SOU 2009:16

Betänkande av Kulturutredningen

Till statsrådet Lena Adelsohn Liljeroth Kulturdepartementet

Regeringen bemyndigade den 28 juni 2007 statsrådet Lena Adelsohn Liljeroth att tillkalla en kommitté med uppdrag att se över kulturpolitiken, dess inriktning och arbetsformer och att lämna förslag om de förändringar som följer av kommitténs överväganden.

Med stöd i bemyndigandet tillkallades som ordförande verkställande direktören Eva Swartz Grimaldi och som ledamöter verkställande direktören Jonas Anderson, verkställande direktören Birgitta Englin samt generaldirektören Mats Sjöstrand. Mångkulturkonsulenten Rasoul Nejadmehr förordnades som ledamot den 26 september 2007.

Kommittén har antagit namnet Kulturutredningen. Som huvudsekreterare anställdes den 1 augusti 2007 förre överintendenten Keith Wijkander. Ämnesrådet Maria Eka anställdes som huvudsekreterare den 11 augusti 2008. Kanslirådet Monica Fundin Pourshahidi, fil. dr. Tobias Harding, avdelningschefen Birgitta Johansen och frilansskribenten David Karlsson anställdes som sekreterare den 6 augusti 2007. Skådespelaren Jeanna Andreen anställdes som biträdande sekreterare den 24 september 2007. På egen begäran entledigades Monica Fundin Pourshahidi den 1 december 2007.

Den 1 januari 2008 anställdes kulturproducenten Yvonne Rock och presschefen Per Svenson som sekreterare. Yvonne Rock fungerade som informationschef fram till den 26 augusti 2008 då hon entledigades på egen begäran. Biträdande sekreteraren Jeanna Andreen blev då informationsansvarig. Biträdande avdelningschefen Anita Bergenstråhle-Lind anställdes under två perioder som sekreterare, mellan den 31 mars till den 23 maj 2008 samt från den 11 augusti 2008. Universitetslektorn Roger Blomgren anställdes som sekreterare den 4 augusti 2008. Den 8 september 2008 entledigades David Karlsson på egen begäran. Mellan den 1 mars och den

31 juli 2008 var ekonomen Mikael Franzén anställd som sekreterare. Gustav Nyqvist praktiserade vid sekretariatet mellan den 22 januari och den 15 maj 2008.

Vid regeringssammanträdet den 26 november 2007 förordnades följande personer som experter: departementssekreteraren Matilda Berggren, Kulturdepartementet, departementssekreteraren Helene Biller, Utbildningsdepartementet, departementsrådet Göran Blomberg, Kulturdepartementet, departementssekreteraren, Petra Gråberg, Näringsdepartementet, departementssekreteraren Ullalena Haeggman, Socialdepartementet, departementsrådet Bo Netz, Finansdepartementet samt departementssekreteraren Cissi Stork, Integration- och jämställdhetsdepartementet. Den 14 januari 2008 förordnades departementssekreteraren Caroline Dickson, Miljödepartementet samt departementssekreteraren Sofia Granqvist, Kulturdepartementet. Våren 2008 förordnades följande personer som experter: den 18 februari ämnesrådet Maria Eka, Kulturdepartementet, den 7 april kanslirådet Per Byström, Utbildningsdepartementet samt den 26 maj departementssekreteraren Torolf Lönnerholm, Miljödepartementet.

Hösten 2008 entledigades följande experter: den 11 augusti Göran Blomberg och Maria Eka, den 15 september Cissi Stork, den 6 oktober Caroline Dickson samt den 17 november Torolf Lönnerholm. Den 18 augusti 2008 förordnades som experter ämnessakkunnige Dag Feurst, Kulturdepartementet och ämnesrådet Martin Sundin, Kulturdepartementet. Som experter förordnades den 15 september 2008 ämnesrådet Ann Aurén, Kulturdepartementet och kanslirådet Anna-Karin Lindblom, Integration- och jämställdhetsdepartementet. Den 17 november 2008 förordnades som expert departementssekreteraren Daniel Karlsson, Näringsdepartementet.

Anita Arnell har varit Kulturutredningens assistent.

Till betänkandet har fogats en reservation av ledamoten Mats Sjöstrand. Vidare har särskilda yttranden lämnats av experterna Bo Netz, Finansdepartementet samt Per Byström och Helene Biller, Utbildningsdepartementet.

Vårt uppdrag är härmed avslutat.

Stockholm i februari 2009

Eva Swartz Grimaldi

Jonas Anderson Birgitta Englin

Rasoul Nejadmehr Mats Sjöstrand

/Maria Eka Keith Wijkander Anita Bergenstråhle-Lind Roger Blomgren Tobias Harding Birgitta Johansen Per Svenson Jeanna Andreen

Sammanfattning

Kultur är de mönster som vi människor skapar för vår samvaro. Det finns yttringar av vår kultur som är särskilt betydelsefulla för hur de mönstren utvecklas. Kulturpolitiken handlar om dessa. Konst och andra kulturyttringar liksom kulturarvet behöver ges en starkare ställning och dess betydelse bekräftas.

I samband med att det på 1970-talet för första gången presenterades en samlad kulturpolitik var debatten kring kulturens och konstens värde och roll också stark. Sedan dess har vårt samhälle och världen i övrigt genomgått stora förändringar. Vi har trätt in i tjänstesamhället med dess överväldigande informationsflöden. Den digitala och tekniska utvecklingen har ökat och ändrat förutsättningarna för tillgängligheten till olika konst- och kulturyttringar. Globaliseringen och människors förflyttning över gränserna bidrar till ökad mångfald, kompetens och gränsöverskridande kommunikation. Civilsamhällets betydelse ökar.

Vi anser att kulturpolitiken behöver förändras och förnyas för att bättre svara mot förutsättningarna i dagens samhälle. Vi vill ha en kulturpolitik som uppfattas brett och blir relevant för var och en. Den ska spegla den mångfald av kulturyttringar som följer med den nya tiden. Frågor om kultur ska vara förankrade i människors vardag. Vi har strävat efter att lägga fram förslag som syftar till att stärka kulturpolitikens demokratiska perspektiv.

Kulturpolitiken behöver öppnas för nya generationer och deras synsätt. Den ska bidra till ett samhälle med många och öppna offentliga arenor, dit alla ska ha tillträde. Vi vill skapa förutsättningar för att konst och andra kulturyttringar utvecklas, blir angelägna för människor och gör tillvaron rikare. Konstens frihet ska värnas.

Politiska prioriteringar och beslut ska kunna få genomslag. Vi vill också se minskad politisk detaljstyrning. Kulturpolitiken ska

stödjas av en ändamålsenlig organisation och uppbyggnad av det kulturpolitiska området.

Genom att kulturpolitiken får en sådan inriktning – bred, förankrad i vardagen och relevant för samtiden – menar vi att kulturskapare ges de bästa villkoren, att kulturarvet värnas och att visionen om allas rätt till kultur kan förverkligas.

Betänkandets disposition

Vårt betänkande presenteras i tre volymer. Del 1 har vi kallat Grundanalys. Del 2 har fått namnet Förnyelseprogram. Del 3 har vi kallat Kulturpolitikens arkitektur.

Del 1 − Grundanalys

Den första delen av betänkandet innehåller, förutom en inledning i kapitel 1, den analys av kulturpolitiken och de villkor under vilka den bedrivs i dag. Analysen utgör underlaget för våra förslag till förändringar.

Vi beskriver i kapitel 2 samhällsförändringarna under de senaste decennierna och de kulturella förändringar som de har fört med sig. I centrum för beskrivningen står begrepp som tjänste- och informationssamhälle, de digitala teknologiska genombrotten och dess kulturella påverkan, globaliseringen och den mångfald som allt mer präglar samhällena. Vi tar också upp de nya mönster i människors värderingar som är en del av de förändrade samhällsformer som växer fram. Den fråga som vi försöker besvara gäller om kulturpolitiken svarar mot samtidens krav och behov eller om den har sin utformning bestämd av förhållanden som gällt tidigare.

I kapitel 3–5 beskriver och analyserar vi framväxten av dagens kulturpolitik ställt i relation till samhällsförändringarna. I kapitel 3 relaterar vi kulturpolitiken och dess innehåll till framväxten av de idéer och de sätt att se på kulturfrågor som etablerades med industrialiseringen i Sverige.

I kapitel 4 analyserar vi 1974 års kulturpolitik. Viktigast av de vägval som då gjordes var att kulturpolitiken successivt fick en, jämfört med tidigare, ökad specialisering mot konstarternas villkor och institutionell kulturverksamhet. Politiken kom på så sätt att orienteras bort från frågor om vars och ens kulturella behov och

önskemål. Kulturpolitiken fick också en organisation som styrde i den riktningen.

I kapitel 5 diskuterar vi utvecklingen efter 1974 med särskild tonvikt på den kulturpolitiska översyn som gjordes vid mitten av 1990-talet.

Sammanfattningsvis menar vi att den statliga kulturpolitiken mött krav på omställning och förnyelse genom att den i första hand försökt inkorporera samtidens förändringar i det etablerade sättet att driva politik och dess organisering, men i mindre grad genom att ändra politiken i något fundamentalt hänseende.

Våra utredningsförslag är uttryck för en annan hållning. Vi vill slå vakt om kulturpolitikens kontinuitet och det som hittills uppnåtts. Vi menar samtidigt att kulturpolitiken behöver förnyas för att bättre svara mot ett samtid som präglas av mångfald, globalisering, teknisk utveckling och en ökad betydelse för den civila sektorn i politiken.

Den diskuterande analysen följer vi i kapitel 6 upp med ett antal fördjupade redovisningar av hur kulturpolitiken de facto fungerat.

Avsnitt 6.1 är en analys av kulturbudgetens utvecklingen sedan 1970-talet, där vi visar på vilka politiska omprioriteringar som har skett sedan dess. I avsnitt 6.2 går vi igenom hur kulturfrågor behandlas i kommuner och landsting. Den analysen bildar grund för våra förslag om ett förnyat samspel mellan staten och den regionala nivån. Avsnitt 6.3 är en genomgång av olika undersökningar av s.k. kulturvanor. Vad säger dessa undersökningar och i vilken utsträckning kan politiken luta sig mot dem?

Vi bedömer att kulturfrågor blir allt mer väsentliga som en följd av den utveckling som nu sker. Kulturpolitiken behöver kunna svara mot de behov som den utvecklingen föder.

Del 2 − Förnyelseprogram

Den andra volymen av betänkandet inleds med kapitel 7 med vårt program för förnyelse. Programmet utgår från de slutsatser som den grundläggande analysen lett oss fram till.

Den kulturpolitiska huvuduppgiften är nu, som vi ser det, att öppna politiken för den omvandling som pågår i samhället. Intresset för både kulturella yttringar och även för kulturpolitik tolkar vi som att det finns en stark efterfrågan från det omgivande samhället på en kulturpolitik som det kan samspela bättre med.

Vi anser att kulturpolitiken, jämsides med dess centrala inriktning på professionella kulturskapare och den verksamhet som bedrivs av kulturinstitutionerna, på ett tydligare sätt behöver lyfta fram frågan om vars och ens kulturella behov. Vi menar att kulturpolitik ska ha medborgarnas perspektiv överst på agendan.

Vårt förnyelseprogram omfattar tio punkter.

1. Nya mål för kulturpolitiken.

2. En annan roll för staten.

3. Ett breddat politikområde.

4. Fokus på de offentliga arenorna.

5. Samspel med civilsamhälle och folkbildning.

6. Kulturpolitik som aspektpolitik.

7. Portföljmodell för samspel mellan stat, kommuner och landsting.

8. Ny strategi för stöd till kulturskapande.

9. Arkitektur för en förnyad kulturpolitik. 10. Ny syn på institutionerna.

I det följande relaterar vi våra förslag till förnyelseprogrammet.

1. Nya mål för kulturpolitiken

Som den första punkten föreslår vi nya kulturpolitiska mål. Förslaget och dess motiveringar utvecklas i kapitel 8. Vårt förslag lyder:

Den nationella kulturpolitiken ska, med utgångspunkt i demokrati och yttrandefrihet, bidra till samhällets utveckling genom att främja öppna gemenskaper och arenor som är tillgängliga för var och en. Den ska möjliggöra kommunikation mellan olika individer och grupper, skapa förutsättningar för kulturupplevelser och bildning samt verka för att alla ges möjlighet att fritt utveckla sina skapande förmågor.

Statliga myndigheter och institutioner ska, utifrån arten av sina uppgifter och ansvarsområden, arbeta för

-

att främja mångfald, kulturell pluralism och internationellt samspel,

-

att stödja konstnärligt skapande och ge plats för konstens förmåga att gestalta, bryta mönster och vidga det möjligas rum,

-

att kulturarvet bevaras, brukas och tolkas,

-

att kulturell kompetens och kreativitet används för att bidra till en socialt, miljömässigt och ekonomiskt hållbar utveckling,

-

att information och kunskaper görs tillgängliga och förmedlas. Målen bör vara vägledande för offentlig kulturpolitik även utanför det statliga området.

Med förslaget till nya mål för kulturpolitiken vill vi markera både sambanden med den politik som förts under senare decennier, men också behovet av förändring. Kulturpolitiken behöver, enligt vår uppfattning, omorienteras i flera grundläggande hänseenden. Det motsvaras av de övriga punkterna i vårt förnyelseprogram.

2. En annan roll för staten

Kulturpolitiken bör även framgent vara en nationell politik, dvs. syfta till att länka samman i första hand de offentliga kulturinsatserna, men också det som skapas i. Den andra punkten i vårt förnyelseprogram handlar därför om statens roll i denna politik.

1974 års kulturpolitik utgick från att staten var den dominerande politiska nivån där det nationella perspektivet uppfattades som oomtvistat överordnat. Att staten satte den kulturpolitiska agendan uppfattades som självklart, liksom att kommuner och landsting skulle följa den. Med övergången till en ny tid fungerar inte det givna rollspelet längre.

EU representerar en ny nivå som – även om EU:s kompetens formellt inte täcker kulturområdet – har stor betydelse. En ökad tonvikt i samhället på lokala och regionala identiteter har också vuxit fram. Dessa faktorer för med sig att kulturfrågor får nya betydelser för kommunernas och landstingens politik.

Det skede då man slentrianmässigt satte likhetstecken mellan ”samhället” och den offentliga sektorn har också passerat. En nationell kulturpolitik behöver därför bygga på medverkan från ett stort antal intressenter där den offentliga sektorns aktörer visserligen är särskilt betydelsefulla, men långt i från kan agera ensamma.

Staten är fortfarande den enskilt viktigaste parten för att skapa och få uppslutning kring en nationell kulturpolitik, men den roll som staten nu behöver ta för att utveckla politiken bör förändras. Statens roll vara tydlig, strategisk, drivande och samordnande med andra aktörer.

Syftet med den nya rollen bör i första hand vara att stimulera samhället i dess helhet att ta ansvar för kulturens gemenskaper, kommunikation och skapande förmågor. Samspelet mellan statens egna insatser och den offentliga sektorns i övrigt är särskilt betydelsefulla.

Förslaget om statens förändrade roll i kulturpolitiken följer vi upp i de olika tillämpningar av förnyelseprogrammet, särskilt i fråga om samspelet med civilsamhälle och folkbildning (kapitel 9), det kulturpolitiska samspelet med andra samhällsområden (kapitel 10), samverkan med kommuner och landsting (kapitel 12) och om strategin för statens kulturpolitiska stöd (kapitel 13).

3. Ett breddat politikområde

Vår tredje punkt är en följd av slutsatsen att kulturpolitiken kommit att få ett ansvarsområde som avgränsats främst mot kulturpolitikens kärna i form av institutionsväsendet och det professionella kulturskapandets villkor. För att öka medborgarnas engagemang i kulturfrågorna och ge kulturpolitiken mer av en helhetssyn rekommenderar vi att regeringen på sikt prövar möjligheten att integrera kulturpolitiken i ett bredare politiskt sammanhang.

Eftersom det är en fråga som inte kan göras enbart utifrån det kulturpolitiska perspektivet tar vi dock inte ställning till vilka alternativ som kan var mest attraktiva och möjliga.

4. Fokus på de offentliga arenorna

Frågan om samhällsdebatt, diskussion om demokrati och spridningen av nya kulturella föreställningar hör till kulturpolitikens kärna. Vi har t.ex. pekat på hur radio- och TV-monopolen tidigare fungerade som ett sätt att skapa en massmediesituation som alla medborgare nära relaterade till.

Utvecklingen av nätet av regionala kulturinstitutioner var ett uttryck för ambitionen i 1974 års kulturpolitik att säkra ett likvärdigt institutionellt kulturutbud för hela landet. Politiken för massmedierna och institutionerna var olika sorters uttryck för en i grunden likartad politisk idé.

När vi placerar demokratin och de samhälleliga gemenskaperna i kulturpolitikens centrum så innebär det att vi ser värdet av ambitionen att på detta sätt skapa arenor för det offentliga samtalet i vid mening. Ett mångkulturellt, differentierat och pluralistiskt samhälle behöver dock förhålla sig till uppgiften på ett nytt sätt och med en ny strategi. Den fjärde punkten i vårt program handlar om detta.

Kulturpolitikens utmaningar handlar i hög grad om att värna mångfald i ett brett uppfattat kulturliv och att medverka till kreativa arenor för interkulturell kommunikation. De offentliga arenorna bör präglas av jämställdhet och av respekt för olikheter mellan människor och grupper. Arenorna är och ska vara av skiftande art, allt ifrån massmedierna och Internet till rent fysiska mötesplatser, institutioner likaväl som smalare fora. Samlingslokalerna har särskild betydelse.

Så gott som alla kulturpolitiska initiativ knyter an till någon form av kommunikation. I grund och botten har de allra flesta kulturpolitiska insatser en arenaaspekt, dvs. de bör ses som ett inslag för en samlad politik som syftar till att skapa ett så gynnsamt utrymme för det offentliga samtalet som möjligt.

5. Samspel med civilsamhälle och folkbildning

Vi anser att kulturpolitiken bör vara och fungera som en viktig kontaktyta mellan å ena sida staten och den offentliga sektorn i övrigt samt å den andra civilsamhället. Den femte punkten i vårt program avser kulturpolitikens samspel med verksamheter i det civila samhället. Detta är temat för kapitel 9.

Folkbildningen har av hävd utgjort den viktigaste länken i kulturpolitikens samband med det civila samhället. Mycket pekar mot att den moderna folkbildningen utvecklas i en riktning som svarar väl mot våra rekommendationer när det gäller kulturpolitiken. Kulturaktiviteterna växer och dominerar numera i bildningsförbundens cirkelverksamheter och – naturligtvis – i kulturprogrammen.

I den politiska styrningen förordar vi att kulturpolitiken och folkbildningen får en närmare knytning till varandra. Administrativa och organisatoriska lösningar som gör att frågor om kultur, folkbildning, livslångt lärande och utbildning kan ses i ett samlat perspektiv bör sökas.

I det närmaste perspektivet är det angeläget att finna former för ett bra samspel mellan de kulturpolitiska insatserna och folkbildningen och kulturorienterade insatser inom den civila sektorn i övrigt.

För att öka samverkan mellan statliga myndigheter och institutioner och den civila sektorn föreslår vi därför att regeringen tar initiativ till en dialog mellan staten och det civila samhällets organisationer på kulturområdet samt Sveriges kommuner och landsting. Dialogen bör inkludera bl.a. amatör- och arrangörsorganisationer, organisationer bildade på etnisk grund, kulturinriktade ungdomsorganisationer, lokalhållande organisationer, studieförbund, hembygdrörelsen, folkrörelsearkiv och de nationella minoriteternas organisationer.

6. Kulturpolitik som aspektpolitik

I våra utredningsdirektiv har frågan om kulturpolitikens samspel med andra samhällsområden en framskjuten plats.

I vår sjätte punkt förordar vi därför att samspelet mellan de verksamheter som kulturpolitiken ansvarar för och verksamheter inom andra samhällsområden görs till en kulturpolitisk huvudstrategi. Utgångspunkten bör här vara frågan om hur de perspektiv, kreativa förmågor, kunskaper och insikter som kulturområdets myndigheter, institutioner och aktörer i övrigt besitter i högre grad kan bidra till samhällsutvecklingen.

En utveckling i denna riktning har redan startat, men den kan behöva skyndas på och accentueras. En omställning förutsätter

emellertid att kulturpolitiken både uppfattas och organiseras på ett delvis nytt sätt. Vi återkommer till detta i följande punkter.

I enlighet med våra direktiv förordar vi att samspelet mellan kulturpolitiken och utbildningsväsendet, näringslivet, regionala tillväxtfrågor, hälsofrågor och miljöfrågor prioriteras i det nya arbetssättet.

Integrationspolitiken får här en särställning. Den syftar till att skapa lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund. Detta mål för integrationspolitiken överensstämmer väl med de mål som vi föreslår för kulturpolitiken. Kulturpolitiken bör bidra till social inkludering där mångfald av olika art uppfattas som tillgångar för samhället.

Dessa frågor tar vi upp återkommande i betänkandet. I vissa fall kan särskilda insatser med inriktning på specifika grupper vara viktiga, t.ex. av rättviseskäl eller för att stärka dessa gruppers position i kulturlivet och i samhället i övrigt. Det kan också vara nödvändigt att särskilt utvärdera kulturpolitikens arbete med specifika grupper.

De förslag som vi presenterar kring kulturpolitikens samspel med de samhällsområden som vi särskilt behandlar i betänkandet bygger på att kulturpolitiken förfogar över en modern och väl fungerande organisation med myndigheter som kan genomföra politiken. Därför är förslagen nära knutna till de förslag om en kulturpolitisk förvaltningsreform som vi presenterar under punkt 9 i förnyelseprogrammet.

Vi gör sammanfattningsvis följande bedömningar om kulturpolitikens samspel med de aktuella samhällsområdena. Förslagen och övervägandena utvecklas i kapitel 10.

Skolan

Skolan har ett ansvar för att barn och unga får tillfälle till eget skapande, möjlighet till bildning samt tillgång till sitt eget och andras kulturarv. Detta ansvar bör även fortsatt uttryckas i läroplanerna. Estetisk verksamhet bör även framöver vara ett obligatoriskt inslag i grundskolan. En mer samordnad bibliotekspolitik kan bidra till att förbättra skolbibliotekens förutsättningar.

Vi föreslår att lärarutbildningen utformas så att den ger goda förutsättningar för konstens och kulturens integration i skolans undervisning. Goda möjligheter bör finnas för både lärare och

verksamma på kulturområdet att vidareutbilda sig på relevanta områden.

Vi föreslår vidare att Statens kulturråd ges en ny roll med inriktning på övergripande och samordnande uppgifter inom kulturpolitiken. Kulturrådet bör ges ansvar för att utvärdera kulturområdets institutioners och myndigheters arbete med kultur i skolan, och för att skapa samspel i kulturmyndigheternas arbete med att tillgängliggöra nya arbetsmetoder och goda exempel.

Högre utbildning, forskning och eftergymnasial utbildning för kulturområdet

Samverkan mellan kulturområdet och de utbildningar som är särskilt viktiga för området bör förstärkas. Samma sak gäller för kulturområdet och den forskning som inriktar sig på området.

Arbetet med att införa större arbetsmarknadsrelevanta inslag som ekonomisk, entreprenöriell och pedagogisk kunskap samt praktik, i dessa utbildningar bör fortsätta såväl på högskolenivå som på eftergymnasial nivå.

Förutsättningarna för detta arbete kan stärkas genom att myndigheterna på kulturområdet utökar sitt arbete med att kartlägga kulturområdets arbetsmarknad och möjligheter till företagande.

Ytterligare forskning kring kulturområdet är av stor betydelse för dettas utveckling. Forskning och utveckling är inte minst viktigt som underlag för framtida utvärderingar och översyner på kulturområdet.

Kulturföretagande och entreprenörskap

Vi betonar att frågor om kulturföretagande och entreprenörskap är en viktig angelägenhet för såväl kulturpolitiken som för näringslivspolitik, arbetsmarknadspolitik, regional tillväxtpolitik och utbildningspolitik.

Vi föreslår att

  • De myndigheter som vi anser ska ansvara för föreslagna sfärer bör tillsammans med de nya myndigheterna Tillväxtverket och Myndigheten för Tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser få i uppdrag att stärka och fördjupa sitt samarbete i frågor som rör

kulturföretagande och entreprenörskap samt kreativa och kulturella näringar. Ett nationellt program för kreativa och kulturella näringar bör prioriteras inom ramen för detta samarbete. Det är viktigt att regionala och lokala erfarenheter tillvaratas i detta arbete.

Övriga förslag gäller

  • utveckling av statistik om kulturföretagande,
  • ökad kompetens om kulturföretagande hos näringsfrämjande myndigheter och andra organ,
  • bättre samspel mellan konstnärs- och hantverksutbildningarna och arbetsmarknaden.

Regional tillväxt

Frågor om kultur har, utöver sitt egenvärde, även betydelse för andra politikområden, bl.a. för regional tillväxt. Konstnärligt skapande och kulturarv är resurser för socialt, miljömässigt och ekonomiskt hållbar regional tillväxt och har en utvecklingsbar potential.

Vi föreslår att

  • De myndigheter som vi anser ska ha ansvaret för föreslagna sfärer bör få i uppdrag att förstärka sin nationella och internationella överblick på området kultur och regional tillväxt inom sina respektive ansvarsområden. Detta kan ske genom statistik, kunskapsuppbyggnad, uppföljning och utvärdering, forskning, metodutveckling, internationell orientering samt tvärsektoriellt samarbete med andra aktörer på internationell, nationell och regional nivå.

Övriga förslag gäller

  • uppdrag till näringslivsfrämjande myndigheter att utveckla statistik, stödja regionala initiativ och kompetensuppbyggnad,
  • översyn av kulturområdets bidragsförordningar för att förenkla tillämpningen och samordningen med strukturfondsmedlen.

Kultur och hälsa

Samverkan mellan kulturpolitik och folkhälsopolitik är angeläget. På regional nivå är stöd- och mäklarfunktioner av stor betydelse. Frågor kring skatteincitament för kultur som friskvårdsinsats samt forskning om sambandet mellan kultur och hälsa är relevanta områden för framtida satsningar.

Vi föreslår att

  • Kulturrådet, i dess nya roll, bör göras ansvarigt för att utvärdera kulturinstitutionernas och kulturmyndigheternas arbete med hälsofrågor.
  • En myndighet bör ges ett särskilt ansvar för att tillgängliggöra nya arbetsmetoder och goda exempel på området kultur och hälsa till relevanta aktörer. Detta ansvar bör ges till den myndighet som föreslås för konstartsfrågor.

Kultur och miljö

Samverkan mellan kulturpolitik och miljöpolitik bör ökas. Kulturella perspektiv, kunskaper och uttryckssätt är användbara i arbetet för en hållbar samhällsutveckling.

Vi föreslår att

  • Den föreslagna myndigheten med ansvar för samtid, historia och livsmiljö bör ges ett särskilt ansvar för att sammanställa och förmedla kulturområdets insatser på miljöområdet till relevanta aktörer. Myndigheten bör även ges i uppdrag att inom kulturområdet tillgängliggöra nya arbetsmetoder och goda exempel. Vidare bör myndigheten i samverkan med övriga berörda förvaltningsmyndigheter ha i uppdrag att föreslå regeringen strategier i anslutning till regeringens miljö- och miljömålsarbete.
  • Myndigheterna med ansvar för arkiv och bibliotek bör ges i uppdrag att tydliggöra den viktiga roll som arkiv och bibliotek har som offentliga samlingspunkter för samhällsinformation.

7. Portföljmodell för samverkan mellan stat, landsting och kommuner

Den statliga kulturpolitiken ska vara nationell. Det betyder i vår tid att det statliga insatserna ska tänkas fram i ett sammanhang där politiken inriktas på att stimulera de andra demokratiska nivåerna, kommunerna och landstingen – eller regionerna – men också Europeiska unionen, till kulturpolitiska insatser och ansvarstaganden. Strategin från 1974 då staten via specialdestinerade bidrag till enskilda institutioner eller verksamheter i övrigt styrde främst landstingens kulturpolitiska handlande bör överges. Nya modeller behöver utvecklas.

Också statens kulturpolitiska samspel med kommunerna behöver förnyas. Det följer redan av att kommunerna inom den offentliga sektorn har huvudansvaret för flera av de kulturpolitiska breddinsatserna som vi nu även vill ge högre prioritet också i statens politik – exempelvis kulturskola, folkbibliotek, tillämpningen av plan- och bygglagen och tillhandahållandet av lokaler för kulturell verksamhet. Kommunernas ansvar för skolan bör också nämnas i sammanhanget.

Formen för det nya samspelet mellan staten, landstingen och regionerna har vi kallat ”portföljmodellen”. Det är vår sjunde punkt i förnyelseprogrammet som vi utvecklar i kapitel 12.

Modellen bygger på att staten lämnar ett samlat bidrag till den regionala nivån som stöd för deras kulturinsatser. Detaljföreskrifter om bidragets användning ska inte längre finnas. De ersätts i stället av en förhandlingsordning med utgångspunkt i de nationella målen för kulturpolitiken och övergripande kriterier i en av regeringen beslutad förordning. Överenskommelser träffas och den närmare fördelningen sker på den regionala nivån.

Modellen bygger på ett samlat statligt agerande i förhållande till den regionala nivån och förutsätter därför en statlig myndighetsreform inom kulturområdet. Den förutsätter också utbyggda löpande kontakter mellan de politiska nivåerna och en ökad utvärdering och uppföljning av de politiska insatserna.

Vissa statliga medel som i dag fördelas av bl.a. Statens kulturråd, Riksantikvarieämbetet, Riksarkivet och Nämnden för hemslöjdsfrågor föreslås omfattas av modellen. Vissa andra statliga medel föreslås bli associerade till dessa.

8. Ny strategi för stöd till kulturskapande

Det åttonde av våra huvudförslag gäller de stöd som fortsatt bör fördelas på central nivå. Förslaget avser en omorientering från dagens inriktning på selektiva och specialinriktade kulturstöd till mer generellt utformade stöd.

Det handlar t.ex. om branschstöden och stöden och ersättningarna till enskilda konstnärer. Vi tror att dessa stöd på ett verkningsfullt sätt kan samspela med andra stödformer inom den föreslagna förvaltningsmyndigheten för konstarterna. Förslaget innebär ökad uppmärksamhet på konstnärsfrågorna och en ökad kulturpolitisk tyngd bakom krav på högre ersättningsnivåer för konstnärligt arbete. Dessa frågor behandlar vi i kapitel 13.

Vi föreslår att

  • De kulturpolitiska stöd som går till centrumbildningarna samt till allianserna på scenkonstområdet bör fördelas centralt av den föreslagna myndigheten för konstarterna.
  • Teater-, Dans- och Musikallianserna bör slås samman till en gemensam scenkonstallians. De särskiljande dragen i verksamheten kan behållas samtidigt som samverkansvinster och större kulturpolitisk tyngd, enligt vår uppfattning, kan uppnås. Stödet till Kultur i arbetslivet omvandlas till ett bidrag som möjliggör genomförande samt utvärdering av projekt med syfte att vidga arbetsmarknaden för konstnärer. Stödet bör fördelas central av den föreslagna myndigheten för konstarterna.
  • Det statliga litteraturstödet, liksom stödet till kulturtidskrifter, bör ingå som en del i ett allmänt stöd för kulturpolitiska insatser inom hela litteratur- och biblioteksområdet. Kriterier och riktlinjer för att allmänt stöd inom litteratur- och biblioteksområdet bör formuleras i en ny förordning. Stödet bör fördelas centralt av den föreslagna myndigheten för konstarterna.
  • Det statliga fonogramstödet bör ingå i ett allmänt stöd för kulturpolitiska insatser inom hela musikområdet. Kriterier och riktlinjer för stödet regleras i en ny förordning. En analys av hur, och i så fall i vilka former, statliga insatser kan ge mest effekt specifikt på fonogramområdet bör göras. En sådan bör ta hänsyn dels till den tekniska utvecklingen och debatten kring upphovsrätten, dels till de övriga behov som finns inom

branschen. Stödet bör fördelas centralt av myndigheten för konstarterna.

  • Stödet till de fria grupperna inom scenkonstområdet kvarstår för central fördelning och bör fördelas av myndigheten för konstarterna. Inom ramen för fördelning av stödet bör prioriteras att höja bidragsnivån till de grupper som får stöd.
  • Stödet till arrangörer inom teater, dans och musik föreslås i tillämpliga delar ingå i portföljmodellen.
  • Tillgången till orkestermusik över landet bör jämnas ut. Detta bör åstadkommas genom omprioriteringar av de statliga insatserna inom ramen för den portföljmodell som vi föreslår. Större resurser bör avsättas för turnéer med svenska och utländska orkestrar i Sverige och särskilda satsningar bör göras i de delar av landet som inte har egna orkesterinstitutioner eller där en utveckling på området får anses kulturpolitiskt motiverad. Även frågan om nya uppdrag för orkestrar respektive länsmusik bör lösas inom ramen för portföljmodellen.
  • När den nuvarande Stiftelsen framtidens kultur upphör finns det behov av en annan bidragsgivare som på motsvarande sätt kan utgöra ett alternativ till de etablerade bidragsgivande instanserna på kulturområdet.

Konstnärernas villkor

Utöver de nämnda förslagen räknar vi med att våra förslag bör ge positiva effekter för konstnärernas villkor också genom förslaget en ny modell för fördelning av statliga medel till den regionala nivån (portföljmodellen), genom insatser för att utveckla frågor om entreprenörskap för konstnärer, genom inriktningen av kulturpolitik som en s.k. aspektpolitik och genom en ny förvaltningsorganisation som kan agera mer kraftfullt inom konstnärspolitiken.

De statliga medel som frigörs genom omorganisationen av Rikskonserters verksamhet och som inte i övrigt intecknas bör ingå i de medel som fördelas av myndigheten för konstarterna.

Vissa skattefrågor

Vi har bedömt att det – för att åstadkomma en reell ökning av enskild finansiering som komplement till den offentliga finansieringen av kulturverksamheter – finns starka skäl som talar för att en förändring av befintliga regler i inkomstskattelagen bör göras.

Vi anser också att ytterligare förbättrade möjligheter för kulturverksamheter att få rådgivning och information från Skatteverket i skattefrågor bör eftersträvas.

Del 3 − Kulturpolitikens arkitektur

De överväganden som gäller kulturpolitikens struktur och organisation av myndigheter och institutioner, motsvarande förnyelseprogrammets nionde och tionde punkter har vi samlat i betänkandets tredje volym.

9. Arkitektur för en förnyad kulturpolitik

Med hänvisning till våra slutsatser i grundanalysen anser vi att de generella politiska perspektiven och de samlade kulturpolitiska linjerna behöver stärkas. Vi förordar därför som punkt nio ett generellt politiskt perspektivskifte, en ny arkitektur för kulturpolitiken. I stället för dagens finfördelade uppdelning i genrer och ändamål föreslår vi att ändamålen grupperas och organiseras i tre huvudsfärer. Indelningen grundar vi på vår bedömning av hur kulturpolitikens huvudfrågor kommit att tona fram under det senaste decenniet.

Genom att gruppera kulturpolitikens uppgifter i ett begränsat antal sfärer som var och en kan täcka en större del av det politiska perspektivet vill vi motverka en allt för hög detaljeringsgrad med därpå följande byråkratisering. Vår avsikt är att samla ändamålen, men också skapa ökade förutsättningar för samverkan mellan sfärerna.

Vi föreslår en förhållandevis omfattande kulturpolitisk förvaltningsreform, avsedd att genomföras i olika steg. Avsikten är att färre, men mer kraftfulla myndigheter bättre ska kunna samverka såväl inbördes som med företrädare för andra intressen i samhället och utveckla rikare nätverk för kulturpolitikens vidkommande. Vi utvecklar våra överväganden i denna del i kapitel 14.

En sfär för frågor om arkiv, bibliotek och språk

Som den första sfären urskiljer vi arkiv- och biblioteksväsendena samt frågor om språk. Denna sfär behandlar i kapitel 15.

Grundläggande för att se dessa frågor i ett sammanhang är utvecklingen inom den digitala tekniken. I centrum finns behovet av ökad tillgång till och bättre spridning av arkivens och bibliotekens information. Arkiven och biblioteken kan utveckla nya tjänster. Frågor om arkiv och bibliotek bör få en större tyngd och uppmärksamhet inom kulturpolitiken.

Vi föreslår att

  • Riksarkivet och landsarkiven bildar en ny myndighet – Arkivverket – som får i uppdrag att svara för den nationella överblicken över arkivområdet.
  • Kungl. biblioteket får i uppdrag att svara för den nationella överblicken över biblioteksområdet.
  • Talboks- och punktskriftsbiblioteket får ett utvidgat ansvar för att följa och stödja de statliga myndigheternas insatser för anpassad information.
  • Senast 2014 bör en samlad myndighet för arkiv och bibliotek inrättas. De övriga föreslagna organisationsförändringarna bör kunna genomföras snabbare.

En sfär för frågor om samtid, historia och livsmiljö

Till den andra sfären vill vi samla det kulturpolitiska avsnitt som gäller samtid, historia och frågor om livsmiljö i vid mening. Vi behandlar våra överväganden närmare i kapitel 16.

För kulturarvsfrågornas del har vi i grundanalysen velat visa hur dessa successivt under de senare decennierna blivit en plattform för den kulturella reflexionen om hur dagens kultur ska byggas och utvecklas. Det vill vi försöka ta till vara för en förnyelse av kulturpolitiken genom att plädera för en ny syn på relationen mellan de tre företeelserna, samtid, historia och livsmiljö i vid mening.

Till grund för våra överväganden i organisationsfrågorna ligger bedömningen att såväl konsten som frågor om kulturarvet bör få mer synliga platser i samhällsutvecklingen. Vi vill bredda de kulturmiljövårdande perspektiven som kulturpolitiken i dag framgångs-

rikt hävdar i samhällsprocesserna. Vi vill också ge de konstnärliga yttringarna en starkare ställning i dessa processer.

Vi föreslår att

  • Riksantikvarieämbetet, Riksutställningar, Nämnden för hemslöjdsfrågor, Statens konstråd och Arkitekturmuseet läggs samman till en myndighet. I myndigheten infogas också den museikoordinatorsfunktion som närmare utvecklas i förslag av utredningen Museikoordinatorn.
  • En organisationskommitté bör tillsättas för att genomföra organisationsförändringen. Förändringen bör kunna genomföras under 2010.

En sfär för frågor om konstarterna

I en tredje sfär vill vi samla frågor om konstarterna – scenkonst och musik, film, litteratur samt bild och form. Detta område behandlar vi i kapitel 17.

Vi rekommenderar ett mer sammanhållet politiskt perspektiv på konstarterna, där de gemensamma villkoren och frågorna lyfts fram. Här samlas också frågor som rör konstnärernas villkor, vilket borde betyda att dessa frågor får en annan tyngd än i dag, då ansvaret är splittrat på flera aktörer.

Vår bedömning såvitt gäller organisationsfrågor för sfären är att en gemensam myndighet för bidragsgivning och ersättningar till konstnärer och upphovsmän bör skapas. En sådan bör kunna ge konsten en starkare ställning och bidra till att konsten och konstnärerna i än högre grad kan delta i samhälleliga utvecklingsfrågor.

Vi föreslår att

  • En ny myndighet för konstarterna skapas genom att viss verksamhet inom Statens kulturråd, hela Konstnärsnämnden med Bildkonstnärsfonden samt Sveriges Författarfond och viss verksamhet inom Rikskonserter samlas inom en och samma organisation.
  • En organisationskommitté bör tillsättas för att genomföra organisationsförändringen. Förändringen bör kunna genomföras under 2010.

Det bör sammanfattningsvis betonas att syftet med att urskilja sfärerna och de korresponderande organisationsförslagen inte är att vare sig hitta eller konstruera några nya skarpa gränser inom den redan ganska smala kulturpolitiken. Tvärt om. Varje sfär i vårt förslag innehåller något av eller överlappar i någon mån de andra och meningen är att de tillsammans ska kunna konstituera en fungerande kulturpolitik efter de riktlinjer vi försöker skissa.

Den reform vi förespråkar innebär att kulturpolitiken får den exekutiva organisation som behövs för omställningen enligt punkterna i vårt förnyelseprogram. Den förändrade förvaltningsstrukturen syftar till ett stärkt medborgarperspektiv och till ökad tillgänglighet till kulturella uttryck för var och en.

Gemensamma uppgifter för myndigheterna med ansvar för sfärerna

De förvaltningsmyndigheter som vi föreslår i kapitlen 15–17 ska var och en för sig ha ansvar för nationell överblick avseende sin sfär och ett samlat ansvar för genomslaget för kulturpolitiska prioriteringar, t.ex. insatser för barn och unga, jämställdhets- och mångfaldsfrågor. Det gäller bl.a.

  • internationell orientering (kapitel 11),
  • utbildning, forskning och utveckling (kapitel 14),
  • statistikförsörjning, uppföljning och utvärdering (kapitel 14).

Statens kulturråd med ett nytt uppdrag

Tyngdpunkten i vårt förslag till en förvaltningsreform ligger på förslagen om organiseringen av förvaltningsmyndigheter med ansvar för de kulturpolitiska sfärerna. Tillsammans med förslaget om portföljmodellen ger detta nya förutsättningar för kulturpolitiken.

I kapitel 18 konstaterar vi att Statens kulturråd bör ges ett nytt uppdrag inom det kulturpolitiska området. Uppdraget bör omfatta att

  • leda och samordna statens överläggningar med landstingen och kommunerna inom ramen för portföljmodellen,
  • göra samlade bedömningar, uppföljningar och utvärderingar av kulturpolitiken till underlag för regeringen,
  • samordna och svara för vissa övriga kulturpolitiskt strategiska uppgifter.

Dessa uppgifter svarar i delar mot de uppgifter som Statens kulturråd i dag har. Den del av rådet som i dag har ett övergripande ansvar inom kulturpolitiken bör därför ges ett nytt uppdrag i enlighet med vårt förslag. Myndigheten bör få en förstärkt kompetens för de nya uppgifterna. Namnet Statens kulturråd bör följa denna myndighet.

Den del av dagens Kulturråd som ansvarar för den centrala bidragsgivningen till konstartsområdet bör tillsammans med Konstnärsnämnden bilda kärna i den nya myndigheten för konstarterna.

Förändringen bör kunna genomföras under 2010.

10. En ny syn på institutionerna

Den tionde, och sista, punkten i vårt förnyelseprogram handlar om kulturinstitutionerna. Den behandlas i kapitel 19. I grundanalysen har vi velat visa på den särskilda roll som institutionerna har för kulturpolitikens förnyelse likaväl som för att vidmakthålla dess kontinuitet.

Samhället utvecklas snabbt och kulturinstitutionerna är av grundläggande betydelse för att markera betydelsen av olika kulturfrågor. Därför är det angeläget att också institutionerna utvecklas och förnyas och på så sätt behåller sin relevans i samhället. Kulturpolitiken ska stödja institutionerna i dessa hänseenden. Frågor om ledarskap och rekryteringar som speglar mångfalden i samhället hör till det som behöver uppmärksammas.

Institutionernas speciella uppdrag i kulturpolitiken behöver utvecklas. De bör ha en större självständighet i relation till den politiska styrningen än t.ex. förvaltningsmyndigheterna. De bör ges långsiktigt formulerade uppdrag.

Vi föreslår att

  • Möjligheten att styra institutionerna genom en form av verksamhetskontrakt med flerårig giltighetstid bör prövas.
  • De föreslagna förvaltningsmyndigheterna för sfärerna bör ges i uppdrag att driva och samordna utvecklingsfrågor som är väsentliga för institutionerna.
  • En särskild utredning bör göras av dels institutionernas grunduppdrag, dels av organisationen av fristående institutioner och institutionskoncerner.
  • En översyn bör initieras för att i samråd med den romska minoritetens organisationer förbereda uppbyggnaden av en institutionell hemvist för den romska kulturen.

Genomförande och konsekvensanalys

Det sista kapitlet, kapitel 20, behandlar de praktiska och ekonomiska förutsättningarna för att våra förslag ska kunna genomföras. Här konstaterar vi att de omställningskostnader som föreslagna förändringar av myndighetsstrukturen medför bör rymmas inom befintliga ekonomiska ramar.

Administrativa och andra samordningsvinster kan förutses när det gäller sammanslagna myndigheter. Förändringar av uppdraget för Rikskonserter bedöms kunna frigöra statliga medel. De medel som på detta sätt frigörs bör användas för att finansiera ett utökat uppdrag för Kungl. biblioteket. De medel som därutöver blir tillgängliga och som i övrigt inte intecknas bör användas inom Kulturdepartementets ram för att förstärka det stöd som fördelas av den föreslagna myndigheten för konstarterna.

Våra möjligheter att fullt ut beräkna kostnaderna för omställningen har varit begränsade. Därför föreslår vi att Statskontoret ges ett uppdrag att göra en närmare genomgång av de ekonomiska konsekvenserna av förslagen till förändringar i myndighetsstrukturen parallellt med remissbehandlingen av detta betänkande.

1 Inledning

En av de viktigaste uppgifterna för en statlig utredning om kulturpolitiken i Sverige är att medverka till att höja det allmänna medvetandet om kulturpolitikens betydelse både för människors välbefinnande och för samhällsutvecklingen i stort. Konsten och andra kulturyttringar likväl som kulturarvet behöver ges en starkare ställning och dess betydelse bekräftas. Det har varit vår ledstjärna under utredningsarbetet.

Under den tid som vår utredning har arbetat har en av de livligaste debatterna på länge förts om kulturpolitikens uppdrag och hur kulturen utvecklas i det svenska samhället. Många röster har gjort sig hörda. Debatten har varit mångfacetterad och baserad på många olika uppfattningar om kulturpolitikens uppgift. Att debatten även varit mer vässad och ifrågasättande än på länge är inte bara angeläget för att sätta fokus på de kulturpolitiska frågorna utan också både på tiden och glädjande.

I samband med att det på 1970-talet för första gången presenterades en samlad kulturpolitik var debatten kring kulturens och konstens värde och roll också stark. Sedan dess har vårt samhälle och världen i övrigt genomgått stora förändringar. Vi har trätt in i tjänstesamhällets värld med dess överväldigande informationsflöden. Den digitala och tekniska utvecklingen har ökat och förbättrat förutsättningarna för tillgängligheten till olika konst- och kulturyttringar.

Globaliseringen och människors förflyttning över gränserna bidrar till en ökad mångfald, kompetens och gränsöverskridande kommunikation. Betydelsen av det civila samhället ökar.

Den fråga som nu måste ställas är om kulturpolitiken följt med i dessa förändringar och om kulturfrågorna har den roll i samhällslivet som de förtjänar. Vårt svar på den frågan är att kulturpolitiken behöver förändras och förnyas för att bättre än i dag svara mot förutsättningarna i dagens samhälle. Med detta svar på plats följer

nästa fråga – hur ska då politiken förändras? Vårt svar finns i de förslag som presenteras i det här betänkandet. Men innan vi övergår till att presentera vår analys och våra förslag vill vi betona några saker.

För det första, att förändra kulturpolitiken är inte något som görs i en handvändning. Flera av de förslag vi lägger fram förutsätter en förändring över tid och bör därför ses på längre sikt. Fördelen med det är att det finns möjlighet att pröva sig fram och finna de rätta formerna för t.ex. organisationsförändringar, nya modeller för bidragsfördelning och fördjupning av samverkan inom den offentliga sektorn och med andra samhällsområden.

För det andra, vårt uppdrag avser de stora och övergripande frågorna inom det kulturpolitiska området. Uppdraget avser bl.a. en översyn av de kulturpolitiska målen, möjligheterna till utveckling och förnyelse av det kulturpolitiska samspelet mellan staten, landsting och kommuner, förutsättningarna för att bredda ansvaret för kulturverksamheter hos både offentliga och enskilda aktörer och samspelet med andra samhällsområden. Vidare avser vårt uppdrag att vi ska behandla frågor om den statliga förvaltningsorganisationen, det statliga institutionsväsendet och de statliga stödordningarna. Tyngdpunkten i vårt uppdrag ligger alltså på dessa frågor.

Det är vår övertygelse att en ny kulturpolitik som lyfter och samlar kulturfrågorna och därigenom tydliggör dessa värden som tillgångar i ett brett samhällsperspektiv förutsätter att det finns en ändamålsenlig organisation och uppbyggnad av det kulturpolitiska området. På så sätt kan kulturpolitiken vända sig utåt, bli starkare och även öppna för ett tydligare samspel med andra samhällsområden.

För det tredje, vår ambition har varit att lägga fram förslag som minskar den politiska detaljstyrningen och som ökar samverkan mellan såväl myndigheter som har likartade uppdrag som mellan olika nivåer inom den offentliga sektorn. På så sätt anser vi att en högre grad av ansvarstagande och flexibilitet kan uppnås. Det i sin tur bör leda till ökad träffsäkerhet och effektivitet i de statliga stöden och till en ökad kraft i kulturpolitiken.

Kort sagt – våra förslag syftar till att stärka kulturfrågor som politikområde och till att lyfta synen på vår kultur som den starka sammanhållande och utvecklande kraft i samhället som den i hög grad är.

Vi vill också redan i detta inledande kapitel framhålla det behov vi ser av regelbundna översyner av kulturpolitiken. Sådana översy-

ner bör enligt vår uppfattning, göras med betydligt tätare intervall än som hittills varit fallet.

1.1. Vårt uppdrag

Innan vi kommer in på vår grundanalys som för vidare till presentationen av vårt förnyelseprogram och de förslag som vi lägger fram, vill vi kort återge det uppdrag som vår utredning haft. Uppdraget är uttryckt i kommittédirektiv som beslutades av regeringen den 28 juni 2007. Direktiven finns i sin helhet i bilaga 1 till betänkandet.

Behovet av en översyn av det kulturpolitiska området

Vårt uppdrag omfattar att se över kulturpolitiken, dess inriktning och arbetsformer och att lämna förslag om de förändringar som följer av våra överväganden. Behovet av en översyn betonas i direktiven i jämförelse med de grundsatser som slogs fast i samband med 1974 års kulturpolitik. Enligt direktiven är det den tidens syn på bl.a. fördelningen mellan offentligt och enskilt ansvar, relationen mellan nationellt och internationellt arbete, på förvaltningens uppgifter och kulturinstitutionernas roller som varit utmärkande för hur kulturpolitiken har bedrivits sedan mitten av 1970-talet. Behovet av en översyn motiveras mot denna bakgrund och med utgångspunkt i uppfattningen att kulturpolitiken bör följa, spegla och bidra till samhällsutvecklingen.

Uppdraget

De områden som uppdraget omfattar är kulturpolitikens mål, det samhälleliga ansvaret för kulturpolitiken, det statliga ansvaret, samspelet med andra samhällsområden och med det civila samhället, den statliga förvaltningsorganisationen och institutionsstrukturen samt de statliga stödformerna.

I direktiven anges sammanfattningsvis följande precisering av uppdraget.

Vi ska pröva om de nationella kulturpolitiska målen behöver ändras med hänsyn till samhällsutvecklingen och för att de ska

överrensstämma med de förslag om kulturpolitikens inriktning som vi redovisar i övrigt.

Inom ramen för det samhälleliga ansvaret för kulturområdet ska vi bl.a. ta ställning till frågan om det finns skäl att förändra inriktningen av och formerna för det statliga stödet till den regionala nivån. Vid prövningen ska bl.a. klara ansvarsförhållanden mellan staten och landstingen och en fortsatt utveckling av det regionala kulturlivet eftersträvas. En utgångspunkt är den fortsatta beredningen av förslagen från den statliga utredningen Ansvarskommittén i betänkandet Hållbar samhällsorganisation med utvecklingskraft (SOU 2007:10). Ytterligare en del av uppdraget inom denna ram är kulturlivets samarbete med den enskilda sektorn och frågan om hur andelen enskild finansiering kan öka så att offentlig och enskild finansiering kan verka sida vid sida.

I uppdraget om det statliga ansvaret ingår bl.a. att analysera om de statliga insatserna har en rimlig och ändamålsenlig inriktning.

När det gäller uppdraget om kulturpolitikens samspel med andra samhällsområden och med det civila samhället är frågan om de särskilt angivna områdena har uppmärksammats tillräckligt i kulturpolitiken och om det finns ett tillräckligt väl utvecklat samspel mellan kulturpolitiken och dessa områden.

Vi ska vidare göra en översyn över den statliga förvaltningsorganisationen och institutionsstrukturen som ska syfta till att strukturen blir tydligare, enklare samt mer transparant och funktionell.

Slutligen är det en del av vårt uppdrag att se över det statliga stödet till regionala kulturinstitutioner, konstnärerna och deras organisationer, enskilda kulturverksamheter och kulturprojekt. Uppdraget är att pröva om antalet stödformer kan minska och om stöden kan ges med en lägre grad av detalj- och genrestyrd inriktning. Vi bör bl.a. identifiera om det finns stödformer som inte längre är ändamålsenliga.

Samråd

Vår utredning ska enligt direktiven samråda med utredningen om former för ökad samverkan inom museisektorn – Museikoordinatorn – som arbetat jämsides vår utredning (dir. 2007:22). Samråd ska även ske mellan Kulturutredningen och den pågående Filmutredningen (dir. 2008:88). Det ingår vidare i vårt uppdrag att sträva efter en öppen dialog med kulturpolitikens olika aktörer och

att hålla centrala arbetstagarorganisationer informerade om arbetet och ge dem tillfälle att framföra synpunkter.

Direktiven föreskriver vidare att en referensgrupp med företrädare för samtliga riksdagspartier ska knytas till utredningen.

Ekonomiska konsekvenser

Enligt våra direktiv ska vi beräkna de ekonomiska konsekvenserna av de förslag som läggs fram. Om förslagen förväntas leda till kostnadsökningar ska vi lämna förslag på hur dessa ökningar ska finansieras. Vi vill betona att det i direktiven tydligt anges att en av förutsättningarna för vårt uppdrag är att dagens kostnadsramar ska hållas.

1.2. Vårt arbetssätt

Möten och resor

Vi har under hela utredningstiden strävat efter ett öppet arbetssätt. Det har visat sig i ett stort antal kontakter med politiker på regional och lokal nivå, med företrädare för kulturverksamheter över hela landet, med enskilda kulturskapare och med myndigheter, organisationer och verksamheter av skilda slag. Vi har också gjort studieresor till utlandet.

En förteckning över möten, regionala träffar och deltagande i konferenser inom Sverige finns i bilaga 2 till betänkandet. De utlandsresor som vi har gjort framgår av bilaga 3. Synpunkterna och intrycken som vi fått har varit vägledande för flera av våra ställningstaganden och förslag och återges i de avsnitt där detta är aktuellt.

Referensgrupper

Till utredningen har sedan starten – och i enlighet med våra direktiv – varit knuten en parlamentarisk referensgrupp som bestått av företrädare för samtliga riksdagspartier. Vi har sammanträffat med gruppen vid sammanlagt nio tillfällen. Vid dessa möten har aktuella frågor i utredningsarbetet diskuterats och förslag presenterats för diskussion.

Till utredningen har vidare varit knutet fyra referensgrupper för olika sakområden. Grupperna har representerat litteratur, musik och scenkonst, bild och form samt högre utbildning. I grupperna har frågor som direkt berört de olika grupperna diskuterats, men också övergripande kulturpolitiska frågor.

Vi har vidare haft möten med myndighets- och institutionsföreträdare på kulturområdet. Med dessa har bl.a. diskussioner förts om olika förvaltningsstrukturfrågor. Vissa av mötena har ägt rum tillsammans med Museikoordinatorn.

Vidare har vi haft regelbundna möten med företrädare för Sveriges kommuner och landsting och för de regionala samarbetsråden på musik-, teater- och museiområdet. Syftet med mötena har främst varit att diskutera förutsättningarna för en ökad samverkan mellan stat, landsting och kommuner.

De mötestillfällen som nämns ovan framgår av bilaga 2 och de som ingått i grupperna av bilaga 4.

Vi har också haft en dialog med de fackliga organisationerna DIK och ST.

Inför de regionala mötena som vi haft under hösten 2007 och våren 2008 skickades diskussionsfrågor ut som underlag. Detta underlag finns som bilaga 5.

Skriftliga inlägg

Vi har under utredningstiden tagit emot ett omfattande antal skriftliga inlagor med synpunkter från aktörer på kulturområdet. Vi har med stort intresse tagit del av de synpunkter som framförts och i möjligaste mån omsatt dessa i våra överväganden.

Promemoria om forskning för kulturområdets behov

Den promemoria som vi tidigare presenterat om forskning för kulturområdets behov finns som bilaga 6.

1.3. Betänkandets utformning – en läsanvisning

Såväl i direktivens beskrivning av behovet av översynen som i dess bakgrundteckning till dagens kulturpolitik betonas politikens rötter i 1970-talet då den för första gången formulerades på ett tydligt sätt. Den grundläggande frågan för vårt uppdrag är alltså i vilken utsträckning den politik som i så hög grad brukar anses bygga på synsätt och handlingsmönster, som nu är mer än en mansålder gamla, också svarar mot de behov som finns i dagens samhälle och de behov och livsmönster som människor har i dag.

Enkelt uttryckt, är kulturpolitiken aktuell och relevant för samtiden? Och om inte, vilken politik krävs för att den ska vara relevant?

De frågorna ska vi försöka svara på i några inledande avsnitt som vi kallar utredningens grundanalys. För att kunna ge ett bra svar behöver vi kunna ge en bild av skillnaderna mellan 1970-talets och 2000-talets Sverige. Hur och på vilket sätt har Sverige förändrats sedan 1970-talet? Hur skiljer sig dagens kulturella utmaningar från tidigare utmaningar? Detta är temat för kapitel 2. Den diskussionen behöver vi inte föra särskilt långt innan det – föga överraskande – blir uppenbart att det som hänt i Sverige sedan 1970-talet är en del av den internationella utveckling som speglas i nyckelbegrepp som t.ex. globalisering och informationssamhälle.

I kapitel 3-5 ger vi en bild av kulturpolitiken, vad den innehåller och hur den fått den inriktning den har. Vilka frågor är det kulturpolitiken svarat på och är det vår tids frågor? I det sammanhanget behöver vi också ta upp de föreställningar om kultur som uppenbart – om än indirekt – styrt kulturpolitiken. Alltså, vill man kunna ”läsa” kulturpolitiken, då ger kunskap om de idéer och föreställningar om kultur som dominerar politiken goda glasögon. Vi kommer att försöka visa hur dagens kulturpolitik i hög grad är organiserad utifrån behovet att svara mot kulturella behov som de uppfattades innan den nya våg av modernisering och samhällsförändringar som tog sin börjar under 1970-talet slog igenom.

I kapitel 6 redogör vi för kulturpolitikens praktik, hur den på ett handfast sätt utifrån anslagens och statistikens vittnesbörd fungerat i stat, landsting och kommuner under de senaste 30 åren. Vår analys av kulturpolitikens utveckling med utgångspunkt i dess ändamål och redskap.

Den nya tiden har förstås satt avtryck i kulturpolitiken, men vi vill karakterisera den aktuella situationen som att politiken kommit

att präglas av ett arbetssätt som införlivar den nya tidens behov, strömningar och utmaningar med den befintliga politikens sätt att uppfatta kulturfrågor och att bedriva politik kring kulturfrågor. Detta sker dock utan att politiken, dess redskap, arbetssätt eller organisation i något mer grundläggande eller strukturellt hänseende förändrats.

Vi har också kunnat se en utveckling där dagens kulturpolitik kommit att utvecklas mot en allt högre grad av specialiserad inriktning på att hantera frågor som rör konstarternas, det professionella kulturskapandets och kulturinstitutionernas villkor.

Ansvaret för kulturinstitutionerna och konstnärerna ska kulturpolitiken behålla. Detta ansvar ska fortsatt vara politikens kärna, men den kultursyn som växer fram i 2000-talets informations- och tjänsteekonomier tycks kräva ett bredare anslag. Vi menar att kulturfrågor inte längre ska ses som en relativt smal politisk nisch. En av de viktigaste förändringarna gäller hur insatser inom kulturområdet kan fås att samspela med andra samhällsområden där frågor om kultur står högt på agendan.

Vi har valt att inte behandla kulturell mångfald som ett särskilt område. Enligt vår bedömning är frågan av en sådan vikt att den bör genomsyra alla våra överväganden, liksom den bör genomsyra kulturpolitiken i dess helhet.

Mot den bakgrunden presenterar vi i kapitel 7 vårt förnyelseprogram. Kapitlet är också att se som en ”brygga” från grundanalysen över till våra förslag till förändringar och inleder därför den andra delen av betänkandet.

Vårt första förslag gäller nya mål för kulturpolitiken. Förslag till sådana mål formuleras i kapitel 8.

I de följande kapitlen lägger vi fram våra förslag när det gäller kulturpolitikens samspel med det civila samhället och folkbildningen (kapitel 9) och samspelet med andra samhällsområden (kapitel 10). Vi presenterar våra överväganden kring EU-samarbetet och internationella frågor i kapitel 11.

Våra förslag om ökad samverkan mellan stat, landsting, och kommuner återfinns i kapitel 12. Därefter behandlar vi frågor om de statliga stöd som vi föreslår fortsatt ska fördelas på central nivå, särskilda frågor som rör kulturskaparnas villkor och vissa skattefrågor i kapitel 13. Våra förslag när det gäller förvaltningsstrukturen – dvs. hur myndigheterna är organiserade – redovisas i den tredje delen av vårt betänkande, i kapitlen 14–18. I kapitel 19 tar vi upp frågor som berör institutionerna på kulturområdet.

Slutligen redovisar vi i kapitel 20 våra bedömningar av förslagens genomförande och de konsekvensanalyser som förslagen kan föra med sig.

Det är uppenbart att många av de frågor som vi behandlar inte är av den arten att kan besvaras på ett vare sig entydigt eller uttömmande sätt – eller så att alla kommer att instämma i svaret. Vår analys av kulturpolitiken kommer inte heller att vara entydig. Vi är också medvetna om att varje försök att bland mängden av trender och strömningar i samhället och i vår samtidshistoria skilja ut vad som är de viktigaste och överordnande trenderna aldrig kan bli annat än en grov generalisering av tillvarons mångfald och komplexitet.

Ändå förutsätter vårt uppdrag att vi försöker ge ett svar. Alternativet innebär ju att medvetna försök att anpassa kulturpolitiken efter de samhälleliga behoven inte skulle vara möjliga. Och svaren behöver formuleras eftersom alternativet är att kulturpolitiken annars lämnas åt slumpen och tillfälligheternas spel.

2 En värld i förändring

2.1. En introduktion till grundanalysen

Samlade kulturpolitiska översyner görs sällan i Sverige. Såväl i direktivens beskrivning av behovet av översynen som i dess bakgrundteckning till dagens kulturpolitik betonas politikens rötter i 1970-talet, då den för första gången formulerades på ett tydligt sätt. Den översyn som gjordes på 1990-talet var grundlig, men lämnade inte samma avtryck som 1970-talets. Den grundläggande frågan för vårt uppdrag är därmed i vilken utsträckning den politik som i så hög grad brukar anses bygga på synsätt och handlingsmönster, som nu är mer än en mansålder gamla, också svarar mot de behov och livsmönster som människor har i dagens samhälle.

Kort sagt, är kulturpolitiken relevant för samtiden? Om inte, vilken politik krävs?

De frågorna ska vi försöka svara på i några inledande avsnitt, kapitlen 2−6 som vi kallar utredningens grundanalys. I det första av dessa ska vi börja med några ganska enkla, men grundläggande jämförelser mellan 1970-talets och 2000-talets Sverige (avsnitt 2.2). Hur stora är egentligen skillnaderna? Vi kommer att se att de är många och på flera områden tämligen djupgående.

Med den bakgrunden ska vi gå vidare till att orientera om sammanhangen bakom förändringarna, så långt de nu låter sig beskrivas. Vi kommer att ta upp begrepp som globalisering, tjänstesamhälle och informationsekonomi (avsnitt 2.3). Framför allt ska vi undersöka sambanden mellan dessa begrepp och förändringar på det kulturella planet, i fråga om människors värderingar och sätt att se på världen. Vi kommer att se att också här har mycket hänt (avsnitt 2.4).

Av allt att döma kan omfattningen av dagens omställning – ekonomiskt, politisk och kulturellt – bäst jämföras med den då Sverige och västvärlden gick från att ha varit traditionsbundna jordbruks-

ekonomier till att bli industrialiserade, urbana och sekulariserade samhällen. För Sveriges del började den omvandlingen för ungefär 150 år sedan och pågick sedan i olika faser långt in på 1900-talet. Kan vi utifrån kunskapen om den omställningen bättre förstå något om det som sker i dag? Parallellerna diskuterar vi i ett särskilt avsnitt (2.5) som främst handlar om förhållandet mellan ekonomi och kultur, bägge begreppen vitt uppfattade. Att förändringar i fråga om människors värderingar och förändringar i deras ekonomier hänger samman är på sätt och vis ingen kontroversiell slutsats, men kan ändå behöva påpekas. Den erinrar om att synen på och föreställningarna om kultur som finns i samhället i hög grad är tidsbundna och beroende av sammanhanget.

I de följande kapitlen kommer vi att på ett motsvarande sätt diskutera förhållandet mellan kultur och politik. Då ska vi undersöka i vilken utsträckning som den svenska kulturpolitiken hänger samman med de värderingar och den syn på kultur som dominerade i Sverige under framväxten av industrisamhället och i vilken utsträckning som den nu aktuella omvandlingen trängt in i politiken. Dessa trådar utvecklas närmare i inledningen till kapitel 3.

2.2. Ett annat land? – Sverige från 1974 till i dag

I tabell 2.1, sammanfattas några av skillnaderna mellan Sverige 1974 och 2008. I detta avsnitt ger vi bakgrunden till de data som tabellen illustrerar.

Tabell 2.1 Sverige 1974 och 2008. En jämförelse

Sverige 1974 Sverige 2008 +8 miljoner innevånare +9 miljoner innevånare

kvinnor blir 77 år kvinnor blir 83 år

de flesta i kärnfamiljer 2 miljoner singelhushåll

nordisk arbetskraftsinvandring främst flyktinginvandring, 17 % har nu utrikes bakgrund

förstföderskan 24 år förstföderskan 29 år

BNP/capita: 150 000 kr BNP/capita: ca 290 000 kr

industri/offentliga tjänster privata tjänster

50 % har bara folkskola 20 % har bara folkskolan, nästan alla unga läser minst gymnasium

omflyttningen land – stad just avslutad landsbygden urbaniseras, storstäderna bildar globala nät

nästan alla hushåll har TV2 drygt 80 % av hushållen har Internet

kommunerna skyldiga att ordna hemspråksundervisning från 1976, engelska andraspråk

svenskarna har 200 ursprungsländer, engelskan ett vardagsspråk

2.2.1. Demografi

Vad skiljer då nuets Sverige från Sverige vid 1970-talets mitt?1Demografiska grunddata är att befolkningen ökat från drygt åtta miljoner innevånare till drygt nio. Medellivslängden har ökat med ungefär ett år varje femårsperiod, både för män och kvinnor och den är nu knappt 79 år för de förra och 83 år för de senare. Spädbarnsdödligheten har minskat varje år under hela perioden.

Sverige har under de senaste 250 åren haft ett stabilt födelseöverskott med perioden 1997−2001 som ett undantag. Nu ökar barnafödandet åter, men inte till den nivå som skulle krävas för att befolkningen ska ersätta sig själv utan invandringsöverskott. Genomsnittligt föder varje kvinna 1,85 barn 2006, men 2,1 skulle behövas.

År 1975 var genomsnittsåldern för förstföderskor drygt 24 år. Tredje barnet fick kvinnan när hon genomsnittligt var 30 år. Nu är motsvarande siffror 29 år för förstföderskor och knappt 34 år för kvinnans tredje barn. Att barnen kommer senare sammanfaller med

1 De statistiska uppgifterna i detta avsnitt är alla, såvitt inget annat anges, hämtade från Statistiska centralbyråns officiella statistik.

att de ungas (under 20 år) andel av befolkningens inkomster sjunker stadigt. Detta är en utveckling som pågått sedan ca 1960. Samtidigt ökar de äldres (över 65 år) andel av inkomsterna.

Det uppskjutna barnafödandet korresponderar med förändringar i fråga om befolkningens civilstånd. Efter andra världskriget är män i genomsnitt strax under 30 när de gifter sig första gången och kvinnor ca 25. Sedan blir brudparen faktiskt något yngre ända fram till mitten av 1970-talet. Då vänder utvecklingen igen och brudparen blir allt äldre. År 2006 var medelåldern vid vigsel 34 år för män (27 år 1974/75) och 32 år för kvinnor (25 år 1974/75).

Andelen hushåll med ensamstående, singlar, ökar kraftigt. År 1990 fanns det ca 1,5 miljoner singelhushåll i landet. År 2005 fanns drygt 2 miljoner.

2.2.2. Invandring

Invandringen har fluktuerat starkt under perioden. Sverige hade en arbetskraftsinvandring som tog sin början på 1940-talet med den tidens höga och jämna ekonomiska tillväxt och som fortsatte en bit in på 1970-talet. Under den perioden var invandringen från nordiska länder genomgående större än den utomnordiska. Det mönstret bröts kring 1980 och sedan dess har i stället den utomnordiska invandringen dominerat kraftigt, samtidigt som den sammanlagda invandringen också har ökat starkt. Sedan mitten av 1990-talet understiger den nordiska invandringen återinvandringen av svenska medborgare. Det korresponderar med en ökad utvandring som 2006 (ett rekordår) uppgick till en halv procent av befolkningen. 44 procent av utvandrarna var födda i Sverige och emigrerade i första hand till Norge, Storbritannien, USA, Danmark, Spanien eller Finland.

Det finns allmänt sett ett starkt samband mellan invandring och utvandring, inte minst genom den återutvandring som alltid äger rum. Hög invandring skapar en stor rörelse över gränserna i bägge riktningar.

Figur 2.1 Invandring till Sverige 1875

  • och utvandring från Sverige

1851

Antal Antal

Källa: SCB.

De internationella konflikterna slår igenom starkt i invandringsstatistiken. Det gäller framför allt krigen i det forna Jugoslavien 1992−1994 och Irakkriget från 2005. År 1994 invandrade 83 500 personer, vilket var rekord fram till 2006 då invandringen nådde upp till 95 750 personer.2

År 2006 nådde andelen utrikes födda 13 procent av befolkningen, vilket var en ökning med en halv procent bara sedan 2005. Över 200 födelseländer finns representerade i dagens Sverige. Den andel av befolkningen som har utrikes bakgrund, dvs. där också födda i Sverige med minst en utrikes född förälder ingår, uppgår nu till 17 procent. En mycket stor del av den invandrade befolkningen har svenskt medborgarskap, bara 5 procent av befolkningen är utländska medborgare (varav 17 procent är finska medborgare).

2 Siffran dock något ”uppblåst”, den tillfälliga asyllagen gjorde att många som tidigare fått avslag sökte asyl.

2.2.3. Ekonomi och näringsliv

Den ekonomiska utvecklingen har totalt sett varit stark sett över hela perioden. BNP per capita har successivt ökat i Sverige under hela 1900-talet och sedan industrialiseringen av landet inleddes. I 2000 års priser var BNP per capita ca 165 000 kronor vid mitten av 1970-talet. Sedan kom tillfälliga nedgångar 1977 och 1981. Krisen i början av 1990-talet innebar en treårig nedgång fram till 1993. BNP per capita för 2007 är emellertid nästan dubbelt så hög som den var 1975, närmare 300 000 kronor. Med den ekonomiska kris som tagit sin början under 2008 beräknas emellertid på nytt en fallande BNP och enligt de flesta bedömare en fortsatt flerårig nedgång.

Till sitt innehåll har ekonomin förändrats så att industrins och den övriga varuproduktionens andel av BNP nådde sin kulmen i början av 1960-talet, 46 procent. Då började i stället den offentliga tjänsteproduktionen att öka, från tio procent 1960 till 22 procent 1980. Industri- och varuproduktionen var då nere i 34 procent. Den har sedan fortsatt att sjunka (28 procent år 2000). Men efter 1980 har inte heller de offentliga tjänsterna ökat mer än marginellt (23 procent år 2000). I stället är det näringslivets tjänsteproduktion som står för en allt större andel av en ekonomi som också växer. Mellan 1980 och 2000 ökade denna sektor med sju procent och ökningen har sedan fortsatt.

Figur 2.2 Utvecklingen av BNP/capita i Sverige 1970

  • 2005 års

priser, angivna i tusental kronor

150,0 170,0 190,0 210,0 230,0 250,0 270,0 290,0

1970 1975 1980 1985 1990 1995 2000 2005

150,0 170,0 190,0 210,0 230,0 250,0 270,0 290,0

1970 1975 1980 1985 1990 1995 2000 2005

Också produktionsvärdet, förädlingsvärdet, antalet anställda liksom arbetskraftskostnaden har allt sedan 1990-talet ökat snabbare i

de tjänsteproducerande än inom de varuproducerande företagen. Fortfarande är nettoinvesteringarna större inom industri och varuproduktion men dessa är starkt konjunkturberoende. År 2005 översteg investeringarna i tjänsteföretagen för första gången industrins.

Det finns fler anställda inom tjänsteföretagen än inom industrin (1,3 miljoner resp. 0,9 miljoner anställda). De har högre löner och svarar för ett högre förädlingsvärde än industrin.

Hushållens ekonomi har alltså förbättrats successivt sett över hela perioden, fram till 2008. Men inkomstspridningen har ökat markant så att ökningen av den disponibla inkomsten har varit högre ju bättre utgångsläget varit. Bland OECD-länderna tillhör Sverige den grupp där inkomstskillnaderna ökade allra snabbast under perioden mellan 1979−19943 och utvecklingen har sedan fortsatt.

Utrikes födda har lägre inkomst än infödda svenskar. Detta gäller i mindre grad invandrare från Norden och övriga EU medan utomnordiska invandrare bara har genomsnittligt 64 procent av den inkomst som de födda i Sverige (räknat utifrån de tio första åren efter invandringen, sedan stiger inkomsterna successivt i förhållande till tiden i landet).

Inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor minskar men långsamt. Kvinnornas genomsnittsinkomst var år 1991 80 procent av männens medan den var 85 procent år 2005.

2.2.4. Utbildning

Befolkningens utbildningsnivå har förändrats radikalt, främst genom dels införandet av grundskolan, dels högskolereformerna. Ännu 1970 hade ca 50 procent av befolkningen enbart folkskoleutbildning medan grundskoleutbildningen hade kommit att omfatta dryga 15 procent. 35 procent hade högre, dvs. gymnasial eller postgymnasial, utbildning. Detta var dock en markant förändring jämfört med ytterligare 40 år tidigare, eftersom mindre än tio procent av befolkningen då hade realskola eller högre utbildning. År 2000 hade andelen utan gymnasial utbildning sjunkit till drygt 20 procent medan andelen högskoleutbildade ökat dramatiskt. Nästan samtliga ungdomar läser i dag på gymnasiet och allt fler går vidare till högskolan. 21 procent av befolkningen mellan 25 och

3 Castells III, s. 94 f.

64 år har en minst 3-årig eftergymnasial utbildning. Ytterligare 14 procent av befolkningen har en kortare postgymnasial utbildning.

Som nämnts tjänar kvinnor mindre än män. Men kvinnorna har bättre utbildning. Fler kvinnor än män har eftergymnasial utbildning. Här passerade kvinnorna männen under perioden efter 1970 (längre gymnasial utbildning). Däremot är två tredjedelar av 50 000 forskarutbildade svenskar män.

2.2.5. Bebyggelse och bosättning

I fråga om bosättningsmönstren innebar 1970-talets ingång slutet på den storskaliga befolkningsomflyttning som pågått alltsedan 1800-talet början, men som accelererade med industrialiseringens genomslag från 1860/70. En befolkning som då bestod av 90 procent landsbygdsbor blev fram till 1970 en befolkning med 83 procent tätortsbor.4 Omkring 1970 nådde befolkningen i de 100 största tätorterna (”städerna”, dvs. orter med fler än 10 000 innevånare) nivån 50 procent av landets befolkning, men sedan dess har de större tätorternas andel av befolkningen inte ökat. Bara Stockholm och universitetsstäderna Uppsala och Linköping har ökat sin befolkning påtagligt.

Däremot har de mindre tätorterna blivit några fler och även ökat sina invånarantal. Här återfinner vi förortskommuner till de största städerna. Den kanske största förändringen sedan 1970-talet är emellertid det som kan kallas landsbygdens urbanisering. Med bättre kommunikationer har de dagliga arbetsresorna kunnat utsträckas och det har blivit möjligt att bo på landet men arbeta i staden. Därmed har tätortens livsstil flyttat ut på den omgivande landsbygden – gränsen mellan stad och land blir allt mera diffus. Från 1980-talet har folkmängden i glesbygden börjat öka i absoluta tal för första gången sedan emigrationen och urbaniseringsprocessen började kring 1870.

4 Det svenska tätortsbegreppet omfattar tätbebyggda områden med minst 200 innevånare. Det finns 1 800 sådana tätorter i Sverige.

2.2.6. Nya medier och Internet

År 1974 fanns det endast två TV-kanaler och ingen reklamradio. Ungefär sex år senare, i början på 1980-talet, bröts den internationella kontrollen över satellitkommunikationen och aktörer som Robert Murdoch började sända hela TV-kanaler över satellit. Det blev startpunkten för att nya reklamfinansierade kanaler, svenska som utländska, nådde de svenska hushållen. Även kommersiell radio kom in i hemmen med start 1993 och det gamla svenska mediemonopolet bröts5. Antalet satelliter, paraboler och kanaler kom under 1990-talet att snabbt öka. I dag, 2009, kan det enskilda hushållet skaffa sig tillgång till ett näst intill obegränsat antal kanaler, inte bara genom traditionella radio- och TV-apparater utan även genom datorer och mobiler.

Mobiltelefonens genomslag under 1990-talet innebär en dramatisk förändring i möjligheterna och vanorna att kommunicera elektroniskt. Knappt 40 procent av befolkningen hade 1995 tillgång till mobiltelefon, medan hela 96 procent hade det 2006.

En ännu större förändring är datorernas, men framför allt Internets, intåg. 1995 års kulturutredning uppmärksammade nätet och konstaterade att ”de nya elektroniska brevfunktionerna, e-post, är intressanta genom att man kan kommunicera spontant med bl.a. myndigheter och politiker. Det är viktigt att dessa nya system säkras för ett fritt tankeutbyte”6. År 2007 hade 84 procent tillgång till internetanslutning hemma och två av tre hade en bredbandsanslutning på 2 Mbit eller mer.7 Internet har förändrat och kommer att förändra våra liv i många avseenden. 1974 gick vi till posten och banken för att betala räkningarna, vi köpte böckerna på bokhandeln och vi skrev brev som skickades via posten till varandra. I dag är detta aktiviteter som allt oftare sker över nätet.

Det är framför allt hos ungdomar mellan 15 och 24 år som Internet har slagit igenom. År 1998 använde 41 procent av invånarna mellan 14 och 24 år Internet en vanlig dag i genomsnitt 30 minuter. Nio år senare, 2007, använde 86 procent av samma åldergrupp Internet under en dag i genomsnitt 109 minuter. Att använda sig av Internet i denna åldersgrupp är vanligare än att se på TV.8

5 AB Radiotjänst bildades 1924. 6SOU 1995:84, s. 285. 7 Individundersökning 2007: Svenskarnas användning av telefoni och Internet, Post- och telestyrelsen, PTS-ER-2007:26. 8 Ibid., s. 118.

Internet har även påverkat medborgarnas kontakter och relationer med myndigheterna på många områden. I dag deklarerar vi, och beställer körkort via Internet. Vi kan med andra ord nå våra myndigheter 24 timmar om dygnet.

Internet har också förändrat våra fritidssysselsättningar inom många områden. Vi chattar, skriver e-post, läser tidningar, och ser på film och TV via Internet. Den s.k. mediekonvergensen innebär att böcker, tidningar, tidskrifter, filmer, radio och TV växer samman i en enda digitalt baserad medievärld.

Internet har även gett upphov till nya kultur- och kommunikationsformer som t.ex. bloggar och olika typer av on-linespel där många dagligen har kontakt med andra deltagare från olika delar av världen.

2.2.7. Språk

En ökande migration till Sverige gör att det numera finns stora befolkningsgrupper med andra modersmål än svenska. Någon statistik över vilka språk som talas i dag i Sverige finns inte. Att döma av statistiken över invandrares ursprungsländer hör dock arabiska, persiska, polska och turkiska till de mest talade modersmålen i Sverige. Det finns uppskattningsvis ca 200 olika hemspråk representerade bland Sveriges befolkning. Sverige har i allt fler sammanhang erkänt den språkliga mångfald som av historiska skäl redan finns i landet i form av minoritetsspråken samiska, finska, romani chib, meänkieli och jiddisch.

Till detta kommer att den ökande internationella kommunikationen har lett till att engelska har uppnått en särställning som allmänt andraspråk. Engelska är inte längre bara det första främmande språket i skolan utan också ett språk som de flesta möter i vardagen, i media och inom olika fackområden. Inom t.ex. naturvetenskaplig och datateknisk terminologi, har engelskan nästan helt ersätt svenskan Även om svenska Internetanvändare i stor utsträckning besöker svenska webbplatser sker en ökande del av kommunikationen helt på engelska.

Digitaliseringen och den ökande internationella kommunikationen påverkar också invandrar- och minoritetsgrupperna, som får nya möjligheter att upprätthålla globala språkliga gemenskaper.

2.2.8. Sammanfattning

Så här långt kan vi alltså se att livet i Sverige på många sätt är annorlunda 2008 än det var vid mitten av 1970-talet. Vi är många flera och lever i en större ekonomi. Levnadsstandarden, men också inkomstskillnaderna, har ökat. Människor har högre utbildning. Andelen människor med annan etnicitet än den svenska har ökat dramatiskt. Vi har i hög grad andra sorters arbeten. Vi har blivit mer urbana och vi kan se hur dessa förändringar svarar mot förändringar i hur människor väljer att leva sina liv – mest omedelbart avläsbart i ”förlängd ungdom”, singelhushåll, sena och färre vigslar samt ett sent barnafödande.

Kulturpolitiken för 2000-talet behöver alltså utformas för att passa dagens medborgare.

2.3. Globalisering och nätverksorganiserat informationssamhälle

Så långt alltså om våra ändrade villkor och vanor. Men Sverige och svenskarna är bara ett exempel bland många andra på en likartad utveckling som omfattat hela västvärlden. I dag vet vi att det pågår en storskalig och omfattande omställning av såväl samhällen som av hela de internationella ekonomiska och kulturella sammanhangen. Vad är det då som driver utvecklingen? Vi har sett hur tjänstesektorn blivit dominerande i svensk ekonomi men vi hör också ofta benämningar som informationssamhället, servicesamhället eller utbildningssamhället, ofta tillsammans med termen ”globaliseringen” som ett sorts kodord för allt det nya. Vi tar nu upp innebörden av dessa begrepp, även om vi inte har utrymme för föga mer än en kort orientering. Begreppen har emellertid i hög grad kulturpolitisk relevans.

2.3.1. Informationsåldern

Ett rimligt sätt att, på ett begränsat utrymme, ge en sammanfattning av de dominerande trenderna i vår tid, är att utgå från analysen i Manuel Castells trebandsverk Informationsåldern.9 Intrycket från forskning och samhällsdebatt att Castells bok fortfarande står sig

9 Castells 1996−1997.

som en mycket god samlad framställning kring samtidens utveckling i skärningspunkterna mellan ekonomi, sociologi och kultur. Men vi befinner oss mitt upp i skeendet och dagens synteser behöver ingalunda vara desamma som morgondagens. Vilken riktning utvecklingen tar genom den globala ekonomiska krisen som utlöstes 2008 vet vi ingenting om.

Analysen i Informationsåldern tar sin utgångspunkt i hur en teknisk revolution, med centrum i informationsteknologin, i en allt snabbare takt har kommit att omforma samhällets sociala bas. Teknologin har gjort nya organisations- och arbetsformer möjliga, med det digitala nätverket som grundläggande prototyp. Ekonomierna världen över anammar med ökande hastighet ny teknik, nya arbetsformer och nya sätt att tänka. När stora mängder information kan växlas sekundsnabbt över geografiska avstånd som tidigare upplevdes som långa, har detta också snabbt resulterat i en integration av tidigare lokala eller regionala marknader. Här har finansmarknadernas sätt att fungera drivit på processen. I ett nästa skede har vi fått varuströmmar och en internationell arbetsfördelning som i genuin mening går mot ett globalt sammanhang och är integrerade i en gemensam realtid.

Men även om Castells och många med honom ser den teknologiska revolutionen som själva tryckknappen för den nya utvecklingen, är det uppenbart att när den väl startat så får den snabbt sociala och kulturella konsekvenser. Dessa driver i sin tur utvecklingen vidare och styr dess inriktning. Visserligen innebar uppfinningen av mikroprocessorn 1971 det stora språnget i möjligheterna att utnyttja mikroelektroniken, men många andra uppfinningar och innovationer av betydelse för dagens informationsteknologi (datorer, transistorer, halvledare etc.) är äldre. Därför kan det också sägas att den nya tekniken tas i bruk och kan börja medverka till omformningen av samhällena först när tiden är mogen för förändringen.

Detta är fallet under 1980-talet när världsekonomin genomgår en grundläggande omstrukturering, betingad av ”den gamla ekonomins” allt sämre funktionalitet. Avregleringar, liberaliseringar och upphävda monopol var bärande ingredienser inte bara i Sveriges omställning utan vägledande för hela västvärldens omorientering. Här spelade informationsteknologin en avgörande roll för att göra omställningen möjlig och teknologin formades i sin tur av just den rollen.

Castells (I, s. 99) karakteriserar den nya ekonomi som växte fram från 80-talet som informationell, global och nätverkande. Termen informationell syftar på att produktiviteten och konkurrenskraften inom ekonomin i grunden beror på företagens och aktörernas förmåga att generera, behandla och tillämpa kunskapsbaserad information. Informationen kommer alltså in som en ny faktor som blir dominant i jämförelse med de klassiska produktionsfaktorerna som arbete, anläggningar, kapital och råvaror.

Termen global syftar på att ekonomins kärnaktiviteter, produktionsfaktorerna, är organiserade i global skala, antingen direkt genom multinationella företag, eller genom nätverk av förbindelser mellan olika agenter.

Termen nätverkande syftar på just den speciella form av samspel och interaktion som informationsteknologin hade gjort möjlig och som förde med sig att ekonomin snabbt antog sin globala karaktär. Internet är en förutsättning för ekonomins sätt att fungera men också en bild av hur den fungerar.

Vi kan givetvis hävda att ”den gamla ekonomin” också var global i meningen att den innehöll och byggde på både multinationella företag och världshandel. Men det är inte detta som är nytt med de senaste decenniernas globaliseringsvåg. Förenklat kan dock sägas att industrialismens traditionella ekonomier byggdes upp inom ramen för nationer och stater och interagerade med varandra över nationernas gränser. Det är därför vi i Sverige har termen nationalekonomi för vetenskapen om övergripande ekonomiska sammanhang. Castells talar också om 1900-talet fram till dess sista fjärdedel som en period där västsamhällena bygger på en pakt mellan industri och stater.

Det som händer nu är att nätverken byggs allt mer oberoende av nationsgränserna. Det blir allt mindre självklart att företagen först organiserar sig nationellt för att sedan expandera internationellt. Saskia Sassen10 har visat hur världsekonomin i stället allt mer tar formen av nät med de stora städerna eller metropolerna som geografiska knutpunkter (ordet noder används ofta i litteraturen) inom tjänste- och servicenäringar med global räckvidd, alltså precis efter Castells modell. Ju mer central en stad är som nod i nätverket för en bransch, desto viktigare blir också staden ekonomiskt. Vi har redan fått ett världsomspännande nät av över- och underordnade städer eller noder som mycket påminner om relationerna mellan

10 T.ex. Sassen 2001 eller 2006. Även Castells III, s. 372.

primära och sekundära centra på nationell eller regional nivå. Men nu är skalan genuint global och man kan tala om delvis skilda nät − utifrån branscher eller ekonomiska segment − delvis ett enda sammanhängande.

De städer som totalt sett utgör det globala tjänstesamhällets viktigaster knutpunkter är London, New York, Hong Kong, Tokyo, Paris och Singapore. Ser vi specifikt till området ”Management Consulting” så hittar vi New Your på förstaplatsen medan Stockholm här intar femteplatsen utifrån det sätt att mäta som Sassen utvecklat.

Tendensen som följer av Sassens analys är alltså att nätverken i dess geografiska dimension lyfter från den nationella ramen och att den gamla pakten stater – industrier ersätts av tjänstenäringar i globala, informationsbaserade nätverk. Detta betyder inte att staten är på väg att bli vare sig ekonomiskt eller politiskt irrelevant, men när pakten spruckit blir staten inte längre lika självklart den oomstridda primära samhälleliga och politiska associationen. Andra associationer uppträder som konkurrenter om politisk makt och försöker formera sig på ett sådant sätt att de kan vara eller framstå som den nya ekonomins nya bundsförvant. Detta är numera vardag i svensk politik och avspeglas i debatten om överstatlighet och den europeiska unionen, i frågan om stärkta regioner och regionkommuner samt om betydelsen av det som kallas civilsamhället.

De olika politiska nivåerna tävlar om att framstå som goda leverantörer till ekonomin i vid mening, av just de faciliteter som den efterfrågar. När efterfrågan tidigare gällde råvaror, kapital och arbetskraft så gäller den nu i allt högre grad utbildning eftersom det fortfarande är människor som interagerar i nätverken. Den gäller också miljö i fysiskt och social mening eftersom god eller snarare innovationsbefrämjande miljö är attraktiv för företagen och för människor med hög utbildning. Den bidrar dessutom till att stärka de platser som konkurrerar om rangen som över- och underordnade noder.

Med den här bakgrunden är det naturligt att också frågan om kulturpolitikens roll som bidragsgivare till platsens attraktivitet kommer upp. Här finns den kulturpolitiska debatten om det som brukar kallas kulturens instrumentalisering, dvs. om kulturpolitik ”bara” ska handla om kulturella faciliteter som så att säga smörjer ekonomin eller om den också har syften som går utöver detta, som handlar om människans villkor i en mer grundläggande mening. Det mesta pekar snarast mot att motsättningen tenderar att lösas

upp ju närmare den analyseras. Den är möjlig att uppehålla bara så länge vi tänker på kultur i en mycket avgränsad innebörd, dvs. som begrepp närmast identiskt med konst eller konstnärliga yttringar.

Informationsåldern innebär inte bara något nytt i frågan om ekonomiernas och näringslivets förnyelse – inklusive de kulturella aspekterna av den förnyelsen. En annan sida av informationssamhället är framväxten av nya sociala rörelser. Castells11 behandlar ett brett spektrum av miljörörelser och ekologiska rörelser, den feministiska rörelsen och frihetsrörelser som vänder sig mot de krav på sexuell normalitet eller mot patriarkatets makt, etniska rörelser, nyreligiösa rörelser och rörelser knutna till lokalsamhället. Dessa framstår som uttryck för sociala behov av nya kulturella identiteter, projektidentiteter, där behovet springer ur känslan av att den hittillsvarande ordningen inte längre riktigt är giltig. Förutsättningarna och möjligheterna för de nya rörelserna att bildas och utvecklas är de villkor som informationssamhället erbjuder. På så vis framstår rörelserna som ett informationssamhällets mest signifikanta uttryck.

Om det finns en global ekonomi, så kan man tycka att det också borde finnas en global arbetsmarknad. Men så enkelt är det inte eftersom kapitalet flyter fritt i de globala finansiella nätverken medan människors rörlighet begränsas av institutioner, kultur, gränser och främlingsfientlighet. Däremot kan man argumentera för att vi är på väg mot en global arbetsfördelning där olika länder i ökad utsträckning specialiserar sig på olika uppgifter. Inte minst gäller detta industrins produktion som i allt högre grad flyttas till låglöneländer.

Den internationella migrationen ökar enligt en långsiktig trend, även om så sent som 1993 bara 1,5 procent av hela jordens uppskattade arbetsstyrka, ca 80 miljoner människor arbetade utanför sitt hemland.12 Det betyder att de migrationsströmmar till västvärlden som drivs av människors flykt från politiska konflikter har jämförbar betydelse med de mer renodlade arbetskraftomflyttningarna.

I västväldens länder blir därför delvis nya etniska grupper en del av den nya mångfald som uppstår. I den analysen av betydelsen av dessa rörelser är Castells inte ensam.13 Andra har nått samma slut-

11 De sociala rörelserna och kraften i informationsålderns identitetssökande är huvudtemat för det andra bandet (1997) i Castells verk. 12 Castells I, s. 267, samt där anförda källor. 13 Den kanadensiske filosofen Charles Taylor har t.ex. presenterat en teori om ”erkännandets politik”, som utgår från banden mellan identitet och kultur. Den centrala utmaningen för

sats, om än på delvis andra vägar. För vår utredning är emellertid detta centrala frågor, eftersom det gäller förändringar i vår kultur i ordets mest egentliga mening. Detta ska vi återkomma till i avslutningen av detta kapitel, men först något ytterligare beröra relationen mellan kultur, näringsliv och ekonomi.

2.3.2. Kultur och informationssamhällets ekonomi

Det finns en rik litteratur som diskuterar förhållandet mellan informationssamhällets kulturella och ekonomiska aspekter och som är mycket mer omfattande än vad vi här har utrymme att redovisa. Vi har refererat till Castells, men frågan har uppmärksammats också av många andra. Vi tar här upp Richard Floridas arbeten kring den mänskliga kreativitetens betydelse för informationssamhällets utveckling som ett exempel för att illustrera diskussionen. Även om Florida kanske inte kommer att utöva ett bestående inflytande kan det vara motiverat att diskutera hans slutsatser då de har fått ganska stor uppmärksamhet i den kulturpolitiska diskussionen i Sverige.

Florida14, liksom många andra samhällsforskare, diskuterar samhällsutvecklingen inom ramen för samma grundsyn som Castells, där informationssamhällets karakteristika framträder genom kontrast med 1900-talets industrisamhällen. Övergången till informationsåldern från industrisamhället uppfattas på samma sätt som när detta en gång ersatte agrarsamhället. Nu handlar det alltså om övergången till en ekonomi som bygger på mänsklig intelligens, kunskap och kreativitet. Floridas grundtes är att detta – naturligt nog – svarar mot att allt flera människor arbetar och får betalt, inte för att utföra ett arbete som är rutinmässigt eller förutbestämt till sitt innehåll, utan för att vara kreativa. Det arbetsliv som i allt högre grad kännetecknar informationsåldern skiljer sig därmed fundamentalt från industrisamhällets arbetsorganisation och allteftersom nyordningen slår igenom så påverkar den i allt högre grad hela samhället i en mängd avseenden.

Både Castells och Florida betonar således sambanden och växelverkan mellan teknik, ekonomi och kultur. Skillnaden dem emellan

dagens liberala demokratier är enigt Taylor, att erkänna olika kulturella identiteter som jämlika och hantera både de risker och de möjligheter som detta medför. Erkännande står för ett steg vidare utöver den tolerans och respekt som redan – om än i olika utsträckning kännetecknar dessa samhällen. 14 Särskilt 2001 men även Mellander & Florida 2006 för en Sverigebaserad studie.

är att Floridas analys pekar mot att sedan teknikskiftet väl ägt rum, är det den kulturella kraften – människans kreativitet – som är den egentliga drivande faktorn för utvecklingen, medan Castells mer tenderar att se processen som uttryck för ett fortsatt samspel.15

Det är alltså kreativiteten, uppfattad som förmågan att skapa nya meningsfulla samband16 som har blivit den avgörande konkurrensfördelen inom praktiskt taget alla näringar. Så har det egentligen alltid varit, skriver Florida, men det är först under de senaste decennierna som samhällena har börjat uppmärksamma förhållandet och börjat agera efter det. Det är först sedan den ekonomiska potentialen i industrialismen börjat tömmas ut som värdet av kreativ förmåga blivit tydlig.

Denna kreativa förmåga är något som i princip alla människor besitter och Floridas, måhända idylliserade, budskap är att det mest framgångsrika samhället, dvs. det som har den bästa konkurrenskraften, är det som bäst lyckas mobilisera de kreativa förmågorna hos sina medlemmar.

Men om nu kreativitet finns hos alla, hur kan man då urskilja att den blir en allt viktigare ”vara”? Florida och många andra utgår från egentligen samma typ av grunddata som vi översiktligt redovisade ovan från den svenska offentliga statistiken: i första hand tjänstesektorns expansion på bekostnad av industri och varuproduktion. Det mönster som här gäller för Sverige är således detsamma som kan iakttas över hela västvärlden. Utifrån den amerikanska folk- och bostadsräkningens standardiserade yrkesklassificeringar har han delat in tjänstesektorn i dels de yrken som generellt kan anses bygga på ett högt inslag av kreativitet17, dels sådana där arbetet är mer rutinbetonat och kräver mindre intellektuell ansats. Inom den ”kreativa sektorn” har han dessutom urskiljt en ”superkreativ kärna”, dvs. yrken som i särskilt hög grad bygger på kreativ förmåga – datorrelaterade och matematiska yrken, arkitekter och ingenjörer, forskare inom medicin, natur- och samhällsvetenskap, utbildnings- och biblioteksyrken, konst, design, underhållning, sport och media.

15 Floridas (och Castells) analys kan med fördel jämförs t.ex. med inflytelserik teoretiker som Antoni Negri, vilken från vad som ett tämligen radikalt vänsterperspektiv redovisar slutsatser om kapitalismens utveckling som i hög grad erinrar om Floridas. Det gäller den utsuddade gränslinjen mellan arbete och fritid och mellan produktion och estetik. Men där Florida uppfattar skeendet som möjligheter till utveckling för individen noterar Negri att arbetet och kapitalet i den nya tiden tenderar att ta hela människan i anspråk (Hardt, M. & Negri, A (2000) Empire. 16 Florida 2001, s. 31. 17 Florida nämner chefsyrken, affärs- och finansyrken, jurister, läkare och sjukvårdstekniker.

Antalet människor med sådana kreativa yrken i USA har långsamt ökat under hela 1900-talet från ca tio procent vid århundradets början till knappa 20 procent ännu 1980. Sedan sker en snabb förändring så att nästan en tredjedel av arbetsstyrkan har kreativa yrken vid millennieskiftet.

Florida kallar dem som arbetar i de kreativa yrkena för den kreativa klassen, en ny social klass. Det är ett inte helt oproblematiskt ordval. På den nivån är det givetvis långt ifrån självklart vilka yrken som ska eller kan kallas kreativa. Inte minst i en svensk politisk kontext är ordet klass också associerat med något oönskat – kampen mot klassamhällets orättvisor har ju ett bärande tema i den politiska debatten under hela 1900-talet. Floridas argumenterar emellertid för att den ”kreativa klassens” framväxt är nödvändig för utvecklingen i den nya ekonomin, men att den också är förbunden med en social problematik som det inte finns skäl att vare sig blunda för eller acceptera som oundviklig.

Hur ska då Floridas teser bedömas? Utifrån ett kritiskt betraktelsesätt kan de på en nivå uppfattas som näst intill allmänt omfattade, så till vida att tjänstesektorns växande dominans inom näringslivet inte kan ifrågasättas. Att de utbildnings- och kunskapsmässigt mest kvalificerade tjänsteyrkena därvid framstår som särskilt strategiska för utvecklingen är då högst naturligt. Däremot kan man knappast säga att den statistik Florida anför till stöd för att så entydigt identifiera begreppet kreativitet som nyckelfaktorn i sammanhanget är tillräcklig. Detta gäller inte minst identifieringen av den superkreativa kärnan. Att denna tenderar att vara stark och väl representerad i ekonomiskt framgångsrika städer förefaller ostridigt, men frågan är om detta ska beskrivas i termer av orsak och verkan – om den superkreativa klassen dras till platser med ekonomiskt välstånd eller om den bidrar till att skapa välståndet som en sorts grundläggande kreativitetskapital.

Kanske bör vi nöja oss med att konstatera att sambandet finns och utvecklingen av den typ av kulturliv som den ”superkreativa klassen” representerar har sin plats i ekonomiskt dynamiska platser. Då finns det också skäl att vara uppmärksam på dess villkor och vilken betydelse den har för utveckling och dynamik.

Det är således svårt att komma ifrån att stora grupper i flera av de yrkeskategorier som Florida kallar superkreativa, inte alls tillhör yrkeslivets ekonomiska vinnare. Det gäller för många konstnärer och yrken inom kulturområdet.

I relation till den svenska kulturpolitiska diskussionen finns det skäl att erinra om att Floridas kreativitetsbegrepp på inget sätt är exklusivt knutet till konstnärer eller kulturskapare i en mer avgränsad mening, även om dessa yrkeskategorier ingår i den ”superkreativa kärnan”. Floridas teser om kreativitet vetter mot ett bredare kulturbegrepp.

Framväxten av moderna och näringsmässigt dynamiska miljöer och av ett motsvarande kulturliv tycks gå hand i hand som parallella processer inom ramen för de miljöer som är framgångsrika i informationssamhällets ekonomi. Det ena tycks förutsätta det andra och därmed finns tydliga indirekta samband. Detta visar också Florida. Och detta är viktigt nog. Däremot finns det skäl att vara mer försiktig inför rekommendationer till insatser för kultur på premissen att det ska betalas sig i snabbt och direkt investeringsperspektiv. Riktigt så enkelt fungerar inte våra samhällen.

Det samhälle som investerar i kultur investerar säkert klokt och långsiktigt, men det är långsiktigheten som är nyckeln, inte förväntningen på snabb avkastning.18

2.4. Informationssamhällets kultur

Så här långt har vi alltså kunnat se att 2008 års Sverige i många hänseenden skiljer sig från 1970-talets.

Vi har sett att förändringarna bl.a. hänger ihop med tjänstesamhällets och informationsålderns ekonomi, som inte bara fungerar på ett annat sätt jämfört med industrialismens ekonomier, utan som också hör ihop med andra sätt att organisera produktion och arbetsliv. ”Organisationsmannen” med det för honom typiska livsmönstret, t.ex. i fråga om könsroller, framstår som allt mera främmande för dagens arbetsliv.19

18 En aktuell diskussion om de samband som vi här tar upp finns i rapporten Kreativitet och konkurrenskraft – en kritisk granskning av rådande teorier om urban utveckling. Stockholms handelskammare Rapport 2008:2. 19 ”Organization man” är ett begrepp som härstammar från amerikansk 50-talssociologi och som sammanfattar medelklassamerikanens typiska tillvaro i allt från kod för klädsel (kostym och slips), till arbetstiden (åtta till fem) och dess strikta avgränsning från fritid och hemmatid samt yrkeslivets karaktär med strikta regler för avancemang. Organisationsmannen motsvarar också en mycket typisk uppsättning socialt beteende knutet till specifika sociala värderingar. Den klassiska studien är Mills 1951 men organisationsmannen hade dessförinnan fått litterär gestaltning, t.ex. hos Sinclair Lewis i Main Street (1920) och Babbit (1922). Jfr Florida 2001 s 29 samt not 2. Organization Man är en otvetydigt amerikansk figur men han har också sin svenska motsvarighet.

1900-talets samhällsvetenskaper har tenderat att se kulturella förändringar som effekter av materiella förändringar. Det gäller inte bara den marxistiska skolan. När de yttre omständigheterna ändrats, t.ex. genom det välstånd som industrialiseringen gav, förändrades också människors vanor, livsmönster, värderingar och sätt att tänka. Forskningen kring informationssamhällets ekonomi har en uppenbar tendens att anlägga det omvända betraktelsesättet, dvs. man ser de kulturella förändringarna som drivande för den ekonomiska eller materiella utvecklingen.

Vi har sett att mycket talar för att informationssamhällets ekonomi fick sin avgörande startsignal av de informationsteknologiska genombrotten kring 1970, men sedan utvecklingen väl kommit igång så verkar det allt mer uppenbart att det är kulturella skiftena som driver utvecklingen vidare. Florida går längst i denna tolkning – kreativiteten, människors förmåga att se nya samband – är det som får ekonomierna att utvecklas. Men den förmågan, får vi förmoda, utvecklas hos människor som lever i samhällen som bejakar och uppmuntrar den. Sådana samhällen måste då bejaka olikheter, avvikelser, mångformighet och, inte minst, individens sökande efter nya sammanhang och kombinationer.

2.4.1. Åsikter och värderingar i svensk opinion

Här kommer vi in på frågor som inte i första hand handlar om förändrade yttre beteenden såsom de vi inledningsvis refererade, utan som mer handlar om mentaliteter, värderingar och åsikter. Hur ser detta ut i Sverige? Kan vi identifiera en informationssamhällets förändrade kultur hos svenskarna, i den meningen att våra värderingar eller kanske t.o.m. sätt att tänka har ändrats?

Svaret beror nog i hög grad på hur man ställer frågan och hur och var man letar. SOM-institutet har sedan 1980-talet gjort undersökningar om opinionsförändringar i centrala samhällsfrågor och har nyligen presenterat en sammanställning, Skilda världar, av de förändringsmönster som kunnat iakttas över de 20 åren mellan 1987 och 2007.20

I de hänseenden som särskilt intresserar oss är resultaten långt ifrån entydiga. Opinionernas utveckling hänger i hög grad samman med tillfälliga och tidsbundna vindkantringar i t.ex. den ekono-

20 Skilda världar. Trettioåtta kapitel om politik, medier och samhälle. Sören Holmberg och Lennart Weibull (red.). SOM-undersökningen 2007. SOM-rapport nr 44.

miska konjunkturen. Dessa skiftningar kan göra det svårt att se en mer långsiktig, underliggande opinionsutveckling.

SOM-institutet konstaterar emellertid att vissa mätningar, oberoende av opinionsläget, tycks visa på ökade åsiktsskillnader mellan olika samhällsgrupper i Sverige. Det gäller mellan män och kvinnor, mellan yngre och äldre och mellan arbetare och högre tjänstemän. I mitten av 1980-talet var både beteenden och bedömningar (t.ex. i fråga om viktningen av olika samhällsfrågor) mera sammanhållna, medan spridningen en bit in på 2000-talet ibland (vår kursivering) är större. Gruppskillnaderna 2007 är klart större än de var 198621, något som institutet sätter i relation till det som sociologerna brukar kallas de senaste decenniernas individualiseringsprocess, även om det inte handlar om några dramatiska förändringar.22

Av sextio frågepunkter har SOM-institutet bara hittat sex områden där gruppskillnaderna entydigt har ökat. Det gäller t.ex. att högre tjänstemän mer än arbetare pekar ut miljöfrågor som viktiga och att högutbildade mer än lågutbildade betonar utbildningsfrågorna. Yngre är mer oroade av miljöförstöringen än äldre, men de är mindre oroade av det ökande antalet flyktingar.

Ett delvis annat mönster antyds i resultaten av SOM-institutets undersökningar kring frågor som allmänt har mera med moral än praktiskt politik att göra. Ett sådant exempel är förtroendet för institutionerna. Den långsiktiga trenden är att detta generellt sett och successivt minskar. Det gäller förtroendet för alla typer av institutioner, för staten, riksdagen, sjukvården, de politiska partierna, universiteten, dagspressen, Svenska kyrkan, medierna, försvaret, kungahuset, bankerna, de fackliga organisationerna etc. som generellt sett är lägre i dag än det var vid 1980-talets mitt. Det enda undantaget är grundskolan23. Å andra sidan har ungefär hälften av de undersökta institutionerna under 2000-talet återtagit en del av det förtroende de tappat, även om de fortfarande står på minus sett till hela perioden.

Det finns ett signifikant samband mellan individens institutionsförtroende och dels vad som kallas mellanmänsklig eller social tillit, dels ekonomiska framtidsbedömningar. Hög social tillit korresponderar med högt förtroende för institutioner. De institutioner som har störst betydelse för den ekonomiska utvecklingen

21 Ibid., s. 10. 22 Individualiseringsprocessen har framför allt diskuterats av Giddens (1991) i ett ofta citerat arbete. Vi återkommer längre fram till innebörden av detta begrepp. 23 Holmberg och Weibull, s. 55.

tycks – inte oväntat − vara mest känsliga för mer tillfälliga opinioner, som rimligtvis har med bedömningarna av de ekonomiska framtidsutsikterna att göra. För institutioner med annan inriktning är fluktuationerna mindre. I SOM-institutets mätningar har alltså förtroendet under senare år ökat för t.ex. de politiska institutionerna, EU:s institutioner och bankerna.24

Sverige och övriga nordiska länder har länge utmärkt sig internationellt genom att en hög andel av befolkning ”anser att man kan lita på människor i samhället”25. Ungefär 60 procent av svenskarna kan här beskrivas som vad rapportens författare kallar ”höglitare”, medan motsvarande siffra för de kontinentaleuropeiska länderna är 40 procent, i Latinamerika ca 25 procent och i länder som Brasilien, Rumänien och Turkiet ca tio procent26.

Några andra typiskt ”värdeorienterade” frågor gäller attityder till ämnen såsom att:

  • begränsa utvecklingen av genmanipulerad mat,
  • tillåta homosexuella par att adoptera barn,
  • förbjuda forskning som använder embryonala stamceller,
  • tillåta aktiv dödshjälp,
  • införa dödsstraff för mord eller
  • begränsa rätten till fri abort.

Här har institutet bara gjort undersökningar sedan 2000-talets början varför längre tidsserier saknas. Under 2000-talet har emellertid trenden varit entydig. Det som allmänt kan kallas värdeliberala27 attityder vinner terräng på bekostnad av värdekonservativa uppfattningar. Allt färre vill införa dödsstraff eller begränsa aborträtten eller förbjuda stamcellsforskning, medan allt fler vill tillåta homosexuellas adoptioner, aktiv dödshjälp och försäljning av alkoholdrycker i livsmedelsbutiker.

Sammansättningen av opinionerna bakom värderingsförändringarna pekar mot att skillnader i ålder har stor betydelse för värderingarna, men att det i andra avseenden snarare handlar om attity-

24 Detta handlar alltså om opinionsmätningar före 2008 års ekonomiska kris i den internationella ekonomin. 25 Enligt World Values Survey-mätningarna, se vidare nedan. 26 Holmberg och Weibull, s. 149. 27 Värdeliberala attityder i SOM-institutets material är i princip detsamma som kallas emanciaptiva frihetsvärden i World Values Survey resp. livsstilsvärden i Giddens analys, jfr nedan avsnitten 3.5 och 3.9. Kärt barn har alltså många namn. Livsstilsvärdena hos Giddens är som vi ska se också i princip desamma som bildar ger identitet åt de nya sociala rörelserna såsom dessa identifieras av Castells (jfr ovan 2.4). Vi kommer för enkelhetens skull fortsättningsvis i utredningen att använda begreppet frihetsvärderingar.

der som är kopplade till olika generationer. En liberal hållning i fråga om alkoholförsäljning är således vanligast i generationen 50−64 år, medan en positiv inställning till homosexuellas adoptioner är ojämförligt starkast i gruppen 15−29 år. Men värderingarna varierar också genomgående kraftigt inom respektive åldersgrupp samtidig som förskjutningen mot liberalare värderingar gäller för samtliga grupper – de allra äldsta dock med en tydlig tendens att släpa efter. På detta område ser SOM-rapportens författare ett samband med den allmänna tendens till individualisering som sociologer just nu så ivrigt diskuterar för västvärldens del – men som vi alltså bara kunde se smärre avtryck av i det vi, kanske lite slarvigt, kallat åsiktsfrågor.

2.4.2. World Values Survey

SOM-institutets undersökningar kan alltså tolkas på så sätt att under de mer tillfälliga opinionsvindar som präglar dagspolitiken finns en mera långsiktig och stabil utveckling när det gäller människors uppfattningar i frågor som har etisk och moralisk laddning men som inte har samma omedelbara betydelse för den enskildes ekonomi. Här hittar vi också en klar tendens till ett mer uppbrutet värderingsmönster – individualiseringen. De huvudsakligen stabila kopplingarna som finns mellan åsikter i ekonomiska och socioekonomisk grupptillhörighet är inte lika tydliga. I stället pekar SOMinstitutet på ett starkare samband mellan värdering och generationstillhörighet.

Detta är viktigt för vår utredning, eftersom det vi kallat värderingsfrågor rimligtvis har en större kulturell signifikans. Av ett stort intresse är därför de undersökningar som gjorts inom ramen för det internationella forskningsprojektet The World Values Survey (WVS, tidigare The European Values Survey, EVS). Projektet startade på europeisk nivå vid slutet av 1970-talet med syftet att studera den kulturella integrationen i Europa, dvs. vilka skillnader och likheter som fanns mellan de europeiska länderna i fråga om kultur, livsstil och värderingsmönster och hur dessa mönster utvecklades.28 Numera har projektet växt långt utöver Europas gränser. Med deltagande från forskargrupper i 80-talet länder är det

28 Presentationen av VWS följer huvudsakligen dels den sammanfattning som gjorts av i en rapport av Pettersson och Esmer (2005, med vissa kompletteringar), dels Inglehart and Welzel 2005. För en förteckning över studier där VWS använts, se projektets hemsida www.worldvaluessurvey.org

en av de största kulturvetenskapliga jämförande studier som någonsin gjort. Sedan slutet av 1970-talet har besöksintervjuer med 1 000−2 000 personer genomförts i varje land i fem undersökningsomgångar, varav de avseende åren 1981, 1990, 1995 och 2000 hittills publicerats. Resultaten av 2005 års undersökningsomgång kommer att publiceras inom kort.

Resultatet av undersökningarna har använts i en lång rad sammanhang, huvudsakligen där inriktningen varit att studera det ömsesidiga beroendet mellan individers värdesystem i relation till social, ekonomisk och politisk samhällsutveckling.

Projektets grundläggande iakttagelser kan sammanfattas i två bipolära värderingsdimensioner i de undersökta populationerna. Det ena grundmönstret som kunnat urskiljas speglar det som kallas traditionella visavi sekulära värderingar. Det andra mönstret speglar relationen mellan överlevnadsvärden visavi emancipativa frihetsvärderingar. Vi använder dock den kortare formen frihetsvärderingar.

De traditionella värderingarna utmärks av att religion och gudstro spelar en central roll i livet, av en stark uppslutning kring och hög värdering av kärnfamiljen, att lära barn lydnad och respekt för religion, respekt för auktoriteter, att man ogillar aborter och stolthet över den nationella tillhörigheten. Den traditionella orienteringen är centrerad kring auktoriteterna ”religion och familj”. De sekulära värderingarna innebär då motsatsen, dvs. avståndstagande från de traditionella auktoriteter som utövas av religiösa institutioner, av familjen som normativ institution för den primära sociala gruppen och av nationen som i termer av fäderneslandet har mandat att ställa anspråk på underordning och pliktuppfyllelse från medborgarnas sida.

Frihetsvärdena utmärks av att individuell identitet och integritet prioriteras framför ekonomisk trygghet, av subjektiv livstillfredsställelse, av acceptans för sociala minoriteter som invandrare och homosexuella, av förtroende och tillit till andra (dvs. social tillit, jfr 2.4) och av deltagande i olika typer av protesthandlingar som namninsamlingar och köpbojkotter.

Överlevnadsvärdena innebär de motsatta attityderna, dvs. man prioriterar säker inkomst och samhälleligt agerande som sätter trygg försörjning och ekonomisk tillväxt i centrum. Kanske kan essensen i denna polaritet fångas genom att säga att det handlar om mat eller moral.

Identifieringen av de bägge bipolära grundläggande värderingsmönstren beskrivs som mycket robust och i samma mönster framträder oavsett vilka delar av intervjumaterialet som analyseras.

Resultaten av undersökningarna har använts för att upprätta en s.k. kulturatlas, som konstrueras genom att de länder som omfattas av undersökningarna läggs in i ett koordinatsystem byggt på de bägge polerna traditionella – sekulära värderingar och överlevnadsvärderingar – frihetsvärderingar. Resultatet är på många sätt anslående. Det visar sig att länderna samlas i grupper som direkt speglar de stora geografiska regionerna, men där också gemensamma språkliga och religiösa bakgrunder kan avläsas. Ett exempel på det senare är det engelskspråkiga klustret som t.ex. omfattar såväl USA som Irland.

Detta måste tolkas som att ländernas olika kulturella och religiösa arv är sega strukturer som inte så lätt bryts upp genom t.ex. den ekonomiska utvecklingen.

Figur 2.3 World Values Survey Map, efter projektets hemsida www.worldvaluessurvey.org

De olika generationerna av undersökningar visar emellertid att de kulturella värderingarna förändras relativt snabbt över tiden och den överväldigande generella trenden är en successiv världsomspännande förskjutning mot dels sekulära värderingar, dels frihetsvärderingar. Rörelsen går olika snabbt i skilda delar av världen och resultaten för enskilda länder kan avvika vid enskilda mätningar, men trenden är entydig.

Att länder med likartad historia och likartade samhällen ligger nära varandra är i och för sig inte så konstigt. Snarare vore motsatsen förvånande. Men när de enskilda länderna ändrar position på kulturatlasen, vilket då oftast innebär att landet rör sig mot koordinatsystemets övre högra hörn, sker rörelsen inom ramen för den större geografiska och kulturella region som landet tillhör. I princip är det alltså regionerna som rör sig. Däremot finns det ingen tydlig tendens att regionerna skulle vara på väg att lösas upp eller blandas med varandra.29 Tvärt om pekar WVS-undersökningarna på ett afrikanskt, ett latinamerikansk, ett sydasiatiskt, ett europeiskt katolskt, ett engelsktalande, ett östeuropeiskt/exkommunistiskt, ett konfusianskt/östasiatiskt och ett nordeuropeiskt/protestantiskt värderingsmönster – mönster som alltså kan sägas ingå i kulturen.

Detta innebär att även om socioekonomiska förändringar utan tvekan påverkar människors världsåskådningar och värderingar, lämnar också det kulturella arvet och de kulturella traditionerna ett bestående avtryck. Det vill säga historien är betydelsefull och de aktuella värderingar som dominerar samhället reflekterar samspelet mellan moderniseringen och traditionens influenser.

WVS-undersökningen motsäger därmed kraftfullt och måhända förvånande påståendet att globaliseringen skulle innebära en allmän global kulturell relativisering eller en generell tendens till t.ex. världsomspännande ”amerikanisering” inom det kulturella området. Varje region tenderar i stället att ha sin specifika mix av värderingar. Mixen ändras, men fortsätter att vara specifik för regionen.

Georegionernas och ländernas position på kartan har nu ett uppenbart samband med vilken typ av ekonomi de representerar. Positionen längs den lodrätta axeln, avseende traditionella visavi sekulära värderingar, samvarierar positivt med den andel av ländernas befolkning som är sysselsatt inom industri och varuproduktion och negativt med den andel som är sysselsatt inom jordbruket. Det vill säga övergången från jordbrukssamhälle till industrisamhälle

29 Möjligt undantag härifrån kan vara Storbritannien som kanske är på väg att lämna det engelsktalande blocket för att i stället bli ett mera typiskt nordeuropeiskt samhälle.

svarar mot ett kulturellt värderingsskifte från traditionsorienterade till sekulära värderingar.

Men moderniseringsprocessen är inte linjär, utan WVS-undersökningarna pekar på ett distinkt skifte som svarar mot ländernas placering längs den andra, horisontella axeln. Här finns ett motsvarande samband med den befolkningsandel som i stället är sysselsatt inom tjänstesektorn. Detta innebär alltså att övergången till det postindustriella tjänstesamhället också svarar mot ett kulturellt skifte där frihetsvärderingarna börjar ta över. Vi känner igen tjänstesamhällets kulturella logik, såsom vi har refererat den utifrån Castells och Floridas diskussioner:30 öppna sociala relationer, individuella behov, flexibilitet, ansvarstagande, tolerans och social tillit. Vi kan t.ex. se hur det gamla östblocket mycket tydligt fortfarande ligger kvar i det uttalade industrisamhällets värderingsmönster.

Inglehart & Welzel poängterar mycket starkt sambanden mellan denna tvåstegsutveckling och förändringarna i fråga om samhällsinstitutioner och styresskick och särskilt den demokratiseringstrend som – enligt deras tolkning – närmast oemotståndligt drivs av de frihetsvärderingarna när dessa väl en gång fått fäste. Tolkningen av skeendet blir alltså att industrialismens modernisering öppnar för ett värderingsskifte som i sin tur öppnar för nya samhälleliga institutioner – demokratins men också fascismens och kommunismens. Moderniseringen förstärker (enhance) människors förmåga att agera utifrån sina val. När frihetsvärdena fått fäste så innebär detta att de totalitära styrformerna på sikt får små möjligheter att överleva, i vart fall inte längre än vad diktaturernas repressiva system förmår att göra för att hålla dem uppe. Frihetsvärderingarna ökar således dramatiskt människors benägenhet att agera i enlighet med sina val och prioriteringar. Med demokratiska institutioner i grunden ökar också människors möjligheter att agera i enlighet med sina val och värderingar.

Den socialpsykologiska bakgrunden till detta mönster behöver egentligen inte uppfattas som särskilt komplicerad. Tjänstesamhällets människa är på inget sätt i grunden olik vare sig jordbrukssamhällets eller industrisamhällets människa. Men så snart hon får det ekonomiska och sociala utrymmet omkring sig att agera efter sina egna preferens, börjar hon också göra det.

Därför svarar också spridningen av frihetsvärderingarna mot en form av masscivilisatorisk rörelse. De frihetsgrader som tidigare

30 Fast här måste vi förstås notera att även Florida stöder sig på WVS.

varit förbehållna en liten samhällselit, tenderar nu att kunna bli en möjlighet för alla.

Från Castells hämtade vi uppfattningen att de tekniska genombrotten bidrar med förutsättningarna för de kulturella och sociala förändringarna. Vi ser nu en liknande tanke bekräftas i fråga om det värderingsskede som beskrivs i World Values Survey. Detta är också i grund och botten samma sak som Floridas påpekande om kreativitetens betydelse för samhällsekonomin – för vad är väl kreativitetens grundval annat än människors möjlighet att göra fria val – och att utnyttja sin fantasi.

WVS-undersökningarna pekar tydligt mot att frihetsvärderingarna är generationsbundna, men inte åldersbundna. Detta känner vi igen från de nyss gjorda referaten av SOM-undersökningarna. Frihetsvärderingarna är i mätningarna – det gäller inte minst de svenska – allt starkare representerade ju längre ned i åldrarna man kommer. Men inga mätningar tyder på att när generationen sedan åldras, den då skulle överge frihetsvärderingarna till förmån för överlevnadsvärderingarna.

Här ser vi kanske också en nyckel till de till synes motsägande resultaten i SOM-undersökningarna. Det vi i referaten av dem lite slarvigt kallade ”åsikter” är i själva verket i hög grad frågor inom områden som relaterar till överlevnadsdimensionen. Framträngandet av frihetsfrågorna innebär nu inte att människor ändrar uppfattningar i dessa och inom de ramar som frågorna gäller. De måste ju fortfarande besvaras. Detta innebär sannolikt i stället att andra frågor blir viktiga parallellt med överlevnadsfrågorna.31

Frihetsvärderingarna är antiauktoritära till sin karaktär. Inglehart & Welzel32 understryker starkt att förståelsen för innebörden av dem är att man ser dem i relation till det tidigare skiftet som innebar en vändning från traditionella auktoriteter (institutionaliserad religiositet, överhetssamhälle) till sekulära auktoriteter (politiska partier, folkbildning med patriarkala upplysningsambitioner, de industriella företagens organisationsformer, fackföreningsrörelserna etc.)

I frihetsrörelserna ligger en vändning från även dessa senare auktoriteter och detta avspeglas bl.a. i tendensen att organisera intressegemenskaper i öppna nätverk i stället för fasta föreningar och i benägenheten att engagera sig i enskilda aktioner i stället för

31 Notera dock att tabellen s. 11 hos Holmberg och Weibull saknar en tydlig motsvarande trend. 32 Inglehart & Welzel 2005, s. 56 ff.

omfattade politiska program. Inget talar för att människors engagemang i samhällsfrågor skulle avta. Däremot vill människor själv avgöra var de ska lägga sitt engagemang.

Detta verkar stämma väl med SOM-institutets iakttagelse om ett successivt minskat förtroende för samhälleliga institutioner. Institutioner är nödvändiga för samhället, men människor som omfattar frihetsvärderingar har i allmänhet ett mer distanserat förhållningssätt till dem.

2.4.3. Sverige i World Values Survey

De Nordeuropeiska, protestantiska länderna finns, som vi redan noterat, samlade i kulturatlasens övre högre hörn, där de alltså representerar den värderingskultur som i det samlade globala perspektivet tydligast ansluter till de sekulära-rationella värderingarna och där samtidigt frihetsvärderingarna fått allra starkast fäste. I denna grupp är Sverige det land där utvecklingen gått allra längst. Vår värderingsprofil är den som mest avviker från kulturatlasens mitt- eller medelpunkt. Hur ska detta förstås?

Vi har redan varit inne på sambandet mellan de kulturella värderingarna och ländernas ekonomiska utveckling. Det finns för det första ett starkt samband mellan utvecklingen mot sekulära-rationella värderingar och industrialiseringen. Sedan finns ett motsvarande samband med utvecklingen av ett tjänstesamhälle. Samvariationen mellan andelen sysselsatta i servicenäringar och utvecklingen av frihetsvärderingar är mycket starkt.

Thorleif Pettersson33, som är den som mest ingående analyserat Sverige i WVS-undersökningarna kommer till slutsatsen att det finns starka samband mellan utvecklingen av frihetsvärderingar och levnadsstandard. I länder med hög levnadsstandard tenderar befolkningen genomgående att visa starkare preferenser för frihetsvärderingarna än i länder med svagare ekonomier. Men det finns också ett tydligt negativt samband mellan hög levnadsstandard och etniskt och språklig splittring i ett land. Det betyder att såväl den relativa befolkningsmässiga homogeniteten i det svenska samhället, som den höga levnadsstandarden och den svenska ekonomiska modellen får antas bidra till frihetsvärderingarnas extremt starka position i det svenska samhället.

33 Pettersson & Esmer 2005, Pettersson 2008.

Pettersson betonar dock att det negativa sambandet mellan levnadsstandard och språklig och etniskt mångfald inte kan användas som argument mot fortsatt invandring. Tvärtom kan det från en strikt ekonomiskt position noteras att Sverige behöver en invandring för att balansera en åldrande inhemsk befolkning. Uppslutningen hos befolkningen kring frihetsvärderingarna, med deras betoning av tolerans och social tillit, kan då vara nyckeln till att invandringen till Sverige fungerar relativt väl. Trots att andelen utrikes födda eller med utrikes bakgrund är jämförelsevis stor Sverige, är den ändå för liten för att synas tydligt i WVS-undersökningarna. Petterssons undersökning av attityderna hos muslimska invandrare pekar emellertid mot att även dessa tenderar att ansluta sig till frihetsvärderingarna, men att det sker i specifik kombination av traditionella värderingar och överlevnadsvärderingar. Under alla omständigheter ökade andelen svenskar som är positivt inställda till invandrare under 1990-talet − från 91 procent 1990 till 97 procent år 2000 − en statistiskt säkerställd siffra. Det är också en internationellt sett unikt hög siffra. De som omfattar frihetsvärderingarna är dessutom mer positiva till invandring än de som inte omfattar dem.34

Allt detta betyder att det finns samband mellan levnadsstandard, utbildningsnivå, generationsskiften, befolkningens relativa homogenitet och landets ekonomiska modernisering som i viss utsträckning förklarar och även bestämmer den typ av kulturella värderingar som finns företrädda i ett land. Med det handlar inte om några enkla linjära samband eller okomplicerade funktioner av typen orsak och verkan. Tvärt om betonar författarna bakom WVS-publikationerna att det dessutom finns komplexa och för de enskilda länderna individuella förhållanden som avgör hur spridda de olika värderingar är och mixen mellan dem.

Därmed är vi framme vid konstaterandet att bakom såväl det enskilda landets eller georegionens position i kulturatlasen, finns specifika historiska förklaringar. Detta svarar också mot Ingleharts & Weltzels iakttagelse att den kulturella värderingen, inte bara hos varje population, utan i princip hos varje individ, består av en uppsättning ärvda värderingar som speglar kulturen i det samhälle hon fötts in i. En annan del avgörs av hennes egna upplevelser och egna strategiska val som hon gör i relation till det samhälle hon upplever. Människan både ärver och förvärvar sin kulturella identitet.

34 Ibid., s. 31.

Detta innebär att man för att rätt förstå innebörden av de mönster som WVS-undersökningarna visar, ska vara noga med distinktionen mellan innebörden av begreppet traditionella värderingar såsom det används i WVS (dvs. som uttryck för värderingar som hyllar traditionella auktoriteter och institutioner) och betydelsen av det kulturella arvet. För alla opinioner spelar det kulturella arvet en stor roll men de traditionella värderingarna är mycket viktiga för vissa opinioner/populationer medan de spelar mindre, eller snabbt minskande, roll för andra. Men även dessa senare bär med sig sitt kulturarv, med det handlar om ett arv som genom olika historiska förhållanden blivit sådant att det med dagens mått mätt framstår som ”modernt”.

Befolkningarna i Sverige och det protestantiska Nordeuropa, har inte fått preferenserna i sina kulturella värderingar enbart som en följd av senare årtiondens socioekonomiska utveckling, utan dagens position på kulturatlasen beror också på den fond av befintliga värderingar som den socioekonomiska utvecklingen spelat mot.

Den här diskussionen har förts på ett intressant sätt av Berggren och Trägårdh.35 De har pekat på de starka dragen av folklig frihetlighet i den svenska historien – en starkt självägande bondeklass och den därmed sammanhängande frånvaron av utvecklade feodala strukturer, starkt lokalt självstyre genom by- och sockenstämmor och den historiska traditionen av politisk balans där kungamakt och bondestånd balanserade frälset. Samtidigt har den moderna svenska historien även internationellt uppmärksammats för det starka inslaget av statsdirigering och välfärdsstatens långtgående ambitioner att lägga livet till rätta för medborgarna. Sverige beskrevs och uppfattades länge som ett sorts socialistiskt experiment, utanför det socialistiska blocket.

Berggren och Trägårdh prövar nu tesen – och som det verkar med gott resultat – att den svenska folkhemssocialismens i själva verket bör ses som en förlängning av den äldre frihetliga traditionen. Utanför de politiska aktivisternas led har svenskens grundläggande strategi varit att på det individuella planet skaffa sig så stora frihetsgrader som möjligt. En stor offentlig sektor som är neutral i förhållande till personliga omständigheter (dvs. den generella välfärdspolitiken) och som framför allt gör individen oberoende av släkt och familj är då ägnad att öka individens frihet. Här jämför författarna det de kallar välfärdens maktrelationer i Sverige

35 Henrik Berggren & Lars Trägårdh, Är svensken människa? Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige. Falun 2006.

med dem i Tyskland och USA med konstaterandet att maktrelationen i Sverige är inriktad på de förmåner som staten transformerar till individen, medan motsvarande relation i Tyskland fokuserar på familjen. I USA, slutligen, bygger välfärden i hög grad på samspelet mellan individ och familj, medan staten är mera anonym som agent i välfärdssystemet.

Figur 2.4 Välfärdens maktrelationer, efter Berggren och Trägårdh (2006, s. 70)

stat

Sverige

Tyskland

individ

familj

USA stat

Sverige

Tyskland

individ

familj

USA

Så länge som ”folkhemssocialismen” genom välfärdssystemet ytterst gagnat individens frihet, och det Berggren och Trägårdh kallar svenskens behov av att få vara ifred för överheten, så har han eller hon också bejakat ett högt skattetryck och en stor offentlig sektor. När politikens etablissemang misstolkat grundstämningen i folkdjupet och velat gå längre i offentlig makt i sådan riktning att den individuella friheten i stället hotats, ja då har bristen på folkligt stöd omedelbart visat sig. 1970-talets debatt om löntagarfonderna är bara ett exempel på detta.

Som vi redan noterat speglar WVS-mätningarna en utveckling som pågår för fullt. För Sveriges del innebär detta att den befolkningsandel36 för vilka de sekulära värderingarna dominerar ökat från 66 procent år 1980 till 72 procent 2000. Den ökningen är förhållandevis måttlig och kan spegla att de sekulära värderingsuppsättningen nu nått en form av mättnadsnivå. Utvecklingen av frihetsvärderingarna har dock ökat från att ha omfattats av 66 procent år 1980 till att nu dominera bland 86 procent av invånarna i Sverige.

Därmed tycks vi landa i något som kan uppfattas som en motsättning – inte bara dagens socioekonomiska utveckling förklarar

36 Welzel & Deutsch 2007, figur 18.2, s. 246.

förändringarna i värderingsmönstret, det är också mönstrets historiska förankring som gör att det förändras så snabbt.

2.5. De bägge omvandlingarna

Så här långt i vår framställning har vi försökt att ringa in och någorlunda teckna konturerna av det skifte som Sverige, Västvärlden och hela det globala sammanhanget just nu genomgår i kulturellt och socioekonomiskt hänseende – så långt vi nu har möjlighet att förstå och tolka det.

2.5.1. En sammanfattning

Vi har genomgående använt begreppet ekonomi i dess breda, allmänna betydelse, avseende alla de arrangemang genom vilka människor försöker tillfredställa sina – företrädesvis materiella – behov. Det ekonomiska skiftet västvärlden nu går igenom handlar om övergången från en industri- och varuproducerande ekonomi till en ekonomi som i stället domineras av produktionen av tjänster.

Bland alla de särdrag som skiljer dessa bägge ekonomier så noterar vi att industrisamhället inte bara står för en produktionsform, utan också i hög grad en organisationsform. Den kan karakteriseras som stabil, byråkratisk, hierarkisk och homogen i betydelsen att den byggt på fasta strukturer, som fungerat över lång tid och med klart urskiljbara strata. ”Industrialization man” fick sitt liv bestämt av den organisationsformen. Den bryts i dag mot nätverkens organisationsprincip, öppna, flytande och flexibla. Industrisamhället baseras i hög grad på allokeringen av produktionsfaktorerna, arbetskraft, råvaror och kapital. För tjänstesamhället har i stället förmågan att kunna hantera information kommit in som den ny nyckelfaktorn. Med detta följer oundvikligen också att betydelsen av individuell förmåga – vi kan kalla den kreativitet – blir viktigare än att få människor att utföra på förhand bestämda uppgifter.

Industrisamhället har kännetecknats av en pakt mellan den industriella organisationen och produktionen och med nationalstaten som överordnat politiskt ramverk. Globaliseringen innebär bl.a. att nationen som det primära politiska ramverket för ekonomin inte längre är lika entydigt, lika självklart eller lika oomstritt. Detta betyder vare sig nationalstatens död eller undergång, men att

den i tjänstesamhället fungerar delvis i konkurrens, delvis i samspel med andra politiska ramverk för ekonomin – på transnationell, regional och lokal nivå.

2.5.2. Samtidens omvandling

Vi har använt begreppet kultur i en bred allmän, ”antropologisk” mening där vi refererat till människors normer, värderingar, roller, identiteter, handlingsmönster, moraluppfattningar och tankesätt. Utifrån det sättet att se på kultur, har vi, främst utifrån resultaten från WVS-undersökningarna, kunnat se hur det ekonomiska skiftet från industrisamhälle till tjänstesamhälle motsvaras av ett kulturellt skifte − övergången från det som kallas sekulära värderingsmönster till frihetsvärderingar.

I industrisamhällets sätt att organisera och dela upp tillvaron i arbete och fritid ligger att ”kultur” tillhör den fria tiden, den tid under vilken vi konsumerar det som vi producerar under den del av dygnet som är arbetstiden. När de viktigaste produktionsfaktorerna är arbetskraft, råvaror och kapital så låter sig detta göras.

När i stället förmågan att behandla information blir den viktigaste produktionsfaktorn för detta med sig ett dramatiskt skifte av idén om kultur. Tjänstesamhället suddar ut gränsen mellan arbete och fritid och den flyttar in kulturen i produktionen och i det ekonomiska, brett uppfattade sammanhanget. Ekonomin tenderar att bli kulturdriven. Det gör inte konstnärliga yttringar och institutionaliserat kulturarv till mindre viktiga företeelser, tvärt om, dess betydelse växer. Men det för med sig att synen på kultur blir en annan, bredare.

Det ekonomiska och kulturella skiftet tog sin början under 1970-talet vi befinner oss av allt att döma mitt uppe i dess fortsättning. Vi illustrerar skiftet med nedanstående figur som vi kallar samtidens omvandling och sammanfattar förhållandena mellan de nyckelbegrepp och termer som vi tagit upp.

Figur 2.5 Samtidens omvandling. Horisontella axeln – ekonomi, vertikala axeln – kultur

industriell ekonomi (produktion och organisation inom nationell ram)

informations- och tjänsteekonomi, nätverksorganiserad inom global ram

2000-talsmodernitet med frihetsvärderingar

1900-talsmodernitet med sekulära värderingar

2.5.3. Den förra omvandlingen

Om det nu handlar om att hantera den aktuella omställningen, att lära oss navigera utifrån 2000-talets koordinater, ja då blir frågan vilken problematik som var 1970-talets. Om den svenska kulturpolitiken har sina rötter i 1970-talet, så bör vi försöka sätta in den i sitt sammanhang. Vi ställer alltså frågan: på vilket problem skulle 1970-talets kulturpolitik vara lösningen?

Det perspektiv vi anlagt på samtiden innebär att vi valt att både kontrastera och parallellisera samhällets ekonomiska utveckling med förändringar i fråga om människors värderingar, tankesätt och normer, det vi kallar kulturella förändringar. Det kan finnas andra angreppssätt, måhända också mer fruktbara, men vi väljer ansats också när vi blickar bakåt på 1900-talet.

Man brukar räkna 1870-talet som decenniet då industrialiseringen tar sitt egentliga avstamp i landet. Då startar på allvar två förändringsvågor som under de kommande hundra åren i grunden

förändrar Sverige. Den första är att industrialiseringen för med sig att befolkningen byter näringsfång och vi lämnar jordbruket som huvudnäring. Den andra är starten på en geografisk omflyttning som innebär att den absoluta merparten av befolkningen byter livsmiljö från landsbygdens traditionella, rurala miljö till en urban livsstil i städer och tätorter. Omflyttningen hänger självfallet ihop med att industrin skapar ny sysselsättning som kan suga upp landsbygdens och jordbrukets befolkningsöverskott, men det är inte fråga om helt synkrona processer. En stor del av landsbygdens befolkningsöverskott kanaliseras under senare delen av 1800-talet och det tidigare 1900-talet till Nordamerika genom emigrationen (jfr figur 2.1 avsnitt 2.2.1). Den svenska industrialiseringen är också, särskilt under den tidigare fasen, bl.a. genom kopplingen till skogen och malmen, en landsbygdsindustri.

Vi kan sammanfatta hela processen i några grafer, där den viktigaste redovisar omflyttningen från landsbygd till tätorter. När vi tidigare (ovan avsnitt 2.1.5) konstaterat att relationen mellan tätorts- och glesbygdsboende varit stabil sedan 1970-talet så ser det väsentlig annorlunda ut om man i stället tittar på den utveckling som ägde rum på den andra sidan av detta decennium.

Figur 2.6 Relationen landsbygds- och tätortsboende 1800

  • Efter

SCB

0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 100

år 1800 år 1820 år

1840

år

186

0

år 1880 år 1900 år 1920 år 1940 år

1960

år

198

0

år 2000

landsbygd, %

tätort, %

0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 100

år 1800 år 1820 år

1840

år

186

0

år 1880 år 1900 år 1920 år 1940 år

1960

år

198

0

år 2000

landsbygd, %

tätort, %

Då ser vi att 1970-talets ingång markerar slutskedet på den storskaliga befolkningsomflyttning som pågått alltsedan 1800-talet början men som accelererade med industrialiseringens genomslag från 1860/70. En befolkning som då bestod av 90 procent landsbygdsbor blev fram till 1970 en befolkning där 85 procent bor i tätorter. Utvecklingen har sedan fortsatt men i ett betydligt lugnare tempo – den stora omflyttningen är avslutad.

Tittar man på de motsvarande kurvorna över andelen sysselsatta i jordbruket respektive industri och tjänstesektorn så ser vi en korresponderande utveckling med vissa tidsmässiga förskjutningar.

Figur 2.7 Förvärvsarbetets förändring 1880

  • Efter Atlas över

Sverige

0 10 20 30 40 50 60 70 80

1880 1900 1920 1940 1960 1980

år

%

Jordbruk Industri Service

Den nästan totala ekonomiska omvandling som industrialiseringen och befolkningsomflyttningen innebär korresponderar med förändringar på snart sagt alla plan i samhället – framväxten av den konstitutionella staten med 1866 års representationsreform och det demokratiska genombrottet med 1920-talets rösträttsreformer, nya sociala klasser, en arbetarklass och en borgerlighet, som i sin tur formar de politiska partierna, folkrörelsernas framväxt och så vidare.

Hur ser det då ut på det kulturella planet? Ja, om levnadsvillkoren i grunden ändras för befolkningen under ett århundrade, måste

detta också sätta spår i människors sätt att tänka och se på livet och tillvaron, i attityder, vanor och värderingar.

2.5.4. Modernitetens grundläggande spänning

Ett annat anslag med anspråk på att också fånga en förklarande dimension i spänningsförhållandet mellan tradition och modernitet är den tyske sociologens Ferdinand Tönnies termer Gemeinschaft och Gesellschaft från 188737. Johan Asplund kallade i en essä från 1991 dem för sociologins mest seglivade och mest fruktbara begreppspar38 och inte minst efter denna referens till Tönnies har begreppen kommit till flitig användning inom svenska sociologiska och kulturanalytiska sammanhang.

Tönnies tes var att det äldre, traditionella och förmoderna samhället präglades av Gemeinschaft, dvs. lokalsamhällets slutna, starka, trygga och varma men också socialt kontrollerande, förändringsfientliga och inlåsande gemenskaper. Mot detta står den framväxande marknadsekonomins och den moderna byråkratiska statens kalla, anonyma, urbana, effektiva, öppna, friare och förändringsorienterade samhälle − Gesellschaft.

Så enkel som att säga att samhället övergår från ett äldre tillstånd av Gemeinschaft till ett modernt Gesellschaft är det nu inte. Snarare menade Tönnies att varje samhälle innehåller drag av bägge sfärerna. I ett förmodernt samhälle som inte förändras nämnvärt råder dock en balans mellan dem, men när samhällena moderniseras, dvs. förändras och utvecklas, då skapas en spänning. Man strävar mot det nya, men känner också förlusten av den traditionella gemenskapen. Man söker frihet från de auktoriteter som präglade gemenskaperna, men får en upplevelse av kyla när man undslipper dem i det moderna samhället. Det västerländska samhället präglas alltså av spänningen mellan Gemeinschaft och Gesellschaft och detta skapar en sorts grundläggande identitetskris hos människorna. Följaktligen blir frågan om hur spänningen ska övervinnas en grundläggande kulturell fråga.39

37 Gemeinschaft und Gesellschaft. Abhandlung des Communismus und des Socialismus als empirischwer Culturformen. Leipzig. 1887. 38 Johan Asplund, Essä om Gemenschaft och Gesellschaft. 1991. 39 Marx hade sitt alienationsbegrepp för i grunden samma problem. Max Weber talade om ”järnburen” som den moderna människan låstes in i och Durkheim diskuterade ”anomie”. Jfr Berggren och Trägårdh, s. 350, som också pekar på att relationen Gemeinschaft – Gesellschaft också kan spåras bakom diskussionen om staten och civilsamhället, dvs. där staten associera med kall byråkratisk maktutövning medan civilsamhället tänkes representera ett

Vi tror att den här diskussionen har en hög relevans för förståelsen av 1900-talets svenska kulturpolitik. Dock är begreppen Gemeinschaft – Gesellschaft otympliga och främmande på så sätt att de kan ge intryck av att läsaren skulle behöva ha särskilda förkunskaper för att förstå sammanhanget. Några etablerade svenska termer finns inte, men vi försöker lösa problemet genom att fortsättningsvis tala om modernitetens grundläggande spänning där Gemeinschaft representerar ett livsrum som – relativt sett – är slutet men varmt och där Gesellshaft står för – fortfarande relativt sett – ett öppet och fritt men kyligt samhälle.

Vare sig vi nu låter dramatiken i denna modernitetens spänning illustreras av grafen som visar 1900-talets omflyttning från landsbygd till städer eller av grafen som visar övergången från befolkningens sysselsättningen i jordbruket till industri respektive service och förvaltning – sedermera tjänstesektorn, ser vi att decennierna kring 1930 markerar en kritisk period i den svenska historien.

Nedgången i jordbrukssysselsättningen är brant under hela 1900-talet, ända fram till 1950-talet då den börjar plana ut till dagens låga nivå. Men kring 1920 sker den omkastning som innebär att andelen industrisysselsatta överstiger den andel som fortfarande arbetar inom jordbruket. Kring 1930 sker den motsvarande omkastningen i relationen mellan de andelar av befolkningen som bor på landsbygden respektive i städer. Samtidigt blir också andelen sysselsatta i service och förvaltning fler än de inom jordbruket.

Ser vi till emmigrationen (figur 2.1, avsnitt 2.1) konstaterar vi även här att 1930-talets ingång markerar ett viktigt historisk skifte. Det är slutpunkten för den stora utvandringen till Amerika. När emigrationen åter kommer igång efter andra världskriget så är den av en annan art – den återutvandring som alltid finns i samband med en kraftig invandring.40

Vill vi antyda en indelning i 1900-talets stora yttre kulturförändring, ligger det därför nära till hands att se det sena 1800-talet och fram till perioden 1920/30 som en tidig fas då industrialiseringen startar och får fäste i ett samhälle som dock fortfarande domineras av jordbruk och landsbygdsboende. Efter brytningsperioden 1920/ 1930 är förhållandena omkastade så till vida att Sverige då är ett

gemeinschaftinspirerat sätt att sköta samhällsuppgifterna. Ett ytterligare sätt att försöka fånga frågeställningen finns hos Giddens (1991) som skiljer mellan traditionalism och modernitet genom att peka på modernitetens sätt att a) separera tid och rum, b) dess ”urbäddningsmekanismer” samt c) dess ”institutionella reflexivitet”. 40 Om sambandet invandring – utvandring, se t.ex. Öberg och Springfeldt 1991, s. 92.

modernt industrisamhälle där den gamla tidens livsform allt mer trycks undan och efter hand marginaliseras.

Vill vi försöka sammanfatta 1900-talets stora ekonomiska och kulturella transformering på samma sätt som vi tidigare försökte fånga in konturerna av de skeende vi just nu genomgår, skulle figuren få det utseende som nedanstående figur visar. Här låter vi den ekonomiska axeln (den vågräta) illustrera övergången från jordbrukarsamhället medan den kulturella, lodräta axeln, får illustrera övergången från ett traditionsorienterat samhälle, till ett modernt, förändringsorienterat.

Figur 2.8 Den förra omvandlingen, 1900-talets omvandling. Den horisontella axeln – ekonomi, den vertikala – kultur

agrar ekonomi med rural, gryende industri (den konstitutionella staten)

industriell ekonomi inom nationell ram (folkhem)

1900-talsmodernitet med sekulära värderingar

1800-talstraditionalism och nationalromantik,

2.5.5. Begreppet livspolitik

Vår diskussion om modernitetens spänning utgår från industrialiseringens kulturella konsekvenser och frågan blir då om denna spänning fortfarande har samma sprängkraft när vi numera befinner oss i en ny övergång. Modernitetens grundläggande spänning som diskuterats så mycket under 1900-talet är nära förbunden med en urbaniseringsprocess som för Sveriges del i princip är genomförd. Dagens urbanisering handlar inte om att människor flyttar från

staden till landsbygden, utan om att även landsbygden urbaniseras, i den meningen att den blir allt mer ”stadslik” till sin karaktär.

Dagens Sverige är också urbaniserat i en kulturell och mental mening som går utöver själva bebyggelse- och bosättningsmönstret. Folkhemsmetaforens erbjudande om att kunna bemästra spänningen miste under 1900-talets slutskede också sin dragningskraft och svarade inte längre mot samtidens behov. Inte heller den mest seglivade av 1900-talets totalitära ideologier, kommunismen, överlevde övergången. Berlinmuren revs och Sovjetimperiet föll.

Samtidigt bör man påminna om att den typ av förlopp som vi resonerar om här ingalunda är några enkla, parallella processer som börjar och slutar vid specifika tidpunkter. Så även om aktualiteten i 1900-modernitetens grundläggande spänning klingar av i dagens Sverige betyder det inte att den helt mist sin relevans.41 Från ett invandrarperspektiv kan – beroende på förhållandena i hemlandet – etableringen i Sverige i hög grad upplevas som inträdet i en ny och främmande modernitet. Den kan likaså vara det fullt adekvata uttrycket för att fånga urbaniseringens omställning som den nu pågår i stora delar av världen. År 2010 har beräknats bli det år då majoriteten av världens befolkning bor i städer, dvs. då världen i sin helhet passerar den gräns som Sverige trädde över 1930.42

På vilket sätt har då de bägge omvandlingarna som vi beskrivit, samtidens och 1900-talets, samband med varandra? Ja, en typ av svar får vi genom WVS-undersökningarna. Det har innebörden att industrialiseringen med dess våg av sekulära värderingar bildar förutsättningen för nästa moderniseringsvåg, informations- och tjänstesamhället med dess frihetsvärderingar. Det är först när effekterna av den första vågen nått ut över samhället som nästa steg kan tas.

En forskare som utvecklat motsvarande tankegångar utifrån sociologiska, socialpsykologiska och politiska parametrar är Anthony Giddens43. Hans analys har också fått ett stort gehör i den allmänna debatten om modernitetens utveckling. Giddens betraktar moderniteten som en process där det traditionella lokalsamhällets samband mellan tid och rum bryts upp, dvs. i lokalsam-

41 Man kan notera att flera publikt framgångsrika svenska filmer från senare år har det vi kallar modernitetens grundläggande dilemma som underliggande tema. Det gäller t.ex. Masdjävlar och Såsom i himmelen. 42 År 2050 beräknas den siffran ha stigit till 75 procent. Så stor andel av världsbefolkningen uppskattas då bo i städer. (Burdett 2006. City-building in the age of global urban transformation). 43 Särskilt Modernitet och självidentitet, 1991.

hället upplevde människan i allt väsentligt tiden och rummet som förenade i platsen och i den levda dygnsrytmen.

När sedan tillvaron inte längre styrs av traditionens och lokalsamhällets självklara regler och etablerade praxis uppkommer modernitetens genomgripande behov av självreflexion, för att förstå och förklara hur tillvaron och de sociala villkoren hänger ihop. Giddens talar om institutionell reflexivitet för att markera hur den reflexibla attityden kommit att byggas in i och bli en reglerad del av det moderna samhället.44

Med Giddens ögon bildar upplysningstiden starten på den tidiga moderna epoken i Västeuropa som sedan sträcker sig fram mot våra dagar. Där andra velat se vår tid som en radikalt annan tid än moderniteten, en postmodern tid, argumenterar Giddens (helt i enlighet med WVS-undersökningarnas indikationer) för att vår samtid ska uppfattas som en hög- eller senmodern period, då konsekvenserna av moderniseringsprocessen tidigare förlopp börjar bli tydliga.

Individen är befriad från traditionens bindningar och han eller hon har lärt sig (börjat lära sig) att leva i modernitetens sociala nätverk där de få men starka sociala banden ersätts av många och svaga. Han eller hon har fått utrymme att i vart fall till del skapa och välja sin identitet – livsstilsfrågornas frammarsch. Vägen ut ur traditionerna har satt individen i direktkontakt med de globala sammanhangen. Men den existentiella frågan blir då vad friheten och utrymmet ska användas till.

Giddens kallar fenomenet för ”det undanträngdas återkomst” och hur detta undanträngda hanteras i det senmoderna samhället är en fråga som går igen på alla nivåer, individuellt, socialt och politiskt. Här möts såväl Giddens och Castells samhällsanalyser likaväl som tolkningarna av VWS-undersökningarna, i identifieringen av en ny typ av värderingar och en ny typ av socialt handlande som hänger ihop med informationssamhället.

I Giddens tolkning är rörelserna snarast att se som indikatorer på framväxten av det han kallar livspolitik, parallellt med och ovanpå (utöver) den etablerade emancipativa politiken45. Det vill säga att när det tidigmoderna skedet väl har skapat den frihet som inte fanns i det traditionsstyrda samhället, blir huvudfrågan i det

44 Denna utredning kan t.ex. ses som ett bra exempel på institutionaliserad reflexion, nämligen kring frågan om syftet med kulturpolitik. 45 Det vill säga vad som med Inglehart & Welzels terminologi snarast skulle kallas de sekulära auktoriteternas politik.

senmoderna samhället hur den friheten ska användas och vad den ska användas till.46

Att det ser ut på så vis har vi här försökt att underbygga med hänvisning till ledande röster i den samhällsvetenskapliga diskussionen, eller med Giddens ord, med hänvisning till experter. Kanske skulle det gå lika bra att nå samma slutsats enbart genom att hänvisa till vars och ens upplevda erfarenhet.

Vi tror emellertid att på samma sätt som den förra, 1900-talets, omställning rymde en dominerande kulturfråga, rymmer också samtiden nya omställning en eller kanske flera andra dominerande kulturfrågor. Därför handlar nästa kapitel om kulturpolitikens plats i dessa skeenden, den förra omställningen och samtidens.

46 Livspolitik enligt Giddens (s. 253) handlar om politiska beslut som bygger på valfrihet och generativ makt, dvs. makt som förändringskapacitet. Det handlar om skapandet av moraliskt försvarbara livsformer som befrämjar självförverkligandet i en kontext av ömsesidig global påverkan. Det handlar om att skapa en etik utifrån frågan ”hur ska vi leva”, dvs. den frågan där traditionen gav ett självklart svar: ”som hittills” – men där svaret nu måste sökas i en posttraditionell ordning och mot bakgrund av existentiella frågor.

3 Kulturpolitiken och 1900-talets kultursyn

3.1. Traditionens samhälle och brytningstiden

3.1.1. Introduktion

Om vi i kapitel 2 diskuterade relationen mellan kulturella och ekonomiska förändringar ska vi flytta fokus till förhållandet mellan kultur och politik. Här utgår vi från en i grunden ganska enkel tankegång. Först frågar vi om de sekulära värderingar som hängde ihop med industrialiseringen kan avläsas i att staten börjar agera på ett nytt sätt, dvs. kan man identifiera en ny ”kulturpolitik” som en följd av den kombinerade ekonomiska och kulturella förändring som industrialiseringen och sekulariseringen innebar? Med terminologin från förra kapitlet, finns det en ”den förra omställningens” kulturpolitik?

En sådan menar vi finns, men eftersom vi inte hittat någon tidigare undersökning av det sambandet så behöver vi klarlägga hur det ser ut. Det är temat för kapitel 3.

När – och om – vi väl lyckats konstatera det sambandet så uppkommer själva huvudfrågan för vår utredning, nämligen om vi i dag har en kulturpolitik som motsvarar samtidens omvandling.

Först dock några ord om politik och byråkrati. Det här är en utredning där statens kulturpolitik står i centrum. Staten är politikens redskap och i demokratin är den ytterst folkviljans redskap. Att tro på demokratin innebär inte bara att tro att folkviljan slår igenom i politiken och i de politiska församlingarna, utan också att tro på sambandet mellan folkviljan och statens handlande – via politiken.

Som en samlad byråkrati och organisation är staten ett redskap för politiken men också en på sätt och vis självständig organism som fungerar enligt sin egen logik och konsekvens. För de politiska

partierna gäller det att lära sig hur detta instrument fungerar så att de kan använda det. Men när en politisk rörelse kommer till makten, inträffar också det motsatta – rörelsen, politiken tar intryck av statens organisatoriska och byråkratiska logik. Så därmed handlar en utredning om statlig kulturpolitik inte bara om politik och kultur, utan noga räknat om samspelet mellan tre aktörer eller krafter – kultur, politik och stat.

3.1.2. Romantik och republikanska ideal

Kulturpolitik kan, om man så vill, uppfattas som relationen mellan konst och kultur samt politisk makt. Vi kan iaktta relationerna mellan dessa kontrahenter genom hela historiens lopp. I denna allmänna mening är kulturpolitik en mycket gammal företeelse, men det betyder inte att det varit något konstant. I takt med att samhällena förändras ändras också relationen mellan å ena sidan konst och kultur och å andra sidan makt. Redan på denna grund kan vi vara säkra på att dagens sätt att uppfatta kultur och politik är tidsbundet.

I en mer administrativ och teknisk mening kan kulturpolitik förstås som politik inom ett specifikt område. I denna mening förekommer begreppet kulturpolitik från förra sekelskiftet. Det är emellertid först efter andra världskriget som begreppet blir mer allmänt.1 Därför kan det vara otidsenligt att tala om kulturpolitik för äldre tider och vi talar av det skälet om politik inom kulturområdet när det gäller de äldre skedena och förbehåller termen kulturpolitik för de senare.

De här frågorna hänger nära ihop med och kan inte skiljas från den allmänna synen i samhället på konst och kultur. Det är ju utifrån de aktuella föreställningarna om innebörden i begreppet ”kultur” som det politiska handlandet sker. I dag ser de flesta decennierna kring sekelskiftet mellan 1700- och 1800-tal som en avlägsen epok. Ändå är det under det skedet som mycket av dagens syn på själva innehållet i begreppen konst och kultur formas.2 Det

1 Det första belägget i SAOB är från 1897. Arthur Engberg använder ordet i riksdagsdebatter under 1920-talet. En valbroschyr från 1938 med Engberg som författare har titeln Demokratisk kulturpolitik. Uppgifter efter Sundgren 2007 s 19. 2 Även skeden före denna tid kan man tala om politik inom kulturområdet men kontexten, politikens villkor, liksom synen på konst och kultur är då så annorlunda att paralleller med vår egen tid blir riskfyllda. Vi kan dock t.ex. notera att den svenska stormaktstidens ambition att konstruera ärorik forntid åt det svearna, som kunde jämföras med både judarnas och romarnas, är ett exempel på politik inom det kulturella området – även om inte de begreppen

sker inom ramen för samma process som den där den moderna tiden tar sin början, markerad av upplysningstidens tänkande och de amerikanska och franska revolutionerna.

Inom ramen för den processen formeras de västerländska idéerna om de mänskliga rättigheterna, lika för alla och därmed knutna till individen. Vi får den logiskt korresponderande republikanska idén om en sekulär stat som legitimeras och styrs genom demokratin.

Den nya tidens betoning av individen motsvaras inom konstens område av ett nytt konstnärsideal, romantikens, som växer fram under samma tid dvs. 1700-talets slut och det tidiga 1800-talet§. Romantiken betonar konstnärens egenart, gärna med anspråk på en särskild förmåga – den geniala inspirationen. I grunden samma syn på konstnären lever sedan vidare genom hela 1900-talets modernism.

På det kollektiva planet för romantiken fram idén om folken som naturliga gemenskaper, sammanhållna särskilt genom språket och bärare av nationella kulturer. Inspiratörer är Johann Gottfried Herder (1744–1803)och Johann Wolfgang Goethe (1749–1832).

Föreställningen om folken och nationerna som en sorts primära kulturella entiteter har sin grund i framför allt den tyska romantiken. Under 1800-talet finns en alternativ strömning som snarare är fransk till sitt ursprung och som tydligare knyter an till upplysningstidens ideal. Här talar man snarare om ”civilisation” än om kultur. Betoningen av utvecklingen och framsteget är i princip detsamma som den tyska romantikens, men om ”folket” är den källa där kulturens växt hämtar sin kraft i romantikens värld, så är den franska civilisationsidén mer aristokratisk och elitorienterad. Det blir snarare den utveckling och förfining som samhällets övre strata har uppnått som ger utgångspunkten för kulturens eller civilisationens fortsatta växt och förfining.3

Den tyska romantiken knyter alltså an till föreställningar om folken och lägger en tonvikt vid känslolivet, medan den franska civilisationsidén snarare är elitistisk och intellektuell.4

användes då. Institutionen som riksantikvarie, dvs. en statlig ämbetsman med uppgift att ”övervaka” landets fornminnen stammar från denna tid (1630-talet). Genom att utse en riksantikvarie och genom påbud om fredande av fornminnen markerade Gustav II Adolf att kungamakten hade både anspråk på och ansvar för att skydda minnesmärkena. Dvs. det fanns en form av genealogiskt samband mellan kungen, hans politiska makt och den rikets forntid som han ålade sig att förvalta. 3 Enligt Norbert Elias, Sedernas historia, 1989. 4 Motsättningen mellan ”folklig kultur” och ”finkultur” som funnits i 1900-talets kulturdebatt svarar alltså ganska bra mot spänningen mellan tysk romantik och fransk civilisation.

Under 1800- och 1900-talen, ända fram till de demokratiska genombrotten, blandas dessa idéer om politik, styresform och kultur, dels med varandra, dels med upplysningstidens övriga tankeströmningar likväl som med de gamla regimernas ideologier.

Den blandning som 1700-talets s.k. upplysta despoter företrädde kan i efterhand vara nog så svår att förstå. I Sverige beskriver sig t.ex. Gustaf III som både medborgare och patriot i rent republikanska termer samtidigt som han etablerar kungamaktens envälde. Napoleons kejsardöme följer på den franska revolutionens appell om frihet, jämlikhet och broderskap – och skräckvälde.

1800-talet är dock framför allt det århundrade då idén om nationalstaten växer fram och blir en bärande statsideologi i många länder. Den bygger på en sammansmältning av den republikanska tanken på staten som en rent politisk, sekulär sammanslutning och på romantikens i första hand språkliga nationalitetsbegrepp – som dock alls inte i t.ex. Herders tappningen hade en politisk innebörd.

Vi får alltså följande (figur 3.1) korrespondenter i synen på politisk makt och på konst och kultur som växer fram i Västeuropa från 1700-talets andra hälft och som successivt kommer att prägla de västerländska samhällena under 1800- talet och det tidiga 1900talet.

Figur 3.1 En schematisering av förhållandet mellan några upplysningens och romantikens centrala idéer

romantikens kultursyn (med inslag av upplysningstidens civilisationsbegrepp)

+ de amerikanska och franska revolutionernas republikanska idéer

= 1800-talets

mix av kultur och politik

folken − nationerna − som överordnade kulturella gemenskaper

+ den sekulära staten som demokratins ram

= nationalstaten

den individuella konstnären med särskild gåva (det inspirerade geniet)

+ individens tillgång

till de mänskliga rättigheterna som demokratins mål

= konsten som

den högsta yttringen av nationens kultur

Att schematisera komplicerade förhållandena på detta sätt går kanske över det tillåtligas gräns, men i så fall överträder vi den med hänvisning till behovet av att ändå kunna referera några grunddrag i

spelet mellan politik och kultur.5 Schemat ger t.ex. inte tydlig plats för den franska civilisationsorienterade kulturtanken. Den ligger snarare inbäddad i det republikanska politiska tankegodset, men legeras också tidigt med romantikens strömningar. I Sverige och i Nordeuropa i övrigt dominerar det tyska inflytandet under 1800talet.

3.1.3. Kulturbegreppen

Om romantikens kultursyn under sent 1700-tal och tidigt 1800-tal kan anses ha varit förhärskande bland de ganska tunna samhällsskikt som ägnade frågan uppmärksamhet, så kommer den efterhand under 1800-talets lopp att allt starkare utmanas av andra föreställningar. Vi ska här i korthet redogöra för tre av dem, det som brukar kallas det antropologiska kulturbegreppet, det konstnärliga kulturbegreppet samt det bildningsorienterade kulturbegreppet. Det är nämligen dessa tre föreställningar om kultur som kommer att dominera under 1900-talet, konkurrera med varandra och – som vi hoppas kunna visa – kommer att ligga till grund för 1900-talets föreställningar om vad kulturpolitiken ska handla om.

Att man under 1800-talet börjar tänka om och uppfatta begreppet kultur på andra sätt än tidigare ser vi alltså som ett uttryck för den kulturella omvandlingen som på kontinenten tar sin början tidigt under seklet, men som inte på allvar når Sverige förrän mot 1800-talets slut.

Det antropologiska kulturbegreppet

Under 1800-talet växer intresset för vetenskapliga studier av olika kulturformer fram. Då formuleras ett antropologiskt kulturbegrepp i nutida mening. En kultur uppfattas närmast svara mot hela de strukturer av värderingar, tankemönster och sociala normer som finns i ett samhälle eller i grupper inom samhället (”subkulturer”). Det är ett kulturbegrepp som ju på många sätt liknar det nationalromantiska kulturbegreppet men det är påtagligt hur svårt västerlandet haft att uppfatta sig självt som en kultur i antropologisk mening. I stället kan sådana kulturer iakttas och studeras hos

5 Den direkta inspirationen till schemats sammanfattning är en understreckare av Bo Lindberg i SvD 6/8 2008, Fäderneslandet, en kärlek som slocknat.

andra – hos primitiva folkslag och hos de egna förfäderna, under deras äldre, dvs. primitivare, stadier.

Antropologin hade också långt in på 1900-talet en tendens att uppfatta kultur som ett tillstånd snarare än som något föränderligt i det civilisationsorienterade kulturbegreppets mening. Därför sökte man med förkärlek efter ”ursprungliga” tillstånd hos de folkslag som studerades. På hemmaplan letade folklivsforskare och etnologer på motsvarande sätt efter ”äkta”, av den moderna tiden opåverkad, allmogekultur. Det dröjde långt in på 1900-talets lopp innan man mer allmänt insåg att sådana urtillstånd aldrig hade existerat. Inriktningen mot och intresset för äldre eller primitivare samhällsformer innebar emellertid att det från denna tid skapades ett starkt samband mellan en antropologisk kultursyn och de delar av det kulturpolitiska fältet som är orienterat mot kulturarvet.

Under 1900-talet växer också sociologin fram som ett sätt att beskriva och förstå västerlandets egna samhällen. De uppfattas då alltså inte som kulturer i den antropologiska meningen, utan som sociala sammanhang. Den västerländska civilisationen studeras alltså genom en annan form av kunskap, sociologiskt vetande. 6

Kultur som konst

Västerlandet tenderar således att inte tänka på den egna moderna samhällsformen som en kultur bland andra, samtida eller äldre kulturer. I stället växer föreställningen fram att kultur i det egna, moderna samhället mer eller mindre är ett synonymt begrepp med konst, vilket ju innebär att begreppet får en mycket specifik tolkning. Enligt Nationalencyklopedin torde denna i dag vara den mest allmänna uppfattningen om innebörden av begreppet kultur. En EU-undersökning bekräftar också att detta är den vanligaste, om än långt ifrån allenarådande uppfattningen hur ordet ska förstås.7 Man kan säga att när västerlandets egen kultur har upphöjts till sociologi, norm och metakultur så uttrycks den specifikt via konsten.

I 1700-talets och 1800-talets romantiska och civilisationsorienterade kultursyn är alltså konsten det mest kvalificerade uttrycket för en kultur. I den modernistiska kultursynen, som växer fram under 1800-talet, har konsten snarare frigjort sig från detta sam-

6 Se t.ex. Terry Eagletons En essä om Kultur för ytterligare diskussion om hur kulturbegreppet använts i olika vetenskaper. 7 European Cultural Values. Special Euroarometer 278. Europeiska kommissionen 2008.

manhang. Startpunkten för detta sätt att se på konsten brukar ofta förläggas till Paris kring 1800-talets mitt, kretsen av de s.k. Parnasspoeterna och tanken på konst för konstens skull (”l´art pour l´art”). Uttrycket betyder inte bara att konsten inte har andra syften än sina egna, utan också att den inte tjänar någon annan herre. Konsten tenderar alltså mot en egen position i samhället, eller vid sidan av samhället i övrigt, varifrån den genom de konstnärliga uttrycksformerna kommenterar och visar samhällsfenomenen.

Den franske sociologen Pierre Bourdieu talar om uppkomsten av konstens och litteraturens särskilda fält, skiljt från samhällets andra sociala fält, men naturligtvis interagerande med dessa. Den struktur och det autonoma sätt att fungera som konsten slutligen fick på 1880-talet, har sedan enligt Bourdieus historietolkning kommit att känneteckna fältet genom hela 1900-talet.8

Kultur som bildning

Ska man hitta en arvtagare till det romantiska kulturbegreppet bör man – i varje fall för svenska förhållanden – peka på folkbildningen. Också denna bygger i grunden på tanken om kultur som utveckling. Själva begreppet bildning kommer från tyskans Bildung och härrör även det från Herder9. Folkbildningen arbetar således traditionellt med ett brett samhällsorienterat kulturbegrepp men skiljer sig från 1800-talets gamla kulturbegrepp genom att betona utveckling och förändring som ett resultat av medvetna samhälleliga beslut och enskilda ansträngningar, dvs. på det hela taget ett mer materialistiskt än idealistiskt betraktelsesätt.

I den meningen är folkbildningen mer civilisationsorienterad än romantisk. Men det civilisationsorienterande synsättet har också sin särskilda knytning till 1800-talets sociala förhållanden och den uppåtsträvande klass av borgerskap och industriidkare som dominerade samhället socialt och politiskt. Att vara civiliserad eller kultiverad fick då också innebörden av den socialt dominerande gruppens livsstil, inklusive dess förhållande till konst och kultur.

I folkbildningens kultursyn, i synnerhet inom arbetarrörelsen, har därför under 1900-talet funnits en vänsterströmning som, inspirerad av klassanalys, velat se konstnärliga och kulturella ytt-

8 Bordeiu. Konstens regler (1992, svensk övers. 2000). 9 Jfr NE under ”bildning”.

ringar som har samband med den äldre traditionen som just borgerliga. I den traditionen har man gärna strävat efter en konst, en litteratur och kulturella uttryck i övrigt som skiljt sig från klassmotståndarens, borgerlighetens. Ibland har det handlat om en preferens för enklare, folkliga uttryck, ibland tvärt om avancerad och intellektuell estetik.

Den idén om en folkets konst och kultur, eller om en särskild socialistisk kultursyn, har emellertid brutits mot en annan tradition som länge dominerat inom såväl arbetarrörelsen och ABF som nykterhetsrörelsen och de yngre folkbildningsorganisationerna. I denna mer idealistiska tradition har man snarare sett konsten och kulturens yttringar som något som står över de sociala klasserna. Varken borgarklassen eller någon annan social grupp äger konsten eller de kulturella uttrycken, utan dessa står fritt för var och en att erövra – något som då blir folkbildningens mål.10

Som alltid när det gäller idéer om konst och kultur så handlar det sällan om renodlade teman som strikt kan skiljas från varandra, utan om föreställningar som både bryts mot och influerar varandra. Folkbildningens kultursyn har således därför självklart också påverkats av föreställningarna om kultur i samhället i övrigt. Det märks i frågan om bildningens innehåll – i den syn på konst, kultur och samhälle som bildningen förmedlat.11

Med detta försök att sortera i begreppen kan vi sammanfatta några av huvuddragen i den utveckling av de kulturbegrepp som vi diskuterat såsom i följande skiss:

10 Sundgren (2007 s 18) citerar folkbildaren Johan Sandler i Tiden från 1912 i följande definition av folkbildningen: ”Med folkbildning avses här de kunskaper och färdigheter, den intelligensens skaparekraft och högsinthet, den viljestyrka och behärskningskonst, den förmåga att värdigt njuta av livets goda, den kroppens utbildning och hälsa samt den yttre hyfsning och finhet i uppträdandet som varje kulturmänniska bör äga, oavsett vilken samhällsklass hon tillhör eller vilket levnadskall hon väljer eller kastas in uti”. 11 För den grundliga genomlysningen av kulturbegreppens historia och inbördes relationen kan hänvisas i första hand till Elias (1989). Eagleton (2000) innehåller en aktuell och ingående analys av kulturbegreppens komplexivitet och utveckling. För en beskrivning av den svenska arbetarrörelsens och folkbildningens kultursyn, se Sundgren 2007.

Figur 3.2 Relationen mellan några kulturbegrepp

romantisk kultursyn

konstorienterad

kultursyn

antropologisk

kultursyn

bildningsorienterad

kultursyn

romantisk kultursyn

konstorienterad

kultursyn

antropologisk

kultursyn

bildningsorienterad

kultursyn

3.1.4. Prolog under Gustaf III

I Sverige läggs mycket av den organisatoriska och institutionella grunden för en politik inom det kulturella området genom Gustaf III:s akademireformer, satsning på en kunglig teater och mecenatskap av konstnärer.12 Här agerar han mot en västeuropeisk fond med Frankrike som den stora förebilden, men strävan efter en nationell särart är också – som sig bör – mycket tydlig i Gustaf III:s politik även inom det kulturella området.

Gustaf III:s insatser inom kulturområdet bör också ses mot bakgrund av ett synsätt där frågor om kultur och särskilt konst tra-

12 Ett påstående som dock ska relateras till att flera av dagens högst aktiva kulturinstitutioner kan härledas från 1600-talet och även tidigare – främst Riksantikvarien, Kungliga Biblioteket och Riksarkivet. De exemplen visar att uppfattningen att kungamakten eller staten ska ha ett samband med kulturella institutioner är mycket gammal i Sverige.

nde svenska kulturpolitiken på en stabil och långvarig tradi-

tio

cks kunna undvara i vart fall någon

for

aktas som

kulturella institutioner om än i en allmännare mening.16ditionellt varit en angelägenhet för kungafamiljen och de yppersta stormännen. Den rollen ärvde man från kyrkan efter reformationen. I Sverige fanns inte förrän sent på 1800-talet någon borgerlighet som kunde ta konsten i anspråk, på samma sätt som det t.ex. fanns i Holland redan på 1600-talet. Även när en sådan växte fram under andra delen av 1800-talet förblev av olika skäl kulturområdets koppling till staten mycket stark. I detta hänseende vilar den nuvara

n.

Gustaf III:s personliga kulturintresse var omvittnat mycket starkt och särskilt gäller detta teatern13. Från hans tid har teaterkonsten i hög grad ansetts vara en angelägenhet för först kungahuset och sedan regering och riksdag.14 Till detta intresse kommer dock det rent politiska behovet av symboler, institutioner, yttre prakt och ideologiska markeringar. Den typen av symbolhandlingar är sannolikt särskilt viktig för en politisk makt med svagt underbyggd legitimitet – precis som var fallet med det gustavianska enväldet. Ingen politisk makt ty

m av kulturell legitimering. Under Gustaf III:s tid grundlades alltså många av de element som också ingår i dagens kulturpolitik – ett institutionsväsende som utöver 1600-talets gamla lärda institutioner också innehöll de kungliga teatrarna, Operan och Dramaten, det kungliga antikmuseet samt ett kungligt mecenatskap av konstnärerna, föregångare till våra dagars konstnärsstöd. Vi hittar också en förvaltningsstruktur där ett gammalt organisationsskikt i kungens kansli – riksarkivet, det kungliga biblioteket och ämbetet som riksantikvarie – hjälpligt anpassas och infogas i en ny struktur, dvs. Gustaf III:s akademireformer15. Också akademierna bör självfallet betr

13 Odhner uppger i Sveriges politiska historia under Gustaf III:s regering. (1896, andra delen s 203) att enbart kostnaden för Operan 1786 uppgick till en dryg fjärdedel av kungens hela apanage. Omfattningen av Gustaf III:s teaterintresse kritiserades också häftigt i samtiden. 14 Fram till 1841 hade den Kungliga teatern monopol på teater i Sverige, vilket innebar att t.ex. kringresande teatersällskap först hade att utverka hovets tillstånd. Systemet kan ses som en del av det allmänna skråväsendet före frihandelsreformerna på 1860-talet men det innebar t.ex. att de kungliga teatrarna var skyddade från konkurrens från privatteatrar i Stockholm. 15 Svenska Akademien instiftades 1786. Den av Lovisa Ulrikas instiftade Vitterhetsakademien ombildas till en historie- och antikvitetsakademi för att på så sätt lämna språket och det litterära fältet fritt för Svenska Akademien. Riksantikvarien görs till sekreterare i denna nya Vitterhetsakademi och på så sätt skapas en union mellan den gamla förvaltningsstrukturen och den nya. 16 Svenska Akademien fick t.ex. överinseendet över det som då hette Kongliga Svenska Dramatiska teatern, dvs. den fungerade som en styrelse för teatern.

Kanske bör i uppräkningen också nämnas den komplexa invävningen av de kulturella insatserna i utbildnings- och lärdomsväsendet, uttryckt i begreppsparet konst och vitterhet. De sköna konsterna och vetenskaperna sågs enligt en uppfattning som var vanlig långt in på 1900-talet som två befryndande sidor av ”den andliga odlingen”. Akademierna kan sägas vara svaret på det sena 1700talets fråga om hur den relationen skulle kunna hanteras.17

När vi noterar de täta banden mellan kulturliv och politisk makt i Gustaf III:s Sverige bör emellertid också de självvalda restriktionerna observeras. Svenska Akademien var inte en kunglig akademi i samma mening som de övriga, utan den stod fri att uttrycka egna åsikter, hur nära kungen än följde verksamheten. Detta kan tolkas som en genuin respekt från kungens sida för andliga värden18 men också som den erfarne politikerns insikt i att om politikens grepp om kulturens yttringar blir för starkt och för uppenbart, försvinner också symbolvärdet hos det som makten beskyddar – det förflyktigas och tappar sin substans.

3.1.5. Staten bygger kulturinstitutioner

1700-talets Sverige var för svagt och för litet för att kunna fungera som plattform för Gustav III:s ambition att bedriva en revanschistisk utrikespolitik med regionala stormaktsambitioner. På samma sätt kan man säga att landet inte heller var moget för politik inom kulturområdet av det fransk-kontinentala snitt som Gustaf III drog upp.

Det tidiga 1800-talet

Efter skotten på operamaskeraden inträder också på det kulturella området en lång period av stiltje och tillbakagång då Gustaf III:s initiativ ligger mer eller mindre vilande. Förlusten av Finland 1809 tvingar efter hand fram en ny nationell självbild. Erik Gustaf Geijer

17 Konstakademien, egentligen Kungl. Akademien för de fria konsterna ha sitt ursprung i den Kongl. Ritakademien som inrättades 1735 med uppgift att utbilda kvalificerade svenska konstnärer för arbetsuppgifter på Stockholms slott. Akademien reorganiserades och fick nya stadgar av Gustaf III 1773. Grundutbildningen i arkitektur överfördes 1877 till den nyinrättade Tekniska högskolan i Stockholm men akademiens skola behöll den ”högre konstnärliga” utbildningen (NE). 18 Se Lönnroth 1986 s 114.

är här förgrundsgestalten när det gäller att transformera 1800-talsromantikens föreställningsvärd till ”berättelsen om Sverige”.

Vi går nu in i den epok i statsskicket som brukar kallas den konstitutionella staten, dvs. perioden från det gustavianska enväldets fall 1809 fram till att den allmänna rösträtten infördes 1921 vilket innebar demokratins definitiva genombrott. Politiskt kännetecknas perioden av kungamaktens successiva reträtt till förmån för folkförsamlingarna. I Sverige betydde bondeståndets starka ställning i riksdagen och dess principiella motstånd mot ökade statsutgifter länge också ett motstånd mot statliga insatser inom kulturområdet.19

Under 1800-talets första hälft hade humaniora dock en stark ställning vid universiteten i Uppsala och Lund, med Geijer som centralgestalt. Göticismen växer fram ur periodens nyväckta känsla för det nationella förflutna. En ny fornminnesförordning ersätter stormaktstidens gamla ”placat för forntidsminnenas fredande” från 1666. Den relativa frånvaron av explicita statliga insatser för kultur är dock inte samma sak som frånvaron av ett kulturliv. Det tidiga 1800-talet med namn som C.J.L. Almqvist är tvärt om en intressant period i Sveriges kulturhistoria men den borgerlighet som utgjorde det intellektuellt kulturbärande skiktet var liten till numerären.20

Kulturinstitutionerna 1866–1916

Föreställningen och den nya berättelsen om nationen Sverige skulle emellertid förr eller senare komma att kräva sina politiska och symboliska manifestationer. Tiden för detta är mogen vid det skede vars början markeras av 1866 års representationsreform och den snabba industrialiseringen av Sverige som därefter ger den nya borgarklassen både nytt välstånd och kulturellt självförtroende.

Manifestationerna kommer därefter till stånd genom hela den svit av grundande och byggande av kulturinstitutioner som tar sin

19 Hessler (Staten och bildkonsten, 1942 (Stockholm)) anför bondeståndet motstånd mot anslag till museerna som exempel. Se även Rosenqvist (1988, Privat statsteater eller kunglig bolagsteater, s 185). 20 En teoribildning inom samhällsvetenskapen ser samhället uppdelat i en civil och en statlig sfär. Dessa konkurrerar med varandra och har växelvis ett dominerande inflytande. Se t.ex. H. Arvidsson och L. Berntsson, Makten, socialismen och demokratin. Om det förstatligade samhället. Att staten är en svag aktör inom kulturområdet under 1800-talet betyder således inte omedelbart detsamma som att perioden ska betraktas som en kulturell nedgångsperiod. Det tidiga 1800-talets Sverige måste likväl betraktas som ett stillastående samhälle jämfört med det följande halvseklet.

början med Nationalmuseum som invigs 1866. Sedan fortsätter det med Kungliga biblioteket (invigt 1878), Riksarkivet på Riddarholmen (invigt 1891), Konstakademin (ny byggnad vid Rödbodtorget 1897), Kungl. Operan (invigd 1898), Nordiska museet (invigt 1907, två år efter unionsupplösningen), Dramaten (invigd 1908) och Naturhistoriska riksmuseet (invigt 1916).

Detta innebär alltså att en ny institutionsbyggnad kommer till ungefär vart tionde år under perioden fram t.o.m. 10-talet. Sedan tar det stopp under två decennier innan nya nationella kulturinstitutioner åter kan invigas på 1930-talet – Tekniska museet 1936, Sjöhistoriska museet 1938 och Historiska museet (färdigt 1939, men invigt först 1942 som en följd av krigsutbrottet).

De kulturella institutionsmanifestationerna sker inte isolerade utan kan ses som pendanger till det nya riksdagshuset (invigt 1905) och paralleller till universitetens och utbildningsväsendets nya institutionsbyggen, från universitetshuset i Uppsala (1887) till Kungliga Tekniska Högskolans (KTH) institutionsbyggnader på Valhallavägen i Stockholm (1917).

Programmet för Nationalmuseum

Nationalmuseum är intressant som en kulturpolitisk metafor. Ett nationalmuseum har i de flesta länder ett betydligt bredare anslag än som hos oss, enbart ett konstmuseums. De ursprungliga planerna för museet var också helt andra. Förebilden hämtades från Tyskland där en av tidens mest kända arkitekter, August Stühler, hade gjort avgörande insatser för skapandet av den byggnadsensemble på Museumsinsel i Berlin, (Altes museum, Kunstgewerbemuseum och Pergamonmuseet) som ytterst manifesterade det nya kejserliga Tyskland.

I Stühlers program till den svenska motsvarigheten skulle bottenvåningen upptas av de arkeologiska samlingarna, Historiska museet21, mellanvåningen av Kungliga biblioteket och bara övervåningen av konstsamlingarna.22

Detta svarar mot en dramaturgi där fundamentet utgörs av den svenska historien och de historiska minnesmärkena, mellan-

21 Historiska museet hade växt fram ur de statliga antikvitetssamlingarna under Riksantikvariens och Vitterhetsakademiens vård. Häri ingick den kungliga mynt- och medaljsamlingen, varför riksantikvarien också hade den ståtliga titeln ”garde des medailles”. 22 Inskriften på Nationalmuseums fasad lyder: ANTIQIUTATIS LITTERARTURATIUM MONUMENTATIS, dvs. Åt forntidens, litteraturens och konsternas minnesmärken.

våningen av vitterheten och civilisationsprocessen såsom de uttrycks genom litteraturen och bokväsendet. På övervåningen, slutligen, finns konsten som den yppersta vittnesbörden om vad nationen och dess konstnärer kunde skapa.

Programmet för Nationalmuseum kan alltså sägas uttrycka en föreställning om innebörden av konst och kultur. Kulturen är det breda, den samhälleliga grunden som den kan tolkas via historien (bottenvåningen). Nationen och civilisationen växer fram och utvecklas som en evolutionär kunskapsprocess och kulturen uttrycks i språket (litteraturen, mellanvåningen). Utvecklingen står på traditionens grund. Konsten är i grunden ett uttryck för samma process i nationens utveckling – men den representerar de yppersta uttrycken för den andliga odlingen (övervåningen).

Detta program speglar mycket väl romantikens kultursyn, såsom den fördes fram hos Herder. Den bygger på en utvecklingstanke där språket, vetenskapen, vitterheten och särskilt konsten sågs som yttringar av den nationella gemenskapens kultur. Herder tänkte sig att den konst och den vetenskap, den andliga odling som folket och nationen utvecklar, liksom språket ”gror, knoppas, blommar och vissnar”23 .

När staten således genom att grundlägga Nationalmuseum åter tar ett tydligt initiativ inom kulturområdet, återspeglar detta romantikens kultursyn, men med det statliga huvudmannaskap, den ”överrock” som följde av idén om nationalstaten – det är ju staten som genomför den nationella manifestationen. Och det är en ny borgerlig stat som träder fram genom representationsreformen, på tröskeln till industrialiseringen.

Det är tänkvärt hur alla de västerländska nationalstaterna å ena sidan försöker manifestera sin nationella särart under 1800-talet, inte minst genom kulturella institutioner, och å andra sidan visar upp likheterna i formerna som man gör det på. Varje nation betonar särarten i det egna ursprunget och folklynnets i den ”Herderianska” folkloristikens anda. Alla sätter de också sitt kulturella arv i samband med den modernitet som växer fram under industrialismens 1800-tal. Denna strävar alla nationerna efter att vara en del av och uppfattar sig således som delar av samma civilisation.

23 Jfr NE, under Herder.

Nationalromantikens kultursyn spricker upp

Att historien kring Nationalmuseum är så tacksam att referera i vårt sammanhang beror emellertid på förhållandet att programmet aldrig gick att förverkliga. Högst praktiska skäl kunde anföras mot det. Byggnaden var i grund och botten för liten och särskilt från Kungliga bibliotekets sida var man missnöjd med lösningen. I stället tog planerna på ett särskilt nationalbibliotek i Humlegården form. Riksantikvarien med sitt historiska museum flyttade dock in på bottenvåningen i vad som sedan kan beskrivas som ett stort provisorium24. Mellanvåningen kom i stället att upptas först av Livrustkammarens samlingar25 och sedan av Nationalmuseums konstindustriella samling. Så blev det tänkta museet över Sveriges nationella kultur i stället ett museum över nationens konstskatter.

När vi kommer längre fram i tiden ska vi se hur de olika kulturbegreppen i realiteten kommer att svara mot tre delar av den kulturpolitik som sedan växer fram – en del som är inriktad på konstarterna, en annan som avser kulturarvet och en tredje som är inriktad mot folkbildningen. Kulturpolitiken har i hög grad handlat om att försöka balansera de olika kulturföreställningarna mot varandra och hålla ihop dem inom en gemensam ram.

3.1.6. Nationalromantikens kulturpolitik

När Nationalmuseum kom till var det den första egentliga institutionsbyggnaden med monumentala anspråk som byggts i Sverige sedan Stockholms slott under stormaktstiden. Det är därför svårt att underskatta den symboliska betydelse som byggnaden och institutionen tillmättes av samtiden.

Genom att museet invigdes samma år som den gamla ståndsriksdagen ersattes av tvåkammarriksdagen, fick den en särskild betydelse som fysisk manifestation över de förändrade politiska maktförhållandena i samhället. Staten hade redan övertagit ansvaret

24 Historiska museet i Nationalmuseums bottenvåning kallades allmänt för ”kaos”. Namnet har traderats inom museet som ett minne av förhållandena under denna tid. Historiska museet fanns kvar i byggnaden fram till 1942. 25 Livrustkammaren flyttade in i slottet redan 1885. Därefter flyttades den till det nya Nordiska museet och dess stora hall 1906. Livrustkammaren har därefter flyttat tillbaka till nya lokaler i slottet

för samlingarna i Gustaf III gamla antikmuseum på slottet och man integrerade dem nu med det nya museet.26

På motsvarande sätt övertog Kungl. Maj:t ansvaret för de kungliga teatrarna som utgjort en del av hovstaten. Men detta skedde först på 1880-talet.27 Hovets relation till särskilt Operan blev dock även i fortsättningen nära medan Dramaten i högre grad fick karaktären av det uppåtsträvande liberala borgerskapets kulturinstitution.

Den tidigare uppräkningen av institutionsbyggnaderna visar att Nationalmuseum inte omedelbart åtföljdes av nya institutionsprojekt. Institutionsbyggande tenderar att koncentreras närmare sekelskiftet 1800/1900. Detta hänger rimligen samman med lågkonjunkturen som grep omkring sig från 1874 fram till 1879 års stora ekonomiska kris. Den ekonomiska återhämtningen kommer sedan i gång först under 1890-talet.

I tiden korresponderar högkonjunkturen med den vitalisering av romantikens idéströmningar som från 1890-talet bars fram av nationalromantiken. För Sveriges del var detta en högkonjunktur även kulturellt. Namn som Selma Lagerlöf, Gustaf Fröding, Verner von Heidenstam, Isak Gustav Clason, K.G. Westman, Ellen Key, Prins Eugen, Anders Zorn, Carl Larsson, Bruno Liljefors och många fler hör alla hemma inom detta skede. För många är nationalromantiken ännu mer än hundra år senare själva sinnebilden för ett rikt kulturliv.

Innehållsligt står nationalromantiken för en förening mellan en naturromantisk hållning och en politisk radikalism. Det är den svenska naturen som, i minst lika hög grad som folket i den äldre romantikens tankevärld, nu lyfts fram som bärare av det specifikt svenska. I anslutning till Herbert Spencers filosofi tänker man sig att naturen och miljön ger människorna speciellt nordiska karaktärsdrag.

26 Formellt grundades Nationalmuseum 1844 och staten övertog redan då ägarskapet för det kungliga antikmuseet. Vid Nationalmuseets invigning förebar kungen, Karl XV, opasslighet och uteblev från ceremonin. 27 Förstatligandet av de kungliga teatrarna är en mycket komplicerad historia som hänger ihop med den s.k. teaterskulden, dvs. teatrarnas underskott. Hovet och riksdagen förde en lång kamp om vilken part som skulle ta ansvaret för skulden. En nedläggning av verksamheterna var här tidvis ett fullt realistiskt alternativ. Slutet blev att hovet fick ta ett ekonomiskt ansvar för att reglera skulden medan teatrarna ställdes under finansdepartementets förvaltning. 1888 lades båda teatrarna ut på privat entreprenad. 1889 tog K.A. Wallenberg och Enskilda Banken initiativ till byggande av det nya operahuset, med privat finansiering som dock hade starka kopplingar till en utgivning av för banken förmånliga premieobligationer (Gasslander 1956 s. 108ff). 1897 togs ett nytt initiativ som till sist resulterade i att också Dramaten fick en ny byggnad 1908.

Från denna tid räknar också naturvårdens särskilda och starka ställning i det svenska samhället sina anor.28 Naturen är i nationalromantiken en oskiljaktig del av det man uppfattar som det äkta, ursprungliga svenska. Under 1900-talet kommer sedan politik för naturen och politik för kulturen att utvecklas som två separata områden, en kulturpolitik och en natur- och senare miljöpolitik. Vi återkommer till hur det gått till och till relationerna dem emellan.

Samtidigt och i anslutning till 1890-talets högkonjunktur tar alltså institutionsbyggandet fart. Det nya självmedvetna Sverige vill på detta sätt uppenbarligen manifestera sig självt och sin kultur i byggnadsverk som så att säga bekräftar förekomsten av den nationella särarten och dess framgång. 1897 års stora konst- och industriutställning i Stockholm, Stockholmsutställningen, är ett annat uttryck för samma anda.29

Det är att märka att institutionsbyggnaderna i hög grad kommer till genom samverkan mellan staten och enskilt kapital, där oftast de senare intressena är drivande. Särskilt familjen Wallenberg är en stark aktör.30

Statens – regeringens och riksdagens – intresse för kulturområdet är tvärt om, trots vad de många institutionssatsningarna kan ge anledning att tro, många gånger mycket återhållsamt.31 Satsningarna kommer till stånd, men inte utan stora ansträngningar. De kräver också heta debatter och långa förberedelsetider.

Nordiska museet och Skansen har emellertid vare sig stat eller näringsliv som initiativtagare, utan kommer till som Arthur Hazelius enskilda initiativ. Hazelius lyckades uppbåda ett brett engagemang för sina båda projekt och både museet och Skansen finansierades i hög grad genom frivilla bidrag och insamlade medel. I dag skulle vi säga att Nordiska museet har sitt ursprung i civilsamhället. Det kulturpolitiska avståndet mellan stat och civilsamhälle vid förra sekelskiftet var dock inte större än att den statliga

28 Svenska turistföreningen bildas 1885. Den första svenska lagstiftningen om naturskydd kommer till 1909. Samma år bildas svenska Naturskyddsföreningen. 29 Det finns ett mycket starkt samband mellan de stora konst- och industriutställningarna, under 1800-talet och början av 1900-talet, och museibyggandet. En lång rad större eller mindre svenska museer har sitt ursprung i utställningsmanifestationer som man sedan önskat permanenta och bygga ut. Det gäller t.ex. Göteborgs konstmuseum från 1923, Tekniska museet och Sjöhistoriska museet. 30 Exempel på detta är Dramaten, Sjöhistoriska museet och särskilt Nordiska museet. 31 Från 1888 drevs t.ex. Kungl. Operan på entreprenad av teatermannen Conrad Nordqvist. Samma gällde 1908-1910 då både Operan och Dramaten drevs av Albert Ranft. Staten fick därefter åter gå in som huvudman efter Ranfts konkurs.

Livrustkammaren kunde vara deponerad i Nordiska museet stora hall när museets öppnandes 1907.32

Hazelius drevs i hög grad av nationalromantikens idévärld. Museet hade en uttalat fosterländsk ton och innehöll också en mer eller mindre explicit kritik mot att staten och de statliga kulturinstitutionerna inte agerade mera kraftfullt för att slå vakt om det nationella kulturarv som hotade att försvinna.

Nordiska museet och Skansen blev stiftelser sedan riksdagen avslagit motioner om att staten skulle överta det formella ansvaret för institutionerna. De tillförsäkrades emellertid statsanslag för driften. Nordiska museet och Skansen kom därmed att representera startpunkten för den svenska kulturpolitiska förvaltningstradition där anslagsstiftelsen använts för att kombinera enskilda kulturinitiativ med statlig finansiering av driften.

Senare fick även Tekniska museet denna stiftelseform och framför allt har den kommit att användas för de regionala kulturinstitutionerna. Först länsmuseerna och sedan även stadsteatrarna och – inom ramen för 1974 års kulturpolitik – för de regionala teatrarna och – så småningom – den regionala musikverksamheten.

Institutionsgrundandet innebär emellertid att kulturpolitiken tar steget in i en ny förvaltningsfas. Det ”förgustavianska” skedet med ämbeten inom kungens kansli kom alltså genom Gustaf III och de senare instiftade akademierna att integreras med det nya akademiväsendet. Genom akademierna ”drevs” kulturområdets politik. När institutionerna etablerades fick de endera en självständig ställning gentemot akademierna som Nationalmuseum. I andra fall växte institutionerna fram ur akademiorganisationen såsom t.ex. Historiska museet.33

Den klassiska kulturinstitutionen kan sägas vara en speciell verksamhetsform som i hög grad kommit att prägla och dominera

32 Hilleström 2006 s 311ff. 33 Riksantikvarien är således sedan Gustaf III:s tid Vitterhetsakademiens sekreterare. Under Bror Emil Hildebrands tid blir har dessutom chef för Statens Historiska museum. Musikhistoriska museet växer fram under Musikaliska akademiens huvudmannaskap, som också var huvudman för musikkonservatorierna från tillkomsten av det första 1864 fram till 1971. Huvudmannaskapet för museet upphörde 1981. Naturhistoriska riksmuseet växte fram ur Vetenskapsakademiens samlingar. Dessa donerades formellt till staten när museet kom till men kvarstod under akademiens tillsyn även sedan museet invigts 1916. Vetenskapsakademien var även huvudman för Sveriges nationalparker från det att dessa började inrättas 1910, ända fram till 1953 då det ansvaret överfördes till Domänverket. Slutligen leder även Etnografiska museet sitt ursprung från Vetenskapsakademien. Dess etnografiska samlingar fördes 1841 till organisationen för Naturhistoriska Riksmuseet inom vars ram det bildade en särskild avdelning fram till 1935 då det blev et självständig museum. Nuvarande museibyggnaden är från 1980. (källa NE).

kulturpolitikens sätt att fungera. Det gäller i hög grad också för dagens kulturpolitik.

3.1.7 ”Folkbildningsåtgärder i övrigt”

Så här långt om den politik inom kulturområdet som växer fram genom centrala, statliga initiativ, oftast i samspel med de ekonomiskt ledande skikten i huvudstadens bank- och industrikretsar.

Mot den står folkbildningen som vi med dagens terminologi kallar civilsamhällelig. Den utgår från folkrörelserna och kan i hög grad, om inte entydigt, kallas en landsbygdsrörelse.

Folkrörelserna brukar anses har vuxit fram huvudsakligen under perioden mellan ca 1870 och 1920. De klassiska folkrörelserna är frikyrkorna, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen men redan tidigt började man också inkludera bonderörelsen, idrottsrörelsen, handikappsrörelsen och folkbildningens särskilda organisationer i begreppet.

Nykterhetsrörelsen var den största rörelsen räknat i medlemstal fram till 1920-talet då fackföreningsrörelsen nådde samma storlek.

Med sina inbördes olikheter hade folkrörelserna även tydliga gemensamma drag. De var alla sprungna ur sociala proteströrelser i konflikt med gamla klasstrukturer och krävde en reformering av samhället. Rörelserna valde att föra fram sina idéer och organisera sig i likartade former, ursprungligen den som nykterhetsrörelsen och frikyrkorna utvecklade. De genomgick också liknande processer för institutionalisering. Löst sammanslutna personer som delade en idé skapade formella organisationer som så småningom stabiliserades och kom att uppvisa likartade tecken på byråkratisering och professionalisering.34

Under denna utveckling kom de att bli institutioner för organisatorisk och demokratisk skolning av breda skikt av befolkningen, oberoende av rörelsens mer specifika syfte.

Folkrörelsernas utveckling kan följas inom skilda samhällsområden i en utveckling som i viss mån varierar från område till område. Som de klassiska folkrörelsernas storhetstid brukar man räkna perioden fram till ca 1930, dvs. den period under vilken den ideella sektorn bar upp stora delar av det sociala ansvarstagande som sedan successivt övertogs av den offentliga sektorn.

34 Ibid s 117.

Historisk sett har folkbildningen fyra grenar:

  • folkhögskolorna,
  • föreläsningsföreningarna,
  • studieförbunden, och
  • folkbiblioteken.

Folkhögskolorna

Idén om folkhögskolan kan härledas till dansken N.F.S. Grundtvig som på 1830-talet propagerade för en ”folkelig Höjskole” för vuxen ungdom. Grundtvigs pedagogik byggde på ”det levande ordet”, dvs. lärarens fria, muntliga förläsningar och samtal med eleverna. Huvudämnena skulle vara fäderneslandets historia och samhällsliv, dess diktning och sång.

De första Svenska folkhögskolorna, Önnestad och Hvilan i Skåne och Herrestad i Östergötland, började ge kurser 1868 och därefter ökade antalet skolor snabbt. Det brukar sägas att de tidiga svenska folkhögskolorna sammantaget lade en större vikt vid naturvetenskap, samhälls- och yrkesorientering än de danska, som var mer renodlat humanistiskt inriktade.

Folkhögskolorna hänger politiskt nära samman med 1862 års kommunallagar och 1866 års riksdagsordning som öppnade för bondeklassens ökade inflytande. Nu behövde den gruppens företrädare öva sig för den nya demokratiska offentligheten i press, landsting och kommunala församlingar. 1800-talets skolor är därför framför allt förknippade med bonderörelsen. Landstingsbidrag till bonderörelsens s.k. bygdeskolor förekom redan från 1870-talet.

Föreläsningsföreningarna

Folkbildningens framväxt hänger också ihop med folkskolereformen från 1842 som ju skapade en ny grupp av aktiva kulturbärare, folkskollärarna. Inom nykterhetsrörelsen hölls föredrag, grundades bibliotek och hölls studiecirklar. Om folkhögskolorna tidigast hade knytning till bonderörelsen, hade föreläsningsföreningarna en motsvarande knytning till de liberala politiska strömningarna. Stockholms Arbetarinstitut grundades 1880 och universiteten började ge sommarkurser i samma anda från 1890-talet. De

var föregångarna till våra dagars Folkuniversitetet. Studentföreningar som Verdandi och Studenter och arbetare i Uppsala, bildades i samma syften. Snart togs emellertid formen upp också av arbetarrörelsens och de andra rörelsernas organisationer.

Studiecirklarna

Efter sekelskiftet utvecklades studiecirkeln35 som pedagogisk form och då fick även folkbildningen ny vind i seglen. ABF bildades 1912 och med ABF som förebild skapade också de andra folkrörelserna egna bildningsorganisationer – nykterhetsrörelsen, lantbruksrörelsen, småningom också tjänstemannarörelsen och frikyrkorna m.fl.

Då skapades också rörelseskolorna jämsides de tidigare bygdeskolorna med specifik knytning till de olika folkrörelserna. Tidigast hade arbetarrörelsen36, nykterhetsrörelsen och ungkyrkorörelsen sådana skolor och från 1920-talet även frikyrkosamfunden.

Reguljärt statsbidrag till föreläsningsföreningarna infördes redan på 1910-talet37 och till folkhögskolorna infördes på 1920talet38. Utbygganden av statsbidraget till studiecirklar hör dock i huvudsak hemma i tiden efter andra världskriget.

Folkbiblioteken

Den del av folkbildningen som tidigast och mest fullständigt kom att överföras från det ideella ansvaret till den offentliga sektorn var dock folkbiblioteken.

Dessa hade börjat växa fram med start under 1880- och 1890talen. Det handlade då inte minst om arbetarbibliotek och om cirkelbibliotek. Kommunerna började i olika utsträckning ge bidrag till biblioteken kring 1900 och i riksdagen väcktes motioner om att även staten borde bidra.

Efter trevande försök kring formen infördes så ett statsbidrag till folkbibliotek, skolbibliotek och cirkelbibliotek 1912. Det noteras att bibliotekens betydelse för medborgarnas demokratiska

35 Oscar Ohlsson brukar kallas ”studiecirkelns fader”. 36 Brunnsviksfolkhögskola startade 1906. 37 Inom ramen för 1974 års kulturpolitik infördes ett nytt statsbidrag till ”Kulturprogram i föreningslivet”. Detta var den direkta arvtagaren till det tidiga 1900-talets föreläsningsbidrag. 38 Utredningen SOU 1924:5.

fostran kraftig underströks i debatten och i den meningen är det nya statsbidraget ett inslag som pekar mot det demokratiska genombrottet.

Biblioteksbidraget kom att bli det första direkta stödet till folkbildningsorganisationerna och det fördes tillsammans med stödet till föreläsningsföreningarna, upp i statsbudgeten under rubriken Folkbildningsåtgärder i övrigt.

3.1.8. Kulturliv i provinserna, fria konstnärer och författare

Med tillkomsten av ett starkt, nationellt institutionsväsende uppkommer också oppositionen mot detsamma. I kulturpolitiken är det två rörelser av detta slag som är särskilt viktiga och som alltsedan 1890-talet funnits på den kulturpolitiska agendan. Den ena gäller regionaliseringen, dvs. strävandena i Göteborg och Malmö, i ”provinserna” och i landsortsstäderna i övrigt att utveckla ett kulturliv och kulturella institutioner vid sidan av de nationella som i allt väsentligt har sin arena i Stockholm. Parallellt med de centrala institutionernas etablering börjar således framväxten av deras motsvarigheter runt om i landet. Först handlar det om länsmuseerna som etableras med fornminnesföreningar eller hembygdssällskap som huvudmän runt om i landet under åren kring det förra sekelskiftet.39

Sedan handlar det om konsertföreningar i de större städerna som småningom blir konserthusstiftelser och ibland symfoniorkestrar. Slutligen handlar det om de stadsteatrar som byggs i ett antal städer runt om i landet.40

Men med dem är vi redan inne i nästa fas av den kulturpolitiska utvecklingen. 1800-talets och det tidigaste 1900-talets regionala institutioner är ännu inte utvecklade på så sätt att de, med några undantag, försetts med manifesta institutionsbyggnader av den art som fanns i Stockholm. Under det äldre skedet inryms de i provi-

39 Nerikes fornminnesförening är landets äldsta. Den bildas 1856. Sedan bildas föreningar över hela landet och efterhand bygger de upp museer eller friluftsmuseer efter förebilderna från Nordiska museet och Skansen. Det här sättet att manifestera landskapets eller provinsens kulturella identitet är alltså parallell med det nationella projektet. Kanske ska man se framväxten av järnvägsnätet och de utbyggda kommunikationerna i övrigt som viktiga för utvecklingen. Landskapen som varit förhållandevis isolerade blev nu på ett högst praktiskt plan delar av den nationella gemenskapen – därav ett behov av att markera den särart som man tidigare endera tagit för given eller kanske inte ens noterat. 40 Stockholms Filharmoniker bildas 1902 och Göteborgs orkesterförening 1907. Sedan bildas orkestrar i Norrköping, Gävle och Helsingborgs 1912. Malmö får orkester 1925. Konserthusen byggs dock senare. Före 1930 finns bara Stockholms konserthus, invigt 1926.

soriska lokaler eller i bästa fall i äldre fastigheter som byggs om sekundärt för kulturverksamheten. Teaterlivet utanför Stockholm handlar t.ex. i allt väsentligt om föreställningar av resande teatersällskap.

I och med förekomsten av en nationell institutionsstruktur i Stockholm och regionala eller kommunala institutioner runt om i landet skapas en spänning dem emellan som allt sedan dess funnits inom kulturpolitiken. Den frågan finns bakom en av vår utrednings huvuduppgifter, nämligen hur samspelet mellan staten, landstingen, regionerna samt kommunerna ska organiseras för den fas av kulturpolitiken som ligger framför oss.

Den andra rörelsen gäller villkoren för kulturlivet utanför institutionerna, vare sig det nu handlar om akademier, museer eller teatrar. De offentliga satsningarna på institutionsetableringar kring förra sekelskiftet fick inga eller endast blygsamma motsvarigheter i utvecklat stöd till kulturaktörer, författare eller konstnärer utanför de institutionella ramarna. Institutionerna kom att dominera kulturscenen både innehållsligt, ideologiskt och ekonomiskt.

Detta är bakgrunden till bildandet av konstnärsförbundet 1886 i opposition mot Konstakademien, med krav på en egen utställningslokal, och till författarkårens opposition mot Svenska akademiens stipendier under åren efter sekelskiftet.41

Akademin hade således fått ökade möjligheter att dela ut stipendier under 1860-talet, men dess handläggning väckte kritik. Dels var akademien motståndare till den litteratur som skrevs i en modern tendens, dels ansågs den premiera akademiskt författarskap på bekostnad av skönlitterärt. Författarnas kritik ledde till att staten övertog stipendieverksamheten från 1907 och ett särskilt om än blygsamt anslag, inrättades för författarbelöningar under ecklesiastikdepartementet – den moderna konstnärspolitikens start.42

41 August Strindbergs angrepp 1910 på nationalromantikens företrädare, Svenska akademien och kyrkan samt den efterföljande s.k. Strindbergsfejden fram till 1912 var kanske det första svenska kulturdebatten av modernt snitt som fick allmän uppmärksamhet. I dess efterföljd skapades allianser inom kulturområdet mellan 1980-talets litterära radikalism och arbetarrörelsen respektive mellan nationalromantiken och liberalismen (jfr Meidal, Från profet till folktribun: Strindbergsfejden 1910–12 ([1982])). 42 Bennich-Björkman 1991 s 28ff.

3.1.9. Kulturinstitutionens kod och budskap

Men det är ändå institutionsgrundandet och institutionsbyggandet som mer än något annat sätter sin prägel på förhållandet mellan kultur och politik under perioden. Låt oss därför försöka driva analysen av innebörden av institutionsbyggandet ett steg längre.

I dag ser vi det nog som att byggnaden ska uppfattas som en manifestation över verksamheten, inte tvärt om. Att institutionen bedriver sin verksamhet i en imposant byggnad, som ofta dessutom är speciellt uppförd för ändamålet, säger emellertid något väsentligt om hur vi förväntar oss att institutioner ska framträda.

Byggnaden är inte institutionen, men den tydliggör och markerar institutionen som en sådan. Vi uppfattar det som att det är byggnaden som gör kulturinstitutionen till just en institution.43

Den markerar verksamhetens status och anger att den kulturyttring som har sitt säte i byggnaden är betydelsefull, t.ex. mer betydelsefull än andra yttringar som inte har samma institutionella status. Vi kan kalla detta för institutionens öppna budskap. Operahuset vid Gustaf Adolfs torg i Stockholm säger att opera är en viktig konstform, t.o.m. viktig för hela samhället precis som operahuset är viktigt för stadsbilden.

Institutioner har också med normbildning att göra. Att något är en institution betyder i princip detsamma som att detta något är upphöjt till norm.44 Utifrån exemplet Operan skulle detta kunna

43 En sådan tankegång har en god språklig grund. Enligt NE (ordlistan) är en institution en ”samhällelig inrättning för en viss typ av tjänster eller uppdrag”. NE härleder ordet från latinets institu´tio som betyder ´inrättning, anordning, undervisning eller ´utbildning´, i sin tur härlett från ´insti´tuto´, ´uppföra, inrätta, uppfostra, undervisa´ m.m. Begreppets släktskap med företeelsen byggnad finns således redan i antiken. 44 När t.ex. Nationalencyklopedin (uppslagsdelen) vill ge den närmare förklaringen till begreppet institution använder den sig av sociologisk teoribildning. I anslutning till Mary Douglas (How Institutions Think, 1986) förklarar den institutionsbegreppet utifrån samhällets normbildningsprocess. En institution är från dessa utgångspunkter närmast liktydigt med en etablerad konvention. Exempel på sådana konventioner kan vara familjen, staten, idrotten, vissa helgdagar etc. En institution kan i sin tur understödjas t.ex. av lagstiftning men alternativt lika gärna av sedvänjor, vanor eller traditioner. Därutöver innefattar de flesta institutioner också enligt NE och Douglas även omgivande fysiska betingelser såsom byggnader, maskiner och kommunikationssystem (jfr ovan). En nära besläktad men ändå alternativ infallsvinkel erbjuder den sociologiska teoribildning som med Castells ord (I:185f samt där angiven litt.) hävdar att ”kulturer i grunden manifesteras genom sin invävning i institutioner och organisationer”. Med organisationer menas då system som skapats för att uppnå vissa specifika mål medan institutioner är organisationer som är utrustade med den auktoritet som krävs för att utföra specifika uppgifter för hela samhällets räkning. För att ett kulturellt fenomen skall kunna göra sig gällande i samhället, t.ex. i ekonomiskt hänseende (fattat i vid mening) krävs att den materialiseras till organisatorisk logik. Det betyder i sin tur en logik som är utvecklad i ett ”spektrum av härledd social praktik”. Dvs. ”organisatorisk logik är med andra ord den begreppsliga grunden för institutionaliserade maktrelationer”.

innebära att operahuset är en anmaning till medborgarna att ansluta sig till uppfattningen om operakonstens betydelse.

Men när vi nu sett institutionsbyggandets samband med nationalstatens och den romantiska kultursynen, ligger det nära till hands att se manifestationen som i minst lika hög grad riktad åt andra hållet. Institutionen och dess byggnad säger därför inte bara något om det ”institutionaliserade ämnet”, museet, scenkonsten eller vetenskapen. Den talar också om sambandet mellan verksamheten, samhället och den politiska makt som står bakom institutionen.

Institutionsbyggandet får således under 1800-talets slutskede och det tidiga 1900-talet en särskild intensitet. Vi kan se detta som uttryck för ett samhälleligt behov under detta skede att markera förekomsten av en kultur som har giltighet för alla och knyter samman folket, dvs. en institutionaliserad kultur. Institutionsbygganden uttrycker också att denna kultur vilar på historiens grund – det är ju budskapet i tidens stilarkitekturen likaväl som i tidens konst och i förhållandet att så många av institutionerna är just museer. Slutligen markerar institutionerna också sambandet mellan folket och historien med den politiska makt som står bakom institutionerna genom att äga, förvalta eller ha inflytande över dem. Detta budskap kan vi därför kalla för institutionens underliggande budskap. Vi väljer termen underliggande framför att tala om ett dolt budskap. Budskapet om sambandet mellan traditionen och det nyas framväxt var således säkerligen uppenbart i samtiden, kanske även så uppenbart att det inte särskilt behövde påpekas.

Sambandet industrialisering – romantisk kultursyn består i en mycket starkt betoning av att det nya som industrialiseringen representerar växer fram på traditionens grundval. I själva verket är det den gamla svenskheten som i hög grad utgör industrialiseringens förutsättning, vill man säga. Industrin och det växande näringslivet blir en ny yttring av den nationella kulturen, precis som vetenskapen, vitterheten och konsten. Så förenas det gamla och det nya.

Tolkat utifrån diskussionen om moderniseringens grundläggande dilemma betyder detta att romantikens idévärld åberopas och

Vill man försöka förenkla detta skulle man kunna säga att det som kommit att institutionaliseras i samhället är de normsystem som anger vad som är tillåtet för att nå ett visst mål. Vissa maktstrategier har blivit så erkända och etablerade i samhället att de institutionaliserats. Institutionernas uppgift är därmed ytterst att vidmakthålla samhällets spelregler i vid mening. Organisation – något som är nödvändigt för samhället – är bara möjlig inom ramen för etablerade normer, dvs. institutionaliserade system.

används för att mildra, överbrygga eller dölja – ordvalet beror på perspektivet – den konflikt som ligger i omvandlingen av samhället. Institutionerna är symboliska och fysiska manifestationer över sambandet mellan det förflutna och det som händer i nuet, mellan nationen och folket och mellan stat och politik. Genom institutionsgrundandet upprepas detta budskap gång på gång. Men i själva verket är det tvärt om. Samhället är på väg att förändras i grunden och människorna rycks upp med rötterna, för många med hopp om en bättre framtid. För andra såg framtiden mörkare ut. Men för alla handlade det likafullt om ett uppbrott.

Vi tror dock att det finns ytterligare en nivå för förståelsen av kulturinstitutionerna, som vi väljer att kalla det grundläggande budskapet. Nu gäller frågan manifestationsformen som sådan. Varför väljer man runt om i västvärlden kring denna tid att manifestera sambandet mellan tradition och modernitet genom just anspråksfulla offentliga byggnader, som ägnas åt konsten, kulturen och vetenskapen, den andliga odlingen?

Svaret kan sökas i att detta är ett utslag av moderniseringsprocessen och sekulariseringen. Kulturinstitutionernas grundläggande budskap är att traditionens gamla auktoriteter, kungahus, krigsmakt och kyrka, nu är på väg att ersättas av de nya, sekulära auktoriteterna. De nya offentliga byggnaderna tar upp en tävlan i stadsrummet där kyrkorna som hittills ensamma, jämte enstaka profana byggandsverk, varit de dominerande symbolbyggnaderna.

På samma sätt som kyrkobyggnaderna hittills manifesterat kyrkans andliga auktoritet i samhället byggs nu kulturinstitutionerna som en parallell struktur, en sekulär utmanare.

Även 1800-talets folkrörelser innebar utmaningar mot kyrkans andliga auktoritet. Genom frikyrkorörelsen begär människor först en andlig frigörelse, frihet från traditionens anspråk på att tolka kristendomen. Nykterhetsrörelsen krävde social frihet, den egna rådighet som superiet tog ifrån människorna. Arbetarrörelsen och bonderörelsen – slutligen – krävde politisk emancipation för den nya sociala klassen. Frikyrkobyggnaderna, nykterhetslogerna, folkets hus och bygdegårdarna växte fram över landet som de nya rörelsernas samlingslokaler. Men som byggnader var de också en sorts motinstitutioner, relaterade till de traditionella auktoriteterna.

När tiden går och rörelserna når inflytande i samhället visar det sig att de också blivit nya auktoriteter som ersätter de gamla.

Om folkrörelsernas motinstitutioner ska ses som uttryck för uppbrottet från traditionens samhälle underifrån, ska de statliga

kulturinstitutionerna tvärt om ses som uttryck för det motsvarande uppbrottet från samhällets topp. En framväxande medvetenhet om att den gamla ordningen är på väg att bytas ut.

I kulturinstitutionernas grundläggande budskap ingår att också staten, som är så nära lierad med den gamla traditionella ordningen, påbörjat sitt uppbrott.

Men det handlar om den första fasen i en process. Ännu dominerar landsbygdens och traditionens värderingar över sekularisering och industrisamhälle. Staten är förhållandevis svagt utvecklad. Därför kombineras det grundläggande budskapet med det underliggande budskapet om att det nya byggs på det gamlas grund. Nytt och gammalt hör ihop.

I nästa avsnitt ska vi se hur staten radikalt byter kulturpolitisk ansats, men ändå fortsätter att vårda arvet från 1800-talet.

3.2 1900-talsmodernitetens genombrott

Med 1900-talets första decennier närmar vi oss den punkt då 1800talets strategi för att hantera modernitetens konflikt inte längre räcker till. Under denna tid börjar de investeringar i infrastruktur, järnvägar, telegraf- och telefonlinjer, gruvor, produktionsanläggningar och inte minst uppbyggnaden av snilleindustrierna45 att bära frukt. År 1928 var t.ex. den svenska exporten värd dubbelt så mycket som 1913.46

På så sätt ökade tempot i omvandlingen samtidigt som arbetarklassen växte och ökade i ren numerär. De sociala motsättningarna gjorde att delar av arbetarrörelsen inte var benägna att ansluta sig till 1800-talets idealistiska kulturströmningar. Historiematerialismen och socialismen erbjöd andra tankemönster som bättre tycktes svara mot de egna erfarenheterna.

Och så kom första världskriget som av många uppfattades som den gamla ordningens bankrutt – dit de högstämda talen om nationerna och folkens egenart hade lett.

45 ASEA, LM Ericsson, SKF, AGA, Tändsticksaktiebolaget, Alfa Laval och många flera, alla dock med rötter i 1800-talet. 46 Mellan 1850 och 1920 nästan fördubblades också Sveriges befolkning från 3,5 till sex miljoner innevånare.

3.2.1. Modern konst – gammalt och nytt var för sig

Under 1920-talet byggdes så förutsättningarna upp för det kulturella uppbrott som i Sverige koncentreras till åren kring 1930. Bildkonsten var först ut med den generation av målare som fick sin skolning av Matisse på 1910-talet.47 Den litterära modernismen fick sitt genombrott 1929 med diktsamlingen 5 unga

48

och Stockholms-

utställningen 1930 markerade den nya arkitekturens genombrott. Här visade också den moderna konsten, designen och arkitekturen upp ett helt nytt formspråk och ett helt nytt tilltal, som i varje fall ytligt sett innebar ett skarpt brott gentemot de förhärskande nyklassicistiska stilidealen.49 1931 kom programskriften Acceptera med Gunnar Asplund som drivande idégivare.

Här står brottet med traditionen i centrum. 1930-talets modernism bejakar en ny tid, framsteg, teknik, utveckling och den gör det i opposition till det gamla samhället och den kulturbärande borgerlighetens kultursyn. 1920- och det tidiga 30-talets generation av konstnärer och intellektuella tar kraftfullt avstånd från 1800talets andliga kulturarv, men samtidigt bör de betraktas som traditionsbärare med avseende på det materiella kulturarv från 1800-talet som nästa sekel byggde vidare på.50

Från denna tid sjunker också romantikens föreställning om kultur undan för att i stället ersättas av den föreställning som börjat växa fram under 1800-talet där kultur uppfattas som endera konst eller antropologi. Konsten som i romantikens kulturuppfattning sågs som kulturens högsta yttring, övertar alltså rollen av att utgöra kulturen självt. Konsten etableras med Bourdieus ord som ett autonomt och självständig fält också i Sverige, såsom skett i Frankrike ett halvsekel tidigare. Men i Sverige blir konstens frihet ganska snabbt beroende av att den garanteras av statlig kulturpolitik.

Den antropologiska kultursynen gäller, som vi redan nämnt, s.k. primitiva kulturer endera utanför västvärlden eller i forntiden. Parallellt med dess framväxt sker också en akademisering av synen på forntiden och historien. Vetenskapen tar överhanden över

47 Matisseleverna, Arvid Fougstedt, Sigrid Hjertén, Isaac Grünewald och Einar Jolin m.fl. 48 En antologi med dikter av Erik Asklund, Josef Kjellgren, Arthur Lundkvist, Harry Martinson, Gustav Sandgren. 49 Kanske ska vi här nämna den intressanta historien om Sjöhistoriska museet som (med Ragnar Östberg som arkitekt) byggdes som i strängt klassicistisk på platsen för Paradiset, Stockholmsutställningen funktionalistiska huvudsignatur. Alla förslag om ett museum i den moderna stilen förkastades då. Men konstruktions- och materialmässigt är också Sjöhistoriska en ren funkisbyggnad – ett uttryck för ambivalensen i en övergångstid. 50 Kylhammar 1994 s 14.

nationalromantiken. Arkeologer, etnologer, källkritiska historiker och konsthistoriker börjar utforska och undersöka det förflutna som hitintills mer varit en fråga om traditionsförmedling.

Inom byggnadsväsendet faller 1800-talets stilarkitektur med dess historiserande formspråk i vanrykte. En ny ideologi får fäste inom de institutioner som ansvarar för det historiska arvet. 1800talet hade sysslat med restaureringar som velat förena och smälta samman medeltidens och äldre tidens byggnader med den nya tidens tillägg. Man ville bygga nytt i den gamla tidens anda.51 Den nya skolan kräver i stället konservering av minnesmärken. Det ska vara tydligt vad som hör till historien och vad som hör till den nya tiden. Historiens autenticitet ska respekteras. Den nya ideologin sammanfattas i att ”gammalt och nytt ska hållas isär”. 52

Den allmänna synen på det historiska arvet genomgår en förändring som är en spegling av den som äger rum inom konstens och litteraturens område. Med Boudiens terminologi och betraktelsesätt kan man säga att också kulturminnesvården och museiväsendet etableras som ett socialt ”fält”, dvs. som ett område i det sociala rummet som är en relativt självständig värld med egna regler, måttstockar, institutioner och inbördes strider.

Självständighetens pris består av en motsvarande relativ isolering från resten av samhället. Vår tolkning av detta förlopp är att det får till följd att ”kulturen” mentalt förvisas till en särskild sfär, som tenderar att uppfattas – av såväl konstnärer, författare, lärda och intellektuella som av samhällets medborgare och i politiken – som ett avgränsat område, mer eller mindre tydligt skiljt från samhället i övrigt. Den ordning där ”kulturen” definieras som endera konst eller kulturarv (dvs. svensk äldre eller forntida antropologisk kultur) etableras nu på allvar. Den kultursynen dominerar fortfarande svensk kulturpolitik.

Konsten blir modern. Den konst som skapas från modernismens genombrott och framåt innehåller en oöverskådlig mängd tendenser och riktningar som inbördes är högst skiljaktiga. Men för gemene man, utan särskild konstbildning och i förhållande till den politiska världens ganska onyanserade sätt att förhålla sig till kulturdebatten, är nog den moderna konstens övergripande budskap att världen, samhället och tillvaron kan betraktas och upp-

51 Hugo Zettervalls domkyrkorestaureringar i Uppsala och Lund samt Fredrik Liljekvist restaurering av Gripsholms slott är de stora restaureringsprojekten i slutet av 1800-talet. 52 Den nya restaureringsideologins främsta namn är Sigurd Curman, senare mångårig riksantikvarie (1923-46). Som sådan dominerade han svensk kulturminnesvård och museiväsende under hela mellankrigstiden. Se Wetterberg 1992, Pettersson 2001 och Åman 2008.

fattas på ett nytt sätt och med en ny blick. Att Braques och Picassos kubism står för en fundamentalt annan estetik än Kandinskys expressionism spelar i det sammanhanget mindre roll.

Modernismens konst säger alltså samlat att en ny tid är inne. Detta budskap står i samklang med 1900-talets politiska kantring som leder till socialdemokratins etablering som statsbärande parti från 1932. I politikens värld vill vänstern och socialdemokratin också markera att en ny tid gäller och kanske därför söker politiken också en associering med den nya konsten. Konsten, som nu får rollen att representera kulturen visar att denna rör sig framåt, in i en ny framtid. Det är viktigt för den nya politiken att manifestera sitt samband med framtiden. Ser man saken på det sättet innebär politikens association med konsten en länk mellan politik och framtid.

Men etableringen av konstens och litteraturens fält förutsätter autonomi och närheten till politiken får inte bli för påtaglig. Då hotas friheten. Konstens budskap blir utan intresse om den kommer för nära den politiska makten, eller ännu värre, går i dess tjänst såsom de samtida diktaturerna krävde att den skulle göra.

Politik i Sverige är demokratisk och reformistisk. Kanske kan man säga att den på 30-talet blir framtidsorienterad, men inte futuristisk. Därför är det naturligt att politiken söker en association med konsten, men inte vill annektera den. Politiken behöver också sin förankring i kulturarvet, men den förankringen behöver se annorlunda ut än under det förra skedet.

1900-talsmoderniteten innebär att kulturarvet skiljs från samtiden och mentalt förläggs till ett förflutet som sakta men säkert ökar sitt avstånd till det samtida samhället. Dess förvaltare – minnesvården och museerna – får en motsvarande autonomi som konsten.

3.2.2. Arthur Engberg och 30-talets reformer

Efter Brantings kortlivade ministärer på 1920-talet etableras socialdemokratins långa maktinnehav från 1932 med Per-Albin Hanssons bägge regeringar. Krisuppgörelsen med Bondeförbundet 1933 gav det parlamentariska underlaget för 30-talets nya arbetslöshets- och jordbrukspolitik.

Socialdemokratin använder ännu vid 1930-talets ingång en retorik och ett formspråk (t.ex. på valaffischerna) som är präglat av

nationalromantikens uttryckssätt. När det nya Sverige byggs står man på föregångarnas axlar – Branting ses i sällskap med Geijers vikingen och odalmannen, Engelbrekt och Gustaf Vasa. Ganska snart försvinner dock de historiska referenserna och uppgiften att bygga det nya Sverige står snarare i opposition till det historiska arvet.53

Artur Engberg, ecklesiastikminister 1932–39, är socialdemokratins kulturpolitiske förgrundsgestalt under denna period, även om hans insatser som politiker främst brukar anses ha gällt skolväsendet och kyrkan.

Såvitt vi kan bedöma sammanfattar Engbergs person och politik mycket väl tidens nya, uppdelade kultursyn och som kulturpolitiker talade han också om kulturens uppgift att ”sörja för goda förbindelser mellan andelivets olika provinser”.54 Som folkbildningsman hör han otvetydigt hemma i den idealistiska traditionen och det är i den andan som han genomför 1930-talets kulturpolitiska reformer. Dessa har som bakgrund en serier utredningar vars förslag långt ifrån genomförs fullt ut, men som ändå representerar det mest samlade kulturpolitiska initiativet sedan Gustaf III.55 Enklast är att räkna upp reformerna i tur och ordning.

Riksteatern

Med 1933 års teaterutredning som grund bildades Riksteatern som en turnéorganisation, ursprungligen med tanke på Operans och Dramatens föreställningar. Riksteatern fick formen av en ideell förening, finansierad genom statsbidrag. Till teatern knöts ett nätverk av lokala arrangörsföreningar. Riksteatern kan också sägas vara en organisatorisk utveckling av den arrangörsverksamhet som tidigare drivits genom Skådebanan56. Så småningom övergick Riksteatern till att producera egna föresällningar.

53 Socialdemokraternas valaffischer från 1934 är fortfarande i hög grad ”nationalromantiska” men redan 1936 är formspråket och tilltalet ett helt annat. Efter Berggren och Trägårdh (2006). Förhållandet till historien i socialdemokratisk retorik har bl.a. beskrivits av Åsa Linderborg i avhandlingen Socialdemokraterna skriver historia. 54 I valbroschyren Demokratisk kulturpolitik från 1938 (AE, Tal och skrifter III. Sthlm 1945 s 15.) 551933 års teaterutredning, 1936 års konstsakkunniga, 1936 års lotterimedelsutredning. Redan 1930 hade tillkallats en kommitté för översyn av kulturminnesvården i riket, Kulturminnessakkunniga. Den redovisade sina förslag 1937 som dock inte ledde till några initiativ från regeringens sida. 56 Skådebanan andelsförening u.p.a. bildades 1910 av författaren Walter Stenström och fungerade sedan som ömsom publikorganisation. teaterproducent, teaterförmedlare ägare av

Riksteaterns tillkomst är kopplad till ekonomiska problem för Operan och särskilt Dramaten. Genom att knyta den ekonomiska saneringen av Dramaten till turnéuppdraget fick Engberg riksdagen att acceptera höjda anslag.

