samma problem i stort sett förelåg för såväl stats- som privatanställda.

Spörsmålet togs även upp vid 1945 års riksdag. I motion till andra kammaren, nr 108, hemställdes att »riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära utredning med förslag till sådana ändringar av lagen om förenings— och förhandlingsrätt samt lagen om förhandlingsrätt för kommunala tjänste- män, att därav tydligt framgår, att förhand- lingsrätt tillkommer arbetstagarförening med avseende å till denna anslutna pensionärer, samt att motsvarande förtydligande måtte inflyta jämväl i Kungl. Maj:ts kungörelse angående förhandlingsrätt för statens tjäns— temän.»

Andra lagutskottet behandlade motionen, över vilken socialstyrelsen, AD:s ordförande, SAF, LO och TCO yttrade sig. Utskottet uttalade i sitt utlåtande nr 33 bl. a. följande.

Det torde vara klart, att enligt 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt förhand- lingsrätt föreligger för arbetstagarförening be— träffande pensionsvillkor för arbetstagare, som

vid tiden för framställandet av begäran om för- handling äro kvar i sin anställning. Däremot framgår icke tydligt av lagen, huruvida dylik rätt finnes med avseende å sådana medlemmar av föreningen vilkas anställning vid nämnda tid redan upphört. Självfallet skulle det vara önsk- värt, att av lagens utformning klart framginge, huru lagen i förevarande hänseende bör tolkas. Såsom lagen nu är utformad får det anses tvek- samt, om förhandlingsrätt lagligen kan påkallas i sist berörda fall.

Arbetstagarorganisationerna kunna otvivel- aktigt i många fall ha ett berättigat intresse att få förhandla med arbetsgivarparten rörande pensionsvillkor för redan pensionerade arbets— tagare. Såsom socialstyrelsen framhållit i sitt över motionen avgivna remissyttrande är pen- sionäremas ställning ofta synnerligen svag. Sär- skilt i tider då penningvärdet undergår föränd- ringar kan det vara erforderligt att fastställa generella regler för dyrtidskompensation. En omreglering av pensionsvillkoren kan också of- ta vara önskvärd. Tvister kunna uppkomma rörande tolkningen av gällande pensionsvillkor. Behov av förhandling kan sålunda föreligga i åtskilliga fall. Även om vederbörande arbets- givare för närvarande i allmänhet icke ställa sig avvisande till en begäran från arbetstagar— organisationen om förhandling angående dylika pensionsfrågor, måste dock en lagstadgad för- handlingsrätt i förevarande hänseende vara av värde för pensionärerna. För arbetsgivarparten torde en förhandlingsrätt för arbetstagarför- ening i dessa fall icke medföra några nämn- värda olägenheter.

Därest några betänkligheter skulle kunna resas mot en dylik förhandlingsrätt, synas dessa närmast vara av principiell art. För att frågor rörande pension i förhandlingsrättshänseende skola likställas med anställnings- och avlönings— frågor i allmänhet talar emellertid ur princi- piell synpunkt den omständigheten, att pension numera allmänt torde anses regelmässigt ha karaktären av uppskjuten löneförmån.

De omständigheter, som nu anförts såsom motiv för en förhandlingsrätt i här berörda fall för arbetstagare som avses i lagen om förenings- och förhandlingsrätt, torde även kunna andragas till stöd för en förhandlings- rätt med motsvarande omfattning i förevaran- de hänseende för de arbetstagare som avses i kungörelsen angående förhandlingsrätt för sta— tens tjänstemän och lagen om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän.

Av nu anförda skäl bör enligt utskottets me- ning det i motionen berörda spörsmålet göras till föremål för närmare utredning. Utredningen bör göras förutsättningslös. Därvid bör givet- vis beaktas, att, därest stadgande om förhand- lingsrätt införas i nu omförmälda fall, sådan

rätt bör kunna påkallas av båda parterna i av- talsförhållandet. Vid utredningen bör även över- vägas, om icke förening av enbart pensionärer bör jämställas med förening av arbetstagare såvitt avser den ifrågasatta förhandlingsrätten.

Utskottet har icke förbisett, att lösningen av föreliggande problem kan vara förenad med svårigheter av lagteknisk art. En ändring i la- gen om förenings- och förhandlingsrätt i före- varande hänseende torde såsom arbetsdom- stolens ordförande anfört i sitt remissyttrande böra medföra ändring jämväl i lagen om kol- lektivavtal. Uteslutet är icke, att bestämmelser om förhandlingsrätt i här berörda fall böra upptagas i särskild lag. Såvitt angår de stats- och kommunalanställda tjänstemännen torde det vara lämpligt, att den av utskottet förord- nade utredningen bedrives i samråd med den utredning, som i utskottets utlåtande nr 26 vid innevarande års riksdag förutsättes komma till stånd beträffande vidgad förhandlingsrätt för dessa tjänstemän.

I enlighet med utskottets hemställan an- höll riksdagen hos Kungl. Maj:t om utred- ning och förslag rörande förhandlingsrätt beträffande pensionsvillkor, som angår per- soner, vilkas anställning hOs arbetsgivaren redan upphört vid tiden för framställandet av begäran om förhandling.

Riksdagens skrivelse överlämnades till 1948 års förhandlingsrättskommitté för att beaktas vid den åt kommittén uppdragna utredningen angående stats- och kommunal- tjänstemäns förhandlingsrätt.

Kommittén slutförde dock sitt arbete utan att verkställa den särskilda utredning som riksdagen begärt. Som motiv härför angav kommittén i sitt betänkande (SOU 1951: 54) följande.

Kommittén anser för sin del otänkbart att komma med ett förslag till lösning av frågan om pensionäremas förhandlingsrätt enbart för det statliga och kommunala området. Kom- mittén har emellertid icke erhållit sådana di- rektiv och icke heller sådan sammansättning, att kommittén anser sig kunna taga upp frågan till undersökning även för den privata arbets- marknaden. Vid sådant förhållande nödgas kommittén lämna förhandlingsrätten för pen- sionärer åt sidan men uttrycker på motsvaran- de sätt som socialstyrelsen på sin tid den för- hoppningen, att de statliga och kommunala myndigheterna icke skola undandraga sig att på begäran överlägga med tjänstemannaorganisa- tionerna om redan pensionerade tjänstemäns förmåner.

Frågan väcktes ånyo vid 1952 års riks- dag, då chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, i interpellation tillfrågades huruvida han hade för avsikt att låta igång- sätta en skyndsam utredning i syfte att be- reda förhandlingsrätt åt arbetstagarförening med avseende å till denna anslutna pensio- närer och att på grundval härav förelägga 1953 års riksdag förslag i ärendet. Departe- mentschefen redogjorde i sitt svar för frå- gans tidigare behandling och erinrade om att remissbehandlingen av förhandlingsrätts— kommitténs betänkande då befann sig i sitt slutskede samt anförde vidare:

Kommittén har visserligen, av skäl som interpellanten återgivit, inte ansett sig kunna komma med något förslag till lösning av frå- gan om pensionäremas förhandlingsrätt. Det synes emellertid som om vid remissbehand- lingen av kommittéförslaget skulle kunna fram- komma synpunkter av betydelse även för den- na fråga, liksom problemets lösning kan kom- ma att påverkas av de överväganden i övrigt, vartill kommitténs förslag ger anledning. Un- der dessa förhållanden synes det mig kunna starkt ifrågasättas om det är tillrådligt att nu igångsätta en särskild utredning om pensione- rade arbetstagares förhandlingsrätt.

Jag vill för övrigt tillägga, att detta spörs- mål — såsom förhandlingsrättskommittén även torde ha funnit — onekligen är ett ganska be- svärligt juridiskt problem, som hänför sig till den kollektiva arbetsrättens mest centrala de- lar. Förhandlingsrätten enligt 1936 års lag har således f.n. samma omfång som möjligheten att sluta kollektivavtal, varför kollektivavtals- begreppet, sådant det är utformat i lagen om kollektivavtal, torde komma att påverkas av den ifrågavarande utredningen. Enligt gällande lag är vidare föreningsrätten inte reglerad i vidare mån än som ansetts behövligt för att trygga förhandlingsrätten; och föreningsrätts— skyddet är knutet till ett anställningsförhållan- de. Även föreningsrättens innehåll synes därför kunna komma att beröras av utredningen.

Med det anförda vill jag inte ha sagt att det ej föreligger skäl för att även pensionerade arbetstagares berättigade intressen i förevaran- de hänseende uppmärksammas.

Även vid 1953 års riksdag behandlades frågan. I de likalydande motionerna nr 186 i första kammaren och nr 224 i andra karn- maren hemställdes »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t dels anhålla om

utredning och förslag rörande sådan änd- ring i lagen om förenings— och förhandlings- rätt, i lagen om förhandlingsrätt för kom- munala tjänstemän samt i kungörelsen an- gående förhandlingrätt för statens tjänste- män att tvekan icke behöver råda därom att förening som avses i nämnda författ- ningar äger förhandlingrätt jämväl för till föreningen anslutna medlemmar, vilka av- gått ur tjänst med pension, dels anhålla om utredning och förslag rörande de villkor, enligt vilka förhandlingsrätt må tillkomma förening av pensionerade arbetstagare i för— hållande till den eller de arbetsgivare, som utgiver pension».

Även dessa motioner behandlades av and- ra lagutskottet. Utskottet inhämtade yttran— den över motionerna från socialstyrelsen, AD:s ordförande, statens avtalsnämnd, Svenska stadsförbundet, Svenska landskom- munernas förbund, Svenska landstingsför— bundet, SAF, LO och TCO. I utlåtandet över motionerna, nr 40 år 195 3, konstatera- de utskottet att den utredning om pensionä- remas förhandlingsrätt, varom riksdagen år 1945 skrivit till Kungl. Maj:t, icke kommit till stånd. Utskottet hänvisade till det inter- pellationssvar i ämnet som chefen för so— cialdepartementet avgivit 1952 och framhöll att med hänsyn till vad departementschefen i detta svar anfört och då det även syntes utskottet mest gagneligt att prövningen av förhandlingsrättskommitténs förslag slutför- des innan de speciella problem, som be- rörde pensionärerna, togs upp till närmare undersökning, utskottet icke ansåg sig kun- na tillstyrka bifall till motionärernas hem- ställan om att riksdagen då skulle förnya sitt krav på utredning av frågan. Utskottet an- förde vidare bl. a.:

Utskottet är emellertid angeläget att i detta sammanhang understryka den betydelse utskot- tet fäster vid att problemet om förhandlings- rätt rörande pensionsvillkor får en för pensio- närerna tillfredsställande lösning. Även om fall, där pensionärer vägrats förhandla om sina pensionsvillkor, äro sällsynta, råder det enligt utskottets mening icke tvivel om att en i lag reglerad förhandlingsrätt skulle giva pensionä- rerna en starkare ställning förhandlingsmässigt och kunna utgöra ett betydelsefullt stöd i en

strävan att tillgodose berättigade intressen. Ut- skottet förutsätter att frågan om pensionärer- nas ställning i nämnda hänseende i tillbörlig utsträckning beaktas vid den fortsatta under- sökning rörande förhandlingsfrågoma, som är att vänta, och att spörsmålet om möjligt i an- slutning härtill upptages till närmare utredning.

På hemställan av utskottet gav riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening till känna vad utskottet anfört.

Vid I 956 års riksdag väcktes återigen motion, II: 597, om utredning av pensionä- remas förhandlingsrätt. Andra lagutskottet ansåg att det inte fanns anledning göra nå- gon förnyad fram-ställning om utredning med hänsyn till det läge vari frågan om förhand- lingsrätten för stats- och kommunalanställda tjänstemän befann sig. Riksdagen hänvisade också till att frågan kunde bli beroende av hur man löste problemet angående en allmän pensionsförsäkring. Emellertid underströk utskottet på nytt den betydelse riksdagen fäste vid att spörsmålet om förhandlingsrätt beträffande pensionsvillkor fick en för pen— sionärerna tillfredsställande lösning. Denna mening framförde riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t.

Genom beslut den 30 december 1959 för- ordnade Kungl. Maj:t att de framställningar riksdagen gjort i frågan åren 1945, 1953 och 1956 inte skulle föranleda någon Kungl. Maj:t åtgärd.

Under förarbetena till den år 1965 be- slutade reformen att utsträcka förhandlings- rätten till statens och kommunernas anställ- da med ämbetsansvar togs frågan om pen— sionärernas förhandlingsrätt inte upp till närmare behandling (jfr SOU 1960: 10, SOU 1963: 51, prop. 1965: 60 och samman- satta konstitutions— och andra lagutskottets utlåtande 1965: 1).

Vid 1966 års riksdag aktualiserades frå— gan på nytt i de likalydande motionerna nr I: 224 och 11: 289, vari yrkades att riksda- gen skulle hemställa om utredning och för- slag i ämnet. Motionerna behandlades av andra lagutskottet, utlåtande nr 71, som in— hämtade remissyttranden från AD:s ord- förande, socialstyrelsen, statens avtalsverk, SAF, SACO, SR, TCO, LO, Svenska lands-

tingsförbundet, Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet. SAF, SACO och SR avstyrkte motionerna och avtalsver- ket uttalade tveksamhet. Socialstyrelsen, TCO och LO tillstyrkte motionerna. De tre kommunförbunden förklarade att de inte hade något att erinra mot den begärda ut- redningen.

I det remissyttrande som avgavs av AD:s ordförande Bengt Hult hänvisade denne till de yttranden som avgivits i frågan av dom- stolens tidigare ordföranden, nämligen år 1945 av Arthur Lindhagen och år 1953 av Gunnar Dahlman, samt gjorde vissa utta- landen för egen del. Lindhagen hade bl. a. framhållit att en vägran från arbetsgivares sida att träda i förhandling i avsedda fall syntes kunna grundas 1) antingen på att för- handlingen skulle avse personer, vilka icke längre är medlemmar av arbetstagarorga- nisationen, 2) eller på att förhandlingen skulle avse personer, vilka såsom pensionä- rer icke längre är arbetstagare, 3) eller på att förhandlingen såsom avseende pensions- frågor icke skulle röra arbetsvillkoren eller förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare. Beträffande samtliga punkter ansåg sig Lindhagen icke kunna yttra sig i frågan, huruvida eller i vilken mån arbets- givarens förhandlingsvägran vore lagligen berättigad. Därigenom skulle nämligen kun- na komma att föregripas beslut som arbets- domstolen kunde ha att fatta i framtiden. Även Dahlman och Hult fann sig inte kun- na ta ställning till spörsmålet med hänsyn till att detta ännu inte prövats i rättstillämp— ningen.

Utskottet anförde bl. a. följande.

Såsom vid olika tillfällen och senast vid remissbehandlingen av detta ärende påpekats, är det oklart, huruvida det råder förhandlings- rätt i sådana fall, som avses i motionerna. Den omständigheten, att frågan om förhandlings- rättsbegreppets innebörd i förevarande hän- seenden ännu inte kommit upp i rättstillämp- ningen synes emellertid, som arbetsdomstolens ordförande anfört, tala mot behovet av att lag- stiftningsvägen lösa problemet. En sådan ut- väg skulle även kunna få konsekvenser för ar- betsrätten i övrigt. Riksdagen har visserligen ti— digare -— senast år 1956 — ställt sig positiv

till en utredning av samma karaktär, som den nu begärda. Emellertid går utvecklingen på hit- hörande område i den riktningen, att det prak- tiska behovet av direkta lagstiftningsåtgärder minskar. Av betydelse i sammanhanget är så- som SAF påpekat bl.a. tillkomsten av tilläggs- pensioneringen och de avtalsmässiga uppgörel- ser rörande pensioner som träffats och träffas på olika arbetsområden. Genom anknytningen av pensionen till basbeloppet tillförsäkras de pensionärer, som åtnjuter ATP, en pension i fast penningvärde. Efter hand som ATP-syste- met uppbygges kommer utgående ATP-belopp jämte folkpension att utgöra den alltmera do— minerande inkomstdelen för flertalet pensionä- rer. Denna omständighet medför att den av motionärerna aktualiserade frågan efter hand kommer att minska i vikt. Vissa arbetstagare kommer uppenbarligen i framtiden liksom för närvarande att erhålla pensionsförmåner utöver dem, som utgår från den allmänna pensione- ringen. I sådana fall har naturligtvis arbetsta— garna intresse av att få framföra synpunkter på storleken av förmånerna. Av remissyttran— dena framgår emellertid att arbetsmarknadens parter samtidigt med de ordinarie löneförhand- lingarna regelmässigt överlägger om utgående pensionsförmåner, Det saknas enligt utskottets mening anledning till annat antagande än att angivna möjligheter till överläggningar kommer att bestå och måhända även ytterligare utvid- gas i framtiden. Mot nu angivna bakgrund an- ser utskottet, att så väsentliga fördelar inte skulle kunna vinnas genom ett bifall till mo- tionäremas förslag att den begärda utredningen är motiverad.

Utskottet hemställde därför att motionerna inte måtte föranleda någon riksdagens åt- gärd.

I en vid utskottsutlåtandet fogad reserva- tion hemställdes om utredning och förslag rörande »förhandlingsrätt beträffande pen- sionsvillkor för arbetstagare som gått i pen- sion». Till stöd för sin hemställan anförde reservanterna bl. a. följande:

Den oklarhet beträffande gällande rätt som nu råder finner utskottet otillfredsställande. Uppenbart är att det finns ett starkt och legi- timt behov av en förhandlingsrätt för pensio- närerna, antingen genom de fackliga organisa— tioner som nu förhandlar på arbetsmarknaden eller genom pensionäremas egna organisatio- ner. Den kompetensfördelningsfråga som här- vid uppstår bör tas upp i samband med den utredning som utskottet förordar. Visserligen kommer behovet av sådan förhandlingsrätt att

minska allteftersom ATP-systemet utbygges, men behovet av särskilda förhandlingar torde ändå aldrig helt upphöra. Det dröjer dessutom länge innan ATP-systemet är så utbyggt att behovet av särskilda förhandlingar för pensio— närer väsentligt reducerats.

Utskottet vill härjämte erinra om att fler- talet remissinstanser ställt sig positiva till eller icke haft något att erinra mot den föreslagna utredningen. Landsorganisationen uttalar att LO, som vid remissbehandlingen av de år 1945 och 1953 i denna fråga väckta motionerna ställde sig positiv till frågan, för sin del kan biträda det i de nu aktuella motionerna framställda yrkan- det. TCO vill tillstyrka att utredning kommer till stånd rörande arbetstagarorganisations för- handlingsrätt för medlemmar som gått i pen- sion. Svenska stadsförbundet, Svenska kom- munförbundet och Svenska landstingsförbun- det anser att det skulle vara av intresse att få olika avtalsrättsliga frågor i detta sammanhang belysta, varför styrelserna för dessa förbund icke har något att erinra mot att den av mo- tionärerna begärda utredningen kommer till stånd. Socialstyrelsen finner det påkallat att frågan utreds.

Utskottet vill slutligen erinra om att riksda- gen vid ett flertal tidigare tillfällen begärt en utredning av samma karaktär som den i motio- nerna begärda, utan att denna kommit till stånd.

Vid behandling av utskottets utlåtande i kamrarna framställdes yrkande att riksdagen i anledning av motionerna skulle hemställa hos Kungl. Maj:t om utredning och förslag rörande en något mer begränsad förhand- lingsrätt för pensionärer än som innefatta- des i reservationen, nämligen »förhandlings- rätt för arbetstagarorganisation beträffande medlemmar som gått i pension».

Vid omröstning om utskottets hemställan och det under kammarbehandlingen fram- ställda yrkandet kom kamrarna till skilda beslut och sammanjämkning blev ej möjlig (utskottets memorial nr 78). Motionerna för- anledde alltså ingen riksdagens åtgärd.

Redan vid 1967 års riksdag återkom emel- lertid frågan. I de likalydande motionerna nr 1:68 och II: 93 hemställdes att »riksda- gen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hem- ställa om utredning och förslag till riksdagen rörande förhandlingsrätt för arbetstagaror- ganisation beträffande medlemmar som gått i pension».

Andra lagutskottet anförde i sitt utlåtande nr 21 bl. a. följande.

Frågan i vilken omfattning förhandlingsrätt föreligger angående pensionsvillkor är inte på ett klart sätt löst. Det torde numera vara ostri- digt att en arbetstagarorganisation har förhand- lingsrätt beträffande pensionsvillkor för såda- na medlemmar som alltjämt är i arbetsgivarens tjänst. Däremot är det tveksamt om organisa- tionen har förhandlingsrätt beträffande med- lemmar som redan lämnat sin anställning med pension. Under hänvisning till denna oklarhet hemställes i förevarande motioner om utred- ning och förslag rörande förhandlingsrätt för arbetstagarorganisation i fråga om medlem som gått i pension.

Riksdagen har sedan år 1945 vid upprepade tillfällen understrukit betydelsen av att frågan om förhandlingsrätt angående pensionsvillkor för redan pensionerade arbetstagare blir före- mål för utredning. Bakom dessa uttalanden har legat den uppfattningen att arbetstagaror- ganisationerna i många fall får anses ha ett berättigat intresse av förhandlingar med arbets- givarparten om t. ex. dyrtidskompensation, om- reglering av pensionsvillkoren eller tolkning av gällande pensionsbestämmelser. Även om ar- betsgivarsidan ofta går med på att förhandla om dylika frågor, ger en i lag reglerad för- handlingsrätt pensionerade föreningsmedlem- mar en betydligt starkare förhandlingsposition.

Riksdagens framställningar i frågan har in- te lett till några resultat. Oklarheten beträffan- de förhandlingsrättens omfattning uppfattas emellertid alltjämt på många håll inom arbets- marknaden som otillfredsställande. LO och TCO har i anledning därav i yttranden över motioner om pensionäremas förhandlingsrätt vid förra årets riksdag tillstyrkt utredning av frågan. Samma inställning har redovisats av socialstyrelsen och de tre kommunförbunden.

Mot en utredning av frågan har anförts att tillkomsten av tilläggspensioneringen gjort be- hovet av praktiska lagstiftningsåtgärder mindre. Man har pekat på att tilläggspension genom sin anknytning till basbeloppet är värdebestän- dig och att den, när systemet efter hand ut- byggs, kommer att jämte folkpension utgöra den dominerande inkomstdelen för flertalet pensio- närer. Visst fog får denna invändning anses ha. Å andra sidan kompletteras de allmänna pen- sionerna för en mängd arbetstagare med pen- sioner som utbetalas genom arbetsgivarnas för- sorg. Ett behov av särskilda förhandlingar be- träffande dessa pensioner kommer, såsom ut- skottet bedömer saken i dagens läge, att vara påtagligt lång tid framöver.

Utskottet finner med hänsyn till det anförda att övervägande skäl talar för att frågan om förhandlingsrätt beträffande pensionerade ar- betstagare närmare klarlägges. En utvidgning av den lagstadgade förhandlingsrätten till pen- sionäremas förhållanden kan såsom påpekats vid tidigare riksdagsbehandlingar återverka på andra delar av den arbetsrättsliga-lagstiftnin- gen. Spörsmål angående föreningsrätten och kollektivavtalsbegreppet kan t.ex. komma in i bilden. Ett klarläggande av pensionäremas för- handlingsrätt kräver därför en grundlig utred- ning av frågan. Enligt utskottets mening bör en sådan utredning komma till stånd. Utred— ningen bör, såsom motionärerna föreslagit, be- gränsas till förhandlingsrätt för sådana pen- sionärer som har medlemskap i en arbetstagar- förening.

På utskottets hemställan anhöll riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t (nr 124) om ut— redning rörande förhandlingsrätt för arbets— tagarorganisation beträffande medlemmar som gått i pension. Den begärda utredningen tillsattes genom Kungl. Maj:ts bei'lut den 8 december 1967. , - -

Av den lämnade redogörelsen framgår att ett" för riksdagen bestämmande motiv att påkalla utredning varit att överhuvud skapa klarhet om förutvarande arbetstagares för- handlingsrättsliga ställning. Det har emeller— tid också getts uttryck för att arbetstagar— organisationerna har ett befogat intresse av att i olika hänseenden få förhandla om ut- gående pensioner och att en lagfäst för— handlingsrätt vore ägnad att förstärka deras förhandlingsposition även om arbetsgivarna ofta går med på att förhandla i hithörande frågor. Uttalandena i denna riktning vill utredningen närmast fatta som ett uttryck för en allmänt positiv inställning till pen— sionärerna och deras problem. Att frågan behöver klarläggas mera förutsättningslöst kan anses ådagalagt genom utredningens enkät om partsattityderna. Långtifrån alla organisationer på arbetsmarknaden anser särskilda åtgärder behövliga; många svar är tveksamma eller negativa till lagstiftning. Denna Splittring i ståndpunkter speglar partsmotsättningar och skilda intresseinrikt- ningar men vittnar. även den om ett behov att få frågan utredd från grunden.

Det fackliga inflytandet på tjänstepensio— neringen har varit begränsat om man jämför med förhållandena på löneorrrrådet. De in- satser som gjorts av arbetstagarorganisatio- nerna inom pensioneringsverksamheten har huvudsakligen gällt de aktiva arbetstagarna. Förbättringar av pensionäremas villkor — inte som resultat av utfästelser givna under föregående aktivtid utan de facto uppnådda under pensionärstid — har över huvud ta— get endast förekommit i begränsad omfatt- ning. I den mån sådana förbättringar vunnits förhandlingsvägen torde dock pensionärer- na i allmänhet inte ha uppnått dessa av egen kraft utan med hjälp av sina fackliga orga- nisationer. I detta hänseende föreligger allt- så en överensstämmelse mellan praxis och direktiven till utredningen att rätt att för- handla om pensionäremas villkor skall vara knuten till arbetstagarnas organisationer. Hur kommer det sig då att förhandlings- instrumentet hittills får sägas haft så rela- tivt litet att betyda för pensionärerna? Från- varon av legal förhandlingsrätt eller oviss- heten om gällande förhandlingsreglers räck- vidd har knappast varit avgörande. Andra förhållanden har i första hand spelat in. En väsentlig orsak har otvivelaktigt varit att man i vida kretsar sett pensioneringen som en uppgift mer för samhället än för arbetsmarknadens parter. Denna uppfattning har i stort sett varit förhärskande bland ar- betarna, även om på sistone en ändrad in- ställning kommit till synes. LO har tidigare på det hela taget inte drivit pensionsfrågan avtalsvägen för vare sig aktiva arbetstagare eller pensionärer inom den privata sektorn. De utredningar och den politiska strid som föregick ATP-reformen gällde till stor del frågan om tjänstepension skall ordnas av ar- betsmarknadens parter eller av samhället genom lagstiftning. Därvid gick LO hel- hjärtat på den senare linjen, dock knappast så mycket för själva principens skull som för att det inte fanns — i vart fall inte of- fentliggjort — något genomarbetat, konkret pensioneringsförslag att läggas till grund för ett avtal. På sätt och vis kan väl denna upp-

fattning anses bestyrkt av att LO nu träf- fat avtal med SAF om en påbyggnad till ATP-systemet. Om förhandlingarna som fö- regått detta avtal alls berört den nuvarande generationen av arbetarpensionärer är okänt, men avtalet har enligt mönster från tjänste- mannasektorn begränsats till nuvarande ak— tiva arbetstagare.

