SOU 1972:45
Kulturminnesvård
Till statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
Genom beslut den 26 mars 1965 bemyndiga- de Kungl. Maj:t dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla högst åtta sakkunniga med uppdrag att utreda frågan om museiväsendet och verksamheten med riksutställningar.
Med stöd av bemyndigandet tillkallades den 22 april 1965 såsom utredningsmän generaldirektören Lennart Holm, ordföran- de, museichefen Bengt Hubendick, organisa- tionsdirektören Elof Jerdenius, dåvarande stadsantikvarien Bo Lagercrantz, överinten- denten Åke Meyerson, tillika huvudsekrete- rare, dåvarande överintendenten Carl Nor- denfalk, konstnären Kurt Ullberger och direktören för statens försöksverksamhet med riksutställningar, Gunnar Westin.
Genom Kungl. Maj:ts beslut den 17 mars 1967 utvidgades de sakkunnigas uppdrag till att även omfatta kulturminnesvården varvid departementschefen bemyndigades öka anta- let sakkunniga till högst tio. Med stöd härav tillkallades samma dag förste antikvarien Mar- gareta Biörnstad och landsantikvarien Sven E. Noreen som sakkunniga.
Sedan Nordenfalk anhållit om befrielse från sitt uppdrag utsågs den 17 januari 1969 museidirektören Karl Gunnar Hultén till sakkunnig i utredningen.
Såsom experter åt utredningen förordna- des den 10 april 1967 lagmannen Gunnar Ekblad och den 2 november 1967 intenden- ten Göran Bergengren samt avdelningsdirek- tören Björn Linn.
Genom beslut den 22 april 1965, den 18 oktober 1965, den 30 september 1966 och den 20 januari 1969 förordnades byrådirek- tören Jan Hjorth, intendenten Eric Hedqvist, antikvarien Eyvind Unnerbäck samt förste intendenten Bengt M. Holmquist att vara sekreterare åt de sakkunniga.
De sakkunniga har antagit namnet 1965 års musei- och utställningssakkunniga (MUS 65).
Utredningsuppdraget omfattar de tre huvudområdena museiväsendet, riksutställ- ningsverksamheten och kulturminnesvården. I föreliggande betänkande behandlas kultur- minnesvården. De förslag som här framläggs berör även museiväsendet djupgående. Vissa frågor måste därför bedömas med samtidigt beaktande av de förslag som kommer att framläggas i betänkandet om museerna.
I det följande redogöres huvudsakligen för utredningens arbete med kulturminnesvår- den. Motsvarande redogörelser kommer att lämnas i betänkandena rörande museiväsen- det och riksutställningsverksamheten.
Genom olika Kungl. Maj:ts beslut har följande framställningar och förslag överläm- nats till de sakkunniga för att beaktas vid fullgörandet av utredningsuppdraget.
Svenska kyrkans diakonistyrelses skrivel- se, januari 1957, ang. underhåll av kyrkor med kulturhistoriskt värde. Då hithörande problem behandlas i ett större sammanhang inom 1968 års beredning om stat och kyrka, har de sakkunniga inte funnit anledning ta
Tredje lagutskottets utlåtande 1964 nr 38 angående kostnaderna för bevarande av fast fornlämning. De sakkunniga har behandlat hithörande frågor i betänkandet.
Mälsåkersutredningens yttrande och för- slag (stencil juni 1958), vilken aktualiserar frågan om principerna för utnyttjandet av de kulturhistoriska monumenten. Hithörande problem har berörts i betänkandets nuläges- beskrivning (kap. 6), men har däremot inte ansetts böra föranleda något förslag av de sakkunniga. Frågan är emellertid av stor principiell betydelse och de sakkunniga har därför för avsikt att återkomma härtill i särskilt utlåtande.
Tredje lagutskottets utlåtande 1967 nr 49 ang. ett kulturhistoriskt servitut. Hithörande frågor har behandlats i betänkandet.
Utredning ang. sambandet mellan Vitter- hets-, Historie- och Antikvitetsakademien samt Riksantikvarieämbetet och Statens Historiska museum (utbildningsdepartemen- tet 1969z2, stencil). Av denna utredning framlagda förslag har beaktats i betänkandet.
Utredningen har kontinuerligt fungerat som remiSSorgan åt utbildningsdepartemen- tet i ärenden främst rörande museiväsende, utställningsverksamhet och kulturminnes- vård. Sammanlagda antalet avgivna remissvar uppgick den 1 maj 1972 till 134 varav 18 avsett kulturminnesvården. Härutöver har ut- redningen haft att varje år yttra sig över anslagsframställningar från Folkrörelsernas konstfrämjande, Föreningen Fotografiska museets vänner, Nordiska Konstförbundets svenska sektion och Stiftelsen Sveriges arki- tekturmuseum. Till olika verk och institutio- ner har avgivits sammanlagt 25 utlåtanden, av vilka 4 har haft direkt beröring med kulturminnesvården. En förteckning över hittills besvarade remisser och avgivna utlå- tanden i kulturminnesvårdsfrågor återfinns i bilaga sid. 170. Utredningen har även haft en omfattande korrespondens, vilket framgår av att diaret, inkluderande ovan redovisade re- missvar och utlåtanden, upptog 903 inkom- mande och 472 utgående skrivelser intill den 1 maj 1972.
Utredningen har hittills hållit 87 samman- träden. En för kulturminnesvårdsfrågorna inrättad arbetsgrupp har sammanträtt vid 54 tillfällen. I samband med studiebesök har utredningen haft överläggningar med kom- munala organ och med berörda institutioner på ett errtal platser i landet. Synpunkter har inhämtats från riksantikvarieämbetet, lands- antikvarieorganisationen samt från Svenska landstingsförbundet, Svenska kommunför- bundet och andra berörda parter. I vissa frågor har samråd ägt rum med statens kulturråd.
Av betänkandet har utredningens expert Björn Linn i samarbete med ledamoten Margareta Biörnstad utarbetat kapitel 6, ledamoten Sven E. Noreen kapitel 11 och experten Gunnar Ekblad huvuddelen av ka- pitel 12. Byrådirektören vid statskontoret, Göran Andrén, har svarat för kostnadsberäk- ningar och för utformningen av avsnitten 9.3.5, delar av 9.4 samt 9.5.
Sedan utredningsarbetet avseende kultur- minnesvården nu slutförts får de sakkunniga härmed vördsamt överlämna betänkandet ”Kulturminnesvård”. Experterna har biträtt de sakkunnigas förslag.
Stockholm 22juni 1972 Lennart Holm
Margareta Biörnstad Åke Me yerson
Bengt Hubendick Sven E. Noreen
Karl Gunnar Hultén Kurt Ullberger
Elof Jerdenius Gunnar Westin Bo Lagercrantz
/Eyvind Unnerba'ck
2. Sammanfattning
Kulturminnesvårdens nuvarande organisation och arbetsuppgifter (kapitel 5)
Riksantikvarieämbetet är central förvalt- ningsmyndighet för ärenden om forn- och kulturminnesvård. Genom statliga bidrag till avlöningar inom landsantikvarieorganisatio- nen har ämbetet tillförts en regional repre- sentation som i regel utgöres av en landsan- tikvarie och en amanuens/antikvarie per län. Ämbetet är tillsynsmyndighet över landsan- tikvarieorganisationen. Riksantikvarieämbetet och statens histo- riska museum bildar tillsammans ett ämbets- verk. Till verket är även knutet medelhavs- museet. Verket sorterar under Kungl. Vitter- hets-, Historie- och Antikvitetsakademien, vars förvaltningsutskott svarar för vissa sty- relsefunktioner. Förvaltningsutskottet utses inom akademin. Vid handläggningen av ären- den som berör verket ingår riksantikvarien som ledamot av utskottet. Riksantikvarien leder verket och fattar beslut enligt kultur- minnesvårdens specialförfattningar. I före- liggande betänkande behandlas riksantikva- rieämbetet, vissa för ämbetet och museet gemensamma avdelningar samt de av Vitter- hetsakademiens funktioner som påverkas av de sakkunnigas förslag. Historiska museet och Medelhavsmuseet behandlas i de sakkun- nigas betänkande rörande museiväsendet. Be- träffande Vitterhetsakademien hänvisas för övrigt till betänkandet ”Utredningen ang. Sambandet mellan Vitterhets-, Historie- och
Antikvitetsakademien samt Riksantikvarie- ämbetet och Statens Historiska Museum” (utbildningsdepartementet, stencil 1969z2). Riksantikvarieämbetets nuvarande organi- sation utbyggdes under 1920-talet och fast- ställdes formellt år 1938. Vid den tiden kunde verkets arbetsuppgifter i stort sett fördelas på fornminnesvård och byggnads- minnesvård, vilket blev bestämmande för verkets uppbyggnad med en fornminnesav- delning och en byggnadsminnesavdelning. Efter byggnadsstyrelsens delning har styrel- sens kulturhistoriska byrå tills vidare över- förts till ämbetet. Fornminnesavdelningen består av en allmän sektion för fornminnes- vård, en sektion för fornminnesinventering samt en sektion, som på uppdragsbasis svarar för arkeologiska undersökningar, sektionen för uppdragsverksamhet. Byggnadsminnesav— delningen består av sektionen för byggnads— minnesvård och en textilkonserveringsateljé. Gemensamt för forn- och byggnadsminnesav- delningarna fungerar vårdsektionen som sva- rar för projektering av vårdarbeten be- kostade av arbetsmarknadsstyrelsen. Den kulturhistoriska byrån har en avdelning för utredning och information och en gransk- ningsavdelning. Ämbetet har fem avdelningar gemensamma med historiska museet, näm- ligen den administrativa och kamerala avdel- ningen, avdelningen för bibliotek och arkiv, den tekniska avdelningen och den pedagogis- ka avdelningen samt avdelningen för ärenden rörande landsantikvarieorganisationen.
Det löpande arbetet vid riksantikvarieäm- betets avdelningar är i stor utsträckning be- tingat av de ärenden som aktualiseras genom speciallagstiftningen rörande fornlämningar, kulturhistoriskt värdefull bebyggelse, kyrkor och kyrkliga inventarier. En mycket viktig ärendegrupp är vidare prövningen av planför- slag. Härtill kommer remisser från departe— ment och andra myndigheter. Ämbetet be- driver även visst utvecklingsarbete Och en rådgivande verksamhet främst till tjänst för kommuner, kyrkliga församlingar och de fastighetsförvaltande statliga verken samt all- mänheten. På grund av det löpande arbetets omfattning har emellertid dessa senare upp- gifter måst komma i andra hand. För vissa arbetsuppgifter som inte har kunnat inrym- mas i den ursprungliga organisationen har särskilda sektioner inrättats. Detta gäller fornminnesinventeringen, uppdragsverksam- heten beträffande arkeologiska undersök- ningar samt vårdsektionen.
Landsantikvarieorganisationen har sitt ur- sprung i museitjänster som under 1900-talets första årtionden inrättades vid provinsmu- seerna. Med stöd av lotterimedel kunde mu- seernas huvudmän, enskilda föreningar och förbund, bl. a. bilda fonder, vilkas avkast- ning skulle användas till att avlöna fackut- bildade tjänstemän. Lönefonderna var avsed- da för att anställa en museitjänsteman vid i princip ettånuseum per län. Från och med 1930-talet blev dessa tjänstemän i allt större utsträckning engagerade i den statliga kultur- minnesvården och erhöll efter hand tjänsteti- teln landsantikvarie. Denna utveckling be- kräftades slutgiltigt år 1955 i Kungl. Maj:ts kungörelse angående statsbidrag till avlö- ningar inom landsantikvarieorganisationen. Bidrag till avlöningar utgår sedan år 1945 från anslag å riksstaten till i regel en landsan- tikvarie och en amanuens/antikvarie per län. Dessa båda tjänstemän, som således är an- ställda hos enskild huvudman, upprätthålleri flertalet fall tjänst vid länsmuseet — landsan- tikvarien är tillika chef för museet — samti- digt som de är företrädare för den statliga kulturminnesvården.
Aktuella problem inom kulturminnesvården (kapitel 6 )
Med redogörelsen för aktuella problem inom kulturminnesvården har de sakkunniga velat konkretisera de frågor som måste beaktas vid övervägandena rörande kulturminnesvårdens framtida organisation och arbetsuppgifter. Vissa av de framdragna problemen får en konkret lösning i de sakkunnigas förslag, medan andra förväntas bli föremål för en fortsatt bearbetning inom den nya organisa- tionen.
Den inledande historiska tillbakablicken syftar till att klarlägga hur den kulturminnes- vårdande verksamheten och dess objekt har påverkats av samhällsutvecklingen och vilka faktorer som framför allt har blivit bestäm- mande för dagens situation. l särskilda av- snitt behandlas utvecklingen på lagstiftnings- omrädet i Sverige och övriga Europa. Kapit- lets huvuddel består av en nulägesbeskrivning där de aktuella problemen grupperats efter huvudfunktionerna i den kulturminnesvår- dande verksamheten, nämligen inventeringar, undersökningar Och dokumentation samt vård. Framställningen utmynnar i en precise- ring av problematiken med hänvisningar till möjliga lösningar.
Till underlag för den kulturminnesvårdan- de verksamheten och särskilt för dess med- verkan i det fysiska planeringsarbetet erford- ras grundlig kännedom om beståndet av kul— turhistoriska objekt. Beträffande de fasta fornlämningarna finns redan ett betydande material som tillkommit genom inventering för den ekonomiska och den topografiska kartan. Ehuru även byggnadsinventeringar och allmänt kulturhistoriska inventeringar genomförts i betydande omfattning är emel- lertid situationen långt ifrån tillfredsställan- de på detta område, främst på grund av att inventeringarna endast företagits punktvis och genom att de olika företagen skett efter skiftande principer och utan tillräcklig sam- ordning. lnventeringsproblematiken har ak- tualiserats av den förestående revideringen av den ekonomiska kartan och genom den på- gående utredningen beträffande fastighetsre-
gistrering samt i samband med förarbetena för en fysisk riksplanering. Inventeringspro- blematiken har även diskuterats i Europarå— det, som utfärdat rekommendationer i syfte att få jämförbar form på medlemsländernas register.
Inom kulturminnesvården bedrivs olika typer av dokumenterande undersökningar, nämligen sådana undersökningar av invente- ringskaraktär som avser att fördjupa kunska— pen om ett visst geografiskt område eller viss företeelse, sådana som företas för att doku- mentera objekt som skall tas bort samt undersökningar av den typ som företas bl. a. i samband med byggnadsrestaureringar. För de arkeologiska undersökningarna finns en väl utvecklad metod och en fast organisa— tion. Både med hänsyn till forskningen och till grävningskostnadema erfordras dock ett kontinuerligt utvecklingsarbete beträffande metod och rationaliseringsåtgärder. För en rationell verksamhet erfordras en central da- tainsamling och en samordning av pågående utvecklingsarbete. Något allmänt önskemål om en starkare centralisering av fältarbetena föreligger dock inte.
Undersökningar i samband med vård sker främst vid byggnadsrestaureringarna. På om- rådet föreligger brister särskilt i fråga om dokumentation av byggnadernas tillstånd och utseende före arbetenas igångsättning. Utöver den kulturhistoriska dokumentatio- nen erfordras också en teknisk, som bör ske både före igångsättningen och under arbetets gång. Både för den kulturhistoriska och för den tekniska undersökningsverksamheten bör ett fast system skapas för rapporte- ringen, vilket bör kunna underlätta gransk- ningen av restaureringsförslag Och bidra till att höja kvaliteten på restaureringarna.
Värden av de fasta kulturminnena innefat- tar dels markvärd, dels byggnadsminnesvård. Markvården avser oftast fasta fornlämningar men kan även gälla miljön kring byggnader. Eftersom flertalet förhistoriska fomläm— ningar har intimt samband med det gamla jordbrukslandskapet är den pågående igen- växningen ett allvarligt problem. [ exploate— ringsområdena föreligger i stället risk för
förslitning. Det mycket stora antalet fom- lämningar gör att endast en del, av olika skäl prioriterade objekt kan beräknas bli föremål för speciella vårdåtgärder. För markvärdsar- betena erfordras därför en planering som tar sikte på att säkerställa de utvalda fomläm ningarnas bestånd samtidigt som krav måste tillgodoses på lättillgänglighet, serviceanord- ningar och information.
Utvecklingen inom byggnadsverksamheten har resulterat i en rad brister på restaure- ringsområdet beroende på att de traditionel- la materialen ersatts med nya, att arbetsme- toderna förändrats och att utbildningen av fackmän inte ger tillräckliga kunskaper i äldre teknik. Ett stort behov av utbildning föreligger således både på grundstadiet Och beträffande fortbildning för de fackmän som önskar specialisera sig på området. För att återvinna en till vissa delar redan förlorad materialkännedom erfordras en forskning med tillgång till laboratorieresurser för mate- rialprovning både för restaureringsändamål och för konservering. Härtill kommer att restaureringsarbetena på flera punkter bör skilja sig från den normala byggprocessen både i fråga om projektering och genomfö- rande. Restaureringsprocessen är emellertid otillräckligt studerad i metodhänseende, vil- ket i många avseenden innebär allvarliga nackdelar. För att få ett fastare grepp om restaureringsverksamheten är det därför an- geläget att få till stånd ett centralt bedrivet utvecklingsarbete, i första hand i form av typprojekt.
Vissa problem sammanhänger med att an- svarsfördelningen mellan riksantikvarieämbe- tet, av ämbetet anlitad expertis och de lokala byggnadsnämnderna inte är klart fastställd. Detta gäller bl. a. förslag till kyrkorestaure- ringar där enligt författningarna den tekniska granskningen åvilar byggnadsnämnden, men där ämbetet i realiteten svarar för uppgiften eftersom nämnderna i regel saknar den spe- ciella sakkunskap som erfordras härför. Det torde vara nödvändigt att reglera ansvarsför— delningen i författningarna. Den teknisk- antikvariska granskningen som den antikva- riska myndigheten nu utför beträffande kyr-
korna och de statliga byggnadsminnesmär- kena bör utsträckas till att även omfatta byggnadsminnena. Vidare föreligger ett be— hov av en metodisk genomgång av förslags- och granskningsrutinerna för restaurerings- ärenden. En bättre bevakning av utförandet kan likaledes efterlysas, vilket bl. a. aktuali- serar frågan om förbättrade möjligheter för myndigheterna att pröva kompetensen hos konsulter och entreprenörer.
Att uppskatta storleken av de resurser som årligen tas i anspråk för byggnadsmin- nesvården är svårt, särskilt på grund av att många vårdobjekt är byggnader vilka alltjämt är i bruk, och som därför fordrar normalt underhåll. Stora belopp ställs också till för— fogande genom arbetsmarknadsstyrelsen var- vid huvudsyftet är att skapa arbetstillfällen för friställd arbetskraft. Totalt sett torde resurserna få anses vara betydande. Deras fördelning är emellertid ojämn och föga planmässig, vilket försvårar ett rationellt ut- nyttjande. Beträffande AMS-arbetena före- ligger av finansierings- och planeringsskäl ofta svårigheter med den önskvärda för- handsprojekteringen för igångsättning med kort varsel. Underhållet av kyrkobyggnaderi avfolkningsförsamlingar är ett annat problem som på längre sikt måste tas upp principiellt i samband med en mer planmässig priorite- ring.
Många problem torde kunna lösas genom en omfördelning av resurserna. 1 första hand bör utbildningsbehovet för berörda persoanl- kategorier beaktas. Vidare bör en central underhålls- och förvaltningsorganisation in- rättas. Denna bör knytas till det statliga beståndet av kulturhistoriska vårdobjekt, men bör också kunna utföra arbeten åt andra fastighetsförvaltare på uppdragsbasis. Det finns också ett stort behov av typstudier beträffande projekteringsmetodik, förunder- sökningar, dokumentation och kontroll som kan läggas till grund för allmänna råd och anvisningar. Sådana typstudier bör utföras av detta centrala vård- och förvaltningsorgan.
Utredningens överväganden. Riktlinjer för reformer (kapitel 7)
Under de senaste åren har man allvarligt börjat uppmärksamma miljövårdsproblemen. På naturvårdens område har redan konkreta åtgärder vidtagits i form av ny lagstiftning Och upprustning av den statliga naturvårdsor- ganisationen. Beträffande den av människan skapade eller präglade miljön har intresset stigit i takt med de förändringar som orsa- kats av den ökande bilismen, totalsaneringar— na i äldre stadskärnor och förslumning i städer och avfolkningsbygder. I många sam- manhang har betonats att de historiskt fram- vuxna bebyggelsemiljöerna utgör fasta repli- punkter i den dagliga närmiljön och att deras bevarande är av grundläggande betydelse för den enskildes sociala välbefinnande. Vidare har standardbegreppet omprövats till förmån för en högre värdering av sådana faktorer som har betydelse ur trivselsynpunkt. ] sam- hällets bostadspolitiska målsättning har sam- tidigt bibehållandet av befintlig bebyggelse tillmätts stor samhällsekonomisk betydelse. Miljövårdsintresset omfattar nu hela den fy- siska kulturmiljön utan de tidigare inskränk- ningarna till vissa utvalda objekt av särskild betydelse på grund av ålder, kulturhistoriskt värde eller konstnärliga kvaliteter. Detta lik— som uttalade krav på att byggnader och miljöer bör bevaras med bibehållande av den ursprungliga karaktären eller av den speciella atmosfär som de förlänats genom organiskt framvuxna förändringar innebär att de kul- turminnesvårdande aspekterna måste tillgo- doses även inom den allmänna byggnads- och miljövärden.
De krav som nu ställs på kulturminnesvår- den både från den enskildes och från samhäl- lets sida innebär att de kulturminnesvårdan— de organen måste få en sådan organisatorisk uppbyggnad och sådana medel till sitt för- fogande att de med framgång kan hävda sig mot andra, konkurrerande intressen. Samti— digt föreligger bestämda krav på medborgar- inflytande och lokal självbestämmanderätt.
Kulturminnesvården har sina största och viktigaste arbetsuppgifter inom miljövärden.
Kulturminnesvårdens specialförfattningar ger emellertid endast begränsade möjligheter till att bevara samlade miljöer. Härför ställs krav som endast kan tillgodoses inom ramen för de författningar som reglerar den fysiska planeringen och med hjälp av de bestämmel- ser som styr de ekonomiska resurserna. lnom samhällsplaneringen och den fysiska plane- ringen svarar staten, både centralt och regio- nalt, för de översiktliga och samlade övervä- gandena medan de kommunala myndigheter- na har det huvudsakliga ansvaret för den egna kommunens översiktliga planering och detaljplanering. Statens engagemangi kultur- minnesvården hänför sig främst till den kon- kreta vården av egna fastigheter och till handhavandet av kulturminnesvårdens spe- cialförfattningar. lnom kulturminnesvården företräds staten av riksantikvarieämbetet, som genom bidragen till landsantikvarieor- ganisationen har tillförsäkrats regional re- presentation. Kommunernas ansvar gäller framför allt rätten att själva svara för plane- ringen och utformningen av den egna miljön. Kommunerna bedriver även en konkret kul- turminnesvård genom förvärv och vård av kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer. Vid sidan av byggnadsnämnd och fastighetsnämnd, som svarar för huvuddelen av den kommunala kulturminnesvården, har i flertalet kommuner kulturnämnder inrät- tats. I vissa fall finns också fast anställd, fackutbildad personal.
Inom statsförvaltningen företräds flertalet verksamhetsomräden av förvaltningsorgan på central och regional nivå. Den statliga kultur- minnesvården är endast företrädd av en cen- tral sektorsmyndighet, riksantikvarieämbetet. Landsantikvarien är visserligen riksantik- varieämbetets representant i sitt län, men anställningsförhållandet med enskild huvud- man gör att han samtidigt har ansvar både mot huvudmannen och mot staten. Med hän- syn till att kulturminnesvården nu har sina viktigaste arbetsuppgifter inom den fysiska planeringen och eftersom den statliga plane- ringsverksamheten har en tyngdpunkt inom de olika verkens regionala organisationer är kulturminnesvårdens regionala representation
De sakkunniga anser därför att en statlig regionalorganisation för kulturminnesvården bör inrättas.
För att kulturminnesvården skall kunna göra sig gällande i det regionala planeringsar- betet anser de sakkunniga att beslutanderät- ten, som nu är förbehållen riksantikvarieäm- betet, bör föras ut på regional nivå. Detta innebär också ett viktigt steg mot bättre insyn och ökat medinflytande för de lokala intressena. Samtidigt befrias riksantikvarie- ämbetet från många rutinärenden till förmån för översiktlig planering av verksamheten.
Vid övervägandena beträffande lämplig or- ganisationsmodell för den regionala represen- tationen har de sakkunniga utgått från ovan redovisade grundförutsättningar, nämligen att kulturminnesvården bör tillförsäkras en stark ställning inom den statliga samhällsplane- ringen, att kulturminnesvården bör få en statlig regionalorganisation och att besluts— fattandet enligt kulturminnesvårdens special- lagstiftning bör föras ut på regional nivå.
Under utredningsarbetets gång har de sak- kunniga prövat olika alternativa organisa- tionsmodeller, av vilka två redovisas närmare i betänkandet. Det ena alternativet avseri princip ett bibehållande av den nuvarande landsantikvarieorganisationen. Det andra av- ser en på länsblock uppbyggd statlig regional- organisation. Båda lösningarna har emellertid måst avvisas på grund av att de inte uppfyller de av de sakkunniga uppställda kraven. Läns- blocksalternativet erbjuder dock ovedersäg- liga fördelar. Med hänsyn till att den år 1971 genomförda reformen av länsförvaltningen nära berör kulturminnesvårdens arbetsfält, har de sakkunniga emellertid funnit att läns- blocksalternativet får framstå som en fram- tidsmodell. De sakkunniga har därför stannat för ett förslag som innebär en till den nya länsförvaltningen anpassad kulturminnes- vårdsorganisation.
Länsstyrelsereformen har haft som främs- ta syfte att skapa ett planeringsorgan med uppgift att leda och samordna samhällsplane- ringen inom den statliga länsförvaltningen. 1 den nya länsstyrelsen ingår länsarkitekten
och överlantmätaren, den tidigare länsplane- rarenheten och den del av planeringssektio- nen som var inriktad på samhällsplanering. I planeringsfrågor av regionalpolitisk betydelse som handläggs av andra länsorgan har läns- styrelsen övertagit beslutanderätten. Läns- styrelsereformen utgör ett led i den pågåen- de utvecklingen mot en förstärkt nationell planering. Här må särskilt erinras om det nyligen redovisade materialet för fysisk riks- planering, om bygglagutredningens pågåen- de arbete och om den experimentverksamhet beträffande översiktliga planinstrument som bedrivs av planverket i samarbete med kom- munförbundet och olika myndigheter.
Med kulturminnesvårdens ökade bety- delse för miljövärden bör den få en regional organisation med starkaste möjliga ställning inom den fysiska planeringen. Eftersom den statliga länsförvaltningens planeringsverk- samhet nu har sammanförts till en särskild enhet inom länsstyrelsen, planeringsavdel- ningen, anser de sakkunniga att vid sidan av länsarkitekten och representanterna för na- turvården även landsantikvarien bör ingå i länsstyrelsen. De sakkunniga föreslår därför att länsstyrelsen införes som regional myn- dighet för den statliga kulturminnesvården och att en särskild enhet med landsantikva- rien som chef inrättas vid planeringsavdel- ningen. Härmed vidgas länsstyrelsens nuva- rande ansvar för naturen till att även omfatta den fysiska kulturmiljön, vilket ger de nöd- vändiga förutsättningarna för en samlad pla- nering över hela miljövårdsfältet. Med läns- styrelsen som regional myndighet för den statliga kulturminnesvården får verksamhe- ten en sådan representation och ställning att det allmännas intressen bör kunna tillgodo- ses på ett tillfredsställande sätt. Samtidigt kan riksantikvarieämbetets nuvarande be— slutsfunktioner föras ut till länsstyrelserna med deras närmare kontakter med kommu- ner, lokala intressegrupper och de enskilda medborgarna.
Kul turminnesvärdens Förslag (kapitel 8)
De sakkunniga föreslår att länsstyrelsen in- träder som statlig regional myndighet för kulturminnesvården och att den nuvarande landsantikvarieorganisationen upphör. Läns- styrelsens huvudenhet för samhällsplanering, planeringsavdelningen, bör härvid utökas med en underenhet för kulturminnesvård, kulturminnesenheten, med landsantikvarien som chef. Till länsstyrelsen överföres riksan- tikvarieämbetets beslutsfunktioner enligt kulturminnesvårdens specialförfattningar och de uppdrag som landsantikvarien haft att fullgöra främst som remissinstans åt riks- antikvarieämbetet. Som tjänsteman i länssty- relsen skall landsantikvarien delta ihandlägg- ningen av de ärenden avseende kulturminnes- vården som enligt lagstiftning och instruk- tion skall ankomma på länsstyrelsen i egen- skap av statens företrädare för kulturrninnes- vården. Kulturminnesenhetens uppgifter skall också omfatta en rådgivande verksam- het av den servicekaraktär som åligger stat- liga myndigheter och institutioner.
Med vissa undantag för Stockholms län be- står länsstyrelserna av tre huvudenheter, en för samhällsplanering, en för skatteförvalt- ning och en tredje för allmän förvaltning och förvaltningsrättskipning. Varje enhet har ett länsråd som chef. Chef för länsstyrelsen är landshövdingen. Länsstyrelsens verksamhet leds av en lekmannastyrelse med landshöv- dingen som ordförande. Styrelsen består av tio ledamöter, av vilka fem utses av Kungl. Maj:t och fem av landstinget. En domineran— de uppgift för länsstyrelsen är att behandla de för länets utveckling betydelsefulla sam- hällsplaneringsfrågorna. Det åligger länssty- relsen att särskilt ta befattning med bl.a. den regionalpolitiska planeringen, plan- och byggnadsväsendet, fastighetsindelningen, na- turvården och miljöskyddet.
I planeringsavdelningens organisation har hänsyn tagits, dels till att handläggningen av löpande ärendena skall ske i enlighet med de riktlinjer som skall gälla för verksamheten i stort, dels till att de olika facksynpunkterna
skall kunna göra sig gällande på lika villkor. Fackområdena representeras därför av järn- stållda underenheter med var och en sin chef. Planeringsavdelningen består normalt av sex underenheter: juridiska enheten, re- gional-ekonomiska enheten, naturvärdsen- heten, planenheten, lantmäterienheten och försvarsenheten. Med enheten för kultunnin— nesvård skulle antalet underenheter bli sam- manlagt sju.
Verksamheten vid länsstyrelserna regleras dels genom instruktion, dels genom särskild arbetsordning. På styrelsen ankommer att avgöra viktigare frågor av principiell betydel- se, frågor av större vikt för länets utveckling, betydelsefulla ärenden rörande samhällspla- neringen samt viktigare organisations- och personalfrågor. För övrigt avgörs vissa ären- den av landshövdingen, andra av avdelnings- eller enhetschef. Beträffande ärendenas handläggning framgår av arbetsordningen att viss fackenhet skall ha huvudansvaret för ärendets beredning och att i särskilt angivna fall andra berörda enheter skall delta i beslu- tet. Besvärsordningen mellan länsstyrelsen och vederbörande sektorsmyndigheter regle— ras i länsstyrelseinstruktionens 38 och 39 åå.
Länsstyrelsen har till huvuduppgift att leda och samordna den samhällsplanering som bedrivs inom den statliga länsförvalt- ningen. Planeringsavdelningen har ett bety- dande arbetsområde som bl.a. innefattar bostadsplanering, arbetsmarknadspolitisk planering och planeringsfrågor berörande skolväsende, jord- och skogsbruk, vägväsen- de, naturvård och bebyggelse. Behovet av att införa de kulturhistoriska aspekterna i denna verksamhet motiveras av att planeringen ofta leder till konkreta åtgärder som i större eller mindre utsträckning påverkar den fysiska miljön. Kulturminnesvården liksom naturvår- den mäste därför beredas tillfälle att delta även i det planeringsarbete som först sekun- därt resulterar i lokaliseringsbeslut och i fysisk planering.
Den föreslagna kulturminnesenheten får som främsta uppgift att företräda kulturmin— nesvårdens intressen i det för hela huvuden- heten gemensamma arbetet med samhällspla-
nering och i dess befattning med den över- siktliga fysiska planeringen. inför den ge- mensamma prövning som härvid måste ske bör kulturminnesenheten ha en på förhand bestämd handlingspolitik och väl genomarbe- tade förslag för tillvaratagande av sina intres- sen. Tyngdpunkten i arbetet kommer därför att vara förlagd till den förberedande verk- samheten inom den egna enheten. Målet bör vara att på grundval av en fullständig kart- läggning av länets tillgångar på kulturhistoris- ka monument och miljöer utarbeta beva- ringsplaner och upprätta aktionsprogram som kan tjäna till ledning för arbetet i huvudenheten samtidigt som de skall kunna läggas till grund för långsiktig planering av den egna verksamheten. För att skapa gynn- sammaste möjliga förutsättningar för miljö- värden i dess helhet bör ett intimt samarbete sökas med naturvårdssektionen men även med länsarkitekten och överlantmätaren, vil- kas sakkunskap är av väsentlig betydelse bl. a. för att finna de plantekniska lösningar som i många fall är förutsättningen för att miljövårdens krav skall kunna tillgodoses.
[ den fysiska detaljplaneringen bör kultur- minnesenheten eftersträva kontakter med kommuner och planförfattare för att på ett tidigt stadium införa de kulturminnesvårdan- de aspekterna i planarbetet. Under plane- ringsarbetets gång skall enheten vara beredd att bistå med faktaunderlag och med rådgiv- ning.
För deltagandet i planeringsverksamheten erfordras ett tillförlitligt underlagsmaterial. Kulturminnesenheten bör därför delta i riks- antikvarieämbetets landsomfattande invente- ringar och företa egna eller initiera sådana specialinventeringar och undersökningar som erfordras för planarbetet och plangransk- ningen. Dessa inventeringar böri regel kunna utföras av sektionens egen personal, särskilt som de ger personalen tillfälle att genom självsyn tillägna sig största möjliga förtrogen- het med länet.
Besluten enligt kulturminnesvårdens spe- ciallagstiftning fördelar sig dels på sådana ärenden som har direkt samband med den fysiska planeringen, dels på sådana som inte
alls eller endast i ringa grad har betydelse för planeringen i stort. Till den förra kategorin hör dels fornminneslagens stadganden om borttagande av fast fornlämning och gräns- linjebestämningar, dels beslut beträffande skydd och vård av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Beslut angående restaurerings- och konserveringsarbeten på enstaka byggna- der samt handläggningen av ärenden rörande fornfynd och kyrkliga inventarier faller däre- mot huvudsakligen inom den antikvariska sakkunskapens ansvarsområde. Den först- nämnda ärendekategorin tillhör naturligen huvudenhetens arbetsområde medan den se- nare är mer speciell. I anslutning till besluts— ordningen inom länsstyrelsen föreslås därför att besluten beträffande sistnämnda ärende- grupper delegeras på kulturminnesenheten.
[ ärenden som avgörs inom huvudenheten eller på högre nivå inom länsstyrelsen skall landsantikvarien inom sitt ämnesområde be- reda och framlägga förslag till beslut. Vid byggnadsminnesförklaringar, registrering av offentliga byggnadsminnen skall landsantik- varien vara ensam föredragande eller huvud- föredragande.
Kulturminnesenhetens arbetsuppgifter in- nefattar kontroll av att de vid länsstyrelsens tillståndsgivning föreskrivna åtgärderna avse- ende undersökningar och dokumentation ge- nomföres på ett tillfredsställande sätt och att framlagda och av styrelsen godkända förslag till restaurerings- och konserveringsarbeten följes samt att de antikvariska, arkitekto- niska och kulturhistoriska kraven iakttas vid arbetenas genomförande.
Vid sidan av dens statliga kulturrninnes- vården bedrivs en omfattande sådan verk- samhet av kommuner, olika enskilda förvalt- ningar och enskilda fastighetsägare för vilka kulturminnesenheten får viktiga uppgifter som rådgivande organ. Rådgivningen kan för- utses omfatta det kommunala planarbetet, kulturhistoriska inventeringar, det praktiska genomförandet av restaurerings- och konser- veringsarbeten samt även förvaltningspro- blem beträffande de kulturhistoriska monu- mentens utnyttjande. En närbesläktad upp— gift gäller information till kommuner och
allmänhet rörande den egna verksamheten, dess mål och medel samt uppnådda resultat.
Kulturminnesvården innefattar en rad konkreta arbetsuppgifter såsom invente- ringar, forskningsprojekt, arkeologiska eller byggnadshistoriska undersökningar, förvalt- ningsuppgifter och vårdarbeten, vilka endast till viss del kan genomföras av kulturminnes- enhetens egen personal. För många av dessa arbetsuppgifter måste enheten tillförsäkras möjligheten att utifrån anlita arbetskraft. Härvid kan olika institutioner komma i fråga såsom riksantikvarieämbetet, centralmuseer- na och universiteten men framför allt läns- museerna eller kommunala museiinstitutio- ner. För mer kontinuerliga insatser från mu- seernas sida föreslås statsbidrag utgå. För uppdrag av engångskaraktär föreslås länssty- relserna få särskilda uppdragsmede] till sitt förfogande.
] anslutning härtill må särskilt nämnas kulturrninnesenhetens behov av arkiv- och biblioteksservice. [ länsmuseerna och vid de från museiväsendet fristående landsantikva- riekontoren finns bibliotek och arkiv som tillhör huvudmannaorganisationerna och som inrymmer ett för kulturminnesvården viktigt arbetsmaterial. Det torde emellertid inte vara lämpligt att inom länsstyrelsen bygga upp större biblioteks- och arkiv- samlingar. Endast den del av ämbetsarki- vet som landsantikvarien måste ha tillgång till i det dagliga arbetet bör kopieras för länsstyrelsens räkning. För den ordinarie verksamheten torde landsantikvarien endast ha behov av ett begränsat handbibliotek. Beträffande huvuddelen av arkiv- och biblio— teksmaterialet bör länsmuseerna kunna er- bjuda service inom ramen för det statsanslag som föreslås utgå för kontinuerliga insatser på det kulturhistoriska området.
De sakkunniga framlägger inga direkta för- slag beträffande den kommunala och lands- tingskommunala kulturminnesvården. För redovisningen av den helhetsbild inom vilken den statliga kulturminnesvården skall funge- ra har den kommunala verksamheten något berörts, främst med avseende på den pågåen- de utvecklingen.
Personalbehovet vid kulturminnesenheter- na har beräknats dels efter behovet av sak- kunskap, dels efter arbetsbelastningen i re- spektive län. I varje län måste finnas expertis på i första hand det byggnadshistoriska och det arkeologiska området. Detta ger en mini- mipersonal om två tjänstemän, vilket även torde vara tillräckligt med hänsyn till arbets- belastningen i de små och medelstora länen med normal arbetsvolym. För arton län före- slås därför två tjänster vartdera, medan de öv- riga länen bör få en större personaluppsätt— ning. Beträffande tjänstetillsättningarna före- slås att riksantikvarieämbetets yttrande skall inhämtas innan länSStyrelsen tillsätter eller hos Kungl. Maj :t föreslår innehavare av tjänst.
' För övergången till den nya organisatio- nen föreslås särskilda undantagsregler dels för personal som söker men inte får ny tjänst hos länstyrelsen, dels för tjänstemän som på grund av ålder eller handikapp inte önskar övergå till ny befattning. Åldersgränsen före- slås till 55 år.
Beträffande landsantikvarieorganisationer- nas lönefonder anser de sakkunniga att dessa bör bibehållas, men att avkastningen över- flyttas till och avräknas mot de bidrag som föreslås för museernas medverkan i kultur- minnesvården.
Riksantikvarieämbetet. Förslag (kapitel 9)
Både kulturminnesvården och museiväsendet har kommit att ställas inför nya arbetsupp- gifter och ökade krav från samhällets och den enskildes sida. För kulturminnesvården framstår deltagandet i den fysiska plane- ringen som det angelägna målet, medan muse- ernas arbete i allt högre grad har inriktats på en omfattande publik verksamhet. Behovet av att renodla arbetsområdena och att kon- centrera resurserna har både centralt och i viss mån även regionalt redan lett till en funktionsuppdelning mellan den museala och den kulturminnesvårdande verksamhe- ten. De sakkunniga anser att de båda områ— dena nu bör tillförsäkras ökat utrymme för självständigt handlande. Regionalt sker detta
genom att landsantikvarieorganisationen upphör och genom att länsstyrelsen införes som myndighet för den statliga kulturmin- nesvården, varvid länsmuseerna blir från sta- ten helt självständiga institutioner. På mot— svarande sätt har historiska museet och riks- antikvarieämbetet artskilda arbetsuppgifter med behov av skilda samhällskontakter, som inte kan tillgodoses inom den nuvarande organisationen med Vitterhetsakademiens förvaltningsutskott som gemensam styrelse. De sakkunniga föreslår därför att Vitterhets- akademiens huvudmannaskap upphör och att museet och ämbetet blir sinsemellan fri- stående institutioner. Samtidigt föreslås att medelhavsmuseet bildar en egen institution. Riksantikvarieämbetet får härigenom ute- slutande ställningen av central myndighet för den statliga kulturminnesvården med uppgift att bl.a. svara för samordningen av samhäl- lets verksamhet på området. Den från bygg- nadsstyrelsen till ämbetet överförda kultur- historiska byrån förutsätts ingå i det nya verket. De båda museerna får samma ställ- ning som övriga centralmuseer. För samord- nande funktioner inom museiväsendet före- slår de sakkunniga inrättandet av ett musei— och utställningsråd. Förslag härom framläggs i museibetänkandet.
Utredningen ang. sambandet mellan Vit- terhets-, Historie- och Antikvitetsakademien samt riksantikvarieämbetet och statens histo- riska museum, utbildningsdepartementet 196922, stencil (akademiutredningen), har be— behandlat de med avskiljandet av akademin sammanhängande problemen. MUS 65 har härutöver främst haft att närmare överväga konsekvenserna av att skilja ämbetet från museet, nämligen beträffande de gemensam- ma avdelningarnas framtida ställning, förvalt- ningen av akademins och ämbetets kultur- historiska fastigheter, fondförvaltningen och det vetenskapliga företaget Sveriges Kyrkor.
Av ämbetsverkets fem gemensamma avdel- ningar kommer den administrativa och ka- merala att ingå i ämbetet, biblioteket före- slås tillhöra museet och arkivet ämbetet. Till museet hänförs den pedagogiska avdelningen och den tekniska avdelningen med den till
byggnadsminnesavdelningen knutna textil- konserveringsateljén. De uppgifter som åvilar avdelningen för ärenden rörande landsantik- varieorganisationen kommer att fullgöras in- om olika delar av det nya ämbetsverket. Förslag om de till museet hänförda avdel- ningarna framläggs i de sakkunnigas betän- kande rörande museiväsendet.
Genom att länssstyrelsen inträder som re- gional myndighet för den statliga kulturmin- nesvården och övertar beslutanderätten en- ligt kulturminnesvårdens specialförfattningar kan riksantikvarieämbetet befrias från hu- vuddelen av sina granskningsuppgifter till förmån för en verksamhet med inriktning på verksamhetsplanering, utvecklingsarbete, råd— och anvisningar samt information. Här- för erfordras att den nuvarande, på typindel- ning av vårdobjekten gmndade organisatio— nen, ersätts med en uppbyggnad som utgår från verksamhetens olika funktioner. De sak- kunniga föreslår därför att riksantikvarieäm- betet får en byråorganisation, som för- utom en administrativ enhet omfattar tre byråer: en allmän byrå, en dokumentations- byrå och en byrå för fastighetsförvaltning. Den allmänna byrån omfattar tre sektioner, nämligen en för granskning, en för utveck- lingsarbete och en för information. Doku- mentationsbyrån består av en inventerings- sektion och en undersökningssektion med uppdragsverksamheten samt arkivet. Inom fastighetsbyrån föreslås en sektion för för- valtningsuppgifter och en för byggnads- och markvärd. Den administrativa byrån bör om- fatta en allmän sektion, en personalsektion och en sektion för den kamerala verksamhe— ten.
Styrelse
Riksantikvarieämbetet föreslås få en styrelse med verkschefen, riksantikvarien, som ord- förande och av Kungl. Maj:t utsedda ledamö- ter. Antalet ledamöter bör vara begränsat. i styrelsen bör ingå representanter för de sam- hällsorgan och grupper genom vilka verket dels kan inhämta för sitt arbete vägledande information, dels sprida upplysning om den
egna verksamheten. För samarbetet på sty- relsenivå med statens planverk, naturvårds- verket och det av de sakkunniga föreslagna musei- och utställningsrådet föreslås särskild begränsad styrelserepresentation.
Vetenskapligt samarbetsorgan
Med hänsyn till att kulturminnesvården och därtill anknytande forskningsområden har ett ömsesidigt behov av kontinuerliga kon- takter föreslås att en särskild samarbetsgrupp upprättas med representanter för ämbetet, universiteten och museerna. Det bör ankom- ma på ämbetet att självt besluta om och upprätthålla denna kontaktverksamhet.
Riksan tikvarien
Riksantikvarien skall svara för ämbetsverkets direkta ledning. Samtidigt skall han avlösas från chefsskapet för historiska museet och medelhavsmuseet. Genom decentraliseringen av beslutsfunktionerna och verkets ändrade arbetsuppgifter kommer hans direkta befatt- ning med konkreta kulturminnesvårdsären- den att minska. Riksantikvarien får till hu- vuduppgift att leda planeringen och samord- ningen av den kulturminnesvårdande verk- samheten och att utåt svara för verkets allmänna policy och för dess ställningstagan- den i ärenden av principiell betydelse.
Allmänna byrån
Den allmänna byrån föreslås inrymma en granskningssektion, en utvecklingssektion och en sektion för information. Granskningssektionen får till uppgift att bistå länsstyrelsernas kulturminnesenheter med råd och anvisningar och att följa läns- styrelsernas kulturminnesvårdande verksam— het bl.a. beträffande deras handläggning av beslutsärenden. Verksamheten kommer vidare att avse remisser från departement och myndigheter, bidragsårenden och frågor berörande fördelningen av de ekonomiska resurserna. i vissa fall torde länsstyrelserna komma att hänskjuta särskilt komplicerade
ärenden av principiell betydelse till ämbetet för avgörande. En viss del av granskningsupp- gifterna kommer att gälla verkets egna ange— lägenheter.
Utvecklingssektionen får till uppgift att leda, initiera och samordna det utvecklings- arbete som kommer att bedrivas inom ver- ket. Verksamheten skall resultera i råd och anvisningar dels för den egna organisationen och länsstyrelserna, dels för andra myndighe- ter, kommuner och sammanslutningar etc. med kulturminnesvårdande uppgifter. Sek— tionen avses i första hand fungera som ett samordnande och initierande organ. För det konkreta arbetet torde särskilda arbetsgrup- per få bildas med experter från andra enhe- ter inom verket, från länsstyrelserna och från andra håll.
lnformationssektionen får till uppgift att svara för information, utbildning och publi- cering. informationen bör omfatta dels en bevakning av skeenden och företeelser som är av betydelse för kulturminnesvården, dels en utåtriktad verksamhet med inriktning på länsstyrelserna, kommuner, skola och all- mänhet. Utbildningen avses gälla både ver- kets egen internutbildning och en verksam- het med kurser och konferenser för andra intressenter. Publiceringen bör omfatta såväl vetenskapligt inriktad information som po- pulära framställningar i ämnen rörande äm- betets verksamhet otch aktuella vetenskapliga ron.
Dokumentationsbyrån
Dokumentationsbyrån består av en invente- ringssektion med inventarieverket Sveriges Kyrkor och en undersökningssektion med uppdragsverksamheten beträffande arkeolo- giska och byggnadshistoriska undersökningar samt arkiv och reproduktionscentral. lnventeringssektionen får till uppgift att fullfölja den pågående fornminnesinvente- ringen och att i samband med revideringen av den ekonomiska och den topografiska kartan komplettera tidigare inventeringar. Sektionen bör även följa den pågående dis- kussionen om en allmän byggnadsinventering
och närmare utreda hur en sådan inventering skall genomföras. Målet bör vara att finna en lämplig form för ett allsidigt kulturhistoriskt inventarieverk.
De sakkunniga föreslår att Sveriges Kyr- kor inordnas i inventeringssektionen. lnven- teringsverksamheten bör bedrivas på samma vetenskapliga nivå som nu sker. Arbetet bör dock intensifieras och rationaliseras med sik- te på registreringsmetoder som kan anpassas för databehandling. Beträffande publice- ringen föreslås att endast de mest betydelse- fulla monumenten utges som monografier, medan olika former kan väljas för presenta— tionen av övriga kyrkor.
Undersökningssektionen kommer att in- rymma riksantikvarieämbetets sakkunskap beträffande arkeologiska, medeltidsarkeolo- giska och byggnadshistoriska undersök- ningar. Sektionen får till uppgift att utföra undersökningar och utredningar dels för äm- betets räkning, dels också i sådana fall där kostnaderna inte kan debiteras särskild upp- dragsgivare. De sakkunniga föreslår att sek— tionen skall svara för ledningen av ämbetets uppdragsverksamhet. Sektionens utvecklings- arbete bör innefatta undersöknings- och do- kumentationsteknik, rationaliseringsåtgärder och ekonomiska frågor.
Uppdragsverksamhetens nuvarande arbets— uppgifter med arkeologiska undersökningar och allmänt kulturhistoriska inventeringar föreslås utvidgad med sådana byggnadshisto- riska undersökningar som kan bedrivas på uppdragsbasis.
Beträffande det antikvarisk-topografiska arkivet hänvisar de sakkunniga till en särskild utredning som riksantikvarieämbetet låtit ut- föra. Utredningen bör dock ses över med hänsyn till de av MUS 65 framlagda försla- gen. Härvid bör även frågan om det till kulturhistoriska byrån hörande arkivet beak- tas. Enligt MUS 65 bör till arkivet knytas en reproduktionscentral som skall svara för ver- kets egna behov och för arkivets forskarser- Vice.
Fastighetsbyrån skall svara för vård och för- valtning av i första hand riksantikvarieämbe- tets och Vitterhetsakademiens fastigheter men skall även kunna överta förvaltningen av andra statliga fastigheter av framträdande kulturhistoriskt värde. De sakkunniga förut- sätter härvid att fastigheterna uppföres på särskild delfond av statens allmänna fastig- hetsfond. Fastighetsbyrån föreslås inrymma en förvaltningssektion och en vårdsektion.
Sektionen för fastighetsförvaltning skall svara för den allmänna tillsynen av fastighe- terna, dels med avseende på behovet av vård- och underhållsåtgärder, dels beträffande så- dana praktiska detaljer som bevakning och renhållning. Huvuduppgiften blir dock att göra monumenten tillgängliga för allmänhe- ten och att genom en infonnerande verksam- het öka kännedomen om dem. De monu- ment som är av betydelse ur rikssynpunkt bör i princip ligga under sektionens direkta förvaltning. Samtidigt är det dock angeläget att söka engagera olika lokala intressenter såsom kommuner, museer och andra att ta på sig ansvaret för skötseln av kulturhistoriska fastigheter.
Vårdsektionens verksamhet, som innefat- tar både byggnads- och markvärd, skall i första hand baseras på riksantikvarieämbe- tets eget fastighetsbestånd men även kunna ägnas andra uppgifter både av servicekarak- tär och sådana som kan fullgöras på upp- dragsbasis. Sektionen skall utföra projekte- ringar för restaurering och för markvärd. På byggnadsminnesvårdens område skall sek- tionens utvecklingsarbete främst inriktas på materialforskning, studier av äldre arbetsme- toder och projekteringar i form av typstu- dier. Sektionen bör ställa sin sakkunskap till förfogande även för andra statliga förvalt- ningsorgan, för kommuner och enskilda, vil- ket i stor utsträckning bör kunna ske på uppdragsbasis. På uppdrag skall sektionen även bedriva de av arbetsmarknadsstyrelsen bekostade projekteringarna för restaure— ring och markvård. Sektionen förutsätts även komma att engageras i olika former av utbildning.
De sakkunigas förslag innebär att Vitterhets- akademien skiljs från riksantikvarieämbetet och statens historiska museum. Akademin avlastas härutöver vissa andra arbetsupp- gifter. Utan att framlägga direkta förslag presenterar de sakkunniga sin syn på akade- mins framtida verksamhet. I anslutning till diskussioner som förs inom en av akademin tillsatt programkommitte betonas särskilt akademins möjligheter att främja kultur- minnesvården och därtill anknytande forsk— ning samt att på dessa områden upprätthålla en aktiv kontaktverksamhet särskilt på det internationella planet.
Hembygdsrörelsen (kapitel 1 ])
Sekelskiftets hembygdsrörelse har under de senaste åren genomgått en förnyelse genom att den lokala hembygdsföreningen på många håll fått betydelse som lokalt forum för miljö— och kulturfrågor. Nu liksom tidiga— re har hembygdsföreningarna en naturlig an- knytning till provinsens museer men också till kommunernas kulturnämnder. Enligt de sakkunniga kan kontakten med hembygds- föreningarna bli av stor betydelse både för museerna och för länsstyrelsernas kulturmin- nesenheter. Beträffande Samfundet för hem- bygdsvård hänvisar de sakkunniga till ett pågående samarbete med riksantikvarieämbe- tet som bl.a. berört samfundets möjligheter att svara för en riksomfattande information om kulturminnesvård oeh hembygdsarbete.
Förslag till ändringar i lagstiftningen om kulturminnesvården (kapitel 12)
De sakkunnigas uppdrag har inte innefattat en mer genomgripande saklig revision av gällande lagstiftning. De framlagda ändrings- förslagen är framför allt betingade av den föreslagna decentraliseringen av riksantikva- rieämbetets beslutsfunktioner till länsstyrel- serna och de därmed sammanhängande frå- gorna om besvärsrätt. I enlighet med direkti- ven har härutöver företagits en förenkling och modernisering främst av författningarna
rörande byggnadsminnesvården. Under ut- redningsarbetets gång har till de sakkunniga för beaktande överlämnats motion nr 453 år 1967 om inrättandet av ett kulturhistoriskt servitut. Med anledning härav och med hän- syn till det stora intresse som allmänt förelig- ger om ett förbättrat skydd för kulturhisto- riskt värdefull bebyggelse, har de sakkunniga framlagt förslag om att i byggnadsminnesla- gen införa ett skydd som även kan tillämpas på byggnadsmiljöer. Förslaget syftar till att ge de kulturminnesvårdande organen möjlig- het att registrera även kulturhistoriska bygg- nader som inte helt uppfyller kravet på att bli byggnadsminne. Registreringen är i första hand avsedd som ett kontroll— och informa- tionsinstrument. Det bedöms inte innebära sådant intrång i den enskildes förfoganderätt att ersättningsanspråk skall kunna resas.
K ustnadsberäkningar ( 8.5 och 9.5 )
Den föreslagna kulturminnesvårdsorganisa- tionen beräknas dra en totalkostnad på 16,4 milj. kr. Härav utgör 6 milj. lönekostnaden för den regionala organisationen. [ sistnämn- da belopp ingår ej lokalhyror och expenser. Riksantikvarieämbetets förvaltningskostna- der uppgår till 10,4 milj. kr.
Personalkostnaden för den nuvarande landsantikvarieorganisationen kan beräknas till ca 4,7 milj. kr. Härav utgör 2,3 milj. statsbidrag medan de lokala bidragsgivarna svarar för 2,4 milj. De sakkunnigas förslag innebär således en ökning från 4,7 milj. kr. till 6 milj., vilket ger en reell kostnadsökning på 1,3 milj. kr. För statsverket uppgår ök- ningen till 3,7 milj. kr.
Riksantikvarieämbetets andel av den tota- la förvaltningskostnaden för ämbetet och historiska museet uppgår för närvarande till 6 milj. Den nya organisationen för ämbetet beräknas dra en totalkostnad på 10,4 milj. kr. Av kostnadsökningen hänför sig 1 milj. till omfördelningar av redan befintliga resur— ser. Den reella ökningen uppgår därför till 3,4 milj. kr.
Anslagsposten Vård och underhåll av forn- lämningar och kulturhistoriskt värdefulla
byggnader föreslås ökad från 0,7 milj. till 3 milj. kr. Den relativt måttliga ökningen för- utsätter fortsatta insatser från arbetsmark- nadsstyrelsens sida.
3. Historik
3.1 Kulturminnesvård — museiväsende, historisk tillbakablick
Utförliga historiska redogörelser för kultur- minnesvårdens utveckling har framlagtsi and- ra sammanhang.* Den följande framställ- ningen kommer därför att beträffande riks- antikvarieämbetet och statens historiska mu- seum huvudsakligen behandla tiden efter 1938 års omorganisation och i fråga om landsantikvarieorganisationen tiden efter framläggandet av landsantikvarieutredning- ens betänkande år 1954. Redogörelsen har också velat spegla utvecklingen av förhållan- det mellan kulturminnesvården och museivä- sendet. I det följande används ordet kultur— minnesvård ehuru den verksamhet som un- der 1700- och 1800-talen bedrevs inom om- rådet endast i ringa mån motsvarar vad som i dag innefattas i begreppet.
_3.1.1 Riksantikvarieämbetet och det blivan- de statens historiska museum förenas under Vitterhetsakademien
I samband med att Vitterhetsakademien år 1786 ombildades till Vitterhets-, Historie- och Antikvitetsakademien underställdes den på 1600-talet inrättade tjänsten som riksanti- kvarie akademin, varvid riksantikvarien åla- des att vara akademins ständige sekreterare. Samtidigt ställdes de föremålssamlingar som till sina äldsta delar härrörde från 1500-talet och som med tiden kom att utvecklas till
statens historiska museum, under akademins överinseende.
Genom omorganisationen miste riksanti- kvarien sin självständiga ställning och samti- digt skapades den ännu i dag bestående bindningen mellan Vitterhetsakademien, riks- antikvarieämbetet och statens historiska mu- seum.
3.1.2 Kulturminnesvården och museiväsen- det under 1800—talet
Med romantikens nyvaknade intresse för den nordiska historien och dess minnesmärken, vilket under 1800-talets lopp spred sig till allt vidare kretsar, skapades en breddad bas för en kulturhistoriskt inriktad verksamhet. Vitterhetsakademien och riksantikvarien fick
* 1913 års fornminnesvårdskommittés betän— kande, del I (SOU 192211). Ad patriam illustrandam. Hyllningsskrift till
Sigurd Curman. Uppsala 1946.
Landsantikvarieutredningens betänkande "Lands— antikvarieorganisationen" (SOU 1954226).
Antikvarieutredningens betänkande "Antikvitets— kollegiet” (SOU 1965:10).
Utredningen ang. Sambandet mellan Vitterhets—, Historie- och Antikvitetsakademien samt Riksanti- kvarieämbetet och Statens Historiska Museum (Ut- bildningsdepartementet 196922).
Betänkande angående omorganisation och löne— reglering av överintendentsämbetet m. m. Stock- holm 1915.
För utvecklingen på lagstiftningsområdet hänvisas till ”Byggnadsminnen" förslag avgivet av Byggnads- minnesutredningcn (SOU 1956126).
svårare att överblicka vad som på frivillig väg gjordes ute i landet och riksantikvarien sökte därför inrätta lokalrepresentation. Det stan- nade emellertid vid att en tjänst som anti- kvitetsintendent inrättades år 1860. Den för- sta innehavaren av posten blev Per Arvid Säve i Visby och efter honom från och med år 1865 Nils Gabriel Djurklou i Örebro, som innehade befattningen till år 1870. Olika omständigheter gjorde att tjänsten drogs in och ersattes med två amanuensbefattningar, som skulle ersätta antikvitetsintendenten. På grund av att båda amanuenserna huvudsakli- gen kom att tas i anspråk för historiska mu- seet hade indragningen av antikvitetsinten- dentstjänsten till följd att riksantikvarien åter stod helt utan representation utanför huvud- staden. lden situationen grep man tillbaka på en av riksantikvarien J.G. Liljegren redan på 1820-talet framlagd plan att såsom ombud knyta olika intresserade privatpersoner till riksantikvarien. På så sätt tillkom den s.k. ombudsorganisationen som om än i föränd- rade former och med till vår tids krav anpas- sat urval av kommunalt engagerade lekmän fortfarande äger bestånd.
När 1913 års fomminnesvårdskommitté år 1921 framlade sitt betänkande hade riksanti- kvarien ännu ingen för administrationen av kulturminnesvården särskilt avsedd personal utan biträddes även inom detta område av historiska museets tjänstemän, som genom en reform år 1910 utökats till nio fackutbil- dade tjänstemän med viss biträdespersonal.
1800-talets stegrade intresse för kulturhi- storia medförde att ett stort antal organisatio- ner bildades, vilka hade forskning, insam- lings- och uppteckningsarbete liksom även hembygdsvårdande verksamhet på sitt pro- gram. På initiativ av Nils Gabriel Djurklou grundades år 1856 Föreningen till samlande och ordnande av Nerikes folkspråk och forn- minnen, vilken år 1861 anslöt sig till Vitter- hetsakademien. Med Närke som förebild uppstod sedan på 1860-talet och under de följande årtiondena en rad föreningar med likartad inriktning. Härvid tilldrar sig den år 1862 bildade Gestriklands fornminnesför- ening intresse eftersom man där för första
gången direkt uttalade att föreningen skulle verka för att skapa ett kulturhistoriskt muse- um. Än mer betydelsefullt är att föreningen uppträdde som samarbetsorgan för olika 10- kala sammanslutningar med kulturminnes- vårdande verksamhet på sitt program. Den senare, mer allmänt utvecklade ordningen med ett gemensamt, samordnande organ för olika lokalföreningar i länet kan således föras tillbaka ända till 1860-ta1et.
De första fornminnesföreningarna lade till en början huvudvikten i sin verksamhet på olika forskningsuppgifter. Deras kultur- minnesvårdande insatser tog sig tämligen till— fälliga uttryck och det var främst förhisto- riska minnesmärken och kyrkor som kom i fråga. Som redan nämnts måste man emeller- tid vara medveten om att dagens kultur- minnesvård inte hade någon egentlig motsva- righet för hundra år sedan. Begreppet kultur- minnesvård i stället för fomminnesvård upp- togs för övrigt av 1913 års fornminnesvårds- kommitté just för att markera den vidgning av minnesvårdens ansvarsområde som då ef- tersträvades.
Fornminnesföreningarnas museala verk- samhet var tämligen blygsam och inriktade sig framför allt på fornfynd och kyrkliga inventarier, föremålskategorier tillhörande statens historiska museums insamlingsom- råde. En ändrad inställning till principerna för insamlingsverksamheten kan emellertid spåras redan i slutet av 1800-talet. År 1867 överlämnade folklivsforskaren C.O. Hyltén- Cavallius en samling svenska allmogeföremål till domkapitlet i Växjö med föreskrift att föremålen skulle förenas med en äldre sam- ling och tillsammans med denna bilda stom- men i ett museum för den småländska folk- kulturen. Så kom även etnologiskt föremåls- material att tillmätas kulturhistoriskt värde, och fornminnesföreningarna fick därigenom ett väsentligt utvidgat arbetsfält. Ett avgö- rande steg i samma riktning var tillkomsten av Nordiska museet år 1872 och Kulturhisto- riska föreningen för södra Sverige år 1882, vilket i sin tur gav upptakten till grundandet av en rad museiföreningar ute i landet. Sam- ma år stiftades sålunda en museiförening i
Kalmar, tre år senare bildades föreningen Gotlands fornvänner, som hade ett program i omedelbar anslutning till Nordiska museets, och under det slutande l870-talet och på 1880-talet uppstod en rad fornminnes- och museiföreningar över hela landet med mer allsidig insamlingsverksamhet på sitt pro- gram. Trots att de nya museerna i regel icke hade fackutbildad personal blev de ett värde- fullt stöd för kulturminnesvården då musei- föreståndarna ställde sig till riksantikvariens förfogande för olika uppdrag.
3.1.3 Det offentliga byggnadsväsendet
Genom att det offentliga byggnadsväsendet var samlat inom en enhet fick byggnads- minnesvården en speciell prägel. Sedan 1700-talet hade kronans och kyrkans bygg- nader sitt särskilda myndighetsorgan i över- intendentsämbetet. Utom sin direkta myn- dighetsroll kom detta också i hög grad att spela rollen av ett centralt projekteringsor- gan för ny- och ombyggnader inom den offentliga sektorn. Under 1800-talet utveck- lades ett samarbete mellan överintendents— ämbetet och Vitterhetsakademien beträffan- de vården av de offentliga byggnadsminnena, varvid ämbetet företrädde de arkitektoniska, tekniska och funktionella synpunkterna, medan akademin tillvaratog de antikvariska.
Efter en utredning på l870-talet ändrades överintendentsämbetets organisation, så att en kader av ”arkitekter utom stat” tillskapa- des. Denna var i realiteten en halvofficiell kår av fackmän, som i viss utsträckning fungerade som tjänstemän men i huvudsak var konsulter vilka fick sin kompetens för kvalificerade uppdrag prövad av ämbetet. Den praktiska byggnadsminnesvården liksom handläggningen av granskningsärenden m. m. kom i fortsättningen att i hög grad bygga på dessa fackmäns medverkan.
År 1918 ombildades överintendentsämbe- tet efter en ny utredning till byggnadsstyrel- sen och fick därmed en modern byråorgani- sation. Inom denna inrättades den kulturhi- storiska byrån med uppgift att handlägga ärenden rörande den offentliga byggnads-
minnesvården samt nya kyrkor och begrav- ningsplatser. Huvudförfattningen för byråns verksamhet blev 1920 års kungörelse rörande det offentliga byggnadsväsendet, som inne- har ett fullföljande av riktlinjerna för om- organisationen. Handläggningen av begrav- ningsplatsärendena överflyttades 1923 ”tills vidare” till länsstyrelserna men åter- fördes 1934 till byggnadsstyrelsen.
Även om styrelsen efter omorganisationen i huvudsak baserade sitt arbete på fast per— sonal, fortsatte man att anta nya arkitekter utom.stat fram till år 1934. Institutionen upphävdes formellt först 1956. Med 1920 års kungörelse genomfördes dessutom en vidgning av slottsarkitektinstitutionen, som ursprungligen var knuten framför allt till Stockholms slott, så att hädanefter även vissa andra särskilt värdefulla byggnads- minnesmärken kunde kontinuerligt vårdas under medverkan av individuellt förordnade arkitekter. Slutligen gav författningen möj- lighet för kompetenta byggmästare att efter prov få styrelsens legitimation som kyrko- byggmästare, vilken gavs på fem år. Denna bestämmelse upphävdes i samband med de författningsändringar, som beslutades 1960 och som i övrigt bl.a. innebar att be- stämmelserna rörande begravningsplatser m.m. utskildes ur kungörelsen om det of- fentliga byggnadsväsendet.
3.1.4 1913 års fomminnesvårdskommitté
Med det vidgade intresset för kulturminnes- vård och museiverksamhet växte behovet av organisatoriska förbättringar. Som en följd härav tillsattes år 1913 den s. k. fornminnes- vårdskommittén, som framlade sitt betänk- ande år 1921. De sakkunniga hade att utgå från en situation med en svag centralmyndig- het och en i det närmaste obefintlig repre- sentation ute i landet. Centralt svarade Vit- terhetsakademien och riksantikvarien för myndighetsfunktionerna. Tjänstemännen vid statens historiska museum biträdde riks- antikvarien med undersökningar och utred- ningar vid ärendenas beredning samt vid verkställigheten av akademins beslut. Kom-
mitten fann denna ordning otillfreds- ställande dels på grund av att ärendenas handläggning tog orimligt lång tid, dels på grund av att museet framför allt var en forskningsinstitution vars personal icke var lämpad för de uppgifter av administrativt och praktiskt slag som den hade att utföra för akademins räkning. Kommittén föreslog inrättandet av ett statligt verk, riksanti- kvarieämbetet, som skilt från historiska muse- et skulle fungera som ”en särskild fristående centralmyndighet”. Förutom två under- ordnade sektioner för administration och bibliotek—arkiv skulle åmbetsverket inrymma tre avdelningar: en för fasta fornlämningar och fynd, en för kyrkliga byggnader och föremål och en för profana byggnader och föremål.
Enligt den ditintills gällande ordningen svarade historiska museet för kulturminnes- vården över hela landet och hade därvid till sin hjälp riksantikvariens ombud och lands- ortsmuseernas personal. Ombudsorganisa- tionen utgjordes av intresserade lekmän. Museitjänstemännen var inte heller alltid fackutbildade varför förhållandena inte kun- de anses fylla rimliga anspråk; man var hän- visad till den ”oberäkneliga tillgång på ar- betskrafter, som de på ett oftast ganska lösligt sätt inordnade och i övrigt själv- ständiga institutionerna kunna lämna. Bred- vid dessa borde finnas jämväl andra arbets- krafter, som centralstyrelsen med bestämdhet kunde påräkna för det minnesvårdande ar- betet i landsorten.” 1913 års fornminnes- vårdskommitté stod således inför en situa- tion där resurserna var otillfredsställande, och uppgiften blev därför att söka skapa en helt ny regionalorganisation. De kommit- térade föreslog en från museerna helt skild, statlig organisation. Med utgångpunkt i en på kulturgeografiska enhetsområden grundad indelning, modifierad med hänsynstagande till andra viktiga omständigheter, skulle lan- det indelas i elva distrikt med en tjänsteman i varje; de nya befattningshavarna skulle ha tjänstetiteln landsantikvarie. Vid sidan av landsantikvarieorganisationen skulle den gamla ombudsorganisationen bibehållas och
byggas ut till större effektivitet. Eftersom landsantikvarierna på grund av det admini- strativa arbetets omfattning inte ansågs få tillräcklig tid för större utredningar och undersökningar förutsatte kommittén vidare en viss medverkan från de kulturhistoriska museerna i landsorten.
3.1.5 Utvecklingen centralt och regionalt under 1920- och 1930-talen
På grund av bristande ekonomiska resurser kom det av 1913 års fornminnesvårds- kommitté framlagda organisationsförslaget aldrig att förverkligas. För att möta sam- hällets ökande krav på kulturminnesvården och museiväsendet hänvisades man i stället till att bygga ut och förstärka de redan förefintliga organen. Sedan Sigurd Curman år 1923 tillträtt posten som riksantikvarie blev en av hans första åtgärder att företa en omorganisation av det centrala ämbets- verket. Tidigare hade de till historiska epok- er avgränsade avdelningarna inom historiska museet var och en skött såväl museiarbetet som kulturminnesvården inom det egna tids- avsnittet. Curman tog däremot en funktions- uppdelning i museiarbete och kulturminnes- vård till utgångspunkt för den nya organisa- tionen. Detta innebar i praktiken att den ännu bestående uppdelningen av verkets uppgifter mellan historiska museet och riks- antikvarieämbetet kom till stånd.
I stället för att inrätta en statlig lands- antikvarieorganisation valde statsmakterna att med bidrag av lotterimedel stärka pro- vinsmuseernas ekonomi. Genom de statliga bidragen och med hjälp av ökande anslag från landsting och kommuner blev det också möjligt att under 1920-talet anställa fackut- bildade intendenter vid flera provinsmuseer. Normer för tilldelning av lotterimedel ska- pades med utgångspunkt i riktlinjer som Vitterhetsakademien framlade i utlåtande till Kungl. Maj:t den 5 april 1927. Härigenom inskränktes utdelningen till i regel ett enda museum inom ett landskap eller län. Sam- tidigt begränsades medlens användning till i första hand iordningställande av ändamåls-
enliga museilokaler och till anställande av fackutbildad museiintendent. Som villkor för bidrag gällde vidare att vederbörande museum skulle vara underkastat inspektion av riksantikvarien, som även ägde att pröva museitjänstemannens kompetens Och den för honom gällande instruktionen. För att åstad- komma största möjliga likformighet utarbe- tade riksantikvarieämbetet och Svenska museimannaföreningen en normalinstruktion (Svenska museer, meddelanden från Svenska museimannaföreningen 193321, sid. 3—6).I instruktionen infördes för första gången tjänstebeteckningen ”landsantikvarie” för de genom lotterimedelsanslag anställda musei- tjänstemännen ; titeln vann snart allmän an- vändning omväxlande med ”länsantikvarie” och i några få fall ”länsintendent”.
3.1.6 1930 års kulturminnesvårdskommitté
År 1930 tillsattes utredningen ”Kultur- minnesvårdssakkunniga”, som bl. a. hade att behandla frågor rörande kulturminnes- vårdens centrala och regionala organisation. Den situation de sakkunniga hade att ta ställning till skilde sig väsentligt från utgångs- läget för 1913 års kommitté. Riksantikvarie- ämbetet hade fått en gentemot historiska museet tämligen fristående ställning och kulturminnesvården därmed en alltmer effektiv och funktionsduglig central ledning. Ute i landet hade samtidigt länsmuseerna fått en förbättrad ställning därigenom att bidragen av lotterimedel gjort det möjligt att upprusta eller nyuppföra museibyggnader och att bilda fonder för avlöningar av musei- chefer med fackutbildning. Man hade en redan påbörjad utveckling att knyta an till, en utveckling, som de sakkunniga ansåg grundläggande för den ställning, som borde tilldelas provinsmuseerna i den svenska kul- turminnesvårdens organisation. Denna upp- fattning resulterade också i att man på den organisatoriska sidan höll fast vid en fortsatt integrerad verksamhet mellan museerna och kulturminnesvården. I fråga om ämbetet och historiska museet framhölls att en organisa- torisk tudelning av verket skulle medföra att
ämbetet förlorade kontakten med det veten- skapliga museala föremålsstudiet under det att museet skulle avskäras från det praktiskt vetenskapliga arbetet och därmed löpa risk att förvandlas till en rent kammarlärd insti- tution utan tillräcklig växelverkan med de ute i landet verkande kulturminnesvårdande myndigheterna. De sakkunniga menade vi— dare att den vid en skilsmässa nödvändiga dubbleringen av de gemensamma avdel- ningarna för administration och bibliotek—ar— kiv skulle dra med sig en stor och onödig fördyring. Som ett villkor för fortsatt sam- band satte de sakkunniga emellertid att en tjänst som museichef skulle inrättas vid museet, vilket motiverades med att arbets- bördan för riksantikvarien annars skulle bli alltför stor och vittomfattande.
