SOU 1972:67

Ny kulturpolitik : [betänkande]

3. Kulturpolitik utomlands 3.1 —2 Internationellt

3.3

3.4 3.5 3.6

kulturpolitiskt samarbete .............. Mål för samhällets kulturpolitik i andra länder ........... Vissa kulturinstitutioner Fri skapande verksamhet Organisation

4 Målen för samhällets kulturpolitik . 4.1 4.2 4.3

4.4

4.5

Begreppet kulturpolitik ..... Tidiga kulturpolitiska initiativ . 1961 års kulturpolitiska hand— lingsprogram De statliga kulturpolitiska refor- merna under 1960-talet

4.4.1—2011ka aspekter på 1960-talet ........ 4.4.3 Krav på utredning om kulturpolitikens lång— siktiga inriktning 4.4.4 Resurserna för den statliga kulturpolitiken 4.4.5 Sektorsavgränsade ut- redningar och försök 4.4.6 Förändringar av kultur—

organisationen ..... Krav i den kulturpolitiska de- batten under 1960-talet

11

13

15 15 16 16 16 18 18 18 19 20

20

20

20

20

22

23

4.6

4.7

4.8

4.9 4.10

4.12

4.13

4.14 4.15 4.16 4.17 4.18 4.19 4.20

5 Kulturområdets struktur 5.1 Kulturarbetarkrav i fråga om stipendier och ersättningar un- der 1960—talet ........... Aktuella kulturpolitiska pro-

gram ................. 4.7.1 De politiska partiernas aktuella kulturpolitiska program ......... 4.7.2 Aktuella kulturpolitis-

ka program utformade inom de fackliga hu-

vudorganisationerna Bakgrundsfakta för kulturpoli- tisk planering ............ Behovet av en ny kulturpolitik Allmänna krav på en ny målfor- mulering ............... Förslag till bestämning av det kulturpolitiska området ..... Sammanfattning av kulturrådets förslag till mål för samhällets kulturpolitik ............ Det övergripande målet för sam- hällets kulturpolitik ....... Decentralisering .......... Samordning och differentiering Gemenskap och aktivitet Yttrandefrihet ........... Konstnärlig förnyelse ...... Bevarandet av äldre kultur Samhällets ansvar

Verksamhetsformerna

23

24

24

25

25 25

27

27

28

28 30 31 32 33 34 35 36

38 38

5.2 Enskilt skapande 5.3 Fritt kollektivt skapande 5.4 Institutionernas verksamhet 5.5 Radio och television 5.6 Privat driven kulturverksamhet 5.7 Utbildningsväsendet och kultu- ren .................. 5.8 Kulturområdets struktur i fram- tiden

6 De samhällsstödda kulturinstitutio- nemas organisation och verksamhets-

former .................... 6.1—2 Ansvaret för kulturinstitutio- nerna ................. 6.2.1 Olika intressen bakom institutionerna ..... 6.2.2 lnstitutionernas yttran- defrihet ......... 6.2.3 Företagsform ......

6.2.4 Ansvarsfördelningen

inom institutionen 6.3 Teater- och dansinstitutioner 6.3.1—3 Verksamhetens nuva- rande omfattning och inriktning Grunddragen i kultur- rådets förslag rörande teatersektorn ...... Förslag om inrättande av länsteatrar Förslag rörande Riks- teaterns förändrade roll ............ Förslag rörande de statliga teatrarna . . . . Förslag rörande teat- rarnas samarbete med Sveriges Radio Förslag rörande ökad teaterverksamhet för vissa publikgrupper Förslag rörande ökade insatser för musiktea- ter och danskonst Förslag rörande teat- rarnas samverkan med fria grupper .......

6.3.4

6.3.5

6.3.6

6.3.7

6.3.8

6.3.9

6.3.10

6.3.11

47

47

47

47 48

48 49

49

49

50

50

51

51

52

52

52

6.5

6.6

Musikinstitutioner 6.4.1 Allmänt ......... 52 6.4.2 Omfattning och inrikt- ning av symfoniorkest- rarnas nuvarande verk— samhet .......... 53 Rikskonserters nuva- rande verksamhet . . . 53 Musikinstitutionernas nuvarande samarbete med fria grupper . . . . 53 Regionmusikorganisa- tionen .......... 53 Teater— och orkesterrå— dets utredning om or- kesterorganisationen . 53 Grunddragen i kultur- rådets förslag rörande musiksektorn ...... 54 Förslag rörande uppgif- ter och organisation för den yrkesmässiga musikverksamheten . . 54 Synpunkter och förslag rörande regionmusi- kens framtida roll . . . 54 Förslag rörande Riks- konserters förändrade roll ............ 55 Förslag rörande orkest- rarnas samarbete med Sveriges Radio ..... 55 Förslag om ökad in- riktning av orkestrar- nas verksamhet för vissa publikgrupper . . 55 Behovet av åtgärder för elektronisk musik . . . 55 Kyrkomusikerorganisa- tionen Förslag rörande sam- verkan mellan musikin- stitutionerna och det fria musiklivet ..... 55 och utställningsinstitu- ............... 56 .......... 56 6.6.1—3 Folkbibliotekens nu- varande organisation, 6.4.3 6.4.4 6.4.5 6.4.6 6.4.7 6.4.8 6.4.9 6.4.10 6.4.11 6.4.12 6.4.13 6.4.14 55 6.4.15

Musei- tionerna

6.7

6.8

6.9

målsättning och verk- samhet

6.6.4 Länsbibliotekens nuva- rande verksamhet 6.6.5 Kulturrådets synpunk- ter på folkbiblioteken . Folkets park och Folkets hus 6.7.1 Allmänt ......... 6.7.2 Folkets park ...... 6.7.3 Folkets hus ....... Information och publikkontakt 6.8.1 Bakgrund ........ 6.8.2 Synpunkter och förslag Samarbete mellan institutioner inom olika sektorer av kultur-

området ...............

6.9.1 Vägar att främja ett samarbete ........ 6.9.2 Samarbetet mellan Riksteatern, Rikskon— serter och Riksutställ- ningar ...........

7 Fri kollektiv skapande verksamhet .

7.1 Avgränsning och materialinsam- ling 7.2—8 Sammanfattning av nuvarande

7.9 7.10

7.11

7.12

förhållanden ............

7.8.1 Kommunernas verk- samhet .......... 7.8.2 Studieförbundens verk- samhet ..........

7.8.3 Folkhögskolan .....

7.8.4 Övrig verksamhet 7.8.5 Total omfattning 7.8.6 Samhällets ekonomiska insatser .......... Utgångspunkter för förslagen Förslag beträffande icke yrkes- mässig verksamhet 7.10.1 Grunddragen i försla- gen ............ 7.10.2 Kommunal verksamhet 7.103 Föreningsverksamhet och fristående grupper Förslag beträffande yrkesmäs- sigt arbetande fria grupper Förslag beträffande kulturar-

57 57 58 58 58 58 59 59 59

60

60

60

61 61 61 61 63 63 64

64 64

65

65 65

65

67

rangemang utanför institutio- nerna

8 Kulturverksamhetens framtida orga- nisation 8.1

Utgångspunkter

8.2—3 Motiv för organisatoriska för-

ändringar och grunddragen i den framtida kulturorganisatio- nen .................. 8.4 Den lokala kulturorganisationen 8.4.1—3 Kommunernas arbets- uppgifter och organisa- tion på kulturområdet 8.4.4—5 Samverkan lokalt 8.5 Den regionala kulturorganisatio- nen .................. 8.5.1—2 Länen som geografisk enhet för den regionala kulturverksamheten 8.5.3—4 De regionala samhälls- organens arbetsuppgif- ter och organisation på kulturområdet ..... 8.5.5 Samverkan på länspla- net ............. 8.6 Den centrala kulturorganisatio- nen .................. 8.6.1 Motiv för förändringar 8.6.2—4 En ny organisations- struktur ......... 8.6.5 Det nya kulturrådets ansvarsområde ..... 8.6.6 Det nya kulturrådets uppgifter ......... 8.6.7 Det nya kulturrådets sammansättning och organisation ....... 9 Lokaler för kultur- och förenings- verksamhet .................. 9.1 Nuvarande förhållanden och på— gående reformarbete ....... 9.1.1 Samhällsägda lokaler . 9.1.2—4 Föreningsägda och and- ra lokaler ......... 9.1.5 Statligt stöd till lokaler lämpade för kultur- verksamhet

68

69 69

70

71 71

73

73

73

73

74 74

74

76

76

77

79

79 79

80

9.2

10 10.1

10.2

10.3

10.4

10.5

10.6

9.1.6 Vissa utredningar an- gående lokalfrågorna 9.1.7 Samlingslokalutred- ningen .......... Synpunkter och förslag i lokal- frågorna ............... 9.2.1 Lokaler för olika typer av verksamhet ..... 9.2.2 Lokaleri olika miljöer 9.2.3 Samlokalisering och dubbelutnyttjande av lokaler .......... 9.2.4 Planering, förvaltning och finansiering av 10- kaler ........... Samhällets ekonomiska insatser Kulturutgifterna under 1960- talet ................. Det samhällsekonomiska ut- rymmet för kulturinsatser Kostnadsfördelningen mellan stat och kommun Fasta bidrag och medel för till- fälliga insatser ........... 10.4.1 Allmänna krav på statsbidragssystemen 10.4.2—3 Medel för tillfälliga insatser ......... Statliga organ och institutioner

10.5.1 Det nya kulturrådet . 10.5.2 Anslagen till de statli- ga kulturinstitutioner- na ............ 10.5.3 Stöd som fördelas av centrala organ 10.5.4 Svenska riksteatern 10.5.5 Operan och Dramatis- ka teatem ....... 10.5.6 Rikskonserter ..... 10.5.7 Regionmusiken . . . .

Bidrag till regional och lokal institutionsverksamhet 10.6.1 Nuvarande statsbidrag 10.6.2 Behovet av en ny bi- dragsstruktur ..... 10.6.3 Regionalt samord- ningsbidrag ...... 10.6.4 Statsbidrag till regio-

80

81

81

81 82

82

83

84

84

91

91

93

93

93 93 93

94

94 95

95 95 95

95 95

96

96

nala och lokala tea- ter-, dans- och musik- institutioner

10.6.5 Bidrag till länsbiblio- tek, lånecentraler och folkbibliotek ..... 10.6.6 Bidrag till folkparks- verksamhet ...... 10.7 Bidrag till fri kollektiv skapande verksamhet ............. 10.7.1 Kommunal verksam- het ............ 10.7.2 Studiecirkelbidraget 10.7.3 Lokalt aktivitetsstöd 10.7.4 Lokaler och utrust- ning ........... 10.7.5 Lokalutbildning och metodutveckling 10.7.6 Handikappstöd 10.7.7 Stöd till centrala or- ganisationer ...... 10.7.8 Arrangemangsbidrag 10.7.9 De yrkesmässigt ar- betande fria grupper- na ............ 10.7.10 Behovet av samhälls- stöd till fri kollektiv skapande verksamhet 10.8 Information och publikkontakt 10.9 Insatser inom privat drivna kul- tursektorer ............. 10.10 Kostnadsnivån för kulturell verksamhet ............. 10.11 Avgifter inom kulturområdet lO.11.1 Nuvarande förhållan- den ........... 10.11.2 Kulturrådets syn- punkter på avgiftsfrå— gorna 10.12 Samhällets kulturutgifter fram till början av 1980-talet, ett för- slag till prioritering ........

Reservationer ................

99 99 99 99 100 100

100 100

100 100

100

101 102

102

102 103

103

105

107

112

Mellan 3 16 och I 7 MILJÖBILDER

Höghus. Gustav Hansson Tunnelbanan, Neil Goldstein, SAFTRA Domnarvets Jernverk, Jean Hermanson Gammal man, Nils Johan Norenlind, Tio fotografer

Mellan s 32 och 33 MASSMEDIER

Tak med antenner, Jan Rietz. Tio fotografer Vietnam, Pressens bild AB TV-tittande flicka. Nils Johan Norenlind, Tio fotografer Östersundsposten, Nils Johan Norenlind, Tio fotografer

Mellan s 48 och 49 SKAPANDE AKTIVITET

Målande pojke, Kjell Fransson Målande barn med handikapp, Mikael Wahl- berg Bygglekplats, Bo Berggren Frälsningsarméns musikkår, Henry Svensson

Mellan 3 64 och 65 STUDIECIRKELN, SKOLAN

Studiecirkel 1, Fönstret — ABF:s tidning Studiecirkel 11, Sten D Bellander, Tio foto- grafer

Utställningslådan, Stig A Nilsson, Riksut- ställningar Studielandskap. Hasse Karpheden, Skånere- portage

Mellan 3 80 och 8]

INSTITUTIONERNA

Skolvisning på konstmuseum Flicka och rustning, Ove Holmqvist, SAFTRA Operan, Hans Hammarskjöld, Tio fotografer Sveriges Radios symfoniorkester, Pål—Nils Nilsson, Tre fotografer AB

Mellan s 96 och 97 GLÄDJENS KULTUR

Midsommar, Hans Hammarskjöld, Tio foto- grafer Gärdesfestivalen 1971, Pressens bild AB Liseberg, Sven Gillsäter, Tio fotografer Affischtavla, Nils Johan Norenlind, Tio foto- grafer

.| . |. '."Ä ' ' " | -._;|i, |,..|r|,|.ä,..|, . ' .Q'åå'm'i'åfhllfi |, . . ”| ,,, |r | . .. 1 ,e_ | —' "—' ',, '. " : ara-,...». . . Th.-t ”'"" f. ' .» . www" +"M_ 'hmdl'ralW-T'l . 115.311"

(.ru I|'||té Manualen .auu'u'. ""'":Ä'i |||. | |.l-l_':|—|sl'.'1|z'.'|m&| |||”... frun

, 35." ""-"f,. "'"'ih' ”519213 lll-|_- '.:ul. i....bh _hm lema. FD !

| |i||it'l yields;

' , 1.11. WL: 'lui- :$; .-'.,||.| . .WWU'PM "%$th ||w|apr||nw1un ar,,

. . » |- .. ”.fi-1 Fil-.Mul 'liten ' .ru..|||m' .h-rulgåiuni '|mdakfläg! na "ill-lli'lllllhn' - |||... .Fll' unnar" ."11' ..,,";|_ - ari'. mami-inåt. 'sllhl'. ||||5qu35||||4|||£|1 . ”| _,|,' '. , , Jénmnlg't . | , Im

' "' " .H.." ""' £|| 113” Wir-3131 miltal " ' ' 1"? _r' utan, åt?-44.343

! alla!-i »] 'bull'l ,

|Em 15t,|j'|l|1- '-'|,"1 ||;1: "-|||J|| "gnuggar al:-ung"

”WH, j,1|,V-Fl'éädäa1#'åb_.äuhlä ,- E' '-, mmwklaull ni:-lm 1515||-u.|||||,--||

""'"".- '"'3'"',',"" ' '" "" '||.|. th—i'%

"".. """E

. ,|-| nunna.: rusa>u|fp|||17|'m|_ "ÖM: ”r$lälä$ Maila:. 41.5

. | ' 'I | '—

. , ',-_"- t lidt 511111!th is:»lw'r'mh ”"J | fit,—l. -':|||'|,., ”1,1":le ”"$. _" ' " "ua-|, ' ' :Fmt IW unga”-;?"- ålqa 'rEhl'ljänll'IH'jl %% .u's'! ,..1." manuall— _ | innnaé '?"åTM &.me inlett—almelå'rl . | | ”'In-"1", | .. '_ '|!|31. - ., . _. '|I- - | |,| . . färg. .. .. .. |, . -_|.* """;." " , ' " ""m"—""'"? tr,"? ','.||*" ' WHNIEJTW ' 'rnirmumgzhm |||. ...nu. ”från gympa.-Q änlmam, nå'n und ' "- Jasmina | | || ut'; ',ljlc-c'gamnnmll wu. |||—p» . - . & haihai 1:53

J .

1. Kulturrådets uppgifter och arbete

Kulturrådet inrättades fro m den 1 januari 1969 efter beslut av Kungl Maj:t. Rådet har fått utredande uppgifter av samma slag som statliga utredningar.

Rådet har enligt bestämmelserna som ut- färdades vid inrättandet att utreda i första hand tre centrala frågekomplex: den lång- siktiga inriktningen av de statliga åtgärderna på kulturområdet, samspelet mellan statliga, kommunala och andra insatser på området och behovet av samordning mellan dessa samt statliga insatser för olika grupper av kulturarbetare.

[ betänkandet behandlas de två första av de nämnda frågekomplexen. Kulturrådet läg- ger fram förslag till avgränsning av området för de kulturpolitiska insatserna och mål för samhällets kulturpolitik. Rådet redovisar vidare sina synpunkter på kulturpolitikens organisatoriska och ekonomiska aspekter och tar därvid upp kulturinstitutionerna, den fria kollektiva skapande verksamheten, orga- nisationen på kulturområdet samt lokaler för kulturell och annan verksamhet. Avslutnings- vis behandlar rådet — samhällets ekonomiska insatser inom kulturområdet.

Flera av de frågor som kulturrådet tar upp behandlas också av andra statliga utred- ningar. Inom viktiga delar av kulturområdet arbetar parallellt med kulturrådet olika sek- torsavgränsade utredningar. Bl 3 kan nämnas 1965 års musei- och utställningssakkunniga (MUS 65) som utreder frågor rörande musei- väsendet, kulturminnesvården och riksut-

ställningsverksamheten, 1968 års litteratur- utredning som granskar litteraturområdets problem, däribland folkbibliotekens funk- tion, och filmutredningen som behandlar filmbranschens ekonomiska struktur och vill- kor m m. Som exempel på utredningar utan- för kulturområdet som behandlar för kultur- rådets förslag väsentliga frågor kan nämnas länsberedningen, utredningen om den kom- munala demokratin och den år 1971 tillsatta utredningen om kommunernas ekonomi.

Kulturrådet lägger fram vissa förslag om ansvarsfördelningen mellan stat, landsting och kommuner i organisatoriskt hänseende. 1 en de] frågor, främst ekonomiska, har rådet inte ansett sig kunna lägga fram fullständiga förslag då rådet inte har den nödvändiga insynen i den ekonomiska situationen på de statliga och kommunala områdena. Innan en proposition med utgångspunkt i kulturrådets förslag läggs fram för riksdagen bör därför lämpligen överläggningar ske mellan staten, Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet för att en överenskom— melse skall kunna nås om principer för den ekonomiska ansvarsfördelningen som kan godtas av alla parter.

Den centrala delen av kulturrådets åter- stående utredningsarbete är det tredje av de tidigare nämnda frågekomplexen, nämligen statliga insatser för olika grupper av kultur- arbetare. Dessa frågor kommer att tas upp i ett senare betänkande.

Kulturrådet har parallellt med att förelig-

gande betänkande utarbetats publicerat två skrifter: Idéer i kulturpolitiken (Studier ut— givna av kulturrådet, Publica 1970) som innehåller studier av partiernas kulturpoli- tiska program, statens kulturpolitik och den kulturpolitiska debatten under 1960—talet, samt Kulturarbetarnas inkomster (En studie av kulturrådet, litteraturutredningen och låg- inkomstutredningen, Publica 1971).

2. Kulturverksamhetens nuvarande organisation

och finansiering

I kapitel 2 ges i betänkandet en kortfattad översikt över det svenska kulturlivets orga- nisatoriska uppbyggnad. De olika verksam- heternas omfattning och inriktning redovisas i senare kapitel som direkt bakgrund till kulturrådets förslag.

I avsnitt 2.2 ges en beskrivning av den statliga kulturorganisationen. Efter en redo- görelse för riksdagens och regeringens upp- gifter beskrivs kulturområdet sektorsvis vad gäller de större statsunderstödda kulturin- stitutionema, organ med administrativa upp- gifter och statliga uppgifter i övrigt inom varje sektor. Vidare redovisas utredningar och myndigheter utanför kulturområdet som behandlar kulturfrågor.

Under avsnitt 2.3 redogörs för landstingen och den regionala kulturverksamheten. Efter en översikt över landstingens kulturorganisa— tion görs en summering av regionalt arbetan- de kulturinstitutioner, av landstingens stöd till föreningslivet på kulturområdet och till kulturarbetarna och av den kulturella verk- samheten inom landstingens egna institutio- ner. Avsnittet avslutas med några uppgifter om Svenska landstingsförbundet och dess arbete med kulturpolitiska frågor.

I avsnitt 2.4 ges en orientering om kom- munernas kulturpolitiska insatser och den lokala kulturverksamheten. Inledningsvis be- skrivs kommunernas kulturorganisation och de lokala kulturinstitutionerna. Vidare redo- görs för dels inriktningen av kommunernas stöd till det lokala föreningslivet inom kul-

turomrädet och till kulturarbetarna, dels olika former för lokal samverkan inom kul- turområdet. Slutligen behandlas Svenska kommunförbundet och dess arbete inom det kulturpolitiska området.

I avsnitt 2.5 ges en överblick över det frivilliga folkbildningsarbetet som helhet. Först redovisas den aktuella organisations— strukturen och samspelet med statliga organ. Därefter beskrivs studiecirkelverksamheten och föreläsningsverksamheten vad gäller statsbidragsbestämmelser och verksamhetens omfattning. En kort beskrivning av folkhög- skolorna avslutar avsnittet.

Avsnitt 2.6 behandlar några organisationer som till huvuduppgift har att hålla lokaler för bl a kulturell verksamhet. Beskrivningen koncentreras till organisationemas allmänna uppbyggnad och uppgifter.

De fackliga organisationernas verksamhet inom kulturområdet redovisas i avsnitt 2.7. Redogörelsen innefattar arbetstagarnas hu- vudorganisationer och de särskilda förbund som organiserar personer verksamma inom kulturområdet. Vidare ges en översikt över samarbetsorgan av facklig karaktär utan för- handlingsrätt på kulturområdet. Slutligen be— handlas arbetsgivarorganisationerna.

I de två följande avsnitten (2.8 och 2.9) lämnas en kort översikt över producent- och förmedlingsorgan, däribland centrumbild- ningarna. och vissa organisationer av riks- karaktär inom kulturområdet.

Sveriges Radios organisation och verksam-

För de kultursektorer som i huvudsak ligger i privata händer ges en kortfattad redovisning i avsnitt 2.11. Kapitlet avslutas med beräkningar av samhällets utgifter för kulturändamål — med fördelning på stat, landsting och kommuner — och beräkningar av de privata utgifterna för kulturändamål (2.12). I sammanfattningen ges en kort redo- görelse för samhällsstödets omfattning och fördelning under 10.1.

3 Kulturpolitik utomlands

3.1—2 Internationellt kulturpolitiskt samarbete

Under 1960-talet har en ny syn på den kul- turpolitiska utvecklingen gort sig gällande i Sverige. Mycket tyder på att något motsva- rande har skett i flertalet västeuropeiska sta- ter av liknande struktur.

Inom Unesco och Europarådet påbörjades under senare delen av 1960-talet ett kultur- politiskt samarbete. Arbetet inom Unesco bedrivs bl a genom internationella konferen- ser. År 1970 hölls en internationell kultur- ministerkonferens i Venedig. Den första re- gionala kulturministerkonferensen med del- tagande av Unescos europeiska medlemssta- ter ordnades i Helsingfors sommaren 1972.

Mellan de nordiska länderna bedrivs sedan länge samarbete rörande utbildning, forsk- ning och kultur. År 1971 träffade de nor- diska regeringarna ett avtal om nya former för samarbetet. Organ för denna samverkan är Nordiska ministerrådet och en särskild ämbetsmannakommitte. Ett sekretariat har upprättats i Köpenhamn. Ministerrådet dis- ponerar medel för nordiskt kultursamarbete, som också stöds av Nordiska kulturfonden.

3.3 Mål för samhällets kulturpolitik i andra länder

Vid kulturministerkonferensen i Venedig an- togs några resolutioner rörande kulturpoli- tikens mål.

I resolutionerna betonas bl a nödvändig- heten av att förbättra ”livskvaliteten” lika väl som den materiella levnadsstandarden. Kulturen måste vara en integrerad del i samhällslivet och får inte ses som enbart en prydnad. Inte heller bör kultur vara enbart konsumtion eller enbart åtgärder för att bevara det förgångna utan kulturen bör ock- så ge rum för ett aktivt deltagande. Den fria skapande verksamheten har i flera länder fått en ny betydelse. Överallt har de tekniska in- novationema på kulturområdet, grammofon- skivor, pocketböcker, radio och television, dominerande betydelse, men risken för en kommersiell exploatering av dessa medier betonas. Behovet att decentralisera den kul- turella verksamheten har gjort sig gällande på många håll. I resolutionerna läggs särskild vikt vid att den konstnärliga friheten säker- ställs. Den konstnärliga friheten innebär bl a att konstnären måste ha materiella förutsätt- ningar för sitt arbete. Men samtidigt var frå- gan om gränserna för den konstnärliga frihe- ten en av de få punkter, där meningarna var delade vid konferensen.

Inget av de nordiska länderna har hittills formulerat några långsiktiga mål för sina kulturpolitiska insatser. Den norska rege- ringen planerar emellertid att under år 1972 lägga fram en ”melding" för stortinget om den långsiktiga inriktningen av kulturpoli- tiken.

Generellt har kulturinstitutionerna utom- lands lika väl som i Sverige kommit in i en period av förändringar vad gäller organisa— tion och verksamhetens inriktning.

I fråga om teatern kan man på många håll se exempel på försök att vidga kontakterna med publiken. Det har skett både genom förändringar i repertoaren och genom organi- satoriska grepp, grundande av turnéteatrar, regionala teatrar och kulturhus med teater- aktiviteter.

Vad gäller de övriga nordiska länderna kan noteras, att vissa danska teatrar har fått ett regionalt ansvar. I Finland pågår fn försöks- verksamhet med regionteatrar. I Norge har under våren 1972 lagts fram förslag om inrättande av regionteatrar för att öka till- gängligheten till den levande teatern. En förutsättning för statsbidrag är att även de lokala myndigheterna lämnar bidrag. I tea- terstyrelserna föreslås ingå representanter bl a för personalen. En klar ansvarsfördel- ning mellan institutionschef och styrelse för- ordas.

Folkbiblioteken är i många länder de mest spridda kulturinstitutionerna. På flera håll har staten stimulerat till en jämnare fördel- ning av lokala insatser samt sökt få till stånd en viss minimistandard genom en biblioteks- lagstiftning. De flesta länder med lagstiftning hävdar att folkbibliotekens service skall vara gratis. I Danmark, Finland och Norge finns en lagstiftning om folkbiblioteken, som stöds genom olika former av generella stats- bidrag.

3.5 Fri skapande verksamhet

Synen på det fria skapande som inte bedrivs yrkesmässigt varierar mellan olika länder. På många håll fäster man stor vikt vid denna verksamhet. Samhällsinsatserna präglas av att verksamheten som regel sker inom ramen för frivilliga föreningar av olika slag. Amatör- föreningar uppmuntras i många länder i det dubbla syftet att upptäcka kreativa förmågor och att skapa förutsättningar för en större

kulturell ofta.

Förhållandena i de övriga nordiska län—de'- na är relativt likartade de svenska. Det f—öre- kommer frivilligt folkbildningsarbete, oftai studiecirkelform, liksom en utbredd organi— serad amatörverksamhet. I Finland har amr- törteatern en stark ställning. I många et- sembler arbetar professionella och amatörer tillsammans.

I flera av de östeuropeiska staterna har man genom statliga satsningar på amatör- verksamhet och folkkonst nått längre ärr på andra håll. En viss del av varje industrs budget avsätts t ex för kulturella ändamål.

De yrkesmässiga fria gruppema har under senare år på många håll fått en större bet)- delse. Det gäller särskilt de fria teatergrup- perna. Det börjar bli vanligare att samhället stöder sådana grupper i deras arbete.

3.6. Organisation

Ett första steg för att få till stånd en statlig kulturpolitik har på de flesta håll varit att på departemental nivå samla ansvaret för stat- liga insatser på området. Ett motiv för detta är ofta att man vill uppnå sammanhang och kontinuitet mellan olika åtgärder och en bättre användning av offentliga medel. Ett annat motiv är att underlätta prioriteringen av samhällsinsatserna med hänsyn bl a också till behovet av decentralisering. Ett ytterliga- re motiv är att ge kulturfrågorna en mera jämställd ställning med andra samhällsområ- den.

De sektorer som förs samman varierar från land till land. Vanligen ingår ärenden om litteratur, konst. musik, teater och museer. Dessutom förekommer det också att en hel del andra frågor förs dit, tex formgiv- ning, stadsplanering och arkitektur, bevaran— de av kulturminnen, utbildning inom kultur- området, vuxenutbildning, film, radio, tele- vision, populärvetenskap, kulturinriktad turism, fritidsaktiviteter, ungdomsverksam- het och sport.

Danmark är det enda nordiska landet med ett kulturministerium. Det kom till år 1961.

_ .. Vala ||U5 o' Xufardd _ _ ILlRlllill—l-

.. .,... mi...-m

"* ӌn-i . s ')

&

lli-ll uimlr—rlll—talur lm LLM-ih nmkizilil

ritt! ”Plus!—MC.! arm. fine MÅ vu'NinH. . -...iä vil...—.YSQDMI.

x:... ,.

utplåna..- !: .. ...g

*

In-?! |. |. '

. (bård.! »)

1 länder som inte har något departement med ansvar för kulturfrågorna ligger motsva- rande uppgifter ofta på organ utanför depar- tementsorganisationen. Även i länder med departement med ansvar för kulturfrågor finns det behov av olika slag av komplette- rande organ. Det motiveras ofta med vikten av direkta kontakter med kulturvärlden och samordning med andra samhällsområden. I sådana länder där departementen endast sysslar med mer allmänna frågor har man ofta lagt administrativa uppgifter på de fri- stående organen.

På många håll anses en decentralisering av de kulturella aktiviteterna väsentlig. Detta återspeglas också i lösningen av organisatio- nen pa' regionalt plan.

Av de nordiska länderna är det Finland som har den mest utvecklade regionala orga- nisationen. I varje län finns ett statligt organ med uppgift att följa upp och främja det yrkesmässiga utövandet, utbildningen och intresset för olika konstområden. I Norge pågår det en diskussion om hur man skall kunna förstärka den regionala kulturorgani- sationen. År 1970 genomfördes i Danmark en omfattande kommunal reform och som ett led i denna har det nu blivit vanligt att primär— och sekundärkommuner inrättar kul- turnämnder. Förutom skol- och fritidsfrågor skall dessa nämnder ansvara för kulturfrågor.