Denna förklaringsgrund är dock inte till- lämplig på det privata tjänstemannaområ- det, där pensionstryggheten länge ansetts vara en fråga för partsreglering.

Som framgått av redogörelsen för pen- sionsstrukturen har de privatanställda tjäns- temännen tidigt satsat på och småningom även fått en ordnad kompletteringspensione— ring. Rätten till pension kom att i stor ut- sträckning bygga på det enskilda tjänste- avtalets grund och i anslutning därtill tryg- gas medelst prerniereservteknisk fondering. Därmed begränsades systemet i två avseen- den. De som redan lämnat arbetslivet när systemet började byggas upp ställdes utan- för pensioneringsordningen, och för dem som omfattades av systemet kom premiema att sätta en övre gräns för blivande pen- sionsförmåner. Pensioneringen kom på så sätt att uppfattas som en fråga för parter- na endast under tiden för anställningen. I och med att denna upphört och arbetsgiva- ren erlagt föreskrivna premier fanns inget mer att förhandla om. Även om en sådan grundsyn på pensioneringen kommit att stå i motsättning till de allt starkare trygghets- och jämlikhetskraven, kvarstår faktum att de privata pensionsöverenskommelserna hu— vudsakligen fungerar utifrån förutsättningen att partsförhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare upphör med avgången ur tjänst. Det gäller såväl avtalen för tjänstemän som 1971 års avtal för arbetare.

På det offentliga området har varken SPR— eller KPR-pensioneringen ännu an- passats till den fria förhandlingsrättens för- hållanden. Utgående pensioner förändras visserligen varje år som resultat av parter- nas förhandlingar men på det hela taget be- gränsas partsinflytandet av den offentlig- rättsliga formen. Denna medför på många sätt en större stelhet i tillämpningen än de

privata systemen. Praktiskt sett betyder detta större svårigheter för exempelvis statspen- sionären än för den pensionerade privat- tjänstemannen att få bifall till en framställ- ning om jämkad beräkning av pensionsmed- förande tjänstetid eller lön eller någon an- nan av de förmånsnormerande faktorerna. För den senare kan önskat resultat ofta uppnås genom underhandskontakt med ve- derbörande företag. Genom informell hän- vändelse till pensionsmyndigheten kan stats- pensionären få rättelse i ett felaktigt fattat pensionsbeslut men har eljest relativt små möjligheter att själv eller genom sin orga- nisation utverka ändringar som kan vara sakligt välmotiverade men som saknar for- mellt stöd i de av Kungl. Maj:t och riksda- gen antagna bestämmelserna.

Under de senaste tjugo åren har emeller- tid utvecklingen stadigt fört mot ett bättre tillgodoseende av de pensionerades villkor. En rad faktorer har samverkat härtill.

Till en början kan man peka på den väx- ande benägenheten att i största allmänhet se på pensionäremas önskemål som »rim- liga», »berättigade», »behjärtansvärda», en attityd som kunnat fälla utslag till pensio- näremas förmån utan att det behövt röra sig om förhandlingar eller ens om förhand- lingsliknande situationer. Denna tilltagande förståelse för pensionärerna har präglat he- la efterkrigstiden och har givetvis ett väsent- ligt samband med den allmänna välstånds- ökningen. Reformerna inom folkpensione- ringen och övrig allmän försäkring kan sä— gas vara resultat av eller åtminstone ha att göra med denna framväxande attityd.

Den ändrade inställningen till pensionä- rerna har också satt spår i direkta arbets- givaråtaganden. Den statlige arbetsgivaren får här sägas ha gått i spetsen. Vid olika tillfällen under och strax efter kriget har statspensionärerna tilldelats pensionsförbätt- ringar utöver de reglementsenliga efter sär— skilda på skälighetsprövning grundade riks- dagsbeslut. Även utanför det statliga arbets- givarområdet har statsmakterna i flera fall beviljat pensionärer förbättringar enligt be- slut som får ses mer som uttryck för en skälighetssyn på gruppens situation än som

resultat av förda förhandlingar. Som exem- pel kan nämnas pensionärerna inom områ- det för statens pensionsanstalt (1951), sjö— manspensionärerna i handelsflottans pen- sionsanstalt (1961) och pensionärerna i en- skilda järnvägarnas pensionskassa (1968).

De kommunala och privata arbetsgivar- na torde ha varit mer restriktiva i fråga om behandlingen av utgående pensioner. Så mycket är dock klart att även på dessa områden har förekommit förbättringar på mer eller mindre benefika grunder innan pensionernas rörlighet började regleras cen— tralt.

Efterhand har emellertid anpassningen av utgående pensioner till de produktiva åldrarnas inkomstutveckling blivit en allt viktigare fråga för arbetsmarknadens par- ter. Som framgått av kapitlet om pensions- strukturen och ytterligare skall framhävas i det följande har förutsättningarna för den- na frågas lösning varit starkt olika för pri- vat och för offentligt ordnad pensionering, vilket satt sin prägel på det förhandlings- mässiga agerandet och på förhandlingsresul- taten på respektive områden.

På den kommunala sektorn har som för- ut sagts förändringarna av utgående pen- sioner under de båda senaste decennierna nära följt den statliga bruttopensionsutveck— lingen. Följsamheten gäller såväl materiellt innehåll som förhandlingsmönster.

Vad sedan angår privat och statlig pen- sionering råder numera den överensstäm- melsen — bortsett från statens livräntor och möjligen en del privata pensioner — att ut— gående förmåner förändras årligen genom pensionstillägg. För beräkningsmetoder och tilläggens storlek har redogörelse lämnats i kap. 3.

Inom den kollektiva pensionsförsäkringen bekostas pensionstilläggen liksom grundbe- loppen av aktivtidens premier och avkast- ningen härå inom ramen för det återbärings— system som gäller för sådan försäkring. Vad som i själva verket möjliggjort utbetalningen av tillägg är den för pensionsförsäkrings- verksamheten mycket gynnsamma ränteut— vecklingen efter kriget. Oavsett vilken roll själva förhandlandet spelat har ränteöver—

skotten uppenbarligen bäddat för anord- ningen med pensionstillägg. Ränteöverskot- tets egenvärde i detta sammanhang belyses av att svenska järnvägsmannaförbundet i den framställning, som resulterade i nyss- nämnda riksdagsbeslut om förbättring av pensionerna från enskilda järnvägarnas pen- sionskassa, åberopade räntebildningen som motiv för staten att värdesäkra utgående pensioner trots att kassans verksamhet inte baserats på fondering sedan den övertogs av staten på 1940-talet och något reellt överskott alltså inte kunde finnas avskilt och disponibelt för ändamålet.

När det så gäller förhandlandets vikt för att SPP- och andra privata pensionärer nu får sina tillägg kan man fråga sig vad som vägt tyngst: framsyntheten hos de tjänste- män och företagare som på sin tid etable- rade systemen för privat pensionsförsäkring och genom valet av grunder för verksam- heten skapat förutsättningar för tillägg eller förhandlingsinsatsen av de representanter för tjänstemannaorganisationer och företag som ingick i SFP:s styrelse när i början av 1960-talet ställning skulle tas till frågan om dispositionen av kassans fonder. I verklig- heten är det givetvis inte fråga om ett an- tingen-eller. Förändring av soliditeten hos en pensionskassa sker nämligen långsamt. Möjligheten att utnyttja ränteöverskotten till förbättringar av utgående pensioner dryftades på många håll under 1950-talet när det stod klart att något måste göras åt den snabba värdeurholkningen av löpande pensioner. Orsaken till att lösningen dröjde får tillskrivas den ovisshet som rådde på pensionsområdet hela 50—talet på grund av pågående utredningar.

Tilläggen på utgående SPR- och motsva- rande äldre statliga pensioner har en annan bakgrund. De har inget samband med pen- sionsfonder och fondbildningstakt. Någon prövning av den medelsavsättning som ett ökat pensionstillägg kräver förekommer inte alls. Statsmaktema garanterar soliditeten och anvisar när tiden för utbetalningen är inne erforderliga medel för både pensioner och tillägg. Förhandenvaron av detta exklusiva skydd på arbetsmarknaden gör att statspen-

sionärerna har en gynnsammare position i förhandlingshänseende än de privata pen- sionärerna. I och för sig är det därför na- turligt, som framgått av kap. 3, att tilläggen i stort sett ökat snabbare på den statliga sektorn än på den privata.

Med det nu anförda har alltså utrednin- gen velat peka på de delvis mycket olika förutsättningar under vilka förhandlingsmä- skineriet haft att fungera inom de olika sektorerna av arbetsmarknaden när det gäl- ler de pensionerades villkor. Att utgående pensioner inte utvecklats likformigt i samma utsträckning och på alla delar av arbets- marknaden är närmast en självklarhet. Varje försök till utvärdering av effektiviteten hos skilda partsorganisationer med hänsyn till gjorda ansträngningar och uppnådda resul- tat på förhandlingsområdet vore fruktlöst.

Klart är emellertid att utvecklingen mot att regelmässigt behandla de pensionerades villkor som ett förhandlingsämne gått täm- ligen långt inom det offentliga området. Detta förhållande bekräftas inte så mycket av själva formuleringen av 15 % SPR — det enda författningsrum i reglementet som avser aktuella pensioner — som av de ut- talanden som gjordes av statsmakterna då SPR antogs 1958 samt av en tjugoårig praxis. Frågan om förhöjda tillägg på ut- gående pensioner ingår numera som en för- handlingspunkt bland alla andra i lönerörel- serna på detta område.

Vad den privata pensioneringen angår kan ett lika entydigt uttalande inte göras. Där- till är pensionsförhållandena inom detta om- råde för splittrade. Särskilt gäller detta pen- sioner som beviljats före 1960 då pensio- neringen på det privata fältet i avsevärd grad förenhetligades genom träffade pen- sionsöverenskommelser av ITP-typ. Det kan exempelvis inte anses uteslutet att det före- kommer privata pensioner som tack vare en facklig insats kunnat höjas mer än som 'är möjligt enligt 1962 års centrala överens- kommelser om kompensation för penning- värdets fall. I den mån det förekommer of- fentliga pensioner på vilka det beräknas högre tillägg än huvudreglema medger är det snarast på grund av att saken inte ob—

Införandet år 1962 av anordningen med pensionstillägg är utan tvekan en av de be— tydelsefullaste reformerna inom den pri- vata pensioneringsverksamheten. För att spänna över ett så stort område är den unik såtillvida att även de som vid reformens genomförande redan var pensionerade blev delaktiga av tilläggen. Reformen berörde med andra ord på ett påtagligt sätt »de pensionerades villkor». Eftersom den före- gicks av långvariga förhandlingar mellan SIF—SALF och SAF har man här att göra med en fråga som till en väsentlig del av- såg pensionärer och löstes genom förhand- lingar i vilka pensionärerna representerades av arbetstagarorganisationer.

Att dessa förhandlingar av förut angivna skäl kom att gälla dispositionen av tillgäng- liga återbäringsmedel kan möjligen ha bi- dragit till att förhandlingar kom till stånd och att de fick en ur pensionsborgenäremas synpunkt lycklig lösning, men karaktären av förhandlingar rubbades ju inte av detta förhållande.

Så länge målsättningen för privat pensio- nering oförändrat avser värdesäkra pensio- ner och parterna alltså inte som på det of- fentliga området i varje lönerörelse förhand- lar om ändrad standard för pensionärerna är förhandlingsverksamheten beträffande de »privata» pensionäremas villkor begränsad. Ur pensionärssynpunkt krävs endast en be- vakning av att »systemet fungerar», d. v. s. att pensioner beräknas och betalas ut en— ligt vad som är överenskommet och att pen- sionsmedel finns reserverade i tillräcklig omfattning och på betryggande sätt. I dessa hänseenden har pensionäremas ställning för- bättrats avsevärt under 60—talet, bl. a. ge- nom ökad arbetstagarrepresentation i pen— sioneringsorganen.

5.3 Föreligger förhandlingsrätt enligt FFL? I kap. 8 skall utredningen närmare behand- la vilka pensionsämnen som en arbetstagar- organisation kan tänkas vilja ta upp till för- handling för medlems räkning sedan anställ-

ningsförhållandet upphört. Som inledning till följande analys av räckvidden av gällan- de förhandlingsrättsliga regler i FFL kunde man emellertid schematiskt fånga in olika hypotetiska och även erfarenhetsmässigt förekommande förhandlingssituationer på följande sätt.

Ett huvudfall är att anställningen varit förenad med pensionsrätt, vare sig arbets- tagaren vid tjänstens frånträdande varit i den ålder att han ägt uppbära pension eller först senare inträtt i sådan ålder. Arbetsta- garen kan ha lämnat arbetslivet eller över- gått till anställning hos annan arbetsgivare. Förhandlingsframställning kan i dylika fall föranledas av meningsskiljaktigheter om pensionsvillkorens rätta tolkning eller till- lämpning. Ett önskemål kan även vara att förhandla om en ändring av pensionsvill— koren, en ändring mera av teknisk art, t. ex. rörande sättet för pensionsutbetalning, eller en ändring avseende en förstärkning av för— månerna. Arbetstagaren kan emellertid också helt sakna pension från anställning och i efterhand önska utverka sådan.

Frågan huruvida den legala förhandlings- rätten sträcker sig till pensionerade arbets— tagare utgör en särskild aspekt av problemet om förhandlingsrätten över huvud taget för- utsätter existensen av ett anställningsför— hållande. Sedan utredningen tillsattes, har AD i ett fall konfronterats med detta pro— blem (1969 nr 27).

En kommun hade antagit en person som entreprenör för skolmåltidsverksamhet. Ti- digare hade verksamheten skötts av en an— nan entreprenör med hjälp av fyra i Svens- ka kommunalarbetareförbundet organisera- de biträden. Därvid hade kollektivavtal slu— tits mellan entreprenören och förbundet för dessa arbetstagare. Förbundet begärde att den nye entreprenören skulle anställa den förutvarande personalen samt träffa kollek— tivavtal på samma grunder som förut. En- treprenören var dock inte villig att erbjuda anställning annat än mot viss lägre ersätt- ning. Förhandlingarna mellan parterna strandade och oorganiserad arbetskraft an- ställdes. Sedan förbundet begärt ingripande av statens förlikningsman, kallade denne till

nya förhandlingar. Då entreprenören under- lät att inställa sig vid förhandlingssamman- träde, gjorde förlikningsmannen på förbun- dets hemställan anmälan hos AD enligt6 % lagen om medling i arbetstvister.

I sitt avgörande refererade AD till det förslag till lag om förenings- och förhand- lingsrätt som avgivits av kommittén angåen- de privatanställda. I motiven till 6 5 hade kommittén bl. a. förklarat, att den med för- handlingsrätt menade arbetstagares rätt att genom organisation förhandla med sin ar- betsgivare eller dennes organisation, att förening skulle äga förhandlingsrätt endast i frågor rörande egna medlemmar samt att det syntes kommittén skäligt att i princip fastslå arbetsgivarens skyldighet att förhand- la med sina arbetstagares organisation även om organisationssträvandena inte i någon högre grad krönts med framgång. AD hän- förde sig vidare till den proposition som framlagts med förslag till nämnda lag. I den allmänna motiveringen hade föredra— gande departementschefen bl. a. uttalat, att det syntes rättvist och billigt att arbetstagar- nas rätt att genom sina organisationer för- handla med sina arbetsgivare eller deras organisationer vann uttryckligt erkännande i svensk lagstiftning och att departements— chefen tillstyrkte ett lagfästande av arbets- tagarnas förhandlingsrätt. I specialmotive- ringen till 8 & i propositionsförslaget — mot- svarande 6 å i kommitténs förslag och 4 5 i den slutliga lagtexten — hade departe- mentschefen framhållit att det inte kunde sägas innebära någon obillighet mot arbets— givaren, att han var skyldig att träda i för- handling med en förening som företrädde hos honom anställda arbetstagare.

Av det anförda måste enligt AD anses framgå att propositionen — liksom kommit- téns förslag —— avsåg att den lagstadgade förhandlingsrätten för arbetstagarsidans del endast skulle tillkomma arbetstagarorganisa- tion som har medlem vilken är anställd hos arbetsgivaren. Vid propositionens behand- ling i riksdagen förekom inte heller, tillfo- gade domstolen, någon omständighet som ger anledning att tillägga 4 & i den seder- mera antagna lagen annan innebörd.

Då något anställningsförhållande aldrig förelegat mellan entreprenören och de ifrå— gavarande medlemmarna av kommunalar— betareförbundet samt då ingen av de hos en- treprenören anställda arbetstagarna under anställningen hos denne varit ansluten till förbundet, fann AD att förbundet inte på FFL kunde grunda någon förhandlingsrätt gentemot entreprenören. Förlikningsman- nens anmälan föranledde alltså ingen åt- gärd.

Det generella sätt varpå AD i avgörandet formulerade sina principiella slutsatser vid tolkningen av FFL skulle måhända kunna innebära, att domstolen antagit att en ar- betstagarorganisation inte i något fall äger rätt att förhandla annat än för anställda medlemmar. Enligt utredningens bedöman- de kan det ifrågasättas om de motivuttalan- den som AD syftade på ger något solidare tolkningsstöd. Det återgivna yttrandet i spe- cialmotiveringen till 8 % i propositionsför- slaget avsåg enbart om en förening behöver vara representativ för den grupp som den vill företräda. Att i detta sammanhang så- som departementschefen gjorde tala om »förening som företräder hos honom (ar- betsgivaren) anställda arbetstagare» synes inte ha behövt innebära mer än att departe- mentschefen närmast haft i åtanke den väl ojämförligt vanligaste förhandlingssituatio— nen, nämligen den att en arbetstagarorgani- sation påkallar förhandling efter att med- lem anställts hos vederbörande arbetsgivare. Räckvidden av uttalandena torde i alla hän- delser få begränsas till ett sådant förhand- lingsfall som var föremål för domstolens prövning. Utredningen finner sig därför inte kunna utgå från att rättsfallet är belysan- de för den sida av problemställningen som för utredningen är aktuell, alltså förhand- lingsrättens omfattning beträffande förutva- rande anställd.

Med det sagda har utredningen ingalunda avsett att antyda en kritisk syn på utgången av målet. Utredningen vill emellertid för sin del närma sig frågan om förhandlingsrättens samband med anställning från en annan ut- gångspunkt: föreningsrättens. Förhandlingsrätten har i FFL konstruerats

med föreningsrätten som grundval. För— eningsrätten har inte reglerats i vidare mån än som befunnits erforderligt för förhand- lingsrättens tryggande. Föreningsrätten och förhandlingsrätten företer inte full korre- spondens ifråga om subjekt för sådan rättig- het samt i tale— och påföljdshänseende. Det synes likväl vara i överensstämmelse med lagens allmänna syftning och uppbyggnad att antaga, att en organisation inte är till- försäkrad förhandlingsrätt för en vidare krets av medlemmar än som omfattas av det föreningsrättsliga skyddet men att för- handlingsrätten inte heller är snävare av- gränsad än så.

Som i det föregående anförts vidtogs 1940 ändringar i FFL varigenom förenings- rätten närmare bestämdes: de förhandlings- rättsliga bestämmelserna lämnades orörda. I förarbetena till dessa ändringar (SOU 1939:49, prop. 1940 nr 106) uttalades att en arbetstagares föreningsrätt inte torde kunna aktualiseras annat än i ett anställ- ningsförhållande. Åtgärder som blott ingår som ett led i förhandlingar om anställning antogs därför ej kunna innebära förenings- rättskränkning. Det förutsattes likväl att föreningsrättskränkning skulle kunna före- ligga redan i och med att anställning skett på villkor att arbetstagaren skulle utträda ur facklig organisation eller avstå från att or- ganisera sig. Men även vägran att återan- ställa någon skulle under särskilda omstän- digheter kunna vara föreningsrättskränkan- de. I en dom meddelad före FFL:s tillkomst hade AD funnit att i kollektivavtal reglerat skydd för föreningsrätten även avsåg en ar- betare som efter entledigande begärt återan- ställning men förvägrats sådan huvudsakli- gen därför att han under anställningen med understöd från sin organisation framställt krav på övertidsersättning (1935 nr 17). Den rättstillämpning som sålunda kommit till ut- tryck borde enligt nämnda lagförarbeten följas i analoga fall även då det gällde för— eningsrätt på grund av lag. Denna linje har också AD följt när domstolen förelagts fall av att arbetsgivare vid säsongarbete vägrat att efter säsonguppehåll återanställa arbeta- re som sannolikt skulle ha återtagits i arbe-

tet om inte arbetsgivaren funnit arbetarens organisationstillhörighet utgöra hinder där- för (1944 nr 96, 1959' nr 10).

Föreningsrätt förutsätter alltså att anställ- ning vunnits, något som även får antagas vara en betingelse för förhandlingsrätt. Un- der särskilda förutsättningar, i fall som gällt återanställning av arbetstagare, har det dock ansetts skäligt att utsträcka föreningsrätts- skyddet till förutvarande anställd. Enligt ut- redningens förmenande bör det härmed rimligen överensstämma att arbetstagarorga- nisation kan utöva förhandlingsrätt i fall av detta slag.

I anslutning härtill inställer sig frågan, om analogivis även andra undantag från den fastlagda huvudprincipen låter sig tän- kas. Utredningen vill ge några synpunkter härpå.

Gäller kollektivavtal med förhandlings- ordning för en arbetsplats, är det klart att den avtalsslutande arbetstagarorganisationen eller dess lokala avdelning inte kan vara betagen förhandlingsrätt beträffande en medlems på avtalet grundade anspråk av den anledningen att anställningen upphört; som part i avtalet måste organisationen om inte annat kunna förhandla för egen räk- ning i frågan. Det synes uppenbart att när förhandlingsrätt inte kan grundas på avtal det i åtskilliga fall skulle vara befogat att förhandling kunde påkallas med lagens stöd. Exempelvis har en arbetstagare i samband med entledigande funnit sig ha en fordran hos arbetsgivaren men förhandlingsfram- ställning har ej medhunnits medan han var kvar i tjänst. Vad speciellt beträffar pen- sionsförmåner är ju dessa en typ av arbets- vederlag som karakteriseras av att utgå först efter anställningens slut. Det ter sig utan vidare som ett välgrundat arbetstagarintres— se att förhandlingsvis kunna influera på tolkningen och tillämpningen av sådana an— ställningsvillkor under hela den tid de fak- tiskt är i funktion. Vad åter angår krav på direkt ändring av pensionsvillkor eller på pension då sådan ej utfästs kan dylika krav sägas gå ut på en retroaktiv förändring av anstållningsvillkoren. Men även i nu berör— da hänseende bör bemärkas att pensionsvill-

kor, liksom för övrigt andra typer av upp- skjutna förmåner, står i en klass för sig med hänsyn till sin uppgift att bereda ar- betstagaren trygghet efter anställningstid.

Inte desto mindre synes det utredningen föga'fruktbart att fördjupa sig i en diskus- sion efter antydda linjer. De fall, då i hit- tillsvarande rättspraxis rörande FFL:s till- lämpning förutvarande anställd ansetts böra jämställas med anställd arbetstagare, har utgjort en så snävt begränsad kategori att det i varje fall framstår som tvivelaktigt om även pensionerade arbetstagare låter sig in- rymmas under lagen sådan denna är kon- struerad och utformad.

Som utredningen redovisat har det vis— serligen på olika delar av arbetsmarknaden börjat förekomma att man på arbetsgivar- sidan är villig att förhandla om utgående pensioner. Vad gäller den privata sektorn lär man emellertid inte kunna tala om en förhandlingspraxis av sådan utveckling och entydighet att den vid rättslig prövning skul- le tillmätas självständig betydelse för FFL:s tolkning. På de offentliga områdena har förhandlingsverksamheten nått större om- fattning och regularitet. Vid SPst tillkomst förutsattes att de statsanställdas huvudorga— nisationer skulle beredas tillfälle till över- läggning före beslut om ändringar av pen- sion enligt reglementet. När de offentliga tjänstemännen några år senare tillerkändes full förhandlingsrätt, lämnades dock av allt 'att döma den sedan länge aktuella frågan om pensionäremas förhandlingsrättsliga ställ— ning öppen. Det är att märka att i 1965 års lagstiftning överhuvud vissa ämnen, be- träffande vilka begränsad förhandlingsrätt var för handen enligt tidigare författningar, undantogs från all förhandlings- eller över— läggningsrätt; låt vara att rekommendation gavs om att överläggningar skulle äga rum i sådana ämnen när det var lämpligt. Ytter- ligare kan noteras den negativa inställning till förhandlingar och avtal om utgående pensioner som den statliga arbetsgivarpar- ten åtminstone enligt tjänstemannasidans uppfattning — redovisad av TCO—S i skrif— ten »Statstjänstemännens löneförhandlingar

1966» —- gav uttryck för på ett stadium av dessa förhandlingar.

Den osäkerhet om rättsläget som enligt utredningens mening kvarstår är uppenbar- ligen otillfredsställande. Vare sig man anser att arbetstagarorganisationerna bör vara för- handlingsberättigade för sina pensionerade medlemmar eller ej, är frågan av den bety- delse att ett uttryckligt klarläggande i lag- stiftningen är påkallat. Därvid synes — som förutskickats redan i 1.2 —— böra fastställas huruvida förhandlingsrätten överhuvud om- fattar frågor hänförliga till ett tidigare an— ställningsförhållande, således inte bara pen- sionsfrågor.

6. Pensionärernas organisationsförhållanden

Såväl tjänstemännens som arbetarnas orga- nisationer bereder på de allra flesta för- bundsområden sina medlemmar möjlighet att vid ålders- eller sjukpensionering och utträ- de ur förvärvslivet fortsätta medlemskapet i någon form. Däremot synes det ovanligt att nytt medlemskap eller återinträde som medlem beviljas under pensionstid såvida ej anställning alltjämt innehas.

Det finns även från arbetstagarorganisa- tionerna fristående intressesammanslutnin- gar för pensionärer. Den största är Pensio- närernas Riksorganisation som rekryterar pensionärer av alla kategorier. En organisa- tion av enbart förutvarande arbetstagare är Statspensionäremas Riksförbund. Också andra sammanslutningar av denna typ fö- rekommer. (Se vidare 7.4.)

Utredningens skriftliga enkät, komplette- rad med genomgång av organisationsstadgar och muntliga förfrågningar, visar i huvud- drag följande beträffande de pensionerade arbetstagarnas organisationsförhållanden på TCO:s, SACO:s, SR:s och LO:s områden.