Statens konstråd

Statens konstråd inrättades efter riksdagsbeslut 1937 och på grundval av betänkande från 1936 års konstsakkunniga (SOU 1936:50). Rådets verksamhet byggde på att en viss andel, ”i allmänhet icke understigande en procent av byggnadskostnaderna”57 vid statliga nybyggnadsföretag skulle anslås till konstnärlig utsmyckning. Förslaget hade till syfte att både ge konsten plats i det offentliga rummet och att ge försörjning till konstnärer. I det förra hänseendet utgick de sakkunniga tydligt från den idealistiska folkbildningstraditionen58. Själva idén med enprocentsmålet kom dock från Tyskland där den nationalsocialistiska regeringen hade infört ett liknande system 1933.

Två av det nya rådets ledamöter skulle nomineras från konstnärskretsarna, vilket i sin tur förutsatte bildandet av en organisation som kunde fungera som valkorporation. Detta är bakgrunden till bildandet av KRO, Konstnärernas riksorganisation 1937. Vi återkommer till flera exempel på denna typ av samspel mellan konstnärernas organisering och den statliga kulturpolitiken.59

flera teatrar i Stockholm. I teaterhistorien brukar Skådebanan kallas för länken mellan 1800talets resande teatersällskap och 1900-talets teaterorganisation för landsorten (Ullberg 1991 s 29). 57Prop. 1937:57. 58 ”Konsten fyller en viktig uppgift i samhället och får icke betraktas som en lyxvara, förbehållen ett penningstarkt fåtal. Därför är det beklagligt att nödgas konstatera, att varken målarkonst eller skulptural konst för närvarande intaga den ställning i vårt land, som rätteligen bör tilkomma dem” Ur SOU 1936:50, efter Stensman (red) 1987 s 11. 59 Statens konstråds tillblivelsehistoria beskrivs bland annat i Martin Gustavssons (2002) avhandling Makt och konstsmak. Makt och motsättningar: den svenska konstmarknaden 1920–

1960.

Lotterimedelsfonden

Sedan tidigt 1900-talet fanns ett mindre statsanslag för bidrag till ”föreningar som anordnade god orkestermusik för allmänheten m.m.”

Efter en särskild utredning60 beslöt riksdagen 1938 (prop. 1938:24, rskr. 1938:132) att inrätta den s.k. Lotterimedelsfonden till vilken en andel av behållningen av det nyinstiftade Penninglotteriet skulle föras. Fonden skulle användas för att främja den allmänna kulturella verksamheten på landsbygden och de mindre städerna. Avsättningarna fördes upp som ett anslag under X:e huvudtiteln, dvs. Handelsdepartementet, som då hade en roll som närmast motsvarar våra dagars Näringsdepartement.

Avsättningarna var från början relativt blygsamma, det första året 1,2 miljoner kronor och ännu mindre under krigsperioden. Sedan ökade anslaget relativt snabbt och genom detta förmedlades statens bidrag till såväl de kungliga teatrarna som Riksteatern och de bidrag till stadsteatrarna som senare kom till. Även anslag till museibyggnader i provinserna anvisades från fonden.

Genom denna skapades således ett ekonomiskt utrymme för det kulturpolitiska engagemanget inom främst teater- och musikområdet. Kulturbudgeten fortsatte att vara delad mellan Ecklesiastikdepartementets ordinarie anslag och Handelsdepartementets lotterimedelsfond fram till budgetåret 1962/63.

Statens historiska museum, Tekniska och Sjöhistoriska museerna

Sist bland Engbergs reformer kan listas det nya Historiska museet som stod färdigt 1939, men som kom att invigas först 1942. Planerna på ett nytt museum, som skulle lösa den dåliga lokalsituationen i Nationalmuseum, hade satts igång redan 1929.

Sjöhistoriska museet och Tekniska museet är de två andra museer i Stockholm som byggs under Engbergs tid som minister. Tekniska museet bildades som en stiftelse 192461 med bl.a. den nybildade Ingenjörsvetenskapsakademien som stiftare.

Sjöhistoriska museet kunde byggas tack vare en donation av KA Wallenberg. Det blev färdigt 1938.

60SOU 1937:4. 61 Övriga stiftare var Svenska uppfinnarföreningen, Sveriges Ingenjörer samt Industriförbundet (numera Svensk Näringsliv).

Städerna bygger institutioner

Sedan de tre museerna invigts dröjer det ända till 1980 innan något nytt statligt museum invigs i Stockholm, då det nya Etnografiska museet öppnades.62

I stället tas institutionsbyggandet över av städerna. Först handlar det om Stockholm och Göteborg, men snart sprids rörelsen ut över landet. Starten sker förhållandevis distinkt under 1910-talet och som leder till framför allt att en rad institutionsbyggnader kan invigas i svenska städer från 1920-talet och framåt. Det handlar om stadsteatrar, konserthus, stadsbibliotek och konsthallar. Men det byggs också museibyggnader till de provinsmuseer som vuxit fram sedan 1800-talets slut och som nu konsoliderats. Här delar värdkommunen och landstinget på kostnaderna. Insamlings- och donationsmedel förekommer samt, som vi sett, statliga medel ur lotterifonden.63

3.2.3. Andra världskriget och efterkrigstiden

Efter Arthur Engbergs reformer genomförs under perioden fram till 1960-talet förhållandevis få reformer inom kulturområdet. Under 1950-talet togs flera utredningsinitiativ där flertalet dock inte fördes vidare.64

År 1941 antog emellertid riksdagen den då nya fornminneslagen (1942:350). I samband därmed utfärdades Kungl. Maj:ts Brev (1942:927) till Riksantikvarieämbetet angående register över vissa kulturhistoriskt märkliga byggnader.

Historiska museet invigs samtidigt och insatserna inom kulturminnesvården får ses som en konsekvens av att krigshotet riktade uppmärksamheten mot de nationella minnesmärkena.

62 Riksarkivet, en kulturinstitution av ett annat slag, öppnar dock i nya lokaler på Fyrverkarbacken i Stockholm 1967. 63 Stadsteatrar etableras i tur och ordning: Lorensbergsteatern i Göteborg (1919), Göteborgs Lyriska teater /Storan, 1920, Hälsingborgs stadsteater (1921), Göteborgs stadsteater (1934), Malmö stadsteater (1944), Stadsteatern Norrköping/Linköping (1947), Uppsala stadsteater (1951), Borås stadsteater (1954), Folkteatern i Göteborg (1954), Stockholms Stadsteater (1960). Som nämnts bildades orkestrar i Stockholm, Göteborg, Helsingborg ,Gävle och Malmö redan före 1930. Nya konserthus byggs in Helsingborg 1932 och i Göteborg 1935. Bland museerna kan nämnas Växjö (första bygganden 1885, tillbyggnad 1935), Skara (1919), Karlstad (1929), Östersund (1930), Halmstad (1933), Luleå (1936), Linköping (1939), Gävle (1940), Umeå (1943). 64 För en närmare redovisning av 1940- och 50-talens utredningar, se SOU 1972:66 s 122f.

Man kan emellertid se andra världskrigets erfarenheter som den politiska grogrunden i Västeuropa för satsningar inom kulturområdet. I samma anda som den Europeiska unionen lanserades som ett sätt att för framtiden desarmera de europeiska nationernas antagonism såg politiker runt om i Europa kulturen som ett område för insatser för att bygga bättre och mänskligare samhällen. Den typ av barbari som de totalitära rörelserna, fascismen, kommunismen och nazismen representerade borde helt enkelt mötas med insatser bl.a. på det kulturella planet.

Detta blir också startskottet för ökade politiska insatser inom kulturområdet runt om i Europa, inte minst gäller detta försök att skapa bättre villkor för konstnärer och författare. I denna rörelse finns inbyggd en misstro mot en allt för nära relation mellan den politiska makten, konsten och kulturen, dvs. de tre kontrahenter kring vars samröre kulturpolitiken i grunden rör sig. Också här är det erfarenheterna från hur de totalitära makterna tagit konsten och kulturen i sin tjänst som föder kraven på ett avstånd mellan makt och kultur.

Särskilt i den anglosaxiska världen uppfattas tanken på att staten och politiken ska kunna förfoga över redskap som påverkar samhällets kultur i vid mening som näst intill stötande. Det var ju med sådana anspråk som både Hitler och Stalin framträdde. I brittisk och amerikansk tappning blir därför kravet på en armlängds avstånd mellan politik och kultur tydligt uttalat. Politiken ska stödja konsten och kulturen, men den måste samtidigt hålla sig på ett behörigt avstånd. Politiken ska garantera konstens och kulturens frihet men inte styra den. Hur detta ska arrangeras i praktiken är ytterligare en av de grundfrågor som kulturpolitiken sedan dess bär med sig. Den har diskuterats mycket under vissa skeden, närmast förtigits under andra. I grunden är det samma fråga som Gustaf III måste ha ställt sig när han skrev under stadgarna till Svenska Akademien.

Sverige är inte särskilt tidigt ute i denna rörelse. Ett antal kulturpolitiska utredningsinitiativ togs redan under 40-talet65 men de stannade alla på förslagsstadiet.66 Först med tillskapandet av

65 Kommunisterna antog som första svenska parti ett kulturprogram 1947. Socialdemokraterna tillsatte en kommitté för en motsvarighet 1948 men det dröjde till 1960 innan kulturområdet skrevs in i partiprogrammet. Biblioteksersättningen kan relateras till Bernkonventionen som slöts 1905. Den svenska lagen om upphovsrätt till författare och konstnärer kommer till 1919(Lag om rätt till litterära och musikaliska verk (1919:381)). 66 Det gäller t.ex. 1947 års musikutredning (Musikliv i Sverige, SOU 1954:2), 1948 års konstutredning (Konstbildning i Sverige, SOU 1956:13) samt 1948 års kulturfondsutredning. 1948 års bokutredning (SOU 1952:23) resulterade dock i förslaget om biblioteks-

biblioteksersättningen till författarna 195467 tas ett viktigt kliv mot en modern kulturpolitik. När ersättningen efter hand höjs till mera betydande belopp blir författarpengen en viktig del av den svenska kulturpolitiken. 1960 uppgick den till 1 miljon kronor.

Bildandet av KRO, Konstnärernas riksorganisation, hade som vi har sett, ett tydligt samband med att Statens konstråd inrättades 1937. Biblioteksersättningen hade ett motsvarande samband med författarkårens organisering. Reformen genomfördes efter ett mångårigt lobbyarbete från främst författarföreningens sida. Den utformades sedan så att de statliga anslag som räknades fram för att täcka ersättningen, anslogs till en ny instans, Författarfonden, som i sin tur hade uppgiften att fördela dels den individuella ersättningen till respektive upphovsman, dels den del av ersättningen som anslogs till stipendier. Författarfonden torde formellt vara att betrakta som en myndighet. I fondens styrelse fick författarnas organisationer majoritet.68

Författarfonden och biblioteksersättningens utformning är inte unikt för svensk förvaltning vid denna tid. Folkrörelserna och intresseorganisationerna kom under efterkrigstiden att växa långt in i det statliga förvaltnings- och beslutsfattandet.

År 1955 infördes ett statligt lönebidrag till provinsmuseernas chefer, landsantikvarierna, som därmed bekräftades i rollen som regionala företrädare för den statliga kulturminnesvården. Den positionen hade museicheferna haft sedan 1930-talet via de kopplingar mellan riksantikvarieämbetet och museerna men nu bekräftades den också formellt.

Tyngdpunkten i efterkrigstidens kultursatsningar ligger dock otvetydigt på stödet till folkbildningen – folkbibliotek, föreläsningsverksamhet och studiecirklar. Stödet till studiecirklarna hade 1960 hunnit räknas upp till 11 miljoner kronor vilket är ungefär lika mycket som den samlade budgeten för institutionerna inom arkiv, bibliotek (exkl. folkbibliotek) och museer. Likaså fortsatte staten

ersättningen. Efter Landsantikvarieutredningens (SOU 1954:26) betänkande infördes ett statsbidrag till landsantikvarierna, dvs. cheferna för länsmuseerna, såsom regionala företrädare för kulturminnesvården (Kungl. Maj:ts kungörelse den 27 maj 1955, nr 317). 67Prop. 1954:133. 68 Fondstyrelsens ledamöter utgjordes av representanter för författarföreningen (3 st),för Minerva (fackboksförfattarna, 2 st), samt ungdomsförfattarföreningen (en ledamot). Staten utsåg ordförande, ytterligare två ledamöter samt fondens sekreterare. Styrelsens sammansättning har senare ändrats, 1962, 1971 och 1977 men upphovsmännen har hela tiden haft majoritet. 1970 slogs de tre föreningarna samman till Författarförbundet, i första hand för att skapa förutsättning för ett enat uppträdande i fonden. (Bennich-Björkman 1991 s 247).

via lotterimedlen att stödja byggen av provinsmuseer och några stadsteatrar.

3.2.4. Institutioner för en annan kultursyn

Redovisningen av kulturpolitikens utveckling under den nu behandlade perioden fram till 1960-talet visar att den i många hänseenden får en ny inriktning från 1930-talet. Detta är ingen kontroversiell slutsats, utan står väl i överensstämmelse med vad som hävdats i andra sammanhang. Inte minst inom socialdemokratin har man understrukit den politiska kursomläggning som följde av regeringsskiftet 1933.69

Att göra någon klar gräns mellan partiernas politiska ideologier och olika sätt att se på kultur låter sig knappast göras, utan det är tvärt om frågor som är invävda i varandra. Utifrån vår analys finns det dock skäl att se 1930-talets kulturpolitiska skifte inte enbart som ett uttryck för socialdemokratins maktövertagande, utan också som ett uttryck för att nationalromantikens kultursyn nu definitivt fick vika för de alternativa kulturuppfattningarna om kultur som konst, antropologi eller bildning. De sätten att uppfatta kultur är således alls inte begränsade till socialdemokratins företrädare, även om dessa tenderar att gå i bräschen, utan blir brett omfattade i hela samhället.

Kan vi då se den – relativt sett – nya kultursynen manifesterad på något annat sätt än som en allmän tendens i politiken? Ja, vi kunde se att det sena 1800-talets och det tidiga 1900-talets kulturinstitutioner, kanske särskilt museerna, som ett underliggande budskap uttryckte sambandet mellan traditionen och det nya samhälle som då var på väg att växa fram. När skiftet kring 1930 äger rum kan vi se den periodens museiprojekt som tydliga markörer för ett annat förhållningssätt. 1930-talets nya museer har således ett helt annat underliggande budskap om relationen mellan samtid och historia än de äldre museerna.

Naturhistoriska riksmuseet presenterades som ett naturhistoriskt museum 1916, men Tekniska museet är inte ett teknikhistoriskt museum 1936.

69 1972 års kulturutredning (SOU 1972:66) med den där givna historieskrivning (s 121ff) ger ett bra exempel på detta.

Inne i Tekniska museet70 ligger huvuddramaturgin på skillnaden mellan gruvan dit man tar sig genom en lång fiktiv färd i gruvschaktet. Där möter en gammal, nästan förhistorisk gruvbrytning som starkt kontrasterar mot den moderna gruvindustri som vandringen genom schaktet för besökaren fram emot.

Sjöhistoriska museet71 har samma dramaturgi som alla de sjöfartsorienterade museer som byggs runt om i västvärlden vid den här tiden. Alla bygger på samma uppdelning mellan en gammal, romantiserad segelsjöfart och en ny, modern ångdriven. Kampen mellan de båda kraftkällorna, där segelsjöfartens tid oåterkalleligen är förbi, men där den ändå lyckas hålla sig vid liv, är museivärldens kanske mest effektfyllda illustration till modernitetens inbrott.

Historiska museet72, slutligen, har samma ambivalens i formspråket som Sjöhistoriska.

Utställningarna i det historiska museet upptar tiden från stenålder, fram till 1500-talet. De praktiska omständigheterna bakom detta var att så hade samlingsansvaret gentemot Nordiska museet reglerats 1919. Men knappast har det sagts tydligare i något museum – historien ligger långt tillbaka, på betryggande avstånd från nutiden och har litet med den att skaffa.

När de gamla museerna uttryckte den romantiska kultursynen med föreställningen om samhällets växt på traditionens grund så säger 1930-talets museer tvärt om att gammalt och nytt ska hållas isär. I avslutningen av avsnittet 3.1 diskuterade vi begreppet institution och pekade på dess karaktär av att manifestera normer i samhället. Med samma läsning kan vi i 1930-talets museer se hur den nya kultursynen, den som lämpligen kan kallas 1900-talsmodernitetens syn, institutionaliseras.

Även de nya 1930-talsinstitutionerna signalerar samband mellan kultur och politisk makt. När socialdemokratin intar regeringsställningen är detta en icke oväsentlig fråga. Genom att överta ansvaret för institutionerna markeras att den nya politiska rörelsen övertar den gamla statens hela legitimitet.

Associationen till ”den andra sortens kultur”, med konsten och konstnärerna, etableras genom satsningen på Statens konstråd och senare med biblioteksersättningen till författarna. Riksteatern är emellertid den mest centrala företeelsen. Här lyckas Engberg legitimera en satsning på kungahusets och borgerlighetens gamla

70 Arkitekt Ragnar Hjort. 71 Arkitekt Ragnar Östberg. 72 Arkitekterna Scherman och Romare.

institutioner och på så sätt integrera också dem i den nya politiken. Samtidigt läggs genom turnéteatern grunden för det som ska bli den röda tråden i socialdemokratisk kulturpolitik – tillgänglighet till de kulturella uttrycken i hela landet.

Detta är en nyckelfråga för socialdemokratins idé om en demokratisk kulturpolitik. Men det är också den kulturpolitiska korrespondensen med hur industrisamhällena byggs under 1900-talet inom de nationella ramverken. Industrisamhället byggs upp inom nationalstatens ram.

I detta knyter Engberg så an till folkbildningsspåret i kulturpolitiken, genom Riksteaterns särpräglade organisationsform – en ny folkrörelse som organiseras av staten. Riksteatern är inte en institution som manifesteras genom en byggnad av samma slag som de andra. Den är snarare ett nätverk som knyter ihop statens kulturpolitik med folkrörelserna, men som också som knyter ihop staten med hela landet. Riksteaterns föreställningar turnerar över hela landet i folkrörelsernas samlingslokaler. Dessa får också en starkare organisation under 1930- och 40-talen.73

I figuren 2 (avsnitt 3.1.2) illustrerade vi hur nationalromantikens kultursyn under sekelskiftet sprack upp i tre huvuddelar. Folkbildningen med dess civilsamhälleliga prägel och rötter övertar flera av den romantiska kultursynens drag, men med 1900-talsmoderniteten utvecklas också ett ny syn på konsten och på kulturarvet. I dessa båda synsätt speglas nutiden, dess framtid och dess förflutna.

Kulturpolitiken under skedet fram till 1960-talet organiseras utifrån ett samspel mellan dessa synsätt. Det är ingen ”stor” politik som kräver omfattande resurser eller ockuperar politikens uppmärksamhet. Men betydelsen av politikens symbolvärden ska inte underskattas och kanske förtjänar den omdömet att den var i takt med sin tid.

73 Folkparkernas centralorganisation bildades redan 1905 och Folketshusföreningarnas riksorganisation 1935. De är numera sammanförda inom organisationen Folkets hus och parker. Ordenshusens riksförening, omfattande IOGT-NTO bildades runt 1943 och ombildades 1955 till Våra Gårdar där den samlade nykterhetsrörelsens lokalhållande föreningar ingår. Bygdegårdarnas riksförbund tillkom år 1944.

3.3 1960-talet och en specifik kulturpolitik

3.3.1. Modernitetens final

När vi från 2000-talets horisont ser tillbaka på 1960- och 70-talen kan vi med både erfarenhetens och forskningens stöd se på de decennierna som industrisamhällets slutskede, tiden innan övergången till tjänste- och informationssamhälle på allvar tar vid. Men så kunde man förstås inte uppfatta det i samtiden. Efterkrigstidens Sverige var i stället den period då alla 1900-talsmodernitetens drömmar om ett både ekonomiskt och demokratiskt välstånd i termer av frihet, rättvisa och jämlikhet skulle förverkligas. Det vill säga allt som hade fått skjutas på framtiden, först pga. 30-talets depression och sedan kriget, skulle nu förverkligas. Det har utifrån den rekordstora ekonomiska tillväxten under 1950- och 60-talen, talats om de decennierna som socialdemokratins skördetid.

Här är inte platsen för någon redogörelse för efterkrigstidens politiska reformverksamhet. Eftersom vi kunde hitta överensstämmelser mellan kultursyn och kulturpolitik i de tidigare faserna i 1900-talets stora grundläggande övergång från agrar till industriellt samhälle, från ruralt till urbant samhälle, så är vi dock naturligtvis intresserade av om vi kan hitta någon motsvarande koppling även nu.

När vi nu kommer fram till 1960-talet, rekordåren, har vi alltså att göra med den stora omställningens slutfas. Om vi således har sett de föregående faserna betona först samband och sedan distans i relationen mellan modernitet och tradition, så borde vi rimligen nu som finalens logiska uttryck, hitta modernitetens tydliga förnekelse av traditionen.

Den politiska frågan har gällt hur man ska förena den nya tidens samhälle med den gamla tidens värden. Om strategin tidigare var att försöka smälta samman det gamla och det nya, så blir den till sist, under rekordåren, att skapa den nya gemenskapen som innehåller den gamlas alla fördelar men som är befriad från dess nackdelar.

3.3.2. Statsomvandling och miljonprogram

Försöket att ”planera fram gemenskaperna” präglar i hög grad hela politiken under perioden. I princip borde därför skeendet vara möjligt att avläsa inom vilket samhällsområde som helst. Vi väljer den

fysiska planeringen och byggandet, men sedan ska vi förstås också relatera till kulturpolitiken.74

Sverige var ända fram till 1950-talet på många sätt ett gammaldags land. Administrativt motsvarade landskommunerna före 1952 års kommunreform i princip medeltidens socknar, men sedan slog storkommunreformen sönder ett urgammalt mönster av små, åtskiljda lokalsamhällen. Sockencentrum fick nu träda tillbaka för centralorten. Även landsbygden börjar därmed på allvar integreras i urbaniteten. Den andra kommunindelningsreformen (1962–74) innebär sedan att dagens storkommuner tillskapas. Städer, köpingar och municipalsamhällen avskaffas som kommunrättsliga begrepp och den administrativa gränsen mellan stad och land försvinner.

Kommunreformerna hade en tydlig ekonomisk motivering. Efterkrigstiden förde med sig nya målsättningar för den offentliga verksamheten: höjd samhällsservice, utbyggd skola, vård och äldreomsorg, ny infrastruktur för vatten, avlopp, reningsverk och fjärrvärme-, idrotts- och rekreationsanläggningar men också bibliotek och kulturlokaler. Och så, naturligtvis, moderna bostäder, varken så små eller så stora som det gamla stadsbyggandets klassdifferentierade bostäder, men rymliga för alla.

Med den nya tiden kom också nya kommunikationsmedel. De nya kommuncentra och deras omland knöts ihop först med busstrafik och – i enstaka städer – av spårvagnar. Men sedan kommer bilismen, den nya tidens symbol för både frihet och välstånd. Ännu vid 1950-talets ingång var bilen en exklusivitet, men redan från decenniets mitt sker stadsplaneringen i Sverige i princip med bilismen som utgångspunkt. Det ska finnas plats både för parkeringshus och parkeringsytor, men först och främst behöver bilismen framkomlighet.

Så blev städerna helt enkelt för trånga. Redan 1931 års byggnadslag var tänkt att fungera som ett instrument för en kraftfull sanering av innerstäderna men även här kom kriget emellan. Efter krigsslutet prioriterades näringslivets och exportindustrins expansionsbehov och i praktiken rådde i princip rivningsförbud och byggstopp i stadskärnorna. Inriktningen var således klar. Stadskärnorna behövdes för kommersiella verksamheter som gav bäst avkastning och för samhällsservice men det gick ju inte att riva bostäderna som fanns där innan folk hade någonstans att flytta.

74 Som huvudreferens för fakta om utvecklingen inom samhällsbyggandet under efterkrigstiden har vi använt Boverkets rapport (1995:7) Den måttfulla staden.

Under mellantiden skapades emellertid de strukturer med vars hjälp den storskaliga omvandlingen sedan skulle ske. En bostadspolitik med Bostadsstyrelse och lånefinansiering skapades, byggföretag, enskilda likaväl som kommunala fastighetsbolag byggde upp markinnehav. Inte fastigheter utan hela kvarter och ibland stadsdelar revs. Det innebär att när städerna ”sanerades” så gällde det inte bara de enskilda husen, utan hela stadens struktur, samband och sätt att fungera.

Vi tänker säkert oftast på funktionalismen som en byggstil, närmast förknippad med 30-talets stilrena, ljusa byggnader. Men funktionalismen var också en planeringsideologi med begreppet funktionsseparering som centralt tema. Att planera är i en mening alltid detsamma som att gruppera eller sortera, Den funktionalistiska samhällsplaneringen byggde på ”funktionssepareringen” som grundprincip – ABC-staden. Arbetsplatser, boende och centrum, vart och ett för sig.

Den traditionella staden saknade i princip varje sådan sortering och efterkrigstidens samhällsplanering innebar därför detsamma som att skapa den genom att stöpa om staden. Termen ”bostadsområde” finns knappast inte före 1940-talet. Sedan blir den ett centralt planeringsbegrepp, särskilt i kombination med föreställningen om ”grannskapsenheten”. Idén bakom denna var att de nya bostadsområdena skulle byggas i enheter motsvarande ca 1 000 innevånare, tillräcklig stora för att kunna bära ett lokalt centrum med butiker, skola, offentlig service och kultur och tillräckligt stora för att det skulle bli lönsamt att använda serietillverkade byggnadselement75, men ändå så pass små att människorna där kunde känna varandra och utveckla sin gemenskap.

1940- och 50-talets förorter har alltsedan de byggdes mött en gedigen uppskattning både från boende och från arkitektkretsar. Man tog vara på terrängens naturliga formationer, vegetationen sparades och områdena fick en karaktär som anknöt till sekelskiftets trädgårdsstäder men nu med flerfamiljshus i stället för villor som i Bromma, Enskede i Stockholm, Landala och Kålltorp i Göteborg.

Bostadsbristen – en följd av såväl befolkningsomflyttning som standardhöjning – upplevdes emellertid som allt mera trängande och 1965 startade det omfattande storskaliga förortsbyggande som fått namnet miljonprogrammet. Riksdagen fattade ett formellt be-

75 Rådberg 1997 s 69.

slut om programmet 1967 som innebar att det skulle byggas 100 000 nya bostäder varje år inom en tioårsperiod – en anmärkningsvärd siffra för ett land med mindre än 8 miljoner innevånare.

Programmet innebar att den föregående periodens byggstrategi övergavs till förmån för höghus i grupper, gärna omgivna av lägre lamellhus. Önskan att pressa byggkostnaderna och att kunna tilllämpa en industriliknande teknik gjorde att ambitionerna till terränganpassning fick stryka på foten.

Inne i städerna kom tidiga förnyelser, dvs. rivningar och nybyggen i stor skala igång redan från 1950-talets mitt i Karlstad, Västerås, Södertälje och Uppsala.

Sedan tog Stockholm ledningen med de rivningar som då gjordes för tunnelbanebygget. Dessförinnan hade förberedelserna för en citysanering pågått ända sedan antagandet av 1928 års generalplan. Staden gavs 1953 en utökad rätt att expropriera fastigheter för saneringsbehovet och därefter fortsatte rivningarna oavbrutet fram till 1970-talets början. Drivande var önskemålet att skapa utrymme för bilism och tunnelbana, detaljhandelns krav på varuhuslösningar i en annan skala än man tyckte att befintlig bebyggelse kunde erbjuda, samt inte minst önskemålet att som terminologin angav ”sanera”, dvs. göra rent i de gamla förslummade stadskärnorna där arbetsplatser, boende, näringsliv, affärer, fritidens aktiviteter, skola och kultur blandades utan ordning och utan hänsyn till vare sig ekonomisk eller politisk sortering.

I Göteborg kom den motsvarande processen igång 1958 och sedan följer hela raden av svenska städer. Sammantaget har det beräknats att mer än 40 procent av de svenska städernas bostadsbestånd som var uppfört före 1901 revs enbart under 1960-talet. Detta motsvarar 30 000 – 40 000 hus som rivits eller ”omvandlats”.76

Det nya Skärholmens centrum utanför Stockholm invigdes 1968 och möttes då av en massiv kritik utifrån begreppet betongförort. Ändå tillsattes samma år en ny s.k. Saneringsutredning, med uppgift att planera för den fullständiga saneringen av fastighetsbeståndet. Almstriden i Stockholm ägde rum 1971, då demonstranterna protesterade mot att träd i Kungsträdgården skulle fällas för

76 Johansson 1997 s 11f. Johansson uppskattar att högst ett 30-tal svenska städer kan anses ha förblivit opåverkade av omvandlingen. De orter där rivningarna blev relativt sett mest omfattande är Katrineholm och Hagfors (mer än 80 % av de äldre bostäderna), Oxelösund, Köping, Enköping, Fagersta, Norrköping (70–80 %), samt Eskilstuna, Karlstad, Ljungby, Karlskoga, Tranås, Västerås, Nyköping, Uppsala, Linköping, Jönköping, Luleå, Borås och Södertälje (60–70 %).

byggandet av en ny tunnelbaneuppgång. Stockholms kommunfullmäktige fick notera att demokrati inte bara var en fråga om korrekt formellt beslutsfattande.

År 1972 uppgick andelen outhyrda lägenheter i nyproduktionen till 20 procent av hela beståndet och miljonprogrammet fick snabbt avslutas.

Utvecklingen i Sverige under dessa år är specifik med tanke på den särskilda omfattning som saneringsverksamheten och miljonprogramsbyggandet fick hos oss. Som en konsekvens har Sverige jämte Finland världens sammantaget yngsta bostadsstock. Men utvecklingen är generell och samma grundmönster hittas i Västeuropa och Nordamerika likaväl som inom Östblocket.

Den 15 juli 1972 sprängdes bostadsområdet Pruitt-Igoe i Saint-Luis som hade stått färdigt 1955, men som inte längre ansågs kunna erbjuda människor en acceptabel miljö. I arkitekturhistorien brukar detta datum få beteckna 1900-talsmodernitetens symboliska slut. Någon hussprängning i Saint-Luis kan inte användas för att datera det svenska folkhemsprojektets slut, men vi rör oss ändå inom ett påfallande parallellt förlopp. Oljekrisen kom 1973 och i riksdagsvalet samma år blev det dött lopp mellan de politiska blocken. Efter riksdagsvalet 1976 kom en borgerlig majoritet till makten för första gången sedan 1932.

3.3.3. Framväxten av en kulturpolitik

Att förhålla sig kritisk till samhällsplaneringen och byggandet som det kom att utvecklas under perioden är i dag inte särskilt kontroversiellt. Svårare är det då att hitta försvarare för den utveckling som drevs fram. De stora varuhusen i citykärnorna som motiverade mycket av rivningarna har numera svårt att hävda sig kommersiellt och just den funktionsblandning som det tidiga 1900-talets stad representerade är numera på många sätt ett eftersträvansvärt ideal inom stadsplaneringen.

Den politiska revolten mot folkhemspolitiken kom från flera håll. Från en miljörörelse, ”gröna vågen”, som gärna blandade social utopi och radikalism och socialkonservativa idéer i olika satser, och från vänsterns ungdomsrevolt, ”68-rörelsen”, som skulle kunna kallas för gröna vågens urbana motsvarighet.

Samtidigt, under detta särpräglade skede, formuleras det som ska bli den svenska kulturpolitiken. I det följande beskriver vi

huvuddragen i politikens framväxt och ska då också se i vilken utsträckning den kan uppfattas som ett barn av sin tid.

3.3.4 1960 års handlingsprogram

Under 1950-talet fördes diskussioner, främst inom kommunistpartiet och det socialdemokratiska partiet, om behovet av särskilda insatser inom kulturområdet. Diskussionerna ledde inte till något samlat politiskt initiativ. År 1959 höll emellertid ecklesiastikministern Ragnar Edenman ett anförande som brukar lyftas fram som startsignalen för de initiativ som skulle tas under 1960-talet. Talets huvudtes var att ”konstens skapare och utövare [skulle] beredas bättre villkor”.

Man hade, enligt Edenman, förväntat sig att efterkrigstidens reformverksamhet, där människor fått bättre materiella villkor, skulle leda till en motsvarande ökning av ”konsumtionen av kulturvaror – konst, musik och litteratur av hög klass”. Men så hade inte skett enligt Edenman. I stället hade

masskulturens olika alster redan trängt fram i förgrunden och lagt beslag på en betydande del av köpkraften. (…) Att producenterna ger folk vad folk vill ha är inte något bärande skäl varför de skall få fortsätta ostört. Det är här vi måste sätta in en av attackerna – men inte med förbud och censur, utan med det självklaraste av stridsmedel; erbjudandet av andra alternativ, andra valmöjligheter.77

Edenman uttryckte här en kultursyn som låg nära Engbergs och som får anses som representativ för socialdemokratin. För den handlade det i hög grad om att i enlighet med bildningsidealen, tillförsäkra vanligt folk tillgång till kulturyttringarna. ”Masskulturen”, dvs. den marknadsmässiga spridningen och konsumtionen av produkter utan egentligt konstnärligt värde, måste balanseras genom möjligheter till alternativa val. Att avgöra vilka kulturyttringar som var av den ena eller den andra arten sågs på den tiden knappast som någon svårighet. Den diskussionen kommer igång på allvar först på 1980-talet, med den s.k. postmoderna utmaningen. Ännu under många år framåt kunde såväl kulturpolitiker som författare och konstnärer som verkade inom ramen för det som brukar kallas den stora västerländska traditionen vara trygga i att de kände igen god kultur och kunde skilja den från dålig.

77 Talet, som hölls i Eskilstuna i maj, finns återgivet i Svenska stadsförbundets tidskrift 1959:9. Här citerat efter SOU 1972:66 s 125.

Men eftersom masskulturen producerades och spreds på marknadsmässiga villkor innebar detta en tankemässig koppling mellan masskultur och marknad. Så när spridningen och tillgängligheten till god kultur, kvalitetskultur, formulerades som ett offentligt ansvar etablerades den motsatta tankemässiga kopplingen mellan kvalitetskultur och offentlig kulturpolitik.

Applicerat på den politiska höger-vänsterskalan betydde detta att förespråkande av kulturpolitiska insatser i princip tenderade att bli liktydigt med kritik mot marknadsekonomin, åtminstone så länge som det gällde konstområdet och den fria konstens möjligheter att hävda sig ekonomiskt. Kulturpolitiken blev därmed närmast definitionsmässigt problematisk för borgerligheten, trots att den kulturproduktion som det hela handlade om hade sin sociala bas i medelklassen. De borgerliga partierna tillsatte kulturpolitiska arbetsgrupper 1959 och 1960 men hade svårt att ta initiativet.

Som ett direkt svar på Edenmans anmälan om ett kulturpolitiskt handlingsprogram bildades i juni 1959 KLYS, Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd, som ett forum genom vilket konstnärerna skulle kunna föra fram sina ståndpunkter till politikerna.

I februari 1960 redovisade också KLYS ett program i 24 punkter, som handlade om att dels förbättra kulturverksamheternas positioner genom stärkta kulturanslag, dels förbättra villkoren genom bl.a. stärkt upphovsrätt och förbättrade stipendier.78

Regeringen redovisade så det anmälda programmet som hade formen av en deklaration för inriktningen av regeringens politik inom kulturområdet i en proposition (1961:56). Här finns tre specifika punkter och ett mer generellt resonemang. Punkterna handlar alla om konstskapandets villkor:

  • stöd till blivande konstnärer under utbildningen,
  • utbyggt stöd till konstnärliga yrkesutövare,
  • insatser för att öka den offentliga konsumtionen av konstnärlig produktion, i första hand genom inköps- och beställningsanslag.

Om punkterna således nära anslöt till föreställningen om kultur som konst, så hade det generella resonemanget en motsvarande koppling till föreställningen om kultur som bildning. Här talades

78 Refererat i SOU 1972:66 s 125f.

om en allmän breddning av det som kallades kulturmiljön. I detta anknöt programmet till den kommitté för ett kulturpolitiskt program som socialdemokraterna tillsatt 1948 och som även den talat om kulturmiljön som ett politiskt område där konstarterna rymdes tillsammans med frågor om miljöplanering, arbetsliv, ”fysisk fostran” och organisationsväsende.79

I 1961 års program är inte perspektivet lika brett, utan gäller skolan, kulturdistributionen i vid mening samt institutionernas – teatrarnas, museernas, bibliotekens m.fl. – kulturförmedlande uppgifter. Resonemanget landar emellertid i en mycket tydlig slutsats som kan sammanfattas med att om inte den konstnärliga verksamheten ses och sätts in i ett samhällsperspektiv, så riskerar den ”att mer eller mindre isoleras och därmed bli ett självändamål”.80

Genom processen fram till handlingsprogrammet bekräftades och utvecklades således socialdemokraternas strategi att genomföra konstnärspolitiska reformer i allians med konstnärsgrupperna. Så hade skett 1936 med KRO angående anslaget för konstinköp till offentliga byggnader och 1954 med Författarförbundet inför biblioteksersättningen. Nu vidgades konceptet till att gälla alla konstnärsgrupperna.

Under 1960-talet genomfördes också flera förbättringar i den anda som annonserats i programmet. Också KLYS roll stärktes genom att organisationen deltog i beredningen av insatsernas utformning.

Trots allt blev insatserna förhållandevis begränsade och när biblioteksersättningen inte höjdes 1969 reagerade författarna med den vid den tiden mycket uppmärksammade biblioteksaktionen.81Aktionen fyllde sin funktion. Regeringen satte sig i överläggningar med KLYS och året därpå, 1970, fördubblades biblioteksersättningen. Bildkonstnärernas stipendiemedel tredubblades.82

79 Detta anslag låg för övrigt inte långt ifrån upplägget i Arthur Engbergs ”Demokratisk kulturpolitik” från 1938. 80 Departementschefen i prop. 1961: 56 s 22. 81 Författarna organiserade helt enkelt ett masslån på biblioteken som så långt det var möjligt syftade till att tömma bokhyllorna. 82Prop.1962:62. Förslag om kvalitetsstöd till svensk filmproduktion lanserades också i propositionen.

3.3.5 1961 års budgetreform – Allmänna kultur- och bildningsändamål

De förhållanden vi nu har refererat om 1960-talets kulturpolitik brukar, mer eller mindre utförligt, återfinnas i de flesta beskrivningar av förhållandena under den tiden. De pekar tydligt mot den inriktning som 1974 års kulturpolitik skulle komma att få.

Av en betydligt mer administrativ och teknisk natur – och kanske därför inte särskilt uppmärksammad – är den omstrukturering av Ecklesiastikdepartementets budget som gjordes inför budgetåret 1961/62. Budgeten hade ditintills haft samma indelning i huvudavsnitt sedan 1913, vilket innebar att de anslag och ändamål som vi numera vant oss vid att betrakta som kulturanslag återfanns blandade med både vetenskapliga och studiesociala ändamål. Budgetens uppställning avspeglade därmed mycket väl förhållandet att kulturfrågorna ingick som en del i och var invävda i den större ecklesiastiska eller ”andliga” sfären av politiken.83

Med budgeten för 1961/62 görs alltså en ny sortering av Ecklesiastikdepartementets ansvarsområden84. Därmed får staten en modernt strukturerad budget för utbildningsväsendet och även en kulturbudget i egentlig mening. Det finns i propositionen85 ingen motivering för hur anslagen fördelats mellan huvudändamålen, så vi får anta att grupperingen svarade mot vad man inom departementet uppfattade som naturligt, praktiskt och funktionellt.

Politikens inriktning bestämdes nu bara till en del av de verksamheter som inkluderas i politiken. I minst lika hög grad bestämdes urvalet av vilka typer av verksamheter och ändamål som fördes samman för att bilda politikens ”massa”. Därför kan man med fog hävda att 1961 års kulturbudget var en viktig faktor för hur svensk kulturpolitik kommit att formeras. Det kan till och med hävdas att dagens kulturpolitik i väsentliga hänseenden korresponderar mot den struktur som etableras i propositionen från 1961. Men det finns skillnader.

Den viktigaste skillnaden i 1961 års kulturbudget jämfört med dagens, består i att den tidigare är uttryck för en samlad politik för kultur och bildning. De samlas under en gemensam huvudrubrik,

83 Dagens kulturändamål återfanns under littera B, Arkiv, bibliotek och museer, D. Akademier, K, folkbildningsåtgärder i övrigt, M. Understöd åt vetenskap, vitterhet och konst m.m. Dessutom finansierades kulturändamålen genom lotterimedelsfonden under handelsdepartementet. Här avsattes t.ex. året 1960/61 24 miljoner kronor för kulturändamålen. 84 Indelningen i huvudändamål var med angivande av 1960/61 års anslagsnivåer. 85 Statsverkspropositionen år 1961:Bil 10 s 4).

B. Allmänna kultur- och bildningsändamål. Detta är i sin tur uppdelat på underrubrikerna

  • Konst, litteratur, musik m.m.
  • Arkiv, bibliotek, museer m.m.
  • Frivilligt folkbildningsarbete, ungdomsverksamhet m.m.
  • Internationellt-kulturellt samarbete.

Därmed korresponderar huvudändamålet Allmänna kultur- och bildningsändamål med de tre huvudspåren i uppfattningarna om kultur såsom de växte fram kring sekelskiftet 1900 – kultur som konst, kultur som historia (eller antropologi), samt kultur som bildning. Socialdemokratins tradition av folkrörelseparti avspeglas på detta sätt tydligt i markeringen av sambandet mellan kultur och bildning.

Tabell 3.1

A. Departementets drift

4,1 kkr

0,2 %

B. Allmänna kultur- och bildningsändamål

52,6 kkr

2,8 %

C. Kyrkliga ändamål

6,6 kkr

,4 %

D. Skolväsendet

1

378,9 kkr

74,8 %

E. Högre utbildning och forskning

202,7 kkr

11,0 %

F. Lärarutbildning

53,5 kkr

2,9 %

G. Studiesociala ändamål

121,4 kkr

6,6 %

H. Diverse

22,8 kkr

0,1 %

*Vartill kommer ca 21 kkr över lotterianslaget.

De konstnärliga utbildningarna skiftade placering i budgeten under de närmaste åren. År 1961 räknades de till högre utbildning och forskning, medan de 1970 fördes till kulturområdet. I samband med 1977 års högskolereform inordnades de konstnärliga utbildningarna i högskolornas verksamhet.

Det finns ingen anledning att anta att syftet med den nya budgetstrukturen skulle ha varit att etablera en skarp gräns mellan Ecklesiastikdepartementets olika ansvarsområden. De låg alla under samma statsråd. Också skola och högre utbildning kan fortfarande ses som delar av en samlad bred kulturförmedling. Likväl är det oundvikligt att gränser nu börjar bli allt tydligare – med de proble-

men som följer när gemensamma territorier ska delas. Parallellen mellan statsförvaltningens byråkrati och funktionalismens planeringsideal – funktionssepareringen – är påfallande.86

3.3.6. Reformer fram till kulturpropositionerna

Vi har när det gäller de föregående skeendena kunna vara förhållandevis utförliga i omnämnandet av de politiska initiativen inom kulturområdet. Från 1960-talet ökar initiativen successivt och det blir nu inte längre möjligt att göra motsvarande redogörelser utan att hamna i katalogmässiga uppräkningar av oftast mindre – någon gång större – förändringar.

Ett urval av de förändringar som kan säges ha strukturella effekter på kulturpolitiken, dess organisation eller budget bör dock ges plats i redovisningen.87

Radio, TV, press och film

Den viktigaste förändringen gäller tveklöst överflyttningen av ansvaret för Radio- och TV-verksamheten 1968 från Kommunikationsdepartementet till Ecklesiastikdepartementet.88 Under Olof Palmes ledning fick också Ecklesiastikdepartementet sitt nya namn Utbildningsdepartementet. Åtgärden markerade att Radio- och TV-frågornas politiska betydelse, inte i första hand var som teknisk kommunikation, utan som delar i samhällets kulturförmedling.

Dagspressen i Sverige hade länge haft statligt understöd, först genom särskilda posttaxor. Tidningarna blev befriade från moms (på prenumerationer och lösnummer) när denna skatt infördes

86 Som andra administrativa och organisatoriska steg på vägen mot en separat kulturpolitik kan nämnas att Ecklesiastikdepartementet inrättade en särskild kulturenhet 1963. Riksdagens kulturutskott inrättades 1971. 87 En utförlig förteckning över kulturpolitiska reformer under 1960-talet finns i SOU 1972:66 s 131f. 88 Radiotjänst AB började sina sändningar 1925. Verksamheten reglerade genom ett avtal med staten och finansierades redan från början med licensmedel. P2 startade 1955 och P3 1965, som ett svar på konkurrensen från ”piratradion” Radio Nord. 1956 beslutades Riksdagen om TV-sändningar, vilka skulle skötas av Radiotjänst och likaså licensfinansierad. Bolaget bytte då namn till Sveriges Radio AB och ägarbilden förändrades så att det konsortium som dominerats av pressföretag nu kompletterades med folkrörelserna, bl.a. arbetarrörelsen och lantbruksrörelsen samt näringsliv i övigt. Tvåkanalsystemet infördes 1969 och färg-TV startade 1970. Distributionen av programmen genom sändningsanläggningarna sköttes fram till 1992 som tilldelades medel för detta ur den s.k. rundradiofonden, där licensintäkterna samlades.

1968. Ett stöd till tidningarnas samdistribution infördes 1970 och året därpå ett direkt stöd till de dagstidningarna som hade marknadsmässigt underläge. Presstödet sorterade under Finansdepartementet fram till 1977 då det överfördes till Utbildningsdepartementet. Tillsammans med frågorna om Radio- och TV bildade de kärnan i den mediepolitik som sedan utvecklades delvis inom, delvis vid sidan av kulturpolitiken. Budgetmässigt blygsammare insatser i samma riktning gäller införande av ett stöd till kulturtidskrifter 1966, följt av nytt tidskriftstöd 1971. En särskild myndighet, Tidskriftsnämnden, inrättades då också för att fördela stödmedlen. Stiftelsen Svenska filminstitutet bildades 1963. Nöjesskatten avskaffades och biografägarna förpliktade sig i ett filmavtal att i utbyte betala 10 procent av biljettintäkterna till en filmfond och till institutets verksamhet.89 Ett första steg mot en filmpolitik hade tagits några år tidigare med införandet av ett särskilt kvalitetsstöd till svensk film. Detta avskaffades nu inom ramen för det nya avtalet, men när avtalet reviderades 1972 infördes ett nytt bidrag, bl.a. för att Filminstitutet skulle kunna ersätta Dramatiska institutet för filmutbildningar.90 Filmen knöts alltså till kulturpolitiken på detta sätt. Genom stiftelseformen och branschavtal fick filmfrågorna dock en särskild organisationslösning som gav dem en i hög grad fristående position gentemot politiken i övrigt, åtminstone fram till under 1990-talet. Filmområdet har därefter omväxlande setts som en del av mediefrågorna eller de allmänna kulturfrågorna.

Konstarterna

1965 påbörjades en uppbyggnad av en motsvarighet till Riksteatern inom musikområdet. Tillsammans med en central ledningsorganisation bildades så Institutet för Rikskonserter, en organisation som permanentades 1968.

Med start i en försöksverksamhet 1965 togs ett motsvarande initiativ inom utställningsområdet, Stiftelsen Svenska Riksutställningar. Riksteatern hade en mycket speciell associationsform som ideell förening. Rikskonserter och Riksutställningar gjordes till stiftelser. Därmed byggde man vidare på tanken att stiftelseformen, med dess autonomi för stiftelseändamålet, erbjuder en lämplig lös-

89Prop. 1963:101. 90Prop. 1972:36.

ning för kulturpolitikens avvägningsproblem med avseende på balansen mellan politisk styrning och kulturverksamhetens integritet.

Lotterimedelsfonden överfördes till Ecklesiastikdepartementet och anslagen till de ingående ändamålen frikopplades från fondens direkta avkastning.91

Ett särskilt Teater- och orkesterråd inrättades 1963. I samband med omläggningen ökades anslagen till såväl de kungliga teatrarna som till turnéteatrarna och statsteatrarna (sammanlagt 8,1 miljoner kronor).92

Skådespelarutbildningarna byggdes samtidigt ut genom att statliga scenskolor inrättades i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Folkparkerna och folketshusrörelsen hade egna teaterensembler. Dessa slogs samman 1962 till Svenska teatern AB som alltså fungerade som en turnéteater jämsides med Riksteatern. De bägge turnéteatrarna slogs samman 1967. Då ökas också anslaget åter (drygt 2 miljoner kr). Budgetmässigt blev teaterområdet periodens stora vinnare. En särskild satsning på konstnärsstipendier och –belöningar gjordes 1964.

Bidrag till fria teatergrupper infördes 1970.

Arkiv, bibliotek och museer

Inom området arkiv m.m. gjordes i första hand ett antal organisationsförändringar. Skansen skildes från Nordiska museet och en särskild Skansenstiftelse bildades 1963. Den fick statsbidrag från 1968. Tekniska museet fick statsbidrag till driften 1965. Vetenskapsakademiens tillsynsansvar över Naturhistoriska riksmuseet upphörde 1965. Arbetarrörelsens arkiv fick statsbidrag 1966. Statens Sjöhistoriska museum överflyttades från Kommunikationsdepartementet 1967. Staten förvärvade Skokloster slott 1967. Byggnadsstyrelsens ansvar för statliga byggnadsminnesmärken och tillsyn av kyrkobyggnader fördes över till Riksantikvarieämbetet 1968. Dialekt- och ortnamnsarkiven bildades som en ny myndighet genom en sammanslagning av dialekt- och ortnamnsarkiven i Uppsala och Lund samt stiftelsen Svenskt Visarkiv.

Stiftelsen Dansmuseet fick statsbidrag från 1969.

91Prop. 1963:103. 92Prop. 1963:103, prop. 1964:66.

Folkbildning och ungdomsverksamhet

Anslagen till folkbildningen organiserades 1961 så att anslaget till folkhögskolorna hänfördes till skolväsendet, medan anslagen till studieförbundens centrala organisationer, föreläsningar och studiecirklar lades under anslagen till kultur och folkbildning. Bland de senare anslagen ingick också anslagen till ungdomsorganisationerna, till hemgårdsrörelsen, till nykterhetsorganisationerna samt för kulturell verksamhet för funktionshindrade.

År 1963 stärktes anslagen till folkbildning och ungdomsverksamhet, bl.a. genom ökat stöd till föreläsningar och studiecirklar.93

Det särskilda statsbidraget till folkbiblioteken som funnits ända sedan 1912 avvecklades i samband med en kommunal skatteväxling 1965. Dock infördes samtidigt ett nytt biblioteksstöd som fördelades av Skolöverstyrelsen i samband med att biblioteken lades ihop i större enheter. Ett stöd till vad som kallas centralbiblioteken, dvs. våra dagars länsbibliotek, infördes.

Statens ungdomsråd bildades som en ny myndighet med samlat ansvar för ungdomsstöden.

Den totala kulturbudgeten

Sammantaget uppgick kulturbudgeten till 49,8 miljoner kronor år 1960 (inklusive lotterimedlen). 1970 hade den ökat till 216,6 miljoner kronor (studiecirkelanslagen oräknade) I 2007 års penningvärde motsvarar detta 519,5 respektive 1 518,6 miljoner kronor. Kulturbudgeten tredubblas alltså under decenniet. De stora ökningarna gäller teater och musik som står för en tredjedel av ökningen.

Härtill kommer överföringar från försvarsbudgeten 1971 för regionmusiken, 16 miljoner kronor, motsvarande 112 miljoner kronor i dagens penningvärde. Därnäst kommer ökade kostnader för museerna – en femtedel av den samlade ökningen (200 miljoner kronor i 2007 års penningvärde). Tredje största område för förstärkningar är konstnärsstöden som ökade med motsvarande 87 miljoner kronor i dagens penningvärde.

93Prop. 1963:36.

3.3.7 1970 års folkbildningsbeslut

År 1968 omorganiserades den kommunala vuxenutbildningen och dagens enhetliga Komvux fick sin form. I anslutning till den reformen ändrades stödformerna till cirkelverksamheten 1970.94 En särskild enhet för vuxenutbildningen bildades inom Utbildningsdepartementet och anslagen till studieförbunden samt till studiecirklarna överfördes från huvudändamålet Kultur- och folkbildning (B) till det nya ändamålet Vuxenutbildning (G). Medlen anvisades dock oförändrat via Skolöverstyrelsen. Anslagen till föreläsningsverksamheten och till studieförbundens tidskrifter låg dock kvar under kulturlitterat. Detta kallades dock från 1970 enbart Kulturändamål.

Reformen var i första hand av administrativ art, men i efterhand kan det sägas att den utgjorde ett första och avgörande steg i den utveckling som innebar att det bildningstänkande som ditintills dominerat kulturpolitiken började tunnas ut. När den begynnande funktionssepareringen mellan utbildnings- och kulturpolitik tvingar fram en motsvarande klassificering av folkbildningsfrågorna, är gravitationskraften från det större utbildningsväsendet starkare än från det mindre och vagare formulerade kulturväsendet.

Under 1960-talet gjordes, som vi har sett, relativt kraftiga förstärkningar för insatserna för konstarterna, konstnärsgrupperna och de publika kulturinstitutionerna. När det området expanderar, samtidigt som folkbildningen glider över mot utbildningsväsendet, blir följden att kulturpolitiken allt tydligare profileras som en politik för konstarter och publika institutioner.

3.3.8. Kulturhusen

I samtiden fanns dock tvärt om en stark vilja att se insatser inom kulturområdet i ett brett, socialt sammanhang. För utredningen Ny kulturpolitik95, det viktigaste underlaget för 1974 års kulturpolitik, var detta ett bärande tema. Utredningen tog sin utgångspunkt i en diskussion om det den kallade ett sociologiskt eller etnologiskt kulturbegrepp som motsvarar det man numera oftast talar om som ett antropologiskt kulturbegrepp. Det handlade emellertid om ”kultur som den totala uppsättning av beteenden, vanor, roller och

94Prop. 1970:35, SU 107, rskr 273. 95SOU 1972:66.

normer som en grupp eller ett samhälle har gemensamt”. Utredningen fortsatte:

Det sociologiska kulturbegreppet påverkade under 1960-talet det kulturbegrepp som användes i den kulturpolitiska debatten. Den därmed följande utvecklingen av kulturbegreppet innehöll tre särskilt väsentliga punkter. För det första var det en övergång från ett mera snävt kulturbegrepp, till ett bredare, där framför allt en rad miljöfrågor, utbildning, organisationsliv och massmedier förts fram som kulturpolitiskt viktiga element. För det andra framkom en mycket starkare betoning av kommunikations- och aktivitetsaspekten på de kulturpolitiska insatserna än tidigare och den fysiska miljöns utformning för att tillgodose sådana aktiviteter. För det tredje skedde en förskjutning av uppmärksamheten från företrädesvis konstnärernas96 och kulturproduktionens villkor till frågan om kulturens funktion för individen, mottagaren och för samspelet mellan individ och samhälle(våra kursiveringar.)97

Så refererade kan dessa 1960-talets ideal om kultur sägas vara det kulturpolitiska uttrycket för skördetidens förhoppningar – kultur, fördelad till alla medborgare och som uttryck för alla medborgare. Utredningen Kulturrådet sammanfattade tendensen väl i sitt förslag till ett ”gemenskaps- och aktivitetsmål” för kulturpolitiken:

De kulturpolitiska åtgärderna (skall) utformas så att de kan förbättra kommunikationen mellan olika grupper i samhället och ge fler människor möjlighet till kulturell verksamhet.

Kulturhusen i Skövde och Stockholm

Under vare sig 1950-, 60- eller 70-talen byggs några nya statliga kulturinstitutioner av den typ som Historiska museet representerade.98 I stället får vi ett par institutionella provisorier, som dock representerade två av periodens mest uppmärksammade kulturprojekt. Det gäller Moderna museet som 1958 öppnade i flottans gamla exercishus på Skeppsholmen99 och Vasa som bärgades 1963 och lades i en provisorisk docka på Galärvarvet i Stockholm. Staten byggde också nya imponerande administrationsbyggnader för

96SOU 1972:66 s 171. 97 s 168. 98 I stället uppförs nu nya imposanta byggnader för kulturområdets förvaltning och administration, såsom Filmhuset på Gärdet i Stockholm, invigt 1971 och en manifestation över den nya filmpolitiken. Vi kan också se Sveriges Radios stora studio- och kontorskomplex och kanske även det nya Riksarkivet kan nämnas. 99 Museet var då formellt en filial till Nationalmuseum.

kulturpolitikens förvaltning av ett slag som saknar både tidigare och senare motsvarigheter. Det gäller Filmhuset på Gärdet i Stockholm, invigt 1971 och en manifestation över den nya filmpolitiken. Vi kan också nämna Sveriges Radios stora studio- och kontorskomplex och det nya Riksarkivet.

Initiativ till en ny sorts publika kulturinstitutioner kommer i stället från kommunerna. Inne i det nya Stockholms centrum som nu skapas, byggs det kommunala Kulturhuset, allaktivitetshuset, som fullt ut svarar mot det kulturbegrepp som 1972 års kulturutredning förde fram, ”gemenskaps- och aktivitetshuset”. Eller som det i efterhand formulerats: ”Kulturhuset kan ses som platsen där de flesta av seklets kulturpolitiska frågor aktualiserats. Där finns allt: polariseringen stadscentrum – ytterstad, den nya idén om ”kulturens vardagsrum”, viljan att nå en ny publik för kulturen, konsten som demokratiskt ”verktyg”, omsorgen om barnen och ungdomens kulturbehov, viljan att skapa nya gränsöverskridande utställningar och program och inte minst den syn på tredje världens samtida konst som jämställd med västvärldens konstnärliga uttryck”.100

Kulturhuset i Stockholm, vid Sergels torg, i stadens absoluta hjärtpunkt invigdes 1971, men sju år tidigare hade samma grundidé fått sin gestaltning i den svenska småstaden, genom kulturhuset i Skövde, ett magnifikt ”kulturens vardagsrum” som i princip innehöll alla komponenter som senare skulle återfinnas i Stockholm. Här ville arkitekten, Hans Erland Heineman, ”bryta ner gränserna mellan de konstnärliga uttrycksformerna och omskapa kulturlokalerna från uppvisningsrum till aktivitetsmiljö.”101

Skövde kulturhus representerar en arkitektur som andas både monumentalitet och slutenhet. Celsings kulturhus är också monumentalt men vänder sin öppna glasade front mot Sergels torg. Kompositionen räddade Stockholms nya centrum och gav det en karaktär.

1960-talets kulturhus står ganska ensamma. Vi kan kanske peka på stadsbiblioteket i Växjö eller på de nya länsmuseibyggnaderna i Falun (1962), Örebro (1963) och Umeå (1968) som släktingar, men inget av dessa motsvarar fullt ut kulturhusens idé och har inte heller den motsvarande strategiska centrala placeringen i stadskärnan.

100 Beate von Sydhoff, Kulturhusets hemsida. Heineman skulle sedermera ingå som ledamot i utredningen Kulturrådet. 101 Citat ur presentationen på kulturhusets hemsida.

Dessa kulturpolitikens byggnadsverk kan stå som bra illustrationer till utgångsläget för den nya kulturpolitik som skulle formuleras och som vi ska behandla i nästa kapitel. Kulturpolitiken höll nu på att formaliseras och ges en administrativ avgränsning. Staten uppför förvaltningsbyggnader. Kulturhusen ska tveklöst uppfattas som metaforer för en idé om inriktning och innehåll i den nya kulturpolitiken. Här hade den statliga politiken ännu inte valt väg, utan frågan stod öppen om den kultursynen som kulturhusen representerade skulle prägla också den statliga politiken eller om den skulle välja en annan väg.

4 1974 års kulturpolitik

4.1. En återblick på 1960-talet

1960-talet framstår på många sätt som det årtionde då kulturpolitiken formeras och ges skarpare konturer än den ditintills hade haft. När den processen sätts igång aktualiseras olika vägval i frågor som politikerna tidigare kanske inte hade behövt fästa så stort avseende vid. Skulle kulturpolitiken i anslutning till 1960-talets demokratiseringsrörelse med ledorden ”kultur för och genom medborgarna – kultur som gemenskap och aktivitet” vara en bred och i vid mening socialt orienterad politik eller skulle den skulle ha en mer specifik inriktning mot främst konstarterna och de konstnärliga uttrycken?

Till frågan om dessa allmänna inriktningar fanns också frågan om hur politiken skulle förhålla sig till de olika inslag – museer, kulturminnesvård, folkbildning, folkrörelsefrågor m.m. – som hittills hade rymts inom den politiska spektrumet för ”kultur och folkbildningsåtgärder i övrigt” som termen lytt sedan 1930-talet, 1974 års kulturpolitik kan i hög grad ses resultatet av en beredningsprocess av dessa frågor.

Regeringens program från 1961 var inriktat på konstens och konstskaparnas villkor, men betonade också vikten att konsten sågs i ett brett samhälleligt perspektiv. Termen ”kulturmiljön” är ett nyckelbegrepp. Sambandet med folkbildningstraditionen är ännu tydligt.

Men det Arthur Engberg kallat andelivets olika provinser började lösas upp när folkbildningen graviterade mot utbildningsväsendet allt eftersom gränsen mellan utbildnings- och kulturpolitik blev allt skarpare. Också kulturarvet glider under efterkrigstiden bort från kulturpolitikens centrum. Det är en oundviklig följd av samhällsandan under 1900-talsmodernitetens final. Men kulturpolitiken bär ändå med sig det förra sekelskiftets hela arv av

institutioner – och där dominerar museerna. De har sin kulturpolitiska tyngd genom traditionen och sin blotta massa.

Genom betoningen på samhällelig bredd hade 1960-talsrörelsen ett släktskap med bildningstraditionen, men där den förra betonade ”aktivitet och uttryck” betonade bildningstraditionen snarare ”lärande och intryck”. Däri låg en spänning. 1960-talsrörelsen hade också ett i grunden antiinstitutionellt drag och kulturhusen kan ses som försök att skapa icke-institutionella institutioner.

Genom att kontrastera dessa tendenser mot varandra blir det möjligt att förstå hur 1974 års kulturpolitik kom att formas. Som vi kommer att se ligger den för politiken viktigaste utredningen, utredningen Kulturrådets Ny kulturpolitik1 nära 1960-talsrörelsen medan regeringen i de tre kulturpropositionerna från 1974, 1975 och 1976, närmare knyter an till det socialdemokratiska handlingsprogrammet från 1961.

Utredningen presenterades emellertid i princip samtidigt som visionen om folkhemmet nådde den punkt där den började tappa sin kraft, uttryckt i t.ex. miljonprogrammets avbrott och det framväxande motståndet mot rivningarna i stadskärnorna. Även om man inte hunnit dra den slutsatsen i samtiden, kan detta knappast ha undgått att påverka utformningen av politiken.

4.2. Beredningsarbetet

Den kulturpolitik som lanseras åren 1974−1976 bör ses i samband med den samlade politiska reformverksamhet som ägde rum under 1970-talet, i många fall efter beredningsprocesser som pågått under en stor del av det föregående årtiondet. Vi har gjort paralleller till utvecklingen inom stadsbyggnadsområdet, men exempel skulle också kunna hämtas från grundlagsområdet, där den nya regeringsformen trädde i kraft 1974. Inom näringspolitikens område utvecklades den s.k. aktiva näringspolitiken och ett expansivt statligt företagande som drevs genom Industridepartementet som inrättades 1969. Arbetsrätten reformerades genom medbestämmandelagen (1976:580, MBL).

I kulturområdets omedelbara närhet pågick en motsvarande omdaning av utbildningspolitiken där grundskolan beslutats redan 1962, men där gymnasieskolan reformerades genom först 1964 års gymnasiereform och sedan genom riksdagsbeslut 1968−1970 om

1SOU 1972:66.

den gemensamma gymnasieskolan. Vuxenutbildningsreformerna från samma år har redan nämnts. Reformeringen av den högre utbildningen inleddes med organisatoriska reformer 1964, forskarutbildningen 1969 och så högskolereformen 1975−1977 som i grunden förändrade de svenska universiteten och högskolorna. Beredningen av den reformen inleddes med 1968 års utbildningsutredning, U-68.

Så även om behovet av mera samlade kulturpolitiska reformer hade diskuterats sedan 1950-talet, dock utan att det blev riktigt tryck i frågorna, behövde en konsistent kulturpolitik skapas om inte ett antal kulturfrågor skulle bli en restpost inom Utbildningsdepartementets område. I det perspektivet kan överföringen av Radio- och TV-frågorna till Utbildningsdepartement ses som ett sätt att få en tillräckligt kritisk massa för en särskild kulturpolitik.

Politiken presenterades i tre på varandra följande propositionen under åren 1974–19762 och byggde på ett omfattande utredningsarbete.

4.3. Utredningen Kulturrådets kulturbegrepp och mål

Detta hade påbörjats redan vid mitten av 1960-talet, men koordinerades och slutfördes inför propositionsarbetet. Den viktigaste utredningen gjordes som redan nämnts, av 1968 års Kulturråd, dvs. en grupp tillkallade sakkunniga inom kulturområdet som redovisade betänkandet Ny kulturpolitik. Parallellt med Kulturrådet arbetade bl.a. 1965 års museisakkunniga och 1968 års Litteraturutredning.3

Vi har redan konstaterat att 1974 års kulturpolitik rimligen ska ses mot bakgrund av kulturdebattens utveckling under 1960-talet. Detta är också den explicita utgångspunkten för utredningen Kulturrådet. Närmare bestämt gällde det att förena den omfattande

2Prop. 1974:20, Den statliga kulturpolitiken, prop.1975:20, Den statliga kulturpolitiken 2 samt prop. 1975/76:136, Den statliga kulturpolitiken 3. 3 Kulturrådet som leddes av Paul Lindblom gjorde också utredningen Konstnärerna i samhället (SOU 1975:14). Mus 65, under ledning av Lennart Holm redovisade betänkandena Kulturminnesvård (SOU 1972:45), Museerna (1973:5), Utställningar (1974:43)samt Offentlig konst (1974:5). Lennart Holm var vid denna tid generaldirektör för Statens planverk, en position som hade en signifikant innebörd för utredningsarbetet. Ambassadören Kaj Björk utredde litteratur och biblioteksfrågor – betänkandet Boken (SOU 1974:5) och Filmutredningen under ledning av hovrättspresidenten Erik Åquist redovisade betänkandet Samhället och filmen (SOU 1973:53). Därutöver finns i anmälningarna av propositionerna nämnda ett tiotal ytterligare utredningar, huvudsakligen redovisade som departementspromemorior (den s.k. Ds-serien).

överbyggnad som skapats under de tidigare skedena; akademierna från Gustaf III:s tid, institutionerna från det tidiga industrialiseringsskedet samt folkhemsperioden tillägg, med 1960-talets nya influenser.

De senare innebär, som vi också redan refererat, en tydlig riktning mot att se kulturfrågorna som ett uttryck för andan i samhället i stort – ytterst hur samhället är ordnat. Utredningen markerade också sin sympati för den ”sociologiska” kulturuppfattningen, som ”bestämmer den position som kulturpolitiken har i en samhällelig reformpolitik”.4

Här finns emellertid ett problem av närmast praktiskt art; ”det vida kulturbegreppet är omöjligt att använda som utgångspunkt för en konkret kulturpolitisk reformverksamhet, eftersom det inte gör det möjligt att utpeka ett speciellt område för kulturpolitikens insatser”. En avgränsning, fortsätter utredningen ”är nödvändig bl.a. för att man ska kunna ange på vilka organ ansvaret ligger för samhällets åtgärder. Det råder en allmän enighet om att de kulturpolitiska insatserna på ett helt annat sätt än hittills måste samordnas med insatser på andra områden”. Kulturpolitiken borde enligt utredningen ”ses som en del av samhällets miljöpolitiska åtaganden i stort, till vilka bl.a. förs fysisk planering, samhällsserviceplanering, landskapsvård, utbildning samt frågor rörande arbetsmiljö och fritidsmiljö. Miljöpolitik och kulturpolitik är dock självfallet inte synonyma begrepp”.5

För en dagens läsare ger citatet en känsla av avstånd. Den närmast gränslösa tilltron till ”samhällets”, dvs. den offentliga sektorns, förmåga att genom långtgående politiska beslut och åtgärder skapa det goda samhället hör till en annan tid än vår egen. Men för utredningen var kulturpolitikens roll att skapa en god kultur i det samhälle som skulle byggas. Kulturpolitiken kunde då inte ses isolerad från samhällsbyggandet i övrigt, utan som en del av det.

Tron på planeringens räckvidd är utredningen Kulturrådets ena huvudtema. Det andra temat är, som vi redan noterat, viljan att sätta vanligt folks kulturella behov i centrum, uttryckt i nyckelorden ”aktivitet och gemenskap”.

Utredningen Kulturrådet kan därför på många sätt uppfattas som en pendang till samhällsbyggandets miljonprogram, ett försök att skapa en folkhemmets kulturpolitik. Därför föreslog man också ett övergripande mål som andades tilltro till politikens räckvidd:

4SOU 1972:66, s. 168. 5 Ibid.

Kulturpolitiken skall medverka till att skapa en bättre samhällsmiljö och bidra till jämlikhet.

Eftersom utredningen inte ansåg sig kunna karakterisera och identifiera kulturpolitiken genom hänvisning till de föreställningar om kultur som den anslutit sig till, dvs. den sociologiska kulturtanken, så valde den att i stället ”avgränsa kulturpolitiken” på en administrativ väg. Till det kulturpolitiska området hänförde utredningen således:

  • de konstnärliga uttrycksformerna,
  • medier för kommunikation såsom press, radio och TV,
  • verksamhet för bevarande av kulturarv samt
  • en del av folkbildningsverksamheten (fri skapande gruppverksamhet, kulturförmedling).6

Denna avgränsning av kulturpolitiken har området haft sedan dess. Eftersom vi följt kulturpolitikens successiva framväxt, kan vi också konstatera att utredningens avgränsning av det kulturpolitiska området, i princip blev identisk med det innehåll som politiken kommit att få vid tiden för utredningsarbetet − genom 1961 års budgetreform, överföringen av Radio- och TV-frågorna från Kommunikationsdepartementet 1968 samt 1970 års folkbildningsbeslut.

Utredningen konstaterade att folkbildningen under senare år fått en tydligare inriktning mot vuxenutbildning, men att den ändå var ett viktigt instrument för kulturförmedling och för fri skapande gruppverksamhet. De delar av folkbildningen som var orienterade mot vuxenutbildning – och hit räknar utredningen studiecirklarna – skulle dock inte räknas till kulturområdet.

Genom att föreslå pressfrågornas inordnande i kulturpolitiken avvek emellertid utredningens förslag från den etablerade ordningen.

6SOU 1972:66, s. 169 f.

Utredningen Kulturrådets förslag till mål

Utöver det övergripande målet föreslog utredningen åtta delmål. Om de förverkligades skulle det övergripande målet uppfyllas. Från utredningsförslag till proposition skedde emellertid en politisk omsvängning som kan bäst karakteriseras som ett skifte från ideologi till pragmatism. Förändringen blir tydlig när utredningen Kulturrådets förslag till kulturpolitiska mål jämförs med de som sedan fördes fram i regeringens proposition.7

Utredningen var noga med att framhålla vikten av att målen var möjliga att följa upp så att man kunde bedöma om politiken lyckades. I den andan knöt man omsorgsfullt de reformförslag som man lanserade till de enskilda målen. Dessa skulle i sin tur betraktas som medel för att nå det överordnade målet, en bättre ”samhällsmiljö”.

Denna kulturpolitikens samordning med samhällets övriga planering för samhällsmiljön är alltså den helt grundläggande tanken i utredningen.

I centrum stod det man kallade de gemenskapsbyggande kulturella aktiviteterna. Vilka aktiviteter utredningen mer precist avsåg kan vara aningen osäkert, men i grunden handlade det om aktiviteter inom ramen för den kulturpolitiska avgränsningen, främst konstnärligt skapande aktiviteter – sång, musik, dans, dramatisk framställning men också film, utställningar och föreläsningar.

Men ambitionen att planera samhällsmiljön så att den skulle gagna medborgarna, gjorde också att de offentliga institutionerna behövde så att säga öppnas nedåt. De måste, likt tanken bakom kulturhuset i Skövde, bli genuint demokratiska institutioner under folkligt inflytande. Det är mot den här bakgrunden som utredningens utförliga diskussion om kulturinstitutionernas behov av en självständig ställning, gränser för den politiska styrningen och vikten av yttrandefrihet för institutionernas personal ska ses.

4.3.1. Från planeringsideologi till politisk pragmatism − målen i 1974 års kulturproposition

Propositionens8 mål är i princip desamma som utredningens, men ambitionen att göra kulturpolitiken till ett led i en planeringen av ett nytt samhällsbygge är i princip upphävd. Den omsvängningen

7Prop. 1974:28. 8Prop. 1974:28.

kunde naturligtvis inte göras utan att det fick konsekvenser för innehållet i utredningsförslagen, t.ex. när det gällde ambitionen att vikta om de kulturpolitiska insatserna från professionellt kulturskapande till medborgarnas aktiviteter eller i synen på institutionerna. Men propositionen skyler så långt möjligt över skillnaderna, snarare än att markera distansen.

Till skillnad från utredningen presenterar och diskuterar departementschefen de kulturpolitiska målen, utan direkta kopplingar till åtgärdsförslagen. Dessa presenteras i stället utifrån en disposition som utgick från utredningens gruppering av kulturområdet i olika verksamhetsformer9 och som när det gällde de statliga institutionerna följde kulturområdets sedanvanliga gruppering efter genrer eller ämnen – teater och dans, musik, museer, kulturminnesvård etc. Därmed blir måldiskussionen i propositionen mer allmän till sin karaktär.

Vi ger ingen närmare redogörelse av propositionernas många, men mestadels måttliga, förslag till budgetförstärkningar. I anslutningen till målet om decentralisering redovisar vi dock nedan något av politikens ekonomiska tyngdpunkter, satsningar på teatrar och insatser för folkbildning.

Målet om yttrandefrihet

Det övergripande målet fick ingen motsvarighet i propositionen. Departementschefen10 fann det inte nödvändigt att göra någon ”markering av kulturpolitikens roll i det totala samhällsarbetet”.

I stället sattes utredningens förslag om ett mål för yttrandefrihet upp först bland målen och fick på så sätt karaktären av ett nytt övergripande mål för politiken. Motiveringen till målet är mer generellt hållen än den motsvarande diskussionen i utredningen och den diskussion om grundlagsfäst yttrandefrihet som utredningen knutit till målet nämns inte i motiveringen, även om den berörs på annan plats i propositionen. Kopplingen till institutionerna berörs lätt.

9 Enskilt skapande, fritt kollektivt skapande, institutionell verksamhet, radio och television samt privat driven kulturverksamhet. 10Prop. 1974:28, s. 25.

Mål för gemenskap och aktivitet

Utredningens centrala ”gemenskaps- och aktivitetsmål” − det andra målet i regeringens förslag − stramades upp och kortades till lydelsen att ”Kulturpolitiken skall ge människor möjlighet till egen skapande aktivitet och främja kontakt mellan människor”.11 Departementschefen poängterade att ”betoningen av den kulturella verksamhetens möjligheter till kontakt, gemenskap och kommunikation får emellertid inte leda till att faktiska motsättningar mellan grupper slätas över”.12

Mål om kommersialismens negativa verkningar

Utredningens åttonde mål, om samhällets övergripande ansvar för kulturområdet och marknadsekonomins negativa inverkan blev mål nummer tre i regeringens proposition. Det skrevs om till att ”kulturpolitiken skall motverka kommersialismens negativa verkningar”. Så även om detta mål i efterhand kommit att uppfattas som det mest politiserade av alla målen relativt höger-vänsterskalan, så kan noteras att det i propositionen handlar om en tydlig nedtoning i förhållande till utredningsförslaget. Utredningen hade kopplat målet till införande av kulturpolitiska branschstöd för litteratur och film13. Dessa förslag togs upp i propositionen utan direkt koppling till målet.

Mål för decentralisering – politik för regional teater

Det fjärde målet i propositionen var decentraliseringsmålet. Här ligger utredning och proposition nära varandra och förslaget om en utbyggd regional institutionsstruktur kom också att bli den nya kulturpolitikens huvudnummer.

År 1970 utgör anslagen till ändamålen teater, dans och musik1450 procent av den samlade kulturbudgeten. Den andelen ökar inte

11 Vilket alltså innebär att ”gemenskap” och ”aktivitet” byter ordningsföljd i propositionen. I 1996 års revision av målen tas ytterligare ett steg. Målet behålls men satsen om ”kontakt mellan människor” stryks. 12Prop. 1974:28, s. 294. 13 I den närmare utformningen efter Litteraturutredningens (SOU 1974:5) respektive Filmutredningens (SOU1973:53) förslag. 14 Anslagen rubriceras genomgående på detta sätt men någon renodlad dansinstitution finns inte innan Dansens hus etableras 1990-talet. Dansen är en marginalföreteelse i relation till de andra ändamålen.

under 1970-talet, vilket beror på att allt flera olika ändamål förs in i budgeten, t.ex. presstödet. Men den enskilda budgetpost som överlägset ökar mest är anslaget till de regionala teater- och musikinstitutionerna.

Tabell 4.1 Kulturbudgetens anslag till centrala och regionala teater- och musikinstitutioner under vissa år. Belopp i miljoner kronor, omräknade till 2007 års priser

År/ ändamål

Operan, Dramaten

Riksteatern, Rikskonserter

Regionala teater-, musikinstitutioner

Totalt

1970/71 332,0 40 %) 261,6 (32 %) 225,7 (28 %) 819,3 1975/76 400,0 (30 %) 436,0 (32 %) 515,0 (38 %) 1 351,0 1980/81 447,5 32 %) 326,7 (23 %) 638,5 (45 %) 1 412,7

Av kulturpropositionernas alla enskilda budgetförslag utgör satsningen på de regionala teater- och musikinstitutionerna den fjärde enskilt största, 6,6 miljoner kronor. Den överträffas av höjda anslagen till studiecirklar (54 miljoner kronor), till folkbibliotek (7,3 miljoner kronor) samt en satsning på konstnärsstöd (9,2 miljoner kronor). Men medan de andra ändamålen höjs mer måttligt under det följande decenniet, fortsätter satsningen på de regionala institutionerna under hela 1970-talet, (och även – om än mera återhållsamt under 1980- och 90-talen). I tabellen ovan ser vi hur anslagen till de regionala institutionerna snabbt växer under 1970-talet. Redan 1975 är det budgetens största post, en position som bibehålls genom 1980-talet.

Det finns alltså fog för att påstå att de regionala teater- och musikinstitutionerna var den högst prioriterade frågan i 1974 års kulturpolitik och den som man sammantaget fäste störst vikt vid.

Utredningen Kulturrådet föreslog här att det gamla stödet till stadsteatrarna15 borde ersättas med en satsning på regionala teaterinstitutioner, som skulle ha landstingen som huvudman. Detta förslag fördes också efter ett gott remissutfall vidare i propositionen.16 Stadsteatrarna kunde inrangeras i systemet genom att kommunen och landstinget gick samman i ett gemensamt huvudmannaskap via stiftelsebildning som gav stadsteatern ett vidgat regionalt ansvar. Den närmare utformningen av dessa frågor borde dock parterna komma överens om. Staten skulle bidra med

15 År 1970 hade tio stadsteatrar statsbidrag. 16Prop. 1974:28, s. 328 ff.

55 procent av lönekostnaderna till de nya teatrarna17 och matcha de satsningar som landstingen, och värdkommunerna, ville göra på denna nivå. Bidraget beräknades enligt en speciell formel, baserat på institutionens lönekostnader och utgick i s.k. grundbelopp.

Detta skulle vara det bästa sättet att uppfylla det nya kulturpolitiska målet om en decentraliserad kulturpolitik. Decentraliseringen skulle gälla både en ökad geografisk spridning, dvs. bättre tillänglighet till kulturutbud över hela landet, men också ansvar och beslutsfunktioner.

Utredningen Kulturrådet föreslog att man även för musikområdet borde skapa en likadan regional institutionsstruktur som för teatrarna, med konserthusen och orkesterföreningarna som grund18. Här konstaterade emellertid statsrådet i propositionen19att förutsättningarna var annorlunda med tanke på musiklivets splittrade karaktär, det stora inslaget av professionella musiker utanför institutionerna20 och de speciella villkoren för den helstatliga regionmusiken. De befintliga lokala och regionala institutionerna - konserthusstiftelser och orkesterföreningar - som man skulle kunna bygga ut den regionala strukturen ifrån var också väsentligt bräckligare än motsvarigheterna inom teaterområdet, ansåg stadsrådet. I klartext handlade det alltså om att man måste hitta ett sätt att få landstingen att gå in som huvudmän för regionmusiken och för detta krävdes ett fortsatt utredningsarbete. Den befintliga orkesterstrukturen skulle dock inlemmas i det nya regionala statliga bidragssystemet.21

Statsbidraget till stadsteatrarna utgjorde alltså grunden till den nya regionala struktur som blev huvudnumret i 1974 års kulturpolitik. ”Strukturen” fick alltså flera komponenter som var invävda i varandra, och häri låg också dess styrka:

  • entrén för landstingen som en i princip ny aktör inom kulturpolitiken

17 Vilket sammantaget motsvarade omfattningen av det befintliga statsbidraget till stadsteatrarna. 18 År 1970 fanns sex statsunderstödda professionella orkestrar. Ytterligare två hade mindre bidrag. 19Prop. 1974:28, s. 333. 20 Inom teaterområdet fanns vid denna tid ca 50 fria heltidsverksamma grupper (prop. 1974:28, s. 333). 21 Varvid orkestrarna i Västerås och Örebro skulle få statsbidrag på samma villkor som de övriga. Utredningsarbetet kring den regionala musikverksamheten drevs vidare under nästan tio år innan regeringen (prop. 1984/85:1, KrU 7, rskr. 53) kunde lägga fram förslag om överföringen av regionmusiken till en ny länsmusik. Sedan vidtog förhandlingar med varje enskilt landsting om de närmare ekonomiska villkoren.

  • statsbidraget som en grund för ett för staten och landstingen gemensamt ansvarstagande för kulturpolitiken
  • utvecklingen av ett tätare nät av teaterinstitutioner över landet.

Till den strukturen kunde så småningom också – om än efter många turer – knytas en regional musikstruktur. Staten hade också tidigare gett bidrag till länsbiblioteken och när insatserna för litteratur presenterades i den andra kulturpolitiska propositionen22 så var det naturligt att utveckla också stödet till länsbiblioteken (och de tre s.k. lånecentralerna) inom ramen för samma system. Tyngdpunkten i biblioteksväsendet låg dock på de kommunala folkbiblioteken och i förhållande till dessa var länsbibliotekens viktigaste roll att förmedla böcker för lån mellan folkbiblioteken samt att stödja med service och samordning.

Den stora kulturpolitiska satsningen gjordes också direkt på folkbiblioteken där ett särskilt statsbidrag nu infördes till kommunerna till bl.a. bokbussar, biblioteksutrustning och arbetsplatsutlåning. Bidrag infördes också för inköp av litteratur på minoritetsspråk.

Målet handlade dock, såväl i utredningsförslaget som i propositionen, om decentralisering också av beslutsfunktioner. Här refererade departementschefen den utveckling som inletts med tillskapande av särskilda kulturnämnder i kommunerna, men i övigt lämnas förslagen om planeringsinsatser i kommuner och landsting utan närmare kommentarer. Så gällde ju även förslagen förhållanden som låg inom ramarna för den kommunala självstyrelsen.

Eftersom det nya regionala statsbidraget var knutet till stöd till utpekade institutioner så får man sammantaget säga att politikens decentralisering av beslutsfunktioner hade en mycket måttlig omfattning.23

Mål om insatser för eftersatta grupper

Mål nummer fem blir det som kallades samordnings- och differentieringsmålet och i utredningsförslaget är det kanske det mål som mest av alla uttrycker ett närmast auktoritärt planeringsideal. Regeringen strök emellertid formuleringen om samordningen med

22Prop. 1975:20, s. 216 ff. 23 Ett undantag gällde dock decentraliseringen av beslut enligt kulturminnesvårdens speciallagstiftning till länsstyrelserna, jfr nedan.

andra samhällsinsatser och kvar blir att kulturpolitiken ”i ökad utsträckning skall utformas med hänsyn till olika gruppers behov”.

Mål för konstnärlig och kulturell förnyelse

Det sjätte målet gäller den konstnärliga och kulturella förnyelsen. Det passerar med en lätt språklig retusch jämfört med utredningens förslag.

Åtgärdsmässigt sammanfaller här propositionsförslagen med de utbyggda konstnärsstöden som utredningen också motiverat utifrån behovet av insatser mot marknadsekonomins negativa inverkan.

Mål för äldre tidens kultur

Även mål nummer sju, bevarandemålet, fann vägen direkt in i propositionen. Det var det enda av målen där utredningen Kulturrådet inte hade några åtgärdsförslag. Det kan emellertid vara intressant att sätta målet i samband med diskussionen om kulturhusen och det önskemål om en ny omkodning av kulturinstitutionerna som den inrymde. Kulturinstitutionerna utgjordes ju då som nu först och främst av museerna, dvs. institutioner för kulturarvet.

Nu är emellertid 1970-talet det decennium då begreppet kulturarv försvinner ur kulturpolitikens ordförråd. Utredningen Kulturrådet använder det ännu i ”avgränsningen” av det kulturpolitiska området. Så gör även departementschefen i kommentaren till bevarandemålet24. Men i övrigt finns inte ordet i kulturpropositionerna. Det används inte heller i 1965 års Musei- och utställningssakkunnigas (MUS 65) betänkande, eller i budgetpropositionerna från de följande åren. I stället används begrepp som ”kulturhistoriskt värdefull” eller liknande. Bevarandemålets lydelse att ”kulturpolitiken ska garantera att äldre tiders kultur tas till vara och levandegörs”, markerar också att det handlar om en ”kultur” på tydligt avstånd från samtiden.

Som vi redan noterat (ovan avsnitt 3.3) fanns en tydlig tendens i 1960-talsrörelsen att markera ointresse för historien eller att inte vilja se historiska samband som relevanta för nuet. Den förmedlar både utredning och proposition vidare och den märks i kulturhusdiskussionen. Av ”andelivets provinser” börjar alltså kulturarvet

24Prop.1974:28, s. 301.

glida bort från centrum. Men som en sorts reflex av detta uppstår tendensen att i motsatt riktning dra museerna närmare det konstartsdominerade politiska mittfältet, med en nedtoning av deras kulturarvsprägel. Departementschefen ger ett tydligt uttryck för denna ambition i propositionens anmälan av museifrågorna:

Ett allsidigt utbud av bl.a. film, teater, musik och litteratur i anknytning till museiverksamheten är ägnat att vidga museibesökarens intresse för den information som varje museum kan ge(…).25

För museernas företrädare gällde att om det blev allt tydligare att gammalt och nytt skulle hållas isär borde den egna verksamheten inte bli kvar bland det som politiken rörde sig bort ifrån.

Utredningen Kulturrådet hade som redan nämnts inga förslag som den relaterade till bevarandemålet. De förslag som fördes fram av MUS 65, om museiväsendet organisation och en ny inriktning av kulturminnesvården ska dock givetvis i en allmän mening relateras till målet.

Slutligen lade regeringen till ett nytt mål om att kulturpolitiken skulle främja erfarenheter och idéer inom kulturområdet, över språk- och nationsgränserna. 1970-talet var ju ingalunda ovetande om att det fanns en värld utanför Sverige, även om utredningen inte formulerat något särskilt om detta.26

4.3.2. Summering av propositionens politiska profil och insatser

Utredningen Kulturrådet hade föreslagit en kulturpolitik som var inriktad på en samhällsplanering som man ville skulle utveckla medborgarnas kulturvanor. Även om det från utredningens sida inte uppfattades så, kan man konstatera att ambitionerna förutsatte en politik som förstod mer av medborgarnas bästa än de själva.

I regeringens proposition lanseras i stället en kulturpolitik som låg betydligt närmare handlingsprogrammet från 1961. Man kan säga att utredningens ambition om en radikal kulturpolitik fick vika

25Prop. 1974:28, s. 340. 26 Det kan nämnas att utredningen som internationella förebilder för den kulturpolitiska måldiskussionen anger Frankrike som ett föregångsland. Utredningen konstaterar emellertid och att ”I Östeuropa är de kulturpolitiska måldiskussionerna inte sällan mer utvecklade än i Västeuropa” (SOU 1972:66, s. 108). Dåvarande Tjeckoslovakiens kulturpolitiska program från 1970 citeras som ett exempel på detta.

för en kulturpolitisk linje som knöt an till socialdemokratins traditionella reformism.

Men inriktningen på ”vanliga människor” var kopplad till planeringsansatsen och när den mönstrades ut så flyttades också tyngdpunkten från medborgarnas ”gemenskaper och aktiviteter” tillbaka till de professionella konstnärerna och kulturskaparna. Det finns helt klart en ambition i 1974 års kulturproposition att hålla fast vid en medborgarorienterad kulturpolitik, men i realiteten kom det att handla om en antal relativt beskedliga anslag som den nya myndigheten Statens kulturråd fick att förfoga över.

Men det har också ofta omvittnats att utredningens initiativ om kommunala kulturnämnder togs väl emot runt om i landet. Åter igen var det alltså utredningsförslagen om decentralisering som fick störst betydelse.27

Slutligen innebar propositionens kursändring att kulturpolitiken fick en i grunden sektoriell inriktning, dvs. ett politikområde som i hög grad var inriktat på sina egna inre angelägenheter. Vår samlade bedömning är att kulturpolitiken sedan dess har haft en sådan karaktär.

Sambandet mellan propositionens förslag till kulturpolitiska mål samt de förslag till åtgärder som utredningen Kulturrådet hade föreslagit relativt sina korresponderande mål kan visas som i uppställningen nedan. Den ger också en koncentrerad bild av vad som var kulturpolitikens huvudfrågor, vilket annars kan vara nog så svårt att få grepp om när man läser de omfångsrika betänkandena och propositionerna.

27Prop. 1974:28, s. 303 ff.

Figur 4.1 Ett schema för sambandet mellan kulturpolitiska mål och utredningen Kulturrådets förslag till politiska insatser

Mål om Motsvarande utredningsförslag

branschstöd press och tidskrifter

1. Yttrandefrihet stöd till fria grupper o centrumbildningar

stöd till kulturprogram i föreningslivet

2. Gemenskap och aktivitet stöd till studiecirklar

stöd till amatörorganisationer

experiment o utvecklingsverksamhet

3. Kommersialismens verkningar branschstöd till litteratur och film

6. Konstn. och kult. förnyelse konstnärsstöd

5. Insatser för eftersatta grupper handikappades kulturverksamhet

4. Decentralisering regionala teater- och musikinstitutioner

7. Äldre tidens kultur (MUS 65: omorganisation av museer o kulturminnesvård)

8. Internationella kontakter

-

Genom grundbeloppssystemet till teatrar, musikinstitutioner, länsbibliotek och länsmuseer och den korresponderande relationen till landstingen fick kulturpolitiken en systematik som den tidigare hade saknat.

Slutligen etablerades Riksutställningar som en statlig stiftelse efter en flerårig försöksverksamhet. Därmed hade Riksteatern från 1930-talet fått motsvarigheter avseende både musiken och utställningar. I budgetpropositionerna framöver talade man om ”de tre R:en”.

Höjningen av bidraget till studiecirklarna utgjorde den överlägset största enskilda satsningen av reformerna i 1974 års kulturpolitik. Men eftersom cirklarna inte räknades in bland kulturanslagen ingår det beloppet i den summering som i övrigt kan göras.

Enligt uppgifterna i propositionerna kostade reformerna sammanlagt 92,3 miljoner kronor, eller ungefär 440 miljoner kronor i 2007 års priser. Häri ingick även kostnader för de organisationslösningar som åtföljde den nya politiken. Satsningarna var emellertid påfallande diversifierade. Bara ett fåtal enskilda reformförslag (konstnärsstöden, folkbiblioteken, litteraturstödet, de regionala teaterinstitutionerna, översteg 6 miljoner kronor (ca 29 miljoner

kronor i 2007 års priser). Resten fördelade sig på mindre summor avseende ett flertal olika ändamål.

Riksdagens behandling av de kulturpolitiska propositionerna blev förhållandevis odramatisk och förslagen godkändes i partipolitisk enighet.

4.3.3. Kulturminnesvårdens integration i samhällsplaneringen

Museerna och kulturminnesvården

Det hör till ironierna att utredningen Kulturrådets ambition om en samhällsplanerande kulturpolitik i stället kom att bli praktisk politik utifrån förslagen av 1965 års Musei- och utställningssakkunniga (MUS 65) som arbetade parallellt med Kulturrådet. Och då handlade det inte om en planering för att bygga ett nytt samhälle, utan ambitionen var i stället att stärka kulturminnesvårdens insatser för bevarande inom samhällsplaneringens ram.28

Utvecklingen som inletts från 1950-talet hade således visat tillkortakommandet för den kulturvård som utvecklats under 1900talet. Fornminneslagstiftningen från 1942 skyddade effektivt de arkeologiska lämningarna, i vart fall så långt att vetenskapliga undersökningar krävdes inför förortsexploateringarna och de norrländska kraftverksutbyggnaderna. Men stadsmiljöerna såsom de vuxit fram från 1600-talet låg oskyddade inför starka lokala allianser mellan politik, planering och näringsliv.

Kulturminnesvårdens organisation med det centrala Riksantikvarieämbetet och länsmuseicheferna som regionala företrädare klarade inte att hävda bevarandeintressena när rivningsvågen rullade in. Slutsatsen blev att kulturminnesvården borde integreras i den samhällsplanering som processen var beroende av. Därför behövde kulturminnesvården ompositioneras så att de intressen den hade att företräda kunde göra sig hörda i planeringsprocesserna i stället för att bli offer för dem.

År 1967 drog den s.k. fysiska riksplaneringen, FRP, igång som på typisk funktionsseparatistiskt maner innebar att de olika samhällsintressena skulle redovisa sina riksintressen, dvs. de områden i landet som var viktigast för ”sektorerna”. Tanken var att en rationell planeringsprocess sedan skulle kunna hantera de intressekon-

28 MUS 65 konstaterade i ganska försiktiga ordalag att kulturminnesvården hade svårigheter att fungera i förhållande till de funktionalistiska principerna för planering och byggande (SOU 1972:45, s. 56 f, 75 ff).

flikter som riksplaneringen blottlade, t.ex. mellan bevarande- och exploateringsintressen. Detta system ligger till grund för bestämmelserna om hushållning med naturresurser i dagens miljöbalk (1998:808).

Kulturminnesvården kom att engageras som en av samhällssektorerna i FRP och antikvarierna började på det sättet lära sig den fysiska planeringens teknik. Detta var bakgrunden till slutsatsen från MUS 65 att kulturminnesvården nu borde ses som en del ”av den allmänna miljövården”. Den skulle inrikta sin verksamhet på ”de större sammanhangen, på byggnadsmiljöerna och kulturlandskapet”, dvs. i motsats till den äldre ensidigt ”objektinriktade” minnesvården, som bara sysslat med kyrkor, fornlämningar och enskilda byggnadsminnen.

Den nya strategin förutsatte att kulturminnesvården kunde ”företrädas av ett regionalt organ med starkast möjliga ställning inom den fysiska planeringsverksamheten”, vilket syftade på länsstyrelsen. Länsstyrelserna hade tidigare under 1960-talet förstärkts med både länsarkitekter och naturvårdsenheter .

Med en ny roll för länsstyrelsen borde också följa ett decentraliserat ansvar för tillämpningen av kulturminnesvårdens speciallagar (främst fornminneslag och byggnadsminneslag).

Den ena organisatoriska konsekvensen av förslaget var att Riksantikvarieämbetets huvuduppgifter försköts från handläggningen av speciallagstiftningen till en sektorssamordnande myndighet. Riksantikvarieämbetet fick det strategiska ansvaret för kulturminnesvårdens utveckling och för dess samspel på den centrala nivån med samhällsplaneringens andra aktörer.

Den andra konsekvensen var att länsmuseerna skulle skiljas från sitt uppdrag att vara kulturmiljövårdens regionala företrädare. Detta kunde man inte acceptera från länsmuseernas sida. När förslaget lades fram möttes det av en massiv kritik.

Kompromissen kring MUS 65

Utgångspunkten för de refererade förslagen från MUS 65 om kulturminnesvården innebar i princip att denna skulle skiljas från museiväsendet. Därmed skulle även det löpande statsbidraget till museerna dras in, eftersom det var knutet till det regionala ansvaret för kulturminnesvården. Museerna accepterade nu vare sig att tappa statsbidraget eller att förlora sin position inom kulturminnesvår-

den. Striden om utredningsförslaget slutade därför med en kompromiss som innebar att länsmuseerna skulle får ett nytt och utökat statsbidrag inom ramen för det nya grundbeloppssystemet och att det regionala ansvaret för kulturminnesvården skulle delas mellan länsmuseet och länsstyrelsen. På så sätt skulle en opreciserad andel av statsbidraget avse de kulturvårdande insatserna. Men detta kostade naturligtvis och med det regionala ansvaret delat mellan länsstyrelse och länsmuseum inskränktes bemanningen vid länsstyrelsen till en ensam tjänsteman, länsantikvarien.29

4.3.4. Kulturpolitikens organisation

Före reformskedet kring 1974 hade i princip inga strukturella organisatoriska förändringar skett rörande kulturområdets myndigheter och institutioner sedan Gustaf III:s tid och akademireformerna. Flera institutioner, mest museer, hade successivt kommit till och några nya, genomgående mycket små, myndigheter hade inrättats såsom t.ex. Statens konstråd och Tidskriftsnämnden. Men akademierna kvarstod också som agenter för den statliga politiken. Det gällde förhållanden som Vitterhetsakademiens huvudmannaskap för Riksantikvarieämbetet, Musikaliska akademiens huvudmannaskap för såväl den högre musikundervisningen som Musikhistoriska museet och stipendierna till tonsättarna. Konstakademien var på motsvarande sätt huvudman för den konstnärliga utbildningen vid Kostakademien och ansvarade för stipendierna till bildkonstnärerna (i samråd med Konstnärernas riksorganisation, KRO). Vetenskapsakademien hade länge varit huvudman för Riksmuseet inklusive dess etnografiska samlingar, men det hade lösts upp.

De ”egentliga” förvaltningsmyndigheterna bestod av de tre s.k. lärda verken, dvs. Riksantikvarieämbetet där också Historiska museet och Medelhavsmuseet ingick, Riksarkivet samt Kungl. biblioteket, KB. De sju landsarkiven var fristående statliga myndigheter men stod under Riksarkivets centrala ledning. KB, statens gamla boksamling, utvecklades under 1900-talet till en central biblioteksmyndighet med avseende på det vetenskapligt orienterade biblioteksväsendet. KB var humanistiskt-samhällsvetenskapligt forskningsbibliotek för Stockholms högskola (universitet från

29 Förslagen kring kulturminnesvården och länsmuseerna behandlades etappvis i de tre kulturpropositionerna. Länsantikvarietjänsterna inrättades 1976 och det nya statsbidraget till länsmuseernas infördes 1977 (prop. 1976/77:100, bil 12, s. 152).

1960) under perioden 1952−1976. De direkta kontaktytorna gentemot folkbiblioteken var färre. År 1967 fördes KB från kulturbudgeten till budgeten för högre utbildning och forskning.

Ännu i början av 1960-talet utgjorde de statliga institutionerna under Ecklesiastikdepartementets kulturbudget en förhållandevis överskådlig krets: Operan, Dramaten och Riksteatern. Museerna bestod av Nationalmuseum, Livrustkammaren, Naturhistoriska riksmuseet och avdelningar under dessa.

Kulturinstitutionerna var − och är − i första hand inriktade på sin egen kulturproduktion det gällde såväl för museerna som teatrarna. När kulturpolitiken började få en tydlig form från 1960talets inledning fanns en förvaltningsstruktur för det som framstod som politikens mer perifera delar, arkivväsendet, kulturminnesvården och biblioteksområdet. För konstnärspolitiken som getts en central position i handlingsprogrammet fanns akademierna och för det allra mest centrala kulturpolitiska avsnittet, teater- och musikområdet, hade 1964 inrättats en liten specialmyndighet, det särskilda Teater- och orkesterrådet. Statsbidrag utgick direkt från departementet (via statskontoret) till 15-talet stadsteatrar och orkestrar. Länsmuseerna fick statsbidrag via Riksantikvarieämbetet som också genom huvudmannaskapet för Historiska museet hade positionen av inofficiell myndighet för de kulturhistorisk orienterade museerna.

Stödet till folkbildningen förmedlades genom Skolöverstyrelsen, som också hade en särskild sektion för frågor om folkbiblioteken.

Med den utformning som politiken nu fick behövde staten:

  • en företrädande agent gentemot landstingen för de nya regionala stöden och det institutionsnät som nu skulle utvecklas,
  • en ny agent för de utbyggda konstnärsstöden,
  • en agent för de nya stöden till kulturprojekt, utanför institutionerna som började växa fram med teaterområdet i centrum.

Dessutom behövdes någon form av struktur i det museiväsende som tenderade att bli allt mera oöverskådligt, genom att nya institutioner knoppades av från de gamla medan nya fördes in under kulturbudgeten.

Därutöver fanns frågan om inte politikområdet också behövde en central myndighet, som under regeringen kunde ha den sammanhållande överblicken över hela området.

Så uppfattat är det uppenbart att 1974 års politik därmed också behövde en förvaltningspolitisk reform och en ny central myndighet för kulturpolitikens centrum. Detta ledde till att myndigheten Statens kulturråd inrättades redan 1974. Myndigheten blev en direkt fortsättning på utredningen Kulturrådet och fick också utredningens ordförande som chef.

Det nya Statens kulturråd övertog de uppgifter som legat på Teater- och musikrådet30, Skolöverstyrelsens bibliotekssektion samt Tidskriftsnämnden. Rådet skulle som ”det nya centrala organet på kulturområdet inom verksamhetsområdet teater, dans, film, musik, litteratur, folkbibliotek, konst, museer och utställningsverksamhet, ha rådgivande, utredande och statsbidragsprövande uppgifter. Utöver ett direkt ansvar för dessa områden (skulle det) åligga rådet att allmänt följa utvecklingen på kulturområdet i dess helhet.”31

Detta innebar att Kulturrådet fick ansvaret för fördelningen av den redan ganska omfattande struktur av kulturbidrag som byggts upp under departementet32, men som nu utvidgades med ett antal nya ändamål avseende kulturverksamheter utanför institutionssfären33. Rådet fick också uppgiften att förmedla det nya regionala stödsystemet till teatrar, musikinstitutioner, museer och länsbibliotek, det nya litteraturstödet samt det nya stödet till kulturprogram i folkbildningen.

Bland annat mot bakgrund av omfattningen av dessa bidragssystem ansågs det inte lämpligt att lägga även ansvaret för konstnärsstöden på Kulturrådet, utan här inrättades en annan ny myndighet 1976, Konstnärsnämnden. Den övertog det ansvar som akademierna och konstnärsstipendienämnden ditintill haft för stipendierna. I Konstnärsnämnden fick som det hette ”konstnärerna själva det dominerande inflytandet”34, dvs. majoriteten i Konstnärsnämndens styrelse skulle utses via nomineringar av konstnärsorganisationerna.

30 Teater- och musikrådet hade bildats 1970 som en efterföljare till Teater- och orkesterrådet från 1964. 31Prop. 1974:28, s. 37. 32 Huvudsakligen samlade under anslaget Bidrag till särskilda kulturella ändamål (B12). I regleringsbrevet för 1970/71 upptas här 59 olika kulturändamål, inkl. stadsteatrarna och orkestrarna. Därutöver pekas ut 22 stödberättigade kulturtidskrifter. Det fanns vidare ett särskilt bidragsanslag till folkbiblioteken (B 47) om tio poster, däribland stödet till länsbiblioteken. Huvuddelen av bidragsändamålen överfördes nu till Kulturrådets beslutskompetens. 33 Jfr redovisningen av propositionsförslagen ovan 34Prop. 1975/76:135, s. 1.

För biblioteksersättningen och de övriga stöden till författare och översättare behölls Författarfonden. Kulturrådet fördelade ersättningarna till sceniska verk.

Inom museiområdet hade MUS 65 föreslagit att de statliga institutionerna borde organiseras i ett system av ”koncernmyndigheter” som innebar att institutionerna samlades ämnesvis i ett begränsat antal museimyndigheter, vanligtvis med det största museets chef som överintendent, men med en stor självständighet för de övriga institutionscheferna. På så sätt kunde en någorlunda systematik skapas i den flora av mer eller mindre självständiga museer som var under framväxt.

Nya koncerner bildades med dessa utgångspunkter under de närmaste åren genom Statens konstmuseer (Nationalmuseum, Moderna museet, Östasiatiska museet), Statens historiska museer (Historiska museet, Kungliga myntkabinettet och Medelhavsmuseet) och ”LHS”, Livrustkammaren, Skokloster slott och Hallwylska museet. Staten övertog Musikaliska akademiens ansvar för Musikhistoriska museet och akademiens bibliotek och dessa enheter bildade Statens musiksamlingar. Dessutom fanns Sjöhistoriska museet som också inkluderade det provisoriska Vasavarvet, Naturhistoriska riksmuseet och Etnografiska museet samt stiftelserna Nordiska museet, Skansen och Tekniska museet.

Utöver de museer som inordnades i det regionala grundbeloppsstödet gav staten dessutom bidrag till Arkitekturmuseet, Stiftelserna Drottningholms teatermuseum, Millesgården och Thielska galleriet. Zornsamlingarna med Zorngården i Mora var en donation till staten, men drevs huvudsakligen med fondmedel som åtföljt donationen.

Så trots koncernorganiseringen var den statliga museiorganisationen svår att överblicka. Man kan iaktta en strävan över tiden hos många av de museer som fått statsbidrag att efterhand bli etablerade som mer utvecklade institutioner, gärna under direkt statligt huvudmannaskap. Detta gällde t.ex. Arkitekturmuseet som snart blev en statlig myndighet. Denna grupp av organisationer kan vi kalla semiinstitutioner och de har motsvarigheter även inom konstarternas områden. När vi följer kulturpolitiken framåt i tiden kommer vi att se flera semiinstitutioner av denna art, strävande efter en stabil och permanent etablering.

MUS 65 hade också föreslagit att Riksantikvarieämbetet borde skiljas från de historiska museerna som därmed skulle bilda en egen museikoncern. Precis som i fråga om förhållandet mellan

länsmuseerna och länsstyrelserna eftersträvade således utredningen ett principiellt organisatoriskt skiljande mellan kulturminnesvården och museiväsendet.

Även på denna punkt mötte emellertid förslaget starkt motstånd i remissbehandlingen och ämbetet och museerna kvarstod därför som en gemensam myndighet, Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer.

Akademiväsendets skiljande från statsförvaltningen fullföljdes genom att den myndigheten skiljdes från Vitterhetsakademien.35Inom högskoleområdet upphörde på motsvarande sätt akademiernas ansvar för konst- och musikutbildningarna.

4.3.5. Politikens centrum – periferiproblem

Vi ska i nästa avsnitt följa hur 1974 års kulturpolitik kom att utvecklas. Vi bör dock redan här lyfta fram några tendenser inom politiken som längre fram skulle visa sig bli allt mer problematiska.

Allmänt sett kan man säga att politiken var lyckosam, framför allt i de delar som uppfattades som mest centrala och viktigast. Politiken fungerade väl för det som den i första hand syftade till, dvs. uppbyggnaden av det regionala teaternätet, stödet för de fria konstnärerna och utvecklingen av de nya branschstöden.

Men medaljen hade en baksida. Eftersom Kulturrådet hade misslyckats i sitt försök att föra in ett bredare, sociologiskt orienterat kulturbegrepp i politiken, kom denna att få en stark koncentration kring ett ganska specificerat konstartsbegrepp.

När folkbildningen började röra sig bort från kulturpolitiken, mot utbildningsväsendet, ökade i motsvarande mån avståndet mellan kulturpolitiken och den viktigaste plattformen för medborgarnas egna kulturaktiviteter. Detta kunde inte de beskedliga anslagen till kulturprogram i föreningslivet eller till amatörorganisationerna väga upp. Så fortsatte den tendens som kunde iakttas redan under 1960-talet, nämligen att kulturpolitiken koncentrerades allt starkare mot professionellt kulturskapande.

Vi har också sett hur kulturminnesvården utvecklas i ett eget spår, som på många sätt ligger vid sidan av kulturpolitikens huvudfåra, liksom hur museerna hamnar i en tvetydig position mellan idén om kulturhuset och sina traditionella uppdrag.

35 Den slutliga bodelningen – gällande myndighetens fastighetsbestånd skedde först 1985.

En likartad tendens kan vi se inom medieområdet. För Radio- och TV-frågorna befäster 1974 års kulturpolitik den formella inordningen i kulturpolitiken. Men i övrigt berörs medieområdet bara översiktligt i utredningarna och propositionerna.36 Under regeringen Fälldin, flyttades 1977 dock pressfrågorna, som utredningen Kulturrådet föreslagit, över från Finans- till Utbildningsdepartementet, där de tillsammans med Radio- och TV-frågorna kom att bilda kärnan i den mediepolitik som sedan dess formellt varit knuten till kulturpolitiken.

Utredningen Kulturrådet betonade sambandet mellan medierna och den övriga kulturpolitiken genom sin diskussion om yttrandefriheten. När den diskussionen inte fördes vidare i propositionen så blev inte heller grunderna för medieområdets samhörighet med kulturområdet i övrigt riktigt tydliggjord.37 Efter 1974 har mediefrågorna därför ibland setts som en del av den samlade kulturpolitiken, men kanske ändå i tilltagande grad börjat uppfattas som ett politikområdet för sig.

Vi kan hitta ytterligare exempel på denna tendens. Ett gäller ungdomsfrågorna. I 1960-talets politiska sfär av ”allmänna kultur- och bildningsändamål” ingick frågor om stödet till ungdomsverksamhet. Hit hörde anslag till hemgårdarnas verksamhet, till utbildning av ungdomsledare, till fritidsverksamhet samt de centrala ungdomsorganisationerna. Bidragen fördelades av Skolöverstyrelsen. Senare inrättades Statens ungdomsråd, som en särskild myndighet. Bidragsvolymerna ökade efterhand, bl.a. till idrottsorganisationernas ungdomsverksamhet och ferieverksamhet.

Vi har inte närmare undersökt motiv och bakgrund, men det kan konstateras att ungdomsfrågorna över huvudtaget inte berördes av det kulturpolitiska utredningsarbetet. De låg kvar inom kulturbudgeten ända fram till 1987 då de fördes över till det nybildade civildepartementet (XIII:e huvudtiteln). Utredningen Kultur-

36 Departementschefen refererar de särskilda utredningar som nyligen presenterats. 1969 års radioutredning, RUT 69, hade i betänkandet SOU 1973:8 behandlat frågor om lokalradio, samhällsinformation, utbildning, sändningsutrymme och stereosändningar. Reklamradioutredningen har (betänkandet SOU 1973:10) avvisat tanken på reklamfinansiering i radio och TV (Prop. 1974:28, s. 361 ff). 37 Massmedieutredningen hade 1970 fått uppdraget att utreda frågan om yttrandefriheten i massmedierna och den redovisade sina förslag först 1984. Efter ytterligare beredningsomgångar kunde den nya yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) träda i kraft 1991, den avsåg då förhållandena avseende radio, TV, film, videogram och ljudupptagningar.

rådet uteslöt dem uttryckligen från det kulturpolitiska området vid sin avgränsning av detta.38

Det förefaller som samtidens uppfattning alltså, trots diskussionen om det sociologiska kulturbegreppet, hade kommit att utvecklas till en uppfattning om vad som skulle uppfattas som kultur och i det ingick inte ungdomars verksamt, såvitt det inte specifikt handlade om konstartsrelaterad verksamhet.

Hade man resonerat likadant i dag? Arkivväsendet utgör slutligen ytterligare ett exempel. Men medan kulturminnesvården och museerna fick sin särskilda behandling genom utredningen MUS 65, lämnades arkivväsendet utanför 1974 års kulturpolitik. Under perioden arbetade en särskild utredning, Dataarkiveringskommittén, med de tekniska frågor som de nya datorerna förde med sig för arkiven. Det betänkandet omnämns i kulturpropositionen.39

4.3.6. Organisationens avigsidor

1900-talets olika kulturuppfattningar finns alla med som beståndsdelar i den kulturpolitiska diskussionen under 1960- och 70-talen. Men med 1974 års kulturpolitik blir den konstartsorienterade kultursynen än mer manifest i kulturpolitiken. Utvecklingen mot politiken får en allt starkare koncentration till frågor om konstarternas villkor. Med den rörelsen följer ett ökande avståndet till folkbildningsfrågorna. Mediefrågorna integreras inte fullt ut i kulturpolitiken. Ungdomsfrågorna och arkivväsendet lämnas utanför. Museerna och kulturminnesvården får positioner som på flera sätt är motsägelsefulla.

Kulturpolitiken kom därmed att krympa det politiska perspektivet till ett primärt ansvarstagande för konstarterna. Man skulle kunna säga att politiken tenderar att koncentreras och fokuseras på ett centralt mittfält(dvs. konstarterna och professionellt kulturskapande), medan dess flanker tenderar att lämnas därhän.

Men – och detta är en grundläggande iakttagelse för vår utredning – det är genom flankerna som de viktiga kontakterna och influenserna från angränsande samhällsområden når kulturpolitiken. De väsentliga förändringarna sker inte i centrum, utan i

38 ”Religion och religionsutövning lämnas utanför. Även idrott och friluftsliv och liknande lämnas utanför det kulturpolitiska området” (SOU 1972:66, s. 169). 39Prop. 1974:28, s. 357. Riksarkivet hade emellertid gjort en utredning om teatrarnas arkivfrågor som den behandlades i propositionen (s. 358).

periferin, i gränszonerna, där heterogenitetens tar överhand, där mönstren inte är fasta och där förändringar lättast får fäste.

Likväl får organisationsförändringarna i anslutning till 1974 års politik uppfattas som aktningsvärda. Ett motsvarande samlat grepp på de organisatoriska frågorna har inte tagits på nästan 200 år. Men det fanns en uppenbar konflikt kring det nya Kulturrådet som kan uttryckas i relationen mellan helhet och delar. Som propositionen från 1974 uttryckte det skulle alltså Kulturrådet följa utvecklingen på kulturområdet i dess helhet och samtidigt vara det centrala organet avseende teater, dans, film, musik, litteratur, folkbibliotek, konst, museer och utställningsverksamhet.

Ansvaret för helheten hade således en annan bredd än rådets mer specifika egna ansvar. Så departementschefen pekade ut tre centrala administrativa organ för kulturområdet, nämligen det nya Kulturrådet, Riksantikvarieämbetet och Riksarkivet.40 Vilket alltså skulle innebära att Kulturrådet skulle ha ansvaret för ett samlat perspektiv på kulturområdet som också omfattade de båda andra myndigheternas.

Trovärdigheten i den lösningen kan ifrågasättas. Skulle Statens kulturråd fästa större vikt vid arkivfrågor, t.ex. på bekostnad av teatrarnas behov?

När det gäller Riksantikvarieämbetet har vi sett hur utredningarnas försök att skilja kulturminnesvården från museiväsendet misslyckades. Så nu hade situationen uppstått att det ”centrala administrativa organet” Riksantikvarieämbetet inom sig rymde de centrala historiska museerna, medan grannmyndigheten Kulturrådet skulle vara central myndighet för museiväsendet.41 Därmed skulle Riksantikvarieämbetets regionala organisation utgöras av länsstyrelserna och länsmuseerna utan att deras inbördes roller och uppgifter fördelats och utan något mandat för den centrala myndigheten att åstadkomma en sådan. Varvid länsmuseernas huvudmän, landstingen, mötte staten i diskussioner om statsbidraget företrädd av Kulturrådet.

Dessutom innebar den organisatoriska lösningen för kulturminnesvården med länsstyrelserna ett spår som avvek från hur kulturområdet organiserades i övrigt. Konsekvenserna av detta blev allt mer påtaliga vartefter debatten om var ansvaret för de regionala

40Prop. 1974:20, s. 376. 41 Under inledningen av perioden efter 1974 fanns ordningen att museerna skulle skicka in sina anslagsframställningar till Kulturrådet som med ett samlade omdömen skulle vidarebefordra dem till regeringen.

utvecklingsfrågorna skulle ligga – på landstinget eller länsstyrelsen – blev allt intensivare från 1980-talet.

Men även om förhållandena kring kulturminnesvården och museerna kanske fick den mest särpräglade utformningen, finns det fler frågetecken. Kulturrådet skulle enligt propositionen också vara central myndighet för frågor om film. Hur relationen till Svenska filminstitutet skulle se ut klargjordes inte genom propositionen. Filminstitutet var det organ som inte bara agerade samlat på statens och filmbranschens vägnar, utan också ansvarade för de speciella filmkulturella insatser som finansierades genom de statsbidrag som tillkom efter filmavtalets revidering.

Beträffande stödet till konstnärerna innebar den nya Konstnärsnämnden med konstnärsorganisationernas styrelsemajoritet per definition att nämndens verksamhet var undandragen varje form av värdering från Kulturrådets sida – för vad var annars syftet med konstnärernas majoritet?

I själva verket innebar den nya organisationen att om en konstnär sökte stöd som enskild konstskapare så var han eller hon hänvisad till Konstnärsnämndens stipendier m.m. Om han eller hon däremot ansökte om bidrag till ett projekt som en förening av något slag stod som huvudman för, skulle ansökningen göras till Statens kulturråd. Filmare kunde få stöd inte bara från Konstnärsnämnden eller Kulturrådet, utan också från Filminstitutet – men det ska i ärlighetens namn sägas att bidragspotterna för den typen av mera avancerade filmprojekt, utanför filmavtalets huvudspår, var ganska små.

Konstnärsnämndens betydelse inom bild- och formområdet var emellertid betydande beroende på att stipendierna generellt sett passade bättre för de konstformerna än för Kulturrådets projektbidrag. Inom området fanns också Statens konstråd vars projekt kring offentliga utsmyckningar fungerade som ett sedan länge väl etablerat konstnärsstöd. Följden blev att Kulturrådets position inom bildkonsten i realiteten blev förhållandevis svag.

Inom biblioteks- och litteraturområdena låg det stora stödsystemet, biblioteksersättningen, under Författarfonden medan Kulturrådet nu skulle sköta de bägge mindre stöden, litteraturstödet och tidskriftsstöden.

Till detta kom ansvaret gentemot folkbiblioteken. Men den stora kompetensen för biblioteksväsendets utveckling fanns på nationalbiblioteket Kungliga biblioteket, vars ansvar dock avsåg de vetenskapliga biblioteken, inte folkbiblioteken. Men när det gällde

de utmaningar och möjligheter som den nya tekniken ställde biblioteken inför så kanske ändå inte skillnaderna mellan de olika ”väsendena” var så stor. Kulturrådet skulle dock aldrig kunna utveckla någon tilläckligt tung och bestående kompetens inom biblioteksområdet.

Biblioteksområdet blev därmed på många sätt en parallell till museiområdet, där Kulturrådet i praktiken aldrig hade några möjligheter att kompetensmässigt och innehållsligt hävda en roll gentemot vare sig Riksantikvarieämbetet eller de centrala museiinstitutionerna. Dessa prioriterade en egen direktaccess till departementet, framför omvägen via Kulturrådet, när det gällde de egna utvecklingsfrågorna.42

Medieområdet fick under departementsnivån ingen samorganisation med kulturpolitiken i övrigt och därmed kom det också att stå utanför Kulturrådets ansvar för det samlade kulturpolitiska området. Det svarar mot att mediepolitiken i grunden fick helt olika karaktär. För när politiken på medieområdet huvudsakligen handlade om några få men stora ekonomiska system – licensfinansieringen till Sveriges Radio respektive presstödet, så handlade den övriga kulturpolitiken om ett näst intill oöverskådligt system av små, noga differentierade bidrag.

Mediepolitiken hade att förhålla sig till ett relativt begränsat antal aktörer inom fältet där avståndet mellan politik och medierna var en huvudfråga. Den övriga kulturpolitiken däremot, agerade i förhållande till mycket stor mängd av underlydande institutioner, semiinstitutioner samt mottagare av de många differentierade kulturstöden. Där mediepolitiken således tenderade mot generalitet, tenderade kulturpolitiken mot ett myller av enskildheter och detaljer.

Kvar finns så området teater, dans och musik. Här har vi sett att kulturpolitikens egentliga tyngdpunkt, dess hjärta, låg i teatern. Teatrarna utgjorde också kärnan i det nya nätet av regionala institutioner, tillika det avsnitt där den största emfasen skulle läggas på att få en tydlig utveckling till stånd. Omvandlingen av regionmusik till en länsmusik – länsmusikreformen – blev en andra stor kulturpolitisk profilfråga in på 1980-talet.

Sammantaget innebar dessa omständigheter att Statens kulturråd i praktiken kom att bli en ny myndighet som visserligen skulle

42 Efterhand utvecklades de centrala museerna forum för samverkan,, Centralmuseernas samarbetsråd, till det organ genom vilken gemensamma ståndpunkter fördes upp till regeringen.

ha den samlade överblicken, men som ändå främst blev en myndighet för konstarterna och först därefter en organisation för de övriga uppgifter som pekats ut i propositionen.

Jämsides med konflikten mellan helhet och delar fanns också en motsvarande konflikt mellan enskildheter och sammanhang. Kulturrådet hade ansvaret att fördela alla de olika små bidrag som dock sammantagna kom att uppgå till betydande belopp. Kulturrådet blev alltså i praktiken en myndighet för handläggning av enskilda ärenden och stödordningar vilket, enligt vår uppfattning, oundvikligen ledde till ytterligare problem inför uppdraget att svara för en överblick över det samlade kulturpolitiska området.

Allt eftersom antalet stödordningar och de anslagsvolymer som skulle hanteras tenderade att öka efter 1974 så accentuerades problemet.

Den kanske allra största svagheten med förvaltningsstrukturen i förhållande till den beslutade politiken låg emellertid i folkbildningens position. Politiken hade framför allt lanserats som en politik med inriktning på gemene mans kulturella gemenskaper och aktiviteter. Som den huvudsakliga vägen för att förverkliga detta valdes folkbildningen, i första hand genom studiecirklarna. Detta låg helt i linje med socialdemokratins arv som ett folkrörelseparti. Men folkbildningen räknades nu inte till kulturområdet utan till utbildningsväsendet. Med en politik som fick en strikt sektoriell inriktning innebar detta en motsägelse. En organisatorisk länk skapades emellertid för en tid genom att Kulturrådet fick ansvaret för att fördela det nya stödet till kulturprogram i föreningslivet med studieförbunden som mottagare. Genom 1990 års folkbildningsreform upphävdes även detta samband.

Som ett sammanfattande omdöme om organisationsreformerna i anslutning till 1974 års kulturpolitik kan sägas att de utgjorde ett första viktigt steg mot förvaltningens modernisering. Men i stället för att följas av fortsatta förändringar, som bl.a. kunnat åtgärda bristerna i den nya organisationen, blev reformen en isolerad insats och ända fram till i dag slutpunkten för den statliga kulturpolitikens organisationsförändringar.

4.3.7. De många och ”de andra”

På det sätt vi försökt beskriva det, finns ett tydligt samband mellan den kultursyn som präglade kulturpolitiken vid denna tid, den tendens till ett smalnande politiskt perspektiv som vi kunnat iaktta och den förvaltningsorganisation som skapades. Förvaltningsorganisationen är alltså ingen fristående fråga av teknisk eller administrativ natur. Den hör ihop med politikens inriktning.

Med mer än trettio års perspektiv på 1974 års politik kan vi också se att denna hade ett drag av homogenitet, i betydelsen brist på mångfaldsperspektiv, som känns främmande för vår tids erfarenheter och strömningar. Att politiken ska ha ett demokratiskt perspektiv är i såväl betänkande som proposition i hög grad liktydigt med att den kultur och de kulturyttringar som politiken vill stå för respektive främja, ska nå ut till så många som möjligt. Det gäller inte minst alla de grupper som med propositionens formulering kallas för eftersatta – barn, handikappade, institutionsvårdade, invandrare och andra etniska grupper samt människor i glesbygd.43

Politiken har en inkluderande ambition i förhållande till dessa grupper men perspektiv är i första hand att det gäller ”att nå ut till dem”. Det finns en önskan att grupperna därmed också ska komma att omfatta – bli delaktiga i – den kultursyn som är propositionens självklara utgångspunkt.

Om en metafor kan tillåtas så kan vi säga att 1970-talets kulturpolitik korresponderar med det förhållandevis nya TV-mediet som nådde folk via de båda enda kanalerna. Programmen skulle växla, ha ett varierat innehåll och tillgodose många smakriktningar. Men alla tittade på samma kanaler. Kulturpolitiken skulle på samma sätt ge plats för många och olika konstnärliga och andra kulturella yttringar, men alla antogs de i grunden vara uttryck för samma kultursyn.

Resten av vår analyserande beskrivning av kulturpolitiken fram till våra dagar kan och ska läsas som en berättelse om uppbrottet från detta homogenitetens perspektiv.

Kulturpolitik ska vara socialt inkluderande, men inkluderingen ska inte bygga på att så många som möjligt antar en så enhetlig kultursyn som möjligt. Den behöver bygga på insikten om att det som i någon mening uppfattas som majoritetens kultur inte bara är givande i förhållande till minoriteterna, utan att minoriteterna kanske i minst lika hög grad är de som ger till majoriteten. Och när

43Prop. 1974:28, s. 300.

majoriteten skärskådar sig själv, upptäcker den säkert att den inte är – och aldrig har varit – så homogen som den beskrivits, utan att den tvärt om själv består av en stor mängd minoriteter som kanske inte ens fått erkännandet att vara en ”eftersatt grupp”.

4.4. Politiken fram till 1990-talets översyn

Efter reformerna kring 1974 dröjde det nästan 20 år, till 1993, innan en samlad och grundlig översyn av kulturpolitiken kom till stånd. Då tillsattes ett antal utredningar vars arbete ledde fram till 1996 års kulturpolitiska proposition.

Det långvariga socialdemokratiska regeringsinnehavet bröts 1976 då den borgerliga trepartiregeringen Fälldin tillträdde. Detta innebar att genomförandet av politikens nyheter blev en uppgift för den nya borgerliga regeringen. De borgerliga regeringarna ombildades 1978, 1979 och 1981.44 Socialdemokraterna, under Olof Palme, återkom i regeringsställning 1982. Efter mordet på Palme 1986 blev Ingvar Carlsson statsminister.45

Regionala stöd

1974 års kulturpolitik introducerades som vi sett under budgetåren 1974/75−1975/76. Även vissa åtgärder under 1976/77 hade ett nära samband med förslagen i kulturpropositionerna. Det gäller t.ex. det nya statsstödet till länsmuseerna. Också stödet till den regionala biblioteksverksamheten höjdes 1977/78 (+ ca 11 miljoner kronor i dagens prisnivå).

De nya länsteatrarna etablerades, vilket bör ses som 1974 års främsta profilfråga. Norrbottensteatern hade bildats redan 1967, Teatrar Västernorrland hade startat 1972 och Norrlandsoperan 1974. Ytterligare ett tiotal teatrar etablerades sedan fram till slutet av 1980-talet.

En annan viktig regional satsning var länsmusikreformen. År 1988 ombildades Regionmusiken och Rikskonserter. Landstingen övertog då huvudmannaskapet för den regionala musikverksamheten (regionmusiken och Rikskonserters regionkontor) och länsmu-

44 Utbildningsminister med ansvar för kulturområdet var under hela mandatperioden Jan-Erik Wikström. 45 Bengt Göransson hade ansvar för kultur området, först som skolminister och sedan som utbildningsminister.

sikstiftelserna bildades, såsom utredningen Kulturrådet föreslagit drygt tio år tidigare, i samtliga län utom Stockholms. Ett statsbidrag infördes som motsvarande statens tidigare insatser. Därmed blev statstödet till länsmusiken väsentligt högre till den regionala musikverksamheten än till teatrarna och museerna.

Museireformer

De organisatoriska reformerna där de statliga museerna sammanfördes i ”koncerner” pågick fram till 1979/80 då Statens musiksamlingar bildades. Den nya myndigheten Livrustkammaren, Skoklosters slott och Hallwylska museet bildades 1977/78. Arkitekturmuseet blev statlig myndighet samma år. Också Nordiska museets verksamhet sågs över. Museet blev 1982/83 huvudman för Kulturarvet i Falun, en institution för vård av museisamlingar.

Etnografiska museet, som varit inrymt i en av kasernerna invid Tekniska museet på Djurgården i Stockholm, fick en ny institutionsbyggnad 1980 på en angränsade tomt. Detta innebar en ny statlig museibyggnad för första gången sedan Historiska museet invigdes 1942.

Stöd till litteratur och tidskrifter

1974 års kulturpolitik introducerade också branschstödet som ett kulturpolitiskt instrument och de politiska initiativen fram till 1980 gällde i hög grad också en vidareutveckling av de nya stöden. Litteraturstödet kompletterades av den nya regeringen 1976/7746 med ett stöd till bokhandeln i form av statliga kreditgarantier, lån till investeringar och avskrivningar (+ ca 11 miljoner kronor i 2007 års prisnivå).

Samtidigt förstärktes stödet till kulturtidskrifter.47 De äldre bidragen till projekt och stödköp avskaffades.48

Det nya litteraturstödet utvärderades efter ett år och höjdes.49År 1984 redovisades en ny utvärdering av insatserna inom litteratur- och biblioteksområdet50. Den resulterade i stöd till utgiv-

46Prop. 1976/77:81 KrU nr 39, rskr. 239. 47Prop. 1976/77:82, KrU nr 39, rskr. 219. 48 Reformen kostade ca 18 miljoner kronor i 2007 års prisläge. 49Prop. 1977/78:99, KrU nr 22, rskr. 274. Stödet höjdes med drygt 6 miljoner kronor, dvs. ungefär 25 miljoner kronor i 2007 års prisnivå. 50 Läs Mera (SOU 1984:30), prop. 1984/85:141.

ningen av en klassikerserie, statlig medverkan i utgivningen av ett uppslagsverk, Nationalencyklopedin, och stöd till arbetsplatsbibliotek.51

År 1982 introducerades ett motsvarande branschstöd på musikområdet. Införandet av ett statligt fonogramstöd hade föregåtts av både en hätsk debatt och av en särskild utredning, Fonogrammen i kulturpolitiken, som presenterade en rad förslag på hur man skulle kunna bokstavligen rädda en angelägen svensk skivutgivning på mindre bolag.

Staten hade redan 20 år tidigare övervägt insatser på området och den mest tydliga blev uppdraget till Rikskonserter att ge ut kulturpolitiskt angelägen musik på skiva. Den direkta orsaken till att man nu gjorde ytterligare insatser var den allt mer tilltagande koncentrationen av utgivning till ett litet antal multinationella skivbolag där den ”smala” musiken riskerade att försvinna. De små svenskägda bolagen, som haft sin storhetstid under framför allt 1970-talet, brottades med stora ekonomiska problem.

Konstnärsstöd

Den borgerliga regeringen gjorde 1981/82 en för kulturpolitiken mycket stor reformsatsning med konstnärsstöden i centrum.52 En statlig visningsersättning till bild- och formkonstnärer infördes och en särskild bildkonstnärsfond med egen styrelse bildades inom ramen för Konstnärsnämnden. Samtidigt behandlades utvecklingen med en ökad piratkopiering i anslutning till den nya kassettbandstekniken för fonogram och videogram. En särskild kassettskatt infördes och intäkterna av den användes för insatser till förmån för rättighetshavarna.53

Författarersättningen höjdes liksom anslagen till rättighetshavare på musikområdet. Stöd till frilansartister och skolkonserter infördes. Bidrag tillskapades för engagerande av tonsättare och för nothyror.

En ny satsning på konstnärsstöden gjordes i 1986/87 års budget54 och sedan ytterligare en inför budgetåret 1988/89.55 Då

51 Sammanlagt ökade anslagen till området med 12,7 miljoner kronor (25,8 miljoner kronor i 2007 års priser). 52 Propositionerna 1981/82:100, bilaga 12 samt 1981/82:128. 53 Något direkt samband mellan skatteintäkterna och insatserna för konstnärerna skulle dock enligt riksdagsbeslutet inte finnas (KrU 1981/82 nr 30). 54 Visningsersättningen till bildkonstnärer höjdes med 10 miljoner kronor och biblioteksersättningen till författarna med 3 öre. Det innebar en utgiftsökning för staten om 5,4

aviserade också en ny stor utredning på konstnärsområdet. Regeringen ville se hur villkoren för konstnärerna hade förändrats under de senaste 20 åren med hänsyn bl.a. till den tekniska utvecklingen, kulturvanor, upphovsrätt och anställningsvillkor. Utredningen Konstnärens villkor56 behandlade också den konstnärliga utbildningen och kunde bl.a. konstatera att konstnärsyrket fortfarande var synnerligen attraktivt bland ungdomar – vilket innebar en förmodad fortsatt hög efterfrågan på olika former av konstnärlig utbildning.

Utredningen formulerade tre riktlinjer för en fortsatt utveckling av området: insatser som stimulerade en ökad efterfrågan på konstnärernas arbete, betoning av kvalitetsfrågan och att det internationella perspektivet skulle stärkas.

Filmavtal, barnkultur

Ett nytt filmavtal mellan staten, filmbranschen och videobranschen träffades 1982. Det gav ökade resurser till filmpolitiken med ungefär 20 miljoner kronor.

Ett särskilt reformpaket till kultur för barn och unga presenterades 1978/79. Kulturrådet fick ett särskilt anslag för insatser för barn, resurserna till folkbiblioteken, Riksteatern, Rikskonserter, folkparkerna, Konstnärsnämnden och Filminstitutet förstärktes också. En särskild utgivning av litteratur för barn och ungdomar initierades genom ett särskilt anslag på 8,5 miljoner kronor. I mitten av 1980-talet inrättades också en särskild ledningsgrupp inom Utbildningsdepartementet för att intensifiera och samordna arbetet med kulturfrågor i skolorna.

Kultur i hela landet – kulturen och den regionala utvecklingen

Sammantaget kan vid 1980-talets slut flera initiativ inom det kulturpolitiska området konstateras. De visade sig bl.a. som reformer i regeringens budgetpropositioner men också på andra sätt. FN hade

miljoner kronor Under Bostadsdepartementets budget anslogs 15 miljoner kronor (till subventionerade lån, s.k. förhöjda låneunderlag till fastighetsägare som villa investera i konstnärliga utsmyckningar. 55 Författarersättningen höjdes med 8 öre eller till en kostnad av 13,7 miljoner kronor. Konstnärsbidragen höjdes med 19 miljoner kronor. 56 (SOU 1990:39).

proklamerat ett särskilt kulturårtionde, där man särskilt betonade vikten av att den kulturella dimensionen måste finnas med i all utveckling. Europarådet hade inlett sina s.k. länderöversyner, där man bedömde olika länders kulturpolitik. En av de första gjordes i Sverige.

Inför budgetåret 1988/89 aviserade regeringen en särskild kultursatsning, Kultur i hela landet, med reformer som under de tre åren 1989/90−1991/92 skulle uppgå till 300 miljoner kronor och ge kulturpolitiken en tydlig profil. Som prioriterade områden pekades ut insatser för konstnärernas villkor, barns och ungas möjligheter att möta kultur samt kulturlivet i hela landet.57

Programmet präglade förslagen i budgetpropositionerna för åren 1989/90 och 1990/91. Det innebar i första hand en ytterligare satsning på utbyggnaden av nätet av regionala institutioner, men också anslagen till kulturmiljövården, Riksteatern, de fria teatergrupperna, liksom anslagen till kulturverksamheterna i föreningslivet höjdes.

I budgetpropositionen för 1990/91 presenterades förslagen inom kulturpolitiken uttryckligen som ett led i regeringens samlade insatser för regional utveckling. Något år tidigare hade vissa medel anslagits för kultursatsningar i de dåvarande krisregionerna Bergslagen respektive norra Sveriges inland.58 Förslagen i budgetpropositionen följdes upp i en särskild regionalpolitisk proposition där regeringen föreslog att länsstyrelsernas resurser för regionalpolitiska utvecklingsinsatser också skulle kunna användas för kultursatsningar.59

Med dessa förslag introducerades således idén om att använda kulturområdet för att få till stånd regional utveckling och näringslivsutveckling i svensk politik. Därmed beredde de marken för den mer omfattande användningen av kultur som utvecklingsfaktor som senare skulle följa med det svenska EU-medlemskapet och unionens strukturfonder.

Kulturen som bidragande faktor i lokaliseringssammanhang hade börjat uppmärksammats, främst genom den s.k. Kreisky-rapporten om den europeiska arbetsmarknaden som kom 1989. Men det var statsvetaren Lisbeth Lindeborg som med sin rapport Kultur som lokaliseringsfaktor (Ds 1991:22) initierade en intensiv debatt

57 Programmet baserade sig främst på förslagen i utredningen Kultur i hela landet (Ds 1989:36) men även på utredningen Symfonierna och samhället (Ds 1989:46). 58Prop. 1987/88:64, s. 35 f, prop. 1987/88:86, s. 31 f. 59Prop. 1989/90:76, s. 144 ff.

om kulturens funktion i samhällsutvecklingen i en tid då också diskussionen om förändrade styrformer och ansvarsnivåer inom det offentliga samhället hade inletts. I kapitel 5 berättar vi om ”kulturpåsar” och andra insatser som blev följden av diskussionerna.

Under 1989/90 presenterade regeringen också en arkivproposition60, med mål och riktlinjer för arkivväsendet. Arkivlagen (1990:782) lanserades.

Till det planerade tredje reformåret, 1991/92, tog dock hela projektet stopp. Riksdagen hade således på utskottets initiativ beslutat om ytterligare reformer, utöver de som regeringen föreslagit för 1991/91. Huvudsakligen handlade det om förstärkningar av anslag som inflationsurholkats, bl.a. anslagen till kulturmiljövården. Därmed återstod inga reformmedel till 1991/92. Regeringen behöll dock ambitionen att öka stöden till konstnärerna. En sådan reform finansierades därför genom omprioritering av 23 miljoner kronor från Riksteaterns anslag.

Ny kulturutredning

År 1991 efterträddes regeringen Carlsson av Carls Bildts ministär som satt i regeringsställning under mandatperioden fram till 1994. Under detta skede inföll den statsfinansiella krisen som nådde sin höjdpunkt 1991−1992.

Det nya Kulturdepartement med ansvar för kultur, medier, invandring och jämställdhet bildades direkt efter regeringsskiftet.61Den nya regeringens kulturpolitik innebar en fortsatt satsning på teater- och musikområdet där stödet till de regionala orkestrarna och teatrarna liksom till Operan, Dramaten och Dansens hus ökades.

Beslut fattades 1993 om en översyn av kulturpolitiken och fyra utredningar med parlamentariskt representation tillsattes.62 Tre av dem inriktades på de enskilda delar av kulturområdet där behoven av förändringar uppfattades vara störst, museiväsendet, teaterlivet med särskild hänsyn till relationen mellan Riksteatern och länsteatrarna, samt de internationella perspektiven i kulturpolitiken.

60Prop. 1989/90:72, Arkiv m.m. 61 Kulturminister Birgit Friggebo. 62 Dessutom tillsattes en särskild utredning med uppgift att se över museiväsendet, samt en utredning (också den med parlamentarisk representation) för att se över teatrarnas organisation med särskild inriktning på förhållandet mellan Riksteater och länsteatrarna. Ytterligare en utredning tillkallades för översyn av kulturområdets internationalisering.

Den fjärde, 1993 års kulturutredning, fick uppgiften att göra den samlade översynen och lägga förslag om politikens framtida inriktning.

Slutligen bildade regeringen särskilda stiftelser för forskning, teknikutveckling och kultur, till vilka överfördes medlen från löntagarfonderna. För kulturområdets del bildades Stiftelsen framtidens kultur. Den fick 529 miljoner kronor att disponera för stöd till kultursatsningar under en dryg tioårsperiod. Att staten avsatte så stora resurser till att i oberoende form stödja kulturområdet torde vara en nära nog unik åtgärd även i ett internationellt perspektiv.

Socialdemokraterna och Ingvar Carlsson återkom i regeringsställning 1994.63 Sverige ansökte då om medlemskap i Europeiska unionen och blev medlem 1995. För kulturområdets del innebar detta möjligheter till organisering i projekt som finansierades genom unionens strukturfonder för utvecklingsinsatser i eftersatta regioner.

Kulturdepartementet behölls som ett eget departement, men ansvarsområdet renodlades till kultur- och medieområdena. Budgeten omstrukturerades och departementet fick en ny intern organisation. Regeringens första kulturpolitiska prioritering var att avsätta 235 miljoner kronor på sysselsättningsorienterad museisatsning avseende museernas föremålssamlingar, det s.k. Sesamprojektet.

Kulturutredningarna slutfördes 1993−1995. De större utredningarna hade då fått tilläggsdirektiv från den nya regeringen. År 1996 lade regeringen fram en särskild kulturpolitisk proposition, grundad på de omfattande översyner som då hade genomförts64.

I det följande beskriver vi 1995 års kulturutredning och den proposition och riksdagsbehandling som följde på utredningen.

63 Kulturminister Margot Wallström 1994-96, därefter Marita Ulvskog 1996−2004. 64Prop. 1996/97:3. Det kan noteras att kulturområdet hade letts av endast två olika statsråd under perioden 1976−1991. 1990-talets kulturutredningar tillsattes av en borgerlig kulturminister, genomfördes under en socialdemokratisk minister, varefter en ny socialdemokratisk minister, Marita Ulvskog, ansvarade för propositionen.

5 Att lämna 1900-talet

5.1. En sammanfattande återblick

1974 års kulturpolitik brukar beskrivas som kulturpolitikens startpunkt i Sverige. Detta är riktigt så till vida att besluten med anledning av förslagen i 1974 års proposition gav skarpa konturer åt ett politiskt fält som ditintills haft en mer lös och öppen form. Utan att tidigare ha tydligt definierats eller avgränsats hade kulturpolitiken varit en del av ett större utbildningsväsende, med skola, högre utbildning, forskning, vuxenutbildning och folkbildning, men också folkrörelsefrågor, i vid mening. 1974 års kulturpolitik innebar det avgörande steget i den process, som startat under 1960talet, med att mejsla fram en specifik kulturpolitik.

Vi kunde (ovan, figur 4.1, kapitel 4.3.2) identifiera tiotalet reformer i 1974 års beslut som gav politiken dess profil. I en annan uppställning, tabell 5.1 nedan, kan vi relatera reformerna till de motsvarande systemen eller stödformerna som fanns redan tidigare, i vissa fall sedan 1900-talets början.

Tabell 5.1 Kulturreformen 1974–76 samt äldre motsvarighet

Reform 1974–76, stöd till: Äldre stödform

regionala kulturinstitutioner bidrag till stadsteatrar, konserthus och landsantikvairer folkbibliotek olika stödformer sedan 1912 konstnärsstöd ursprungligen från 1907,

biblioteksersättningen 1955, 1961 års handlingsprogram

fria teatergrupper infört 1970 kvalitetsfilm filmavtalet 1963 kulturprogram i föreningslivet föreläsningsbidraget i folkbildningen handikappades kulturverks. äldre bidrag inom folkbildningsanslagen litteraturutgivning nyhet centrumbildningar nyhet amatörer, experiment o utveckl. nyhet

Kulturbudgeten (exkl. folkbildningsanslagen) uppgick 1970 till 1,45 miljarder kronor i 2007 års priser. Den sammanlagda reformbudgeten under åren 1974–76 motsvarade i samma prisnivå 440 miljoner kronor. Det innebär en höjning om 30 procent, en respektingivande insats. Men vi har också sett att budgeten tredubblades mellan 1960 och 1970.1

Den utredning som föregick 1974 års proposition relaterade tydligt sina förslag om kulturpolitiska mål till en samhällsplanerande politik med en tidstypiskt stark tilltro till offentlighetens omsorg om gemene mans kulturvanor och särskilt utpekade, eftersatta grupper. I propositionen avsåg målen, utan att de för den skull ändrats på något påfallande sätt, i stället en tydligt sektoriell politik, där de samhällsplanerande dragen alls inte var framträdande. Den kulturpolitiska profilen innebar att kulturområdet i hög grad fick fungera som ett samhällsområde för sig, med skötseln av sina egna angelägenheter.

Men omsorgen om den vanliga människan och eftersatta grupper fanns kvar och motsvaras även av vissa ekonomiska satsningar. Här gavs dock folkbildningsinsatser enligt etablerade former försteg framför satsningar på ”gemenskaps- och aktivitetsplanering” i bostadsområden och i arbetslivet. Folkbildningen valdes och bekräftades som huvudformen för de delar av kulturpolitiken som avsåg människors eget kulturutövande och deltagande i kulturlivet.

1 Budgeten växer även mellan 1970 och 74, bl.a. genom överföringen av medel för regionmusiken från försvarsdepartementet.

Med undantag för satsningen på folkbildningen låg de tunga ekonomiska förstärkningarna på professionellt kulturskapande.

Vår tidigare genomgång visar också att 1974 års kulturpolitik innebar en organisatorisk reform där Statens kulturråd och Konstnärsnämnden skapades och akademierna förlorade sina uppgifter som politiskt exekutiva organ. Men vi kunde också se att reformerna inte innebar någon samlad omstrukturering av kulturområdets organisation. Tvärtom kunde vi peka på att omorganisationen hade många provisoriska drag och att den innehöll element som skulle komma att göra det svårt för politiken att hålla sitt breddperspektiv och sin överblick.

Slutligen kunde vi konstatera att det fanns en tydlig opinionsbildning under 1960-talets och det tidiga 1970-talets idédebatt, för en ny syn på kultur och kulturens roll i samhället. Opinionen inkarnerades av idén om kulturhuset, en tanke som emellertid aldrig fick något ordentligt genomslag. Kulturhusen i Skövde och Stockholm fick få eller inga efterföljare och någon ny kultursyn, motsvarande den som fick sitt genombrott kring 1930, etablerades inte.

Detta gör sammantaget att 1974 års kulturpolitik i dag, lika mycket som en startpunkt, kan beskrivas som en final, en sorts uppsamling av de politiska influenserna inom kulturområdet såsom de vuxit fram under 1900-talsmodernitetens period, från 1920- och 30-talen. Det är svårt att se att politiken till sitt innehåll skulle ha varit direkt nyskapande eller inneburit något tydligt skifte gentemot det föregående skedet.

När de västerländska samhällena just står inför brytningsskedet mellan industri- och tjänsteekonomier, mellan 1900-talsmodernitet och senmodernitet, formuleras i Sverige en kulturpolitik som på många sätt framstår som en kodifiering av det genomgångna skedets förhållanden.

Som framgått av redovisningen av perioden efter 1974, så präglas kulturpolitiken under denna tid av många små enskilda budgetreformer som fördelas över den struktur av myndigheter, institutioner och ändamål som etablerats och som ytterligare expanderar under de båda efterföljande decennierna. Sammantaget visar budgeten en tydlig tillväxt när den relateras till konsumentprisindex (KPI) fram till 1980-talet men sedan blir utvecklingen mera motsägelsefull. Vi ska närmare redovisa detta i ett senare avsnitt, i kapitel 6.1.

Under de följande åren etableras de nya länsteatrarna och fyra nya kammarorkestrarna, något som bör ses som uttryck för hur de politiska prioriteringarna från 1974 slog igenom. Landstingen tog ansvar för de nya länsmusikstiftelserna. Som betydelsefulla nyheter pekande i andra riktningar, dvs. mer strukturella förändringar relativt 1974 års politik, vill vi nämna följande:

Folkbildning

1980/81 presenterades en folkbildningsproposition2 som innehöll nya mål för folkbildningen samt om gränsdragning mot vuxenutbildningen. Reglerna för beräkning av statsbidragen ändrades. De bägge kulturorienterade bidragen från 1974, kulturprogram samt experiment- och utvecklingsverksamhet ersattes med ett nytt stöd till kulturverksamhet. Anslagen till denna ökade.

En ny folkbildningsproposition3 presenterades 1990/91 och då ändrades ansvarsfördelningen mellan myndigheterna och folkbildningsförbuden radikalt. En ny ordning infördes som innebar att ett samlat anslag för folkbildningsinsatserna, dvs. för studiecirklar, kulturprogram och till driften av folkhögskolorna anvisades till det Folkbildningsråd som inrättades 1991 för uppgiften att fördela medlen mellan studieförbunden och folkhögskolorna.4

Reformen hängde samman med kommunaliseringen av grundskolan. Skolöverstyrelsen lades ned 1991. Bidraget till kulturverksamhet fördes från Kulturrådets ansvarsområde.5Den nya ordningen innebar inte att folkbildningens insatser för kulturaktiviteter minskade eller upphörde. Tvärtom kom de successivt att öka, så att de i dag utgör den absoluta huvuddelen av studieförbundens verksamhet. Också inom folkhögskolornas kursutbud står estetiska ämnen och kulturrelaterade kurser starka.6Dock innebar reformen 1990/91 det sista steget i det organisatoriska åtskiljandet mellan kulturpolitiken och folkbildningen som

2Prop. 1980/81:127. 3Prop. 1990/91:82, Om folkbildning. 4 Rådet är ingen myndighet utan ett partsorgan med företrädare för Folkbildningsförbundet, dvs. folkbildningsorganisationernas samarbetsorgan, Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation, RIO, samt dåvarande Landstingsförbundet – som representant för de landstingsägda folkhögskolorna. 5 Kulturrådet förmedlade fortsatt ett mindre bidrag till länsbildningsförbuden. 6 Det bör noteras att föredragande statsrådet Göransson så sent som i budgetpropositionen för 1990/91 (prop. 1989/90:100 bil. 10 s. 56) hänvisar till folkbildningen när det gäller statens insatser för kultur i hela landet utanför stödet till de regionala institutionerna.

hade inletts under 1960-talet. Föreställningen om ”kultur och folkbildningsåtgärder i övrigt”7 övergavs.

Eftersom folkbildningen i 1974 års politik valts som huvudform för kulturpolitiska insatser för de enskilda människornas deltagande i kulturlivet och deras egna skapande, innebar separationen också att den kulturpolitisk som syftat till att omfatta professionellt kulturskapande och institutionsväsendet jämsides med insatser för medborgarna i realiteten klövs i två skilda delar. Den kulturpolitiska konsekvensen av denna kursomläggning blev på sikt långtgående.8

Satellit-TV och etermonopolet

Satellittekniken slog igenom inom mediesfären vid 1980-talets slut. TV3 började sända reklamfinansierad TV från London 1987. TV 4 började med satellitsändningar 1990 och fick 1991 koncessionen på den tredje marksända TV-kanalen. Därmed förändrades villkoren i grunden för ett av kulturpolitikens viktigaste avsnitt. Från 1992 infördes etableringsrätt för att bedriva radio- och TV-sändningar via kabel samt reklamfinansiera verksamheten. Detta ledde också till organisatoriska förändringar av public serviceföretagen. Sveriges Radio-koncernen löstes upp och ersattes med de tre programföretagen Sveriges Radio AB, Sveriges Television AB och Sveriges Utbildningsradion AB, som fick nya sändningstillstånd från 1993. Radio- och TV-verket bildades för myndighetsuppgifterna i anslutning till den nya public serviceorganisationen.

Insatser inom andra politikområden

1987 gjordes en särskild satsning på kulturminnesvården som nu benämndes kulturmiljövård. Den fick en tydligare profil med inriktning på insatser i anslutning till den politik för miljö- och markanvändning som växte fram under 1980-talet. Ett miljödepartement inrättades 1987 och då trädde också den nya plan- och bygglagen (1987:10) i kraft. Också lagregleringen om kulturminnen reformerades med den nya kulturminneslagen (1998:950).

7 Dvs. som rubriken löd i statsverkspropositionerna fram till 1961. 8 Det bör noteras att omläggningen som ju innebar ett viktigt principiellt brott mot en av grundtankarna i 1974 års politik knappast uppmärksammades i den kulturpolitiska debatten.

Därmed tydliggjordes att grundstrategin skulle vara integration och samspel med andra samhällsområden, särskilt miljöområdet. Detta bröt mot den i övrigt ganska strikt sektoriellt inriktade kulturpolitiken och markerade möjligheten av en annan inriktning. I samband med att bostadspolitiken omorganiserades ökades anslagen till kulturmiljövården väsentligt budgetåret 1993/94.9

I samma riktning pekade introduktionen av idén om kultursatsningar för regionala utvecklingseffekter genom programmet Kultur i hela landet samt de regionalpolitiska satsningarna åren kring 1990.

Nya kulturinstitutioner

Slutligen har vi sett att etableringen av nya kulturinstitutioner, särskilt nya institutionsbyggnader, brukar peka mot politisk omorientering och förnyelse. Under perioden byggs ett nytt Etnografiskt museum, Vasamuseet öppnas liksom Göteborgsoperan. Dansens hus10 och ett nytt Myntmuseum kommer också till, även om de inryms i äldre befintliga lokaler.

5.2. Postmodernismen

Vår hittills genomförda analys av kulturpolitikens framväxt och utveckling pekar mot att det är fruktbart att tolka politiken utifrån hur man i samtiden uppfattat kultur som företeelse och begrepp. När nya föreställningar om kultur växer fram, verkar det svara mot att kulturpolitiken ges ett nytt innehåll. När vi nu är framme vid den kulturpolitiska översynen vid 1990-talets mitt innebär angreppssättet att politiken bör läsas i relation till det sena 1900talets starka nya idéströmning, postmodernismen. Redan benämningen anger att det är fråga om en tankeströmning som fronderar mot 1900-talsmodernismens idévärld och därigenom också signalerar att det kanske är dags för nya synsätt på kultur. Begreppet postmodernism förekommer dock inte i 1995 års kulturutredning eller i den följande propositionen Kulturpolitik (1996/97:3).

Postmodernismen är en idé- eller tankeströmning som vuxit fram från 1970-talet och fått uttryck inom filosofi, humaniora och

9 Prop. 19992/93:100 bil. 12 s. 134ff. Ett nytt anslag, Kulturstöd vid ombyggnad, om 160 miljoner kronor (2007 års priser) inrättades. 10 Dansens hus övertog Stockholms stadsteaters scen i Folkets hus i Stockholm när Stadsteatern flyttade in i kulturhuset vid Sergels torg.

de flesta estetiska praktiker, såsom arkitektur, bildkonst, scenkonst etc.

Grunduppfattningen är att skiftet mellan den industriella och de post-industriella ekonomierna motsvarar en ny fas i modernitetens utveckling. Den nya ekonomin är baserad på kultur och på kulturkonsumtion, medier, och informationsteknologin. Postmodernism relateras ofta också till globaliseringen, som ju är en process där världens olika delar blir mer och mer inbördes integrerade. Kulturella, politiska och ekonomiska gränser luckras upp.11 Globaliseringens ekonomiska, politiska och kulturella aspekter hänger ihop.12

Att invändningsfritt sammanfatta innehållet i den postmoderna strömningen och dess många, ofta inbördes motstridiga riktningar, är knappast möjligt. Jean Francois Lyotard brukar pekas ut som den som först under 1970-talet artikulerade den postmoderna positionen på ett sätt som vann större spridning.13 Lyotard karakteriserade den postmoderna eran som den där ”de stora berättelsernas” tid var slut, dvs. inga religioner, metafysiska system eller ideologier kunde längre aspirera på att vara allmänt omfattade och på så sätt fungera som sammanhållande referensramar för människornas liv. I stället ersätts de av partiella, subjektiva och individuella sanningar.

Detta synsätt innebar en brytning med västvärldens idé om ”det moderna projektet”, dvs. föreställningen om mänsklighetens frigörelse och framsteg genom vetenskap, teknik och rationalitet, kort sagt med själva grunden i upplysningen. Det stora gemensamma projektet som ingen kunde ifrågasätta, tänktes nu ersatt av ett antal mer begränsade, ”provisoriska” och personliga projekt.

Den fortsatta debatten om postmodernismen har bl.a. handlat om hur skarpt brottet mot den moderna idétraditionen i själva verket är. Den tyske filosofen Jürgen Habermas har invänt mot Lyotard och menat att postmodernismen genom estetisering av livet skönmålar sociala orättvisor och brist på jämlikhet.14

Andra debattörer har accepterat uppfattningen om postmodernismen som ett idémässigt uppbrott från 1900-talsmodernismen,

11 Se t.ex. Smith 2002 s. 214. 12 Waters 1999. 13 Främst La Condition postmoderne, 1979. Jfr artikeln Postmodernism av Svante Nordin, i Nationalencyklopedin. 14 Habermas 1981 s. 11ff.

men menat att 1900-talsmoderniteten i stället följs av en ny fas i modernitetens långa utveckling. Man talar om senmodernitet.15

Den postmoderna idéströmningen har haft en djupgående inverkan på samhällsvetenskaperna, humaniora likaväl som det estetiska fältet. Synen på konst har ändrats så att 1900-talsmodernismen numera av de flesta uppfattas som en epok bland andra epoker, utan givet försteg.

Med postmodernismen har också synen på konstverket som något oavslutat blivit allmän. Verket ses inte som färdigt med de meningar som konstnären har lagt in i det. I stället betonas att tolkningen är beroende av sammanhanget. Den s.k. relationella eller konceptuella konsten utgår från dessa omständigheter och använder dom som grund för den konstnärliga processen och åskådarna eller medskaparna görs delaktiga i verkets tillkomst. Gränsen mellan verk och omvärld är inte tydlig och därför inte heller gränsen för vad som är konst eller kan räknas som konst.

Dessa tankegångar, har rötter också i 1900-talsmodernismens konst, men den nya attityden växer fram efterhand och börjar dominera konstscenen från 1980-talet.16 I dag anser många att de postmoderna förhållningssätten i flera hänseenden redan tillhör konsthistorien och att nya strömningar tagit över konstscenen.

Hur har då postmodernismen påverkat föreställningarna om kultur? Ja, vi har haft som en grundläggande iakttagelse för vår analys (jfr kapitel 3) att de västerländska samhällena under 1900talsmoderniteten tenderat att inte uppfatta sig som kulturer i egentlig mening, utan snarare som en sorts metakultur, eller som ett slutstadium för kulturutvecklingen. Detta är ett synsätt som i grund och botten är helt i överensstämmelse med föreställningen om det ”moderna projektet” som ”övergripande berättelse” eller som sammanhållande beskrivning (förklaring) om den riktning historien eller samhällsutvecklingen har. Andra samhällsformer – kulturer – kommer utifrån den föreställningsvärlden förr eller senare att ansluta sig eller associeras med den västerländska ”metakulturen” eller samhällsformen.

Men detta ändras nu. Västerlandets kultur uppfattas åter som en kultur bland andra, i historien och i samtiden. Det är ingen slump att ord som mångfald, individualisering och relativisering blir

15 Hit hör t.ex. Anthony Giddens som vi refererat till i kapitel 2.9. 16 Det internationella genombrottet för den postmoderna konsten skedde i Biennalen i Venedig 1980 och Documenta i Kassel 1982 (NE), men t.ex. John Cage introducerade konst som händelse på 1960-talet, ”something happens”.

nyckelbegrepp när de nya strömningarna ska beskrivas. Detta menar vi, kan tjäna som en sammanfattning av den postmoderna – senmoderna – kultursynen.

I grunden är det helt logiskt att vid den tidpunkt när föreställningen om det moderna projektet mister sitt grepp om samhällena, så mister också 1900-talsmodernitetens kultursyn sin relevans. Men hur går det då med den kulturpolitik som i allt väsentligt byggts upp med utgångspunkt från samma föreställningar om kultur? Naturligtvis, vill vi svara, måste politiken i grunden förnyas. Man skulle kunna säga att 1995 års kulturutredning är ett uttryck för de svårigheter som är förbundna med den processen.

5.3 1995 års kulturutredning

Den 1993 tillkallade kulturpolitiska utredningen avlämnade 1995 sitt betänkande, Kulturpolitikens inriktning. Då hade ganska precis 20 år gått sedan 1974 års kulturpolitik lanserades. Som vi kunnat se när vi från 2008 års horisont tittat tillbaka på de gångna decennierna, hade vid 1990-talets mitt Sveriges omvandling till ett tjänste- eller informationssamhälle redan pågått under mer än ett decennium. Även 1995 var man självklart väl medveten om att en omställning ägde rum. Vi kan nu se mera av sammanhangen bakom den pågående omvandlingen än man kunde då.

Betydelsen av att landets befolkningssammansättning i grunden förändrades genom invandringen insåg man självklart, men begreppet globalisering hade t.ex. ännu inte trängt ut i den allmänna debatten. Internet hade börjat användas publikt under 1980-talet och IT-boomen skulle explodera bara något år efter utredning och proposition. Men i utredningen talar man främst om det förändrade medielandskapet till följd av satellittekniken.

Industrisamhällets pakt mellan nationalstat och industriföretag hade ju hos oss fått sin särskilda prägel genom de stora verkstadsföretagen som var orienterade mot en internationell marknad och en nationell plattform som stod utanför de internationella politiska maktblocken. Detta grundkoncept för den svenska modellen började som bekant fungera allt sämre från 1970-talet och Sverige hamnade i en inflationsekonomi med låg tillväxt och försämrade statsfinanser.

Detta speglades också i en kulturbudget som ökade realt fram till 1980-talets början men som, vilket 1995 års kulturutredning också kunde konstatera, sedan stagnerade.17

Den ekonomiska krisen slog ut för fullt 1990–1993 med Riksbankens höjning av reproräntan till 500 procent (1991) som den mest dramatiska yttringen. Efter regeringsskiftet 1994 ansökte Sverige om medlemskap i den dåvarande Europeiska Gemenskapen,18 vilket beviljades 1995.

Jämsides med de ändrade internationella förhållandena hade också debatten om större politiskt inflytande för den regionala nivån startat. Den fick uttryck i Regionberedningens förslag om ny länsindelning i Skåne och Västra Götaland samt försök med att överföra länsstyrelsernas ansvar för regional utveckling till vissa landsting.19 Redan dessförinnan, 1992, hade de specialdestinerade statsbidragen till landsting och kommuner setts över vilket resulterade i den s.k. påsen, dvs. ett samlat statsbidrag till kommunerna som ersatte ett stort antal enskilda bidrag. Bidragen inom kulturområdet lämnades dock, efter intensiv debatt, utanför.20 Därför ingick det också i utredningens uppdrag att granska om den gällande formen för statsbidrag till de regionala kulturinstitutionerna var ändamålsenligt utformad, dvs. i klartext, om även formerna för denna bidragsgivning borde reformeras.

Det fanns således en spridd uppfattning om att samhället förändrades på ett sätt som kulturpolitiken borde fånga upp. Man hade också i riksdagen varit överens över partigränserna om att det nu var hög tid för en översyn. I dag kan vi också se att de samhällsförändringar vi nämnt tydligt hängde ihop med framväxten av det globaliserade tjänste- och informationssamhället, dess utmaningar mot nationalstaten samt att Sverige nu hyste många människor med flera och olika kulturella bakgrunder.

Vi kan inte referera hela utredningsarbetet, som ju omfattade även flera särskilda utredningar. I stället väljer vi att titta närmare på två frågor, hur kulturutredningen behandlade frågan om det man kallade kulturell identitet samt frågan om invandrarnas kultur. På så sätt får vi illustrerat hur utredningen mötte två av de nya viktiga strömningar i samhället som skiljde 1990-talet från 1970-talet.

17SOU 1995:84 s. 71ff. 18 År 1994 hade Europeiska unionen ännu inte bytt namn från Europeiska Gemenskapen. 19SOU 1995:27, Regional framtid. 20 Jfr SOU 1995:84 s. 118, även SOU 1991:98, Kommunal ekonomi i samhällsekonomisk balans, samt 1993/94 FiU19, Den kommunala ekonomin.

5.3.1 1995 års utredning och frågan om kulturell identitet

En naturlig följd av det s.k. moderna projektets sammanbrott är att människors sökande efter nya identiteter intensifieras. Frågan om den egna kulturella identiteten blir viktig och efter det postmoderna genombrottet har kultur i allt högre grad diskuterats och uppfattats som resultatet av en mångfald av flera samspelande aspekter som t.ex. etnicitet, nationellt ursprung, språk, religion, ålder, genration, sexuell läggning och genus. Detta är en idéutveckling som går på tvärs emot den 1900-talsmodernistiska tanken att kultur i västerlandet är detsamma som konst. Skälen till utvecklingen är flera.

Det moderna projektets viktigaste bärare, dess kärntrupper – i stor utsträckning vita, medelålders heterosexuella män – hade i hög grad monopol på skaparrollen medan andra hänvisats till rollen av passiv publik. Kulturpubliken har under hela perioden dominerats av kvinnor. Med upplösningen av denna tidigare självklara normalitet öppnades en dörr för alla dem som befunnit sig i den moderna normalitetens marginaler. Därför har postmodernismens strömningar ofta tagits upp av de s.k. nya sociala rörelserna, kvinnorörelsen, HBT-rörelsen, lokala identitetsrörelser, sociala motståndsrörelser, miljörörelserna m.fl. Till dessa kan läggas de stora etniska minoriteter i västländerna som etablerades till en följd av migrationsströmmarna, liksom de sedan tidigare existerande nationella minoriteterna. Dessa mötte en majoritetskultur som i olika utsträckning uppfattade dem som avvikande från egna livsmönster och värderingar.

Där de sociala rörelserna i relation till 1900-talsmoderniteteten fick beskriva sig som alternativ till den samlade normaliteten, så är deras position nu i grunden förändrad. Sannolikt kommer vi alla, förr eller senare, att bli medvetna om nödvändigheten att söka efter en identitet som delvis måste vara ärvd, delvis vald, dock aldrig enbart ärvd och inte heller enbart vald (jfr kapitel 2). Den identitetsproblematik som tidigare gällde för de människor som föddes in i eller valde alternativa livsstilar, gäller numera oss alla, mer eller mindre.21

21 Här kan vara på sin plats att nämnda Edward Saïds berömda bok Orientalism från 1978 (1993) som haft en avgörande betydelse för många intellektuella genom sitt sätt att visa hur västerlandets syn på ”orienten” genomsyrat och färgats av halvt medvetna, halvt omedvetna föreställningar om ”orientalen” som ”den andre” varigenom ”orientalens” gärningar och bevekelsegrunder bedömts och mätts med andra mått än den egna civilisationens företrädare. Med Saïds analys blev den syn som västerlandet utvecklade på orienten en viktig del av västerlandets egen identitet, genom att orientens kultur erbjöd en kontrast mot det egna

Även Sveriges historiska homogenitet ifrågasätts i allt högre grad. Såväl i den akademiska forskningen som i kulturlivet framträder en bild av ett Sverige som aldrig har varit helt homogent. Den svenska historien rymmer fler berättelser än de som tidigare erkänts. Inte minst har Sverige nu börjat erkänna de nationella minoriteternas och minoritetsspråkens roll i vår gemensamma historia. Delar av befolkningen har också alltid haft sin bakgrund utanför rikets gränser. Inte heller existensen av en svenskhet utanför landets gränser är någonting nytt. Svenskans fortsatta roll som nationellt språk i Finland är bara ett vittnesbörd om detta. Den stora mängden svenskättlingar i USA är ett annat. Jämför man med andra emigrantländer och med länder som har språklig eller etnisk samhörighet med minoriteter utanför sina gränser så har detta haft förhållandevis liten betydelse för svensk självuppfattning.

1995 års kulturutredning är i närheten av detta och ett av utredningens huvudavsnitt har rubriken ”Att stärka människors kulturella identitet”. Så hade aldrig 1972 års Kulturråd kunnat formulera sig. För den utredningen handlade det som vi har sett om att inkludera de grupper – barnfamiljer, lågutbildade, institutionsvårdade, pensionärer, handikappade, invandrare och glesbygdsboende – som uppfattades som i någon mening underpriviligerade eller socialt marginaliserade, i modernitetens kulturliv och kultursyn.

Men också 1995 års kulturutredning visade sig göra i grunden samma åtskillnad mellan modernitetens bärare och de grupper som (ännu) inte hade den positionen i samhället. För vilkas kulturella identitet är det som utredningen anser behöver stärkas? Jo, barnens, ungdomarnas, de etniska och språkliga minoriteternas och de funktionshindrades. Även insatser för kultur i arbetslivet, i boendemiljöerna, och i vården beskrivs som identitetsfrågor liksom förhållandena i organisationslivet, där utredningen diskuterar betydelsen av ”eldsjälarna”.

Premissen är att dessa grupper är i behov av politikens stöd. Med stödet, som har till syfte att hjälpa grupperna att ägna sig åt kulturaktiviteter, kan dessa få en starkare identitet. Att den typen av insatser riktas mot barn och unga tycker nog de flesta vuxna är både riktigt och naturligt. Men här noterar vi att utredningen förordade i grunden samma attityd gentemot olika minoriteter. Utredningen talar således utifrån 1900-talsmodernismens värde-

samhället. Västerlandet förstod sig självt som ett samhälle som inte hade orientens särdrag. Det bör nämnas att Saids bok har kritiserats bl.a. för brister i det empiriska underlaget.

ringar och kultursyn och riktar sig till dem som behöver tillägna sig dessa.

Detta svarar mot att konstnärliga yttringar lyfts fram som betydelsefulla för medborgargrupper nära eller i modernitetens kärna, medan frågor om språk och särskilt kulturarv, framställs som viktigare när det gäller grupper som underförstått befinner sig längre ut i marginalerna såsom invandrargrupper eller nationella minoriteter.22

Detta handlar inte om fördomsfullhet eller om kulturellt översitteri. Tvärtom är den goda viljan framträdande. I kapitel 2 har vi refererat till analyser av World Values Survey23 som identifierat det man kallar ett auktoritärt drag i de för industrisamhällena typiska sekulära värderingarna och dessas anspråk på att vara normerande för hela samhället. Tjänste- och informationssamhällenas framväxande, typiska frihetsvärderingar tenderar, som vi uppfattar det, att vända sig just mot detta anspråk. Diskussionen om kulturell identitet i 1995 års kulturutredning kan mot denna bakgrund ses som ett intressant exempel på den sekulära auktoritetens förhållningssätt.

5.3.2 1995 års utredning om konst och invandrarnas kultur

I diskussionen om kulturell identitet kan vi se hur nära föreställningen om att kultur är detsamma som konst är knuten till 1900talsmodernismens kultursyn. Det vill säga konsten ger myndiga moderna människor dess kulturella identitet medan grupper som underförstått inte delar samma modernitet – främst etniska och språkliga minoriteter – tänks bygga sin identitet på andra kulturyttringar och sitt specifika kulturella arv.

1995 års kulturutredning uttrycker dock, precis som sin föregångare i 1972 års Kulturråd, en stark sympati för en bred socialt orienterad kultursyn som alls inte är begränsad till konstarterna.24Men precis som den förra utredningen, konstaterar 1995 års utredning att det behövs ett ”kulturbegrepp för praktisk politik” och att ”den nuvarande uppdelningen i samhällssektorer kommer att bestå under överskådlig tid”. Därför bör kulturbegreppet avgränsas på

22SOU 1995:84, se t.ex. sammanfattningen s. 187. I relation till referatet av Saids orientalism (not 27) kan man gott säga att 1995 års kulturutredning är bra nära något liknande i sin attityd till det svenska samhället. 23 Inglehart & Welzel 2005. 24 Ibid. s. 37ff.

samma sätt som i 1974 års kulturpolitik, samtidigt som ”samverkan mellan det politiskt-administrativa kulturområdet och andra samhällsområden är ytterst viktigt”.25

Men utan anvisade redskap för hur samverkan skulle gå till blev det av naturliga skäl svårt att få genomslag för maningen. 1995 år kulturutredning erbjuder således ett exempel på hur politiken anpassas efter en administrativ struktur – staten som byråkrati – men avstår från förslag om att ändra den.

Det finns ett naturligt och klart samband mellan viljan att se kultur i ett socialt sammanhang och tanken att kulturpolitiken bör präglas av samspel med politiken inom andra samhällsområden. Men om kultursynen samtidigt präglas av tanken att kultur i grund och botten är detsamma som konst eller konstnärliga yttringar så följer gärna slutsatsen att kulturpolitik ska handla om att främja konst och få folk att intressera sig för konst i 1900-talsmodernismens mening.

Den utgångspunkten räcker inte till som bas för en kulturpolitik som ska orienteras ut mot sociala sammanhang och andra samhällsområden, utan ett bredare anslag krävs. Men det innebär samtidigt att synen på kultur som konst måste vika. Kanske har vi i dessa sammanhang förklaringen till det ambivalenta draget i 1995 års utredning. Den breddning av politiken man pläderade för kommer i konflikt med den kultursyn som utredningen utgick ifrån och därmed fördes inte ambitionerna vidare till operativa förslag.

Kulturarv och invandrare

1995 års kulturutredning avstod från – kanske på ovan antydda grunder – att föra en diskussion om en förändrad kultursyn i relation till de konstnärliga yttringarna. I stället kom den frågan upp i de kapitel som handlar om kulturarvet, eller kulturarven som är det begrepp utredningen använder. Frågan om kulturarven placeras av utredningen rätt in i ett integrationsmässigt sammanhang. Den konstaterar att:

…över en miljon svenskar är invandrare. Stora grupper flyktingar söker sin fristad här. Motsättningar mellan grupper, främst ungdomar, tar sig våldsamma uttryck. Rätt utnyttjat ger kulturarven en bas för integration i en vid gemenskap. Fel utnyttjat riskerar allmänna

25 Ibid. s. 40.

symboler att tas över av grupper med syftet att forma front mot de utanförstående. Att tillägna sig och respektera ett främmande kulturarv kräver insikt i det egna. Ett aktivt arbete med kulturarvsfrågorna är därför en nödvändighet i dagens mångkulturella samhälle26

Utredningen ägnar sammantaget betydligt större utrymme åt konstarterna och dessas villkor än åt kulturarvsfrågorna. Men ingenstans i de avsnitt som behandlar konstens villkor finns någon diskussion eller problematisering om invandring, kultur och integrationsfrågor. Konsten tycks därför för utredningen vara höjd över den sortens frågor. Det gamla kulturarvet, som de etniska svenskarna ändå bär på representerar däremot en kultur som, med utredningens ordval, behöver hanteras så att den inte används på fel sätt.

Detta menar vi är ett exempel på vad som i dagens debatt kallas för etnifiering, dvs. människor uppfattas som behärskade eller fångna i sin kultur på ett sätt som står i motsats till upplysningens klara rationella förnuft. Kultur blir då något farligt, som står i motsats till 1900-talsmodernitetens upplysning, som uttrycker sin kultur enbart genom konst. Här har många påpekat att etnifieringen kan legitimera uppfattningar med innebörden att olika grupper av människor i grunden är så olika och främmande för varandra att integration och gemensamma samhällen är omöjliga projekt, inte på biologiska, rasmässiga grunder, utan på grund av kulturella betingelser.

För vår utredning gäller att vi inte uppfattar kultur som någon historiskt given determinering som styr myndiga människor. Det är inte kultur som får människor att uppträda vare sig klokt eller oförnuftigt. Däremot bygger människor kulturer och utvecklar sin kultur vidare så snart de har med varandra att göra. Kultur är ett dynamiskt fenomen där historiska erfarenheter blandas med samtidens. Och då gäller det att bygga kulturen vidare på ett så bra sätt som möjligt med social inkludering som mål.

Vilka invändningar man i efterhand än kan ha mot enskildheter i betänkandet, pekar diskussionen i 1995 års kulturutredning i avsnitten om kulturarv och integration ändå mot ett nytt sätt att se på kultur och mot en ny kultursyn som skiljer sig från 1900-talsmodernitetens.

Tack vare den utomeuropeiska invandringen till Sverige från 1970-talet och framåt, visade det sig nu att kulturarvet fanns mitt ibland oss, inte långt borta i en avlägsen historia.

26 Ibid. s. 296f.

5.4 1996 års kulturproposition

5.4.1. Nationell politik och regionala ambitioner

För att få grepp om den riktning som kulturpolitiken fick genom 1990-talets beredning – och som ju i hög grad präglar dagens kulturpolitik – kan det nu vara dags att gå direkt på den efterföljande propositionen, kort och gott kallad Kulturpolitik.27Med 1996 års proposition sägs för första gången att målen för politiken ska vara nationella28. Med den markeringen följde också att frågan om förhållandet mellan statens politik och landstingens blev en av propositionens huvudpunkter. Det är också främst utvecklingen i fråga om de regionala kulturinstitutionerna som lyfts fram när den då förda politiken refereras.29

Propositionen följde utredningens linje när det gällde att slå vakt om grunderna i stödet till de regionala kulturinstitutionerna och ökade faktiskt inslaget av statlig detaljstyrning ytterligare. Det skedde genom införande av s.k. utvecklingsbidrag till institutionerna. Detta innebar att två procent av statsbidraget nu skulle utgå efter en särskild prövning av Kulturrådet som skulle peka ut teman eller områden för särskilt angelägna insatser.30

Propositionen innehöll dessutom, även nu med utredningens betänkande som grund, ett förslag om länskonstnärer, dvs. särskilda bidrag (50 procent av en tjänst) inrättades för att landstingen skulle kunna anställa konsulenter inom områdena bildkonst eller dans. Konsulenterna skulle arbeta med att utveckla kontakterna mellan konstnärer, beslutsfattare, organisationer m.m. Detta nya

27Prop. 1997/97:3. 28 1974 års kulturpolitik (prop. 1974:28 s. 285f) är däremot en statlig politik, där målen gäller uttryckligen för de statliga insatserna. Dock är samspelet mellan statens och landstingens och primärkommunernas kulturpolitik viktigt liksom med folkrörelserna och de fria organisationerna en fråga om största vikt. Utan att styra (på annat sätt än genom ekonomiska incitament)syftar därför målen för statens politik till att vara inspirerande och vägledande för de andra. 1995 års kulturutredning föreslog nu att målen, med hänvisning till förhållandena inom andra samhällsområden, skulle vara nationella. Någon diskussion om skillnaden gentemot den tidigare politiken, eller om den närmare innebörden av den nationella statusen finns inte i vare sig betänkandet eller propositionen. Tvärt om formulerar sig propositionen om målen för kulturpolitiken att dessa även ”fortsättningsvis” ska vara nationella (prop. 1996/97:3 s. 27). 29Prop. 1996/97:3 s. 16 f. 30 1995 års kulturutredning hade här föreslagit att hela 20 % av statsbidraget skulle utgå efter sådan särskild prövning, motiverat med att man på det viset ville åstadkomma förändring och utveckling i institutionernas verksamhet. Efter hård remisskritik skars dock den rörliga andelen ned i propositionen. Dessa rörliga delar var en del av det nya statsbidragssystem som utredningen hade föreslagit och som Riksdagen beslutade. Det ersatte grundbeloppssystemet från 1970-talet.

stöd beskrevs som en del av det samlade statliga regionala stödet som på så sätt utvecklades.31

Till detta knöts så ytterligare ett initiativ, ett förslag om särskilda riktade insatser till dansområdet, främst inom ramen för de regionala och lokala institutionerna.

Sammantaget visas i propositionen en tydlig strävan att markera den etablerade socialdemokratiska linjen med en kulturpolitik och regionala insatser. Men det ekonomiska utrymmet var förhållandevis begränsat och de nyheter som introducerades låg därför på en mycket detaljerad nivå.

I motsats till 1974 års proposition och den nationella ansatsen till trots, innehåller propositionen inte någon principiell diskussion om ansvarsfördelningen mellan staten och den regionala nivån. Därmed ges intrycket att den statliga politiken avsåg att slå vakt om sambandet med den regionala nivån, men under förutsättningen att staten skulle svara för politikens prioriteringar.

5.4.2. Statliga kulturinstitutioner – utanför Stockholm

Men relationen mellan staten och regionerna kom också att handla om nya institutionsbyggen. Det hade tidigare varit självklart att de statliga, centrala kulturinstitutionerna skulle ligga i Stockholm. Lokaliseringen till huvudstaden uppfattades som en del av den nationella institutionens identitet.

Genom debatten om regionfrågan, liksom själva engagemanget i de regionala institutionerna, uppkom frågan om etableringen av statliga kulturinstitutioner också utanför huvudstaden. Göteborgsoperan som byggdes med statlig huvudfinansiering 1989–91 innebar en viktig manifestation. Region Västra Götaland blev sedermera huvudman men med ett statligt bidrag till driften inom ramen för det regionala bidragssystemet.

År 1994 påbörjades bygget av ett nytt Marinmuseum i Karlskrona. Museet hade då funnits i sin dittillsvarande form sedan 1950-talet. Det var en del av Statens försvarshistoriska museer som lydde under Försvarsdepartementet. Museibygget kom till stånd dels som ett uttryck för lokala politiska strävanden, dels som ett led i försvarsmaktens traditionsverksamhet. I samband med den nya institutionen uppstod en strid om Sjöhistoriska museet i Stockholm då främst lokala politiker i Karlskrona argumenterade

31 Ibid. s. 42f. Den ekonomisk insatsen för länskonstnärerna uppgick till 5 miljoner kronor.

för att det museet skulle läggas ned och samlingarna överföras till det nya museet. I kulturpropositionen tog regeringen steget att flytta Marinmuseum till samma myndighet som Sjöhistoriska museet, dvs. Statens sjöhistoriska museer. Med Marinmuseum etablerades emellertid principen om att ett statligt centralt museum kunde ligga också utanför Stockholm. Det färdiga museet invigdes 1997.

Också de bägge andra försvarshistoriska museerna, Armémuseum och Flygvapenmuseum fördes till Kulturdepartementets ansvarsområde (1996).32

Om regeringen således löste en museistrid, så skapade den själv en annan. Med propositionens ord kopplade 1995 års kulturutredningen samman ”en bred kulturarvssyn, ett mångkulturellt perspektiv och invandrargruppernas möjligheter till identifikation med sin kulturella bakgrund”33. Med detta tankesätt för ögonen tog regeringen i propositionen initiativ till att ge ett antal museer en ny inriktning som tänktes knyta deras verksamheter till invandrargrupperna från främst utomeuropeiska områden.

Förslaget innebar att ett nytt statligt etnografiskt centralmuseum skulle etableras i Göteborg med det kommunala Etnografiska museet som grund. Till det nya museet skulle fogas Medelhavsmuseet (en del av Statens historiska museer), Östasiatiska museet (en del av Statens konstmuseer) samt alltså Etnografiska museet i Stockholm. Av sammanhanget synes framgå att museerna och deras samlingar tänktes flyttade till Göteborg.34

Reaktioner på förslaget blev mycket starka och en debatt om ”museiflytten” utvecklades. Det hela slutade med att Etnografiska museet i Göteborg förstatligades med en ny museibyggnad – Världskulturmuseet – medan de andra museerna blev kvar i Stockholm. Tillsammans bildade de den nya myndigheten Statens museer för världskultur. Därmed samlades samtliga statliga museer med uttalad inriktning på kultur från andra områden än Nordvästeuropa i ett sammanhang. Det kan sägas att den nya organisationen markerade betydelsen av dessa andra kulturer, men också markerade att

32 Också Krigsarkivet överfördes från Försvarsdepartementet och blev en del av Riksarkivet. 33Prop. 1996/97:3 s. 142ff. 34 Propositionens rubrik för det aktuella avsnittet (14.4.7) är ”Ett samlat etnografisk centralmuseum i Göteborg”. Det kan också noteras att regeringen på en annan plats i propositionen aviserade ett förslag om att inrätta ett Världskulturhus med placering på Södra teatern i Stockholm. Detta blev aldrig av utan namnet ”Världskultur-” övertogs av det nya museet. Andra initiativ i propositionen riktade mot kulturfrågor för invandrare saknas.

dessa kulturer på ett tydligt sätt är avgränsade från den Nordvästeuropeiska kulturkretsen, vilket förvisso inte är fallet.

Så flöt i dessa frågor flera linjer i 1990-talets kulturberedning samman. Strävan att knyta an kulturpolitiken till frågan om invandrares kultur länkades till frågor om ny syn på kulturarv och museer. Förändringarna av museerna knöts i sin tur till frågan om statens relation till regionerna och behovet av att förnya denna inom ramen för den politik som uttryckligen skulle vara nationell.

Men medan utredningen diskuterade frågan om olika kulturer satta i relation till museerna och kulturarvet, måste rimligen propositionens förslag om Världskulturmuseet ses som ett försök att direkt integrera eller assimilera frågan om ”de olika kulturerna” i det statliga institutionsväsendet. Frågan om kultur för invandrande nya svenskar möttes inte genom nya arbets- eller verksamhetsformer som kunde relateras till krav, efterfrågan eller uttalade behov från invandrargrupperna.35 I stället blev strategin att hantera den kulturpolitiska utmaning som invandringen från 1970-talet och framåt innebar, genom att söka ge den en formell plats i institutionsväsendet.

5.4.3. Medierna och det tryckta ordet

Hotet mot det tryckta ordet

Hittills har vi inte gått särskilt långt in på frågor om medier och litteratur, men med propositionen från 1996 som utgångspunkt finns det skäl att beröra den kulturpolitiska problematiken kring dessa områden. Men för att få grepp om dem kan det vara fruktbart att ta hjälp av de perspektiv på medierna som Marshall McLuhan utvecklade redan på 1960-talet och som influerat moderna teorier om massmedierna sedan dess.

McLuhan utgick från iakttagelsen att den västerländska civilisationen på djupet präglats av uppfinningen av alfabetet och de möjligheter till en abstrakt, intellektuell diskussion som därmed skapades.36 Det vill säga ett tal som var skilt från talaren. På så sätt kom vi att skilja mellan den ”rena” skrivna kunskapen och de grumligare audiovisuella intrycken. Västerlandet etablerade en hierarki där det vetande som förmedlades via skriften fick en social position

35 Främst McLuhan 1969 (1962) och 1964. Även Postman 1985. 36 Havelock 1963, Preface to Plato.

ovanför ljudens och bildernas intryck eller tecken. ”Ljudens och bildernas värld förvisades till medvetandets lilla scen, till att syssla med känslornas privata domän och liturgins speciella offentliga värld”.37

Genom tryckpressen och sedan den allmänna läskunnigheten blev samhället allt djupare penetrerat av det ”alfabetiska medvetandet”. Det tryckta ordet – förmedlat genom böckerna, biblioteken, dagspressen och tidskrifterna – och därmed den värld som McLuhan träffande kallade Gutenberggalaxen38 blev en central del av Västerlandets kultur. Man kan om kulturpolitiken, som den växer fram under 1900-talet, säga att den blir den politiska ramen för de viktigaste tekniska formerna för förmedlingen av detta alfabetiska medvetande i den allmänna samhälleliga kommunikationen.

Men med film, radio och framför allt TV fick den audiovisuella kommunikationen sin revansch och den i grunden intellektuella Gutenberggalaxen utmanades av ett medium som fungerade mer på ljudets och bildens villkor, dvs. sensoriskt och icke-reflekterande. Det var till TV som McLuhan refererade med sin berömda sentens om att ”mediet är budskapet”.39

McLuhan menade att debatten kring medierna från TV:s genombrott präglats av en intellektuell frustration över att den skrivna kommunikationen nu förvisats till en andrarangsplats. Tryckt text gynnar systematisk framställning, men TV passar bäst för flyktiga samtal.40

Så låt oss pröva tanken att politiken inom medieområdet växer fram som en reflex av det som McLuhan kallade hotet mot Gutenberggalaxen.

Det stämmer med att biblioteksfrågorna mer är en fråga om folkbildning än om kultur ända in på 1950-talet och att vi får presstöd och litteraturstöd först vid 1970-talets början.

Kulturpolitiken börjar få sin nuvarande form under 1960-talet, och det sker samtidigt med den radikala förändring i villkoren för den samhälleliga kommunikationen som följde av TV. Vi får också i Sverige en kulturpolitik som i det längsta är inriktad på att via etermonopolet kontrollera det nya mediet och via branschstöden främja de gamla. Konstruktionen med Sveriges Radios folkrörelsedominerade ägarstiftelse garanterade att kontrollen inte utövades

37 Havelock 1982. 38 McLuhan 1969. (orig. 1962). Gutenberggalaxen: den typografiska människans uppkomst. Stockholm. 39 McLuhan 1964. 40 Postman 1985 s. 87.

på ett sätt som var främmande för svensk demokratisk tradition, men den knöt också viktiga intressegrupper till etermonopolet som kulturpolitisk lösning.

De nya medierna

Men med 1980-talet kommer nästa tekniska revolution, först den kommersiella satellittekniken och sedan IT-genombrottet. Med genombrotten kan kommunikationstekniken på ett sätt som tidigare inte var möjligt smälta samman text, ljud och bild i det internetbaserade informationsflödet. Om det tryckta ordet hotades av TV:s genombrott så är den nu, som bl.a. Castells påpekat41 på väg att i bästa fall bli en provins, i annat fall assimileras in i en samlad informationsstruktur som nu ständigt utvecklar nya tekniska plattformar.

En andra omständighet som brukar framhållas i debatten om de nya mediernas utveckling är att masskommunikationens epok i själva verket håller på att avslutas. Nu ser vi i stället masspublikens diversifiering med ett allt mera specialdesignat utbud för olika konsumentgrupper i form av nischkanaler i TV, betal-TV, lokalradio och det internetbaserade utbudets hela oöverskådliga mängd. Inget medium kan längre räkna med en fast och stor publik som anpassar sin smak efter ett begränsat utbud. Varför välja det minst tråkiga programmet som någon av de etablerade kanaler sänder när man har lärt sig att hitta det man verkligen är intresserad av i det totala utbudet – i TV eller via nätet?42

Därmed möter vi inom medieområdet samma grundläggande tendens till individualisering som vi har haft för ögonen när vi diskuterat den allmänna kulturpolitiken. Teknik, ekonomi och kultur är invävda i varandra och oavsett vilken ingång man väljer så ser vi en utveckling som pekar åt samma håll.

Propositionsbehandlingen

Om den senare utvecklingen visste man inte så mycket 1996. Vi befinner oss fortfarande nära genombrottet för satellitkanalerna och reklam-TV kring 1990. Men det genombrottet hade slagit

41 Castells I s. 375ff. 42 Se här Anderson 2006 om de ekonomiska villkoren för nischad kulturproduktion på nätet.

omkull det som 1974 tänktes vara en av kulturpolitikens hörnstenar, etermonopolet. Vi kan jämföra propositionens behandling av de tryckta medierna, med synen på den nya strukturen inom etermedia.

Propositionens grundanslag gäller marknadskrafterna, frågan om kulturellt kvalitetsutbud och kommersialismens negativa verkningar:

Det finns en risk för att massmedier som verkar på kommersiella villkor i så hög grad inriktar sig på att tilltala en stor och allmän publik att mångfalden kommer kort och att innehållet blir förutsägbart och trivialt. Därför är det angeläget att det finns public service-företag som kan svara för mångfald och kvalitet” (s 162).

En kulturpolitisk strategi för regeringen blir således att se en ny uppgift för public service. Om det tidigare handlade om att helt svara för radio- och TV-utbudet, handlar det nu om att balansera och vara en motvikt till de kommersiella etermedierna. Det är en intressant omkastning, eftersom den politiska debatten om kommersiell radio och TV på 1980-talet i hög grad handlade om behovet av alternativ till det då allenarådande medieutbudet via Sveriges Radio AB.

En andra strategi blir att försöka främja mångfalden i det kommersiella utbudet. Regeringen konstaterar att:

…förändringarna mätt i ägarkoncentration (har) inte varit speciellt stora fram till 1980-talet. Under 1990-talets första år har dock ett tidigare stabilt ägarmönster brutits. Ägandet av olika medier har ökat i samband med tillkomsten av privat kommersiell radio och TV. Andelen utländskt ägande har ökat. Flera ägarskiften har ägt rum inom dagspressen. Antalet ägare har minskat samtidigt som flertidningsägarna expanderat genom nya förvärv. Få nya ägare har tillkommit43.

Här likställs således mångfald i ägandet och mångfald i utbudet. Men propositionens huvudfråga tycks onekligen vara – om än underförstått – att de tidigare ”stabila” ägarna inom press och förlag nu börjat engagera sig i TV-branschen och att andra, utländska ägare, kommit in som också skaffar sig intressen i båda sfärerna. ”McLuhangalaxen” hotar att sluka Gutenberggalaxen. Regeringens reaktion i propositionen blir att slå vakt om och förnya presstödet.44 Det sker främst genom ny definitionen av begreppet

43Prop. 1996/97:3 s. 164. 44 Med överväganden grundade på Pressutredningen 1994 (SOU 1995:37) Vårt dagliga blad – stöd tillsvensk dagspress.

dagstidning och av vilka tidningar som skulle kunna få presstöd. Det gamla distributionsstödet ändras medan det befintliga s.k. utvecklingsstödet avvecklades.

I fråga om litteratur och bibliotek konstaterade regeringen att litteraturpolitiken med branschstödet i centrum i stort sett varit framgångsrik. Dock noterades att det s.k. fackbokshandelsavtalet, som slöts när systemet med fasta bokpriser upphörde 1970, hade löpt ut 1992. De statligt stödda titlarna fick därför inte längre samma automatiska distribution som tidigare. Att bibliotekslånen minskade uppmärksammades liksom att både ungdomslitteraturen och kvalitetslitteraturen för vuxna visade minskade försäljningssiffror. Kulturtidskrifterna hade svårigheter med att nå ut. Kommunerna hade ekonomiska problem och tvingades spara bl.a. på biblioteken. Regeringen såg med oro på det minskade läsandet bland barn och ungdomar.45

Mot denna bakgrund har propositionen också en stark profilering mot insatser för litteratur, läsande och bibliotek. Förslaget om en bibliotekslag lanserades – varje kommun ålades att ha minst ett folkbibliotek. Lånen skulle vara avgiftsfria. Ett nytt inköpsstöd till folk- och skolbibliotek infördes, budgeterat till 25 miljoner kronor. Medel (5 miljoner kronor) satsades på läsfrämjande insatser för barn och unga. En bok för alla fick fortsatt stöd och även andra insatser redovisades.

1995 års kulturutredning hade föreslagit införande av ”kulturmoms”, dvs. reducerad momssats, på böcker för att stimulera utgivning och läsande genom sänkta bokpriser. Regeringen mötte förslaget genom att annonsera en särskild utredning om boken och kulturtidskriften,46 men också genom att anvisa en ram för ytterligare förstärkta insatser inom litteraturområdet för den kommande utredningen. Under de följande åren skulle också frågan om insatser riktade mot ägarkoncentrationen stå högt på den kulturpolitiska agendan, dock utan att särskilt mycket visade sig kunna göras.

Precis som i fråga om diskussionen om invandrare och kulturarv ger emellertid litteratur- och medieområdena exempel på hur kulturpolitikens landskap förändrats sedan 1970-talet. Vi såg en teknikutveckling som bröt det statliga monopolet, påverkade människors konsumtionsmönster i fråga om läsande och medier och som också öppnade för nya ägare- och maktförhållanden inom mediesfären. Reaktionen i propositionen är i grunden att försöka

45Prop. 1996/97:3 s. 46. 46 Ibid. s. 47.

utveckla verkan av de befintliga, selektiva instrumenten, dvs. de kontinuerliga branschstöden och de specialriktade statsbidragen men nu också kompletterade med lagstiftning.

Införandet av bibliotekslagen 1997 torde knappast ha påverkat spridningen av folkbibliotek. Däremot innebar den ett effektfullt inlägg i diskussionen om att avgiftsbelägga lånen. Den debatten var i princip avslutad efter 1996. Att arbeta med lagstiftning mot marknadskoncentrationen visade sig inte möjligt. På så sätt kan man säga att även utmaningen inom medieområdet indikerade att den nya situationen inte längre lät sig hanteras med den gamla politiken.

Från 2002 kom dock sänkningen av bokmomsen till stånd. Den sänktes från 25 till 6 procent och subventionen uppskattas till ett värde av ca 75 miljoner kronor, dvs. mer än dubbelt så mycket som jämfört med produktionsstödet och distributionsstödet inom ramen för litteraturstödet. Sammantaget tycks det i hög grad berättigat att säga att den intellektuella frustration över ”hotet mot Gutenberggalaxen” som McLuhan talade om har sin motsvarighet ännu i 1996 års kulturproposition och i dess ambition att stärka det skrivna ordet och i oron över tillståndet i den elektroniska mediesfären och dess expansion in över det tryckta ordets gamla domäner.

5.4.4 1996 års kulturpolitiska mål – konsten i centrum

Vi avslutar vår anmälan av 1996 års proposition med att, spännvidden i de olika förslagen till trots, konstatera det mycket starka fokus som propositionen lägger på konstarterna och villkoren för de professionella konstnärliga skaparna. Konstnärernas villkor är den första punkten i propositionen efter anmälan av förslaget till nya kulturpolitiska mål och sammanlagt 18 miljoner kronor satsas på ökade stöd och ersättningar till konstnärsgrupperna.47

Framför allt är det påtagligt i hur hög grad regeringen motiverar de olika förslagen till kulturpolitiska mål med villkoren för konstnärligt arbete. Det gäller målet om yttrandefrihet som bl.a. motiveras med att den konstnärliga friheten ska garanteras ”genom en kulturpolitik som stödjer, utan att styra det konstnärliga innehållet”. Det gäller målet om jämlikhet som bl.a. motiveras med att kulturarbetare ska ha arbetsmöjligheter över hela landet. Det gäller

47 Ibid. s. 32ff.

målet om mångfald som först och främst motiveras med att ”undanröja hinder för konstnärligt skapande och stimulera kulturutövare”. I fråga om målet om kulturarvet poängteras att detta bl.a. gäller de konstnärliga uttrycksformerna.

Det är på inget sätt så att målen enbart motiveras med konstnärsgruppernas villkor, utan perspektivet är helt klart bredare än så och målet om internationalisering har inte någon specifik konstnärsmotivering. Men jämfört med presentationen av målen i 1974 års proposition råder inte någon tvekan om att motiveringarna för de reviderade, men snarlika målen förskjutits så att konstarternas och det professionellt kulturskapandets betydelse markeras starkare.

I övrigt kan sägas att förslagen från 1995 års kulturutredning allmänt sett låg nära 1974 års mål men skiljde sig från dessa genom en inledande formuleringen om att ”kulturen ger människan glädje, insikt, många uttrycksmöjligheter och ett rikare liv”. Utredningen föreslog ett mål om yttrandefrihet, snarlikt det som redan fanns och behöll det tidigare målet om delaktighet. Dock ströks meningen att kulturpolitiken skulle främja kontakten mellan människor, det som varit en huvudfråga för 1972 års kulturråd.

Likaså strök utredningen målet om motverkan av kommersialismens negativa verkningar, liksom även målen om decentralisering och eftersatta gruppers behov. Målet om konstnärlig och kulturell förnyelse behölls men kompletterades med att förnyelsen skulle syfta till kvalitet. Utredningen föreslog att målet om levandegörande av äldre tiders kultur borde ändras till att handla om ansvar för och bruk av kulturarven. Den strök målet om internationalisering men lade till ett nytt mål om att ”ge kulturen förutsättningar att vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft i samhället”. Av kommentaren framgår att här huvudsakligen åsyftades konstens villkor och de konstnärliga yttringarna. Nyckelordet i satsen var, enligt utredningen, obundenhet.

Regeringen använde sig inte av utredningens förslag till inledning och inte heller förslaget om kulturens obundenhet. Den ville också behålla 1974 års mål om kommersialismens negativa verkningar liksom målet om internationalisering.

Riksdagen48 antog flertalet av regeringens förslag men ville ha kvar målet om kulturens obundenhet. Den införde slutligen ett ytterligare mål, att främja bildningssträvandena. Här kan noteras

48 1996/97:KrU1 s. 441.

att Kulturutskottet i riksdagen hade ansvar för frågor om folkbildning, medan Kulturdepartementet inte hade det motsvarande ansvaret i regeringskansliet.

5.5. Perioden från 1996 till i dag

5.5.1. Först en summering

När vi summerade politikens utveckling, fram till 1990-talets översynsarbete kunde vi se hur huvuddragen i 1974 års program var genomfört redan vid början av 1980-talet, men att politiken även i det sena 1980-talets program för Kultur i hela landet hade en fortsatt inriktning på de regionala kulturinstitutionerna.

Vi kunde också notera 1990 års folkbildningsreform som politiskt-administrativt skapade en skiljelinje mellan de politiska insatserna för folkbildning respektive för annan kulturpolitik. Detta innebar en inskränkning i politikens redskapsarsenal eftersom folkbildningen tidigare hade varit huvudspåret för kulturpolitiska satsningar för ett allmänt deltagande i kulturlivet.

När etermonopolen hävdes innebar det en annan radikal förändring eftersom monopolen hade varit tydliga uttryck för den kulturpolitik som på en nationell nivå strävade efter att omfatta och nå en hel befolkning. I den politiken spelade ”samma TV för alla”, folkbildning och regionala kulturinstitutioner likartade roller.

I dessa viktiga hänseenden hade således förutsättningarna för en kulturpolitik av 1974 års modell ändrats. I andra hänseenden kunde i princip samma politik som tidigare fortfarande drivas och regeringen slår också i 1996 års proposition vakt om det regionala stödsystemet. Synen på medieområdet som ett fält för kulturpolitiska hotbilder påminner om 1970-talets diskussion även om den förs utifrån nya tekniska och kommersiella förutsättningar.

I en annan riktning pekade den stärkta ställning som kulturmiljövården fick i politiken under några år kring 1990. Den representerade ett politikområdesöverskridande arbetssätt och därmed en förnyelse av kulturpolitiken. I samma riktning pekade de initiativ som togs mot slutet av 1980-talet för att utveckla kultursatsningar i samspel med insatser för både allmän och specifikt näringsmässigt regional utveckling.

Dessa ansatser till nya arbetssätt gavs dock inte någon uppmärksamhet i 1996 års proposition. Däremot har vi sett hur propo-

sitionen lägger en ännu större tyngdpunkt vid konsten och de konstnärliga yttringarna samt institutionsväsendet som kulturpolitikens kärna än propositionen från 1974. Till ambitionen att fullfölja 1974 års politik hörde också bevarandet av politikens förvaltningsorganisation där Kulturrådet roll visserligen diskuterades men förblev oförändrad.49

I traditionen från 1974 (eller snarare från 1960-talet) låg att kulturpolitiken drivs vidare genom mängden små selektiva ekonomiska reformtillskott som fördelas över kulturbudgetens många enskilda ändamål. Inte heller i detta hänseende innebar 1996 års politik någon omorientering. Då politiken i så hög grad betonade kontinuiteten från 1970-talet fick den ett visst defensivt drag. Kulturpolitiken kan sägas ha varit öppen för ökade eller nya insatser som kunde drivas inom de etablerade formerna, men innehöll inga direkta förändringar av strukturell art.

5.5.2. Vad har sedan hänt?

1996 års kulturproposition är nu bara lite mer än tio år gammal. Den kulturpolitiska utvecklingen efter propositionen ligger tidsmässigt nära eller alldeles inpå oss. Därför är det svårt att dra slutsatser om den perioden men vi ska ändå försöka visa några trender.

Den statliga kulturpolitiken har således i allt väsentligt följt den kurs som lades fast i propositionen, åtminstone fram till regeringsskiftet 2006.50 År 2004 slogs Kulturdepartementet samman med Utbildningsdepartementet till ett nygammalt Utbildnings- och kulturdepartement. Mindre än två år senare, efter valet 2006, återuppstod Kulturdepartementet.

En omständighet för att förstå hur politiken fungerat under senare år är de nya budgetmässiga förutsättningarna som följde av den nya budgetlagen och ett tak för statens årliga utgifter från 1997. Vi beskriver systemet med utgiftstaket närmare i kapitel 6. Här noterar vi bara kort att det innebär att en ny utgift inom kulturpolitikens utgiftsområde måste finansieras genom en motsvarande neddragning av någon annan post, såvitt inte ramen för det utgiftsområde där kulturpolitiken ingår justerats upp i samband med att det totala utgiftstaken för statsutgifterna lagts fast.

49 Prop. 1996/97 s. 203ff. 50 Marita Ulvskog var kulturminister under hela perioden fram till regeringsombildningen 2004 då hon efterträddes av Leif Pagrotsky som utbildnings- och kulturminister.

annan sak.

Eftersom endast ett fåtal utgiftsökningar av större omfattning medgetts för kulturbudgeten51 under perioden innebär detta att den politiska grundstrategin från 1974 med ”de många små reformerna” i stället ersätts av ”de många små omprioriteringarna”, vilket är en helt

En alternativ budgetstrategi är att politiken i ökad utsträckning inriktas mot tillfälliga insatser, dvs. tidsbegränsade projekt i stället för permanenta reformer.

Ytterligare en alternativ strategi är att utveckla nya politiska arbetsformer där man söker efter synergier och behovslösningar i samspel med andra samhälls- eller politikområden.

5.5.3. Permanenta reformer

Vi kan emellertid börja med periodens mera noterbara kulturpolitiska reformer. Från 1997 har regeringens politik i princip fungerat så att utrymmet för budgetökningar har beslutats som särskilda profilerade insatser. Det ligger i sakens natur att dessa i första hand inriktas mot frågor som uppfattas ha ett brett allmänt intresse. I det sammanhanget har kulturpolitiken med sin inriktning på professionellt kulturskapande och institutionernas villkor haft svårt att konkurrera. Endast ett fåtal större kulturpolitiska reformer har därför kommit till stånd efter 1997.

Som sådana bör främst nämnas den sänkta bokmomsen från 2002, en fråga som hade sitt ursprung i 1995 års kulturutredning.52Periodens andra större reform av införandet av fri entré på flertalet av de statliga museerna från 2004. Den reformen kostnadsberäknades nivåmässigt till 91 miljoner kronor.

Bland de större satsningarna bör också sviten av nya museer nämnas – Marinmuseum i Karlskrona som invigdes 1997, det om- och nybyggda Moderna museet och Arkitekturmuseum 199853samt Världskulturmuseet i Göteborg, invigt 2004. Forum för levande historia, med uppgift att informera om förintelsen, startade sin verksamhet 1997 och blev en permanent kulturinstitution

51 Utöver tekniska omräkningar, pris- och lönejusteringar etc. 52 Ekonomiskt sett innebar momssänkningen givetvis en minskning av statens inkomster, inte en förstärkning av kulturbudgeten. Bokpriskommissionen beräknade 2005 värdet av den årliga subventionen till 75 miljoner kr. 53 Därefter stängt p.g.a. av byggfel och återinvigt 2004.

2003.54 Från 2008 ska institutionen också informera om kommunismens offer. Övriga kulturpolitiska reformer följer mönstret från 1974 och handlar om allt ifrån insatser om några 10-tals miljoner kronor till de många insatserna om mindre belopp. Reformerna finansieras enligt budgetpropositionerna ofta delvis genom omprioriteringar inom kulturbudgeten, men det går sällan att närmare sluta sig till hur finansieringsfrågorna lösts. Bland periodens nyheter kan nämnas nya filmavtal år 2000 och 2006. Statens stöd till filmbranschen ökade med ca 50 miljoner kronor vid båda avtalen, i 2006 års avtal genom en årlig uppräkning av den statliga insatsen med vissa belopp. Från 2000 gjordes särskilda stödinsatser för konstnärernas arbetsmarknad. Den tredje anställningsformen, Teateralliansen AB, introducerades som ett sätt att stärka kompetensutveckling och trygghet inom skådespelarkåren. Samma år redovisar också regeringen överväganden om hur pensionsfrågorna inom scenkonstområdet ska lösas. Denna beredning fortgår ännu. En särskild utredare för pensionsfrågan tillkallades 2008.55En filmvårdscentral under Filminstitutets huvudmannaskap etablerades i Grängesberg. Ett särskilt handlingsprogram för dansen lanserades 2005.

5.5.4. Projektsatsningar

Projektorienterade insatser är på inget sätt en nyhet inom kulturpolitiken. Traditionellt har i budgeten funnits ett antal ”engångsanvisningar” till olika ändamål som utgått under något eller några år. Utan att särskilt ha mätt omfattningen eller frekvensen tidsbegränsade projektsatsningar från regeringens sida törs vi dock säga att arbetssättet fått en mera framträdande roll från 1997 än tidigare. Här nedan listar vi några av de mer uppmärksammade projekten.

De kanske mest profilerade satsningarna av denna art gäller särskilda temaår. Det första var 1998 som utlystes som ett allmänt kulturår i anslutning till att Stockholm var Europas kulturhuvudstad. 2001 annonserades som ett arkitekturår, då bl.a. de statliga museerna bidrog med utställningar på det temat. 2005 proklamerades som designår då bl.a. museerna uppmanades medverka med

54Prop. 2001/02:1, bet. 2001/02:KrU1, rskr. 2001/02:72. 55 Direktiv 2008:34.

utställningar kring detta tema. 2006 lanserades som ett mångkulturår. Det följdes 2008 upp med särskilda projektmedel under tre år till några institutioner och organisationer för arbete med mångkulturfrågan och interkulturella initiativ. Mångkulturåret berörs ytterligare i följande avsnitt.

År 1997 initierades en treårig projektsatsning på industrisamhällets kulturarv. Den finansierades genom omprioriteringar av anslagen till Riksantikvarieämbetet.

Forum för världskultur drevs som en försöksverksamhet i Södra Teatern i Stockholm 1997.

Kulturnät Sverige var kulturpolitikens sätt att knyta an till internetanvändning som på allvar tog fart mot slutet av 1990-talet. Kulturnät Sverige drevs från 1998 som en särskild organisation som knöt samman en stor mängd kulturaktörers exponering på nätet. Den var då externt finansierierad.56 När den finansieringen upphörde efter några år, inlemmades verksamheten i reducerad form i Kulturrådet för att sedan läggas ned.

År 2001 gjordes ett antal särskilda tidsbegränsade insatser för konstnärernas arbetsmarknad.

Statens maritima museer fick ett extra tillskott 2004 (4,1 miljoner kronor) för bevarandearbete på skeppet Vasa.

Från samma år beslutade regeringen om en särskild satsning på barnkultur, den här gången med medel ur Allmänna arvsfonden. 20 miljoner kronor anslogs för en treårsperiod. Då tillsattes också Aktionsgruppen för barnkultur som fick i uppdrag att komma med förslag om hur barnens ställning inom kulturområdet kunde stärkas.57 Som uppföljning planerades 2007 som ett barnkulturår, något som dock inte blev av. Den nya regeringen anslog i stället vissa medel till Riksteaterns Open Jam samt initierade en särskild kultursatsning i grundskolan, Skapande skola som gäller från 2008.

De nu redovisade exemplen på periodens många politiska initiativ representerar ett urval som i första hand styrts av den ekonomiska omfattningen av satsningarna. Sammantaget kan det dock finnas fog för att säga att de kulturpolitiska initiativen varit få och ekonomiskt mer återhållsamma i jämförelse med tidigare decennier från 1960-talet och framåt. Tendensen är att reformerna blir färre och mindre omfattande. Andelen tidsbegränsade ”projektreformer” ökar, vilket i första hand torde ha ett samband med att politiken i

56 Genom bidrag från Stiftelsen framtidens kultur, KK-stiftelsen och Riksbankens Jubileumsfond. 57 Förslagen redovisade i betänkandet (SOU 2006:45) Tänka framåt, men göra nu.

högre grad arbetar med medel som omprioriteras inom den befintliga budgetens ram.

5.5.5. Få strukturella förändringar

Så långt kring periodens kulturpolitiska initiativ. Ett annat avsnitt av kulturpolitiken gäller dess grundläggande struktur, organisation och sätt att fungera i övrigt. Här sker förhållandevis få förändringar. På det organisatoriska planet följs beredningen med 1990talets kulturpolitiska utredning och 1996 års proposition upp med vissa förändringar i fråga om museerna. Marinmuseum flyttas 1997 som nämnts från Statens försvarshistoriska museer till Statens sjöhistoriska museer (numera Statens maritima museer). Riksantikvarieämbetet och de historiska museerna separeras 1998. Moderna museet skiljs 1998 från dåvarande Statens konstmuseer (dvs. Nationalmuseum med Prins Eugens Valdemars udde). Svenskt visarkiv flyttas från Språk- och folkminnesinstitutet år 2000 till Statens musiksamlingar. Myndigheten Statens museer för världskultur bildas 2004.

Men bortsett från omgrupperingar av denna art inom den befintliga institutionsstrukturen, är kulturpolitikens myndighetsstruktur i princip intakt i den form den fick 1974. Detta korresponderar med det faktum att många utredningsinitiativ under perioden aldrig eller först efter mycket lång beredning realiseras. Totalt finns för perioden 1996 – 2008 nästan 80 offentliga utredningar redovisade för kultur- och medieområdena,58 vilket innebär ungefär sex betänkanden per år.

Inom medieområdet gäller huvuddelen av utredningarna olika former av anpassningar av radio- och TV till nya tekniska förutsättningar, nya internationella standarder eller regelverk. Till skillnad från många andra typer av utredningsförslag följs dessa frågor dock regelmässigt upp med förslag till riksdagen. Frågor om ägande och ägandekoncentration inom medieområdet utreddes dock i särskild ordning vid 1990-talets slut, men detta ledde inte till några regeringsförslag till riksdagen.59

För det allmänna kulturområdet handlar utredningsverksamheten närmast efter 1996 års proposition i hög grad om

58 Utredningar avseende frågor om kyrka, stat samt trossamfund är i övrigt oräknade. 59SOU 1997:92, Medieföretag i Sverige – Ägande och strukturförändringar i press, radio och TV, SOU 1999:30, Yttrandefriheten och konkurrensen – Förslag till mediekoncentrationslag m.m.

uppföljningar och implementeringar av de beslut som då fattades, t.ex. av omgrupperingarna av museerna.

I övrigt gäller att flertalet utredningsförslag vanligen följs upp med en tidsbegränsad projektinsats, såsom ett temaår eller anvisning av projektmedel, t.ex. till Statens kulturråd. Vi har i det föregående gett flera exempel på detta. Utredningsförslag som förutsätter andra former av insatser och nya eller ändrade kulturpolitiska arbetsformer, tenderar däremot att inte genomföras.

Det gäller t.ex. ett antal konstnärspolitiska utredningar med förslag att förbättra de professionella kulturskaparnas villkor.60 Det gäller vidare utredningar om kulturmiljövårdens lagstiftning61 eller frågan om att formera en permanent organisation för frågor om arkitektur, form och design som 1996 pekades ut som ett nytt avsnitt i kulturpolitiken.62 Också organisationsförändringar avseende Riksantikvarieämbetets arkeologiska uppdragsverksamhet har utretts ett flertal gånger,63 liksom arkivverkets organisation64. Frågor om den professionella orkestermusiken, om jämställdheten inom scenkonsten och om scenkonstens dokumentation är ytterligare motsvarigheter som kan nämnas65. Vi ska i nästa avsnitt särskilt ta upp kulturpolitikens svårigheter att integrera ett mångkulturellt perspektiv.

Som motvikt till en alltför negativ bild bör dock uppmärksammas t.ex. ett svenskt tillträde till 1995 års Unidroitkonvention om stulna eller olagligt utförda kulturföremål,66 och införandet av en svensk språklag.67

Sammantaget menar vi emellertid att bilden av utredningsväsendet överensstämmer med intrycket i övrigt av kulturpolitikens utveckling efter 1996. Det vill säga politiken baseras fortfarande i

60 Arbete åt konstnärer, SOU 1997:183, Generella konstnärsstöd, SOU 1997:184 Konstnärernas verksamhetsinriktning och ekonomiska förhållanden, SOU 1998:190 Konstnärerna och trygghetssystemen, SOU 2003:21, 61 1996:128, Skyddet för kulturmiljön, SOU 2003:81, De norrländska kyrkstäderna, 2004:94, K-märkt, Förslag till förbättrat skydd för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. 62 1999:123, Mötesplats för design och konsthantverk, SOU 2000:75, Statens insatser för form och design. Denna fråga har under 2008 lösts genom ett vidgat uppdrag till Arkitekturmuseet. 63 Först 1992:137, Arkeologi och exploatering, senast 2005:80, Uppdragsarkeologi i tiden. Huvudfrågan, att skilja uppdragsverksamheten från det centrala verket, väntar fortfarande på beslut. 64SOU 2002:78, Arkiv för alla – nu och i framtiden. 65SOU 2006:34, Den professionella orkestermusiken i Sverige, SOU 2006:42, Plats på scen, SOU 2006:68, Klenoder i tiden. 66SOU 2005:3, Sveriges tillträde till 1995 års Unidroitkonvention om stulna eller olagligt utförda kulturföremål. 67 2008:26, Värna språken – förslag till språklag.

hög grad på en struktur, en organisation, ett arbetssätt och ytterst på en syn om kultur och kulturens betydelse i samhället som via 1974 års kulturpolitik, har sina rötter i efterkrigstidens och industrisamhällets Sverige. Nya initiativ tas och ambitionen till nyorientering finns helt klart inom den politiska sfären. Men det tenderar att stanna vid ansatser när initiativen ska tas om hand och implementeras av den befintliga strukturen.

Myndigheter, institutioner och projektansvariga organisationer kan var och en för sig och i enskilda delar svara för betydande insatser och prestationer, men politiken som helhet har problem att röra sig framåt.

5.6. Några perspektiv på dagens kulturpolitik

5.6.1. Den kulturella mångfalden

Från slutet av 1990-talet och framåt har frågor om kulturell mångfald efter hand allmänt sett kommit att ses som betydelsefulla för den svenska kulturpolitiken. Det beror bl.a. på att frågan om invandrares integration i det svenska samhället kommit att uppfattas som en kulturfråga, jämsides med de sociala och arbetsmarknadsmässiga förhållandena. Det kan dock ifrågasättas om perspektiven på kulturell mångfald har trängt in i kulturpolitiken på djupet eller bara adderats som ett tillägg, vid sidan av kulturpolitikens etablerade huvudspår.

Det pågår en debatt kring själva begreppet mångkultur som mer än att bara handla om ordval, speglar behovet av en fördjupad förståelse för de processer som skapas vid mötena mellan olika kulturer i de moderna samhällena. I t.ex. slutbetänkandet från kommittén för samordning av Mångkulturåret användes begreppet kulturell mångfald i en vidare mening än enbart etnisk mångfald. Istället menade man att kulturell mångfald handlade om flera samspelande aspekter som tillsammans bidrar till en ökad heterogenitet i samhället, däribland etnicitet, nationellt ursprung, språk, religion, ålder, generation, sexuell läggning och genus.68

68SOU 2007:50.

Majoritet och minoritet

Grundfrågan gäller hur ett samhälle som domineras av en majoritetskultur såsom det svenska, som åtminstone på ytan kan framstå som förhållandevis enhetlig och homogen, ska kunna bemöta minoriteter på ett jämlikt sätt. Det kan räcka med att majoriteten oreflekterat betraktar sina egna normer, föreställningar, värderingar, beteendemönster eller vanor som självklara. När minoriteter i något eller några avseenden har andra normer uppfattas dessa inte som likvärdiga alternativ, utan som avvikelser från normen.

Från det betraktelsesättet är steget inte långt till en antingen implicit eller explicit slutsats att minoriteternas seder också är mindre utvecklade, upplysta eller t.o.m. mer primitiva. Även om en företrädare för majoriteten på en direkt fråga kanske skulle förneka att han eller hon rangordnar sederna, visar det sig i praktiken att en sådan rangordning kan förekomma.

Men samtidigt finns genuina konflikter69 som inte kan lösas på annat sätt än att minoriteten måste modifieras. Det finns också tillfällen där majoriteten måste ändra hållning. En balans mellan kraven på enhet och mångfald innebär att varken majoritetskulturen eller minoritetskulturerna kan bevaras oförändrade.

Vi tänker oss gärna att det finns universella normer som står ovanför sedernas variation. Sådana finns säkert, men vilka normer ska räknas dit? När förväxlar majoriteten sina normer med universella normer? Att bära slöja är förbjudet i franska skolor. Innebär det en viktig markering av skolväsendets sekulära karaktär, eller majoritetens kränkning av en sedvänja?

Att lagar ska respekteras är alla offentliga debattörer ense om. Men vad gäller i fråga om alla andra sedvänjor som kan vara självklara rättigheter för den ene men djupt moraliskt stötande för den andre? Men om minoriteten i olika hänseenden måste anpassa sig efter majoritetens krav, innebär inte det en åtminstone tyst bekräftelse på att majoritetens normer faktiskt är mera utvecklade? Eller är det bara frågan om den starkares rätt?

Kan vi tänka oss att även majoritetens sedvänjor tvärt om ska anpassas efter minoritetens? Eller finns det till och med en sådan löpande anpassning, fastän vi inte är medvetna om den? Den här typen av frågor illustrerar hur komplexa sammanhang man snabbt kommer in på. Här finns inga enkla svar. Det handlar inte

69 Vi undviker här begreppet kultur för att lite senare i vårt resonemang kunna ta upp den termen separat.

om frågor som kan lösas vare sig genom regler eller genom andra ”åtgärder” av något slag. Det handlar snarare om en uppsättning frågor som samhället måste lära sig att hantera, som inte får tillåtas att växa eller skapa barriärer, utan som får bli en del av vardagen. Det måste bli något som medborgarna vänjer sig vid och klarar av att sköta och där man ser och upplever att fördelarna med olikheter och mångfald säkert är många gånger större än mångfaldens problem. Där det som långsiktigt ändå är lösningen handlar om att värdesätta människors olikheter och om tron på människors lika värde.

Många kulturer

För vårt resonemang har vi använt det neutrala begreppet sedvänjor, men diskussionen om mångkultur har i hög grad grundats på en kritik mot hur begreppet kultur har kommit att användas i sammanhanget. Man har menat att om minoriteter av olika slag identifieras som ”kulturer”, så är inte steget långt till att kulturen ifråga börjar karakteriseras och förses med attribut som inte är något annat än majoritetens stereotyper. En minoritetskultur uppfattas som något fast, avgränsat och i princip oföränderligt, skild från majoritetens kultur – som dock inte anses vara av samma slag, utan mera öppen.

Vi har flera gånger i vår grundanalys pekat på hur 1900-talsmoderniteten vill se sin kultur som en metakultur, framtidsorienterad på ett sätt som sätter den över andra kulturformer. Från det perspektivet blir minoriteternas kultur alltid orienterade mot ett kulturellt arv, som antas ha bestämt dess karaktär en gång för alla.

På det här sättet blir individen kategoriserad utifrån sin förmenta kulturella tillhörighet. Hon antas vara en produkt av minoritetskulturens särdrag och förväntas själv ge uttryck för dessa särdrag. Om hon i stället avviker från denna norm så framstår hon i stället snarast från majoritetens synvinkel som pittoresk eller som en icke-normal avvikare från sin kultur.

I sättet att tala och tänka om kultur på detta sätt hittar vi således åter en tankefigur som riskerar att glida över i en direkt fördomsfull kategorisering av människor och som leder vidare till den punkt där vi började vårt resonemang om mångkultur. Det vill säga, kategoriseringen av grupper och minoriteter som kulturer blir gärna ett sätt att identifiera dem som avvikare från den norm –

majoritetens norm – som därmed också blir överordnad och uppfattas som mera upplyst. Ty majoritetens medlemmar antas inte vara fångar i en sluten kultur på samma sätt som minoriteternas medlemmar.

Ungefär på detta sätt kan man sammanfatta den diskussion om mångkultur som gjort att man under senare år börjat tala om mångkulturalismen som ett stadium i den samhällsdebatten som det nu gäller att lämna.

Man menar, som det tycks oss med rätta, att det mångkulturella förhållningssätt som i förstone synes liberalt och präglat av erkännande av kulturell mångfald, ibland blir en grund för att rangordna människor utifrån deras etniska eller kulturella tillhörighet. Det bekräftar och legitimerar på så sätt brist på social jämlikhet. Det underblåser en syn på kulturer som fastlåsta företeelser där kulturgränser skiljer människor åt och gör att de inte kan kommunicera med varandra.

I skydd av det mångkulturalistiska synsättet blir invandrares närvaro i landet ett problem och som sådant måste det lösas eller hanteras på olika sätt. Vi får stöd och åtgärder som riktas mot invandrare, i syfte att lösa ”problemet”. Sociala problem hos invandrare görs till kulturella problem (”kulturaliseras”) och därmed görs invandrarnas kultur ansvarigt för de sociala problemen. Invandrare blir föremål för åtgärder och olika ”projekt”, men betraktas sällan som självständiga aktörer som tillåts delta som jämbördiga aktörer i beslutsprocesser.

Den här debatten har i hög grad förts med utgångspunkt från invandrarnas förhållanden och upplevelser, men i grunden samma diskussion kan och bör föras med hänsyftning på andra minoriteters villkor, vilka de än är. Inte minst de nationella minoriteterna i Sverige kan i mångkulturalismen på många sätt känna igen de attityder som de under lång tid mött från ”storsamhällets” sida.70

Ett annat förhållningssätt

Den viktiga frågan är dock vart utvecklingen kan gå från mångkulturalismen. I England, som på många sätt varit mångkulturalismens starka fäste, talar man numera om social sammanhållning, dvs. hur

70 Vid det seminarium om mångkultur som utredningen anordnade på Södra teatern i Stockholm den 17 december, 2008 förklarade en samisk deltagare att en samisk familj består av mamma, pappa och en antropolog.

ett samhälle kan hållas samman, trots att det rymmer kulturella olikheter.71 Man talar hellre om social inkludering än om integration. Samma tankegångar har vi mött i de kontakter utredningen haft i t.ex. Berlin72 och i våra samtal med företrädare för så kallade mångkulturella organisationer i Sverige.

På EU-nivå har allt oftare begreppet interkulturalitet kommit i bruk. Begreppsbyten i sig kanske emellertid inte betyder så mycket. Det viktiga är de attitydskillnader som ligger bakom.

Här vill vi ansluta oss till dem som betonar vikten av kommunikation mellan människor och kulturer.73 Genom social interaktion mellan individer med olika bakgrund och med interkulturell kompetens, dvs. med insikter och kunskaper om kulturella processer, kan värderingar påverkas och förändras. Kulturell omvandling står då i själva verket i harmoni med respekt för, och erkännande av olika livsstilar. Kulturella olikheter blir på så sätt en integrerad del av ett socialt sammanhang, snarare än ett etniskt fenomen.

Vilka effekter kan särskilda och riktade insatser få?

Det finns emellertid uteslutningsmekanismer och diskriminering som är baserade på etnicitet eller på andra grunder som t.ex. religiös tillhörighet och sexuell läggning.74 Det leder till slutsatsen att det behövs ett medvetet arbete och särskilda åtgärder för att tackla

71 I utredningen State of the English Cities (Parkinson, Champion, Simie et al 2006) talas om fem viktiga aspekter av social sammanhållning. Den materiella aspekten av social sammanhållning innebär tillgång till bra bostäder, utbildning, sjukvård och till arbetsmarknaden och till en bra inkomst. Diskriminering, ekonomisk oro, otrygghet, låg levnadsstandard och fattigdom leder till frustration och oroligheter. Den andra dimensionen av social sammanhållning avser saker som trygghet, säkerhet samt tolerans och respekt för olikhet. Den tredje aspekten talar om ”positiv interaktion” mellan individer och gemenskaper samt en känsla av tillhörighet till sociala nätverk. Detta leder till förståelse och förtroende mellan människor och hindrar missförstånd. Den fjärde aspekten refererar till omfattningen av inkludering av människor med olika bakgrund i samhället och i det civila samhällets organisationer. Detta skapar en känsla av samhörighet till platsen och samhället, förstärker en gemensam identitet och gemensamma normer, referensramar och värderingar. Slutligen talar rapporten om social jämlikhet, tillgång till arbetsmarknad, utbildning, sjukvård osv. på jämlik basis förhindrar frustration och alienation (s. 109. 72 Haus der Kulturen der Welt. 73 Denna kommunikation leder, som Bakhtin påpekar (Bakhtin, 1986), till en kreativ förståelse. 74 Frågan om etnisk diskriminering har behandlats t.ex. i utredningen Det blågula glashuset, strukturell diskriminering i Sverige (SOU 2005:56). Här diskuteras det utredningen benämner strukturell diskriminering. Regler, normer, rutiner, vedertagna förhållningssätt och beteenden i institutioner och andra samhällsstrukturer kan enligt utredningen utgöra hinder för etniska eller religiösa minoriteter att uppnå lika rättigheter och möjligheter som majoriteten av befolkningen har. Sådan diskriminering kan vara synlig eller dold och den kan ske avsiktligt eller oavsiktligt.

etnisk och annan diskriminering. Men samtidigt kunde vi konstatera att säråtgärder av detta slag också gärna blir uttryck för att majoritetens normer är överordnade. Hur kan vi komma till rätta med denna fråga?