Huvudansvaret för kulturverksamhetens utveckling måste ligga på det lokala planet och inte centralt. Det är en inställning som finns på många håll ivärlden.

4. Målen för samhällets kulturpolitik

4.1. Begreppet kulturpolitik

Med kulturpolitik avser kulturrådet en sam- lad struktur för samhällsåtgärder på kultur- området. Det kan gälla statens, kommuner- nas, landstingens eller hela samhällets insat- ser.

En utformad kulturpolitik förutsätter mer eller mindre definierade mål, som möjliggör långsiktiga prioriteringar och planmässiga re- former på olika sektorer. För att de uppsatta målen skall uppnås krävs resurser, metoder och organ såväl för planering som för verk- ställighet. En fullt utformad kulturpolitik finns först då samtliga dessa kriterier upp- fylls.

Man kan inte tala om någon enhetlig kommunal kulturpolitik. Av den anledning- en går det inte att tala om en för hela samhället samlad kulturpolitik. Analysen i kapitlet av den förda kulturpolitiken inriktas därför på de statliga reformerna och de kulturpolitiska målsättningar som legat bak— om dem.

4.2. Tidiga kulturpolitiska initiativ

Under perioden 1932—1957 framfördes en rad nya mål och idéer i kulturpolitiken. De tidigaste mera utvecklade kulturpolitiska målformuleringama fördes fram i kommunis- tiska partiets skrift Folk och kultur (1947) och i den socialdemokratiska utredningen Människan och nutiden (1952). Det var del-

vis mycket omfattande uppgifter som man ville tillägga kulturpolitiken. Det statliga re- formarbetet under perioden stannade dock vid ansatser.

Den första större insatsen var 1933 års teaterutredning som ledde till grundandet av Riksteatern. År 1937 beslöts att en procent av kostnaderna för statliga byggnader skulle avsättas till konstnärlig utsmyckning. År 1938 inrättades lotterimedelsfonden för att bekosta bl a vissa kulturella ändamål. Insat- serna motiverades med konstens betydelse såväl för individens som för samhällets ut- veckling. Världskrigets utbrott medförde dock att initiativen inte fullföljdes.

Åren närmast efter kriget tillsattes flera utredningar inom kulturområdet. Musikut- redningen (1947) skulle finna former och vägar för att göra musiken ”till en kulturell och social tillgång för alla samhällsklasser och alla delar av landet”. Samma formule- ring återkom i direktiven för konstutred— ningen, som tillsattes år 1948. Bokutred- ningen (1948) skulle bla utreda vad som från det allmännas sida kunde vidtas för att ”göra värdefull litteratur tillgänglig i alla svenska hem”.

Det initiativ till ett reformarbete, som regeringen tog genom att tillsätta de nämnda kulturutredningama åren 1947—1948, ledde emellertid —— sedan utredningarna under förs- ta hälften av 1950-talet lagt fram sina förslag — inte på något område till reformer för att förbättra kulturförmedlingen. Den enda re-

formen av betydelse var införandet av biblio- teksersättningen till författare efter förslag från bokutredningen.

4.3 1961 års kulturpolitiska handlingspro- gram

Under de sista åren av 1950-talet började en något livligare debatt om den privata kultur- sektorns förhållanden. Intresset kretsade då inte kring de stora perspektiv, som i början av decenniet skisserats i Människan och nu- tiden, i musikutredningen och i konstutred- ningen. Det rörde i stället kulturarbetarnas aktuella ekonomiska situation och statens möjlighet att stödja dessa grupper utan att dirigera kulturlivet. Frågorna hade aktualise- rats av SSU och FPU under år 1958.

Vid en kulturkonferens i Eskilstuna i maj 1959 aviserade dåvarande chefen för eckle- siastikdepartementet Ragnar Edenman en aktivering av regeringens insatser på kultur- området. I talet redovisades regeringens prin- cipiella uppfattning om statens förhållande till kulturen. Den privata kultursektorn hade blivit opåverkad av det reformarbete som skett på andra områden. Samhället måste nu gripa in men inte för att dirigera utan för att

hjälpa. I juni 1959 bildades Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd

(Klys). Aktioner från dess sida bidrog till att väcka medvetandet om kulturarbetarnas för- hållanden och konkretisera de åtgärder från samhällets sida som dessa grupper krävde. I februari 1960 offentliggjorde Klys ett pro- gram i 24 punkter, som sammanfattade olika krav.

De politiska partierna reagerade med stör- re vaksamhet än tidigare på det ökade intres- set för kulturfrågorna. Ijuni 1959 inrättades centerpartiets kulturråd och i juni 1960 hö- gerns kulturråd, medan folkpartiet i novem- ber 1960 tillsatte en arbetsgrupp för att utarbeta kulturavsnittet i ett nytt partipro- gram.

Synpunkterna i Edenmans Eskilstunatal återkom i propositioner åren 1960 och 1961 om anslag till stöd åt konstnärlig, litterär och musikalisk verksamhet. Rege-

ringen förklarade sig beredd att på ett mer samlat sätt än tidigare ge sig i kast med kulturfrågorna. Tydligast kom detta till ut- tryck i det handlingsprogram, som ingick i prop 1961 :56. Programmet angav vilka upp- gifter som stod närmast på dagordningen och vidare den allmänna inriktningen av ett mer långsiktigt reformarbete på kulturområdet. Detta är det enda samlade kulturpolitiska program som statsmakterna bundit sig för. Programmet hade följande lydelse:

"Den första punkten gäller stöd i skilda former åt blivande utövare av konstnärliga yrken under deras utbildning. — — —

Den andra punkten avser ett förstärkt stöd åt utövare av konstnärliga yrken dels genom ökning av antalet stipendier, i första hand arbetsstipendier, dels genom en sådan awägning av stipendiebelopp och villkor att Stipendierna i tillfredsställande grad kan fylla uppgiften att främja innehavarens önskan om samling inför en uppgift, studier, resor etc.

Den tredje punkten gäller insatser för att öka den offentliga konsumtionen av konst- närlig produktion av olika slag. I första hand genom förstärkning av inköps- och beställ- ningsanslag.

Som en ytterligare central punkt i ett mera långsiktigt handlingsprogram på detta område ser jag naturligtvis en förstärkning av de krafter, som syftar till en breddning av kulturmiljön och en effektiv kulturdistribu- tion över huvud taget. I blickfältet kommer härvid skolans, det högre utbildningsväsen- dets och det fria bildningsarbetets utveck- ling, särskilt i fråga om initiativ för främjan— de av den estetiska fostran. Givetvis är också strävanden att förbättra de instrument för kulturdistribution, som utgöres av våra teat- rar, bibliotek, museer och liknande institu- tioner med kulturförmedlande uppgifter, ett viktigt led i detta samhällsarbete på lång sikt. Har man inte även denna punkt i program- met klart i sikte, så riskerar den konstnärliga verksamheten — som jag nyss antytt — att mer eller mindre isoleras och därmed bli ett självändamål.”

Avsikten med 1961 års handlingsprogram var att ge en princip för budgetprioriteringen det aktuella året och ett praktiskt inriktat program för de statliga åtgärderna de när- maste åren. 1961 års handlingsprogram var således inte en kulturpolitik för hela samhäl-

let. De långsiktiga uppgifterna hänsköts till ett utvecklingsarbete som inte närmare preci- serades.

4.4. De statliga kulturpolitiska reformerna under I 9150-talet

4.4.1—2 Olika aspekter på 1960-talet

De riktlinjer för den statliga kulturpolitiken som angavs i prop 1961256 korn, fast det från början inte var avsett att gälla under he- la 1960—talet.

Samtidigt måste framhållas att bakgrun- den till det kulturpolitiska reformarbetet påtagligt förändrades under detta årtionde. Den första hälften av decenniet känneteck- nades av tämligen stor samstämmighet i grundläggande värderingar och åsikter. Den andra hälften av decenniet däremot prägla- des av en livlig kulturpolitisk debatt bland konstutövarna och i massmedierna. I denna debatt granskades och ifrågasattes värde- ringarna och metoderna i den statliga kultur- politiken samt fördelningen av statens me- del. Denna debatt lämnade givetvis inte poli- tikerna oberörda.

4.4.3. Krav på utredning om kulturpolitikens långsiktiga inriktning

Under 1960-talet fördes i riksdagen vid upp- repade tillfällen fram krav på en parlamenta- riskt tillsatt utredning med uppgift att utar- beta ett långsiktigt kulturpolitiskt handlings- program. Kraven fördes fram som partimo- tioner av centerpartiet och folkpartiet samt vid några tillfällen också av kommunisterna. Utöver en övergripande kulturpolitisk plane- ring krävde centerpartiet en ökad decentrali- sering av kulturlivet samt en ökad samord- ning mellan statens ocli kommunernas insat- ser. I ett par motioner åberopades slutsatser från kultursociologiska undersökningar om den sneda sociala fördelningen i kulturkon- sumtionen. Ytterligare undersökningar kräv- des som underlag för åtgärder.

Ingen av motionerna om det långsiktiga kulturpolitiska arbetet ledde till någon di- rekt åtgärd från riksdagens sida. I utskottsbe-

handlingen hänvisades till redan vidtagna åt- gärder, bla samordningen av kulturuppgif— terna inom ecklesiastikdepartementet, kon- sertbyråutredningens pågående utrednings- arbete samt undersökningarna inom ramen för försöksverksamhet med rikskon serter.

Indirekt hade dock motionerna betydelse genom att ge uttryck åt den förändring av kultursynen som gjorde sig gällande under 1960-talet.

4.4.4. Resurserna för den statliga kulturpolitiken

Under tidigare decennier anslog staten yt- terst små medel för kulturpolitiska åtgärder. Kulturutgifterna utgjorde en marginell post i statsbudgeten. Så var förhållandet vid 1960— talets början. Trots det fortgående reform- arbetet på kulturområdet under decenniet kom statens kulturutgifter inte upp till en procent av de statliga driftutgifterna. Kultur- utgifternas andel ökade under decenniet från 0,5 % till 0,7 %. Räknat i fasta priser ökade utgifterna med ca 80 %.

De stora utgifterna och de största anslags- ökningarna under decenniet gick till produk- tions- och distributionsfrämjande åtgärder — till teater, musik, musei- och utställnings- verksamhet. Reformer på dessa områden hade också indirekt en effekt för de anställ- da kulturarbetarna genom att skapa ökade arbetsmöjligheter och förbättrade arbetsvill- kor. De stora satsningarna på distributions- främjande åtgärder genom Riksteatern, Riks- konserter och Riksutställningar har medfört att fler människor kommit i kontakt med den levande kulturen.

Sin största betydelse fick 1961 års hand- lingsprogram i fråga om kulturarbetarnas vill- kor genom att utbildningen inom kulturom- rådet fick kraftigt ökade resurser under de- cenniet.

4.4.5. Sektorsavgränsade utredningar och försök

Under 1960-talet igångsattes på nytt flera utredningar på det kulturpolitiska området.

Några av utredningarna bedrev också för- söksverksamhet. Man tog därvid främst upp distributionsfrågorna, till en början med ut- gångspunkt i behovet att förbättra en del kulturarbetargruppers sysselsättning, senare dessutom med tonvikt på kulturutbudets roll för att skapa nya kanaler för kontakt och kommunikation i samhället.

Utredningarna siktade i huvudsak till sek- torsavgränsade åtgärder. Utgångspunkt var de olika konstområdena eller vissa delar av dem. Motiv för denna metod var de olika betingelserna i fråga om teknik, de skilda medier det var frågan om och de olika utbildnings- och sysselsättningsförhållandena för dem som arbetade inom de skilda områ- dena. Respektive områdes behov och be- tingelser kunde härigenom renodlas. Produk- tionsförhållandena och de distributionstek- niska problemen kunde klargöras.

De problem som var gemensamma för olika genrer inom ett område eller för flera områden kom emellertid inte att uppmärk- sammas lika mycket. Frågorna om samver- kan mellan olika sektorer togs i regel inte upp. lvlottagarnas situation blev inte belysti sitt större sammanhang utan man såg dem endast som grupper av konsumenter av olika slags kulturutbud. Den professionella aspek- ten på kulturell verksamhet stod i förgrun- den för intresset.

År 1963 påbörjades försöksverksamheten med rikskonserter under ledning av den år 1962 tillsatta konsertbyråutredningen (KBU). Försöksverksamheten inriktades under sina första år på att producera och arrangera konserter, utförda av yrkesutövare. Genom samverkan med skolan och länsbild- ningsförbunden nåddes inga mottagargrup- per med denna professionella konsertverk- samhet. KBU föreslog i sitt huvudbetänkan- de (SOU 1967:9) en utbyggnad för hela riket av konserter för skolan och för allmänheten. Militärmusikkårerna föreslogs bli omorgani- serade och delvis utnyttjas för det civila mu- siklivet. Remissinstansernas meningar var de- lade om bl a avvägningen mellan gammal och ny musik, satsningen på konsertformen och prioriteringen av skolkonsertverksamheten

Rikskonsertpropositionen (prop 1968z45) där verksamheten med rikskonserter före- slogs bli permanent, blev den första proposi- tionen efter år 1961 som tog upp ett mera generellt kulturpolitiskt resonemang. Depar- tementschefen sade att den föreslagna verk- samheten syftade till att öka den kulturella valfriheten, som var beskuren på grund av geografiska och sociala hinder. Huvuddelen av resurserna lades tills vidare på skolkon- sertverksamheten. Man skulle också lägga stor vikt vid nya former av konserter, bl a interna konserter inom vårdanstalter, för- eningsliv m m.

Omorganiseringen av militärrnusikkårerna blev föremål för ytterligare utredning som år 1971 resulterade i inrättandet av regionmu- siken.

Utredningsuppdraget för 1965 års musei- och utstållningssakkunniga (MUS 65) ut- sträckte statens ambitioner till att utpröva ett distributionssystem för ytterligare ett område. En försöksverksamhet med riksut- ställningar skulle avse inte bara bildkonsten utan även de allmänt kulturhistoriska och naturhistoriska fälten. MUS 65 skulle under- söka metoder för att stimulera kon stintresset och ge konstnärerna bättre möjligheter att marknadsföra sina verk till allmänheten. För- utom försöksverksamheten med riksutställ- ningar fick MUS 65 i uppdrag att utreda museiväsendets och kulturminnesvårdens or- ganisation. De sakkunniga fick ett vidare uppdrag än någon tidigare utredning inom kulturområdet.

År 1968 tillsattes litteraturutredningen och filmutredningen. Regeringen initierade därmed en kartläggning och analys av förhål- landena inom två sektorer där produktion och distribution hittills i allt väsentligt är kommersiellt ordnad.

Litteraturutredningen fick i uppdrag att utreda frågor om utgivningen och sprid- ningen av skönlitteratur, tidskrifter och no- ter samt stöd och ersättningar till författare. I direktiven till utredningen betraktades inte längre stimulans till ökade privata bokköp som en framgångsväg framför andra. I stället

ställdes de kollektiva resurserna — bibliote- kens roll, deras serviceformer och deras all- mänkulturella uppgifter 4 i centrum. Litte- raturutredningen skulle bedriva praktiska försök, knutna till biblioteken, alltså samma utredningsmetodik som tidigare prövats ge- nom rikskonsert- och riksutställningsverk- samheterna.

1963 års filmreform syftade till att säker- ställa möjligheterna för en kommersiellt dri- ven bransch att fortleva och innebar en omfördelning av resurser inom branschen. Reformen medförde således inte några sub- ventioner från statens sida. Det minskade antalet biobesök under 1960—talet hotade emellertid grundvalen för reformen. Avtalet reviderades år 1972.

Filmutredningen skall bl a undersöka möj- ligheterna att förbättra distributionen av film, särskilt spridningen av kvalitetsfilm till landsorten och i samband därmed förutsätt- ningama att med stöd av samhället skapa icke-kommersiella biografer. Vidare skall ut- redningen behandla filmstudiorörelsens vill— kor, barnfilmfrågan och kortfilmens situa- tion. Utredningen skall också göra en kart- läggning av filmbranschens ekonomiska struktur och se över frågan om ökat samar- bete mellan den svenska filmbranschen och den svenska televisionen i fråga om produk- tion av film m m.

År 1966 tog statsmakterna ställning i de grundläggande frågorna rörande radio- och TV-verksamheten (prop 1966:136). Rege- ringens förslag grundade sig på 1960 års radioutredning.

Huvudpunkterna i rundradiopropositio- nen var förslagen att TV skulle drivas utan inflytande av kommersiella intressen, att Sveriges Radio skulle få en ny organisation med mer självständiga programavdelningar, att TV 2 skulle införas och att distriktens ställning skulle stärkas. Kommersiell TV skulle enligt propositionen innebära sämre kvalitet på programmen och minskad valfri- het för publiken. I riksdagen försvarade de- partementschefen det statliga radiomonopo- let som ”en radio och television i allmänhe- tens tjänst”. Det gällde att skapa en radio-

TV-verksamhet, som gagnade också de män- niskor som annars sällan kom i kontakt med god förströelse, samhällsinformation, kultur- upplevelser eller den allmänna kultur- och samhällsdebatten. Inte minst för dem som bodde i avfolkningsbygder och över huvud taget inte kom i kontakt med det centralise- rade kulturutbudet var detta angeläget.

Skilda kulturarbetargrupper har vid sidan om de olika statliga försöksverksamheterna bildat egna producentkooperativa organ och därigenom kommit att arbeta utan att anlita de konventionella och/eller kommersiella distributionskanalerna. Staten har ekono- miskt stött verksamheten, varvid syftet varit att främja mångfalden och förnyelsen på kulturområdet.

Staten stöder också folkrörelseorganisatio- nemas försöksverksamhet för att nå nya grupper.

4.4.6. Förändringar av kulturorganisationen

Någon översyn över kulturområdets organi- sation i dess helhet har inte ägt rum före kul- turrådets tillkomst.

Genom 1965 års departementsreform blev kulturområdet — vid sidan om skolväsendet, högre utbildning och forskning samt kyrkliga ändamål — ett av ecldesiastikdepartementets fyra sakområden. Därigenom inordnades kul- turfrågorna i den reguljära departementsor— ganisationen. Redan år 1963 hade emellertid en kulturavdelning inrättats inom departe- mentet.

År 1964 inrättades teater- och orkester- rådet som ersatte det år 1933 skapade teater- rådet. Rådet blev tillsynsmyndighet för den statsunderstödda teater- och orkesterverk- samheten. År 1970 fick rådet ansvaret för hela musikområdet och blev teater— och mu- sikrådet. Andra betydelsefulla beslut inom kulturorganisationen var förstärkningen av riksteaterorganisationen liksom tillkomsten av organ med liknande syfte på musik- och utställningsområdena — Rikskonserter och Riksutstållningar.

4.5 Krav i den kulturpolitiska debatten under 1960-talet

Den allmänna debatten under den första hälften av 1960-talet handlade till stor del om hur man skulle förbättra de institutionel- la resurserna och bredda marknaden för ex- perimentella, högtsyftande konstnärliga pro- dukter.

Den kulturpolitiska debatten under den senare delen av 1960-talet präglades bla av kravet på jämlikhet i kulturen och behovet av ett vidare kulturbegrepp med betoning på kontakt och gemenskap som grund för in- satserna.

I debatten om den kulturella jåmlikheten refererades ofta till de kultursociologiska undersökningarna. Rättvisa i form av allas tillgång till kulturupplevelser, kunskap om de alternativ som finns samt förutsättningar att tillgodogöra sig kulturupplevelserna ge- nom estetisk fostran i skolan var inte till- räcklig. Kulturinstitutionerna som sådana är socialt prestigeladdade och de kulturella vär- deringarna socialt betingade. Även om rätt- visekraven tillgodosågs i nyss nämnd mening skulle en betydande kulturell ojämlikhet kvarstå. Krav restes på en omorientering av den statliga kulturpolitiken. Kulturinstitutio- nerna måste omorganiseras och man borde arbeta utifrån ett nytt kulturbegrepp som saknade det traditionella estetiskt inriktade kulturbegreppets prestige och hämmande verkan. Kontakt, gemenskap och skapande verksamhet betonades som väsentligt. Vidare framhölls vikten av åtgärder som motvikt till det kommersiella kulturutbudet.

De kultursociologiska undersökningarna visade att olika socialgrupper sinsemellan hade mycket olika mönster i sin kulturella aktivitet. Det traditionella kulturutbudet nådde endast en liten socialt avgränsad grupp. Mottagama fungerade dessutom som ett passivt auditorium. Bl a som ett medel för att nå nya grupper framfördes krav på en decentralisering av de kulturella aktiviteterna och försök för att möjliggöra medinflytande för mottagargrupperna.

Det kulturbegrepp som låg till grund för

kraven förändrades. Kulturpolitiken skulle syfta till att garantera varje medborgares rätt till fri kommunikation med andra. Skolan framhölls som det viktigaste instrumentet för att tillvarata och utveckla förmågan att artikulera upplevelser. Alla skulle vara del- aktiga i samhällets gemenskap och kunna kommunicera med människor och institutio- ner. I anslutning till denna argumentering blev det allt vanligare att betrakta kultur- verksamheten som medel för ett socialt-poli- tiskt budskap.

Som ett led i strävan om kulturens lokala förankring kan man se debatten om kultur- husen. Den följde två delvis motsatta linjer, nämligen dels hur olika institutionaliserade kulturaktiviteter skulle samordnas, dels be- hovet av allaktivitetshus för olika fria kultur- aktiviteter.

Under de sista åren av 1960-talet fördes en livlig debatt om barnens förhållande till kulturen. Man utgick från att den kulturella aktiviteten var socialt betingad. Enligt en uppfattning var målet att göra de estetiska upplevelserna tillgängliga för alla barn, enligt en annan var målet att göra barnen medvetna om samhällets sociala mekanismer för att ge dem möjlighet att påverka sin egen situation.

I debatten om ett mer kontakt- och ge- menskapsinriktat kulturbegrepp och behovet av att förändra den enskildes passiva roll tjänade ofta massmedierna som symboler för vad man menade borde bekämpas. Man pe- kade också på sambanden mellan ägarförhål- landena, åsikterna och värderingen av mate- rial inom pressen. Kravet på opartiskhet i radions och TV:s program ifrågasattes. En effektiv övervakande och kommenterande funktion förutsatte, menade man, ett stort mått av frihet.

4.6 Kulturarbetarkrav i fråga om stipendier och ersättningar under 1960-talet

Kulturarbetarorganisationernas möjligheter att påverka utformningen av statens stipen- dier och ersättningar förstärktes under 1960-talet. Kulturarbetarnas representanter fick ett dominerande inflytande i stipendie—

myndigheterna. Stipendieorganen fick utan inblandning av statsmakterna fördela de stipendie- och ersättningsmedel som riks- dagen beviljar kulturarbetare.

Kulturarbetarna inom teater-, film— och musikområdet fick bättre arbetsmöjligheter genom de reformer staten gjorde under 1960-talet. Åtskilliga kulturarbetare stod dock utanför dessa förbättringar, bl & förfat- tare, översättare och olika grupper av bild- konstnärer. Till dessa kategorier skulle staten enligt riktlinjerna i prop 1961156 ge stipen- dier och särskilda ersättningar.

Kulturarbetarorganisationernas fackliga agerande under den senare hälften av decen- niet var präglat av författarnas bestämda krav på högre ersättning för biblioteksutlå- ning och bildkonstnärernas återkommande krav på ökade stipendiemedel. Regeringen svarade på kraven genom att ge litteraturut- redningen och kulturrådet i uppdrag att ut- reda ersättningsfrågorna och genom att år 1970 väsentligt höja stödet till kulturarbeta- re. Organisationerna har dock inte ansett den år 1970 uppnådda nivån tillräcklig. Riksda- gen gick både år 1971 och år 1972 mot regeringens förslag och höjde bibliotekser- sättningen ytterligare.

Utöver kraven på ökade stipendier och ersättningar framfördes under senare hälften av decenniet krav på förhandlingsrätt från författarsidan. Det sistnämnda kravet har ej godtagits av regeringen men utbildnings- ministern har i stället haft regelbundna för- handlingsliknande överläggningar. Metoden har from år 1971 fastslagits i ett särskilt riksdagsuttalande.

4.7 Aktuella kulturpolitiska program

4.7.1. De politiska partiernas aktuella kulturpolitiska program

De politiska partierna har vid olika tillfällen utarbetat sammanställningar av program- karaktär för att formulera sin inställning till kulturpolitikens huvudfrågor. I avsnittet lämnas en översikt över de nu aktuella stånd- punkterna. Till grund för översikten ligger

för vänsterpartiet kommunisterna och cen- terpartiet resp partiprogram, för moderata samlingspartiet partiprogrammet samt en partimotion till 1971 års riksdag, för social- demokratiska partiet ett särskilt kulturpoli- tiskt handlingsprogram och för folkpartiet en motion till 1971 års riksdag samt en rapport från en arbetsgrupp inom partiet.

Alla partier ser som ett mål för kulturpoli- tiken att bryta existerande geografiska, eko- nomiska och sociala barriärer på det kultu- rella området. Behovet av decentralisering betonas, starkast av centerpartiet och folk- partiet. Samtliga partier menar att samhället och främst staten har ett ansvar för att de kulturpolitiska målen förverkligas. Vidare understryks vikten av att den konstnärliga friheten garanteras samt att kulturell för- nyelse möjliggörs.

Bland de medel eller metoder som det råder en allmän samstämmighet om bland partierna kan nämnas ökat stöd till folkbild- ningsorganisationerna, stimulans till fri ska- pande verksamhet, statligt stöd till regionala kulturinstitutioner samt en ökad regional och lokal förankring av kulturlivet.

Flertalet partier förordar att det inrättas särskilda kulturpolitiska organ på regional och lokal nivå i form av kulturnämnder i landsting och kommuner. Folkpartiet anser också att samarbetsorgan med representanter för olika intressentgrupper bör tillskapas.

Samtliga partier förordar kraftfulla åtgär- der för att förbättra kulturarbetarnas situa- tion bl a i form av flera fasta arbetstillfällen. Socialdemokraterna har fört fram tanken på en ”kulturell allemansrätt” samt att kultur- arbetarna skall erhålla en ersättning för den- na. Övriga partier förespråkar i varierande utsträckning förhandlingsrätt för kulturarbe- tarna och menar att ersättning skall utgå för fullgjorda prestationer.

Den stora skillnaden mellan partierna gäl- ler främst radio- och TV-frågan. Socialdemo- kratiska partiet, centerpartiet och vänster- partiet kommunisterna tar bestämt avszånd från en kommersiell finansiering av radio och TV. Moderata samlingspartiet däremot före- språkar att fristående kommersiellt finansie-

rade företag tillskapas. Med delvis andra argument förordar även folkpartiet konkur- rens i etern.

4.7.2. Aktuella kulturpolitiska program utformade inom de fackliga huvudorganisationerna

Vid sidan av de politiska partierna har olika organisationer utarbetat kulturpolitiska pro- gramskrifter. Ett sådant programarbete har tex skett inom två fackliga huvudorganisa- tioner 4 TCO (Kulturaktivt samhälle, 1970) och LO (Fackföreningsrörelsen och kultu- ren, 1971). TCO—kommitténs rapport god- kändes av TCO:s kongress år 1970. LO- rapporten kommer att behandlas inom lands- sekretariatet under år 1972.

I TCO-rapporten poängteras att kulturpo- litiken måste utformas utifrån den enskilda människans situation och sociala miljö. Kul- turlivet måste formas genom enskildas och gruppers egen aktivitet och medbestämman- de. Organisationslivet — främst då studieför- bunden — måste få en central plats i den framtida kulturpolitiken genom de kontakt- möjligheter och de möjligheter till egen akti- vitet som det ger. Utredningen betonar vida- re massmediernas kulturpolitiska roll och understryker nödvändigheten av en fri och differentierad press. Man tar avstånd från reklamfinansierad radio och television.

Kulturarbetarnas ekonomiska trygghet bör i första hand grundas på ersättning för nyttjande av deras produkter och för de kulturupplevelser som tillhandahålls allmän- heten. Kulturarbetarorganisationerna bör ges juridisk rätt att förhandla om ersättningar.

Beträffande organisationen inom kultur- området föreslås i rapporten att det i alla kommuner och landsting inrättas kultur- nämnder. Vidare bör det på alla nivåer — stat, landsting och primärkommuner — ska- pas samarbetsorgan mellan organisationer och samhälle.

I LO:s rapport anges som en central upp- gift för arbetarrörelsen att skapa förutsätt- ningar för en reell valfrihet och därmed reell jämlikhet i människors val av kulturella akti-

viteter. Åtgärderna bör speciellt inriktas på de mest eftersatta grupperna i samhället. Organisationer och institutioner som har goda kontakter med dessa bör ges ökade resurser till uppsökande verksamhet. Det lokala publikarbetet bör intensifieras. Amatörverksamhet av olika slag bör stimu- leras. Resurserna för denna verksamhet bör företrädesvis kanaliseras till folkbildnings- organisationerna. Rapporten ser radio och television som de mest effektiva instrumen- ten för förrnedling av kultur och informa- tion. Den motsätter sig en kommersiell fi- nansiering av radio— och TV-verksamheten.

Arbetsgruppen förordar i likhet med TCO- utredningen att det inrättas kulturnämnderi landsting och kommuner samt att det skapas organ för samordning och samplanering av den kulturella verksamheten. På lokal nivå bör samordningsorganen handha publik- arbetet.

4.8. Bakgrundsfakta för kulturpolitisk planering

I betänkandet redovisar kulturrådet i detta avsnitt helt kort vissa grundläggande data över hur människor disponerar sin fritid på olika aktiviteter, olika gruppers kulturella situation, några av de allmänna kultursocio- logiska rönen samt vissa socioekonomiska förhållanden.

4.9 Behovet av en ny kulturpolitik

Kulturrådet redovisar i detta avsnitt sin sam— manfattande bedömning av dagens kultur- politiska situation.

Krav på en utformad kulturpolitik innebär krav på en samlad struktur för åtgärderna av staten, kommuner och landsting på kultur- området. En sådan kulturpolitik förutsätter definierade mål för insatserna, väl utarbetade metoder, en ändamålsenlig organisation på kulturområdet samt tillräckliga ekonomiska resurser.

För 1970-talet är en politik av 1960-talets typ otillräcklig. En ny, fullt utformad kul- turpolitik är nödvändig. Skälen för detta kan sammanfattas i följande fyra punkter.