6.1 TCO

Vid årsskiftet 1970/1971 hade TCO om- kring 720 000 medlemmar, varav uppskatt- ningsvis omkring 45 000 pensionärer. I ett fåtal förbund löper medlemskapet automa— tiskt vidare vid pensionering med befrielse från medlemsavgift. I det stora flertalet för- bund får dock medlemmen ansöka om fort— satt medlemskap och betalar vanligen en kraftigt reducerad avgift, t. ex. 20 eller 50 kronor om året. En del förbund intar en indifferent om inte negativ hållning till att

pensionärerna kvarstår. Många förbund åter, t. ex. SIF, Statstjänstemannaförbundet och Sveriges Kommunaltjänstemannaför- bund, betraktar det som önskvärt att med- lemmarna stannar åtminstone de närmaste åren efter pensioneringen för att genom förbundstidningen och på annat sätt behålla kontakt med yrkesliv och arbetskamrater och för att komma i åtnjutande av förbun- dets tjänster i pensions- och andra intresse- frågor i anslutning till tidigare anställning. Möjlighet att kvarstå i grupplivförsäkring är något som på senare år bidragit till att stär- ka intresset för fortsatt medlemskap. Även om bilden inte är alldeles enhetlig, synes ut- vecklingen inom TCO gå mot allt fler pen- sionerade medlemmar. I några förbund, t. ex. Svenska Joumalistförbundet och Sve— riges Lärarförbund, har sådana medlemmar stadgemässigt i princip samma ställning som de aktiva medlemmarna. Stundom förekom- mer att pensionärerna är röstberättigade utan att dock vara valbara annat än till 10— kala förtroendeposter, om ens det. För det mesta har de emellertid status av passiva medlemmar med på sin höjd yttrande— och förslagsrätt; ibland kan de dock erhålla för- troendeuppdrag genom särskilt beslut. Pen- sionärerna är organisatoriskt inordnade i förbundens lokalavdelningar på samma sätt som de aktiva medlemmarna. I somliga för— bund, såsom SIF och Svenska Bankmanna- förbundet, har dessutom bildats särskilda kommittéer eller föreningar för dem. I ex- empelvis SALF förekommer också att klub- bar upprättats för pensionärer som varit an- ställda vid visst företag. En uppgift för så- dana klubbar kan vara att framföra önske- mål till företaget om pensionstillägg eller

om att beredas tillgång till semesteranlägg- ningar, få anslag till utflykter el. dyl. I ett förbund som SIF anordnas en årlig pensio- närskonferens för diskussion av ITP- och andra för pensionärerna angelägna frågor. Det har varit på tal att bilda en särskild pen— sionärsorganisation för TCO men för när- varande är några sådana planer inte aktu- ella. På det hela taget torde kunna sägas att de pensionerade medlemmarna har starkt begränsade möjligheter att inverka på för- bundens och TCO:s politik i stort, på av- talsförhandlingar, beslut om konfliktåtgär- der etc. Deras inflytande har knappast vuxit i takt med ökningen av deras numerär.

6.2 SACO

I vissa förbund finns inga eller nästan inga pensionerade medlemmar. I ett rätt stort antal förbund, varav flera av de större, är dock anslutningsfrekvensen hög. Särskilt sy- nes detta gälla verksamhetsområden där medlemmarna även som pensionerade har ett yrkesintresse av att vara organiserade. I Sveriges Läkarförbund varar i princip medlemskapet livet ut med avgiftsbefrielse från 65 års ålder. Bland andra förbund med bred pensionärsanslutning märkes Sveriges Tandläkarförbund, Sveriges Veterinärför- bund, Leg. Sjukgymnasters Riksförbund, Sveriges Civilingenjörsförbund och Svenska Prästförbundet. Vanligast erlägges reduce- rad medlemsavgift. På ett stort antal för- bundsområden, om än inte alla, förefaller intresset för fortsatt medlemskap vara i sti- gande. Bortsett från den nytta och glädje som pensionärerna kan ha av medlemskapet är detta enligt många förbundsledningars sätt att se ett medel att stärka den allmänna kårsammanhållningen. Det förekommer i ganska stor utsträckning att pensionärerna intar en med de aktiva medlemmarna for- mellt likaberättigad ställning, frånsett med— lemsavgiften. Det förhållandet att de är i minoritet, inte bildar särskilda enheter inom förbunden eller SACO och vanligen inte kommer i fråga för val till de viktigare be- slutande församlingarna medför dock i prak-

tiken att de väsentliga bestämmandefunk- tionerna överlag är dominerade av de ak- tiva medlemmarna.

6.3 SR

Det är mycket vanligt att medlemmarna kvarstår i sina förbund efter pensioneringen, i regel mot betalande av en lägre avgift. Av SR:s omkring 18 600 medlemmar vid års- skiftet 1970/1971 utgjordes sålunda om- kring 2 600 av pensionärer. Intresset för fortsatt medlemskap har vuxit påtagligt bland medlemmarna på senare år och vän- tas ytterligare tillta, en utveckling som från förbundens och SR:s sida betraktas med till- fredsställelse. För pensionärerna är det an- geläget att få sina intressen väl tillgodosed- da vid de centrala förhandlingarna med av- talsverket, särskilt när det gäller pensioner- nas standardföljsamhet. De har också ofta behov av sakkunnigt bistånd i enskilda pen- sionsärenden eftersom de statliga pensions- bestämmelserna är svårtillgängliga och pro- blematiska gränsfall inte sällan uppstår. Rätt att tillhöra kollektiv försäkring är en annan medlemsförmån. De pensionerade medlem- marnas formella ställning växlar mellan oli- ka förbund alltifrån principiell likställighet mellan aktiva och pensionerade till passivt medlemskap av relativt tunt innehåll. Som på andra organisationsområden är det emel- lertid genomgående de aktiva medlemmar- na som är styrande i förbund och huvud- organisation.

6.4 LO

I ett flertal förbund, t. ex. Svenska Metall- industriarbetareförbundet, Svenska Gruvar- betareförbundet och Svenska Typografför- bundet, kvarstår medlemmarna i regel som pensionerade och befrias från medlemsavgift. Också i åtskilliga andra förbund, såsom Statsanställdas Förbund och Svenska Fa- briksarbetareförbundet, är fortsatt med- lemskap — med nedsatt avgift — mycket vanligt. De oftast förekommande motiven

för fortsatt anslutning torde vara att med- lemmen är fackligt intresserad och önskar behålla förbundstidningen, att han vill stå kvar i kollektiv olycksfalls— eller livförsäk- ring eller då så är möjligt i arbetslöshets- kassa, att han behöver bistånd i pensions- ärende. Vissa förbund har dock en mer eller mindre avvisande inställning till att pensio— närerna kvarstår, något som ibland -— det gäller t. ex. Fastighetsanställdas Förbund -— yttrat sig i att tidigare avgiftsfritt medlem- skap belagts med avgift. Pensionerade med- lemmar har i regel yttrande— och förslags- rätt samt ofta även rösträtt. Vid lokal om- röstning i fråga om huruvida stridsåtgärd skall vidtas äger dock endast av konflikten berörda medlemmar delta, således ej pen- sionärer som lämnat produktionslivet; beslut om vidtagande av stridsåtgärd skall f. ö. un- derställas förbundet för godkännande. Rätt vanligt är att pensionerade medlemmar kan väljas till lokala förtroendeposter. Däremot är de regelmässigt inte valbara till förbunds- råd, förbundsstyrelse och andra organ på förbundsplanet liksom inte heller till de cen- trala LO-organen. Som helhet spelar de en perifer roll i organisationsverksamheten.

och stridsrätt

I detta kapitel redovisas utredningens enkät bland arbetsmarknadsparterna rörande dels deras inställning till frågan om en lagfäst förhandlingsrätt för arbetstagarorganisatio- nerna till förmån för pensionerade medlem- mar och dels deras syn på frågan om an- vändande av stridsåtgärd i samband med förhandlingskrav för sådana medlemmars räkning. Flertalet yttranden återges i sam- mandrag.

7.1 Privata sektorn 7.1.1 Tj änstemannaorganisationer

F örhandlingsrätt

Först uttalanden av några TCO-förbund.

SIF: Då det i början av 1950-talet blev ak- tuellt att genomdriva dyrtidstillägg på före- kommande SPP-pensioner och sedan även på direktpensioner från företagen, visade SAF en ganska restriktiv förhandlingsatti- tyd, ville bara gå med på »överläggningar», inte verkliga förhandlingar. Denna inställ- ning har efterhand frångåtts. Det är emel- lertid inte alls uteslutet att saken kan kom- ma i annat läge om de nuvarande SPP-över- skotten inte längre skulle förslå för dyrtids- tillägg. Det skulle då kunna bli nödvändigt med en legal förhandlingsrätt för att ge- nomdriva kompensation på annat sätt. För närvarande skulle sådan förhandlingsrätt vara av betydelse främst beträffande med- lemmar som varit anställda hos SAF-ar- betsgivare utan att åtnjuta ITP-skydd och beträffande medlemmar hos oorganiserade arbetsgivare. Förhandling kan i dylika fall

Partsattityder till frågorna om förhandlings-

behövas såväl för att överhuvud tillskapa ett kompletterande pensionsskydd som för att förstärka ett redan existerande. Arbets- givarna brukar visserligen inte vara för- handlingsovilliga, men detta torde stundom bero på att de utgår från att förhandlings- skyldighet föreligger. Skulle utredningen in- te utmynna i något lagfästande av förhand- lingsrätten, skulle detta kunna återverka di- rekt negativt på arbetsgivarnas förhand- lingsattityd. Omvänt kan lagstiftning väntas stärka förhandlingsviljan.

HTF: Förhandlingsärenden rörande en- skilda pensionerade medlemmar är inte ovanliga. Många gånger har det exempelvis hänt att förbundet lokalt och centralt för- handlat för medlemmar som vid inträdet i pensionsåldern saknar kompletterande för- måner. Pensionsfrågorna är ofta mycket be- svärliga för den enskilde att klara på egen hand. Förbundet är inte berett att precisera i vilka situationer det skulle vara av sär- skild praktisk betydelse med förhandlings- rätt men sådan bör finnas som ett generellt stöd.

Svenska Bankmannaförbrmdet: Förbun- det har haft kollektivavtal om pensionsvill- kor ända sedan 1946. I ett tidigare skede vägrade bankerna helt att överlägga om de pensionerades villkor. Sedan förhållandet uppmärksammats offentligt, ändrade bank- erna attityd och har bl. a. gått med på över- läggningar om dyrtidskompensation, dock utan att träffa formliga avtal härom. Fast den tillämpade ordningen i stort sett funge- rat tillfredsställande, har det funnits situa- tioner då en formlig förhandlingsrätt utan tvivel skulle ha befrämjat uppgörelse. För- bundets uppfattning är att det principiellt

skall finnas förhandlingsrätt också beträf- fande passiva medlemmar.

F örsäkri ngstjänstemannaförbundet har också framhållit värdet med en lagfäst för- handlingsrätt, låt vara att förbundets hit- tillsvarande erfarenheter av att förhandla om de pensionerades intressen mestadels varit gynnsamma.

SALF (vid tiden för enkäten ej anslutet till TCO): Beträffande de pensioner som erhållits i form av SPP-försäkring har den hittillsvarande ordningen fungerat nöjaktigt. Andra försäkringsbolag-har lojalt följt SPP:s praxis när det gäller dyrtidstilläggen. Vissa försäkringskassor, bolag och stiftelser har dock varit mindre följsamma, och förbun- det har haft svårt att få rättelse. De fack- liga organisationerna måste tillförsäkras full förhandlingsrätt i de frågor som rör "pen- sionärerna. '

Försäkringsanställdas förbund (anslutet till LO): Förbundets motparter på den en- skilda och den offentliga arbetsmarknaden har inte vägrat förhandla om de pensione- rades förmåner. Vanligen har förhandling- arna sammankopplats med förhandlingarna för de aktiva medlemmarna; de båda arbets- tagarkategorierna har fått samsas inom en gemensam kostnadsram. Enligt förbundets mening bör den förhandlingspraxis som så- lunda tillämpas kodifieras.

De yttranden som kommit utredningen till del från förbund tillhörande SACO hän- för sig främst till förhållandena på den of- fentliga sektorn där flertalet medlemmar har sin verksamhet. De önskemål om lagstiftning som uttryckts av de flesta förbunden torde emellertid ha en allmän bakgrund och syft- ning. Ifrågavarande yttranden samt ett för SACO samfällt uttalande redovisas under 7.2.1.

Den fristående organisationen Föreningen Sveriges Handelsresande har förklarat att hittillsvarande ordning vid bevakningen av de pensionerade medlemmarnas intressen visserligen fungerat nöjaktigt men att det ändå vore av största vikt —— särskilt med tanke på förhandlingar med oorganiserade arbetsgivare — att få en legalt fastslagen förhandlingsrätt.

Av de TCO-förbund som yttrat sig har som- liga avstått från att uttala sig i förevarande hänseende eller inte framfört någon bestäm- dare mening.

Av övriga förbund har från HTF:s sida framhållits, att stridsåtgärder i praktiken en- dast torde bli aktuella vid justering av ut- gående pensionsförmåner vid centrala för— handlingar för större medlemsgrupper. Lik- nande uppfattning har framförts av Försäk- ringstj'a'nstemannaförbundet, som dock velat betona att stridsrätt generellt bör föreligga. Enligt Journalistförbundet lär det vara svårt att få de aktiva att gå i strid för pensionä- remas räkning. Skogs- och Lantbrukstjäns— temannaförbundet har likaledes framhållit att det kan tänkasbli betungande för de ak- tiva att ta konflikt för pensionerade med- lemmar; enligt förbundets mening borde dock principiellt aktiva och passiva med- lemmar vara likställda i konflikthänseende.

Enligt SIF måste förhandlingsrätt för att vara meningsfull otvivelaktigt vara kombi- nerad med stridsrätt. Även om stridsåtgärd för de pensionerade redan skulle vara till- 'låten enligt gällande rätt, borde förhållandet fastslås på något sätt för att göra stridsrätten fullt effektiv och förebygga onödig konflikt. Beträffande ITP-pensionerna kan stridsåt- gärd komma att bli nödvändig i varje fall om SPP inte längre skulle bli i stånd att betala dyrtidstillägg. När det gäller anställ- ningsförhållanden utanför ITP-systemet kan stridsrätten tänkas fylla en funktion över hela fältet av pensionsfrågor. Det torde inte behöva befaras att den skulle komma att ut- nyttjas annat än i verkligt grava fall av bris- tande vilja att tillgodose rimliga krav på pensionsjusteringar.

Även SALF och F örsäkringsanställdas förbund har framhållit vikten av att strids- åtgärd skall kunna tillgripas som sista utväg. Detsamma är fallet med Föreningen Sveri- ges H andelsresande.

7.1.2 LO-förbund (arbetare) F örhandlingsrätt

Först må erinras om att enkätsvaren influ- tit innan LO på våren 1970 började verka för en generell förstärkning av arbetarnas pensionsskydd genom avtal.

På de områden där kompletterande pen- sioner är sparsamt förekommande har de flesta förbunden föredragit att inte deklare- ra någon uppfattning om behovet av legal förhandlingsrätt eller förklarat att de inte ser något sådant behov för egen del.

Åtskilliga förbund — även i branscher där kompletteringspensioner är rätt ovanli- ga -— har emellertid framfört meningen att förhandlingsrätt vore motiverad av princi— piella eller rättvisemässiga skäl. Vissa av dessa förbund har visserligen inte själva haft några mer påtagligt negativa erfarenheter från de fall då förhandlingsframstötar gjorts, t. ex. T ransportarbetareförbundet och Bygg- nadsarbetareförbundel. Ett förbund som Fabriksarbetareförbundet har emellertid di— rekt motiverat sitt önskemål om förhand- lingsrätt med dylika. erfarenheter; särskilt har förbundet pekat på förekomna svårig- heter att motverka en av SAF inspirerad avveckling av trotjänarpensionema. Även Gruvindustriarbetareförbunde! synes tillhöra dem som finner lagstiftning tillrådlig mot bakgrunden av svårigheter att komma till- rätta med pensionsfrågorna. T räindustriar- betareförbundet har framhållit, att pensions- utvecklingen helt bör följa lagstiftningslin- jen och att en lagfäst förhandlingsrätt skulle befordra skillnaden mellan arbetstagare med och arbetstagare utan kompletterande för- måner; införes förhandlingsrätt, bör denna inskränkas till tolknings- och andra mer tek- niska frågor. Även Skogsarbetareförbundet har uttalat sig för att pensionsförbättringar bör ske lagstiftningsvägen.

Stridsrätt

Flertalet LO-förbund på den privata sek- torn har i anslutning till att kompletterande

pensioner har relativt liten betydelse på de- ras område avstått från att uttala någon mening i föreliggande avseende.

Flera av de svarande förbunden åter, t. ex. T ransportarbetareförbunder, Gruvindustri- arbetareförbundet och Elektrikerförbundet, har förklarat sig anse att rätt till stridsåtgärd är ett naturligt komplement till förhand- lingsrätt.

Ett par förbund, T räindustriarbetareför— bundet och Skogsarbetareförbundel, har ställt sig direkt avvisande till stridsrätt, detta i linje med deras inställning att pensionsfrå— gorna bör lösas inom den allmänna pensio- neringens ram.

7.1.3 SAF och andra arbetsgivar- organisationer

F örhandlingsrä tt

SAF: Pensionsfrågor måste ses på lång sikt och i samband med hithörande kapital- och reserveringsfrågor. Från ekonomisk plane- ringssynpunkt ter det sig naturligast att he- la förmånskomplexet regleras i samband med att en pensionsplan fastställes. Man har då största möjligheten att tillse att me- del för bestridande av pensioneringarna finns tillgängliga då de behövs. Detta ute- sluter inte en viss begränsad flexibilitet med avseende på t. ex. pensionstillägg. Med en legal förhandlingsrätt för pensionärer före- faller man emellertid riskera att, sedan pen- sionsfall redan inträffat, krav på förbätt- ringar av mer omfattande storleksordning reses. Detta kan försvåra företagens ekono- miska planering. Med hänsyn till de starka tendenser till större enhetlighet ifråga om reglering av pensionsvillkoren som visat sig t. ex. genom tillkomsten av ITP-planen samt med hänsyn till att arbetstagarna genom si- na fackliga organisationer förhandlat fram gällande bestämmelser om ITP och pen- sionstillägg torde överhuvud behoven av en särskild bevakning av de pensionerades in- tressen vara mindre nu än tidigare och bli ännu mindre i framtiden.

Av de icke SAF-anslutna arbetsgivaror- ganisationerna har också flera med skiftan- de motivering avstyrkt lagstiftning. Ett par kooperativa organisationer har likaledes ställt sig skeptiska men uttalat sig mindre kategoriskt. Några yttranden.

Sveriges Redareförening: Några mera om- fattande svårigheter beträffande pensione- ringen på sjöfartens område har hittills inte förelegat. Pensionsvillkoren är reglerade i kollektivavtal, och avtalsförhandlingar om ändringar eller tillägg föres enligt i huvud- sak samma regler som ifråga om de aktiva arbetstagarnas löneavtal. Enligt föreningens uppfattning är det därför inte påkallat att införa lagbestämmelser om förhandlingsrätt.

Föreningen Skogsbrukets Arbetsgivare: En enkät som föreningen företagit i frågan bland de anslutna företagen samt virkesmät- nings- och flottningsföreningama visar en av- vaktande och i viss utsträckning negativ hållning. Legal förhandlingsrätt för de pen- sionerade befaras leda till ännu mer tids- krävande lokala förhandlingar sarnt ökad ekonomisk belastning på företagen. Beträf- fande tjänstemän pensionerade före 1960 uppvisar dock enkätsvaren viss tveksamhet. Här skulle måhända förhandlingsrätt vara fördelaktig för samordningen av utgående dyrtidstillägg, låt vara att de flesta företa- gen redan utger samma tillägg som SPP.

F örsäkringsbolagens F örhandlingsorgani- sation (numera ansluten till SAF): Sedan pensionsförsäkringsanstalterna erhållit till- låtelse att använda överskottsmedel till ut- givande av pensionstillägg, har denna fråga kommit i betydligt bättre läge än tidigare. Pensionstilläggen ryms inom pensionsför- säkringens ram och medför kostnad för ar— betsgivaren endast i de fåtaliga övergångs- fall då pensionsförsäkring helt eller delvis inte tecknats. I varje fall på försäkringsbo- lagens område skulle därför en förhand- lingsrätt för de pensionerade komma att sakna betydelse. Som följd av att pensions- tillägg kommit att utgå från försäkringsgi- varen har också de fackliga organisationer- nas aktivitet och intresse ifråga om pen- sionsförsäkringar minskat. Frågan framstår i första hand som teknisk.

Bankernas Förhandlingsorganisation (BFO): Enligt BFO:s erfarenheter har hit- tillsvarande system fungerat tillfredsställan- de. Pension utgår enligt kollektivavtal i för- säkringsform. BFO har årligen brukat ut- färda en rekommendation till bankerna om tillägg på utgående förmåner. SPP:s riktlin- jer har följts men beträffande vissa pensio- närskategorier har rekommenderats högre tillägg. Dylika förbättringar utöver vad som är vanligt i det övriga näringslivet har ut- betalats vid sidan av kollektivavtalet. För- handling efter slutad anställning om pen- sionsförmånerna skulle innebära att dessa i princip inte betraktas som slutgiltigt regle- rade. Att ålägga förhandlingsskyldighet i så- dant fall skulle strida mot rättsmedvetandet.

Kooperationens Förhandlingsorganisation: Pension utgår inom organisationens område enligt i princip samma villkor som ITP— systemet. Dyrtidskompensation erlägges men inte några andra tillägg. Frågan om att in- föra en legal förhandlingsrätt synes svårlöst redan av den anledningen att de förmåner som kan tänkas tillfalla de pensionerade vid en förhandling måste tas ur det för hela arbetsmarknaden tillgängliga utrymmet för förmånsförbättringar. Det skulle lätt kunna uppstå en motsättning mellan de aktiva och pensionärerna.

S tridsrä tt

SAF har avstyrkt att eventuell förhandlings— rätt skall vara förenad med rätt till strids— åtgärd. Som motivering har anförts bl. a. följande. En stridsåtgärd skulle komma att få vidtas av de alltjämt aktiva. Arbetsgivar— sidans svar därpå skulle sannolikt bl. a. bli att stoppa utbetalningen av direkt från före- tagen utgående pensioner. Sådana kan näm- ligen alltjämt och under flera år framöver förekomma, beroende på vilka pensionsbe- stämmelser som gällde vid företagen före— 1960 och på övergångsbestämmelserna till 1960 års ITP-överenskommelse. Arbetsgi— varna kan inte veta vilka av pensionärerna som står bakom eller sympatiserar med stridsåtgärden. Svarsåtgärden skulle sanno- likt komma att drabba åtskilliga pensionärer

som i och för sig skulle vilja ta avstånd från konflikten. Det synes från arbetsgivarsyn- punkt rimligt att även utbetalning av pen- sioner från SPP och PRI kunde stoppas vid en konflikt. Åtskilliga rättsliga och prak- tiska problem skulle uppstå. Antag att på pensionäremas vägnar stridsåtgärd riktas mot ett visst SAF-förbund. Hur skulle då arbetsgivarna inom detta och andra förbund handla gentemot pensionär som intjänat ba- ra viss del av sin pension hos företag inom detta förbund? Framför allt följande skäl talar mot tanken om stridsrätt. Vid pen- sionsfallet blir arbetsgivaren »låst» vid sin skyldighet att utge pension på vissa villkor. Han kan inte — i motsats till vad som gäl— ler beträffande lön och andra anställnings- förmåner —— ta initiativ till förändringar av villkoren till sin favör och eventuellt söka genomdriva dessa med hjälp av stridsåtgärd. Med hänsyn till önskemålet om partsbalans bör pensionärerna inte ha rätt att med makt- språk genomföra ändringskrav.

Även de utanför SAF stående arbetsgivar- sammanslutningama har i regel ställt sig av- visande till att stridsåtgärd skall kunna kom- ma ifråga.

Enligt Sveriges Redareförening skulle så- lunda stridsrätt för de pensionerade vara ägnad att komplicera avtalsuppgörelser och skärpa partsmotsättningarna. Bankernas F örhandlingsorganisation liksom Föreningen Skogsbrukets Arbetsgivare finner stridsrätt onödig i enlighet med att förhandlingsrätt synes obehövlig. Försäkringsbolagens För- handlingsorganisation (som förut angivits numera SAF-ansluten) har önskat betona de påfrestningar som de aktiva liksom arbets- givaren skulle komma att utsättas för vid en stridsåtgärd. Sveriges Kaaperativa och Allmännyttiga Bostadsföretags Förhand- lingsorganisation håller det över huvud för orealistiskt att de aktiva arbetstagarna skul- le vilja gå i strid för de pensionerade och menar att pensionerade arbetstagare som kvarstår i tjänst skulle löpa risk att vid stridsåtgärd bli entledigade.

Kooperationens F örhandlingsorganisation synes likaledes bedöma det som föga troligt att stridsåtgärd för de pensionerade skulle

kunna få aktualitet men anser att förhand- lingsrätt dock principiellt bör vara förenad med stridsrätt.

7.2 Statliga sektorn 7.2.1 Arbetstagarorganisationer

TCO-S: Det är en helt naturlig uppgift för de fackliga organisationerna att bevaka de pensionerades intressen under hela pensio— närstiden. Hittills tillämpad förhandlings- praxis har i det stora hela givit tillfälle till en sådan bevakning, innebärande att pen- sionärerna så långt tekniskt möjligt jäm- ställts med de aktiva. Veterligen har det in- te heller framförts någon kritik från de ak- tivas sida för denna satsning på de pensio— nerade; de aktiva är ju väl medvetna om att de i sinom tid själva kommer i pensio- närsställning. Det är emellertid utan tvivel angeläget att få en legalt fastslagen förhand- lingsrätt som grund för den fortsatta bevak- ningen av pensionäremas villkor i de olika avseenden varom kan bli fråga. Det finns helt enkelt inget sakligt skäl för att pensio- närerna skall vara undantagna från förhand- lingsrätt. Detsamma är fallet beträffande rätt till stridsåtgärd för deras räkning.

Ett 15-tal SACO-förbund har besvarat enkäten, i flertalet fall dock mycket kort- fattat. Ett fåtal förbund har ifrågasatt det praktiska behovet av en lagfäst förhand— lingsrätt. Några förbund åter har anfört ne— gativa erfarenheter av hittillsvarande re- surser för att effektivt tillvarata skilda pen- sionstagarkategoriers intressen. Det stora flertalet förbund har förklarat sig anse, att de pensionerade bör äga förhandlingsrätt genom sina fackliga organisationer liksom att stridsrätt bör gälla i samma utsträckning som beträffande de aktivas villkor.