Den kanadensiske filosofen Charles Taylor75 ser lösningen i ett jämlikt erkännande av olika kulturella identiteter. Taylor menar att utveckling av kultur har nått ett tillstånd där brist på erkännande innebär politiskt och kulturellt förtryck.

Vi har redan framhållit att det finns skäl att förhålla sig skeptisk till debatter om kultur som, om än outtalat tycks utgå från premissen att kultur, närmast uppfattat som etnisk grupptillhörighet, är ett fixerat och statiskt system av normer och värderingar som helt styr individen. Vi tror i och för sig att kulturer, åtminstone hjälpligt, kan identifieras genom karakteristiska uppsättningar av normer och värderingar, men förutsätter att man är medveten om att dessa kontinuerligt ändras och utvecklas. Den kännetecknas av en intern kontinuitet, men den är inte statisk.76

Dessa normer och värderingar går inte heller att fånga in som något annat än som ett genomsnitt, en tyngdpunkt i ett brett spektrum. Inom ramen för detta spektrum finns vida avvikelser och ”subkulturer” som mycket väl kan ha nära släktskap med eller t.o.m. ses som, delar av andra kulturer eller ”subkulturer”. Ser vi t.ex. religionerna som kulturella uttryck så sammanfaller gränserna mellan olika religiösa grupper ibland med etniska gränser, men lika ofta så tvärar de över dem. På så sätt bildar kulturerna ett mönster med olika lager som flyter in och ut i varandra, som ständigt ändrar form och sammansättning, som påverkar varandra och som utvecklas av egen kraft.

Det vi talar om som en människas identitet bestäms säkert i hög grad av det mera allmänna kulturella sammanhang där han eller hon hör hemma och är född i. Men identiteten bestäms också av mera specifika kulturella förhållanden som kön, klass, ålder och sexuell läggning. Därtill kommer hennes egna erfarenheter och fria val, det hon exponeras för i livet och det hon tillägnar sig genom utbildning, umgänge med andra, resor etc.

Och för att göra det ännu krångligare så integrerar det ärvda och det förvärvade med varandra på ett sätt som blir individuellt för var

75 Charles Taylor 1994. 76 Vilket är de kännetecken med vilka ”kulturerna i WVS-undersökningarnas georegioner tonar fram. Jfr kapitel 2.

och en. Det är därför kulturerna aldrig står stilla. De människor som bär upp kulturen rör sig hela tiden.

Därför är inte problemet med mångkulturalismen att man kommit att överbetona frågor om kultur Problemet är i stället att mångkulturalismen bygger på en uppfattning om kultur som något fixerat, statiskt, avgränsbart och som något som determinerar människan. Att respektera andra kulturer utifrån det mångkulturalistiska tenderar därför att bli detsamma som att uppfatta människor och deras kultur på detta förvrängda sätt.

När människan går sin egen väg så uppfattas det från det mångkulturalistiska perspektivet som att hon bryter sig ur denna fixerade kultur, att hon blir modern och upplyst. Detta är fel, hon för kulturen vidare. Detta är också hennes uppgift.

En snäv betoning på kulturell tillhörighet i den mångkulturalistiska tappningen överskuggar således skillnaderna mellan individuell och kollektiv identitet och bortser från kulturernas egen inre heterogenitet, mångfald och spänningar.

Insatser i form av särskilda och riktade åtgärder kan leda till att individen väljer att använda sin kulturella identitet på ett strategiskt sätt. Detta kan få konserverande effekter och befästa de strukturer som man vill avskaffa. Det gäller särskilt om sådana åtgärder görs utifrån majoritetens perspektiv och utan att minoriteten perspektiv beaktas.

Etniska identiteter

När det gäller specifikt invandrare och svenskar med utländsk bakgrund kan det vara fruktbart att tänka på att begreppet etnicitet ska uppfattas dynamiskt. Den etniska identiteten existerar bara i relation till andra etniska identiteter. Den situation som skapats i västvärldens samhällen där så många olika och stora etniska minoriteter etablerats under en kort period är historiskt specifik.

Möjligheterna och förutsättningarna att fortleva som en etnisk grupp i ett nytt sammanhang, innebär en djupgående kulturell förändring. Den migrerade etniska minoriteten kan därför aldrig fullt ut representera den kultur från vilken den härstammar. Den är alltid i någon mening och i någon utsträckning en transformerad

kultur.77 Minoritetens önskan eller kamp för att bibehålla sitt släktskap med ursprungssammanhanget blir på så sätt ett nytt, viktigt och eget uttryck för en ny kulturell utveckling.

Stöd till etniska minoriteters kultur bör utformas mot denna bakgrund. Flera av de etniska minoriteterna representerar i många västeuropeiska länder en relativt ny livsform. Andra har funnits mycket länge, vissa alltid. Förekomsten av många migrerade etniska minoriteter håller emellertid på att bli en del av den kultur – i vid mening – som nu utvecklas i västländerna. Att stödja de kulturuttryck som är kännetecknande för minoritetskulturerna och som människorna som tillhör dessa själva väljer, blir därmed ett sätt att ge erkännande inte bara åt de värden som de representerar, utan också ett sätt för majoriteten att se och erkänna det nya som också förändrar den egna kulturen.

Att utveckla människors estetiska förmågor

Vi är alla födda och uppvuxna i en kulturell kontext, vilket påverkar vårt sätt att se på världen, på oss själva och på de andra. Å andra sidan kan människor förändra sina värderingar och beteendemönster genom dialog och kommunikation med andra.

Med andra ord finns det ett ständigt pågående samspel mellan kulturbetingade – etniska – olikheter och inlärningsbaserade kommunikationsmöjligheter, bl.a. kommunikation genom konstens gränsöverskridande karaktär.

Vi kan aldrig bli totalt lika vandra, oavsett om vi är födda och uppvuxna i samma kultur eller om vi har olika bakgrund. Inte heller är våra olikheter totala – vi är inte obegripliga för varandra. Förståelsen är dock historisk och processuell: den uppstår fragmentariskt och bitvis; den är aldrig total. Vi kan alla förstå att kvinnoförtryck, tortyr och kränkning av mänskliga rättigheter är vidriga. Och detta är en tillräcklig utgångspunkt för förståelse och en tillräcklig bas för social sammanhållning i ett demokratiskt samhälle. Demokratin ger människor rättigheter men kräver samtidigt ansvar.

Det finns både en etnisk och en estetisk aspekt av begreppet mångkultur. Den etniska aspekten har att göra med social inkludering och rättvisa: det handlar om att man aktivt tar vara på männi-

77 Uttrycket ”postkoloniala migranter” har myntats av Homi Babah (1990 s. 315) för att beskriva hur individer kombinerar kulturella drag från sina ursprungsländer med egenskaper hämtade från sina nya miljöer.

skors kompetens och kunnande oavsett deras bakgrund. Diskriminerig måste motverkas på alla plan. Detta innebär människors tillgång till samhällets alla organ på jämlik basis.

Alla offentliga organ har skyldighet att motverka diskriminering och att aktivt arbeta för att motverka exkluderande mekanismer. När det gäller kulturinstitutionerna handlar det om att aktivt verka för att uppnå en blandning som speglar landets befolkning i institutionernas publik och personal. Detta är förutsättningen för en positiv utveckling av kulturinstitutionerna som organisation. På denna punkt kan kulturpolitiken samarbeta med andra politiska områden som arbetsmarknadspolitiken och integrationspolitiken.

Den estetiska aspekten av mångkultur handlar om våra estetiska och pedagogiska normer och värderingar; frågan handlar om vilka preferenser som bestämmer vårt val av konstnärer och föreställningar.78 En repertoar baserad på ett enda perspektiv, oftast majoritetskulturens, är exkluderande. Detta är också att avskärma den dominerande normkulturen från inflytande utifrån, från förändring och förnyelse. En kulturproduktion som inkluderar många perspektiv, det etniska, det könsmässiga etc. bidrar däremot till ökad mångfald i publiken.

Användning av estetiska aspekter

För att komma ifrån att en given norm blir oreflekterat förhärskande, behövs människor med olika bakgrund och referensramar i de processer där estetiska och pedagogiska värden skapas. Det finns också en internationell diskussion om det som brukar kallas kognitiv eller kunskapsmässig inkludering.79

På samma sätt kan vi argumentera för inkludering av marginaliserade grupper och kvinnors perspektiv i kulturproduktioner för att motverka eurocentrism, heteronomativitet och sexism i kulturlivet i syfte att undvika att stereotyper reproduceras. Det är att respektera människors lika rätt att utifrån sin bakgrund och identitet, få delta och uttrycka sin egen livsstil. En kulturpolitik som

78 Plats på scen (SOU 2006:42), Tid för mångfald och Mångfald är framtid (SOU 2007:50) har observerat en obalans i makt och inflytande när det gäller männen, kvinnor och etniska grupper. 79 Filosofen Sandra Harding (1998) argumenterar för inkludering av marginaliserade och kolonialiserade gruppers perspektiv i det vetenskapliga paradigmet. Detta för att motverka eurocentrismen i vetenskapen, manar Harding. Filosoferna Helen Longino (1998) och Cathleen Okruhluk (1998) kräver inkludering av kvinnans perspektiv i vetenskapen för att motverka sexismen i vetenskapen.

syftar till delaktighet för alla medborgare är en förutsättning för social sammanhållning.

Det vi här benämner estetisk inkludering tror vi leder till konstens och kulturens utveckling – den ökar kulturens samhällsrelevans och öppnar kulturinstitutioner.

På detta område kan kulturpolitiken komma i samspel med utbildningspolitiken. Interkulturell pedagogik, en pedagogik som har mångfald som en pedagogisk och estetisk grundval, kan vara en bra ingång till detta samarbete. Denna pedagogik försöker förmedla en attityd av kritisk självmedvetenhet som innebär ett öppet förhållningssätt till det som är annorlunda. Den önskar också förmedla idén om den interkulturell dialogen som ett sätt att tolka och kunna förstå andra kulturer.

Kulturella skillnader som i dag riskerar att bli ett verktyg för utestängning och rasism kan, om det sker med eftertanke, i stället användas för att skapa vitalitet i samhället. Det som sker inom kulturområdet spelar en viktig roll i sammanhanget.

5.6.2. Kulturpolitik i relation till andra samhällsområden

När vi diskuterade kulturpolitikens budgetstrategi (ovan avsnitt 5.5) under 1990-talet registrerade vi tendensen till att nya kulturpolitiska insatser oftare mejslas fram i och genom samspel med andra samhällsintressen än de i trängre mening rent kulturpolitiska. En sådan strategi kan te sig naturlig för de mindre politikområden som enskilt kan ha svårt att hävda sig på den samlade arenan. Men man kan samtidigt konstatera att budgetlagens indelning i utgiftsområden också bidrar till att skärpa gränserna mellan politikområdena och isolera dem från varandra. Indelningen i utgiftsområden leder till att varje departement prioriterar sina kärnfrågor, medan det som finns i gränsområdena ofta kommer sist.

Mellan 1997 till 2007 har emellertid budgetpropositionerna haft en disposition där för varje utgiftsområde dels redovisats insatserna inom det egna politikområdet, dels insatser inom andra områden, dvs. där politiken utvecklats i samspel med ett annat departement. Genom dessa redovisningar kan vi alltså få en uppfattning av i vilken omfattning som politiken utvecklats i dessa hänseenden.

Vi kunde för perioden före 1996 se hur kulturpolitiken under 1980-talet började utveckla strategier för samspel med andra samhällsområden framför allt inom kulturmiljövården och genom att

sätta satsningar inom kulturområdet i samband med insatser för regional utveckling. Dessa företeelser skjuts dock i bakgrunden i 1996 års kulturpolitiska profileringar. Propositionen skärper i stället det inomsektoriella draget i kulturpolitiken.

Mot den bakgrunden är det intressant att följa utvecklingen av de politikområdesövergripande frågorna från 1997 och framåt. I budgetpropositionerna för 1997 finns för Kulturdepartementets del inga anmälningar av tvärsektoriella politiska frågor.80 I propositionen för 1998 finns två kortfattade noteringar om dels kultur som utvecklingsfaktor, dels kulturens roll för en hållbar utveckling och de lokala investeringsprogram för miljösatsningar som regeringen detta år hade initierat.

För 1999 finns för första gången ”Insatser inom andra politikområden” som en särskild rubrik i budgetpropositionen. Då konstateras allmänt, med en hänvisning till kulturmiljövården, att kulturområdet ”i grunden är tvärsektoriellt”. Det finns också en något längre redovisning som även tar upp de regionala utvecklingsfrågorna och kulturmiljövården men även nämner andra frågor såsom de andra departementens betydelse för frågor om arkitektur, form och design.

Från 2001 blir redovisningen bättre systematiserad och vi kan illustrera en utveckling med en enkel tabell över de rubriker som tas upp i propositionerna.

Tabell 5.3. Anmälningar av gemensamma ärenden med andra departement/politikområden i Kulturdepartementets bilaga (Utgiftsområde 17) till budgetpropositionen 2001–2007

Rubrik / år -01 -02 -03 -04 -05 -06 -07 Arbetsmarknadspolitik x x x x x x x Utbildningspolitik o folkbild. x x x x x x x Storstadspolitik x x x x x x Regionalpolitik/tillväxtavtal x x x x x x x Hållbar utveckling* x x x x x x Handikappolitik x x x x x x Språkfrågor x x x x x Upphovsrätt x x x x x Miljö/jordbrukspolitik x x x x Ungdomspolitik x x x Folkhälsopolitik x x x Forskning x Integrationspolitik x *inkl. lokala investeringsprogram

80 Budgetpropositionerna, utgiftsområde 17, Kultur, medier, trossamfund och fritid.

Sammanställningen visar alltså hur kulturpolitiken från en återhållsam inledning från 1997 successivt börjar ge allt tydligare uppmärksamhet åt den betydelse som de andra departementens insatser har för kulturområdet.

Samma utveckling kan vi illustrera genom den enkla jämförelsen mellan hur stort utrymme (räknat i spalter) i propositionerna som upptas av den sammanfattande redovisningen under rubriken ”Insatser inom politikområdet” respektive ”Insatser utanför politik området”. Utrymmet för den senare redovisningen, uttryckt i procent av den förra, utvecklas på följande sätt.

Tabell 5.4 Utrymmet för redovisningar i Kulturdepartementets bilaga till budgetpropositionen av frågor inom andra politikområden, uttryckta i procent av utrymmet för redovisningar av insatser inom det egna politikområdet

2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007 15 % 18 % 27 % 35 % 44 % 47 % 47 %

Nu ska genast sägas att anmälningarna av de ”politikområdesövergripande frågorna” långt ifrån alltid motsvarar redovisningar av genomförda politiska initiativ. De är också redovisningar av problem som uppenbarligen finns i den politiska samordningen. Ändå är det påtagligt att mycket av det som framstår som nya och konkreta initiativ inom kulturpolitiken under de aktuella åren hänger samman med tvärsektoriella arbetsformer och satsningar.

Viktigast är här de regionala utvecklingsfrågorna. Det gäller både med avseende på innehåll och ekonomi. Genom inträdet i EU fick Sverige tillgång till unionens satsningar på s.k. strukturfonder för näringsmässig och geografisk utveckling. Möjligheter att ur fonderna få medel till kulturprojekt som stödde fondernas syften öppnades. Under perioden 1995–1999 finansierade de tre fonderna Europeiska regionala fonden, Europeiska jordbruksfonden och Europeiska socialfonden sammantaget 1 709 projekt med kulturanknytning till en summa av 880 miljoner kr., främst inom segmentet kultur och turism.

Under perioden 2000–2006 utgjorde de kulturrelaterade projekten drygt tio procent av strukturfondernas samtliga projekt. Detta motsvarade insatser om drygt sex miljarder kronor, varav drygt 2,1 miljarder kronor utgjordes av EU-medel och resten av svensk offentlig eller privat finansiering.

Sammantaget innebär detta ett väsentligt ekonomiskt tillskott till kulturverksamheter runt om i landet. Arbetet med strukturfonderna har också medfört att det svenska kulturlivets aktörer lärt sig att hantera de många gånger komplicerade finansieringslösningar som EU-stöden förutsätter. Vanan har utvecklats att hitta former där olika parters skilda mål och syften – kulturella och andra – kan samsas och samordnas i gemensamma projekt.

Genom samordnade kultur- och arbetsmarknadspolitiska satsningar har två större projekt initierats och genomförts inom kulturområdet. Det ena är ”Kulturarvs-IT”81 som startades 1999 med medel från arbetsmarknadsbudgeten och som innebar att sysselsättningsskapande åtgärder kombinerades med digitalisering av främst museernas och arkivens samlingar. Från 2002 permanentades projektet på en något lägre nivå inom kulturbudgeten.

Det andra är Access-projektet, inriktat på att vårda, bevara och tillgängliggöra kulturinstitutionernas samlingar, som startades 2006 och som förlängts till och med 2009.

Som ett led i avtalet från 1996 om att skilja staten och Svenska kyrkan åtog sig staten att fr.o.m. 2002 anvisa medel för bevarande av kyrkobyggnaderna och deras kulturhistoriska värden. De uppgick då till 50 miljoner kr. för att sedan planmässigt räknas upp. 2005 uppgick de till 200 miljoner kronor och 2008 till 395 miljoner kronor. Detta motsvarar den största enskilda ökningen av kulturbudgeten under perioden.

Inom jordbruksdepartementets område infördes från 1998 ett nytt europeiskt stöd till landskapsvård, bl.a. avseende landskapets kulturvärden. Cirka 200 miljoner kronor årligen har sedan avsatts för detta ändamål.

Under åren 2000–2002 anslogs 20 miljoner kronor till barns och ungas kulturverksamheter inom ramen för satsningen på s.k. lokala utvecklingsavtal. Under samma period gjordes en särskild satsning på storstädernas, särskilt förorternas, kulturmiljövärden inom ramen för regeringens storstadssatsning som bl.a. syftade till att motverka segregationen i de gamla miljonprogramsområdena.

Från 2008 överfördes medel från försvarsbudgeten, 30 miljoner kronor för uppbyggande av ett nytt försvarshistoriskt museinätverk med inriktning på det kalla krigets försvar.

Slutligen kan satsningen på Skapande skola, från 2008, nämnas som ett ytterligare exempel på att kulturpolitiken utvecklas i sam-

81 Även benämnt ”Sesamprojektet”.

spelet med andra politikområden, i det här fallet utbildningsområdet. 55 miljoner kronor årligen har anslagits till kulturinsatser inom grundskolans ram. Från de senaste åren kan noteras flera initiativ från regeringens sida att utveckla samspelet mellan kulturområdet och näringslivet. I budgetpropositionen för 2009 anslogs t.ex. medel för en handlingsplan för kulturella och kreativa näringar.

5.6.3. Kulturpolitik, idéer och hantverk

Finns det något samband mellan två så till synes olika frågor som dem vi behandlat i de bägge senare avsnitten, om mångkultur i kulturpolitiken och dess förmåga att samspela med andra politik- eller samhällsområden? I det ena sammanhanget har vi talat om kultursyn, i det andra om budgetstrategi i regeringskansliet. Kan det hänga ihop?

Vi menar att så är fallet. Frågan om mångkultur visar på betydelsen av en kulturpolitik som utgår från kulturella behov hos människor och i samhället i en vid mening, mer än att primärt avgränsas till frågor om konstens eller kulturarvets yttringar.

En sådan kulturpolitik kan närmast per definition inte fungera som en politik som drivs utifrån en agenda som bestäms av kulturlivet i en trängre mening. I stället blir samspelet med andra områden i samhällslivet en nödvändighet och en förutsättning.

Frågan om mångkultur – mångfalden av kulturella uttryck i samhället – är en i hög grad idéburen fråga. Kulturpolitikens samspel med andra politikområden handlar i hög grad om ekonomi och politisk vardag. Men båda handlar om synen på politik inom kulturområdet och vilka uppgifterna för den politiken ska vara.

I kapitel 2 har vi beskrivit hur genombrottet för den digitala tekniken kommit att markera ett skifte i samhällsutvecklingen som är såväl kulturellt som tekniskt och ekonomiskt. Att information blivit en ”produktionsfaktor” och att förmågan att hantera information har blivit en avgörande konkurrensfördel i näringslivet är några av grundorsakerna till den ”kulturalisering” av samhällslivet som man nu ofta talar om. Också den utvecklingen pekar i samma riktning – synen på kultur och innebörden av begreppet kultur blir en annan än den som dominerat under 1900-talet.

Det innebär inte att de frågor om i första hand konsten, kulturarvet och medier som i dag är kulturpolitikens ämnen på något sätt blir mindre viktiga. Tvärtom, deras betydelse blir större, men skill-

naden är att de behöver ses som aspekter på snart sagt varje del av samhällslivet.

Försöker vi summera utvecklingen under det senaste dryga decenniet mot bakgrund av de analyser vi gjort, är intrycket att politiken försöker ta sig an nya uppgifter och perspektiv, men med bibehållande av de redskap, arbetssätt och den förvaltningsstruktur som reviderades i anslutning till 1974 års kulturpolitik.

Vi kan säga att politiken utvecklat en ”internaliseringsstrategi” dvs. den försöker införliva och inkorporera samtidens nya perspektiv. Men när politiken ställs inför perspektiv, utmaningar och frågor som förutsätter andra arbetsformer, arbetssätt och redskap än dem man är van vid eller förfogar över, tenderar den – som ofta sker – att göra halt och i stället bli vid det gamla.

Som grund för denna slutsats ligger vår iakttagelse att receptet för att bedriva kulturpolitik efter 1974 års grundstrategi tycks fungera allt sämre. I 1974 års politiska grundkoncept ingår att politiken ska kunna visa upp en successiv förnyelse genom många, om än inte så stora, ekonomiska reformer, helst i form av nyheter för varje budgetår.

Men när utgiftsökningarna i statsbudgeten successivt prövas allt hårdare har kulturpolitiken fått svårare att utvecklas enligt detta grundkoncept. Detta gäller i synnerhet för perioden efter 1996. Kulturpolitiken tycks ha svårt att klara konkurrensen om de offentliga resurserna när den ska prioriteras gentemot andra intressen. Reformerna blir färre, blygsammare och tenderar i allt högre grad att handla om projektsatsningar på något eller några år, vars långsiktiga verkningar kan förefalla osäkra.

När det gäller förändringar i kulturpolitikens förvaltningsstruktur är denna – med undantag för omsorteringen i museimyndigheterna åren efter 1996 – oförändrad sedan 30 år. Redan 1974 års politik innehöll ett antal olösta organisatoriska problem. Vi anser att de valda lösningarna pekade mot att politiken skulle komma att koncentreras på enskildheter och detaljer och att den skulle få svårt att behålla sitt breddperspektiv. Detta är också ett av politikens aktuella problem.

Men vi har också kunnat se tendenser till kulturpolitisk förnyelse som består i att politiken börjat orientera sig utåt, mot samspelet med andra politikområden och därmed även ta upp frågor om kultur i en bred samhällelig kontext. Detta pekar framåt i dagens politik.

5.7. Att öppna för det nya

När vi gått igenom politikens utveckling under 1900-talet så har vi kunnat se hur dagens politik successivt växer fram i takt med att Sverige omvandlas till ett industrisamhälle och 1900-talsmoderitens kultursyn efter hand blir förhärskande. Vi har sett hur politiken utifrån den kultursynen efter hand stöps om organisatoriskt och med avseende på inriktning och överordnade prioriteringar.

Kulturpolitik borde i 2000-talets tjänstesamhälle med dess betoning på frågor om kultur i vid mening vara ett centralt och viktigt politikområde. Det borde vara mer centralt än på 1970-talet. Men så är utifrån de flesta bedömningskriterier inte fallet.

För oss framstår det som en rimlig slutsats att detta i hög grad beror på att dagens kulturpolitik är så fast förankrad i industrisamhälle och 1900-talsmodernitet att den därför har svårt att ta den plats som den bör ha i samtiden.

Som vi ser det har kulturpolitiken under den senaste 30-årsperioden i hög grad präglats av spänningen mellan de äldre samhällsformerna och de nya. Politiken speglar de spänningar som ligger i övergången till ett nytt skede i samhällsutvecklingen. Så var det när Sverige gick från jordbrukarsamhälle till industrisamhälle och så är det när vi nu genomför nästa skifte.

Vilken är då samtidens kultursyn? Vi har haft som ett motto för vår utredning att försöka ordna i det befintliga och öppna för det nya. Det innebär dock inte att vi ska tala om vad innebörden av det nya är. Men låt oss avsluta denna del av vår analys med att försöka lyssna till några röster.

De nya museerna

Genom hela 1900-talet och in i nutid är det tydligt hur företrädare för olika konst- och kulturintressen strävat efter att uppnå institutionsstatus för sina verksamheter och ändamål. Det ger status, relativt sett goda ekonomiska villkor och skapar förutsättningar för den traditionsuppbyggnad och traditionsförmedling som behövs för en långsiktig utveckling. Det finns en institutionaliseringens väg längs vilka många kulturella verksamheter vandrar, från det första tillfälliga bidraget, via det mer permanenta, till det offentliga huvudmannaskapet och offentliga lokaler.

De flesta av dessa uppåtsträvande semiinstitutionerna kommer att inrymmas i lokaler som sekundärt anpassas till sitt ändamål. När vi gått igenom politikens utveckling har vi sett att det som är det yttersta tecknet på den fulla institutionsstatusen, den typiska offentliga institutionsbyggnaden, bara tycks komma till stånd under speciella villkor.

För statens del har det handlat om tre skeden då man uppfört nya institutionsbyggnader:

  • det sena 1800-talet och det tidiga 1900-talet då Sverige växte fram som en industrination och då nationalromantikens kultursyn manifesterades,
  • 1930-talet då modernismens kultursyn fick sitt genombrott och

Sverige kommit att domineras av ett industriellt näringsliv, av urbanitet och av sekulära värderingar samt

  • vår egen tid, 1980- och 90-talen, samt början av 2000-talet.

För de båda första skedena har det alltså visat sig möjligt att knyta de nya institutionerna till de viktiga brytpunkter då kultursynen i samhället förändras och med den även politiken inom kulturområdet. Av allt att döma gäller samma sak också för vår tids nya institutionsperiod. Den sammanfaller med att tjänste- och informationssamhällenas ekonomier växer fram och börjar dominera samhällslivet. Den förändringen har också sin kulturella aspekt som uttryck i den post- eller senmoderna strömningen. Man börjar tänka kring och uppfatta frågor om kultur på ett nytt sätt och nya värderingar börjar få spridning.

Det verkar onekligen som om det finns ett politiskt behov av nya kulturinstitutioner just vid dessa övergångsskeden. Kanske ska det tolkas som att den politiska makten, staten eller nationen då behöver markera att den alltjämt är relevant i det nya kulturella skede som samhället träder in i. Institutionerna tycks bekräfta att ett skifte ägt rum och att nya kulturella normer växer fram eller har etablerats.

När staten från 1980-talet, efter ett uppehåll på fyra decennier, åter bygger nya kulturinstitutioner som Etnografiska museet, Vasamuseet och Moderna museet i Stockholm, Marinmuseum i

Karlskrona och Världskulturmuseet i Göteborg, vad har de att säga om den nya tiden?82

Etnografiska museet – Folkens museum invigdes 1980. Det är ett museum som rymmer vetenskapsakademiens och riksmuseets gamla antropologiska samlingar, de som samlats in jämsides med att naturen kartlades. Här introduceras Falu rödfärg som fasadfärg bland de statliga kulturinstitutionerna. Det går inte att tänka sig något mer svenskt inom arkitekturen. Museets planlösning är helt öppen, utan fasta väggar och rumsindelning. Mycket litet är givet från början och det finns få ramar att hålla sig till. Dagens Folkens museum – etnografiska är ett museum som lika mycket handlar om hur svenskar reagerade när de konfronterades med främmande världar, än om dem som de mötte där.

Ett decennium senare, 1990 är det dags för Vasamuseet. Samma Falu rödfärg på fasaderna och samma öppna rumslösning. Så långt ifrån det traditionella museets rumsindelning av historien som tänkas kan. För den inträdande besökaren tornar fören på Vasa upp sig i Galärvarvsdockan som om hon stävade mot land. Vasamuseet scenografi är i själva verket teaterns och skeppet, som brukar kallas en tidskapsel från 1600-talet, intar scenen på väg att ränna rakt in i samtiden. Det förträngdas återkomst.

1997 öppnas Marinmuseum på Stumholmen Karlskrona, som tidigare var en del av Marinbasen. Det är ett museum med nyklassicistiska drag som framför allt är en byggnad i den marina miljön och som påtagligt samspelar med den. Ett museum i en miljö och i ett samhälle.

Det nya Moderna museet invigdes året efter, 1998. Om Vasamuseet är byggt som en teater, så är Moderna museet på många sätt byggt som ett mycket traditionellt museum. Museets basutställning är arrangerad i ett ”treperiodsystem” för perioderna 1900–1930, 1930–1960 och 1960–1990. Det är samma grundidé efter vilket Historiska museet länge visade forntiden uppdelad i sten-, brons- och järnålder. Kanske säger det oss att 1900-talsmodernismens konst nu tillhör historien eller kanske snarare att 1900-talets polarisering mellan historia och framtid nu ersätts av frågan om samtiden.

I Världskulturmuseet från 2004 slutligen domineras interiören av en trappa som byggnaden är centrerad och uppbyggd omkring.

82 Arkitekterna bakom museerna: Gunnar Mattson (Etnografiska museer), Göran Månssons, Ove Hidemarks och Marianne Dahlbäck (Vasamuseet), Rafael Moneo (Moderna museet) samt Cécile Brisac och Edgar Gonzalez (Världskulturmuseet).

Den monumentala trappan är den klassiska institutionsbyggnadens främsta kännetecken. Den var ofta en del av en anslående, monumental portik.83 Men i Världskulturmuseet ligger den monumentala trappan i stället invändigt. Precis som i Vasamuseet så kommer alltså historien tillbaka, men på ett nytt sätt och i ett nytt sammanhang.

Den nya konstnärsrollen

Konsten går också vidare. Kanske vågar vi i utredningen påstå att utvecklingen har gått i riktning mot en fortsatt nedmontering av skiljelinjen mellan konstnärliga praktiker och vad som i övrigt produceras i vårt samhälle – inom vår kultur. Det finns en tydlig strävan i samtidens konst – bildkonst, visuell konst eller plastisk konst – och bland samtidens konstnärer att göra konsten till en praktik utan gränser, som inte ska vara möjlig att inrangera under ett tak eller möjligt att fånga i en handfull begrepp, bortom ismerna och stadd i en stadig och fortlöpande förvandling och omdefiniering.

Snarare är det så att kategoriseringar fungerar som konstens utmaningar. Vi ser i dag en fortgående expansion av medier, från skulptur, måleri, grafik och teckning över fotografi, video, videoinstallation84, objekt och performance till musik, ljud, text och ”projekt”.

Vi ser också en expansion av discipliner. Samtida konst använder sig av, kommenterar eller intervenerar i vad som betraktats som vetenskapernas egna områden – sociologi, filosofi, stadsstudier (urban studies), design, arkitektur, ekologi, matematik, kritisk teori, socialt arbete etc.

83 Peter Celsings bägge Stockholmbyggnader, Kulturhuset och Filminstitutet är goda exempel på modernismens avståndstagande från de klassiska byggnadernas monumentala trappor. I fråga om Filmhuset har den ersatts av den nybrutalistiska rampen som bildar en diagonal längs byggnaden och ger den dess karaktär. På Sergels torg går man ned från gatuplanet till torget och det finns ingångar till Kulturhuset från både gata och torg. På så sätt ligger Kulturhusets bägge nedre våningar i gatuplanet och behovet av trappa undviks helt. Men diagonalen från Filmhuset återfinns även på Kulturhuset, nu som förbindelse mellan Drottninggatan och den övre entrén. Även Marinmuseets innertrappa kan förtjäna att nämnas. Den har likheter med Världskulturmuseets. I den i övrigt stilrena byggnaden så finns en spiraltrappa som trots att den är ganska smal, helt dominerar museets stora entréhall. En påminnelse om klassicismens formspråk men också här flyttad in i museet. 84 En videoinstallation kan beskrivas som ett videoverk med rumsliga koordinater, med t.ex. flera skärmar och relationer mellan skärmarna som arbetar med placering, dimensioner, relationer till besökaren m.m.

Vi kan också tala om en expansion av konstnärsrollen. Konstnären blir medborgare, aktivist, etnolog, journalist, kulturvetare, socialarbetare, forskare, organisatör (kanske festfixare), projektledare och företagsledare m.m.

Om konsten så tydligt bryter upp från de konventioner som ringat in den och kategoriserat den, om den så tydligt markerar att den inte ”är för sig”, utan söker intervenera i samhället, inte befinner sig i framtiden utan i samtiden, ja då blir frågan om inte kulturpolitiken ska försöka följa efter i samma riktning, så gott det nu kan gå.

De nya kulturhusen

När 1974 års kulturpolitik etablerades fördes en intensiv debatt om den skulle ha en smalare inriktning, orienterad mot konstarterna som en exklusiv företeelse, eller om den skulle ha ett brett socialt anslag. Utredningen Kulturrådet från 1972 förespråkade starkt den senare linjen, men knöt den till en långtgående offentlig planering och styrning, inte utan auktoritära anspråk. Vi kan tala om en politik med ambitionen att sörja för medborgarna också på det kulturella planet. 1974 års kulturproposition innehåller ingen närmare diskussion om dessa alternativ, men regeringen följde i sak inte utredningens linje, utan intog en balanserande position mellan de bägge huvudlinjerna. Vi har sett att politiken sedan, totalt sett kommit att få en förhållandevis smal, sektoriell prägel. Detta har vi identifierat som ett av dess huvudproblem.

Sinnebilden och symbolen framför andra för 1960-talets rörelse mot en bred, politiskt planerad kulturpolitik var kulturhuset, såsom det förverkligades i Skövde och Stockholm. Det fick då få eller inga efterföljare.

I dag är samma typ av diskussion åter aktuell, men med viktiga och grundläggande skillnader. Den auktoritära, politiska planeringens kulturpolitik har i vår tid inga kända förespråkare. Den tillhör en annan tid och vi behöver inte mera orda om den.

Att uppfatta kultur som en fråga om samhällets gemenskaper, som formerna för kommunikationen mellan medborgare och grupper och som frågan om hur var och en får möjlighet att utveckla sin skapande förmåga, innebär oundvikligen att politiken behöver ha ett brett anslag. Politik som ska vara relevant i en demokrati måste alltid handla om vars och ens behov och möjligheter i samhället.

Den kan inte begränsas till konstskaparnas och institutionernas villkor, hur viktiga dessa frågor än är.

I dag hittar vi kulturhus i många kommuner. Det verkar vara en rörelse som tagit fart under 1990-talet. De nya kulturhusen är av mycket olika slag. Det rör sig om allt ifrån stora kommunala satsningar på nybyggen såsom i Uppsala, Helsingborg (Dunkers kulturhus), Trollhättan, Ytterjärna eller Haninge. Det kan också vara äldre byggnader från snart sagt vilken tid som helst, som används för föreningsaktiviteter, kulturskolor eller museer och bibliotek. Den f.d. Mazettifabriken i Malmö togs i bruk 2006 för vad som närmast kan kallas ett kommunalt allaktivitetshus. Vi hittar kulturhus i Jönköping, Kungsbacka, Ekshärad, Åtvidaberg, Oskarshamn, Stenungssund, Gislaved, Nässjö, Jönköping, Örebro, Leksand, Norrköping, Falköping, Kungsbacka, Katrineholm, Oskarshamn, Åtvidaberg, Stenungssund, Gislaved, Kristianstad (Barbacka), Grums, Borås, Göteborg, Nyköping och på många, många flera orter.

Vår tids kulturhus placerar åter frågor om kultur i samhällets centrum. De gör det med en mångfald av riktningar, idéer och innehåll, prestigefullt och prestigelöst, offentligt och enskilt, ideellt och skattefinansierat. Konstens rum tillsammans med bildningens och kulturarvets ungdomsgårdar, projekthus, utställningsrum, konferensanläggningar, verkstäder för konsthantverkare och gamla Folkets hus. Det mesta blandat. Det är knappt ens någon ordning i vad som kan räknas som kultur eller som kulturell verksamhet.

Så uppfattade är kulturhusen ingen dålig förebild för kulturpolitiken. I kapitel 7 tecknar vi vårt förslag till ett förnyelseprogram för kulturpolitiken. Där pekar vi på kommunikation, öppna gemenskaper och möjligheten för var och en att fritt använda sin skapande förmåga som politikens ledstjärnor.

6 Kulturpolitikens praktik

I det förra kapitlet har vi analyserat varför kulturpolitiken fått den inriktning och det sätt att fungera som den har. Vi har kunnat se hur politik av olika generationer lagrats på varandra. Därför blir helheten svår se. Den del av vår utredning som vi kallar grundanalysen, ska vi nu avsluta med en granskning av hur kulturpolitiken har fungerat såsom vi kan utläsa det från ekonomiska uppgifter och statistik av olika slag.

Kapitlet har tre huvudavsnitt. I det första, 6.1, försöker vi göra innehållet i politiken mera överskådligt genom att systematisera de olika ändamålen som politiken försöker främja samt de olika redskap som de använder sig av.

Med den systematiseringen som grund, följer vi kulturbudgetens utveckling och visar vilka faktiska förändringar och omprioriteringar som skett inom politikens ram under de senaste 30 åren. Det som för 30 år sedan kunde beskrivas som en kulturpolitik för teater, kan i dag i lika hög grad beskriva som en kulturpolitik för museer.

I avsnitt 6.2 står kulturpolitikens regionala och lokala dimension i fokus. Här undersöker vi utifrån några olika exempel hur kulturpolitikens prioriteringar slagit igenom i landsting och kommuner. Vi belyser vilka faktorer som styr omfattningen av statens stöd till landstingen och hur detta påverkas av karaktären hos de regionala institutionerna.

Vi har undersökt sambandet mellan hur mycket kommunerna satsar på kultur och dess socioekonomiska profil. Vi kan peka på en risk för att Sverige utanför de större städerna halkar efter i en kulturell utveckling.

Vi har undersökt kommunerna kultursatsningar från ett jämställdhetsperspektiv. Statistiken tyder på brister i detta hänseende. Vi har slutligen undersökt om det finns något samband mellan hur många barn som finns i kommunerna och hur mycket de satsar på

kultur. Det finns ett samband, men det är negativt. Förortskommuner med högst andel barn är de som satsar minst på kultur.

Vi gör också en analys av de s.k. kulturvanundersökningarna, avsnitt 6.3. Vad står de för och vad kan de egentligen berätta för oss? Den avslutar vi med att jämföra de svenska kulturvanorna med andra EU-länders. Svenskarna har avancerande kulturvanor och mycket tyder på att detta är en följd av den sorts samhälle som är på väg att etableras hos oss.

6.1. Kulturpolitikens ändamål och redskap

Beskrivningar av kulturpolitiken brukar så gott som alltid utgå från de kategorier som utredningen Kulturrådet definierade, dvs. konstarterna, kulturarvet, (mass-)medier och viss folkbildning. Närmare beskrivningar utgår oftast från en mer detaljerad uppdelning efter genrer eller ämnen – teater, dans och musik, konst i form av bild- och form, museer, press. radio, TV etc.

Redovisningarna i budgetpropositionerna, budgetens indelning och regleringsbrevet till myndigheterna följer alltid denna systematik. Så gjorde även t.ex. 1990-talets stora kulturpolitiska utredning liksom den efterföljande kulturpolitiska propositionen från 1996.1

Den allmänna bilden av kulturpolitikens utgår således från att genrerna eller delområdena

Detta svarar alltså mot ett politikens ”vad”, dvs. vilka ändamål eller genrer som är viktigast i politiken. Men mot ”vad” står ett ”hur”, dvs. genom vilka redskap och former, på vilka sätt och genom vilka vägar som genrerna och ämnena blir praktisk politik och verksamhet. Här får vi leta förgäves efter systematisering och överblick. Några försök att systematisera kulturpolitiken utifrån ett sådant perspektiv är svåra att finna.2 I stället dominerar ”vadet” blickfånget.

Här är ett skäl till varför kulturpolitiken är så svår att få grepp om och överblick över. Myllret av enskildheter ter sig som specifika villkor för varje genre och delområde. Därmed blir också kulturpolitikens praktik oftast frågor om enskildheterna – sällan

1 Kulturpolitikens inriktning (SOU 1995:84) resp. prop. 1996/97:3, Kulturpolitik. 2 Det enda undantaget från denna regel vi hittat gäller en mycket anspråkslös skrift i stencil från 1985, Reformer och anslagsutveckling på kulturområdet 1960/61−1985/86 av Carl-Erik Virdebrant.

om helheterna. Många behärskar enskildheterna inom ett eller flera områden men helheten är svår att se.

Att göra en systematisering av kulturpolitikens verksamhetsformer och redskap är därför viktigt för att kunna ge ett helhetsperspektiv på politiken och för diskussionen om dess samlade inriktning. Vi har försökt att lösa den uppgiften genom att arbeta fram en klassificering av kulturbudgetens olika anslag och underposter såsom de brukar redovisas i budgetpropositionerna och i regleringsbreven till anslagsmottagarna.

I stället för att, som brukligt, uppfatta de olika anslagen som speciella för politikens olika områden har vi försökt göra klassificeringen oberoende av om det gäller medel till teater, arkiv eller bildkonst etc.

Det har gällt att hitta en balans mellan önskemålet att kunna följa de enskilda anslagen och kostnaderna respektive önskemålet om överblick och systematik. Indelningen bygger på genomgående kända storheter såsom anslag till myndigheter, institutioner, projekt, föreningsbidrag etc.3 Vi kallar den indelningen, som vi presenterar närmare nedan, för politikens verksamhetsformer eller bara former, dvs. de utgör de vägar eller ”redskap” genom vilka politiken får sin tillämpning inom de olika konstarterna eller andra kulturändamålen.

Det har visat sig möjligt att tillämpa samma systematik på anslagen över hela perioden, från 1970-talet fram till 2008 års budget. Över åren och vartefter budgeten ökar, så sker en successiv rationalisering av anslagens underposter, vilket kan göra det svårt att följa de enskilda kostnaderna över tiden med hög detaljeringsgrad. Men eftersom det är de övergripande linjerna vi är intresserade av, inte enskildheterna, så har detta varit ett mindre bekymmer. 2008 års kulturbudget är ungefär 2,8 gånger större än budgeten för 1975/76 (räknat i fasta priser) och den är i regleringsbrevet indelad i ungefär lika många poster som på 1970-talet.

3 Genomgången och klassificeringen av budgetens anslag har skett med utgångspunkt från regleringsbreven från 1970/71 och framåt i femårsintervall. Den har i olika hänseenden kompletterats med uppgifter i budgetpropositionerna samt av Statens kulturråds redovisningar av myndighetens bidragsfördelning.

6.1.1. Kulturområdets genrer och ändamål

Den indelningen av kulturområdet och dess budget i genrer och ändamål som vi använt följer i alla väsentliga avseenden den som regeringens tillämpar i budgetpropositioner och regleringsbrev. Den torde överensstämma med hur företrädarna för genrerna och ämnesområdena genomgående uppfattar förhållandena.

Kulturpolitikens avgränsades 1974 till att avse konstarterna, verksamheter för kulturarv, medier och viss folkbildning. De områden som konstant utgjort delar av politiken under hela perioden, är:

  • radio och TV
  • film
  • tidskrifter, litteratur och (folk-)bibliotek
  • teater, dans och musik
  • bild och form, ibland även kallat fri konst
  • museer (och utställningar)
  • kulturmiljövård, före 1988 kulturminnesvård samt
  • arkiv.

Dessa ändamål kommer vi alltså att följa från 1970-talet och framåt. Till dem kommer så frågor om

  • stöd till dagspressen (presstöd) som förs till kulturområdet 1977,
  • slöjd, design och arkitektur. Frågor om utbildning inom slöjd och design4 ligger inom kulturpolitikens ram fram till 1977 års högskolereform. Mindre anslag har därefter fördelats till organisationer inom området, främst föreningen Svensk form. Nämnden för hemslöjdsfrågor som förs till kulturområdet vid 1990-talets början.5 Arkitektur, form och design pekades sedan ut som ett kulturpolitiskt viktigt område i 1996 års kulturproposition, men det har inte fått något genomslag i kulturbudgeten. 1996 års proposition följer också ovanstående systematisering i sin anmälan av kulturområdet för riksdagen.

Nu gäller att alla kulturbudgetens anslag inte konsekvent kan hänföras till endera av dessa ändamål, utan det finns också anslag som är avsedda för fördelning över flera av ändamålen. Dessa har vi sammanfört under rubriken kultur, allmänt.

4 Där utbildningen vid Konstfack är viktigast. 5 Fr.o.m. budgetåret 1991/92.

Från kulturområdet har, som vi redan noterat, förts den högre konstnärliga utbildningen (1977). Frågor om ungdomsverksamhet och stöd till nykterhetsorganisationerna fördes till det nybildade Civildepartementet respektive Socialdepartementet vid 1980-talets början. Ungdomsfrågorna har sedan flyttats vidare flera gånger. Stödet till folkbildningen var, som vi likaså noterat, delat mellan utbildnings- och kulturområdena från 1974. Med 1990 års folkbildningsreform fördes de i sin helhet till utbildningsområdet. Vi berör dessa frågor i det följande.

Slutligen blev frågor om trossamfund en del av Kulturdepartementets ansvarsområde 1997. De ändrade relationerna mellan staten och Svenska kyrkan trädde i kraft år 2000. Trossamfunden kan därmed räknas som en del av kulturpolitiken. Vi går inte närmare in på frågorna om trossamfunden i vår utvärdering av perioden efter 1974.

Efter regeringsskiftet 2006 är också idrottsfrågorna en del av kulturdepartementets ansvarsområde, men inte heller dom behandlar vi närmare i översikten.

Med beaktande av dessa förändringar gäller således att det kulturpolitiska området förändrats relativt marginellt under de dryga 30 år som gått sedan 1974.

Sedan 1997 är statsbudgeten indelad i utgiftsområden jämlikt lagen om statsbudgeten.6 Grundläggande för budgetlagen är att riksdagen beslutar om ett tak för de samlade statsutgifterna som inte får överskridas. Statsbudgeten är vidare indelad i 27 utgiftsområden, för vilka också fastställs utgiftsramar. Dessa kan inte överskridas genom beslut om enskilda anslag utan höjda anslag måste finansieras genom en motsvarande besparingar inom utgiftsområdet.

Kulturområdet ingår i utgiftsområde 17, som också omfattar medier, trossamfund och fritid.

6.1.2. Myndigheter, institutioner och former för kulturstöd

Myndigheter med förvaltningsuppdrag och institutioner

Under vår beskrivning av kulturområdets framväxt har vi sett hur ett antal olika former för den offentliga verksamheten utvecklats och kommit till användning. Eftersom flertalet av de olika typerna

6 Lagen (1996:1059) om statsbudgeten.

av myndigheter, stiftelser, institutioner och organisationer i övrigt fortfarande är fullt fungerande är kulturområdets organisationsstruktur heterogen i motsvarande mån.

En skillnad för de statliga verksamheterna gäller mellan dem som drivs i myndighetsform respektive i annan form, såsom bolag, stiftelse eller förening.

Vanligen förknippar man myndighetsutövning med ett organ som har mandat att fatta beslut med rättsverkan för tredje man, allmänheten. Mera sällan – men ingalunda ovanligt – är att myndigheter är inriktade på produktion av varor eller tjänster som ska möta en efterfrågan.7

Tillämpar vi den ungefärliga gränsen på kulturområdets statliga myndigheter så ser vi att de myndigheter som producerar kulturella tjänster för allmänhetens bruk, i princip är desamma som vi i dagligt tal kallar institutioner.

I en formell mening är alla kulturområdets statliga myndigheter förvaltningsmyndigheter, men vi förbehåller av praktiska skäl den benämningen för de myndigheter vars verksamhet inte kännetecknas av egen kulturproduktion. Bland kulturområdets statliga myndigheter skiljer vi således mellan myndigheterna med förvaltningsuppdrag, utan egen kulturproduktion8 samt institutionerna som har sådan.

Men eftersom verksamheten till sitt innehåll principiellt skiljer sig föga mellan de statligt finansierade institutionerna som drivs i myndighetsform och de som – fortfarande med statlig huvudfinansiering - drivs såsom stiftelser9 eller i bolagsform10 har vi räknat alla institutioner med statlig huvudfinansiering till en kategori, statliga institutioner (och motsvarande).

De äldsta av kulturområdets myndigheter, Riksarkivet och Riksantikvarieämbetet, följer dock inte denna indelning, utan förenar typiska förvaltningsuppgifter med institutionell produktion. Dessa

7 Regeringen kan besluta att överföra beslut som innebär myndighetsutövning också på andra organ än myndigheter. Sådana delegationer av myndighetsansvar är relativt ofta förekommande inom kulturpolitikens område. Stiftelsen Nordiska museet har t.ex. uppgifter i anslutning till Kulturminneslagens bestämmelser om skydd mot utförsel av kulturföremål ur landet. 8 Sådana myndigheter är i dag t.ex. Statens kulturråd, Statens konstråd, Nämnden för hemslöjdsfrågor, Konstnärsnämnden, Statens biografbyrå, Presstödsnämnden, Taltidningsnämnden, Radio- och TV-verket och Granskningsnämnden för radio och TV. 9 Nordiska museet, Tekniska museet, Arbetets museum, Skansen, Rikskonserter, Dansens hus, Svenska filminstitutet. 10 Operan och Dramaten.

karakteriserar vi därför som förvaltningsmyndigheter med institutionsuppgifter.11

De statligt finansierade institutionernas kulturproduktion är i allt väsentligt inriktad på den ort där institutionen ligger, dvs. med några få undantag Stockholm. De brukar också kallas för centrala kulturinstitutioner. Från detta grunddrag skiljer sig ”de tre R:en”, dvs. Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar, som alla är inriktade på kulturproduktion avsedd för turnéer runt om i landet. R:en har som vi sett, ganska olika bakgrunder och karaktär12 men med hänvisning till inriktningen på regional produktion är det ändå befogat att se dem som en kategori.

Den statliga kulturpolitiken har emellertid, som konstaterats, även de regionala kulturinstitutionerna i fokus. 1974 års kulturpolitik handlar i hög grad om dem. De institutioner som får statsbidrag enligt det ursprungliga s.k. grundbeloppssystemet räknar vi således som en särskild kategori. Även dessa institutioner drivs emellertid i olika former. Under 1970-talet blev flertalet av dem stiftelser med landstinget och ibland även en kommun som finansierande stiftare.13 I dag drivs flera av dem som bolag eller direkt under den landstingskommunala förvaltningen.

Slutligen finns gruppen ”semiinstitutioner”, dvs. institutioner som inte är myndigheter (dock ofta stiftelser under statlig medverkan) eller för vilka staten tagit ett odelat ansvar, men som uppbär permanenta verksamhetsbidrag. Flera semiinstitutioner har under perioden uppnått en full institutionsstatus,14 andra har avvecklats eller försvunnit på annat sätt. Flera finns kvar, en del sedan många år.

11 Även Kungl. biblioteket, KB , under Utbildningsdepartementet är en sådan myndighet. 12 Riksteatern är en ekonomisk förening, Rikskonserter är en stiftelse. Riksutställningar bildades ursprungligen också som en stiftelse , men är numera en myndighet. 13 De regional museerna hade ofta en fornminnesförening eller ett hembygdsförbund som huvudman. När museerna blev stiftelser blev oftast föreningen eller förbundet den tredje av stiftarna. 14 Som semiinstitution under för längre eller kortare perioder under tiden sedan 1970/71 har vi räknat Svenska språknämnden, Sverigefinska språknämnden (numera inom Institutet för Språk- och folkminnen) Samfundet de nio, Barnboksinstitutet, Elektronmusikstudion (numera inom Rikskonserter), Gerlesborgsskolan, Arkitekturmuseet (numera statlig myndighet), Hallwylska museet(numera statlig myndighet), Drottningholms teatermuseum, Dansmuseet, Millesgården, Musikmuseet (numera myndighet), Thielska galleriet, Föreningen Svensk Form, Föreningen Norden, Stiftelsen Föremålsvård i Kiruna, Strindbergsmuseet, Östersjöns författarcentrum, Marionetteatern, Vadstenaakademien, Dansens hus (numera bland de nationella scenkonstinstitutionerna), Confidensen, Bildmuseet, Rooseum (numera inom Moderna museet).

Till samma verksamhetskategori har vi fört anslagen till de akademier som har bidrag från kulturbudgeten,15 liksom de statliga kulturhusen i Finland och Norge.16

Alla dessa skilda associationer utgör tillsammans det statliga kulturområdets myndigheter och institutioner. Anslagen till dem utgör på motsvarande sätt budgetens andel för institutionell kulturverksamhet.

Branschstöd

När det gäller kategoriseringen av de anslag som går till andra ändamål än myndigheterna och institutionerna är det lämpligt att utgå från i vilken utsträckning de är avsedda för generella ändamål inom ett område respektive i vilken utsträckning de är specialdestinerade med avseende på mottagarna − om dessa tillhör en särskilt utpekad krets eller kategori eller t.o.m. är en på förhand identifierad juridisk person.

Vi har i beskrivningen av 1960-talets och det tidiga 1970-talets kulturpolitik sett hur branschstöden växer fram som en specifik form av kulturstöd. Vi urskiljer dem som en särskild kategori.

Gemensamt för branschstöden är att de är riktade till en näringsgren som huvudsakligen arbetar på marknadsmässiga villkor, men där produktionen anses ha en sådan kulturpolitisk betydelse att det ansetts motiverat med ett permanent offentligt stöd.

Till branschstöden har vi räknat presstödet, filmstödet, litteraturstödet samt fonogramstödet. Däremot inte stödet till kulturtidsskrifterna eftersom det marknadsmässiga underlaget för dessa får uppfattas som relativt begränsat.17

Konstnärsstöd

Konstnärsstöden, dvs. upphovsrättsligt inspirerade ersättningar och bidrag till konstnärer, har en utformning som på flera sätt liknar branschstöden. Här är mottagaren det kollektiv som utgörs

15 Musikaliska akademien och Konstakademien. 16 Hanaholmens kulturcentrum samt Voksenåsen. 17 I stället klassificerat som ett projektanslag , jfr nedan. Tidigare utgick även ett stöd till s.k. organisationstidskrifter över kulturbudgeten. Även detta har räknats som projektanslag. I våra förslag om branschstöden, kapitel 13, behandlas dock stödet till kulturtidskrifterna tillsammans med litteraturstödet.

av de utövande konstnärerna inom en genre – författare, tonsättare, bildkonstnärer, dramatiker etc. Konstnärsstöden fördelas huvudsakligen med avseende på genrerna men några stöd är generella. Stöden fördelas i allt väsentligt av Konstnärsnämnden och Författarfonden.

Projekt- och sakanslag

Nästa kategori kallar vi projekt- och sakanslag. Dem definierar vi som anslag till tidsbegränsade, enskilda projekt inom något av kulturpolitiken ämnesområden eller genrer. Hit hör huvuddelen av Kulturrådets medel för bidragsgivning så vida inte mottagaren av regeringen är utpekad på förhand. Vi räknar också anslagen till Statens konstråds utsmyckningsprojekt till denna kategori, liksom Riksantikvarieämbetets anslag till kulturmiljövård i olika former såsom den kyrkoantikvariska ersättningen, vård av byggnader och fornlämningar m.m.

Som rubriceringen anger är det specifikt för projekt- och sakanslagen att de avser enskilda tidsbegränsade ändamål, och att de myndigheter som hanterar medlen beviljas efter ansökningar från enskilda ”projektägare”.

Som särskilda undergrupper under projekt- och sakanslagen kan urskiljas anslag till forskning samt till internationellt och nordiskt kultursamarbete eller -utbyte.

Förenings- och organisationsbidrag

Kulturbudgeten innehåller också anslag som, tvärt emot projekt- och sakanslagen, lämnas som kontinuerliga stöd till förenings- och organisationslivet. Här är mottagarna genomgående identifierade redan av regeringen, medan det ankommer på den bidragsfördelande myndigheten att förmedla stödet eller att bestämma dess närmare storlek inom en ram som anvisats. Det förekommer att regeringen avreglerat förenings- och organisationsstöden så att det formellt ankommer på myndigheten att identifiera bidragsmottagarna. Några större innehållsliga förändringar har dock inte följt av de formella ändringarna.

Av stödet till förenings- och organisationslivet finns bidrag till folkrörelsernas kulturverksamheter som en tydligt identifierbar

grupp. Det gäller i första handstöd till de lokalhållande organisationerna,18 men t.ex. också till arbetarrörelsens och fackföreningsrörelsens arkiv- och museiverksamheter.

Vi har också, fram till 1990, det särskilda stödet till kulturprogram i folkbildningen med sin egen karaktär.

Det finns också vissa stöd till föreningar i övrigt som är verksamma inom kulturområdet. Det finns en rörelse över tiden som ytterst kan avse ett enskilt kulturprojekt som efterhand uppnår ett kontinuerligt föreningsstöd, till en verksamhet av ”semiinstitutionell art” och ytterst en full institutionsstatus.

Särskilda mottagare

Slutligen innehåller kulturbudgeten en grupp anslag som bäst kan kategoriseras genom att de primärt tar sikte på ett kulturutbud eller kulturella aktiviteter för en viss kategori medborgare. Det finns en lång tradition i kulturpolitiken av särskilda insatser för personer med funktionshinder, främst synskadade. Innehållsligt har den haft ett nära samband med folkbildningen.

Den andra särskilda grupperna är barn- och ungdom, samer och sedermera även de andra nationella minoriteterna samt slutligen vad som tidigare kallades invandrargrupper, eller med dagens terminologi, mångkultur.

Dessa kategorier finns på olika sätt identifierade i kulturbudgeten, även om formerna för insatserna växlar. Det finns återkommande ansatser att integrera stöden till dessa grupper i endera projektbidragen eller de generella föreningsstöden och viktiga delar av kulturpolitikens insatser för de särskilda grupper görs också på dessa vägar. Men likväl förs ständigt nya anslag in i budgeten som särskilt är inriktade på någon eller några av grupperna. Det senaste exemplet utgör 2007 års nya anslag till satsningen på Skapande skola.

Anslagen till särskilda grupper i vår redovisning är således ingen samlad redovisning av hur stora delar av kulturbudgeten som anvisas till de aktuella ändamålen, utan av de anslag som speciellt pekas ut för kulturinsatser till gruppernas fromma.

18 Främst Folkets hus och parker, Våra gårdar och Bygdegårdarna.

Licensmedel

Utanför kulturbudgeten i den meningen den bygger på fördelning av skatteintäkter finns så även licensmedlen till public-serviceföretagen, dvs. i dag Sveriges television AB, Sveriges Radio AB och Utbildningsradion AB. Den analys vi gjort av kulturbudgeten i det följande omfattar inte licensmedlen och inte heller anslagen till ändamålen radio och TV.

Matris

När kulturpolitikens bägge axlar sammanställs, blir resultatet, det som kan kallas kulturpolitikens matris. Det vill säga ett koordinatsystem där politikens ”vad”, genrerna eller områdena, redovisas på den horisontella x-axeln, medan dess ”hur”, de olika formerna för kulturell verksamhet eller för stöd till den, redovisas på den vertikala y-axeln. Matrisen motsvarar den grundläggande systematik inom vars ram kulturpolitiken arbetar eller fungerar.

Utifrån vårt sätt att beskriva och identifiera kulturpolitikens olika delar får matrisen följande utformning (figur 6.1, nedan)

Figur 6.1 Kulturpolitikens matris

Än da m ål :

Radio, TV Da

gs pres s

Film Tidskr

ifte r, lit ter atur oc h

bi bli ote ket

Te ater , dans och m usik

Ku ltur , al lm än t

Bild och for m

Sl öjd & de sign

Musee r och utst äll ningar

Ku ltu rmi ljövå rd

Ar kiv

Verksamhetsformer:

1. Myndigheter & institutioner

a. Myndigheter med förvalt-

ningsuppdrag b. Myndigheter

m. institutionsuppgifter c. Centrala institutioner d. R:en e. Regionala och kommunala

institutioner f. Semiinstitutioner och

akademier

2. Branschstöd

3. Konstnärsstöd

4. Projekt- och sakanslag

varav a. Forskning b. Internationellt och nordiskt

kulturutbyte

5. Förenings- och organisationsstöd

a. Löpande föreningsstöd b. Folkrörelseanknuten kultur-

verksamhet c. Stöd till folkbildningen

6. Särskilda mottagare

a. barn och unga b. Funktionshindrade c. Nationella minoriteter d. Mångkultur

7. Licensmedel för public service

Än da m ål :

Radio, TV Da

gs pres s

Film Tidskr

ifte r, lit ter atur oc h

bi bli ote ket

Te ater , dans och m usik

Ku ltur , al lm än t

Bild och for m

Sl öjd & de sign

Musee r och utst äll ningar

Ku ltu rmi ljövå rd

Ar kiv

Verksamhetsformer:

1. Myndigheter & institutioner

a. Myndigheter med förvalt-

ningsuppdrag b. Myndigheter

m. institutionsuppgifter c. Centrala institutioner d. R:en e. Regionala och kommunala

institutioner f. Semiinstitutioner och

akademier

2. Branschstöd

3. Konstnärsstöd

4. Projekt- och sakanslag

varav a. Forskning b. Internationellt och nordiskt

kulturutbyte

5. Förenings- och organisationsstöd

a. Löpande föreningsstöd b. Folkrörelseanknuten kultur-

verksamhet c. Stöd till folkbildningen

6. Särskilda mottagare

a. barn och unga b. Funktionshindrade c. Nationella minoriteter d. Mångkultur

7. Licensmedel för public service

6.1.3. Utvecklingen i fråga om ändamål och genrer

Vi ska nu analysera kulturpolitikens utveckling efter 1974 med hjälp av matrisen och med fokus på budgetförändringarna under perioden. Sedan går vi vidare till andra innehållsliga förändringar än enbart de ekonomiska som också kan studeras i matrisen.

Vi börjar med några av 30-årsperiodens grundläggande trender. Vi har klassificerat kulturbudgetens anslag såsom de anvisats enligt

regleringsbreven19 vart femte år, från 1970/71 fram till 2008 års budget. Vi kan därmed studera budgetens utveckling i femårsintervall. Förändringar som sker inom respektive intervall – t.ex. ett anslag som både hinner höjas och sänkas, undgår därmed vår uppmärksamhet och tillfälliga anslagsförändringar registreras bara om de råkar infalla under något av de undersökta åren.

Av figur 6.2 framgår att kulturpolitiken i sin helhet, uttryckt i termer av kulturanslag har varit framgångsrik. Räknat i fasta priser (samtliga anslagsnivåer är här och i det följande omräknade till 2007 års prisnivåer enligt konsumentprisindex) har kulturbudgeten lite mer än fördubblats mellan 1975 och 2005, 3,2 miljarder kronor till 6,4 miljarder kronor.20

Figur 6.2 Kulturbudgetens huvudändamål. Anslag i tkr, 2007års priser

0 1 000 000 2 000 000 3 000 000 4 000 000 5 000 000 6 000 000 7 000 000

år 1970/71

år 1975/76

år 1980/81

år 1985/86

år 1990/91

år 1995/96

år 2000 år 2005 år 2008

Trykta ordet Konstarterna Kulturarvet Totalt

Sammantaget växer kulturbudgeten realt under hela perioden med undantag för 1980-talet då den först minskar något och sedan ökar marginellt. Från 1990-talet ökar budgeten sedan etappvis. Mätt i de

19 Vilket alltså innebär att viss skillnad råder gentemot nationalräkenskaperna som visar utfallet av verksamheterna, efter budgetåret. 20 Hur budgeten beräknas är alltid en fråga om val och konsekvens. I uppgiften om 1975 års budget är för jämförbarhetens skull anslaget till presstödet inkluderat, trots att det överfördes från Finansdepartementets budget först 1977.

femårsintervall som vi använt växer den snabbare 1990−1995 och 2000−2005 men långsammare 1995−2000 och 2005−2008.

I figuren finns också redovisat anslagsutvecklingen för budgetens tre huvudändamål:

  • det tryckta ordet, dvs. anslag till press (presstödet)21, tidskrifter, litteratur, inkl. stöd till författarna samt bibliotek,
  • konstarterna, dvs. anslag till teater, dans och musik, film, bild och form samt ”kultur allmänt”.22
  • kulturarvet, dvs. anslagen till museer (och utställningar)23, kulturmiljövård samt arkiv.

Med den uppdelningen som stöd kan några av de viktigare sammanhangen bakom den övergripande utvecklingen illustreras.

Vi ser då att tillväxten under 1970-talet främst beror på en rejäl höjning av presstödet, + 542 miljoner kronor (2007 års priser), vilket är den största enskilda reformen under hela perioden. Men också anslagen i övrigt ökar.

När budgeten krymper under 1980-talet är även detta i första hand en följd av att presstödet från denna tidpunkt successivt börjar skäras ned. Så har det fortsatt ända fram till i dag. År 2005 har presstödet tappat en dryg tredjedel (36 procent) i värde jämfört med 1980/81. Neddragningarna av presstödet kompenseras dock av att anslagen till bibliotek, litteratur och tidskrifter ökar kontinuerligt under hela perioden, även om det sker i en långsam takt. Sammantaget fördubblas anslagen till det tryckta ordet exklusive presstödet fram till 2005 (+ 200 miljoner kronor i 2007 års priser).

Vid sidan av pressanslagen är det anslagen till scenkonsten och då de regionala teatrarna och musikinstitutionerna som ökar snabbast fram till 1975. Det svarar väl mot de prioriteringar som fanns i 1974 års kulturproposition.24

21 I diagrammet redovisas kostnaderna för presstödet ända från 1970/71, trots att de ingår i kulturbudgeten först från 1977/78. Detta för att det långsiktiga utvecklingen ska framgå tydligare. 22 Anslagen kultur, allmänt torde i allt väsentligt avse insatser för konstarterna. Mer om detta nedan. 23 I anslagen till museer har vi även räknat anslag till ”utställningar” som i kulturbudgeten brukar särskiljas som ett ändamål tillsammans med museianslagen. I praktiken handlar detta om anslagen till Riksutställningar samt några smärre ändamål. I fortsättningen inkluderar vi således ”utställningsanslagen” bland museerna utan ytterligare kommentarer. 24 Anslagen till teater, dans och musik ökar realt med 510 miljoner kronor under femårsperioden.

Med 1975 sker dock ett trendbrott som innebär att anslagen till scenkonsterna och konstarterna i övrigt sjunker ända fram till 1985 då de åter börjar stiga, om än i en lugnare takt. I stället är det kulturarvsanslagen som från 1975 är budgetens vinnare. Det innebär att kulturbudgeten under 30-årsperioden fram till 2005 viktas om på ett ganska dramatiskt sätt. Den kulturpolitik som, uttryckt i budgettermer, ända sedan 1930-talet i första hand varit en politik for scenkonsterna blir nu en politik för i lika hög utsträckning kulturarvet.

Relationen mellan de bägge huvudändamålen ändras på följande sätt (anslag i 2007 års priser, tkr):

Tabell 6.1 Relationen mellan anslag till ändamålen konstarter och kulturarv i kulturbudgeten 1980–2005

1980/81 1990/91 2000 2005 Konstarter, tkr 1 889 198 1 958 093 2 432 030 2 729 737 Kulturarv, tkr 784 620 1 124 488 2 029 436 2 586 432 Kulturarv i % av konstarter

40 %

57 %

83 %

95 %

När 1974 års kulturpolitik lanserades (jfr ovan avsnitt 4.3) fanns ett tydligt distanserat förhållningssätt till kulturarvet, men vi kan alltså se att politiken sedan dess har bytt inriktning.

Bakom ökningen av kulturarvsanslagen ligger främst inrättandet av ett antal nya statliga museer, redovisade i kapitlen 4 och 5, men också anslagshöjningarna till kulturmiljövården.

Efter 2005 är tendensen, i varje fall fram till 2008, att anslagen till konstarterna ökar snabbare än anslagen till kulturarvet.

Totalt under perioden 1975−2005, ökar anslagen till konstarterna med 35 procent, eller ganska precis en miljard kronor (2007 års priser). Anslagen till kulturarvsändamålen fyrdubblas under samma tid.

Vi går nu vidare och tittar närmare på förändringarna avseende de enskilda ändamålen inom våra huvudområden, diagrammet figur 6.3.

Figur 6.3 Kulturbudgetens anslagsutveckling 1970/71

  • fördelad

över anslag till olika huvudändamål. Belopp i 2007 års priser

0 500 000 1 000 000 1 500 000 2 000 000 2 500 000

år 1970/71

år 1975/76

år 1980/81

år 1985/86

år 1990/91

år 1995/96

år 2000 år2005 2008

Teater, dans, musik Museer, utställn. Film Tidsk, Litt bib Kultur, allm. Bild, form Slöjd desig Kulturmiljö Arkiv Dagspress

Här finns samma grundmönster som i den förra, aggregerade redovisningen. Det som är kulturbudgetens huvudändamål, teater (med dans) och musik, står för huvuddelen av tillväxten avseende konstarterna mellan 1980 och 2005 (+ 716 miljoner kronor i 2007 års priser). Anslagen till film har ökat med 235 miljoner kronor (2007 års priser), vilket innebär att anslaget ökat nästan 8 gånger om. Anslagen till bild och form har ökat med nästan exakt 100 miljoner kronor, medan anslagen ”kultur allmänt” minskat något. Det beror huvudsakligen på överföringen av stödet till folkbildningens kulturprogram till Utbildningsdepartementet 1990. Andra smärre bidrag har å andra sidan kommit till.

I fråga om det tryckta ordet har vi redan kommenterat pressstödets reträtt och den relativt sett, odramatiska utvecklingen av anslagen till litteratur, tidskrifter och bibliotek.

Ifråga om kulturarvsanslagen får vi här bekräftat att området museer växer snabbast av alla under skedet 1985−1995. Museianslagens tillväxt är sedan i princip parallell med teater- och musikområdet fram till 2005. Under perioden tillkommer nya museiinstitutioner och institutionsbyggnader kontinuerligt. Att kulturarvsområdet ändå tar en större del av budgetens totalandel (jfr figur

6.2) beror på att även anslagen till kulturmiljövården, i viss mån också till arkivområdet, växer påtagligt. Anslagen till kulturmiljöområdet blir budgetens fjärde största ändamål efter 1990, då det passerar litteratur och bibliotek, och det tredje största 2005, då det går om presstödet. Arkivväsendet ökar successivt under hela perioden och blir 2005 kulturbudgetens femte största post, marginellt större än litteratur och bibliotek.

De relativa förändringarna av anslagen till de olika ändamålen kan illustreras närmare som genom diagrammet figur 6.4, som redovisar ändamålens respektive procentandelar av budgeten.

Figur 6.4 Kulturbudgetens utveckling 1970/71

  • Procentuell

fördelning mellan olika ändamål

0% 10% 20% 30% 40% 50% 60% 70% 80% 90% 100%

år 1970/71

år 1975/76

år 1980/81

år 1985/86

år 1990/91

år 1995/96

år 2000 år2005 2008

Teater, dans, musik Museer, utställn. Film Tidsk, Litt bib Kultur, allm. Bild, form Slöjd desig Kulturmiljö Arkiv Dagspress

6.1.4. Relationen mellan anslagen till myndigheter och institutioner respektive rörliga anslag

Efter att denna genomgång av huvuddragen i budgetutvecklingen med avseende på kulturområdets ändamål ska vi göra en motsvarande genomgång av kulturpolitikens former, dvs. matrisens yaxel.

Vi börjar med relationen mellan anslagen till myndigheter och institutioner respektive övriga anslag som vi väljer att kalla rörliga medel eller anslag, figur 6.5. Här är dock presstödet exkluderat,

dels då dess utveckling redan redovisats, dels då det genom sin storlek skymmer utvecklingen avseende de övriga fria anslagen.

Figur 6.5 Kulturbudgetens utveckling 1970/71

  • Budgeten,

exklusive anslag till presstöd, delad mellan anslag till myndigheter och institutioner respektive övriga, rörliga, anslag. Belopp angivna i tusental kronor, omräknade till 2007 års priser enligt KPI

0 500 000 1 000 000 1 500 000 2 000 000 2 500 000 3 000 000 3 500 000 4 000 000 4 500 000

år 1970/71

år 1975/76

år 1980/81

år 1985/86

år 1990/91

år 1995/96

år 2000 år 2005 år 2009

Myndigheter o institutioner Övriga anslag (exkl. presstöd)

Precis som ifråga om budgetens ändamål så ser vi att bägge grundtyperna av anslag växer starkast under åren fram till 1980, för att sedan plana ut. De rörliga anslagen sjunker sedan efter 1985/86, vilket i första hand beror på de folkbildningsanslag som flyttas från kulturbudgeten. Sedan ökar bägge anslagsgrupperna procentuellt ungefär lika mycket fram till 2005. De fria anslagen utgör ca 36 procent av budgeten, såväl 1980/81 som 1995/96 och 2005. Relationen mellan de bägge grundformerna har således varit mycket stabil över hela perioden.

Efter 2005 verkar emellertid ett trendbrott ha skett. Med beaktande av 2009 års budget så gäller så här långt i perioden att myndighets- och institutionsanslagen haft den mest återhållsamma utvecklingen sedan 1980-talets början. Eftersom myndighets- och institutionsanslagen årligen räknas om med hänsyn till ett särskilt

rationaliseringskrav25 är sammantaget krympande anslag också att vänta, i den mån som rationaliseringen inte kompenseras av nya ”reformmedel”.

De rörliga anslagen har ökat, t.ex. genom satsningen på Skapande skola och på sysselsättningsinsatser. Nu (2009) uppgår de fria anslagen till 43 procent av budgeten, vilken kan jämföras med 39,5 procent vid 1980-talets mitt, då myndighetsanslagen också hade skurits ned ett antal år och innan folkbildningsanslagen flyttades.

6.1.5. Utvecklingen av rörliga anslag

Förändringarna av de rörliga anslagen, utanför myndigheterna och institutionerna, under perioden kan studeras närmare med hjälp av diagrammet figur 6.6. Här har vi skiljt mellan projekt- och sakanslagen till konstarter (inkl. kultur allmänt) resp. till kulturarv, vilket huvudsakligen är detsamma som bidragsanslagen inom kulturmiljöområdet.26 Vidare redovisas för sig konstnärsstöden, branschstöden (exkl. presstödet) samt som en grupp, de sammanlagda stöden till föreningar, folkrörelser, folkbildning och de särskilda grupperna.

25 Myndigheternas förvaltningsanslag omräknas enligt en modell som bygger på att verksamheten sammanlagda kostnader delas upp på tre olika kostnadsslag, löner, lokaler och övriga kostnader. Dessa omräknas efter olika systematik, beroende på kostnadsutvecklingen inom respektive område. Löneandelen räknas om efter ett arbetskostnadsindex som SCB tillhandahåller och som baseras på löneutvecklingen för tjänstemän inomprivat sektor. Statistiken har två års eftersläpning, vilket alltså innebär att myndigheterna får lönekompensation med denna fördröjning. Från den lönekostnadsökning som index anger dras dock ett produktivitetsavdrag som beräknas till genomsnittet av de senaste tio årens produktivitetsutveckling inom privat tjänstesektor. Detta har uppgått till mellan 1,2 och 2 procent årligen mellan 2002och 2006. Dessförinnan låg det mellan 1,9 och 1,5 procent. Från 2007 har produktivitetsavdraget varierat mellan 1,96 och 2,1 procent. Andelen för lokalkostnader och hyror räknas om med 70 procent av KPI under de år som myndighetens hyreskontrakt är löpande. Den ökningen ska alltså täcka den indexuppräkning som normalt finns i hyresavtalen. För hyreskostnader som ska omförhandlas under det kommande året justeras anslagen med en koefficient som baseras på hyresutvecklingen inom området – t.ex. centrala Stockholm – under den period som det utgående avtalet har löpt. En marknadsanpassning av hyreskompensationen sker alltså i samband med att ett nytt kontrakt tecknas. Det bör nämnas att de modell som tillämpas för omräkning av anslagen ändras över tiden. Under andra delen av 1980-talet och början av 1990-talet hade myndigheterna t.ex. ett generellt rationaliseringskrav om 2 procent av förvaltningsanslaget, utöver de rationaliseringskrav som i övrigt fördes in i omräkningstalen. Kulturinstitutionerna hade då en särskild lättnad med hänsyn till deras höga andel lokalkostnader som ju inte kunde rationaliseras på samma sätt som t.ex. lönekostnaderna. 26 Dessutom ingår sakanslag till hemslöjd, arkiv och museer.

Figur 6.6 Kulturbudgetens rörliga anslag till ändamål vid sidan av myndigheter och institutioner. Belopp i tusentals kronor, 2007 års priser

0 100 000 200 000 300 000 400 000 500 000 600 000 700 000 800 000

år 1970/71

år 1975/76

år 1980/81

år 1985/86

år 1990/91

år 1995/96

år 2000 år 2005 år 2008

Projektanslag, litt o konstarter Föreningsstöd & särskilda mottagare Konstnärer, ersättn.o bidrag Sakanslag, kulturarv 1) Branschstöd exkl presstöd

Av figuren framgår att inom ramen för den utveckling som den aggregerade redovisningen från figur 6.5, så har ett antal ganska dramatiska omkastningar ägt rum under perioden. Den ena är en följden av den redan kommenterade överföringen av stödet till folkbildningen (”Kulturprogram i föreningslivet”) 1990 till utbildningsområdet. Den andra gäller ökningen av anslagen till kulturmiljövården.

Den utvecklingen börjar genom 1982 års byggnadsvårdsreform och fortsätter med reformerna i anslutning introduktionen av begreppet kulturmiljövård 1987−1988. År 1991 omförs 140 miljoner kronor (2007 års priser) från bostadsdepartementet till ett nytt anslag, kulturstöd vid ombyggnader. Det var medel som prioriterats fram under 1970-talet inom bostadspolitikens ram för att mildra verkningarna av den rivningar som bostadssubventionerna stimulerade fram. Slutligen från 2002, byggs den kyrkoantikvariska ersättningen upp enligt avtalet mellan staten och Svenska kyrkan.

Till kulturmiljöstöden kommer så de särskilda sysselsättningsmotiverade satsningarna på museisamlingarna från 1996. Dessa förändringar innebär sammantaget att sakanslagen till området

kulturarv växer från att vara kulturbudgetens minsta anslagsgrupp bland de rörliga anslagen 1975/76 till att nu vara den klart största.

De övriga anslagsgrupperna följer en mera enhetlig utveckling som innebär att femårsperioden mellan 1975/76 kan ses som en fas av genomförande av 1974 års kulturpolitik då särskilt projektanslagen till konstartsområdet, branschstöden och folkbildningsanslagen ökar kraftigt. Sedan följer en period av sammantagna trendmässiga anslagsökningar över hela perioden, dock i en lägre takt än under det föregående skedet. Mellan 1980/81 och 2005 ökar således branschstöden 2,6 gånger. Ökningen av filmstödet är viktigast. Ersättningarna och bidragen till konstnärerna ökar realt under samma tid med 160 procent. och projektanslagen till konstarterna med 120 procent. De har sedan (genom bl.a. Skapande skola och Accessprojektet) ökat ytterligare).

Den bild av kulturpolitiken och kulturbudgeten som utvecklingen av de rörliga anslagen förmedlar kan sammanfattningsvis sägas vara bilden av kontinuitet från 1974, dvs. tydligt genomslag för den politikens ekonomiska prioriteringar under den följande femperioden och därefter en successiv och trendmässigt stabil utveckling med förändringarna i fråga om presstöd, folkbildning och kulturmiljövård som mönsterbrytande. Efter 2005 har skett en kraftig ökning av projektanslagen till konstartsområdet.

En grundläggande iakttagelse som kan göras att de bägge stora anslagsförändringar under perioden, 1970-talets uppräkning av presstödet och 1990-talets satsningar på kulturmiljöområdet, inte först och främst är följder av kulturpolitiska prioriteringar eller prioriteringar inom kulturpolitikens ramar. I stället handlar det om insatser som politiskt ansetts behövliga från ett bredare perspektiv. Presstödet blir en del av kulturpolitiken först efter det att 1974 års kulturpolitik formulerats. Kulturmiljöområdet växer i relation till bostadspolitiken och för att den historiska relationsförändringen mellan staten och kyrkan ska kunna genomföras.

De tre stöden, presstödet, kulturstödet till ombyggnader och den kyrkoantikvariska ersättningen, är när de förs in i kulturpolitiken, de tre absolut största enskilda anslagshöjningarna i kulturbudgeten under hela perioden sedan 1970.

Alla tre anslagen har också ett drag av generalitet – de syftar till generell verkan inom ett något större samhällsområde. Därmed skiljer de sig från de specialiserade inriktning på endera direkt specialdestinerade bidrag eller på precist avgränsade ändamål som kännetecknar kulturbudgetens många olika poster i övrigt.

Det finns därför ett erfarenhetsmässigt stöd för hävda att det sätt på vilket kulturpolitiken huvudsakligen drivits, med hjälp av de många små specialriktade stöden, tycks stå i motsats till förmågan att göra större, bredare och mera generella satsningar. När sådana återfinns inom kulturpolitikens ram – ja, då handlar det om stöd som sekundärt förts in i kulturpolitiken.

Stöden och bidragen till konstnärerna

Vi kan emellertid avsluta denna del av budgetanalysen med ett ytterligare perspektiv på utvecklingen av de fria anslagen. I figur 6.7 jämför vi utvecklingen av ersättningarna och bidragen till konstnärerna, inte bara med KPI, utan också med utvecklingen av statstjänstemännens löner.

Figur 6.7 Konstnärsstödens utveckling relativt KPI och relativt statstjänstemännens löner. Belopp i tusental kronor

0 50 000 100 000 150 000 200 000 250 000 300 000 350 000 400 000

år 1975/76 år 1980/81 år 1985/86 år 1990/91 år 1995/96 år 2000 år 2005

Konstnärsstöd, omräknat enl. KPI Konstnärsstöd, omräknad index statliga löner

I figuren redovisas utvecklingen av konstnärbidragen relativ dels index KPI, dels index statstjänstemännens löner. Det ska läsas så att när kurvorna pekar uppåt så betyder det att konstnärsstöden ökar snabbare än respektive index. När kurvan pekar nedåt så betyder det omvänt att inflation eller löneutveckling ökar snabbare är stöden.

Totalt har, som vi redan konstaterat stöden en mycket positiv utveckling sett över hela perioden. Men vi ser också att stöden börjat tappa i värde relativt löneutvecklingen med början från 1990talets mitt. Under 2000-talet sker sedan en viss återhämtning, men sammantaget för det senaste decenniet har stöden tappat jämfört med löneutvecklingen.

I avsnitt 10.2.3 tar vi upp de högre konstnärliga utbildningarna. Där konstaterar vi att dessa byggt ut väsentligt sedan slutet av 1990-talet. Sedan 2000-talets början har antalet konstnärliga examina vid högskolorna fördubblats. Att konstnärsbidragen under motsvarande period då tvärtom tappat värde i förhållande till den allmänna löneutvecklingen är noterbart. Det förefaller inte orimligt att hävda att den ökade utexamineringen i stället borde ha motsvarats av en korresponderande ökning av ersättningarna och bidragen till konstnärerna.

Exemplet med konstnärsstöden kan också användas för att belysa hur beroende av dels den allmänna ekonomiska utvecklingen, men också av regeringens budgetteknik. Under perioden fram till början av 1990-talet har Sverige en inflationsekonomi. Det betyder att reallönerna har svårt att hävda sig gentemot de allmänna prisökningarna. När konstnärsanslagen då enligt Regeringskansliet budgetregler räknas om med den allmänna prisutvecklingen som referens så får särskilda reformsatsningar på konstnärerna genomslag.

Men när inflationen knäcks och reallönerna därmed kan börja stiga så räknas anslagen fortfarande om med den allmänna prisutvecklingen som referens och följaktligen så sjunker anslagen relativt löneutvecklingen.

6.1.6. Anslagen till myndigheter med förvaltningsuppdrag och institutioner

I figur 6.8 redovisas anslagen till de olika typerna av myndigheter och institutioner som vi har urskiljt (ovan avsnitt 6.1.2). Här har vi skilt mellan gruppen myndigheter med förvaltningsuppdrag och förvaltningsmyndigheterna med institutionsuppgifter, dvs. Riksarkivet och landsarkiven samt Riksantikvarieämbetet. Bland de statliga institutionerna har vi skiljt mellan å ena sidan museerna, Talboks- och punktskriftsbiblioteket (TPB) och Institutet för språk och folkminnen (SOFI) respektive scenkonstens institutioner,

Operan, Dramaten och (från 2000) Dansens hus å den andra. Vidare utgör de tre R:en en kategori och de regionala institutionerna med statsstöd ytterligare en. Slutligen redovisas gruppen semiinstitutioner för sig.

Figur 6.8 Kulturbudgetens anslag till förvaltningsmyndigheter och institutioner. Belopp i tusental kronor, 2007 års priser

0 200 000 400 000 600 000 800 000 1 000 000 1 200 000 1 400 000

år 1970/71

år 1975/76

år 1980/81

år 1985/86

år 1990/91

år 1995/96

år 2000 år 2005 år 2008

1. Förvaltningsmyndigheter

2. Myndigh. m institutionsuppgift.

3. Operan, Dramaten (Dansens hus)

4. Stat. inst., museer, bibliotek

4. R:en

5. Regionala o kommunala. inst.

6. Seministitutioner, akademier

Perioden mellan 1976/76 och 1980/81 innebär kraftiga höjningar av anslagen till främst de regionala kulturinstitutionerna, till de statliga museerna och till myndigheterna med institutionsuppgifter. Dock kan noteras att den stora satsningen på 1974 års profilfråga, de regionala kulturinstitutionerna de facto ligger före 1974 års proposition. Anslaget till de regionala institutionerna fördubblas mellan 1970/71 och 1975/75 men ökningen mellan 1975/76 och 1980/81 stannar vid faktor 1,2.

Efter 1980/81ökar anslagen till de olika grupperna i en lugnare takt, precis som i fråga om de fri anslagen. De dåliga statsfinanserna under 1980-talet svarar mot sänkta myndighetsanslag, medan 1990talet innebär en återhämtning. De regionala institutionerna ges en tydlig prioritet under 1990-talets andra halva, vilket korresponderar mot prioriteringarna i 1996 års kulturproposition. 2000-talet åter innebär oförändrade eller realt sänkta anslag till samtliga myndig-

hets- och institutionsgrupper, utom de statliga scenkonstinstitutionerna. Ökningen här inkluderar den nya institutionen Dansens hus men innebär också en återhämtning relativt en sämre utveckling under det föregående skedet (jfr nedan).

Avvikelserna från den genomsnittliga utvecklingen gäller dels R:en, dels de statliga museerna (och TPB). Anslagen till R:en är realt oförändrade under hela perioden mellan 1975/76 och fram till i dag (2008 års budget). De har därmed den sämsta budgetutvecklingen.

De statliga museerna däremot står för budgetens starkaste expansion under kvartsseklet mellan 1980 och 2005. Under den perioden näst intill tredubblas anslaget (faktor 2,8) vilket kan ses som en motsvarighet till de höjda sakanslagen till kulturarvsområdet. Denna ökning svarar mot att ett antal nya institutioner kommit till under perioden eller att äldre institutioner har förnyats genom nya institutionsbyggnader. Detta gäller Talboks- och punktskriftsbiblioteket, Etnografiska museet, Vasamuseet, Moderna museet, Arkitekturmuseet, Marinmuseet, Medelhavsmuseet, Myntkabinettet och Världskulturmuseet.

När vi jämförde stöden och ersättningarna till konstnärerna med utvecklingen av statstjänstemännens löner såg vi att stöden sammantaget tappade köpkraft relativt löneutvecklingen under decenniet 1995−2005. Stöden ökade nominellt då med faktor 1,3 men detta motsvarar alltså inte motsvarar löneutvecklingen som under samma period ökade med faktor 1,5.

När det gäller anslagen till myndigheterna och institutionerna så kan vi konstatera att anslagen till gruppen myndigheter (faktor 2,0 nominell ökning), de nationella kulturarvsinstitutionerna (faktor 1,8,), de regionala kulturinstitutionerna (faktor 1,6), samt myndigheterna med institutionsuppgifter (faktor 1,5) matchar löneökningarna, medan anslagen till de nationella scenkonstinstitutionerna (faktor 1,3), till R:en (faktor 1,1) och till semiinstitutionerna (faktor 1,2) inte matchar löneökningarna.

För att då slutligt avgöra hur myndigheternas och institutionernas ekonomier utvecklats behöver man ta hänsyn till de bägge andra kostnadsslagen, dvs. lokalkostnaderna och posten ”övrigt”, som inkluderar allt från investeringskostnader till kontorsmaterial.

Här växlar relationerna ganska avsevärt mellan de olika typerna av myndigheter och institutioner. För myndigheterna med förvaltningsuppdrag ligger hyrorna kring 10 procent av totalkostnaderna, medan de för de statliga museerna utgör mellan 30 och 50 procent,

med ca 40 procent som ett medianvärde. Ungefär samma lokalkostnadsandelar har Riksarkivet, landsarkiven och Riksantikvarieämbetet.

Eftersom den svenska ekonomin sedan 1990-talets mitt fram till i dag, har kännetecknats av låg inflation och reallönetillväxt så kan allmänt sägas att lönekostnadsökningarna ökar genomsnittligt snabbare övriga kostnader. Där detta inte kompenseras fullt ut så innebär det besparingar på anslagen.

Eftersom anslagen till myndigheter och institutioner innehållit kontinuerliga rationaliseringskrav under hela perioden, samtidigt som extra anslagsökningar sedan 1995/96 varit ovanliga, så kan vi med säkerhet säga att myndigheterna och institutionerna har haft att hantera påtagliga krav på att effektivisera sin verksamhet.

För att få den närmare uppfattningen om hur myndigheternas och institutionernas ekonomier har utvecklats, måste man dock ta hänsyn till den tredje kostnadsposten, dvs. lokalkostnaderna. Den kostnaden är särskilt intressant för gruppen centrala statliga museer som ju dels stått för myndighets- och institutionsanslagens expansion, dels har verksamheter där lokalkostnaderna av naturliga skäl är tunga. Det har också under senare år förts en livlig debatt om kulturinstitutionernas lokalkostnader. Vi ska därför avsluta denna genomgånga av kulturbudgeten med en kort analys av dessa.

Museernas lokalkostnader

För att kunna göra en något så när samlad bedömning av lokalkostnadernas utveckling för de statliga museerna, så måste vi ta hänsyn till såväl kostnaderna för den enskilda institutionen som till att antalet institutioner har ökat. Det gäller alltså att skilja mellan kostnadsförändringar hänförbara till det ena respektive andra förhållandet.

Vi väljer att studera förhållandena för de statliga museerna som är myndigheter.27 För dessa museer har hyrorna utgjort följande andelar av myndigheternas anslag.28

27 Dvs. museerna som ingår i myndigheterna Statens Historiska Museer, Naturhistoriska Riksmuseet, Nationalmuseum med Prins Eugens Waldemars udde, Moderna museet, Livrustkammaren, Skokloster och Hallwylska museet, Statens maritima museer, Statens musiksamlingar, Arkitekturmuseet samt Statens försvarshistoriska museer. 28 Hyreskostnader enligt Statskontorets uppgifter samt enligt redovisningar i budgetpropositioner och regleringsbrev. För budgetåret 2005 har vi minskat museianslaget med 91 miljoner kronor dvs. konstanden för fri entré-reformen. Detta för att uppnå jämförbarhet

Tabell 6.2 Andelen lokalkostnader av de statliga museernas anslag

1975/76 1980/81 1985/86 1990/91 1995/96 2000 2005 31,3 % 31,2 % 42,3 % 36,3 % 40,8 % 42,5 % 35,5 %

Vi ser alltså att andelarna hyreskostnaderna varierat mellan drygt 30 och 40 procent under perioden. När andelarna ökat så betyder det också att hyrorna ökat snabbare än myndigheterna anslag i övrigt. Fastighetsreformen 1994 sammanfaller med en ökning av hyrorna. Tabellen sammanfattar bakgrunden till den debatt om principerna för hyressättningen som sedan följde. Dvs. myndigheterna hade att möta både rationaliseringskrav i verksamheten och höjda hyreskrav.

Men vi ser också att efter 2000 så har hyrorna fallit tillbaka och det svarar mot att debatten allmänt sett tycks ha klingat av.

I nästa tabell, tabell 6.3, gör vi ett försök att uppskatta hyrornas betydelse för den enskilda, eller snarare den genomsnittliga museiinstitutionen. Här redovisas (raden B) för respektive år summan av alla museernas anslag, exklusive de andelar som åtgått till hyror. Dessa har sedan indexerats med i relation till utvecklingen av statstjänstemännens löner (raden C). Anslagens helt dominerande användning (sedan hyrorna räknats bort) är således lönekostnader.

Men eftersom antalet museer ändras över perioden så behöver vi för de olika åren slå ut kostnaderna på olika många museer. På tabellens fjärde rad (raden E) rad har vi därför angivit antalet institutioner efter den takt då de nya museerna etablerats. Här har vi allmänt betraktat tillkomsten av en ny museibyggnad som motsvarande en ny institutionsetablering, oavsett om institutionen ifråga haft en förhistoria som en del av en tidigare ”moderinstitution”.29

mellan de olika åren. Fri entréreformen innebar således sänkta intäkter för museerna med uppskattningsvis motsvarande belopp. 29 Vi har således beräknat antalet institutioner med utgångspunkt från att 1975/76 finns Historiska museet, Naturhistoriska riksmuseet, Nationalmuseum, Östasiatiska museet, Etnografiska museet, Livrustkammaren med Hallwylska museet och Skokloster (räknade som ett museum) och Sjöhistoriska museet. Till 1980/81 tillkommer Arkitekturmuseet. 1985/85 Statens musiksamlingar och Medelhavsmuseet. Vasamuseet som invigs 1990 har vi inte beaktat i sammanställningen eftersom staten endast bekostar lokalerna, men inte driften i övrigt. Det museet är alltså ”neutralt” i förhållande till våra beräkningar. Till 1995/96 tillkommer Myntkabinettet. Till 2000 Moderna museet, Marinmuseet samt Armémuseet och Flygvapenmuseet, räknade som en samlad institution. Till 2005 slutligen tillkommer Världskulturmuseet.

Slutligen har vi på tabellens nedre rad (raden E) redovisat det genomsnittliga museianslaget såsom detta kan beräknas när det samlade museianslaget (exklusive hyreskostnaderna) delas med antalet museer (enligt raden D).

Tabell 6.3 Hyreskostnaderna betydelse för de statliga museernas anslagsutveckling. Beloppen i tusental kronor

A 1975/76 1980/81 1985/86 1990/91 1995/96 2000 2005 B 30 779 64 745 92 516 204 636 258 700 368 825 558 598 C 195 754 256 390 265 520 386 762 411 333 468 408 603 286 D 6 7 9 9 10 13 14 E 32 626 36 627 29 502 42 973 41 113 36 031 43 092

A = budgetår B = museernas anslag minskade med hyreskostnaderna C = anslagen enligt B, omräknade med index för statstjänstemännens löneökningar D = antalet museiinstitutioner respektive år E = anslag (enligt C) per museum (enligt D)

Om vi så slutligen ställer samman resultaten från de två tabellerna 6.2 och 6.3, så får vi följande bild.

Tabell 6.4 Hyresandel av museernas anslag (efter tabell 6.2) jämfört med den genomsnittliga museets i övrigt disponibla anslag (undre raden, enligt tabell 6.3, raden E). Beloppen i tusental kronor

A 1975/76 1980/81 1985/86 1990/91 1995/96 2000 2005 B 31,3 % 31,2 % 42,3 % 36,3 % 40,8 % 42,5 % 35,5 % C 32 626 36 627 29 502 42 973 41 113 36 031 43 092

Utifrån detta sätt att beräkna kostnader, anslag och hyrornas effekter kan vi alltså avge följande omdömen.

För det första tycks kulturbudgetens ökning av kostnaderna för de statliga museerna (samt TPB samt SOFI) väsentligen vara hänförbar till tillkomsten av de nya institutionerna. Detta törs vi säga eftersom det disponibla anslaget för det genomsnittliga museet följer (samvarierar med) hyresandelen. När hyresandelen stiger så sjunker genomsnittsmuseets i övrigt disponibla anslag.

När hyresandelen sjunker så ökar det disponibla anslaget. Detta mönster ändras inte av tillkomsten av de nya institutionerna.

För det andra kan vi alltså säga att hyressättningen haft ett mycket tydligt genomslag i museernas anslag. Hyrorna tycks ha

varit den faktor som mer än principer för anslagsomräkningar bestämt museernas ekonomiska utrymme. När hyrorna som hittills under 2000-talet sänkts har detta alltså inneburit att museerna fått bättre ekonomi.

Dagens (2005 års) genomsnittliga museum tycks därför ha ett anslag med samma köpkraft (utifrån relationen till statstjänstemännens löner) som dess motsvarighet budgetåret 1990/91.

6.1.7. Sammanfattning av analysen av budgetutvecklingen

De iakttagelser vi gjort genom vår analys av kulturbudgetens utveckling kan sammanfattas i följande punkter.

  • Den viktigaste profilfrågan för 1974 års kulturpolitik är, mätt i termer av ekonomisk satsning – utbyggnaden av de regionala kulturinstitutionerna, i första hand de regionala teatrarna. Statsstödet till de regionala institutionerna ökade dock snabbare under 1970-talet, före lanseringen av 1974 års politik, än därefter.
  • Under perioden mellan 1975 och 2005 har budgeten tredubblats, räknat i fasta priser enligt KPI.
  • De största enskilda tillskotten till budgeten är införandet av presstödet under 1970-talet, kulturstödet till ombyggnad vid 1990-talets början samt den kyrkoantikvariska ersättningen från 2000 i samband med relationsförändringen kyrka – stat.
  • De största enskilda neddragningarna av budgeten gäller nedskärningen av presstödet från 1980-talet och överföringen av stödet till studieförbundens kulturprogram till utbildningsområdet.
  • Den viktigaste långsiktiga trenden i budgetutvecklingen är att anslagen till institutionerna inom området kulturarv successivt tar en större andel av budgeten i anspråk. Det handlar främst om att nya museiinstitutioner kommer till från 1980-talet. 1980 domineras budgeten av kostnader för konstarterna, främst teater och musik. Kostnaderna för arkiv, museer och kulturmiljövård motsvarar då hälften av kostnaderna för insatserna för konstarterna. 2005 är kostnaderna för de bägge områdena ungefär lika stora.
  • Den genomsnittliga statliga museiinstitutionen har realt ungefär lika stort anslag 2005 som den hade 1990. Mellan dessa tidpunkter har emellertid museernas reala ekonomi genomlöpt väsentliga skiftningar som styrts av hyressättningen av lokalerna. Institutionernas ekonomi försämrades när hyrorna steg fram till kring år 2000. Den har förbättras när hyrorna sedan har sjunkit.
  • Relationen mellan budgetens kostnader för förvaltningsmyndigheter och institutioner respektive övriga, rörliga anslag har varit stabil över hela perioden. Under 2000-talet har den rörliga andelen dock ökat som en kombination av besparingar på myndigheternas anslag och satsningar på olika projekt.
  • Stöden och ersättningarna till konstnärerna har ökat under hela perioden 1970−1995. Det senaste decenniet har dock stöden tappat relativt statstjänstemännens löneutveckling.

6.2. Kultur i hela landet

6.2.1. Organisation och verksamhet i landsting och kommuner

Landstingen30 är aktiva inom kulturområdet. Det sker antingen genom kulturförvaltningar som t.ex. fördelar bidrag till organisationer och kulturskapare, eller genom huvudmannaskapet för kulturinstitutioner.

Kulturförvaltningarna ansvarar för underlag till kulturpolitiska strategier och beslut samt utformar uppdrag till institutioner och organisationer.31 De ska stödja och utveckla nätverk inom kulturområdet och driva projekt för att utveckla den egna verksamheten t.ex. genom s.k. cultural planning.32

Även i kommunerna är kulturfrågorna organiserade på olika sätt, t.ex. i fråga om vilken nämnd som är ansvarig. Dåvarande Svenska kommunförbundet publicerade 2003 en rapport om den

30 I begreppet landsting inbegrips i vår utredning även regionerna. Likaså inbegrips i begreppet de samverkansorgan (lag [2002:34] om samverkansorgan i länen) som i vissa län bedriver kulturpolitiska frågor. 31 Region Halland t.ex. har tecknat överenskommelser om uppdrag med 37 organisationer och 15 kulturinstitutioner. 32 Ett nätverk, med landsting /regioner och kommuner, har bildats 2008 på initiativ av SKL och Regionförbundet södra Småland. Cultural planning handlar om att genom systematisk kartlägganing av såväl kvantitativ som kvalitativ art av kulturella resurser få underlag för att föra fram kultur i olika sammanhang.

politiska och förvaltningsmässiga organisationen av kultur respektive fritid i Sveriges kommuner.33 Tabellen nedan visar vilken placering kulturfrågorna då har i kommunernas politiska organisation enligt rapporten.

Tabell 6.5 Nämndansvar för kulturfrågor i Svenska kommuner 2003

gemensam kultur- och fritidsnämnd

45 %

separat kulturnämnd

20 %

utbildning och kultur

19 %

under kommunstyrelsen

9 %

övriga

7 %

Av rapporten framgår också att det finns relativt stora likheter mellan kulturfrågornas placering politiskt och placering i förvaltningen.34

Tabell 6.6 Förvaltningsorganisation för kultur i Svenska kommuner 2003

kultur och fritidsförvaltning

41 %

separat kulturförvaltning

18 %

utbildnings- och kulturförvaltning m.m.

24 %

kommunstyrelsens kansli

10 %

övriga förvaltningar

7 %

Nämndansvaret för kultur visade sig vara olika fördelat beroende på kommunens karaktär. Storstäderna – Stockholm, Göteborg, Malmö – hade t.ex. uteslutande separata kulturnämnder och större städer35 hade det till närmare 50 procent. Däremot hade landsbygdskommunerna aldrig särskilda kulturnämnder. Det var också i landsbygds- och glesbygdskommuner som organisationsformen för kulturansvaret hade den största variationen.36

I rapporten sägs också att utvecklingen mellan slutet av 1980talet och fram till 2003 gått mot att allt flera kommuner placerat kultur- och fritidsfrågorna i en nämnd som också hanterade andra verksamheter.37 År 2003 hade fyra av tio kommuner kulturfrågorna

33 Svenska kommunförbundet, 2003, Vem tar hand om kultur och fritid i Sveriges kommuner. 34 Ibid., s. 7–9. 35 50–100 000 invånare. 36 Ibid. s. 12. 37 Ibid. s. 16.

organiserade i sådana större nämnder jämfört med bara en av tio vid 1980-talets början.

Landstingens kulturverksamheter

Landstingen är huvudmän (ensam eller en av flera) för totalt 26 museiinstitutioner38 varav 19 är regionala, tre kommunala och fyra övriga museer.39 Det finns 20 länsmusikorganisationer samt 15 regionala eller lokala orkesterinstitutioner.40 Det finns 28 regionala eller lokala teaterinstitutioner41 och 20 läns- eller regionbibliotek.

Varje landsting har ett arkiv.42 Det finns inga samlade uppgifter om landstingens arkivverksamhet. Landstingen finansierar också andra arkiv. Enligt Arkivutredningen finansierade landstingen folkrörelsearkivens länsarkiv med mellan 60 procent och 26 procent av omsättningen.43

I landstingen fanns 747 årsarbetare inom kulturområdet 2004. Det motsvarade 0,3 procent av det sammanlagda antalet årsarbetare.44

Kommunernas kulturverksamheter

Kommunerna är huvudmän (en ensam kommun eller som en av flera) för totalt 108 museiinstitutioner och konsthallar.45 Av dessa var 15 regionala institutioner, 57 kommunala och 12 stycken tillhör gruppen ”övriga”. Antalet konsthallar var 24. 46

38 Statens kulturråd, Kulturen i siffror 2007//6, Museer och konsthallar 2006, definition – anställd yrkesutbildad personal, sammanlagt ett årsverke, öppet för allmänheten). 39 Ibid. tabell 1:1. 40 Statens kulturråd, Kulturen i siffror 2007//1. Musik 2004–2005, s. 1, åtta av de 15 orkesterinstitutionerna är integrerade i länsmusik, s. 10, tabell 1. 41 Statens kulturråd, Kulturen i siffror 2008:1, Teater och dans 2006, s. 45, tabell 7. 42 Enligt 8 § arkivlagen (1990:783) är landstingsstyrelsen arkivmyndighet i landstinget, om inte landstingsfullmäktige har utsett någon annan nämnd eller styrelse till arkivmyndighet. 43SOU 2002:78, Arkiv för alla. 44 Sveriges kommuner och landsting, 2005, Landstingsanställd personal 2004. Samman-

ställning grundad på Landstingsförbundets personalredovisning per den 1 november 2004,

Tabell 3A. Senare statistik redovisar utbildning och kultur tillsammans, utbildning är många fler 45 Definition = anställd yrkesutbildad personal, sammanlagt ett årsverke, öppet för allmänheten. 46 Statens kulturråd, Kulturen i siffror 2007//6, Museer och konsthallar 2006, tabell 1:1.

Inom musikområdet ger kommuner i vissa fall bidrag till länsmusikorganisationer (6 procent av deras totala intäkter47). Framför allt finansierar kommunerna dock orkesterinstitutioner.48 Det finns 15 orkestrar i landet varav åtta är integrerade med länsmusikorganisationen.49

På teaterområdet finns tre teatrar som finansieras av kommuner och staten, men inte av landsting. Kommunerna finansierar dessutom 20 teaterinstitutioner som även har bidrag från landsting.50Sammanlagt bidrar sålunda kommunerna till finansieringen av 23 teaterinstitutioner.

Kommunerna ansvarar vad gäller bibliotek för 2 090 utlåningsställen (ett huvudbibliotek i varje kommun, 1 001 biblioteksfilialer samt bokbussar och övriga utlåningsställen).51

Kommunerna har ansvar för kultur i skolan. I läroplanerna är undervisning i kultur och estetik integrerad (se avsnitt 10.1). Musik- eller kulturskolor fanns 2007 i alla utom sju kommuner.52

Varje kommun har ett arkiv.53 Framför allt större städer har stora och profilerade stads- eller kommunarkiv. Inte heller om kommunal arkivverksamhet finns några samlade uppgifter.

I vissa större kommuner finns stadsantikvarier som ofta är kopplade till ett museum. I några kommuner finns också kommunantikvarier, men samlade uppgifter om dessa saknas.

Kommunerna ger i växlande utsträckning bidrag till konstnärer och kulturarbetare samt fördelar stöd till lokaler och arrangörer.

De svarar för en stor andel av det offentliga stödet till studieförbunden.

I kommunerna fanns år 2007 runt 9 500 årsarbetare på kulturområdet.54

47 Statens kulturråd, Kulturen i siffror 2007//1. Musik 2004-2005, s. 18, diagram 1. 48 Ibid. s. 19, diagram 5. 49 Ibid. s. 10, tabell 1. 50 Statens kulturråd, Kulturen i siffror 2008:1, Teater och dans 2006, s. 45, tabell 7. 51 Statens kulturråd, Kulturen i siffror 2008:3, Folkbiblioteken 2007. 52 Resultat av Musik- och kulturskolerapporten 2007, SMOK, Sveriges Musik- och Kulturskoleråd, intresseorganisation där ca 85 procent av landets kommuner är medlemmar. 53 Enligt 8 § arkivlagen (1990:783) är kommunstyrelsen arkivmyndighet i kommunen, om inte kommunfullmäktige har utsett någon annan nämnd eller styrelse till arkivmyndighet. 54 Sveriges kommuner och landsting, 2008, Kommunal personal 2007 – personalstatistisk

undersökning, tabell 4. Kategorierna Musikledare, 1:e bibliotekarie, Annan arbetsledare bild-

ning/fritid, Bibliotekarie, Kultursekreterare, Antikvarie, Annan handläggare bildning/fritid, Biblioteksassistent, Filialföreståndare, Musik-, danslärare, Kulturassistent, Annan kulturpersonal.

6.2.2. Fördelningen av de offentliga kulturutgifterna

Generellt sett ser de ekonomiska förutsättningarna ut så att staten bidrar med ca en femtedel av kommunernas inkomster och en tiondel av landstingens. Av dessa ges ungefär 75 procent i klumpsummor.55 Cirka 75 procent av utgifterna hör samman med lagreglerade uppgifter.56

På kulturområdet bidrar den offentliga sektorn med ca 21,7 miljarder kronor. Mellan 1992 och 2007 har landstingen procentuellt ökat sina insatser inom kulturområdet i högre grad än de andra offentliga aktörerna. Kommunernas insatser har ökat minst vilket till viss del beror på förändringar i huvudmannaskapet mellan landsting och kommuner.

Sedan mitten av 1990-talet är staten den största offentliga finansiären av kulturverksamheter, men det är fortfarande kommunerna som ger den största andelen av sin budget till kultur. De kommunala kulturkostnaderna uppgår till ungefär 2,5 procent av deras totala nettokostnader. För statens del är motsvarande andel knappt en procent av statsbudgeten. Landstingens kulturutgifter ligger på samma budgetandel.57

Tabell 6.7 De offentliga kulturutgifterna 1992 och 2007. Statens, landstingens och kommunernas andelar

År 1992 58 (92/93) År 2005

59

År 2007

60

Stat

42 %

47 %

46 %

Landsting

8 %

10 %

13 %

Kommun

50 %

43 %

41 %

55 Premfors, Ehn, Haldén & Sundström 2003:171. 56 Ibid. s. 208. 57 Statens kulturråd, 2007, Kulturen i siffror 2008:7, Kulturens finansiering 2007, s. 5. 58SOU 1995:84, Kulturpolitikens inriktning, s. 94. 59 Statens kulturråd, 2006, Kulturen i siffror 2006:3, s. 5. 60 Statens kulturråd 2008, Kulturen i siffror 2008:7, Kulturens finansiering 2007.

Tabell 6.8 De offentliga kulturutgifterna per innevånare i statens och landstingens (genomsnittligt) och kommunernas (genomsnittligt) utgifter.

61

Belopp i kronor, 2007 års priser

1998 2000 2002 2004 2006 2007

Stat 936 949 959 1 006 1 063 1 085 Landsting 158 199 208 211 258 267 Kommun 882 868 910 904 944 978

Kulturutgifterna har ökat åren 1998−2007 i såväl kommunerna, som landstingen och staten. Det finns inga uppgifter om i vilken utsträckning ökningen motsvarar nya eller utökade kulturverksamheter respektive i vilken utsträckning ökningen motsvaras av att de befintliga verksamheterna blivit dyrare.

Förhållandena växlar mellan de olika landstingen. För den största ökningen svarar region Västra Götaland. Med detta landsting borträknat är den genomsnittliga ökningen åtta procent mellan 1998 och 2005. I sju av tjugo landsting har kulturutgifterna minskat. Någon samlad trend är svår att utläsa.

Landstingens kulturutgifter uppgick 2007 till knappt 2,5 miljarder kronor.62 De viktigaste ändamålen 2005 framgår av tabell 6.9 nedan.63

Tabell 6.9 Landstingens kulturutgifter 2005, fördelning över huvudändamål

Teater och dans

17 %

Musik 24 % Bild och form 2 % Museer, utställningar och kulturmiljö 19 % Bibliotek 6 % Film och medier 3 % Folkbildning 16 % Ungdomsorganisationer 5 % Ersättning och bidrag till konstnärer 0 % (ca 7 miljoner kr) Allmänna kulturutgifter 8 %

61 Ibid. 62 Statens kulturråd 2008, Kulturen i siffror 2008:7, Kulturens finansiering 2007. 63 Statens kulturråd, Kulturen i siffror 2006//3, Offentliga kulturinsatser 2005 i regionalt per-

spektiv, tabell 1:10.

De kommunala kulturutgifterna uppgick år 2007 till 8,9 miljarder kronor. De fördelar sig på fyra huvudändamål enligt tabell 6.10.64

Tabell 6.10 Kommunernas kulturutgifter 2007, föredelning över

huvudändamål

Allmän kulturverksamhet

33 %

Bibliotek 41 % Musik-/Kulturskola 20 % Stöd till studieorganisationer 6 %

Kommunernas och landstingens stöd till det fria kulturlivet låter sig inte summeras. Det utgörs av aktivitets-/verksamhetsbidrag och arrangörsstöd samt subventionerade lokaler för föreningarnas egna verksamhet.65

Fördelningen av offentliga kulturutgifter på institutioner och övriga verksamheter

Stat, landsting och kommuner tar olika stort ansvar för skilda typer av kulturinstitutioner och verksamheter. Länsmusikorganisationen har t.ex. genomsnittligt en dubbelt så hög statlig finansiering som de övriga regionala och kommunala kulturinstitutionerna och för studieförbunden tar staten utan jämförelse det största ansvaret.

64 Statens kulturråd 2008, Kulturen i siffror 2008:7, Kulturens finansiering 2007. 65 Sveriges kommuner och landsting, 2004, Om kultur- och fritidssektorerna. Kostnader.

Tabell 6.11 Fördelningen av finansieringen mellan stat, landsting och

kommuner för olika kulturverksamheter 2007

Del av intäkterna

Stat % Landsting % Kommuner %

teater och dans, regionala och lokala institutioner

66

27 24 23

länsmusikorganisationer

67

54

23

6

orkesterorganisationer

68

27 18 28

regionala museer

69

25 29 15

läns- och regionbibliotek

70

30 70 -

studieförbund

71

69 12 18

Bilden av de egna intäkterna är påfallande enhetlig ifråga om de regionala institutionerna. För länsmuseerna är de i medeltal 25 procent.72 Regional musikverksamhet hade ca 23 procent i spelintäkter och övriga intäkter.73 På teaterområdet hade regionala/lokala institutioner 26 procent egenintäkter.74

Statens bidrag till institutionerna varierar kraftigt över landet. Framför allt är skillnaderna stora mellan bidragen till länsmusikorganisationerna.

Beträffande länsmusikorganisation varierar statens bidrag mellan 23 och 85 procent.75 År 2005 hade Gotlandsmusiken 85 procent och Musik i Uppland 73 procent statlig finansiering. Västmanlandsmusiken hade 23 procent statlig finansiering.76

Statens bidrag till de regionala teaterinstitutioner varierar mellan 22 och 52 procent av deras samlade finansiering.77 Räknar man enbart statens del av de offentliga bidragen så varierar den mellan 23 och 62 procent.

Även enskilda landstings driftkostnader för kulturändamål kan variera kraftigt, framför allt vad gäller de områden som får mest

66 Statens kulturråd, Kulturen i siffror 2008:1. Teater och dans 2006, s. 29, tabell 15. 67 Statens kulturråd, Kulturen i siffror 2007//1, Musik 2004–2005, s. 18, diagram 4. 68 Statens kulturråd, Kulturen i siffror 2007//1, Musik 2004–2005, s. 19, diagram 5. 69 Statens kulturråd, Kulturen i siffror 2007//6, Museer och konsthallar 2006, s. 33, tabell 1:3, regionala museer = länsmuseer + 6 museer , s. 77, bilaga 3. 70SOU 2003:129, s. 340. 71 Statens kulturråd, Kulturen i siffror 2008:2, Studieförbunden 2007. 72 Ibid. varierar mellan 27 och 50 procent. 73 Statens kulturråd, Kulturen i siffror 2008:5, Musik 2006. s. 21. diagram 4. 74 Statens kulturråd, Kulturen i siffror 2008:1, Teater och dans 2006. s. 29. tabell 15. 75 I procent av de totala intäkterna. 76 Statens kulturråd, Kulturen i siffror 2007//1, Musik 2004–2005, s. 29, tabell 5. Siffrorna varierar för flera län kraftigt mellan åren beroende på vad som räknats in, men för de ovan uppräknade länen är siffrorna stabila. 77 I procent av de totala intäkterna.

pengar – museer och kulturmiljövård, teater och dans, musik och studieförbund. Inom de områden som får mindre bidrag – bibliotek och litteratur samt ungdomsorganisationer – är spännvidden mindre.

Den verksamhet som staten tar det allra största delansvaret för är dock folkbildningen genom studieförbunden. Statens andel av de totala bidragen har det senaste decenniet hela tiden ökat, från 58 procent år 1997 till 69 procent år 2007.78

Uppgifterna visar att variationen är stor när det gäller det ansvar olika parter tar för skilda typer av institutioner och verksamheter. Finansieringsbilden förändras också över tid och mellan olika delar av landet.

6.2.3. Kulturstöd i hela landet?

I det här avsnittet ska vi belysa något av utfallet av kulturpolitikens regionala och lokala dimensioner. I den kulturpolitiska debatten framhävs ofta betydelsen av de statliga insatserna för medborgarnas rimliga tillgång till ett kulturutbud, oavsett bostadsort. Satsningen på de regionala institutionerna utgjorde ryggraden i 1974 års kulturpolitik när det gällde att skapa denna tillgänglighet. Statens kulturråd skriver t.ex. i rapporten Kulturens finansiering 2007 att det kan

konstateras att staten, tillsammans med landsting/regioner och kommuner, genom sina gemensamma satsningar lyckats bygga upp en väl fungerande infrastruktur inom kulturområdet. Det har skett på en relativt kort tid. Den kraftiga utbyggnaden av både kommunala och regionala kulturverksamheter under 70- och 80-talet, som skulle leda till att alla medborgare skulle få ta del av kultur har gett resultat. Men föreliggande rapport visar också att det fortfarande finns stora skillnader i satsningarna på kultur och därmed också till viss del i utbudet.79

Denna diskussion kan vi något fördjupa genom en jämförelsen mellan de offentliga kulturutgifterna och kulturkonsumtionen i Uppsala och Södermanlands landsting. Båda länen har samma sorts rumsliga närhet till Stockholm.

78 Statens kulturråd, Kulturen i siffror 2008:2, Studieförbunden 2007, s. 10. 79 Statens kulturråd 2008:7, Kulturens finansiering, s. 40.

Tabell 6.12 Kulturkonsumtion och offentliga kulturutgifter i Södermanlands

och Upplands län 2006. Uppgifter ur Statens kulturråd, 2008:1, Teater och dans 2006

Södermanland Uppland Dans

  • antal besökare

6 046 besök 2 259 besök varav 88 % i Uppsala kommun

80

Teater/musik

  • besök på egna föreställningar per 1 000 invånare

96,9 besök 234,3 besök

81

Besök på gästspel/köpta föreställningar per 1 000 invånare

105,5 besök 17,8 besök

82

Sammanlagt per 1 000 invånare

202,4 besök 252,1 besök

Statliga bidrag 2005 16 736 000 kronor 26 770 000 kronor (statens bidrag till kommun samt pengar till länsmusiken 10 990 000

83

Offentligt stöd per besök

84

334 kronor 1 087 kronor

Av tabellen 6.12 ovan, framgår att sörmlänningarna besöker dansföreställningar i betydligt större omfattning än upplänningarna. Sörmlänningar och upplänningar går dock ungefär lika ofta på teater eller musikarrangemang, men den stora skillnaden är att upplänningarna då besöker den egna institutionsteatern, Uppsala stadsteater, medan sörmlänningarna besöker gästspel som köpts in.

Vi ser också att statsbidragen till den regionala kulturverksamheten är ungefär 10 miljoner kronor högre till Uppsala läns landsting än till Sörmlands. Räknat per innevånare ger staten drygt 1 000 kronor till upplänningarna men bara en tredjedel så mycket till sörmlänningarna.

Ytterligare en skillnad är att i Uppsala län är utbudet av teater, musikteater och dans till närmare 90 procent koncentrerat till Uppsala kommun, medan för uppgifterna för Södermanlands del visar att utbudet på ett annat sätt är närvarande i alla kommuner.85

80 Statens kulturråd, Kulturen i siffror 2008:1. Teater och dans 2006, s. 48, tabell 10. 81 Ibid. s. 17, tabell 3. 82 Ibid. s. 17, tabell 3. 83 Statens kulturråd, Kulturen i siffror 2007//1, Musik 2004–2005, tabell 5. 84 Ibid. tabell 9, s. 47, från stat, landsting, kommun, Framtidens kultur m.fl. 85 Ibid. s. 48.

I Södermanland är kulturutövandet på tio av de fjorton punkter, som omfattas av Kulturrådets statistik, lägre än i Uppland.86

Sammanlagt87 är dock de offentlig kulturutgifterna högre i Södermanland (1 248 kronor/invånare) än i Uppsala läns landsting (1 141 kronor/invånare). Det innebär att i Södermanland tar landsting och kommun större ansvar än i Uppsala. Det skiljer 235 kronor/invånare mellan länen. Landstinget i Uppsala satsade 134 kronor per invånare på kultur och Södermanland 198 kronor år 2005. På ett område – ersättningar och bidrag till konstnärer – ger Uppsala mer pengar per individ.

Men statens bidrag i form av regionala kulturbidrag uppgår till 300 kronor/invånare i Uppsala län mot 172 kronor/invånare i Södermanland

Förklaringen till denna skillnad är ganska enkel. Uppsala har sin stadsteater sedan 1950-talet. I dag får den ett statsbidrag som motsvarar ca 20 procent av intäkterna, 70 procent av intäkterna kommer från kommunen, men landstinget ger inget bidrag.88 I Uppsala fanns också en stor militärmusikkår som blev grunden till länsmusiken. Sörmlands Musik och teater har inte funnits mer än i ett tiotal år och verksamheten har t.ex. inte en fast scen eller någon ensemble. År 2005 hade denna verksamhet en statlig finansiering med 47 procent av intäkterna, att jämföra med länsmusiken i Uppsala som hade en finansiering med 73 procent.89

Större kommuner ger mer pengar till kultur

Kommunernas kulturkostnader handlar om bibliotek(41 procent), musik- eller kulturskola (20 procent), s.k. allmän kulturverksamhet (32 procent) samt) och stöd till studieorganisationer (7 procent av kulturkostnaderna).90

Olika typer av kommuner satsar olika mycket på kultur. T.ex. satsar små kommuner genomsnittligt mindre på kultur än vad stora kommuner gör. Men det finns också enskilda små kommuner som

86 Statens kulturråd, Kulturen i siffror 2006:3. Offentliga kulturinsatser 2005 i regionalt per-

spektiv. s. 17–19.

87 Stat + kommun + landsting. 88 Statens kulturråd, Kulturen i siffror 2008:1. Teater och dans 2006, s. 45, tabell 7. 89 Statens kulturråd, Kulturen i siffror//1. Musik 2004–2005, s. 29, tabell 45. Södermanland fick drygt 14,5 mnkr och Uppland sammanlagt närmare 27 mnkr. 90 Statens kulturråd, Kulturen i siffror 2006//3, Offentliga kulturinsatser 2005 i regionalt

perspektiv, s. 15.

satsar stort91 medan det finns stora kommuner92 som snålar på kulturutgifterna. Det tycks alltså finnas utrymme för politiska prioriteringar.

Med hjälp av Kommundatabasen93 är det möjligt studera kulturverksamhetens i kommunernas kostnader.

I figur 6.9 redovisas kulturverksamheternas andel i procent av kommunernas totala driftskostnader 2007. Här har vi skiljt mellan olika typer av kommuner.94 Här framgår att storstäder, större städer och övriga kommuner med fler än 25 000 invånare95 satsar mer på kultur än de övriga sex typerna av kommuner. Minst satsar storstädernas förortskommuner.

Figur 6.9 Kommunernas kulturutgifter 2007. Kulturutgifternas andel i procent av de totala driftskostnaderna. Genomsnitt för olika typer av kommuner

0 0,5

1 1,5

2 2,5

3 3,5

4

Fö ro rtsk om m un er

Pendl ingsk ommuner

Öv riga kom m un er ,

mi ndr e än 125 00 i nv

Var up ro du cera nde

ko mm une r

Gl esbygd skommu ner

Öv riga kom m un er ,

mel lan 12500 -

2500 0 i nv.

Öv riga kom m un er ,

fler ä n 25000 inv.

St ör re städer

St or städer

0 0,5

1 1,5

2 2,5

3 3,5

4

Fö ro rtsk om m un er

Pendl ingsk ommuner

Öv riga kom m un er ,

mi ndr e än 125 00 i nv

Var up ro du cera nde

ko mm une r

Gl esbygd skommu ner

Öv riga kom m un er ,

mel lan 12500 -

2500 0 i nv.

Öv riga kom m un er ,

fler ä n 25000 inv.

St ör re städer

St or städer

91 Norberg 5 866 inv. 3,2 procent satsar mest i Västmanland. 92 Huddinge 88 750 inv. 1,5 procent. 93 Kommundatabasen förvaltas av Rådet för främjande av kommunala analyser (RKA). RKA är en ideell förening bildad av staten och SKL i samarbete. Basen tillhandahåller nyckeltal om bl.a. kulturutgifter som ger möjlighet att följa utvecklingen över tid och att göra jämförelser mellan kommuner. Den innehåller fler än 150 nyckeltal om kommuner vilka huvudsakligen bygger på officiell statistik. 94 Nio typer, glesbygd, storstad m.fl., SKL:s kommungruppsindelning, började gälla 2005. 95 Sammanlagt 64 av 290 kn.

Kommundatabasens uppgifter ger sammantaget för handen att i alla typer av kommuner sjunker andelen kulturutgifter i de totala driftskostnaderna under perioden 1996 till 2007.

I figur 6.10 nedan, har vi undersökt sambandet mellan kommunstorlek och kulturutgifter. Den genomsnittliga kulturkostnaden för samtliga kommuner är 2,2 procent av den totala driftsbudgeten. Diagrammet visar hur stor andel av kommunerna i varje storleksklass som satsar mer respektive mindre än dessa 2,2 procent. Den tydliga trenden är att stora kommuner ger en större andel av sina totala kostnader till kultur medan mindre kommuner satsar en mindre del.

Figur 6.10 Sambandet mellan kommunstorlek och kulturutgifter uttryckt i procent av kommunens nettokostnader. Kommunerna är fördelade på nio storleksklasser med avseende på antalet innevånare: 1 = 0 – 4 999, 2 = 5 000 – 9 999, 3 = 10 000 – 14 999, 4 = 15 000 – 19 999, 5 = 20 000 – 29 999, 6 = 30 000 – 49 999, 7 = 50 000 – 99 999, 8 = 100 000 – 199 999, 9 = 200 000 eller flera

0 20 40 60 80 100 120

1 2 3 4 5 6 7 8 9

Kommunstorlek

Pr ocen t a v ko m m une ns

ne ttod rif ts ko st nad

Mer än 2,2 % av kommunens nettodriftskostnad 2,2 % eller mindre av kommunens nettodriftskostnad

0 20 40 60 80 100 120

1 2 3 4 5 6 7 8 9

Kommunstorlek

Pr ocen t a v ko m m une ns

ne ttod rif ts ko st nad

Mer än 2,2 % av kommunens nettodriftskostnad 2,2 % eller mindre av kommunens nettodriftskostnad

Trenden blir ännu tydligare om man ser till de elva svenska kommuner som har fler än 100 001 invånare. Tio av dem satsar 2,2 procent (dvs. snittutgiften) eller mer av sin nettodriftskostnad på kultur.

Tabell 6.13 Kulturutgifter i procent av de samlade utgifterna i Sveriges

11 största kommuner

96

2,0 2,2 2,3 2,7 2,8 2,8 2,8 2,9 3,4 3,4 4,9

Skillnaderna i kommunstorlek kan också generellt läsas som skillnaden mellan stad och landsbygd, mellan tillväxtzoner och avfolknings-/glesbygder. I Sverige finns också skillnader mellan förortskommuner och pendlingskommuner och de kommuner som man pendlar till. Är detta skillnader som kulturpolitiken eftersträvat eller kan detta vara problem som politiken borde lösa?

Det går också att beskriva situationen som att pengar söker sig till pengar. Statens kulturpengar landar i hög grad – med några få undantag – i kommuntyperna storstäder och större städer. Och det är de kommunerna som själva satsar mest.97 Det är också dit som landstingens pengar går. Detta är en av följderna av att institutionernas svarar för en så stor del av det offentligt finansierade kulturutbudet.

Stora kommuner, hög utbildningsnivå och stort kulturintresse

Utbildningsnivån i Sverige har förändrats drastiskt under 1900talet.98 De senaste decenniernas satsningar på universitet och högskolor kommer att ytterligare accentuera bilden av svenskarna som ett högutbildat folk. Sambandet mellan utbildningsnivå och kulturvanor är också välkänt och erkänt.99

Skillnaderna mellan stad och glesbygd blir ännu tydligare vid en jämförelse av utbildningsnivåerna i kommuner av olika storlek. Genomsnittet för riket är att 21 procent av invånarna har minst treårig eftergymnasial utbildning.

Tabell 6.15 visar (i kombination med uppgifterna i tabell 6.13 ovan) att det finns en samvariation mellan kommunens storlek, utbildningsnivå och kulturbudget – ju mindre kommun desto lägre utbildningsnivå och kulturbudget och vice versa.

96 Statens kulturråd, Kulturen i siffror 2006//3. Offentliga kulturinsatser 2005 i regional per-

spektiv, tabell 3.1.

97 Kommunerna gav år 2005 i genomsnitt 2,2 procent av sina nettodriftskostnader till kultur, sifferunderlag Statens kulturråd, Kulturen i siffror 2006#3. Offentliga kulturinsatser 2005 i

regionalt perspektiv, tabell 3.1.

98 SCB-diagram 1930, 1970, 2000. 99 Jfr Statens kulturråd, 2002, Den kulturella välfärden. Elitens privilegium eller möjlighet för

alla? Svenska folkets kulturvanor 1976

1999. En rapport grundad på välfärdsstatistiken/ULF.

Tabell 6.14 Sambandet kommunstorlek och andelen innevånare med högre

utbildning

100

Kommun med antal invånare

4 999 eller färre

5 000− 9 999

10 000− 19 999

20 000− 29 999

30 000− 49 999

50 000 eller fler

genomsnitt antal inv. med minst 3-årig eftergymn. utbildn.

11 % 67 kn

13 % 98 kn

16 % 63 kn

18 % 21 kn

23 % 22 kn

27 % 14 kn

I kapitel 2 har vi diskuterat resultaten av World Values Survey.101Sverige framstår i den undersökningen som det mest sekulariserade landet i världen, där också den nya tidens frihetsvärderingar fått störst spridning av alla länder.

Men om förhållandena inom Sverige hade undersökts skulle förmodligen skillnader mellan stad och land, stora och små kommuner framträda. Undersökningen har gjorts vid tre tillfällen 1980, 1990 och 2000, och svenskarna uppvisar en snabb utveckling mot frihetsvärderingar och sekularisering under perioden.102 Detta kan jämföras med att utvecklingen i Sverige sedan 1800-talet snabbt gått från att större delen av landets befolkning bodde och försörjde sig på landet mot att merparten i dag bor i tätorter och storstäder.103

Det är inget vågat påstående att säga att i ett allt mer ”kulturaliserat” samhälle, där kreativiteten står i centrum, så finns indikationer på att just de mindre kommunerna befinner sig i ett mindre gynnsamt läge. Regioner som domineras av små kommuner kommer troligen att ha sämre förutsättningar att profilera sig och utvecklas i relation till andra regioner.

Högutbildade kvinnor i små kommuner

Sambandet mellan utbildningsnivå och kulturvanor är alltså välkänt och erkänt. Kvinnor har dessutom högre aktivitetsnivåer inom flera kulturområden än männen i motsvarande socioekonomiska

100 Uppgifter från SCB hemsidan, Population: Befolkning 2006, 25−64 år. Fördelning: Kommun och utbildningsnivå. 101 H. Anheier och Y. Raj Isar, Conflicts and Tensions. The Cultures and Globalization Series 1, 2007:244 och där a.a.. 102 Ibid., s. 246. 103 Jfr kap 2.5.3.

grupper.104 Kvinnor har även i genomsnitt för riket högre utbildningsnivå än män, t.ex. har i genomsnitt för riket 24 procent kvinnor minst treårig eftergymnasial utbildning mot 18 procent män.105

Det kan vara av intresse att undersöka om det finns ett eventuellt samband mellan kön och utbildningsnivå å ena sidan och kommunstorlek å andra sidan. Att kvinnor väljer att bo i tätorter är tillika en trend som pågått i flera decennier.106 Välfärdsundersökningarna visar att för ett flertal kulturaktiviteter ligger kvinnorna högre än männen.107

Figur 6.11 visar förhållandet mellan kommunstorlek och innevånarnas utbildningsnivå. Det verkar som om ju mindre kommunen är, desto större är skillnaden i utbildningsnivå (dvs. minst treårig eftergymnasial utbildning) mellan män och kvinnor.

104 Ibid., kap. 9.1, s. 100 ff. 105 Uppgifter från SCB hemsidan, Population: Befolkning 2006, 25−64 år. Fördelning: Kommun och kön i kombination med utbildningsnivå. Vi behandlar här inte frågan om jämställdhet bland de professionellt verksamma. För scenkonstens del har frågan nyligen behandlats, SOU 2006:42, Plats på scen. I vårt betänkande, se dock vidare kapitel 14. 106 Glesbygdsverket 2007, Sveriges gles- och landsbygder 2007, s. 39. 107 Statens kulturråd, 2002, Den kulturella välfärden. Elitens privilegium eller möjlighet för

alla? Svenska folkets kulturvanor 1976

1999. En rapport grundad på välfärdsstatistiken/ULF,

s. 7 och s. 116.

Figur 6.11 Sambandet mellan kommunstorlek (sex klasser) och innevånarnas utbildning. Kommunstorlek från vänster, mindre än 5 000, 5 001

  • 000, 10 001−20 000, 20 001−30 000,

30 001

  • 000, fler än 50 001 innevånare

0 5 10 15 20 25 30 35

Kommunstorlek

Män med minst treårig eftergymnasial utbildning, i % Kvinnor med minst 3årig eftergymnasial utbildning, i %

0 5 10 15 20 25 30 35

Kommunstorlek

Män med minst treårig eftergymnasial utbildning, i % Kvinnor med minst 3årig eftergymnasial utbildning, i %

SCB publicerar ett jämställdhetsindex för kommuner. Här är trenden att mindre kommuner, desto sämre jämställdhet.108

Sammantaget betyder detta att kvinnor med högre utbildning i små kommuner med största sannolikhet, precis som andra högutbildade kvinnor efterfrågar kultur, men att deras efterfrågan tillgodoses i relativt sett lägre utsträckning. Att de små kommunerna inte prioriterar kultur tycks därför ha mer med männens relativt sett låga utbildningsnivå att göra, än med kvinnornas högre utbildningsnivå.

108 SCB, JämIndex − regional statistik för män och kvinnor, år 2005. Kartan visar kommunstorlek och jämställdhetsindex i femklasser. Jämställdhetsindexet visar hur jämställda invånarna i en kommun är jämfört med andra kommuner. 15 olika indikatorer vägs samman.

Prioriteringen av barn och unga

Aktionsgruppen för barnkultur visade att det fanns stora skillnader i barns möjligheter att ta del av kulturen. Geografiska avstånd, kapacitets- och resursbrist, dålig samordning mellan olika aktörer samt familjernas ekonomiska situation gjorde att de offentligt finansierade eller stödda kulturutbudet inte var tillgängligt för alla barn. Utredningen ansåg att offentligt stödd barnkultur hade otillräckligt stöd och ojämlikt fördelad.109

Enligt SCB:s kommunala jämförelsetal utgör barn och unga mellan 0−17 år 21,1 procent av befolkningen (medianvärde). Skillnaderna mellan kommunerna är dock stora. Flest barn finns i Knivsta med 28,6 procent och minst antal barn i Solna med 15,6 procent. Fördelningen på olika kommuntyper är följande.

Tabell 6.15 Andelen barn i olika typer av kommuner. Enligt SCB

Storstäder 19,0 % barn Glesbygdskommuner 19,7 % barn Pendlingskommuner 23,2 % barn Förortskommuner 24,6 % barn

Som vi redan visat är det pendlingskommuner och förortskommuner som generellt sett ger minst till kultur. Samtidigt är dessa typer av kommun de mest barnrika. Det går inte att påstå att detta betyder att barn och unga i förorts- och pendlingskommunerna är missgynnade. Däremot ger statistiken en stark indikation på att kulturpolitikens prioriteringar av barn och unga, kanske inte har det genomslag som man skulle förväntat. Vi kan under alla omständigheter notera att den prioritering som politiken ofta gett uttryck för, inte har följs upp av studier av vilka genomslag den fått.

En annan fråga gäller i vilken utsträckning som nätet av institutioner svarat mot den kulturpolitiska prioriteringen av barn och unga. I fråga om teater och dans stod de regionala och lokala institutionerna för 52 procent av samtliga teaterbesök och 39 procent av barn- och ungdomsbesöken. De fria teatergrupperna svarade för hälften så många besök som institutionerna, dvs.

109SOU 2006:45, Tänka framåt, men göra nu – Så stärker vi barnkulturen, del 1.

24 procent. Men de hade samtidigt nästan lika många barn- och ungdomsbesökare som institutionerna, 35 procent.

Å andra sidan var 37 procent av de föreställningar som gavs vid institutionerna riktade till förskola, grundskola och familj. Andelen barn- och ungdomsbesök borde sannolikt ha varit större för att det ska vara möjligt att tala om en tydlig prioritering av barn och unga.

För länsmusikorganisationerna ser det lite annorlunda ut. Antalet skolkonserter har visserligen minskat genom åren, från 6 414 år 1995 till 4 860 år 2005, men publikantalet på dessa skolkonserter uppgick år 2005 till drygt 450 000 barn och ungdomar, cirka 28 procent av det totala publikantalet.110

För de regionala museerna finns ingen liknande statistik. Statens kulturråd redovisar visserligen andel årsverken med inriktning mot barn- och ungdomsverksamhet, på de regionala museerna 2006 knappt 7 procent, men detta är inget uttömmande mått på hur mycket verksamhet som riktas mot barn och unga eller har besökts av barn och unga.111

Slutsatser

De förhållanden som vi berört i denna analysdel visar sammanfattningsvis följande.

Jämförelsen mellan det offentligstödda kulturutbudet i Sörmlands och Uppsala län pekar entydigt mot att omfattningen av utbyggda regionala institutioner mer än någon annan faktor styr omfattningen av det statliga stödet till regionen. Trots att Uppsala läns landsting satsar mindre på kultur än Sörmlands läns landsting så ger staten ett större bidrag (nominellt likaväl som räknat per innevånare) till Uppsala landsting.

Bakom dessa förhållanden ligger det faktum att det i Uppsala finns två kulturinstitutioner som funnits länge, Uppsala stadsteater och regionmusiken, numera länsmusiken. Förekomsten av gamla (relativt sett) och väletablerade kulturinstitutioner slår således igenom i statens regionala kulturpolitik, i högre grad än ambitioner om jämlik regional fördelning. Vi har inte undersökt dessa förhållanden för hela landet, men vi vågar påståendet att de förhållanden som gäller för Södermanlands och Uppsala läns landsting har motsvarigheter i andra delar av landet.

110 Statens kulturråd, Kulturen i siffror 2007//1. Musik 2005–2006, s. 22−23. 111 Statens kulturråd, Kulturen i siffror 2007//6. Museer och konsthallar 2006, s. 19, diagram 11.

När vi undersökt kommunernas kulturutgifter har vi sett att kommunens storlek och typ av urbanisering i en påfallande grad tycks styra omfattningen av hur mycket man satsar på kultur. Samtidigt är det statliga kulturstödet kanaliserat till de större kommuner som själva satsar mest. Många omständigheter pekar mot att de som bor i de mindre kommunerna i allmänhet och i glesbygden i synnerhet, riskerar att hamna vid sidan av den ”kulturalisering” som i övrigt präglar vår tid.

Här samverkar hög utbildningsnivå, stora kommuner med hög urbaniseringsgrad, kulturutbud och efterfrågan på kultur till att skapa förhållanden som gör att det finns skäl att fråga om hela Sverige verkligen följer med i det nya skede av modernisering som landet går igenom.

Detta har en tydlig dimension av brist på jämställdhet. Kvinnor är i allmänhet bättre utbildade än män i de små kommunerna. Men kvinnornas högre utbildning slår inte igenom som man skulle ha väntat i de kommunala kultursatsningarna. I stället är det männens lägre utbildning som står i samklang med den genomsnittligt låga prioritering åt kultur som de små kommunerna ger.

När vi slutligen undersökt kommunernas satsningar på kultur och andelen barn i kommunerna så visar det sig att de kommuner som har de högsta andelarna barn – pendlingskommuner och storstädernas förortskommuner – tyvärr också är desamma som satsar minst på kultur, även jämfört med de mindre landsbygdskommunerna och kommunerna i glesbygden.

Det finns en stark tro, inte minst bland verksamma inom kulturområdet, på att den statliga kulturpolitiken är en garant för kulturell rättvisa i hela landet. Det finns på många sätt underlag för den föreställningen.

Samtidigt pekar de punktstudier vi här har redovisat mot att frågor om kultur runt om i Sverige borde kunna drivas mer aktivt och utifrån ett mer ifrågasättande perspektiv än vad som tycks ha varit fallet under senare år.

Under alla omständigheter har vår utredning dragit slutsatsen att det finns starka skäl som talar för att det kulturpolitiska samspelet mellan staten, kommunerna och landstingen behöver få en ny vitalitet, finna nya former och på ett nytt sätt gripa sig an den betydelsefulla uppgiften att garantera kultur i hela landet.

Till detta återkommer vi i punkt 7 i vårt för program till förnyelse och därefter mera utförligt i kapitel 12.

6.3. Kulturvanor och undersökningar av kulturvanor

Efter denna genomgång om hur några av kulturpolitikens viktigaste redskaps används och fungerar, kan det finnas skäl att vi går in på frågan om de kunskaper utifrån vilka kulturpolitiken åtminstone i teorin, agerar. Det vill säga, kunskaperna om vilka behov och önskemål som finns hos medborgarna i kulturella frågor.

I det sammanhanget är uppgifterna om s.k. kulturvanor det kanske viktigaste underlaget. I det här avsnittet ska vi därför ge en bild av vad man i dag tycker sig veta om dessa vanor och om hur de förändras. Nya undersökningar och bearbetningar av insamlade data inom detta område har nyligen presenterats112 och de kan relateras till äldre slutsatser. En del av de nya resultaten presenteras i det följande Men vi ska också ta upp frågan om hur undersökningarna utförs och vilka kunskaper de egentligen ger.

6.3.1. Ökat välstånd – ökad fritid

På femtiotalet, då många i efterkrigstidens högkonjunktur fått en jämförelsevis bättre privatekonomi och då samhällsutvecklingen även i övrigt tillät reformer som t.ex. förkortad arbetstid, fanns det en viss oro för hur människor skulle kunna hantera både ökat välstånd och mer fritid. Vad skulle man fylla all denna tid utan arbete med? Frågan sysselsatte bl.a. det socialdemokratiska partiet under utarbetandet av det kulturpolitiska handlingsprogrammet ”Människan och nutiden”, där man bl.a. drev tesen att ingen arbetstidsförkortning var egentligen värd något om den inte fylldes med meningsfullt innehåll och berikande upplevelser. Kanske är det någonstans där vi hittar grunden till det intresse för vad människor har för sig under den tid av dygnet då de inte sover eller arbetar och som bl.a. odlats i regelbundna rapporter om svenskarna kultur- och fritidsvanor?

Förflyttar vi oss till slutet av 1960-talet kan vi med hjälp av Låginkomstutredningens rapport om den vuxna befolkningens fritidsförhållanden, som kom 1971 och som bl.a. åberopades i betänkandet Ny kulturpolitik 1972, konstatera att typiska fritidssysselsättningar på den tiden var ”besök hos släktingar och

112 Den s.k. ULF-undersökning ”Nya kulturvanor, Svenska kulturvanor i ett 30-årsperspektiv 1976−2006 (Kulturrådet 2008), Kultursverige 2009 – problemanalys och statistik (SweCult 2008) samt flera rapporter från SOM-institutet, bl.a. Livsstil och kulturvanor i Sverige 2007 (SOM-rapport 2008:13).

vänner” och ”bilutflykter” (möjligen i kombination!). Kulturen var företrädd främst genom bokläsning som regelbundet sysselsatte ca 70 procent av den vuxna befolkningen – långt fler än t.ex. trädgårdsskötsel (50 procent).

Gör vi motsvarande jämförelse i dag, ser vi att bokläsning bland vuxna håller ställningarna ganska bra (69 procent av befolkningen i åldrarna 15−85 år hade läst en bok under det senaste kvartalet 2007) medan trädgårdsarbete fyller en nästan lika stor andel av fritiden (64 procent).113 Men det som nu – liksom då – sysselsätter de allra flesta av oss på fritiden är att umgås med vänner och bekanta.114 Ska vi se till stora förändringar över tid, kan konstateras att andelen av befolkningen i Sverige som i slutet av 1960-talet ”i stor omfattning” var kulturellt aktiv med läsning, teaterbesök eller studiecirklar utgjordes av endast 4 procent av alla som bodde här. Det är en lika stor andel av befolkningen som i dag regelbundet går på konstutställningar.115

Något som var starkt framträdande i Låginkomstutredningens rapport 1971, och som alltsedan dess har varit en kulturpolitisk utmaning, är hur starkt socialgruppsbundna kulturaktiviteter var och fortfarande är bland människor i allmänhet. Kultursociologen Harald Swedners undersökningar av teaterpubliken i Malmö hade redan i mitten av 1960-talet fungerat som en kulturpolitisk väckarklocka. Han ville med uttrycket ”barriären mot finkulturen” markera att klassgränser, ekonomiska förutsättningar och utbildningsnivå starkt präglade människors kulturvanor. Fortfarande finns många av dessa barriärer kvar.

Det som inte sägs

Det mest intressanta kanske ändå är vad som inte sägs i dessa kulturvaneundersökningar. På 1960-talet fanns t.ex. inga medievanor med i Långinkomstutredningens rapport. I dag har vi väldigt svårt att precisera vad det är vi gör när vi sitter framför hemdatorn på kvällar eller helger. Kultur eller fritid? Nytta eller nöje? Utredningen Ny kulturpolitik konstaterar i sitt betänkande 1972 att människors fritidsvanor är av avgörande betydelse när det gäller att planera samhällets kulturpolitiska insatser. Skulle man räknat in

113 Livsstil och kulturvanor i Sverige 2007, SOM-institutet 2008:13. 114 93 procent av befolkningen mellan 15−85 år umgås med vänner någon gång i kvartalet. SOM-institutet 2008:13. 115 SOM-institutet 2008:13.

(+ den tid som ägnades åt radiolyssnande och tv-tittande (kanal 2 kom 1969) i slutet av 1960-talet, ”framstår dessa aktiviteter som de helt dominerande formerna att använda fritiden.”116

Så sent som 2004 gjorde Statens kulturråd i sin omvärldsanalys

Om kulturen och den nya tekniken en översikt av hur IT har påverkat tillgången till den traditionella kulturen för många − tillgång till musik via nätet, möjlighet att beställa teaterbiljetter etc. – men lämnade datorns funktion som ett interaktivt kulturredskap helt utanför studien. Det kanske inte är så konstigt. Rapporten refererade samtidigt en undersökning som visade att 54 procent av

Sveriges befolkning i början av 2000-talet inte kände sig delaktiga i informationssamhället – trots att 65 procent hade tillgång till Internet i hemmet.117 Utvecklingen på det här området har gått mycket fort och har inte inkluderat alla. Det krävs alltså inte bara tillgång till tekniken, utan man måste också erövra och utveckla kunskaper om hur den kan utnyttjas på bästa sätt.

6.3.2. Den kulturella välfärden

I rapporten Den kulturella välfärden, som gavs ut av Kulturrådet 2002 och som var grundad på Statistiska Centralbyråns (SCB) undersökningar av levnadsförhållanden (ULF), presenterades för första gången en samlad statistik om svenska folkets kulturvanor från 1970-talet och framåt. Här gjordes ett försök att tränga något djupare in i fenomenet datoranvändning i allmänhet och Internetanvändning i synnerhet. Framför allt det senare ökade kraftigt under de två år – 1999 och 2000 – som mätningarna omfattade. Allra störst var ökningen – föga överraskande − bland män i åldrarna 16 till 19 år (+ 10,4 procent). Internetanvändningen bland kvinnor ökade dock mest i åldrarna 30 till 44 år

10,5 procent).118I kommentarerna till statistiken konstateras bl.a. att det inte finns någon möjlighet att kartlägga användningen av internet, bl.a. därför att utbudet och användningsmöjligheterna praktiskt taget dagligen ökar kraftigt. Men de spekulationer och gissningar som görs handlar i första hand även här om sådana saker som att köpa

116SOU 1972:66, s. 158. 117 Referat av undersökning från World Internet Institute från augusti 2004. 118 Internetanvändningen varje vecka bland män i åldrarna 16−19 år ökade från 55,2 procent till 65,6 procent, bland kvinnor i åldrarna 30−44 år från 26,8 procent till 37,3 procent. Den kulturella välfärden, s. 93. Kulturrådet 2002.

r en viktig förklaring till att internetanvändandet ständigt

ök

et) och spelat dator-

/T

gången till både dator

oc

” – speglar idén och syftet med verk-

samheten: Sänd dig själv! varor och tjänster, boka resor, teaterbiljetter, sköta bankärenden etc. Men undersökningen pekar också på att internet har öppnat möjligheten att kommunicera med andra ”via elektronisk post, olika diskussionsgrupper och så kallade chatgrupper, där information utväxlas med flera andra personer samtidigt.”119 Detta, menar man, ä

ar.

I SOM-institutets rapport om livsstilar och kulturvanor i Sverige 2007 är datoranvändandet uppdelat i dels en ”använt internet”-kategori (77 procent någon gång i kvartal

V-spel (29 procent någon gång i kvartalet).

I den nya ULF-undersökning som presenterades hösten 2008 (Nya kulturvanor – Svenska kulturvanor i ett 30-årsperspektiv 1976−2006) tillkom ett antal frågor i syfte att närmare kartlägga i vilken omfattning Internet utnyttjades på fritiden. – t.ex. för att sköta bankärenden, utbyta information eller handla varor och tjänster. Resultatet visar att det är sökande efter information som är den vanligaste användningen. Vad som hänt i övrigt under senare år är att skillnaderna mellan könen minskat kraftigt när det gäller regelbunden användning av dator samt att till

h Internet i hemmet ökat ytterligare.

Men fortfarande vet vi mycket lite om hur datorn används t.ex. för att utveckla nya kultur- och kommunikationsformer. Betydelsen av YouTube, Myspace och liknande webbplatser där användarna kan ladda upp egna videoklipp, pekar mot en revolutionerande utveckling när det gäller att snabbt sprida ett budskap. YouTube har varit ett viktigt instrument i lanseringen av rockartister, filmer och hade stor betydelse under den amerikanska presidentvalskampanjen 2008. Ett mått på den snabba framgången var när Chad Hurley, Steve Chen och Jawed Karim, som grundade YouTube 2005, i oktober 2006 sålde sitt företag till Google för motsvarande ca 10 miljarder kronor. En svensk version av webbplatsen lanserades i oktober 2008. Den kanske viktigaste funktionen har dessa webbplatser genom att man som privatperson kan lägga ut i stort sett vad man vill på nätet och vara säker på att man har en potentiell publik på flera miljoner runt hela världen. Varje dygn görs ca 65 000 nya videouppladdningar. You Tubes egen slogan – ”Broadcast yourself

119 Den kulturella välfärden, Kulturrådet 2002.

6.3.3. Om läsning

Läsvanor – eller snarare larmrapporter om minskad läsning av böcker hos framför allt barn och ungdomar – har alltid sysselsatt kulturpolitiken. Böcker, bibliotek och läsning är varmt omhuldade företeelser och när det brister i dessa delar tolkas det ibland som om hela kulturpolitiken vore misslyckad. Det finns kanske inget område inom hela kulturfältet som är så laddat som just kombinationen ”bokläsning” och ”barn och ungdomar”.

Det finns sannolikt inte heller något område som samhället genom olika insatser ägnat större omsorg än litteratur och läsning. Självklart med all rätt, men det är när vi ska utröna huruvida dessa åtgärder varit framgångsrika eller ej som problemen uppstår. Kort kan problemet sammanfattas i följande: Ett påstående om att läsandet t.ex. minskar dramatiskt med hänvisning till en enda läsarundersökning visar sig, vid närmare granskning, inte riktigt hålla.

Kulturrådet genomförde för några år sedan en jämförande studie över fem olika läsvaneundersökningar för att försöka ringa in problemen och fann en mängd svårigheter.120 Bland annat ställde undersökningarna olika frågor till olika stora urval med olika åldersintervall. Metoderna har varierat under årens lopp i en och samma undersökning. Ibland har det gällt all läsning, ibland enbart nöjesläsning.

Studien visar att de fyra undersökningar som ställer frågan om bokläsning till ”hela befolkningen” kommer fram till ett samstämmigt resultat: Mellan 80 och 90 procent av befolkningen har läst en bok under det senaste året. När det gäller frågor om bokläsning varje vecka skiljer sig resultaten däremot markant. En undersökning landar på 35 procent medan en annan anger 60 procent. Tendenserna varierar också. Tre undersökningar anger att bokläsandet minskar medan en säger att det ökar.

Men det är framför allt minskad läsning hos barn som brukar skapa starka reaktioner. När den här jämförelsen gjordes (2003−2004) fanns det flera rapporter som visade att läsningen bland barn hade gått ned under de senaste 10−15 åren men återhämtat sig något under senare tid. Vad som också framgick var att lästiden hade minskat. Vad säger det egentligen om läsvanorna?

120 Om läsning – mer eller mindre? En kommenterande jämförelse av fem läsvanestudier. Kulturrådet 2004.

För att veta säkert, behövs bättre underbyggda rapporter och analyser.

Den kartläggning av bokläsandet som görs i den senaste ULFundersökningen121 visar att omfattningen av bokläsande över åren är tämligen konstant bland samtliga mellan 16 och 84 år.122Totalbilden döljer dock det faktum att t.ex. skillnaden mellan män och kvinnor ökat år för år. Totalt sett sjunker andelen män mellan 16 och 84 år både bland dem som läser ”någon gång” under året och bland ”vaneläsarna” som läser minst en gång varje vecka. Hos kvinnorna ökar läsning både bland ”sällan-läsarna” och bland ”vaneläsarna”. Det är framför allt de äldre kvinnorna som läser mera. Bland de yngre minskar bokläsningen, liksom hos männen. Den andel av befolkningen som aldrig läser böcker har ökat från 22 procent 1983 till 31 procent 2006. 123

Någon socioekonomisk utjämning går inte att spåra. ”Bokläsandet har allt sedan mitten av 1970-talet varit betydligt vanligare bland tjänstemännen än bland arbetarna”, säger man i den senaste ULF-undersökningen.124 Inte ens sänkningen av bokmomsen den 1 januari 2002 bidrog till någon utjämning härvidlag. Snarare har skillnaderna i stället ökat, konstateras i rapporten.

Läsning bland barn är svårare att få en uppfattning om. Ingen av de två stora statistiksammanställningar över våra kulturvanor som givits ut hösten 2008 redovisar utvecklingen i åldersgrupperna under 16 år på ett tillfredsställande sätt.125 I Kultursverige 2009, utgiven av det svenska kulturpolitiska observatoriet SweCult, går det med hjälp av ett figur från Barnbarometern 2002/03 att utläsa att det område inom medieanvändningen som kallas ”läsande” bland 3−8-åringar har sjunkit från ca 45 procent 1984 till ca 20 procent 2002/03.

Bokläsandet faller under tonåren.126 Läsandet av serier utgör enligt uppgift från Svenska Barnboksinstitutet en allt större andel av barns och ungas läsning. I samband med detta kan också nämnas

121 Nya kulturvanor. Svenska kulturvanor i ett 30-årsperspektiv. Kulturrådet 2008. 122 1982–83. 123 Kultur-Sverige 2009. Swecult 2009. 124 Nya kulturvanor, s. 127. Kulturrådet 2008. 125 Nya Kulturvanor. Svenska kulturvanor i ett 30-årsperspektiv 1976−2006. Kulturrådet 2008. Kultur Sverige. Problemanalys och statistik. SweCult 2008. 126 Nordicom 2007, s. 161. 1994 gjordes en förändring i den fråga som ställdes för att klargöra att all bokläsning åsyftades. Detta anses av Nordicom ha kunnat bidra till att öka andelen jakande svar. Att jämföra resultat från 1995 med tidigare års resultat medför därför vissa svårigheter.

att läsningen av översatt material från japanska och koreanska ökat kraftigt på senare år.127

6.3.4. Nya kulturvanor − slutsatser

Vad säger då resultaten av de här undersökningar om våra kultur- och fritidsvanor i allmänhet? Vi går allt oftare på restaurang men ägnar oss i allt mindre grad åt eget konstnärligt skapande. I övrigt tar bok- och tidskriftsläsning, biobesök och besök på konserter och bibliotek upp den största delen av den tid vi ägnar åt kultur. Besök på bibliotek, bio och konsert har ökat allra mest under de senaste 25 åren.

Undersökningarna visar på stora skillnader mellan olika åldersgrupper. Det är den äldre delen av befolkningen som står för den största ökningen när det gäller deltagande i olika kulturarrangemang. Det är framför allt de äldre kvinnorna som har ökat sin konsumtion. I den yngsta ålderskategorin som ingår i mätningarna − 16−19 år − ser vi också stora förändringar, men åt motsatt håll. Både kulturkonsumtionen och det egna utövandet minskar. I den här kategorin har t.ex. biblioteksbesöken minskat från med drygt 25 procentenheter sedan 1998.

I en rapport om kulturvanor i Europa, som publicerades av EUkommissionen i september 2007,128 framgår att invånarna i Sverige ligger i topp vad gäller såväl eget skapande som kulturkonsumtion. 76 procent av svenskarna uppger att kultur är viktigt. De allra största kulturkonsumenterna är unga, välutbildade storstadsbor och det största hindret mot att öka sitt deltagande ännu mer är brist på tid.

I Sverige bor således kanske Europas mest kulturaktiva människor, vi borde väl vara nöjda. Med hjälp av en målmedveten nationell kulturpolitik, som uppenbarligen under de senaste 35 åren nått ut brett både geografiskt och socialt, har de allra flesta invånare i landet nu tillgång till ett varierat kulturutbud av hög kvalitet. Samtidigt ringer larmklockorna och vi ställer oss frågan: Är denna framgångsrika utveckling något att bygga vidare på? Håller vi på att få en kulturpolitik för en allt större grupp äldre och välutbildade människor, medan vi lämnar andra grupper i sticket? Hur skapar vi en framgångsrik kulturpolitik för ett samhälle som

127 Uppgift från Svenska Barnboksinstitutet. 128 European Cultural Values, European Commission, september 2007.

ser helt annorlunda ut än för 35 år sedan? Kulturvaneundersökningarna borde ge oss vägledning, men gör de det?

Vår uppfattning är att både statistiken, utvärderingen och – framför allt – analysen av de insatser som tidigare gjorts och som görs i dag kan förbättras. Framför allt måste nya kulturvanor, nya livsstilar och levnadsmönster få större utrymme. Analyserna måste kopplas samman med viktiga samhällsförändringar inom många samhällsområden och inte stanna vid de gamla, traditionella strukturerna. De måste ta hänsyn till att konstformer i dag är gränsöverskridande och förändrar sina uttryck. Att mäta publiksiffror vid teatrar och museer kan ha ett visst värde, men de säger ganska lite om hur våra kultur- och livsmönster förändras.

I den förra stora ULF-undersökningen, som kom 2002, konstateras att en svag utjämning av de socioekonomiska förhållandena – utbildning, levnadsstandard mm − i förhållande till våra kulturvanor skett under de senaste 25 åren. Men vad har hänt med grupper i samhället som inte gjort denna socioekonomiska förflyttning? Här finns utrymme för angelägen forskning. Det finns risk att klyftan djupnar mellan de som tar del av kulturen och de som inte gör det.

Vi kan konstatera att det är svårt att göra mätningar av våra kulturvanor och jämföra resultaten över längre tidsperioder. Ofta förändras form och förutsättningar inom olika konstområden. Att gå på teater är inte detsamma i dag som det var för 30−40 år sedan, bildkonsten möter oss i nya och annorlunda former överallt i samhället i dag, museerna arbetar i nya former, för biblioteken är bokutlåning bara en del i ett brett spektrum av aktiviteter. Nya konstformer har tillkommit, utbud och distributionssätt har förändrats – allt detta påverkar de undersökningar som görs.

Särskilt tydligt är detta bland unga människor. Det handlar såväl om nya kulturuttryck som nya sätt att sprida respektive konsumera kultur. Datorn i sig är ett redskap för kulturskapande hos stora grupper. Det är frestande att se en direkt koppling mellan det minskande bokläsandet i yngre åldrar och den ökande datoranvändningen i samma kategori. Men vi vet inte säkert. Detta är ytterligare ett exempel på ett område som behöver analyseras ytterligare innan vi kan dra några bestämda slutsatser.

Behovet av ytterligare statistik, forskning och analys över hela kulturområdet är så stort och så angeläget att vi på annan plats i betänkandet föreslår förändringar i förvaltningsorganisationen i syfte att stärka den delen av det kulturpolitiska utvecklingsarbetet.

6.3.5. Kulturvanorna och moderniseringen

Så här långt kan vi alltså dra slutsatsen att underlaget för kulturpolitiken så vitt det gäller undersökningar som tänkes ge vägledning för hur politiken ska inriktas för att svara mot medborgarnas behov och önskemål är bräckligt. De undersökningar som gjorts tenderar närmast att väcka flera frågor än de besvarar. Vi tycker oss se att undersökningar under lång tid lidit av brist på en metodutveckling och en omsorg om utformningen som kunde ha fått dem att framstå som ett bättre underlag än de nu gör.

Vi kommer i våra förslagsavsnitt också särskilt att behandla frågan om hur kulturpolitikens underlag ska kunna förbättra i dessa hänseenden (särskilt avsnitt 14.3.3).

Det här avsnittet ska vi emellertid runda av med att ge ett perspektiv på den redan nämnda EU-undersökningen om kulturvanorna i Europa. Den har åberopats ofta i kulturdebatten sedan den presenterades, framför allt med hänvisning till att Sveriges innevånare visade sig ha så pass utvecklade eller avancerade kulturvanor, jämfört med övriga EU-länder. Det har anförts att undersökningen ska ses som ett belägg för att den svenska kulturpolitiken varit framgångsrik.

Ett annat sätt att se på undersökningen kan vara att ställa frågan om det verkligen kan vara så att det är det kulturpolitiska insatserna som fått svenskarna att ägna sig åt kulturyttringar i den omfattningen att vi framstår som Europas mest kulturvänliga folk?

Vår diskussion om möjligheterna att se resultat av de kulturpolitiska insatserna, liksom redovisningen av hur de kulturpolitiska redskapen använts och utvecklats sedan 1970-talet gör att vi allmänt inte kan se något starkt stöd för den slutsatsen. Detta betyder för visso inte att politiken för skulle ska uppfattas som misslyckad, tvärt om, men det bör undvikas att tillskriva den långtgående effekter som så osäkra grunder.

För att få ett annat perspektiv kan vi återvända till undersökningen World Values Survey (WVS) som vi behandlade i kapitel 2. I den undersökningen handlade det om spridningen av nya värderingar i takt med moderniseringsprocessen olika vågor. Också i referaten av den undersökningen såg vi att Sverige skilde sig från andra länder på ett sätt som onekligen för tankarna till bilden från EU-undersökningen om kulturvanorna. I Sverige har det som kallas sekulära värderingar, men framför allt det vi kallat

för (senmoderna) frihetsvärderingar en utbredning bland befolkningen som gör oss till ”världens modernaste land”.

Vi undersökt om det kan finnas något sambandet mellan de mönster som de bägge undersökningarna visar. Det har vi gjort på så sätt att vi rangordnat de länder som bägge undersökningarna omfattar, utifrån deras inbördes placeringar de publicerade materialen.129 På så sätt har vi fått en ”rankinglista” som baserar sig på EU-undersökningen om kulturvanorna och en annan som baserar sig på WVS-undersökningen om de kulturella värderingarnas karaktär i de europeiska länderna. När de bägge undersökningar på det sättet läggs samman får vi resultatet som i korrelationsdiagrammet figur 6.12, nedan.

Figur 6.12 Korrelationsdiagram över 23 europeiska länder avseende intensiteten i befolkningens kulturvanor (Y-axeln) och spridningen av moderna kulturella värderingar (X-axeln). Se vidare not 132

0 5 10 15 20 25

0

5

10

15

20

25

129 EU-undersökningen omfattar 23 länder som också ingår i WVS-undersökningen. Vi har gått igenom de 17 st. av i undersökningens parameter, 7 st. som avser frekvensen besök på kulurevenemang, 7 st. som avser egna kulturaktiviteter och 3 st. som avser dagliga kulturvanor. För var och en av dessa parametrar har vi noterat länderna placeringar för att sedan summera resultatet. Det land som har de sammanlagt högsta placeringarna, dvs. Sverige, får då den sammanlagt lägsta siffran. På motsvarande sätt ha vi rankat länderna i WVSundersökningen (såsom de publicerats av Welzel & Deutsch 2007, s. 244) genom att dels notera deras inbördes placering ifråga om den andel av befolkningen som omfattar sekulära värderingar, dels den andel som uttrycker emancipativa frihetsvärderingar. Därefter har vi lagt samma de bägge rankningarna till en enda.

Figuren visar ett samband som, med hänsyn till såväl de osäkerheter som vidlåder underlaget som den mycket enkla metod för jämförelsen som vi använt, är påfallande tydligt. Förvisso finns halvdussinet länder för vilka samband mellan kulturvanor och kulturella värdering tycks vara svagt, men de övriga länderna radar upp sig i en förvånansvärt prydlig korrelation.

Det tycks således för majoriteten av länder finnas ett samband mellan å ena sida intresset bland medborgarna för att konsumera kultur och själv ägna sig åt kulturella aktiviteter samt å den andra, spridningen av moderna värderingar.

Den iakttagelsen får pekar rimligtvis mot att slutsatsen att spridningen av de moderna värderingarna står i samband med efterfrågan och intresse för kultur i en vid mening. Frågor om kultur och viktiga kulturyttringar en framträdande plats i dessa samhällen.

Det är då inte kulturpolitiken som primärt skapar intresset för kultur, även om kulturpolitiska insatser givetvis kan ha sådana effekter. Men i det större perspektivet är det snarare kulturpolitikens roll att svara mot det behov av ett rikt kulturliv som finns i de moderna samhällena.

Betänkande av Kulturutredningen

Förnyelseprogram

Stockholm 2009

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes Offentliga Publikationer på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningsavdelning.

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Orderfax: 08-690 91 91 Ordertel: 08-690 91 90 E-post: order.fritzes@nj.se Internet: www.fritzes.se

Svara på remiss. Hur och varför. Statsrådsberedningen, 2003.

– En liten broschyr som underlättar arbetet för den som ska svara på remiss. Broschyren är gratis och kan laddas ner eller beställas på http://www.regeringen.se/remiss

Textbearbetning och layout har utförts av Regeringskansliet, FA/kommittéservice

Grafisk formgivare: Peter Herrmann, Liedgren Design

Tryckt av Edita Sverige AB Stockholm 2009

7 Vårt program för förnyelse

I detta kapitel redovisar vi vårt samlade förslag till program för kulturpolitikens förnyelse. Kapitlet inleds med en beskrivning av hur vi ser på kultur, som ämne för politiken. Vi sammanfattar också några av de viktigaste argumenten för att kulturpolitiken behöver förnyas.

Förnyelseprogrammet utgår från den analys av kulturpolitiken som vi redovisat i betänkandets del 1, Grundanalys. Därför har vi i detta kapitel också gjort en sammanfattning av denna. Förnyelseprogrammets punkter utvecklas vidare i resten av betänkandet.

Vårt program för kulturpolitikens förnyelse:

1. Nya mål för kulturpolitiken

2. En annan roll för staten

3. Ett breddat politikområde

4. Fokus på de offentliga arenorna

5. Samspel med civilsamhälle och folkbildning

6. Kulturpolitik som aspektpolitik

7. Portföljmodell för samspel mellan stat, kommuner och landsting

8. Ny strategi för stöd till kulturskapande

9. Arkitektur för en förnyad kulturpolitik 10. Ny syn på institutionerna

7.1. Kultur – kommunikation, gemenskaper och förmågor

Kultur och kommunikation

Kultur är ett ord vi använder för att fånga de föreställningar som medlemmarna i ett samhälle har om sig själva och som ger normer för hur de uppträder mot varandra.

Det går nog inte att bestämma vad kultur egentligen är, men vi kan säga att kultur i hög grad skapas genom kommunikation mellan människor. Utan kommunikation – ingen kultur. Människor kommunicerar med olika former av tecken – symboler – som produceras och konsumeras. Vår kultur omskapas vartefter som kommunikationsprocesserna fortsätter.

Även kulturpolitiken är bemängd med symboler. I första hand tänker vi på kulturinstitutionerna med de monumentala byggnader som politiken med förkärlek förser dem med. Att institutionerna i sin tur är så centrerade kring det kulturella arvet är naturligt. När kulturen ny- eller ombildas, sker det ofta med kulturarvet som nyttigt motstånd.

Men kulturpolitiken är också den politiska ramen kring kommunikationen med de konstnärliga uttrycksmedlen eller konstens tecken. Den är också den politiska ramen kring de viktigaste formerna för den allmänna och samhälleliga kommunikationen, dvs. böckerna, arkiven, biblioteken, tidskrifterna, dagspressen, radio och TV. Vi tror inte att det är en slump att kulturpolitiken växer fram och formuleras som ett specifikt politikområde under 1960- och tidigt 70-tal samtidigt som TV fick sitt stora genombrott som en ny form för masskommunikation.

Konsten, kulturarvet och bildningen

Konst är inte detsamma som kultur. Men med konstens hjälp kan vi få syn på vår egen kultur.

Därför är det naturligt att kulturpolitiken har sitt centrum i de kulturyttringar som är väsentliga för samhällets självförståelse och självbild. Hit hör också kulturarvet. Bildningsarbetets nära relation till kulturpolitiken blir uppenbar. Men vilka kulturyttringar som ska vara kulturpolitikens kärna eller primära områden kan inte bestämmas en gång för alla. Detta har också ändrats över tiden. Det har vi visat i

kapitel 3. Dagens förhållanden är – som alltid – tidsbundna. När politiken behöver förnyas gäller detta också de ämnen och områden som politiken ska lägga vikt vid, liksom det sätt som den ska fungera på.

I de följande avsnitten av betänkandet ska vi utveckla våra synpunkter på politikens förnyelse i dessa hänseenden.

Skapandet

Kulturer förändras och utvecklas genom påverkan av och interaktion med annan kultur. Men detta sker inte bara som någon metafysisk eller ogripbar process som vi bara i bästa fall kan observera och försöka förstå. Nej, till vår kultur hör också att människan har sitt eget ansvar och sin egen myndighet. Kultur byggs inte passivt genom att vi ”flyter med historiens breda ström”, utan genom att människor utnyttjar och får möjlighet att använda sina skapande förmågor.

Därför handlar kulturpolitik inte enbart om kommunikationen i samhället eller om samhällets självförståelse. Den är också – eller bör vara – en politik som är inriktad på att vidga utrymmet och möjligheterna för var och en att utnyttja dessa sina skapande förmågor. Det förutsätter att de mänskliga gemenskaperna präglas av tolerans och respekt för individens integritet samtidigt som de är öppna och inkluderar alla samhällets medlemmar. Kulturpolitiken ska, som vi ser det, ha till syfte att verka för detta.

7.2. Varför behövs en ny kulturpolitik?

Det som nu sagts sammanfattar vår grundläggande syn på kultur och kulturpolitik – uttryckt i nyckelorden gemenskaper, kommunikation och skapande förmågor.

Vårt uppdrag handlar emellertid främst om behoven av en förändrad kulturpolitik. Det bottnar i en spridd uppfattning inom svenskt kulturliv av att den statliga kulturpolitiken efter hand och i allt högre grad tappat i kraft, relevans och betydelse. Den enklaste förklaringen till detta skulle kunna vara att problemet i allt väsentligt gäller en kulturbudget som uppfattas som för trång och där ett växande kulturliv får konkurrera om en realt krympande kaka.

Kan resursbrist bero på svaga argument?

Säkert kan det ligga en del av förklaringen i detta, men det leder bara över till nästa fråga som är varför kulturområdet i så fall inte attraherat de politiska prioriteringarna. Det kan knappast bero på att det saknats argument eller offentlig debatt om kulturområdets villkor. I förhållande till sin storlek finns det troligen inget annat samhällsområde som har ett så stort medieutrymme som kulturområdet och som företräds av så många argumentationsstarka röster.

Vår analys visar att även om kulturbudgeten växt nominellt, har dess ”köpkraft” ställd i relation till de varor och tjänster som den avser att täcka, inte ökat sedan tidigt 1980-tal. En del har sedan återtagits, men då med ett antal nya ändamål som ska rymmas jämsides med de gamla.

Problemet med en realt krympande kulturbudget är således nästan 25 år gammalt, även om det efterhand har blivit allt mer påtagligt.

Kan resursbrist bero på att politiken saknat handlingsutrymme?

Inte heller en hänvisning till försämrade statsfinanser eller en allmänt sett krympande offentlig sektor räcker som enda förklaring. I diagrammet fig. 1 (nedan) jämförs kulturbudgetens utveckling mellan 1970 och 2005 med några andra politikområden: rättsväsendet, högre utbildning och forskning, jordbruksområdet samt miljöområdet.

Figur 1 Andelar utgifter av statsbudgeten för rättsväsendet, högre utbildning och forskning, kultur och medier, jordbruk samt miljövård 1970/71– 2005. Enligt förslagen i budgetpropositionerna efter femårsintervall

1

0,0% 0,5% 1,0% 1,5% 2,0% 2,5% 3,0% 3,5% 4,0% 4,5% 5,0% 5,5% 6,0% 6,5% 7,0%

1970/71 1975/75 1980/81 1985/86 1990/91 1995/96 2000 2005

Justitiedep./UO4, Rättsväsendet Högre utbildn. o forskning 1)

Kultur o medier2)

Jordbruk

Miljövård

Här redovisas budgetutvecklingen för de olika områdena uttryckta i procent av statsbudgeten exklusive dess utgifter för amortering av utlandsskulden.

Vi ser att kulturbudgeten ökar från 0,6 procent av den samlade budgeten 1975/76 till 0,8 procent 1980/81 och mellan dessa nivåer pendlar den sedan. 2005 års kulturbudget når dock upp till 0,9 procent av statsbudgeten.

Kulturbudgetens utveckling får därför i ett vidare perspektiv beskrivas som påfallande odramatisk. Jämför vi med budgetarna för jordbruk, högre utbildning och forskning respektive rättsväsende ser vi väsentligt större omkastningar, både i fråga om nedskärningar och budgetökningar.

Kulturpolitiken har inte fått någon framträdande politisk prioritering, men den har samtidigt skyddats från besparingar.

1 Statsbudgeten exklusive kostnader för amorteringar på statsskulden. Kostnaderna för de olika utgifterna är korrigerade med hänsyn till omföringarna mellan olika huvudposter i statsbudgeten över perioden. De angivna kostnadsandelarna täcker således utgifter för ändamål som är jämförbara över hela perioden 1970/71 – 2005.

Budgeten för miljöpolitiken är mindre än kulturbudgeten, men den representerar en politisk strategi som närmast kan betraktas som kulturpolitikens motsats. Huvuddelen av miljöpolitiken drivs således inte via en specifik miljöbudget, utan genom insatser för miljö, klimat och naturvärden inom ramen för de olika samhällsområdena där miljöpåverkan skapas – t.ex. trafik, areella näringar och samhällsplanering. Mycket talar för att kulturpolitiken skulle behöva utveckla ett motsvarande förhållningssätt. Vi kallar detta att kulturpolitiken behöver utvecklas mot att bli en aspektpolitik, dvs. att frågor om kultur finns som aspekter på i princip varje fråga om samhällets utveckling.

I otakt med tiden?

Bristen på politisk tyngd inom kulturområdet kan således varken bero på bristande offentlig opinionsbildning eller på avsaknaden av handlingsutrymme. Den har nog inte heller att göra med ett minskat kulturintresse bland medborgarna. Rimligare är då att anta att svårigheterna handlar om att kulturområdet i den samlade politikens perspektiv inte uppfattas som tillräckligt politiskt angeläget. Kanske uppfattas kulturen till och med som ett politikområde i otakt med tiden?

Kulturbudgetens högst odramatiska utveckling speglar ett politikområde som visserligen skyddats från mer omfattande neddragningar, men som förefaller utvecklas i relativ stillhet, långt ifrån de politiska dagsfrågorna och samhällsförändringarnas turbulens.

Detta är dock en slutsats som stämmer dåligt med den väl spridda uppfattningen att kultur inte alls är en samhällsföreteelse som marginaliserats. I stället tar olika kulturyttringar ett allt större utrymme i den offentliga sfären.

Anledningen till att kulturpolitiken förlorat i betydelse beror i stället, enligt vår bedömning, på att den inte förändrats som den borde för att ligga i fas med samhällets utveckling.

7.3. Iakttagelser i vår grundanalys

I utredningens grundanalys (kapitel 2) har vi försökt fånga de övergripande samhällsförändringarna i ett vidvinkelperspektiv.

Vi refererar först huvuddragen i den kulturella, ekonomiska och teknologiska omställning som världen genomgår genom globali-

seringen. Detta kan också beskrivas som övergången från en industriell ekonomi till en informations- och tjänsteekonomi och startade på allvar på 1970-talet. Detta ekonomiska skifte är nära förbundet med och invävt i ett kulturellt skifte. Det handlar om att de typiska sekulära värderingar som finns i 1900-talsmoderniteten och som åtföljer industrisamhället nu konfronteras med nya uppsättningar av normer och värderingar som bl.a. handlar om individens identitet och moraliska krav riktade mot politik och offentligt samhälle. Detta nya mönster av värderingar har olika namn i litteraturen. Vi kallar dem sammanfattningsvis för frihetsvärderingar.

Vi befinner oss av allt att döma fortfarande mitt uppe i transformeringen från den äldre samhällsformen till den nya. Men internationella jämförelser pekar på att omställningen gått långt i Sverige även jämfört med andra västländer.

Vi lämnar lokalsamhället

Om vi vidgar perspektivet bakåt i tiden, kan vi konstatera att de samhällsförändringar som inträffade i Sverige ungefär 100 år tidigare också innebar ett skifte av idéer, värderingar och normer. Det var då svenskarna bytte näringsfång från agrar ekonomi till industriell, bosättningsmönster från landsbygdsboende till städer och tätorter samt kulturella värderingar från traditionella till sekulära. Detta skedde under hundraårsperioden mellan 1870 och 1970. Att förändringarna i fråga om näringsliv och bebyggelsemönster förutsätter och betingar varandra verkar vara uppenbart och lika påtagligt är att omvandlingen av människornas yttre villkor också svarar mot en omvandlig av värderingar.

Enkelt uttryckt kan vi säga att i det traditionella samhället utspelades det mesta som styrde tillvaron helt och hållet inom lokalsamhällets ram. Där fanns en stark social kontroll som var förenad med en stark social tillhörighet. I den moderna tiden – däremot – domineras livet för de flesta människor av helt andra faktorer: en nationell politik, en statlig byråkrati och ett näringsliv och en ekonomi som inte har det agrara samhällets naturliga lokala förankring. Den sociala kontrollen är svagare och individens frihetsgrad därmed större. Den sociala sammanhållningen är annorlunda – starka band till få individer ersätts av svagare band med flera.

Hela denna omställning från traditionens till 1900-talsmodernitetens samhälle har varit en dramatisk process. Kanske ska man här tala om 1900-talets stora kulturella fråga.

Vår utredningshypotes kan vi därför formulera som antagandet att kulturpolitikens framväxt och utveckling bäst kan förstås som en spegling av denna djupgående omställning av människornas tillvaro och villkor.

Med 1900-talets sista decennier kan denna stora omställning på många sätt anses genomförd. I stället går samhället, som vi sett, nu in i en ny transformering, i ett tjänste- och informationssamhälle med globalisering och nya former av mångfalder som kännetecken.

Här, i anslutning till detta skifte, bör man kunna söka problemen kring dagens kulturpolitik – en politik som är uppbyggd kring 1900-talets omställning, men inte är anpassad till den nya transformeringen.

Kulturpolitikens kultur

Våra föreställningar om kultur går i hög grad tillbaka på idéer som växte fram vid 1700-talets slut och det tidiga 1800-talet. En ”svensk modell” med akademier och kungliga kulturinstitutioner etableras redan av Gustaf III. Även om skalan i det lilla svenska 1700-talssamhället inte kan jämföras med senare tider, visar det sig att grundformerna för att driva ”kulturell politik” förblev märkligt lika, långt in på 1900-talet.

Nya akademier och nya kulturinstitutioner etablerades efter Gustaf III:s tid men de följde på många sätt mönstret från det sena 1700-talet. Den grundläggande administrativa reformen inom ramen för 1974 års kulturpolitik handlade om att ersätta akademierna med en modern statlig kulturförvaltning. Därefter har inte några stora förändringar gjorts.

Kulturområdet är därför särdeles ovant vid administrativa förändringar och förändringsprocesser, något som är en svårighet när utvecklingen behöver drivas vidare. Organisatoriska och strukturella förändringar, som ofta är nödvändiga i ett förändringsskede, uppfattas då som mer omvälvande än vad de i själva verket är.

Ett modernt kulturliv

Ett modernt kulturliv med fria konstnärer och författare, som hyggligt kan försörja sig på sitt konstnärliga skapande, växte fram under den period som sträcker sig från representationsreformen på 1860-talet till demokratins genombrott kring 1920. Det handlar dock om ganska få personer. De nya kulturinstitutioner som byggs under perioden utmanar de gamla och placerar konst, historia och vetenskap framför kyrkans sakrala symboler. Sekulariseringsprocessen – som en del av moderniseringen – har tagit sin början.

Folkbildningen växer fram som lokala ombud för den nya sekulariseringen, men också i opposition mot denna. Institutionerna markerar statlig central makt medan folkbildningen är orienterad mot lokalsamhällena. Vi kan kalla folkbildningen för civilsamhällets kulturutskott.

Från 1930-talets början är det industri och urbanitet som rycker fram. Konsten blir ”modern” och i första hand socialdemokratin söker association med den för att markera sin egen framtidsorientering. De större städerna bygger egna kulturinstitutioner och markerar därigenom sin anslutning till moderniteten.

Folkbildningen dras närmare in i statsförvaltningen och integreras i den som en del av den kulturpolitik som börjar växa fram. På sätt och vis markerar folkbildningen och den kultursyn den representerar bandet bakåt till det gamla, lokalt präglade samhället.

Också de gamla institutionerna integreras i den nya kulturpolitiken. Den nya politiken bekräftar sin legitimitet genom att ta ansvar för historien. Kulturarvet representerar ett samhälle som ännu inte blivit modernt. I den nya kultursynen är gränsen knivskarp mellan det moderna och det förflutna med sitt kulturarv.

Folkhemmet och kulturen

Folkhemmets program är att det gamla samhällets trygghet och tradition ska återskapas i nya former, inom modernitetens ram. Så formuleras visionen på 1930-talet. Efter andra världskriget når 1900talsmoderniteten sin höjdpunkt. Med stadsomvandlingar och miljonprogram blir samhällsomvandlingen i hög grad ett rent fysiskt byggprojekt. När detta når sitt slut, markerar det samtidigt slutet på en era.

Just i detta skede etableras kulturområdet som en särskild politik. Kulturpolitiken får fastare konturer under 1960-talet och dessa

formaliseras i 1974 års kulturpolitiska riksdagsbeslut. Att det sker just vid denna tidpunkt kan förklaras på flera olika sätt. Det går t.ex. att sätta tidpunkten i samband med den nya mediesituationen som skapades genom att televisionen introducerades som massmedium. Men det går också att se kulturpolitiken som en närmast administrativ konsekvens av de samtidiga reformerna inom utbildningspolitiken.

Den kulturpolitik som slutligen formuleras 1974 vänder sig – precis som de då nya kulturinstitutionerna hundra år tidigare – både bakåt och framåt. Precis som dessa markerar politiken att när samhället nu står inför ett nytt uppbrott så sker det med en trygg förankring i det som tidigare har byggts. 1974 års kulturpolitik är ett uttryck för 1900-talsmodernitetens kultursyn, genom att markera att ”vi hör hemma” i det moderna samhälle som byggt upp under 1900-talet.

1900-talsmodernismens försvar

1974 års kulturpolitiska program är i princip genomfört vid början av 1980-talet. Då byggdes ett antal nya kulturinstitutioner som åter igen har ett helt nytt underliggande budskap. De signalerar att världen har kommit till Sverige, att förträngda frågor åter är aktuella, att konst, historia och samtid samspelar och att frågan om frihet och auktoritet står på agendan.

Den postmoderna strömningen slår igenom inom konst, vetenskap och samhällsdebatt. Också kulturarvet kommer in i samtiden från sin förvisning till historien. Vi börjar lära oss att kultur är en kombination av det ärvda och det valda. Ett nytt teknikskifte skapar förutsättningar för masskommunikationens differentiering. Individualiseringen förstärks.

Den kulturpolitiska översynen vid 1990-talets mitt visade en tydlig tendens att vilja slå vakt om 1900-talsmodernitetens kultursyn och den korresponderande politiken.

Därmed befästes det defensiva draget i kulturpolitiken som efter hand vuxit sig allt starkare från 1980-talet. Den kulturpolitiska strategin påminner i hög grad om det förra sekelskiftets – det nya ska uppfattas som växande på traditionens axlar.

I 1974 års kulturpolitik finns fortfarande en balans mellan en socialt orienterad politik med blicken riktad mot den enskilda människan och den politik som hotade att få ett ensidigt fokus på det professionella kulturskapandets villkor. Folkbildningen var den viktigaste

motvikten. Det fanns också en balans mellan institutionerna och icke-institutionellt kulturskapande.

Men helt klart fanns redan i den politiken inbyggt tendensen till kantring mot det professionella och det institutionella perspektivet. 1996 års politik är en tydlig förlängning av 1974 års i den meningen att den fortsätter den utveckling som inletts redan på 1960-talet.

Men den nämnda obalansen blir än mer tydlig och ökar efter hand. Folkbildningen är numera separerad från den officiella kulturpolitiken som därmed inte längre har någon naturlig koppling till civilsamhället.

Samtidens kulturpolitik

Kulturpolitik borde i 2000-talets tjänstesamhälle med dess betoning på frågor om kultur i vid mening vara ett centralt och viktigt politikområde. Vår bedömning är att så inte är fallet. Detta beror i hög grad på att dagens kulturpolitik är så fast förankrad i industrisamhälle och 1900-talsmodernitet och därför har svårt att ta den plats den bör ha i samtiden.

Kulturpolitiken speglar de spänningar som ligger i övergången till ett nytt skede i samhällsutvecklingen. Så var det när Sverige gick från jordbrukarsamhälle till industrisamhälle och så är det när vi nu genomför nästa skifte.

Vilken är då samtidens kultursyn? Vi har haft som ett motto för vår utredning är försöka ordna i det befintliga och öppna för det nya. Genom våra förslag vill vi bidra till att öppna för det nya. Det är dock framtiden som får utvisa vad innebörden av det nya är.

Behovet av institutioner

Genom hela 1900-talet och in i nutid är det tydligt hur företrädare för olika konst- och kulturintressen strävat efter att uppnå institutionsstatus för sina verksamheter och ändamål. Det ger status, relativt sett goda ekonomiska villkor och skapar förutsättningar för den traditionsuppbyggnad och traditionsförmedling som behövs för en långsiktig utveckling. Det finns en institutionaliseringens väg längs vilka många kulturella verksamheter vandrar, från det första tillfälliga bidraget, via det mer permanenta, till det offentliga huvudmannaskapet och offentliga lokaler.

Det verkar onekligen som om det finns ett politiskt behov av nya kulturinstitutioner just vid dessa stora övergångsskeden. Kanske ska det tolkas som att den politiska makten, staten eller nationen då behöver markera att den alltjämt är relevant i det nya kulturella skede som samhället träder in i. Institutionerna tycks bekräfta att ett skifte ägt rum och att nya kulturella normer växer fram eller har etablerats.

Den nya konstnärsrollen

Konsten går också vidare mot – vågar vi påstå – en fortsatt upplösning av skiljelinjen mellan konstnärliga praktiker och vad som i övrigt produceras i samhället. Det finns en strävan att göra konsten till en praktik utan gränser, bortom ismerna och stadd i en fortlöpande utveckling och omdefiniering.

Vi kan tala om en expansion av konstnärsrollen där konstnären blir medborgare, aktivist, etnolog, journalist, kulturvetare, socialarbetare, forskare, organisatör, projektledare, företagsledare. Konsten bryter upp från konventionerna och försöker intervenera i samhället. Frågan är vad som händer med kulturpolitiken, borde inte den följa med i samma riktning?

Kontinuerliga översyner

Kulturpolitiken var senast föremål för en samlad översyn under tidigt 1990-tal. Det utredningsarbetet var i sin tur det första försöket att göra en ordentlig genomlysning av politiken sedan den etablerades på 1970-talet. Utvecklingen inom kulturområdet går av allt att döma snabbt. Politiken bör präglas av en kontinuerlig aktualisering. Utan regelbundna översyner skapas gärna höga trösklar som gör att förändringar uppfattas som onödigt dramatiska och blir svåra att genomföra. Vi förordar därför att kulturpolitiken framgent görs till föremål för kontinuerliga översyner och revideringar, kanske i femårsintervaller.

7.4. Förnyelseprogrammets punkter

Vår granskning av kulturpolitiken, som vi här kortfattat redogjort för, har bland annat hjälpt oss att förstå sammanhang som förefaller motsägelsefulla och svårförklarliga. Vi drar slutsatsen att den kulturpolitiska huvuduppgiften nu är att ta till sig den omvandling som pågår i samhället. Intresset för både kulturella yttringar och för kulturpolitik tolkar vi som att det finns en stark efterfrågan från det omgivande samhället på en kulturpolitik som det kan samspela med. Historien ger inga direkta anvisningar om vilka åtgärder som är rätta i samtiden, men den ger oss perspektiv på kulturpolitikens nuvarande position.

Men allt vare sig kan eller ska göras i ett svep. Vi förutser därför en omställningsperiod där kulturpolitikens successivt förnyas.

Vad är det då som behöver göras? Vad är viktigt att slå vakt om och var behövs förnyelse? Våra slutsatser presenterar vi under de följande punkterna. Här får vi möjlighet att börja föra samman våra övergripande tankegångar och synsätt med ytterst handfasta och även tekniska rekommendationer.

Förslagen och rekommendationerna går i olika utsträckning in i varandra och bildar en helhet. De kan inte arrangeras i strikt hierarkisk struktur av över- och underordnade frågor, men vi har allmänt strävat efter att gruppera dem så att de rekommendationer som är av mer generell karaktär kommer först och de mer specifika följer därefter.

1. Nya mål för kulturpolitiken

Som den första punkten föreslår vi nya kulturpolitiska mål. Vårt förslag till nya mål syftar till att bekräfta att politikens huvuduppgifter är att stärka och främja öppna sociala gemenskaper, kommunikationen mellan människor och grupper i samhället samt att ge människor utrymme och möjlighet att utveckla sina skapande förmågor. Politik i en demokrati ska alltid ha medborgarnas perspektiv överst på agendan. Vi presenterar vårt förslag till kulturpolitiska mål i kapitel 8.

Med förslaget till nya mål för kulturpolitiken vill vi markera sambanden med den politik som förts under senare decennier, men också behoven av förändringar. Även på de punkter där vårt förslag anknyter till de mål som nu gäller, behöver politiken i olika hänseenden drivas

på andra sätt och i andra former än i dag för att målen ska kunna uppnås. Därför behöver en uppsättning nya mål kompletteras av mer handfasta förslag till förnyelse.

2. En annan roll för staten

Kulturpolitiken bör även framgent vara en nationell politik, dvs. syfta till att länka samman i första hand de offentliga kulturinsatserna, men också det som skapas i det civila samhället i en bred mening. Den andra punkten i vårt förnyelseprogram handlar därför om statens roll i denna politik.

1974 års kulturpolitik utgick från att staten var den helt dominerande politiska associationen i en demokrati där det nationella perspektivet uppfattades som oomtvistat överordnat. Att staten satte den kulturpolitiska agendan uppfattades som självklart, liksom att kommuner och landsting skulle följa den. Med övergången till en ny tid fungerar inte det givna rollspelet längre. EU representerar en ny överstatlig nivå som – även om EU:s kompetens formellt inte täcker kulturområdet – ändå har stor betydelse. I samhället finns också en ökad tonvikt på lokala och regionala identiteter. Dessa faktorer för med sig att kulturfrågor får nya betydelser också för kommunernas, landstingens och regionernas politik.

Det skede då man slentrianmässigt kunde sätta likhetstecken mellan ”samhället” och den offentliga sektorn2 är redan passerat. Samhället är ett vidare begrepp. En nationell kulturpolitik behöver därför bygga på medverkan från ett stort antal intressenter där den offentliga sektorns aktörer visserligen är särskilt betydelsefulla, men långt i från ensamma.

Staten är fortfarande den enskilt viktigaste parten för att skapa och få uppslutning kring en nationell kulturpolitik, men den roll som staten nu behöver ta för att utveckla politiken är en annan än den som togs 1974. Det handlar inte längre om att i första hand agera normerande och föreskrivande gentemot övriga nivåer inom den offentliga sektorn och samhället i övrigt. Eftersom kulturpolitiken bara undantagsvis bygger på författningsreglering, bör statens roll vara strategisk, drivande och samordnande. Syftet bör i första hand vara att stimulera samhället i dess helhet att ta ansvar för kulturens gemenskaper, kommunikation och skapande förmågor. Det ligger i

2 såsom språkbruket var i 1974 års kulturproposition

sakens natur att samspelet mellan statens egna insatser och den offentliga sektorn i övrigt är särskilt betydelsefulla.

I högre grad än nu bör statens roll för en nationell kulturpolitik vara att svara för en strategisk samordning av de många parter som ska delta och ge egna bidrag. Den rollen är naturlig för staten och ingen annan kan ta samma övergripande ansvar. Förslaget om statens förändrade roll i kulturpolitiken följer vi upp i de olika tillämpningar av förnyelseprogrammet, särskilt i fråga om det kulturpolitiska samspelet med civilsamhället och folkbildningen (kapitel 9), med andra samhällsområden (kapitel 10), om samspelet med kommuner och landsting (kapitel 12) och om strategin för statens kulturpolitiska stöd (kapitel 13).

Våra förslag om det vi kallat en ny eller förändrad arkitektur för kulturpolitiken utgår i hög grad från de intryck vi fått av vad som krävs i fråga om organisering och arbetssätt som förutsättningar för den förändrade rollen (kapitel 14–18 och punkt 9 nedan).

3. Ett breddat politikområde

Vår tredje rekommendation är en logisk följd av slutsatsen att kulturpolitiken kommit att få ett snävt uppfattat och avgränsat ansvarsområde. Vi har fört fram att politikområdet successivt fått en allt mer avgränsad och renodlad inriktning, främst mot institutionsväsendet och det professionella kulturskapandets villkor. Vi har velat peka på avigsidorna med funktionssepareringen som grundstrategi för operativ politik under efterkrigstiden. Ett utbrett sektorstänkande och brist på helhetssyn är logiska följder.

Vi rekommenderar därför att regeringen på sikt prövar möjligheten att integrera kulturpolitiken i ett bredare politiskt sammanhang. Med den inriktning som vi i övrigt förordar för kulturpolitiken ligger det nära till hands att peka på de politiska uppgifter som redan ryms inom utgiftsområdet (nr 17) Kultur, medier, trossamfund och fritid, men vi vill undvika att vara alltför specifika i denna fråga och även andra alternativ kan vara både attraktiva och möjliga.

Vi är medvetna om att överväganden i dessa frågor inte kan göras enbart utifrån det kulturpolitiska perspektivet.

4. Fokus på de offentliga arenorna

Frågan om samhällsdebatt, diskussion om demokrati och spridningen av nya kulturella föreställningar hör till kulturpolitikens kärnfrågor. Vi har t.ex. pekat på hur radio- och TV-monopolen tidigare fungerade som ett sätt att skapa en massmediesituation som alla nationens medborgare var nära relaterade till. Utvecklingen av nätet av regionala kulturinstitutioner var ett uttryck för ambitionen i 1974 års kulturpolitik att säkra ett likvärdigt institutionellt kulturutbud för hela landet. Politiken för massmedierna och institutionerna var olika uttryck för en i grunden likartad politisk idé.

När vi placerar demokratin och de samhälleliga gemenskaperna i kulturpolitikens centrum, innebär det att vi ser värdet av ambitionen att på detta sätt skapa arenor för det offentliga samtalet i en vid mening. Men dagens kulturpolitiska uppdrag kan inte fullgöras på samma sätt. Ett mångkulturellt, differentierat och pluralistiskt samhälle behöver förhålla sig till uppgiften på ett annat sätt och med en annan strategi. Den fjärde punkten i vårt program handlar om detta.

Statens ansvar för det vi kallat de offentliga samtalens arenor är i grund och botten ingen ny fråga, utan den har funnits länge som ett motiv i statens kulturpolitiska handlande. Den har dock inte tidigare formulerats explicit såsom vi nu försöker göra.

Kulturpolitikens utmaningar handlar i hög grad om att värna mångfald i ett brett uppfattat kulturliv och att medverka till kreativa arenor för interkulturell kommunikation. De offentliga arenorna bör präglas av jämlikhet och jämställdhet och av respekt för olikheter mellan människor och grupper.

Arenorna är och ska vara av skiftande art, allt ifrån medier och internet till rent fysiska mötesplatser – institutioner likaväl som smalare fora och livsmiljön som helhet. Samlingslokalerna har särskild betydelse. Så gott som alla kulturpolitiska initiativ knyter an till någon form av kommunikation. I grund och botten kan man säga att de allra flesta kulturpolitiska insatser har en arenaaspekt, dvs. de bör kunna ses som ett inslag – mer eller mindre framträdande – för en samlad politik som syftar till att skapa ett så bra utrymme för det offentliga samtalet som möjligt.

5. Samspel med civilsamhälle och folkbildning

Vi anser att kulturpolitiken bör vara och fungera som en viktig kontaktyta mellan å ena sida staten och den offentliga sektorn i övrigt samt, å den andra, civilsamhället. Den femte punkten i vårt program avser kulturpolitikens samspel med verksamheter i det civila samhället, som folkbildning, och amatörkultur.

Den av hävd viktigaste länken i detta samband har utgjorts av folkbildningen. Mycket pekar dessutom mot att den moderna folkbildningen utvecklas i en riktning som svarar väl mot våra rekommendationer när det gäller kulturpolitiken. Kulturaktiviteterna växer och dominerar numera i bildningsförbundens cirkelverksamheter och – naturligtvis – i kulturprogrammen.

I den politiska styrningen förordar vi att kulturpolitiken och folkbildningen får en närmare knytning till varandra. Administrativa och organisatoriska lösningar som gör att frågor om kultur, folkbildning, livslångt lärande och utbildning kan ses i ett samlat perspektiv bör sökas. I det närmaste perspektivet är det angeläget att finna former för ett bra samspel mellan de kulturpolitiska insatserna, folkbildningen och kulturorienterade insatser inom den civila sektorn i övrigt.

Formen för detta bör vara en överenskommelse mellan staten och det civila samhällets organisationer. Inspiration hämtar vi från regeringens dialog och överenskommelse med idéburna organisationer inom det sociala området samt Sveriges kommuner och landsting. Detta utvecklar vi vidare i kapitel 9.

6. Kulturpolitik som aspektpolitik

Vi har på flera ställen i grundanalysen i kapitel 3, pekat på det som kan kallas kulturpolitiken sektoriella karaktär.

I våra utredningsdirektiv har frågan om kulturpolitikens samspel med andra samhällsområden en framskjuten plats. Det tolkar vi som att våra uppdragsgivare är medvetna om sektoriseringens problem.

I vår sjätte punkt förordar vi därför att samspelet mellan de verksamheter som kulturpolitiken ansvarar för och verksamheter inom andra samhällsområden görs till en kulturpolitisk huvudstrategi. Utgångspunkten bör här vara frågan om hur de perspektiv, förmågor, kunskaper och insikter, som kulturområdets myndigheter,

institutioner och aktörer i övrigt besitter, i högre grad kan bidra till samhällsutvecklingen.

Att ställa om en sektorsorienterad politik till en aspektorienterad innebär en stor förändring även om dramatiken inte heller ska överdrivas. I kapitel 5 har vi visat att en utveckling i denna riktning redan startat, även om den behöver skyndas på och accentueras. En omställning förutsätter emellertid att kulturpolitiken både uppfattas och organiseras på ett delvis nytt sätt. Vi återkommer till detta i följande punkter.

Jämlikt våra direktiv förordar vi att samspelet mellan kulturpolitiken och miljöområdet, folkrörelsepolitiken, utbildningsväsendet och delar av det sociala området, exempelvis frågor om sambandet mellan kultur och hälsa, prioriteras i det nya arbetssättet. Därefter bör aspektpolitiken kunna utsträckas även till andra samhällsområden. Dessa frågor utvecklar vi vidare i de olika avsnitten i kapitel 10.

Integrationspolitiken får här en särställning. Den syftar till att skapa ”lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund” (prop. 2008/09:01). Detta överensstämmer väl med de mål som vi föreslår för kulturpolitiken. Kulturpolitiken bör bidra till social inkludering där mångfald av olika art uppfattas som tillgångar för samhället. I vissa fall kan särskilda insatser med inriktning på specifika grupper vara viktiga, t.ex. av rättviseskäl eller för att stärka dessa gruppers position i kulturlivet och i samhället i övrigt.

Det kan också vara nödvändigt att i vissa fall särskilt utvärdera kulturpolitikens arbete med specifika grupper. Ansvaret för sådana åtgärder behandlas i kapitel 18.

7. Portföljmodell för samspel mellan stat, landsting och kommuner

Den statliga kulturpolitiken ska vara nationell. Det betyder i vår tid att det statliga insatserna ska tänkas fram i ett sammanhang där politiken inriktas på att stimulera de andra demokratiska nivåerna, kommunerna och landstingen3, men också Europeiska unionen, till kulturpolitiska insatser och ansvarstaganden. Strategin från 1974 då

3 I begreppet landsting inbegrips i vår utredning även regionerna. Likaså inbegrips i begreppet de samverkansorgan (lag [2002:34] om samverkansorgan i länen)som i vissa län bedriver kulturpolitiska frågor.

staten via specialdestinerade bidrag till enskilda institutioner eller verksamheter i övrigt styrde främst landstingens kulturpolitiska handlande bör dock överges. Nya modeller behöver utvecklas.

Också statens kulturpolitiska samspel med kommunerna behöver utvecklas. Det följer redan av att kommunerna inom den offentliga sektorn har huvudansvaret för flera av de kulturpolitiska breddinsatserna som vi nu även vill ge högre prioritet också i statens politik – exempelvis kulturskola, folkbibliotek, tillämpningen av plan- och bygglagen (1987:10) och tillhandahållandet av lokaler för kulturell verksamhet. Kommunernas ansvar för skolan bör också nämnas i sammanhanget.

Formen för det nya samspelet mellan staten, landstingen och regionerna har vi kallat portföljmodellen. Det är vår sjunde punkt i programmet. Den bygger på att staten lämnar samlade bidrag till den regionala nivån som stöd för deras kulturinsatser. Detaljföreskrifter om bidragets användning ska begränsas. De ersätts successivt av en förhandlingsordning där staten redovisar sina kulturpolitiska prioriteringar och lämnar bidraget i utbyte mot landstingens eller regionernas förslag om hur de – avstämt med den politik de själva prioriterar – avser att realisera politiken. Överenskommelser träffas.

Modellen bygger på ett samlat statligt agerande gentemot landstingen och regionerna och förutsätter därför en statlig myndighetsreform inom kulturområdet, (punkt 9 nedan). Den förutsätter också arbete med kartläggningar och strategier då många aktörer görs delaktiga. Vidare förutsätter den utbyggda och löpande kontakter mellan de politiska nivåerna samt uppföljning och utvärdering av de politiska insatserna av en art som hittills nästan helt har saknats.

Portföljmodellen är i vårt förslag nära kopplad till utvecklingen av kulturpolitiken som en aspektpolitik. Modellen avspeglas också i våra förslag till nya kulturpolitiska mål. Vi utvecklar förslaget om portföljmodellen och motiven för det närmare i kapitel 12.

8. Ny strategi för stöd till kulturskapande

Det åttonde av våra huvudförslag gäller kulturpolitikens omorientering från dagens inriktning på små, selektiva och specialinriktade kulturstöd, där inte bara de statliga förvaltningsmyndigheterna utan t.o.m. regering eller riksdag kan fatta beslut om små bidrag till specifika ändamål.

Detaljfördelning och specialiserad bidragsgivning tror vi helt enkelt inte hör hemma i en modern politik utan bör så långt möjligt decentraliseras från de statliga förvaltningsmyndigheterna. och det ansvariga departementet.

Mycket tyder på att ett selektivt arbetssätt står i en grundläggande motsats till en mer generellt verkande politik och hindrar utvecklingen av en sådan. Därför förordar vi starkt att politiken distanseras från den arbetsformen.

Förslaget om en ny modell för statens samspel med landstingen och kommunerna är vårt viktigaste förslag för en utveckling i denna riktning.

Men även om vi förordar mer generella statsstöd som grundprincip, så ska givetvis staten fortfarande förfoga över andra former av bidrag än dem som vi föreslår fördelade på regional nivå. Det handlar t.ex. om stöden och ersättningarna till enskilda konstnärer. Vi tror att dessa på ett mycket verkningsfullt sätt kan samspela med andra stödformer inom den föreslagna förvaltningsmyndigheten för konstarterna. Förslaget innebär ökad uppmärksamhet åt konstnärsfrågorna och en ökad kulturpolitisk tyngd bakom krav på högre ersättningsnivåer för konstnärligt arbete. I kulturpolitikens uppdrag ligger också statens särskilda uppmärksamhet på – och erkännande av – den kultur och de kulturyttringar som de nationella minoriteterna representerar. Särskild uppmärksamhet i de statliga insatserna ska också ges funktionshindrades villkor för deltagande i kulturlivet.

De statliga stöden, utanför den s.k. portföljmodellen, behandlar vi närmare i kapitel 13.

9. Arkitektur för en förnyad kulturpolitik

Vi har i grundanalysens kapitel 3 beskrivit hur kulturpolitiken efter hand under efterkrigstiden kommit att definieras och avgränsas på ett allt mer entydigt sätt. Den processen går hand i hand med att frågor, uppgifter och ämnen i kulturpolitikens ytterkanter förts över till andra politikområden. Samtidigt som politiken avgränsas blir de ämnen som finns kvar alltså färre.

Vi uppfattar det också som om det politiska intresset alltmer koncentreras på de ämnen som kommit att uppfattas som dess mest centrala avsnitt, dvs. professionellt kulturskapande och institutionernas verksamhet. De verksamheter och områden som ligger

längre ut på kulturpolitikens ”flanker” tenderar att successivt fjärma sig från politikens centrum och i allt mindre grad omfattas av de politiska perspektiv som utvecklas.

Vår bedömning är att kulturpolitiken knappast tål ytterligare perspektivkrympning. Utvecklingen behöver gå i motsatt riktning.

I stället för att domineras och styras av frågor som utgår från enskildheter i de olika ämnenas, genrernas och verksamheternas villkor, behöver de generella politiska perspektiven och de samlade kulturpolitiska linjerna stärkas. Kulturpolitiken har alltså å ena sidan utvecklat ett alltför närsynt och detaljerat perspektiv på delar av sitt ansvarsområde, men har å andra sidan – kanske som en konsekvens – också svårt att utveckla ett politiskt perspektiv som täcker helheten.

För att råda bot på detta förordar vi som punkt nio ett generellt politiskt perspektivskifte, en ny arkitektur för kulturpolitiken. I stället för dagens finfördelade uppdelning i genrer och ändamål föreslår vi att ändamålen grupperas och organiseras i tre sfärer, vars indelning vi grundar på vår bedömning av hur kulturpolitikens huvudfrågor kommit att tona fram under det senaste decenniet.

Genom att gruppera kulturpolitikens uppgifter i ett begränsat antal sfärer, som var och en kan täcka en större del av det politiska perspektivet, vill vi motverka en allt för hög detaljeringsgrad med därpå följande byråkratisering. Vår avsikt är att samla ändamålen, men också skapa ökade förutsättningar för samverkan mellan sfärerna.

En sfär för frågor om arkiv, bibliotek och språk

Som den första sfären urskiljer vi arkiv- och biblioteksväsendena samt frågor om språk.

Grundläggande för att se dessa frågor i ett sammanhang är utvecklingen inom den digitala tekniken. Den innebär att det som varit den traditionella gränslinjen mellan en bok eller en tryckt skrift som mångfaldigas respektive en arkivhandling som är unik i princip redan är upphävd.

I centrum finns frågan om ökad tillgång till och bättre spridning av arkivens och bibliotekens information. Frågor om arkiv och bibliotek bör få en större tyngd och uppmärksamhet inom kulturpolitiken. Som vi bedömer det här även språkfrågorna till den här sfären.

En sfär för frågor om samtid, historia och livsmiljö

Till den andra sfären vill vi samla det kulturpolitiska avsnitt som gäller samtid, historia och frågor om livsmiljö i vid mening. Sfären urskiljer vi bl.a. som en konsekvens av våra slutsatser i grundanalysen om vår tids syn på kultur och kulturella behov.

För kulturarvsfrågornas del har vi i grundanalysen velat visa hur dessa successivt under de senare decennierna närmat sig samtiden från ”sin förvisning till historien”, dvs. de har bytt funktion från att utgöra en spegel för det moderna samhället, till att i stället vara en plattform för den kulturella reflexionen om hur dagens kultur ska byggas och utvecklas.

Det vill vi försöka ta till vara för en förnyelse av kulturpolitiken genom att plädera för en ny syn på relationen mellan samtid, historia och livsmiljö i vid mening.

Vi vill bredda de kulturmiljöperspektiv som kulturpolitiken i dag framgångsrikt hävdar i samhällsprocesserna. Vi vill också ge de konstnärliga yttringarna en starkare ställning i dessa processer.

En sfär för frågor om konstarterna

I en tredje sfär vill vi samla frågor om konstarterna – scenkonst och musik, film, litteratur samt bild och form. Trots att dessa frågor allmänt uppfattas som kulturpolitikens egentliga kärna, har vi fått uppfattningen att politiken inte agerar så kraftfull som den borde för att ge konstarterna goda villkor och bra förutsättningar att utveckla och spela sin roll i samhället. Ett mer sammanhållet politiskt perspektiv på konstarterna, där de gemensamma villkoren och frågorna lyfts fram till förmån för det specifika, rekommenderas därför. Här samlas också frågor som rör konstnärernas villkor, vilket borde betyda att dessa får en helt annan tyngd än i dag , då de är uppsplittrade på flera aktörer.

En sfär för mediefrågorna

Den fjärde sfären, slutligen, utgörs av dagens mediepolitik, dvs. frågor om dagspress, radio och TV. Den har vi, utifrån hur vårt uppdrag varit formulerat, inte studerat mer ingående. I grund och botten innebär dock vårt förslag om sfärer att det kulturpolitiska fältet i övrigt kommer att lika medieområdet när det gäller poli-

tikens detaljeringsgrad. På så sätt tror vi att vägen öppnas för en naturligare samordning och samsyn mellan mediefrågorna och kulturpolitiken i övrigt. Förutom dessa sfärer kan – om man så vill – även folkbildningsfrågorna inom Utbildningsdepartementets ansvarsområde ses som en sfär.

Det bör sammanfattningsvis betonas att syftet med att urskilja sfärerna inte är att vare sig hitta eller konstruera några nya skarpa gränser inom den redan ganska smala kulturpolitiken. Tvärt om. Varje sfär i vårt förslag innehåller något av eller överlappar i någon mån de andra och meningen är att de tillsammans ska kunna konstituera en fungerande kulturpolitik efter de riktlinjer vi försöker skissa.

Sfärerna blir praktisk politik när de kommer att motsvaras av organisatoriska lösningar. Vi föreslår en förhållandevis omfattande kulturpolitisk förvaltningsreform, avsedd att genomföras i ett antal steg. Våra organisationsförslag är dock sekundära i förhållande till den indelning som vi i första hand vill relatera till politikens innehåll. Avsikten är att färre men stabilare myndigheter bättre ska kunna samverka såväl inbördes som med företrädare för andra intressen i samhället och utveckla rikare nätverk för kulturpolitikens vidkommande. På så sätt tror vi att kulturpolitiken av fler kan uppfattas som viktig.

På olika ställen i grundanalysen har vi pekat på hur kulturpolitikens utveckling med den successiva tillväxten av nya myndigheter och specifika organisationslösningar för enskilda uppgifter och frågor skapat ett organisatoriskt grundproblem. 1974 års kulturpolitik innehöll en klar ansats till organisatorisk förnyelse, men det som kanske borde ha varit en startpunkt för ett fortsatta utvecklingsarbete kom i stället att bli en insats som organisatoriskt fryste förvaltningsorganisationen i en ordning som nu är mer än 30 år gammal.

Den reform vi förespråkar kan allmänt sett utgöra en förutsättning för att kulturpolitiken ska få den exekutiva organisation som behövs för omställningen enligt punkterna i vårt förnyelseprogram. De syftar till ett stärkt medborgarperspektiv och till ökad tillgänglighet till kulturella uttryck.

I kapitlen 14–18 utvecklar vi vidare hur vi urskilt sfärerna, innehållet i den korresponderande förvaltningsreformen och vad vi menar kan uppnås med den strategi som den nya arkitekturen representerar.

10. En ny syn på institutionerna

Den tionde, och sista, punkten i vårt förnyelseprogram handlar om kulturinstitutionerna. I grundanalysen har vi velat visa på den särskilda roll som institutionerna har för kulturpolitikens förnyelse, likaväl som för att vidmakthålla dess kontinuitet.

Vår uppfattning är att tillräcklig uppmärksamhet sannolikt inte har ägnats kulturinstitutionernas uppgifter när det gäller att spegla den rådande samhälleliga kultursynen eller deras uppgifter i relation till omgivande samhälle och det icke-institutionella kulturlivet. Frågor på detta tema, där inte minst villkoren för ledarskap i institutionerna betonas, tar vi upp i kapitel 19.

Samhället utvecklas snabbt och kulturinstitutionerna är av grundläggande betydelse för att särskilt markera vikten av olika kulturfrågor. Därför måste också institutionerna utvecklas, förnyas och vidmakthålla sin relevans i samhället. Kulturpolitiken ska stödja institutionerna i dessa hänseenden. Frågor om ledarskap och rekryteringar som speglar mångfalden i samhället hör till områden som behöver uppmärksammas.

Institutionernas speciella uppdrag i kulturpolitiken behöver utvecklas. De bör ha en större självständighet i relation till den politiska styrningen än t.ex. förvaltningsmyndigheterna. De bör ges långsiktigt formulerade uppdrag.

8 Mål för kulturpolitiken

Vårt förslag: Den nationella kulturpolitiken ska, med utgångspunkt i demokrati och yttrandefrihet, bidra till samhällets utveckling genom att främja öppna gemenskaper och arenor som är tillgängliga för var och en. Den ska möjliggöra kommunikation mellan olika individer och grupper, skapa förutsättningar för kulturupplevelser och bildning samt verka för att alla ges möjlighet att fritt utveckla sina skapande förmågor.

Statliga myndigheter och institutioner ska, utifrån arten av sina uppgifter och ansvarsområden, arbeta för

-

att främja mångfald, kulturell pluralism och internationellt samspel,

-

att stödja konstnärligt skapande och ge plats för konstens förmåga att gestalta, bryta mönster och vidga det möjligas rum,

-

att kulturarvet bevaras, brukas och tolkas,

-

att kulturell kompetens och kreativitet används för att bidra till en socialt, miljömässigt och ekonomiskt hållbar utveckling,

-

att information och kunskaper görs tillgängliga och förmedlas. Målen bör vara vägledande för offentlig kulturpolitik även utanför det statliga området.

Den första punkten i vårt förnyelseprogram gäller nya mål för kulturpolitiken. Vi har redovisat de mål som tidigare har gällt för kulturpolitiken i kapitel 4 och 5. Det gäller såväl den första generationen av mål från 1974 som de reviderade målen från 1996.

8.1. Mål för olika syften

Som tidigare framgått är det inte självklart vad som är syftet med målen. I själva verket kan det finnas många olika ambitioner som delvis glider i varandra, men också konkurrerar inbördes. Vi väljer att särskilt peka på att de politiska målen kan ha följande syften, nämligen:

  • att styra,
  • att inspirera,
  • att beskriva,
  • att prioritera.

Styrande mål

Att målen ska vara styrande är det i de flestas ögon mest självklara och egentliga syftet. 1974 års kulturpolitiska mål är också tillkomna vid en tidpunkt då idéerna om målstyrning hade börjat tränga in i den offentliga förvaltningen men dittills inte prövats inom kulturområdet. Det fanns en debatt om att politik som tänktes förverkligad genom regler och bestämmelser långt ifrån alltid ledde till avsett resultat. Därför borde de offentliga verksamheterna styras av mål som på ett bättre sätt än enbart som regler kunde peka ut och tydliggöra politikens syften inom olika områden. Förebilden till de kulturpolitiska målen torde närmast ha hämtats från socialpolitiken.1

Till målstyrningens grundidé hör att målen ska kunna följas upp och utvärderas så att det kan bedömas om de politiska åtgärderna fått avsedd verkan. Detta öppnar givetvis för frågan om målens detaljeringsgrad eller tydlighet, vilket ofta i praktiken visar sig vara samma sak. Ett av målstyrningens grundläggande problem gäller hur tydligt mål ska formuleras. Mål som är alltför övergripande och öppet formulerade blir svåra eller omöjliga att följa upp på något meningsfullt sätt. Men mål som är alltför entydiga och detaljerade tenderar att få besvärande likheter med den regelstyrning som målstyrningen är tänkt att ersätta.

Det ligger i sakens natur att mål, som likt de kulturpolitiska målen, ska gälla för ett helt politikområde måste vara översiktliga till sin karaktär. Men därmed blir de också svåra att följa upp.

1 Utredningens ordförande Paul Lindblom hade tidigare erfarenhet av målstyrning från det socialpolitiska området.

Politikens fortsättning kan inte grundas på någon fast kunskap om huruvida den varit lyckosam eller inte såvitt gäller om målen förverkligats. Försök att göra mer systematiska utvärderingar av mål som har en övergripande karaktär brukar av naturliga skäl därför sällan leda till några tydliga slutsatser.

Detta beror nu inte bara på frågor om tydlighet och detaljeringsgrad, utan hänger också ihop med en av målstyrningens andra grundläggande svårigheter. Den gäller frågan om kausala samband mellan orsak och verkan. Idén är som bekant att politiska mål ska ange hur politikens redskap (t.ex. myndigheternas agerande) ska användas och att detta i sin tur leder till samhällseffekter inom det avsedda området. Men politik är ju inget naturvetenskapligt laboratorieexperiment och därmed går det sällan att visa på direkta eller enkla samband mellan politik och samhällseffekter av detta slag.

Målstyrningen har nu gällt som en doktrin inom svensk statsförvaltning under tre decennier. Stor möda har lagts ned på att hitta vägar runt de problem kring uppföljning och mätbarhet som så uppenbart ligger inbäddade i själva grundtanken.

Inspirerande mål

Under tiden som målstyrningen tillämpats har den gått igenom olika faser i fråga om hur den närmare ska utformas. Den debatt som förts under tiden har också haft sin återspegling inom kulturpolitiken. Det gäller t.ex. skillnaderna mellan utredningsförslagen från 1972 års kulturråd och 1974 års kulturpolitiska proposition där, som vi sett i kapitel 4 propositionen inte förde vidare utredningens förslag om mycket tydliga samband mellan mål och åtgärder.

Sammantaget har tanken att de samlade kulturpolitiska målen skulle vara målstyrande i begreppets egentliga och påtagliga mening efter hand kommit att tonas ned. Utan att regeringen för den skull i propositionerna direkt tagit avstånd från tanken på styrande mål, har i stället dess funktion av att vara inspirerande, vägledande och visionsskapande betonats.

Detta hänger inte bara ihop med de problem som är förknippade med målstyrningen, utan också med kulturområdets allmänna karaktär. Här finns ett samspel mellan staten, kommunerna och landstingen där en direkt statlig styrning, via tydliga mål av olika skäl inte eftersträvats. I 1974 års proposition löstes denna fråga

genom att målen explicit avgavs gälla bara för de statliga myndigheterna och verksamheterna i övrigt medan de tänktes vara just inspirerande för politiken i kommunerna och landstingen.

I 1996 års proposition, när politiken uttryckligen formuleras som en nationell politik, löstes frågan genom att de mål som innehåller entydiga uppmaningar till ett specifikt handlande förs in i särskilda underordnade mål som bara skulle gälla för de särskilda delsektorerna och där dessa explicit handlade om statens insatser. Även om dessa mål oftast är mer precisa än de övergripande målen, är det inte ändå inte självklart att de skulle vara lättare att följa upp.

Men tendensen att göra målen mer inspirerande än styrande beror också på att kulturpolitiken i så hög grad handlar om kulturella yttringar som inte, likt flertalet kulturinstitutioner, ligger inom ramen för det offentliga huvudmannaskapet. Här är ju kulturpolitikens huvudidé att den ska skapa förutsättningar för kulturlivet i vid mening runt om i landet.

Visserligen kan det sägas att frågan om styrning gäller hur de offentliga verksamheterna ska agera när de ska främja ett kulturliv där friheten från offentlig och politisk styrning är en grundfråga. Men i den praktiska tillämpningen blir inte gränsen alltid så enkel att upprätthålla. Eftersom politiken i hög grad arbetar via bidrag och anslag, finns självklart alltid problemet med att kulturlivets aktörer anpassar sin verksamhet och sitt kulturella skapande efter vad som uppfattas som gångbart hos anslagsgivarna.

Detta problem måste kulturpolitiken alltid försöka hantera. En naturlig början är att undvika mål som öppnar för en alltför tydlig styrning av det kulturliv som politiken säger sig ha till uppgift att främja.

Att kulturpolitikens mål − alldeles oavsett målstyrningens teoretiska och tekniska brister − tenderat att distanseras från att vara tydliga och styrande mål har en bakgrund i dessa förhållanden.

Beskrivande mål

Att målen orienteras mot att vara mer inspirerande än styrande löser nu inte styrningens problem. Dessa finns kvar och måste hanteras på något sätt. Kulturpolitiken företer också många drag som visar att den är svår att styra även i de hänseenden där den politiska styrningen är både legitim och nödvändig.

När målens inspirerande funktion betonas är det emellertid rimligt att frågan ställs vad målen i grund och botten inspirerar till liksom vem eller vilka som är tänkta att bli inspirerade.

Här finns en viktig skillnad mellan dagens förhållanden och 1974. När 1974 års mål formulerades fanns inga tidigare motsvarigheter och de nya målen fyllde syftet att manifestera och tydliggöra hela politikområdet som sådant. De signalerade att kultur generellt sett var en viktig samhällsfråga och kanske var det detta som uppskattades mest av den kulturintresserade allmänheten, av kulturskapare och kulturarbetare och av dem som arbetade i kulturförvaltningarna. Målen sammanfattade politiken och dess viktigaste funktion var att sätta kulturpolitiken på den politiska kartan.

I det perspektivet kan man lite vanvördigt påstå att målens närmare utformning kanske inte spelade så stor roll. När vi i kapitel 4 analyserat 1974 års politik har vi emellertid sett att politiken är mycket väl förankrad i den syn på relationen mellan politik och kultur som fanns etablerad från åren kring 1930 och att den mycket tydligt framstår som en fortsättning på initiativ som tas tidigare, inte minst under 1960-talet. Målen inspirerar därför inte i första hand till en ny politik, utan till en större uppmärksamhet på den politik som i sina huvuddrag redan fanns, men som under några år drevs med en högre intensitet.

Man kan alltså säga att målen är tautologiska i förhållande till den politik som redan förs.2 Därför finns det skäl att fråga sig i vilken utsträckning de fortfarande kan anses ha en inspirerande och vägledande funktion som ofta sägs vara avsikten.

Men om beskrivande mål inte är det bästa för förnyelsen av politiken, fyller de å andra sidan funktionen att markera och slå fast de avseenden där kontinuitet ska råda. Kulturpolitiken har en både tydlig och viktig uppgift när det gäller insatser för grundläggande värden i samhället som t.ex. demokrati och yttrandefrihet. Det är knappast överflödigt att sådana förutsättningar upprepas i kulturpolitiska mål.

Mål för politiska prioriteringar

Går man närmare in i debatten om 1996 års mål har vi i kapitel 5 beskrivit att den inte handlade om några stora, principiella skillnader i uppfattning mellan de politiska partierna. Tvärt om rådde i allt

2 Jfr Tarschys, Mål utan mening? Om ordstyrning i landet där allt är prioriterat.

väsentligt enighet om kulturpolitikens inriktning. Det kan knappast göras gällande att t.ex. de ändringar i propositionsförslaget som blev en följd av utskottsbehandlingen3 på något mer ingripande sätt ändrade den inriktning på politiken som angavs i propositionen. Inte heller reservationerna från företrädare för oppositionen kan sägas ha varit av sådan art.

I stället har den politiska diskussionen om kulturpolitikens mål kommit att gälla olika nyckelbegrepp som kanske mer hänger ihop med politisk profilering än med prioritering. Det gäller sådana frågor som t.ex. synen på kulturverksamheterna i relation till marknadskrafterna, kulturens ”egenvärde” eller betoningen av t.ex. bildning eller internationell orientering. Sådana profileringar är viktiga för det politiska livet och den politiska debatten. En kulturpolitik i total politisk enighet är troligen inte eftersträvansvärd.

Diskussionen om de kulturpolitiska prioriteringarna har, i varje fall såsom de förts under senare år, emellertid knappast berört frågan om kulturpolitikens målstyrning. De påverkar i begränsad omfattning frågan om huruvida målen uppfattas som inspirerande eller inte, utan de ansluter snarast till det beskrivande draget i målen. I hög grad gäller det hur politiken genom målen ska beskrivas, en nog så viktig fråga. Beskrivningen kan ju aldrig bli helt objektiv så att den i alla enskildheter delas av alla.

När frågan om nya eller reviderade mål blir aktuella, såsom med vårt utredningsuppdrag, blir frågan om att ändra eller ta bort formuleringar som uttrycker politiska prioriteringar emellertid grannlaga. Det gäller särskilt för en utredning som inte innehåller politisk representation.

Sammanfattande slutsatser

Med detta resonemang kan vi dra slutsatsen att frågan om kulturpolitiska mål kan diskuteras utifrån (minst) fyra viktiga aspekter, nämligen som uttryck för styrning, för inspiration, för beskrivning eller för profilering. Så länge det råder en allmän och grundläggande politisk enighet om kulturpolitiken så kan målen som beskrivning av politiken också avspegla olika politiska profileringar, utan att det svarar mot avgörande skillnader i fråga om dess inriktning.

3 1996/97:KrU1.

Hur de kulturpolitiska målen bedöms och vilken typ av mål som efterfrågas för politiken, beror på vid vilken av aspekterna eller funktionerna hos målen som man fäster störst vikt vid eller rangordnar dem inbördes. Den som fäster störst vikt vid t.ex. hur målen kan verka inspirerande kommer ganska säkert att ha många synpunkter på mål som är formulerade med tanke på att vara styrande, etc.

Vi anser att alla de fyra aspekterna är viktiga och speglar legitima krav som ska kunna ställas på de kulturpolitiska målen. Vårt förslag till nya mål måste kunna klara en granskning från i vart fall dessa fyra vinklar.

Men det förutsätter att de olika typer av krav och förväntningar på målen som följer av aspekterna kan fördelas mellan olika delar av målen. Hur vi vill försöka lösa den uppgiften illustreras i det följande.

8.2. Vårt förslag till nya mål för kulturpolitiken

8.2.1. Målens inledning

Det är önskvärt att målen ska kunna läsas självständigt och uppfattas på ett likartat sätt av så många som möjligt. Till förslagets motivering och tolkning vill vi därför framhålla följande.

Förslaget innebär att målen är delade på dels vad vi vill kalla en inledning eller kanske en grundsats, dels på satser som avser att vara mer exekutivt orienterade.

Inledningen ska fånga det vi anser bör vara kulturpolitikens grundläggande uppdrag i den politiska sfären. Vi har i inledningen till kapitel 7.1 ovan, redovisat varför vi uppfattar människors kommunikation, gemenskaper och skapande förmågor som kulturpolitiken yttersta och viktigaste frågor.