1. Det saknas i dag definierade mål för samhällets kulturpolitiska insatser.

1961 års statliga handlingsprogram var inte avsett att bli ett för lång tid gällande pro- gram. Det har också i dag förlorat all prak- tisk betydelse som vägledning för kultur- politiskt handlande. Det täcker inte in de idéer som kommit fram under 1960-talets livliga debatt. Därmed saknas i dag i realite- ten definierade mål för den statliga kultur- politiken. Det skulle kunna sättas i fråga om mål behövs. Kulturrådet har dock kommit till uppfattningen att det är nödvändigt med en preciserad målsättning för att det skall bli möjligt att bedriva ett konstruktivt utveck- lingsarbete inom kulturområdet.

Det räcker inte att staten isolerat bestäm- mer målen för den statliga kulturpolitiken. Varje kommun och landsting måste också bestämma mål för de egna insatserna och behöver som utgångspunkt för det en formu- lerad övergripande målsättning för samhäl- lets kulturpolitik.

2. Det saknas i dag metoder för att få till stånd en bred folklig kulturverksamhet.

Den statliga kulturpolitiken kan i fortsätt- ningen inte som hittills i dominerande grad vara inriktad på stöd till institutionerna och i synnerhet de centrala producerande organen. Stöd till det fria skapandet har haft en underordnad plats i 1960-talets statliga kul- turpolitik. Insatserna för att få till stånd en kulturverksamhet i närmiljöerna har varit obetydliga. Kulturpolitiken har i alltför hög grad byggt på kulturdistribution i stället för kulturell aktivering.

En genomgripande förändring måste ske i syfte att få till stånd en breddad folklig kulturverksamhet som når fler människor och som ger möjligheter till en ökad egen aktivitet.

3. Det saknas i dag en klar fördelning av ansvaret mellan de statliga och kommunala insatserna och det saknas också riktlinjer för

samhällsorganens samverkan med organisa- tionslivet.

1961 års program var endast ett program för statens åtgärder. Samspelet stat—kommun— organisationsliv berördes inte. Inte heller se- nare har man kommit fram till några sådana principer. Detta är en allvarlig brist som försämrar möjligheten till en breddning av verksamheten. Det karakteristiska för kultur- området jämfört med flertalet andra sam- hällsområden är organisationernas framträ- dande roll. Staten har ett ansvar för att samverkan mellan de egna insatserna samt kommunernas, landstingens och organisatio— nerna fungerar.

Samverkan mellan å ena sidan organen på kulturområdet och å andra sidan olika organ inom det sociala området, inom skolan och inom andra områden fungerar i dag dåligt.

Mot bakgrund av behovet av samverkan är den statliga kulturorganisationen i dag splitt- rad. Insynen i beslutsfattandet från alla be- rörda parter är bristfällig. Även ur andra synpunkter är den olämpligt uppbyggd. Inte heller den kommunala organisationen funge- rar tillfredsställande.

Det behövs en ny organisationsstruktur som kan svara mot kraven på samverkan och även i övrigt underlätta förverkligandet av kulturpolitikens nya vidare syften.

4 De ekonomiska resurserna för kulturpoli- tiska insatser är i dag otillräckliga och meto- derna att prioritera bristfälliga.

Kulturpolitiska insatser måste kosta pengar. Om de skall kunna åstadkomma en breddad kulturverksamhet som når fler människor medför det att de ekonomiska insatserna måste öka väsentligt.

Politik är att vidta åtgärder som påverkar människors livssituation. Om man vill att kulturens olika uttrycksformer skall få en mer framträdande plats i människornas liv, är det ofrånkomligt att detta liksom suk- vård, utbildning och forskning kräver plane- ring och tillräckliga ekonomiska resurser. Kulturen har hittills varit eftersatt.

Tävlan om de samhällsekonomiska resur- ser som står till förfogande de närmaste åren kommer att bli hård. För att kulturen då skall kunna hävda sig krävs det förutom en mera samlad organisation bättre metoder för att prioritera mellan alla krav på reformer och bidrag inom kulturområdet ochi förhål- lande till andra områden. Den metodik som i dag tillämpas ger inga garantier för att resur- serna utnyttjas på bästa möjliga sätt. En prioritering måste ske med utgångspunkt i de allmänna mål som fastställs.

Den nya kulturpolitiken måste alltså ges större resurser men också skapa mer genom— tänkta metoder för att använda dessa.

Kulturrådets slutsats är alltså, att det behövs en ny kulturpolitik som ger

1. mål för samhällets kulturpolitiska insat— ser,

2. metoder för att få till stånd en kultur- verksamhet som aktivt bidrar till att förbätt- ra samhällsmiljön och verkar för jämlikhet,

3. en fördelning av ansvaret inom de statliga och kommunala områdena som garanterar full insyn i beslutsfattandet åt alla berörda och riktlinjer för ansvarsfördelningen mellan stat—kommun—organisationsliv,

4. större ekonomiska resurser och bättre prioriteringsmetoder.

4.10 Allmänna krav på en ny målformulering

Statsmakterna bör fastställa allmänna mål för samhällets kulturpolitik. Rådet vill peka på fem allmänna krav som därvid bör beak— tas.

Målen bör avse hela samhällets kulturpoli- tiska insatser. De allmänna målen bör inte enbart gälla de statliga insatserna utan också tjäna som vägledning för kommunernas och landstingens kulturpolitik. De bör kunna ut- gå från av statsmakterna antagna allmänna mål, när egna kulturpolitiska handlingspro- gram formuleras.

Målen bör omfatta kulturområdet i dess

helhet. Samhället har ett allmänt ansvar för utvecklingen inom kulturområdet i dess hel- het. Mälen bör därför även avse de delar av kulturområdet där verksamheten domineras av enskilda ekonomiska intressen. Målen bör i fråga om dessa sektorer tjäna som en bedömningsgrund för avgöranden om direkta samhälleliga insatser är påkallade.

Målen bör inrymma alla de viktigare moti- ven för samhållsinsatser. Förutom de rikt- ningsförändrande åtgärderna bör målen kodi- fiera de allmänna motiv för insatser som redan gäller och som bör fortsätta att gälla.

Målen bör gälla både de kortsiktiga och långsiktiga insatserna. De av staten fastställ- da målen för samhällets kulturpolitik bör vara så formulerade att de även är giltiga under längre tid.

Man bör kunna följa upp i vad mån målen förverkligas. Målen för samhället måste for- muleras på sådant sätt att det är möjligt att följa upp i vad mån de uppnås. Samtidigt med denna kontinuerliga uppföljning bör målen anpassas till de ändrade förutsätt- ningarna.

4.11 Förslag till bestämning av det kulturpolitiska området

Kulturrådet hänför till det kulturpolitiska området de konstnärliga uttrycksfonnema, medier för kommunikation såsom press, ra- dio och TV, verksamhet för att bevara kul- turarv och en del av folkbildningsverksam- heten (fri skapande gruppverksamhet, kul- turförmedling).

Idrotts- och friluftsverksamhet samt ung- domsverksamhet lämnas utanför det kultur- politiska området men bör ses som delar i en samlad kultur-, idrotts- och ungdomspolitik.

En avgränsning av det kulturpolitiska om- rådet är nödvändig bla för att man skall kunna ange på vilka organ ansvaret ligger för samhällets åtgärder. Det råder allmän enighet om att de kulturpolitiska insatserna på ett helt annat sätt än hittills måste samordnas med insatser på andra områden. Detta förut- sätter inte en vid avgränsning av kulturom- rådet utan främjas bäst genom att man i

målbeskrivningen söker ange i vilka avseen- den en sådan samverkan bör ske. Det över— gripande målet för kulturpolitiken måste ut- formas så att det överensstämmer med mål för samhällets åtgärder inom andra områden.

Kulturrådet för varje konstart som helhet till det kulturpolitiska området. Detta inne- bär en väsentlig utvidgning i förhållande till nuläget. Rådet anser att de samhälleliga in- satserna bör kunna omfatta alla genrer inom de olika konstarterna. Avgörande är behovet av insatser och prestationernas kvalitet. Det första kriteriet gäller då närmast en bedöm- ning inom varje konstart, det senare inom genren som sådan.

Kulturpolitiken bör inom varje konstart omfatta åtgärder för utbildning och åtgärder för att underlätta skapande och spridning.

Kulturrådet ser radio, TV och press som betydelsefulla delar av det kulturpolitiska området. Det beror inte på de konstnärliga inslagen i dessa medier utan på att det inte går att dra gränser mellan olika medier för kommunikation och åsiktsutbyte. Några skillnader bör inte göras mellan konstnärliga eller publicistiska former.

Folkbildningsverksamhetens allmänna in- riktning kan föras under vissa av de mål rådet ställer upp för kulturpolitiken. Rådet anser det emellertid inte möjligt att fn föra hela folkbildningen till det kulturpolitiska området. Vuxenutbildningen har under sena- re år blivit en allt viktigare del av folkbild- ningsorganisationernas verksamhet. Sam- tidigt är de ett av de viktigaste instrumenten för fri skapande gruppverksamhet och ett viktigt instrument för kulturförmedling. Kul- turrådet tar upp den delen av verksamheten i sina förslag.

4.12 Sammanfattning av kulturrådets förslag till mål för samhällets kulturpolitik

Kulturrådet föreslår:

Det övergripande målet för kulturpoli- tiken är att medverka till att skapa en bättre samhällsmiljö och bidra till jämlikhet.

För att detta mål skall kunna uppnås krävs

—att verksamheten och beslutsfunkto— nerna inom kulturområdet i ökad utsträck- ning decentraliseras (decentraliseringsmålef),

gatt de kulturpolitiska åtgärderna san— ordnas med samhällets insatser inom anCra områden och differentieras med hänsyn till olika gruppers förutsättningar och behov (samordnings- och differentieringsmålet ),

— att de kulturpolitiska åtgärderna utfor- mas så att de kan förbättra kommunikatö- nen mellan olika grupper i samhället och ge fler människor möjlighet till kulturell verk- samhet (gemenskaps- och aktivitetsmålet),

—att kulturpolitiken medverkar till att skydda yttrandefriheten och att skapa reella förutsättningar för att denna frihet Skill kunna utnyttjas (yttrandefrihetsmålet),

_ att konstnärlig och kulturell förnyelse möjliggörs ( förn yelsemålet ),

— att äldre tiders kultur tas till vara och levandegörs ( bevarandemålet), samt

— att samhället har ett övergripande an- svar för att främja mångsidighet och sprid- ning av kulturutbudet och för att minska eller hindra den negativa verkan som mark- nadsekonomin kan medföra (ansvarighetsmå- let).

4.13. Det övergripande målet för samhällets kulturpolitik

4.13.1. Formulering

Kulturrådet föreslår, att det övergripande målet för samhällets kulturpolitik erhåller följande lydelse:

Kulturpolitiken skall medverka till att ska- pa en bättre samhällsmiljö och bidra till jämlikhet.

4.13.2. Motivering

Kulturell verksamhet syftar huvudsakligen till att tillgodose ett upplevelse-, uttrycks- och kontaktbehov hos människan och att vara redskap för utforskning av verkligheten och kritisk granskning av samhället. Diskussionen kring kulturpolitikens upp- gifter har tidigare oftast handlat om vidgad

utbildning i estetiska ämnen, spridning av böcker, konst, teater, musik osv till olika delar av landet och estetisk utsmyckning av den yttre miljön. En kulturpolitik som förs utifrån detta synsätt blir begränsad.

Synen på samhällets kulturpolitiska åta- ganden måste vidgas. Kulturpolitiken bör ses som en del av samhällets miljöpolitiska enga- gemang i stort. Den knyter an till frågor som rör hela den sociala miljön (utbildning, ar- betsmiljö, boendemiljö, fritidsmiljö, vård- miljö etc) men också till planering och ut- formning av den yttre miljön (fysisk plane- ring, serviceplanering, landskapsvård och andra delar av miljövärden).

Samhällets kulturpolitiska ansvar måste vidare vidgas till att avse all kulturverksam- het, oavsett om den drivs av samhället eller av enskilda.

Samhället kan aldrig förlita sig på att de fria marknadskrafterna skapar en mångsidig och över landet jämnt fördelad kulturpro- duktion och kulturverksamhet eller en rimlig försörjning för kulturarbetarna. Lönsamhet får inte bli avgörande för vad som skall produceras och hur produktionen skall spri- das.

Radio och TV utgör tillsammans med det tryckta ordet de kulturmedier som när alla. De får därigenom en central plats i kultur- politiken. De tillgodoser emellertid inte kon- takt- och uttrycksbehoven. Detta kan där- emot ske i den övriga kulturverksamheten.

När det gäller denna övriga kulturella verksamhet finns det brister särskilt i tre avseenden.

För det första existerar det alltjämt mycket stora skillnader i fråga om förutsätt- ningarna för kulturell verksamhet i olika delar av landet och inom olika delar av kommunerna.

För det andra råder det mycket stora skillnader i fråga om de kulturella villkoren mellan olika utbildnings— och inkomstgrup- per och andra grupper, såsom fysiskt eller psykiskt handikappade och invandrare.

För det tredje är skillnaderna mellan gene- rationerna mycket stora i fråga om förmågan att tillgodogöra sig kulturutbudet och intres-

Det är en grundläggande orättvisa att män- niskor av geografiska, ekonomiska, utbild- ningsmässiga eller andra skäl eller på grund av brister i kulturlivets organisation är ute- stängda från aktiviteter och upplevelser. Klyftorna i fråga om föreställningsramar och uttrycksmöjligheter medför isolering och konflikter.

Omfattande, långsiktiga insatser måste göras för att övervinna dessa brister. Bety- dande åtgärder måste vidtas för att minska skillnaderna mellan olika delar av landet. Kulturell verksamhet måste i ökad utsträck- ning förläggas till bostadsområdena, antingen permanent eller genom uppsökande verksam- het, och på olika sätt förankras i närmiljön.

Om man vill tillgodose jämlikhets- och rättvisekrav kan samhällets kulturpolitiska insatser inte begränsas till den i och för sig stora uppgiften att ställa resurser till förfo- gande för dem som på grund av sin utbild— ning eller andra omständigheter efterfrågar sådan verksamhet. Särskilda insatser måste göras i de ur kulturell synpunkt torftiga miljöerna och för de eftersatta grupperna. Den kulturella verksamheten måste alltså i större utsträckning än hittills utgå från olika gruppers situation, förutsättningar och be- hov.

Kulturpolitikens möjligheter att bidra till en bättre samhällsmiljö är i många fall be— roende av åtgärder som vidtas inom andra samhällsområden. Så bör tex byggandet av nya bostadsområden tidsmässigt samordnas med utbyggnad av både social och kulturell service. Lokaler för kollektiv kulturell verk- samhet och för verksamhet som utgår från kulturinstitutionerna måste planeras in i boendemiljön. Bostäder och arbetsplatser bör inte förläggas så långt från varandra att möjligheten till fritidsverksamhet praktiskt är utesluten. Den fysiska och psykiska ar- betsmiljön bör förbättras. Arbetet bör bli mindre pressande så att det inte utgör ett hinder för människor att delta i olika verk- samheter i samhället. De anställda bör få medinflytande och man bör sträva efter att alla kan uppleva sina arbetsinsatser som me-

ningsfulla. Också inom utbildnings- och so- cialpolitiken bör åtgärderna utformas med beaktande av de kulturpolitiska målsätt- ningarna. I och med att sådana nödvändiga hänsyn tas, får kulturpolitiken fler och mer mångskiftande uppgifter än i dag.

Olika former av kulturell verksamhet i såväl traditionella som nya former behöver få väsentligt större omfattning än de hittills haft. Vid sidan av sådana former av verksam- het, där publiken främst är mottagande, be- hövs större utrymme även för kollektiva former av aktiviteter — gruppverksamheter som bygger på aktivt deltagande eller eget skapande arbete. Genom att på detta sätt förbättra de kulturella betingelserna öppnas nya kanaler för kontakt och kommunikation människor emellan. Att öka möjligheterna till fri och mångsidig kommunikation utgör en grundläggande del av åtgärderna för att skapa en bättre samhällsmiljö.

Alla är i dag medvetna om att vården av den yttre miljön ställer stora ekonomiska krav på samhället. En kulturpolitik med inriktning att förbättra samhällsmiljön kan inte heller genomföras utan att de totala ekonomiska resurser som ställs till förfogan- de blir avsevärt större än i dag.

Samhällets politiska instanser skall ha an- svaret för att kulturpolitiken ges erforderliga resurser. Detta gäller såväl centralt som re- gionalt och lokalt. Dessutom bör det finnas möjligheter till levande kontakter mellan å ena sidan de politiska organen och å andra sidan organisationer med omfattande kultu- rell verksamhet, olika mottagargrupper och andra intressenter. Av alla samhällets insatser är det få som ställer större krav på en aktiv samverkan mellan enskilda individer, organi- sationer och samhällets organ än de kultur- politiska.

Det grundläggande demokratiska inflytan— det över kulturpolitiken får under inga för- hållanden innebära att kulturens innehåll styrs. Om inflytandet utsträcks till att gälla kulturens innehåll innebär det att den kultu- rella verksamheten inte kan fullfölja sitt tidigare nämnda syfte att utöva kritik av samhället och att utforska verkligheten.

4.14 Decen tralisering 4.14.1 Formulering

Kulturrådet föreslår, att ett första delmål för samhällets kulturpolitik uppställs med föl- jande lydelse:

Verksamheten och beslutsfunktionerna inom kulturområdet skall i ökad utsträck- ning decentraliseras.

4.142 Motivering

Decentralisering av den kulturella verksam- heten innebär en geografisk spridning av verksamheten och en förskjutning nedåt i organisationen inom kulturområdet av plane— ring, beslutsfattande, ansvar och verkställig- het.

Statens stöd till kulturell verksamhet har sedan länge koncentrerats till institutioner i de största städerna. Denna koncentration har en historisk bakgrund men utgör också en följd av den koncentration som sker av befolkning, näringsliv och övrig service till ett antal expansiva regioner.

För att öka spridningen av kulturutbudet har staten hittills i första hand satsat på centrala organ som Riksteatern, Rikskonser- ter och Riksutställningar.

En vidgad geografisk spridning till många centra av den kulturella verksamhet som samhället vill stödja är både ett viktigt mål för kulturpolitiken och ett verksamt medel för att åstadkomma större kulturell jämlik- het. Det är ett ekonomiskt rättvisekrav att staten stöder uppbyggande av självständig regional kulturverksamhet. Staten bör också se till att områden med svaga egna resurser för kulturell aktivitet får tillräckligt stöd. Kulturpolitiken kan således ur denna aspekt ses som en del av lokaliseringspolitiken.

Decentraliseringsmålet innebär att en jäm- nare fördelning av den kulturella verksam- heten över landet i stort måste uppnås. Det innebär också spridning av de kulturella akti- viteterna från centralorter och stadskärnor till de stora kommunernas avlägsna delar, till bostadsområden och andra närmiljöer.

För denna vidgade geografiska spridning till många centra är rikstäckande turnéer viktiga men ändå otillräckliga instrument. På teaterns, musikens och utställningsväsendets områden bör regionala institutioner få en viktig roll i ett decentraliserat kulturliv. Riksorganisationernas roll blir att ge service och komplettera den regionala verksarnhe- ten. Inom regionerna är det nödvändigt att stor vikt läggs vid uppsökande och turneran- de verksamhet i olika former.

Decentraliseringen av radions och televi- sionens produktionsresurser utgör en viktig förutsättning för att ge de regionala kultur- institutionerna fortlöpande kontakter med en större publik. Härigenom skapas också större sysselsättningsmöjligheter för kulturar- betare i olika delar av landet.

Planering, beslut och ansvarstagande böri så stor utsträckning som möjligt ske på samma nivå som själva aktiviteten. Decentra- liseringen blir på så sätt ett viktigt medel för att utjämna skillnader i inflytande över kul- turlivet. Samtidigt underlättas anpassningen till ofta starkt skiftande lokala behov och intressen. En sådan decentralisering medger vidare ett bättre utnyttjande av lokala och regionala resurser, vilket bidrar till att skapa förutsättningar för ökad variation i utbudet av aktiviteter.

Kulturlivet utmärks av att stora delar av den organisatoriska uppbyggnaden inte kan eller bör ges den fast reglerade utformning som är möjlig inom andra områden. Vid sidan av de politiska organen spelar en rad föreningar, organisationer och grupper en viktig roll. Dessa parter bör delta i ett ut- vecldat samarbete med samhällets organ. Detta bör ske genom samarbetsorgan, som inrättas på lokal och regional nivå. En vä- sentlig uppgift för samarbetsorganen bör vara att förankra de kulturella aktiviteterna i närmiljöerna och att anpassa verksamheten till olika gruppers förutsättningar och behov.

4.143. Åtgärder

Med utgångspunkt i decentraliseringsmålet förordar kulturrådet bl a följande.

]. Kommuner och landsting bör formulera mål för och bedriva en fortlöpande lång- tidsplanering av sina insatser inom kultur- området.

2. De kulturpolitiska frågorna bör få en sam- lad handläggning i kommuner och lands- ting.

3. Regionala institutioner inom teaterns och musikens områden bör inrättas.

4. Vissa av Riksteaterns och Rikskonserters uppgifter bör föras över till regionala or- gan.

5. En ökad andel av Sveriges Radios pro- gramproduktion bör ske på regional nivå.

4.15. Samordning och differentiering 4.15.1 Formulering

Kulturrådet föreslår, att ett andra delmål för samhällets kulturpolitik formuleras sålunda:

De kulturpolitiska åtgärderna skall sam- ordnas med samhällets insatser inom and- ra områden och differentieras med hänsyn till olika gruppers förutsättningar och be- hov.

4.15 .2 Motivering

Kulturpolitisk planering och kulturpolitiska åtgärder måste samordnas med andra sam- hällsinsatser. Samhällets kulturinsatser måste öka väsentligt för att förbättra den sociala miljön, men samtidigt måste de kulturpoli- tiska åtgärderna i framtiden mer inriktas och utformas med hänsyn till olika gruppers förutsättningar och behov.

Samordningen av kulturpolitiken med andra områden och differentieringen av in- satserna med hänsyn till olika grupper och miljöer är två aspekter av samma mål. De grupper som det kan bli fråga om (barn, ungdom, pensionärer, barnfamiljer, lågutbil- dade osv) får många gånger redan stöd av samhället på andra områden.

Samordningen (integreringen) av de kul- turpolitiska åtgärderna har två väsentliga as- pekter.

För det första är det fråga om samordning med andra delar av samhällets politik. Det kan gälla samordning vid fysisk planering

och samhällsserviceplanering och med utbild- nings- eller socialpolitik.

För det andra måste det också ske en samordning inom själva det kulturpolitiska området. Kombinationer av konstarter och aktivitetsformer bör underlättas. Samverkan mellan institutioner inom olika kultursekto- rer bör stimuleras.

Behovet av en differentiering av åtgärder— na utgår från erfarenheterna av att generella åtgärder långt ifrån alltid når fram till de grupper man vill nå.

Olika utredningar har visat på de stora olikheterna i villkor som finns i samhället eller som skapas av utvecklingen, t ex genom utbildningsexpansionen för de unga, genom utglesningen av vissa regioner och genom koncentrationen av unga familjer till nya bostadsområden med låg servicenivå. Kultur- insatserna måste ta hänsyn till detta för att kunna kompensera dessa gamla och nya olik- heter och förändra villkoren. De kulturpoli- tiska åtgärderna måste alltså utformas med hänsyn till olika gruppers förhållanden.

Syftet med en differentiering av åtgärder- na är inte att skilja olika grupper från var- andra eller att hålla individer kvar i isolera- de grupper. Tvärtom är avsikten att bryta isolering och utestängdhet och att skapa förutsättningar för en vidare gemenskap. Dif- ferentieringen bör ske efter olika linjer. Den gäller relativt sällan innehållet. Vanligast innebär differentierade åtgärder skillnader i val av miljö för verksamheten, val av infor- mationskanaler och val av informations- teknik.

4.15.3. Åtgärder

Med utgångspunkt i samordnings- och diffe- rentieringsmålet förordar kulturrådet bl a följande.

1. En ökad samverkan bör komma till stånd mellan organ och institutioner inom kul- turområdet och andra samhällsområden.

2. En ökad samverkan inom kulturområdet bör stimuleras genom inrättande av poli- tiska och administrativa organ med ett samlat ansvar på lokal, regional och cen- tral nivå.

3. Samarbetsorgan för intressenter inom och

utanför kulturområdet bör skapas i kom- muner och län.

4. Kulturinstitutionerna bör i ökad utsträck- ning inrikta sin verksamhet mot uppsö- kande former och verksamhet för tex barn och ungdom.

4.16 Gemenskap och aktivitet 4.16.1 Formulering

Kulturrådet föreslår, att följande bör gälla som ett tredje delmål för samhällets kultur- politik:

De kulturpolitiska åtgårderna skall utfor- mas så att de kan förbättra kommunika- tionen mellan olika grupper i samhället och ge fler människor möjlighet till kultu- rell verksamhet.

4.162. Motivering

Såväl massmedierna som de konstnärliga ut- trycksformerna kan ses som medier för kom- munikation mellan grupper och mellan indi- vider. De utgör alltså både informations- medel och instrument för åsiktsutbyte och gemensamma upplevelser.

Många former av kulturell verksamhet vid- gar vår verklighetsuppfattning och ökar in- sikten om vår egen och andra människors situation. Kulturlivets olika uttrycksformer fungerar från samhällets synpunkt i vid me- ning som ett ”rapportsystem” som ger im- pulser och instrument för en ständig om- prövning av värderingar. Genom att föra människan utöver de gränser hennes värde- ringar och erfarenheter tidigare satt, kan kulturen fungera som instrument för föränd- ring av individers och gruppers åsikter och attityder. Såväl de konstnärliga uttrycksfor- merna som massmedierna kan genom sin förmåga att väcka och skapa opinion påverka samhällets utformning.

Radio och TV, tidningar och böcker utgör de dominerande kanalerna för information i samhället. Dessa medier — tillsammans med grammofonskivor och bandupptagningar — utgör också de viktigaste formerna för för- medling av musik, teater, litteratur, film och

du, :Först några flerL månfärder lille '

_ _sedan en Mam-rem om 15 år

När det konstnärliga utbudet förmedlas på annat sätt än genom tekniska medier ger det ofta möjlighet till direkt kontakt mellan individer och mellan grupper. Kulturella in- satser kan göras för att bryta isolering och främja åsiktsutbyte och debatt kring ange- lägna frågor och kan skapa former för lek och underhållning eller för annan gemensam upplevelse.

De konstnärliga uttrycksmedlen ger dess- utom möjlighet till fri skapande verksamhet, som bygger på eget arbete och som kan ske i kollektiva former. Det behövs väsentligt öka- de insatser från samhällets sida till den fria skapande verksamheten. Framför allt behövs i många fritids- och bostadsmiljöer resurser för gemensamma aktiviteter av kulturellt slag. Genom sådana aktiviteter finns det möjlighet att väcka och möta människors uttrycksbehov men också behovet av kon- takt och gemenskap.

Insatser för att öka den kulturella aktivite- ten är angelägna. Från praktiska och organi- satoriska aspekter är det naturligt att främst behandla kollektiva aktivitetsformer. Det innebär inte att individens mottagande och utövande av kultur, som inte sker i grupp, skulle vara mindre betydelsefull. Aktiviteter som syftar till kontakt och kommunikation och aktiviteter som utgår från en individs behov och intressen kompletterar varandra. Mellan de båda aktivitetsformerna finns många gånger en fruktbar växelverkan.

4.163. Åtgärder

Med utgångspunkt i gemenskaps- och aktivi- tetsmålet förordar kulturrådet bl a följande.

1. Den kulturella verksamheten bör i ökad utsträckning förankras i närmiljön genom bl a en ökad uppsökande verksamhet samt bättre möjligheter till kollektiv skapande verksamhet i bostadsområdena.

2. Den icke yrkesmässiga skapande verksam- heten bör få förstärkta och ändamålsen- liga bidrag.

3. Samspelet mellan kultur och arbetsliv bör analyseras.

4.17. Yttrandefrihet 4.17.1 Formulering

Det fjärde delmål som kulturrådet föreslår är följande:

Kulturpolitiken skall medverka till att skydda yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för att denna frihet skall kunna utnyttjas.

4.17.2. Motivering

Yttrandefrihet bör ses som rätten att i mass- medier, konstnärliga medier och andra opi- nionsmedier fritt få uttrycka åsikter eller på annat sätt redovisa en inställning utan för- handsgranskning och utan andra hinder än de begränsningar allmän lag uppställer.

Yttrandefriheten tillhör de mål som kan förefalla okontroversiella. Det är ovanligt att man i demokratiska länder förnekar att må- let är fundamentalt för en kulturpolitik. Men så snart det gäller frihetens gränser blir frå- gan svårare och mera kontroversiell. Lika litet som för annan frihet kan yttrandefri- heten bestämmas i absoluta termer. Det vik- tiga blir därför vilken innebörd den ges och hur den avgränsas.

Konstnärlig verksamhet är en form av utforskning av verkligheten. Den syftar ofta till att kritiskt belysa villkoren i vårt sam- hälle och för mänskligt liv över huvud. Ytt- randefriheten inom institutionerna riskerar alltid att beskäras. Tidigare accepterade vär- deringar sätts tid efter annan i fråga. Det gäller estetiska, moraliska och politiska för- hållanden. Det är sannolikt att normdiskus- sionen numera har en annan bredd och omfattning än tidigare. Mycket beror det på massmediernas möjligheter att spegla utveck- lingen i hela världen. Inte bara information utan också idéer sprids allt snabbare.

Om personalen inom kulturinstitutionerna inte får stor frihet att utforma verksamheten under ansvar är risken betydande att institu- tionerna förlorar sin vitalitet och därmed också förmågan att stimulera kulturlivet och samhällsmiljön i stort. Om de som ansvarar

för kulturpolitiken inte har mod att ge insti- tutionerna den nödvändiga friheten kan alla insatser mista hela sitt värde. Många diktatu- rer berömmer sig av ett frikostigt stöd till sina kulturinstitutioner. Likafullt är dessas funktion i samhället i grunden hämmad ge- nom en starkt beskuren yttrandefrihet.

En på olika sätt formellt reglerad frihet kan bli en fiktion om det inte finns reella möjligheter att utnyttja den. Många av sam- hällets åtgärder på kulturområdet kan moti- veras med viljan att skapa faktiska möjlig- heter för att göra den konstnärliga yttrande- friheten reell eller för att inte de faktiska möjligheterna till en allmän opinionsbildning skall begränsas. De kulturpolitiska åtgärder- na skall således skapa förutsättningarna för ett kulturliv präglat av mångfald i innehåll och uttrycksformer.