SACO har önskat komplettera enkäten med följande generella uttalande. Pensions- förmåner är en del av de allmänna anställ- ningsvillkoren och bör därför liksom dessa fastställas vid förhandlingar. Det torde inte finnas skäl för speciell behandling av just pensionsförmåner. I ett stort antal SACO-

förbund kvarstår medlemmarna även som pensionärer. För att förbunden effektivt skall kunna tillvarata de pensionerade med- lemmarnas intressen fordras en legal för- handlingsrätt. För att vara meningsfull mås— te en sådan vara kombinerad med rätt till stridsåtgärd. Den omständigheten att strids- åtgärd inte kan vidtas av eller mot pensio— närer utan endast av eller mot aktiva med- lemmar av en organisation anser SACO in- te utgöra något principiellt hinder för strids- rätt. Det anförda gäller hela arbetsmarkna— den och såväl frågor om pensionssystemens allmänna uppbyggnad som frågor om reg- lering av utgående förmåner.

SR: Pension är att betrakta som en fort- satt ehuru reducerad lön. Både för pensio- närerna och för deras fackliga organisatio— ner är det ett viktigt rättvisekrav att de förras intressen bevakas lika kraftfullt som de aktivas. Även om personalorganisationer- nas krav på förbättring av utgående pensions- förmåner i allmänhet behandlas välvilligt, bör organisationerna enligt SR:s bestämda mening tillförsäkras legal förhandlingsrätt. SR kan inte ange några särskilda typfall i vilka förhandlingsrätt skulle vara särskilt påkallad. Det må emellertid betonas att den omständigheten att pensionärerna tillväxer i antal kommer att ställa ökade krav på in- satser för deras räkning. Några organisato- riska problem torde inte behöva uppstå på någondera sidan som följd av att pensionä- rerna får förhandlingsrätt. Denna bör på det statliga området utövas av huvudorganisa- tionema. Enligt SR:s uppfattning bör för- handlingsrätten vara förenad med rätt till stridsåtgärd.

LO:s statstjänarkartell (omfattande såväl tjänstemän som arbetare):1 Liksom övriga personalorganisationer har kartellen varit mycket aktiv när det gällt att vid löneför- handlingar och i tolknings- och tillämp- ningsfrågor ta tillvara de pensionerade med- lemmarnas intressen. Man får räkna med ett stort behov av fortsatt sådan aktivitet. Kartellen är därför av meningen att de pen- sionerade skall ha förhandlingsrätt via sina fackliga organisationer. En generell för- handlingsrätt bör vara ägnad att underlätta

avvägningen inom det totala förmånsutrym— met mellan aktiva och passiva personalgrup- per. Några administrativa olägenheter av en förhandlingsrättsreform torde inte behöva befaras. Stridsrätten bör också gälla de pen— sionerade.

7.2.2 Statens avtalsverk (SAV)

SAV begränsar sitt utlåtande till att avse området för kompletteringspension enligt statliga pensionsbestämmelser. Inom detta område tillämpas den ordningen att avtals- verket som företrädare för staten-pensions- givaren överlägger och träffar överenskom— melser med de aktivas organisationer be— träffande ändringar av utgående pension. Dessa överläggningar har regelmässigt sam- manfallit med förhandlingarna om de akti- vas löner och berörda överenskommelser har kommit att utgöra en del av det totala förhandlingsresultatet. Såvitt SAV kan be— döma har denna ordning fungerat väl och verket kan därför inte finna att ett lagfäs- tande av arbetstagarorganisationernas rätt att förhandla om ifrågavarande förmåner skulle innebära några fördelar inom den statliga sektorn. Skulle emellertid en sådan reform befinnas önskvärd, t. ex. med ut- gångspunkt från förhållandena på arbets- marknaden i stort, har SAV intet att erinra mot att den genomförs, oaktat de genom- gripande ändringar i den arbetsrättsliga lag- stiftningen som skulle fordras. -— Vad an— går frågan om stridsåtgärder vill SAV erinra om att enligt 15 % statstjänstemannalagen sådana åtgärder för närvarande inte är till— låtna ifråga om förmåner till pensionärer. Vid en konflikt om utgående komplette— ringspension skulle den pensionerade perso- nalen inte ha stora möjligheter att med av den själv vidtagna stridsåtgärder stödja sina krav. Inte heller skulle några stridsåtgärder från statens sida, t. ex. i form av indragning av utgående pension, kunna vidtas mot pen— sionärerna. Om lagfäst förhandlingsrätt in- föres ifråga om förmåner till pensionärer,

* År 1970 har de i kartellen ingående förbun— den utom ett bildat Statsanställdas förbund.

bör därför denna enligt SAV:s mening inte förenas med rätt att vidtaga stridsåtgärder.

7.3 Kommunala sektorn 7.3.1 Arbetstagarorganisationer

För inställningen bland de förbund som in- går i TCO-K torde följande uttalande av Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund va- ra representativt: För kommunaltjänstemän— nen har pensionsfrågoma alltid spelat lika betydelsefull roll som de egentliga lönefrå- gorna. Sedan 1950-talets början har såväl intressefrågor som tillämpningsfrågor be— träffande pensioner kunnat lösas genom verkliga förhandlingsöverenskommelser. På arbetsgivarsidan har man visat relativt väl- villig inställning, sannolikt beroende på den allmänna opinionens starka intresse för en välordnad tjänstepensioner-ing. Hittills har det sålunda utan större svårighet gått att bevara utgående pensioners realvärde och tillföra pensionärerna skälig andel i den all- männa standardökningen. Men skulle den situationen uppstå att det samhällsekono- miskt anses svårt att tillgodose de pensio- nerade i samma omfattning som hittills kan vanskliga avvägningsproblem uppkomma för de förhandlande parterna, och det kan bli fråga om strandning och konfliktåtgärd. Särskilt i ett dylikt läge skulle det vara till nytta för personalorganisationerna om även pensionärerna omfattas av den legala för- handlingsrätten. Skulle pensionsförmånema komma att regleras i kollektivavtal i stället för som hittills i reglementen, blev det än naturligare med en utsträckning av förhand- lingsrätten. — Om en svårare intressetvist skulle uppstå vid centrala avtalsförhand- lingar, bör givetvis rätt till stridsåtgärd före- ligga även om tvisten enbart skulle gälla de pensionerade medlemmarnas villkor. Med nuvarande förhandlingssystem torde dock knappast någon lokal intressetvist med en kommun eller ett landsting behöva uppkom- ma, varför stridsåtgärd riktad mot enstaka arbetsgivare inte lär kunna bli aktuell. SACO:s inställning har återgivits under 7.2.1.

Svenska Kommunalarbetareförbundet: För- bundet ägnar stort intresse åt att förbätt— ra de pensionerade medlemmarnas villkor. De förstärkningar av utgående pensioner som ägt rum under senare år har i många fall inneburit att de pensionerade relativt sett erhållit snabbare standardökning än de aktiva. Enligt förbundets mening har det hittillsvarande förhandlingssystemet funge- rat i stort sett nöjaktigt. Det är väl inte tro- ligt att en legalt reglerad förhandlingsrätt skulle medföra en påtagligt effektivare be- vakning av pensionäremas intressen; deras anspråk måste under alla förhållanden av- vägas mot de aktivas. I princip har emeller- tid förbundet inget emot en lagfäst förhand- lingsrätt. — Vad beträffar frågan om strids- åtgärd skall få tillgripas är detta något man endast kan spekulera om. För att en aktion skall få effekt måste den vidtas av de akti— va. Veterligen har dock aldrig övervägts stridsåtgärd inom förbundsområdet i för- handling som enbart gällt de pensionerade. Det kan emellertid nämnas att avtalsupp- görelser för de aktiva vid skilda tillfällen gjorts avhängiga av att pensionsöverens— kommelse kunnat träffas.

7.3 .2 Kommunförbunden

Kommunförbundet och landstingsförbundet har i väsentligen sammanstämmande yttran- den anfört: Förhandlingsverksamheten på det kommunala pensionsområdet har hittills fungerat mycket smidigt. Förbunden kan därför inte finna att det på detta område skulle vara något att vinna från någon syn- punkt med en lagfäst förhandlingsrätt för pensionärer. Skulle likväl förhandlingsrätt befinnas påkallad, bör denna enligt förbun- dens mening inte vara förenad med rätt till stridsåtgärd. Vid tvist angående utgående pensioner skulle stridsåtgärd knappast kunna vidtagas av eller mot den personkrets som tvisten berör, d.v.s. pensionstagarna. Att en pensionstagare inte själv kan delta i strejk ligger i sakens natur. Inte heller från kommu- nernas och landstingens sida torde man emel- lertid, främst av sociala skäl, kunna tänka

sig stridsåtgärder riktade direkt mot pen- sionstagama, t. ex. i form av inställande av pensionsutbetalningar. Stridsåtgärd måste därför vidtagas av eller riktas mot den be- rörda personalorganisationens aktiva med- lemmar. Det lämpliga i en sådan ordning kan starkt ifrågasättas. Det torde i framti— den bli nödvändigt att på helt annat sätt än hittills ta ställning till hur det tillgängliga förhandlingsutrymmet skall fördelas mellan i tjänst varande och pensionerade arbetsta— gare. Härvid kan olika uppfattningar om fördelningen uppstå inte blott mellan part- sidoma utan också mellan olika personal— grupper. Att i ett sådant läge av hänsyn till arbetsfreden tvingas till olika lösningar för skilda grupper av pensionstagare skulle kun- na leda till sakligt omotiverade nivåskillna- der mellan olika pensionstagare. Administ- rativa olägenheter skulle också kunna uppstå för de pensionsförvaltande organen, vilka liksom arbetsgivarorganisationema skulle tvingas att hålla reda på varje enskild pen- sionerads organisationstillhörighet.

7.4 Fristående pensionärsorganisationer

På egen begäran eller efter att av utrednin- gen ha beretts tillfälle därtill har några så- dana sammanslutningar uttalat sig. Pensionärernas Riksorganisation: Organi- sationen har över en kvarts miljon medlem- mar av olika pensionärskategorier. Det finns inget skäl varför de vanliga fackliga arbets- tagarorganisationerna skall sakna förhand- lingsrätt för sina pensionerade medlemmar. Med en legal förhandlingsrätt skulle risker- na minska för att pensionärerna inte får sina intressen tillbörligt beaktade. Ehuru med- veten om utredningsdirektivens begränsning vill Pensionärernas Riksorganisation begagna tillfället till att framhålla det önskvärda i att även sammanslutningar av dess karaktär ges förhandlingsrätt, och detta beträffande alla slags förmåner i den allmänna försäkringen. Enskilda Företags T jänstepensionärer (EFT): Föreningen bildades 1961 i syfte att i olika branscher tillvarata pensionerade tjänstemäns intressen. Den har omkring

1 600 medlemmar. De som främst behöver stöd är de som står utanför ITP och liknande system. Antalet sådana pensionärer torde vis- serligen minska men kan länge än beräknas vara stort. I första hand har föreningen in— riktat sig på inflationssäkring av utgående pensioner men målet är också att bereda pensionärerna del i standardhöjningen. EFI" har gjort många framstötar hos olika före- tag men med föga framgång. Föreningen har även företagit hänvändelser till SPP; på grund av sitt låga medlemsantal är förening- en tyvärr inte representerad i SPP:s översty- relse. Erfarenheterna visar oförtydbart att de pensionerade arbetstagarna måste tillför- säkras förhandlingsrätt för att få sina intres— sen effektivt tillgodosedda. Även på plan- pensionsområdena skulle förhandlingsrätten fylla en funktion. De pensionerade bör vara företrädda i arbetstagarorganisationernas förhandlingsorgan. Även rätt till stridsåtgärd skulle vara av stort värde.

Statspensionäremas Riksförbund: Förbun- det, som har omkring 30000 medlemmar, består av förutvarande statsanställda med pensionsförmåner från SPV. Förbundets uppgift är att tillvarata medlemmarnas pen— sionsintressen i samverkan med de förhand- lande huvudorganisationerna på den statliga sektorn. Enligt förbundets mening är det angeläget att dylika organisationer bereds förhandlingsrätt jämte stridsrätt. Däremot anser förbundet inte att sammanslutningar av dess typ bör utrustas med förhandlings- rätt; sådana sammanslutningars uppgift är att understödja och driva på de aktivas or- ganisationer i deras strävanden för pensio- närerna.

8. Förhandlingsämnen

Utredningen har som framgått inställt sig på att nalkas förhandlingsrättsfrågan utan förutfattad mening om vilka typer av äm- nen som borde kunna vara föremål för partsförhandling på grundval av ett tidigare anställningsförhållande. Med hänsyn till pen- sionsfrågornas dominerande betydelse i sam- manhanget har emellertid den följande ana- lysen av behoven att förhandla avgränsats till sådana frågor. Av samma skäl och för att förenkla framställningen koncentrerar sig utredningen också i de närmast följande kapitlen på pensioner. I det avslutande ka- pitlet vidgas emellertid blickfältet.

Bland de pensionsämnen som framstår som möjliga objekt för förhandlingar efter anställningens upphörande är det naturligt att först uppehålla sig vid frågor om tolk- ning och tillämpning av pensionsvillkoren. Den tunga gruppen av potentiella förhand- lingsämnen består dock av dem som avser pensionsvillkorens materiella innehåll. Som en kategori för sig vill utredningen behand- la problem som sammanhänger med arbets- givarens soliditet, med själva tryggandet av pension.

Detta är dock inte mer än en grov indel- ning. Mången gång kan det vara diskuta- belt i vad mån ett förhandlingsanspråk hän- för sig till en pensionsbestämmelses uttyd- ning och fullgörelse eller innefattar krav på en reell ändring av pensionsförhållandena.

8.1 Tolkning och tillämpning Pensionens karaktär av arbetsvederlag som intjänas under anställningstid men som ut- betalas många år senare är inte lätt att ut-

trycka i en plan täckande alla stadier av pensioneringen. De förekommande systemen för kompletteringspension innehåller också en materia som allmänt sett är tekniskt krä- vande. Signifikativt är att pensioneringspla— nerna snabbt föråldras och måste ersättas av nya eller reviderade planer. En följd här- av är att bestämmelser av övergångsnatur i jämförelsevis stor omfattning länge lever kvar parallellt med pensioneringens normal- bestämmelser. Detta är ett utmärkande drag särskilt för statlig personalpensionering.

Tydligt är därför att tolknings- och till- lämpningsfrågor spelar stor roll inom den kompletterande pensioneringen.

Pensionsrätten grundläggs under anställ- ningstiden, och på många sätt har detta skede av pensioneringsförloppet en avgöran- de betydelse för arbetstagarens framtida ställning i pensionshänseende. Det får så— lunda anses vara av stor vikt för arbetsta- garen att oklarheter rörande hans pensions- rätt så vitt möjligt uppmärksammas medan anställningen ännu fortgår och förhandling otvivelaktigt kan påkallas med stöd av den lagfästa förhandlingsrätten. Antages att ar- betstagaren med avseende på exempelvis an- ställningens kontinuitet eller sysselsättnings- grad representerar ett gränsfall för vad som minst krävs för att kunna vinna delaktighet i KP-systemet, är det önskvärt att han sna- rast får besked om rätta förhållandet och att om detta är negativt en eventuell förhand- ling aktualiseras omgående och i vart fall inte uppskjuts till efter anställningstidens slut. Inte mindre angeläget är att rättsfrå- gor av betydelse för pensionens storlek på motsvarande sätt regleras under anställnings- tid.

Med erforderlig stringens i utfästelsesy- stemets konstruktion och form, med god information till arbetstagarna om pensions- villkorens innebörd och med utnyttjande av förhandlingsmöjligheterna under anställ— ningstid bör det alltså vara möjligt att i viss utsträckning förebygga komplikationer och tvistigheter under pensionstid. Det är emellertid en markant skillnad i nämnda för- utsättningar mellan privat pensionering och de av stat och kommun bedrivna pensione- ringarna i offentligrättslig form.

De privata pensionssystemen för tjänste- män har under 1960-talet undergått en be- tydande utveckling i formellt hänseende. De nya pensionsavtalens framhävande av pen— sion såsom utgörande ersättning för utfört arbete och deras värnande om arbetstaga- rens rätt till intjänad pension har undanröjt varje tvivel om pensionsrättens natur och därmed gett stadga åt tillämpningen. Ett be- tydelsefullt framsteg är också värdesäkring— en av utfästa pensionsförmåner. Det bör vidare framhållas att pensioneringsorgan som SPP och PRI lägger stor vikt vid att informera såväl den enskilde arbetstagaren under hans aktiva tid som företaget om pen- sionsutfästelsens innehåll och successiva för- ändringar däri. Tack vare dessa förhållan- den har den privata tjänstemannapensione- ringen som helhet, trots ökade tekniska svå— righeter på grund av ATP m. m., vunnit i enhetlighet och klarhet. I den mån spörs- mål om bestämmelsernas innebörd och rätta tillämpning ändå uppkommer under anställ- ningstid kan sådana handläggas i gängse för— handlingsrutiner sedan de privata pensions- överenskommelserna nu allmänt fått formen av kollektivavtal.

Det vore emellertid orealistiskt att före- ställa sig att man på bägge partsidor i alla avseenden skulle kunna förutse hur regle- ringen utfaller i praktiken och att alla rätts— frågor skulle kunna bli föremål för slutgil— tigt avgörande under anställningstid. På detta stadium känner sig kanske arbetstaga- ren inte vidare manad att närmare sätta sig in i villkoren. Och det är naturligtvis ovan— ligt att maka, barn och andra pensionsbe— rättigade efter arbetstagaren är i förväg verk-

samma för att vinna klarhet i alla avseen— den; ändå utgör dessa en betydelsefull kate- gori av förmånstagare. Även för arbetsgi- varen kan det vara vanskligt att göra sig en klar och fullständig bild av vad som gäller.

Pensionsutflödet under pensioneringens fullgörelsestadium följer inte heller ett all- deles okomplicerat schema. I enskilda fall kan uppkomma problem rörande exempelvis familjepensionsrättens sammanlagda innehåll och förmånernas fördelning inom kretsen av efterlevande i anslutning till att pensionerad arbetstagare avlider. Pensioneringsförloppet i stort kan också utsättas för störningar av olika slag. I överenskommelsen om ITP har detta kommit till beaktande i en klausul som generellt berättigar part att uppta förhand- ling om ändrade villkor för den händelse avtalsförutsättningarna undergått en väsent— lig förändring, t. ex. genom ändrad pensions- nivå i allmänna försäkringen.

En annan typ av oförutsedda händelser berör finansieringen, t. ex. när arbetsgivare överlåter sin rörelse eller råkar på obestånd. Om ansvaret för pensionsutbetalningama därvid överföres på annan juridisk person, skall förfarandet godkännas av de pensions- berättigade, såväl de som uppbär pension som innehavarna av latenta fribrev.

Som regel har dessa irreguljära inslag i pensioneringsverksamheten en materiell eller teknisk bakgrund. Olika sidor härav vill ut— redningen återkomma till längre fram.

Hur precist ett utfästelsesystem än är ut- format och hur väl det än är sörjt med tryggande och med information kan det allt- så svårligen undvikas att under pensionstid frågor uppkommer om bestämmelsernas tolkning och tillämpning, vilkas handlägg— ning bäst främjas av att båda parter får medverka. Vad dagens pensionärer angår måste för övrigt förhandlingsbehoven bedö- mas utifrån de förhållanden som var rådan— de genomsnittligt sett en generation tillbaka då tjänstepensioneringen ännu inte tillnär- melsevis nått den mognadsgrad som den har i dag. Dessutom har man givetvis att ta i be- räkning möjligheten av framtida nya regle— ringsformer inom privat pensionering. Exem-

pelvis skulle regleringsinslag under pensions- tid av den art som förekommer inom offent- lig pensionering komplicera tillämpningen mycket avsevärt i förhållande till nuläget. På den offentliga pensioneringens område kan man inte peka på någon utveckling efter den allmänna pensionsreformens genomfö- rande liknande den som ägt rum för privat pensionering. Av stat eller kommun utfäst pension villkoras alltjämt på ålderdomligt sätt av att arbetstagaren blir kvar i arbets- givarens tjänst till pensionsåldern. Det går därför inte att bestämma intjänad pension på motsvarande sätt som inom den privaträtts- liga pensioneringen av tjänstemän. Det för något år sedan införda rörliga pensionsutta- get mellan 62 och 67 år för kommunala pensionstagare betecknar dock ett framsteg. Även om det självfallet finns förhandlings— behov under anställningstid är det alltså med hänsyn till utfästelsesystemets konstruktion knappast möjligt att i full utsträckning på- kalla förhandlingar för offentliganställda och med dem jämförbara grupper i pensions- frågor av rättstvistsnatur under sådan tid. Den offentligrättsliga form för pensions— förmånernas reglering som alltjämt tillämpas inom statlig och kommunal pensionering be- gränsar också, huvudsakligast dock på den statliga sektorn, förhandlingsinstrumentets räckvidd. Det förekommer att kontakter ta- ges i pensionsärenden mellan personalorga- nisationer och vederbörande departement och statsmyndigheter, främst SPV. Sådan kontakt kan bidraga till att klarlägga tviste- frågan och hur denna är att bedöma, inte minst genom att personalorganisationerna är representerade i styrelsen för pensionsverket. Det tillkommer dock alltid pensionsmyndig- heten —— som för huvuddelen av förekom- mande ärenden är pensionsverket men i spe- ciella fall Kungl. Maj:t — att i enlighet med givna författningsföreskrifter fatta be— slut, och detta kan i regel endast angripas genom överklagande i administrativ väg. I den stora massan av reguljära pensionsfall har vid uppkommande tvistigheter arbets- tagarparten relativt små möjligheter att ge- nom sitt agerande påverka myndighetens ställningstagande. Då torde utsikterna härför

vara gynnsammare i den kategori av åren— den, där pensionsmyndigheten —— vanligast Kungl. Maj:t —- vid bestämmelsernas till- lämpning har att anlägga skälighetssyn- punkter eller eljest göra skönsmässiga be— dömningar.

På den kommunala sidan — där varje kommun är självständig huvudman för pen- sioneringsverksamheten —— är handläggning- en av pensionsärenden inte lika rigoröst bunden till givna bestämmelser som på den statliga. Om ett reglementsenligt resultat skulle befinnas otillfredsställande, är det förhållandevis enkelt att åvägabringa en an- nan lösning. Det förekommer också i ganska stor omfattning att kommunförbund och personalorganisationer medverkar till regel- rätt förhandling såväl i frågor av principiell art som i rent individuella fall.

En övergång till kollektivavtalsreglerade pensioner på den offentliga sektorn —— som i vart fall för statstjänstemännens del förut- sattes vid 1965 års förhandlingsrättsreform _— kan antas medföra ett närmande till den privata sektorns förhållanden. Om de stats- anställdas organisationer därmed skulle kom- ma att få en förfoganderätt till pensionssy- stemet jämförlig med den som de privatan— ställdas organisationer har, är dock av olika skäl osäkert. Den statliga pensionen inarbe— tas på ett sätt som är väsensskilt från privat- rättslig reglering. Härtill kommer olikheterna i styrkebalans mellan privat och statlig ar— betsmarknad med hänsyn till den statlige ar- betsgivarens särställning. Det är därför rätt så vanskligt att överhuvud förutsäga nå- got om hur en kollektivavtalsreglering av statliga pensioner skulle utfalla i praktiken. Ovissheten gäller naturligtvis särskilt sådana områden under SPR, där parterna tillhör den privata marknadens organisationer.

Vad slutligen angår den av staten orga- niserade sjömanspensioneringen har utred- ningen sig inte bekant om ens tanken på en kollektivavtalsreglering blivit väckt.

8.2 Förmånssystemens materiella innehåll

Den i kap. 3 lämnade översikten förråder stor ojämnhet i fördelningen av pensions-

trygghet på arbetsmarknaden. Dessutom framgår att skillnaden mellan lön och pen- sion som regel är betydande i det enskilda fallet. Detta gäller även vid »fullt utbyggda» pensionssystem.

Att det finns en grogrund för pensions- krav från de pensionerades sida är alltså uppenbart. En närmare kartläggning av rå- dande förhållanden skulle givetvis tjäna ut- redningens syfte men är knappast genom— förbar med hänsyn särskilt till de praktiska svårigheter som är förenade med en klassi- ficering av arbetstagare och pensionärer ef- ter kvaliteten av utfäst pension.

Det har emellertid synts utredningen an- geläget att bringa i dagen de för pensionä- rerna väsentligaste problemen ur trygghets- synpunkt, studera hur de uppstått och vad de betyder för pensionstagarna, kort sagt att åstadkomma något av en förteckning över konkreta frågor som pensionstagarna kan tänkas vilja ta upp till förhandling. Syftet därmed är att skapa underlag för en sam- lad bedömning av pensionstagarnas förhand— lingsbehov i intressefrågor och möjligheter- na att tillgodose dessa behov genom förhand— lingsinsatser från arbetstagarorganisationer- nas sida.

Därvid måste självfallet beaktas att det är fråga om personer som står utanför pro- duktionen men att ett tidigare anställnings— förhållande dock är förutsättningen för del— aktighet i pensionsanordning. Däremot bör i nu föreliggande sammanhang perspektivet inte avgränsas till organiserade arbetstagare eller anknytning överhuvud ske till arbets- marknadsorganisatoriska förhållanden.

Hithörande förhandlingsämnen kan i all- mänhet ledas tillbaka till något av följande förhållanden, nämligen generationsdifferen- tieringen i pensionsuppbyggnaden, pensions— klyftan mellan tjänstemän och arbetare, olik- heter mellan KP—systemen och slutligen de marginaleffekter som uppträder som följd av gränsdragningar inom systemen. Närmast avser utredningen att något utveckla bety- delsen av var och en av dessa faktorer.

8.2.1 Generationsdifferentieringen

Det har varit en tendens hos samhället och arbetsmarknadens parter att i första rummet bygga ut pensionsförrnånssystem för pro— duktiva åldrar, varigenom den äldre gene- rationen metodiskt kommit att släpa efter i trygghet och standard. Förhållandet präglar starkt nuvarande allmänna och komplette- rande pensionsanordningar.

Genom ATP-reformen delades befolk- ningen in i en äldre generation som ställdes utan möjlighet att intjäna tilläggspension, en mellangeneration med reducerade ATP-möj- ligheter och så en yngre generation som fullt ut kommer i åtnjutande av ATP-för— måner. Tekniskt åstadkoms detta genom att pensionen liksom i redan etablerade tjänste— pensionssystem ställdes i relation till längden av arbetad tid eller i förtids— och familje- pensionsfallen beräknelig sådan tid men att som arbetad tid endast medräknades tid efter reformens genomförande. Resultatet härav är att de som fyllt 67 år under 1962 eller tidigare år inte har någon ålderspension från ATP. I princip har de som fyllt 67 år under 1963 — första utbetalningsåret för ATP —— 6 % av pensionsmedförande lön. För varje ny årskull av 67-åringar stiger pensionsprocenten med tre enheter till dess att maximala 60 % uppnås för dem som fyller 67 år under 1981. Sistnämnda år kom— mer alltså beståndet av ålderspensionärer att utgöras av personer i levnadsåldern 85—67 år fördelade på pensioner om 6—60 % av pensionsmedförande lön.