Det människan kan åstadkomma hänger ihop med vad hon får av andra, dvs. genom kulturupplevelser och genom bildning. Detta bör komma till uttryck i en inledning som vi anser borde kunna möta en allmän politisk uppslutning och som också kan ha lång varaktighet. Vår utredningen innebär, totalt sett, en plädering för att på ett nytt sätt sätta dessa frågor i politikens centrum, bl.a. genom ett tydligare samspel med det civila samhället.

Vi tror att det svarar mot vår tids behov. Formuleringarna är entydiga i att kulturpolitiken ska har vars och ens kulturella behov

och möjligheter som mål. De kulturpolitiska insatserna behöver löpande prövas mot om de kommit att tjäna mer avgränsade, enskilda intressen.

I relation till diskussionen i tidigare avsnitt 8.1 är inledningen således i hög grad beskrivande. Den syftar till att slå fast kulturpolitikens grundläggande funktion.

Politiken bör vara nationell, dvs. dess grundidé bör uppfattas lika inom hela den offentliga sfären, men den ska också kunna vinna uppslutning inom samhället i vid mening. I detta vill vi markera kontinuitet gentemot de gällande målen från 1996.

Att slå fast kulturpolitikens anknytning till demokrati och yttrandefrihet kan möjligen anses överflödigt. Dessa företeelser är ju stadfästa i grundlagarna och på det sättet inte beroende av politiska mål. Dock anser vi att kulturpolitiken, såsom ofta hävdats, är av betydelse för demokratins och yttrandefrihetens reella innehåll. Det är inte heller någon självklarhet att kulturella uttryck eller strävanden alltid är sådana att de ligger i linje med de värderingar som demokratin och yttrandefriheten bygger på. Därför är det viktigt att den nationella kulturpolitiken ska utgå från demokratin och yttrandefriheten som överordnade värden.

Politiska prioriteringar

Om inledningen således syftar till att fånga kulturpolitiken ”ovanför dagsaktualiteterna” menar vi att förslagets andra del bör ha ett större utrymme för politiska prioriteringar. Vi föreställer oss inte att det skulle finnas stora politiska skillnader i fråga om synen på värdet av vare sig konst eller kulturarv. Men vi tror ändå att kulturpolitiken allmänt gagnas av att de politiska partierna, under den nivå där de flesta ändå är ense, i den andra delen av målens formulering kan tydliggöra såväl profileringar som prioriteringar och förslag om närmare inriktning.

Vi tänker oss att de mål som strecksatserna uttrycker bör både kunna bytas ut, formuleras om och ges olika betoningar beroende på politikens utveckling. På så sätt vill vi möta politikens behov av kulturpolitiska prioriteringar.

Decentraliserad målstyrning

Den formulering som föregår de enskilda strecksatserna och som vänder sig till de statliga myndigheterna och institutionerna, motsvarar vår ambition att få målen att fungera i förhållande till det vi ser som en utvecklad och moderniserad målstyrning. Vi uppfattar inte att strategin från 1996 med upprättandet av mål på olika hierarkiska nivåer varit rätt väg för att täppa till glappet mellan övergripande mål och styrning av den offentliga förvaltningen. Mål för avgränsade delar av kulturpolitiken kan ha ett stort värde, inte minst när nya avsnitt eller uppgifter ska introduceras,4 men många mål på olika nivåer blir lätt motsägelsefulla, svåra att hålla överblick över och motverkar tydliga prioriteringar.

Vi har också velat lägga särskild vikt vid att kulturpolitiken börjar fungera utifrån samlade prioriteringar och en strategi som inte individualiseras till specifika områden eller genrer. I grunden samma politiska prioriteringar bör få uttryck inom alla politikens tillämpningsområden, även om uttrycken bör kunna se högst olika ut.

Vår tanke är därför att regeringen eller riksdagen normalt inte bör lägga fast särskilda mål vare sig för enskilda delar av kulturområdet eller för dess olika aktörer, myndigheter eller institutioner. Erfarenheterna visar att en så tillämpad målstyrning sällan fungerar särskilt bra. Målen tenderar att bli för allmänna och övergripande för att de facto kunna vara vägledande för myndigheterna. Alternativt blir de för detaljerade och närmar sig då den regelstyrning som bör undvikas.

I stället bör det vara myndigheternas och institutionernas ansvar att utifrån de mer övergripande mål som regeringen eller riksdagen lägger fast, redovisa förslag om hur målen kan få genomslag i myndighetens eller institutionens verksamhet. Regeringen bör å sin sida diskutera och värdera myndigheternas och institutionernas förslag om hur de ska kunna arbeta mot målen. Uppföljningen bör ske med utgångspunkt från de åtaganden som gjorts.

Genom att formulera de statliga myndigheternas ansvar i relation till arten av deras uppgifter och vidden av deras ansvar markerar vi att myndigheternas sätt att arbeta mot målen bör skilja sig åt. Alla ska inte göra samma saker, utan det som organisationen är bäst lämpad för.

4 De särskilda målen för arkitektur, form och design i 1996 års proposition tror vi t.ex. var av stort värde.

Vi anser att regeringen bör utveckla olika former av styrning i relation till de myndigheter som har typiska förvaltningsuppgifter respektive de myndigheter och institutioner som själva arbetar med kulturproduktion av den ena eller andra arten. Detta utvecklar vi vidare i kapitlen 14 respektive 19.

Det är angeläget att hela den offentliga förvaltningen så långt möjligt kan arbeta i samma riktning i förhållande till gällande kulturpolitiska mål. Genom den avslutande satsen, efter strecksatserna, vill vi markera värdet och vikten av att kommuner och landsting gör insatser i samma riktning som staten. Här är det dock viktigt att slå fast att kulturpolitiska insatser inom landsting och kommuner, så snart de inte styrs av lagstiftningen, sker med de prioriteringar som kommunerna och landstingen själva beslutar om.

I den här delen är målen alltså vägledande eller inspirerande utanför det statliga området.

I kapitel 12 utvecklar vi frågan om det kulturpolitiska samspelet mellan stat, kommun och landsting.

8.2.2. De enskilda målen

När det så gäller de mål som de enskilda strecksatserna uttrycker har vi följande kommentarer.

-att främja mångfald, kulturell pluralism och internationellt samspel

Att främja kulturell mångfald finns som ett mål redan för den gällande politiken. När det fördes in 1996 innebar det en nyhet gentemot målen från 1974. Målet bör bibehållas men bör ges en mer framskjuten plats, eftersom kulturpolitiken, som vi ser det, i hög grad under kommande år kommer att handla om hur olika former av mångfald och olikheter mellan människor ska kunna existera jämsides, befrukta varandra och bidra till ett gott samhälle.

Detta korresponderar också mot att den inledande formuleringen så starkt betonar kulturpolitikens syfte att nå alla. ”Alla” betyder för oss mångfald, inkluderande grupper som från olika perspektiv kan uppfattas som underprivilegierade eller marginaliserade i relation till dagens kulturpolitik.

Själva ordet mångfald har i varje fall inom kulturpolitiken ofta fått en knytning till mångfald i etnisk mening. Den etniska mångfalden innebär utmaningar för samhället och innehåller samtidigt rika möjligheter. Genom vårt förslag till formulering om mångfald och kulturell pluralism, vill vi emellertid markera att den etniska mångfalden är en del − om än en viktig sådan − av det flertal frågor om mångfald som vi tror framöver kommer att prägla kulturpolitikens dagordning.

I ett mångfaldsperspektiv ingår, enligt vår uppfattning, en stark betoning på strävan efter jämställdhet och jämlikhet.

Vi har sett det som naturligt att ange det internationella samspelet som en del av kulturpolitikens mångfaldsperspektiv. Att utvecklingen på det kulturella planet i dag i hög grad får sin prägel genom information och kontakter som är oberoende av nationsgränserna är kanske onödigt att påpeka. Likväl är det viktigt att kulturpolitiken aktivt och på olika vägar bejakar den utvecklingen.

Vi erinrar om att Sverige har skrivit under Unescos allmänna förklaring om kulturell mångfald. Det dokumentet antogs av Unesco 2001 och av FN:s generalförsamling följande år. Som medlemsstat förbinder sig Sverige ”att främja utbyte av kunskap och bästa praxis rörande kulturell pluralism i syfte att i heterogena samhällen verka för att människor och grupper med olika kulturell bakgrund får delta i samhällslivet” (§ 3).

- att stödja konstnärligt skapande och ge plats för konstens förmåga att gestalta, bryta mot mönster och vidga det möjligas rum

Konsten är ett centralt uttryck för vår kultur, kanske det allra viktigaste men vi har ingen ambition att närmare försöka ringa in dess betydelse. Konstens livskraft, förnyelse och utveckling tror vi hänger samman med att den ges förutsättningar att utvecklas fritt. Den friheten tror vi att staten bäst kan främja genom att stödja konstnärligt skapande och vara beredd att ge utrymme åt de konstnärliga yttringarna. På den allmänna nivån finns det inte heller skäl att skilja mellan olika konstnärliga genrer eller mellan professionellt utövad och annan konstnärlig verksamhet. Skillnader i ansvaret för sådana frågor bör i stället preciseras i uppdragen till de enskilda myndigheterna och institutionerna.

Vi har försökt att fånga något av det som vi uppfattar som centralt i konstnärligt skapande, nämligen att söka efter och visa

mot det som samhället annars ännu inte märkt eller sett. Ett mål av detta slag innebär att politiken i sin relation till konstnärligt skapande måste klara att förhålla sig till företeelser som tänjer eller bryter mot etablerade normer.

- att kulturarvet bevaras, brukas och tolkas

Vi har i fråga om den hittillsvarande kulturpolitikens andra huvudområde, kulturarvet, något utvecklat formuleringen från 1996 års proposition. Redan den gällande formuleringen speglar på ett bra sätt att frågor om kulturarvet handlar om bevarande, men också om hur kulturarvet används och utnyttjas i samhället. Bevarande av kulturarvet sker inte neutralt, utan har alltid syften som är relaterade till hur historien och innebörden av kulturarvet tolkas i samtiden.

Så är det, men kulturarvet ska också bevaras för framtiden. Att kulturarvet förmedlas vidare till kommande generationer är ett viktigt uttryck för samhällets framtidstro.

På samma sätt som i de gällande målen formulerar vi ordet kulturarvet i bestämd form singularis. Vi undviker på så sätt att tala om olika kulturarv. En sådan terminologi leder, som vi ser det, bara till försök att dela upp det kulturarv, som i grunden förenar människor, på olika förmenta tillhörigheter.

Konstnärligt skapande och vård av kulturarvet är självfallet verksamheter av de mest skiljaktiga karaktärer och syften men vi vill särskilt understryka vår uppfattning att den till det yttre strikta uppdelning som ofta görs inom kulturpolitiken mellan å den ena sida det konstnärliga området och å den andra frågor om kulturarvet, hänger samman med 1900-talsmodernitetens kultursyn. Vi vill i stället betona både konsten och kulturarvet som visserligen olika kulturella yttringar, men ändå i båda fallen yttringar i och av samma samhälle.

Konsten använder ofta formen att visa på sammanhang som annars inte kan uppfattas. Frågor om kulturarvet hanteras ofta genom berättande och berättelser. Men mellan ett konstnärligt visande och berättelserna om historien finns många övergångar.

Vi har noterat en påtaglig utveckling bland kulturinstitutionerna som gör att det blir allt svårare att dela in dem i institutioner för konst respektive för kulturarv. Museerna, även de kulturhistoriska museerna, illustrerar gärna sina uppdrag med hjälp av konstnärliga

uttrycksmedel medan institutionerna inom konstområdet, t.ex. inom scenkonsterna, med alla rimliga mått i hög grad är inriktade på att tradera och förmedla ett kulturarv.

Vi har formulerat oss så att det skall vara tydligt att uppgiften att bevara, bruka och tolka kulturarvet är något som står öppen för envar och allra minst är något exklusivt ansvar för myndigheter och institutioner. Det tolkande inslaget i målet öppnar för en mångfald perspektiv på det kulturarv som tillhör alla.

Vi vill här särskilt nämna de nationella minoriteternas kulturarv i Sverige. I denna del är Sverige folkrättsligt förpliktigad att aktivt främja de nationella minoriteternas möjligheter att bibehålla och utveckla de väsentliga beståndsdelarna av sin identitet, vilket innefattar bl.a. språk, traditioner och kulturarv (artikel 5, Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter).

I sammanhanget kan framhållas samernas ställning som ett urfolk i Sverige – liksom i Norge, Finland och Ryssland. Samernas folkrättsliga krav på kulturell särbehandling i Sverige har bekräftats av riksdagen vid ett flertal tillfällen. 5

- att kulturell kompetens och kreativitet används för att bidra till en socialt, miljömässigt och ekonomiskt hållbar utveckling

Vi pläderar i vår utredning starkt för att kulturpolitiken bör utvecklas mot det vi kallar en aspektpolitik, dvs. att insatser inom det kulturella området bör sättas i samband med politik inom andra samhällsområden. Med den syn på kultur som vi företräder är det naturligt att betona att det finns kulturella aspekter på i princip alla samhällsfrågor som behöver få genomslag och beaktas.

Målet om tillvaratagande av kulturell kompetens och kreativitet är vårt sätt att markera att kulturpolitiken på ett delvis nytt sätt, men framför allt mycket tydligare än hittills, bör vara inriktad på olika former av samhälleliga samspel. Målet är formulerat bl.a. med tanke på att korrespondera med att mycket av samhällsplaneringen drivs på lokal, regional och nationell nivå inom den offentliga sfären. Där ligger i dag fokus på att hantera frågor om social, miljömässig och ekonomisk utveckling i ett samlat perspektiv.

Vi räknar med att de ambitioner som målet uttrycker ska kunna komma till uttryck i de överenskommelser som staten och lands-

5 Grundlagsutredningen föreslår att samerna särskilt ska omnämnas i regeringsformen (En reformerad grundlag, SOU 2008:125).

tingen bör träffa enligt den ”portföljmodell” vi föreslår (jfr. punkten 7 i förnyelseprogrammet, ovan) samt även få gensvar i den dialog vi föreslår med det civila samhällets aktörer.

- att information och kunskaper görs tillgängliga och förmedlas

Genom ett mål som särskilt tar sikte på förmedling av information och kunskaper önskar vi markera betydelse av att kulturpolitiken har ett starkt fokus på de nya villkor som den digitala tekniken skapar för både spridning av och tillgänglighet till information − och därmed till olika kulturyttringar i ett brett spektrum. Information är inte detsamma som kunskap. Med den digitala tekniken sprids också kunskap, men det behövs också nya kunskaper för orientering, sovring och val i informationssamhällets överflöd. Att bibringa människor sådana kunskaper bör vara en viktig fråga för kulturpolitiken.

8.2.3. Några mål vi inte fört vidare

Slutligen bör vi något redovisa våra bedömningar i fråga om nuvarande mål som vi inte föreslår förnyade. Det gäller t.ex. det nuvarande målet om internationellt kulturutbyte.

Konstens kvalitet

Vi har, efter noggranna överväganden, valt att inte föreslå något mål som syftar på konstnärlig kvalitet, eftersom vi inte tror att ett sådant egentligen kan vara meningsfullt. Innebörden av konstnärlig kvalitet har hittills inte kunnat preciseras. När man ändå försökt göra det så har det visat sig att den konstnärliga utvecklingen regelmässigt sökt sig mot uttrycksformer som brutit mot etablerade normer om kvalitet.

Kulturpolitiken bör ta intryck av de erfarenheter som finns av detta.

Vi har noterat att krav på konstnärlig kvalitet har en tendens att gynna etablerade uttrycksformer och etablerade konstnärsgenerationer. Det finns, kort sagt, en motsättning mellan värnet av konstens frihet och krav på att konst ska uppvisa specifika kvaliteter, vilka de nu än kan vara.

Vi har inte fört vidare en formulering från de gällande målen att kulturpolitiken ska främja konstnärlig förnyelse. Vi bedömer att politiken främjar konstens förnyelse bäst genom att värna om dess frihet.

Kommersialismens negativa verkningar

Vi föreslår inte heller att målet om kommersialismens negativa verkningar förnyas. Tillsammans med frågan om konstnärlig kvalitet har frågan om kommersialismen varit den som haft den starkaste politiska och ideologiska laddningen inom kulturpolitiken. Som vi redan framhållit bedömer vi att frågan om konstnärlig kvalitet inte bör behandlas i målen då vi hellre vill betona betydelsen av konstens frihet. På motsvarande sätt tror vi att frågan om förhållandet mellan kultur och marknad numera uppfattas på ett annat sätt än vad som kan fångas i satsen om kommersialismens negativa verkningar.

Det har funnits en uppfattning om att konst och kulturyttringar som ska kunna existera på rent marknadsmässiga villkor, dvs. där utbudet ska styras av efterfrågan, vare sig blir tillräckligt rikt, mångfaldigt eller kvalitativt högtstående. Därför har också t.ex. de offentliga branschstöden inom kulturpolitiken i grunden setts som ett sätt att förmå marknadernas aktörer att agera mer kvalitetsorienterat än de annars skulle kunna ha gjort.

Det finns emellertid främst två skäl att frångå detta synsätt. Det ena är att det har sin otvetydiga koppling till 1900-talets ideologiska konfrontation mellan tro på marknad eller tro på statlig styrning och reglering. Den skiljelinjen håller sannolikt i dagens politiska landskap på att ersättas av en allmän medvetenhet om att både offentlighet och marknad behövs för ett fungerande samhälle och för en fungerande demokrati. Vi hoppas och tror att offentliga insatser inom kulturområdet inte behöver motiveras med att det behövs för att motverka marknadernas sätt att fungera, utan att det finns en väl spridd och förankrad uppfattning inom politiken att sådana insatser är nödvändiga för den kulturella utvecklingen.

Allt offentligt kulturstöd kan dock i någon mening sägas vara en korrigering av marknader, eftersom det ju knappast finns skäl att med offentliga medel ekonomiskt stödja kulturyttringar som klarar sig utan sådant stöd. I den meningen innebär kulturpolitiken som sådan ett erkännande av att samhällets kulturliv och kulturyttringar

inte enbart kan baseras på marknadens villkor. Det behöver därför inte ytterligare markeras i de kulturpolitiska målen.

Det andra skälet, som är mera tekniskt och praktiskt, är att marknadsvillkoren för kulturellt orienterade produkter nu ändras mycket snabbt som en följd av den digitala tekniken. Gårdagens regler om de ekonomiska villkoren för att lagra och sprida information är i princip upphävda så snart det handlar om det som kan föras över i digital form. Det som i går var dyrt kan i morgon vara billigt. Det som var svårtillgängligt kan bli lätt att få tag på, men även det omvända kan gälla.

9 Kulturpolitik, civilsamhälle och folkbildning

Vår bedömning: Det civila samhället utgör en stor och vital del av

Sveriges kulturliv. Det har en fundamental roll att spela i arbetet för ett samhälle som präglas av öppna gemenskaper som är tillgängliga för var och en, och där alla ges möjlighet att fritt utveckla sina skapande förmågor. Det ger ett viktigt bidrag till kulturell pluralism och tillgången till kulturarv.

Kulturområdets civilsamhälle stöds inom ramarna för flera politikområden. Samverkan mellan dessa bör öka. Inte minst bör kulturpolitiken och utbildningspolitiken bedriva ett närmare samarbete rörande folkbildningsfrågorna samt finna former för ett bra samspel mellan båda politikområdenas insatser i förhållande till det civila samhället.

På regional och lokal nivå är stöd- och mäklarinstanser av stor betydelse.

Riksteatern bör fullfölja det utvecklingsarbete på arrangörssidan som syftar till att utveckla medborgarinflytande i den konstnärliga verksamheten och stärka samarbetet med regionala kulturinstitutioner. På sikt bör delar av de statliga resurserna till Riksteatern ingå i portföljmodellen.

Våra förslag:

  • Regeringen bör ta initiativ till en dialog med de civilsamhälleliga organisationerna på kulturens område och med Sveriges kommuner och landsting (SKL) i syfte att ingå en överenskommelse liknande den som under hösten 2008 slutits på det sociala området. En sådan dialog bör inkludera bl.a. amatör- och arrangörsorganisationer, organisationer bildade på etnisk grund, kulturinriktade ungdomsorganisationer, lokalhållande organisationer, studieförbund, hembygdsrörelsen,

folkrörelsearkiv och de nationella minoriteternas organisationer.

  • De statliga kulturinstitutionerna bör ges tydliga uppdrag att i högre grad inkludera det civila samhället i sina arbetsprocesser.
  • De myndigheter som har ansvar för föreslagna sfärer inom kulturområdet bör också ha ansvar för att samråda med det civila samhället och dess nationella organisationer inom sitt område. Ansvaret bör komma till uttryck i instruktionerna för myndigheterna. Samma myndigheter bör även administrera det statliga stödet till vissa delar av området.
  • Statens företrädare i förhandlingarna inom ramen för portföljmodellen, det nya Kulturrådet, bör arbeta för att stärka samarbetet med det civila samhället i regionerna. Det civila samhällets organisationer bör beredas möjlighet att delta i dessa dialoger.
  • En översyn bör göras av hur Riksteaterns framtida uppdrag från staten bör vara utformat. Lämpligen kan en sådan översyn göras av den myndighet som vi föreslår för konstarterna.
  • Bidrag till arrangörer inom musik och dans, arrangerande konstföreningar och länsbildningsförbund bör ingå i portföljmodellen. Detsamma gäller resurserna till Riksteatern för teaterkonsulenter och barnteaterkonsulenter.
  • Ansvaret för en samlad utvärdering för att tillgängliggöra nya arbetsmetoder och goda exempel bör ges till det nya Kulturrådet. Samma myndighet bör också ges ansvar för att skapa samverkan i arbetet med att utveckla det offentligt ägda och finansierade kulturlivets kontaktytor mot kulturlivet i det civila samhället.

9.1. Inledning

I vår text definierar vi civilsamhället som den del av det offentliga livet som inte utgörs av stat, kommun, landsting eller vinstdrivande företag. Denna tredje sektor ser olika ut i olika länder och definieras på olika sätt i skilda teoretiska traditioner. En gemensam utgångspunkt är dock att det civila samhället baserar sig på människors frivilliga bidrag i form av arbete, pengar och engagemang, det vill säga varken på ekonomiska vinstintressen eller på

offentliga påbud.1 Civilsamhället rymmer emellertid också mer informella nätverk, rörelser och sammanhang där människor samarbetar ideellt utan att det sker inom ramarna för en formell juridisk person. Mycket tyder på att sådana former ökar i betydelse i takt med Internets ökande betydelse som mötesplats. Det är med andra ord varken möjligt eller önskvärt att uttömmande beskriva dem som verkar inom civilsamhället. Tvärtom är dess frihet, flexibilitet och mångfald centrala värden.

I detta kapitel diskuterar vi i huvudsak de delar av civilsamhället som är verksamma inom kulturområdet, t.ex. amatörkulturens organisationer, hembygdsrörelsen, arbetslivsmuseer och ideella kulturarrangörer. Kulturområdet och civilsamhället uppfattas därmed som delvis överlappande storheter. En av det svenska civilsamhällets vanligaste organisationsformer är den rikstäckande folkrörelseorganisationen.

Organisationerna i det civila samhället står för en stor och vital del av Sveriges kulturliv. År 2000 var enligt SCB 90 procent av Sveriges vuxna befolkning (mellan 16 och 84 år) medlemmar i en förening eller organisation.2 De 18 nationella organisationer som är anslutna till Amatörkulturens samrådsgrupp har tillsammans 679 000 medlemmar.3 Störst av dessa är Sveriges Hembygdsförbund, med drygt 430 000 medlemmar fördelade på mer än 1 900 föreningar. Uppskattningsvis sker 3,3 miljoner besök vid hembygdsgårdar varje år. Körföreningarna, som representerar den näst största verksamheten, med 130 000 körsångare organiserade i KÖRSAM.4 Utöver dessa kan också nämnas bl.a. flera ungdomsorganisationer som driver kulturellt inriktade verksamheter, däribland Sveriges roll- och konfliktspelsförbund (Sverok), med ca 70 000 medlemmar. Nämnas bör också Skådebanan och de

1 Se t.ex. Wijkström & Lundström, 2006, Från nationalstat till näringsliv? Det civila samhällets organisationsliv i förändring, eller Glasius, Kaldor & Anheier, 2002, Global Civil

Society 2002, för en mer utförlig diskussion av det civila samhällets avgränsning. Vi väljer här att använda den tämligen breda benämningen ”civilt samhälle” eller ”civilsamhälle”. Samtidigt använder vi benämningen ”civilsamhällets organisationer” för formella organisationer inom detta, som t.ex. folkrörelser. Andra beteckningar som använts i andra sammanhang och som vi uppfattar som synonyma med detta är ”idéburna organisationer” och ”tredje sektorns organisationer”. Även beteckningarna ”ideella föreningar” och ”folkrörelser” är näraliggande begrepp men kan uppfattas som något mer specifika. 2 Joachim Vogel m.fl. 2003, Föreningslivet i Sverige: Välfärd, Socialt kapital, Demokratiskola, Levnadsförhållanden, Rapport nr 98, Statistiska centralbyrån. Nyare statistik finns inte enligt uppgift från SCB. 3 Nordström, 2008, Infrastruktur för framgångsrik amatörkultur, rapport utgiven på uppdrag av Amatörkulturens samrådsgrupp. 4 Sten Månsson, 2009, Civilsamhället: Ideellt kulturarbete inom frivilligorganisationer, publicerat på www.kulturfakta.se, inhämtat 2009-01-26.

lokalhållande organisationerna Våra Gårdar, Bygdegårdarnas riksorganisation samt Folkets hus och parker, varav den sistnämnda, med ca 900 anläggningar runt om i landet, räknar över 50 miljoner besökare per år.

I särskilda avsnitt i detta kapitel diskuterar vi Riksteatern som folkrörelse samt samspelet mellan folkbildningspolitiken och den övriga kulturpolitiken. Med nära 43 000 medlemmar i 229 lokala riksteaterföreningar5 är Riksteatern en av kulturområdets stora ideella organisationer. Samtidigt har Riksteatern ett närmare förhållande till staten än vad som vanligen impliceras av begreppet civilt samhälle.6 Eftersom Riksteatern nu, enligt vår bedömning, går mot att öka betydelsen av det förstnämnda förhållandet väljer vi att diskutera den här (se nedan avsnitt 9.4). Folkbildningen, och i synnerhet studieförbunden är de ojämförligt största organisatörerna av statligt finansierad amatörkultur. Som vi har sett har sambandet mellan dem och den övriga kulturpolitiken emellertid försvagats under de senaste decennierna.

Vårt förslag till en ny kulturpolitik innebär en tydligare inriktning på människors egna engagemang och på att främja ett mer pluralistiskt samhälle. Det blir då rimligt att tillskriva medborgarnas ideella engagemang en central betydelse. Utgångspunkten är att civilsamhällets organisationer bör stödjas som ett led i att bidra till ett brett och mångskiftande kulturliv, men också som en arena där olika kulturyttringar kan mötas.

9.2. Civilsamhället i Sverige och övriga världen

Framväxten av ett civilt samhälle i Sverige

Som fristående fält förutsätter det civila samhället enligt historisk forskning en statsapparat som är ordentligt avgränsad genom ett fungerande rättssamhälle. Därmed blir det möjligt för företag, privatpersoner och ideella organisationer att förhålla sig oberoende till den politiska makten.7 I Sverige kan ett civilt samhälle i denna mening, som vi beskriver i kapitel 3, sägas ha trätt fram i början av

5 Riksteaterns verksamhetsberättelse 2008. 6 Riksteatern avviker från den typiska folkrörelsen framför allt i den meningen att regeringen utser organisationens styrelseordförande och en ytterligare styrelseledamot. Termen folkrörelse, liksom begreppet civilsamhälle, anses i regel omfatta organisationer som inte är föremål för den typen av statlig styrning. 7 J. Habermas, 1989, The structural transformation of the public sphere: An inquiry into a category of bourgeois society.

1800-talet. Välgörenhetsorganisationer och nykterhetssällskap är exempel på civilsamhällets allra tidigaste organisationer. Även frikyrkorörelserna spelade en viktig roll i uppbyggandet av nya organisationsformer vid sidan av statskyrka och stat. Under andra halvan av 1800-talet och början av 1900-talet följde arbetarrörelsen och, något senare, kvinnorörelsen.8

Civilsamhällets framväxande märktes inte minst på kulturområdet. Många av de svenska stadsteatrarna är ursprungligen finansierade med frivilliga bidrag. De första folkbiblioteken öppnades och drevs av ideellt arbetande folkbildare. Också många museer har en bakgrund i det civila samhället. Exempel på detta är Nordiska Museet och Skansen i Stockholm. Båda är resultat av Arthur Hazelius privata engagemang och insamlingsarbete.9

Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, dvs. under den period då de nu etablerade folkrörelserna växte fram, tryckte många inflytelserika debattörer på vikten av att folket höjdes till en högre bildningsnivå. Flera folkrörelser började bygga upp oberoende bildningsorganisationer vid sidan av det formella utbildningsväsendet. Studieförbunden och folkhögskolorna kan ses som direkta resultat av bildningsrörelsens strävanden, men också folkbiblioteken och många andra verksamheter inom kultur- och utbildningsområdet som senare har tagits över av kommuner, landsting och stat.

Som vi tidigare nämnt grundades Riksteatern på regeringens och ecklesiastikminister Arthur Engbergs initiativ 1933. Syftet var att genom ideella teaterföreningar sprida god teater till publik runt om i landet. Den har med tiden utvecklats till en stor och livskraftig folkrörelse och blivit en viktig aktör på scenkonstområdet som arrangör av såväl egen som extern produktion.

Åtskilliga verksamheter som startat inom civilsamhället har senare tagits över av offentliga aktörer. Många folk- och stadsbibliotek är exempel på detta. Mer sentida exempel från folkbildningen är svenskundervisning för invandrare (sfi) och universitetens allmänt orienterade sommarkurser. Skrivarkurser och författarutbildningar är en annan verksamhet som startat inom

8 Wijkström & Einarsson 2006, Från nationalstat till näringsliv? Det civila samhällets organisationsliv i förändring. 9 För en beskrivning av den historiska utvecklingen se t.ex. Hillström 2007, Ansvaret för kulturarvet. Studier i det kulturhistoriska museiväsendets formering med särskild inriktning på

Nordiska museets etablering 1872–1919, Larsson, 2003, “Cultural Policy in Sweden” i Peter P.

Duelund (red.): The Nordic Cultural Model, samt P. Sundgren 2007, Kulturen och arbetarrörelsen. Kulturpolitiska strävanden från August Palm till Tage Erlander.

folkbildningen, men där universiteten nu har börjat etablera verksamhet.

Internationell jämförelse

I internationell diskussion om vad det är som skapar engagemang, kreativitet och social gemenskap i samhället har fokus allt mer kommit att riktas mot det civila samhället. En av de första som beskrev de frivilliga organisationernas betydelse för att skapa gemenskap i samhället var Alexis de Tocqueville. Redan för snart 200 år sedan beskrev han de frivilliga sammanslutningarnas betydelse för att stabilisera det demokratiska samhällsbygget i Amerika. Han betonade också det civila samhällets betydelse som motvikt till centralism och statlig dominans, en tanke som fortfarande är central i synen på civilsamhället i många länder, men som inte betonats i samma utsträckning i Sverige.

Vid internationella jämförelser framgår att det svenska civilsamhället är starkt och livskraftigt. Det framgår också att det har betydande egenheter i jämförelse med det i många andra länder. Detta framhåller t.ex. ekonomerna Filip Wijkström och Torbjörn Einarsson.10 Det svenska civilsamhällets starkaste organisationer är, vid sidan av Svenska kyrkan, de som har sin bakgrund i industrisamhällets folkrörelser. Fackföreningarna, nykterhetsrörelsen, idrottsrörelsen, folkbildningsorganisationerna och merparten av de politiska partierna är exempel på detta. Verksamheten i dessa organisationer är också i relativt hög grad offentligfinansierad. Dessutom har de flesta av dessa organisationer till syfte att verka för vissa idéer eller intressen i samhället.

En annan egenhet hos det svenska civilsamhället är att ideella föreningar baserade på individuellt medlemskap och med mycket höga medlemstal dominerar (se diagrammet nedan). I andra länder har bl.a. stiftelseformen och ideellt arbete utan åtföljande föreningsmedlemskap en betydligt starkare ställning. En viktig förklaring till civilsamhällets större privata intäkter i andra länder är också att gåvor till ideella organisationer ofta är skattemässigt avdragsgilla.

10 Wijkström & Einarsson 2006.

Figur 9.1 Den svenska ideella sektorns kostnader 2002 11

66%

18%

5%

2%

9%

  • Ideella föreningar
  • Stiftelser
  • Ekonomiska föreningar
  • Samfällighetsföreningar
  • Aktiebolag

I många andra länder ägnar sig civilsamhället i högre grad åt att bedriva verksamhet som vi i Sverige snarare väntar oss ska utföras av stat, landsting eller kommun. I många länder – inte minst de anglosaxiska – utgör det civila samhället till exempel huvuddelen av kulturområdet. Det civila samhället i dessa länder kan visserligen i hög grad vara offentligfinansierat, men består ändå i stor utsträckning av fristående stiftelser och icke vinstdrivande företag. Därmed domineras det civila samhället där av organisationer med många anställda och varierad finansiering, vilket inte hindrar att ideella insatser samtidigt utgör ofta viktig del av verksamheten (jfr tabellen nedan).

Tabell 9.1 Dominerande profil för ideella organisationer

Självförverkligande ideellt arbete (Opinionsbildning, kultur, fritid)

Servicelevererande ideellt arbete (Tjänster till utomstående)

Sverige 82 %

USA 64 %

Finland 78 % Italien 62 % Frankrike 64 % Belgien 60 % Tyskland 64 % Storbritannien 56 % Holland 52 % Spanien 54 % Australien 53 %

11SOU 2007:66, Rörelser i tiden. Folkrörelseutredningens slutbetänkande.

Syftet med ideellt arbete i länder med höga procentsatser i respektive kategori. Allt ideellt arbete beskrivs här som antingen självförverkligande eller servicelevererande.12

Det offentliga stödet till civilsamhället sker i många länder ofta som ersättning eller bidrag för specifika allmännyttiga insatser, som t.ex. att driva ett sjukhus eller en skola. I Sverige sker stödet till civilsamhället däremot främst genom mer generella bidrag till organisationer. Här består kulturområdets civilsamhälle i första hand av amatörkulturens organisationer och domineras av ideella insatser. Under senare år har organisationer i det svenska civilsamhället dock i tilltagande grad börjat utföra välfärdstjänster, som t.ex. omsorg om barn och gamla, på uppdrag av offentlig sektor. Denna verksamhet bedrivs dock oftast i kombination med opinionsbildande verksamhet. Organisationerna uppfattar sig alltså som språkrör för de grupper som välfärdstjänsterna riktar sig till.

Förändringar i det civila samhällets struktur

Både i Sverige och internationellt ser många nu exempel på att civilsamhället skulle vara på väg att försvagas eller ändra karaktär. En viktig tänkare i detta sammanhang är den amerikanske statsvetaren Robert D. Putnam. Han rör sig i en tanketradition där det civila samhället anses fundamentalt för en stabil demokrati. I Den ensamme bowlaren beskriver han hur civilsamhället i USA håller på att vittra sönder. Titeln anspelar på ett amerikanskt folknöje som i sig inte minskat nämnvärt i popularitet. Skillnaden är i stället att medan 1970-talets amerikaner bowlade tillsammans så bowlar dagens amerikaner ensamma.13

Bland annat Demokratiutredningen (SOU 2000:1) har hyst liknande farhågor gällande utvecklingen i Sverige. Denna parlamentariska kommitté tillsattes 1997, bl.a. med anledning av det sjunkande valdeltagandet. Kommitténs huvuduppgift var att belysa de nya förutsättningar, problem och möjligheter som det svenska folkstyret mötte inför 2000-talet. Eftersom det svenska civilsamhället karaktäriserats av medlemsorganisationer med jämförelsevis höga medlemstal blev de sjunkande medlemstalen en viktig indikator på medborgarnas minskande ideella engagemang.

12SOU 2007:66, s. 47. 13 Putnam 1996, Den fungerande demokratin: Medborgarandans rötter i Italien, Putnam 2006,

Bowling alone. The collapse and revival of American community.

Andra studier tyder på att utrikes födda är mindre aktiva i civilsamhälleliga organisationer och generellt underrepresenterade bland de ideella organisationernas förtroendevalda. Därtill kommer att identitetspolitisk särorganisering är vanligt. Flera studier talar också om en strukturell diskriminering av bl.a. kvinnor och personer med utländsk bakgrund, dels inom civilsamhällets organisationer och dels i förhållande till de grupper i samhället som är mindre aktiva i dessa. Samtidigt saknas jämställdhetsperspektiv i många organisationer. Vissa grupper kan därmed sägas ha mindre tillgång till det sociala kapital som aktiviteten medför.14

Det finns emellertid också andra beskrivningar, där utvecklingen framstår som mindre entydigt negativ. Enligt Wijkström och Einarsson är den internationella trenden att medlemskapet i organisationer minskar i betydelse. På denna punkt tycks Sverige bli allt mer likt resten av världen. Organisationer där människor engagerar sig genom ideellt arbete för att bidra till samhället, eller för sitt eget nöjes skull, ökar enligt Wijkström och Einarsson i betydelse även i Sverige.15

Denna beskrivning stöds bl.a. av Folkrörelseutredningen (SOU 2007:66). Utredningens uppdrag var att se över folkrörelsepolitikens inriktning omfattning och utformning och inkluderade bl.a. uppgiften att utreda och föreslå lämpliga åtgärder rörande bidragsgivning och annan finansiering av folkrörelsernas och de övriga föreningslivets verksamhet. Utredningen betonade tydligt föreningsformens betydelse för demokrati och deltagande i det civila samhället i Sverige. Dettas demokratiska betydelse som länk mellan politik och medborgare och som ”demokratiskola” uppfattades som grundläggande för den svenska folkrörelsepolitiken.

14SOU 2004:59, SOU 2006:79, Ds 2004:49, Föreningsliv, makt och integration. I juni 2006 fick Ersta Sköndal Högskola i uppdrag av regeringen att undersöka varför en del av befolkningen är passiv i den bemärkelsen att de står utanför civilsamhället även i mycket vid mening. Resultatet blev en av de mycket få existerande studierna av personer som inte utför frivilliga insatser varken i eller utanför föreningslivet. Det visade sig då att 20 procent av befolkningen (16–84 år) är passiv i denna mening. Den statistiskt mest betydelsefulla faktorn visade sig vara inkomst. Den som tjänar mer är också mer aktiv. Samma sak gäller högutbildade. Människor på landsbygden är mer passiva än människor i storstäder. De som är sambo och som har hemmavarande barn är mer aktiva. Personer med föreningsaktiva föräldrar är mer aktiva (särskilt kvinnor). Passiva röstar mindre i riksdagsval. De passiva uppger att de litar mindre på andra människor. De träffar också släkt och vänner mindre (särskilt män) och använder mer tid till att se på TV (särskilt kvinnor) (Olsson 2007, Ett delvis ensamt liv. En studie av människor som inte deltar i föreningslivet). 15 Wijkström & Einarsson 2006.

Studier som genomförts av Ersta Sköndal högskola visar att det ideella engagemanget i Sverige ligger på en hög och stabil nivå, samtidigt som det ändrar karaktär och förskjuts från föreningsmedlemskap till andra typer av ideella insatser.16 Det kan således vara de etablerade folkrörelseorganisationerna som är på tillbakagång, i synnerhet bland ungdomar och unga vuxna. Dessa åldersgrupper visar i stället en benägenhet att föredra informell organisering framför formellt föreningsmedlemskap.

Denna trend tycks gälla organisationerna på de flesta områden. Ett undantag är emellertid idrottsrörelsen. Föreningsmedlemskapet är där alltjämt basen för en omfattande verksamhet, i synnerhet för barn och ungdomar. Dock har såväl privata som andra medlemsbaserade alternativ växt fram i idrottsverksamhet för vuxna.

Vissa forskare talar om en tredje våg i det moderna civilsamhällets utveckling. Första vågen var enligt dessa forskare industrisamhällets folkrörelser (arbetarrörelsen m.fl.). Andra vågen var 1960- och 1970-talens proteströrelser. Tredje vågen utgörs av dagens nya rörelser: i synnerhet antiglobaliseringsrörelsen och de identitetspolitiska rörelserna, inklusive till exempel tredje vågens feminism, HBT-rörelsen och invandrarnas organisationer. En tydlig trend är att civilsamhället är på väg att bli allt mer globalt till sin organisation. Nationella organisationer sluter sig samman i internationella sammanslutningar (s.k. INGO:er, international non-governmental organisations). Också de mer löst organiserade gränsöverskridande transnationella nätverken växer i betydelse.17

En vanlig iakttagelse är att åtskilliga av de kulturformer och sociala rörelser som har bildats på senare år mer fungerar som nätverk än som traditionella organisationer. De nya rörelserna eftersträvar en plattare och mindre hierarkisk organisationsform. Den informella strukturen anses av deltagarna underlätta ett aktivt deltagande och spontana initiativ. Nätverkskulturen kan därför ses som en kritik mot den formella medlemsorganisationen och dess representativa demokratibegrepp.18

En annan sida av civilsamhällets tilltagande nätverksstruktur är Internets ökande betydelse som mötesplats. Inte minst bland unga

16Medborgarnas insatser och engagemang i civilsamhället, 2005. Motsvarande studie har genomförts två gånger tidigare, vilket gjort det möjligt att följa utvecklingen över tid. 17 Se t.ex. Castells 1997, Identitetens makt, Glasius, Kaldor & Anheier 2002, Wijkström & Einarsson 2006, Wijkström & Lundström 2002 Den ideella sektorn: Organisationerna i det civila samhället eller Wennerhag, Holm, Lindgren, Nordvall & Sörbom 2006, Aktivister.

Sociala forum, globala sociala rörelser och demokratins förnyelse. 18SOU 2007:66.

är bloggdiskussioner, communities på nätet (som t.ex. MySpace, Facebook, Stardoll och Helgon.net) och s.k. Massively Multiplayer Online Role-Playing Games (t.ex. World of War Craft) allt viktigare komplement till fysiska mötesplatser. Medlen för dessa kommunikationer är i allmänhet privatägda. De nätverk som uppstår kan däremot ses som en del av ett framträdande nytt civilsamhälle. Genom dessa nya mötesplatser blir det möjligt att lätt bygga upp kontakter och vänskapsrelationer oberoende av geografiska avstånd. Inte heller finns det något självklart negativt samband mellan sådana kontakter och fysiska möten. Snarare tycks det handla om ett komplement.19

Dessa förändringar har stor betydelse inte minst för kulturområdet, såväl bland amatörer som bland professionella, men kanske främst genom att internets utveckling möjliggjort helt nya fora för spridning av kulturprodukter, framträdandet av den s.k. web 2.0. Filmvisningssighten You Tube är bara ett exempel på ett forum där användare kan ladda upp och tillgängliggöra eget material. Ännu mer spritt är bloggandet, som redan börjat etablera sig som ett viktigt forum i samhällsdebatten, men som också utvecklas som ett forum för kulturdiskussion på alla nivåer. Via bloggar och andra fora sprids texter över nätet. Nämnas kan också Wikipedia, den användargenererade encyklopedin, där deltagare från större delen av världen samarbetar för att bygga ett nätbaserat uppslagsverk som i dag har nära 303 000 artiklar bara på svenska (och nära 2,7 miljoner på engelska).

De nya rörelserna och kulturområdets civilsamhälleliga organisationer

Åtminstone i Sverige återfinns de nya rörelserna också inom ramarna för den traditionella föreningsformen. Folkbildningsforskare har studerat hur nya demokratiska beslutsmodeller provats ut på internationella sociala fora inom ramarna för ABF.20 De flesta identitetspolitiska rörelser i Sverige är åtminstone delvis organiserade i traditionell föreningsform. Även när det gäller datorspel har föreningsformen kommit till användning. Inom ramarna för Sveriges rollspels- och konfliktspelsförbund (Sverok) utvecklas former för virtuella föreningar vars verksamhet består av nätbaserat

19 Jfr Linderoth & Bennerstedt 2007, Att leva i World of Warcraft - tio ungdomars tankar och erfarenheter, Ungdomsstyrelsen 2007:4 Fokus 06. En analys av ungas kultur och fritid. 20 M. Wennerhag, H. Holm, J. Lindgren, H. Nordvall & A. Sörbom 2006. Aktivister. Sociala forum, globala sociala rörelser och demokratins förnyelse.

rollspel. Årsmötena i sådana föreningar kan engagera tusentals personer som aldrig träffas fysiskt. Sverok organiserar sedan tidigare verksamheter som rollspel och levande rollspel i föreningsform. Huruvida sådana demokratiska former kommer att vinna permanent insteg i den i övrigt kommersiellt dominerade datorspelsbranschen återstår emellertid att se.

Många av de kulturaktiviteter som nu ökar i det civila samhället ligger i gränslandet mellan det professionella och det ickeprofessionella. Såväl svensk som internationell forskning pekar på att denna skillnad minskar på alla områden. Att avståndet mellan professionell verksamhet och fritid minskar innebär nya kopplingar mellan civilsamhället och näringslivet. Civilsamhället bidrar ofta till att skapa kreativa miljöer och till verksamheter som kan ge upphov till nyföretagande.

Hultsfredsfestivalen är ett exempel på en verksamhet som inleddes som en ideell verksamhet med stöd inte minst från studieförbunden. I dag spelar den en betydande roll inte bara för ortens näringsliv utan också för musiklivet i hela Sverige.21 Medeltidsveckan i Visby är ett liknande exempel. Denna uppstod i början av 1990-talet som ett internt evenemang för reenactment-föreningar men fortsatte med att dra till sig rollspelare och historieintresserade från hela landet. I dag är den ett av de större kulturturismevenemangen i Norden.22

Pridefestivalen kan nämnas som ett exempel på en festival med ursprung i en politisk rättighetsrörelse, i det fallet HBT-rörelsen. I Sverige arrangerades Pride första gången av RFSL (Riksförbundet för sexuellt likaberättigande) i slutet av 1970-talet. Sedan 1998 och Stockholm EuroPride arrangeras den dock av den fristående ideella Föreningen Stockholm Pride som står som arrangör. RFSL och en lång rad andra föreningar och enskilda personer ingår bland föreningens medlemmar.

Bland de många kulturfestivalerna i landet kan också nämnas t.ex. Stockholm Early Music Festival, Musik vid Siljan och Gotland Chamber Music Festival. Kulturfestivalerna växer i dag i betydelse inom en mängd olika kulturyttringar och får ökar i betydelse såväl lokalt, som regionalt och nationellt.

Även generellt kan konstateras att kulturområdets civilsamhälleliga organisationer tenderat att i huvudsak vara organiserade mot

21 Nilsén 2006, FUNK. En tillväxtmodell i upplevelseindustrin. 22 Gustavsson 2002, Den förtrollade zonen. Lekar med tid, rum och identitet under medeltidsveckan på Gotland.

att utföra verksamhet i form av amatörkulturutövande och arrangemang av olika sorter, snarare än mot att påverka politiken. Därmed hör de till de svenska organisationer som ligger närmast det internationella normalfallet, sådan detta beskrivits ovan. I kulturföreningarna, har medlemsantalet emellertid minskat med 1,1 procentenheter, medan antalet passiva medlemmar visar en svag ökning. Det är återväxten bland de unga som är problemet för många organisationer. De äldre åldersgrupperna har i vissa fall till och med en högre organiseringsgrad än tidigare.23

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att det svenska civilsamhället har förändrats betydligt sedan 1970-talet. Då dominerades det nästan helt av ett antal stora välorganiserade rikstäckande folkrörelser varav de flesta kunde räkna sin historia åtminstone tillbaka till 1900-talets början. I dag präglas situationen i ökande grad av mångfald och transnationella globala rörelser. HBT-rörelsen, antiglobaliseringsrörelsen och globala etniska nätverk är exempel på sådana. Man kan också iaktta en tilltagande pluralism i de organisatoriska formerna. Nätverk av olika slag har ökat i betydelse. I synnerhet ungdomar och unga vuxna förblir utanför de traditionella folkrörelserna och grundar i stället nya organisationer eller utformar nya mer flexibla, men också mer kortlivade, organisationsformer. Detta gäller inte minst på kulturområdet och i synnerhet för organiseringen av nya kulturformer.

9.3. Statliga stöd till kulturområdets civilsamhälle

9.3.1. Lägesbeskrivning

Inom den statliga kulturpolitiken finns flera anslag som helt eller delvis riktar sig till det civila samhället. I det följande ger vi en översikt över hur staten stöder kulturverksamheter i det civila samhället, med betoning på några områden som vi uppfattar som särskilt relevanta i detta sammanhang.24

Arrangörer på musikområdet finansieras via anslaget 2:3 bidrag till vissa teater-, dans- och musikändamål. År 2007 gick totalt drygt 22,4 miljoner kronor i verksamhetsbidrag till arrangerande musikföreningar. I statsbudgeten anslås vidare medel till Riksteatern via

23 Nordström 2008, Infrastruktur för framgångsrik amatörkultur. 24 Anslagsbelopp hämtade ur BP för 2009, Utgiftsområde 17, samt ur regleringsbreven för 2009.

anslagen 2:1 bidrag till Operan, Dramaten, Riksteatern, Dansens Hus, Svenska Rikskonserter och Drottningholms slottsteater. Riksteatern erhåller 2009 drygt 263 miljoner kronor. I detta anslag ryms stöd till Riksteaterns förmedlande, producerande, främjande och arrangerande verksamhet på nationell, regional och lokal nivå. I statsbudgeten finns även anslaget 4:4 främjande av hemslöjden varmed Nämnden för hemslöjdsfrågor finansierar Svenska Hemslöjdsföreningarnas Riksförbund med 2 miljoner kronor årligen.

Därutöver kommer även medel ur vissa andra poster det civila samhället till del. Bidrag från Statens kulturråd går bl.a. till lokalhållande organisationer, organisationer inom bild- och formområdet, organisationer för internationellt kulturutbyte, arrangerande konstföreningar, skådebanor, svenska sektioner av internationella organisationer, mångkulturella organisationer och nationella minoriteters organisationer.

Det finns ett drygt tjugotal statliga stödformer som skulle kunna karakteriseras som främjande- och arrangörsstöd och som har sin viktigaste utgångspunkt i mottagandet av produktioner från institutioner, organisationer och fria grupper. Ett syfte med dessa stöd är att på olika sätt stärka en viss konstform eller att introducera konst och kultur i nya miljöer. År 2007 fördelade Kulturrådet 165 miljoner kronor till denna typ av verksamhet. Det mest omfattande av dessa stöd är det till arrangerande musikföreningar. Kulturrådet fördelar också bidrag till arrangörer på dansområdet25 och till arrangerande konstföreningar. Även riksteaterföreningarna kan räknas till de civilsamhälleliga kulturarrangörerna. Däremot finns det inga särskilda anslag att söka för arrangerande teaterföreningar hos Statens kulturråd.

Arrangörsledet inom musikområdet består till stor del av föreningar som är anslutna till riksorganisationer som samverkar inom ramen för Musikarrangörer i samverkan (MAIS).26 Bland dessa kan nämnas Svenska Jazzriksförbundet (SJR), Riksföreningen för Folkmusik och Dans (RFoD), Riksföreningen för Sveriges Kam-

25 Dansområdet har genomgått en stark utveckling under de senaste åren, inte minst på arrangörssidan. I det arbetet har de olika arrangörsnätverken spelat en avgörande roll. Dansnät Sverige fick t.ex. ett nationellt uppdrag av regeringen år 2003. År 2008 består Dansnät Sverige av nio parter. Parterna i Dansnät Sverige är dock inte huvudsakligen att betrakta som delar av det civila samhället. 26 Statens kulturråd årsredovisning, bidragsredovisningen 2007. Kulturutredningen har haft åtskilliga kontakter med företrädare för MAIS och också tagit emot skriftliga synpunkter och förslag som rör arrangörsrollen i svenskt musikliv i dag. Bl.a. pekar man på den absolut avgörande faktor som det ideella arbetet inom de olika arrangörsorganisationerna spelar för att vidmakthålla ett brett och högkvalitativt musikliv.

marmusikarrangörer (RSK), Kontaktnätet och flera andra. Inom området finns också fristående scener som t.ex. Atalante (Göteborg), Mejeriet (Lund) och Fylkingen (Stockholm). Samtliga dessa har offentligt stöd, i regel från staten och hemkommunen. Många av arrangörsföreningarna på mindre orter drivs helt och hållet av ideella krafter.

Statens kulturråd fördelar också bidrag till centrala amatörkulturorganisationer för deras nationella verksamhet. Bidragsmedlen, som varit oförändrade under många år, förstärktes under 2007 med 5 miljoner kronor till 12 miljoner kronor.

De flesta stora amatörkulturorganisationerna samarbetar i Amatörkulturens samrådsgrupp (ax). Enligt egen uppgift har dessa sammantaget 679 000 medlemmar.27 I ax ingår Amatörteaterns Riksförbund (ATR), Föreningen För Tidig Musik, Samarbetsrådet för Sveriges körer (KÖRSAM), Lokalrevyer i Sverige, Riksförbundet Unga Musikanter (RUM), Riksföreningen för Folkmusik och Dans (RFoD), Svenska Arbetarsångarförbundet (SAS), Svenska Folkdansringen, Svenska Hemslöjdsföreningarnas Riksförbund, Kontaktnätet, Svenska Missionsförbundets Musikkårer, Sveriges Arbetarteaterförbund (ATF), Sveriges Hembygdsförbund, Sveriges Kyrkosångareförbund, Sveriges körförbund, Sveriges Orkesterförbund (SOF), Sveriges Spelmäns Riksförbund och UngiKör. Tillsammans representerar dessa merparten av den kulturella amatörverksamhet som organiseras i medlemsbaserade föreningar. En stor del av verksamheten finansieras genom samarbeten med studieförbunden (se även avsnitt 9.5). Tillsammans med studieförbunden har ax tagit initiativ till Amatörkultur akademien. Denna har bl.a. till syfte att stimulera kvalitetsutveckling i amatörkulturen.

Även Riksantikvarieämbetet delar ut bidrag till föreningslivet, däribland projektbidrag till arbetslivsmuseer, som 2008 uppgick till 4 miljoner kronor. Av Riksarkivets och Riksantikvarieämbetets respektive förvaltningsanslag är dessutom en del öronmärkt för organisationsbidrag till enskilda arkiv, respektive organisationer inom kulturmiljöområdet. Detta inkluderar bland annat Riksantikvarieämbetets bidrag till hembygdsrörelsen.

Nämnas kan också stödet till trossamfunden. Detta behandlas dock inte ingående i detta avsnitt. Vi kommer bara att ta upp frågor

27 Amatörkulturakademin är en akademi i föreningsform. Dess ledamöter kommer att utses av amatörkulturorganisationer och studieförbund. En tredjedel av ledamöter ska också utses bland personer med bred förankring i övrigt kulturliv (t.ex. konstnärer, artister, författare).

som rör trossamfunden i den mån det berör övriga civilsamhälleliga kulturverksamheter.

Via anslaget till Kulturrådet ger staten också stöd till s.k. interkulturella organisationer. Under 2007 fördelades drygt 4 miljoner kronor till vad som då kallades mångkulturella organisationer med tvärkulturell inriktning. Enligt Statens kulturråds praxis ska sökande organisationer arbeta genom att sprida kunskap om eller på annat sätt bidra till att säkerställa en kulturell och etnisk mångfald inom kulturlivet, stödet kan utgå som verksamhetsbidrag till organisationer som ansvarar för arkiv, bibliotek, dokumentation eller annan publik verksamhet och förutsättningar för bidrag är medfinansiering av annan part (kommun eller landsting), att verksamheten är av nationellt intresse, samt att den är tillgänglig för allmänheten. När stödet inrättades på 1980-talet gick det till organisationer som regeringen pekat ut, utan ansökningsförfarande. År 2005 blev det emellertid möjligt att söka bidraget, men endast sex organisationer sökte och samtliga fick stöd. Flera av de organisationer som mottagit sådana medel kan räknas till det civila samhället. Verksamheten är mycket varierad. Till exempel anordnar Intercult bland annat produktioner och kulturpolitiska seminarier. Kurdiska biblioteket är världens enda bibliotek för de ca 25 miljoner kurder som finns över hela världen. Vissa av dessa organisationer har också anknytning till de riksorganisationer bildade på etnisk grund som finns i Sverige för många av landets invandrade och nationella minoriteter.

Statens kulturråd fördelar även stöd till kultur och litteratur för de nationella minoriteterna, dvs. judar, romer, samer, Sverigefinnar och tornedalingar. Dessas organisationer är en viktig del av det svenska civilsamhället och viktiga fora för minoriteternas kultur. För fyra av de fem nationella minoriteterna är civilsamhälleliga organisationer de viktigaste företrädarna gentemot staten och det övriga samhället. Undantaget är samerna eftersom Sametinget är både en statlig myndighet och ett folkvalt samiskt parlament. Även de samiska organisationerna fyller emellertid viktiga funktioner, såväl i det civila samhället som i Sveriges kulturliv. Under 2007 beviljade Kulturrådet totalt 9,7 miljoner kronor till nationella minoriteters kultur, språk och litteratur.

Kultur i trossamfunden

Trossamfunden spelar en betydelsefull roll på kulturområdet. Svenska kyrkan är en av de största aktörerna i svenskt kulturliv. Den äger och förvaltar ca 2 900 kyrkobyggnader varav det stora flertalet är skyddade genom lagen (1988:950)om kulturminnen m.m. Därtill bedrivs en betydande mängd amatörkulturell verksamhet inom ramarna för Svenska kyrkan och andra samfund. Som exempel kan nämnas att 113 000 personer är aktiva i Svenska kyrkans körverksamhet. Svenska kyrkan svarar årligen för runt 60 000 musikaliska framträdanden (inklusive musikgudstjänster). Församlingarnas betydelse för identiteten på mindre orter kan anses betydande. 28

För sin roll i bevarandet av delar av det kyrkliga kulturarvet har Svenska kyrkan rätt till viss statlig ersättning, kyrkoantikvarisk ersättning, som den fördelar internt.29

Även andra trossamfund spelar en betydelsefull roll i svenskt kulturliv. Detta gäller inte minst inom de religiösa grupper som blivit en del av det svenska samhället tack vare invandringen. Många samfund – dock inte Svenska kyrkan – har under vissa förutsättningar rätt att få statsbidrag för trossamfund som fördelas av Nämnden för statligt stöd till trossamfund. Sedan 2000 har trossamfund även rätt att under samma förutsättningar få hjälp av Skatteverket i insamlingen av medlemsavgifter. Vidare stöds verksamhet med koppling till trossamfunden även genom folkbildningsanslaget. Inte minst räknar studieförbunden Bilda, Sensus och Ibn Rushd trossamfund bland sina större medlemmar.

Andra politikområden

Huvudansvaret för folkrörelse-, ungdoms- och demokratifrågorna ligger, inom Regeringskansliet, för närvarande på Integrations- och jämställdhetsdepartementet (IJ). Folkrörelsepolitiken omfattar generella frågor om villkoren och förutsättningarna för folkrörelser och övrigt föreningsliv. Målet för folkrörelsepolitiken är ”att människor ska ha bästa möjliga förutsättningar att bilda och delta i

28 Svenska kyrkans utredningar 2003:3, Kyrkan mitt i musiklivet. Utredningen om kyrkomusikens ställning som en del av det offentliga musiklivet i Sverige. Ekström, 2003,

Makten över kyrkan, om Svenska kyrkan, folket och staten. 294 kap. lagen (1988:950) om kulturminnen.

olika typer av folkrörelser och föreningar.”30 I budgeten finns en rad mer specifikt orienterade anslag (se tabell nedan). Därtill kommer bl.a. medel från Svenska spel och Allmänna arvsfonden. År 2008 erhöll Riksidrottsförbundet och dess organisationer 1 840 miljoner kronor från Svenska spel, en summa som ökat kraftigt de senaste tio åren. År 1998 var motsvarande summa 55 miljoner kronor.31 Under 2008 fördelades totalt 378 miljoner kronor ur Arvsfonden till ideella organisationer som arbetar för barn, ungdomar eller personer med funktionsnedsättning. Det är den största summan i Arvsfondens historia.

Tabell 9.2

Statliga anslag inom folkrörelsepolitiken i budgetpropositionen 2008/09:1

miljoner kronor

13:1 Stöd till idrotten

446

13:3 Bidrag för kvinnors organisering

28

13:5 Bidrag till riksdagspartiers kvinnoorganisationer

15

Summa

546

Av de ovan nämnda anslagen torde bidraget till allmänna samlingslokaler vara viktigast för kulturområdet. Detta administreras av Boverket och tillfaller organisationerna Folkets Hus och Parker, Våra Gårdar och Bygdegårdarnas Riksförbund. Särskilt på landsbygden och i mindre samhällen har sådana lokaler ofta mycket stor betydelse både för kulturlivet och för det sociala livet i allmänhet. I och med digitaliseringen har denna roll kommit att ta sig nya uttryck. Folkets Hus och Parkers visningar av direktsänd opera från Metropolitan förtjänar särskilt att nämnas.

Enligt de aktörer som vi har talat med råder i större delen av landet ingen överhängande brist på lokaler för förenings- och kulturverksamhet. Existerande lokaler saknar däremot ofta nödvändig utrustning för kulturaktiviteter som teater, musik och elektronisk filmvisning. Viss brist på lokaler kan dessutom föreligga på vissa platser, i synnerhet i storstäderna, och i första hand i dessas ytterområden.

30Prop. 2001/02:1, utgiftsområde 17. 31SOU 2008:59, Föreningsfostran och tävlingsfostran. En utvärdering av statens stöd till idrotten, Betänkande av Idrottsstödsutredningen s. 21.

Dessa frågor har utretts av Utredningen om allmänna samlingslokaler och avrapporterats i betänkandet Allmänna samlingslokaler – demokrati, kultur, utveckling (SOU 2003:118). Utredningen sammanfattar sin slutats med att ”[d]e ursprungliga och utvidgade syftena med det statliga stödet” fortfarande gäller: samlingslokalerna ska ”tillgodose föreningslivets behov av lokaler för sin verksamhet och för att förverkliga demokratiska mål i samhället. De skall också tillgodose kulturlivets behov av lokaler både för distribution av kultur och för skapande aktiviteter.” Följaktligen föreslog utredningen inga omfattande förändringar. Däremot pekade den på behovet av verksamhetsutveckling, renovering, funktionshinderanpassning och inventering av existerande lokaler.32 Detta ledde till att förordningen ändrades och att anslaget höjdes med 3,5 miljoner kronor för utvecklingsbidrag.

Utöver nämnda anslag tillkommer ytterligare medel under andra politikområden, däribland anslaget till folkbildningen (14:1 Bidrag till folkbildningen: 3,17 miljarder), de ovan beskrivna anslag som finns inom kulturpolitiken, stödet till ungdomsorganisationer (i första hand Bidrag till nationell och internationell ungdomsverksamhet: 87 miljoner kronor)33 samt Ungdomsstyrelsens stöd till organisationer bildade på etnisk grund (2008 fördelades 9,7 miljoner kronor till 53 sådana organisationer).

Som en del av stödet till ungdomsorganisationerna ger Ungdomsstyrelsen också ekonomiska bidrag till amatörkulturen. Till exempel erhöll Amatörteatrarnas riksförbund 486 000 kronor 2008 för sin ungdomsverksamhet.34 Ungdomspolitiska stöd beräknas främst på basis av medlemsantal och aktivitet. Syftet är i första hand organisering av unga.

Enligt Ungdomsstyrelsen var gränserna tidigare mer tydliga mellan föreningsverksamhet och kommunal öppen verksamhet. Dessa har emellertid kommit att suddas ut. Samtidigt har gränserna mellan offentlig, kommersiell och civilsamhällelig verksamhet också börjat suddas ut, bland annat till följd av att tidigare kommunala verksamheter numera ofta drivs på entreprenad av föreningar eller i blandformer.35 Detta överensstämmer också med vad vi inhämtat under våra samtal med personer i det svenska kulturlivet.

32SOU 2003:118, Allmänna samlingslokaler – demokrati, kultur, utveckling. Utredningen om allmänna samlingslokalers slutbetänkande. 33Prop. 2008/09:1, utgiftsområde 17. 34 Kulturrådet 2008, Kulturen i siffror. Studieförbunden 2007. 35 Ungdomsstyrelsen 2007:4 Fokus 06. En analys av ungas kultur och fritid.

EU:s medlemsländer har beslutat om gemensamma mål för sitt ungdomspolitiska arbete. Centralt i detta arbete är att stimulera den ideella sektorn där ungdomsorganisationer och andra strukturer med plats för ungdomars engagemang kan utvecklas och växa. På EU-nivå läggs vikt både vid demokratiaspekten i de ideella organisationernas arbete och vid att de fungerar som arenor för ungdomars ideella engagemang i olika samhällsfrågor. Medlemsländerna bör därför överväga en rad olika åtgärder för att stödja och stimulera ungdomsorganisationerna och andra strukturer av och för ungdomar. Detta kan till exempel innebära att ge ekonomiskt stöd till deras verksamhet, bidra till utveckling av nya arbetsformer, stimulera nationella och internationella nätverk, främja ungdomars ideella engagemang samt undanröja hinder för sådant engagemang.36

Allmänna iakttagelser

Vid sidan av den offentliga finansieringen är organisationernas största intäktspost i de flesta fall egna intäkter (t.ex. i form av försäljning eller medlemsavgifter). Intäkter i form av donationer förekommer också. Konst-, kultur- och folkbildningsorganisationerna har i snitt en tämligen hög andel offentlig finansiering och en jämförelsevis låg andel gåvofinansiering. De religiösa organisationerna är däremot, tillsammans med de internationellt inriktade organisationerna, de enda i det svenska civilsamhället som har gåvor som sin största intäktskälla.37

Huvuddelen av de statliga anslag som går till amatörkulturaktiviteter går via studieförbunden. Dessa är en central del av bildningssträvandena i Sverige och dessutom en av de viktigaste stöd- och organisationsformerna för amatörkulturen. Stödet till studieförbunden är verksamhetsbaserat, men stödets storlek bedöms inte efter verksamhetens kvalitet utan efter dess omfattning (folkbildningen behandlas mer ingående i avsnitt 9.5).

Sammanfattningsvis kan man konstatera att kulturområdets civilsamhälle i stor utsträckning finansieras via andra politikområden, främst ungdomspolitik, folkrörelsepolitik och folkbildningspolitik. De resurser som inom kulturpolitiken läggs på amatörkultur och andra civilsamhälleliga aktiviteter är däremot

36 Ungdomsstyrelsen 2007:4, s. 126f. 37SOU 2007:66.

relativt begränsade. I dag saknar amatörkulturen, enligt många, därför lämpliga offentliga finansieringsformer. Nuvarande finansieringsformer skiljer, som vi tagit upp i kapitel 3, tydligt mellan amatörkultur och professionell kultur. Stöden till den förstnämnda tar emellertid ofta liten eller ingen hänsyn till kvalitet, en naturlig konsekvens av ett system där merparten av detta stöd ligger utanför Kulturdepartementets ansvarsområde.

Samtidigt anses kvaliteten i amatörverksamhet på kulturområdet i vissa fall lika hög som hos dess professionella motsvarigheter. Detta gäller inte minst många nya kulturformer och kulturformer med ursprung i andra delar av världen, men också kulturformer som sedan länge är etablerade i Sverige, som t.ex. körsång. Svenska amatörkörer kan i dag anses hålla internationellt hög konstnärlig standard.

9.3.2. Analys

Nya grupper i det civil samhället

Vid möten och kontakter har vi ofta hört, av bland annat kommunala företrädare, att framför allt ungdomar i minskande utsträckning är intresserade av att gå med i föreningar. Inte heller förblir de medlemmar i samma utsträckning som tidigare generationer. Ungdomar och unga vuxna tenderar i stället att engagera sig i specifika aktiviteter, frågor och projekt, inte permanent i föreningar eller riksorganisationer. Detta stämmer tämligen väl med den beskrivning av internationella trender som getts ovan.

Detta ska dock inte tolkas som att ungdomar i dag skulle vara mindre engagerade än tidigare generationer, allra minst som att de skulle vara mindre engagerade i kulturaktiviteter. Tvärtom finns det mycket som tyder på att civilsamhälleliga kulturaktiviteter ofta är mycket livskraftiga bland dagens unga, men i andra former än tidigare, såväl organisatoriskt som innehållsligt. Ofta kanaliseras det i tillfälliga grupper och nätverk som aldrig, eller först senare, får någon formell organisation. Även andra grupper, däribland personer med utländsk bakgrund kan anses underrepresenterade i föreningslivet samtidigt som nya aktiviteter ofta äger rum i nya former även i organisatoriskt hänseende.

Vid sidan av arbetslivets betydelse för integration har även fritidens aktiviteter och mellanmänskliga kontakter stor betydelse

för integrationen i ett samhälles sociala gemenskap. Kontakter på fritiden är ofta viktiga för att komma in på arbetsmarknaden. De har därtill en stor demokratisk betydelse. Ett aktivare civilsamhälle på kulturområdet har därmed mycket att tillföra också till integrationsfrågorna och till integrationspolitiken. Samtidigt förutsätter detta emellertid också att de grupper som i dag låses in i utanförskap inkluderas i detta civila samhälle.

Det är därför väsentligt att staten i sitt stöd till det civila samhället prioriterar arbete som syftar till en bättre representation. Det är också viktigt att nya föreningar och nya aktiviteter i andra former stöds, liksom kontakterna mellan dessa och de redan etablerade organisationerna. Inte minst arbetet för en positiv utveckling i stadsdelar med utbrett utanförskap skulle kunna gynnas av ett förstärkt civilt samhälle i dessa områden. Det är i dessa sammanhang viktigt att samla och sprida goda exempel på metoder och strukturer för att uppnå sådana resultat.

Ett exempel på utvecklingen av nya och mer flexibla former för stöd till kulturen i civilsamhället är Riksteaterns pågående omorganisation. Tidigare har Riksteaterns utbud i hög grad styrts av planering på dess nationella nivå. Nu är ambitionen att i stället flytta beslutsmakt till medlemsföreningarna. Man bedriver också ett omfattande arbete med nya grupper och nya kulturyttringar. Detta arbete diskuteras vidare i avsnitt 9.4. Redan här ska dock konstateras att många av de metoder som utvecklas där ofta kan vara relevanta och tillämpbara för andra institutioner och organisationer. Riksteaterns omorganisation belyser bland annat hur professionell verksamhet kan samverka med ideell. Verksamheten belyser också föreningslivets betydelse som arrangörer och som beställare.

Ett annat exempel på mer flexibla organisationsformer är Ung Kultur Väst i Västra Götaland. Ung Kultur Väst är en regional organisation som bl.a. fördelar bidrag och som har regionens ungkulturkonsulent placerad hos sig. Organisationsformen är ideell förening. Både individer och kulturföreningar kan gå med. Bidrag utgår både till föreningar och till individuella sökande – i det senare fallet i projektform. Eftersom även bidragsfördelaren är en förening kan detta ske inom kommunallagens ramar. Kulturbegreppet hålls brett och öppet och inriktar sig på att stödja kreativa initiativ snarare än på att försöka sprida eller stödja specifika i förväg utpekade kultur- eller organisationsformer. Organisationen pekar samtidigt på att dess ekonomiska bidrag ofta inte är det viktigaste.

I synnerhet unga arrangörer och arrangörer med låg utbildning eller invandrarbakgrund behöver också stöd i form av kontaktförmedling och kompetens i fråga om juridik och ekonomi samt kunskap om hur stödsystem och förvaltningar fungerar. Det stöd som i detta fall erbjuds, bl.a. genom ungkulturkonsulenten, tycks göra det möjligt att bättre utnyttja de förutsättningar som finns, på alla nivåer.

Samspelet med andra politikområden

Även på nationell nivå finns vissa hinder för ungdomars integrering i kulturlivet. Eftersom klassningen som ungdomsorganisation förutsätter att över 60 procent av organisationens medlemmar är mellan sju och 25 år gamla kan bidragsfördelningen sägas utgöra ett incitament för att skilja ungdomars och vuxnas organisationer. Enligt flera företrädare för amatörkulturen försvårar samhällets regelverk uppkomsten och utvecklingen av dessa mötesplatser: ”Vid utövande av amatörkultur får ungdomar som tillhör ett ungdomsförbund bidrag både till riksorganisationen och för verksamheten i föreningen. Tillhör samma ungdomar en kulturorganisation får de bekosta sitt kulturutövande själva.” skriver företrädare för Amatörkulturens samrådsgrupp.38 Ur åldersintegrationsperspektiv framstår den nuvarande organisationsformen med andra ord som kontraproduktiv. Amatörkulturens samrådsgrupp ser även problem med folkbildningen som finansieringsform för amatörkultur (se avsnitt 9.5). Slutligen inriktas såväl stödet till ungdomsorganisationerna som Allmänna arvsfondens stöd på verksamhet som bedrivs i föreningsform.

Dessa problem kan uppfattas som ett resultatet av att amatörkulturen i stor utsträckning finansieras genom anslag som i första hand har andra syften (t.ex. folkbildning och ungas organisering). Samtidigt finns ett visst mått av samstämmighet mellan de olika politikområdenas syften. ”Kultur och fritid” pekas i budgetpropositionen för 2009 ut som ett huvudområde för ungdomspolitiken. Folkbildningen ska enligt folkbildningspropositionen ”bidra till att bredda intresset för och delaktigheten i kulturlivet”.39 I viss utsträckning torde problemen alltså på sikt kunna hanteras genom ökad samordning mellan de olika politikområdena. I folkbildnings-

38 Nordström 2008. 39Prop. 2005/06:192, s. 24.

propositionen menade regeringen dock att ”För sin fortsatta utveckling behöver amatörkulturens centrala organisationer ett starkare statligt stöd”.40

Tillgången på offentliga kulturlokaler spelar en mycket stor roll för det kulturella livet i lokalsamhället, i synnerhet på mindre orter. Detta gäller inte minst för amatörernas kulturutövande och är särskilt viktigt för nya och resurssvaga grupper och kulturyttringar.41 Det överhängande problemet är dock inte nödvändigtvis brist på lokaler utan att lokalerna ofta antingen inte är öppna för alla tänkbara användare eller inte är utformade efter användarnas behov. Detta talar för att lokalerna i högre grad än i dag bör utformas i samarbete med brukarna.

En överenskommelse med det civila samhället och Sveriges kommuner och landsting

Civilsamhället spelar en ökande roll som en arena där olika organisationsformer för nya initiativ och verksamheter kan bildas och verka. Det bidrar därför till kulturlivets pluralism och bredd. Det skapar därmed inte bara tillgänglighet utan också möjlighet att stödja aktivt deltagande såväl i kulturellt skapande som i demokratiska processer. Detta ser vi som en utveckling som bör främjas. Det talar för att civilsamhällets organisationer i framtiden bör beredas större möjlighet att delta aktivt i dialog med stat, landsting och kommuner. Det talar också för att sådana samarbeten inte bör inskränkas till etablerade organisationer utan även organiseras i former som öppnar för en dialog med de växande kulturella nätverken och gemenskaperna utanför dessa.

En förebild för nästa steg i samarbetet mellan offentliga organ och det civila samhället, såväl inom kulturområdet som på andra områden, är enligt vår bedömning den överenskommelse som under hösten 2008 slutits mellan regeringen, Sveriges kommuner och landsting (SKL) och vad som i det sammanhanget beskrivs som idéburna organisationer inom det sociala området. Även oppositionspartierna i riksdagen stödjer denna överenskommelse. Den dialog som har lett fram till överenskommelsen har utgått ifrån

40Prop. 2005/06:192, s. 37 a. 41 Det kan nämnas att ax inte stödjer förslagen i SOU 2003:118 om att bidraget skall fördelas av Boverket och ”öronmärkas till ungas egen kultur- och mötesverksamhet.” I stället menar man att ”[d]et är viktigt att kulturaspekten förstärks och därför bör bidraget fördelas av Kulturdepartementet eller av Kulturrådet” (Nordström 2008).

parternas ömsesidiga beroende och del i samhällsutvecklingen. Fokus har varit det sociala området och en vilja att öka mångfalden i utbudet av välfärdstjänster. Ett brett spektrum av organisationer har bjudits in, inklusive bl.a. Folkbildningsrådet, Folkbildningsförbundet och representanter för organisationer bildade på etnisk grund. Däremot saknas t.ex. amatörkulturorganisationerna och kulturarrangörerna, ett förhållande som kanske skulle kunna förändras över tid om kulturpolitiken, som vi föreslår, i högre grad blev en aspektpolitik, t.ex. genom insatser på området kultur och hälsa.

Syftet har bl.a. varit att befästa och fördjupa den demokratiska funktion som de idéburna organisationerna har. Dialogen skulle vidare belysa hur idéburna organisationer kan utvecklas som utförare av olika former av service och tjänster till allmänheten, samt undanröja hinder för utveckling. Ytterligare en viktig fråga har varit hur organisationerna, parallellt med att vara utförare, ska kunna fungera i rollen som röstbärare och opinionsbildare. Överenskommelsen bildar nu utgångspunkten för fortsatt och fördjupat samarbete där nya idéburna organisationer hela tiden har möjlighet att underteckna överenskommelsen och där staten och SKL inte kommer att särbehandla de organisationer som har skrivit på.42

Det civila samhället och den professionella och institutionella kulturen

Även kulturinstitutionernas samarbete med civilsamhället är utifrån våra utgångspunkter i tydligt behov av att förbättras. Många företrädare för ideella organisationer som vi har varit i kontakt med upplever ofta ett ointresse för samarbete hos kulturområdets myndigheter och institutioner.

Samtidigt finns det flera exempel på framgångsrika samarbeten. De flesta museer har vänföreningar som de samarbetar med. På flera håll utvecklas också nya former för att integrera det civila samhället i verksamheten t.ex. i form av föreställningar på Värmlandsoperan där studiecirklar följt arbetet från ett tidigt stadium, eller utställningar vid olika länsmuseer som byggts upp i samarbete

42 Överenskommelse mellan regeringen, idéburna organisationer inom det sociala området och Sveriges Kommuner och Landsting 2008. Med idéburna organisationer åsyftas det samma som här åsyftas med civilsamhälleliga organisationer. Andra likartade begrepp som också förekommer i diskussionen är ideella organisationer, folkrörelser och tredje sektorns organisationer.

med civilsamhället. Dessa metoder har det gemensamt att engagerade medborgare ges möjlighet att delta i arbetet redan tidigt i processen, i stället för att bara ta emot slutprodukten som publik. Därmed ökas delaktigheten för medborgarna samtidigt som kulturinstitutionen får fördjupad kunskap om dessas förväntningar. I dag finns emellertid inga tydliga incitament eller ekonomiska medel att tillgå vare sig inom civilsamhället eller inom kulturinstitutionerna för sådan verksamhet.

Amatör- och arrangörsorganisationer

På kulturområdet har flera ideella organisationer i december 2008 inlett ett övergripande samarbete ”för att ge tydlighet åt den stora kulturella samhällsinsats som görs”. Samarbetet betecknar sig Ideell kulturallians – folkrörelse för konst, kreativitet och utveckling och inkluderar ax, Bygdegårdarnas Riksorganisation, Folkets Hus och Parker, Musikarrangörer i samverkan (MAIS) samt Riksteatern. Deras uttalade avsikt är att i samverkan med varandra och med andra och nya intressenter arbeta fram förslag till en gemensam plattform. Ideell kulturallians vill driva arbetet med att utveckla dialog och processer där de ideella organisationerna inom kultursektorn blir förhandlingsparter i relation till stat, region och kommun. Bildandet kan ses som ett första steg, från dessa organisationers sida, mot att på kulturområdet inleda en dialog liknande den som har lett fram till den ovan beskrivna överenskommelsen på det sociala området.

En viktig del av detta arbete är arrangörsföreningarna. Det ser olika ut på olika delar av kulturområdet. Riksteaterns medlemsföreningar beskrivs i 9.5. Inom musikområdet utgörs merparten av konsertarrangörerna av relativt små föreningar, ofta anslutna till en riksorganisation, huvudsakligen ideellt drivna. Många av dem har genom åren byggt upp en betydande kompetens och förankring när det gäller arrangörskap på orten. Dessa föreningar har inte sällan stöd både av staten (via sitt riksförbund) och av sin kommun.

Samarbetsorganet Musikarrangörer i Samverkan (MAIS) har gjort ett försök att uppskatta värdet av de ideella arbetsinsatserna inom området. Med utgångspunkt i de 83 427 timmar som ett av medlemsförbunden – Riksförbundet Sveriges Kammarmusikarrangörer (RSK) – redovisade för säsongen 2006/07, värderades den sammanlagda ideella insatsen hos MAIS medlemsförbund under ett

år till mellan 150 och 200 miljoner kronor.43 Vi gör bedömningen att dessa insatser är av vital betydelse för kulturlivet i landet, inom såväl scenkonst som musik och bildkonst, men också att situationen uppvisar betydande skillnader mellan olika delar av landet och mellan skilda konstarter.

När det gäller amatörkulturen – oavsett organisations- och finansieringsform – tycks de bristande resurserna för högkvalitativ verksamhet vara ett problem för kulturlivet, inte minst eftersom det innebär att medel saknas för amatörer som rör sig mot mer kvalificerad verksamhet eller som önskar samarbeta med det professionella kulturlivet. Här har bland annat stiftelserna Framtidens kultur och Allmänna Arvsfonden spelat en stor roll. Vi kan alltså se en försämrad situation när Stiftelsen framtidens kultur upphör. Trots en ofta uttalad politisk ambition att satsa på kulturens breddverksamheter har den offentliga finansieringen av amatörkulturen förblivit tämligen begränsad. Sambandet mellan amatörkulturen och det professionella kulturlivet har därtill försvagats. Även det praktiska stöd som på kulturområdet erbjuds amatörkulturen kan alltså anses begränsat. Därmed försvagas också den professionella kulturens kontakt med de kulturaktiva medborgarna.

9.3.3. Överväganden och förslag

En dialog mellan regeringen, det civila samhället och Sveriges kommuner och landsting

Vi drar slutsatsen att sambandet mellan civilsamhälle och offentliga kulturverksamheter bör stärkas. För att detta ska kunna ske på lika villkor föreslår vi att regeringen initierar en dialog med de civilsamhälleliga organisationerna på kulturens område och Sveriges kommuner och landsting i syfte att ingå en överenskommelse liknande den som slutits på det sociala området. Det är viktigt att en sådan dialog inkluderar ett brett spektrum av organisationer. Inte minst bör den inkludera bl.a. amatör- och arrangörsorganisationer, organisationer bildade på etnisk grund, kulturinriktade ungdomsorganisationer, lokalhållande organisationer, studieförbund och de nationella minoriteternas organisationer. (se 9.5 ang. studieförbundens kulturverksamhet). Att flera av dessa riksorganisationer nu

43 Skrivelse till Kulturutredningen 20 april 2008.

samarbetar i Ideell kulturallians kan ses som ett steg från deras sida mot att starta en sådan dialog. Det gör tillfället lämpligt för regeringen att ta initiativet till en sådan.

Om dialogen kan leda fram till en överenskommelse liknande den som slutits på det sociala området skulle det kunna skapa tydligare och bättre förutsättningar för att stärka gränssnittet mellan kulturpolitiken och det civila samhället och därigenom bidra till bättre och mera jämställda samarbetsformer. Det är inte minst viktigt att stärka sambandet mellan professionellt och ideellt kulturutövande. Kulturpolitiken bör enligt vår mening inte diskuteras utan att också amatörkulturen och andra relevanta delar av civilsamhället inkluderas. Det samma gäller folkbildningsorganisationernas betydelse som utbildare av både amatörer och professionella inom kulturområdet.

De statliga kulturinstitutionerna och det civila samhället

Att samarbeta med det civila samhället är någonting som kan läggas in i de flesta kulturinstitutioners uppdrag. Därmed skulle kontakterna kunna stärkas på en nivå där de kan bidra med nya perspektiv till den offentligt finansierade kulturverksamheten och stärka dennas förankring. Utformandet av sådana samarbeten kan sedan utvecklas genom samråd bl.a. inom ramarna för dialogen mellan regeringen, Sveriges kommuner och landsting och det civila samhällets organisationer.

Det allt mer variationsrika kulturlandskapet ställer nya krav på pluralism i stödformerna. En viktig utgångspunkt för regeringen bör vara att samarbetet inte inskränks till att enbart omfatta de på nationell nivå etablerade civilsamhälleliga organisationerna. Tvärtom bör såväl kulturinstitutionerna som de etablerade organisationerna utveckla sina kontakter med kulturaktiviteter som sker i nyare och mer informella former. Vi föreslår därför att statliga institutioner inom kulturområdet ges i uppdrag att utveckla och öka sin samverkan med det civila samhället. De etablerade civilsamhälleliga organisationernas arbete för att inkludera nya grupper är också något som bör prioriteras från statlig sida.

För att stärka förutsättningarna för flexibilitet och användning av skilda lösningar i olikartade fall finns det fördelar med att inte i detta sammanhang specificera samarbetsformerna eller de organisationer med vilka samarbete bör ske. Inte minst många i mindre

etablerade grupper i kulturlivet, som unga och invandrare, hör till dem som är mest skeptiska inte bara till många etablerade organisationer, utan också till föreningsformen som sådan. Det finns tydliga fördelar med organisatorisk neutralitet i formerna för stöd till det civila samhället. Med organisatorisk neutralitet menas här att uppdrag till myndigheter och institutioner inte reglerar vilka organisationer eller organisationsformer som de bör samarbeta med. I den utsträckning det är möjligt bör man överlåta åt institutioner och regioner att tillsammans med civilsamhället finna de för dem lämpligaste formerna.

Det civila samhället och kulturområdets myndigheter

Många organisationsföreträdare har efterfrågat en tydligare ansvarsfördelning mellan de statliga myndigheterna i relation till civilsamhällets riksorganisationer på kulturområdet. Flera av dessa har vid våra kontakter med dem efterfrågat tydligare replipunkter i förvaltningen. Det är viktigt att kontakter mellan civilsamhället och de offentliga aktörerna fungerar på samtliga nivåer. I linje med ambitionen att stärka kontaktytorna mellan amatörer och professionella bör de myndigheter som vi föreslår som ansvariga för olika delar av kulturområdet (se kapitel 14–17) också göras ansvariga för kontakterna med de ideella riksorganisationerna inom sitt område. Ett sådant ansvar bör komma till uttryck i instruktioner för myndigheterna. Inom dessa ramar bör kontakter kunna skötas löpande i mera praktiska frågor än de som diskuteras i organisationernas dialog med regeringen och Sveriges kommuner och landsting.

Samma myndigheter bör också administrera de anslag som finansierar amatörkulturorganisationernas nationella nivå.

Portföljmodellen och det civila samhället

Vi föreslår en kulturpolitik där större ansvar överlåts åt regionerna inom ramarna för den s.k. portföljmodellen (se kapitel 12). I ett sådant system blir det viktigt att civilsamhällets organisationer även inkluderas på denna nivå. De bör därför bjudas in att delta i dialogerna om fördelningen av de regionala stöden. Eftersom civilsamhällets förutsättningar i de skilda regionerna är väsentligt olika

äger det sin rimlighet att stödformerna skulle kunna se olika ut i olika regioner.

Organisationsformen bör således bli ett regionalt avgörande, något som möjliggörs i portföljmodellen. Hur civilsamhällets roll i regionerna utvecklas under de första försöken med portföljmodellen bör vara en av de frågor som diskuteras i regeringens dialog med civilsamhällets organisationer och Sveriges kommuner och landsting. I tider av kulturell, kulturpolitisk och kulturadministrativ förändring är det särskilt viktigt att en sådan dialog kan komma tillstånd. Att denna dialog löper parallellt med försöken med portföljmodellen kan därmed bidra till att förankra modellen i det civila samhället.

En av de viktigaste aktörskategorierna i det lokala och regionala kulturlivet är de arrangerande föreningarna inom bl.a. musik och konst. Då situationen på dessa områden varierar kraftigt mellan olika delar av landet drar vi slutsatsen att beslut om vilka föreningar som bör ges bidrag, för att på bästa sätt stödja civilsamhällets kulturlivet och tillgången på kultur i hela landet, bör fattas regionalt eller lokalt. Vi bedömer att detta bör ske inom ramarna för portföljmodellen. Därmed blir det också en uppgift för de nationella kulturmyndigheterna att kartlägga och utvärdera stödens konsekvenser. Samtidigt blir det möjligt att fatta dessa beslut med hänsyn till föreningarnas lokala och regionala kontext.

Stödet till nya kulturformer, föreningar och grupper sätter fokus på stöd- och mäklarinstanser, dvs. på personer som kan vägleda inte minst ideella aktörer och enskilda individer i formella och praktiska frågor som stödformer, organisation, skatteregler o.d. Formerna för detta kan och bör utvecklas. Detta ställer nya krav på det offentliga att organisera stöd-, rådgivnings- och förmedlingsinstanser. Detta är ett ansvar som på många håll fyllts av olika konsulentfunktioner. Konsulentorganisationen framstår emellertid som splittrad. Konsulenternas arbete med dessa frågor skiljer sig dessutom från län till län såväl i fråga om metoder som i fråga om framgång och kvalitet.

Vår bedömning är att stödjande och förmedlande insatser gynnas av förankring i det lokala och regionala kulturlivet och samhället. Detta utgör ett argument för att sådana insatser bör vara en regional funktion och inte utformas på samma sätt över hela landet. Detta kan uppnås genom att de statliga bidragen till konsulenttjänster inordnas i de regionala portföljerna. Detta skulle möjliggöra att konsulentorganisationen omorganiserades för att på

ett mer samlat sätt kunna fylla varje regions behov. Västra Götalandsregionen kan här nämnas som ett exempel på en region där konsulentfunktionen getts en mer samlad organisation.

Utvärdering och överblick

De myndigheter som föreslås ansvara för delar av kulturområdet (se kapitel 14–17) bör också ansvara för metodutvecklingen inom sitt område, medan regioner och landsting ansvarar för utvecklingen på sin nivå, i samråd med relevanta aktörer i det civila samhället. Uppgiften att utvärdera dessa ansvarsområden inom kulturområdet och för att tillgängliggöra nya arbetsmetoder och goda exempel bör av regeringen ges till det nya Kulturrådet (se kapitel 18). Denna myndighet bör också ges samlat ansvar för att skapa samverkan i arbetet med att utveckla det offentligt ägda och finansierade kulturlivets kontaktytor mot kulturlivet i det civila samhället. Det är viktigt att inte enbart redan etablerade organisationer inkluderas i ett sådant arbete.

Avslutande kommentar

Med utgångspunkt i de mål för kulturpolitiken som vi föreslår är de uppdrag som diskuteras i detta kapitel att betrakta som en del av de berörda myndigheternas och kulturinstitutionernas grundansvar. Det bör därför uppfyllas inom ramarna för deras ordinarie finansiering.

Skulle ytterligare satsningar på det civila samhället göras inom kulturområdet bedömer vi att dessa skulle komma till störst nytta inom ramarna för ett regionalt sammanhang som det som här föreslagits i portföljmodellen. Det bör i så fall kombineras med en sådan nationell överenskommelse mellan det civila samhällets organisationer, SKL och regeringen som vi föreslår. Det är angeläget att civilsamhällets riksorganisationer ges tillfälle att delta i dialogen och förhandlingarna inom ramen för portföljmodellen.

9.4. Riksteatern

Som vi konstaterade i den inledande grundanalysen är Riksteatern ett av de tidigaste statliga initiativen på kulturområdet som pekar fram emot 1960- och 70-talens kulturpolitiska debatt. Teatern bildades 1933 som ett svar på en allvarlig teaterkris, som bl.a. omfattade Dramaten och Kungl. Operan, och syftet var att skapa en organisation för att kunna föra ut professionell teater över hela landet.

Till skillnad från andra institutioner (som vi behandlar i kapitel 19) var Riksteatern redan från första början en föreningsburen organisation där de lokala medlemsföreningarna hade ett stort inflytande över verksamheten. Ekonomiskt stöd från både staten och kommunerna gjorde det möjligt att utveckla och sprida verksamheten. På 1960-talet gick Riksteatern samman med Svenska teatern, som också var en turnéorganisation, och på 1970talet var man med om att lägga grunden till dagens länsteaternät genom att starta regionala teaterensembler i Örebro, Västerås, Växjö, Skellefteå och i Blekinge.

Riksteaterns form som förening har gjort att frågor om medlemsinflytande och demokrati har fått stor plats inom organisationen. Ideellt arbete har alltid spelat en viktig roll. Därför tycker vi det är naturligt att behandla Riksteatern i avsnittet om kulturpolitikens samverkan med civilsamhället.

Teaterns högsta beslutande organ är kongressen. Vid 2007 års kongress fattade man en rad beslut som innebar stora förändringar av organisationens verksamhet. En del av teaterns vision är nu att bidra till att alla ska ha inflytande och delaktighet i de stora samhällsfrågorna. Detta betyder bl.a. att man ser över formerna för inflytande och delaktighet i beslut som rör den egna organisationen. Arrangörsföreningarna och övriga medlemsorganisationer kommer att ha en nyckelfunktion i detta avseende.

Konkret innebär detta att Riksteatern vill öka sina teaterföreningars inflytande över bl.a. pjäsval, konstnärliga processer och kulturpolitiska frågor. Detta innebär att Riksteatern redan nu är på väg att bygga upp en medborgarförankrad verksamhet vilket borde kunna inspirera till en liknande utveckling inom andra områden. Samtidigt strävar Riksteatern efter att ta emot nya grupper och verksamheter i organisationen. Ideellt arbete vävs i ökande grad in i verksamheten. Det beskrivs också som en viktig tillgång i förankringsarbetet. Inom sig erbjuder Riksteatern stöd, nätverk och en

gynnsam miljö för en mängd nya kulturverksamheter. Detta sker bl.a. genom omorganisationer, men också genom att man accepterar nya medlemsföreningar med förankring i civilsamhällets nyare nätverksstrukturer. Man gör således avkall på homogeniteten bland föreningarna, inte minst genom att släppa in andra föreningar än specialiserade teaterföreningar. Därmed kan man bättre inkludera nya grupper.44

I sitt arbete med integrationen av nya grupper har Riksteatern börjat bygga ett nätverk av organisationer. Med fokus på metoder för mångfaldsarbete har de identifierat ett antal områden där de ser gemensamma behov och intressen. I nätverket har bland andra Amnesty, RFSL, Förbundet Vi unga och Scouterna ingått. Genom denna dialog har de kunnat konstatera att de utmaningar Riksteatern identifierat delas av flera rikstäckande organisationer. Metoder som utvecklas i en organisation kan därmed ofta vara relevanta och tillämpbara för andra organisationer.

Vi har t.ex. i andra sammanhang kunnat konstatera att många institutioner inom kulturlivets olika delar har begränsade kunskaper om sin publik, både den som kommer till föreställningar, utställningar och konserter och den som inte gör det. Att på detta sätt öka inflytandet hos den del av organisationen som så att säga står närmast publiken borde kunna leda till en påtaglig förbättring på den punkten.

År 2007 hade Riksteatern 229 teaterföreningar över hela landet med sammanlagt närmare 43 000 medlemmar. Under de senaste fem åren har antalet medlemmar ökat med nästan 13 000. Även sammansättningen av föreningarna har breddats. Vid sidan av de renodlade teaterföreningarna finns i dag en krets av anslutna föreningar, som vill arbeta i Riksteaterns anda men som inte är bundna av beslut fattade av Riksteaterns kongress. Detta gör det möjligt för t.ex. skolor och olika intresseföreningar att ansluta sig.

År 2008 nådde Riksteatern en publik på ca 1,2 miljoner människor. Av dessa tog knappt hälften del av teaterns egna produktioner medan resterande del var publik vid föreställningar av fria grupper och länsteatrar. Vid samtliga tillfällen spelade Riksteaterns egna arrangörsföreningar en nyckelroll.

Riksteatern och landets länsteatrar samarbetar sedan flera år tillbaka kring bl.a. arrangörsfrågor. I den avsiktsförklaring kring samarbetet som undertecknats av parterna framgår bl.a. att man vill

44 Riksteaterns årsredovisning och verksamhetsberättelse för 2008.

”arbeta för ett väl fungerande nationellt arrangörsnät för alla typer av scenkonst” och att man tillsammans med arrangörsledet vill ”söka nya vägar till en större och bredare publik.45” I de fyra nordligaste länen finns sedan några år ett omfattande arrangörssamarbete inom hela scenkonstområdet. Detta finansieras huvudsakligen genom regionala medel men har även ett mindre statligt stöd.

Länsteatrarna fick våren 2008 2,2 miljoner kronor av Kulturrådet i stöd för arrangörsutveckling. Teatrarna driver fyra olika projekt i syfte att utveckla arrangörsnätet och hitta nya modeller för arrangemang. Samtliga projekt drivs i samverkan med Riksteatern.46 Riksteatern avsätter totalt 22,5 miljoner kronor för samverkan med länsteatrarna och för utveckling av nya arrangörer för nya scenkonstformer.

Inom teatern är det utvecklingsarbete Riksteatern bedriver såväl tillsammans med sina egna teaterföreningar som i samverkan med Länsteatrarna intressant. Förutom att det syftar till att vidga kretsen av engagerade arrangörer, finns det i förlängningen en kulturpolitisk demokratiaspekt som handlar om att publiken får ett ökat inflytande och större delaktighet i den konstnärliga processen.

9.4.1. Överväganden och förslag

Det är enligt vår bedömning viktigt att Riksteatern får fullfölja det utvecklingsarbete som påbörjats samt stärka samarbetet både med regionala kulturinstitutioner och med det övriga civila samhället i den lokala och regionala kontext där medlemsföreningarna verkar.

På sikt ser vi det som en naturlig utveckling av en ökad samverkan mellan staten och den regionala nivån att delar av de statliga medel som i dag går till Riksteatern i stället ingår i den föreslagna portföljmodellen. Vi bedömer att Riksteaterns nuvarande omorganisation och utvecklingsarbete är av stor vikt för kulturpolitikens utveckling och förankring i det civila samhället. Vi vill också avvakta den dialog mellan regeringen, de civilsamhälleliga organisationerna och Sveriges kommuner och landsting som vi förordar. Vi väljer därför att inte föreslå någon omedelbar förändring av anslaget till Riksteatern.

45 Avsiktsförklaring för samarbetet mellan länsteatrarna och Riksteatern, nov. 2005. 46 Pressmeddelande från Länsteatrarna 5 maj 2008.

När det gäller resurser för teaterkonsulenter och barnteaterkonsulenter finns det dock förutsättningar för att låta dessa ingå i portföljmodellen från början.

Vi anser att en översyn bör göras av hur Riksteaterns framtida uppdrag från staten bör vara utformat. Lämpligen kan en sådan översyn göras av den föreslagna myndigheten för konstarterna (se kapitel 17). Slutsatserna av en sådan översyn kan sedan utgöra underlag för regeringens ställningstagande till utformningen av stödet till Riksteatern.

De förslag som presenteras i detta kapitel och som rör utvecklingen i civilsamhället i stort gäller även verksamheten vid Riksteatern. Sålunda bör det nya Kulturrådet (se kapitel 18) särskilt ägna uppmärksamhet åt arbetsmetoder och goda exempel i syfte att utveckla de offentligt finansierade kulturinstitutionernas kontaktytor mot det civila samhället.

9.5. Folkbildning

9.5.1. Inledning

Folkbildning i vid mening kan sägas innefatta såväl folkbiblioteken som andra bildningssträvanden inom kulturområdet. I detta sammanhang behandlas den folkbildning som organiseras inom bildningsorganisationerna. Med folkbildning avser alltså här studieförbundens och folkhögskolornas verksamhet. I synnerhet studieförbunden är en av de viktigaste stöd- och organisationsformerna för amatörkulturen. Folkbildningens organisationer kan därmed uppfattas som en väsentlig del av kulturområdets civilsamhälle. Administrativt och politiskt befinner sig folkbildningen, i denna mening, i gränslandet mellan kultur- och utbildningspolitik: på nationell nivå sorterar den under Utbildningsdepartementet men ingår i budgeten i samma område som kulturpolitiken. Statens kulturråd sammanställer statistik över studieförbundens verksamhet.

Allt från fotograf- och skrivarkurser till förberedande utbildningar inför statens konsthögskolor bedrivs i dag inom folkbildningens organisationer. Allt från rockband till litterära diskussioner och rollspel bedrivs i studiecirkelform. Studieförbundet Sensus uppger sig tillhandahålla 630 replokaler för rock- och popmusik och har 4 000 körer som bedriver sin verksamhet som studiecirklar.

Såväl musikfestivaler som offentliga föreläsningar bedrivs som kulturprogram med studieförbunden som medarrangörer. Studiefrämjandet listar 26 musikfestivaler som de på ett eller annat sätt var med och arrangerade under sommarmånaderna 2008.

För kulturområdet kan folkbildningen sägas ha åtminstone följande tre huvudbetydelser:

1. Stora delar av amatörkulturen i Sverige kan anses vara folkbildande och organiseras och finansieras inom ramarna för folkbildningens organisationer.

2. Folkbildningen svarar för en stor del av utbildningen av amatörer inom kulturområdet. Både i form av konst- och kulturutbildningar vid folkhögskolor och studieförbund och som utbildningsstöd för civilsamhällets kulturorganisationer.

3. Folkbildningen – och då särskilt folkhögskolorna – svarar också för en stor del av utbildningen av kulturområdets professionella, både i form av förberedande och fullständiga utbildningar. 47

4. Med detta i åtanke menar vi att det blir svårt att tala om en breddad kulturpolitik utan att samtidigt diskutera möjligheterna till en närmare samverkan med folkbildningen.

Historisk bakgrund

Folkbildningen har haft stor betydelse för bl.a. frikyrko-, nykterhets- och arbetarrörelsens utveckling. I många av de kulturpolitiska debattinlägg som skrevs under efterkrigstiden blev den därför det dominerande perspektivet. Inte minst många socialdemokrater uppfattade bildningsorganisationerna som kulturpolitikens viktigaste instrument.

Detta perspektiv fanns fortfarande i betänkandet Ny kulturpolitik (SOU 1972:66) som lade grunden för 1974 års kulturpolitik. Där lyftes framför allt delaktigheten fram. Utredningen betonade kulturpolitikens demokratiska aspekter. När utredningen talade om att främja allas ”möjligheter till egen skapande aktivitet och främja kontakt mellan människor” tänktes detta i första hand ske i studieförbundens regi. Enligt utredningen

47 Se även 10.2.

svarade studieförbunden för ”95 % av det statliga stödet till all fri kollektiv skapande verksamhet”.48

För att ytterligare underlätta för kulturverksamhet i den formen förslogs ändringar i regelverket för bidrag till studiecirklar. Utredningen tänkte sig studiecirklar i ämnen som måleri, konsthantverk och musik under ledning av t.ex. dirigenter, konsertmästare, solister, regissörer, skådespelare, scenografer och bildkonstnärer. En sådan ”expert eller fackman” borde kunna medverka upp till 25 procent av tiden.49 I jämförelse med dagens situation innebär detta en tydlig prioritering av resurser till kvalitet. Det kan även ses som ett uttryck för att amatörkulturen sågs ur ett didaktiskt perspektiv, snarare än som en värdefull aktivitet i sig.

Under de följande åren tillfördes ytterligare resurser till folkbildningens kulturverksamheter. Folkbildningen skulle bli den breddverksamhet som skulle ge legitimitet åt kulturinstitutionernas mer elitistiska ”finkultur”. Den nya myndigheten Statens kulturråd gick in som tillsynsansvarig för denna del av verksamheten. Skolöverstyrelsen förblev ansvarig för den mer utbildande delen. Denna organisation förblev rådande fram till Skolöverstyrelsens nedläggning 1991. Det var först då som Folkbildningsrådet bildades och gjordes ansvarigt för anslagsfördelningen till studieförbunden och folkhögskolorna. Samtidigt slog regeringen fast att statsbidraget hädanefter skulle ges ytterligare två syften. Det skulle dels bidra till att stärka och utveckla demokratin, dels bidra till att bredda kulturintresset i samhället, till ökad delaktighet i kulturlivet, till kulturupplevelser och slutligen till eget skapande.

Därefter har organisationen förblivit oförändrad. Däremot har folkbildnings- och kulturpolitikens ömsesidiga samband flera gånger betonats. Inte minst ska folkbildningen enligt propositionen Lära, växa, förändra (prop. 2005/06:192) ”bidra till att bredda intresset för och delaktigheten i kulturlivet”. Statens anslag till folkbildningen har även ökat. Studieförbunden, som finansieras av såväl staten som av kommuner och landsting, har dock samtidigt erhållit minskande anslag från kommuner och landsting (se diagrammet nedan).

48SOU 1972:66Ny kulturpolitik betänkande av Kulturrådet, s. 354. 49SOU 1972:66, s. 355.

Figur 9.2 Offentliga anslag till studieförbunden i miljoner kronor omräknat till 2007 års priser 50

0 500 1 000 1 500 2 000 2 500

1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007

O ff ent liga ans lag r äk nat i m ilj oner k r.

Staten Landsting Kommuner Totalt

Den rådande ordningen

Folkbildningsrådet är en ideell förening med myndighetsuppgifter. Medlemmar är Sveriges kommuner och landsting (SKL), Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation (RIO) och Folkbildningsförbundet (där studieförbunden är medlemmar). I dag finns nio bidragsberättigade studieförbund: ABF, Folkuniversitetet, Ibn Rushd, Medborgarskolan, Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet, Sensus, Bilda, Studieförbundet Vuxenskolan och Studiefrämjandet samt försöksverksamhet i Kulturens bildningsverksamhet. Idrottens studieförbund, SISU – Idrottsutbildarna, är ytterligare ett studieförbund. Sedan 2007 beräknas bidraget till SISU emellertid i särskild ordning utanför bidraget till Folkbildningsrådets verksamhet.

Det är till Folkbildningsrådet som staten i förordning (1991:977) om statsbidrag till folkbildningen har delegerat fördelningen av anslaget till folkbildningen. Eftersom landstingen är huvudmän för folkhögskolor som inte ingår i RIO kan de tre medlemmarna tillsammans representera den samlade verksamheten. Att myndighetsutövningen sköts korrekt övervakas i olika

50 Kulturrådet 2008.:2, Kulturen i siffror, Studieförbunden 2007.

utsträckning av Justitieombudsmannen, Justitiekanslern och Riksrevisionen.

På den regionala nivån samordnas folkbildningen av länsbildningsförbund. Liksom Folkbildningsrådet är dessa ideella föreningar. Medlemmar i länsbildningsförbunden är studieförbundens regionala avdelningar och de folkhögskolor som finns i länet. Därtill kommer i många fall länsbiblioteket. Vid sidan om sina mer allmänna samordnande uppgifter förmedlar länsbildningsförbunden även vissa offentliga medel, däribland de kulturanslag som förmedlas av Statens kulturråd och som kan sökas för folkbildande ändamål av ideella föreningar som inte är med i något studieförbund, studieförbunden administrerar däremot själva fördelningen av medel till sina egna medlemmar. På den kommunala nivån fördelas folkbildningsanslag av kommunerna. Detta sker i allmänhet via en kultur- och fritidsnämnd, eller motsvarande. Dessutom finns det lokala samordningsgrupper för studieförbunden i de flesta kommuner.

Folkbildningen engagerar fortfarande stora mängder deltagare. En viss nedgång har emellertid börjat märkas, i synnerhet i fråga om antalet timmar nedlagda i studiecirklar. Studieförbunden har också en fortsatt stark ställning utanför de större städerna och i synnerhet i glesbygd. Antalet aktiviteter per innevånare är störst i Västerbottens län och minst i Stockholms län (144 respektive 46 aktiviteter per 1 000 innevånare).51 Samtliga studieförbund är rikstäckande och flera av dem framhåller särskilt sin betydelse för kulturlivet på mindre orter. Även antalet deltagare per innevånare toppas av Västerbottens län, med 3 738 deltagare per 1 000 innevånare, tätt följt av Gotland med 3 050 deltagare per 1 000 innevånare. Sist kommer återigen Stockholms län med 1 256 deltagare per 1 000 innevånare.52

Andelen kulturrelaterad folkbildning ökar däremot enligt de flesta mått. Exakt hur stor andel av den totala verksamheten som är att betrakta som kulturrelaterad beror givetvis på hur man räknar. Som framgår av diagrammen nedan visar statistiken att merparten av studieförbundens aktiviteter av dem själva uppfattas som kulturella. Detta belyses inte minst i Kulturrådets senaste rapport om studieförbundens verksamhet, där man särskilt belyser

51 Kulturrådet 2008:2, s. 35. 52 Kulturrådet 2008:2, s. 36f.

mängden kulturverksamhet, inklusive såväl konst som humaniora (se diagrammet nedan).53

Figur 9.3 Antal deltagare i studieförbundens verksamhet under 2007, efter verksamhetsform och ämne. Här används ett brett kulturbegrepp där även humanistiska ämnen inkluderas 54

0 500 1 000 1 500 2 000 2 500

1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003 2004 2005 2006 2007

O ff ent liga ans lag r äk nat i m ilj oner k r.

Staten Landsting Kommuner Totalt

53 Kulturrådet 2008:2. 54 Kulturrådet 2008:2. Skillnaden mellan studiecirklar och kulturprogram är främst att de senare äger rum vid ett enda specifikt tillfälle medan studiecirklar följer en studieplan och träffas upprepade gånger. Med andra ord finns det studiecirklar inom kulturens område och kulturprogram som behandlar helt andra saker. Beroende på hur man räknar kan dock merparten av studieförbundens och folkhögskolornas verksamhet räknas som kulturrelaterade på ett eller annat sätt.

Tabell 9.3 De 10 vanligaste ämnena sorterade efter antalet studiecirklar år 2007

Antal cirklar Andel av samtliga cirklar

Improvisatorisk musik (rock, jazz etc.)

39 669

14,0 %

Sång och musik i grupp 15 175

5,4 %

Husdjursskötsel

9 025

3,2 %

Körsång

7 920

2,8 %

Historia

7 346

2,6 %

Teater och dramatik (för scenframställning)

7 297

2,6 %

Annan utbildning i religion 7 069

2,5 %

Folklig dans

6 683

2,4 %

Friskvård

6 269

2,2 %

Matlagning

6 254

2,2 %

I synnerhet bland de yngre domineras verksamheten av kulturrelaterade aktiviteter, och då främst av sådana som inriktar sig på utövad kultur. Av alla studiecirkeldeltagare i åldrarna 13 till 24 deltog 20 procent 2007 i studiecirklar i improviserad musik (se tabellen nedan). Av de ungdomar i dessa åldrar som deltog i någon form av folkbildningsverksamhet deltog 79 procent i verksamheter inom området humaniora och konst. Den gruppverksamhet som klassas som kulturinriktad hade en högre andel flickor i åldern under 13 år än den totala verksamheten, 23 procent jämfört med 16 procent. Av samtliga deltagare i studiecirklar och annan folkbildningsverksamhet under 2007 var 20 procent yngre än 25 år. Medan kvinnorna dominerar bland deltagarna i kulturorienterad folkbildande verksamhet i åldrarna från 25 år och uppåt är det männen som överväger i åldrarna 13–24 år.55

55 Kulturrådet 2008:2.

Tabell 9.4 De 10 vanligaste ämnena sorterade efter antal deltagare i studiecirklar och annan folkbildningsverksamhet, åldrarna 13–24 år, för år 2007

Antal deltagare Andel av samtliga deltagare Improvisatorisk musik (rock, jazz etc.)

73 634

20,0 %

Annan utbildning i religion 30 562

8,3 %

Teater och dramatik (för scenframställning)

20 733

5,6 %

Modern konstdans

19 122

5,2 %

Sång och musik i grupp

16 339

4,4 %

Övriga danser

12 828

3,5 %

Folklig dans

12 642

3,4 %

Körsång

12 355 3,4 %

Livsåskådning, filosofi, logik och etik

12 036 3,3 %

Annan utbildning inom transporttjänster

9 077 2,5 %

Stora delar av studieförbundens verksamhet sker i samarbete med kulturorganisationer. Inte minst medverkar flera av amatörkulturorganisationerna i Kulturens bildningsverksamhet. Därtill driver studieförbunden också i betydande omfattning kulturaktiviteter även inom ramarna för sin egen verksamhet. Inte minst bidrar de till svensk amatörkultur genom att tillhandahålla lokaler. Det kan emellertid ifrågasättas hur väl avpassade folkbildningens syfte och regler är för att stödja amatörkulturutövande, något som vi kommer att återkomma till i analysen.

Folkbildningen är också en betydande uppdragsgivare för kulturutövarna: 2007 rapporterades 253 000 kulturprogram. Totalt rapporterades 15 miljoner deltagare och 1,1 miljoner medverkande i dessa. I 35 procent av kulturprogrammen medverkade en professionell kulturutövare.

Medan kulturprogram i de flesta fall arrangeras i samarbete med en annan part arrangerades emellertid endast 13 000, dvs. 5 procent, av dessa i samarbete med en kulturinstitution (se diagrammet nedan). Program arrangerade i samarbete med teatrar är de som i högst grad engagerar professionella kulturutövare. Antalet

arrangemang som samarrangerats med museer har mer än halverats sedan 2006. Även om samarbetet med både de fria kulturutövarna och amatörkulturens organisationer är väl utbyggt så förblir kulturinstitutionerna således relativt isolerade från folkbildningen.56

Figur 9.4 Antal evenemang som sker med olika typer av medverkande

13237 179103

60316

Kulturinstitutioner

Övriga medarrangörer Ingen medarrangör

9.5.2. Analys

Flera företrädare för folkbildningen som vi har varit i kontakt med upplever ett ointresse för samarbete från kulturinstitutionernas sida. Samtidigt finns det, som nämnts i avsnitt 9.3.2 flera exempel

56 Kulturrådet:2 2008.

på sådana samarbeten som varit framgångsrika. Kulturinstitutionernas samarbete med folkbildningen och med det övriga civilsamhället är emellertid i tydligt behov av att förbättras.

I dag finns emellertid inte särskilt avsatta medel eller andra incitament för att utveckla samarbetet mellan kulturinstitutionerna och folkbildningen eller det övriga civilsamhället. Inte heller finns det inom studieförbunden några särskilda resurser tillgängliga för verksamheter med högre kvalitet. Till exempel saknas inom folkbildningen särskilda medel för att engagera professionella kulturutövare t.ex. som cirkelledare. När det gäller amatörkulturen – oavsett organisations- och finansieringsform – har utredningen uppfattat att de bristande resurserna för högkvalitativ verksamhet är ett problem för kulturlivet. Detta problem är inte minst viktigt för de amatörer som rör sig mot mer kvalificerad verksamhet, eller som önskar samarbeta med det professionella kulturlivet.

Det är oklart hur stor del av folkbildningsverksamheten som utgörs av kulturutövande. Olika mätmetoder kan användas med varierande resultat. Vi menar dock att står klart att det rör sig om merparten av studieförbundens verksamhet samt att en betydande del av folkhögskolornas verksamhet är att betrakta som antingen kulturutövande eller kulturutbildning, eller båda delarna. Redan denna kunskapsbrist utgör ett problem både i beskrivningen av landets kulturliv och i utvärderingen av politikens framgång.

Folkbildningen rymmer också flera svårigheter som kan anses typiska för korporativt organiserad verksamhet. Detta framgår inte minst av Riksrevisionens granskning 2004. Riksrevisionen påtalade det faktum att studieförbunden saknar incitament att välkomna nya bidragsberättigade studieförbund.57 Hittills har totalt tre organisationer fört diskussioner med Folkbildningsrådet och Folkbildningsförbundet om möjligheten att bilda nya bidragsberättigade studieförbund: det muslimska studieförbundet Ibn Rushd (drivet av muslimska riksorganisationer), Kulturens Bildningsverksamhet (drivet av amatörkulturorganisationer) samt Sveriges roll- och konfliktspelsförbund (Sverok). Första gången, sedan Folkbildningsrådets grundande, som ett nytt studieförbund erkändes som bidragsberättigat var 2008 då Ibn Rushd fick status som sådant. Kulturens bildningsverksamhet fortsätter att bedriva verksamhet i samarbete med studieförbundet Sensus i syfte att

57 Statskontoret 2003:15, Folkbildningsrådets myndighetsroll – Ett vägval, Riksrevisionen 2004:15. Offentlig förvaltning i privat regi – statsbidrag till idrottsrörelsen och till folkbildningen

kvalificera sig för egna bidrag. Sverok är numera medlemsorganisation i Studiefrämjandet.

När vi talat med företrädare för muslimska organisationer, Sverok och ax (där de organisationer som har tagit initiativet Kulturens bildningsverksamhet är medlemmar) har de framfört att de inte uppfattade de utbildningar som erbjöds av de existerande studieförbunden som tillräckligt relevanta för deras egen verksamhet. Detta har angetts som ett av skälen till att de påbörjat uppbyggnaden av en egen studieförbundsverksamhet. Ibn Rushd fyller nu dessa uppgifter för de muslimska studieförbunden. Företrädare för Sverok har beskrivit hur organisationen efter mångårigt samarbete med Studiefrämjandet har kunnat uppnå en situation där detta erhållit den kompetens som efterfrågas.

Alla de tre här nämnda organisationerna är inriktade på folkbildning som kan uppfattas som kulturell. Amatörkulturens samrådsgrupp (ax) söker medel för bildningsverksamhet inom de konstarter som medlemmarna utövar. Sverok arrangerar bl.a. historiskt orienterad bildningsverksamhet med inriktning på medeltida liv och klädedräkt, men även teaterorienterad utbildning. Ibn Rushds verksamhet är dels religiöst inriktad, men gäller även den muslimska världens kulturer.

I en rapport som ax överlämnat till Kulturutredningen pekar de på vad de uppfattar som en snäv syn på studier och på studiecirklar i förordningen och Folkbildningsrådets tolkning av denna. Ett exempel på detta är att studiecirklar ofta rekommenderas ha högst tolv deltagare, vilket ofta står i motsättning till den pedagogik som amatörkulturen kräver. Regelverket kan därmed sägas gynna de kulturformer som bäst passar in i en traditionell cirkelform, t.ex. rock- och popgrupper. Ett annat exempel är regelverkets krav på anordnarskap, där ett villkor för bidrag är att kulturföreningarnas grupper övergår till att ha ett studieförbund som ensam anordnare.58

58 Nordström 2008.

Studieförbundens kulturverksamheter sker således i organisatoriska former som inte av alla anses anpassade för detta. Kulturprogrammen premierar sammankomster i större grupper för att delta i ett evenemang (t.ex. en föreläsning) och studiecirkeln premierar sammankomster i små grupper för diskussion och kunskapsutbyte. Detta kan enligt vår mening ses som ett resultat av att studieförbundens verksamhetsformer hittills utvecklats i första hand med hänsyn till andra delar av den egna verksamheten än de som är kulturellt inriktade.

9.5.3. Överväganden och förslag

Vårt uppdrag innefattar inte att lägga förslag till förändringar inom folkbildningens organisation. Däremot kan vi mot bakgrund av ovanstående analys konstatera att det finns behov av att förbättra samspelet mellan folkbildningen och kulturområdets professionella och ideella verksamheter.

Anslaget till folkbildningen innefattar merparten av statens stöd till amatörkulturen. Studieförbunden hör också till de största civilsamhälleliga aktörerna på kulturområdet. Det är därför viktigt att studieförbunden är representerade i den framtida dialog och i eventuella överenskommelser mellan staten, civilsamhällets organisationer och Sveriges kommuner och landsting som vi ovan föreslagit att regeringen ska ta initiativ till. Det är inte minst i ett sådant sammanhang som åtgärder för att förstärka sambandet mellan folkbildningen och kulturområdet bör diskuteras.

Tydliga uppdrag till kulturinstitutioner att samarbeta med det civila samhället, som vi har föreslagit, skulle även kunna stärka kopplingen till folkbildningen. På det lokala planet skulle denna koppling kunna gynnas av förstärkta regionala stöd- och mäklarinstanser.

Fortfarande finns ett organisatoriskt samband i form av Kulturrådets bidrag till länsbildningsförbunden för stöd till folkbildande verksamhet i föreningar som inte är medlemmar i studieförbund. Om detta samband överfördes till regionerna som en del av den regionala portföljen (se även kapitel 12) skulle det kunna bilda grunden för en ny koppling mellan regionerna och länsbildningsförbunden, ett samarbete som dock skulle behöva utvecklas betydligt mer för att bli betydelsefullt.

Regionernas bidrag till folkbildningen är ytterligare en aspekt som bör ges betydelse i förhandlingar mellan stat och region inom ramarna för portföljmodellen. Det är väsentligt att företrädare för folkbildningen och andra relevanta verksamheter i det civila samhället bereds möjlighet att delta i den dialog som föregår sådana regionala överenskommelser.

På det nationella planet skulle ett nytt Kulturråd (se kapitel 18) kunna bidra med utvärdering och uppföljning av hur kulturinstitutioner och regioner arbetar med att utveckla sitt samarbete med folkbildningen, och med det civila samhället i övrigt, men också med att stödja kunskapsutbytet mellan myndigheter och olika verksamheter på dessa områden. Denna kunskapsinhämtning skulle även kunna vara till nytta för folkbildningsområdet. Därmed skulle det också bli möjligt för kulturområdet att bättre utnyttja den resurs som denna del av det civila samhället utgör.

10 Kulturpolitiken som aspektpolitik – samspelet med andra samhällsområden

I vårt uppdrag ingår att bedöma om vissa angivna frågor har uppmärksammats tillräckligt i kulturpolitiken och om det finns ett tillräckligt väl utvecklat samspel med de verksamheter inom vilka frågorna sorterar. Frågorna gäller bl.a. sambanden mellan kultur och skola, högre utbildning respektive forskning, kulturens betydelse för ett kreativt näringsliv, regional tillväxt, sambanden mellan kultur och hälsa samt den kulturella dimensionen inom miljöpolitiken.

Vi har även i uppdrag att, med beaktande av de mål och prioriteringar som gäller inom respektive politikområde, lämna förslag till insatser för att utveckla kulturpolitikens samspel med andra politikområden och med det civila samhället och ideella insatser.

I vår grundanalys har vi visat att en sida av framväxten av dagens kulturpolitik har varit att politikområdet, efterhand som utveckling löpt vidare, avgränsats allt tydligare från annan politik och även innehållsligt kommit att definieras allt snävare. Kulturpolitiken kan därför ses som ett ganska sent exempel på den politiska planeringsstrategi som var särskilt dominerade under efterkrigstiden och vars baksida utgörs av sektoriseringen. Genom avgränsningen har kulturpolitiken måhända stärkts genom en egen tydlig identitet, men säkert också tappat kraft genom att dess ändamål och verksamheter inte kunnat dra full nytta av de utvecklingsmöjligheter som mer långtgående integration och samspel med företrädare för andra samhällsområden erbjuder. Här är dock den kulturpolitiska sektoriella strategin alls inte ensamt ansvarig. Svensk politik och förvaltning kämpar i dag generellt med att bemästra de problem som sektoriseringen skapar.1

1 Vilket uppmärksammats av t.ex. Ansvarskommittén (SOU 2007:10).

I takt med att sektoriseringsproblemen gör sig allt mer gällande så ökar naturligtvis behovet av insatser för att bemästra dem. I vår analys av kulturpolitikens utveckling sedan 1990-talets mitt kunde vi också se hur de politiska initiativen över politikområdets gränser kontinuerligt ökar och efterhand ges ett allt större utrymme.

De områden där det kulturpolitiska samspelet med andra politikområden redan sedan tidigare uppfattats som angeläget, såsom t.ex. regional utveckling, kulturmiljöfrågor och vissa utbildningsfrågor, har efterhand kompletterats med flera initiativ. Samspel mellan politikområden förutsätter ömsesidig nytta. Det ömsesidiga utbytet är just det som karaktäriserar ett samspel. Vår bedömning är att ett sådant samspel också ryms inom gällande mål för andra politikområden.

Trots flera goda initiativ i motsatt riktning har vi i vår grundläggande analys av kulturpolitiken gjort den samlade bedömningen att kulturpolitiken fortfarande i allt för hög grad är inriktad på politikområdets egna, inre angelägenheter. Insatserna för samspel med andra politikområden har inte varit tillräckligt prioriterade. Att kulturpolitiken förhoppningsvis än mera kan komma att präglas av inte bara samspel med, utan också av nedtonade gränser mot, andra politik- och samhällsområden anser vi vara en fråga av största betydelse för dess förnyelse och samtidsanpassning.

Den bedömningen hänger nära samman med den kultursyn och uppfattning om kulturpolitikens uppgifter som vår utredning utgår från. Om kulturen i grunden är de mönster för kommunikation och gemenskaper som skapar samhället så innehåller all politik också frågor om kultur. Kulturpolitikens uppgift bör vara att svara för de kulturyttringar som är av särskild betydelse för diskussionen och förståelsen i samhället om den kultur vi utvecklar. Det samtalet bör pågå inom alla samhällsområden.

I vårt förslag till förnyelseprogram för politiken har vi därför också pekat ut samspelet med andra politik- eller samhällsområden som en viktig strategisk fråga. Vi uppfattar kulturfrågorna som en aspekt som finns inom alla politikområden. Kulturpolitiken bör därför vara vad vi beskriver som en ”aspektpolitik”. Vi lägger stor vikt vid en diskussion om hur de första stegen mot att utveckla kulturpolitiken i denna riktning kan tas.

I vårt förslag till kulturpolitiska mål har vi velat markera betydelsen av att kulturpolitiken har en samhällsövergripande inriktning genom att framhäva betydelsen av att kulturell kompetens och kreativitet används för att främja en socialt, miljömässigt och näringslivsmässigt hållbar utveckling.

I kapitlet behandlas inledningsvis samverkan mellan kulturpolitiken och utbildningsområdet. Därefter behandlas samverkan med olika aspekter av närings- och regionaliseringsfrågor. Slutligen presenteras våra överväganden när det gäller samspelet mellan kultur och hälsofrågor respektive miljöfrågor i var sitt avsnitt.

Sammanfattningsvis visar dessa genomgångar att kulturfrågor, även när dessa uppfattats i en ganska smal mening, finns med, diskuteras och på olika sätt behandlas inom vart och ett av de områden som vi analyserat. Genomgångarna visar, som vi ser det, på ett mycket rikt spektrum av frågor som behöver lösas, utvecklingsmöjligheter som bör tas till vara och initiativ som behöver följas upp och få uppmärksamhet.

Genomgångarna visar också generellt att kulturpolitikens förvaltningsorganisation i sin helhet inte är lämpligt utformad för en politik som i högre grad än den nuvarande sätter samhällsövergripande uppgifter i centrum. De enskilda myndigheterna och institutionerna kan var och en för sig ta goda initiativ och göra goda insatser, men helhetsperspektiven saknas. Insatserna blir enskildheter och leder inte till fortsatt utveckling så som många gånger hade varit önskvärt. För omvärlden verkar det många gångar vara slumpmässigt med vilken eller vilka kulturmyndigheter man etablerat kontakt med.

Vårt förslag till förvaltningsreform inom kulturområdet hämtar därför näring bl.a. ur erfarenheterna av kulturområdets sektorisering. Det behövs en organisation som gör det enklare och mer naturligt för kulturområdets aktörer att vända sig utåt.

Det har gjorts mycket få utredningar med särskild inriktning på möjligheterna och förutsättningarna för kulturpolitikens samverkan med och betydelse för andra samhällsområden. De analyser som här presenteras kan därför förhoppningsvis få efterföljare där frågorna kan utvecklas och fördjupas mer än vad vi haft möjlighet att göra inom ramen för vårt samlade uppdrag.

10.1. Kultur i skolan

Vår bedömning: Skolan har ett ansvar för att barn och unga får

tillfälle till eget skapande, möjlighet till bildning samt tillgång till sitt eget och andras kulturarv. Detta ansvar bör även fortsatt uttryckas i läroplanerna. Estetisk verksamhet bör även fortsatt vara ett obligatoriskt inslag i grundskolan.

En mer samordnad bibliotekspolitik kan bidra till att förbättra skolbibliotekens förutsättningar.

Våra förslag:

  • Lärarutbildningen bör utformas så att den ger goda förutsättningar för konstens och kulturens integration i skolans undervisning. Goda möjligheter bör finnas för både lärare och verksamma på kulturområdet att vidareutbilda sig på relevanta områden.
  • Kulturrådet bör inom ramen för ett nytt uppdrag ges ansvar för att utvärdera kulturområdets institutioners och myndigheters arbete med kultur i skolan, och för att skapa samspel i dessas arbete med att tillgängliggöra nya arbetsmetoder och goda exempel.
  • På regional nivå bör kulturområdets samverkan med skolan organiseras inom ramarna för den s.k. portföljmodellen. Stöd och mäklarfunktioner är av stor betydelse i detta sammanhang.

10.1.1. Inledning

Tidigt i livet spelar förskolan och skolan en central roll bland annat som kulturförmedlare tillsammans med sitt kunskapsuppdrag. Skolan är den enda institution där det är möjligt att nå en hel generation, oberoende av bakgrund och ekonomiska resurser. I undervisningen i estetiska ämnen i grund- och gymnasieskolan investeras årligen runt 3 miljarder kronor. Det är inte för intet som skolan har kallats den största kulturinstitutionen av alla. Kulturen har (som framgår av följande utdrag) en mycket stark ställning i den gällande läroplanen för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet:2

Skolan ansvarar för att varje elev efter genomgången grundskola […] behärskar det svenska språket och kan lyssna och läsa aktivt och uttrycka idéer och tankar i tal och skrift, […] har utvecklat sin förmåga till kreativt skapande och fått ett ökat intresse för att ta del av samhällets kulturutbud, […] har en förtrogenhet med centrala delar av vårt svenska och nordiska och västerländska kulturarv […] har kunskaper om de nationella minoriteternas kultur, språk, religion och historia, […]

2 Uppdrag till Myndigheten för skolutveckling om insatser under temaåret Ungkultur U2006/6210/S, Dnr 2007:022.

kan utveckla och använda kunskaper och erfarenheter i så många olika uttrycksformer som möjligt som språk, bild, musik, drama och dans, […] har utvecklat förståelse för andra kulturer, […] kan kommunicera i tal och skrift på engelska, […] har kunskaper om medier och deras roll […] (Läroplanen, Lpo 94).

I takt med att samhället förändras omgestaltas också skolan. Skolan har ett ansvar för att bidra till att utveckla barns och ungas kulturella kompetens. Både i eget skapande och i mötet med kulturarvet och med professionella kulturskapare bör barns och ungas möjlighet till kreativitet stå i centrum. Detta ansvar måste ses i ljuset av de omfattande förändringar som vi har beskrivit i kapitel 2, som digitaliseringen, samhällets tilltagande kulturella mångfald och Sveriges erkännande av de nationella minoriteternas rättigheter och minoritetsspråken.

Redan i dag finns såväl konstarterna som arbetet med kulturarv närvarande i ett stort antal skolämnen; svenska, bild, musik, idrott och hälsa, slöjd och historia är bara några av de mest uppenbara. Många har därtill pekat på konstarternas potentiellt sett stora pedagogiska möjligheter genom användningen av estetiska lärprocesser inom samtliga ämnen.3 Sverige har också undertecknat och ratificerat FN:s konvention om barnets rättigheter. Konventionsstaterna förbinder sig där att ”respektera och främja barnets rätt att till fullo delta i det kulturella och konstnärliga livet”4. I 5 § bibliotekslagen (1996:1596) slås fast att

[i]nom grundskolan och gymnasieskolan skall det finnas lämpligt fördelade skolbibliotek för att stimulera skolelevernas intresse för läsning och litteratur samt för att tillgodose deras behov av material för utbildningen.

Det har ofta hävdats – främst av företrädare för kulturpolitiken, kulturlivet och kulturforskningen – att skolan och kulturlivet företräder olika kultur- och kunskapsbegrepp. Den forskargrupp vid Malmö högskola som står bakom begreppet ”radikal estetik” menar t.ex. att sådan estetik kan bidra till att öppna skolans begränsade och begränsande uppfattningar om kunskap genom att genomsyra hela undervisningen. Detta ställs i kontrast till den i allmänhet dominerande ”modesta estetiken” som inte tränger in i undervis-

3 T.ex. Jan Thavenius, Magnus Persson och Lena Aulin-Gråhamn 2004. Skolan och den radikala estetiken. 4 FN:s konvention om barnets rättigheter. Artikel 31.

ningen utan istället låter sig begränsas till speciella och klart avgränsade estetiska ämnen och kulturupplevelser. Det anses utmärkande för den radikala estetiken att den leder till ifrågasättande av etablerade strukturer medan den modesta estetiken snarare förhåller sig passiv till omgivningen. En mer neutral distinktion kan göras mellan kultur i skolan i form av specifika ämnen och kultur i skolan som ett perspektiv på undervisningen i alla ämnen.

Formerna kan naturligtvis användas parallellt. Perspektiven kan förenas i begreppet bildning. Enligt folkbildningsforskaren Bernt Gustavsson syftar bildning på en lärprocess som inte enbart innebar ett förvärvande av faktakunskaper utan även en mer genomgående personlighetsutvecklande process där ökad kunskap utgör en viktig del. Historiskt sett har bildningsbegreppet inte minst innefattat betydande estetiska inslag.5 Så som vi använder begreppet här innefattar det människans förmåga till kreativ användning av kunskap i en vid mening som inkluderar såväl konstformerna som kulturarvet.

Bakgrund till förhållandet mellan kulturpolitiken och skolan

Till skillnad från många andra delar av utbildningsväsendet har skolan även på senare tid varit föremål för mer uttalat engagemang från Kulturdepartementet och dess myndigheter. Sedan 1970-talet har kulturpolitiken ofta fokuserat på barnkulturen, och då använt skolan både som ett sammanhang där kulturen kan möta eleverna och som en resurs för lärandet.

Bland de äldsta inslagen i den kulturpolitik som riktas till barn är den kommunala musikskolan, vars utbyggnad inleddes på 1940talet. Kring 1970 var den redan väl utbyggd och väntades inom kort finnas i landets samtliga kommuner. Utredningen Kulturrådet kom emellertid, i sin rapport 1972, att fokusera på den obligatoriska skolan som medium för att nå ut till den unga generationen. Dess ökade satsningar på det fria kulturlivet, och framför allt då på teatern, kom i stor utsträckning att leda till en utbyggnad av barnkulturen. Detta gäller inte minst de fria teatergrupperna och regionmusiken (nuvarande

5

Bernt Gustavsson, 1996, Bildning i vår tid: om bildningens möjligheter och villkor i det moderna samhället.

länsmusiken), som båda tidigt kom att samarbeta mycket med skolan.6

I läroplanen för grundskolan 1980 (Lgr 80) lyftes kulturen fram. Eget skapande, skolans roll som kulturcentrum och dess uppgift att stimulera elevernas intresse fick ett särskilt avsnitt i läroplanen. Särskilda statliga medel satsades på kultur i skolan. Detta skulle bli stilbildande. I läroplanen för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet från 1994 (Lpo 94, som fortfarande gäller) står det bl.a. att

eleverna skall få uppleva olika uttryck för kunskaper. De skall få pröva och utveckla olika uttrycksformer och uppleva känslor och stämningar. Drama, rytmik, dans, musicerande och skapande i bild, text och form skall vara inslag i skolans verksamhet.

När kursplanerna för grundskolan reviderades år 2000 infördes estetiska dimensioner i så gott som alla ämnen.

De senaste decennierna har ett antal riktade satsningar på kulturen i skolan genomförts inom ramarna för den statliga kulturpolitiken. En sådan satsning var den som föreslagits i En strategi för kultur i skolan (Ds 1998:58) En beredningsgrupp inom Utbildningsdepartementet tillsattes för att utforma riktlinjer och insatsområden för kultur i skolan på nationell nivå.7 Myndigheten för skolutveckling, Kulturrådet, Lärarutbildningen i Malmö, Svenska Filminstitutet m.fl. bedrev utvecklingsprojekt och anordnade konferenser inom denna ram. Malmö högskola fick 1999 i uppdrag av regeringen att utarbeta modeller för kompetensutveckling för lärare inom området kultur och lärande. Uppdraget Kultur och skola innebar att analysera och dra slutsatser av genomförda kulturprojekt. Med utgångspunkt i den analysen skulle högskolan genomföra utbildningsinsatser, upprätta mötesplatser på internet och stödja kompetensutveckling av personal ”vad avser estetiska uttrycksformer som verktyg i verksamheten eller undervisningen i förskola och skola”.

Under åren 2000–2003 hade Myndigheten för skolutveckling även uppdraget Språkrum.”8 Detta syftade till att stödja och stimulera språkutvecklingen med inriktning mot att förbättra läs- och skrivmiljöerna i skolan samt att stärka och utveckla skolbibliotekens roll. Med inriktning på förskolans pedagogiska arbete med lärande, lek och språk har Myndigheten för skolutveckling i samarbete med

6SOU 1972:66, Ny kulturpolitik, betänkande av Kulturrådet. 7 Regeringskansliet, jan 2005, Kultur i skolan – en skrift om regeringens satsning under 1999– 2003, Regeringskansliet januari 2005. 8 Kulturrådet 2007/4360, Hinder och framgångsfaktorer för samverkan kulturliv och skola, s 34.

barnbibliotekarier och lärarutbildare bedrivit utvecklingsarbetet LekaSpråkaLära. Myndigheten fick 2006 i uppdrag att medverka till att utveckla kultur och estetiska lärprocesser i undervisningen i alla ämnen från förskolan till och med gymnasieskolan.

Sedan 1985 har Statens kulturrådet vidare i uppdrag att ta fram en ny klassikerserie för skolan med totalt 50 titlar för grund- och gymnasieskolan. Omfattande insatser har gjorts i läsfrämjande syfte och för att förstärka tillgången till litteratur i skolorna. Från 1997 ges statligt stöd för läsfrämjande insatser. Därtill ingår skolbiblioteken i Kulturrådets inköpsstöd till skol- och folkbibliotek.

Kulturrådet genomförde under åren 2001–2003 även en särskild satsning på museipedagogiska forsknings- och utvecklingsinsatser. 30 miljoner kronor fördelades till de regionala museerna under dessa år till utvecklingsprojekt inom det området. Huvuddelen av dessa insatser riktade sig mot skolan. Satsningen permanentades 2005 genom att de regionala museernas verksamhetsbidrag utökades med 7,5 miljoner kronor till museipedagogisk verksamhet.

Stöd till länskonsulenter inom konst och dans (från och med budgetåret 1990/91) samt rikskonsulenten i slöjd för barn och unga (försök från 1992, permanent från 1997) är andra åtgärder som i huvudsak inriktats på att förmedla och stödja kultur för barn, unga och skola.

Enligt direktiv från 2006 (U2006/6210/S) skulle 2007 vara ett Ungkulturår. Planerna för ett sådant temaår skrinlades dock efter valet 2006. Det arbete som sattes igång vid Myndigheten för skolutveckling i samband med förberedelserna har dock ändå gett vissa resultat i form av en mängd möten och konferenser som har arrangerats runt om i landet. Intresset för estetiska lärprocesser, och för samarbetet mellan kultur och skola i allmänhet, förefaller nu vara mycket stort bland ett växande antal av de verksamma i skolan. Detta är ett intryck som stöds av samtal med lärare och kulturutövare som både Kulturutredningen och Myndigheten för skolutveckling har fört. Det ska dock tilläggas att de som medverkat i dessa sammanhang i första hand är de verkligt intresserande. Dessas antal förefaller dock vara växande.

Det senaste tillfälle då insatserna för kultur för barn och unga samt i skolan kartlades var av utredningen Aktionsgruppen för barnkultur i betänkandet Tänka framåt men göra nu, Så stärker vi barnkulturen (SOU 2006:45). Denna kartläggning bildar en del av grunden för de beskrivningar som ges här. Betänkandet har remissbehandlats. Sedan betänkandet presenterades har flera insatser gjorts till förmån för kultur med inriktning på barn, unga och skola. Vi åter-

kommer till vissa av Aktionsgruppens förslag i den följande diskussionen.

Den senaste i raden av satsningar på kultur med inriktning på skolan är Skapande skola, vars första två ansökningsomgångar ägt rum under 2008. Detta är en satsning som vi kommer att återkomma till.

10.1.2. Dagens arbete med kulturen i skolan

Skolan har bland annat folkbiblioteken, kultur- och musikskolan, Forum för levande historia, teatrar, museer, regionala filmcentra, länsmusiken det fria kulturlivet och civilsamhällets organisationer som riktiga samarbetspartners.

Sedan 1995 bedriver Svenska Filminstitutet och Folkets Hus och Parker (tidigare Folkets Hus Riksorganisation) en gemensam verksamhet med skolbio tillsammans med film- och biografbranschen i Sverige. Verksamheten organiseras genom de regionala resurscentrumen för film och video. Den gemensamma filmupplevelsen ger utgångspunkt för samtal, skapar nyfikenhet och ger impulser till fortsatt kunskapssökande. Filmerna väljs ofta av lärare och elever tillsammans för att komplettera och berika övrig undervisning. Ansvaret för samordningen av filmvisningarna kan ligga på en grupp lärare, på kommunens kulturförvaltning eller på den lokala biografföreståndaren. Vid sidan av filmvisningar anordnar många kommuner även fortbildning kring film och medier för lärare och övrig skolpersonal. Att se och uppleva film är en dimension, att analysera och lära sig förstå den rörliga bildens språk ger en annan. En tredje dimension är att själv få möjlighet att uttrycka sig med rörliga bilder.

Skol- och folkbibliotek är andra viktiga institutioner i gränslandet mellan kultur och skola. Ungefär hälften av landets kommuner beskriver i sin rapportering till Kulturrådet ett utvecklat samarbete med skolornas specialpedagoger, och med särskolan, kring lättläst litteratur och specialanpassade medier. 50 procent redovisar också samarbete mellan modersmålslärare och folkbibliotek. Ungefär hälften av folkbiblioteksfilialerna är integrerade i skolbibliotek. Trots detta har bara 36 procent av eleverna tillgång till ett skolbibliotek som är bemannat mer än fem timmar i veckan. Detta beror inte minst på att 90 procent av friskolorna, enligt samma källa, saknar eget skol-

bibliotek.9 Bibliotek är emellertid en verksamhet som det kan ta tid att bygga upp.

Ökad samordning av skolbibliotek och folkbibliotek skulle kunna skapa nya möjligheter att såväl öka den totala mängden tillgängliga titlar som förbättra annan service. När biblioteken blir allt mer integrerade med gemensamma elektroniska kataloger, samarbeten kring elektronisk publicering och förbättrade möjligheter till fjärrlån är det viktigt att skolbiblioteken får del av denna utveckling. Därmed ökar tillgången till såväl böcker som andra media och information i varje enskilt bibliotek och för varje enskild användare samtidigt som möjligheterna till service kan förbättras.

En annan institution där huvuddelen av verksamheten utgörs av insatser i skolorna är länsmusiken, som på många håll har utvecklat en verksamhet dominerad av skolkonserter. Här saknas dock uppdaterad statistik. År 2000 nådde länsmusiken 491 801 elever via skolkonsertverksamheten. Förhållandena var dock mycket olika i skilda delar av landet.10

Dans var länge ett marginellt inslag i skolundervisningen. Fram till 1996 var dansen inte en uttalad konstform i den nationella kulturpolitiken. I dag har intresset för dans och danspedagogik emellertid ökat betydligt. I runt hundra kommuner står dans på schemat. Tillsammans med Myndigheten för skolutveckling och Nationellt centrum för främjande av god hälsa hos barn och ungdom driver Kulturrådet programmet Dans i skolan.

Besök på museer från förskolor och skolor minskade mellan 2000 och 2006 med 5,8 procent, från 1,65 miljoner till 1,55 miljoner besök. Antalet besök har dock uppvisat betydande variationer under perioden och var på sin högsta nivå 2005 med 1,72 miljoner besök.11När det gäller övriga kulturinstitutioner är storleken på samarbetet med skolan däremot oklart, huvudsakligen därför att statistiken kan differentieras med avseende på besökarnas ålder, men inte för att urskilja sammanhang som skolgrupper.

Regeringens satsning Skapande skola syftar till att stödja de initiativ till arbete med kulturellt skapande som tas i skolan och möjliggöra nya. Kriterierna för stödet regleras i förordning (2007:1436) om statsbidrag till kulturell verksamhet i skolan. Statsbidrag ges till skol-

9 Kulturrådet 2008:3. Kulturen i siffror, Folkbiblioteken 2007. SOU 2006:45, Tänka framåt, men göra nu. Så stärker vi barnkulturen, betänkande av Aktionsgruppen för barnkultur, Totalt 507 av 1 001 folkbiblioteksfilialer är integrerade i skolbibliotek. I 22 procent av kommunerna var samtliga biblioteksfilialer integrerade med skolbibliotek. 10 Paul Stempel, 2002, Länsmusikens skolkonsertverksamhet. 11SOU 2006:45.

huvudmän för användning i årskurs 7–9 till förmån för (1) inköp av professionell kulturverksamhet, (2) insatser som främjar elevernas eget skapande som en del av undervisningen, samt (3) insatser som främjar en långsiktig samverkan mellan grundskolans högre årskurser och kulturlivets parter. Eleverna ska ha varit involverade redan på planeringsstadiet och det ska anges hur man planerar att samarbetet med kulturområdet ska äga rum. Det ska också finnas tydliga handlingsplaner för Skapande skola.12

Skapande skola syftar till att kulturella och konstnärliga uttryck långsiktigt integreras i grundskolans årskurser 7–9 med utgångspunkt i skolans läroplan samt till att öka den professionella kulturverksamheten för och med eleverna så att tillgången till kulturens alla uttrycksformer och möjligheterna till eget skapande ökar. Valet av årskurser innebär en inriktning på de åldersgrupper där bortfallet från de av Kulturrådet mätta kulturaktiviteterna är som störst. Under 2008 har medel från Skapande skola kunnat sökas vid två tillfällen. Totalt sökte 222 kommuner, 24 stadsdelar i 3 kommuner samt 59 friskolor stödet. Av dessa bifölls ansökningarna från 214 kommuner, 24 stadsdelar och 49 friskolor.13 Att döma av de inkomna ansökningarna (och av de samtal som vi har fört med kulturutövare och företrädare för skolorna) har arbetet med ansökningarna bidragit till att öka kontakterna mellan olika förvaltningar och andra organ med ansvar för skola och barnkultur.

Satsningen har organiserats så att det är skolornas huvudmän som ansöker hos Kulturrådet om bidrag till kulturverksamhet. Ansökningar till förmån för kommunala skolor lämnas in av kommunerna (eller i vissa fall av kommundelsnämnder med ansvar för skolan). Friskolor har däremot möjlighet att söka självständigt. Genom denna konstruktion hoppas regeringen att handlingsplaner, som är väl förankrade både i skolledningen och hos kommunens utbildningsförvaltning och kulturförvaltning, kommer att utarbetas. Därmed uppmuntras uppbyggnaden av nya kontaktytor mellan skolan och kulturområdets aktörer. Detta är också ett av syftena med våra egna förslag gällande kulturen i skolan.

Mycket tyder på att språkhanteringen förbättras av skrivande och läsning. Från författarhåll har man understrukit behovet av satsningar på ett tidigt etablerande av läsvanor, i synnerhet när det gäller skönlitteratur, och inte minst när det gäller att visa på bredden av olika

12 Förordning (2007:1436), om statsbidrag till kulturell verksamhet i skolan. 13 Av dessa har ansökningarna från 9 kommuner och en stadsdel avslagits varpå dessa återkommit med en ansökan som beviljats. Uppgifter från Statens kulturråd.

genrer och möjliga läsupplevelser. Litteraturens betydelse som en del av det kulturella arvet har också understrukits i debatten. Kunskaper om eget och andras kulturarv utgör en viktig bakgrund för förståelse för samtiden.

Utredningen av de finska och sydsamiska språken har i sitt betänkande behandlat dessa språks betydelse för minoriteternas kultur. Kultur kan användas som ett språkstimulerande och språkrevitaliserande verktyg, särskilt när det gäller kulturutövning där barnet själv deltar aktivt. Det är, inte minst därför, enligt denna utredning, angeläget att stödja minoritetsspråkig kultur som riktar sig särskilt till barn och ungdomar. Sådan kultur bör då även spela en roll i skolan.14Kritik har också riktats mot att de nationella minoriteternas kulturarv inte ges tillräcklig uppmärksamhet i skolan.15

Gymnasiet skiljer sig från grundskolan på flera sätt. Visserligen läser den överväldigande majoriteten av ungdomarna vidare efter avslutad grundskola. Skillnaden mellan de olika programmen innebär dock att hänsyn måste tas till att kontexten ser olika ut. Å ena sidan rymmer gymnasieskolan, liksom grundskolan, generella estetiska inslag. Å andra sidan rymmer den också ett mer specialiserat estetiskt program. Därtill kommer ett inslag av ännu mer markerade spetsutbildningar, på såväl grundskole- som gymnasienivå. Det främsta exemplet på detta är utbildningen av yrkesdansare som diskuteras i den pågående utredningen om en ny yrkesdansarutbildning.16I Gymnasieutredningens betänkande föreslås att det estetiska programmet inordnas i ett brett högskoleförberedande humanistiskt och estetiskt program som även rymmer inriktningar på språk och kultur. Gymnasieutredningen föreslår också att estetisk verksamhet stryks som obligatoriskt ämne vid samtliga program.17 Gymnasieutredningens betänkande bereds nu i Regeringskansliet.

Bland barn och unga är intresset för olika former av kultur mycket stort. Undersökningar genomförda av Aktionsgruppen för barnkultur visar att många kulturaktiviteter hör till de upplevelser som ungdomar vill ha ökade möjligheter till. Söktrycket på gymnasiernas estetiska

14SOU 2006:19, Att återta mitt språk – åtgärder för att stärka det samiska språket, betänkande av Utredningen av finska och sydsamiska språken. 15 Europarådets kommitté för ramkonventionen om nationella minoriteter har i sin senaste rapport om Sverige (nov 2007, s. 23 ) framhållit att det fortfarande finns en oroande brist på information om nationella minoriteter i svenska skolböcker, trots kravet i läroplanen. 16 Dir. 2008:32.

17

SOU 2008:27, Framtidsvägen – en reformerad gymnasieskola, betänkande av Gymnasieutredningen.

program förblir högt. En mycket stor andel nämner yrken inom kultur och media som önskade framtida yrkesval. Om intresset för kultur hos dagens barn och unga kan vidmakthållas in i vuxen ålder visar detta mot en framtida befolkning som i ökande grad kommer att vilja delta aktivt i olika kulturverksamheter.

10.1.3. Analys

Betydande insatser görs redan i dag för att binda samman kultur och skola. Konsten har en potentiellt sett mycket stor betydelse i skolan, inte minst för att tillföra ytterligare perspektiv till en miljö som annars kan domineras av enbart vetenskapliga synsätt. Stort utrymme ges också för kulturupplevelser i dagens skola. Trots detta uppfattas relationen mellan skolan och kulturområdet ofta som både problematisk och splittrad. I våra kontakter med det fria kulturlivet har vi erfarit att möjligheterna att verka i skolan ofta uppfattas som begränsade och i stor utsträckning beroende av enskilda lärares intresse. Från skolhåll framhålls ibland att kulturskaparna saknar kunskap om skolans inre liv och uppdrag. Tillgången på offentligt stödd kultur för barn är, både i skolan och i andra sammanhang, mycket varierande, såväl geografiskt som i relation till klass och etnisk bakgrund.

Framgångsfaktorer för kulturprojekt i skolan

Konstnärliga inslag i skolorna är ett prioriterat område i många länder, inklusive Sverige. Internationellt sett är målsättningarna relativt likartade. Modellerna kan däremot variera något. Storbritannien är en internationell förebild. Där, liksom här, bygger modellerna på ett nära samarbete mellan kulturliv och skola. Även lokalsamhället bedöms vara av stor betydelse för framgång på området. Fokus ligger på kulturellt utövande inom skolans kontext.18 Både i Sverige och i många andra länder lyfts emellertid också möjligheten till upplevelser av professionellt kulturutövande samt av anknytning till det kulturella arvet fram.

Som slutsats av en analys av konstnärliga insatser i skolor världen över har professor Anne Bamford kommit fram till ett antal fram-

18 Anne Bamford, 2006, The Wow Factor. Global Research Compendium on the Impact of the

Arts in Education.

gångsfaktorer för sådana projekt (studien har genomförts på uppdrag av Unesco).

  • Aktiva partnerskap mellan skolor konstorganisationer, samt mellan lärare, konstnärer och lokalsamhället.
  • Delat ansvar för planering och utvärdering.
  • Möjligheter till offentlig föreställning, utställning och/eller presentation.
  • En kombination av utveckling inom den specifika konstformen

(utbildning i konstformerna) och kreativa sätt att närma sig lärande (utbildning genom konstformerna).

  • Möjligheter till kritisk reflektion, problemlösning och risktagande.
  • Tonvikt på samarbete.
  • En inkluderande hållning med tillgänglighet för alla barn.
  • Detaljerade strategier för utvärdering och rapportering om barns lärande, upplevelser och utveckling.
  • Kontinuerligt professionellt lärande för lärare konstnärer och lokalsamhälle, samt
  • Flexibla skolstrukturer och gränser mellan skola och omgivning.19

Kulturrådet drar liknande slutsatser på basis av svenska erfarenheter. Rådet betonar långsiktig samverkan mellan kulturliv och skola samt behovet av samstämmighet mellan olika nivåer och politikområden. Detta gäller inte minst samstämmighet i politiska målformuleringar på nationell, regional och lokal nivå, samt mellan kultur och utbildning. Det gäller också inkluderingen av både skolpersonal och skolledare i planeringen.20

En bra struktur för samordning underlättar mötet mellan kulturliv och skola då den syftar till att öka kunskapen om både situationen på kulturområdet och på skolområdet. Handlingsplaner som är gemensamt framtagna av kulturförvaltningar och utbildningsförvaltningar är en framgångsfaktor. Att möjligheter till fortbildning och utbild-

19 Bamford 2006. 20 KUR 2007/4360, Hinder och framgångsfaktorer för samverkan kulturliv och skola.

ning ges till kulturlivet avseende skolans uppdrag och organisation lyfts också fram som en framgångsfaktor.

På motsvarande sätt behöver skolans personal utbildning och fortbildning i hur konst och kultur bättre kan integreras i utbildningen. Samtidigt pekar Kulturrådet på problemet att arbetet med kultur ofta ligger utanför skolans ordinarie budget. Därtill saknas ofta forskning kring olika metoder för lärande, i synnerhet forskning genomförd i svensk kontext.

Iakttagelser i Sverige

Argument för större inslag av kultur i skolan presenteras i dag från flera håll. Flera konstformer skulle kunna spela en större roll för att komplettera skolans fokus på teoretiskt lärande. Forskningen understryker emellertid också betydelsen av konstnärliga metoder för att förbättra inlärningen i alla ämnen.

Innan Skapande skola utvärderats är det, enligt vår bedömning, fortfarande för tidigt att yttra sig om satsningen. Kulturrådet har ett regeringsuppdrag att följa upp Skapande skola och bl.a. göra en sammanfattande bedömning av de bidragssökandes prioriteringar. Uppdraget ska redovisas senaste den 30 juni 2009. Regeringens ambition är att satsningen successivt ska omfatta alla elever i grundskolan.21 Såväl ambitionen att utvidga barns och ungas möjligheter till kulturupplevelser som ambitionen att bidra till att bygga broar mellan kulturlivet och skolan ligger väl i linje med våra bedömningar och förslag.

Vid jämförelse med den norska förebilden – den kulturelle skolesekken – kan det konstateras att Skapande skola genom att utgå ifrån ett ansökningsförfarande koncentrerar resurserna till skolor och kommuner som tar egna initiativ till projekt. Detta kan missgynna elever i skolor där de kulturella intresset redan är svagt. Det har också visat sig att friskolor är betydligt sämre representerade bland ansökningarna än de kommunala skolorna. Detta kan tolkas som ett bristande intresse. Det kan emellertid också relateras till att friskolorna måste ansöka själva medan kommunerna gör samlade ansökningar för de kommunala skolorna, något som kan innebära en fördel eftersom det innebär att de kommunala ansökningar som lämnas in också är samordnade med den kommunala kulturförvaltningen.

21Prop. 2008/09:1 utgiftsområde 17, s. 20.

ik.

Insatserna kan också jämföras med det engelska programmet

Creative Partnerships. Även där stöds initiativ från skolorna själva.

Dessutom bidrar programmet med egna initiativ och hjälper skolorna med expertis och kontaktskapande verksamhet.

I Gymnasieutredningens betänkande föreslås att det estetiska programmet inordnas i ett brett högskoleförberedande humanistiskt och estetiskt program som även rymmer inriktningar på språk och kultur. Denna förening av bredd och koncentration kan uppfattas som mycket positiv sedd ur Kulturutredningens perspektiv. Gymnasieutredningen föreslår å andra sidan också att estetisk verksamhet stryks som obligatoriskt ämne vid samtliga program.22 Enligt vår uppfattning är det i så fall viktigt att slå vakt om mångfalden i de estetiska ämnen som erbjuds som tillval samt om de estetiska inslagen i andra ämnen.

Enligt vad Aktionsgruppen för barnkultur erfor under sin utredningstid är det en allmänt utbredd uppfattning att lärarutbildningen vare sig ger lärarna tillräckliga kunskaper i estetiska och andra kulturellt relevanta ämnen (som t.ex. litteraturvetenskap, historia och religionsvetenskap) eller i hur de konstnärliga uttrycksformerna kan användas i undervisningen.23 Denna bedömning bekräftades också bland annat av Högskoleverkets utvärdering av lärarutbildningen 2005.24 Till dessa kompetenser kommer behovet av förbättrade ämneskunskaper i för kulturlivet relevanta områden som t.ex. historia och litteraturvetenskap samt kunskaper om interkulturell pedagog

För att öka kompetensnivån förespråkade Aktionsgruppen en sammanhållen utbildning för lärare i estetiska ämnen (som bild, musik, drama, dans osv.) som ska täcka kompetensbehoven i såväl de obligatoriska som de frivilliga skolformerna. Aktionsgruppen för barnkultur understryker också behovet av förbättrade möjligheter till vidareutbildning med inriktning på estetiska lärprocesser för lärare i andra ämnen. Det förefaller också finnas behov av pedagogisk utbildning för konstnärligt utbildade personer. I många fall anses utvecklingen av metoder dessutom kräva ytterligare pedagogisk forskning med inriktning på samspelet mellan kultur och lärande (se även avsnitt 10.2). Ett nationellt institut för dans och lärande planeras t.ex. vid Luleå Tekniska Universitet.

22SOU 2008:27. 23SOU 2006:45, Tänka framåt, men göra nu. Så stärker vi barnkulturen. 24 Högskoleverket 2005. Detta är också en synpunkt som framförts till Kulturutredningen bl.a. av företrädare för författarna.

Enligt vad vi har erfarit under våra samtal med företrädare för kulturutövare i hela landet är stödjande och förmedlande funktioner hett efterfrågade. Många museers arbete med museipedagogik har t.ex. varit en resurs för detta. På vissa håll har även konsulenterna kommit att fylla denna funktion. När dessa funktioner fungerar väl utgör de en stor tillgång för såväl skolorna som för ungdomars egna kulturverksamheter i det civila samhället. Båda är ofta beroende av enskilda personers kompetenser och kontaktnät.

Det finns emellertid mycket som tyder på att den nuvarande konsulentorganisationen inte är optimal. Mycket beror på konsulenttjänsternas placering och på hur de enskilda konsulenterna väljer att tolka sina uppdrag. Uppdelningen av konsulentfunktioner på genrer och målgrupper kan också verka splittrande på insatserna. Förutsättningarna och behoven ser dessutom mycket olika ut i olika delar av landet. Vi ser därför ett stort behov av att ersätta konsulentorganisationen med nya och mer samlade regionala mäklar och stödfunktioner inom ramarna för portföljmodellen. I en situation då samhället förändras och pedagogiken utvecklas uppstår ett behov av vidareutbildning för personalen med avseende på t.ex. interkulturell pedagogik och för digitaliseringen relevanta kompetenser för att de bättre ska kunna fylla skolans behov. Denna funktion diskuteras även i samband med civilsamhällets behov av stöd och mäklarinstanser (se 9.3), samt i samband med portföljmodellen i kapitel 12.

Såväl Kulturrådet som Aktionsgruppen för barnkultur har även pekat på att ansvaret för barn- och ungdomskulturen och för kulturen i skolan framstår som splittrat även på nationell nivå.25

Fram tills 1 oktober 2008 ansvarade främst tre myndigheter för kulturen i skolan: Kulturrådet, Skolverket och Myndigheten för skolutveckling. I och med pågående förändringar inom skolpolitikens myndighetsstruktur slogs de båda skolmyndigheterna emellertid samman. Därmed samlades den skolpolitiska sidans ansvar för kulturfrågorna hos en ny aktör: Skolverket.

Därtill kommer dock den nya myndigheten Skolinspektionen som har till uppdrag att granska och kontrollera skolor med elevens kunskap i fokus, Barnombudsmannen har också tillsynsansvar för barns rättigheter, kulturmyndigheternas arbete med skolorna och

25 Kulturrådet 2007/4360, SOU 2006:45.

Ungdomsstyrelsens ansvar för stöd till ungdomars verksamheter utanför skolan i det civila samhället.

10.1.4. Överväganden och förslag

Barn- och ungdomskultur är ingalunda att betrakta enbart som angelägenheter för skolan. När vi i andra avsnitt i detta betänkande diskuterar andra verksamheter inom kulturområdet sker detta med utgångspunkten att dessa i stor utsträckning även ska komma barn och unga till del. Skolan har ett ansvar för att barn och unga får möjlighet till bildning, tillfälle till eget skapande samt tillgång till sitt eget och andras kulturarv. Många av de kunskaper och kompetenser som skolan enligt gällande läroplaner och kursplaner (med stöd bl.a. i internationella konventioner, som t.ex. FN:s konvention om barnets rättigheter) ska lära ut är kulturella. Konstnärliga aktiviteter kan därtill vara ett viktigt redskap i lärandeprocessen.

En heterogen och globaliserad värld innebär att den kulturella kontext som är relevant i vardagslivet omfattar ett vidare kulturarv än enbart Sveriges. Möjligheterna att urskilja ett specifikt ”svenskt” kulturarv kan också diskuteras. Däremot ökar behovet av en bredare kunskap om historien och dess inflytande över samtiden. Inte minst de nationella minoriteternas kulturarv bör ges utrymme i undervisningen. Globaliseringen gör även kulturen och historien i andra delar av världen till alltmer relevant kunskap. Historien representerar inte bara det bekanta utan kan också kontrasteras mot samtiden och därmed öka förståelsen för den senare och för oss själva. Här har kulturarvsinstitutionerna en viktig roll. Deras samarbete med skolan bör därför utvecklas vidare.

När kulturen i samhället utvecklas i riktning mot ett större och mer självständigt individuellt deltagande är det viktigt att skolan bidrar till denna utveckling, inte minst som barns och ungas kulturella intressen ofta ligger i utvecklingens framkant. Om detta ska vara möjligt krävs det att barns och ungas möjlighet till att utveckla sina skapande förmågor, samt tillgång till sitt eget och andras kulturella arv, ges utrymme i läroplanen för såväl förskola och grundskola som för gymnasiet.

Gymnasieutredningen föreslår emellertid att estetisk verksamhet stryks som obligatoriskt ämne i gymnasiet, med undantag för vid det estetiska programmet.26 Detta skulle enligt vår uppfattning

26SOU 2008:27.

kunna få allvarliga konsekvenser för gymnasiets förmåga att förmedla estetisk kompetens till alla elever, såvida inte de estetiska aspekterna kan tydliggöras inom ramen för andra ämnen.

Det är också viktigt att lärarutbildningen inkluderar för kulturens integration i skolan viktiga perspektiv, som t.ex. estetiska lärprocesser och interkulturell pedagogik, liksom att den tar hänsyn till pågående samhällsförändringar. som t.ex. digitaliseringen och samhällets tilltagande kulturella mångfald, samt till de åtaganden som svenska staten har gjort i förhållande till de nationella minoriteterna och minoritetsspråken. Samma sak gäller förbättrade möjligheter till vidareutbildning med inriktning på dessa områden för lärare i alla ämnen. Det förefaller också finnas behov av pedagogisk kompetensutveckling för konstnärligt och humanistiskt utbildade personer (jfr 10.2).

Ett samlat nationellt ansvar för kultur i skolan

Skolan kan dra betydande fördelar av att samarbeta med kulturlivet och dess institutioner. Statens insatser för kultur i skolan ger emellertid ett splittrat intryck. Ett stort antal myndigheter och nivåer är inblandade. Såväl enskilda skolor som utbildningsmyndigheterna saknar tydliga replipunkter på kulturområdet. Enskilda skolor kan behöva stöd och vägledning. Samarbetet med andra politikområden skulle enligt vår bedömning kunna utvecklas bättre om samverkan mellan kulturområdet och skolan var bättre kartlagt än i dag. Detta skulle bli möjligt om ansvarsfördelningen mellan kulturområdets myndigheter tydliggjordes och en myndighet gavs ett övergripande ansvar för utvärdering av kulturområdets insatser för barn och unga samt av hur kulturområdets aktörer samverkar med skolan.

Det skulle enligt vår bedömning också vara en fördel för arbetet med kultur i skolan och med kultur för barn och unga om ansvaret för kulturområdets informationsspridning och strategiska insatser på dessa områden i en reformerad förvaltningsstruktur inom kulturområdet kunde samlas i en myndighet vars övriga uppgifter skapar god överblick över kulturområdet på statlig, regional och kommunal nivå. Samma myndighet bör också ansvara för utvärderingen av kulturområdets insatser för barn och unga samt av hur kulturområdets aktörer samverkar med skolan. En sådan myndighet skulle också kunna bli en tydligare replipunkt för de ansvariga myndigheterna inom skolområdet. Kulturrådet skulle inom ramen för det

nya uppdrag som vi föreslår i kapitel 18 kunna bli en sådan myndighet.

Kulturrådets nya uppdrag på detta område avser inte ersätta det ansvar eller de uppdrag som Skolverket och Skolinspektionen har inom skolans verksamhetsområde.

Behovet av ett mer samlat ansvar är emellertid särskilt tydligt i de frågor där nya krav ställs på skolan. Det är viktigt att dessa inslag i skolan kan relatera till pågående samhällsförändringar som t.ex. digitaliseringen, till samhällets tilltagande kulturella mångfald, samt till de åtaganden som svenska staten har gjort i förhållande till de nationella minoriteterna och minoritetsspråken.

En annan fråga där ökad samordning inom kulturområdet kan bli en fördel för kulturen i skolan är att en mer samordnad bibliotekspolitik skulle kunna bidra till att förbättra skolbibliotekens förutsättningar (se vidare kapitel 15). Tillsammans med en mer sammanhållen struktur på det regionala planet skulle ett sådant tydliggörande av ansvaret kunna bli ett viktigt steg mot att bygga upp en mer stabil bas för framtida arbete med kultur för barn och unga.

De regionala överenskommelser som utredningen föreslår förutsätter att det på nationell nivå finns kompetens att från statens sida utvärdera att dessa uppfylls. Samma myndighet som bistår med denna kompetens bör också få uppdraget att samla in och förmedla kunskap på området. Det nya Kulturrådet skulle enligt vår bedömning vara en lämplig placering för ett sådant ansvar.

Regionala insatser

För att bygga nätverk mellan olika aktörer på området kultur för barn och unga kan det vara användbart med olika stöd-, rådgivnings- och förmedlingsinstanser. Vår bedömning är att sådana insatser gynnas av förankring i det lokala och regionala kulturlivet och samhället. Vi understryker även behovet av vidareutbildnings- och kompetensutvecklingsmöjligheter för dem som ska verka i en sådan organisation. Vi bedömer att skolans behov av stöd-, rådgivnings- och förmedlingsinstanser i väsentlig utsträckning sammanfaller med det civila samhällets behov av sådana insatser och därför bör omorganiseras med riktning mot en samlad regional organisation inom ramarna för portföljmodellen.

Sådana stöd- och förmedlingsinsatser skulle också på sikt kunna komplettera bidragsgivningen inom Skapande skola. En jämförelse

mellan Skapande skola och liknande satsningar i andra länder ger vid handen att någonting som skulle kunna tillföras är mer proaktiva insatser. Ett sätt att utveckla satsningen vore alltså att ge en eller flera aktörer uppdraget att föreslå och förankra kulturprojekt i skolor och kommuner som inte tar egna initiativ. En sådan aktör skulle också kunna bidra till att stödja skolor som själva saknar de nödvändiga kontakterna och kompetenserna för att annars ta initiativ till projekt. Då flexibilitet och anpassning till regionens särskilda förutsättningar här tycks vara särskilt viktiga är detta en funktion som borde kunna tillgodoses ytterligare inom ramarna för portföljmodellen (se kapitel 12). En sådan ordning skulle också kunna tillgodose behovet av nya och skilda lösningar i olika regioner.

Ett regionalt ansvar för kultur för barn och unga bör också innefatta ett ansvar för att insatser inom det civila samhället. Kommunal öppen verksamhet och obligatorisk skola kompletterar varandra. Det är därför viktigt att bådas behov vägs in i de överenskommelser som sluts inom ramen för portföljmodellen.

10.2. Högre utbildning, forskning och eftergymnasial utbildning för kulturområdet

Vår bedömning: Samverkan mellan kulturområdet och de utbild-

ningar som har samband med detta bör förstärkas. Samma sak gäller för kulturområdet och den forskning som inriktar sig på detta område.

Arbetet med att införa större arbetsmarknadsrelevanta inslag som ekonomisk, entreprenöriell och pedagogisk kunskap samt praktik, i dessa utbildningar bör fortsätta såväl på högskolenivå som på eftergymnasial nivå. Förutsättningarna för detta arbete kan stärkas genom att myndigheterna på kulturområdet utökar sitt arbete med att kartlägga kulturområdets arbetsmarknad och möjligheter till företagande.

Ytterligare forskning kring kulturområdet är av stor betydelse för dettas utveckling. Forskning och utveckling är inte minst viktigt som underlag för framtida utvärderingar och översyner inom området.

Vårt förslag: Vi har redovisat våra överväganden och förslag om

forskning för Kulturrådets behov i ett särskilt yttrande (bilaga 6 i betänkandet). Sammanfattningsvis anser vi att kulturområdet behöver förstärkta forskningsresurser.

10.2.1. Inledning

I ett samhälle präglat av en tilltagande kulturalisering borde kulturens roll i utbildningen vara given. En bred kulturell kompetens kan ses som en förutsättning för att ta del av ett allt mer pluralistiskt kulturliv, men också som ett redskap och ett perspektiv att tillämpa på samhället i stort. Utvecklingstrender som globaliseringen och den ökande kulturella pluralismen ställer nya krav på spetskompetens för yrkesverksamma inom kulturområdet. Ny information och ny forskning spelar i många länder en viktig roll för att öka förståelsen för den pågående samhällsförändringen. Utvecklingen sätter således fokus på sambanden mellan kulturpolitik och utbildningspolitik.

I detta avsnitt behandlas eftergymnasiala och högre utbildningar samt forskning. Folkbildningens och skolans roll som kulturbärare diskuteras på annan plats i betänkandet (avsnitt 9.5 respektive 10.1). I detta avsnitt diskuteras i stället utbildningar vars studenter och elever kan väntas bli yrkesmässigt verksamma på kulturområdet. Här diskuteras också forskning för kulturområdets behov. Avsnittet behandlar därmed bl.a. yrkesutbildningar med inriktning mot bl.a. konst, konsthantverk och kulturarvsbevarande. Dessa är alla eftergymnasiala utbildningar som till skillnad från de som äger rum vid universitet och högskolor inte är forskningsanknutna. Här diskuteras också ett antal universitetsutbildningar där många av studenterna längre fram kan väntas söka sig till kulturområdet. Många av dessa utbildningar är praktiska konstnärliga utbildningar (däribland teater, fri konst, design, dans och musik). De övriga hör till det humanistiskt-samhällsvetenskapliga området. De flesta av de senare är förlagda till humanistiska fakulteter.

Forskning för kulturområdets behov var temat för en promemoria som vi lämnade över till Kulturdepartementet den 27 februari 2008 inför arbetet med 2008 års forskningsproposition. Där föreslog vi en kraftsamling där resurser skulle samlas för forskning för kulturområdets behov. Ett av syftena var att förstärka den infrastruktur som binder samman kulturområdet och universitetssektorn. Flera av de behov som vi diskuterade där har nu behandlats i forskningspropositionen. Kulturmyndigheternas behov av forskningsbaserat underlag kvarstår dock till viss del. Promemorian är fogad som bilaga 6 till betänkandet.

Den nuvarande ordningens framväxt

Kulturområdet och utbildningsområdet har i stor utsträckning en gemensam historisk bakgrund. I regeringskansliet återspeglas detta av att de fram till 1991 sorterade under samma departement. Längre tillbaka hade både dessa områden och trossamfunden en gemensam historia i ecklesiastikdepartementet. Frågor som rör trossamfund ingår numera i Kulturdepartementets område, tillsammans med gamla bildningsinstitutioner som t.ex. folkbiblioteken. Där ingår också en mängd tidigare forskningsanknutna organisationer som museer, arkiv och de kungliga akademierna. Bland annat utbildning, forskning och folkbildning sorterar däremot under Utbildningsdepartementet.

De humanistiska och konstnärliga utbildningar som på ett eller annat sätt inriktar sig på kulturområdet har en varierad historisk bakgrund. I flera fall bedrevs stora delar av forskningen ursprungligen vid museer medan utbildningen bedrevs vid universiteten. Detta gäller t.ex. ämnet historia i relation till Riksarkivet, etnografi och socialantropologi i förhållande till Etnografiska museet, samt etnologi i förhållande till Nordiska museet. Sambandet var tydligt. Under 1900-talet skärptes emellertid gränsen mellan universitet och kulturinstitutioner. Medan museerna under första halvan av århundradet ofta rymde betydande forskningsmiljöer är den forskning som i dag bedrivs vid museer ytterst begränsad.

De äldre konstnärliga utbildningarna har i flera fall sin bakgrund i yrkesskolor som upprättats vid olika tillfällen och som sedan inordnats i högskoleväsendet. Till exempel kom den ”Söndagsritskola för Handtverkare” som grundades 1844 att utvecklas till Konstfackskolan, numera Konstfack. Högskola blev den först 1978. Dramatiska Institutet har å andra sidan sin bakgrund i Dramatens utbildningsverksamhet. Många andra konstnärliga utbildningar har inordnats i redan existerande universitet och högskolor. Inordningen av de konstnärliga utbildningarna i universitetssystemet är en process som fortfarande pågår, t.ex. i form av inrättandet av konstnärliga forskarutbildningar och doktorsexamina. Andra konstnärliga utbildningar har utvecklats till förberedande utbildningar för de utbildningar som uppnått högskolestatus.

När verksamheterna i viss utsträckning hängde samman var det självklart att kulturområdets samband med utbildning och forskning tillgodosågs genom löpande kontakter med den humanistiska forskningen. Kulturinstitutionerna ansåg sig kunna räkna med att universitetsutbildningen skulle ägna sig åt sådant som är relevant

för dem. Andra samband gäller forskningens informationsförsörjning, t.ex. genom kulturinstitutionernas arkiv och specialbibliotek. Sådana finns bl.a. inom Nordiska museet, Riksantikvarieämbetet och Teatermuseum. Riksarkivet och landsarkiven ansvarar dessutom för historieämnets viktigaste källor.

Med tiden har universitetsforskningen och museerna emellertid inriktat sig på skilda frågeställningar. Som vi ska återkomma till är situationen på konstområdet likartad. Detta har, enligt vår bedömning, lett till minskade löpande kontakter mellan kulturarvsområdet och universitet och högskolor, med konsekvenser såväl för forskning och utbildning som för kulturområdet.

10.2.2. Eftergymnasial yrkesutbildning för kulturyrken

Vid sidan av de utbildningar som bedrivs på högskolenivå finns också en växande mängd eftergymnasiala utbildningar utanför högskolan med inriktning på kulturområdet. Sådana utbildningar är bland annat konstskolorna, Handarbetets Vänners kursverksamhet och kulturinriktade folkhögskoleutbildningar. Formerna och huvudmännen är många. En omorganisation av hela området har nyligen utretts av Yrkeshögskoleutredningen som presenterade sina förslag i betänkandet Yrkeshögskolan, För yrkeskunnande i förändring (SOU 2008:29). En ny yrkeshögskola föreslås nu av regeringen i propositionen Yrkeshögskolan (prop. 2008/09:68). Förändringarna föreslås träda i kraft 1 kuli 2009.

Så som den nu organiseras kan den eftergymnasiala utbildningen delas in i fem olika kategorier efter hur de regleras:

1. Kommunal vuxenutbildning, regleras i skollagen (1985:1100) och i förordningen (2002:1012) om kommunal vuxenutbildning.

2. Kompletterande utbildning, regleras i förordningen (2000:521) om statligt stöd till kompletterande utbildningar.

3. Påbyggnadsutbildning, regleras i förordningen (2005:676) om statsbidrag till viss påbyggnadsutbildning.

4. Kvalificerad yrkesutbildning (KY), regleras i lagen om kvalificerad yrkesutbildning (2001:239) och i förordningen (2001:1131) om kvalificerad yrkesutbildning.

5. Lärlingsutbildning för vuxna, regleras i förordningen (2008:48) om statsbidrag för lärlingsutbildning för vuxna till vissa hantverksyrken.

I de tre förstnämnda fallen har Skolverket tillsynsansvar, i de två sistnämnda KY-myndigheten. Samtliga former innefattar utbildningar som kan anses relevanta för kulturområdet. Lärlingsutbildningarna rymmer flera utbildningar med anknytning till konsthantverk. Av de 760 KY-utbildningar som bedrevs 2007 var 62 inriktade mot konst och media. KY-myndigheten har dock godkänt allt färre utbildningar med denna inriktning. År 2007 godkändes en enda av de 58 sökande inom området. Den ojämförligt största gruppen kulturorienterade vuxenutbildningar är istället konstskolorna. Dessa klassas i allmänhet som kompletterande utbildningar.

Kulturområdets arbetsmarknad var således i högsta grad berörd när dessa utbildningar utreddes av Yrkeshögskoleutredningen. Dess förslag presenterades i betänkandet Yrkeshögskolan, För yrkeskunnande i förändring (SOU 2008:29). Enligt dess direktiv skulle de eftergymnasiala utbildningar som utredningen uppfattar som direkt yrkesförberedande inordnas i en ny form som man kallar yrkeshögskola, ett förslag som tidigare presenterats i betänkandet

Eftergymnasiala yrkesutbildningar – beskrivning, problem och möjligheter (SOU 2006:115). Dessa förslag ligger nu till grund för förslagen i propositionen Yrkeshögskolan (prop. 2008/09:68).

Enligt förslagen i propositionen ska eftergymnasiala yrkesutbildningar som inte utgör högskoleutbildningar sammanföras under ett gemensamt regelverk, benämnt yrkeshögskolan. Pågående och beslutade utbildningar ska fullföljas enligt hittills gällande regler och de av Skolverket respektive KY-Myndigheten fattade besluten. Myndighetsansvaret för dem övergår till den nya myndigheten för yrkeshögskolan den 1 juli 2009. Denna myndighet får pröva ansökningar från huvudmännen om eventuell fortsatt verksamhet inom yrkeshögskolan. Också de kompletterande utbildningarna bör enligt regeringen kunna fortsätta att bedrivas som tidigare under en övergångsperiod med stöd av den nu gällande förordningen (2000:521) om statligt stöd till kompletterande utbildningar.

Med införandet av yrkeshögskolan vill regeringen renodla regelverket för de eftergymnasiala yrkesutbildningarna, skapa tydlighet och transparens för de studerande och intressenter, effektivisera den nationella prioriteringen och det statliga stödet samt säkerställa utvärdering och kvalitetssäkring av verksamheten. Innehållet och

omfattningen av yrkeshögskoleutbildningar ska baseras på bedömningar av arbetsmarknadens behov, så som redan i dag är fallet med flera av de olika utbildningsformerna.

Enligt propositionen bör en tydlig åtskillnad göras mellan yrkeshögskoleutbildningar och konst- och kulturbevarande utbildningar. De senare bör enligt propositionen kunna utvecklas inom ett särskilt regelverk. Vilka utbildningar som kan komma ifråga behöver emellertid granskas närmare. De kompletterande utbildningarna, inklusive de som riktar sig mot kulturområdet, bör därför enligt regeringen kunna fortsätta att bedrivas som tidigare under en övergångsperiod med stöd av den nu gällande förordningen (2000:521) om statligt stöd till kompletterande utbildningar.

Enligt de företrädare för de konstnärliga högskoleutbildningarna som vi har talat med har merparten av deras studenter genomgått sådana förberedande utbildningar. Detta skulle kunna tolkas som att dessa i dag utgör en del av den normala utbildningsvägen för konstnärer, som därmed normalt kan anses uppgå till runt sju år. Yrkeshögskoleutredningen menar att de bör

styras av andra kvalitetskriterier än yrkeshögskolans för att kunna fortleva. Denna bedömning grundas främst på att utbildningarna huvudsakligen avses förbereda för högskolestudier och syftar inte i första hand till att möta arbetsmarknadens behov. 27

Enligt företrädare för kulturområdet som vi har talat med är den bedömning av arbetsmarknadsrelevansen som ska göras hos KYutbildningarna illa anpassad till kulturområdets behov. Detta kan bero på att kulturområdets arbetsmarknad kännetecknas av omständigheter som gör det svårt att peka ut framtida arbetsgivare och vilka krav som kommer att ställas på färdigheter och kunskaper. I den mån försörjningsmöjligheterna på kulturområdet kan komma att öka tyder mycket på att detta kommer att ske i form av ökat egenföretagande och ett stärkt civilsamhälle (se 10.3 respektive kap. 9). Följaktligen saknas alltjämt då möjligheter att tydligt utpeka framtida arbetsgivare. Däremot skulle möjligheterna till etablering på kulturområdet kunna förutses i större utsträckning än i dag om kulturmyndigheterna utökade sitt arbete med att kartlägga området.

Sammantaget kan man konstatera att ett stort antal eftergymnasiala utbildningar inriktar sig på kulturområdet och direkt eller indirekt (som i fallet med de högskoleförberedande konstnärliga utbildningarna) mot kulturområdet som arbetsmarknad.

27SOU 2008:29.

Det är därför, enligt vår bedömning, viktigt att dessa utbildningar utformas med hänsyn till elevernas framtida etableringsmöjligheter på kulturområdet. Detta talar för att många konst- och kulturarvsutbildningar utformas som yrkesutbildningar.

10.2.3. Högre utbildning

Universiteten och högskolorna erbjuder i dag en mängd utbildningar som är relevanta för kulturområdet. Dessa är i första hand konstnärliga utbildningar som t.ex. de inom teater, fri konst, dans, design och musik, samt utbildningar i ämnen inom det humanistisktsamhällsvetenskapliga vetenskapsområdet. Medan utbildningarna i den förstnämnda kategorin kan sägas förbereda studenterna för etablering på kulturområdets arbetsmarknad är detta mindre tydligt i den senare kategorin, som är betydligt mer omfattande. Det är dock mycket vanligt att sådana kurser läses av studenter med helt annan inriktning. Den exakta omfattningen av de högskoleutbildningar som förbereder studenterna inför kulturområdets arbetsmarknad är därför svårt att avgöra

Detta beror inte minst på det för kulturområdet positiva förhållandet att dessa utbildningar även förbereder studenterna för en vidare arbetsmarknad. När universitetsväsendet byggdes upp under 1800-talet ansågs humanistisk utbildning ge en generell kompetens. Ambitionen var att ”förbereda studenten för att fylla varje post med heder och bemästra varje ämne.”28 De kompetenser som förvärvas av t.ex. språkvetare, historiker och många andra är även i dag gångbara i större delar av samhället än enbart på kulturområdet. Utredningens bedömning, som tar sin utgångspunkt i grundanalysen i kap. 2 och 3, är att kulturell kompetens är någonting som kommer att efterfrågas i allt högre grad i takt med samhällets globalisering och kulturalisering.

Tillväxten utbildningar som på ett eller annat sätt kan sägas inrikta sig på kulturområdet förefaller i dag vara stort och söktrycket ännu större. Även utbudet ökar. Nya utbildningar tillkommer ständigt med nya specialiteter även i universitetssektorn, inte minst på de nyare universiteten och högskolorna. I vissa fall kombinerar dessa konstnärliga, humanistiska och samhällsvetenskapliga

28 John Henry Newman citerad i Rotblatt, S. The Modern University and its Discontents, 2006.

inslag (så som t.ex. är fallet vid K3 vid Malmö högskola och KSM vid Linköpings universitet)

Det ökande intresset för kultur – vad som kan beskrivas i termer av en kulturalisering – bör dock inte enbart, eller kanske ens främst, tolkas som en ökad inriktning mot kulturområdet som sektor. Kulturinslag kan tvärtom användas för att sätta andra kunskaper i perspektiv. Detta behov förefaller i dag i hög grad tillgodoses av studenterna själva genom att de kompletterar andra utbildningar med fristående kurser i humaniora. Det finns även exempel på att sådana kurser integreras i andra utbildningsprogram. Ett sådant exempel är det core curriculum som upprättats för affärsrättsliga programmet vid Internationella Handelshögskoland i Jönköping.29 Där inkluderas bl.a. skönlitteratur och filosofi. Liknande inslag finns även bl.a. på Handelshögskolan i Stockholm. Sådana kunskaper tyck också vara en mer eftertraktad kompletterande kompetens på den internationella arbetsmarknaden än i Sverige. Som exempel kan nämnas London School of Economics högt rankade examen i Philosophy, Politics and Economics.

Högskoleverket (HSV) gör emellertid bedömningen att den svenska arbetsmarknaden för personer med examen i humaniora utanför högskoleväsendet i första hand består av kulturområdet. De bedömer också att kulturområdets arbetsmarknad i dag och inom en överskådlig framtid inte kommer att kunna erbjuda arbetsplatser åt en ökande mängd studenter som examineras inom dessa områden (jfr diagram nedan). Värt att notera är dock att den yrkesförberedande bibliotekarieutbildningen i detta avseende ger sämre utsikter till relevant arbete än genomsnittet bland humanistiska utbildningar.

29 Högskoleverket 2001:20 R.

Figur 10.1 Yrken 2004 bland män och kvinnor med konstnärlig utbildning

30

0 5 10 15 20 25

U n iv er si te ts - o ch

h ö g s k o le lä ra re

J o rn a li st e r,

ko ns tn är er ,

sk åd es pe la re m .fl .

Ar ki v a ri e r,

bi b lio te ka ri er m .fl .

Vå rd o ch

o m s or g sp er so nal

Gr u n d sk o le lä ra re

Män Kvinnor

Figur 10.2 Yrken bland humanistiskt utbildade män och kvinnor 2004 i Sverige i procent

0 5 10 15 20 25

Un iv e rs ite ts - o c h

hö gs k ol el är ar e

Jo rn al ist er ,

k ons tn ä rer ,

s kå des pe la re

m. fl.

A rki va rie r,

b ibl io tek ar ier m .f l.

Vå rd o c h

o m so rg s per s ona l

G run ds ko le lär ar e

Män Kvinnor

30 Högskoleverket 2007:7, s 55. 31 Högskoleverket 2007:7, s 47.

Medan de konstnärliga utbildningarna innefattar några av de mest kostsamma utbildningarna är de humanistisk-samhällsvetenskapliga de i dagsläget billigaste i det svenska högskoleväsendet. Dansutbildningar får t.ex. i dag 285 000 kronor per student och år och operautbildningar 430 000 kronor, att jämföra med 35 000 kronor för studenter inom humaniora, samhällsvetenskap och juridik. Skillnaden har motiverats bl.a. med de konstnärliga utbildningarnas behov av material och lokaler. Mot detta kan anföras att den pedagogiska utvecklingen i de humanistiska-samhällsvetenskapliga ämnena hämmas av resursbristen. Det finns t.ex. ingenting givet i att t.ex. arkeologiutbildningen eller språkämnena inte skulle kunna utvecklas i nya riktningar om inte denna utveckling hämmades av att av ekonomiska orsaker inskränkas till några timmars undervisning i veckan.

Relevant i detta sammanhang är också den humanistiska forskningen, liksom den konstnärliga forskningen och utvecklingsarbetet. I båda fallen strävar man efter att lärarna ska ha tid avsatt för detta arbete för att därigenom kunna försäkra sig om att utbildningen kan bedrivas på vetenskaplig respektive konstnärlig grund och håller jämna steg med utvecklingen på relevanta områden. Det är också på dessa meriter som lärare tillsätts. Eftersom forskning och konstnärligt utvecklingsarbete ofta styr innehållet i undervisningen är det relevant också för denna om forskning med direkt anknytning till kulturområdet är svår att finansiera (se nedan).

Liksom övriga utbildningar är de som är relevanta för kulturområdet i dag föremål för omfattande utrednings- och reformverksamhet. Som ett led i arbetet med att utveckla rörligheten för studenterna och den internationella jämförbarheten mellan olika program har den svenska utbildnings- och examensstrukturen ändrats i enlighet med principerna i Bolognaprocessen. Från och med den 1 juli 2007 gäller att all utbildning och alla examina ska vara placerade på grundnivå, avancerad nivå eller forskarnivå. Ytterligare en aspekt av harmoniseringen är ett gemensamt europeiskt betygssystem. Båda förändringarna syftar till att underlätta internationell rörlighet av studenter.32 I ett allt mer globaliserat kulturliv blir detta i ökande grad ett nödvändigt inslag i den kompetens som utbildningen förmedlar.

32Prop. 2004/05:162, BP 2008.

Konstnärliga högskoleutbildningar

Till skillnad från övriga utbildningar med inriktning på kulturområdet är de konstnärliga utbildningarna en väl avgränsad grupp med många tydliga särdrag. I gällande examensordningen slås fast att det för konstnärliga examina krävs att studenten ska ”visa sådan färdighet och kunskap som fordras för att självständigt verka i arbetslivet.” Till skillnad från för annan högre utbildning finns centralt reglerade maximigränser för hur många studenter som får antas till konstnärliga utbildningar. De flesta av dessa utbildningar inriktar sig, enligt vår bedömning, tämligen specifikt på kulturområdet som arbetsmarknad. Det enda tydliga undantagen från detta utgörs av utbildningar i industridesign.

Antalet studenter som utexamineras från konstnärliga utbildningar har på senare år stigit kraftigt (se diagram nedan). Ökningen består i första hand av nya utbildningar på nya universitet och högskolor och i synnerhet – men inte enbart – av designutbildningar. Tillväxten i designutbildningar (se diagram nedan) räcker dock inte för att förklara hela ökningen.

Figur 10.3 Antal konstnärliga examina (inklusive design) per år

33

-100 200 300 400 500 600 700 800 900

1990/ 91

1991/ 92

1992/ 93

1993/ 94

1994/ 95

1995/ 96

1996/ 97

1997/ 98

1998/ 99

1999/ 00

2000/ 01

2001/ 02

2002/ 03

2003/ 04

2004/ 05

2005/ 06

-100 200 300 400 500 600 700 800 900

1990/ 91

1991/ 92

1992/ 93

1993/ 94

1994/ 95

1995/ 96

1996/ 97

1997/ 98

1998/ 99

1999/ 00

2000/ 01

2001/ 02

2002/ 03

2003/ 04

2004/ 05

2005/ 06

33 Enligt Högskoleverkets officiella statistik.

Figur 10.4 Kandidatexamina i design vid svenska lärosäten 1993– 2007

34

0 20 40 60 80 100 120 140

19 93 /9 4

19 94 /95

19 9 5/ 96

19 9 6/ 97

19 9 7/ 98

19 9 8/ 99

1 999 /0 0

20 00 /01

20 01 /02

20 02 /03

20 0 3/ 04

20 0 4/ 05

20 0 5/ 06

20 06 /0 7

Utbildningar som i ersättningssystemet klassificeras som konstnärliga utbildningar bedrivs i dag vid 29 svenska lärosäten (se diagram nedan). Flera av landets minsta lärosäten är konstnärliga högskolor i Stockholm. På andra håll är de konstnärliga högskolorna inordnade i större lärosäten. Den interna placeringen uppvisar en betydande variation. Konstnärliga ämnen kan vara förlagda till humanistiska, filosofiska eller tekniska fakulteter eller, som vid Göteborgs universitet och Lunds universitet, organiserade i en egen konstnärlig fakultet.

34 Enligt Högskoleverkets officiella statistik.

Figur 10.5 Antal lärosäten som utfärdat konstnärliga examina 35

-5 10 15 20 25 30

1990/ 91 1991/ 92

1992/ 93

1993/ 94

19 94/ 95

19 95/ 96

1996/ 97

1997/ 98

1998/ 99

1999/ 00

2000/ 01

20 01/ 02

20 02/ 03

200 3/ 04

200 4/ 05

200 5/ 06

-5 10 15 20 25 30

1990/ 91

1991/ 92

1992/ 93

1993/ 94

19 94/ 95

19 95/ 96

1996/ 97

1997/ 98

1998/ 99

1999/ 00

2000/ 01

20 01/ 02

20 02/ 03

200 3/ 04

200 4/ 05

200 5/ 06

I vissa fall samordnas dessa utbildningar sedan länge med bild- eller musiklärarutbildningar. När den nuvarande lärarutbildningen infördes 2001 försämrades dock förutsättningarna för ett sådant samarbete. I december 2008 lade Utredningen om en ny lärarutbildning fram sitt betänkande En hållbar lärarutbildning (SOU 2008:109). Där föreslås att två nya yrkesexamina, grundlärare och ämneslärare, ska ersätta dagen lärarexamen. Grundlärarna föreslås få en bred kompetens för att undervisa barn i förskola, förskoleklass, fritidshem och grundskolans årskurs 1–6. Ämneslärarna föreslås få en smalare ämneskompetens för att fördjupa ämneskunskaperna för ungdomar och vuxenstuderande i grundskolans årskurs 7–9, gymnasieskolan och vuxenutbildningen. Denna ordning öppnar bl.a. för fördjupade ämneskunskaper i de humanistiska ämnena men också för specialiserade lärare i de estetiska ämnena. Därmed öppnar den också för en närmare samordning med de konstnärliga utbildningarna, något som vi i linje med resonemangen i avsnitt 9.1 ser positivt på.

På senare år har lärosätena i anslutning till de konstnärliga utbildningarna också börjat anordna forskarutbildningar som resulterar i doktorsexamen. Dessa utbildningar kombinerar i allmänhet konstnärliga och vetenskapliga inslag och innehåller både skriftliga och praktiska examinationsmoment. Sådana examina finns för när-

35 Enligt Högskoleverkets officiella statistik. Ökningen består i fösta hand av nya universitet och högskolor och i första hand, men inte enbart, av designutbildningar.

varande vid både Lunds universitet och Göteborgs universitet.36Lärosätena själva pekar främst på den konstnärliga forskningen som ett utrymme för konstnärlig metodutveckling, en ny typ av forskning som kan få stor betydelse för fältet. I en remisspromemoria som gick ut till universitet och högskolor 4 december 2008 föreslog regeringen en särskild examen för konstnärlig forskarutbildning, en doktorsexamen i konst.

Den konstnärliga forskningen vetter dock inte bara mot humaniora. På Konstfack i Stockholm bedrivs t.ex. betydande designforskning i samarbete med bland annat KTH och Chalmers. Nämnas kan t.ex. projektet Gröna Tåget där man arbetar med att utveckla framtidens snabbtåg med finansiering från bland annat SJ och Banverket. Den konstnärliga forskningen kan alltså göras till en brygga mellan konst, forskning och teknikutveckling, men då krävs att man bygger upp mötesplatser istället för att institutionalisera nya gränser.

Högskoleverket pekar i sina utvärderingar på bristande samarbete som ett problem för de konstnärliga utbildningarna. Detta gäller både samarbetet mellan utbildningarna och kulturlivet och mellan utbildningarna sinsemellan, inte minst mellan olika typer av utbildningar, som t.ex. mellan förberedande utbildningar och högskoleutbildningar. Sambandet mellan kulturområdet och de konstnärliga utbildningarna blir särskilt viktigt när dessa ska förbereda sina studenter för arbetslivet. På många håll har initiativ tagits för att överbrygga dessa klyftor. I synnerhet när det gäller inslag av entreprenörskapsutbildning har detta arbete på många håller redan kommit tämligen långt. Ett annat viktigt inslag skulle i framtiden kunna bli det pedagogiska. Eftersom många kulturutövare längre fram kan komma att arbeta med barn och unga, inte minst i skolan är detta ett viktigt kompetensområde (se vidare avsnitt 10.1). Det är också viktigt att sådana satsningar är väl anknutna till relevant forskning, så som t.ex. företagsekonomisk forskning om entreprenörskap, danspedagogisk forskning och så vidare.

Sammanfattningsvis kan det konstateras att utbildningar där studenterna kan väntas söka sig till kulturområdet som arbetsmarknad bedrivs inom en mängd olika vetenskapsområden och vid en mängd olika lärosäten. Omfattningen av dessa utbildningar är svår att beräkna eftersom utbildningarna är betydligt bredare i sin inriktning än att enbart förbereda studenterna för kulturområdets arbetsmarknad. Det kan emellertid konstateras att åtminstone de konstnär-

36 Avsnittet bygger på HSV:s utvärderingar av konstnärlig utbildningar, samt på Karlsson 2002.

liga utbildningarna huvudsakligen har denna inriktning. Vid många lärosäten pågår arbete med att stärka sambandet mellan dessa utbildningar och kulturområdet, bland annat genom att införa moment i undervisningen som på ett tydligare sätt anknyter till möjligheten att yrkesmässigt etablera sig på kulturområdet antingen som anställda eller som egenföretagare.

10.2.4. Forskning

Våra överväganden och förslag om forskning har vi redovisat i ett särskilt yttrande (bilaga 6 i betänkandet). I detta avsnitt ger vi en, i förhållande till yttrandet, fördjupad beskrivning och analys av förhållandena inom området.

En gedigen akademisk utbildning förutsätter således en god anknytning till relevant forskning. Kvalitativa kulturutbildningar kräver också kvalitativ forskning inom en rad olika områden. Sådan forskning har på olika sätt finansierats vid universitet och högskolor. Som vi ska se har dock såväl resurser som institutionell infrastruktur saknats för att kulturområdets och kulturutbildningarnas forskningsbehov ska kunna fyllas fullt ut. Visserligen finns redan grundforskning som är relevant för kulturområdet. I regel har grundforskningen emellertid ett vidare perspektiv. Vid sidan av grundforskningen har de flesta politikområden därför särskilda medel (se tabellen nedan) med vilka de finansierar forskning med inriktning på områden som utifrån verksamhetens egna behov bör prioriteras också i forskningen.

Tabell 10.1

Forskningsanslag i budgeten 2008

Anslag i miljoner kr.

Forsknings- och utvecklingsinsatser inom kulturområdet

36,7

Forskning och dokumentation inom medieområdet

2,1

Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS)

365,9

Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande (FORMAS)

446,5

Verket för innovationssystem (VINNOVA)

1

945,3

Totalt för politikområdet Forskningspolitik

7 537,5

37 Inom utgiftsområde 17, ej inkluderat i budgeten för politikområdet forskningspolitik. 38 Inom utgiftsområde 17, ej inkluderat i budgeten för politikområdet forskningspolitik.

Anslagens utveckling

I Sverige infördes ett separat anslag för forsknings- och utvecklingsinsatser inom kulturområdet redan i slutet av 1980-talet.39 De medel som då anvisades riktades dels till de delar av kulturområdet där forskningsbehoven bedömdes vara störst och dels till de där de bästa förutsättningarna fanns för att få till stånd en föredömlig hantering av forskningsfrågorna. Det innebar att Riksarkivets, Riksantikvarieämbetets och Naturhistoriska Riksmuseets behov prioriterades. Vissa smärre medel anvisades dessutom till ansvarsmuseernas forskning. Anslagets utveckling beskrivs i diagrammet nedan.

Figur 10.6 Anslaget till forsknings- och utvecklingsinsatser inom kulturområdet i tusental kronor i dagens penningvärde

0

5000 10000 15000 20000 25000 30000 35000 40000 45000

1 986 /8 7

1 987 /8 8

1 988 /8 9

1 989 /9 0

1 990 /9 1

1 991 /9 2

1 992 /9 3

1 993 /9 4

1 994 /9 5

199 7

199 8

199 9

200 0

200 1

200 2

200 3

200 4

200 5

200 6

200 7

200 8

I början av nittiotalet reformerades forskningsfinansieringssystemet. Huvudtanken var att de sektorsansvariga myndigheterna skulle beställa relevant forskning från forskare vid universitet och högskolor. I viss kontrast till denna lösning infördes också ett särskilt anslag för forskning och dokumentation om medieutvecklingen (nu anslaget 11:4). Detta går direkt till Nordiskt informationscenter för medie- och kommunikationsforskning (Nordicom) vid Göteborgs universitet. I övrigt går huvuddelen av de riktade forskningsmedlen för kulturområdets behov till institutioner som sorterar under Kulturdepartementet.

39Prop. 1986/87:80 och 1989/90:90.

Sedan Kulturdepartementet blev ett eget departement 1991 har anslagsutvecklingen för forskningen inom kulturområdet mestadels varit svag, med undantag för under de allra första åren. Den dåvarande borgerliga regeringen genomförde de successiva ökningar som beslutats i den närmast föregående forskningspropositionen (prop. 1989/90:90) och tillförde även ytterligare medel i sin egen forskningsproposition (prop. 1992/93:170). Genom de stiftelser som bildades med pengar från löntagarfonderna tillgängliggjordes medel för strategisk forskning. I detta sammanhang gjordes också den s.k. kulturvetenskapliga donationen; 1,5 miljarder kronor. till Riksbankens Jubileumsfond. Avkastningen från denna utgör än i dag en av de få betydande svenska finansieringskällorna för strategisk forskning med inriktning på kulturområdet.40

Sedan 1994 har anslaget till forsknings- och utvecklingsinsatser inom kulturområdet successivt skurits ned för att täcka besparingar och omprioriteringar. Anslagsstrukturen har således låsts fast i vad som på tidigt 1990-tal tänktes vara en etapp i ett uppbyggnadsskede. Kulturområdets myndigheter har därefter löpande argumenterat för behovet av forskningsinsatser som ett sätt att utveckla sina ansvarsområden. Däremot har det aldrig funnits någon aktör som skulle kunna ta ett strategiskt helhetsansvar för forsknings- och utvecklingsinsatser inom kulturområdet. Detta områdes relativt små ekonomiska resurser för att finansiera forskning är därför splittrade på flera aktörer.

Anledningen till ovanstående är att ytterligare en reformering av forskningsfinansieringssystement genomfördes som innebar att en huvudtanke inte längre var att forskningsmedel primärt skulle allokeras för att sörja för specifika sektorers behov, varför sektorsmyndigheternas roll blev mindre viktig. Istället skapades särskilda forskningsfinansierande myndigheter, såsom Vetenskapsrådet, Formas och FAS runt år 2001. Ett huvudsyftet var att forskningsmedel inte primärt skulle allokeras utefter särskilda sektorers behov. Snarare skulle dessa myndigheter kvalitetssäkra forskningen genom att konkurrensutsätta forskningen och allokera medel efter kvalitetsbedömning. Forskning inom kultursektorn har sedan dess haft samman möjlighet som forskning inom andra områden att kvalitetskonkurrera om medel genom dessa finansieringskanaler.

40Prop. 1991/92:92.

Dagens forskning för kulturområdets behov

På många viktiga delar av kulturområdet saknas forskning. Aktionsgruppen för barnkultur pekade t.ex. på avsaknad av kunskap om hur kultur kan användas för pedagogiska ändamål och i annan kommunikation med barn (se även 10.1). Forskningen om kultur och hälsa visar på tydliga och positiva samband men befinner sig fortfarande i sin linda (se vidare avsnitt 10.5). Även Inte minst forskningen kring kulturens betydelse för ekonomi och regional utveckling har rönt mycket uppmärksamhet de senaste två decennierna. Forskningsområdet är statt i snabb utveckling även internationellt. Forskningen om svenska förhållanden är emellertid begränsad inom alla dessa tre områden.

Ändå bedrivs forskning med anknytning till kulturområdet inom en mängd olika ämnen och sammanhang. För de flesta kulturinstitutioner är den humanistiska forskningen närmast till hands. Forskningsproblem med relevans för kulturområdet anknyter emellertid till forskning vid i stort sett samtliga fakulteter. Kulturmiljöområdet och museerna anknyter till miljöforskningen och – via objektbevarandet – till naturvetenskapliga ämnen som kemi och mikrobiologi. I anslutning till konstområdet pågår utvecklingen av forskning om konstnärliga processer. Forskningen om kulturens betydelse för barns utveckling anknyter till kognitionsvetenskap och pedagogik medan forskningen om kultur och hälsa anknyter till medicinsk forskning. Modern design och kulturuttryck som utgår från digitala media utvecklas i samspel med teknik- och systemvetenskap. Medierna studeras i den nya och växande disciplinen medie- och kommunikationsvetenskap. Kulturområdet och kulturturismen tilldrar sig dessutom en ökad uppmärksamhet inom den ekonomiska forskningen. När civilsamhället ökar i betydelse på kulturområdet får bl.a. civilsamhällesforskning och folkbildningsforskning ökad relevans för detta.

Intresset för, och behovet av, forskning med anknytning till kulturområdet är både omfattande och mångfasetterat. Ofta utvecklas denna forskning bäst i en kontext som är markant tvärvetenskaplig och internationell. Samtidigt är den splittrad så till vida att den återfinns inom många och små miljöer utan överskådliga inbördes sammanhang. Det är påfallande hur ofta forskningsfrågor med strategisk relevans för kulturområdet och för kulturforskningen skulle behöva organiseras tvärvetenskapligt för att lättare kunna överskrida gränserna mellan akademiska fakulteter och discipliner.

Sådan forskning är emellertid enligt uppgift från flera forskare ofta svår att finansiera inom nuvarande system.

Flera av kulturområdets institutioner har också ett ansvar i forskningens organisation, bl.a. som beställare av forskning, som basinstitutioner för annan forskning vid arkiv och museer samt som institutioner med ansvar för forskningsprojekt. ABM-området och kulturmiljövården hanterar stora delar av den humanistiska forskningens grundläggande kunskapsresurser i form av museer, arkiv, bibliotek och andra samlingar och informationssystem. Hanteringen av dessa resurser är en central del av den humanistiska forskningens infrastruktur. Ska de komma forskningen – för att inte tala om andra samhällsaktörer och allmänheten – till del krävs det att de sorteras och tillgängliggörs, t.ex. genom digitalisering. Insatserna har i stor utsträckning betydelse för den forskning som utförs vid universitet, eftersom det ofta handlar om grundläggande materialbearbetning som många gånger är en förutsättning för vidare forskning. Samverkan med bl.a. universitet och högskolor behöver dock, enligt den bedömning som regeringen gör i propositionen Ett lyft för forskning och innovation (prop. 2008/09:50), utvecklas och andelen forskarutbildade vid museer och arkiv öka.

Naturhistoriska riksmuseet är något av ett särfall i dessa sammanhang eftersom det dels bedriver naturvetenskaplig forskning, dels har jämförelsevis stora resurser för detta arbete. Museets samlingar är av stor betydelse som en del av infrastrukturen för forskningen om biologisk mångfald, EU tillerkänner museet status som ”Major Research Infrastructure”. På vissa sätt påminner museets roll i den naturvetenskapliga forskningen om den funktion som inom humanistiska områden fylls – eller skulle kunna fyllas – av andra museer. Samtidigt kan även de naturvetenskapliga museernas resurser för att bevara och hantera sina samlingar ifrågasättas, något som görs i betänkandet Kunskap för biologisk mångfald (SOU 2005:94).

Den begränsade finansieringen av forskning för kulturområdets behov innebär att grundforskningens resultat aldrig används i tillämpad forskning. Satsningen på kultur och hälsa inom ramarna för Vetenskapsrådets anslag var ett steg i riktning mot att åtgärda detta problem på området kultur och hälsa. Den var dock tidsbegränsad och har nu upphört. Den saknade också organisatoriskt samband med kulturområdet ( se även 10.5).

En annan sida av svårigheten att överskrida gränser är att universitetsforskningen i relativt liten utsträckning utnyttjar de resurser som finns inom kulturområdet, t.ex. i form av arkiv, bibliotek

och andra samlingar. På senare tid har dock den föremålscentrerade forskningen ökat något i betydelse. Samtidigt bedömer många företrädare för arkiv, bibliotek och andra samlingar att det i dag finns ett stort behov av såväl ekonomiska resurser som av forskning och utvecklingsarbete kring bevarandet av denna för den humanistiska forskningen viktiga infrastruktur, liksom för att genom digitalisering och publicering tillgängliggöra den för en vidare krets forskare och intresserad allmänhet (se även kapitel 15).

Försök att överbrygga klyftan

Ett försök att överbrygga avståndet mellan museer och lärosäten är Nordiska museets forskarskola, en forskarutbildning finansierad av Vitterhetsakademien och Riksbankens Jubileumsfond och med Nordiska museet som huvudman. Där är fast tjänst vid en kulturarvsorganisation ett antagningskrav. Tjänstgöring på 20 procent vid museer parallellt med utbildningen är också obligatoriskt. Därmed öppnas möjligheter för museianställda att fortsätta sin utbildning och knyta an till forskningen samtidigt som den också genererar ny forskning där de museianställdas praktiska erfarenheter av arbete vid museer och med museernas samlingar kan bilda utgångspunkten för fortsatt utveckling.

För att vinna motsvarande fördelar för redan disputerad personal skulle postdoktorsprojekt vara en rimlig lösning. Ett initiativ i den riktningen är Riksbankens Jubileumsfonds och Vitterhetsakademiens gemensamma satsning på postdoktorsplatser. Sådana satsningar kan bidra till att förbättra relationerna mellan forskningen och kulturområdet. Samtidigt bidrar de till att åtgärda den generella brist på postdoktorsplatser som påpekats bl.a. av Befattningsutredningen i betänkandet Karriär för kvalitet (SOU 2007:98).

Swedish Cultural Policy Research Observatory, (SweCult), är ett forskningscentrum vi Linköpings universitet finansierat av bl.a. Riksbankens Jubileumsfond. I SweCults styrelse finns flera svenska forskningsmiljöer med kulturpolitisk inriktning representerade. Centret är också samlokaliserat med Tema Kultur och Samhälle, en av Sveriges fåtaliga forskningsmiljöer inom kulturstudier och historiebruksforskning. SweCult arbetar med att sammanställa och forskning och statistik med relevans för kulturområdet och kulturpolitiken. Nyligen gav man ut rapporten KulturSverige 2009 där man ger en överblick över nya resultat på dessa områden.

Initiativen till att överbrygga klyftan mellan kulturområdet och forskningen har i de flesta fall gjorts av fristående aktörer som Riksbankens Jubileumsfond och Vitterhetsakademien. Att forskningspolitiken främst ska förlita sig på dessa fristående aktörer för att långsiktigt upprätthålla kunskapsförsörjningen inom offentliga – ofta statliga – verksamheter är emellertid inte rimligt. Visserligen är både Riksbankens Jubileumsfond och Vitterhetsakademien långsiktigt orienterade aktörer, men de är också främst inriktade på grundforskning. Sammantaget kan man konstatera att kulturområdet och forskningen har många betydelsefulla kontaktytor men att dessa är dåligt utvecklade. Infrastrukturen och det organisatoriska stödet för att stödja sådana är begränsade. Å ena sidan pågår det mycket relevant forskning vid universitet och högskolor. Å andra sidan ger staten få eller inga incitament att särskilt beforska de frågor som är mest strategiskt relevanta för kulturområdet.

Som ett första steg i riktning mot ett förstärkt samband mellan kulturområdet och forskningen föreslog vi i promemorian Forskning för kulturområdets behov, som i mars 2008 överlämnades som underlag till detta års forskningsproposition, att kulturområdets forskningsresurser samlas i ett gemensamt forskningsfinansierande organ (se bilaga 6 till betänkandet). Istället för att fördelas på flera olika myndigheter skulle anslagen fördelas en särskild nämnd med uppgift att fördela anslag uppgående till 150 miljoner kronor till forskningsprojekt med inriktning på områden där kulturområdet har forskningsbehov, främst med avseende på de statliga och statsunderstödda verksamheternas behov. Nämnden skulle enligt förslaget vara kopplad till en myndighet, i bästa fall till en myndighet med ett strategiskt och övergripande ansvar för kulturområdet.

Med utgångspunkt i att medierna utgör en viktig del av kulturområdet skulle även anslaget till Nordicom Sverige kunna inordnas i ett sådant sammanhang. Likaså skulle den konstnärliga forskningen kunna ges ett tvärvetenskapligt sammanhang där. Ett annat förslag som framförts till utredningen har varit att knyta den konstnärliga forskningen till Konstnärsnämnden.

I propositionen Ett lyft för forskning och innovation (prop. 2008/09:50) föreslår regeringen att Vetenskapsrådet får i uppdrag att fördela medel för forskning med inriktning mot det konstnärliga området och kulturområdet. Vetenskapsrådet bör, enligt regeringen inom sig inrätta en kommitté för att hantera detta. För forskningssatsningen bör Vetenskapsrådet använda 40 miljoner kronor från och med 2009, samt ytterligare 10 miljoner kronor från

och med 2010. Totalt bör forskningsfinansieringen för detta område uppgå till 50 miljoner kronor från 2010. Dessa summor inkluderar de c:a 20 miljoner kronor till konstnärlig forskning och utveckling som Vetenskapsrådet fördelat årligen sedan 2001.41

Inom ramarna för satsningen bör, enligt regeringen, en forskarskola inom konstnärlig forskning finansieras med 7 miljoner kronor årligen. På det konstnärliga området bör satsningen enligt förslagen i propositionen inriktas mot att utveckla den konstnärliga forskningen. De konstnärliga högskolorna i Stockholm samt de universitet och högskolor som har tillstånd att utfärda konstnärliga examina på avancerad nivå bör kunna delta i forskarskolan. Inom kulturarvs och kulturområdet bör uppmärksamhet enligt förslagen i propositionen riktas mot projekt där hela kulturområdet öppnas för vidare interaktion med humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning och teoriutveckling. De motiveringar som ges till detta överensstämmer med vår analys av kulturforskningens behov. Detta gäller i synnerhet med avseende på den konstnärliga forskningen.

Propositionen innehåller däremot ingen koppling mellan dessa till Vetenskapsrådet förlagda grundforskningsmedel och de meden som i kulturbudgeten anslås till forskning. I och med att det rör sig om grundforskningsmedel föreslås heller ingen forskning med direkt inriktning på kulturområdets behov. Vilka av dessa behov som denna satsning ändå kan komma att bidra till att lösa beror i stor utsträckning på hur Vetenskapsrådet väljer att sätta samman den kommitté som ska fatta beslut om medlens fördelning.

10.2.5. Analys

Utbildning

Samhällets tilltagande kulturalisering kan göra en bred kulturkompetens till en betydande tillgång (jfr kapitel 2). Samtidigt ställer kulturområdets ökade integrering i det övriga samhället krav på en bredare och internationellt förankrad kompetens hos dem som söker sig dit.

Ser man till dagens arbetsmarknad för i första hand konstnärsutbildade finns det också anledning att tala om en överutbildning på detta område. Söktrycket på utbildningarna är också fort-

41 2001–2003 en fast summa på 20 miljoner kronor, därefter varierande.

satt högt. Det är därför av stor vikt att utbildningarna ger bred kompetens så att den arbetsmarknad som de kvalificerar studenterna för inte inskränks till kulturområdets traditionella kärna.

Många konstnärliga utbildningsinstitutioner arbetar nu med att förstärka den breda arbetsmarknadsrelevansen i utbildningarna. Många av de företrädare för kulturområdet och för utbildningarna, som vi har talat med, pekar på betydelsen av detta arbete. Det finns anledning att betona vikten av att de utbildningar som förbereder studenter och elever för etablering på kulturområdet fortsätter sitt arbete med att förstärka inslagen av inte minst ekonomisk, entreprenöriell och pedagogisk kompetens.

Snarare än i form av kraftigt ökande anställningsmöjligheter skulle ökande försörjningsmöjligheter, enligt vår bedömning, kunna uppstå i form av ökade möjligheter till egenföretagande, projektarbete, ökat behov av projektledare etc. (se 10.3). På dessa områden finns i så fall ett betydande utbildningsbehov, inte minst i form av ett växande behov av att vidareutbilda personer som redan är verksamma på kulturområdet. Högskoleverket har i uppdrag att kartlägga de entreprenörskapsutbildningar som finns i dag.42 Vidareutbildningsbehov som vi kan identifiera är entreprenörskap och ekonomi, men också, med tanke på skolans roll som kulturarena, pedagogik (se 10.1). Behovet av vidareutbildningar i entreprenörskap diskuterar vi vidare i avsnitt 10.3. Alla dessa kompetenser blir allt relevantare för kulturutövare. Såväl universiteten och högskolorna som den nya yrkeshögskolan, konstskolorna och folkhögskolorna skulle kunna fylla denna växande nisch på utbildningsmarknaden.

När det gäller ickeakademiska eftergymnasiala utbildningar förutsätter detta dock att den eftergymnasiala utbildningen innehåller inslag som förbereder eleverna för deras framtida arbetsmarknad. I dag ska även den högre konstnärliga utbildningen förbereda studenterna ”för att självständigt verka i arbetslivet.”43 Det är därför viktigt att dessa perspektiv integreras även i de utbildningar som förbereder framtida studenter för dessa utbildningar, dvs. i första hand de konstnärliga högskoleförberedande eftergymnasiala utbildningarna. Dessa kompetenser kan inte minst vara betydelsefulla för de elever som aldrig antas till högre utbildningar.

En tanke som har framförts till oss, bl.a. från utredningens referensgrupper, är att möjligheterna för konstnärligt och humanistiskt utbildade personer att komplettera sin utbildning för att därigenom

42Prop. 2008/09:1. Utg. omr. 16, s. 186. 43Högskoleförordningen (1993:100), Bilaga 2 Examensordning.

skaffa sig lärarkompetens borde förbättras. Detta skulle tillföra kompetens till skolan (jfr 10.1) och samtidigt bidra till att öka utbytet mellan kulturområdets arbetsmarknad och andra delar av arbetsmarknaden. Utbildning av bl.a. musik- och bildlärare sker ofta redan av samma högskolor och institutioner som utbildar musiker respektive bildkonstnärer. Detta skulle kunna bilda en utgångspunkt för ytterligare samordning. Även författare och humanister besitter kompetens som skulle kunna komma till nytta i skolans värld.

Den överutbildning av personer för kulturområdets arbetsmarknad som i dag föreligger kan inte främst hänföras till kompetensbrister. Att döma av statistiken avslutar fler studenter sådana utbildningar än kulturområdets arbetsmarknad kan hantera. Möjligheterna att åtgärda detta tycks begränsade inom ett fritt utbildningssystem. Det finns dock anledning att understryka att även högskoleförberedande utbildningar på sikt påverkar arbetsmarknaden. Även dessa bör därför, såväl i fråga om omfattning som i fråga om innehåll, planeras med hänsyn till etableringsmöjligheterna på kulturområdet. Om de konst- och kulturarvsinriktade eftergymnasiala utbildningarna, som regeringen föreslagit, inte inordnas i den nya Yrkeshögskolan innebär detta att dessa hänsyn måste tillgodoses på annat sätt.

Även om dagens kulturliv inte är sådant att det enligt vår bedömning är möjligt att långsiktigt förutsäga vilka kompetenser som kommer att behövas på kulturområdet kan man med viss säkerhet bedöma vilka kompetenser som kommer att krävas för att yrkesmässigt etablera sig på kulturområdet inom den närmaste framtiden. Förutsättningarna för sådana bedömningar kan också förbättras genom bättre kartläggning av kulturområdet. Denna information blir inte minst relevant för de konstnärliga högskolorna när de i ökande grad fokuserar på arbetsmarknaden, men också för Yrkeshögskolan. Dessa samband understryker vikten av att kulturområdets myndigheter har resurser för kartläggning, samt av att en dialog sker mellan den för detta ansvariga myndigheten och de ansvariga myndigheterna på utbildningsområdet, dvs. i första hand Skolverket, Högskoleverket, en framtida myndighet med ansvar för Yrkeshögskolan, samt med Folkbildningsrådet (med avseende på folkhögskolorna). Det understryker också behovet av forskning som dessa bedömningar kan grunda sig i.

Forskningsfrågor

Vi ser ett behov av strategiskt inriktad forskning för kulturområdet i vid mening. Det behövs resurser både för enskilda forskningsprojekt och för långsiktiga satsningar på infrastruktur. Nya broar behövs mellan institutionerna i gränslandet mellan kulturområdet och de relevanta forskningsdisciplinerna (t.ex. arkeologi, museologi, kulturpolitisk forskning, medie- och kommunikationsvetenskap, kulturekonomi, filmvetenskap, konstnärlig forskning osv.). Medelstilldelning till forskning för kulturområdets behov skulle behöva ske samlat för hela detta område, eftersom en viktig del av syftet är att överbrygga gränserna mellan genrer, delområden och forskningsdiscipliner.

Ett gott samarbete mellan kulturområdet, utbildningen och forskarvärlden tycks förutsätta ett kontinuerligt utbyte av personal. Då får forskare erfarenhet av kulturvärlden och kan ställa relevanta frågor. De som arbetar i t.ex. museer, arkiv och kulturmiljövård blir uppdaterade med den forskning som bedrivs på vetenskapliga institutioner. Karriärvägarnas betydelse för forskningens kompetensuppbyggnad hörde till de viktigaste slutsatserna i Befattningsutredningens slutbetänkande Karriär för kvalitet (SOU 2007:98). Detta blir allt viktigare när forskningen utvecklas allt snabbare. Ur detta perspektiv blir möjligheterna för kulturområdets personal att forskarutbilda sig och delta i forskningsprojekt strategiskt avgörande. Utan forskning för kulturområdets behov blir det svårt att på ett relevant sätt forskningsanknyta utbildningar med inriktning på kulturområdet.

Forskningsprojekt som inkluderar finansiering av doktorander och postdoktorsprojekt kan vara viktiga medel för att uppnå detta. Sådana projekt skulle bidra till att bygga upp framtida gränsöverskridande kompetens. Genom att etablera konstnärliga forskarutbildningar kan förutsättningar skapas för att det i framtiden ska finnas lärare på de konstnärliga högskolorna som kan kombinera konstnärliga och akademiska perspektiv. Samtidigt kan etableringen av konstnärliga forskarutbildningar ses som ett försök att finna nya finansierings och organisationsformer för konstens utvecklingsarbete.

Propositionen Ett lyft för forskning och innovation (prop. 2008/09:50) innebär en välbehövlig förstärkning av framför allt den konstnärliga forskningen och projekt där hela kulturområdet öppnas för vidare interaktion med humanistisk och samhällsvetenskaplig

forskning och teoriutveckling. Givet att den kommitté som Vetenskapsrådet enligt propositionen bör tillsätta får en sådan inriktning kan detta bidra till att förstärka kopplingen mellan kulturområdets verksamheter och den forskning som bedrivs vid universitet och högskolor. I vilken mån de tillförda medlen är tillräckliga bör utvärderas över tid.

Ett område som inte lyfts fram specifikt i regeringens satsning är tillämpad forskning om kulturlivet och om de offentliga kulturinstitutionernas relation till det övriga samhället. Det är viktigt de nya medlen för forskning om konst och kultur koncentreras på denna typ av forskning. Den humanistiska forskningen är av stor betydelse både för kulturområdet och för samhället i stort. Dess behov av grundforskningsmedel kan emellertid inte täckas av en kommitté med en budget på 50 miljoner kronor. Dessa medel brukas istället bäst för forskning med mera direkt anknytning till konstarterna, föremålssamlingarna och till kulturområdets övriga verksamheter.

Av de frågor som vi aktualiserade i promemorian Forskning för kulturområdets behov återstår flera även efter forskningspropositionen, inte minst återstår anslaget för Forsknings- och utvecklingsinsatser inom kulturområdet att utreda. Flera behov inom kulturområdet finns, enligt vår uppfattning, att ta hänsyn till vid denna bedömning. Kulturområdets myndigheter behöver i en tid präglad av förändring relevant och högkvalitativ forskning som underlag för sina bedömningar. Samtidigt behöver kulturområdets institutioner resurser för forskning och utveckling. I de allra flesta fall skulle minskade forskningsmedel till kulturområdets myndigheter och institutioner få allvarliga konsekvenser för deras forskningsmöjligheter. I dag används det nämnda anslaget i stor utsträckning för forskning i anslutning till ansvarsmuseernas uppdrag.

10.2.6. Överväganden

Stora delar av detta avsnitt diskuterar frågor som rör sig inom utbildningspolitikens område snarare än inom kulturpolitikens. De är icke desto mindre avgörande för kulturlivet. Den centrala tankegången i avsnittet har varit att sambanden mellan de båda politikområdena bör stärkas. De utbildningar som inriktas på kulturområdets arbetsmarknad bör ge en bred kompetens som skapar goda förutsättningar för ett föränderligt kulturklimat och för ett stort

mått av rörlighet under loppet av en karriär. Den väntade höga utvecklingstakten ställer också höga krav på möjligheter till vidareutbildning och kompletterande utbildning.

De utbildningar som inriktar sig på kulturområdet som arbetsmarknad bör enligt vår bedömning i högre grad ta hänsyn till hur denna arbetsmarknad ser ut. Arbetet med att förstärka moment av entreprenörskap, pedagogik och praktik bör därför fortsätta och vidareutvecklas. Detta gäller såväl för eftergymnasiala konst- och kulturarvsutbildningar som för konstnärliga och andra kulturorienterade utbildningar på högskolenivå.

En allt snabbare förändringstakt ställer högre krav på samarbete mellan utbildningsområdet och kulturområdet myndigheter för att göra detta möjligt. Förutsättningarna för att uttala sig om vilka behov, i fråga om utbildningarnas innehåll och omfattning, kan förbättras genom ett tätare samarbete med kulturområdets myndigheter. Dessa bör i större utsträckning kartlägga kulturområdets utveckling. Förutsättningarna för detta diskuteras vidare i kapitlen om förändrad förvaltningsorganisation (se vidare kap. 14–18).

Den kulturpolitik som vi föreslår ställer också ökade krav på tillgången till högkvalitativ och relevant forskning för kulturområdets behov. Vetenskapsrådet har tillförts nya medel för forskning om konst och kultur. Det är viktigt att resultaten av denna forskning kommer kulturområdet och dess myndigheter till godo. Det är också väsentligt att den forskning som finansieras inom ramarna för kulturbudgeten står i nära kontakt med annan relevant forskning.

De relativt begränsade medel som i kulturbudgeten i dag anslås till forskning bör enligt vår bedömning i de flesta fall även fortsättningsvis användas till samma ändamål som i dag. Där det är möjligt bör prioriteringar fortsatt ske med hjälp av vetenskapliga experter. De medel som i dag anslås för ansvarsmuseernas forskning bör även fortsättningsvis användas till forskning och utveckling inom museiområdet. Hur detta kan ske på bästa sätt utreds av Museikoordinatorn.

Sammanfattningsvis bedömer vi, som vi framfört i det särskilda yttrandet, att kulturområdet behöver förstärkta forskningsresurser.

10.3. Kulturföretagande och entreprenörskap

Vår bedömning: Frågor om kulturföretagande och entreprenörskap

är en angelägenhet för såväl kulturpolitiken som för näringslivspolitik, arbetsmarknadspolitik, regional tillväxtpolitik och utbildningspolitik.

Våra förslag:

  • De förvaltningsmyndigheter som vi anser ska ansvara för föreslagna sfärer bör tillsammans med de nya myndigheterna Tillväxtverket och Myndigheten för Tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser (TUA) få i uppdrag att stärka och fördjupa sitt samarbete i frågor som rör kulturföretagande och entreprenörskap samt kreativa och kulturella näringar. Ett nationellt program för kreativa och kulturella näringar bör prioriteras inom ramen för detta samarbete. Regionala och lokala erfarenheter bör tillvaratas i detta arbete.
  • Statistiska centralbyrån (SCB) bör i samverkan med det nya

Kulturrådet och Myndigheten för Tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser ges i uppdrag att arbeta med statistikfrågor som kan ligga till grund för utvärderingar inom området kulturella och kreativa näringar.

  • Såväl statliga myndigheter som andra statliga aktörer som arbetar med näringslivsfrämjande frågor bör ges i uppdrag att öka sin kompetens och kunskap om kulturföretagande och dess entreprenörer för att därmed kunna förbättra deras förutsättningar att verka som företagare.
  • De förvaltningsmyndigheter som vi anser ska ansvara för föreslagna sfärer bör tillsammans med statliga myndigheter och andra statliga aktörer som arbetar med näringslivsfrämjande frågor ges i uppdrag att synliggöra kulturskapare och deras verksamheter som en värdefull resurs såväl för den privata som den offentliga sektorn.
  • Konstnärs- och hantverksutbildningar av skilda slag bör i större utsträckning fördjupa inslag om entreprenörskap och företagande. Högskoleverket bör ges ett tydligt ansvar för att följa upp och utvärdera konstnärs- och hantverksutbildningarnas inslag av företagande och entreprenörskap inom högskolor och universitet.
  • De förvaltningsmyndigheter som vi anser ska ansvara för föreslagna sfärer, det nya Kulturrådet samt myndigheter och andra berörda statliga aktörer som arbetar med näringslivsfrämjande frågor bör i olika hänseenden ges i uppdrag att uppmuntra skapandet av mötesplatser för kulturföretagare, mäklare eller s.k. mellanhänder mellan kulturskapare och marknad samt att uppmuntra inkubatorverksamheter.