När de sakkunniga med skrivelse den 29 oktober 1936 överlämnade sitt delbetänkan- de ”Förslag till omorganisation rörande de statliga kulturminnesvårdande centrala insti- tutionerna” (stencil), hade en successiv ut- byggnad av historiska museet och riks- antikvarieämbetet pågått under lång tid. Museet omfattade fyra avdelningar, en för sten- och bronsålder, en förjärnålder, en för medeltid och nyare tid samt den numis- matiska avdelningen Kungl. myntkabinettet. På ämbetssidan fanns de båda avdelningarna för fomminnesvård och byggnadsminnes- vård. För museet och ämbetet gemensamt fungerade den tekniska avdelningen med konservering och fotoateljé, den administra- tiva och kamerala avdelningen samt avdel— ningen för bibliotek och arkiv. Denna ännu bestående organisation av ämbetsverket hade således redan genomförts och ansågs i prin- cip fungera väl. Den stora svagheten ansågs vara att personalen var för fåtalig och att antalet ordinarie tjänstemän endast uppgick till 16% av hela personalkadern. Fönitom inrättandet av en tjänst som museichef och ett förslag om att till ämbetsverket knyta en särskild avdelning för folkupplysnings- och publikationsverksamhet gick de sakkunnigas förslag ut på att söka åstadkomma erforder- liga personalförstärkningar och att förbättra anställningsvillkoren för den icke ordinarie
personalen. Med undantag för inrättandet av den nya upplysnings- och publikationsavdel- ningen vann förslaget i stort sett stats- makternas gillande och godkändes även av 1938 års riksdag. Härmed hade framför allt riksantikvarieämbetet erhållit en be— tydande förstärkning samtidigt som Sigurd Curmans strävanden att bygga upp ett starkt och effektivt centralorgan för den kultur- minnesvårdande verksamheten burit frukt. I samband med att den nya organisationen av verket sålunda vann formell giltighet ersattes den gällande instruktionen från 1890 med ny (SFS 1938 nr 588), enligt vilken verkets personal upphörde att vara Vitterhetsakade- miens tjänstemän.
Beträffande den av 1913 års fornminnes- vårdskommitte föreslagna landsantikvarie- organisationen framhöll 1930 års kultur- minnesvårdssakkunniga att det inte rådde något tvivel om att statligt anställda lokal- tjänstemän skulle kunna vara till mycket stort gagn för riksantikvarieämbetets om- fattande och vitt förgrenade verksamhet. De sakkunniga avstod emellertid från att åter- uppta detta förslag, främst under hänvisning till att det skulle bli alltför kostsamt. Man menade vidare att tillkomsten av en sådan organisation skulle ”motverka den förstärkta ställning, som de sakkunniga anser provins- museerna böra tillförsäkras, ävensom det in- tima samarbete mellan dessa museer och centralmyndigheten, som av riksantikvarien förklarats synnerligen eftersträvansvärt” Kommitténs förslag den 9 oktober 1937 ”Provinsmuseernas organisation och ställning till kulturminnesvården” (stencil) siktade främst till att med hjälp av statligt stöd i form av lotterimedel stärka länsmuseernas ställning. De statliga bidragen skulle reser- veras för tre ändamål, bidrag vid uppförande av ny museibyggnad, för bildande av löne- fonder, vilkas avkastning skulle användas till att fast anställa fackutbildad tjänsteman samt för sådana kulturminnesvårdande åt— gärder, som icke rimligen kunde bäras av vederbörande museiförening. De sakkunniga föreslog vidare en reglering av landsanti- kvariernas anställnings- och pensionerings-
villkor. De sakkunnigas förslag rörande läns- museerna och deras förhållande till kultur- minnesvården ledde icke till några åtgärder från statsmakternas sida. Departements- chefen fann att förslagen kunde genomföras med bibehållande av den provinsiella forn- minnesvårdens karaktär av en frivillig organi- sation och utan att avsevärt större krav än dittills behövde ställas på ekonomiskt stöd av det allmänna.
3.1.7 Landsantikvarieutredningen
När landsantikvarieutredningen tillsattes år 1953 hade länsmuseernas och landsanti- kvariernas ställning ytterligare konsoliderats. 1945 års riksdag hade vidare beslutat att fasta bidrag till landsantikvariernas avlöning- ar skulle utgå direkt över riksstaten. Vid olika tillfällen hade riksdagen också medgivit höjningar av det statliga bidraget och från och med år 1950 även gjort det möjligt för landantikvarierna att erhålla pensionsrätt i statens pensionsanstalt. Samtidigt hade emellertid bristerna i organisationen blivit uppenbara, vilket också avspeglar sigi direk- tiven. Departementschefen framhåller bl.a. att landsantikvariernas ställning som å ena sidan föreningstjänstemän och å andra sidan lokala representanter för centrala kultur- institutioner icke sällan ledde till intresse- kollisioner. Vidare var uppdragen för de centrala institutionerna ofta många och vitt- omfattande och kunde därmed lätt komma i konflikt med andra arbetsuppgifter. Arbetet ansågs också bli splittrat till förfång för kulturminnesvården i dess helhet. Samtidigt bands utredningen genom klart formulerade restriktioner från att föreslå genomgripande förändringar. De sakkunniga kunde därför inte fullfölja sin positiva bedömning av 1913 års fornminnesvårdskommittés förslag om en statlig regionalorganisation. Landsantikvarie- utredningen präglades därför med nödvän- dighet fråmst av en allmän strävan efter en förstärkning av de förefintliga resurserna.
De sakkunnigas förslag (SOU 1954z26) kom framför allt att resultera i nya villkor för statsbidrag (Kungl. Maj:ts kungörelse den
27 maj 1955, nr 317). Nu gäller sålunda att landsantikvarien skall ha till verksamhetsom- råde ett län och att statsbidrag till hans lön skall utgå med 90 % av viss löneklass. Efter framställning av huvudmannen skall statsbi- drag även kunna utgå till en amanuens inom varje landsantikvariedistrikt samt till en antikvarie på Gotland. 1 styrelsen för landsantikvariens huvudmannaorganisation skall, förutom landsantikvarien, ingå en av vardera länsstyrelsen och landstinget utsedd ledamot samt en representant för kommun som fortlöpande lämnar större ekonomiskt bidrag till organisationen. Vidare fastställdes att det inom styrelsen skall finnas ett förvaltningsutskott med uppgift att svara för organisationens ekonomi och förvaltning samt att uppgöra förslag till stat och förvaltningsberättelse. Kungörelsen innehål- ler också av utredningen föreslagna bestäm- melser angående kompetensfordringar, an- ställningsförfarande och anställningsvillkor. Slutligen kan nämnas att landsantikvarieut- redningen utarbetade ett förslag till normal- instruktion för landsantikvarier. Landsanti- kvarieutredningen gav således till resultat att kulturminnesvårdens regionala organisation konsoliderades och att dess tjänstemän genom statsbidragen knöts fastare till det centrala ämbetsverket.
3.1.8 Antikvarieutredningen
År 1961 tillsattes antikvarieutredningen som den 31 december 1965 avlämnade sitt be- tänkande ”Antikvitetskollegiet. Centralorgan för svensk kulturminnesvård” (SOU 1965le). ] direktiven betonades framför allt att samhällets omstrukturering och den i ökat tempo fortskridande exploateringen ställde ständigt ökande krav på de kultur— minnesvårdande organens aktivitet samtidigt som riksantikvarieämbetet under de två se- naste decennierna haft att med en i stort sett oförändrad organisation möta en alltmer tyngande arbetsbelastning. Antikvarieutredningen anförde samman- fattningsvis att dess arbete hade varit inriktat på att förläna ämbetsverket karaktären av ett
allomfattande topporgan för det tämligen homogena ämnesområde som kulturminnes— vården utgör. Utredningen eftersträvade där— för icke endast ett bibehållet samband mel- lan Vitterhetsakademien — historiska museet och riksantikvarieämbetet utan ville även inordna ett annat centralmuseum, nordiska museet, och byggnadsstyrelsens kultur- historiska byrå inom ett och samma ämbets- verk. "För utredningen framstår det som föga rationellt att det yttersta ansvaret för landets kulturminnesvård — såväl den yttre som den inre — icke skall vila hos ett och samma centrala organ.” Sambandet mellan museet och ämbetet bedömde de sakkunniga som synnerligen viktigt, och framhöll särskilt hur museet och verket stod i ömsesidigt beroende av varandra. Utredningen fann också sambandet med Vitterhetsakademien vara så fruktbärande för kulturminnesvården att den icke ansåg sig böra föreslå en bryt- ning av detsamma. Antikvarieutredningen hade enligt sina direktiv endast att utreda den centrala organisationen och kom därför icke att behandla landsantikvarieorganisa— tionen.
Antikvarieutredningens förslag ledde icke till något ställningstagande av statsmakterna. Efter remissbehandlingen föranstaltade Kungl. Maj:t i stället, genom tilläggsdirektiv till MUS 65 och genom att tillsätta särskild utredningsman för att belysa frågan om akademins skiljande från ämbetsverket, om ytterligare utredning såväl av den centrala som av den regionala organisationen.
3.2 Riksantikvarieämbetet och statens histo- riska museum efter 1938 års omorganisation
Efter genomförandet av kulturminnes- vårdssakkunnigas förslag är 1938 har den organisatoriska uppbyggnaden av riksanti- kvarieämbetet och statens historiska museum i stort sett bibehållits oförändrad. Genom tillkomsten av nya funktioner har dock en utökning av personalen skett vilket i några fall resulterat i att särskilda sektioner med specialiserade arbetsuppgifter inrättats. Detta gäller landsantikvariefrågorna, forn-
minnesinventeringen, den arkeologiska un- dersökningsverksamheten, vårdarbetena, den pedagogiska verksamheten och osteologien,
3.2.1 Riksantikvarieämbetet
Vid 1937 års riksdag uppdrogs åt rikets allmänna kartverk att låta upprätta en på flygfotografier grundad ekonomisk karta i skala 1:10 000, på vilken även fasta forn- lämningar skulle redovisas. Eftersom landets fornlämningsbestånd endast var känt till en del uppdrogs år 1938 åt riksantikvarieäm- betet att företa en riksomfattande inven- tering, som skulle ligga till grund för redo- visningen på den ekonomiska kartan. Av de registrerade fornlämningarna införes ett be- gränsat urval av framför allt från turistsyn- punkt intressanta minnesmärken även på den topografiska kartan. En redovisning av ett urval fornlämningar sker också på de nya geologiska kartorna. Intill år 1947 svarade en antikvarie för fornminnesinventeringen. Denne deltog tillika i fornminnesavdel- ningens löpande göromål. Han biträddes av en amanuens samt särskilt anställda invente- ringsmän. Efter beslut att forcera utgivning- en av den ekonomiska kartan utökades den till inventeringen knutna personalen succes- sivt, vilket ledde till att en särskild sektion, knuten till fornminnesavdelningen, inrät- tades för verksamheten; för närvarande är åtta antikvarier jämte biträdespersonal an- ställda för fornminnesinventeringen. Sektionen för uppdragsverksamhet, lika- ledes knuten till fornminnesavdelningen, ut- för huvuddelen av de större arkeologiska undersökningarna samt allmänt kulturhisto- riska och etnologiska inventeringar i sam- band med olika exploateringsföretag. Sådana fältundersökningar utfördes tidigare i regel av landsantikvarierna, de större stads- museerna, universitetsinstitutionerna eller av ämbetets egna tjänstemän. På grund av att undersökningsverksamheten ökat starkt under de senaste årtiondena har det visat sig omöjligt för den fasta personalen inom kul- turminnesvården att vid sidan av den lika- ledes ökade löpande verksamheten utföra
sådana uppdrag. Genom den nya studieord- ningen vid universiteten har deras arkeolo- giska institutioner inte heller möjlighet att som tidigare påtaga sig stora arbetsuppgifter för riksantikvarieämbetets räkning. För de kulturhistoriska undersökningarna i samband med regleringen av de norrländska älvarna anställdes en särskild tjänsteman år 1948 medan verksamheten i det övriga landet sköttes direkt genom fornminnesavdel- ningen. År 1964 sammanslogs de båda un- dersökningsgrenama och en särskild sektion för uppdragsverksamhet inrättades vid forn- minnesavdelningen.
Eftersom verksamheten huvudsakligen gäller undersökningar föranledda av olika exploateringsföretag åligger det enligt forn- minneslagens 6 och 9 %% som regel företaget att svara för kostnaderna. Intill år 1967 bedrevs verksamheten med hjälp av medel, som Vitterhetsakademien förskotterade. Från och med år 1967 har uppdragsverksam- heten fått en utformning i anslutning till de grundprinciper som gäller för statlig upp— dragsverksamhet inom andra verksamhets- områden. Till täckande av löner för tjänste- män, grovarbetskraft, maskinhyror och andra omkostnader har ett förslagsanslag på f.n. 4 901 000 kronor (enl. 1972 års stats- verksproposition) ställts till förfogande; in- komsterna tillförs riksstatens inkomsttitel ”Inkomster vid riksantikvarieämbetet”? För att möjliggöra bidrag till sådana enskilda upp- dragsgivare som annars skulle belastas med alltför höga kostnader för av ämbetet före- skriven undersökning har ett belopp om 38000 kronor ställts till förfogande. Till sådana utredningar som uppdragsverksam- heten utför åt riksantikvarieämbetet utgår ett särskilt anslag på f.n. 50000 kronor. Anmärkas bör att arkeologiska undersök- ningar avseende lämningar från medeltid och nyare tid, som kan bedrivas på uppdragsbasis och som tidigare utfördes genom byggnads- minnesavdelningens försorg, nu har överförts till uppdragsverksamheten.
Vården av fornminnesplatser är en central arbetsuppgift inom kulturminnesvården. Eftersom den enskilde markägaren skäligen
ej kan åläggas sådana vårduppgifter är det en verksamhet som det allmänna i princip har ansvaret för. I den form vården av fornmin- nen bedrivs i dag är den en tämligen sen företeelse, som har sin upprinnelse i de röjnings- och återställningsarbeten som riks- antikvarieämbetet påbörjade under 1920- och 1930-talen bl.a. på Björkö i Mälaren. I anslutning till då rådande principer för allmän naturvård hade området ditintills lämnats att sköta sig självt, vilket ledde till en sådan förändring av landskapet att fornlämningarnas bestånd allvarligt hotades. Det blev därför nödvändigt att sätta in vårdåtgärder för att säkra fornlämningarnas bestånd. Härmed inleddes en experiment- verksamhet och ett utvecklingsarbete som fått betydelse icke enbart för vården av fornlämningsområden utan även för allmän natur- och landskapsvård. Verksamheten har med tiden kommit att bli en av de mest omfattande arbetsuppgifterna inom kultur— minnesvården. Eftersom många vårdarbeten är väl lämpade för sådan arbetskraft som av olika skäl är svårplacerad har arbetsmark- nadsstyrelsen under senare år sökt lämpliga arbetsobjekt inom detta område, vilket inneburit att den vårdande verksamheten har väsentligen kunnat utökas. Då medel från arbetsmarknadsstyrelsen i stor utsträckning även utgått till olika restaureringsföretag har de av styrelsen bekostade vårdarbetena inom kulturminnesvården fått stor omfattning. För att riksantikvarieämbetet skall kunna fylla behovet av lämpliga arbetsobjekt har arbetsmarknadsstyrelsen sedan år 1967 ställt särskilda medel till förfogande för projekte- ringsarbeten. För denna arbetsuppgift har en särskild sektion inrättats vid riksantikvarie- ämbetet. Sektionen, som helt bekostas med medel från arbetsmarknadsstyrelsen arbetar både med markvård och med byggnadsre- staureringar och fungerar därmed gemensamt för fornminnes- och byggnadsminnesavdel- ningarna. Den arvodesanställda personalen utgörs av tre antikvarier, en assistent, två tekniker, två byggnadsingenjörer, en arkitekt på deltid och biträdespersonal.
I samband med att den dåvarande musei-
direktören skulle gå i pension sökte ämbets- verket år 1954 utan resultat få tjänsten om- vandlad till en souschefsbefattning under riks- antikvarien. I landsantikvarieutredningens be- tänkande är 1955 framfördes ett önskemål om att inom riksantikvarieämbetet borde finnas en tjänsteman i ansvarig ställning, till vilken landsantikvarierna kunde vända sig i frågor som berörde deras handhavande av de statli— ga arbetsuppgifterna och vilken kunde följa landsantikvariernas arbete i de olika distrik- ten. Utredningen tog för egen del icke ställning till hur detta skulle genomföras organisatoriskt. Frågan upptogs däremot sär- skilt i ämbetsverkets remissyttrande där det föreslogs att den sedan 1954 vakanta tjäns— ten som museidirektör icke skulle återbesät- tas utan omvandlas till en befattning som överantikvarie och inspektör för landsanti- kvarieorganisationen. Förslaget resulterade i att en tjänst som förste antikvarie inrättades år 1955 med uppgift dels att utöva tillsyn över landsantikvarieorganisationen, dels att tillvarata provinsmuseernas intressen samt att fungera som föredragande i ärenden rö- rande fyndfördelning. Tjänsten omvandlades år 1959 till överantikvarie.
Kulturminnesvårdens intressen berör ofta naturvårdsområdet. Detta avspeglar sig i kun- görelsen angående statsbidrag till avlöningar inom landsantikvarieorganisationen, enligt vilken landsantikvarien inte bara skall svara för kulturminnesvården,utan även för sådana uppgifter beträffande naturskyddet, som av- ser skydd av kulturlandskapet. Bestämmel- sen medger en betydelsefull vidgning av kulturminnesvårdens ansvarsområde till att omfatta hela den miljöi vilken kulturminnen ingår. Enligt instruktionen för statens natur- vårdsverk äger riksantikvarien vidare att vid behandlingen av ärenden som har samband med forn- och kulturminnesvården närvara vid styrelsens sammanträden med rätt att yttra sig och få sin mening antecknad men ej att delta i styrelsens beslut.
Som en följd av byggnadsstyrelsens del— ning och i avvaktan på MUS 65:s förslag angående kulturminnesvårdens organisation överflyttades styrelsens kulturhistoriska byrå
till riksantikvarieämbetet år 1967. Samtidigt övergick styrelsens myndighetsfunktioner i vad avser de statliga byggnadsminnes- märkena, kyrkobyggnader och begravnings- platser på riksantikvarien.
3.2.2 Historiska museet
De organisatoriska förändringarna inom historiska museet har varit begränsade. Den är 1938 inrättade tjänsten som museidirek- tör avskaffades år 1955 varefter museet har stått under riksantikvariens direkta ledning fram till år 1966 då den nuvarande extra tjänsten som museidirektör inrättades. Ett viktigt tillskott innebar inrättandet av en tjänst som museilektor år 1947, vilket blev ursprunget till den nuvarande pedagogiska avdelningen, som är gemensam för museet och ämbetet. Till museet har slutligen knu— tits en tjänst som osteolog. Utvecklingen av museets verksamhet ges en utförligare be- skrivning i de sakkunnigas förslag ang. musei- väsendet.
3.2.3 Vitterhetsakademiens nuvarande upp- gifter inom kulturminnesvården
Vitterhetsakademiens roll som landets hög- sta fornminnesvårdande myndighet fast- ställdes för första gången i 1828 års för- ordning angående forntida minnesmärkens fredande och bevarande; i de egna stadgarna preciserades dess uppgift att ”hava högsta tillsyn över landets fornlämningar” först år 1890. År 1933 genomgick Vitterhetsakade- mien en omdaning som främst syftade till att vidga dess arbetsområde till att, föutom hi- storia och arkeologi även omfatta Hlosofi och filologi. För akademin fastställde Kungl. Maj:t nya stadgar den 22 september 1933 (nr 556 med ändringar senast den 30 december 1971, SFS 197121267). Enligt stadgarna har Vitterhetsakademien högsta tillsynen över landets fornlämningar samt över de statliga samlingar. som äro eller varda åt akademins vård anförtrodda. Akademin består av två klasser, en historisk-antikvarisk och en filosofisk-filologisk. Akademins preses, som
utses för ett år i taget, är samtidigt ordförande i sin klass; den andra klassen utser årligen inom sig ordförande. Akademin väljer årligen en sekreterare bland sina svenska ledamöter. Sekreteraren är tillika sekreterare i den klass han tillhör. Akademin har ett förvaltningsutskott bestående av preses, den särskilde klassordföranden, aka- demins sekreterare samt tre av akademin valda ledamöter. Protokoll vid utskottets sammanträden föres av en därtill förordnad tjänsteman vid riksantikvarieämbetet eller historiska museet. Förvaltningsutskottets uppgifter för akademin hänför sig bl. a. till att utöva akademins beslutanderätt i frågor om utbetalningar för samlingarna, om utlåning och deposition av föremål ur samlingarna och om avyttring av dub- bletter ur myntkabinettet. att å akademins vägnar ha inseende över dess egendom, att fatta beslut, huru medel, vilka akademin genom gåvor emottagit, skola göras rän- tebärande och ombesörja verkställandet av de åtgärder som erfordras för medlens fruktbargörande. I förhållande till riksantikvarieämbetet och statens historiska museum har akademin genom förvaltningsutskottet endast till upp-
gift att avgöra 1. frågor om förslag till anslagsframstäilning
hos riksdagen,
2. frågor om tillsättning av vissa tjänster,
3. frågor om disciplinstraff, åtalsanmälan, flyttningsskyldighet, avstängning från tjänst eller läkarundersökning. Vid handläggningen av dessa och andra ärenden som berör riksantikvarieämbetet, historiska museet eller medelhavsmuseet ingår i utskottet som ledamot även riksanti— kvarien. Ämbetets och museets tjänstemän är skyldiga att biträda akademins förvalt- ningsutskott vid handläggningen av ärenden rörande vården av dels sådana akademins fastigheter som är av kulturhistoriskt intres- se, dels sådana akademins föremål som ingår i ämbetets eller museets samlingar.
Ehuru akademin i övrigt numera inte har något direkt inflytande på den kulturminnes-
vårdande verksamheten har den indirekt stor betydelse därigenom att den disponerar över fonder avsedda för olika ändamål inom kulturminnesvården. Vidare har den genom köp eller donationer förvärvat en rad av landets mest betydande kulturminnes- märken, vilka vårdas genom riksantikvarie- ämbetets försorg. Vitterhetsakademien driver också olika vetenskapliga företag samt har en mycket omfattande publiceringsverk- samhet. För en närmare beskrivning av aka- demins historia och nuvarande verksamhet hänvisas för övrigt till de i kapitlets början angivna källorna.
3.3 Landsantikvarieorganisationen efter år 1955
3.3.1 Nya landsantikvarietjänster. Utbygg- naden av amanuenskåren. Huvudmanna- frågan
landsantikvarieutredningen utgick i sitt för- slag är 1954 från att landsantikvarie skulle finnas i varje län. Denna ordning godtogs av statsmakterna. Sedan 1946 fanns emellertid två landsantikvarier i Älvsborgs län medan Stockholms och Kristianstads län saknade sådana. De sistnämnda länen fick efter hand egna landsantikvarier, Kristianstads län är 1956 och Stockholms län är 1962.
För den vidare utvecklingen av landsanti- kvarieorganisationen blev särskilt landsanti- kvariekungörelsens bestämmelse om att stats- bidrag även skall kunna utgå till en amanu- ens av betydelse. Redan tidigare hade ett flertal amanuenstjänster inrättats, men ge- nom möjligheten att erhålla statliga bidrag till deras löner ökade antalet i snabb takt och för närvarande är det endast landsanti- kvarierna i Borås och Vänersborg som inte har statsbidragsberättigade amanuenser. Sedan 1964 har vidare grunderna för beräkningen av statsbidragen ändrats på så sätt att 90 %-regeln gäller såväl landsantikvarier som amanuenser och att Kungl. Maj:t i särskild ordning bestämmer bidragsunderlaget; för, närvarande är det för landsantikvariernas del löneklass 30 och för amanuenserna löneklass
22. Det faktiska löneläget för dessa tjänste- män ligger dock högre genom tillskott från huvudmannen. För landsantikvarien i Borås och antikvarien på Gotland gäller särskilda regler. Amanuenserna har med tiden fått sådana arbetsuppgifter och en sådan ansvars- ställning att de snarast är att betrakta som biträdande landsantikvarier. Deras tjänste- titel är numera i regel antikvarie. 1 de flesta länen har således landsanti- kvarieorganisationen utvecklats inom ramen för länsmuseiorganisationen, vilket gett upp- hov till landsantikvariens dubbla ställning som företrädare för den statliga kultur- minnesvården och som chef för ett för- eningsägt museum. De tre landsantikvarie- tjänsterna i Malmöhus, Kristianstads och Stockholms län är emellertid inte förenade med tjänst som chef för länsmuseum. Landsantikvarierna i Älvsborgs och Göte- borgs och Bohus län är föreståndare för smärre icke länsomfattande museer. I Skåne, där Skånes hembygdsförbund är gemensam huvudman för landsantikvarierna, inrättades först en tjänst för hela landskapet. När hembygdsförbundet bildades år 1929 fanns redan de stora vetenskapliga museerna i Lund, men inget av dessa svarade för samordningen med stads- och hembygds- museerna. Förbundet tog därför som sin uppgift att skapa ett organisatoriskt sam- band mellan dessa mindre museer för att bl.a. ge dem tillgång till museal expertis. Formellt inrättades landsantikvarietjänsten år 1937, men redan från starten anställdes en vetenskapligt utbildad sekreterare med titeln intendent, som i stort sett fungerade som landsantikvarie för hela landskapet. Kristian- stads län fick egen landsantikvarie år 1956. Landsantikvarietjänsten i Stockholms län som tillkom år 1962 med Stockholms läns kulturminnesråd som huvudman är inte heller knuten till ett museum utan har lokaler på länsstyrelsen. Slutligen må nämnas att landsantikvarien i Uddevalla tidigare var placerad i Göteborg där tjänsten inte var sammankopplad med chefskapet för något museum. Den nuvarande anknytningen till museet i Uddevalla tillkom av praktiska skäl,
bl. a. för att ordna tjänstelokaler för lands- antikvarien.
Enligt landsantikvariekungörelsen skall landsantikvarie, där ej Kungl. Maj:t för visst annat fall medgiver, vara anställd hos organi- sation med kulturminnesvårdande uppgifter. Eftersom de flesta huvudmannaorganisa- tionerna även bedriver museiverksamhet och landsantikvarien därvid tillika är chef för museet har han att svara både för kultur- minnesvården och för museet. Statsbidraget kan i princip anses utgöra ersättning för landsantikvariens arbetsinsatser inom den på statligt uppdrag bedrivna kulturminnes— vården. För museiverksamheten svarar där- emot främst landsting och vederbörande kommun medan huvudmannaorganisationer- nas ekonomiska insatser är förhållandevis blygsamma. Den formelle huvudmannen har i intet fall ekonomiska förutsättningar för att garantera verksamheten, utan är hänvisad till bidrag från andra intressenter. För huvudbidragsgivarna, särskilt landstingen och kommunerna, har den nuvarande ordningen sedan lång tid framstått som otillfredsställan- de. l landsantikvariekungörelsen infördes bestämmelsen att i styrelsen för huvudman— naorganisation skall ingå en representant för vardera länsstyrelsen och landstinget samt, för kommun, som fortlöpande lämnar större ekonomiskt bidrag till organisationen, en av kommunen vald ledamot. Sammansättningen av de olika styrelserna skiftar högst väsent- ligt. Med motiveringen att ge huvudanslagsgi— varna ett mot deras medverkan svarade inflytande i styrelsen samt för att säkra verksamhetens fortbestånd och utveckling har är 1967 en stiftelsebildning genomförtsi Västerbottens län. I stiftelsen ingår Umeå stad, Västerbottens läns landsting och Väs- terbottens läns Hembygdsförening. Stiftel- sens åtaganden inom kulturminnesvården och museiverksamheten svarar mot vad som fullgjordes av den tidigare huvudmannen.
3.3.2 Utvecklingen inom länsmuseerna
Som en följd av den expanderande verksam- heten inom kulturminnesvården och musei-
väsendet har under de senaste åren persona- len utökats vid ett flertal länsmuseer. Man har därvid eftersträvat en sektionsuppdelning svarande mot de största och viktigaste ar- betsområdena, dvs. kulturminnesvården, museiarbetet och den pedagogiska verksam- heten. Av särskilt intresse i sammanhanget är den försöksverksamhet som med hjälp av särskilda statliga bidrag och extra anslag från främst landsting och kommun har kunnat bedrivas i Västerbottens och Norrbottens län. Försöken berör självfallet främst musei- verksamheten men har genom de ökade re- surserna även kommit den kulturrninnes- vårdande verksamheten tillgodo.
3.4 Utredning rörande sambandet mellan Vitterhetsakademien och riksantikvarie- ämbetet med statens historiska museum
År 1966 uppdrog chefen för dåvarande ecklesiastikdepartementet ät expeditions- chefen Lennart Häggqvist att utreda hur frågan om sambandet mellan Vitterhets- akademien samt riksantikvarieämbetet och statens historiska museum borde lösas. Till ledning för utredningsarbetet hänvisades till framställningen i samma års statsverks- proposition, bil. 10, punkt B 34; särskilda direktiv meddelades för övrigt inte. Utred- ningen — i det följande benämnd akademiut- redningen — framlade sitt betänkande den 16 juni 1969. (Utredning ang. Sambandet mellan Vitterhets-, Historie- och Antikvitets- akademien samt Riksantikvarieämbetet och Statens Historiska museum. Utbildnings- departementet 196912, stencil.) Genom be- slut den 18juli 1969 förordnade Kungl. Maj:t att betänkandet skulle överlämnas till 1965 års musei- och utställningssakkunniga för att tagas under beaktande vid fullgörandet av det åt de sakkunniga givna uppdraget. Aka- demiutredningens förslag,som förutsätter ett bibehållet organisatoriskt samband mellan riksantikvarieämbetet och statens historiska museum, får i det följande en översiktlig presentation. 1 frågor som även MUS 65 har haft anledning att närmare behandla, nämli-
gen förvaltningen av fastigheter och fonder, det vetenskapliga företaget Sveriges kyrkor samt bibliotek och arkiv, återfinns utförliga- re redogörelser tillsammans med de sakkun— nigas egna överväganden och förslag.
Akademiutredningen har i första hand sökt kartlägga de för Vitterhetsakademien och riksantikvarieämbetet—statens historiska museum viktigaste gemensamma funktioner- na dvs. fastighetsförvaltningen, fondförvalt- ningen och de vetenskapliga företagen. Ut— redningen har också undersökt anställnings- förhållandena för den hos akademin an- ställda och med enskilda fondmedel eller med bidrag från statens humanistiska forsk- ningsråd avlönade personalen. Vidare har frågor rörande äganderätten till bibliotek och arkiv behandlats.
Akademiutredningen konstaterar att aka- demin, trots sin ställning som enskilt rätts- subjekt haft att företräda staten vid till- synen av landets fornlämningar och de stat- liga samlingar, som är anförtrodda åt akade— mins vård. Vidare fungerar dess förvaltnings- utskott som styrelse för ämbetsverket. Intill budgetåret 1967/68 disponerade Vitterhets- akademien samtliga riksstatsanslag för äm- betsverket och museet.
Akademiutredningen konstaterar att en upplösning av sambandet mellan akademin och ämbetsverket får juridiska konsekvenser framför allt rörande äganderätten till fastig- heter och samlingar som förvaltas av ämbetet och akademin. De ekonomiska konsekvenser- na hänför sig främst till fastighetsförvalt- ningen och till de större vetenskapliga före- tagen.
Beträffande fastigheterna fastslås att — i händelse av en upplösning av sambandet mellan akademin och ämbetsverket — garan- tier måste skapas för ett bibehållande av fastighetsbeståndet under en gemensam för- valtning. Efter att ha prövat olika alternativa organisatoriska lösningar förordar akademi- utredningen att förvaltningsuppgifterna omhänderhas av en stiftelse för de fastig- heter som äges av akademin och staten. Kostnaderna för stiftelsen och för dess verk- samhet föreslås böra bestridas av staten med
bidrag från akademin (jfr vidare under av- snittet 9.3.4).
Av Vitterhetsakademiens donationsfonder är vissa avsedda för bestämda, mer eller mindre begränsade ändamål såsom exempel- vis till vård och underhåll av särskilt angivet monument, till lokalt begränsade undersök- ningar eller till forskningsprojekt inom visst ämnesområde. Andra fonder får däremot disponeras mera fritt för olika ändamål inom akademins verksamhetsområde. En särställ- ning intar den av lotterimedel bildade hu- manistiska fonden, som av Kungl. Maj:t ställts under akademins förvaltning. Avkast- ningen skall ställas till humanistiska forsk- ningsrådets förfogande. Förvaltningen skall vara helt skild från akademins övriga fond— förvaltning och ombesörjas av tre ekonomi- delegerade, av vilka akademin utser två och Kungl. Maj:t en.
Beträffande akademins egna fondmedel finner akademiutredningen att de juridiskt sett inte kan avhändas akademin. Vid en eventuell upplösning av sambandet med äm— betsverket föreslås därför akademin böra upprätta en egen ekonomisk förvaltning. Med hänvisning till donationsbestämmel- serna och till det avtal mellan staten och akademin som föreslås läggas till grund för den föreslagna stiftelsen för fastighetsförvalt- ning fmner utredningen dock att en stor del av avkastningen kommer att kunna dispone- ras för den av stiftelsen bedrivna verksam- heten. Den nuvarande förvaltningsformen för humanistiska fonden anser utredningen vara omständlig och föreslår att den bör förenklas. Den bästa lösningen vore att över— lämna fondförvaltningen till humanistiska forskningsrådet. Eftersom rådet saknar per— sonal för sådana uppgifter finner emellertid utredningen att fondförvaltningen bör upp- dras åt statskontorets fondbyrå.
Vitterhetsakademiens vetenskapliga före- tag bedrivs huvudsakligen med medel som anvisats av statens humanistiska forsknings- råd eller med hjälp av andra fonder. Akade- miutredningen anser att finansierings- systemet är en stor administrativ belastning för ämbetsverket och föreslår att omkost-
naderna för de företag till vilka löner helt eller delvis utgår av statsmedel också bör täckas av statsmedel. Vidare föreslås att vissa med medel från forskningsrådet av- lönade tjänster bör uppföras direkt på äm- betsverkets stat bl. a. för att pensionerings- frågorna skall få sin lösning. Mot denna bakgrund föreslås att omkostnaderna för ar- betet med Sveriges runinskrifter, med undan- tag av tryckningskostnader, bestrids av äm- betsverkets statsanslag, att vissa lönekost- nader för arbetsuppgifter inom historiska museet, nu bekostade genom statens huma- nistiska forskningsråd, uppföres på ämbetets lönestat, att Helgöundersökningarna — utom vad avser tryckningskostnader — helt påföres ämbetsverkets anslag samt att övriga företag finansieras såsom tidigare genom forsknings- rådet eller med andra fondmedel. På mot- svarande sätt bör svenskt diplomatarium och undersökningen av medeltida pergaments- fragment överföras till riksarkivet. Beträffan- de Sveriges kyrkor framhåller utredningen att företaget faller inom ramen för forsk- ningsrådets uppgifter och att det bör kvar- ligga under akademin.
Av Vitterhetsakademiens bibliotek och ar- kiv har grundstommen tillkommit genom donationer. Den senare accessionen har emellertid huvudsakligen skett genom direk- ta eller indirekta insatser av statliga medel. Samlingarna har dessutom skötts av personal avlönad med statliga medel. Ehuru sam- lingarna är knutna till akademin har akade- miutredningen därför funnit att såväl arkivet som biblioteket till stor de] tillhör staten. Efter att ha avvisat möjligheten att avskilja akademins del av samlingarna föreslår utred- ningen att staten övertar hela ansvaret för biblioteket och arkivet. Akademin bör här- vid genom en uttrycklig viljeförklaring för all framtid överlåta sin del därav till de statliga samlingarna.
Efter genomgången av sambandsfunk- tionerna och av de konsekvenser ett sär- skiljande av akademin och ämbetsverket skulle få konstaterar akademiutredningen att Vitterhetsakademiens befattning med det statliga ämbetsverket med tiden har minskat.
Utredningen anser vidare att förvaltningsut- skottets funktion som styrelse för verket inte längre är ändamålsenlig utan bör ersättas med en modernare, på representation för olika intressegrupper inriktad styrelse. Ut- redningen förutsätter att det samarbete be- träffande fastighetsförvaltning och allmän kulturminnesvård, som har funnits mellan akademin och ämbetsverket, kan bibehållasi andra former.
3.5 Utredning rörande arkivfrägor hos Vit- terhets-, Historie— och Antikvitetsakademien, riksantikvarieämbetet och statens historiska museum
På uppdrag av riksantikvarieämbetet har arkivrådet Robert Swedlund företagit en ut— redning rörande det till Vitterhets-, Historie- och Antikvitetsakademien hörande Anti- kvarisk-topograf iska arkivet, som tillsammans med biblioteket är en för ämbetet och museet gemensam avdelning. Resultatet har framlagts i ”PM rörande arkivfrågor hos Vitterhets-, Historie- och Antikvitetsakade- mien. riksantikvarieämbetet och Statens historiska museum” (stencil, dagtecknad i juni månad 1969. En sammanfattning av betänkandet återfinns i Fornvännen 1970/2. sid. 162—169). Utredningen — i det följande benämnd arkivutredningen — framhåller att detta ”akt- och bildarkiv” är gemensamt centralarkiv för riksantikvarieämbetet, sta- tens historiska museum samt Vitterhetsaka- demien. Utöver dessa ämbetsarkiv förvaltar arkivet enskilda samlingar, som överlämnats till eller förvärvats av akademin eller riksantikvarieämbetet. De flesta av dessa enskilda arkiv har ett direkt samband med ämbetsarkivet och har sin naturliga plats i centralarkivet. Kulturhistoriska byrån bildar och förvaltar eget arkiv, vilket enligt arkivutredningen bör bli föremål för en särskild översyn sedan byråns organisatoriska ställning inom ämbetet definitivt avgjorts. Efter en genomgång av arkivets innehåll följer en beskrivning av nuläget avseende diarieföring, arkivläggning, lokalfrågor, per- sonalförhållanden och andra arkivfrågor. Ar-
kivutredningen konstaterar sammanfatt- ningsvis att rutiner som varit anpassade för en mindre verksamhet icke visat sig hålla vid arbetsmängdens och arbetstaktens ökning. Detta befinns gälla diarieföringen, det i ar- kivet tillämpade dossiersystemet och hante- ringen av ritningar, fotokopior och negativ. Vidare finner utredningen att personal- styrkan är otillräcklig, att fördelningen av arbetsuppgifter är olämplig samt att ansvarig ledning för arkivarbetet saknas. Följden har bl.a. blivit att man inte har kunnat bedriva en aktiv verksamhet för insamling av nytt bildmaterial och för behövlig komplettering av handlingsbeståndet.
Arkivutredningens förslag till åtgärder sammanfattas i tolv punkter. Bl. a. föreslås en omläggning av diarieföringen, utarbetan- det av en ny dössierplan, nya rutiner för handlingarnas gång, utsortering av enskilda arkiv för separat förvaring samt olika åtgärder för att komplettera och för att säkra arkivmaterialet samt för att underlätta arbetet. Slutligen föreslås att arkivet organi- seras som en särskild från biblioteket fristå- ende enhet med egen chef och med för- bättrade personella resurser.
4. Gällande lagstiftning som helt eller delvis berör kulturminnesvården
1 olika lagar och förordningar finns bestämmelser till skydd för fornlämningar samt kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer. Den allmänna byggnadslagstift- ningen, byggnadslagen och byggnadsstadgan berör i princip endast nybebyggelse men in- nehåller dock vissa allmänna föreskrifter rö- rande kulturhistoriska monument och om- råden. Den kulturminnesvårdande verksam— heten regleras främst genom fornminnes- lagen, K. K. med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet, byggnads- minneslagen och K. K. angående vården av vissa kyrkliga inventarier.
4.1 Byggnadslagen den 30 juni I 94 7 (nr 385 ) och Kungl. Maj:ts byggnadsstadga den 30 december 1959 (nr 612)
Den allmänna byggnadslagstiftningen inne- håller både bestämmelser till skydd för mil- jöer och stadganden som kan tillämpas på enstaka monument.
[ byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385) är 86 å,som avser förhållandena istad, av särskild vikt: Finns område som icke ingår i stadsplan böra särskilt skyddas med hänsyn till förefintlig från historisk eller konstnärlig synpunkt värdefull bebyggelse, fasta forn- lämningar eller andra minnesmärken, äger länsstyrelsen förordna, att nybyggnad inom området icke må företagas utan länsstyrel- sens tillstånd. Motsvarande stadganden finns i 122 & avseende bestämmelser för landet i
övrigt; paragrafen har med framgång tilläm- pats till skydd mot olämplig bebyggelse i närheten av kyrkor. [ KunglMaj :ts byggnads— stadga den 30 december 1959 (nr 612) 9 % föreskrivs att områden med särskild natur- skönhet eller säregna naturförhållanden lik- som även bebyggelse med särskilt värde ur historisk eller kulturhistorisk synpunkt såvitt möjligt skall bevaras. Möjlighet att skydda enstaka byggnad erbjuds genom byggnads— stadgans 38% som stadgar att byggnad av större värde ur historisk, kulturhistorisk eller konstnärlig synpunkt icke må förvanskas vare sig genom arbeten å själva byggnaden eller genom bebyggelse i grannskapet. Be- stämmelsen ger icke byggnadsnämndema be- fogenhet att vägra tillstånd till rivning, men på vissa orter har en praxis utbildats att rivningstillstånd icke meddelas så länge ut- redning om byggnadens bevarande pågår.
För kulturminnesvården är byggnads- stadgans 14% av betydelse genom be- stämmelsen att den som upprättar förslag till plan därvid skall samråda med myndigheter, sammanslutningar och enskilda, som kan ha ett väsentligt intresse i saken.
4.2 Naturvårdslagen den 11 december 1964 (nr 822 )
Kulturminnesvårdens intressen kan i vissa fall tillgodoses inom ramen för naturvårds- lagstiftningen. Av särskild betydelse är be- stämmelserna rörande naturreservat, å7. 1
18—22 åå naturvårdslagen återfinns vidare olika bestämmelser till skydd för landskaps- bilden. Genom tillståndsprövning, före- lägganden eller särskilda föreskrifter och i andra fall bestämmelser om samråd har läns— styrelsen möjligheten att förhindra eller så- vitt möjligt begränsa sådana ingrepp som kan komma att skada landskapsbilden. Be- stämmelserna ger möjlighet till skydd bl. a. för kulturlandskapet.
4.3 Lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation
Lagen den 12 maj 1917 om expropriation 1 och 108 åå erbjuder vissa möjligheter att skydda kulturhistoriskt värdefulla bebyg- gelsemiljöer. För att bevara kulturhistoriskt synnerligen märklig bebyggelse eller synner- ligen märklig fast fornlämning som ej kan tryggas på annat sätt eller beredas erforder- ligt utrymme däromkring kan fastighet som tillhör annan än kronan tas i anspråk genom expropriation. Fråga om sådan expropriation kan endast väckas av riksantikvarien och får endast ske till förmån för kronan, kommun eller sådan förening eller stiftelse, vars hu- vudsakliga uppgift är ägnad kulturminnes- vård och som på ett betryggande sätt kan ansvara för egendomen. Genom 44 a &, byggnadslagen är det möjligt för kommun att i samband med saneringsföretag och un- der vissa förutsättningar expropriera kultur- historiskt värdefulla bebyggelsemiljöer (den s. k. Lex Gamla Stan).
4.4. Begravningslagstiftningen
Begravningslagstiftningen innehåller vissa be- stämmelser av betydelse för kulturminnes— vården. Enligt 12å lagen den 18 oktober 1963 (nr 537) om gravrätt m. ni. skall vid borttagande av anordning av konstnärligt eller kulturhistoriskt värde denna äter upp- ställas inom begravningsplatsen eller eljest å lämplig därtill avsedd plats. I Kungl. Maj:ts kungörelse den 18 oktober 1963 (nr 540) om begravningsplatser och gravar m. m. stad- gas i l &: ”Innan förslag upprättas att an-
lägga eller utvidga eller eljest väsentligt ändra begravningsplats eller att å sådan plats upp- föra, riva, flytta eller väsentligen ändra an- nan byggnad än kyrkobyggnad, bör tillfälle beredas riksantikvarien att meddela råd och anvisningar. Förslag som nu sagts skall granskas av riksantikvarien.” Enligt kungö- relsens Zå åligger det riksantikvarien att i ärende som avses i l %, allt efter ärendets beskaffenhet inhämta yttrande från domka- pitlet och länsstyrelsen.
4.5 Lagen den 12 juni 1942 (nr 350) om fornminnen
Lagen den 12 juni 1942 (nr 350) om forn- minnen berör förhistoriska minnesmärken såsom gravar och gravfält, boplatser, domar- ringar, resta stenar osv. men äger tillämpning även på sådana anläggningar från historisk tid som övergivna boplatser och arbets— platser, ruiner av borgar, slott, kyrkor osv. samt för andra minnesmärken från forna tider såsom befästningsanläggningar, märk- liga färdvägar, vägmärken, broar och även fasta naturföremål till vilka åldriga bruk, sägner eller märkliga historiska minnen är knutna. Enligt lagens första paragraf må ej någon utan tillstånd utgräva, rubba, över- hölja eller eljest genom plantering eller be— byggelse eller på annat sätt förändra eller skada eller borttaga fast fornlämning. Till- synen över fasta fornlämningar utövas av riksantikvarien, som även kan ge tillstånd till undersökning och/eller borttagande av fom- lämning. Enligt lagen omfattar en forn- lämning icke enbart själva anläggningen,utan även så stort område på marken som tarvas för att bevara fornlämningen och bereda med hänsyn till dess art och betydelse nödigt utrymme däromkring. Fornlämningen har så- ledes ett direkt miljöskydd. Om ett forn- lämningsområde inte bestämts genom lant- mäteriförrättning eller expropriation äger länsstyrelsen att på framställning från riks- antikvarien eller markens ägare fastställa gränserna för området.
Rörande fornfynd stadgas att sådana före- mål som påträffas i fast fornlämning och har
samband med denna skall tillfalla kronan. Om ett föremål däremot påträffas, som kan antas vara minst hundra år gammalt och som icke har samband med fast fornlämning till- faller det upphittaren. Om föremålet helt eller delvis är av guld, silver eller koppar eller påträffas tillsammans med sådana föreligger dock skyldighet för upphittaren att mot lösen hembjuda fyndet till kronan.
Genom vissa ändringar den 17 mars 1967 har fornminneslagen utvidgats till att i tillämpliga delar även gälla i fråga om skepps- vrak, om minst etthundra år kan antas ha förflutit sedan skeppet blev vrak, samt be- träffande föremål som påträffas i eller i närheten av sådant vrak och har samband med detta.
4.6 Kungl. Maj:ts kungörelse den 26 novem- ber 1920 (nr 744) med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet
Kungl. Maj:ts kungörelse den 26 november 1920 (nr 744) med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet innehåller dels vissa allmänna bestämmelser beträffande vår- den av befintliga byggnader och nya bygg- naders utformning och anpassning till om— givande natur och bebyggelse. dels precisera- de stadganden om byggnadsminnesmärken och kyrkobyggnader.
Är ett byggnadsverk i statlig ägo på grund av kulturhistoriskt eller konstnärligt värde att betrakta som minnesmärke, tillkommer det myndighet eller menighet eller annan, under vars förvaltning dylikt byggnadsverk står, att vid vården av detsamma taga särskild hänsyn till dess berörda egenskap. På förslag av riksantikvarien kan Kungl. Maj:t be- stämma att sådan byggnad skall förtecknas som byggnadsminnesmärke innebärande att den kommer i åtnjutande av särskild omvård- nad. Byggnadsminnesmärke må icke utan Kungl. Maj:ts tillstånd rivas, överlåtas, flyttas eller användas till ändamål, varigenom dess kulturhistoriska värde förminskas. Då fråga är om rivning eller väsentlig förändring av ett byggnadsminnesmärke skall Kungl. Maj:ts tillstånd inhämtas. Vid vanligt underhålls-
arbete eller brådskande reparationsåtgärd, som icke är av obetydlig beskaffenhet, skall anmälan göras till riksantikvarien. Riksanti- kvarien har även att utfärda närmare före— skrifter och anvisningar rörande vården av byggnadsminnesmärken.
Kungörelsens stadganden angående för- samlingskyrkorna gäller dels uppförande av ny kyrkobyggnad, dels rivning, ombyggnad eller restaurering av befintlig byggnad. För- slag till ny kyrka skall med yttrande från byggnadsnämnden ingivas till riksantikvarien för granskning och godkännande. På samma sätt skall förslag angående till-, på— eller ombyggnad, rivning eller flyttning av kyrko- byggnad granskas och godkännas av riks— antikvarien. I samband med arbetenas ut- förande har riksantikvarien att utöva kultur— historisk kontroll. Kungörelsens bestämmel- ser berör även planering och ordnande av kyrkotomt som icke tillika skall vara begrav- ningsplats samt uppförande på dylik tomt av annan byggnad än kyrkobyggnad, krema- torium eller kolumbarium eller av mur, por— tal eller annan sådan fast anordning. För själva begravningsplatserna gäller Kungl. Maj:ts kungörelse den 18 oktober 1963, nr 540, om begravningsplatser och gravar m. m.
4.7 Lagen den 9 december 1960 (nr 690) om byggnadsminnen
Lagen den 9 december 1960 (nr 690) om byggnadsminnen avser byggnader som icke är i statlig ägo. Enligt lagens första paragraf må byggnad som bevarar egenarten hos gång- en tids byggnadsskick eller minnet av histo- riskt betydelsefull händelse och som med hänsyn därtill är att anse som synnerligen märklig av riksantikvarien förklaras för bygg- nadsminne. Omfattningen av en byggnads- minnesförklaring regleras genom särskilt ut- färdade skyddsföreskrifter, som anger de de- lar av byggnaden som skall åtnjuta skydd och i vilken utsträckning ägaren har att sörja för vård och underhåll. Skyddsföreskrifterna kan även innehålla bestämmelser om att byggnadens närmaste omgivningar skall hållas i sådant skick att dess utseende och
karaktär icke förvanskas. Eftersom en bygg- nadsminnesförklaring medför vissa inskränk- ningar i ägarens rätt att fritt förfoga över sin egendom betonas att skyddsföreskriftema i görligaste mån skall utformas i samförstånd med ägaren och att denne icke skall åläggas mer betydande skyldigheter än som för bibe— hållande av byggnadsminnets kulturhisto- riska värde är oundgängligen nödvändigt. Om skyddsföreskriftema dock medför sådan in- skränkning i rätten att nyttja byggnad eller område att ägaren kan förfoga däröver alle- nast på sätt som står i uppenbart missför- hållande till dess tidigare värde, är han be— rättigad till ersättning av kronan. Sådana ersättningsanspråk har hittills icke rests. ln- nan beslut om byggnadsminnesförklaring fattas har därför riksantikvarien att i sådana fall förvissa sig om att erforderliga medel finns tillgängliga. Riksantikvarien har vidare att föra förteckning över landets byggnads- minnen och att tillse att ägare av byggnads- minnen icke försummar den värd, som enligt meddelade skyddsföreskrifter åligger honom.
I samband med förarbetena för en fysisk riksplanering har vissa förslag till ändringari byggnadsminneslagens 5, 7, 11 och 12 åå framlagts (Lagstiftning om fysisk riksplane- ring. Civildepartementet 1972:1). Ändringar- na avser främst bestämmelserna rörande möjligheten för ägare av byggnadsminne att resa ersättningskrav mot kronan. Ändrings- förslagen har inte kunnat beaktas i förelig- gande betänkande.
4.8 Lagen den 17 december 1970 (nr 939) om förvaltning av kyrklig jord och Kungl. Maj:ts kungörelse den 29 oktober 1971 (SFS ] 9 71 3860 ) om förvaltningav kyrklig jord
Bestämmelser rörande kyrkliga fastigheter, bl. a. kulturhistoriskt värdefulla prästgårdar och biskopsgårdar, återfinns i lagen den 17 december 1970 (nr 939) om förvaltning av kyrklig jord och i Kungl. Maj:ts kungörelse den 29 oktober 1971 (SFS 1971:860) om förvaltning av kyrklig jord. Dessa författ- ningar ersätter bl.a. den tidigare gällande ecklesiastika boställsordningen. I lagen och
kungörelsen stadgas att naturvårdens och kulturminnesvårdens intressen skall beaktas i skälig omfattning vid förvaltningen av kyrkliga fastigheter. Kungörelsen innehåller närmare föreskrifter rörande vård och förvaltning av prästgård som utgör en särpräglad miljö samt av sådan byggnad på prästgård vilken har särskilt värde som exempel på viss tids byggnadsskick. l ärenden rörande vård och förvaltning av sådana prästgårdar skall stiftsnämnden in- hämta yttrande från landsantikvarien. Be— träffande andra kyrkliga fastigheter skall stiftsnämnden upprätta plan över åtgärder för beaktande av naturvårdens och kultur- minnesvårdens intressen. I samband härmed och vid ändring av sådan plan skall nämnden samråda med länsstyrelsen respektive lands- antikvarien.
4.9 Kungl. Maj:ts kungörelse den ]] decem- ber 1942 (nr 929) angående vården av vissa kyrkliga inventarier
Av lösa föremål är det förutom fornfynden framför allt vissa kyrkliga inventarier som åtnjuter skydd. I Kungl. Maj:ts kungörelse den 11 december 1942 (nr 929) stadgas att såväl lösa föremål, förvarade i kyrka, gravkor eller eljest i kyrkans hus eller förvaringsrum, som föremål som uppställts på kyrkogård icke utan Konungens tillstånd må överlåtas till annan. Varje församling har vidare skyl- dighet att föra inventarieförteckning, ur vil- ken föremål icke får avföras utan riksanti- kvariens samtycke. Riksantikvarien har också inspektionsrätt och möjlighet att, i fall av risk för skada på föremål, efter samråd med biskopen omhänderta detsamma eller vidta annan åtgärd till föremålets skydd.
4.10 K ungl. Maj:ts kungörelse den 6 maj 1 92 7 (nr 129) ang. förbud mot utförsel från riket av vissa äldre kulturföremål
I enlighet med Kungl. Maj:ts kungörelse den 6 maj 1927 (nr 129) ang. förbud mot utför- sel frän riket av vissa äldre kulturföremål har riksantikvarien att ge sitt tillstånd till ut—
försel av möbler och husgeråd av trä, även i förening med annat ämne, byggnader och byggnadsdelar samt till byggnader hörande fasta inredningsföremål såsom friser, listverk, väggpaneler, hyllor, dörrar, fönster osv. Frågan om vidgning av utförselförbudet har tagits upp till särskild behandling vid två tillfällen. År 1930 framlade 1928 års kultur- skyddssakkunniga betänkandet Skydd för äldre kulturföremål (SOU 1930:3) och med anledning av lagen om fideikommissens av- veckling tillsattes år 1963 en särskild utred- ningsman som följande år framlade be- tänkandet Förbud mot utförsel av kultur- föremål (SOU 1964:22). Inget av förslagen har lagts till grund för några författnings- ändringar. Däremot har ett förslagsanslag om f.n. 100000 kr. ställts till förfogande för inlösen av värdefulla kulturföremål, om risk föreligger att de förs ut ur landet.
4.11 Lagen den 6 december 1963 (nr 583) om avveckling av fideikommiss
I lagen om avveckling av fideikommiss be- handlas frågan om kulturhistoriskt värdefull fast egendom i 6 &. Har fideikommiss- egendom synnerligt kulturhistoriskt värde eller äro eljest särskilda skäl därtill, må Konungen förordna att fideikommissur- kundens bestämmelser skola äga tillämpning tills vidare eller till dess i beslutet angiven innehavare av fideikommisset avlider. I fidei- kommisset ingående samlingar behandlas i lagens 17 &. Till förebyggande av att samling av möbler, tavlor, böcker eller andra föremål av särskilt kulturhistoriskt värde erhåller för— sämrad vård, skingras eller bortflyttas, må Konungen, när fideikommisset avvecklas, förordna att samlingen skall mot lösen avstås till kronan eller kulturvårdande institution, som Konungen bestämmer. För utredningar och framställningar till Konungen i hithöran- de frågor svarar enligt 18 å en av Konungen utsedd fideikommissnämnd. Nämnden kan enligt bestämmelserna i 27 & meddela förbud vid vite att under avvecklingen riva, ändra
eller flytta byggnad, ändra trädgård eller parkanläggning eller skingra eller bortflytta samling som avses i 17 5.
5. Kulturminnesvårdens nuvarande organisa- tion och arbetsuppgifter
Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum utgör ett ämbetsverk knutet till Kungl. Vitterhets-, Historie- och Antikvitets- akademien, vars förvaltningsutskott fungerar som ett slags styrelse för verket. Förvalt- ningsutskottet består av akademins preses, den särskilde klassordföranden (jfr sid 00), akademins sekreterare och ytterligare tre av akademins ledamöter. Enligt instruktionen för riksantikvarieämbetet och statens histo- riska museum (SFS 1965 nr 734, senaste ändringen den 30 december 1971, nr 1266) äger förvaltningsutskottet handlägga vissa av de ärendegrupper som i allmänhet brukar ankomma på en verksstyrelse. Det behandlar sålunda förslag till anslagsframställning hos riksdagen, vissa tjänstetillsättningar m.m. Övriga ärenden avgörs av riksantikvarien, som även är ensam beslutande enligt kulturminnesvårdens speciallagstiftning. Chef för riksantikvarieämbetet och statens historiska museum är riksantikvarien. Ämbe- tets och museets tjänstemän har att biträda akademins förvaltningsutskott i ärenden rörande vården av akademins kulturhistoris- ka fastigheter och beträffande vården av föremål som ingår i ämbetets eller museets samlingar.
5.1 Riksantikvarieämbetet och statens histo- riska museum. Ämbetsverkets organisation
Ämbetsverket är uppbyggt av sammanlagt tolv enheter, tre inom riksantikvarieämbetet,
fyra inom museet och fem gemensamma för ämbetet och museet. Personalorganisationen består av totalt 133 tjänster. Härtill kommer extra personal och av arbetsmarknadsstyrel- sen avlönade arkivarbetare. Beträffande verkets organisation hänvisas till den på sid. 45 återgivna tablån. Riksantikvarieämbe- tet består av fornminnesavdelningen, som har att svara för kulturminnen från förhisto- risk tid och byggnadsminnesavdelningen, vars ansvarsområde omfattar kulturminnen från medeltid och nyare tid. Efter byggnads— styrelsens delning år 1967 har dess kultur- historiska byrå —— i avvaktan på MUS 65:s förslag angående kulturminnesvårdens orga- nisation — inordnats i riksantikvarieämbetet. Museet består av fyra avdelningar, en för sten- och bronsåldern, en för järnåldern, en för medeltid och nyare tid samt mynt- kabinettet. Gemensamma för ämbetet och museet är administrativa och kamerala av— delningen, avdelningen för bibliotek och akt- och bildarkiv, tekniska avdelningen, studie- avdelningen (för pedagogiska frågor) samt avdelningen för tillsyn över landsantikvarie- organisationen. Sedan 1954 ingår även me- delhavsmuseet i ämbetsverkets organisation.
I detta kapitel kommer endast riksantikva— rieämbetets organisation och arbetsuppgifter att beskrivas; för historiska museet och medelhavsmuseet hänvisas till utredningens delbetänkande rörande museiväsendets orga- nisation.
Nuvarande organisation av riksantikvarieämbetet
och statens historiska museum
Vitterhets-, historie- och antikvitetsakadem ien
Förvaltn i ngsu tskottet
!
Riksantikvarie
I
Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum
R iksantikvarieämbetet
Museidirektör
Gemensamma avdelningar
]
Fornminnesavdelningen
Statens historiska museum
Fornminnesvård och kansli
Administrativa och kamerala avdelningen
Til ämbetsverket knutna företag
Fornminnesinventering
Administrativ sektion
Sten- och bronsålders— avdelningen
Uppdragsverksamhet
Kamaral sektion
Vakt- och maskinrum, tel-vxl rn m
Järnåldersavdel ningen
Projektering av beredskaps- arbeten (bekostas av AMS)
Tekniska avdelningen
Byggnadsminnesavdelningen
Konservering
Medeltidsavdelningen
Byggnadsminnesvård
Fotografering
Textilkonserveringsanstalt
Pedagogiska avdelningen
Myntkabinettet
Kulturhistoriska byrån
Utredning och information
Avdelningen för lands- antikvarieorganisationen
Granskning
Kansli och arkiv
Bibliotek och arkiv
Sveriges kyrkor
Diplomatariekommittén
Person namnsko mmittén
Birgittakommittén
Laboratoriet för radioaktiv datering
- Medeltida pergaments- undersökningar
Helgöundersökningen
Norrlandsundersökningen
Raä:s arkeologiska under— sökningar på Gotland
5.2 Riksantikvarieämbetet. Allmän beskriv- ning av ämbetets arbetsuppgifter
Enligt instruktionen är riksantikvarieämbetet central förvaltningsmyndighet för ärenden om forn- och byggnadsminnesvården i den mån ärendena ej ankommer på annan myn- dighet. Ämbetet är tillika tillsynsmyndighet för landsantikvarieorganisationen. Liksom historiska museet skall ämbetet verka för att kunskap om landets kulturminnen och om gångna tider vidgas och sprides. Genom byggnadsstyrelsens delning och överflytt- ningen av kulturhistoriska byrån har ämbetet tillförts uppgiften att vara central myndighet för den sektor av det offentliga byggnads- väsendet som omfattar kyrkobyggnader och begravningsplatser. Ämbetet är beslutande myndighet enligt kulturminnesvårdens spe- ciallagstiftning. För statens och Vitterhets- akademiens räkning förvaltar ämbetet ett stort antal fastigheter av forn- eller bygg- nadsminneskaraktär. För Vitterhets- akademien omhänderhar ämbetet också för- valtningen av de fonder — främst avseende den kulturminnesvårdande verksamheten — vilka anförtrotts åt akademin. Ämbetet in- venterar och registrerar kulturminnen, bedri- ver undersöknings- och dokumentationsverk- samhet samt utför vårdarbeten.
Som centralmyndighet för kulturminnes- vården har ämbetet att utveckla verksam- hetspolitiken inom området, att bl. a. genom handläggningen av författningsfrågor utbilda normer för verksamheten samt att med utgångspunkt i sin samlade erfarenhet bedriva en upplysande och rådgivande verk- samhet. Härtill kommer typstudier avseende sådana praktiska arbetsuppgifter som exem- pelvis förvaltning och vård av kulturminnen och fornlämningsområden, uppläggning av inventeringar och bevaringsplaner osv., vilka skall tjäna till ledning för fortsatt verksam- het. Till underlag för den kulturminnes- vårdande verksamheten erfordras ett aktuellt och tillförlitligt forskningsmaterial. Ämbe- tets uppgift hänför sig härvid främst till att initiera och samordna sådan forskning. Vid sidan av den undervisning som verkets tjän-
stemän engageras i bl.a. vid universiteten bedrivs en egen verksamhet med fortbildning framför allt av de i kulturminnesvården direkt engagerade befattningshavarna. Som remissinstans har ämbetet att yttra sig över ansökningar om lotterimedel och om fördel— ningen av AMS-medel till ändamål inom kulturminnesvården. I internationella sam- manhang såsom exempelvis i Europarådet, i UNESCO och ICOMOS har riksantikvarieäm— betet att inom sitt område representera landet.
5.3 Riksantikvarieämbetets avdelningar och deras arbetsuppgifter
Fornminnesavdelningen är organisatoriskt uppdelad på tre sektioner, en allmän sektion med Runverket, en sektion för fornminnes- inventering, en sektion för uppdragsverksam- het. Härtill kommer en för byggnadsminnes- och fornminnesavdelningarna gemensam vårdsektion, som administrativt är knuten till fornminnesavdelningen.
lnom avdelningens allmänna sektion hand- läggs ärenden som rör kulturminnen från förhistorisk tid. De huvudsakliga arbetsupp- gifterna utgörs av granskning från kulturhisto- risk synpunkt av plan— och lantmäteriärenden, ärenden rörande grustäkter, vägar m.m., vattenrättsärenden och ärenden rörande kul- turlandskapet, vidare tillståndsgivning enligt fornminneslagen samt initierande och rådgi- vande verksamhet, som syftar till bevarande' och vård av fasta fornlämningar. lnom sek- tionen bedrivs utvecklingsarbete avsett bl. a. för råd och anvisningar och tillsammans med sektionerna för inventering och uppdrags- verksamhet, inforrnationsverksamhet samt utbildnings- och undervisningsverksamhet av- seende både den egna personalen och perso- nalen inom landsantikvarieorganisationen. Undervisnings- och kursverksamheten riktar sig även till företrädare för sådana verksam- hetsområden, som har beröringspunkter med kulturminnesvården och till studerande vid universitet och högskolor. Allmänna sektio- nen liksom sektionerna för fomminnesinven- tering och uppdragsverksamhet initierar och
medverkar i forskningsföretag inom områden som har betydelse för verksamheten.
1 allmänna sektionen ingår Runverket som har sitt ursprung i en av Vitterhetsakademien år 1900 påbörjad inventering och publicering av Sveriges runinskrifter. Ett direkt samarbe- te med riksantikvarieämbetet inleddes år 1933 genom att dåvarande docenten Sven B.F. Jansson knöts till fornminnesavdelning- en för att vid sidan av inventerings- och publiceringsarbetet handlägga ärenden röran- de vården av runstenar och runristade före- mål. År 1946 inrättades en särskild tjänst för ändamålet. Från den 1 juli 1964 har vidare en personlig antikvarietjänst inrättats vid Runverket. Runverket biträder allmänna sek- tionen vid granskning av planärenden m. ni., som berör runstenar. Sektionens fältarbeten har karaktären av vårdåtgärder samtidigt som de är att betrakta som förarbeten för den vetenskapliga bearbetningen av runmateria— let. Sektionen har som landets enda sakkun- nigorgan inom runologien en stor informa- tionsverksamhet.
Arbetet vid sektionen för fomminnesin- ventering, som bedrivs i direkt samarbete med rikets allmänna kartverk, främst dess kartografiska byrå, resulterar i första hand i den ekonomiska kartan som beträffande fornlämningar och vissa byggnader utgör en kulturhistorisk registerkarta. På riksantikva- rieämbetets fältarbetskartor och i dess regis— ter redovisas därutöver flera andra typer av kulturminnen, varför materialet kan betrak- tas som början till ett allmänt kulturhisto— riskt register. Pä grund av de stora föränd- ringar beträffande fastighetsindelning och markanvändning, som har skett under efter— krigstiden föreligger redan nu behov av en revidering av vissa delar av kartan. Sedan den ekonomiska kartan färdigställtsvilket beräk- nas ske år 1978, kommer detta revideringsar- bete, som skall påbörjas år 1973, att bli den huvudsakliga arbetsuppgiften. Fornlämnings— registret omfattar nu över 400000 forn- lämningar och tjänar som underlag dels för den antikvariska granskningen av ärenden rörande fornminnen och planering för beva- rande och vård, dels för information och
pedagogisk verksamhet samt forskning. In- skränkningen i nyttjanderätten till mark med fornlämning gör inventeringens exakta redo- visning på ett modernt lättillgängligt kart- material oumbärlig för de kulturrninnes- vårdande organen, för markägarna, för olika myndigheter och för kommunerna. l sam- band med att sektionen år 1966 erhöll viss personalförstärkning på biträdessidan beto- nades särskilt att den nya personalen borde kunna användas för renskrift av fornminnes- registret, vilket även har skett. Enligt Kungl. Maj:ts kungörelse den 28 maj 1968 (nr 379) om uppläggning av nytt fastighetsregister skall även fasta fornlämningar redovisas i detta. De nödvändiga förarbetena härför kommer att kunna utnyttjas i samband med publiceringen av fornlämningsregistret.
Uppdragsverksamheten har som sin upp- gift att dokumentera fornlämningar och andra kulturhistoriska företeelser som av olika skäl inte kan bevaras. Dokumentatio- nen skall utföras så att den kan läggas till grund för vetenskaplig bearbetning bl. a. av bebyggelsehistorien. Personalen vid upp- dragsverksamheten, som innehar förordnan- den som extra tjänstemän (Ag), består av chef med ställföreträdare, en fältarbetsleda- re, en teknisk grupp och kansli. Sommartid anställes tillfällig arbetskraft efter behov. För den direkta ledningen av fältarbetena svarar platsledare, som till sitt förfogande har sekreterare och tekniskt biträde samt efter behov ett växlande antal arkeologer och grovarbetskraft på de olika utgrävningar- na. Vissa platsledare är för närvarande fast stationerade — en i Västsverige och en i Stock- holmsområdet samt en i Skåne — men för övrigt är de förlagda till områden som för tillfället har den största arbetsbelastningen. För att nedbringa grävningskostnadema be- drivs en kontinuerlig rationalisering avseende dels administrationen, dels det tekniska för- farandet vid fältarbetena. Av stor betydelse är sektionens vetenskapliga utvecklingsarbe- te, som dels skall tjäna den egna verksamhe— ten, dels ligga till grund för ämbetets råd och anvisningar beträffande undersökningar.
Som framgått av den historiska redogörel-
sen drivs vårdsektionen med medel som ställts till förfogande av arbetsmarknadssty- relsen. Eftersom arbetena omfattar både fornminnes- och byggnadsminnesvård funge— rar sektionen gemensamt för forn- och bygg- nadsminnesavdelningarna. Av praktiskt ad- ministrativa skäl är den dock underställd fornminnesavdelningen. Verksamheten, som regleras genom en mellan arbetsmarknadssty- relsen och riksantikvarieämbetet träffad överenskommelse den 19 januari 1970, skall syfta till att bereda sysselsättning åt arbetslö- sa, som på grund av ålder eller andra skäl ej kan placeras på öppna marknaden. Syssel- sättningsprojekten omfattar iståndsättning och vård av såväl fasta fornlämningar som kulturhistoriskt värdefulla byggnader samt arkeologiska undersökningar. Beroende på arbetenas art fattas besluten rörande ärenden om ansökningar till arbetsmarknadsstyrelsen och i remissärenden av närmast berörda avdel- ning. Översiktliga planer för verksamheten fastställes gemensamt av forn- och byggnads— minnesavdelningama samt avdelningen för ärenden rörande landsantikvarieorganisatio- nen, dvs. överantikvarien. Denne svarar även för samordningen av verksamheten.
I vårdsektionens uppgifter ingår att till- sammans med fom- och byggnadsminnesav- delningarna, vederbörande landsantikvarie och länsarbetsnämnd upprätta översiktliga planer för verksamheten. För de i länsplaner- na upptagna projekten upprättar sektionen detalj- och objektplaner i samråd med veder- börande landsantikvarie. I remissärenden, främst från arbetsmarknadsstyrelsen, svarar
sektionen för handläggningen och erforderli- .
ga utredningar. I samband med de arbeten som utförs i ämbetets egen regi ansvarar vårdsektionen och/eller landsantikvarien för övervakning, dokumentation och rapport- skrivning samt tillsammans med berörd fack- avdelning, landsantikvarien och arbetsmark- nadsstyrelsen för avsyning av utförda arbe- ten. På sektionen ankommer slutligen att biträda kommuner och enskilda intressenter beträffande ansökningar om AMS-arbeten, granskning av planer samt utredningar och annan rådgivning.
Byggnadsminnesavdelningen är en organi- satorisk enhet, till vilken är knuten en textilkonserveringsanstalt.
Inom byggnadsminnesavdelningen hand- läggs ärenden rörande kulturminnen från medeltid och nyare tid. En stor del av objekten är underkastade fornminneslagens bestämmelser såsom exempelvis under jord bevarade rester av äldre bebyggelse, över- givna kyrkor, slott, borgar, kloster osv. samt andra lämningar såsom skansar. vallar, märk- liga färdvägar m.m. Liksom i fråga om de förhistoriska minnesmärkena gäller verksam- heten tillståndsgivning för ändring eller bort— tagande av fornlämning, vård och underhåll av olika monument och anläggningar samt granskning av planer m.m. där fomläm- ningar från historisk tid berörs. Huvuddelen av verksamheten inom avdelningen är betingad av de lagar och förord- ningar som avser kulturhistoriskt värdefulla byggnader såsom byggnadsminnesmärken, kyrkor och kyrkliga inventarier, byggnads- minnen, prästgårdar och andra kulturhisto- riskt värdefulla byggnader eller bebyggelse- miljöer. Ärendena gäller granskning av för- slag till restaureringar, ombyggnader eller andra förändringar samt ifrågasatta rivningar. I samband med arbetenas genomförande har avdelningen att svara för att erforderliga byggnadshistoriska undersökningar utförs, att arbetet sker under kulturhistorisk kon- troll och att det av ämbetet godkända restaureringsprogrammet följs. Den under- söknings- och grävningsverksamhet som be- drivs inom byggnadsminnesavdelningen om- fattade tidigare även sådana arbeten som kunde utföras på uppdragsbasis; dessa arbe- ten har såsom redan nämnts överförts på fornminnesavdelningens sektion för upp— dragsverksamhet. Avdelningen ombesörjer vidare själv eller genom landsantikvarien alla förarbeten i samband med byggnadsminnes- förklaringar dvs. inventeringar, utredningar och förhandlingar och har även att föra register över och att vart femte år utge en tryckt förteckning över landets byggnads- minnen. En under senare år tillkommen arbetsuppgift, som måste tillmätas en
mycket stor betydelse, är avdelningens be- byggelseinventeringar, som utförs i samar- bete med olika kommuner med avsikt att läggas till grund för s.k. bevaringsplaner. Liksom fornminnesavdelningen bedriver byggnadsminnesavdelningen utvecklingsarbe- te samt viss forsknings-, undervisnings- och upplysningsverksamhet.