AFP har liknande inslag av differentie- ring, ehuru av långt mindre betydelse bero- ende på att arbetad tid över huvud taget inte utgör villkor för rätt till pension enligt detta system. Ett bekant exempel är emeller— tid behandlingen av änkorna vid allmänna pensionsreformen. De som vid reformens genomförande redan var änkor eller som inte långt därefter blev det ställdes helt eller delvis utanför rätten till änkepension.

Mindre uppmärksammad är åldersdiffe- rentieringen inom KP-systemen och deras föregångare. När sådana anordningar börjat tillämpas på arbetstagare i grupp eller en-

skilt har vanligen —— ungefär som vid in- förandet av ATP — »överåriga» ställts utan- för rätten till pension och beräkningen av de aktivas förmåner oftast baserats på den till pensionsåldern återstående tiden. Om även upplupen tid lagts till grund för pen- sionsrätten har detta vanligen förknippats med särskilda restriktioner eller villkor. Exempelvis har tillgodoräkningen maxime— rats på ett eller annat sätt. Inom vissa om- råden har arbetstagaren själv fått bidraga till den ökade pensionskostnaden. Många i och för sig betydelsefulla systemrevisioner — t. ex. justeringar uppåt av gränserna för pensionsmedförande lön — har inte alls be— rört pensionärerna, och av de aktiva har ofta genom särskilda övergångsbestämmel- ser de äldsta fått sämre förbättringar än öv- riga arbetstagare.

Ett förhållande som också bidrar till den generationsmässiga eftersläpningen i stan- dard men som inte har med takten i system- uppbyggnaden att göra är att arbetstagaren i pensionshänseende vanligtvis kompenseras helt för penningvärdesförsämring som äger rum under intjänandetid men inte fullt till- godoföres de reallöneökningar han uppnår under sin produktiva ålder. På olika sätt och i olika grad bidrar alla förmånssystem till detta resultat.

AFP-standarden ligger sedan 1968 stilla om man bortser från att de som inte har ATP eller har en mycket liten ATP får pen- sionstillskott. Anordningen med pensions- tillskott har dock inte löst frågan om sam- bandet mellan folkpensionsstandard och re— ell löneutveckling för vare sig dem som är berättigade till pensionstillskott eller andra.

ATP-standarden beräknas i huvudfallen på de femton »bästa» åren av aktivtiden. Härvid undantas 14/15 av standardskillna- den mellan bästa och näst bästa året, 13/ 15 av standardskillnaden mellan näst bästa året och det som kommer som nummer 3 i ord- ningen o. s. v. Därmed begränsas inflytandet såväl av tillfälliga inkomstvariationer som av extrema inkomstförlopp över huvud taget. Samtidigt sker emellertid en uppbromsning i tillväxten av pensionsstandard i förhållande till reallönens allmänna utveckling.

Inom ITP—systemet bortses på motsva- rande sätt från standardökningar under de fem sista aktiva åren. Av samtida och lika stora reallöneförbättringar undantas från pensionsberäkning i princip 4/ 5 för 64- åringen, 3/5 för 63-åringen, 2/5 för 62- åringen och l/ 5 för 61-åringen.

För den år 1971 överenskomna arbetar- pensioneringen gäller att beräkningen knyts till de tre »bästa» åren mellan 59 och 63 års ålder. Graderingen av de olika årens in- komster sker som i ATP i förhållande till basbeloppet enligt lagen om allmän försäk- ring. Samma metod som i ITP-systemet ehu- ru i modifierad form används inom SPR och KPR. Även enligt dessa reglementen avtrappas sålunda för tjänstemännen såda- na standardökningar av lön som äger rum under de sista fem åren men endast sådana som beror på lönegradsändring. De gene- rella lönepåslagen slår helt igenom i pen- sionshänseende oavsett uppnådd levnadsål- der. Metoden är alltså förmånligare än reg- lerna i både ATP- och ITP-systemen sär- skilt om man tar i beaktande att de offent- liga pensionerna beräknas enligt bruttotek- nik. För den enskilde arbetstagaren innebär denna teknik att den reducerande effekten av ATP:s femtonårsregel elimineras i den mån den är starkare än motsvarande effekt av femårsregeln i SPR och KPR.

På liknande sätt fast endast inom begrän- sade löneskikt verkar de olika systemens konstruktioner för pensionsstandardens tak, d.v.s. 7,5 basbelopp i ATP resp. 15 bas- belopp i ITP och lönegraden C 5 i SPR och KPR eller räknade enligt 1971 års förhål- landen i kronor 48000 resp. 96000 och 100500. Endast det sistnämnda taket på- verkas av den standardmässiga löneutveck- lingen. Detta sker genom de årliga generella förändringarna av den tabellenliga C 5- lönen. Ökar lönen för C 5 relativt snabbare än basbeloppet, sker en standardhöjning av taket; ökar lönen i samma takt som basbe- loppet ligger taket stilla; och vid en ogynn- sammare löneutveckling slutligen kan man tala om standardsänkning av taket. För stan- dardändring av ATP-taket, som varit oför- ändrat sedan ATP:s införande, skulle er—

fordras beslut av Kungl. Maj:t och riksda- gen. För ändring av ITP-taket skulle krävas avtal mellan parterna.

Den principiella innebörden av samtliga berörda regler är att ju snabbare reallönen stiger desto mer vidgas standardgapet mel- lan aktiva och pensionärer.

Starkast är denna effekt i ATP-systemet. Som belysning kan nämnas att 2 % årlig reallöneökning medför att ålderspension vid 67 års ålder i huvudfallen utgör ca 85 % av vad den skulle ha uppgått till utan spärr för standardtillväxten under de femton bästa åren. Den årliga löneinkomsten antas vid denna beräkning hela tiden ha legat under standardtaket. Efter tio är, således vid 77 års ålder, utgör pensionen endast ca 70 % av vad den skulle ha utgjort vid full stan- dardföljsamhet under intjänande- och pen- sionärstid.

ITP representerar såvitt angår standard- utvecklingen under intjänandetid en mellan- form till ATP och de offentliga KP—syste— men. Under pensionstiden är ITP närmast jämförlig med ATP, d. v. s. värdebeständig.

Mest följsamma till lönens standardut- veckling under pensionens intjänandetid är SPR- och KPR-systemen. Härtill bidrar så- väl att standardavtrappningen för de fem sista årens löneökningar är begränsad som att standardtaket är tarifflönebundet. Vad gäller dessa systems relationer till utveck— lingen av penningvärde och standard under pensionärstid kommer denna fråga att tas upp under avsnittet om olikheter mellan KP- systemen.

8.2.2 Pensionsklyftan tjänstemän—arbetare

I jämlikhetsdebatten talas ofta om pensions- klyftan mellan tjänstemän och arbetare. Även om merparten av arbetarna på de offentliga sektorerna i pensionshänseende är likställd med tjänstemannakollektivet får denna bild anses vara riktig. Detta innebär dock alldeles inte att de privatanställda ar- betarna i gemen endast haft den allmänna pensionen att lita till. Enkäten visar att kompletteringspension för arbetare förekom-

mer inom åtskilliga branscher ehuru nästan genomgående av mycket låg kvalitet. Otvi- velaktigt är det också så att inväxten i ATP efter hand minskar betydelsen av nu existe- rande KP bland arbetare.

Ett betydelsefullt steg mot ytterligare ut- jämning mellan tjänstemän och arbetare har tagits med 1971 års avtal mellan SAF och LO om införande av arbetarpension. Nu— varande pensionärer berörs emellertid inte alls av överenskommelsen, och genom den successiva uppbyggnaden i övrigt av syste- met får man ännu under några årtionden räkna med ett betydande avstånd i pensions- förmåner mellan tjänstemanna- och arbetar- kollektiven, även om detta knappas in med varje ny årskull arbetare som får pension.

8.2.3 Olikheter mellan KP-systemen

Skillnader i pensionstrygghet föreligger ock- så mellan vart och ett av huvudsystemen för KP på grund av att förmånskonstruktioner- na inte är samstämda. Förutsättningar som i ett system medför pension kan i ett annat vara otillräckliga för pension. På grund av olika regler för pensionsberäkning kan pen- sion som börjar utgå i en viss situation vara större i ett system än i ett annat. Sedan pen— sionen väl intjänats är det två huvudfrågor som pensionsborgenären har intresse av. Den ena avser om pensionen är antastbar. Den andra gäller hur det går med pensio- nens köpkraft: om denna minskar, är oför- ändrad eller ökar. Som framgår av det föl- jande råder inte heller i dessa hänseenden enhetlighet.

Vad angår antastbarhetsfrågan inom de för närvarande fungerande systemen torde det numera endast vara den statliga, möj— ligen också den kommunala, pensionsanord— ningen som kan tänkas komma i konflikt med allmänna rättsgrundsatser. Framför allt kan metoden för samordning mellan ATP och KP samt livräntegrunderna leda till resultat som pensionsborgenärerna uppfattar som obilliga.

I den allmänna pensioneringen är all för— värvad pensionsrätt värdesäkrad genom an—

knytningen till konsumentprisindex. Pen- sionen bevaras automatiskt vid köpkraften sOm den hade vid intjänandet. Eventuella ökningar av köpkraften efter intjänandet får alltså åstadkommas genom särskilda påbygg- nader av systemet. Pensionstillskotten 1969 —1978 innebär sådana ökningar.

De tre befintliga huvudsystemen för KP är emellertid mindre strikta i relationerna till priser och standard än det allmänna för- säkringssystemet.

Efter intjänandet förändras ITP med konsumentprisindex på i princip samma sätt som ATP men endast under pensionstid. Ett fribrev förlorar alltså köpkraft i samma mån som prisindex ökar mellan tidpunkterna för avgången och pensionstillträdet.

Enligt de statliga och kommunala regle— mentssystemen gäller att förmåner av fri- brevskaraktär — livräntor till skillnad från pensioner enligt terminologin i dessa regle— menten — över huvud taget inte kompen- seras för penningvärdets fall. På den punk- ten är regleringen entydig. Vad klausulerna om utgående pensioners förändringar — 15 & SPR, 17 & KPR — närmare förpliktar till är däremot ovisst.

I och för sig finns fog för uppfattningen att avsikten med de berörda författnings- rummen varit att bevara den enskilda pen— sionens köpkraft och eventuellt också öka den i samband med de årliga lönerörelserna. Att inte kompensera utgående komplette- ringspension fullt ut för penningvärdets fall var en utvecklingsaspekt man knappast räk- nade med när SPR trädde i kraft 1959 kort efter statsmakternas beslut om allmän tjäns- tepensionering med värdesäkerheten som kanske viktigaste hörnsten. Hade man av- sett att kompensera pensionstagarna för penningvärdesförsämringar men inte höja pensionerna därutöver, borde väl detta sagts ut såsom skett för ATP och i avtalet för ITP.

Principen att åtminstone bevara beviljade pensioners köpkraft upprätthölls under en lång rad av år till och med 1968. Som ex- empel kan nämnas att på privata pensioner som börjat utgå 1959 utbetalades för 1968 tillägg med 40 % utgörande kompensation

för en penningvärdeförsämring om genom— snittligt 3,8 % för år mellan 1959 och 1968. För statliga och kommunala pensioner —— livräntor således undantagna — var ök- ningen under samma tid 58 % eller mer än 5 % i årsgenomsnitt. Det är alltså uppen— bart att de offentliga pensionstagarna här- under inte endast fått kompensation för penningvärdets fall utan också tillförts ökad standard.

Särskilt intressanta ur utvecklingssynpunkt är avtalen för 1966—1968, 1969 1970 och 1971—1973 på de offentliga områdena.

Enligt det förstnämnda treårsavtalet höj— des utgående pensioner procentuellt med 7,5 % för första avtalsåret, 6 % för andra och 5 % för tredje eller mer än den gene- rella höjningen av tjänstemännens löner, vil— ket inte hänt tidigare. Enligt en särskild av- talspunkt skulle höjningarna för 1967 och 1968 kunna göras större än ursprungligen bestämda 6 % respektive 5 % om den all- männa ekonomiska utvecklingen under när— mast förflutet redovisningsår ansågs moti— vera särskilt hänsynstagande. Klausulen får anses utomordentligt betydelsefull ur pen- sionärssynpunkt. Även om någon ytterligare höjning för 1967 och 1968 inte kom till stånd, förelåg här en avtalstext som gick längre ifråga om regleringen av utgående pensioner än någon tidigare träffad central överenskommelse.

Med de två senaste uppgörelserna på de offentliga sektorerna med uppräkning av utgående pensioner i krontal i stället för pro— cent har det emellertid blivit mer tveksamt vilket reellt innehåll nyssnämnda bestäm- melser i de offentliga reglementena kan sä— gas ha. För åren 1969 och 1970 har utgå- ende privata pensioner i enlighet med 1960 års ITP-avtal höjts med sammanlagt 4,4 % för att hålla köpkraften oförändrad. De sammanlagda krontalspåslagen för offentli- ga pensioner — se redogörelsen under 3.3.2 — innebär för en egenpension (änke- pension) i 1968 års nivå om 15000 kr. (7500 kr.) en höjning med 10,2 % men för beloppet 30 000 kr. (15 000 kr.) höjning med 5,1 %. För 1971 utgör höjningen av ITP-pensionerna 7,4 %. Motsvarande höj-

ning av de offentliga pensionerna — 1 320 kr. —— utgör av nämnda grundbelopp 8,8 % respektive 4,4 % som alltså skall jämföras med den privata sektorns 7,4 % över alla nivåer.

Frånvaron av fast relation mellan intjä- nad pension och penningvärde markeras yt— terligare på den statliga sektorn av den sär- behandling som vissa pensioner blivit före- mål för vid regleringarna för åren 1969— 1970 och 1971—1973. I en del fall räkna- des vissa äldre pensioner inte upp med kron- tal utan procentuellt med 2 % för 1969 och 2,5 % för 1970 enligt vad som förutsattes i avtalet för dessa år. På grund av anställ- ning i försvarsväsendets reserver utgående pensioner —— en kvarlevande övergångsform till det premiesystem som numera gäller för sådan anställning — undantogs från parts- överenskommelsen om höjningen av utgå- ende pensioner för 1969—1970. I stället höjdes reservpensionerna med 2 % för 1969 och enligt senare fattat särskilt beslut med 3 % för 1970. För åren 1971—73 är enligt 1971 års ramöverenskommelse avtalat att höjningen för samtliga nu berörda pensio— ner skall utgöra 5 % för vart och ett av åren.

Vad slutligen angår den nya arbetarpen- sioneringen avviker den som redan fram- gått på flera punkter från tidigare införda KP-anordningar. Detta gäller såväl intjä- nande— som pensionstid. Olikheterna under det senare stadiet ligger framför allt i tek- niken för samordning med annan pension —— särskilt då i jämförelse med ITP — och i pensionstillägget genom maximeringen till 4 % för år.

8.2.4 Marginaleffekter

En fjärde huvudtyp av ojämnheter samman- hänger med de många mer eller mindre väl valda gränser som omgärdar de olika all- männa eller kompletterande pensionsanord- ningama. Sådana gränser avser t.ex. lev- nadsålder, sysselsättningsgrad, anställnings- tid och lön. För att en arbetstagare skall bli delaktig i en anordning måste viss lägsta

levnadsålder ha uppnåtts men får han å andra sidan inte ha överskridit viss övre åldersgräns. För rätt till pension för efter- levande make krävs att äktenskapet ingåtts före viss ålder och ibland också att äkten- skapet haft viss minsta varaktighet. KP- systemen förutsätter viSS minsta omfattning på tjänstgöringen för vecka eller annan tidsenhet liksom också en på något sätt dokumenterad samhörighet med företaget, branschen etc., vanligen genom krav på viss minsta anställningstid, ordinarie anställning eller liknande. Många andra exempel skulle kunna anföras.

8.3 Soliditeten

Till skillnad från lön förfaller inte pension till betalning efterhand som den intjänas utan först sedan pensionsfall inträffat. An- ställning ger alltså upphov till en pensions- fordran för arbetstagaren respektive pen- sionsskuld för arbetsgivaren. Om en pen- sionsanordning kan anses tillfredsställande beror inte endast på de utlovade förmåner- nas kvalitet, d.v.s. deras nivå, oantastbarhet etc. Den intjänade pensionen måste dess— utom vara säkerställd. Eller, för att uttrycka saken tydligare, med avseende på intjänad pension skall arbetstagaren vara oberoende av arbetsgivarens ekonomiska ställning så— väl under anställningstiden som därefter.

Beträffande de offentliga pensionsanord- ningarna SPR och KPR får trygghetskra— vet anses uppfyllt från nu ifrågavarande synpunkt med hänsyn till den statliga re- spektive kommunala finansieringsgarantin. Problemet gäller alltså i huvudsak närings- livets pensionsanordningar.

För privat pensionering har försäkrings- avtalet —— med avgifter som betalas fortlö- pande under. anställningstiden —— länge an- setts vara bästa garanti för att arbetstagaren verkligen skall komma i åtnjutande av in- tjänad pension. En lika god säkerhet torde konstruktionen med att kreditförsäkra di— rektpension i FPG få anses utgöra. Trygg— andelagstiftningens genomförande har över huvud taget minskat risken för den direkt-

pensionerade att lida rättsförlust på grund av arbetsgivarens insolvens. Ytterligare bi- drag till stärkandet av pensionsborgenärens ställning inom planpensioneringen är den år 1969 införda säkerhetskonstruktionen mot försumliga arbetsgivare (jfr 3.3.1) och omvandlingen samma år av rekommenda- tionsformen för planpension till vanligt kol— lektivavtal.

Arbetstagarorganisationemas hittills tyngs- ta insats för att säkra pensionsborgenärens ställning har varit att bidra till utvecklingen av ändamålsenliga finansieringsformer, först genom pensionsförsäkringen och sedan ock- så genom metoderna för att trygga direkt- pension.

Detta utvecklingsarbete har gällt medel för att uppnå vissa förmånsresultat och inte förmånssystemet i sig självt.

Samtidigt bör understrykas att för såväl de aktiva som de pensionerade arbetstagarna är den privata pensioneringens ekonomi och finansiering väl så viktiga förhandlingsfrå- gor som förmånssystemet.

Särskilt kan framhållas att pensionsför— säkringen och tryggandelagens former för att finansiera direktpension inte täcker hela fältet av privatanställdas pensionsfordringar, i synnerhet inte de som är hänförliga till intjänandetider före 1960. Det förekommer också direktpensionerade som endast i vissa situationer — såsom att företaget byter äga- re eller går i konkurs — och då ofta i kon- kurrens med andra fordringsägare har möj— ligheter att hävda sin rätt gentemot arbets- givaren genom att åberopa rättsregler i tryggandelagstiftningen. Självfallet har des— sa pensionsborgenärer, i första hand de som är pensionstagare, ett speciellt stort behov av facklig medverkan för att i enskilda fall få pensionen tryggad och utbetald.

9. Den företagsekonomiska aspekten

Det är alltså mycket som pensionstagarna kan antagas vilja förhandla om. Men hur skall man bedöma deras ekonomiska möj- ligheter att få sina önskemål tillgodosedda och sina problem lösta förhandlingsvägen?

I flera av enkätsvaren har erinrats om att aktiva och pensionärer har ett gemen- samt och begränsat förhandlingsutrymme. Hur en standardökning skall fördelas mellan dessa båda grupper betraktas på åtskilliga håll som ett problem som kommer att bli allt svårare i framtiden. SAF har i sitt en- kätsvar sett frågan renodlat företagsekono- miskt och menar att en legal förhandlings- rätt kan komma att försvåra företagens eko- nomiska planering.

Att pensionärerna har en ogynnsamma— re ställning än de aktiva vid förhandlingar i ekonomiska frågor med arbetsgivarnas or- ganisationer är tämligen uppenbart. De del— tar inte i produktionen, utgör inte arbetskraft, efterfrågas alltså inte av arbetsgivarna, och har inget »eget» strejkvapen. Den rätt som de har inom kompletteringspensionssystemen har de vunnit under sin aktiva tid. Den be- stäms substantiellt av de avtal som gällt under aktivtiden och de regleringar som äger rum under passivtiden för att anpassa pensionen till förändringarna i penningvär- de m. m. Pensionstagarna kan inte arbeta in ytterligare pensionsrätt. Detta är självfallet till nackdel i förhållandet till andra parten men också ett handikapp i konkurrensen med de aktiva om det ekonomiska utrym— met. Utredningen vill söka ge detta en me- ra konkret belysning.

I det föregående har redovisats samban- det mellan inarbetad pension och till pen- sionsåldern återstående tid i ATP och i oli-

ka KP-system. Av 8.2.1 framgår sålunda hur pensionens standardtillväxt under inar- betningstiden trappas av i relation till real- lönens utveckling. Att systemen fått denna utformning har en ekonomisk-finansiell bak- grund som framgår av följande studie.

Ett företag med nio aktiva och en pen- sionär tillämpar ITP-avtalet och tryggar ut- fästelserna medelst försäkringsavgifter. Pen- sionsåldern är 65 år. Antag nu att en real— pensionsökning —- t. ex. som resultat av en lönerörelse -— skall genomföras med ut- gångspunkt i en löneökning om (100/0,65 =) 154 kronor per år och däremot svarande höjning av livsvarig ålderspension med 65 % av löneökningen, d. v. 5. med 100 kr.

Det antas vidare att såväl de aktiva som pensionären börjat i företaget i unga år, varför det inte finns anledning för företaget att reducera pensionsåtagandena på grund av för kort anställningstid. Enligt avtalets regler är det endast personal under 60 år som försäkras för hela realpensionsökning— en. För varje år varmed den vid ökningstill— fället uppnådda levnadsåldern överstiger 60 år reduceras det försäkrade beloppet med 1/ 5. Den som är äldre än 65 år får sålunda ingen pensionsökning alls.

Avtalets innebörd är att den utfästa real- pensionsökningen skall inarbetas successivt under den tid som återstår till pensionsål— dern. De till första året hänförliga delarna av utfäst pensionsökning och däremot sva- rande kostnader framgår av tabell 4. Beräk- ningarna är gjorda enligt gällande självkost- nadsgrunder för kollektiv tjänstepensionsför— säkring. Endast ålderspensionen har beak- tats.

Tabell 4. Första årets intjänade pensioner och kostnader enligt ITP-avtalet. Realpen- sionsökning 100 kr./ år med reguljär avtrapp- ning för levnadsåldrar över 60 år.

Antal Uppnådd Pension1 Pensions- levnads- kr. kostnad ålder kr.

4 25 —2 -— 2 35 103 44 1 45 7 40 1 5 5 12 99 1 63 20 1 18 1 70 — — 10 49 301

* Uppskjuten årlig pension från 65 år på grund av arbetsinsatsen under första året. ” Enär ålderspension börjar intjänas först vid 28 års ålder, förvärvar 25-åringarna ingen ålderspensionsrätt under första året. * Sammanlagt belopp för de båda arbetsta- garna.

För att belysa avtrappningseffekten anges i tabell 5 vad intjänade pensioner och kost- nader skulle utgöra enligt ITP-avtalets reg- ler utan avtrappning. Hela pensionsökningen tillåts alltså slå igenom även för 63-åringen och pensionären. I stället för 2/5 av 100 kr. eller 40 kr. får 63-åringen pensionen höjd med 100 kr. mot en arbetsinsats på ytter- ligare två år. Pensionären som avtalsenligt inte alls får del av höjningen får även han — utan ytterligare arbetsinsats — pensionen höjd med 100 kr.

Tabell 5. = tabell 4 men utan avtrappning för levnadsåldrar över 60 år.

Antal Uppnådd Intjänad Pensions- levnads- pension kostnad ålder kr. kr.

4 25 — — 2 35 10 44 1 45 7 40 1 55 12 99 1 63 5 1 5 8 8 1 70 100 1 021 10 1 80 1 792

I det nu studerade fallet belastas företa- get under första året efter pensionsregle- ringens genomförande med ytterligare 301 kr. i pensionskostnad, om avtalets regel för

hänsynstagande till levnadsåldrar över 60 år iakttas. Motsvarande kostnadsökning blir in- te mindre än 1 792 kr., om avtrappningsre— geln sätts ur spel, d.v.s. nästan 6 gånger hög- re än den reguljära.

Att det finns ett företagsekonomiskt mo- tiv — berättigat eller ej kan lämnas därhän — bakom ITP-avtrappningen torde klart framgå i ljuset av anförda exempel. Likaså att utgående pensioners följsamhet till real- lönens utveckling över huvud taget är en fråga av betydande ekonomisk räckvidd. De reella möjligheterna att få krav på för- månsförbättringar tillgodosedda måste anses betydligt sämre för pensionärerna än för löntagarna. Och inte skulle läget förbättras av att företagen övergick till att direktfi- nansiera standardhöjningarna av utgående pensioner utan medelsreservering (om ar- betstagarorganisationerna ansåg sig kunna gå med härpå ur trygghetssynpunkt). Visser- ligen skulle belastningen på företagen på så sätt hållas tillbaka temporärt, men i ett sy- stem med årliga standardtillägg blev utgif- terna snart nog högre än med försäkring eller med annan metod för medelsreserve- ring.

I likhet med SAF anser utredningen att pensionsförmånsfrågorna bör bedömas lång- siktigt. Det är också riktigt att dessa bör ses i samband med kapital- och reserverings— spörsmålen. Utredningen kan emellertid in- te finna att företagens ekonomiska plane- ring skulle mera allvarligt försvåras av att förhandlingsrätt tillerkännes arbetstagaror- ganisationerna beträffande de pensionerades Villkor. Och även om vissa planeringspro- blem skulle uppstå, kan detta enligt utred— ningens mening inte rimligen vara ett till- räckligt bärande argument mot att förhand— lingsrättsfrågan ges en för pensionärerna po- sitiv lösning.

Utredningen vill alls inte utesluta att pen- sionärerna på den privata sektorn i fram- tiden kan komma att tilldelas pensionsför- stärkningar som inte ryms inom befintliga medelsreserver utan måste finansieras me- delst särskilda kostnadsbidrag från arbets- givarna utan närmare hänsyn till var pen- sionsrätten är inarbetad. Det är möjligt för

att inte säga sannolikt att en legalt fast- slagen förhandlingsrätt skulle påskynda en sådan utveckling. Särskilt komplicerad be- höver dock en bidragsgivning av detta slag inte bli. Kanske har SAF inte heller syftat så mycket på den sidan av problemet som på att pensioneringens kostnadskonsekvenser inte kan överblickas som förut genom det principiellt nya ifråga om såväl kostnads— objekt som metod för kostnadstäckning. En- ligt utredningens mening återstår att se vad effekten av en förhandlingsrättsreform kan bli för den totala pensionskostnadsnivån. Det är ju främst denna som har betydelse från företagens synpunkt.