10.3.1. Inledning

Kulturella verksamheters betydelse för regioners attraktivitet, tillväxt och sysselsättning är något som nu lyfts fram allt mer. Kreativa och kulturella näringar och upplevelseindustri marknadsförs i dag som nya betydelsefulla sektorer och branscher för ökad tillväxt och sysselsättning i länder, regioner och städer. Enligt studien The economy of culture in Europe (2006), initierad av EU-kommissionen, omsatte kulturella- och kreativa näringar i Europa 654 miljarder euro 2005 vilket kan jämföras med bilindustrins 271 miljarder euro.

Kulturell verksamhet kan både i sig själv fungera som en säljbar produkt och aktivitet, men även vara en resurs som tillför något till annan verksamhet. T.ex. kan en intressant kulturhistorisk miljö likväl som en regionalt producerad film bidra till att skapa inkomster för en kommun och region. Kulturellt relaterade näringar t.ex. inom designområdet, är en allt viktigare bas för utveckling och marknadsföring av varor och tjänster.

Gränserna mellan kultur som självständig produkt eller som resurs, är ofta flytande. Kulturmiljön eller kulturyttringen kan både vara en säljbar produkt och en infrastrukturell bas för andra produkter. Ett exempel är Falu koppargruva som är en kulturhistoriskt intressant plats men också det ställe där Falu Rödfärgs råvara fortfarande utvinns. En skådespelare kan både utnyttja sitt kunnande som skådespelare i en filmproduktion och som föreläsare i en chefsutbildning. Då blir skådespelarens kulturella kapital en tillgång även för en annan bransch .44 Cirkus Cirkör kan här nämnas som exempel på en organisation som bedriver gränsöverskridande verksamhet. Förutom att arrangera egna föreställningar arbetar de även med ledarskapsutbildningar för kommuner och näringsliv. Ett annat exempel är Färgfabriken som både genomför egna utställningar och

44Kultur+Entreprenörskap=Tillväxt!?, FBA Holdning AB 2008.

aktivt deltar i statsutvecklingsprojekt för kommuner och städer. Vi vill med detta visa att kultur inte endast kan, eller bör, ses som en storhet i sig själv. Det är annars är en traditionell syn inom det kulturpolitiska fältet. Kulturen har enligt vår uppfattning en vidare roll i samhället, och det är dessa roller vi ska behandla i skilda kapitel. I kapitel 10.4 tar vi upp kulturens betydelse och roll som en viktig faktor för regional tillväxt och utveckling. Ofta lyfts särskilt upplevelseindustri och kreativa näringar fram som viktiga näringsgrenar för regioners och staters ekonomiska utveckling.

Kulturell verksamhet kan alltså ses som en resurs för utveckling och tillväxt, inte minst för näringslivet. IKEA genomförde 2007 ett ”art event” där sex svenska samtidskonstnärer fick i uppdrag att göra varsitt verk för försäljning på företagens varuhus runt om i världen som ett led i företagets marknadsföring. Absolut vodka är ett varumärke som under lång tid i sin marknadsföring suddat ut gränserna mellan reklam och konst, mode och musik.45 Näringslivet kan även ses som en ekonomisk resurs och part för kulturlivet genom s.k. sponsring eller donationer. I kapitel 13 behandlas dessa frågor. Enligt vår mening är det viktigt att lyfta fram kulturens roll och betydelse för samhällsutvecklingen. Detta är i linje med den generella syn på kulturområdet som vi förmedlar genom våra överväganden och förslag.

Enligt direktiven ska vi undersöka hur försörjningsmöjligheterna för kulturskapare kan förbättras och identifiera åtgärder som kan bidra till ett ökat entreprenörskap och företagande inom kulturskapande och konstnärlig verksamhet. Även om vi kommer att beröra kulturskaparnas roll och ställning som arbetstagare kommer vi i detta avsnitt att fokusera på olika åtgärder som syftar till ökat företagande och entreprenörskap bland kulturskaparna. Dessa åtgärder kan i sin tur bidra till att öka försörjningsmöjligheterna. Ett skäl till vår avgränsning är att kulturskaparnas och konstnärers försörjningsmöjligheter behandlats i tidigare utredningar. Vi knyter an till dessa frågor i kapitel 13. Frågan om hur kulturskapare fungerar i rollen som entreprenörer och företagare har däremot inte, på statlig nivå, tidigare behandlats särskilt ingående.

Inledningsvis kommer vi i detta avsnitt att diskutera begrepp som kulturella näringar, kreativa näringar, och vad som skiljer dessa branscher och företag verksamma här gentemot andra branscher. Frågor om kulturföretag skiljer ut sig från andra typer av företag diskuteras.

45 Ibid.

Därefter kommer vi kortfattat att redogöra för tidigare behandling av frågor om kulturföretagande och entreprenörskap inom det kulturpolitiska området. Redogörelsen övergår i en problemanalys av kulturella näringar och kulturskaparnas situation i dagsläget med betoning på deras roll som entreprenörer och företagare. Med detta som bakgrund kommer vi att föreslå insatser för att stärka kulturskaparnas situation.

Vi kommer att påpeka behovet av ett tvärsektoriellt synsätt och ökad samverkan inom kultur- och näringslivspolitiken. En ökad samverkan mellan myndigheter och organisationer och mellan den centrala, regionala och lokala politiska nivån är också nödvändigt då frågan inte bara berör det traditionella kulturpolitiska området.

Förslagen och bedömningarna tar även upp behovet av ökad statistik och forskning om på vilket sätt de nya näringarna bidrar, insatser inom utbildningsområdet och behovet av samverkan mellan offentlig kulturpolitisk nivå och näringslivet samt civilsamhället.

10.3.2. Vad menar vi med entreprenörskap, företagande och kulturskapare?

Hur begrepp som kulturskapare, företagande och entreprenörer definieras får, enligt vår mening, konsekvenser för vilka förslag som kan läggas. Därför ser vi det som nödvändigt att kort redogöra för begreppen.

I tidigare utredningar har begreppet konstnär använts för att beskriva grupper som haft sin utkomst inom skilda konstnärliga områden.46 Ett annat begrepp som frekvent använts och i princip avsett samma sak är kulturarbetare. I ett historiskt perspektiv, vilket vi i kommande avsnitt ska diskutera, har kulturskapare, ofta benämnd som konstnär, kopplats till en föreställning om att vara skapare av god konst, ofta liktydigt med subventionerad kultur. Vi kommer inte att lägga in några värderande omdömen i begreppet utan kulturskapare är för oss namn på yrkesgrupper som återfinns såväl som anställda inom offentlig- och privat sektor, eller som entreprenörer och företagare.

Med begreppet företagsamhet avser vi en specifik driftsform för att organisera sin verksamhet eller som ett sätt att försörja sig på.

46 Med konstnärer avsågs i utredningen Kulturrådet: konstnärerna i samhället de strukturer på det fackliga området för konstnärligt verksamma inom huvudkategorierna: ordkonstnärer, bild- och formkonstnärer, tonsättare och film- och scenkonstnärer (SOU 1975:14, s. 13 se även SOU 1990:39).

Vi vill poängtera att företagsamhet, enligt vår uppfattning, inte ska betraktas som en synonym till entreprenörskap.47 I nästa avsnitt kommer vi att närmare problematisera och diskutera vad som på ett övergripande plan utmärker kulturföretag.

Entreprenörskap har under de senaste tio åren främst kopplats till ord som nyföretagande, affärs- och tillväxtperspektiv. I Nationalencyklopedin beskrivs ordet entreprenör som en ”person som i konkret handling skapar ny affärsverksamhet.” I denna tolkning ses ökat entreprenörskap som något som leder till att fler företag bildas vilket i sin tur är viktigt för samhällets tillväxt.

Entreprenörskap har även i den politiska debatten lyfts fram som ett medel för att effektivisera och förbättra servicen i skola, sjukvård och i övrig offentlig verksamhet. Regeringens målsättning att öka möjligheterna för entreprenörskap inom sjukvård, omsorg och utbildning där det finns en öppenhet för andra driftsformer än de traditionellt offentligt drivna, är ett exempel på detta förhållningssätt.

Begreppet entreprenörskap kan även ha vidare betydelse än något som enbart kopplas till nyföretagande, tillväxt och effektivisering. En entreprenör kan ses som en person som ifrågasätter etablerade relationer och föreställningar. De svenska entreprenörforskarna Daniel Hjort och Bengt Johannisson hävdar t.ex. att ”Entreprenörskap innebär att ifrågasätta det etablerade och skapa nya mönster på marknaden med de ekonomiska och sociala risker detta för med sig.”48 Det entreprenöriella förhållningssättet ligger nära kulturskaparens. Båda har en stark tilltro till sin egen kapacitet och kreativitet. Båda är också självexploaterande och skapar själva sina egna karriärer genom sina egna projekt.49 Nutek ger även uttryck för en liknande tolkning:

Entreprenörskap är en dynamisk och social process, där individer enskilt eller i samarbete, identifierar möjligheter och gör något med

47 Nutek poängterar även att entreprenörskap och företagande är två skilda begrepp. Entreprenörskap finns och behövs i alla delar av samhället – i befintliga företag och organisationer, i offentlig verksamhet, i föreningslivet, i skolan och inom den sociala ekonomin. Företagande handlar om att starta och driva företag, där entreprenörskap är en av flera former av företagande. Företag kan ha återkommande innovativa och entreprenöriella perioder och verksamheter, det vill säga utveckla nya användarvärden med den bas företaget har eller i en utvecklad variant. 48 Hjort, D och B. Johannisson (1998),”Entreprenörskap som skapelseseprocess och ideologi” s. 87. 49 Se Jansson, E (2008), Paradoxen (s)om entreprenörskap: En romantisk ironisk historia om ett avvikande entreprenörskapande, och där angivna referenser.

dem för att omforma idéer till praktiska och målinriktade aktiviteter i sociala, kulturella eller ekonomiska sammanhang.50

Med andra ord avses här ett förhållningssätt som i sin tur leder till processer där etablerade sanningar och föreställningar ifrågasätts och utmanas.

Sammanfattningsvis kan intentionerna i vårt uppdrag om ökat entreprenörskap ges olika betydelse. Ett är att koppla ihop begreppet med direktivens önskemål om ökat företagande inom kulturområdet och att fokusera på åtgärder som gör det lättare att starta och driva företag inom dessa sektorer. En annan tolkning är att se ökat entreprenörskap som ett sätt att effektivisera och hitta alternativa driftsformer inom kulturpolitikens område, t.ex. privat- eller föreningsdrivna bibliotek. Men entreprenörskap kan även innebära att med olika åtgärder, som utbildning, öka graden av entreprenöriellt förhållningssätt hos kulturskaparna för att på så sätt öka deras försörjningsmöjligheter. Vi har valt en vid tolkning av entreprenörskapsbegreppet.

Dels kommer vi att föreslå insatser som syftar till ett ökat företagande inom det kulturella området, dels föreslå åtgärder som ökar inslaget av entreprenörskap i de konstnärliga utbildningarna för att på så sätt ge studenter ett ökat entreprenöriellt förhållningssätt. Våra förslag till insatser på området har dock som slutmål att öka försörjningsmöjligheterna för kulturskapare genom ökad företagsamhet inom kultursektorn. Vi vill dock betona att det inte enbart räcker att öka antalet kulturföretag, utan en avgörande faktor är att även öka möjligheten för tillväxt för företagen.

10.3.3. Skiljer sig kulturföretag från andra företag?

Skiljer sig kulturföretag och entreprenörer på något principiellt sätt från andra företag? Frågan aktualiseras så snart stöd till olika formar av kulturella näringar och kulturföretagande diskuteras. Räcker det inte med de befintliga system för näringslivsutveckling som finns? I studier, vilka vi kommer att redogöra för, har det framkommit att kulturföretag har flera särdrag som särskiljer dem från andra typer

50 Denna tolkning av begreppet är liknande den som återfinns i KK-stiftelsens rapport Att leva på sin talang – kreatörers behov av entreprenörskap, där författarna i sina intervjuer med kreatörer eller personer i deras närhet ansåg att entreprenörskap och i synnerhet konstnärligt entreprenörskap handlar om att se nya möjligheter i gamla strukturer och befintliga förutsättningar, eller att man skapar helt nya förutsättningar (KK-stiftelsen 2005).

av företag som t.ex. tjänsteföretag och industriföretag. Det finns givetvis också stora skillnader mellan olika kulturföretag, t.ex. mellan å ena sidan stora musik- och filmbolag och å andra sidan en ensamföretagare som försörjer sig på hemslöjd. I detta avsnitt kommer vi att diskutera och problematisera vad som t.ex. avses med kulturella och kreativa näringar och vad som skiljer dem från andra branscher och företag.

Kulturella och kreativa näringar

Begrepp som kulturindustri, upplevelseindustri, kreativa näringar, kulturella näringar är i dag vanligt förekommande. Men vad står de olika begreppen för? Några av de vanligaste begreppen kommer här närmare att diskuteras och där likheter och skillnader dem emellan försöker benas ut. Det ska poängteras att avsikten inte är att föra en uttömmande begreppsdiskussion, men vi vill dock lyfta fram oklarheter med vad som avses med kulturella näringar och relatera begreppet till andra termer och begrepp. Detta påpekades även i ITPS rapport Kreativ tillväxt? – En rapport om kreativa näringar i politik och statistik, 2008. På ett övergripande plan handlar frågan om vad det är som särskiljer dessa näringar från andra och vad det är som gör detta till en kulturpolitisk angelägenhet.

När begreppet kulturindustri, i singular, först lanserades var det som ett normativt begrepp som i den allmänna debatten var liktydigt med industrialiserad produktion av kultur som hade sitt ursprung i den nordamerikanska marknaden och som spred standardiserade produkter. Det främsta syftet för kulturindustrin var enligt dess kritiker att tjäna pengar på att göra så lättsmälta och standardiserade filmer, musik, böcker som möjligt för att därigenom nå en så stor marknad som möjligt. Det var först i slutet av 1970-talet, i Storbritannien, som begreppet fick en mer positiv innebörd men då under beteckningen kulturindustrier (plural). I det historiska avsnittet fördjupades denna diskussion.

Kulturindustri(er), eller kulturella näringar, kan även användas som ett analytiskt begrepp för att beteckna företag som primärt säljer estetiska upplevelser till skillnad från industriföretag som säljer fysiska produkter, tjänsteföretag som säljer tjänster samt kunskapsföretag som säljer kunskap.51 En mer utförlig definition av begreppet har den Australiensiska kulturekonomen Throsby (2001). Kult-

51 Björkegren, D. 1994, Filmens företag.

egendom.55

urella industrier utmärks enligt honom av någon form av kreativitet, den ska innehålla skapande och kommunikation av symboliska betydelser. Resultatet av handlingen ska, åtminstone potentiellt, innehålla någon form av immateriell egendom.52

Kulturindustriell verksamhet utmärks sålunda av kreativt skapande och av att produkterna ska förmedla någon form av symboliskt värde. Dessa kriterier är även vanligt förekommande i den s.k. traditionella statliga kulturpolitikens syn på konstnärlig verksamhet. Den springande punkten är synen på det som produceras. Om kulturindustriell verksamhet karakteriseras av att produkterna eller varorna/tjänsterna är egendom, vilket i sin tur ska genera inkomster talar man i stället i kulturpolitiken om konstverk som har ett egenvärde.

Det finns dock ingen konsensus om vilka aktiviteter eller branscher som ska inkluderas som kulturella näringar. I rapporten

The economy of culture in Europe, från 2006 inkluderas i begreppet kulturella näringar (Cultural Industries): film, video, TV, videospel, musik (inspelad musik), press och böcker. Gemensam nämnare är att de industriella aktiviteterna är massproducerade, kan betecknas som masskommunikation och är copyrightskyddade. I rapporten skiljer man i sin tur ut detta från kulturell kärnverksamhet som t.ex. teater, scen- och bildkonst där produkterna inte är massproducerade.53

Scotecon (ett skotskt forskningsnätverk) har inkluderat följande aktiviteter i begreppet: dans, musik, konst, foto, film, scenkonst, litteratur, museer och festivaler.54 Throsby inkluderar ovan nämnda aktiviteter vilka han benämner kulturindustrins kärna. Men även andra aktiviteter som reklam, design och arkitektur vilka existerar utanför kärnan kan, enligt Throsby, inkluderas eftersom de har drag av kreativitet i produktionsprocessen och att den slutgiltiga produktionen kännetecknas som immateriell

Det finns som synes stora variationer i bedömningarna om vilka branscher och verksamheter som bör inkluderas i begreppet kulturella näringar. Detta i sin tur får givetvis konsekvenser vid mätningar av näringens omfång, storlek och betydelse för ekonomin, en problematik som kommer att diskutera i avsnittet analys och bedömningar.

52 Översatt av Dahlström, M., m.fl. 2004, Kreativa näringar i Stockholmsregionen. 53The economy of culture in Europe, 2006. 54The impact of the cultural sector in Scotland, Scotecon 2004. 55 Throsby, D 2001, Economic and Culture.

samheter som foto, reklam litteratur mm.

Creative industries eller kreativa näringar är en annan benämning för denna typ av verksamhet. I Storbritannien är begreppet creative industries i dag vedertaget. The Department for Culture Media and Sports (DCMS) definierar begreppet som:

de näringar som har sitt ursprung i individuell kreativitet, kunnande och talang och som har potential att generera välfärd och sysselsättning genom att skapa och exploatera immateriell egendom.56

Den enda skillnaden mot Throsbys definition är att DCMS saknar kriterier om ”skapandeprocessens” symboliska innehåll. De delområden som innefattas i creative industries enligt DCMS: reklam, arkitektur, konst- och antikmarknad, hantverk, design, mode, film och video, mjukvaror för interaktiv fritid, musik, scenkonst, förlagsverksamhet, mjukvara och datatjänster samt TV och radio.57

Begreppet creative industries förkommer även i svenska rapporter, där översatt med det mer lämpliga ordet näringar. I rapporten Kreativa näringar i Stockholmsregionen har författarna utgått från DCMS definition och indelning.58 I en rapport från Regionförbundet Östsam används begreppet kreativ sektor i stället för näring. Enligt författarna beror det på att de inte enbart fokuserar på produktion, utan även inkluderar icke vinstdrivande och stöttande sektorer i sin analys. De har inkluderat 21 verksamhetsfält i sin studie och då även områden som sport, djur/natur, friluftsliv, turism, andlighet/själsliv förutom mer traditionella verk

I rapporten The economy of culture in Europe (2006), används kreativa näringar för verksamheter som inte direkt kan hänföras till kulturella aktiviteter eller kulturella näringar. Det är aktiviteter som kan infogas i andra verksamheter vilka inte direkt är kopplade till kulturella varor och produkter men innehåller moment som kan hänföras till kulturella aktiviteter som symbolproduktion mm. I studien definieras följande sektorer som kreativa näringar: design, mode, grafisk produkt, arkitektur och reklam. Förutom skillnaden mellan kulturella och kreativa näringar skiljer man i rapporten ut kreativa näringar från relaterade näringar vilket är verksamheter som i sig inte räknas in i ovanstående kategorier men är beroende av både kreativa näringar samt kulturella näringars produkter och resultat. Detta är en stor och växande näringsgrupp där bl.a. dataprogram, bredband,

56 I Dahlström M., m.fl. 2004. 57 Creative Industries Mapping Document 2001, DCMS. 58 Dahlström, M., m.fl. 2004.

tället för

ku

verksamheter i högsta

gra

tum att dessa områden behandlats i tidigare

rap MP3 spelare och mobiltelefoni involveras. Även om mobiltelefoner inte direkt är en kreativ eller kulturell näring så är de beroende av verksamheter som musik, foto, film för sin produktutveckling.59Här räknas sålunda mjukvaror inte som kreativ näring utan som en relaterad näring.

Ett tredje begrepp, är upplevelseindustri (experience industry) som Stiftelsen för kunskaps- och kompetensutveckling (KK-stiftelsen) lanserade i slutet av 1990-talet vilket är ”ett samlingsbegrepp för människor och företag med ett kreativt förhållningssätt som har till uppgift att skapa och/eller le verera upplevelser i någon form”.60Att KK-stiftelsen inte valt att benämna verksamheten som kulturindustri eller kreativ industri är ett medvetet val eftersom dessa begrepp anses vara producentorienterade i s

ndorienterade.61

De delområden som definieras in under ”hatten” är: arkitektur, design, film, fotografi, konst, litteratur, marknadskommunikation, media, mode, musik, måltid, scenkonst, turism och upplevelsebaserat lärande. De områden som tillkommit utöver de från DCMS nämnda är måltider, turism och besöksnäringar. Områden som KK-stiftelsen medvetet exkluderat bort är sport, spel och dobbel och pornografi. I en rapport från Vinnova räknas däremot sport och spel och dobbel in som upplevelseindustri då dessa

d, enligt Vinnova, är upplevelserelaterade.62En snarlik synonym till upplevelseindustri är begreppet upplevelsenäring (vilket i och för sig kan ses som en mer korrekt benämning) vilket används i en rapport från Arbetsmarknadsstyrelsen. De branscher som AMS använder i sin studie är: turism (inkl. alla slags resor) kultur och nöjen, sport, äventyr och välbefinnande/personlig omvårdnad. Att massmedier, film dataspel och reklam inte finns med förklaras av det fak

porter från AMS. 63Vad skiljer begreppen åt och vilka konsekvenser får val av namn? I den internationella ”diskursen” är creative industries och cultural industries vanligast förekommande. Under senare år har creative industries i allt högre utsträckning ersatt cultural industries som

59 ibid., s. 56. 60 I Nielsén 2006, Funk. En tillväxtmodell för upplevelseindustrin, s. 5. 61 Almquist, K., M. Engström, och K. Olausson (red) 2000, Blandade upplevelser. En förstudie om svensk upplevelseindustris möjligheter, med förslag till åtgärder; Almquist, K., C. Daal och K. Engström 2001, Det svenska smörgåsbordet dukas om; Nielsén, T. 2006. 62 Gustavsson, N. 2003, Svensk forskning – rik på upplevelser. 63Arbete för nöjes skull – Var finns jobben inom upplevelsenäringen, AMS 2001

er om vad

som

ubsektor till en större serviceindustri (när-

ing

de uttrycker

ski

begrepp skulle med andra ord betraktas

som

ippas med företag aktiva på global och lokal eller

reg benämning. Utifrån några av de tidigare nämnda rapporter, artiklar och böcker kan man identifierat två olika utgångspunkt

skiljer cultural industries och creative industries åt. En första utgångspunkt är att det existerar kvalitativa skillnader mellan dessa två begrepp. Skillnaden är i någon mån teoretisk, men framförallt handlar det om vilka verksamheter som inkluderas i respektive begrepp. En skillnad som framhålls är att kreativa näringar är ett vidare begrepp och inrymmer fler näringar än de som traditionellt räknas in under kulturindustri, vilket kan betraktas som en delmängd av kreativa industrier/näringar.64 En annan skillnad är att kreativa näringar ses som en s

), eller tjänstenäring.65I rapporten The economy of culture in Europe har man valt att inte definiera in kulturella näringar i kreativa näringar eller viceversa. Som nämnts används där bägge begreppen då

lda företeelser som inte är kompatibla. I några av rapporterna påpekas dock att det inte finns några avgörande teoretiska eller analytiska skillnader mellan begreppen. Det faktum att creative industries tagit över förklaras i stället med samhälleliga och politiska faktorer. Skälet till namnbytet från cultural industries till creative industries i Storbritannien förklaras av att DCMS vill undvika att blanda ihop ”kultur” och ”ekonomi” vilka ofta ses som varandras motsats i den kulturpolitiska debatten.66 Kulturindustri som

en självmotsägelse. Den australiensiske kulturforskaren Cunningham hävdar att kreativitetsbegreppet lättare kan infogas i den större ekonomiska omställningsprocedur som i dag pågår och där begrepp som ny ekonomi, kluster och entreprenörskap är vanligt förekommande.67 Kulturindustri förknippas även med nationell industri medan kreativa näringar förkn

ional nivå. Syftet här är inte att finna den ”ultimata” definitionen men den term eller det begrepp som väljs måste definieras i relation till andra vedertagna termer inom området. I rapporten The economy of culture in Europe, har författarna på ett förtjänstfullt sätt avgränsat

64 Se bl.a. Culture, trade and globalisation,Unesco; The economy of culture in Europe, 2006. 65 O´Reagan, T. 2001, Cutrural Policy: Rejuvenate or Wither; European Parliament Resolution on Cultural Industries, Europeiska kommissionen 2003; Dahlström M., m.fl. 2004. 66 Dahlström, M., m.fl. 2004. 67 Cunningham, S. 2001, from Cultural to Creative Industries: Theory, Industry, and Policy Implications.

my of culture in Europe, kan utgöra en gemensam

bas för detta arbete.

Branschens karaktär

för

n tredjedel av dem kombinerar företagande med

an

som bedriver sin

ver

satta sker uteslutande i form av egenföretagare samtidigt som och satt de olika begreppen i relation till varandra. Där sätts t.ex. kreativa och kulturella näringar inte bara i relation till varandra utan även i relation till den traditionella kulturpolitikens ram som avgränsade verksamheter. I ITPS kartläggningar noteras vikten av att det sker en enhetlig definition om vilka näringar som ska räknas in, vilket vi även ska diskutera längre fram.68 För kommande kartläggning anser vi att rapport The econo Även om det inom kultursektorn finns stora företag som Bonniers så karakteriseras ofta kulturföretagarbranschen av småskalighet. I en nyligen publicerad kartläggning av kulturföretagare i Västra Götalands regionen fann man att 73 procent var enmansföretagare och att 43 procent ansåg sig inte kunna försörja sig på sitt företag.69Att småföretagen inom sektorn dominerar i Sverige framkom även i en nordisk studie av den ”experimentella ekonomin” där de små

etagen med mindre än 20 anställda utgjorde med 98,5 procent.70Det råder inte någon brist på företagande inom denna sektor. Jansson och Powers (2008) konstaterar i en rapport att ”[o]m entreprenörskap definieras som en person som startar företag då är det få om inga sektorer som kan mäta sig med entreprenörsandan inom de kulturella näringarna.”71 Enligt deras rapport är så mycket som 60 procent av de verksamma inom de kreativa näringarna som driver företag, även om e

nan anställning.

I utredningen Arbete åt konstnärer (SOU 1997:182) konstaterades att av de 25 000 yrkesverksamma konstnärerna arbetade 50 procent som frilansade arbetstagare, dvs. hade inte någon fast anställning, 40 procent var egenföretagare och drygt 10 procent var fast anställda. Enligt Anders Forsman är andelen kulturskapare

ksamhet i företagsform i dagsläget än större.72Arbetsförmedlingen kultur har noterat att tillskottet av syssel-

68 Gustavsson, N. 2008, Upplevelseindustri – Marknadens logik och organisatoriska förutsättningar; Kreativ tillväxt? – En rapport om kreativa näringar i politik och statistik, ITPS, 2008. 69Kultur- och upplevelsesektorn i Västra Götaland, 2008. 70 I Nielsén, 2006, s. 62. 71 Jansson, D. & D. Powers 2008, ”Att leva på kultur”, s. 23. 72 Forsman, A. 2008, ”Konstnärspolitiska dilemman”, s. 123.

antalet anställda minska över tiden.73 Enligt deras prognos kommer antalet egenföretagare att öka med cirka 3000 per år, oavsett konjunkturläge. Förklaringen ligger i att bl.a. stora organisationer och institutioner inte längre anställer, utan anlitar egenföretagare för tidsbegränsade uppdrag.74

Ett annat karakteristiskt drag i branschen är att kulturföretagare ofta jobbar i projektform, har ett antal olika uppdragsgivare samtidigt och går mellan anställning och uppdrag, mellan A-skatt och Fskatt. Inte sällan går kulturskaparen mellan anställning och arbetslöshet.75

De som är verksamma inom denna bransch kan beskrivas som kombinatörer och födgenier. De arbetar i nätverk snarare än i fasta organisationer.

En positiv tolkning av branschen är att den genom sin flexibla form förebådar en utveckling av arbetsmarknaden i stort. De personer som lyckas försörja sig i denna bransch förvärvar kunskaper som är värdefulla för arbetslivet i stort. Deras kompetens skulle kunna komma till nytta i fler sammanhang än som nu är fallet.

Produktorienterat

Ett ytterligare argument för kulturföretagens särart återfinns i Emma Stenströms doktorsavhandling76. Hon argumenterar där för att kulturföretaget definitionsmässigt är produktorienterat och inte marknadsorienterat. Endast den kulturföretagare kan lyckas som producerar varor t.ex. konstverk, böcker, musikstycken, med integritet och ett visst mått av originalitet. Produktionen av ett konstverk kan med andra ord inte – vilket är fallet med de flesta andra branscher – föregås av en marknadsundersökning. Ställer kulturföretagaren först frågan ”Vad är det marknaden vill ha?”, då diskvalificerar sig kulturföretagaren definitionsmässigt som just kulturföretagare. De produkter som erbjuds blir förutsägbara och därför inte heller attraktiva på marknaden.

Nationalekonomen Caves poängterar att konstnären i sitt arbete realiserar och konkretiserar inre visioner och abstraktioner. Detta

73Prognos Arbetsmarknads kultur 2008–2009, AF kultur 2008, s. 7. 74 Forsman, A. 2008. 75 Enligt rapporten Kultur och upplevelsesektorn i Västra Götaland (2008) ansåg 43 procent av de tillfrågade kulturföretagarna att de inte kunde försörja sig på sitt arbete och 42 procent uppgav att man tjänade mindre än 10 000 kr i månaden. 76 Stenström, E. (2000) Konstiga företag.

faktum blir en osäkerhetsfaktor som gör det svårt at veta om produkten är marknadsmässigt gångbar. Till exempel vet en artist inte i förväg om dennes inre vision är lika tilltalande för andra som den är för artisten själv.77

Självbilden

Vi har nu resonerat om vad som karakteriserar kulturella näringar som bransch, men lika viktig är att karlägga hur enskilda företagare och entreprenörer upplever sin verksamhet. Vilken självbild har en kulturskapare, dvs. betraktar man sig som entreprenör, företagare eller som konstnär? En vanlig föreställning i ett historiskt perspektiv har varit att en konstnär främst ser sig själv som någon som måste skapa av inre nödvändighet och drivkraft. För att kunna skapa god konst krävs att konstnären är upphöjd från verklighetens ”trivialiteter” och invanda rutiner, detta faktum har ansetts skilja ut gruppen från det vanliga lönearbetet. Denna föreställning som har sin grund i romantikens syn på konstnärens roll har ännu i dag starkt inflytande.

Nationalekonomen Richard E Caves har i sina studier av kreativa näringar visat på att värdegrunderna för de kulturellt yrkesverksammas engagemang är helt andra än rent ekonomiska.78 Motivet för att arbeta med kreativitet och kultur är inte i första hand karriär eller pengar. Socialt intresse, skaparglädje och en vilja att engagera sig känslomässigt framhävs i stället som viktiga faktorer för det konstnärliga skapandet.79 Detta kan förklara svårigheterna för många kulturskapare att betrakta sig som företagare. I rapporten Den ofrivillige företagaren. En studie av kultur, ekonomi och företagande bekräftas denna självbild. I studiens kartläggning av kulturföretagare ansåg 91 procent att deras verksamhet skiljer sig från andra företagares. En vanlig självbild bland de intervjuade var att de inte i första hand styrdes av ekonomiska intressen utan av bl.a. ideologiska, psykologiska och konstnärliga värden. En slutsats i rapporten är att

i många kulturföretagares ögon är det en stor skillnad mellan att driva ett kulturföretag och att driva andra typer av företag. Kultur-

77 Caves, R E., 2002, Creative Industries: Contract between art and commerce. 78 Caves 2002. 79 I Gustavsson, N. 2008, s. 18 och där angivna referenser.

företagarna är i många fall motsträviga, ja till och med ofrivilliga företagare.80

Företagsekonomerna Ann-Sofie Köping, Jenny Lantz och Emma Stenström anser att begreppet ”egenanställd”, eller på engelska, ”self-employed” är en bättre benämning än entreprenör, eftersom de flesta, även i svenska studier, framförallt ser sitt företagande som en möjlighet att kunna utöva sitt yrke.81

Många kulturskapare har sålunda av skatteregler och annat, delvis mot sin vilja, ”tvingats” in i ett småföretagande. Skattereglerna underlättar för innehavaren av F-skattesedel, jämfört med den som är A-skattad. Uppdragsgivare önskar eller kräver allt oftare att uppdragstagaren innehar F-skattesedel. Följden blir att allt fler kulturskapare av praktiska skäl är småföretagare, utan att identifiera sig med rollen.

Skillnaden mellan kulturföretagen och övriga företag är med andra ord på många sätt en attitydfråga. Konsekvensen av detta är att samhällets generella former för näringslivsutveckling – starta egetkurser, affärsrådgivning etc. – sällan når kulturföretagaren. Kulturföretagarens självbild står i vägen. Det uppstår ofta en kulturkrock.82 Detta faktum har lyfts fram för särskilt företagsstöd för kultursektorn.

10.3.4. Kulturella näringar och entreprenörskap i ett historiskt perspektiv

Kulturindustri och kulturella näringar som hot

I dag ses, det som förr kallades, kommersiell nöjesindustri, entreprenörskap, kulturföretagande som räddare för regioner i kris och som en ny framtidsbransch. Man behöver dock inte gå långt tillbaka i historien då dessa verksamheter enbart sågs som ett hot mot medborgarnas och framför allt barn- och ungdomars ve och väl.

Film som exempel på kulturindustri är i detta avseende ett talande exempel. När filmen introducerades i Sverige i slutet på 1800talet var det inget som till början väckte myndigheternas intresse. Snabbt blev dock film som en sk. populärkulturell företeelse eller

80Den ofrivillige företagaren, Nätverkstan Kultur i Väst 2002. 81 Köping, A-S, Lantz, J och Stenström, 2008, ”Kulturens ekonomisering”. 82 Denna självbild återfanns även i KK-stiftelsens rapport Att leva på sin talang – kreatörens behov av entreprenörskap (2005).

nöje bland den breda befolkningen.83 Det var när spelfilmen introducerade på bred front några år in på 1900-talet, tidigare var det främst journalfilmer som visades, som ”omoralen” i form av våld och sex började sprida sig.

De tidigaste organiserade protesterna i Sverige mot filmen kan noteras till 1905. Då hölls det första opinionsmötet mot kinematografins84 urartning och barnens besök på kinematografer. I spetsen för protesterna stod lärare och föräldrar. Kritiken mot filmen kom att leda till att Sverige som första land i världen införde en förhandscensur på film 1911. Besluten och debatten i riksdagen var karakteristiska för samhällets inställning till film som övrig kulturindustriell verksamhet i början av det förra seklet. Det var dock inte enbart film som råkade ut för denna typ av kritik utan det gällde många av kulturföretagens produkter, som vid sidan av film även inkluderade bl.a. populärmusik, serietidningar och jazz.85 De betraktades som en fara, speciellt för ungdomen.86

I en debatt om ungdomens fritidsysselsättning som utspelades i riksdagen 1919 var ett tema att ungdomens s.k. defekt hade sitt ursprung i konsumtion av populärkultur. Detta hade i sin tur lett till ökad ungdomsbrottsligheten och att gamla hederskänslor hade utplånats. Nu var de dags att bekämpa dåliga nöjen och få ungdomarna över till bildande och uppfostrande nöjen för att därigenom skapa en ”sund folkstam”.87 Den stora boven i dramat var de ”skrupelfria” företagsledarna i de olika kulturindustriella företagen.

I riksdagen höjdes röster i slutet av 1930-talet om att det inte räckte att från talarstolen fördöma populärkulturella produkter utan staten borde i stället ta krafttag mot den s.k. populärkulturens utbredning. En ledamot ville se ingripanden mot ”underhaltig film, offentlig dans, särskilt i förening med rusdrycksförsäljning samt den kriminellt betonade och pornografiska litteraturen som redan i skolåldern ofta på hemliga vägar når ungdomen”.88 Debatterna i riksdagen resulterade i att en utredning under namnet Ungdomskommittén tillsattes 1939. Den hade bl.a. i uppgift att ”uppta frågan om de missför-

83 McQuail, S. 2000, McQuail’s masscommunication theory, s. 23 f. 84 Kinematografi var dåtidens beteckning på biograf. 85 Den gemensamma nämnaren för kulturindustrin var att den bedrevs på kommersiell basis och vände sig till en masspublik (Lewis 1990, Art, Culture and Enterprise – The politics of art and cultural industries, s. 51). 86 Se t.ex., Boëthius, U. 1989, När Nick Carter drevs på flykten och Frykman 1988, Dansbaneeländet. 87 Mot. AK 1919:299, s. 11. 88 Prot. FK 1938:206.

hållanden som förefanns inom det offentliga nöjeslivet och om botemedel därom”.89 I utredningens betänkande Ungdomen och Nöjeslivet (SOU 1945:22) diskuterades olika förslag på hur främst ungdomens utnyttjande av kulturindustriella produkter såsom film och dans kunde minskas eller stoppas. En av de stora bovarna som pekades ut var ”kulturföretagarna” och deras jakt på vinst. Problemet skulle lösas ”om de privata vinstintressena bakom nöjeslivet förvunne, skulle det vara möjligt att låta de rena affärssynpunkterna träda i bakgrunden till förmån för de ungdomsvårdande.”90 De som hade sin utkomst i dessa företag karakteriserades som hänsynslösa profitörer eller för att citera en remissinstans:

Bakom dessa står icke sällan ett kallt beräknande profitbegär, och deras bärighet är beroende av en stor publiktillströmning. Man utnyttjar och reklamens och teknikens alla publikdragande medel.91

Argumentationen i utredningen och i remissvaren var ett eko från tidigare års debatter om kulturindustrins negativa påverkan på framförallt barn och ungdom. Nu blev det inga direkta politiska resultat av utredningens arbete, men betänkandet sammanfattar synen på populärkulturen och kulturindustrin som fenomen under filmens första femtio år. Kulturindustrins produkter ansågs ställa till stor skada för det uppväxande släktet och det var statens uppgift att hindra detta.

Kritiken mot kulturindustrin kom även att lyftas fram som ett övergripande kulturpolitiskt problem i samband med 1974 års kulturpolitiska beslut. I den nya statliga kulturpolitiken som riksdagen beslutade om formulerades åtta övergripande mål som skulle vägleda den övergripande kulturpolitiska inriktningen. Ett av målen var kampen mot kommersialismens negativa verkningar.92 Det innebar att kritiken mot filmindustrin som kulturindustri på ett mer principiellt och övergripande sätt nu kom att hamna i skottlinjen.

Debatten om kommersialismen, som stod på sin höjdpunkt under 1970-talet, fick dock inte något större genomslag i konkreta beslut. Det mest märkbara resultatet var produktion av kartläggningar och rapporter producerade av dåvarande Statens ungdoms-

89SOU 1945:22, Ungdomens och Nöjeslivet, s. 7 f. 90 Ibid., s. 168. 91 Ibid., s. 332.. 92Prop. 1974:24.

råd.93 Statens kulturråd kom även att publicerade rapporten Fem forskare om kulturkommersialism.94

När kulturindustrin, vilket var en tidigare bennämning för kulturella näringar, varit föremål för politiska åtgärder och debatt har det inte varit något som samhället borde befrämja. Tvärtom så har den kommersiella delen av kulturverksamhet setts som ett hot mot samhället. Det som producerats i form av filmer, musik och litteratur har ansetts vara undermåliga produkter, ja i vissa fall rent skadliga. Ett kraftfullt legalt instrument som statsmakterna haft för att motverka filmens skadliga effekter har varit filmcensur.

Den kommersiella kulturverksamhetens dominans i form av populärkultur antogs även kunna leda till att den s.k. kvalitetskulturen inte skulle överleva. Marknaden förmådde inte frambringa de goda värdena, eftersom konstnärerna i en marknadsekonomi tvingas tillfredställa en masspublik i stället för att drivas av en inre skaparkraft. I t.ex. Ny kulturpolitik (SOU 1972:66) och den efterföljande utredningen Konstnärerna och samhället (SOU 1975:14), kom konstnärernas95 svårigheter på den kommersiella marknaden i fokus. Att marknaden inte förmådde att ge konstnären möjlighet att förverkliga sina konstnärliga ideal slogs tydligt fast i 1975 års utredning:

Kommersialismen inom kulturlivet begränsar den konstnärliga friheten och möjligheten till konstnärlig förnyelse. Åtgärder för att främja den konstnärliga friheten och möjligheterna till konstnärlig förnyelse hänger därför samman med åtgärder som övergripande syftar till att begränsa kommersialismens skadeverkningar. När vi utformar vårt förslag till att förbättra konstnärernas ekonomiska situation har vi haft detta nära samband i tankarna.96

På konkret nivå skulle, då marknaden inte var ett alternativ, de kulturpolitiska insatserna resultera i att konstnärernas möjlighet att arbeta i vård, omsorg och skolor eller med miljöarbete ökas. I de överväganden och förslag som diskuterades fanns bl.a. högre ersättningsnivåer och fler ersättningsformer, inte stöd i direkt mening. De ökade ersättningarna skulle kanaliseras t.ex. i form av biblioteks-

93 Som t.ex. Till varje pris. Debattinlägg om fritidens kommersialisering, Statens ungdomsråd 1978; Breitenstein, O och E Wikander 1979, Kila på bio. Köp en livsstil; Jalakas, I. 1980,

Smockor och smek. Hotande läsning – om ungdomstidningar och Ej till salu 1981, Statens ungdomsråd 1981. 94Fem forskare om kulturkommersialism 1982, Statens kulturråd. 95 Med konstnärer avsågs de strukturer på det fackliga området för konstnärligt verksamma inom huvudkategorierna: ordkonstnärer, bild- och formkonstnärer, tonsättare och film- och scenkonstnärer (SOU 1975:14, s. 13). 96 Ibid., s. 65.

ersättning, ersättning vid utställningar och stöd till musikskapare när deras alster spelades i radio och tv.97

Statens stöd till kulturskapare av skilda slag hade sedan 1930 – talet motiverats av en idé om att stödet var nödvändigt för att den kvalitativa kulturens – och då också den goda konstnärens –överlevnad. På den kommersiella marknaden kunde, enligt detta synsätt, endast det lättsmälta och kommersiella överleva. En viktig orsak var att marknaden inte kunde frambringa de goda värdena eftersom konstnärerna i en marknadsekonomi tvingas tillfredställa en masspublik i stället för att drivas av en inre skaparkraft. Denna syn fanns både hos Arthur Engberg och i betänkandet från 1975.98 Samhällets uppgift var att erbjuda alternativ till marknaden genom direkta och indirekta stöd till konstnärerna och syftade inte till att bygga upp en kommersiell marknad för konstnärerna.99

I betänkandet Konstnärernas villkor (SOU 1990:39) kom konstnärernas roll och ställning i samhället, där kulturindustrin vuxit sig stark och där populärkulturen har blivit en del av samhällets livsstil och symboler, i fokus.100 En viktig utgångspunkt i utredningen var att samhället måste stödja konstnärlig verksamhet som för egen kraft skulle ha mycket svårt att överleva på marknaden. Enbart marknaden skulle inte avgöra vad som ska produceras och vilka konstnärer som ska ha chansen. Ett mål med kulturpolitiken, och ett eko från tidigare år, kunde skönjas i följande citat:

Kulturpolitiken syftar till att förhindra att den seriösa kulturen slukas av populärkulturen eller går under på den hårda marknaden. Politiken syftar till att stimulera och bredda efterfrågan som att ge konstnärerna drägliga arbetsförutsättningar.101

97 Ibid., s. 276. 98 Den konservative debattören Leif Carlsson har uttryckt detta förhållningssätt på ett träffande sätt: ”Att på fullt allvar hänvisa konstnärerna att försörja sig på den fria marknadens villkor innebär ju inget annat än att uppmuntra honom från att avstå sin frihet, frihet att åstadkomma det värdefulla, det bästa han kan ge, att uppmana att i stället producera vad folk vill ha, att göra honom till konsumenternas fånge på samma sätt som tillverkaren av polkagris.”(Carlsson, L. ”Maecenas socialiserad” 1961). 99 Svenson, P. 2008, Konstnären i kulturpolitiken: en utredning om konstnärer, kulturpolitiken och arbetsmarknaden, s. 19. 100SOU 1990:39, s. 126. 101 Ibid, s.127 Men utredaren slog även fast att principen om att stödja sådant som inte annars skulle överleva inte kunde drivas hur långt som helst. ”Alla som producerar konst utan publik eller kritikermässigt gensvar är inte missförstådda genier som kommer att uppskattas av en tacksam eftervärld.”

Kulturella näringar som möjlighet

Det var i början av 1980-talet som en positivare syn på kulturindustrier (oftast benämnd i plural) kunde skönjas ute i Europa. Kulturella näringar kom att ses som en viktig ekonomisk näringsgren med stora potentiella möjligheter att skapa tillväxt och ökad sysselsättning. Ett exempel är Storbritannien i mitten av 1980-talet, där argument framfördes för att stödja framväxten av kulturföretag i städer och regioner drabbade av ekonomisk kris. Problemet var inte att det var för lite kultur i dessa områden, utan arbetslöshet till följd av den traditionella tillverkningsindustrins nedgång. Lösningen på denna kris var att ändra de ekonomiska strukturerna i dessa städer. Kulturindustrin blev med andra ord ett viktigt instrument för lokal och regional utveckling. Det var den lokala nivån som initierade och drev på denna utveckling.102

Sheffield är exempel på en stad där en strukturomvandling av traditionell industriverksamhet mot kulturindustriell verksamhet skedde. År 1983 startade Sheffields kommun, tillsammans med andra lokala aktörer, sin verksamhet att utveckla idén om att Sheffield skulle bli ett kulturindustriellt område. Detta visade sig vara ett framgångsrikt koncept. Kluster av kulturföretag bildades som producerade videos, musik, film etc. Ambitionen var att bli ett nationellt ledande kulturproduktionscenter.103 Även på andra platser i Storbritannien, som Birmingham, Liverpool, Manchester, Bristol, och Leicester har kulturföretag etablerats. Det har också bildats regionala samarbetsorgan, som the North East Media Development Council.104

Ungefär tio år senare kunde man i Sverige finna en liknande retorik. De då nystartade filmproduktionscentra Film i Väst och Filmpool Nord hävdade att regionala satsningar på filmverksamhet skulle leda till ekonomisk tillväxt och ökad sysselsättning. I handling betydde detta att film nu lyftes fram som en industri vars syfte var att skapa ekonomisk tillväxt. I en debattartikel av bl.a. Tomas Eskilsson, nuvarande direktör för Film i Väst, i Göteborgsposten (GP) med rubriken ”God affär satsa på regional film”, utvecklades idéerna att lyfta fram film som en kulturindustri. I artikeln argumenterade debattörerna för att lokala skattepengar borde användas för att finansiera filmproduktion. Förutom att det skulle leda till

102 Lewis, J. 1990, s. 135. 103 Ibid., s. 136. 104 McIntyre, S. 1996, ”Art and Industry: Regional Film and Video Policy in the UK”, s. 126.

kulturell utveckling och förnyelse, fanns det tungt vägande skäl i form av ökade skatteintäkter, fler arbetstillfällen och marknadsföring av kommuner/regionen. Avslutningsvis hävdade debattörerna att “filmproduktion är dessutom det viktigaste redskapet för att utveckla medieindustrin i en region. Därmed blir en satsning på filmen ett viktigt verktyg för att skapa ökad sysselsättning.”105 Detta har därefter varit viktiga argument för etablering som i retoriken för fortsatt satsning på regional filmproduktion.

I dagsläget är kultur och näring ett etablerat samarbetsfält på regional nivå. I en genomgång av de regionala tillväxtprogrammen lyfter flera regioner fram den s.k. upplevelseindustrin.106 Landsting och regioner som Västra Götalandregionen, Östsam och Skåne har både genomfört utredningar och kartläggningar av området och formulerat visioner för det fortsatta arbetet (vilket vi närmare diskuterar i kapitel 10.4). Internationella organisationer som UNICEF och EU och många stater har lyft fram kreativa och kulturella näringar som viktiga framtidsbranscher. I kommande avsnitt ska vi visa några exempel på detta.

10.3.5. Kulturföretagens roll och ställning i dag

I detta avsnitt redogörs för hur kulturella näringar på ett övergripande plan liksom kulturföretag och entreprenörers roll i dag diskuteras från internationell till regional nivå. Vi gör inget anspråk på att göra en fullödig sammanställning, utan syftet är att påvisa den växande betydelse frågorna har i dagsläget.107

EU-nivån

Inom internationella organ som Unesco och EU och Europeiska rådet har frågan om kulturella näringar, eller kreativa näringar hög prioritet.108

Vid Europeiska rådets möte i mars 2007 underströks de kulturella och kreativa näringarnas vikt som drivkraft för tillväxt, sysselsättning och innovation samt att särskild uppmärksamhet skulle ägnas

105 Eskilsson, T., m.fl. 1996, ”God affär satsa på regional film”. 106Kulturen i tillväxtprogrammen, 2005, s. 17. 107 En del av de skilda rapporterna som omnämns i avsnittet kommer närmare att behandlas i avsnittet Analys och bedömningar. 108 Se. t.ex.; The economy of culture in Europe 2006.

åt att stimulera små företag i dessa sektorer. Vid kulturministrarnas rådsmöte maj 2007 betonades vidare att kulturen är central. Rådet konstaterade därför att kulturen och kreativa aktiviteters position måste stärkas när Lissabonagendan utvecklas. Tillsammans visar de båda deklarationerna på EU:s ambition att utveckla en särskild strategi för ett kreativt Europa inom ramen för Lissabonstrategin. Målsättningen är satt till att EU:s ekonomi ska vara världens mest konkurrenskraftiga från år 2010.

EU-parlamentet uppmärksammade i en resolution så tidigt som 2003 avsaknaden av en gemensam strategi för kreativa och kulturella näringar. EU-kommissionen uppmanades bl.a. att utföra en detaljerad kartläggning av de kreativa och kulturella näringarna i Europa och att främja deras konkurrenskraft. EU-parlamentets kulturkommitté antog i januari 2008 ett nytt betänkande som förväntas antas av EU-parlamentet under första hälften av 2008. Rapporten betonar vikten av tillräcklig finansiering av de kreativa näringarna och förordar ett ramverk som skattemässigt gynnar dessa näringar, till exempel genom lägre moms. EU-kommissionen uppmanas att göra en avvägning mellan dels tillgänglighet för kulturella evenemang och innehåll, dels respekten för upphovsrätt. Vidare förordas inrättandet av ett finansiellt stödprogram för digitala bibliotek, musik, teater och förlagsverksamhet. Slutligen föreslås bl.a. att en särskild ”taskforce” bildas för kultur och den kreativa ekonomin.

Studien The Economy of Culture in Europe (KEA) har varit startskottet för en snabb politisk omvärdering av de kreativa och kulturella näringarnas betydelse i Europa och visar bl.a. dessa sektorers direkta och indirekta bidrag till uppfyllandet av Lissabonstrategin. Studien visar den heterogenitet som präglar de kulturella näringarna men också en delad känsla av samhörighet mellan de kulturella och kreativa sektorerna. Sammanfattningsvis utmynnade studien i tre rekommendationer:

  • Att förbättra insamlandet av statistik.
  • Att öka sektorernas bidrag till förverkligandet av Lissabonmålen genom ett mer målmedvetet utnyttjande av EU-program.
  • Att förbättra koordineringen av berörda aktiviteter och politik för sektorn inom EU-kommissionen.

Sverige deltar även, genom Statens kulturråd och ITPS, i Eurostats satsning på att utveckla den europeiska kulturstatistiken där statistik och definitionsproblematiken kring kulturella och kreativa näringar har en framträdande plats.

Norden

Grannländer som Danmark och Norge har sedan ett antal år haft kulturella näringar på den nationella kulturpolitisk dagordningen. Det danska kulturdepartementets rapport ”Danmarks kreative potentiale Kultur- og erhvervspolitisk redegørelse 2000” är ett exempel på denna nya trend.109 I Norge pågår ett liknande arbete med att lyfta fram kulturella näringar som en ny tillväxtskapande verksamhet.110

På en övergripande nordisk nivå har även samarbetet mellan de nordiska länderna alltmer kommit att intensifieras inom området. En grönbok om den kreativa ekonomin i Norden har tagits fram på initiativ av Nordic Innovation Centre (NICe).111 Grönboken pekar ut nyckelteman för de nordiska ländernas arbete på området; Entreprenörskap och kreativitet, Växande kreativt affärsskap, Bildande av kreativa kluster och Uppbyggnad av kreativa platser. Grönboken konstaterar att de nordiska länderna tillsammans är bland de ledande i världen vad gäller den kreativa industrin (spel och design), processer (knyta samman ny teknologi till nya innehåll) och aktiviteter (som att utveckla kulturturism). De nordiska länderna kommer att möta en hård konkurrens från andra marknader på andra håll i världen, detta föranleder behovet av ett gemensamt nordiskt förhållningssätt.

I slutet av oktober 2008 lanserade de nordiska kulturministrarna under namnet det kreativa Norden (KreaNord), en offensiv globaliseringseringsstrategi. KreaNord har till uppgift att möta behovet av ett gemensamt nordiskt utvecklings- och policyarbete inom området kreativa industrier, där utgångspunkten för arbetet är den Nordisk grönboken. KreaNord ska vara en tvärsektoriell samlingspunkt för erfarenheter, kunskaper och utvecklingsvisioner som täcker både närings- och kultursektorn och ska bidra till en förbättrad koordinering mellan de nordiska länderna, utarbeta policy

109 En än färskare rapport är Vækst via oplevelser – en analyse af Danmark i oplevelseøkonomien. Erhvervs- og Byggestyrelsen 2008. 110 T.ex. Kultur og nœring, 2005, Det Kongelege Kultur- och kyrkjedepartementet. 111 A Creative Economy Green Paper for the Nordic region (Nordic Innovation Centre, November 2007).

rekommendationer samt initiera samnordiska utvecklings- och profileringsaktiviteter.

Exemplet Storbritannien och Nederländerna

Två europeiska länder som lyft fram kreativa näringar är Storbritannien och Nederländerna. Storbritannien har haft en uttalad politik för ”creative industries” sedan 1997112. Politiken finns närvarande på alla nivåer, lokalt, regionalt och centralt. Centralt fick politiken en nystart med ”Creative Economy program” 2005 vilket ledde till förnyad analys kring erfarenheter. Efter detta har politiken förstärks med den nya strategin som lanserades i februari 2008 med vissa konkreta och uppföljningsbara ambitioner totalt omfattande 70,5 miljoner pund fram till 2013.

I Nederländerna antogs i oktober 2005 ett gemensamt policydokument av ministeriet för utbildning, kultur och forskning och ekonomiministeriet kallat Our Creative potential: white paper on culture and economy113 Ambitionen bakom var att utnyttja Nederländernas konkurrensläge på området för att lägga upp en tvärsektoriell strategi som innefattar åtgärder för att skapa länkar mellan den kreativa sektorn och andra delar av ekonomin114. Syftet anges till ”genom att allmänt stärka den kreativa förmågan hos den privata sektorn också stärka den ekonomiska potentialen i kulturella och kreativa verksamheter”. Dokumentet ska fungera som en bro mellan kulturen och ekonomin och ses som en avspark för en seriös satsning att stödja de kreativa näringarna. I dokumentet ges löften att regelbundet rapportera gjorda framsteg till parlamentets underhus vilket det nederländska parlamentet krävt.115 Den viktigaste delen av dokumentet är introduktionen av Programmet för kreativa näringar vilket består av en uppsättning åtgärder och scheman för att hjälpa de kreativa näringarna att uppnå sin möjliga ekonomiska potential. Programmet pågår fram till 2008 med en budget på 15,5 miljoner euro.

I Nederländerna har företag inom de kreativa näringarna visat sig vara mer innovativa än andra genomsnittliga små och medel-

112 ITPS a.a. och Creative Britain, New Talents for the new Economy, Department for Culture, Media and Sport, Department for Enterprise & Regulatory Reform and Department for Innovation, Universities & Skills, feb. 2008. 113 Ministry of Economic Affairs and Ministry of Education, Culture and Science (2005). 114 Detta åtgärdsprogram går under namnet ”Programme for the Creative industries”. 115 Proceedings of the Lower House part II, 2005−2006, 27406, no. 76.

sektorer: forskning, utbildning, näringsliv och kultur (FUNK).120stora företag. Ett mått på detta är att 29 procent av företag inom de kreativa näringarna skapat skriftliga innovationsplaner jämfört med 21 procent inom övriga sektorer.116 Satsningarna på innovation i Nederländerna har hittills främst riktats mot kunskap och teknikinnovation, kreativa teknologiska applikationer, exploatering av nya marknader, utvecklande av nya affärsmodeller och social innovation i relation till media.

Listan på länder som lyft fram s.k. kulturella och kreativa näringar som nya och viktiga näringsgrenar kan göras mycket längre, vilket vi inte i detta sammanhang har tid att fördjupa oss i. Men vi kan konstatera att kulturella och kreativa näringar i dag är en fråga som finns på den kulturpolitiska dagordningen i många länder, vilket även konstateras i rapporten An International Comparative Quick Scan of National Policies for Creative Industries.117

Nationell nivå

På nationell nivå är det framförallt KK-stiftelsen som kommit att engagera sig i kulturella näringar eller upplevelseindustri vilket man valt att kalla verksamheten. Sedan början av detta sekel har man producerat ett antal rapporter, genomfört konferenser om upplevelsenäringens betydelse för samhället.118 I anslutning till detta arbete har även företagande och entreprenörskapsfrågor kommit att få en framskjuten plats. Ett exempel är rapporten Att leva sin talang – kreatörers behov av entreprenörskap från 2005.

KK-stiftelsens satsningar inom området har nu övertagits av Nätverket för upplevelseindustrin och mötesplatserna för upplevelseindustrin.119Nätverket för upplevelseindustrin har utvecklat en anpassad tillväxtprocess som fokuserar på samverkan mellan fyra

116 Agency for International Business and Cooperation (EVD), 2007.

n of National Policies

Engström, och K. Olausson (red) 2000, Blandade upplevelser. En

dustrin är en ideell förening där åtta mötesplatser (Hultsfred,

relse av den s.k. FUNK-modellen återfinns i Nielsén, T, 2006.

117 Braun, E, Lavanga, 2007., An International Comparative Quick Sca for Creativa Industries. 118 Se t.ex. Almquist, K., M. förstudie om svensk upplevelseindustris möjligheter, med förslag till åtgärder; Almquist, K., C. Daal och K. Engström 2001, Det svenska smörgåsbordet dukas om; Nielsén, T. 2006. Funk, en tillväxtmodell för upplevelseindustrin; U1. En utställning om en industris födelse uppväxt och tillväxt, 2008, KK-stiftelsen. 119 Nätverket för upplevelsein Hällefors, Karlshamn, Piteå Trollhättan, Göteborg, Malmö och Stockholm) är medlemmar. Syftet är att skapa mötesplatser där branscher inom upplevelseindustrin ska vara involverade och att det ska finnas ett aktivt samarbete mellan högskola eller universitet och det privata näringslivet. 120 En redogö

Verket för näringslivsutveckling (Nutek) har även varit engagerad i dessa möten.

Nutek har i anslutning till de nationella entreprenörskapsprogrammet 2005-08 varit med och finansierat ett antal projekt som rör entreprenörskap och företagande inom utbildningar med kultur och konst som inriktning. Detta i samarbete med bl.a. Örebro universitet, Konstfack, Kungliga Musikhögskolan och Stockholms universitet.121

Förutom KK-stiftelsen har t.ex. Verket för innovationssystem – Vinnova engagerat sig i upplevelseindustriella frågor, framförallt i relation till regionernas tillväxtarbete.122 Även myndigheter som Högskoleverket och AMS har i rapporter berört upplevelseindustrin från utbildnings- respektive från arbetsmarknadspolitiska förtecken.123

Från regeringens sida har man under senare år i allt större utsträckning uppmärksammat kulturskaparnas roll som entreprenörer och företagare. Ett exempel på detta är att Riksantikvarieämbetet, Kulturrådet, Svenska Filminstitutet och Riksarkivet i regleringsbreven för 2008 fick i uppdrag att, i samverkan med Verket för näringslivsutveckling (Nutek), inkomma med förslag till hur entreprenörskap och företagande kan utvecklas inom respektive myndighets verksamhetsområde. Vidare skulle förslag lämnas om hur samverkan mellan näringsliv och relevanta aktörer inom myndighetens verksamhetsområde kan främjas på nationell och regional nivå. Myndigheterna lämnade sina redovisningar av uppdragen den 15 maj 2008.

Regeringen har även gett Institutet för tillväxtpolitiska studier, (ITPS) och ett fristående konsultföretag (FBA Holding AB) i uppdrag att bl.a. kartlägga och komma med förslag som underlättar det fortsatta arbetet med kulturella näringar på ett övergripande plan som för entreprenöriella verksamheter som har direkt bäring åt företagande och entreprenörskap. Rapporterna från ITPS och FBA Holding AB publicerades under våren 2008.124

Regeringen har även direkt kommit att engagera sig i arbetet med ökat entreprenörskap och företagande genom de gemensamma seminarierna som kulturministern och näringsministern arrangerat mellan 2007 och 2008. Vid dessa seminarier har deltagare från kult-

121Kultur och näringsliv i samverkan, Nutek, Dnr:011-2007-4580. 122 Gustavsson N. 2004. 123Klassicism och bungyjump. Upplevelseindustrin och behovet av konstnärligt utbildade, 2005, Högskoleverket och Arbete för nöjes skull – Var finns jobben inom upplevelsenäringen? 2001, Arbetsmarknadsstyrelsen. 124 Gustavsson, N. 2008; En rapport om kreativa näringar i politik och statistik, ITPS, 2008;

Kultur+Entreprenörskap=Tillväxt!?,2008, FBA Holding .

nya näringar med tillväxtpotential.

ur- respektive näringslivsområdet diskuterat hur samverka mellan kultur och näringsliv kan främjas för att utveckla entreprenörskap, företagande och ett innovativt näringsliv.125

I 2009 års budgetproposition har även regeringen poängterat vikten av att utveckla och främja konstnärernas entreprenörskap som en möjlighet för konstnärer att bättre leva av sitt konstnärliga arbete samtidigt som fler människor ges möjlighet att i olika former ta del av konst och kulturupplevelser.126 Ett led i detta är den satsning som regeringen avser att göra inom ramen för det handlingsprogram som avisera i budgetpropositionen (2008/09:1) och som omfattar 13 miljoner kronor under 2009. Vi ser alltså att kulturskaparnas roll som entreprenörer och företagare under de senaste åren allt mer kommit att lyftas fram som en viktig faktor för både utveckling och tillväxt men även som ett alternativt sätt för kulturskapare av olika slag att få ökade möjligheter till sysselsättning.

I direktiven till utredningen om Statliga finansieringsinsatser för nya, små och medelstora företag (dir 2007:169) betonas att ”(d)et är även viktigt att de statliga stödinsatserna främjar goda förutsättningar både inom befintliga näringar men också att de främjar utveckling av nya och potentiella tillväxtområden.”127Utredningens uppdrag är att göra en översyn av statliga finansieringsinsatser för nya, små och medelstora företag och lämna förslag till hur insatserna kan bli mer effektiva och överskådliga. Många av de s.k. kulturella och kreativa näringarna kan karaktäriseras som

Regional nivå

Ett antal utvärderings- och forskningsarbeten har satt fokus på de kulturella- och kreativa näringarnas roll för regioner. I t.ex. rapporten Kreativa näringar i Stockholmsregionen från Regionplane och trafikkontoret vid Stockholms läns landsting framkom att sysselsättningen inom de kreativa näringarna i Stockholmsregionen ökade med i genomsnitt nästan 2,4 procent per år från 1997 till 2003. År 2003 var 39 600 personer sysselsatta inom de kreativa näringarna i regionen. Detta utgjorde 4,1 procent av den förvärvsarbetande dagbefolkningen i länet.128

125Prop. 2008/09:1, s. 28. 126 Ibid., s. 80. 127 Dir. 2007:169. 128 Dahlström m.fl. 2004.

I rapporten Den kreativa sektorn och dess påverkan på Norrköpings tillväxt och sysselsättning från Regionförbundet Östsam (2006) kan man bl.a. läsa att sektorn omsätter runt tre och halv miljard per år.129 Tolv procent av de totala antalet arbetsställen i Norrköping kan relateras till sektorn och antalet anställda i sektorn är cirka 3 000.

Regionförbundet Södra Småland har 2007 inlett en kartläggning av den kreativa sektorn.130 Den visar så här långt att närmare 5 000 personer eller sex procent av befolkningen i länet arbetar inom kreativa yrken. Kreatörer inom de kreativa näringarna i länet omsätter minst ca 3,7 miljarder kronor. 18,3 procent av det totala antalet arbetsställen i Kronobergs län eller ungefär 3 350 arbetsställen finns inom den kreativa sektorn.131

I en nyligen publicerad studie Kultur- och upplevelsesektorn i

Västra Götaland som är en studie av sysselsättning, företag, entreprenörskap och utbildningar mellan 2000 och 2005 konstaterades att verksamheter i kultur- och upplevelsenäringar sysselsätter drygt 53 000 människor i regionen och andelen är växande.132

Sammantaget visar de regionala undersökningarna att de kreativa näringarna spelar en viktig roll för regioner och kommuner. Detta är också något som verifieras i studien Film och regional utveckling av Dahlström m.fl. (2005), vilket är en första övergripande kartläggning av kopplingen mellan film regional utveckling i Norden.133

Utöver att näringarna ger ett direkt tillskott i form av t.ex. sysselsättning har de även indirekt betydelse genom att de bidrar till ökad besöksnäring till regionen vilket resulterar i fler hotellnätter, restaurangbesök och transporter. Regionerna kan även få positivare image som i sin tur attraherar besökare, tillflyttande och investerare.134 Vi kommer att fördjupa diskussionen om den regionala nivån i avsnitt 10.4.

129 I studien är det 21 verksamhetsfält som inkluderas inom den kreativa sektorn. Förutom mer traditionella verksamheter som foto, reklam litteratur mm inkluderas områden som sport, djur/natur, friluftsliv, turism och andlighet/själsliv. 130 Definition = KK-stiftelsens definition och delvis British Department of Culture, Media and Sport: arkitektur, dator- och tv-spel, design, film, foto, konst, litteratur, marknadskommunikation, media, mode, musik, scenkonst, turism/besöksnäring och upplevelsebaserat lärande. 131 Regionförbundet Södra Småland, Kultur, hemsida 081211. 132Kultur- och upplevelsesektorn i Västra Götaland 2008:05. 133 Dahlström red. 2005, Film och regional utveckling i Norden, s. 5. 134 Dahlström m.fl. 2004 s. 11.

Forskning

Även på akademisk nivå har kreativa näringar och kulturella näringar i ökad utsträckning blivit etablerade forskningsobjekt. Inom ett antal europeiska universitet har det inrättats speciella avdelningar och institut för forskning om kulturella näringar. Det är främst inom ämnen som nationalekonomi, företagsekonomi och kulturgeografi som forskning om kulturella näringars roll för regional utveckling ökat.135 Richard Florida är i detta sammanhang ett välkänt namn som i ett antal studier lyft fram den s.k. kreativa klassen som, enligt honom, är viktig för att inte säga avgörande för den ekonomiska utvecklingen.136

Ett exempel på en gemensam nordisk satsning inom området är Nordiskt InnovationsCenters (ett organ underställt Nordiska ministerrådet) genomförda forskningsprogram om kreativa näringar i Norden.137 Ett ytterligare exempel på att de kulturella och kreativa näringarnas roll allt mer uppmärksammats är det nybildade Institute for Culture, Creativity and Competitiveness IC3 vid Jönköpings Handelshögskola.

10.3.6. Överväganden och förslag

I föregående avsnitt har vi visat att kulturella och kreativa näringar som kulturföretagande och entreprenörskap lyfts upp på såväl internationell till regional och lokal nivå som en nya och viktiga branscher och företag. Som redogörelsen påvisar finns det enligt vår mening ett antal skäl som talar för att det finns ett behov av särskilda insatser för att lyfta fram kulturella näringar generellt och företagare inom kultursektorn.

Fördjupat samarbete

Riksantikvarieämbetet, Statens kulturråd, Svenska Filminstitutet och Riksarkivet fick i regleringsbreven för 2008 i uppdrag att, i samverkan med Verket för näringslivsutveckling (Nutek), inkomma med

135 För en fylligare redogörelse av forskning av området se O´Connor, J. 2007, The cultural and creative industries:a review of the literature. 136 Florida, R. 2002, The rise of the creative class. and how it’s transforming work. Leisure, community and every day life; Cunningham, S. 2001, From Cultural to Creative Industries: Theory, Industry, and Policy Implications. 137 Nordic Innovation Centre 2006.

förslag till hur entreprenörskap och företagande kan utvecklas inom respektive myndighets verksamhetsområde. Vidare skulle förslag lämnas om hur samverkan mellan näringsliv och relevanta aktörer inom myndighetens verksamhetsområde kan främjas på nationell och regional nivå. Myndigheterna lämnade sina redovisningar av uppdragen den 15 maj 2008. Myndigheternas redovisning av uppdraget utgör ett av flera underlag och bör ses i ett större sammanhang för att planera för framtiden. Ett sammanhang där exempelvis KRUS-projektet, olika kartläggningar, Generator 2008 och uppdraget om hemslöjden som näringsgren bör vara inkluderade. Även eventuella särskilda insatser från till exempel Almi Företagspartner AB menar myndigheterna bör tas med i planeringen.

Generellt konstaterar myndigheterna att insatser krävs inom olika områden på alla nivåer. Lokala och regionala erfarenheter behöver lyftas till nationell nivå samtidigt som arbetet måste bedrivas lokalt och regionalt där den kulturella mångfalden är en central resurs. På nationell nivå är det viktigt att skapa förutsättningar för samverkan, entreprenörskap och företagande samtidigt som det internationella samarbetet behöver stärkas. Önskemål om ett nationellt program för kreativa och kulturella näringar i syfte att främja dem har framförts från flera håll.

Bristen på samordning konstaterades även i grönboken om den kreativa ekonomin i Norden där Sveriges svagheter bl.a. utmärktes av en fragmentiserad politik.138 Det finns, enligt grönboken, ingen målmedveten nationell politik, relevanta politikområden och initiativ är spridda över flera departement (Utbildnings-, Närings-, och Kulturdepartementen) och Nutek saknar en policy för de kreativa industrin. Detta behöver effektivt kartläggas, menar rapporten.

ITPS har även konstaterat att det på nationell nivå i dagsläget inte finns någon myndighet eller annan aktör som via Regeringskansliet tilldelats uppdraget att på något sätt arbeta med de kreativa näringarna.

Ett viktigt skäl till ett behov av samordning är att den nationella nivån med staten i spetsen möter regioner som i dag aktivt arbetar med att utveckla entreprenörskap och kreativa näringar. Från regional nivå har önskemål framförts om behovet av att möta en aktör på statlig nivå. Ett förslag från ITPS för att öka samordningen är att bilda en särskild interdepartemental arbetsgrupp för att hantera dessa områden likt den arbetsgrupp som tillsattes i Storbritannien. Sak-

138A Creative Economy Green Paper for the Nordic region (Nordic Innovation Centre, Nov 2007).

frågorna inom detta område spänner över flera politikområden ofta en med en oklar departemental hemvist. Fördelarna med en interdepartemental arbetsgrupp är att frågorna då förväntas få ett starkt genomslag då de drivs inom de områden där de hör hemma samtidigt som ökad kunskap och förståelse och samsyn för och i frågorna skapas genom att samtal förs över departementsgränserna.139

Vi föreslår att samarbetet mellan kultur- och näringslivspolitiken och dess insatser bör utvecklas och fördjupas. De förvaltningsmyndigheter sim vi anser ska ansvara för föreslagna sfärer bör tillsammans med de nya myndigheterna Tillväxtverket och Myndigheten för Tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser (TUA) få i uppdrag att stärka och fördjupa sitt samarbete i frågor som rör kulturföretagande och entreprenörskap samt kreativa och kulturella näringar. Ett nationellt program för kreativa och kulturella näringar bör prioriteras inom ramen för detta samarbete. Det är angeläget att regionala och lokala erfarenheter tas tillvara i detta arbete.

Behov av definition, avgränsning och relevant statistik av området

Ett första problem, oavsett vilken benämning av de kulturella näringarna som används, är att det i slutändan är de konkreta verksamheter och branscher man väljer att inkludera som blir avgörande för resultatet. I avsnitt 10.3.4 beskrevs skillnaderna mellan kulturella och kreativa näringar med avseende på vilka verksamheter och branscher som inkluderas i respektive begrepp.

KK-stiftelsen har i sina utvärderingar om upplevelseindustrins140betydelse kommit fram till att industrin är en viktig och betydelsefull framtidssektor för den svenska ekonomin. Upplevelseindustrin står för 4,7 procents bidrag till BNP (förädlingsvärdet), i ekonomiska termer 11 miljarder kronor. Mellan 1997 och 2001 var tillväxttakten 6,0 procent i snitt mot näringslivets generella tillväxt på 5 procent. Även andelen sysselsatta ökade mellan 1996 och 2001 från 241 000 till 284 000 personer.

Tittar man närmare på respektive delområde för upplevelseindustrin är turism störst med 23 procent av upplevelseindustrins förädlingsvärde eller 24,8 miljarder kronor. På andra plats kommer media med 16 procent och 18 miljarder i förädlingsvärde. På tredje

139En rapport om kreativa näringar i politik och statistik, 2008, ITPS. 140 I dessa inkluderas verksamheter som: arkitektur, design, film/foto, konst, litteratur, marknadskommunikation, media, mode, musik, måltid, scenkonst, turism och upplevelsebaserat lärande.

plats finns måltider med 15 procents andel och 16,8 miljarder kronor i förädlingsvärde. I botten låg scenkonst med 0,9 procent och konst 0,5 procent.141

Väljer man i stället att studera de branscher och näringar som räknas in under begreppet kreativa näringar i enlighet med DCMS får man ett annorlunda resultat. Näringarna stod där för 4 procent av det totala förädlingsvärdet. Tittar man närmare på delområden finner man att mjukvaror står för den största delen av sektorns förädlingsvärdet med 24 procent och på andra plats kom reklam- och förlagsverksamhet med vardera 22 procent.142 I rapporten The economy of culture in Europe är däremot inte mjukvaror inkluderat som kreativ eller kulturell näring. Intressant att notera är att turism och måltider som tillsammans utgör 38 procent av upplevelseindustrins förädlingsvärde är verksamheter som inte inkorporeras i t.ex. de kulturella eller kreativa näringarna.

Det andra problemet som bör uppmärksammas är svårigheten att hitta relevant data. Dahlström m.fl. (2004) upplevde svårigheter att få ett grepp om distributions- och konsumtionsledet av verksamheten. Kreativa näringar är till formen ofta sammansatta av flera företag och organisationer som representerar en mängd olika yrken och som även karakteriseras av flexibla anställningsformer och projektbaserade produktioner. Det är sålunda svårt att mäta storlek och omfång på näringarna med traditionella metoder såsom näringsgrensindelning som karakteriserar arbetsställen efter deras huvudsakliga slutprodukt och yrkesstatistik (vilken bygger på individbaserad statistik av den enskilde yrkesverksamma oavsett vilken arbetsplats personen är verksam inom).143 Problemet med SNI (Svensk näringsgrensindelning) diskuteras även i Östsams rapport i deras försök att mäta den kreativa sektorn i Norrköping då vissa arbetsställen t.ex. hade fått fel SNI-kod.144 Ett exempel är att filmbolaget Sonet inte är klassificerat som filmbolag. Dvs. företag kan syssla med kulturella näringar utan att vara klassificerade som kulturell näring. I Nuteks rapport om hemslöjden behandlas hur man kartlägger dolda branscher och nackdelen med SNI-koderna, som

141Upplevelseindustrin i Sverige 2003; Upplevelseindustrin 2004 statistik. Fördjupar man sig i frågan om tillväxttakten mellan de olika delsektorerna från 1997-2001 visar det sig att det var inom marknadskommunikation som hade störts tillväxt i absoluta tal med 4,2 miljarder följt av måltid (3,8 miljarder) och turism (3,8 miljarder) s. 19. 142 Att mjukvarusektorn dominerar som verksamhet inom kreativa näringar var ett resultat som även Dahlstöm mfl. fann i sin studie om näringarna i Stockholmsregionen. med 2/3 av anställda inom mjukvarusektorn (Dahlström M., m.fl. 2004). 143 Dahlström M. m.fl. 2004. 144Den kreativa sektorn 2004, Östsam.

beskrivs som i hög grad anpassade till traditionell industristruktur.145

Ett tredje problem är om det är formen/produktionsprocessen eller produkten/innehållet som bör avgöra om verksamheten ska räknas som t.ex. en kulturell näring. Ett exempel utgörs av TV som definieras in både som en kulturell- och kreativ näring. Enligt Thorsby m.fl. karakteriserades de kulturella näringarna av att det som produceras ska ha någon form av symbolisk mening. Men har allt som produceras av TV en symbolisk mening? Har väderleksrapporterna och ekonominyheterna lika stort symbolisk mening som TV-dramatik? Klassificeras däremot TV som en kreativ näring uppstår inte problemet. Å andra sidan är det svårt, vilket diskuterades i ett tidigare avsnitt, att avgränsa verksamheter som icke kreativa.

Ett fjärde problem, oavsett vilket begrepp som används, är relaterat till verksamheternas behov av statligt stöd. På ena ändan kan man finna verksamheter som t.ex. teater, opera (dock inte privatteatrar) och museiverksamhet som för sin överlevnad kräver statligt stöd. I den andra ändan finns den kommersiella skivindustrin, mjukvaruutveckling etc. vars verksamheter inte definierats som kulturyttringar utan industri. Verksamheter som inte har statligt stöd. Hur mäter man t.ex. förädlingsvärde av verksamhet som till stor del är finansierad av statligt stöd, som teater och film?

Ovanstående problem accentueras givetvis i länderkomparativa undersökningar där svårigheterna att åstadkomma jämförbara data utgör ett dilemma, vilket även togs upp i rapporten The economy of culture in Europe (2006). Bristen på jämförbara data gäller för övrigt inte bara kulturella näringar utan även för kultursektorn som helhet vilket noterats i en OECD-rapport (OECD 2006). Det finns ett generellt behov av att förbättra och fördjupa statistiken på hela kulturområdet. Kulturmyndigheterna har påtalat behovet av statistik för att kunna göra jämförelser och föreslagit att ITPS får ett sådant uppdrag146. ITPS å sin sida lyfte fram detsamma i sin rapport Kreativ tillväxt? – En rapport om kreativa näringar i politik och statistik. De föreslog att Statistiska centralbyrån (SCB) att tillsammans med forskare utforma ett förslag hur detta skulle kunna ske.147

145Hemslöjden som näringsgren. Redovisning av Nuteks regeringsuppdrag. Nutek, 2008. 146 Myndigheternas redovisning av det s.k. entreprenörskapsuppdraget 15 maj 2008. 147En rapport om kreativa näringar i politik och statistik, 2008, ITPS.

Även Nutek pekar i sin rapport Hemslöjden som näringsgren148på att det finns ett generellt behov av bättre nationell statistik inom hela kultur- och upplevelsesektorn inte bara på hemslöjdsområdet.

Vi föreslår att Statistiska centralbyrån (SCB) i samverkan med det nya Kulturråd som vi föreslår i kapitel 18 och Myndigheten för Tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser bör ges i uppdrag att arbeta med statistikfrågor som kan ligga till grund för utvärderingar inom området kulturella och kreativa näringar. Arbetet med att ta fram relevanta SNI-koder för dessa verksamheter bör i detta sammanhang prioriteras.

Ökad kulturkompetens

Ett övergripande problem som lyfts fram i de kontakter utredningen haft med kulturföretagare är en upplevd brist på att företagsrådgivning och inkubatorverksamhet då befintliga åtgärder inte anses anpassade för kulturskapare, konstnärer och det småskaliga kulturlivet.149 Rådgivarna har i många fall inte tillräckliga kunskaper om kulturbranschen, och kulturutövarna använder sig inte av den rådgivning som finns eftersom de inte känner sig inte hemma där. Aktörer som Almi borde därför enligt vår uppfattning i större utsträckning anpassa sin verksamhet så att de även kan möta kulturföretagens behov.

Det handlar således inte först och främst om att starta nya myndigheter och organisationer utan om att uppmärksamma kulturföretagarbehovet i redan befintliga strukturer. Vid ett möte som anordnades om entreprenörskap av kultur- och näringsministrarna framkom bl.a. att Almi Företagspartner Nord i Luleå arbetar med innovationer och kreativa näringar och har drivit ett EU-projekt om kvinnors kulturföretagande. Gensvaret blev mycket större än förväntat. Almi menar att en erfarenhet av projektet är att rådgivarna inte har tillräcklig kunskap om kulturbranschen och att det behövs anpassad rådgivning för kulturföretagare.150

Vi föreslår att såväl statliga myndigheter som andra statliga aktörer som arbetar med näringslivsfrämjande frågor bör ges i uppdrag att öka sin kompetens och kunskap om kulturföretagande och

148 Ibid., s. 70. 149 Dialog 3 om näringsliv och kultur i samverkan den 19 september 2008. 150 Dialog 2 om näringsliv och kultur i samverkan den 14 mars 2008.

dess entreprenörer för att därmed kunna förbättra deras förutsättningar att verka som företagare.

Synliggöra kulturskaparna som en resurs för hela samhället

Vi påpekade tidigare att en kulturskapare inte enbart är en person som säljer produkter och tjänster utan även kan utgöra en viktig kompetens och resurs för andras verksamheter. IKEA och Vin & Sprit är exempel på företag som involverat kulturskapare i sin verksamhet. Ett annat exempel är Nokia som i sin marknadsföring av nya modeller för några år sedan erbjöd ett antal konstverk från utvalda konstnärer för nedladdning i begränsad upplaga från mobiltillverkarens hemsida. Det förekommer även att t.ex. restauranger eller barer anordnar utställningar där konstnärer har fått möjlighet att utsmycka lokalerna.151 Dessa exempel visar att näringslivet har ett behov av den specifika kunskap som kulturskapare besitter.

Förutom dessa mer specifika kampanjer kan kulturskapare som kulturföretagare verka som entreprenörer i företagens arbete genom att t.ex. engagera skådespelare i utbildningar och använda konstnärer i företagens designarbete. Ett exempel är Skådebanan i Göteborg som genom TILLT (tidigare kallat ARIS) skapat en ny marknad för kulturarbetare och inlett ett nära samarbete med näringslivet som en utvecklingskraft i företagen. En representant från Almi har uttryckt en önskan att man inför ”vanliga” företag lyfter fram design, kundupplevelser och andra mjuka värden som betydelsefulla faktorer för lönsamhet och visa att de kulturella aspekterna ger möjliga konkurrensfördelar. Även olika offentliga institutioner som t.ex. museer kan anlita kulturföretagare som konsulter. Det handlar alltså inte enbart att försöka ändra självbilden hos kulturföretagare, utan en minst lika viktig uppgift är att öka medvetenheten såväl hos näringslivet som hos företrädare för offentlig verksamhet om nyttan av att engagera kulturföretagare som entreprenörer i sin verksamhet. Ett sätt att öka förståelsen för de kulturella och kreativa näringarna kan även vara att skapa pilotprogram som syftar till att främjar andra branschers samverkan med dessa.

Vi föreslår att de förvaltningsmyndigheter som vi anser ska ansvara för föreslagna sfärer tillsammans med statliga myndigheter och andra statliga aktörer som arbetar med näringslivsfrämjande frågor bör ges i

151Kultur + Entreprenörskap!?=Tillväxt!? 2008, FBA Holdning AB.

i rapporten

Ku

ådet inte ansåg sig känna till vad som krävs

för

treprenörsprojekt i konstnärliga

oc uppdrag att synliggöra kulturskapare och deras verksamheter som en värdefull resurs såväl för den privata som den offentliga sektorn.

Behov av entreprenörskapskompetens inom konstnärliga och kreativa utbildningar

I ett antal rapporter och utvärderingar har påpekats ett ökat behov av utbildningar av skilda slag och på olika nivåer för både blivande kulturföretagare som redan etablerade företagare. I en studie från Västra Götaland ansåg t.ex. 72 procent av kulturföretagarna att de inte fått relevant kunskaper om företagande under sin utbildning.152 I en studie från KK-stiftelsen kritiseras även de befintliga entreprenörskapsutbildningarna som i dag ges på universitet och högskolor. Kritiken går ut på att utbildningarna inte direkt beaktar de specifika problem som finns för kulturföretagare. Samma analys lyfts fram

ltur+Entreprenörskap=Tillväxt 153

Kritiken framkom även i undersökningen Attityd 07, genomförd av bl.a. Nutek, om attityder till nyföretagande och entreprenörskap bland studenter på Sveriges universitet och högskolor. Där framkom att 74 procent av studenterna inom estetikområdet kunde tänka sig att bli företagare, endast ekonomstudenter hade en mer positivare syn på att starta företag. Studenter inom utbildningsområden som teknik, medicin och naturvetenskap hade en mindre positiv syn på att bli företagare än de inom det estetiska området. Även om det finns en stark positiv attityd till företagande är problemet, enligt samma undersökning, att över 70 procent av studenterna inom det estetiska omr

att starta ett företag.154Att de konstnärliga och hantverksmässiga utbildningar bör öka inslagen av entreprenörskap och företagande har framförts från många håll, bl.a. av Nutek, Riksantikvarieämbetets, Riksarkivets, Svenska filminstitutets och Statens kulturråd i deras rapporter. Nutek har, som vi tidigare skrivit, stött en

h hantverksmässiga utbildningar.

152Kultur- och upplevelsesektorn i Västra Götaland 2008:05. 153 Se t.ex. Att leva på sin talang – kreatörers behov av entreprenörskap, 2005, KK-stiftelsen;

Kultur + Entreprenörskap!?=Tillväxt 2008, FBA Holdning AB. 154Attityd 07- Är studenter morgondagens företagare? 2007, Nutek, Drivhuset MM. mohlin marknadskommunikation AB.

v regeringen att kartlägga entreprenörskapsutbildningar

och

och utvärdera konstnärs- och hantverksut-

bildningarnas inslag av företagande och entreprenörskap inom högskolor och universitet.

Öka antalet mötesplatser och behov av fler mäklare eller s.k.

med att starta och

dri

kommun och region har engagerat sig i att stödja entreprenörskap

Ett led i att uppmärksamma entreprenörskapsutbildningarna på universitets och högskolenivå är att Högskoleverket 2008 fick i uppdrag a

då även de konstnärliga utbildningarnas inslag av entreprenörskap.

Förutom att utbildningar på universitets-, och högskolenivå, liksom KY- och gymnasieutbildningar, bör innehålla dessa moment är det även viktigt att det erbjuds kurser för redan examinerade studenter och kulturskapare som vill starta företag. Som nämnts i tidigare avsnitt har det på regional nivå etablerats en mängd olika utbildningar. Vi ser positivt på Nuteks, Riksantikvarieämbetets, Riksarkivets, Svenska filminstitutets och Statens kulturråds förslag om att de av regeringen föreslås få i uppdrag att främja entreprenörskap vid universitet och högskolors kulturutbildningar. Förslaget innebär att regeringen inom ramen för det ovan föreslagna gemensamma uppdraget öronmärker medel som myndigheterna i sin tur kan använda till att medfinansiera projekt vid universitet och högskolor som syftar till att entreprenörskap och företagande omfattas av kulturutbildningarna.155 Vi föreslår att Högskoleverket bör ges ett tydligt ansvar för att följa upp

mellanhänder

En annan typ av strukturell hjälp är att främja ett ökat antal mötesplatser, forum och nätverk. Det kan avse den typ av mötesplatser som KK-stiftelsen har etablerat på åtta ställen i Sverige för upplevelseindustrin vilka drivs i samverkan mellan näringsliv, högskola, regioner/kommuner och offentlig verksamhet. Eller de lokala mötesplatser där enskilda kulturskapare kan få hjälp

va företag. Det är på lokal och regional nivå som mötesplatser har haft störst betydelse genom företagsinkubatorer.

I Västra Götaland har det sedan drygt tio år tillbaka pågått ett aktivt arbete på olika nivåer. Både enskilda organisationer samt

155 Riksarkivets redovisning av uppdrag angående samverkan mellan kultur och näringsliv, Dnr RA 04-2008/02089.

-

spr

ojektinsatser och såddfinansiering

ha

s

för och kulturföretagande. Ett exempel är Nätverkstan156 som bildades 1996 i Göteborg. Det är ett kunskapsföretag som fungerar som produktionsmiljö, resurscentrum och mötesplats för konstnärer och kulturentreprenörer i Västsverige. Verksamheten utgörs av skilda projekt, en längre projektledarutbildning samt rådgivning och konsultstöd. Ett annat exempel från Västra Götaland är projektet ORIGO som är ett öppet nätverk bestående av professionella kulturorganisationer inom alla konstområden. Projektet har till uppgift är att via organisationerna och deras representanter bistå med information och kunskap kring hur man kan utveckla sitt enskilda kulturföretagande, men också utgöra en mötesplats för kunskaps

idning, idéutbyte och kontaktskapande för organisationerna.157Ett exempel från Västerbotten och Norrbotten är Krenova som är ett Mål 2 projekt som ägs av Västerbottens Läns Landsting och ett antal medfinansiärer.158 Sedan starten 2003, då under namnet ARCIV, har de arbetat med att på olika sätt stödja både nyexaminerade studenter från kreativa- och konstnärliga utbildningar. Krenova arbetar med att stärka och stötta befintliga och blivande företag inom de kreativa näringarna i Västerbotten och Norrbotten. Detta sker genom utbildningar i bl.a. bokföring, affärsplaner och marknadsföring. Vidare tillhandahålls en inkubator i Umeå där det erbjuds skrivbord, datorer och möjlighet att träffa andra som arbetar med att starta olika typer av kulturella företag. Förutom detta arbetar man med att sammanföra kreativ- och kulturell kompetens med det befintliga näringslivet. Att utveckla kulturföretag parallellt med att vidga marknaden med pr

r visat sig vara framgångsrikt.

Ett ytterligare exempel är Transit Studios som är en inkubatorverksamhet på Konstfack i Stockholm och som har till syfte att hjälpa studenter som har en affärsidé inom design, konst, illustration, webbdesign eller grafik. De erbjuder kontorsplats, ett slag

etagshotell och ett sk. servicepaket med bl.a. juridisk hjälp. Utredningen har även under sitt arbete ofta uppmärksammats på behovet av mäklare eller s.k. mellanhänder. De kan vara organisationer eller privata företag som hjälper de kulturskapare som inte vill

156 Nätverkstan som grundades 1996 är ett icke-vinstdrivande aktiebolag som ägs och drivs av Tidskriften Ord & Bild och Tidskriftsverkstan i Väst. Projekten som drivs i organisationens regi har stöd från Västra Götalandsregionen. 157 Ett tredje exempel från Västra Götaland som förtjänar att lyftas fram är Brewhouse i Göteborg som är en mötesplats för kreatörer och företag inom denna sektor. 158 Vilka är: Europeiska Regionala Utvecklingsfonden, Umeå Kommun, Länsstyrelsen Västerbotten, Almi Nord och Norrbottens Läns Landsting.

omsättningen.

De

torverksamhet.162 Vi ser positivt på detta projekt

och

r bör ges i uppdrag att uppmuntra skapandet av

mötesplatser för kulturföretagare, mäklare eller s.k. mellanhänder mellan kulturskapare och marknad samt att uppmuntra inkuba-

ingen motsvarighet. Den offentliga sektorn förstår

int eller har möjlighet att marknadsföra sina produkter, syssla med bokföring etc. Ett exempel på en sådan verksamhet är Bolaget Kreator i Umeå där kreatörerna blir anställda av företaget och får jobba med sin sk. kärnverksamhet medan Kreator sköter de administrativa sysslorna.159 För detta tar de en viss procent av

ssutom får kulturskaparen två mentorer, en affärsmässig och en som kan den specifika branschen Tanken är att kulturskaparen så småningom ska slussas ut och driva företag själv.160

Nutek har av regeringen fått i uppdrag att stödja privata företagsinkubatorer som en pilotsatsning.161 I Nuteks inbjudan framhålls att mycket av dagens inkubatorverksamhet är inriktad mot forsknings- och teknikintensiva produkter och tjänster. I dag ökar dock nyföretagandet inom tjänstesektorn kraftigt och det omfattas inte av traditionell inkuba

har förhoppningar att Nuteks program medför att antalet inkubatorer för kulturlivets entreprenörer, företagare och kulturskapare kommer att öka.

Vi föreslår att de förvaltningsmyndigheter som vi anser ska ansvara för föreslagna sfärer, det nya Kulturrådet samt myndigheter och andra berörda statliga aktörer som arbetar med näringslivsfrämjande frågo

torverksamheter.

Behov av finansiering och ändrade regelverk

I en av dialogerna som arrangerades av Kulturdepartementet och Näringsdepartementet framfördes att kulturskaparna hamnar mellan olika stolar. Näringslivets stödstrukturer är anpassade till näringslivet och kulturlivet har

e näringslivets förutsättningar.163 Det som lyfts fram som specifika problem är svårigheterna att bl.a. få lån och ett upplevt krångligt regelverk.

159 BolagsBolaget i Karlstad är ett annat exempel som erbjuder t.ex. kulturskapare som vill marknadsföra sina produkter eller tjänster utan att själva starta företag. Bolagsbolaget kan anställa kulturskaparen och därigenom ansvara för administration och andra uppgifter. 160 Referat från dialog om näringsliv och kultur i samverkan den 14 mars 2008. 161 Nutek kommer att under 2009 att uppgå i den nya myndigheten Tillväxtverket. 162Program Pilotsatsning på privata företagsinkubatorer, Nutek. 163 Referat från dialogmöte om näringsliv och kultur i samverkan den 9 oktober 2007.

t i sam-

ba

nschen och överväga

nå

ps- och

näringslivsfrågor bl.a. inom ramen för hemslöjdsutbildningen.

Enligt vår uppfattning är det viktigt att regeringen i kommande

ntuella ändringar av regelverk tar hän-

syn till de specifika villkor som råder för kulturföretagande.

ågorna har – utöver sitt egenvärde –

Konkreta önskemål om riskkapital för långssiktiga projekt för kulturföretagen där 3- och 5-åriga nya finansieringsmodeller kan stöttas av både näringslivet och av offentliga medel framfördes vid ett av dialogmötena. Vid samma möte framfördes ett önskemål om att en del av arbetsmarknadsstödet skulle gå via Nutek eller någon annan aktör för att mer komma kulturen till del. Företrädare för Skandinaviska Enskilda Banken AB (SEB) framförde vid samma möte bl.a. att det saknas kunskaper inom den finansiella sektorn om kulturföretagande och tjänstenäringar i stort och att det är väldigt många unga människor som är intresserade av att arbeta inom den kreativa sektorn. SEB har en form av in blanco-lån (mikrolån) på upp till 300 000 kronor. Att bankerna inte längre får förmånsrät

nd med konkurser efter den lagändring som trädde kraft nyligen har gjort det svårare att få krediter av bankerna för småföretag menade en företrädare för ett bokförlag. Att göra det lättare för småföretagare att få krediter har sålunda lyfts fram från många olika håll.164

Nutek har i sin studie om hemslöjden som näringsgren165lämnat en rad förslag för att möta de utmaningar branschen står inför. Bland annat föreslår Nutek att regeringen bör utreda de varierande momssatserna inom hemslöjdsbra

gon form av skattelättnad. Vidare menar Nutek bl.a. att det finns behov av riktade medel till en rikskonsulenttjänst. Hemslöjdarna bör ges bättre förutsättningar för entreprenörska

förslag om finansiering och eve

0.4. Regional tillväxt

Vår bedömning: Kulturfr

även betydelse för andra politikområden bl.a. för regional tillväxt. Konstnärligt skapande och kulturarv är resurser för socialt, miljömässigt och ekonomiskt hållbar regional tillväxt och har en utvecklingsbar potential.

Våra förslag:

164 Referat från dialog 2 om näringsliv och kultur i samverkan den 14 mars 2008. 165 Hemslöjden som näringsgren, redovisning av Nuteks regeringsuppdrag, dnr. 31-2008-3003.

  • De förvaltningsmyndigheter som vi anser ska ansvara för föreslagna sfärer bör ges i uppdrag att förstärka sin nationella och internationella överblick på området kultur och regional tillväxt inom sina respektive ansvarsområden. Detta kan ske genom statistik, kunskapsuppbyggnad, uppföljning och utvärdering, forskning, metodutveckling samt tvärsektoriellt samarbete med andra aktörer på internationell, nationell och regional nivå.
  • De förvaltningsmyndigheter som vi anser ska ansvara för föreslagna sfärer bör ges i uppdrag att förmedla kunskaper om nationell och internationell forskning på området till berörda aktörer på nationell och regional nivå t.ex. genom kunskapsöversikter.
  • Tillväxtverket och Myndigheten för Tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser bör, i samverkan med de förvaltningsmyndigheter som vi anser ska ansvara för föreslagna sfärer, få i uppdrag att definiera vilken statistik som behövs och som täcker såväl kultur- som kulturarvsföretagande inom olika tjänstesektorer bl.a. turism och slöjd.
  • De förvaltningsmyndigheter som vi anser ska ansvara för föreslagna sfärer bör få i uppdrag att stödja den regionala nivån med kartläggning av befintliga program samt erbjuda de metodstöd som efterfrågas regionalt. Tillväxtverket och Myndigheten för Tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser bör få i uppdrag att i samverkan med de förvaltningsmyndigheter som vi anser ska ansvara för föreslagna sfärer kartlägga den civila sektorns medverkan i de regionala partnerskapen.
  • Bidragsförordningarna på kulturområdet bör ses över i syfte att förenkla bidragsregler och främja medfinansiering mellan olika kulturbidrag och till exempel strukturfondsmedel.
  • Den myndighet som föreslås ansvara för konstarterna bör få i uppdrag att, tillsammans med berörda aktörer, ta fram en plan för hur konstarterna kan bidra till regionala program och strategier.
  • Såväl de förvaltningsmyndigheter som vi anser ska ansvara för föreslagna sfärer som de näringslivsfrämjande myndigheterna behöver bygga upp mer kompetens vad gäller kultur-

else för regional tillväxt. Detta kompetensfrågornas betyd behov bör synliggöras i myndigheternas kompetensutvecklingsplaner.

10.4.1. Inledning

När det gäller kulturpolitikens samverkan med andra politikområden kan det konstateras att samspelet mellan kulturpolitiken och insatser för regional utveckling och tillväxt är relativt väl utvecklade. Insatser på kulturområdet har under de senaste åren allt mer kommit att uppmärksammas som en resurs även för andra politikområden, särskilt som en positiv faktor för regional utveckling och tillväxt.

I detta avsnitt inleder vi med en historik över hur kulturområdets betydelse vuxit inom den regionala tillväxtpolitiken. Därefter följer en beskrivning av Nationella strategin för regional konkurrenskraft, entreprenörskap och sysselsättning 2007–2013 samt regionala strategier och program, något om kulturmyndigheternas och regionernas arbete med regional utveckling och tillväxt samt ett avsnitt med analys och bedömningar. Det finns institutioner som arbetat med regionala utvecklingsfrågor i regionala och interregionala projekt men vi kommer här inte att närmare redogöra för nationella och regionala institutioners arbete. Vi kommer däremot att ge en övergripande bild av det som präglat området kultur och regional utveckling och tillväxt under de senaste åren, dock utan att ha ambitionen att vara fullödiga. Detta gäller till exempel Ansvarskommitténs arbete som beskrivs i andra delar av detta betänkande.

Våra förslag i detta avsnitt är inte beroende av vårt förslag om de

r som vi anser ska ansvara för föreslagna det nya Kulturrådet utan kan genomföras

förvaltningsmyndighete sfärer eller förslaget om så snart som möjligt och då omfatta i dag befintliga kulturmyndigheter och institutioner.

10.4.2. En bakgrund

Det är i mitten av 1990-talet som enskilda regioner börjar att betrakta kultur som en viktig faktor för utveckling och tillväxt. Regionala exempel är framväxten av Film i Väst och Filmpool Nord som fick sin regionala legitimitet genom att vara verksam-

en.166 Utöver att näringarna ger ett direkt

till

och lokala förutsättningarna för

att heter som skapade sysselsättning och tillväxt för sina regioner. (I kapitel 10.3 har vi beskrivit den statliga hållningen till kulturföretagande i ett historiskt perspektiv.)

Näringarna spelar en viktig roll för regioner och kommuner. Detta är också något som verifieras i studien Film och regional utveckling av Dahlström m.fl. (2005), som är den första övergripande kartläggningen av koppling mellan film och regional utveckling i Nord

skott i form av t.ex. sysselsättning har de även indirekt betydelse genom att de bidrar till ökad besöksnäring i regionen vilket resulterar i fler hotellnätter, restaurangbesök och transporter. Regionerna kan även få positivare image som i sin tur attraherar besökare, tillflyttande och investerare.167

Även från statlig nivå påbörjades vid den tiden ett arbete med att ge landsting och kommuner främst en större autonomi i frågor som rör lokal och regional utveckling samt inom arbetsmarknadspolitiken. Ett exempel på detta är de s.k. regionala tillväxtavtalen som riksdagen beslöt att inrätta 1998, där man inom regional-, närings-, arbetsmarknads- och utbildningspolitik kom att överlåta viss del av ansvaret till sju försökslän. En bärande tanke med reformen har varit att utnyttja de regionala

uppnå högre tillväxt och skapa fler arbetstillfällen.168 En viktig faktor som förklarar denna förändring är det svenska EU-medlemskapet som har förändrat förhållandet mellan territoriell integration och regional tillväxt. Regionernas roll har där stärkts via bl.a. strukturfonderna.

Regeringen konstaterade i början av 2000-talet att kulturverksamhet hade plats i det regionala tillväxtarbetet. I propositionen En politik för tillväxt och livskraft i hela landet (prop. 2001/02:4), som riksdagen antog 2002, pekas just kulturpolitiken ut som exempel på ett betydelsefullt område för bl.a. regional utveckling.

I den granskning som Statens kulturråd, Riksantikvarieämbetet, Riksarkivet och Svenska Filminstitutet gjorde av kultur i tillväxtprogrammen 2005, Kulturen i tillväxtprogrammen – en innehållsredovisning, konstaterades att det fanns stora svårigheter att konkretisera kulturens roll i den hållbara utvecklingen. Hälften av länen uppgav att kultur var en del av detta begrepp, inte minst i samband

166 Dahlström, M, m.fl., 2005, Film och regional utveckling i Norden, s. 5. 167 Ibid, s. 11. 168 Dahlgren, B. 2000, ”Regionala tillväxtavtal för samspel mellan uppifrån och nerifrån – Tulipanaros eller Kejsarens nya kläder?”, s. 115 ff.

g och tillväxt. Med den nationella

str

tlandrapporten och har

sed

t samrådsförfarande som inkluderade beslutsfattare

Str till må

  • At l dialog. Exemmed mångkultur, men man förde mer sällan ett mer utvecklat resonemang om det konkreta innehållet. I genomgången har det visat sig att nästan samtliga län i Sverige har med kulturområdet i någon aktivitet. Drygt en fjärdedel av länen prioriterar kulturområdet för att öka länets attraktivitet och förbättra livsmiljön. I genomgången noterades att flera regioner lyfte fram bl.a. filmverksamhet som central verksamhet för näringslivsutvecklin ategin (se kapitel 10.4.3) har det skett en perspektivförskjutning från regional utveckling mot regional tillväxt med ett utvecklat och stärkt entreprenörskap i fokus. Förskjutningen från regional utvecklingspolitik till regional tillväxtpolitik tydliggjordes i samband med budgetpropositionen för 2008.

Det är ofta oklart vad som menas med begreppet hållbar tillväxt när det gäller kulturområdet. Begreppet används inte sällan slentrianmässigt och med avsaknad av definition. Begreppet hållbar tillväxt myntades 1987 i den så kallade Brund

an förankrats vid en rad världskonferenser, bl.a. i Lissabon år 2000. Att kultur är en del av den hållbara utvecklingen slogs fast vid en Unesco-konferens redan 1998. Kultur ses i sammanhanget som en del av det värdesystem som påverkar hur vi förhåller oss till omvärlden och därmed också till utveckling generellt.

Utvecklingsbegreppet som tidigare i första hand förknippades med ekonomisk tillväxt har i allt större utsträckning även kommit att handla om socialt och miljömässigt hållbar utveckling och tillväxt. I det sammanhanget har kultur fått en ökad betydelse som ett medel att bidra till innovativa och attraktiva miljöer, medan olika kulturyttringar i sig spelar en relativt underordnad roll. Även i ett internationellt perspektiv lyfts regionernas och den lokala nivåns betydelse fram till exempel i EU-kommissionens meddelande från 2007. Efter ett öppe och intressenter i hela Europa lade EU-kommissionen i maj 2007 fram sitt första meddelande för kulturområdet i form av en strategi.

ategin innebär en samlad satsning på interkulturell förståelse, växt samt yttre förbindelser och lyfter framför allt fram tre huvudlsättningar:

t stärka kulturell mångfald och interkulturel pelvis genom att:

  • uppmuntra artisters och andra kulturella yrkesgrupper mobilitet inom gemenskapen,
  • tiv ino för tillväxt och sysselsättning.

llan kultur och utbildning för att där-

  • e utnyttja existerande program för att skapa en för-

arbete och dela med sig av sina bästa metoder samtidigt som

de bevarar sin behörighet på olika områden. I dag existerar denna sam-

mpel utbildning,

att EU-kommis- och regionala nivå-

erna eftersom det i många länder är där aktiviteter och resurser är

  • stimulera kulturarvet genom att till exempel underlätta museisamlingars digitalisering och mobilitet. Att stödja kulturen som tillväxtfaktor och drivkraft för kreaitet (utbildnings- och näringspolitik betonas här lika starkt) m ramen för Lissabonstrategin Exempelvis genom:
  • bättre synergier me igenom utveckla sambandet mellan kultur och kreativitet, att bättr delaktigare miljö för de kreativa näringarna, särskilt vad gäller små och medelstora företag.
  • Att integrera kulturen i EU:s förbindelser med resten av världen exempelvis genom att:
  • förstärka kulturens roll i EU:s utrikes- och utvecklingspolitik,
  • främja den interkulturella dialogen mellan civilsamhällets aktörer i medlemsstaterna och tredje land.

Den kanske viktigaste förändring som föreslås i EU-kommissionens meddelande är att ett icke-bindande mellanstatligt ramverk för samordnat agerande, den så kallade öppna samordningsmetoden (ÖSM), ska användas för att stödja dessa mål. Detta är en lös samarbetsmodell som innebär att medlemsländerna kan utvärdera sitt

arbetsmetod inom andra politikområden som till exe forskning och socialt skydd. En viktig aspekt är sionen genom ÖSM tydligt bjuder in de lokala

störst.

10.4.3. Strategier och program på olika nivåer

Lissabonstrategin och strukturfondsprogrammen

På europeisk nivå finns de europeiska strukturfondsprogrammen som ska medverka till att minska de ekonomiska och sociala skillnaderna mellan Europas regioner och invånare och samtidigt bidra

ns mest konkurrenskraftiga ekonomi år 2010.

Lissabonstrategin utgör EU:s gemensamma ramverk för att främja en långsiktig utveckling med hållbar tillväxt och full sysselsättning.

nkurrenskraft, entreprenörskap och syssel-

sättning ska stödja EU:s fonder och program som en del av det euro-

Re

mot-

sva

egional konkurrenskraft, entreprenör-

ska

ar omfattar alla regioner, men de ska

tegiska priori-

selsättning:

t klimat för entreprenörskap och företagande.

till genomförandet av Lissabonstrategins169 övergripande mål, att EU ska vara världe

Den nationella strategin som beskrivs närmare nedan och som syftar till stärkt regional ko

peiska samarbetet.

Nationella strategin för regional konkurrenskraft, entreprenörskap och sysselsättning 2007- 2013

geringen presenterade i december 2006 En nationell strategi för regional konkurrenskraft, entreprenörskap och sysselsättning 2007– 2013 som ska bidra till att skapa konkurrenskraftigare regioner och individer i Sverige. Kulturmyndigheterna i form av Riksarkivet, Statens kulturråd och Riksantikvarieämbetet har alla regeringsuppdrag på området.

Strategin vidareutvecklar samordningen mellan strategiska politikområden med betydelse för hållbar regional tillväxt. Strategin är vägledande för det regionala tillväxtarbetet innefattande bl.a. regionala utvecklingsprogram och regionala tillväxtprogram eller

rande näringslivsorienterade program inom den regionala tillväxtpolitiken. Den anger vidare riktlinjer för genomförandet av EG:s strukturfondsprogram i Sverige och utgör plattform för en helhetssyn och tvärsektoriell styrning för r

p och sysselsättning. Strategin är därför vägledande för nationella myndigheters medverkan i det regionala tillväxtarbetet.

Strategins fyra prioritering anpassas till regionala och lokala förutsättningar. De glest befolkade områdena i norra Sverige och storstäderna kräver, enligt strategin, särskild uppmärksamhet.

Regeringen har identifierat följande nationella stra teringar för lokal och regional konkurrenskraft och sys

  • Innovation och förnyelse Med innovation och förnyelse avser regeringen bl.a. insatser som ska stärka regioners förnyelseförmåga samt stimulera till ett förbättra

169 Sveriges handlingsprogram för tillväxt och sysselsättning 2008–2010 (Skr. 2008/09:34).

rjning och ökat arbetskraftsutbud

  • Kompetensförsö Med kompetensförsörjning och ökat arbetskraftsutbud avses insatser för att stärka regioner och individers förmåga att bemöta den globala kunskapsekonomins ökade krav på kunskap och kompetens.

geringen bl.a. insatser som leder till region-

för

e

Fö na str bidra till att uppfylla den nationella strategin

kunskaper om andra myndigheters arbete för regional

tillväxt. Det framgår även att arbetet har främjat samverkan mellan

er171. Uppdraget ska slutredovisas i

  • Tillgänglighet Med tillgänglighet avser re storing och ett utvecklat informationssamhälle. I större regioner förbättras förutsättningarna för en mer differentierad arbetsmarknad och en ökad specialisering av näringsliv, arbetskraft och utbildning.
  • Strategiskt gränsöverskridande samarbet rmågan att utveckla funktionella arbetssätt och strukturer över tionsgränserna är viktig och bör, enligt strategin, förstärkas. Ett ategiskt gränsöverskridande samarbete ska både komplettera och

s prioriteringar för

regional konkurrenskraft, entreprenörskap och sysselsättning.

Ett led i arbetet med den nationella strategin är att ge uppdrag åt myndigheter och då även kulturmyndigheterna att stärka sitt tvärsektoriella arbete genom att medverka i tematiska myndighetsgrupper.170 De tematiska myndighetsgrupperna, i vilka kulturmyndigheterna medverkar, utgörs av innovation och förnyelse, kompetensförsörjning och ökat arbetskraftutbud samt tillgänglighet. Myndighetsgrupperna har i delredovisningar till regeringen i november 2007 respektive april 2008 (N 2007/9093/RT), lämnat en beskrivning av hur arbetet förankrats hos myndigheterna. Redovisningarna visar även hur arbetet i myndighetsgrupperna hittills bidragit till att öka myndigheternas

myndigheter och regionala aktör april 2009.

Den 2 juli 2009 ska kulturmyndigheterna redovisa sina respektive bidrag till genomförandet av den nationella strategins prioriteringar och resultatet av myndighetens medverkan i det regionala tillväxtarbetet i enlighet med strategins prioriteringar. Vidare har myndigheterna fått i uppdrag att under 2009 utveckla och medverka i insatser för att främja kulturella och kreativa näringar.

Regeringen utarbetar för närvarande även en strategi för att stärka utvecklingskraften i Sveriges landsbygder. Strategin utarbetas inom Regeringskansliet och planeras beslutas av regeringen i februari 2009. En utgångspunkt i arbetet är att en stark landsbygd är en resurs för hela landets utveckling och tillväxt. Arbetet har ett fokus på konkreta strategiska åtgärder inom flera olika politikområden som stärker

170 N2007/5727/RT. 171Prop. 2008/08:1, UO 19, s. 19.

anerna.

L samverkansorgan

ättningen och den inom-

reg

ram på den regionala nivån, bl.a. på kultur-

landsbygdens möjligheter att bidra till ökad sysselsättning, tillväxt och utveckling i hela landet.

I Nationellt strukturfondsprogram för regional konkurrenskraft och sysselsättning (ESF) 2007-2013 som styr hanteringen av medel från socialfonden, lyfts kulturens betydelse för sysselsättning och entreprenörskap fram. I programmet står bl.a.

Kulturen har betydelse för sysselsättning och entreprenörskap, dynamik, förändringsbenägenhet och rörlighet. Kulturen och upplevelseindustrin bidrar därmed i allt högre grad till Europas tillväxt och sysselsättning. Detta bör beaktas i utarbetandet av de regionala ESF-pl

Genom inrättandet av ett nationellt forum har regeringen skapat en arena för kontinuerlig politisk dialog mellan nationella och regionala företrädare om frågor av betydelse för regional tillväxt. Politiska företrädare från samtliga län deltar och har i uppdrag att även finna former för lokal och regional förankring. Nationellt forum har sedan maj 2007 träffats vid fyra tillfällen för att diskutera bl.a. strategiskt gränsöverskridande samarbete, EU:s sammanhållningspolitik, strategin för landsbygdens konkurrenskraft, tillgänglighet och regionförstoring samt lokala och regionala aktörers bidrag till att uppnå målen i Lissabonstrategin. Kulturpolitiken har, såvitt kan utläsas av minnesanteckningarna,172 hittills inte specifikt lyfts fram vid mötena.

Regionala strategier och program

änsstyrelser, självstyrelseorgan och kommunala ansvarar på den regionala nivån för att utarbeta regionala utvecklingsprogram (RUP) och samordna genomförandet av programmet. I förordning (2007:713) om regionalt tillväxtarbete står bl.a. att utvecklingsprogrammet binder samman planeringsprocesser som har betydelse för en hållbar utveckling. Programmet ska visa vilka åtgärder som är viktigast för att öka tillväxten, syssels

ionala balansen. Det regionala utvecklingsprogrammet fungerar som ett paraply för andra utvecklingsarbeten, såsom arbetet med regionala tillväxtprogram, strukturfondsprogram, länsplaner för infrastrukturområdet och program inom miljöområdet. Därutöver finns ofta en rad andra prog

172 Näringsdepartementets hemsida 2008-11-20.

en (RTP) eller motsvarande

nä

(se även avsnitt 10.3).

rådets myndigheter och institutioner räknas d, Riksantikvarieämbetet och Riksarkivet upp som

området, t.ex. kulturprogram, kulturmiljöprogram och strategier för de regionala museernas arbete.

Det regionala utvecklingsprogrammet ska utarbetas i samråd med kommuner och landsting och ska ligga till grund för samverkan mellan kommuner, landsting, statliga myndigheter, näringsliv och andra organisationer på den regionala nivån. I maj 2008 hade 17 av 21 län regionala utvecklingsprogram. I sex län pågår arbete med att ta fram ett regionalt utvecklingsprogram alternativt revidera och uppdatera ett sedan tidigare gällande program. Under 2009 beräknas samtliga län ha ett regionalt utvecklingsprogram.

En viktig del i ett regionalt utvecklingsprogram är att skapa överblick över de beslut och insatser som görs; att se var ytterligare kraftsamlingar behövs, samt hur aktörer, tillsammans eller enskilt, kan ta initiativ till att utveckla regionen. För att nå regional styrka behövs en samordning och att alla arbetar mot samma mål. Det regionala utvecklingsarbetet sker på lång sikt, på skilda sätt och i olika forum. Enskilda invånare, kommuner, fackföreningar, organisationer och företag inom näringsliv, utbildning och forskning, miljö, infrastruktur, folkhälsa och boende, deltar i arbetet – processen. Varje län har egna styrdokument och/eller plandokument som innehåller strategier och styrning kring den regionala tillväxten, ibland formulerad i de regionala tillväxtprogramm

ringslivsorienterade program.

10.4.4. Kulturmyndigheternas och regionernas arbete med kultur som strategisk utvecklingskraft

Genom propositionen En politik för tillväxt och livskraft i hela landet (prop. 2001/02:4), som riksdagen antog 2002, lyftes kulturfrågorna fram som en viktig del av den regionala utvecklingen. Detta innebar att de nationella myndigheterna på kulturområdet såg ett ökat behov av kunskap om vilken roll som kultur och kulturarv spelar i det regionala tillväxtarbetet.

I budgetpropositionen för 2008 framgick att en fördjupad samverkan påbörjats mellan näringspolitik, regional tillväxtpolitik och kulturpolitik. Under 2007 och 2008 har bl.a. tre dialoger i seminarieform hållits med närings- respektive kulturministern som värdar

Av kulturom Statens kulturrå

itiken är ett av de områden

som

å kallade Sektorssamordningsuppdraget 2003

och

ete med Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) samt

Sve nin reg om IT bet även tillsammans och var och en och ofta några av de myndigheter som har ansvar och uppgifter inom den regionala tillväxtpolitiken173. Kulturpol

med sina åtgärder bidrar till att nå målen för den regionala till-

växtpolitiken174. De tre kulturmyndigheterna har fått likartade uppdrag från regeringen att delta i det regionala utvecklings- och tillväxtarbetet, däribland det s

RUP-metodutvecklingsuppdraget 2005–2006, samt det senaste uppdraget Tematiskt myndighetssamarbete 2007–2009. Vidare har myndigheterna sedan ett tiotal år medverkat i strukturfondernas övervakningskommittéer och analyserat regionala tillväxtprogram för perioden 2004–2007. År 2005 genomförde myndigheterna ett projekt kring uppföljningssystem och indikatorer inom kultursektorn i samarb

nska Filminstitutet. Arbetet resulterade i rapporten Kartläggg av uppföljningssystem och indikatorer för kultur och kulturarv i

ionalt utvecklingsarbete. Samverkan har därefter breddats till att

fatta myndigheter inom andra sektorsområden, som Nutek och

PS. Kulturmyndigheterna Statens kulturråd, Riksantikvarieäm-

et och Riksarkivet har tillsammans med andra centrala verk, regioner och regionala myndigheter genomfört flera konferenser i frågor som rör regional utveckling och tillväxt under hela 2000-talet.

Kulturmyndigheterna har varit positiva till det tvärsektoriella arbetet. Bland annat Statens kulturråd har uttryckt att arbetet med de regionala utvecklingsprogrammen har utgjort ett viktigt forum för tvärsektoriella dialoger och därigenom ökat kunskapen om och förståelsen för andra politikområdens mål och prioriteringar175. Uppdraget har vidare medfört en ökad förståelse för regionala diskussioner rörande kulturverksamhet i ett större regionalt sammanhang.

Riksantikvarieämbetet fick 2008 ett uppdrag att undersöka vilken potential kulturmiljön och kulturarvet kan vara i den urbana utvecklingspolitiken som genomförs i lokala partnerskap genom samverkansavtal, vilket också visar på bredden av verksamheten. Inom ramen för Landsbygdsprogrammet har Riksantikvarieämbetet även startat ett samarbete med Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) i ett projekt kring kulturarvsentreprenörer på landsbygden. Syftet är att

174Prop. 2008/09:01.

Nutek 2005.

173Prop. 2008/09:01.

175 RUP – Ett metodutvecklingsarbete,

sti

Riksantikvarieämbetet under hösten 2008 till-

sam sam lin

lin dra

dimensionen på följande sätt i sitt program Kultur 2007–

2013:

om kulturens roll som det sammanhållande kittet i

tor när det gäller känslan av tillhörighet, samverkan

tt utveckla de kreativa näringarna. Hallands handlings-

pro

pro-

vet som ett prioriterat område.

mulera företagare att utveckla sina företag med hjälp av landsbygdens natur- och kulturmiljövärden.

Vidare påbörjade

mans med Naturvårdsverket och våra nordiska grannländer ett arbetsprojekt kring natur- och kulturarv som regional utveckgs- och tillväxtfaktor.

Flera regioner arbetar med kultur som strategisk utveck-

gskraft176. När kultur ses som en positiv dimension inom an verksamheter förekommer det oftast i samband med företagande och entreprenörskap, men också i samband med begrepp som livsmiljö, mångfald och hälsa. Regionförbundet Östsam beskriver den kulturella

Medvetenheten samhället ska vara s och identitet. Kulturperspektivet finns därför med i all samhällsplanering, både när det gäller sociala frågor, utbildningsfrågor och i stadsbyggnadsfrågor. Kulturen finns inte längre i ett eget kulturliv utan är en del av samhällslivet.

I de regionala strukturfondsprogrammen omnämns kultur ofta i allmänt positiva termer som en tillgång till attraktiva kulturmiljöer, vilka ger en god livsmiljö, kultur som drivkraft och mötesplats, det rika kulturhistoriska arvet och kultursektorns potential för en växande arbetsmarknad. Kulturverksamheten i sig kan vara en tillgång för ett kreativt klimat i regionen. Västerbotten lyfter i sin RUP fram den kulturella infrastrukturen med bl.a. Norrlandsoperan, Scen för Dans, Film i Västerbotten, konstutbildningar och gallerier som viktiga förutsättningar för a

gram för kultur beskriver hur kulturinstitutioner och andra kulturaktörer kan medverka till att stärka entreprenörskap och företagande. Samverkan förtydligas i skriftliga överenskommelser. Samverkan mellan olika aktörer är över huvud taget ett nyckelord som ofta förekommer i de regionala utvecklingsprogrammen. Det finns institutioner till exempel Hallands länsmuseer som aktivt och sedan flera år särskilt inom ramen för sin internationella verksamhet arbetat med regionala utvecklingsfrågor i interregionala jekt. Jönköpings län betonar i sitt utkast till utvecklingsprogram samverkan mellan turism, miljövård och kulturmiljövård, liksom samarbete inom kultur- och föreningsli

176 KRUS-rapporten, september 2008.

na. Västerbotten

har ett mångsidigt och omfattande kultur- och fri-

tidsutbud, och kulturlivet utmärker sig på flera sätt i jämförelse med

lexibiliteten låg.

et

Statens kulturråd, Riks-

tet och Riksarkivet likalydande uppdrag att med-

rna i regeringens styrdokument

trategi för regional konkurrenskraft, entreprenörskap och

007–2013. I uppdraget ingick också att samverka

ansvariga för utveckling och tillväxt i regionerna

sprogram bara finns

i e

Att kulturverksamheten är tillgänglig för invånarna är av avgörande betydelse framför allt för glesbygdsregioner skriver i sin RUP:

Västerbotten

det nationella utbudet. Samtidigt finns även en ojämn tillgång till kultur, och i synnerhet i de mindre kommunerna är tillgången på vissa delar av utbudet begränsad och den ekonomiska f

Ett sätt att motverka den geografiska ojämlikheten är, enligt Västerbottens RUP, att samverka mellan de olika aktörerna inom kultursektorn.

KRUS-projekt

I regleringsbrevet för 2007 fick antikvarieämbe verka till att genomföra intentione

En nationell s sysselsättning 2 med de organ som är men även med nationella myndigheter och andra aktörer, som Institutet för tillväxtpolitiks studier (ITPS) och Verket för näringslivsutveckling (Nutek). För att genomföra uppdraget har kulturmyndigheterna tillsammans med ITPS, Nutek och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) tagit initiativ till projektet KRUS – Kultur i regionala utvecklingsstrategier. KRUS-projektet redovisades i september 2008.

En generell slutsats som projektet dragit är att de regionala utvecklingsstrategierna och programmen i stort uppmärksammar kulturens roll och potential men ofta saknar koppling till konkreta handlingsprogram. Politiskt antagna aktuella kulturprogram finns i drygt tio län, medan aktuella kulturmiljö- och kulturarv

tt fåtal av dem. I några regioner har kulturprogram tagits fram parallellt med framtagandet av RUP. I dessa finns en tydligare koppling mellan kultur och regional tillväxt än där så inte varit fallet.

  • Kulturbegreppet definieras sällan, men ses generellt som en positiv utvecklingsfaktor.
  • Kulturmiljö och kulturarv har en mer framträdande roll än övrig kulturverksamhet. Den kulturella infrastrukturen inom de

r kopplas i de aktuella programmen oftast till allmänt hållna

be

Kulturen i

tillväxtprogrammen – en innehållsredovisning. Där identifierades

mst till upplevelser, marknadsföring och näringar, men

iljö, kreativitet och hälsa. Frågor som tillmäts ökad

regionala dialoger enskilt inom sina egna respektive ansvarsom-

fria konstarterna, museer och bibliotek har betydelse för utveckling och tillväxt men framhålls inte lika mycket.

  • Kulturens roll och värde i förhållande till hållbar tillväxt är vagt definierad.
  • Förekomsten av aktuella och strategiskt inriktade kulturprogram och kulturmiljöprogram kan stärka och förtydliga kulturfrågorna i regionala strukturfondsprogram.

Kultu

grepp, som också har annat innehåll än kultur. Sådana begrepp kan vara

  • attraktivitet och god livsmiljö
  • kreativitet
  • entreprenörskap och företagande
  • demokrati
  • mångfald
  • folkhälsa.

En viss förskjutning konstateras ha ägt rum jämfört med de värden som kultur tillmättes i de regionala tillväxtprogrammen för perioden 2003–2006, enligt kulturmyndigheternas rapport

kopplingar frä även till livsm betydelse i RUP:arna är mångfald och entreprenörskap.

Kulturmyndigheter och andra nationella organ inom området bör fortsätta att följa programutvecklingen i länen både på kulturområdet och i de övergripande utvecklings- och tillväxtsammanhangen. De kan då bidra med en nationell överblick och analyser av förhållandet mellan kultur- och tillväxtpolitik.

KRUS-projektet konstaterar vidare att samarbetet mellan å ena sidan kultursektorns företrädare och å andra sidan företrädare för de organ som ansvarar för den regionala tillväxtpolitiken inte alltid fungerar. Andra aktörer som är viktiga i detta sammanhang är kommunerna, men även aktörer inom det civila samhället och näringslivet.

Kulturmyndigheterna har sedan länge etablerade former för

projektets erfaren-

het

kulturens roll i utvecklings-

och

RUS-projektet visades ett stort intresse

för

som sysselsättningen inom många traditionella basnäringar i Sverige minskar, har turistnäringen bidragit med nästan 50 000 nya heltidsarbeten sedan 1995. Under 2006 bidrog turistnäringen med drygt 151 000 helårverken, vilket är mer än inom till exempel jordbruk, råden, men dialogerna ser olika ut och sker vid olika tidpunkter. Att kultursektorsmyndigheterna genom KRUS-projektet har genomfört regionala dialoger om kulturens roll för regional utveckling och tillväxt tillsammans med tillväxtmyndigheter som Nutek och ITPS har mottagits övervägande positivt. Vidare visar

er från de regionala dialogerna att kunskapen inom regionen om de olika aktörernas verksamheter och mål varierar och att den komplicerade regionala strukturen inom kultur- och kulturarvsområdet innebär att samverkan mellan de olika parterna inte alltid fungerar.

KRUS-projektet redovisar att det under senare år har vuxit fram en allt större insikt om kulturens och den kreativa sektorns ekonomiska betydelse, men kunskapen om dessa frågor behöver förbättras. För enskilda kulturinstitutioner är behovet av utvärderingar och uppföljningsstudier stora bl.a. när det gäller hur man ska kunna värdera effekterna av insatser på annat sätt än bara genom besökssiffror.

Att initiera och stödja forskning om

tillväxtarbetet, liksom att utveckla kulturstatistik och metoder för utvärdering och uppföljning är ett naturligt ansvar för berörda myndigheter. På regional nivå pågår ett arbete med att utveckla metoder för uppföljning och utvärdering av kulturinsatser, inte minst med koppling till den kreativa sektorn. Vid de regionala dialogerna som fördes inom ramen för K

att medverka i utvecklingsarbete kring dessa frågor.

Kulturturism

Det finns ett växande intresse för kulturturism. Kultursektorn lyfts fram som den som i hög grad med sin attraktionskraft driver resandet och därmed övriga sektorer framåt. Museer, kulturhus, konserthus, operahus, kulturhistoriskt intressanta byggnader och miljöer är viktiga dragplåster för både svenska och utländska besökare. Även om turistnäringens exportvärde utgör ett viktigt bidrag till Sveriges ekonomi, så är det framförallt turistnäringens förmåga att bidra till ökad sysselsättning som kommit i fokus under senare år. Samtidigt

onstaterar också i sin rapport

att konsumtionen av kultur, rekreation och sport är den minsta

lt-

eation och sport har sedan 1995 ökat från 8 750 till nästan

t samarbete mellan många olika

ak bra när me

och förvaltare av många attraktions-

resurser som till exempel nationalparker, kulturminnen och infraskogbruk och yrkesfiske177. Nutek k sektorn, men samtidigt en av de sektorer som växer snabbast. Ku ur, rekr 13 000 helårsverken eller med drygt 46 procent.

Den gängse bilden av konkurrenskraft som något som i första hand skapas i företagen måste när det gäller turistnäringen kompletteras med en annan utslagsgivande faktor. Denna består framför allt av platsens eller aktivitetens attraktionskraft som samspelar med företagen och blir en avgörande omständighet för framgången. Det är den helhet som karaktäriserar platsen eller aktiviteten, det vill säga natur- och kulturmiljö, evenemang, infrastruktur etc. som skapar attraktionskraften. Som exempel på evenemang med stark attraktionskraft kan nämnas Medeltidsveckan i Visby, Hultfredsfestivalen och olika spelmansstämmor. Festivaler och andra sådana evenemang genererar tillväxt i form av arbetstillfällen både för kulturskapare och för servicenäringar av olika slag.

För att skapa konkurrenskraft bl.a. när det gäller evenemangsverksamhet krävs ett utveckla

törer. Nutek menar att detta gäller inte bara företag inom olika

nscher utan i högsta grad även offentliga aktörer som inom turistingen måste ha en väsentligt tyngre och mer aktiv roll än i andra r traditionella näringar. Statens roll som ägare

struktur, har en avgörande inverkan på turistnäringens möjligheter att utvecklas. Turistnäringen påverkas också av en mängd andra beslut och förutsättningar inom många olika sektorer och politikområden. Det avsätts också betydande resurser inom en rad olika sektorer på både nationell och regional nivå för att direkt eller indirekt främja turistnäringen. Som ett exempel kan nämnas att inte mindre än åtta kulturhus och kulturhistoriskt inriktade besöksmål finns med bland de 30 mest attraktiva besöksmålen i landet. Museer och andra besöksmål bidrar också till utvecklingen av det lokala näringslivet med lokal mat, konsthantverk och hemslöjd.

177 Nutek, Fakta om svensk turism 2008.

vsmiljö och attraktivitet för boende och

bes

10.4.5. Överväganden och förslag

Ökad överblick över kultur som resurs för regional utveckling och tillväxt

Vi kan konstatera att ett antal politikområden, däribland kulturpolitik, pekas ut som betydelsefulla för att riksdagens mål om hållbar regional tillväxt ska uppnås.178 Kulturmyndigheterna och Nutek har, som redovisats ovan, under de senaste åren fått flera regeringsuppdrag i syfte att synliggöra kulturpolitiken i andra politikområden och lyfta fram den som en resurs i det regionala tillväxtarbetet.

Statens kulturråd konstaterar i sin redovisning till regeringen i maj 2008 av hur entreprenörskap och företagande kan utvecklas inom myndighetens verksamhetsområde179, att kultur och kommersiell verksamhet ställs mot varandra i de nationella kulturpolitiska målen (”att främja kulturell mångfald, konstnärlig förnyelse och kvalitet och därigenom motverka kommersialismens negativa verkningar”). Rådet menar att ..

det finns en förändrad syn på kulturens roll, inte minst i regionerna, där man ser kulturen som en möjlighet att skapa tillväxt och att göra regionen attraktiv för boende och turister parallellt med att betona kulturens och konstens värde i utvecklingen av samhället. Kulturen lyfts ofta fram som en positiv faktor inom politikområden som utbildning, hälsa och näringsliv.

Även inom EU pågår ett arbete med att utveckla och stärka kulturen och de kreativa näringarna. I de regionala utvecklingsprogrammen (RUP) lyfter regionerna fram de möjligheter som finns att utveckla regionernas kultur och kulturarv, men också kulturens roll när det gäller att skapa kreativa miljöer för innovation och företagande, liksom en god li

ökare i regionen. På den regionala och kommunala nivån reser man ut i världen och samverkar med sina motsvarigheter i andra länder, särskilt inom EU. Nätverk, projekt och samarbeten uppstår genom detta. Strukturfonderna är förstås av stor betydelse som motor för att stimulera utvecklingsprojekt av olika slag. Stiftelsen framtidens kultur och Allmänna arvsfonden kan med sina respektive projektstöd också sägas ha stimulerat den regionala tillväxten på kultur-

178Prop. 2008/09:01. 179 Entreprenörskap och företagande inom Kulturrådets verksamhetsområde, rapport 15 maj 2008, s. 8.

som efterfrågas av regionerna eller andra behov

so

ning, metodstöd

samt tvärsektoriellt samarbete med andra aktörer. på internationell, nationell och regional nivå. Den nationella överblicken ska ta till-

v och erfarenheter bl.a. i

arbetet med regionala program och strategier.

arbetet med

pro

8 750 till nästan 13 000 helårsverken eller

Kr området och därtill stimulerat nätverksskapande. KRUS-projektets iakttagelser och slutsatser är angelägna att ta tillvara i detta sammanhang och i det fortsatta arbetet och i kommande uppdrag till myndigheterna som fortsatt behöver utveckla sin samverkan med regionerna, gärna med konkreta uppdrag omkring till exempel den metodutveckling

m kan finnas på den regionala nivån.

Vi föreslår att de förvaltningsmyndigheter som vi anser ska ansvara för föreslagna sfärer bör få i uppdrag att skaffa sig nationell och internationell överblick på området kultur och regional tillväxt inom sina respektive ansvarsområden. Detta kan ske genom statistik, kunskapsuppbyggnad, uppföljning och utvärdering, forsk

vara och stödja den regionala nivåns beho

Vi föreslår även att de förvaltningsmyndigheter som vi anser ska ansvara för föreslagna sfärer bör ges i uppdrag att förmedla kunskaper om nationell och internationell forskning på området till berörda aktörer på nationell och regional nivå t.ex. genom kunskapsöversikter.

Det finns fog för att säga att det regionala tillväxt

gramskrivningar av olika slag alltmer har inkluderat kulturområdet och synliggjort det som en viktig resurs för sin regions attraktionskraft vad gäller goda livsmiljöer för boende och besökare. Kultur, rekreation och sport är de områden som växer snabbast och som i huvudsak bidrar med den attraktionskraft som driver resandet och därmed övriga sektorer framåt. Kultur, rekreation och sport har sedan 1995 ökat från med drygt 46 procent.180 Kulturturismen är också ett område som alltmer uppmärksammas.

Kulturmiljöer och tillgången till kulturella upplevelser är, som har redovisats ovan, av stor betydelse för såväl boende som besökare. Vad kultur som attraktionskraft i sig innebär behöver kartläggas och analyseras. Kulturmyndigheterna har, som vi har beskrivit ovan, påtalat behovet av statistik. ITPS lyfte fram detta i sin rapport

eativ tillväxt? – En rapport om kreativa näringar i politik och statistik”(A2008:007) och det har även påtalats som ett behov på det europeiska planet. Ett sådant uppdrag bör enligt kulturmyndig-

a om Turism 2008.

180 Nuteks Fakt

het

r-

valtningsmyndigheter som vi anser ska ansvara för föreslagna sfärer bör få i uppdrag att definiera vilken statistik som närmare skulle

lturarvsföretagande

ansi-

eri

rbetet har ibland upplevts som konkurrerande eller främmande

ins

erna, inkludera en översyn av statistik som avser kultur, kulturarv och företagande samt framtagande av en ny samlad rapport med kulturarvsstatistik. Även Nutek pekar i sin rapport Hemslöjden som näringsgren181 på att det finns ett generellt behov av bättre nationell statistik inom hela kultur- och upplevelsesektorn, inte bara på hemslöjdsområdet.

Vi föreslår även att Tillväxtverket och Myndigheten för Tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser i samverkan med de fö

behövas och som täcker såväl kultur- som ku inom olika tjänstesektorer, bl.a. turism och slöjd.

Tvärsektoriell samverkan och nivåhöjning

Kulturområdet har bl.a. genom regionaliseringen och genom tillgången till strukturfondsmedel fått tillgång till nya medfin

ngsmöjligheter och ett breddat samarbete med andra aktörer utanför kulturområdet. Detta har tillfört såväl kulturmyndigheterna som deras samarbetspartners nya kunskaper om varandras förutsättningar och behov och ökat förståelsen mellan politikområdena.

Myndigheterna Statens kulturråd, Riksantikvarieämbetet och Riksarkivet har särskilt genom sina uppdrag beretts möjlighet att aktivt samarbeta för att stärka kulturens roll inom det regionala tillväxtarbetet och EU:s strukturfonder. Deras arbete med frågor om regional utveckling och tillväxt har hittills gjorts med stöd av regeringsuppdrag och a

lag i verksamheterna. I dag finns, enligt KRUS-projektet, politiskt antagna aktuella kulturprogram endast i cirka hälften av länen/regionerna och aktuella kulturmiljö- och kulturarvsprogram finns endast i ett fåtal regioner. Vi föreslår att de förvaltningsmyndigheter som vi anser ska ansvara för föreslagna sfärer bör få i uppdrag att stödja den regionala nivån med kartläggning av befintliga program samt erbjuda de metodstöd som efterfrågas regionalt.

Den civila sektorn medverkar i dag vid framtagandet av RUP:ar men det saknas kartläggningar av vad deras arbete inneburit på kulturområdet och vad deras medverkan kan innebära för utvecklingen i regionen.

181 Ibid., s. 70.

digheten för Tillväxt-

politiska utvärderingar och analyser i samverkan med de förvalt-

dragsgivning kan, enligt kulturmyndig-

he

breda verk-

sam

r som föreslås tas fram enligt en partner-

ska

tillsammans med berörda

ak

Vi föreslår att Tillväxtverket och Myn

ningsmyndigheter som vi anser ska ansvara för föreslagna sfärer bör få i uppdrag att kartlägga vad den civila sektorns medverkan i de regionala partnerskapen betyder för kulturområdet. En sådan kartläggning är angelägen att göra bl.a. om utredningens förslag om den s.k. portföljmodellen införs och där regionalt baserade kulturaktörer i den civila sektorn förutsätts involveras i partnerskapen.

Översyn av förutsättningar för medfinansiering

Förordningarna för bi

terna, upplevas som krångliga och, i vissa fall även verka begränsande vad gäller medfinansiering av till exempel strukturfondsmedel.

Vi föreslår att bidragsförordningarna för de olika kulturbidragen ses över i syfte att förenkla bidragsregler och främja medfinansiering mellan olika kulturbidrag och t.ex. strukturfondsmedel

Kulturmiljö och kulturarv har, enligt KRUS-rapporten, en mer framträdande roll än övrig kulturverksamhet. Vilken betydelse den kulturella infrastrukturen inom de fria konstarterna, museer och bibliotek har för utveckling och tillväxt framhålls inte lika mycket. Att kulturarv är mer framträdande än konstarterna, museerna med flera i det regionala tillväxtperspektivet är inte överraskande utan hänger naturligt samman bl.a. med Riksantikvarieämbetets

het. Konstarterna, museerna och biblioteken skulle däremot kunna vara mer framträdande i programmen och projekten än vad de är i dag.

Ett systematiskt arbete för att komma dithän och ett närmare samarbete med andra aktörer krävs för att även dessa områden ska kunna synliggöras i programskrivningar av olika slag och få del av de medfinansieringsmöjligheter som finns. Vårt förslag om regionala bidragsportföljer förväntas stödja ett sådant arbete på så sätt att de regionala strategie

psmodell främjar institutioners och andra kulturaktörers medverkan i regionala programskrivningar av olika slag.

Vi föreslår att den förvaltningsmyndighet som föreslås ansvara för konstarterna, bör få i uppdrag att,

törer, ta fram en plan för hur konstarterna kan bidra till regionala program och strategier.

rsk-

ningsinsatser på området. På regional nivå finns flera initiativ på forsk-

ll kultur och regional tillväxt och krea-. vid Internationella handelshögskolan

i t s p k a h

g ondmedel. EU:s olika f ram har stor betydelse för genomförandet av olika

projekt under strukturfondsperi-

t

relaterade

projekt får stöd under innevarande period än under den förra t.ex. att de får ett ökat fokus på skapande av arbetstillfällen.

ill kulturrelaterade projekt i Sverige uppgick till

under perioden varav drygt 2,1 miljarder var

petens vad gäller kultur-

frågornas betydelse för regional tillväxt.

Vi föreslår därför att detta kompetensbehov synliggörs i myn-

Behov av breddad och fördjupad kompetens

Det finns även behov av att på nationell nivå öka kompetensen och kunskapsuppbyggnaden genom att ha överblick över och stödja fo

ingsområdet med anknytning ti tiva och kulturella näringar, t.ex

Jönköping som bl.a. nyligen har bildat Institute for Culture, Crea

ivity and Competitiveness – IC3. Ett sätt att bygga upp kompeten

å området är även att bedriva masterutbildningar på området kultur, reativitet och konkurrenskraft. Vi har erfarit att det finns planer på tt starta sådana i Sverige till hösten bl.a. vid Internationella Handelsögskolan i Jönköping.

Sedan Sveriges EU-inträde 1995 har kulturområdet varit framångsrikt när det gäller att få del av strukturf onder och prog

satsningar kopplat till kultur och regional utveckling och tillväxt. Enligt Statens kulturråds bedömning utgjorde en så stor del som 10 procent av kulturrelaterade oden 2000–2006. Den nya strukturfondsperioden har en någo annorlunda inriktning än den förra med tydligare fokus på Lissabonstrategin vilket sannolikt får konsekvenser även för kulturrelaterade projekt. Det kan innebära att andra typer av kultur

Det totala stödet t drygt 6 miljarder kronor EU-medel och resten var svensk offentlig eller privat finansiering. Kulturrelaterade projekt har således i hög grad bidragit till regional tillväxt. Synen på kultur som en resurs för regional tillväxt och att göra regionen attraktiv för boende och turister har utvecklats och fått fäste såväl inom kultursektorn som inom andra områden. Det finns möjligheter för kultursektorn att ytterligare ta del av denna finansieringsmöjlighet.

Vi menar att såväl de förvaltningsmyndigheter som vi anser ska ansvara för föreslagna sfärer som de näringslivsfrämjande myndigheterna kan behöva bygga upp mer kom

digheternas kompetensutvecklingsplaner. Masterutbildningar och kompetensutvecklingssatsningar liksom utvecklade samarbeten

mellan områdena kultur och regional tillväxt är goda exempel på sådana åtgärder som syftar till att öka kunskaperna och förståelsen för verksamheter som behöver närma sig varandra.

10.5. Kultur och hälsa

Vår bedömning: Samverkan mellan kulturpolitik och folkhälso-

politik är angeläget.

På regional nivå är stöd- och mäklarfunktioner av stor betydelse.

Frågor kring skatteincitament för kultur som friskvårdsinsats samt forskning om sambandet mellan kultur och hälsa är relevanta områden för framtida satsningar.

Våra förslag:

  • Det nya Kulturrådet bör göras ansvarigt för att utvärdera kulturinstitutionernas och kulturmyndigheters arbete med hälsofrågor.
  • En myndighet bör ges ett särskilt ansvar för att tillgängliggöra nya arbetsmetoder och goda exempel på området kultur och hälsa till relevanta aktörer. Detta ansvar bör ges till den myndighet som föreslås för konstartsfrågor.

10.5.1. Inledning

Sambandet mellan kultur och hälsa har på senare år uppmärksammats allt mer, såväl vetenskapligt som politiskt. Positiva samband har belagts mellan kulturkonsumtion och välbefinnande och mellan kulturkonsumtion och livslängd. Sambandet mellan välbefinnande och hälsa är även det belagt. Nya samband hittas ständigt mellan känslor, tänkande och medicinska förändringar. Därtill har samband kunnat påvisas mellan kulturupplevelser och vissa aspekter av god fysisk hälsa, såsom stärkt immunförsvar, sänkt blodtryck oc h minskade halter av stresshormoner. Starka kulturupplevelser sporrar till eftertanke och engagemang.182

182 I rapporten Kultur för hälsa. En exempelsamling från forskning och praktik (R 2005:23) sammanstälde Statens Folkhälsoinstitut aktuell forskning kring kultur och hälsa. En översikt över de senaste årens diskussion på området ges av Roger Qvarsell i ”Blir man frisk av kultur?” i KulturSverige 2009.

socialt sammanhang. Ny forskning tyder

rna också är ett resultat

ulera hjärnan.183 Sådan

liga kreativiteten och

vativ. Tanken på ett samband

kan ses som en del av en allt starkare ten-

en helhet där både den fysiska

blir kulturens roll i folk-

ehovet när det gäller sam-

a. Även sjukvården har långsiktiga

ktig roll. De flesta aspekter av

ch hälsa återstår dock fort-

en att kartlägga och belägga (behovet av ytter-

n i avsnitt 10.2).

lkhälso-

anget är Statens

e samt goda exempel på satsningar

särskilt intressant för denna. Levnadsvanor anses nämligen i stor

upplevelser kan

Hittills har forskarna ofta tänkt sig att de positiva effekterna kommer av kulturen som emellertid på att vissa av de positiva effekte av själva kulturupplevelsens förmåga att stim stimulans anses också gynnsam för den person därigenom för förmågan att vara inno mellan kultur och hälsa dens att betrakta människan som och den psykiska sidan ingår. Därmed hälsopolitiken relevant, liksom forskningsb banden mellan kultur och häls aspekter där kulturen kan spela en vi sambandet mellan kulturupplevelser o farande för forskning ligare forskning diskuteras äve

Statens kulturråd fick 2004 en uttalad roll inom fo politiken. Andra viktiga myndigheter i sammanh Folkhälsoinstitut och Vetenskapsrådet. I följande avsnitt ges en översiktlig beskrivning av ansvarsfördelningen mellan myndigheter i gränslandet mellan kulturpolitik och folkhälsopolitik. Därtill ges en översikt över forskningsläget på områd t inom området kultur och hälsa.

10.5.2. Statliga insatser

Åtminstone under de senaste tio åren har kulturens betydelse för hälsan återkommande diskuterats inom folkhälsopolitiken. Här diskuteras kultur såväl i ordets estetiska mening som i dess antropologiska. Folkhälsopolitiken handlar i hög grad om att påverka människors levnadsvanor varför den antropologiska meningen blir

utsträckning styras av kulturella faktorer och kultur vara ett sätt att påverka livsmönstren. Därtill finns det mycket som tyder på att kulturupplevelser i sig har positiva hälsoeffekter.

Folkhälsopolitikens övergripande mål är ”att skapa samhälleliga förutsättningar för en god hälsa på lika villkor för hela befolk-

183 Bygren LO, Weissglas G, Wikström BM, Konlaan BB, Grjibovski AM, Karlsson AB, Andersson SO, Sjöström M. Cultural, 2009, ”Participation and Health: A Randomized Controlled Trial Among Medical Care Staff.” i kommande Psychosomatic Medicine.

ch sjukvård

ningen.” Dessutom finns elva målområden för folkhälsopolitiken:184

1. Delaktighet och inflytande i samhället

2. Ekonomiska och sociala förutsättningar

3. Barns och ungas uppväxtvillkor

4. Hälsa i arbetslivet

5. Miljöer och produkter

6. Hälsofrämjande hälso- o

7. Skydd mot smittspridning

8. Sexualitet och reproduktiv hälsa

9. Fysisk aktivitet 10. Matvanor och livsmedel 11. Tobak, alkohol, narkotika, dopning och spel.

I rapporten Kultur för hälsa pekade Statens folkhälsoinstitut vidare ut fyra av folkhälsopolitikens målområden som särskilt relevanta för arbetet med kultur och hälsa:185

  • Målområde 1 handlar om delaktighet och inflytande i samhället.

Här är en diskussion om begreppet socialt kapital aktuellt, då det också inbegriper kulturvanor och livsstilar.186

  • Målområde 3 tar upp vikten av trygga och goda uppväxtvillkor.

För barns och ungas hälsa och utveckling är det särskilt viktigt att sörja för hälsans fysiska, psykiska, emotionella, sociala, intellektuella och andliga aspekter. Barn och unga måste få möjligheter att utvecklas inom alla dessa områden eftersom de samspelar och förstärker varandra. Utveckling och inlärning underlättas också

184Prop. 2007/08: 110, 2007/08:SoU11, rskr 2007/08:226. 185 När rapporten skrevs 2005 var folkhälsopolitikens målområden dock något annorlunda formulerade: (1) Delaktighet och inflytande i samhället, (2) Ekonomisk och social trygghet, (3) Trygga och goda uppväxtvillkor, (4) Ökad hälsa i arbetslivet, (5) Sunda och säkra miljöer och produkter, (6) En mer hälsofrämjande hälso- och sjukvård, (7) Gott skydd mot smittspridning, (8) Trygg och säker sexualitet och en god reproduktiv hälsa, (9) Ökad fysisk aktivitet, (10) Goda matvanor och säkra livsmedel, (11) Minskat bruk av tobak och alkohol, ett samhälle fritt från narkotika och dopning samt minskade skadeverkningar av överdrivet spelande. 186 Begreppet ”socialt kapital” används i dessa sammanhang som samhällsforskaren Robert D. Putnam uppfattade det, dvs. om den resurs som en persons anknytning till olika delar av samhällslivet utgör (Putnam 1996: Den fungerande demokratin. Medborgarandans rötter i

Italien).

n (1986) och Ända hem till fru Nilsson (1990).

Museer för alla (1996) och Funktionshindrades tillgång till kultur (1998) är utredningar om funktionshindrades tillgång till kultur.

olitiken är relevant för politik med inriktning

på kultur och hälsa. I propositionen Forskning för ett bättre liv (prop.

lsa.

Ve

iversi-

tet vår str lan ino finansiering. Detta gäller inte minst forskningen på området kultur och hälsa. I den forskningspolitiska propositionen föreslås dock inga resurser specifikt förbehållna detta område.

av det egna skapandet och av deltagande i olika konstnärliga och kulturella uttrycksformer.

  • Målområde 4 handlar om ökad hälsa i arbetslivet. Det finns en rad exempel på insatser där kulturella aktiviteter används för att förebygga utmattning och ohälsa och främja och förbättra hälsan hos arbetstagare.
  • Målområde 6 tar upp behovet av en mer hälsofrämjande hälso- och sjukvård, där aktuell forskning visar på värdet av kultur i vård och rehabilitering.

I sin strategi för arbetet med kultur och folkhälsa för åren 2005-2007 instämmer Statens kulturråd med denna bedömning. Kulturrådet har också sedan länge arbetat med utvecklingsprojekt och utredningar med relevans för området; Kultur i vården (1981–83) är ett exempel på detta, liksom Kultur i äldreomsorgen med bl.a. rapporterna

Bingo & Beethove

Även forskningsp

2004/05:80) sägs om relationen kultur och hälsa att ”forskningen på området bör stärkas och områdets metod och teoribildning bör utvecklas i syfte att nå en vetenskaplig grund som kan stärka kunskapen om kulturens betydelse för folkhälsan.” I enlighet med detta avsattes 5 miljoner kronor årligen för forskning om kultur och hä

tenskapsrådet har delat ut dessa under perioden 2006–2008. Satsningen är dock inte permanent.

Som vi ska se bedrivs dock stora mängder relevant, och oftast tvärvetenskaplig, forskning i Sverige. Bland planerade insatser kan t.ex. nämnas det tvärvetenskapliga centrum för forskning om kultur och hälsa som nu är under uppbyggnad vid Göteborgs un

i samarbete med bland annat Chalmers Tekniska Högskola. I promemoria Forskning för kulturområdets behov har vi underukit att forskning som är strategiskt inriktad på sambandet mel- kulturforskning och andra forskningsområden samt på behoven m kulturområdet även långsiktigt behöver särskild

e nämnts har en överenskommelse under hösten 2008

slu

ner kan utvecklas som utförare av olika former av

ser

Ku

a räknas in. Kultur-

tjänsterna kan således erbjudas skattefritt på motsvarande sätt som

s här

Ett annat angränsande politikområde är folkrörelsepolitiken. Som tidigar

tits mellan regeringen, Sveriges kommuner och landsting (SKL) och idéburna organisationer på det sociala området, däribland flera verksamma inom folkhälsoområdet. Den dialog som lett fram till överenskommelsen har utgått ifrån parternas ömsesidiga beroende och del i samhällsutvecklingen. Dialogen skulle bland annat belysa hur idéburna organisatio

vice och tjänster till allmänheten, samt undanröja hinder för utveckling. Överenskommelsen bildar nu utgångspunkten för fortsatt och fördjupat samarbete där nya idéburna organisationer även framöver har möjlighet att underteckna överenskommelsen. Staten och SKL kommer inte att särbehandla de organisationer som har skrivit på.187 Hittills ingår dock inga kulturorganisationer i denna överenskommelse, trots att många av dessas verksamheter kan anses tydligt relevanta, givet att kulturutövande och andra kulturupplevelser kan bidra till hälsan.

ltur som friskvård

De insatser som gjorts i Sverige för att befrämja hälsa med hjälp av kultur har, liksom de i bl.a. Storbritannien och Norge, i hög grad inriktat sig på att stödja olika forsknings- och kulturprojekt. Ytterligare en modell är den som nu föreslås i Finland, nämligen att stödja kulturdeltagande genom lösningar i skattelagstiftningen.

I Finland inräknas under vissa omständigheter inte arbetsgivarens finansiering av motionsaktiviteter i den skattepliktiga inkomsten för arbetstagarna. Nu föreslås i Finland att inte heller kulturtjänster som arbetsgivaren erbjuder sina arbetstagare sk

motionstjänster redan gör. Med kulturverksamhet avse

besök på museer, teatrar, opera, biografer, konserter, konstutställningar eller andra motsvarande evenemang eller tillställningar med anknytning till olika konstområden. Som kulturverksamhet ska också betraktas besök i vetenskapscenter och på idrottsevenemang och deltagande i handledda, aktivitetsbaserade konstkurser.

egeringen, idéburna organisationer inom det sociala området

ndsting 2008.

187 Överenskommelse mellan r och Sveriges Kommuner och La

heterna att orka arbeta, trivas

me

finns sedan 1956 en liknande regel om skattefri per-

son ligh (se ska re slag av motion och annan friskvård. Förmånen ska vara av mindre värde och rikta sig till hela personalen.

ska

annat neurobiologi, psykologi, medicin, folkhälsoforskning, humaniora och konstnärlig forskning. Töres Theorell – professor i psyko-

ka Institutets institution för

Det förutsätts då att förmånen står till förfogande endast för arbetstagaren.188

Syftet med förslaget är att vara förbättra arbetsgivarens möjligheter att stödja personalens arbetshälsa genom att bredda urvalet av personalpolitiska metoder med arbetshälsorelaterade åtgärder och handlingsmodeller som stöder möjlig

d sitt arbete och därigenom öka sannolikheten för att de stannar kvar i arbetslivet.

I Sverige

alvårdsförmån. Från och med den 1 januari 2004 utökades möjeten för arbetsgivare att erbjuda sina anställda skattefri friskvård

11 kap.11 och 12 §§inkomstskattelagen 1999:1229). Friskvården avse möjlighet till enkla

Fastställd beloppsgräns saknas emellertid. Enligt avgöranden i Regeringsrätten kan ett årskort på gymanläggning vara en sådan skattefri personalförmån.189 Andra exempel som omfattas idag inkluderar ett stort antal verksamheter som t.ex. gymnastik, styrketräning, massage, stresshantering och kostrådgivning.190

I propositionen om ändring i inkomstskattelagen uttalas även att hänsyn till den fortlöpande förändringen i synen på vilket slag av motion och annan friskvård som är effektiv för god hälsa, i vid bemärkelse, får göras av rättstillämpningen.191

Frågan om att likställa kulturupplevelser med motion och annan friskvård har väckts bl.a. i en flerpartimotion (m, fp, c, kd) under hösten 2008. I motionen anförs – med hänvisning till studier om samband mellan kulturella aktiviteter och livslängd – att möjligheten till

ttefri förmån i form av kulturcheckar, i likhet med motion och annan friskvård, bör införas (2008/09:Sk443).

10.5.3. Utvecklingen på området kultur och hälsa

Forskningen på området kultur och hälsa är i stor utsträckning tvärvetenskaplig och inkluderar forskare och perspektiv från bland

social miljömedicin, verksam vid Karolins

188 Finlands undervisningsministerium 2008: Kulttuuriseteli/Kultursedel. 189RÅ 2001 ref. 44. 190Prop. 2002/03:123, s. 14. 191 Prop. 2002/03123, s. 15.

turvetenskapliga metoder som vanligen

an

or som folk-

hä

torer som kan bidra till att bygga upp

so

ure

in, menar däremot att det är just

ko folkhälsovetenskap – menar att sambanden mellan kultur och hälsa är svåra att greppa med de na

vänds. ”En rent kvantitativ vetenskapssyn är inte tillräcklig utan mer humanvetenskapliga metoder måste till för att förstå sammanhangen” konstaterar han i ett bidrag till en rapport från Folkhälsoinstitutet.192

Följande översikt bygger bland annat på Folkhälsoinstitutets forskningsöversikt Kultur för hälsa. Inom folkhälsoarbetet uppfattas folkhälsa som

ett uttryck för befolkningens hälsotillstånd, som tar hänsyn till såväl nivå som fördelning av hälsan. En god folkhälsa handlar inte bara om att hälsan bör vara så bra som möjligt, den bör också vara så jämlikt fördelad som möjligt.193

Mycket tyder på att det finns samband mellan kulturkonsumtion och välbefinnande samt mellan välbefinnande och god hälsa. Därmed blir kulturlivet en relevant del av de levnadsvan

lsopolitiken arbetar med att påverka. Huruvida själva kulturupplevelsen eller dess roll i skapandet av ett socialt sammanhang är orsaken till resultaten diskuteras dock fortfarande bland folkhälsoforskarna. I det sammanhanget spelar begreppet socialt kapital en stor roll. Socialt kapital kan definieras som den resurs som en persons anknytning till olika delar av samhällslivet utgör.194 Kulturlivet blir därmed en av flera fak

cialt kapital. Samtidigt bedrivs forskning även om de möjliga – och i vissa fall belagda – sambanden mellan olika typer av kulturupplevelser och den personliga hälsan, inte minst immunförsvaret.

Psykiatriprofessorn Johan Cullberg ställer frågan om all kultur verkligen kan betraktas som hälsofrämjande. Vidare anför han att kult-

ns hälso- och nyttoaspekter inte bör vara vägledande för vilken kultur som för stöd. I så fall skulle vi överösas med kulturprodukter som bara vill få oss att känna oss väl till mods. Det som är hälsofrämjande för en, kan ha motsatt effekt på en annan.195 Lars-Olof Bygren, professor i socialmedic

nstarternas förmåga att engagera som gör dem stimulerande för

192 Theorell, Töres 2005: “Efterord” i Kultur för hälsa.

de det.

människors blodtryck att gå i höjden.

193 Folkhälsoinstitutet 2005:23, s. 23. 194 Begreppet ”socialt kapital” används här som samhällsforskaren Robert D. Putnam (1996) uppfatta195 Folkhälsoinstitutet 2005:23. Som exempel nämner han kvalitetslitteratur och utställningen Ecce Homo som knappast kan anses bidra till den kulturella publikens hälsa eftersom den fått många

elaterat till kulturellt engagemang och inte bara till

det

po

sat hjärnan. Olika människor kan i så fall väntas påverkas på skilda sätt av samma kulturyttringar.

Som ett internationellt exempel på forskning som utvärderar arbetet med kultur och hälsa kan nämnas en brittisk granskning av 90 kulturprojekt som publicerades 2005. Där används begreppet socialt kapital för att belysa kulturens betydelse för hälsa och välbefinnande. Granskningen visar att förbättrat välmående och självkänsla är direkt r

sociala sammanhanget eller den fysiska aktiviteten. Av enkätsvaren framgår att deltagarnas välmående ökade genom att de fick större motivation, bättre kontakter med andra och en mer positiv livssyn medan rädsla, ensamhet och oro minskade. Detta hade skett inte bara på grund av deltagandet i sig. Kulturaktiviteterna erbjöd också möjligheter att uttrycka sig. Deltagarna bedömdes ha haft en stark inre känsla av att de utförde något värdefullt. Denna känsla förstärktes när deras projektarbete presenterades för allmänheten, t.ex. genom teaterföreställningar och utställningar.196

Samtidigt kan det konstateras att mycket få av projekten i denna brittiska studie utvärderats medicinskt. I Folkhälsoinstitutets rap-

rt tolkas detta som ett exempel på en mer allmän motvilja inom kulturområdet mot utvärderingar som rättfärdigar kulturprojekt med hänvisning till att de kan vara socialt användbara. Många upplever, enligt samma källa, en risk för att detta kan leda till en instrumentalisering av kulturen.

Samma rapport redogör även för den fleråriga norska satsningen på kultur, natur och hälsa. Utvärderingarna av denna visar på konsekvenser inte bara för individer utan även på strukturell nivå där

sningen främjade samarbetet mellan olika organisationer som verkade i lokalsamhället för invånarnas kultur, välbefinnande och hälsa.197

I stort sett alla konstformer kan användas i hälso- och folkhälsobefrämjande syfte. Exempel finns med bl.a. teater, dans, bildkonst, musik samt skriftligt och muntligt berättande. Särskilt stora förefaller effekterna bli när den egna delaktigheten (och därmed det sociala kapitalet) är betydande.

Den ur hälsosynpunkt mest utforskade kulturupplevelsen är musiken. Folkhälsoinstitutet hänvisar bl.a. till en svensk studie som

196 Health Development Agency 2000: Art for health. A review of good practice in communitybased arts projects and initatives which impact on health and wellbeing, Folkhälsoinstitutet 2005. 197 Baklien & Carlsson 2000 Helse och kultur. Prosessevaluering av en nasjonal satsning på kultur och helsefremmende virkemiddel. NIBR:s projektrapport 2000:11 samt Folkhälsoinstitutet 2005:23.

nde, tobaksrökning och marijuanamissbruk I en amerikansk

stu

ärta, färre antal läkarbesök, samt ökat välbe-

fin

av svårt sjuka

pe

hälsa bland äldre. Metoderna som användes var intervjuer, förevis-

ostatus, utveck-

visar hur sångundervisning ökar välbefinnandet hos amatörsångare. I ett experiment ökar människors fysiska prestationer när de lyssnar till musik, medan ett annat visar på ökad intelligenskvot hos barn efter musikundervisning. En svensk pilotstudie pekar på att utökad musikundervisning kan sänka nivån av stresshormon. Musik har också använts terapeutiskt i vården. Dementa patienter blir, enligt Folkhälsoinstitutet, öppnare för kontakt och samarbete när vårdgivaren sjunger.

Teater har bland annat visat sig kunna förbättra ungdomars sociala förmåga och minska högriskbeteende, inte minst alkoholdricka

die från 1997 användes teater för att utveckla och förbättra elevernas sociala förmåga och möjlighet att nå ut till andra. Beteendeutvärderingar och enkäter efter föreställningarna visar att ungdomar sedan gjort val som ansetts hälsosammare och förändrat relevanta vanor i skolorna i ett område präglat av industrinedläggning, arbetslöshet och problem med droger och våld. Deltagarna i det projektet var i åldern 13–18 år och gruppen leddes av en person med utbildning i tobaks- och drogfrågor, psykologi och kreativt skapande.

Forskningen antyder också att skrivande har en positiv effekt på det allmänna hälsotillståndet, såsom minskade sjukdomssymptom, minskad emotionell sm

nande. Forskningen har också börjat skärskåda de komplexa sambanden mellan tankeverksamhet och skrivande. Det har visat sig att skrivande ökar studenters både kognitiva och känslomässiga intresse för det ämne de studerar. Skrivprocessens hälsofrämjande och terapeutiska effekter har dokumenterats i ett flertal studier.198

Bildkonst och hälsa är ett samband som undersökts bland annat med utgångspunkt i eget skapande och i bildstimulering

rsoner. En kontrollerad interventionsstudie för att studera effekten av konststimulans på äldre kvinnors psykomedicinska hälsa kan nämnas som exempel. Studien består av en pilotstudie med 12 deltagare samt en huvudstudie i fyra delar med 40 deltagare (56–57 år gamla), som slumpvis fördelades på interventions- och kontrollgrupper. Båda grupperna fick lika mycket social kontakt och uppmärksamhet från experimentledaren. Syftet var att konstruera och beskriva ett program som genom samtal om konst skulle bidra till ökad

ning av bilder på konstverk, mätningar av fysisk häls

198 Brown & Stephens 1995: Teaching young adult literature. Sharing the connection., Folkhälsoinstitutet 2005:23.

insk hälso-

status när det gällde yrsel, trötthet och smärta. Flertalet förbättringar var mer uttalade fyra månader efter undersökningen än direkt

sk och gerontologisk forskning med kult-

frå

del ling av kreativitet och social aktivitet, samt bedömning av deltagarnas livssituation. Deltagarna kände sig gladare och lugnare. De blev också mer kreativa, ökade sin sociala aktivitet och deras blodtryck förbättrades. I den första av huvudundersökningarna bedömde deltagarna i båda grupperna själva sin generella hälsostatus. De uppgav också hur ofta de använde laxermedel, lugnande samt smärtstillande medel och den totala konsumtionen inom varje kategori räknades samman. En förbättring noterades också i medic efter.

Tillsammans med Stockholms läns landsting och Karolinska Institutet driver Stockholms läns museum sedan 1993 det tvärvetenskapliga forskningsprogrammet ”Kultur i vården och vården som kultur.” Forskningsprogrammet stöder forskare vid svenska universitet och högskolor som i sina projekt kombinerar ämnesområden som konst, musik, dans, litteratur, hortikultur, etnologi, socialantropologi med omvårdnad, psykologi, psykiatri, medicin och pedagogik. Det förenar därigenom naturvetenskap och samhällsvetenskap med humaniora. Geriatri urinslag stöds, men även projekt inriktade på barn och ungdom kan få forskningsmedel.199

En typ av insatser som uppmärksammats särskilt i England är, enligt vad vi har erfarit vid besök i där, Community Art, som utgår

n en bred syn på konst och kultur och kan uppfattas som socialt inriktat kulturarbete i boendemiljöer. Även generellt är sambandet mellan kultur och hälsa något som skjuts fram i brittisk kulturpolitik. Inte minst i den nya skotska kulturpolitiken är kulturens hälsobefrämjande effekter en uttalad målsättning.200

Inte minst i vården av personer med psykiska problem kan kulturupplevelser spela en stor roll. Ett exempel på detta är ett rehabiliteringsprogram som genomfördes 1998 vid Institutet för psykosocial medicin (IPM) vid Karolinska institutet i Stockholm. I detta

tog 36 patienter med kronisk smärta och sjukdomar med psykosomatiska inslag deltog. De hade varit sjukskrivna helt eller delvis under minst ett år. I programmet för rehabilitering ingick både passiva kulturupplevelser och aktiva inslag, där patienten själv får utföra

199 Stockholms länsmuseums webbplats, Folkhälsoinstitutet 2005. 200 Scottish Executive 2005 Quality of Life and Well-being: Measuring the Benefits of Culture and Sport: Literature Review and Thinkpiece, Scottish Executive 2006. Scotland’s Culture.

Scottish Executive Response on the Cultural Review.

efonintervjuer efteråt

vis musik, måla, dansa eller spela teater. Studien kan sägas visa hur vanskligt det är med strikt naturvetenskapliga studier inom detta område. Det är inte lätt att avgränsa själva kulturupplevelsen från det sociala sammanhanget. Efter i genomsnitt två års behandling rapporterade gruppen med 24 färdigbehandlade patienter mindre ångest och depression än före behandlingen. Det fanns även en tendens till att psykosomatiska besvär hade minskat. Vid tel

ade det sig att graden av förvärvsarbete hade ökat.201

10.5.4. Överväganden och förslag

Sammanfattningsvis finns flera beröringspunkter mellan å ena sidan olika kulturformer och å andra sidan välbefinnande och hälsa, liksom mellan kulturområdet och sjukvården. Det finns alltså, enligt vår mening, goda skäl att att stärka och utveckla samarbetet mellan kulturpolitiken och folkhälsopolitiken. Betydande insatser görs redan runt om i landet, såväl i form av praktiska kulturprojekt som i form av relevant forskning. Mycket tyder på att kulturupplevelser bidrar till ett bättre hälsotillstånd.

Detta är ett argument för det offentliga att satsa på kultur i allmänhet och arbeta för att göra kulturupplevelser tillgängliga för så många som möjligt, inte minst för barn och unga så att hälsan grundläggs i tidiga år.

Vissa röster i debatten har pekat på en risk för att det ska uppstå en motsättning mellan arbetet med kultur och hälsa och såväl kulturens egenvärde, som ambitionen att kulturen, som det heter i de gällande målen för kulturpolitiken, ska ”vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft i samhället.” Vi ser dock inte under rådande omständigheter någon konflikt mellan dessa mål och strävan efter hälsobefrämjande effekter. I dagsläget framstår det också som oklart, om än inte helt omöjligt, att uttala sig om vilka kulturupplevelser som är mest hälsobefrämjande.

Flera av våra förslag inriktar sig på att stärka samarbetet mellan kulturområdet och andra relevanta områden. Vårt förslag till ny modell för den regionala kulturpolitiken (portföljmodellen) syftar bland annat till att öka sambandet mellan kulturen och andra regionalt organiserade verksamheter. En förnyad regional organisation för ”mäklarfunktioner” skulle kunna ges i uppdrag att förmedla kulturtjänster till bl.a. sjukvård, äldrevård och skola (liknande funktioner

201 Theorell 1998: När orden inte räcker, Folkhälsoinstitutet 2005.

iktad på att möjlig-

göra kulturupplevelser och aktivitet för alla.

På forskningsområdet har vi framlagt förslag för att skapa ett

d mellan forskarsamhället och kultur-

området samt för att stödja forskning med strategisk betydelse för

ositionen Ett lyft för

novation (prop. 2008/09:50) föreslog regeringen en

ad livslängd. Vidare kan konsta-

ga för fler.

Det kan även leda till fler arbetstillfällen för kulturutövare, samt inte minst till nya möjligheter för kulturföretagande (jfr 10.3). Mot

r vi att det finns skäl att i annat sammanhang

överväga frågan om skatteincitament för kulturaktiviteter som per-

Alla myndigheter med ansvar för delar av kulturområdet har uppgifter med implikationer för området kultur och hälsa. Vi för-

gliggöra nya

diskuteras i kapitel 9 samt i avsnitt 10.1. Tillsammans med satsningen Skapande skola kan den också bidra till att stärka tillgången till kulturupplevelser i skolan, vilket kan anses vara det mest effektiva sättet att nå ut med kulturupplevelser till barn och unga i skolåldrarna. Även generellt utgör folkhälsoeffekter ur rättvisesynpunkt ett argument för en bred kulturpolitik inr

starkare organisatoriskt samban

kulturområdets verksamheter. Detta är särskilt relevant för tvärvetenskaplig forskning, och därmed för forskningen om kulturupplevelsers samband med hälsa. I forskningsprop forskning och in liknande lösning inom ramarna för Vetenskapsrådet. Vi gör bedömningen att tvärvetenskapligt samarbete mellan kulturforskning och t.ex. medicinsk forskning och folkhälsovetenskap kring området kultur och hälsa skulle kunna vara ett givande område för framtida satsningar (se vidare kapitel 10.2).

Vi får enligt våra direktiv inte lägga förslag som avser förändringar i skattelagstiftningen. Vi kan dock konstatera att studier kunnat påvisa positiva samband mellan deltagande i kulturella aktiviteter och ökat välbefinnande och ök teras att om kulturella aktiviteter skulle erbjudas anställda utan skatteeffekter skulle det kunna leda till att fler personer än i dag skulle få tillgång till kulturutbudet, och därigenom göra de effekter detta kan ha för hälsan tillgängli

den bakgrunden anse

sonalförmån på likartat sätt som redan i dag gäller för t.ex. styrketräning, stresshantering och kostrådgivning.

Liksom andra områden med behov av förstärkt kunskap, forskning och utvärdering på kulturområdesövergripande nivå skulle frågorna kring kultur och hälsa kunna gynnas av införandet av det nya Kulturrådet (se kapitel 18).

ordar därutöver att regeringen ger en myndighet inom kulturområdet ett särskilt ansvar för att sammanställa och tillgän

arb

Kultur och miljö

etsmetoder och goda exempel på området kultur och hälsa. Samma myndighet bör också fortsätta att utveckla kontakterna med Statens Folkhälsoinstitut. Eftersom det arbete som redan gjorts på detta område i stor utsträckning utförts av Statens kulturråd på konstområdet förordar vi att det nya Kulturrådet också får ett särskilt ansvar för frågor som rör kultur och hälsa

10.6

Vår bedömning: Samverkan mellan kulturpolitik och miljöpolitik

bör ökas. Kulturella perspektiv, kunskaper och uttryckssätt är användbara i arbetet för en hållbar samhällsutveckling.

Våra förslag:

  • Den föreslagna myndigheten med ansvar för samtid, historia och livsmiljö bör ges ett särskilt ansvar för att sammanställa och förmedla kulturområdets insatser på miljöområdet till relevanta aktörer och att inom kulturområdet tillgängliggöra nya arbetsmetoder och goda exempel. Vidare bör myndigheten i samverkan med övriga berörda förvaltningsmyndigheter ha i uppdrag att föreslå regeringen strategier i anslutning till regeringens miljö- och miljömålsarbete.
  • Myndigheterna med ansvar för arkiv och bibliotek bör ges i uppdrag att tydliggöra den viktiga roll som arkiv och bibliotek har som offentliga samlingspunkter för miljö- och samhällsinformation.

10.6.1. Inledning

Miljöfrågorna202 är omfattande och komplexa och sträcker sig från individ till globala sammanhang. De handlar bl.a. om biologisk

e

något tvivel om att människan bidrar till uppvärmningen av jordens mångfald, havsmiljö, utsläpp och klimatförändringar. Vad gäller d senare slår FN:s klimatpanel t.ex. fast att det inte längre finns klimat och att många ekosystem står inför en annalkande kris.203

202 När vi i det följande använder begreppet miljö ser vi det som ett brett begrepp – som

ågor om naturvård som t.ex. klimat, boende och byggande. 08:24, Svensk klimatpolitik, s. 17-18.

omfattar såväl fr203 Jfr SOU 20

tidigt är deras miljö-

nder. Dessutom kan dessa jön i många delar vara före-

Sverige ska vara en föregångare i klimatarbetet och visa att det är

En

ällt oss tre grundläggande

frå

Den kulturella dimensionen handlar om att kulturområdet har ett egenvärde och att det också har en kraft som bör användas i andra

Vår konsumtion i väst påverkar människors livsmiljöer på andra håll i världen. De får varken del av våra bekvämligheter eller kan påverka våra konsumtionsvanor. Vi å vår sida påverkas också, t.ex. av att miljöarbetet inte kommit lika långt i vissa andra länder. För människor i fattiga länder är det i många fall överlevnaden och inte miljöns hållbarhet som har prioritet, men sam belastning många gånger lägre än i rika lä människors livsstilar och sätt att bruka mil bildliga.

möjligt att till en rimlig kostnad genomföra kraftfulla minskningar av utsläppen av växthusgaser.204 Inom en hundraårsperiod är målet att utsläppen av växthusgaser i Sverige bör vara nära noll. Detta förutsätter genomgripande, successiva och kontinuerliga omställningar av energisystemen och andra delar av samhällsekonomin, bl.a. samhällsplaneringen.205 Vi står alltså inför en omställning av stora mått. Andra delar av den hållbar utvecklingen handlar om materialanvändning, avfallshantering och återanvändning, samt om biologiska resurser och ekosystemtjänster.

Våra utgångspunkter

av dagens mest aktuella samhällsfrågor är alltså hur en miljömässigt hållbar utveckling ska åstadkommas. Vår utgångspunkt är att kulturella perspektiv, kunskaper och uttryckssätt är användbara och viktiga i dessa sammanhang.

För att kunna undersöka hur kulturpolitiken kan bidra till den hållbara utvecklingen av miljön har vi st

gor om perspektiv, arbetssätt, metoder och åtgärder:

  • Hur kan den kulturella dimensionen inom miljöpolitiken tas till vara?
  • Hur kan miljöfrågorna aktualiseras inom hela kulturområdet?
  • Hur kan erbjudandet från kultur till miljöfrågorna formuleras?

sammanhang. Den andra punkten utgår från förhållandet att kult-

204 ibid. s. 19. 205 ibid. s. 24.

ällsutveckling delas av många,

bl. erbjuda,

a områden? Ja, det anser vi och tycker oss typer av erbjudanden:

märkelse kan erbjuda engagerande offentliga

arenor av olika slag för informationsinhämtning och diskussion.

dra till

tänkandet som måste fokusera på kundens upplevelse. Konsuurområdets verksamheter med bäring på miljöfrågor består av många enskilda initiativ. Den centrala frågan är dock den sista. Ansvaret för frågorna om klimat och hållbar samh

a. av kulturaktörer. Har då kulturområdet något särskilt att som skiljer det från andr därvid kunna urskilja två

  • Kulturyttringar som ger perspektiv.
  • Kulturyttringar som påverkar attityder.

Kulturyttringar som ger perspektiv på utvecklingen – handlar om att vägvalen är många och på intet sätt självklara. Klimatfrågan leder till att vi står inför en omställning av landskapet av stora mått om vi ska gå från fossila energikällor till förnyelsebara. Vi ställs inför frågor som – hur låter sig energiskog och vindkraft kombineras med annan miljöhänsyn? Det krävs både historiska och konstnärliga kunskaper om vi ska välja rätt och utforma bra alternativ.

Dessutom finns en tydligt demokratisk dimension – en god miljö erbjuder delaktighet för människor i förändringsprocesser. Kulturverksamheter i vid be

Och kulturverksamheterna kan kanske därigenom också bi att nya alternativ kan formuleras

Kulturyttringar som påverkar attityder – handlar om att film, teater, litteratur, musik, bilder, utställningar, historiska tolkningar, arkitektoniska lösningar m.m. kan bidra till ökad kunskap men också till förståelse och ändrade attityder. Enbart kunskap ger inte nog motivation. Det krävs också att människor önskar och vill förändra, dvs. en känslomässig motivation.

Kultur kan både bidra till konsumtion, vara ett alternativ till materiell konsumtion eller påverka konsumtionens riktning. Dagens framgångsrika företag levererar känslomässigt engagerande upplevelser.206 Företagen frågar sig vad en produkt erbjuder och hur den påverkar individernas emotionella liv. Detta påverkar marknads-

menten letar upplevelser, som ska hjälpa dem förverkliga drömmar

206 T.ex. Bolaget Kraft och kultur som marknadsför sig som ett bolag som är något mycket

ybar energi och kultur. Bolaget vill vara en samlingsplats för

mer än en leverantör av förn miljövänner som bara vill köpa produkter som bidrar till ett hållbart samhälle och människor som vill ge andra upplevelser.

llbar rikt-

nin

finns en tendens mot att de fysiska,

offentliga arenorna i Sverige krymper. Det vi kallar det offentliga

tt

och en annan livsstil.207 Vi befinner oss i ett tjänstesamhälle208 och en upplevelseekonomi.209 Hur kan då denna kraft ges en hå

g när vi formar våra gemenskaper. En sista utgångspunkt för vårt resonemang är följande:

  • Platsens betydelse

Dagens forskning, debatt och metodutveckling om kreativitet och informationssamhället lyfter fram platsens betydelse för människor. Den virtuella världens utveckling verkar öka vikten av och kunskapen om den verkliga platsen.

Vi lyfter i vårt förnyelseprogram fram kulturpolitikens ansvar för offentliga arenor. Det

rummet säljs ut och ägs i allt högre grad av privata företag och kommersialiseras. En konsekvensen kan bli att människors möjligheter a mötas i vardagen minskar, vilket ger en grogrund för uppdelningar i grupper misstänksamma mot varandra. En sådan utveckling är oönskad av de allra flesta. Här kan kulturpolitik och miljöpolitik tillsammans betyda mer.

Kulturens erbjudande – omförhandlingen

Att ur ett kulturperspektiv förstå och påverka miljöfrågorna och förutsätter ett förhållningssätt till naturen. Naturen som begrepp och föreställning hör till det som utmärker det moderna samhället, med rötter i 1800-talets nationalromantik. Naturen kan ses som ett slags romantiserad antit s t e ill kulturen, som finns där kulturen inte slagit rot. Därför får också skogen en särskild roll som natur, i motsats till odlingslandskapets kultur. Skogen, eller snarare föreställningen om den naturliga närheten till skogen, dominerar det ”svenska” medvetandet.210 I den svenska mentaliteten ligger djupt rotade föreställningar om en nära relation till naturen. Svensken i gemen uppfattar sig, och vill av andra uppfattas, som mer miljö-

207 ITPS, 2008, Kreativ tillväxt – en rapport om kreativa näringar i politik och statistik, s. 31 och där a.a. Upplevelser kan t.o.m. ses som en fjärde grundkategori av ekonomiska erbjudanden bredvid råvaror, varor och tjänster. 208 ITPS, i korthet nr 5, 2008, Det växande tjänstesamhället präglas av materiell konsumtion. ”Tjänsteparadoxen innebär att samhället utifrån ett arbetsmarknadsperspektiv är ett tjänstesamhälle men utifrån ett konsumtionsperspektiv snarast är ett prylsamhälle.”

, Är svensken människa? :gemenskap och oberoende i det

209 ibid. s. 31 och där a.a. 210 Jfr Berggren och Trädgårdh 2006 moderna Sverige, och där a.a.

me

urella samhälle som Sverige är i dag. Om

ku

10.6.2. Kulturverksamheter med betydelse för miljöfrågorna

ningar, handlingar i arkiven och ortnamn

ukat jorden, skött djuren och till-

n till miljön tagit sig olika uttryck över

tiden. Värdet för miljön av historiska och kulturella kunskaper och perspektiv är stort.

useet, men även Nämnden för hemslöjdsfrågor kan

dveten än andra. Svensken är en olycklig människa förvisad till staden, men med längtan tillbaka till naturen och jorden.

Drömmen om den röda stugan med vita knutar på landet är en annan bild för detta. Naturen är en förebild i den svenska mentaliteten, ett minne av en annan tid och ett annat och bättre sätt att vara. Men detta är bilder och föreställningar som utmanats, inte minst genom det mångkult

lturen kan ses som en sort antites till naturen, är det kanske inte självklart att dess potential och erbjudande till miljön uppfattas som positivt? Hur ska kulturen under sådana förutsättningar kunna bidra till den nödvändiga omförhandlingen av föreställningarna om naturen, och hur påverkas kulturen?

Museernas uppteck behandlar t.ex. hur människor br verkat livets nödvändigheter. Friluftsmuseerna har en lång historia i Sverige.211 Arkeologiska dokumentationer ger kunskap om människans relationer till miljön under tusentals år. Bildkonst, fotografier, historiska kartor, poesi, skönlitterära berättelser, teaterstycken och musik ger oss bilder av och känslor för landskap, natur och djur. Men det finns även annat material som kan användas för att mer indirekt studera människors relation till och användning av naturen och miljön. Databasen Oxford English Dictionary har t.ex. använts för att studera bruket av citat som refererar till träd under perioden 1525 till 1925.212

Detta är kunskap som har betydelse för hur natur och kultur i ett reservat ska skötas i dag eller vilka värden som ska föras vidare i den fysiska planeringen. Men källorna ger oss också kunskap om hur människors relatio

De statliga aktörer på kulturområdet som i dag har tydligast koppling till miljöfrågor är Riksantikvarieämbetet och Naturhistoriska riksm räknas hit samt Stiftelsen Nordiska museet med friluftsmuseet Julita.

ative Mind and the Cultural Construction of Nature, 2008.

211 Skansen invigt 1891, förvaltar och visar ett arv av växter och djurraser i kombination med kulturhistoriska miljöer och objekt. 212 S. Atran & D. Medin, The N

llan

naturvård och kulturmiljö. Parallellerna och möjligheterna att sam-

a museiutställningar,

konferenser och tematiska satsningar samt publikverksamheter av annat slag. Det som är kännetecknande för många av exemplen är

kanske inte förväntar sig, kombi-

het

ngen har sommaren

Det finns ett pågående och minst hundraårigt samspel me

verka är många mellan verksamheterna. Många av de 28 nationalparkerna, ca 3 100 naturreservaten, ca 4 000 Natura 2 000 områdena handlar om skydd av värden som har sitt ursprung i mänskliga aktiviteter. Och det dryga 20-talet kulturreservat innehåller och bygger också på biologiska värden.

Det finns också mängder av andra exempel på samverkan mellan natur och kultur. Det handlar om opera- musik och teaterföreställningar, konstprojekt och konstutställning r,

att de är kombinationer som man nationer som överskrider konventionella gränser.

Miljökvalitetsmålen

En grundsten i det svenska arbetet med miljön är de 16 miljökvalitetsmålen med delmål. Systemet beslutades av riksdagen 1999.213Systemet har hög legitimitet i myndighetssfären men är inte särskilt känt utanför denna krets, i näringslivet eller hos allmän-

en.214 Riksantikvarieämbetet är den enda statliga myndigheten på kulturområdet som deltar i miljömålsarbetet. Myndigheten har ansvar för en av tre övergripande miljömålsfrågor – kulturmiljön.215Miljömålsarbetet har aktualiserat kulturmiljön på ett nytt sätt i andra områden. Genom att miljömålsarbetet är strategiskt och utvärderande har kulturmiljöaspekten möjlighet att komma in vid rätt tillfälle, dvs. tidigt i olika processer som drivs av andra aktörer och intressen. Systemet är dock inte problemfritt. Regeri 2008 utsett en särskild utredare som ska se över och utveckla de svenska miljömålen.216

213 Svenska miljömål – miljöpolitik för ett hållbart Sverige, Prop. 1997/98:145, bet.

998/99:18, prop. 2000/01:130, bet. 2001/02:MJU3, rskr. 2001/02:36,

et som ansvarsfördelningen är komplex

ptember 2009.

1998/99MJU6, rskr 1 prop. 2004/05:150. 214SOU 2008:62, En myndighet för miljön en granskning av Naturvårdsverket, s.198. 215 Naturvårdsverkets rapport 5653, kommunernas miljömålsarbete – redovisning av ett regeringsuppdrag. Länsstyrelsen har ansvar regionalt för alla utom ett miljömål. Merparten av kommunerna har på frivillig väg slagit fast lokala miljömål 216 Dir. 2008:95, I direktivet anges att såväl system vilket leder till oönskad otydlighet och brist på flexibilitet. Uppdraget ska slutligt redovisas senast den 30 se

andra faktorer att ta hänsyn till som bl.a. social tillhörighet, köp-

10.6.3. Kulturella perspektiv av betydelse för miljöfrågorna

Frågor med en kulturell dimension som förtjänar uppmärksamhet i miljöarbetet handlar om beteenden och livsstilar och inte minst konsumtionsmönster, dvs. frågor som rör individers och gruppers val och valmöjligheter. Svenskarna tycker liksom andra EU-medborgare, att miljöproblemen är allvarliga. Och det finns undersökningar som visar att medborgarna i många länder är beredda på livsstilsförändringar, t.ex. skulle 70 procent av befolkningen även i USA och Kina skulle vara beredda på detta.217

Livsstil och konsumtionsmönster

Beteenden och livsstil är en kraftfulla drivkrafter vid förändring av samhället. Kan förändringar i människors beteenden stimuleras kan sannolikt miljöbelastningen minska på flera områden. Livsstilsfrågor behandlas också allt mer seriöst både i forskningssammanhang och i debatten. Det senaste decenniet har inte bara naturvetare och tekniker forskat kring livsstil och miljö utan även forskare från beteendevetenskapliga discipliner. Samtidigt kom begreppet hållbar utveckling att även inkludera sociala och ekonomiska förhållanden.

Konsumtionsmönster kan ses som en underavdelning till denna fråga. År 2005 lade utredningen om en handlingsplan för en hållbar konsumtion för hushållen fram sitt betänkande.218 I regeringens proposition lades förslag om ett nytt mål – Trygga konsumenter som handlar hållbart samt tre delmål varav ett var Medvetna och kunniga konsumenter hushållar med egna och gemensamma resurser. I propositionen betonas också betydelsen av att integrera arbetet för en hållbar konsumtion i de olika sakområdena.219

I Miljömålsrådets årliga rapport sägs att även om svenskarna i gemen anser att miljöpåverkan måste minska så finns det en rad

sik, teater,

g.

217 BBC poll climate. 218SOU 2005:51, Bilen, biffen, bostaden. Hålbara laster, smartare konsumtion. s. 13,14, 133, 100. I betänkandet föreslås åtgärder: att vi steg för steg minskar andelen varor i vår hushållsbudget till förmån för resurssnåla tjänster som bl.a. kulturupplevelser (mu böcker, bio) och utbildning och då måste priset på dessa minska jämfört med materiell konsumtion t.ex. genom att sänka momsen, att arbetsgivaravgifterna på tjänstesektorn sänks samt utveckling av hållbar design av vardagsprylar. 219Prop. 2005/06:105, Trygga konsumenter som handlar hållbart – Konsumentpolitikens mål och inriktnin

i rapporten.

enkelhet är dessutom knappast

en

så höga att det sannolikt heller

int

het och om förtroende för företaget samt

om mer oväntade grepp för att ge konsumenten såväl kunskap som känsla. Vissa företag satsar på livsstilskoncept med miljön i fokus.

v hållbara konsumtionsmönster förutsätter dock

mer än att konsumenter är medvetna och har rätt information eftervanor, köpkraft och vanemönster.220 Dessa faktorer behandlas dock inte i den fortsatta diskussionen

De positiva miljöbeteendena väger dock fortfarande lättare än de nya negativa vanorna221 och trenderna är negativa när det gäller människans miljöpåverkan. Frivillig

rörelse som i dagens samhällsklimat kommer att ha någon större framgång. Hela ansvaret för att ordna miljöbelastningen kan heller inte läggas på industrin. Det räcker inte att de som producerar varorna ser till att de är bra. De nivåer av miljöbelastning som varje individ i vår del av världen står för är

e räcker med enbart teknikutveckling. Att frågorna är aktuella kan framgår också av att såväl privata som offentlig initiativ.222 Även företag som i sin marknadsföring tar sikte på kundens livsstil verkar bli fler. Då handlar det om att visa att företaget och människorna som köper företagets produkter gör en substantiell skillnad, och på så sätt göra miljöfrågorna till någonting som kan påverkas av individen genom de val man gör. Rättvise- och KRAV-märkning är två exempel. Men det handlar också om genomsiktlig

Utvecklingen a

som det finns mycket annat som påverkar hur konsumtionen ser ut. Den rationella konsumenten är i själva verket en konsument som uttrycker sig själv genom det man konsumerar. Människor befäster och uttrycker identitet, de produkter och tjänster de väljer att konsumera har ett viktigt symbolvärde. Drivkrafterna som försöker styra konsumtionen i olika riktningar är många – marknadens egen påverkan, politiken och olika offentliga styrmedel, men också sociala och kulturella förhållanden. En miljövänligare konsumtion handlar

220 De facto 2006 – miljömålen på köpet, s.9. 221 Ökad köttkonsumtion, flyg till avlägsna resmål, större bilar etc. 222 Exempelvis bildades en ny opinionsrörelse våren 2008 – Klimataktion. En av deras metoder är klimatpartyn, för att betona det upplevelse- och lärandebaserades betydelse i miljöarbetet. En ideellt arbetande person kommer hem till en värd som bjuder in deltagarna.

räffa vänner och odla våra

Man får kunskap, diskuterar, talar om egna insatser och försöker stötta varandra. Linköpings kommun skriver på sin hemsida (2008.05.27) om konsumtionsmönster och livsstil att i ett hållbart samhälle köper man bara det nödvändiga och avstår från resten samt väljer för miljön skonsamma produkter. ”På sikt ersätter vi mycket av materiell konsumtion med mänsklig kommunikation. Vi sätter större värde på att t intressen.”

örståelse

av miljöfrågor genom att gestalta och synliggöra dessa skillnader i konsumtionsmönster och livsstilar.

stren mellan olika sociala grupper skiljer sig

sannolikt åt. Statistik som explicit behandlar detta verkar inte finnas.

pu

er fak-

tis

oc om frågor som t.ex. köpkraft, tidsanvändning och sambanden mellan miljö, hälsa och välfärd.223

Internationella kulturutbyten kan bidra till en djupare f

Konsumtionsmön

Enligt SCB har hushållen ekonomiska standard ökat för varje år sedan 1995 samtidigt som samtidigt som inkomstskillnaderna blivit större mellan hög- och låginkomsttagare.

Detta är frågor som hanteras både av EU och i andra länder. Agenda 21, kapitel 4 handlar om just förändring av konsumtionsmönster. EU-kommissionens direktorat för hälsa och konsumentskydd har haft ett framtidpapper ute för behandling, där konsumenternas ökande komplexitet i beteende finns med som en kritisk faktor.224 Department of Culture, Media and Sports i England har tagit fram en Sustainable Development Action plan 2007-2010. Den innehåller en plan med mål, em g ensamma prioriteringar, medel, tid-

nkter och ansvariga.

10.6.4. Analys

Miljöpolitiken, såväl naturvård som kulturmiljö, har i många fall utvecklats genom hotbilder. Det exempel som ofta ges är den amerikanska biologen Rachel Carsons bok Tyst vår som kom ut 1962. Från de senaste åren kan nämnas Al Gores film En obekväm sanning. Varken inom kultur- eller naturområdet torde hotbilder som drivkrafter vara överspelade, vare sig på ett retoriskt ell

kt plan. Det finns dock nackdelar med ett ensidigt betonande av hotbilder. Vi söker därför efter ett annat förhållningssätt. Det pågår en diskussion om att se andra drivkrafter – människors engagemang

h intressen.

Vår tes är att människors sätt att bete sig mot miljön i hög grad bestäms av hur de förhåller sig till den och har kunskap om den. Om nu föreställningen om människor och miljö är under omför-

223 Axfoods årsredovisning för 2005, s. 8-9 Axfood ser trenden att urbaniseringen medför en annan livsstil. Hushållen blir mindre, människor reser mycket och de har vant sig vid att ha

t utbud av varor och tjänster. Tiden har också blivit en viktig faktor. Män-

höjande konsumtion – hälsa, fritid, utbildning, resor.

ett stort daglig niskor vill till vardags inte lägga tid på att planera, handla och laga maten. De satsar istället på erfarenhets224 Further challenges paper:2009–2014 s. 21.

kvenser kan

uppstå i form av minskat eller ökat allmänt engagemang?

rtfarande en stark tradition att ha ett andra hem på

lan

är att de minskar. Den ovan refererade studien av Oxford English Dictionary visar en slående nedgång de senaste dryga 150 åren i citat handling hur kan resultat bli en ny relation som bidrar till att nå ett hållbart samhälle? Vilka negativa eller positiva konse

Demografi och miljö

Miljöfrågornas kulturella dimension berör även demografiska förhållanden. De senaste fem åren har befolkningen i Sverige ökat med 242 000 personer varav invandring stod för 77 procent. Den urbanisering som tog fart vid 1800-talets mitt, har visserligen planat ut och stabiliserats225, men är inte avslutad. Befolkningen är ojämnt fördelad över landet. Ca 2 procent bor i glesbygd, 21,6 procent i tätortnära glesbygd och 76,4 procent i tätort. Befolkningen minskar dessutom i gles- och landsbygd. Dessa områden har en större andel män än kvinnor och högre andelar äldre människor. Stora kommuner växer ifrån små kommuner och större delen av all invandring sker till storstadsområdena.226

Hur människor lär känna och skapar en relation till en ny omgivning och skapar en ny tillvaro är av betydelse för miljöfrågorna.227 Allt fler människor bor i städerna varför allt färre människor har en vardaglig relation till landet som helhet och därigenom sannolikt också en annan relation till miljön och naturen. I Sverige finns fo

dsbygden, men det blir standardmässigt allt mer likt förhållanden i stadsmiljön. De som flyttar till Sverige bosätter sig oftast i städerna. Människor med bakgrund i andra länder torde ha förhållningssätt och erfarenheter som är giltiga i det nya landet, men hur dessa tas om hand när förhållandet till miljön ska utvecklas?

Kulturens förmåga att skapa öppna arenor bidrar till kunskaps- och erfarenhetsutbyte mellan människor med olika bakgrund – vilket i sin tur kan leda till att utvidga perspektiven när det gäller miljöfrågor.

I internationell forskning behandlas frågan om människors interaktion med och kunskap om naturen minskar eller ökar. Svaret

225 Ibid. s. 79. 226 Glesbygdsverket 2007, Sveriges gles- och landsbygder 2007, s. 35, definitioner s. 10-11, 6,

rdsverkets rapport 5808, Med andra ögon Naturmöten med invandrare, 2008.

76 och 35. 227 Jfr Naturvå

lsen av ekologiska sammanhang minskar.228

seriöst

talas det i dag mer om att värna om miljön än om att leva miljövän-

onliga miljöbelastning. Värnar miljön

om samhället och dess olika repre-

rifrån till

ko

r som nöje och underhållning i rela-

tio

ning

och källor som använder trädtermer. En konsekvens av detta är att även förståe

Livsstilsfrågor och kulturverksamheter

Trots att livsstil och konsumtionsmönster behandlas mer

ligt, dvs. minska sin egen, pers gör människor framför allt gen sentanter, och genom att betala skatt och välja politik. Det betyder inte att de senare åtgärderna bör minska i omfattning eller kan ersättas av personlig val, utan det betyder att även personliga val bör vägas in i miljöekvationen.229 Å andra sidan skriver Miljömålsrådet i sin rapport att betydelsen av att kommunicera miljöfrågorna behöver uppmärksammas än mer för att ge alla konsumenter större möjligheter att handla och leva mer miljöanpassat.230 Men dä

nkreta åtgärder är det fortfarande ett steg att ta.

Det görs redan i dag mycket från kulturpolitikens håll som har bäring på och betydelse för miljöfrågorna, men det handlar för det mesta om enskilda initiativ, projekt och verksamheter. Erbjudandet från kulturverksamheterna kan sägas vara uppsplittrade på för många, vilket gör att omfattningen och kraften inte syns i relevanta sammanhang.

Vid våra möten och kontakter med aktörer i landet har dock miljöfrågorna spontant kommit upp bara vid något enstaka tillfälle. Dessutom finns fortfarande föreställningar i samhället att kulturarv, historia och museer inte har med samtiden att göra, medan allmänkulturen å sin sida ses me

n till det handfasta, vetenskapliga tänkandet kring miljö och natur. Vikten av att kunna lägga historiska perspektiv på verksamheter och i vägvalssituationer är heller inte allmänt accepterad. Miljöfrågorna handlar om hur man nu eller i framtiden ska lösa de problem som historien lämnat efter sig. Historien blir på så sätt en belast

228 S. Atran & D. Medin, 2008, The Native Mind and the Cultural Construction and Nature, s. 43 f, 259 f. 229SOU 2008:24, Svensk klimatpolitik, s. 29, Om utsläppen av växthusgaser i transportsektorn ska kunna minska behöver en rad olika åtgärder genomföras. Livsstilsfrågor är dock inte särskilt utpekade i betänkandet, även av åtgärderna är sådana att de i nästa led direkt kommer att påverka medborgarnas vardag. 230 Miljömålsrådet 2008, Miljömålsrådets utvärdering av Sveriges miljömål Miljömålen: nu är det bråttom!

kan bidra till konstruktiva och överraskande

lösningar.

den gröna naturvården, men

det

av de som

int

mu

rspektiv är sannolikt stor, men kunde

kanske ha blivit ännu större genom mer utvecklad samverkan. och inte något som

Olika kulturaktörer, i synnerhet offentliga, kan i större utsträckning engageras i relationen mellan kultur och miljö. Kulturverksamheterna bör dock i första hand själva få möjlighet att visa hur de bidrar till en miljömässigt hållbar utveckling.

Skillnader i verktyg och roller

Det strukturerade och regelbundna samspelet mellan kultur och miljö i dag finns framför allt inom kulturmiljö- och naturvårdsarbetet och genom miljömålssystemet. Mycket fungerar bra i samarbetet mellan kulturmiljöarbetet och

finns också svårigheter. Dessa består i att man har olika arbetssätt och verktyg. Kunskaps- och kompetensmässigt kan också finnas problem på ömse sidor. Man talar inte samma språk.

En del av förklaringen kan ligga i att Naturvårdsverket i mångt och mycket blivit en producentorganisation till skillnad från Riksantikvarieämbetet som fått satsa på strategi och kommunikation. Utredningen om Naturvårdsverket skriver i sin rapport att verket fokuserat på att producera åtgärder och insatser, kunskapsunderlag och regeringsuppdrag. Utvecklingsarbete, prioritering, att vara pådrivande och strategiskt tänkande har blivit eftersatt. Flera

ervjuats om Naturvårdsverket har också ansett att det inte tar debatt och undviker opinionsbildning. Utredningen föreslår att det opinionsbildande uppdraget ska förtydligas i instruktionen och rekommenderar verket att utveckla det övergripande strategiska arbetet. regeringsuppdrag.231

Ett annat exempel handlar om satsningen på lokal och komnal naturvård (LONA).232 Av de 1 525 projekt som fick stöd innehåll 937 projekt kulturmiljö som en av grunderna för projektet. Nyttan ur kulturmiljöpe

231SOU 2008:62, Myndighet för miljön – en granskning av Naturvårdsverket, s. 113 och där a.a. av Ekonomistyrningsverket, 95, 114-115. 232 Åren 2006 till 2008 fördelades 300 miljoner kronor som statligt stöd från anslaget för biologisk mångfald.

d av 100 år har skyddade

om

00-områden finns

be

ar reservaten. Men kulturperspektiven kan också få

sto

s roll och betydelse för hur naturen är

oc

Skyddade områden

Sedan införandet 1999 av bestämmelser om kulturreservat i miljöbalken har ett 20-tal kulturreservat inrättats. Genom naturvårdslagstiftningen som använts under en tidsperio

råden avsatts huvudsakligen i form av de 28 nationalparkerna och ca 3 100 naturreservat. Genom de krav som ställs genom EU:s art- och habitatdirektiv har ca 4 000 Natura 2000 områden anmälts till kommissionen. Sverige är enligt direktiven skyldig att bevara 15 procent av de naturtyper som anges i direktiven. Mellan områden som skyddas med nationell lagstiftning och Natura 20

tydande överlappning. Sammanlagt är elva procent av Sveriges areal skyddad som nationalpark, naturreservat, naturvårdsområde eller djur- och växtskyddsområde.233

Det är svårt att föreställa sig att det någonsin kommer att bli en balans mellan dessa instrument och verksamheter, och det är kanske heller inte nödvändigt om samverkan kan öka. Naturvården anser att den saknar en prioritering av kulturvärden och att tydliga målformuleringar saknas för kulturreservaten. Om kulturvärdena, men även deras betydelse och roll, kan tydliggöras kan de både i högre grad tas till vara genom naturvårdsarbetet och bidra till detta. Naturvården kan alltså få en stor påverkan på kulturmiljön, t.ex. genom hur den sköter och vis

r betydelse för naturvården och hela miljöpolitiken. Det finns i dag svårigheter med att förmedla betydelsen av det historiska perspektivet vilket gör att det tenderar att underskattas.234 Svårigheterna är av olika slag, men handlar om såväl kompetenser och perspektiv som behov av kontakter och samarbeten. Tillvaratagande av kulturvärden vid skötseln av områden som primärt avsätts för den biologiska mångfalden skulle kunna utvecklas.

Vi menar att människan

h mår skulle kunna stärka naturvården och miljöskyddet och miljöarbetet som helhet.

ag och rivas, när den istället kan ses som ett minne

233 Statistisk Årsbok 2008. 234 En lada på en avsides ängsmark, som i dag skyddas för sina rara fjärilars skull, kan uppfattas som ett störande och kostsamt insl som bidrar till att förklara människans roll och ansvar för den biologiska mångfalden, inte bara på denna plats utan överallt.

sområde för kultur- och miljö-

verksamheter handlar om helhetsperspektiv på markanvändning

ön.

en och tillgångar - kulturella,

allmänhetens

och

sådant som det uppfattas av män-

nis

skapskonventionen blir juridiskt bindande när landet rati-

fic

entionen. Vidare skapas demokratiska förut-

sättningar för människors ökade delaktighet i frågor som rör landskapet och närmiljön och möjligheterna ökar att uppnå miljömålen,

ing.237 Frågan

Markanvändning – landskapskonventionen och samhällsplanering

Ett annat gemensamt verksamhet

och på den byggda och gestaltade milj

I landskapet möts många olika värd ekologiska, estetiska, sociala och ekonomiska. När landskapets resurser ska nyttjas och utvecklas behövs förhandling. Landskapet är en gemensam tillgång och ett gemensamt ansvar. Många, från myndigheter till enskilda behöver därför samarbeta för att landskapets mångfald av värden ska kunna hanteras hållbart.

Den europeiska landskapskonventionen syftar till att förbättra skydd, förvaltning och planering av landskap.235 Den syftar också till samarbete kring landskapsfrågor och till att stärka

lokalsamhällets delaktighet i det arbetet. Den har en tydlig demokratisk aspekt. Den lyfter fram landskapets sociala betydelse och understryker vikten av människors deltagande i värdering och förvaltning av landskapet. Definition av landskap i konventionen är talande: landskap är "ett område

kor och vars karaktär är resultatet av påverkan av och samspel mellan naturliga och/eller mänskliga faktorer." Konventionen innefattar alla typer av landskap som människor möter i sin vardag och på sin fritid.

Land

erat den.236 Sverige kan öka helhetssynen och minska kostnaderna för bristande samordning och motstridiga intressen inom stat och region genom konv

och en breddning av arbetet för en hållbar utveckl bereds i Regeringskansliet.

I samhällsplaneringen är det kommunerna genom plan- och bygglagen (1987:10) som har ansvaret för den fysiska miljön. Boverket är ansvarig statlig myndighet. Samverkan sker i dag främst genom Riksantikvarieämbetet bl.a. genom miljömålsarbetet. Detta arbete kan få

236 D

237 Riksantikvarieämbetet 2008, Förslag till genomförande av den europeiska landskaps-235 Se vidare Europarådet och Riksantikvarieämbetet. vs. inarbetat den i sin nationella lagstiftning och politik. Sverige har ännu inte ratificerat, men Riksantikvarieämbetet har på regeringens uppdrag lämnat ett förslag till hur landskapskonventionen kan genomföras i Sverige. konventionen i Sverige Slutredovisning av regeringsuppdrag.

en och förslag

g kan kulturpolitiken bidra. Vi menar att det kultur-

om

illstånd samarbeten mellan kultur- och miljöom-

rådet.

Det mer strategiskt och kommunikativt inriktat Naturvårdsverk

amarbetspartner för kulturom-

rådets myndigheter.238

dra aktörer samt goda exempel, arbetssätt m.m.

spr

äggas på den föreslagna myndigheten för samtid, historia

oc en ny dimension genom den föreslagna myndigheten för historia, samtid och livsmiljö.

10.6.5. Övervägand

I ett samhälle som det vi lyfter fram i vår grundanalys torde det bli mer angeläget att som individ leva miljövänligt och minska sin miljöbelastning. Detta minskar inte betydelsen av att på mer ett mer generellt plan och genom samhälleliga åtgärder värna miljön. Vikten av att behandla livsstil och konsumtionsmönster seriöst ökar. I detta sammanhan

rådet på ett grundläggande plan har att erbjuda är upplevelse- och läranderelaterat och handlar om kommunikation.

Vi anser att de kulturella yttringarnas möjligheter att stimulera till hållbar konsumtion och produktion behöver tas till vara bättre. En möjlighet skulle bl.a. kunna vara att i översynen av miljömålssystemet (dir. 2008:95) pröva frågan om nyttan av ett nytt miljömål som tar sikte på livsstilsfrågor.

Vi menar att det handlar om att samordna befintliga idéer, verksamheter och tillgångar för att om möjligt få ut mer effekt ur dem, framför allt inom kulturområdet men även mellan kultur- och naturområdet och att få t

som föreslagits kan bli en stark s

Ansvar för samverkan, förebilder och sammanställning

Kulturpolitikens insatser för miljöområdet behöver sammanställas och spridas till an

idas inom kulturområdet. I kapitel 15-17 lämnar vi förslag på hur kulturområdets statliga förvaltningsmyndigheter kan samlas i sfärer. Uppgiften att samla och sprida samspelet mellan kultur och miljö bör l

h gestaltning.

Denna myndighet bör vidare i samråd med övriga förvaltningsmyndigheter föreslå regeringen strategier i anslutning till reger-

238 Jfr ovan, SOU 2008:62, Myndighet för miljön – en granskning av Naturvårdsverket.

att arbeta vidare med vad natur-

reservat kan berätta och betyda för dagens människor och framtidens

ch kan för-

ingens miljö- och miljömålsarbete, t.ex. vart fjärde år i anslutning till miljömålarbetets Fördjupade utvärdering.

Samordna styrmedel

I förslagen till en ny nationell kulturpolitik och en ny målstruktur ingår som ett av målen att de statliga myndigheterna och institutionerna ska, var och en utifrån arten av sina uppgifter och vidden av sitt ansvarsområde, arbeta för att kulturell kompetens och kreativitet används för att främja en socialt, miljömässigt och ekonomiskt hållbar utveckling

Genom den s.k. portföljmodell som föreslås i kapitel 12 kan kulturområdets erbjudanden till miljöfrågorna på regional och lokal nivå lyftas fram och konkretiseras. Landstingens och kommunernas uppgift är att visa hur de kan arbeta för de kulturpolitiska målen. Vad vi föreslår är ett inriktat arbetssätt med kartläggningar i vilket även olika miljöaktörer så som t.ex. naturskyddsföreningar och kommunbiologer får möjlighet att delta och bidra med kunskap, men även lämna förslag om utförande av uppgifter. Friluftsmuseerna och deras roll som kunskapsresurs och bro mellan natur och kultur bör vara ett inslag som bör behandlas i respektive förhandlingsunderlag.

Berättelser om människor och miljö

Kulturområdets främsta bidrag till miljöarbetet handlar om upplevelser och lärande, om kommunikation. En utgångspunkt för fördjupad samverkan skulle kunna vara

samhället samt hur natur- och kulturvärden hör ihop o stärka varandra.

Människans närvaro och roll för de värden som ska skyddas borde också få en större betydelse när det blir viktigare att leva hållbart. Detta borde i sin tur innebära att kulturperspektiv får en större betydelse.

Kulturorganisationerna har under lång tid utvecklat kompetens att gestalta händelser, skeenden och förhållanden. Pedagogisk kompetens är central om man vill kommunicera och få människor att agera. En myndighet för samtid, historia och livsmiljö föreslås inrättas i (jfr

aturveten-

ska

ils- och värderingsfrågor för en

hållbar utveckling. Museet har potential att utvecklas i denna riktning. Ett steg i denna riktning är att regeringen i regleringsbrevet för 2009 gett museet i uppdrag att utveckla rollen som arena och mötesplats för samtal och debatt med insatser för hållbar utveckling i fokus.

I kapitel 16 föreslås att en museikoordinatorsfunktion bör finnas i en myndighet för samtid, historia och livsmiljö. Denna funktion bör driva utvecklingen av museernas grunduppdrag i samverkan med berörda museer. Ett sådant arbete kan resultera i att t.ex. Naturhistoriska riksmuseet får ett vidgat uppdrag i sin instruktion gällande t.ex. Sveriges landskap, livsstils- och värderingsfrågor och människans relation till naturen. Härigenom kan museet får en ny roll som arena mellan kulturområdet och miljöområdets aktörer samt bygga vidare på det uppdrag det fått fr.o.m. 2009.

Vi lämnar dock inte förslag på förändringar av Naturhistoriska riksmuseets uppdrag då vi menar att det bör var en uppgift för den nya förvaltningsmyndigheten i samråd med museet och med andra innehållsligt näraliggande museer.

Förutsättningar för delaktighet och kunskapsspridning

Kunskap om miljön, om natur och kultur, har ofta en koppling till en fysisk plats. Men hur få olika information om miljön på en viss plats att samverka?

Inom kulturarvs- och museiområdet pågår arbete med gemensamt användargränssnitt på webben. Material av skilda slag ska bli användbara tillsammans genom en gemensam plattform för samkapitel 16). I myndighetens uppdrag bör ingå samverkan med miljömyndigheter och att utveckla informativa och pedagogiska verktyg och insatser som bidrar till miljö- och livsstilsfrågor. Det anslag för produktion av utställningar som föreslås finnas bör kunna användas även i samverkan med miljömyndigheter.

Naturhistoriska riksmuseet uppdrag ligger på det n pliga området. Forskning och utställningar samt programverksamhet bestäms huvudsakligen utifrån naturvetenskapliga behov och perspektiv. Museet attraherar en stor barn- och ungdomspublik.239 Vi menar att det i dag saknas en arena för kunskap och diskussion om betydelsen av livsst

sökning. Detta arbetssätt kan på sikt utsträckas till miljö- och sam-

239 Ur årsredovisningar.

hällsbyggnadsområdet. Det kräver kunskap om relevanta databaser och informationssystem och vilka andra ansatser till att sammankoppla olika typer av samhällsdata som pågår. Vidare handlar det om vilka typer av tjänster som kan utvecklas och vem som efterfrågar dem.

F

240

F

Brukaren ska ha tillgång till tjänster som gör det

möjligt att göra egna analyser och skaffa egen kunskap.

Arkiv, bibliotek och museer samt kulturmiljö (ABM) har i det sammanhanget en viktig funktion att fylla. Kungl. bibliotekets och det föreslagna Arkivverkets roll för en samordnad och synlig miljö- och samhällsinformation bör därför tydliggöras (se vidare kapitel 15 angående myndighetsstrukturen).

240 Som jämförelse kan nämnas att det i Norge finns ett institut för lokalhistoria. Det vänder sig till producenter och konsumenter, amatörer och professionella. Det förmedlar kunskap, ger överblick, vägledning, allt i samverkan med andra institutioner.

11. EU-samarbete och internationella frågor

Vår bedömning: EU-samarbetet och de internationella frågorna

på kulturområdet bidrar till ömsesidig förståelse, integration, demokrati och fattigdomsbekämpning. Sverige behöver ett intensivare kultursamarbete eftersom det ökar kunskapsutbytet, bidrar till ömsesidig förståelse och vidgar möjligheten till kulturell förnyelse. I detta sammanhang bör kulturella verksamheters betydelse för attraktivitet, tillväxt och sysselsättning lyftas fram i det internationella samarbetet.

Våra förslag:

  • Det internationella arbetet på kulturområdet behöver övergå till att omfatta mer samarbete än utbyte.
  • Sveriges politik för global utveckling behöver synliggöras även i kulturmyndigheternas styrdokument.
  • En kartläggning av EU-frågor som berör hela kulturområdet behöver göras i syfte att finna former för mer kultursamarbete och kunskapsspridning.
  • De myndigheter och institutioner på kulturområdet som i dag saknar strategier bör få i uppdrag att utarbeta sådana för sitt EU-arbete och sitt internationella arbete.
  • En vägledning för myndigheternas EU-arbete behöver utarbetas.
  • Kunskaper behöver spridas om resultat och effekter av samarbeten och utbyten. Utvärderingar behöver göras med relevant statistik till förfogande. De förvaltningsmyndigheter som vi anser ska ansvara för föreslagna sfärer bör få i uppdrag att bygga upp sådana verksamheter.
  • De förvaltningsmyndigheter som vi anser ska ansvara för föreslagna sfärer bör ges möjlighet till ökat SIDA-finansierat utvecklingssamarbete och kulturfrågorna behöver synliggöras i relevanta styrdokument, bl.a. i de så kallade landsstrategierna.
  • Myndigheter och institutioner på kulturområdet bör få i uppdrag att se över målen för sin kompetensförsörjning i syfte att stärka sin EU-kompetens och sin internationella kompetens.
  • Kulturrådens roll och placeringar behöver ses över för att en perspektivförskjutning mot mer kultursamarbete än utbyte ska kunna förverkligas och deras arbete behöver även inriktas mot att tydligare än hittills omfatta kulturarv.

11.1. Inledning

Med internationell kulturverksamhet avses verksamhet på kulturområdet som berör Sverige och minst ett annat land. Med interkulturell verksamhet avses verksamhet som främjar etnisk och kulturell mångfald. Dessa båda ändamål sammanfaller i stor utsträckning.

Både internationellt och interkulturellt kultursamarbete främjas inom ramen för den statliga kulturpolitiken. I statliga myndighets- och bidragsförordningar förekommer ofta begreppen internationellt och interkulturellt kultursamarbete parallellt. Båda formerna av samarbete ger möjligheter till synergieffekter och ger kulturlivet i Sverige nya impulser, en ökad bredd, mångfald och konstnärlig kvalitet. När begreppen internationellt kultursamarbete och internationalisering förekommer innefattas i det följande även den interkulturella dimensionen.

Begreppen är många och inte alldeles tydliga, de överlappar ofta varandra och skulle därför behöva vara färre och förtydligas. Med kultursamarbete menar vi samarbete mellan svenska myndigheter eller institutioner och utländska myndigheter eller institutioner t.ex. i kunskapsuppbyggande syfte eller i utvecklingssyfte tillsammans med utvecklingsländer. Med utbyte menar vi t.ex. gästspel och utställningar som görs, ofta i Sverigefrämjade syfte, utanför Sveriges gränser. Kulturutbyte kan förstås även omfatta utländska kulturutövares gästspel i Sverige.

Kulturfrågorna är viktiga inslag i Sveriges relationer med andra länder och kultursatsningarna för uppfyllande av mål på Utrikesdepartementets område är omfattande. I ett aktivt och utvecklat Sverigefrämjande, som inkluderar handels- och investeringsfrämjande och allmän Sverigeprofilering har kulturfrågorna en ökande betydelse. Kulturfrågorna har även fått ökad betydelse för näringspolitiken och initiativ har tagits för samarbete mellan kultur och näringsliv. De kulturella och kreativa näringarna bidrar till att uppfylla de nämnda utrikespolitiska målen.

Kulturexport är ett begrepp som används i samband med satsningar för att visa upp svenskt kulturliv, svenska artister och svenska produkter utomlands. I det sammanhanget kan kulturexporten ligga nära det utrikeshandelspolitiska området. Kulturexport är även den del av utländska turisters upplevelser i Sverige och hör då nära samman med näringspolitik för turism. I en av dialogerna om näringsliv och kultur i samverkan som arrangerats av kultur- och näringsministrarna riktades kritik mot att Exportrådet nästan enbart arbetar med den traditionella industrin som t.ex. bilindustrin.1

I vårt uppdrag ingår att bl.a. se över samspelet mellan kulturpolitiska och internationella frågor. I detta avsnitt ges en bild av vad EU-samarbetet huvudsakligen är inriktat på den nationella nivån samt i korthet kulturmyndigheternas internationella arbete som det ter sig i dag. Bilden som tecknas gör inte anspråk på att vara heltäckande utan enbart peka på några av de senaste årens internationalisering. Institutionernas arbete beskrivs inte i sin helhet över en längre tid utan vi har i huvudsak valt att beskriva kulturmyndigheternas arbete under de senaste åren. I analysavsnittet återfinns förslag på förändringar och utveckling.

1 Dialog 3 om näringsliv och kultur i samverkan den 19 september 2008.

11.2. Tidigare utredningar

Det internationella kultur- och informationsutbytet har sedan 1900-talets sista decennier behandlats i ett flertal utredningar och propositioner.2

I regeringens skrivelse Kulturlivets internationalisering (Skr. 2005/06:188, KrU30, rskr. 32). har med utgångspunkt i det i dag gällande målet att främja internationellt kulturutbyte och möten mellan kulturer, formulerats fyra delmål:

1. Hög kvalitet, konstnärlig integritet, långsiktighet och ömsesidighet.

2. Svenska framgångar utomlands.

3. Internationella kulturmöten i Sverige.

4. Fördjupad samverkan mellan olika politikområden.

11.3. Samarbetet inom EU – program och initiativ

Genom Maastrichtfördraget (1993) fick Europeiska unionen (EU), mandat att ta vissa initiativ inom kulturområdet. EU:s roll inskränker sig dock till att stödja samarbete mellan kulturaktörer i olika medlemsstater eller komplettera deras initiativ för att bidra till spridningen av medlemsstaternas kultur. Det ska ske med respekt för staternas nationella och regionala mångfald för att framhäva det gemensamma kulturarvet. I detta syfte ger EU stöd till kulturella initiativ genom bl.a. kulturprogrammet och projektet den europeiska kulturhuvudstaden.

Program och initiativ

Kultursektorn är sedan tidigare redan föremål för ett flertal gemenskapsåtgärder för att främja kulturfrågorna, som det nuvarande programmet Kultur (2007–2013), programmet Ett Europa för medborgarna (2007–2013) och programmet Media.

2 Kultur och information över gränserna (SOU 1978:56), Om informations- och kulturutbytet med utlandet (prop. 1978/79:147), Sverigeinformation och kultursamarbete (SOU 1988:9), Svenska bilder – översyn av Sverigeinformation (Ds 1993:72), Vår andes stämma – och andras (SOU 1994:35), Kulturpolitikens inriktning (SOU 1995:84), Kulturpolitik (prop. 1996/97:3, bet. 1996/97:KrU1, rskr. 1996/97:129), Internationella kulturutredningen 2003 (SOU 2003:121) Mångfald är framtiden (SOU 2007:50).

EU:s ramprogram för kultur, Kultur (2007–2013), omfattar alla konst- och kulturområden utom de audiovisuella medierna (film, tv och video). Programmet har tre övergripande mål: främjandet av rörlighet för personer, främjandet av rörlighet för konstnärliga produkter samt främjande av den interkulturella dialogen. Programmet stödjer vidare tre områden: kulturella samarbetsprojekt, kulturorganisationer som är verksamma på europeisk nivå samt analys och spridning av information. Totalbudgeten är 400 miljoner euro och programmet omfattar perioden 2007–2013. Trettiotre länder deltar i programmet. Under 2007 fördelades drygt 7,7 miljoner euro till projekt med svensk medverkan.

Statens kulturråd och Riksantikvarieämbetet bedriver gemensamt en informationsverksamhet om programmet genom att avtal med Europeiska kommissionen vid det s.k. Kulturkontaktkontoret (Culture Contact Point Sweden, CCP). Varje EU-ordförandeskap anordnar informella möten med kontoren.

Ramprogrammet MEDIA är EU:s stödprogram för film- tv- och multimedieindustrin. Programmet har tre övergripande mål: att stärka den europeiska audiovisuella sektorn, att öka distributionen av audiovisuella verk inom och utanför EU samt att stärka konkurrenskraften genom finansieringsvägar och användandet av digital teknik. Totalbudgeten är på 755 miljoner euro och programmet omfattar perioden 2007–2013. 31 länder deltar i programmet och förutom EU:s medlemsstater deltar även Island, Liechtenstein, Schweiz och Norge. Under 2007 erhöll svenska projekt drygt 3,2 miljoner euro i stöd från programmet.

En europeisk dagordning för kulturområdet

Ett viktigt initiativ för att främja kulturfrågorna inom EU på senare år är kommissionens meddelande till Europaparlamentet, rådet, Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén den 10 maj 2007 [KOM (2007) 242 slutlig] om en europeisk agenda för kultur i en alltmer globaliserad värld. Denna nya europeiska kulturstrategi syftar till att förstärka kultursamarbetet inom EU och innehåller konkreta förslag för att nå en rad gemensamma mål.

Vid ministerrådsmötet i november 2007 antogs en rådsresolution om en europeisk kulturdagordning, agenda, (EUT 2007/C 287/01) som bygger på kommissionens meddelande. Resolutionen

anger tre prioriterade områden för det kulturella samarbetet på EU-nivå:

1. Att främja kulturell mångfald och interkulturell dialog.

2. Att främja kulturfrågorna som en drivkraft för kreativitet inom ramen för Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning.

3. Att främja kulturfrågorna som ett väsentligt inslag i unionens internationella förbindelser.

Utifrån dessa strategiska mål antog rådet vid sitt sammanträde den 21–22 maj 2008 slutsatser om kulturministrarnas arbetsplan (EUT 2002/C 162/03), om hur det konkreta arbetet ska organiseras. Åtgärder planeras inom följande områden:

  • Förbättra möjligheten till rörlighet över gränser för kulturskapare och yrkesverksamma inom kulturområde.
  • Främjande av tillgång till kultur.
  • Utveckling av data, statistik och metodologier inom kultursektorn samt främjande av dessas jämförbarhet.
  • Maximerandet av potentialen hos de kreativa och kulturella näringarna, inte minst för små och stora företag.
  • Främjande och genomförande av Unesco-konventionen om skydd för och främjande av mångfalden av kulturyttringar.

Till dessa fem områden har ett antal expertgrupper knutits inom ramen för den s.k. öppna samordningsmetoden. Expertgrupperna kommer att kartlägga vilka konkreta åtgärder som är möjliga för att nå målsättningarna inom respektive område. Nästa steg i processen blir att följa upp deras förslag.

Vid samma rådsmöte antogs även slutsatser om interkulturell kompetens (2008/C 141/09), som har ett tvärsektoriellt perspektiv och bl.a. uppmanar till stöd för utvecklingen av interkulturell kompetens inom befintliga program och strukturer. Sverige har stått bakom slutsatserna då dessa på ett bra sätt speglat den svenska hållningen när det gäller interkulturell dialog.

Slutligen antog rådet vid sitt sammanträde den 20–21 november 2008 slutsatser om kultur i EU:s och medlemsstaternas yttre förbindelser, utifrån det tredje strategiska målet i rådsresolutionen om en europeisk kulturagenda. Slutsatserna utgår från att interkulturell

dialog kan bidra till att föra samman människor och folk, förhindra konflikter och verka lugnande på instabila regioner. Slutsatserna innebär vidare ett fastställande av de principer som ska gälla vid främjandet av nämnda Unesco-konvention, vid EU:s samarbetsavtal med tredje land samt främjandet av interkulturell dialog.

Andra initiativ för att främja kulturområdet är projektet Europas kulturhuvudstad 2007–2019, programmet Ett Europa för medborgarna (2007–2013) och samarbetet som rör export av kulturföremål3 som olagligen förs bort från ett medlemslands territorium4.

Rådsarbetsgrupp och samverkan med kulturmyndigheterna

Det finns i dag en rådsarbetsgrupp, CAC, committée des affaires culturelles, samt en rådsarbetsgrupp AV (groupe audivisuel) som kulturrådet vid Sveriges ständiga representation i Bryssel och Kulturdepartementet deltar i. Vad gäller departementets samverkan med myndigheterna om EU-samarbetet sker detta ett par gånger per år i en referensgrupp samt vid behov t.ex. vid instruktionsskrivning inför rådsarbetsgruppsmöten, Coreper5 eller rådsmöten.

11.4. Globaliseringsstrategier

Politiken för global utveckling

Kampen mot fattigdom i dess olika uttryck förblir inte bara det överordnade målet för det svenska biståndet, utan ska även vara en central utgångspunkt för den samlade svenska utvecklingspolitiken6. En rättvis global utveckling innebär respekt för mänskliga rättigheter och demokrati och uppnås genom tillväxt som leder till minskad fattigdom. En hållbar global utveckling innebär att resurser ska användas på ett sätt som tar hänsyn till sociala, ekonomiska och miljömässiga effekter.

3 [Rådets förordning (EEG) nr 3911/92 av den 9 december 1992 om export av kulturföremål]. 4 [Rådets direktiv 93/7/EEG av den 15 mars]. 5 Uppgifterna för de ständiga representanternas kommitté, Comité de Representative Permanente (Coreper) är reglerade i artikel 207 EG och artikel 19 i rådets arbetsordning. Coreper ska förbereda rådets arbete och utföra de uppdrag rådet ger den. 6 Regeringens skrivelse 2007/08:89, Sveriges politik för global utveckling, PGU.

För att omsätta den svenska politiken för global utveckling, den s.k. PGU i praktiken konkretiseras arbetet till sex globala utmaningar. Dessa är förtryck, ekonomiskt utanförskap, klimatförändringar och miljöpåverkan, migrationsströmmar, smittsamma sjukdomar och andra hälsohot, samt konflikter och sviktande situationer. Inom ramen för arbetet med klimat- och miljöfrågorna vill regeringen bl.a. verka för ökad internationell samverkan och erfarenhetsutbyte inom urbana frågor och hållbar stadsutveckling. Alla politikområden förutsätts medverka i genomförandet av PGU:s prioriteringar.