Om opinioner av skilda slag fritt skall kunna komma till tals krävs det många olika organ med ledningar som är sinsemellan oav- hängiga och som har olika sammansättning. Detta är ett av motiven för den decentralise- ring som kulturrådet rekommenderar. Det är också ett motiv för ökade insatser från sam- hällets sida till kulturinstitutionerna, till fri kollektiv skapande verksamhet, till filmen och litteraturen samt till stipendier och er— sättningar åt kulturarbetarna.

4.17.3. Åtgärder

Kulturrådet drar bla följande slutsatser av detta mål.

1. Yttrandefriheten bör regleras i grundlag.

2. Klara regler bör gälla för ansvarsfördel- ningen inom kulturinstitutionerna mellan styrelse och chef och övrig personal. 3.Staten bör garantera en mångsidig tid- nings- och tidskriftsutgivning.

4. De fria yrkesmässiga grupperna bör ges bättre arbetsvillkor och tryggare anställ- ningsförhållanden.

5. Kulturell verksamhet och skapande aktivi- tet inom föreningar och grupper av olika slag bör få ökat samhällsstöd.

4.18. Konstnärlig förnyelse 4.18.1 Formulering

Som ett femte delmål föreslår kulturrådet följande:

Kulturpolitiken skall möjliggöra konstnär- lig och kulturell förnyelse.

4.182. Motivering

Nära förknippat med målet att skydda ytt- randefriheten är kulturpolitikens uppgift att möjliggöra konstnärlig och kulturell förnyel- se. Utan frihet att uttrycka och gestalta kan något genuint nyskapande inte komma till stånd.

Det kvalificerade konstnärliga arbetet ut- gör en fortlöpande experimentverksamhet. Dess syfte är bl a att finna nya övertygande konstnärliga uttryck för individuella och kol- lektiva behov och upplevelser, att konstnär- ligt dokumentera förändringarna i vår om- värld och att göra existerande behov med- vetna för nya grupper. Det konstnärliga ut- vecklingsarbetet har alltså ytterst betydelse för att vidga vårt upplevelsefa'lt och komplet- tera eller korrigera vår verklighetsuppfatt— ning.

Det gäller för alla samhällsområden att utvecklingen förs framåt genom forskning, experiment och nyskapande. Också det konstnärliga arbetet i samhället kräver ut- rymme för försök och experiment med olika uttrycksmedel, olika material och olika medier. Detta utvecklingsarbete måste — lik- som den forskning som förekommer på andra områden — få bedrivas utan att efter- frågan är säkrad. Det kräver ofta särskilt stöd för att det skall kunna genomföras. Det är en elementär kulturpolitisk uppgift för sam- hället att i tillräcklig utsträckning ge det stöd och de resurser som erfordras.

Kulturens uttrycksformer och uttrycks- möjligheter förändras ständigt. Radio och TV har skapat nya konstformer och nya former för information och underhållning. Dessa medier utgör instrument som starkt påverkar de kulturella förhållandena — de

kan berika människornas liv men också göra det mera enkelspårigt. Det är viktigt att olika grupper av konstnärligt arbetande erbjuds möjligheter att verka inom dessa medier och på sina olika områden få bidra till deras utveckling. Kulturpolitiken måste ha siktet inställt på framtiden och räkna med att dessa och andra nya medier kommer att medföra en fortgående förändring av kom- munikationsprocessen.

I de medier för kommunikation som de traditionella kulturinstitutionerna utgör, är förnyelsen i hög grad en förutsättning för verksamheten. Men då denna verksamhet delvis finansieras av publikintäkter är den också beroende av publikens sammansätt- ning och vanor. Det behövs för den skull ett utrymme för experiment som man inte alltid i förväg kan vara säker på blir lönande.

En annan del av det konstnärliga utveck- lingsarbetet är beroende av tekniska, lokal- mässiga och andra resurser, tex när det gäller arbete med nya material. Man är här ofta beroende av kollektiva resurser som endast kan komma till stånd med samhällets stöd.

Av hävd har samhällets stöd nästan helt riktats till konstutövare i vissa genrer inom de olika konstområdena. Samhällets insatser bör emellertid avse konstområdena som hel- het och främja en utveckling även inom genrer som hittills inte alls eller endast i ringa omfattning erhållit stöd.

Förnyelse kräver aktiva internationella kontakter. Det hör till samhällets uppgifter att på olika sätt möjliggöra sådana — tex genom att underlätta utbyte av infomatio- ner mellan länderna och genom att medverka till ett internationellt personutbyte.

Vid sidan om det konstnärliga arbetet med nya uttrycksformer, nya medier och nya material behövs utrymme för ett mera all- mänt kulturellt utvecklingsarbete. Det gäller bl a metoder för att finna nya former att väcka tidigare inaktiva gruppers intresse och stimulera dem till deltagande i kulturell verk- samhet. Också en sådan experimentverksam- het bör kunna påräkna samhällets stöd.

Kulturrådet drar bla följande slutsatser av detta mål.

1. De fria kulturarbetarnas villkor bör för- bättras.

2. Utvecklingsarbetet inom den fria kollek- tiva skapande verksamheten bör stimu- leras.

3. Utbildningen inom kulturområdet bör ut- formas så att den främjar konstnärlig och kulturell förnyelse.

4.19 Bevarandet av äldre kultur 4.19.1 Formulering

Kulturrådet föreslår som det sjätte delmålet för samhällets kulturpolitik:

Kulturpolitiken skall garantera att äldre tiders kultur tas till vara och levandegörs.

4.19.2. Motivering

Vid utformningen av samhällsmiljön måste hänsyn tas också till gångna tiders kultur. En miljö kan aldrig utformas enbart på grundval av den samtida kulturen. Kontakten bakåt måste finnas. Om kultur är utforskning och kritik av det samtida samhället, kan man aldrig göra sig historielös. Den traditionslösa kulturen är otänkbar. Det måste därför vara ett kulturpolitiskt mål att ta till vara och göra äldre tiders kultur levande.

Inom varje kultursektor söker man i olika utsträckning hålla äldre tiders verk levande. Insatser för att bevara är helt dominerande för kulturminnesvård och arkivväsen. Inom musik, teater och dans är äldre verk själv- klara inslag i institutionernas verksamhet och så är eller bör också vara fallet inom bild- konst och litteratur.

Teknikens utveckling har inneburit att våra möjligheter att ta till vara äldre tiders kultur förbättrats högst väsentligt. Nuvaran- de metoder inom byggnadsteknik, konserve- ringsteknik, arkivering och reproducering tillåter helt andra insatser än för endast en kort tid sedan. Motsvarande betydande för- bättringar i fråga om möjligheterna att för- medla kunskap om äldre kulturer har skett

genom TV:s, filmens, radio- och band- teknikens utveckling.

De tekniska landvinningarna öppnar emel- lertid inte enbart nya möjligheter att ta till vara och levandegöra vårt kulturarv. De kan också utnyttjas på ett sätt som medför risker för kulturlivet. Kommersiell exploatering av TV-satelliter, band- och TV-kassetter och ett ökat beroende av den internationella bok- marknaden är exempel på sådana tendenser.

Målet att bevara och levandegöra äldre tiders kultur innebär inte ett ensidigt värnan- de om det nationellt särpräglade. Det måste fastmer vidgas att omfatta en ökad kontakt med andra länders kultur. Vårt kulturarv är endast en del av världens gemensamma.

4.193. Åtgärder

De sektorer av det kulturpolitiska området som närmast berörs av detta mål är fn föremål för särskilda sektorsutredningar. Kulturminnesvård och museiväsen utreds av MUS 65. Litteraturutredningen får förut- sättas komma in på behovet av stöd till utgivning av äldre svensk litteratur. Filmut- redningen får förutsättas ta upp frågan om samhällets ansvar för lösandet av bevarande- problemen inom filmområdet. Dataarkive- ringskommittén behandlar vissa frågor inom arkivområdet. Mot denna bakgrund lägger kulturrådet inte fram egna detaljerade för- slag med hänvisning till bevarandemålet.

4.20 Samhällets ansvar 4.20.l Formulering

Det sjunde och sista delmålet för samhällets kulturpolitik bör enligt kulturrådet formule- ras sålunda:

Samhället har ett övergripande ansvar för att främja mångsidighet och spridning av kulturutbudet och för att minska eller hindra den negativa verkan som marknads- ekonomin kan medföra.

4.202. Motivering

Större delen av kulturproduktionen och kul- turdistributionen ligger i dag i privata hän-

der. Det gäller stora delar av musikområdet och större delen av konstmarknaden. Film-, bok-, tidnings- och tidskriftsproduktionen är nästan helt privat. Nästan hela bok-, tid- nings- och tidskriftshandeln drivs i enskild regi. Detsamma gäller större delen av film- produktionen och filmdistributionen.

Den privata kulturverksamheten måste ge- nom kravet på lönsamhet bedrivas med and- ra mål än dem samhället sätter upp för sin kulturpolitik. Lönsamhetskravet framträder dock på olika sätt allt efter ägarstrukturen. Skillnaderna är stora mellan tex internatio- nella storföretag och ett producentkoopera- tivt företag.

Lönsamhetskravet medför att kulturverk- samhet i enskild regi inte kan garantera en mångsidig och geografiskt jämnt fördelad kulturproduktion och kulturverksamhet eller en rimlig försörjning för kulturarbetarna. Om endast lönsamheten blir avgörande för vad som skall produceras och hur produktio- nen skall spridas, kan det leda till utarmning och förflackning. Många människor, särskilt de unga och de sämre utbildade, blir lätt utsatta för ensidig påverkan av ett kulturut- bud som är torftigt och undermåligt, pro— dukter som exempelvis spekulerar i vålds- mentalitet eller ger en bild av samhället som är styrd av producentintressen.

När kulturproduktion och kulturverksam- het i enskilda händer inte kan åstadkomma mångsidighet och jämn fördelning, måste samhället sätta in kulturpolitiska åtgärder. Samhället har redan tagit ansvar för kultur- utbud som ansetts särskilt angeläget och för kulturell verksamhet som annars helt skulle ha fallit bort. Ofta har emellertid samhället uppträtt passivt när det gällt att trygga kulturförsöijningen. Sålunda har staten _ på några viktiga undantag när — vidtagit åtgär- der först när den privatfinansierade verksam- heten inte kunnat bedrivas lönsamt.

Insatserna bör i framtiden i större ut- sträckning inriktas på att erbjuda alternativ till det privata kulturutbudet inom olika sektorer. På så sätt kan samhället bidra till en förändring av strukturen på kulturut- budet som helhet och till en ökning av den

totala utbudsvolymen. Detta förutsätter att insatser görs inom en sektor redan innan akuta krissituationer uppstått. Samhället skall även kunna arbeta i ett direkt konkur- rensförhållande med den privata kultursek- torn.

De kulturpolitiska åtgärder som kan behö- vas från samhällets sida måste bli mycket olikartade både till formen och till graden av åtaganden.

En möjlighet är överenskommelser mellan staten och en bransch såsom filmavtalet. Andra vägar att påverka den privata kultur- sektorn är beskattning, tex annons- och reklamskatt, eller skattebefrielse, t ex moms- befrielsen för filmen och vissa tidskrifter. Samhället kan vidare gå in med subventioner av typen press- och tidsskriftsstöd eller län till bla producentkooperativa företag. Sam- hället kan uppträda som köpare såsom vid bibliotekens litteraturköp samt statens och kommunernas inköp av konst. Alla dessa former av ingripanden från samhällets sida kan ske utan att den privata företagsformen ifrågasätts. Samhället kan också ta på sig ansvaret att reglera ramen för en verksamhet som bedrivs i fristående form, t ex Sveriges Radio. Slutligen kan alternativet med en helt eller övervägande statlig produktion tänkas som t ex på teaterområdet.

Flertalet av de nämnda formerna av åtgär- der innebär att samhället självt tar ansvar för eller stödjer verksamheten. Ofta måste emel- lertid valet bli att erbjuda nya alternativ genom kompletterande verksamhet inom sektorn i fråga eller inom angränsande sek- torer.

Sambandet mellan åtgärder som vidtas inom olika sektorer måste belysas väl. An- delen egenproduktion inom Sveriges Radio har t ex avgörande betydelse för filmproduk- tionen i landet. Beslut om hur skolböcker skall inköpas får konsekvenser för bokhan- deln i landet etc.

Staten har markerat sitt övergripande an- svar för kulturförsörjningen genom åtagan- den som gällt hela sektorer eller delavsnitt av kulturlivet eller haft formen av punktinsat- ser. Omfattande utredningsverksamhet har

satts igång i fråga om kulturavsnitt med stark privat dominans. Den framtida kulturpoli- tiken måste innebära, att dessa initiativ följs upp liksom också utvecklingen och effekter- na på olika sektorer och för olika grupper. Som riktpunkt för denna uppföljning tjänar de allmänna mål som gäller för samhällets kulturpolitik.

4.203. Åtgärder

Stora delar av den privatfinansierade delen av kulturområdet utreds f n av statliga utred- ningar. Mot denna bakgrund lägger kultur- rådet inte fram preciserade förslag med hän- visning till ansvarighetsmålet. Kulturrådet redovisar i 5.6 sin allmänna bedömning av behovet av samhälleliga insatser på den priva- ta kultursektorn. Kulturrådet kommer inäs- ta betänkande att lämna förslag som rör kulturarbetarnas verksamhet och villkor samt belysa deras förhållande till den privata kulturmarknaden.

5. Kulturområdets struktur

5.1. Verksamhetsformema

Avvägningar av de samhälleliga insatserna på kulturområdet som baserats på en kulturpo- litisk helhetssyn har inte gjorts i någon högre grad under 1960-talet. Sådana avvägningar blir ofrånkomliga i framtiden. Det är då viktigt att de görs utifrån formulerade mål för verksamheten och i medvetande om de olika verksamhetsformernas roll i kulturlivet.

Kulturrådet skiljer mellan följande verk- samhetsformer: enskilt skapande, fritt kol- lektivt skapande, institutionemas verksam- het, radio och television och privat driven verksamhet. Trots att utbildningsväsendet inte förs till det kulturpolitiska området berörs i detta kapitel också skolans kultu- rella uppgifter.

Det ansvar samhället tagit på sig för de olika verksamhetsformerna är av olika slag. För kulturinstitutionerna har samhället se- dan lång tid ett direkt organisatoriskt och ekonomiskt ansvar. Detsamma gäller för större delen av utbildningen inom kulturom- rådet. I fråga om etermedierna beslutar stats— makterna om den allmänna ramen för verk- samheten. För det fria kollektiva skapande som förekommer är samhällsstödet av avgö- rande betydelse. Samhället har utöver de allmänna reglerna för bidragen dock inget inflytande över hur verksamheten bedrivs. I fråga om de fria kulturarbetarna finns krav på samhället att ansvara för att deras försörj- ningssituation blir rimlig. När väsentliga de-

lar av kulturproduktionen är i privat ägo, har samhället enligt kulturrådets mening att se till att utbudet inte blir ensidigt och att nyttigheterna inte blir tillgängliga bara för ett fåtal.

För att kunna göra avvägningar av samhäl- lets insatser för de olika verksamhetsformer- na behövs data om utvecklingen. Figur 1 visar en aspekt på utvecklingen av vissa kulturaktiviteter under 1960-talet. Totalsiff— rorna ger främst en allmän uppfattning om proportionerna mellan aktiviteterna och ut- vecklingstendenserna i stort.

5.2. Enskilt skapande

Ett grundläggande krav på en framtida kul- turpolitik är att de fria kulturarbetarna får rimliga levnadsvillkor. Flera vägar måste prö- vas. En väg är stöd till kulturinstitutioner, etermedier och privat driven kulturverksam- het. Allt detta har stor indirekt betydelse för de fria kulturarbetarna. Detta indirekta stöd är dock inte tillräckligt.

De fritt verkande kulturarbetarna kommer sannolikt alltid att svara för en stor del av den yrkesmässiga verksamheten inom kultur- området. Möjligheterna för dem att få arbete och utkomst måste bli bättre än vad den privata företagsamheten på kulturområdet hittills har åstadkommit. I många fall bör ersättningarna för prestationerna förbättras. Dessutom behövs kompletterande ersätt-

Figur 1. Deltagande i olika kulturaktiviteter under 1960-talet. Genomsnittligt antal gånger per individ och

31. Tuseni'cl $O __— se på långfilm i TV9) ___-_ ___. zu — ___-*" ___, % I—'"'0. ? . |2—* " _. se om teater i TV9 I _4' I _' I " ll _. I __f' !, f.., l _a” la — ,' »" I I " Il ' 9 — l a' I I I I I ,! s — " , I I, I I 7 l . .. . lanc bocker po folk- & _ bibliotek 91 d _--_-----—£ höra på konserter i 5 — Tv 9 '! ,_ , ! ,: , gå på bio? » o _» ] —— d ,, v % 'l—I ? 2,0— " se på opera/balett i * " " TV 9 _l — I I I '! _ d ", __ ', |,s— ,!' _. " _. ", _ ,r' ;) köpa grammofon— :' 4" skivor _ o " lf '» l,0— ,4' ,” _ 'o' ", » ,” _ ' I — __4' 'v' ,A-deltogo i kultur— O----------;v'5--------—-0' cirklar _ gå på museer och 0);_ utstöllningurf/ _" gå på teater-f) _ gå på konserterf) _l 010 I I | | I | | | issn/ol 55/55 70/71

Anger faktisk utveckling -—--- Sommnnbindnlnqslinje mellan beräknade vår-den O Eeröknude värden

a Antalet tittare beräknat med utgångspunkt i vissa antaganden rörande TV:s programsammansättning och publik för budgetåren 1960/61, 1965/66 och 1970/71. b Antalet lån vid folkbibliotek exkl skolbibliotek. C Antalet biografbesök. d Antalet skivor försålda av de till Grammofonleverantörernas förening anslutna bolagen enligt Fonogram- men i musiklivet (SOU 1971173 5 57). e Beräkningen bygger på att varje deltagare i en kulturcirkel varit närvarande 7,5 gånger under cirkelns lopp (lO sammankomster med 75 %-ig närvaro).

Antalet besök vid statliga och statsunderstödda kulturinstitutioner.

ningar i olika former bl a för att garantera en fortsatt konstnärlig förnyelse och för att ge kulturarbetarna, som är hänvisade till den kommersiella marknaden, rimliga levnadsvill- kor också under ålderdomen.

Kulturrådet avser att i ett kommande betänkande lägga fram ett program för för- bättring av kulturarbetarnas ekonomiska vill- kor. De mål och den organisation inorn kulturområdet som rådet föreslår i förelig- gande betänkande bildar en utgångspunkt för de kommande förslagen.

Det har ibland sagts att en satsning på folklig skapande verksamhet av det slag som rådet föreslår skulle kunna få negativa åter- verkningar för de kulturarbetare som verkar yrkesmässigt. Sådana farhågor är inte befoga- de menar kulturrådet, som i stället betonar växelverkan mellan yrkesmässig och icke yrkesmässig kulturverksamhet.

Får en omfattande kollektiv, fri verksam- het möjlighet att växa fram, skapas intresse för och efterfrågan på kulturarbetarnas med- verkan och på deras arbetsinsatser och pro- dukter och med den bättre kännedomen skapas också större respekt för deras yrkes- kunnande. Kulturarbetarna kan i sin tur ge den icke yrkesmässiga verksamheten stimu- lans genom sina mera avancerade arbetsfor— mer och uttrycksmedel.

5.3 Fritt kollektivt skapande

Fritt kollektivt skapande förekommer i många former. Den största omfattningen har den som inte är yrkesmässigt inriktad. Kom- munerna gör mycket betydande insatser på detta område bla genom den kommunala musikskolan. Det fria skapande som vuxit fram genom studiecirklar i kulturämnen har expanderat starkt under 1960-talet. Det an- tal människor som i dag deltar i olika former av kollektiv skapande verksamhet kan upp- skattas till 600 000 — 700 000 personer. Åtgärder för att stimulera det fria kollek- tiva skapandet måste enligt kulturrådets me- ning vara ett av de viktiga inslagen i samhäl- lets kulturpolitik i framtiden. Denna fria verksamhet erbjuder arbetsformer som är

smidiga och anpassbara till deltagarnas in- tressen och bakgrund. På det sättet når man fram till differentierade kulturpolitiska insat- ser. Den markerade rollfördelningen mellan producent och mottagare förlorar i det kol- lektiva skapandet mycket av sin betydelse.

Den fria verksamhet som är yrkesmässigt inriktad har utvecklats under 1960—talet. Det gäller framför allt på teaterområdet. F n arbetar mer eller mindre yrkesmässigt ett femtiotal fria grupper med en sammanlagd årlig publik på 300 000 _ 400 000 personer.

Framför allt de fria teater- och musikgrup- perna har ett arbetssätt som innebär flera fördelar gentemot institutionerna genom sin större rörlighet i fråga om verksamhetsform, verksamhetsart och ämnesområden.

De fria grupper som arbetar yrkesmässigt måste enligt kulturrådets mening få arbets- villkor som så långt som möjligt motsvarar dem som de institutionsanställda kulturarbe— tarna har samtidigt som grupperna ges möj- ligheter att arbeta med stor självständighet.

5.4 Institutionernas verksamhet

1960-talet har för de samhällsstödda teatrar- na, orkestrarna, folkbiblioteken och museer- na inneburit flera förändringar. Kulturrådet vill peka på några drag i utvecklingen.

Teatramas besökssiffror minskade vid 1960-talets början. En påtaglig förändring har emellertid skett under den senare delen av 1960-talet, då antalet besök stigit. De totala besökssiffrorna avslöjar emellertid inte förändringar i fråga om strukturen på besö- ken. Teatern har gått igenom en inre om- vandling som har inneburit inriktning mot ett mer spritt teaterutbud, mer uppsökande teater och ökad verksamhet för barn och ungdom. Teaterbesökens ökning har troligen en elementär förklaring, nämligen att den levande teatern blivit tillgänglig för fler män- niskor. Ökningen av antalet teaterbesök har möjliggjorts genom jämförelsevis stora insat- ser från samhällets sida. Samhället betalar en allt större del av kostnaden per besökare eller 70 — 90 % år 1970. Antalet teaterbesök var samma är ca 3 milj.

Situationen för den samhällsstödda kon- sertmusiken är likartad teaterns. Denna form av levande musik sprids nu i delvis nya former. Den ökning som skett för konsertbe- söken faller på Rikskonserter, vars verksam- het till största delen består av skolkonserter. Liksom teatern har också levande musik av denna form blivit tillgänglig för fler männi- skor. Antalet konsertbesök vid de statsun- derstödda musikinstitutionerna var år 1970 ca 1,5 milj.

Besöken vid samhällsstödda större musei- och utställningsinstitutioner eller vid utställ- ningar som dessa ordnar har ökat väsentligt under 1960-talet. Orsakerna är flera. En allt större del av museernas totala resurser ägnas åt utåtriktad verksamhet. Utställningar för- läggs allt oftare till bostadsområden, biblio- tek, arbetsplatser och vårdinrättningar. Sam- arbetet med skola och organisationsliv har byggts ut. Expansionen inom museisektorn har liksom för teater och musik krävt sam- hälleliga insatser. Enbart det statliga stödet har i fasta priser mer än fördubblats under 1960-talet.

Av kulturinstitutionerna är det folkbiblio- teken som expanderat mest under 1960- talet. Antalet lån av fack- och skönlitteratur tillsammantaget har ökat från 30 till 52 milj (exkl skolbiblioteken) eller med 73 %. Bib- lioteksutlåningen kräver växande insatser från samhällets sida. Folkbiblioteken är de institutioner som samhället satsar mest på, och liksom i fråga om den kommunala mu- sikskolan är denna utveckling kommunernas förtjänst. År 1970 var kommunernas biblio- teksanslag 178 milj kr.

Till bokutlåningens expansion under 1960—talet finns det flera förklaringar. En rad nya biblioteksbyggnader har tillkommit. Verksamheten med bokbussar har byggts ut. Biblioteken håller öppet längre. Utbildnings- väsendets och särskilt vuxenutbildningens stora expansion är en bidragande orsak. De ökade bokpriserna som minskar allmänhe- tens benägenhet att köpa egna böcker kan vara ytterligare en förklaring.

Kulturinstitutionerna har under 1960-ta- let överlag alltmer satsat på uppsökande

verksamhet och mer på verksamhet för barn och ungdom. Det är sannolikt att institutio- nerna når större publikgrupper än tidigare. Empiriska undersökningar saknas emellertid som visar i vilken utsträckning ökningarna i besöksantal och boklån beror på att det är samma personer som är mer aktiva eller om verkligen gruppen av aktiva ökats. Mycket tyder dock på att kulturinstitutionernas iso- lering håller på att brytas och att de ökade talen beror på att det är fler människor som tar del av institutionernas utbud eller utnytt- jar deras tjänster.

Kulturinstitutionen är i vissa avseenden en fördelaktig produktions- och distributions- form. Den har kontinuitet i arbetet och förhållandevis klara former för beslut, insyn och ansvar i fråga om ekonomi och admi- nistration. Samhället har ett inflytande över sina ekonomiska insatser, personalen har jäm- förelsevis trygga anställningsförhållanden. Publiken garanteras ett visst minimiutbud. Institutionerna har vidare en betydelsefull roll som inspirationskällor och miljöer för ett kulturellt utvecklingsarbete.

En jämnare fördelning både geografiskt och socialt av institutionernas verksamhet är en betydelsefull kulturpolitisk fråga för framtiden. Samhället bör garantera att det finns ett nät av kulturinstitutioner med en bred utåtriktad verksamhet. Begränsningen till vissa konstformer eller vissa epokers konst bör minskas. Att vissa kulturinstitutio- ner framför allt på central nivå, t ex central- museerna har en avgränsad inriktning är dock ofrånkomligt. Många gånger är det också önskvärt att även regionala institutio- ner specialiserar sig.

5.5 Radio och television

Kulturrådet hänför radio och television till det kulturpolitiska området. Huvudorsaken är inte kulturutbudet i snäv mening i dessa medier. I stället är det uppfattningen att det inte går att skilja informationssektorn dvs radio, television och press, från de sektorer som hittills räknats till kulturområdet. Det är fråga om ett samspel mellan etermedier

och andra former för kommunikation och åsiktsutbyte .

Det mest betydelsefulla som har hänt inom kulturområdet under det senaste de- cenniet har varit televisionens genombrott. År 1960/61 hade 40% av alla hushåll TV- apparater. Det fanns en kanal med en sänd— ningstid av 24 timmar i veckan. År 1970/71 hade 85 % av alla hushåll TV-apparater. Sändningstiden hade ökat till 71 timmar i veckan. Täckningsgraden för TV 1 var in- emot 100 % mot 80 % vid decenniets början och för TV 2 som tillkommit under decen- niet ca 95 %. Detta innebär att information, debatt och kulturstoff kan nå flertalet invå- nare i deras hem oavsett bostadsort och social hemmahörighet. Detta betyder ojäm- förligt mycket mer än andra kulturpolitiska insatser för att minska människors isolering, ge bättre information, höja allmänbild- ningen, Skapa större medvetenhet och rikare kulturupplevelser.

Sveriges Radios organisatoriska uppbygg- nad är beslutad av statsmakterna. Företaget har emellertid garanterats en hög grad av självständighet. Det förekommer därför inte att man med direkta kulturpolitiska åtgärder söker påverka Sveriges Radio. Kulturrådet för dock fram vissa allmänna synpunkter på verksamheten och lägger på några punkter fram direkta förslag.

Kulturrådet diskuterar i kapitel 6 behovet av en yttrandefrihetslag i grundlagsform som bl 3 omfattar radio- och TV-verksamheten. Vidare föreslår rådet i nämnda kapitel att personalen normalt bör vara representerad i institutionernas styrelser. Detta bör också gälla Sveriges Radios där personalrepresen- tanter f n endast är adjungerade.

Enligt statsmakternas beslut år 1966 bör på sikt en fjärdedel av programproduktionen ske regionalt. Målet beräknas vara uppnått budgetåret 1972/73 när det gäller televisio- nen. Denna andel för den regionala program- produktionen bör dock enligt kulturrådets mening betraktas som en miniminivå i fråga om decentraliseringsgrad för Sveriges Radios verksamhet.

Tidvis har debatten om radioavtalets före—

skrifter om programpolitiken varit mycket livlig. Kulturrådet finner det angeläget, att Sveriges Radio redovisar sina programprinci- per och att en uppföljning görs i vad mån dessa följs. En sådan uppföljning kräver en bättre programstatistik än som fn finns. Nya metoder håller också på att arbetas fram. Redovisningen av programstatistiken bör lämpligen samordnas med de kulturstatis- tiska översikter som kulturrådet anser bör ges ut.

Den tekniska utvecklingen på radio- och TV-området har hittills gått mycket snabbt. Den utvidgning av sändningsmöjligheterna i radio som övervägs av 1969 års radioutred- ning bör kunna få stor betydelse genom de förbättrade förutsättningarna för mer diffe- rentierade program. Om detta leder till öka- de produktions- och sändningsmöjligheter på lokal och regional nivå ligger det helt i linje med det föreslagna decentraliseringsmålet.

För den framtida utvecklingen av televi- sionen är kassett- och kabel-TV av särskilt intresse. De ger möjligheter till ett nytt funktionssätt för televisionen och medger även ett långt mer differentierat utbud än det som televisionens två kanaler i dag kan ge. I utvecklingen ligger också risker, som motiverar att samhället med uppmärksamhet följer utvecklingen.

Kultur-utbudet i snäv mening i radio och television utgör en betydande del av den totala sändningstiden. Kulturrådet tar inte ställning till om detta utbud är rimligt avvägt i förhållande till de totala resurserna för radio- och TV—verksamhet. Det är emellertid uppenbart, att radio och television spelar en utomordentligt stor och för vissa befolk- ningsgrupper helt dominerande roll som kul- turförmedlare. Etennedierna når ut till ett mycket stort antal människor oavsett bo- stadsort och social miljö. Om man jämför televisionens teater- och konsertpublik med antalet besök vid teater- och musikinstitutio- ner framträder televisionens dominans klart. 100 milj tittare på TV-teater år 1970 skall jämföras med 3 milj besök på den levande teatern, en publik på 40 milj vid TV-konser- ter med 1,5 milj besök på statsstödda kon-

Det kan emellertid aldrig bli fråga om att välja antingen förmedling via etermedier eller de "levande” kulturinstitutionernas verksam- het. Problemet ligger i att avväga proportio- nerna och finna former för ett samspel. Kulturrådet för i kapitel 6 fram vissa förslag som syftar till att institutionernas konstnär- liga resurser skall kunna utnyttjas bättre i radio och television. Särskilt diskuteras möj- ligheterna av att Operan och Dramatiska teatern som statliga teatrar i större utsträck- ning än fn skall framträda i dessa medier.