Fördelningen av företagens pensionskost- nader på aktiva och pensionärer finner ut- redningen framför allt vara en fråga som det är arbetstagarorganjsationernas sak att internt ta ställning till. Mellan de båda grupperna kan givetvis intressemotsättning- ar föreligga men det är principiellt inte mer anmärkningsvärt än förekommande mot- sättningar mellan olika kategorier av aktiva inom en och samma organisation. Somliga arbetstagarorganisationer, dock endast ett fåtal, har i enkäten uttryckt en förmodan att spänningarna mellan aktiva och pensio- närer skulle skärpas om de senare tillerkän- nes förhandlingsrätt. Även om effekten skul- le bli denna synes dock detta inte vara skäl att avstå från lagstiftning. Vill man över hu- vud taget överväga att bereda pensionärer- na ett förhandlingsrättsligt skydd, får man räkna med möjligheten av att accentuerade motsättningar kan uppstå inte bara pensio- närer och arbetsgivare emellan utan också mellan pensionärer och aktiva.

10. Partsförhållandefrågor

Den förhandlingsrättsliga lagstiftningen är till sin grunduppbyggnad utformad med tanke på förhandling och avtal om förmåner i bestå- ende anställning. För arbetstagarsidans del är förhandlingsrätten knuten till förening av arbetstagare; den enskilde medlemmen har ingen självständig rätt att förhandla. På ar- betsgivarsidan utövas förhandlingsrätten av arbetsgivaren och/eller dennes organisation. På båda sidor företräder organisationen en- dast medlemmar.

I utredningsdirektiven har inte framförts möjligheten av någon på annat sätt konstru- erad förhandlingsrätt när det gäller pen- sionärer. Som redan framgått talar också mycket för att en sådan förhandlingsrätt i princip bör grundas på FFL:s nuvarande konstruktion.

Vad gäller kravet på facklig organisations- tillhörighet för att förhandlingsanspråk över huvud taget skall kunna resas från pensio- närernas sida kan det sålunda inte råda nå- got tvivel om det ändamålsenliga i att en ar- betstagare som går i pension och har pen- sionsintressen att bevaka gentemot förutva- rande arbetsgivare kvarstannar i den orga- nisation han tillhört en stor del av sitt liv; endast arbetstagarorganisationema har som regel förutsättningar att utöva ett effektivt och koordinerat inflytande på pensionera- des villkor. Av den analys som utredningen gjort i fråga om pensionäremas förhand- lingsämnen framgår också att arbetsta- gare och pensionärer har en i grunden ge- mensam förhandlingsmateria.

Men kan en formellt fastslagen behörig- het för arbetstagarorganisation att förhand- la och ingå avtal för pensionerade medlem- mar antas betyda att de senare i stort sett

får samma reella möjligheter att påverka den egna situationen som de aktiva arbets— tagarna har? Utredningen ställer denna frå- ga av flera skäl. Systemen för komplette- ringspension fungerar inte i former tillrätta- lagda för en ordning enligt vilken arbetsta- gare och pensionärer är förhandlingsmässigt jämställda. AV intresse i detta hänseende är särskilt den form av pensionsförsäkring som tillämpas för bland andra tjänstemän på SAFzs verksamhetsområde. Oavsett vil- ken form som valts för pensioneringen er- bjuder också partsrepresentationen en rad problem vid en förhandlingsrätt som spän- ner över alla stadier av pensioneringen. Utredningen övergår nu till att behand- la hithörande aspekter men återkommer i en del avseenden i det avslutande kapitlet.

10.1 Förhandlingsrätt vid pensionsför- säkring

Den lagstadgade förhandlingsrätten omspän- ner partsrelationen arbetsgivare-arbetstaga- re. På arbetstagarsidan kan inte åberopas någon förhandlingsrätt gentemot en från arbetsgivaren helt fristående försäkringsin— rättning. Det är tydligt att vid pensions- försäkring frågan om förhandlingsräztens betydelse för pensioneringen ställer sig an- norlunda än då arbetsgivaren har ett eget ansvar för pensioneringen och dem fullgö— rande.

Efter SAF—LO—uppgörelsen 1971 om ar- betarpension har man på den privata sektorn att räkna med två modeller för pensions- försäkring, den hittillsvarande av SPP-typ och så den nya försäkringen. Den följande

analysen knyter dock närmast an till den förstnämnda typen som ännu under flera år kommer att vara funktionsmässigt domine- rande.

Pensionsförsäkringens syfte är att göra ar- betstagarens rätt till intjänad pension obe- roende av arbetsgivarens fortbestånd och framtida solvens. Premier erläggs under ar— betstagarens aktiva tid till en försäkrings- inrättning och denna svarar som juridiskt självständig person för att pension utbeta— las enligt villkoren för försäkringen. Därmed har arbetsgivaren fullgjort sina avtalsenliga förpliktelser och arbetstagaren fått en ford- ran hos försäkringsgivaren i stället för hos arbetsgivaren. Genom att dennes förplik- telser i praktiken regleras av ett med SPP, PRI eller den speciella branschens pensions- inrättning ingånget anslutningsavtal uppfat- tas pensionsförsäkringen av arbetsgivaren snarare som ett avgifts- eller kostnadsåta- gande än som ett egentligt förmånsåtagande. Pensionsborgenären å sin sida ser i pen- sionsinrättningen den reelle pensionsgivaren. I den registreras alla grunddata för pensio- neringens fullgörande, där har den för- månsberättigade att söka pension och där- ifrån sker pensionsutbetalningen. På detta sätt begränsas de direkta kontakterna mel- lan pensionsborgenären och arbetsgivaren; försäkringsinrättningen kommer att fullgöra partsfunktioner som vid pensionering av di- rekttyp skulle ha ankommit på arbetsgiva- ren.

När det gäller pensionstryggheten är det karakteristiskt för pensionsförsäkringen att resurser för pensioneringsändamål avdelats under anställningstid i den omfattning som beräknats erforderlig med hänsyn till då gällande utfästelser. Pensionsinrättningen har därför principiellt inte ekonomiskt utrymme för att genomföra materiella förbättringar av de pensionerades villkor. Allt tyder ock- så på att parterna vid ingåendet av ITP- och liknande avtal såsom möjliga regleringar un- der pensioneringens fullgörelsestadium en- dast räknat med sådana som varit inskrivna i avtalet vid den tidpunkt då avgång ur tjänst äger rum. Avtalen bygger med andra ord på förutsättningen att förhållandet arbetsgivare-

Det anförda kan sägas innebära att en- ligt hittillsvarande system pensionsvillkoren vid försäkring principiellt sett inte är ämne för förhandlingar mellan pensionärer och arbetsgivare. Detta förhållande skulle tyd- ligen inte utan vidare ändras i och med att pensionärerna föres in under förhandlings- rättslagstiftningen.

För att ett erkännande av pensionärerna som arbetsmarknadspart med samma möj- ligheter som aktiva att driva intressefrågor visavi arbetsgivarparten skall få större reell verkan erfordras genomgripande föränd- ringar i mönstret för pensioneringens för- månsmässiga uppbyggnad och finansiering. En någorlunda snabb utjämning mellan ak- tiva och pensionärer på tjänstemännens om— råde lär knappast komma till stånd för så vitt inte nuvarande system av individuella och åldersdifferentierade premier för aktiva ersätts med ett system av kollektivt beräk- nade premier för aktiva och pensionärer. Förhandlingsrättens genomslagskraft är allt- så en fråga på jämförelsevis lång sikt.

Vad angår förhållandet mellan pensionä- rer och pensionsinrättning är det givetvis av alldeles grundläggande betydelse att pen— sionsinrättningen inte är resursskapare. I princip är det endast i frågor om tillämp— ningen av fastställda villkor som förhand- lingar i denna partsrelation över huvud kan fylla en funktion. I sådana fall torde det i regel inte möta några svårigheter för en ar- betstagarorganisation att komma direkt till tals med vederbörande inrättning. Att till— skapa en rätt till förhandling direkt mellan å ena sidan arbetstagarorganisation -— vare sig denna representerar både aktiva och pensionärer eller endast aktiva — och å andra sidan försäkringsgivare betraktar ut— redningen som uteslutet både med hänsyn till det nyss anförda och med tanke på den principiellt långtgående innebörden av en sådan utvidgning av förhandlingsrätten. Den enda tänkbara förstärkningen för pensionä— rernas del torde vara att pensionärer göres likaberättigade med aktiva arbetstagare vid val av pensioneringsorgans styrelse.

En legalisering av pensionäremas förhand-

lingsrätt skulle innebära att pensionering en- ligt försäkringsmetod självfallet alltjämt blir möjlig men att förhandlingsrätten respektive förhandlingsskyldigheten gäller i förhållan- det mellan arbetstagar- och arbetsgivarsidan hela pensionstiden ut. Arbetstagarorganisa- tionema får alltså rätt att för sina pensione- rade medlemmar upptaga förhandlingar om t.ex. löpande pensioners följsamhet till de aktiva medlemmarnas förtjänstutveckling, arbetsgivarna möjlighet att förhandla om t. ex. samma pensioners anpassning till änd- ring av den allmänna pensioneringen.

Oaktat vad ovan framhållits om grunder- na för ingåendet av redan gällande pensio- neringsavtal på arbetsmarknaden bör lag- ändringen även göras tillämplig på nuvaran- de pensionärer. Utredningen har därmed självfallet inte uttalat sig om i vilken om— fattning nu utgående kompletteringspensio- ner bör ändras eller ens att sådan ändring alls bör äga rum, endast att rätten att för- handla skall avse även denna kategori. Det civilrättsliga skydd pensionärerna har jäm- likt tryggandelagen och enligt allmänna av- talsrättsliga grunder inskränks naturligtvis inte av eventuella åtgärder berörande den förhandlingsrättsliga lagstiftningen.

Så länge parterna tillämpar nuvarande form för pensionsförsäkring måste man emellertid räkna med den begränsningen av pensionäremas förhandlingsmöjligheter att det i vissa fall —- där arbetsgivaren upp- hört att existera — inte finns något ansva- rigt företag att rikta anspråk mot. I särskilt hög grad gäller detta nuvarande generation av pensionärer. Att lösa denna centrala frå- ga blir måhända ett svårt problem för ar- betsmarknadens parter. En första ansats att komma till rätta med problemet kan dock sägas ha gjorts i den senaste LO—SAF-upp- görelsen om arbetarpension. Den för denna pensionering tillämpade kollektiva kostnads- täckningen är visserligen inte till någon del periodiserad till pensioneringens fullgörelse- stadium och avser f.ö. heller inte förmå— ner beviljade under sådan tid, men att för- dela varje års kostnad på existerande arbets- givarkollektiv är som metod ändamålsenligt även i fråga om dylika förmåner.

10.2 Partsrepresentation 10.2.1 Arbetstagarsidan

Det fackliga organisationsväsendet har ska- pats av och för arbetstagare i de aktiva åld- rarna. Innehavet av anställning är den grund som främst både möjliggjort och varit mo— tiv för facklig föreningsbildning. De fack- liga sammanslutningarna har också huvud- sakligen varit inriktade på att tillgodose de aktiva medlemmarnas löne- och pensions— intressen.

Medlemmar som pensioneras har visser— ligen i allmänhet beretts möjlighet att kvar- stå i sina organisationer. I en del tjänste- manna- och arbetarförbund är det till och med regel att medlemskapet fortsätter om inte utträde begäres. På hela det fackliga fältet har emellertid pensionärerna utgjort en medlemskategori med ringa om ens nå- got inflytande på organisationemas besluts- processer, och detta även på förbundsområ- den där de formellt varit mer eller mindre likställda med de aktiva arbetstagarna. I den mån organisationerna i sin verksamhet tagit sig an pensionäremas speciella intressen torde det mer ha berott på att de aktiva medlemmarna funnit detta skäligt och rim— ligt än på att pensionärerna utgjort någon verklig påtryckningsgrupp. Bakgrunden är givetvis att intressegemenskapen minskar ef- ter anställningstidens slut och framför allt inte tar sig lika starka uttryck som bland ak- tiv personal. Den fackliga aktiviteten kan inte vara betydande hos en grupp vars hu- vuddel består av personer med reducerade eller inga möjligheter att själva påverka sin situation.

Man kan emellertid se tecken till föränd- ringar i denna bild. Intresset bland pensio— närerna för facklig anslutning rapporteras i utredningens enkät på många håll ha varit i stigande på senare år. Pensionärerna har kunnat beredas ökat utbyte av sitt med- lemskap. Inom somliga tjänstemannaförbund finns särskilda föreningsbildningar för pen— sionärer. Enligt enkäten hälsas denna ut- veckling mestadels med tillfredsställelse av organisationsledningarna, låt vara att även

mindre positiva attityder kommit till synes. I stort sett vill det förefalla som om pen- sionäremas förhållanden mer och mer kom- mit in i den fackliga blickpunkten.

Det är likväl vanskligt att göra en prog- nos rörande den fackliga betydelsen av att pensionärerna förklaras omfattade av för- handlingsrätten. Som grupp har de en heter- ogenare sammansättning än löntagare.

Pensionärernas huvudkategori —— och samtidigt den som står arbetstagarna när- mast — utgöres av dem som efter ett helt yrkesverksamt liv avgått med ålderspen- sion. Bland dessa pensionärer torde intresset för fackligt medlemskap inte vara oväsent- ligt. De bör kunna få ett inte obetydligt reellt inflytande på arbetstagarorganisatio- nernas verksamhet, särskilt under de tidiga pensionsåren och i synnerhet om pensions- åldern varit låg. Det är naturligt att till sam- ma grupp hänföra dem som avgått i förtid exempelvis i samband med driftsinskränk- ning eller på grund av nedsatt arbetsför- måga.

Till pensionärskollektivet får emellertid också räknas pensionerade änkor och barn m. fl. som uppbär pension som anhörig till avliden aktiv eller pensionerad arbetstagare. I deras händer torde förhandlingsinstrumen- tets räckvidd vara starkt begränsad. Därmed inte sagt att en utsträckning av förhandlings— rätten till pensionärer i gemen skulle sakna betydelse för familjepensionärer. Även utan annat personligt engagemang från familje— pensionärernas sida än möjligen ett och annat nominellt medlemskap kan behörig- heten för arbetstagarorganisation att för- handla och sluta avtal om utgående familje- pensioner betyda en förstärkning av dessa pensionärers ställning.

Pensionärer består inte bara av f. d. ar- betstagare som fått pension i direkt anslut- ning till avgången ur tjänst och av efter- levande till sådana pensionerade arbetstaga— re eller till avlidna aktiva arbetstagare utan också av personer som uppbär fribrevs- eller, på den offentliga sektorn, livränteförmåner på grund av egen eller anhörigs förtida av- gång ur tjänst. Från förhandlingsrättslig syn— punkt bör med denna kategori jämställas de

som har en potentiell rätt till förmåner av ifrågavarande slag.

I princip har också nu berörda pensions- borgenärer — oavsett om förmånen börjat utgå eller ej — samma behov av intresse- bevakning som andra bärare av pensions- rättigheter. Om ett tillräckligt fackligt enga- gemang för denna typ av pensionsvillkor kan väckas bedömer dock utredningen som ovisst med hänsyn till efterklangerna av äld- re uppfattning om pension som belöning för lång och trogen tjänst. Förmånskonstruk- tionerna i SPR och KPR -— som dock får anses ha godkänts av de offentliganställdas organisationer —— präglas ju av en alltige- nom negativ attityd mot dem som inte upp- fyller villkoren för genast börjande pension. Ej minst gäller detta under väntetiden tills förmånen börjar utgå och under den föl- jande förmånstiden, då livräntetagarna är undantagna från de förbättringar som enligt särskilda klausuler i reglementena tillkom- mer övriga pensionärer.

En alldeles speciell ställning i partshän- seende intar de pensionärer som alltjämt in- nehar anställning. I främsta rummet kanske man tänker på änke- och änklingspensionä- rer i aktiv ålder. I synnerhet om pensionen förvärvats inom samma område som anställ- ningen avser får denna kategori anses ha en god förhandlingsmässig position även be- träffande villkoren för utgående pension. I än högre grad är detta fallet med ålders— pensionärer som har anställning. Företrädes- vis förekommer sådana bland pensionerade statsanställda som ju i stor utsträckning får pension vid relativt tidiga år.

Det för tjänstepensioneringen gemensam- ma grunddraget att pension intjänas succes- sivt under anställningen gör att förhand- lingsanspråk beträffande pension, som är hänförlig till upplupen tjänstetid, kan be- höva riktas mot annan eller andra arbets— givare än arbetstagaren senast varit anställd hos. Detta är givetvis ett problem med hän- syn till att de olika arbetstagarorganisatio— nernas förhandlingsräckvidd är begränsad till behoven för aktiva medlemmar inom det eg- na området. Inom ramen för en förhandlings- rätt som sträcker sig över alla stadier av pen—

sioneringen kan detta problem uppenbarli— gen inte lösas på annat sätt än att de fack- liga organisationerna utsträcker sin förhand- lingsverksamhet över nuvarande gränser.

En annan faktor av betydelse för arbets- tagarorganisationernas utnyttjande av för- handlingsinstrumentet är att det på arbets- marknaden finns inslag av offentligrättsligt reglerade kompletteringspensioner. Åtmins— tone beträffande de statsanställdas område förutsätter utredningen som tidigare nämnts att en övergång kommer att ske till kollek- tivavtal för reglering av de aktiva arbets— tagarnas rätt till pension oavsett om pen- sionärer får lagfäst förhandlingsrätt eller ej. Lösningen av den frågan är inte förenad med problem som utredningen har anled- ning gå in på här. En kategori som däremot förtjänar att uppmärksammas i detta sam- manhang är de grupper av privatanställda som har sin pensionering ordnad enligt SPR, ehuru lönevillkoren regleras genom kollek- tivavtal som upprättas efter förhandlingar mellan anställda och arbetsgivare. Det irra- tionella i en sådan ordning påtalades redan före 1965 års förhandlingsrättsreform i sam- band med att vissa grupper av kommunal- anställda överfördes från SPR till kommu- nala pensionsbestämmelser som de förhand— lingsmässigt hörde hemma under. Frågan prövades den gången i ett vidare perspek— tiv men även utredningen vill från sin speci- ella utgångspunkt understryka att arbetsta- garorganisation bör ha möjlighet att för de anställdas räkning förhandla med arbets- givaren rörande både löner och pensioner. Utredningen har i vart fall inte ansett det ingå i sitt uppdrag att pröva frågan om för- handlingsrätt för pensionärer under annan förutsättning.

Den samlade slutsatsen av det anförda är att det är en krävande och långsiktig upp- gift att genomföra en verklig och full asso- ciering mellan pensionärer och arbetstagare i gemensamma intresseorganisationer. Som utredningen ser det är emellertid detta inte något motiv för att avvisa tanken på för- handlingsrätt för pensionärer.

En fråga som utredningen nu vill ta upp är vilken krets av personer som oaktat upp-

löst anställningsförhållande bör omfattas av förhandlingsrätten. En utgångspunkt har man enligt utredningens uppfattning redan i FFL:s nuvarande utformning. När det gäl- ler förhandling för aktivas räkning får i princip alla typer av pensionsvillkor anta- gas förhandlingsbara; i lagen lär inte kunna inläggas förbehåll ens i fråga om förmåner av tredjemanskaraktär. Förhandlingsrätt ef- ter anställningstidens slut synes inte höra vara underkastad särskilda begränsningar.

I förhandlingsrätten bör sålunda inneslu- tas alla kategorier av pensionsberättigade f. d. arbetstagare —— pensionärer likaväl som innehavare av potentiella fribrev.

Men dessutom bör, som redan förutskic— kats, förhandlingsrätt kunna åberopas då an- ställning inte varit förenad med pensions— rätt; det ter sig inte skäligt och rationellt att reservera förhandlingsrätten för dem som förvärvat viss pensionsrätt.

Enligt utredningens mening bör förhand- lingsrätten också gälla till förmån för make, barn och andra efterlevande till avlidna ak- tiva eller pensionerade arbetstagare och det även, i konsekvens med vad nyss sagts, då någon pensionsrätt ej utfästs. En tänkbar förutsättning skulle därvid kunna vara att göra förhandlingsrätten avhängig av att den avlidne var fackligt ansluten. Om den för- handlingsberättigade kretsen avgränsas på det sättet uteslutes emellertid formellt möj- ligheten av att anförvant till pensionär som inte var organiserad kan bli omfattad av för— handlingsrätten. Det synes rimligt att denna skall kunna gälla alla förmånstagare som kan komma i fråga. För den skull behöver man emellertid inte avstå från krav på per- sonligt medlemskap.

Ännu så länge är det visserligen ovanligt redan att facklig anslutning beviljas förut- varande arbetstagare som inte var organise- rad när han gick i pension. Och såvitt be- kant förekommer det inte alls att änkor och andra efterlevande beredes möjlighet till eget medlemskap; ovanligt är dock inte att ar- betstagarorganisationerna enligt sina stad- gar eller eljest tillhandahåller dem rättshjälp. Om förhandlingsrätten får den omfattning som här avsetts torde emellertid kunna för-

väntas att de fackliga organisationerna efter- hand inte blott kommer att vidga möjlighe— terna till medlemskap för pensionerade ar— betstagare utan även öppna möjlighet till någon form av anslutning för efterlevande. Liksom nu bör dock lagstiftningen lämna åt organisationerna att avgöra i vilken utsträck- ning de vill ge service åt andra än aktiva medlemmar och på vilka villkor medlemskap skall beviljas. I överensstämmelse med utred— ningens grundsyn att förhandlingsrätten bör vara så vidsträckt att den lämnar utrymme för en utveckling på förmånsområdet bör man inte heller företa någon legal fixering av vilka efterlevandekategorier som överhu- vud kan omfattas av förhandlingsrätt.

En arbetstagarorganisation bör givetvis även i fortsättningen äga att lämna förhand- lingshjälp utan formlig anslutning av dem som förhandlingen avser; möjligheten av att komma till effektiv förhandling i sådana fall beror av i vilken utsträckning man på arbetsgivarsidan är beredd att medverka till en dylik ordning.

10.2.2 Arbetsgivarsidan

För att en arbetstagarorganisation skall kun- na utöva förhandlingsrätt för sina pensio- nerade medlemmar fordras, med bibehållen grundkonstruktion av FFL och med nu- varande pensionssystem, att det finns en arbetsgivarpart att förhandla med. Åtskilliga svårigheter inställer sig likväl när det gäl— ler att finna part för förhandlingsanspråk på arbetsgivarsidan.

Den följande diskussionen avser i princip alla slags arbetsgivare, privata såväl som offentliga, och pensionering med försäk- ringsmetod likaväl som pensionering av di- rekttyp. Och som förut framhållits bör för- handlingsrätt, om sådan skall tillkomma för- utvarande anställda, föreligga även då det inte finns någon formlig pensionsutfästelse eller arbetsgivaren eljest inte kan anses bun- den vid pensionsåtagande. När man tar ställ- ning till problemen, bör det ske mot bak- grunden av den utveckling som skett på den kompletterande pensioneringens område.

På den privata sektorn har i betydande utsträckning anordningar vidtagits för att förhindra eller åtminstone mildra de ogynn- samma effekterna av strukturomvandling i näringslivet och arbetskraftens rörlighet: successivsamordning av intjänta förmåner, ökad användning av försäkringsmetod, tryg- gandelagens skydd för intjänad direktpen- sion. Även konstruktionen för att finansie- ra beviljade STP-pensioner förtjänar upp- märksamhet i sammanhanget. Tryggandet av STP sker som framgått inte genom att var- je enskild arbetsgivare har att svara för den kostnad som hans verksamhet ger upphov till utan medelst ett mer kollektivt arbets- givaransvar: t.o.m. om en arbetsgivare inte har någon enda av »sina» arbetstagare med bland dem, som går i pension ett visst år och då ger upphov till pensionskostnad, har han att solidariskt betala sin premie.

Men även på den offentliga sektorn har utvecklingen tenderat mot en omfördelning av ansvaret för utgående pensioner i så måtto att detta i växande utsträckning lagts på »sista» huvudmannen oavsett var inom det offentliga området pensionen är intjänad.

Har anställning förevarit hos en enda ar- betsgivare som fortfarande existerar, förelig- ger inget problem i fråga om den förhand- lingsrättsliga partsställningen på arbetsgi- varsidan. Ofta har emellertid en person va- rit anställd hos flera arbetsgivare, och han kan ha erhållit pensionsrätt på mer än ett håll. Vad bör i sådana fall gälla om förhand- lingsrättens omfattning beträffande kretsen av förhandlingsskyldiga arbetsgivare och vidden av det pensionsanspråk som inom förhandlingsrättens ram kan resas mot en arbetsgivare? Bör möjligen arbetsgivare an— ses skyldig att ingå i förhandling bara rö- rande sådana pensionsvillkor som på goda objektiva grunder kan knytas till anställning hos honom och inte snarare till anställning hos någon annan arbetsgivare?

Tills vidare må antagas att man har att göra med två eller flera tidigare arbets- givare som alltjämt är bestående.

Med hänsyn till den förmåns- och fi- nansieringsmässiga uppbyggnaden av ITP, SPR och KPR kan det synas naturligast att

förhandlingsanspråk beträffande pensione- rades villkor inom dessa system framställs hos den senaste arbetsgivaren. Så fullstän- dig och väl är dock inte samordningen ge- nomförd mellan olika arbetsgivare att inte förhandlingar bör kunna upptas även med tidigare arbetsgivare. Vad angår STP finns överhuvud ingen motsvarande grund för att behandla villkoren för pensionerade som en fråga i första hand för den senaste arbets- givaren. Snarast talar konstruktionen av detta pensioneringssystem för ett rent kol— lektivt förhandlingsansvar på arbetsgivarsi- dan. Rimligtvis kan man dock inte i lagstift- ningen differentiera förhandlingsrätten allt efter de olika pensioneringssystem som fun- gerar på arbetsmarknaden.

Förhandling bör sålunda enligt utredning- ens bedömande även kunna påkallas med arbetsgivare längre tillbaka i en anställnings- kedja. Och inte heller bör stipuleras några begränsningar i fråga om de pensionskrav som kan framställas i visst fall; förhand- lingsrätten i bestående anställning är ju in- te heller på något sätt materiellt avgränsad. Väsentligt att komma ihåg är att förhand- lingsrätt aldrig innebär skyldighet för mot- parten att träffa avtal av visst innehåll eller att alls medverka till uppgörelse; förhand- lingsrätten är inte mer än ett instrument för kvalificerad partskontakt.