Genom förstatligande av föreningen Pietas” konserveringsateljé år 1949 fick äm- betsverket tillgång till egen textilkonserve- ringsateljé, vars verksamhet omfattar dels historiska museets föremålsbestånd, dels föremål ur statens trofésamlingar (armému- seum) och i kyrklig eller annan ägo, varvid arbetet sker som uppdragsverksamhet. De sakkunniga föreslår att textilkonserveringen överförs till statens historiska museum. Be- skrivning av den nuvarande organisationen liksom förslag om verksamheten lämnas i delbetänkandet om museiverksamheten.
Den kulturhistoriska byrån har bibehållit samma organisation som före överförandet från byggnadsstyrelsen. Den har två avdel- ningar, en för utredning och information, en för granskning samt en enhet för kansli och arkiv. Även byråns arbetsuppgifter är i stort sett desamma som tidigare, ehuru överflytt- ningen har fört med sig att den intima kontakt som tidigare kunde upprätthållas med byggnadsstyrelsens olika byråer försva— gats samtidigt som byråns verksamhet på ett fördelaktigt sätt har kunnat samordnas med byggnadsminnesavdelningens.
Kulturhistoriska byrån handlägger ären- den rörande byggnadsminnesmärken samt byggnader eller anordningar på kyrkotomt och begravningsplatser. Byrån har även att biträda byggnadsstyrelsen och andra statliga byggnadsförvaltningar med rådgivning i kul- turhistoriska och konstnärliga spörsmål samt i miljöfrågor. På utrednings- och informa- tionsavdelningen ankommer att väcka förslag om nya byggnadsminnesmärken och att föra förteckning över de av Kungl. Maj:t fast- ställda byggnadsminnesmärkena. Avdel- ningen har vidare att tillsammans med bygg- nadsminnesavdelningen utfärda föreskrifter och lämna anvisningar rörande vården av
byggnadsminnesmärkena. Vid behov föran- staltar avdelningen om att restaureringspro- gram upprättas för kulturhistoriskt värde- fulla byggnader samt lämnar förslag på lämpliga arkitekter och konstnärer. Avdel- ningen har även att på begäran lämna myn— digheter, församlingar och fackmän råd, an- visningar och information inom byråns verk- samhetsområde. Avdelningen för granskning handlägger ärenden rörande förslag till ny- byggnad, rivning, ombyggnad eller restaure- ring av kyrkor, krematorier och byggnads- minnesmärken. Granskningen omfattar även förslag till nyanläggning eller ändring av begravningsplats och förslag till nya byggna- der på begravningsplats eller kyrkotomt.
Riksantikvarieämbetet och statens histo- riska museum har fem gemensamma avdel- ningar nämligen administrativa och kamerala avdelningen, avdelningen för bibliotek samt akt- och bildarkiv, tekniska avdelningen, studieavdelningen och avdelningen för ärenden rörande landsantikvarieorganisatio- nen. De sakkkunniga föreslår att biblioteket och den tekniska avdelningen i framtiden skall ingå i historiska museets organisation. För beskrivningar och förslag beträffande dessa enheter hänvisas till utredningens be- tänkande rörande museiväsendet. Akt- och bildarkivet har varit föremål för särskild utredning, vilken refererats i kapitel 3. Studieavdelningens arbete är till över— vägande delen inriktat på museets verksam- hetsområde, varför även i detta fall beskriv- ningar och förslag presenteras i museibe- tänkandet. I detta kapitel behandlas endast avdelningen för ärenden rörande landsanti- kvarieorganisationen och den administrativa och kamerala avdelningen.
Avdelningen för ärenden rörande landsan- tikvarieorganisationen (L-avdelningen) består av överantikvarien, en arvodesavlönad ama- nuens på halvtid och ett biträde. Överanti- kvarien är riksantikvariens ställföreträdare och har som sin främsta uppgift tillsynen över landsantikvarieorganisationen samt att därvid vara landsantikvariema behjälplig i frågor som berör de statliga arbetsuppgifter- na men även tillvarata länsmuseernas intres-
sen. I samband med tillsättning av landsanti- kvarie bereder och föredrar överantikvarien tillsammans med den administrativa avdel- ningen ämbetets kompetensyttranden. Även tillsynen över den s.k. ombudsorganisatio- nen faller inom överantikvariens ansvarsom- råde. Överantikvarien har vidare att bereda och inför riksantikvarien föredra ärenden rörande fördelningen mellan historiska mu- seet och andra museer av huvudsakligen från arkeologiska undersökningar inflytande forn- fynd. Avdelningen har även att utöva den inspektionsrätt över länsmuseerna som enligt landsantikvarieinstruktionen tillkommer riksantikvarien.
Med den kraftigt utökade verksamheten vid riksantikvarieämbetet har behovet av samordning accentuerats. L-avdelningen har för att avlasta riksantikvarien övertagit sam- ordningsuppgifterna inom verket i vissa frå- gor av övergripande art. Överantikvarien är sålunda föredragande i ärenden rörande bi- drag av särskilda lotterimedel till olika kul- turminnesvårdsändamål. Han svarar vidare för samordningen mellan ämbetets båda huvudavdelningar och vårdsektionen i vad avser AMS-ärenden samt för viss samordning beträffande internationella ärenden. På över- antikvarien ankommer slutligen viss in- tern inforrnations- och utbildningsverksam- het. Kommunikationerna med landsantikva- rierna och deras antikvarier liksom med deras huvudmän upprätthålls dels genom personliga kontakter, dels genom diskus- sions- och inforrnationsmöten. Informatio- nen sker vidare genom meddelande från riksantikvarieämbetet, som sedan 1967 di- stribueras inorn ämbetet och landsantikvarie- organisationen.
Den administrativa och kamerala avdel- ningen svarar för ärenden rörande medelsför- valtning, organisation och personal vid äm- betsverket, Vitterhetsakademien och dess ve- tenskapliga företag samt medelshavsmuseet och laboratoriet för radioaktiv datering. Avdelningen är uppdelad på två sektioner, en för administrativa och juridiska ärenden och en för kamerala ärenden. Härtill kommer smärre arbetsenheter av servicekaraktär.
Den administrativa sektionen utövar en allmänt granskande och rådgivande funktion i förhållande till ämbetsverkets avdelningar, till landsantikvarieorganisationen och till Vitterhetsakademins vetenskapliga företag. Sektionen svarar för den juridiska bedöm- ningen i olika ärenden enligt fornminnesla- gen, inlösen av fornfynd, expropriationer, hyrestvister och avtal av skilda slag. Vid sektionen utarbetats yttranden i vissa remiss— ärenden. Sektionen handhar uppgifter av- seende organisation, anslagsframställningar till Kungl. Maj:t och forskningsråd m.fl. jämte anslagsfördelning och lokalfrågor. Sektionens personaldetalj handlägger gängse personaladministrativa ärenden beträffande all till verket knuten personal. Sektionen avslutar köp av fastigheter samt svarar för upphandling av materiel. Den ekonomiska förvaltningen av akademins fastigheter och en stor del av de statsägda fastigheterna omhänderhas av en särskild detalj inom sektionen.
Den kamerala sektionen omhänderhar bokföring, kassarörelse, löneuträkning m.m. samt biträder vid akademins medelsförvalt- ning.
Till avdelningen hör vidare verkets dia- rium, maskinrum, vaktexpedition med infor- mation, städning och nattbevakning, mate- rielförråd och tryckeri samt redaktionen och akademidetaljen. Redaktionen handhar de praktiska redaktionella göromålen i samband med utgivandet av tryckta skrifter inom verkets arbetsområde. Akademidetaljen om- besörjer kallelser till akademins och dess förvaltningsutskotts sammanträden och sva- rar för uppgifter i anslutning därtill.
5.4 Riksantikvarieämbetets samarbete med andra cen tralorgan
Riksantikvarieämbetets samarbete med andra centralorgan sker dels genom formella remisser, dels som fortlöpande samråd och genom underhandskontakter.
Som remissorgan åt Kungl. Maj:t och åt olika myndigheter och verk svarar ämbetet för kulturminnesvården som helhet. Ämbe-
tet inhämtar i sin tur yttranden från olika specialinstanser — exempelvis museerna — vilka fungerar som expertorgan för särskilda sektorer inom kulturminnesvården.
Såsom redovisas i det följande har kultur- minnesvården numera sina viktigaste arbets- uppgifter inom miljövärden. Ett fast samarbete är därför etablerat med statens planverk och med naturvårdsverket. På grund av att vården av kulturminnes- märken är en uppgift som visat sig väl lämpad som sysselsättningsobjekt för olika kategorier friställd arbetskraft har samarbe- tet med arbetsmarknadsstyrelsen fått en etablerad organisatorisk form genom att en särskild sektion för beredskapsarbeten upp- rättats inom ämbetet. Genom ämbetets inventering av fornminnen för den ekono- miska kartan sker ett fortlöpande samarbete med rikets allmänna kartverk och med Sveriges geologiska undersökning m.fl. lik- som beträffande fastighetsregisterreforrnen med centralnämnden för fastighetsdata Och lantmäteristyrelsen. Inom restaureringsområ- det är kontakterna med statens institut för byggnadsforskning och med ingenjörsveten- skapsakademin av särskild betydelse.
Med centralmuseerna har ämbetet olika samarbetsformer. Vid tillämpningen av bygg- nadsminneslagen skall riksantikvarien samrå- da med Nordiska museet i frågor av vikt för kännedom om landets äldre byggnadskultur. I ärenden avseende sjöfynd inhämtas yttran- den från statens sjöhistoriska museum, som även svarar för erforderliga utredningar och undersökningar. Särskilda uppdrag beträffan- de inventeringar har för ämbetets räkning utförts av Nordiska museet och Sveriges arkitekturrnuseum.
Enligt gällande bestämmelser har de fastig- hetsförvaltande verken att underställa riks- antikvarien förslag till restaurering eller and- ra mer omfattande förändringar av statliga byggnadsminnesmärken. Enligt rådande praxis inhämtas även ämbetets mening i restaurerings- och konserveringsfrågor berö- rande andra kulturhistoriska byggnader i statlig ägo. Genom att svenska kyrkan saknar centralorgan intar domkapitlen en särställ-
ning som remissinstanser åt ämbetet i kyrko- byggnads- och begravningsplatsärenden.
Slutligen må nämnas att riksantikvarieäm- betet i sin allmänna råd- och anvisningsverk- samhet samråder med en rad olika myndig- heter och institutioner.
i 5.5 Landsantikvarieorganisationen
För närvarande finns en landsantikvarie i varje län utom i Älvsborgs län som har två, varav en på övergångsstat med placering i Borås. Amanuensbefattningar med statsbidrag finns i 23 distrikt. På Gotland finns vid sidan av landsantikvarien och amanuensen även statsbidragsberättigad antikvarie. Med un- dantag för Malmöhus, Kristianstads och Stockholms län är landsantikvariesysslan förenad med chefskapet för museum. Landsantikvarieorganisationen har en i förhållande till centralmyndigheten fristå- ende ställning därigenom att huvudmanna- skapet utövas av enskilda organisationer med kulturminnesvårdande uppgifter — forn- minnes- och museiföreningar, hembygdsför- bund och i två fall s.k. kulturminnesråd. I ett län har en stiftelse inträtt som huvudman för landsantikvarien. Trots detta föreligger en stark statlig bindning genom att bidrag till avlöningar inom landsantikvarieorganisatio- nen administreras av riksantikvarieämbetet. Bidraget uppgår till 90% av de kontanta avlöningsförmåner som tillkommer statlig tjänsteman i löneklass 30. Till landsantikva- rien i Borås, som intar en särställning, utgår två tredjedelar av kontantlönen i löneklass 26. 1 statsbidraget inräknas avkastningen av eventuellt fonderade medel som av huvud- mannen avsatts för avlöning av landsantikva- rie. Sådana fondmedel kan enligt statsbi- dragskungörelsen ställas under statskontorets fondbyrås förvaltning. Statsbidraget till en amanuens i varje landsantikvariedistrikt utgår med 90 % av lönen i löneklass 22. Det bör dock framhållas att lönen för landsanti— kvarierna och deras biträden i dag ligger väsentligt högre än statsbidragskungörelsen förutsätter; mellanskillnaden tillskjuts av huvudmannen. Med tiden har amanuenserna
fått ökat ansvar och vidgade arbetsuppgifter med en däremot svarande lönesättning som växlar mellan lönegrad A 24 och A 28. Samtliga har tjänstetiteln antikvarie eller förste antikvarie. Genom förändringen av amanuensbefattningens karaktär har antikva- rien snarast ställningen som biträdande landsantikvarie och fungerar som landsanti- kvariens ställföreträdare. De statliga bidragen är förenade med vissa villkor angivna i Kungl. Maj:ts kungörelse den 27 maj 1955 (nr 317): enligt denna är huvudmannaorgani- sationerna underkastade riksantikvarieämbe- tets inspektion; ämbetet har även att fastställa stadgar för huvudmannaorganisa- tionerna.
Enligt kungörelsen skall landsantikvarie inom sitt verksamhetsområde vara riksanti- kvarieämbetets företrädare och inför ämbe- tet ansvara för kulturminnesvården inom länet. På honom ankommer även sådana uppgifter beträffande naturskyddet, som av- ser skydd av kulturlandskapet. Vidare skall han ställa sig till efterrättelse de föreskrifter för verksamheten som riksantikvarieämbetet utfärdar och utföra de uppdrag som ämbetet ålägger honom. Landsantikvarien äger inga beslutsfunktioner inom den statliga kultur- minnesvården.
För landsantikvariema gäller instruktio- ner, vilka enligt landsantikvariekungörelsen skall fastställas av riksantikvarieämbetet. För att åstadkomma största möjliga enhetlighet presenterade landsantikvarieutredningen ett förslag till ”Normalinstruktion för landsanti- kvarier”. vilken i huvudsak blivit antagen av samtliga huvudmän. Enligt instruktionens ] å, som innehåller allmänna bestämmelser, skall landsantikvarien inom sitt verksamhets- område utöva ledningen av den kulturmin- nesvårdande verksamheten. I enlighet med gällande lagar och förordningar och efter de direktiv som utfärdas av riksantikvarieämbe— tet skall han ta initiativ till och sörja för kulturminnenas skyddande och bevarande. Landsantikvarien bör genom publikations- och föreläsningsverksamhet vetenskapligt och populärt göra resultaten av forskningen rörande bygdens historia kända och frukt-
bärande. Enligt 55 2 och 3, som avser de museala göromålen, åligger det landsanti- kvarien att registrera och katalogisera förvär- vade och deponerade föremål, att föranstalta om föremålens uppställning och förvaring, att tillse att de i museilokalerna utställda föremålen ordnas ändamålsenligt och in- struktivt samt att tillse att föremålen vårdas och hålls tillgängliga för forskningen. Lands- antikvarien skall vara huvudmannaorganisa- tionens sekreterare och i denna egenskap leda det administrativa och expeditionella arbetet inom organisationen samt fungera som föredragande vid sammanträden. I 6 & redogöres för landsantikvariens konsultativa uppgifter. 1 sin egenskap av konsulent för den kulturminnesvårdande verksamheten i länet skall landsantikvarien tillhandagå med råd och anvisningar. Han bör därför hålla god kontakt med lokala kulturminnesvårds- organisationer och därvid söka få till stånd en lämplig fördelning av arbetsuppgifter, dels mellan de olika lokala föreningarna, dels mellan dessa och länsorganisationen.
Landsantikvarien är remissorgan för riks- antikvarieämbetet, som tillika är hans huvud- uppdragsgivare. Han har därmed att verk- ställa utredningar och lämna utlåtanden i ärenden i vilka besluten fattas centralt. För ämbetets räkning har landsantikvarien vidare att fullgöra en rad olika uppdrag såsom att utföra arkeologiska och byggnadshistoriska undersökningar, att övervaka och kontrollera vårdarbeten på fornlämningar m.m., att biträda ämbetet i ärenden angående gräns- linjebestämningar, att göra utredningar i samband med byggnadsminnesförklaringar och registrering av byggnadsminnesmärken m.m. Landsantikvarien har även i regel att svara för den kulturhistoriska kontrollen i samband med restaureringar av kyrkor, bygg- nadsminnen och annan kulturhistoriskt vär- defull bebyggelse liksom även att fullgöra de arbetsuppgifter som enligt författningarna åvilar riksantikvarien i avseende på kyrkliga inventarier.
Vid sidan av riksantikvarieämbetet är läns- styrelserna och kommunerna de viktigaste uppdragsgivarna, åt vilka landsantikvarien
lämnar sakkunnigutlåtanden i frågor rörande fornminnes- och byggnadsminneslagarna och i andra ärenden som berör kulturrninnesvår- dens område. Inom planväsendet har lands- antikvarien som en av sina viktigaste uppgif- ter att tillse att kulturminnesvårdens intres- sen tillgodoses vid upprättande och fast- ställelse av planer. Vidare skall enligt väg- stadgan i förekommande fall samråd ske med landsantikvarien vid upprättande av arbets- plan för allmän väg. Härutöver tillhandagår landsantikvarien en rad olika myndigheter som sakkunnig. Som exempel kan nämnas länsarbetsnämnd, länsbostadsnämnd, lantmä- teriet, skogsvårdsstyrelse, domänverket m. fl. Före den genomförda lånsstyrelsereformen ingick flertalet landsantikvarier i länens na- turskyddsråd och några tillhörde också läns- styrelsernas planeringsråd. Några landsanti- kvarier ingår i primärkommunernas skönhets- råd eller liknande institutioner eller är ad- jungerade till kulturnämnderna. Enligt sina instruktioner bör landsantikvariema bedriva forskning. Genom den stora arbetsbördan sker detta emellertid endast i begränsad omfattning. Samtliga landsantikvarier utger dock årsskrifter eller andra publikationer berörande det kulturhistoriska fältet. Vidare organiserar och leder de olika forskningsföre- tag.
5.6 Ombudsorganisationen
Det berättigade i att bibehålla ombudsorga- nisationen, som vid slutet av år 1967 omfat- tade ca 400 ombud, har diskuterats i olika sammanhang. Sedan landsantikvarieorganisa- tionen byggts ut, har sålunda betydelsen av de lokala ombudens insatser minskat därige- nom att landsantikvarien numera fyller många av de uppgifter som tidigare ankom på ombuden. Det har dock ansetts vara en uppenbar fördel med någon form av lokal representation. För att på ett effektivare sätt utnyttja ombuden genomför riksantikvarie- ämbetet sedan år 1968 en omdaning av organisationen, innebärande att ämbetet i samråd med landsantikvariema engagerar olika kommunala förtroendemän inom stor-
kommunerna som ombud. Avsikten är att söka nå kontakt med de krafter som på lokalplanet har intresse för kulturminnes- vården och som har anknytning till den kommunala verksamheten. Liksom tidigare utses ombuden av riksantikvarien på förslag av landsantikvarien.
5.7 Kommunala initiativ pä kulturrninnes- vårdens område
Genom sina anslag till länsmuseerna bidrar såväl landsting som primärkommuner, fram- för allt de kommuner i vilka länsmuseet är beläget, till kulturminnesvårdande verksam- het. Landstingens insatser på kulturområdet är för övrigt huvudsakligen inriktade på andra områden såsom konst, teater och forskning m.m.; endast i några fall har de lämnat särskilda bidrag till vård och under- håll av kulturminnesmärken.
Eftersom den fysiska planeringen primärt är en kommunal angelägenhet har de enskil- da kommunerna stora möjligheter att bl.a. via byggnadsnämnderna spela en mycket viktig roll inom kulturminnesvården. En rad kommuner har sålunda låtit genomföra in- venteringar och klassificeringar av kulturhi- storiskt värdefulla byggnader och bebyggel- semiljöer. Med utgångspunkt i det insamlade materialet har i en del fall särskilda beva- ringsplaner upprättats med avsikt att läggas till grund för planarbetet. För att underlätta genomförandet av planer där de kultur- minnesvårdande aspekterna varit vägledande har kommunerna i många fall även förvärvat enskilda byggnader, sammanhängande be- byggelsemiljöer och fornlämningsområden. På så sätt har kommunernas kanske redan tidigare stora innehav av kulturhistoriska byggnader utökats, vilket i sin tur innebär att många kommuner för närvarande gör betydande insatser genom att vårda och underhålla byggnader. Från kommunernas sida görs även stora insatser för bevarande och vård av fomlämningsområden och kul- turlandskap.
Primårkommunernas insatser på kultur- minnesvårdsområdet sker i vissa fall via deras
kulturnämnder. Nämnderna ägnar sig främst åt sådana kulturella aktiviteter som biblio- teksverksamhet, folkbildning, musik, teater osv., men i många fall har de även natur- och kulturminnesvård på sitt program. Enligt en år 1968 av Svenska kommunförbundet ge- nomförd undersökning fungerade dock en- dast 27 av 107 nämnder som remissorgan i frågor rörande samhällsplaneringen och i endast fem kommuner deltog en represen- tant för kulturnämnden regelbundet i bygg- nadsnämndens sammanträden. Situationen håller dock på att snabbt förändras. 1 Sven- ska kommunförbundets normalinstruktion för kulturnämnd har nämnderna tilldelats ett betydande ansvar för den kulturminnesvår- dande verksamheten. Enligt förbundets be- dömningar kommer samtliga kommuner att ha kulturnämnder när den pågående kom- munreformen genomförts vid ingången av år 1974.
5.8 Kommuner engagerade i den kulturmin- nesvårdande verksamheten
Insatser på kulturminnesvårdens område görs även av olika kommunala museer (icke läns- museer), som då i större eller mindre omfatt- ning utför arbetsuppgifter för riksantikvarie- ämbetets räkning. I Stockholm och Göte- borg har museernas åtaganden reglerats ge- nom särskilda överenskommelser. I Stock- holm, Göteborg, Malmö och Lund omhän- derhas grävningsundersökningarna av mu- seerna.
I avtal mellan riksantikvarieämbetet och Stockholms stadsmuseum har överenskom- mits att museet skall omhänderha uppgifter rörande kulturminnesvården inom stadens eget jurisdiktionsområde samt de områden som står under stadens förvaltning. Stadsmu- seet yttrar sig till riksantikvarieämbetet i ärenden angående kulturminnesvård och ut- för vidare besiktningar och undersökningar samt svarar för erforderliga vårduppgifter. Även efter inrättandet av landsantikvarie- tjänsten i Stockholms län år 1962 har stadsmuseet svarat för den kulturrninnesvår- dande verksamheten i Stockholms stad.
Göteborgs kommun har medgivit Göte- borgs arkeologiska och historiska museer att äta sig kulturminnesvårdande uppgifter inom staden. Verksamhetsområdet omfattar även de under senare år inkorporerade kranskom- munerna. Museet handlägger sådana kultur- minnesvårdande ärenden som i övriga landet omhänderhas av landsantikvarien, dvs. be- siktningar, undersökningar och vårdarbeten. Kommunen har förklarat att arrangemanget måste uppfattas som ett provisorium.
I Malmö har Malmö museum påtagit sig vissa uppgifter inom kulturminnesvården. Museet yttrar sig i planärenden m.m. och utför besiktningar och undersökningar. Verksamheten sker efter en så småningom utbildad praxis; någon egentlig överenskom- melse föreligger inte. I kulturminnesvårds- ärenden berörande Malmö inhämtar riksanti- kvarieämbetet yttrande även från landsanti- kvarien. Landsantikvarien samråder härvid som regel med museet.
I Lund har kommunen inrättat en särskild stadsantikvarietjänst knuten till Kulturhisto- riska föreningen för södra Sverige. Stadsanti— kvarien svarar för de arkeologiska under- sökningarna i staden men har även uppgifter avseende den kommunala byggnadsminnes- vården i Lund. Övriga kulturminnesvårds- ärenden handläggs av landsantikvarien.
I vissa andra kommuner med egna museer åtar sig museichefen vissa uppdrag för riks- antikvarieämbetet. Detta sker i princip efter överenskommelse i varje särskilt fall; sålunda inhämtar ämbetet i vissa fall yttrande från museicheferna i Eskilstuna, Sundsvall, Hudiksvall m. fl. kommuner. De kommunala museerna åtager sig i viss utsträckning även undersökningar och kontrolluppgifter i sam- band med vårdarbeten.
6.1 K ulturminnena irelation till för- ändringarna i samhällsmiljön
Varje samhälle präglar sin fysiska miljö på ett särskilt sätt genom sin kultur, helheten av sociala, ekonomiska, tekniska osv. struktu- rer. Om förändringstakten ökas, innebär det också att skillnaden mellan de nya och äldre miljöerna växer. Bevarade äldre objekt — kulturminnen — kan endast förstås med hjälp av kunskap om de större sammanhang de ingått i.
De stora revolutionerande förändringarna i den europeiska kulturhistorien har hängt samman med övergångar från ett grundläg- gande näringsfång till ett annat — från fångst till jordbruk och därmed till planmässigt utnyttjande av marken och fast bosättning,i byar och senare i begränsade städer; från jordbruk till industri och därmed frigörande av väldiga nya energitillgångar samt urbanise- ring i stor skala. Det är av fundamental betydelse för vår kultur att vi bevarar möjligheten att förstå dessa förändringar. För att en sådan förståelse skall nå ut till en större krets än specialisternas, fordras att kulturminnen i landskap och bebyggelse finns bevarade på ett tillgängligt och åskådligt sätt.
Sambandet mellan byggnadsverk (i vid- sträckt bemärkelse) och landskap ter sig ganska olika under skilda skeden av denna utveckling. Större delen av våra fasta forn- lämningar härrör från förhistorisk tid, då
Aktuella problem inom kulturminnesvården
först jakt och fiske, senare jordbruk och boskapsskötsel var huvudnäringar. Den ur- sprungliga miljön för dessa fornlämningar är alltså ett av människan endast föga påverkat naturlandskap, fångstlandet eller ett agrart landskap, extensivt utnyttjat.
Liksom bondemiljön präglades städerna under medeltiden i stort sett av det omedel- bara ekologiska lokalsambandet. Planeringen skedde direkt på platsen med utgångspunkt i markförhållanden m. m. Byggnadsmaterialen hämtades i huvudsak lokalt.
En förändring i planeringsmetoderna in- trädde med den nya tidens stadsanlägg- ningar. Planeringen flyttades från platsen och centraliserades. Ett viktigt hjälpmedel blev de geometriskt regelbundna planmönst- ren (rutnät). Med skiftet, som sprängde byarna, kom från slutet av 1700-talet också landsbygdsbebyggelsen att gradvis ändra ka- raktär. Landskapet blev med tiden alltmer fullständigt utnyttjat för näringsändamål. Så länge den förindustriella tiden varade, kvar- stod emellertid den klara kontrasten mellan de små tätare bebyggelsekärnorna och det stora öppna landskapet. Frånsett gruvdrift på vissa platser, lokal täktverksamhet o.d. gjorde det förindustriella samhället inga djupare ingrepp i markytan. Åtminstone utanför städerna bevarades därför äldre fornlämningar i stort antal orubbade.
Industrialiseringen inträdde i Sverige sent och till en början relativt långsamt. Redan i
sitt tidiga skede, som inleddes kring 1800— talets mitt, medförde den vissa principiella förändringar med betydande verkan. För det första igångsattes en stor omlagring av landets bebyggelsestruktur, till vilken järn- vägsnätets uppbyggnad kraftigt bidrog. För det andra förändrades byggnadstekniken: dels som följd av att industrin började tillhandahålla material av nya typer, vilket ledde till att byggnadsmetoder med lång hävd mer och mer råkade ur bruk; dels genom att husen började infogas i tekniska ledningsnät för vatten, avlopp, gas m.m., som fordrade grävningar under markytan. Även grundläggningen av själva byggnaderna fördes djupare ned. lngreppen i gamla marklager blev större och de nya byggnads- verken mer permanenta, bl. a. som följd av att cement- och betongrnaterial kom till användning. Formatet på företagen växte. Allmänt kännetecknas denna första fas av industrialiseringen också av att stort utrym- me gavs åt det enskilda handlandet. [ den första samlade byggnadsstadgan för rikets städer, 1874, är det påtagligt att det allmän— na har mycket begränsade befogenheter gentemot den enskilde.
Den tidiga industrialiseringens verkningar på äldre miljöer gav upphov till en reaktion, som fick stor betydelse i början av 1900- talet. Den hämtade delvis inspiration från utländsk kulturdebatt men var som helhet starkt nationellt inriktad. Hotet upplevdes dock ej i första hand som riktat mot det hävdvunna kulturlandskapet, där bruknings- metoderna ännu inte radikalt ändrats, utan gällde närmast bebyggelsegrupperna — gamla byar och städer. Kulturhistoriker, arkitekter och andra engagerade sig i strävan att bevara och vårda miljöerna. Den existerande lag- stiftningen kunde i kritiska fall endast ge bristfälligt stöd. Däremot fanns i domineran- de kulturskikt en stark övertygelse om hur viktigt det var att olika miljöer utformades estetiskt och att deras individuella karaktärs- drag togs till vara. Konstnärer och arkitekter spelade vid denna tid centrala roller i kulturlivet, och de vedertagna planerings- metoderna präglades av ett konstnärligt-
intuitivt arbetssätt. Strävan till syntes och helhet i det tidiga 1900-talets miljösyn ledde, där den kunde genomföras, i många fall till åtgärder vilkas resultat blivit bestå- ende för lång tid i form av bevarade kulturhistoriska miljöer.
Den fortskridande industrialiseringen och urbaniseringen för emellertid med sig en omsvängning i planeringsmetodiken, som blir märkbar omkring 1930 och sammanfaller med funktionalismens genombrott i arkitek- turen. Med industrins produktionsplanering som förebild utvecklas en metodik, där högsta möjliga effektivitet från funktions- synpunkt uppställs som mål. Funktionskra- vens specialisering ökas. Med effektivismen följer också att ”modernitet” blir ett nyckel- begrepp. lnordnandet av nybyggnader inom äldre miljöers utformning bedöms inte längre positivt; ett ”ahistoriskt” synsätt genomförs i arkitekturbildningen med innebörd att kontrasten i sådana byggnadsfrågor värderas högre än harrnoniseringen. Äldre byggnader och bebyggelsegrupper med sin mindre spe- cialiserade karaktär fyller inte de nya hårda- re kraven på effektivitet med avseende på vissa kodifierade specialfunktioner. Följden blir att argumenteringen för rivning och totalförnyelse ökar i styrka.
I enlighet med det framväxande analytiska synsättet börjar också den hävdvunna sam- manhängande staden med sin blandning av olika funktioner att uppfattas som ”omo- dern”. Den nya bebyggelsen uppdelas på fri- liggande specialiserade byggnadsenheter. I stället för de gamla stadsbyggnadselementen ' det slutna byggnadskvarteret, den korridor- liknande gatan, den avgränsade parken — kommer nya kategorier in: den friliggande ”byggnadskroppen” och det direkt från franskan översatta kollektivbegreppet "grön- yta”. Kontinuiteten i stadsbyggandet bryts; den skarpa gränsen mellan stad och lands- bygd börjar suddas ut.
Samtidigt påverkas kulturlandskapet ock- så av förändringar inom de näringsgrenar som är direkt baserade på det, såsom jordbruk och skogsbruk. Utvecklingen går i riktning mot en specialiserad, intensiv drifti
allt större bruksenheter. En följd av hela denna utvecklingsprocess såväl i landskapet som i staden är emellertid också att de outnyttjade, ”överblivna” arealerna » impe- dimenten — växer.
Av skeendet följer för kulturvårdens del att de fasta kulturminnena i landskap och stad börjar få nya omgivningar av en art, som är de gamla objekten främmande. Själva storleken i processen gör att det lätt inträder en omkastning i uppfattningen, så att det som ter sig främmande blir just dessa objekt med lång hävd, sedda mot den totala nya miljön. Trycket på minnesmärkena ökas. Dessutom medför förändringarna i den härs- kande tekniken att de metoder, som alltid tidigare tillämpats i underhållet av fornläm- ningar och byggnadsminnen, nu håller på att utgå ur marknaden. Moderna tekniska meto- der är anpassade efter helt andra förutsätt- ningar, och en direkt konfrontation leder lätt till missanpassning med skador som följd. Distansen mellan ”nytt” och ”gam- malt” är i dag större än någonsin tidigare. Det betyder också att det nu ofta fordras omfattande specialåtgärder för att få fram vad som förr kallades ”traditionella meto- der” för underhåll och vård, sådana som tillämpades när kulturminnena ingick i ett levande totalsammanhang.
6.2 Det europeiska fältet
Historien om kulturminnesvården i Europa visar tydligt hur synsättet utvecklats och förändrats under intryck av de förhållanden som härskat i samhället genom tiderna. Skyddsinstrument av olika slag (frivilliga organisationer, ny lagstiftning, administra- tiva organ) har i allmänhet kommit till sedan någon form av förstörelse blivit särskilt uppmärksammad och väckt opinion.
Det första land på den europeiska konti- nenten där kultumiinnesvården fick en fast organisation var Frankrike. Det var en av åtgärderna i restaurationen efter den stora revolutionen. 1830 tillsattes den förste In- specteur Général des Monuments Histo- riques, och efter hand byggdes apparaten ut
med ett system för registrering av historiska monument samt en omfattande skyddslag- stiftning.
[ England kom utvecklingen att drivas fram av den kulturdebatt, som uppstod kring de sociala och miljömässiga missförhållan- dena i detta industrialiseringens föregångs- land. William Morris grundade 1877 The Society for the Protection of Ancient Build- ings. Fem år senare kom den första lagstift- ningen, i huvudsak inriktad på vad som i Sverige benämns fasta fornlämningar.
I stort sett kan det sägas att de mer avancerade länderna i Europa under 1900- talets första decennier i allmänhet hade skaffat sig en lagstiftning till skydd för individuella monument av kulturhistoriskt värde. Fredningen tog till en början sikte på de mest utpräglade ”monumenten” — bor- gar, slott och herresäten, mer remarkabla fas- ta fornlämningar osv. Den individuella karak- tären hos skyddsobjekten är typisk för vad man kan kalla den ”första generationens” kulturminneslagstiftning. Till stor del hade den utformats under intryck av den stora restaureringsdiskussionen omkring sekelskif- tet, som ledde fram till den internationella kongressen för restaurering i Aten 1931.
Den omfattande förstörelsen under andra världskriget, speciellt av äldre städer, samt i minst lika hög grad de rivningar och totalför- nyelser av stora bebyggelsegrupper, som skett i efterkrigstidens högkonjunktur, kom att i viss mån förskjuta perspektivet. Beva- rande och vård av aktivt brukade kultur- miljöer av betydligt större format än det enskilda huset började framstå som ett väsentligt intresse. Den första generationens kulturvårdslagstiftning visade sig i sin specia— lisering som ett otillräckligt arbetsredskap. Nya metoder med bredare syftning måste utprovas. En andra generation växer fram inom lagstiftningen.
Utmärkande för denna är den bredare inriktningen på mer omfattande, ”kollek- tiva” miljöer samt strävan till kontakt med samhällsplaneringen. Det står numera fullt klart att en aldrig så effektiv speciallagstift- ning av inskränkande och förbjudande karak-
tär till skydd för kulturminnen inte förslår särskilt långt, om den sätts in fristående från — eller i konflikt med — de positiva åtgärderna för fysisk och annan planering. Redan 1944 kunde en sådan överbryggan- de inriktning skönjas i Englands nya Town and Country Planning Act med dess bestäm- melser för registrering av värdefulla byggna- der i stor omfattning. Denna registrering, som bibehållits i princip oförändrad i senare versioner av lagstiftningen, innebär skyldig- het för ägaren att underrätta myndigheterna om rivning eller väsentlig ändring av byggna- den i fråga planeras. Myndigheterna har då att inom viss tid besluta om en formell fredning skall ske (med rätt för ägaren att få huset inlöst, om han betraktar sin bruknings- rätt som alltför inskränkt) eller om huset skall avföras från listan. Avser framställ- ningen ombyggnad, bör fristen användas till att förhandla om lämpligt utförande. Syste- met anses i princip väl fylla sitt syfte att ge den fysiska planeringens företrädare samt fastighetsägarna vägledning beträffande kul- turminnesvårdens intressen, samtidigt som den senares egna organ får bättre möjligheter att inrikta sitt arbete långsiktigt och meto- diskt. Den fördröjning lagen ger i kritiska situationer vidgar därtill utrymmet för ställ- ningstagande och handling. Över 100000 byggnader i England och Wales finns nu upptagna i det egentliga registret (klasserna I och 11) samt lika många byggnader på den kompletterande listan över objekt av något lägre värde, t. ex. tidigare ombyggda och icke restaurerade (klass 111). I vissa andra länder har man infört möjligheter till särbehandling av geografiskt bestämda bebyggelsegrupper genom att låta exempelvis äldre stadskärnor som helheter kunna förklaras som skyddade områden, inom vilka alla förslag till rivning, om- och nybyggnad etc. skall prövas av de kultur- minnesvårdande myndigheterna. Tjeckoslo- vakien har en lagstiftning av denna innebörd från 1958, Ungern en något senare. Även i Italien och England har liknande möjligheter skapats.
Ett instrument som även i Sverige blivit
mycket uppmärksammat är den franska lagen av 1962 för sanering av områden med kulturhistoriskt märklig bebyggelse, den s. k. Malraux-lagen. Enligt denna kan områden som förklarats för ”secteurs sauvegardés” restaureras med teknisk och ekonomisk medverkan av det allmänna. Det ekonomiska stödet, som är av betydande storlek, delas mellan stat och kommun; den senare förut- sätts bära ca 30% av kostnaderna, vilket dock visat sig svårt att klara för mindre bärkraftiga kommuner. Detta har i viss mån bromsat den praktiska tillämpningen.
Den växande betydelse man tillmätt kul- turminnesvårdens problem framgår också av att internationella organ som UNESCO och Europarådet under senare år engagerat sig kraftigt i ett mer eller mindre fortlöpande arbete på området. År 1964 hölls i Venedig en andra internationell kongress för bygg- nadsvårdande arkitekter och tekniker. Som följd av denna bildades följande år ICOMOS (International Council of Monuments and Sites), som är anslutet till UNESCO och som sedan regelbundet hållit konferenser. UNESCO har under 1950- och 1960—talen publicerat flera rekommendationer gällande bl.a. arkeologiska utgrävningar samt beva- rande av kulturvärden hotade av allmän eller privat verksamhet.
Europarådet har under 1960-talet bedrivit två stora arbeten på det här berörda fältet. Det ena, som gällde fornminnesvården, ledde fram till den 1969 antagna konventionen om skydd för fornminnen som även underteck— nats av Sverige. Det andra arbetet har gällt skyddandet av värdefulla bebyggelsegrupper men har även i viss utsträckning berört kulturlandskapet. Det har bedrivits i form av fem symposier åren 1965—68 samt ett ministermöte i Bryssel 1969. Slutrapporten beräknas vara färdig för publicering under 1972 och kan väntas ge en även för Sveriges del viktig belysning av problemen. Åtskilliga punkter värda uppmärksamhet har emeller- tid redan dragits fram vid symposierna och ministermötet samt i de rekommendationer som antagits vid dessa tillfällen.
Det syns för Sveriges del vara skäl att
följa det internationella samarbetet på ett mer intensivt och kontinuerligt sätt än som tidigare skett, då inga väsentliga skiljaktig- heter kunnat konstateras i uppfattningen av problemen inom jämförbara länder samt då kompletterande information av stort intresse visat sig kunna inhämtas i samarbetet. Det internationella perspektivet på det svenska objektbeständets betydelse måste också upp- märksammas.
6.3 Den svenska kulturminnesvårds- lagstiftningen
Att fornminnesskyddet i Sverige går tillbaka till 1600-talet och därmed har längre hävd än i något annat europeiskt land är ett betydel- sefullt faktum. Det innebär att det numera hos oss betraktas som självklart att fornläm- ningar ovillkorligen är fredade och att i allmänhet ingen rätt till kompensation för någon markägare är förknippad härmed. Mer säreget i ett europeiskt perspektiv är kanske att ett motsvarande ovillkorligt skydd gäller för kyrkobyggnader inom den officiella kyrkan. Detta i Sverige hävdvunna system kan jämföras med exempelvis det engelska, där en kyrkobyggnad formellt kan fredas som historiskt minnesmärke först när den inte längre är i bruk. Vad dessa kategorier av objekt beträffar kan således den svenska kulturminnesvården under 1900-talet sägas ha haft ett fördelaktigt utgångsläge.
Det väckta intresset för kulturhistoria och miljövård ledde till en rad olika initiativ i början av 1900-talet. På landskapsvårdens område togs ledningen särskilt av botanister. ] fall där objekt som bedömts skyddsvärda hade prägeln av gammalt kulturlandskap, missförstods denna ofta; insatta totalfred- ningar enligt 1909 års nya lagstiftning om nationalparker kunde då leda till igenväxning och förlust av den gamla karaktären.
När det gällde speciella bestämmelser för vården av kulturhistoriskt värdefulla byggna- der, togs det första steget på det offentliga byggnadsväsendets område med 1920 års kungl. kungörelse. Den står i nära samband med den just då genomförda omorganisa-
tionen av överintendentsämbetet till bygg- nadsstyrelsen och får väl också knytas an till den samtidigt ännu sittande 1913 års forn- minnesvårdskommittés arbete. Kungörelsen fick en allmänt vägledande hållning, nära nog så att den ger sin egen programförklaring. Den åsyftade byggnader ”under statens eller menighets eller allmän institutions eller inrättnings förvaltning” men kom i prakti- ken att tillämpas endast för statliga byggna- der. Med denna kungörelse infördes begrep- pet byggnadsminnesmärke. Väl att märka är dock att bestämmelserna inte var begränsade enbart till sådana objekt, vilkas upptagande i förteckningen över byggnadsminnesmärken beslutats av Kungl. Maj:t, utan det fanns också allmänna föreskrifter rörande vården av byggnadsverk som ”var att betrakta som” byggnadsminnesmärken, vare sig de var re- gistrerade eller inte.
Föreskrifter rörande kyrkor och begrav- ningsplatser togs också in i kungörelsen (jämför 3.1.3). Vissa kyrkliga byggnader utom kyrkotomt, såsom klockstaplar, torde närmast ha betraktats som icke registrerade byggnadsminnesmärken. Deras vård har i praxis administrerats och prövats i likhet med vad som gällt byggnader på kyrkotomt.
Kungörelsen om det offentliga byggnads- väsendet hade utformats med stora ambitio- ner och blev ett gott arbetsinstrument. Ett motsvarande resultat nåddes genom den revision av fornminneslagstiftningen, som resulterade i 1942 års fornminneslag. Utan att radikalt avvika från den äldre förord- ningens principer införde man ändå ett par nyheter, som fick mycket stor praktisk betydelse. Den ena var att man fastslog som en grundsats att en fast fornlämning hör samman med sitt omgivande markområde och att områdets gränser, om så påfordras, kan bestämmas. Den andra nyheten var att man uttryckligt formulerade att kostnaden för undersökning av fornlämning, som berörs av arbetsföretag, normalt skall bäras av företaget.
Om det svenska fornminnesskyddet såle- des i jämförelse med andra europeiska länders får betraktas som väl utvecklat, kan
detsamma knappast sägas om skyddet för icke-statliga ”levande” byggnadsverk av kul- turhistoriskt värde. När många länder i början av 1900-talet skaffade sig sin bygg- nadsminnesskyddande speciallagstiftning av ”första generationen”, fanns både Danmark (1918) och Norge (1920) med, men inte Sverige — frånsett det nyss nämnda offent- liga byggnadsväsendet. Strävanden att fylla luckan märktes dock efter hand. I 1931 års byggnadsstadga gjordes det första försöket att ta upp problemet från den allmänna byggnadslagstiftningens sida genom att ge byggnadsnämnderna skyldighet att vaka även över befintlig bebyggelse av historisk eller konstnärlig betydelse. Principen har bibehål- lits och i viss mån utvecklats i 1947 och 1959 års revisioner av byggnadslagstift— ningen. Som Skyddsinstrument är detta dock anpassat endast för mindre kritiska situatio- ner, emedan byggnadsnämndens befogenhet inte kunnat sträckas så långt som till att förbjuda rivningar.
Enligt nuvarande lagstiftning kan inte heller fastställas sådana stadsplanebestäm- melser som att rivning eller nybyggnad i visst kvarter görs beroende av riksantikvarieämbe- tets tillstånd. S. k. ”K-märkning” i stadsplan har alltså i sig själv ingen direkt skyddsver- kan utan måste kompletteras t. ex. med en byggnadsminnesförklaring.
Ett speciellt skydd gavs äldre prästgårdar genom ändringarna i den ecklesiastika bo- ställsordningen med tillämpningskungörelse år 1940. Tre år tidigare hade ett kungl. cirkulär utfärdats beträffande biskopsgårdars förvaltning, enligt vilket byggnadsstyrelsen förutsågs bevaka tillgodoseendet av kultur- minnesvårdens intressen rörande denna bygg— nadskategori.
Först 1942 fick Sverige sin första special— lag till skydd för icke-statliga byggnadsmin- nen. Den baserades emellertid på frivillighet och betraktades allmänt som ett mindre effektivt Skyddsinstrument, varför den redan 1960 ersattes av en ny. Till skillnad från 1920 års kungörelse med dess vittsyftande ”inklusiva” karaktär är denna lag formulerad på ett ”exklusivt”, avgränsande sätt. Det
hänger givetvis samman med de ekonomiska konsekvenserna, eftersom lagen ger möjlig- het till kompensation åt fastighetsägaren för den händelse skyddsbestämmelserna skulle vålla denne olägenheter i bruket av byggna- den. 1 realiteten har emellertid någon sådan kompensation ännu inte fastställts, utan man har förhandlat sig fram från fall' till fall med bidrag till extrakostnaderna för kulturhisto- riskt korrekta material och utföranden vid restaureringar. Brist pä personal hos de handläggande myndigheterna i förening med det ofta omständliga förfarandet vid bygg— nadsminnesförklaringar har gjort att antalet genomförda sådana ännu ligger långt under vad som förutsågs när lagen tillkom. Lagen tar uttryckligen sikte på enstaka objekt, inte på större bebyggelsegrupper, och tillhör därigenom klart trots sitt sena tillkomst— datum skyddslagstiftningens ”första gene- ration”.
Ett försök att skapa ett Skyddsinstrument för bebyggelsegnipper inom stad, där ett omedelbart restaureringsbehov förelåg, gjor- des emellertid 1963 med den komplettering av byggnadslagen som kallas ”Lex Gamla Stan” (44a é). Den ger möjlighet till expro- priation från kommunens sida av sådan be- byggelse under vissa förutsättningar. Paragra- fen har dock hittills inte tillämpats i prakti— ken. Försiktigheten torde för kommunernas del bl. a. hänga samman med svårigheten att överblicka den förutskickade samordningen med markägares önskemål och utfästelser.
Däremot har den i expropriationslagen införda möjligheten till expropriation ”för att bevara kulturhistoriskt synnerligen märk— lig bebyggelse eller synnerligen märklig fast fornlämning som ej kan tryggas på annat sätt eller beredas erforderligt utrymme därom- kring” (l 5 första st. 12., nuvarande lydelse från 1963) visat sig användbar. [ vissa fall har t. o. m. det avsedda syftet uppnåtts utan att det påbörjade expropriationsförfarandet be- hövt fullföljas. Paragrafen avser uppenbarli— gen objekt av mindre omfattning än Lex Gamla Stan.
i 1947 års byggnadslag gavs möjlighet att skydda partier av kulturlandskap genom
byggnadsförbud enligt 86% (område inom stad) eller 122 % (landsbygd). Denna bestäm- melse har åtminstone i ett par län (Stock- holms och Värmlands) utnyttjats metodiskt för fredning av omgivningar till landskyrkor, där ju ofta en gammal kulturprägel är bevarad. Med 1960-talets uppmärksammade naturvårdslagstiftning har vidgade förutsätt- ningar getts för samverkan mellan naturvård och kulturminnesvård.
Ett exempel på hur kulturminnesvårdens intressen kan samordnas med andra (i första hand sociala) erbjuder bestämmelsen om möjlighet till höjning av låneunderlaget för statliga bostadslån vid ombyggnad av kultur- historiskt märkliga bostadshus (ursprungli- gen skisserad i propositionen om byggnads- minneslagen 1960). Möjligheten syns dock ha varit för litet känd, eftersom den länge utnyttjats endast i begränsad omfattning.
En särskild typ av problem, som är en följd av de olika uppsättningar skyddsbe- stämmelser vi i dag rör oss med, är den som möter när ett skyddat objekt övergår till annan ägare än den som täcks av den ursprungliga skyddsförklaringen. Exempel på sådana situationer är när registrerade bygg- nadsminnesmärken överlåtits till icke-statlig ägare eller när äldre prästgårdar av kultur- historiskt värde utsynats. De nu upphävda fideikommissen bör vidare nämnas i sam- manhanget. När objekt av dessa typer över- låts bör bevakas att en ansökan om bygg- nadsminnesförklaring görs, t. ex. genom vill- kor i överlåtelseavtalet. Landstingens särställ- ning som ägare bör här speciellt uppmärk- sammas med hänsyn till att de är fritagna från skyldigheten att söka byggnadslov. Under senare år har i vissa fall, bl.a. beträffande ett par byggnadsminnesmärken, konstaterats att objektets skyddsstatus inte observerats vid överlåtelse och att den nye ägaren trott sig vara fri att förbereda rivning. Situationen innebär i allmänhet att kultur- minnesvårdens organ hamnar i ett underläge.
Ett av huvudproblemen på lagstiftnings- sidan för närvarande är, som antytts i det föregående, att de olika specialförfattning- arna är av olika karaktär och att det finns
luckor mellan dem och den allmänna lagstift- ningen för planering och byggande. Särskilt är detta fallet på byggnadsminnesvårdens område, där den modernare europeiska lag- stiftningen ännu inte har någon motsvarighet i Sverige. Utom de nu nämnda problemen med de formella skyddsfrågorna måste emel- lertid också vårdaspekterna uppmärksam- mas. Här framgår det klart att våra special- författningar är föråldrade, eftersom de förutsätter att erforderliga kunskaper i en teknik anpassad till de äldre objekten utan vidare finns att hämta i marknaden. Några föreskrifter om prövning i tekniskt och antikvariskt avseende av material och meto— der, som föreslås använda på fasta fornläm- ningar och äldre byggnadsverk, finns nämli- gen inte. Den normala moderna tekniken har dock numera avlägsnat sig så långt från den traditionella, att anpassningssvårigheterna börjar bli uppenbara — med svåra konsekven- ser för de gamla skyddsobjekten. (Se vidare under 6.6)
6.4 In venteringama
6.4.1 Aktuell europeisk syn på inventeringsproblemet
Grundvalen för ett metodiskt skyddande av kulturhistoriskt värdefulla objekt är att man klargör dels vilket objektbestånd man dispo- nerar som helhet, dels vilket urval ur detta bestånd som skall omfattas av särskilt skydd. Detta förutsätter bedömningar, vilkas grun- der bör redovisas.
En av de grundligare diskussioner av inventerings- och registreringsproblemen, som genomförts under senare år, var den som ägde rum i Spanien 1965 under det första av Europarådets fem symposier om byggnadsminnesvård. Till grund låg en utred- ning som remitterats till medlemsstaterna.
Vid symposiet gjordes en viktig distink- tion mellan olika typer av inventeringar. Den accelererande förstörelsen av det europeiska kulturarvet ansågs göra snabba skyddsåtgär- der nödvändiga. Följaktligen borde invente- ring till underlag för skyddsbeslut — skydds-
inventering — ske så fort som möjligt. Denna inventering borde skiljas från den grundligare vetenskapliga inventeringen, som måste ta längre tid och kunde genomföras efter hand. I skyddsinventeringen vore det meningslöst att ta upp isolerade objekt utan att inkludera deras omgivning. Inventeringen borde bygga på en syntes av typologiska, kronologiska och geografiska faktorer. Nästa steg borde sedan bli ett skydd för bebyggelsegrupper och minnesmärken inarbetat i den allmänna fysiska planläggningen. Formuleringarna vi- sar strävan att sätta in inventeringsfrågan i det större sammanhang i vilket den måste betraktas.
Detta första symposium (A) mynnade ut i den s. k. Palma-rekommendationen, som se- nare antagits även av Europarådets minister- råd. Den rekommenderar medlemsstaterna att skydda bebyggelsemiljöer av historiskt och konstnärligt intresse genom a) registre- ring i anslutning till de kriterier och meto- der, det indexkort och den terminologi, som antagits vid symposiet i maj 1965; b) omedelbart tillämpande av Skyddsinstrument så snart ett objekt definierats, utan att invänta den fullständiga inventeringen; c) upprättande av en apparat för att möjliggöra provisoriskt skydd i avvaktan på att existe- rande lagstiftning för översiktlig planläggning skall kunna anpassas till kulturarvets behov. [ en andra huvudpunkt utgår rekommenda- tionen från en princip, som fastslagits under diskussionen, nämligen att skyddandet av detta kulturarv inte är enbart en nationell utan en gemensam europeisk angelägenhet. Registren bör därför utformas så att de kan sammanställas till ett stort europeiskt skyddsregister.
Det principförslag till register, som utfor- mats inom Europarådet och som åsyftas i rekommendationens punkt a), betecknas på engelska med förkortningen ”IECH” (Pro- tective lnventory of the European Cultural Heritage). Meningen är inte att försöka göra den föreslagna utformningen av indexkort m. m. obligatorisk för medlemsstaterna. Man stannar vid att rekommendera den för länder som ännu inte har något eget system, medan
man för övriga betonar önskemålet om sammanställbarhet. Detta innebär att vissa gemensamma principer för innehåll och uppställning bör eftersträvas.
Registret bör enligt dessa principer för det första innehålla en klar identifiering av varje objekt — alltså dess exakta läge och utseen— de, beskrivna i text och kompletterade med planskiss och foto eller motsvarande. Vidare bör finnas uppgifter om objektets skydds- status — alltså om det omfattas av speciellt skydd och, i sådant fall, hur detta skydd är formulerat och vilken styrka det har. Slutligen bör anges objektets skick — hurdant dess tillstånd är från teknisk och antikvarisk synpunkt.
För registrets användning fordras en en- hetlig nomenklatur, så att man får jämför- barhet i materialet. Man har också tänkt sig att kunna utveckla denna till ett kodsystem, som skulle underlätta behandlingen av ett större material i synnerhet internationellt.
I resolutionen från det europeiska minis- termötet om kulturminnesvård i Bryssel, november 1969, vilket avslutade Europarå- dets symposieserie, rekommenderades med- lemsstaterna att låta upprätta skyddsregister av detta slag, baserade om möjligt på IECH-systemet. Registren bör definiera skyddsobjekten så att informationen kan användas som underlag för fysisk planering och/eller andra skyddsåtgärder.
6.4.2 lnventeringssituationen i Sverige
lnventerandet av fasta fornlämningar hari Sverige en historia, som går tillbaka ända till 1600-talet. Den nu pågående fornminnes- inventeringen grundar sig på 1937 års riks- dagsbeslut om redovisning av landets fasta fornlämningar på den ekonomiska kartan. Programmet omfattade ursprungligen i an- slutning till då gällande lagstiftning endast fornlämningar från förhistorisk tid med synligt märke ovan mark men har sedan vidgats som följd av de utsträckta begreppen i den nya fornminneslagen samt tillkomsten av byggnadsminneslagen. Numera tas således även ett urval kulturhistoriskt märkliga bygg-
nader upp på kartan. I det hos riksantikvarie- ämbetet förvarade fornlämningsregistret in- går dessutom talrika uppgifter om företeelser av kulturhistoriskt intresse av sådan art som icke redovisas på kartan. Inventeringen görs i nära samarbete mellan rikets allmänna kart- verk och ämbetet.
Utanför programmet för den ekonomiska kartans framställning har fornminnesinvente- ring också bedrivits i samband med sjöregle- ringar och kraftverksbyggen, särskilt i Norr- land. Dessa inventeringar har utförts av ämbetet på företagens beskostnad och i många fall som sakkunniguppdrag för vatten- domstolarna. Fornminnesinventeringen har i detta sammanhang ingått i en allmän kultur- historisk inventering, som även har omfattat bebyggelse och dokumentation av kultur- landskapet.
Fornminnesinventeringen för den ekono— miska kartan och övrig inventeringsverksam- het på detta område resulterar dels i den ekonomiska kartan, som beträffande forn- lämningar och vissa byggnader utgör en kulturhistorisk registerkarta, dels i ett riks- register hos riksantikvarieämbetet. Dubblett- register för landsantikvariema utarbetas f. n. Endast undantagsvis bedrivs fornminnes- inventering av annan huvudman än ämbetet.
Redovisningen på den allmänna kartan innebär en skyddsregistrering av stor infor- mativ betydelse. De äldre delarna av registret är givetvis inte längre fullt aktuella, beroende på förändringar såväl i det kända objekt- beståndet som i den vetenskapliga synen. En fortgående revidering är därför viktig.
Anmärkas kan att en speciell objektkate- gori blivit föremål för särskild skyddsinven- tering, nämligen de äldre broarna i landet. Inventeringen gjordes 1954—1956 genom riksantikvarieämbetet. Överenskommelse har därefter träffats mellan ämbetet och vägver- ket om skyddande av ett urval objekt.
När det gäller de speciella byggnadsinven- teringarna, har de äldre av dessa företag i allmänhet en klart vetenskaplig karaktär. Detta gäller de av museiinstitutioner som Nordiska museet bedrivna undersökningarna (som därtill givetvis haft betydelse för
bevarandet av många objekt). Det gäller också om det 1912 påbörjade, mycket omfattande företaget Sveriges kyrkor. Inrikt- ningen är här utpräglat historisk-vetenskap- lig; inga uppgifter om byggnadernas tekniska status ingår, vilket begränsar materialets användbarhet i vårdsyfte.
Den första stora skyddsinventeringen av byggnader torde ha varit den som utfördes omkring 1930 inom de statliga förvaltningar- nas byggnadsbestånd genom sedermera riks- antikvarien Martin Olsson och som resulte- rade i fastställandet av en lång lista över byggnadsminnesmärken år 1935. Strävan att få en mångsidig representation av olika byggnadstyper och epoker var här påtaglig, även om givetvis i dag behovet av komplet- teringar framstår uppenbart.
Under senare år har en stark ökning av aktiviteten på byggnadsinventeringarnas fält skett. Översiktliga inventeringar med direkt sikte på byggnadsminnesförklaringar har fö- retagits länsvis genom landsantikvariema men har långt kvar till fullständighet. Anta- let objekt som kunnat tas med här är självklart mycket begränsat. Fullföljandet i form av byggnadsminnesförklaringar kom- mer likväl att ta avsevärd tid att genomföra, eftersom konkurrensen med andra angelägna ärenden är betydande.
] Danmark har Det saerlige Bygningssyn sedan åtskilliga är, ofta i nära samarbete med vederbörande kommuner, upprättat s. k. be- varingsplaner. En sådan består generellt av en inventering samt slutsatser i form av rekom- mendationer om åtgärder. Ett viktigt syfte är att intressera och informera såväl kommunal- män och fastighetsägare som allmänheten i stort. Några direkta rättsverkningar har pla- nen däremot inte. Ett försök att för svenska förhållanden utveckla ett liknande arbets- mönster gjordes av riksantikvarieämbetet i samarbete med Vimmerby stad i utredningen ”Storgatan i Vimmerby” (1965). Arbetet har väckt betydande intresse även bland andra kommuner, en erfarenhet som över- ensstämmer med vad man vet från Danmark.
Kommunala bebyggelseinventeringar har nu genomförts eller pågår på åtskilliga håll;
ett antal finns redan publicerade. Materialet visar olikheter i metoder och kriterier. En svaghet som starkt framträder är bristen på anknytning till aktiva skyddsåtgärder. Inven- teringarna mynnar i allmänhet ut i rekom— mendationer om bevarande av vissa objekt och miljöer men fullföljs sällan genom direkta åtgärder som avser bebyggelse— planering, framställningar om byggnadsmin— nesförklaringar e. d. Följden kan bli att redan efter några år kan flera av de i första hand rekommenderade skyddsobjekten inom en kommun vara försvunna. Detta kan också tas som ett tecken på att inventeringarna inte fyllt den roll av övertygande informa- tionsinstrument som man hoppats på, vare sig det nu berott på att publiceringen inte varit tillräckligt snabb och lättillgänglig eller på andra skäl. När det gäller kommunala inventeringar är dock isoleringen från sam- hällsplaneringen huvudproblemet.
Inom riksantikvarieämbetet pågår arbeten med komplettering av listan över statliga byggnadsminnesmärken, delvis under med- verkan av Sveriges Arkitekturrnuseum. Bl. a. håller statens järnvägars stora bestånd av stationsbyggnader på att inventeras. Försök pågår med tillämpning av ett för svenska förhållanden bearbetat lECH—kort.
En specialinventering, som inte är inriktad direkt på skydd men som har ett viktigt informationssyfte, är den som riksantikvarie- ämbetet gjort i samarbete med statens trafiksäkerhetsverk för att välja ut sådana kulturminnen som kan anses vara av så stort intresse att de bör utmärkas med egen hänvisningsskyltning vid huvudvägarna.
Att vissa kategorier av objekt blivit mer eller mindre förbisedda i det hittillsvarande skyddsarbetet är ett viktigt problem. Bebyg— gelsekollektiven, där de enskilda byggnader- na var för sig inte är av förstarangsbetydelse men där helheten är oersättlig, har redan berörts. Under den pågående omvandlingen av samhällets ekonomiska och tekniska struktur har därtill uppmärksamheten börjat fästas vid de äldre arbetsmiljöer, som nu tas ur bruk och förfaller eller avsiktligt utplånas. Vissa begränsade försöksinventeringar av in-
dustriminnen har gjorts (bl.a. i Värmlands län). Olika Specialintressen i fråga om indivi— duella grenar av teknikhistorien osv. har dock försvårat samordningen. Ett enhetligt huvudmannaskap, för vilket riksantikvarie— ämbetet uppenbarligen ter sig lämpligast, är en förutsättning för en effektiv lösning av problemet. Att detta inventeringsarbete kan tas upp i stor skala och fullföljas snabbt är av betydelse, eftersom icke längre effektiva arbetsmiljöer ofta förintas mycket fort och någon insikt om de hotade objektens värde ännu inte trängt ut till en mer allmän opinion. I kulturlandskapet kan också min- nena från gammal stenbrytning, gruvdrift o. d. utgöra karaktärsdrag av stor betydelse. Sådana objekt bör likaså uppmärksammas vid inventeringar.
Vad kulturlandskapet i stort beträffar har från kulturminnesvårdens sida en snabb- inventering av värdefulla partier gjorts i samband med förarbetena till den fysiska riksplaneringen. Någon insamling av nytt primärmaterial har dock på nuvarande sta- dium inte varit möjlig, utan man har varit hänvisad till att ställa samman uppgifter som i princip redan varit kända. Ett sådant material blir med nödvändighet ojämnt och i viss mån godtyckligt. Ett mer detaljerat arbete har skett i samband med annan översiktlig planering bl. a. inom de försöks- studier som sedan 1968 pågått i Skaraborgs län. Dessa har även omfattat fortsättningen i form av sammanställningen med material från andra kunskapsområden till grund för kommande planering. Ett växande behov av liknande inventeringar som led i förarbetena till generalplaner och regionplaner kan konstateras.
När det gäller de omfattande inventerings- arbeten man står inför måste metodfrågorna diskuteras grundligt. Ett funktionsdugligt register fordrar ett noggrant förarbete. Det måste fyllas i efter enhetliga grunder, och värderingsfria beskrivningar bör eftersträvas. Registret bör ange vad som i första hand är av intresse hos ett objekt, med andra ord motiveringen till skyddsbeslut i fall där sådant föreligger. Beträffande utvärderingen
av inventeringarna har vissa försök gjorts att få ett mer exakt underlag för rekommenda- tioner genom att sätta poäng på olika egenskaper för att sedan genom additioner och jämförelser söka få fram vilka objekt som är mest skyddsvärda. Detta medför dock avsevärda risker, dels för att resultatet tas för mer objektivt grundat än det i realiteten kan bli, dels för att icke jämför- bara termer i additionen ger en summa som kan helt snedvrida resultatet.
Slutligen kan nämnas det intresse som nu finns från flera samhällssektorers sida för en total inventering och registrering av byggna- der i allmänhet. Centralnämnden för fastig— hetsdata utreder för närvarande förutsätt- ningarna för detta. Ett inordnande av kultur- minnesvårdens värderingar i ett sådant regis- ter skulle innebära att ett utomordentligt värdefullt arbetsinstrument kunde skapas. Det finns därför starka skäl att noga följa denna utveckling.
6.5 Undersökningarna och dokumentationen
6.5.1 Olika typer av undersökningar och deras betydelse
Om begreppet ”inventering” i allmänhet ges en överblickande innebörd, så kan termen ””undersökning”” användas för det följande steget, när målet är att skaffa sig ökad kunskap om individuella objekt.
Man kan lämpligen skilja mellan tre huvudtyper av undersökningar. Den första utgör en fördjupning av den översiktliga inventeringen inom ett visst område i syfte att skapa underlag för beslut om bevarande och vård på längre sikt. Oftast rör det sig således om att göra ett urval ur ett större bestånd. Denna typ av undersökning gränsar till den vetenskapliga inventeringen.
Den andra huvudtypen avser att undersö— ka och dokumentera sådana objekt som skall tas bort, i allmänhet därför att platsen omfattas av något nytt exploateringsföretag.
Den tredje typen är sådana undersök- ningar som görs i samband med restaure- rings- och ombyggnadsarbeten, dels som
förberedelse till arbetena, dels under de senares gång, när ingreppen ger möjligheter till studier av grunder och murverk osv.
Såväl den första som den tredje typen av undersökningar läggs till grund för bedöm- ningar och planering av åtgärder. Det gäller inte enbart vad som omedelbart skall följa utan också på lång sikt. För exempelvis en kommande restaurering av en byggnad är det mycket viktigt att veta vilka iakttagelser som gjordes vid föregående arbeten. Material från alla typer av undersökningar har betydelse som bidrag till den vetenskapliga helhetsbil- den, det totala kunskapsunderlaget. Med hänsyn till detta måste man från kulturmin- nesvårdens sida kräva både att noggranna undersökningar görs, så snart anledning finns, och framför allt att dessa undersök- ningar dokumenteras omsorgsfullt.
6.5.2 Undersökningar i samband med nyexploatering och nyplanering
Att undersökningsverksamheten ökat under tiden efter andra världskriget hänger samman med den ökande nyexploateringen av mark. För den arkeologiska delen har verksam- heten en fast organisation, vilket kan ses som en följd av fornminneslagstiftningen. Inom det övriga fältet företer undersökningarna en mer splittrad bild.
För att svara mot det växande behovet organiserades på 1960-talet riksantikvarie- ämbetets uppdragsverksamhet. Den avsågs som ett serviceorgan för kulturminnesvården och skulle dels överta ämbetets egna under- sökningsuppgifter, i första hand inom det arkeologiska området, dels biträda lands- antikvariema med sådana större uppgifter som dessas begränsade personalresurser inte räckte till för. Servicebehovet har sedermera vuxit ytterligare genom omläggningen av universitetsutbildningen, vilken medfört att det biträde landsantikvariema — särskilt i södra Sverige _ tidigare kunde påräkna från universiteten nu minskats avsevärt.
Uppdragsverksamhetens undersökningar omfattade från början framför allt förhisto- riska fornlämningar men har efter hand
vidgats. Vid sin tillkomst övertog verksam- heten även ansvaret för de allmänna kultur- historiska inventeringar och undersökningar, som riksantikvarieämbetet sedan början av l940-talet hade utfört i samband med sjöregleringar och kraftverksbyggen i Norr- land. Sådana breda undersökningar utförs numera även vid statlig exploatering av mark för bl. a. militära övningsfält, flygplatser och större industriella anläggningar. Intresset för liknande undersökningar har också vuxit hos kommuner och enskilda företag.,
Huvuddelen av de arkeologiska undersök- ningarna i landet görs nu av riksantikvarie- ämbetet genom uppdragsverksamheten. De kommunala museerna i Stockholm, Göte- borg och Malmö samt stadsantikvarien i Lund svarar dock helt eller delvis för de arkeologiska undersökningarna inom resp. kommuner. Länsmuseerna, som tidigare i stor utsträckning påtog sig arkeologiska undersökningar, kan nu göra detta endast i begränsad omfattning. Bebyggelseundersök- ningar och etnologisk-sociologiska undersök- ningar utförs däremot till största delen av landsantikvarier och museer samt i åtskilliga fall genom kommunala organ, såsom bygg— nadsnämnd eller kulturnämnd.
Enligt bestämmelserna i fornminneslagen skall som tidigare nämnts kostnaderna för undersökning och borttagande av fasta forn- lämningar nonnalt åvila det arbetsföretag det gäller. Motsvarande Iagbestämmelser för övri- ga grupper av kulturminnen saknas. I fråga om de allmänna kulturhistoriska undersök- ningarna för sjöregleringar och kraftverks- byggen kan dock företagen enligt vattenla- gen åläggas att svara för kostnaderna.
De genomgripande förändringarna i sam- hället under efterkrigstiden har skapat ett ökat behov av dokumentation av det som försvinner. Detta upplevs av allt fler männi- skor som angeläget, vilket bl.a. tagit sig uttryck i en ökad vilja till insatser från kommunernas och företagens sida. En svårig- het är dock ofta att kostnaderna inte kan förutses, särskilt då det gäller tidigare okända fornlämningar av stort intresse och stor utsträckning (t.ex. förhistoriska boplatser
som blottas när ett exploateringsföretag påbörjas). I en del sådana fall har det bedömts rimligt att allmänna medel ställts till förfogande. Det har dock varit svårt att möta även de mest angelägna behoven på grund av de mycket begränsade anslagen.
Den ökade undersökningsverksamheten har skärpt kraven på klar målsättning för undersökningarna, på metodutveckling och rationalisering. Något allmänt önskemål om en starkare centralisering av verksamheten torde däremot inte föreligga. En regional fördelning av arbetet torde underlätta be- arbetningen och utnyttjandet av materialet i inforrnationssyfte. Detta förutsätter dock att det sker dels ett sammanhållande utveck- lingsarbete med inriktning på metodiska råd och anvisningar, dels en central datainsam- ling.
Metodutvecklingen försvåras i dag av att undersökningsresultatens bearbetning och den målinriktade forskningen är dåligt till- godosedda. För att lösa dessa problem fordras ett kontinuerligt samarbete mellan kulturminnesvårdens myndighetsorgan samt museerna och universiteten. Hur utvecklings— arbetet centralt bedrivs torde bli av avgöran- de betydelse.
6.5.3 Undersökningar i samband med vård
Den mest eftersatta delen av undersöknings- området är för närvarande den som står i samband med den direkta värden, framför allt av byggnader.
Vid utformningen av restaurerings- och andra vårdåtgärder är det av väsentlig bety- delse att känna till vad som tidigare gjorts med byggnaden. Något genomfört system för rapportering och arkivering av iattagelser under arbetet, avsteg från ursprungliga ar- betsplaner osv. existerar emellertid inte. I de flesta fall finns bland tidigare arkivhandling- ar endast de ursprungligen godkända för— slagen. Anvisningar om rapportering efter arbetets slut har visserligen publicerats, men resurserna har inte räckt till att kontrollera efterlevnaden. Speciellt i fråga om konserve- ringsarbeten har det funnits en strävan att
upprätthålla ett system med slutrapportering till riksantikvarieämbetet (knutet som villkor till den primära tillståndsgivningen). I realite- ten har dock någon effektiv kontroll av detta inte kunnat ske.
Förundersökningen som skall tjäna som underlag för upprättande av restaureringsför- slag är en betydelsefull del av arbetet. För att en sådan undersökning även i framtiden skall kunna ge det önskvärda grundmateria- let fordras emellertid att kravet på dokumen- tation bevakas konsekvent på alla stadier, från förundersökningar och förslag till slut- rapport. Kvalitativt ojämna och ofullständiga förslagshandlingar försvårar f. n. gransknings- arbetet onödigt. Den betungande granskning- en gör det i sin tur praktiskt taget omöjligt att frigöra arbetskraft för utvecklingsarbete. Ett sådant arbete på undersöknings- och dokumentationssidan måste emellertid komma till stånd som ett nödvändigt led i strävan att höja kvaliteten på vårdarbetena. Eftersom dessa arbeten normalt planeras av konsulter och bekostas av byggherrarna, måste den nödvändiga omfattningen av do- kumentationen på alla stadier anges genom normering från myndighetssidan.