För den framtida kulturpolitiken är Sveri- ges Radios verksamhet av mycket stor bety- delse. Det är mot den bakgrunden som kul- turrådet föreslår att Sveriges Radio bör vara representerat i ett centralt kulturorgan, det nya kulturrådet, som föreslås inrättas. Vid diskussionen av den regionala kulturorganisa- tionen förutsätts att Sveriges Radios regio- nalkontor blir representerade i de regionala samarbetsorgan som enligt kulturrådet bör inrättas.

I det nya kulturrådet och de regionala samarbetsorganen bör man kunna diskutera omfattningen och den allmänna inriktningen av samarbetet mellan Sveriges Radio och kulturinstitutionerna. Det nya kulturrådet bör vidare i samråd med Sveriges Radio kunna ta upp till diskussion de kulturpoli- tiska verkningarna av den tekniska utveck- lingen på tex kassett- och kabel-TV-områ- dena. ljudradions och televisionens framtida kanalorganisation, möjligheterna att i fram- tiden med ökade sändningsmöjligheter nå nya publikkategorier med olika slag av pro- gram m m.

5.6 Privat driven kulturverksamhet

I ansvarighetsmålet (4.20) har kulturrådet angett det övergripande ansvar som samhäl- let har och som även berör de privat drivna kulturverksamheterna. Kulturpolitiken skall garantera mångsidighet och spridning om de fria marknadskrafterna inte förmår detta på ett tillfredsställande sätt för viktiga delar av kulturområdet. Kulturpolitiken skall kunna

hindra den negativa verkan för människorna som marknadsekonomin kan medföra.

Av individernas kulturutgifter på ca 4 miljarder — vari även ingår kostnader för inköp av TV- och radioapparater, bandspela- re, andra apparater och musikinstrument (ca 1,5 miljarder) — läggs 1,8 miljarder ner på tidningar, tidskrifter och böcker.

Dagstidningarnas nettoupplaga har ökat med 15 % under 1960-talet. Veckopressens totalupplagor är mer konstanta. Utgifterna i fasta priser för bokköp har ökat med ca 55 % under 1960—talet. Det innebär att all- mänhetens inköp av böcker ökat med i genomsnitt ca 5 % per år under perioden. Sett tillsammans med den ökade biblioteks- utlåningen kan man alltså konstatera att läsandet sannolikt inte minskat under decen- niet.

Kulturrådet finner det rimligt, att staten gör insatser till stöd för viktiga delar av bokproduktionen som har svårt att bära sig. Om det är risk att många och även relativt stora platser blir utan bokhandel, kan det bli aktuellt att samhället inågon form underlät- tar eller svarar för bokförsäljning där.

Trots den internationellt sett stora tid- ningskonsumtionen i vårt land rymmer tid- ningssektorn svåra problem, som ledde till att det år 1971 infördes ett statligt presstöd. Reformen fick sin särskilda karaktär genom att den kopplades med en ny annonsskatt. Bakgrunden till reformen var koncentra- tionstendenserna i pressen. Antalet dagstid- ningar sjönk avsevärt under 1960-talet. De sk andratidningarnas upplageandel minska- de. Införandet av presstödet motiverades med att den pågående koncentrationsproces- sen innebär risker för att nyhetsförmedling och åsiktsbildning monopoliseras och att den därmed hotar demokratins funktionsduglig- het.

Staten bör ge ett realstöd till pressen. Motiven för presstödet och för en annons- skatt eller en reklamskatt är emellertid vä- sentligen olika, varför det inte finns någon anledning att koppla samman dem.

Samtidigt med att presstödet kom till, permanentades det mera blygsamma stöd till

tidskrifter som tidigare utgått i mer proviso- riska former. Staten går på denna punkt in med ett direkt produktionsstöd till den pri- vata kultursektorn. Detta är inom kulturom- rådet en principiell nyhet, som möjligen kan tjäna som förebild för ett kommande littera- turstöd. Kulturrådet anser tidskriftsstödet betydelsefullt. Det kommer sannolikt att behövas ökade resurser från statens sida för att garantera en fortsatt existens av tid- skriftspressen, som inom ett så litet språk- område som vårt alltid måste ha svårt att klara sig.

Musiken har förmodligen aldrig nått så många som i dag. Denna position har upp- nåtts genom musik förmedlad via radio, tele- vision, grammofon och bandspelare. Tekni- ken har utvecklats med stor snabbhet. Ljud- återgivningen har under 1960-talet förbätt- rats så att högtalare kan åstadkomma en mer störningsfri lyssnarsituation än konsert- lokalen. Kanske är de förbättrade möjlighe— terna till en högklassig musikåtergivning i hemmiljö ett av de betydelsefullaste inslagen i musiklivet under 1960-talet. Den musik som återges via högtalare — i radio och television, via grammofonskivor och tonband _ har expanderat kraftigt under 1960-talet.

I konsertbyråutredningens betänkande Fonogrammen i musiklivet (SOU 1971:73) diskuteras den levande musikens ställning i förhållande till högtalarmusik. Utredningen anser det inte vara rimligt att längre mana fram bilden av ett motsatsförhållande. De båda formerna har sin givna plats i dagens musikliv. De har var och en sina fördelar och de kompletterar varandra. Utredningen föreslår olika statliga insatser för att stödja produktion och distribution av grammofonskivor, tonband etc samt för att förbättra konsumentinformationen, doku- mentationen och forskningen inom området. Jämfört med omsättningen i hela branschen är det dock mycket begränsade insatser som föreslås. Kostnaderna för utredningens för- slag uppgår till ca 4 milj kr. Detta belopp bör jämföras med den omsättning i grammofon- skivebranschen som år 1970 beräknats till 200 milj kr.

Kulturrådet tillstyrker i sitt remissyttran- de i huvudsak de av utredningen framlagda förslagen. Rådet föreslår dock att ansvaret för konsumentinforrnation inom området läggs på annat organ än Rikskonserter, vilket utredningen föreslår.

Filmbranschen har mer än någon annan bransch fått offra sin publik för televisionen. [ Sverige minskade under perioden 1960— 1969 antalet biobesök per 1000 invånare med drygt hälften från 7 335 till 3 540 om året. I vissa andra länder var minskningen ändå kraftigare.

I ett första betänkande som 1968 års filmutredning lade fram är 1970, Samhället och filmen (SOU 1970:73), föreslås en rad olika samhälleliga stödåtgärder på filmområ- det. Där förordas statliga stimulansbidrag till inredning och utrustning av biografer och kommunalt stöd till driften av sådana loka- ler. Filmstudios bör få både kommunalt och statligt stöd. Vidare föreslås insatser på barn- filmområdet. I sitt remissyttrande över ut- redningen tillstyrker rädet bl a förslaget om bidrag till lokaler för filmvisning men föror- dar att dessa frågor ses tillsammans med övriga samlingslokalfrågor. Statsmakterna har ännu inte tagit ställning till filmutred- ningens första betänkande. Ett slutbetänkan- de väntas nästa år. Utan att avvakta filmut- redningens förslag har statsmakterna nyligen beslutat införa ett statligt filmstöd. Införan— det av detta hänger samman med en omfat- tande revision av filmavtalet.

Filmen bör ses som en kulturaktivitet jämställd med andra. Samhället måste alltså bidra till att en rimlig filmproduktion upp- rätthålls och att möjligheter skapas att se god film i olika delar av landet. Det statliga filmstöd som föreslagits och det ökade kom- munala intresset för kvalitetsbiografer visar att en ny attityd håller på att växa fram.

Teatern är den sektor som mer än alla andra domineras av samhällsinstitutioner. Antalet privata teaterföretag är begränsat. De är helt koncentrerade till de största stä- derna. Det är angeläget, att privatteatern kan bestå som en komplettering till teaterut- budet i övrigt. Eftersom den i så hög grad är

en storstadsföreteelse, bör dock frågan om stöd till privatteatrarna vara en angelägenhet i första hand för de berörda kommunerna.

MUS 65 har i uppdrag att utreda konst- marknaden. Förslag kommer att läggas fram inom kort. Det är möjligt att MUS 65 med sina förslag inte kommer att täcka in hela marknaden för konst och konsthantverk. Ett kompletterande utredningsarbete kan i så fall visa sig nödvändigt.

5.7 Utbildningsva'sendet och kulturen

Samhällets insatser inom utbildningsområdet kan föras tillbaka till samma övergripande mål som det kulturrådet föreslagit bör ligga till grund för kulturpolitiken. Utbildnings- och kulturpolitiken skulle kunna ses som en enhet. Skolan kan betraktas som en kultur- institution som alla kommer i kontakt med under en period av sitt liv. Samhällets meto- der för åtgärder på utbildnings- och kultur- områdena är emellertid så olika att det är nödvändigt att behandla varje område för sig. Samspelet mellan de båda områdena är emellertid omfattande och betydelsefullt.

Jämsides med den schemabundna under- visningen i kulturämnen bedriver skolan ett omfattande samarbete med kulturinstitutio- nerna för att ge eleverna kontakt med teater, musik, museer och bibliotek. En viktig del av Riksteaterns, Rikskonserters och Riksutställ- ningars verksamhet är inriktad på skolung- dom. Den fria skapande verksamheten i form av kommunala musikskolor är nära knuten till skolan. Radio och television har en bety- delse för undervisningen som kan väntas öka. Även filmen spelar en viktig roll i skolans verksamhet. De enskilda kulturarbetarna har dock hittills inte utnyttjats så mycket inom utbildningsväsendet.

Reformarbetet inom ungdomsutbildning- en har lett till att klyftan mellan generatio- nerna vidgats vad gäller utbildningens längd och innehåll. År 1965 hade hälften av 20- åringarna enbart folkskola samt eventuell yrkesutbildning. Tio år senare har den ande- len minskat till 10%. År 1980 beräknas 90% av 20 — 25-åringarna ha en elvaårig

skolutbildning bakom sig. Men om man ser till hela befolkningen samma år och bortser från resultatet av en expanderande vuxenut- bildning, är det fortfarande bara ca hälften av alla personer i åldern 20 — 65 år som har genomgått grundskola eller högre utbildning. De övriga har som regel endast sex— eller sjuårig folkskola.

Vuxenutbildningen bidrar till att brygga över utbildningsklyftorna mellan generatio- nerna. Den har fått en så betydande omfatt- ning att mer än 1 milj individer nu beräknas delta i någon form av sådan utbildning. Dess expansion, som av allt att döma kommer att fortsätta, har betydelse ur kulturpolitisk syn- punkt främst genom den ställning kultur- ämnena har i vissa delar av vuxenutbildning- en men också genom den allmänt höjda bildningsnivån.

Kultursociologiska undersökningar visar att det finns ett samband mellan utbildnings- nivå och inriktningen av en individs kultur- aktiviteter. Utbildningsklyftan mellan gene— rationerna kommer emellertid att bestå un- der en lång tid även om vuxenutbildningen gör stora insatser för att utjämna skillnader- na. Kulturpolitiken och alla som arbetar inom kulturområdet måste vara medvetna om detta. En utbyggnad av samarbetet mel- lan skola och kultur- och föreningsliv är nödvändig.

Kulturrådet föreslår åtgärder för att skol- lokalernas utnyttjande för kulturändamål på ett annat sätt än i dag skall bli en realitet. Vidare förordar kulturrådet en utveckling av samarbetet mellan skola, kulturinstitutioner och den kollektiva skapande verksamheten. En ökad samverkan föreslås mellan lokala skolstyrelser och kulturnämnder, mellan re— gionala kulturorgan och länsskolnämnder samt mellan skolöverstyrelsen, utbildnings- myndigheter och det nya kulturrådet.

5.8 Kulturområdets strukturi framtiden

Genom förslagen till målformuleringar vill kulturrådet stryka under att de kulturpoli- tiska åtgärderna utgör en del av de totala insatserna för att skapa en bättre samhälls-

miljö. Därför bör också samspelet mellan kulturområdet och övriga samhällsområden ökas.

En av regeringen tillsatt grupp för fram- tidsstudier har i betänkandet Att välja fram- tid (SOU 1972z59) lagt fram ett underlag för diskussion och överväganden om framtids- studier i Sverige.

Om framtidsstudier på sikt kommer att bedrivas i fasta former, är det angeläget att sådana studier inte ensidigt inriktas mot förändringar på samhällsekonomins och den yttre miljöns områden. Även om kulturom- rådet inte kvantitativt sett är något av de stora områdena spelar det ändå en viktig roll. Kulturens betydelse för utformningen och utnyttjandet av vår samhällsmiljö är stor även om den är svårmätbar. Ekonomiska och materiella fakta är otillräckliga indikatorer på levnadsnivå. Ett arbete med framtidsstu— dier måste för att bli meningsfullt ta hänsyn till samtliga faktorer som bidrar till att för- ma samhällsmiljön. Kulturverksamheten är en av dessa.

6. De samhällsstödda kulturinstitutionernas organisation och verksamhetsformer

6.142 Ansvaret för kulturinstitutionerna

Till kulturinstitutioner för kulturrådet de samhällsstödda teatrarna, orkestrarna, folk- biblioteken, museerna och konsthallarna. Även Folkets hus och Folkets park behand- las i anslutning till de nämnda institutioner- na. Sveriges Radio är att betrakta som en kulturinstitution men behandlas på grund av dess särskilda ställning och verksamhet i annat sammanhang (5.5).

Gemensamt för kulturinstitutionerna är en formellt uppbyggd ledningsfunktion, fasta former för tillsyn och ansvar, samhälls- finansiering och kontinuerlig verksamhet.

6.2.1 Olika intressen bakom institutionerna

De parter som är närmast berörda av institu- tionernas verksamhet är samhället, persona- len och publiken. Kulturrådet ger ett förslag till avvägning av parternas möjligheter till inflytande på verksamheten.

Samhället bör ha ett inflytande över den allmänna inriktningen av de samhällsstödda institutionernas verksamhet. Intlytandet möjliggörs genom bestämmelser och bidrags- villkor samt styrelserepresentation.

Personalen bör ha ett inflytande på sin arbetssituation samt på institutionens kultu- rella roll och verksamhetens innehåll. Detta bör kanaliseras genom styrelserepresenta- tion, företagsnämnder, programråd och lik- nande sam rådsformer.

Samhällsrepresentation i institutionssty- relserna är en form av publikinflytande, men även andra former bör prövas som t ex repre- sentanter för föreningslivet i styrelserna och utveckling av publikorganisationer och stöd- föreningar.

6.2.2 Institutionernas yttrandefrihet

Kulturrådet konstaterar i målkapitlet (4.17) att yttrandefrihet bör ses som rätten att i och genom massmedier, konstnärliga och andra opinionsmedier fritt få uttrycka åsik- ter eller på annat sätt redovisa sin inställning utan förhandsgranskning och utan andra hin— der än de begränsningar allmän lag uppstäl- ler.

Ett av de viktigare syftena med kulturpoli- tiken är att skapa organisatoriska former som främjar vitaliteten hos kulturinstitutio- nerna. Däri ingår att skapa en reell yttrande- frihet för institutionerna och inom dessa. Institutionerna skall självklart inte vara fre- dade för kritik. Kritiken får dock inte kopp- las samman med påtryckningar från de an- slagsbeviljande samhällsorganens sida. Ett kännetecken för kulturpolitiken i en demo- krati är att man kan ge stöd även till sådant som man tycker illa om.

Olika vägar måste användas för att skapa en reell yttrandefrihet för institutionerna. Riktlinjerna för institutionernas verksamhet måste utformas klarare. De flesta institutio- ners uppgifter är fn inte klart definierade. Man har ibland dragit slutsatsen att det som

inte är direkt föreskrivet är otillåtet. Av stor betydelse är vidare ansvarsfördelningen mel- lan styrelse, institutionschef och personal.

En enhetlig lagstiftning som reglerar ytt- randefriheten i alla medier är en väg att skapa klarare juridiska regler för institutio- nernas yttrandefrihet. Fn intar det tryckta ordet samt radio och TV en särställning i fråga om regleringen av yttrandefriheten.

Den är 1970 tillsatta massmedieutred- ningen har i uppdrag att se över reglerna för yttrandefriheten i massmedier. Kulturrådet förordar att teater-, musik- och utställnings- verksamhet skall betraktas som massmedier och skyddas på likartat sätt som det tryckta ordet, radio och TV samt film vad gäller yttrandefriheten. Då direktiven inte entydigt utsäger att massmedieutredningen bör inne- fatta teater-, musik- och utställningsverksam- het i sitt förslag till grundlag, föreslår kultur- rådet att utredningen får tilläggsdirektiv med den innebörden.

6.2.3 Företagsform

Institutionerna har många olika företagsfor- mer. Det finns helt kommunala institutioner med en kommunal nämnd som ledningsor- gan (t ex folkbibliotek), statliga myndighe- ter, aktiebolag, stiftelser, ekonomiska och ideella föreningar.

Av existerande företagsformer anser kul- turrådet att för kulturinstitutioner med pro- ducerande uppgifter är stiftelsen fn den lämp- ligaste. Stiftelseformen medger att de stadgar och regler som meddelas i samband med anslagsgivning anpassas till varje institutions speciella verksamhet med den grad av detalj- reglering som anses nödvändig. Med andra företagsformer sammanhänger regler, som inte är av betydelse eller to ni kan utgöra ett hinder för verksamheten. Vissa oklarhe- ter som följer med stiftelseformen, t ex om anställdas tjänstemannaansvar och hand- lingars offentlighet, är inte av avgörande betydelse. Av nu existerande företagsformer är emellertid ingen helt lämplig för samhälls- stödda kulturinstitutioner. Frågan om lämp- lig organisationsform bör utredas. Det är

önskvärt att komma fram till en form som är lämplig för både statligt och kommunalt stödda institutioner. Organisationsformen behöver sannolikt inte begränsas till kultur- området.

6.2.4 Ansvarsfördelningen inom institutionen

Kulturrådet utgår från att institutionerna, oberoende av företagsforrn, skall ha en sty- relse. Av avgörande betydelse är avgräns- ningen av styrelsens uppgift och ansvarsför- delningen mellan styrelsen, andra organ, chef och övrig personal. Oklarheter i denna fråga har bidragit till att konflikter uppkommit under de senaste åren.

En styrelses allmänna uppgift är att se till att institutionens verksamhet anpassas efter de mål som gäller för statens eller vederböran- de landstings eller kommuns kulturpolitik och de regler som utfärdats i form av in- struktion eller på annat sätt.

Den ansvarsfördelning som tillämpas vid vissa statliga kulturinstitutioner har som hu— vudprincip att styrelsen leder institutionen och beslutar i ett antal bestämda ärendegrup- per, nämligen

1.fråg0r om den allmänna inriktningen och omfattningen av verksamheten,

2. viktigare frågor om organisation, arbets- ordning och tjänsteföreskrifter,

3. frågor om anslagsframställningar och större ekonomiska frågor,

4. tillsättning av vissa högre tjänster,

5. frågor som institutionschefen hänskju- ter till styrelsen. Ärenden som inte skall avgöras av styrelsen avgörs av chefen.

Ansvarsfördelningen vid de statliga kultur- institutionerna innebär att styrelsen i regel inte kan ingripai frågor som det inte ankom- mer på den att besluta om. Denna form av ansvarsfördelning bör eliminera flera kon- fliktanledningar inom institutionerna. Kul- turrådet anser att motsvarande principer, i den mån de inte redan tillämpas, också bör följas inom kommunalt stödda institutioner. För institutioner som har kommunal nämnd

som styrelse regleras ansvarsfördelningen av kommunallagen.

] institutionernas styrelse bör det finnas representanter för samhällsorgan med det ekonomiska ansvaret, för personalen och publiken. Tidsbegränsade förordnanden bör tillämpas. Kulturrådet förordar därför som en allmän princip att ledamöterna inte får sitta mer än ett par förordnandeperioder — uppgående till sammanlagt högst sex år — om inte särskilda skäl föreligger.

Samhällsrepresentanterna skall inte under hänvisning till samhällets ekonomiska stöd ha den definitiva bestämmanderätten över institutionernas verksamhet. Inte heller finns det några särskilda skäl för att samhällsor- ganens representanter får partipolitiskt av- vägd sammansättning. Personalrepresentatio- nen bör vanligen inte begränsas till en leda- mot. Personalföreträdare i de samhällsstödda kulturinstitutionernas styrelser bör införas utan att man avvaktar en eventuell lagstift- ning om personalrepresentanter i privata företags styrelser.

Under styrelsen bör ledningen av institu- tionens verksamhet vara samlad hos en per- son, som skall kunna delegera viss del av ansvaret dels till självständigt skapande grup- per, dels till en administratör. Begränsade förordnandeperioder för i första hand chefer med uppgift som konstnärlig ledare bör tillämpas.

6.3 Teater- och dansinstitu tioner

6.3.1 —3 Verksamhetens nuvarande omfattning och inriktning

Till teater- och dansinstitutioner hänförs Operan, Dramatiska teatern, Svenska rikstea- tern, Norrbottensteatern samt de nio stats- understödda teatrarna i Stockholm, Göte— borg, Malmö, Helsingborg, Borås, Norr- köping—Linköping och Uppsala. Fria teater- grupper behandlas i kapitel 7. Institutionsteatrarnas organisationsform varierar. Operan, Dramatiska teatern och fy- ra av stadsteatrarna är aktiebolag. Av de fem övriga är fyra ekonomiska föreningar och en

kommunal förvaltning. Svenska riksteatern och Norrbottensteatern är ideella föreningar.

Institutionsteatrarnas sammanlagda utbud har under större delen av 1960-talet varit mellan 7 000 och 8 000 föreställningar per år. Mot slutet av decenniet skedde en ökning till ca 10 000.

Under perioden 1960—1970 har antalet teaterbesök ökat från drygt 2,1 milj (exklu- sive andra turnéteaterorganisationer än Riks- teatern) till 3,1 milj. Den största delen av denna ökning beror på Riksteaterns vidgade verksamhet. Satsningen på uppsökande teater, skolteater inklusive klassrumsteater, på annexscener, föreningsteater och liknande former som spelas för mindre publik per föreställning är en av orsakerna till att pu- blikökningen inte varit lika snabb som ök- ningen av antalet föreställningar.

Barn- och skolteaterns andel av det totala antalet föreställningar har ökat avsevärt un- der l960-talet, från 12 % spelåret 1960/61 till ca 30 % 1969/70.

Institutionsteatrarnas föreställningar är mycket ojämnt fördelade över landet. Klart bäst tillgodosedda med föreställningar är de tätast befolkade delarna av landet. Bilden har dock förändrats något de senaste åren bl a genom tillkomsten av Norrbottens läns- teater samt Riksteaterns ensembler i Väster- ås, Örebro, Skellefteå och Växjö.

6.3.4 Grunddragen rörande teatersektorn

i kulturrådets förslag

lnstitutionsteaterns insatser under 1960-talet har, trots de förändringar som skett, inte svarat mot de behov som förelegat och de förväntningar som ställts. Utbudet av före- ställningar har främst nått de redan teater- vana och därmed i stor utsträckning de ekonomiskt och utbildningsmässigt bättre ställda grupperna i samhället. Geografiskt har utbudet varit ojämnt fördelat. Barn- och skolföreställningar har getts i otillräcklig om- fattning. Den uppsökande verksamheten har endast långsamt ökat. Samarbetet mellan de olika teatrarna har varit litet, samarbete med

fria teatergrupper har knappast förekommit och samarbetet med radio och TV har varit begränsat.

Kulturrådet ser en jämnare geografisk spridning dels som ett mål i sig, dels som en viktig förutsättning för målgruppsinriktade åtgärder.

En jämnare geografisk spridning kan åstadkommas främst genom följande tre oli- ka medel, nämligen

— fler regionala ensembler (länsteatrar), — fler turnéer och turneföreställningar av regionala eller centrala ensembler,

_ ett ökat teaterutbud i TV, i framtiden även regionala program.

6.3.5 Förslag om inrättande av länsteatrar

Regionala teaterensembler (länsteatrar) sva- rar bättre mot de mål som kulturrådet före- slår än ökad central turnéverksamhet eller mer centralt producerad TV-teater. Själv- ständiga regionala ensembler innebär ett di- rekt ansvar för personella och materiella resurser. Det blir lättare för teatern att hålla kontakt med publiken och med förmedlande och arrangerande organ. Verksamhetens om- fattning, inriktning och former kan bättre anpassas till de behov och önskemål som finns. Samtidigt ökar möjligheterna till ett reellt medinflytande för avnämargruppernai fråga om planerings- och beslutsfunktio-

nema. Kulturrådet föreslår länen som enhet för

regionala teaterensembler. I den mån länen inte är lämpliga enheter kan köp av föreställ- ningar eller samgående mellan två län vara lösningen. Områden som av speciella geogra- fiska eller befolkningsmässiga skäl hellre vill knyta an till ensembler i angränsande län än upprätta egna länsteatrar bör kunna göra det. Kulturrådet ser dock upprättande av länsteatrar som det primära medlet. Förhål- landena i de största städerna kan göra sär- skilda lösningar nödvändiga där.

En nödvändig komplettering av region- ensemblernas utbud bör ske genom utbyte mellan länen, produktion och distribution baserad på större regioner än län, en centralt

organiserad produktion och genom spridning av föreställningar från fria teatergrupper. Landstingen bör ha huvudansvaret för den kulturverksamhet som man inom länen väljer att lägga på länsnivå. Den direkta ledningen av länsteatern bör dock vara fristående från de politiskt ansvariga organen. Länsteatrarna bör få stiftelseform innan någon ny lämpli- gare organisationsform kommit till. Stiftelse- formen tillåter att olika intressenter, såsom landsting, hemkommun och föreningsliv, ställer sig bakom länsteatern och tillförsäkras inflytande samtidigt som stiftelsen blir fri- stående från de politiska organen. Regionaliseringen av teaterverksamheten förutsätter statliga insatser. Statsbidraget bör ge en ekonomisk grund för verksamheten och vara så utformat att det stimulerar till ett regionalt ansvarstagande och en god re- gional spridning. Det bör vidare ge möjlighet att knyta an fria grupper till länsteatrama samt stimulera utbyte av föreställningar med och köp av föreställningar från andra län. Statsbidraget bör även stimulera tillkomsten av mindre produktionsenheter. Regionaliseringen av teaterverksamheten

bör ske utan att den nuvarande verksamhe- ten minskar i någon region. I län som nu har stadsteatrar kan en förskjutning i utbudet mellan hemkommun och övriga länsdelar komma att ske. Det är dock önskvärt att ett ökat regionalt utbud klaras genom en volym- ökning.

Kulturrådet finner ett rimligt mål vara att det finns en ensemble i flertalet län ibörjan av 1980-talet. Regionaliseringen av teater- verksamheten bör ske genom att Rikstea- terns landsortsbaserade ensembler och fler- talet stadsteatrar omvandlas till länsteatrar samt genom att ett tiotal nya länsteatrar tillkommer. Staten bör aktivt främja regiona- liseringen men länen avgör själva graden av aktivitet och formerna för denna.

6.3.6 Förslag rörande Riksteaterns förändrade roll

En utbyggnad av länsteatrar leder till en relativt genomgripande förändring av Riks-

teaterns verksamhet. Produktionen av före- ställningar kan minska samtidigt som sam- ordningsuppgifterna ökar avsevärt. Rikstea- terns centrala verksamhet får fyra huvudupp- gifter.

Den första blir att samverka med länsteat- rama för att bl a åstadkomma ett samspel mellan centralt och regionalt utbud och ett utbyte av länsteaterföreställningar. De övriga blir distribution av produktioner från andra teatrar fin länsteatrama, t ex Operan, Drama- tiska teatern och utländska gästspel, egen produktion, bla musikteater som komple- ment till övrigt utbud, samt expert- och konsultuppgifter.

6.3.7 Förslag rörande de statliga teatrarna

Operan och Dramatiska teatern har beteck- nats som ”nationalscener”. Administrativt innebär det att det är fråga om teatrar under statligt inflytande och med statliga subven- tioner. I nationalscenbegreppet ligger vanli- gen också tanken på ett särskilt ansvar både för en klassisk, särskilt inhemsk repertoar och för konstnärlig förnyelse för hela landets teaterväsende. Ytterligare ett element har i utlandet och i Sverige lagts in i begreppet, nämligen ett ansvar för den stora publiken.

De konstnärliga resurserna och prestatio- nema vid de båda teatrarna kan komma större publikgrupper och grupper utanför Stockholmsområdet till del på två sätt. Den traditionella metoden är turnéer. Den andra vägen är distribution genom radio och fram- för allt TV. Båda dessa vägar bör användas.

Operan och Dramatiska teatern bör ge ett ökat antal föreställningar utanför Stock- holmsområdet. En väg att främja turnéer utanför Stockholm, som redan prövats, är att inom teatrarna bilda självständiga, mind- re grupper. En samverkan mellan national- teatrar—regionalteatrar bör uppmuntras, t ex ett ökat utbyte av personal mellan institutio- nerna.

Turnéverksamheten är angelägen men di- stribution genom radio och framför allt tele- vision är den helt avgörande möjligheten att nå ut till stora och nya publikgrupper. Under

är 1971 träffades överenskommelse om in- spelning eller direktsändning av sex TV-pro- gram från de båda teatrarna vilket innebär en markant ökning från föregående år. Sam- verkan mellan Sveriges Radio samt Operan och Dramatiska teatern bör kunna ökas yt- terligare.

Operan och Dramatiska teatern bör, i enlighet med kulturrådets syn på institutio- nernas företagsform, ombildas från aktiebo- lag till stiftelser.

Samarbetet mellan de båda teatrarna bör kunna intensifieras. Tanken på en samman- slagning av de två institutionerna awisas, men samarbetet bör främjas genom att ett samarbetsorgan bildas eller genom att teat- rarna blir representerade i varandras styrelse.

6.3.8 Förslag rörande teatrarnas samarbete med Sveriges Radio

Radio och framför allt TV innebär stora möjligheter att nå nya grupper. ”Levande” teater och eterburen teater kan dock inte ersätta varandra. De bör utvecklas parallellt. En central fråga är avvägningen mellan Sveri- ges Radios egen produktion och dess distri- bution av föreställningar från andra produ- center.