Dessutom bör förhandlingsrätten inte av- gränsas så, att det uppkommer en mur kring vart och ett av områdena för privat, statlig och kommunal verksamhet. Likaväl som det får anses vara ett berättigat intresse för ar- betstagare och pensionärer att vid anställ- ningsförlopp över flera sektorer få pensio- nen förmånsmässigt och finansiellt samord— nad bör förhandlingsrätten för pensionärer och andra som lämnat anställning omspänna hela kretsen av förekomma arbetsgivare. Att en fullständig förmånsmässig och finansiell samordning ännu inte blivit genomförd över sektorsgränserna — huvudsakligen beroende på SPR:s konstruktion —- kan inte anses motivera att motsvarande begränsningar får genomslag i den förhandlingsrättsliga lag- stiftningen.

Mer komplicerad blir partsförhållande-

frågan om hänsyn även tas till olika slags förändringar som kan inträffa beträffande en arbetsgivares bestånd sedan arbetstaga- ren lämnade anställningen och kanske sitt yrkesaktiva liv.

Om den eller de arbetsgivare hos vilka anställning förevarit inte längre existerar och verksamheten ej heller överförts på an- nan arbetsgivare, saknas enskild adressat för förhandlingsanspråk. Åt detta är i och för sig inget att göra. Med tillämpning av FFL i dess nuvarande utformning torde det åt- minstone i vissa fall vara högst tvivelaktigt om förhandlingsrätt då kan utövas mot or- ganisation som arbetsgivaren eventuellt till— hört. Särskilt med tanke på den utveckling som skett i riktning mot ett kollektivt ar- betsgivaransvar för pensionering, en utveck- ling som utredningen bedömer kommer att fortsätta, synes det dock befogat att för- handling skall kunna påkallas med arbets- givarorganisationen oavsett att medlemsföre— taget upphört att existera. Detsamma bör gälla om företaget skulle ha utträtt ur orga- nisationen. I konsekvens härmed bör även i bestående anställning förhandling kunna begäras med arbetsgivarorganisation som ar- betsgivaren lämnat. Härmed är i och för sig inget sagt om organisationens möjlighet att i förhållande till den tidigare medlemmen disponera över den upptagna frågan. (Jämför för övrigt regeln i 13 & LAD om att då ta— lan föres mot medlem eller förutvarande medlem i förening, som slutit kollektivavtal, även föreningen skall instämmas.)

Utredningen vill härefter behandla den situationen att en arbetsgivares rörelse över- förts på annan arbetsgivare och uppehåller sig först vid det fall att privat verksamhet blivit föremål för överlåtelse.

Vid företagsöverlåtelse gäller som allmän arbetsrättslig regel att den gamle ägaren inte blir fri från sina förpliktelser mot de anställ- da förrän tidigast sedan dessa uppsagts eller i vart fall på något sätt informerats om över- låtelsen. Den nye ägaren å sin sida blir som regel inte utan särskilt åtagande ansvarig för företrädarens eventuellt kvarstående för- bindelser.

Som förut refererats innehåller tryggan-

delagen särskilda föreskrifter rörande vad som vid upphörande av näringsverksamhet skall gälla beträffande pensionslöfte avgivet i bestående eller tidigare anställning. Enligt 23 5 kan vid företagsöverlåtelse överenskom— melse träffas om att pensionsskuld skall överföras på efterträdaren samtidigt med att företrädaren friskrivs från ansvar. Pensions- utfästelsen anses därefter ha samma verkan som om arbetstagaren varit anställd hos ef- terträdaren från dagen för anställningen hos företrädaren. Om överflyttning av pensions- ansvaret inte kommer till stånd eller rörelsen blir nedlagd, skall arbetsgivaren enligt 25 & vanligen köpa pensionsförsäkring för upp- lupen del av pensionsutfästelse.

När pensionsförpliktelse till förutvarande anställd övertagits av efterträdande arbets— givare enligt tryggandelagen, talar redan for- mellt legala skäl för att förhandlingsrätt ock- så skall föreligga visavi efterträdaren. Sak- ligt lika motiverat kan det vara med för- handlingsrätt om pensionsförpliktelse över- tagits utan tillämpning av tryggandelagens regler. Mest följdriktigt i förhållande till vad som anförts i det föregående synes emeller- tid vara att sträcka sig därhän att vid ägare- förändringar bereda ett förhandlingsrättsligt skydd som inte alls är kopplat till förut— varande arbetsgivares eventuella pensions- åtaganden. En sådan regel synes också bäst rimma med att någon förhandlingsrätt inte skall kunna åberopas mot försäkringsgivare.

Vad nu anförts om förhandlingsrätten vid företagsöverlåtelse bör äga motsvarighet när verksamhet inom offentlig förvaltning över- förts från en arbetsgivare till en annan, så- som då statlig verksamhet kommunaliserats eller omvandlats i privaträttslig ägandeform. Åtskilliga huvudskapsmannareformer har förekommit inom olika verksamhetsgrenar utan att den nya huvudmannen i samband därmed övertagit pensionsansvaret för re- dan inträffade pensionsfall. Så är t. ex. för- hållandet med polisväsendet som förstatliga- des 1965 efter att ha varit kommunalt och mentalsjukvården som kommunaliserades 1967 efter att ha varit statlig. Anpassat här- till skulle förhandlingsansvaret bli delat om man låter det omfatta både aktiva och pen-

sionärer. Enligt utredningens uppfattning bör emellertid i fall av detta slag pensionä- rerna vara förhandlingsberättigade mot både tidigare och nuvarande arbetsgivare. Hur förhandlingsansvaret i praktiken skall vara fördelat bör överlämnas åt arbetsmarknads- parterna att reglera.

Utredningen vill till sist även beröra vissa andra typer av förändringar på arbetsgivar- sidan av betydelse för pensionsborgenärer- nas förhandlingsrätt.

Det förekommer att ett företags verksam- het, utan att det är fråga om egentlig rörel- seöverlåtelse, kommer att drivas i ändrade juridiska former, såsom då en person sätter sitt företag på aktier eller ett konkursbo fortsätter att driva rörelsen. Inom samman- slutningar av företag som står under gemen- sam ledning kan förändringar äga rum be- träffande de särskilda företagens bestånd. På den offentliga sektorn kan identitetsför- ändringar inträffa exempelvis genom att en kommun går upp i annan.

Med utredningens grundinställning fram— står det allmänt sett som ett önskemål att så- dana arbetsgivarförändringar inte skall verka inskränkande på pensionsborgenärernas möj— ligheter att komma till förhandling. Det gäl- ler emellertid här spörsmål av en vidare för- handlings— och avtalsrättslig räckvidd än som aktualiseras i detta utredningssammanhang. Utredningen håller för troligt att den kom- mitté som tillsatts för att överse arbetsfreds- lagstiftningen, arbetsrättskommittén, kom- mer att finna anledning att uppmärksamma hithörande frågor och den rättspraxis som utbildats. Med hänsyn härtill anser sig ut- redningen inte böra gå närmare in på dessa problem.

11. Andra rättsaspekter

11.1 Föreningsrättsliga konsekvenser

Om pensionerade och andra förutvarande arbetstagare förklaras omfattade av förhand- lingsrätten, skulle detta med FFL:s konstruk- tion förutsätta att de också åtnjuter för- eningsrätt. Teoretiskt vore det naturligtvis möjligt att bereda pensionärerna en förhand- lingsrätt utan föreningsrättslig anknytning. Även om föreningsrätten antagligen kom— mer att få långt mindre praktisk betydelse för pensionärer och andra som lämnat tjäns- ten än för arbetstagare i anställning kan emellertid utredningen inte se några bäran- de skäl för att gå ifrån lagens mönster.

Utredningen har redan varit inne på att genomslagskraften av en förhandlingsrätts- reform kan antagas mycket beroende av i vilken utsträckning pensionärerna kommer att få en starkare ställning i de fackliga sammanslutningarna än de nu vanligen har i förhållande till de aktiva arbetstagarna. Från denna synpunkt sett skulle det inte vara lyckligt om i lagstiftningen genomför- des en kategoriklyvning med avseende på rättsskyddets omfattning.

Uppenbarligen föreligger också på perso- nalorganisationernas sida en övervägande positiv inställning till en vidgad anslutning av pensionärer. För övrigt må erinras om att för- eningsrätten i rättstillämpningen redan i vis- sa fall utsträckts till förutvarande anställd.

Som förut framgått har utredningen an- sett att förhandlingsrätten även bör gälla till förmån för efterlevande efter avliden arbets- tagare eller f. d. arbetstagare. Konsekvensen synes bjuda att föreningsrätten också ut- sträcks till sådana personer under förutsätt- ning av facklig anslutning.

11.2 Ingående av kollektivavtal

Både i fråga om subjekt för förhandlingsrätt och i fråga om de ämnen som kan bli före- mål för förhandling har den lagstadgade för— handlingsrätten konstruerats på ett sätt som ansluter sig till rekvisiten i 1 & KAL för slutande av kollektivavtal. Ett huvudsyfte med förhandlingsrätten är ju också att be— främja tillkomsten av sådana avtal. (Jfr AD 1939 nr 7.)

Om det såsom utredningen funnit är högst osäkert om gällande förhandlingsrätts— regler bereder förhandlingsrätt för pensionä- rer och andra förutvarande anställda, bör detta även gälla tolkningen av nämnda lag— stadgande såvitt gäller möjligheten att ingå kollektivavtal för sådana personer.

Skall arbetstagarorganisationerna tillför— säkras förhandlingsrätt beträffande dylika medlemmar och deras efterlevande, får det anses självklart att kollektivavtal också skall kunna träffas rörande deras villkor. Sådant avtal bör även — i överensstämmelse med utredningens förslag i 10.2.2 — kunna upp- rättas med arbetsgivare som efterträtt ar- betsgivare hos vilken anställning förevarit.

11.3 Rätt till stridsåtgärd

Analogt med vad som är fallet i förhand- lingsrättsligt avseende kan det inte råda tvi- vel om att pensionsvillkor inte skiljer sig från andra anställningsvillkor i fråga om till- låtligheten enligt lag att vidta kollektiv strids- åtgärd i tvist om pensionsförmåner åt arbets- tagare i bestående anställningsförhållande. Men hur ställer sig gällande lagstiftning

—- kollektivavtalslagen och stats- och kom- munaltjänstemannalagarna —— till stridsåt- gärd t. ex. för att genomdriva förbättrade pensionsvillkor för personal som lämnat sin tjänst eller för att förmå arbetsgivare att till sådan personal utge pension när någon pensionsrätt inte utfästs?

Utredningen vill först behandla rättsläget beträffande privata anställningsförhållanden.

Frågan om rätten att vidta stridsåtgärd på den privata arbetsmarknaden är skild från frågan om den legala förhandlingsrättens omfattning. I 4 & KAL har uppställts förbud för arbetsgivare och arbetstagare — liksom för förening av arbetsgivare och arbetstagare — att vidta arbetsinställelse (lockout eller strejk), blockad, bojkott eller annan jämför- lig stridsåtgärd i vissa angivna fall. Den så- lunda stipulerade fredsplikten förutsätter att parterna är bundna av kollektivavtal som reglerar det ämne som är föremål för tvist. Enligt vedertagen uppfattning är lagens re- striktioner att betrakta som undantag från en huvudregel, enligt Vilken kollektiva strids- åtgärder i princip är tillåtna (AD 1964 nr 5). I AD:s praxis har dock den legala fredsplik- ten kommit att få en vidsträckt tillämpning.

Frågeställningen må belysas med ett exem- pel.

På ett tjänstemannaområde har löner och pensioner reglerats i kollektivavtal. Vid för- handlingar mellan vederbörande förbund om nytt avtal har även framställts krav på för- bättringar av pensionsförmåner för arbets- tagare som trätt i pension. När uppgörelse inte kan nås vare sig i löne- eller pensions- hänseende, varslas efter utlöpt avtal strejk vid de berörda företagen. De pensionärer som inte undantagsvis är kvar i anställning har mycket begränsade möjligheter att un- derstödja aktionen; en väg är att bistå de strejkande ekonomiskt.

Det synes uppenbart att något lagligt hin- der inte möter för stridsåtgärd på någon- dera sidan även till den del konflikten gäller utgående pensioner. På samma sätt bör det förhålla sig om uppgörelse skulle träffas om lönerna men inte om pensionsvillkoren; för- utsatt naturligtvis att de fortsatta förhand- lingarna inte förs under uttryckligen eller

eljest i någon bemärkelse avtalad fredsplikt. Jämställt härmed är tydligen det fall att för- handlingarna från början varit begränsade till pensionsområdet, exempelvis gällt upp- rättande av nytt ITP-avtal.

Inte lika klart förefaller dock rättsläget vara om man tänker sig att i det anförda exemplet kollektivavtal skulle träffas om pensionsförhållandena för de ännu aktiva ar- betstagarna, medan frågan om utgående pen- sioner tills vidare lämnas olöst. Fortsatta för- handlingar i denna senare del rör inte en olöst intressetvist såvitt gäller de aktiva själ- va, och det är diskutabelt om de regler som gör sympatiåtgärd tillåten är tillämpliga på ett fall som detta där någon egentlig primär- konflikt inte kan sägas föreligga. Utred— ningen vill likväl inte utesluta att stridsåt- gärd skulle kunna ifrågakomma även här.

Ett speciellt spörsmål — berört av SAF i enkäten — är om arbetsgivare äger vidta stridsåtgärd genom att inhibera pensionsut- betalning. Sådan åtgärd kan dock bara tän- kas komma i fråga vid direktpensionering — vid pensionsförsäkring saknar ju arbetsgi- varen all rådighet över pensionsutbetalning- arna.

En allmän princip för ömsesidigt förplik- tande avtal är att en parts skyldighet att fullgöra sin prestation är beroende av att motparten presterar vad som ankommer på honom. Enligt numera accepterat betraktel- sesätt är utgående pension regelmässigt att anse som en tidigare intjänad löneförmån. Arbetstagaren har ett grundat anspråk på att vid fastställd tid uppbära pensionsförmån. Som förut framhållits har pensionärerna hit- tills i regel haft föga att säga till om i de fackliga rådslagen. Även om pensionärer vid konflikt skulle ekonomiskt understödja de aktiva arbetstagarna, torde som utredningen bedömer det arbetsgivaren inte på grund därav vara berättigad att dra in utgående pension av föreliggande karaktär; detta så mycket mindre som det fortfarande före- kommer, särskilt beträffande pensionsutfäs- telser före 1960, att arbetstagarna själva bi- dragit med att betala pensionsavgifter. I ett rättsfall, AD 1956 nr 20, ansågs en arbets- givare ha rätt att under konflikt hålla inne

sjuk- och andra sociala förmåner. Såvitt framgår gällde det emellertid endast aktiv personal. Frågan om konflikts inverkan på rätten till pension kan också ligga annor- lunda till när det gäller pensionsfall inträf- fande under anställning. Spörsmålet berör- des något under tillkomsten av förhandlings- rättsreformen för offentliganställda utan att närmare besvaras (prop. 1965: 60 s. 173 0. f.).

Alltjämt finns emellertid pensioner som arbetsgivaren börjat utbetala utan att ha gi- vit någon egentlig pensionsutfästelse. Det har ansetts oklart i vad mån dylika på ren sedvana grundade pensioner skapar rättsliga förpliktelser för arbetsgivaren.1 Om emeller- tid förhållandena skulle vara sådana i ett fall att arbetsgivaren överhuvud inte är bun- den att fortsätta att betala pension, är det givet att han temporärt kan upphöra med pensionsutbetalning i samband med facklig konflikt.

Utredningen övergår härefter till frågan om stridsåtgärd är lovlig när det gäller pen- sionerade arbetstagare på de områden som omfattas av stats- och kommunaltjänsteman- nalagarna. Vid genomförandet av 1965 års förhandlingsrättsreform behandlades ej när- mare hur denna förhåller sig till en bibehål- len metod med offentligrättslig reglering av anställningsvillkoren i avtalsbara hänseen- den. Inte heller utredningen har ansett sig behöva gå in härpå utan gör följande be- dömning utifrån antagandet att övergång skett till ett system med kollektivavtalsmäs- sig reglering av pensionsvillkoren.

Om inte annat följer av lag eller avtal, får enligt 15 ä 5th lockout eller strejk vid- tas vid konflikt om sådant anställnings- eller arbetsvillkor för statstjänsteman som kan bestämmas genom avtal. I övrigt är strids— åtgärd som berör bestående anställningsför- hållande inte tillåten. Motsvarande princip gäller enligt 3 5 Kth på den kommunala sektorn. De offentliga tjänstemännen är ock- så underkastade andra begränsningar av stridsrätten utan motsvarighet på den pri- vata arbetsmarknaden.

Något absolut förbud mot stridsåtgärd rörande förutvarande tjänstemäns pensions-

förhållanden kan enligt utredningens upp- fattning inte med säkerhet inläggas i 1965 års lagstiftning. En allmän förutsättning för att stridsåtgärd som berör bestående anställ- ningsförhållande skall kunna komma till an- vändning på de offentliga tjänstemannaom- rådena är emellertid att konflikten gäller an- ställnings- eller arbetsvillkor av avtalsbar karaktär. Utredningen har som framgått kommit fram till att det är tvivel underkas- tat om utgående pensioner är föremål för förhandlingsrätt och därmed avtalsbara. I överensstämmelse härmed är det även ovisst om stridsåtgärd är tillåten i samma hänse- ende.

Vad nu sagts om rättsläget på de offent- liga områdena har avsett det renodlade fal- let att stridsåtgärd tillgripes blott och bart för att genomdriva pensionäremas krav. På dessa områden har emellertid, som redovi- sats, under en följd av år avtalsförhand- lingar om löner och andra villkor för den aktiva personalen varit nära förbundna med förhandlingar om reglering av utgående pen- sioner. En personalorganisation kan inte gär- na vara förhindrad att uppta strid för de aktivas räkning även om förhandlingar ock- så strandat beträffande utgående pensioner; i varje fall torde detta vara klart därest stridsåtgärden inte på något avgörande sätt betingats av att uppgörelse ej kunnat nås i sistnämnda avseende.

Lika litet som på den privata sektorn torde utfäst utgående pension kunna indras under konflikt.

Anser man att arbetstagarorganisationerna bör tillförsäkras en lagstadgad förhandlings- rätt i fråga om sina pensionerade medlem- mar, konfronteras man alltså med följande frågeställning. Bör parterna på den privata marknaden bibehållas vid den stridsrätt som i varje fall inom vissa gränser torde före- ligga enligt KAL, eller är möjligen särskilda begränsningar motiverade? Finns det på den offentliga sektorn skäl att inte acceptera att stridsrätt följer av att utgående pensioner förklaras förhandlings- och avtalsbara?

1 Se härom närmare i Pensionsstiftelseutred- ningens betänkande Pensionsstiftelser I (SOU 1961: 14 s. 26 ff).

I enkäten har arbetstagarorganisationerna så gott som samstämmigt uttalat sig för att förhandlingsrätt för pensionärerna bör vara förbunden med stridsrätt i vanlig omfatt- ning. På arbetsgivarsidan har man nästan genomgående varit negativ. Av de privata arbetsgivarorganisationemas yttranden fram- går dock inte i vad mån svaren avgivits med utgångspunkt i att gällande regler i KAL i princip inte torde lägga speciella hinder i vä- gen för stridsåtgärd beträffande de pensio- nerade.

Förhandlingsrätt för pensionärerna skulle inte ofrånkomligt behöva vara kombinerad med stridsrätt. Självfallet är det också ett starkt önskemål att arbetsgivare, aktiva ar- betstagare och pensionärer skall kunna jäm- ka samman sina intressen utan att det går till öppen konflikt. Starka principiella skäl talar dock mot att tillskapa en förhandlings- rätt som inte är förenad med stridsrätt. De betänkligheter som anförts från arbetsgivar- håll mot att möjlighet skall finnas till strids- åtgärd synes inte utredningen bärande. Man får räkna med att förhandlingsrätten i vissa lägen kan komma att skapa ett tryck från pensionäremas sida på de fackliga organisa- tionerna att utnyttja konfliktvapnet. Men som från flera arbetstagarorganisationer framhållits i enkäten torde det vilja mycket till för att de aktiva skall gå i strid enbart för pensionäremas skull. På arbetstagarsi- dan skulle striden huvudsakligen få föras av den aktiva personalen. Det bistånd i ekonomisk eller annan form som pensio- närsminoriteten kan bli i stånd att lämna kan antagas bli av tämligen begränsad be- tydelse för styrkebalansen parterna emellan. Att möjliggöra för privat eller offentlig ar- betsgivare att som stridsåtgärd inställa pen- sionsutbetalningar bedömer utredningen som uteslutet. Det finns emellertid enligt utred- ningens mening inte skäl att tillskapa ett sär- skilt konfliktskydd för privaträttsliga pen- sioner som inte är av den natur att pensions- tagaren kan kräva fortsatt betalning; dylika pensioner är mestadels inte av den storleks- ordning att en särreglering ter sig påkallad för ändamålet.

Utredningen kan alltså inte finna anled-

ning att uppställa speciella regler för arbets- striden med avseende på de pensionerade arbetstagarna. Detta betyder att i princip ingen rättsförändring synes motiverad för den privata arbetsmarknadens del och att en fastslagen förhandlingsrätt på de offentliga områdena bör åtföljas av rätt för parterna att tillgripa stridsåtgärd i samma utsträck- ning som beträffande den aktiva persona- lens villkor.

På en punkt bör emellertid enligt utred- ningens uppfattning rättsläget bli föremål för ett klarläggande. Detta synes dock lämp- ligen kunna ske medelst ett propositionsut- talande. Som ovan framgått har utredningen ansett något tveksamt om stridsåtgärd får tillgripas enligt KAL för pensionäremas räk- ning när den aktiva personalen är bunden av kollektivavtal som reglerar dess pensions- förhållanden. Det synes rimligt att avtal skall kunna upprättas för de aktivas del utan att dessa därmed skall bli betagna rätten att vidta stridsåtgärd för att befrämja uppgörel- se för pensionärerna när frågan om dessas villkor lämnats öppen. Utredningen åsyftar givetvis endast sådana pensionärer som inte gått i pension så sent som under det nya avtalets giltighetstid; stridsåtgärd till förmån för pensionstagare som åtnjuter pensionsrätt enligt gällande avtal skulle ju syfta till för- ändring av detta avtal. Det behöver knap- past tilläggas att man på arbetsgivarsidan genom särskild fredspliktsöverenskommelse kan gardera sig mot att stridsåtgärd tillgri- pes under löpande avtalsperiod beträffande pensionärer som ej omfattas av ingången uppgörelse om pensioner.

12. Avslutande överväganden

Gemensamt för alla förmåner som tillkom- mer arbetstagaren på grund av anställningen är att de utgör vederlag för utfört arbete och intjänas under anställningens gång. Hu- vudparten av förmånerna brukar också fort- löpande förfalla till betalning under denna tid.

Vid anställningens upphörande kan ar- betstagaren ha en innestående fordran på lön eller annan ersättning som arbetsgivaren un- derlåtit att utge vid förfallotiden. Somliga vederlag är emellertid av den arten att de skall betalas först när anställningen slutar eller ännu senare. Semesterersättning är ex- empel på en förmån som utgår vid anställ- ningens slut. Rätt till avgångsbidrag kan även föreligga för tid efter denna tidpunkt. Ersättning på grund av tjänstegruppliv- eller sjukförsäkring kan likaledes utfalla efter an- ställningstid. Typiskt för pension är att det kan förflyta avsevärd tid sedan anställning- en frånträddes innan full betalning ägt rum eller utbetalning ens skall påbörjas. Ofta spänner pensioneringens intjänande- och full- görelsestadier över så lång tid i det enskilda fallet som 50—70 år.

Under anställningstiden har arbetsgivare och arbetstagare normalt ett behov av att kommunicera med varandra rörande an- ställningsvillkoren och deras tillämpning. Lagstiftningen om förhandlingsrätt, liksom den förhandlingsrätt som kan vara före- skriven i kollektivavtal, är ett uttryck för detta. När FFL tillkom, utgick man sanno- likt från att förhandlingsbehoven i regel ut- tömts i och med anställningens upphörande. Lagens uppbyggnad talar också för att den lagstadgade förhandlingsrätten hänför sig en- bart till bestående anställningsförhållande.

Praxis inom kompletterande pensionering anslöt sig länge till ett sådant rättsläge. Inom den helt övervägande delen av arbetsmark- naden betraktades det som nära nog själv- klart att pensioner i den mån de förekom skulle utfästas i nominella termer på basis av anställningstidens förhållanden. Om vär- desäkring av utgående pensioner var i regel inte tal, än mindre om standardutveckling av pensionerna.

I dag är emellertid situationen avsevärt förändrad. Den kompletterande pensione- ringen har fått allt större utbredning och be- tydelse inte bara som en latent trygghetsfak- tor för stora arbetstagarkollektiv. Numera utgör den också ett väsentligt bidrag till den direkta försörjningen av starkt växande grupper av förutvarande arbetstagare och andra pensionärer. Pensionens värdesäker- het anses som en allt viktigare och omistlig del av KP-systemen inom alla delar av ar- betsmarknaden. Pensionärerna har också snabbt förts mot centrum för debatten om resurstillväxtens fördelning på olika grup- per.

Ovissheten om förhandlingsrättens räck- vidd har inte hindrat pensionärerna från att i viss utsträckning få sina intressen tillgodo- sedda genom fackliga förhandlingsinsatser. Detta gäller särskilt de offentliga områdena med de förhandlingar som regelmässigt kom- mit att föras rörande nivån för utgående pensioner; här kan man gott tala om en förhandlingspraxis. Men även den privata arbetsmarknaden har som framgått upp— visat förhandlingsinslag. Det får antagas att denna utveckling inte skulle ha kommit till stånd om det inte både på de aktiva fack- ligt organiserade arbetstagarnas sida och på

arbetsgivarhåll ansetts rimligt, i vart fall inom vissa gränser, att förhandling skall kunna upptas om pensionsvillkoren även ef- ter slutad anställning. Närmast nödvändigt är att partskontakter kan upptas om till- lämpningen av fastställda villkor; snarast är det väl så att avståndet mellan intjänande- och fullgörelsetid är ägnat att öka kontakt- behoven.

Berörda utveckling — som kan betraktas som en särskild sida av att kompletterande pensionering fått vidgad omfattning och be- tydelse _ framstår i sig själv som ett argu- ment för att de fackliga organisationerna nu uttryckligen tillerkännes förhandlingsrätt för pensionerade medlemmar. Till avsevärd del skulle detta inte innebära mer än en kodi- fiering av faktiskt rådande förhållanden. Men säkerligen skulle effekten efterhand också bli en allmän förstärkning av pensio- näremas förhandlingsposition. Dessa skulle överlag i olika situationer få lättare att vinna gehör för sina önskemål inom sina organisa- tioner och hos arbetsgivarparten. Man kan jämföra med läget vid tillkomsten av 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt. Förhandlingsrätten hade då sedan länge vun- nit vidsträckt erkännande på den privata ar- betsmarknaden men en lagreglering ansågs ändå ha en uppgift att fylla för att göra för- handlingsrätten mer effektiv. Likaså kan erinras om den utveckling av förhandlings- och avtalspraxis på de offentliga tjänsteman- naområdena som fördes vidare genom 1965 års lagstiftning.