Vad beträffar dokumentationen under själva byggnadsarbetets gång har den sin stora betydelse bl. a. genom att iakttagelser då kan göras som senare inte blir möjliga på nytt, sedan t.ex. nytt golv lagts in eller omputsning skett. Den s.k. kulturhistoriska kontrollen görs nu till största delen genom landsantikvariema. Dessa kan emellertid na- turligen knappast ha möjligheter att följa de olika arbetsplatserna så kontinuerligt som skulle behövas för en någorlunda fullständig dokumentation. Personalen vid verket Sve- riges kyrkor har i en del fall följt arbeten avseende kyrkorestaureringar men kan inte heller täcka någon större del av totalbehovet. I framtiden måste dokumentationen av pågående arbeten i text, skisser och fotogra- fier bevakas på ett betydligt mer metodiskt sätt än som nu kan ske.
6.6 Vården som tekniskt och antikvariskt problem
6.6.1 Vårdobjekten och deras behov
Vill man bevara ett kulturminne, måste man vara medveten om att det fordrar vård. Alla objekt som lämnas åt sig själva påverkas med tiden av de normala naturprocesserna, vilket man brukar uttrycka med termer som vitt- ring, förfall, igenväxning osv. Olika former av mänsklig påverkan kan medföra att pro- cesserna påskyndas. Vården bör ta sikte på att bevara (och vid behov återställa) i första hand de egenskaper hos objektet som ger det dess intresse.
Olika typer av objekt fordrar olika slag av vård. Man skulle kunna tala om åtgärder avi första hand ”markvårdande” resp. ”bygg- nadsvårdande” karaktär. Gränsen mellan vårdtyperna svarar inte mot gränserna mellan nu gällande författningar. Kategorin fasta fornlämningar omfattar således en uppsätt- ning objekttyper med mycket stor spänn- vidd, alltifrån stora markvårdsobjekt av ty- pen partier av kulturlandskap, över små- objekt som runstenar och offerkällor och till byggnadsrester och hela byggnader. I skydds- områdena kring byggnadsminnesmärken och byggnadsminnen ingår å andra sidan ofta markvårdsobjekt.
Bland byggnadsvårdsobjekten kan man urskilja dels ruiner, dels fullständiga bygg- nader som bevaras utan annan användning än den museala, och dels byggnader i bruk. Både vårdbehovet och möjligheterna att få anslag till vård påverkas av användningsför- hållandena. Enbart museala byggnader kan ha stor betydelse som referensobjekt, där kulturhistoriskt riktiga utföranden visas i ”ren” form.
Vårdsituationen för kulturminnena har som helhet radikalt förändrats under de senaste decennierna. Många objekt, även sådana som inte varit formellt skyddade, har tidigare ingått i nyttjandesammanhang där de mer eller mindre automatiskt vårdats på gammalt sätt. Det gäller bebyggelsen på landsbygden och i småstäderna, och det gäller den större delen av fornlämningsbe-
De flesta fornlämningarna ligger i områ- den, som sedan förhistorisk tid utgjort jord- bruksbygd, och på marker som utnyttjats som ängs— och hagmarker. När vallodlingen vann insteg under 1800-talet och de naturli- ga slåtterängarna övergavs, inleddes emeller- tid en igenväxning av de vidsträckta öppna markerna. Genom betesdriftens kraftiga in- skränkning under tiden efter andra världs- kriget samt effektiviseringen av skogsbruket har denna utveckling ytterligare påskyndats. Den hårdare specialiseringen av landskapets utnyttjande har medfört allvarliga problem för fornlämningsvården.
I exploateringsområdena är problemen av annan art. Här är riskerna för igenväxning mindre. Eftersom de fornlämningar som bevaras här i allmänhet ingår i ”grönområ- den”, som samtidigt uttnyttjas för rekrea- tion, ligger faran i stället i en alltför stor nötning.
Motsvarande skadeverkningar — förfall och förslumning, respektive ökad förslitning — kan också konstateras beträffande bygg- nadsvårdsobjekten. Här framträder emeller- tid också en tredje faktor av betydelse, nämligen illa anpassade underhålls- och re- staureringsmetoder, som förvanskar och i svåra fall ger upphov till nya skador. Med strukturförändringarna i samhället har bl. a. följt att kunskaperna om den gamla tekni- ken, dess villkor och arbetssätt, försvinner. Denna kunskap är nödvändig för en korrekt utformning av underhållsåtgärderna.
En precisering av skydds- och vårdåtgär- derna ter sig nödvändig, både allmänt och i det enskilda fallet. I princip disponerar myndigheterna över en omfattande skala, som i den ena änden har de negativt verkan- de instrumenten (förbud; begränsning av ägares och brukares rättigheter) och därefter omfattar alltmer positiva redskap: kompen- sation för olägenheter vållade av skyddsbe- stämmelser; aktiv hjälp genom råd och anvis- ningar, olika former av service samt ekono— miska bidrag; i sista hand inlösen från samhällets sida. I dagens situation bör ton- vikten särskilt läggas på hjälpaspekten. Den-
na har stor betydelse för att möta det latenta intresse som ofta kan konstateras hos ägare och förvaltare men som bromsas av dåliga resurser och osäkerhet om metoder.
Betydelsefull i högsta grad är därtill plane- ringsaspekten. Det kan bli avgörande för ett objekts framtid om man lyckas tillförsäkra det en lämplig användning, respektive ordna in det i ett lämpligt brukningssammanhang. Misslyckanden i detta avseende kan leda till att förstörelsen blir ohjälplig.
Vad det gäller beträffande dessa olika instrument är att för vårdområdet som he]- het och för varje enskilt fall finna den från allmänintressets synpunkt optimala avväg— ningen melian dem. I det totala beståndet måste de objekt väljas ut där behovet av insatser är mest angeläget. I varje enskilt fall gäller det att finna den åtgärd eller den kombination av åtgärder, som ter sig från ekonomisk och teknisk synpunkt mest för— delaktig med utgångSpunkt i den kvalitets- nivå man vill uppnå på resultatet. Framför allt är det viktigt att förskjuta tyngdpunkten från de stora restaureringarna till ett mer kontinuerligt underhåll, vilket från praktiskt taget alla synpunkter är gynnsammare. Det förutsätter dock att detta underhåll bringas under sakkunnig ledning och kontroll i helt annan utsträckning än vad som nu är fallet. (Enligt 1920 års kungörelse må ”till vanligt underhållsarbete hänförlig eller brådskande reparationsåtgärd,” verkställas utan rådgiv- ning eller prövning från riksantikvariens sida.)
6.6.2 Planering och utförande beträffande markvårdsobjekt
Endast en mindre del av det svenska forn- lämningsbeståndet kan beräknas bli föremål för speciella vårdåtgärder. För de flesta objekten måste man inrikta sig på att för- hindra att de utnyttjas så att risk för skadegörelse uppkommer. Detta innebär ett ökat behov av råd och anvisningar i syfte att säkerställa lämpliga brukningsfonner för fornlämningsområdena. Aktiva vårdinsatser måste i första hand förbehållas objekt och
områden, som man i samband med översikt- lig planering på nationell, regional eller lokal nivå har prioriterat för bevarande. Detta gäller fornlämningar både i tätortsmiljö och i glesbygd.
Vården måste ta hänsyn till de skilda förutsättningarna. Inom livligt besökta områ— den måste exempelvis vegetationen utformas så att den tål ett starkt markslitage. Plane- ringen måste tillgodose krav på lättillgänglig- het och serviceanordningar såsom tillfartsvä- gar. parkeringsplatser, sanitära anordningar och information. I en del fall har det varit motiverat att utsträcka vårdåtgärderna till att omfatta ett helt landskapsavsnitt, inom vil— ket man sökt bevara eller återskapa ett äldre kulturlandskap, företrädesvis det gamla öpp- na bondelandskapet. Möjligheter finns då att visa sambandet mellan fornlämningar, sen- tida bebyggelse och odlingslandskap. Genom det äldre öppna kulturlandskapets attraktivi- tet och lämplighet för rekreation och fri- luftsliv har en sådan kulturhistorisk målsätt- ning fått ett stort socialt värde.
Motsvarande värdering har ännu inte all- mänt kommit andra typer av äldre arbets- landskap, såsom gruv— och täktmiljöerna, till del. Deras kulturhistoriska intresse är docki många fall obestridligt. Dessutom finns här problemet att dessa miljöer särskilt lätt drar till sig nedskräpning och soptippning, om inte aktiva vårdåtgärder sätts in.
För fornlämningsvården i tätorterna har särskilda svårigheter visat sig under de senas- te åren. De objekt det här rör sig om har i allmänhet, när de bevarats, tagits in i ”grön- områden”. Dessa har en allmän funktion som fri- och strövområden för de kringboen- de. Något mer ingående funktionsstudium för grönområdena görs emellertid sällan i samband med planläggningen enligt bygg- nadslagstiftningen. När områdena efter ut- byggnaden tas i bruk, uppstår ofta önskemål att få utnyttja dem för olika verksamheter, inte minst av idrotts- och motionskaraktär. Dimensioneringen av grönområdena har dock ofta inte skett med tanke på dessa växande krav. Om en av anledningarna till att grönområdet anlades var att möjliggöra
bevarande av en fornlämning, uppstår lätt en intressekonflikt. Som en konsekvens härav har det visat sig nödvändigt att upprätta särskilda bestämmelser för fornlämningarna på planlagd mark sarnt skötselplaner för fornlämningsområdena i tätorterna. Hänsyn till dessa förhållanden måste också tas vid planering och dimensionering av friområden. Fornlämningens yta kan inte räknas in i den för mer intensivt bruk avsedda arealen.
6.6.3 Planering och utförande beträffande byggnadsvårdsobjekt
Under senare år har ofta stora brister konsta- terats i projektering och utförande av restau- reringsarbeten. Orsakerna är flera. En av de viktigaste är dålig kunskap i äldre byggnads- teknik. Skillnaden mellan ny och gammal teknik har vuxit allt mer. Det gäller inte bara tillgången på olika byggnadsmaterial eller arbetsmetoderna i sig själva, utan även det principiella sättet att utnyttja och kombine- ra material har ändrats. Det betyder att ett oförmedlat insättande av nya material i en gammal byggnad kan ge upphov till skador. Ett exempel är anbringandet av en tät fasadfärg utanpå en gammal mur, där för- mågan att ”andas” är väsentlig för murver- ket.
Byggnadsmaterialmarknaden har blivit mycket svåröverskådlig. Traditionella materi- al har helt eller delvis försvunnit, och i stället har ett stort antal nya material införts, oftast saluförda under olika varumärken och utan innehållsdeklaration.
Fordringarna på inomhusklimatet — tem- peratur, luftfuktighet # har ändrats. Det klimat som i dag begärs är ofta skadligt för äldre byggnadsdelar och inventarier. Varm och torr luft har medfört avsevärda torkska- dor på exempelvis gamla målade träinred- ningar i kyrkor. Ä andra sidan har införande av luftbefuktningsaggregat i kombination med hög inomhustemperatur ofta lett till svåra fuktanhopningar i ytterväggar.
Utbildningen av byggfaekmän av olika slag ger för närvarande åtminstone på grundnivån praktiskt taget ingen kunskap i äldre teknik
och äldre byggnaders tekniska förutsätt- ningar. Särskilt beträffande statiska kon- struktörer är bristen starkt framträdande. Det betyder att det för byggnadsvårdens del finns ett starkt behov av en förbättrad utbildning, som lämpligen skulle kunna ut- formas som en orientering på grundstadiet samt en fördjupad utbildning för dem som vill specialisera sig på ett högre stadium. Vidare behövs fortbildningsmöjligheter för redan aktiva fackmän. Ett sådant utbild- ningsprogram torde få betraktas som ett huvudvillkor för att kunna få till stånd en bättre och mer ekonomiskt bedriven bygg- nadsvård.
Att en sådan utbildning finns tillgänglig är också en förutsättning för att man från myndigheternas sida vid prövningen av åtgär- derna skall kunna genomföra en viss kontroll av kompetensen hos engagerade konsulter och entreprenörer. En sådan prövning ter sig starkt motiverad beträffande alla i vårdarbe- tena engagerade kategorier av fackmän. Den bör givetvis ske individuellt för varje arbete, ej i form av något slags generell legitimation.
Ett särskilt problem föreligger vid vården av värdefulla byggnader, som inte är formellt skyddade och där alltså ingen prövning från specialmyndigheternas sida sker. Det har ofta konstaterats att misstag här gjorts. Den allmänna byggnadslovsprövningen räcker inte till för att bevaka att korrekta metoder används i sådana fall. Det är angeläget att byggnadsminnesförklaringar sker i ökad om— fattning _ deras huvudsyfte är i fall som dessa att garantera sakkunnig granskning av åtgärder.
Materialproblemet har i korthet berörts. Vid vårdarbeten på värdefulla byggnader, inredningsföremål osv. är det viktigt att känna vilka egenskaper som finns hos de material man använder och hur dessa reage- rar även på lång sikt och i olika kombinatio- ner. Endast kända och innehållsdeklarerade material bör användas inom kulturrninnes- vården. Laboratorieresurser för material- provning bör finnas, liksom för konserve- ring.
Processen i ett restaureringsarbete skiljer
sig på flera punkter från en normal byggpro- cess. Ramen (byggnaden) är given; proble- met kan i stället vara att finna ett program som passar in i den. Omsorgsfulla förunder- sökningar bör göras före varje arbete. Speci- ella metoder måste användas i projektering och byggande. Det rör sig i allmänhet om betydligt mer hantverksarbete än i ett vanligt modernt byggföretag. Före, under och efter arbetet skall noggrann dokumentation ske. Arbetet måste också utföras under särskild kulturhistorisk kontroll. Hela denna process är alltjämt otillräckligt studerad i metodhän- seende. Det betyder att de ingående arbets- elementen ofta är ogynnsamt utformade, att luckor finns och att å andra sidan dubbelar- bete inte kan uteslutas. Ett centralt bedrivet utvecklingsarbete, i första hand i form av genomförande av typprojekt, ter sig angelä- get för att få ett fastare grepp om restaure- ringsverksamheten, vars årliga omfattning knappast kan isoleras från byggandet som helhet men som är mycket betydande.
6.6.4 Myndigheternas förhållande till vård- arbetet
Kontakten mellan kulturminnesvårdens myndigheter och vårdarbetet på fältet före- ter också vissa problem. En anledning härtill ligger i lagstiftningen, som särskilt på bygg— nadsvårdsområdet avsevärt släpar efter i för- hållande till den aktuella situationen. Nu gällande författningar lämnar i stort sett frågan om det tekniska utförandet av vårdar- betena åsido. Det har uppenbarligen förut- satts att erforderlig sakkunskap alltid finns tillgänglig i marknaden. Följden har blivit en viss oklarhet kring handläggningen av särskilt byggnadsvårdsärendena, där ansvarsfördel- ningen är långt ifrån utredd.
Så snart det gäller arbeten, som enligt den allmänna byggnadslagstiftningen är att jäm- föra med nybyggnad, föreligger skyldighet att söka byggnadslov i vanlig ordning. Un- dantagna är endast kronans och landstingens byggnader. Märkas bör att detta nybyggnads- begrepp är mycket vidsträckt och omfattar mycket av vad som i specialförfattningarna
endast betecknas som ”väsentlig ändring”.
Ännu i 1947 års byggnadsstadga undan- togs från den allmänna byggnadslovspröv- ningen även kyrkobyggnader m. fl., som var underkastade Kungl. Maj:ts eller byggnads- styrelsens prövning. Med 1959 års stadga ändrades detta. Det kan då givetvis te sig konsekvent att specialförfattningarna, såsom kungörelsen om det offentliga byggnadsvä- sendet i sitt 1960 omarbetade avsnitt om kyrkorna, endast tar upp prövning av rent utseendemässiga förändringar. Emellertid är det uppenbart att majoriteten av landets byggnadsnämnder inte förfogar över någon sakkunskap avseende de speciella problemen kring vården av äldre byggnader. Den gransk- ning av tekniska ärenden rörande främst äldre kyrkor i landskommuner m.m., som riksantikvarieämbetet numera utför med bi- träde av expertis i första hand hos byggnads- styrelsen men även i viss utsträckning hos statens institut för byggnadsforskning, har därför blivit av stor betydelse. Det kvarstår dock att ansvarsfördelningen mellan ämbe- tet, den anlitade expertisen och den lokala byggnadsnämnden (vars prövningsskyldighet ju alltjämt existerar) är oklar och att en reglering skulle behöva göras. Vidare skulle en motsvarande utbyggnad av ärendegransk- ningen rörande byggnadsminnena behöva ske. Många misstag i vårdarbeten kan över huvud taget föras tillbaka på att granskaren inte haft tillräcklig kompetens i tekniskt eller annat avseende för att kunna ifrågasätta vad förslagsställaren sagt vara ett nödvändigt ingrepp.
Handläggningsordningen för restaurerings- ärenden o. (1. är i jämförelse med den allmän- na byggnadslovsprövningen ofta oklar och ometodisk i detaljerna. Hos byggnadsnämn- derna finns tryckta blanketter och anvisning- ar för den som lämnar in en ansökan i ett ärende där byggnadslov erfordras. Det kan vara svårt för en förslagsställare i ett vård- ärende att få lika klara uppgifter. De mycket heterogena och ofta ofullständiga förslag, som nu ges in till de antikvariska myndighe- terna, betungar granskningsarbetet opropor- tionerlift. En metodisk genomgång av alla
förslags- och handläggningsrutiner ter sig som ett starkt önskemål. Stora möjligheter till rationaliseringar och effektiviseringar (även med avseende på ansvarsområdets be- vakning) torde finnas.
I författningen rörande kyrkor finns en anvisning om att förhandsrådgivning bör sökas innan något förslag upprättas. Erfaren- heten visar att i de fall där denna anvisning följts är möjligheterna att nå ett tillfredsställ- ande resultat betydligt större. Bl. a. kan valet av lämpliga konsulter påverkas innan bygg- herren bundit sig. Det står klart att utföran- desidan måste bevakas betydligt närmare än som hittills skett och att det därför ter sig rimligt att från myndigheternas sida pröva valet av konsulter och entreprenörer. I många fall kan även direkt anvisning och förmedling vara önskvärd. Rekommenda- tionen om förhandsrådgivning bör skärpas.
I myndigheternas ansvar ingår givetvis att lämna bästa möjliga service till dem som är ålagda att söka prövning. Den tidigare nämn- da oklarheten i ansvarsfördelningen är också i denna kontakt ett drag, som ofta framträ- der som en följd av den nuvarande (delvis provisoriska) organisationsuppdelningen in- om riksantikvarieämbetet. Ett rimligt önske- mål från byggherresidan, med stor betydelse för arbetets effektivitet, är att det i varje ärende finns en ansvarig tjänsteman att vända sig till.
Väsentligt för hela verksamheten är också att tjänstemännen ges kontinuerligt god kon- takt med fältet. De omfattande tjänsteresor— na har visat sig mycket betydelsefulla. Hela arbetet kan för närvarande sägas vara baserat på den omfattande lokal- och monument- kännedom tjänstemännen personligen besit- ter. Komplicerade ärenden måste i princip alltid bedömas på platsen. Erfarenhe- ten visar att bedömningen där mycket ofta avviker från den första uppfattningen, som bildats på grundval enbart av ingivna hand- lingar. Den fortlöpande kontakten med fäl- tet är ett viktigt led i de möjligheter tjänste- männen måste ha att hämta in och ständigt förnya sin praktiska erfarenhet. Här ingår också den fortbildningsverksamhet som i de
nuvarande snabba situationsförändringarna ter sig oundgänglig. Dess organisation och ledning utgör en uppgift som måste läggas på riksantikvarieämbetet självt.
Den centrala huvuduppgiften ”utveck- lingsarbete” har ofta berörts i denna fram- ställning. Kontakten mellan myndigheterna och allmänheten rymmer åtskilliga mål för detta arbete. Ett av de viktigaste är utform- ningen av en generell vårdpolitik. Det är ganska länge sedan några auktoritativa rikt- linjer för restaureringsverksamhet drogs upp i Sverige. Nya drag i samhället, i kunskaps- bilden och den internationella omvärlden väcker i dag uppmärksamhet. Samtidigt väx- er önskemålen även från det svenska kultur- minnesvårdsfältet att riksantikvarieämbetet skall formulera klara principer för det fort- satta arbetet.
6.7 Vården som ekonomiskt och administra- tivt problem
Någon samlad uppgift om hur stora ekono- miska resurser som årligen tas i anspråk för vård av kulturminnen finns inte. Det beror dels på att medlen kommer från många olika håll och dels på att gränserna kring området inte är klart utstakade. När det gäller vård av byggnader i bruk är det exempelvis knappast möjligt att tydligt skilja mellan den del av underhållet som avser vidmakthållandet av det kulturhistoriska värdet och den som gäller bruksvärdet. En väsentlig post i kultur- minnesvårdens budget är vidare de medel som anslås med samtidiga sociala syften (arbetsmarknadsstyrelsens vård av fasta forn- lämningar, Gotlandskyrkor m. m.). Upp- skattningsvis har det framkastats att årskost- naden för vårdarbeten sammanlagt kan upp- gå till någon milliard kronor. Det är givet att varje möjlighet till samordnande av kultur- minnesvårdens intressen med övriga syften i olika typer av arbeten bör prövas. I väsentlig grad är detta frågor som avgörs på plane- ringsstadiet.
Det anförs ofta att kulturminnesvårdens huvudproblem är bristen på ekonomiska medel. Mot bakgrunden av den totala bilden
kan detta möjligen te sig något överdrivet. Det verkliga förhållandet torde emellertid vara att resurserna är synnerligen ojämna och att fördelningen i hög grad ter sig slump- mässig. Bristande överblick, ojämna tillgång- ar och svårigheter att omfördela dessa kom- plicerar planeringen och utnyttjandet av de tillgångar som finns. Därtill kommer vad som berörts i de föregående avsnitten, nämligen att resurserna nu ofta tas till vara på ett oekonomiskt sätt, kortsiktigt i tid och rum.
I princip är ett kontinuerligt underhåll alltid ekonomiskt fördelaktigare än med längre mellanrum återkommande stora re- staureringar. Ett planmässigt regelbundet un- derhåll sker i många fall redan nu, bl. a. vid vissa större fastighetsförvaltningar. Metoder- na är dock sällan närmare anpassade till de äldre objektens behov utan bygger alltför ofta på en modern praxis, som med tiden leder till olika följdverkningar, bl. a. föränd- ringar av utseendet. Det vanligaste är dock alltjämt att punktinsatser görs när repara- tionsbehovet blivit påtagligt.
I arbeten som utförs genom arbetsmark- nadsstyrelsen är både platsen och tidpunkten för igångsättningen beroende av det lokala arbetsmarknadsläget. Igångsättning kan be- slutas med mycket kort varsel. Det gäller då att ha projekteringen färdig på förhand. En huvudfråga är här finansieringen av detta förarbete. Samordningen av arbetsmarknads- politiska och vårdinriktade synpunkter är över huvud taget ingalunda problemfri. Mot den värdefulla hjälp kulturminnesvården på detta sätt kunnat få måste således ställas det förhållandet att arbetena ofta inte kan bedri- vas på ett från vårdssynpunkt optimalt sätt (vinterarbete, ovan arbetskraft, bundenhet vid konstant sysselsättning av visst antal arbetare osv.). Kostnaderna för vårdarbetena ökas med andra ord i många fall av det samtidiga sociala syftet.
De små förvaltningsenheterna, exempelvis småförsamlingarna på landsbygden, har ofta mycket dåliga resurser. I enstaka fall av denna typ, där en kyrkobyggnad i behov av reparation bedömts vara av större intresse än det enbart lokala, har särskilda statsanslag
getts. På längre sikt förslår dock inte punkt- lösningar av detta slag, utan problemet måste tas upp principiellt i samband med en mer planmässig prioritering och resursfördelning. Frågan bör givetvis behandlas i samråd med de kyrkliga myndigheterna. Lokalintresset för bibehållande i bruk av kyrkor med även mycket litet befolkningsunderlag är i allmän- het starkt och från kulturminnesvårdens synpunkt betydelsefullt.
Det otillfredsställande utförandet av många vårdarbeten har redan tidigare be- rörts. Även om kanske frekvensen av de stora monumentrestaureringarna minskat något, är det uppenbart att kostnaderna för många vårdarbeten är mycket höga. I många fall följer man alltjämt äldre restaureringslin- jer, enligt vilka en viktig uppgift vore att korrigera estetiska brister hos monumenten, i stället för att i första hand inrikta sig på en konservering. Behovet av en klart framlagd politik från riksantikvarieämbetets sida fram- står här. Vidare är diagnostiseringen av teknis- ka brister ofta otillräcklig eller felaktig, vilket kan leda till att skador uppträder på nytt kort tid efter restaureringen. Till- sammans leder dessa olika faktorer till att vårdarbeten i många fall blir onödigt dyra utan att ändå ge fullgott resultat.
För att åstadkomma en förbättrad situa— tion måste uppenbarligen resurser flyttas över både till utbildning av de olika berörda kategorierna på olika nivåer och till de praktiska funktionerna projektering, kon- troll Och dokumentation. Endast på detta sätt kan vården på lång sikt göras mer ekonomisk och mindre slumpmässig. För detta fordras ofrånkomligen ökade insatser från det allmänna. särskilt i ett initialskede. De bör emellertid i första hand betraktas som en omfördelning av resurser som redan nu på ett svåröverskådligt sätt tas i anspråk av fältet. På lång sikt kan en sådan omfördelning väntas ge en betydande utdel- ning i form av effektivare utnyttjande av vårdmöjligheterna.
Viktigt är givetvis att den personal man utbildar tas till vara genom att kontinuerligt sysselsättas på sitt fält. Detta gäller framför
allt det lilla antal specialister som behövs för typer av arbeten som enbart förekommer inorn vårdområdet. En fortlöpande syssel- sättning för dessa kan knappast skapas på annat sätt än genom att en central under- hållsorganisation skapas. Det syns lämpligt att den knyts genom riksantikvarieämbetet till det statliga beståndet av kulturhistoriska vårdobjekt, men den bör också kunna utföra arbeten åt andra fastighetsförvaltare och ägare på uppdragsbasis. Organisationen bör kunna tillhandahålla såväl vissa specialarbe- tare som instruktörer.
Till detta organ bör också fogas en viss projekteringsverksamhet, så som ju redan finns för statliga nybyggnader (BS-Konsult). Det skulle innebära att de önskvärda typstu— dierna beträffande projekteringsmetodik, förundersökningar, dokumentation och kon- troll kunde bedrivas i ett sammanhang vid riksantikvarieämbetet till grund för allmänna anvisningar att utges för dessa typer av arbeten. Vissa projekteringsuppgifter av mycket speciell art (t.ex. nyplanering av områden där kulturminneskaraktären är helt dominerande), vilka kan vara svåra att lägga ut som uppdrag i allmänna marknaden, skulle också kunna studeras vid ett sådant ämbetets eget projekteringskontor.
En utbyggnad av ämbetets fastighetsför- valtning till ett särskilt organ, till vilket funktioner som de nu nämnda knyts, torde över huvud taget ha betydelse för att skapa ett kostnadsmedvetande rörande vårdfrågor- na. Totalt sett är det fastighetsbestånd som på grund av sin kulturhistoriska karaktär kan göra anspråk på särskild vård ganska omfatt- ande. Även om det endast till en del för- valtas av ämbetet självt, är det troligt att behov av service i olika former från detta specialorgan kan föreligga över ett större fält. Det bör dock betonas att meningen inte är att skapa en organisation av stor omfatt- ning. Redan anknytningen av ett begränsat antal personer av tillräcklig kompetens till den direkta vårdverksamheten kan emellertid skapa väsentligt förbättrade förutsättningar för denna och bilda en kärna, kring vilken den nödvändiga kunskapen kan samlas och
En liten men betydelsefull grupp, som kan föras över till detta organ, finns redan i form av den nuvarande projektgruppen för renove- ringsteknik vid statens institut för byggnads- forskning. Denna grupp utgör i realiteten en efterföljare till den utredningsverksamhet som 1964—1967 var knuten till dåvarande byggnadsstyrelsens kulturhistoriska byrå. Gruppen bildar inorn institutet en särpräglad liten enhet och har ett nära samarbete med riksantikvarieämbetet och statliga fastighets- förvaltningar som byggnadsstyrelsen och fortifikationsförvaltningen m.fl. Ett inord- nande av gruppens arbete, som i princip syftar till att få fram underlag för allmänna vårdanvisningar, inom ämbetets ram ter sig som ett väl motiverat bidrag till den utvecklingsverksamhet som kanske väger tyngst bland ämbetets framtida roller. En eventuellt kommande utbyggnad av sane- ringsforskningen vid institutet kan emellertid leda till önskemål att integrera gruppen i detta sammanhang. Om så blir fallet måste ett nära samarbete mellan ämbetet och institutet i en form lik den nuvarande upprätthållas.
Avslutningsvis måste det dock betonas att vårdproblemet aldrig kan lösas helt inom specialorganens och speciallagstiftningens ramar. För samhället gäller att vården av befintliga miljöer och tillgångar måste ses som en uppgift fullt jämställd med skapan- det av nya.
Utredningens överväganden.
Riktlinjer för reformer
7.1 Kulturminnesvården och den allmänna miljövärden
Sedan andra världskriget har insikten om att kulturminnesmärkena och de kulturhistoris- ka miljöerna har ett väsentligt värde för den enskilde och för den egna nationen fördju- pats och fått allmän spridning. En ytterligare betoning av dessa värderingar har skett inom ramen för det internationella samarbetet. I UNESCO, Europarådet och andra internatio- nella organisationer har de olika medlems- staterna anslutit sig till resolutioner och konventioner där kulturminnesmärkena vär- derats inte enbart som nationella tillgångar utan även som en för alla folk gemensam egendom för vilken varje nation har att ta sin del av ansvaret. De sakkunniga har i sina överväganden utgått ifrån att kulturminnes- vården är ett nationellt och internationellt allmänintresse som måste tillmätas väsentlig betydelse.
Samhällsutvecklingens följdverkningar i form av ökande exploateringstryck i städer och tätorter och avfolkningsproblem på landsbygden har tillsammans med den miljö- förstöring som den tekniska utvecklingen inom bl. a. industrin och skogs- och jordbru- ket fört med sig, skärpt uppmärksamheten på miljöproblemen. Eftersom de negativa följdverkningarna påtagligast har kunnat registreras i föroreningen av luft, vatten och mark var debatten tidigare främst inriktad på
naturmiljön. Det har framstått som en nöd- vändighet att planmässigt hushålla med na- turtillgångarna och att förhindra att förore- ningar m.m. leder till bestående skador på livsmiljön. De nya värderingsgrunderna har under 1960-talet fått ett genombrott vad beträffar naturmiljön och naturvården med en starkt ökad satsning från samhällets sida. Genom tillkomsten av naturvårdslagen år 1964, naturvårdsverket år 1967 och miljö- skyddslagen år 1969 har instrument till skydd för naturvärdena sålundä ställts till förfogande. Fr.o.m. år 1964 har vidare en successiv utbyggnad skett av naturvårdsenhe- ter inom länsstyrelserna.
Naturvården har sedan början av 1960- talet stått i centrum för miljövårdsintresset. Under de senaste åren har uppmärksamheten i hög grad också kommit att inriktas på våra städer och tätorter, dvs. på den miljö som numera utgör ramen för flertalet människors dagliga tillvaro. Den ökande bilismen, kon- toriseringen av bostadskvarter, förslumning och andra faktorer har lett till förändringar som väckt krav på ändrade målsättningar med bättre tillgodoseende av miljösyn- punkterna. Olika opinionsyttringar, riksdags- motioner och riksdagsuttalanden har gett uttryck åt uppfattningen att bevarandet av den historiska kontinuitet som stadsplaner och bebyggelse representerar, måste tillmätas grundläggande betydelse för det sociala väl- befinnandet, för den enskildes känsla av
trygghet och förankring i tillvaron. I den pågående debatten har också standardbe- greppet omprövats och tillförts ett delvis nytt innehåll. En ensidig inriktning på värde- ring av de tekniska bekvämligheterna i bo- stads- och arbetsmiljön har ifrågasatts samti- digt som sådana faktorer som har betydelse från trivselsynpunkt har kommit att tillmätas ett väsentligt värde. Enligt de sakkunniga har utvecklingen lett fram till ett synsätt be- träffande den fysiska kulturmiljön, dvs. kul- turlandskapet och bebyggelsemiljöerna, som förutsätter att behandlingen av den befintli- ga miljön som ansvarsområde likställs med utformningen av ny miljö.
Utvecklingen har också visat att sam- hällets bostadpolitiska målsättningar i avse- ende på standardhöjningar endast till en del kan fullföljas genom totalförnyelse av bygg- nadsbeståndet. För att utreda frågan om samhällets medverkan i syfte att främja ar- betet med sanering av det äldre bostadsbe- ståndet tillsattes år 1968 saneringsutredning- en. I sitt delbetänkande, ”Sanering 1” (SOU 1971264), framhåller de sakkunniga att sane- ring bör ses som en fortlöpande process där det gäller att se till att bostäderna alltid hålls i stånd och inte tillåts sjunka under den lägsta godtagbara standarden. Utredningen föreslår en rad åtgärder avseende bl. a. pla- nering, finansiering och lagstiftning som i första hand skall samverka till att höja bo- stadsstandarden, men som självfallet också ökar förutsättningarna för ett bevarande av äldre bebyggelse. För kulturminnesvården är utredningens förslag till kungörelse angående rivning av bostadshus av särskild betydelse. Enligt kungörelsens Zå skall nämligen vid prövning av rivningsärenden förutom till bo- stadsförsörjningssynpunkterna även hänsyn tas till de kultur- och miljömässiga värdena.
Samtidigt har också de rent kulturhistoris- ka motiven för att bevara byggnader och miljöer tillmätts ökad betydelse. Ett flertal kommuner har företagit kulturhistoriska in- venteringar av byggnader och bebyggelsemil- jöer med avsikt att skapa underlag för stads- planearbetet. I de fall intentionerna fullföljts har även omfattande förvärv och upprust-
ning av särskilt värdefulla byggnader och områden förekommit.
Kulturminnesvårdens strävanden att för- bättra skyddet för befintlig bebyggelse i städer och tätorter har genom den här redo- visade utvecklingen fått ökat stöd hos opi- nionen och i nya ekonomiska och bostadsso- ciala värderingar. Det nya i situationen är att intresset nu omfattar hela den av människan uppbyggda och påverkade miljön utan de tidigare inskränkningarna till vissa utvalda objekt som uppfyller bestämda kriterier på ålder, kulturhistoriskt/antikvariskt värde eller konstnärlig betydelse. Det innebär att grundförutsättningarna har skapats för att bevara miljön på sådant sätt att man i be- byggelse och stadsplan kan avläsa en stads eller en bygds utveckling under olika skeden. Beträffande vårdaspekterna har det relatera- de förloppet i sig också innefattat kravet på att byggnader och miljöer skall bevaras med bibehållande av den ursprungliga karaktären eller av den speciella atmosfär som de för- länats genom organiskt framvuxna föränd- ringar. Eftersom omsorgen om sådana kvali- teter faller inom det kulturhistoriska ansvars- området innebär detta att även de kultur- minnesvårdande aspekterna måste tillgodoses inom den allmänna byggnads- och miljövår- den.
Kulturminnesvårdens representanter har sedan länge hävdat de kulturhistoriska mo— numentens betydelse för miljön. Den vårdan- de verksamheten som tidigare mest ägnades enstaka monument av framträdande kultur- historiskt värde har med tiden successivt inriktats på sammanhängande bebyggelsemil- jöer och på kulturlandskapet. Samtidigt har kulturminnenas sociala och praktiska funk- tioner tillmätts allt större betydelse. De öka- de krav som nu ställs på de kulturminnesvår- dande organen både från den enskildes och från samhällets sida innebär att dessa — för att kunna fylla sina nuvarande uppgifter — måste upprustas och förses med effektiva medel för tillvaratagande av kulturminnes- vårdens intressen. I likhet med vad som befunnits nödvändigt inom naturvårdsområ- det måste även kulturminnesvården få en
sådan organisatorisk uppbyggnad och sådana medel till sitt förfogande att den med fram- gång kan hävda sig mot andra, motstridiga intressen.
Omsorgen om den fysiska kulturmiljön berör i hög grad den enskildes förhållande till den dagliga närmiljön. Debatten har emellertid visat att den enskilde medborga- ren och även lokala opinionsgrupper och sammanslutningar har starkt begränsade möj- ligheter att framföra sina synpunkter och att göra sin mening gällande i frågor om utform- ningen av den egna miljön. De krav på medborgarinflytande och lokal självbestäm- manderätt som härvid har aktualiserats bör enligt de sakkunniga tillgodoses i så stor utsträckning som möjligt. Inom den statliga kulturminnesvården kan detta ske genom en decentralisering av verksamheten och genom en delegering av beslutsfunktionerna.
De sakkunnigas syn på den fysiska kultur- miljön liar sin närmaste parallell i den värde- ring av naturen som presenteras i naturvårds- lagens inledande paragrafer där det fastslås att naturen utgör en nationell tillgång som skall skyddas och vårdas och att envar skall visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med naturen. De sakkunniga anser att ett motsvarande synsätt är tillämpbart inom kul- turminnesvården. Detta innebär att varje äga- re eller förvaltare vid vården av sin egendom har att ta vederbörlig hänsyn även till de kulturhistoriska aspekterna. Ansvaret för kulturminnesvården åvilar således både den enskilde och samhället. Samhällets övergri- pande ansvar är delat mellan stat och kom- mun.
7.2 Statligt och kommunalt ansvar för kul- turminnesvården
Kulturminnesvårdens speciallagstiftning lik- som stadganden i andra lagar och förordning- ar med direkt tillämpbarhet på kultur- minnesmärken ger endast begränsade möjlig- heter till en kulturminnesvård inriktad på bevarande av samlade miljöer. Vården av byggnadsmiljöer o.dyl. ställer krav som en— dast kan tillgodoses inom ramen för de
författningar som direkt eller indirekt regle- rar den fysiska planeringen och med hjälp av de bestämmelser som styr de ekonomiska resurserna. Inom den fysiska planeringen lik- som inom övrig samhällsplanering är det allmännas ansvar delat mellan stat och kom- mun. Statens uppgifter, både centralt och regionalt, hänför sig till de översiktliga och samlade avvägningarna mellan kommuner eller större regioner medan de kommunala myndigheterna har det huvudsakliga ansvaret för kommunernas översiktliga planering och för detaljplaneringen. Enligt byggnadslag— stiftningen har kommunens fullmäktige eller dess styrelse att ge de allmänna riktlinjerna för planläggningen medan byggnadsnämnden leder det direkta planarbetet. De statliga myndigheterna, centralt planverket och re- gionalt länsstyrelserna, skall bevaka laglig- heten i kommunernas beslut och företräda det allmännas intressen i avseende på teknis- ka, sociala och miljömässiga synpunkter på byggnadsplaneringen. I den rådgivnings— och granskningsverksamhet som utövas av de statliga regionala instanserna ställs de lokala intressena i relation till de krav som centralt formuleras för tillvaratagande av det all- männas intressen.
Även i fråga om konkreta åtgärder avseen- de vården av kulturminnesmärkena har såväl staten som kommunerna ett betydande an- svar. I statlig ägo finns ett stort antal kultur- historiskt värdefulla fastigheter av olika ka- raktär och med skiftande praktisk använd- barhet, vilka vårdas genom olika förvaltande verk såsom byggnadsstyrelsen, domänverket och fortifikationsförvaltningen. Genom sär- skilda föreskrifter i Kungl. Maj:ts kungörelse med föreskrifter rörande det offentliga bygg- nadsväsendet regleras vården av såväl dessa kulturminnesmärken som av kyrkobyggna- der tillhörande svenska kyrkan. Statens åta— ganden innefattar även handhavandet av kul- turminnesvårdens speciallagstiftning med riksantikvarieämbetet som företrädare för staten. Genom statsbidragen till landsanti- kvarieorganisationen har det centrala verket även tillförts representation ute i länen.
Kommunerna skapari planarbetet de nöd-
vändiga förutsättningarna för kulturminnes— vårdande insatser. För att eftersträvade resul- tat skall uppnås måste planarbetet emellertid fullföljas med andra åtgärder. En aktiv vård måste föregås av bevaringsplaner, konserve- rings- eller restaureringsprogram. I många fall erfordras ekonomiska insatser i form av bi- drag för upprustning eller genom förvärv av byggnader eller markområden.
Inom statsförvaltningen företräds flertalet verksamhetsområden av förvaltningsorgan på central och regional nivå. Den statliga kultur- minnesvården är endast företrädd av en cen- tral sektorsmyndighet, riksantikvarieäm- betet. Landsantikvarien är visserligen riksan- tikvarieämbetets representant i sitt län men anställningsförhållandet med enskild huvud- man gör att han samtidigt har ansvar både mot huvudmannen och staten. Kulturmin— nesvården har således ej sådan statlig regional representation som står till förfogande för flertalet andra sektorer inom den statliga verksamheten. Med hänsyn till att kultur- minnesvården nu har sina viktigaste arbets- uppgifter inom den fysiska planeringen och eftersom den statliga planeringsverksamhet- en har en tyngdpunkt inom de olika verkens regionala organisationer är detta otillfreds- ställande. De sakkunniga föreslår därför att en statlig regionalorganisation för kultur- minnesvården inrättas.
7.3 Decentralisering av de statliga besluts— funktionerna
Med få undantag fattas besluten enligt kul- turminnesvårdens speciallagstiftning av riks- antikvarien. Ehuru de avgörande bedömning- arna ofta sker på ort och ställe i samband med landsantikvariens beredning av ärendena tillkommer beslutsfattandet den centrala myndigheten. Det slutliga ställningstagandet blir härigenom ofta fördröjt, vilket försvårar arbetet ute i länet. Förutsättningen för att kulturminnesvården i tillräcklig utsträckning skall beaktas i planarbetet är att dess repre- sentanter engageras direkt i verksamheten och med fullt ansvar för sitt område I ärenden som berör planarbetet men även i
restaureringsärenden och i frågor rörande vård och förvaltning av kulturhistoriska ob- jekt måste de avgörande besluten kunna fattas på det regionala planet. Utredningen anser därför att beslutanderätten enligt kul- turminnesvårdens speciallagstiftning bör fö- ras ut på det regionala planet. En sådan decentralisering utgör ett viktigt steg mot ökat medinflytande och bättre kontakt med de lokala intressena. Decentraliseringen är även nödvändig för att riksantikvarieämbetet skall kunna befrias från att — som nu sker — ägna en oproportionerligt stor del av sitt arbete åt enskilda ärenden till förfång för översiktlig bedömning och planering av verk- samheten i stort.
Mot bakgrunden av utredningens allmänna värdering av kulturminnesvården som ett be- tydelsefullt allmänintresse och med hänsyn till önskemålet om en klarare ansvarsfördel- ning på detta område mellan stat och kom- mun har de sakkunniga funnit att den nuva- rande landsantikvarieorganisationen bör er- sättas med en statlig regionalorganisation. Den statliga verksamheten förutsätts kom- pletterad med en kommunalt förankrad kul- turminnesvård där bl.a. länsmuseerna kan fungera som verkställande organ.
7.4 Organisationsmodeller med bevarat sam- band kulturminnesvård — museiväsende
Genom att i de flesta landsantikvariedistrikt tjänsten som landsantikvarie är förenad med chefskapet för ett länsmuseum ges förut- sättningar för att inom en och samma insti- tution få en kulturhistorisk bedömning och handläggning av kulturminnesvårdsärenden i vid bemärkelse. I museet kan och bör en forskning inom det kulturhistoriska fältet bedrivas, som direkt kommer den kultur- minnesvårdande verksamheten tillgodo. Det- ta gäller även museernas pedagogiska och informativa verksamhet. Det dokumentaris- ka material. som museerna insamlar, har ett direkt samband med kulturminnesvården och det kan därför hävdas, att ett samband mellan museiarbete och kulturminnesvård är till fördel för verksamheten.
Några av de bäst utbyggda länsmuseerna har i dag en organisation med en funktions- uppdelning, som kunde ge förutsättningar att bedriva kulturminnesvård i fältet med allt vad detta innebär av planering, inventering, granskning, dokumentation och rådgivning, samtidigt som man med länsmuseerna som bas och plattform utvecklar en informativ och pedagogisk verksamhet och bedriver eller i varje fall initierar forskning inom det kulturhistoriska fältet. En betydande ekono- misk upprustning skulle dock behövas för att denna samlade verksamhet skulle bli verkligt effektiv.
I vissa av landets nordligaste län har resi- densstädernas museer utvecklats till för- hållandevis stora övergripande institutioner medan utvecklingen i andra delar av landet tyder på en stark utbyggnad av de större kommunala museerna. Härtill kommer att kommunerna i allt högre grad påtagit sig ett ansvar inom kulturminnesvården och skapat egna organ härför. En fortsatt utveckling i denna riktning kan förväntas, när den pågå- ende kommunsammanslagningen genomförs.
En total, länsbunden samordning av kul- turminnesvård och museiverksamhet inom en enda central länsinstitution är alltså inte möjlig att genomföra generellt. I landets södra och mellersta delar uppvisar de nuva- rande länen en ganska komplicerad struktur beroende på snabbt växande storstadsregio- ner, starka och ekonomiskt bärkraftiga kom- munblock men också svagare avfolkningsdi- strikt, förhållanden som ger speciella pro- blem för kulturminnesvården. I sådana mångfasetterade län ter sig inte en centrali- sering av kulturminnesvården och museiar- betet till en enda institution i residensstaden som det enda eller det bästa alternativet. I många av våra sydligare län finns stora kom- munala museer med resurser och ambitioner att bedriva en självständig kulturpolitik, häri inbegripet kulturminnesvård och utåtriktad museal verksamhet vid sidan av länsmuseer- na. Även kulturnämnderna har i många fall klart angivna uppgifter inom det kultur- minnesvårdande och museala fältet. Vissa regioner, t. ex. Skåne, saknar f.n. förutsätt-
ningar att skapa en övergripande och samlan- de Iänsmuseiorganisation. Länsmuseernas uppgifter handhas här av primärkommunala och enskilda museer samt av landsantikvarie- kontor, som icke har traditionellt museala uppgifter. Samma förhållanden gäller it. ex. Stockholms— och Göteborgsregionerna.
Den nuvarande landsantikvarieorganisa- tionen har tillkommit och byggts ut under ett skede, när länsmuseet med vissa undantag var det enda kulturminnesvårdande organet inom .länet. Tillkomsten av särskilda kultur- minnesvårdsorgan inom kommunerna skapar ett behov av klarare gränsdragning mellan statligt och kommunalt ansvar inom kultur- minnesvården. Kulturminnesvårdens ökade betydelse och starkare inriktning på miljöfrå- gorna och den översiktliga planeringen gör det också nödvändigt att den får samma ställning som övriga sektorsmyndigheter inom samhällsplaneringen.
De sakkunniga har förutsättningslöst velat pröva möjligheterna att bibehålla och för- stärka den nuvarande organisationen. Vid sina överväganden har de sökt ställa fördelar- na av en utbyggd länsmuseiorganisation en— ligt nuvarande modell mot de nackdelar, som kan uppstå genom att inte anpassa kultur- minnesvården till den pågående decentralise- ringen av svensk statsförvaltning och utveck- lingen på det primärkommunala området.
En allvarlig brist i den nuvarande organisa- tionen är huvudmannaskapets konstruktion. Som en följd av det svaga huvudmannaska- pet besväras länsmuseerna och därmed den regionala kulturminnesvården av huvudbi- dragsgivarnas växlande hållning till verksam- hetens finansiering. Detta medför bl.a. att museets kulturminnesvårdande insatser stän- digt måste vägas mot önskvärda insatser inom museets övriga arbetsområden. Läns- museets starka kommunala bindningar ska- par en oklar ställning för landsantikvarien i den granskande verksamhet, som han utfört på riksantikvarieämbetets uppdrag.
En förstärkning av huvudmannaskapet i ekonomiskt hänseende skulle kunna vinnas genom att landstingen påtar sig ansvaret för landsantikvariema och länsmuseerna. En så-
dan anordning skulle emellertid inte ge den statliga kulturminnesvården önskad regional förstärkning. Vidare skulle landsantikvariens oklara ställning gentemot kommunala in— stanser kvarstå.
De krav, som de sakkunniga anser sig böra ställa på en decentralisering av den statliga kulturminnesvården, bl. a. genom att besluts- funktionerna förs ut från riksantikvarieäm- betet till länen, förutsätter att kulturminnes- vården får en statlig regional organisation.
7.5 Överväganden avseende en på länsblock uppbyggd regional kulturminnesvårdsorgani- sation
Varje enhet inom kulturminnesvårdens regio- nala organisation bör besitta ingående sak- kunskap om sitt distrikt och vara förtrogen med de problem av teknisk, ekonomisk och lokalt politisk art som måste tas med i bedömningen av olika ärenden. För att bibe- hålla den fackmässiga standarden vid hand— läggning och beslut på regional nivå måste landsantikvarieenheterna ha personal med hög kompetens och specialiserad sakkun- skap. Inom ett arbetsfält som innefattar så vitt skilda områden som arkeologi, konstve- tenskap med arkitekturhistoria, etnologi, all- män kulturhistoria och kulturgeografi är det inte möjligt för en och sanuna person att behärska hela fältet. Idealt borde inom varje landsantikvarieenhet finnas företrädare för vart och ett av de nämnda facken. En sådan upprustning inom varje län bedöms inte vara möjlig med hänsyn till de ekonomiska kon- sekvenserna. Kravet på differentierad sak— kunskap måste vägas mot önskemålet om vidaste möjliga geografiska spridning; de givna resurserna kan koncentreras till färre enheter, som i så fall blir stora och välutrustade eller fördelas på ett större antal mindre enheter med mer begränsad kompe- tens.
Förutom differentierad sakkunskap ger de stora enheterna en regionalorganisation som i sig inrymmer en rad positiva egenskaper. En på länsgrupper uppbyggd regionalorgani- sation har därför framstått som en från många
synpunkter fördelaktig organisationsmodell. Vid sina överväganden har utredningen kun- nat utgå från ett underlagsmaterial utarbetat av den kulturgeografiska institutionen vid Göteborgs Universitet (Lars Nordström, Britta Ohlsson och Olof Wärneryd: Förslag till regional indelning av landsantikvarieorga- nisationen. Stencil 1969). Institutionens al- ternativa förslag till länsgrupperingar bygger på värderingsgrunder av betydelse för lokali- sering och arrondering i allmänhet, vilka satts i relation till faktorer av särskild bety- delse för den kulturminnesvårdande verksamheten såsom förekomsten av forn-
minnen och den kontaktstruktur som lands— antikvariens verksamhet uppvisar.
Den företagna undersökningen visar att de krav som måste ställas i fråga om acceptabel storlek på distrikten och tillfredsställande resurser i personal och teknisk utrustning kan uppfyllas genom en uppdelning av lan- det på högst elva landsantikvariekontor. (På sid. 80 presenteras ett förslag med nio di- striktskontor och ett filialkontor.) Redan inom ramen för det antal tjänstemän som i dag är anställt inom landsantikvarieorgani- sationen är det möjligt att, med hänsynsta- gande till distriktens storlek och den från område till område starkt varierande arbets- bördan, utrusta kontoren med en akade- miskt utbildad personal om tre å fyra upp till tio personer. De stora kontoren kan därmed bli sakkunniga inom arbetsfältets alla huvudområden.
Ett sammanförande av tidigare länsbund— na funktioner till enheter med flera län som arbetsområde torde förutsätta att dessa en- heter hålls samman såsom regionalorgan med riksantikvarieämbetet som chefsmyndighet. Med en sådan organisationsform är det till- rättalagt för en rationaliserad fördelning av arbetsuppgifterna mellan det centrala verket och dess regionalorgan. De nu centraliserade beslutsfunktionerna kunde läggas ut på re- gional nivå med bibehållen stark styrning hos centralorganet. På ett annat sätt än tidigare skulle det dock samtidigt bli möjligt att i landets olika delar hävda särintressen som från central synpunkt kan te sig mindre väsentliga men som för det berörda området har vital betydelse. Även om distrikten i många fall blir betydligt större än de nuvarande är de dock inte så stora att avstånden kan anses lägga allvarliga hinder i vägen för kontakten mellan länsmyndigheter, kommuner eller en- skilda medborgare och landsantikvarien. Med relativt begränsade ekonomiska satsningar tillgodoses möjligheten till insyn och på- verkan i beslut som berör den miljö om vilken olika lokala intressegrupper eller en- skilda medborgare har önskemål och egna värderingar.
De stora landsantikvariekontoren motsva-
rar högt ställda krav på en stark regional orga- nisation med uppgift att gentemot motstridiga intressen hävda kulturminnesvårdens an- språk. Landsantikvarien står fri och obunden i förhållande till intressen som kan vara kortsiktigt ekonomiskt betingade eller fram- sprungna ur en pressad lokalpolitisk situa- tion. Det allmännas intresse får en represen- tation som möjliggör fruktbärande diskussio- ner där olika parter kan göra sig hörda och där åsiktsbrytningarna ger underlag för ett beslutsfattande med betryggande och allsi- digt faktaunderlag.
Svårigheter kan dock uppstå i kontakterna med de länsmyndigheter och kommunala organ med vilka landsantikvarien ofta har ett dagligt behov av samarbete. Visserligen avses kontoren lokaliserade till residensstädema, men möjligheterna att följa vad som sker inom,de andra länen i distriktet blir självfal- let mindre. Som redan framhållits är det inte avstånden eller bristfälliga kommunika- tioner som-skulle utgöra hinder för kontak- terna. Svårigheten ligger i avsaknaden av den dagliga närheten till företrädarna för de myndigheter och instanser som ingår i lands- antikvariens kontaktfält.
Med hänsyn till att den år 1971 genomför- da reformen av länsförvaltningen har kom- mit att nära beröra kulturminnesvårdens ar- betsfält, har de sakkunniga dock funnit att länsblocksalternativet får framstå som en framtidsmodell och stannat för ett till den nya länsförvaltningen anpassat förslag.
7.6 Förslag. Länsstyrelsen som regional myn- dighet för kulturminnesvården
7.6.1 Omorganisationen av den statliga läns- förvaltningen
Länsstyrelsereformen har haft som främsta syfte att skapa ett planeringsorgan med upp- gift att leda och samordna samhällsplanering- en inom den statliga länsförvaltningen. I den nya länsstyrelsen ingår länsarkitekten och överlantmätaren, den tidigare länsplaneraren- heten och den del av planeringssektionen som var inriktad på samhällsplanering. I pla-
neringsfrågor av regionalpolitisk betydelse som handlägges av andra länsorgan har läns- styrelsen övertagit beslutanderätten. Dessa organ deltar i frågornas beredning men hari övrigt förblivit fristående. Bland ärende- grupper av särskild betydelse för kultur- minnesvården som handläggs inom plane- ringsavdelningen må nämnas frågor om re- gion- eller generalplan, översiktlig planering inom miljövårdsområdet, frågor om flerårs- planer för byggande av vägar och broar, järnvägs-, hamn- och flygplatsfrågor samt yttranden i förekommande fall över kommu- nal eller statlig planering av serviceanord- ningar, militära anläggningar m. m.
Bl. a. för att bevara lekmannainflytande i de beslut som förts över från länsnämnderna har länsstyrelserna erhållit lekmannastyrelser med landshövdingen som ordförande. In- rättandet av lekmannastyrelserna är att be- trakta som en anpassning till en alltmer planeringsinriktad länsförvaltning. Detta bör ses som en naturlig konsekvens av den ställ- ning som länsstyrelsen delvis redan tidigare fått som regionalpolitiskt samordnande or- gan i en integrerad länsorganisation för sam- hällsplanering.
Länsstyrelsereformen utgör ett led i den utveckling mot integrerad planering på regionalnivå som utgått från bostads- och arbetsmarknadspolitiken och som nu i hög grad inriktas på ett utbyggt system för den fysiska planeringen. Här må erinras dels om den år 1968 tillsatta bygglagutredningen som med särskilt beaktande av planväsendet har att göra en översyn av byggnadslagstiftning- en, dels om den försöksverksamhet med fysisk riksplanering som bedrivs inom civildepartementet och som hösten 1971 redovisades i betänkandet ”Hushållning med mark och vatten” (SOU l97lz75). På länsplanet har behovet av underlagsmaterial för översiktliga bedömningar beträffande de fysiska resurserna och deras användning resulterat i omfattande inventeringsföretag. ] den intensiva planeringsverksamhet som pågår har det också visat sig att byggnadsla- gens översiktliga planinstrument - region— plan och generalplan — bl. a. på grund av
förändringar i landets administrativa områ- desindelning inte längre är ändamålsenliga. I samarbete med kommunförbundet och olika myndigheter pågår därför inom planverket en experimentverksamhet för att finna lämpliga modeller, främst för den översiktli- ga kommunala planeringen. Detta arbete anses i hög grad angeläget även på grund av att behovet av planeringi kommunblock och färdigbildade storkommuner bedöms komma att växa mycket snabbt.
7.6.2 Kulturminnesvården och den fysiska planeringen
Som redan nämnts har kulturminnesvården sedan länge försökt inrikta sin verksamhet på de större sammanhangen, på byggnadsmiljö— erna och på kulturlandskapet. I det föregåen- de har framhållits hur insikten om den fysis- ka kulturmiljöns betydelse för individen bi- dragit till att väcka en allmän opinion för den kulturminnesvårdande verksamheten. På de kulturminnesvårdande organen ankom- mer att försvara de värden som de kulturhi- storiska monumenten, byggnadsmiljöerna och kulturlandskapet har att erbjuda. Det gäller att fastställa objektens och miljöernas bety- delse från lokal, regional, nationell och även internationell synpunkt. Dessa kunskaper och värderingar måste bilda det nödvändiga underlaget för bevakningen av kulturminnes- vårdens intressen inom samhällsplaneringen.
Genom kulturminnesvårdens betydelse för den allmänna miljövärden är det av vikt att den företrädes av ett regionalt organ med starkast möjliga ställning inom den fysiska planeringsverksamheten. Eftersom den statli- ga länsförvaltningens planeringsverksamhet nu har sammanförts till en särskild enhet inom länsstyrelserna är det angeläget att vid sidan av länsarkitekten och representanterna för naturvården även landsantikvarien inord- nas i länsstyrelsernas planeringsavdelning. Den statliga kulturminnesvården får härige- nom en sådan representation och ställning på det regionala planet att det allmännas intressen framgångsrikt bör kunna tillgodo- ses. Samtidigt kan riksantikvarieämbetets
nuvarande beslutsfunktioner föras ut till länsstyrelserna med deras närmare kontakter med kommuner, lokala intressegrupper och de enskilda medborgarna.
De sakkunniga föreslår således att läns- styrelsen införes som regional myndighet för den statliga kulturminnesvården. Med lands- antikvarien som chef bör en särskild enhet för kulturminnesvård inrättas inom plane- ringsavdelningen. Därmed vidgas länsstyrel- sens nuvarande ansvar till att även omfatta den kulturminnesvårdande verksamheten. Kulturminnesvården får härmed möjligheten att hävda sina intressen och att framlägga sina anspråk inför den sammanvägning som måste äga rum inom planeringsavdelningen eller på styrelsenivå. Länsstyrelsens plane- ringsavdelning får också de erforderliga för- utsättningarna för en samlad planering över hela miljövårdsfältet. Detta har av de sak- kunniga bedömts vara av väsentlig betydelse även med hänsyn till kulturminnesvårdens nära beröring med bl. a. naturvården, vilket medför att målsättningen för verksamheter- na i många fall kan förenas i gemensamma aktionsprogram.
7.7 Riksantikvarieämbetets nya verksam— hetsinriktning
Genom att beslutanderätten enligt kultur- minnesvårdens speciallagstiftning övergår till länsstyrelserna avlastas riksantikvarieämbetet huvuddelen av sina granskningsuppgifter. Verket kommer att frigöras från en mängd rutinärenden till förmån för en framåtsyftan- de verksamhet med inriktning på översiktlig verksamhetsplanering, policyfrågor samt för- medling av råd och anvisningar. De gransk- ningSUppgifter som kommer att ligga kvar hos ämbetet bör gälla de stora och komplicerade ärendena, ärenden av prejudi- cerande betydelse, överklagningsärenden och sådana frågor där endast verket besitter expertis.
8. Kulturminnesvårdens regional- organisation. Förslag
8.1 Länsstyrelsen som regional myndighet för kulturminnesvården
De sakkunniga föreslår att länsstyrelsen in- träder som statlig regional myndighet för kulturminnesvården. Härför bör länsstyrel- sens huvudenhet för samhällsplanering, pla- neringsavdelningen, utökas med en underen- het för kulturminnesvård med landsantikva- rien som chef. Till länsstyrelsen överföres riksantikvarieämbetets beslutsfunktioner en- ligt kulturminnesvårdens speciallagstiftning och de uppdrag av statlig karaktär som lands- antikvarien haft att fullgöra främst som läns- ombud för riksantikvarieämbetet.
Tillkomsten av en statlig regionalorganisa- tion innebär att en klarare ansvarsfördelning mellan stat och kommun åstadkommes på kulturminnesvårdens område. Den nuvaran- de sammankopplingen av statliga uppgifter med kommunala och enskilda åtaganden som sammanhänger med att landsantikvarien har enskild huvudman och att hans tjänst i regel är förenad med chefskapet för länsmu- seet upphör. Som tjänsteman i länsstyrelsen skall landsantikvarien delta i handläggningen av de ärenden avseende kulturminnesvården som enligt lagstiftning och instruktion bör ankomma på länsstyrelsen att svara för som statens företrädare för kultumiinnesvården. Hans uppgifter skall också omfatta en rådgi- vande verksamhet av den servicekaraktär som åligger statliga myndigheter och institu- tioner; den skall främst riktas till kommuner och allmänhet.
8.1.1 Länsstyrelsens organisatoriska uppbyggnad
Samtliga länsstyrelser, med undantag för Stockholms län, har från den 1 juli 1971 en organisatorisk uppbyggnad med tre huvuden- heter, en för samhällsplanering, en för skatteförvaltning och en tredje för allmän förvaltning och förvaltningsrättskipning, till vilken är knuten länsrätten och länsskatte- rätten. Som chef för varje avdelning finns ett länsråd. Härtill kommer en administrativ en- het och länspolischefens expedition, som utgör självständiga enheter. Chef för länssty- relsen är landshövdingen, vilken i likhet med cheferna för de centrala ämbetsverken av Kungl. Maj:t förordnas på högst sex år. Som ställföreträdare för landshövdingen förord- nar Kungl. Maj:t någon av cheferna för de tre huvudenheterna. Ett undantag utgör Stock- holms län där länsöverdirektören är ställföre- trädare. Länsstyrelsens verksamhet leds av en lekmannastyrelse med landshövdingen som ordförande. Styrelsen skall bestå av tio andra ledamöter med samma mandattid som för ledamöter i kommunstyrelse. Av ledamöter- na utses fem av Kungl. Maj:t och fem av landstinget.
Länsstyrelsen, som skall svara för den statliga förvaltningen i länet, har att verka för att statlig, kommunal och landstings- kommunal verksamhet i länet samordnas och anpassas efter de regionalpolitiska målen för länet. Den dominerande uppgiften är att behandla de för länets utveckling betydelse-
fulla samhällsplaneringsfrågorna. Enligt Kungl. Maj:ts instruktion (1971 :460) åligger det länsstyrelsen att särskilt taga befattning med bl. a. den regionalpolitiska planeringen, plan- och byggnadsväsendet, fastighetsindel- ningen, naturvården och miljöskyddet. Här- till kommer uppgifter inom hälso- och social- vården, väg- och trafikväsendet, uppbörds- och beskattningsväsendet m. m.
Den organisatoriska uppbyggnaden av hu- vudenheterna äger i detta sammanhang in- tresse framför allt beträffande planeringsav- delningen. Avdelningen har organiserats med särskilt beaktande av att den skall medverka i länsstyrelsens huvuduppgift att åstad- komma en samordnad och målinriktad pla- nering i länet. Hänsyn har tagits dels till att handläggningen av de löpande ärendena skall ske i enlighet med de riktlinjer som skall gälla för verksamheten i stort, dels till att de olika facksynpunkterna skall kunna göra sig gällande på lika villkor. Fackområdena repre- senteras därför av jämställda underenheter med var och en sin chef. För ledningen av huvudenheten svarar avdelningschefen eller länsrådet som är underställd landshövdingen och länsstyrelsen. Avdelningschefen har till sitt förfogande ett stabsorgan, planerings- kansli, som skall vara honom behjälpligt med den interna och externa samordningen, med uppläggningen av länsstyrelsens initiativverk- samhet och med informationen om styrel- sens policy. Kansliet skall också svara för sekreterargöromålen och de praktiska arran- gemangen i samband med styrelsens sam- manträden. Planeringsavdelningen består normalt av sex underenheter: juridiska en- heten, regional-ekonomiska enheten, natur- vårdsenheten, planenheten, lantmäterien- heten och försvarsenheten. I avdelningen in- går härutöver även länsveterinären. Med en- heten för kulturminnesvård skulle antalet underenheter bli sammanlagt sju.
8.1.2 Fördelningen av arbetsuppgifter och beslutsfunktioner inom länsstyrelsen
Verksamheten vid länsstyrelserna regleras dels genom instruktionen, dels genom sär-
skild arbetsordning som fastställes av styrel- sen. Till ledning för utarbetandet av arbets- ordning fastställer Kungl. Maj:t normalar- betsordning. På styrelsen ankommer att av- göra viktigare frågor av principiell betydelse, frågor av större vikt för länets utveckling, betydelsefulla ärenden rörande samhällspla- neringen samt viktigare organisations- och personalfrågor. I instruktionen och normal- arbetsordningen fastställes fördelningen av övriga ärenden på olika nivåer. Vissa ärenden avgöres av landshövdingen, andra av avdel- nings- eller enhetschef eller också av annan tjänsteman, som vederbörande chef utsett. Beträffande ärendenas handläggning framgår av normalarbetsordningen att viss fackenhet skall ha huvudansvaret för ärendets bered- ning och att i särskilt angivna fall andra berörda enheter skall delta i beslutet.
8.1.3 Länsstyrelsen och de centrala sektors- myndigheterna
Flertalet enheter inom planeringsavdelningen representerar var och en sin centrala sektors- myndighet. Strukturen erfordrar ett system som garanterar att de centrala myndigheter- nas intentioner och befogenheter väl balanse- ras mot länsstyrelsens samordnande uppgif- ter. Beträffande beslut där ingen sökande, klagande eller annan part finns regleras be- svärsordningen i länsstyrelseinstruktionen. Om endera länsstyrelsen eller myndigheten fattar ett beslut som går emot den andra par- tens intentioner skall i första hand samråd ske mellan myndigheten eller dess regionala organ och länsstyrelsen. För reglering av be- stående meningsskiljaktigheter har enligt länsstyrelseinstruktionens 38 och 39 åå läns- styrelsen och det centrala verket tillförsäk- rats möjligheten till prövning av varandras beslut hos Kungl. Maj:t.
8.2.1 Deltagande i länsstyrelsens planerings- arbete. Översiktlig planering, plangranskning, inventeringar
I propositionen rörande länsstyrelsereformen anges samhällsplanering innefatta åtgärder som syftar till att skapa möjligheter för samhället att fungera och utvecklas under så gynnsamma förutsättningar som möjligt. På en högre ambitionsnivå innefattar planering- en alltid syftet att på mer eller mindre ingripande sätt påverka och styra utveckling- en i en viss önskvärd riktning. Till samhälls- planering i vidaste bemärkelse hör all den planering som sker genom att samhällsorga- nen bedömer och beslutar om hur samhällets resurser skall utnyttjas och hur samhällsmil- jön skall utformas. I konsekvens härmed har länsstyrelsen till huvuduppgift att leda och samordna den samhällsplanering som bedrivs inom den statliga länsförvaltningen. Till läns- styrelsen har vidare förlagts beslutanderätten i de planeringsfrågor av regionalpolitisk bety- delse som tidigare handlades av andra länsor- gan. Planeringsavdelningen har ett betydande arbetsområde omfattande en rad arbetsupp- gifter såsom bostadsplanering, arbetsmark- nadspolitisk planering och planeringsfrågor berörande skolväsende, jord- och skogsbruk, vägväsende, naturvård och bebyggelse. Beho- vet av att införa de kulturhistoriska aspekter- na i denna verksamhet motiveras av att planeringen inom de olika områdena oftast leder fram till konkreta åtgärder som i större eller mindre utsträckning påverkar den fysis- ka miljön. Enligt de sakkunniga måste kul- turminnesvården liksom naturvården beredas tillfälle att deltaga även idet planeringsarbe- te som först sekundärt resulterar ilokalise- ringsbeslut och i fysisk planering.
Den föreslagna kulturminnesenheten får som främsta uppgift att företräda kulturmin- nesvårdens intressen i den för hela huvuden- heten gemensamma verksamheten med sam- hällsplanering och i dess befattning med den översiktliga fysiska planeringen. Samhällspla- neringens och den fysiska planverksamhetens
karaktär av instrument för styrning av sam- hällsutvecklingen och av utnyttjandet av den fysiska miljön ger riktlinjerna för kulturmin- nesenhetens arbetsuppgifter och arbets- sätt inom planeringsavdelningen. Inför det gemensamma arbetet med samhällsplanering skall de olika underenheternas anspråk sam- manställas och vägas mot varandra i syfte att nå fram till en gemensam handlingslinje, ett beslut där alla aspekter tagits i beaktande och där de olika intressena samordnats. Inför den gemensamma prövningen måste kultur- minnesenheten på förhand ha en klar hand- lingspolitik och genomarbetade förslag för tillvaratagande av sina intressen. Tyngdpunk- ten i arbetet kommer därför att vara förlagd till den förberedande verksamheten inom den egna enheten. Målet bör vara att, på grundval av en fullständig kartläggning av lä- nets tillgångar på kulturhistoriska monument och miljöer, utarbeta bevaringsplaner och upprätta aktionsprogram som kan tjäna till ledning för arbetet i huvudenheten samtidigt som de skall kunna läggas till grund för lång- siktig planering av den egna verksamheten.
En huvudprincip för länsstyrelsereformen har varit att åstadkomma en samordning inom den statliga länsförvaltningen. Som re- dan framhållits har de sakkunniga därvid särskilt velat framhålla vikten av att länssty- relsens nuvarande ansvar för naturen vidgas till att även omfatta den fysiska kulturmil- jön. Genom att ansvaret för hela miljövårds- fältet samlas inom ett enda organ ges förut- sättningarna för en planering där kultur- minnesvårdens och naturvårdens intressen redan från början kan samordnas med de av länsarkitekten företrädda plantekniska aspekterna. Ett intimt samarbete mellan en- heterna för natur- och kulturminnesvården samt med planenheten kommer att kunna utvecklas, vilket självfallet har avgörande be- tydelse för att skapa gynnsammaste möjliga betingelser för miljövärden i dess helhet. Både för naturvården och kulturminnesvår- den är tillgången till länsarkitektens och överlantmätarens sakkunskap av väsentlig be- tydelse bl. a. för att finna de plantekniska lösningar som i många fall är förutsättningen
för att miljövårdens krav skall kunna tillgo- doses.
Liksom inom den översiktliga planeringen får landsantikvarien viktiga uppgifter i den fysiska detaljplaneringen. Genom ställningen som länsstyrelsetjänsteman förbättras hans möjligheter att på ett förberedande stadium presentera kulturminnesvårdens allmänna målsättningar och att för planförfattaren framlägga de riktlinjer som bör följas med hänsyn till det berörda områdets kulturvär- den. Under det pågående planarbetet skall han vara beredd att bistå med faktaunderlag och med rådgivning. Landsantikvariens arbe- te bör vara inriktat på att redan från början införa de kulturminnesvårdande aspekternai planarbetet. Målet skall vara att skapa bästa möjliga utgångsläge inför den sammanväg- ning av olika intressen som måste ske vid länsstyrelsens granskning av det färdiga plan- förslaget.
Såväl för länsstyrelsens översiktliga pla- nering som för handläggningen av planären- den erfordras ett tillförlitligt och enhetligt underlagsmaterial. Behovet av inventeringar, vilket redan nu är stort, kommer att accentu- eras genom att kulturminnesvården integre- ras i den allmänna miljöplaneringen. För kulturminnesenheten blir det angeläget att delta i de landsomfattande inventeringar som nu bedrivs eller framdeles kan komma att företagas från riksantikvarieämbetets sida samt att själv genomföra eller initiera special- inventeringar och att bearbeta det insamlade materialet. Här må särskilt framhållas att de sakkunniga föreslår vissa författningsändring- ar som innebär att omfattande inventeringar såväl av den profana bebyggelsen som av kyr- korna snabbt bör genomföras i varje län (jfr kap. 12 sid. 140 ff). Specialinventeringar och undersökningar blir också nödvändiga i sam- band med förarbetena till planläggning för olika mindre områden liksom för granskning- en av framlagda planförslag. Behovet av un- derlagsmaterial för planarbetet och för granskningsverksamheten bör i så stor ut- sträckning som möjligt tillgodoses genom kulturminnesenhetens egna inventeringar. Dels är verksamheten den nödvändiga förut-
sättningen för deltagandet i länsstyrelsens fysiska planering, dels bör kulturminnesen- hetens personal genom självsyn tillägna sig största möjliga förtrogenhet med länet. När särskilt ingående och tidsödande undersök- ningar erfordras eller då kontinuerlig anti— kvarisk kontroll är nödvändig bör dock enhe- ten ha möjlighet att anlita extra arbetskraft och konsulter t. ex. inom länsmuseerna.