Det har ansetts givet att de statliga teatrar- na har som en av sina uppgifter att framträda i etermedierna. Detta har dock aldrig kom- mit att speglasi de avtal som reglerar relatio- nen mellan teatrarna och staten. I de instruk- tioner för teaterstiftelserna som bör ersätta nuvarande avtal bör det skrivas in att teatrar- na som en av sina uppgifter har att framträda i radio och TV och därvid samarbeta med Sveriges Radio. Det innebär att det skulle ingå i de reguljära åliggandena för teatrarnas personal att arbeta för radio- och TV-pro- gram. Generella regler för ersättning bör eftersträvas för program som sänds i eterme- dier. I teatrarnas stater bör ingå en post som motsvarar kostnaderna för etersänd föreställ- ningsverksamhet. Sveriges Radios avtalsen- liga rätt att själv avgöra vad man önskar sända påverkas inte på något sätt av de framlagda förslagen.

Vid avvägningen av det statliga stödet till de regionala teatrarna bör både vad gäller personalresurser och subventionsnivå hänsyn tas till möjligheterna av ett utnyttjande i radio och TV. Samarbete mellan de regionala teaterinstitutionerna och Sveriges Radios di- striktskontor bör stimuleras.

6.3.9 Förslag rörande ökad teater- verksamhet för vissa publikgrupper

Teatrarna har under 1960-talet och särskilt under de senaste åren satsat en avsevärd del av sina resurser och sin verksamhet på barn- och skolteatem. Spelåret 1969/70 var ca 30% av föreställningama avsedda för barn och ungdom. Trots detta har behovet och efterfrågan inte kunnat mötas. Även en före- ställning per läsår och åldersstadium är ett avlägset mål i många delar av landet.

Barn- och ungdomsteatern bör ges ett starkare stöd än hittills. Barn- och ungdoms- teatem bör emellertid inte bara bli en teater för dessa grupper utan även en teater med dem.

Staten bör inte detaljstyra teatrarnas verk- samhet genom särskilda bidragsvillkor eller genom kvotering av statsbidragen. Kulturrå- det föreslår i stället att staten väljer att med olika medel stimulera såväl nuvarande som nytillkommande teatrar till ökade insatser för barn- och ungdomsteatern. Rådet förut- sätter att ökade ekonomiska resurser till teatrarna i stor utsträckning går till denna verksamhet.

Tillsammans med barn- och ungdoms- teater är uppsökande verksamhet fn den mest angelägna teaterformen. Genom före- ställningar i närmiljön ökar tillgängligheten för stora grupper av människor. På samma sätt som beträffande barn- och ungdomstea- tem bör den pågående ökningen av den uppsökande verksamheten stimuleras.

6.3.10 Förslag rörande ökade insatser för musikteater och danskonst

Ett betydande problem inom musikteatern är att många av dess grenar och stor del av

den traditionella repertoaren är mycket re- surskrävande. Nya former av musikteater och nya kombinationer av teater och musik har emellertid vuxit fram som tex kammar- operor och gruppteaterarbeten med sam- hällskritisk inriktning. Detta utvecklingsarbe- te behöver fortsätta.

Kulturrådet anser det nödvändigt att dans- konsten får sådana resurser att verksamheten kan konsolideras och på sikt också expan- dera. Nuvarande institutionsanknutna en- sembler bör bibehållas och genom turnéverk- samhet ges ökade möjligheter att framträdai rena dansprogram.

Vid slutet av 1970-talet bör man enligt kulturrådets mening kunna räkna med fyra dansensembler med turnéansvar inom var sin region i Syd-, Väst-, Mellan- och Nordsverige.

En mer ingående behandling av danskons- tens och musikteaterns villkor och utveck— lingsmöjligheter görs av en av teater- och musikrådet år 1971 tillsatt utredning.

6.3.1 1 Förslag rörande teatrarnas samverkan med fria grupper

Ett ökat samarbete mellan institutioner och fria grupper på teaterområdet bör stimuleras. Kulturrådet behandlar denna fråga närmare i kapitel 7.

6.4 Musikinstitutioner 6.4.1 Allmänt

Ett stort antal människor är aktiva musikut- övare på sin fritid. Ljudradions och grammo- fonindustrins utbud ger stora möjligheter att höra god musik över hela landet. Produk- tionsformema och distributionsvägarna för den ”levande” musiken är många. Rikskon- serter, men även andra, förmedlar ett stort antal konserter över landet.

De statsunderstödda orkestrarna i Stock- holm, Göteborg, Malmö, Helsingborg, Norr- köping och Gävle samt Västerås musiksäll- skap och Örebro orkesterstiftelse, vilka sam- manförts under den gemensamma beteck- ningen symfoniorkestrarna, representerar i

dag en relativt smal sektor av den levande musiken. Verksamheten är begränsad till vis- sa verksamhetsformer och genrer. Räckvid- den är begränsad om man ser till antalet framträdanden och till publikens storlek.

Symfoniorkestrarnas organisationsform varierar. Fem av dem är ekonomiska före- ningar. Av de tre övriga är en kommunal stiftelse, en kommunalägt teater- och kon- sertaktiebolag samt en kommunal institution (förvaltning).

6.4.2 Omfattning och inriktning av symfo- niorkestrarnas nuvarande verksamhet

Symfoniorkestrarnas sammanlagda utbud av konserter har under 1960-talet ökat från knappt 550 till drygt 850 per år, medan publiken samtidigt ökat från drygt 400 000 besök spelåret 1960/61 till 470 000 spelåret 1969/70. Ökningen av antalet evenemang har gått snabbare än publikökningen. Den ligger helt på orkestrarna utanför storstads- områdena.

Barn— och skolkonserter samt uppsökande verksamhet av skilda slag har efter hand fått en framskjuten ställning i vissa orkestrars verksamhet. Barn- och skolkonserternas an- del av det totala konsertantalet har ökat från 22% spelåret 1960/61 till 37% spelåret 1968/69.

Andelen turnékonserter har varit relativt hög (25—40 %) under perioden. Det låga totalantalet konserter innebär emellertid att orkestrarna på intet sätt täcker landet med orkesterkonserter. Rikskonserter har hittills inte kunnat erbjuda något större antal of- fentliga orkesterkonserter som komplement.

Mellan spelåren 1960/61 och 1970/71 har antalet radiosändningar minskat från 316 till 256 per spelår. Minskningen gäller helt Stockholms konsertförening och Göteborgs orkesterförening medan övriga orkestrar sva- rat för ett något ökat antal radiokonserter. Antalet framträdanden i TV har hela tiden varitlågt.

Rikskonserters mål och arbetsuppgifter går utanför den europeiska konstmusiken och de traditionella orkesterkonserterna som domi- nerar symfoniorkestrarnas verksamhet.

Antalet skolkonserter uppgick verksam- hetsåret 1970/71 till ca 3 100 och beräknas 1971/72 ha uppgått till ca 4100. Genom tillkomsten av regionmusiken kan from budgetåret 1971/72 skolkonserter ordnas i alla län. De senaste åren har också interna konserter och konserter inom ramen för Musik för Ungdom fått avsevärt ökad om- fattning. De uppgick verksamhetsåret 1970/ 71 till knappt 1 000.

6.4.4 Musikinstitutionernas nuvarande samarbete med fria grupper

Ett visst samarbete förekommer mellan mu- sikinstitutionerna och fria grupper. Symfoni- orkestrarna producerar tex vissa stora kör- verk i samarbete med olika körer och ama- törorkestrar. Rikskonserter engagerar varje Spelål' fristående grupper och soloartister.

6.4.5 Regionmusikorganisationen

Militärmusiken omorganiserades år 1971 till regionmusik. Ca 60 % av kapaciteten står till det allmänna musiklivets förfogande. Man samverkar med Rikskonserter och ger ett stort antal skolkonserter och interna konserter.

Regionmusiken omfattar 22 musikavdel- ningar, uppdelade på åtta regioner.

6.4.6 Teater- och orkesterrådets utredning om orkesterorganisationen

Dåvarande teater- och orkesterrådet (TOR) tog i sitt betänkande Orkesterorganisationen i Sverige m m (1969) upp frågan om orkes- terinstitutionernas och orkestermusikens framtida utveckling. Man diskuterade särskilt hur orkestrarna skulle omstruktureras för att flexibelt kunna anpassas till de ändrade för- hållandena. Kommunerna föreslogs bli hu-

vudmän för symfoniorkestrarna. TOR räk- nade med en viss utökning av orkestrarnas numerär. Andra kommuner än de nuvarande orkesterstäderna skulle i framtiden kunna få statsbidrag för att anställa musiker eller en- sembler.

6.4.7 Grunddragen i kulturrådets förslag rörande musiksektorn

Musikinstitutionernas verksamhet faller till övervägande del inom den europeiska konst- musiken.

Geografiskt är utbudet från symfonior- kestrarna och Rikskonserter ojämnt fördelat. Socialt har man i fråga om utbudet av orkestermusik nått mera begränsade grupper än teatern. Inriktningen mot barn och ung- dom har inte varit tillräckligt stor.

Kulturrådets förslag utgår från att en jäm- nare resursfördelning bör komma till stånd inom musiksektorn. Skilda musikformer bör ges likvärdiga utvecklingsmöjligheter. Ökade resurser bör i första hand användas för små grupper och de genrer som är sämst tillgodosedda.

Utvecklingsfrågorna och samordningspro- blemen inom musiksektorn är mera kompli- cerade än inom andra kultursektorer. Sym- foniorkestrar, regionmusik och rikskonsert- verksamhet har olika huvudmän. Ändå är det nödvändigt att få till stånd en nära samver- kan dem emellan. Motiven för en regionalise- ring liksom formerna för regionalt ansvarsta- gande gäller även musiksektorn. Kontakten mellan institutionerna, de fria grupperna, enskilda artister och amatörmusicerandet måste utvecklas. Det finns också ett behov av mer kontakt och samverkan mellan å ena sidan frivillig musikundervisning i olika for- mer och musikcirkelverksamhet och å andra sidan övriga former av fri musikverksamhet.

6.4.8 Förslag rörande uppgifter och organisation för den yrkesmässiga musikverksamheten

Kulturrådet avvisar tanken på att göra en regionindelning av landet för de stora orkest-

ramas verksamhet. Detta skulle innebära ytterligare ett regionsystem på musiksektorn utöver regionmusikens. De nuvarande orkestrarnas lokalisering gör en sådan region- indelning svår att genomföra. Rådet föreslår i stället att varje orkester, i den mån det ännu inte skett, vidgar sitt ansvarsområde från hemstaden till hemlänet och omvandlas till länsorkester. De län som då saknar orkes- ter får, på samma sätt som beträffande tea- ter, köpa konserter från annat län. Liksom inom teatersektorn kan förhållandena i de största städerna göra särskilda lösningar nöd- vändiga där.

För länsorkestrarna bör i fråga om före- tags- och styrelseform, landstingens och andra intressenters roll, statsbidragens ut- formning och kostnadsfördelningen mellan de olika intressenterna gälla samma principer som för länsteatrama. Kulturrådet räknar med en förstärkning av antalet musiker vid vissa orkestrar. Orkestrarna bör inte slå vakt om någon viss periods musik. Med hänsyn till de begränsade resurserna är det ändamåls- enligt att en viss arbetsfördelning sker mellan olika orkestrar. En symfoniorkester bör un- der l970-talet inrättas i Norrland. I övrigt räknar rådet inte med att det skall tillkomma flera orkestrar av liknande typ som nuvaran- de symfoniorkestrar.

Mindre ensembler med särskild inriktning kan bildas av medlemmarna i symfoniorkest- rarna eller knytas an till orkestrarna. Vidare bör permanenta vokal- och instrumental- grupper av olika storlek och verksamma inom andra musikaliska genrer kunna etable- ras och erhålla statsbidrag.

6.4.9 Synpunkter och förslag rörande regionmusikens framtida roll

Regionmusiken är en statlig organisation på regional nivå. Detta ligger inte i linje med kulturrådets allmänna principer om fördel- ning av ansvaret mellan stat, landsting och kommun. Rådet vill dock inte föreslå någon ändring av grundtanken i statsmakternas be- slut år 1970 att upprätta denna organisation. På sikt kan emellertid ett ändrat huvudman-

naskap för regionmusiken och en integration med den övriga orkesterorganisationen tän- kas.

Samordningen mellan regionmusikens och det regionala musiklivet bör läggas på kultur- organ inom länen.

Regionmusikens personal har statliga tjänster varför det kommer att bli nödvän- digt att centralt ha ett särskilt organ även sedan den nu arbetande organisationskom- mittén slutfört sitt arbete. Detta organ bör inte vara Rikskonserter men väl ha nära kontakter med Rikskonserter.

6.4.10 Förslag rörande Rikskonserters förändrade roll

En omvandling av symfoniorkestrarna, till- komsten av regionmusiken, tillkomsten av permanenta mindre ensembler och ett ökat utnyttjande av fria grupper kommer att på- verka Rikskonserters framtida roll. Rikskonserter bör få fyra huvuduppgifter av motsvarande slag som Riksteatern föreslås få på teaterområdet, nämligen samverkan med länsorkestrarna och regionmusiken, di- stribution av produktioner från andra en- sembler, egen kompletterande produktion samt expert- och konsultuppgifter. Utöver dessa uppgifter har Rikskonserter uppgifteri fråga om produktion av grammofonskivor och ljudband m m. Skolkonsertverksamheten bör i framtiden i betydande utsträckning planeras på läns- nivå. Även det ekonomiska ansvaret bör i motsvarande utsträckning förläggas till läns- planet. Rikskonserter får dock antas behålla ett övergripande ansvar i fråga om samord- ning, planering av större turnéer, förmedling av utländska artister till skolkonserterna, pe- dagogiska initiativ och utarbetande av läro- medel. Även Rikskonserters allmänna kon- serter bör i framtiden i ökad utsträckning kunna planeras inom länen. Detta gäller även verksamheten med interna konserter när denna kommit över experimentstadiet. Riks- konserter bör även fortsättningsvis ha medel för punktstöd till sin disposition. Huvud- mannaskapet för regionintendenterna bör

upphöra så snart som den regionala organisa- tionen på kulturområdet byggts ut.

6411 Förslag rörande orkestrarnas sam- arbete med Sveriges Radio

Kulturrådet finner det angeläget att Sveriges Radio i ökad utsträckning gör radio- och TV-inspelningar med landets orkestrar. Det bör kunna underlättas om regionala radio- och TV-sändningar blir vanligare i framtiden.

6.4.12 Förslag om ökad inrättning av orkestrarnas verksamhet för vissa publikgrupper

Kulturrådet föreslår — på samma grunder som inom teaterområdet ) att statsmakterna uppmärksamt följer och stimulerar utveck- lingen mot mer uppsökande och mer diffe- rentierad verksamhet.

6.4.13 Behovet av åtgärder för elektronisk musik

Om inte den elektroniska musiken skall vara så gott som enbart hänvisad till att distribue- ras genom etermedier, måste man pröva nya distributionsmöjligheter. Detta kräver stöd till lokaler och teknisk utrustning som är anpassade till musikarten.

6.4.14 Kyrkomusikerorganisationen

Svenska kyrkans kyrkomusikerorganisation omfattar fn ca 2 700 aktiva kyrkomusiker. Vid en eventuell förändring av förhållandet stat—kyrka kommer kyrkomusikerorganisa- tionen att beröras. Kyrkomusikernas bety- delse inte bara för gudstjänstlivet utan även för den frivilliga musikverksamheten inom och utom församlingarnas ram måste då beaktas. »

6415. Förslag rörande samverkan mellan musikinstitutionerna och det fria musiklivet

Ett ökat samarbete mellan institutioner och fria musikgrupper bör stimuleras. Särskilt

viktigt är att institutionernas personal ges möjligheter att göra insatser som pedagoger och ledare inom fria grupper. De fria musik- grupperna behandlas närmare i kapitel 7.

6.5 Musei- och utsta'llningsinstitutionerna

MUS 65 kommer att presentera en analys av hela musei- och utställningssektorn och i olika betänkanden lägga fram förslag som rör denna. Betänkandena beräknas bli avläm- nade under år 1972. Kulturrådet går därför inte närmare in på frågor som rör denna sektor.

Musei- och utställningssektorn bör emel- lertid ses i relation till övriga kultursektorer Kulturrådet ger därför i avsnittet några all- männa synpunkter på denna sektor som ansluter till rådets förslagi fråga om mål och organisation för kulturområdet i dess helhet.

Ett av målen för samhällets kulturpolitik är att skapa samband med det förflutna. Museerna är viktiga instrument för att reali- sera det målet genom att bevara föremål och dokumentera traditioner samt att göra det som bevarats levande för en senare genera- tion.

Många av museerna har under 1960-talet börjat ett betydelsefullt arbete för att söka nå nya grupper. Denna utveckling bör stimu- leras. Museernas och konsthallarnas uppgif- ter som institutioner för information och kommunikation bör särskilt betonas. Loka- ler för musei- och utställningsändamål bör planeras in både i centralorternas centra och i närmiljöerna.

Det finns ett behov av samordning mellan museerna, av rådgivning till museiväsendet och i vissa fall en gemensam planering mellan olika museer. Detta bör ske inom ramen för det nya statliga organ på kulturområdet, det nya kulturrådet, som föreslås inrättas (8.6).

Riksutställningar bör svara för samma typ av uppgifter inom sitt område som Rikstea- tern och Rikskonserter föreslås göra inom sina områden. En vidareutveckling av Konst- främjandets verksamhet, speciellt en inrikt- ning mot uppsökande verksamhet, bör främ- jas. De statliga museerna bör göra utställ-

ningar för förmedling ut i landet. Låne- och depositionsverksamhet museer emellan bör stimuleras och underlättas.

Länsmuseerna bör ha ansvaret för regional verksamhet med tyngdpunkt på utställnings- och undervisningsverksamhet. De kulturhi- storiska föreningar som är huvudmän för regionalt verksamma museer bör efter hand lösas från ansvaret för förvaltningen av dessa. En organisatoriskt lämplig form för huvud- mannaskap är en stiftelse med kommun, landsting och föreningar som stiftare.

6.6 Folkbiblioteken

6.6.1 —3 Folkbibliotekens nuvarande organisation, målsättning och verksamhet

1968 års litteraturutredning behandlar bib- liotekens roll och möjligheter i fråga om litteraturdistributionen. För kulturrådet är det därför naturligt att mer se till bibliote- kens allmänkulturella uppgifter och deras organisatoriska ställning i framtiden.

Efter kommunsammanläggningarna år 1974 beräknas samtliga kommuner ha folk- bibliotek. Ansvarigt kommunalt organ för folkbiblioteken har hittills som regel varit en biblioteksstyrelse. Uppgiften håller emeller- tid successivt på att föras över till kultur- nämnderna.

Är 1970 tillsattes en rationaliseringsutred- ning med representanter från skolöverstyrel- sen, Sveriges allmänna biblioteksförening, Svenska kommunförbundet och Folkbiblio- tekarieförbundet med uppgift att anpassa riktlinjerna för folkbiblioteken till den för- ändrade verksamheten.

Folkbiblioteke ts uppgifter i dag är att vara medieförmedlare, informationscentrum och kulturellt centrum.

Folkbibliotekens medieförmedlande verk- samhet har utvecklats mycket snabbt. År 1960 var folkbibliotekens totala bokbestånd ca 14,5 milj band och år 1969 ca 22,5 milj band. Den totala utlåningen var ca 30 milj band är 1960 och ca 48 milj band är 1969. Bland övriga medier är grammofonskivor och ljudband i dag reguljära inslag i verksamhe-

ten. Utlåning av konst (artotekverksamhet) håller på att växa fram i bibliotekens regi. Mikrofilmade arkivalier blir vanligare. Film- verksamheten har ännu begränsad omfatt- ning och avser mestadels barnfilmer. Biblio- teken spelar också en viktig roll i vuxenut- bildningen genom att tillhandahålla kurslitte- ratur och annat kursmaterial.

Bibliotekens informationsverksamhet är omfattande. Ställningen som de mest besök- ta kulturinstitutionerna har också i växande grad föranlett kommunerna att använda dem som kanal för den kommunala infonnatio- nen genom tillhandahållande av protokoll och handlingar, broschyrer, stadsplaneut- ställningar m m.

Biblioteket som kulturcentrum är ett be- grepp som vuxit fram under 1960-talet och som blivit en realitet framför allt i de kom- muner där biblioteket är den enda fasta kulturinstitutionen. Också på större orter utgör bibliotekens allmänkulturella verksam- het en komplettering av kulturlivet som hel- het.

I sitt arbete har biblioteken i växande grad genomfört en uppsökande verksamhet. Ett led i detta arbete har varit utbyggnaden av filialer och anskaffande av bokbussar samt den ökade satsningen på den sociala biblio- teksverksamheten exempelvis genom ”bo- ken-kommer-verksamheten" och service till olika vårdanstalter.

6.6.4 Länsbibliotekens nuvarande verksamhet

Det regionala biblioteksarbetet handhas van- ligen av ett primärkommunalt bibliotek i varje län. Fyra av de regionala biblioteken är dock statliga stifts- och landsbibliotek. Läns- bibliotekens främsta uppgifter är att kom- plettera de lokala biblioteken vid litteratur- försörjningen, ge biblioteken råd och vägled- ning och verka för samordning och för en planmässig utbyggnad av biblioteksverksam- heten i länet.

De länsbibliotek som inte är stifts- och landsbibliotek har den primärkommunala styrelsen som huvudman även för länsverk-

samheten. Utöver statsbidrag finansieras länsuppgifterna i princip genom bidrag av landstingen.

6.6.5 Kulturrådets synpunkter på folkbiblioteken

Biblioteken har kontakt med långt större grupper av människor än andra kulturinstitu- tioner och har i allmänhet kommit i första hand vid kommunernas prioriteringar inom kulturområdet och är i många kommuner den enda kulturinstitutionen. Kulturrådet anser att i flertalet kommuner folkbibliote- ken bör utgöra den institutionella grunden för ett mer differentierat kulturutbud. Till- gången på lokaler och personal och den grundläggande uppgiften att tillhandahålla informationsmaterial gör biblioteket till en lämplig bas för kontaktskapande aktiviteter. Biblioteken bör erbjuda ett alternativ till det kommersiella kulturlivet när det gäller att skapa aktivitet i närmiljön. Biblioteken bör utvidga den avgiftsfria mediedistributionen inom musik— och bildkonst och så långt möjligt även på filmområdet.

Det statliga stödet till folkbiblioteken bör förstärkas men ges delvis nya former. Det nya kulturrådet bör överta uppgiften från skolöverstyrelsens folkbibliotekssektion att ha insyn över det statliga stödet inom biblio- teksområdet och svara för rådgivning och service.

Länsbiblioteken utgör ett viktigt komple- ment till de lokala biblioteken. Om länsbib- lioteken skall kunna få en reellt utjämnan- de och kompletterande funktion är det dock nödvändigt att ge dem ökade resurser. Det statsbidrag som nu utgår till länsbiblioteken bör förstärkas. Ett av de främsta skälen är att länsbiblioteken kan göra insatser i sådana kommuner där biblioteksverksamheten är mindre utvecklad. Landstingens inflytande över länsbiblioteken bör övervägas närmare.

6.7 Folkets park och Folkets hus 6.7.1 Allmänt

Folkparkerna och Folkets hus motsvarar åt- minstone fn inte alla de i kapitlet uppställda kriterierna på kulturinstitutioner. Olika slag av kulturaktiviteter är dock centrala inslag i verksamheten. Den kulturella betydelse de två rörelserna har motiverar enligt kulturrå- dets mening att de tas upp i detta samman- hang.

6.7.2 Folkets park

Folkparkerna bedriver en mångskiftande verksamhet med bl & dans och underhållning av olika slag, kulturaktiviteter av såväl tradi— tionell typ som med ny inriktning och dag- parksverksamhet av skilda slag. De traditio- nella kulturaktiviteterna domineras av teater- föreställningar, vilka dock minskat kraftigt under 1950- och 1960-talen. Folkparkerna är nu inne i en omdaningsprocess. Kvällsverk- samheten har allt mer kommit att inriktas mot tonårspubliken, samtidigt som dagparks- funktionen byggs ut. Omfattande service- och fritidsanläggningar har under senare år i samarbete med kommunerna anlagts i par- kema.

Folkparkerna har sedan lång tid genom tuméteatrarna, numera endast Riksteatern, ett omfattande teaterutbud. Riksutställ- ningar har de senaste tre åren stått för ett nytt inslag i folkparkernas verksamhet ge- nom utställningar. Verksamheten har varit av försökskaraktär. Rikskonserter planerar ett musikutbud för parkerna. Ett medel att göra ett mera varierat utbud av teater, musik, balett och varieté möjligt är att förbättra scenförhållandena. Ett utvecklingsarbete kring en allscen har också inletts.

Samtliga program hos parkerna med un- dantag av Riksteaterns och Riksutställ- ningars produceras efter gängse lönsamhets— principer. Hela kostnaden för artister och omkostnader för parkens drift och underhåll bekostas av publiken. En del parker kan dock få viss förlusttäckning av respektive kommun.

Folkparkerna erbjuder betydande möjlig- heter att nå grupper av människor som inte i första hand nås med det institutionsbundna kulturutbudet. Folkparkernas verksamhet är därför enligt kulturrådets uppfattning av den allra största kulturpolitiska betydelse för framtiden, om den ges möjligheter att ut- vecklas efter de nya linjer som framkommit.

Kulturrådet föreslår att Riksteatern, Riks- konserter och Riksutställningar väsentligt ut- vecklar sitt samarbete med folkparkerna. Det är nödvändigt att Folkparkernas centralorga- nisation får statsbidrag för central service, metodutveckling, utbildning och lokal och regional försöksverksamhet med teater-, ba- lett-, musik- och utställningsverksamhet. Samarbete bör etableras mellan folkparkerna och olika länsinstitutioner.

Folkparksidén bör få möjlighet att vidare- utvecklas med hjälp av statliga bidrag.

6.7.3 Folkets hus

En del av verksamheten i de olika Folkets hus bedrivs i folketshusföreningarnas egen regi. I övrigt hyr man ut lokalerna till före- ningar, organisationer och andra som svarar för verksamheten. I egen regi har man fram- för allt drivit biografrörelse och vissa nöjesar- rangemang, bl a dans. Av Riksteaterns 210 spelscener utgörs flertalet eller 170 av fol- ketshusscener där verksamheten som regel drivs av en särskild teaterförening. Rörelsen förfogar i dag över ca 450 biografer. Under år 1970 startades en försöksverksamhet med en kvalitetsbiografkedja, Bio kontrast, på ett tjugotal platser i landet.

Driften av Folkets hus och deras verksam- het finansieras huvudsakligen genom hyror, inkomster av biograf-, dans- och restaurang- verksamhet och anslag av den fackliga rörel- sen, kommunerna och näringslivet. Kultur- verksamhet borde enligt folketshusrörelsen inte användas som finansieringsinstrument. Man har emellertid blivit tvungen att använ- da tex biografrörelsen som en finansierings- källa för att klara andra kulturuppgifter som tex teaterverksamhet.

Folketshusrörelsen bör få möjlighet att

vidareutveckla kulturverksamheten genom experiment och försöksverksamhet av olika slag. Det kan bla ske i samarbete med Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställ- ningar. Till detta bör statligt stöd utgå. Kulturrådet anser dock inte att folketshus- föreningarna generellt bör ta över allt arran- görsansvar för verksamheten i sina lokaler från andra föreningar och organisationer.

6.8. Information och publikkontakt 6.8.1 Bakgrund

Information och publikkontakt innefattar en rad olika åtgärder och företeelser. Hit hör massmediernas kulturbevakning, statliga och kommunala informationsinsatser, institutio- nernas publikrekrytering, föreningslivets in- formations- och kontaktformer och de sär- skilda publikorganisationernas (Skådebanan och Konstfrämjandet) arbete.

Åtgärder för publikkontakt har hittills utvecklats mest systematiskt av Skådebanan och av de större kulturinstitutionerna. Syftet med den information som institutionerna bedriver är i första hand att få publik till de egna programmen. I andra hand syftar infor- mationen mera allmänt till att öka intresset för olika konstformer. Någon mera precise- rad målsättning för publikarbetet med priori- tering av olika uppgifter har institutionerna i allmänhet inte. Däremot har Skådebanan gjort insatser riktade till särskilda grupper.

Mycket av publikkontakterna sker i tradi- tionella former. Insatserna är av allmän ka- raktär och når främst traditionella publik- grupper. Verksamheten har som regel fått genomföras med mycket begränsad personal och med små anslag. Möjligheterna att be- driva ombudsarbete är små. Bortsett från annonsering och affischering — som ibland utformats av annonsbyråer eller reklamby- råer — framställs informationsmaterialet ofta av icke sakkunnigt folk och utan att motta- gargruppernas förhållanden och informa- tionsvägarna först har klarlagts. I regel sak- nas instrument för samverkan mellan olika institutioner och förmedlare i fråga om in-

formation och marknadsföring. Detta gäller även i fråga om områden, där en samverkan skulle vara enkel ur geografisk synpunkt (t ex på de orter där en stadsteater och Skådebanan arbetar sida vid sida).

Inom mindre kulturinstitutioner och på mindre orter får man så gott som helt lita till ideella insatser för information.

Kulturinstitutionernas och publikorganisa- tionernas informationsarbete är i mycket liten utsträckning inriktat på att få returin- formation. Man har inte resurser att lägga om sin information och sina kontaktmetoder på det sätt som detta kräver.

6.8.2. Synpunkter och förslag

Information och kommunikation mellan producenter, arrangörer och publik/deltagare på kulturområdet måste intensifieras, ges en klarare målinriktning och differentieras efter olika gruppers behov. Ett nät av kontaktmän som på ett direkt sätt kan sprida information och ta emot synpunkter och förslag ute i olika miljöer är ett mål för detta arbete.

En del av publikarbetet är en integrerad del av arrangörens, den enskilda institutio- nens eller föreningens egen verksamhet. Det bör även i framtiden handhas av arrangörer- na som behöver ökade resurser för det ända- målet. Andra delar av informationsverksam- heten kan lösas gemensamt för teater-, mu- sik-, dans-, musei-, film- och utställningsom- rådena. Detta gäller det nåt av kontaktmän på arbetsplatser, i bostadsområden och före- ningar som man bör sikta till att bygga upp. Detta kan ses som en gemensam servicefunk- tion som står till förfogande för alla arrangö- rer som önskar använda det.