Som utredningen visat kan man i själva verket urskilja en rad motiv för pensionä- rerna att vilja förhandla med arbetsgivarna för att hävda sina rättigheter och nå ökad trygghet och standard.

Det angelägna i att kunna förhandla i frå- gor av tolknings- eller tillämpningskaraktär har redan understrukits. I viss utsträckning kan detta behov visserligen tillgodoses med gällande regler i FFL. Tolkningsproblem kan tas upp till förhandling redan under an- ställningstid. Tvist kan uppstå under pen- sionstiden om innebörden av en pensions- klausul som gäller för både aktiv och pen- sionerad personal, och då kan förhandlingar

som närmast upptagits för de aktivas räk- ning även få betydelse för pensionärerna. Har pensionsvillkoren reglerats i ett kollek— tivavtal med förhandlingsordning, torde dess- utom en arbetstagarorganisation alltid som avtalspart kunna påkalla förhandling röran- de tillämpningen av en bestämmelse även om möjligen frågan enbart skulle avse pen- sionerad medlems anspråk. Det är likväl uppenbart att om den legala förhandlings- rätten inte sträcker sig utöver bestående an— ställningsförhållanden det kan uppstå många situationer under pensionstid då någon form- lig förhandlingsrätt inte kan åberopas.

Ett vidare nog så viktigt förhandlingsäm- ne för pensionärerna gäller förutsättningar- na för att vidmakthålla ett fullgott skydd för utfästa privata pensioner.

Framför allt kan förhandlingsbehoven föras tillbaka på generationsskillnaderna i fråga om pensionsuppbyggnad, på pensions- klyftan mellan tjänstemän och arbetare, på olikheter mellan KP-systemen samt på mar- ginaleffekter vid gränsdragningar inom sy- stemen. Uttryckt på annat sätt föreligger förhandlingsbehov som bottnar i allt be- stämdare krav på större jämställdhet mellan pensionärer och aktiva men också på större rättvisa mellan olika pensionärsgrupper in- bördes. Ojämnheterna tenderar visserligen att minska allt efter som den kompletterande pensioneringen får ökad utbredning och systemen når sin fulla utbyggnad. Å andra sidan medför stigande levnadsåldrar och li- beralare regler för förtidspension att pen- sionstiderna blir längre, något som kommer det att te sig allt rimligare att pensionärerna skall ha ett fortlöpande inflytande över sin ekonomiska situation. Under alla förhållan- den kvarstår en regleringsteknisk splittring i pensionssystemen som enbart den är ett mo- tiv för en förhandlingsrättsreform. Som hel- het är det starkt befogat att betrakta pen- sionärernas förhandlingsrättsfråga i ett jäm- likhetsperspektiv. Frågan har fått ökad be- tydelse efter partsöverenskommelsen på SAF —LO-området om att införa KP-pensione- ring för arbetare.

Blir pensionärerna förhandlingsberättiga- de, skulle detta även stå i samklang med

önskemålen om mindre skarpa och generellt fixerade gränser mellan aktiv- och passivtid och de tendenser därtill som redan gjort sig gällande (s.k. sabbatsår, tidig pensionering, rörlig pensionsålder, förvärvsarbete efter pensionering etc.). Genom förhandlingsrät- ten skulle pensionärerna ges en fortsatt an- knytning till arbetsliv och facklig verksam- het som säkerligen av många skulle upple- vas som stimulerande.

Ytterligare kunde man hänvisa till den ut- vidgning som skett i lagstiftning och rätts- tillämpning av den krets av personer som hänföres till arbetstagare eller anses likställ- da med sådana.

Även de krav som framställts från arbets- tagarhåll på en väsentligt utökad förhand- lingsrätt och som i princip accepterats som en målsättning i direktiven för den utred- ning som skall överse arbetsfredslagstift— ningen hör till den allmänna utvecklings- bilden.

Främst från SAF:s sida har mot en för- handlingsrättslig reform invänts att den sannolikt skulle komma att utlösa anspråk på omfattande pensionsförbättringar som in- te bara skulle vara ekonomiskt betungande utan också försvåra finansiell planering och administration i företagen. Utredningen vill inte utesluta möjligheten av att effekten kan bli en höjning av den totala pensionskost- nadsnivån. Likväl kan man inte komma ifrån att storleken av pensionskostnaderna ytterst är beroende av det samlade löneut- rymme som i varje förhandlingsläge står till förfogande. Utredningen menar att det i första hand bör ankomma på arbetstagaror— ganisationerna att bedöma hur de vill dispo- nera detta utrymme för olika medlemskate- goriers krav på förmånsförbättringar. Vad gäller de tekniska sidorna av mera avsevär- da förändringar i utgående pensioner är det alldeles klart att sådana förändringar inte kan realiseras utan genomgripande reformer av de förekommande pensionssystemens konstruktion med avseende på förrnånsupp- byggnad och finansiering. De problem som arbetsmarknadsparterna här har att bemäst- ra synes emellertid inte i sig vara skäl för att man skulle avstå från att ge pensionärer-

na en garanterad rätt att förhandlingsvägen driva sin sak.

Från statligt och kommunalt arbetsgivar- håll har en reform knappast mött annan erinran än att redan tillämpad förhandlings- praxis innefattat ett betydande hänsynsta- gande till pensionäremas önskemål och att denna ordning fungerat smidigt. Som ovan framgått anser utredningen denna praxis snarast tala för att förhandlingsrätten blir formligt fastlagd. Vad utredningen särskilt vill fästa avseende vid är att de offentlig- rättsliga förmånssystemens materiella inne- håll inte definitivt fastställs under anställ- ningstiden utan delvis bestäms genom för- handlingsöverenskommelser som successivt träffas under pensionstiden. Med den kon— struktionen av utfästelsesystemen kan det inte utan fog betecknas som en lucka i den arbetsrättsliga lagstiftningen att inte berörda pensionärer tillagts en klar förhandlingsrätt.

De centrala pensionsregleringama på ar— betsmarknaden har ett vidsträckt men likväl begränsat tillämpningsområde. Frågan om lagfäst förhandlingsrätt för pensionärskate- gorierna bör givetvis också bedömas utifrån de förhållanden som råder inom arbetsmark- nadens övriga delar. Utredningen har kom- mit till uppfattningen att det måhända är där som förhandlingsrättsbehovet är mest påtagligt. Där torde också de tekniska möj- ligheterna för i tiden mera närliggande för- ändringar av pensionsvillkoren vara störst.

Förenings- och förhandlingsrätten reglerar ej villkoren för fackligt medlemskap och för- utsättningarna för att en organisation för- handlingsvägen skall ta sig an en medlems eller medlemskategoris intressen. Om pen- sionärerna förklaras omfattade av förhand— lingsrätten, är alltså detta i och för sig ing— en garanti för att de i ökad utsträckning kommer fram till förhandlingsbordet.

I det tidigare har utredningen konstate- rat att pensionärerna som grupp betraktade— ännu så länge har en svag ställning i de fack- liga organisationerna men att de dock på senare år kommit att spela en mer framträ— dande roll åtminstone på en del tjänsteman- naområden. Skulle de erhålla en fastslagen rättslig plattform för sina förhandlingsön-

skemål, bör detta sannolikt vara ägnat att förstärka berörda utvecklingstendenser.

Det förefaller sålunda troligt att pensionä- rerna i ökad utsträckning kommer att finna facklig tillhörighet motiverad och att de mer uttalat än hittills kommer att framträda med anspråk på att få sina intressen beaktade, främst i pensionshänseende men också i andra avseenden. Det vore naturligt om de skulle finna skäl att verka för förstärkta organisatoriska möjligheter att föra fram sina meningar och krav till de beslutande förhandlingsinstanserna.

Det är nog inte anledning räkna med an- nat än att de aktiva arbetstagarna å sin sida kommer att i en lagfäst förhandlingsrätt se ett incitament till ökad aktgivenhet på pen- sionärernas formella och reella ställning in- om organisationerna och behov av facklig assistans. Organisationerna kan härigenom komma att utsättas för avsevärt ökade ad- ministrativa påfrestningar.

En starkare position för pensionärerna kan naturligtvis också bidra till att fram- mana eller skärpa intressemotsättningar mel- lan dem och de aktiva generationerna. Det kan bli mer komplicerat att fastlägga mål- sättningar för löne- och pensionspolitiken som tillfredsställer både aktiva och pensio- nerade medlemmar och att ta ställning i uppgörelse— och konfliktfrågor.

För övrigt kan det tänkas bli aktuellt att vidga pensionäremas medlemsförpliktelser i motsvarande grad som de ges ökat inflytan- de och service. Pensionärerna har nu myc- ket låg medlemsavgift när någon avgift alls utgår. Att de skulle bidra till organisationer- nas konfliktfonder har veterligen hittills inte varit ifrågasatt på något område.

Men man skall inte överbetona de pro- blem och svårigheter som kan inställa sig. Under en ansenlig övergångstid torde un- der alla förhållanden pensionärerna komma att vara underrepresenterade i organisatio- nerna. Ges de förhandlingsrätt, torde orga- nisationerna få god tid på sig till en fort- löpande anpassning. Väsentligt att ta fasta på är att arbetstagarorganisationerna i enkä- ten oftast förklarat sig starkt positivt inställ- da i förhandlingsrättsfrågan. De får då an-

tagas beredda att underkasta sig de interna komplikationer av olika slag som kan följa. Det må framhållas att de LO-förbund som ställt sig avvisande till förhandlingsrätt ytt- rat sig vid en tid då LO ännu inte slagit in på linjen med KP-pensionering.

Som förutsetts i utredningsdirektiven är pensionäremas innefattande i förhandlings- rätten en fråga med åtskilliga rättsliga del- eller sidoaspekter. Problemen är likväl inte som utredningen bedömer det av den art och omfattning att de bör stå hindrande i vägen för lagstiftning.

En av hithörande frågeställningar gäller hur förhandlingsrätten bör vara utformad med avseende på subjekt och adressat för förhandlingsanspråk. Så långt det är möjligt och ändamålsenligt bör man enligt utred— ningens uppfattning hålla fast vid princi- perna för FFL:s uppbyggnad men vissa av- vikelser ter sig påkallade.

Överensstämmande med direktiven är det endast fråga om att bereda förhandlingsrätt på arbetstagarsidan för organisationer av ak- tiva arbetstagare. Någon annan ordning kan heller inte anses rationell. De nuvarande fri- stående sammanslutningarna av pensionärer kommer alltså inte att självständigt kunna handha fackliga uppgifter. De lär ändå kom- ma att spela en viss roll i samband med att mål och medel för den nya förhandlingsrät- ten börjar att diskuteras ute på fältet, och kanske blir det aktuellt att stärka pensionä- rernas ställning genom representation i t. ex. pensioneringsorganens styrelser.

Förhandlingsrätten bör omfatta även ef- terlevande till arbetstagare eller förutvaran- de sådan. Det är naturligt att de fackliga or- ganisationerna också i dessa fall endast skall kunna åberopa sig på förhandlingsrätt för medlemmar. Här som eljest bör det emeller- tid tillkomma organisationerna att dispone- ra över anslutningsformerna; organisationer- na givetvis obetaget att ge förhandlingshjälp även oavsett medlemskap.

Förhandlingsrätten skall utövas i förhål- lande till arbetsgivare eller organisation av arbetsgivare. Att vid försäkring bereda för- handlingsrätt gentemot en från arbetsgiva- ren fristående försäkringsinrättning har ut-

redningen både av sakliga och principiella skäl inte funnit sig böra föreslå. När flera anställningar förekommit, bör förhandlings- framställning kunna riktas mot envar arbets- givare. Förhandling bör också kunna upp- tas med arbetsgivare som efterträtt arbets- givare hos vilken anställning förelegat. Har en arbetsgivare upphört med sin verksamhet utan att denna övertagits av annan arbets- givare, bör oberoende därav förhandling kunna påkallas med den organisation som arbetsgivaren eventuellt tillhört.

När det gäller de frågor som kan bli före- mål för förhandling synes det stridande mot hela rättvisesyftet med utredningens till- komst att begränsa förhandlingsrätten till sådana fall då pensionsrätt utfästs under an- ställningstid. Förhandling bör således även kunna upptas då anställningen inte varit för- enad med pensionsrätt.

Enligt utredningens mening bör emellertid en förhandlingsrättslig reform sträcka sig än längre. Uppenbarligen kan beaktansvärda förhandlingsbehov även föreligga i fråga om andra typer av uppskjutna förmåner än som kan betecknas som pension. Sådana relativt nya former av trygghetsskapande villkor som avgångsbidrag och grupplivförsäkring är för övrigt till natur och ändamål nära besläkta- de med pension.

Över huvud taget synes förhandlingsrätten, om en reform skall komma till stånd, böra ta sikte på i princip alla slags anspråk som grundas på förutvarande anställning. Även rättstekniskt har en sådan utsträckning av förhandlingsrätten fördelar med tanke på de gränsdragningssvårigheter som undvikes.

Den avsedda förhandlingsrätten kommer naturligen huvudsakligast att få betydelse för arbetstagarsidan. I somliga lägen kan den också beräknas fylla en funktion för att tillgodose önskemål på arbetsgivarsidan. Gi- vet är därför att förhandlingsrätten även så- vitt här avses skall vara ömsesidig.

Det behöver knappast tilläggas att inställ- ningen även framgent bör vara att vid för- handlingar under anställningstid så långt möjligt söka uppnå en acceptabel bestående reglering av pensionsvillkoren. Förhandling-

ar under pensionstid bör inte vara mer än ett komplement.

Förhandlingsrätten enligt FFL har för- eningsrätten som bas. Utredningen anser att en förhandlingsrättslig reform bör ansluta härtill. De parter som blir omfattade av för- handlingsrätten bör således även vara för- eningsrättsligt skyddade. Vidare bör en kon- sekvens bli att kollektivavtal skall kunna upprättas angående utgående pensioner och andra förmåner till förutvarande anställd och deras efterlevande. Ävenså skall rätten till stridsåtgärder vara i princip densamma som vid konflikt om aktiva arbetstagares anställningsvillkor.

I enlighet med slutsatsen att förhandlings- rätt bör föreligga beträffande förutvarande anställda och detta utan särskild begränsning till pensionsvillkor föreslår utredningen att 1 & FFL tillföres en bestämmelse om att vid lagens tillämpning med arbetstagare skall likställas förutvarande arbetstagare ävensom efterlevande till arbetstagare eller förutva- rande sådan. Stadgandet är också avsett att vara tillämpligt på uppdragstagare som i la- gen anses jämställd med arbetstagare.

Samma paragraf bör vidare förses med ett tillägg av innebörd att när arbetsgivares verksamhet övergått på annan arbetsgivare lagen skall äga tillämpning på efterträdaren även med avseende på arbetstagare som varit anställd hos företrädaren utan att över- gå i efterträdarens tjänst.

För att tillgodose syftet att bereda för- handlingsrätt mot arbetsgivarorganisation även då arbetsgivare hos vilken anställning förevarit upphört med verksamheten utan att denna övertagits av annan arbetsgivare eller arbetsgivaren utträtt ur organisationen före- slår utredningen en mindre ändring av 4 5 1 st. 2 meningen FFL. Förhandlingsrätt skall sålunda tillkomma å ena sidan arbetsgivare eller förening av arbetsgivare, vari han är eller varit medlem, samt å andra sidan för- ening av arbetstagare, vari de ifrågavarande arbetstagarna är medlemmar. Möjligen kan rättsläget fastläggas utan formlig lagändring.

Bestämmelser motsvarande de båda först- nämnda tilläggsstadgandena föreslås inflyta i

1 & av lagarna om kollektivavtal och arbets- domstol samt medlingslagen.

I fråga om rätten till stridsåtgärder är det utredningens uppfattning att någon ändring av KAL inte erfordras. I ett hänseende an- givet i det föregående (5. 91) bör dock må- hända rättsläget klarläggas genom ett utta- lande i blivande proposition.

Arbetsfredslagarna äger i princip tillämp- ning på de områden som regleras av stats- och kommunaltjänstemannalagarna. De nämnda lagändringarna synes tillfyllest för att motsvarande ordning skall komma att gälla på dessa områden inom där uppställda gränser för förhandling och avtal samt an- vändande av fackliga stridsmedel.

De föreslagna lagändringarna synes böra träda i kraft så snart det finns lagtekniska förutsättningar härför. Med hänsyn till att förhandlingsrätt inte i sig innefattar någon materiell förpliktelse för förhandlande mot- part kan utredningen inte se något hinder för att reformen skall gälla utan begräns- ningar med avseende på tidigare inträffade förhållanden.

Särskilt yttrande

A v experten Forstadius

Jag anser att en förutsättning för särskild lagstiftning om förhandlingsrätt och rätt att vidtaga stridsåtgärder för organisation till förmån för pensionärer bör vara att en så- dan lagstiftning också får praktisk betydelse. I bedömningen därvidlag får man ta hänsyn till den faktiska utvecklingen för pensionä- rer på sikt, d.v.s. utan förekomsten av så- dan lagstiftning.

De pensionsöverenskommelser som träf- fats på arbetsmarknaden, och senast den överenskommelse om särskild tilläggspen- sionering för arbetare som träffades 1971 mellan SAF och LO, pekar enligt min upp- fattning hän på att det är en tidsfråga in- nan strängt taget alla arbetstagare i vårt land kommer att åtnjuta kollektivavtalsmässigt bestämd kompletteringspension utöver lag- fäst pension. Betydelsen av enskilda pen- sionsutfästelser kommer i jämförelse här- med att vara marginell. De kollektivt be- stämda pensionsförrnånerna blir undan för undan beaktade inom den kostnadsram som förhandlingsparterna förfogar över. Detta betyder att, sedan uppgörelse träffats, det ej finns utrymme på ifrågavarande avtalsom- råde att i efterhand aktualisera pensionsan- språk och vidtaga stridsåtgärder i sådana frågor. — Det sist sagda äger i och för sig även tillämpning på avtalsområden där pen- sionsfrågorna eventuellt icke vunnit något beaktande. Som exempel kan nämnas för- hållandet SAF-LO före 1971 års pensions- överenskommelse. Givetvis var förhållandet även före denna tidpunkt att det mellan par- terna till förfogande stående ekonomiska ut- rymmet blivit fullt utnyttjat i avtalsrörelser- na. Sedan dessa avslutats fanns det icke rättslig möjlighet att vidtaga stridsåtgärder

för att tillgodose — exempelvis — pen- sionsönskemål.

Redan enligt nu gällande rätt är det å andra sidan uppenbart att det i en öppen förhandlingsrörelse är möjligt för vardera si- dan att vidtaga stridsåtgärder för genom- drivande av önskade villkor i exempelvis pensionsfrågor utan någon som helst be- gränsning. Man kan sålunda icke enligt gäl- lande rätt uppställa något hinder för den fackliga organisationen att eventuellt inta den ståndpunkten att en del av det tillgäng- liga utrymmet skall reserveras för pensionä- rer. Detta sammanhänger med att kollektiva stridsåtgärder i förhållandet arbetsgivare- arbetstagare i princip är tillåtliga för alla de ändamål som den ena eller den andra parten önskar uppställa. Först när kollektivavtal träffats blir den motsatta principen tillämp- lig.

Om man på detta sätt tar hänsyn till vad som är möjligt att aktualisera i en öppen av- talsrörelse, och till vad som däremot inte kan ske sedan avtal väl träffats, kommer man till slutsatsen att utredningens förslag skulle få egentlig betydelse blott beträffande rättstvister av begränsad art, nämligen så- dana där en pensionär hävdar att en utgå- ende pension blivit felaktigt beräknad eller utbetald. Sådana tvister är redan nu sällsynta och det kan antas att de kommer att bli ännu mera sällsynta i framtiden. Detta sam- manhänger med att försäkringsbolag och motsvarande organ (exempelvis FPG-PRI- systemet på den privata sektorn) övertagit och i en alltmer ökad utsträckning kommer att överta uppbyggnad, registrering och utbe- talning av pensioner.

Det fall som utredningen närmast utgått

från i sina olika överväganden, d.v.s. en individuell pensionsutfästelse från en arbets- givare till en arbetstagare, är redan nu en företeelse av övergångskaraktär.

Ett realistiskt betraktelsesätt måste vidare innebära att det både nu och än mer i en framtid måste framstå som helt osannolikt att en facklig organisation skulle framställa individuella pensionsanspråk mot en viss ar- betsgivare till förmån för en pensionär utan att till grund därför skulle åberopas en förut given utfästelse från arbetsgivaren i fråga. Detta följer av att pensionerna är och natur— ligtvis även kommer att vara kollektivt ord— nade och Säkerställda.

Även i andra hänseenden anser jag att ut- redningen grundar sitt förslag på antaganden som ej är bärande. Såsom ett exempel kan nämnas den av utredningen uttalade förmo- dan att fackliga organisationer skulle vara beredda att lämna fackligt medlemskap åt sådana efterlevande till en avliden vilken i sin livstid vägrade att gå med i vederbörande organisation, eller som kanske tillhörde en helt annan organisation.

Som exempel på en oriktig bedömning från utredningens sida vill jag även anföra vissa uttalanden om läget då man förutsätter öppen konflikt mellan arbetsgivare och ar- betstagare till följd av pensionsfrågor, inklu- sive anspråk som rör pensionärer. Utred- ningens bedömning är att arbetsgivarsidan skulle vara rättsligt förhindrad att vidtaga stridsåtgärder som även berörde pensionä- rerna då detta i och för sig vore möjligt. Även om frågeställningen har ringa praktisk betydelse måste det understrykas att utred- ningens uppfattning helt saknar grund. I ett fritt läge, d.v.s. då kollektivavtal ej gäller, får alla kollektiva stridsåtgärder vidtagas och detta till och med gentemot helt utomståen- de tredje man. Mot detta förhållande är det icke något argument att de kollektiva strids- åtgärderna innebär ett åsidosättande av en- skilda avtal och utfästelser. Detta är näm- ligen, åtminstone temporärt, alltid fallet vid vidtagande av kollektiva stridsåtgärder.

Sammanfattningsvis anser jag att utred- ningen i sitt bedömande av lagstiftningsfrå- gan bortsett från väsentliga faktiska förhål-

landen och kraftigt överdrivit betydelsen av den föreslagna lagstiftningen. I särskild grad gäller detta med avseende på tanken att ut- gående pensioner skulle, såsom »olösta in- tressefrågor», kunna förbättras genom en lagfäst förhandlingsrätt respektive rätt att vidtaga stridsåtgärder.

Utan att här ha anledning utveckla saken vill jag till sist anmärka att jag finner för- slaget överarbetat i rent tekniskt hänseende.

Statens offentliga utredningar 1972

Kronologisk förteckning

wmsewspwr

Ämbetsansvaret II. Ju. Svensk möbelindustri. |. Personal för tyg- och intendenturförvaltning. Fö. Säkerhets- och försverspolitiken. Fö. CKR (Centrala körkortsregistret) K. Reklam i. Beskattning av reklamen. U. Reklam II. Beskrivning och analys. U. . Reklam lll. Ställningstaganden och förslag. U.

. Reklam IV. Reklamens beståmnlngstaktorer. U. . Godsbefordran till sjöss. Ju. . Förenklad Iöntagarbeskattning. Fi. . Skadestånd IV. Ju. . Kommersiell service i glesbygder. ln. . Revision av vattenla en. Del 2. Ju. . Ny regeringsform - y riksdagsordning. Ju. . Ny regeringsform - Ny riksdagsordning. (Följdför-

fattningar) Ju.

. Nomineringsförfarande vid riksdagsval - Riksdagen I pressen. Ju. . Norge och den norska exilregeringen under andra

världskriget. Ju. . Uppsökande verksamhet för cirkelstudier Inom

vuxenutbildningen. U. . Läs- och bokvanori fem svenska samhällen. Litte-

raturutredningens Iåsvanestudier. U.

. Svåvarfertslag. K. . Domstolsväsendet IV. skiljedomstol. Ju. . Högre utbildning — regional rekrytering och sam-

hällsekonomiska kalkyler. U

. Vägfraktavtalet II. Ju. . Naturgas I Sverige. |. . Förskolan 1. S. . Förskolan 2. S. . Konsumentköplag. Ju. . Utkommer senare. . Bostadsanpassningsbidrag. In. . Lag om halso- och miljöfarliga varor. Jo. . Kommunalt samlingssiyre eller majoritetsstyre? C. . Förhandlingsrätt för pensionärer. ln.

KUNGL. BIBL. - 8 JUN 1972

Statens offentliga utredningar 1972

Systematisk förteckning

Justitledepartementet

Ämbetsansvaret II. [11 Godsbefordran till sjöss. [10] Skadestånd N. [12 Revision av vatten egen. Del 2. [14 Grundlagberednlngen. 1. Ny regeringsform . Ny riks- dagsordning.J15] 2. Ny regeringsform - Ny riksdags- ordning åFöli författningar) [16] 3. Nomineringsförfa- rande vi riksdagsval - Riksdagen i pressen. [17] 4. Norge och den norska exilregeringen under andra världskriget. [18] Vägfraktavtalet II. [24] Konsumentköplag. [28]

Försvarsdepartementet

Personal för tyg- och lntendenturförvaltning. [3] Säkerhets- och försvarspolitiken. [4]

Socialdepartementet

1968 års barnstugeutredning. 1. Förskolan 1. [26] 2. För- skolan 2. [27]

Kommunlkatlonsdepartementet

CKR (Centrala körkortsregistret) [5] Svävarfartslag. [21]

Finansdepartementet Förenklad löntagarbeskattning. [11]

Utblidningsdepartementet

Reklamutrednin en. 1. Reklam I. Beskattning av rekla- men. [6] 2. Rek am II. Beskrivnin och anal s. [7] 3. Reklam lll. Stållnlngstaganden de förslag. 9] 4. Fle- klam lV. Reklamens bestämningsfaktorer. [9] Uppsökande verksamhet för cirkelstudier inom vuxen- utbildningen. [19] Läs- och bokvanor i fem svenska samhällen. Littera- turutrednlngens läsvanestudier. [20] Högre utbildning — regional rekrytering och samhälls- ekonomiska kalkyler. [23]

Jordbruksdepartementet Lag om hälso- och miljöfarliga varor. [31]

lnrlkesdepartementet

Kommersiell service i glesbygder. [13] Bostadsanpessnlngsbidrag. [30] Förhandlingsrätt för pensionärer. [33]

Civildepartementet Kommunalt samlingsstyre eller majoritetsstyre? [32]

Industridepartementet Svensk möbelindustri. 12] Naturgas I Sverige. [25

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningamas nummer i den kronologiska förteckningen.

KUNGL. BIBL.