8.2.2 Handläggning av beslutsärenden
a) beslut som berör hela huvudenhetens an-
svarsområde b) beslut som främst berör kulturminnesvår-
dens ansvarsområde
Besluten enligt kulturminnesvårdens spe- ciallagstiftning fördelar sig dels på sådana ärenden som har direkt samband med den fysiska planeringen, dels på sådana som inte alls eller endast i ringa grad har betydelse för planeringen i stort. Till den förra kategorin hör för det första fornminneslagens stadgan- den om tillstånd att borttaga fast fornläm- ning och gränslinjebestämning. Tillstånd att borttaga fast fornlämning innebär att den inskränkning i dispositionsrätten som en fast fornlämning utgör, undanröjes till förmån för sådana miljöformande företag som mark- exploateringar för nybebyggelse, väganlägg- ningar, täkter eller sjöregleringar. Möjlig- heten att med tillämpning av 3 % fornmin- neslagen fastställa gränserna för ett forn- minne med avsikt att bevara fornlämningen och att med hänsyn till dess art och betydel- se bereda nödigt utrymme däromkring är ett instrument för miljöskydd. Beslut enligt de lagar och förordningar som avser kulturhisto- riskt värdefulla byggnaders skydd och vård faller självklart inom den allmänna miljövår- den. Beslut angående restaurerings- och kon- serveringsåtgärder på enstaka byggnader eller byggnadsmiljöer hör däremot inte hemma i den översiktliga miljöplaneringen. Sådana ärenden faller inom den antikvariska sakkun- skapens ansvarsområde där de arkitektonis- ka, miljömässiga och sociala bedömningarna bör anpassas till de kulturhistoriska grund- värderingarna. Handläggningen av ärenden
rörande fornfynd och kyrkliga inventarier avser i än högre grad ett område där de anti- kvariska bedömningarna bör vara avgörande.
Av de redovisade ärendekategorierna till- hör den förstnämnda naturligen huvud- enhetens arbetsområde medan den senare ärendegruppen är mer speciell. För samord- ningen av huvudenhetens verksamhet måste de ärendegrupper som har direkt samband med miljöplaneringen handläggas och avgö- ras i huvudenheten. Sådana ärenden som inte direkt hänger samman med eller är av bety- delse för miljöplaneringen bör däremot kun- na handläggas inom kulturminnesenheten. I anslutning till den rådande beslutsordningen inom länsstyrelsen föreslås därför att beslu- ten i dessa ärenden delegeras till kulturrnin- nesenheten.
I ärenden som avgörs inom huvudenheten eller på högre nivå inom länsstyrelsen skall landsantikvarien inom sitt ämnesområde be- reda, föredraga och frarnlägga förslag till be- slut med rätt och skyldighet att i förekom- mande fall till protokollet anmäla avvikande mening. Vid byggnadsminnesförklaringar och registreringar av offentliga byggnadsmin— nen skall landsantikvarien vara ensam före- dragande eller huvudföredragande. Ehuru ärenden rörande fysisk planering i regel kom- mer att hänföras till planenheten, bör lands- antikvarien enligt de sakkunnigas mening uppträda som huvudföredragande i sådana planärenden där de kulturhistoriska aspek— terna har dominerande betydelse. Utred- ningar och undersökningar som erfordras för handläggningen av ärendena torde i regel kunna genomföras inom kulturminnesenhe- ten. I många fall kan det dock bli fråga om tämligen omfattande utredningsföretag eller mer tidskrävande fältarbeten i form av inven- teringar och byggnadshistoriska eller arkeo- logiska undersökningar. Som närmare ut- vecklas i det följande skall landsantikvarien i sådana fall ha möjlighet att repliera på riks— antikvarieämbetet, annan länsstyrelse med större resurser eller att lägga ut uppdrag på för uppgiften lämpat centralt eller regionalt kulturhistoriskt museum eller annat organ.
8.2.3 Kontrolluppgifter i samband med ar- keologiska undersökningar, restaureringar och vårdarbeten
I länsstyrelsen kommer den skälighetspröv- ning och tillståndsgivning att ske som skall föregå de arkeologiska undersökningarna och som skall ge riktlinjer och ramar för restaure— rings- och konserveringsarbeten på de lag- skyddade byggnaderna. Till landsantikvari- ens myndighetsfunktioner hör att kontrolle- ra att de vid tillståndsgivningen föreskrivna åtgärderna avseende undersökningar och do- kumentation genomföres på ett från veten- skaplig synpunkt tillfredsställande sätt. Vid restaurerings- och konserveringsföretag har han att tillse att framlagda och av länsstyrel- sen godkända förslag följes och att de anti- kvariska, arkitektoniska och kulturhistoriska kraven iakttages vid arbetenas genomföran- de. Genom den föreslagna omorganisationen kommer landsantikvarien att få många nya uppgifter, vilket kan förorsaka vissa svårig— heter. Genom underhandskontakter och med en intensiv satsning från ämbetets sida på råd och anvisningar och på kurser och informa- tionsmöten torde dessa svårigheter dock bli av övergående natur. Av speciell betydelse är också att riksantikvarieämbetet medverkar till en likformig bedömning av de antikvaris- ka frågorna över hela landet. Inom vissa spe- cialområden där antalet experter aldrig kan bli särskilt stort måste, som redan nu är fal- let, tillgänglig sakkunskap sökas hos de insti— tutioner där den finns företrädd.
Ett särskilt problem utgör den tekniska granskning av restaureringsförslag som nu utföres genom riksantikvarieämbetet med anlitande av byggnadsstyrelsen och med bi- stånd från projektgruppen renoveringsteknik vid statens institut för byggnadsforskning. Såsom framhållits i det föregående (kap. 6.6.3 — 6.7) erfordras härför en specialise- rad sakkunskap som inte finns företrädd inom de huvudsakligen på nyproduktion in- riktade lokala byggnadsnämnderna. Sådan antikvarisk-teknisk granskning blir därför en uppgift för den fastighetsbyrå som de sak— kunniga föreslår inrättad vid riksantikvarie—
ämbetet. Som närmare utvecklas i kap. 9 föreslår de sakkunniga dock att även bygg- nadsstyrelsen och dess regionala byggnads- förvaltningar i den mån de förfogar över så- dan sakkunskap skall kunna biträda länssty- relserna med teknisk-antikvarisk expertis.
8.2.4 Rådgivning och service åt kommuner och enskilda
Kommunernas uppgifter inom kulturminnes- vården kommer att kvarstå. Med sina befo- genheter inom den fysiska planeringen och med sina ekonomiska resurser har kommu— nerna stora förutsättningar att bedriva en konkret kulturvårdande verksamhet. Som de sakkunniga redan framhållit bör också den enskilde ha en allmän förpliktelse att tillvara- ta kulturvärdena vid vården av sin egendom. Vid sidan av det statliga planeringsarbetet och handhavandet av kulturminnesvårdens speciallagstiftning får landsantikvarien därför sin viktigaste arbetsuppgift som rådgivare åt kommuner och enskilda. Som representant för den statliga kulturminnesvården med an- svar för riks- och allmänintressena bör han söka påverka de kommunala ställningstagan- dena till förmån för de områden han har att företräda. Till ledning för den kommunala planverksamheten skall landsantikvarien för- medla kulturminnesvårdens principiella syn- punkter och ge besked om de krav som måste uppställas med hänsyn till länsstyrel- sens översiktliga planering. Landsantikvarien skall också verka för att kommunerna ge- nomför erforderliga inventeringar och att bevaringsplaner upprättas till underlag för planarbetet. Även för det praktiska genom- förandet av inventeringarna och arbetet med bevaringsplanerna skall han kunna stå till tjänst med råd och anvisningar. Som länssty- relsetjänsteman med uppgift att granska och delta i fastställelsen av planer skall han där- emot inte själv deltaga i det kommunala arbetet med att utforma sådana planer som skall fastställas av länsstyrelsen. Vid hand- läggningen i länsstyrelsen av dessa ärenden måste han vara obunden och ha full frihet för sina ställningstaganden.
Landsantikvarien skall vidare bistå kom- munerna och enskilda med att finna lösning- ar när det gäller det praktiska och ekonomis- ka ansvaret för och vården av kulturminnen. Han bör biträda med rådgivning i samband med restaureringar och vid vårdarbeten på fornlämningar, byggnader och kulturhistoris- ka miljöer. Han skall även vara kommunerna till hjälp vid lösandet av förvaltningsproblem och när det gäller att ge de kulturhistoriska monumenten en meningsfull och för deras karaktär lämplig användning.
8.2.5 Information
Inom ramen för den infonnationsverksamhet som länsstyrelsen kommer att bedriva Och som huvudsakligen kommer att riktas till kommunerna har landsantikvarien att sprida upplysning om den kulturminnesvårdande verksamheten. Uppgiften gäller framför allt en till kommuner och allmänhet riktad upp- lysning rörande den egna verksamheten, dess mål och medel och de resultat som uppnåtts. Den information som rör de enskilda min- nesmärkena tillhör också landsantikvariens ansvarsområde, men är, när det gäller den praktiska verkställigheten, dvs. utarbetande av Vägledningar, visningar och olika arrange- mang, en uppgift som bör fullgöras genom olika förvaltande organ såsom riksantikvarie- ämbetet, kommuner och museer samt hem— bygdsföreningar och andra frivilliga organisa— tioner med kulturminnesvårdande uppgifter. De sakkunniga förutsätter att länsstyrelser— na, när det gäller information i kulturrnin- nesvårdsfrågor, i stor utsträckning kan replie- ra på museerna.
8.2.6 Kulturminnesenhetens samarbete med riksantikvarieämbetet och museerna
Med den nya statliga regionalorganisationen för kulturminnesvård skapas ett organ som i främsta rummet skall delta i den statliga regionala förvaltningens planeringsarbete. Vid sidan av detta arbetsfält, där kultur- minnesvårdens möjligheter att öva inflytande hittills varit relativt begränsade, skall länssty-
relsen överta riksantikvarieämbetets besluts- funktioner och ansvaret för de arbetsuppgif- ter av statlig karaktär som nu fullgöres av landsantikvarien. Som redan framgått ingåri kulturminnesvården härutöver en rad arbets- uppgifter av praktisk art gällande invente- ring, forskning, arkeologiska eller byggnads- historiska undersökningar, förvaltningsupp- gifter, vårdarbeten och information. Smärre sådana arbeten med begränsad varaktighet torde kunna utföras av kulturminnesen- hetens egen personal. Landsantikvariens ar- bete i länsstyrelsen torde emellertid bli så betungande att hans direkta engagemang i sådan praktisk verksamhet kan komma att behöva begränsas. I många fall är det nämli- gen fråga om mycket omfattande och arbets- krävande fältarbeten, som under lång tid krä- ver kontinuerliga insatser från kulturrninnes- vårdens sida. Härför måste kulturminnesen- heten tillförsäkras möjligheten att utifrån anlita arbetskraft.
För genomförandet av här berörda ar— beten kan olika institutioner komma i fråga. Beroende av företagets art och omfattning kan det i en del fall bli en uppgift för riksantikvarieämbetets dokumentationsbyrå eller för dess fastighetsbyrå. [ andra fall kan ett centralmuseum genom sin speciella kom- petens vara mest lämpat. ] viss utsträckning bör hjälp även kunna påräknas från andra länsstyrelser där kulturminnesenheten in- rymmer större personella resurser eller sådan speciell sakkunskap som erfordras för ett aktuellt företag. Vidare föreligger möjlighe- ten att, som nu redan sker, engagera universi- tetsinstitutionerna eller enskilda forskare och specialister för olika uppgifter. Mer om- fattande dokumentationsuppgifter kan dock lämpligen utföras av personalen vid läns- museet eller av kommunal museiinstitution vars huvudman önskar engagera museet i sådan verksamhet. För mer kontinuerliga insatser från museernas sida föreslås statsbi- drag utgå. Förslag härom framläggs i de sak- kunnigas betänkande rörande museiväsendet. Härutöver föreslås länsstyrelsen få till sitt förfogande särskilda medel för sådana upp- drag som på grund av omfattningen eller ge-
nom sin karaktär av specialistarbete inte kan fullgöras inom ramen för riksantikvarieämbe- tets eller museernas ordinarie verksamhet.
För sitt arbete kommer kulturminnesen- heten att ha behov av utredningar rörande nya eller tidigare ej observerade företeelser som måste beaktas i planarbetet. Invente- ringarna som kan vara tidsödande Och därför svåra att inrymma idet löpande arbetet, kan gälla förhistoriskt material, kyrkor eller kyrkliga inventarier, profanbebyggelse, indu— strimiljöer o.dyl. Eftersom sådana utred- ningar ofta har vetenskaplig karaktär och av- kastar ett material som kan ha stort doku- mentariskt och publikt intresse är detta är- betsuppgifter som med fördel kan omhän— derhas av länsmuseet eller annan museiinsti— tution ilänet.
För de stora, på uppdragsbasis bedrivna arkeologiska undersökningarna finns redan riksantikvarieämbetets uppdragsverksamhet, som i den nya organisationen föreslås få i stort sett oförändrade arbetsuppgifter om- fattande, förutom arkeologiska företag, även översiktliga kulturhistoriska undersökningar. Såsom närmare utvecklas i museibetänkan— det räknar de sakkunniga även med att sta- tens historiska museum och de arkeologiska museiinstitutionema i Göteborg och Lund skall ha möjlighet att på eget initiativ åtaga sig vissa utgrävningar. länsmuseernas och de kommunala museiinstitutionernas verksam- het med utgrävningar föreslås i stort sett bibehållen i sin nuvarande omfattning. Lik- som nu ofta är fallet bör de kunna utföra mindre undersökningar där ämbetets upp- dragsverksamhet med sin till stora arbets- företag anpassade organisation av praktiska eller ekonomiska skäl inte bör eller kan utnyttjas. Bortsett från ärenden rörande de hembudspliktiga fynden, som skall handläg- gas på länsstyrelsen, innebär detta att muse- ernas befattning med arkeologiska fynd kommer att kvarligga på museerna.
Kulturminnesenheten torde även få be- gränsade möjligheter att med sin personal svara för den vetenskapliga dokumentatio- nen i samband med byggnadsrestaureringar. Sådana undersökningar är en för museerna
väl lämpad arbetsuppgift som i regel bör kunna genomföras med deras egen personal utan att den samlade verksamheten snedbe- lastas. För de stora, långvariga och särskilt komplicerade undersökningarna måste där- emot särskild platskontrollant anställas eller hjälp anlitas från riksantikvarieämbetets fas- tighetsbyrå.
Som nämnts föreslår de sakkunniga in- rättandet av en fastighetsbyrå vid riksanti- kvarieämbetet som skall ha till uppgift att vårda och förvalta i första hand det bestånd av kulturhistoriska fastigheter som nu ägs eller förvaltas gemensamt av Vitterhetsaka- demien och ämbetet. Ehuru byrån skall ha det yttersta ansvaret för fastigheterna bör dock förvaltningen i vad avser utnyttjandet och verksamheter knutna till monumenten i största möjliga utsträckning läggas ut på regional eller lokal nivå. Länsstyrelsens kul- turminnesenhet får här till uppgift att hos kommuner, stiftelser, museer och andra väcka intresse för sådana förvaltningsuppgif— ter och att förbereda och biträda vid för- handlingar mellan den centrala fastighetsby- rån och den lokale intressenten. Med sin kännedom om länets kulturminnesmärken blir det vidare en naturlig uppgift för en- heten att utvälja och till inköp föreslå sådana värdefulla objekt som genom vårdåtgärder och publika arrangemang kan levandegöras och bli till värdefulla inslag i miljön.
Beträffande de vårdarbeten på fornläm- ningsplatser och byggnader som i egen regi utföres av bl. a. olika statliga och kommuna- la organ, av föreningar och enskilda får kulturminnesenheten en i huvudsak rådgi- vande funktion. För de arbeten som helt eller delvis bekostas av arbetsmarknadsstyrel- sen kommer enheten att ha samma arbets- uppgifter som nu åvilar landsantikvarien. Det gäller i första rummet att inventera vårdbe- hovet i länet och att med hänsyn till de olika faktorer som bör beaktas utföra angelägen- hetsgraderingar till grund för en planmässig och långsiktig uppläggning av verksamheten. Arbetet bör ske i samråd med vederbörande intressent inom länet, dvs. med berörda äga- re, med kommuner och med museiinstitutio-
nerna osv. För planeringen av arbetena har kulturminnesenheten att tillgå service från riksantikvarieämbetets vårdsektion. Att på detta sätt upprätthålla en hög beredskap är särskilt angeläget med hänsyn till att arbets- marknadsmyndigheternas behov av syssel- sättningsprojekt oftast måste tillgodoses mycket snabbt för att ge eftersträvad effekt. Uppläggningen av vårdplanerna måste själv- fallet ske med hänsynstagande till länsstyrel- sens översiktliga fysiska planering varvid samordningen med naturvårdsenheten är sär- skilt betydelsefull.
Kulturminnesvården är i hög grad beroen- de av stöd i den allmänna opinionen. Inom ramen för länsstyrelsens allmänna uppgift att fungera som samarbetsorgan kommer kultur- minnesenheten som tidigare framhållits att bedriva viss information rörande den egna verksamheten. Det omfattande behovet av bred information till allmänheten, till andra myndigheter, till organisationer och enskilda kan uppenbarligen inte tillgodoses av länssty— relsens enhet för kulturminnesvård. Förutom de särskilda uppdrag av informationskaraktär för vilka enheten kan engagera olika museer kommer därför alla de insatser som museer och olika frivilliga organisationer kan göra att ha den största betydelse. Genom en planmässig och målmedveten samordning av befintliga resurser har landsantikvarien, mu- seerna och övriga parter stora möjligheter att gemensamt driva en för kulturminnesvården värdefull informations- och propagandaverk- samhet bl.a. med hjälp av utställningar, pu- blikationer och föreläsningar.
8.2.7 Museernas arkiv- och biblioteksservice
[ länsmuseerna och vid de från museiväsen- det fristående landsantikvariekontoren i Stockholm, Lund och Kristianstad finns bib- liotek och arkiv. Biblioteken inrymmer fack- litteratur och till länet anknytande topogra- fica, som för landsantikvarien utgör ett vik- tigt arbetsmaterial. Arkiven innehåller dels arkivsamlingar med i regel lokal anknytning, dels det ämbetsarkiv som bildats genom musei- och kulturminnesvårdsverksamheten.
Det sistnämnda materialet, som innehåller brevkopior, rapporter, fotografier och rit— ningar är ett för landsantikvarien omistligt arbetsinstrument. Biblioteks- och arkivsam— lingarna tillhör huvudmannen. Den del av ämbetsarkivet som bildats genom landsanti- kvariens verksamhet inom den statliga kul- turminnesvården torde endast till en del få betraktas som statlig, eftersom materialet till stor del produceras och även vårdas av perso- nal som helt eller delvis betalas av huvud- mannaorganisationen.
I verksamheten inom länsstyrelsen måste landsantikvarien ha tillgång till i första hand ämbetsarkivet, foto- och ritningssamlingarna men även till biblioteket. I Stockholms län, där landsantikvarietjänsten inrättades först år 1962, har problemet lösts genom kopiering av erforderliga handlingar och genom att en ny foto- och ritningsamling byggts upp. Ef- tersom en stor del av arbetet har kunnat ske genom egna insatser, främst avseende foto- grafering, och med hjälp av arkivarbetare bekostade av AMS, har kostnaderna kunnat hållas på en låg nivå. Även ett handbibliotek har kunnat anskaffas. Ehuru detta förfarings- sätt har visar sig kunna leda till ett gott resultat, torde det dock inte vara möjligt och inte heller önskvärt att inom länsstyrelsen bygga upp både bibliotekssamling och arkiv. Endast den del av ämbetsarkivet som lands- antikvarien måste ha tillgång till i den dagliga verksamheten bör kopieras för länsstyrelsens räkning. De sakkunniga föreslår att särskilda medel härför ställs till länsstyrelsens förfo- gande i form av ett engångsanslag. För sin ordinarie verksamhet inom länsstyrelsen tor- de landsantikvarien endast behöva ha tillgång till ett begränsat handbibliotek. I övrigt bör han kunna utnyttja länsmuseets bibliotek.
Såsom utvecklas närmare i betänkandet rörande museiväsendet anser de sakkunniga att länsmuseerna har en naturlig uppgift i att svara för dokumentations- och vissa service- uppgifter inom kulturminnesvårdsområdet. För att garantera en fortsatt sådan dokumen- tation och för att ersätta museerna för upp- drag de utför åt länsstyrelsen föreslår de sakkunniga att särskilda bidrag skall utgå.
Med bidraget har de sakkunniga även avsett att tillförsäkra landsantikvarien den arkiv- och biblioteksservice som museerna kan er- bjuda.
De sakkunniga föreslår således dels att särskilda medel ställs till länsstyrelsens förfo- gande för kopiering av erforderligt arkivma- terial, dels att de länsmuseer och andra museiinstitutioner som kommer att erhålla bidrag för medverkan i den statliga kultur- minnesvården får till uppgift att biträda landsantikvarien med arkiv— och biblioteks— service. För övrigt kan hänvisas till att lands- antikvarien i regel har möjlighet att via de offentliga biblioteken få närmast obegränsad tillgång till facklitteratur.
8.3 Den kommunala och landstingskommu- nala kulturminnesvården
I detta betänkande framläggs förslag om målsättning och organisation främst för den statliga kulturminnesvården. I den mån icke- statliga organ har berörts — det gäller i första hand de kommunala eller enskilda museerna - har detta skett mot bakgrunden av att statliga bidrag föreslås utgå bl.a. för deras medverkan i den statliga verksamheten. De sakkunniga avser för övrigt inte att framlägga direkta förslag om kommunernas medverkan i kulturminnesvården. För redovisningen av den helhetsbild inom vilken den statliga kul- turminnesvården är tänkt att fungera vill de sakkunniga dock något beröra den kommu- nala verksamheten, främst med avseende på den pågående utvecklingen.
8.3.1 Den kommunala kulturminnesvården
I övervägandena rörande kulturminnesvår- dens nuvarande ställning och arbetsuppgifter har de sakkunniga framhållit att samhällets övergripande ansvar för kulturminnesvården är delat mellan stat och kommun. Det statli- ga ansvaret hänför sig till frågor av nationell räckvidd, till utvecklingen av verksamhetspo- litiken i stort, till handhavandet av kultur- minnesvårdens speciallagstiftning och till andra myndighets- och förvaltningsuppgifter.
Kommunernas viktigaste arbetsuppgifter på detta område ligger inom miljövärden. I den allmänna byggnadslagstiftningen här kom— munerna tilldelats det primära ansvaret för den fysiska planläggningen och byggnadsvä- sendet och därmed också för utformningen av den egna miljön. Med den vidgning av miljövårdsintresset som beskrivits i föregåen- de kapitel har detta ansvar ökats och fått ett delvis nytt innehåll bl. a. genom att de kul- turminnesvårdande aspekterna har fått ökad betydelse. Kommunernas ansvarstagande reg- leras i första hand av de krav som de själva uppställer. Deras ambitioner har som regel hållits på en hög nivå. I många fall har också kommunerna inlett en verksamhet som väl svarar mot och kompletterar den övergripan- de statliga kulturminnesvården.
Enligt byggnadsstadgans 9 och 38 åå skall i planering och byggande särskild hän- syn tagas till de historiska och kulturhistoris- ka värdena hos byggnader och bebyggelse- miljöer. Dessa bestämmelser ger emellertid endast begränsade befogenheter vilket i många fall inneburit att kommunernas kul- turminnesvårdande intentioner inte har kun- nat fullföljas. I detta avseende skulle de i saneringsutredningens betänkande ”Sanering I” (SOU »1971 :64) framlagda förslagen kun- na innebära en betydelsefull vändpunkt. De kommunala bostadsbyggnadsprogrammen föreslås sålunda utvecklade i vad avser sa- neringsverksamheten genom att kommuner- na skall upprätta bostadssaneringsprogram. För styrningen föreslås en lagstadgad bo- stadsinspektion med vidgade legala möjlig- heter för att komma tillrätta med olika brister i sanitära, tekniska, bostadsfunktio— nella och stadsplanetekniska förhållanden. Vidare föreslås en kungörelse angående riv- ning av bostadshus där prövningen av riv- ningsärenden skall åvila den kommunala byggnadsnämnden. Prövningen skall inte ba- ra ske med hänsyn till bostadsförsörjnings- synpunkterna utan även med beaktande av de kultur- och miljömässiga aspekterna. Om saneringsutredningens förslag realiseras bör kommunen få bättre medel för styrning av bebyggelsemiljöernas vård och utformning,
vilket i sin tur kan ge ökat ansvar även för de kulturhistoriska aspekterna på miljövärden. En ytterligare vidgning av samhällets befo- genheter och ansvar i här berörda hänseen- den kan med återverkan inom den kommu- nala sektorn även komma att bli resultatet av saneringsutredningens fortsatta arbete och av arbetet inom bygglagutredningen särskilt be- träffande dess nya uppdrag att företa en ut- redning om åtgärder till skydd för de kultur- historiska värdena i bebyggelsemiljöerna.
I kulturminnesvårdande syfte har kommu- nerna länge gjort betydande fastighetsförvärv och vidtagit omfattande vård- och restaure- ringsåtgärder på byggnader och miljöer. I samband med nyexploateringar har både byggnader och fornlämningsområden info- gats i park- och fritidsområden dels på grund av sitt historiska eller antikvariska egenvärde, dels på grund av sin betydelse för miljön. Med det ökande intresse som kommunerna visar för sina miljövårdsfrågor torde även intresset för förvärv och förvaltning av kul- turhistoriska fastigheter växa. Med kommu— nernas tillgång till plan- och byggnadsteknisk sakkunskap och i många fall även kulturhi- storisk expertis är sådan förvaltning en för den kommunala kulturminnesvården väl ägnad uppgift. Såsom utvecklas närmare i det följande (kapitel 9, avsnitt 9.3.4) bör kommunerna även kunna åtaga sig den lö- pande förvaltningen av sådana statliga kul- turminnesmärken som vederbörande kom- muner önskar utnyttja i det lokala kultur- livet.
Utöver ovan berörda verksamhetsområden föreligger en rad arbetsuppgifter med lokal eller regional anknytning där den statliga kulturminnesvården måste mötas av kommu- nala initiativ och ansvarstaganden. Som exempel kan nämnas informationsområdet där de kulturhistoriska monumenten och miljöerna ofta utgör ett viktigt inslag i den utåtriktade presentationen av kommunen. Till de kommunala angelägenheterna hör självfallet att i skolundervisning och i form av kurser, utställningar och annan upplys- ningsverksamhet sprida kunskap inom kom- munen om den egna historien, om kulturut-
För den kulturminnesvårdande verksam- heten har kommunerna tillgång till olika organ. Sålunda har byggnadsnämnden hu- vudansvaret för att de kulturminnesvårdande aspekterna beaktas i kommunernas fysiska planering och byggande. Genom egna musei- institutioner eller genom direkta eller indi- rekta bidrag till länsmuseerna har kommu- nerna tillgång till museal och kulturhistorisk sakkunskap. I de största kommunerna har särskilda stadsantikvarietjänster inrättats. I kulturnämnderna har kommunerna nu också skaffat sig egna organ, vilka enligt en av kommunförbundet utarbetad normalinstruk- tion bör ha det samlade ansvaret för hela kulturområdet. Kulturnämnden förutsätts sålunda fungera som en för hela kultursek- torn central styrelse. Enligt normalinstruk- tionen har nämnden tilldelats viktiga funk- tioner inom kulturminnesvården. Nämnden skall verka för bevarande av estetiskt och kulturhistoriskt värdefulla elleri samhällsbil- den karaktäristiska byggnader, anläggningar och anordningar. Det bör även åligga nämn- den att avge yttranden i plan- och byggnads- ärenden samt att utan föregående remiss följa aktuella plan- och byggnadsfrågor och, om nämnden finner påkallat, till vederböran- de myndighet framföra sina synpunkter.
Med den nya kulturnämnden har kommu- nerna fått ett särskilt organ för kulturmin- nesvård. Genom sin parlamentariska förank- ring kan kulturnämnden få en stark ställning och bli av mycket stor betydelse som remiss- organ åt byggnads- och fastighetsnämnderna. Genom sin ställning som kommunens eget organ och med uppgiften att fritt verka i kulturminnesvårdande syfte har kulturnämn- den också möjligheten att upprätthålla en mycket hög ambitionsnivå. Kulturnämnder- na är främst avsedda för små och medelstora kommuner som inte har behov av eller resur- ser för att dela upp verksamheten på flera nämnder. Eftersom kulturnämnden inte i första hand skall inrymma sakkunskap inom de olika verksamhetsområdena måste sakun- derlaget för nämndens bedömningar inhäm— tas utifrån. I kommuner som förfogar över
egen museiinstitution kan denna självfallet fungera som expertorgan inom kultur— minnesvården. I övriga fall torde i främsta rummet länsmuseet vara det naturliga ex- pertorganet. Som närmare utvecklats i det föregående skall även länsstyrelsens kultur- minnesenhet kunna biträda kommunerna i deras kulturminnesvårdande verksamhet.
8.3.2 Landstingens kulturminnesvårdande verksamhet
Vid sidan av de dominerande uppgifterna inom hälso- och sjukvården har landstingen även engagerat sig i kulturell och vetenskap— lig verksamhet. För dessa uppgifter har vid några landsting särskilda kulturnämnder in- rättats. Inom kultursektorn har landstingen huvudsakligen ägnat sig åt utbildningsfrågor, åt teater- och musiklivet samt åt forskning och annan verksamhet med allmän kulturhi- storisk anknytning. Som bidragsgivare åt länsmuseerna samt i Stockholms län och i Skåne-länen åt respektive landsantikvarie- organisation lämnar de ett direkt stöd åt länets kulturminnesvård. I viss utsträckning har de också bekostat eller gett bidrag till särskilda kulturrninnesvårdsprojekt såsom inventeringar, vetenskapliga undersökningar och publikationer. Bidrag till kommunala museer förekommer även.
Vid sidan av den praktiska kulturrninnes- vård som kommunerna bedriver på lokal nivå har således landstingen påtagit sig uppgifter av gemensamt intresse för hela länet. Av särskild betydelse för kulturminnesvården är landstingens ökande engagemang i förvalt- ningsuppgifter avseende kulturminnesmär- ken och kulturhistoriskt värdefulla områden. Dessa åtaganden är av samma art som enga- gemanget i förvaltningen av naturskyddsom- råden och områden för friluftsliv och rekrea- tion. Vid sidan av här berörda arbetsuppgif- ter har landstingen ett flertal möjligheter till insatser för sådan kulturminnesvårdande verksamhet som skall tillgodose de regionala behoven. I sammanhanget vill de sakkunniga endast peka på behovet av att inom länet och i övriga landet informera om det egna
8.4. Personalorganisation. Övergångsbeszämmelser. Landsantikvarie- organisationernas lönefonder
Bestämmande faktorer för personalbehovet vid länsstyrelsernas enheter för kultur- minnesvård är dels behovet av erforderlig sakkunskap, dels arbetsbelastningen i respek- tive län.
Kulturminnesvården berör många skilda ämnesområden, av vilka endast de viktigaste kan företrädas av särskild expertis i länssty- relsen. För den löpande verksamheten är byggnadshistorisk och arkeologisk sakkun- skap oundgängligen nödvändig i samtliga län. Med företrädare för dessa båda huvudområ- den, vilka i sin grundutbildning och praktik även för övrigt har varandra kompletterande kunskaper och erfarenheter, kan basbehovet av sakkunskap i det väsentliga anses vara
tillgodosett. Om resurserna tillåter bör ut- över den byggnadshistoriska och arkeologis- ka expertisen i första hand behovet av etno- logisk sakkunskap tillgodoses. Den expertis som inte kan inrymmas i den egna länsstyrel- sen får anlitas utifrån, från länsmuseet, an- nan länsstyrelse med större resurser eller från riksantikvarieämbetet eller centralmuseerna.
Eftersom exploateringstrycket är den fak- tor som främst påverkar arbetssituationen inom kulturminnesvården, har detta fått bli utslagsgivande vid beräkningen av arbets- kraftsbehovet i de olika länen. Att utgå från antalet kulturminnesmärken som mätare på arbetsbördan, vilket i och för sig kan före- falla naturligt, har visat sig mindre tillfreds- ställande. Dels är materialet otillräckligt känt, dels skulle ett sådant beräkningssystem vara orimligt och missvisande eftersom det förutsätter existensen av fasta, allmängiltiga och för hela landet gällande kriterier avseen- de de kulturhistoriska värdena.
Förslag till personalorganisation vid länsstyrelsernas kulturminnesvårdsenheter.
Län Landsantikvarie Bitr. lands- antikvarie
Övriga hand- Biträden Totalt läggare
Stockholms Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands Göteborgs och Bohus Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens
___——_————_———HH————_—>—— ___—b—b—lp—h—ll—ib—li—v—l——|—A|—A|—ln—v—l—lv—li—l>—-n—A
3
_-
___—n—n—u—nn—w—u—N—Np—nu—n—u—v—v—Nv—nu—N whwwwwwwwwbmwmwwwwwwmwwq
N 4:-
Summa 24
.... O N oo oo Oi
1 Varav ett kvalificerat.
I de små och medelstora länen med nor- mal arbetsbelastning torde det även med hänsyn till arbetsvolymen vara tillräckligt med de två handläggande tjänstemän som erfordras för att upprätthålla den fackman- namässiga standarden. Som framgår av bifo- gade tablå har flertalet län, 18 stycken, hänförts till denna kategori. De övriga länen har delats upp i tre kategorier med fem och fyra respektive tre tjänstemän per länsstyrel- se. Fem tjänstemän har bedömts motsvara behoven i Stockholms län. För Malmöhus län och för Göteborgs och Bohus län har personalbehovet beräknats till fyra tjänste- män medan tre tjänstemän föreslås för vart- dera Östergötlands, Älvsborgs och Väster- bottens län. Den relativt stora kulturminnes- enheten i Västerbottens län har föreslagits med tanke på att sektionen med sin större personal och bredare sakkunskap skall kunna ge service åt de övriga Norrlandslänen.
De två tjänstemän som förutsätts bilda grundstommen inom varje länsstyrelse skall var och en självständigt kunna svara för ett av kulturminnesvårdens båda huvudområ- den. Båda bör därför besitta kompetens på hög nivå. Med hänsyn härtill bör endast chefsfunktionen bli utslagsgivande för den inbördes relationen. Andremannens ställning i förhållande till landsantikvarien föreslås därför karakteriseras genom tjänstetiteln bi- trädande landsantikvarie.
Inom planeringskansliet fullgöres gemen- samt för underenheterna vissa biträdesgöro— mål såsom diarieföring, expediering och, om särskild skrivcentral inrättats, även skrivgöro- mål. För kulturminnesenheten föreligger här- utöver behov av egen biträdespersonal, som skall svara för sådana speciella och mer kvali- ficerade arbetsuppgifter som inte kan hän- skjutas till den gemensamma personalen i planeringskansliet. Eftersom enheterna i fler- talet län är förhållandevis små föreslåsi regel endast en biträdestjänst per enhet. På grund härav och med hänsyn till att biträdet även skall avlasta landsantikvarien enklare göro- mål bör tjänsten vara inrättad för en högt kvalificerad kraft.
Enligt 44 & länsstyrelseinstruktionen skall
tjänst i lägst lönegrad C 1 samt tjänst i lägre lönegrad som innebär uppgift att vara chef för enhet eller ordförande i länsskatterätten och länsrätten tillsättas av Kungl. Maj:t efter förslag av länsstyrelsen. I regleringsbrev för länsstyrelserna har tillfogats att den centrala sektorsmyndigheten skall beredas tillfälle att yttra sig vid tillsättning av tjänster. Befatt- ningarna inom kulturminnesvården är i hög grad specialistbetonade tjänster där veten- skapliga meriter och yrkeserfarenhet om- sorgsfullt måste prövas från fackmannasyn— punkt. För sådana bedömningar torde endast riksantikvarieämbetet besitta erforderlig sak- kunskap. I överensstämmelse med det till- sättningsförfarande som tillämpas föreslås därför att riksantikvarieämbetets yttrande över de sökandes kompetens skall inhämtas innan länsstyrelsen tillsätter eller hos Kungl. Maj:t föreslår innehavare av tjänst vid kultur- minnesenheten.
Övergångsbestämmelser
Landsantikvarieorganisationen har tillkom- mit och byggts ut med stöd av statliga bidrag till huvudmännen. Från och med 1920-talet tilldelades sålunda huvudmännen anslag av lotterimedel för bildande av fonder för de fackutbildade tjänstemännens avlönande, och genom beslut av 1945 års riksdag infördes den nuvarande ordningen med särskilda bi- drag från anslag å riksstaten för avlönande av sådan personal. Bidrag utgår nu till i regel två tjänstemän per län, landsantikvarie och ama— nuens/antikvarie. De villkor och bestämmel- ser, som meddelats för statsbidragen, avser bl a att garantera landsantikvariema viss trygghet i anställningen. Enligt 13% lands- antikvariekungörelsen, kan landsantikvarie inte skiljas från sin tjänst om han under tre på varandra följande år tjänstgjort ien och samma befattning. Undantag från regeln kan göras endast i fall av omorganisation, annan dylik anledning eller på grund av tjänstefel.
MUS 65:s förslag innebär att den nuvaran- de statsunderstödda landsantikvarieorganisa- tionen upphör varvid för de på landsantikva- riema hittills ankommande statliga arbets-
uppgifterna inrättas särskilda tjänster hos länsstyrelserna. Uppenbarligen ligger det i statens intresse att den till den nuvarande landsantikvarieorganisationen hörande per- sonalen med dess utbildning och ofta lång- variga erfarenhet av kulturminnesvård kan påräknas för den nya länsstyrelseorganisatio- nen. Det är väl också att räkna med att många av dessa anställningshavare är beredda att övergå till anställning hos länsstyrelserna och därför kommer att söka de härför nyin- rättade tjänsterna.
Tjänsteman inom landsantikvarieorganisa- tionen som söker men inte erhåller ledigför- klarad statlig tjänst bör få statlig anställning hos vederbörande länsstyrelse med bibehål- len lön och pensionsrätt såvida inte den tidigare arbetsgivaren låter honom kvarståi hans tidigare tjänst.
I de fall en tjänsteman inte önskar övergå i statlig tjänst bör som huvudregel gälla att staten inte längre har något direkt ansvar för hans fortsatta anställning hos huvudmannen. Om tjänstemannen kvarstår som tjänsteman vid museet och därigenom mister rätten till statlig pension förutsätter de sakkunniga att pensionsfrågan löses av arbetsgivaren.
Under vissa omständigheter bör särskild övergångsordning komma i fråga. Så synes det rimligt att tjänsteman som på grund av handikapp, på grund av hög ålder eller av andra vägande skäl inte vill övergå till anställ- ning i länsstyrelsen får kvarstå i tjänst hos sin huvudman med bibehållna förmåner. I så- dant fall bör huvudmannen kunna påräkna statsbidrag till hans avlöning enligt nu gällan- de regler. Vidare bör tjänstemannen få bibe- hålla sin pensionrätt enligt statens allmänna pensionsreglemente. Undantagsbestämmel- sen bör gälla tjänsteman som vid omorganisa- tionens ikraftträdande uppnått 55 års ålder. De föreslagna undantagsbestämmelserna bör självfallet endast gälla de tjänstemän som för närvarande samtidigt upprätthåller musei- tjänst. Sammanlagt åtta tjänstemän kommer att tillhöra den av undantagsbestämmelserna berörda kategorin om reformen genomföres under 1973.
Beträffande den biträdespersonal på mu-
seerna som även fullgör arbetsuppgifter inom den statliga kulturminnesvården förutsätter de sakkunniga att de som så önskar bereds tillfälle att kvarstanna på museet. Både för denna personal och för den som är anställd hos huvudman utan eget museum föreligger självfallet möjligheten att söka motsvarande tjänst på länsstyrelsen. Efter- som statsbidrag inte utgår för biträdesper- sonalen föreligger dock inga skäl till att tillämpa särskild övergångsordning.
Landsantikvarieorganisationens lönefonder
Tilldelningen av lotterimedel till museerna ute i landet kom att regleras i enlighet med ett av Vitterhetsakademien framlagt förslagi skrivelse till Kungl. Maj:t den 5 april 1927 (jfr sid 24 f). Förslaget innebar att lotterime- del i princip skulle utgå till endast ett mu- seum per län eller landskap. Bidragen skulle avse vissa bestämda ändamål, bl a bildandet av fonder, vars avkastning skulle användas för att avlöna en fackutbildad museitjänste- man. Det huvudsakliga syftet var att konsoli- dera museernas dokumenterande och vårdan- de uppgifter, medan den publika verksam- heten ansågs vara en lokal angelägenhet. Bidragen förbands med villkoret att lönefon- dernas förvaltning skulle ske under länssty- relsernas kontroll, att museerna skulle vara underställda riksantikvariens inspektion och att den på fondmedlens avkastning anställde museitjänstemannens kompetens skulle prö- vas av riksantikvarien. Tilldelningen av lotte- rimedel var däremot inte förbunden med några villkor i avseende på tjänstemännens medverkan i det statliga kulturminnesvården. ] akademins skrivelse framhålls dock i förbi- gående att förstärkningen av museerna skulle kunna vara till gagn även för den allmänna, staten åvilande kulturminnesvården, som ge- nom skapandet av stabila, välorganiserade provinscentraler för kulturminnesvården skulle kunna på dessa avlasta rätt väsentliga delar av det arbete som åvilar den centrala kulturminnesvårdande institutionen. Med ti- den kom emellertid lönefonderna att i högre grad anses vara avsedda för den kulturmin-
nesvårdande verksamheten. I den normalin- struktion för landsantikvarier som utarbeta- des gemensamt av riksantikvarieämbetet och Svenska museimannaföreningen åren 1932— 1933 betonades mycket starkt landsantikva- riens/museichefens roll inom den statliga kulturminnesvården. I 1930 års kulturmin- nesvårdskommittés betänkande år 1937 ut- talas att lotterimedlen i första hand borde användas för att anställa en landsantikvarie, som helt kunde ägna sig åt de museala, kulturminnes- och hembygdsvårdande upp- gifterna. Kommittén underströk särskilt att den i 55 ovannämnda normalinstruktion, intagna skyldigheten för landsantikvarie att inom sitt verksamhetsområde utföra av riks- antikvarieämbetet påkallade utredningar och undersökningar under inga omständigheter fick utelämnas ur instruktionen. [ remiss- yttrande över kommitténs förslag framhöll Vitterhetsakademien att dessa arbetsuppgif- ter dock icke borde tillåtas olämpligt inkräk- ta på landsantikvariens huvuduppgifter inom museet. Samtliga lokala organisationer fram- höll däremot vikten av att äga tillgång till en tjänsteman som kunde ägna hela sin tid åt de kulturminnesvårdande uppgifterna. Vitter- hetsakademiens försiktiga hållning ändrades emellertid snart. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 4 april 1939 anhöll akademin om anslag av lotterimedel för att åstadkomma en pro- visorisk lönereglering för landsantikvariema. Akademin framhöll härvid att som villkor för bidrag av lotterimedel till lönefonder bl a borde gälla att landsantikvariens insatser i den allmänna kulturminnesvården skulle ges största möjliga omfattning. En ytterligare förskjutning mot kulturminnesvårdssidan sy- nes ha skett i och med tillkomsten av 1942 års fornminneslag. I samband med att bidrag till landsantikvariernas löner föreslogs utgå direkt över riksstaten (prop. 223 år 1945) framhöll sålunda departementschefen att den nya lagen hade ökat landsantikvariernas arbetsuppgifter och att detta utan tvivel skulle komma att i ännu högre grad än tidigare kräva en verkligt effektiv, lokalt förankrad organisation.
Den successiva ändringen i uppfattningen
om ändamålet med lönefonderna fortsatte under den följande tiden. Den nya synen tillämpades av 1953 års landsantikvarieutred- ning och kodifierades genom 1955 års kun- görelse angående bidrag till avlöningar inom landsantikvarieorganisationen. De fastställda bidragen, vari avkastningen från lönefonder- na inräknas, utgår sålunda i princip för de statliga uppgifter som landsantikvarien har att fullgöra inom den statliga kulturminnes- vården.
Antalet lönefonder uppgår för närvarande till sammanlagt 21 stycken. Trots att bidra- gen till avlöningar inom landsantikvarieorga- nisationen nu utgår över riksstaten har såle- des fonderna bibehållits; avkastningen inräk- nas i statsbidraget. I 15 fall har medlen överlämnats till förvaltning av statskontoret medan sex fonder fortfarande förvaltas av vederbörande huvudman. Huvudmannorgani- sationerna i Stockholms och Älvsborgs län saknar lönefonder och för de båda Skåne- länen finns en gemensam, som tillhör Skånes hembygdsförbund. De olika fonderna uppgår i genomsnitt till 150 000 kr, vilket ger en totalsumma på ca 3 000 000 kr.
I betänkandet rörande museiväsendet föreslår de sakkunniga att ett bidrag på 75 000 kr skall utgå till ett museum per län, i regel till länsmuseet. Bidraget, som till sin storlek motsvarar lönen till en tjänsteman, är i första hand avsett för att säkra en fortsatt dokumentation inom det kulturhistoriska området. Bidraget gäller således ett ändamål som väl svarar mot det ursprungliga syftet med lönefonderna. Det framstår därför som naturligt att lönefondsmedlen får bilda del även av det nya bidraget. De sakkunniga föreslår därför att fondernas avkastning in- räknas i det nya bidraget på det sätt som nu sker beträffande bidragen till landsantikva— riernas löner. Denna konstruktion kan emel— lertid inte tillämpas i de län som nu saknar museiinstitutioner med länsomfattande verk- samhet nämligen de båda Skånelänen, Göte- borgs och Bohus län samt Stockholms län. De sakkunniga anser att både denna fråga och andra problem som aktualiseras i dessa län genom att landsantikvarieorganisationen
upphör bör bli föremål för fortsatta över- väganden. Eftersom det gäller frågor som endast har begränsad giltighet anser de sak- kunniga att utredningsarbetet bör vara en separat uppgift,jfr sid 136 f.
8.5. Kostnadsberäkningar
Den föreslagna statliga regionalorganisa- tionen för kulturminnesvård beräknas dra en lönekostnad på närmare 6,0 miljoner kronor (enligt 1972 års löneläge med 24 % lönekost- nadspålägg inräknat). Eftersom det nuvaran- de statsbidraget till landsantikvarieorganisa- tionen endast uppgår till 2 260 000 kronor (enligt 1972 års statsverksproposition) in- nebär förslaget en relativt sett betydande kostnadsökning. Det statliga bidraget täcker emellertid endast 90% av lönekostnaderna för två tjänster i löneklass A 30 respektive A 22 medan det reella löneläget för landsanti- kvarien är lägst B 6 och för hans medarbetare ligger omkring A 26. För biträdespersonal utgår inga statsbidrag. Med en landsantikvarie (B 6), en antikvarie (A 26) och en biträdeshjälp (A 14) per län kan därför den totala lönekostnaden för landsan- tikvarieorganisationen i 1972 års löneläge beräknas uppgå till i runt tal 4.7 miljoner kronor. varav således de lokala bidragsgivar- na svarar för mer än hälften. Härtill kommer expenser — lokalhyra, porton, telefon m. m. — för vilka statsbidrag inte utgår. De sakkun- nigas förslag innebär således inte någon an- märkningsvärd kostnadsökning utan främst en omfördelning.
Med hänsyn till att ökningen av det statliga engagemanget blir betydande har de sakkunniga övervägt möjligheten till en successiv utbyggnad av länsstyrelsernas kul- turrninnesenheter. Detta bör kunna ske på två vägar. Dels kan man räkna med en successiv personalökning i de minst arbets- tyngda länen och i de län som föreslås få den största personalstyrkan. Dels kan tjänsterna som biträdande landsantikvarier få högst- lönegradskaraktär. Den sistnämnda möjlighe- ten torde få övervägas även med hänsyn till att vid omorganisationen svårighet att
rekrytera kompetent personal kan föreligga. Enligt de sakkunniga bör det således kunna accepteras att det framlagda förslaget till personalorganisation till fullo realiseras först efter en uppbyggnadsperiod på tre till fyra ar.
9. Riksantikvarieämbetet. Förslag
9 . 1 Riksantikvarieämbetets relationer till Vitterhetsakademien och statens historiska museum
Den senare utvecklingen inom kulturminnes- vården och museiväsendet har karakteriserats av en successiv utvidgning av arbetsområ- dena, vilken stått i direkt relation till förändrade och ökande krav från samhällets och allmänhetens sida. Genom att kultur- minnesvården fått ökad betydelse för miljö- utforrnningen har den givits andra och delvis helt nya arbetsuppgifter där deltagandet i den fysiska planeringen är av grundläggande betydelse. Inom museerna har arbetet präg- lats av en alltmer omfattande publik verk- samhet. Behovet av att renodla verksamhe- terna och att inom vart och ett område koncentrera tillgängliga resurser har sedan lång tid gjort sig gällande. Ett betydelsefullt steg i denna riktning togs genom den omorganisation som genomfördes vid riks- antikvarieämbetet år 1938 då den nuvarande uppdelningen på en museienhet och en enhet för kulturminnesvård tillkom. På motsvaran- de sätt har behovet av en funktionsuppdel— ning mellan museal och kulturrninnesvårdan- de verksamhet legat till grund för organisa— toriska förändringar inom de länsmuseer där resurserna så tillåtit. Enligt de sakkunniga har utvecklingen inom båda verksamhets- grenarna nått så långt att var och en bör tillförsäkras ökat utrymme för självständigt handlande.
Den föreslagna regionalorganisationen för den statliga kulturminnesvården avses ge bättre förutsättningar för kulturminnesvår- den att öka sina insatser främst inom miljövärden. Samtidigt önskar de sakkunniga tillförsäkra de nuvarande länsmuseerna för- bättrade möjligheter att bedriva en musei- verksamhet med tyngdpunkt på dokumen- tation, forskning, undervisning, utställningar, diskussioner och andra aktiviteter inom de vidsträckta områden som i dag innefattas i begreppet museiverksamhet.
På motsvarande sätt måste riksantikvarie- ämbetet och statens historiska museum anpassas till den aktuella situationen. Som central myndighet för kulturminnesvården har ämbetet att företräda ett område där en bred opinion kräver intensifierade insatser och där behovet av framsynt planering och av väl genomarbetad verksarnhetspolitik fordrar ökad integration i samhällslivet. Härvid erfordras öppenhet för de nya ström- ningar och ändrade utvecklingstendenser som berör det egna ansvarsområdet. För statens historiska museum leder kontakt- vägarna åt andra håll. För den utåtriktade verksamheten med utställningar och under- visning är kontakterna med skolan och folkbildningsorganisationerna av största be- tydelse. För den vetenskapliga sidan har museet behov av kontakter med universitet och andra forskningsinstitutioner. Som cen- tralmuseum för förhistoria, medeltid och
numismatik har det viktiga funktioner att fylla som serviceorgan åt landets kulturhisto- riska museer.
I sin verksamhet är således statens historis- ka museum och riksantikvarieämbetet be- roende av skilda kontaktstrukturer. För närvarande är varken museets eller ämbetets behov av samhällskontakter tillgodosedda i verkets ledning beroende på att ledamöterna i den för ämbetsverket gemensamma styrel- sen — Vitterhetsakademiens förvaltnings- utskott — utses inom akademin. Förvalt- ningsutskottets uppgifter är därtill så begrän- sade att det inte kan betraktas som en styrelse i egentlig mening. Det behandlar endast förslag till anslagsframställning hos riksdagen, vissa tjänstetillsättningar o.dyl. medan utformningen av verksarnhetspoliti- ken liksom fullgörandet av myndighetsfunk- tionerna helt sker utan förvaltningsutskot- tets medverkan. De sakkunniga föreslår därför att Vitterhetsakademiens huvudman- naskap upphör och att museet och ämbetet blir sinsemellan helt fristående institutioner. Samtidigt föreslås att medelhavsmuseet bil- dar en självständig institution. Riksanti- kvarieämbetet får härigenom uteslutande ställningen av central myndighet för den statliga kulturminnesvården med uppgift att bl. a. svara för samordningen av samhällets verksamhet inom området. Härvid förutsätts att den kulturhistoriska byrån uppgår i ämbetsverket. Museerna får samma ställning som övriga centralmuseer. För samordnande funktioner inom museiväsendet föreslår de sakkunniga inrättandet av ett musei- och ut- ställningsråd. Förslag härom liksom beträf- fande historiska museet och medelhavs- museet framläggs i museibetänkandet.
Utredningen angående sambandet mellan Vitterhetsakademien, riksantikvarieämbetet och statens historiska museum (akademi- utredningen) har behandlat de med avskiljan- det av akademin sammanhängande proble- men. MUS 65 har härutöver främst haft att närmare överväga de konsekvenser som ak- tualiseras genom särskiljandet av museet och ämbetet, nämligen de gemensamma avdel- ningarnas framtida ställning, förvaltningen av
akademins och ämbetets kulturhistoriska fastigheter, fondförvaltningen och i avseende på de vetenskapliga företagen frågan om Sveriges Kyrkor.
Ämbetsverket har fem gemensamma av- delningar, den administrativa och kamerala avdelningen, avdelningen för bibliotek samt akt- och bildarkiv, den tekniska avdelningen, pedagogiska avdelningen och avdelningen för ärenden rörande landsantikvarieorganisatio- nen. Den administrativa och kamerala avdel- ningen kommer att ingå i ämbetet men föreslås samtidigt upprätthålla vissa funktio- ner till tjänst för historiska museet.
Beträffande bibliotek och arkiv föreslår de sakkunniga att det förstnämnda inordnas i historiska museet och att arkivet tillföres riksantikvarieämbetet. Bibliotekets placering motiveras främst av att museet i sin egenskap av central forskningsinstitution inom huvud- delen av de ämnesområden som biblioteket representerar naturligen kan svara för huvud- mannaskapet på samma sätt som exempelvis nordiska museet och nationalmuseet. Arki— vet består till övervägande delen av sådant material som i främsta rummet är nödvän- digt för den kulturminnesvårdande verksam- heten. Såsom framgår av akademiutredning- ens betänkande har såväl bibliotekssamling- arna som arkivsamlingarna tillkommit och vårdats genom statliga insatser, varför ett överförande från akademin till de statliga institutionerna inte torde vara förenat med större problem. Arkivutredningen har för övrigt påvisat att ett åtskiljande av de båda enheterna kan ske utan svårighet, eftersom samlingarnas innehåll är helt olika och eftersom metodiken ibiblioteksarbetet och i arkivarbetet är väsensskilda.
De sakkunniga föreslår vidare att både den tekniska avdelningen med byggnadsminnes- avdelningens textilkonserveringsateljé och den pedagogiska avdelningen skall ingå i historiska museets organisation.
I den nya verksorganisationen kommer de uppgifter som nu åvilar avdelningen för ärenden rörande landsantikvarieorganisatio- nen och som kommer att kvarstå efter omorganisationen av den regionala kultur-
minnesvården att fullgöras inom olika delar av verket. Beträffande de sakkunnigas förslag om den framtida hanteringen av fyndfördel- ningsärendena hänvisas till kapitel 12 (12.2, sid. 151).
Som redan nämnts föreslås för de kultur- historiska fastigheterna inrättandet av en i riksantikvarieämbetets organisation ingående fastighetsbyrå med uppgift att svara för förvaltning och vård.
Beträffande det konsthistoriska inventa- rieverket Sveriges Kyrkor föreslår de sakkun- niga att verksamheten inordnas i riksanti- kvarieämbetet och att ämbetet skall få det primära ansvaret för publiceringen.
Av de här berörda verksamheterna kom- mer den administrativa och kamerala avdel- ningen, arkivet, fastighetsförvaltningen och Sveriges Kyrkor att behandlas i detta kapitel. Förslag angående biblioteket samt angående den tekniska och den pedagogiska avdel- ningen frarnläggs i betänkandet rörande museiväsendet. De sakkunnigas syn på aka- demins framtida roll inom kulturrninnesvår- den utvecklas i kapitel 10.
9.2. Arbetsuppgifter och organisation, allmänt
Den kulturminnesvårdande verksamheten bör genom ett kontinuerligt bedrivet utveck- lingsarbete anpassas till de ständigt ändrade förhållanden, som samhällsutvecklingen ska- par. De härvid uppdragna riktlinjerna för verksamheten måste ges effektiv spridning till länsstyrelserna, till andra myndigheter och organ, till kommuner och enskilda. Verksamheten bör syfta till att bevara och vårda landets resurser av värdefull kultur- miljö. Som en viktig del av arbetet ingår att genom vård- och underhållsarbeten, service- anläggningar, upplysning och information göra de kulturhistoriska minnesmärkena till- gängliga för allmänheten.
Genom inrättandet av en enhet för kultur— minnesvård på länsstyrelsen kommer läns- styrelsens huvudenhet för samhällsplanering, planeringsavdelningen, att förutom sakkun- skap inom den fysiska planeringen och
naturvården även att erhålla särskild expertis för bedömning av frågor rörande den fysiska kulturmiljön. Erforderlig sakkunskap för bl. a. granskning och beslut i ärenden enligt kulturminnesvårdens speciallagstiftning kom- mer således att finnas inom länsstyrelsen. Härigenom kan det centrala verket befrias från huvuddelen av sina nuvarande gransk- ningsuppgifter till förmån för en eftersträvad verksamhet med tyngdpunkten lagd på verk- samhetsplanering, utvecklingsarbete, råd- och anvisningsverksamhet samt information. Denna inriktning förutsätter att verket får en organisation som möjliggör ett agerande utifrån en översiktlig och samlad syn på hela arbetsfältet. Syftet kan enligt de sakkunniga inte nås med nuvarande organisation där den ursprungliga uppdelningen på en fornminnes- och en byggnadsminnesavdelning är grundad på en typindelning av vårdobjekten. Utveck— lingen under senare år har visat att många ärenden, särskilt rörande plan- och exploa- teringsförslag berör såväl fornlämningsområ- den, byggnader och byggnadsmiljöer som landskapsavsnitt av allmänt kulturhistoriskt intresse. Den nuvarande indelningen av ver- ket har i sådana sammanhang visat sig vara mindre ändamålsenlig. För att möjliggöra en verksamhet i enlighet med här uppdragna riktlinjer erfordras en organisatorisk upp- byggnad som i motsats till den nuvarande grundar sig på verksamhetens olika funktio— ner.
De sakkunniga föreslår därför att riks- antikvarieämbetet får en byråorganisation, som förutom en administrativ byrå omfat- tar tre byråer: en allmän byrå, en dokumen- tationsbyrå och en byrå för fastighetsförvalt- ning. Den allmänna byrån bör omfatta tre sektioner, nämligen en för granskning, en för utvecklingsarbete och en för information. Dokumentationsbyrån bör inrymma en in- venteringssektion och en undersökningssek— tion med uppdragsverksamhet samt arkivet. Inom fastighetsbyrån föreslås en sektion för förvaltningsuppgifter och en för byggnads- och markvård. Den administrativa byrån bör omfatta en allmän sektion, en personalsek- tion och en sektion för den kamerala
PERSONALORGANISATION
Fl iksantikvarieämbetet (basorganisation)
Riksantikvarie
r
Allmänna byrån
Chef 1 kvalificerat biträde
Granskningssektion
1 avdelningsdirektör
3 förste antikvarier, byrådirektörer 3 1/2 antikvarier
1 assistent
2 kvalificerade biträden
2 biträden
Utvecklin ssektion
1 avdelningsdirektör
2 förste antikvarier
1 antikvarie
2 kvalificerade biträden
lnformationssektion
1 avdelningsdirektör 2 förste antikvarier 1 antikvarie
1 redaktör 1 assistent 2 biträden
! l
Dokumentationsbyrån
Fastighetsbyrån
Administrativa byrån
Chef 1 kvalificerat biträde
lnventeringssektion
1 avdelningdirektör
4 förste antikvarier
9 antikvarier, byrådirektörer 2 ingenjörer
2 assistenter
2 kvali icerade biträden
3 biträden
Undersökningssektion
1 avdelningsdirektör 2 första antikvarier 1 antikvarie
3 assistenter (ritare) 1 biträde
Arkiv
1 förste arkivarie 1 arkivarie 1 amanuens
4 assistenter
2 biträden
Chef 1 kvalificerat biträde
Förvaltningssektion
1 avdelningsdirektör 3 första antikvarier
1 byrådirektör
5 tillsyningsmän
1 assistent
1 kval cerat biträde 1 biträde
Vårdsektion
1 avdelningsdirektör 3 förste antikvarier 2 antikvarier
3 konsulenter
1 assistent
2 förste ritare
1 kvalificerat biträde 2 biträden
Chef 1 kvalificerat biträde
Allmän sektion
1 avdelningsdirektör
1 byrådirektör
1 kvalificerat biträde (Razs sekr) 1 registrator
1 kvalificerat biträde (för registratur) 1 biträde 3 telefonister
1 matorialförvaltare
1 expeditionsförman 4 expeditionsvakter
1 reparatör
Personalsektion
1 byrådirektör 1 amanuens 1 assistent
Ekonomisektion
1 byrådirektör
1 bokhållare
2 kvalificerade biträden 2 biträden
Till den allmänna byrån koncentreras dei målsättningen särskilt framhållna funktio- nerna avseende verksamhetsplanering, ut- vecklingsarbete, råd- och anvisningsverksam- het, information och granskning. Verksarn- heten inom dokumentationsbyrån och fastig- hetsbyrån får en närmare anknytning till det praktiska arbetet i fältet.
Utvecklingsarbetet skall syfta till att an- passa kulturminnesvårdens verksamhet till den allmänna samhällsutvecklingen, till and- ra samhällsfunktioner och till landvinningar- na i det egna facket såväl inom landet som på det internationella planet. Utvecklings- arbete kommer givetvis att bedrivas inom verkets alla enheter. [ detta arbete skall den speciellt inrättade utvecklingssektionen fungera som ett serviceorgan. Sektionen skall således stå hela verket till tjänst med erforderliga utredningar samtidigt som den bör ha särskilda förutsättningar att initiera ett fruktbärande utvecklingsarbete. Härige- nom uppnås en växelverkan som kommer verket i dess helhet till godo och som kan läggas till grund för utformningen av kultur- minnesvårdens verksamhetspolitik. På riks- antikvarieämbetet ankommer vidare att ut- ifrån landet insamla sådan information som ger underlag för utvecklingsarbetet. Informa- tionen kommer självfallet att främst kunna erhållas genom den regionala organisationen. På informationssektionen ankommer att för- medla det utvunna erfarenhetsstoffet såväl till den egna organisationen och länsstyrel- serna som till övriga intressenter.
Ämbetets utvecklingsarbete måste ställas i relation till förhållandena inom andra sam- hällssektorer. En viktig uppgift blir därför att upprätthålla kontakten med andra myn- digheter, kommuner och olika organ med kulturminnesvårdande uppgifter. Ämbetet har också att upprätthålla kontakterna med andra länders kulturminnesvård samt påtaga sig representationen i de internationella organisationerna, främst UNESCO, Europa- rådet och ICOMOS (International Council of Monuments and Sites).
Riksantikvarieämbetets långsiktiga verk-
samhetsplanering bör syfta till att skapa en beredskap hos de kulturminnesvårdande myndigheterna som gör det möjligt för dem att möta de krav som den allmänna samhälls— utvecklingen kan komma att ställa. Plane- ringen bör omfatta prioritering av olika arbetsuppgifter samt långtidsbedömningar avseende exempelvis ekonomi och behov av arbetskraft inom verksamheten. Ämbetets planering bör dessutom innefatta frågor rörande forskningsbehovet inom verksam- hetsområdet samt utbildning, dels grund- utbildning för blivande kulturminnesvårdare, dels vidareutbildning för personal inom den kulturminnesvårdande verksamheten.
Förutom den här presenterade omlägg- ningen av riksantikvarieämbetets organisa- tion och verksamhetsinriktning föreslås viss utvidgning och konsolidering av ämbetets hittillsvarande verksamhet. Den volymmäs- sigt största förändringen gäller fastighetsför- valtningen och därmed sammanhängande funktioner. Förslaget innebär i korthet att en särskild enhet — fastighetsbyrå — inrättas för förvaltning och vård av i första hand de fastigheter som nu ägs eller förvaltas av Vitterhetsakademien respektive riksantikva- rieämbetet. Byråns två sektioner skall svara för förvaltningsgöromålen som sådana re- spektive planeringen och ledningen av de egentliga vårdåtgärderna.
Flera andra statliga verk svarar för förvalt- ning av sådana fastigheter som på grund av sitt kulturhistoriska värde inte är användbara för verken i deras egentliga verksamhet. [ de fall verken önskar avlastas härmed samman- hängande arbetsuppgifter bör dessa fastighe- ter kunna överföras till riksantikvarieämbe- tets förvaltning.
För dokumentationsbyrån, som rymmer inom verket redan existerande funktioner, gäller utvidgningen framför allt inrättandet av en undersökningssektion och en utbygg- nad av fornminnesinventeringen till en all- män kulturhistorisk inventering. Det veten- skapliga företaget Sveriges Kyrkor föreslås ingå i inventeringssektionen.
I sin verksamhet kommer riksantikvarie- ämbetet att ha behov av underlagsmaterial i
form av utredningar och undersökningar, vilka på grund av sitt omfång eller sin speciella karaktär inte kan inrymmas i det löpande arbetet. För sådana uppgifter bör ämbetet kunna anlita hjälp utifrån och då bl. a. från centralmuseerna. Enligt de sak- kunniga bör det i första hand ankomma på vederbörande museum att självt välja sådana uppgifter som kan verka befordrande även på den egna verksamheten. Som närmare beröres i kapitlets slut föreslår de sakkunniga att särskilda medel ställs till ämbetets förfo- gande för sådana uppdrag.
9.3 Organisation 9.3.1 Ledning: styrelse och verkschef
Riksantikvarieämbetet bör underställas en verksstyrelse med verkschefen, riksanti- kvarien, som ordförande och av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter. För att styrelsen skall kunna arbeta smidigt och effektivt bör anta- let ledamöter vara starkt begränsat.
Det har redan framhållits att en effektiv och meningsfull kulturminnesvård endast kan bedrivas med stöd i den allmänna opinionen. I styrelsen bör därför ingå repre- sentanter för sådana organ och grupper i samhället genom vilka verket dels kan in- hämta för sitt arbete vägledande informa- tion, dels sprida upplysning om den egna verksamheten. Med hänsyn till att MUS 65 beträffande kulturminnesvården eftersträvar en ansvarsfördelning mellan stat och kom- mun där betydelsen av de kommunala insat- serna tillmäts stor betydelse, är det samtidigt av vikt att i styrelsen ingår representation för kommunerna.
Kulturminnesvården har i många fall en nära anknytning till verksamhetsområden för vilka statens planverk och statens naturvårds- verk är centralmyndigheter. Särskilt i plan- frågor av större räckvidd är det nödvändigt med en avvägning och samordning mellan de tre intresseområdena. Genom att anknyta till den mindre bindande form av styrelserepre- sentation, genom vilken riksantikvarieämbe- tet redan är företrätt i naturvårdsverkets
styrelse önskar de sakkunniga ge en något fastare form för detta samarbete. Vid hand- läggning av ärenden med central betydelse för planväsendet eller naturvården skall därför representant för vederbörande verk äga närvara vid styrelsens sammanträden med rätt att yttra sig och få sin mening antecknad men ej att delta i besluten. Integrationen mellan planväsende, naturvård och kulturminnesvård, som de sakkunniga vill se förverkligad inom länsstyrelsernas sektion för samhällsplanering får härigenom en viss motsvarighet på central nivå.
Den föreslagna organisatoriska åtskillna- den mellan kulturminnesvård och museivä- sende, som framför allt förändrar bilden av den regionala organisationen nödvändiggör en reglering av samarbetet på olika plan. För riksantikvarieämbetets del bör detta under- strykas genom att representant för det tidigare omnämnda musei- och utställnings- rådet bereds tillfalle att närvara vid verks- styrelsens sammanträden med rätt att yttra sig och få sin mening antecknad men ej att delta i besluten. Av samma skäl föreslår de sakkunniga i annat sammanhang att ämbetet på motsvarande sätt bör vara företrätt i musei- och utställningsrådet.
På styrelsen skall ankomma att svara för beslut i ärenden av större allmän betydelse för verkets ekonomi, verksamhets- och per- sonalpolitik. Till styrelsen bör vidare hän- skjutas ärenden av principiell betydelse vilka på grund av sin vikt för verkets allmänna målsättning bör erhålla en så allsidig bedöm- ning som möjligt. För övrigt skall styrelsen handlägga de ärendegrupper som enligt gäng— se ordning brukar behandlas av verksstyrelse.
Vid sidan av det kontaktfält som styrelsen avses representera har de kulturminnesvår- dande organen behov av fasta former för samarbete inom det vetenskapliga området. Universitetens och museernas forskning inom här berörda ämnesområden bygger till väsentlig del på material som frambringas i samband med riksantikvarieämbetets under- söknings- och inventeringsverksamhet. Prin- ciperna för ämbetets dokumentationsverk- samhet bör därför utformas i nära samarbete
med berörda universitetsinstitutioner och museer. På motsvarande sätt bör resultaten av universitetens och museernas forskning tillgodogöras utvecklingsarbetet vid ämbets- verket. Mellan ämbetet och forskningsinsti- tutionerna erfordras därför intima kontak- ter, vilka enligt de sakkunniga bör upprätt- hållas av en särskild arbetsgrupp med repre- sentanter för ämbetet, universiteten och museerna. Det bör ankomma på ämbetet självt att inom ramen för sin verksamhet besluta om och upprätthålla sådan kontakt- verksamhet.
Riksantikvarien skall svara för den direkta ledningen av riksantikvarieämbetet. Samti- digt skall han avlösas från chefskapet för historiska museet och medelhavsmuseet. Ge- nom ändring i instruktionen den 30 decem- ber 1971 har han redan lösts från uppdraget att fungera som Vitterhetsakademiens sekre- terare. Han kommer härigenom att befrias från en del av sin nuvarande arbetsbörda för att i stället kunna ägna sig helt åt ämbetsver- kets ledning. Genom decentraliseringen av beslutsfunktionerna och den ändrade mäl- sättningen för ämbetets verksamhet kommer riksantikvariens direkta befattning med kon- kreta kulturminnesvårdsärenden att avsevärt minskas. Hans deltagande i sådana ärenden kommer endast att erfordras i fall av särskilt komplicerad art eller i frågor av principiell innebörd. I den nya organisationen ankom- mer det på honom att leda planeringen och samordningen av den kulturminnesvårdande verksamheten. Han skall vidare företräda verket i kontakterna med andra myndighe- ter, kommuner och organisationer liksom med enskilda. Kontaktområdet omfattar även universitet och högskolor. Det ankom- mer vidare på riksantikvarien att i internatio- nella sammanhang företräda landets kultur- minnesvård. En huvuduppgift blir att utåt svara för verket i vad avser verksamhetens allmänna inriktning och kulturrninnesvår- dens ställningstaganden i ärenden av stor vikt.
9.3.2. Allmänna byrån: gransknings- sektionen med runverket, utveklings- sektionen, informationssektionen
Till den allmänna byrån sammanföres granskning, utvecklingsarbete och informa- tion, d. v. s. sådana funktioner som i stor ut- sträckning gäller riksantikvarieämbetets re- lationer till andra samhällsorgan och till allmänheten. Genom granskningssektionen ansvarar byrån för verkets myndighetsfunk- tioner. Utvecklingssektionen får till uppgift att på grundval av insamlad information bedriva ett utvecklingsarbete som skall resul— tera i utformningen av verkets verksamhets- politik. För redigering och spridning av råd och anvisningar som utarbetas inom utveck- lingssektionen, liksom för all annan upplys- ning rörande ämbetets verksamhet svarar informationssektionen.
Granskningssektionen med runverket
Omfattningen och karaktären av riksantikva- rieämbetets granskningsuppgifter har redan berörts i samband med beskrivningen av landsantikvarieorganisationen. Huvuddelen av detta arbete kommer att förläggas till den allmänna byråns granskningssektion. Granskningssektionens viktigaste uppgift torde bli att bistå länsstyrelsernas kulturmin- nesenheter med råd och anvisningar. En viktig uppgift blir vidare att följa länsstyrel- sernas verksamhet på kulturrninnesvårds— området och deras handläggning av besluts- ärenden enligt kulturminnesvårdens special- lagstiftning, av planärenden samt av övriga ärenden som berör kulturminnesvårdens in— tressen. I sådana ärenden där enighet inte kan uppnås mellan riksantikvarieämbetet och länsstyrelsen har ämbetet att avgöra om frågan skall underställas Kungl. Maj:ts pröv- ning. Ämbetets yttrande kommer även att inhämtas i besvärsärenden samt i olika anslags- och bidragsårenden berörande ända- mål inom kulturminnesvården. Härtill kom- mer ärenden av större allmänt intresse där kulturminnesvårdens synpunkter är av bety-
delse såsom remisser från statliga centrala myndigheter och departement rörande refor- mer eller förslag till lag— eller organisations- ändringar, internationella överenskommelser m.m.
Landsantikvarien och övriga tjänstemän inom länsstyrelsens planeringssektion kom- mer tillsammans med den experthjälp som kan anlitas bl. a. från museerna att företräda en bred sakkunskap. I ärenden av särskilt stor betydelse eller av principiellt viktig karaktär torde länsstyrelserna trots detta välja att till ledning för sina beslut inhämta centralmyndighetens synpunkter. Det kan gälla plan- eller vägärenden, vattenmål avse- ende sjöregleringar, större eller mer kompli- cerade restaureringsarbeten. Riksantikvarie- ämbetets samlade bedömning torde särskilt tjäna till ledning i frågor som berör två eller flera län.