Publikarbetet bör inte begränsas till arran- gemang med scenteater, estradkonserter resp utställningar i traditionella former och i tra- ditionella lokaler, utan denna medverkan kan även ske vid uppsökande verksamhet. Det bör också finnas en strävan att stimulera till integration mellan upplevelse och eget skapande.

Det gemensamma publikarbetet bör inte förenas med produktion, distribution och

praktisktekonomiskt arrangörskap i enskilda fall men arbetet bör ske i nära samarbete med producenter och arrangörer. Insatserna bör koncentreras på att utifrån önskemål från publikens sida förmedla information och praktiskt underlätta deltagande. I de fall samarbetsorgan bildas i kommunerna för in- tressenter inom och utanför kulturområdet bör dessa organ kunna ta ansvaret för publik- arbetet.

Samhället får förutsättas svara för en stor del av finansieringen av publikarbetet. Det ekonomiska huvudansvaret faller på kommu- nerna. Statliga bidrag böri första hand inrik- tas på metodutveckling och central service. Vissa centrala funktioner bör kunna läggas på Stiftelsen Skådebanan utan att därför allt publikarbete och alla lokala kontaktnät förs samman i en riksorganisation.

6.9 Samarbete mellan institutioner inom olika sektorer av kulturområdet 6.9.1 Vägar att främja ett samarbete

Det är angeläget att ett ökat samarbete kommer till stånd mellan olika sektorer inom kulturområdet. Ett smidigt samarbete både inom och mellan sektorer försvåras nu genom splittrad ansvarsfördelning inom de politiskt ansvariga organen, genom skilda företagsformer för institutioner och genom dåligt koordinerade regel- och bidragssystem. Tillkomsten av kulturnämnder inom kom- muner och landsting och av lokala och regio- nala organ för samarbetet mellan samhället, föreningslivet och kulturarbetarna underlät- tar integrerade insatser. Detsamma gäller de föreslagna förändringarna av institutionernas företagsform och ändringar av olika statsbi- dragssystem.

6.9.2. Samarbetet mellan Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar

Kulturrådet har i nära kontakt med led- ningarna för Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar ingående diskuterat förut- sättningarna för en utvidgad samverkan mel-

Sammanslagning av eller närmare samarbe- te mellan institutionerna har i den allmänna debatten knutits till tre huvudfunktioner, nämligen den egentliga produktionen, led- ningsfunktionen och slutligen servicefunktio- ner som information, ekonomi och kontors- service.

Kulturrådet stöder inte tanken på en sam- manslagning av de tre organen. De tre orga- nens verksamhet är så olika och ställer så skilda krav på ledningsfunktioner och produ- center, att institutionerna bör hållas isär. Motiv finns däremot för ett förstärkt plane- ringssamarbete mellan dem. Rådet lägger dock inte fram mer preciserade förslag i fråga om ett utökat samarbete.

Inom de tre organen har man konstaterat, att det i fråga om servicefunktioner som ekonomi, kontorsservice, fastighetsfrågor och den tekniska sidan av informationsverk- samheten såsom tryckning och förlagsverk- samhet finns möjligheter till rationaliserings- vinster. Ledningarna anser, att det bör vara möjligt att föra samman sådana funktioner till en gemensam enhet, som säljer tjänster till de tre organen. Kulturrådet anser att förslaget har stora förtjänster. Till detta or- gan skulle också viss service i fråga om information kunna läggas. Frågan bör utre- das ytterligare.

Den nuvarande formen för ledning av de tre organisationerna är ett uttryck för rollen som självständiga producenter mer än som samarbetsorgan. Kulturrådet ifrågasätter om det inte i styrelserna bör ingå representanter för de regionala organen inom respektive sektor. Det bör vidare övervägas att till styrelserna knyta referensgrupper med repre- sentanter för ledningarna för länsinstitutio- ner och i förekommande fall statliga institu- tioner.

7. Fri kollektiv skapande verksamhet

7.1 A vgra'nsning och materialinsamling

Kulturrådet sammanfattar all konstnärlig verksamhet utanför kulturinstitutionerna i begreppet fri skapande verksamhet. Inom denna fria verksamhet skiljer rådet mellan individuell resp kollektiv samt mellan yrkes- mässig resp icke yrkesmässig verksamhet.

Kulturrådet tar i detta betänkande huvud- sakligen upp den kollektiva verksamheten, dvs den fria verksamhet som sker i grupp eller med utnyttjande av kollektiva resurser. Därvid behandlas både yrkesmässig och icke yrkesmässig verksamhet.

Som komplettering av tillgängligt material i anslagsframställningar, verksamhetsberättel- ser o (1 har rådet gjort egna undersökningar på ett antal delområden. Redovisningen är det första försök som gjorts att presentera en helhetsbild av den fria kollektiva skapande verksamheten i vårt land.

7.2—8 Sammanfattning av nuvarande förhållanden

7.8.1 Kommunernas verksamhet

Kommunerna organiserar kollektiv skapande verksamhet inom teater-, musik- och dans- områdena. Mest omfattande är musikverk- samheten.

Den kommunala musikskolan, som växt fram sedan 1940-talet, fanns år 1971 organi- serad i ca 330 av landets då 464 kommuner

och hade ca 225 000 elever. Av dessa elever deltog ca 15 %, dvs ca 34 000 i ensemble- verksamhet. lnstrumentalensemblerna domi- nerar över vokalensemblerna. Ensemblerna gör också framträdanden för publik. Utbygg- naden av den kommunala musikskolan fort- sätter och den beräknas år 1974 finnas i landets samtliga kommuner.

Kommunerna organiserar också, fast i be- gränsad omfattning, verksamhet inom dans- konstens område, som regel knuten till mu- sikskolan.

Kommunal barn- och ungdomsteater före- kommer i utbyggd form i ett tiotal större kommuner. Dessa redovisade år 1969 ca 650 spelande barn- och ungdomsgrupper med tillsammans ca 7 500 deltagare. Antalet framträdanden för publik var ca 500, huvud- delen interna. Utöver denna, mer fast organi- serade barn- och ungdomsteater, finns i många kommuner verksamhet i mer blygsam utformning och omfattning, främst i anslut- ning till bibliotekens barn- och ungdoms- verksamhet.

7.8.2 Studieförbundens verksamhet

Den skapande verksamhet som bedrivs istu- diecirkelform omfattade ca 49 000 cirklar med ca 515 000 deltagare under studieåret 1969/70 (tabell 1). Då åtskilliga personer deltar i mer än en cirkel är det totala antalet deltagande personer dock betydligt lägre. Verksamheten i kulturämnen inom de oli-

Tabell ]. Studieförbundens cirkelverksamhet i kulturämnen verksamhetsåret 1969/70 för- delad på ämnen. (Enligt kulturrådets enkät till studieförbundens riksorganisationer.)

Ämnen Antal Cirklar Deltagare Litteratur 1 918 19 552 Konst 2 606 26 214 därav: historia, teori 618 6 592 utövande cirklar 1 988 19 622 Konsthantverk 19 254 164 148 därav: historia, teori 113 1 093 utövande cirklar 19 141 163 055 Teaterb ca 2 200 ca 22 000 dårav:historia, teori 212 1 836 utövande teatercirklar ca 2 000 ca 20 000 Dans (utövande)b ca 1 750 ca 27 000 Foto och film 1 033 9 503 därav: studiet av spelfilm 126 1 396 fotograferingc ca 790 ca 7 000 filmningc ca 120 ca 1 100 Musik 23 925 284 968 därav: historia, teori 951 8 184 instrument, solosångd 9 101 61 978 instrumentalensembler 4 041 47 156 vokalensembler 9 832 167 650 Allmänna kulturfrågor (teoretiska cirklar) 988 10 061 Summa 53 7088 563 5188 därav: historia, teori 4 926 48 714 utövande cirklar 48 782 514 804

3 Något högre totalsiffror, 55 558 reSpektive 590 942, iden officiella statistiken där bl a också vissa icke

statsbidragsberättigade cirklar ingår.

Sårredovisningen på teater respektive dans är en beräkning gjord av kulturrådet. Tillsammans förekom inom teater Och dans 3 984 cirklar med 49 072 deltagare.

C Särredovisningen gjord av kulturrådet. d Hit har också ”övriga musikämnen" förts.

ka studieförbunden har olika profil. Av de större förbunden är det endast ABF som har en verksamhet med samma fördelning på konstområden som riksstatistiken. Där är alltså musiken störst följd av konsthantverk. Den cirkelverksamhet i kulturämnen som bedrivs av Frikyrkliga studieförbundet och Sveriges kyrkliga studieförbund domineras helt av musiken. Inom Vuxenskolan har konsthantverket en större andel än i rikssiff— rorna och inom Medborgarskolan gäller mot- svarande för konsthantverk och teater. Verksamhet i andra former än studiecir- kelns beräknas verksamhetsåret 1969/ 70 to- talt i landet ha omfattat minst 60 000 delta- gare, större delen på dansområdet. Därutöver har en inte obetydlig verksamhet, särskilt bland barn och ungdom, bedrivits av studie-

Tabell 2 Beräknad storlek av antalet deltaga- re i studieförbundens verksamhet i kultur- ämnen utanför studiecirkelverksamheten (fritidsgrupper och andra arbetsformer) verk- samhetsäret 1969/70. Hela riket. (Beräkning från kulturrådets enkät till studieförbundens lokalavdelningar i de 15 största städerna samt Gävleborgs län.)

Ämnesområden Beräknat antal deltagare Teater 3 000 Dans 40 000 Musika 6 000 Konst 1 000 Konsthantverk 10 000 Foto— och filmområdet 1 000

Summa 61 000

3 Endast ensembleverksamhet.

förbundens medlemsorganisationer med viss hjälp och service från studieförbunden. För- delningen på ämnesområden framgår av ta- bell 2.

7.8.3 Folkhögskolan

Kulturämnena är representerade på samtliga folkhögskolor. Linjer och lägre kurser med särskild inriktning mot dessa ämnen finns på ett 30-tal av skolorna. Undervisningen siktar främst till att utveckla elevens intresse för och kunskaper i de aktuella ämnena utan att leda fram till yrkesutövande. I vissa fall har dock undervisningen karaktär av yrkesutbild- ning eller utbildning av ledare för bl a studie- förbundens verksamhet.

7.8.4 Övrig verksamhet

Den fria skapande verksamheten som inte bedrivs av kommuner och studieförbund är svår att avgränsa, ofullständigt kartlagd och därför svår att bedöma omfattningen av.

Tea ter

Antalet fasta teatergrupper inklusive sådana grupper inom folkbildningen har spelåret 1969/70 beräknats till ca 200 och antalet deltagare till mellan 2 000 och 4 000. Anta- let föreställningar av dessa grupper kan detta spelår uppskattas till minst 5 000 och den totala besökssiffran till över 500 000.

Dans

Inom jazzbalett, fri dans och klassisk balett förekommer en relativt omfattande privat dansundervisning. Några uppgifter om den totala omfattningen finns dock inte.

Inom föreningslivet men utanför folkbild- ningen bedrivs en omfattande folkdansverk- samhet. År 1970 redovisades totalt ca 60 000 deltagare och ca 2 500 uppvisningar varav ungefär 700 offentliga. En viss del av verksamheten redovisades dock sannolikt av studieförbunden som verksamhet utanför studiecirkelns form. För den mest omfattan-

de verksamheten svarar Svenska ungdoms- ringen för bygdekultur.

Musik

Musikområdet räknar det största antalet del- tagare och den mest omfattande verksamhe- ten.

Tabell 3 Vokal- och instrumentalensembler. Antal ensembler och medlemsantal verk- samhetsåret 1969/70.

Typ av ensembler Antal

Grupper Deltagare SCR-orkestrar 70 2 500a RSAO—orkestrar 288 ca 9 200 Kammarmusikgrupper - - . . Frikyrkliga blåsorkestrarb ca 340 ca 5 500 Jazzgrupper 150—200 750—1 000 Popgrupper 2 00043 000 ca 10 000 Spelmanslag ca 3 500 Grupper för dans-schlager- och restaurang- musik ca 1 000 ca 5 000 Organiserade körerC ca 3 400 ca 68 000 Icke-organiserade körerc

3 Enkätsvar från 66 av de 70 orkestrarna. b Svenska missionsförbundets, Frälsningsarméns och Pingströrelsens blåsorkestrar. 0 Med organiserade körer avses körer anslutna till något körförbund.

Elimineras dubbelredovisningarna i tabell 3 kan det totala antalet körsångare beräknas uppgå till ca 100 000 och orkesterrnedlem- marna till kanske 20000. En stor del av deltagarna ingår samtidigt i studieförbundens siffror, eftersom en betydande del av musik- verksamheten finansieras med studiecirkel- bidrag.

Konst och konsthantverk

Utanför folkbildningens ram finns en inte obetydlig fri skapande verksamhet inom konst och konsthantverk, delvis av yrkesmäs- sig art, delvis gränsande mot hemslöjd.

Sammanslutningarna inom foto- och filmom- rådena har relativt få deltagare, särskilt i förhållande till det mycket stora antalet kameraägare i landet. (Antalet stillbildska- meror uppskattades år 1970 till mellan 1,2 och 1,5 milj och antalet filmkameror till mellan 200 000 och 300 000.) Filmcentrum, Sveriges smalfilmsförbund och Bildaktivister- na redovisar tillsammans ca 1 000 medlem- mar. Riksförbundet Svensk fotografi Sveri- ges fotoklubbar har ca 3 300 medlemmar. Härtill kommer ett antal fristående fotoklub- bar.

7.8.5 Total omfattning

Hela antalet deltagare — inkl dubbelräkning av personer som deltar i mer än en verksam- het — i fri kollektiv skapande verksamhet beräknas vara mer än 1 milj. Antalet delta- gande personer kan uppskattas till 600 000 — 700 000 personer.

7.8.6 Samhällets ekonomiska insatser

Det statliga stödet till fri skapande verksam- het utgjorde budgetåret 1970/71 ca 41 milj kr, varav allt utom ca 2 milj gick till folkbild- ningen. Landstingens stöd utgjorde år 1970 ca 8,5 milj kr varav ca 7,5 milj tillföll folkbild- ningen. Samma år anslog kommunerna 70 milj kr till de kommunala musikskolorna och ca 3,5 milj kr till de kommunala barn- och ung- domsteatrarna. Folkbildningens verksamhet i kulturämnen erhöll ca 17 milj kr i kommu- nala bidrag. Kommunerna gav också relativt betydande anslag till föreningslivet utanför studieförbunden. Antar man att övriga för- eningar för sin skapande verksamhet fick lika stort totalanslag som folkbildningen, blir den totala kommunala insatsen ca 157 milj kr. Mot dessa ekonomiska insatser står vissa begränsade intäkter för samhället, främst elevavgifter i de kommunala musikskolorna. Intäkterna översteg år 1970 inte 10 milj kr.

Till detta samhälleliga stöd bör läggas

kostnader för fria eller subventionerade loka- ler o d, vissa anslag för skapande verksamhet på sjukhus och andra samhälleliga inrätt- ningar och ytterligare vissa kostnader. Samhällets stöd till fri kollektiv skapande verksamhet utanför skolväsendet kan beräk- nat på detta sätt för år 1970 uppskattas till 160—180 milj kr. Mer än hälften utgjorde kostnader för verksamhet som kommunerna organiserade. Den helt övervägande delen av samhällsstödet i övrigt gick till verksamhet under folkbildningens huvudmannaskap.

7.9. Utgångspunkter för förslagen

Den fria skapande verksamheten innefattar en mångskiftande verksamhet och ett stort antal deltagare. Resurserna är emellertid på- tagligt ojämnt fördelade såväl mellan olika kultursektorer som mellan olika verksam— hetsformer. Folkbildningens verksamhet be- drivs inom ramen för bidragsbestämmelser som inte till alla delar är anpassade till verksamhetens karaktär och syfte. Önske- målen om förbättringar är därför många. I förhållande till institutionerna har den fria skapande verksamheten med undantag av de kommunala musikskolorna fått ett litet sam- hällsstöd.

Den totala studiecirkelverksamheten är väl fördelad över landet i förhållande till befolk- ningen. Socialt förefaller den skapande verk- samhet som studieförbunden ordnar vara mindre relaterad till de högutbildade grup- perna än andra former av kulturverksamhet. Det är delvis andra grupper som deltari den skapande verksamheten än de som tar del av kulturutbudet på teatrar, konserthus, biblio- tek och museer. Stora grupper saknar dock ännu möjlighet att delta, andra upplever att fri skapande verksamhet inte är en angelä- genhet för dem.

Fri skapande verksamhet bedrivs ofta i små grupper med enkla hjälpmedel och till begränsade kostnader. Detta gör det möjligt att nå in i närmiljöerna och stimulera många till att delta. De yrkesmässigt verksamma fria gruppernas skapande kan under gynnsamma omständigheter ge ett viktigt kompletteran-

v"

lli-f

.fi *".

få ' . &;dl ' null? ,

de kulturutbud, som är överlägset institutio- nernas i geografisk rörlighet och som både till form och innehåll kan innebära förnyel- se.

Kulturrådet förordar att en långsiktig sats- ning görs till förmån för den icke yrkesmässi- ga kollektiva verksamheten. Också det yrkes- mässiga utövandet behöver få bättre utveck- lingsmöjligheter, men detta bör ske genom andra typer av insatser.

7.10 Förslag beträffande icke yrkesmässig verksamhet

7101 Grunddragen i förslagen

Kulturrådets förslag om förbättrat samhälls- stöd för den icke yrkesmässiga verksamheten syftar både till en breddning av verksamhe- ten 4 geografiskt, socialt, ämnesmässigt och till verksamhetsformerna _ och till en kvali— tetsutveckling. Detta kan nås dels genom vidgade och förstärkta verksamhetsbidrag, dels genom att vissa basresurser i ökad om- fattning ställs till förfogande.

Två fördelningsprinciper för statsbidrag kan tänkas för ett utökat stöd.

Den ena principen innebär att staten stäl- ler medel till förfogande för kommunerna, som sedan har att tillskjuta kompletterande belopp och att fördela de samlade resurser- na. Den andra principen innebär att systemet med folkbildningsorganisationerna som ka- naler för bidragsgivning utvidgas.

För att nå en så bred effekt som möjligt förordar kulturrådet i det följande en sam- tidig användning av dessa två principer. Ett statligt stöd som kanaliseras genom kommu- nema innebär att nya vägar måste prövas. Det kan ta tid att komma fram till lämpliga bidragsformer. Den ekonomiskt sett mest betydande satsningen under det kommande decenniet bör bla därför avse verksamhet under folkbildningsorganisationernas huvud- mannaskap.

Kulturrådet anser det angeläget att kommu— nerna kan fullfölja utbyggnaden av de kom- munala musikskolorna samt att man på sikt även kan bygga upp en motsvarande verk- samhet för barn och ungdom inom övriga konstområden. Frågorna om målen och de pedagogiska vägarna för verksamheten bör tas upp till ytterligare diskussion och analys. En vidgad verksamhet bör, liksom den hit- tillsvarande, organisatoriskt bedrivas i nära samband med skolans verksamhet. Ekono- miskt bör staten stödja verksamheten. Den närmare utformningen av stödet får prövasi samband med utredning om stödet till lokal kulturell verksamhet utanför studiecirkelns form. (se vidare 7.10.3).

När det gäller fri skapande verksamhet för vuxna anser kulturrådet det naturligt att kommunerna i första hand stödenstudieför- bund, föreningar och fristående grupper. Barns och ungdomars övergång från kommu- nal verksamhet till organisationsbedriven så- dan bör stimuleras. Ett ökat samarbete mel- lan kommun, föreningar och andra grupper bör också ske t exi kurs- och konferensverk- samhet och beträffande ämneskonsulenter.

7.10.3. Föreningsverksarnhet och fristående grupper

Studiecirkelstödet

Studiecirkelbidraget är den dominerande stödformen för den icke yrkesmässigt ska- pande verksamhet som ordnas av föreningar och organisationer.

För att statsbidrag skall utgå till en studiecirkel krävs normalt bl a att cirkeln har 5—20 deltagare och att den omfattar minst 20 studietimmar förde- lade på högst 3 studietimmar per sammankomst och högst 2 sammankomster per studievecka. Del- tagarna får i regel inte vara yngre än 14 år. Vissa undantag från dessa regler är möjliga. För bla musik— och teatercirklar finns bestämmelser som delvis avviker från vad som gäller i övrigt.

Statsbidrag utgår med högst 75 % av kostnader- na för ledararvode och studiemateriel, dock högst 30 kr per studietimme. Av detta belopp får högst 24 kr utgå som bidrag till ledararvode. För vuxna som har en kort allmänutbildning prioriteras ut- bildning i svenska, engelska, matematik och sam- hällskunskap. För dessa studier utgår högre statsbi-

drag. Statsbidrag utgår vidare för medverkan av expert eller fackman, för vissa studiebesök, samt i vissa fall för reseersättning till ledare (Kungl Maj:ts kungörelse 1963c463 ändrad senast 1972:282).

Det är enligt kulturrådets mening värde- fullt att behålla ett för hela folkbildningssek- tom enhetligt studiecirkelbidrag. Det bör — utöver det särskilda tilläggsbidraget till vuxenutbildning i vissa ämnen — inte delas upp i olika bidragskategorier beroende på verksamhetens art. Kulturrådet föreslår att bestämmelserna för studiecirkelbidraget vid- gas så att de bättre ansluter till de förhållan- den som gäller för verksamhet i kulturäm- nen. Förslagen avser endast verksamheten i kulturämnena men är med hänsyn till vad som nyss sagts så utformade att de iprincip skall kunna gälla all cirkelverksamhet.

Frågan om den nedre åldersgränsen för deltagare i studiecirklar bör ses i samman- hang med andra former av statligt stöd till barn- och ungdomsverksamhet och behand- las samtidigt med detta.

När det gäller studietidens langd finns det enligt kulturrådets bedömning inte något behov av att ändra på kravet på lägst 20 studietimmar. Kulturrådet föreslår dock att skolöverstyrelsen under en försöksperiod skall kunna ge generell dispens i kulturäm- nena för längre sammankomster än tre stu- dietimmar och i glesbygd också för kortare studietid än fyra veckor.

Möjligheterna till medverkan av expert eller fackman bör utökas till fler tillfällen per studieperiod och statsbidragen till rese- och traktamentskostnader höjas. Studiebe- sök bör i ökad utsträckning godkännas som statsbidragsgrundande verksamhet. Ledarrek- ryteringen bör underlättas genom vidgade statsbidrag till ledares rese- och traktaments- kostnader.

Expert eller fackman bör kunna medverka vid högst 25% av det totala antalet studietimmar. Statsbidrag bör utgå med högst 75 % av kostnader— na för arvode, dock högst 75 kr per timme, och med 100 % av resekostnad och traktamente, dock högst 125 kr per timme. Studiebesök bör godkän- nas som statsbidragsgrundande för högst 30% av antalet studietimmar. Statsbidrag till ledares rese- kostnad och traktamente skall kunna utgå i hela riket med 100 % av ledarens resekostnad och trak- tamente dock högst 125 kr per sammankomst.

Bidrag bör utgå endast om kortaste resväg mellan ledarens bostad och studiecirkelns sammanträdeslo- kal är minst 20 km.

Den allmänna bidragsnivån bör höjas i takt med kostnadsutvecklingen genom in- dexreglering. Utöver indexregleringen före- slår kulturrådet en höjning av statsbidraget med 10 kr per timme i förhållande till 1971 års nivå.

Andra former av verksamhetsbidrag

Studiecirkelbidraget medger inte stöd till all fri skapande verksamhet i grupp. Även i mer obundna verksamhetsformer har man kost- nader för ledare, lokaler och material som överstiger vad deltagarna kan betala. Staten bör utvidga sina insatser till att även gälla dessa mera obundna verksamhetsformer. Svårigheterna är emellertid stora att omedel- bart anvisa ett generellt bidragssystem. Bi- dragsbehovet måste i stor utsträckning be- dömas från fall till fall. Bedömningen bör ske på lokal nivå.

Kulturrådet föreslår därför att ett nytt bidrag — lokalt aktivitetsstöd * införs till icke yrkesmässig verksamhet utanför studie- cirkelns form. Bidraget skall användas för att stimulera verksamhet i nya, organisatoriskt enklare former än studiecirkelns samt för att nå in i nya miljöer och till nya grupper och stimulera till bredare aktiviteter. Staten och kommunerna bör gemensamt svara för detta stöd som föreslås fördelas av kommunala organ. Formerna för de statliga insatserna behöver utredas närmare. En försöksverk- samhet med statligt stöd bör därför starta omedelbart. Bidragsprinciperna bör innebära ett stort mått av lokal självbestämmanderätt över medlens användning.

Lokaler och utrustning, ledartillgång och ledam tbildning, metodutveckling

Samhällsstödet till lokaler och utrustning för fri skapande verksamhet bör förstärkas. Det primära ansvaret faller på kommunerna men staten bör genom olika åtgärder stödja dessa. Dessa frågor behandlas i sin helhet i kapitel 9.

Ett tillräckligt antal väl utbildade ledare är en grundföruts'attning för den kollektiva ska- pande verksamheten. Stödet till organisatio- nernas ledarutbildning bör därför höjas. Vi- dare är utbyggnaden av den konstnärliga utbildningen av stor betydelse för ledartill- gången.

Inom ramen för det statliga stödet till folkbildningen bör särskilda medel anvisas för att garantera ett kontinuerligt metodar- bete inom kulturområdet. Studieförbunden bör bl a kunna anlita kulturarbetare inom olika områden för utvecklings- och beställ- ningsarbeten. En ökning av samhällets stöd är nödvändig.

Stöd till handikappades kulturella verksamhet

Ur anslaget för stöd till de handikappades kulturella verksamhet utgår bl a bidrag till konsulentverksamhet, bokförsörjning och tolkutbildning. De olika insatserna har haft stor betydelse för att minska hindren för de handikappade att delta i studieverksamhet och kulturella aktiviteter. Resurserna behö- ver ökas i framtiden.

Centrala organisationer och cen trumbildningar

Kulturrådet föreslår att statsbidraget till stu- dieförbundens organisationskostnader suc- cessivt ökas, så att förbunden kan bygga upp en effektivare och bättre täckande organisa- tion.

Även det statliga stödet till övriga existe- rande (t ex körförbunden) eller nya riksorga- nisationer inom området fri kollektiv ska- pande verksamhet bör byggas ut. Stödet bör ges hög prioritet och avse kostnader för central administration, för experimentverk- samhet, metodutveckling och utbildning.

Det statliga stödet till centrumbildningar- na för information, publikkontakt och ut- vecklingsarbete bör ökas.

7.1 1 Förslag beträffande yrkesmässigt arbetande fria grupper

Endast en liten del av alla fria grupper kan försörja sig på sin konstnärliga verksamhet.

De fria gruppernas ämnesmässiga, verk- samhetsmässiga och geografiska rörlighet, öppenheten för förändringar och de smidiga arbetsformerna innebär att denna arbetsform i vissa avseenden har stora fördelar.

Kulturrådet vill genom sina förslag söka behålla denna frihet, öppenhet och smidig- het hos grupperna och samtidigt ge dem bättre arbetsvillkor och tryggare anställnings- förhållanden. Det är ofrånkomligt att det i framtiden görs en klarare gränsdragning mel- lan de yrkesmässigt och icke yrkesmässigt arbetande grupperna. Man riskerar annars att permanent ha ett stort antal underbetalda grupper.

Kulturrådet anser att man måste söka flera olika vägar för att förbättra stödet till de yrkesmässigt arbetande fria grupperna. En väg är att vidareutveckla och även på andra områden införa den stödform som represen- teras av teater- och musikrådets bidrag till grupper utanför institutionerna. Bidragsprin- ciper bör utformas som garanterar en in- komstnivå som är jämförlig med den för fria grupper som anknutits till en institution (se det följande). Statsbidrag bör utgå i form av årsanslag, projektbidrag eller bidrag till visst särskilt ändamål (t ex utrustning). Ett cen- tralt statligt organ (det nya kulturrådet) bör fördela huvudandelen av anslaget medan den återstående delen av anslaget bör fördelas av ett organ sammansatt av exempelvis kultur- arbetare.

En annan väg är att utnyttja den organisa- toriska flexibilitet som institutionerna under senare år visat prov på och till dem knyta fria grupper som så önskar. Gruppemas själv- ständighet måste då tryggas. Detta bör ske genom ett avtal mellan institution och grupp som bör utgöra grunden för samarbetet. Två olika sätt kan tänkas för anknytning av grupper till institutioner. En lösning är att för kortare eller längre tid knyta grupper till befintliga lokala eller regionala institutioner.

Den andra möjligheten är att knyta grupper till Riksteatern, Rikskonserter och möjligen Riksutställningar.

En tredje väg är slutligen att knyta en grupp till annan part än en institution t ex primär- eller landstingskommunal kultur- nämnd eller större organisation. En grupp kan tex anställas som länsteaterensemble i ett län utan egen ensemble.

Anknytning till institutioner, kommuner eller organisationer är endast avsedda för de grupper som klart önskar den, och anknyt- ningen måste ske pä sådant sätt att grupper- nas särmärke som fria grupper bevaras.

7.12. Förslag beträffande kulturarrangemang utanför institutionerna

Kulturrådet föreslår, som framgått av det tidi- gare, olika insatser för att förbättra de yrkes- mässigt och de icke yrkesmässigt verksamma gruppernas arbetsmöjligheter. Utöver för- bättrat stöd till grupperna behövs det i vissa fall ett stöd som underlättar och stimulerar till både interna och offentliga publikfram- trädanden. Stödet bör utgå till den arrange- rande/mottagande parten.

Stödet bör kunna komma i fråga för de icke yrkesmässiga gruppernas, för enskilda konstnärers, för yrkesmässigt verksamma gruppers och för institutioners program. Bi- draget bör utgå till föreläsningar, sång, musik, teater, dans, till utställningar och filmvisningar som beledsagas av muntlig in- troduktion samt till kurser och konferenser.

Bidraget bör uteslutande riktas till före- ningslivet och administreras genom studie- förbunden och länsbildningsförbunden. Bidrag förutsätts kunna utgå även till lokala föreningar och grupper som inte är medlem- mar av studieförbund eller länsbildningsför- bund. Genom arrangemangsbidraget bör för- eningar och organisationer få bättre förut- sättningar att efterfråga och genomföra kul- turprogram. Ett statsbidrag till kultur- arrangemang bör därför ersätta det nuvaran- de föreläsningsbidraget, som hittills delvis

fyllt samma funktion. Det statliga anslaget till arrangemangsbidraget måste bli avsevärt högre än nuvarande föreläsningsanslag.