SIDA har sedan 2006 en policy för kultur och medier. SIDA stödjer insatser inom kultur- och medieområdena, som syftar till att stärka människor som lever i fattigdom och har sin utgångspunkt i yttrandefrihet, kulturella rättigheter, rätten till information och rätten till deltagande. Dessa fri- och rättigheter har fastlagts i internationella konventioner och återspeglas i rättighetsperspektivet i Sveriges politik för global utveckling.

Den nordiska globaliseringsstrategin

De nordiska kulturministrarna har vid sitt möte i Helsingfors den 29 oktober 2008 antagit en globaliseringsstrategi som en direkt förlängning av de nordiska statsministrarnas globaliseringsinitiativ (om främst klimat och forskning) från 2007. Beslutet är en policy – Det kreativa Norden – svar på globaliseringens utmaningar. Fokus på globaliseringen ska vara ett av de överordnade målen för det samnordiska kultursamarbetet och ambitionen är att tydliggöra att kulturfrågorna uttryckligen spelar en avgörande roll inom globaliseringen – inte minst inom den så kallade upplevelseekonomin. Strategin ska ”bidra konstruktivt till att möta globaliseringens utmaningar och att utnyttja dess möjligheter”. Inledningsvis kommer insatserna, som bl.a. förutsätter en dialog mellan kultur- och näringsministrarna, att koncentreras till tre insatsområden; ett synligare Norden, ett kunnigare Norden och ett välmående Norden.

11.5. Kulturrådens roll och ansvarsområden

Ansvaret för de utlandsstationerade kulturråden fördes 2003 över från Utrikesdepartementet till Kulturdepartementet. Syftet var att kulturråden, liksom andra specialattachéer, skulle vara kopplade till det departement som har huvudansvaret för sakfrågorna. Kulturråden ska bevaka frågor inom Kulturdepartementets ansvarsområde. Deras övergripande uppgift är att främja kulturutbytet med stationeringslandet och stimulera den kulturella dialogen.

Kulturrådstjänster finns för närvarande vid Sveriges ambassader i Berlin, London, Moskva, Tokyo och Washington. Kulturrådet i Paris är kopplat till Svenska kulturhuset i Paris som är Svenska institutets filial i Paris. En ny kulturrådstjänst i Belgrad har utlysts i slutet av oktober 2008. Vidare finns en tjänst placerad vid Sveriges ständiga representation vid Europeiska unionen i Bryssel. Sveriges ständiga representation i Strasbourg arbetar med bl.a. med kultur- och kulturarvsfrågor inom ramen för Europarådssamarbetet där Sverige har representanter i styrgruppen för kultur och styrgruppen för kulturarv och landskap.

Utöver egna projekt handlar en stor del av kulturrådens arbete om att stärka kontakterna mellan de olika ländernas kulturutövare för att på så sätt skapa konstnärligt fruktbara möten och synergieffekter. Kulturråden ska även utgöra en viktig resurs för utlandsmyndighetens allmänna arbete med press-, informations- och kulturfrågor. Kulturråden vid svenska ambassader bör (enligt Skr. 2005/06:188) ha en nära koppling till institutioner och verksamheter inom kultursektorn och utgöra en integrerad resurs för sektorns internationalisering.

11.6. Förvaltningsmyndigheternas arbete i dag

Förvaltningsmyndigheternas nya instruktioner

Från och med 2008 har uppdragen till Statens kulturråd, Riksantikvarieämbetet och Riksarkivet förtydligats till att de ska verka för att internationella och interkulturella perspektiv beaktas och utvecklas inom myndigheternas verksamhetsområden. Detta framgår av respektive instruktion för myndigheterna. Det innebär att myndigheternas och institutionernas ansvar för frågorna har lyfts fram och förtydligats.

Statens kulturråd – utvidgat brett ansvar med bidragsfördelning och kulturutbyte i fokus

Statens kulturråd har från och med 2006 ett ökat ansvar när det gäller de internationella kulturfrågorna. I regeringens skrivelse 2005/06:188 Kulturlivets internationalisering redogörs för det nya uppdraget som bl.a. innebär att Statens kulturråd ska arbeta strategiskt för att stärka och utveckla internationaliseringen inom hela kulturområdet. Rådet ska vidare bedriva en kvalificerad internationell omvärldsbevakning, samordna, stödja och stimulera det internationella kulturutbytet på olika sätt, inte minst genom ett nära samarbete med en rad andra myndigheter.

Sedan 2008 har Statens kulturråd antagit ett strategiskt program för den internationella verksamheten. Rådet har i detta identifierat fyra syften för arbetet med att öka det internationella kultursamarbetet och kulturutbytet. Det första handlar om att konst- och kulturutövare verksamma i Sverige ska få möjlighet att presentera sin verksamhet och vara närvarande och efterfrågade i omvärlden. Det andra tar sikte på att konst- och kulturutövare i Sverige ska ges möjlighet att ta del av internationella kulturmöten både i Sverige och i omvärlden. Det tredje tar sikte på att människor i Sverige ska ges tillgång till en mångfald av konst och kultur från hela världen. Det fjärde handlar om att stärka den kulturella dimensionen i Sveriges samlade utlandskontakter. Ytterligare skäl för ett ökat kultursamarbete, menar Statens kulturråd vidare, finns när man värderar den betydelse internationell kulturverksamhet har för andra politikområden, t.ex. demokrati-, rättighets-, Sverige- och handelsfrämjande liksom inom politiken för global utveckling.

Under 2004 inleddes ett kultursamarbete mellan Sverige och Sydafrika som förvaltas gemensamt av Statens kulturråd och det sydafrikanska Kulturdepartementet. Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne (ALMA) fördelas av rådet och räknas till rådets internationella arbete.

Anslagsposten för bidrag till internationell och interkulturell kulturverksamhet för Statens kulturråd uppgår budgetåret 2009 till drygt 32 miljoner kronor. Av dessa 32 miljoner är en andel inbokade på förhand t.ex. utgör 1 118 000 kronor bidrag till Hanaholmens kulturcentrum för Sverige och Finland. Anslagsposten ska bl.a. användas för bidrag enligt förordningen (2008:556) om statsbidrag till internationell och interkulturell kulturverksamhet. Även bidrag för svensk-grekiskt kultursamarbete efter förslag av

Nämnden för kulturellt utbyte mellan Sverige och Grekland ska bekostas med anslaget liksom kostnader för nämndens verksamhet. Från anslagsposten fördelas även under en treårsperiod bidrag till Sprong, Intercult, Riksutställningar, Mångkulturellt centrum, Riksteatern och Konstnärsnämnde enligt beslut Ku2007/2351/KV (delvis) som ett resultat av den förstärkning av satsningar på etnisk och kulturell mångfald som regeringen genomförde fr.o.m. 2008.

Statens Kulturråd har under 2008 fått ett förtydligande i sitt regleringsbrev som innebär att Statens kulturråds litteraturpolitiska uppdrag utvidgats att även omfatta stöd till översättning av svensk litteratur och utveckling av det internationella litteratursamarbetet. Dessutom har stödet till internationell utbytesverksamhet för författare, översättare m.fl. förstärkts. Sammantaget har det statliga stödet till litteraturområdet förstärkts med 7 miljoner kronor varav 3 miljoner kronor till s.k. läsfrämjande, dvs. totalt 10 miljoner kronor.

Under 2007 avsattes cirka 9 miljoner kronor till ett tjugotal svenska sektioner av internationella organisationer och till mångkulturell verksamhet. Cirka 5 miljoner kronor användes 2007 för projektstöd för internationellt kulturutbyte och utgjordes framför allt av resebidrag till organisationer, institutioner och fria grupper efter ansökan.

Riksantikvarieämbetet – utvidgat ansvar med kulturarvssamarbete i fokus

Inom ramen för det internationella utvecklingssamarbetet har Riksantikvarieämbetet arbetat för att lyfta fram kulturarvets roll i en hållbar samhällsutveckling. Detta arbete har bl.a. omfattat att vara ett stöd till kulturarvsmyndigheter i samarbetsländerna och verka för att kulturarvet ska bidra till en hållbar utveckling. Riksantikvarieämbetet har bidragit med sina erfarenheter att arbeta med kunskapsuppbyggnad, myndighetsarbete, dokumentation, och hållbar regional utveckling och samtidigt återföra nya perspektiv i det nationella arbetet utifrån de nya frågor ett utvecklingssamarbete lyfter fram.

Riksantikvarieämbetet har bedrivit flera projekt med internationella förtecken. Bland dessa kan nämnas följande. Riksantikvarieämbetet har haft en överenskommelse om samverkan med SIDA under perioden 2005–2007. Den innebar att Riksantikvarieämbetet

varit ett stöd för SIDA och bidra med efterfrågad kompetens vad gäller kulturmiljöfrågor i utvecklingssamarbetet. Ett av dessa uppdrag har varit att under åren 2005–2009 stödja och kapacitetsutveckla Department of Antiquities, som är Riksantikvarieämbetets motsvarighet i Tanzania. Bland annat har insatser gjorts för att ta fram en kommunikationsstrategi och ett system med tillhörande handledning för dokumentation av kulturlämningar. Vidare har expertstöd från ämbetes sida getts för nominering av den s.k. Slavrutten till världsarvslistan samt att stärka planerings- och uppföljningskapaciteten vid myndigheten. På uppdrag av SIDA har Riksantikvarieämbetet under 2007 inlett ett samarbete med African Archaeological Network om att vara ett stöd inom hållbar planering och uppföljning av olika insatser.

Riksantikvarieämbetet har inlett ett samarbete med Kosovo genom bl.a. Europarådet, SIDA och Stiftelsen Kulturarv utan Gränser. Arbetet handlar om lagstiftningsstöd och stöd till kapacitetshöjande insatser för myndigheter på kulturarvsområdet i Kosovo. Riksantikvarieämbetet har även sedan flera år arbetat med utbildningsprojektet Africa 2009.

Vidare har Riksantikvarieämbetet även arbetat med frågor som rör Unesco, UN-Habitat, EU, Europarådet, Nordiska ministerrådet samt frivilligorganisationer och därutöver medverkat i flera olika internationella nätverk. Totalt har Riksantikvarieämbetet relationer med cirka 20 internationella organisationer.

Riksantikvarieämbetet har tillsammans med Naturvårdsverket sedan ett 20-tal år varit aktiv i arbetet med världsarvkonventionen. Sverige har genom riksantikvarien och Naturvårdsverket sedan 2007 varit representerade i Unesco:s världsarvkommitté.

Riksantikvarieämbetet har även en representant i Unescos expertorgan ICCROM:s generalförsamling och en suppleantplats sedan 2008 i Nordic World Heritage Foundation.

Riksantikvarieämbetet har aktivt deltagit i en arbetsgrupp för att utarbeta Europarådets ramkonvention för kulturarv och redovisat för regeringen hur Europarådets landskapskonvention kan genomföras i Sverige efter ratificeringen. En direkt form av erfarenhetsutbyten på bl.a. exempel restaureringssidan har skett genom samnordiska eller sameuropeiska projekt t.ex. i Baltikum. Riksantikvarieämbetet får, till skillnad från Statens kulturråd, inga öronmärkta medel att använda eller fördela till internationellt arbete genom sitt regleringsbrev. I januari 2009 avser Riksantikvarieämbetet att anta en strategi för sitt EU-samarbete och sitt internationella arbete.

Riksarkivet – utvidgat ansvar med EU-samarbete och digitalisering i fokus

Riksarkivets samarbete med andra medlemsstater har under senare år alltmer kommit att koncentreras till Europa och då främst medlemsländerna i EU. Särskilt i samarbetet kring digitalisering och digitalt bevarande har Riksarkivet en framskjuten position.

Riksarkivet har enligt årsredovisningen för 2007 deltagit i en rad arbetsgrupper på EU-nivå bl.a. i DLM-forum (Document Lifecycle Management)och unionens initiativ om digitalisering, internaccess och digitalt bevarande(the European Digital Library).

På uppdrag av Kulturdepartementet har Riksarkivet svarat för en av två svenska experter i EU-kommissionens Member States Expert Group on Digitisation and Digital Preservation. Vidare medverkade Riksarkivet i flera EU-projekt. Bland dessa märks MinervaEC, som är en fortsättning på tidigare projekt inriktade mot digitalisering, QVIZ (Query and Context Based Visualizations of Time-Spatial Cultural Dynamics), som bygger på riktad användning av digitalt material, samt EDLnet, som är ett tematiskt nätverk i syfte att bygga en prototyp för ett s.k. European Digital Library. Portalen kallas Europeana och är i drift sedan november 2008 i form av en prototyp. Den är flerspråkig och omfattar samtliga sektorer inom kulturarvsområdet. Projektet är ett av EUkommissionens flaggskepp för att skapa ett s.k. European Information Society för tillväxt och arbetstillfällen och ger besökaren tillgång till minst 2 miljoner digitala objekt.

Sedan november 2007 har Riksarkivet koordinerat det nya EUprojektet PROTAGE (Preservation Organizations Using Tools in Agent Environment) inom det sjunde ramprogrammet. Med modern agentbaserad teknologi skall projektet utveckla lösningar som gör det enklare för både producenter av digital information och kulturarvsinstitutioner att hålla den digitala informationen levande och användbar över tid.

Arkivsamarbetet på europeisk nivå har framför allt skett inom ramen för EAG (European Archives Group), där Sverige lett arbetet kring problematiken med stölder i arkiv. Riksarkivet har även ingått i den arbetsgrupp som sökt EU-medel till en europeisk sökportal för arkivinformation.

Inom ICA (International Council on Archives) har Riksarkivet deltagit i flera aktiviteter, bl.a. Committee on Best Practices and Professional Standards. Detsamma gäller ett projekt under ledning

av Nationalarkivet i Australien med mål att ta fram kravspecifikationer för ärendehanteringssystem och affärssystem med digitala handlingar som skall bevaras för framtiden. Riksarkivarien är Treasurer Vice President in Charge of Finances inom ICA och medlem av dess Management Commission.

På bevarandeområdet har MECOM-projektet, som genomförs i kontakt med motsvarande internationella utveckling, inriktats på att finna metoder att kombinera mikrografisk och digital teknik. De båda EU-projekten SurveNIR och PaperTreat har berört mer traditionella bevarandefrågor kring pappersbaserade arkiv. På uppdrag av SIDA har Riksarkivet sedan 2003 årligen genomfört ett program för länder i tredje världen, kallat Records Management in Service of Democracy.

Den vetenskapliga utgivningen av Svenskt Diplomatarium liksom arbetet på Glossarium till medeltidslatinet i Sverige har förutsatt vetenskapligt utbildad personal, men även kontakter med anslutande verksamheter internationellt. Dit hörde även under 2007 medverkan i MENOTA (Medieval Nordic Text Archive), NCMS (Nordic Centre of Medieval Studies) samt Internationella diplomatikkommissionen (CID).

11.7. Analys och bedömningar

Kulturmyndigheterna behöver vara aktiva i EU och öka sin framförhållning samt öka det internationella samarbetet

Maastrichtfördragets stadgande av att kulturdimensionen ska beaktas inom unionens alla verksamhetsområden är en kulturpolitisk uppgift att förverkliga både i Sverige och inom EU. Uppgiften på global nivå är bl.a. att hävda kulturfrågornas roll i världssamhället, framhäva kulturfrågornas betydelse för människors välstånd och frihet och underlätta kulturkontakter över alla gränser.7

Kulturområdets internationella arbete har under de senaste decennierna, särskilt genom Sveriges EU-medlemskap, vitaliserats. Nya kontaktytor har gjorts tillgängliga för samarbeten och nätverk. Kulturområdet har fått tillgång till nya regionala samverkanspartners och nya medel genom att man blivit delaktig i det regionala partnerskapssamarbetet och EU:s strukturfonder. Detta har

7 (Prop. 1996/97:3; Kulturutskottets betänkande 1996/97:KrU 1).

bl.a. medfört att betydligt mer medel kommit kulturområdet till del och att myndigheterna kommit att arbeta i ett brett tvärsektoriellt samarbete med ”nya” partners bl.a. inom ramen för övervakningskommittéer och projektsamarbeten och medfinansiering. Detta samarbete har berikat såväl kulturområdet som andra politikområden. Perspektivet kan även sägas ha vidgats till att omfatta en ekonomisk dimension.

Regionernas internationella kulturutbyte har ökat väsentligt sedan 1990-talet och svenska kommuner har i dag ett långt mer utvecklat EU-samarbete och internationellt samarbete t.ex. med vänorter. Landsting och kommuner står också för en betydande del av den offentliga finansieringen av internationell kulturverksamhet. De politiska förändringarna i Central- och Östeuropa har bidragit till att svenska regioner sökt samarbete med grannregioner på andra sidan Östersjön. Svenska regioner samarbetar även med regioner i Västeuropa och flera har byggt upp särskilda EU-kontor i Bryssel.

Det finns även flera fristående organisationer som t.ex. Intercult som är ett produktions- och resurscentrum som bl.a. skapar gränsöverskridande konst för den europeiska kulturscenen. Ett lokalt exempel och då på ett utvecklingssamarbete som finansieras genom SIDA är Malmö museer som samverkar med museet District Six i Kapstaden, Sydafrika, i projektet – Kapstadsbor i kåkstäderna.

Regionaliseringen på kulturområdet är mer begränsad. De statliga bidragsmedlen fördelas på den nationella nivån till skillnad från strukturfondsmedlen som fördelas på regional nivå. De EUmedel som finns tillgängliga genom strukturfonderna och EU:s kulturprogram m.m. har bidragit till regionaliseringen och ett utvecklat samarbete mellan medlemsstaternas olika parter på den regionala och kommunala nivån, även inom kulturområdet. EUsamarbetet och regionaliseringen som följt av detta har ställt krav på en ökad internationell orientering.

Om Lissabonfördraget antas av medlemsstaterna i sin nuvarande form kommer det att innebära att man övergår till majoritetsbeslut i stället för som i dag, enhällighetsbeslut. Detta kan leda till att fler beslut som blir gällande för alla medlemsstater kommer att fattas på kulturområdet. Det kan innebära att Sverige behöver vara ännu aktivare i tidiga skeden på kulturområdet. Medlemsländerna kan få igenom förslag utan att alla stater är eniga. Det handlar alltså om att driva frågor gentemot Europeiska kommissionen antingen bilateralt eller genom rådsarbetet. Att ha god framförhållning i EU-

arbetet på kulturområdet blir ännu viktigare än det är i dag och detta leder sannolikt till ett intensifierat EU-samarbete.

Internationellt utbyte och samarbete har alltid spelat en stor roll för utvecklingen av det svenska kulturlivets kvalitet och mångfald men detta behöver ytterligare utvecklas. Under senare år har globaliseringen medfört att de internationella och interkulturella samarbetsmöjligheterna ökat såväl inom som utom landet. Det är en viktig uppgift för den statliga kulturpolitiken att verka för att dessa möjligheter tillvaratas. Många kulturutbyten sker numera utan att det krävs statligt stöd medan samarbeten mellan myndigheter, institutioner och den civila sektorn i hög grad är beroende av statlig finansiering för att över huvud taget komma till stånd. Statens ansvar är att öka förutsättningarna för att bedriva internationellt arbete hos myndigheterna och inom deras respektive ansvarsområden genom att ge dem uppdrag och andra styrinstrument. Vi menar att det internationella arbetet framöver bör lägga större vikt på EU-samarbete och internationellt samarbete. Mindre vikt bör på den statliga nivån läggas på utbyte. Vi bedömer att effekterna blir större om det internationella arbetet framöver inriktas på mer av långsiktiga kultursamarbeten och mindre av kortsiktiga kulturutbyten. Den mångfald av kulturell kompetens som finns i landet bör tas till vara.

Globaliseringen och de ökade internationella kontakterna medför att frågor som påverkar det svenska kulturlivet i stor utsträckning behandlas i internationella organisationer som EU, Unesco, Europarådet etc. samt inom ramen för det nordiska samarbetet. En stor del av arbetet inom Unesco handlar om att utforma och följa upp konventioner inom kulturområdet. Det svenska kulturområdet kan även tillgodogöra sig ekonomiskt stöd från EU och det nordiska samarbetet. Sverige bör vara en aktiv aktör på internationella arenor för att bidra till utvecklingen på kulturområdet och för att det svenska kulturlivet ska kunna tillgodogöra sig medlemskap i internationella organisationer.

Internationaliseringen ställer nya krav på kulturpolitiken. Det är en självklar kulturpolitisk uppgift att bidra till att människor med olika etnisk och kulturell bakgrund kan mötas och ge impulser åt varandra. Interkulturell dialog och integration ska stimuleras, främlingsfientlighet och rasism bekämpas. Det är också en viktig uppgift att skapa utrymme för den generation med flerkulturell bakgrund och mångkulturella generation som inte passar in i traditionell kategorisering av kulturell och etnisk identitet. Ibland-

ningen av olika kulturella bakgrunder och uttrycksformer finns förutsättningar för nytt skapande och ny kvalitet. Sverige behöver ett intensivare internationellt och interkulturellt kultursamarbete som bl.a. öka kunskapsutbyte, bidra till ömsesidig förståelse och vidga möjligheten till kulturell förnyelse.

Vi kan även konstatera att kulturella verksamheters betydelse för attraktivitet, tillväxt och sysselsättning är något som lyfts fram allt mer i det internationella samarbetet. T.ex. film och musik är tillsammans med turismen internationellt växande näringar (se kapitel 10.3 och 10.4). Även inom ramen för SIDA:s utvecklingssamarbete som skapar arbetstillfällen och demokratisk förändring.

Kompetensförsörjningen behöver ses över

Att bedriva EU-arbete och internationellt arbete kräver komplement till de kompetenser som krävs för ett nationellt arbete t.ex. av språk, diplomatiska kunskaper, internationella förhandlingar, strukturer för internationella organisationer m.m. Verket för förvaltningsutveckling, VERVA, konstaterade i en nyligen genomförd undersökning att myndigheterna generellt saknar mål för sin kompetensförsörjning. Myndigheterna är ofta välinformerade om förändringar i omvärlden som kan påverka verksamheterna – men informationen används inte, konstateras i undersökningen. VERVA menar att myndigheternas kompetensförsörjning behöver synliggöras vad gäller internationell kompetens. Globaliseringsrådet tar i sin senaste rapport Sverige i världen.8 upp frågan om att svenska myndigheter och organisationer har en gedigen erfarenhetsbank för att ingå i internationella partnerskap för ömsesidig nytta, men menar att insikten om andra kulturer måste öka. Man slår vidare fast att utvecklingssamarbete är ett utmärkt instrument för att skapa långsiktiga relationer med andra länder och att den förtroendefulla relationen utgör sista ledet i en ”kommunikativ trappa.”

Förvaltningskommittén menar i sitt slutbetänkande9 bl.a. att det är viktigt att skilja på EU-arbete och internationellt arbete och att EU-arbetet inte ska ses som särskilt från andra ärenden utan vara integrerarat. Förvaltningskommittén menar vidare att det råder brist på samordnad kompetensutveckling och personalplanering

8 (Ds 2008:82). 9 (SOU 2008:118) Styra och ställa – förslag till en effektivare statsförvaltning.

mellan departement och myndigheter och att en bred kompetensbas och djup EU-erfarenhet är grundläggande för att en medlemsstat ska kunna dra god nytta av EU-medlemskapet.

Såväl VERVA:s undersökning, som redogjorts för ovan, och Förvaltningskommittén visar att det behöver finnas mål för myndigheternas kompetensförsörjning även när det gäller de internationella frågorna. Det behövs en medvetenhet om att frågorna kräver en särskild kompetens som inte bara handlar om att addera språkkunskaper till den vanliga kompetensen. Vi menar att om ett internationellt och interkulturellt perspektiv ska kunna göra sig gällande på kulturområdet så bör det också framgå av kulturmyndigheternas och institutionernas mål för sin kompetensförsörjning. Mot bakgrund av detta föreslår vi att kulturområdets myndigheter och institutioner får i uppdrag att se över sina mål för kompetensförsörjning för att stärka såväl EU-kompetensen som den internationella och interkulturella kompetensen.

Globala mål, strategier, kartläggning och vägledning

Politiken för global utveckling (PGU:n) behöver synliggöras även på kulturområdet eftersom den ska gälla alla myndigheter. Vi menar att kulturområdets myndigheter, i likhet med andra myndigheter, behöver tydligt bör omfattas av denna strategi genom att den lyfts fram i myndigheternas instruktioner.

Ett fortsatt och utvecklat samarbete mellan regioner inom EU och inom Sverige bör främjas inom ramen för den s.k. portföljmodellen som utredningen föreslår ska införas. Den regionala strategi som utredningen föreslår att regionen ska utarbeta inför förhandlingarna föreslås omfatta även det internationella perspektivet (se kapitel 12). Kulturområdet har på senare år fått en större plats i EU-samarbetet än det haft tidigare även om EUsamarbetet på myndighetsnivån är mindre på kulturområdet än inom många andra politikområden.

Inom EU-samarbetet gäller det ofta att kulturområdet behöver bevaka vad som pågår inom andra politikområden eftersom de kan påverka kulturfrågorna i viktiga avseenden. Det gäller till exempel kulturskaparnas villkor, miljön, tillgängligheten till kulturföremål etc. En större samverkan myndigheter emellan liksom med och mellan regionerna kommer sannolikt att behövas. En nationell överblick saknas och behöver finnas för bl.a. kunskapsspridning.

Utredningen föreslår att en kartläggning görs av de frågor som berör kulturområdet och som pågår inom EU. Förvaltningskommittén skriver i sitt betänkande att myndigheterna över lag saknar EU-strategier varför tydligare riktlinjer och strategiska mål för EU-arbetet behövs. Kartläggningen bör även syfta till att hitta former för samarbete och kunskapsspridning och tidiga initiativ även i förhållande till regioner och ideell sektor. Kartläggningen kan bl.a. ligga till grund för myndigheternas strategier som bör tas fram för såväl EU-samarbetet som det internationella arbetet. Utredningen bedömer att det är angeläget att kulturmyndigheterna och institutionerna för sitt EU-samarbete och internationella arbete utarbetar sådana strategier. Vi föreslår därför att, de myndigheter som inte redan har det, får i uppdrag att utarbeta sådana och att Kulturdepartementet tar fram en vägledning för myndigheternas EU-arbete.

Regeringen har i myndigheternas och institutionernas instruktioner, regleringsbrev och motsvarande styrdokument uttalat att internationalisering av kulturfrågorna är ett angeläget arbete. Detta har skett genom anvisningar i myndigheternas instruktioner och regleringsbrev. Men regleringsbreven har fungerat reaktivt på så sätt att de avspeglat vad som redan gjorts och görs, mer än att styra deras respektive verksamheter mot en ny inriktning. Myndigheterna har inte fått konkreta strategiska uppdrag i syfte att bredda sin internationella orientering utan i stället har styrmedlen anpassats till den redan gällande ordningen.

Det förhållandet att Statens kulturråd ska ha en samordnande roll mot bl.a. andra politikområden vad gäller Sverigefrämjande, handelspolitik och biståndspolitik grundar sig i den skrivelse till riksdagen som beskrivits ovan och som regeringen lämnade för ett par år sedan. Denna samordnande roll har ännu inte riktigt fungerat och torde i grund och botten vara svår att upprätthålla inom ett så brett fält. Rådet har t.ex. inte levt upp till den rollen vad gäller andra kulturmyndigheters biståndssamarbete. Vi ifrågasätter också om kultursamarbete kan och bör samordnas på det sätt som förespråkas i skrivelsen. Allt för många myndigheter, institutioner och andra aktörer är aktiva. Externa aktörer letar sig fram till rätt myndighet genom redan etablerade kontaktnät eller via hemsidor. Frågorna är många, komplexa och mångfacetterade och behöver inte särbehandlas som specifika jämfört med andra frågor när de ska utgöra en självklar och integrerad del av verksamheten.

Statistikbehov

Som påpekades av den Internationella kulturutredningen (IKU) finns ingen samlad överblick över det offentligt finansierade internationella kultursamarbetet. Detta gäller både internationellt kultursamarbete som bekostas med statliga medel och det utbyte som bekostas av landsting och kommuner. IKU gjorde visserligen en uppskattning av de centrala insatserna, men någon sammanställning av den totala offentliga finansieringen har inte gjorts varför en total överblick och en analys inte låter sig göras. Även här behöver alltså statistikinsamlingen förbättras inom kulturområdet. Om inte statistiken förbättras så låter sig inte relevanta och trovärdiga utvärderingar göras. Behov av statistik och utvärdering lyfter kulturutredningen fram som generella behov för kulturområdet på flera områden i detta betänkande och vi kan konstatera att det behövs även inom detta område.

Kulturområdet kan bidra mer genom att öka sitt utvecklingssamarbete

En betydande del av de statliga kulturinsatserna utomlands utgörs av biståndsmedel via SIDA. Kultur spelar en viktig roll i utvecklingen av ett demokratiskt samhällsstyre och stärkandet av det civila samhället. Med de länder som fasas ut som utvecklingsländer är det angeläget att finna nya former för kultursamarbete.

Insatserna inom internationellt utvecklingssamarbete är avhängiga det särskilda mål som regeringen har beslutat inom ramen för den globala politiken, nämligen att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor. I detta perspektiv kan samarbeten inom kulturområdet ses som bidragande till det övergripande målet för Sveriges politik för global utveckling, nämligen att bidra till en rättvis och hållbar global utveckling. För utvecklingssamarbetet är det avgörande att det är samarbetsländerna som initierar och definierar sina behov av samarbete och att det analyseras ur ett fattigdomsperspektiv. Det handlar främst om att via kulturinsatser stärka mångfald och tolerans samt att främja en demokratisk utveckling som kan få positiva effekter i en långsiktig fattigdomsbekämpning” (Skr. 2005/06:188). Vi menar att kultursamarbete generellt sett har potential att stärka andra politikområdens verksamhet t.ex. regional tillväxt, konfliktlösning och demokrati. Det finns ett demokratiunderskott i många av

utvecklingsländerna vilket kan kompenseras genom att man skapar utrymme för det civila samhällets delaktighet i utvecklingsprojekt på kulturområdet.

De SIDA-finansierade projekten har höjt myndigheternas kompetens och lett till kapacitetshöjning hos deras motsvarigheter och övriga samarbetspartners. Projekten har genom sin långsiktighet möjliggjort nära samarbete mellan myndigheter, institutioner och organisationer i Sverige och i utvecklingsländerna och bidragit till fattigdomsbekämpningen och en demokratisk utveckling. Möjligheten för kulturområdet att bidra till en sådan utveckling anser utredningen är angelägen att lyfta fram t.ex. genom överenskommelser med SIDA. Även i de s.k. landstrategierna bör såväl kultur- som kulturarvsrelaterade insatser synliggöras mer som angelägna biståndsinsatser som främjar målen för den globala utvecklingen.

Myndigheter, folkrörelser, branschorganisationer och motsvarande, som vill sondera möjligheter och inleda ett utvecklingssamarbete, ges möjligheter att genom SIDA t.ex. söka mindre finansiering för s.k. Rapid Partnership Mechanism (RPM) i vissa utvecklingsländer. SIDA driver även SIDA Civil Society Center i Härnösand som är ett institut för idé- och metodutveckling och som fokuserar på det civila samhällets roll i utvecklingsfrågor och konflikthantering. Målet för centret är att stärka lokala krafter som arbetar för demokrati, fred och utveckling.

Kulturrådens roll och placeringar behöver göras utifrån en perspektivförskjutning mot mer samarbete och mindre utbyte

I takt med att det internationella samarbetet utvecklas och breddats t.ex. genom att kulturområdet kunnat samarbeta med utvecklingsländer tack vare bl.a. SIDA-finansieringen har också behoven av kulturråd förändrats. Tillgången till information har påtagligt förändrats genom tillgången till Internet och myndighetsarbetet har förändrat behoven av kulturråden. Den nära koppling till myndigheter och institutioner på kulturområdet som kulturråden ska ha är i dag inte så nära som den skulle behöva vara för att sägas fungera väl i detta avseende. I dag kan information om kulturaktiviteter i de större städerna i världen och svenska utbyten i form av t.ex. gästspel läsas av vem som helst på Internet som är tillgängligt för många svenskar i dag. Många musikgrupper och andra kulturutövare har numera hela Europa eller hela världen som sitt arbets-

fält utan att behöva stödjas eller uppmärksammas genom kulturrådens arbete. En mängd kulturutbyten kommer till stånd oavsett något som helst statligt stöd. Däremot borde Sverige ha kulturråd på plats i områden där samarbete byggs upp särskilt mellan myndigheter och avses finnas under flera år framöver.

Utvecklingen mot mer samarbete är en positiv utveckling som långsiktigt bidrar till bl.a. myndigheternas kunskapsuppbyggnad och erfarenhetsutbyte. Det är därför angeläget att de verktyg som finns används på bästa sätt och anpassas efter de behov som finns och som förändras med tiden. EU-samarbetet kommer om Lissabonfördraget träder i kraft att behöva ta i anspråk mer resurser, särskilt i Bryssel, och då bör tyngdpunkten förskjutas till EU-samarbetet på kulturområdet.

Kulturråden vid svenska ambassader bör (enligt Skr. 2005/06:188) ha en nära koppling till institutioner och verksamheter inom kultursektorn och utgöra en integrerad resurs för sektorns internationalisering. Det är tydligt att detta ändå inte är fallet i dag. Det finns i dag t.ex. inget kulturråd i Afrika vilket hade kunnat främja samarbete som pågått i flera år på kultur- och kulturarvsområdet i form av Statens kulturråds och Riksantikvarieämbetets verksamhet. Det finns vidare sedan flera år samarbete t.ex. i Kosovo och Bosnien-Herzegovina som heller inte haft möjlighet att byggas upp med stöd av kulturråd på plats. Vidare bedriver t.ex. Stiftelsen Kulturarv utan gränser sedan flera år ett uppskattat och angeläget restaureringsarbete särskilt i Kosovo. I stället har kulturråden i huvudsak fortsatt placerats på orter där det traditionellt huvudsakligen handlar om kulturutbyte, inte samarbete eller utvecklingssamarbete i betydelsen samarbete mellan svenska och utländska myndigheter och institutioner. Kulturråden arbetar i dag endast i begränsad omfattning med kulturarvsrelaterade frågor även om det formellt inte finns något som hindrar att de gör det. Orsaken kan vara att deras verksamhet traditionellt knutits till Sverigefrämjande utbyten mellan olika kulturskapare och konstformer.

Kulturrådens placering har, med undantag av Vilnius där en kulturrådstjänst funnits under tre år, och de nya tjänsterna i Belgrad och Tokyo förblivit desamma som de varit sedan länge och deras faktiska ansvarsområde är som beskrivits ovan begränsat och kan inte sägas leva upp till att ha utvecklats i takt med den globala utvecklingen och utvecklingen av det internationella arbetet och EU-samarbetet på kulturområdet i sin helhet. Deras placeringar

upplevs därför inte som strategiska. Kulturrådens placeringar har nyligen prövats men vi menar ändå att placeringar och uppgifter bör ses över i syfte att de i högre grad än i dag spegla och stödja EU-samarbetet och det internationella och interkulturella samarbetet.

En annan strategisk fråga som vi vill lyfta fram i detta sammanhang är de kulturella och kreativa näringarnas roll i det internationella samarbetet. Vi delar uppfattningen som beskrivits tidigare i detta kapitel om att dessa näringar i högre utsträckning än hittills bör uppmärksammas av Exportrådet.

De förvaltningsmyndigheter som vi anser ska ansvara för föreslagna sfärer behöver vara väl rustade bl.a. kompetensmässigt och strategiskt för att svara upp emot ett intensifierat arbete såväl inom ramen för EU-samarbetet som för det internationella och interkulturella samarbetet.

Genom införandet av den s.k. portföljmodellen (se kapitel 12) bedömer vi att även EU-relaterade frågor och internationellt arbete på regional, lokal och nationell nivå ska lyftas fram i de regionala strategierna inför förhandlingarna. Arbetet kommer då att synliggöras mer och kan sammantaget få större genomslagskraft om förutsättningarna till samverkan ökar.

12. Ökat samspel mellan stat, landsting och kommun – portföljmodellen

Vår bedömning: För att vitalisera kulturpolitiken och öka

engagemanget för kulturfrågorna behöver samspelet mellan stat, landsting och kommun förnyas. Dialogen mellan parterna om såväl medel som verksamheter som finansieras av respektive part behöver fördjupas. Utgångspunkten ska vara medborgarnas behov. Samspelet ger möjlighet till satsningar och lösningar som utgår från olika regionala förutsättningar. Dagens och framtidens behov av ökad flexibilitet, men också långsiktighet samt ökad delaktighet för många och olika aktörer ska vara vägledande.

Våra förslag:

  • En ny modell för samspelet mellan stat, landsting och kommun i kulturpolitiska frågor bör genomföras. Modellen bör bygga på dialog och förhandling och ska utmynna i en överenskommelse. Denna ska ange satsningarna på kultur i länet. Parterna bör föra förhandlingarna med utgångspunkt i kriterier som anges i en förordning och med beaktande av de nationella kulturpolitiska målen.
  • Både på statlig och regional nivå behöver kunskapsunderlag och strategier tas fram inför dialogen. Staten bör ansvara för uppföljning och utvärdering.
  • Modellen förutsätter organisationsförändringar på statlig nivå.
  • Vissa statliga medel som i dag fördelas av Statens kulturråd,

Riksantikvarieämbetet, Riksarkivet, Nämnden för hemslöjds-

frågor samt Riksteatern föreslås omfattas av modellen. Vissa andra statliga medel bör ses som associerade till modellen.

  • Det bör övervägas om en särskild utredare, en förhandlingsperson, bör tillsättas för att utveckla modellen och genomföra den första förhandlingsomgången.

12.1. Inledning

I vårt uppdrag sägs att vi ska överväga möjligheterna till utveckling och förnyelse av det kulturpolitiska samspelet mellan staten, landstingen och kommunerna.1 Vidare är vårt uppdrag att se över det statliga stödsystemet på kulturområdet och komma med förslag till förändringar. Vi har valt att kalla vårt nya system för fördelning av regionala kulturmedel för portföljmodellen.2 Även kulturpolitikens samspel med olika samhällsområden och det civila samhället är något som lyfts fram i vårt uppdrag och som vi menar bör kopplas samman med den föreslagna portföljmodellen.

Detta kapitel behandlar både samspelet mellan kulturområdets statliga och regionala beslutsorgan och innehållet i portföljerna i form av statliga bidrag.

Vilka har vi träffat?

Utredningen har vid fem tillfällen under 2008 träffat Sveriges kommuner och landsting (SKL) beredningsgrupp för fritid och kultur samt företrädare för de regionala kulturinstitutionerna.3 Vid våra möten har underlag lagts fram för diskussion av såväl utredningen som SKL. Vidare anordnade SKL i december 2008 ett seminarium där ett drygt hundratal personer, tjänstemän och politiker, från hela landet deltog. Vid seminariet presenterade vi vårt preliminära förslag och fick många frågor och kommentarer. SKL och institutionerna gav vid mötet sina synpunkter på arbetssätt och förslag.

1 I begreppet landsting inbegrips i vår utredning även regionerna. Likaså inbegrips i begreppet de samverkansorgan, lag (2002:34) om samverkansorgan i länen som i vissa län bedriver kulturpolitiska frågor. 2 Den tidigare regionala försöksverksamheten på kulturområdet kallades ”kulturpåsen”. En portfölj är till skillnad från en påse indelad i fack. 3 Se bilaga 4.

Vi har också träffat företrädare för länsstyrelserna vid ett par tillfällen för att diskutera länsstyrelsernas roll och redogöra för vårt arbete.

Vad har vi hört?

På våra möten med kulturområdets olika intressenter runt om i landet har framkommit att många vill att staten tar ett nationellt ansvar för att vara pådrivande när det gäller kvalitet, kunskap och kompetens. Staten bör ta ett ansvar för gemensamma utvecklingsprojekt och våga satsa på det oprövade och osäkra. Även kunskapsbyggnad och långsiktighet lyfts fram. Kulturområdets olika intressenter pekar också på att staten har en viktig roll när det gäller tillgänglighet, dvs. att medborgarna oavsett bostadsort, utbildning och bakgrund ska garanteras tillgång till kultur.

Den hittills förda kulturpolitiken har i många avseenden lett till positiva resultat och effekter. Vi lever dock i en värld som förändrats påtagligt sedan 1970-talet. Det gör det naturligt att nu ta ett nytt steg. Visserligen finns i dag röster inom politiken som menar att statens roll ska inskränkas till att endast dela ut statliga medel till landstingen som sen självständigt får använda dem som de vill. Majoriteten av de vi mött menar dock att staten har en viktig och tydlig roll. I vårt förnyelseprogram i kapitel 7 lyfter vi fram att statens roll ska vara strategisk, drivande och samordnande med syftet att stimulera samhället i dess helhet att ta ansvar för kulturens gemenskaper, kommunikation och skapande förmågor. I detta sammanhang ska staten ansvara för att initiera ett samspel med landsting, kommun och civilsamhälle. Staten delfinansierar i några fall kulturinstitutioner där kommunen är huvudman. Vi har uppfattat att det finns en önskan från kommunerna om att samspelet med staten bör utvecklas. Kommunerna är tillika de stora aktörerna inom vissa för kulturpolitiken betydelsefulla områden – skolan, folkbiblioteken och folkbildningen, men även för vissa kulturmiljöfrågor enligt plan- och bygglagen och miljöbalken samt för arkiv.

Hur har det fungerat hittills och vad vill vi uppnå?

Vi har i kapitel 6 närmare redogjort för hur det statliga systemet med bidrag till regionala kulturinstitutioner fungerar och vilka resultat och effekter detta gett. Här återkopplar vi kort till detta.

Många anser att staten har en avgörande roll för att tillgodose medborgarnas önskemål om kulturell rättvisa. Det system med bl.a. ett regionalt nät av kulturinstitutioner som byggts upp är tänkt att vara en garant för denna. Från utredningen sida anser vi dock att institutionerna är en nödvändig, men inte tillräcklig förutsättning för att det ska finnas ett rättvist fördelat kulturellt utbud.

I kapitel 6 har vi beskrivit medborgarnas tillgång till kultur ur olika aspekter t.ex. i förhållande till bostadsort och sociala förhållanden. Bland annat har vi undersökt hur kommunernas kulturutgifter fördelar sig. Med de geografiska skillnaderna följer också skillnader i det kulturutbud som medborgarna möter. Men de finns också stora skillnader i hur kommunerna väljer att satsa på kultur. Vi anser att den kulturpolitiska debatten i högre grad borde ta upp dessa skillnader och orsakerna bakom dem.

Vår analys visar dock att det finns fakta, som i kombination med socioekonomiska uppgifter, ger intressanta bilder av tillståndet inom kulturområdet och som kan användas som underlag för diskussion om utveckling och förändring.

Den kulturpolitik som formulerades 1974 har bl.a. resulterat i att det nu finns institutioner för teater, musik och biblioteks- och museiverksamhet runt om i Sverige. Även inom dansområdet finns regionala nätverk. De regionala institutionerna är på många sätt jämförbara med de nationella – de har hög kompetens och deras verksamhet håller en hög kvalitet. Samtidigt är det tydligt att de vill ha ökad samverkan och nationellt samarbete. De vill gärna ta ett större ansvar för kulturpolitiken som helhet i respektive län.

Ett tydligt budskap är att de statliga myndigheterna upplevs som både många och dåligt samordnade samt att bidragsgivningen är föråldrad och inte tillräckligt flexibel. Kulturförvaltningarna uppfattar ibland också staten som konserverande. I en del fall där landstingen velat ta initiativ till att omprioritera mellan olika områden och institutioner, anser man att statens detaljerade regleringar har motverkat förändringar.

Vi har även sett att vissa landsting har flyttat upp kulturfrågorna högre på sina dagordningar. Det senare decenniet har de regionala utvecklingsmedlen och strukturfonderna gett länen nya möjlig-

heter att finansiera kulturprojekt, vilket varit positivt för kulturfrågornas utveckling.4 Det vi tror kan uppnås på ett övergripande kulturpolitiskt plan om man utvecklar samspelet mellan stat, landsting och kommuner kan sammanfattas i några punkter:

  • kulturområdets möjligheter att växa ökar,
  • kulturpolitiken kan vitaliseras och fler politiker intresseras för kulturfrågorna,
  • engagemanget för kulturfrågorna i kommunerna ökar.

Hur kan ett bättre system uppnås?

Vi tror att det i ett nytt samspel mellan stat, landsting och kommun finns stora möjligheter till förnyelse och utveckling av kulturpolitiken. En grundförutsättning för detta är att dessa aktörer ses som likvärdiga parter med olika roller och ansvar som möts i ett utvecklat samspel.

Staten bör ha ett kontinuerligt och strategiskt samspel med landstingen, där lokala och regionala behov och förutsättningar ska fogas samman med övergripande nationella målsättningar och visioner. Det innebär att landstingen i samverkan med kommunerna i betydligt större utsträckning än tidigare får ett ökat inflytande över de statliga resurserna, men också ett större ansvar för att dessa används på det mest effektiva och ändamålsenliga sättet. Statliga medel ska, tillsammans med regionala medel, fördelas och användas i enlighet med vad parterna efter överläggningar kommit överens om. Kommunernas roll och deltagande utvecklas.

Konsekvensen för landstingen när det gäller organisation och arbetssätt blir att de behöver utveckla såväl beslutsprocesser som förvaltning för att kunna matcha staten. Detta medför förhoppningsvis att kultur som politikområde får en högre status regionalt eftersom modellen förutsätter att landstingen tillsammans med kommunerna ofta och noga analyserar och utvärderar sin egen kulturpolitik, och också överväger vad den kan tillföra andra politikområden.

4 Med län avser vi här det geografiska område inom vilket en länsstyrelse och ett landsting verkar samt kommunerna finns. I det följande kommer vi att enbart använda termen landsting även om det kan handla om en region t.ex. Region Skåne.

12.2. Samspelet i dag

12.2.1. Tidigare utredningar och regionaliseringsfrågan

Det ligger nära till hands att i detta sammanhang se närmare på de idéer som låg bakom resonemangen om decentraliseringar och ökat regionalt inflytande över de statliga resurserna vilka fördes i både 1972 års och 1995 års kulturutredningar. Men det är också viktigt att dra nytta av de erfarenheter som gjorts, bl.a. genom försöken med s.k. kulturpåsar och den s.k. Västra Götalandsmodellen.

Självständiga landsting

Decentralisering av inflytande och resurser var en av huvudteserna i den kulturpolitik som riksdagen 1974 beslutade skulle genomföras. Den utredning, 1972 års Kulturråd, som bildade underlag för regeringens proposition redogjorde för långtgående planer på en kulturpolitisk decentralisering och kunde t.o.m. tänka sig att staten släppte en stor del av ansvaret för sina anslag: ”En följd av [utredningens] decentraliseringsmål skulle vara att staten gav landstingen generella bidrag som de skulle kunna fördela självständigt på institutioner och övrig regional kulturverksamhet. [Utredningen] finner en sådan utformning av statsbidragen vara den naturliga lösningen på längre sikt. Först därigenom skulle regionerna få det fulla ansvaret för en regional kulturpolitik.”5 En sådan åtgärd skulle dock inte kunna genomföras förrän landstingen byggt ut sina institutioner, vilket utredningen räknade med skulle dröja till ”tiden intill början av 1980-talet”.6

När Europarådet gjorde sin utvärdering av den svenska kulturpolitiken 1989 noterades att staten inte i någon högre grad hade utvecklat en strategisk kulturpolitisk dialog med den regionala nivån.

1995 års kulturutredning

I 1995 års kulturpolitiska utredning berördes frågan om självständiga landsting översiktligt på ett sätt som anknyter till tankarna på 1970-talet. När det gäller det framtida samspelet mellan stat,

5 Kulturrådet: Ny kulturpolitik, SOU 1972:66, s. 470. 6 Det dröjde dock till i början på 2000-talet innan samtliga län hade länsteatrar.

landsting och kommuner konstaterade utredningen att det var ovanligt att företrädare för dessa tre nivåer diskuterade ”den kulturella helheten i en kommun eller ett län”. Den dialogen behövde, menade utredarna, utvecklas och breddas så att de offentliga resurserna sammantaget användes på bästa sätt.7

I betänkandet prövades motiven för statens stöd till regionala kulturinstitutioner. Utredningen kom fram till att stödet borde fortsätta, men med tydligare krav från staten på institutionerna: att arbeta över hela länet, samverka över länsgränserna och samverka med det omgivande kulturlivet i många former samt utveckla kvalitet och förnyelse i institutionernas verksamhet.8

Utredningen konstaterade också att skillnaderna mellan olika kommuner var betydande, men att man inte kunde avgöra vad som var en rimlig nivå. Utredningen menade att ”I uppdraget att löpande följa och utvärdera kulturverksamheten är det rimligt att utvecklingen på lokal nivå uppmärksammas.”9 I propositionen framhölls att ”Kulturpolitiken måste anpassas till att behoven skiftar mellan storstäder, huvudorter i regionerna, småstäder och landsbygdssamhällen.”10

Även slutsatserna av arbetsgruppen som kallades Kultur i hela landet kan tjäna som utgångspunkter.11 De har sammanfattats i fem huvudgrupper:

  • Bättre och billigare tillgång till lokaler.
  • Pedagogiskt utvecklingsarbete inom den amatörkulturella rörelsen.
  • Förstärkning av arrangörsledet.
  • Ökade insatser för ungdomskulturen från kommuner och folkbildningsinstitutioner.
  • Kulturinstitutionernas ansvar för det lokala kulturlivet.12

7SOU 1995:84, Kulturpolitikens inriktning, kapitel 6.2.6, s. 68–69. Utredningen redovisar att de flesta institutioner fanns redan 1974, tillkommit sedan dess har tolv regionala teatrar och fyra kammarorkestrar. Länsmuseer och länsbibliotek, stads- och länsteatrar, symfoni- och kammarorkestrar fanns alltså redan 1974. De regionala institutionerna fanns på 34 orter, varav de flesta är residensstäder och har mer än en institution. Institutionerna har dock stärkts genom ökat stöd. Nätet av lokala kulturinstitutioner har också stärkts inom ramen för det kommunala ansvaret. 8 Ibid. s. 114. 9 Ibid. s. 301–332. 10Prop. 1996/97:3, s. 20. 11 Bedrevs 1996–1999, initierad av dåvarande kulturministern och resulterade i 23 förslag. 12Ds 1989:36, Kultur i hela landet.

Vi kan således konstatera att frågan om ett utvecklat samspel mellan stat, landsting och kommun varit föremål för behandling i tidigare utredningar men att frågan om decentralisering av de statliga medlen inte fått någon lösning.

Regionberedningens förslag

Samtidigt med 1995 års kulturutredning lämnade Regionberedningen sitt betänkande Regional framtid.13 I detta förordade man ett fördjupat regionalt självstyre och föreslog bl.a. att det regionala utvecklingsansvaret skulle övergå från länsstyrelserna till landstingen. I betänkandet föreslogs att en försöksverksamhet med ändrad regional ansvarsfördelning skulle inledas i Kalmar, Gotland, Skåne och Västra Götalands län. Detta blev också regeringens och riksdagens beslut. Försöksverksamheten kom att omfatta bl.a. beslut om fördelning av statsbidrag till regionala kulturinstitutioner.14 Försöksverksamheten i Kalmar och Gotland avslutades i och med utgången av 2002 men förlängdes t.o.m. 2010 för Skåne och Västra Götaland.

I budgetpropositionen för 1998 redovisades en kulturpolitisk analys med anledning av försöksverksamheten. Bland annat underströks vikten av att de kulturpolitiska målen skulle beaktas vid fördelningen av de statliga bidragen. Regeringen skulle fortsatt fastställa vilka institutioner som skulle vara stödberättigade.

Västra Götalandsmodellen

Västra Götalands län startade försöksverksamheten med ändrad regional ansvarsfördelning senare än de andra länen. Regionen ville börja med att organisera den egna regionala kulturverksamheten och tackade därför nej till den statliga s.k. kulturpåsen. Trots detta kom diskussioner snabbt igång mellan det nya kulturkansliet i Västra Götaland och Statens kulturråd. Diskussionerna ledde så småningom till en överenskommelse om inriktningen av såväl de statliga som regionala insatserna på kulturområdet under perioden

13SOU 1995:27. 14 Enligt lagen om försöksverksamhet med ändrad regional ansvarsfördelning (SFS 1996:1414) skulle det nya regionala ansvaret omfatta regional utvecklingsplanering, användning av regionalpolitiska och andra utvecklingsmedel, planering och beslut om regional transportplan samt beslut om fördelning av statsbidrag till regionala kulturinstitutioner (Obs, det sistnämnda gällde inte Västra Götalands län).

nen.

2001–2003. Som grund låg dels målen för den nationella kulturpolitiken, dels regionens kulturpolitiska strategi. Syftet var att få ut den bästa möjliga verksamheten ur de gemensamma insatserna. Överenskommelsen omfattade i princip samtliga de konstområden Statens kulturråd ansvarade för. Tyngdpunkten låg på institutionerna.15

Trots att intresset var stort för liknande lösningar på andra håll, utvecklades aldrig den s.k. Västra Götalandsmodellen vidare. Det fanns flera orsaker till detta. En orsak var att Statens kulturråd såg överenskommelsen med Västra Götaland främst som ett inlägg i den häftiga kulturpolitiska debatt som fördes kring kulturpåsarna. En annan var att arbetet med dialog och överläggningar krävde stora personella resurser. Den nationella kulturpolitiken var egentligen inte praktiskt och ekonomiskt rustad för att ta sig an ett mera utvecklat regionalt inflytande över det statliga bidragssystemet. Frågan aktualiserades emellertid på nytt 2007 i Ansvarskommitténs huvudbetänkande, där man kortfattat hänvisar till statens samverkan med Västra Götaland som en möjlig modell för framtida bidragsfördelning på kulturområdet i regionernas Sverige.16

Ansvarskommittén – betänkande och remissvar

Ansvarskommittén är den senaste i raden av utredningar som behandlat demokratifrågor generellt och Sveriges indelning och ansvarsfördelning mellan de offentliga parterna.17 Kommitténs uppdrag har varit att se över strukturen och uppgiftsfördelningen inom samhällsorganisatio

Ansvarskommittén lade i sitt slutbetänkande fram ett antal förslag som berör kulturområdet. I korthet innebar förslagen att regionkommunerna skulle ha till uppgift att bedriva regional kulturmiljövård genom att bl.a. besluta om användningen av den del av kulturmiljövårdsanslaget som fördelas regionalt, bedriva regional kulturverksamhet, vilket, förutom landstingens omfattande åtaganden inom området, består i att fatta beslut om statsbidrag till regionala kulturinstitutioner. Länsstyrelsernas uppgifter skulle

15 Överenskommelse mellan Kulturrådet och Västra Götalandsregionen. 16SOU 2007:10, Hållbar samhällsorganisation med utvecklingskraft. 17 T.ex. SOU 1990:44, Demokrati och makt i Sverige, SOU 1992:63, Regionala roller. En perspektivstudie, SOU 1992:66Västsverige – region i utveckling, SOU 1995:27Regional framtid, SOU 1997:57I medborgarnas tjänst. En samlad förvaltningspolitik för staten, SOU 1998:166, Regional frihet och statligt ansvar – en principiell diskussion, SOU 2000:85, Regionalt folkstyre och statlig länsförvaltning.

enligt Ansvarskommittén renodlas till ett utvecklat myndighetsuppdrag med fokus på statlig samordning, tillsyn, tillstånd och annan rättstillämpning samt uppföljning, utvärdering och tvärsektoriell kunskapsbildning.18

Under 2007 och 2008 tillsattes en särskild samordningsman i regionfrågan. Denne överlämnade sin rapport till regeringen våren 2008.19 De lokala och regionala önskemålen från majoriteten av kommuner, landsting och andra berörda parter är att det ska bildas regionkommuner. I dagsläget har man i ett antal län och kommuner kommit olika långt i att ta initiativ till bildande av nya regioner. I huvudsak är det Ansvarskommitténs förslag till indelning som gäller. I Stockholms län är frågan omdiskuterad. Arbetet med att bilda en Region Norrland av Norrbotten, Västerbotten och delar av Västernorrland har inletts av de nämnda länen.

Regeringen har inte fattat några beslut. Alliansregeringens partiledare har dock som sin gemensamma uppfattning deklarerat20att den är öppen för förslag om nya regionkommuner. Försöken med regionkommuner i Skåne och Västra Götaland ska kunna permanentas. Ansökningar från Hallands län och från Gotland kommer att beviljas. Övriga ansökningar kommer att överlämnas till Kammarkollegiet, inför regeringens ställningstaganden till eventuella nya regionbildningar under nästa mandatperiod. För nya regionkommuner bör enligt partiledarna gälla att principen för maktfördelning mellan dem och staten ska följa den ordning som gäller för Västra Götaland och Skåne, nämligen att regionkommunen ska ha ”regionalt utvecklingsansvar med mera samt eventuellt ansvar för kulturfrågor.”

Vi har presenterat våra förslag om ny samverkan för företrädare för Västra Götalandsregionen, Region Skåne och de nämnda norrlandslänen och hört oss för om deras syn på våra förslag. Vi kommer senare i detta kapitel bl.a. att närmare belysa vilka som vi menar ska omfattas av den första förhandlingsomgången och hur förhandlingarna ska gå till väga. Vår modell förutsätter inte att regionfrågan är löst utan kan anpassas till de lösningar som efterhand kommer till stånd.

18SOU 2007:10, Hållbar samhällsorganisation med utvecklingskraft. 19 Förändrad regional indelning. Redovisning av uppdrag att samordna diskussioner om förändrad regional indelning. Fi2008/3849. 20 Dagens nyheter den 28 januari 2009.

12.3. Dagens statliga bidragssystem

Regeringen styr dagens bidragsgivning på kulturområdet genom regleringsbrev och särskilda förordningar till myndigheterna. På kulturområdet finns 29 olika bidragsförordningar som är mer eller mindre detaljstyrande.

Ekonomistyrningsverket har i sin rapport Att verka genom andra visat att 239 ”organ” sorterar under Kulturdepartementet.21Sammanlagt finns i anslutning till hela statsförvaltningen 579 organ med statlig åtagande som inte är myndigheter. De finns inom alla departementsområden men det största antalet finns alltså inom Kulturdepartementet. Av de 239 organen får 162 något som kan definieras som organisationsbidrag. Drygt 200 av de 239 handlar om allmänna kulturändamål, dvs. inte till medieområdet eller trossamfund. Knappt 40 organ fick bidrag för museiverksamhet.22

Regeringen tillämpar således av dessa uppgifter att döma en mer långtgående och detaljerad styrning i fråga om ändamål och mottagare av medel inom kulturområdet jämfört med andra politikområden.

En av de bärande principerna i vårt arbete har varit att sätta samman en modell som, så långt möjligt, flyttar beslut och ställningstaganden i detaljfrågor från regeringen. Vår ambition är att hitta en ordning där besluten och prioriteringarna görs av ”rätt” part i samhällsorganisationen. Vi vill att ansvaret för bidragsfördelningen ska komma närmare dem som har regional och lokal sakkunskap och närmare dem som påverkas av bidragsbesluten.

I det förslag till nya samverkansformer mellan staten och landsting och kommuner, som vi lägger fram, betyder detta till exempel att landsting och kommuner får ett större inflytande över hur statliga medel på kulturområdet fördelas. I gengäld har staten – bl.a. i kraft av målen för den nationella kulturpolitiken – möjlighet att påverka de regionala prioriteringarna. Detta innebär mer konkret att staten överger ett system med detaljreglerande bidrag till förmån för mera generella insatser.

Enligt vår uppfattning bör statliga medel som riktar sig till regionala och lokala institutioner och verksamheter i princip fördelas genom portföljmodellen. Vi beskriver modellen nedan.

21 Ekonomistyrningsverket 2008:34, Att verka genom andra. Kartläggning av organ med statligt åtagande. 22 Till detta antal kommer 22 förbandsmuseer med anknytning till försvarsmakten som fått statsbidrag från 2008.

12.4. Utgångspunkter för en ny modell

Redan 1989 rekommenderade Europarådets expertgrupp den svenska regeringen ”att det skulle vara till fördel om staten, i samarbete med berörda kommuner och landsting inom en region, intog en mer strategisk hållning till det regionala utbudet som helhet. Regelbundna strategiska samtal i varje region mellan staten, landstinget och kommunerna skulle erbjuda ett forum för en mer samlad regional hållning till den framtida utvecklingen.”23

Vår uppfattning är att de tidigare utredningarnas iakttagelser och analyser i hög grad fortfarande är giltiga. Problemen de pekade på väntar fortfarande på sin lösning, även om lösningen kan vara delvis en annan än den var för ett drygt decennium sedan.

En annan slutsats är att det inte går att utforma ett förslag som är avhängigt av att regionkommuner inrättas.24 Däremot måste den föreslagna modellen enkelt kunna anpassas till en sådan utveckling.

Kulturpolitiken från 1974 utgick från föreställningen om det önskvärda i så långt möjligt likformiga lösningar för alla landsdelar. Tjugo år senare är den dominerande tanken i stället att länen vill profilera sitt kulturliv på olika sätt och att staten att acceptera olikheter, s.k. assymetriska lösningar.25 I dag är det dags att på allvar ytterligare främja en sådan utveckling.

Ett starkt intryck från våra resor och samtal med olika aktörer är att det grundläggande strukturella problemet är att inte bara statens roll är otydlig, utan att kulturområdet generellt saknar tydliga aktörer och definierade roller och ansvarsområden.

Begreppen ”tydlighet”, ”långsiktighet” och ”flexibilitet” är nyckelord som sammanfattar de synpunkter som framförts från stora delar av det regionala och lokala kulturlivet vid våra kulturpolitiska dialoger. De begreppen får också utgöra utgångspunkter för de överväganden och förslag som vi presenterar.

Bakom begreppet tydlighet finns ett starkt önskemål om tydliga mål för både den nationella kulturpolitiken som sådan och för de olika insatser som bör göras inom ramen för ett reformerat bidragssystem. Staten ska alltså vara tydlig i sin roll som kulturpolitisk aktör.

23Statlig kulturpolitik i Sverige. Rapport från en europeisk expertgrupp (1990) Kulturpolitik i Europa 2:2. 24SOU 2007:10, Hållbar samhällsorganisation med utvecklingskraft, s. 274 ff., här lanseras den nya beteckningen regionkommuner. 25 SOU 1995: 84, Kulturpolitikens inriktning, s. 120.

hang.

Ett önskemål från framför allt regionala och lokala institutioner är en mer långsiktig bidragsmodell än den nuvarande. Man vill gå ifrån en ettårig bidragscykel till en längre, kanske 3–5 år. Detta skulle kunna innebära flera fördelar både för bidragsgivare och mottagare vad gäller såväl planering av verksamhet som uppföljning, utvärdering och analys av verksamheten i förhållande till de mål som fastställts. Det gäller emellertid att inte ersätta ett stelbent system med ett annat. Det bör därför vara möjligt att även fördela vissa medel på årsbasis.

Begreppet flexibilitet handlar i det här sammanhanget om att en kulturpolitisk behovsanalys – med utgångspunkt i ett medborgarperspektiv – ska utgöra förutsättningen för statliga insatser. De statliga insatserna bör ha som utgångspunkt att de anpassas till nya behov och förändrade villkor, men inte låser fast kulturpolitiken i strukturer som behöver överges. Systemet ska också vara flexibelt i så måtto att det är öppet för nya konst- och kulturformer.

I ett framtida arbetssätt är det viktigt att socioekonomiska förhållanden beaktas i de kulturpolitiska bedömningarna.26 I glesbygdskommuner är t.ex. medelåldern många gånger hög och andelen kommunmedborgare med utländsk bakgrund många gånger låg.27 Det handlar alltså om analyser och tolkningar av vilken betydelse kultur kan ha i ett sådant samman

Kommunala verksamheter som folkbildning, skola, samhällsbyggnad och fysisk planering, biblioteksverksamhet och arkivverksamhet ska få nya möjligheter till samspel med övrig kulturverksamhet genom modellen.

Vi anser att de regionala kulturinstitutionerna bör få tydliga mandat och längre planeringshorisont när det gäller kulturpolitiska resurser.

Inom många institutioner vill man utveckla samverkan med institutioner i andra län och bl.a. därigenom kunna nå en större publik. Ett genomsnittligt svenskt län kan vara för litet för många av dagens regionala institutioner. Detta skulle också tala för ett system med samverkande och större regionala enheter som i förlängningen gynnar kulturpolitiken. De regionala teatrarna skulle kunna ges bättre förutsättningar att nå en större publik och få resurser nog för att turnera över hela sitt upptagningsområde. Samtidigt skulle en utbyggd och förstärkt arrangörsstruktur kunna

26 SCB har t.ex. tabeller över inkomster, näringslivsstruktur, åldersfördelning, utländsk bakgrund m.m. 27 SCB, Sveriges befolkning 31 december 2006, Kommunala jämförelsetal.

garantera att medborgarna får tillgång till ett mångsidigt och större utbud.

Sammanfattning av våra intryck

Vid våra möten och träffar runt om i landet har vi fått många uppfattningar om bl.a. statens roll i förhållande till landsting och kommuner och om hur det regionala kulturutbudet ser ut. Våra intryck kan sammanfattas på följande sätt.

  • staten är efterfrågad som en mer aktiv och tydlig part,
  • länen är inte sällan för små för sina institutioner,
  • ibland är institutionerna tvärt om inte dimensionerade för sitt uppdrag,
  • resursanvändningen kan bli effektivare,
  • interregional samverkan finns, men borde öka,
  • landsting och kommuner är aktiva internationellt,
  • möjlighet till olika lösningar efterfrågas.

En ny nationell kulturpolitik med reellt genomslag på regional och lokal nivå bör utgå ifrån föreställningen om att det inte finns en lösning som passar för alla landets landsting och kommuner. En anpassning till olika lokala och regionala behov ska vara utgångspunkten. Nätet av institutioner är nödvändigt för spridningen av kultur, men är inte i sig tillräckligt för att garantera tillgång och rättvisa för medborgarna. Att omsätta ett medborgarperspektiv i praktiken innebär att parterna skaffar sig kunskaper om och kommunikation med medborgarna om deras behov och preferenser. En framtida portföljmodell bör utformas så att den bidrar till den nationella kulturpolitiken genom utveckling av såväl landsbygd som stad samt till interregional samverkan och internationellt och interkulturellt arbete.

Slutsatser av ovan förda resonemang kan sammanfattas i några rubriker:

Utgångspunkter för samspelet

  • Samspelet mellan stat, landsting och kommun behöver utvecklas.
  • Samspelet behöver parter med tydliga roller och mandat.
  • Samspelet bör konkretiseras genom förhandling och överenskommelser,
  • Kommunerna bör ha en framskjuten plats i den regionala processen och ingångar i förhandlingarna.

Process

  • Ett processinriktat arbetssätt bör utvecklas. Det bör omfatta många aktörer, bl.a. institutioner och civilsamhälleliga organisationer, och byggas under av kunskap och planering. Detta ska garantera inriktningen och kvaliteten på åtgärderna och väga samman olika ansvar och verksamheter, perspektiv och bedömningsgrunder.
  • Processen bör genomföras med utgångspunkt i de kulturpolitiska målen, regionala kartläggningar och strategier och bör utvärderas successivt.
  • Den statliga parten följer upp medlens användning genom kontinuerlig uppföljning och i förväg angivna utvärderingar.

Förhandling

  • Med grund i å ena sidan de kulturpolitiska målen och kriterier uttryckta i en förordning och å andra sidan de regionala underlagen förs en förhandling som resulterar i en överenskommelse om vad som ingår i portföljen.
  • Principen om regional medfinansiering ska fortsatt gälla.

Organisation

De organisatoriska frågorna behöver ägnas större omsorg av såväl stat som landsting.

12.5. Överväganden och förslag

Vi föreslår att det införs en ny modell för samspel mellan stat, landsting och kommuner för de statliga medlen till regional kulturverksamhet. Ett förnyat samspel innebär förstärkt dialog mellan parterna om såväl medel som verksamheter som finansieras av respektive part. Det handlar t.ex. om samspelet mellan huvudmän och aktörer på biblioteksområdet, bl.a. folkbiblioteken, länsbiblioteken och Kungl. biblioteket. Kungl. biblioteket föreslås (kapitel 15) få ett uppdrag för nationell överblick som ger dem en sådan roll och uppgift.

Modellen syftar till att öka samspelet mellan de angivna parterna, bl.a. genom en förhandling om de kulturverksamheter som ska finnas i olika delar av landet och genom att staten får en överblick över kulturutbudet i hela landet. Utgångspunkten för förhandlingen är att övergripande kriterier för bidragsgivningen bör formuleras av regeringen i en förordning. Av förordningen bör bl.a. framgå att medlen ska syfta till ett varierat utbud av kulturverksamheter i länet. Däremot bör det inte detaljregleras vilka verksamheter som ska finnas utan detta bör i stället bli en fråga för förhandlingarna. Målen för den nationella kulturpolitiken är också utgångspunkt för förhandlingarna.

Med stöd av dessa utgångspunkter tar landstinget fram ett förhandlingsunderlag i form av de kulturpolitiska prioriteringar som man vill ha. I de fall en institution har en annan huvudman än landstinget bör detta uppmärksammas inför eller vid förhandlingarna. Vi återkommer nedan till frågan om vad underlagen närmare bör innehålla.

När staten får del av underlaget från landstinget inleds själva förhandlingen. Förhandlingen ska gälla de kulturverksamheter som landstinget vill bedriva och finansiera samt hur detta går att förena med de önskemål som finns från staten. Principen om medfinansiering ska alltså fortsatt gälla.

Överenskommelsen bör vara långsiktig och avse mellan tre och fem år för att skapa kontinuitet och goda planeringsförutsättningar. Den bör gå ett år in på nästkommande mandatperiod för att en viss kulturpolitisk långsiktighet ska kunna uppnås. Överenskommelsernas längd hindrar inte att förändringar eller anpassningar av den statliga insatsen kan behöva göras med hänsyn till den årliga budgetprocessen.

Staten svarar för kontinuerlig uppföljning och utvärdering av hur de statliga medlen använts och hur processen fungerat. Uppföljning och utvärdering ska ligga till grund för omprioriteringar.

För att staten ska kunna agera på det sätt som modellen förutsätter, behövs enligt vår uppfattning, en särskild myndighet som företräder staten i förhandlingarna samt för uppföljning och utvärdering av modellen. Vi återkommer till detta i kapitel 18.

Vi går inte närmare in på hur landstingen ska företrädas i förhandlingarna, men förhandlingsprocessen bör dock involvera många aktörer. Dessa bör omfatta både professionella kulturskapare och amatörer, institutioner likväl som enskilda samt företrädare för såväl civil sektor som företag. Vi tror att det kommer att bli olika lösningar runt om i landet beroende på vilka modeller för samarbete som landsting och kommuner har valt.

Vi vill understryka att portföljmodellen i första hand är en modell. Vi har prioriterat att beskriva tankarna bakom det nya samspelet och den nya bidragsstrukturen och principerna för dess genomförande och resultat. Detaljerna i portföljmodellen behöver utvecklas vidare vilket är en uppgift som utredningen anser bör ligga hos de berörda myndigheterna i samspel med företrädare för landsting och kommuner.

I det följande går vi närmare in på de olika stegen och förutsättningarna för modellen.

12.5.1. Samspel och process

Nationella mål och regionala strategier

Modellen handlar om att de nationella kulturpolitiska målen ska uppnås bl.a. genom samspelet mellan de offentliga parterna. De nationella målen behöver därför relateras till regionala strategier och prioriteringar som i sin tur bör relatera till kommunala verksamheter.

Samspelet om kulturportföljen

Samspelet enligt portföljmodellen bör ta sin utgångspunkt bl.a. i att parterna – stat, kommun och landsting – alla tar ett finansiellt ansvar för länets kulturverksamheter. Samspelet omfattar momenten

kartläggning, analys och strategi, uppföljning och utvärdering. Med jämna mellanrum genomförs förhandlingar (se vidare nedan). För att dessa inte ska bli alltför komplicerade och tidsödande bör en fortlöpande dialog föras mellan parterna, dvs. även mellan förhandlingstillfällena.

Landstingen eller de kommunala samverkansorgan har vanligen ansvar för den regionala utvecklingen och tillväxten såväl social som miljömässig och ekonomisk dimension i länet och för hur kulturfrågor kan integreras i dessa processer. Landstingens uppgift i samspelet är att leda den regionala processen med kartläggningar och strategier.

Kommunerna har närhet till och kunskap om medborgarnas behov och preferenser samt för hur kultur kan integreras i övriga kommunala verksamheter.

På flera olika politikområden har underlag utarbetats som stöd för nationella myndigheters och länens eller regionernas arbete. Som exempel kan nämnas att Nutek och Naturvårdsverket under 2006 har sammanställt ett underlag som utgör ett stöd i den fortsatta utvecklingen av länens arbete med miljökvalitetsmålen.28Nutek har även påbörjat ett arbete med att utveckla metoder och verktyg för att öka genomslaget av integration och mångfald i det regionala utvecklingsarbetet.29 Glesbygdsverket har under 2006 bidragit med metodstöd, kunskapsunderlag och analyser avseende gles- och landsbygdsområdenas förutsättningar och behov i det regionala utvecklingsarbetet. Vår uppfattning är att statliga myndigheter på kulturområdet bör ha till uppgift att stödja landsting och kommuner med denna typ av underlag i en modell med ökat samspel.

Den regionala och lokala processen inför förhandlingen – att göra många aktörer delaktiga

Ett syfte med en utvecklad och tydlig process bör vara att ge fler möjlighet att bli delaktiga. Här kan processen för framtagandet av de regionala utvecklingsprogrammen (RUP) tjäna som en känd och prövad modell.

28Miljömålen i det regionala utvecklingsarbetet, Synergier och målkonflikter, Naturvårdsverkets rapport 5645. 29Ökad integration och mångfald i det regionala tillväxtarbetet, Nutek R 2007:15.

De regionala institutionerna kommer även fortsättningsvis att stå för en större del av verksamheterna, men utrymme behöver också finnas för nya aktörer. Det finns ett stort antal organisationer och sammanslutningar inom det civila samhället som ägnar sig åt kulturverksamhet nationellt, regionalt eller kommunalt och som får offentligt stöd för detta. Inom det civila samhället finns därför kunskap om de praktiska konsekvenserna av olika modeller för medelshantering och fördelning. Det civila samhället kan bidra till att huvudlinjerna i de beslut som förhandlingarna leder till kan förankras. Det civila samhällets aktörer kan också stå för en koppling till nya kulturella former och uttryck som är under utveckling.

I kapitel 9 föreslår vi att regeringen ska ta ett initiativ till en överenskommelse med den civila sektorn och Sveriges kommuner och landsting. Detta kan innebära en utveckling av relationen mellan det civila samhället och professionella företrädare och verksamheter. Ett sådant samspel kan leda till ett ökat engagemang och delaktighet från föreningar och organisationer i den civila sektorn. I regeringens överenskommelse med Sveriges kommuner och landsting och idéburna organisationer på det sociala området framgår att de ska kunna utvecklas som utförare av tjänster, bl.a. för att stödja framväxten av en mångfald av utförare och leverantörer.30 Detta borde vara relevant även för kulturområdet. Redan i dag fyller ideella föreningar en viktig roll som arrangörer inom musik och dans. Studieförbunden är i detta sammanhang viktiga lokala aktörer som kan behöva lyftas fram.

Kartläggning

Ett viktigt första moment i processen är kartläggning av länets kulturresurser. Den har två syften – dels att få ett handfast och kvalitativt underlag, dels att utmana invanda föreställningar om vad som ska räknas till kulturområdet. Kartläggningen bör omfatta såväl institutioner som föreningars och företags kompetenser och verksamheter Viktiga verksamheter är inte minst sådana där barn och ungdom är aktiva. Likaså bör nationella minoriteters föreningsliv, funktionshindrades olika sammanslutningar samt föreningar bildade på etnisk grund framhållas.

30 Överenskommelse mellan regeringen, idéburna organisationer inom det sociala området och Sveriges kommuner och landsting, 2008.

Analys, strategi – förhandlingsunderlagets framtagande

Förhandlingsunderlag bör på en grundläggande nivå besvara följande tre frågor:

  • vad har vi och kan vi?
  • vilka är behoven i länet?
  • hur gör vi?

Det finns ett gryende intresse för s.k. cultural planning inom landsting och kommuner.31 Planeringsinstrumentet är ett sätt att jämställa kulturområdet med andra samhällsområden. Landsting och regionförbund har även börjat visa intresse för de kreativa och kulturella näringarna (se kapitel 10.3).

Den regionala tillväxtpolitiken är ett annat viktigt område som det genom ett utvecklat underlag bör gå ännu bättre att knyta an till. Det finns många exempel på att kulturområdet här varit framgångsrikt men också att det finns förutsättningar för en utvecklingspotential (se kapitel 10.4).

Det bör framhållas att även om förhandlingsunderlaget bör beslutas av landstinget är det viktigt att övriga aktörer är inbegripna och känner sig delaktiga i analysarbetet och utformningen av strategin. Som vi tidigare nämnt kan RUP-processen vara vägledande även för detta sammanhang.

Den statliga uppgiften i förhandlingarna är att diskutera de åtgärder de regionala parterna vill satsa på, utifrån det underlag som tagits fram av dem, och de frågor som prioriterats. Det kan t.ex. gälla tillvaratagande av nationella minoriteters rättigheter och samspelet med miljöfrågor. Vad gäller landstingets förslag till insatser gäller det för den statliga parten att inte hamna i en situation där enskildheter diskuteras. Det är helheten som ska värderas och hur insatserna inom kulturområdet bidrar till de nationella målen. Landstinget ska kunna förklara och motivera sina prioriteringar och redogöra för processen fram till förhandlingsunderlaget.

Det är angeläget att förhandlingsunderlaget utformas på ett sådant sätt att det också kan utgöra underlag till de regionala

31 Cultural planning handlar om att genom systematisk kartlägganing, av såväl kvantitativ som kvalitativ art, av kulturella resurser få underlag för att föra fram kultur i olika sammanhang. Ett nätverk, av landsting, regioner och kommuner, har bildats 2008 på initiativ av SKL och Regionförbundet södra Småland.

utvecklingsprogrammen.32 Dessa program anger i sin tur inriktningen på länets regionala tillväxtarbete.

Som tidigare nämnts är kommunernas delaktighet en viktig förutsättning för genomförandet av portföljmodellen. Vi vill därför framhålla att särskilda insatser kan behövas för att involvera kommunerna. Vi tror mot bakgrund av detta att pilotprojekt kan övervägas i syfte att stimulera till nya exempel på hur kultursatsningar kan integreras i och samverka med andra samhällsområden som kommunerna ansvarar för – äldrevården, företagande, miljö, översiktsplanering, skola etc. Projekten kan handla om att ta fram program och genomföra pilotsatsningar.

Förhandlingsunderlagets disposition

För att staten på ett strukturerat och för alla i väsentliga delar lika sätt ska pröva strategierna och genomföra förhandlingarna bör de olika landstingens förhandlingsunderlag ha en grundläggande gemensam disposition. Det är inte lämpligt att peka ut en sådan med någon större noggrannhet. Detta bör utvecklas i samarbetet med några landsting (se vidare nedan). Vi föreställer oss dock att underlaget bör hantera två dimensioner – dels nationella mål, dels en geografisk dimension som är ett sätt att utforma politiken efter de skilda villkoren och livsmönstren för människor i olika delar av landet. Underlaget bör även behandla frågor som interregionalt samarbete och internationella insatser samt kompetens och kvalitet. Förhandlingsunderlaget kommer därmed sannolikt att få olika innehåll i olika delar av landet.

Indikatorer och utvärdering

En central del i modellen är uppföljning och utvärdering av om de satsade resurserna gett önskade resultat. Det innebär att önskvärda resultat behöver beskrivas och indikatorer på om verksamheterna är på rätt väg behöver tas fram. Här har såväl stat som landsting ett ansvar. Statens ansvar, genom den i kapitel 18 föreslagna nya rollen för Kulturrådet, handlar om att utveckla en modell för förhandlingarna och dess innehåll.

32 Vad som ska ingå i RUP är upp till varje län att bestämma och förhandlingsunderlaget bör uppfattas som kompletterande, inte styrande, till regionala strategier och program.

Uppföljning och utvärdering bör göras dels ur ett institutions- eller genreperspektiv, dels ur ett kulturpolitiskt medborgarperspektiv. Institutions- och genreperspektivet handlar om verksamheternas resultat och tillstånd. Det är angeläget att statistiska underlag samlas in på ett sådant sätt att vissa, relevanta jämförelser mellan skilda typer av institutioner och genrer låter sig göras. Medborgarperspektivet handlar om verksamheternas genomslag och effekter.

Flera kommuner har enligt uppgift genomfört undersökningar om kulturvanor för att planera för sin verksamhet och inte sällan i samverkan med andra kommuner och landstinget.33 De relevanta kunskaper och erfarenheter som finns regionalt och lokalt bör tas till vara.

Organisatorisk uppstramning – stat och landsting och region

Våra förslag vad gäller statens styrning och organisation återfinns i kapitlen 14–18. Staten ska uppträda som en part i förhandlingarna om portföljerna. Även i övrig kontinuerlig samverkan med regionala och lokala parter ska staten vara samordnad. Detta har framförts som ett starkt önskemål vid utredningens kontakter och möten runt om i landet.

Behovet av organisatorisk uppstramning gäller dock inte enbart staten. Även landstingen kan behöva ägna större omsorg åt strukturella frågor. Hur landstingen väljer att organisera sig är dock en fråga staten inte bör ha synpunkter på.

Länsstyrelsens roll i den regionala kulturpolitiken

Det finns i dag 21 länsstyrelser. De ansvarar för närmare ett 40-tal skilda verksamheter, allt mellan allmänna val och överförmyndare. Länsstyrelserna fattar t.ex. beslut om tillstånd av olika slag, tar fram vissa underlag och utövar tillsyn på en rad områden. På kulturområdet har länsstyrelsen ansvar för kulturmiljöfrågorna, men har i dag inte någon roll när det gäller kulturfrågorna i gemen.

Frågan är om länsstyrelsen skulle kunna ta ett större ansvar för kulturfrågorna regionalt och vad det skulle innebära. I Ansvars-

33 Sveriges kommuner och landsting, 2004, Om kultur och fritidssektorerna. Deltagande, vanor och nyttjande.

som helhet.

utredningen beskrivs länsstyrelsens framtida arbete med dels tillsyn, dels tvärsektoriella kunskapsunderlag.34 Länsstyrelsen skulle då kunna sammanställa kunskap och kartlägga kulturella resurser (enskilda underlag tas sannolikt bäst fram av aktörerna själva) samt ställa dessa i relation till andra sektorsperspektiv och relevanta samhällsförhållanden i länet. Ansvarskommittén talar också om s.k. välfärdsbokslut – hur offentliga resurser möter medborgarnas behov. Man kan också ställa frågan om ett operativt ansvar för en kulturverksamhet – kulturmiljön – är en tillräcklig grund för en övergripande roll för kulturfrågorna

En jämförelse kan göras mellan länsstyrelserna och de åtta regionala kulturkontor som regeringen (Department of Culture, media and sports) 1999 inrättade i England. Dessa kulturkontor är små organisationer med 4–9 anställda. De utgår från en bred definition av kultur och arbetar med regional utveckling samt för samman organisationer av olika slag som direkt eller indirekt arbetar med kultur i regionen. De regionala kulturkontoren för in kulturfrågorna i annan planering och i landsbygdsutveckling. Den engelska modellen talar för ett vidgat ansvar för länsstyrelserna.

Ansvarskommittén föreslog att länsstyrelserna skulle ha samma organisation som regionkommunerna och följaktligen minska i antal. Statskontoret skriver t.ex. i en rapport 2008 att ”på sikt eftersträvas en harmonisering mellan statens regionala förvaltningsorganisation och de nya regionkommunerna.”35 I rapporten förordas en starkare roll för länsstyrelserna. Där nämns även att ”[l]andshövdingens roll som myndighetschef mer än regionernas företrädare eller utredningsresurs till regeringens förfogande måste markeras.”36 Förvaltningskommittén anser i sitt betänkande att länsstyrelserna kan organiseras till betydligt färre myndigheter.37

Roll och uppgifter för länsstyrelserna har berörts i vår dialog med Sveriges kommuner och landsting. SKL betonar länsstyrelsens tillsynsuppgift, men är i övrigt inte positiva till vidare uppgifter för länsstyrelserna.

Vi menar att länsstyrelsen har en roll i kartläggningsarbetet genom kunskapsunderlag – i bred bemärkelse – och därmed inte begränsat till kunskapsunderlag kopplade till lagen (1988:950) om

34SOU 2007:10. 35 Statskontoret, Staten regionalt och lokalt. Modeller för organisation och samverkan. 2008:3, s. 16. 36 Ibid. s. 19, s. 16. Landshövdingarna skulle på en del av sin tid betraktas som en enhet inom Regeringskansliet. 37SOU 2008:118, Styra och ställa – förslag till effektivare statsförvaltning, s. 147.

kulturminnen m.m. eller miljöbalken. Länsstyrelserna kan dessutom medverka i förhandlingarna genom att de bl.a. fördelar bidrag ur kulturmiljövårdanslaget. Denna bidragsfördelning bör ses som en parallell till den modell som vi föreslår – ett associerat anslag (se 12.5.2).

Även om länsstyrelserna blir färre och större och samordnar sin verksamhet kommer deras styrka, som vi har uppfattat det, även framöver att främst röra det regionala perspektivet. Detta faktum, samt att de i dag inte har någon direkt roll för kulturområdet som helhet, gör att vi inte ser länsstyrelserna som alternativ till Kulturrådet i dess nya roll som vi föreslår i kapitel 18 – det nya kulturrådet. Länsstyrelserna bör däremot ha en självklar roll att spela i portföljmodellen.

Vi menar att det är angeläget att länsstyrelsernas arbete med frågor om bl.a. kulturmiljö, miljökvalitetsmål, samhällsplanering och samhällsbyggnad, jämställdhet, landsbygdutveckling, integration samt barn och ungdom ingår i den modell för samspel som vi föreslår. På så sätt kan effekterna av statliga och regionala stöd till kultur och näraliggande politikområden som de som räknats upp ovan förstärkas.

Regionala medel som landstingen förfogar över måste samspela inte bara med nationella medel i portföljerna utan även tillsammans med länsstyrelsernas resurser. Den strategiska användningen av olika bidragsmedel bör samspela för att öka effekterna. Därför bör t.ex. planering av användningen ske i nära samverkan mellan aktörerna på länsnivån. Program som t.ex. kulturmiljöprogram som länsstyrelserna tar fram och kulturprogram som tas fram av landsting bör utarbetas i nära samverkan. Olika stöd måste samspela oavsett avsändare för att ge största möjliga effekt för att tillgodose medborgarnas behov.

Sammanfattande fördelar och nackdelar

Modellen bygger på ett demokratiskt synsätt. Den demokratiska aspekten ligger främst i att samspelen inför beslut om resursfördelning förs närmare de regionala och kommunala demokratiska församlingarna och på så sätt närmare medborgarna som är de som berörs av politiken. De får därmed bättre förutsättningar att påverka den. Tanken är ju att den process som leder fram till de

regionala överenskommelserna ska engagera ett stort antal lokala och regionala aktörer.

Det finns också vissa risker med den föreslagna modellen. Den största är kanske att – staten, landsting och kommuner – låser in stora delar av sina kulturpolitiska resurser i en överenskommelse som blir alltför statisk. Möjligheterna att snabbt parera akuta situationer riskerar bli mindre om inte resurser och beredskap för detta finns från början. Detta bör därför beaktas vid den närmare utformningen av modellen.

Det finns också en risk för regional inlåsning av statliga resurser, dvs. att landsting och kommuner ser till att inga kulturpolitiska resurser får ”läcka” ut över de länsgränserna. Därför är det viktigt från framför allt statens sida att i överläggningarna betona vikten av samverkan över region- och länsgränser. En annan faktor är att modellen kan vara resurskrävande både personellt och tidskrävande.

Det är viktigt att det nationella perspektivet i kulturpolitiken inte försvagas i en modell som på detta sätt sätter regionala och lokala förutsättningar i förgrunden. Därför är det i allra högsta grad angeläget för de statliga företrädarna att i hela ”portföljprocessen” betona inte bara den nationella kulturpolitiken utan också att föra in ett internationellt perspektiv och insikten om att kulturpolitiken ingår i ett större sammanhang.

Är en kulturlag ett alternativ?

Ett alternativ till den samverkansmodell som vi föreslår skulle kunna vara en generell kulturlagstiftning. En sådan skulle, efter bl.a. norsk förebild, kunna fastslå det offentliga ansvaret för att främja ett brett spektrum av kulturverksamheter så att alla kan få möjligheter att delta i kulturaktiviteter och uppleva en mångfald av kulturuttryck.

En lagstiftning skulle vara ett sätt att stärka kultur som politikområde samt att ge kultur större tyngd och klarare status som offentligt ansvarsområde. En lagstiftning som skulle reglera den offentliga ansvarsfördelningen för kulturverksamheter skulle dock, bl.a. med hänvisning till den kommunala självstyrelsen, med nödvändighet vara en lagstiftning utan tillsynsmyndigheter och sanktionsmöjligheter. En lag kan endast bli av symboliskt värde i och med att det skulle vara svårt att veta vem den skulle rikta sig till

och vilken typ av kultur eller kulturyttringar som lagen skulle omfatta. En lag kan också, med rätta, ses som ett centralistiskt sätt att styra landstings och kommuners kulturpolitik. Å andra sidan kan en lag bli så allmänt hällen att den inte skulle få något reellt genomslag. Vi därmed inte lagstiftning är alternativ till den modell vi föreslår. Vår modell knyter i stället an till den del av den svenska förvaltningstraditionen som genom dialog och överenskommelser löser gemensamma uppgifter.

Bidrag som ingår i portföljen

Den modell som vi föreslår bygger på att nuvarande bidrag transformeras till större stödenheter. Därför kommer förändringar i de statliga bidragsförordningarna att bli nödvändiga. Det kan t.ex. innebära att det för den regionala portföljen skapas ett gemensamt scenkonstbidrag, men i de tre beskrivna större facken bör finns mindre fack för t.ex. teater, dans och musik samlat. Några detaljerade instruktioner från staten till vem eller vilka dessa olika stöd ska fördelas ges inte. Det avgörande är vad staten och landstinget kommer fram till vid sina överläggningar och i vilken mån de regionala prioriteringarna och förslagen relaterar till de övergripande kriterier som ställs upp i en förordning och till målen för den nationella kulturpolitiken.

En av principerna i förslaget är att de statliga insatser som uttryckligen har lokala eller regionala mottagare inte ska fördelas av en statlig myndighet utan av lämplig instans på regional nivå. Vi kan i sammanhanget även hänvisa till den förvaltningspolitiska kommittén som anser att en uppgift inte bör ligga på en högre beslutsnivå än nödvändigt i förhållande till dem som direkt berörs.38

Utifrån ovan beskrivna huvudprincip innebär det att följande bidrag som i dag fördelas av olika myndigheter i stället föreslås ingå i portföljen. Totalt innehåller portföljen cirka 1,2 miljarder kronor för staten att förhandla med landstingen om.

En tabell med vilka belopp och anslag som vi föreslår ska ingå i portföljen återfinns i tabellen nedan.

38SOU 2008:118, Styra och ställa, s. 31.

Tabell 12.1 Statliga kulturanslag i portföljmodellen

STATENS KULTURRÅD

Ändamål

Anslaget 1:2

Allmän kulturverksamhet, utveckling samt internationellt kulturutbyte och samarbete

ap. 1 Insatser för allmän kulturverksamhet

och utvecklingsverksamhet

Bidrag till länskonsulenter inom dans, bild o. form och mångkultur

Anslaget 1:4

Försöksverksamhet med ändrad regional fördelning av kulturpolitiska medel

Kulturpåsen i Skåne län

Anslaget 2:1

Bidrag till Operan, Dramaten, Riksteatern, Dansens hus, Svenska rikskonserter, Drottningholms slottsteater och Voksenåsen

ap. 3 Riksteatern (regionala teaterkonsulenter)

Regionala teaterkonsulenter

Anslaget 2:3

Bidrag till vissa teater-, dans- och musikändamål

ap. 1 Bidrag till arrangörer samt vissa aktörer

av kulturpolitiskt intresse

Bidrag till arrangörer på teater-, musik- och dansområdena. Bidrag till vissa (namngivna) aktörer av kulturpolitiskt intresse.

Anslaget 3:1

Bidrag till biblioteksverksamhet

Bidrag till folk- och länsbibliotek, utvecklingsbidrag till läns- och regionbibliotek samt lånecentraler och depåbibliotek samt stöd till insatser som ska främja tillgången till biblioteksservice vid folkbibliotek för vuxenstuderande.

Anslaget 4:2

Konstnärlig gestaltning av den gemensamma miljön

Bidrag till konstinköp till folkparker, folkets hus, bygdegårdar och nykterhetsorganisationer

Anslaget 4:5

Bidrag till bild- och formområdet

Verksamhetsstöd till vissa utställare samt bidrag till kollektivverkstäder

Anslaget 8:3

Bidrag till regionala museer

Verksamhets- och utvecklingsbidrag till regionala museer samt stöd till museipedagogiska insatser samt museernas internationella kultursamarbete (del av)

RIKSANTIKVARIEÄMBETET Anslaget 7:1

Riksantikvarieämbetet

ap. 2 Kulturarvs-IT

Bidrag till arbetsledning lokal och regionalt

Anslaget 8:3

Regionala museer

ap. 3 Bidrag till regionala museer i Skåne län

Bidrag till museer i Skåne län

RIKSARKIVET Anslaget 6:2

Bidrag till regional arkivverksamhet

Regionala arkiv

NÄMNDEN FÖR HEMSLÖJDSFRÅGOR Anslaget 4:4 ap. 1

Främjande av hemslöjden Konsulentverksamhet

Riksteatern

Riksteatern har inom ramen för sitt anslag prioriterat verksamhet med regionala teaterkonsulenter med 5,1 miljoner kronor årligen.

Filmstöd

Filmen är en viktig del av den nationella kulturpolitiken. Den styrs huvudsakligen genom ett filmavtal mellan staten och den svenska filmbranschen men har även relevans när det gäller resonemang kring samverkan mellan staten och landstingen (och kommunerna). Det gäller t.ex. stöd till regionala resurscentra. De stöd som finansieras enbart av staten och som inte ingår i filmavtalet uppgår till cirka 120 miljoner kronor per år. Med tanke på att hela filmområdet utreds i särskild ordning presenterar vi inte några konkreta förslag vad gäller filmstöden i relation till portföljmodellen.

Associerade anslag

Med associerade anslag avser vi anslag som inte ingår i portföljerna men som bör samspela med dessa för att få ut mesta möjliga effekt. Detta innebär att reglerna för dessa stöd behöver ses och diskuteras i samma sammanhang som de som ska ingå i portföljen. Den avgörande skillnaden är att de inte ska fördelas ut via landstingen utan av ansvarig förvaltningsmyndighet för respektive berörd sfär. Den statliga samordningen i förhandlingen sker genom att den statliga parten, dvs. berörda förvaltningsmyndighet och t.ex. länsstyrelsen samordnar sig och för en dialog med landstinget.

Statens konstråd beställer konstnärliga gestaltningar av konstnärer och köper in konst. Myndigheten förfogar39 över anslag till förvärv av konst för den gemensamma miljön, 33,1 miljoner kronor. Vi har övervägt att låta detta anslag ingå i portföljmodellen. Vi har emellertid gjort bedömningen att anslaget i varje fall initialt inte bör fördelas via portföljmodellen, men på sikt förmodligen bör ingå. Anslag som ingår i portföljen förutsätter motfinansiering, vilket i detta fall skulle innebära nya medel från landstingets sida. Vidare finner vi det angeläget att samordningen av olika frågor

39 Anslaget 4:2 konstnärlig gestaltning av den gemensamma miljön, anslagspost 1 förvärv av konst för den gemensamma miljön.

inom förvaltningsmyndigheten för sfären för samtid, historia och livsmiljö får utvecklas innan en sådan lösning kan komma till stånd.

Riksantikvarieämbetets förfogar över medel för bidrag till kulturmiljövård40 anslag för bidragsfördelning är. Bidraget handhas och utbetalas av Riksantikvarieämbetet som årligen efter ett ansökningsförfarande fördelar huvuddelen av anslaget till länsstyrelserna och delegerar beslutanderätten av huvuddelen av bidragsbesluten till dessa. Anslaget uppgår 2009 till cirka 238 miljoner kronor. Av anslaget 4 miljoner kronor fördelas till arbetslivsmuseer41. Detta bidrag fördelas efter ett årligt ansökningsförfarande till cirka 70 arbetslivsmuseer som drivs av ideella organisationer runt om i landet.

Anslaget till kulturmiljövård får enligt förordningen och regleringsbrevet för 2009 fördelas huvudsakligen till vård av byggnader och fornlämningar men får även användas till arkeologiska undersökningskostnader i samband med bostadsbebyggelse, intrångsersättningar vid kulturreservatsbildningar enligt miljöbalken, inlösen av fornfynd och fastigheter, konserveringsinsatser, säkerställande av kulturvärden i landskapet m.m. Vård och ersättningar fördelas även med stöd av lagen (1988:950) om kulturminnen (KML).

Vi har övervägt att låta detta anslag ingå i portföljmodellen. Vi har emellertid gjort bedömningen att anslaget inte bör fördelas via portföljerna. Ett skäl till detta är att anslaget i huvudsak används till ersättning och kompensation för kostnader till enskilda till följd av den skyddslagstiftning som finns på området. Det är dock viktigt att landsting och länsstyrelse samordnar sig i den regionala strategin som tas fram inför förhandlingarna. Vi har även övervägt en delning av kulturmiljövårdsanslaget mellan portfölj och Riksantikvarieämbetet och länsstyrelse, för att säkra samverkan mellan verksamheterna, men valt att tills vidare inte föreslå en sådan.

Vi vill framhålla att länsstyrelserna också förfogar över andra medel som är relevanta i sammanhanget, t.ex. utvecklingsmedel av olika slag, insatser för miljö, jämställdhet, friluftsliv och fysisk samhällsplanering. Kulturmiljövårdsanslaget samspelar i dag med många andra regionala medel, bidrar till uppfyllandet av miljökvalitetsmålen, en god fysisk samhällsplanering och regional tillväxt m.m.

40 Ramanslaget 7:2 Bidrag till kulturmiljövårdenligt förordningen (1993:379) om bidrag till kulturmiljövård (ap. 1). 41 Enligt förordningen (2002:979) om bidrag till arbetslivsmuseer.

Länsstyrelsernas resurser på kulturmiljösområdet behöver i hög grad samspela med andra regionala resurser som finns inom länsstyrelsen, inom strukturfonderna samt i landsting och kommuner för att bl.a. kunna klara av exempelvis nya kulturreservatsbildningar och världsarv såväl i dag som i framtiden.

Det uppdrag som länsstyrelsen i Södermanlands län fått om länsstyrelsens framtida roll och som bl.a. omfattar en översyn av arbetsformer och samarbetsformer för kulturmiljöfunktionerna är enligt vår uppfattning ett steg i rätt riktning. Vi tror att närmandet till de fysiska samhällsplaneringsfrågorna som pågår vid länsstyrelserna är rätt väg att gå eftersom det bl.a. tydliggör och kan utveckla sambandet mellan kulturarv, samtid och livsmiljö. Detta ligger även i linje med vårt resonemang om den föreslagna förvaltningsmyndigheten för samtid, historia och livsmiljö. (se kapitel 16).

Vi föreslår även att medlen till de försvarshistoriska museerna runt om i landet ska associeras till portföljmodellen. Medlen uppgår till cirka 30 miljoner kronor och styrs i dag av förordningen (2007:1438) om statsbidrag till försvarshistoriska museiverksamheter. Dessa medel har likheter med arbetslivsmuseerna och bör ses i samma sammanhang.

Utöver ovan nämnda anslag kan även andra anslag som staten fortsatt bör fördela direkt till bidragsmottagarna behöva ses som associerade till portföljerna.

12.5.2. Genomförande av modellen

En övergång till portföljmodellen bör ske successivt. Det är viktigt att processen får utvecklas och prövas under realistiska förutsättningar.

Vi har valt att utgå från bilden av en portfölj i vilken en stor del av statens resurser på kulturområdet ryms, men fördelas av landsting efter ingående överläggningar som ska utmynna i en överenskommelse.42

Såväl riksdagen som regionala och lokala beslutande organ prövar varje år prioriteringen av ekonomiska medel inom ramen för sina respektive budgetbeslut. Därför bör överenskommelserna träffas med förbehåll för förändringar till följd av den årliga

42 Till skillnad från de s.k. kulturpåsarna på 1990-talet där statens pengar gavs i en klumpsumma till de regioner som deltog i försöksverksamheten med ändrad regional fördelning av kulturpolitiska medel (Kalmar län, Gotland, Skåne).

budgetprövningen. Eventuella oenigheter kring tolkning av överenskommelsernas innehåll bör lösas genom fortsatt samspel mellan parterna. Förvaltningskommittén föreslår att det ska bli möjligt att anvisa anslag för en längre period än ett år.43 Blir detta möjligt förenklar det för portföljmodellen.

Samtidigt är det viktigt att den nationella kulturpolitiken också identifierar områden där särskilda insatser är befogade. Det kan t.ex. gälla smala och experimentella kulturformer eller nya uttryck som kräver tid för att hitta sin publik. Det kan också gälla särskilda institutioner, organisationer eller verksamhet i övrigt som är unika och av särskild nationell eller internationell betydelse. I dessa fall kan särskilda insatser från staten vara befogade.

Överenskommelsernas längd bör ge bättre möjligheter för staten att följa upp, utvärdera och analysera de kulturpolitiska insatserna i varje landsting och region. Resultatet av dessa utvärderingar ska sedan ligga till grund för en ny avtalsperiod men kan givetvis också användas som underlag inom hela det kulturpolitiska fältet.

Trots de uppenbara fördelarna med längre bidragsperioder är det angeläget att även på den punkten vara flexibel. All verksamhet passar inte för en lång bidragsperiod och staten måste se till att man inte binder alltför stor del av sina bidragsresurser i så långsiktiga åtaganden att angelägna insatser av projektkaraktär blir omöjliga.

Statens roll i förhandlingarna

Statens främsta roll i förhandlingarna är att bedöma förslag och erbjudanden från landstingen. I den rollen bör staten utgå från de övergripande kriterier som ställs upp i en förordning och från de kulturpolitiska målen.

Staten ska inte gå in i vilka specifika åtgärder som regionen planerar utan se till måluppfyllelsen. Det ligger däremot i statens intresse att efterhöra hur processen regionalt gått till och att många kulturaktörer deltagit i den.

Vi har arbetat med utgångspunkten att regionalisering av anslag förutsätter regional medfinansiering vilket förstås blir en av de faktorer som landstinget har att lägga som sitt förhandlingsbud.

43SOU 2008:118, Styra och ställa – förslag till en effektivare statsförvaltning, s. 69.

Den statliga förhandlingsorganisationen

Den föreslagna förhandlingsmodellen förutsätter förändringar av organisationsstrukturen för förvaltningsmyndigheterna på kulturområdet. En statlig myndighet bör ansvara för förhandlingarna med landstingen om portföljerna och även utvärdera och analysera resultaten på ett övergripande plan. Vi föreslår (kapitel 18) att Kulturrådet ska få en ny roll, där uppdraget att samordna och leda förhandlingarna för statens räkning blir en huvuduppgift. Övriga förslag till förändringar av förvaltningsstrukturen ges i kapitel 14−17.

Innan en ny struktur har genomförts bör det övervägas om en särskild utredare, en förhandlingsperson, bör få i uppgift att inledningsvis genomföra de första förhandlingsomgångarna. Detta bör bl.a. vara avhängigt i vilken takt den samlade förvaltningsorganisation vi förordar kan genomföras. Vi utvecklar närmare i kapitel 18 hur vi ser på de olika myndigheternas roller och uppgifter i portföljmodellen.

Första förhandlingsomgången

En viktig fråga i sammanhanget är hur Sverige administrativt kommer att organiseras i framtiden. I avvaktan på ett beslut, får en lösning prövas som inte är beroende av förslaget om regionkommuner, men som enkelt kan anpassas till en sådan modell.

Det är knappast vare sig rimligt eller praktiskt möjligt för staten att föra förhandlingar med varje landsting var för sig men däremot med flera landsting i förening. Överenskommelser träffas dock med vart och ett. Detta innebär bl.a. att landstingen inte bara får möjlighet att analysera sin egen kulturpolitik i relation till statens, utan också fundera på i vilken omfattning den kan samverka med omgivande läns politik.

Vi har mött företrädare för de tre norrlandslän (Norrbotten, Västerbotten och delar av Västernorrland) som nyligen hos regeringen ansökt om att få bilda en region. Vi har diskuterat med företrädare för dem om möjligheten att dels i samråd utforma detaljerna i en tänkt förhandlingsprocess, dels pröva modellen under realistiska omständigheter i form av en ”pilotmodell”. Andra som skulle kunna lämpa sig för ett sådant första försök skulle, enligt vår bedömning, kunna vara Region Skåne och Västra

Götalandsregionen. Båda dessa regioner har sedan tidigare stora erfarenheter av samverkan med staten inom hela kulturområdet och har till oss uttryckt positivt intresse för att delta. Försökslänsverksamheten upphör i och med 2010 års utgång vilket också gör det lämpligt att Region Skåne och Västra Götalandsregionen är med i den första omgången. Även Gotland har visat intresse för att vara med i en första omgång.

Vi bedömer det knappast praktiskt möjligt att, innan förhandlingarna funnit sin form och myndighetsstrukturen har fallits på plats, genomföra den första förhandlingsomgången med samtliga landsting under ett och samma år. Förhandlingsprocessen bör utvecklas under hand som arbetet pågår. Förslagsvis omfattar den första förhandlingsomgången bara förhandlingar med vart och ett av tre eller högst fyra landsting eller regioner. Målsättningen bör vara att de första överenskommelserna börjar gälla från och med 2011. Vilka som ligger i den första förhandlingsomgången föreslås bero på vilka som själva är beredda att ansvara för en regional process och ta fram regionala underlag enligt den modell som skisserats ovan. Under den andra förhandlingsomgången kan dock samtliga överenskommelser förhandlas och omfatta samma period för alla exempelvis 2016–2020.

Att några landsting går in den första förhandlingsomgången innebär att de erfarenheter som dragits kan användas i nästa förhandlingsomgång. Förhandlingsprocessen förväntas bli enklare och effektivare mellan parterna om regionbildningarna kommer till stånd. En särskild ordning för hur mycket medel som omfattas av den första omgången respektive hur förhandlingar synkroniseras för ett rimligt och, i förhållande till samtliga faktorer som ska beaktas, rättvist resultat bör tas fram av den förhandlingsperson vi föreslår ska tillsättas.

En sådan visserligen utdragen, men kanske tidsmässigt realistisk, förhandlingsprocess skulle innebära att de första överenskommelserna gäller en längre tid än för dem som kommer in i förhandlingar senare. Överenskommelserna löper däremot ut vid samma tidpunkt dvs. förslagsvis 2015. På sikt är alltså tanken att överenskommelserna ska gälla under samma tidsperiod för samtliga och löpa ett år in på varje ny mandatperiod för att därmed ge eventuella nya politiska majoriteter möjlighet att påverka utformningen.

Särskilt om Stockholm

Storstadsområdena har alltid utgjort särskilda resurscentra när det gäller kulturverksamhet. Där finns många av kulturinstitutionerna, dit kommer de internationella gästspelen, dit lockas kulturutövare och upphovsmän. Den kulturella infrastrukturen är ofta väl utbyggd, miljön är dynamisk och inspirerande. Ofta får det positiva effekter även för andra delar av landet.

I samband med bildandet av regionerna Skåne och Västra Götaland i slutet av 1990-talet fördes långa och ibland rätt komplicerade diskussioner om hur ansvaret skulle delas mellan regionen och – i dessa fall – storstäderna Malmö och Göteborg. Ansvarsfrågorna löstes så småningom med s.k. skatteväxling mellan regionen och kommunerna.

För Stockholms del är situationen annorlunda, eftersom staden inte är del av en större formell region och – framför allt – är landets huvudstad. Där finns dessutom bl.a. en rad helstatliga institutioner som gör att kulturutbudet sammantaget blir större än på andra platser. Detta utbud är också lätt tillgängligt för invånarna i de omgivande kommunerna, dock utan att dessa skattevägen bidrar till finansiering av verksamheten. Även i Stockholm har det förekommit en viss uppdelning i ansvar mellan stad och landsting44, men faktum kvarstår: Här finns en stor, stark och dominerande storstad i ett förhållandevis svagt kulturpolitiskt län.

Detta medför en alldeles särskild problematik när det gäller tillämpningen av portföljmodellen i Stockholms län. Den bärande principen – att staten träffar överenskommelse med landsting eller motsvarande, men att primärkommunerna ska ha ett stort inflytande över förhandlingsprocessen – går knappast att tillämpa i Stockholms län. Därför är det vår bedömning att Stockholms stad bör behandlas i särskild ordning, men ändå inom ramen för modellen. Redan i dag förekommer samarbete och dialog mellan Stockholms stad och företrädare för staten, t.ex. via Statens kulturråd, när det gäller en rad kulturpolitiska och därmed sammanhängande finansiella frågor.

Vi förespråkar att den föreslagna särskilda förhandlingspersonen får i uppdrag att utarbeta särskilda riktlinjer för statens samverkan med Stockholms stad inom ramen för portföljmodellen.

44 Stockholms läns landsting är t.ex. huvudman för Kungl. Filharmonikerna i Konserthuset.

Struktur och uppgiftsfördelning inom samhällsorganisationen

Struktur och uppgiftsfördelning inom samhällsorganisationen har som vi tidigare beskrivit varit föremål för upprepade översyner. Ingen kan med säkerhet säga hur det kommer att se ut. Vi kan konstatera att inom kulturområdet finns många offentliga aktörer på den regionala arenan och att det finns problem med detta som vi inte kan lösa inom ramen för enbart kulturpolitiken. Även dessa aktörers rollfördelning och samspel kommer därför framgent att behöva ses över.

13. Centralt fördelade stöd, konstnärernas villkor och enskild finansiering av kulturverksamhet

13.1. Centralt fördelade stöd – stöd utanför portföljen

I föregående avsnitt redogjordes för vilka statliga stöd som kan ingå i portföljmodellen. Generellt uttryckt är det de stöd som har en regional eller lokal mottagare och som i dag fördelas av statliga myndigheter på kulturområdet. Det föreslås att sammanlagt 1,2 miljarder kronor fördelas genom den nya modellen.

Men ett antal stöd föreslås behållas för fördelning på central nivå. Skälen är i första hand kulturpolitiskt strategiska, som bidragen till de fria grupperna, men kan också vara att stöden till väsentliga delar har en central och övergripande funktion. I det följande behandlar vi dessa stöd. Vi tar också upp generella frågor om konstnärernas villkor samt vissa skattefrågor.

När det gäller vissa stöd som i detta avsnitt föreslås ligga utanför portföljmodellen föreslås en del konkreta förändringar. Dessa redovisas i detta kapitel. I tabellen i avsnitt 13.3 ges en översikt av den stödstruktur som blir följden av våra förslag.

En bärande tanke med den nya bidragsstrukturen är längre bidragsperioder och bidragsförordningar som är mindre detaljreglerade än dagens. Detta gäller såväl portföljmodellen som de stöd som kvarstår för central fördelning.

13.1.1. Stöd till alliansverksamhet och centrumbildningar

Vår bedömning: De kulturpolitiska stöd som går till centrum-

bildningarna samt till allianserna på scenkonstområdet bör fördelas centralt av den föreslagna myndigheten för konstarterna

Vårt förslag:

  • Teater-, Dans- och Musikallianserna slås samman till en gemensam scenkonstallians. De särskiljande dragen i verksamheten kan behållas samtidigt som betydande samverkansvinster och större kulturpolitisk tyngd borde kunna uppnås.

Genom de tre allianserna på scenkonstområdet har ett nytt kulturpolitiskt stöd med en tydlig arbetsmarknadsinriktning inrättats. Bakgrunden är de förändrade anställningsförhållandena inom främst teaterområdet, som inneburit att antalet tillsvidareanställningar minskat kraftigt. Detta har gjort att diskussionen om en ”tredje anställningsform” blivit alltmer intensiv inom både kultur- och arbetsmarknadspolitiken. I korthet går modellen ut på att skådespelare, dansare och musiker kan få anställning i ”sin” allians under de perioder de inte är anlitade på annat håll. Teateralliansen, som etablerades redan 1999, är konstruerad som ett bolag och ägs gemensamt av Teaterförbundet, Svensk scenkonst och Trygghetsrådet. Allianser har också bildats inom dans- respektive musikområdet. Staten bidrog 2008 med sammanlagt drygt 58 miljoner kronor till alliansverksamheterna.

Specifika arbetsmarknadsförhållanden råder på hela scenkonstområdet. Längre eller kortare anställningar varvas med perioder av arbetslöshet. Det finns vissa grundläggande skillnader mellan förhållandena inom teater, dans och musik men likheterna är också stora, t.ex. när det gäller behovet av kompetensutveckling. De anställda vid allianserna har också ett gemensamt behov av att marknadsföra sig gentemot presumtiva arbetsgivare. Många kulturskapare är dessutom verksamma inom flera konstformer. Därför tror vi att det vore en fördel att slå samman de tre allianserna till en gemensam scenkonstallians. Detta skulle på sikt skapa samordningsvinster men det skulle framför allt ge en större kulturpolitisk kraft åt de frågor som man önskar driva gemensamt.

Övriga statliga stöd med koppling till kulturskaparnas arbetsmarknad som i dag fördelas av Kulturrådet – det s.k. Access-

projektet1, stöd till Centrumbildningarna för förmedlingsverksamhet och daglig träning för dansare – bör även i fortsättningen fördelas centralt2.

13.1.2. Kultur i arbetslivet

Vårt förslag:

  • Statens kulturråds stöd till Kultur i arbetslivet omvandlas till ett bidrag som möjliggör genomförande samt utvärdering av projekt med syfte att vidga arbetsmarknaden för konstnärer. Stödet bör fördelas centralt av den föreslagna myndigheten för konstarterna.

I diskussionen om kulturskaparnas villkor väcks ofta frågan om i vad mån den kreativa sektorn kan erbjuda en vidgad arbetsmarknad för dessa och ge konstnärlig kreativitet och professionella konstnärer utrymme i nya sammanhang. Det bygger i sin tur på en bedömning att det finns en potentiell arbetsmarknad för upphovsmän och konstnärliga utövare inom näringslivet och inom andra samhällsområden än de vi traditionellt brukar räkna till kulturområdet. Det finns flera exempel på projekt som undersöker möjligheterna att hitta nya områden där professionella konstnärer med hjälp av sina speciella kunskaper och erfarenheter kan bidra till att utveckla verksamheten. TILLT (f.d. AIRIS) i Västra Götaland, Krenova (f.d ARCIV) i Västerbotten och Skissprojektet – ett bildkonstprojekt som finns på flera håll i landet – är några av de mest omtalade försöken i den riktningen.

Statens kulturråd har ända sedan 1970-talet fördelat ett stöd till kulturverksamhet med arbetsplatsen och arbetsgemenskapen som utgångspunkt. Syftet har varit att öka delaktigheten i kulturlivet och möjligheten till eget skapande. Denna verksamhet omfattar bl.a. ett stort antal projekt där konstnärer av olika slag arbetat inom tillverkningsindustri, offentlig sektor och andra områden. Enligt vår bedömning har erfarenheterna från dessa och andra, liknande

1 Syftar till att bevara, vårda och tillgängliggöra samlingar, föremål och arkivalier inom hela kulturområdet. Projektet gör det möjligt för institutioner, organisationer m.fl. att med hjälp av statliga bidrag anställa personer som kan utföra särskilda arbetsuppgifter för att uppnå detta mål. 2 Accessprojektet kommer enligt budgetpropositionen att upphöra i och med utgången av 2009. Det betyder att stödet till arbetsmarknadspolitiska insatser på kulturområdet för 2010 minskar med ca 25 miljoner kronor jämfört med 2009.

projekt inte kunnat följas upp på ett tillfredsställande sätt. Det finns bl.a. en brist på långsiktighet och struktur.

Därför föreslår vi att stöd till Kultur i arbetslivet omvandlas till ett stöd som möjliggör genomförande och utvärdering av projekt och verksamhet som har till syfte att vidga arbetsmarknaden för konstnärer och upphovsmän. År 2007 fördelades 5,5 miljoner kronor inom ramen för Kultur i arbetslivet. Att använda dessa medel mera systematiskt och långsiktigt samt att kunna bidra till nationella och regionala projekt av bl.a. ovan nämnda slag skulle kunna innebära större kunskap och erfarenhet kring förutsättningarna för en vidgad arbetsmarknad för konstnärer.

13.2. Statens kulturråds branschstöd

De statliga stöden till produktion och distribution av litteratur, fonogram, film och kulturtidskrifter3 brukar gemensamt betecknas branschstöd. Staten går in med subventioner till bokförlag, skivbolag, film- och tidskriftsproducenter för att främja en bred och mångsidig produktion och utgivning. Statens kulturråd fördelar dessa bidrag, med undantag för filmområdet där bidragen i första hand fördelas av stiftelsen Svenska filminstitutet. Även om de bakomliggande kulturpolitiska motiven skiljer sig något mellan de olika stöden, finns det tydliga gemensamma kännetecken. Ofta har någon form av ekonomisk eller strukturell kris legat bakom tillkomsten av stöden.

Förlagskrisen på 1970-talet var t.ex. ett av motiven för litteraturstödet medan strukturförändringar inom skivindustrin bäddade för fonogramstödet. Ser man på hur branschstöden utvecklats över tid finns flera likheter. Ofta har det börjat med ett produktionsstöd, därefter har ett särskilt distributionsbidrag tillkommit. Ytterligare andra insatser har lagts till; marknadsföringsstöd för skivbolag, ett prenumerationsstöd för biblioteken eller ett sortimentsstöd för bokhandeln. De grundläggande kulturpolitiska motiven för att stödja dessa branscher har framför allt formulerats i en kulturpolitisk strävan att främja kvalitet, bredd och mångfald i utgivningen och att förbättra tillgängligheten till kulturpolitiskt relevanta produkter av hög kvalitet.

3 I analysen kapitel 6 har vi dock räknat stödet till kulturtidskrifter till projektanslagen.

När det gäller stöd på filmområdet görs en särskild översyn genom den pågående Filmutredningen. Filmutredningen ska redovisa sitt arbete senast den 15 september 2009 (dir. 2008:88).

13.2.1. Litteraturstödet

Våra förslag:

  • Det statliga litteraturstödet, liksom stödet till kulturtidskrifter, bör ingå som en del i ett allmänt stöd för kulturpolitiska insatser inom hela litteratur- och biblioteksområdet.
  • Vid bedömningen av ansökningar för litteraturstöd ska hänsyn tas till – förutom kvalitet – utgivarens ekonomiska förutsättningar i det enskilda fallet.
  • Kriterier och riktlinjer för ett allmänt stöd inom litteratur- och biblioteksområdet formuleras i en ny förordning.
  • Stödet bör fördelas centralt av den föreslagna myndigheten för konstarterna.

Bakgrund

Som en del av den nya kulturpolitiken infördes i mitten av 1970talet ett särskilt statligt utgivningsstöd för kvalitetslitteratur. Det gällde svensk skönlitteratur, klassiker, översättningar, standardverk inom facklitteraturen samt barn- och ungdomsböcker. Dessutom ansågs det angeläget med insatser för att stödja de små kvalitetsförlagen. Detta har sedan byggts ut i flera omgångar, men är till syfte och ändamål i grunden oförändrat. Produktionsstödet skulle ges på titelnivå – ”prövas i det enskilda fallet” – så att det kunde begränsas till den litteratur som av kulturpolitiska skäl skulle främjas. Detta ansågs inte som otillbörlig styrning eftersom inga restriktioner infördes på utgivningen i övrigt.

År 2009 uppgår statens sammanlagda stöd inom litteraturområdet till drygt 124 miljoner kronor. Det omfattar bl.a. stöd till förlagen i såväl produktions- som distributionsledet, stöd till biblioteken för inköp av ny barn- och ungdomslitteratur, stöd till läsfrämjande åtgärder, sortimentsstöd till bokhandeln, lagerstöd till klassiker, litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne (ALMA) samt stöd till litterära evenemang. Därutöver fördelas stipendier och

stöd till enskilda författare av Författarfonden. Till detta kommer sänkningen av momsen på böcker och tidskrifter från 25 till 6 procent som gäller från och med den 1 januari 2002.

Litteraturstödet i dag

Litteraturstödet fördelas av Statens kulturråd och kan sökas av förlag eller annan utgivare som är verksam i Sverige och har ett registrerat företag. Stödet kan sökas för skönlitteratur respektive facklitteratur för vuxna, barn- och ungdomslitteratur, bildverk för vuxna, klassisk litteratur, tecknade serier, litteratur på invandrar- och minoritetsspråk, litteratur på de nationella minoritetsspråken samt elektroniskt publicerad litteratur. Litteraturstödet är i huvudsak ett efterhandsstöd, vilket innebär att förlaget söker stöd när boken kommit ut. Undantag kan göras för bildverk och översatta klassiker. För dem kan förlagen söka stöd redan på produktionsstadiet. En bok som beviljats litteraturstöd får automatiskt också distributionsstöd, vilket innebär att den distribueras till samtliga huvudbibliotek i landet.

Särskilda regler styr stödbeloppet. Boken får t.ex. inte vara för dyr i förhållande till antalet sidor. Skälet till detta är att litteraturstödet ska vara prisdämpande. Upplagans storlek kan också påverka stödsumman.

Distributionsstöd innebär att det förlag som fått litteraturstöd för en bok levererar ett exemplar av den stödda boken till landets samtliga huvudbibliotek, totalt 292 exemplar. Själva stödet utgörs av 50 procent av bokens förlagsnettopris (det pris förlaget säljer boken för exklusive moms) multiplicerat med 292.

Det finns en rad andra stöd inom litteraturområdet som är kopplade till litteraturstödet och som har det uttalade syftet att bidra till att främja god litteratur: Utgivningsstöd i serien Alla tiders klassiker, inköp av litteratur till folk- och skolbibliotek, lagerstöd till klassisk litteratur, stöd för läsfrämjande insatser, stöd till internationellt samarbete på litteraturområdet samt sortimentsstöd till bokhandeln samt olika slag av översättningsstöd.

Enligt Statens kulturråds egen statistik behandlades 1 864 ansökningar inom ramen för litteraturstödets olika ämnesområden 2007. Störst antal ansökningar fanns inom kategorierna barn- och ungdomslitteratur (482) och svensk skönlitteratur (430). Av dessa drygt 1 800 ansökningar fick 819 stycken stöd. De förlag som fick

mest pengar var Albert Bonniers Förlag, Alfabeta, Atlantis, Norstedts, Ordfront och Rabén & Sjögren. Samtliga dessa fick mellan 1 och 2,3 miljoner kronor var. Av totalt utbetalade 37,1 miljoner kronor gick 9,8 miljoner kronor till dessa förlag. Ungefär likadant har det sett ut under de senaste åren.

Tabell 13.1 Litteraturstöd till de förlag som beviljats högst belopp

  • (tkr)

Förlag

Totalt

2004 2005 2006 2007

Albert Bonniers Förlag

9 708 2 735 2 155 2 512 2 306

Norstedts Förlag

7 969 1 848 1 926 2 101 2 094

Alfabeta Bokförlag

5 093 1 122 953 1 594 1 424

Bokförlaget Atlantis

7 175 1 238 2 259 1 459 2 219

Wahlström & Widstrand

4 817 1 549 1 119 1 098 1 051

Östlings Bokförlag Symposion 4 277 1 584 1 045 927 721 Ordfront 4 043 907 1 238 867 1 031 Bonnier Carlsen 4 796 1 248 1 674 899 975 Natur & Kultur 3 875 1 324 1 007 717 827 Rabén & Sjögren 3 660 1 225 830 567 1 038

Totalt

14 780 14 206 12 741 13 686

Summa anslag

41 033 41 651 35 432 37 122

Andel

36 % 34 % 36 % 37 %

Överväganden och förslag

En av orsakerna till att litteratur och läsande prioriterades högt på dagordningen för reformerna inom 1970-talets kulturpolitik var den s.k. förlagskrisen, som bl.a. yttrade sig i att flera av de större förlagen minskade sin utgivning. Staten ansåg det angeläget att gå in med ett särskilt stöd. Men det fanns även andra faktorer bakom resonemangen kring ett statligt litteraturstöd, t.ex. att stärka utgivningen av litteratur generellt inom ett litet språkområde. En kulturpolitisk kamp mot ”massmarknadslitteraturen” var också ett starkt argument.

På senare år har bokbranschen haft en bättre lönsamhet än för 40 år sedan och den har sedan slutet av 1990-talet regelbundet redovisat höga försäljningssiffror. Den 1 januari 2002 sänktes, som nämnts ovan, momsen på böcker från 25 till 6 procent. Redan året därpå steg försäljningen av både skönlitteratur och fackböcker.

Mellan åren 1998 och 2005 ökade försäljningen av skönlitteratur, facklitteratur och barn- och ungdomslitteratur med närmare 50 procent. Ökningen har fortsatt. År 2007 sålde de svenska förlagen fler böcker än de gjort någonsin tidigare. Mycket tyder dock på att utvecklingen nu håller på att vända. För 2008 redovisar förlagen sämre lönsamhet.

Medan såväl bokbranschen som våra läsvanor har genomgått ganska stora förändringar sedan 1975, har statens litteraturstöd i grunden varit oförändrat. Det har byggts ut och kompletterats men dess grundkriterium – att bedöma litteratur på titelnivå enbart efter kvalitet – har inte förändrats. Stödet reduceras visserligen i relation till upplaga och prissättning, men någon hänsyn till förlagets ekonomiska stödbehov görs inte. I det avseendet skiljer sig litteraturstödet från både fonogram- och kulturtidskriftsstödet.

Detta faktum leder, enligt vår uppfattning, till ett legitimitetsunderskott. Litteraturstödet har ofta kritiserats för att det i hög grad går till stora, ekonomiskt starka förlag som borde kunna bära kostnaderna för hela sin utgivning. Enligt Statens kulturråds redovisningar framgår att ungefär en tredjedel av det totala anslaget till litteraturstödet varje år ges till de större förlagen. I de generella bestämmelser för Statens kulturråds bidragsfördelning som formuleras i regleringsbrevet för rådet för 2009 heter det bl.a. att bidragen ska prövas ”utifrån respektive bidragssökande institutions och organisations verksamhetsmässiga prestation och ekonomiska situation samt utifrån kulturpolitiska prioriteringar.”4

Mot denna bakgrund, är det enligt vår uppfattning relevant att reflektera över ett antal grundläggande frågor kring litteraturstödet, t.ex. om litteraturstödet skulle kunna göras mera kulturpolitiskt profilerat och om det till sina tekniska och bedömningsmässiga grunder är relevant och tidsenligt utformat.

Förespråkarna för litteraturstödet, så som det ser ut i dag, brukar framhålla vikten av att det är neutralt i den meningen att alla förlag, stora som små, rika som fattiga, kan söka och få statligt litteraturstöd. Detta garanterar, menar man, en ordning där den konstnärliga kvaliteten fäller utslag – inte förlagets ekonomi.

Kritikerna, däremot, skjuter in sin argumentation på just detta: i så gott som alla andra statliga stödordningar görs en bedömning av det ekonomiska stödbehovet, varför inte när det gäller litteraturstödet?

4 Regleringsbrev för budgetåret 2009 avseende Statens kulturråd, generella villkor för bidragshantering.

Möjligheterna till en sänkning eller ett avskaffande av momsen på böcker som ett alternativ till andra stödåtgärder diskuterades redan 1972. Detta förslag fördes inte vidare, utan det ansågs att ett selektivt litteraturstöd skulle få större effekt. I dag har momsen sänkts och vi har fortfarande kvar litteraturstödet.

Mot den redovisade bakgrunden är det vår uppfattning att litteraturstödet behöver ges en tydligare kulturpolitisk profil.

Statens kulturråd, som fördelar stödet, har vid flera tillfällen också framfört sådana synpunkter och anfört såväl administrativa som kulturpolitiska skäl för förändringar. Ett stöd på titelnivå är i vissa avseenden tungt att administrera samtidigt som insatserna, enligt rådets uppfattning, inte haft önskvärd träffsäkerhet.5

Vi instämmer i dessa synpunkter och anser att litteraturstödet bör göras om enligt följande övergripande riktlinjer:

  • Det statliga litteraturstödet bör vara en del av ett allmänt stöd för kulturpolitiska insatser inom hela litteratur- och biblioteksområdet.
  • Vid bedömningen av ansökningar ska hänsyn tas till – förutom kvalitet − det enskilda projektets ekonomiska stödbehov.
  • Vid fördelningen ska bedömningen utgå från dels litterär kvalitet, dels kulturpolitisk prioritering.

Vi föreslår således att stödet kan ges till produktion och distribution av böcker och kulturtidskrifter med stöd i de mål som formuleras för den nationella kulturpolitiken och i riktlinjer uttryckta i en särskild förordning. I riktlinjerna bör särskilt uppmärksammas nya tekniska lösningar, internationella satsningar och översättningar från små språkområden.

Det statliga stödet till kulturtidskrifter är en viktig del i det föreslagna allmänna litteraturstödet. Det nuvarande tidskriftsstödet åtnjuter en stor kulturpolitisk legitimitet. Kulturtidskrifterna har under lång tid erbjudit plats för ett litterärt innehåll som i dag har allt svårare att få plats inom medieområdet i övrigt. De utgör också en viktig ”plantskola” för nya skribenter och nya uttrycksformer som kan ha stor betydelse för utvecklingen inom hela det litterära

5 Skrivelser till Utbildnings- och kulturdepartementet i oktober 2004 och november 2005. I den senare skriver Kulturrådet bl.a. ”Regelverket bör tillåta att Kulturrådet beviljar utgivningsstöd till kulturpolitisk angelägen utgivning, i stället för produktionsstöd till enskilda titlar. Den kvalitetsbedömning som föregår beslutet ska ta sikte på utgivningens kulturpolitiska aspekt snarare än den enskilda titeln. Det statliga bidraget blir därmed väsentligt mindre detaljstyrande.”

området. Kulturrådet fördelade 16,3 miljoner kronor i produktionsstöd till kulturtidskrifter under 2007.

För att få del av det statliga stödet är det i dag ett krav att tidskriften i fråga går med ekonomisk förlust. Kulturrådet har i olika sammanhang framfört synpunkten att detta negativa ekonomiska incitament bör tas bort från den förordning som reglerar stödet. Vi delar den uppfattningen och föreslår att frågan behandlas i samband med översynen av samtliga förordningar som i dag reglerar stödet till litteratur och kulturtidskrifter.

Nuvarande förordningar inom området bör alltså – i den mån det bedöms relevant – upphöra och som nämnts ersättas av en övergripande reglering i förordningsform. Vid utformningen av en ny reglering bör EU:s statsstödsregler beaktas.

13.2.2. Fonogramstödet

Våra förslag:

  • Det statliga fonogramstödet bör ingå i ett allmänt stöd för kulturpolitiska insatser inom hela musikområdet.
  • Kriterier och riktlinjer för ett allmänt stöd inom musikområdet regleras i en ny förordning.
  • En analys av hur, och i så fall i vilka former, statliga insatser kan ge mest effekt specifikt på fonogramområdet bör göras. Denna analys bör ta hänsyn dels till den tekniska utvecklingen och debatten kring upphovsrätten, dels till de övriga behov som finns inom branschen.
  • Stödet bör fördelas centralt av den föreslagna myndigheten för konstarterna.

Statliga medel till fonogramverksamhet, dvs. utgivning av musik på skiva, kassett och cd, har funnits sedan slutet på 1960-talet. Det var inledningsvis en av Rikskonserters uppgifter från och med 1968 genom utgivningen på skivmärkena Caprice och Expo Norr6. År 1982 inrättades ett särskilt bidrag för produktion och utgivning av fonogram på Statens kulturråd. Samma år startade produktionen av den musikhistoriska antologin Musica Sveciae inom ramen för Kungl. Musikaliska Akademiens verksamhet. Några år senare kompletterades produktionsstödet – precis som var fallet inom

6 Utgivningen på Caprice finns fortfarande kvar.

litteraturen – med ett distributionsstöd i form av inrättandet av ett statligt subventionerat distributionsbolag som ett dotterbolag till Rikskonserter.

I början av 2000-talet fick Statens kulturråd regeringens uppdrag att under en treårsperiod pröva nya former för stöd inom området, bl.a. mot bakgrund av en snabb teknisk utveckling och en i övrigt starkt föränderlig bransch. Kulturrådet föreslog då bl.a. att de produktioner som fick fonogramstöd skulle distribueras till landets folkbibliotek och att det utvecklingsstöd som införts på försök, riktat till mindre och medelstora fonogrambolag, skulle permanentas.

I dag finns tre former av stöd:

  • Produktionsstöd – stöd till produktion, distribution och marknadsföring av ett ännu inte utgivet fonogram.
  • Marknadsstöd – stöd för distribution och marknadsföring av ett redan utgivet fonogram.
  • Utvecklingsstöd – stöd i form av en fast summa under en begränsad period för att sökanden (bolag eller liknande) ska kunna utveckla verksamheten.

För 2008 uppgick Statens kulturråds anslag för bidrag till fonogram och musikalier m.m. till 10 122 000 kronor.

Vi kan konstatera att fonogrambranschen under senare år genomgått stora förändringar. De fysiska ljudbärarna har i hög grad ersatts av andra distributionsformer. Tillgängligheten till musik har både förbättrats och försämrats. Utbudet via internet är närmast obegränsat. För att tillgodogöra sig detta krävs dock i dag såväl teknisk utrustning i form av en dator och förmågan och kunskapen att hitta det man söker. Antalet traditionella skivaffärer med brett sortiment och sakkunnig personal, där man kan köpa musik på en fysisk skiva har minskat.

Dessa förändringar leder givetvis till en rad frågeställningar med anknytning till det statliga fonogramstödet.

Förutom att en viss tveksamhet kan resas mot att staten bedömer fonogram på titelnivå, är det nästan ofrånkomligt att reflektera över vilka behov som i dag bör vara kulturpolitiskt prioriterade inom denna bransch. Kostnaderna för den som vill spela in och få ut sin musik har med teknikens hjälp sjunkit. Samtidigt har den nya tekniken inneburit nya problem. Enligt uppgifter från

fonogramområdets branschorganisationer är ett omfattande investeringsstöd det som skulle kunna ge förutsättningar för att kunna vidmakthålla och utveckla en bred och mångsidig fonogramutgivning i Sverige i framtiden.

Överväganden och förslag

Enligt vår bedömning bör fonogramstödet avvecklas i sin nuvarande form och ingå i ett allmänt stöd för kulturpolitiska insatser på musikområdet, liknande det som ovan föreslagits för litteraturområdet.

En särskild analys av hur, och i så fall i vilka former, ett statligt branschstöd kan göra mest effekt på fonogramområdet bör göras skyndsamt. Denna bör ta hänsyn dels till den tekniska utvecklingen och debatten kring upphovsrätten, dels till de övriga behov som finns inom branschen.

Kriterier och riktlinjer för stödet bör regleras i en förordning.

13.3. Stödet till de fria grupperna

Vår bedömning:

  • Stödet till de fria grupperna inom scenkonstområdet kvarstår för central fördelning och bör fördelas av den föreslagna myndigheten för konstarterna.
  • Inom ramen för fördelning av stödet bör prioriteras att höja bidragsnivån till de grupper som får stöd.
  • Stödet till arrangörer inom teater, dans och musik föreslås i tillämpliga delar ingå i den föreslagna portföljmodellen.

Bakgrund

De s.k. fria grupperna finns företrädesvis inom scenkonstområdet. Statens insatser för att stödja dessa har över tid fått en allt större betydelse och framför allt för många av de fria teatergrupperna är det årliga verksamhetsstödet en förutsättning för att man ska kunna bedriva verksamhet över huvud taget.

Statens stöd till dessa grupper har utvecklats successivt och har sina rötter i 1950- och 60-talens statliga stöd till bl.a. sommarspel

och turnéer samt i det särskilda utrustningsstöd som från mitten av 1960-talet utgick till ”arrangörer av tillfällig teaterverksamhet.”7Men det var inte förrän i början av 1970-talet som begreppet ”teatergrupp” blev en del av den kulturpolitiska begreppsvärlden. 1969/70 gick 275 000 kronor till ”uppsättningskostnader och utrustning vid teatergrupper med verksamhet av experimentell natur” i kulturbudgeten. I denna formulering har vi också en del av förklaringen till fenomenet fri grupp: De var avantgardistiska, experimentella och kände sig inte hemma i den tidens institutioner.

Kännetecknande för de fria grupperna – formellt sett – är att de saknar huvudman och ett formulerat kulturpolitiskt uppdrag. I den översyn av statens bidragsgivning till de fria teatergrupperna, som Statens kulturråd gjorde 2006, konstaterades bl.a. att dessa fick ca 6 procent av det totala statliga scenkonstanslaget8 men svarar för ca 20 procent av utbudet. Statens kulturråd har under de senaste åren fördelat ca 50 miljoner kronor till ett 70-tal fria teatergrupper, företrädesvis som produktionsstöd. Vissa av dessa grupper har ett treårigt bidrag och får därmed möjlighet att skapa en mera långsiktig planering av sin verksamhet9.

Fria grupper inom den nutida dansen har för det mesta formen av tillfälliga grupperingar kring en koreograf och en specifik produktion. Bidragen till de fria dansgrupperna och koreografernas verksamhet kommer företrädesvis från staten, endast ett fåtal kommuner och landsting och regioner utanför storstadsområdena ger produktionsstöd. Generellt sett har utvecklingen inom hela dansområdet varit positiv sedan början av 2000-talet. De statliga anslagen har ökat kraftigt, liksom engagemanget från regionala och lokala aktörer.

Staten har lämnat stöd till fria musikgrupper sedan 1973. Från en blygsam start, där resurserna fördelades mellan 21 grupper, växte snabbt behoven. I dag får ca 150 grupper inom många olika genrer årligen dela på ca 10 miljoner kronor i statligt verksamhetsbidrag. Inom detta område är staten så gott som ensam offentlig bidragsgivare. Under de senaste åren har det statliga bidraget utgjort ca 17−18 procent av gruppernas intäkter medan stöd från kommuner och landsting stannat vid ett par procent.

7 Diskussionsunderlag angående frigruppsanslaget för teater, dans och musik, Kulturrådet 2004. 8 Inklusive de nationella institutionerna Operan, Dramaten och Riksteatern. 9 Formellt sett får Kulturrådet besluta om stöd för enbart ett år i taget, men kan ange en inriktning för en längre period. Kulturrådet har sedan 2008 ett bemyndigande avseende 80 miljoner kronor att besluta om bidrag för kommande år.

Överväganden och bedömningar

De fria grupperna inom scenkonstområdet har under de senaste dryga 30 åren varit ett angeläget inslag inom den nationella kulturpolitiken. De har vitaliserat institutionerna och de har på ett konkret sätt bidragit till att förverkliga en av kulturpolitikens viktigaste målsättningar: att sprida professionell kultur till människor över hela landet. I dag är begreppet ”fri grupp” knappast relevant som en motpol till institutionerna. Dessa båda kategorier överlappar varandra – det finns ett livaktigt flöde av idéer, utövare och publik mellan dem. Vi bedömer det som lämpligt att behålla bidragsgivningen till de fria grupperna på central nivå av flera skäl, åtminstone i ett första skede.

Grupperna är – särskilt inom teater och dans – i hög grad ett storstadsfenomen. Även om flera grupper ursprungligen kommer från olika håll i landet, hamnar de så småningom ofta i Stockholm, Göteborg eller Malmö. Det gör att de fria grupperna som kulturpolitisk resurs knappast går att ”fördela” geografiskt på samma sätt som t.ex. institutioner och organisationer. Skådespelare, dansare och koreografer är starkt beroende dels av de produktionsresurser som finns i storstäderna, dels möjligheter till andra uppdrag under perioder då de inte repeterar eller medverkar i en föreställning.

Trots perioder av gynnsam arbetsmarknad och ekonomiska tillskott i form av höjda statliga anslag har de fria grupperna inom framför allt teaterområdet signalerat fortsatt svåra arbetsvillkor. Statens kulturråd har i sin bidragsgivning under senare år starkt drivit kravet att grupperna ska tillämpa gällande kollektivavtal för att kunna höja löner och ersättningar till sina medlemmar.

Även om allt fler gör detta, är det en lång väg kvar till målet. För att kunna täcka personalkostnader som löner, sociala avgifter och pensionsavsättningar hos de fria teatergrupperna skulle det statliga stödet behöva fördubblas, alternativt skulle hälften av de fria grupperna behöva lämna stödsystemet.

Vår bedömning är att det inom ramen för fördelning av stödet bör prioriteras att höja ersättningsnivån till de grupper som får stöd. Detta innebär – med oförändrad budget – att det ges större bidrag till färre grupper.

Det är också viktigt att den positiva utvecklingen inom dansen ges förutsättningar att fortsätta. Detta kan göras bl.a. genom att stödet till arrangörsnätverken utvecklas och att handlingsprogrammet för den professionella dansen fullföljs. Det

programmet introducerades av Kulturrådet 2005 på regeringens uppdrag. Det är också viktigt att de fria grupperna och koreograferna inom området ges bättre arbetsvillkor.

Vid en redovisning som Statens kulturråd, Konstnärsnämnden och Dansens Hus gjorde i september 2008 framkom att de offentliga resurserna till dans under de senaste åren hade förstärkts kraftigt, att nätverk som Dansnät Sverige successivt hade blivit allt större och allt mera aktiva samt att – som en följd av detta – flera nya dansscener hade tillkommit. Sammantaget kan man säga att dansen skapat sin egen struktur, inom och utanför befintliga system, och stärkt sin position nationellt.

De fria dansgrupperna och koreograferna är i ännu högre grad än både musiker och skådespelare beroende av den infrastruktur och de resurser som finns i storstadsområdena. Ändå kan dansen nå ut över stora delar av landet utan att behöva lita helt till regionala eller lokala institutioner. Arrangörsnätverken har visat att det går att hitta andra distributionsformer än de kulturpolitiskt traditionella. Med tanke på att dansen är inne i ett dynamiskt utvecklingsskede där ännu inte alla delar av en stärkt struktur är på plats, bör stödet till de fria dansgrupperna och koreograferna kvarstå för central fördelning. Det är viktigt att intentionerna och förslagen från Statens kulturråds Handlingsprogram för den professionella dansen även i fortsättningen får vara riktningsgivande.

Vår bedömning är att bidragsgivningen till de fria grupperna bör behållas centralt. Förutom de skäl som översiktligt redogjorts för ovan, kan tilläggas att fria grupper i kulturpolitiska sammanhang är en nationell företeelse. De ska kunna turnera över hela landet utan att känna några regionala eller lokala begränsningar. Den konstnärliga kvaliteten, som är den bedömningsgrund som de offentliga stöden till de fria grupperna vilar tyngst på, kan också ha olika innebörd ur ett nationellt respektive lokalt eller regionalt perspektiv. Detta ska givetvis inte hindra enstaka grupper från att – för längre eller kortare tid – medverka i verksamhet kring vilken staten och region eller landsting träffar överenskommelse inom ramen för portföljmodellen.

De arrangörsstöd som i dag finns inom framför allt musik och dans, och som riktar sig till lokala arrangörsföreningar, föreslås ingå i portföljmodellen.

En fortsatt större flexibilitet bör, enligt vår bedömning, prägla hela frigruppsanslaget. Detta betyder att bidragen kan variera från enstaka projektbidrag till verksamhetsstöd på mellan ett och fem

år. Detta bör bl.a. leda till förutsättningar för en bättre framförhållning och en mera långsiktig planering när det gäller gruppernas verksamhet. Det bör övervägas om verksamhetsstödet till de fria musikgrupperna kan ingå i det allmänna stöd inom musikområdet som föreslås under 13.2.2.

En uppställning över de anslag som vi föreslår ska kvarstå för central fördelning återfinns i tabellen nedan.

Tabell 13.2 Kulturbudgetens bidragsanslag för central fördelning

Bidragsfördelande myndighet

Anslag Ändamål

STATENS KULTURRÅD Anslaget 1:2 Allmän kulturverksam-

het, utveckling samt internationellt kulturutbyte och samarbete

ap. 1

Insatser för allmän kulturverk-

samhet och utvecklingsverksamhet

ap.

2 Bidrag till alliansverksamheter,

ap.

3 Bidrag och andra insatser för nationella minoriteter

ap.

4 Bidrag till internationell och interkulturell kulturverksamhet

Bidrag för att främja utveckling och förnyelse inom kulturområdet bl.a. barn- och ungdomskultur och för att ”främja dansen i hela landet”, stöd till centrala amatörkulturorganisationer, bl.a. till Sverigefinska Riksförbundet, kulturverksamhet på arbetsplatser, insatser för att öka tillgängligheten till kulturlivet för personer med funktionshinder, lokalhållande organisationer, länsbildningsförbund, centrumbildningarna för bl.a. arbetsförmedlande insatser

Teateralliansen, Dansalliansen och Musikeralliansen

Bl.a. Finskspråkig teater, Tornedalsteatern, Sverigefinska biblioteket och Judiska biblioteket

Bl.a. organisationer inom området som bl.a. Hanaholmens kulturcentrum

Anslaget 1:3 Skapande skola

Bidrag till kulturell verksamhet i skolan

Anslaget 1:7 Sysselsättningsåtgärder

inom kulturområdet

Acessmedel

Bidragsfördelande myndighet

Anslag Ändamål

Anslaget 2:2 Bidrag till regional musik-

verksamhet samt regionala och lokala teater-, dans- och musikinstitutioner

Bidrag till samarbete med tonsättare

Anslaget 2:3 Bidrag till vissa teater-,

dans- och musikändamål

ap. 1 Bidrag till fria teater- dans- och musikgrupper, arrangörer samt vissa aktörer av kulturpolitiskt intresse

ap. 2 Fonogram och musikalier

Verksamhetsstöd för fria grupper inom scenkonstområdet, bidrag till gästspel av nationella och internationella ensembler

Bidrag för framställning och utgivning av fonogram, bidrag till notutgivning m.m.

Anslaget 3:2 Bidrag till litteratur och

kulturtidskrifter

Litteraturstöd, stöd till kulturtidskrifter, litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne, stöd till läsfrämjande insatser samt övriga insatser på litteratur- och biblioteksområdet m.m.

Anslaget 4:5 Bidrag till bild- och

formområdet

Bidrag till organisationer inom bild- och formområdet, bidrag till Akademien för de fria konsterna

RIKSARKIVET Anslaget 6:1 Riksarkivet och lands-

arkiven

Nämnd för enskilda arkiv för fördelning till enskilda arkiv

RIKSANTIKVARIE- ÄMBETET

Anslaget 7:1

ap. 1 Riksantikvarieämbetets ramanslag

Organisationer inom kulturmiljöområdet

Anslaget 7:2 Bidrag till kulturmiljö-

vård ap. 1 Bidrag till kulturmiljövård

ap. 2 Bidrag till arbetslivsmuseer

Bidrag till vård, byggnadsvård och kulturstöd vid ombyggnad m.m., fornminnes- och kulturlandskapsvård, kulturreservat och kunskapsunderlag

Arbetslivsmuséer

STATENS KONSTRÅD Anslaget 4:2

ap. 1

Konstnärlig gestaltning av den gemensamma miljön

Förvärv av konst för den gemensamma miljön

13.4. Orkesterutredningen

Våra bedömningar:

  • Tillgången till orkestermusik över landet bör ha en jämnare geografisk fördelning. Detta borde kunna göras genom omprioriteringar av de statliga insatserna. Större resurser bör avsättas för turnéer med svenska och utländska orkestrar i Sverige. Särskilda satsningar bör göras i de delar av landet som inte har egna orkesterinstitutioner eller där en utveckling på området får anses kulturpolitiskt motiverad. Detta bör kunna regleras inom ramen för den portföljmodell som vi föreslår.
  • Frågan om nya statliga uppdrag för orkestrar respektive länsmusik bör också lösas inom ramen för portföljmodellen.

Vi ska, enligt direktiven, i vårt arbete väga in de förslag som Orkesterutredningen (SOU 2006:34) presenterade i sitt betänkande och de synpunkter som kom fram i den efterföljande remissbehandlingen.

Orkesterutredningen pekar på att den klassiska musiken alltid har haft en stark position inom det etablerade kulturlivet, något som bl.a. lett till stora satsningar på utbildning av tonsättare och musiker samt tillkomsten av konserthus och andra institutioner. Ambitionen att föra ut den ”goda musiken” till många människor har funnits inom ramen för den offentliga kulturpolitiken i hela västvärlden. Den stora symfoniorkestern i sig är också en unik företeelse, ”en enorm koncentration av energier – konstnärligt, ekonomiskt och historiskt.”10

26 av de 28 orkestrar Orkesterutredningen var i kontakt med hade någon form av statligt stöd. Av dessa hade 15 ett särskilt orkesterstöd medan de övriga 11 finansieras delvis med hjälp av det statliga bidraget till regional musikverksamhet eller bidraget för musikteaterverksamhet.

Trots att orkestermusiken har en lång historia kan konstateras att utbyggnaden av de professionella orkestrarna i Sverige är av relativt sent datum. Många tillkom under 1970- och 80-talen.11

10 Orkesterutredningen (SOU 2006:34), s. 18. 11 Symfoni- och kammarorkestrar, tillkomstår: Stockholms Filharmoniska Orkester 1902, Göteborgs Symfoniker 1907, Symfoniorkestern Norrköping 1912, Gävle Symfoniorkester 1912, Helsingborgs Symfoniorkester 1912, Malmö Symfoniorkester 1925, Sveriges Radios Symfoniorkester 1965, Camerata Nordica, Oskarshamn 1974, Umeå Symfoniorkester 1977,

Orkesterutredningen konstaterar att statens engagemang har varit kraftfullt och tydligt. Antalet anställda musiker bara i de sju symfoniorkestrarna12 har t.ex. fördubblats sedan början av 1970talet.13

Men orkestrarna har stora problem framför sig. Utredningen hänvisar till internationella jämförelser som pekar på risken för fallande publiksiffror, sjunkande bidragsnivåer och ökade kostnader för dirigenter och solister. Orkesterutredningen pekar på statistik från perioden 1998−2003 när man redovisar ett stort publikbortfall hos de 15 orkestrar som får orkesterbidrag från staten. Kulturrådets senaste publicerade statistik redovisar dock en publikökning på 10 procent mellan åren 2004 och 2005.

När det gäller finansieringen är det – menar Orkesterutredningen – svårt att skapa sig en tydlig bild av dess olika delar. Statsbidrag riktat till regional musikverksamhet har t.ex. under många år använts för orkesterverksamhet. Slutsatsen blir att vi i dag inte vet hur mycket offentliga medel som totalt sett går till orkesterverksamhet i Sverige. Utredarna pekar också på en rad andra problem: Den samtida konstmusiken spelar en mycket liten roll i repertoaren för orkestrarna. Endast några få orkestrar beställer t.ex. nya verk av samtida tonsättare inom ramen för ordinarie budget. Inte heller särskilt många svenska solister eller dirigenter får plats i orkestrarnas program. Genusfrågorna och jämställdheten – som diskuterats intensivt inom hela scenkonstområdet under senare år – verkar hos orkestrarna vara en utpräglad ”icke-fråga”. Orkestrarna vet för lite om sin publik. Det finns förvånansvärt få publikundersökningar som kan ligga som grund för strategier för publikarbete och publikrekrytering.

Orkesterutredningens förslag

Utredningen lämnar förslag som riktar sig såväl mot orkesterverksamhet som mot regional musikverksamhet och det fria musiklivet.

Musica Vitae, Växjö 1980, Jönköpings Sinfonietta 1985, Värmlands Sinfonietta 1988, Uppsala Kammarorkester 1988, Nordiska kammarorkestern, Sundsvall 1990, Norrbottens Kammarorkester 1991, Västerås Sinfonietta 1991, Svenska Kammarorkestern Örebro 1995. Men den allra äldsta svenska orkestern är Kungl. Hovkapellet på Operan i Stockholm som räknar sina rötter tillbaka till 1520-talet. 12 Symfoniorkestern Norrköping, Malmö Symfoniorkester, Göteborgs Symfoniker, Kungl. Filharmoniska Orkestern, Stockholm, Sveriges Radios Symfoniorkester, Gävle Symfoniorkester, Helsingborgs Symfoniorkester. 13 Källa: En del av världen, Kungl. Musikaliska Akademien och Svensk Scenkonst 2005.

Denna musiklivets ”trefot” är utgångspunkt för Orkesterutredningens resonemang kring bättre samverkan mellan musiklivets olika delar. Staten bör bli tydligare när det gäller uppdragen både till orkestrarna och till länsmusikorganisationerna. Därför föreslås att regeringen formulerar riktlinjer för ett nytt, bredare orkesteruppdrag och att Kulturrådet får i uppdrag att – i samråd med de regionala huvudmännen – presentera nya riktlinjer för den regionala musikverksamheten. Dessutom bör resurserna till det fria musiklivet förstärkas, bl.a. för att de större ensemblerna och mindre orkestrarna inom konstmusikområdet ska kunna fortsätta att vara ett viktigt komplement till institutionerna.

Det nya orkesteruppdraget bör, enligt utredningen, bl.a. syfta till att stärka spridningen av orkestermusik till en bred publik, ge orkestrarna ett ansvar både för vår tids konstmusik och det konstmusikaliska kulturarvet, att särskilt beakta verksamhet för barn och unga, att slå fast orkestrarnas ansvar att samverka med övriga delar av musiklivet samt att arbeta med jämställdhetsfrågor.

Dessutom föreslås Kulturrådet få i uppdrag att se över statsbidragssystemet för orkestrarna, länsmusiken och för musikteater- och operaverksamhet samt få besluta om vilka orkestrar som ska vara berättigade till statsbidrag.

Remissvaren

Många av remissinstanserna tar i sina övergripande synpunkter upp frågan om en mera utvecklad dialog mellan staten och de regionala och lokala huvudmännen för orkestrarna. Vissa anser t.o.m. att det skulle behövas en total översyn av det statliga engagemanget i hela musiklivet. Såväl de enskilda länsmusikorganisationerna som landstingen tycker i allmänhet att staten borde bli tydligare dels i vad den förväntar sig av orkester- och länsmusikverksamhet, dels när det gäller de statliga stödsystemen. Rikskonserters roll visavi orkestrarna bör ses över och Kulturrådet bör få större resurser för att kunna utveckla sitt engagemang inom området.

Ett nytt orkesteruppdrag

En överväldigande majoritet av remissinstanserna är positiva till förslaget om ett nytt orkesteruppdrag men många har synpunkter på hur det bör utformas.

Ett nytt länsmusikuppdrag

Remissinstanserna är däremot över lag kritiska till förslaget om ett nytt länsmusikuppdrag. Anledningen är främst att detta innebär att staten skulle stå för högst 50 procent av det offentliga bidraget till länsmusiken i fortsättningen. I dag ligger statens totala andel av finansieringen en bit över 50 procent men är hos enskilda länsmusikorganisationer betydligt högre.14 Många är starkt kritiska till att förslaget presenteras utan några konsekvensanalyser och några fruktar att – om det blir verklighet – kan betyda att vissa länsmusikorganisationer försvinner. I flera remissvar efterlyses en grundlig översyn av statens totala stöd till den regionala kulturverksamheten och några anser också att förslaget innebär en kostnadsövervältring från staten till den kommunala nivån.

Det fria musiklivet

När det gäller de förslag till åtgärder och resurser som riktas mot det fria musiklivet, finns en klar skillnad i inställning mellan å ena sidan länsmusik- och orkesterinstitutionerna och deras huvudmän samt, å den andra, företrädare för det fria musiklivets organisationer och grupper. Institutionerna tycker det är viktigt med en förstärkning av det fria musiklivets resurser, men inte på bekostnad av orkestrarnas och länsmusikorganisationernas ekonomiska trygghet. Det fria musiklivet vinner inte på en sådan omfördelning eftersom deras företrädare skulle få färre arbetstillfällen är ett återkommande argument. Flera remissvar efterlyser en analys där man ser hela det regionala musiklivet i ett helhetsperspektiv. Remissinstanser som företräder det fria musiklivet har av naturliga skäl en mer reservationslöst positiv inställning till förslagen.

14 Musik 2004-2005. Kulturen i siffror 2007/1, Kulturrådet 2007.

Överväganden och förslag

Orkesterverksamheten i Sverige har varit föremål för åtskilliga utredningar under årens lopp. Även länsmusiken har behandlats i flera utredningssammanhang, bl.a. med utgångspunkt i statens förhållandevis stora ekonomiska engagemang.15 Även om Orkesterutredningen lagt tyngdpunkten på orkesterinstitutionerna, finns aspekter på den regionala musikverksamheten, länsmusiken, med i betänkandet. Detta beror bl.a. på att flera landsting har symfoni- eller kammarorkestrar inom ramen för sin länsmusikverksamhet, som på vissa håll är finansierade såväl med statliga orkesterbidrag som med länsmusikpengar. Ett förtydligande av statens uppdrag till orkestrarna respektive den regionala musikverksamheten och en renodling av bidragssystemen har länge diskuterats inom musiklivet.

Geografisk obalans

Utbyggnaden av den professionella orkesterstrukturen i Sverige har koncentrerats till två tidsperioder: På 1910-talet, då staten inrättade ett mindre bidrag för orkesterverksamhet, samt på 1970- och 80talen – också då som svar på olika kulturpolitiska initiativ. I dag finns – enligt Orkesterutredningens egen definition – större symfoniorkestrar i Stockholm (två), Göteborg, Malmö och Norrköping. Mindre symfoniorkestrar finns i Gävle och Helsingborg, operaorkestrar i Stockholm (två), Göteborg och Malmö och i kombination med annan verksamhet även i Karlstad (Värmlands Sinfonietta) och Umeå (Symfoniorkestern vid Norrlandsoperan). Därutöver finns kammarorkestrar i Luleå, Sundsvall, Falun, Örebro, Uppsala, Västerås och Jönköping, stråkorkestrar i Oskarshamn och Växjö samt blåsorkestrar i Visby, Göteborg, Linköping och Stockholm.

Av dessa 26 orkestrar är endast tre belägna norr om Gävle. Dessa tre orkestrar – två mindre symfoniorkestrar och en kammarorkester – ska försörja hela den norra delen av landet med orkestermusik, medan resten av Sverige har tillgång till 23.

15 Musik för miljoner – en utvärdering av länsmusikreformen 1994, Bredd, kvalitet och mångfald 1998, orkester.nu, Svenska orkestrar och deras verksamhet 2000, samtliga rapporter från Kulturrådet.

Enligt vår bedömning är det viktigt att det förs ett resonemang kring vilka kulturpolitiska insatser som skulle kunna kompensera denna geografiska obalans.

Repertoar

Orkesterutredningen tar också upp frågan om orkestrarnas likartade repertoar. De svenska orkestrarna spelar företrädesvis musik av tonsättare födda på 1800-talet och har en låg andel samtida musik på sina repertoarer. Framför allt de större symfoniorkestrarna uppvisar enligt Orkesterutredningen en påtaglig ensidighet i programsättningen.16 I stället hänvisas ofta den nya musiken till särskilda ”reservat” i form av festivaler som GASfestivalen i Göteborg, den nyligen nedlagda Stockholm New Music eller Stockholmsfilharmonikernas årligen återkommande tonsättarfestivaler.

Den nya musikens svaga ställning visar sig också i antalet beställningar av nya verk till orkestrarna.

Nya uppdrag

Orkesterutredningen för fram förslag kring de statliga uppdragen såväl till orkestrarna som till den regionala musikverksamheten. I dag finns särskilda s.k. sektorsmål för statens musikpolitik som handlar om eget utövande, tillgänglighet, kvalitet, utveckling och förnyelse samt musikområdets kulturarv. Den statliga bidragsgivningen till såväl orkestrar som länsmusik regleras genom en särskild förordning om statsbidrag till regional kulturverksamhet där det i § 3 heter att statsbidraget ska syfta till att möjliggöra en mångsidig verksamhet av hög kvalitet.17

För statsbidrag till länsmusiken har Kulturrådet antagit nya riktlinjer inför 2009.

En viktig utgångspunkt för den föreslagna portföljmodellen är den dialog om inriktningen av den statliga och regionala kulturpolitiken som staten och landstingen genomför. Det är därvid viktigt att staten anger syftet med och målen för den verk-

16 Hos Svensk Musik/STIM finns ca 3 500 orkesterverk, 330 operor och 6 850 kammarmusikverk deponerade. De flesta har inte spelats mer än en gång. Källa: Konstnärerna i kulturpolitiken, Konstnärsnämnden 2007. 17 Förordning (1996:1598) om statsbidrag till regional kulturverksamhet.

samhet man förväntar sig av sina insatser på musikområdet. Däremot är det landsting som i samråd med ”sina” kommuner väljer hur man vill disponera det statliga anslaget till musik. Man kan således välja att satsa på antingen orkester eller länsmusik eller, som i dag på flera håll, båda. Detta har inte staten några synpunkter på så länge målsättningarna för musikverksamheten i stort uppfylls. Genom förslaget till nytt statsbidragssystem bedömer vi att förslaget om de nya uppdragen är beaktat.

Ny musik

Det är av flera skäl viktigt att peka på det som Orkesterutredningen anför om geografisk spridning och repertoarinriktning. Enkelt uttryckt kan detta beskrivas som att staten i dag stöder ett 20-tal orkestrar inom ett begränsat geografiskt område och med en i hög grad likartad repertoar. Detta strider mot flera av den statliga kulturpolitikens grundläggande målsättningar om bredd, kvalitet och mångfald. Dessa förhållanden har diskuterats åtskilligt under årens lopp men inga avgörande förändringar har skett. Enligt vår bedömning är det angeläget att vidta kraftfulla åtgärder för att stärka den samtida konstmusikens ställning.

Den konstmusik som komponeras i dag – i Sverige och i andra länder – har ofta ett brett anslag och anknyter till många olika musiktraditioner. Inom begreppet ”ny konstmusik” ryms en mängd olika stilar som borde kunna locka en betydligt större publik än den som hittar till konserthusen i dag. Orkesterutredningen visar dock att institutionerna vet ganska lite om både den publik de har och den de kan få med hjälp av relativt blygsamma marknadsföringsinsatser. Beställning av nya verk sker i dag mestadels med hjälp av särskilda bidrag från bl.a. Rikskonserter, Kulturrådet och Konstnärsnämnden. Ändå kan med fog hävdas att merparten av de tonsättare som får beställningar av nya verk inte får rimlig ersättning för sitt arbete. Det är därför av största vikt att staten tillsammans med berörda parter löser ersättningsfrågan på ett sätt som både stimulerar till fler beställningar och ger bättre ersättning till tonsättarna.18

18 Kulturrådet har ett särskilt stöd som riktar sig till institutioner inom hela scenkonstområdet och som syftar till att stimulera beställningar av ny musik. Granskar man utfallet, visar det sig att behovet av ny musik är stort och finns inom ett brett fält. Ansökningar kommer från såväl stora institutioner som fria grupper och arrangörer. Det är i hög grad

Förutom detta bör särskilda statliga insatser göras för att markera vikten av ett långsiktigt och målinriktat stöd till den nya musiken. Detta kan ske genom att staten ger särskilt stöd till festivaler eller orkestrar och ensembler som på olika sätt gör strategiska och långsiktiga insatser på detta område. Frågan bör också beaktas i anslutning till statliga insatser på fonogramområdet. Det blir en uppgift för den föreslagna myndigheten för konstarterna att överväga åtgärder som ligger i linje med den inriktning vi här föreslår.

13.5. Efter Framtidens kultur – behov av en ny fristående aktör

Vår bedömning: När den nuvarande Stiftelsen framtidens

kultur upphör finns det behov av en annan bidragsgivare som på motsvarande sätt kan utgöra ett alternativ till de etablerade bidragsgivande instanserna på kulturområdet.

Bakgrund

Under vårt arbete har vi fått åtskilliga bevis för att en ”fri” bidragsaktör som Stiftelsen framtidens kultur är mycket betydelsefull för kulturlivet. Stiftelsen bildades genom ett regeringsbeslut i juni 1994 med kapital från de upplösta löntagarfonderna och har fram till och med utgången av 2008 fördelat närmare 800 miljoner kronor till närmare 2 500 projekt. Stiftelsen fördelade i september 2008 de sista bidragen och kommer att upplösas 2011 efter en treårig avvecklingsperiod.

Syftet med Framtidens kultur har varit att främja ett vitalt kulturliv genom att ge bidrag till långsiktiga och nyskapande kulturprojekt. Detta rimmar väl med de från kulturlivet sedan länge starkt uttryckta önskemålen om kulturpolitiska ”riskpengar”. Men bidragen från Framtidens kultur har också gått vid sidan om de gängse bidragsordningarna, vilket har uppfattats som obyråkratiskt och flexibelt.

andra tonsättare än de etablerade som kommer ifråga för beställningar inom ramen för detta stöd.

Framtidens kultur har betonat den konstnärliga kvaliteten men även haft ett lokalt och regionalt utvecklingsperspektiv i sin verksamhet. Stiftelsen har bl.a. engagerat sig starkt i förutsättningarna för ett lokalt, småskaligt kulturliv samtidigt som den tagit till sig även de stora och svåra kulturpolitiska frågorna, som t.ex. förnyelsen av kulturinstitutionerna.

Men den största betydelsen har Framtidens kultur ändå haft som stimulansfaktor för utveckling och experiment i stora delar av ett kulturliv som bara har plats för storskaliga experiment på institutionsnivå och som sällan tillåter några konstnärliga misslyckanden.

Enligt vår bedömning är det dessutom ett antal andra viktiga faktorer som starkt bidragit till den framgång som stiftelsen haft under sin snart 15-åriga verksamhet. Framtidens kultur nådde snabbt en stark legitimitet i kulturlivet, säkert till del för att det ansågs vara ett modernt alternativ till en delvis förstelnad bidragsstruktur, men framför allt för att man tidigt lade sig vinn om en transparens och tydlighet i beslutsfattandet och ofta använde sig av sakkunniga experter från konst- och kulturlivet när det gällde bedömningar av olika slag.

En klart uttalad tidsbegränsning av uppdraget bidrog också till detta, liksom det faktum att verksamheten sköttes av en liten administration. Stiftelsen ansågs som en fri aktör – samtidigt som den var en del av den nationella kulturpolitiken. Den var dock inte anslagsfinansierad utan verksamheten grundades på ett engångsvis tilldelat grundkapital. Just detta tror vi starkt bidragit till stiftelsens relativa frihet. Kanske kan man här tala om ett verkligt ”armlängds avstånd”.

Vi föreslår nu en förändrad statlig bidragsstruktur, främst i form av ett nytt sätt för staten att samverka med regionala och lokala aktörer vid fördelning av statsbidrag på kulturområdet. Vi tror att den föreslagna portföljmodellen har stora förutsättningar att bidra till en positiv utveckling av kulturpolitiken inom hela det offentliga samhället. Även i de fall de statliga bidragen kvarstår för central fördelning blir de mer flexibla genom ett antal större ”bidragspotter” inom olika konst- och kulturområden.

I de flesta fall rör det sig också om längre bidragsperioder som föregås av förhandlingsliknande överläggningar mellan företrädare för staten och bidragsmottagarna.

I ett sådant system är det enligt vår bedömning nödvändigt med en fri aktör som självständigt och på tvärs mot den rådande

strukturen kan gå in med projekt- och utvecklingsstöd, t.ex. när nya konst- och kulturformer eller okonventionella samarbetsmodeller ska prövas. Därför är det angeläget att Stiftelsen framtidens kultur får en efterföljare. Samtidigt kräver en sådan ny organisation ekonomiska resurser av betydande omfattning.

Vår bedömning

Stiftelsen framtidens kultur hade ett startkapital på 529 miljoner kronor, vilket möjliggjordes genom nedmonteringen av löntagarfonderna. Enligt vår uppfattning skulle en ny, motsvarande stiftelse behöva ett grundkapital på minst ca 200 miljoner kronor. Med tanke på de restriktioner som finns kring att upprätta statliga stiftelser bör också andra organisationsformer övervägas. Ett stiftelsekapital på 200 miljoner kronor skulle medge en förbrukning av ca 30 miljoner kronor under 7−8 år. Den nivå Framtidens kultur hade för årlig fördelning var visserligen högre men sänktes successivt, eftersom det visade sig att vad de flesta nyskapande projekt behöver är strategiska starkapital i ett tidigt skede. Dessa behöver inte alltid vara så stora. Därför kan 30 miljoner kronor per år anses tillräckligt för att kunna göra konkreta insatser.

Våra direktiv ger oss inte utrymme att, utan omfattande omprioriteringar från andra delar av kulturpolitikens område, lämna förslag på att anslå medel av den storleksordning det här är fråga om – och som vi bedömer är nödvändig.

Vi kan dock notera att regeringen i budgetpropositionen för 2009 starkt betonade betydelsen av Framtidens kultur och också att regeringen uttrycker sin avsikt att återkomma med förslag på hur det fria kulturlivet, institutioner och organisationer inom kulturlivet skulle kunna stärkas. Vi ser positivt på detta.

13.6. Om konstnärernas villkor

Våra bedömningar: Utöver de förslag som lämnas i detta

kapitel bör följande förslag ha positiva effekter för konstnärernas villkor

  • en ny modell för fördelning av statliga medel till den regionala nivån (portföljmodellen),
  • insatser för att utveckla frågor om entreprenörskap för konstnärer,
  • inriktningen av kulturpolitiken som en s.k. aspektpolitik,
  • en ny förvaltningsstruktur. Medel som frigörs genom omorganisationen av Rikskonserters verksamhet och som inte i övrigt intecknas bör ingå i de medel som fördelas av den föreslagna myndigheten för konstarterna.

13.6.1. Konstnärer och konstnärspolitik

Någon allmänt vedertagen definition av begreppet konstnär finns knappast. Ibland används konstutövare, på 1970-talet var kulturarbetare det vanligaste begreppet. Det har i utredningssammanhang gjorts flera försök att definiera begreppet, men varken utbildningskriterier eller fackförbundstillhörighet har bedömts vara tillräckligt. Inte ens formuleringen ”den som vid varje tidpunkt yrkesmässigt utövar konstnärlig verksamhet” fann nåd inför 1975 års konstnärspolitiska utredning.

Konstnärsbegreppet är fortfarande flyktigt. I vår text används begreppet konstnär synonymt med konstutövare, kulturskapare eller upphovsman inom litteratur, teater, dans och musik, bild och form samt film.

Enligt Arbetsförmedlingen kultur (Af Kultur) sysselsätter kulturbranscherna cirka 80 000 personer.19 Det motsvarar ungefär två procent av hela arbetsmarknaden. Av dessa är ca 60 000 arbetstagare och knappt 20 000 egenföretagare enligt SCB:s beräkningar för 2006. Den långsiktiga utvecklingen går mot fler egenföretagare och färre tillsvidareanställda inom hela branschen. Tillväxten av egenföretagare ligger, enligt Af Kultur, på mellan 10 och 15 procent per år samtidigt som antalet anställda minskar. Under

19 Arbetsmarknadsprognosen för kulturarbetsmarknaden 2008.

åren 2006 och 2007 ökade antalet arbetstillfällen inom kulturbranscherna med mellan 5 000 och 6 000. Det är en extremt hög tillväxt och vi får enligt Af Kultur gå långt tillbaka i tiden för att hitta en motsvarighet. De senaste prognoserna visar dock på en vikande trend och Af Kultur befarar att åtskilliga arbetstillfällen kommer att försvinna under 2009.

Utmärkande är att mindre än tio procent av konstutövarna i dag beräknas ha en fast anställning. Kulturarbetsmarknaden i stort har en mycket stor andel frilansande löntagare och egenföretagare i jämförelse med den arbetande befolkningen i Sverige i stort där 83 procent har en fast anställning.20

Konstnärspolitik

Begreppet konstnärspolitik introducerades i och med den stora parlamentariska kulturutredningen 1995. I en omfattande utvärdering av den nationella kulturpolitiken under perioden 1974−1994 förklarades begreppet innefatta ”insatser på tre nivåer: kulturpolitiska insatser som syftar till att människor ska kunna bli delaktiga i konstnärliga upplevelser, konstpolitiska insatser som görs för att respektive konstart ska utvecklas och slutligen mer specifika konstnärspolitiska insatser som direkt tar sikte på att förbättra villkoren för enskilda konstnärer och grupper av konstnärer.”21

När det gäller de samlade effekterna av denna konstnärspolitik konstaterade utredningen bl.a. att antalet konstnärer nära nog hade fördubblats mellan 1975 och 1990 och att AMS hade intagit en generös och innovativ hållning till kulturlivet ”och uppmuntrat många olika initiativ för att främja efterfrågan på kultur och konstnärer också utanför de reguljära konstmarknaderna”22 samt att ersättningssystemen förbättrats. Konstnärernas villkor hade i allt högre grad blivit en arbetsmarknadsfråga.

20 Källa: Konstnärsnämnden/SCB. 21 20 års kulturpolitik 1974-1994. En rapport från Kulturutredningen, SOU 1995:85. 22 Ibid.

Arbetsmarknadspolitik

I 1995 års kulturutrednings huvudbetänkande uppmärksammades detta och den tidigare så idealiserade synen på konstnärerna som en del av kulturpolitiken hade förbytts mot en ganska krass bedömning av förutsättningarna för konstnärerna att leva på sitt konstnärskap. Utredningen konstaterade bl.a. att arbetsmarknadspolitik och kulturpolitik ibland kunde sammanfalla på ett övergripande plan, men för det mesta var helt skilda världar. Prioriteringarna var sällan desamma ur ett arbetsmarknadspolitiskt perspektiv som ur ett kulturpolitiskt. Dessa båda synsätt kunde till och med motverka varandra och staten hade, enligt utredningen, flera skäl att engagera sig i det bristande samspelet mellan dessa båda politikområden men kanske framför allt vidta åtgärder mot den bristande balansen på kulturarbetsmarknaden.

Utredningen föreslog bl.a. att arbetsmarknadspolitiska medel skulle föras över till utbildnings- och kulturområdena. Obalansen mellan tillgång och efterfrågan på kulturarbetsmarknaden stärktes under hela 1990-talet. I betänkandet Arbete åt konstnärer23betonades vikten av att kulturpolitiken återtog initiativet när det gällde att definiera den konstnärliga arbetsmarknaden och föreslå åtgärder för att förändra den. De förhållandevis stora belopp som genom arbetsmarknadspolitiken kanaliserades till kulturområdet bidrog till överetableringen av konstnärer och förstörde marknaden för de konstnärer som var etablerade, ansåg utredningen. I regeringens proposition föreslogs bl.a. att insatserna för konstnärerna skulle förstärkas genom – återigen – att efterfrågan skulle stimuleras. Anslagen till fria musikgrupper, arrangörer och till institutionerna höjdes och man lade grunden till det som skulle bli Teateralliansen – ”en tredje anställningsform inom teatern”.

Som ett resultat av utredningen Konstnärerna och trygghetssystemen24 fick Konstnärsnämnden ett utvidgat uppdrag att bevaka konstnärernas ställning vad gällde skatter och de sociala trygghetssystemen.

23SOU 1997:183. 24SOU 2003:21.

13.7. Konstnärernas ekonomiska villkor

13.7.1. Stöd till konstnärer

De statliga stipendierna och andra ersättningar direkt till konstnärerna är en liten post i kulturbudgeten. Den har bara vid två tillfällen under 2000-talet utgjort mer än tre procent av den totala budgeten (fyra procent åren 2000 och 2004).25 År 2007 anslogs 310 miljoner kronor av en budget på totalt närmare 10 miljarder kronor.

Ungefär en tredjedel av denna summa fördelas av Konstnärsnämnden. 2007 fördelade nämnden ca 110 miljoner kronor i stipendier och bidrag till ca 1 600 konstnärer inom bild och form, musik, teater, dans och film. I sin egen utvärdering av verksamheten säger Konstnärsnämnden bl.a. att dess stipendier generellt sett har en mycket positiv inverkan på konstnärernas möjligheter att livnära sig på sin konst, inte bara som ett välkommet ekonomiskt tillskott utan också för att stipendierna i sin tur genererar större inkomster från den konstnärliga verksamheten.26

Även på regional nivå finns sedan lång tid tillbaka stöd i form av bl.a. stipendier till konstnärer. Stöden utgör i regel en mycket liten del av landstingets eller regionens kulturbudget och den är starkt minskande. Enligt uppgifter i Kulturrådets statistiksammanställning Kulturens finansiering 2007, har de samlade insatserna i form av stipendier och ersättningar till kulturskapare totalt sett sjunkit från 19,3 till 5,1 miljoner kronor på tio år.

En sammanställning av de resurser landsting och regioner använde för stöd till konstnärer 2005 visar att det i merparten av länen handlade om mellan 100 000 och 500 000 kronor totalt under året. De två som låg i topp var paradoxalt nog den största regionen (Västra Götaland 1,4 miljoner kronor) och ett av de minsta länen (Halland 0,95 miljoner kronor).27 Det finns inga uppgifter om vilka insatser primärkommunerna gör inom detta område. En viktig

25 År 2007 var de största andelarna i den statliga kulturbudgeten insatserna för folkbildning (32 %), museer och utställningar (14 %) och teater och dans (13 %). Därefter kom kulturmiljö (8 %), mediefrågor och allmän kulturverksamhet (7 % vardera), musik (5 %), arkiv (4 %), bibliotek, litteratur o. kulturtidskrifter (3 %), film och medier (3 %), ersättning till konstnärer (3 %) samt bild, form, konsthantverk (1 %). Uppgifter från Kulturens finansiering, Kulturen i siffror 7, Kulturrådet 2008. 26 Konstnärsnämnden. Årsredovisning 2007. 27 Kulturens finansiering, Kulturen i siffror, Kulturrådet 2008.

insats är dock de ateljéstöd som finns inom bild- och formområdet i Stockholm, Göteborg och Malmö.

13.7.2. Konstnärers inkomster

Konstnärsnämnden presenterade i början av 2009 en kartläggning av de professionella konstnärernas inkomstförhållanden28. Undersökningen bygger på ett urval av ca 21 000 konstnärer och är en uppföljning av den undersökning som gjordes 199729, även den utförd av SCB.

Den nu aktuella undersökningen visar bl.a. på spridningen av inkomsternas storlek, både mellan olika konstnärsyrken och inom varje kategori. Den visar också, om man jämför siffrorna med uppgifter från 1997 års undersökning, att inte särskilt mycket har hänt på 9−10 år.

Undersökningen befäster bilden av konstnärlig verksamhet som ett låglöneyrke. Hälften av konstnärerna i undersökningen, dvs. drygt 10 000, har mindre än 15 000 kronor i månadsinkomst. Var fjärde får under 8 000 kronor och var tionde mindre än 2 500 kronor per månad. Allt detta ligger väsentligt under vad den yrkesaktiva befolkningen som helhet har i inkomst. Vår analys i kapitel 6 visar att de statliga konstnärsstöden tappat i värde relativt statstjänstemännens löneutveckling under den senaste 10-årsperioden.

Konstnärsnämndens undersökning visar att konstnärer är en yrkesgrupp med hög utbildning. I det aktuella urvalet har ca två tredjedelar högskoleutbildning. I jämförelse med befolkningen i övrigt visar undersökningen samtidigt att de konstnärligt högskoleutbildade har väsentligt lägre inkomst i alla avseenden. Trots att en stor del av konstnärskollektivet är låginkomsttagare får de inte mer bidragsstöd, dvs. bostadsbidrag, ekonomiskt bistånd m.m. från samhället än befolkningen som helhet. Undantaget är arbetslöshetsförsäkringen. Detta, säger Konstnärsnämnden i sin analys, är kopplat främst till de yrkesgrupper som har korta anställningar, t.ex. dansare, musikalartister och musiker.

Även de konstnärer som tjänar mest ligger på en lägre nivå än befolkningen som helhet. Var fjärde konstnär har en månads-

28 Konstnärernas inkomster – en statistisk undersökning av SCB inom alla konstområden 2004-2005. 29 Konstnärernas verksamhetsinriktning och ekonomiska förhållanden (SOU 1997:190).

inkomst på 21 000 kronor eller mer, var tionde 28 000 kronor eller mer.

44 procent av de undersökta konstnärerna har egen firma och deklarerar inkomst av näringsverksamhet. Motsvarande andel av befolkningen som helhet är 10 procent. Undersökningen redovisar inte antalet konstnärer som arbetar inom aktiebolag eller i ideella eller ekonomiska föreningar. Det framgår av undersökningen att inkomsterna från enskild näringsverksamhet generellt sett är mycket låga. Ofta kompletteras de av löneinkomst från något ickekonstnärligt arbete vid sidan om.

13.7.3. Särskilda frågor

Under denna rubrik behandlas frågor med direkt eller indirekt anknytning till konstnärernas villkor. Det är pensionsproblematiken, som i första hand berör konstutövare vid institutioner på scenkonstområdet, tillkomsten av allianserna inom samma sfär samt frågan om utställningsersättning till bild- och formkonstnärer.

Pensionsfrågan

Det finns två huvudalternativ när det gäller åtgärder som bidrar till att förbättra förutsättningarna för konstnärer att kunna försörja sig på sin konst. Det ena är att höja ersättningsnivåerna – att ge konstnärer rimlig ersättning när de anlitas i olika sammanhang – samt att erbjuda stipendier och stöd. Det andra spåret innebär att de hinder inom lagstiftning och regelverk som försvårar konstnärligt arbete eller försämrar konstnärers möjligheter att försörja sitt konstnärliga arbete så långt möjligt måste undanröjas.30

Problemen i samband med det nya pensionssystemets införande för tio år sedan är ett sådant hinder. Ett långvarigt och svårlöst problemområde har varit de särskilda pensionsvillkor för olika konstnärskategorier och vilka konsekvenser kostnaderna för pensionssystemet får för arbetsgivarna inom den statsfinansierade

30 De specifika mål för statens insatser för konstnärerna som fastställdes genom propositionen 1996/97:3 handlar bl.a. om att skapa sådana villkor för de professionella konstnärerna att de kan ”basera sin försörjning på ersättning för utfört konstnärligt arbete” och att regelverken inom alla politikområden ska anpassas så att ”rimlig hänsyn tas till konstnärers speciella förhållanden.”

sektorn. En allmän bedömning bland såväl institutioner, branschorganisationer, kulturpolitiker och konstutövarna själva är att pensionsproblematiken kan få allvarliga kulturpolitiska konsekvenser om den inte löses. Vi delar den bedömningen. Dansare och sångare har i dag möjlighet att gå i pension vid 41 respektive 52 års ålder om de har en anställning vid en institution som är ansluten till den s.k. PISA-förordningen31 om tjänstepension för vissa arbetstagare med icke-statlig anställning). Möjligheten till lägre pensionsålder för dessa kategorier har funnits under lång tid. Orsaken är främst att just dansare och sångare inte bedömts kunna fortsätta i sina krävande yrken fram till ordinarie pensionsålder, men också att institutionerna har en ambition att ständigt prestera resultat av högsta kvalitet. Men alla har samtidigt rätt att stanna kvar i sin anställning till 67 års ålder i enlighet med den förändring i lagen om anställningsskydd32 som infördes för ett antal år sedan.

Enligt uppgift från Statens pensionsverk finns 2 592 konstnärliga anställningar hos 62 huvudmän som omfattas av dessa särskilda bestämmelser.33 De konstutövare som i dag avgår med pension före 65 års ålder får en viss pension fram till 65-årsdagen (ca 65 procent av slutlön) De riskerar dock att få en avsevärt försämrad pension efter 65 år, eftersom det är livsinkomstprincipen som gäller och dessa grupper har relativt korta karriärer. Konsekvenserna kan bli att allt fler känner sig tvingade att stanna kvar i sin anställning av rent ekonomiska skäl trots att de fysiskt och konstnärligt inte längre klarar av sin uppgift.34

Förändringar vad gäller kostnaderna och formerna för systemet har dessutom gjort det svårt för institutionerna att förutse kostnaderna för pensionspremierna. Konsekvenserna av denna komplexa problembild drabbar såväl enskilda konstnärer som institutionerna på scenkonstområdet. Nyutbildade konstutövare får försämrade möjligheter till anställning samtidigt som verksamheten vid institutionerna riskerar att utarmas konstnärligt. Enligt den uppföljning av pensionsvillkoren inom scenkonstområdet som riksdagens kulturutskott gjorde 2008 finns det en risk för att inslagen av framför allt dans och musikteater kommer att minska vid teaterinstitutionerna som en följd av det ändrade avgiftssystemet.

31 Förordningen (1987:1060) om tjänstepension för vissa arbetstagare med icke-statlig anställning. 32 Lagen (1982:80) om anställningsskydd. 33 Även skådespelare och musiker har rätt till lägre pensionsålder. 34 Pensionsproblematiken inom scenkonstområdet, PM Svensk scenkonst 2007.

Detta är, enligt rapporten, bekymmersamt eftersom det varit en kulturpolitisk prioritering att gynna dansens utveckling och spridning över landet.35 Regeringen har tillsatt en särskild utredare som ska genomföra en översyn av reglerna för tjänstepensioner vid vissa statsunderstödda scenkonstinstitutioner. Översynen ska inriktas på ”att systemet ska vara anpassat till de speciella förhållanden som råder på området” och att kostnaderna för systemet ska vara möjliga för arbetsgivaren att förutse. Utredaren lämnar sina förslag till regeringen under våren 200936.

I ett tillkännagivande till regeringen lämnar riksdagen i sin bedömning av budgetpropositionen förslag till hur pensionsfrågan bör hanteras37. Förslagen bygger på ovan nämnda rapport från kulturutskottets särskilda uppföljnings- och utvärderingsgrupp. Utskottet föreslår bl.a. att möjligheterna till karriärväxling och karriärutveckling för dansare och sångare med låg pensionsålder ska förbättras, att allianserna inom scenkonstområdet ska byggas ut och att möjligheterna att ge institutionerna bättre planeringsförutsättningar genom att begränsa tjänstepensionsavgiften som andel av utbetalad lön för en enskild scenkonstnär bör undersökas. Frågan bereds i Regeringskansliet.

Allianserna

De allianser som under de senaste åren bildats inom teater-, dans- och musikområdena har en ganska lång förhistoria som är nära kopplad till hur arbetsmarknad och anställningsförhållanden sett ut under tidigare perioder. Motiven skiljer sig dock något mellan de tre allianserna. Inom teatern var syftet dels att något balansera den utveckling som under lång tid gått mot allt färre anställningar och en allt större frilansmarknad inom hela scenkonstområdet men också för att motverka en konstnärlig stagnation inom teatern som i grunden orsakades av anställningsstopp och åldrande skådespelarensembler.

I takt med att denna förändring accelererade växte kraven på ”en tredje anställningsform” som skulle vara ett stöd för skådespelare under de perioder då de inte var i yrkesmässig verksamhet.

35 Uppföljning av pensionsvillkoren inom scenkonstområdet. Rapport från riksdagens kulturutskott 2008. 36 Kommittédirektiv. Tjänstepensioner vid vissa statsunderstödda teater-, dans- och musikinstitutioner (dir. 2008:34). 37 Kulturutskottets betänkande 2008/09:KrU1.

Grunden lades redan i utredningen Konstnärernas villkor38 där utredaren presenterade ett förslag till ökade resurser för yrkesträning inom teaterområdet – något som nästan tio år senare skulle få formen av Teateralliansen. Minskningen av antalet anställningar medförde en allt större belastning på de generella trygghetssystemen.

Det borde finnas särskilda lösningar som tog hänsyn till de speciella förutsättningar på teaterområdet som blivit allt tydligare, ansåg utredningen. Genom att föra över resurser från arbetsmarknadsbudgeten till kulturen, skulle man på sikt kunna uppnå minskade kostnader för samhället samtidigt som det skulle innebära en ökad trygghet för många frilansande skådespelare. Genom nära samarbete mellan avtalsparterna på området – Teaterförbundet och dåvarande Teatrarnas riksförbund (i dag Svensk scenkonst) – kunde frågan föras till riksdagen för beslut. Sålunda inrättades en teaterallians på försök från och med 1999. Det var ett unikt beslut, bl.a. eftersom det innebar ett avsteg från lagen om anställningsskydd genom införandet av långtidskontrakt. Verksamheten permanentades 2001.

Teateralliansen är ett bolag som ägs gemensamt av Teaterförbundet, Svensk scenkonst och trygghetsrådet och har som syfte att på det offentligt stödda teaterområdet ”utveckla en ny anställningsform, som minskar skillnaderna mellan fast anställning och frilansanställning.”39 Bolaget har statligt verksamhetsbidrag från Kulturrådet40. Efter antagningarna 2008 är 128 skådespelare anställda vid Teateralliansen, de flesta med minst 10 års yrkeserfarenhet bakom sig. Förutom att ge dessa en anställning under de perioder då de inte anlitas av andra i yrkesmässig verksamhet, ägnar sig Teateralliansen åt kompetensutveckling och artistförmedling. Efter samma mönster har liknande allianser byggts upp inom dansområdet (2006) och musikområdet (2008). Motivet bakom tillkomsten av Dansalliansen var främst att det knappast finns några tillsvidareanställningar alls inom området. Dansområdet behövde dessutom allmänt sett stärkas. Musikeralliansen har framför allt den stora frilanssektorn som främsta incitament.

Sammanlagt får allianserna drygt 58 miljoner kronor i statligt verksamhetsbidrag under 2008. Vi föreslår i avsnitt 13.1.1 en

38SOU 1990:39. 39 Citat från Teateralliansens webbplats. 40 För 2008: 24 036 000 kronor.

sammanslagning av de tre allianserna till en gemensam scenkonstallians.

Utställningsersättningen

1978 träffades ett avtal mellan staten och berörda konstnärsorganisationer om utställningsersättning inom den statliga sektorn. Syftet var att ge bild- och formkonstnärer ekonomisk kompensation när deras verk lånas in till utställningar arrangerade av t.ex. statliga museer. Så småningom vidgades den till att omfatta även utställningar som anordnades av t.ex. konstbildande organisationer.

I en översyn av utställningsersättningen, som gjordes av Konstnärsnämnden 2007, konstaterades stora brister och att inte ens statens egna myndigheter tillämpade den, utan hänvisade till särskilda avtal direkt med konstnärerna. Följden blev bl.a. att Kulturrådet fick ett regeringsuppdrag att förhandla fram ett nytt avtal om utställningsersättningen i stället för det som sagts upp 2005. Kulturrådet redovisade uppdraget till regeringen i december 2007, regeringen godkände det nio månader senare och det gäller sedan den 1 januari 2009. Avtalet omfattar statligt ägda institutioner och garanterar konstnärerna högre ersättning för det arbete de lägger ned i samband med utställningar. I syfte att följa upp och utvärdera hur det nya avtalet fungerar finns en av parterna gemensamt tillsatt referensgrupp som har tillgång till de avtal som träffas mellan konstnär och arrangör.41

Frågor om upphovsrätt

Vår utredning har inte haft i uppdrag att särskilt ta upp frågor om upphovsrätt. Dessa frågor är dock givetvis av stor vikt för konstnärernas inkomster. I kapitel 17 föreslår vi en myndighet för konstarterna som vi menar bör kunna bevaka det kulturpolitiska intresset inom upphovsrättsområdet.

41 För mer information och tillgång till det kompletta avtalet – se Kulturrådets webbplats www.kulturradet.se

Överväganden och bedömningar

Det finns ett antal nyckelfrågor inom konstnärspolitiken som hänger samman och som knappast går att lösa. Det är först och främst den eviga frågan om hur många konstnärer det goda samhället behöver för att förverkliga sina kulturpolitiska visioner. Detta aktualiserar i sin tur problemet om den lika eviga obalansen mellan tillgång på konstnärer och efterfrågan av deras tjänster. Och för de konstnärer som anlitas – vilka riktlinjer ska de offentliga institutionerna ha upp för att ersätta dem för deras arbete?

Ovan berör vi den sistnämnda frågan genom att referera en färsk undersökning av konstnärernas inkomstförhållanden. Vi kan konstatera att situationen är långt ifrån tillfredsställande. Bild- och formkonstnärer har åtminstone tills nyligen inte fått ersättning enligt de avtal som finns ens av statens egna institutioner. Tonsättare, som anlitas för ett beställningsverk, måste lita till Konstnärsnämndens särskilda stipendier för att klara försörjningen under den tid de komponerar. Dansare, koreografer och skådespelare inom det fria kulturlivet har långt ifrån rimliga ersättningsnivåer. Frilansmusiker framträder för en spottstyver. Exemplen kan mångfaldigas.

Detta är i grunden oacceptabelt. De konstnärer som anlitas inom ramen för den offentliga kulturpolitiken måste få ersättning som ligger på en rimlig nivå i relation till deras arbetsinsatser.

Detta är ett ansvar som alla parter måste ta: kulturpolitiker, institutionschefer, arrangörer och konstnärernas egna organisationer. Fortfarande gäller det som formulerades av 1995 års kulturutredning och som senare fastställdes av riksdagen – att de professionella konstnärerna ska kunna ”basera sin försörjning på ersättning för utfört konstnärligt arbete”.

I samtliga mer omfattande utredningar som gjorts om den nationella konstnärspolitiken har konstaterats att konstnärernas villkor förbättras främst genom att förstärkningar av indirekta stöd. Det syftar bl.a. på att en marknad bör tillskapas genom subventioner till t.ex. arrangörer, organisationer och grupper i form av arrangörsstöd, utvecklingsbidrag och turnébidrag. Det kan också gälla insatser i form av t.ex. förmånliga lån och investeringsstöd.

Många av de frågor som nämns ovan är som sagt svårlösta systemfrågor som antingen kräver lösningar i ett bredare sammanhang eller utredningar i särskild ordning. Vi har inte inom ramen för vårt uppdrag haft möjlighet att närmare behandla dessa frågor.

Vi har dock lagt fram flera förslag som vi bedömer gynnar konstnärernas möjligheter till arbetstillfällen och att leva på sitt arbete.

Utöver de förslag och bedömningar som vi presenterar tidigare i detta kapitel rörande centralt fördelade stöd, orkesterfrågor och behovet av en ny aktör som på motsvarande sätt som Stiftelsen framtidens kultur kan utgöra ett alternativ till etablerade stödordningar är det emellertid vår bedömning att flera av de förslag som presenteras i betänkandet som helhet får positiva effekter för konstnärernas villkor.

Det gäller den nya modellen för fördelning av statliga medel till den regionala nivån (portföljmodellen), insatser för att utveckla frågor om entreprenörskap för konstnärer, inriktningen av kulturpolitik som en s.k. aspektpolitik och en ny förvaltningsstruktur.

När det gäller den föreslagna portföljmodellen bedömer vi att kulturområdet och kulturpolitiken genom denna ges förutsättningar att utvecklas och stärkas såväl regionalt som lokalt. Detta bör på sikt borde öka såväl arbetstillfällena som inflytandet för konstnärer. Detsamma gäller förslagen om kulturpolitiken som en s.k. aspektpolitik.

Inom området för frågor om entreprenörskap och vidgad arbetsmarknad föreslås bl.a. att ett nationellt program för kreativa och kulturella näringar inrättas inom ramen för samarbetet mellan Tillväxtverket och Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser. I samband med detta betonar vi vikten av att såväl statliga myndigheter som andra statliga aktörer som arbetar med näringslivsfrämjande frågor, ökar sin kompetens och kunskap om kulturföretagande och dess entreprenörer.

Konstnärs- och hantverksutbildningar föreslås få en ökad inriktning mot entreprenörskap och företagande. Aktörer både inom kulturområdet och inom näringslivet bör dessutom ges i uppdrag att utveckla mötesplatser för kulturföretagare samt att uppmuntra och stödja s.k. inkubatorsverksamhet.

I förslagen om en ny förvaltningsstruktur ingår bl.a. förslag till en myndighet för konstarterna. I denna samlas bidragsgivning inom scenkonst-, musik-, litteratur- samt bild- och formområdena och den stöd- och stipendiefördelning som i dag hanteras av bl.a. Konstnärsnämnden och Författarfonden. Detta gör att de konstnärspolitiska frågorna – dit konstnärernas arbetsmarknadsfrågor räknas – enligt vår uppfattning får en större kulturpolitisk tyngd.

Organisationen medger också en mer flexibel bidragsfördelning som på ett bättre sätt än hittills kan svara mot de behov som finns inom olika delar av kulturområdet.

Syftet med den föreslagna myndigheten för samtid, historia och livsmiljö är att såväl konsten som kulturarvet i högre omfattning bör involveras i samhällsutvecklingen. Vår bedömning är att kulturområdets möjligheter till deltagande och genomslag i samhällsprocesser därigenom bör öka. På så sätt bör också nya utkomstmöjligheter för konstnärer på sikt kunna uppstå.

Medel som frigörs genom omorganisationen av Rikskonserters verksamhet och som i övrigt inte intecknas bör enligt vår bedömning ingå i de medel som fördelas av den föreslagna myndigheten för konstarterna.

13.8. Vissa frågor om sponsring, donationer och villkoren för enskild finansiering av kulturområdet

Vår bedömning: Det behövs en reell ökning av enskild

finansiering som komplement till den offentliga finansieringen av kulturverksamheter. Starka skäl talar för att en förändring av befintliga regler i inkomstskattelagen bör göras.

Ytterligare förbättrade möjligheter för kulturverksamheter att få rådgivning och information från Skatteverket i skattefrågor bör eftersträvas.

13.8.1. Inledning

I direktiven till vårt utredningsuppdrag sägs att betydelsen och nödvändigheten av finansiering från andra källor än den offentliga sektorn måste bejakas. Det hänvisas till att när utrymmet för ökad skattefinansiering varit begränsat har det inneburit att kulturområdet saknat expansionsutrymme. Det framgår vidare att kulturens förankring i samhällets och kulturens frihet bäst värnas när den baseras på stöd från många olika källor. Vårt uppdrag i denna del innebär att vi ska – genom bl.a. internationella jämförelser – finna goda exempel att dra lärdom av. Av direktiven framgår tydligt att vi inte ska lämna förslag till ändringar i den

svenska beskattningen och inte heller ska behandla frågor avseende svensk beskattning.

Vi lämnar därför inget förslag i dessa delar, men eftersom vi har i uppdrag att se närmare på kulturlivets finansiering i vid mening ges här en samlad bild av villkoren för detta. Vi kommer i det följande att ta upp vissa frågor kring avdragsrätt för sponsring och donationer, avskrivningsrätt för inköp av konst, vissa frågor som berör momsområdet och frågan om beskattning av traktamentesersättning. Tyngdpunkten ligger på frågan om avdragsrätt för sponsring och för donationer.

Inom ramen för vårt utredningsarbete har vi, i samarbete med Skatteverket, under våren 2008 anordnat tre seminarier om framför allt sponsring och gåvor. Vid seminarierna deltog företrädare för kulturlivet, för myndigheter och institutioner på kulturområdet samt för näringslivet. Nedan återges några av de synpunkter som framfördes vid seminarierna.

Sverige är i västvärlden relativt unikt i sitt synsätt på sponsring och gåvor. I många andra länder accepteras och stimuleras privatpersoner och företag att avsätta medel till att finansiera allmännyttiga verksamheter, t.ex. kultur. Detta trots att statens skatteintäkter kan bli lidande. I dessa länder får samhällsnyttan överväga statens förlorade intäkter.

Den nuvarande svenska synen är närmast den motsatta. Att skattelättnader leder till minskade skatteintäkter har i Sverige bl.a. använts som argument för riksdagen att avslå motioner rörande sponsring. Det är också en grundmurad uppfattning att samhällets stöd till allmännyttiga ändamål ska hanteras av välfärdsstaten och att en årlig och samlad prövning av stödet bör göras i samband med budgetberedningen. Med ett sådant synsätt blir aktiviteter som gåvor och sponsring snarare att betrakta som skadliga för välfärdsbygget.

I Sverige sätter vi ofta likhetstecken mellan staten och samhället. Den civila sektorn – ideella organisationer, folkrörelser och liknande – kompletterar staten som en allmännyttig aktör medan markanden och dess aktörer i många avseenden betraktas som det allmännas motsats. I korthet kan sägas att privat finansiering av samhällsnyttiga aktiviteter som kultur under modern tid ofta setts med skepsis. Vi i utredningen menar att det är angeläget att ändra på det synsättet.

Åsikter för och mot att underlätta enskild finansiering genom ökade skatteincitament rörande sponsring och avdrag för gåvor

Olika röster har hörts i frågan om fördelar respektive nackdelar med att underlätta för sponsring av och gåvor till bl.a. kulturverksamheter. Efter de seminarier, samtal och diskussioner som vi haft med ett flertal representanter för både företags- och kultursfären har följande generella bild framkommit.

Det är både möjligt och önskvärt att förtydliga och förenkla lagstiftningen gällande avdrag för sponsring. Det skulle framför allt innebära en anpassning till internationella förhållanden och en justering av synen på association och imageskapande verksamhet inom dagens företagande. Den invändning som framförts är att en förändrad lagstiftning för avdrag för sponsring kanske inte har den kraft och skulle ge den resurstilldelning till kultursektorn som är önskvärd.

Frågor rörande avdragsrätt för gåvor ses dock ofta på ett annat sätt. Att öppna för skatteavdrag för gåvor till vissa ändamål skulle mer radikalt ändra på vår nuvarande välfärdsmodell och synen på välgörenhet. Kanske skulle det – av ideologiska skäl – kunna innebära en misstro och ett ifrågasättande av vårt nuvarande samhällssystem.

Vi har dock uppfattat att det från företagshåll framförts att det är just här som de stora ekonomiska möjligheterna finns. En genomgående uppfattning – både bland företrädare för näringslivet och kultursektorn - är att en möjlighet till avdrag för gåvor antagligen skulle generera mer medel till konst och kultur än lagändringar gällande avdrag för sponsring.

13.9. Sponsring och gåvor

Kort om begreppen sponsring och gåvor

Vad är då sponsring och vad ingår i begreppet? Vissa ser det som en välgörenhetsåtgärd ämnad att stimulera allmännyttig verksamhet där sponsorns egennytta är underordnad. Andra – och det får sägas vara den allmänt accepterade åsikten som även kommer till uttryck i rättstillämpningen – är att aktiviteten är till för ömsesidig vinning.

Det kan noteras att begreppet sponsring inte förekommer i den svenska skattelagstiftningen. I inkomstskattelagen (1999:1229) beskrivs rätten till avdrag för ”utgifter för att förvärva och bibehålla

inkomster”. I dagligt tal används begreppet sponsring som en samlingsbeteckning för ekonomiska bidrag från företag till idrott, kultur eller annan allmännyttig verksamhet.

Det finns inte något för alla förhållanden enhetligt gåvobegrepp. Alla former av gåvor torde dock kännetecknas av att tre rekvisit samtidigt är för handen, nämligen förmögenhetsöverföring, frivillighet och gåvoavsikt. Enligt inkomstskattelagen råder i dag ett uttryckligt avdragsförbud när det gäller gåvor. Ibland används begreppet donationer i stället för gåvor. Eftersom det i inkomstskattelagen är begreppet gåvor som används har vi valt att genomgående använda oss av det begreppet.

’Att definiera sponsring är som att försöka harpunera en fjäril i styv kuling’

Det finns inte någon allmänt accepterad ekonomisk eller juridisk definition av begreppet sponsring.

Sponsring brukar dock vanligen ses som ett avtalsförhållande mellan två parter som ingås på affärsmässiga grunder, dvs. utgångspunkten för kontrahenterna är att avtalet ska ge ökade ekonomisk fördelar för båda parter. För att betraktas som sponsring måste motprestationer existera.

Det förekommer dock att både företag och kulturaktörer har en alternativ tolkning, nämligen att sponsring har ett element av välgörenhet i sig, en utgift för företaget som i vissa delar inte bidrar till företagets vinstmaximering utan mer är att härleda till samhälligt eller socialt ansvar. Motprestationen som det sponsrande företaget kan räkna med i den delen är en förbättrad image som kanske på lång sikt bidrar till bättre affärsmässiga villkor och ökad vinst.

Lagregler

Regleringen om avdragsrätt för sponsring och gåvor finns i inkomstskattelagen (1999:1229, IL). I 16 kap. 1 § IL finns den grundläggande bestämmelsen om vilka utgifter som ska dras av i inkomstslaget näringsverksamhet. Motsvarande regler finns i 12 kap. 1 § och 42 kap. 1 § IL avseende inkomstslaget tjänst och

kapital. Dessa regler kompletteras av särskilda regler för varje inkomstslag samt med regler om allmänna avdrag.

Enligt huvudregeln i 16 kap. 1 § IL gäller att utgifter för att förvärva och bibehålla inkomster ska dras av som kostnader vid deklaration av näringsverksamhet. Som nämnts ovan används inte begreppet sponsring i lagtexten. Bestämmelsen i 16 kap. 1 § är generellt utformad och det har därför varit genom rättstillämpningen som den närmare uttolkningen av bestämmelsen har gjorts.

Från huvudregeln om att avdrag ska göras för utgifter för att förvärva och bibehålla inkomster finns undantag. En mer generös regel gäller t.ex. i fråga om avdrag för utgifter för forskning och utveckling som har eller kan antas få betydelse för näringsverksamheten (16 kap. 9 § IL). Någon uttrycklig definition av forskning och utveckling ges varken i lagtexten eller i förarbetena. Att begreppet är tänkt att vara mycket vidsträckt framgår av exemplifieringen i förarbetena, till forskning och utveckling räknas exempelvis kommersiell och företagsekonomisk forskning42. Forskningen kan t.ex. avse administration och distribution, organisatoriska förändringar, förbättrade metoder för planering, kontroll och utnyttjande av stordriftsfördelar.43

Vidare finns särskilda avdragsregler för bidrag till Tekniska museet, avgifter och bidrag till Svenska Filminstitutet och bidrag till utvecklingsbolag (10−12 §§ IL).

I 9 kap. 2 § andra stycket IL ställs upp ett uttryckligt avdragsförbud för gåvor. Som ett undantag från den principen gäller att ett företag i viss utsträckning kan få avdrag för kostnader för reklamgåvor, representationsgåvor och gåvor som har karaktär av personalkostnader44.

Gåvor i form av aktieutdelning

Särskilda regler finns när det gäller gåvor i form av aktieutdelning. Enskilda aktieägare kan, utan skattekonsekvenser för vare sig givaren eller mottagaren, donera sin aktieutdelning till allmännyttiga ändamål eller andra skattebefriade mottagare. Förut-

42 Se prop. 1970:135, s. 32 ff. 43 Jfr även prop. 1989/90:110, s. 611 f. En dom i Kammarrätten i Stockholm den 20 februari 2006 (mål 6837-03 och 6838-03) visar dock att ett visst samband mellan givarens verksamhet och den forskning som bidraget avser ändå måste kunna påvisas. 44 Skatteverkets allmänna råd SKV A 2004:5.

sättningen är att gåvan ges innan bolagsstämman fattat beslut om utdelning.

Möjligheten har sin grund i en dom från Regeringsrätten45. I domen tolkar Regeringsrätten bestämmelsen i 42 kap. 12 § IL på så sätt att aktieutdelning tas upp till beskattning när den som har rätt till utdelningen kan disponera utdelningen. Om aktieägaren ger bort sin utdelning innan denne kan disponera den uppstår därför enligt domstolen inte någon beskattning.

Domen innebär att om en aktieägare ger bort sin aktieutdelning innan bolagsstämman i det aktuella bolaget beslutat om utdelning så beskattas inte utdelningen. Normalt sker beskattning med 30 procent av utdelningen. Om utdelningen skulle ha varit 1 000 kronor efter skatt betyder att det obeskattade beloppet 1 430 kronor i stället kan ges bort till annan mottagare. Om mottagaren är skattebefriad sker inte heller någon beskattning hos mottagaren.

Riktlinjer från Skatteverket om avdragsrätt för sponsring

Skatteutskottet föreslog i ett betänkande att riksdagen skulle tillkännage för regeringen att en prövning bör göras av reglerna kring den skattemässiga behandlingen av utgifter i samband med sponsring. Riksdagen beslutade i enlighet med utskottets förslag46. Tillkännagivandet ledde till att regeringen i juni 2004 redogjorde för sin översyn av frågan i en skrivelse till riksdagen.47

Regeringens slutsats i skrivelsen var att det – med givna utgångspunkter – vare sig var möjligt eller lämpligt att införa en reglering i syfte att precisera avdragsrätten för sponsring. Regeringen gav i stället i november 2004 Skatteverket i uppdrag att ange närmare riktlinjer för bedömningen av avdragsrätten.

Skatteverket redovisade i juni 2005 riktlinjer för avdragsrätt för sponsring.48 I riktlinjerna redogörs för gällande lagstiftning, praxis på området och den tolkning av lagstiftningen som – med utgångspunkt i praxis – Skatteverket rekommenderar. Skatteverket framhåller i skrivelsen att nuvarande regler och rättspraxis ”hindrar inte att det i det enskilda fallet görs en nyanserad bedömning av rätten till avdrag.”

45RÅ 2006 ref. 45. 46 Bet. 2001/02:SkU21, rskr. 2001/02:202. 47 Skr. 2003/04:175. 48 Dnr 130 702489-04/113.

Skatteverket uttalar i riktlinjerna tydligt att sponsringen inte får omfattas av förbudet mot avdrag för gåvor – om sponsringen endast är avsedd att ge sponsorn förbättrad image och goodwill är den att betrakta som gåva och därmed inte avdragsgill.

Vidare framgår bl.a. följande – i det här sammanhanget kortfattat beskrivna – slutsatser av riktlinjerna.

  • För avdrag krävs att sponsorn erhåller direkta motprestationer av den sponsrade. Avdrag medges endast för värdet av motprestationerna. Sponsorn erhåller en direkt motprestation från den sponsrade som förväntas ha ett marknadsvärde som motsvarar sponsringsutgiften eller att utgiften är en indirekt omkostnad på grund av att det finns en stark anknytning mellan sponsorns och den sponsrades verksamheter.
  • Sponsorn måste kunna redovisa innehållet i sponsringsavtalet.

Avtalet kan vara muntligt men bör av bevisskäl vara skriftligt. Av avtalet ska framgå vilka direkta motprestationer som erhålls. Är det fråga om flera olika slag av motprestationer, såsom vid s.k. sponsringspaket, bör ett detaljerat avtal upprättas.

  • Motprestationerna ska värderas till marknadsvärdet
  • Har sponsorn inte utnyttjat motprestationen medges i normalfallet inte avdrag.

Rättspraxis

Det är framför allt två avgöranden av Regeringsrätten från 2000 som uppmärksammats i – och som kan sägas även ha initierat – debatten kring avdragsrätt för sponsringsutgifter.

Det ena avgörandet avser ett sponsringsavtal mellan dåvarande Procordia-koncernen och Kungliga Teatern AB (Operan).49 Av avtalet framgick bl.a. att Procordia skulle ges rätt att i sin marknadsföring omnämna att företaget var huvudsponsor för Operans internationella verksamhet samt utan extra kostnad disponera fem egna föreställningskvällar på Operan per år. Dessutom skulle Procordia erhålla ett visst antal operabiljetter. Det skulle också

49RÅ 2000 ref. 31 I.

finnas möjlighet att i anslutning till premiärföreställningar anordna mottagningar för Procordias gäster.

Skattemyndigheten vägrade Procordia yrkat avdrag för sponsringsbidraget till Operan. Länsrätten biföll inte Procordias överklagande, vilket dock kammarrätten gjorde. Riksskatteverket överklagade till Regeringsrätten.

I sitt avgörande definierade Regeringsrätten sponsring på följande sätt.

Med sponsring förstås i regel att ett företag (sponsorn) lämnar ekonomiskt stöd till en verksamhet av idrottslig, kulturell eller annars allmännyttig natur.

Det konstateras även att det för ett aktiebolag föreligger en klar presumtion för att dess utgifter utgör omkostnader för intäkternas förvärvande eller bibehållande.

I avgörandet uttalade Regeringsrätten att sponsring träffas av förbudet mot avdrag för gåvor om mottagaren inte tillhandahåller någon direkt motprestation och ersättningen inte heller avser en verksamhet hos mottagaren som har ett sådant samband med sponsorns verksamhet att ersättningarna kan ses som indirekta omkostnader i denna. Den omständigheten att sponsringen är ägnad att förbättra sponsorns goodwill och därigenom kan vara kommersiellt motiverad innebär enligt Regeringsrätten således inte i sig att sponsringen förlorar sin karaktär av gåva.

Ett annat avgörande av betydelse är när bryggeriföretaget Falcon AB fick avdrag för sponsring i form av bidrag till Svenska Naturskyddsföreningen och Göteborgs Ornitologiska Förening50. Bidragen gick till projekt Pilgrimsfalk. Frågan i målet var om Falcon, som har pilgrimsfalken som symbol och varumärke, skulle medges avdrag för bidrag om sammanlagt 100 000 kronor till två föreningar som arbetar med ett projekt vars syfte är att säkra pilgrimsfalkens fortlevnad i Sverige.

Riksskatteverket överklagade taxeringsnämndens beslut och ärendet avgjordes slutligen av Regeringsrätten gjorde följande bedömning.

Enligt Regeringsrättens uppfattning föreligger sådan anknytning mellan Falcons verksamhet och det av föreningarna bedrivna falkprojektet att Falcons bidrag till föreningarna inte träffas av avdragsförbudet för gåvor. Någon annan grund för att vägra avdrag för bidragen föreligger inte. Falcons talan ska därför bifallas.

50RÅ 2000 ref. 31 II.

Avgörandet visar på att sponsringsutgiften, utan direkt motprestation, kan utgöra en avdragsgill indirekt omkostnad, Förutsättningen är att det finns en stark anknytning mellan sponsorns och den sponsrades verksamheter.

Internationell utblick

En internationell utblick är relevant för att få en referensram till det svenska regelsystemet i förhållande till sponsring och gåvor.

Danmark: I den danska lagstiftningen finns inga bestämmelser som reglerar avdragsrätt för sponsring. Däremot finns en bestämmelse som reglerar avdragsrätten för reklamutgifter. Sådana utgifter är avdragsgilla om de står i rimlig proportion till reklamvärdet. Det görs ingen skillnad mellan direkt och indirekta motprestationer. Bedömningen utgår från att kommersiellt motiverade reklamkostnader är avdragsgilla oavsett om reklamen består i en reklamskylt eller i att sponsorn får rätt att utnyttja mottagarens image i olika sammanhang. Rättspraxis uppfattas som generöst. I de fall avdrag har nekats har det i de flesta fall rört sig om små verksamheter där det funnits en koppling mellan ägarens fritidsintresse och föremålet för sponsringen.

Storbritannien: Utgifter för sponsring får dras av om de är ”wholly and exclusively for the purpose of the trade”. Denna definition gör att det räcker med en indirekt motprestation, exempelvis association eller imageskapande, för att utgiften ska vara avdragsgill.

Tyskland: En utgift är avdragsgill om den är att betrakta som en driftskostnad. Motprestationen ska stå i rimlig proportion till utgiften och det spelar ingen roll om den är direkt eller indirekt.

Praxis uppfattas som förhållandevis liberal.

Frankrike: Utgifter för sponsring är avdragsgilla om de är att betrakta som driftskostnader. En motprestation som motsvarar utgiften krävs med det är tillräckligt om den är imageskapande.

Avdragsrätt för gåvor till allmännyttig verksamhet.

EU-länderna har generellt olika former av skattelindring för gåvor till stiftelser och allmännyttiga verksamheter. Detta gäller både enskilda och för företag. När det gäller forskning är det inom EU

bara i Finland, Litauen och Sverige där enskilda personer inte får någon form av skattelättnad när man lämnar bidrag . I det följande ges kortfattat exempel på regler angående bidrag och gåvor i vissa länder.

Irland: Rakt avdrag från beskattad inkomst för bidrag över 250 euro och utan övre tak.

Holland, Belgien, Tyskland, Grekland och Österrike: En enskild får dra av bidrag från beskattningsbar inkomst upp till max 10 procent av totala inkomsten. För Tyskland och Belgien gäller dessutom vissa takbelopp.

Frankrike tillämpar en skattelindring med 66 procent av bidraget men har i stället en högre avdragsgräns: upp till 20 procent av inkomsten får dras av.

Danmark medger avdrag för enskilda personer för gåvor i spannet mellan 500 och 6 600 DKR till föreningar, stiftelser, institutioner osv. med välgörande ändamål. Föreningen måste vara godkänd av Skatteverket för skatteavdrag.

Norge har nyligen genomfört en rad reformer för att stimulera privata gåvor och investeringar i forskning från företag.

Pågående svenska utredningar på skatteområdet

Stiftelse- och föreningsskatteutredningen (dir. 2007:97) har till uppdrag att bl.a. se över de skattebefriade ändamålen för stiftelser. Utredningens uppdrag omfattar inkomstskattereglerna för stiftelser, ideella föreningar och registrerade trossamfund m.fl. Utredningen ser bl.a. över vilka ändamål som ska kunna ge skattebefrielse för stiftelser som delar bidrag till allmännyttig verksamhet eller för stiftelser som i egen regi bedriver allmännyttig verksamhet. Utrednings arbete ska redovisas senast den 30 juni 2009.

Av direktiven till utredningen framgår bl.a. att det framförts att främjande av kulturella ändamål borde vara ett s.k. kvalificerat ändamål som berättigar till skattebefrielse. Dagens skattebefriande ändamål för stiftelser är:

  • främja vetenskaplig forskning
  • lämna bidrag för undervisning eller utbildning
  • vård och uppfostran av barn
  • hjälpverksamhet bland behövande
  • nordiskt samarbete
  • stärka Sveriges försvar.

Utredningen om skatteincitament för gåvor till forskning och ideell verksamhet (dir. 2008:102) har till uppdrag att analysera för- och nackdelar med skatteincitament för gåvor till forskning och ideella föreningar som ett komplement till andra stödformer. Utredningen ska lämna förslag till lagändringar, även om nackdelarna anses överväga fördelarna med en sådana incitament.

Utredningen ska redovisa sitt uppdrag senast den 16 juni 2009.

Skatteverkets rådgivning

Som en effekt av de seminarium som Kulturutredningen i samarbete med Skatteverket höll under våren 2008 har Skatteverket sedan i juni 2008 ökat sin rådgivningsverksamhet om avdrag för sponsring.

Verksamheten bedrivs genom ett nätverk av ca åtta personer anställda i Skattverket och placerade i olika delar av Sverige. Avsikten är att Skatteverket – med utgångspunkt i de faktiska förutsättningarna i ett enskilt ärende – ska kunna ge klara besked om avdrag för sponsringsutgiften kommer att medges redan innan parterna i ett tilltänkt sponsringsförhållande skriver på avtalet. För rådgivningen tillhandahåller Skatteverket ett frågeformulär i vilket förutsättningarna för sponsringsavtalet anges.

Sedan verksamheten startade har Skatteverket, enligt uppgift, mottagit endast ett fåtal frågor om kultursponsring.

I sammanhanget bör noteras den etablerade ordning som gäller för kontakter i skattefrågor mellan idrottsområdet och Skatteverket. Idrottsområdet företräds i kontakterna med Skatteverket i de flesta fall av Riksidrottsförbundet. En löpande dialog och informationsutbyte samt möjlighet för idrottsområdet att i förväg känna till kommande skatterättsliga bedömningar som kan få effekt på idrottsområdet ger förutsättningar för idrottsområdet att förbereda sig på förändrad tillämpning av skattelagstiftningen. Det ger också förutsättningar för en öppen diskussion kring skattefrågor som påverkar idrottsområdet.

Liknande förutsättningar finns även för skattefrågor som berör Svenska kyrkan.

13.9.1. Avdragsrätt för företag vid inköp av samtida konst

Enligt nuvarande regler finns i 18 kap. inkomstskattelagen (1999:1229) rätt till avdrag för inköp av inventarier som är avsedda för stadigvarande bruk. Utgiften för anskaffningen dras av genom årliga värdeminskningsavdrag. Inkomstskattelagen innehåller dock ett uttryckligt förbud mot avdrag för inköp av ”sådana konstverk och andra tillgångar som kan antas ha ett bestående värde” (18 kap. 3 § IL).

Avdragsrätten har funnits på den kulturpolitiska agendan sedan mitten av nittiotalet med Konstnärernas Riksorganisation (KRO) och Galleriförbundet som främsta förespråkare.

Redan 1977 i Företagsbeskattningsberedningens slutbetänkande51 föreslogs en avdragsrätt för konstföremål. Föreslaget avvisades dock i den efterföljande propositionen med hänvisning till grundläggande skatteprinciper om att avdragsrätt inte ges för föremål vars värde är bestående eller stigande.

Inför beredningen av kulturpropositionen 1996 presenterade KRO ett modifierat förslag som innebar att avdragsrätten begränsades till att gälla:

  • endast vid förstagångsköp, direkt från konstnären eller dennes representant (gallerist),
  • oavsett vilket utrymme konstföremålet placerats i,
  • alla företagsformer,
  • både fast anbringad och lös konst.

Genom förslaget om att avdragsrätten endast skulle komma att omfatta förstagångsförsäljning ansågs den risk för spekulativa köp som befarades utifrån Företagsskatteberedningens förslag som undanröjd, samtidigt som tillämpnings och kontrollproblem minimerats. Vidare vände KRO sig emot slutsatsen att konst per definition skulle vara värdebeständig eller stiga i värde. Vidare pekade KRO på det man menade var en paradox i gällande lagstiftning som innebär att designade möbler, trots att värdebeständighet ofta föreligger, till skillnad mot konstverk är avdragsgilla.

De skäl som vi fångat upp från gallerister och konstnärer och som talar för en avdragsrätt kan sammanfattas i följande punkter.

51SOU 1977:86.

  • En avdragsrätt skulle stimulera konstmarknaden och därmed minska obalansen mellan utbud och efterfrågan på bildkonstområdet.
  • Ökad försäljning leder till ökade skatteintäkter genom ökad inkomstbeskattning hos konstnärerna
  • Ett ökat inslag av konst på arbetsplatserna kommer att innebära en trivsammare och hälsosammare arbetsmiljö och likställa privat anställdas möjligheter till konstupplevelser med offentligt anställdas.

Mot en ändring talar att statens skatteintäkter skulle minska i den mån företagen skulle få avskrivningsrätt. Det bör dock ställas mot effekterna av en ökad försäljning och därmed ökad inkomstbeskattning av konstnärerna.

Det kan konstateras att motsvarande lagstiftning i Danmark – som infördes 2002 – gett positiva effekter. Syftet med den danska lagstiftningen var att förbättra de ekonomiska villkoren för konstnärerna och stimulera danska företag till konstnärlig utsmyckning av sina arbetslokaler.

De danska reglerna innebär att konstverk som är flyttbara kan skrivas av med 25 procent årligen och konstverk som permanent ingår i en byggnad skrivs av tillsammans med byggnaden. Endast originalkonst som köps direkt av en konstnär eller dennes galleri omfattas av avskrivningsreglerna och reglerna gäller bara första gången ett verk säljs. Konstverken får inte användas för privat bruk och avskrivningsreglerna gäller inte för vidareförsäljning.

I Frankrike finns också möjligheten för företag att köpa konst med avdragsrätt. Regleringen gäller där främst en avdragsrätt med 10 procent vid köp från levande konstnär.

13.10. Mervärdesskattefrågor

Reducerad momssats

För många kulturyttringar är momssatsen reducerad till 6 eller 12 procent, jämfört med den generella skattesatsen på 25 procent. Vissa undantag från momsskyldighet finns också – under angivna förutsättningar – inom kulturområdet. Lagstiftningen är konsekvent i många delar, men det finns också

gränsdragningsfrågor. Momssystemets utformning med differentierade skattesatser har under senare år utretts, med inriktningen att en enhetlig momssats för all omsättning är målet.

I ett delbetänkande52 anges att det är eftersträvansvärt att uppnå en gemensam skattesats på momsområdet. I samma utrednings slutbetänkande53 föreslås bl.a. att skattefriheten för utövande konstnärers framförande slopas och att skattesatsen ska bestämmas till 6 procent. Samtidigt skulle ingående moms bli avdragsgill, en reform som efterfrågats av berörda aktörer. Vidare föreslås att momsen vid konstnärs försäljning av konstverk samt vid import av konstverk skulle sänkas från 12 till 6 procent. Förslagen ligger i linje med önskemål från konstnärernas sida. Det aktuella betänkandet bereds inom Regeringskansliet.

Om en enhetlig momssats, som då troligen skulle vara ca 21 procent, skulle genomföras skulle det för kulturområdets del innebära att flera verksamheter drabbas av momshöjningar av stor omfattning. För närvarande finns dock inte några tydligt uttryckta politiska planer på en enhetlig momssats.

I flera sammanhang under senare år har framförts krav på mer överblickbara och enklare regler för t.ex. konstförsäljning genom gallerier. Det finns även krav på ändrade momsregler när det gäller vissa typer av konstverk, bl.a. konstfotografi, och även när det gäller t.ex. hemslöjd. Effekterna av den differentierade skattesatsen blir ibland närmast absurda när de kan leda till att tjänstemän vid Skatteverket via fotografier ska avgöra om ett konstnärligt utformat föremål anses falla inom eller utanför området för reducerad momssats. Försök att ändra lagstiftningen så att fler konstföremål omfattas av möjligheten till låg momssats möts dock ofta med argumentet att det bara leder till nya gränsdragningsproblem

Inom den europeiska kommissionen pågår för närvarande en omfattande revision av skattesatsstrukturen i sjätte momsdirektivet. Ett förslag som diskuteras innebär bl.a. att en skattesats på 10−12 procent för varor och tjänster som ”inte är livsnödvändiga, men som av andra skäl kan föranleda särbehandling (t.ex. kultur, utbildning, energi och miljö)” bör kunna tillämpas. Den svenska ståndpunkten innebär bl.a. att Sverige kommer att bevaka och verka för att nedsatta skattesatser blir fortsatt möjliga

52 Enhetlig eller differentierad mervärdesskatt? (SOU 2005:57). 53 På väg mot en enhetlig mervärdesskatt – med förslag som syftar till en enhetlig momssats på sikt – (SOU 2006:90).

inom områden där Sverige redan i dag tillämpar en reducerad skattesats. Det gäller t.ex. kultur, inkl. tidningar och böcker, och idrott.

Det finns därutöver frågor med anknytning till mervärdesskatt som påverkar kulturområdet. Ett tydligt exempel är den avgift på 8 procent som är avsedd att träffa donationer och andra ickestatliga externa bidrag till myndigheter. Regleringen finns i förordningen (2002:831) om myndigheters rätt till kompensation för ingående mervärdesskatt.

Avgiften – som ibland kallas högskolemoms – träffar inte bara universitet och högskolor utan även t.ex. statliga museimyndigheter. I regeringens proposition på forskningsområdet Ett lyft för forskning och innovation (prop. 2008/09:50) anger regeringen att myndigheternas skyldighet att betala in 8 procent av mottagna externa bidrag bör upphöra under budgetåret 2009. Regeringen hänvisar till att den övervägande delen av den avgift som betalas till Skatteverket kommer från universitet och högskolor. Endast 5 procent av avgiften kommer från övriga myndigheter. Regeringen uttalar mot denna bakgrund att beloppets storlek och inte minst förenklingsskäl talar för att skyldigheten att betala avgiften bör upphöra även för andra myndigheter än universitet och högskolor.

Vi tolkar uttalandet från regeringen så att skyldigheten för statliga myndigheter att betala avgift på externa bidrag kommer att upphöra även för myndigheter utanför utbildnings- och forskningsområdet. Det innebär i så fall att en begränsning i skattelagstiftningen för gåvor till t.ex. statliga museer kommer att upphöra. Genom ett sådan förenkling av regleringen kan det förutses att viljan att ge bidrag från privata bidragsgivare ökar samtidigt som det minskar det administrativa merarbetet hos de myndigheter som nu omfattas av denna skyldighet. Dessutom innebär det att en myndighet som annars skulle ha fått betala 8 procent av ett mottaget bidrag till Skatteverket kan behålla det ograverat i den egna verksamheten.

Detta är alltså ett tydligt exempel på hur förändrade och förenklade regler på skatteområdet kan ge – förhoppningsvis – positiva effekter.

13.10.1 Beskattning av ersättning för tjänsteresor och

traktamenten för frilansande skådespelare och tekniker

Det finns ingen definition av begreppet ”tjänsteresa” i inkomstskattelagen. Allmänt anses tjänsteresa dock avse en resa som beordras av arbetsgivaren och som innebär att den anställde på en annan plats än den vanliga ska utföra arbete för arbetsgivarens räkning.