Inom det vidsträckta och mångfasetterade fält som kulturminnesvården omspänner in- rymmes en rad specialområden där endast riksantikvarieämbetet, de specialiserade cen- tralmuseerna eller enskilda experter kan förväntas besitta sakkunskap. Vid bedöm- ningen av sådana frågor kommer ämbetet att kunna biträda med egen sakkunskap eller förmedla kontakt med berörd expertis.
I annat sammanhang (sid. 130 f) föreslås att särskilda medel skall ställas till riksantikva- rieämbetets förfogande bl.a. för vårdarbe- ten, för uppdrag åt experter och konsulter samt för ersättningar till ägare av byggnads- minnen i de fall sådana krav kan resas. På granskningssektionen ankommer att svara för fördelningen av dessa medel såväl för uppgifter som ankommer på verket som på länsstyrelserna.
En viss del av granskningsuppgiftema kommer att gälla verkets egna angelägenhe- ter som exempelvis prövning av förslag till förvärv av kulturhistoriska fastigheter och inom fastighetsbyrån upprättade förslag till konserverings- och restaureringsarbeten.
Runverket föreslås ingå i gransknings- sektionen. Detta motiveras av att invente- rings- och publiceringsverksamheten snart är avslutad och att enhetens arbete därmed
kommer att gälla granskningsuppgifter och vårdarbeten samt information.
Utvecklingssektionen
De sakkunniga anser det vara angeläget att en utvecklingssektion inrättas. Erfarenheter såväl från riksantikvarieämbetet som från andra myndigheter ger klart vid handen att ett utvecklingsarbete icke kan bedrivas effek- tivt samtidigt med det dagliga arbetet inom en byrå eller avdelning med andra huvudupp- gifter. Eftersom löpande ärenden icke kan skjutas åt sidan utan fordrar bestämda åtgärder inom begränsad tid blir det inte sällan de stora arbetsuppgifterna av typ utvecklingsarbete som riskerar att bli efter- satta. Vidare må framhållas att den föreslag- na decentraliseringen av riksantikvarieämbe- tets beslutsfunktioner enligt de sakkunniga endast torde kunna genomföras om ämbetet snabbt kan sammanfatta den erfarenhet, som nu finns inom verket, till råd och anvisningar för länsstyrelsernas arbete i deras nya egen— skap av beslutande myndighet för kulturrnin- nesvården. De sakkunniga ser det därför som en nödvändig organisatorisk åtgärd i anslut- ning till de redovisade principerna för hela organisationsförslaget att lägga ansvaret för utvecklingsarbetet på en för ändamålet sär- skilt skapad enhet med fasta resurser för uppgiften.
Utvecklingssektionens arbetsuppgifter har i stora drag redovisats i den inledande beskrivningen av riksantikvarieämbetets ar- betsuppgifter. Vid sektionen skall således aktuella frågor behandlas för att efter utred- ning och utvärdering ge underlag för princi- piella ställningstaganden rörande ämbetets verksamhetspolitik. Underlagsmaterialet kan vara av den art som utvinnes i granskningsar- betet inom ämbetet där vitt skilda problem kontinuerligt aktualiseras. Det kan gälla frågor rörande kulturminnesvårdens ställning i den fysiska planeringen, samordningen mellan kulturminnesvården och andra intres- sen inom t. ex. planläggning, bebyggel- seplanering och annan markanvändning eller principiellt viktiga avgöranden rörande värd-
eller restaureringsarbeten på enstaka kultur- minnesmärken där riksantikvarieämbetets bedömningar kan komma att vara vägledan- de för behandlingen av andra monument.
På Utvecklingssektionen ankommer vidare att avhjälpa brister och lösa problem som aktualiseras inom verket och som de olika byråerna och sektionerna på grund av bris- tande tid eller otillräcklig sakkunskap inte har möjlighet att ta upp för utredning. Dagens situation ger exempel på en rad arbetsuppgifter av denna art. Rutiner för kontakter med andra myndigheter och kom- munerna är sålunda en mycket viktig fråga, som under senare år fått en allt större bety- delse och därför måste ägnas särskild upp- märksamhet. Vidare saknas anvisningar för handläggningen av ärenden rörande bl. a. vissa lagfrågor. Det föreligger också ett stort behov av riktlinjer för inventering av kultur- minnesmärken i samband med planarbeten.
Utvecklingsarbetet avses ge resultati form av råd och anvisningar dels för den egna organisationen och länsstyrelserna, dels för andra myndigheter, kommuner och samman- slutningar etc. med kulturminnesvårdande uppgifter.
Det är inte avsikten att de här redovisade arbetsuppgifterna till alla delar skall fullgöras av sektionens egna tjänstemän. Det skulle inte heller vara rationellt att utrusta utveck- lingssektionen med en så omfattande perso- nalorganisation som dess mångskiftande och viktiga arbetsuppgifter i och för sig skulle kräva. Sektionen bör närmast fungera som ett samordningsorgan, som skall verka för att betydelsefulla frågeställningar och önskemål som aktualiseras i ämbetets olika enheter resulterar i utredningar och förslag till förbättringar. För det praktiska arbetet med olika projekt kan det bli nödvändigt att bilda särskilda arbetsgrupper med experter från andra enheter inom verket, från länsstyrel- serna eller från andra håll.
lnformationssektionen
En meningsfull kulturminnesvård kan inte bedrivas enbart med stöd av lagar och
förordningar. Den måste självfallet bäras upp av den allmänna opinionen. Det kan konsta— teras att intresset för bevarande och vård av minnena av gångna tiders liv och verksamhet har ökat betydligt under senare år. I den allmänna debatten har diskussionerna röran- de den fysiska miljön i ökad utsträckning även kommit att omfatta kulturmiljön inne- fattande kulturlandskapet med dess innehåll av fornlämningar, bebyggelse och spår av äldre tiders brukningsförhällanden samt äld- re byggnadsmiljöer och enstaka byggnader av kulturhistoriskt intresse. I riksdagen liksom hos kommunernas beslutande organ har detta avspeglats i olika motioner i ämnet. Inom ämbetet och på landsantikvariekonto- ren har man också från kommuner och enskilda kunnat konstatera en stigande efter- frågan på information rörande kulturminnes- vården. För att kunna möta det föreliggande behovet av upplysning och verka för en vidgning av det kulturhistoriska intresset är det nödvändigt att verket tillförsäkras erfor- derliga resurser.
Informationsfunktionens placering på en självständig sektion inom byråorganisationen motiveras av dess betydelse för hela den kulturminnesvårdande verksamheten. Att som i vissa fall har skett ge den karaktär av stabsorgan har framstått som olämpligt med hänsyn till att den i så fall lätt kan få sig andra uppdrag pålagda, vilka kan inkräkta på de primära arbetsuppgifterna. Av samma skäl har det bedömts olämpligt att hänföra inforrnationsverksamheten till utvecklings- sektionen. Det avgörande argumentet för placeringen som en självständig enhet är således att sektionens arbetsuppgifter kom- mer att bli så omfattande och krävande att de inte bör utsättas för risken att kommai konkurrensförhållande till annan verksam- het. Placeringen inom den allmänna byrån motiveras av att informationssektionen kom- mer att ha sina livligaste och viktigaste kontakter med granskningsssektionen och med sektionen för utvecklingsarbete. Sektio— nens arbetsfält kan i stort sett uppdelas på tre huvudområden, information, utbildning och publiceringsverksamhet.
lnformationssektionen har att bevaka så- dana företeelser som är av betydelse för kulturminnesvården i dess förhållande till samhällsplanering, forskning och utbildning m. m. Dess upplysande verksamhet skall gå]- la utvecklingen inom kulturminnesvårdens olika arbetsområden. Infomiationen kom- mer att riktas dels till länsstyrelserna, dels till andra myndigheter, kommuner, till sko- lan samt till olika sammanslutningar med kulturminnesvårdande intressen. Upplys- ningsverksamhet till tjänst för allmänheten torde bli en av sektionens största arbetsupp- gifter.
Informationssektionens utbildningsverk- samhet avses fylla ett sedan länge uppmärk— sammat behov av direkt information till verkets egna tjänstemän. Utbildningen avses även komma att stå till förfogande för tjänstemän inom andra verk och myndig- heter samt för kommunala befattningshavare vilka har att fullgöra till kulturminnesvården hörande funktioner. Utbildningen kommer att i stor utsträckning få ske i form av kurser och konferenser. Dessutom ligger inom sek- tionens program att följa utvecklingen inom universitetsväsendet i vad gäller utbildningen av blivande kulturrninnesvårdare, att bereda frågor om ändring av utbildningens innehåll samt att i samråd med bl. a. universitetskans- lersämbetet ta upp hithörande spörsmål.
För att verksamheten skall få önskvärd räckvidd bör sektionens arbete också inriktas på att utveckla inforrnationsforrner lämpade för olika ändamål och att verka för att andra organ tar upp kultunninnesvårdsfrågorna på sitt program. Sålunda torde exempelvis en samverkan med skolöverstyrelsen och riksut— ställningar kunna resultera i särskilda under- visningsrnoment avseende den fysiska kultur- miljön.
Publiceringsverksarnheten bör omfatta så- väl vetenskapligt inriktad information som populära framställningar i ämnen rörande ämbetets verksamhet och aktuella veten- skapliga rön.
Den löpande informationen om ämbetets verksamhet tillgodoses för närvarande på olika sätt. I Vitterhetsakademiens årsbok
publiceras riksantikvariens årsberättelse med översiktliga redogörelser för verksamheten vid ämbetet och museet. Sedan 1967 utger ämbetet en stencil, Meddelande från riksan- tikvarieämbetet, vilken till ledning främst för de egna tjänstemännen och för landsantikva- riema tar upp aktuella problem till behand- ling och som redovisar olika initiativ och nya projekt. Ingen av dessa publikationer når emellertid en bredare läsekrets. En till allmänheten riktad information måste till- godoses genom andra publikationer, förslags- vis i form av en periodisk tidskrift komplet- terad med olika småskrifter rörande olika Specialämnen. ] annat sammanhang kommer de sakkunniga att behandla frågan om vidgat samarbete med olika frivilliga organisationer för ökad information om kulturrninnesvår- den. Eftersom dessa organisationer i många fall utger egna publikationer öppnar sig här olika informationskanaler som kommer att kunna bli av stor betydelse för hela den kulturminnesvårdande verksamheten (Jfr. kap. 1 1).
Ämbetets nya ställning och ändrade ar- betsuppgifter medför att publiceringsverk- samheten avseende allmän vägledning samt råd och anvisningar till den egna personalen, till länsstyrelserna, andra myndigheter och enskilda måste breddas. En för olika ämnes- områden och för olika mottagarkategorier lämpad variation av informationsmedel mås- te byggas upp. Ämbetets uppgift blir att finna de för verksamheten bäst lämpade medlen.
Vetenskaplig information rörande riksan- tikvarieämbetets verksamhetsområden sker nu främst i Vitterhetsakademiens skriftserier och genom tidskriften Fornvännen som utges av Vitterhetsakademien. Rapportma- terial från ämbetets egna arkeologiska under- sökningar samt översikter över hela landets undersökningsverksamhet utges genom äm- betets uppdragsverksamhet. Enligt de sak- kunniga kan fortlöpande publicering av bearbetat vetenskapligt material även fram- deles ske genom Fornvännen och Vitterhets- akademiens skriftserier.
9.3.3. Dokumentationsbyrån: inventerings- sektionen med Sveriges Kyrkor, under- sökningssektionen med uppdragsverksam- heten, arkiv och reproduktionscentral
Kulturminnesvårdens dokumenterande verk- samhet omfattar dels inventeringar av kultur- minnen, dels undersökningar av fornläm- ningar och byggnader m.m. Inventerings- materialet skall utgöra underlag för beva- ringsplaner, prioriteringar för bevarande och vård och tillståndsgivning för undersökning och borttagande av fast fornlämning. Inven- teringarna är den nödvändiga förutsättningen för kulturminnesvårdens deltagande i sam- hällsplaneringen.
Undersökningsverksamheten har som sin främsta uppgift att vetenskapligt dokumen- tera förhistoriska lämningar eller kulturrnin- nen från historisk tid. Det vid inventeringar- na och undersökningarna insamlade materia- let bildar samtidigt underlag för bedöm- ningar rörande minnesmärkenas vård och bevarande. Dokumentationsbyrån föreslås uppdelad på tre sektioner, en för invente— ringar, en för undersökningar och en för arkivet. Undersökningssektionen avses även omfatta riksantikvarieämbetets uppdrags- verksamhet.
Inventeringssektionen
Fornminnesinventeringen för den ekonomis- ka kartan kommer i sin första omgång att vara avslutad år 1978. Redan nu pågår emellertid en försöksverksamhet med revide- ring av kartmaterialet. Revideringen, som beräknas sätta i gång är 1973, kommer under 1970-talet att bli den huvudsakliga arbets- uppgiften. Uppläggningen av revideringsar- betet är för närvarande föremål för prövning inom Rikets allmänna kartverk. Resultatet härav beräknas föreligga år 1972.
Den ökade markexploateringen och den intensifierade planverksamheten har accentu- erat behovet av ett allsidigt inventeringsma- terial för kulturminnesvården. Fornminnes- inventeringen har visat sig vara av väsentlig betydelse för att skapa förutsättningar för
bevarande av värdefulla fornlämningar och fornlämningsområden. Däremot saknas en systematisk byggnadsinventering vilket har skapat stora problem för byggnadsminnes- vården. I samband med översiktlig planering och vid genomgripande större exploateringar utföres i allt större utsträckning allsidiga kulturhistoriska inventeringar. Inventeringar- na har vanligen gällt fasta fornlämningar i den mån området inte tidigare omfattats av den systematiska fornminnesinventeringen, kulturhistoriskt värdefulla byggnader och bebyggelsemiljöer samt landskapspartier med kulturhistoriskt värdefull helhetsprägel. Ar- betena har utförts i samarbete med planerare och olika experter såsom etnologer och kulturgeografen Dessa punktvisa invente- ringar har emellertid inte kunnat få en sådan omfattning att de kan bilda underlag för en samlad bedömning och prioritering av de mest skyddsvärda objekten och miljöerna i landet. Inventeringsmaterialets brister har skapat problem bl.a. vid ämbetets medver- kan i den fysiska riksplaneringen. I yttrande över kartverkets planer för revidering av den ekonomiska och den topografiska kartan har riksantikvarieämbetet också framlagt förslag om att ämbetets fornminnesinventering bör utvidgas till att även omfatta bebyggelsen. Detta skulle göra det möjligt att ge den ekonomiska kartan karaktär av allmän kul- turhistorisk registerkarta.
Till belysning av byggnadsinventeringarnas omfattning må nämnas att i början av 1971 sådana företag samtidigt bedrevs inom när- mare tjugo län. Eftersom arbetena utföres för olika uppdragsgivare och materialet arki- veras på olika håll har dessa inventeringar fått begränsad spridning. Bristande samord- ning har medfört att materialet inte är enhetligt.
Frågan om en allmän byggnadsinventering har under den senaste tiden tagits upp till prövning av centralnämnden för fastighets- data. Frän riksantikvarieämbetets sida har framhållits att en sådan byggnadsinventering även bör innehålla uppgifter som kan bilda underlag för en bedömning av byggnadernas kulturhistoriska värde.
De sakkunniga anser att tillkomsten av en allmän byggnadsinventering skulle vara av stort värde för kulturminnesvården. Det bör ankomma på riksantikvarieämbetet att följa utvecklingen på området och att tillsammans med centralnämnden för fastighetsdata när- mare utreda hur en sådan inventering skall genomföras. De sakkunniga vill för sin del särskilt betona vikten av att inventeringen även tar sikte på byggnadsbeståndets tek- niska och antikvariska tillstånd.
Pä samma sätt bör den av riksantikvarie- ämbetet föreslagna utvidgningen av fornmin- nesinventeringen prövas i samband med att revideringsarbetet för den ekonomiska kar- tan tar sin början. Målet bör vara att finna en lämplig form för ett allsidigt kulturhistoriskt inventeringsverk.
Genom det kontinuerligt bedrivna inven- teringsarbetet har inom riksantikvarieämbe- tet utbildats normer och rutiner för fornmin- nesinventeringen. En utvidgning av verksam- heten kommer att nödvändiggöra ett fortsatt utvecklingsarbete, vars resultat kommer att kunna utnyttjas till ledning för annan inven- teringsverksamhet i landet. Sektionen bör sålunda kunna verka som samordnande or- gan vid olika inventeringar som genomföres såväl inom kommunerna som i större sam— manhang och därvid ha till uppgift att söka anpassa de olika företagen såväl i avseende på deras geografiska omfattning som i fråga om det metodiska genomförandet. ] detta sammanhang må nämnas att delar av ämbe- tets inventeringsmaterial har bearbetats för databehandling och att denna försöksverk- samhet redan har givit positiva resultat. Sektionens uppgifter inom verket lalir bl. a. att biträda granskningssektionen och läns- styrelserna med kartredovisningar av sådana uppgifter som är av betydelse för bedöm- ningen av olika ärenden. Härigenom får sektionen sin givna uppgift att medverka i ämbetets allmänna verksamhet avseende råd och anvisningar.
Den i det föregående diskuterade kulturhi- storiska inventeringen bör även omfatta kyr- kobyggnaderna, kyrkogårdarna och de kyrk- liga inventarierna. Eftersom en brett upplagd och vetenskapligt inträngande inventering och publicering av detta material sedan länge pågår inom det vetenskapliga företaget Sve- riges Kyrkor har de sakkunniga funnit sig böra redogöra för detta och ställa företagets verksamhet i relation till de krav som nu ställs från kulturminnesvårdens sida.
År 1912 startades det konsthistoriska inventarieverket Sveriges Kyrkor, som allt- sedan år 1940 är ställt under Vitterhetsaka- demiens huvudmannaskap. Målsättningen för verksamheten är att genomföra en fullstän- dig inventering och publicering av landets kyrkobyggnader med deras inredningar och inventarier samt till kyrkobyggnaderna hö- rande kyrkogårdar. Inventeringsarbetet inne- fattar byggnadshistoriska undersökningar, uppmätningsarbete, dokumenterande foto— grafering, beskrivning av föremålsbeståndet samt excerpering av arkivalier. Efter bearbet- ning och publicering tillföres det insamlade materialet Vitterhetsakademiens antikva- risk-topografiska arkiv. Sedan verket påbör- jades har sammanlagt 600 av landets ca 3 000 kyrkor publicerats. Genom viss redu- cering och förenkling av beskrivningarna som införts enligt ett år 1966 utarbetat förslag utges f. n. ca 55 tryckark eller 8f10 volymer per år. Beroende på det varierande utrymme som krävs för olika kyrkor kan maximalt 10 å 15 kyrkor publiceras om året. Med oförändrad utgivningstakt skulle inventarie- verkets fullbordan ta ytterligare 200 år. Eftersom beskrivning av ruiner, ödekyrkor och kapell tar mindre tid i anspråk kan dock utgivningstiden i realiteten bli något kortare.
För ledningen av verksamheten svarar tre av Vitterhetsakademien utsedda utgivare, vilka ansvarar för den slutgiltiga gransk- ningen av manuskripten ur vetenskaplig synvinkel och tillstyrker tryckning. Redak- tionen består av fyra antikvarier — tre på heltid och en på halvtidstjänst — vilka på
kontrakt är anställda vid ämbetsverket. Äm- betet svarar för de personaladministrativa göromålen. I mån av tillgång på medel har i viss utsträckning extra medarbetare kunnat anlitas. För närvarande har inventarieverket även två deltidsanställda samt två personer på halvtid, vilka avlönas med medel som arbetsmarknadsstyrelsen ställt till ämbetets förfogande. Fältarbete och beskrivningar utföres huvudsakligen av den fast anställda personalen, som även svarar för planering, handledning av andra forskare, redigering och administration. Särskild kontorspersonal saknas, vilket medför att redaktionen inte har kunnat avlastats rutinbetonade uppgif- ter. Kyrkobeskrivningar utföres även av tillfälligt anlitade medarbetare. För fotogra- fering, uppmätningsarbete samt excerpering vid landsarkiven anlitas särskilda yrkesmän. Verkets arbete bedrivs i samarbete med olika specialister vid centralmuseerna i Stockholm, främst vid statens historiska museum samt vid riksantikvarieämbetet. För layout och kontakter med tryckerier och formgivare svarar Vitterhetsakademiens redaktion. Sveriges Kyrkor finansierades tidigare ge- nom abonnentavgifter och ett mindre stats- bidrag. Sedan 1940 bestrids kostnaderna huvudsakligen av humanistiska fonden och statens humanistiska forskningsråd. För an- slagsframställningen svarar Vitterhetsaka- demien medan erhållet bidrag direkt tillföres ämbetsverket med redovisning på särskilt konto. Verksamheten har för närvarande en årsomslutning på i runt tal 500000 kr. Härav utgör löner med lönekostnadspålägg för de fasta medarbetarna ca 220000 kr., tryckningskostnaderna 170000 kr. och — sedan verket erhöll egna lokaler år 1968 — även en hyreskostnad på 18 000 kr. I detta sammanhang må nämnas att forskningsrådets anslag täcker tryckningskostnaden för en upplaga om 500 exemplar. Med hjälp av inkomster från försäljningen trycks härutö- ver 500 exemplar, varför varje beskrivning utges i en upplaga på 1 000 exemplar. Beträffande finansieringen har från humanis- tiska forskningsrådets sida framhållits det orimliga i att en stor del av rådets medel är
bundna vid långtidsanslag till företag som arbetar såsom fasta under Vitterhetsakade- mien sorterande institutioner.
Akademiutredningen konstaterade att in- venteringsföretaget Sveriges Kyrkor faller inom ramen för forskningsrådets uppgifter och att huvudmannaskapet för verket därför bör kvarligga hos Vitterhetsakademien. De vetenskapliga kraven fann utredningen till- godosedda genom den av akademin tillsatta redaktionskommittén. Utredningen ansåg att Sveriges Kyrkor borde finansieras på sätt som hittills skett och att redaktionskom- mittén på grundval av vunna erfarenheter tid efter annan borde ompröva frågan om nya rationaliseringsåtgärder.
Inventarieverket Sveriges Kyrkor avsågs ursprungligen tjäna ett dubbelt syfte. Det skulle dels fungera som en vetenskaplig materialpublikation samtidigt som det skulle bli ett för folkbildningen och undervisningen i hembygdskunskap användbart redskap. Med sin i stort sett höga vetenskapliga standard har publikationen väl fyllt sin uppgift som hjälpmedel inom forskningen; en folkbok har den däremot aldrig blivit. Till belysning härav må nämnas att av den till 1 000 exemplar uppgående upplagan endast 200 går till betalande abonnenter.
Med undantag för de stora och komplice- rade monumenten tar utarbetandet och publiceringen av en kyrkobeskrivning nor- malt tre till fem månader i anspråk. Härav åtgår ca en vecka till fältarbetet medan resterande tid beräknas för i första hand utarbetandet av beskrivningen men även för det redaktionella arbetet. Enligt de sakkun- niga bör det vara möjligt att nedbringa tiden för inventeringsarbetet och att med andra publiceringsfonner väsentligt öka utgivnings- takten. Härför erfordras dock en genomgri- pande rationalisering och en ökad satsning på framför allt de personella resurserna. Tidsvinsten beräknas mer än väl uppväga kostnaderna för ett snabbare och mer resurs— krävande arbetssätt.
Som redan nämnts anlitas för närvarande särskild expertis för uppmätningsarbete, fo— tografering och excerpering av arkivmaterial.
För den byggnadshistoriska undersökningen och beskrivningen av såväl byggnad som utsmyckning och av fasta och lösa inventa- rier svarar däremot i regel en och samma person. Enligt de sakkunniga bör det prak- tiska genomförandet av inventeringen kunna rationaliseras genom en planmässig arbetsför- delning innebärande att olika specialister i största möjliga utsträckning anlitas. Särskild expertis bör utnyttjas för en översiktlig registrering av byggnadernas tekniska och antikvariska tillstånd. Vidare bör arbetet kunna effektiviseras genom en standardise- ring av beskrivningarna i anslutning till vad som tillämpas vid katalogisering av museifö— remål. Såväl byggnadsbeskrivningarna som föremålsregistreringen bör kunna utföras med anlitande av likformiga formulär anpas- sade för databehandling. Härigenom kan ett centralt arkiv upprättas, vilket tillsammans med den i annat sammanhang föreslagna centrala registreringen av museisamlingar kommer att ge tillgång till en samlad överblick över huvuddelen av landets kultur- historiskt värdefulla föremålsbeständ i of- fentlig ägo.
I det föregående har de sakkunniga beto- nat vikten av att kulturminnesvården har ett tillförlitligt och allsidigt inventeringsmaterial till sitt förfogande. Med hänsyn till arbets- situationen är det oundgängligen nödvändigt att ett sådant material snarast möjligt fram- skaffas. De sakkunniga har därför föreslagit att den nuvarande fornminnesinventeringen utvidgas till en allmänt kulturhistorisk inven- tering, som även skall omfatta kyrkobygg- naderna och kyrkomiljöerna. På motsvaran- de sätt har de sakkunniga funnit att de kyrkliga inventarierna bör registreras.
Beträffande kyrkorna föreligger således det dubbla behovet av en för kulturminnes- vården avsedd ”skyddsinventering” och en vetenskaplig inventering till tjänst för forsk- ningen och till underlag för publiceringen av Sveriges Kyrkor. Med hänsyn till att insam- lingsarbetet för en kyrkobeskrivning redan nu tar jämförelsevis kort tid och att betydan- de rationaliseringar synes vara möjliga vill de sakkunniga föreslå att inventeringsarbetet
för kulturminnesvården och för inventarie- verket bedrivs som ett gemensamt företag. Härvid förutsättes att den vetenskapliga nivån anpassas till de krav som måste upprätthållas för inventarieverket. Med ut- nyttjande av föreliggande rationaliserings- möjligheter torde det vara möjligt att relativt snabbt registrera landets kyrkor och kyrkliga inventarier på ett från vetenskaplig och kulturminnesvårdande synpunkt tillfredsstäl- lande sätt. Särskilt med hänsyn till kultur- minnesvårdens behov måste inventeringsma- terialet hållas aktuellt genom kontinuerligt pågående revideringar.
De publicerade kyrkobeskrivningarna har sin största betydelse som källmaterial för den konstvetenskapliga forskningen. På grund av den långsamma utgivningstakten och genom att inom många landskap endast ett fåtal kyrkor publicerats är emellertid deras betydelse i detta avseende starkt begränsad. Av samma skäl kan verket inte heller utnyttjas i önskvärd utsträckning för den kulturminnesvårdande verksamheten. För forskningen liksom för kulturminnesvår- den kan dock materialet hållas lätt tillgäng- ligt genom att registerkort, ritningar, foto- grafier och excerpter tillföres det antikva- risk-topografiska arkivet.
lnventeringsmaterialet är emellertid enligt de sakkunnigas mening av sådan betydelse att det med hänsyn till svensk och inter- nationell forskning måste spridas och göras tillgängligt genom publicering. Den monogra- fiska utgivningsformen bör dock i fortsätt- ningen endast ägnas de konsthistoriskt mest betydelsefulla monumenten. Ehuru olika former kan väljas för publiceringen av övriga kyrkor torde dock flertalet kunna presente- ras inom ramen för den typ av översiktliga sammanfattningar som redan ägnats exem- pelvis Blekinge. Översikterna måste självfal- let anpassas till de ökade krav på utförlighet som erfordras genom att utgivningen av de enskilda kyrkobeskrivningarna upphör.
De sakkunniga föreslår således att en inventering av landets kyrkor genomföres på en ambitionsnivå som svarar mot kraven för en vetenskaplig materialpublikation. Inven-
teringen skall tjäna som arbetsmaterial för kulturminnesvården, som källmaterial för forskningen samt som grundmaterial för vetenskapliga och populära publikationer. För att erhålla ett såvitt möjligt likformigt material bör inventeringen administreras cen- tralt. Härvid har möjligheten övervägts att förlägga byggnadsinventeringen till riksanti- kvarieämbetet och föremålsregistreringen till statens historiska museum. Ehuru kompe- tensfördelningen talar för ett sådant arrange- mang torde dock en gemensam ledning för arbetet bäst svara mot kraven på ett ratio- nellt och effektivt utnyttjande av tillgängliga resurser. Eftersom den nya inventeringsfor- men syftar till att ge kulturminnesvården ett arbetsmaterial är det även av vikt att arbetets uppläggning sker enligt en till kulturminnes-l vårdens behov anpassad tidsplan.
De sakkunniga föreslår således att inven- tarieverket Sveriges Kyrkor med dess perso- nal överföres till riksantikvarieämbetet med placering inom dokumentationsbyråns inven- teringssektion.
Med riksantikvarieämbetet som huvudman för inventeringen faller ansvaret för invente- ringsmaterialets hantering på ämbetet. Den fortsatta publiceringen blir därmed primärt en uppgift för ämbetsverket. De sakkunniga föreslår därför att ämbetet, inom ramen för sin allmänna verksamhetspolitik, får till uppgift att planera för och att som projekt driva utgivningen. Vid behov bör sådana projekt kunna uppdras åt enskild forskare eller åt institution. För att bevara kontinui- teten kan det framstå som önskvärt att utgivningen sker med bibehållande av nam- net Sveriges Kyrkor.
Vid sidan av den vetenskapliga presenta- tionen av kyrkorna och deras inventarier föreligger ett stort intresse för korta, populä- ra och prisbilliga kyrkobeskrivningar. I flera landskap såsom i Uppland, Södermanland och Östergötland utges sådana Vägledningar, vilka genom sitt oftast låga pris kan läggas fram i kyrkorna för okontrollerad försälj- ning. Enligt de sakkunniga fyller dessa be- skrivningar väl de krav som kan ställas på en tillförlitlig och lättillgängliga information.
Det bör ankomma på riksantikvarieämbetet. landsantikvarierna, museerna och andra kul- turminnesvårdande organ att verka för en fortsatt och vidgad publikationsverksamhet av denna typ.
Undersökningssektionen med uppdrags- verksamheten
Undersökningssektionen
Sedan sektionen för uppdragsverksamhet kom till har denna fungerat som ämbetets expertorgan för arkeologisk undersöknings- verksamhet. I det löpande arbetet och inom ramen för sina allmänna serviceuppgifter har emellertid ämbetet stort behov av sådan expertis. I samband med att uppdragsverk- samheten år 1967 anpassades till grundprin- ciperna för statlig uppdragsverksamhet er- höll ämbetet därför ett statsanslag på 50 000 kr. för utredningar som uppdragsverksam- heten gör för ämbetets räkning.
Den föreslagna ändringen av riksantikva- rieämbetets verksamhetsinriktning innebär att ökat utrymme måste skapas också för ämbetets utvecklingsarbete och rådgivande verksamhet beträffande arkeologiska under- sökningar. Decentraliseringen av riksantikva- rieämbetets beslutsfunktioner kommer vis- serligen att minska ämbetets direkta behov av underlagsmaterial för tillständsprövningen enligt fornminneslagen, men samtidigt kan en betydande efterfrågan på samma slags underlagsmaterial förutses uppkomma från länsstyrelsernas sida. Behovet av sakkunskap beträffande arkeologiska undersökningar kommer således att öka väsentligt. Med hän— syn härtill är det otillfredsställande att den på uppdragsbasis bedrivna undersöknings- verksamheten skall svara för en så väsentlig del av verkets grundbehov av sakkunskap. Utredningen föreslår därför att en undersök— ningssektion med fast anställd personal inrät- tas vid riksantikvarieämbetet. Tillkomsten av undersökningssektionen innebär att anslaget för utredningar som uppdragsverksamheten gör för ämbetets räkning kan dras in.
Undersökningssektionen skall dels svara
för de arbetsuppgifter som uppdragsverksam- heten nu fullgör för ämbetets räkning, dels bedriva sådant utvecklingsarbete och sådan råd— och anvisningsverksamhet som inte kan tillåtas belasta särskild uppdragsgivare. Sek- tionen föreslås inrymma sakkunskap både på förhistorisk arkeologi och medeltidsarkeo- logi. Den skall även förfoga över byggnads— historisk expertis. De sakkunniga föreslår att sektionen också skall svara för ledningen av ämbetets uppdragsverksamhet.
Undersökningssektionen får till uppgift att utföra arkeologiska och byggnadshistoris- ka undersökningar och utredningar dels för ämbetets räkning, dels också i sådana fall där kostnaderna inte kan debiteras särskild upp- dragsgivare. För ämbetet skall sektionen bl. a. utföra undersökningar och utredningar som erfordras för granskningssektionens till- ståndsprövningar och för dess deltagande i den fysiska planeringen. Sektionens arbete bör bedrivas med sikte på att utveckla undersöknings- och dokumentationstekni- ken. Sektionen skall också leda det utveck- lingsarbete som kan tillåtas belasta uppdrags- givare och som därför kan fullgöras inom uppdragsverksamheten. Utvecklingsarbetet bör bedrivas med beaktande av den svenska och den internationella utvecklingen på det dokumentationstekniska området. Resulta- tet av utvecklingsarbetet bör läggas till grund för en rådgivande verksamhet i samarbete med informationssektionen. Rådgivningen, som bl.a. kommer att innefatta undersök- ningstekniska frågor, dokumentationsteknik, rationaliseringsåtgärder och ekonomiska frå- gor torde i första hand komma att riktas till länsstyrelserna och till museer och universi- tetsinstitutioner som bedriver arkeologisk eller byggnadshistorisk undersökningsverk- samhet. Slutligen skall sektionen också svara för en kontinuerlig redovisning av grävnings- verksamheten i hela landet. Denna redovis- ning, som f.n. omhänderhas av uppdrags- verksamheten, sker numera i form av tryckta publikationer och ingår i ett nordiskt sam- arbete.
Som redan framgått föreslår de sakkunniga att undersökningssektionen skall svara för ledningen av ämbetets uppdragsverksamhet. De sakkunniga förutsätter härvid att kost— naderna för sektionens arbete inom upp- dragsverksamheten skall belasta vederbö- rande uppdragsgivare och att inkomsterna skall tillföras ämbetets förvaltningsanslag. Utöver den fast anställda personalen vid undersökningssektionen bör uppdragsverk- samheten huvudsakligen arbeta med tillfäl- ligt anställd personal som med hänsyn till arbetsbelastningen kan utökas eller minskas.
På det arkeologiska området kan upp- dragsverksamhetens arbetsuppgifter förrno- das bli i stort sett oförändrade. Genom inrättandet av undersökningssektionen bort- faller dock uppdragen för ämbetets räkning. Uppdragsverksamheten skall således svara för huvuddelen av de undersökningar som enligt fornminneslagen kan bedrivas på uppdrags- basis. I samarbete med inventeringssektionen skall den också mot ersättning utföra all- mänt kulturhistoriska inventeringar. Inom ramen för vad som skäligen kan tillåtas belasta uppdragsgivarna bör uppdragsverk— samheten också söka utveckla och rationali- sera grävningsmetodiken.
De sakkunniga anser att de byggnads- historiska undersökningarna bör kunna be- drivas på uppdragsbasis i större utsträckning än vad som nu sker och föreslår därför att uppdragsverksamheten utvidgas till att även omfatta undersökningar och utredningar på det byggnadsarkeologiska området.
Vid bedömningen av uppdragsverksam- hetens framtida ställning och arbetsuppgifter har de sakkunniga även beaktat frågan om den skyldighet som enligt fornminneslagens 9å åligger byggherre att i samband med exploateringsföretag som berör fast fornläm- ning bekosta arkeologisk undersökning. Här— med förknippade problem har aktualiserats genom två likalydande motioner vid 1964 års riksdag (11227 och 111273). Tredje lag- utskottets utlåtande i anledning av motioner— na (nr 38 år 1964) har av Kungl. Maj:t
överlämnats till de sakkunniga för att tas i beaktande i utredningsarbetet. Med anled- ning härav har de sakkunniga företagit en undersökning, vars resultat tillsammans med utförda motiveringar redovisasi kap. 12, sid. 147 ff.
Undersökningen har visat att skäl inte föreligger för en omvärdering av den grund- syn som kommer till uttryck i berörda paragraf. Däremot bör man undanröja vissa olägenheter som kan förekomma vid tillämp- ningen. De sakkunniga har nämligen kunnat konstatera att många arkeologiska undersök- ningar föranledda av mindre arbetsföretagi äldre stadskärnor har kunnat genomföras till rimlig kostnad för byggherren endast genom olika former av subventioner. Det årliga an- slag som för närvarande står till förfogande för bidrag till uppdragsgivare som genom taxesättningen belastas med alltför höga ut- grävningskostnader uppgår endast till 38 000 kr. Härtill kommer att dessa medel endast kan användas för nedskrivning av uppdrags- verksamhetens kostnader och därför inte kan utnyttjas för grävningar i annans regi. De sakkunniga föreslår därför en uppräkning av anslaget till 200 000 kr. och att anslaget även skall kunna disponeras för grävningar som utföres av annan institution.
Arkiv och reproduktionscentral
Som redan framgått anser de sakkunniga att det antikvarisk-topografiska arkivet bör ingå i riksantikvarieämbetet, där det naturligen hör hemma inom dokumentationsbyrån. En- ligt de sakkunniga bör arkivet bibehållas odelat. Härvid förutsätts, att historiska mu- seet samt de andra parter som arkivet betjänar ges betryggande inflytande över accessionen. Beträffande de åtgärder som måste vidtagas för att säkra arkivmaterialet och för att arkivet skall bli funktionsdugligt får de sakkunniga hänvisa till den förut nämnda arkivutredningen. Eftersom utred- ningen utgått från rådande förhållanden bör en överarbetning ske med hänsyn till de eventuella konsekvenser som särskiljandet av
Vitterhetsakademien, riksantikvarieämbetet och historiska museet medför. Härvid bör även frågan om det till kulturhistoriska byrån hörande arkivet utredas. Vidare bör museet tillgodoräknas inkomsterna av det material som museet tillför arkivet. Till arki- vet bör knytas en reproduktionscentral som skall svara för verkets egna behov och för arkivets forskarservice.
9.3.4. Fastighetsbyrån: sektionen för fastighetsförvaltning, vårdsektionen
Vitterhetsakademien äger eller förvaltar en rad kulturhistoriska fastigheter. Ett antal statliga fastigheter tillhörande samma kate— gori står under Vitterhetsakademiens eller riksantikvarieämbetets förvaltning. Inom akademin och riksantikvarieämbetet finns ingen särskild enhet för fastighetsförvaltning. Hithörande göromål sköts av ämbetets olika avdelningar inom ramen för den löpande verksamheten, oftast med biträde av respek- tive landsantikvarie.
Vitterhetsakademiens och riksantikvarie- ämbetets fastighetsbestånd omfattar dels förhistoriska minnesmärken såsom gravar, gravfält och boplatser, dels fornlämningar från historisk tid som ruiner av borgar, slott, kyrkor och kloster, dels även byggnader av fornminneskaraktär, t.ex. ödekyrkor som Enånger, Trönö och Södra Råda; vidare profana byggnadsverk som Utö hus, Tyn- nelsö och Mälsåkers slott. Fastigheterna har senast redovisats i utredningen rörande sam- bandet mellan Vitterhetsakademien och riks- antikvarieämbetet samt statens historiska museum — akademiutredningen. (Jämför även ”Kungl. Vitterhets-, Historie- och An- tikvitetsakademiens fastigheter”, bilaga till akademins årsbok 1960.)
Akademins fastighetsinnehav har huvud- sakligen tillkommit genom köp, donationer eller genom att statliga myndigheters kultur— historiska fastigheter överförts till akademins och riksantikvarieämbetets förvaltning. 1 för- hållande till staten intar akademin ställning- en av självständig juridisk person. Fastighet som inköpts av eller donerats till akademin,
har i regel lagfarits för denna. I många sådana fall har staten i efterhand lämnat bidrag till täckande av kostnaderna för inköpen. Under akademins och ämbetets förvaltning har också ställts olika kultur- minnesmärken som ägs av församling eller enskilda rättssubjekt. Med utgångspunkt i ägo- och förvaltningsförhållandena har i akademiutredningen fastigheterna indelats i sju grupper: a) statens b) akademins c) fastigheter, till vilka både staten och akade- min är ägare d) fastigheter, till vilka akade- min och församling är ägare e) fastigheter, till vilka akademin och enskilt rättssubjekt är ägare f) fastighet, till vilken flera rättssubjekt är ägare g) fastighet ställd under riksanti- kvarieämbetets vård och förvaltning.
Med arbetstidsförkortningen och den öka- de fritiden har behovet av rekreationsområ- den och utflyktsmål vuxit. Detta har i sin tur väckt krav på ett bättre utnyttjande av kulturminnesmärkena. Riksantikvarieämbe- tet har därför under senare år förvärvat en rad kulturhistoriska fastigheter, främst från förhistorisk tid. Förvärven har företrädesvis gällt objekt av mycket stort kulturhistoriskt intresse, vilka ämbetet velat göra mer lättill- gängliga och attraktiva och som ämbetet därför önskat vårda på ett sätt som inte har kunnat förenas med den tidigare ägarens intressen. I andra fall har inköpen gjorts för att rädda hotande minnesmärken från van- vård eller förstörelse. Förvärven har i regel skett för statens räkning och med hjälp av lotterimedel. Statens andel av de fastigheter som förvaltas gemensamt av akademin och riksantikvarieämbetet har på detta sätt ökat väsentligt.
Beroende av fastighetens art svarar forn- minnes— eller byggnadsminnesavdelningen tillsammans med den administrativa avdel- ningen för förvaltningsgöromålen, för tillsy- nen och för vården. Detta sker i regel i samarbete med respektive landsantikvarie. På flera platser finns heltidsanställda tillsy- ningsmän, som svarar för områdenas skötsel, på andra finns personal som främst sköter biljettförsäljning o.dyl. men som även för— anstaltar om mindre reparations- och under-
hållsarbeten. Eftersom fastigheterna endast undantagsvis är självfmansierande betalades tidigare både det löpande underhållet och nödvändiga konserverings- och restaurerings- arbeten med statsmedel över anslaget Vård och underhåll av fornlämningar och kultur- historiskt värdefulla byggnader eller med avkastningen från akademins fonder. Till- gängliga medel har länge varit otillräckliga, vilket medfört att en så besvärlig vårdsitua- tion uppstått att den i många fall inneburit ett direkt hot mot monumentens bestånd. Situationen har emellertid förbättrats väsent- ligt under de senaste åren genom att ett stort antal arbeten har kunnat genomföras med hjälp av medel och arbetskraft som ställts till förfogande genom arbetsmarknadsstyrelsen. För många fastigheter är dock vårdsituatio- nen fortfarande otillfredsställande.
Oavsett äganderättsförhållandena har fastighetsbeståndet behandlats som en enhet såväl från ekonomisk synpunkt som vid be- dömningen av vårdbehovet. Akademiutred- ningens redovisning av fastighetskostnaderna visar att — bortsett från ett engångsanslag av AMS-medel — under femårsperioden 1961—1965 staten bidragit med 46,2 % (121663 kr.) och akademin med 49,6% (130 713 kr.) igenomsnitt per år. Återståen- de 4,2% (11172 kr.) utgör bidrag från Visby stad.
1 akademiutredningen har frågan om för- valtningen av de av akademin ägda och av riksantikvarieämbetet förvaltade fastighe- terna särskilt beaktats med hänsyn till utredningens förslag om ett organisatoriskt särskiljande av akademin och ämbetsverket. Akademiutredningen konstaterar inlednings- vis att kulturminnesvården är en samhälls- funktion, för vilken staten i första hand har att svara och att det därför skulle te sig mest rationellt att sammanföra fastigheter av sådan art i allmän ägo under en gemensam förvaltning. Eftersom detta skulle ställa alltför stora ekonomiska och administrativa krav på staten finner utredningen dock att frågan om en sådan förvaltning får begränsas till de fastigheter staten f.n. äger samt riksantikvarieämbetet förvaltar. Äganderät-
ten till akademins fastigheter karakteriseras som rent formell enär utnyttjandet av fastigheterna är synnerligen begränsat med hänsyn till deras karaktär av kulturminnen. Vid fastighetsförvärven har, enligt utred- ningens mening, akademin varit representant för staten, eftersom det gällt att tillvarataga kulturminnesvårdens intressen. Följaktligen skulle förvärven lika gärna ha kunnat lagfaras för staten som för akademin.
Akademiutredningen uppger fastighets- beståndets samlade areal till ca 1440 har (november 1968). Mot bakgrunden av att ca 1 072 har är lagfaret för akademin, ca 365 har för staten och ca 3 har för övriga rättssubjekt, finner utredningen att en strikt uppdelning av fastigheterna på respektive ägarkategori skulle få konsekvensen att både ämbetet och akademin skulle behöva egna fastighetsförvaltningar. Eftersom detta skulle splittra resurserna, såväl de ekonomiska som de personella, och samtidigt dra med sig andra nackdelar föreslås att möjligheter skapas för en samlad förvaltning och vård av statens och akademins kulturhistoriska fas- tighetsbestånd. Vid prövningen av olika alternativa lösningar avvisas av samma skäl de möjligheter som kan finnas för en decentralisering av förvaltningen. Om lands- antikvarieorganisationen skulle få en sådan utformning att fastighetsförvaltningen skulle kunna anförtros landsantikvariema finner dock akademiutredningen att en sådan lös- ning bör väljas.
Med utgångspunkt i kravet på en samman- hållen förvaltning prövar akademiutredning- en tre olika lösningar, en med akademin som ensam förvaltare av samtliga fastigheter, en där riksantikvarieämbetet övertar hela för- valtningen och en tredje med en av staten och akademin bildad stiftelse. Endast de två sistnämnda alternativen tas upp för en mer ingående prövning.
Under förutsättning att akademin över- lämnar sina fastigheter till staten utan ersättning eller mot en symbolisk köpeskil- ling finner akademiutredningen att en fastig— hetsförvaltning inom riksantikvarieämbetet skulle innebära stora fördelar. Som villkor
härför förutsättes dels att akademin till staten överlämnar avkastningen av till fastig- heterna knutna och för deras underhåll avsedda fonder, dels att akademin liksom hittills av sina enskilda fondmedel lämnar bidrag till fastigheternas vård och underhåll. En nackdel vore att staten förmodligen inte i samma utsträckning som akademin skulle bli föremål för enskilda donatorers generositet i vad gäller kontanta bidrag eller gåvor i form av fast egendom. Skulle fastighetsförvalt- ningen övergå på ämbetet föreslår akademi- utredningen inrättandet av en fastighets— nämnd om fem ledamöter med en represen- tant för akademin och fyra för ämbetet. Som ett alternativ till nämnden föreslås att den av AMS-medel bekostade vårdsektionen skulle få en permanent ställning inom ämbe- tets organisation och att den skulle omhän- derha de med fastighetsförvaltningen sam- manhängande göromålen.
Mot bakgrunden av att riksantikvarie— ämbetet och landsantikvarieorganisationen är föremål för utredning och att kulturmin- nesvårdens framtida organisation därmed är oviss finner akademiutredningen att det tredje alternativet, dvs. med en av staten och akademin bildad stiftelse vore den i dagens läge lämpligaste lösningen. Stiftelsen skulle ha till uppgift att vårda Och förvalta av staten och akademin ägda och förvaltade fastigheter av kulturminneskaraktär. Till stif— telsen skulle överföras avkastningen av de penningfonder som är knutna till viss fastig- het. Vidare skulle stiftelsen stå som mottaga- re och förvaltare av gjorda donationer. Kostnaderna för stiftelsens verksamhet före- slås delade lika mellan staten och akademin. Akademiutredningen stannar för att ägande— rätten till fastigheterna bör lämnas orubbad.
Förslag till avtal om stiftelsebildningen och förslag till stadgar har som bilagor fogats till akademiutredningens betänkande. Enligt stadgarna skall stiftelsens angelägenheter handhas av en styrelse om fem ledamöter, av vilka Kungl. Maj:t skall utse två jämte en suppleant. Vitterhetsakademien skall utse tre ledamöter och suppleanter för dem. En av ledamöterna skall tillika förordnas att vara
styrelsens ordförande. I 2å stadgas att stiftelsen skall samarbeta med riksantikvarie- ämbetet i syfte att främja kulturminnes- vården.
Akademiutredningen föreslår att styrelsen skall vara utrustad med ett kansli. Kansliets chef, en intendent med sakkunskap inom fastighetsförvaltning och markvård, skulle vara föredragande i styrelsen. Förutom biträ- deshjälp skulle hos styrelsen finnas anställda en byrådirektör med arkitekt- eller bygg- nadsingenjörsutbildning, två markvårds- konsulenter och för skötseln av större fornminnesplatser fyra och en halv förmän. Enligt akademiutredningen skulle denna nya organisationen ersätta den av arbetsmark- nadsstyrelsen bekostade vårdsektionen inom riksantikvarieämbetet.
MUS 65 vill erinra om att oavsett ägande- rätts— och förvaltningsförhållandena behand- las Vitterhetsakademiens och riksantikvarie- ämbetets kulturhistoriska fastigheter för när- varande som en enhetlig grupp med avseende på administration och vård. I samarbete med vederbörande landsantikvarie svarar ämbetet både för vården och för förvaltningsgöro- målen. Eftersom ämbetet saknar särskilt för- valtningsorgan fullgöres dessa uppgifter inom ämbetets olika avdelningar. Med ökningen av fastighetsbeståndet och genom det växande kravet på att bättre utnyttja fastigheternas publika värden har det med tiden blivit allt svårare att inrymma tillhörande göromål i den löpande verksamheten. Sedan lång tid föreligger därför ett akut behov av ett sär- skilt organ för fastighetsförvaltningen.
För att möjliggöra en rationell drift och garantera att vården följer enhetliga riktlinjer bör fastighetsbeståndet bibehållas som en enhet. Genom det praktiska handhavandet av förvaltningsgöromålen, vården och projek- teringar för konserverings- och restaurerings— arbeten kan inom förvaltningen samlas ett erfarenhetsstoff som kan läggas till grund för utvecklingsarbete avseende monumentvård. För att riksantikvarieämbetet skall kunna tillgodogöra sig resultaten härav och i form av råd och anvisningar förmedla erfarenhe- terna till andra myndigheter, kommuner och
övriga intressenter med kulturminnesvår- dande uppgifter bör förvaltningen vara en arbetsuppgift för ämbetet. Förvaltningen bör bedrivas i enlighet med de riktlinjer som ämbetet utstakar för kulturminnesvårdsverk- samheten i stort. Verket bör också ha det avgörande inflytandet över fördelningen av tillgängliga resurser. De sakkunniga föreslår därför att en fastighetsbyrå inrättas inom riksantikvarieämbetet. Byrån skall ha till uppgift att förvalta och vårda Vitterhets- akademiens och riksantikvarieämbetets kul— turhistoriska fastigheter, varvid Vitterhets- akademiens fastigheter bör överföras i statlig ägo. De sakkunniga förutsätter härvid att fastigheterna uppföres på särskild delfond av statens allmänna fastighetsfond med värden nedskrivna till formellt belopp.
Överförandet av akademins fastigheter i statlig ägo kommer att aktualisera vissa problem som får lösas genom särskilda förhandlingar. Härvid bör särskilt uppmärk- sammas Stjernsunds och Skånelaholms slott samt fastigheten Villagatan 3 i Stockholm, som utnyttjas i akademins egen verksamhet. Samtidigt bör även frågan om den framtida förvaltningen av sådana fonder som berörs av fastighetsöverföringen bli föremål för särskil- da överväganden.
Den föreslagna fastighetsbyrån skall såle- des svara för vård och förvaltning av riks- antikvarieämbetets kulturhistoriska fastig- heter. Ärenden angående fastighetsköp, mot— tagande av donationer eller granskning av mer omfattande vård- eller restaureringSpro- jekt skall däremot handläggas på allmänna byråns granskningssektion. Fastighetsbyrån skall dock medverka i ärendenas beredning och svara för arbetenas genomförande.
Som redan framhållits utgöres beståndet av kulturhistoriska fastigheter av en rad olikartade objekt. Utifrån vårdsynpunkt kan fastigheterna indelas i två huvudgrupper allt eftersom objekten i princip är hänförliga till byggnadsverk eller till fornlämningar. Båda grupperna kräver med hänsyn till materialet särskilt utbildad personal med specialiserad erfarenhet. Inom fornminnes- vården har riksantikvarieämbetet under
mångra år bedrivit egen verksamhet och därvid utvecklat en till kulturminnesvårdens behov anpassad metodik. Ett fortsatt utveck- lingsarbete är emellertid nödvändigt beträf— fande miljöutformningen kring såväl forn- lämningar som senare tiders kulturminnen. Som exempel må nämnas parker och trädgår- dar samt industriminnesmärkena med deras ofta rikt varierade miljökomplex. Såsom påvisats i det föregående (jfr kap. 6) uppvisar byggnadsminnesvården allvarliga brister som främst sammanhänger med den allmänna utvecklingen inom byggnadstekniken och som endast kan avhjälpas genom forskning och ett på praktisk verksamhet grundat utvecklingsarbete rörande äldre byggnads- material och nu övergivna arbetsprocesser. Detta är uppgifter som i hög grad berör kulturminnesvårdens ansvarsområde och som bör kunna fullgöras av den föreslagna fastig- hetsbyrån.
Eftersom förvaltningsorganets verksamhet även skall omfatta forsknings- och utveck- lingsarbete avseende äldre byggnadsmaterial bör den verksamhet med byggnadsteknisk forskning för byggnadsminnesvård som nu bedrives vid statens institut för byggnads- forskning överföras till fastighetsbyrån.
Fastighetsbyråns verksamhet bör också omfatta sådana arbeten som med medel från arbetsmarknadsstyrelsen nu bedrives inom den s.k. vårdsektionen vid riksantikvarie- ämbetet. Denna verksamhet bör av fastig- hetsbyrån bedrivas på uppdragsbasis.
Som redan framhållits är byggnadsvård och markvård artskilda arbetsområden, som vart och ett kräver sin sakkunskap. De kulturhistoriska fastigheterna utgör emeller- tid oftast en kombination av byggnader och markområden, vilket ur vårdsynpunkt inne- bär att de måste behandlas efter ett enhetligt program. De sakkunniga föreslår därför att byggnads- och markvårdsarbetena samman- förs inom en och samma sektion, vårdsek- tionen. För förvaltningsgöromålen föreslås en särskild sektion.
Ett flertal statliga verk förvaltar kultur- historiska fastigheter, som inte kan utnyttjas för praktiska ändamål i anslutning till den
egna verksamheten, och som därför är att betrakta som enbart kulturminnesmärken. Verken förfogar i regel inte över särskilda medel för vård och underhåll av dessa objekt och kostnaderna måste därför bestridas från ordinarie verksanslag. Eftersom vård och underhåll av kulturhistoriska fastigheter er- fordrar särskild sakkunskap faller dessa ar- betsuppgifter utanför vederbörande verks reguljära arbetsområde. Härtill kommer att fastigheterna genom sitt konst- eller kultur- historiska värde bör göras tillgängliga och förståeliga för allmänheten, något som själv- fallet kan vålla svårigheter för verk med andra huvuduppgifter. Genom den nya fas- tighetsbyrån kommer landet att få ett specialorgan med inriktning på monument- vård. Det torde i många fall te sig rationellt för de statliga verk och institutioner som nu ansvarar för kulturhistoriska fastigheter av här aktuellt slag att överlämna dessa till riksantikvarieämbetets förvaltning. De verk som önskar behålla sina fastigheter eller som i sin egen verksamhet utnyttjar sådana kommer självfallet att på uppdragsbasis kunna biträdas av fastighetsbyrån.
Sektionen för fastighetsförvaltnirzg
Sektionen för fastighetsförvaltning skall ha det yttersta ansvaret för den allmänna tillsynen av riksantikvarieämbetets kultur- historiska fastigheter. Genom regelbundet återkommande inspektioner skall den över— vaka skötseln av monumenten, deras till- stånd och behov av vård. Inspektioner gällande det löpande underhållet, konserve- rings- och restaureringsarbeten samt mark- vårdsarbeten kommer självfallet att kräva medverkan från vårdsektionen, som har att svara för verkställigheten av erforderliga åtgärder. Förvaltningssektionen skall också tillse att bevakning, renhållning och andra praktiska detaljer sköts på ett tillfredsstäl- lande sätt.
En huvuduppgift blir att göra monumen— ten tillgängliga för allmänheten och att på olika sätt öka kännedomen om dem. I samarbete med informationssektionen skall
förvaltningssektionen bedriva en till allmän- heten riktad upplysnings- och propaganda- verksamhet med hjälp av monumentbeskriv- ningar, Vägledningar och andra publikationer eller informationsblad rörande monumenten och därtill knutna publika arrangemang. Härtill kommer uppgiften att skapa förut- sättningar för vidgat publikintresse genom visningar och olika arrangemang, något som bör kunna ske på långt fler platser än vad som nu är fallet. Där publikunderlaget är otillräckligt torde man dock få inskränka sig till enklare information i form av skyltning eller, om så är möjligt, genom försäljning av vägledningar. De välbesökta platserna bör självfallet utrustas med serviceanläggningar till tjänst för allmänheten.
De monument som är av stor betydelse ur rikssynpunkt och därmed kräver särskild uppmärksamhet i avseende på vård och underhåll liksom i fråga om publik verksam- het, bör i princip ligga under sektionens direkta förvaltning. Samtidigt är det emeller- tid angeläget att söka engagera olika lokala intressenter såsom kommuner, museer och sammanslutningar med kulturminnesvårdan- de uppgifter att påta sig ansvaret för skötseln av kulturhistoriska fastigheter. Detta förut- sätter dock att monumenten utnyttjas på ett sätt som är förenligt med deras kulturhisto- riska värde och att de i största möjliga utsträckning hålls tillgängliga för allmänhe- ten. På sektionen ankommer härvid att tillsammans med den administrativa byrån svara för utformningen av villkoren för utnyttjandet. Även om nyttjanderätten över- lämnas till annat förvaltningsorgan skall dock riksantikvarieämbetet ha det yttersta ansvaret för monumenten. Förvaltningssek- tionen skall således tillse att fastigheterna sköts och vid behov föranstalta om erforder- liga konserverings- eller restaureringsarbeten. Kostnaderna för underhåll liksom för mer omfattande arbeten torde från fall till fall få fördelas mellan riksantikvarieämbetet och vederbörande förvaltare beroende på upplå- telsevillkoren, sättet för utnyttjandet eller andra omständigheter.
Antalet fastigheter som bör överföras till
förvaltningsorganet torde successivt komma att öka. På byggnadssidan kan sålunda fideikommissens upplösande komma att ak- tualisera förvärv av sådana viktigare monu- ment som inte längre kan underhållas av ägarna. Inköpen av fornminnesområden gäl- ler i första hand objekt som det från allmän synpunkt är önskvärt att vårda på ett sätt som inte är förenligt med den tidigare användningen eller med ägarens intressen. Det kan även vara fråga om inlösen av olika monument, som det är angeläget att göra mer lättillgängliga för allmänheten genom olika serviceanläggningar och därmed förena- de verksamheter. Det bör ankomma på den föreslagna fastighetsbyrån att i samråd med allmänna byrån utarbeta principiella riktlin- jer för fastighetsförvärv.
Vårdsektionen
Genom att sammanföra de kulturhistoriska fastigheterna till ett gemensamt förvaltnings— organ kan de för närvarande splittrade ekonomiska och personella resurserna kon- centreras. Härigenom skapas underlag för en rationell verksamhet med utrymme för all- sidigt utvecklingsarbete beträffande både byggnadsvård och markvård. Till vårdsektio- nen kan knytas kulturhistoriker, arkitekter och tekniker med specialinriktning på restau- reringar, markvårdsspecialister, arbetsledare och i viss utsträckning även hantverkare för specialarbeten.
Byggnadsvård
Den byggnadsvårdande verksamheten skall i första hand baseras på riksantikvarieämbe- tets eget fastighetsbestånd, men även kunna ägnas andra uppgifter både av servicekarak- tär och sådana som kan fullgöras på upp- dragsbasis. Sektionen skall utföra projekte- ringar för restaureringar och svara för att arbetena utförs på ett från antikvarisk och teknisk synpunkt tillfredsställande sätt.
Som närmare utvecklas i kapitel 6 har genom byggnadsväsendets omstrukturering restaureringsarbetena kommit att bli en
specialiserad verksamhet med krav som inte längre är förenliga vare sig med den moderna tekniken, nu gängse material eller med den tillämpade metodiken. De traditionella mate- rialen har i stor utsträckning övergivits till förmån för nya som i många fall är direkt olämpliga för användning i gamla byggnader. Vidare har de gamla arbetsmetoderna över- givits och ersatts med moderna, ofta till stordrift anpassade processer, som inte är tillämpbara vid restaureringar. Detta har tillsammans med andra omständigheter resul- terat i minskad tillgång på hantverkare med utbildning i anknytning till den äldre bygg- nadstraditionen. Härtill kommer att projek- teringssidan är illa tillgodosedd. Någon egentlig skolning av restaureringsarkitekter förekommer inte längre och de nu verksam- ma projektörerna är därför hänvisade till att vinna erfarenheter enbart genom praktisk verksamhet. Många har på detta sätt förvär- vat stor erfarenhet och gediget kunnande men standarden på utförda arbeten är dock alltför ojämn. Detta gäller även sådana till själva projekteringen anknutna arbeten som undersökningar, programskrivning och doku- mentation.
På byggnadsminnesvårdens område före- ligger således ett behov av utvecklingsarbete beträffande material, arbetsmetoder och projektering. På materialsidan kommer be- hovet att i viss utsträckning tillgodoses genom att den vid statens institut för byggnadsforskning bedrivna byggnadstek- niska forskningen för byggnadsminnesvård — projektet renoveringsteknik — inordnas i vårdsektionen. På projekteringsområdet skall utvecklingsarbetet inriktas på att skapa all— mänt tillämpliga normer för restaureringar såväl i avseende på tekniska lösningar som i fråga om antikvariska och arkitektoniska bedömningar. Vid arbetenas genomförande kommer sektionen att kunna studera och utveckla arbetsmetoderna.
Med vårdsektionen tillskapas ett special- organ för restaureringsarbeten som saknar motsvarighet i landet. Sektionen bör därför ställa sin sakkunskap till förfogande även för andra statliga förvaltningsorgan, för kommu-
ner och enskilda. Detta borde i stor utsträck- ning kunna ske på uppdragsbasis. De av arbetsmarknadsstyrelsen bekostade projek- teringarna för byggnadsrestaureringar faller därmed naturligen inom vårdsektionens ar- betsområde. Eftersom många ägare och förvaltare av kulturhistoriska fastigheter inte rimligtvis kan påtaga sig kostnaderna för att anlita arkitekter eller låta bekosta byggnads- historiska undersökningar bör sektionen dock samtidigt ha möjlighet att kostnadsfritt utföra olika uppdrag. För sådana ändamål bör sektionen förfoga över särskilda medel. I byggnadsvårdsfrågor svarar riksanti- kvarieämbetet för en omfattande rådgivning, som f.n. dock inte torde svara mot det totala behovet. Från statliga och kommunala fastighetsförvaltningar och från andra intres- senter torde sektionen sålunda komma att möta en ökad efterfrågan på generellt utfor- made råd och anvisningar och på annat informationsmaterial. Sektionen kan även komma att engageras i olika former av utbildning. Till belysning härav må vissa frågor beröras som aktualiserats av sanerings- utredningen och genom konstnärsutbild- ningssakkunnigas pågående arbete rörande arkitektutbildningen vid konsthögskolan. Behovet av utbildad arbetskraft har obser- verats inte bara för vården av byggnadsmin- nesmärken utan kanske i än högre grad för vård— och restaureringsarbeten på den vanliga bebyggelsen. Inom konsthögskolans arkitek- turskola bedrivs sedan lång tid en på miljö- och byggnadsvård särskilt inriktad undervis- ning för arkitekter. Arbetskraftsproblemen har också tagits upp av 1968 års konstnärs- utbildningssakkunniga, KUS, som enligt un- derhandsuppgifter avser att lägga förslag om en ökning av arkitekturskolans undervisning i restaureringsfrågor. Av saneringsutredning- ens betänkande Sanering 1, kap. 14 (SOU 1971:64) framgår att den av samhället eftersträvade ökningen av saneringsverksam- heten kommer att öka behovet av byggnads- arbetare med skolning i äldre byggnadstek- nik. Arbetskraftsbehovet bedöms kunna mö— tas genom omskolning av äldre arbetskraft. Väsentligt är dock att det erforderliga
hantverkskunnandet förs vidare även till yngre generationer.
Genom underhandskontakter mellan riks- antikvarieämbetet, KUS och arkitektursko- lan har frågan om ett samarbete i arkitekt- utbildningen mellan skolan och ämbetet redan dryftats. Enligt MUS 65 är en sådan samverkan väl förenlig med ämbetets nya verksamhetsinriktning. Det bör vara en na- turlig uppgift för den föreslagna fastighets- byrån att med sin sakkunskap på det antikvariska området biträda vid arkitekt- utbildningen. Byrån bör även kunna svara för viss del av den specialutbildning som kan komma att efterfrågas i omskolningen för saneringsverksamheten.
Markvård
Den teknik för markvård som utvecklats inom kulturminnesvården är främst inriktad på vården av fasta fornlämningar. För att skydda och bevara gravar, boplatser och andra lämningar är det nödvändigt att avlägsna sådan växtlighet som kan skada anläggningarna. Träd och buskar, som med sina rötter tränger in i och förstör gravgöm- mor, rubbar stensättningar och spränger sönder murverk måste hållas undan och genom ett metodiskt markvårdsarbete utby- tas mot annan växtlighet, som med anpass- ning till det omgivande landskapets vegeta- tionstyp skonar fornlämningarna. Erfaren- heten har visat att den grässvål som utveckla- des i de gamla betesmarkerna utgör ett gott skydd. Markvårdsarbetena har därför i stor utsträckning kommit att inriktas på ett återställande och bevarande av den land- skapstyp som utvecklades i det äldre jord- brukssamhället. Målsättningen för fornmin- nesvårdens markvård sammanfaller därför i viss utsträckning med strävandena att bevara delar av det försvinnande kulturlandskapet. Markvården har också medfört att fornmin- nesområdena blivit estetiska tillgångar i landskapet och attraktiva för allmänheten. För att göra fomlämningsområdena tillgäng- liga för en större allmänhet måste vårdarbe- tena ofta kompletteras med andra åtgärder
såsom anläggning av vägförbindelser och parkeringsplatser samt anordningar för infor- mation.
På samma sätt kräver vården av byggnads- och industrimiljöer omfattande markvårds- insatser. Park- och trädgårdsanläggningar är här väsentliga beståndsdelar som måste vår- das. I industrimiljöerna ingår på samma sätt omfattande anläggningar såsom dammar, kanaler m.m., vilka fordrar bestämda åtgär- der.
Markvården liksom byggnadsvården skall i första hand baseras på skötseln av verkets eget fastighetsbestånd. Härutöver skall sek- tionen på uppdragsbasis bedriva en konsult- verksamhet till hjälp för andra förvaltningar. Sektionen skall därför övertaga de projekte— ringar för markvård som på uppdrag av arbetsmarknadsstyrelsen utföres inom den nuvarande vårdsektionen. Till arbetsuppgif- terna hör även kontroll av pågående arbeten och inspektioner av ämbetets egna fastighe— ter. Inom ramen för verkets allmänna ser- viceverksamhet skall sektionen inom mark- vårdsområdet bedriva metodutveckling och utarbeta råd och anvisningar. Fastighetsbyrån skall svara för att erfor- derliga vård- och restaureringsarbeten kom- mer till stånd samt för projektering och antikvarisk och teknisk kontroll men där- emot i allmänhet inte för det praktiska genomförandet. För markvårdsarbeten och restaureringar som kan bedrivas som bered- skapsarbeten finns redan väl utbildade ruti- ner huwdsakligen med arbetsmarknadssty- relsen eller skogsstyrelsen som verkställande organ. För övriga arbeten bör ämbetet anlita entreprenörer. Eftersom arbetsuppgifterna är högst varierande både till art och omfång måste valet av entreprenör avgöras från fall till fall. I detta sammanhang må nämnas att byggnadsstyrelsen preliminärt förklarat sig beredd att för ämbetets räkning åtaga sig restaureringar på uppdragsbasis. Styrelsen skulle härvid antingen driva arbetena i egen regi eller fungera som huvudentreprenör med ansvar för upphandlingen av utförande organ. Beträffande byggnadsvården erfordras bå-
de för projekteringarna och vid arbetenas genomförande dels en rent teknisk gransk- ning beträffande exempelvis el-, värme- och sanitära installationer, dels även en prövning av antikvarisk-teknisk art med avseende på de särskilda krav som måste tillgodoses med hänsyn till äldre byggnadsskick och bygg- nadsteknik. Eftersom de lokala byggnads— nämnderna saknar den särskilda kompetens som erfordras härför har riksantikvarie- ämbetet påtagit sig dessa granskningsuppgif- ter beträffande kyrkor och statliga byggna- der av kulturhistoriskt värde. Inom ämbetet fungerar den kulturhistoriska byrån som samordnande organ varvid byggnadsstyrelsen anlitas för den tekniska granskningen medan byrån själv svarar för den teknisk-anti- kvariska. Det av statens institut för bygg- nadsforskning bedrivna projektet för renove- ringsteknik anlitas i vissa principiella frågor samt i sådana fall där projektgruppen besit- ter särskild sakkunskap. För den rent tekniska granskningen bör ämbetet liksom hittills ha möjlighet att anlita byggnadsstyrelsen, vars regionala bygg- nadsförvaltningar på uppdragsbasis bör kun- na fungera som remissorgan åt länsstyrelser- nas kulturminnesenheter.
Som särskilt framhållits i kapitel 6 anser de sakkunniga att expertis för den antikva- risk-tekniska granskningen bör anlitas vid all restaureringsverksamhet inte minst för att undvika att felaktiga och i många fall även onödigt kostnadskrävande åtgärder vidtas. Sådan sakkunskap finns för närvarande knappast företrädd annat än inom kultur- historiska byrån Och vid byggnadsforsk- ningens projektgrupp för renoveringsteknik. Genom det föreslagna överförandet av pro- jektgruppens verksamhet till riksantikvarie- ämbetets fastighetsbyrå kommer ämbetet att förfoga över den främsta sakkunskapen på området. Detta innebär att förutsättningar skapas för ett angeläget utvecklingsarbete och för en omfattande rådgivning. Däremot kan inte behovet av sådan sakkunskap helt tillgodoses på detta sätt. Inom de statliga verk som ansvarar för vård och underhåll av byggnadsmonument, främst byggnadsstyrel-
sen, behövs personal med viss utbildning för uppgiften. Vid samråd med byggnadsstyrel- sen har de sakkunniga inhämtat att behov av teknisk-antikvarisk sakkunskap föreligger både inom styrelsens centrala del och vid de regionala byggnadsförvaltningarna. De sak- kunniga anser därför att vid sidan av den sär- skilda sakkunskap som ämbetet kan ställa till förfogande, byggnadsstyrelsen och dess för- valtningar bör kunna utrustas med personal som har viss utbildning inom området. De regionala byggnadsförvaltningarna skulle här- igenom även kunna lämna viss service åt läns- styrelsernas kulturminnesenheter. För såda- na uppdrag bör särskilda medel ställas till länsstyrelsernas förfogande. De antikvariska myndigheterna bör å sin sida biträda bygg- nadsstyrelsen och andra fastighetsförvaltan- de verk med sakkunnigutlåtanden, anvis- ningar och kontroll inom det kulturhisto- riskt antikvariska området.
9.3.5. Administrativa byrån: allmänna sektionen, personalsektionen, ekonomise ktionen
Riksantikvarieämbetets interna servicefunk- tioner bör sammanföras till en administrativ byrå. De sakkunniga föreslår att denna även lämnar ekonomisk och administrativ service till vissa utomstående institutioner; historis- ka museet, till ämbetet eller museet knutna vetenskapliga företag, medelhavsmuseet och laboratoriet för radioaktiv datering. Byrån bör även svara för juridisk service till olika enheter inom ämbetet.
Den administrativa byrån kommer sålunda i huvudsak att ha ett ansvarsområde omfat- tande vad som gäller för den nuvarande administrativa och kamerala avdelningen. Vissa skillnader kan dock noteras. Bl a kom- mer personalen inom ämbetet och historiska museet att öka. Därmed ökar belastningen på den administrativa byrån. Genom att historiska museet får ställning som självstän— dig institution med egen styrelse och eget kansli kommer å andra sidan åtskilliga av de ärenden som nu handläggs inom den admi- nistrativa och kamerala avdelningen att bort-
falla. [ samma rikting pekar den omständig- heten att det nuvarande sambandet med Vitterhetsakademien upphör. De administra- tiva uppgifter rörande akademin som till en del åvilat tjänstemän inom den administra- tiva och kamerala avdelningen kommer i fortsättningen att bli en uppgift för akade- min.
Den nya organisationen av ämbetet förut- sätter en aktiv medverkan från den admi- nistrativa byråns sida i övriga byråers arbe- te, särskilt i fråga om handläggningen av löpande förvaltningsärenden, juridiska frå- gor, verksamhetsplanering, utformning av tillämpningsföreskrifter m m. Byråns uppgif- ter kommer i stor utsträckning att gälla juridisk rådgivning åt granskningssektionen inom den allmänna byrån. Byrån kommer även att handlägga besvärsärenden, att träffa avtal och svara för olika juridiska spörsmål för fastighetsbyråns räkning, i samband med byggnadsminnesförklaringar och beträffande uppdragsverksamhetens arkeologiska och byggnadshistoriska undersökningar. Härtill kommer rådgivning till länsstyrelserna bla beträffande prejudicerande ärenden. Byråns medverkan kommer även att erfordras vid ämbetets handläggning av tjänstetillsätt- ningarna på länsstyrelserna.