I 12 kap. 8 § inkomstskattelagen definieras begreppet ”tjänsteställe”. Enligt huvudregeln är det den plats där den skattskyldige utför huvuddelen av sitt arbete. I vissa fall, ”inom byggnads- och anläggningsbranschen och liknande branscher”, anses bostaden som tjänsteställe. Likaså gäller – enligt uppräkning i lagtexten – bostaden som tjänsteställe för riksdagsledamöter, reservofficerare, nämndemän, jurymän och andra liknande uppdragstagare.

I rättstillämpningen har kammarrätten 2004 slagit fast att ersättningar för traktamenten, resor, uppehälle och logi för korttidsanställda vid en teater anses utgöra lön och därför ska ingå i underlaget för arbetsgivaravgiften. Arbetsgivaravgiften betalas av scenkonstinstitutionen. Den enskilde arbetstagaren har dock i allmänhet rätt till avdrag, med hänvisning till regleringen om avdrag för ökade levnadskostnader vid tillfälligt arbete.

Många frilansande skådespelare och musiker m.fl. bor i Stockholm eller andra stora städer och reser till engagemang i övriga delar av Sverige. Därför drabbas främst teatrar och orkestrar ute i landet av nuvarande regler. Även uppdragstagare i en filmproduktion kan träffas av reglerna. Effekten av regleringen är att kostnaderna för att anlita de frilansande scenkonstnärerna blir högre än vad som skulle varit fallet om frilansarens bostadsort kunde uppges som tjänsteställe.

Rättstillämpningen i den här frågan ledde till starka krav på ändrade lagregler från Svensk scenkonst och Teaterförbundet samt från Föreningen Sveriges Filmproducenter. Merkostnaden för scenkonstbranschen uppskattades 2004 till ca 20 miljoner kronor per år.

13.10.2. Sammanfattande bedömning

Sponsring och gåvor

Som vi har redogjort för ovan finns det röster både för och mot ökade möjligheter till skatteavdrag för sponsring och gåvor.

Vår uppfattning är att det bör övervägas om möjligheterna till avdrag för sponsring och gåvor bör ökas. Kompletterande finansiering utöver de offentliga bidrag som ges till kulturverksamheter kan ofta bidra till att möjliggöra en utställning eller föreställning utöver basutbudet. Givetvis är det angeläget att verksamheterna inte gör sig beroende av intäkter från sponsring eller gåvor när det gäller kärnverksamheten. Genom finansiering från flera håll skapas både en ökad flexibilitet och frihet för den kulturella verksamheten och en bredare samhällsförankring. Kontakter mellan kultur och näringsliv kan även vara grunden för ytterligare samarbeten i vidare mening.

Som ett alternativ till en ändrad lagstiftning med generell verkan skulle särskilda lagregler avseende bidrag till vissa angivna mottagare, i linje med de regler som i dag gäller för bidrag till bl.a. Tekniska museet och Stiftelsen Svenska Filminstitutet, kunna övervägas.

Vi ser också en annan situation, med mer generösa regler, i flera andra länder. Det kan vidare påpekas att förutsättningarna för avdrag för sponsring av forskningsändamål i dag är mindre strikta än de regler som gäller för marknadsföringsutgifter i övrigt.

Den mest påtagliga förändring skulle givetvis åstadkommas genom en ändrad lagstiftning som i högre grad än i dag skulle skapa incitament för finansiering via sponsring och gåvor.

Vi konstaterar därför att det är positivt att en utredning med uppdrag att lämna förslag till skatteincitament för gåvor till forskning och ideell verksamhet tillsatts av regeringen. Om utredningens förslag till lagändringar kommer att omfatta gåvor till ideell verksamhet i vid bemärkelse, dvs. verksamheter som bedrivs utan vinstintresse och förslagen därefter leder till faktiska lagändringar, bedömer vi att möjligheterna till enskild finansiering av kulturverksamheter som bedrivs i icke vinstdrivande form genom gåvor ökar väsentligt. En förändring av det nuvarande förbudet för avdrag för gåvor skulle också, enligt vårt synsätt, minska gränsdragningsproblemen i Skatteverkets och skattedom-

stolarnas bedömning av kravet på direkt motprestation i sponsringsförhållanden.

Vidare är det angeläget att bevaka den pågående utredningen om beskattning av stiftelser. Om kulturella ändamål skulle räknas in bland de skattebefriade ändamålen skulle det leda till att kulturella ändamål likställdes med t.ex. forskningsändamål. Det leder till lindrigare beskattning för stiftelser med just kulturella ändamål och kan även tänkas öka incitamenten för gåvor till stiftelser med dessa ändamål.

I den mån lagändringar beträffande sponsring inte kommer till stånd, eller i avvaktan på att sådana genomförs, bör den rådgivningsverksamhet Skatteverket bedriver få ytterligare genomslag genom att information om verksamheten sprids och utnyttjas i än högre grad än i dag.

Övriga skattefrågor

Vi har – utöver frågorna om avdrag för sponsring och gåvor – valt att presentera några av de skattefrågor som varit föremål för diskussion under senare år.

Vår utredning har som sin främsta uppgift att lämna förslag till ändringar när det gäller kulturpolitikens inriktning och arbetsformer. Det ingår inte i vårt uppdrag att behandla eller lämna förslag till ändringar i den svenska skattelagstiftningen. Att helt undvika att ta upp några skattefrågor på det övergripande sätt vi här har gjort ser vi dock som oundvikligt.

Överväganden om skattelagstiftningen kräver särskilda utredningar för att bedöma behovet av ändrade regler och eventuella för- och nackdelar av incitament ställt mot andra effekter. Vi får därför i detta sammanhang nöja oss med att konstatera att principerna för den svenska skattelagstiftningen är att sträva efter enhetlighet och att undvika särregleringar så långt det är möjligt. Därför har krav från kulturområdet på mer anpassade regler ofta avvisats av både regering och riksdag med hänvisning just till att särskilda regler för kulturändamål skulle innebära undantag från annars allmängiltiga principer. För att uppnå förutsättningar för förändrad lagstiftning för t.ex. avdrag för inköp av konst såsom i Danmark krävs därmed en ändring av denna grundläggande princip.

Det går utöver vårt uppdrag att föreslå hur dessa förutsättningar kan skapas.

Vi kan emellertid konstatera att det för att åstadkomma reella förutsättningar för en ökad andel enskilda medel till kulturverksamheter finns starka skäl som talar för att förändring av reglerna i inkomstskattelagen bör göras.

Vi kan vidare konstatera att den etablerade dialog som i dag finns t.ex. mellan idrottsområdet och Skatteverket bör mana till efterföljd för kulturområdet. Ytterligare förbättrade möjligheter för kulturverksamheter att få rådgivning och information från Skatteverket i skattefrågor bör alltså eftersträvas.

Betänkande av Kulturutredningen

Kulturpolitikens arkitektur

Stockholm 2009

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes Offentliga Publikationer på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningsavdelning.

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Orderfax: 08-690 91 91 Ordertel: 08-690 91 90 E-post: order.fritzes@nj.se Internet: www.fritzes.se

Svara på remiss. Hur och varför. Statsrådsberedningen, 2003.

– En liten broschyr som underlättar arbetet för den som ska svara på remiss. Broschyren är gratis och kan laddas ner eller beställas på http://www.regeringen.se/remiss

Textbearbetning och layout har utförts av Regeringskansliet, FA/kommittéservice

Grafisk formgivare: Peter Herrmann, Liedgren Design

Tryckt av Edita Sverige AB Stockholm 2009

14. Arkitektur för en samlad kulturpolitik

I vårt uppdrag ingår att göra en översyn av den statliga förvaltningsorganisationen på kulturområdet. Översynen innefattar en prövning av om den nuvarande ansvars- och arbetsfördelningen

  • t.ex. gällande uppföljning, utvärdering och strategiskt ansvar − mellan de förvaltningsmyndigheterna är ändamålsenlig eller om förändringar bör ske. Möjligheten att samla förvaltningsuppgifter till färre myndigheter och att renodla den statliga organisationen till ett begränsat antal verksamhetsformer bör också prövas. Övervägandena ska, enligt vårt uppdrag, syfta till att förvaltningsstrukturen ska bli tydligare enklare samt mer transparant och funktionell.

I detta kapitel behandlar vi skillnaden mellan två huvudkategorier av statliga verksamheter på kulturområdet. Vidare beskriver vi hur vi föreslår att de statliga förvaltningsmyndigheternas ansvarsområden grupperas i tre olika sfärer samt dessa myndigheters uppgifter och hur de bör styras.

14.1. Förvaltningsmyndigheter och kulturinstitutioner

Vår grundanalys har vi försökt att visa hur kulturpolitiken har växt fram i etapper och att tendensen är att varje etapp avsätter sin eller sina egna myndigheter. Detta förlopp har skapat strukturen.

När vi värderar kulturområdets statliga myndigheter och institutioner är det enligt vår uppfattning ändamålsenligt att göra åtskillnad mellan två huvudkategorier. Den ena gruppen utgörs av statliga myndigheter som antingen entydigt arbetar med uppgifter av förvaltningskaraktär eller som domineras av sådana uppgifter. Vi kallar dem i det följande för statliga myndigheter med förvalt-

ningsuppdrag eller förvaltningsmyndigheter.1 Den andra gruppen utgörs av statliga myndigheter och andra verksamheter som helt eller huvudsakligen sysslar med egen kulturell produktion. Vi kallar dem kulturinstitutioner eller institutioner.

Avsikten med denna distinktion är inte att bortse från den betydelse som, enligt grundläggande regleringar, finns i begrepp som förvaltningsmyndighet. Vi anser dock att distinktionen är relevant med hänsyn till det stora antal varierande verksamhetsformer som finns för statliga eller statligt understödda verksamheter på kulturområdet. Vi bedömer att distinktionen underlättar de resonemang som vi för kring förändringar av förvaltningsstrukturen och kring den statliga styrningen.

Förslaget om en förvaltningsreform tar i första hand sikte på de statliga myndigheterna med förvaltningsuppdrag. Vissa av kulturinstitutionerna anser vi dock bör förändras i riktning mot mer förvaltningsorienterade uppgifter och därmed utvecklas till statliga myndigheter med förvaltningsuppdrag. Dessa institutioner behandlar vi i det kapitel som tar upp respektive sfär, dvs. kapitlen 15–17.

Kulturinstitutionerna, dvs. de kulturproducerande myndigheterna, stiftelserna, aktiebolagen eller föreningarna har enligt vårt synsätt sin huvudsakliga tillhörighet i endera av sfärerna. Respektive förvaltningsmyndighet bör ha ansvaret för sfärens gemensamma frågor och uppgifter samt samordna och koordinera den i övrigt. Institutionerna bör dock tills vidare lyda oförändrat direkt under regeringen. Vi behandlar ytterligare frågor om institutionerna i kapitel 19.

De berörda förvaltningsmyndigheterna

Med gruppen förvaltningsmyndigheter avses i det följande de verksamheter som räknas upp i tabellen nedan. Anslagen redovisas i miljoner kronor. Tabellen ger en bild av myndigheternas storlek med hänsyn till antal årsverken och anslag.

1 Se vidare tabell nedan.

Tabell 14.1 Kulturområdets förvaltningsmyndigheter

Årsverken

2

Förvaltnings-

anslag

Bidrags-

anslag

FoU-

anslag

Intäkt av konkurrens-

utsatt verksamhet

3

Statens kulturråd

4

76 48,8

1 600

5,8 5,1

Riksarkivet & 7 landsarkiv

667 330,3

6,2

5

ds-

62,2

4,6

33,

5

sen Rikskonser-

anställd

68

ond

130

kitekturmuseet 37 38,7

9,6

101 + 0,5

6

Riksantikvarieämbetet 435

7

209 238,7

8

14,2 120,7

Institutet för språk och folkminnen

78 46,2

-

9

1,1 1,6

Konstnärsnämnden

14 14,8 192,1 - 2,6

Talboks- och punktskriftsbiblioteket

80 100 - - 4

10

Nämnden för hemslöj frågor

2,5 2 22,4 -

Riksutställningar 64

- -

Statens konstråd Stiftel

13

cirka 75

7,6

1 -

ter

11

a

Sveriges författarf

7

8,5

12

Ar

Stiftelsen Svenska filminstitutet har cirka 12013 anställda, förvaltningskostnader om cirka 13414 miljoner kronor och ett bidragsanslag om cirka 356 miljoner kronor. Eftersom filmområdet är föremål för en egen utredning behandlas stiftelsen inte vidare av os s15.

2 Statskontorets PM 2007/99-5, Statliga myndigheter 2007. 3 Statskontoret, 2008/74-5, Konkurrensutsatt verksamhet II − en analys av omfattningen av statliga myndigheters konkurrensutsatta verksamhet. 4 I kap 9 redovisas bidragsanslagen. 5 18,6 miljoner kronor inklusive bidrag till Armé-, Marin- och Flygfilm och enskilda arkiv. 6 Intäkter enlig 4 § avgiftsförordningen, Hermes/ESV. 7 Inkl. den arkeologiska uppdragsverksamheten. 8 Tillkommer gör 9,9 miljoner kronor till kulturarvs-IT. 9 Högst 0,5 miljoner kronor får användas till bidrag till organisationer som företräder de nationella minoritetsspråken och till terminologiskt arbete. 10 Intäkter enligt 4 § avgiftsförordningen, i tkr, Hermes/ESV. 11 Rikskonserter, Verksamhetsberättelse med resultatredovisning, Årsredovisning 2007. 12 Uppgift från Sveriges författarförbunds hemsida 2008. 13 Uppgift från SFI:s hemsida. 14 Filminstitutet redovisar att 64 Mkr av totala intäkterna gick till personal och administration och 70 Mkr till övriga verksamheter, Staten bidrog med totalt 295 Mkr Filmåret i siffror 2007. 15 Jfr Filmutredningen (dir. 2008:88).

läns- och folkbiblioteken. Kungliga biblioteket

har ca 380 medarbetare och ett förvaltningsanslag om ca 306 miljoner kronor.

14.2. Kulturpolitiska sfärer – utrymme för ny kultursyn

Vi föreslår i kapitel 15 att Kungl. biblioteket, som sorterar under Utbildningsdepartementet, ska ges ett utökat ansvar för biblioteksområdet genom att få ansvar för den nationella bibliotekspolitiken innefattande även

och samlade prioriteringar

Vår bedömning: Kulturpolitiken bör ha en organisation som

gör att de statliga myndigheterna med förvaltningsuppdrag kan samverka inbördes, samla politikområdet och göra kulturpolitiken kraftfull. På så sätt underlättas även samverkan med andra samhällsområden.

Vårt förslag: Dagens förvaltningsstruktur bör ersättas av en

organisation som kan ge staten nya möjligheter att utveckla sitt nationella ansvar för kulturpolitiken och ta ansvar på ett nytt sätt. Kulturens yttringar bör grupperas i tre sfärer

  • arkiv, bibliotek och språk
  • samtid, historia och livsmiljö
  • konstarterna.

I kapitlen 3 och 4 har vi beskrivit hur kulturpolitiken vuxit fram och successivt etablerats under 1900-talet. Dagens politik, som vi bes

ens

förvaltningsstruktur. Valen av verksamhetsformer, huvudmannaskap och organisationsprinciper i övrigt har varierat över tiden.

krivit i kapitel 5 återspeglar, om än indirekt, synen på kultur i det svenska samhället och hur den synen har förändrats.

Kulturpolitikens framväxt och utveckling har, som vi tagit upp i grundanalysen, i hög grad skett genom inrättande av myndigheter och institutioner. Ibland har staten tagit ekonomiskt ansvar för befintliga institutioner och ibland även förstatligat dem. Nya myndigheter, institutioner, stiftelser, bolag och även andra verksamhetsformer har i växlande tempon adderats till kulturpolitik

Motiv för förändring

Vår analys har lett oss fram till följande slutsatser som vi anser bör vara vägledande för den fortsatta utvecklingen.

För det första är den situation där kulturpolitiken nu befinner sig historiskt sett speciell. Såvitt vi kan bedöma befinner vi oss mitt uppe i ett kulturellt skifte som saknar motsvarighet sedan övergången från agrarsamhälle till industrisamhälle. Dagens kulturpolitik med dess förvaltningsorganisation och institutionsstruktur utgör i hög grad en serie manifestationer över andra kulturella förhållanden än dagens. Den starka förankringen i en samhällsform som det svenska samhället nu lämnar gör det svårt att anpassa kulturpolitiken till de nya sätt att se och uppfatta kultur som hör hemma i informations- och tjänstesamhället.

För det andra har vi sett att kulturpolitiken, från att ha varit ett politiskt fält som bara avgränsats ganska lösligt, efter hand definierats på ett allt noggrannare sätt. I takt med den utvecklingen har synen på vad kulturpolitiken ska omfatta blivit allt mer specifik så att det politiska breddperspektivet de facto i hög grad gått förlorat. Kulturpolitiken har tappat sin kontakt med civilsamhälle och folkbildning och därigenom också tappat en viktig kanal för förankring och kommunikation med medborgarna.

I takt med att politiken fått ett allt snävare fokus har också enskildheter och detaljer inom detta fokus fått allt större uppmärksamhet − på bekostnad av helhet och breddperspektiv.

Utan en tydlig kursomläggning bedömer vi att denna utveckling kommer att fortsätta med dels en ytterligare krympning av det kulturpolitiska perspektivet som följd, dels en ytterligare koncentration på enskildheter och detaljer. Vi förordar därför en sådan kursomläggning. Våra förslag i föregående kapitel 7−13 är alla olika uttryck för detta.

För det tredje menar vi att en kulturpolitik som ska fungera i takt med samtiden inte kan baseras på en organisation som har dagens utformning. Det gäller med avseende på uppdelningen på olika genrer och ändamål som motsvaras av ett flertal, ofta små specialmyndigheter med begränsade uppdrag. Det gäller också med avseende på den splittrade struktur som de många, små och ibland något större, myndigheterna representerar.

Den enskilda myndigheten kan väl förvalta sitt specifika uppdrag, men sammantaget är det svårt att förstå hur en strategisk och

medveten kulturpolitik ska kunna drivas med den struktur som myndigheterna tillsammans utgör.

För det fjärde har vi gjort bedömningen att det kulturpolitiska samspelet inom den offentliga sektorn behöver utvecklas och förnyas. Vårt förslag enligt det vi kallat portföljmodellen − och som beskrivs i kapitel 12 − syftar till en sådan förnyelse. Det ligger i linje med förslaget att den statliga förvaltningsorganisationen stöps om så att staten kan uppträda mera samlat gentemot kommunerna och landstingen.

Vi menar därför sammantaget att dagens organisation är svår att försvara inte minst med hänsyn till de förluster i form av slagkraft, effektivitet och onödig administration som den får antas leda till. Förslaget om förvaltningsmyndigheterna är en av huvudpunkterna i vår förvaltningsreform. Den skulle, fullt genomförd, innebära att vad som i dag är 19 separata myndigheter eller motsvarande16ersätts av tre förvaltningsmyndigheter17 samt en myndighet för kulturområdets gemensamma strategiska uppgifter − ett Kulturråd med nytt uppdrag.

Vi menar att de strategiska uppgifterna är underförsörjda i dagens kulturpolitik. Syftet är att de framtida myndigheterna sammantaget ska ha förmågan att driva kulturområdets utvecklingsfrågor starkare än dagens organisation.

Vårt förslag om en kulturpolitisk arkitektur i sfärer och en korresponderande förvaltningsreform syftar till att skapa en organisation som kan vara ett fungerande redskap för politiken, väl anpassad efter sina uppgifter och med förutsättningar att genomföra politikens prioriteringar.

Här är vi nu emellertid framme vid den centrala frågan som gäller att skapa en ny förvaltningsmässig arkitektur utifrån vilken kulturpolitiken kan ta sig an informationssamhällets och mångfaldssamhällets kultursyn och kulturyttringar. Att integrera dessa synsätt i kulturpolitiken är för oss detsamma som en breddad

16 Statens kulturråd, Riksantikvarieämbetet, Riksarkivet och de sju landsarkiven, Kungliga biblioteket, Institutet för språk och folkminnen, Konstnärsnämnden, Nämnden för hemslöjdsfrågor, Statens konstråd, Stiftelsen Svenska Rikskonserter, Sveriges författarfond, Riksutställningar, och Talboks- och punktskriftsbiblioteket. 17 Aktuella exempel på trenden mot myndighetssammanslagningar inom statsförvaltningen är att Järnvägsstyrelsen och Luftfartsstyrelsen slagits samman till Transportstyrelsen, att Räddningsverket, Krisberedskapsmyndigheten och Styrelsen för psykologiskt försvar slagits samman till Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. De fyra separata diskrimineringsombudsmännen, DO, JämO, HomO ersätts av en ny myndighet Diskrimineringsombudsmannen. Samtliga dessa nya myndigheter börjar verka från 2009.

kulturpolitik och ett breddat kulturpolitiskt perspektiv. I kapitel 7 har vi listat denna fråga som punkt nio i vårt förnyelseprogram.

Vi vill skapa arkitekturen genom att kulturpolitiken tar sin utgångspunkt i en gruppering av de verksamheter som ingår i politikens ansvarsområde i vad vi kallat för sfärer. Begreppet sfär har vi valt för att beskriva grupperingarna. Vi har inte lyft in någon specifik sakbetydelse i begreppet, utan avsikten är enbart att ge en samlad beteckning på de grupper vi föreslår. Vi föreslår att dessa sfärer är följande

  • en sfär för frågor om arkiv, bibliotek och språk
  • en sfär för frågor om samtid, historia och livsmiljö
  • en sfär för frågor om konstarterna

Förutom dessa sfärer kan medieområdet ses som ytterligare en, liksom − om man så vill − folkbildningsfrågorna inom Utbildningsdepartementets ansvarsområde. Vi har dock inte gått in på organisationsfrågorna inom dessa båda områden. Motiven till de ovan nämnda tre sfärerna har vi redovisat i vårt förnyelseprogram i kapitel 7.

I korthet utgår de innehållsliga motiven för sfären om arkiv, bibliotek och språk från bedömningar av den digitala utvecklingens krav och möjligheter samt behovet av att sätta medborgarna i centrum på nytt sätt.

Motiven för sfären om samtid, historia och livsmiljö handlar väsentligen om en anpassning och uppdatering till samtidens kultursyn, om att övervinna dikotomin mellan konst och kulturarv och ett sätt att öppna för konst och kulturfrågor som en del av den totala samhällsutvecklingen.

De viktigaste innehållsliga motiven för sfären om konstarterna handlar om att samla, stärka och få till stånd kraftfulla insatser till stöd för konstarterna.

Identifieringen av sfärerna syftar till att skapa breda, sammanhållna fält inom politiken vilka kan fånga upp de nya kulturella utmaningarna och ge politiken möjligheter att arbeta utifrån mera övergripande perspektiv än de nuvarande. Sfärerna ska ersätta den nuvarande finfördelade indelningen i genrer och ändamål, vars specifika dagordningar och problem ockuperar politiken.

Sfärerna har i hög grad inbördes beröring med varandra och överlappar varandra. De ska inte ses som ett försök att skapa nya

kulturpolitiska nischer eller ”stuprör”. Det är dock viktigt att dagens uppdelning av kulturpolitiken i en mängd delområden ersätts av en annan och mer robust struktur. Genrer och specialiserade ändamål och verksamheter har sitt stora värde och sin givna plats i kulturpolitiken, men de bör inte få dominera det överordnade politiska perspektivet. Då bakbinds politiken och får svårigheter att ge uttryck för samlade och strategiska prioriteringar.

Förslaget om sfärer bygger sammanfattningsvis på tre motivkretsar:

  • en politiskt strategisk nivå där motivet är att den samlade kulturpolitiken behöver kunna baseras på en arkitektur, dvs. en gruppering och strukturering av de ingående verksamheterna och deras förvaltningar som kan ge politiken överblick, spännvidd och inriktning på långsiktiga och strategiska utvecklingsfrågor,
  • en nivå som avser verksamheternas innehåll, dvs. motiv som gäller utvecklingen, förnyelsen och samtidsanpassningen av de verksamheter som bör ingå i den föreslagna sfären,
  • en organisatorisk nivå som motsvaras av nya uppgifter för myndigheter och institutioner och av myndighetsfusioner som syftar till ge politiken de redskap den behöver för att förverkliga nya intentioner.

Vi vill skapa möjligheter till kraftsamling för kulturpolitiken samt förutsättningar för att ge den ökad attraktionskraft och komma ur den splittrade förvaltningssituation som gör det svårt att driva politiken framåt.

De organisatoriska lösningarna ska understödja utveckling och förnyelse av kulturpolitikens olika genrer och ändamål. Omställningen av den befintliga myndighetsstrukturen behöver ges skälig tid, men på sikt ser vi framför oss att kulturpolitiken kan operera med tre robusta förvaltningsmyndigheter, en vardera för sfären arkiv, bibliotek och språk, för sfären samtid, historia och livsmiljö och för sfären konstarterna.

Sammanfattningsvis syftar vårt förslag om en förvaltningsreform till en myndighetsstruktur där de många små och stora statliga myndigheterna med olika slag av förvaltningsuppgifter ersätts av färre och mer kraftfulla enheter mellan vilka de strategiska, drivande och samordnande uppgifterna kan fördelas på ett tydligt sätt. Kulturpolitiken behöver en mer kraftfull och

enklare uppbyggd förvaltning där de statliga förvaltningsmyndigheterna var och en

  • bättre kan klara sina uppgifter,
  • bättre kan samverka inbördes och hålla ihop politikområdet inåt,
  • klarar att vända sig utåt för att utveckla kulturpolitikens samspel med andra samhällsområden.

Sammantaget ska alltså kulturpolitikens förvaltning fungera mer rationellt och fungera mera relevant i förhållande till politikens behov.

Figur 14.1 Kulturområdets struktur och organisation enligt vårt förslag

REGERINGEN

Kulturinstitutioner

Kulturrådet i dess nya roll

Förvaltningsmyndigheter med ansvar för en sfär

En sfär för arkiv, bibliotek och språk

En sfär för samtid, historia och livsmiljö

En sfär för konstarterna

Medieområdet

Folkbildning

Statens strategiska, drivande och samordnande roll

Under förnyelseprogrammets andra punkt, om en ny roll för staten, har vi karakteriserat den roll som vi anser att staten bör ha i den nationella kulturpolitiken som strategisk, drivande och samordnande. Staten har och ska ha sitt ansvar för de statliga kulturpolitiska redskapen − förvaltningsmyndigheterna, kulturinstitutionerna och stödordningarna, men i den nationella politikens karaktär bör ligga att redskapen ska användas för att stödja och stimulera ett så brett ansvarstagande i samhället som möjligt för konst, kulturarv och andra viktiga kulturyttringar.

Frågan om statens roller och uppgifter inom kulturpolitiken kan självfallet behandlas utifrån fler synvinklar än dem vi valt att ta upp. Den principiella, generella diskussionen om statens uppgifter i välfärdsstaten har nyligen refererats av Förvaltningskommittén som bl.a. haft i uppgift att klargöra vad som bör vara statliga åtaganden i form av myndighetsuppgifter.18

Förvaltningskommittén konstaterar att vad som bör vara en statlig myndighetsuppgift ytterst är en fråga för politiska avgöranden och att synsätten har varierat över tid. Folkstyrelsens utveckling och den ekonomiska och demografiska utvecklingen både i Sverige och i västerlandet har fört med sig nya uppgifter för staten att lösa, utöver ”nattväktarstatens” traditionella uppgifter för militärt försvar, polis, rättsväsende, skatter och utrikesrepresentation.19 Staten har åtagit sig ”välfärdstjänster” inom olika områden. Sättet man löst dem på har i hög grad påverkat medborgarnas livsvillkor.20

Att stödja kulturell verksamhet är en sådan välfärdstjänst. Det är regeringsformens första kapitel som ger den aktuella konstitutionella vägledningen. I 1 kap. 2 § regeringsformen sägs ”Den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd skall vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten.”

I regeringsformen sägs dock inget om ambitionsnivån för statens eller andra offentliga insatser inom kulturområdet,21 vilket

18SOU 2008:118, Styra och ställa − förslag till en effektivare statsförvaltning. 19 Ibid. s. 37. 20 Ibid. s. 47–48. 21 Ibid. s. 47–48.

öppnar för en diskussion om både grunderna för urvalet och inriktningen av de kulturyttringar som staten kommit att främja. 22

Det går knappast att hitta något entydigt eller slutligt svar på den frågan, utan man får konstatera att debatten om de kulturpolitiska prioriteringarna är en del av politikens villkor och något som är viktigt att hålla levande.

Genom vår teckning av kulturpolitikens framväxt har vi velat visa att kulturpolitikens vägval skett som anpassningar efter olika krav som följt av tidsandan. Statens handlande, t.ex. när man instiftat och byggt nya kulturinstitutioner, har utan tvekan i hög grad styrts av symbolvärden och behovet av symbolhandlingar. Detta tror vi är en viktig del av den roll som kulturpolitiken spelar i samhället, men den är bara delvis åtkomlig för förvaltnings- eller kulturpolitiska diskussioner som strävar efter att utgå från och knyta an till mer renodlade principiella överväganden.

Sammanfattningsvis konstaterar vi att det finns en mycket lång och stabil tradition i Sverige av att staten tar ett förhållandevis stort ansvar för konst och andra kulturyttringar. Vi bedömer att frågor om kultur kommer att växa i betydelse för det samhälle som vi är på väg in i. Därför är det sannolikt en klok politik att staten framgent lägger större emfas vid kulturområdet än i dag.

Vårt förslag om kulturpolitikens sfärer och om en förvaltningsreform syftar således till att stärka staten i dess ansvarsroll för kulturområdet samt till att anpassa redskapen − främst förvaltningsorganisationen − för den strategiska, drivande och samordnande rollen.

Sambandet med förvaltningspolitikens utveckling

Vid utformningen av våra förslag har vi även lagt stor vikt vid att de ska ha stöd av och ligga i linje med den generella förvaltningspolitiska utvecklingen. Det gäller t.ex. utvecklingen mot färre myndigheter,23 tendensen att söka organisationslösningar som

22 Så frågade t.ex. Carl Rudbeck i Svenska Dagbladet (1991-09-30) i artikeln ”Rambo eller Rimbaud”, varför rockfans som gillar Guns’n’ Roses ska betala för Wagnerälskarnas fritidssysselsättning , men inte det omvända. 23 De senaste 15 åren har myndigheterna i Sverige blivit färre − och större − genom sammanslagningar. De riktigt små myndigheterna (färre än tio årsarbetskrafter) har kontinuerligt minskat(två). Enligt Statskontoret fanns 547 myndigheter den 31 december 2005 och 478 myndigheter den 1 januari 2007. Statskontoret 2005:32, Statsförvaltningens utveckling 1990-2005, s. 27-31.

stödjer verkställande funktioner likaväl som uppföljning och utvärdering.24

Om förvaltningen ska kunna agera på detta sätt förutsätter det att de centrala myndigheternas uppgifter viktas om från den tyngdpunkt på enskildheter och detaljer, t.ex. i form av beslut och fördelning av stöd och bidrag som fortfarande dominerar, till en inriktning och ett arbetssätt som i stället bidrar till den strategiska förmågan. Vi redogör närmare för detta nedan.

Det behöver i förvaltningen finnas en förmåga att se vad som skulle kunna kalla politikens blinda fläckar. Med det menar vi en förmåga till distansering i förhållande till de egna uppgifterna och deras syften som gör att systemfel, brister och prioriteringar som tas för givna i stället kan identifieras, ifrågasättas och omprövas.

Det är en många gånger gjord erfarenhet att det bästa sättet i organisatoriska sammanhang för att skapa utrymme för denna typ av insatser är att decentralisera och delegera de uppgifter som hör samman med förvaltning och handläggning av politikens enskildheter och detaljer. Vårt viktigaste förslag för att åstadkomma detta gäller ett ökat samspel mellan staten, kommunerna och landstingen inom kulturpolitiken.

En jämförelse med andra politikområden

Det är intressant att jämföra kulturpolitiken med politiken inom andra samhällsområden. Det kan göras med hjälp av olika nyckeltal.

24 I statsförvaltningen betonas behovet av renodlig mellan myndigheter − olika typer av uppgifter ska hållas isär − tillsyn, men även viss strategisk utvärdering, bör skiljas från myndighetsutövning liksom kommersiell verksamhet. Se t.ex. Statskontoret 2005:32,

Statsförvaltningens utveckling 1990-2005, s. 22 f.

Prop. 2007/08:78. Nutek, Glesbygdsverket och ITPS slås samman till två myndigheter − en genomförandemyndighet och en utvärderingsmyndighet. Skolmyndighetsutredningen föreslog att skolfrågorna samlas i tre nya myndigheter med tydliga och avgränsade uppgifter; Skolinspektionen, Skolverket och Myndigheten för specialpedagogik. För socialförsäkringssektorn har föreslagits ett utvärderingsorgan − Inspektionen över socialförsäkringen. Förekomsten av utvärderingsorgan varierar dock utan någon synlig planmässighet mellan olika områden.

Tabell 14.2 Regeringsdepartementen budgetomslutning och underlydande

myndigheter

Departement Personal Budget 07 Antal myndigheter

och motsvarande

Finans 470 168 000

25

65

26

Justitie 320 37 596

16

Försvar 150

43 900

11

Social 230 278 400 18 Utbildning

27

200

74 329

15-tal

Utrikes

28

2 740 29 795

11

Jordbruk 130 18 027

10

Miljö 170 5 581

15-tal

Närings 360 46 300

28

Kultur 85

7 328

65-tal

Arbetsmarknad 95 56 600

10

Integration och jämställdhet

120

6 916

13

Tabellen visar de olika departementen, deras myndigheter (inkl. bolag, affärsverk, stiftelser, fonder) samt del av statsbudgeten. Uppgifterna har hämtats från regeringens hemsida 2008.01.16.

Tabellen visar bl.a. att Kulturdepartementet hör till de departement som har flest antal myndigheter (och motsvarande) såväl i absoluta tal som i relation till budget.29 Ett departement − Finansdepartementet − har lika många myndigheter (och motsvarande) men är det största departementet med cirka 470 anställda.

Kulturdepartement ansvarar för frågor om kultur, medier och idrott samt trossamfund, huvudsakligen inom utgiftsområdet 17, men även område 1. Budgeten för enbart kulturfrågor inom utgiftsområde 17 uppgick år 2008 till 6 123 miljoner kronor. Även om vi från de 65 räknar bort ett tio till femtontal verksamheter som

25 Utgiftsområde 2, 3, 25, 26 och 27 sammanlagt, budgetens utfall 2007. 26 33 centrala myndigheter och 21 regionala myndigheter − länsstyrelserna, 3 bolag, 6 APfonder, 3 stiftelser. 27 Tillkommer gör 36 statliga universitet, men de är inte jämförbara med övriga myndigheter. 28 Tillkommer gör 104 utlandsmyndigheter, men de är inte jämförbara med övriga myndigheter. 29 I England har Department of Culture, Media and Sports (DCMS), som är ett av de mindre departementen, ca 500 anställda, inklusive personal på regeringens regionala kontor. Under DCMS (kulturdelen) finns ett drygt 40-tal Non Departmental Public Bodies (NDPB). Tre av dessa kan ses som centrala förvaltningsmyndigheter − Arts Council England, English Heritage och Museums, Libraries and Archives Council. DCMS verkar lägga flest uppdrag och ha mest samverkan med dem. Var och en av dessa tre har nio regionala kontor. Därtill kommer tre myndigheter med mer avgränsade områden. DCMS finansierar också ett 20-tal kulturinstitutioner. Slutligen finns ett tiotal rådgivande organ. Andra relevanta organisationer är stiftelsen NESTA. Den engelska modellen bygger dock på stora departement och få förvaltningsmyndigheter, varför det inte är direkt jämförbart med svenska förhållanden.

Kulturdepartementet har ett mer begränsat inflytande ansvar för, kvarstår bilden.

De speciella förhållanden inom förvaltningen på kulturområdet kan också beskrivas på annat sätt. Statskontoret30 redovisade totalt i Sverige 200 allmänna förvaltningsmyndigheter med 69 625 årsarbetskrafter. Av dessa kan 20 myndigheter räknas in under den kulturpolitiska31 delen av Kulturdepartementet. Av dessa 20 myndigheter har 14 under 100 årsarbetskrafter. De 20 myndigheterna utgör cirka 10 procent av myndigheterna, men bara 2,7 procent av antalet årsarbetskrafter (1 893 årsarbetskrafter inom kulturmyndigheterna). Skulle proportionerna vara jämförbara skulle kulturområdets myndigheter vara bara cirka sju, dvs. en halvering.

Att myndigheterna och de andra verksamheterna är många är kanske i sig inte det primära problemet. Men om myndigheterna är många så tar de mer tid att styra än om de är färre. De har dessutom avgränsade och i många fall små verksamhetsområden vilket leder styrningen till att bli mer detaljerad än inom många andra områden. Kulturområdets myndigheter har ansvar och uppgifter som i delar överlappar varandra. Det innebär risker för konkurrens och konflikter mellan dem när regeringen vill lägga ut nya uppgifter eller att frågor ”faller mellan stolarna”. Den befintliga strukturen fungerar inte för att ta hand om nya kulturpolitiska profileringar, vilket leder till att nya organisationer får tillskapas. Inom andra politikområden verkar det ofta finnas en myndighet som är mer eller mindre självskriven för en viss uppgift. Så är det inte inom kulturområdet.

30 Statskontoret. Statsförvaltningens utveckling 2000-2005. Delredovisning. Dnr 2005/122-5. Den 31 maj 2005, redovisas sammantaget 552 myndigheter − 112 domstolar, 3 affärsverk, 37 högskolor/universitet, 135 myndigheter i myndighetskoncerner, 65 myndigheter utan egen personal och 200 allmänna förvaltningsmyndigheter. Räknas domstolarna bort är det 440 förvaltningsmyndigheter totalt. 31 Exklusive frågor om medier och idrott.

14.3. Ansvar för nationell överblick

Vårt förslag:

De förvaltningsmyndigheter som ska ansvara för föreslagna sfärer ska var och en ha ansvar för nationell överblick avseende sin sfär. Det gäller bl.a.

  • internationell orientering,
  • utbildning, forskning och utveckling,
  • statistikförsörjning, uppföljning och utvärdering,
  • genomslaget för kulturpolitiska prioriteringar.

Innan vi i kapitlen 15, 16 och 17 redovisar de närmare övervägandena kring respektive sfär, tar vi först upp vissa uppgifter som var och en av de föreslagna förvaltningsmyndigheterna bör ha kapacitet för inom sin respektive sfär.

Vi vill att dessa förvaltningsmyndigheter ska lägga en stark tonvikt vid strategiska arbetssätt som ska leda till en utvecklad nationell överblick. Vi vill särskilt framhålla vikten av insatser för internationell orientering, utbildning, forskning och utveckling, statistikförsörjning, uppföljning och utvärdering. Detta är uppgifter som, om de prioriteras och utförs rätt, alla är ägnade att ge underlag för att formulera alternativ och skapa förutsättningar för prioriteringar av den verksamhet som redan bedrivs.

Generellt sett torde gälla att detta är frågor som − även om många enskilda initiativ pekar i motsatt riktning − sammantaget inte ägnats tillräcklig uppmärksamhet i dagen kulturpolitiska förvaltning.

Myndigheterna med sfäransvar ska var och en ansvara för kunskapsuppbyggnad, kvalitetsfrågor och omvärldsanalys samt utbildning och kommunikation med målgrupper m.m. inom sin respektive sfär.32

En förvaltning som fungerar på det sätt vi föreslår förväntas också frigöra Regeringskansliets kapacitet för kulturpolitikens samlade, övergripande och strategiska inriktning.

32SOU 2007:107, Opinionsbildande verksamhet och små myndigheter, s. 80-82. Förvaltningskommittén skriver att informationsverksamhet, vari opinionsbildande verksamhet inkluderas, vid myndigheterna är värdefull.

14.3.1. Internationell orientering

Sedan Sverige blev medlem i Europeiska unionen 1995 har samarbetet inom unionen allt mer flätats in i det nationella arbetet. Satsningar på regional utveckling, där EU:s strukturfonder har spelat en stor roll, har gjort att frågor om politiken utformning på den regionala nivån fått ökad uppmärksamhet. Strukturfondsmedel har även kommit kulturområdet till del. Det har inneburit att de som är verksamma inom kulturområdet har ökat sin samverkan med andra aktörer regionalt, lokalt och nationellt. Nya kontakter har skapats vilket bidrag till att utveckla kulturområdet i dess helhet.

Internationellt utbyte och samarbete har alltid spelat en stor roll för utvecklingen av det svenska kulturlivets kvalitet och mångfald. Under senare år har globaliseringen medfört att de internationella och interkulturella samarbetsmöjligheterna ökat såväl inom som utom landet. Basen för det internationella samarbetet kan sägas ha blivit bredare och förutsättningarna därvid bättre. Det är alltså långt ifrån bara den statliga nivån som bedriver internationell verksamhet. Sådan verksamhet sker även i hög grad regionalt och lokalt och inom ramen för den civila sektorn och av enskilda konstutövare.

Det är en viktig uppgift för den statliga kulturpolitiken att verka för att dessa möjligheter tillvaratas och att främja ett brett internationellt samarbete. Regeringens ansvar är att genom uppdrag och andra styrinstrument ge myndigheter och institutioner förutsättningar för en ökad internationell orientering inom sina respektive ansvarsområden. Vidare handlar ansvaret om att se till att myndigheterna har verktyg för nationell överblick och samverkan med aktörer på olika nivåer och mellan olika politikområden.

14.3.2. Utbildning och forskning

I avsnitt 10.2 har vi relativt utförligt beskrivit och analyserat kulturområdets forskningsfrågor. Vi utgår i det följande från vad vi där redan anfört. Kulturområdets forskningsresurser är, som vi visade i det avsnittet, små.

Förslaget i propositionen Ett lyft för forskning och innovation (2008/09:50) med en förstärkning av Vetenskapsrådets resurser för vad som där benämns forskning inom konst- och kulturområdet kan innebära att situationen förbättras. Det finns emellertid ingen tydlig anvisning i propositionen om i vilken utsträckning medlen är avsedda att användas för kulturområdets behov.

Som vi ser det är det nödvändigt att sfärmyndigheterna har resurser för forskningsfinansiering, dvs. att de kan beställa och bekosta forskning hos kompetenta utförare och själva givetvis besitter den vetenskapliga kompetens som krävs för att kunna uppträda som kvalificerade beställare. I övrigt hänvisar vi i forskningsfrågor till de förslag vi förde fram i vårt särskilda yttrande till regeringen inför beredningen av forskningspropositionen, se bilaga

6. Förslagen är, som vi ser det, fortfarande relevanta.

Tillsammans med forskningsfrågorna är det också viktigt att alla kulturområdets myndigheter och institutioner har ett samspel med universiteten, högskolorna och andra utbildningsanordnare om kompetensförsörjningen för de yrkesgrupper som är verksamma inom sfären. De myndigheter som vi anser ska ansvara för föreslagna sfärer bör löpande följa hur utbildningarna av nyckelgrupper inom sfärerna utvecklas och söka samråd med utbildningsanordnarna i dessa frågor. I avsnittet 10.2.2 har vi gett tydliga exempel utifrån konstnärliga högskoleutbildningarna på de problem som avsaknaden av sådana samråd kan leda till. Vi anser att det också inom konstområdet bör finnas viss balans mellan utbudet av utbildningar och det arbetsliv som erbjuds studenterna. Myndigheterna bör också kunna ge utbildningsanordnarna information om var behov av ökade utbildningsinsatser finns.

14.3.3. Statistikförsörjning, uppföljning och utvärdering

Frågor om omvärldsbevakning, statistikförsörjning, uppföljning och utvärdering är nära besläktade med frågan om forskningsförsörjning. I samtliga fall handlar det om uppgifter som bör utföras

med vetenskaplig skolning som grund och där kontakt med aktuella forskningsfrågor och forskningsfronter är en god garant för att de kunskapsorienterade uppgifterna sköts med hög kvalitet av myndigheterna.

Internationellt sett finns förhållandevis goda förebilder som bör kunna vara till nytta för svensk kulturpolitik.33 Särskilt engelsk kulturpolitik tycks här vara långt framme.34

Utvärdering bör göras systematiskt och efter vissa bestämda regler och metoder, som gör det möjligt både att pröva och att senare upprepa utvärderingen. Ur kulturpolitisk synvinkel är

33 EU-kommissionen driver frågan om att statistik över kultur ska bli bättre harmonierad på EU-nivå (ITPS (2008) ”Kreativ tillväxt? − en rapport om ”kreativa näringar i politik och statistik” A2008:007). ERICarts (European Institute for Comparative Cultural Research) är ett forskningsinstitut i Bonn, Tyskland med finansiering från bl. a Europarådet. Institutet publicerar på sin webbplats 26 europeiska länders kulturpolitik genom statistik och fakta. Den europeiska kulturbarometern − om kultur- och medievanor i EU-länderna − har genomförts 2001 och 2007 på uppdrag av EU-kommissionen, Eurostat. Europarådet som ansvarar för Landskapskonventionen och fyra konventioner om kulturarvet inrättar expertkommittéer som är ansvariga för att regelbundet rapportera tillstånd och efterlevnad. Konventionsarbete förekommer dock inte inom andra delar av kulturområdet. Europarådet arbetar för att implementera en Culture Watch Europe − cultural governance observatory (under 2008) i vilken uppföljning och utvärdering (monitoring) är en del. Unesco producerar också statistik om kultur via sitt kontor i Montreal, Canada − Unesco Institute for Statistics (Montreal, Canada). I UNESCO:S Statistical Yearbook redovisas denna statistik och institutet presenterar också kulturstatistisk klassifikation och rapporter om metoder. 34 I England produceras statistik, uppföljningar och utvärderingar av departement, myndigheter (non-departmental public bodies, NDPB), institut av olika slag och företag. Verksamheten är omfattande och bedrivs alltså av olika organ. Taking part survey behandlar kultur, sport och fritid. Den är en nationell och kontinuerlig undersökning som Department of Culture, Media and Sports (DCMS) initierat tillsammans med Arts Council England (ACE), English Heritage, Museums, Libraries and Archives (MLA) och Sport England. Den utförs av British Market Research Bureau. Syftet är att få robusta mätdata för mål tre i styrdokumentet ”Departmental Public Service Agreement − increasing participation and attendance amongst priority groups”. Studien utgår från en baseline från december 2006 och varje halvår kommer en ny rapport. I den senaste rapporten från juni 2008 konstateras t.ex. att antalet personer från lägre socioekonomiska grupper och personer med begränsande handikapp som besökt historiska miljöer ökat signifikant. Statens kulturråds ULF-baserade studier påminner om i delar om denna, men dessa har gjorts på en väsentligt lägre ambitionsnivå. Med de omprioriteringar av ULF-undersökningarna som SCB aviserat kommer ambitionsnivån för studierna att sänkas ytterligare. North East Regional Information Partnership (NERIP) som är ett “Regional Observatory” publicerar årligen State of the Region. I den finns statistik för regionen och nationellt som handlar om engagemang i kultur, besök på museer, arkiv och bibliotek, besök och deltagande i konst, film, kulturarv, kulturföretagande, privata investeringar i kultur samt privata kulturutgifter. Data hämtas från DCMS, MLA, UK Film Council, English Heritage, ONS (Office for National Statistics), Arts and Business. Slutsatserna redovisas under rubriken Place tillsammans med en rad andra indikatorer som handlar om miljön, natur, energi, resande boende, brott m.m. Slutsatsen i 2008 års rapport är en att det är en region med en hög livskvalitet, men med fickor av akut ”deprivation”(NERIP, 2008, State of the region 2008, North East England, s. 100).

utvärderingar av mål givetvis av intresse, men även brukar- och intressentutvärderingar är väsentliga.

Uppföljning innefattar t.ex. en sammanställning av vilka beslut som fattats, vilka pengar som fördelats och till vilka ändamål samt kontroll av att de villkor och indikatorer som ställts upp också efterlevts. Fakta från uppföljningar kan sammanställas och användas vid utvärderingar. Men uppföljning kan och ska också uppfattas som ett sätt att löpande, gärna med stöd av informella kontakter, skapa allmänt god insyn och förståelse för en verksamhet.

Att arbeta enbart med större utvärderingar, kanske med långa intervall, har givna begränsningar när det gäller att skapa underlag för förnyelse. Därför är det angeläget att den som gör och svarar för utvärderingar också har en nära löpande kontakt med det område som ska utvärderas. Statistikinsamling, löpande uppföljning och mer systematiska utvärderingar bör gå hand i hand. Vi vill att förvaltningsmyndigheterna ska kunna arbeta på detta sätt inom sina verksamhetsområden.

Uppföljnings- och utvärderingsverksamhet i dag

Generellt sett har konstaterats att utvärderingsfunktionen inom statlig förvaltning är underförsörjd.35 I Förvaltningskommitténs slutbetänkande framhålls att regeringen bör överväga att bilda fristående utvärderingsfunktioner för försvars- respektive energiområdet. Kommittén hänvisar vidare till vårt utredningsarbete för kulturområdet och att vi överväger frågan om hur utvärdering kan organiseras på området.36

Vi har behandlat statistiken om svenskarnas s.k. kulturvanor i kapitel 6.3. Statistiken är central för kulturpolitiken, men behäftas med brister och osäkerheter. Den släpar t.ex. i många hänseenden efter förändringarna i vanorna så till vida att nya vanor, värderingar och livsstilar inte alltid fångas in.

Vi anser att det finns gott underlag för slutsatsen att kulturområdet inte har en löpande uppföljning av den art som behövs. Detta framgår egentligen redan av de ytterst marginella resurser som satsas. I det följande ger vi dock några exempel på utvecklingsbehoven.

35 Per Molander 2008, Den centrala förvaltningens struktur. 36 SOU 2008: 118. Styra och ställa − förslag till en effektivare statsförvaltning, s. 151.

ko

ppdrag att

för

tsbidrag samt kulturföre-

tag

t.ex. orkestrarnas konsertverksamhet. Enligt MAIS är statistiken

I dag har fyra av kulturområdets centrala myndigheter till uppgift att antingen följa upp, utvärdera eller ha tillsyn, Statens kulturråd37, Riksantikvarieämbetet38, Riksarkivet39 och Statens

nstråd40.

Sedan 1994 är Statens kulturråd statistikansvarig myndighet på kulturområdet, vilket bl.a. innebär att man också har i u

bättra och utveckla statistiken inom olika områden. Den statistik om verksamheter som Statens kulturråd sammanställt har dock i hög grad utgått från en ”statsbidragsdefinition”, dvs. uppgifter har samlats in bara om de kan relateras till statliga bidrag. För museiområdet innebär detta t.ex. att en stor del av museerna ligger utanför statistiken. Detta svarar dåligt mot kulturområdets utveckling och den roll för detta som staten bör ha. Statistiken bör omfatta alla typer av relevanta institutioner, arrangörer, grupper, kulturutövare utan sta

ande och kommersiell verksamhet.41Motsvarande gäller statistiken avseende scenkonsterna, där Statens kulturråds statistikinsamling relaterar till institutioner och grupper som fått statsbidrag, men inte speglar t.ex. det svenska musiklivet i övrigt. Föreningen MAIS, musikarrangörer i samverkan, har i en skrivelse till vår utredning framfört en skarpt formulerad kritik av formerna för insamling av statistik avseende musikområdet. MAIS kritiserar även hur statistiken tolkats och de bedömningar som rådet grundat på statistiken om utvecklingen av

37 I förordning (2007:1186) med instruktion för Statens kulturråd står att rådet har till uppgift att följa utvecklingen inom kulturområdet och ge ett samlat underlag för den statliga kulturpolitiken, svara för uppföljning och utvärdering av de statliga insatserna och svara för officiell statistik. Statens kulturråd producerar årligen ett flertal rapporter i serien Kulturen i siffror: om folkbibliotek, teater, dans och musik, museer och konsthallar, musik och regional fördelning. 38 I förordning (2007:1184) med instruktion för Riksantikvarieämbetet sägs att myndigheten ska även följa upp och utvärdera kulturmiljöområdets styrmedel och arbetssätt. Riksantikvarieämbetet producerar årligen rapporter om dels tillståndet för kulturmiljön, dels hur arbetet i olika frågor bedrivs vid bl.a. länsstyrelserna. 39 Riksarkivet med landsarkiven har i sin instruktion (2007:1179) inte någon uttalad uppgift för uppföljning och utvärdering. Statens arkiv redovisar inte någon utvärderingsverksamhet även om utvärderingar givetvis görs inom ramen för enskilda verksamheter. Riksarkiven och landsarkiven har däremot en tydlig tillsynsuppgift enligt arkivlagen (1990:782) År 2007 stod 2 232 myndigheter och organ under Riksarkivets och landsarkivens tillsyn med avseende på arkivbildning och arkivvård. 40 Statens konstråd är sedan 2004 tillsynsmyndighet för statligt ägd konst, som inte ingår i ansvarsmuseernas samlingar. Detta regleras i förordning (1990:195) om vård av statens konst. Konstrådet driver också Konstdatabasen till stöd för de statliga myndigheternas registrering och inventeringar av konst. 41 Jfr S. Beckman & S. Månsson, 2008, KulturSverige 2009, Kulturstatistikens roll och utvecklingsbehov.

behäftad med så många brister och osäkerheter att den i princip är oanvändbar.42

Riksrevisionen har granskat Statens kulturråd och Konstnärsnämnden när det gäller uppföljningen av rådets bidragsgivning.43Riksrevisionen rekommenderar regeringen att se till att de båda myndigheterna förbättrar uppföljningen och utvärderingen av bidragsgivningen för att öka förutsättningarna för omprövning och därmed för förnyelse. Riksrevisionen framhåller att Statens kulturråd genomför utvärderingar på särskilda uppdrag av regeringen, men inte tar egna initiativ till utvärdering av bidragsgivningen. De granskade myndigheterna prioriterar enligt Riksrevisionen inte uppföljning och utvärdering.44 Personal från båda myndigheterna uppger i rapporten att sådan verksamhet prioriterats ned till förmån för själva bidragsgivningen.45

Nutek som på regeringens uppdrag granskat hemslöjden som näringsgren påpekar att bristen på statistik är ett problem inom hemslöjden, men att det dessutom finns ett generellt behov av bättre statistik för kultur- och upplevelsesektorn46.

Nuteks studie kan också ses som ett exempel på kulturområdets problem med ”dolda” branscher. Vid branschkartläggningar används vanligen Standard för svensk näringsgrensindelning (SNI). Här finns en svårighet i statistiken för företagande inom kulturområdet, eftersom standarden är anpassad till mer traditionella näringar. Fiske, jordbruk och basindustri beskrivs detaljerat, men det finns ingen kod för en näring som t.ex. hemslöjd. Nutek har beräknat att det finns cirka 1 000 heltidsslöjdare med en omsättning på mellan 500−700 miljoner kronor per år. Gruppen hemslöjdare domineras enligt Nutek av kvinnor.

En exemplifierande jämförelse kan här göras med den statistik som finns tillgänglig om yrkesfiskare. År 2005 fanns 1 902 yrkesfiskare (varav 19 kvinnor). Det finns uppgifter om yrkesfiskarnas fördelning på åldersklasser, kön, var fisket sker samt om omsättning, import och export och om vilka fiskarter som fångas m.m.47. Förädlingsvärdet för saltsjöfisket 2006 var 340 miljoner kronor. De samlade direkta och indirekta stöden uppgick till 283 miljoner

42 Skrivelse till Kulturutredningen (dnr 72/2008). 43 Riksrevisionen, 2008, Kulturbidrag − effektiv kontroll och goda förutsättningar för förnyelse? RiR 2008:14. 44 Ibid., sid. 63-65. 45 Ibid., sid. 78. 46 Nutek, 2008, Hemslöjden som näringsgren. Redovisning av Nuteks regeringsuppdrag, Dnr: 31-2008-3003, Sammanfattning och s. 9, s. 21. 47 Fiskeriverket, 2006, Fakta om svenskt fiske. Statistik till och med 2005. Tabell 2.2.

kronor. Kostnaderna för fiskerikontrollen var 146,2 miljoner kronor.48

Exemplet visar att det finns skäl för omprövningar av delar av den statliga statistikförsörjningen så att den anpassas efter näringslivets utveckling. Att hemslöjden är en förbisedd näring kan även ses som uttryck för att en kvinnodominerad näring inte prioriterats.

Bristen på utvärdering medför att politiska prioriteringar inte följs upp. Det gäller t.ex. prioriteringen av barn och unga. Ett exempel kan tas i statistiken för statliga museer med fri entré. Genomsnittligt utgör barnen 20 procent av besökarna. Variationen mellan museerna är dock stor (mellan 7 och 47 procent) och museerna har haft svårigheter att rapportera närmare uppgifter49. Exemplet visar på behovet av bättre underlag och mer nyanserade analyser för att rättvisande slutsatser ska kunna dras om de politiska prioriteringarna får rätt genomslag.

Ansvarsfördelningen mellan myndigheterna på kulturområdet leder också till att det ibland förekommer att viss statistik inte tas fram. Som exempel kan nämnas att Statens kulturråd sedan 1994 övertagit ansvaret och anslaget för kulturmiljöstatistiken. Någon aktuell kulturmiljöstatistik har dock inte producerats sedan den första togs fram 1996. Statens kulturråd tog 1999 initiativ till utveckling av arkivstatistik, men projektet avstannade.50

Den statliga utvärderingsverksamheten kompletteras av andra initiativ. Svensk Biblioteksförening51 har varit mycket aktiv med att ta fram självständiga undersökningar, tolka befintliga underlag och förmedla dessa till såväl politiker som allmänhet. Regionbiblioteket i Västra Götalandsregionen bedriver metodutvecklingsprojektet Mål och mått tillsammans med fyra folkbibliotek, nya verktyg behövs för att beskriva bibliotekets betydelse för lokala beslutsfattare och personal. De nya verktygen ska mäta aktiviteten på

48 Riksrevisionen 2008:23, Statens insatser för ett hållbart fiske. 49 Statens kulturråd 2008/1 RAPPORT 2008-01-11, Besöksutveckling för museer 2007,

Redovisning av besöksutfall vid 19 statliga museer med fri entré för barn och ungdomar upp till 19 år. 50 S. Beckman & S. Månsson, 2008, KulturSverige 2009, Kulturstatistikens roll och utvecklingsbehov. 51 Svensk Biblioteksförening är en ideell, partipolitiskt obunden bibliotekspolitisk organisation som verkar för ett bibliotekssystem av hög standard, för att den svenska bibliotekslagen tillämpas och utvecklas samt för biblioteken som ett värn för demokrati och yttrandefrihet. (uppgifter från föreningens hemsida 2008.09.24).

biblioteken, dvs. komplettera det tidigare fokus på utlåningssiffror.52

Behov av ökad uppföljning och utvärdering

Vi anser att det faktamässiga stöd som regeringen i dag har för att styra och utveckla kulturpolitiken och kulturorganisationen mot de nationella målen behöver utvecklas. De kulturpolitiska mål vi föreslår ger ett tydligt ansvar till statliga myndigheter och institutioner att omsätta målen i verksamheter. Vi utvecklar nedan våra överväganden om regeringens styrning.

Det ansvar som kommer att ligga på de föreslagna förvaltningsmyndigheter gör att dessa kommer att behöva utveckla sin kapacitet för uppföljning och utvärdering. De ska kunna förse regeringen med löpande relevant underlag och även ge underlag till de mer frekventa översyner av kulturpolitiken som vi föreslår. Även kulturinstitutionerna behöver utveckla sin uppföljning och utvärdering för att bättre redovisa och återrapportera till regeringen.

Vi ser mot denna bakgrund ett ökat behov av relevant statistik för att få en bättre uppföljning och utvärdering. Samtidigt vill vi markera att detta främst ska ses som ett instrument för ett mer strategiskt arbetssätt från myndigheternas sida. Som sådana fungerar de bäst om de används inom ramen för ett myndighetsarbete som i övrigt kännetecknas av sakkunskap och djup förtrogenhet med verksamheterna inom de områden − de sfärer − som myndigheterna ska ta ansvar för.

Kulturpolitiska prioriteringar

I ansvaret för nationell överblick ingår även att driva och följa upp att kulturpolitiska prioriteringar får genomslag så att de inte stannar vid enbart goda ambitioner. Exempel på sådana prioriteringar kan vara barns och ungas rätt till kultur, jämställdhetsfrågor och mångfaldsfrågor, inklusive ansvaret för nationella minoriteter.

52 Regionbibliotekets hemsida www.bibl.vgregion.se

14.4. Regeringens styrning av förvaltningsmyndigheterna på kulturområdet

Vår bedömning: Förvaltningsmyndigheternas strategiska arbete

och samband med regeringens egna strategiska prioriteringar behöver utvecklas.

Våra förslag:

  • Förvaltningsmyndigheterna bör styras genom återkommande dialoger om strategiska prioriteringar, vilka årligen bör formuleras i ett inriktningsdokument från regeringen.
  • Regeringen bör ange sina tydliga prioriteringar för förvaltningsmyndigheternas respektive verksamheter inom sina sfärer.
  • Styrning av myndigheterna inom respektive sfär bör i det nära perspektivet syfta till ett ökat samspel mellan myndigheterna.
  • Nu gällande, av riksdagen beslutade, mål för enskilda kulturområden bör upphävas.

För statliga förvaltningsmyndigheter finns generellt utformade regleringar. främst i regeringsformen , förvaltningslagen (1986:223) och myndighetsförordningen (2007:515). Exempelvis ska verksamheten bedrivas effektivt, rättssäkert och demokratiskt. Myndigheterna styrs därutöver av särskilda myndighetsinstruktioner. Instruktionerna reglerar vilka uppgifter respektive myndighet har och i vilken form myndigheten bedrivs. Vidare anges myndighetsspecifika bestämmelser om exempelvis förekomsten av särskilda funktioner inom myndigheten och myndighetens rätt att ta ut avgifter.

Regeringen styr en specifik myndighet också genom årliga regleringsbrev och regeringsuppdrag. Det kan också förekomma skriftliga instruktioner för deltagande i internationella förhandlingar, EU:s expertgrupper m.m. Mål- och resultatdialogen mellan departementsledning och myndighetschef är en muntlig styrning. Sedan förekommer vanligen och på olika nivåer informella kontakter. De senare varierar i frekvens mellan olika departement och myndigheter.

Dagens styrning av förvaltningsmyndigheterna på kulturområdet

Styrutredningen har haft i uppdrag att bl.a. se över målstyrningen. Styrutredningen konstaterar att frågan om hur målen formuleras i den politiska miljön bör skiljas från frågan om målens utformning och roll i styrningen av förvaltningen. 53

Styrutredningen konstaterar vidare att den politiska viljeinriktningen ofta formuleras genom visionära eller övergripande mål, men att dessa inte lämpar sig för den konkreta styrningen av myndigheterna. En central del av arbetet inom Regeringskansliet måste, menar utredningen vidare, vara att göra analyser av hur dessa övergripande mål kan översättas till uppdrag till myndigheterna. Uppdraget måste dock formuleras så att det kan realiseras inom ramen för myndighetens arbete.

Styrutredningen beskriver två slags mål − produktions- och prestationsmål respektive mål om yttre effekter, men ställer sig tveksam till att de senare målen är ett bra sätt att transformera politiska ambitioner till styrning av förvaltningen. Utredningens slutsats är att olika myndigheter bör styras olika.

Flera av de myndighetschefer på kulturområdet vi haft kontakt med har framfört att mål- och resultatdialogerna ofta är begränsade till enskilda och konkreta frågor och inte behandlar strategiska och övergripande frågor. Dialogerna har därmed inte fyllt gapet mellan oprecisa instruktioner och alltför detaljerade bidragsförordningar54och regleringsbrev. Mål- och resultatdialoger hålls inte heller årligen med alla myndigheter och vissa myndighetschefer uppger att det kan gå upp till tre år mellan tillfällena.

Vi har också noterat att det finns en uppfattning hos företrädarna för myndigheterna att redovisningar och regeringsuppdrag, inte minst de som genereras av politiska ”utryckningar”, inte kommer till användning på ett förväntat sätt t.ex. vid strategiska politiska prioriteringar. Vi har inte haft möjlighet att undersöka hur många av uppdragen som använts av mottagaren. Att åsikten framförts av flera företrädare gör ändå att detta är en fråga som bör uppmärksammas.55

Styrningen av myndigheterna är i dag under utveckling med utgångspunkt i bl.a. Styrutredningens förslag. För Kulturdeparte-

53SOU 2007:75, Att styra staten − regeringens styrning av sin förvaltning, s 189. 54 Det finns 29 bidragsförordningar inom Kulturdepartementets kulturpolitiska delar. 55 Jfr Daniel Tarschys, 2006. Mål utan mening. Om ordstyrning i landet där allt är prioriterat. s. 20, Statskontorets småskrifter Nr 1, Förvaltningens byggstenar − rapport från ett seminarium.

mentets ansvarsområde har som ett steg regleringsbreven setts över.

Kulturdepartementets engelska motsvarighet, Departement of Culture, Media and Sports (DCMS), publicerar årligen vad som på engelska benämns ”a corporate plan”, dvs. en verksamhetsplan56. Denna består av tre delar − uppnå resultat, partnerskap och departementets interna förutsättningar.

Resultatdelen innehåller mål, prioriteringar och strategier för innevarande år. Där anges bl.a. vilka dokument (DCMS:s egna och myndigheternas) som ska tas fram och när de ska vara genomförda.

Återkommande dialoger och prioriteringar för myndigheterna

Vi gör bedömningen att förvaltningsmyndigheternas övergripande strategiska arbete och samband med regeringens egna strategiska val behöver utvecklas.

De nya nationella mål för kulturpolitiken som vi föreslår i kapitel 8 bör kompletteras med regeringens prioriteringar för de förvaltningsmyndigheter som har ansvar för sfärerna. Det innebär att de nu gällande målen för enskilda kulturområden bör upphävas i den utsträckning de är riksdagsbundna. Målen bör ersättas av prioriteringar som regeringen beslutar om, vanligen för en mandatperiod. Prioriteringarna ska även styra förvaltningsmyndigheternas samspel med landsting och kommuner inom ramen för portföljmodellen. Dessa prioriteringar bör i första hand handla om effekter. Motivet för detta är att när myndigheterna blir större och får fler verktyg, enligt våra förslag i kapitel 15-17, får de bättre förutsättningar att välja hur prioriteringarna bäst kan genomföras. Att bara t.ex. räkna antal föreställningar är inte tillräckligt. Även kvaliteten och upplevelsen måste vägas in.

En liknande plan − ett inriktningsdokument − som den vi nämnt förekommer i England och som sätter in regeringsuppdrag, myndigheternas strategiska arbete och kunskapsunderlag i regeringens politiska sammanhang, borde vara möjlig att åstadkomma även i Sverige. Den är förenlig med den formella muntliga styrning som Styrutredningen föreslår, och som vi menar behöver utvecklas och intensifieras.57 Genom en sådan dialog kan regeringen för-

56 Tillgänglig via DCMS hemsida. 57 I ett sådant system behöver dokumentationen hanteras eftersom det finns uppenbara nackdelar med muntlig styrning. SOU 2008:62, Myndighet för miljön − en granskning av

Naturvårdverket, s. 161.

tydliga sina intentioner och myndigheterna framföra vad som är realistiskt att uppnå eller åstadkomma.58

Vi anser att regeringens styrning av myndigheterna med förvaltningsuppdrag respektive kulturinstitutionerna bör se olika ut. Vår uppfattning är alltså att styrningen bör anpassas till olikheterna i uppdrag och funktion. Det är i linje med de bedömningar som framförts av Styrutredningen.

I övrigt förordar vi en renodling och en differentiering av den roll och de uppgifter som kulturinstitutionerna ska ha i kulturpolitiken. Om statliga myndigheter med förvaltningsuppgifter bör ha ett närmare samspel och kommunikation med regeringen så bör, enligt vår uppfattning, de kulturinstitutioner som själva skapar eller producerar kulturyttringar få en friare och mer självständig ställning. Det gäller alltså även de institutioner som drivs i myndighetsform. Myndigheterna med förvaltningsuppgifter ska vara de redskap för regeringens politik som de också är avsedda att vara.

Kulturinstitutionernas ansvar för olika kulturyttringar förutsätter dock, enligt vårt synsätt, ett längre avstånd till den politiska makten och en större grad av självständighet. Vi menar att de fleråriga sändningstillstånd som public serviceföretagen arbetar utifrån kan utgöra förebilder även för institutionernas styrning. Vi behandlar kulturinstitutionerna närmare i kapitel 19.

De förslag vi lämnar om sammanläggning av myndigheter bör genomföras med hänsyn till de särskilda förutsättningar som gäller för de berörda myndigheterna. I avvaktan på att de föreslagna förändringarna i förvaltningsstrukturen genomförts anser vi att regeringen bör inleda en samlad styrning av myndigheterna inom respektive sfär för att på sätt närma dessa till varandra.

Regeringens styrning av myndigheterna inom respektive sfär bör alltså även på kort sikt syfta till ett nära samspel mellan dessa.

58 Jfr SOU 2007:75, Att styra staten − regeringens styrning av sin förvaltning. s. 14-15, 189.

15. En sfär för frågor om arkiv, bibliotek och språk

Vår bedömning: Det är angeläget att göra en anpassning till de

nya villkor och möjligheter som digitaliseringen innebär för arkiv och bibliotek och att ge medborgarna ökad tillgång till nya tjänster och samlad information.

Våra förslag:

  • Riksarkivet och landsarkiven läggs samman till en myndighet

– Arkivverket – som får i uppdrag att svara för den nationella överblicken över arkivområdet.

  • Kungl. biblioteket får i uppdrag att svara för den nationella överblicken över biblioteksområdet.
  • Talboks- och punktskriftsbiblioteket får ett utvidgat ansvar för att följa och stödja de statliga myndigheternas insatser för anpassad information.
  • Senast 2014 bör en samlad myndighet för arkiv och bibliotek inrättas. Övriga föreslagna förändringar bör kunna genomföras snabbare.
  • Institutet för Språk och folkminnen bör vara en myndighet inom sfären, men bör tills vidare inte organiseras ihop med de övriga myndigheterna.

15.1. Inledning – motiv för sfären

Vi kommer i det följande att lämna en redogörelse för arkiv- och biblioteksverksamheter samt om språkorienterad verksamhet. Redan inledningsvis sammanfattar vi emellertid de viktigaste inne-

hållsliga motiven till att urskilja dessa tre verksamheter som en av kulturpolitikens huvudsfärer. De närmare beskrivningarna och analyserna finns i de efterföljande avsnitten.

Den överordnade kulturpolitiska analysen bygger, som vi flera gånger har framhållit, på behovet av att orientera kulturpolitikens mot ett mer strategiskt arbetssätt. Ett sådant arbetssätt är i högre grad inriktat mot att stärka de viktiga kulturyttringarnas position i samhällsarbetet än på att hantera de enskilda kulturverksamheternas specialiserade agendor.

Vi anser också att kulturpolitikens förutsättningar för att hantera de frågor som är väsentliga för de enskilda verksamheterna och ändamålen ökar om ett sådant arbetssätt utvecklas.

Arkiv och bibliotek – från analog till digital vardag

Arkiv- och biblioteksområdena har var och en som grundläggande uppdrag att samla in, förvara och tillgängliggöra information. I arkivens fall omfattar uppdraget handlingar som upprättats eller skapats som ett led i olika samhällsprocesser, först och främst den offentliga förvaltningens beslutsfattande. De handlingar som samlas i de offentliga arkiven, arkivhandlingarna, syftar i första hand till att fungera som dokumentation av dessa processer. Den traditionella arkivhandlingen är unik, även om det kan finnas kopior av originalet.

I bibliotekens fall handlar det om böcker och andra tryckta skrifter, där mångfaldigandet tvärt om är den tryckta skriftens bärande idé. Böcker och tidskrifter skrivs direkt för att nå en läsekrets. En arkivhandling däremot är normalt inte upprättad med tanke på arkivet, utan primärt för att fungera inom ramen för ett annat sammanhang. Det går att räkna upp flera skillnader av detta slag som lett till att arkiv och bibliotek, trots de många beröringspunkterna, ändå har förhållandevis olika identiteter.

Undersöker vi dessa identiteter närmare så ser vi emellertid att de i hög grad går att föra tillbaka på den teknologiska gränslinje som de analoga informationsbärarna upprätthåller mellan den unika handlingen och den tryckta skriften. Med de digitala informationsbärarnas intåg är dock den teknologiska gränsen i princip upphävd. Så snart informationen finns i digital form så kan den lagras, mångfaldigas och spridas på ett sätt som vänt upp och ned på det

mesta av det som under den analoga tiden gett arkiven och biblioteken dess olika förutsättningar.

Inom både arkiv- och biblioteksväsendena pågår sedan 1970talet en anpassning till de nya digitala villkoren och möjligheterna. Från att på ett typisk sätt ha varit en marginalföreteelse så tar de digitala villkoren successivt över och börjar dominera arkivens och bibliotekens1 vardag.

Den digitala utvecklingen är omvälvande för arkiv- och biblioteksområdena och vi har sannolikt hittills bara sett dess inledning. Dagens arkiv och bibliotek har trots allt fortfarande sin bas i den analoga världen, men verksamheterna, liksom deras användare, rör sig i hög grad i riktning mot den digitala. I framtiden kommer med stor sannolikhet arkiven och biblioteken att vara digitalt baserade med uppgift att också hantera analog information.

Skillnaderna mellan arkiv- och biblioteksväsendena kommer inte att upphävas av den digitala utvecklingen. Givetvis ska också väsentliga och funktionella egenarter mellan de båda områdena bestå. Men vi tror att det är mer som förenar än som skiljer arkiv och bibliotek åt i ett framtidsperspektiv. Att se frågor som berör arkiv och bibliotek i ett sammanhang, i en sfär, handlar om att fokusera på den kärnuppgift som är gemensam för båda områdena, att samla in, förvara och tillgängliggöra information.

En omställning kommer att kräva mycket kraft i form av kreativitet, idéer och nytänkande, men också i form av ekonomiska resurser, förmåga till kraftsamlingar och prioriteringar samt gott ledarskap.

Behov av samordning

Arkiven och biblioteken står alltså sedan en tid mitt uppe i och inför stora och avgörande steg i förhållande till den digitala världen. För att underlätta och på ett effektivt sätt samordna förändringar till följd av den tekniska utvecklingen, som har gett helt nya möjligheter, ser vi behov av en modern, central aktör eller företrädare för dessa frågor inom förvaltningen.

Biblioteken är av hävd uppdelade på tre separata områden, utan gemensamt sammanhållande centrum. De får i dag vart och ett

1 Statistiska centralbyrån, Kungl. biblioteket Forskningsbiblioteken 2007. Mediebestånd, låneverksamhet, personal, driftskostnader m.m. Där sägs att ”Med största sannolikhet blir det alltså inom kort vanligare att använda en e-bok än att låna en tryckt bok, framför allt bland högskolebibliotekens användare.”

efter bästa förmåga hantera omställningens utmaningar. Det gäller folkbiblioteken, de vetenskapliga biblioteken och specialbiblioteken. Ansvaret för biblioteksförsörjningen är delat på flera parter: stat, landsting och kommun, Kulturdepartement och Utbildningsdepartement, Statens kulturråd, Kungl. biblioteket (inkl. Statens ljud och bildarkiv fr.o.m. 2009) och Skolverket.

De olika biblioteksväsendena emanerar ur skilda historiska sammanhang, har haft olika ämnesmässiga tyngdpunkter och vänt sig till olika låntagargrupper. De uppgifter och utmaningar som biblioteken står inför är dock i princip desamma för dem alla. Det gäller även beträffande låntagarna, som har andra behov och beteenden än tidigare.

Därför bedömer vi att det behövs en ny organisation och en ny ledningsfunktion för ett samlat svensk biblioteksväsende.

Inom arkivväsendet finns en motsvarade bild. Arkivfunktioner, allt ifrån enklare förvaringsformer till utbyggda professionellt skötta arkiv, finns i anslutning till varje verksamhet som behöver en sådan. Det gäller såväl stat, kommuner och landsting som företag, föreningar och enskilda. Detta präglar arkivväsendet i stort på så sätt att de statliga arkivmyndigheternas, Riksarkivets och landsarkivens, huvudsakliga uppgift är att sörja för statens arkivfunktioner i form av fysiska depåer för handlingar, viss tillsyn och för den professionella kompetensen.

Sveriges kommuner och landsting svarar för viss samordning och service till arkiven inom den kommunala sektorn medan arkiv inom enskild sektor, trots vissa insatser från de statliga myndigheterna, av folkrörelsearkiven samt även andra sammanslutningar, i princip saknar professionellt centrum.

Sammantaget gäller att samtliga aktörer inom arkivområdet är primärt inriktade på den egna arkivbildningen. Ingen, inte ens Riksarkivet, har ett tydligt ansvar för arkivväsendet i dess helhet. Vi tror att ett sådant centrum behöver skapas.

Den tekniska utvecklingen och inträdet i den digitala världen gör emellertid att det framstår som än mer ändamålsenligt att skapa en samlande aktör gemensamt för såväl arkiven som biblioteken.

Till utmaningarna för arkiven och biblioteken, som ju hittills varit inriktade på det skrivna ordet, hör att den digitala informationstekniken löser upp gränsen mellan skrift, ljud och bild. Den utvecklingen har vi berört i grundanalysens avsnitt 5.4.3.

Detta får följder på så sätt att inte bara gränsen mellan arkiv och bibliotek löses upp, utan också så att gränserna försvinner

gentemot de arkiv- och biblioteksfunktioner som är specialinriktade på just ljud- eller bildupptagningar. Att Kungl. biblioteket och Statens ljud- och bildarkiv, efter myndigheternas eget initiativ, från och med 1 januari 2009, bildar en gemensam myndighet betraktar vi som ett framsynt och viktigt steg. Den utveckling som därmed inletts bör på sikt följas upp när det gäller samspelet med ytterligare aktörer inom området.

Talboks- och punktskriftsbiblioteket

Samma förhållande torde kunna bli aktuellt vad gäller tillgången till anpassade medier. Den digitala utvecklingen har lett till en snabb utveckling som påverkar och flyttar gränsen för allas tillgänglighet. Även sammangåendet mellan Kungl. biblioteket och Statens ljud- och bildarkiv torde som nämnts ovan ge positiv riktning åt denna utveckling. Vi anser därför att även Talboks- och punktskriftsbiblioteket hör samman med den sfär som arkiven och biblioteken skapar.

Talboks- och punktskriftsbiblioteket är inne i en fas av utveckling som vi vill understödja genom vårt förslag. Vi anser därför att det finns möjlighet till organisatoriska förändringar på sikt.

Institutet för språk och folkminnen

Institutet för språk och folkminnen har tidigare redovisats till riksdagen under arkivområdet2 men är efter att språkfrågor har integrerats i myndigheten en del av litteratur, läsande och språk. Myndigheten har alltså kontaktytor mot såväl arkiv som bibliotek. Institutets verksamhet utgörs i dag av en del som i allt väsentligt är uppbyggd kring informationsförsörjning av samma art som arkiven samt uppgifter för språkområdet. Enligt förslag från Språklagsutredningen3 bör de senare uppgifterna utvecklas.

Vi menar att Institutet för språk och folkminnen har uppdrag som har beröringspunkter dels mot arkiven, dels mot biblioteken. För att skapa förutsättningar även för Institutet för språk och folkminnen att dra nytta av de samordningsvinster som vi anser finns

2 Såväl Institutet för språk och folkminnen (dvs. innan språkfrågorna fördes till området) som i Statens ljud- och bildarkiv under Utbildningsdepartementet har räknats till arkivområdet. jfr t.ex. prop. 1996/97:3, s. 153. 3 SOU2006:26, Värna språken – förslag till språklag.

för arkiv och bibliotek bedömer vi att institutet bör räknas till den föreslagna sfären. Det innebär bl.a. att regeringen i sin styrning av myndigheten bör utgå även från gemensamma frågor i sfären och underlätta samverkan med övriga berörda myndigheter som arbetar för sfären.

Institutet för språk och folkminnen har funnits i nuvarande form sedan 1 juli 2006. På något längre sikt bör det bli tydligt vilka uppgifter och vilka utvecklingsmöjligheter som ligger framför institutet med anledning av de nya uppdragen i anslutning till politiken inom språkområdet. Den utvecklingen bör avgöra om också institutet bör integreras organisatoriskt med de andra myndigheterna inom sfären och den riktning som utvecklingen av verksamheterna inom myndigheten tar bör därför avvaktas.

Vår bedömning är att myndigheten bör ingå i den sfär som arkiven och biblioteken skapar. Däremot anser vi att organisatoriska förändringar bör ses på sikt.

15.2. Arkiv

15.2.1. Arkivverksamheten i landet

Arkivverksamheten kan dels betraktas som en kulturverksamhet, dels som en del i den allmänna förvaltningen, dvs. som en generell resurs för samhällets informationsförsörjning4. I Sverige finns medeltida handlingar bevarade men arkivverksamhet i mer ordnad form inleds under 1500- och 1600-talet. Ansvaret för offentliga arkivverksamheter är fördelat på stat, landsting och kommun.

Vad gäller enskilda arkiv finns inte någon lagstiftning.5 Enskilda arkiv har bildats av företag, föreningar och privatpersoner samt s.k. gårdsarkiv. Vid Riksarkivet finns en nämnd för enskilda arkiv som år 2008 fick använda 11 742 000 kronor för bidrag till enskilda arkiv. Vidare förfogar Riksarkivet över anslaget bidrag till regional arkivverksamhet, ca 6,2 miljoner kronor. Det får användas till 22 regionala arkiv.6

4 Per Molander, 2008, Den centrala förvaltningens struktur. Rapport till 2006 års förvaltningspolitiska kommitté. 5 Arkivutredningen (SOU 2002:78) föreslog att det av arkivlagen skulle framgå att arkiv som bildats av enskilda arkivbildare är en del av det nationella kulturarvet. Ett samlat arkivverk skulle ha ett tydligare ansvar för enskilda arkiv. 6 Bidraget lämnas i form av stödenheter om 100 000 kronor eller delar av stödenheter och stödenheterna ska fördelas lika mellan de stödberättigade arkivinstitutionerna.

En trend är att skilda regionala och lokala arkiv, men även landsarkiv och landsting- och kommunarkiv, samlas till arkivcentrum. Det gör arkiven både mer synliga och tillgängliga. Arkiven används i hög grad inom den vetenskapliga forskningen. Vidare är de av stor betydelse inom förvaltningen. En stor grupp användare är släktforskarna.7 Enligt Sveriges släktforskarförbund är närmare 70 000 personer medlemmar i föreningar för släktforskning.8

Arkivutredningen9 beräknade att det 2002 fanns ca 200 personer verksamma vid folkrörelsearkiven runt om i landet. Folkrörelsearkivens bestånd kunde 2001 beräknas vara minst ca 50 000 hyllmeter handlingar. På näringslivsarkiven beräknade arkivutredningen10 att det fanns ett 50-tal anställda. Beståndet fördelar sig på ca 90 000 hyllmeter, 4 miljoner bilder och stora mängder reklammaterial och bilder. Vidare finns arkivpersonal och stora arkiv i kommuner och landsting.

En stor del av de arkiv som finns i landet härrör från den offentliga förvaltningen, men arkivfrågorna har också en kommersiell och uppdragsfinansierad sida. Företag och föreningar av skilda slag avsätter arkiv och vid någon punkt i företagets eller föreningens historia uppstår behov av att arkivet tas om hand av någon annan, en professionell arkivvårdande organisation. Det har gett upphov till arkivverksamheter utanför staten vilka finansieras huvudsakligen av enskilda medel.11 Det finns sålunda en marknad på vilken företagen och föreningarna kan upphandla arkivtjänster av såväl enskilda arkiv som av Riksarkivet och landsarkiven.

Akademiska utbildningar i arkiv- och informationsvetenskap finns vid flera universitet runt om i Sverige.

Arkivverksamheterna har flera skilda föreningar för olika delar av arkivverksamheterna. Riksförbund som på musei- och biblioteksområdet finns däremot inte.

Arkivutredningen konstaterade att kommunikationen mellan stat och kommun när det gäller arkivfrågor förts i en anda av bristande tillit och att det hittills till del varit svårt att få till stånd ett konstruktivt samarbete.12 Vi har genom våra möten med regio-

7 SOM-institutet, Åsa Nilsson, SOM-rapport 2008:13, SOM, Livsstil och kulturvanor i Sverige 2007. Enligt undersökningen hade åtta procent av befolkningen, något fler män än kvinnor, släktforskat någon gång under det senaste året. 8 S. Beckman och S. Månsson, 2008, Kultursverige 2009, Problemanalys och statistik. 9SOU 2002:78, Arkiv för alla, s. 130. 10 ibid. s. 126 f. 11 Exempelvis har Centrum för näringslivshistoria i Stockholm en självfinansieringsgrad på 95 procent, grundad 1974, uppgifter överlämnade till Kulturutredningen dnr 168/2008. 12 Arkiv för alla, s. 108.

nala företrädare och andra fått uppfattningen att frågan fortfarande är aktuell. Vidare har i dessa sammanhang framförts att det finns problem med vilka enskilda arkiv som tas om hand respektive vilka som inte tas om hand.

Kontakter finns mellan näringslivsarkiven (det finns en förening för näringslivsarkiven), föreningsarkiven och de offentliga arkiven men kontakterna handlar mer om kunskapsutbyte än om samverkan eller samarbete. Det har också framförts till oss att de mindre arkiven har behov av utvecklingsstöd när det gäller t.ex. upprättande av affärsmodeller.

Samlade uppgifter om eller utvärderingar av såväl offentliga som enskilda, förenings- och näringslivsarkiven saknas.13 Det är heller inte uttryckligen en uppgift för Riksarkivet och landsarkiven. Till skillnad mot t.ex. biblioteksområdet tycks detta heller inte uttryckligen efterfrågas av den professionella arkivvärlden.

15.2.2. Riksarkivet och landsarkiven

År 1618 utsågs den först arkivsekreteraren i det kungliga kansliet.14År 1835 infördes titeln riksarkivarie. Arkivmyndigheterna, Riksarkivet och landsarkiven15 har som främsta uppdrag att förvara och vårda myndigheternas allmänna handlingar för framtiden. Grunden för verksamheten är offentlighetsprincipen som utgör en förutsättning för vårt demokratiska statsskick – alla medborgare har rätt att ta del av allmänna handlingar.16

I arkivlagen (1990:782) finns grundläggande bestämmelser om myndigheternas arkivverksamhet. Där anges bl.a. att myndigheternas arkiv är en del av det nationella kulturarvet och att de ska bevaras, hållas ordnade och vårdas så att de tillgodoser rätten att ta del av allmänna handlingar, behovet av information för rättsskipning och förvaltning, och forskningens behov. Av arkivlagen

13 Sammantaget torde dock arkivverksamheten i landet vara omfattandet Budgetomslutningen vid de tre arkiven Arbetarrörelsens arkiv, Centrum för Näringslivshistoria och TAMarkiv var 2008 59 miljoner kronor. Underlag överlämnat till utredningen från dessa institutioner. dnr 168/2008. 14 Men Riksarkivet kan räkna sina rötter tillbaka till årtalen 1523 och 1618. 15 De finns i Lund, Göteborg, Uppsala, Visby, Vadstena, Östersund och Härnösand. För Värmlands respektive Stockholms län har Värmlandsarkiv respektive Stockholms stadsarkiv funktion som landsarkiv. 162 kap. tryckfrihetsförordningen (1949:105). I sekretesslagen (1980:100) finns bestämmelser om att myndigheterna bl.a. ska registrera handlingar. Vidare är personuppgiftslagen (1998:204), lag om överlämnanden av allmänna handlingar etc. (1994:1383) och lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk viktiga för verksamheten.

framgår vidare att det för tillsynen av att myndigheter och andra fullgör sina skyldigheter på arkivområdet ska finnas arkivmyndigheter. I arkivlagen finns också bestämmelser om arkivmyndigheternas övertagande av arkiv från myndigheter under deras tillsyn samt en bestämmelse om att de statliga arkivmyndigheter får ta emot arkivmaterial också från enskilda. Ytterligare bestämmelser som bl.a. rör de statliga arkivmyndigheternas föreskriftsrätt och överlämnande av arkiv till arkivmyndigheterna finns i arkivförordningen (1991:446).

I förordningen (2007:1179) med instruktion för Riksarkivet och landsarkiven anges att de har det särskilda ansvaret för den statliga arkivverksamheten och för arkivvården i landet som framgår av arkivlagen och arkivförordningen. Enligt instruktionen har Riksarkivet i uppdrag att verka för att myndigheter och vissa andra organ på ett ändamålsenligt sätt fullgör sina skyldigheter enligt arkivlagen att bevara, hålla ordnade och vårda sina arkiv så att arkiven tillgodoser rätten att ta del av allmänna handlingar, behovet av information för rättskipning och förvaltning samt forskningens behov. Riksarkivet ska också bl.a. verka för utveckling av arkivverksamheten, och verka för ändamålsenlig gallring av handlingar, samt ge kommunerna råd i arkivfrågor.

Enligt instruktionen ska Riksarkivet beträffande handlingar som mottagits för förvaring hålla dem tillgängliga, tillhandahålla och levandegöra arkivinformation för forskningsändamål och annat utnyttjande, och verka för att arkiven och samlingarna ska bli fullständiga. I instruktionen anges också vilka uppgifter landsarkiven, som är myndigheter under Riksarkivet, har. Uppgifterna är i princip parallella fast avgränsade till en viss region. Riksarkivets och landsarkivens verksamhet kan beskrivas under fyra huvudsakliga rubriker.

Att arbeta för en god arkivhantering innebär att hjälpa myndigheter och enskilda arkivbildare att bättre hantera sina arkiv. Det innebär rådgivning, stöd, regler och normer, utbildningar och inspektioner av arkiven. År 2007 stod detta för 7 procent av de totala kostnaderna

Att ta emot, bevara och vårda innebär att ta väl hand om arkivhandlingarna, sortera och förvara dem rätt, konservera och binda om samt stöldskydda. Digitalt material konverteras i nya, system och format. Kända metoder används och nya utvecklas. År 2007 stod detta för 29 procent av de totala kostnaderna.

Att tillhandahålla och tillgängliggöra innebär att tala om att arkiven finns och hur man söker och läser. Det görs på forskarsalar och via webbsidor, men även via brev, e-post eller telefon. Arkivarier svarar på frågor och ger stöd. Söksystem och andra hjälpmedel till arkiven utvecklas. Visningar, kurser, utställningar, publikationer och annan information är andra aktiviteter. År 2007 stod detta för 60 procent av de totala kostnaderna.

Att erbjuda museitjänster handlar om att erbjuda kvalificerade förvaringstjänster åt svenska museer samt vård- och dokumentationstjänster avseende museiföremål. År 2007 stod detta för fyra procent av de totala kostnaderna. Denna verksamhet är till övervägande delen finansierad via avgifter. 17

Myndigheternas finansiering var 2008 ca 325 miljoner kronor. Vid Riksarkivet och landsarkiven finns 657 årsarbetskrafter. Riksarkivet och landsarkiven har en relativt omfattande konkurrensutsatt verksamhet som årligen omsätter ca 100 miljoner kronor18, främst genom digitaliseringstjänster, men även genom försäljning av depåtjänster till företag och föreningar.

Riksarkivet och landsarkiven hade 2007 drygt 81 000 forskarbesök i sina lokaler. Forskarbesöken har minskat med ca 20 000 besökare sedan 2005 beroende på att de digitala tjänsterna ökat. Myndigheten satsar t.ex. på att ta fram vägledningar, webbaserade blanketter, information på hemsidan.19

De statliga arkivmyndigheterna har sedan arkivpropositionen lades 200420 prioriterat vissa utvecklingsinsatser. De har strävat efter att få organisationen mer entydig – att uppfattas som just statens arkiv.21 Det innebär konkret att gallring och tillsyn bedrivs gemensamt, regler vid de olika forskarexpeditionerna har harmoniserats, en gemensam grafisk profil och en enhetlig hemsida har skapats. De har dessutom fortsatt satsa på att digitalisera handlingar och på att utveckla IT-verksamheten.

Landsarkivens roll påverkas av statsförvaltningens nya myndighetsstruktur med allt färre regionala och lokala myndigheter att relatera till för tillsyn och leveranser. Det är i dag endast polisen och länsstyrelserna som har en sådan organisation.

17 Drygt 15 miljoner kronor. Inkomsterna kommer från statliga kulturinstitutioner. 18 Statskontoret 2008/74-5, Konkurrensutsatt verksamhet II – en analys av statliga myndigheters konkurrensutsatta verksamhet. 19Årsredovisning 2007 för Riksarkivet och landsarkiven. s. 29-30. 20Prop. 2004/05:124. 21 Myndigheten presenterar sig t.ex. på sin hemsida som under samlingsnamnet Statens arkiv.

Beståndet bestod den sista januari 2007 av bl.a. 623 006 hyllmeter handlingar. Den årliga tillväxten varierar men har för Statens arkiv de senaste åren legat på runt 17 000 hyllmeter.22 Principer och metoder för insamling är avancerade och väl dokumenterade, men diskussionen om syfte och samhällelig nytta sparsam.

Arkiven är en del i en förvaltningstradition, de är myndigheter, men de är också offentliga kulturinstitutioner. Det finns många intressanta exempel på pedagogiska insatser och utvecklingsprojekt också för att nå nya målgrupper, men fokus i de offentliga arkivverksamheterna ligger trots allt fortfarande på insamling och ordnande.

Målet för Riksarkivet och landarkiven handlar främst om de statliga myndigheternas arkiv. Det innehåller dock även formuleringar om att de genom kunskapsuppbyggnad grundad på forskning och i samverkan med andra, ska bidra till samt sprida information om ny kunskap inom sitt verksamhetsområde. Under verksamhetsgrenen arbeta för en god arkivhantering finns i Riksarkivet och landsarkivens årsredovisning uppgifter om arbetet mot kommuner och enskilda. Landsarkiven ordnade arkivkonferenser, informationer eller utbildning för den kommunala sektorn.

Vi har också vid våra kontakter med skilda arkivföreträdare fångat upp att det finns behov av skilda forsknings- och utvecklingsinsatser. Riksarkivet disponerar 2008 ett anslaget ca 9,5 miljoner kronor för detta ändamål23. Det används för angelägna projekt inom Riksarkivet och landsarkiven.

Insatser har gjorts av Riksarkivet och landsarkiven för de nationella minoriteterna. Vi har fått positiva kommentarer till detta från de berörda, samtidigt är behoven långt ifrån tillgodosedda. Ansvarsfrågorna är otydliga.

Ett antal enskilda arkiv får bidrag via Riksarkivets enskilda nämnd. Besluten om bidrag är inte motiverade. Vissa av dessa arkivverksamheter har framfört till oss att de upplever att de inte har någon dialog med staten. De önskar sig dialog om såväl uppdragets innehåll som inriktning, dvs. vad förväntar sig staten för de pengar staten satsar. Men de önskar också en dialog om anlagets storlek och en ökad långsiktighet i finansieringen. I dag fattas beslut om statligt bidrag i januari samma budgetår som bidraget

22 jfr Årsredovisning 2007 för Riksarkivet och landsarkiven, s. 27. 23 I Riksarkivets och landsarkivens årsredovisning 2006 redovisas i kap 2.3 samt i Bilaga s. 62 ff hur dessa medel använts.

avser. Det har till oss framförts att de arkiv som dels söker bidrag ur Enskilda nämnden vid Riksarkivet, dels konkurrerar med Riksarkivet och landsarkiven om uppdrag kan uppleva att myndigheten har dubbla roller. Önskemålet om förbättrad dialog mellan parterna kvarstår dock.

15.3. Bibliotek

Biblioteksvärlden är av tradition sammanbunden i ett internationellt nätverk med bl.a. kataloger, klassificeringssystem, och standarder. I dag är kataloger och samlingar globalt tillgängliga och bibliotekens användare är såväl fysiska besökare som webbesökare från olika länder.

I Sverige finns ett väl utbyggt system med bibliotek av skilda slag. Kungl. biblioteket, universitets- och högskolebibliotek, specialbibliotek och folkbibliotek samt skolbibliotek är olika myndigheter och delar detta system. Forskningsbiblioteken sorterar under Utbildningsdepartementet. Tyngdpunkten i beskrivning och analys i det följande handlar om folkbiblioteken, som sorterar under kulturpolitiken. Övriga delar av biblioteksväsendet behandlas kortfattat och framför allt med utgångspunkt i deras relation till folkbiblioteken. Den grundläggande fråga som vi söker ett svar på handlar om relationerna mellan de olika biblioteken och hur de bör ordnas framgent.

15.3.1. Folkbiblioteksverksamheten i landet

Bibliotekslagen (1996:1596) handlar om det allmänna biblioteksväsendet. Alla medborgare ska ha tillgång till ett folkbibliotek, som ska finnas i varje kommun. Lånen ska där vara avgiftsfria. Ett länsbibliotek bör finnas i varje län. I grundskolan och gymnasieskolan ska det finnas skolbibliotek.24 Lagen fördelar ansvaret för dessa mellan olika parter. Kommuner och landsting ska anta planer för biblioteksverksamheterna.

I Sverige fanns 2007 sammanlagt 2 090 utlåningsställen med närmare 5 900 anställda varav hälften bibliotekarier. Antalet aktiva

24 Och högskolebibliotek vid alla högskolor.

låntagare var 2,6 miljoner, och dessa lånade sammanlagt 69 miljoner medier.25

Bokutlåningen varierar mellan kommunerna – de med högsta utlåningen 2007 redovisade nästan 15 lån per invånare medan kommunen med den lägsta utlåningen rapporterade mindre än fyra lån per invånare.26 Utlåningen av AV-medier står för 17 procent av utlåningen. Barnböcker står för 48 procent av de utlånade böckerna, skönlitteratur för vuxna 25 procent och facklitteratur för 27 procent.27 Av antalet aktivitetstillfällen 2007 riktade sig 69 procent28 till denna grupp. Barn och ungdomar får anses vara bibliotekens främsta målgrupp.

Kommunerna ansvarar för folk- och skolbiblioteken. De offentliga kostnaderna för biblioteken var 2005 ca 3,5 miljarder kronor varav kommunerna stod för 95 procent av kostnaderna.29 Folkbiblioteken har flera roller och uppgifter. De är viktiga i ett lärandeperspektiv, men de ska också vara bibliotek för alla utan krav på förkunskaper, formalia eller motprestationer. Verksamheten sträcker sig också utanför de egna väggarna genom uppsökande arbete mot grupper som inte är användare av bibliotek. Folkbiblioteken har dels särskilda målgrupper, dels vida kontaktytor i det omgivande samhället. Detta skiljer folkbibliotekens uppdrag från forskningsbibliotekens. Samtidigt har de dock gemensamma funktioner för lärandet.

Den överväldigande majoriteten av folkbiblioteken är en del av den kommunala förvaltningen. Det finns dock bibliotek som drivs i andra former,30 t.ex. ideella föreningar, Svenska kyrkan, Folket hus och i något fall ett företag. Dieselverkstadens bibliotek i Nacka

25 Statens Kulturråd, 2008#3 Kulturen i siffror. Folkbiblioteken 2007.s. 5. 26 S. Beckman och S. Månsson, 2008, KulturSverige 2009, Problemanalys och statistik. Biblioteken, s. 287, ”Enligt SCB:s ULF-undersökning 2006 hade 54 procent av svenska folket besökt ett bibliotek minst en gång under senaste 12 månader. Störst andel besökare fanns bland personer upp till 30 år och bland studerande. Minst andel besökare fanns bland män över 64 år och bland företagare. Kvinnor är flitigare biblioteksbesökare än män, 59 procent av kvinnorna uppgav sig ha besökt biblioteket senaste året medan motsvarande andel för männen var 48 procent. Biblioteksbesökandet ökar med utbildningen. De som har hemmavarande barn under 18 år gör oftare besök än de som saknar barn. Biblioteksbesökandet är mindre utbrett bland boende i Stockholm än bland boende i resten av landet.” 27 ibid. s. 291. 28 Statens kulturråd, 2008#3, Folkbiblioteken 2007, s. 30 (av 66 205 olika publika aktivitetstillfällen). 29 S. Beckman och S. Månsson, 2008, Kultursverige 2009, Problemanalys och statistik. Biblioteken, s. 288. 30 Föreningen BiS, Bibliotek i Samhälle, har sammanställt folkbibliotek med alternativa driftsformer. Ett underlag för föreningens seminarium Bibliotek – en privatsak? på Bok & Biblioteksmässan den 27 september 2007. Föreningen har lokaliserat ett tiotal bibliotek i ett tiotal län.

kommun drivs på entreprenad av en ekonomiska förening, ett personalkooperativ om sex personer.

Det finns 20 läns- eller regionbibliotek.31 De har till uppgift att utveckla och stödja folkbiblioteken och i viss utsträckning komplettera dem. De bedriver utvecklingsprojekt och utbildning och fortbildning, omvärldsbevakning, gemensam marknadsföring, rådgivning och handledning till enskilda bibliotek, samordning av digitala tjänster m.m. De har det senaste decenniet rört sig från den kompletterande medieförsörjningen mot en nätverkande funktion.

En stor aktör på biblioteksområdet är Bibliotekstjänst AB som har drygt 300 anställda i Sverige och Finland och en omsättning på 900 miljoner32 ArtikelSök, BURK-sök och bibliotek.se33 är några exempel på databaser som Bibliotekstjänst driver.

Utlåningsstrukturen har förändrats det senaste decenniet. Folkbiblioteken behöver inte längre gå via läns- och regionbiblioteken och dessa i sin tur har förnyat sin verksamhetsidé. Detsamma kan sägas gälla för lånecentralerna som nu kallar sig informations- och lånecentraler34, och som samverkar kring olika informationsverksamheter. Frågan är dock om dagens struktur är optimal, på vilket sätt dessa nivåer och organisationer överlappar eller samverkar och om inte resurser kan riktas om. Bibliotekens internationella verksamheter är viktig för att säkra tillgång till medier på andra språk, men fler bibliotek borde dela på ansvaret för skilda språk.

Som redovisats ovan samverkar ett par län om länsbibliotek och andra diskuterar samgående. Det verkar vara en naturlig följd av den nätverkande funktionen och inriktningen mot samordning, utveckling och fortbildning, men även samarbetena mellan länsbiblioteken.

Folkbibliotekens identiteter har förändrats över tid. De växte fram tillsammans med folkbildningen, men i dag är den folkbildande identiteten inte lika tydlig. De är resurser för lärande, till stöd för utbildning på olika nivåer. De är minnesinstitutioner med kopplingar till både arkiv och museiväsendet. De har en roll för demokratifrågor och i vissa kommuner är de delar i demokrati-

31 I Blekinge och Kronoberg samverkar man om länsbibliotek. I Västmanland har nyligen genomförts en utredning som förordar ett gemensamt regionbibliotek för Västmanland och Örebro. Jfr Annette Johansson, 2008, På vilken fråga är länsbiblioteket ett svar? en utredning av Länsbibliotek Västmanlands framtida roll och inriktning. AnnJo Konsulteri den 30 juni, 2008. 32 www.btj.se, Om BTJ. Sveriges allmänna biblioteksförening/Svensk biblioteksförening har varit grundare och ägare, men sålde 2008 sina sista aktier i företaget. 33 Ett samarbete med Kungl. biblioteket/LIBRIS. 34 Se kap. 11 för beskrivning av dessa.

centrum eller medborgarkontor.35 Det är verksamheter och platser som syftar till att bli redskap för demokratiska processer och öka medborgarnas deltagande i demokratin. Medborgarna kan på folkbiblioteken få ingångar till statlig och kommunal information, samhällsvägledning och stöd i kontakter. Biblioteken fungerar också som mötesplatser. I de kommuner som har kulturhus har biblioteket en central funktion.

Utgifterna för biblioteksverksamhet och utlåning av böcker varierar kraftigt mellan kommunerna och därmed sannolikt även kvaliteten på biblioteksverksamheten.36 Det är i sig inte orimligt, det ska inte vara ett problem att en kommun vill satsa mer än andra. Däremot är det inte möjligt att veta om en grundläggande standard upprätthålls oavsett bostadsort. Användningen av biblioteken skiftar också mellan olika grupper – högutbildade använder bibliotek i högre grad än lågutbildade.37

Antalet utlånade böcker vid folkbiblioteken har varit sjunkande sedan 1980-talet, mellan 1980 och 2007 med 25 procent.38Samtidigt toppar biblioteken årets mätning av befolkningens förtroende för olika samhällsinstitutioner med 72 procent.39Biblioteken har en stark ställning som fungerande mötesplatser i det svenska samhället. En undersökning som Svensk biblioteksförening låtit göra av kommunala beslutsfattares inställning till bibliotek visar att en överväldigande majoritet tycker att biblioteken är viktiga och att de har en positiv utveckling.40 Men den starka ställningen har inte enbart positiva konsekvenser. Biblioteken är kvinnodominerade arbetsplatser, ca 85 procent av de anställda är kvinnor41, och stereotypa bilder av bibliotekarier och bibliotek florerar. Biblioteken har följaktligen svårt att nå ut med att de t.ex. har en roll i integrationsprocessen – som centrum för kultur, kunskap och information.42 Undersökningar vid SOM-

35 I SOU 2008:97, Styr samverkan – för bättre service till medborgarna, nämns bl.a. biblioteken som möjliga kommunala servicepunkter och kontor i gles- och landsbygd. Utgångspunkten är medborgarens behov av service inte de enskilda offentliga myndigheternas verksamheter. 36 Kommunernas kostnader för bibliotek finns tillgängliga i Kommundatabasen, Kultur-Sverige. 37 S.Beckman och S. Månsson, 2008, KulturSverige 2009, Problemanalys och statistik, Biblioteken. 38 Statens kulturråd, 2008#3. Kulturen i siffror. folkbiblioteken 2007. 39 Anna Kåring Wagman, Forskardag om folkbibliotekens uppdrag – En dokumentation. Svensk biblioteksförening april 2008. 40 Svensk Biblioteksförening, 2008, Kommunala biblioteksfattare om bibliotek. 41 Statens kulturråd, 2008#3, Folkbiblioteken 2007. 42 Svensk biblioteksförening, 2008, Framgångsrikt, men förbisett – om bibliotekens betydelse för integration. s. 47 och där a.a.

om skillnaderna

bö

stöd för att hitta

rät

biblioteken av dess användare. Intressanta projekt

påg

n som lugna och tysta platser med läsning och

bö

på underhållning

och institutet visar att andelen biblioteksbesökare sedan mitten av 1990-talet är högre bland invånare som inte har svenskt medborgarskap än bland dem som har det, även

rjar minska något.43

Människors beteenden för informationsförsörjning och kunskapsutveckling har påverkats. Beteendet är också under påverkan av förändrad utbildningsnivå och de nya möjligheter till lättillgänglig information som digitaliseringen innebär. Skillnaderna i detta beteende mellan människor är dock stor – vissa är helt självständiga och andra behöver ett omfattande

t information och kunna tillgodogöra sig den.

I diskussionen kring bibliotekens uppdrag är betoningen av användaren och användarens behov är stark. Däremot finns det skäl att mer genomgående resonera kring hur detta användarperspektiv kan leda fram till förändrade professionella attityder och reellt inflytande på

år dock.44Svenska biblioteksföreningens undersökning visar att det finns en intressant skillnad i uppfattningar mellan kommunala beslutsfattare och allmänheten kring hur verksamheterna ska utformas; allmänheten är mer konservativ och vill att biblioteken ska ha sin traditionella funktio

cker i centrum.45

Bland folkbiblioteken pågår en prövning av den framtida profilen. Vad ska de vara och för vem – förmedlare eller förvaltare, expert på sitt eller vägledare av andra, folkbildare eller informationsförmedlare, inriktade på skönlitteratur eller

nya medier, för starka eller svaga grupper?46

De offentliga biblioteken är politiskt styrda institutioner, samtidigt är en hög grad av självständighet en viktig del i ”varumärket”. Biblioteken kan i hög grad sägas fylla en roll i såväl medborgarnas privata liv och i det offentliga samhället. Epitetet offentliga vardagsrum är träffande. De är sociala centrum, mötesplatser och

43 ibid. s. 7-10. 44 Landstinget i Uppsala hemsida, www.lul.se, Ett samarbete mellan Länsbibliotek Uppsala och Regionbibliotek Stockholm samt ett tiotal folkbibliotek i dessa län. ”Det frågeorienterade biblioteket”. Det är ett projekt som syftar till att skapa användarvänliga bibliotek på besökarnas villkor. Projektet prövar olika metoder som presenterar biblioteksrummet och samlingarna på ett tillgängligt och användarvänligt sätt. 45 ibid. s. 13. 46 Jämför Anna Kåring Wagman, Forskardag om folkbibliotekens uppdrag – En dokumentation. Svensk biblioteksförening april 2008.

lok

samordning av dessa skulle ge användarna

–

sammantaget lägre offentlig kostnad. Staten gör via

Statens kulturråd utvecklingsinsatser, men det handlar om punktvisa projekt.

tets- och högskolebiblioteken lånade 2007 ut cirka

3,6

e är myndigheten huvudansvarig

ala institutioner. De är arenor där olika grupper kan se varandra, träffas och föra en dialog.

Utgår man från medborgarens behov av bibliotekstjänster finns det mycket som talar för ökad samordning mellan olika delar av biblioteksväsendet. Det kan sannolikt höja tillgängligheten till bibliotekstjänster för alla användare inom befintliga ramar. Biblioteken på forskningssidan använder sig av systemet LIBRIS med 6 miljoner titlar medan folkbiblioteken använder BURK med 2,2 miljoner poster.47 En

studerande, forskare och allmänhet – en förbättra tillgång till bibliotekens samlingar.48

Det finns inte någon statlig myndighet som har ett uttalat ansvar för det samlade biblioteksväsendet eller för folkbiblioteken och övriga offentliga bibliotek. Det innebär att ingen myndighet har i uppdrag att ställa upp kvalitetskriterier och utvärdera indikatorer eller att utvärdera de biblioteksplaner som ska upprättas. Statens kulturråd gör dock en viss uppföljning genom att redovisa hur många kommuner som antagit en biblioteksplan.49 Inte heller finns någon part som kan svara för samordningen av digitala tjänster, något som sannolikt skulle kunna ge medborgarna bättre tjänster till en

15.3.2. Universitets- och högskolebibliotek och specialbibliotek

Inom universitets- och högskoleväsendet finns de vetenskapliga biblioteken som tidigare var egna myndigheter i anslutning till universiteten, men med Kungliga biblioteket som chefsmyndighet. De 38 universi

miljoner böcker, medan antalet nedladdningar av e-böcker var 2,9 miljoner.50

Kungl. biblioteket (se vidare nedan) har till uppgift att stå för nationell samordning av informationsförsörjningen till högre utbildning och forskning. Vidar

47 Från ca 300 biblioteksenheter vid svenska universitets-, högskole- och forskningsbibliotek samt ett tjugotal folkbibliotek. 48 Kungl. biblioteket, skrivelse till utredningen dnr 11/2009, Samhällsnyttan av folkbiblioteken i Libris. 49 Statens Kulturråd, 2008#3, Kulturen i siffror. Folkbiblioteken 2007. s. 11. 50 Kungl. biblioteket, Statistiska centralbyrån, Forskningsbiblioteken 2007. Mediebestånd, låneverksamhet, personal, driftskostnader m.m.

my

till kulturinstitutioner. Även de har oftast en inriktning på forskningens informationsförsörjning men även på förvaltningens.

r tillbaka till årtalen 1568 och

161

om humaniora och samhällsvetenskap. Kungl. biblioteket

för

nationella bibliotekssystem och förvaltar och

utv

ock, av upphovs-

rät

s universitets-

ndighet för tillämpningen av lag(1993:1392) om pliktexemplar av dokument (se vidare nedan).

Det finns även 34 s.k. specialbibliotek51 varav många är knutna

15.3.3. Kungl. biblioteket och Statens ljud och bildarkiv

Kungl. biblioteket kan räkna sina ano

1.52 Sedan 1661 har Kungl. biblioteket samlat in i stort sett allt som trycks i Sverige eller på svenska. Kungl. biblioteket samlar in, beskriver, bevarar och tillhandahåller det svenska trycket. Myndigheten bidrar till infrastrukturen i det svenska forskarsamhället och är också ett forskningsbibliotek, främst in delar medel till forsknings- och specialbiblioteken för deras fjärrlån. Vid Kungl. biblioteket finns avdelningen för nationell samverkan. Avdelningen bidrar till att förbättra och effektivisera informationsförsörjningen till högre utbildning och forskning genom arbete med utvecklingsfrågor inom nationalbibliotekets verksamhetsområden, i samverkan med externa aktörer. Avdelningen ansvarar för LIBRIS ecklar ett nätverk av ansvarsbibliotek och stödjer bibliotekens fjärrlånesamverkan. Statens ljud- och bildarkiv inrättades 1979. Statens ljud- och bildarkiv är arkiv för inspelat ljud och rörliga bilder – radio, tv, film, video, skivor och multimedier. Alla kan använda kataloger och referensbibliotek samt beställa fram och lyssna på musik ur samlingarna. Den största delen av arkivmaterialet är d tsliga skäl, endast tillgängligt för forskning på plats i Stockholm eller som fjärrlån på ett trettiotal platser i landet. Verksamheten vid Kungl. biblioteket och Statens ljud- och bildarkiv styrs av lag (1993:1392) om pliktexemplar av dokument. Enligt förordning (1993:1439) om pliktexemplar av dokument ska dokument som lämnats till Kungl. biblioteket utgöra nationalexemplar och dokument som har lämnats till Lund

51 ibid. s. 7. 52SOU 2003:129KB – ett kunskapsnav.

bib

t folkbiblioteken spelade en allt större roll i utbildnings-

väsendet.53 Utredningens förslag har inte behandlats av regeringen.54

ka samordningen och

utv

ill regional biblioteksver liotek utgöra nationella reservexemplar. Dokument som lämnats till dessa tre institutioner ska bevaras för framtiden.

Kungl. biblioteket (med Statens ljud och bildarkiv fr.o.m. 1 januari 2009) har i dag ingen uppgift för folkbiblioteken eller det samlade biblioteksväsendet, utan är inriktad mot forskningens behov. I utredningen om Kungl. Biblioteket föreslogs att myndigheten skulle få en viss roll även för folk- och länsbibliotek, men utan att det skulle ändra folkbibliotekens ställning. Utredningen menade at

15.3.4. Statens kulturråd – ansvaret för vissa biblioteksfrågor

I 1 § förordning (2007:1186) med instruktion för Statens kulturråd stadgas att myndigheten handlägger bl.a. ärenden om folkbibliotek i den utsträckning det inte är en fråga för någon annan myndighet. Det innebär att Statens kulturråd dels ger ett mer övergripande bidrag till biblioteksverksamhet om ca 47,7 miljoner kronor (reglerat i förordningar), dvs. även till länsbiblioteken, dels ger bidrag till några utpekade bibliotek med speciell inriktning t.ex. Sverigefinska biblioteket i Stockholm och Judiska biblioteket, och en samisk bibliotekskonsulent. Statens kulturråd anordnar seminarier och workshops och genomför projekt för att ö

eckla vissa verksamheter. Statens kulturråd arbetar också för att utveckla samverkan med Kungl. biblioteket.

Vid Statens kulturråd kan bidrag sökas för inköp av litteratur till folk- och skolbibliotek, läsfrämjande insatser, prenumerationsstöd, verksamhetsbidrag och utvecklingsbidrag t

ksamhet, verksamhetsutveckling för folkbibliotek och stöd till folkbibliotekens service för vuxnas lärande.

Det finns tre informations- och lånecentraler, i Stockholm, Malmö och Umeå. Sådana började byggas upp på 1970-talet för att förse folkbiblioteken med kompletterande litteratur och vara en länk till forskningsbiblioteken. År1981 beslutades att dessa skulle

53SOU 2003:129KB – ett nav i kunskapssamhället. 54 Svensk biblioteksförening var i sina kommentarer till utredningen positiv till att Kungl. biblioteket skulle ta ansvaret för de offentligt finansierade och tillgängliga bibliotekens informationsförsörjning. Men föreningen betonade också att det behövdes en sammanhållen myndighet för hela biblioteksväsendet. Det ansvar och de medel som låg på Statens kulturråd borde föras över till Kungl. biblioteket. Yttrandet finns på Biblioteksföreningens hemsida.

as via Statens kulturråd.

Även landets folkbibliotek har dock sedan 1960-talet byggt upp kunskaper och resurser på detta område.

15.4.1 Allas tillgång till anpassade medier – Talboks- och

rag att i samverkan med andra bibliotek tillgo-

do

und till TPB:s verksamhet57. TPB erbjuder litteratur i form av

DA få funktion som depåbibliotek. I Jokkmokk finns ett samiskt depåbibliotek. De arbetar i dag med fjärrlån, dvs. förmedling av litteratur till andra bibliotek, men också med andra typer av tjänster som Fråga biblioteket-tjänsten och Idébiblioteket, utbildningar för bibliotekspersonal och referensservice. De kompletterar bibliotekens behov av smal litteratur genom sina inköp. I Umeå finns Sveriges depåbibliotek som är ett centralt, gemensamt uppbyggt fjärrlånemagasin för landets folkbibliotek. Slutligen finns Internationella bibliotekets lånecentral vid Stockholms stadsbibliotek som kompletterar Sveriges folkbibliotek genom litteratur och dokument på andra språk än svenska55, som arabiska, persiska, ryska, spanska och kinesiska. Dessa verksamheter finansier

15.4. Andra verksamheter inom sfären

punktskriftsbiblioteket

Myndigheten Talboks- och punktskriftsbiblioteket (TPB) skapades 1980. TPB har ett drygt 80-tal anställda och ett årligt anslag på ca 100 miljoner kronor. Myndigheten finansieras med medel från såväl Kulturdepartementets, som Utbildningsdepartementets56 del av statsbudgeten. Myndigheten, som är placerad under Kulturdepartementet, har i uppd

se de behov av litteratur som personer med synskada och andra läshandikapp har.

Bibliotekslagen (1996:1596) och lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk kan sägas ge en lagmässig bakgr

ISY-talböcker, punktskrift och taktila bilderböcker samt Etext.

Myndighetens målgrupp och låntagare är ca en halv miljon människor i Sverige. De aktiva låntagarna på lokala bibliotek är ca

55 Undantaget norska, danska, engelska,, tyska, franska och samiska. 56 Kulturdepartementet 70,1 miljoner kronor, Utbildningsdepartementet, 29,5 miljoner kronor. 57Bibliotekslagen (1996:1596) 8 § ”Folk- och skolbibliotek skall ägna särskild uppmärksamhet åt funktionshindrade samt invandrare och minoriteter bl.a. genom att erbjuda litteratur på andra språk än svenska och i former som är särskilt anpassade för dessa gruppers behov.”

delen utgörs av personer med

ko

ekt med TPB. TPB

utv

d ett 40-tal medlemsländer. Det gör det möjligt att

de

utbudet är ca 80 procent olika former av facklitteratur.

År

ringar i upphovsrättslagen har under senare år gett TPB

ny

olmyndigheten, Hjälpmedelsinstitutet och

My

förbisedd grupp människor

me 45 000, studenterna ca 2 100 och de aktiva punktskriftslåntagarna ca 500. Bland de aktiva låntagarna är ca 80 procent synskadade och 20 procent dyslektiker. I målgruppen är förhållandet det omvända c:a 80 procent dyslektiker och 20 procent synskadade. Till målgruppen tillkommer en grupp som inte går att uppskatta med hjälp av SCB. Den icke uppskattade

gnitiv funktionsnedsättning, afatiker, rörelsehindrade, konvalescenter, trycksvärteallergiker m.fl.

Den svenska talboksmodellen innebär att det är folkbiblioteken som låntagaren har kontakt med, dvs. inte dir

ecklar dock distributionen via Internet (men även mobiltelefon) och TPB-katalogen (s.k. strömmande läsning).

TPB har under många år satsat på utveckling av skilda digitaliseringstillämpningar. Talboksformatet DAISY har utvecklats av TPB och är nu internationell standard. Det finns ett DAISY Consortium me

la på utvecklingskostnader. Man har också utvecklat sitt arbete med talsyntes.

I dag har TPB ca 67 000 talböcker i DAISY-format, drygt 13 000 punktskriftsböcker och drygt 300 textviewböcker. Produktionen sker till stor del efterfrågestyrt genom en förslagslåda på webben. Av

ligen produceras 1 500 titlar till universitets- och högskolestudenter.

Myndigheten upphandlar produktion58 från privata produktionsförlag, en mindre del sköts internt.

Föränd

a möjligheter att förmedla verk till personer med funktionsnedsättning.

Samverkan med andra myndigheter som Post- och telestyrelsen, Specialpedagogiska sk

ndigheten för handikappolitisk samordning (Handisam) är av stor betydelse.

Myndigheten har satsat på att förbättra och utveckla sitt brukarperspektiv. Det finns en stor och

d läs- och skrivsvårigheter i Sverige. Myndighetens uttalade målsättning är att nå dessa människor.

Ansvaret för dagstidningar, tidskrifter, läromedel och skönlitteratur ligger på fyra olika statliga aktörer; Taltidningsnämnden,

58 Skanning, inläsning av talböcker, textviewböcker, taktila bilderböcker m.m.

passade och vanlig medier börjat

luc

rs-

anv

lagsfiler, något som skulle kunna

ko

Vidare finns det i dag inte någon myndighet som har i uppgift att följa efterlevnaden av bibliotekslagens åttonde paragraf.59

kiv, bibliotek

och

M-koordinator. Denna skulle bl.a. identifiera verk-

sam Statens kulturråd, Specialpedagogiska skolmyndigheten och TPB. Även landsting, kommuner och universitet producerar och anpassar material till sina brukare. Teknikutvecklingen har dessutom gjort att gränserna mellan an

kras upp – på sikt kan kanske samma teknik användas för både anpassade och vanliga medier.

Taltidningsnämnden och TPB har av regeringen under 2008 haft i uppdrag att utreda möjligheter till ökad samverkan mellan myndigheterna för att uppnå ökad tillgänglighet och effektivare resu

ändning. Rapporten förstärker enligt vår mening de förhållanden som talar för en närmare samverkan mellan dessa parter.

TPB har också uppmärksammat regeringen på vinsterna med digitala pliktleveranser av för

rta ledtiderna och ge TPB:s målgrupper samma tillgång till litteratur som övriga medborgare.

15.4.2. ABM-verksamheter

Frågan om de arkivens och bibliotekens samband med museisektorn har länge varit en aktuell fråga. På nationell nivå finns sedan 2004 projektet ABM60-centrum som finansierats gemensamt av Kungl. biblioteket, Statens ljud och bildarkiv, Riksarkivet och Riksantikvarieämbetet samt Nationalmuseum, Nordiska museet och Naturhistoriska riksmuseet. Verksamheten kretsar kring samarbete, samordning, tillgänglighet och förmedling – ar

museer emellan. Regionalt finns ett antal projekt och det har gjorts utredningar om hur samarbetet kan bedrivas.61

ABM-centrum har utvärderat sin verksamhet 2004–2007. I rapporten föreslås att ett samordningskansli med ett inledningsvis tidsbegränsat uppdrag startas. Kansliet föreslås bestå av en heltidsanställd AB

het som lämpar sig för samordning mellan deltagande institutioner.62

59 Bibliotekslag (1996:1596), 8 § Folk- och skolbiblioteken skall ägna särskild uppmärksamhet åt funktionshindrade samt invandrare och andra minoriteter bl.a. genom att erbjuda litteratur på andra språk än svenska och i former särskilt anpassade till dessa gruppers behov. 60 ABM, förkortning för arkiv, bibliotek och museer. 61 På ABM-centrums hemsida redovisas regionala ABM-verksamheter. Tomas Jönsson, 2006,

ABM i Värmland. 62 ABM-centrum, 2008, Utvärdering av projektet ABM-centrum 2004–2007, s. 5.

valitet och standard, nationella planer och

policydokument för digitalisering, utbildningar, genomföra projekt samt en webbplats.

d öka, levandegöra och sprida

ku

lika forsknings-

fin

-skivor. Den granskar och avger yttranden

om

yndigheter.

må

utveckla och bruka det egna modersmålet och nationella minori-

Syftet med verksamheten har varit att främja förståelse och samarbete mellan arkiv, bibliotek och museer, digitaliseringssamarbete, ny teknik och ABM-överskridande kompetensutveckling. Arbetsuppgifterna har kretsat kring omvärldsbevakning och information, samverkan kring k

15.4.3. Institutet för språk och folkminnen

I förordning (2007:1181) med instruktion för Institutet för språk och folkminnen sägs bl.a. att institutet har till uppgift att bedriva språkvård och på vetenskaplig grun

nskaper om språk, dialekter, folkminnen, namn och språkligt burna kulturarv i Sverige.

Myndigheten får ett årligt anslag om ca 46,2 miljoner kronor för sin verksamhet63 samt 1,1 miljoner kronor för forsknings- och utvecklingsinsatser. Myndigheten får bidrag från o

ansiärer och fonder. Vid myndigheten finns 78 årsarbetskrafter i Umeå, Uppsala, Stockholm, Göteborg och Lund.

Myndighetens ämnesområde är dialekter, ortnamn, personnamn och folkminnen samt språkvård och språkpolitik. Myndigheten samlar in och ordnar uppgifter inom dessa ämnen. Myndigheten ska bedriva forskning samt delta i internationellt samarbete inom sitt verksamhetsområde. Myndigheten har ett omfattande arkiv64och har gjort stora insatser för att digitalisera sitt material. Vidare svarar man på frågor och håller föredrag, visar sina samlingar och publicerar böcker och cd

ortnamn och yttrar sig i frågor som gäller personnamn till ansvariga m

Sverige har sedan 2005 en nationell språkpolitik som bl.a. har let att

Alla har rätt till språk: att utveckla och tillägna sig svenska språket, att

tetsspråket och få möjlighet att lära sig främmande språk.65

63 Av anslaget får högst 500 000 kronor användas för bidrag till organisationer som företräder de nationella minoritetsspråken och till terminologiskt arbete. 64 ca 27 miljoner handlingar och fonogram. 65prop. 2005/06:2, Bästa språket – en samlad svensk språkpolitik.

yndig-

het

t teckenspråk, jiddisch och meänkieli.67

pråklagsutredningens förslag bereds vidare i Regerings-

kansliet. Ansvaret för de nationella minoritetsspråken kan, enligt vår bedömning, gynnas av en närmare samordning med biblioteks-

frä Inom språkområdet ägnar sig myndigheten åt språkplanering som syftar till att påverka språkens roll och funktion i samhället, ord- och grammatikvård samt tal- och textvård. I princip ska m

en överblicka och främja användandet av alla språk som brukas i Sverige,66 men, vid sidan av svenska, arbetar den främst med finska, romani chib, svensk

Institutet samverkar med universitet, högskolor, myndigheter, organisationer och företag på nationell, nordisk, europeisk och internationell nivå.

I betänkandet Värna språken – förslag till språklag (SOU 2008:26) läggs förslag bl.a. för att ytterligare befästa svenska språkets ställning. I betänkandet föreslås också att regeringen bör ge i uppdrag till t.ex. Institutet för språk och folkminnen att följa upp hur språklagen följs och årligen redovisa resultatet av uppföljningen till regeringen. För samiska språk bör samma sak gälla för Sametinget.68 S

frågorna.

15.4.4. En internationell jämförelse

I Norge har Kultur- og kirkedepartementet och Kunskapsdepartementet sedan 2003 valt att samla vissa arkiv-, biblioteks- och museifrågor i myndigheten ABM-utvikling – Statens senter for arkiv, bibliotek og museum. I England finns den statliga myndigheten Museums, Libraries and Archives Council som inrättades 2000 och som har nio regionala kontor. I Danmark finns sedan 2008 en Styrelse for bibliotek og medier. Styrelsen ansvarar för forsknings- och folkbibliotek och frågor om medier, först och

mst radio, TV och den tryckta pressen. Tidigare fanns en Biblioteksstyrelse och ett Mediasekretariat. På arkivområdet påminner organisationen i Finland och Danmark om hur det ser ut i Sverige.

I Kanada finns sedan 2004 en samlad myndighet, Library and Archives Canada. Myndigheten består av de tidigare samlingarna, personalen och tjänsterna vid Nationalbiblioteket och Nationalarkivet. Myndigheten ska vara en ny form av kunskapsmyndighet

66 Att genomföra denna uppgift skulle enligt myndigheten kräva mycket stora resurser som man inte har, jfr Årsredovisning 2007, s. 10. 67 Sametinget har ansvar för samiska. 68SOU 2008:26, Värna språken – förslag till språklag, s. 245.

e professionella traditionerna ifrågasätts.

My

nskapscentraler. Svensk biblio-

teksförening som låtit göra en jämförelse mellan Sverige och de nordiska länderna70 menar att Sverige ligger långt efter övriga

ckling.

r staten i begränsad omfattning varit samlande

oc

örslag

som vi lägger syftar till att ge en ny och bättre grund för samverkan mellan arkiv och bibliotek. Det bör i sin tur ge bättre förut-

or med museerna.

som bidrar till alla kanadensares livskvalitet. Medborgarna sätts i centrum och de tidigar

ndigheten samarbetar med andra institutioner och vill se sig som en del av en helhet samtidigt som man har en uppgift för strategi och ledarskap.69

Vad gäller biblioteken i de öviga nordiska länderna har de sett samma problem som vi har i Sverige, men de har valt att ta mer av ett helhetsgrepp genom utvärderingar och självkritik, visioner, strategier och ansvarsfrågor. Biblioteken i dessa länder är också på väg att byta identitet från renodlade kulturella institutioner till mer allmänt orienterade samhälleliga ku

nordiska länder i denna utve

15.4.5. Några slutsatser

På arkivområdet ha

h pådrivande. Detsamma kan sägas gälla för biblioteken även om staten har påtagit sig ett visst ansvar. På språkområdet har däremot nya initiativ tagits.

Det finns en potential i ABM-samverkan och det är naturligt att den bör fortsätta. Museerna har dock ett delvis annat uppdrag och arbetssätt. De ska i högre grad även analysera och tolka kulturarvet samt presentera sina utställningar och andra publika verksamheter. Vi anser att de förslag vi nu presenterar skulle kan stimulera och underlätta ett ökat ABM-samarbete. De organisatoriska f

sättningar för ökad samverkan i dessa fråg

15.5. Överväganden och förslag

15.5.1. En verksamhetsgrupp för arkiv och bibliotek

Arkiven och biblioteken har olika historia, nuläge och aktuella problem. Riksarkivet och landsarkiven styrs av arkivlagen

69 Uppgifter från LAU:s hemsida. 70 Svensk biblioteksförening, 2007, Sverige – så in i Norden efter. En jämförelse av nationell bibliotekspolitik i Danmark, Finland, Norge och Sverige.

fram ur juridikens och förvaltningens behov av

att

och forskningens

beh

tt sammanföra museernas olika databaser. EU-

ko

h att utbildningarna har en viktig

uppgift för att bidra till att nya yrkesidentiteter kan utvecklas. (1990:782) medan Kungl. biblioteket och Statens ljud- och bildarkiv styrs av lagen (1993:1392) om pliktexemplar av dokument. I offentliga arkiv ska sparas ett relevant urval handlingar med hänsyn till allmänhetens intresse av insyn, pliktlagen handlar om att spara allt. Arkiven växte

dokumentera överenskommelser m.m. Folkbiblioteken växte under 1800-talet fram som civilsamhälleliga företeelser och blev kommunala 1912.

Skillnaderna mellan biblioteken och arkiven är bl.a. att bibliotekens samlingar av olika skäl är blygsamt överförda i digital form eller så tillgängliga via nätet endast via olika former av licensavtal. Arkiven har däremot en stor mängd digitaliserade originalhandlingar. De brottas med frågor kring långtidslagring och eförvaltning. De har delvis olika målgrupper – arkiven är i hög grad verksamheter som riktar sig mot förvaltningens

ov, och de är inte är kända eller använda av medborgarna på riktigt samma sätt som biblioteken. Frågor om gemensamma licensupphandlingar kommer högt upp på listan.

Frågan är om de trots detta har en gemensam framtid? Vi menar att mycket pekar mot det. Kungl. biblioteket och Riksarkivet delar i hög grad samma problembild. E-böcker och e-handlingar har samma grundelement och bör kunna lagras och struktureras på samma sätt. Myndigheterna har också inlett ett nära samarbete och finansierar gemensamt, LDB-centrum71, som ägnar sig åt problemen kring digital långtidslagring och tillgängliggörande. De arbetar för att skapa ett gemensamt gränssnitt till bibliotekens databas LIBRIS och arkivens nationella databas NAD. Det ska vara klart i början av 2009 och gör det möjligt att samtidigt hitta en bok av en författare och var författarens arkiv finns. Samma gränssnittlösning prövas också för a

mmissionens satsningar på bl.a. Det europeiska digitala biblioteket − Europeana kan ses som ett exempel på en utveckling i samma riktning.72

Framför allt tror vi dock att arkivarier och bibliotekarier har mycket att lära av varandra, oc

71 LDB – Centrum för långsiktigt digitalt bevarande. 72 På webbplatsen europeana.eu, en prototyp lanseras hösten 2008, kommer miljoner digitaliserade resurser från arkiv, museer, bibliotek och samlingar från ljud och bild från hela Europa att presenteras. Kungl. Biblioteket är nationell samordnare för Sverige. Riksarkivet delta.

plösning och att inte

dden av utmaningen är

å allt material som pliktleveranserna medför kan sparas.

till olika

använda. På lite längre sikt borde ökad sam-

ch gemensamma som t.ex. DAISY-formatet,

mans på hur

medborgarnas och forskningens informationsförsörjning kan öka och förenklas genom samordning av myndigheterna. Nedan redovisar vi sex områden som vi anser vara centrala, gemensamma utmaningar och frågor:

  • Digitaliseringen. Digitaliseringen gör att gränserna mellan arkivhandlingar och tryckta verk inte kommer att kunna upprätthållas. Gränsen är redan i dag under up redan nu börja tänka på vad det kräver är att lämna över problemen till kommande generationer.
  • Det långsiktiga bevarandet. Digitaliseringen öppnar nya möjligheter, men belyser också en ny problematik när det gäller frågor om långsiktigt bevarande. Kungl. biblioteket och Riksarkivet samarbetar redan om detta, men vi knappast fullt känd utanför de professionella kretsarna och kräver stora gemensamma satsningar.
  • Urvalsfrågor. Även för Kungl. biblioteket torde den tid vara förbi d Inom arkivområdet finns regelverk för hur gallring kan genomföras.
  • Gemensamma sökingångar och pedagogiska insatser. Samarbetet kring hur t.ex. LIBRIS och NAD73 kan bli gemensamt sökbara pågår. Ska offentlig information av olika slag bli tillgänglig för alla människor i samhället krävs gemensamma ingångar informationskällor men också vägledningar till hur man hittar, värderar, sammanställer och analyserar informationen.
  • Funktionen som virtuella och fysiska mötesplatser. Bibliotekens funktion och tillgänglighet är etablerad, arkiven arbetar med att bli mer kända och verkan och samordning vara positiv, inte minst ur ett medborgarperspektiv.
  • Starka offentliga aktörer. Starka offentliga aktörer på arkiv- och biblioteksområdet kan bidra till utvecklingen av tjänster, både kommersiella o som stärker Sveriges varumärke som en framgångsrik kunskaps- och IT-nation.

Dessa sex punkter visar alla var för sig och tillsam

73 Forskningsbibliotekens katalog och Nationella Arkivdatabasen.

Syfte med och effekter av en samlad och samordnad sfär för arkiv, bibliotek och språk

Arkivutredningen74 presenterades en vision om framtidens arkiv. Vi har valt att återknyta till denna och komplettera med tankar från biblioteksområdet när vi ger vår idéer om vad som kan åstadkommas om framtidens arkiv- och biblioteksverksamheter behandlas som en samlad sfär, och på sikt även en samordnad verksamhet.

I ett samhälle som ser information och kunskap av vitt skilda slag som en allt viktigare faktor för såväl ekonomiskt välstånd som personlig utveckling, är det av avgörande betydelse att arkiv- och biblioteksverksamheter når ut till dem som verksamheten är till för – medborgarna i landet. De kan därmed främja transparens och demokratisk trovärdighet och bygga gemenskap och tillit i samhället.

Medborgarna sätts i fokus på ett nytt sätt. Det innebär att kontakt ska ske på medborgarens villkor genom skräddarsydda, enklare vägar till samhällets samlade information och tjänster. Medborgaren får ett samlat erbjudande från samhällets olika offentliga aktörer genom sambruk av samhällets informationssystem och arkiv- och biblioteksverksamheternas kunskap samt genom kombinationer av digitala och personliga former. Medborgarnas möjligheter till såväl självbetjäning som till viktiga personliga möten och vägledning ökar genom digitalisering. Men de ökar också genom att arkiv och bibliotek lokalt samarbetar kring ett rikstäckande nät av serviceställen.

För arkiv och biblioteksverksamheter innebär detta att samverkan mellan dem och övriga kulturverksamheter och mellan dem och kommuner och myndigheter utvecklas. Virtuella nätverk skapas. Informationsstrukturen blir såväl mer enhetlig som ger större möjligheter till differentiering. Stödfunktionerna blir mer användarvänliga. Utbildningarna av arkivarier och bibliotekarier m.fl. har anpassats efter de nya förutsättningarna och tolknings-, undervisnings-, informations- och vägledningsarbete prioriteras.

Arkiv och bibliotek är både virtuella institutioner och fysiska arenor. De är samhällsinstitutioner på lokal nivå som utvecklas som mötesplatser för upplevelser, diskussion och reflektion, men utan att förlora möjligheten till stillhet och läsning. Kort sagt användaren, och användarens egna behov och önskemål, och inte

74 Arkiv för alla, SOU 2002:78, s. 21 ff. Vision om framtidens arkiv, enskilda och statliga.

samlingen står i centrum. Detta leder till att organisation, struktur och arbetssätt behöver förändras.

15.5.2. Riksarkivet och landsarkiven blir Arkivverket

I arkivutredningen75 föreslogs att en ny arkivmyndighet skulle bildas genom att Riksarkivet och landsarkiven slogs samman till en myndighet, Arkivverket. Motiven för detta var att:

  • en sådan organisation är mer ändamålsenlig för det uppdrag arkivmyndigheterna har och för den verksamhet som bedrivs,
  • en ny organisation innebär ökade möjligheter att möte kraven på verksamheten från omvärlden
  • effektivitetsvinster.

Arkivutredningen lyfte vidare fram bättre samverkan inom hela det statliga arkivväsendet och med enskilda och kommunala arkiv, enhetligare tillämpning av bestämmelser i lag och förordning samt rationaliseringar. De menade vidare att arkivväsendet borde följa med förändringar inom övrig statsförvaltning samt att det var svårt att finna bärande skäl till varför myndigheter med samma uppdrag ska vara organiserade som självständiga myndigheter. Myndighetsgränserna hade inte någon egentlig betydelse för verksamheten, som borde bli lättare att styra och leda om gränserna inte fanns. Regeringen gick dock inte vidare med förslaget i denna del.76

Vi delar i allt väsentligt Arkivutredningens uppfattningar och menar att de förslag som där framförts nu bör genomföras. I dag finns än färre myndigheter som har självständiga regionala eller lokala myndigheter än 2002. De flesta har ombildats till en central myndighet med olika utformade lokala och regionala enheter. Några särskilda skäl för att behålla denna ordning inom just det offentliga arkivväsendet har inte framkommit. Landsarkivens uppgifter gentemot de regionala statliga myndigheterna har dessutom minskat i omfattning. Behoven av överblick och samordning av arkivverksamheten, och på sikt samverkan och samordning med biblioteksfrågorna talar för en samlad myndighet. Enligt vår uppfattning är det ändamålsenligt att arkivverksamheten speglar

75 Arkiv för alla, SOU 2002:78, kap. 3. 45-54. 76Prop. 2004/05:124.

den aktuella myndighetsstrukturen i förvaltningen i gemen. Det innebär i korthet följande:

Riksarkivet och landsarkiven föreslås därför bli en samlad myndighet. Vi anser att verksamhetsformen, som i dag, bör vara enrådighetsmyndighet med insynsråd. Myndigheten ska ledas av en myndighetschef, riksarkivarien.

Vårt förslag innebär att landarkivens funktion som egna och i viss mån självständiga myndigheter försvinner. Den interna organisationen av verksamheten bör vara en uppgift för Arkivverket. Följande kan dock framhållas. De verksamheter Riksarkivet och landsarkiven bedriver i dag ska utföras även i framtiden. Vi har inte funnit motiv för att överväga förändring av den regionala organisationen. De regionala enheter som vid den av oss föreslagna organisationsförändringen kommer att motsvara landsarkiven bör ha en landsarkivarie som chef.

Landsarkivariens befogenheter ska framgå i myndighetens arbetsordning. Riksarkivet, Krigsarkivet och landsarkiven bör bli enheter inom Arkivverket. Det innebär för Riksarkivet att depåfunktionen och vissa andra verksamheter flyttas till samma nivå som övriga enheter. Andra verksamheter bör å andra sidan flyttas till enheter med uppgifter för hela Arkivverket. Även vissa verksamheter vid landsarkiven kan behöva samordnas till sådana enheter.

Arkivverket bör få i uppdrag att ha den nationella överblicken över arkivområdet i Sverige. Detta ansvar bör förtydligas i förordning med instruktion för Arkivverket. Vidare bör Arkivverket prioritera de gemensamma frågor med biblioteken som ovan lyfts fram. Arkivverket bör initiera och driva projekt angående samordning och samverkan i regionerna och lokalt mellan olika arkivinstitutioner. I synnerhet bör samordning och samverkan mellan statlig och kommunal arkivhantering öka. Samlade uppgifter om arkivsektorn i Sverige oavsett huvudman bör insamlas och analyseras av Arkivverket. Till sin hjälp i dessa uppgifter bör Arkivverket ha ett nationellt råd för arkivfrågor med representanter från olika delar av arkivsektorn. Arkivverket bör även ha en uppgift för att initiera och driva nydanande pedagogiska och publika arkivprojekt runt om i landet. Myndigheten bör organisera sig för att kunna delta i den regionala samverkan genom portföljmodellen.

Vi tar inte ställning till Arkivutredningens förslag rörande ITfrågor77 då dessa delvis torde vara överspelade. Den promemoria som Riksarkivet inlämnat till Kulturdepartementet 200678 bör i stället kunna tjäna som utgångspunkt för framtida inriktning och ansvarsfördelning. Dessutom bör ett samordnat arkivverk kunna få en tydligare roll i utvecklingen av e-förvaltningen.

För det långsiktiga bevarandet av digitala dokument är det av stor vikt att bevarandeaspekten finns med från början när ITsystem byggs upp i den offentliga förvaltningen. Inte minst ur ett resursperspektiv är det betydelsefullt att dokumentformat och ärendehanteringssystem är anpassade för långsiktigt bevarande och tillgänglighet samt automatiserad överföring av handlingar till arkiven. I den strategiska kontroll för utveckling av e-förvaltningen som Stabsutredningen föreslagit79 är det av stor betydelse att arkivaspekterna beaktas.

För den strategiska kontrollen av förvaltningens samlade arbete på området föreslår den utredningen att en delegation i kommittéform inrättas. Denna ska samordna och utveckla förverkligandet av regeringens e-handlingsplan som antogs i januari 2008. Delegationen föreslås bestå av företrädare för såväl Regeringskansliet som myndigheter och syftar till att ta tillvara samtliga statliga resurser i ett samordnat och strategiskt utvecklingsarbete. Det samordnade arkivverket bör finnas representerat i denna delegation för att säkerställa att långsiktigt digitalt bevarande och informationssäkerhetsfrågor beaktas.

Vi förordar i detta fall ett namnbyte till Arkivverket i likhet med Arkivutredningen. Andra namn som vi övervägt är Riksarkivet och Statens arkiv.80 Riksarkivet fungerar sannolikt bra utåt, men kan möjligen i organisationen ge fel associationer, dvs. landsarkiven in- och underordnas Riksarkivet, inte att det blir en samlad myndighet som vi beskriver ovan. Arkivverket är också att föredra framför Statens arkiv med hänvisning till att verksamheten inte bara ska ansvara för statens arkiv, utan även ta ett visst övergripande och nationellt ansvar för arkivverksamhet i Sverige.

Vi bedömer att den föreslagna organisationsförändringen bör kunna genomföras under 2010.

77 Arkiv för alla, SOU 2002:78, s. 16. 78 Riksarkivet, PM, Att bevara digitala handlingar. Förslag till framtida inriktning. 79SOU 2008:22, Ett stabsstöd i tiden. 80 Statens arkiv är det namn Riksarkivet och landsarkiven använder när myndigheterna presenterar sig.

15.5.3. Kungl. biblioteket – ges ett utökat uppdrag för de nationella biblioteksfrågorna

Kungl. biblioteket har som nationalbibliotek en central roll på biblioteksområdet. Verksamheten vid Kungl. biblioteket är i dag primärt inriktad på de behov som finns för områdena högre utbildning och forskning. Som vi nämnt ovan har Statens kulturråd ett visst ansvar för bl.a. ärenden om folkbibliotek. Det finns alltså i dag inte någon statlig myndighet som har ett uttalat ansvar för det samlade biblioteksväsendet.

Vi har ovan argumenterat för att det från ett medborgarperspektiv finns skäl för ökad samordning mellan olika delar av biblioteksväsendet. En samordning skulle ge såväl studerande och forskare som en bred allmänhet förbättrad tillgång till bibliotekens samlingar. Dagens samhällsförhållanden innebär bl.a. att högre utbildning och forskning bedrivs på ett antal platser runt om i landet och på distans, samt att människor genomgår utbildningar återkommande under livet. Folkbiblioteken har genom detta fått en ny roll för att förse studerande med litteratur och en anpassning till detta förhållande bör ske. Enligt uppgift lånas en stor del av kurslitteraturen ut via folkbiblioteken. I en tid av fortsatt teknisk utveckling finns behov av sammanhållna strategier för tillgängliggörande och förmedling av information till allmänheten för att kunna tillvarata digitaliseringens alla nya möjligheter. Önskemålet om en nationell bibliotekspolitik och nationell myndighet som skulle inkludera även läns- och folkbiblioteken har under en längre tid och med emfas framförts av vissa företrädare för biblioteksområdet.81

Mot denna bakgrund ser vi behov av att tydligt placera det nationella ansvaret för även den del av biblioteksområdet som avser läns- och folkbiblioteken vid en statlig myndighet.

I utredningen om Kungl. biblioteket föreslogs att Kungl. biblioteket skulle ansvara även för läns- och folkbiblioteken.

Kungl. biblioteket har som Sveriges nationalbibliotek en särställning på biblioteksområdet och en unik överblick över den del av biblioteksområdet som uppdraget i dag omfattar. Kungl.

81 Svensk biblioteksförening har 2008 drivit kampanjen ”Bibliotek behöver kärlek. Sverige behöver en nationell bibliotekspolitik”. Föreningen säger i kampanjfoldern bl.a. under rubriken Ingen samlande aktör. ”Ansvaret för biblioteksfrågor är splittrat. Ingen myndighet har överblick över den nationella bibliotekssituationen som helhet och ingen kan därför säga något om utvecklingen. Ingen instans kontrollerar om bibliotekslagens föreskrifter om samarbete och kommunala biblioteksplaner efterföljs. Ingen nationell aktör tar initiativ, värderar utvecklingen eller stakar ut färdriktningen.”

biblioteket är också känt som begrepp och ”varumärke” för biblioteken. Kungl. biblioteket har också sedan den 1 januari 2009 förstärkts med den verksamhet som tidigare bedrevs vid Statens ljud- och bildarkiv. Det framstår därför som väl motiverat att Kungl. biblioteket skulle få ett utökat ansvaret för biblioteksområdet genom att omfatta även läns- och folkbiblioteken.

Alternativet att skapa en ny myndighet är inte rimligt. Med den förändrade struktur för förvaltningsmyndigheterna på kulturområdet som vi föreslår är inte heller alternativet att lägga ansvaret på någon annan myndighet lämpligt. Sammantaget föreslår vi därför att Kungl. biblioteket får ett utökat ansvar för biblioteksområdet till att omfatta även läns- och folkbibliotek.

Uppdraget innefattar att samordna vissa frågor vid läns- och folkbiblioteken och att i tillämpliga delar få verksamheten att samspela med forskningsbiblioteken. Kungl. biblioteket bör även ha en roll för samspelet med specialbiblioteken. I Kungl. bibliotekets nya roll bör ingå att i samverkan med länsbiblioteken initiera och driva projekt angående samordning och samverkan inom landet.

Vidare bör uppgifter om bibliotek och biblioteksanvändning i Sverige insamlas och analyseras av Kungl. biblioteket samt bibliotekslagen följas upp. Detta ansvar bör förtydligas i förordning med instruktion för Kungl. biblioteket. Kungl. biblioteket bör prioritera de gemensamma frågor med arkiven som ovan lyfts fram. Till sin hjälp i dessa uppgifter kan Kungl. biblioteket ha ett Nationellt råd för biblioteksfrågor med representanter från skilda bibliotek. Kungl. biblioteket bör ges i uppdrag att utse ett bibliotek med särskilt ansvar för varje nationellt minoritetsspråk. Kungl. biblioteket bör ha i uppgift att i samverkan med länsbiblioteken initiera nydanande pedagogiska och publika projekt runt om i landet. Myndigheten bör organisera sig för att kunna delta i den regionala samverkan genom portföljmodellen.

Detta ansvar inom det kulturpolitiska området som vi föreslår bör ses som en komplettering av det forskningspolitiska uppdrag myndigheten har genom Utbildningsdepartementet.

Kungl. biblioteket bör även utveckla samverkan med Talboks- och punktskriftsbiblioteket.

Vi redovisar vår bedömning av resursbehov till följd av det utökade uppdraget i kapitel 20.

15.5.4. Arkiv-, biblioteksverksamheterna på längre sikt

Våra förslag innebär att integrationen mellan arkiv-, biblioteks- och språkmyndigheterna intensifieras. På längre sikt bör ett samlat statligt arkiv- och biblioteksverk skapas. Motiven är i princip desamma som lett till sammanslagningen mellan Kungl. biblioteket och Statens ljud och bildarkiv, dvs. det blir allt svårare och uppfattas som allt mindre meningsfullt att arbeta med separata organisationer vars ansvarsområden många gånger sammanfaller.

Vår bedömning är dock att både arkiv- och biblioteksverksamheterna först behöver genomgå såväl enskilda som gemensamma utvecklingssteg innan tiden är mogen för en fusion. Vi har valt att ange en tidpunkt – 2014 – för när den nya myndigheten bör kunna förverkligas. I en samlad myndighet bör även övervägas om Talboks- och punktskriftsbiblioteket ingå. Vad gäller Institutet för språk och folkminnen menar vi att myndighetens egen utveckling bör avvaktas innan frågan om även institutet ska ingå i en samlad myndighet prövas.

Myndigheterna inom sfären har gemensamma uppgifter som gör det intressant och relevant att samverka.

Vi menar vidare att myndigheterna i denna sfär gemensamt bör ha i uppdrag att inleda en dialog med universitet och högskolor om utbildning och forskning som stödjer visionen.

15.5.5. Särskilda förslag – Talboks- och punktskriftsbiblioteket

Talboks- och punktskriftsbiblioteket (TPB) markerar i sin Framtidsstrategi82 att myndigheten strävar efter att vara ett kunskapscenter. Myndigheten vill göra tillgänglig information i samarbete med andra myndigheter och företag. Den vill öppna för nya produkter och tjänster.

Handisam83 har i sin instruktion84 i uppdrag att följa de statliga myndigheterna i deras arbete enligt förordningen85 om de statliga myndigheternas ansvar för genomförandet av handikappolitiken. Vi menar att TPB kan samverka Handisam i denna uppgift genom att

82Talboks- och punktskriftsbiblioteket, 2008, Framtidsstrategi. Regeringsuppdrag i regleringsbrevet för 2008. 83 Handisam - Myndigheten för handikappolitisk samordning. 84 Instruktion 2007:1134. 85 Förordning 2001:526.

följa och stödja de statliga myndigheternas insatser med att anpassa sin information.

Vidare menar vi att TPB bör få i uppgift att följa efterlevnaden av 8 § bibliotekslagen (1996:1596)om att folk- och skolbiblioteken skall ägna särskild uppmärksamhet åt vissa utpekade grupper. Detta kan införas som ett tillägg till myndighetens instruktion.

Detta skulle ge TPB uppgifter som profilerar myndigheten som förvaltningsmyndighet och stärka dess inriktning mot samverkan med övriga myndigheter, särskilt inom sfären. På något längre sikt kan TPB integreras med dessa. Myndighetens inledda verksamhetsutveckling, som i korthet innebär att man går från egenproduktion till utveckling och upphandling av produktion kan ses som ett led i en sådan strävan.86

När det gäller målgrupper, teknikutveckling m.m. har TPB och Taltidningsnämnden många frågor gemensamt. Vi menar därför att regeringen bör överväga en närmare samverkan mellan Taltidningsnämnden och TPB.

15.5.6. Organisatoriska konsekvenser – en sammanfattning

För arkivområdet föreslår vi således sammanfattningsvis att Arkivverket bör:

  • inrättas,
  • få i uppdrag att ha nationell överblick över arkivområdet,
  • utveckla samverkan och samordning mellan olika arkiv regionalt och lokalt,
  • organisera sig för att kunna delta i arbetet med portföljmodellen,
  • utveckla sitt FoU-arbete i samverkan med andra aktörer på arkivområdet,
  • prioritera arbete med de gemensamma frågorna med biblioteken.

För biblioteksområdet föreslår vi således sammanfattningsvis att:

86 ibid.

  • Kungl. biblioteket får ett utökat nationellt ansvar för biblioteksområdet genom att detta innefattar även läns- och folkbibliotek
  • Kungl. biblioteket utvecklar i denna roll samarbetet med region- och länsbibliotek
  • Kungl. biblioteket organiserar sig för att kunna delta i arbetet med portföljmodellen
  • Kungl. biblioteket utvecklar FoU-arbetet i samverkan med andra aktörer på området,
  • Kungl. biblioteket prioriterar arbete med de gemensamma frågorna med arkiven.

På något längre sikt kan även frågan om anpassade medier vara en naturlig del av ett ny samlad myndighet.

Detta kan gälla även språk och folkminnesfrågor. Institutet för språk och folkminnen består av flera verksamheter som förts samman den 1 juli 2006. Myndigheten har i sin nya skepnad endast några år på nacken och verksamhetens utveckling bör därför avvaktas. Den roll institutet får spela i politiken inom språkområdet bör vara avgörande för om det är lämpligt att även institutet integreras organisatoriskt med de andra myndigheterna i sfären.

16. En sfär för frågor om samtid, historia och livsmiljö

Vår bedömning: Såväl konsten som kulturarvet bör i högre

omfattning få en roll i samhällsutvecklingen. Kulturområdets möjligheter till deltagande och genomslag i samhällsprocesser bör ökas.

Våra förslag:

  • Riksantikvarieämbetet, Riksutställningar, Nämnden för hemslöjdsfrågor, Statens konstråd och Arkitekturmuseet läggs samman till en myndighet. I myndigheten infogas också den museikoordinatorsfunktion som närmare utvecklas i förslag av utredningen Museikoordinatorn.
  • En organisationskommitté bör tillsättas för att genomföra organisationsförändringen. Förändringen bör kunna genomföras under 2010.

16.1. Inledning – motiv för sfären

Vi kommer i det följande att lämna en redogörelse för de verksamheter som ingår i det område för frågor om historia, samtid och livsmiljö som vi föreslår. Vi sammanfattar dock redan inledningsvis de motiv vi ser för att urskilja de angivna frågorna som en av kulturpolitikens huvudsfärer.

De förslag som vi nu för fram för det vi kallar en sfär för samtid, historia och livsmiljö grundar sig på framtids- och utvecklingsbedömningar för de aktuella verksamheterna. Genom förslagen vill vi utifrån en samhällssyn på kulturfrågor ge dem en förstärkt roll i samhället.

Samtidens kultursyn

I vår grundanalys har vi visat på hur pass tidsbunden den samhälleliga synen på kultur och kulturyttringar av allt att döma är. Dagens kulturpolitik bygger i hög grad på en konst- och kultursyn som är knuten till 1900-talets industrisamhälle. Politiken är också organiserad och har formulerat en av sina grundläggande dikotomier, konst – kulturarv, utifrån den synen. Vi skulle även kunna säga att politiken i nuvarande form konserverar den synen och på så sätt motverkar framväxten av nya synsätt. Vårt förslag syftar till att i en genuin mening öppna för det nya.

Nyckelbegreppen i sammanhanget är samtidighet och livsmiljö. I grundanalysen har vi beskrivit hur det parallellt med Sveriges inträde i industrisamhället växer fram en föreställning om ett samhälle som med den nya tiden står ovanför frågor om kulturell utveckling. Vi har uppfattat att i industrisamhällets politiska kultursyn har konsten ofta fått en roll att representera framtiden, men inte samtiden.1 Konsten uppfattas av många människor som något mycket centralt i tillvaron, men har ändå på ett motsägelsefullt sätt en marginaliserad position i samhället.

Kulturarvet har fått en position som är motsatsen till konstens. Där konsten fått rollen att symboliskt representera framtiden så har industrisamhället gett kulturarvet rollen att representera det förflutna, det som samhället lämnar. Inte heller kulturarvet har utifrån det synsättet riktigt att göra med samtiden. I grundanalysen visade vi hur man t.ex. på 1960- och 70-talen inte såg skövlingen av stadskärnorna som en kulturpolitisk fråga. Kulturarvsverksamheterna har sedan dess arbetat för att vidga synen på vad kulturarv är och betyder i samhället. Inom kulturmiljöområdet har arbetat för att etablera ett kulturperspektiv på samhällsbyggnadsfrågor och miljöanvändning och museerna har arbetat för att utveckla kommunikationen med sin publik. Tolkningen av kulturarvet har ägnats mer tid och uppmärksamhet och fått en större betydelse för såväl kulturmiljö- som museiarbete.

Detta har i flera avseenden varit framgångsrikt och mött tydlig efterfrågan från olika håll. Priset för kulturmiljöverksamheten har dock varit en viss isolering från kulturpolitiken i övrigt som inte haft samma integrerande perspektiv.

1 Något som kanske är tydligast beträffande bildkonsten.

Konst, kulturarv och samhällsarbete

Kulturarvsverksamheterna har börjat utveckla en roll som syftar till att ge perspektiv på tillvaron. Detta i likhet med konsten, men utifrån mer historiska perspektiv. I flera fall har statliga förvaltningsmyndigheter och institutioner på kulturområdet visat vägen, genom att i olika sammanhang använda såväl historiska perspektiv som konst och kulturarv för att fästa uppmärksamheten på samhällsfrågorna. Beröringspunkterna mellan kulturarvet och konsten föreligger alltså redan och är under utveckling. Så länge kulturmiljöverksamhetens samhällsbyggnads- och miljömandat handlat om landskapets och stadsmiljöernas historiska dimensioner, så har emellertid perspektiven – hur angelägna dessa än är – trots allt varit begränsade.

De viktiga och värdefulla kulturyttringarna i övrigt, såsom samtidskonsten, saknar i detta sammanhang tydliga och kraftfulla företrädare. Det vill vi ändra på. Historiska och konstnärliga värden och perspektiv, kvaliteter i arkitektur, form och design bör alla vara föremål för kulturpolitikens uppmärksamhet. Statens politik inom bild- och formområdet har i hög grad handlat om konstnärlig gestaltning av byggnader och offentliga rum, och mindre om konstnärlig gestaltning av helhetsmiljön. Konsten har inte tillåtits spela en mer framträdande roll i samhällsbyggnadsfrågor. Men konsten handlar om samtiden och konstens betydelse för samhällsbyggandet borde kunna vara större.

Det är dock först när dessa olika uttryck och verksamheter tillåts samspela och de behandlas samlat som de kan få ökad tyngd och genomslag i samhällsutvecklingen och för frågor om livsmiljö.

Vi avser med begreppet livsmiljö gestaltningen av de fysiska och sociala rum där en stor del av människors liv utspelar sig, och upplevelsen av dessa rum som offentliga arenor. Allt detta kan vi kalla människors livsrum. Punkt 4 i vårt förnyelseprogram handlar om att kulturpolitiken ska ta ansvar för de offentliga samtalens arenor. I kap. 10.6 om aspektpolitik (kultur och miljö) lyfter vi fram platsens attraktivitet, ett begrepp som återkommer i arbetet med regional tillväxt (jfr avsnitt 10.4). Samhället står inför stora utmaningar; miljön och landskapet ska räcka till för en rad olika behov och aktiviteter, både i stad och på landsbygden ska finnas tillgängliga offentligt rum för alla.

De verksamheter vi vill sammanföra till en myndighet arbetar alla på ett eller annat sätt med samtid, historia och livsmiljö.

I vårt förnyelseprograms punkt 5 och i kapitel 10 behandlar vi kulturpolitik som en aspektpolitik. Förslaget i detta kapitel handlar om hur kulturpolitiken bör organiseras för att kunna arbeta aspektpolitiskt, dvs. för och med andra aktörer, och även på deras villkor och i de processer de driver.

Frågor om miljö och miljöns gestaltning fungerar bra som en utgångspunkt och en illustration till den nya kulturpolitiska ansats som vi vill manifestera med förslaget om sfären samtid, historia och livsmiljö. Men samma typ av ansats bör också användas inom andra aktuella områden, såsom regionala utvecklingsfrågor och frågor kring utveckling av näringslivet. I det regionala tillväxtarbetet är t.ex. både en attraktiv miljö och ett attraktivt kulturliv genomgående teman.

De kulturella perspektiven på samhällsutvecklingsfrågor i vid mening bör särskilt fästa uppmärksamheten på mångfaldsfrågor och betydelsen av kulturell pluralism.

Organisationsfrågorna inom sfären

De av dagens verksamheter vi vill samla – och se utvecklade – inom ramen för sfären är i första hand kulturarv och kulturmiljö, en museikoordinerande funktion, utställningsverksamhet, hemslöjd, konstnärlig gestaltning och området arkitektur, form och design.

Vi vill se det som att vi börjar med dessa, sedan kan utvecklingen gå vidare i den riktning som efterhand visar sig vara den mest fruktbara.

Precis som i fråga om arkiven och biblioteken behöver den kulturpolitiska förnyelse som vi föreslår genom den andra sfären följas upp med ett organisationsarbete som kan ge de praktiska och konkreta förutsättningarna för arbetet. Vi föreslår därför att regeringen tillsätter en organisationskommitté för att genomföra sammanslagningen av de berörda myndigheterna.

De berörda myndigheterna är beroende av sina medarbetares kunskap och kompetens. Personalen bör därför ges möjlighet att utveckla det nya innehållet och arbetssättet. Det kräver bl.a. tid för gemensamma utvecklingsprojekt, som kan öka såväl förståelsen för de andra verksamheternas villkor som ge konkretion i de gemensamma vinster som kan uppnås genom samverkan.

Ett antal myndigheter, varav flera små eller mycket små, som nu med ganska disparata ingångar finns verksamma inom eller med

anknytning till sfärens uppgifter behöver föras samman. Verksamheter av olika art såsom typiska centrala myndighetsfunktioner, stödfunktioner av olika slag, specialiserad tjänsteproduktion och även mer eller mindre renodlad kulturproduktion behöver få en ny gruppering och även i vissa fall en ny inriktning. Detta är bakgrunden till det organisationsförslag som finns sammanfattat i rutan med förslag ovan och vars enskildheter vi diskuterar närmare i avsnittet nedan.

De verksamheter vi vill föra samman har alltså enligt vår uppfattning många beröringspunkter. Vi ser det som att de närmar sig samma samhällsfrågor, men från olika håll och med olika kunskaper. De har också särdrag och förutsättningar som är unika och exklusiva. Vanligen är det dessa som lyfts fram och vi vill varken glömma eller undervärdera särdragen. Många frågor om den särskilda kunskapen och kompetensen vid de olika verksamheterna kommer till uttryck, men vår bedömning är att i dag är beröringspunkterna fler och viktigare att ta till vara än särdragen.

16.2. Statens ansvar för sfären

I detta avsnitt ger vi en översikt över de kulturverksamheter som vi föreslår ska ingå i sfären samtid, historia och livsmiljö, dvs. kulturarv och kulturmiljö, en museikoordinerande funktion, utställningsverksamhet, hemslöjd, konstnärlig gestaltning samt området arkitektur, form och design. Vi ger även korta presentationer av de myndigheter som främst berörs av våra organisationsförslag, nämligen Riksantikvarieämbetet, Riksutställningar Statens konstråd, Nämnden för hemslöjdsfrågor och Arkitekturmuseet.

Riksantikvarieämbetet hade 2007 ca 300 anställda i myndighetens kärnverksamhet och ca 150 i den arkeologiska uppdragsverksamheten. Statens konstråd hade 13 anställda, Riksutställningar 64 och Nämnden för hemslöjdsfrågor 2,5 (jfr tabell 1 i kapitel 14).

16.2.1. Kulturarv och kulturmiljö

Den första fornminneslagstiftning instiftades 1666. I dag finns i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. bestämmelser om ortnamn, fornminnen, byggnadsminnen och kyrkliga kulturminnen samt om utförsel och återlämnande av kulturföremål. Det finns

också bestämmelser om kulturvärden och kulturskydd i t.ex. miljöbalken (1998:808), plan- och bygglagen (1987:10) och i skogsvårdslagen (1979:429).

Länsmuseerna har via de statliga anslagen uppdrag på kulturmiljöområdet. Vissa av de centrala statliga kulturinstitutionerna har uppdrag inom området.2

Enligt kulturminneslagen delas ansvaret för att skydda och vårda vår kulturmiljö3 av alla. Myndigheter som ansvarar för verksamheter som har betydelse för kulturmiljön är bl.a. Boverket, Banverket, Fiskeriverket, Lantmäteriverket, Naturvårdsverket, Skogsstyrelsen, Statens Fastighetsverk, Fortifikationsverket och Vägverket. Det konkreta och praktiska ansvaret delas dock av många fler – ägare, brukare och boende, föreningar och enskilda.

Hembygdsrörelsen omfattar drygt 1 900 hembygdsföreningar med mer än 450 000 medlemmar. Sveriges hembygdsförbund är det centrala, gemensamma organet för dessa. Föreningarna förvaltar 1 400 hembygdsgårdar och det finns även hembygdsmuseer. De berättar om 1800-talets självhushåll och om 1900-talets arbetarhem, ortens näringsliv och skolor. Föreningarna ordnar fester och marknader, dokumenterar den lokala historien och skapar opinion i vissa kulturfrågor. Hembygdsrörelsen har själv beräknat att dessa aktiviteter har cirka 3,3 miljoner besökare årligen4 och att rörelsens ideella arbete handlar om sex miljoner arbetstimmar per år till värdet av minst en miljard kronor5.

En annan, nära anknuten, rörelse är arbetslivsmuseerna. I dag finns i Sverige närmare 1 400 arbetslivsmuseer med 15 000 engagerade (inklusive ett antal anställda) personer och 12 500 000 besökare (2006)6. Varje år tillkommer nya arbetslivsmuseer. De är sinsemellan olika och handlar om allt från administrativt arbetet till verkstäder för reparation och tillverkning. Arbetets museum stödjer arbetslivsmuseerna på olika sätt. Arbetslivsmuseernas samarbetsråd fungerar som en gemensam paraplyorganisation. Riks-

2 Statens maritima museer, Statens historiska museer, Nordiska museet, Skansen, Statens försvarshistoriska museer, Tekniska museet, Arbetet museum, Livrustkammaren och Skoklosters slott med stiftelsen Hallwylska museet, Arkitekturmuseet, Nationalmuseum och Naturhistoriska museet. 3 Begreppet kulturmiljö används som en delmängd av begreppet kulturarv. 4 Sveriges hembygdsförbund, 2003, Hembygdsföreningarnas samlade tillgångar och verksamhet. s. 13. 5 Sveriges Hembygdsförbunds hemsida 20081027. Den svenska hembygdsrörelsen i dag. 6 Dnr 168/2008, Bevarandet av industrisamhällets kulturarv. Sammanställning av material ur Arbetets museums databas över arbetslivsmuseer. De 12,5 miljonerna besök kan jämföras med de 19,6 miljonerna besök vid museer och konsthallar 2006 enligt Kulturrådet, 2007,

Kulturen i siffror, Museer och konsthallar 2006.

antikvarieämbetet fördelar ett årligt projektstöd om fyra miljoner kronor som kan sökas av dessa museer och Statens maritima museer fördelar det s.k. skutstödet om 500 000 kronor år.

Svenska kyrkan ansvarar för det kyrkliga kulturarvet i Sverige. Den s.k. kyrkoantikvariska ersättningen betalas av staten till Svenska kyrkan för underhållet och bevarandet de kulturvärden som kyrkan förfogar över. Under perioden 2002–2009 uppgår ersättningen till sammantaget 1,9 miljarder kronor. Systemet ska nu utvärderas inför en fortsättning. Riksantikvarieämbetet yttrar sig till Svenska kyrkan om bidragets fördelning.

Det finns också andra föreningar mer inriktade på vissa delområden. Störst av dessa torde vara Svenska byggnadsvårdsföreningen, som är en ideell, landsomfattande förening som arbetar med byggnadsvårds- och kulturmiljöfrågor.

Det enskilda engagemanget i kulturmiljöfrågor är sannolikt omfattande, även utanför föreningarna. Det handlar om att människor tar hand om och vårdar hus och anläggningar och ibland även miljöer samt på olika sätt berättar om kulturmiljön.

Enligt Eurobarometern besökte 74 procent av befolkningen historiska platser (fornminnen, kulturminnen, kyrkor, slott etc.) under 2007. Att besöka historiska platser är något vanligare i den yngsta ålderskategorin, 15–24 år.7

Det finns i dag ett växande antal privata företag som ägnar sig åt arkeologiska undersökningar, byggnadsantikvarisk verksamhet, inventeringar och utredningar av olika slag. Det saknas samlade uppgifter om omfattningen av denna verksamhet.

Projektet Agenda Kulturarv8 behandlade frågor om arbetssätt och värdegrund inom kulturmiljöarbetet, om samhälle och samtid och den demokratiska förankringen med utgångspunkt från att; samhället hade förändras, alltså borde kulturmiljö- och kulturarvsarbetet också ändras.

I projektet ställdes frågor till medborgarna om intresset för och möjligheten att påverka sin närmiljö samt vem man i så fall skulle vända sig till. Svaren visade att många människor inte självklart såg sambandet mellan samhällsutveckling och bevarande. Undersökningen visade också att kulturarvsorganisationerna nådde fram till stora, trogna och engagerade grupper. Följaktligen behövdes,

7 S. Beckman och S. Månsson, 2008, Kultursverige 2009, Problemanalys och statistik. Kulturmiljö, s. 314 ff. Eurobarometern omfattade i Sverige 1 011 intervjuade. 8 Initierat av Riksantikvarieämbetet, länsstyrelserna och länsmuseerna, pågick 2001–2004. En mängd olika aktörer engagerades.

metoder och arbetssätt för att nå de grupper i samhället som kulturmiljöverksamheten mest sällan nådde.9

Samtidens betydelse och människan i centrum betonades i projektet. I programförklaringen sägs att arbetet fortsättningsvis skulle bedrivas på två relaterade sätt – ge perspektiv på tillvaron och berika livsmiljön.

16.2.2. Riksantikvarieämbetet och det statliga kulturmiljöarbetet

Den förste riksantikvarien utnämndes 1630. I dag är Riksantikvarieämbetet10 den centrala statliga myndigheten med ansvar för frågor om kulturmiljön och kulturarv. Vid myndigheten finns 435 årsarbetskrafter11, den uppdragsarkeologiska verksamheten inräknad (ca 150 stycken).

Länsstyrelsen har sedan 1976 tillsyn över kulturminnesvården i länet. Riksantikvarieämbetet har överinseende över kulturminnesvården i landet och fördelar kulturmiljövårdens statsanslag till länsstyrelserna som i sin tur fördelar bidrag till enskilda ändamål och projekt.

Riksantikvarieämbetet förfogar över anslag som 2008 sammantaget uppgick till 493 miljoner kronor.12 Myndigheten lämnar bidrag till organisationer och föreningar som verkar inom kulturmiljöområdet. Myndighetens avgiftsintäkter uppgick för arkeologisk uppdragsverksamhet 2007 till 123 miljoner kronor. Totalt hade myndigheten drygt 139 miljoner kronor i avgiftsintäkter.13 Statskontoret har beräknat att myndigheten 2006 bedrev konkurrensutsatt verksamhet för motsvarande 124 miljoner kronor.14 Den arkeologiska uppdragsverksamheten, som är konkurrensutsatt, är helt avgiftsfinansierad och organiserad i en egen avdelning.

Riksantikvarieämbetet bedriver ett antal olika verksamheter och har en mångprofessionell arbetsstyrka som representerar olika utbildningar inom humaniora, samhälls- och naturvetenskap. Till

9 En enkät skickades ut till 2 000 personer i hela riket i åldrarna 18–74 år. 10 Förordning (2007:1184) med instruktion. 11 Statskontorets PM 2007/99-5, Statliga myndigheter 2007. 12 Anslagen var 2008: 28:24, Riksantikvarieämbetet ap 1,212 miljoner. 28:25 Bidrag till kulturmiljövård, 257 Mkr, 28:29 Bidrag till regionala museer 10 Mkr, 28:36, Forsknings- och utvecklingsinsatser inom kulturområdet, ap 10, 14 Mkr. 13 Riksantikvarieämbetet, Årsredovisning 2007, s. 60. 14 Statskontoret, 2008/74-5, Konkurrensutsatt verksamhet II – en analys av omfattningen av statliga myndigheters konkurrensutsatta verksamhet.

grund för verksamheten ligger visionen om ett kulturarv som är angeläget, tillgängligt och användbart för alla. Riksantikvarieämbetet ska vara pådrivande, inspirerande och samlande i kulturarvsarbetet.

Basen i myndighetens verksamhet är att dokumentera, ta tillvara, vårda och berätta om kulturmiljön. Myndigheten arbetar med kommunikation vilket, förutom mer allmänt informationsarbete, handlar dels om informationssystem, dels om besöksmål. Informationssystemen omfattar fornminnes- och bebyggelseinformation och kulturmiljöbild samt olika e-tjänster som har dessa som bas – K-samsök.15 Myndigheten har fastigheter och fornlämningar som den informerar om och vid vissa genomförs även kulturmiljöpedagogiska insatser. Årligen besöks dessa av cirka en miljon människor. Vård handlar om expertstöd till omvärlden och om förvaltningen av de egna fastigheterna. Myndighetsarbetet handlar om hur kulturarvet tas tillvara i regional och lokal utveckling och inom olika samhällssektorer, om kunskapsuppbyggnad och om sektorsforskning.

Myndigheten är samlande och pådrivande i kulturmiljöarbetet genom föreskrifter och allmänna råd, stöd och vägledningar, remisser och beslut, initierande av och deltagande i samrådgrupper, seminarier m.m. Den bygger kunskap om kulturarvet och kulturmiljön och har utvecklat forsknings- och utvecklings-, omvärldsbevaknings- och utvärderingsverksamhet. Den är också engagerad i EUsamarbetet och i internationellt samarbete i Unesco och Europarådet samt genom bl.a. SIDA.

Riksantikvarieämbetet är den enda av kulturområdets myndigheter som deltar i arbetet i systemet med miljömål, där den har en utpekad roll och ansvar.

Ämbetet har ett specialbibliotek för sitt område med ca 400 000 volymer samt ett antikvarisk-topografiskt arkiv.16 Arkivets topografiska serie består av handlingar med uppgifter om fornlämningar och arkeologiska fynd samt kyrkliga – och profana byggnader. I fråga om byggnader finns ritningskopior och fotografier. Det finns även stora ritnings- och fotosamlingar.

Kulturarvet ska vara en positiv kraft i utvecklingen mot ett demokratiskt och långsiktigt hållbart samhälle. Det kräver sam-

15 K-samsök, en infrastruktur för kulturarvsinformation på Internet. 16 Myndigheten förvaltar Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens arkiv från tiden före den 1 juli 1975 och dess bibliotek.

arbete med många andra aktörer.17 Riksantikvarieämbetets uppgifter i miljömålssystemet ska ses mot denna bakgrund. Att verka genom andra är både en strategi och en anpassning till de villkor som erbjuds. Samtidigt är en inte obetydlig del av verksamheten välkänd för allmänheten: kulturmiljöportalen med informationssystemen och e-tjänsterna, besöksmålen och den arkeologiska undersökningsverksamheten är frekvent använda och besökta av allmänheten och en viktig del i varumärket.

Delar av Riksantikvarieämbetet har hösten 2008 omlokaliserats till Gotland.

De utmaningar myndigheten står inför handlar ytterst om hur myndigheten kan förnyas utan att förlora identiteten. Riksantikvarieämbetet förknippas med traditionella, historiskt grundande företeelser som fornlämningar och byggnadsminnen och med verksamheter som dokumentation och inventeringar, skydd och vård, kunskapsuppbyggnad. Samtidigt har myndigheten fått nya uppdrag och nya samarbetspartners och på samma gång har andra kulturhistoriska värden och perspektiv krävt sin plats. Myndigheten har i olika sammanhang engagerat forskare och konstnärer för att ge perspektiv på vad som uppfattas som kulturarv och för att få nya idéer om hur gammalt och nytt kan gestaltas tillsammans, men också för att hitta andra sätt att kommunicera.

16.2.3. Hemslöjd

Föreningen för svensk hemslöjd grundades 1899 och Svenska Hemslöjdsföreningarnas Riksförbund (SHR) bildades 1912. SHR består i dag av ett 50-tal föreningar. Den organiserade hemslöjden samlar runt 16 000 personer.18

Hemslöjdsrörelsen har växt fram efter några olika inriktningar – den ville slå vakt om ett estetiskt kulturarv och fostra lokala och nationella identiteter. Men det fanns också sociala och ekonomiska intressen i slöjden.19 Såväl konstnärer som museer, hembygdsrörelsen och hushållningssällskapen var aktörer i uppbyggnaden av hemslöjdsrörelsen. Hemslöjden beskrivs gärna av sina utövare som

17 Andra centrala myndigheter, organisationer och näringsliv, på regional och lokal nivå länsstyrelser, landsting och länsmuseer, kommuner samt andra aktörer. 18 Rådet för arkitektur, form och design, 2007, Hemslöjden inspirerar! – samtal och tankar om tradition och förnyelse inom hemslöjden. Rapport 2007/2, s. 1 19 ibid. s. 4.

en demokratisk rörelse som samlar utövare från alla åldrar och grupper i samhället.

Hemslöjden har i dag tre ben. Det första är tradition och kunskap, att ta tillvara och föra vidare handens kunskap, mönster, teknik och material m.m. Det andra handlar om förnyelse och om konstnärliga och estetiska influenser. Det tredje är företagande och regional tillväxt.20 Från de senare årens verksamhet kan lyftas fram satsningar på barn och ungdom21, på kulturell mångfald22 samt på miljö.

Nutek har i en rapport hösten 2008 beräknat att hemslöjdsnäringen i Sverige omsätter någonstans mellan 500–700 miljoner kronor per år och att den sysselsätter ca 1 000 personer på heltid. I rapporten anges att hemslöjdsföretagen finns över hela landet, men med en koncentration till Dalarna. Entreprenörskapet finns på landsbygden. En hög andel av företagarna är kvinnor, och många slöjdare är äldre. Slöjdarna kombinerar ofta slöjden med andra uppgifter.23 Direktförsäljning till kunderna är fortfarande viktigaste försäljningskanalen, att hitta nya försäljningskanaler och marknadsföra sig är därför angeläget. Företagsutvecklingen framstår också som hemslöjdens svagaste gren. Nutek föreslår i rapporten bl.a. en satsning på en rikskonsulent med inriktning på entreprenörskaps- och näringsfrågor för att hjälpa upp den situationen.24

Hemslöjden har med början på 1930-talet, och då i samarbete med statliga Byggnadsstyrelsen, vävt textilier för offentlig miljö.25 I dag finns kanske anledning att knyta nya band mellan ansvariga parter och att vidga begreppet offentlig miljö. Hemslöjdens företrädare anser sig t.ex. inte ha tillgång till offentliga kulturella sammanhang på samma sätt som konsten.26

Utbildningen av slöjdare och av hemslöjdskonsulenter sker på folkhögskolor och genom enstaka kurser anordnade av skilda

20 jfr NUTEK, 2008, Hemslöjden som näringsgren. Redovisning av Nuteks regeringsuppdrag,

Dnr: 31-2008-3003. 21 t.ex. projektet Slöjdcirkus, utan tryckår, Slöjdcirkus – att iscensätta ett estetiskt lärande. Sammanfattande forskningsrön om slöjdcirkus. Sammanställning av forskarrapport av Susanne

Björkdahl Ordell, Gunni Kärrby. 22 Eva Melldahl, Nämnden för hemslöjdsfrågor, 2004, Svensk hemslöjd eller hemslöjd i Sverige. 23 ibid. Sammanfattning. 24 Nutek, 2008, Hemslöjden som näringsgren. Redovisning av Nuteks regeringsuppdrag, Dnr: 31-2008-3003. 25 ibid. s. 5. 26 jfr. Nutek, 2008, Hemslöjden som näringsgren. Redovisning av Nuteks regeringsuppdrag,

Dnr: 31-2008-3003, s. 42. Har också framförts till utredningen vid rundresorna.

arrangörer. Någon akademisk utbildning finns inte.27 Avsaknaden av sådan och sparsam forskning, gör det svårt att ta till vara hemslöjdens utvecklingspotential.

Hemslöjden har börjat pröva sin roll för den hållbara utvecklingen.28 Dagens människor har inte självklart de kunskaper som gör att de kan skilja ett mer hållbart och dyrare föremål från ett mindre hållbart och billigare. Ska hemslöjden kunna bli en förebild för ändrade konsumtionsvanor29 krävs även pedagogiska kompetenser och metoder. Hemslöjden i gemen torde inte uppfattas som ifrågasättande och drivande av denna sorts frågor.

Vid mitten av 1800-talet började slöjdandet i hemmen att kallas för hemslöjd, dvs. samtidigt med industrialismens genombrott uppstod ett behov av att definiera en produktionsform och en kulturell rörelse.30 I dag står detta historiskt förankrade begrepp på sätt och vis i vägen för hur verksamheten uppfattas. Samtidigt ger historien begreppet tyngd och identitet för dem som i dag är aktiva på skilda sätt i hemslöjden.

Av Nuteks rapport framgår att det finns två huvudgrupper med olika åsikter om hur slöjden ska utvecklas – de som förespråkar ”traditionella” respektive ”moderna” värden.31 Föreningen Unga slöjdare har t.ex. attraherat personer som är aktiva lajvare vars slöjdande snarare börjar i intresset för att vara tidstroget klädda. Hemslöjden ses ibland som en frizon och en motvikt till rådande värderingar. Kopplingen till landsbygd och småskalighet kan uppfattas som såväl gammaldags som spjutspetsverksamhet i ett hållbarhetstänkande. Hemslöjdens utmaning kan sammanfattningsvis beskrivas som att röra sig från att uppfattas som traditionstyngd till att uppfattas som traditionsrik.

27 Noteras kan att Göteborgs universitet, Institutionen för Kulturvård med DaCapo i Mariestad dels står för akademisk utbildning inom näraliggande områden, dels har kontakter med Nämnden för hemslöjdsfrågor kring högre utbildning. 28 Hemslöjden arbetar bl.a. med naturliga material som kan återanvändas, arbetet är småskaligt och varorna närproducerade, hållbara och möjliga att reparera, dvs. resurssnåla. 29 se vidare avsnitt 10.5 om kultur och miljö. 30SOU 1979:77, Hemslöjd – kulturarbete, produktion, sysselsättning. 31 Nutek, 2008, Hemslöjden som näringsgren. Redovisning av Nuteks regeringsuppdrag,

Dnr: 31-2008-3003, s. 41.

16.2.4. Nämnden för hemslöjdsfrågor

Riksdagen beviljade 1872 medel till en kringresande instruktör i husslöjd. År 1922 inrättades en tjänst som extra instruktör i husslöjd vid Kommerskollegium. 1981 inrättades Nämnden för hemslöjdsfrågor32. Nämnden flyttades 1992 från Industridepartementet till Kulturdepartementet.33 Kopplingen till näringslivsfrågor kommer i dag till uttryck bl.a. genom att nämnden fortfarande delar lokaler med Nutek.

Nämnden för hemslöjdsfrågor planerar, driver och följer upp aktiviteter med såväl kulturella som ekonomiska perspektiv. Nämnden fördelar statligt stöd i form av projektmedel och konsulentmedel samt medel till Svenska Hemslöjdsföreningarnas Riksförbund.34

Nämndens kansli består en kanslichef, en handläggare och en assistent på deltid. Dessutom har nämnden personalansvar för en av de fem rikskonsulenterna.

Nämnden arbetar med information, utbildning och samordning av hemslöjdskonsulenterna. Det finns ett 70-tal hemslöjdskonsulenter i hela landet. År 2006 fanns 48 länshemslöjdskonsulenter: två i varje län med undantag för Skåne som har fyra och Västra Götaland som har sex stycken.

16.2.5. Konstnärlig gestaltning

Konstnärlig gestaltning av byggnader och miljöer kan sägas ha varit en del av vår livsmiljö sedan urminnes tider. Här, och i den följande beskrivningen av Statens konstråd, försöker vi ge en bild av insatser från 1937 till i dag.

Det är svårt att få fram samlade uppgifter om andra aktörers, offentliga och privata, satsningar på gestaltningar och konstkollektioner. I Statens konstråds uppdrag ingår inte att samla och analysera sådana uppgifter. Det gör att det är vanskligt att bilda sig en klar uppfattning om betydelsen av statens insatser på området såväl historiskt som i ett bredare samtidsperspektiv. Att det i vissa

32 Förordning (2007:1193) med instruktion. 33 Rådet för arkitektur, form och design, 2007, Hemslöjden inspirerar! – samtal och tankar om tradition och förnyelse inom hemslöjden. Rapport 2007/2, s. 6. 34 År 2008, anslag 28:16, 2 miljoner kronor, är Nämndens förvaltningsanslag. Anslag 28:17, 22 miljoner kronor, är bidrag till främjande av hemslöjden. Nämnden bidrar med halva finansieringen, dvs. 279 000 kronor, till vardera tjänst som länshemslöjdskonsulent och tecknar avtal med huvudmännen om uppdrag.

kommuner görs satsningar på konst i den offentliga miljön är dock väl känt. Här nedan följer några exempel.

I Hällefors kommunala strategi35 sägs att nya Hällefors skall identifieras med konst och kultur, form och design och upplevelse för den moderna människan. Förutom Formens hus och Måltidens hus finns flera skulpturparker. I Gävle är konsten av tradition viktig i stadsmiljön. Kommunen avsätter regelmässigt 1 procent av byggkostnaden till konstnärlig gestaltning då byggkostnaden överstiger 5 miljoner kronor. Varje år genomförs projekt i kommunen. Kommunen har också en konstsamling. I Kristinehamn finns vid Vänerns strand en skulptur av Picasso och ett konstmuseum beläget på det f.d. mentalsjukhuset Marieberg. I Borås finns ett konstmuseum med samlingar av svensk samtida konst. Kommunen har också satsat på skulptur, både permanent och tillfälliga utställningar. I Umedalen36 finns galleri Andersson och Sandström som tillsammans med fastighetsägaren Krister Olsson, Balticgruppen utvecklat en skulpturpark med permanent och säsongvis utställd konst.

Det finns också intressanta exempel från andra länder hur konst använts i samhälleliga processer. I Newcastle up on Tyne i England finns den 20 meter höga statyn Angel of the North. Vid utredningens besök i Newcastle fick vi levande beskrivningar av vilken betydelse tillkomsten av statyn haft för att förändra stadens självbild.

16.2.6. Statens konstråd

Statens konstråd37 etablerades 1937. Syftet med att inrätta verksamheten var att skapa en stor beställare och inköpare av svenska konstnärers verk och att bidra till kreativa och attraktiva miljöer för arbetstagaren och medborgaren genom konstnärliga gestaltningar och konstkollektioner i byggnader och miljöer där statlig verksamhet bedrivs. År 1997 utvidgades verksamhetsområdet till att omfatta samarbeten för beställd konst med kommuner, landsting och privata byggherrar. Då hade det statliga byggnadsväsendet och fastighetsförvaltningen med Byggnadsstyrelsen i centrum till stor del bolagiserats (1994) och samtidigt fick myndigheterna själva

35Strategi för Hällefors kommun. Antagen av kommunfullmäktige 2003 02 11, § 12. Tillgänglig på kommunens hemsida. 36 också ett f.d. mentalsjukhus, utanför Umeå. 37 Förordning (2007:1188) med instruktion.

besluta om sin lokalförsörjning. Fundamentet för Statens konstråds verksamhet, att svara för förvärv av ny konst till statens ägda byggnader, minskade därmed i betydelse.

Regeringen föreslog då att Statens konstråds förvärv och utplacering av konst, med fortsatt prioritering av statliga verksamheter, skulle kunna riktas även mot miljöer som inte i strikt mening var ägd av staten. I stället för ägandet betonades bruket av miljön. Förutom ansvaret för det statliga lokalbruket var konstrådet fritt, genom en vidgning av uppdraget, att beställa konst i samverkan med andra huvudmän, om miljön i fråga ansågs tillräckligt angelägen. I dessa fall var det viktigt att inte undantränga och ersätta befintlig finansiering, utan i stället sikta på att lyfta projekten en nivå utöver vad som hade varit möjligt utan rådets delaktighet. Enligt myndighetens regleringsbrev ska statlig verksamhet prioriteras, därnäst bostadsområden, skolor och andra miljöer för barn och unga.

Samtidigt med Statens konstråd etablerades föreställningen om en enprocentsregel vid statlig byggnation.38 Regeringen har dock aldrig tagit ställning för den, men den har ändå fått stort genomslag.39 Även bland kommunerna har föreställningen om enprocentmålet varit spridd.

Det övergripande målet för Statens konstråd är att konsten40 ska bli ett naturligt och framträdande inslag i samhällsmiljön. Myndigheten har därför förutom förvärv av konst även satsat på utveckling av konstpedagogiska metoder för att skapa dialog kring konsten i offentliga miljöer41. Genom information, pedagogik och utveckling sprider Statens konstråd kunskap om konstens betydelse för en god samhällsmiljö.

Statens konstråd har 2009 ett årligt anslag på 33,1 miljoner kronor för förvärv av konst i den gemensamma miljön samt ett förvaltningsanslag på 7,6 miljoner. Vid myndigheten finns 13 anställda. Det finns sex projektledare anställda på 4–6 år.

38 dvs. att motsvarande 1 procent av byggkostnaderna skulle avsättas för konstnärlig gestaltning. Se vidare Mailis Stensman, 1987, ”Konsten är på väg att bliva allas…” i ”Konsten är på väg att bliva allas…” Statens konstråd 1937–1987. 39 I och med bolagiseringen kom det att ersättas med det mer allmänna målet om god konst i offentlig miljö och kostnaden anpassas till de enskilda fallen, Statskontoret 2005:9, Nya former för Statens konstråds verksamhet, s. 24. 40 dvs., samtidskonsten. Konstrådets förvärv gäller bara ny, ej tidigare försåld, konst. 41 Myndigheten deltar t.ex. i inrättandet av ett nationellt konstpedagogiskt forum. tillsammans med Riksutställningar, Moderna museet, Nationalmuseum och Statens konstråd är Västra Götalandsregionen och Region Skåne.

Statens konstråd är inte en bidragsgivande myndighet utan beställer, i vissa fall i samarbete med andra aktörer, konstnärliga gestaltningar av konstnärer och köper in konst. Myndigheten är verksam i offentliga miljöer i hela landet, förutom hos statliga myndigheter, exempelvis i skolmiljöer, bostadsområden, trafikmiljöer eller torg. Samarbeten som berör barn- och ungdomars miljöer prioriteras.

Konstrådets anslag fördelas och redovisas dels på statligt lokalbruk, dels på icke statligt lokalbruk. 2007 avslutades 15 statliga konstprojekt och 17 icke statliga. Kostnaden beställd konst relaterad till för det statliga lokalbruket var 2007 totalt ca 8,8 miljoner kronor och för icke statligt lokalbruk 16,4 miljoner kronor42.

Varje år anlitar Statens konstråd genom skissuppdrag och kontrakt för genomförande av konstprojekt ett 60-tal professionellt yrkesverksamma konstnärer. Omkring 100 konstkollektioner placeras ut på statliga myndigheter i Sverige och på utlandsmyndigheterna.

Genom Statens konstråds arbete har skapats en nationell konstsamling som ger en samlad bild av den svenska konsthistorien under de senaste 70 åren. Samlingen är en källa för kunskap och förståelse av svensk konst. Av samlingen var 2007 knappt 3 000 verk lagerställda och 105 000 verk utplacerade.43

Statskontoret gjorde för några år sedan på regeringens uppdrag en översyn av Statens konstråds verksamhet.44 Statskontoret föreslog då att Statens konstråd skulle avvecklas. Stödet till konstnärlig gestaltning i andra miljöer kunde i stället omvandlas till ett finansiellt bidrag riktat endast till kommuner och administreras av Statens kulturråd. Tillsynsansvaret för konsten borde kunna återföras till Nationalmuseum.

Statskontoret menade ett bristen på riktlinjer lett till en geografisk snedfördelning av de konstnärliga gestaltningsprojekten. Större kommuner gynnades45 och vissa kommuner kunde t.o.m. ses som mer gynnade.46

Ett av myndighetens verksamhetsmål är att förvärv av konst ska göras över hela landet. Uppgifter som visar hur detta mål uppnåtts saknas i årsredovisningen för 2007. Myndigheten uppger dock att köp gjorts över hela landet. Statskontorets undersökning visade att

42 Statens konstråd, Årsredovisning 2007, s. 9–10. 43 ibid. s. 18. 44 Statskontoret, 2005:9, Nya former för Statens konstråds verksamhet. 45 ibid. s. 8–10. 46 ibid. s. 82.

nde

för

onst med Statens konstråds projektledare runt om i

he

bild- och formområdet samt verksamhetsbidrag till

vis

väsentlig rum i urbana miljöer och i bebyggelsemiljöer. Detta kan under 2004 köptes nästan nio av tio konstverk in i de tre storstadsregionerna och endast tolv procent i övriga landet.47 Å andra sidan finns de flesta konstnärer och gallerier i storstäder.

Statskontoret pekade också på att det fanns privata alternativ på marknaden som Statens konstråd delvis konkurrerade med, dvs. företag som fungerade som en länk mellan beställare och konstutförare.48 Statskontoret påpekade vidare att ”myndigheten tenderar att ta över de konstnärliga gestaltningsprojekten på bekostnad av brukarnas inflytande.”49

Med några undantag såg Statskontoret heller inget formaliserat samarbete mellan myndigheten och de regionala konstkonsulenterna. Statskontoret menade att verksamheterna överlappade varandra framför allt när det gällde konstpedagogik.50Statskontoret föreslog också att exempelvis Riksutställningars eller Moderna museets konstpedagogiska uppdrag i stället ku

stärkas.51Uppgifter ur årsredovisningen för 2007 visar att Statens konstråd reagerat på Statskontorets kritik. Myndigheten genomför t.ex. portfoliovisningar som ger konstnärer möjlighet att presentera och diskutera sin k

la landet.52

Vid sidan av Konstrådets verksamhet förfogar Statens kulturråd över årliga bidragsmedel om 3,5 miljoner kronor till konstnärlig gestaltning av den gemensamma miljön.53 Det ska användas till konstinköp till folkparker, folkets hus, bygdegårdar och nykterhetsorganisationer. Dessa fördelas utan den typ av kvalitetsbedömning som Statens konstråd gör. Statens kulturråd förfogar också över ett bidrag om 27,6 miljoner kronor54 som riktar sig till orga-nisationer inom

sa utställare. Konstrådets verksamhet bygger historiskt sett på en relativt snäv tolkning av det offentliga rummet även om perspektivet sedan 1997 vidgats.55 Gestaltningarna har ägt, och äger fortfarande, i allt

47 ibid. s. 28. 48 ibid. s. 61. 49 ibid. s. 9, 11–12, 64–65, 82–83. 50 ibid. s. 71. 51 ibid. s. 92. 52 Statens konstråd Årsredovisning 2007. 53 År 2008, anslaget 28:15. 54 År 2008, 28:18. 55 prioriteringen av barn och ungas miljöer – skolgårdar och lekplatser.

relateras till den europeiska landskapskonventionen56 som omfattar frågor som rör gestaltning av hela landskap. Jordbrukets ersättningssystem, omställningen till alternativa energikällor, användningen av tätortsnära mark, infrastruktursatsningar etc. är verksamheter som påverkar landskapet och där konstnärliga perspektiv, kunskaper och kreativitet i större utsträckning än i dag borde kunna ges ingångar.

För att öka betydelsen av konstnärlig gestaltning förutsätts ny kunskap och andra arbetsmetoder . Statens konstråd har närmat sig frågor kring villkoren för konstnärers deltagande i stora byggnadsprojekt och komplexa urbana sammanhang.57 Vi menar att konstnärlig kompetens bör kunna komma till större användning i samhällsplaneringsprocesser i bred bemärkelse. Om människor både ska ha möjligheter och lust att delta i och påverka gestaltningen av miljön krävs bl.a. utrymme åt ett konstnärligt tilltal som går utöver de traditionella formerna med tillfälliga utställningar och permanenta konstnärliga gestaltningar. De behöver bli till moment i ett sammanhang och samtal som ska pågå.

När de statliga förvaltningsbyggnaderna bolagiserats har Statens konstråds kulturpolitiska uppdrag ändrats, att via anslagsmedel svara för byggnadernas konstnärliga utsmyckning. Detsamma gäller Statens konstråds vidgade uppdrag som avser offentliga byggnader i vidare mening, eftersom bolagiseringar av kommunernas fastighetsinnehav skapat samma gränsdragning som inom den statliga sfären. Likväl är det fortsatt angeläget att konsten har en plats i de offentliga rummen, och helst kan få ett större utrymme.

1995 års kulturutredning skrev att ”Konstrådets uppgift blir att mer koncentrerat än hittills utveckla formerna och metoderna för konstnärlig miljögestaltning i samverkan med arkitekter och samhällsplanerare. En viktig uppgift är också att främja insatser inom nya tillämpningsområden.”58 Vi delar denna uppfattning.

56 se vidare Europarådet. Sverige har ännu inte ratificerat konventionen men Riksantikvarieämbetet (www.raa.se) har på regeringens uppdrag lämnat ett förslag till hur den kan genomföras i Sverige. 57 Statens konstråd, Catharina Gabrielsson, 2000, Den stora skalan. 58SOU 1995:84, Kulturpolitikens inriktning. s. 423.

16.2.7. Arkitektur, form och design

Arkitektur, form och design är sedan tio år tillbaka utpekat som ett kulturpolitiskt ansvar. Regeringen lade 1998 fram ett handlingsprogram för arkitektur, design och formgivning.59 Riksdagen beslutade om sex mål för den statliga politiken på området. Arkitektur, form och design är ett brett fält som nära relaterar till många andra områden – tillverkningsindustri, bostadsbyggande, jordbruk, miljö, kommunikation och dataspelutveckling är bara några exempel på områden. Detta är ett bra exempel på när kulturpolitiken är en aspektpolitik.

Arkitekturmuseet

Arkitekturmuseet bildades 1962 av SAR (Svenska arkitekters riksförbund) genom att SAR överlämnade samlingar till museet. Sedan 1978 är Arkitekturmuseet en statlig myndighet. Enligt förordning (2007:1194) med instruktion för Arkitekturmuseet har museet till uppgift att belysa arkitekturen, samhällsplaneringen och forskningen inom sitt verksamhetsområde samt levandegöra den byggda, anlagda och formgivna miljöns samband med samhället och samhällsplaneringen. Myndigheten ska verka för ett stärkt intresse för arkitektur, formgivning och design samt en ökad kunskap inom dessa områden. I instruktionen finns sedan 1 januari 2009 tillägget att Arkitekturmuseet på nationell, regional och lokal nivå ska samverka med andra berörda myndigheter och enskilda aktörer.

Museets samlingar finns ordnade i ett arkiv bestående av ritningar, fotografier och modeller samt anknytande handlingar. Myndigheten har också ett bibliotek med 21 000 böcker och tidskrifter från 1930-talet och framåt om arkitekter, arkitektur, arkitekturhistoria, bostadsbyggande, landskapsarkitektur, inredning, material, planering och teknik. Myndigheten samlar, ordnar, registrerar och vårdar material som belyser svensk byggnadskonst och samhällsutvecklingen, med tyngdpunkt på 1900-talet. Nya donationer tas kontinuerligt emot.

Myndigheten hade 2008 ett statsanslag om 33,9 miljoner kronor. Vid myndigheten finns ca 25 anställda.

59Prop. 1997/98:117, Framtidsformer – Handlingsprogram för arkitektur, formgivning och design.

I regleringsbrevet för 2009 har regeringen givit ett nytt och vidgat uppdrag till Arkitekturmuseet, som bl.a. innebär att museet också ska arbeta med form och design. Museet ska t.ex. främja och förmedla kunskap om hur en ökad kvalitet inom arkitektur, form och design kan bidra till samhällsutvecklingen. Ett helhetsperspektiv betonas – på frågor som rör den fysiska miljön, vad gäller byggnader, anlagda miljöer och föremål. Arkitekturmuseet ska samverka med myndigheter som t.ex. Boverket och andra relevanta offentliga aktörer på nationell, regional och lokal nivå samt söka samarbete med näringsliv och olika aktörer inom området även på privat nivå. Senast den 1 juli 2009 ska Arkitekturmuseet lämna en rapport som anger hur myndigheten ska organisera sig för att uppfylla detta uppdrag.

Rådet för arkitektur, form och design

Regeringen tillsatte 1999 en särskild utredning för form och design60. I en skrivelse till riksdagen 2003 gav regeringen uttryck för avsikten att inrätta ett råd för arkitektur, form och design. Regeringen menade att behovet av samordning, fördjupad analys och aktiv opinionsbildning var fortsatt stort på området. År 2004 inrättade regeringen Rådet för arkitektur, form och design som en kommitté vid Kulturdepartementet.61 Rådets prioriterade teman har varit omätbar kvalitet, värdeskapande, kunskaps- och kompetensfrågor, offentlig upphandling, stadsutveckling, beslutsfattande och designprocessen, forskning och kunskapsbildning.

Rådet lämnade våren 2008 på regeringens uppdrag ett förslag till en ny verksamhet – ett centrum för arkitektur, form, design och gestaltningen av den gemensamma miljön – inriktat på kunskapsbildning och främjandearbete, i första hand mot aktörer inom ett flertal andra politikområden. Prioriterade områden föreslogs vara ett hållbart och tillgångligt samhälle, stadsutveckling och den gemensamma miljön, offentlig upphandling, näringslivsutveckling och internationell samverkan.

Rådet föreslog att Arkitekturmuseet skulle få detta uppdrag samt att mötesplatsen för form och design förs över från Svensk

60SOU 1999:123, Mötesplats för form och design, SOU 2000:75, Statens insatser för form och design. Regeringen beslutade senare att Svensk form skulle bli denna Mötesplats och verksamheten inleddes 2002. 61 dir. 2004:24, tilläggsdirektiv 2006:65, 2007:54.

form62. Rådet framhöll vidare att verksamheten borde få ett nytt namn och inte längre kallas museum. Det föreslog också ett andra steg i form av en federation bestående av den nya verksamheten samt ett antal föreningar, myndigheter m.fl.63 Rådet har med utgången av 2008 fullgjort sitt uppdrag.

Förslagen har behandlats av regeringen i budgetpropositionen för 2009.64 Flertalet remissinstanser var positiva till att Arkitekturmuseet skulle få ett vidgat uppdrag. Regeringens bedömning är att arkitektur, formgivning och design har många gemensamma beröringspunkter och det finns enligt regeringen stora fördelar med ett samlat grepp på detta område. Regeringen har gett i uppdrag till Arkitekturmuseet att föreslå hur en sådan breddad verksamhet bör utformas. Vidare har regeringen uppdragit till museet att i samråd med andra berörda myndigheter och organisationer utveckla samverkan kring dessa.

Vidare ska Arkitekturmuseet från och med 2010 överta det uppdrag om en mötesplats för form och design som i dag ligger hos Föreningen Svensk Form samt från och med detta år tillföras de medel som är avsatta för uppdraget. Totalt räknar regeringen med att Arkitekturmuseets anslag förstärks med ca tio miljoner kronor för sina nya uppdrag.

Några andra aktörer

Svensk Form65 är en ideell medlemsförening. Föreningen har i uppdrag från regeringen att främja svensk design, både nationellt och internationellt. Den har sedan 2002 även ett regeringsuppdrag att driva mötesplatsen för form och design i Stockholm, vilket alltså fr.o.m. 2010 ska överföras till Arkitekturmuseet. Svensk Form arbetar för att skapa engagemang och belysa designens möjligheter. Målgrupperna är den designintresserade allmänheten och designbranschen, men även opinionsbildare och beslutsfattare inom stat, kommun, landsting och företag samt högskolor och universitet. Svensk Form omsatte 2007 cirka 14,5 miljoner kronor, av vilka 8,3 miljoner kronor var statligt bidrag.

62 Föreningen Svensk Form har i uppdrag från regeringen att främja svensk design, både nationellt och internationellt. Den har sedan 2002 även ett regeringsuppdrag att driva mötesplatsen för form och design i Stockholm. 63 Tilläggsdirektiv 2007:54, Rådet för arkitektur, form och design, 2008, Ett centrum för arkitektur, form och gestaltningen av den gemensamma miljön. 64Prop. 2008/09:1, utg.omr. 17, s. 24–25. 65 bildad 1845, då under namnet Svenska slöjdföreningen.

Form och design är ett område som i dag ofta framhålls i strategier och planer för regional och kommunal utveckling. Hällefors kommun har t.ex. satsat på Formens hus, som man hoppas ska utvecklas till en ledande miljö i landet för design och formgivning där industri, utbildning och forskning möts.66 I Malmö finns Form/Design Center som startade 1964. Det drivs av Svensk Forms regionalförening för Skåne, med kommunalt, regionalt och nationellt stöd.

I Pukeberg, Nybro kommun finns sedan 2006 Designarkivet67. Samlingarna uppgår i dag till drygt 100 000 objekt inom olika formgivningsområden som textil, glas, mode och industridesign. Arkivet ska spegla svensk vardagskonst och genom skisser belyses formgivningsprocessen från idé till färdigt föremål.

Inom området profilerar man sig även genom utbildningar – många med lång tradition och hög prestige, andra utbildningar hör samman med det ”nyväckta” intresset för frågorna.

Även Nationalmuseum är verksamt inom området. Museet har samlingar av konsthantverk, design och industridesign från 1300talet till i dag.

16.2.8. Museer och utställningar

Frågor om samordning inom museiområdet har utretts av utredningen Koordinator för museisektorn (dir. 2007:02) som arbetat parallellt med vår utredning. Vi har löpande samrått med Museikoordinatorn i gemensamma frågor.

I Sverige finns flera tusen museer av olika slag, varav strax över 200 har professionell personal (minst ett årsverke) och uppfyller ICOM:s grundkriterier.68 Dessa sysselsätter drygt 5 000 årsverken. Deras samlade intäkter var 3,7 miljarder kronor och utgifterna något högre, ca 3,8 miljarder (centrala muser 1,6 miljarder kr, regionala museer 1 miljard kr). Av de 216 museer som ingår i den nationella statistiken är ungefär 35 statligt helfinansierade.69 Staten

66Strategi för Hällefors kommun, Antagen av kommunfullmäktige 2003 02 11, § 12, Kommunens hemsida. 67 Bildat 1978 vid Kalmar konstmuseum. 68 En institution som genom förvärv och bevarande, forskning och dokumentation samt förmedling och undervisning främjar förståelsen av det kulturella arvet och fördjupar kunskaperna om samhällets framväxt och dess situation i dag. Samlingarna ska vara garanterade ett framtida bestånd. 69 Statens kulturråd, Kulturen i siffror 2008:4, Museer och konsthallar 2007.

är huvudman för tio myndigheter som driver totalt 21 museer70 och är huvudsaklig finansiär för ytterligare fyra museistiftelser.71

Närbesläktade myndigheter är Forum för levande historia och Riksutställningar. Staten bidrar till verksamheten vid ytterligare tolv institutioner.72 Slutligen ger staten, via Statens kulturråd, verksamhetsbidrag till 27 regionala museer inklusive fem kommunala institutioner. Dessutom finns ett tjugotal institutioner som drivs med statliga medel via andra departement, bl.a. universitets- och verksmuseer. Därutöver ger staten fyra miljoner kronor i projektbidrag till gruppen arbetslivsmuseer. Staten tar alltså ett omfattande ansvar för ett stort antal museer. Anslagen till museer är den post som ökat mest i kulturbudgeten sedan 1980-talet. Ökningen beror främst på att nya statliga museer grundats (jfr avsnitt 6.1).

Statens stöd till museiverksamhet går till absolut största delen till de statliga museerna i Stockholm. Landstingens totala stöd till museer uppgår till totalt 360 miljoner. Av övriga museer i statistiken är flertalet kommunalt finansierade. Kommunernas samlade stöd till museer och liknande institutioner uppgår till drygt 640 miljoner.

Museernas samlingar domineras generellt sett av kulturhistoria. Tillsammans förvaltar institutionerna 62 miljoner föremål, 63 miljoner fotografier och nära 50 000 hyllmeter andra arkivalier.73Den offentliga statistiken redovisar nära 19 miljoner besök på de 216 institutioner som lämnat underlag.74 Institutionerna tog under 2007 emot 1,5 miljoner grupper från skolor och förskolor.

Flera länsmuseer byggdes ut fram till början på 1980-talet, och de tre största stadsmuseerna ges i dag statligt stöd som regionala institutioner.

70 Arkitekturmuseum, Livrustkammaren med Skokloster slott och stiftelsen Hallwylska museet, Moderna museet, Nationalmuseum med Prins Eugens Waldemarsudde, Naturhistoriska riksmuseet, Statens försvarshistoriska museer, Statens historiska museer, Statens maritima museer, Statens museer för världskultur samt Statens musiksamlingar (Musikmuseet). 71 Arbetets museum, Nordiska museet, Skansen och Tekniska museet. 72 Bildmuseet, Drottningholms teatermuseum, Judiska museet, Nobelmuseet, Röhsska museet, Stiftelsen Carl och Olga Milles Lidingöhem, Stiftelsen Dansmuseifonden, Stiftelsen för Förmålsvård i Kiruna, Strindbergsmuseet, Svensk Form, Thielska galleriet samt Zornsamlingarna. 73 Statens kulturråd, Kulturen i siffror 2007:6, Museer och konsthallar 2006. Krav, minst ett årsverke av yrkesutbildad personal., Centrala museer 1,6 miljarder kr och regionala 1 miljard kr. 74 Statens kulturråd, Kulturen i siffror 2008:4, Museer och konsthallar 2007.

Sverige har inte, som t.ex. Danmark och Finland, en nationell museilag. I Sverige finns inte heller såsom t.ex. i Norge och Storbritannien, någon central myndighet med ansvar för att verkställa och följa upp museipolitiken. Trots statens förhållandevis stora ekonomiska insatser är den strategiska styrningen och samordningen av museisektorn begränsad.

Medvetenheten om de gemensamma problemen är dock spridd, vilket bl.a. ledde till inrättandet av en koordinator för museisektorn. Vi har sett att museikoordinatorn under sin utredningstid kunnat samla representanter för sektorn i arbetsgrupper som nått konstruktiva förslag till lösningar på bl.a. magasins-, databas- och forskningsfrågor.

16.2.9. En funktion för museikoordinering

Inom museiområdet finns inte i dag någon central myndighet med övergripande ansvar för fältet som sådant. Förslag i denna riktning har genom decennierna återkommit i ett flertal statliga utredningar, men har av olika skäl aldrig genomförts.75 I stället har staten prövat andra, på olika sätt decentraliserade, modeller för stöd och styrning av museisektorn.

De grundläggande förvaltningssystemen för museerna är i princip oförändrade sedan Statens kulturråds tillkomst i mitten på 1970-talet.76 Här ska också nämnas de s.k. ansvarsmuseerna som efter en utredning på 1980-talet gavs regeringens särskilda uppdrag att lösa samordnings- och koordineringsfrågorna i museisektorn.77Reformens effekter har dock ifrågasatts, bl.a. i utredningen Minne och bildning som redan 1994 föreslog en avveckling av begreppet.78Statens kulturråd fick i regleringsbrev för 2006 i uppdrag att utvärdera ansvarsmuseirollen och har lämnat en rapport till

75 Det första förslaget om att skapa ett sådant centralt museiverk presenterades av 1913 års utredning av överintendentsämbetet och fornminnesvården. Betänkande med förslag till lag angående kulturminnesvård samt organisation av kulturminnesvården (SOU 1922:11–12). 76 Därefter har inom den statliga kretsen Statens museer för världskultur och Forum för levande historia nybildats, och Statens historiska museer skiljts från Riksantikvarieämbetet. De Försvarshistoriska museerna har förts över från Försvarsdepartementet. Arbetets museum har tillkommit, först med stöd via 28:30 men i dag med finansiering som andra stora stiftelser via 28:28. 77 Folkens museum – Etnografiska (i dag Statens museer för världskultur), Historiska museet, Naturhistoriska riksmuseet, Nordiska museet och Statens konstmuseer (i dag Moderna museet respektive Nationalmuseum med Prins Eugens Waldemarsudde)

.

De skulle

i samråd med andra berörda parter, bedriva gemensamt utvecklingsarbete och lösa de återkommande problemen kring bl.a. insamling, statistik, pedagogik, forskning etc. 78SOU 1994:51, Minne och bildning. Museernas uppdrag och organisation. s. 52.

regeringen.79 Statens kulturråd föreslår i rapporten att detta uppdrag ska avskaffas. Även utredningen Koordinator för museisektorn (dir 2007:02) föreslår i sitt betänkande ett avskaffande av ansvarsmuseiuppdraget. Enligt vår mening har försöken att balansera mandat mellan olika myndigheter har bara delvis lyckats åstadkomma avsedd utveckling.

Statens kulturråd har enligt förordningen ansvar för vissa museifrågor, ”i den utsträckning de inte faller på någon annan myndighet.”80 Det betyder primärt att Statens kulturråd fördelar statligt verksamhetsstöd och vissa utvecklingsmedel om totalt ca 150 miljoner till regionala museer. Statens kulturråd hanterar den statliga utställningsgarantin och har haft ansvar för fördelningen av de omfattande Access-medel, totalt 650 miljoner, som till över 50 procent gått till att stödja projekt inom musei- och kulturmiljöfältet.81 Statens kulturråd sammanställer museistatistik och har tidigare haft i uppdrag att samla även andra typer av underlag, t.ex. om samlingarnas status vid centrala museer. Statens kulturråd har även periodvis drivit utvecklingsstödjande projekt inom det konst- och museipedagogiska fältet.

Riksantikvarieämbetet har expertkunskap inom fältet föremålsvård och magasin, men relationen till museifrågor rör framför allt länsmuseernas roll för kulturmiljön. Riksutställningars roll har behandlats nedan. Något mer explicit uppdrag att närma sig museer utanför gruppen regionala museer har varken Statens kulturråd, Riksantikvarieämbetet eller Riksutställningar. Ingen av myndigheterna har heller mandat eller formellt ansvar för att möta eventuella behov från statliga, kommunala eller övriga museer. Många för sektorn centrala frågor har därför tenderat att inte hanteras av någon centralt placerad part.

Kulturdepartementet har direkt ansvar för fjorton centrala museimyndigheter och motsvarande, som tillsammans har drygt en miljard i statligt stöd. Till detta kommer uppgiften att utnämna ledamöter m.fl. till styrelserna i många av de stiftelser som får stöd via anslaget 8:4 Bidrag till vissa muser. Totalt rör det mer än sextio poster. Det är enligt vår bedömning en uppgift som inte står i rimlig proportion till det kulturpolitiska utfallet. Den administrativa hanteringen av alla dessa uppgifter torde enligt vår uppfattning påverka departementets utrymme för att genomföra strategisk

79 Opublicerad rapport från Kulturrådet 2006.12.20. 801 § förordning (2007:1186) med instruktion för Statens kulturråd. 81 Förordning (1998:200)om statliga utställningsgarantier.

planering. Vad gäller det operativa utvecklingsstöd som skulle behövas i sektorn är det inte lämpligt att leda från departementsnivå även om resurser skulle finnas.

Sammanfattningsvis är styrningen av de statliga institutionerna ofta otydlig, och för icke-statliga bidragsmottagare är det inte sällan oklart vilka uppdrag som är förknippade med pengarna. Uppföljningen av gjorda insatser är sparsam.

16.2.10. Riksutställningar

Riksutställningar82 startade som en försöksverksamhet 1965. Från starten har myndigheten nu producerat ca 1 200 utställningar. Riksutställningar har till uppgift att producera utställningar, förmedla och arrangera turnerande utställningar samt förmedla kunskaper och erfarenheter samt erbjuda tekniska tjänster till andra som vill arbeta med utställningar. År 2007 gick 72 procent av kostnaderna till att producera vandringsutställningar och 28 procent till kunskapsutveckling.83

I regleringsbrev för 2009 ska Riksutställningar i sin verksamhet prioritera dels barn och ungdom, dels den samtida konsten. Riksutställningar vill bidra till att människor kan förstå och påverka sin samtid. Myndigheten förfogade 2008 över ett anslag84 om 53 miljoner kronor. Vid myndigheten finns 64 årsarbetskrafter. Efter omlokaliseringen till Visby 2008 har hittills 47 tjänster besatts.85

Riksutställningar producerar utställningar som visas på en rad olika platser och utställningsrum runt om i landet.86 Arrangörerna, som tar emot vandringsutställningarna, är bl.a. museer och konsthallar, kulturnämnder och bibliotek, skolor och bildningsförbund. Årsredovisningarna ger intryck av varierade och aktuella, breda och smala utställningsteman.

Utställningarna görs i samverkan med museer, bibliotek, föreningar och myndigheter.87 2007 visades 14 utställningar, varav

82 Förordning (2007:1187) med instruktion. 83 Riksutställningar, Årsredovisning 2007. 84 Anslag 28:32. 85 Muntlig uppgift myndighetschefen oktober 2008. 86 Riksutställningar, Årsredovisning 2007, s. 23. De har t.ex. gjort utställningar som ska tillgodose bibliotekens behov av en samlingsplats för historieberättande på barnavdelningarna. 87 Nu aktuella samarbetspartners är t.ex. SIDA:s Östersjöenhet och Naturvårdsverket, muntlig uppgift myndighetschefen.

samtliga samproduktioner.88 Ibland får myndigheten bidrag för att kunna genomföra en viss utställning.89 Myndigheten har 2008 i uppdrag90 att i samverkan med de regionala museerna, eller deras samordningsorgan, utarbeta former för en ökad samverkan vad det gäller de regionala museernas utåtriktade och pedagogiska arbete. Arbetet ska vara inriktat på utveckling av utställningsmediet och förmedlingen av utställningarna samt metoder för utställningsteknik. Myndigheten ger även kurser för såväl professionella som för amatörer.

De synpunkter som framförts till utredningen rörande Riksutställningar gäller bl.a. behovet av stöd för att turnera utställningar i landet, en part som tar ansvar för att större internationella utställningar kommer till Sverige och att svenska utställningar ”exporteras”. Synpunkterna rör också ansvar för utvecklingen av utställningsmediet som sådant och att dialogen kring vilka utställningar som väljs ut och varför borde vara mer tydlig och öppen.

Riksutställningar beskriver sig som en spjutspetsverksamhet. Myndigheten vill inte begränsa sig till att vara ett ”transportbolag”. Myndigheten har ett annat uppdrag än museerna, även om båda parter gör utställningar. Av årsredovisningen för 2007 kan utläsas att Riksutställningars kunskapsutveckling om utställningsmediet samt bistånd till andra med konsultation och utställningsservice verkar vara under utveckling.

Riksutställningar har fram till 2009 som övergripande mål haft att belysa vårt kulturarv genom att utveckla och förmedla kunskap om och upplevelser av kulturarvet och härigenom ge perspektiv på samhällsutvecklingen. Bara två av de 14 utställningar som redovisas i årsredovisningen för 2007 kan dock tydligt kopplas till det övergripande målet. Utifrån myndighetens eget sätt att redovisa sin verksamhet har vi fått uppfattningen att verksamheten inte konsekvent styrts mot det övergripande målet. Vad gäller barn och ungdom har myndigheten dock under hela 2000-talet tydligt prioriterat barn och ungdom. 2007 hade t.ex. 64 procent av utställningsverksamheten barn och ungdomar som sin prioriterade

88 Riksutställningar, Årsredovisning 2007, s. 10. 89 t.ex. från Jordbruksdepartement. Riksutställningar, Annika Blom, 2003, Rapport med skolan som arena – en studie av vandringsutställningen Matomat. Jfr kap xx om kultur och miljö. Under 2006 var 77 procent samproduktioner och under 2005 var 72 procent samproduktioner. 90 i regleringsbrevet till Riksutställningar.

målgrupp.91 Även prioriteringen av samtidskonsten är enligt myndigheten genomförd.92

Riksutställningar har som ett mål att vara rikstäckande. Det innebär enligt myndigheten att varje län ska ha nåtts av en vandringsutställning minst en gång93 varje år. Riksutställningar redovisar i sina årsredovisningar andel utställningsdagar i förhållande till kommunstorlek. Ställer man samman siffrorna från 2000 till 2007 framgår att Riksutställningars utställningar är underrepresenterade i de två minsta94 kommunerna och överrepresenterade i de två näst största. I gruppen med de största kommunerna och i gruppen 21 000–50 999 invånare motsvarar andelen invånare och andelen utställningar i princip varandra.95

Vår bedömning är att myndigheten, trots goda ambitioner inte riktigt uppnått sina målsättningar.

Myndigheten redovisar i sina årsredovisningar i begränsad omfattning publikreaktioner och publikrelationer.96 Vår uppfattning är därför att myndigheten trots lovvärda och intressanta initiativ de senaste åren ändå verkar ha dominerats av producentens perspektiv.

1995 års kulturutredning ansåg att Riksutställningar behövdes, men borde inte i samma utsträckning som ditintills vara inriktat på egna produktioner. En övervägande remissopinion stödde utredningen, men regeringen menade då att en kraftig begränsning av producentrollen skulle motverka den uppgiften att utveckla utställningsmediet.97

Regeringen anger i budgetpropositionen för 200998 att det finns skäl att överväga omfattningen av Riksutställningars uppdrag.

91 Riksutställningar, Årsredovisning 2007, s. 25. 92 ibid. s. 27. 93 Riksutställningar, Årsredovisning 2004. 94 Storleksklasserna är : -10 999, 11–20 999, 21 – 50 999, 51 – 80 999, 81 – 199 999, 200 000 - 95 Av årsredovisningen framgår att ökat antal mindre utställningar kan vara en förklaring när antalet visningsdagar ökar på mindre orter eller antalet kommuner ökar. Vad gäller den största gruppen kommuner framhåller Riksutställningar att merparten av visningarna har ägt rum i förorterna. 96 Se dock Markör AB, 2005, En utvärdering av Riksutställningars utställning: ”Unizone”, ibid. En utvärdering av Riksutställningars utställning: ”Se hjärnan”. 97Prop. 1996/97:3, Kulturpolitik, s. 146. 98 Proposition 2008/09:1, Utgiftsområde 17, s. 26.

16.3. Statlig organisation av verksamhetsgruppen frågor om samtid, historia och livsmiljö

16.3.1. Vad vill vi uppnå?

I grundanalysen har vi argumenterat för att dagens kulturpolitik utgår från och sorterar begrepp som då och nu, historia och framtid, kulturarv och konst, och att det hänger ihop med en kultursyn som tenderat att fokusera på skillnaderna mellan dessa begrepp. Mycket talar för att kulturpolitisk förnyelse, med bättre samtidsförankring, kan främjas genom att pröva korsbefruktningar och samspelsformer mellan kulturverksamheter, myndigheter och institutioner.

I stället för att uppfatta skillnaderna mellan de olika verksamheter som vi diskuterar inom sfären så önskar vi rikta uppmärksamheten mot det gemensamma, det som förenar och därmed på möjligheterna till nya utvecklingslinjer.

De grundläggande motiven för den nu aktuella sfären och den korresponderande delen av förvaltningsreformen har vi redovisat dels i förnyelseprogrammet, dels i kapitel 14. Där har vi också redovisat några allmänna grunder för kulturområdets behov av en enklare, mer kraftfull och mindre uppsplittrad förvaltningsorganisation. Dessa motiv gäller i hög grad för verksamheterna och myndigheterna inom sfären.

I det inledande avsnittet i föreliggande kapitel har vi beskrivit den övergripande kulturpolitiska idén med sfären som sådan. Den ska göra det möjligt att ge kulturpolitiken nya arbetsformer och ett helt nytt breddengagemang i frågor om gestaltning av vår livsmiljö, och i samhällsutvecklingen som sådan. Kulturpolitiken ska göras till en angelägenhet för medborgaren i ett bredare och mer vardagsnära perspektiv än tidigare.

I detta avsnitt tar vi nu upp de närmare effekter i form av stärkta och förnyade kulturverksamheter som vi menar kan uppnås inom sfären.

De olika områdenas utvecklingsbehov

Kulturmiljöarbetet, som Riksantikvarieämbetet i första hand är ansvarig myndighet för, har på många sätt varit förebildligt för kulturpolitiken i övrigt när det gällt att utveckla det som vi har

kallat aspektpolitik. Kulturmiljöarbetet har i dag sin utgångspunkt i att kulturarvet inte annat än undantagsvis kan skyddas genom att ”tas ur bruk” med hjälp av offentliga insatser. Ett vidgat kulturarvbegrepp förutsätter dessutom breda lösningar och integrering i olika samhällsprocesser.

Dessa erfarenheter vill vi nu ta tillvara och lägga till grund för en vidgad tillämpning inom kulturpolitiken. Att kulturmiljöverksamhetens och Riksantikvarieämbetets mandat så entydigt handlar om ett kulturarvs- eller kulturhistoriskt perspektiv, innebär emellertid en begränsning av fortsatt utveckling mot att ge vidgade perspektiv på tillvaron och att berika livsmiljön. Att vidga kulturmiljöuppdraget till ett livsmiljöuppdrag som omfattar såväl kulturarvet som estetiska och konstnärliga kvaliteter i miljö- och samhällsbyggnadsfrågor passar därför väl ihop med den nya inriktning på kulturpolitiken som den aspektpolitik vi föreslår.

Beträffande Statens konstråd konstaterade vi att den formella grunden för uppdragen varit vacklade sedan 1994 års statliga fastighetsreform. Statskontoret framförde i sin granskning att en konsekvens av detta borde bli att Statens konstråd avvecklades. Vidare menade Statskontoret att konstnärlig gestaltning i kommunala och privata miljöer inte borde betraktas som ett statligt åtagande.99 Likväl anser vår utredning att det är angeläget att konsten inte bara ges ett bibehållet, utan även en större plats i de offentliga rummen. Vi menar därför att behovet av den verksamhet Statens konstråd bedriver fortsatt är minst lika stort, om inte större än tidigare, och inte bör ses som en fråga om finansiellt stöd till kommunerna. Verksamheten behöver dock utrymme att växa, delvis genom nya arbetssätt och verksamhetsområden. Det kan i den nya organisationen innebära nya arbetssätt vilka öppnar för nya vägar att fördela och förmera anslagen.

Bildkonstens funktion av visa samtiden, löper risken att reduceras till enbart estetik – formen tar över innehållet och den kommunikativa potentialen – om den inte ges plats i samhället. Därför föreslår vi att verksamheten kombineras med andra besläktade verksamheter. Med en sådan utvecklad inriktning av Konstrådets verksamhet blir det naturligt att samla huvudmannaskapet för insatserna i samma myndighet där det centrala ansvaret för kulturmiljöverksamheten ligger. Detta erbjuder en god möjlighet att

99 Statskontoret, 2005:9, Nya former för Statens konstråds verksamhet, s.9–10.

åstadkomma den breddning och utveckling av såväl Riksantikvarieämbetets som Konstrådets verksamheter som vi eftersträvar.

Beträffande området arkitektur, form och design kan det fortfarande sägas vara ett ungt politikområde. Det förknippas i hög grad med begreppet kreativitet och är ett bra exempel på den aspektpolitik vi eftersträvar. Området behöver stadga och ett större sammanhang för att dess potential ska tas tillvara. Kulturpolitiken kan enligt vår uppfattning heller inte driva denna typ av frågor från två håll – både som en fråga om kulturmiljöer och som arkitektur. Dessutom räcker resurserna varken till eller används effektivt om de delas upp på detta sätt. Arkitekturfrågor måste drivas inom ramen för samhällsplaneringens processer för att bli meningsfull.

I fråga om museiväsendet har vi konstaterat att det sedan länge spänner över det de ämnen som vi nu vill samla inom sfären. Länsmuseerna bedriver sedan länge såväl konstnärlig som kulturhistorisk verksamhet.100 Vi ser, i likhet med utredningen Koordinator för museisektorn, ett behov av samordning av vissa för museiverksamheterna gemensamma frågor. Museernas grunduppdrag behöver utvecklas i ljuset av samtidens kultursyn. Museernas betydelse i samhället har ökat under senare decennier och den kompetens de i dag representerar bör tas till vara i så breda sammanhang som.

I fråga om utställningsområdet har vi övervägt en nedläggning av Riksutställningars verksamhet. Vi har dock funnit att denna verksamhet till delar är efterfrågad och behövs, men att inriktningen bör ändras. I viss utsträckning har sådan utveckling också inletts av myndigheten. Väsentliga delar av verksamheten bör alltså föras med till en samlad myndighet.

Lokala och regionala kulturinstitutioner har i dag hög kompetens och kvalitet. De ges bör ges möjlighet att producera utställningar för hela landet. De står också för den ökade närhet till arrangörer och andra partners och kommunikation med målgrupper som krävs. Vi föreslår vad gäller de medel som i dag går till Riksutställningar att de bör användas uteslutande i samverkan med statliga och regionala kulturinstitutioner. En öppen process där program tas fram och projekt genomförs bör organiseras inom den samlade myndigheten. De statliga och regionala kulturinstitutio-

100 Bohuslän, Dalarna, Jämtland, Jönköping, Gotland, Gävleborg, Södermanland, Halland, Norrbotten, Kristianstad, Småland, Värmland, Västmanland, Örebro, Östergötland. Museerna har i olika utsträckning samlingar, utställningar, konsulenter eller pedagogisk verksamhet.

nerna blir då ansvariga för utställningarnas innehåll. För Riksutställningars medel ska alltså kunna produceras utställningar för turnéer inom landet, men också större utställningssatsningar i vilka flera institutioner ingår. Stödet bör utvecklas som en del av den föreslagna funktionen som museikoordinator. Det handlar om utveckling av digital förmedling, dokumentation av utställningar och relationen till K-samsök101 som bör intensifieras. Det handlar också om praktisk utställningsproduktion och transport, att delta och ta fram standards samt om FoU-verksamhet om t.ex. utställningars produktion och människors upplevelse av dem.

Utställningsverksamhet, med kulturhistoriska och konstnärliga kunskaper och perspektiv, har svårt att på allvar göra sig gällande om den inte ingår i relevanta sammanhang. Vad gäller uppdraget för samtidskonsten torde det handla om att pröva gränserna mellan permanenta konstnärliga installationer och tillfälliga utställningar, och att vidga till ett landskapsperspektiv.

Gränserna mellan konstnärlig gestaltning och gestaltningen av utställningar är flytande – medvetet använda i skilda samhällsprocesser ger de människor nya incitament och ingångar till deltagande. Utställningsverksamheten kan sålunda, genom att fogas in i det av oss föreslagna sammanhanget, bidra till en aspektpolitik och få en ökad samhällelig betydelse.

Slutligen beträffande hemslöjden ser vi en möjlighet av att ge den påbörjade förnyelsen av verksamheten ett reellt genomslag. Hemslöjden kan få plats i andra sammanhang och nya ingångar i samhällsprocesser.

Vi vill alltså foga samman kulturmiljöverksamhet och estetisk och konstnärlig verksamhet till ett bredare perspektiv, som i princip omfattar ett samlat kulturpolitisk tänkande. Det sätt vi föreslår för att åstadkomma detta är att samla flera av kulturpolitikens uppgiftsområden som har, eller kan få, en tydlig inriktning mot samhällsbyggnads- och miljöfrågor i en större organisation.

Konsten och kulturarvet närmar sig samtiden från två håll och med olika tekniker och metoder. Men syftet är detsamma – att göra samtiden synlig och möjliga att ändra för människor. Om verksamheterna bedrivs i medvetande om de likheter som finns så kan de tillsammans bli kraftfullare än enbart var för sig.

101 K-samsök, en infrastruktur för kulturarvsinformation på Internet.

Ett alternativ som vi övervägt

Vi har även i vårt arbete övervägt ett förslag med två skilda organisatoriska lösningar. Alternativet innebär att två myndigheter skulle dela ansvar för sfären.

Den ena – ett verk för kulturarvsfrågor – skulle enligt det alternativ vi övervägt konstrueras av Riksantikvarieämbetet och Riksutställningar. Den andra – en myndighet för arkitektur, form och design – skulle konstrueras av Statens konstråd, Nämnden för hemslöjdfrågor och Arkitekturmuseet.

Ett verk för kulturarvsfrågor skulle i detta alternativ få ansvar för frågor om kulturarv och kulturmiljö samt för övergripande frågor för landets museer (museikoordinatorsfunktion) samt för viss utställningsverksamhet (se nedan, konsekvenser för Riksutställningar blir desamma oavsett alternativ). Förslaget skulle innebära att Riksantikvarieämbetets och Riksutställningars funktion som egna och självständiga myndigheter försvinner. Myndigheten skulle föreslås bli en enrådighetsmyndighet. Den interna organisationen av verksamheten skulle vara en uppgift för den nya myndigheten.

En myndighet för arkitektur, form och design skulle med denna lösning få ansvar för dessa frågor. Myndigheten skulle föreslås bli en enrådighetsmyndighet. Förslaget skulle innebära att Arkitekturmuseets, Statens konstråds och Nämnden för hemslöjdsfrågors funktion som egna och självständiga myndigheter försvinner. Den interna organisationen av verksamheten skulle vara en uppgift för den nya myndigheten.

Båda dessa angivna myndigheter skulle få i uppdrag att ha den nationella överblicken över sina respektive områden i Sverige. Samlade uppgifter oavsett huvudman skulle insamlas och analyseras av myndigheterna. Myndigheterna skulle organisera sig för att kunna delta i den regionala samverkan genom portföljmodellen.

Enligt vår bedömning skulle en sådan organisatorisk lösning svara sämre mot samtidens behov och inte ge samma kraft åt frågorna. Vi har därför valt att föreslå en sammanslagning av samtliga de berörda myndigheterna.

Våra slutsatser

Vi menar att kulturpolitiken som en prioriterad uppgift samlat bör driva frågor om historiska, konstnärliga och estetiska värden och tolkningar i gestaltningen av vår gemensamma livsmiljö. Då uppnås en rad positiva konsekvenser. Om dessa samlade frågor dessutom kombineras med kunskaper om aktörer och verksamheter inom andra politikområden så kan kulturverksamheterna få en handfast samhällelig betydelse. För den som vill bli lyssnad till gäller det, förutom att ha ett starkt kommunikativt tilltal, att komma in i processer vid rätt tillfälle och med rätt saker. Kunskaper och perspektiv måste föras in i sammanhanget vid rätt tidpunkt. Det gäller att både vara förebildlig och arbeta förebyggande. Det behöver finnas en organisation anpassad för denna uppgift.

Det som kan uppnås är att konsten erbjuds nya arenor och att både konsten och kulturarvet förknippas med samhällsutveckling. Den fysiska miljön blir rikare – det sociala rum som bidrar till öppna gemenskaper tillgängliga för alla kan omsättas i praktik. Kulturarv och konst kan nå ut, utanför institutionerna, i vardagens sociala rum, i städer och på landsbygd.

Att samla verksamheterna i den föreslagna sfären får, enligt vår uppfattning, betydelse för att stärka kultur som en aspektpolitik. Det ger nya, bredare och mer samlade kontaktytor mot andra områden. Kommunerna möter en ny aktör med ett ansvar som bättre svarar mot kommunernas arbete enligt plan- och bygglagen. Samma gäller länsstyrelserna i deras ansvar för samhällsplanering och andra samhällsprocesser. Andra statliga myndigheter möter en partner som på ett mer ändamålsenligt sätt svarar mot aktuella frågor. Även länsmuseerna möter en ny aktör som bör svara bättre mot deras samlade ansvar.

16.3.2. Organisatoriska konsekvenser

Här behandlar vi de organisatoriska aspekterna av vårt förslag. Vi har alltså i vårt arbete övervägt två skilda organisatoriska alternativ – att föreslå en myndighet med ansvar för sfären respektive att göra myndigheter med delat ansvar för sfären, vilka får en delvis delad målbild. Vi förespråkar emellertid alternativet med en samlad myndighet och det är detta alternativ som redovisas nedan.

Verksamheterna inom sfären domineras inte, såsom verksamhetsgruppen arkiv, bibliotek och språk, av två stora yrkeskategorier. De yrkesmässigt verksamma har en rad olika utbildningar inom såväl konstnärliga och humanistiska ämnen som inom samhälls- och naturvetenskap eller kombinationer av skilda ämnen. Det finns på den grunden alltså ingen anledning att förutsätta ett behov av en längre förändringsprocess för att först föra olika yrkesgrupper närmare samman. Däremot behövs, som vi inledningsvis nämnt, insatser för att vinna medarbetarna för förändringen. Det är deras kunskap och kreativitet som ska ge konkretion åt en ny inriktning.

En myndighet

En samlad myndighet inrättas med ansvar för frågor om samtid, historia och livsmiljö. Den nya myndigheten sätts samman av dagens myndigheter Riksantikvarieämbetet, Riksutställningar, Nämnden för hemslöjdsfrågor, Statens konstråd och Arkitekturmuseet. Vi menar också att ett samlat grepp på vissa av museifrågorna har sin naturliga hemvist i en sådan verksamhetsgrupp.

Vi föreslår preliminärt att myndigheten blir en enrådighetsmyndighet. Det innebär att Riksantikvarieämbetets, Riksutställningars, Nämnden för hemslöjdsfrågors, Statens konstråds och Arkitekturmuseets funktion som egna och självständiga myndigheter försvinner.

Vi föreslår att en organisationskommitté tillsätts för att genomföra förändringen. Inom ramen för dess arbete bör också närmare äverväganden om styrningsformen för myndigheten kunna göras.

Den samlade myndigheten bör få i uppdrag att ha den nationella överblicken över sin sfär. Den nya myndigheten bör organiseras för att kunna delta i det regionala och kommunala samspelet genom den s.k. portföljmodellen. Vidare handlar arbetet för och med de statliga museerna, och det ansvar statens har för museiverksamhet i landet, om stöd i musernas kärnområden som K-samsök, bevarande och förvaltningsfrågor samt insatser för kontinuerlig prövning och utveckling av museernas grunduppdrag. Detta redogörs närmare för i Museikoordinatorns kommande betänkande.

Delar av verksamheten vid Arkitekturmuseet, Riksutställningar och Statens konstråd föreslår vi ska fortsatt utföras, andra delar ska

avvecklas eller ges en ny inriktning. En museikoordinatorsfunktion ska byggas upp bl.a. av delar av Riksutställningar. De verksamheter Riksantikvarieämbetet och Nämnden för hemslöjdsfrågor ansvarar för bör i allt väsentligt utföras även i framtiden. För alla verksamheterna gäller dock förstås att de tillsammans behöver utvecklas och förändras. De ska organiseras på ett sådant sätt att de kan uppnå större effekter genom att integreras. Det kan t.ex. innebära samarbete mellan medarbetare med kompetens inom konstnärlig gestaltning respektive inom miljöersättningssystem av olika slag.102Arbetet kan handla dels om synpunkter på utformning av ersättningssystem eller utformning och inriktning av de praktiska åtgärderna inom systemen. En stor del av frågorna om den inre organisationen bör den föreslagna myndigheten själv kunna hantera. En organisationskommitté bör dock tillsättas för att genomföra den initiala sammanslagningen av verksamheterna inklusive förändrad inriktning av vissa uppgifter.

Praktiska konsekvenser för Riksantikvarieämbetet

De verksamheter som förs över från Riksantikvarieämbetet till den samlade myndigheten ska utvecklas och förändras i samspel och integration med övriga verksamheter. Verksamheterna ska organiseras på ett sådant sätt att de kan uppnå större effekter.

Vi förutsätter att den samlade myndigheten kommer att vara lokaliserad såväl i Stockholm som i Visby.

Vi föreslår i kapitel 12 att delar av de resurser Riksantikvarieämbetet förfogar bör fördelas via den s.k. portföljmodellen och att andra delar bör ses som associerade resurser. Det innebär att verksamhet med detta syfte i den samlade myndigheten bör inriktas och organiseras för att passa detta arbetssätt.

Praktiska konsekvenser för Riksutställningar

När den egeninitierade utställningsproduktionen upphör behöver den samlade myndigheten i stället organisera sig för samverkan med statliga och andra kulturinstitutioner. Vi förutsätter att den samlade myndigheten i likhet med förhållandena i dag kommer att

102 Till exempel inom lantbruket genom CAP (Common Agricultural Policy). Exempel på andra områden landsbygdsutveckling och skogsnäringen.

bedriva utställningsproduktion i de för detta ändamål hyrda lokalerna i Visby. Även viss utställningsproduktion i samverkan med andra aktörer, såväl statlig myndigheter som ideella aktörer, bör kunna förekomma.

När Riksutställningar verksamhet omvandlas, kan vissa av myndighetens resurser frigöras för att används till övergripande museifrågor i enlighet med Museikoordinatorns förslag.

Praktiska konsekvenser för Statens konstråd

Verksamheten ges en delvis ny inriktning enligt ovan. Projekt med konstnärlig utsmyckning bör drivas som i dag men verksamheten bör också innebära arbete med nationell överblick, utveckling, metoder, processer samt nya tillämpningsområden t.ex. i fråga om landskapsgestaltning.

Praktiska konsekvenser för Nämnden för hemslöjdsfrågor

Nämnden för hemslöjdsfrågor har i dag lokaler och administration gemensamt med Nutek. På sikt bör nämnden inordnas både lokalmässigt och administrativt i den föreslagna myndigheten. I den fortsatta beredning av det förslag som vi nu lämnar så bör den omständigheten beaktas att Nutek läggs ned fr.o.m. den 1 april 2009.

Vi föreslår i kapitel 12 att den resurs nämnden förfogar över för länshemslöjdskonsulenter bör fördelas via den s.k. portföljmodellen. Det innebär att verksamhet med detta syfte i den samlade myndigheten bör inriktas och organiseras för att passa detta arbetssätt.

Praktiska konsekvenser för Arkitekturmuseet

De lokalytor och medel som finns för utställningsverksamhet bör nyttjas på delvis annat sätt. Resurserna bör vara möjliga att använda i samverkan de resurser som kommer att finns vid den samlade myndigheten. Regeringen har angett att museet ska överta det uppdrag om en mötesplats för form och design som i dag ligger hos Föreningen Svensk Form. Den samlade myndigheten bör få i

uppdrag att hitta former för användning och ansvar för utställningsresurserna i samverkan med andra aktörer och intressenter.

Vad gäller arkivverksamheten uppstår i den samlade myndigheten möjligheter till samordning mellan Arkitekturmuseets arkiv och det Antikvarisk-topografiska arkivet103 vid Riksantikvarieämbetet.

Särskilda konsekvenser för Statens kulturråd

Vid Statens kulturråd finns ett mindre antal tjänster som är inriktade mot museiområdet. Dessa tjänster bör föras över till den samlade myndigheten.

Svensk museitjänst

En konsekvens av våra organisatoriska förslag är att Svensk museitjänst, i dag vid Riksarkivet, så småningom bör flyttas till den samlade myndighet som ansvarar samtid, historia och livsmiljö och där museisamordningen föreslås finnas.

I samband med detta bör övervägas om inte verksamheten skulle kunna organiseras som ett aktiebolag med särskild vinstbegränsning.104

Konkurrensutsatta verksamheter vid statens förvaltningsmyndigheter

I samband med en flytt av Svensk Museitjänst bör en utredning ske i särskild ordning av frågor om konkurrensutsatt verksamhet vid det som i dag är Riksarkivet respektive Riksantikvarieämbetet. Enligt en rapport från Statskontoret har Riksarkivet ca 101 miljoner kronor i konkurrensutsatt verksamhet och Riksantikvarie-

103 Förvaltar ritningar, fotografier och handlingar över kyrkor och vissa kulturhistoriskt värdefulla byggnader. 104 Ett antal anslagsfinansierade aktiebolag med såväl statliga som landstingskommunala huvudmän finns sedan lång tid tillbaka. Sedan 2006 (SFS 2005:551, 2005:812) finns också möjligheten att inrätta aktiebolag med särskild vinstbegränsning (svb). Aktiebolag svb innebär att ett aktiebolag inrättades av regeringen eller möjligen av en statlig myndighet (som då räknas som stiftare 2005:551, kap 2, § 1). Stiftaren upprättar en stiftelseurkund, bolagsordning och utser styrelsen. Styrelsen ansvarar för bolagets organisation och förvaltning av dess angelägenheter. Den utser i sin tur en verkställande direktör som sköter den löpande förvaltningen enligt styrelsens riktlinjer och anvisningar.

ämbetet ca 121 miljoner.105 Svensk museitjänst och den uppdragsarkeologiska verksamheten vid Riksantikvarieämbetet skulle kunna föras samman till ett för de berörda myndigheterna i denna sfär och i sfären för arkiv, bibliotek och språk gemensamt aktiebolag med särskild vinstbegränsning. Här kan jämförelser göras t.ex. med Vägverket som har rätt att, efter regeringens godkännande, bilda helägda bolag i de fall en sådan verksamhetsform är mest ändamålsenlig för avgiftsfinansierade projekt. Fördelarna med en sådan lösning är att konkurrensutsatt verksamhet hålls tydligt åtskild från myndighetsutövning och mer typiska uppgifter för förvaltningsmyndigheter.

105 Statskontoret, 2008/74-5, Konkurrensutsatt verksamhet II – en analys av statliga myndigheters konkurrensutsatta verksamhet.

17. En sfär för frågor om konstarterna

Vår bedömning: En gemensam myndighet för bidragsgivning

och ersättningar till konstnärer och upphovsmän bör ge konsten en starkare ställning och bidra till att konsten och konstnärerna i än högre grad kan delta i samhälleliga utvecklingsfrågor.

Våra förslag:

  • En ny myndighet för konstarterna skapas genom att viss verksamhet inom Statens kulturråd, hela Konstnärsnämnden med Bildkonstnärsfonden samt Sveriges Författarfond och viss verksamhet inom Stiftelsen Svenska Rikskonserter läggs samman.
  • En organisationskommitté bör tillsättas för att genomföra organisationsförändringen. Förändringen bör kunna göras under 2010.

17.1. Inledning – motiv för sfären

Vi kommer i det följande att lämna en redogörelse för de verksamheter som ingår i det område för frågor om konstarterna som vi föreslår. Redan inledningsvis vill vi dock ge de motiv som vi ser för att samla frågor om konstarterna i en av kulturpolitikens huvudsfärer.

Vi har i vårt betänkande lagt stor vikt vid att det kulturpolitiska perspektivet breddas till att på allvar omfatta vars och ens kulturella behov och uttryck. Vårt förslag om en sfär för konstarterna innebär att vi vill skapa en plattform för att ge konsten en starkare ställning i samhälleliga utvecklingsfrågor, brett uppfattade. Indelningen i sfärer innebär att samverkan också mellan dessa ska underlättas

och utvecklas. På så sätt kan litteraturfrågor bli frågor som berör både sfären för arkiv, bibliotek och språk och den nu föreslagna sfären för konstarterna. Likaså kommer t.ex. konstfrågorna att beröra såväl sfären för samtid, historia och livsmiljö som sfären för konstarterna.

Ny organisation med nya uppgifter

Vi anser att den nuvarande kulturpolitikens inriktning på specifika konstorienterade insatser bör ersättas med en politik där konstens ställning stärks inom ramen för de generella samhälleliga processerna och där konsten och konstnärerna ges möjlighet att ta ett större utrymme på den samhälleliga arenan.

Ansvaret för statens insatser för konstarterna är i dag uppsplittrat på flera myndigheter och aktörer vilket, enligt vår uppfattning, gör att ingen, var och en för sig, kunnat agera tillräckligt kraftfullt eller strategiskt till gagn för hela ansvarsområdet. De kulturpolitiska insatserna kännetecknas sammantaget mer av administration av de många och små stödordningarna än av insatser för att komma till rätta med de verkliga orsakerna till områdets problem och svårigheter.

Vi vill ha fortsatt starkt fokus på de konstnärliga uttrycksformerna och på kulturskaparnas villkor och vi vill att kulturpolitiken ska ha en organisation och arbetsformer som säkerställer detta.

De insatser som gjorts för dansen under senare år kan i den mindre skalan anses vara förebildliga. Dessa har sin grund i ett processorienterat arbetssätt som förutsätter en aktiv dialog mellan stat, landsting, kommuner och andra aktörer inom området.

Detta är skälet till de organisationsförändringar som följer av förslaget om den tredje sfären. Konstens roll i samhället behöver stärkas och den organisation vi förordar bör vara speciellt inriktad på detta. Som grundstrategi för arbetet förordar vi satsningar för att bättre än hittills integrera konsten och det konstnärliga arbetet med andra samhällsprocesser.

17.2. Statens organisation av verksamhetsgruppen Konstarterna

I detta avsnitt redogörs för de verksamheter som föreslås ingå i sfären för konstarterna. Området präglas av kulturpolitisk verksamhet men det är också här de insatser som riktas till konstutövare och upphovsmän har sin hemvist.

17.2.1. Statens kulturråd

Bakgrund

Myndigheten Statens kulturråd är jämnårig med den nationella kulturpolitik som fastslogs av riksdagen 1974. Med start den 1 oktober detta år inrättades ”det nya kulturrådet” som hade till huvuduppgift att hantera och främja den nya kulturpolitiken: ”Det nya kulturrådet bör vara ett serviceorgan som biträder statsmakterna i kulturpolitiska frågor och lämnar råd och stöd till landsting, kommuner och organisationer. Ett sådant organ skulle som sin centrala uppgift ha att främja de mål statsmakterna uppställer för kulturpolitiken”, skrev man i betänkandet Ny kulturpolitik 1972. Ett viktigt motiv för att skapa en myndighet av detta slag var att öka inflytandet från bl.a. folkrörelser, konstnärsorganisationer och kommunrepresentanter när det gällde frågor av central betydelse för utvecklingen av kulturpolitiken. Utredarna pekade också på betydelsen av ett i övrigt brett kontaktnät för att få den nya kulturpolitiken förankrad i inte bara etablerade institutioner, utan även grupper, individer och organisationer utanför dessa. Tyngdpunkten i verksamheten hos den nya myndigheten låg på rådgivning och utredning. Bidragsfördelning inom olika konstområden skulle ske, men på en förhållandevis blygsam nivå. Det nya kulturrådet övertog ansvar och verksamhet från bl.a. Teater- och musikrådet, Skolöverstyrelsens bibliotekssektion och tidskriftsnämnden, vilka upphörde.

Kulturrådet i dag

Kulturrådet har genomgått många förändringar genom åren, men grunduppdragen är i stort sett oförändrade. Kulturrådet ska enligt instruktionen ”följa utvecklingen inom kulturområdet och ge ett

samlat underlag för den statliga kulturpolitiken samt bistå regeringen vid genomförandet av denna.”1 Verksamhetens omfattning har ökat. Nya uppdrag tillförs så gott som årligen, dels av tillfällig art, dels av mer eller mindre permanent karaktär.

Dessutom har bidragsfördelningen genom åren kommit att ta en allt större del av Kulturrådets resurser i anspråk – på bekostnad bl.a. av de uppgifter som handlar om uppföljning, utvärdering och analys.

Bidragshantering

Enligt Kulturrådets egna beräkningar gick 73 procent av förvaltningskostnaderna till bidragshantering 2007. Motsvarande andelar för kunskapsuppbyggnad och information/kommunikation var 17 respektive 10 procent. År 2007 hanterades 6 337 bidragsärenden av myndigheten. Detta var en minskning med 1 269 jämfört med 2006. Nästan hela minskningen ligger inom projektområdet Access, dvs. det sysselsättningsprojekt som pågått sedan 2006 och som syftar till att samla, vårda och tillgängliggöra kulturarvet.

Den största andelen bidragsmedel betalas ut inom scenkonstområdet. År 2007 gick 63 procent av rådets totala bidragsmedel till teater-, dans- och musikområdet. Konst, museer och utställningar fick 22 procent, litteratur, bibliotek och kulturtidskrifter 11 procent medan övriga, konstområdesövergripande projekt fick 4 procent av bidragsmedlen. Det överlägset största antalet ansökningar noterades inom de s.k. branschstöden medan antalet ansökningar från fria grupper och regionala institutioner låg på en betydligt lägre nivå.2

I Kulturrådets övergripande mål ingår att internationellt och interkulturellt samarbete ska öka och integreras i verksamheten. Särskilda medel finns också att söka för internationellt och interkulturellt kulturutbyte. Regeringen beslutade i juni 2008 att under åren 2008–2010 satsa sex miljoner kronor årligen på en förstärkt bidragsgivning till internationell och interkulturell kulturverksamhet. Sedan 2002 har Kulturrådet också ett anslag på 8 miljoner kronor för att främja minoriteternas språk och kultur genom bidrag och övriga insatser. Bidrag ges till litteratur, kulturtidskrifter eller andra projekt som rör nationella minoriteters kultur.

1 Förordning med instruktion för Statens kulturråd 2 Källa: Kulturrådets årsredovisning 2007

Under 2009 fördelar Kulturrådet ca 1,6 miljarder i bidrag. Dessa bidragsmedel är ordnade som 12 olika anslag i det regleringsbrev regeringen utfärdat till Kulturrådet. Anslagsposterna kompletteras med ett stort antal särskilda villkor för de bidrag som ska fördelas. De kan t.ex. behandla viss verksamhet som, enligt regeringen, ska ingå i anslagsposten. De kan i vissa fall t.o.m. ange en särskild summa pengar som ska betalas ut till ett visst ändamål.

Uppställningen av anslagen har under årens lopp genomgått en del förändringar. Generellt sett kan man säga att antalet anslag har varit i stort sett oförändrat under hela 2000-talet medan antalet anslagsposter minskat på senare år. Detta gör att Kulturrådet fått större möjligheter att själv göra prioriteringar inom anslagen.

Regeringen överlåter således till myndigheten att i högre grad göra bedömningar på detaljnivå, vilket sannolikt kräver en mer noggrann handläggning av ansökningarna och en mera ingående prioriteringsdiskussion än tidigare.3

Kunskapsuppbyggnad och kommunikation

Även Kulturrådets kunskapsuppbyggande uppdrag är sammansatt av många olika delar. Huvudsakligen omfattar det att följa utvecklingen inom kulturlivets olika områden på ett sådant sätt, att myndigheten kan utforma underlag för kulturpolitiska beslut inom regering och riksdag. Återrapporteringen till regeringen sker dels genom regelbundet återkommande årsredovisningar, budgetunderlag och omvärldsanalyser men även genom särskilda utredningar och rapporter som ofta behandlar angelägna enskildheter inom det offentliga kulturlivet.

Insamling och presentation av statistiska uppgifter är en viktig del av detta arbete. Sedan 1994 är Kulturrådet statistikansvarig myndighet på kulturområdet, vilket bl.a. innebär att myndigheten också har i uppdrag att förbättra och utveckla statistiken inom olika områden. Statistiken behandlar både specifika kulturområden och allmänna, övergripande uppgifter. Statistik inom kulturområdet har på senare år blivit allt mera efterfrågade och rådet har som målsättning att förbättra kulturstatistikens samtliga faser. Bland annat har man deltagit i flera projekt som haft som målsättning att

3 Riksrevisionen föreslår i sin nyligen avlämnade granskning av Kulturrådet och Konstnärsnämnden att en särskild referensgrupp för bedömning av stödet till institutionerna ska tillsättas.

utveckla statistiken på nordisk och europeisk nivå. En annan viktig del av kunskapsuppbyggnaden är Kulturrådets forskningsinriktade verksamhet.

Kulturrådet har sedan i slutet av 1990-talet och på senare år i allt större omfattning haft regelbundna dialoger med flera regioner och landsting. Diskussionerna med Västra Götalandsregionen resulterade för några år sedan i en överenskommelse om gemensamma kulturpolitiska insatser inom flera områden. ”Västra Götalandsmodellen” har varit mönsterbildande för den typen av överläggningar mellan staten och den regionala nivån på kulturområdet. Ansvarskommittén har hänvisat till den i sitt huvudbetänkande och vår utredning har den som en av sina utgångspunkter för den nu föreslagna portföljmodellen. Under de senaste åren har Kulturrådet fört liknande dialoger med Gotlands kommun, Region Dalarna, Östsam och Stockholms stad.

Kulturrådet och Region Skåne träffade den 15 januari 2009 en avsiktsförklaring om samverkan.

17.2.2. Konstnärsnämnden

Bakgrund

Konstnärsnämnden är en statlig myndighet som bildades 1976 och som har till huvudsaklig uppgift att besluta om statliga bidrag och ersättningar till konstnärer inom bild-, ton-, teater-, dans- och filmområdet. Dessutom ska man främja internationellt konstnärsutbyte och följa utvecklingen vad gäller konstnärernas ekonomiska och sociala förhållanden. I detta ingår bl.a. att fortlöpande bevaka trygghetssystemens utformning och tillämpning i förhållande till konstnärlig verksamhet.

Konstnärsnämnden fördelade 2007 ca 110 miljoner kronor i stipendier och bidrag till ca 1 600 konstnärer. Bidrags- och stipendieverksamheten berör samtliga ovan uppräknade konstområden. Cirka 70 procent av medlen fördelas till bild- och formområdet. Eftersom konstnärer inom olika områden arbetar under olika förhållanden och med olika förutsättningar, har Konstnärsnämndens insatser olika form inom olika konstområden. Ett stipendium kan t.ex. innebära tillgång till en ateljé vid Iaspis4 – som ingår i Konstnärsnämnden – men det kan även ha formen av ett resebidrag eller

4 International Artists Studio Program in Sweden

ett bidrag till särskilda samarbetsformer. Det kan också vara ett tioårigt långtidsstipendium för att möjliggöra ”arbetsmässig trygghet under en längre tid.”

Kvalitetsbedömning inom stipendie- och bidragsfördelning

Konstnärsnämndens styrelse utses av regeringen och fattar bl.a. beslut av övergripande och principiell natur men beslutar också om långtidsstipendier och innehavare av statlig inkomstgaranti. För fördelning av övriga bidrag och stipendier svarar fyra organ inom nämnden: Styrelsen för Sveriges bildkonstnärsfond samt arbetsgrupper för komponister, musiker och sångare samt teater-, dans- och filmkonstnärer.

Vid bedömning av de ansökningar som nämnden behandlar tas hänsyn till en rad olika faktorer. Precis som vid bidragsbedömningar av annat slag inom de olika konstområdena väger en bedömning av den konstnärliga kvalitén tungt.

Effekter och måluppfyllelse

När det gäller effekterna av bidrag och stipendier säger Konstnärsnämnden bl.a. att man på individnivå ”kan konstatera att nämndens bidrags- och stipendieverksamhet har stor, ibland avgörande, betydelse för mottagarnas ekonomi och därmed arbetsmöjligheterna”. Samtliga bidrags- och stipendieformer ”leder till att mottagarnas möjligheter att arbeta med sitt konstnärliga arbete ökar.” Dessa slutsatser grundar sig på uttalanden och enkätsvar från konstnärerna själva, men man säger samtidigt att ”de flesta utvärderingar tyder dessutom på att den enskilda konstnärens inkomst från sin konstnärliga verksamhet ökar när den får stipendier och/eller bidrag från nämnden.”5

Arbetsstipendier och stora stipendier

Arbetsstipendierna syftar till att konstnärerna ska kunna ägna sig åt konstnärlig yrkesutövning under en viss tid. Det finns inget krav på att konstnären ska återrapportera något resultat av denna verk-

5 Konstnärsnämndens årsredovisning för 2007

samhet. År 2006 betalade Konstnärsnämnden ut drygt 57 miljoner kronor i sådana arbetsstipendier.

Bildkonstnärsfonden, som är en del av Konstnärsnämnden, har under perioden 2004–2006 fördelat en stor del av arbetsstipendierna till mottagare som tidigare inte fått något arbetsstipendium. Av de nya mottagarna har många varit unga, relativt nyutexaminerade konstnärer. I den undersökning som Konstnärsnämnden gjort beträffande mottagarna av tvååriga s.k. målinriktade arbetsstipendier under perioden 1996–2004 framgår att stipendierna i första hand används till levnadsomkostnader och arbetsmaterial. Undersökningen visar också att en stor majoritet av mottagarna bedömer att deras möjligheter att försörja sig i framtiden hade ökat på grund av stipendiet.

De s.k. stora stipendier som Konstnärsnämnden fördelar grundar sig på de ”betydelsefulla konstnärliga insatser” som mottagarna gjort – och förväntas fortsätta att göra. Fördelningen sker utan föregående ansökningsförfarande och stipendiesumman varierar från 100 000 kronor till 250 000 kronor. Till de stora stipendierna räknas Bildkonstnärsfondens Stora stipendium (300 000 kronor), Dynamostipendiet (nyskapande arenor inom bildkonst – 100 000 kronor), Birgit Cullberg-stipendiet (ung koreograf 100 000 kronor) samt Mai Zetterling-stipendiet (filmregissör 200 000 kronor).

Långtidsstipendier

Regeringen inrättade långtidsstipendierna 1990/91. De betonar den sociala aspekten och den arbetsmässiga tryggheten i kombination med konstnärlig utveckling. Stipendierna löper som mest under en period på 10 år och uppgår till tre basbelopp årligen. Budgeten för långtidsstipendier var 2008 12,6 miljoner kronor. Enligt en överenskommelse mellan Konstnärsnämnden och Författarfonden förfogar ordområdet över 20 stipendier av totalt 102.

Även här finns en utvärdering gjord av Konstnärsnämnden. Tre av fyra mottagare uppger t.ex. att den tid de ägnat åt sin konstnärliga verksamhet ökade med mellan 25 och 100 procent under stipendietiden. Drygt 60 procent uppgav att deras inkomster av den konstnärliga verksamheten ökade med mellan 25 och 100 procent. En majoritet av mottagarna ansåg att stipendiet förbättrade deras möjligheter att arbeta som konstnärer och att deras position och

karriär stärkts på ett sätt som gör att de har bättre möjligheter än tidigare att försörja sig på sin konst. Undersökningen visar också att två av tre efter stipendietiden gick tillbaka till en ekonomisk situation de hade innan de fick stipendiet.

Förutom dessa stipendier fördelar Konstnärsnämnden bl.a. inkomstgarantier, pensionsbidrag, efterlevandebidrag och tillfälliga bidrag, assistentstipendier, målinriktade stipendier, allmänna projektbidrag, bidrag för samarbetsprojekt mellan arbetsgrupperna på musikområdet, bidrag till komponister som arbetar med beställningsverk, resebidrag samt bidrag till internationellt kulturutbyte. Nämnden har en omfattande stipendie- och bidragsgivning för internationaliseringen för enskilda konstnärer, främst inom bild- och formområdet med Iaspis, något som regeringen i skrivelsen 2005/06 Kulturlivets internationalisering uppdrog till nämnden att utvidga med början inom dansområdet.

17.2.3. Sveriges Författarfond

Bakgrund

Systemet med biblioteksersättningen, det vill säga att författare får ersättning av staten för att deras böcker lånas ut gratis på landets bibliotek, tillkom 1954 och rubricerades i propositionen 1954:133 som ”anslag till ersättning åt författare för utlåning av deras verk genom bibliotek.” Ersättningen konstruerades redan från början så, att varje boklån gav en viss summa, ett visst öretal, i ersättning.

Pengarna skulle förvaltas av en fond, Sveriges författarfond, med en styrelse vars ledamöter till övervägande antal utsågs av upphovsmännens egna organisationer. Ersättningens belopp och regler i övrigt fastställdes till en början enbart av staten. Sedan 1985 förhandlar emellertid Sveriges Författarförbund, Föreningen Svenska Tecknare och Svenska Fotografers Förbund årligen med staten om biblioteksersättningens grundbelopp.

Sedan den individuella ersättningen (författarpenning resp. översättarpenning) betalats ut kan fonden använda resterande medel till pensioner, stipendier och bidrag. Fonden har även till uppgift att fördela statliga stipendier och bidrag till författare, översättare och kulturjournalister. Fonden fördelar genom avtal med Konstnärsnämnden även långtidsstipendier och statliga inkomstgarantier till ordområdet. Ca 40 procent av fondens samlade medel årligen

betalas ut på sådant sätt i form av bl.a. konstnärsbidrag och långtidsstipendier till författare, översättare, kulturjournalister och dramatiker. Författarfonden leds av en styrelse bestående av ordförande och 13 ledamöter. Ordföranden och tre ledamöter utses av regeringen. Åtta ledamöter utses av Sveriges Författarförbund medan Svenska Tecknare och Svenska Fotografers Förbund utser vardera en ledamot.

17.2.4. Stiftelsen Svenska Filminstitutet

Den svenska filmpolitiken styrs huvudsakligen genom ett avtal mellan staten och den svenska filmbranschen. Det första filmavtalet slöts 1963 då Svenska filminstitutet bildades och har huvudsakligen sedan dess varit liktydigt med svensk filmpolitik. Genom åren har dock omfattningen av vilka stöd som regleras av filmavtalet varierat. Vissa medel till filmändamål fördelas också av Konstnärsnämnden.

Det nuvarande filmavtalet, som löper från och med 2006 till och med 2010 är begränsat till att omfatta produktionsstöd till svensk film och stöd till distribution och visning av film. Utanför avtalet fördelar Filminstitutet medel till filmkulturella insatser.

Produktionsstödet och andra insatser som omfattas av avtalet var 339 miljoner kronor under 2008. Staten bidrog med 185 miljoner kronor, och därutöver med ca 120 miljoner kronor till de filmkulturella stöd som ligger utanför avtalets reglering. De verksamheter som är reglerade via filmavtalet är produktionsstöd, men även stöd till distribution och visning och stöd till fyra regionala filmproduktionscentrum. Verksamheter som inte regleras via filmavtalet utan där staten är ensam finansiär är bland annat arkivverksamhet, skolbio, cinematek och stöd till regionala filmresurscentrum.

Utanför den statliga filmpolitikens hägn bör den regionala nivån betonas. Sedan slutet av 1990-talet har regionala filmproduktionscentrum som t.ex. Film i Väst fått en framträdande plats som viktig filmpolitisk aktör genom att vara medfinansiärer i svensk filmproduktion.

Vår principiella ståndpunkt är att vi ser filmpolitik som en del av kulturpolitiken. Film som kulturyttring har en djup förankring; filmtittande på bio, tv, dvd och via bredband är en av de mest utbredda kulturella aktiviteterna. Att det finns arenor för film och

att möjligheter skapas för en fortsatt produktion av svensk film, liksom för svensk teater, litteratur och konst, är en prioriterad kulturpolitisk angelägenhet. Film har även en framträdande roll som kulturindustri, vilket i dag lyfts fram av en del regioner som en viktig industri för regional tillväxt och sysselsättning.

I dag står svensk film inför ett viktigt vägval då det nuvarande filmavtalet löper ut 2010. En filmutredning (dir. 2008:88), arbetar för närvarande med frågan om den framtida filmpolitiken. Vi kommer därför inte att lägga några förslag som berör filmområdet.

Oavsett om det blir ett nytt avtal eller inte kommer frågor om filmstöd av vara av intresse för den framtida kulturpolitikens inriktning och organisering. Filmutredningens förslag och den fortsatta beredningen av dessa får utvisa vilka frågor som kommer att aktualiseras.

17.2.5. Stiftelsen Svenska Rikskonserter

Bakgrund

Efter en femårig försöksverksamhet permanentades Rikskonserter 1968 (Institutet för Rikskonserter). Tillgänglighet och geografisk spridning var ledord i verksamheten. Konsertverksamhet i skolor skulle prioriteras och en organisatorisk utbyggnad i form av regionkontor på olika platser i landet inleddes. Organisationen genomgick flera omorganisationer och fick flera nya uppgifter, bl.a. skivutgivning på märkena Caprice och Expo Norr. År 1988 slogs Rikskonserters regionala organisation (nio regionkontor) samman med dåvarande Regionmusiken (fd militärmusiken) och bildade Länsmusiken i form av 20 musikstiftelser med landstingen som huvudmän. Det som fanns kvar av det tidigare Rikskonserter var huvudkontoret i Stockholm – nu som stiftelsen Svenska Rikskonserter – bl.a. med uppgift att ge service och stöd till de nya musikstiftelserna.

I 1995 års kulturutredning sammanfattas Svenska Rikskonserters uppdrag på följande sätt: ”Huvuduppgiften är att stödja och komplettera musiklivet samt bedriva internationell konsertverksamhet. Betydande del av konsertverksamheten bedrivs i samverkan med andra arrangörer.”6 Till Rikskonserter var under denna tid knutna slagverksensemblen Kroumata och Stockholms

6 Tjugo års kulturpolitik 1974-1994, En rapport från Kulturutredningen SOU 1995:85

Blåsarsymfoniker, som utgjorde länsmusiken i Stockholm. Ingen av dessa ensembler är i dag kvar i organisationen.7

I regeringens kulturproposition 1996/97:3 betonas särskilt Rikskonserters samverkan med länsmusiken och att ”Rikskonserters uppgifter måste preciseras så att det framtida samarbetet med framför allt länsmusiken grundas på en tydlig ansvarsfördelning. Det ankommer på regeringen att i stadgar och verksamhetsmål noga markera att Rikskonserters roll är samordnande och kompletterande.”

Verksamheten i dag

I dag har Rikskonserter fyra huvuduppgifter: att komplettera regionalt och lokalt musikutbud, att stärka musikformer med svag institutionell förankring, att öka insatserna för nu verksamma tonsättare och frilansartister samt att främja svensk musik och svenska artister internationellt.8

Rikskonserters ledning framhåller samarbeten och internationella projekt som de viktigaste delarna i verksamheten men pekar också på den arbetsmarknadsmässiga betydelsen, inte minst på frilanssidan: ”Utöver orkestrar är det tusentalet instrumentalister och sångare som fått arbetstillfällen under 2007.”9

Under hela 2007 genomfördes 540 konserter, vilket är 120 färre än 2006. Minskningen förklaras av en vikande köpkraft hos arrangörer, skolor etc. Av de 540 konserterna ägde många (108 st.) rum i Stockholms län. Av de olika verksamhetsgrenarna inom organisationen lades de största resurserna på svensk och internationell konsertproduktion: 36,9 miljoner kronor (av ett totalanslag på 68,3 miljoner kronor). Samarbete med svenskt musikliv

7 Anställningen vid Rikskonserter för Kroumatas musiker upphörde den 31 augusti 2008. Stockholms Läns Blåsarsymfoniker har i dag landstinget som huvudman. 8 Enligt stadgar för Stifteslen Svenska Rikskonserter från den 20 dec. 1996, § 1, formuleras ändamålet med stiftelsen enligt följande: Stiftelsen Svenska Rikskonserter har till ändamål att främja utvecklingen av musiklivet i hela landet och inom olika musikaliska uttrycksformer. Stiftelsens verksamhet skall anpassas efter regionala och lokala behov. Stiftelsen skall i detta syfte samverka med länsmusiken och andra intressenter. uppdraget enl. följande: ”Stiftelsen skall arbeta mot övergripande mål som är att - bidra till bredd och variation i musikutbudet i hela landet genom att komplettera regional och lokal musikproduktion och i samarbete med andra intressenter arrangera konsertturnéer samt stödja musikfestivaler och andra större musikevenemang, - främja utvecklingen av olika musikgenrer genom stöd och service till musillivets intresseorganisationer, - verka för att svenskt musikliv berikas genom ökade kontakter med andra länder. 9 Verksamhetsberättelse 2007

genererade kostnader som uppgick till 13,6 miljoner kronor medan konsertverksamheten på de egna scenerna Nybrokajen 11 och Stallet (folk- och världsmusik) hade ett anslag på 7,7 miljoner kronor. Till fonogramproduktionen och verksamheten vid EMS anslogs drygt 4 miljoner kronor vardera.

Kritik och debatt

Rikskonserters verksamhet har debatterats alltsedan starten. Kritiken har bl.a. gällt innehållet i verksamheten, fördelningen av resurser, ledning och organisation.

Under våren 2004 fördes en intensiv debatt i medierna kring Rikskonserters verksamhet. Den gällde främst samspelet med andra aktörer inom området. Debatten och kritiken ledde bl.a. till att Kulturdepartementet tog initiativ till en hearing om Rikskonserters framtida roll i musiklivet. Som en förberedelse genomfördes intervjuer och samtal med ett antal företrädare för olika delar av det svenska musiklivet. Ur innehållet i dessa samtal kunde synpunkterna på Rikskonserter sammanfattas i fyra punkter:

-

Rikskonserter måste vara i samklang med musiklivet i övrigt. Därför bör musikområdets inflytande över Rikskonserters verksamhet stärkas.

-

Rikskonserters organisation är för mycket av en förvaltningsmyndighet för att passa en verksamhet som ska präglas av konstnärlig kreativitet baserad på musiklivets behov och önskemål.

-

Rikskonserter bör kunna spela en större roll som serviceorgan i olika sammanhang som är viktiga inom musiklivet.

-

Rikskonserters konsertlokal Nybrokajen 11 bör utvecklas till en gästspelsscen för orkestrar, ensembler, grupper och artister som har sin hemvist i olika delar av landet.10

Tanken var att dessa samtal tillsammans med åsikter och förslag som kom fram under hearingen skulle vara inledningen till ett genomgripande förändringsarbete för Rikskonserter. Processen avsatte dock få resultat. Däremot upprepades kritiken mot Riks-

10 Efter ”Svenska rikskonserters roll i musikpolitiken och musiklivet. Processen under 2005.” Utbildnings- och kulturdepartementet.

konserter, ungefär så som den sammanfattas ovan, i samband med våra många samtal med kulturföreträdare på olika platser i landet under hösten och vintern 2007/08 i samband med utredningsarbetet.

I våra kontakter med Rikskonserter pekar dess ledning på åtgärder som vidtagits som en direkt följd av hearingen 2005 och den övriga debatten kring Rikskonserter. Dessa handlar såväl om en förbättrad dialog med det regionala och lokala musiklivet som ekonomiska omprioriteringar för att förstärka verksamheten ”ute i landet”. Rikskonserter har också påbörjat ett analysarbete i syfte att redogöra för konsekvenserna av olika vägval när det gäller innehåll och omfattning av verksamheten.

17.3. Överväganden och förslag

I kapitel 12 redogörs för ett förslag till nytt bidragssystem – portföljmodellen – som innebär att en stor del av de regionala bidragsmedel som nu fördelas av bl.a. Kulturrådet istället efter förhandlingar med staten bör administreras och fördelas av landsting. Detta innebär i sin tur att en stor del av den direkta bidragsverksamheten försvinner från den statliga myndighetssfären och att resurser därmed kan frigöras till andra kulturpolitiska uppgifter.

Viss bidragsgivning föreslås fortfarande kvarstå på central, statlig nivå. Det gäller t.ex. bidrag till fria grupper inom scenkonstområdet, kulturpolitiska bidrag med arbetsmarknadsinriktning (t.ex. till Allianserna) och hela stipendiesystemet som i dag hanteras av Konstnärsnämnden.Denna verksamhet föreslås nu koncentreras till myndigheten för konstarterna.

Kulturrådet

Scenkonstområdet har länge varit det utan jämförelse volymmässigt största konstområdet när det gäller Kulturrådets bidragshantering. Merparten av dessa stöd – drygt 800 miljoner kronor – föreslås ingå i den statliga bidragsportföljen som blir föremål för överläggningar med den regionala nivån. Kvar för central fördelning blir ca 185 miljoner av vilka ungefär 40 procent utgörs av stöd till teater-, dans- och musikallianserna samt till centrumbildningarna. En stor post på ca 100 miljoner kronor utgörs av stöd till fria grupper inom

scenkonstområdet. Bidraget till nationella minoriteters kultur och språk kvarstår också på nationell nivå.

Litteraturstödet – som också föreslås omfatta bl.a. stödet till kulturtidskrifter, litterära evenemang och läsfrämjande insatser – görs till ett allmänt stöd inom hela litteratur- och biblioteksområdet och kvarstår för central fördelning inom myndigheten för konstarterna. Fonogramstödet föreslås ingå i ett allmänt musikstöd tillsammans med verksamhetsstöd till fria musikgrupper, samverkan med tonsättare samt delar av Rikskonserters verksamhet. Inom myndigheten finns även organisations- och institutionsstöd inom bild och formområdet.

Konstnärsnämnden

En ny, medborgarorienterad och samhällsinriktad kulturpolitik måste enligt vår uppfattning ha ett starkt konstpolitiskt inslag. De enskilda konstnärernas möjligheter och förutsättningar för att fördjupa och utveckla sina konstnärliga uttryck är synnerligen viktiga för att kulturpolitiken i stort ska kunna fungera. I det sammanhanget är ett generöst stipendiesystem av avgörande betydelse. Det är också, enligt vår uppfattning, viktigt att behålla ett nationellt perspektiv på stipendiesystemet. Därför föreslås detta inte ingå i portföljmodellen, utan även i fortsättningen fördelas centralt.

Däremot är det mycket som talar för att Konstnärsnämnden som myndighet skulle vinna på att knytas närmare andra nationella myndigheter på kulturområdet. Det förekommer i dag samarbete i vissa frågor mellan Konstnärsnämnden och Kulturrådet. Detta samarbete borde kunna utvecklas bättre och snabbare om båda myndigheterna fanns i samma organisation. De efterfrågar till stora delar samma slags kompetens när det gäller hantering och bedömning av bidrags- och stipendieansökningar och har båda behov av juridisk expertis, informations- och kommunikationsresurser samt resurser för uppföljning och utvärdering. De är båda viktiga aktörer när det gäller stöd till de fria grupperna inom scenkonstområdet i allmänhet och inom dansområdet i synnerhet.

Enligt vår uppfattning bör således Konstnärsnämnden föras till den föreslagna myndigheten för konstarterna.

Sveriges Författarfond

Författarfonden har som huvudsaklig uppgift att fördela biblioteksersättningen. Fonden är till sin organisationsform ingen traditionell myndighet. Regeringen utfärdar inget särskilt regleringsbrev, utan de riktlinjer för verksamheten som gäller finns i en särskild förordning (1962:652) om Sveriges Författarfond. I praktiken betyder detta att Författarfonden har samma funktion som Konstnärsnämnden har inom resten av kulturlivet: att förbättra villkoren för upphovsmän och utövare.

Vår uppfattning är att Sveriges Författarfond bör ingå i den föreslagna myndigheten för konstarterna. Betydande samordningsvinster och en större kulturpolitisk tyngd bör därmed kunna uppnås.

Rikskonserter

Diskussionen om Rikskonserter har, som nämnts, länge varit intensiv. Röster om nedläggning har hörts i debatten, liksom krav på ett i grunden förändrat uppdrag. I budgetpropositionen för 2009 föreslog regeringen en minskning av anslaget till Rikskonserter med 10 miljoner kronor från och med 2009. Detta har lett till hårda omprioriteringar och nedskärningar.

I dag ligger ansvaret för statens kulturpolitiska insatser på musikområdet dels på Rikskonserter, dels på Kulturrådet. Rikskonserter har en produktionsverksamhet som, enligt vår uppfattning, till viss del överlappar det som t.ex. länsmusiken och orkesterinstitutionerna gör. Man har också samverkansprojekt med olika delar av svenskt musikliv, internationell verksamhet, fonogramutgivning och konsertverksamhet i konsertsalen Nybrokajen 11 i Stockholm.

Rikskonserter ansvarar för kompositionsbeställningar och är huvudman för verksamheten hos Elektroakustisk musik i Sverige(EMS). Rikskonserter lämnar också visst stöd till t.ex. musikfestivaler.

Statens kulturråd svarar för bidragsgivning inom musikområdet, bl.a. i form av stöd till fria musikgrupper, till produktion och utgivning av fonogram, till samverkan med tonsättare, internationellt kulturutbyte och till vissa organisationer på musikområdet.

Många av dessa uppgifter, som i dag är uppdelade på två parter, kan samordnas och skulle på så sätt stärka musiklivet. Därför är det

enligt vår uppfattning rimligt att de delar av Rikskonserters verksamhet som bl.a. omfattar stödgivning, samordning och tonsättarbeställningar tillsammans med Kulturrådets bidragshantering på musikområdet samt Konstnärsnämndens stipendieverksamhet samlas i den föreslagna myndigheten. Andra delar av verksamheten inom nuvarande Rikskonserter föreslås upphöra eller läggas på annan, extern part. Det bör i sammanhanget beaktas att Rikskonserter är en stiftelse, vilket förutsätter en särskild hantering.

I dag ser infrastruktur och verksamhet inom musikområdet helt annorlunda ut än då Rikskonserter skapades. Framför allt har det regionala musiklivet utvecklats starkt under 1980- och 1990-talen. Länsmusiken utför i dag en stor del av det som tidigare var Rikskonserters ansvar. Flera nya orkestrar har tillkommit och det fria musiklivet har vuxit både vad gäller genrebredd och mångfald och vad gäller omfattning och kvalitet.

Merparten av den konsertproduktion som i dag finns hos Rikskonserter kan, enligt vår bedömning, utföras av länsmusik, orkesterinstitutioner, fria musikgrupper och organisationer. Om regeringen eller ansvarig myndighet vill markera vikten av ett särskilt ansvar för en viss musikform, genre eller liknande kan detta göras i form av ett nationellt uppdrag till lämplig organisation eller institution.

Av i huvudsak samma skäl anser vi att ansvaret för att samverka och utveckla arrangörsnätet på musikområdet kan läggas på en extern part med lämplig kompetens. Detta bör ske med hjälp av statlig finansiering och föregås av en förhandling där ansvarig statlig myndighet kan precisera uppdraget. Uppdragsperioden bör följa tidsperioderna i den föreslagna portföljmodellen och ligga på mellan tre och fem år.

Arrangörerna på musikområdet är en heterogen samling organisationer vars medlemmar drivs av ett starkt musikintresse och lägger ner ett stort mått av ideellt arbete. De är i behov av en organisation som kan stödja arrangörsarbetet, driva kulturpolitiska frågor som är viktiga för området samt vara en dialogpart gentemot statliga myndigheter och andra delar av det offentliga samhället. I kapitel 9 redogörs för hur civilsamhällets organisationer kan få en aktiv och betydelsefull funktion i anslutning till den föreslagna portföljmodellen.

Enligt vår bedömning får vi med den här fördelningen av uppdrag och verksamhet som tidigare funnits hos en nationell organisation både en starkare och tydligare musikpolitik och ett mera dynamiskt och decentraliserat musikliv.

Sålunda föreslås sammanfattningsvis en nedläggning av Rikskonserter i nuvarande form och en fördelning av verksamheten enligt följande. Ansvaret för svensk och internationell konsertproduktion övergår huvudsakligen till länsmusik, orkesterinstitutioner och fria musikgrupper. När det gäller målsättningarna att stärka svaga musikformer, göra insatser för tonsättare och frilansartister samt utveckla den internationella verksamheten får även den föreslagna förvaltningsmyndigheten för konstarterna en huvudfunktion. Uppdraget att samarbeta med svenskt musikliv delas mellan lämplig extern part och förvaltningsmyndigheten. Fonogramproduktionen på Caprice föreslås upphöra.

När det gäller Elektroakustisk musik i Sverige (EMS) är det vår uppfattning att verksamheten bör fortsätta under nytt huvudmannaskap.

Särskilt om Elektroakustisk musik i Sverige

EMS grundades 1964 som en enhet inom Sveriges Radio men har sedan 1995 varit en avdelning inom Rikskonserter. EMS är ett centrum för produktion av elektronisk musik och besläktade konstformer, t.ex. text-ljudkonst och har ett särskilt fortbildningsansvar för yrkesverksamma tonsättare. På 1970-talet betraktades EMS som en av världens mest kraftfulla och produktiva studior för datormusik.

Den viktigaste uppgiften i dag är att vara en del av tonsättarnas infrastruktur. EMS har alltsedan starten arbetat i internationell miljö och studion i Stockholm används regelbundet av utländska gästtonsättare. EMS har en budget på ca 4 miljoner kronor.

Vår bedömning är att EMS fyller en viktig funktion inom en konstform som har svårt att utvecklas utan offentligt stöd. Arrangörsledet inom hela det nutida musikområdet är svagt och det finns i dag få tillfällen där elektroakustisk musik kan möta en publik i en professionell och gynnsam miljö. Verksamheten inom EMS skulle behöva utvecklas ytterligare mot bl.a. beställningsverksamhet, utlandslansering och fonogramproduktion.

Vi anser därför att en konstruktiv diskussion om EMS framtid skulle kunna föras med flera aktörer på musikområdet och med utgångspunkt från den styrgrupp för EMS och det styrdokument för verksamheten som bl.a. givit tonsättarna själva ett stort inflytande och som har gällt under den senaste tioårsperioden.

Sammanfattande bedömning

Genom tillskapandet av en myndighet för konstarterna med den struktur som beskrivits ovan uppnås, enligt vår bedömning, förstärkningar inom flera delar av det kulturpolitiska området. Hanteringen av bidragen inom framför allt scenkonstområdet och de bidrag och stipendier som riktas till enskilda konstnärer kan, genom samordning mellan de nuvarande myndigheterna Statens kulturråd och Konstnärsnämnden bli mer effektiv och träffsäker.

I dag finns t.ex. en uppdelning av stöden till fria grupper respektive enskilda konstnärer. Hanteringen av dessa stöd görs inom två skilda myndigheter – Kulturrådet respektive Konstnärsnämnden – och grundas i skilda regelsystem. Vi föreslår att relevansen i dessa regelsystem prövas i syfte att uppnå en större samsyn i statens bidrag till dessa båda kategorier. Även om det skulle visa sig befogat att uppdelningen kvarstår, tror vi att betydande samordningsvinster skulle kunna uppnås.

Stöden till bild- och formkonstnärer utgör den största andelen av Konstnärsnämndens stipendier och bidrag. Den erfarenhet och kunskap som finns inom området skulle, tillsammans med Kulturrådets bidragshantering inom bild- och formkonsten, kunna bidra till att området stärks kulturpolitiskt. Som ett exempel på hur en sammanslagen myndighet skulle kunna vara uppbyggd vill vi peka på Norsk kulturråd som under en gemensam adminstration samlar såväl stöd till kulturinstitutioner och grupper som stöd till enskilda konstnärer. Det är givetvis mycket viktigt att beslut om fördelning av enskilda bidrag fattas av expertgrupper med stor ämneskunskap och integritet.

Det allmänna stöd inom musikområdet som föreslås bestå av dagens verksamhetsbidrag till fria musikgrupper, stöd till samverkan med tonsättare, fonogramstöd (och som i dag fördelas av Statens kulturråd), de delar som i dag ligger inom Rikskonserter (bl.a. medel för beställningar av ny musik) samt Konstnärsnämndens förhållandevis omfattande stipendie- och bidragsgivning inom musikområdet stärker området såväl ekonomiskt som kulturpolitiskt.

Författarfondens verksamhet utgör, enligt vår uppfattning, tillsammans med hanteringen av det föreslagna stödet inom litteratur- och biblioteksområdet en stark part inom ordområdet.

Enligt vår bedömning bör en organisationskommitté tillsättas för att genomföra organisationsförändringen. Vi anser att det

inflytande som konstnärerna och deras företrädare i dag har över Kulturrådets, Konstnärsnämndens och Författarfondens beslut om medelsfördelning, bör bibehållas i sak oförändrat.

Med de inskränkningar som följer av detta ställningstagande har vi gjort den preliminära bedömningen att myndigheten bör ledas som en enrådighetsmyndighet. Det bör dock ankomma på organisationskommittén att närmare pröva frågan liksom hur konstnärsinflytandet formellt ska regleras.

Organisationsförändringen bör kunna genomföras under 2010.

18. En ny roll för Kulturrådet

Vår bedömning: Statens kulturråd bör ges ett nytt uppdrag

inom kulturpolitikens ram.

Vårt förslag: Det nya Kulturrådet bör ha följande uppgifter:

  • leda och samordna statens överläggningar med landstingen och kommunerna (portföljmodellen),
  • göra samlade bedömningar, uppföljningar och utvärderingar av kulturpolitiken till underlag för regeringen,
  • samordna och svara för vissa övriga kulturpolitiska uppgifter.

Uppgiften att ansvara för statens centralt fördelade bidrag bör ges till den föreslagna myndigheten för konstarterna

18.1. En ny roll för Statens kulturråd

I detta kapitel behandlas behovet av en koordinerande myndighet med huvudinriktning på dels att för regeringens räkning svara för samlade underlag, uppföljningar och utvärderingar om kulturpolitikens utveckling, dels att leda och samordna statens agerande gentemot landstingen och kommunerna inom ramarna för portföljmodellen.1

Den förstnämnda uppgiften – den samlade uppföljningen – svarar mot ett uppdrag som Statens kulturråd allmänt sett kan anses ha i dag, dock utan att ansvaret gentemot kulturområdets övriga centrala förvaltningsmyndigheter preciserats.2 Vi har emellertid i vår utredning kommit fram till att uppgiften bör

1 I begreppet landsting inbegrips i vår utredning även regionerna. Likaså inbegrips i begreppet de samverkansorgan (lag [2002:34] om samverkansorgan i länen) som i vissa län bedriver kulturpolitiska frågor. 2 Jfr prop. 1996/97:3 s 203.

utföras med en annan tyngd och bredd än vad Kulturrådet hittills haft möjlighet till. Det kan också konstateras att kombinationen med Kulturrådets huvuduppgift, att handlägga ärenden om i första hand konstarterna, har inneburit att rådets verksamhet också i övrigt synes ha koncentrerats till detta fält. Därför är det en viktig fråga att ansvaret för den övergripande, samlade uppföljningen skiljs från det specifika ansvaret för området konstarterna. Vi föreslår i kapitel 17 att det ansvaret ska ligga på den föreslagna myndigheten för konstarterna.

Den andra huvuduppgiften, att samordna statens agerande enligt portföljmodellen, har ingen motsvarighet i dagens förvaltningsorganisation. Den bör i fråga om strategiskt arbetssätt och genomförande tydligt skilja sig från formerna för Kulturrådets hittillsvarande fördelning av statsbidrag till de enskilda regionala kulturinstitutionerna. Uppdraget enligt portföljmodellen ska, som vi ser det, bygga på en samordning av de olika statliga intressena såsom dessa kommer till uttryck genom myndigheterna med ansvar för de föreslagna sfärerna.

Vi betonar med detta de tydliga skillnaderna i förhållande till dagens organisation och arbetsformer. Övergången till den nya förvaltningsorganisation som vi förordar, beskrivs dock enklast och tydligast på följande sätt.

Den ena delen av Statens kulturråd blir en myndighet med ett utökat ansvar för kulturpolitikens samlade uppföljning samt ansvar för samordning av de statliga intressena enligt portföljmodellen. Vi förordar att namnet Statens kulturråd följer denna del av myndigheten. Den andra delen av dagens Statens kulturråd, som ansvarar för statlig central bidragsgivning till området konstarterna bör, tillsammans med dagens Konstnärsnämnd, bilda kärnan i den föreslagna myndigheten med ansvar för konstarterna.

Vi räknar med att den kompetens som finns i dagens Kulturråd kan tas tillvara och fördelas mellan bägge de föreslagna myndigheterna. För morgondagens Kulturråd med ansvar för samlad uppföljning och för portföljmodellen, förutsätts dessutom en förstärkt och breddad kompetensprofil, som svarar mot innehållet i det nya uppdraget.

I de följande avsnitten av detta kapitel utvecklar vi ytterligare vår syn på uppdraget för Statens kulturråd i dess nya roll, bl.a. med avseende på förhållande till förvaltningsmyndigheterna med ansvar för föreslagna sfärer. I kapitel 20 behandlar vi frågor om

genomförande och praktiska konsekvenser av bl.a. förslaget till förvaltningsreform.

18.2. Ansvaret för uppföljning och utveckling

Det bör, enligt vårt synsätt, vara tydligt att regeringen ska styra kulturpolitiken i första hand genom de föreslagna förvaltningsmyndigheterna med sfäransvar. Kulturrådet i dess nya roll avses inte vara överordnat de övriga myndigheterna med förvaltningsuppdrag utan ska ses som ett komplement till dessa.

Förvaltningsmyndigheterna med ansvar för föreslagna sfärer ska ha ett eget och självständigt ansvar för att följa och värdera utvecklingen inom sina respektive områden (jfr ovan kapitel 14). De kommer också i hög grad själva att ansvara för olika delar av den politik som också behöver värderas samlat. Ansvaret för sådana samlade uppföljningar och utvärdering vill vi således lägga på det nya Kulturrådet.

Regeringen bör ha tillgång till utvärderingar som täcker hela kulturområdet, alla sfärerna sammantagna. Det kan t.ex. gälla statistik om kulturvanor. Behovet av att utvärderingar och statistik utvecklas har vi diskuterat närmare i kapitlen 6.3 och 14.

Ett viktigt argument för vårt förslag om ett nytt kulturråd är således att det behövs en fristående granskning och värdering av de sfäransvariga myndigheternas verksamheter, dvs. av hur politiken genomförts inom den aktuella sfären.

I kapitel 14, där vi beskriver de strategiska uppgifter som bör vara gemensamma för sfärmyndigheterna, har vi diskuterat den roll som Statens kulturråd hittills har haft. Vi har också gett aktuella exempel på den kritik som förts fram mot hur förvaltningsorganisationen fungerar i dessa delar. Vi anser emellertid att kritik inte i första hand bör riktas mot Kulturrådets sätt att sköta uppgiften. Bristerna är snarare av strukturell art. I Statens kulturråds verksamhet har den omfattande handläggningen av bidragsärenden minskat resurserna för övergripande analysarbete.

Det har också funnits en motsättning i att Statens kulturråd de facto varit en myndighet med tydlig inriktning på – och med särskilt ansvar för frågor om – konstarterna och samtidigt haft ett uppföljningsbehov som avser ett mycket bredare fält. Den uppföljning som Kulturrådet prioriterat har på ett förklarligt sätt koncen-

som lagts ned.7

trerats till det som upplevts som det egna primära ansvarsområdet inom kulturpolitiken.

Detta har sin bakgrund redan i den förvaltningsorganisation som kulturområdet fick genom riksdagsbeslutet 1974, men som inte utvecklats vidare sedan dess. I kapitel 4 beskrivs och analyseras detta faktum mer i detalj.

Det finns numera särskilda myndigheter med uppgift att följa och värdera utvecklingen inom flertalet politikområden.3 Från och med den 1 april 2009 kommer det t.ex. under Näringsdepartementet att finnas dels Tillväxtverket, dels Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser (TUA).4 Inom andra delar av statsförvaltningen finns flera exempel på fristående utvärderingsorgan.5 Inom miljöområdet har nyligen föreslagits att en ny myndighet, Miljömålsinstitutet, inrättas.6 Men det finns också exempel på sådana verksamheter

Det finns inget skäl till att kulturpolitiken ska avvika från denna tydliga trend inom statsförvaltningen. Tvärtom visar den beskrivning av kulturpolitikens utveckling vi gjort i hög grad att politiken har behov av, men inte tillräcklig tillgång till, underlag, analyser, utvärderingar och perspektivstudier för beslut om vägval och inriktning.8

Vi har i kapitel 8 för kulturpolitikens del föreslagit en modell som vi kallar decentraliserad målstyrning. Den avspeglas i vårt förslag till struktureringen av nya kulturpolitiska mål. Modellen förut-

3 SOU 2008: 118. Styra och ställa – förslag till en effektivare statsförvaltning, s. 150. ”På områdena försvar, energi och kultur saknas helt fristående utvärderingsmyndigheter, medan det finns partiella lösningar på bland annat hälso- och sjukvårdsområdet samt inom näringslivsområdet. På skolområdet har en någorlunda fristående utvärderingsmyndighet nyligen bildats och på socialförsäkringsområdet håller en sådan på att bildas. På miljöområdet finns ett färskt utredningsförslag om att bilda en ny myndighet som bland annat ska ansvara för utvärdering.” 4 Dessa myndigheter ersätter Nutek, Institutet för tillväxtpolitiska studier samt Glesbygdsverket. Se vidare Per Molander, 2008, Den centrala förvaltningens struktur. Rapport till 2006 års förvaltningspolitiska kommitté. 5 Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU), Institutet för tillväxtpolitiska studier (ITPS), Institutet för utvärdering av internationellt utvecklingssamarbete (SADEV), Brottsförebyggande rådet (BRÅ), Statens beredning för medicins utvärdering (SBU), Statens institut för kommunikationsanalys (SIKA), Statens livsmedelsekonomiska institut (SLI), Svenska institutet för europapolitiska studier (SIEPS). 6SOU 2008:63, Myndighet för miljön – en granskning av Naturvårdsverket. 7 Myndigheten för skolutveckling lades ned 1 oktober 2008 och flera av dess funktioner finns i dag hos Skolverket. 8 En möjlighet skulle kunna vara att ge antingen Riksrevisionen eller Statskontoret ett särskilt permanent uppföljningsuppdrag avseende kulturområdet. Riksrevisionen är dock en myndighet under riksdagen. Statskontoret arbetar direkt på regeringsuppdrag för all statlig och statsfinansierad verksamhet och ett specialansvar för just kulturområdet skulle vara en udda lösning.

sätter att regeringen i ökad utsträckning jämfört med i dag, har tillgång till en fristående funktion av det slag vi förespråkar.

Vad gäller Kulturrådets nya utvärderande verksamhet vill vi peka på några framgångsfaktorer.9 Myndigheten bör dels ha tillräcklig egen analytisk kompetens och egen utvärderingsverksamhet, dels ha kompetens och tillräckliga resurser för att kunna beställa utvärderingar av andra myndigheter såsom universitet, högskolor, olika organ och företag.10

I vårt yttrande inför den forskningspolitiska propositionen (se bilaga 6) föreslog vi att en särskild myndighet inom kulturområdet borde ha ett samlat ansvar för en beredning av kulturområdets forskningsfrågor. Detta dock under förutsättning av att finansieringsfrågan löstes. Om så sker bör Kulturrådet i dess nya roll kunna vara denna utpekade myndighet (se vidare 10.2).

18.3. Ansvaret för portföljmodellen

Som vi redan inledningsvis konstaterat behövs det en statlig företrädare för och samordnare av det nationella ansvaret i statens förhandlingar och överenskommelser med landstingen, enligt vårt förslag om den portföljmodell som ska ligga till grund för samspelet mellan den offentliga sektorns aktörer (se ovan kapitel 12).

Huvudansvaret för politikens verkställande under regeringen ska enligt vårt förslag i första hand ligga på myndigheterna med förvaltningsuppdrag. Det gäller också värderingen av hur kulturpolitiken regionalt och kommunalt fungerar i relation till den egna sfären. Det är emellertid inte lämpligt att uppdra åt en av förvaltningsmyndigheterna att företräda de andra. Det skulle oundvikligen leda till problem i avvägningen mellan de delvis skilda prioriteringar som förvaltningsmyndigheterna naturligen ska stå för.

9 Jfr Per Molander, 2004. 10 I Storbritannien finns fristående institut och företag som gör utvärderingar. Exempelvis IPPR, Institute for Public Policy Research (www.ippr.org), som är en oberoende tankesmedja grundad 1986. Verksamhetsformen är en “registered charity” och de anser sig själva vara den största och mest välkända i England IPPR har bl.a. tagit fram studien “From access to participation – Cultural policy and civil renewal” (Emily Keaney, 2006) som) med stöd av bl.a. Arts & Business, English Heritage, Heritage Lottery Fund. Ett annat exempel är Trends Business Research (TBR) som för DCMS och Arts Council England) tagit fram rapporten Our Creative Talent: the voluntary and amateur art in England (2008).

Lösningen blir således att förhandlingsmandatet i stället läggs på Kulturrådet som får ett nytt uppdrag att samordna och företräda de statliga intressena.

Statens kulturråd är sedan den 1 januari 2008 en styrelsemyndighet. Den förändring av myndigheten och det nya uppdrag som vi föreslår aktualiserar frågan om framtida verksamhetsform. Oavsett vilken form som bäst kan motsvara det nya Kulturrådets uppdrag anser vi att det bör finnas en struktur inom myndigheten som möjliggör för företrädare för förvaltningsmyndigheterna med ansvar för de föreslagna sfärerna att vara delaktiga i hanteringen inom ramen för portföljmodellen.

Vi ser alltså framför oss att förvaltningsmyndigheterna bör vara företrädda i överläggningarna enligt portföljmodellen och att statens agerande på så sätt ska bygga på ett samordnat uppträdande från de berörda myndigheternas sida.

Det betyder bl.a. att Kulturrådet inte bör eller behöver bemannas för att självständigt kunna handha uppgifterna enligt portföljmodellen. Kulturrådet ska i betydande utsträckning kunna förlita sig på förvaltningsmyndigheternas kompetens och resurser. Dessa bör dessutom utifrån sina ansvarsområden sörja för statens underlag till överläggningarna och de ska medverka i utarbetandet av de statliga prioriteringarna.

De tillförsäkras på så sätt ett rimligt inflytande i överläggningarna. Det bör dock vara Kulturrådet som leder verksamheten och som har det yttersta ansvaret de statliga ställningstagandena och besluten.

Ansvaret för att följa upp och värdera resultaten av portföljmodellen bör vara delat mellan det Kulturrådet och de föreslagna förvaltningsmyndigheterna med ansvar för sfärerna. Den innebär i korthet att Kulturrådet ska ha ansvaret för att den resultatinsamling som förvaltningsmyndigheterna svarar för ska vara jämförbar för hela kulturområdet, att den sker med rimligt likartade metoder och är möjlig att värdera utifrån rimlig enhetliga principer. Där de föreslagna sfärmyndigheterna var och en svarar för den grundläggande uppföljningen för sitt ansvarsområde, ska Kulturrådet stå för den samlade värderingen av hur statsbidraget använts och vilka effekter det fått.

18.4. Övriga uppgifter för Kulturrådet

Det är således viktigt att det finns tydliga principer för ansvars- och uppgiftsfördelningen mellan Kulturrådet och de förvaltningsmyndigheter som ansvarar för sfärerna. Vägledande bör enligt vår mening här vara att Kulturrådet bara i begränsad omfattning bör ha egna direkta och exekutiva uppgifter inom kulturpolitiken. Myndigheten bör inte i första hand verkställa kulturpolitiken, utan följa och utvärdera den. Det samlade ansvaret för portföljmodellen passar väl in i ett sådant sammanhang, eftersom modellen ytterst i det verkställande ledet handlar om landstingens sätt att förvalta det kulturpolitiska ansvar som anförtros dem via det statliga bidraget.

Projektsatsningar

Vi förespråkar att kulturpolitiken i ökad utsträckning framgent präglas av samlade initiativ över genrernas och ändamålens gränser. Då uppkommer ett behov för regeringen att kunna peka ut en myndighet som ytterst ansvarig för olika projekt eller satsningar som den vill prioritera, även när projekten berör flera av kulturpolitikens sfärer.

Vi bedömer det som lämpligt att regeringen i ökad utsträckning använder förvaltningsmyndigheterna för politikens verkställande och är återhållsam i tillskapandet av särskilda projektorgan för enskilda satsningar.

Från de senaste årens initiativ kan även nämnas satsningar på barn, ungdomar, skola, kulturår, mångkultur eller sysselsättningsskapande projekt – alla projekt som berör kulturområdets samtliga sfärer. Huvudregeln bör vara att regeringen lägger huvudansvaret för särskilda projekt av denna art hos den av de föreslagna sfärmyndigheterna vars ansvarsområde bedöms vara det som först och främst berörs av projektet. Den myndigheten bör också få ansvaret att samordna sfärmyndigheternas samlade insatser.

Om projektets eller uppgiftens profil är sådan att regeringen särskilt vill markera vikten av ett samlat deltagande från hela kulturområdet, bör ansvaret kunna läggas på Kulturrådet i den nya roll som vi föreslår. Det bör dock undvikas att dess verksamhet domineras av den typen av uppgifter. Förutom det vi pekat ut som myndighetens kärnuppgifter, finns alltså ytterligare funktioner inom kulturpolitiken som med fördel kan förläggas till detta.

Kulturell mångfald som strategiskt ansvar

Sveriges kulturella mångfald skapar nya förutsättningar för kulturpolitiken. Med kulturell mångfald menas här ett brett perspektiv som innefattar såväl etnicitet och ursprungsland som t.ex. språk, religion, genus och jämställdhet, sexuell läggning, funktionalitet, generation och ålder. Inte minst de nationella minoriteternas språk och kultur är viktiga inslag i Sveriges kulturella mångfald där Sverige även har folkrättsliga åtaganden. Vi har redogjort för våra överväganden i dessa grundläggande frågor bl.a. i kapitel 2, 5 och 7.

Den inriktning på kulturpolitiken som presenteras i detta betänkande strävar efter att skapa nya arenor för möten mellan människor. Insatser för detta bör prioriteras. Samarbetet med andra politikområden i gemensamma frågor kring kulturell mångfald bör öka. Kulturpolitiken kan här fylla en viktig roll. När människor får en ömsesidigt ökad förståelse för varandras kulturarv kan detta bidra till social sammanhållning.

Ett framgångsrikt arbete med dessa uppgifter ställer krav på moderna arbetsformer där bl.a. utvärdering och metodutveckling ingår. Detta ser vi som ett ansvar för respektive förvaltningsmyndighet. Frågans art och betydelse för dagens samhälle gör det dock nödvändigt med ett utvecklat samspel mellan förvaltningsmyndigheterna.

Kulturrådet har i dag ett ansvar för frågor om mångfald. Bland företrädare för olika grupper finns det en utspridd och omfattande kritik mot hur rådets hanterat uppgiften. Klara strategier och planer tycks ha saknats.

Vi förordar att Kulturrådets ansvar i dess nya roll förskjuts till att skapa samspel mellan kulturområdets förvaltningsmyndigheter och kulturinstitutioner i dessa frågor. Vidare bör Kulturrådet i dess nya roll ansvara för den samlade utvärderingen av insatserna såväl inom de statliga verksamheterna som inom ramen för portföljmodellen.

19. Kulturinstitutionerna

Vår bedömning: Kulturinstitutionernas utveckling och förnyelse

är en av kulturpolitikens huvudfrågor. Styrningen av kulturinstitutionerna bör utvecklas med hänsyn till arten av deras respektive uppdrag.

Våra förslag:

  • Möjligheten att styra institutionerna genom en form av verksamhetskontrakt med flerårig giltighetstid bör prövas.
  • De föreslagna förvaltningsmyndigheterna för sfärerna bör ges i uppdrag att driva och samordna utvecklingsfrågor som är väsentliga för institutionerna.
  • En särskild utredning bör göras av dels institutionernas grunduppdrag, dels av organisationen av fristående institutioner och institutionskoncerner.
  • En översyn bör initieras för att i samråd med den romska minoritetens organisationer förbereda uppbyggnaden av en institutionell hemvist för den romska kulturen.

19.1. Inledning

De statliga och statsstödda kulturinstitutionerna

Vi gör i våra överväganden och förslag en åtskillnad mellan å ena sidan kulturområdets förvaltningsmyndigheter och å andra sidan kulturinstitutioner. Skälet till detta är att vi ser behov av att regeringens styrning anpassas till de i viss mån olika förutsättningar som gäller för myndigheterna med förvaltningsuppgifter och kulturinstitutionerna. Det gäller även de kulturinstitutioner som drivs i

myndighetsform. Vi har behandlat dessa frågor in kapitel 6.1 (se även kapitel 14).

Kulturinstitutionerna är, med denna distinktion, huvudsakligen inriktade på att producera och kommunicera kulturell verksamhet i form av t.ex. museiverksamhet, scenkonst, biblioteks- eller arkivservice.

Flertalet statliga kulturinstitutioner är myndigheter: Forum för levande historia, Livrustkammaren och Skoklosters slott med Stiftelsen Hallwylska museet, Moderna museet, Nationalmuseum med Prins Eugens Waldemarsudde, Naturhistoriska riksmuseet, Riksutställningar, Statens försvarshistoriska museer (med Armémuseum och Flygvapenmuseum), Statens historiska museer (med Historiska museet, Kungl. myntkabinettet och Tumba bruksmuseum), Statens maritima museer (med Vasamuseet, Sjöhistoriska museet och Marinmuseum), Statens museer för världskultur (med Världskulturmuseet, Östasiatiska museet, Medelhavsmuseet och Etnografiska museet), Arkitekturmuseet samt Statens musiksamlingar (med Musikmuseet, Svenskt visarkiv och Musikaliska akademiens bibliotek).

Det finns också ett antal kulturinstitutioner med verksamhet i stiftelseform, bl.a. Stiftelsen Arbetets museum, Stiftelsen Nordiska museet, Stiftelsen Skansen och Stiftelsen Tekniska museet, som drivs huvudsakligen med stöd av statsbidrag. Som stiftelser är de självägande. Anslagsstiftelser är dock entydigt beroende av statens bidrag för att kunna drivas vidare. Utan statsbidrag torde flertalet av dem i enlighet med stiftelselagens1 bestämmelser behöva avvecklas. Nya anslagsstiftelser får enligt stiftelselagen inte bildas.

Inom scenkonstområdet finns följande institutioner: Kungliga Dramatiska teatern AB, Kungliga Operan AB och Svenska Riksteatern – som är en ideell förening. Stiftelsen Svenska Rikskonserter och Stiftelsen Dansens hus är stiftelser liksom Drottningholms slottsteater.

Staten bidrar genom årliga verksamhetsbidrag till finansieringen av drygt 150 organisationer som kan betecknas som kulturinstitutioner i olika utvecklingsstadier. Det handlar framför allt om arkiv, museer, orkestrar och teatrar samt om något enstaka bibliotek och några andra verksamheter.2

1 Lagen (1994:1220) om stiftelser. 2 ESV, 2008:34. Att verka genom andra. Kartläggning av organ med statligt åtagande. Uppgifter hämtade från ESV underlagstabeller.

Några av dem som i dag kan räknas till gruppen kulturinstitutioner vill vi hellre se ingå i gruppen förvaltningsmyndigheter. Det gäller Arkitekturmuseet, Riksutställningar och Stiftelsen Svenska Rikskonserter. De behandlas i kapitel 16 och 17.

Staten ger också bidrag till regionala kulturinstitutioner. Vissa av de frågor om institutionernas villkor, särdrag och principer för styrning m.m. som behandlas i detta avsnitt med avseende på de statliga institutionerna torde vara relevanta också för landstingen och kommunerna i deras roller som institutionshuvudmän.

19.2. Vår syn på kulturinstitutionerna

I kapitel 6.1 i vår grundanalys, har vi beskrivit de olika verksamheter och verksamhetsformer genom vilka den statliga kulturpolitiken bedrivs – eller omvänt vilka kulturverksamheter som är beroende av statligt stöd.

Inom ramen för utredningsarbetet har vi genomfört en serie seminarier med cheferna för de statliga kulturinstitutionerna.3 De uppfattningar och tolkningar av institutionerna och deras villkor som redovisas är dock våra egna. Vår ambition är att ge en beskrivning som vi uppfattar har stöd i samtalen med institutionernas ledningar och att förmedla den bild som vi uppfattar vara gemensam för flertalet av dem.

Av statsbudgetens totala utgifter för kultur och medier om drygt åtta miljarder kronor utgör kostnaderna för kulturinstitutionerna ungefär 60 procent (jfr figur 6.5 i kapitel 6.1). Om kostnaderna är ett bra mått på betydelsen av kulturpolitikens olika delar är således stödet till institutionsväsendet kulturpolitikens enskilt viktigaste fråga. Under alla omständigheter är väl fungerande offentliga eller offentligt understödda kulturinstitutioner en förutsättning för en väl fungerande kulturpolitik.

I praktiken förutsätter den permanenta kulturinstitutionen en allmännyttig finansiering. I Sverige och stora delar av övriga Europa bidrar staten liksom landsting och kommuner med finansiering. Särskilt i Storbritannien och i Tyskland finns det flera

3 Institutionscheferna har varit indelade i fyra grupper som utredningens företrädare träffat vid vardera tre tillfällen. Dessutom har särskilda möten hållits med cheferna för stiftelserna. Underlaget för samtalen, i form av en promemoria om institutionernas villkor har funnits tillgängligt på utredningens hemsida. Vad som sägs om institutionernas villkor i detta kapitel är väsentligen kongruent med innehållet i den promemorian.

institutioner som ägs och finansieras genom t.ex. allmännyttiga stiftelser och fonder.

I kapitel 3 har vi beskrivit hur institutionsgrundandet i Sverige tar sin början vid 1800-talets mitt med Nationalmuseum i Stockholm. Det är en del av en allmän västerländsk rörelse som hänger ihop med de nya framväxande nationalstaterna, industrialiseringen, urbaniseringen och sekulariseringen. Den monumentala, offentliga institutionsbyggnaden gör entré. Byggnaden signalerar i det fysiska rummet att den kulturella verksamhet som bedrivs i den är viktig och har en hög status. Vi kan säga att byggnaden slår fast att kulturverksamheten är normbildande för vad vi ska uppfatta som angelägna kulturella uttryck.

I kapitel 4 och 5 har vi försökt att skildra det komplexa sammanhang där nya kulturinstitutioner under 1900-talet uppenbarligen grundas som uttryck för viktiga kulturella skiften.

Oavsett hur vi närmare ska tolka kulturinstitutionerna som kulturella symboler så bör det ske i medvetenhet om att de fungerar i ett sådant sammanhang. Den insikten bör finnas som en grundval för statens förhållningssätt till institutionen, likaväl som i institutionens bild av sitt uppdrag.

Från statens – regeringens och riksdagens – sida krävs att man inte nöjer sig med att institutionen fungerar som en kraftfull symbol. För institutionens fortsatta utveckling, förutsätts nya utmaningar och idéer om samhällsuppdrag. Från institutionens sida krävs å andra sidan medvetenhet hos ledning och personal, inte bara om att den egna verksamheten, ämnets eller genrens utveckling, utan även förståelse för de speciella villkor och det ansvar som den institutionella statusen skapar. Att ansvara för nationella symboler förpliktigar.

Verksamhetsformerna

Bland de kulturinstitutioner som staten är huvudman för, eller har det huvudsakliga ekonomiska ansvaret för, finns såväl myndigheter som stiftelser och bolag. Vi har inte kunnat finna någon annan grund för olikheterna än att verksamhetsformen har valts utifrån den för tillfället gällande förvaltningspolitiska trenden inom statsförvaltningen. När valet sedan en gång gjorts är det svårt att ändra.

Flera landsting har arbetat mer aktivt än staten med att ändra och utveckla verksamhetsformerna för sina institutioner. Det har i första hand handlat om att överge formen anslagsstiftelser.

Ämnen och genrer

Alla typer av kulturella verksamheter kan bedrivas i institutionaliserade former – likaväl som verksamheter inom andra samhällsområden. Bland de statliga kulturinstitutionerna med manifesta institutionsbyggnader finns teatrar, operahus, bibliotek och arkiv, och kanske framför allt museer. Den andel av statens kulturbudget som används för att finansiera museiinstitutioner har som vi tidigare sett (kapitel 6.1.6) ökat markant sedan 1970-talet.

Inom kulturpolitiken har man gjort en uppdelning av institutionerna som grundar sig i om de är inriktade på konstarterna eller på kulturarvet. Vi har uppfattat att utvecklingen går i riktning mot att den indelningsgrunden blir allt mindre relevant. De museer som kallas för kulturhistoriska arbetar allt oftare med samtida konstnärlig gestaltning som uttrycksmedel. Arkivens och bibliotekens informationsförmedling gäller såväl historia som samtid och samma sak gäller scenkonstens repertoar. Konserthusens och operahusen repertoarer domineras av musik från tiden före 1900-talet.4 Operan och Dramaten har båda ett tydligt kulturarvsansvar angivet i sina riktlinjer.

Organisationsformerna

Efter hand som institutionerna på kulturområdet blivit allt fler, har hanteringen av det stora antalet institutioner som lyder direkt under regeringen försvårats. Sedan 1970-talet har därför ett antal ”koncernmyndigheter” bildats genom att museiinstitutioner lagts samman i gemensamma myndigheter.5 Vi har beskrivit den utvecklingen i kapitel 4 och 5. De första koncernmyndigheterna kom dock till på motsatt vis, genom att vad som ursprungligen var delar inom ett större museum växte ut och knoppades av som särskilda

4 Den professionella orkestermusiken i Sverige (SOU 2006:34) s 73ff. 5 T.ex. Statens musiksamlingar 1981 och Statens museer för världskultur 2004.

institutioner.6 Koncernlösningarna är till delar omdiskuterade. I flera fall har de ifrågasatts även internt. Detta kan ha att göra med de ingående museernas behov av och önskemål om autonomi och integritet som vi strax återkommer till.

Generellt sett kan konstateras att frågor om lämplig storlek på koncernerna, hur många institutioner som är lämpliga att ingå, vilka deras inbördes relationer bör vara eller vilken grad eller art av självständighet som institutionerna bör ha inom koncernen inte i nämndvärd omfattning diskuterats inom kulturpolitiken.

Givetvis strävar varje koncernmyndighet, inom gällande regelverk, efter att skapa så väl fungerande organisationer som möjligt och att hantera de problem som finns. Samtidigt finns behov av att diskutera frågor om styrning och ledning av dessa ytterligare.

Institutionernas uppdrag

Kulturinstitutionernas huvudsakliga verksamhet är att förmedla berättelser om kultur och samhälle, gestalta vår samtid eller med konstnärlig metod spegla eller kommentera samtiden och historien. Sådana uppdrag förutsätter kunskaper, erfarenhet och kreativitet för att lösas på ett sätt som upplevs som relevant av omvärlden. Det innebär att huvudmannen definitionsmässigt måste ge vida ramar för institutionen att lösa uppdraget. Uppdraget bör inte formuleras på annat sätt än mycket allmänt.

För att hitta andra delar av den offentliga förvaltningen som i detta har en jämförbar ställning ligger det kanske närmast till hand att peka på högskoleväsendet där ju frågan om forskningens frihet inom akademien har många likheter med frågan om kulturskapandets frihet inom institutionerna.

Andra jämförelser kan göras med medierna. Om mediernas berättelser och informationsförmedling uppfattas som styrda av statliga eller politiska intressen, så förlorar de omedelbart sin trovärdighet. Samma sak gäller i grunden kulturinstitutionerna, framför allt scenkonstens institutioner och museerna i deras tolkande och gestaltande verksamhet.

För medierna är relationen till den politiska makten en fråga som ständigt debatteras. I fråga om public serviceföretagen upp-

6 Detta gäller avknoppningarna från Nationalmuseum, Östasiatiska museet och Moderna museet, samt från Historiska museet (som självt är en avknoppning från Riksantikvarieämbetet), Myntkabinettet och Medelhavsmuseet.

fattas frågan om hur relationen till staten ska regleras vara av största vikt.

Kulturinstitutionerna är däremot myndigheter eller drivs i former som nära motsvarar myndighetens. Frågan om hur de ska styras har i begränsad omfattning diskuterats i kulturpolitiken sedan 1974 års kulturpolitik lanserades.7 Samtidigt har staten utvecklat målstyrningen för förvaltningsmyndigheterna. Den innebär att myndigheterna ska styras av tydliga mål och uppdrag men själva i hög grad avgöra hur målen ska nås och uppdragen utföras.

Någon konkretiserad offentlig diskussion om hur målstyrning ska tillämpas på kulturinstitutioner har inte förts. Vilken typ av uppdrag kan regeringen ge institutionerna? Vilka uppdrag utvecklar och stärker institutionerna, vilka innebär att deras trovärdighet skadas genom att de blir politikens ombud? Hur bör styrningen differentieras mellan förvaltningsmyndigheter och det vi här kallar kulturinstitutioner och som kan vara såväl statliga myndigheter som drivas i annan verksamhetsform?

Rationalisering

I kapitel 6 har vi belyst den långsiktiga ekonomiska utvecklingen för kulturområdets verksamheter, däribland kulturinstitutionerna. Institutionerna har, på samma sätt som statsförvaltningen i övrigt krav på att kontinuerligt effektivisera sin verksamhet. Vi kunde konstatera att effektiviseringskraven successivt har skärpts.

När vi undersökt de statliga museernas ekonomiska villkor har vi kunnat se att hyressättningen tycks ha konsekvenser som inte är rimlig. Mer än någon annan enskild faktor har hyrorna påverkat museernas ekonomi. Hyrorna har pressat institutionerna när de höjdes under 1990-talet, men de har sänkts under 2000-talet.

Omfattningen av rationaliseringskraven kan diskuteras. Statens fastighetsverk, som förvaltar de flesta av de aktuella institutionernas byggnader, motiverar sin hyressättning med att byggnadernas drift och underhåll är kostnadskrävande. Institutionerna har inte på samma sätt fått gehör för anslagsansökningar för att täcka kostnadskrävande verksamhet.

Det kan konstateras att ett krav på fortlöpande kostnadsrationaliseringar förutsätter att det finns reella förutsättningar för institutionerna att effektivisera sin verksamhet. För museernas del

7 En utförlig diskussion fördes emellertid av utredningen 1972 års Kulturråd, jfr ovan kap. 4.

har museikoordinatorns arbete inneburit att möjligheterna till effektiviseringar genom bättre samordning inom museiområdet på allvar aktualiserats, t.ex. via gemensamma stödfunktioner i form av föremålsarkiv och administrativt stöd.

Det finns dock skäl att fråga om inte kulturpolitiken generellt borde innehålla fler initiativ och instrument till stöd för institutionernas utveckling. Man bör inte blunda för att när rationaliseringskraven drivits till en viss punkt så kommer sammanslagningar eller återintegrationer mellan det som i dag är separata institutioner att krävas. Alternativet är institutioner som får svårt att hävda sin relevans.

Institutionernas dilemman

Med denna diskussion har vi velat visa på kulturinstitutionernas särdrag och den ambivalens som finns inbyggd i själva idén om kulturinstitutionen. De institutioner som är statliga, eller som staten har huvudansvaret för, är nationella symboler och ska kanske ytterst uppfattas som normativa uttryck för den samhälleliga kultursynen. I detta ligger en stark nimbus och auktoritet.

Samtidigt ska institutionerna driva kulturella verksamheter som ska attrahera publik och användare. De ska spegla samtiden och vara i genuin mening kulturbärande. Om de uppfattas som ombud för politiken mister de sin trovärdighet och ändå är de såsom nationella manifestationer nära knutna till samma politik.

Därför blir frågan om institutionens autonomi och integritet en centrala fråga. Institutionen behöver ha en självständig roll gentemot omvärlden och mot politiken för att kunna fylla sin roll. Autonomi och integritet riskerar dock att tippa över mot slutenhet, brist på omvärldskommunikation och förändring. Detta är kulturinstitutionens ena dilemma. Kvaliteten i verksamheten hänger på om den förmår att bemästra det.

Men det finns ett ytterligare dilemma, som hänger samman med förändringens villkor. Kulturinstitutionen har en särställning och en särart. När normer ändras och förskjuts är det ofta fråga om komplicerade processer. Synen på kulturinstitutionerna som i någon mening eviga och som ett uttryck för våra normer om kultur, förklarar varför det gärna uppfattas som utmanande när de förändras. Men även kulturinstitutioner behöver förändras och utvecklas för att gå i takt med sin samtid.

Dagens rörelse

Under våra kontakter med företrädare för kulturverksamheter och personer med anknytning till kulturområdet har vi mött en viss återkommande kritik av kulturinstitutionerna. Dessa beskrivs som förhållandevis slutna, visserligen angelägna om sina besökare, men kanske inte lika angelägna om att ta emot intryck och synpunkter från dem. Företrädare för det icke-institutionella kulturlivet beskriver ofta institutionerna som utpräglat traditionsorienterade – detta gäller inte minst scenkonstens institutioner – på så sätt att ansvaret för det nyskapande i allt för hög grad lämnas över till andra aktörer. I kapitel 9 har vi beskrivit hur institutionernas samarbete med folkbildningen försvagats, men också noterat att det finns flera exempel på både nya och gamla sätt på vilka institutioner samarbetar med det civila samhället. Från den politiska nivån i kommuner och landsting sägs ibland att institutionerna inte alltid är tillräckligt uppmärksamma mot politikens prioriteringar.

Till delar kan denna kritik vara befogad. Vårt överordnade intryck är emellertid att det sammantaget finns en stark rörelse inom och bland dagens kulturinstitutioner mot förnyelse. Även om det förekommer kritiska röster av det slag vi refererat, uppfattar vi att institutionerna sammantaget har en stark ställning i dagens Kultursverige.

Den utveckling vi tycker oss se hos dagens institutioner kan beskrivas med hjälp av tre schematiserade förhållningssätt för en kulturinstitutioner:

Det första förhållningssättet innebär att institutionen är inriktad på att vara sig själv, på att slå vakt den institutionella integriteten och dess inre ordning. Institutionen stävar efter kontroll över den egna dagordningen och att själv få sätta sin agenda. Den ser som sin uppgift att förmedla den bild eller tolkning av historien eller den konstnärliga vision som finns inom institutionen. Fokus ligger på ”att nå ut”.

Ett andra förhållningssätt är inriktad på att öppna den egna arenan för andra, bjuda in och låta alternativa tolkningar och föreställningar komma till uttryck även inom institutionens väggar. Man har insett betydelsen av att institutionen är en del av ett sammanhang där den samspelar med sin omvärld och agerar därefter. Fokus ligger på kommunikation.

Ett tredje förhållningssätt handlar om att institutionen uppfattar sig som en del av samtidens sociala rörelser och ser sig som en

arena som där dessa avspeglas eller t.o.m. utspelas. Fokus ligger på process.

Det första förhållningssättet svarar enkelt uttryckt mot den traditionella kulturinstitution och kanske mot det som kan kallas stereotypen av en institution. Vi uppfattar att det andra förhållningssättet i allt högre grad nu präglar kulturinstitutionerna och att detta är den överordnade trenden. Att institutionerna fullt ut inte lämnat det första förhållningssättet bakom sig tycks dock framgå av den kritik som ändå finns.

Det tredje förhållningssättet representerar en riktning i vilken en del institutioner börjat röra sig. Men vi vet inte hur långt i ett processuellt förhållningssätt som en kulturinstitution kan gå, utan att autonomi och integritet tar skada.

I vår grundanalys över kulturpolitikens uppgifter och villkor har vi pekat på hur det som allmänt kan kallas frihetsrörelser i allt högre grad tenderar att prägla kulturerna i de västerländska samhällena. Vi har till och med antytt att den tidsandan kan avläsas i gestaltningen av 1980- och 90-talens nya kulturinstitutioner. I institutionernas innehållsliga utveckling ses kanske nu hur de intar sina nya roller i vår samtid.

Den rörelsen uppfattar vi som en av kulturpolitikens viktigaste uppgifter att understödja och driva vidare.

19.3. Stödet till institutionernas utveckling och fortsatta förnyelse

Vi går nu över till att behandla vilka frågor som vi uppfattar som centrala för den fortsatta utvecklingen och hur stödet och styrningen bäst utformas och organiseras.

Synen på institutionerna och relationen till politiken

Vi anser att den koppling – och sammanblandning - som gärna görs mellan kulturinstitutionernas innehåll och verksamhet och institutionen som byggnad och symbol bör minska.

Vi tror att regeringen i styrningen av institutionerna bör dra en klar, gärna formaliserad gräns mellan å ena sidan frågor om hur verksamheten leds och hur förändringsprocesser drivs samt å den andra sidan kulturverksamhetens innehåll och inriktning. I det

förra hänseendet är det viktigt att det finns en huvudman som både stöder och driver på i utveckling och förnyelse.

I ett betänkande från Autonomiutredningen8 behandlas frågan om universitetens och högskolornas relation till regeringen och deras ställning som myndigheter. Utredningen har föreslagit att universitet och högskolor ska ges en mer självständig ställning än den som dagens myndigheter har. Om den fortsatta beredningen av förslagen pekar mot att dessa genomförs bör man enligt vår mening överväga att ge en kommande reglering en så pass generell utformning att t.ex. även kulturinstitutionerna skulle kunna omfattas av samma regelverk.

Institutionernas ledningar möter inte så sällan internt motstånd mot utveckling och förnyelse som kräver uppbrott från det som etablerats. I kanske än högre grad handlar det emellertid om att omvärlden tenderar att se på institutionellt förändringsarbete med viss misstro. Som vi konstaterat gör sambandet mellan institutioner och normer att det ofta upplevs som utmanande när institutioner förändras.

Grunduppdrag och fleråriga verksamhetskontrakt

Institutionerna och deras ledningar bör ha ett tydligt mandat ifråga om den närmare inriktningen av institutionens arbete. Kulturinstitutionerna bör, som vi ser det, ha ett tydligt formulerat grunduppdrag från regeringen som allmänt lägger fast inom vilket område som institutionen ska verka eller vilka ämnen som är dess ansvarsområde. Politikens uppgift bör vara att efterfråga och stödja förnyelsearbete, att ge institutionens långsiktiga villkor och naturligtvis se till att de handskas ansvarsfullt med offentliga medel.

Vi ser behov av begränsningar av styrningen av institutionerna genom särskilda uppdrag eller specificerade återredovisningskrav i regleringsbrev. I stället bör en större tonvikt läggas vid att institutionerna får i uppdrag att redovisa strategier, handlings- och utvecklingsplaner. Dessa kan regeringen ta ställning till och återföra till institutionerna i form av uppdrag.

Långsiktigheten i institutionernas verksamhet kan garanteras genom att regeringen ger institutionens ledning uppdrag eller mandat på basis av den planering som regeringen godkänner. Sådana mandat kan med fördel omfatta längre perioder än det enskilda

8 SOU 2008:104 Självständiga lärosäten.

året. Den utveckling vi förordar innebär att styrningen av institutionerna borde kunna hämta inspiration från relationen mellan regeringen och public serviceföretagen, dvs. fleråriga sändningstillstånd är en modell som på många sätt kunde passa bättre än ettåriga regleringsbrev.

I samband med att en ny myndighetschef 2008 tillsattes för Talboks- och punktskriftsbiblioteket gavs myndigheten regeringens uppdrag att redovisa en framtidsstrategi med planer för hur den skulle arbeta för bl.a. uppnå ett ökat brukarperspektiv i verksamheten och hur ett effektivt teknik- och resursutnyttjande i samverkan med andra aktörer inom sitt verksamhetsområde skulle uppnås. Uppdraget lämnades mot bakgrund av en framtidsstudie som myndigheten själv hade tagit fram. Det kan ses som ett bra exempel på hur regeringen både kan understödja ett internt förnyelsearbete och ge myndighetschefen ett tydligt mandat att driva utvecklingsfrågor.

Längre perioder för verksamhetsplanering bör användas med förbehåll för de begränsningar som den årliga budgetprövningen skapar.

Institutionernas egna prioriteringar i relationen till regeringen gäller oftast behovet av långsiktighet och möjligheten att kunna investera långsiktigt i uppbyggnaden av institutionen. Det gäller såväl investeringar i byggnader, i anläggningstillgångar och i kompetensutveckling.

Rekommendationer om organisering och styrning

När det gäller organisationsfrågor förordar vi att utvecklingen mot att samla fler institutioner i större organisationer drivs vidare. Varje institution behöver här bedömas utifrån sina villkor och uppgifter. Små institutioner blir allt för sårbara, i synnerhet om de ska drivas under fortsatta hårda rationaliseringskrav.

En utveckling i den riktning vi förordar förutsätter att frågan om organisering, styrning och ledning av ”institutionskoncerner” ägnas en större uppmärksamhet genom ett utvecklingsarbete. Modeller och rekommendationer bör tas fram och goda exempel beskrivas och föras vidare. Dagens blandning av fristående institutioner och institutionskoncerner har vuxit fram under en lång tid. Därför förordar vi att en systematisk genomgång av institutions-

strukturen görs.9 Det viktigaste utgångspunkten för en sådan översyn bör vara att de institutioner som samlas i en gemensam ”koncern” har uppdrag som naturligt hänger samman och inbördes kan stärka varandra.

Vi kan här tala om institutionernas grunduppdrag, dvs. en tydlig idé om vad som motiverar att just den aktuella verksamheten har fått en institutionell status och vilken roll institutionen ska ha i kulturpolitiken. Institutioner med näraliggande och inbördes harmonierande grunduppdrag bör kunna samlas i gemensamma myndigheter. Där grunduppdragen i dagens institutionskoncerner inte harmonierar bör man på motsvarande sätt överväga ombildningar.

Flera av de frågor som vi tar upp som viktiga för institutionernas utveckling handlar om ett förvaltningsmässigt stöd av ett ganska handfast slag. Som sådant är det inte i alla delar av politiskt strategisk art. Mycket talar för att regeringen, efter en reform av förvaltningsorganisationen av den art vi föreslagit, delegerar uppgifter som handlar om stöd till institutionernas utveckling till respektive ansvarig förvaltningsmyndighet.

Vårt förslag om att knyta en museikoordineringsfunktion till den föreslagna myndigheten för samtid, historia och livsmiljö innebär också att den förvaltningsmyndigheten föreslås få ett särskilt ansvar för museernas gemensamma frågor.

Vårt förslag om en samlad myndighet för arkiv och bibliotek innebär, utöver integrationen mellan arkiv- och biblioteksväsendena, att det områdets samspel med museiväsendet ska kunna få ny kraft och energi. Behovet av samverkan inom ABM-området, dvs. gällande gemensamma frågor för såväl arkiv och bibliotek som museer, är uppmärksammat sedan länge, men vi anser att samarbetet inte har drivits tillräckligt energiskt. Ett tydligt huvudansvar för en myndighet att driva frågorna skulle sannolikt innebära att de skulle få ytterligare uppmärksamhet och prioritet.

Uppgiften att göra en översyn av institutionernas grunduppdrag, sammansättningen av institutionskoncernerna och även av verksamhetsformerna för scenkonstens institutioner, kan dock med fördel formuleras som ett särskilt utredningsuppdrag. Vi rekommenderar att en sådan översyn görs.

9 Ett förslag om översyn av museiväsendets koncerner redovisades i Museiutredningens betänkande Minne och bildning (SOU 1994:51).

Institutionerna och civilsamhället

En av huvudfrågorna för vår utredning är hur ett starkare samband mellan kulturpolitik och civilsamhälle ska kunna skapas. I detta kan institutionerna få en nyckelroll. Flera av dem är efterfrågade som samarbetspartners av civilsamhällets organisationer. Vi menar att institutionerna i högre grad bör fungera som länkar mellan den offentliga och det civila samhället och inkludera detta i sina arbetsprocesser.

Kring de flesta institutioner finns medborgargrupper som är intresserade av just de frågor som är institutionens ämne. Det gäller för de flesta museer, men också för arkiven, biblioteken och konstarternas institutioner. Det är i detta sammanhang viktigt att både utveckla samarbetet med existerande grupper, som t.ex. museernas vänföreningar, och samtidigt vända sig till nya grupper och finna nya former för samspel. Här kan både det nya kulturrådet och de förvaltningsmyndigheter som vi anser ska ha ansvar för föreslagna sfärer spela en roll i att utvärdera samspelet, bygga nätverk och sprida exempel på väl fungerande metoder och projekt (se vidare kap. 9). Genom att utveckla sitt samspel med olika grupper kan institutionerna bli än viktigare arenor i morgondagens Kultursverige.

19.4. Institutionell hemvist för den romska kulturen

Vårt förslag: En översyn initieras för att i samråd med den romska

minoritetens organisationer förbereda uppbyggnaden av en institutionell hemvist för den romska kulturen.

Genom Ramkonventionen för skydd av nationella minoriteter och Europarådets Konvention om landsdels- och minoritetsspråk tillerkänner Sverige fem nationella minoriteter respektive fem minoritetsspråk särskilda rättigheter: judar, romer, samer, Sverigefinnar och tornedalingar, respektive jiddisch, romani chib, samiska, meänkieli och finska (jfr kap. 8.2.2).

I Sverige har Statens kulturråd i uppdrag att stödja och främja de nationella minoriteternas språk och kultur. Institutet för språk och folkminnen arbetar också med att stödja minoritetsspråken. Även flera andra myndigheter och kulturinstitutioner arbetar med dessa frågor. För den samiska kulturen ansvarar främst Sametinget. För

de nationella minoriteterna finns flera kulturinstitutioner, däribland Ájtte, Samiska teatern, Judiska teatern, Judiska museet, Tornedalsteatern, Uusi teatteri (Nya Finska Teatern) Sverigefinländarnas arkiv samt de romska kulturcentren i Stockholm och Malmö. Den romska kulturen och språket saknar emellertid fortfarande en ansvarig nationell institution.

Flera organisationer och institutioner är berörda av dessa frågor. Den romska gruppen präglas av mångfald och detta behöver också synas i de satsningar som görs i förhållande till romer.

Vi föreslår därför att en översyn initieras för att i samråd med den romska minoritetens organisationer förbereda uppbyggnaden av en institutionell hemvist för den romska kulturen. En institutionell hemvist för den romska kulturen och språket skulle kunna innebära antingen ett uppdrag till en existerande kulturinstitution eller ett statligt bidrag till en romsk organisation för uppbyggandet av en sådan. Den frågan bör bli föremål för särskilda överväganden.

20. Genomförande och konsekvensanalys

20.1. Inledning

Enligt direktiven ska vi beräkna de ekonomiska konsekvenserna av de förslag som läggs fram. Om förslagen förväntas leda till kostnadsökningar ska vi föreslå hur dessa ska finansieras. Enligt våra direktiv är utgångspunkten oförändrade kostnadsramar för den statliga kulturpolitiken. Vi ska också redovisa vad förslagen får för konsekvenser för kulturområdets verksamheter och myndigheternas anställda. Vi ska även bedöma konsekvenserna enligt 14– 15 §§kommittéförordningen (1998:1474).

20.2. Övergripande bedömning och förslag

Vår bedömning: De omställningskostnader som föreslagna för-

ändringar av myndighetsstrukturen medför ryms inom befintliga ekonomiska ramar.

De förändringar vi föreslår i myndighetsstrukturen kommer att medföra minskningar av administrativa kostnader och även ge andra samordningsvinster.

Den ökade kostnaden för Kungl. bibliotekets nya uppdrag kan finansieras genom överförande av de kostnadsminskningar som ligger i våra samlade förslag. De medel som därutöver blir tillgängliga genom förändring av Stiftelsen Svenska Rikskonserters verksamhet och som inte i övrigt intecknas, bör användas inom Kulturdepartementets ram för att förstärka de stöd som fördelas av den föreslagna myndigheten för konstarterna.

Övriga förslag beräknas inte leda till några kostnadsökningar.

Vårt förslag: Ett uppdrag bör ges till Statskontoret om att göra en

noggrannare beräkning av de ekonomiska effekterna av förslagen. Ett sådant uppdrag bör genomföras parallellt med remissbehandlingen av detta betänkande.

I rutan ovan har vi sammanfattat vår bedömning när det gäller de ekonomiska konsekvenserna av våra förslag. I det följande beskriver vi närmare bedömningarna när det gäller genomförande och kostnadsfrågor.

Vi avslutar med en analys av övriga konsekvenser av förslagen.

20.3. Dialog och överenskommelser om regionala bidrag (portföljmodellen)

Vårt förslag om en förhandlingsmodell för fördelning av regionala bidrag till kulturverksamheter presenteras i kap. 12. Här nedan redogör vi för våra bedömningar om genomförande av modellen och om modellen medför kostnader för det offentliga.

Genomförande

Modellen bygger på att den på sikt genomförs i hela landet. Det är dock knappast praktiskt möjligt att, innan förhandlingarna fullt ut funnit sin form och den nödvändiga myndighetsstrukturen har kommit på plats, genomföra den första förhandlingsomgången med samtliga regioner eller landsting under ett och samma år. Förhandlingsprocessen bör därför utvecklas under hand.

Våra bedömningar av de insatser som krävs för att genomföra förslaget finns i kapitel 12.

Kostnadsanalys

Vår bedömning är att genomförande av modellen kan leda till vissa kostnadsökningar såväl inom statlig som regional eller landstingskommunal verksamhet. När det gäller den statliga organisationen för att genomföra modellen hänvisas till våra bedömningar gällande det nya Kulturrådet här nedan.

Eventuella kostnadsökningar för det offentliga i övrigt till följd av förslaget bedöms kunna rymmas inom befintliga ekonomiska ramar.

20.4. Kulturpolitik som en aspektpolitik – samspel med andra samhällsområden

Våra förslag i dessa frågor redovisas i kapitel 10. Vi bedömer att de förslag som presenteras inte i sig kommer att leda till några kostnadsökningar för det offentliga. I den mån en statlig myndighet får särskilda uppdrag med anledning av våra förslag kan dessa leda till viss kostnadsökningar. Vi anser dock att eventuella kostnadsökningar bör rymmas inom befintliga budgetramar.

20.5. De statliga stödformerna

Våra förslag om de statliga stödformerna som fortsatt ska fördelas på central nivå presenteras i kap. 13. Förslagen syftar till förändringar inom ramen för det befintliga stödsystemet. Förslagen i denna del bör därför inte leda till några kostnadsökningar.

Förslagen bör kunna genomföras med effekt under 2010.

20.6. Förändrad förvaltningsstruktur

Förslaget om samverkan inom området arkiv, bibliotek och språk

Vårt förslag innebär att ett uppdrag bör ges till berörda myndigheter att öka sin samverkan kring gemensamma frågor. Vi bedömer att förslagets eventuella kostnadsökningar bör kunna rymmas inom befintliga budgetramar.

Här nedan redogör vi närmare för genomförande och eventuella kostnader för förslagen rörande en samlad myndighet på arkivområdet och för Kungl. biblioteket.

En myndighet med ansvar för arkivområdet – Arkivverket

Kostnadsanalys

Kostnader kan uppstå initialt i samband med organisationsförändringen. Samtidigt kan vinster göras inom det administrativa området, t.ex. när det gäller ekonomi och HR-funktioner samt ITstöd. Tillsynsverksamheten bör också kunna effektiviseras. Tjänster vid såväl Riksarkivet som Krigsarkivet och landsarkiven kan samordnas till enheter med uppgifter för den samlade myndigheten och arkivsfären.

Sammantaget är det vår bedömning att genomförandet av en samlad myndighet på arkivområdet på kort sikt kan ske inom befintliga ramar och på längre sikt medför besparingar.

Genomförande

Förslaget om en samlad myndighet på arkivområdet framfördes första gången av Arkivutredningen 2002. Vi bedömer att det finns en beredskap för ett relativt snabbt genomförande. Vi anser därför att den samlade myndigheten bör kunna inrättas under 2010.

Den nya myndigheten bör därefter ges tillfälle att utveckla verksamhetsinnehåll och bemanna. Utvecklingen bör ske i samråd med Kungl. biblioteket för att myndigheterna gemensamt ska kunna planera verksamheten och inleda samarbete om de gemensamma uppdragen.

Kungl. biblioteket

Kostnadsanalys

Som beskrivits i kap. 15 föreslår vi ett nytt uppdrag för en nationell bibliotekspolitik ska läggas på Kungl. biblioteket.

Vi gör bedömningen att myndigheten för att kunna genomföra detta uppdrag behöver ökade resurser om 8−10 miljoner kronor fördelat på personalkostnader samt forsknings- och utvecklingsanslag. Vi bedömer att den ökade kostnaden för myndighetens nya uppdrag kan finansieras genom överförande av de kostnadsminskningar som ligger i våra samlade förslag.

Genomförande

Vårt förslag är att Kungl. biblioteket får detta ansvar fr.o.m. den 1 januari 2010 för att på så sätt ge förutsättningar för att Kungl. biblioteket och den samlade myndigheten på arkivområdet i samråd med varandra och med övriga berörda myndigheter ska kunna planera sin nya verksamhet och inleda samarbete om de gemensamma uppdragen.

En myndighet med ansvar för samtid, historia och livsmiljö

Kostnadsanalys

Som beskrivits i kapitel 16 föreslår vi att en myndighet med ansvar för samtid, historia och livsmiljö inrättas genom sammanslagning av Riksantikvarieämbetet, Riksutställningar, Statens konstråd, Nämnden för hemslöjdsfrågor och Arkitekturmuseet.

Kostnader kan uppstå initialt i samband med organisationsförändringen. Samtidigt kan administrativa och andra samordningsvinster förutses, t.ex. när det gäller gemensamma administrativa funktioner som ekonomi, HR-funktioner och IT-stöd. Gemensamma lokaler kan innebära lägre kostnader för lokalhyra. Myndigheten bör i allt väsentligt byggas upp av befintliga personalresurser inom de fem berörda myndigheterna. Vi tar i den bedömningen inte ställning till resursbehovet för den nya museikoordinatorsfunktion som föreslås av utredningen Museikoordinatorn.

Sammantaget är det vår bedömning att genomförandet av en samlad myndighet för området bör kunna ske inom befintliga kostnadsramar.

Genomförande

Vårt förslag är att organisationsförändringen genomförs under 2010. En organisationskommitté bör, som nämns i kapitel 16, tillsättas.

En myndighet med ansvar för konstarterna

Kostnadsanalys

Som beskrivits i kapitel 17 föreslår vi att en myndighet med ansvar för konstarterna inrättas genom sammanslagning av delar av Statens kulturråd, Konstnärsnämnden med Bildkonstnärsfonden, Författarfonden och delar av stiftelsen Rikskonserter.

Kostnader kan uppstå initialt samband med organisationsförändringen. Samtidigt kan i vinster göras inom det administrativa området t.ex. när det gäller ekonomi, HR-funktioner och IT-stöd. Gemensamma lokaler kan innebära lägre kostnader för lokalhyra. Myndigheten bör i allt väsentligt byggas upp av befintliga personalresurser inom de berörda verksamheterna.

Sammantaget är det vår bedömning att genomförandet av en samlad myndighet för området bör kunna ske inom befintliga kostnadsramar.

När det gäller förslagen som berör Rikskonserter kan det förutses att statliga medel frigörs.

Genomförande

Vårt förslag är att den nya myndigheten inrättas under 2010. En organisationskommitté bör, som nämns i kapitel 17, tillsättas.

En ny roll för Kulturrådet

Kostnadsanalys

Som beskrivits i kapitel 18 föreslår vi att Kulturrådet får ansvar för uppföljning, utvärdering och samspel på kulturområdet samt att myndigheten ska ansvara för förhandlingarna i portföljmodellen.

Myndigheten ska ha både utförande och beställande verksamhet. Hur stor kompetens som behövs är beroende av ett flertal faktorer, bl.a. vilken tyngdpunkt som ska ligga på respektive verksamhetsområde granskande verksamhet, samordning av portföljförhandlingar samt forskning. Det kan också bli aktuellt att för mer tillfälliga perioder hyra in personal. För att bedöma dessa frågor behöver verksamheten planeras mer i detalj, och vi har därför valt att inte föreslå något exakt personalantal för myndigheten.

Genomförande

Vårt förslag är att föreslagna förändringar genomförs under 2010, i samverkan med övriga förändringar av förvaltningsstrukturen.

20.7. Användning av frigjorda medel

De medel som blir tillgängliga genom förändringar av Rikskonserters verksamhet och som inte i övrigt intecknas bör användas inom Kulturdepartementets ram för att förstärka de stöd som fördelas av den föreslagna myndigheten för konstarterna

20.8. Uppdrag till Statskontoret

För att säkra och precisera bedömningarna när det gäller föreslagna förändringar av förvaltningsstrukturen krävs ytterligare beräkningar. Vi föreslår därför att ett uppdrag ges till Statskontoret att göra en noggrannare beräkning av våra förslag.

Ett sådant uppdrag kan lämpligen utföras av Statskontoret parallellt med remissbehandlingen av detta betänkande.

20.9. Ekonomiska konsekvenser av övriga förslag

När det gäller övriga förslag bedömer vi att de kostnader som kan uppstå kan betraktas som marginella och därför bör rymmas inom befintliga ramar.

20.10. Övriga konsekvenser

Vårt förslag när det gäller förändringar av regeringens styrning av myndigheter och institutioner har bäring på Regeringskansliet.

De förslag vi presenterar är i linje med de förslag som lades fram av Styrutredningen. Enligt Styrutredningens bedömning kommer en minskad tidsåtgång för rutinmässig årlig styrning i t.ex. budgetprocess och genomgång av myndigheternas regleringsbrev frigöra mer tid för strategiskt fokus på styrningen av myndigheterna. Förändringar i arbetsuppgifter påverkar i sin tur kraven på kompetens inom Regeringskansliet, vilket kan få konsekvenser för

Regeringskansliets rekrytering. Styrutredningen bedömer vidare att nya arbetsformer måste utvecklas, t.ex. att kunskaperna om på vilket sätt informella kontakter kan begagnas i styrprocesser måste öka.

Eventuellt ökade kostnader för Regeringskansliet, och då närmast Kulturdepartementet, bör kunna finansieras inom befintliga ramar.

20.11. Personella konsekvenser

Våra förslag till ändrad förvaltningsstruktur berör samtliga anställda vid de nämnda verksamheterna. Omstruktureringen ska ske med tillämpning av reglerna om övergång av verksamhet i lagen (1982:80) om anställningsskydd (LAS).

20.12. Regionala konsekvenser

Kulturverksamheter är viktiga drivkrafter för den regionala tillväxten. På många områden har verksamhet kunnat etableras genom regionala medel och ny samverkan uppstått.

Våra förslag beträffande ökad samverkan mellan stat, landsting och kommuner och en modell för fördelning av regionala medel via en särskild förhandlingsordning (portföljmodellen) bedömer vi kommer att leda till positiva konsekvenser för den regionala nivån genom ökat ansvar och inflytande i frågor om fördelning av statliga medel till den regionala nivån.

20.13. Konsekvenser enligt kommittéförordningen

Enligt 14 § kommittéförordningen (1998:1474) ska eventuell påverkan på kostnader eller intäkter för staten, kommuner, landsting, företag eller andra enskilda redovisas i betänkandet. Påverkan för staten redovisas ovan. Vi bedömer att de som i övrigt nämns i bestämmelsen inte påverkas kostnadsmässigt av våra förslag.

Enligt 15 § kommittéförordningen ska utredningen ange konsekvenser om förslagen i betänkandet har betydelse för den kommunala självstyrelsen, för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet, för sysselsättning och offentlig service i olika

delar av landet, för små företags arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga eller villkor i övrigt i förhållande till större företags, för jämställdheten mellan kvinnor och män eller för möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen.

För många människor med rötter i andra länder är kulturverksamhet öppningar in samhället i Sverige. Mångfalden berikar kulturverksamheterna och främjar en värdefull internationalisering av vår kultur. Våra förslag kan förväntas ge positiva bidrag till fastlagda politiska ambitioner inom dessa områden. De mål för kulturpolitiken som vi föreslår har i flera delar samma målsättning som de integrationspolitiska målen, främst när det gäller att skapa öppna gemenskaper som är tillgängliga för alla.

Vi bedömer vidare att de förslag vi lägger rörande ökad uppföljning och utvärdering ger bättre förutsättningar för att följa upp kulturpolitiken ur ett jämställdhets- och mångfaldsperspektiv.

Den kommunala självstyrelsen påverkas inte av våra förslag.

Förslagen om en ökad samverkan mellan stat, landsting och kommun inom ramen för portföljmodellen utgår från att kommunerna deltar i en ökad samverkan, men det är de enskilda kommunerna som själva avgör nivån på sitt engagemang.

På sikt kan våra förslag bidra till att främja såväl sysselsättning som offentlig kulturell service i olika delar av landet. Såväl civilsamhälle som små företag kan utvecklas bl.a. via den föreslagna portföljmodellen och genom offentlig stimulans. Fler ska få bättre förutsättningar både att ta egna initiativ och ta del i gemensamma projekt.

Några effekter avseende brottsligheten förutses inte. Inte heller ser vi något behov av särskilda miljökonsekvensanalyser.

Sammanfattningsvis ser vi inga negativa konsekvenser inom de områden som specificeras i 15 § kommittéförordningen. Tvärtom förväntar vi oss att kulturverksamheterna genom förslagen ska ge ytterligare positiva bidrag till samhällets utveckling.

Reservation och särskilda yttranden

Reservation av ledamoten Mats Sjöstrand

I detta betänkande argumenterar vi starkt för kulturens betydelse i samhället, för att kulturpolitiken ska bli mer lik andra politikområden och för att kulturpolitiken ska anpassas till den tid vi lever i. Det räcker egentligen att konstatera att digitalisering, internationalisering och migration medfört så stora förändringar i vårt samhälle att politiken måste vara annorlunda nu jämfört med i början av 1970-talet.

Det finns dock några bedömningar i detta betänkande som jag reserverar mig mot. Det gäller förslagen inom det område som jag behärskar bäst, nämligen skatteområdet.

Enligt sina direktiv ska Kulturutredningen inte behandla frågor avseende svensk beskattning eller lämna förslag till ändringar i den svenska beskattningen. Jag kan notera att utredningen valt att bortse från denna del av sina direktiv.

Vad först gäller tankegångarna i avsnitt 10.5 om skatteincitament för kultur som friskvårdsinsats går dessa emot grundprinciperna för bra skattelagstiftning. Skatteregler ska vara så enkla som möjligt och innehålla så få undantag som möjligt. Undantag från skatte- och avgiftspliktplikt för förmån som arbetsgivaren tillhandahåller innebär att beskattningen inte blir neutral och bör enligt min mening undvikas i största möjliga utsträckning, en linje som slogs fast i samband med den stora skattereformen i början 1990-talet. Då stramades skattereglerna om förmåner upp och en mängd avdrag avskaffades, t.ex. avdrag för sjukdomskostnader. Utredningens förslag innebär en återgång till ett tankesätt som gällde före skattereformen och strider dessutom – enligt min mening – mot utredningens huvudinriktning att kulturpolitiken ska

göras till ett politikområde mer likt andra. Jag vill också göra den marginella anmärkningen att man i utredningens skrivning bortser från de effekter på den pensionsgrundande inkomsten som ett undantag som det föreslagna medför för den enskilde. Slutligen bör tilläggas det inom ramen för reglerna om intern representation och personalvård kan medges avdrag för kulturella aktiviteter i begränsad omfattning.

I kapitel 13 görs bedömningar av skattereglerna med anknytning till sponsring. Jag har invändningar mot vissa delar av bakgrundbeskrivningen, mot problembeskrivningen, analysen och bedömningen.

När det gäller bakgrundbeskrivningen anser jag den beskrivning som görs av balansen mellan offentlig och enskild finansiering (och som grundar sig på en konsultrapport) som tendensiös.

I fråga om problembeskrivningen instämmer jag i att det är problem med tillämpning av gällande lagstiftning. Det är tveklöst så att den rättspraxis som gäller kan ge upphov till tolkningsproblem. Detta är givetvis olyckligt – skattelagstiftning bör vara enkel och tydlig. Det är också så att Skatteverket kan förbättra sin information och – i särskilt hög grad – rådgivning i enskilda fall. Som nämns i betänkandet har sådana initiativ också tagits under utredningens arbete. Skatteverket är fullt berett att i takt med efterfrågan utöka sin rådgivningsverksamhet.

Skatteverket har i sin verksamhet kontakt med ett stort antal branscher, organisationer och enskilda företag. När det gäller sponsring är detta en stor fråga inom t.ex. idrottsrörelsen. Samma tillämpningsproblem finns där, men den samlade idrottsrörelsen synes ha en bättre organisation för att hantera dessa. Det är alls inte så – som under utredningsarbetet har gjorts gällande från vissa håll – att rättspraxis skulle vara bättre anpassad för idrottssponsring än för kultursponsring.

Utredningen har i sin problembeskrivning och analys inte på något övertygande sätt kunnat visa att de nuvarande skattereglerna i avgörande omfattning är orsak till att sponsringen inom kulturområdet är så begränsad. Till detta kan det finnas även andra orsaker, t.ex. bristande organisation på kultursidan eller en rädsla för att sponsring kan innebära begränsningar i den konstnärliga friheten.

En effektiv beskattning bygger på breda skattebaser som har få bestämmelser om undantag. Detta möjliggör att hålla nere skattesatserna. Den svenska bolagsbeskattningens utformning efter den

stora skattereformen i början av 1990-talet är ett gott exempel på en sådan ansats. Den då internationellt sett låga skattesatsen (28 procent) får anses ha varit av stor betydelse. Numera är skattesatsen 26,3 procent. En icke avdragsgill sponsring på 100, medför alltså en skattekostnad för det sponsrande bolaget med 26,3 procent. Skulle sponsorn begränsa sitt ekonomiska bidrag till nettot efter denna skattebelastning innebär det att 73,7 procent av beloppet når den sponsrade. Detta gäller alltså i fall då någon tillräcklig motprestation inte utförs.

Utredningen resonerar om avdragsförbudet för gåvor som sådant. Jag kan bara konstatera att ett avskaffande av detta är omöjligt som enskild åtgärd. Ett avskaffade av detta förbud skulle kräva ett antal andra ingrepp i lagstiftningen för att förhindra missbruk

Det jag nu sagt ska inte tolkas som att jag anser att sponsring av kultur i sig är fel eller att kulturen inte behöver större resurser. Tvärtom, kulturens kärnverksamhet måste kunna växa, medan dess administration ska kunna rationaliseras.

I betänkandet beskrivs att en särskild utredning arbetar med frågorna om skatteincitament för gåvor till bl.a. ideell verksamhet. Den utredningen har en för ändamålet lämplig sammansättning. Det är min övertygelse att skattefrågorna utreds bäst där.

Slutligen vill jag erinra om att vi i Sverige inte längre har varken arvsskatt, gåvoskatt eller förmögenhetsskatt. Detta bör påverka enskilda personers agerande i vissa situationer.

Särskilt yttrande av experten Bo Netz, Finansdepartementet

Kommittén har i sina direktiv fått en uttrycklig restriktion av regeringen beträffande skatteområdet. För de utredningsuppgifter som behandlas i direktiven gäller generellt att kommittén inte ska behandla frågor avseende svensk beskattning eller lämna förslag till ändringar i den svenska beskattningen (dir. 2007:99, s. 10).

Trots direktivens restriktion behandlar kommittén − utöver utländska regelverk på skatteområdet − även svensk beskattning och ger detta område ett förhållandevis omfångsrikt utrymme. Kommittén gör framförallt bedömningar beträffande utformningen av den svenska beskattningen i flera avseenden, bl.a. beträffande möjligheten till avdrag för gåvor och s.k. sponsring samt beträffande skatteincitament för kultur som en slags friskvårdsinsats.

Jag tvingas konstatera att kommittén därmed agerar i strid med de direktiv som regeringen beslutat om. Detta finner jag anmärkningsvärt.

Jag vill i sammanhanget dessutom framhålla följande. Skatteincitament för kultur som en friskvårdsinsats skulle utgöra ett avsteg från de grundläggande principerna om enhetliga och neutrala skatteregler som 1990 års skattereform vilar på och där ambitionen även fortsättningsvis bör vara att både begränsa och nogsamt pröva s.k. skatteutgifter i skattesystemet men även att förhindra och motverka att beskattningen av löneinkomster och förmåner urholkas eller snedvrids genom olika typer av undantag.

Beträffande sponsring gör kommittén gällande att det skulle vara möjligt att förtydliga och förenkla reglerna om s.k. sponsring. Vad som redovisas ger dock inte något stöd för detta påstående. Sponsringsfrågan har varit föremål för diskussion sedan många år och frågan om möjligheten till en förtydligande skattemässig reglering av sponsring har på riksdagens begäran resulterat i en översyn. Slutsatsen av översynen är att detta inte är möjligt inom ramen för de grundläggande beskattningsprinciperna om att gåvor inte får dras av och att avdrag bara medges för utgifter för inkomsternas förvärvande. Rätten till avdrag får i stället avgöras från fall till fall vid rättstillämpningen. Dåvarande regeringen har redovisat resultatet av översynen till riksdagen (Skr. 2003/04:175).

Dagens förbud i skattelagstiftningen avseende avdragsrätt för gåvor har ansetts vara principiellt viktigt. Det har ansetts angeläget att skattesystemet så långt som möjligt hålls fritt från inslag som

inte hänger samman med dess grundläggande funktion att utgöra en säker bas för finansieringen av den gemensamma sektorn. Ett annat skäl mot avdragsrätt för gåvor är att stödet inte på vanligt sätt blir föremål för en årlig och samlad prövning i samband med regeringens och riksdagens budgetberedning.

Särskilt yttrande av experterna Per Byström och Helene Biller, Utbildningsdepartementet

Vi delar inte uppfattningen att Kungl. biblioteket bör ges ett kulturpolitiskt uppdrag för de nationella biblioteksfrågorna.

Utredningens förslag om att Kungl. biblioteket bör ha en nationell överblick över bibliotekssektorn är vagt och opreciserat och det är oklart vilka åligganden eller ansvar detta skulle innebära för Kungl. biblioteket.

Kungl. biblioteket är primärt ett forskningsbibliotek och en infrastruktur för forskning – inte en kulturmyndighet. Kungl. biblioteket bör därför inte inordnas i en ny centraliserad organisation för sådana myndigheter. Det skulle också vara olämpligt att ge Kungl. biblioteket ett ansvar, om än otydligt, för ledning av bibliotekssektorn. Tidigare erfarenheter ger inte grund för att det skulle vara ändamålsenligt att ge Kungl. biblioteket ett sådant formellt styrningsansvar. Kungl. biblioteket utför ibland vissa gemensamma uppgifter såsom arbete med indikatorer och inköp av licenser etc. för forskningsbibliotek (dock ej för folkbibliotek) men har inte några egentliga samordnande eller styrande uppgifter. Att Kungl. biblioteket saknar sådana samordnande uppgifter har bidragit till att skapa förutsättningar för att det i dag finns ett gott och nära samarbete mellan Kungl. biblioteket och de övriga stora forskningsbiblioteken vid universitet och högskolor. Kungl. bibliotekets roll som ett ledande forskningsbibliotek har härigenom kunnat utvecklas på ett positivt sätt. Att tillföra Kungl. biblioteket helt andra typer av uppgifter skulle riskera att försvaga dess förmåga att fylla sin roll som forskningsbibliotek och forskningsinfrastruktur. Det finns därför starka skäl att avvisa förslaget att Kungl. biblioteket skulle få en nationell samordningsroll för bibliotekssektorn.

Referenser

ABM-centrum, Utvärdering av projektet ABM-centrum 2004–2007,

2008. A Creative Economy Green Paper for the Nordic region, Nordic

Innovation Centre, Nov 2007, 2007. Almquist, K. Daal, C. & Engström, K., ”Det svenska smörgåsbordet

dukas om” i Aha Sweden, KK-stiftelsen, 2001.

Almquist, K., Engström, M. & Olausson, K. red., Blandade upp-

levelser. En förstudie om svensk upplevelseindustris möjligheter, med förslag till åtgärder. KK-stiftelsen, 2000.

Anderson, C., The Long Tail, Svensk övers. Long Tail. Bonnier

Fakta. Stockholm 2007. Anheier H. &. Raj Isar, Y., Conflicts and Tensions. The Cultures

and Globalization Series 1, 2007. Arbete för nöjes skull – Var finns jobben inom upplevelsenäringen?

Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), Ura 2001:3, 2001. Arvidsson, H. & Berntsson, L., Makten, socialismen och demo-

kratin. Om det förstatligade samhället. Lund 1980.

Asplund, J., Essä om Gemeinschaft och Gesellschaft. Bokförlaget

Korpen. Mölnlycke, 1991. Atran, S. & Medin, D., The Native Mind and the Cultural Con-

struction of Nature. 2008. Att leva på sin talang – kreatörers behov av entreprenörskap, KK-

stiftelsen, 2005.

Attityd 07 – Är studenterna morgondagens företagare? Nutek, Driv-

huset, M. Mohlin marknadskommunikation AB, 2007. Babah, H. (1990), ”DissemiNation: Time, Narrative and the

Margins of the Modern Nation, I Nation and Narration, H. Bahabah red.London. Routledge, 1990. Bakhtin, M., Speech Genre and Other Essays, Austin: University Of

Texas Press. 1986.

Baklien, B. & Carlsson, Y., Helse och kultur. Prosessevaluering av en

nasjonal satsning på kultur och helsefremmende virkemiddel,

NIBR:s projektrapport 2000:11. Oslo: NIBR; 2000. 21, 2000. Bamford, A., The Wow Factor. Global Research Compendium on the

Impact of the Arts in Education, 2006.

Beckman, S. & Månsson, S., Kultursverige 2009. Problemanalys och

statistik, 2008.

Bennich-Björkman, L., Statstödda samhällskritiker, Stockholm:

Tiden, 1991. Berggren, H. & Trägårdh, L., Är svensken människa? Gemenskap

och oberoende i det moderna Sverige. Norstedts. Falun, 2006.

Berglund, B. & Holmberg I., Den regionala utvecklingen och

politiken. Institutet för regionalforskning (SIR), Rapport 118,

Östersund:SIR, 2000. Björkegren, D., Filmens företag. Stockholm: Nerenius & Santérius,

1994. Blomgren, A-M & Blomgren, R., Det ostyrbara pastoratet. Teaterpolitikens nätverk. Forskningsrapport 02:03, Högskolan i Trollhättan/Uddevalla, 2002. Boëthius, U., När Nick Carter drevs på flykten. Södertälje: Gidlunds, 1989. Borgegård, LE., Fransson, U., & Lundin L., Artikeln Arbete. I

Sveriges Nationalatlas. Bandet Arbete och fritid, 1999.

Bordeiu. P. Konstens regler 1992. Det litterära fältets uppkomst och

struktur,svensk övers. 2000.

Braun, E. & Lavanga, M., An International quick Scan of National

Policies for Creative Industries. European Institute for Comparative Urban Research (EURICUR) Erasmus University

Rotterdam, 2007. Boverkets rapport (1995:7) Den måttfulla staden, 1995. Breitenstein O. & Wikander, E., Kila på bio. Köp en livsstil, på

uppdrag av en arbetsgrupp inom Statens ungdomsråd samt Barnfilmrådet. Stockholm: Liber förlag, 1979. Brown J. & Stephens, E., Teaching young adult literature. Sharing

the connection. Belmont (CA): Wadsworth Publishing, 1995.

Burdett. City-building in the age of global urban transformation,

2006. Bygren L.O., Weissglas, G., Wikström, BM., Konlaan, BB., Grjibovski, AM., Karlsson, AB., Andersson, SO., Sjöström, M., Cultural, Participation and Health: A Randomized Controlled

Trial Among Medical Care Staff, kommande i Psychosomatic

Medicine, 2009.

Carlsson, L., ”Meacenas socialiserad”, Konservativ framtidspolitik,

Föreningen Heimdal 1891–1961, s. 9–14, 1961. Castells, M., The Information Age. Economy, Society and Culture,

svensk översättning 2000. Informationsåldern. Ekonomi, samhälle och kultur. Daidalos, Uddevalla. Del I, Nätverkssamhällets framväxt. Del II, Identitetens makt. Del III. Millenniets slut, 1996. Caves, R E., Creative industries: Contract between art and com-

merce. Harvard University Press, 2002. Creative Industries MappingDocument, Department of Culture,

Media, and Sports (DCMS), 2001.

Culture, trade and globalization, questions and answers. United

Nations Educational, Scientific and Cultral Organization (Unesco) http//www.unesco.org/culture/industries/trade/index.shtml, odaterat. Cunningham, S., From Cultural to Creative Industries: Theory,

Industry, and Policy Implications. Creative Industries Research and Application Centre, Quensland University of Technology, 2001.

Dahlgren, B., Regionala tillväxtavtal för samspel mellan uppifrån och

nerifrån – Tulipanaros eller Kejsarens nya kläder? i K. Haraldsson

Kjell, Tankar kring lokal och regional utveckling inför det nya årtusendet – antologi från forskarforum 1999. Institutet för regionalforskning (SIR), Rapport 116, Östersund:SIR, 2000. Dahlström M, m.fl., Kreativa näringar i Stockholmsregionen. Stor-

stadspolitik 3:2004. Regionplane- och trafikkontoret i Stockholms landsting, 2004. Dahlström M, m.fl., Film och regional utveckling i Norden. Svenska

Filminstitutet och Nordregio, 2005.

Demokratisk kulturpolitik 1938 AE, Tal och skrifter III. Sthlm,

1945.

Den kreativa sektorn. Regionförbundet Östsam, Rapport 2006-03-

14, 2006.

Den kulturella välfärden. Elitens privilegium eller möjlighet för alla?

Svenska folkets kulturvanor 1976–1999. Statens kulturråd, 2002. Ds 1989:36Kultur i hela landet. Ds1989:46 Symfonierna och samhället. Ds 2004:49Föreningsliv, makt och integration. Douglas, M., How Institutions Think, 1986.

Eagleton, T., En essä om Kultur. 2000. Svensk övers. Daidsalos

2001.

Ej till salu: Rapportserien Till varje pris slutrapport Statens ung-

domsråd Stockholm: Liber förlag, 1981. Ekström, S., Makten över kyrkan, om Svenska kyrkan, folket och

staten, Stockholm: Verbum, 2003.

Elias, N., Sedernas historia, 1989. Engberg, A., Demokratisk kulturpolitik. Stockholm. 1938 Eskilsson, T., m.fl., ”God affär satsa på regional film” i GP 1996-

08-14, 1996.

European Cultural Values. European Commission september, 2007. European Cultural Values. Special Euroarometer. Europeiska kom-

missionen 2008.

European Parliament Resolution on Cultural Industries, (2003),

European Parliament, 2003. http//encata.org/downloads/Report_Cultural_Industries.pdf 2003.

Fem forskare om kulturkommersialism, Statens kulturråd Stock-

holm: Liber Förlag, 1982. Florida, R., The rise of the creative class. And how it’s transforming

work. Leisure, community and everyday life. New York: Basic

Books, 2002. Florida, R., The Rise of the Creative Class. Svensk övers. Den

kreativa klassens framväxt. Daidalos, Göteborg, 2006.

Folkhälsoinstitutet Kultur för hälsa. En exempelsamling från forsk-

ning och praktik. R 2005:23, 2005.

Forsman, A., ”Konstnärspolitiska dilemman”, i KulturSverige 2009

Beckman, S. & Månsson, S. (red.). Linköpings Universitet/SweCult, 2008. Frykman, J., Dansbaneeländet. Stockholm: Natur och kultur, 1988. Gasslander, O., Bank och industriellt genombrott. Stockholms

Enskilda bank kring sekelskiftet 1900. I – II. Stockholm 1956. Giddens, A., 1991. Modernity and Self-Identity. Self and Society in

the Late Modern Age. Svensk övers. 2005. Modernitet och självidentitet. Självet och samhället I den senmoderna epoken. Daidalos. Uddevalla, 2005. Glasius, M., Kaldor, M. & Anheier, H., Global Civil Society 2002,

Oxford: Oxford University Press, 2002. Glesbygdsverket 2007, Sveriges gles- och landsbygder 2007. Gustavsson, B., Bildning i vår tid: om bildningens möjligheter och

villkor i det moderna samhället, 1996.

Gustavsson, L., Den förtrollade zonen. Lekar med tid, rum och

identitet under medeltidsveckan på Gotland, Nora: Nya Doxa, 2002.

Gustavsson, M., Makt och konstsmak. Makt och motsättningar: den

svenska konstmarknaden 1920–1960, 2002.

Gustavsson, N., Svensk forskning – rik på upplevelser. Vinnova

Rapport VR 2004:07, 2004. Gustavsson, N., Upplevelseindustri – Marknadens logik och orga-

nisatoriska förutsättningar. En teoretisk genomgång av sektorns grundläggande struktur. ITPS, PM 2008:005, 2008.

Habermas, J., ”Modernity Versus Postmodernity”, New German

Critique, 22, Winter. 1981.

Habermas, J., The structural transformation of the public sphere: An

inquiry into a category of bourgeois society, Cambridge, MA, 1989.

Harding, S., Is Science Multicultural, Post Colonialism, Feminism,

and Epistemology, Indianapolis: Indiana University Press. 1998

Hardt, M. & Negri, A., Empire. Cambridge (University Press. 2000 Havelock, E., Preface to Plato. 1963. Havelock, E., The Literate Revolution in Greece ant its Cultural

Consequences. Princeton University Press. 1982. Health Development Agency Art for health. A review of good

practice in community-based arts projects and initatives which impact on health and wellbeing. http://www.nice.org.uk/nicemedia/documents/artforhealthsum pdf, London: Health Development Agency, 2000.

Hessler, C.A., Staten och konsten i Sverige, Stockholm: Norstedts,

1942. Heywood, P., Jones, E. & Rhodes, M. (eds), Developments in West

European Politics. London: Palgrave, 2002.

Hillström, M., Ansvaret för kulturarvet. Studier i det kulturhistoriska

museiväsendets formering med särskild inriktning på Nordiska museets etablering 1872–1919, Linköping Studies in Arts and

Sciences No. 363, Norrköping: Linköpings universitet, 2006. Hjort, D. & Johannisson, B., Entreprenörskap som skapelseprocess

och ideologi. Czarniawska B. (red.), Organisationsteori på svenska.

Malmö: Liber ekonomi, 1998. Holmberg, S. & Weibull, L. (red.), Skilda världar. Trettioåtta kapi-

tel om politik, medier och samhälle. SOM-undersökningen 2007.

SOM-rapport nr 44.

Högskoleverket. Core Corriculum – en bildningsresa, Utvärdering

och beskrivning av ett bildningskoncept för högskolestudenter, 2001:20 R, 2001.

Högskoleverket. Högskolorna och arbetsmarknaden. 2007:7R, 2007. Glesbygdsverket 2007, Sveriges gles- och landsbygder 2007. Individundersökning 2007: Svenskarnas användning av telefoni och

Internet, Post- och telestyrelsen, PTS-ER-2007:26.

Inglehart, R. & Welzel, Ch., Modernization, Cultural Change and

Democracy. Cambridge University Press, 2005.

ITPS, i korthet nr 5, Det växande tjänstesamhället präglas av mate-

riell konsumtion, 2008.

Jalakas, I., Smockor och smek: hotande läsning: om ungdomstid-

ningar. På uppdrag av en arbetsgrupp inom Statens ungdomsråd.

Stockholm: Liber Förlag, 1980. Jansson, J. & Powers, D., ”Att leva på kultur”, i Forskningsrapport

Centre for Research on Innovation and Industries Dynamics.

Uppsala universitet 2008:1, 2008. Jansson, E., Paradoxen (s)om entreprenörskap: En romantisk ironisk

historia om ett avvikande entreprenörskapande. Doktorsavhandling, Stockholms universitet, 2008.

Johansson, B.O.H., Den stora stadsomvandlingen. Erfarenheter från

ett kulturmord. Regeringskansliets arbetsgrupp för arkitektur och formgivning. 1997.

Johansson, A., På vilken fråga är länsbiblioteket ett svar? en utred-

ning av Länsbibliotek Västmanlands framtida roll och inriktning, 2008.

Jönsson, T., Att vara eller inte vara stiftelse. Frågan om organisa-

tionsform för Värmlands museum. 2006.

Karlsson, D., Den ofrivillige företagaren. Nätverksatan kultur i Väst,

2002. Karlsson, D., En chimär av endräkt. Ideologiska dimensioner i kommunal kulturpolitik, 2003:12 Karlsson, H., Handslag, famntag, klapp eller kyss. Konstnärlig forskarutbildning i Sverige, 2002. Keating, M. & Loughlin, J., The Political Economy of Regionalism, London: Frank Cass, 1997. Keating, M., The New Regionalism in Western Europe. Cheltenham: Edward Elgar, 1998. Keating, M., Territorial Politics and the New Regionalism. in Heywood et al. (eds) Developments in West European Politics, London: Palgrave, 2002.

KK-stiftelsen. Upplevelseindustrin i Sverige 2003. Statistik och jäm-

förelser, 2003. Klassicism och bungyjump. Upplevelseindustrin och behovet av

konstnärligt utbildade. Högskoleverkets rapport 2005:40, 2005. Konstnärernas inkomster – en statistisk undersökning av SCB inom

konstområdena 2004–2005. Konstnärsnämnden, 2009. Kreativ tillväxt?- En rapport om ”kreativa näringar” i politik och

statistik. ITPS, Regeringsbrevsuppdrag nr. 7 2007 Dnr. 1-010-2007/0027, 2007.

Kuhn, T., The Structure of Scientific Revolutions. Chicago: Univer-

sity of Chicago Press, 1962.

Kulturbidrag – effektiv kontroll och goda förutsättningar för förnyelse?

RiR 2008:14, Riksrevisionen 2008.

Kultur + Entreprenörskap = Tillväxt!? En inventering av kulturellt

skapande och entreprenörskap i samspel som skapar förutsättningar för tillväxt. FBA Holding AB, maj 2008, 2008. Kulturens finansiering 2007. Kulturen i siffror 2008/7. Kulturrådet

2008.

Kultur- och upplevelsesektorn i Västra Götaland. En studie av syssel-

sättning, företag, entreprenörskap och utbildningar 2000–2005.

Rapport tillväxt och utveckling 2008:05, Västra Götalandsregionen, 2008.

Kultur og næring, St.meld. nr. 22 (2004–2005). Det Kongelege

Kultur- och kyrkjedepartementet, 2008.

Kultur+ Entreprenörskap= Tillväxt, FBA Holding AB, 2008. Kulturen i tillväxtprogrammen – en innehållsredovisning., Statens

Kulturråd, Riksantikvarieämbetet, Riksarkivet och Svenska Filminstitutet, 2005.

Kulturen utredd. Tidningsartikel Industria nr 7 1952.

Kulturrådet 2007/4360, Hinder och framgångsfaktorer för samverkan

kulturliv och skola,2007.

Kulturrådet 2008:2, Kulturen i siffror, Studieförbunden, 2007. Kulturrådet 2008:3. Kulturen i siffror, Folkbiblioteken, 2007.

Kultursverige 2009 – problemanalys och statistik. SweCult, 2008.

Kylhammar, M., Frejdiga framstegsmän och visionära världsmed-

borgare. Epokskiftet 20-tal – 30-tal genom fem unga och Lubbe Nordström. Akademeja. Uddevalla 1994.

Kåring-Wagman, A., Forskardag om folkbibliotekens uppdrag – En

dokumentation. Svensk biblioteksförening april 2008.

Köping, A-S., Lantz, J. och Stenström, E., Kulturens ekonomisering,

i Beckman S. & Månsson, S. (red.), KulturSverige 2008. Linköpings universitet/SweCult, 2008. Larsson, T., ”Cultural Policy in Sweden” i Peter Duelund (red.):

The Nordic Cultural Model, Copenhagen: The Nordic Cultural

Institute, 2003. Lewis, J., Art, Culture, and Enterprise – The politics of art and

cultural industries. London: Routledge, 1990.

Lindberg, B. i SvD 6/8 2008, Fäderneslandet, en kärlek som slocknat. Linderoth, J. & Ulrika Bennerstedt, U., Att leva i World of Warcraft

– tio ungdomars tankar och erfarenheter, Stockholm: Medierådet, 2007.

Linderborg, Å., Socialdemokraterna skriver historia.

Livsstil och kulturvanor i Sverige 2007. SOM-rapport 2008:13.

SOM-institutet 2008. Longino, H.E., Value and Objectivity, in Curd, M. & Cover, J.A.

eds. Philosophy of science, London: W. W. Norton & Company. 1998. Lyotard, J-F., The Postmodern Condition, Manchester; Manchester

University Press. 1974. Länsmuseernas samarbetsråd 2007-10-07, Museikostnader 2006. Lönnroth, E., Den stora rollen. Kung Gustaf II spelad av honom

själv. Norstedts. Stockholm. 1986.

Markör AB, En utvärdering av Riksutställningars utställning:

”Unizone, 2005.”

Markör AB, En utvärdering av Riksutställningars utställning: ”Se

hjärnan, 2005.”

McLuhan, M., Understanding Media. 1964. Svensk övers. Media.

Stockholm, 1967. McLuhan , M., The Gutenberg Galaxy: The Making of Typo-

graphic Man. Toronto 1962. Svensk övers. Gutenberggalaxen: den typografiska människans uppkomst. PAN/Norstedts 1967. Meidal, B. Från profet till folktribun: Strindbergsfejden 1910–12

1982. Mellander, Ch. & Florida, R., The Creative Class or Human

Capital. Explaining Regional Developement in Sweden. 2006.

Melldahl, E., Nämnden för hemslöjdsfrågor, Svensk hemslöjd eller

hemslöjd i Sverige, 2004.

Miljömålsrådet, de facto 2006 – miljömålen på köpet, 2006. Miljömålsrådet, Miljömålsrådets utvärdering av Sveriges miljömål

Miljömålen: nu är det bråttom! 2008.

Mills, W.C., White Collar. The American Middle Classes. New York

University Press, 1951. Molander, P., Den centrala förvaltningens struktur. Rapport till 2006

års förvaltningspolitiska kommitté, 2008.

Munkhammar, J. & Sanandaji, N. Kreativitet och konkurrenskraft –

en kritisk granskning av rådande teorier om urban utveckling.

Stockholms handelskammare Rapport 2008:2.

Musik- och kulturskolerapporten 2007, SMOK, Musikaliska Akade-

mien 2005.

Musik för miljoner. En utvärdering av länsmusikreformen.

Kulturrådet 1994.

Musik 2004–2005. Kulturen i siffror 2007:1, Kulturrådet 2007.

Månsson, S., Civilsamhället: Ideellt kulturarbete inom frivillig-

organisationer, publicerat på www.kulturfakta.se, inhämtat 2009-01-26.

McIntyre, S., Art and Industry: Regional Film and Video Policy in

the UK, in A. Moran (eds) Film Policy. International, National and Regional Perspectives. London: Routledge, 1996.

McQuail, D., McQuail’s mass communication theory. London: Sage,

2000. Naturvårdsverkets rapport 5653, 2006, Kommunernas – miljömålsarbete – Redovisning av ett regeringsuppdrag, 2006. Naturvårdsverkets rapport 5808, 2008, Med andra ögon Naturmöten med invandrare,2008. Nilsén, T. & Brattell-Grip, A-K.: En del av världen. Ekonomisk analys av symfoniorkestrar 2005. QNB, Svensk Scenkonst, 2005. Nielsén, T., Funk. En tillväxtmodell för upplevelseindustrin. KK-Stiftelsen, 2006. Nordic Innovation Centre (http://www.nordicinnovation.net/article.cfm?id=1-834-716, 2006. Nordström, B., Infrastruktur för framgångsrik amatörkultur, Stockholm: Amatörkulturens samrådsgrupp, ax, 2008. Nutek, Hemslöjden som näringsgren. Redovisning av Nuteks regeringsuppdrag, Dnr: 31-2008-3003, 2008.

Nya kulturvanor, Svenska kulturvanor i ett 30-årsperspektiv 1976–

2006. Kulturrådet, 2008. O´Connor, J., The cultural and creative industries: a review of the literature. A report for Creative Partnerships. School of Per-

formance and Cultural industries, The University of Leeds, 2007. O´Reagan, T., ”Cultural Policy: Rejuvenate or Wither.” in

Professorial Lecture public lecture series 2001. Brisbane: Griffith

University, 2001. Olsson, L-E., Ett delvis ensamt liv. En studie av människor som inte

deltar i föreningslivet, 2007. Om kulturen och den nya tekniken. Kulturrådet 2004. Om läsning – mer eller mindre. En kommenterande jämförelse av fem

läsvanestudier. Rapport från Kulturrådet 2004.

Kruhlik, C., ”Gender and the Biological Science”, in Curd, M. &

Cover, J.A. eds., Philosophy of Science, London: W. W. Norton & Company. 1998.

Orkester nu. Svenska orkestrar och deras verksamhet. Rapport från

Statens kulturråd, 2000:3. Pettersson, R. Fädernesland och framtidsland; Sigurd Curman och

kulturminnesvårdens etablering. Umeå. 2001.

Pettersson, Th., Regions in Contemporary Society: Eroded by

Human Well-being, Supported by CulturalDiversity. 2008.

Pettersson, Th., Unga sjunga med de gamla. En jämförande analys

av hur blivande vuxna ser på demokrati och politik. Manuskript.

Pettersson, Th. & Esmer, Y., Vilka är annorlunda. Om invandrares

mote med svensk kultur. Integrationsverkets rapportserie 2005:3.

Pierre, J. (ed), Debating Governance. Oxford: Oxford University

Press, 2000. Postman, N., Amusing Ourselves to Death: Public Discourse in the

Age of Show Business. New York. 1985. Svensk övers. Underhållning till döds. Prisma 1986.

Premfors, R, Ehn, P, Haldén, E & Sundström, G., Demokrati &

byråkrati. Stockholm 2003: Prognos Arbetsmarknad kultur 2008–2009, AF Kultur Rapport

tillgänglig via http//www.arbetsformedlingen.se, 2008. Putnam, Robert D., Den fungerande demokratin. Medborgarandans

rötter i Italien. Stockholm: Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, 1996.

Putnam, R., Bowling alone. The collapse and revival of American

community. New York, 2000.

Qvarsell, R. i ”Blir man frisk av kultur?” i Beckman, S. & Månsson, S.

(red.), KulturSverige 2009, Norrköping: SweCult, Linköpings universitet, 2008.

Regeringskansliet. Kultur i skolan. En skrift om regeringens satsning

under 1999–2003, 2005.

Riksantikvarieämbetet, Förslag till nya kriterier för statens ägande

och förvaltning av kulturfastigheter. Återrapportering enligt regeringsuppdrag 2008. Dnr. 101-2002-2008,2008.

Riksantikvarieämbetet, Förslag till genomförande av den europeiska

landskapskonventionen i Sverige Slutredovisning av regeringsuppdrag, 2008.

Riksarkivet, PM, Att bevara digitala handlingar. Förslag till framtida

inriktning.

Riksrevisionen 2004:15. Offentlig förvaltning i privat regi – stats-

bidrag till idrottsrörelsen och till folkbildningen, Stockholm, 2004.

Riksrevisionen, Statens insatser för att bevara de kyrkliga kultur-

minnena, RiR 2008:2.

Riksutställningar, Årsredovisning 2007. Riksutställningar, Blom, A. Rapport med skolan som arena – en

studie av vandringsutställningen Matomat, 2003.

Rotblatt, S., The Modern University and its Discontents, 2006. Rådet för arkitektur, form och design, Hemslöjden inspirerar! –

samtal och tankar om tradition och förnyelse inom hemslöjden.

Rapport 2007/2. Rådberg, J., Drömmen om atlantångaren. Utopier & myter i 1900-

talets stadsbyggande. Atlantis. 1997.

Saïd, E., Orientalism. 1978. Svensk övers. 1993. Sandler, J., Folkbildningens grundproblem. I ”Tiden”, 1912. Sassen, S., The Global City: New York, London, Tokyo. Princeton

University Press. 2001. Sassen, S.,Why cities matter. I ”Cities, Achitecture and Society. 10.

Mosta Internazionale di Architetura. La Biennala di Venezia. 2006. SCB. Befolkningsförändringar, Del 3. SCB. Befolkningsstatistik, Del 2. SCB. Historisk statistik för Sverige, Del 1. SCB. Statistisk årsbok över Sverige 2008.

Scenkonstens publik 1989

2007. SOM-rapport 2008:16. SOM-insti-

tutet 2008. Scottish Executive. Quality of Life and Well-being: Measuring the

Benefits of Culture and Sport: Literature Review and Thinkpiece, 2005.

Lewis, S., Main Street (1920).

Skolverket. Utbildningsstatistik rörande de kompletterande utbild-

ningarna under 2006, 2007. Slöjdcirkus – att iscensätta ett estetiskt lärande. Sammanfattande

forskningsrön om slöjdcirkus. Sammanställning av forskarrapport av Susanne Björkdahl Ordell, Gunni Kärrby.

Smith, P., Cultural Theory; an Introduction, London :Blackwell.

2001. SOM-institutet, Åsa Nilsson, SOM-rapport 2008:13, SOM, Livsstil och kulturvanor i Sverige 2007. SOU 1945: 22, Ungdomen och nöjeslivet, Ungdomskommiténs betänkande del III. SOU 1952:23, Bokutredningen. SOU 1954:2, Musikliv i Sverige. SOU 1972:45, Kulturminnesvård. SOU 1972:66, Ny kulturpolitik. Betänkande av Kulturrådet. SOU1973:53, Filmutredningens slutbetänkande. SOU 1974:5, Litteraturutredningen.s SOU 1975:38, Barn: rapport från barnmiljöutredningen. Nr 8, Barnkultur. av Almqvist S. och B. Isaksson. SOU 1975:14, Konstnärerna och samhället. SOU 1984:30, Läs mera. SOU 1985:84, Kulturpolitikens inriktning. SOU 1990:39, Konstnärernas villkor. SOU 1990:44, Demokrati och makt i Sverige. SOU 1992:63, Regionala roller. En perspektivstudie. SOU 1992:66, Västsverige – region i utveckling. SOU 1995:27, Regional framtid. SOU 1995:84, Kulturpolitikens inriktning. SOU 1995:85, 20 års kulturpolitik 1974–1994. En rapport från Kulturutredningen. SOU 1997:57, I medborgarnas tjänst. En samlad förvaltningspolitik för staten. SOU 1997:92, Medieföretag i Sverige – Ägande och strukturförändringar i press, radio och TV. SOU 1997:183, Arbete åt konstnärer. SOU 1997:184, Generella konstnärsstöd. SOU 1997:190, Konstnärernas verksamhetsinriktning och ekonomiska förhållanden. SOU 1998:166, Regional frihet och statligt ansvar – en principiell diskussion.

SOU 1998:190, Konstnärernas verksamhetsinriktning och ekono-

miska förhållanden.

SOU 1999:30, Yttrandefriheten och konkurrensen – Förslag till

mediekoncentrationslag m.m.

SOU 2000:1, En uthållig demokrati! Politik och folkstyrelse för 2000-

talet. Demokratiutredningens slutbetänkande.

SOU 2000:75, Mötesplats för design och konsthantverk, . SOU 2000:85, Regional folkstyrelse och statlig länsförvaltning. SOU 2000:91, Hälsa på lika villkor. SOU 2002:78, Arkiv för alla – nu och i framtiden. SOU 2003:21, Konstnärerna och trygghetssystemen. SOU 2003:81, Skyddet för kulturmiljön. SOU 2003:118, Allmänna samlingslokaler – demokrati, kultur,

utveckling. Utredningen om allmänna samlingslokalers slutbetänkande. 2003:129, KB – ett nav i kunskapssamhället. Sveriges national-

bibliotek. Verksamhet och visioner. SOU 2004:59, Kvinnors organisering, betänkande av Utredningen

om statligt stöd för kvinnors organisering. SOU 2005:3, Sveriges tillträde till 1995 års Unidroitkonvention om

stulna eller olagligt utförda kulturföremål. SOU 2005:56, Det blågula glashuset – strukturell diskriminering i

Sverige.

SOU 2006:19, Att återta mitt språk – åtgärder för att stärka det

samiska språket, betänkande av Utredningen av finska och sydsamiska språken.

SOU 2006:34, Den professionella orkestermusiken i Sverige. SOU 2006:42, Plats på scen. Betänkande av Kommittén för jäm-

ställdhet inom scenkonstområdet. SOU 2006:45, ”Det ser lite olika ut…” En kartläggning av den

offentligt finansierade kulturen för barn. Bilaga till betänkandet Tänka framåt, men göra nu. Så stärker vi barnkulturen.

SOU 2006:45, Tänka framåt, men göra nu – Så stärker vi barn-

kulturen, del 1.

SOU 2006:68, Klenoder i tiden. En utredning om samlingar kring

scen och musik. SOU 2006:79, Integrationens svarta bok – Agenda för jämlikhet och

social sammanhållning. betänkande av Utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering.

SOU 2006:115, Eftergymnasiala yrkesutbildningar – beskrivning,

problem och möjligheter.

SOU 2007:10, Hållbar samhällsorganisation med utvecklingskraft. SOU 2007:50Tid för mångfald och Mångfald. SOU 2007:66, Rörelser i tiden. Folkrörelseutredningens slutbetän-

kande. SOU 2007:98Karriär för kvalitet, Befattningsutredningens slut-

betänkande. SOU 2008:26, Värna språken – förslag till språklag. SOU 2008:27, Framtidsvägen – en reformerad gymnasieskola, Betän-

kande av Gymnasieutredningen. SOU 2008:29, Yrkeshögskolan. För yrkeskunnande i förändring. SOU 2008:59, Föreningsfostran och tävlingsfostran. En utvärdering

av statens stöd till idrotten, Betänkande av Idrottsstödsutredningen.

SOU 2008:109, En hållbar lärarutbildning, slutbetänkande lärar-

utbildning från Utredningen om en ny lärarutbildning. SOU 2009:118, Styra och ställa. Slutbetänkande från 2006 års för-

valtningskommitté. State of the English Cities (Parkinson, Champion, Simie et al

2006). Statens konstråd, Årsredovisning 2007. Statens konstråd, Catharina Gabrielsson, 2000, Den stora skalan. Statens kulturråd 2002, Den kulturella välfärden. Elitens privilegier

eller möjlighet för alla? Svenska folkets kulturvanor 1976–1999. En rapport grundad på välfärdsstatistiken ULF.

Statens kulturråd 2004. Strategi för arbetet med kultur och folkhälsa. Statens kulturråd 2007, Kulturen i siffror 2006:3. Statens kulturråd 2008, Kulturen i siffror 2008:7, Kulturens

finansiering 2007.

Statens kulturråd, 2006, Kulturen i siffror 2006:3, s. 5. Statens kulturråd, 2007, Kulturen i siffror 2008:7, Kulturens finan-

siering 2007, s. 5.

Statens kulturråd, Kulturen i siffror/2007, Museer och konsthallar

2006, s. 22–23, 27, diagram 15–17, Tabell 6.

Statens kulturråd, Kulturen i siffror 2006:3. Offentliga kulturinsatser

2005 i regionalt perspektiv.

Statens kulturråd, Kulturen i siffror 2006;3. Offentliga kulturinsatser

2005 i regionalt perspektiv.

Statens kulturråd, Kulturen i siffror 2006//3. Offentliga kultur-

insatser 2005 i regionalt perspektiv, tab. 3.1.

Statens kulturråd, Kulturen i siffror 2007:5, Musik 2006. Statens kulturråd, Kulturen i siffror 2007//1, Musik 2004–2005.

Statens kulturråd, Kulturen i siffror 2007//6, Museer och konsthallar

2006.

Statens kulturråd, Kulturen i siffror 2008:1, Teater och dans 2006. Statens kulturråd, Kulturen i siffror 2008.1, Teater och dans 2006. Statens kulturråd, Kulturen i siffror 2008:2, Studieförbunden 2007. Statens kulturråd, Kulturen i siffror 2008:3, Folkbiblioteken 2007. Statens kulturråd, Kulturen i siffror 2008:5, Musik 2006. s. 21.

diagram 4. Statens kulturråd, Kulturen i siffror//1. Musik 2004–2005, Statens

kulturråd, Kulturen i siffror 2006//3. Offentliga kulturinsatser 2005 i regional perspektiv. sid. 12 tab. 1.4, 1.5.

State of the English Cities (Parkinson, Champion, Simie et al 2006).

Statens kulturråd 2002, Den kulturella välfärden. Elitens privilegier

eller möjlighet för alla? Svenska folkets kulturvanor 1976 – 1999. En rapport grundad på välfärdsstatistiken ULF.

Statens kulturråd 2007, Kulturen i siffror 2006:3. Statens kulturråd 2008, Kulturen i siffror 2008:7, Kulturens finan-

siering 2007.

Statens kulturråd, 2006, Kulturen i siffror 2006:3, s. 5. Statens kulturråd, 2007, Kulturen i siffror 2008:7, Kulturens finan-

siering 2007, s. 5.

Statens kulturråd, Kulturen i siffror//2007, Museer och konsthallar

2006, s. 22–23, 27, diagram 15–17, Tabell 6. Statens kulturråd, Kulturen i siffror 2006:3. Offentliga kulturinsatser

2005 i regionalt perspektiv.

Statens kulturråd, Kulturen i siffror 2006:3. Offentliga kulturinsatser

2005 i regionalt perspektiv.

Statens kulturråd, Kulturen i siffror 2006//3. Offentliga kultur-

insatser 2005 i regionalt perspektiv, tab. 3.1.

Statens kulturråd, Kulturen i siffror 2007:5, Musik 2006. Statens kulturråd, Kulturen i siffror 2007//1, Musik 2004–2005. Statens kulturråd, Kulturen i siffror 2007//6, Museer och konsthallar

2006.

Statens kulturråd, Kulturen i siffror 2008:1, Teater och dans 2006. Statens kulturråd, Kulturen i siffror 2008:1, Teater och dans 2006. Statens kulturråd, Kulturen i siffror 2008:2, Studieförbunden 2007. Statens kulturråd, Kulturen i siffror 2008:3, Folkbiblioteken 2007. Statens kulturråd, Kulturen i siffror 2008:5, Musik 2006. s. 21.

diagram 4.

Statens kulturråd, Kulturen i siffror//1. Musik 2004–2005, Statens

kulturråd, Kulturen i siffror 2006//3. Offentliga kulturinsatser 2005 i regional perspektiv. sid. 12 tab. 1.4, 1.5.

Statistiska centralbyrån, Kungl. bibliotket, Forskningsbiblioteken

2007. Mediebestånd, låneverksamhet, personal, driftskostnader m.m. Statistisk Årsbok 2008.

Statskontoret 2003:15, Folkbildningsrådets myndighetsroll, Stock-

holm. Statskontoret, 2005:9, Nya former för Statens konstråds verksamhet. Statskontorets PM 2007/99-5, Statliga myndigheter 2007. Statskontoret, 2008/74-5, Konkurrensutsatt verksamhet II – en ana-

lys av omfattningen av statliga myndigheters konkurrensutsatta verksamhet, 2008.

Stempel, P. Länsmusikens skolkonsertverksamhet, Stiftelsen fram-

tidens kultur och Stiftelsen Musik i Halland, 2002. Stenström, E., Konstiga företag. Stockholm: EFI, 2000. Svenska kommunförbundet, 2003, Vem tar hand om kultur och fri-

tid i Sveriges kommuner.

Sundgren, P. Kulturen och arbetarrörelsen. Kulturpolitiska strävan-

den från August Palm till Tage Erlander. Carlsson. 2007. Svensk biblioteksförening, 2007, Sverige – så in i Norden efter. En

jämförelse av nationell bibliotekspolitik i Danmark, Finland, Norge och Sverige, 2007.

Svensk biblioteksförening, Framgångsrikt, men förbisett – om

bibliotekens betydelse för integration, 2008.

Svensk Biblioteksförening, Kommunala biblioteksfattare om biblio-

tek, 2008.

Sveriges hembygdsförbund, Hembygdsföreningarnas samlade till-

gångar och verksamhet, 2003.

Sveriges kommuner och landsting, 2004, Om kultur- och fritids-

sektorerna. Kostnader.

Sveriges kommuner och landsting, 2005, Landstingsanställd personal

2004. Sammanställning grundad på Landstingsförbundets personalredovisning per den 1 november 2004, Tab. 3A.

Svenska kyrkans utredningar 2003:3. Kyrkan mitt i musiklivet.

Utredningen om kyrkomusikens ställning som en del av det offentliga musiklivet i Sverige. Uppsala, 2003.

Svensson P. Konstnären i kulturpolitiken: en utredning om konst-

närer, kulturpolitiken och arbetsmarknaden. Stockholm: Konstnärsnämnden, 2008.

Talboks- och punktskriftsbiblioteket, 2008, Framtidsstrategi. Reg-

eringsuppdrag i regleringsbrevet för 2008. Taylor, C., 1994???? Thavenius, J., Persson, M. & Aulin-Gråhamn, L., Skolan och den

radikala estetiken, 2004. The economic impact of the cultural sector in Scotland. Scotecon.

http//: www. scotecon.net, 2004.

The economy of culture in Europe, Study prepared for the European

Commission. (Directorate General for Education and Culture), KEA, 2006. Theorell, T.(red.), När orden inte räcker. Stockholm: Natur och

Kultur, 1998. Theorell, T., ”Efterord” i Kultur för hälsa, Stockholm: Folkhälso-

institutet, 2005. Throsby, D., Economic and Culture. Cambridge: Cambridge Uni-

versity Press, 2001.

Till varje pris: debattskrift om fritidens kommersialisering. Statens

ungdomsråd, 1978. Tocqueville, A.D., Om demokratin i Amerika, Bok I, Stockholm:

Atlantis, 1997.

U1. En utställning om en industris födelse, uppväxt och tillväxt. KK-

stiftelsen, 2008.

Undersøgelse af regionale filmfonde, Kulturministeriet och Erhvervs-

ministeriet, danska regeringen, maj 2001. Undervisningsministeriet 2008. Kulttuuriseteli/Kultursedel. Työnte-

kijän omaehtoisen kulttuuritoiminnan verovapaus/Skattefrihet för arbetstagarens frivilliga kulturverksamhet, Opetusministeriön työryhmämuistioita ja selvityksiä 2008:13, Helsingfors: Undervisningsministeriet, Kultur-, idrotts- och ungdomspolitiska avdelningen, 2008.

Ungdomsstyrelsen Fokus 06. En analys av ungas kultur och fritid,

Stockholm, 2007:4.

Uppföljning av pensionsvillkoren inom scenkonstområdet. Rapport

från riksdagen kulturutskott 2008.

Upplevelseindustrin 2004 Statistik, KK-stiftelsen, 2004. Upplevelseindustrin i Sverige 2003. Statistik och jämförelser. KK-

stiftelsen, 2003.

Vækst via opplevelser – en analyse af Danmark i oplevelseøkonomien.

Erhvers- og Byggestyrelsen, 2008. Virdebrant, C-E., Reformer och anslagsutveckling på kulturområdet

1960/61

1985/86. Utbildningsdepartementet, offsettryck, 1986.

Vogel, J., Amnå, E., Munck, I., Häll, L., Hjerm, M., & Johansson,

S.E., Föreningslivet i Sverige: Välfärd, Socialt kapital, Demokratiskola, Levnadsförhållanden, Rapport nr 98, Statistiska centralbyrån, 2003. Waters, M., Globalization, London: Rutledge. 1995. Welzel, Ch. & Deutsch, F., Value Patterns in Europe and the United

State: Is there a Transatlantic Rift? I Anheier & Isar (red). The

Cultures and Globalization 1. Conflicts and Tensions. Los Angeles, 2007. Wennerhag, M., Holm, H., Lindgren, J., Nordvall, H. & Sörbom, A.,

Aktivister. Sociala forum, globala sociala rörelser och demokratins förnyelse, Stockholm: Atlas, 2006.

Wetterberg, O. Monument och miljö. Perspektiv på det tidiga 1900-

talets byggnadsvård i Sverige. Chalmers Tekniska högskola. 1992.

Wijkström, F. & Lundström, T., Den ideella sektorn: Organisation-

erna i det civila samhället, Stockholm: Sober förlag., 2002.

Wijkström, F. & Einarsson, T., Från nationalstat till näringsliv? Det

civila samhällets organisationsliv i förändring, Stockholm: Handelshögskolan, 2006.

Åman, A. Sigurd Curman. Riksantikvarie – Ett porträtt. KVHAA.

Stockholm 2008. Öberg, S. & Springfeldt, P. (red.). Artikeln Rörlighet. I Sveriges

Nationalatlas. Bandet Befolkningen, 1991.

Östlund Bäckehag, A-C., En rapport från Konstkonsulenterna i

Sverige, 2008.

Kommittédirektiv

Kulturpolitikens inriktning och arbetsformer Dir. 2007:99

Beslut vid regeringssammanträde den 28 juni 2007

Sammanfattning av uppdraget

En kommitté skall se över kulturpolitiken, dess inriktning och arbetsformer och lämna förslag om de förändringar som följer av kommitténs överväganden. Kommittén får även lämna författningsförslag.

Kommittén skall bl.a. överväga:

  • behovet av förändringar i de nationella målen för kulturpolitiken,
  • möjligheterna till utveckling och förnyelse av det kulturpolitiska samspelet mellan staten, landstingen och kommunerna,
  • möjligheten att tydliggöra statens långsiktiga uppgifter och åtaganden inom kulturområdet,
  • förutsättningarna för att bredda ansvaret för kulturverksamheter i samhället hos både offentliga organ och enskilda aktörer,
  • prioriteringar av statens insatser bl.a. för hur kulturpolitiken kan samspela med andra relevanta samhällsområden.

Kommittén skall också behandla den statliga förvaltningsorganisationen inom kulturområdet, det statliga institutionsväsendet och de statliga stödordningarna.

Uppdraget skall redovisas senast den 31 december 2008.

Bakgrund – kulturpolitikens framväxt

Dagens kulturpolitik har vuxit fram under lång tid. Många svenska kulturinstitutioner kan härleda sitt ursprung flera hundra år tillbaka. Statsmakterna har vid olika tidpunkter under 1900-talet gjort kulturpolitiska ställningstaganden som än i dag har aktualitet. En samlad kulturpolitik i dagens mening formulerades dock först under åren 1974–76 genom tre kulturpolitiska propositioner med åtföljande riksdagsbehandling (särskilt prop. 1974:28, bet. 1974:KrU15, rskr. 1974:248).

1974 års kulturpolitik grundades på att riksdagen beslutade om särskilda övergripande mål. Dessa skulle styra den statliga verksamheten men var också avsedda att fungera vägledande och pådrivande för politiken i landsting och kommuner. Politiken utgick från en bred genomgång av kulturpolitikens olika avsnitt. Stor vikt lades bl.a. vid vad som benämndes fritt kollektivt skapande och studieförbundens verksamhet. Statens kulturråd inrättades som en ny förvaltningsmyndighet inom kulturområdet och stödet till fristående kulturarrangemang utanför de offentliga institutionerna ökades.

De centrala, statliga kulturinstitutionerna blev inte föremål för några mera omfattande förändringar vid denna tidpunkt, utan den tydligaste profileringen kom att gälla utbyggnaden av regionala kulturinstitutioner för teater, musik och museer. Här skulle staten och landstingen samverka. Länsstyrelserna gavs en ny roll i den regionala kulturminnesvården – numera kulturmiljövården.

Den inriktning som kulturpolitiken fick 1974 kom i allt väsentligt att gälla oförändrad under två decennier. Under 1990-talet gjordes en utvärdering som presenterades i betänkandet Tjugo års kulturpolitik (SOU 1995:85) och en samlad översyn av en parlamentarisk kommitté, den s.k. Kulturutredningen i betänkandet Kulturpolitikens inriktning (SOU 1995:84). Dessa betänkanden låg till grund för en ny proposition om kulturpolitikens långsiktiga inriktning (prop. 1996/97:3). Efter riksdagens behandling fastställdes nya mål för en nationell kulturpolitik (bet. 1996/97:KrU1, rskr. 1996/97:129). De markerade inte något avgörande brott mot de tidigare målen men betonade t.ex. värdet av kulturell mångfald. Vidare gavs bevarande och brukande av kulturarvet plats bland målen och detta har kommit att motsvaras av att museerna efter hand fått en mer framskjuten plats i den kulturpolitiska debatten. I propositionen underströks litteraturens och läsandets betydelse

samt konstnärernas villkor. En bibliotekslag infördes. Inga större förändringar i fråga om politikens inriktning har därefter gjorts.

Behovet av en översyn

Regeringen anmälde i budgetpropositionen för 2007 (prop. 2006/07:1, utg.omr. 17, s. 61, bet. 2006/07:KrU1, rskr. 2006/07:37) att den – med hänsyn till det senaste årtiondets förändrade samhällssituation – avsåg att under mandatperioden pröva hur de nuvarande kulturpolitiska prioriteringarna och strukturerna förhåller sig till dagens samhälle.

Den kulturpolitik som förts sedan 1974 präglas av de grundsatser som slogs fast vid denna tidpunkt och de arbetsformer som då hade utvecklats. Det är den tidens syn på bl.a. fördelningen i offentligt och enskilt ansvar, på relationen mellan nationellt och internationellt arbete, på förvaltningens uppgifter och på kulturinstitutionernas roller, som kommit att utmärka kulturpolitiken. I synen på kulturens finansiering märks alltjämt tydligt 1970-talets likhetstecken mellan det samhälliga ansvaret och offentlig finansiering. Trots att mer än tre decennier med genomgripande samhällsförändringar passerat har inte någon avgörande förändring skett av vare sig inriktning eller förutsättningar för kulturpolitiken. Kulturpolitiken bör dock följa, spegla och bidra till samhällsutvecklingen. Behovet av en bred översyn av kulturpolitikens inriktning och arbetsformer är därför stort. Nedan följer en redovisning av de områden där det är särskilt motiverat med översyn och förnyelse.

Kulturpolitikens mål

De nu gällande nationella målen för kulturpolitiken är:

-

att värna yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för alla att använda den,

-

att verka för att alla får möjlighet till delaktighet i kulturlivet och till kulturupplevelser samt till eget skapande,

-

att främja kulturell mångfald, konstnärlig förnyelse och kvalitet och därigenom motverka kommersialismens negativa verkningar,

-

att ge kulturen förutsättningar att vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft i samhället,

-

att bevara och bruka kulturarvet,

-

att främja bildningssträvandena samt främja internationellt kulturutbyte och möten mellan olika kulturer inom landet.

Målen har nu funnits i ett decennium. I de flesta hänseenden uttrycker de värderingar som fortfarande torde möta bred enighet medan de i andra hänseenden kan te sig föråldrade. Målen är också allmänt hållna och ger därför inte vägledning för politiska prioriteringar. Likaså är de formulerade och beslutade enbart som mål för en avgränsad kulturpolitik men de berör i hög grad också andra politikområden. Det finns också skäl att överväga överensstämmelsen mellan målen och de medel genom vilka de kan förverkligas. Kulturpolitiken kan inte i samma utsträckning som hittills avse insatser inom det egna avgränsade fältet. Bland annat på denna grund finns det skäl att se över de kulturpolitiska målen.

Regeringens utgångspunkt för kulturpolitiken är tilltron till kulturens egenvärde och den kreativitet den föder. Ur enskildas engagemang och i mötet mellan människor skapas kulturen. Genom möten och dialog mellan olika kulturer och individer skapas förståelse. Kulturens frihet skall värnas och främjas. Kulturen är en sammanhållande kraft i de mänskliga gemenskaperna. Den är nödvändig för samhällets, demokratins och förvärvslivets existens och utveckling. Det konstnärliga skapandet och människors ideella kulturengagemang behövs i det demokratiska samtalet och skall därför tas till vara och uppmuntras. Professionella kulturskapare skall ha goda villkor. Kulturarvet skall vara en angelägenhet och rättighet för alla. Samernas och de andra nationella minoriteternas kultur och historia skall uppmärksammas. Kulturens värden skall vara tillgängliga för alla – genom bildningsarbete, genom möjligheter till eget skapande och genom möjlighet att ta del av professionellt konstnärligt skapande. Jämställdhet skall vara en central fråga för kulturpolitiken.

Samhälleligt ansvar för kulturområdet

Kulturpolitiken har i hög grad byggt på ett samspel inom den offentliga sfären mellan stat, landsting och kommuner. Detta samspel skall även framgent vara en hörnsten. Staten, landstingen och kommunerna skall tillsammans svara för den offentliga sektorns insatser för kulturområdet. Det är emellertid av grundläggande betydelse att dessa insatser också knyter an till, samspelar med och understödjer kulturengagemanget hos de enskilda medborgarna och hos dem som engagerar sig på frivillig basis. Ideella krafter lägger en viktig grund, t.ex. genom samlingslokaler, för kulturen och möjligheterna att förverkliga kulturpolitikens mål. Medborgarnas efterfrågan utgör också det professionella kulturutbudets viktigaste ekonomiska och kommersiella grundval. Föreningslivet har en särskild betydelse för kulturlivet i vårt land.

De samverkansformer inom den offentliga sektorn som etablerades under 1970-talet, i första hand kring den gemensamma finansieringen av de regionala kulturinstitutionerna, skapades som ett sätt för staten att stimulera kommunerna och landstingen till ökade insatser på kulturområdet. Även efter det att nätet av institutioner i allt väsentligt byggts ut och fungerat i flera decennier, har de yttre formerna för samverkan förblivit i huvudsak oförändrade. Under denna tid har emellertid synen i landsting och kommuner på den egna kulturpolitiska rollen förändrats och utvecklats. Många landsting och kommuner utvecklar självständigt sin kulturpolitik och har egna kulturpolitiska ambitioner. Samtidigt har former och praxis för statens styrning av den kommunala sektorn utvecklats på många punkter. Likaså har de regionala samarbetsformerna förändrats. Nya landsting har bildats i Skåne och Västra Götaland, som på försök har tagit över vissa statliga uppgifter. I Skåne gäller det bl.a. uppgiften att besluta om statsbidrag till regionala kulturinstitutioner enligt vad som närmare föreskrivs av regeringen. Kulturpolitiken har hittills i hög grad haft som utgångspunkt att de statliga insatserna skall följa samma modell över hela landet. Hänsynen till skillnaderna mellan olika delar av landet och hur olika regioner är organiserade talar dock för att så inte behöver vara fallet i framtiden. Så finns t.ex. särskilda behov av kulturinsatser i storstadsområdena bl.a. med tanke på betydelsen av att motverka utanförskapet i utsatta bostadsområden. Ansvarsfördelningen mellan staten, landstingen och kommunerna är en fråga som behöver lyftas fram, sett i ljuset av dagens kulturpolitiska behov och möjligheter.

Jämfört med många andra länder i Västeuropa har kulturfinansieringen i Sverige en hög offentlig andel medan bidragen från enskilda och näringsliv är mindre. När utrymmet för ökad skattefinansiering varit begränsat eller saknats har detta inneburit att kulturområdet saknat expansionsutrymme.

Dagens syn på samhälleligt ansvar innebär att även betydelsen och nödvändigheten av stöd till kulturområdet från källor utanför den offentliga sektorn bör bejakas. Det är också angeläget att ideella insatser ges större uppmärksamhet. Att se kulturverksamheternas finansiering som enbart en offentlig angelägenhet skapar en risk för att verksamheterna tappar i bred samhällsförankring. Kulturens frihet värnas bäst när den kan baseras på stöd från många källor.

Stöd från enskilda, ideella krafter och näringslivet till kulturen är av växande betydelse. Vägar att ytterligare uppmuntra och utveckla detta behöver dock sökas. Det behövs utvecklade relationer och utbyte mellan kulturliv och näringsliv. Detta inkluderar även att skapa förutsättningar för entreprenörskap och företagande för konstnärer och kulturskapare. Den s.k. upplevelseindustrin eller de s.k. kreativa näringarna med kulturella tjänster som grund, är i dag ett tillväxtområde. Dess utveckling bör främjas.

Statens ansvar och kulturpolitikens samspel med andra angränsande samhällsområden

Staten har ett långsiktigt ansvar för att stödja kulturlivets utveckling. Men det ansvaret är inte exklusivt utan bör så långt som möjligt ses som en del av ett brett samhällsansvar för kultur, dvs. ett ansvar där staten, landstingen och kommunerna har sina självklara platser men som också inkluderar hela det civila samhället, de enskilda medborgarna och näringslivet.

Med sådana utgångspunkter blir frågan om de specifikt statliga åtagandena inom ramen för de kulturpolitiska målen betydelsefull. I propositionen 1996/97:3 om kulturpolitiken finns, förutom de nationella målen, ett stort antal s.k. inriktningsmål formulerade med sikte på vad de statliga insatserna skall åstadkomma inom kulturpolitikens olika sakområden eller i relation till olika konstnärliga genrer. Därjämte har ytterligare särskilda inriktningsmål, t.ex. för arkivväsendet, kulturmiljövården samt arkitektur, formgivning och design, beslutats av riksdagen i skilda sammanhang (se

prop. 2006/07:1, utg.omr. 17, s. 26). Slutligen anger regeringen ytterligare mål för myndigheternas verksamhet i de årliga regleringsbreven.

Mängden av inriktningsmål av olika art och karaktär och de andra ambitioner som uttryckts i skilda sammanhang gör det svårt att urskilja grunderna för de statliga insatserna. Det behöver bli lättare att se tydliga linjer i insatsernas inriktning.

Kulturpolitikens samverkan med andra politikområden har varit förhållandevis svagt utvecklad, även om undantag funnits, t.ex. i insatser för regional utveckling eller inom kulturmiljövården. Därmed har inte kulturens potential för olika samhällsområden tagits till vara och inte heller möjligheterna till förnyelse av kulturområdet. Också detta förhållande innebär en risk för att politikens samhällsförankring inte utvecklas såsom önskvärt.

Den statliga förvaltningsorganisationen, institutionsstrukturen och stödordningarna

Den förvaltningsorganisation, de institutioner och de redskap som kulturpolitiken byggt på och arbetat med har i flera hänseenden kunnat anpassas efter förändrade förhållanden. Den grundläggande strukturen och organisationen har dock i allt väsentligt förblivit oförändrad. Kulturområdets livskraft hör nära samman med utveckling och förändring men flera tecken pekar mot att kulturpolitiken kommit att få ett alltmer ensidigt förvaltande drag. Behovet av förnyelse och utveckling har kommit i bakgrunden. Det kan gälla svårigheter för nya uttrycksformer att få uppmärksamhet och erkännande inom kulturpolitikens ramar. Insatserna inom politikområdets olika avsnitt hänger inte till alla delar samman på det sätt man skulle önska. Det är t.ex. eftersträvansvärt att kulturinstitutionerna och det obundna kulturlivet kan utveckla ett mer fruktbart samspel. För institutionernas egen utveckling är ett aktivt jämställdhetsarbete av stor betydelse.

De statliga insatserna bör i ökad utsträckning grundas på överväganden om olika handlingsvägar för att uppnå de politiska prioriteringar som läggs fast. Detta förutsätter bl.a. att man inom politikområdet i ökad utsträckning arbetar med uppföljningar och utvärderingar av det som görs samt bygger upp en beredskap för ett kontinuerligt förändringsarbete.

Det är viktigt att politiken kan verka utifrån en modern och aktuell förvaltningsorganisation som är anpassad efter sina uppgifter och med en institutionsstruktur som på ett adekvat sätt tar om hand de statliga uppgifterna. Politiken behöver också kunna utgå från att de stödordningar som är riktade till det fristående kulturlivet, utanför de offentliga institutionerna, är rimligt avvägda.

Uppdraget

Kommittén skall utifrån kulturens egenvärde göra en samlad analys av kulturpolitiken, dess inriktning och arbetsformer. I det ligger att kommittén skall pröva hur de nuvarande kulturpolitiska prioriteringarna och strukturerna förhåller sig till dagens samhälle och till den kulturpolitiska grundsyn som uttrycks i direktiven. Med hänvisning till de utredningsbehov som pekats ut i direktiven skall kommittén överväga följande frågor.

Kulturpolitikens mål

Kommittén skall pröva om de nationella kulturpolitiska målen från 1996 behöver ändras med hänsyn till den samhällsutveckling som ägt rum under det senaste decenniet och för att de skall överensstämma med de förslag om kulturpolitikens inriktning som kommittén redovisar. Kommittén skall lämna de förslag till förändringar som den finner motiverade.

Samhälleligt ansvar för kulturområdet

Statens ambition att verka för kulturens spridning över hela Sverige skall vara fortsatt hög. Det behövs nationella institutioner som fullgör ett tydligt och för hela landet väsentligt uppdrag. Det behövs också regionala och lokala kulturinstitutioner som bidrar till ett kulturutbud som är tillgängligt för alla, oavsett bostadsort. Det är angeläget att de olika offentliga aktörerna samverkar. Det behövs vidare ett kulturutbud som synliggör den etniska och språkliga kulturella mångfalden som en del av kulturarvet. Ursprungsfolket samernas och de andra nationella minoriteternas kultur skall uppmärksammas.

Med dessa utgångspunkter skall kommittén pröva om det finns skäl att förändra inriktningen av och formerna för det statliga stödet till den regionala nivån. Vid bedömningarna skall stort avseende fästas vid de regionala huvudmännens synpunkter. Klara ansvarsförhållanden mellan staten och landstingen och en fortsatt utveckling av det regionala kulturlivet skall eftersträvas. De offentliga kulturinstitutionerna skall ha förutsättningar att utvecklas långsiktigt. Erfarenheterna från lokala utvecklingsavtal mellan staten och kommuner i större städer skall beaktas. Kommittén skall lämna de förslag till förändringar som följer av övervägandena.

Kommittén skall hålla sig underrättad om beredningen av Ansvarskommitténs betänkande Hållbar samhällsorganisation med utvecklingskraft (SOU 2007:10). Ansvarskommittén har redovisat förslag om hanteringen om bl.a. bidrag till kulturmiljövård samt om fördelningen av stödet till regionala kulturinstitutioner. Den kommitté som nu tillkallas bör värdera dessa förslag i relation till sina samlade överväganden.

Jämfört med många andra länder i västvärlden finansieras det svenska kulturlivet till en förhållandevis liten omfattning och andel av enskilda medel, dvs. genom kulturverksamheternas samarbete med näringslivet eller genom donationer eller annat stöd från privatpersoner eller juridiska personer.

Kommittén skall göra en fördjupad probleminventering av orsakerna till dessa förhållanden med utgångspunkten att andelen enskild finansiering inom kulturlivet bör öka, så att enskild och offentlig finansiering kan verka sida vid sida. Inventeringen skall omfatta en jämförande studie av användningen av sponsring i andra länder, med inriktning på att finna goda exempel att dra lärdom av.

De som på professionell basis utövar kultur behöver kunna göra detta på ekonomiskt rimliga villkor. Kommittén skall därför pröva hur försörjningsmöjligheterna för kulturskapare kan främjas samt identifiera de åtgärder som kan bidra till ett ökat entreprenörskap och företagande inom kulturskapande och konstnärlig verksamhet.

Kommittén skall lämna de författningsförslag som den finner motiverade. För de utredningsuppgifter som behandlas i direktiven gäller generellt att kommittén inte skall behandla frågor avseende svensk beskattning eller lämna förslag till ändringar i den svenska beskattningen. Regeringen har i budgetpropositionen för 2007 (prop. 2006/07:1, Förslag till statsbudget, finansplan m.m. s. 135) uttalat ambitionen att under mandatperioden utreda frågan om donationer till forskning och ideell verksamhet.

Det statliga ansvaret

Det behövs – inom ramen för de nationella målen för kulturpolitiken – en väl avvägd fördelning av ansvaret för kulturen mellan de parter som skall samverka. Därför behöver också staten tydliggöra sin egen roll inom kulturpolitikens ramar och koncentrera sina insatser och åtaganden med hänsyn till den rollen.

De centrala uppgifterna för staten bör vara att främja ett fritt och dynamiskt konst- och kulturliv som är öppet och tillgängligt för alla. Detta skall ha en självständigt ställning, men också tillföra olika samhällsområden och sektorer viktiga värden. Staten bör vidare främja strävanden till bildning, vård och förmedling av kulturarvet över generationsgränserna, barns och ungas rätt till kultur samt främja verksamheten vid de statliga institutionerna.

Med dessa prioriteringar som vägledning skall kommittén göra en självständig analys och bedömning av om de statliga insatserna har en rimlig och ändamålsenlig inriktning. Kommittén skall samlat pröva de statliga åtagandena och föreslå de omprioriteringar i fråga om statens kulturpolitiska insatser som kan vara motiverade. Kommittén får även lämna förslag till kompletterande formuleringar avseende det statliga ansvaret.

Regeringen har i vårbudgeten 2007 aviserat sin ambition att presentera en tydlig strategi för hur barn- och ungdomskulturen skall stärkas (prop. 2006/07:100, avsnitt 1.10, s. 50). Kommittén skall i sitt arbete hålla sig informerad om hur det ärendet bereds vidare i Regeringskansliet.

Orkesterutredningen har i sitt betänkande Den professionella orkestermusiken i Sverige (SOU 2006:34) redovisat förslag om bl.a. nya statliga riktlinjer för orkestermusik i Sverige. Även det statliga stödet till regional musikverksamhet omfattas av utredningens förslag. Betänkandet har remissbehandlats. Den kommitté som nu tillkallas skall vid utformningen av sina förslag väga in vad Orkesterutredningen och remissinstanserna har anfört.

Samspel med angränsande samhällsområden och med det övriga civila samhället

Kulturpolitiken bör knyta an till de samhällsfrågor som är viktiga för medborgarna.

Bland annat bör följande områden uppmärksammas:

-

sambanden mellan kultur och skola, folkbildning, högre utbildning respektive forskning,

-

det svenska samhällets internationalisering och integrationspolitiken,

-

kulturens betydelse för ett kreativt näringsliv,

-

sambanden mellan insatser för kultur och regional utveckling respektive politik för landsbygd och städer,

-

sambanden mellan kultur och folkhälsa respektive hälsofrågor, samt

-

utvecklingen av den kulturella dimensionen inom miljöpolitiken för att nå miljökvalitetsmålen.

Kommittén skall bedöma om dessa frågor har uppmärksammats tillräckligt i kulturpolitiken och om det finns ett tillräckligt väl utvecklat samspel med de verksamheter inom vilka frågorna sorterar.

Kommittén skall lämna förslag till insatser för att utveckla kulturpolitikens samspel med andra politikområden. Förslagen skall utgå från de mål och prioriteringar som gäller för respektive politikområde.

Kommittén skall kartlägga kulturpolitikens samspel med det civila samhället och ideella insatser och lämna förslag till hur detta samspel kan främjas. Kulturens förmåga att bryta utanförskap och stärka individers delaktighet i samhället skall beaktas.

Den statliga förvaltningsorganisationen och institutionsstrukturen

De centrala kulturinstitutionernas roller och uppgifter behöver tydliggöras. De kulturpolitiska grunduppdragen för institutionerna skall preciseras.

Kommittén skall göra en översyn över den statliga förvaltningsorganisationen och den statliga institutionsstrukturen. Kommitténs överväganden skall syfta till att förvaltningsstrukturen under Kulturdepartementet blir tydligare, enklare samt mer transparant och funktionell.

Möjligheterna att samla de typer av förvaltningsuppgifter som i modern förvaltning brukar förknippas med de centrala förvaltningsmyndigheterna till färre myndigheter bör prövas. Kommittén

skall pröva om den nuvarande ansvars- och arbetsfördelningen mellan myndigheterna är ändamålsenlig eller om förändringar i detta hänseende bör ske. Det kan t.ex. gälla hur kulturmyndigheterna arbetar med uppföljning och utvärdering av kulturområdets verksamheter. Det kan också gälla hur ett strategiskt ansvar under regeringen för politikområdets utveckling balanseras mot ansvaret för bidragsgivning till enskilda kulturverksamheter.

När det gäller övriga kulturverksamheter för vilka staten tagit olika former av ansvar bör kommittén pröva möjligheterna att renodla den statliga organisationen till ett begränsat antal verksamhetsformer.

Kommittén skall lämna de förslag till förändringar som motiveras av övervägandena.

Kommittén skall vid översynen av kulturområdets förvaltningsorganisation beakta vad regeringen anfört i direktiven till utredningen om utvärdering av resultatstyrningen (dir. 2006:30) och utredningen om översyn av den statliga förvaltningens uppgifter och organisation (dir. 2006:123). Kommittén skall samråda med dessa utredningar.

De statliga stödformerna

Det statliga stödet till regionala kulturinstitutioner, konstnärerna och deras organisationer och enskilda kulturverksamheter och kulturprojekt skall syfta till att balansera behoven av långsiktighet och förnyelse.

Kommittén skall göra en genomgång av stödformerna. Den skall pröva om antalet stödformer kan nedbringas och om stöden kan ges med en lägre grad av detalj- eller genrestyrd inriktning. Kommittén bör identifiera om det finns stödformer som inte längre är ändamålsenliga och därför bör förändras eller utmönstras. Den bör pröva om stödordningarna är tillräckligt tydliga med avseende på vad de syftar till att uppnå, om de kan förenklas och om man kan öka insynen i hanteringen av de olika stödformerna. I syfte att öka stödens effekter bör möjligheterna att minska förvaltningskostnaderna för stödordningarna prövas.

Kommittén skall lämna de förslag som följer av dess överväganden.

Arbetsformer och redovisning av uppdraget

Med stöd av regeringens bemyndigande den 22 februari 2007 tillkallade chefen för Kulturdepartementet en särskild utredare, en koordinator för museisektorn, med uppgift att pröva olika former för ökad samverkan inom museisektorn (dir. 2007:22). I koordinatorns uppdrag ingår att bistå den kommitté som nu tillkallas i arbetet med de fördjupningar som behövs när det gäller museerna. Kommittén skall samråda med museikoordinatorn om de lämpliga formerna för detta.

Kommittén skall inom de tidsmässiga ramarna för sitt uppdrag sträva efter en öppen dialog med kulturpolitikens olika aktörer. Den skall hålla berörda centrala arbetstagarorganisationer informerade om arbetet och ge dem tillfälle att framföra synpunkter.

Kommittén skall beräkna de ekonomiska konsekvenserna av de förslag som läggs fram. Om förslagen förväntas leda till kostnadsökningar skall kommittén föreslå hur dessa skall finansieras. Utgångspunkten skall vara oförändrade kostnadsramar för den statliga kulturpolitiken.

Kommittén skall också redovisa vad förslagen får för konsekvenser för kulturområdets verksamheter och myndigheternas anställda. En referensgrupp med företrädare för samtliga riksdagspartier skall knytas till kommittén.

Kommitténs arbete skall redovisas senast den 31 december 2008.

(Kulturdepartementet)

Sammankomster 2007–2009

Regionala möten

Konferenser och seminarier

Uppvaktningar och besök

AUGUSTI 2007

Samverkanskommittén

mellan Riksteatern och Länsteatrarna i Sverige

Resursutredningen

Region Skånes kulturting

SKL, Sveriges kommuner och landsting KLYS, Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsorganisation Statens kulturråd Föreningen Kultur och Näringsliv ABM-centrum (Ett samarbete mellan arkiv, bibliotek och museer) Högskoleverkets ledning Riksrevisionen MOI (Numera SPRONG Kommunikationsbyrå) Integrations- och jämställdhetsdepartementet Högskoleverket (HSV)

Regionala möten

Konferenser och seminarier

Uppvaktningar och besök

SEPTEMBER 2007

Landstinget i Uppsala län. Konferens för länets kultur- och institutionschefer

Tekniska högskolan

Landstinget i

Värmland. ”Kulturfrukost” med politiker, kulturförvaltningar samt företrädare för det regionala kulturlivet.

Statens kulturråd

Linköpings

universitet, SweCult

DIK-förbundets styrelse (DIK – Dokumentation, information, kultur)

MAIS, Föreningen

Musikarrangörer i samverkan

Kulturrådets ledning

Bok- och

biblioteksmässan i Göteborg

Riksantikvarieämbetets ledning

Kulturkonferens

Kalmar län (regionala politiker, tjänstemän och kulturföreträdare)

Konstnärsnämndens styrelse

Debattkväll om

kulturpolitik på Stockholms Stadsteater

Länsteatrarnas samarbetsorganisation

Länsmuseernas samarbetsråd Nämnden för hemslöjdsfrågor Folkbildningsrådet Folkbildningsförbundet

Regionala möten Konferenser och seminarier

Uppvaktningar och besök

OKTOBER 2007

Kulturutredningens regionala träff för Västra Götalands län (Göteborg)

Kulturting på Gotland

Folkbildningsrådet

Kulturutredningens regionala träff i Region Skåne (Malmö)

Kulturcheferna i Västmanlands län, seminarium

Sveriges Författarförbund

Riksrevisionen

GO 3

Landshövding Gerard Larsson

Kommunala

museers samarbets.råd

Regionförbundet södra Småland

Länsmuseernas

samarbetsråd, årsstämma

Föreningen Sveriges länsbibliotekarier

Regionförbundet i

Örebro län, kulturkonferens

Föreningen för kammarmusik

Regional kultur-

konferens i Västernorrlands län

Kulturförvaltningen Stockholms stad

Landstingens

kulturchefer, seminarium

Folkets hus och parker

Svenska teater-

unionen

Styrutredningen

Hearing om EU:s

kulturmeddelande (arrangerat av Ku-dep. och KUR)

Intresseorganisation film- och TV-producenter

Seminarium om

svensk-afrikanska kultursamarbetet (SIDA, KUR m.fl. + internationella deltagare. Arrangör: Selam)

Public Serviceutredningen

Föreningen Kulturstorm, Umeå Svenska Filminstitutet IASPIS, International Artists Studio Program in Sweden Sveriges Författarförbund (WALTIC) Ax (Amatörkulturförbundet) Folkbildningsförbundet

Regionala möten Konferenser och seminarier

Uppvaktningar och besök

NOVEMBER 2007

Kulturutredningens regionala sammankomst i Linköping, Östra Sverige (Östergötland och Sörmland)

Riksantikvarie- ämbetets höstkonferens

Svenska Filminstitutet, styrelsen

Kulturutredningens regionala sammankomst i Umeå för norra Norrland

Kvalitets- och kompetens- mässan

Landstingen i Södermanland kultur- och utbildning samt institutionscheferna

Bokmässan i

Örebro

Regionförbundet i Värmland samt institutionscheferna

Malmö kultur-

förvaltning

Kommunala kulturchefer i Jönköpings län

Jazzriksdagen

2007

Folk- och världsmusikrådet

Mälardalsrådets

kulturpolitiker, seminarium

Svenska Förläggareföreningen

ABF Malmö,

estraddebatt om kulturpolitiken

Svensk Scenkonst, styrelsen

Färgfabriken Svenska Filmproducenter Folkrörelsernas Arkivförbund Sveriges Hembygdsförbund Stockholms Länsbildningsförbund Medierådet Muslimska Studieförbundet, Ibn Rushd Dansnät Sverige Länsbildningsförbundet i Stockholm Teaterhögskolan i Stockholm Sveriges Musik- och Kulturskoleråd Kultur och Näringsliv Sverok, Sveriges Roll- och Konfliktspelsförbund ABF

Regionala möten Konferenser och seminarier

Uppvaktningar och besök

DECEMBER 2007

Konferens,

Trollhättan talks

Vitterhetsakademien

Konsthall C

i Hökarängen. Rundabordssa mtal om konstpolitik

Svenska Förläggareföreningen

Företrädare för landets länsmusikorganisationer

Riksförbundet Våra Gårdar Musikarrangörer i samverkan Dalateatern, VD Astrid Assefa Dramatikerförbundet Centrumbildningar Dansnät Sverige Teaterhögskolan i Stockholm

Regionala möten Konferenser och seminarier

Uppvaktningar och besök

JANUARI 2008

Kulturutredningens träff i Stockholm

Umeå kommun

Kulturrådet

Åboseminarium Folkuniversitetet Lysekils

seminarium

Sveriges Musikerförbund

Offentlig

workshop om kulturpolitik, Atalante i Göteborg

Sverigefinska Föreningen

Föreningen Svenska Tonsättare Nämnden för Hemslöjdsfrågor, Länskonsulenterna Sametinget Kulturförvaltningen i Halland Ekonom. historiker Martin Gustavsson (Inst. ekon. historia vid Sthlms univ.) och Mikael Börjesson

Johan Widén, ordf. för beredningsgruppen för konstnärlig forskning vid Vetenskapsrådet Riksbankens jubileumsfond Parlamentariska referensgruppen* Förvaltningsgruppen* Expertgruppen* Kungl. Konsthögskolan

Regionala möten

Konferenser och seminarier

Uppvaktningar och besök

FEBRUARI 2008

Regional sammankomst i Örebro, Västmanland och Värmland

Seminarium om kultursponsring för institutioner, fria kulturutövare och näringslivet

Kulturfond SverigeFinland

Åboakademiseminarium, Nurope

Weld Danskompani

Diskussionskväll ABF Sametinget Skådebanan, Världs-

kulturmuseet i Göteborg

Förvaltningsgruppen*

Bino Catasus, Företagsekonom vid Sthlms univ.

STIM, Sveriges Tonsättares internationella Musikbyrå SKL, Sveriges Kommuner och Landsting Riksförbundet Unga Musikanter Arrangörsföreningen Botkyrka kommun Arbetslivsmuseernas Samarbetsråd

Musikhögskolan Balettakademien Folkbildningsrådet Konstnärscentrum Musik- och scenkonstgruppen* Litteraturgruppen* KLYS, Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd BUS, Bildkonst upphovsrätt i Sverige Svensk Scenkonst Mångkulturellt centrum

Regionala möten

Konferenser och seminarier

Uppvaktningar och besök

MARS 2008

Regional sammankomst på Gotland

Barnkulturseminarium i Västerås

Länsmusikorganisationen i Göteborg

Regional sammankomst i Kalmar

Svenska Museers Riksförbund

Expertgruppen*

Regional sammankomst i Dalarna, Gävleborg och Uppsala

Dialog Kultur & Näringsliv, Regeringskansliet

Svenska Kammarmusikföreningen

Regional sammankomst i Halmstad

Nätverket Sveriges

Designers

Lärarutbildningskom- mittén Parlamentariska referensgruppen* Föreningen Nerv

Digitalt Teaterarkiv Biblioteksföreningen Stockholm Early Music Fesival Litteraturgruppen* Studieförbundet Vuxenskolan Public serviceutredningen Förvaltningsgruppen* Hallands Kulturutredning Företrädare för regioners arbete med den kreativa sektorn

Regionala möten

Konferenser och seminarier

Uppvaktningar och besök

APRIL 2008

Regional sammankomst i Gävle

Kulturpedagogik.nu, konferens i Umeå

Expertgruppen*

Träffar med de statliga kulturinstitutionerna**

Riksrevisionen

Kultur- och Globalise-

ring, Världskulturmuseet i Göteborg

Förvaltningsgruppen*

Ungkulturdagarna,

Riksteatern

Folkbildningsrådet

Länsteatrarnas

samarbetsråd

Romskt Kulturcenter

Litteraturgruppen* Länsmuseernas samarbetsråd KRO, Konstnärernas Riksförbund

DIK Bild- och formgruppen* AF Kultur, Malmö Assitej, Svenska Föreningen för barn- och ungdomsteater Sveriges Dövas Riksförbund Studieförbundet Vuxenskolan Referensgruppen för högre utbildning* SKL, Sveriges Kommuner och Landsting Regionala filmresurscentrums samarbetsråd Sveriges Ljudmigreringscentrum LSU, Landsrådet för Sveriges Ungdomsorganisation

Regionala möten

Konferenser och seminarier

Uppvaktningar och besök

MAJ 2008

Svenska arkivdagarna i Göteborg

Studieförbunden

Seminarium med

Nurope, Stockholms konserthus

Rikskonserter

Barnkulturkonferens SKL, Sveriges Kommuner och Landsting Parlamentariska referens-

gruppen* Musik- och scenkonstgruppen* Högskolan Södertörn

Träff Statliga kulturinstitutioner** (vid två tillfällen) Kulturrådet Konsthall C Bild- och formgruppen* KRUS-projektet Litteraturgruppen Författarfonden Musik- och scenkonstgruppen* BUS, Bildkonst Upphovsrätt i Sverige Svenska Kyrkan Riksteatern

Regionala möten

Konferenser och seminarier

Uppvaktningar och besök

JUNI 2008

Kulturutredningen

medverkar i Almedalen

Referensgruppen för högre utbildning*

Svenska Förläggareföreningen Parlamentariska referensgruppen* Bild- och formgruppen* Institutionen för folkmusik, Musikhögskolan i Sthlm Projektet COiMP

Regionala möten

Konferenser och seminarier

Uppvaktningar och besök

JULI 2008

Kulturutredningen

medverkar i Almedalen

Regionala möten

Konferenser och seminarier

Uppvaktningar och besök

AUGUSTI 2008

Naturhistoriska riksmuseet** Rikskonserter** Autonomiutredningen, sekretariatet Moderna museet** Institutet för språk- och folkminnen** Livrustkammaren och Skoklosters slott med Stiftelsen Hallwylska museet** Riksutställningar** Stiftelserna Tekniska Museet, Skansen och Arbetets Museum** Kungliga Dramatiska Teatern** Forum för levande historia** Talboks- och punktskriftsbiblioteket** Riksteatern** Statens konstråd** SKL, Sveriges Kommuner och Landsting Länsmuseernas samarbetsråd AX

Regionala möten

Konferenser och seminarier

Uppvaktningar och besök

SEPTEMBER 2008

Moderat kultur-

konferens

KI, Karolinska Institutet Lars Olov Bygren

Musikdag, Riks-

konserter

Parlamentariska referensgruppen*

Bok- och biblio-

teksmässan i Göteborg

Kungliga Operan**

Folkbildningsförbundet

SKL, Sveriges Kommuner och Landsting Företrädare för norrlandslänen

MAIS

SKL, Sveriges Kommuner och landsting Företrädare för Länsstyrelserna

Danshögskolan, Efva

Lilja

Regionala möten

Konferenser och seminarier

Uppvaktningar och besök

OKTOBER 2008

Företrädare för Kultur- och konst i Skåne

Vetenskapliga

specialbibliotek

Museikoordinatorn och Riksutställningar

Symposiet Bättre

vetande

Parlamentariska referensgrupp*

Konferens i

Tällberg, Kultur och entreprenörskap

Sametinget

Konferens i Borås, Mötesplats inför framtiden

Kungl. Biblioteket

Statens kulturråd och Filmutredningen, Mats Svegfors

RFoD, Riksförbundet

för folkmusik och dans

Regionala möten

Konferenser och seminarier

Uppvaktningar och besök

NOVEMBER 2008

Seminarium,

Riksföreningen för konstkultur och hälsa

Parlamentariska referensgruppen*

Konferens i

Göteborg, Digital turist för en dag

DIK

Konferens Linköpings

universitet, KulturSverige Nu

Rådet för arkitektur form och design

Konferens Svenska

kyrkan, Kyrkan mitt i musiken

Företrädare för Region Skåne

Skuggutredningen Pensionsutredningen Konferens vid

Linköpings universitet, Kulturvetenskapens nytta

Statens kulturråd

Lunchsamtal,

KK-stiftelsens erfarenheter från satsningar på upplevelseindustrin leder vidare in i nya program

SKL

Riksdanskonsulent, Cecilia Björklund Dahlgren

Regionala möten

Konferenser och seminarier

Uppvaktningar och besök

DECEMBER 2008

Konferens, SKL Parlamentariska referensgruppen* Uppföljningsmöten

med utredningens referensgrupper

DIK

Seminarium kring

kulturpolitik och mångkultur

Statens kulturråd

Företrädare för Länsstyrelsen Konstnärsnämnden ST

Regionala möten

Konferenser och seminarier

Uppvaktningar och besök

JANUARI 2009

Landshövdingemöte Parlamentariska referensgruppen* Filmfestivalen i

Göteborg

KLYS

Filmutredningen, sekretariatet Stockholms kulturborgarråd, Madeleine Sjöstedt

* Kulturutredningens referensgrupp ** Träffar kring arbetet med den statliga förvaltnings-

organisationen

Kulturutredningens utlandsbesök 2007

  • 2008

Portugal; Lissabon

Hösten 2007

Lab for Culture, Konferens

Slovenien; Ljubljana

Hösten 2007

Nuropes seminarium kring “Art, Philosophy and Enterprise”, 2007

Belgien; Bryssel

november 2007

Träff med Annika Strömberg, Västra Götalandsregionens kultursekretare, placerad i Bryssel.

Danmark; Köpenhamn

12 december 2007

Konferens, Regionale potentieler – kreative kommune netværk. Koblinger mellem kultur, kreative erhverv og planlægning

Kanada; Ottawa och Montreal

10−15 januari 2008

Studieresa med Botkyrka kommun och Cirkus Cirkör där man besökte bland andra: – Canada Council for the Arts – Department of Canadian Heritage – Culture Ministry of Quebec – Arts Council of Quebec – City of Montreal – Culture Montreal

Finland; Åbo

januari 2008

Konferens i samarbete med Åbo Akademi, en sammanomst med bl.a. företrädare för ett antal finlandssvenska kulturfonder.

Norge; Oslo

29–30 april 2008

Kulturdepartementet: – Kultur og naering. Frivillighet – Internsjonalt kultursamarbeid – Endringer i strukturer på kulturfeltet – ABM-utvikling – Den kulturelle skolesekken Norsk kulturråd og Kulturutredningen: – Kunnskap, forskning og forvaltning

USA; Washington

8–13 maj 2008

Två svensk-amerikanska konferenser kring kultur och ekonomisk utveckling arrangerad av svenska ambassaden tillsammans med Regionförbundet i Kalmar län respektive Västra Götalandsregionen. – Using Cultural Heritage to Stimulate Economic Growth – Building on Thin Air. Art and Culture as Resources for Economical and Social Development

Danmark; Köpenhamn

13 maj−14 maj 2008

– Kunststyrelsen, Vicedirektør Vagn Jelsøe – Børnekulturens nätverk, chefskonsulent Jan Helmer-Petersen – Centerleder Dorte Skot Hansen, Center for Kulturpolitiske Studier, Om amatørkultur, kulturpolitisk forskning of cultural planning – Kulturministeriets departement Om styring og udvikling af statlige kulturinstitutioner ved hjaelp af resultatkontrakter

Holland

26−28 maj 2008

– Jan Heeren och Lucas Winnips, City of Amsterdam Deparment of Social Development Arts and Culture – Robert Marijnissen, Programme Manager Creative Industries of Creative Cities Amsterdam Area – Georg Lawson och Judith van Kranendonck, Generaldirektör på Kulturdepartementet i Den Haag. – Gitta Luitton, Mondrian Foundation – Martin Berends, director of the national archive – Gottfried Wagner, Odile Chenal, Isabelle Schwartz, Taja Vovk Cepic och Katherine Watson från European Cultureal Foundation, ECF – Rachida Azough och Akki Colenbrander, Kosmopolis Head Office – Laura Grijns, coordinator på SICA

Storbritannien

9−13 juni 2008

– Department for Culture Media and Sport (DCMS) – Arts Council England, Jane Archer Dance Strategy Director – Kate Oakley, Demos – Jon Kingsbury, Head of Creative Economy Innovation Programme – Hassan Bakhshi, analytiker på The UK:s National Endowment for Science, Technology and the Arts (NESTA) – Philip Spedding, Senior Programme Manager (Maecenas Initiative and A & BWorld) Arts and Business Paul Collard, Director Creative Partnership – Anthony Sargent, Director General The Sage Gateshead – Mark Robinson, Executive director Arts Council England, North East – Scottish Executive – Arts and Culture Department – Scottish Arts Council

– Joanna Baker, Managing Director, Edinburgh International Festival

Kulturutredningens referensgrupper

Parlamentariska referensgruppen

Esabelle Dingizian (mp), riksdagen Siv Holma (v), riksdagen Dan Kihlström (kd), riksdagen Cecilia Magnuson (m), riksdagen Annika Nilsson (s), ABF Cecilia Wikström (fp), riksdagen Anders Åkesson (c), riksdagen

Förvaltningsgruppen

Sven Allerstrand, Chef, Statens ljud- och bildarkiv (till den

31 december 2008) Ingrid Elam, Ordförande, Konstnärsnämnden Cissi Elwin Frenkel, VD, Stiftelsen Svenska Filminstitutet Kennet Johansson, Generaldirektör, Statens kulturråd Ann Larsson, Kanslichef, Konstnärsnämnden Tomas Lidman, Riksarkivarie, Riksarkivet Inger Liliequist, Riksantikvarie, Riksantikvarieämbetet Gunnar Sahlin, Riksbibliotekarie, Kungliga biblioteket

Institutioner

Arkitekturmuseet Forum för levande historia Institutet för språk och folkminnen Kungliga Dramatiska teatern Kungliga Operan Livrustkammaren och Skoklosters slott med Stiftelsen Hallwylska

palatset Moderna museet Nationalmuseum med Prins Eugens Waldemarsudde Naturhistoriska riksmuseet

Nämnden för hemslöjdsfrågor Rikskonserter Riksteatern Riksutställningar Statens biografbyrå Statens försvarshistoriska museer Statens historiska museer Statens konstråd Statens maritima museer Statens museer för världskultur Statens musiksamlingar Sveriges Författarfond Talboks- och punktskriftsbiblioteket

Stiftelser

Arbetets museum Nordiska museet Skansen Tekniska museet

Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) och samarbetsråd för länsmusik, länsteater och länsmuseer

Conny Brännberg (kd), Ledamot, Beredningen för kultur och

fritid, SKL Monica Haider (s), Vice ordförande, Beredningen för kultur och

fritid, SKL Angelica Rage (s), Ledamot, Beredningen för kultur och fritid,

SKL Madeleine Sjöstedt (fp), Ledamot, Beredningen för kultur och

fritid, SKL Calle Nathanson, Handläggare, Avdelningen för tillväxt och sam-

hällsbyggnad, SKL Mia Frisk (kd), Ordförande, Länsmusikens samarbetsråd Philip Johnson (s), Vice ordförande, Länsmusikens och läns-

museernas samarbetsråd, Göran Kåver, Länsmusikchef, Musik i Uppland Hans Björke (s), Ordförande, Länsteatrarna i Sverige Bertil Lindström (m), Vice ordförande, Länsteatrarna i Sverige Tomas Melander, Chef, Teater Västernorrland, Länsteatrarna Lennart Kollmats (fp), Ordförande, Länsmuseernas samarbetsråd Maria Malmlöf, Företrädare för Länsmuseerna

Musik och scengruppen

Magnus Aspegren, Teaterchef, Norrlandsoperan Farnaz Arbabi, Teaterregissör Sture Carlsson, Förbundsdirektör, Svensk Scenkonst Linus Fellbom, Teaterregissör Stefan Forsberg, Konserthuschef, Stockholm Bengt Hall, Kulturdirektör, Malmö Åsa Söderberg, VD och konstärlig ledare, Skånes dansteater Helena Wessman, Rektor för högskolan scen och musik, Göteborg Birgitta Winnberg-Rydh, Konstnärlig ledare, Göteborg dans och

teaterfestival Fredrik Österling, Tonsättare och skribent

Bild och formgruppen

Johan Bengt-Påhlsson, Kulturaktivist Päivi Ernkvist, Keramiker, skribent Ola Gustafsson, Elastic Gallery Ulf Kihlander, Konstnär Ingela Lind, Konstkritiker Jan-Erik Lundström, Museichef, BildMuseet Umeå Magdalena Malm, Curator Jan Nordwall, Konstnärernas Riksorganisation Solfrid Söderlind, Överintendent, Nationalmuseum

Litteraturgruppen

Stewe Claeson, Författare och översättare Inger Eide-Jensen, Bibliotekskonsult Susin Lindblom, Förbundsdirektör, Dramatikerförbundet1Oivvio Polite, Frilansjournalist Johan Svedjedal, Professor i litteratursociologi Per Wirtén, Författare och redaktör

Högre utbildningsgruppen

Bengt Palmgren, Rektor, Designhögskolan i Umeå Ivar Björkman, Rektor, Konstfack, Stockholm Efva Lilja, Rektor, Danshögskolan, Stockholm Bengt Kristensson-Uggla, Professor i kultur, filosofi och företags-

ledning, Åbo Akademi

1 Har på egen begäran lämnat sitt uppdrag i gruppen den 16 januari 2009.

Birgitta Svensson, Professor i etnologi, Stockholms universitet och

Nordiska Museet Olle Jansson, Rektor, Teaterhögskolan Stockholm Dan Brändström, Professor, Stockholm Arne Jarrick, Professor i historia, Stockholms universitet Lena Johannesson, Professor i konst- och bildvetenskap,

Göteborgs universitet Håkan Lundström, Rektor, konstnärliga fakulteten i Malmö, Lunds

universitet Gunnar Ternhag, Professor i musikvetenskap, Högskolan i Dalarna Johan Öberg, Forskningsledare, konstnärliga fakulteten, Göte-

borgs universitet

Regionala träffar hösten 2007 och våren 2008 Diskussionsfrågor

Kulturutredningen kommer att under hösten 2007 genomföra ett antal regionala möten i samarbete med aktörer i hela landet. Syftet är att berätta om utredningens arbete, men framförallt att lyssna och inhämta kunskap. De viktigaste frågorna är följande:

  • Vilken anser ni är statens kulturpolitiska uppgift? Hur fördelas bäst det kulturpolitiska ansvaret mellan stat, kommun och landsting? Modeller för detta? Förebilder?
  • Vad vill ni med er verksamhet? Vilka är era mål? Vad vill ni åstadkomma? Vilka betraktar ni som de främsta målgrupperna för er verksamhet? Hur tänker ni långsiktigt?
  • Kan ni urskilja några förändringar i samhället de senaste 10–15 åren som förändrat förutsättningarna för ert arbete? Vilka är viktigast?
  • Hur investerar man bäst offentliga medel för att få tillstånd

ett livskraftigt och dynamiskt kulturliv? Vilka investeringar

ger bäst resultat för medborgarna? Hur gör man för ”att vattna jordmånen och inte blommorna”? Hur ser ni på samarbetet med andra samhällssektorer som näringsliv, föreningsliv, ideell och kommersiell sektor? Har ni modeller? Goda exempel? Indikatorer eller mätmetoder?

  • Vilken anser ni är landstingens kulturpolitiska uppgift? I hur hög grad kräver en nationell kulturpolitik statlig styrning och villkorade statsbidrag?
  • Vilka frågor anser ni Kulturutredningen bör prioritera i sitt

arbete? Vad är viktigast, inom ramen för direktiven, att utreda?

  • Vilka fler personer, organisationer och institutioner bör utredningen rådfråga?
  • Vad innebär nya kommunikationsmedel och internation-

alisering/europeisering av kultur för er verksamhet? Hur kan

er verksamhet gynnas av internationellt kulturutbyte, EU och av den kulturella mångfald som finns i Sverige idag? Hur kan man bäst gynna barn- och ungdomskultur?

  • Vilka är era erfarenheter av att få finansiering till kultur-

verksamheter? Hur arbetar ni för egen del? Har ni idéer och

tankar om hur kulturpolitiken kan utvecklas inom detta område?

Forskning för kulturområdets behov

Förslag: Kulturutredningen (Ku 2007:06) anser att forskningen

för kulturområdets behov behöver utvecklas och stärkas. Museikoordinatorn (Ku 2007:02) ser forskningen som en central fråga för museiområdet som helhet, och delar Kulturutredningens analys. Våra förslag kan sammanfattas i följande punkter.

  • Det bör inrättas en särskild nämnd för att bereda frågor som rör kulturområdets forskningsbehov, främst med avseende på de statliga och statsunderstödda verksamheternas behov.
  • Nämnden bör disponera ett anslag för att finansiera forskning för kulturområdets behov. Vi uppskattar att anslaget bör uppgå till 150 miljoner kronor årligen. Medel bör utgå för i första hand två typer av ändamål:

− forskning utifrån behov och problem som identifieras

inom kulturområdet,

− forskningsinfrastruktur – grundläggande katalogiserings-

och analysarbete för bl.a. utbildningens och forskningens behov av museer, arkiv, bibliotek och andra samlingar samt informationssystem.

  • Beröringspunkterna med konstnärlig forskning och utvecklingsarbete är många. Beredningen av, och anslagsfördelningen till, denna inom Vetenskapsrådet har diskuterats. Vi förordar därför att den konstnärliga forskningen knyts till den föreslagna kulturforskningsnämnden som ett tredje huvudändamål.
  • Anslaget bör fördelas på ett sådant sätt att det underlättar personal- och kompetensöverföring mellan högskolan och kulturområdet på alla nivåer i de berörda yrkesgruppernas karriärvägar. Forskningsprojekt som inkluderar finansiering av doktorander och postdoktorsprojekt är viktiga medel för att uppnå detta.
  • Nämnden bör vara sammansatt av representanter för kulturområdets myndigheter och för forskarsamhället samt (under förutsättning att den konstnärliga forskningen ingår i dess ansvarsområde) för den konstnärliga högre utbildningen. Inkomna ansökningar bör behandlas av sakkunniga tillsatta på basis av vetenskaplig kompetens. Ansökningar om medel till konstnärlig forskning bör dessutom behandlas av bedömare med konstnärlig kompetens.
  • Anslaget till nämndens disposition bör delfinansieras genom de medel som i dag anvisas till viss forskning inom utgiftsområde 17 under anslaget 28:36 Forsknings- och utvecklingsinsatser inom kulturområdet (36,7 miljoner kronor). Därutöver kan ingå anslaget 27:4 Forskning och dokumentation inom medieområdet (2 miljoner kronor), samt medel som hittills anvisats till Vetenskapsrådet för konstnärlig forskning och utvecklingsarbete (ca 20 miljoner kronor) under utgiftsområdet 16. De sistnämnda medlen bör även fortsättningsvis i första hand vara förbehållna konstnärlig forskning och utvecklingsarbete.
  • Att omfördela kulturmyndigheternas nuvarande forskningsmedel utan att resurserna till det samlade området väsentligt ökas bedömer vi inte vara lämpligt. Det skulle innebära att flera ändamål fick konkurrera om redan knappa medel.
  • Nämndens verksamhet och dess beslutsfunktioner bör regleras i särskild ordning av regeringen. Den bör knytas till en värdmyndighet som kan svara för dess administration. Kulturutredningen behandlar i enlighet med sina direktiv frågan om kulturområdets förvaltningsorganisation. Lämplig värdmyndighet för den nu föreslagna forskningsnämnden bör pekas ut inom ramen för detta arbete. Vi föreslår därför att nämnden för kulturområdets forskning, i avvaktan på utredningsförslagen och beredningen av dessa, knyts till en befintlig myndighet.