Inom byrån bör även finnas resurser för bedömningar av verksamhetens utveckling på längre sikt, bl. a. nya och förändrade krav på insatser från ämbetets sida och konsekven- serna i fråga om personalbehov, utbildning, nya arbetsformer m.m. Byrån skall således biträda ämbetets ledning i den långsiktiga planeringen. Denna måste självfallet ske i nära samverkan med övriga byråer, vilka förfogar över erforderligt underlagsmaterial inom respektive fackområden. Sammanställ- ningarna och bedömningarna bör utmynna i långsiktsplaner med riktlinjer för verksamhe- ten bortom långtidsbudgetens tidsperspektiv på fem är, nämligen den kommande lO—lS-årsperioden.
De sakkunniga föreslår att den administra- tiva byrån organiseras på tre sektioner; all- männa sektionen, personalsektionen och ekonomisektionen.
Inom den allmänna sektionen bör handläggas de ärenden där ämbetet såväl vid som utom domstol har att företräda statens intressen. Inom sektionen bör även förankras den tidi- gare nämnda uppgiften att svara för juridisk rådgivning till andra enheter inom ämbetet, framförallt granskningssektionen inom den allmänna byrån, fastighetsbyrån och den till undersökningssektionen knutna uppdrags- verksamheten. Vidare bör inom sektionen handläggas sådana juridisk-administrativa uppgifter som utformning av arbetsordning, generella tjänstgöringsföreskrifter, handlägg- ning av sekretessärenden samt frågor om åtal, disciplinär bestraffning och avstängning av tjänsteman.
Den allmänna sektionen bör svara för tidigare angivna långsiktiga planerings- funktioner och för sekretariatsuppgifter åt ämbetets styrelse och riksantikvarien. Sektionen bör i samverkan med ekonomi- sektionen avsvara för arbetet med ämbetets petita och långtidsbudget. Inom sektionen bör även handläggas vissa remissärenden samt företagsnämndsfrägor. Till sektionen bör slutligen föras handläggningen av lokal- frågor, intendenturärenden avseende maski- ner och kontorsmateriel, registratur, telefon- växel för ämbetet och historiska museet, vaktmästeri och nattbevakning, den senare gemensam med museet.
Personalsektionen
Personalsektionens uppgift är att svara för ämbetets personalplanering, personalredovis- ning, ärenden om tjänstetillsättning och befordran, personal- och hälsovård samt arbetet med löneutreäkningar. Ansvaret för erforderlig personalutbildning bör åvila sek- tionen i samarbete med informationssektio- nen inom den allmänna byrån. Personalsek- tionen bör dessutom — som tidigare framhål- lits — få ansvaret för mer rutinartade åtgärderi ovannämnda hänseenden vad gäller personalen vid historiska museet med därtill
knutna vetenskapliga projekt, medelhavsmu- seet och laboratoriet för radioaktiv datering.
Ekonomisektionen
Ekonomisektionen bör svara för bokföring, redovisning och rapportering, statistik och kostnadskontroll, granskning av reseräk- ningar, inkomst och skatteredovisning, fak- turering och kassatjänst. Ekonomisektionen bör även lämna dylik service till historiska museet med till detta knutna vetenskapliga projekt, medelhavsmuseet Och laboratoriet för radioaktiv datering.
Riksantikvarieämbetet och statens hi- storiska museum skall fr 0 rn 1.7.1972 anslutas till en redovisningscentral vid riksarkviet. Ämbetet kommer därvid successivt att övergå till ett nytt system för ekonomisk redovisning — system S. Omlägg- ningen planeras ske etappvis och till en början överförs endast vissa kassabokförings- rutiner frän ämbetet till redovisningscentra- len. Senare kommer även 5 k kostnadsredo- visning enligt system S och ett datorbaserat avlöningsuträkningssystem att införas. Enligt vad de sakkunniga erfarit kommer omlägg— ningen inte att medföra några förändringar av personalbehovet inom ekonomifunktio- nen jämfört med nuvarande manuella redo- visningssystem.
9.4. Personalorganisation
De ökade kraven på kulturminnesvården har medfört att riksantikvarieämbetets resurseri alltför hög grad har måst koncentreras på de löpande göromålen medan verksamhets- planering, utvecklingsarbete och rådgivning har skjutits åtsidan. Detta har resulterat i att ämbetet inte i tillräcklig omfattning har kunnat bedriva ett aktivt initierande arbete. På motsvarande sätt har den praktiska verksamheten med undersökningar och vård- arbeten inte kunnat inrymmas i den ordina- rie organisationen. Dessa arbetsuppgifter sköts i stället av sektioner som tillkommit för att lösa specialuppgifter. Med denna utveckling föreligger en uppenbar risk för att
ämbetet isoleras och att den kulturminnes- vårdande verksamheten stagnerar. Den före- slagna omorganisationen syftar därför till att skapa utrymme för de eftersatta arbetsupp- gifterna samt till att förstärka ämbetets kontakter med den praktiska kulturminnes- vården i fältet. Genom den föreslagna de- centraliseringen av ämbetets beslutanderätt enligt kulturminnesvårdens speciallagstift- ning avlastas ämbetet en betydande del av sina nuvarande arbetsuppgifter, vilket frigör vissa tjänster för andra arbetsuppgifter. Den- na förstärkning är emellertid otillräcklig för att tillgodose föreliggande behov.
Decentraliseringen av beslutanderätten in- nebär att huvuddelen av ämbetets gransk- ningsuppgifter övergår till länsstyrelserna. Genom en undersökning som företagits i samarbete med verkets personal har de sakkunniga funnit att decentraliseringen tor- de resultera i minskat behov av handläggande personalen från nuvarande 16 till 8 tjänste- män. Denna vinst kommer emellertid att reduceras genom länsstyrelsernas behov av råd- och anvisningar beträffande ärendehand- läggningen. Omfattningen härav kan knap- past beräknas med större tillförlitlighet, men nettovinsten torde dock komma att uppgå till fem tjänster.
De största personalökningarna betingas av att ämbetet genom sin nya verksamhetsin- riktning får att fullgöra uppgifter som tidigare har varit åsidosatta. Detta gäller framför allt de i den nya organisationen centrala funktionerna utvecklingsarbete, råd- givning och information. Härför föreslås inrättandet av en utvecklingssektion och en informationssektion, som tillsammans kräver en personal på nio handläggare och fem biträden. På motsvarande sätt har ämbetets fastighetsförvaltning måst skötas vid sidan av det löpande arbetet. Genom att inrätta ett förvaltningsorgan får ämbetet resurser för vård och förvaltning både av de egna och av Vitterhetsakademiens fastigheter. Samtidigt skapas underlag för det utvecklingsarbete beträffande restaurerings- och vårdarbeten, som självfallet bör vara en huvuduppgift för ämbetet och som genom råd och anvisningar
avses komma all kulturminnesvårdande verk- samhet i landet till godo. Eftersom ämbetet helt saknar resurser för dessa uppgifter ger fastighetsbyrån en personalökning på sam- manlagt femton tjänstemän, fem assistenter och elva biträden. Ämbetet förfogar inte heller över egen sakkunskap för arkeologiska undersökningar. Den föreslagna undersök- ningssektionen kommer således också att svara för helt nya funktioner innebärande att en väsentlig del av ämbetets grundbehov av sakkunskap kommer att tillgodoses. För undersökningssektionen föreslås en personal på fyra tjänstemän och fyra biträden.
Övriga större personalökningar avser om- fördelningar av redan tillgängliga resurser. Detta gäller inventarieverket Sveriges Kyrkor och projektet renoveringsteknik som finasie- ras med anslag från humanistiska forsknings- rådet respektive statens råd för byggnads- forskning. Projektet renoveringsteknik er- håller även bidrag från byggnadsstyrelsen, fortifikationsförvaltningen och riksantikva- rieämbetet. På Sveriges kyrkor finns fyra fast anställda antikvarier medan projektet för renoveringsteknik för närvarande syssel- sätter fyra arkitekter.
För den följande framställningen hänvisas till tablå sid. 103.
Allmänna byrån Granskningssektionen
Genom decentraliseringen av beslutanderät- ten får ämbetet ökade möjligheter att kon- centrera sig på sådana stora Och principiellt viktiga ärenden som avser övergripande sam- hällsfrågor och internationell samverkan samt viktigare granskningsuppgifter, som fortfarande kommer att underställas ämbe- tets prövning. Flertalet sådana ärenden är av övergripande art och måste därför bedömas ur allmänt kulturhistorisk synpunkt. Bered- ningen mäste därför ske med samtidigt beaktande av alla de ämnesområden som verket företräder. Granskningssektionens personal bör därför bestå av förhistoriker, byggnadsantikvarier och arkitekter. Med
hänsyn till arbetsvolymen räknar de sakkun- niga med att den handläggande personalen, sektionschefen inräknad, bör uppgå till minst sex tjänstemän. Härutöver föreligger behöv av en assistent, som bl a skall biträda med utredningar som erfordras för ärende- beredningen och ansvara för registrerings- uppgifter exempelvis avseende byggnadsmin- nen. På biträdessidan erfordras två biträden för mer kvalificerade arbetsuppgifter. För det löpande arbetet kommer sektionen att behöva arbetsmaterial i form av ritningar och kartor. Härför föreslås en tjänst som kartritningsbiträde. Ytterligare ett biträde fordras för allmänna kontorsgöromål.
För det i sektionen ingående runverket föreslås inga förändringar.
Utvecklingssektionen
Utvecklingssektionen skall huvudsakligen fungera som initierande, samordnande och administrerande organ för det utvecklings- arbete som skall bedrivas inom ämbetets olika delar och som i stor utsträckning torde komma att ske i projektform. För utveck- lingssektionen föreslås därför en relativt liten basorganisation på fyra handläggande tjäns- temän, vilka förutsätts representera ämbetets viktigaste ämnesområden. Särskilt för admi- nistrationen av arbetsprojekten erfordras kvalificerad biträdeshjälp och skrivhjälp. Härför beräknas två kvalificerade biträden.
lnformationssektionen
lnformationssektionen kommer att svara för en rad stora arbetsuppgifter beträffande både intern och utåtriktad information, publicering och undervisning. Vart och ett av dessa verksamhetsområden innefattar mång- skiftande och arbetskrävande uppgifter där från fall till fall särskild expertis och arbetskraft kommer att behöva anlitas. Lik- som beträffande utvecklingssektionen före- slås därför en relativt begränsad basorganisa- tion. Eftersom sektionen skall fungera som serviceorgan åt hela verket bör den handläg- gande personalen representera ämbetets vik-
tigaste ämnesområden. Utöver sektionsche- fen erfordras härför tre tjänstemän. För redaktionella göromål och för kontakter med förlag och tryckerier föreslås en tjänst som redaktör. Sektionens arbetsområde in- nefattar en rad praktiska uppgifter bl a inom den kursverksamhet för vilken sektionen skall ansvara. Härför föreslås en assistentbe- fattning. För skrivarbete och kontorsgöro- mål erfordras två biträden.
Dokumentationsbyrån lnvente ringssektionen
Huvuddelen av personalen på den nya inventeringssektionen svarar mot antalet tjänster på den nuvarande fornminnesinven- teringen. Den största ökningen — fyra antikvarier — hänför sig till det föreslagna överförandet av Sveriges Kyrkor. Härtill kommer två tjänster för byggnadsinvente- ringar, vilka avses för det utvecklingsarbete beträffande inventeringar som nu i viss utsträckning bedrivs både inom ämbetet och på andra håll och som syftar till att undersöka förutsättningarna för en mer allsidig kulturhistorisk dokumentation. En mot sektionens ökade arbetsuppgifter sva- rande ökning föreslås beträffande ingenjörer, assistenter, kartritningsbiträden och kontors- personal. Förutom sektions-chefstjänsten fö- reslås således inventeringssektionen få en personalorganisation på tretton handläggan- de tjänstemän, två ingenjörer, två assistenter, fem biträden, varav två kvalificerade.
Undersökningssektionen
Undersökningssektionen får den dubbla upp— giften att svara både för ämbetets sakkun- skap beträffande arkeologiska och byggnads- historiska undersökningar Och att leda upp- dragsverksamheten inom samma områden. För den erforderliga sakkunskapen och för ledningen av uppdragsverksamheten erford- ras en personal om minst fyra handläggare. Eftersom sektionens egen verksamhet liksom också uppdragsverksamheten avkastar ett
betydande dokumentationsmaterial i form av fotokartor och uppmätningar som omfat- tar både det arkeologiska och byggnadshisto- riska området, bör sektionen förfoga över ett ritkontor bestående av minst tre ritare. För sektionens kontorsgörmål föreslås ett biträ- de.
Arkiv
Som redan framhållits har en särskild utred- ning företagits beträffande föreliggande be- hov för en upprustning av det antikvarisk- topografiska arkivet. I anslutning till arkiv- utredningens förslag föreslås arkivet få en personalorganisation med en förste arkivarie som chef, en arkivarie, en amanuens, fyra assistenter och två biträden. De sakkunniga förutsätter att denna personal även får ansvaret för vården av arkivet vid den nuvarande kulturhistoriska byrån.
fastighetsbyrån Förvaltningssektionen
För förvaltningssektionens arbetsuppgifter erfordras både kulturhistorisk sakkunskap och personal med specialinriktning på att ”marknadsföra” de kulturhistoriska värdena i fornlämningar Och byggnader. Den handläg- gande personalen bör bestå av tre antikva- rier. Med hänsyn till att sektionen bör förfoga över juridisk sakkunskap med inrikt- ning på förvaltningsgöromål, betecknas en av tjänsterna som byrådirektör. För olika prak- tiska arbeten i fält föreslås två assistentbe- fattningar. Kontorsgöromålen beräknas krä- va tvä biträden, varav ett kvalificerat. De fem tillsyningsmännen avser befintliga tjänster på några av de mest besökta fornminnesplatser- na. Tillsyningsmännen avlönas dels med statsmedel, dels med fondmedel.
Vårdsektionen
Värdsektionens arbetsuppgifter, som inne- fattar en på utvecklingsarbete inriktad verksamhet med projekteringar för vård- och
restaureringsarbeten, forskning, praktiska vårdarbeten samt rådgivning och viss under- visning, berör kulturminnesvårdens hela ar- betsfält. Eftersom både den på markvård specialiserade fornminnesvården och bygg- nadsminnesvården sammanförts till samma sektion bör denna förfoga över bl a förhisto- riker, byggnadshistoriker och arkitekter. Härför beräknas sammanlagt sex tjänster. De sakkunniga har dock härvid bortsett från att den vid statens institut för byggnadsforsk— ning bedrivna verksamheten beträffande renoveringsteknik skall inordnas i vårdsektio- nen. Både för den egna verksamheten och för serviceuppgifter åt utomstående här sektionen ett stort behov av arbetskraft bl a för fältarbeten, för rådgivning och för konsultverksamhet. Härför beräknas sam- manlagt fyra tjänster, tre konsulenter och en assistent. För karteringar, uppmätningar och annat ritningsarbete bör finnas två förste ritare och ett kartritningsbiträde. Kontorsgö- romålen kräver tre biträden, varav ett kvalificerat.
Administrativa byrån Allmänna sektionen
Den allmänna sektionens uppgifter är av skiftande slag. Där kommer att handläggas inte bara juridiska ärenden utan också administrativa ärenden av mer allmän natur. Sektionen får även huvudansvaret för det långsiktiga planeringsarbetet med ämbetets petita och långtidsbudget. Dessutom samlas vissa allmänna servicefunktioner inom sek- tionen.
De sakkunniga beräknar följande personal för den allmänna sektionen.
Inom sektionen bör finnas två handläggare med bakgrund lämplig för de uppgifter varom här är fråga. En förutsättning för att personalen på handläggarnivå inom sektio- nen skall kunna hållas inom en så begränsad ram är att den administrativa byråns chef tar aktiv del i handläggningen av ärenden inom den allmänna sektionen.
Arbetet med registratur mm beräknas
kräva en registrator och ett kvalificerat biträde. Vidare beräknas sektionen omfatta en personlig sekreterare till riksantikvarien.
Den för riksantikvarieämbetet och histo- riska museet gemensamma telefonväxeln kräver tre heltidsanställda telefonister. Ett biträde fordras för allmänna kontorsgöromål inom sektionen. För ledning av arbetet vid vaktexpedition och vaktmästeri vid ämbetet fordras en expeditionsförman. Fyra expedi- tionsvakter beräknas för uppgifter inom vaktmästeriet. Vidare behövs en reparatör och en materialförvaltare.
Personalsektionen
Personalsektionens uppgifter har tidigare beskrivits. Dess arbete bör ledas av en handläggare på byrådirektörsnivå med biträ- de av en amanuens. Härutöver fordras en assistent och två biträden, därav ett mer kvalificerat.
Ekonomisektionen
Genom omläggningen till det sk system S, med en successivt utbyggd kostnadsredovis- ning och med hänsyn till den service ekonomisektionen också skall lämna andra institutioner krävs en kvalificerad ledning av denna. De sakkunniga föreslår att sektionen leds av en byrådirektör med biträde av en bokhållare och fyra biträden, varav två kvalificerade.
Det totala personalbehovet
Riksantikvarieämbetet med gemensamma avdelningar har en personalorganisation på sammanlagt 96 tjänster. Avskiljandet av museet tillsammans med biblioteket, den pedagogiska avdelningen och textilkonserve- ringen medför att 78 tjänster bildar den grund på vilket det nya ämbetsverket skall byggas upp. De sakkunnigas förslag resulte- rar i en personalökning på 52 tjänster, vilket ger en personalorganisation på sammanlagt 130 tjänster. Detta innebär en knapp fördubbling jämfört med nuvarande förhål-
landen. Det bör påpekas att redan pågående, statligt finansierad verksamhet som föreslås överförd till ämbetets fasta organisation svarar för 9 tjänster av den beräknade personalökningen. Dit hör personal som arbetar inom projektet Sveriges kyrkor och tillsynspersonalen vid fornminnesplatserna. Dessutom kan nämnas att inrättandet av en undersökningssektion inom dokumentations- byrån innebär att uppdragsverksamheten delvis kommer att finansiera dessa mot att den tidigare drivits och redovisats separat från ämbetet.
9.5. Kostnadsberäkningar
I föregående avsnitt har redovisats ett förslag till personalorganisation om sammanlagt 130 tjänster. Detta beräknas dra en lönekostnaa' på 7433 000 kr. inkl. lönekostnadspålägg (1972 års löner). Till grund för beräkningen ligger den schablonmäSSiga löneklassbestäm- ning som tillämpats enligt petitaanvisningar- na beträffande nya tjänster.
Utöver angivna belopp kan behövas medel för personliga tjänsteplaceringar samt för extra biträdespersonal, vikariats- och över- tidsersättningar. I tidigare sammanhang har framhållits att särskilda medel krävs för ut- redningar och undersökningar på konsult— basis. Genom att projektet ”renoveringstek- nik” överföres från statens institut för bygg- nadsforskning till riksantikvarieämbetet fordras även medel för arvoderingen av tjänstemännen inom projektet. För här nämnda utgifter beräknar de sakkunniga ett belopp om sammanlagt 1 milj. kr., vilket sålunda medför att de totala lönekostnader- na kommer att uppgå till 8433 000 kr. Årskostnaden för sjukvård kan bestämmas utifrån de aktuella genomsnittsbeloppet per anställd inom den nuvarande organisationen. Det kan då beräknas till 20 000 kr.
Reseersättningarna inom den nuvarande organisationen har i huvudsak avsett ända— mål som ligger inom det nya riksantikvarie- ämbetets verksamhetsområde. Särskilt i upp- byggnadsskedet av den nya organisationen gäller det för ämbetet att hålla god kontakt
med den regionala organisationen. Inslaget av utvecklingsarbete i ämbetets verksamhet motiverar även utbyggda internationella kon- takter rörande kulturminnesvården. De sak- kunniga uppskattar det erforderliga beloppet till 300 000 kr., varav 50 000 kr. för utrikes resor.
Några väsentliga förändringar i lokalsitua- tionen för riksantikvarieämbetet aktualiseras inte genom de sakkunnigas förslag. Däremot kommer den ökade personalen vid såväl äm- betet som historiska museet att medföra behov av ytterligare arbetsplatser, antingen genom omdispositioner inom befintliga ut- rymmen eller externa förhyrningar. Härvid uppkommande engångskostnader är svåra att nu uppskatta. Schablonmässigt kan emeller- tid 25 % av lokalkostnaderrw för den nuva- rande gemensamma organisationen i fortsätt- ningen beräknas avse ämbetet. Detta ger en årlig lokalkostnad på 566 000 kr. för det nya riksantikvarieämbetet.
För budgetåret 1972/73 uppgår medlen till expenser till 224 000 kr. för den gemen- samma organisationen. Av dessa kan 60 % beräknas avse det nya ämbetets verksamhets- område. Behovet av ökade medel till expen- ser av bl. a. engångskaraktär är påtagligt. Det kan allmänt konstateras att kontorsmaskin- parken till vi55a delar är sliten och mindre ändamålsenlig och att möbelutrustningen är föråldrad och försliten. Ett säkert underlag för bedömning av det totala behovet av upprustning kan dock erhållas först efter en genomgång av funktioner och rutiner och en i samband därmed företagen mera genomgri- pande inventering av maskiner och möbler.
Medlen för löpande expenser behöver ock- så förstärkas. En utbyggd informationsverk- samhet kräver således medel för tryckning av publikationer av olika slag. De sakkunniga förutsätter vidare att materialkostnader m.m. för det antikvarisk-topografiska arki- vet i fortsättningen täcks med expensmedel.
Riksantikvarieämbetets samlade behov av expensmedel kan på ovan angivna grunder beräknas till totalt 350 000 kr.
För budgetåret 1972/73 har 355 000 kr. anvisats för fomminnesinvenrering. Med hän-
syn till det utvecklingsarbete beträffande byggnadsinventeringar som de sakkunniga anser bör bedrivas inom inventeringssektio- nen bör detta anslag uppräknas till 500 000 kr.
Andra utgifter som faller på det nya äm- betet utgör finansieringen av laboratoriet för radioaktiv datering och medlemsavgift till Centre International d'Etudes pour la Con— servation et la Restauration des Biens Cul- turels. Härför beräknas 162 000 resp. 25 000 kr,
En sammanställning av de redovisade kost- nadsberäkningarna ger nedanstående total- kostnad för det nya riksantikvarieämbetet, såvitt avser de egentliga förvaltningskost- naderna.
Tusental kronor Egna tjänstemän 7 433 Utomstående experter och tillfällig personal 1 000 Sjukvård 20 Reseersättningar 300 Lokalkostnader 566 Expenser 350 Fornminnesinventering 500 Laboratoriet för radioaktiv datering 162 Medlemsavgift till Centre International d'Etudes pour la Conservation et la Restau- ration des Biens Culturels 25 10 356
En rättvisande jämförelse av kostnadsök- ningen gentemot nuvarande organisation kan göras utifrån en ”antagen kostnadsfördel— ning” baserad på att riksantikvarieämbetet och historiska museet med gemensamma av- delningar skilts ut från varandra på det sätt som tidigare föreslagits. Under den förutsätt- ningen kostar ämbetet i nuläget 6,0 milj. kr. Häremot kan ställas den beräknade årskost- naden för det nya ämbetet på 10,4 milj. kr. Kostnadsskillnaden är emellertid i realiteten mindre. Således innebär överföringen av vissa verksamheter till ämbetet en motsvarande kostnadsminskning på andra håll. Vidare be- räknas vissa intäkter inflyta till ämbetet.
Sålunda kan för Sveriges Kyrkor (hittills bekostat av statens humanistiska forsknings-
råd) och projektet renoveringsteknik vid statens institut för byggnadsforskning ett sammanlagt belopp om 600 000 kr. frigöras när verksamheterna övergår till ämbetet. Även smärre medelsposter inom ämbetets anslagsramar kan dras in till följd av försla- gen. Intäkterna av uppdragsverksamhet som utförs av personal i den fasta organisationen uppskattas till 250 000 kr. Sammanlagt tor- de den framräknade årskostnadsökningen med hänsyn till här nämnda faktorer kunna reduceras med 1 milj. kr. Den reella årskost- nadsökningen skulle därmed uppgå till 3,4 milj. kr.
I kap. 12, sid 147 ff diskuteras frågan om kostnaderna för undersökning och bortta- gande av fast fornlämning. De sakkunniga konstaterar att därmed förknippade problem bör kunna lösas om ersättning kan utgå i större utsträckning än vad som nu är fallet. De sakkunniga föreslår därför att anslags- posten ”Bidrag till uppdragsgivare som ge— nom taxesättningen belastas med alltför höga utgrävningskostnader” uppräknas från nuvarande 38 000 kr. till 200 000 kr.
För vård och underhåll av fornlämningar och kulturhistoriskt värdefulla byggnader disponerar riksantikvarieämbetet för budget- året 1972/73 ett anslag om 701000 kr. Huvuddelen av anslaget är avsett för vården av landets samlade bestånd av fornlämningar från förhistorisk och historisk tid samt för byggnader av kulturhistoriskt värde. Medlen utnyttjas i stor utsträckning för att biträda fastighetsägare i sådana fall där de kultur- minnesvårdande hänsynen åsamkar ägaren orimligt höga underhålls- eller restaurerings- kostnader. Beloppet är självfallet helt otill- räckligt även om man förutsätter att hjälp även i fortsättningen kommer att kunna påräknas genom att de kulturhistoriska mo— numenten av arbetsmarknadsstyrelsen kan utnyttjas som sysselsättningsobjekt för vissa kategorier friställd arbetskraft. De sakkunni- ga föreslår därför att anslaget för vård och underhåll av fornminnen och kulturhistoris- ka byggnader uppräknas till minst 3 milj. kr. Härvid har även beräknats medel för uppdrag åt experter och konsulter.
10. Vitterhetsakademien
Samtidigt som riksantikvarieämbetet och statens historiska museum har utvecklats till stora och självständiga institutioner har betydelsen av det organisatoriska sambandet med Vitterhetsakademien successivt min- skat. Liksom akademiutredningen föreslår MUS 65 att akademiens huvudmannaskap för ämbetsverket skall upphöra. (Jfr sid. 35 ff resp. 100 ff). Akademiutredningen föreslår vidare att akademins kulturhistoriska fastig- heter skall överlämnas till en stiftelse, att staten övertar hela ansvaret för arkivet och biblioteket, att de vetenskapliga företagen Svenskt diplomatarium och undersökningen av medeltida pergamentsfragment överförs till riksarkivet samt att runverket liksom Helgöundersökningen överförs till riksanti- kvarieämbetet. I fråga om inventarieverket Sveriges Kyrkor föreslår akademiutredningen inga förändringar beträffande huvudmanna- skapet och finansieringen.
MUS 65 delar i stort sett akademiutred- ningens synpunkter men har i två avseenden en avvikande mening och föreslår därför att fastigheterna i stället för att ingå i en stiftel- se överförs till riksantikvarieämbetet och att Sverige Kyrkor inordnas i ämbetets doku- mentationsbyrå. Frågan om den framtida förvaltningen av Stjernsunds och Skånela- holms slott samt fastigheten Villagatan 3 i Stockholm bör enligt de sakkunniga särskilt övervägas med hänsyn till att akademin dis- ponerar dessa byggnader för sin egen verk- samhet. Eftersom MUS 65 även föreslår att
sambandet mellan historiska museet och riksantikvarieämbetet skall upphöra får detta konsekvensen att arkivet och runverket hän- förs till ämbetet medan biblioteket och Helgöundersökningen föreslås tillhöra mu- seet. Akademiutredningens och MUS 65:s förslag innebär således att Vitterhetsakade- mien skiljs från en stor del av sina nuvarande arbetsuppgifter.
Vad gäller Vitterhetsakademiens framtida verksamhet må erinras om att akademin har till huvuduppgift att främja studiet av histo- rien, antikviteterna och övriga humanistiska vetenskaper. I egenskapen av en från stats- makterna helt fristående institution kommer akademin att ha mycket goda förutsättning- ar för att inom samtliga humanistiska vetenskapsgrenar svara för viktiga uppgifter som på ett värdefullt sätt kan komplettera den statliga verksamheten. För att fortlöpan- de kunna fullgöra sådana uppgifter och för att kunna initiera nya verksamheter när behov därav uppstår, bör akademin emeller- tid inte vara bunden vid alltför långsiktiga och betungande företag. De av akademiut- redningen och MUS 65 framlagda förslagen bör därför även ses som en önskvärd avlastning för att bereda akademin möjlighe- ten att förnya sin verksamhet. Planeringen för akademins framtida verksamhet är självfallet akademins egen angelägenhet, men de sakkunniga önskar dock något beröra sådana nya uppgifter som ter sig särskilt angelägna för kulturminnesvården och mu-
seiväsendet.
Kulturminnesvården och den museala verksamheten måste bedrivas i nära kontakt med forskningen både inom landet och på det internationella planet. Detta gäller i hög grad för det utvecklingsarbete som föreslås bli en huvuduppgift för riksantikvarieämbe- tet. För kontinuerliga kontakter med univer— sitetsinstitutionerna och museerna inom landet har de sakkunniga föreslagit ett samrådsorgan inom ämbetet. För det inter- nationella samarbetet och informationsutby- tet är detta emellertid inte tillräckligt. Sålunda är exempelvis Sveriges deltagande i det internationella forskarutbytet inom de ämnesområden som akademin företräder svagt. En intensifiering och systematisering av utbytesverksamheten är angelägen. Med sin högt kvalificerade kompetens och med sina kontakter med utländska akademier, universitet och museer samt enskilda forska- re har Vitterhetsakademien synnerligen goda förutsättningar för att etablera och förstärka det vetenskapliga kontakt- och informations- nätet bl. a. genom forskarutbyte. De sakkun- niga har också underrättats om att akademin förbereder en utvidgning och intensifiering av sina internationella kontakter. Härför planerar akademin att upprätta ett interna- tionellt vetenskapligt sekretariat. Det bör ankomma bl.a. på det av de sakkunniga föreslagna samarbetsorganet att understödja dessa strävanden och att etablera sådana kontakter med akademin att kulturminnes- vården och museiväsendet kan tillgodogöras erfarenheterna av det internationella samar- betet. Akademins kontaktverksamhet bör även kunna bidra till att skapa Opinioner och att stimulera till debatt beträffande de skilda forskningsområdena men även beträffande den statliga verksamhetspolitiken inom kul- turminnesvården och vid museerna.
Med en utvecklad internationell överblick bör akademin kunna kartlägga angelägna behov inom olika forsknings- och verksam- hetsområden. Akademin har härvid möjlighe- ten att själv utvälja, initiera och stödja sådan verksamhet som är eftersatt eller inte alls
etablerad inom de offentliga insitutionerna. Eftersom akademiledamöterna representerar hela det humanistiska området bör tvärve- tenskapliga projekt vara en för akademin väl ägnad arbetsuppgift. De sakkunniga anser det vara angeläget att en sådan initiativverk- samhet bedrivs kontinuerligt. Akademin bör som tidigare framhållits inte bindas vid allför långsiktiga och betungande företag. Projekt som utvecklas till större omfattning och får mer permanent karaktär bör därför inte kvarligga hos akademin utan underställas den institution där det närmast hör hemma. För projektverksamheten bör akademin kunna påräkna stöd från humanistiska forsknings- rådet och andra fonder men även från riks- antikvarieämbetet, museerna och andra be- rörda verk och instiutioner.
Vitterhetsakademiens ledamöter rekryte- ras både från universitetsinstitutionerna och de lärda verken och har därför en central ställning med en samlad överblick av forskningen i hela landet. Akademin är således väl ägnad för att insamla, bearbeta och distribuera en allsidig information på det humanistiska forskningsfältet både inom landet och internationellt. Eftersom detta informationsmaterial har betydelse inte bara för de direkt berörda forsknings- och verksamhetsgrenarna, utan även har stort allmänintresse anser de sakkunniga att tillräckligt underlag borde finnas för en periodisk tidskrift av den typ som i Sverige utges av ingenjörsvetenskapsakademien eller som den norska tidskriften Forskningsnytt fra Norges almenvitenskaplige forskningsråd.
De sakkunniga förutsätter att akademin kommer att bedriva en fortsatt utgivning av vetenskapliga skriftserier. Viss del av varje upplaga bör dock ställas till förfogande som bytesexemplar för det till museet överförda biblioteket. Med hänsyn till behovet av ökat internationellt samarbete och för att under- lätta bytesverksamheten anser de sakkunniga att publiceringen i ökad utsträckning bör ske på internationellt gångbara språk.
Enligt akademins stadgar skall antalet arbetande ledamöter endast uppgå till tjugofem inom vardera den historisk-antikva-
riska och den filosofisk-filologiska klassen, dvs. femtio för hela akademin. Fordringarna på vetenskaplig meritering måste härigenom ställas så högt att ledamotskap i regel kan vinnas först vid relativt hög ålder. Eftersom åldersgränsen för arbetande ledamot dess- utom är satt till sjuttio år, innebär detta att medelåldern inom akademin är relativt hög. För akademins möjligheter att fungera som kontakt- och informationsorgan måste emel- lertid ledamöternas engagemang i den dagliga verksamheten vid verk och institutioner tillmätas stor betydelse. Det kan därför ifrågasättas om inte akademin kunde vidga sitt kontaktnät genom att sänka medelåldern för de arbetande ledamöterna och genom att öka antalet ledamöter. Den sistnämnda åtgärden torde vara befogad även med hänsyn till att akademin representerar ett vidsträckt och mångfasetterat arbetsområde som företräds av ett stort antal välmeriterade forskare.
1 l Hembygdsrörelsen
Under 1800-talets andra hälft utvecklades en musealt inriktad hembygdsrörelse i landet, som även fick betydelse för den moderna kulturminnesvårdens framväxt.
I kapitel 3 har beskrivits hur vid mitten av förra seklet ett stort antal landskapsomfat- tande fornminnes- och museiföreningar bil- dades, med uppgift att samla och vårda minnen av hembygden. Man var framförallt inriktad på insamling av fornfynd och kyrkliga inventarier. De flesta av våra nuva- rande länsmuseer, liksom även andra provins- museer, har sitt ursprung i detta insamlings- arbete. De föreningsägda länsmuseerna kom sedermera att bli basorgan i den regionala kulturminnesvårdsorganisationen, som bygg- des upp på 1920-talet.
Delvis vid sidan av fornminnesföreningar- na och deras landskaps- och länsmuseer uppstod vid sekelskiftet en hembygdsrörelse av annorlunda karaktär. Inspiratörer till denna rörelse var bl.a. företrädare för nationalromantiken med flera författare och konstnärer som aktivt verksamma. Nordiska museets verksamhet för allmogekulturens bevarande spelar också stor roll och Skansen liksom Kulturen i Lund inspirerade till ett stort antal hembygdsgårdar i landet.
Sekelskiftets hembygdsrörelse ville i natio- nell anda verka för ett bevarande av i första hand den folkliga kulturen. Man arbetadei det framväxande industrisamhällets skugga och ville genom en anknytning till inhemsk byggnadstradition och till seder och bruk
från självhushållets tid tillförsäkra männi- skorna bättre miljö och livsvillkor. Härige- nom stod man i visst motsatsförhållande till de äldre musei- och fornminnesföreningarna, som hade en mer renodlat antikvarisk-museal inriktning.
Hembygdsrörelsen har i påfallande grad varit en landsbygdens angelägenhet. Städer- nas miljöfrågor skulle komma att på allvar uppmärksammas först långt senare. Sitt tidigaste nedslag fick rörelsen i Dalarna, där en rad hembygdsföreningar under 1900- talets första decennier bildades. Föreningar- na arbetade lokalt med socknen som arbets- område.
Inom hembygdsrörelsen utvecklades ett aktivt miljövårdsintresse som resulterade i grundandet av Samfundet för Hembygdsvård år 1916. Som initiativtagare stod bl. a. Svenska Teknologföreningens avdelning för husbyggnadskonst, som år 1915 framlade de första planerna för Samfundets organisation och arbetsuppgifter. Samfundet hade en bred förankring i samhället med en med- lemskader av både enskilda och kollektiv- anslutna. Ursprungligen avsåg man att Sam- fundet skulle fungera som riksorgan för hembygdsrörelsen. Samfundet har länge upp- burit ett icke oväsentligt statsbidrag för upp- lysningsverksamhet i naturvårdsfrågor. Stats- anslaget som utbetalas av naturvårdsverket uppgår för budgetåret 1971/72 till 185 000 kronor. Enligt förslag i statsverkspropositio- nen höjs bidraget med 20000 kronor för
nästa budgetår. Samfundets övriga inkomster — av samma storlek som statsbidraget — ut- görs av medlemsavgifter och avkastningen av fondmedel.
Samfundet har spelat en roll som opi- nionsbildare inom hembygds- och landskaps- vårdens områden, icke minst genom sin tidskrift Bygd och Natur. Däremot har Samfundet aldrig lyckats bli ett verkligt samordnande riksorgan för landets hem- bygdsrörelse, vilket hörde till den ursprung- liga målsättningen. Genom att upprätta distriktsorganisationer och genom att erbju- da hembygdsförbund och lokala föreningar kollektivanslutning har man sökt uppnå detta mål. Inom vissa delar av landet har emellertid starka regionala hembygdsför— bund motverkat denna strävan från det centrala samfundet.
Hembygdsrörelsens betydelse under de senaste årtiondena har växlat starkt från område till område. På vissa håll har verk- samheten betytt mycket både opinionsmäs- sigt och reellt för miljö- och museifrågor. Här kan nämnas Jönköpings län där hem- bygdsrörelsen länge har varit en stark och utbredd folkrörelse. Här har för övrigt hembygdsförbundet en fast bindning till länsmuseet. På de flesta håll har dock hembygdsföreningarna under 1950- och 60- talen fört en tynande tillvaro, utan tillräck- liga personella och finansiella förutsättningar att arbeta effektivt.
Situationen i dag ter sig något annorlunda. Hembygdsrörelsen genomgår på många håll en förnyelse, som i mycket erinrar om bya- lagsverksamheten. Det nya miljövårdstänkan- det har inneburit en vitalisering för många hembygdsföreningar. Man kan konstatera att utöver intresset för landsbygdsmiljö och all- mogekultur upptas nu även frågor om beva- rande av t. ex. stadsmiljöer och industrimo- nument. Många hembygdsföreningar har nu- mera ett avsevärt kommunalt stöd.
De sakkunniga anser, att hembygdsrörel- sen är av stor betydelse för kultunninnes- vården.
Hembygdsföreningarnas betydelse som forum för miljö- och kulturfrågor har ökat,
inte minst genom inrättandet av stora kom- munala förvaltningsenheter, som gör det svårt för den enskilde att följa beslutsproces- serna. Enligt de sakkunniga har hembygds- rörelsen nu som tidigare en naturlig anknyt- ning till provinsens museer men också till kommunernas kulturnämnder. Man kan för— utsätta att länsmuseerna, även sedan lands— antikvarieorganisationen förstatligats, kom- mer att intimt samarbeta med regionens hembygdsföreningar och att museets tjänste- män här kommer att fungera som konsulter för hembygdsmuseerna. Även för länsstyrel- sens kulturminnesenhet blir kontakten med hembygdsrörelsen av stor betydelse. Man bör dock icke eftersträva en institutionalisering av hembygdsrörelsen; den bör stå fri och obunden från myndigheter och institutioner för att effektivt kunna verka för opinion och information.
Vad gäller Samfundet för hembygdsvård finner de sakkunniga det samarbete, som nyligen inletts med riksantikvarieämbetet, vara intresseväckande. Enligt de diskussioner som pågår skulle Samfundet få en viktig upp- gift inom inforrnationsverksamheten rörande kulturminnesvård och hembygdsarbete. Här- till synes Samfundet, som redan nu bedriver en omfattande studie- och publikationsverk- samhet, vara väl skickat.
Särskilda överväganden beträffande Skånes Hembygdsförbund
I Skåne gäller för hembygdsrörelsen speciella förhållanden. Här finns ett övergripande och samordnande organ i Skånes Hembygdsför- bund, som är topporganisation för ett 50-tal hembygdsföreningar och tillika huvudman för landsantikvarieorganisationen i Kristian- stads och Malmöhus län. Den statligt under- stödda kulturminnesvården och den frivilliga hembygdsrörelsen har alltså i Skåne ett fast och organisatoriskt samband.
Skånes Hembygdsförbund har i viss mån samma status som ett länsmuseum. I likhet med länsmuseerna fick Skånes Hembygdsför- bund på 30-talet lotterimedel för att anställa en museiman och förbundet har sedan dess
liksom länsmuseerna med bidrag från stat och landsting bedrivit kulturminnesvård och konsultativ museiverksamhet.
Skånes Hembygdsförbund har landsan- tikvariekontor i Kristianstad och Lund. Här förvaras förbundets omfattande antikvariskt- topografiska arkiv och dess bibliotek. För- bundet äger och vårdar ett par kulturhisto- riskt värdefulla fastigheter och bedriver som konsult för landskapets hembygdsföreningar en ganska omfattande museal verksamhet. Man bedriver viss utställningsverksamhet och utger en årsbok.
Vid förbundet finns sex fast anställda tjäns- temän, varav fyra är handläggande och knut- na till landsantikvarieorganisationen. Verk- samheten finansieras i huvudsak av stats- och landstingsmedel.
De sakkunniga finner det angeläget, att Skånes Hembygdsförbund ges förutsätt- ningar att fortsätta sin hembygdsvårdande, konsultativa och opinionsbildande verksam- het även efter landsantikvarieorganisationens förstatligande. Förbundets framtida organi- sation och finansiering bör därför snarast bli föremål för särskilda överväganden. De sak- kunniga kommer också att ta upp denna fråga i samband med sin fortsatta utredning beträffande Kulturhistoriska föreningen för Södra Sverige. Skånes Hembygdsförbunds framtida verksamhet synes nämligen i hög grad bli beroende på om de skånska museernas verksamhet utvecklas i lokal eller regional riktning.
12. Förslag till ändringar i lagstiftningen
om kulturminnesvården
12.1 Allmänna synpunkter
Den i föregående avsnitt lämnade redogörel- sen för lagar och förordningar rörande kulturminnesvården uppvisar en ganska splittrad bild. Orsakerna härtill är flera. Den historiskt givna uppdelningen i fornminnen, offentliga byggnadsverk och icke offentliga byggnader med olika bakgrund för skyddan- det av de olika kategorierna har medfört väsentliga skiljaktigheter i bestämmelserna. Gällande föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet redovisar således ganska utförligt ett program för objektens behand- ling, medan senare lagar och kungörelser är mer begränsade till direkta föreskrifter och förbud. Detta torde delvis sammanhänga med den utveckling som annan lagstiftning rörande byggnadsväsendet, exempelvis den allmänna byggnadslagstiftningen, genomgått under tiden. Kulturminnesvårdens lagstift- ning har härvid reviderats styckevis allt efter- som särskilda behov bedömts föreligga, men någon samlad översyn har inte gjorts. Något som förmodligen också påverkat utveckling- en är att de många objekten för skyddsan- ordningarna, om än den kulturhistoriska aspekten varit gemensam för alla, är av vitt skilda slag, från byggnadsmonument till före- mål i fornlämningar.
Direktiven för utredningen har inte be- dömts innefatta uppdrag att företaga en mera genomgripande revision i sakligt avse- ende av den gällande lagstiftningen. Den
viktigaste uppgiften för de sakkunniga har i denna del i stället bestått i att anpassa lagstiftningen till den nya organisation för kulturminnesvården som föreslås i betänkan- det. Vad som i detta avseende är mest betydelsefullt är decentraliseringen av be- slutsfunktionerna och de därmed samman- hängande frågorna om besvärsrätt. De sak- kunniga har i annat sammanhang utförligt redogjort för frågorna om beslutsfunktioner- nas fördelning inom organisationen. Här bör endast erinras om att åtskilliga av de ändringar av bestämmelser i olika lagar och författningar som de sakkunniga föreslår sammanhänger med att tyngdpunkten i beslutsförfarandet lagts hos länsstyrelserna. Anledning finns ej att ytterligare kommen- tera detta förhållande, utan utredningen be- gränsar specialmotiveringarna till att avse ändringar som betingas av andra förhållan- den.
Vissa grundläggande frågor
En viktig uppgift för de sakkunniga när det gäller lagstiftningen har varit att i enlighet med direktiven undersöka möjligheterna till modernisering och förenkling av reglerna. Härvidlag har det varit mest angeläget att söka få en så långt möjligt enhetlig reglering av byggnadsminnesvården. Som nyss nämnts är bestämmelserna på detta område mycket splittrade. Olika regler gäller för skyddet av byggnadsminnesmärkena allteftersom de är
offentliga, i meningen av statsägda eller av staten förvaltade eller kyrkor, och icke offentliga t. ex. privatägda eller kommunal- ägda objekt. De sakkunniga har bedömt det synnerligen önskvärt att åstadkomma en så långt möjligt enhetlig reglering av byggnads- minnesvården, oavsett om Objekten är offentliga eller inte. Den viktigaste frågan i detta arbete berör kriterierna för när skydds- bestämmelserna skall kunna tillämpas för viss byggnad-. F. n. skiljer sig bestämmelserna härutinnan i 1920 års kungörelse med före- skrifter rörande det offentliga byggnads- väsendet och i lagen om byggnadsminnen. De sakkunniga har inte funnit det motiverat att tillämpa olika grundläggande normer på detta område. Inte något skäl kan anföras för att bibehålla en sådan ordning.
Innan de sakkunniga redogör för sitt förslag till lösning av denna fråga skall först i korthet beskrivas hur de nuvarande bestäm- melserna är utformade. Härvid bortses till en början från kyrkobyggnader. I kungörelsen som avser de offentliga byggnaderna kallas skyddsobjektet byggnadsminnesmärke, var- med enligt ordalagen i 18 & förstås byggnads- verk som på grund av kulturhistoriskt eller konstnärligt värde kan betraktas som min- nesmärke. Beträffande alla dylika byggnads- minnesmärken ges först i 18 och 19 åå vissa bestämmelser av karaktär rekommendation vad gäller deras skötsel. Vissa byggnadsmin- nesmärken skall därjämte enligt 20% utses genom beslut av Kungl. Maj:t för att komma i åtnjutande av särskild efter deras beskaffen- het lämpad omvårdnad. Dessa objekt uppfö- res på en särskild förteckning hos riksanti- kvarien. För förtecknade byggnadsminnes- märken gäller särskilda regler (21 å), inne- bärande bl.a. att byggnaderna eller deras inredning icke får utan tillstånd av Kungl. Maj:t rivas, överlåtas, flyttas eller användas till ändamål, varigenom deras kulturhistoris- ka eller konstnärliga värde förminskas. Vissa restriktioner är dessutom föreskrivna beträf- fande ifrågasatt tillbyggnad, förändring eller reparation av byggnadsverket eller dess in- redning.
Skyddet för de icke offentliga byggnader-
ria finns reglerat ilagen om byggnadsminnen och anbringas för viss byggnad enligt lå genom att riksantikvarien förklarar byggna- den för byggnadsminne. Sådant beslut får meddelas beträffande byggnad som bevarar egenarten hos gången tids byggnadsskick eller minnet av historiskt betydelsefull hän- delse och som med hänsyn därtill är att anse som synnerligen märklig. Vidare ges bestäm- melser i 2—5 åå om meddelande av skydds- föreskrifter för byggnadsminnena och i 6— 13 åå om förfarandet.
Som förut anmärkts är det ett starkt önskemål att de kulturhistoriska byggnader- na erhåller en lika behandling oavsett om de är offentliga eller ej. Om denna princip skall realiseras, blir det som framgått av redogörel- sen för gällande bestämmelser nödvändigt att jämka de materiella reglerna om förutsätt- ningarna för Skyddets anbringande. De sak- kunniga har därvid ansett det vara naturligast att till utgångspunkt för övervägandena ta de principer som angivits i den senaste regleringen på området, nämligen lagen om byggnadsminnen. Emellertid bör nya för samtliga slag av byggnader gemensamma bestämmelser ges en betydligt enklare ut- formning än vad som nu är fallet i byggnads- minneslagen. Där har kriterierna blivit alltför mycket specificerade för att en tillfredsstäl- lande och flexibel tillämpning skall vara möjlig. Det som är väsentligast att ange i lagtext som riktpunkt för tillämpningen bör vara att byggnaden har kulturhistoriskt vär- de. Detta värde kan inte bara — såsom för närvarande förutsättes — bero av byggnads- skicket eller historisk händelse utan även av helt andra faktorer. Det kan också vara en kombination av flera olika moment som ger Objektet kulturhistoriskt värde. De förhållan- den varav det kulturhistoriska värdet betingas bör alltså icke fastslås genom lag- texten. Däremot bör, för att markera att endast byggnader som har ett betydande kulturhistoriskt värde bör ifrågakomma för byggnadsminnesförklaring, kravet på märk- lighet bibehållas. Eftersom uttrycket märklig språkligt sett har en mycket stark laddning är det knappast erforderligt att ge begreppet
en sådan förstärkning som skett i gällande lag. De sakkunniga finner därför att ordet ”synnerligen” kan utgå utan att det egentli- gen behöver innebära någon saklig ändring. De sakkunniga föreslår alltså den utform- ningen av lagtexten att byggnad som är märklig genom sitt kulturhistoriska värde skall kunna förklaras för byggnadsminne.
Att märka är att detta förslag utesluter det i kungörelsen angivna konstnärlighets- kriteriet. De sakkunniga har inte funnit påkallat att uttryckligen uppta detta krite- rium i texten, och detta av flera skäl. En tillämpning enbart av konstnärlighetskrite- riet skulle teoretiskt kunna medföra att en helt ny byggnad skulle kunna förklaras för byggnadsminne. Det kan inte anses rimligt att ha skyddsregler för nya byggnader. Skyddsintresset gör sig enligt de sakkunnigas mening gällande först sedan man med ett visst tidsperspektiv kan uppskatta byggna- dens kulturhistoriska värde. Att kriteriet slopats innebär ingalunda att konstnärlig- hetsvärdet inte kan få betydelse vid bedöm- ningen av en byggnads kulturhistoriska vär- de. Tvärtorn bör en sådan omständighet kunna vara dominant vid bedömningen, och det är bl. a. av detta skäl som de sakkunniga inte velat i texten ange vilka omständigheter det skall vara som konstituerar en byggnads kulturhistoriska värde.
I samband med behandlingen av de nu nämnda grundläggande förutsättningarna för byggnadsminnesskyddet vill de sakkunniga ta upp en annan fråga av näraliggande karaktär. Vid tillämpningen av lagen om byggnadsminnen har uppmärksammats vissa förhållanden som har stor betydelse för hur byggnadsminnesskyddet skall fungera till- fredsställande på längre sikt. En viktig förutsättning för ett bra resultat är att de byggnadsminnesvårdande myndigheterna får resurser och andra möjligheter till en långsik- tig planering. Resurserna härför har varit knappa, och detta har gjort att inventeringen av de objekt som kan ifrågakomma för skydd inte kunnat bedrivas tillräckligt effek- tivt. Dessa omständigheter har tyvärr med- fört att tillämpningen hittills av lagen haft
inslag som gör det motiverat att tala om ryckighet eller slumpmässighet. Vid arbetet med dessa frågor har under senare år också de brister som föreligger beträffande skyddet för värdefulla byggnadsmiljöer uppmärk- sammats.
De nu angivna omständigheterna har givit de sakkunniga anledning överväga om det inte krävs ytterligare åtgärder för att uppnå ett effektivt verkande och i övrigt ändamåls- enligt skydd för kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Innan de sakkunniga närmare granskar vilka ytterligare möjligheter härvid- lag som kan erbjuda sig må erinras något om den tidigare diskussionen på området.
I byggnadsminnesutredningens betänkan- de ”Byggnadsminnen” (SOU 1956126) före- slogs att byggnad som förklarades för bygg- nadsminne skulle efter graden av sitt kultur- historiska värde hänföras till endera av två klasser, A eller B. Till klass A skulle byggnads- minne hänföras om dess värde vore att anse som omistligt. I annat fall skulle byggnaden hänföras till klass B. Avsikten med B- registreringen var i första hand att för ägaren betona betydelsen av att byggnaden fick om- sorgsfull vård och i andra hand att ge den kulturhistoriska sakkunskapen tillfälle att på ett tidigt stadium få del av planerade änd- ringsarbeten och följa fortlöpande underhåll och vård. För A-registrerad byggnad stadga- des att den icke fick rivas. För byggnader tillhörande klass B skulle gälla att rivning kunde komma ifråga såvida inte länsstyrelsen inom tre månader utfärdade rivningsförbud på grund av pågående förhandlingar rörande ett bibehållande av byggnadsminnet. Riv- ningsförbudet skulle kunna gälla högst sex månader.
Remissinstanserna ställde sig övervägande positiva till den föreslagna B-gruppen ehuru vissa invändningar förekom. Man menade att det ur psykologisk synpunkt vore olämpligt att vissa byggnader klassificerades som icke fullgoda byggnadsminnen och att detta skul- le komma att få en negativ effekt bl. a. vid förhandlingar med ägarna om vård- och underhållsåtgärder. Sådana synpunkter fram- fördes bl.a. av Föreningen Sveriges lands-
antikvarier, medan riksantikvarieämbetet an- slöt sig till förslaget.
I propositionen nr 161 år 1960 uttalade departementschefen att en indelning av byggnadsminnena i olika klasser icke var erforderlig och att en sådan anordning var ägnad att både komplicera och fördyra förfarandet. I stället föreslogs att skydds- föreskriftema gavs det innehåll, som omständigheterna och hänsynen till ägarens intressen i varje särskilt fall påkallade. Beträffande åtgärder till skydd för kultur- historiskt värdefulla miljöer — en fråga som berördes av några remissinstanser — ansåg såväl byggnadsminnesutredningen som de- partementschefen att reglerna i byggnads- lagstiftningen var tillräckliga om dessa till- lämpades på ett riktigt och ändamålsenligt sätt.
I tredje lagutskottets utlåtande (nr 32 år 1960) anfördes att utskottet ville fästa uppmärksamheten på frågan om miljöskyd- det och framhålla att verkan av byggnadslag- stiftningens ifrågavarande regler borde följas med största uppmärksamhet. Enligt utskot- tets mening var det icke uteslutet att det framdeles kunde bli aktuellt att taga under övervägande frågan om sådan ändring i byggnadslagstiftningen, att den enskildes möjligheter att tillgodose miljöskyddet un- derlättades.
Frågan om ett förbättrat skydd för kultur- historiskt värdefulla miljöer har sedermera aktualiserats genom olika motioner i riksda- gen.
I andra kammaren väcktes år 1967 en motion (nr 453) om inrättande av ett kulturhistoriskt servitut. I motionen fram- hölls att byggnadsminneslagen hade starkt begränsad räckvidd och att huvuddelen av de kulturhistoriskt värdefulla byggnaderna och byggnadsmiljöerna saknade lagligt skydd. l avvaktan på en önskvärd översyn av lagen föreslogs inrättandet av ett kulturhistoriskt servitut. Detta skulle vara knutet till ifråga- varande byggnad och utformat på sådant sätt att fastighetsägaren inte kunde framställa ersättningsanspråk gentemot det allmänna. Utan att närmare behandla utformningen av
servitutet hemställde motionären att en ut- redning skulle tillsättas.
Vid remiss av motionen ställde sig bygg- nadsstyrelsen positiv till förslagen och mena- de att frågan var väl värd att pröva i samband med den allsidiga utredning om byggnadskul- turvården som otvivelaktigt var önskvärd. En särskild utredning var dock ej påkallad. Riks- antikvarieämbetet markerade sin positiva inställning till det intresse för förbättring av byggnadsminnesvårdens resurser varom mo- tionen bar vittne, men menade att omedel- bara behov av lagstiftningsåtgärder icke före- låg. Ämbetet pekade i stället på behovet av ökade resurser för upplysnings- och rådgiv- ningsverksamhet och på behovet av medel till ersättning åt ägare av byggnadsminnen.
I utlåtande nr 49 år 1967 framhöll tredje lagutskottet att motionsförslaget visserligen inte kunde anses vara invändningsfritt men menade i likhet med byggnadsstyrelsen att det var väl värt att pröva. Frågan ansågs dock ej motivera en särskild utredning. På förslag av utskottet och enligt Kungl. Maj:ts beslut den 17 maj 1968 överlämnades riksdagens skrivelse i ärendet (nr 329) till 1965 års musei- och utställningssakkunniga för att tagas under övervägande vid fullgö- randet av de sakkunnigas uppdrag. Vid 1969 års riksdag väcktes två likaly- dande motioner om åtgärder till skydd för den medeltida miljön i Visby (1:799 och 11919). I samma ämne väcktes ytterligare två likalydande motioner (1:816 och 11918). Med utgångspunkt i det angelägna i att bevara stadsmiljön i Visby framhöll motionä- rerna att den nuvarande byggnadslagstift- ningen i stort sett var anpassad för nybygg- nader och att den lämnade relativt litet skydd mot rivning och miljöförstöring. Vida- re påpekades att de stora kostnader som var förbundna med kulturbevarande saneringari det närmaste uteslutande föll på den enskil- de ägaren eller kommunen. Endast beträffan- de högst speciella byggnadsminnesmärken ut- gick statliga bidrag. För att en sanering av Visby skulle komma till stånd under ekono- miskt godtagbara former fordrades därför insatser från statens sida. Det ekonomiska
stödet borde utsträckas till att även omfatta sådan bebyggelse, där de enstaka husen inte hade större kulturhistoriskt värde men där de ingick som delar i det mönster som bilda- de underlaget för den medeltida gatubilden. Med hänvisning till den franska lagstiftning- en — Lex Malraux — hemställde motionärer- na om en utredning kring de framförda lagstiftnings- och finansieringsfrågorna med syfte att tillskapa en ”Lex Visby”.
Över motionerna yttrade sig Visby stad, länsstyrelsen i Gotlands län och statens planverk samt riksantikvarieämbetet efter samråd med arbetsgruppen för kultumiinnes- vård inom MUS 65. Samtliga remiss- instanser ställde sig förstående till önskemå- len Om förbättrad lagstiftning och ökade ekonomiska insatser från statens sida. Så- lunda framhöll planverket att de planmässiga möjligheterna att med hjälp av byggnadsla- gen bedriva en planering med syftet att bevara kulturhistoriskt värdefull bebyggelse inte var tillfredsställande eller i varje fall föga prövade. Verket framhöll vidare att för Visby och andra städer av samma art erbjöd byggnadslagen inget planinstitut som var direkt praktiskt tillämpbart. Planverket och riksantikvarieämbetet påpekade vidare att problemen i Visby hade sina direkta motsva- righeter i andra svenska städer och att even- tuella åtgärder därför borde inriktas på gene- rell tillämpbarhet. Med hänvisning härtill av- styrkte planverket tillsättandet av en särskild utredning men föreslog samtidigt att proble- mets behandling borde säkerställas inom pågående utredningar och att behovet av erforderliga tilläggsdirektiv borde tas under övervägande. Ämbetet erinrade om att frågor sammanhängande med motionärernas syfte behandlades av två sittande utred- ningar, 1965 års musei- och utställningssak- kunniga och bygglagutredningen, samt att den förstnämnda i sina betänkanden torde beröra den aktuella frågan och även framläg- ga direkta förslag som till viss del torde kunna bidraga till dess lösning. Huvuddelen av problematiken ansåg dock ämbetet falla inom ramen för den egentliga bygglagstift- ningen.
Motionerna behandlades av tredje lag- utskottet i utlåtande nr 45 år 1969. Med hänvisning till remissinstansernas uppfatt- ning att gällande bestämmelser, inte minst byggnadslagstiftningen, hade sådana begräns- ningar att ett ur allmän synpunkt fullgott skydd för bebyggelse och miljöer icke kunde uppnås, ansåg utskottet det vara angeläget att bristerna i de gällande bestämmelserna undanröjdes. Utskottet framhöll att problem i samband med bevarande av grupper av byggnader väntades komma att beröras av 1965 års musei- och utställningssakkunniga. Enligt utskottet var dock i detta ärende finansieringsfrågorna mest framträdande. Med hänvisning till att saneringsutredningen utredde frågan om samhällets medverkan i syfte att främja arbetet med sanering av det äldre bostadsbeståndet i våra tätorter fann utskottet att de problem som möter i Visby och andra äldre städer borde behandlas i det vidare sammanhang som saneringsutred- ningen har att utreda. Motionerna överläm- nades sedermera till saneringsutredningen för beaktande.
Frågan om statlig medverkan vid sanering av fastigheterna i Staden mellan broarna har vid 1970 års riksdag tagits upp i två motio- ner (I:266 och 111303). I statsutskottets ut- låtande nr 180 år 1970 framhölls att frågan om kulturminnesvårdens mål och medel var under utredning genom 1965 års musei- och utställningssakkunniga och att de sakkunniga förväntades ange allmänna riktlinjer för sta- tens kultumrinnesvårdande engagemang. Med hänvisning härtill och till att sanerings- utredningen arbetade med finansieringspro- blem avvisade utskottet motionärernas hem- ställan om ett riksdagsuttalande. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen efter en de- batt som innehöll starkt positiva inslag till sakfrågan.
Med utgångspunkt i Grännas stadsbebyg- gelse behandlades problemen rörande skyd- det för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse vid 1970 års riksdag i motion nr 1133 i andra kammaren. Efter en redogörelse för stadens historia och dess miljövärden fram- hölls i motionen att miljön trots vissa olyck-
liga ingrepp dock fortfarande bevarar en enhetlig 1700- och lSOO-talsprägel. För att möta hotet om ytterligare förändringar som skulle äventyra den enhetliga och historiskt värdefulla miljön anhölls om en särskild utredning. I motionen hänvisades till Visby- motionen och den där uppmärksammade franska lagstiftningen, vilken befanns vara tilltalande och möjlig att i viss mån tillämpa i vårt land.
Riksantikvarieämbetet konstaterade att skydd för och iståndsättning av kulturhisto- riskt värdefulla miljöer endast med svårighet kan lösas med hjälp av nu existerande lag- stiftning samt att de ekonomiska resurser som står till förfogande för dylika ändamål är klart otillräckliga. Om äldre värdefulla miljöer som t. ex. Visby och Gränna skulle kunna räddas, torde det vara nödvändigt dels att en översyn gjordes av gällande bestäm- melser i byggnadslagstiftningen, dels att ekonomiska möjligheter för genomförandet av erforderliga restaureringsarbeten skapa- des. Med hänvisning till att berörda problem föll inom de områden som bygglag- och saneringsutredningarna har att behandla av- styrkte ämbetet tillsättandet av en särskild utredning.
I allmänna beredningsutskottets utlåtande (nr 73 år 1970) uttalades stöd för motionä- rernas syfte. Med hänvisning till att 1965 års musei- och utställningssakkunniga förvänta- des framlägga förslag, där de i motionen upp- tagna problemen förutsattes behandlade, av- styrkte utskottet emellertid framställningen.
I den följande riksdagsdebatten i andra kammaren framfördes skarp kritik från mo- tionärerna som menade att frågorna rörande skydd för de kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsemiljöerna snarast borde få sin lösning. Kritiken riktades mot att frågan förhalades genom att framlagda motioner hänvisades till sittande utredningar. Härvid åsyftades såväl bygglag- och saneringsutred- ningarna som 1965 års musei- och utställ- ningssakkunniga. I sitt svar framhöll utskot- tets ordförande att de av motionärerna aktualiserade problemen, vilka hade rönt det största intresse i utskottet, behandlades av
MUS 65 och att med hänsyn härtill eri sär- skild utredning icke kunde företagas. Kam- maren biföll utskottets hemställan.
Frågan om ett förbättrat skydd för kultur- historiskt värdefulla byggnadsmiljöer har senast aktualiserats i en fempartimotion vid 1971 års riksdag (nr 832). I europeiskt perspektiv gav motionärerna inledningsvis sin syn på den fysiska kulturmiljöns betydelse och på de omständigheter som i dag påver- kade miljöutforrnningen. Vidare framhölls att ett kontinuerligt underhåll av bostads- byggnader torde vara till gagn från allmänna sociala och ekonomiska synpunkter. Motio- närerna konstaterade att intresset för hithö- rande frågor ökat starkt och att olika positiva initiativ tagits i ett flertal kommu- ner. Samtidigt hade det emellertid visat sig att den nuvarande lagstiftningen var otill- räcklig både för att hindra rivningar och för att åstadkomma upprustningar. Med hänvis- ning till tidigare framlagda motioner i samma ämne, vilka icke lett till direkta åtgärder, framhölls att de kulturhistoriska och miljö- mässiga frågorna borde behandlas före den tekniska frågan om modernisering. Med utgångspunkt i en redogörelse för den svenska lagstiftningen framlade motionärer- na en ingående presentation av den franska Lex Malraux och konstaterade därvid att denna typ av skyddslagstiftning på ett tillfredsställande sätt kunde tillgodose de i motionen avsedda syftena. Enligt samman- fattningen syftade motionen till ändring och utökning av lagstiftningen för att etablera skydd för och garantera bevarande och iståndsättning av kulturhistoriskt värdefulla och intressanta bebyggelser och miljöer genom införande av exempelvis skyddsområ- den och bevaringsplaner. För utredning av frågan begärde motionärerna att en särskild expertgrupp skulle tillsättas.
Motionärernas krav på en utredning stöd— des av samtliga remissinstanser. Flertalet ifrågasatte dock behovet av en speciallagstift- ning och förordade i stället att de kulturmin- nesvårdande aspekterna borde införas fram- för allt i planlagstiftningen och ide ekono- miska styrningsinstrumenten för sanerings-
verksamheten. I betänkande nr 26 år 1971 anslöt sig riksdagens kulturutskott till detta synsätt och förordade att en sådan utredning borde ingå som en viktig del i bebyggelse- planeringen och att utredningen borde ta sikte på en samordning av olika författnings- komplex. I utredningsarbetet borde också övervägas möjligheterna att skapa nödvän- diga ekonomiska förutsättningar för en bättre vård av bebyggelsen. Utskottet före- slog att bygglagutredningen skulle få uppdra- get att genomföra utredningen vilket borde ske i nära kontakt med saneringsutredningen och med MUS 65 som expertorgan. I enlig- het med utskottets hemställan beslöt riks- dagen att hos Kungl. Maj:t anhålla om en utredning. Genom tilläggsdirektiv den 7 april 1972 fick bygglagutredningen i uppdrag att i sitt arbete beakta de synpunkter på skydd för kulturhistoriskt värdefulla bebyg- gelser och miljöer som riksdagen anfört. Utredningen anmodas att härvid samråda med 1965 års musei- och utställningssakkun- niga i syfte att erhålla sakunderlag för utred- ningens bedömningar samt samråda med saneringsutredningen och beakta förslag som kan komma att läggas fram av denna utred— ning.
Den här lämnade redogörelsen ger vid handen att starka önskemål finnes om en förbättring av skyddet för de kulturhisto- riskt värdefulla byggnaderna och byggnads- miljöerna. De sakkunniga vill erinra om att den föreslagna nya organisationen av kultur- minnesvården i sig rymmer möjligheter på flera plan till en betydligt effektivare verk- samhet på byggnadsminnesvårdens område. Mycket står givetvis att vinna också med ökning av personella och materiella resurser. Vad det nu gäller är emellertid frågan om det även kan erbjuda sig möjligheter att lagstift- ningsvägen avhjälpa brister som påvisats i den förut redovisade diskussionen.
Som framgår av det anförda är det i främst två hänseenden som krav på åtgärder gör sig gällande. Den nuvarande lagen ger inte myndigheterna en tillräckligt bred bas för långsiktig planering och uppläggning av byggnadsminnesskyddet. Denna svårighet
blir självfallet desto mera framträdande ju knappare resurser som står till förfogande. Här föreligger alltså med hänsyn till önske- målet om en ökning av effektiviteten behov av ett smidigare lagstiftningsinstrument än det för närvarande gällande till myndig- heternas förfogande. Vid övervägande av detta spörsmål ligger det nära till hands att fråga sig om inte det av bygg- nadsminnesutredningen framförda förslaget om en lägre klass B hade erbjudit en möjlighet. Detta förslag var emellertid, som påvisades vid remissbehandlingen, förenat med vissa svagheter, och det skulle onekligen te sig onödigt komplicerat och långtgående för tillgodoseende av de syften som nu diskuteras. För detta ändamål skulle det i och för sig vara tillräckligt att man gav möjlighet för myndigheterna att vid en grov inventering av byggnadsbeståndet meddela något slags provisoriska beslut i avvaktan på definitiva beslut i frågan om byggnadsmin- nesförklaring.
Det andra området beträffande vilket krav på ytterligare lagstiftningsåtgärder gör sig gällande är byggnadsmiljöerna. Att märka är att nuvarande lag om byggnadsminnen är föga användbar för att ge skydd åt dessa, eftersom lagens högt ställda kvalifikations- krav måste uppfyllas av varje byggnad inom den ifrågavarande miljön. Såsom framgått av den föregående redogörelsen erbjuder inte heller de nuvarande bestämmelserna inom byggnadslagstiftningen tillräckliga möjlighe- ter att skydda byggnadsmiljöerna. Hittills har det måhända i alltför stor utsträckning varit kommunerna som ensamma fått ha det största ansvaret på detta område. Det kan med tillfredsställelse noteras att ett starkt intresse för dessa frågor håller på att utbreda sig på kommunalt håll. Vad som nu behövs är tydligen främst att man från statens sida stöder den verksamhet som börjar etableras. Det vill synas som om detta skulle kunna ske främst genom sådan ändring av bygg- nadslagstiftningen att dess regler blir mer användbara för kommunerna vid fullgö- randet av de miljövårdande uppgifterna. Då byggnadslagstiftningen f.n. är föremål för en
särskild utredning, har det ej ansetts ligga inom ramen för de sakkunnigas uppdrag att i förevarande betänkande framlägga några för- slag i denna del. Däremot kan det finnas anledning överväga möjligheten att förse lagen om byggnadsminnen med anordningar som kan bidraga till skyddet för byggnads- miljöerna. De sakkunniga har i annat sam- manhang framhållit vikten av att de statliga kulturminnesvårdande organen har ett fort- löpande samarbete med kommunerna och ger dessa stöd och hjälp i olika frågor. När det gäller skyddet för de kulturhistoriska byggnaderna och byggnadsmiljöerna är det av största betydelse att denna samverkan också innebär en fömiedling av kunskaper om byggnadsbeståndet ur kulturhistorisk synvinkel. Det skulle enligt de sakkunnigas mening kunna finnas en möjlighet att insti- tutionalisera en sådan samverkan genom att i byggnadsminneslagen införa bestämmelser om att även kulturhistoriskt värdefulla bygg- nader, beträffande vilka det ej står omedel- bart klart huruvida de uppfyller kravet för att bli byggnadsminnen, skulle få registreras hos de statliga myndigheterna. På detta sätt skulle det bli på ett helt annat och effektivare sätt än hittills dokumenterat vilka byggnader och byggnadsmiljöer som besitter ett betydande kulturhistoriskt värde. Det är de sakkunnigas uppfattning att också en sådan åtgärd, även om den gjordes föga ingripande, skulle få avsevärd betydelse ur skyddssynpunkt inte minst därigenom att den medför viss garanti för att såväl ägare som de lokala kommunala organen får kännedom om värdena.
Vid övervägande av de synpunkter som nu framhållits vill de sakkunniga föreslå att byggnadsminneslagen kompletteras med en ny anordning som går ut på att myndigheter- na får rätt att på en inventeringslista uppföra byggnad som, ehuru den inte kan sägas uppfylla kravet på att bli byggnadsminne, likväl klart äger ett betydande kultur- historiskt värde. Att bedöma en byggnads kulturhistoriska värde som betydande kan enligt de sakkunnigas mening också motive- ras av att byggnaden ingår i en kulturhisto-
riskt mycket värdefull bebyggelsemiljö. Be- slut om uppförande på inventeringslista bör medföra garanti för att inte något får hända med byggnaden förrän myndigheterna får möjlighet att ta itu med frågan om byggnads- minnesförklaring skall meddelas eller inte eller överväga om expropriationsåtgärder bör vidtagas eller eljest anledning finns att överväga sådana ändringar i planförhållan- dena som kan vara ägnade att bidraga till skydd för byggnadens fortbestånd. Härav följer att beträffande byggnad på invente- ringslista rivning eller ändring inte kan få ske utan vidare. Detta innebär ett intrång i enskild rättsinnehavares förfogande över fas- tigheten även om det i detta fall får bedömas som obetydligt. Tanken är nämligen att ägaren, om han önskar företaga något in- grepp i byggnaden, skall göra en förhands- anmälan om detta till myndigheten, som därefter inom viss tid, förslagsvis tre måna- der, måste ta upp fråga om byggnadsminnes- förklaring eller ansökan Om expropriation. Självfallet bör myndigheten under tidsfristen föra förhandlingar med ägaren för att helst söka uppnå en samförståndslösning och därvid även erbjuda de råd och den hjälp som är möjlig. Sker inte sådan åtgärd som nyss nämnts blir beslutet om upptagande på inventeringslista automatiskt hävt, om inte ägaren medger att byggnaden får kvarstå på listan. Däremot skall det inte tillkomma myndigheten att i anledning av en sådan anmälan besluta om de tilltänkta ändrings- arbetena kan tillåtas med hänsyn till de kulturhistoriska intressena. De sakkunniga har funnit att såsom den föreslagna anord- ningen konstruerats den inte kan sägas innebära sådant intrång i ägarens eller annans förfogande över byggnaden att det bör medföra rätt till ersättning. En anordning som i grunden motsvarar förfarandet med inventeringslista bör även införas beträffande de offentliga byggnaderna.
Vad fönit anförts om förutsättningarna för byggnadsminnesskyddet avser inte kyr- kobyggnaderna. Även dessa regleras f.n. i 1920 års kungörelse men genom särskilda bestämmelser (28—34 åå), vilka såväl vad
gäller nybyggnad av kyrka som till-, på- eller ombyggnad, rivning eller flyttning av kyrko- byggnad samt förnyelse eller väsentlig änd- ring av sådan byggnads fasta inredning innebär betydande kontroll av statlig myn- dighet. Dessa bestämmelser bygger i sin tur på lagen om godkännande av kyrkobyggnad (1968z738), vari stadgas att församling icke må bygga eller stadigvarande för gudstjänst- ändamål bruka kyrka eller kapell, med mindre Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer giver tillstånd därtill. Riksantikvarien fullgör de kontrolluppgifter som förutsättes från statens sida.
Även vad gäller kyrkobyggnaderna bör enligt de sakkunnigas mening tillämpas sam- ma principer för byggnadsminnesskydd som för de övriga förut behandlade Objekten, såvida inte särskilda skäl påkallar annat. Sådana skäl har inte funnits föreligga och de sakkunnigas förslag blir därför att man följer grundsatsen om lika behandling. Detta för- slag innebär ändring i förhållande till vad nu gäller såtillvida att alla kyrkor inte blir underkastade kontroll utan endast de som förklarats för byggnadsminnen. Däremot uppstår ett särskilt problem som har anknyt- ning till det förhållandet att ett mycket stort antal äldre kyrkor med betydande kultur- historiskt värde kommer att finnas vid övergången till den nya ordningen och att det inte kommer att vara administrativt möjligt att omedelbart vid övergången med- dela erforderliga beslut om förklarande för byggnadsminnen. De sakkunniga har funnit att detta problem inte kan lösas på annat sätt än att samtliga kyrkor som vid över- gången är mera än 50 år gamla genom en övergångsregel automatiskt förklaras skola vara byggnadsminnen enligt de nya bestäm- melserna till dess att vederbörande myndig- heter förordnar om annat. Att dessa kyrkor blir byggnadsminnen enligt de nya reglerna innebär att skyddsföreskrifter för dem skall meddelas, t. ex. i form av förbud mot ändring utan särskilt tillstånd. Intill dessa skyddsföreskrifter hinner meddelas måste därför också gälla förbud mot rivning, ändring eller reparation utan tillstånd av
De sakkunnigas nu redovisade förslag beträffande de grundläggande förutsätt- ningarna för byggnadsminnesskyddet inne- bär alltså att i huvudsak enhetliga regler tillskapas för samtliga slag av byggnader, antingen byggnaden har Offentlig karaktär eller inte. Vad som härefter kan behöva anmärkas är måhända vilka följder för de kyrkliga byggnadernas del som kan upp- komma i samband med en reformering av förhållandet mellan kyrka och stat. Det är då att märka att de olika alternativ till förändringar beträffande denna fråga som hittills varit föremål för debatt endast i något fall behöver föranleda smärre juste- ringar i lagstiftningen om byggnadsminnes- skyddet. Om relationer även i fortsättningen skall bestå mellan stat och kyrka, blir resultatet för byggnadsminnesvårdens del troligtvis endast den att kyrkobyggnaderna även fortsättningsvis får behandlas som s.k. offentliga byggnadsminnen, om de kulturhistoriska skälen härför föreligger. Skulle däremot bandet mellan stat och kyrka helt upplösas, blir följden antagligen den att kyrkobyggnaderna därefter får överföras till de bestämmelser som gäller för icke offentliga byggnadsminnen. Eftersom de grundläggande reglerna å ömse sidor efter genomförande av de sakkunnigas förslag inte skiljer sig från varandra innebär ett sådant överförande ej några särskilda svårigheter. Den skiljaktighet som även i fortsättningen består däri att rätt till ersättning för intrång, som ägare eller innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten, endast kan ifrågakomma beträffande de icke offentliga objekten får då den betydelsen att det dessutom får prövas huruvida en dylik rätt skall tillkomma ägare eller annan rätts- innehavare vad gäller kyrkobyggnaderna. Det torde också kunna bli aktuellt att överväga behovet av ett statligt stöd till kostnaderna för underhållet av de kulturhistoriskt värde- fulla kyrkobyggnaderna.
Beträffande den tekniska lösningen av de legislativa frågorna som nu berörts skulle kunna anföras att eftersom de grundläggande
normerna skall vara desamma för de olika objekten det även vore naturligt att samman- föra bestämmelserna i en enda lag. Detta har emellertid inte bedömts lämpligt bl. a. med hänsyn till att skyddet för de offentliga byggnadsminnena inte skall vara förknippat med rätt för rättsinnehavare till ersättning för intrång. ] denna grupp ingår dessutom de statliga byggnaderna som en stor del, och det synes ur konstitutionell synpunkt vara rikti- gast att frågan om skyddet för dem faller under den administrativa lagstiftnings- makten. Dessa omständigheter har medfört att de sakkunnigas förslag utformats som dels ändring i lagen om byggnadsminnen, dels som en ny kungörelse om offentliga byggnadsminnen. Bestämmelserna i de båda förslagen ansluter nära till varandra och de skiljaktigheter som finns rör ej grundläggan- de frågor så när som på den nyss berörda frågan om rätt till ersättning för intrång. Slutligen må erinras om, att vissa ändring- ar i lagen om byggnadsminnen, berörande bl.a. reglerna om ersättning till fastighets- ägaren m. fl., föreslagits i en inom civildepar- tementet utarbetad promemoria (1972:1) angående lagstiftning om fysisk riksplanering.
12. 2 Specialmotiveringar till lagförslagen
Lag om ändring i fornminneslagen Ändringen i l & avser att fastslå ansvaret på de regionala och centrala planen för tillsynen över de fasta fornlämningarna. Ändringsför- slaget beträffande 3 å 2 st. innebär att länsstyrelsen även utan framställning äger upptaga fråga om fastställande av gränser för område tillhörigt fast fornlämning.
Beträffande 8 åå anger den föreslagna texten i första stycket byggnads- eller annat arbetsföretag som ett mera adekvat uttryck för Objektet för undersökning i stället för det i nuvarande lag angivna uttrycket ”väg- anläggning eller annat arbetsföretag”. I öv- rigt må endast anmärkas att ombud för riks- antikvarien icke längre skall finnas enligt de sakkunnigas förslag. Bestämmelse om ombud har uteslutits även i 12 och 14 åå.
Den föreslagna lydelsen av 9 % innebär en redaktionell mindre ändring såtillvida att den nya texten även formellt innesluter möjligheten att lösa kostnadsfrågan så att företaget svarar för en del av kostnaden och det allmänna för resterande del. En lydelse av denna innebörd svarar bättre mot den praxis som utbildat sig på området. Vidare har den jämkningen gjorts i texten att stadgandet gäller även annat enskilt företag än större sådant.
I detta sammanhang erinras om tredje lagutskottets utlåtande nr 38 vid 1964 års riksdag i anledning av väckta motioner (1:227 och 11273) angående kostnaderna för bevarande av fast fornlämning, vilket utlå- tande godkänts av riksdagen och överlämnats till utredningen för att tagas ibeaktande vid utredningsarbetet. Med anledning av detta utlåtande hemställde riksdagen om utredning beträffande kostnaderna för undersökning och bevarande av fast fornlämning. Utskot- tet anförde i utlåtandet följande:
"I motionerna behandlas frågan om till- lämpningen av 95 med utgångspunkt från det fall att arbetsföretaget gäller bostadsbyg- gande inom samhällen som av ålder varit bebyggda. Motionärerna framhåller att före- tagaren visserligen enligt huvudregeln i dyli- ka fall själv skall betala sådana åtgärder som avses i lagrummet men att hyresgästen i sista hand får svara för kostnaderna i form av högre hyror. Vid rådande förhållanden sägs vidare byggherrarna ofta hysa betänkligheter mot att påbörja nybyggen inom områden, där fasta fornlämningar kan påträffas. Motio- närerna ifrågasätter om undantagsbestäm- melsen i 9 % tillämpas i en omfattning som kan anses tillräckligt med hänsyn till att fornminnesskyddet är av allmänt intresse. En rimlig och rättvis avvägning mellan de mot- stående intressen som här möts kan enligt motionärerna ske först mot bakgrund av en utredning rörande bestämmelsens hittills- varande verkningar. 1 motionerna hemställes om en sådan utredning.
Såsom understrukits i motionerna och flera remissvar är uppgiften att skydda och bevara fornminnen en angelägenhet för det allmänna. Fornminneslagen är ett medel i det allmännas hand att fylla denna uppgift. Lagens bestämmelser syftar till en sådan avvägning mellan förekommande motstående intressen att fornminnesvårdens krav kan
tillgodoses under vederbörlig hänsyn till övriga berättigade intressen. Denna tanke- gång kommer till uttryck bl. a. i 9 &. Å ena sidan har här fornminnesvårdens principiella krav att fornlämningar lämnas orubbade fått vika för annat allmänt eller enskilt intresse, exempelvis av att visst företag kommer till stånd. Å andra sidan har fornminnesvården ansetts böra i så måtto kompenseras att företagaren i regel skall bekosta sådana åtgärder som avses i lagrummet. Undantags— regeln bör enligt motivuttalanden gälla exempelvis sådana fall, då undersökning av fornlämningen redan varit planerad, då forn- lämningen är av så ringa betydelse att det ej är påkallat att vidtaga särskild åtgärd för dess bevarande eller då fornlämningen ej förut varit känd. Av det sagda torde framgå att frågan huruvida det allmänna i större ut- sträckning än hittills bör svara för kostnader av angivet slag måste bedömas med försiktig- het, även om det i enstaka fall kan vara motiverat med ökad insats av allmänna medel.
Att en utvidgning av det allmännas ersätt- ningsskyldighet i förevarande hänseende kan få olämpliga konsekvenser har belysts vid remissbehandlingen. Riksantikvarieämbetet har sålunda påpekat att i anslutning till grusförekomster icke sällan förekommer fas- ta fornlämningar, vilka måste undersökas och avlägsnas, om en exploatering av gruset skall kunna ske. Vid ett avlägsnande av fornlämningarna inträder en stegring i mar— kens värde. I likhet med ämbetet finner utskottet det orimligt att genom anslag av allmänna medel till de undersökningar, som måste föregå en sådan exploatering, bidraga till markvärdestegringen och därigenom till en ökad vinst för företagaren. Motsvarande synpunkter torde såsom ämbetet funnit kunna anläggas på exploatering av mark för annat ändamål, t. ex. vid bebyggelse inom tätorter. Särskilda problem kan uppkomma också i sådana fall, där arbetsföretag icke föregåtts av sådan planering som avses i 8 % fornminneslagen. Utskottet vill i samman- hanget erinra om sitt av 1963 års riksdag godkända uttalande om den nya ekonomiska kartans betydelse som upplysningskälla och om önskemålet om en mera allmän spridning av riksantikvarieämbetets förteckning över de på kartan markerade fornlämningarna.
l anledning av vad motionärerna anfört om att ifrågavarande kostnader i sista hand kommer att drabba hyresgästerna vill ut- skottet i anslutning till vad som anförts av bl.a. riksantikvarieämbetet framhålla, att
det icke är självklart, att dessa kostnader skall påverka hyrorna. Snarare bör förekoms- ten av fasta fornlämningar inverka sänkande på det pris, som vid en exploatering kan uttagas från råmarken.
Som motionärerna och flera remissinstan— ser framhållit kan omständigheterna i sam- band med bebyggelse inom tätorter vara sådana att en tillämpning av huvudregeln i 9é fornminneslagen ter sig obillig. Undan- tagsbestämmelsen i lagrummet ger visserligen möjlighet att låta det allmänna svara för ifrågavarande kostnader. Uppkommande olä- genheter kan således i och för sig avhjälpas redan inom ramen för gällande rätt, förutsatt att allmänna medel står till förfogande för ändamålet. Riksantikvarieämbetet uppger att tillgängliga anslag är otillräckliga. Huru där- med än må förhålla sig, får utvecklingen på samhällsbyggandets område anses ha gått så långt, att i en del fall kostnaderna för undersökning eller bevarande av fast forn— lämning fått större ekonomisk betydelse än som kunnat förutses vid lagens tillkomst. Genom motionerna aktualiseras därför även frågan om nämnda omständigheter bör för- anleda lagändring. I likhet med länsstyrelsen i Uppsala län finner utskottet att en utred- ning i enlighet med motionärernas förslag utgör en förutsättning för att nämnda fråga skall kunna bedömas. En sådan utredning, vilken också tillstyrktes av flertalet remiss- instanser, bör därför komma till stånd. Härvid bör särskilt belysas den omfattning i vilken kostnaderna för åtgärder enligt 9å fornminneslagen bekostats av företagare eller det allmänna samt dessa kostnader ställas i relation till de totala byggnadskostnaderna. Hänsyn bör även tagas till sådana kostnader som föranletts av att arbetena med företaget måste avbrytas på grund av bestämmelserna i 8 & fornminneslagen.”
De sakkunniga får med anledning av riksdagens framställning anföra följande. Lagskyddet för fasta fornlämningar har av ålder haft servitutskaraktär innebärande en till förmån för allmänna intressen gällande inskränkning i rätten att utnyttja marken vilken ägaren har ansetts skola tåla. En sådan inskränkning är inte en för fornminnesvårds- lagstiftningen exklusiv företeelse. I andra lagar och förordningar finns liknande restrik- tioner som tillsammans bildar ett komplex av bestämmelser för tillvaratagande av det allmännas intresse.
Lagskyddet innebär inte att fornlämningar under alla förhållanden måste bevaras. Enligt 6 % fornminneslagen må riksantikvarien läm- na tillstånd att borttaga fast fornlämning om fornlämningen finnes medföra hinder eller olägenhet som ej står i rimligt förhållande till dess betydelse. Med hänsyn till fornminnets betydelse har riksantikvarien att avgöra huruvida det planerade företaget är av sådan vikt att det motiverar ett ingrepp i eller ett borttagande av fornlämningen. Tillståndet innefattar i regel villkoret att fornlämningen före borttagandet skall i en omfattning som skäligen erfordras dokumenteras och under- sökas. I 9å formninneslagen avses det fall att det med anledning av allmänt eller större enskilt arbetsföretag behöver företagas sär— skild undersökning av fast fornlämning eller vidtagas särskild åtgärd för att bevara den. Bestämmelsen fastslår principen att kostna— den för sådan undersökning eller åtgärd skall åvila företaget, om det icke på grund av särskilda förhållanden finnes obilligt. Det får alltså i dylika fall i första hand bli en uppgift för arbetsföretaget att ta ställning till huru- vida företaget med bibehållen lönsamhet kan bära den extra kostnad som en arkeologisk undersökning utgör. Att förekomsten av fasta fornlämningar kan orsaka ökade kost- nader får inte heller ses som något för kulturminnesvårdsområdet unikt. Som jäm— förelse må nämnas den stegring av exploate- ringskostnaderna som förorsakas av de sär- skilda åtgärder som måste vidtagas på grund av dåliga grundförhållanden. Borttagande av fast fornlämning motiveras i regel av att marken skall utnyttjas för täkt, bebyggelse eller för andra anläggningar. Tillståndet att undersöka och avlägsna fornlämningen inne- bär ett upphävande av den inskränkning i nyttjanderätten som lagskyddet medför. Kostnaderna för den arkeologiska undersök- ning som måste föregå ett friare utnyttjande av marken är därmed en utgiftspost som måste vägas mot den markvärdestegring som inträder sedan fornlämningen avlägsnats. Grävningskostnaden bör därför ingå som en del i den kalkylerade totalkostnaden.
Med utgångspunkt i ovan framlagda syn-
punkter har de sakkunniga funnit att inga principiella skäl talar för en ändring av fornminneslagens 6 och 9 åå. Enligt 9 & kan avsteg från huvudregeln göras om det på grund av särskilda förhållanden finnes obil- ligt att företaget skall stå för kostnadernai samband med undersökning eller bevarande av fast fornlämning. De sakkunniga anser det vara av intresse att klargöra hur och i vilken utsträckning undantagsbestämmelsen har till- lämpats. Dessutom finns såsom anföres i motionen och utskottsutlåtandet ett behov av att belysa den omfattning i vilken kostnaderna för åtgärder enligt 9 & bestritts av företagare eller det allmänna samt dessa kostnaders relation till de totala byggnads- kostnaderna. Med anledning härav har de sakkunniga företagit en utredning omfattan- de dels ett antal äldre städer där länsmuseet eller kommunal museiinstitution svarat för undersökningarna, dels den totala grävnings- volymen vid riksantikvarieämbetets upp- dragsverksamhet.
Riksantikvarieämbetets uppdragsverksam- het utför huvudsakligen större utgrävningar föranledda av mycket stora exploaterings- företag såsom utbyggnader av nya bostads- områden, vattenregleringar och andra större anläggningsarbeten, täkter o.d. I samband med nyexploateringar för bostadsbyggande berörs ofta fornlämningar och fornlämnings- områden. Det hör till en början erinras om att det vid den fysiska planeringen av markanvändningen avgörs vad som skall bevaras av kulturminnen och kulturmiljöer. Till ledning för planarbetet lämnar de anti- kvariska myndigheterna anvisningar om vilka fornlämningar som är av oersättlig art och som därför obetingat bör bevaras. ] planarbe- tet eftersträvas att sådana objekt infogas i större områden reserverade för kulturända- mål eller för rekreation och friluftsliv. Behandlingen av övriga fornlämningar blir beroende av diskussioner mellan lands— antikvarien/ämbetet och arbetsföretaget. Företaget har därvid möjlighet att bedöma de ekonomiska konsekvenserna av erforder- liga arkeologiska undersökningar och anpassa exploateringen med hänsyn härtill. De sak-
kunniga har kunnat konstatera, att företagen i vissa fall har påtagit sig betydande kostna- der för att frigöra mark från fornlämningar. Detta synes sammanhänga med att utgräv- ningskostnaderna i allmänhet kan fördelas på ett större exploateringsobjekt, vilket innebär att även betydande kostnader för åtgärder enligt fornminneslagen har kommit att ut— göra endast en obetydlig del av den totala produktionskostnaden. De sakkunniga anser att kostnaderna i sådana fall inte kan få någon inverkan på hyressättningen.
I äldre stadskärnor kan kombinationen av begränsad byggnadsrätt och förekomsten av djupa kulturlager samverka till att kostnader- na för arkeologiska undersökningar blir orimligt höga i förhållande till produktions- kostnaden. Eftersom nybyggnadsverksam- heten i städernas centrala delar ofta har gällt servicefunktioner såsom kommunala förvalt- ningslokaler, varuhus, banker o. d. har frågan om kostnadssubventionering endast sällan varit aktuell. I vissa fall då kostnaden blivit mycket hög har dock ofta den vetenskapliga arbetsledningen, dokumentationen och i vis- sa fall även administrationen utan kostnad för företaget tillhandahållits av länsmuseet eller kommunal museiinstitution. Detta hari realiteten inneburit en viss subventionering med kommunala eller statliga medel. Vidare har möjligheten att genomföra utgrävning- arna som kommunalt beredskapsarbete ut- nyttjats av kommunerna. På motsvarande sätt har de kulturminnesvårdande organen även sökt bistå privata byggnadsföretag i situationer då skäl förelegat att tillämpa undantagsbestämmelsen i fornminneslagens 9 %. I vissa fall har direkta bidrag utgått av det anslag som står till riksantikvarieämbe- tets förfogande för bidrag till uppdragsgivare som genom uppdragsverksamhetens taxesätt- ning belastas med alltför höga utgrävnings- kostnader. I andra fall har bidrag erhållits av Vitterhetsakademiens fondmedel eller ge- nom anslag från andra fondförvaltningar.
Genom att de kulturminnesvårdande orga- nen utnyttjat de möjligheter till subventione- ring som undantagsbestämmelsen i 9 % med- ger har de av motionärerna befarade konse-
kvenserna kunnat undvikas. De sakkunniga har således inte funnit stöd för att grävnings- kostnaderna i nämnvärd grad har påverkat hyressättningen. På grundval av föreliggande erfarenheter kan grävningskostnadema inte heller framdeles förmodas leda till sådana konsekvenser. Såsom framgår av den livliga byggnadsverksamheten i stadskärnorna torde icke heller grävningskostnadema ha inverkat på viljan till investeringar i städernas centrala delar.
Den av de sakkunniga företagna utred- ningen liksom ovan framlagda synpunkter ger vid handen att huvudregeln i fornminnes- lagens 9å bör bibehållas. Utredningen visar emellertid samtidigt att många arkeologiska undersökningar föranledda av mindre arbets- företag i äldre stadskärnor har kunnat genomföras till rimlig kostnad för byggher- ren endast genom olika former av subven- tioner. Denna handlingspolitik, som har stöd i paragrafens undantagsbestämmelse, har möjliggjort tillvaratagandet av de vetenskap- liga intressena samtidigt som belastningen på arbetsföretagen kunnat hållas på acceptabel nivå. Subventionsformen har emellertid i alltför hög grad karaktären av tillfälliga och av situationen framtvingande provisorier.
När uppdragsverksamheten vid riks- antikvarieämbetet år 1967 utformades i anslutning till grundprinciperna för upp— dragsverksamhet på andra statliga områden erhöll ämbetet ett anslag på 35 000 kr för bidrag till uppdragsgivare som genom taxe- sättningen belastas med alltför höga utgräv- ningskostnader. Anslaget ingår numera under rubriken Vård och underhåll av fornläm- ningar och kulturhistoriskt värdefulla bygg— nader. För oförutsedda arkeologiska under- sökningar ingår under samma rubrik även ett anslag på 16 000 kr, vilket dock är avsett att täcka sådana kostnader som beröres i forn- minneslagens 7 och 8 åå och därför i allmän— het inte kan utnyttjas för det här aktuella ändamålet.
Sedan år 1967 har uppdragsverksamhetens omslutning ökat från 1 260 000 kr till närmare 5 milj. kr för budgetåret 1971/72 medan under samma tid anslaget för bidrag
till uppdragsgivare endast uppräknats från 35 000 kr till nuvarande 38 000 kr. Utveck- lingen av uppdragsverksamheten har på detta sätt resulterat i att anslaget, som redan från början var otillräckligt, inte längre står i rimlig proportion till den totala omslutning- en. Det må även framhållas att anslaget endast kan användas för nedskrivning av uppdragsverksamhetens kostnader och att det således inte kan utnyttjas för bidrag där grävningarna utföres i annan regi.
De sakkunniga anser således att grundprin- cipen i 9 % fornminneslagen bör bibehållas. För att ge vidgade möjligheter att tillämpa paragrafens undantagsbestämmelse bör dock riksantikvarieämbetet förfoga över fasta re- surser i en storleksordning som bättre svarar mot den totala grävningsvolymen i hela landet. På annan plats i betänkandet (jfr sid. 131) föreslås därför en väsentlig uppräk- ning av anslaget för bidrag åt uppdragsgivare som genom taxesättningen belastas med alltför höga utgrävningskostnader. Samtidigt föreslås att medlen inte enbart skall använ- das inom ämbetets uppdragsverksamhet utan att de även skall kunna disponeras för grävningar som utföres i annan regi.
Vid 13 % må anmärkas att de sakkunniga funnit den befattning med fyndärenden som hittills ankommit på riksantikvarien i stor utsträckning kunna i överensstämmelse med de allmänna principerna för decentralise- ringen av beslutsuppgifterna överlämnas till länsstyrelsen. Exempel härpå utgör de före- slagna ändringarna i 10412 och 14 åå. En fullständig decentralisering synes emellertid knappast kunna genomföras beträffande fyndfördelningsärenden enligt 13 &. Intresset för riket som helhet av att fornfynden blir fördelade på olika museer och andra institu- tioner på ett sätt som tillgodoser krav på största möjliga rättvisa och ändamålsenlighet talar för att riksantikvarieämbetet erhåller beslutanderätten i dessa ärenden. Det bör emellertid inte vara helt uteslutet att till regional nivå delegera denna beslutanderätti vissa ärenden eller grupper av ärenden. De sakkunniga vill därför föreslå att ämbetet får rätt att besluta om sådan delegation till
länsstyrelserna. Det kan tilläggas att rikssyn- punkter kan ha betydelse även vid avgörande av ärenden om inlösen av fornfynd. För att garantera tillfredsställande handläggning av dessa ärenden har de sakkunniga föreslagit tillämpningsföreskrift som ålägger länsstyrel- sen att ge riksantikvarieämbetet möjlighet att yttra sig före besluten.
Bestämmelserna om besvär m.m. i försla- gets l9å har utformats efter mönster av nyare liknande lagstiftning. I 21% föreslås andra stycket utgå, då det numera inte finns anledning att på annan än de kulturminnes— vårdande organen överlåta uppgifter enligt fornminneslagen.
Till lagen om fornminnen hör en tillämp- ningskungörelse, vilken de sakkunniga före- slagit omarbetad.
Lag om ändring i lagen om byggnadsminnen
I anslutning till 15 må anmärkas att den föreslagna avfattningen av kriterierna för byggnadsminnesförklaring liksom även det nya förslaget om möjlighet att upptaga byggnad på inventeringslista utförligt be- handlats i den allmänna motiveringen. Där- jämte kan framhållas att till denna paragraf förts en erinran om de bestämmelser som föreslagits beträffande de offentliga bygg- nadsminnena.
1 Så har som andra stycke införts en bestämmelse om att man kan för tillstånd till ändring av byggnadsminne ställa villkor och meddela föreskrifter. Ehuru detta väl synes möjligt att göra även utan uttryckligt stad- gande, har det bedömts önskvärt att särskilt framhålla denna möjlighet i förevarande sammanhang speciellt med hänsyn till att villkor eller föreskrifter nästan alltid måste meddelas beträffande sättet för ändrings- arbetenas utförande. Ett i sammanhanget mycket viktigt moment består i att tillse att arbetena utförs av kompetent personal. Reglerna i 6 & om förfarandet har tillförts en ny bestämmelse av innebörd att ägare till byggnad skall beredas tillfälle att yttra sig i ärende om byggnadens upptagande på inven- teringslista. I detta sammanhang erinras om
att de sakkunniga inte föreslår några regler om ansökan då det gäller listningen. Såsom redan benämningen inventeringslista antyder torde denna verksamhet i huvudsak initieras av de beslutande myndigheterna själva. Detta hindrar självfallet inte att vem som helst kan, när han så önskar, fästa myndigheternas uppmärksamhet på lämpliga objekt.
Den skyldighet som enligt nuvarande 85 åvilar riksantikvarien att i ärende om bygg- nadsminnesförklaring förvissa sig om att medel finns tillgängliga för täckande av ersättning åt ägare eller annan har i utred- ningens förslag överförts på länsstyrelsen. I detta hänseende har länsstyrelsen att vända sig till riksantikvarieämbetet, som bör ha till uppgift att fördela de för dessa ändamål tillgängliga resurserna. Stadgandet medför att riksantikvarieämbetet i ärenden av denna art får i stor utsträckning gå in på bedöm- ning av vilka kostnader som uppkommer för det allmänna, om byggnadsminnesförklaring kommer till stånd, och därefter om tillgång finnes ställa medel till förfogande i de enskilda fallen. Däremot bör ämbetets pröv- ning primärt icke gå ut på att konstatera det berättigade utifrån andra synpunkter av en tilltänkt byggnadsminnesförklaring; det skul- le innebära en sorts vetorätt som inkräktar på den prövningsrätt som tillerkänts länsstyrel- sen. Erinras bör dock om den ämbetet enligt 14% tillkommande befogenheten att hos Kungl. Maj:t besvära sig över beslut av länsstyrelsen. Det synes inte vara något som hindrar att ämbetet i samband med medels- tilldelning uttalar sin tveksamhet beträffande den ifrågasatta åtgärden.
Beträffande besvärsregeln i 14% må an- märkas att besvärsrätt i förhållande till länsstyrelsens beslut efter mönster från na- turvårdslagen tillerkänts riksantikvarieämbe- tet för att ämbetet skall kunna tillvarataga byggnadsminnesvårdens intressen.
Regeln i 15 & har förenldats med hänsyn till att den föreslagits omfatta även beslut om upptagande av byggnad på inventerings- lista.
I 16å har med hänsyn till de föreslagna förändringarna i beslutanderätten enligt la-
gen öppnats möjlighet för Kungl. Maj:t att delegera rätten att i undantagssituationer häva meddelat beslut om byggnadsminnes- förklaring.
De föreslagna ändringarna i 17419 55 sammanhänger huvudsakligen med att be- stämmelserna gjorts verksamma även beträf— fande byggnad som upptagits på invente- ringslista. I 17å har därjämte straffbestäm— melsen föreslagits ändrad så att möjlighet införes att döma till fängelse i högst sex månader. De sakkunniga har funnit denna ändring motiverad av att den ökade tillämp- ning skyddsbestämmelserna i fortsättningen kan förväntas få medför risk för större benägenhet till överträdelser, om endast ekonomiska påföljder kan användas. Det kan tilläggas att straffbestämmelserna i fornmin- neslagen och naturvårdslagen innehåller den grövre straffskalan.
Förslaget till lag om ändring i lagen om byggnadsminnen åtföljes av ett förslag till kungörelse om ändringi tillämpningskungö- relsen, vilket de sakkunniga ej anser behöva någon särskild kommentar.
Kungörelse om offentliga byggnadsminnen
Den inledande uppräkningen i 1 % kungörel— sen upptager sådana byggnadsobjekt på den offentliga sektorn som är uteslutna från tillämpning av lagen om byggnadsminnen. Dessa byggnader har hittills haft sitt skydd reglerat i 1920 års kungörelse med föreskrif- ter rörande det offentliga byggnadsväsendet. I fråga om kriterierna överensstämmer försla- get med lagen om byggnadsminnen. Som anförts i den allmänna motiveringen är avsikten att den föreslagna nya kungörelsen när det gäller Skyddets utformning i sina huvuddrag skall innehålla samma reglering som lagen.
Det bör anmärkas att några regler ej givits om förfarandet i ärende om förklarande för offentligt byggnadsminne. Sådana regler har ej bedömts nödvändiga beträffande de of- fentliga byggnaderna. Fråga om förklarande av sådan byggnad för byggnadsminne kan alltså upptagas antingen av länsstyrelsen
självmant, vilket väl torde bli det vanligaste, eller efter framställning av förvaltande myn- dighet eller annan.
I anslutning till 75 må anmärkas att de allmänna reglerna om besvär över länsstyrel- sens beslut återiinns i instruktionen för länsstyrelserna.
Vad gäller övergångsbestämmelser vill de sakkunniga till en början framhålla att, ehuru det primärt icke ligger inom de sakkunnigas uppdrag vilket har avseende på kulturminnesvård, det synes vara anledning överväga huruvida inte de nuvarande reglerna om prövning och godkännande av kyrko— byggnad och därrnedjämförliga objekt (Kyr- kolagen 2711, lagen med vissa bestämmelser om godkännande av kyrkobyggnad samt 1920 års kungörelse 28—34 åå) i förevaran- de sammanhang kan upphävas i sin helhet. 1 de hänseenden som de sakkunniga främst har att bevaka, dvs. att sörja för skyddet av kulturhistoriskt märkliga kyrkobyggnader, blir förhållandena reglerade genom de nya bestämmelserna om offentliga byggnadsmin— nen. Enligt den uppfattning de sakkunniga kommit till synes det saknas anledning att därutöver behandla byggenskap berörande kyrkofastigheter annorlunda än vad som gäller byggnader i allmänhet. De sakkunniga har därför föreslagit upphävande av de angivna bestämmelserna i 1920 års kungörel— se. Därest det skulle anses föreligga behov framdeles under längre eller kortare tid av att ha ett särskilt prövningsförfarande, kan de kyrkobyggnaderna berörande bestämmel- serna övergångsvis bibehållas. I övrigt erford- ras för kyrkobyggnadernas del en särskild övergångsbestämmelse som närmare berörts i den allmänna motiveringen. De i 1920 års kungörelse 18—--27 åå givna bestämmelserna, vilka avser övriga offentliga byggnadsminnes- märken, ersättes av den föreslagna nya kungörelsen och skall därför upphävas. Det bör anmärkas att de sakkunniga inte i sina förslag upptagit några allmänna bestämmel- ser om byggnaders vård m.m. motsvarande dem som finns i 16—19 %% i nämnda kungörelse. Detta sammanhänger med att skyddslagstiftningen på området i princip
bör vara begränsad till att avse de objekt som är av ett mera betydande värde. En sådan syn behöver dock inte utesluta att behov kan finnas att för dem som förvaltar andra byggnader än dem som faller under denna lagstiftning påpeka angelägenheten av att de vid vården även beaktar förefintliga kultur- historiska värden. De sakkunniga utgår från att ett dylikt behov skall kunna tillgodoses genom den vidsträckta befogenhet som bör tilldelas riksantikvarieämbetet att utfärda råd och anvisningar. I övrigt erfordras en övergångsbestämmelse av innehåll att bygg- nad, som enligt de äldre bestämmelserna förklarats för byggnadsminnesmärke, skall anses som offentligt byggnadsminne enligt den nya kungörelsen.
Vad slutligen gäller övriga bestämmelser i 1920 års kungörelse, vilka ihuvudsak inne- håller allmänna anvisningar för det offentliga byggandet, har de sakkunniga ej något man- dat att överse dessa. Enligt vad de sakkunni- ga erfarit pågår en översyn av dessa föreskrif- ter inom byggnadsstyrelsen.
Kungörelse om ändring i kungörelsen om begravningsplatser och gravar m. m. ( begravningskungörelse )
Vid decentralisering till länsstyrelsen av beslutanderätt enligt denna kungörelse har de sakkunniga uppmärksammat behovet av att ge möjlighet för riksantikvarieämbetet att besvära sig mot länsstyrelsens beslut för tillvaratagande av kulturminnesvårdens in- tressen. En regel härom torde kunna införas i 17% lagen om gravrätt m.m. För att ämbetet skall få en tillräcklig kontrollmöj- lighet i detta avseende bör ämbetet infordra avskrift av länsstyrelsens beslut i hithörande ärenden.
Kungörelse om vården av vissa kyrkliga inventarier
Beträffande tillämpningsområdet för denna kungörelse må märkas att däri icke inneslu- tes föremål som hör till fast egendom. Detta utsäges i 15 och får sin betydelse främst
beträffande sådan fast inredning eller annat som är att hänföra till tillbehör till byggnad enligt de allmänna bestämmelserna om vad som är fast egendom. För dessa delar av byggnaden verkar det skydd som finns för byggnaden som sådan enligt reglerna om byggnadsminnen.
Kungörelse om förbud mot utförsel från riket av vissa äldre kulturföremål
Beslut angående utförsel av äldre kulturföre- mål fattas av riksantikvarieämbetet, som en— ligt utbildad praxis i regel inhämtar yttrande från nordiska museet. Vid museet förs ett centralt fotoregister över exporterade före- mål. Sedan kungörelsens tillkomst har frågan om vidgad kontroll av utförseln varit föremål för två utredningar (Skydd för äldre kultur- föremål, SOU l930:3, och Förbud mot ut- försel av kulturföremål, SOU 1964:22). En- dast den sistnämnda utredningen ledde till vissa åtgärder från statsmakternas sida ge- nom att ett förslagsanslag ställdes till för- fogande för inköp av särskilt värdefulla före- mål som annars skulle föras ur landet. Med hänsyn till att frågan således varit föremål för prövning relativt nyligen samt att MUS 65:s uppdrag icke avser mer genomgripande författningsändringar föreslås ingen saklig ändring i kungörelsen.
Antalet exportärenden är för närvarande relativt begränsat varför konsekvent och en- hetlig tillämpning bäst kan tillgodoses om be- slutanderätten kvarligger hos ämbetet. Här- till kommer att flertalet ärenden numera gäller möbler, dvs. föremålskategorier där länsstyrelsernas personal i regel inte kan förväntas besitta egen sakkunskap. Med länsstyrelsen som beslutande organ skulle emellertid de lokala och regionala särintres- sena bättre tillgodoses. En decentralisering skulle även bidra till att förbättra bevakning— en ute i landet, vilket i sin tur kan komma att resultera i en icke obetydlig ökning av ärendenas antal. Detta torde framför allt komma att gälla i län med större exportham- nar, där iså fall även praxis i handläggningen skulle ernås. Beträffande behovet av sakkun-
skap må erinras om att länsstyrelserna inte uteslutande är hänvisade till egna resurser utan att de också kommer att kunna anlita sakkunskap både vid länets museer och vid centralmuseerna.
Skäl kan således anföras både för en cen- tral beslutanderätt och för en decentralise- ring. Ett detinitivt ställningstagande bör där- för inte ske förrän erforderliga erfarenheter har vunnits. Ämbetet bör i stället tillförsäk- ras möjligheten att pröva alternativa lös- ningar. De sakkunniga anser därför att beslu- tanderätten liksom för närvarande bör ligga hos ämbetet men att ämbetet bör beredas möjlighet att till länsstyrelserna delegera handläggningen av vissa ärenden eller ärende- grupper. Oberoende av vilken lösning som väljes bör dock även i fortsättningen nordis- ka museets arkiv tillföras fotografier av de exporterade föremålen.
Förslag till Lag om ändring i lagen om fornminnen (l942:350).
Härigenom förordnas, dels att i 5—7 55, 9 ä få, 10 få, 11 å och 15 % lagen den 12juni 1942 om fornminnen ordet ”riksantikvarien” skall utbytas mot ordet ”länsstyrelsen”, dels att l ä, 3 5, 8 5, 9 5, 12414 åå samt 18—21 åå lagen skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse) l % Fasta fornlämningar ——————— lagens hägn. Ej må ———————————— fast fornlämning.
Tillsyn över fasta fornlämningar utövas av riksantikvarien.
3å
Tillsyn över fast fornlämning utövas av länsstyrelsen i det län, inom vilket fornläm- ningen finnes, och av riksantikvarieämbetet.
Till fast —————————————— härvid bestämts.
Är ej området bestämt genom lantmäteri- förrättning eller expropriation, äger läns- styrelsen att på framställning av riksantikva- rien eller markens ägare fastställa gränserna för området. Gör riksantikvarien framställ- ning härom, skall framställningen genom länsstyrelsens försorg delgivas ägaren på sätt om stämning är stadgat. Göres sådan fram- ställning av ägaren, skall länsstyrelsen bereda riksantikvarien tillfälle att yttra sig. Länssty- relsen, skall i övrigt sörja för fullständig utredning i ärendet.
Med anseende ______________
8å
Vid planerande av väganläggning eller an- nat arbetsföretag bör i god tid inhämtas, huruvida fast fornlämning kan beröras av
Är ej området bestämt genom lantmäteri- förrättning eller expropriation, äger läns- styrelsen fastställa gränserna för området. Fråga härom må upptagas även på framställ- ning av riksantikvarieämbetet eller markens ägare. Länsstyrelsen skall sörja för fullständig utredning i ärendet och, därest markens ägare icke gjort framställning, bereda denna tillfälle att yttra sig.
————— gälla innehavaren.
Vid planerande av byggnads- eller annat arbetsföretag bör i god tid inhämtas, huruvi- da fast fornlämning kan beröras av företaget,
( Gällande lydelse)
företaget, samt, där detta finnes vara förhål- landet, samråd så snart ske kan äga rum med riksantikvarien eller ombud som denne ut- sett därtill.
Anträffas under grävning eller annat arbete fast fornlämning som ej förut varit känd, skall arbetet i vad det rör fornlämningen omedelbart avbrytas och den som leder arbe- tet utan dröjsmål göra anmälan om förhål— landet hos riksantikvarien eller ombud som denne utsett.
Ansökan om —————————————
95
Erfordras med anledning av allmänt eller större enskilt arbetsföretag som berör fast fornlämning, att särskild undersökning av fornlämningen företages eller särskild åtgärd vidtages för att bevara den, skall kostnaden därför åvila företaget, såvitt det icke på grund av särskilda förhållanden finnes obil- ligt.
Undersökning eller ———————————
( Föreslagen lydelse)
samt, där detta finnes vara förhållandet, samråd så snart ske kan äga rum med länssty- relsen.
Anträffas under grävning eller annat arbete fast fornlämning som ej varit känd förut, skall arbetet i vad rör fornlämningen omedel- bart avbrytas och den som leder arbetet utan dröjsmål göra anmälan om förhållandet hos länsstyrelsen.
_ i 6 & stadgas.
Erfordras med anledning av allmänt eller enskilt arbetsföretag som berör fast fornläm- ning, att särskild undersökning av fornläm- ningen företages eller särskild åtgärd vidtages för att bevara den, skall kostnaden därför åvila företaget, i den mån det icke på grund av särskilda förhållanden finnes obilligt.
som möjligt.
125
Om fynd av föremål som enligt vad ovan sagts skall tillfalla eller hembjudas kronan skall den som hittat föremålet utan dröjsmål göra anmälan hos riksantikvarien eller om- bud som denne utsett eller hos polismyndig- het. Han vare ock pliktig att på anmaning utlämna föremålet mot bevis samt noggrant uppgiva platsen för fyndet och omständighe- terna därvid.
Om fynd av föremål som enligt vad ovan sagts skall tillfalla eller hembjudas kronan skall den som hittat föremålet utan dröjsmål göra anmälan hos länsstyrelsen eller polis- myndighet. Han vare ock pliktig att på an- maning utlämna föremålet mot bevis samt noggrant uppgiva platsen för fyndet och omständigheterna därvid.
135
Kronans rätt med avseende å fynd som ovan nämnts må av riksantikvarien överlåtas på museum som för framtiden kan taga erforderlig vård om föremålet. ] fråga om fynd av större betydelse mä dock sådan överlåtelse ej ske utan Konungens medgivan- de.
Kronans rätt med avseende å fynd som ovan nämnts må av riksantikvarieämbetet eller, efter ämbetets bemyndigande, länssty- relsen överlåtas på museum eller annan insti- tution som för framtiden kan taga erforder- lig vård om föremålet.
145
Vill den som påträffat föremål, varom i 11% förmäles, hembjuda det till kronan, oaktat skyldighet därtill ej föreligger, göre anmälan om fyndet hos riksantikvarien eller dennes ombud eller hos polismyndighet.
Vill den som påträffat föremål, varom i 115 förmäles, hembjuda det till kronan, oaktat skyldighet därtill ej föreligger, göre anmälan om fyndet hos länsstyrelsen eller polismyndighet.
18å
Riksantikvarien äger i angelägenhet som avses i denna lag påkalla nödig handräckning hos överexekutor.
I fråga ________________
Riksantikvarieämbetet eller länsstyrelsen äger i angelägenhet som avses i denna lag påkalla nödig handräckning hos överexeku- tor.
— avsedda fall.
19%
l ärende ———————————————— slutliga avgörande. Talan mot länsstyrelsens beslut enligt den- na lag eller bestämmelse som meddelats med stöd av lagen föres hos Konungen genom besvär.
Talan mot länsstyrelsens beslut enligt den- na lag eller bestämmelse som meddelats med stöd av lagen föres genom besvär hos Ko- nungen. Riksantikvarieämbetet äger föra så— dan talan för tillvaratagande av fornminnes- vårdens intressen.
Beslut enligt 3, 4 eller 15 åå länder till efterrättelse utan hinder av förd klagan.
20%
Talan mot riksantikvariens beslut enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär.
Talan mot riksantikvarieämbetets beslut enligt denna lag eller bestämmelse som med— delats med stöd av lagen föres genom besvär hos Konungen.
21%
Närmare bestämmelser —————————
Konungen må ock förordna, att vad i denna lag sägs om riksantikvarien med av- seende å vissa fornlämningar i stället skall gälla byggnadsstyrelsen.
Denna lag träder i kraft den ————————
— av Konungen.
Förslag till kungörelse om ändring i kungörelsen (1942:926) med vissa bestämmelser angående tillämpningen av lagen (1942:350) om fornminnen
Härigenom förordnas, att Ifö åå kungörelsen (1942:926) med vissa bestämmelser angående tillämpningen av lagen (1942:350) om fornminnen skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
15
När länsstyrelsen meddelat beslut enligt lagen om fornminnen, skall länsstyrelsen genast översända avskrift av beslutet till riksantikvarieämbetet samt byggnadsnämnden i den kommun, i vilken fornlämningen är belägen.
25
Om beslut enligt 3 eller 4 5 lagen om fornminnen skall inskrivningsdomaren underrättas för anteckning därom i fastighetsboken.
3å
Innan länsstyrelsen meddelar beslut enligt 11 5 lagen om fornminnen skall tillfälle att yttra sig i ärendet beredas riksantikvarieämbetet.
413”
När fornfynd anmälts till polismyndighet, skall länsstyrelsen genast underrättas. Underrättelsen bör innehålla kort beskrivning av föremålet och fyndplatsen jämte uppgift om upphittarens namn och adress. Har upphittaren avgivit närmare berättelse angående omständigheterna vid fyndet, skall även den bifogas.
55
Omhändertages föremålet av länsstyrelsen eller polismyndighet, skall bevis därom lämnas upphittaren.
Är anledning till antagande att ägare finnes till föremål som anmälts till länsstyrelsen, skall framställning göras hos polismyndigheten om att fyndet kungöres enligt vad som stadgas om hittegods.
Har anmälan om fyndet gjorts till polismyndighet, skall denna, jämte det underrättelse gives enligt 4 &, pröva om fyndet skall kungöras enligt vad nyss sagts.
Denna kungörelse träder i kraft den ——————————
Förslag till lag om ändring i lagen om byggnadsminnen (l960:690)
Härigenom förordnas, dels att i 7 och 9 åå lagen (1960 :690) om byggnadsminnen uttrycket ”riksantikvarien” skall utbytas mot uttrycket ”länsstyrelsen”, dels att 1, 3, 4, 6, 8 och 13 19 åå lagen skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, Sa å, av nedan angivna lydelse.
(Gällande lydelse)
lé
Byggnad som bevarar egenarten hos gången tids byggnadsskick eller minnet av historiskt betydelsefull händelse och som med hänsyn därtill är att anse som synnerli- gen märklig, mä av riksantikvarien förklaras för byggnadsminne.
Vad i denna lag stadgas skall ej gälla byggnad, som tillhör kronan eller utgör fast fornlämning. För kyrkliga byggnader gäller vad i annan ordning finnes stadgat.
3å
Om ändring av byggnadsminne i strid mot meddelade skyddsföreskrifter finnes nödvän- dig för att byggnaden skall vara till nytta eller sådan ändring eljest kan anses påkallad
(Föreslagen lydelse )
Byggnad som är märklig genom sitt kul- turhistoriska värde må förklaras för bygg- nadsminne.
Byggnad som har ett betydande kultur- historiskt värde må upptagas på invente- ringslista.
Beslut om förklarande för byggnadsminne eller om upptagande på inventeringslista meddelas av länsstyrelsen i det län, inom vilket byggnaden är belägen.
I fråga om byggnad som tillhör staten eller som står under statlig förvaltning eller tillsyn eller kyrkobyggnad gäller de bestämmelser Konungen meddelar om offentliga byggnads- minnen.
Bestämmelserna i denna lag gäller ej bygg- nad som utgör fast fornlämning.
Om ändring av byggnadsminne i strid mot meddelade skyddsföreskrifter finnes nödvän- dig för att byggnaden skall vara till nytta eller sådan ändring eljest kan anses påkallad
av särskilda skäl, må riksantikvarien meddela tillstånd därtill.
av särskilda skäl, må länsstyrelsen meddela tillstånd därtill.
I anslutning till tillstånd mä ställas de villkor och meddelas de föreskrifter som prövas erforderliga.
45
Försummar ägare av byggnadsminne den värd, som enligt meddelade skyddsföreskrif- ter åligger honom, äger länsstyrelsen, på framställning av riksantikvarien, förelägga honom att inom viss skälig tid vidtaga erfor- derliga åtgärder. Sådana åtgärder som med hänsyn till byggnadens användning och om- ständigheterna i övrigt äro oskäligt betungan- de må dock ej åläggas honom. Fullgöres icke föreläggandet, må länsstyrelsen låta utföra åtgärderna på ägarens bekostnad.
Försummar ägare av byggnadsminne den vård, som enligt meddelade skyddsföreskrif- ter åligger honom, äger länsstyrelsen föreläg- ga honom att inom viss skälig tid vidtaga er- forderliga åtgärder. Sådana åtgärder som med hänsyn till byggnadens användning och omständigheterna i övrigt äro oskäligt be- tungande må dock ej åläggas honom. Fullgö- res icke föreläggandet, må länsstyrelsen låta utföra åtgärderna på ägarens bekostnad.
Saå
öå
Vill ägare av byggnad som upptagits på inventeringslista riva eller ändra byggnaden, skall han skriftligen underrätta länsstyrelsen härom.
Den tilltänkta åtgärden med byggnaden må vidtagas endast om beslutet om byggna- dens upptagande på inventeringslista häves.
Har ej inom tre månader från det länssty- relsen underrättades fråga väckts om byggna- dens förklarande för byggnadsminne eller ansökan gjorts om expropriation berörande denna, skall beslutet om byggnadens uppta- gande på inventeringslista anses hävt, om ej ägaren i skriftlig förklaring medgivit att bygg- naden får kvarstå på listan.
Ansökan att —————————————— för byggnadsminne. Därest ansökan gjorts av annan än ägare eller frågan utan ansökan upptagits av riksan- tikvarien, skall ägaren beredas tillfälle att yttra sig.
Därest ansökan gjorts av annan än ägare eller frågan utan ansökan upptagits av läns- styrelsen, skall ägaren beredas tillfälle att yttra sig.
Innan byggnad upptages på inventerings— lista, skall tillfälle att yttra sig beredas äga- ren.
Så
Innan riksantikvarien i ärende angående byggnadsminne fattar beslut av beskaffenhet att kunna medföra rätt till ersättning för ägare eller annan, har han att förvissa sig om att för sådant ändamål avsedda medel finnas tillgängliga.
Innan länsstyrelsen i ärende angående byggnadsminne fattar beslut av beskaffenhet att kunna medföra rätt till ersättning för ägare eller annan, har länsstyrelsen att in- hämta besked från riksantikvarieämbetet att för sådant ändamål avsedda medel kan ställas till förfogande av ämbetet.
13å
Riksantikvarien skall ofördröjligen under- rätta inskrivningsdomaren, då fråga väckts om byggnads förklarande för byggnadsmin- ne, så ock då genom lagakraftägande beslut byggnad förklarats för byggnadsminne, ansö- kan därom avslagits eller beslut därom hävts.
Inskrivningsdomaren har ————————
Länsstyrelsen skall ofördröjligen under- rätta inskrivningsdomaren, då byggnad upp- tagits på inventeringslista eller beslut härom hävts, då fråga väckts om byggnads förkla- rande för byggnadsminne, så ock då genom lagakraftägande beslut byggnad förklarats för byggnadsminne, ansökan därom avslagits eller beslut därom hävts.
— — i fastighetsboken.
145
] riksantikvariens eller länsstyrelsens be- slut enligt denna lag må den som beslutet rör söka ändring hos Konungen genom besvär, vilka skola ingivas till ecklesiastikdeparte- mentet.
Talan mot länsstyrelsens beslut enligt den- na lag föres genom besvär hos Konungen. Riksantikvarieämbetet äger föra sådan talan för tillvaratagande av byggnadsminnesvår- dens intressen.
Beslut enligt —————————————— förd klagan.
15å
Kommer byggnads bibehållande såsom byggnadsminne att framstå som ändamåls- löst eller medföra oskälig kostnad, skall riks- antikvarien förordna, att den icke vidare skall vara byggnadsminne.
Beslut om byggnads förklarande för bygg- nadsminne eller om byggnads upptagande på inventeringslista skall hävas om skäl ej längre föreligger för åtgärden.
l6å
Konungen må häva beslut om byggnads förklarande för byggnadsminne eller jämka därav föranledda skyddsföreskrifter:
Konungen eller myndighet Konungen för- ordnar må häva beslut om byggnads för- klarande för byggnadsminne eller jämka där— av föranledda skyddsföreskrifter:
om genomförandet —————————— avsevärt försvåras.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
l7å
Den som i strid mot meddelade skyddsfö- reskrifter river eller annorledes förstör bygg- nadsminne eller ändrar det utan tillstånd enligt vad i 3 å sägs eller bryter mot förbud, som meddelats med stöd av 7 å, straffes med dagsböter.
Den som i strid mot meddelade skyddsfö- reskrifter river eller annorledes förstör bygg- nadsminne eller ändrar det utan tillstånd enligt vad i 3 å sägs eller bryter mot förbud, som meddelats med stöd av 7 å, eller bryter mot Sa å straffas med dagsböter eller fängel- se i högst sex månader.
18å
Har byggnadsminne ändrats i strid mot föreskrift, som meddelats med stöd av denna lag, och kan ändringen återställas, äger läns- styrelsen, efter framställning av riksantikva- rien, vid vite ålägga ägaren att vidtaga åtgär- der härför.
Överexekutor äger meddela handräckning för att avbryta pågående förstörelse av bygg- nadsminne eller återställa detta eller om eljest så erfordras till efterlevnad av denna lag. Ansökan om handräckning må göras av riksantikvarien eller allmän åklagare. Begär utmätningsman att kostnad för förrättningen skall förskjutas, må det ske av allmänna medel. I övrigt gälla enahanda bestämmelser, som äro stadgade för deti 191 å utsöknings- lagen avsedda fallet.
Har byggnadsminne ändrats i strid mot föreskrift, som meddelats med stöd av denna lag, eller har byggnad rivits eller ändrats i strid mot Saå och kan byggnaden återstäl- las, äger länsstyrelsen vid vite ålägga ägaren att vidtaga åtgärder härför.
Överexekutor äger meddela handräckning för att avbryta pågående förstörelse av bygg- nadsminne eller byggnad som är upptagen på inventeringslista eller återställa byggnadsmin- ne eller sådan byggnad eller om eljest så erfordras till efterlevnad av denna lag. Ansö- kan om handräckning må göras av allmän åklagare, riksantikvarieämbetet, länsstyrelsen eller den kommunala myndighet som hand- har frågor om byggnadsminnesvård. Beträf- fande sådan handräckning gälla enahanda bestämmelser, som äro stadgade för det i 191 å utsökningslagen avsedda fallet.
19 å Tillträde till —————————— lagens tillämpning.
Denna lag träder i kraft den ———————
Detsamma gäller byggnad som upptagits på inventeringslista.
Förslag till kungörelse om ändring i kungörelsen (l960:69l) med närmare bestämmelser rörande tillämpningen av lagen om byggnadsminnen (19602690)
Härigenom förordnas, dels att 5 å kungörelsen (1960 :691) med närmare bestämmelser rörande tillämpningen av lagen (1960:690) om byggnadsminnen skall upphöra att gälla, dels att 1—3 samt 6 och 7 åå i kungörelsen skall ha nedan angivna lydelse.
15
I ärende om byggnads förklarande för byggnadsminne skall länsstyrelsen, såvida ej är fråga om ansökan som är uppenbart ogrundad, inhämta yttrande av berörda kommunala myndigheter.
25
Vid ansökan om tillstånd att ändra byggnadsminne i strid mot meddelade skyddsföreskrif- ter fogas ritning och arbetsbeskrivning, utvisande arten och omfattningen av det arbete ansökningen avser, samt uppgift om vem som skall utföra arbetet.
Länsstyrelsen skall följa arbeten som avser ändring av byggnadsminne.
3å
Då fråga uppkommer om ersättning som sägs i 5 å lagen om byggnadsminnen, åligger det länsstyrelsen att å kronans vägnar söka få till stånd frivillig uppgörelse med vederbörande sakägare om ersättningens storlek.
65
Riksantikvarieämbetet skall upprätta register dels över byggnadsminnen och av trycket utgiva förteckning över dem vid lämpliga tidpunkter, dels över byggnader som upptagits på inventeringslista.
Hos länsstyrelsen skall föras register över byggnadsminnen inom länet och över byggnader som upptagits på inventeringslista.
Avskrift av länsstyrelsens slutliga beslut i ärende om byggnads förklarande för byggnads- minne eller om byggnads upptagande på inventeringslista skall inom en vecka från beslutets meddelande tillställas, förutom sökande, byggnadens ägare, ägare till område, som beröres av meddelade skyddsföreskrifter, riksantikvarieämbetet och berörda kommunala myndigheter.
Denna kungörelse träder i kraft den ——————————
Förslag till kungörelse om offentliga byggnadsminnen
Härigenom förordnas som följer.
15
Staten tillhörig byggnad, byggnad under statlig förvaltning eller tillsyn eller kyrkobyggnad må förklaras för offentligt byggnadsminne, om byggnaden är märklig genom sitt kulturhisto— riska värde.
Byggnad av angivet slag som har ett betydande kulturhistoriskt värde må upptagas på inventeringslista.
Med kyrkobyggnad jämställes därtill hörande kyrkotomt samt annan på kyrkotomt uppförd byggnad.
Bestämmelserna i denna kungörelse gäller ej byggnad som utgör fast fornlämning.
25
Beslut om förklarande för offentligt byggnadsminne eller upptagande på inventeringslista meddelas av länsstyrelsen i det län, inom vilket byggnaden är belägen.
Innan beslut meddelas, skall tillfälle att yttra sig beredas, vad gäller staten tillhörig eller under statlig förvaltning eller tillsyn ställd byggnad den myndighet som utövar förvaltningen av eller tillsynen över byggnaden och i fråga om kyrkobyggnad församlingen och domkapit- let.
3'9'
I samband med att byggnad förklaras för offentligt byggnadsminne skall genom skydds- föreskrifter angivas i vilka delar byggnaden icke må ändras samt i vilka hänseenden och på vad sätt det skall sörjas för vården av byggnaden. Då så erfordras, må föreskrifterna även innehålla att område till vilket byggnaden hör skall hållas i sådant skick, att byggnadens utseende och karaktär icke förvanskas.
Skyddsföreskrifterna utfärdas efter samråd med berörda myndigheter.
45
Om ändring av offentligt byggnadsminne i strid mot meddelade skyddsföreskrifter finnes nödvändig för att byggnaden skall vara till nytta eller sådan ändring eljest kan anses påkallad av särskilda skäl, må länsstyrelsen meddela tillstånd därtill.
I anslutning till tillstånd må ställas de villkor och meddelas de föreskrifter som prövas erforderliga.
Vid ansökan om tillstånd att ändra byggnadsminne skall fogas ritning och arbetsbeskriv- ning, utvisande arten och omfattningen av det arbete ansökningen avser,samt uppgift om vem som skall utföra arbetet.
Länsstyrelsen skall följa arbeten som avser ändring av byggnadsminne. Uppkommer fråga om att riva eller ändra byggnad som är upptagen på inventeringslista, skall länsstyrelsen genast underrättas och beredas tillfälle att avgiva yttrande.
Sä
Avskrift av länsstyrelsens slutliga beslut i ärende om förklarande av byggnad för offentligt byggnadsminne eller om byggnads upptagande på inventeringslista tillställes riksantikvarie- ämbetet och övriga berörda myndigheter.
Riksantikvarieämbetet skall upprätta register dels över offentliga byggnadsminnen och av trycket utgiva förteckning över dem vid lämpliga tidpunkter, dels över byggnader som upptagits på inventeringslista.
Hos länsstyrelsen skall föras register över offentliga byggnadsminnen inom länet och över byggnader som upptagits på inventeringslista.
65
Beslut om förklarande för offentligt byggnadsminne eller om upptagande på inventerings- lista förfaller, om byggnaden genom överlåtelse ej längre är hänförlig under 1 å.
När fråga om överlåtelse uppkommer, skall länsstyrelsen genast underrättas och beredas tillfälle att avgiva yttrande.
Beslut om förklarande för offentligt byggnadsminne eller om upptagande på inventerings- lista skall hävas om skäl ej längre föreligger för åtgärden.
7å
Bestämmelserna i 1—6 åå gäller ej, om Kungl. Maj :t genom andra föreskrifter eller särskilt beslut annorlunda förordnar.
Riksantikvarieämbetet äger föra talan mot länsstyrelsens beslut enligt denna kungörelse för tillvaratagande av byggnadsminnesvårdens intressen.
Denna kungörelse träder i kraft den —————————— Genom kungörelsen upphävas 18—34 åå kungörelsen med föreskrifter rörande det offentliga byggnadsväsendet (19202744).
Har byggnad enligt de äldre bestämmelserna av Kungl. Maj:t förklarats för byggnadsmin- nesmärke, skall byggnaden anses som offentligt byggnadsminne enligt den nya kungörelsen.
Kyrkobyggnad som vid tiden för ikraftträdandet av denna kungörelse är mera än femtio år gammal skall anses som offentligt byggnadsminne enligt kungörelsens bestämmelser. Innan skyddsföreskrifter meddelats för sådan byggnad skall gälla att den icke får rivas, ändras eller repareras utan att tillstånd därtill givits av den myndighet som har att pröva fråga om sådant förordnande. Vad nu sagts skall avse jämväl kyrkotomt som ej tillika utgör begravningsplats.
Förslag till kungörelse om ändring i kungörelsen ( l963:540) om begravningsplatser och gravar m. m. (begravnings- kungörelsen)
Härigenom förordnas, att 1, 2 och 10 åå kungörelsen (1963:540) om begravningsplatser och gravar m. m. (begravningskungörelse) skall ha nedan angivna lydelse.
15
Innan förslag upprättas att anlägga eller utvidga eller eljest väsentligt ändra begravnings- plats eller att å sådan plats uppföra, riva, flytta eller väsentligt ändra annan byggnad än kyrkobyggnad, bör tillfälle beredas länsstyrelsen att meddela råd och anvisningar. Förslag som nu sagts skall granskas av länsstyrelsen. Är fråga om anläggande av enskild begravnings- plats skall länsstyrelsen med eget utlåtande underställa ärendet Kungl. Maj:ts prövning. Beträffande övriga ärenden ankommer det på länsstyrelsen själv att pröva huruvida förslaget skall godkännas.
Vid ansökan ————— ordningsföreskrifter bifogas. Vid ansökan ————— byggnadsnämndens yttrande. 2 &
Det åligger länsstyrelsen att i ärende, som avses i l å, allt efter ärendets beskaffenhet inhämta yttrande från domkapitlet och, därest förslaget avser anläggande eller utvidgning av begravningsplats, från länsläkaren eller med honom likställd läkare i allmän tjänst samt, om så erfordras, statens vägverk.
10 å Enskild person —————— Kungl. Maj:ts tillstånd. Vad i ———————————— av krematorium. Det åligger länsstyrelsen i ärende som avses i andra stycket att inhämta yttrande dels från hälsovårdsnämnden och länsläkaren eller med honom likställd läkare i allmän tjänst, dels om ärendets beskaffenhet fordrar det från domkapitlet.
Denna kungörelse träder i kraft den ——————————
Förslag till kungörelse om vården av vissa kyrkliga inventarier
Härigenom förordnas som följer.
lå
Sådana inventarier i kyrkobyggnad eller gravkor som tjänar att bevara minnet av äldre tiders bruk och konstfärdighet får ej överlåtas utan tillstånd av länsstyrelsen. Vad som sägs om inventarier gäller även föremål som uppställts på kyrkogård.
Bestämmelserna i denna kungörelse gäller ej föremål som hör till fast egendom eller som äges av enskild person.
Zå
I varje församling skall finnas förteckning över inventarier. Föremål får ej avföras ur registret utan tillstånd av länsstyrelsen.
Inventarier skall vårdas och förvaras väl. Föremål får ej flyttas eller ändras utan tillstånd av länsstyrelsen. Ej heller får föremål repareras utan sådant tillstånd, med mindre fråga är om reparationsåtgärd av obetydlig beskaffenhet.
[ anslutning till tillstånd må ställas de villkor och meddelas de föreskrifter som prövas erforderliga.
Föreligger fara att föremål skadas, äger länsstyrelsen vidtaga erforderliga åtgärder till förebyggande därav.
3?
När ny kyrkoherde tillträder eller vid visitation skall inventering ske av de i förteckningen upptagna föremålen. Riksantikvarieämbetet och länsstyrelsen äger besiktiga inventarier.
4å
Riksantikvarieämbetet äger föra talan mot länsstyrelsens beslut enligt denna kungörelse för tillvaratagande av kulturminnesvårdens intresse.
Denna kungörelse träder i kraft den —————————— Genom kungörelsen upphäves kungörelsen (1942:929) angående vården av vissa kyrkliga inventarier.
I kulturminnesvårdsfrågor har de sakkunniga till vederbörande statsråd avgivit följande remissyttranden:
den 13 september 1965 över betänkandet ”Antikvitetskollegiet — centralorgan för svensk kulturminnesvård” (SOU 1965210),
den 5 oktober 1966 över dels byggnadssty- relsens anslagsframställning den 23 augusti 1966 dels Vitterhetsakademiens anslagsfram- ställning den 31 augusti rörande byggnads- styrelsens delning och överflyttningen av kulturhistoriska byrån till riksantikvarieäm- betet,
den 7 mars 1967 över betänkandet angående bevarande av Skoklosters kulturvärden (E l966:4),
den 27 juli 1967 över riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående kostnaderna för bevarande av fast fornlämning,
den 3 november 1967 över skrivelse från Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige med begäran om medel för restaurerings- och reparationsarbeten på byggnader inom för- eningens museum i Lund,
den 4 juni 1968 över riksantikvarieämbetets ansökan om bidrag till förvärv av fomläm- ningsområdet Brobacka i Skara stad,
den 5 februari 1969 över ansökan från
riksantikvarieämbetet om anslag för anord- nande av symposium under februari-mars 1969,
den 15 september 1969 över ansökningar om bidrag från
Landskrona stad för inköp och restaure- ring av Ängelholmshuset i Landskrona,
från riksantikvarieämbetet för konserve— ring av målningar i Gamla residenset i Visby,
från Malmö stad för iståndsättning av bebyggelsen i kv. nr 4 S:t Gertrud i Malmö,
från riksantikvarieämbetet för iståndsätt- ning av Bokenäs gamla kyrka, Bohuslän,
från Föreningen Folkets Hus i Lund för bevarande och iståndsättande av ett medeltida hus inom kv. Maria Magle, Lund,
den 1 oktober 1969 över ansökan från Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige om anslag för reparation av byggnader inom Kulturhistoriska museet i Lund,
den 15 juni 1970 över rekommendation av Unesco rörande Kulturminnesvårdsverksam- heten,
den 28 maj 1971 över Stiftelsen Skansens anhållan om bidrag för täckande av kostna-
derna för återuppförande på Skansen av byggnaden ”Stora Gungan”,
den 8 juni 1971 över Samfundet S:t Eriks anhållan om anslag till restaureringsarbeten å äldre bebyggelse i Stockholm,
den 3 september 1971 över Stiftelsen Tekniska museets hemställan om medgivan- de att förvärva markområde vid det av museet ägda Ösjöfors Handpappersbruk,
den 26 januari 1971 över saneringsutredning- ens betänkande Sanering I och 11.
De sakkunniga har vidare avgivit följande utlåtanden:
den 25 oktober 1967 till utbildningsdeparte- mentets internationella sekretariat över ett inom Unesco utarbetet förslag till rekom- mendation för bevarande av kulturhistoriska minesmärken m.m.
den 12 februari 1968 till utbildningsdeparte- mentets internationella sekretariat över do- kument upprättade inför Europaarådets kul— turstyrelses trettonde årsmöte i Strassburg 1968 samt ministerkonferensen rörande kul- turfrågor 1969,
den 3 september 1971 till riksdagens kultur- utskott över en motion, nr 872zl97l, om skyddslagstiftning för kulturhistoriskt värde- full bebyggelse och miljöer,
den 28 oktober 1971 till utbildningsdeparte- mentets internationella sekretariat över Unescozs förslag till rekommendation och konvention avseende skydd för kultur— och naturminnesmärken.
Kronologisk förteckning
Ämbetsansvaret ll. Ju. Svensk möbelindustri. |. Personal för tyg— och intendenturförvalt- ning. Fö. Säkerhets- och försvarspolitiken. Fö. CKR (Centrala körkortsregistret). K. Reklam 1. Beskattning av reklamen. U. Reklam II. Beskrivning och analys. U. Reklam III. Ställningstaganden och förslag. U.
(Utkommer senare.)
Reklam IV. Reklamens bestämmningsfaktorer. U. (Utkommer senare.) . Godsbefordran till sjöss. Ju.
Förenklad löntagarbeskattning. Fi. Skadestånd IV. Ju. Kommersiell service i glesbygder. ln.
Revision av vattenlagen. Del 2. Ju. Ny regeringsform ' Ny riksdagsordning. Ju.
16. Ny regeringsform - Ny riksdagsordning. (Följd- författningar) Ju. 17. Nomineringsförfarande vid riksdagsval - Riks- dagen i pressen. Ju. 18. Norge och den norska exilregeringen under andra världskriget. Ju. 19. Uppsökande verksamhet för cirkelstudier inom vuxenutbildningen. U. 20. Läs- Och bokvanor i fem svenska samhällen. Litteraturutredningens Iäsvanestudier. U. 21. Svävarfartslag. K. 22. Domstolsväsendet lv. Skiljedomstol. Ju. 23. Högre utbildning — regional rekrytering och samhällsekonomiska kalkyler. U. 24. Vägfraktavtalet ll. Ju. 25. Naturgas i Sverige. |. 26. Förskolan 1. S. 27. Förskolan 2. S. 28. Konsumentköplag. Ju. 29. Konsumentupplysning om försäkringar. H. 30. Bostadsanpassningsbidrag. ln. 31. Lag om hälso- och miljöfarliga varor. Jo. 32. Kommunalt samlingsstyre eller majoritets- styre? C. 33. Förhandlingsrätt för pensionärer. ln. 34. Familjestöd. S. 35. Skogsbrukets frö- oeh plantförsörining. Jo. 36. Samhälle och trossamfund. Slutbetänkande. U. 37. Samhälle och trossamfund. Bilaga 1—19. U. 38. Samhälle och trossamfund. Bilaga 20. Andra trossamfunds ekonomi. U. 39. Abortfrågan. Remissyttranden. Ju. 40. Konkurrensi bostadsbyggandet. ln. 41. Familj och äktenskap !. Ju. 42. Vägtrafikbeskattningen. Fi. 43. Utnyttjande och skydd av havet. 1. 44. Reformerad skatteutjämning. Fi. 45. Kulturminnesvård. U.
PHP?» mma
P
_dea_ ?PPPfO
Systematisk förteckning
Justitiedepartementet Ämbetsansvaret ll. [1] Godsbefodran till sjöss. [10] Skadestånd IV. [12]
Revision av vattenlagen. Del 2. [14] Grundlagberedningen. 1. Ny regeringsform ' Ny riksdagsordning. [15] 2. Ny regeringsform - Ny riksdagsordning (Följdförfattningar) [16] 3. Nomi- neringsförfarande vid riksdagsval ' Riksdagen i pressen. [17] 4. Norge och den norska exilrege- ringen under andra världskriget. [18] Domstolsväsendet IV. Skiljedomstol. [22] Vägfraktavtalet ||. [24] Konsumentköplag, [28]
Abortfrågan. Remissyttranden. [39]
Familj och äktenskap I. [41]
Försvarsdepartememet Personal för tyg- och intendenturförvaltning. [3]
1970 års försvarsutredning. 1. Säkerhets- och för-- svarspolitiken. [4]
Socialdepartementet
1968 års barnstugeutredning. 1. Förskolan 1. [26] 2. Förskolan 2. [27] Familjestöd. [34]
Kom munikationsdepartementet CKR (Centrala körkortsregistret). [5] Svävarfartslag. [21]
Finansdeparternentet Förenklad löntagarbeskattning. [11] Vägtrafikbeskattningen. [42] Reformerad skatteutjämning. [44]
Utbildningsdepartementet
Reklamutredningen. 1. Reklam I. Beskattning av reklamen. [6] 2. Reklam II. Beskrivning och analys. 7! 3. Reklam lll. Ställningstaganden och förslag. 8 (Utkommer senare). 4. Reklam IV. Reklamens bestämmningsfaktorer. [9] (Utkommer senare.) Uppsökande verksamhet för cirkelstudier inom vuxenutbildningen. [19] Läs- och bokvanor i fem svenska samhällen. Litte— raturutredningens Iäsvanestudier. [20] Högre utbildning — regional rekrytering och sam— hällsekonomiska kalkyler. [23] 1968 års beredning om stat och kyrka. 1. Samhälle och trossamfund. Slutbetänkande. [36] 2. Samhälle och trossamfund. Bilaga 1—19. [37] 3. Samhälle och trossamfund. Bilaga 20. Andra trossamfunds ekonomi. [38] Kulturminnesvård. [45]
Jordbruksdepartementet
Lag om hälso- och miljöfarliga varor. [31] Skogsbrukets frö- och plantförsörjning. [35]
Handelsdepartementet Konsumentupplysning om försäkringar. [29]
Inrikesdepartementet
Kommersiell service i glesbygder. [13] Bostadsanpassningsbidrag. [30] Förhandlingsrätt för pensionärer. [33] Konkurrens i bostadsbyggandet. [40]
Civildepartementet Kommunalt samlingsstyre eller majoritetsstyre? [32]
Industridepartementet
Svensk möbelindustri. 2] Naturgas i Sverige. [25 Utnyttjande och skydd av havet. [43]
Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.
älruwu, U Vu
sal.—lag...],i-L
[[*]—'ful . J