8. Kulturverksamhetens framtida organisation

8.1. Utgångspunkter

I betänkandet summeras inledningsvis syn- punkter i några utredningar, som tagit upp kulturorganisationen till en samlad diskus- sion.

Konsertbyråutredningen rekommendera- de, att det både på lokal och regional nivå skulle bildas ett för alla konstområden ge- mensamt organ som bl 21 skulle ta emot det centralt producerade kulturutbudet. I resp organ borde ingå representanter för kommun och landsting samt organisationer inom och utanför kulturområdet. Förslaget ledde inte till några åtgärder från statens sida.

TCO:s kulturutredning (Kulturaktivt sam- hälle, 1970) förutsatte att kommunerna in- rättar kulturnämnder och föreslog att det skall bildas lokala samarbets- och serviceor- gan (kulturcentrum) av bla studieförbun- den, fackliga organisationer, kulturnämnder och lokala kulturinstitutioner. Regionalt för- utsattes att landstingen inrättar kulturnämn- der och att samarbets- och serviceorgan (länskulturcentrum) av motsvarande slag som lokalt bildas.

LO:s arbetsgrupp för kulturfrågor (Fack- föreningsrörelsen och kulturen, 1971) för- ordade att politiskt sammansatta kultur- nämnder inrättas i kommunerna och att lokala samordningsorgan med planerande, samordnande och förmedlande funktioner skapas. Samordningsorganet borde ansvara för publikarbetet. Detta organ borde få en så

bred sammansättning som möjligt. Samma organisatoriska struktur förordades i princip också regionalt.

Svenska kommunförbundet utfärdade hösten 1970 en rekommendation till normal- reglemente för kulturnämnder. Våren 1971 utarbetade förbundet vidare förslag till prin- ciper för kulturförvaltningens organisation.

I sistnämnda dokument sammanfattar för- bundet uppgifterna för kultumämnderna på följande sätt:

"Sammanfattningsvis kan sägas att det primärt åligger kulturnämnd att kartlägga kommunmedlemmarnas behov inom områ- det, att prioritera de behov man anser kan tillgodoses samt att äska anslag och utföra den verksamhet som beslutas av kommunsty- relse och kommunfullmäktige.

Utöver verksamhet i egen regi har kultur- nämnd att stimulera, främja och ge aktivt stöd till sådan kulturverksamhet som äger rum inom föreningslivet.”

Behovet av samverkan mellan kulturnämn- den och föreningslivet och mellan kultur- nämnden och andra kommunala styrelser och nämnder betonas starkt av förbundet. Kulturnämnden bör därför enligt förbundet ha en referensgrupp att rådgöra med. Refe- rensgruppen bör bestå av representanter för det lokala kulturlivet. Därutöver kan kon- taktgrupper skapas för olika specialfrågor. En annan fråga som behandlas är behovet av och formerna för långsiktig planering och årsplanering, inte minst ekonomisk sådan.

8.2—3 Motiv för organisatoriska förändringar och grunddragen iden fram tida kulturorganisationen

Kulturrådet anger följande motiv för orga- nisatoriska förändringar centralt, regionalt och lokalt.

En mer målinriktad verksamhet. Kulturrå- det föreslår mål för den framtida kulturpoli- tiken och olika åtgärder för att förverkliga dessa. Förslagens omfattning gör att de inte kan genomföras på en gång utan det blir fråga om en successiv reformverksamhet. En sådan förutsätter organ som steg för steg kan omvandla de allmänna målen till mål för verksamheter inom olika områden (operatio- nella mål) och som kan följa upp utveck- lingen i förhållande till målen.

Bättre långtidsplanering. Långtidsplane- ring har inom de flesta samhällsområden numera byggts ut till ett viktigt praktiskt- politiskt instrument. På kulturområdet har det inte skett i samma utsträckning som inom andra områden. Kulturrådet förutsät- ter att de medel som ställs till förfogande för kulturpolitiken successivt skall öka väsent- ligt. Därmed kommer i framtiden också be- hovet av långtidsplanering att öka.

Bättre samordning av samhällsorganens insatser inom kulturområdet. Samhällets nu- varande sektorsinriktade kulturorgan bör er- sättas eller kompletteras med organ som har mera övergripande uppgifter. De kulturpoli- tiska frågorna bör få en samlad handläggning såväl på lokal och regional nivå som centralt.

Ökad samverkan mellan samhällsorganen på kulturområdet och förenings- och organi- sationslivet. För att bättre förutsättningar för kulturverksamheten skall kunna ordnas tex i bostadsområden och på arbetsplatser krävs en organisatorisk förankring hos för- eningar och organisationer. Ett samarbete mellan samhället och organisationer inom och utanför kulturområdet är väsentligt för att nå nya grupper och öka möjligheterna till inflytande över planering och beslut.

Ökad samverkan mellan kulturområdet och andra samhällsområden. Många kultur- politiska åtgärder förutsätter en nära samver-

kan med åtgärder på andra samhällsområden, t ex bebyggelseplanering, åtgärder för fritids- verksamhet och socialpolitiska åtgärder. Organiserade samarbetsformer de olika om- rådena emellan behövs därför.

Decentralisering och vidgat medinflytan- de. En decentralisering av såväl ansvar, plane- rings- och beslutsfunktioner som resurser bör ske inom kulturområdet. Det bör i framtiden på alla nivåer finnas särskilda politiskt ansva- riga organ för kulturområdet. Kontakten mellan publik och institutioner bör stimule- ras för att ge möjligheter till ett direkt publikinflytande.

Ökad utvecklingsverksamhet. Ett systema- tiskt forskningsarbete kring kulturpolitiska frågeställningar bör komma till stånd.

Flera av de grundläggande allmänna frå- gorna om uppgifts- och ansvarsfördelningen mellan staten, landstingen och kommunerna är f 11 föremål för översyn. De behandlas bl a av den år 1970 tillsatta länsberedningen och av den samtidigt tillsatta utredningen om den kommunala demokratin. Detta utred- ningsarbete kan förmodas bli relativt långva- rigt.

Det vore olyckligt om lösningen av frågor- na kring samhällets kulturorganisation skulle behöva anstå tills dess förslag från dessa utredningar, främst då länsberedningen, lett till beslut. Det förslag till organisationsstruk- tur på kulturområdet som rådet lägger fram är därför så utformat att det bör kunna anpassas till de förändringar som länsbered- ningens och andra utredningars förslag kan leda till.

I kulturrådets rekommendationer och för- slag beträffande den framtida strukturen för samhällets kulturorganisation finns vissa ge- mensamma grunddrag. Arten och inrikt- ningen av de organisatoriska förslag som kulturrådet lägger fram speglar de motiv för förändringar som nyss angivits. Förslagen in- nefattar således bl a att planering, beslut och resurser i ökad utsträckning skall decentrali- seras, att politiskt ansvariga organ skall fin- nas för planering och prioritering av samhäl- lets åtgärder på området, att det skall kom-

ma till ett bättre samarbete mellan samhäl- lets organ på kultursektorn liksom mellan dessa organ och förenings- och organisations- livet och att samarbetet också skall bli bättre mellan kulturområdet och andra samhälls- områden.

Decentraliseringen bör kunna föras förhål- landevis långt. Ansvaret bör ligga på lokal nivå såvitt det är möjligt. Till regional och central nivå bör endast föras uppgifter som inte kan fullgöras lokalt. Vidare bör initiativ till sådana regionala eller centrala insatser i stor utsträckning komma från lokal nivå och vara betingade av de behov som där finns.

8.4 Den lokala kulturorganisationen

Utformningen av den lokala kulturorganisa- tionen ser kulturrådet som en lokal uppgift. Kulturrådets diskussion av olika frågeställ- ningar på detta område mynnar därför inte ut i förslag utan i rekommendationer. Avsikten med framställningen är att ge stimulans och vägledning för debatt och ställningstaganden lokalt.

8.4.1—3 Kommunernas arbetsuppgifter och organisation på kulturområdet

Kulturrådets förslag till åtgärder inom olika delar av kulturområdet — regionalisering av vissa kulturinstitutioner, bättre lokalförsörj- ning, ökad uppsökande verksamhet, ökad satsning på fri kollektiv skapande verksam- het etc — kommer att påverka kommunernas kulturpolitiska åtaganden och ansvar. Detta återverkar i sin tur också på den kommunala kulturorganisationen.

Kommunerna har genom egen verksamhet tex bibliotek och musikskolor och genom att ge bidrag till föreningar tagit huvudansva- ret för finansieringen av den lokala kultur- verksamheten. Förhållandet förutsätts bli detsamma även i framtiden.

I och med kommunsammanläggningarna år 1974 beräknas var och en av de då ca 270 kommunerna ha fått politiskt sammansatta nämnder på kulturområdet, i alla utom kan- ske några av de största kommunerna i form

av kulturnämnder. Inrättandet av kultur- nämnder är en nödvändig förutsättning för en aktiv kommunal kulturpolitik. Till de viktiga uppgifterna för befintliga och till- kommande kulturnämnder hör att ange må- len för insatserna, att göra en långtidsplane- ring och att i samband därmed ta ställning till nödvändiga prioriteringar. Målen får for- muleras med utgångspunkt i de allmänna mål för samhällets kulturpolitik som statsmakter- na kan komma att fastställa och utifrån de politiska partiernas kulturprogram. Varje kulturnämnd bör utforma en långtidsplan (femårsplanering) för sina olika insatser in- klusive en avvägning mellan dessa.

När kulturnämnder har inrättats över hela landet bör detta ge ökade möjligheter till en mer samordnad verksamhet inom kulturom- rådet i dess helhet och bättre samarbete med andra samhällssektorer. De kulturpolitiska åtgärderna bör på ett meningsfullt sätt sam- ordnas med övriga kommunala åtaganden. För att det skall kunna ske behöver kultur- livets företrädare på ett tidigt stadium kom- ma in i den planering som sker inom andra samhällssektorer. Kulturnämnden bör ha an- svar för att initiativ tas till ett sådant samar- bete.

8.4.4—5 Samverkan lokalt

Föreningarna står vid sidan av kommunerna som arrangörer för en betydande del av den lokala kulturverksamheten. Kulturrådets för- slag om ökat statligt stöd till fri skapande verksamhet och om bidrag till kulturarrange- mang bör göra det möjligt för föreningslivet att ytterligare vidga denna verksamhet.

Om man kräver större öppenhet och rör- lighet av institutionerna — tex ökad uppsö- kande verksamhet och inriktning mot nya publikgrupper — så förutsätter det att de får bättre förankring i olika miljöer. De nödvän- diga kontakterna kan ofta skapas av för- eningar och organisationer som har annan än kulturell inriktning. Föreningar och organisa- tioner bör därför få en stor del av ansvaret för den uppsökande verksamheten och för detta krävs ökade organisatoriska och ekono-

Behovet av samverkan finns i alla kommu- ner. Samtidigt är förutsättningarna mycket skiftande. Trots olika förhållanden finns ett behov av samverkan som i princip kan sägas gälla följande.

1. Att alla huvudintressenter får kontakt med varandra. Det finns en vid krets av intressenter på kulturområdet som behöver kontakt med varandra för ömsesidig infor- mation och för gemensamt uppträdande i t ex anslagsfrågor.

2. Att det bildas en lokal referensgrupp till kulturnämnden. Kultumämnderna förutsätts i framtiden handlägga frågor om målen för och den övergripande planeringen av kom- munens åtgärder på kulturområdet. Kultur- nämndens stora inflytande över utvecklingen av villkoren för den kulturella verksamheten i kommunen gör det angeläget både för kulturnämnden själv och för föreningarna, kulturarbetarna och institutionerna att repre- sentanter för dem möts och diskuterar de viktigaste frågorna. Det gäller just mål- och långtidsplaneringsfrågorna men också vissa mera kortsiktiga frågor, t ex nämndens årliga budgetförslag. För att få till stånd reguljära diskussioner kring sådana frågor är det ett gemensamt intresse, att det bildas en refe- rensgrupp till kulturnämnden, där de olika intressenterna får komma till tals.

3. Att den uppsökande verksamheten pla- neras gemensamt. Hur den uppsökande verk- samheten skall läggas upp för att nå ut till olika delar i kommunen är en fråga som i lika hög grad berör både producenter, för- medlare och mottagare. Till de berörda hör inte minst föreningar och institutioner utan- för den traditionella kultursektorn. De som berörs av den uppsökande verksamheten bör få vara med i uppläggningen av denna. Man bör söka göra en gemensam planering i stort, för en säsong eller kanske för ett år framåt.

4. Att större offentliga arrangemang sam- ordnas lokalt. För att undvika onödiga kolli- sioner är det praktiskt att i förväg lokalt samråda om större offentliga arrangemang. Däremot bör man inte eftersträva en enda arrangör för all sådan lokal verksamhet.

5. Att det byggs upp en gemensam service för publikkontakt. För att informationen om olika arrangemang skall nå ut, bör den sam- ordnas så långt som möjligt. Såväl det tradi- tionella utbudet som den uppsökande verk- samheten och den ökade satsningen på fri gruppverksamhet i närmiljön motiverar ge- mensamma insatser för publikkontakt. Ett nät av kontaktmän eller ombud behövs i olika miljöer (på arbetsplatser, i bostadsom- råden, inom föreningar). Det kan byggas ut gemensamt för alla arrangörer. Då det är många som skall samverka ställs krav på en fast struktur för samarbetet. Någon av de samarbetande parterna kan dock ges i upp- gift att ensam svara för publikfunktionen för de övrigas räkning.

En ökad samverkan i praktiska frågor får dock inte leda till att innehållet i den lokala kulturverksamheten stöps i samma form.

Behovet av samarbete mellan de olika intressenterna i praktiska frågor av det slag som här angivits aktualiserar behovet av ett reguljärt lokalt samarbetsorgan. Något så- dant organ med formell uppbyggnad be- hövs inte om det enbart gäller att tillgodose något av de fyra första kraven på samverkan. Men tillsammans får de fyra funktionerna en inte obetydlig omfattning. En viss grad av formell uppbyggnad ger samarbetet större fasthet och stadga, ökar handlingsberedska- pen och underlättar tillkomsten av överens- kommelser och beslut. 1 kommuner med en mer omfattande kulturverksamhet blir därför ett sådant fast ordnat samarbete att föredra. Om publikarbetet, den femte punkten som nämnts ovan, helt eller delvis sköts gemen- samt av de olika intressenterna, är det nöd- vändigt med ett formellt uppbyggt organ som kan fatta beslut i olika verkställighets- frågor.

Avsikten med samarbetsorganet är att ska- pa ett forum för bredare samverkan i de frågor där detta är angeläget och där nuva- rande samarbetsformer visat sig vara otill- räckliga. Samarbetsorganet kan byggas upp på olika sätt. Huvudalternativen är att det antingen innefattar alla intresserade parter — alltså även företrädare för kommunala nämn-

der och styrelser — eller endast föreningar och organisationer men inte kommunala re- presentanter. [ det första fallet sker samarbe- tet helt inom samarbetsorganets ram, i det andra fallet inom detta då det gäller för- eningsangelägenheter men i övrigt mellan det och de utomstående kommunala instanserna. Den senare formen av uppbyggnad torde vara den lämpligaste. I ett organ enligt det senare alternativet kan också ingå kommu- nalt stödda institutioner som inte har en kommunal nämnd som styrelse. Det är vik- tigt med en stark representation i samarbets- organet för de intressenter som finns utanför kultursektorn i snäv bemärkelse, tex fack- liga organisationer.

Beroende på verksamhetens omfattning kan samarbetsorganet behöva viss personal.

8.5. Den regionala kulturorganisationen

Kulturrådet lägger inte fram några förslag om den regionala kulturorganisationen. Syf- tet med framställningen är att stimulera till diskussion och ställningstaganden regionalt.

8.5.1—2 Länen som geografisk enhet för den regionala kulturverksamheten

Kulturrådet anser att man tills vidare bör väl— ja länen som geografiska områden när man bygger upp kulturpolitiska organ på regional nivå.

Samhällets kulturpolitiska organ bör an- sluta till samhällets indelning i stort. För länen finns det etablerade ansvarsförhållan- den politiskt, organisatoriskt och ekono- miskt. Ett annat viktigt skäl för att välja länen som geografisk enhet är att förenings- livet har distrikts- och samarbetsorgan på länsplanet.

Det är sannolikt att det i en framtid kan bli aktuellt med en ändrad länsindelning. Att i organisationen på kulturområdet nu söka förutse och föregripa dessa förändringar är inte möjligt eller lämpligt. En anpassning till framtida ändringar får ske när dessa kan överblickas.

8.5.3—4 De regionala samhällsorganens arbetsuppgifter och organisation på kulturområdet

De kulturella verksamheter som man inom länen väljer att lägga på regional nivå kan som regel inte genomföras utan samhällets medverkan och stöd. Det organ som har det allmänna politiska och ekonomiska ansvaret för icke statlig verksamhet i länen, nämligen landstingen, bör därför också ha det poli- tiska ansvaret för samhällsstödet till kultur- verksamhet på länsplanet.

Detta innebär ingen överordnad ställning för landstingen i förhållande till kommuner- na. I den mån insatserna syftar till stimulans av kommunernas kulturpolitiska åtaganden är det naturligt, att Kommunförbundets läns— avdelningar blir organ för diskussioner, över- läggningar och rekommendationer.

För att lösa sina vidgade kulturpolitiska uppgifter har landstingen liksom komrnuner- na behov av en samlad handläggning av kulturfrågorna. Detta kan ske i särskilda kulturnämnder eller genom att kulturfrågor- na sammanförs med andra näraliggande äm- nesområden tex i utbildnings- och kultur- nämnd. '

Kulturrådet skisserar i kapitel 6 en ut- byggnad av vissa länskulturinstitutioner. Det bör vara en uppgift för landstingen i varje län att i samarbete med kommuner och för- eningsliv ta initiativ till nödvändigt utred- ningsarbete om denna utbyggnad och att sedan stödja utbyggnaden.

8.5 .5 Samverkan på länsplanet

På länsnivån finns på samma sätt som i kommunerna behov av allmän kontakt mel- . lan olika intressenter, av en referensgrupp till

kulturnämnden och av samordning av arran- gemangs- och turnéverksamhet. Den sist- nämnda uppgiften kan bli mer omfattande på länsplanet än på lokal nivå.

De regionala arbetsuppgifternas karaktär och omfattning motiverar enligt kulturrådets mening ett formellt uppbyggt samarbetsor- gan av samma typ som föreslås för kommu-

nerna. I många fall kommer det att vara naturligt att låta länsbildningsförbunden bli samarbetsorgan. Det förutsätter dock en vidgning av förbundens bas — som nu i princip är begränsad till studieförbunden, folkhögskolorna och länsbiblioteken — till att omfatta också övriga intressenter.

Detta behöver inte betyda att alla intres- senter ges plats i ett vidgat länsbildningsför- bund. Även andra anknytningsformer är tänkbara. Någon form av representativ upp- byggnad torde få prövas, tex så att alla intressenter får ingå i ett representantskap men att det praktiska arbetet överlåts på en mindre grupp.

Det regionala samarbetsorganet behöver viss personal. Om ett länsbildningsförbund blir samarbetsorgan, bör dess nuvarande kansli förstärkas. Samarbetsorganets kansli får förutsättas överta de uppgifter som i dag i vissa län handhas av Rikskonserters, Riks- teaterns och Riksutställningars regioninten- denter. Till det föreslagna samordningsarbe- tet på länsnivå bör statsbidrag utgå.

8.6 Den centrala kulturorganisationen 8.6.1 Motiv för förändringar

Kulturrådet anför i 8.2—3 flera generella motiv för förändring av organisationen inom kulturområdet. Flera av dessa motiv gäller i särskilt hög grad för den statliga kulturad- ministrationen.

Under utbildningsdepartementet saknas i dag ett organ som har att ge statsmakterna underlag för beslut om mål för den statliga kulturpolitiken och förslag till åtgärder för att realisera dessa. Som en följd härav är inte heller långtidsplaneringen särskilt väl ut- byggd inom området.

Den organisatoriska splittringen inom den statliga kulturadministrationen är stor. Exi- sterande organ har i de flesta fall snävt sektorsinriktade uppgifter. Teater- och mu- sikrådet har tillsynsuppgifter för statlig eller statsunderstödd verksamhet inom teater-, dans— och musikområdena. Skolöverstyrelsen har genom folkbildningsbyrån inseende över

folkbildningsarbetet och de kommunala folkbiblioteken. Kungl biblioteket är till- synsmyndighet för de fyra stifts- och lands- biblioteken. Riksantikvarieämbetet är cen- tral myndighet för ärenden om forn- och kulturminnesvård och tillsynsmyndighet för landsantikvarieorganisationen. Riksarkivet är central myndighet för arkivfrågor och chefs- myndighet för landsarkiven. Stöd till tid- skrifter fördelas av tidskriftsnämnden. För musei- och utställningsområdena samt filmen saknas helt organ med övergripande ansvar för utvecklingen inom resp sektor. Frånva- ron av centralt organ inom museiområdet gör att åtta statliga museer är direkt underställda Kungl Maji. Tillsynen över utbildningsinsti- tutionerna inom kulturområdet är fördelad på fem olika organ. Vidare finns en rad organ med begränsade uppgifter, t ex organ i stipendieärenden.

En följd av det stora antalet sektorsinrik— tade organ och frånvaron av ett organ med mera övergripande uppgifter är att behand- lingen av anslagen inom kulturområdet är ytterligt splittrad. Anslagsframställningar från ca 50 myndigheter och institutioner redovisas i statsverkspropositionen på detta område. Delegering av uppgifter från utbildnings- departementet till organ med förvaltnings- och myndighetsuppgifter har endast kunnat ske i begränsad omfattning. I flertalet fall saknas lämpligt organ att delegera beslutan- derätten till. Representanter för intressenter utanför kultursektorn i fråga eller kulturom- rådet deltar i mycket begränsad om fattning i besluten. Kontakter och samarbete med för- enings- och organisationslivet liksom med andra samhällsområden har därigenom för- svårats. Insynen och inflytandet från tex folkrörelser och kommuner i besluten om de statliga kulturpolitiska åtgärderna är begrän- sad.

8.6.2—4 En ny organisationsstruktur

I den nya departementsorganisationen från år 1965 betonas departementens roll som stabsorgan för regeringen. Alla mer rutinmäs-

siga beslut bör i princip delegeras och depar- tementens arbete inriktas på övergripande planeringsfrågor särskilt i anknytning till propositionsarbetet. Kungl Maj .ts direkta ad- ministrativa uppgifter inom kulturområdet bör därför inte utökas utan i stället begrän- sas. Behovet av bättre samordning bör till- godoses i första hand genom en bättre sam- ordning på nivån närmast under departe- menten.

Den angelägna samverkan mellan kultur- området och andra samhällsområden om kul- turverksamhetens roll i den långsiktiga sam- hällsutvecklingen bör främjas också på de— partemental nivå. Detta är frågor som hittills behandlats i ringa eller ingen omfattning och som ställer nya krav på den framtida depar- tementsorganisationen. Samtidigt som en de- legering av rutinärenden bör ske tillkommer således nya uppgifter.

Kulturfrågoma utgör fn ett av utbild- ningsdepartementets fyra sakområden. Alla dessa områden kommer i framtiden att ställa ökande anspråk på departementsledningen. Om den nya kulturpolitik som kulturrådet föreslår skall kunna realiseras, kommer det att kräva en aktiv uppföljning på departe- mentsnivå under 1970-talet.

En rad reformförslag är även att vänta från andra utredningar de närmaste åren. Nuvarande departementsindelning kan med- föra att kulturområdet inte utåt får den profil som rådet anser motiverad. Kulturrå- det föreslår därför att ett nytt departement för bl a kulturärenden inrättas. Till detta bör föras ärenden inom hela det kulturpolitiska området inklusive radio, television och press. Till det nya departementet bör även föras frågor rörande stöd till ungdomsverksamhet, som i dag är formellt inordnade i kulturom- rådet. Idrottsärenden bör lämpligen också föras över till det nya departementet från jordbruksdepartementet. Kulturpolitiken bör således enligt detta förslag på sikt ses som en del av en samlad kultur-, idrotts- och ungdomspolitik.

Förslaget innebär alltså inte något särskilt kulturdepartement utan ett departement för i första hand kultur- och ungdomspolitik.

Det bör vidare övervägas om inte vissa frågor om samlingslokalstöd bör föras till det nya departementet.

Kulturrådet är medvetet om att frågan om inrättande av ett nytt departement inte kan bedömas isolerat. Det måste ses tillsammans med utformningen av den framtida departe- mentsorganisationen.

Även om departementsorganisationen ändras påverkar detta inte de grundläggande principerna i fråga om arbetsfördelning mel- lan departement och organ på nivån närmast under. På departementalt plan bör endast handläggas den typ av ärenden som enligt 1965 års principbeslut skall ligga på rege- ringsnivå. Tillkomsten av ett nytt departe- ment minskar inte behovet av en reform av den centrala kulturadministrationen i övrigt. I stället blir det i framtiden, oberoende av departementsindelning, nödvändigt med en delegering av uppgifter från departements- nivån.

Det finns enligt kulturrådets mening be- hov av ett centralt organ närmast under departementet. Det centrala motivet för att inrätta ett sådant organ är att öka insynen och inflytandet från bl a folkrörelser, kultur- arbetarorganisationer och kommunrepresen- tanter i fråga om de statliga kulturinsatserna. Detta organ bör ha ett allmänt ansvar för den statliga kulturpolitiken och uppgift att fortlöpande göra övergripande bedömningar av vidtagna åtgärder. Kulturrådet föreslår att det inrättas ett sådant organ, i betänkandet kallat det nya kulturrådet.

Förslaget om det nya kulturrådet byggeri ett avseende på de tankegångar som legat bakom bl a teater- och musikrådets till- komst. Sistnämnda organ kan karakteriseras som ett statligt serviceorgan snarare än för- valtningsmyndighet. Teater- och musikrådet äger sålunda inte rätt att — annat än på de punkter där bestämmelser direkt medger el- ler päfordrar detta — besluta i frågor av administrativ natur rörande vissa institutio- ner.

Det nya kulturrådet bör på motsvarande sätt vara ett serviceorgan, som biträder stats- makterna i kulturpolitiska frågor och lämnar

råd och stöd till landsting, kommuner och organisationer. Det nya kulturrådet skall allt- så inte bli ett ämbetsverk av samma slag som skolöverstyrelsen, universitetskanslersämbe- tet eller inom kulturområdet riksarkivet och riksantikvarieämbetet. Någon lagstiftning som ger det nya kulturrådet befogenheter att ingripa i lokala eller regionala angelägenheter förutsätts inte tillkomma.

Det kulturpolitiska området bör behand- las som en enhet på departementsnivå. Det är naturligt att så sker centralt även under departementet, varför det vore rimligt med ett centralt organ med motsvarande ansvars- område. Det nya kulturrådet bör därför ha ett allmänt ansvar för utvecklingen av sam- hällets insatser inom hela kulturområdet. I frågor av övergripande natur förutsätts sam- arbetet mellan det nya organet och berörda myndigheter inom kulturområdet ske genom olika former av samråd.

I arbetet på nivån under departementet ingår uppgifter av typen bidragsgivning, ad- ministrativ och teknisk rådgivning m m. När det gäller dessa frågor bör det nya organet inte ha ett direkt ansvar för hela kulturområ- det. Det direkta ansvaret bör begränsas till följande sektorer, nämligen teater, musik, dans, film, litteratur, konst, museer och ut- ställningsverksamhet. Avsikten är att få en bättre samordning av statens insatser inom resp sektor och sektorerna emellan utan att en onödigt stor administrativ enhet förden- skull inrättas.

Den föreslagna avgränsningen av det direk- ta ansvarsområdet för nya kulturrådet inne— bär att följande kultursektorer faller utanför ett sådant direkt ansvar, nämligen folkbild- ning, fördelning av kulturarbetarersättningar, utbildning inom kulturområdet, radio och TV, press, kulturminnesvård och arkivväsen. Kulturrådet återkommer i nästa betänkande till det administrativa ansvaret för fördelning av kulturarbetarersättningarna. Ansvaret för utbildning och kulturminnesvård behandlas av särskilda utredningar. I fråga om arkiv- väsendet för kulturrådet fram tanken på en särskild styrelse i vilken förutom statliga företrädare skulle ingå representanter för

den kommunala sektorn och organisations- livet.

8.6.5. Det nya kulturrådets ansvarsområde

Åtgärder för statsunderstödd teater-, musik- och dansverksamhet bör handhas av det nya kulturrådet. Undantag är utbildning och är- betsförmedling. Det betyder att huvuddelen av de frågor som fn handläggs av teater- och musikrådet bör föras över till det nya kultur- rådet. Även filmområdet bör innefattas i det direkta ansvarsområdet. Statens biografbyrås verksamhet, frågor om godkännande av film för offentlig visning, berörs dock inte.

Det nya kulturrådet föreslås vidare få ansvaret för bidragsgivning och rådgivning till lokal och regional biblioteksverksamhet. Ansvaret för de ärenden som nu handläggs inom skolöverstyrelsens bibliotekssektion bör därför, med undantag av utbildnings- verksamheten, läggas på det nya organet. Detsamma gäller det litteraturstöd som kan bli följden av väntade förslag från litteratur- utredningen. Kulturrådets förslag innebär att tanken på en särskild biblioteksöverstyrelse avvisas. Vidare bör handläggningen av tid- skriftsstödet överföras från den nyinrättade tidskriftsnämnden till det nya kulturrådet. Någon förändring av administrationen av presstödet föreslås ej.

I det nya kulturrådets ansvarsområde före- slås även ingå konst, museer och utställnings- verksamhet. Den exakta avgränsningen av vilka institutioner som skall föras till det nya organets ansvarsområde får avgöras i sam- band med ställningstagandena till förslagen från MUS 65.

8.6.6. Det nya kulturrådets uppgifter

Det nya kulturrådets uppgifter kan härledas ur de mål som bör ställas upp för det kulturpolitiska arbetet.

På grundval av dessa bör det nya kulturrå- det utforma operationella mål för de statliga insatserna. Resultaten av de statliga åtgärder-

na bör följas upp. Vidare bör det nya kultur- rådet medverka i en långtidsplanering av de statliga insatserna. Planeringen skall avse de ekonomiska och organisatoriska aspekterna, inte kulturverksamhetens form och innehåll.

Det nya kulturrådets allmänna verksamhet bör vara inriktad på rådgivning och utred- ning. Rådet bör yttra sig över anslagsfram- ställningar från institutioner och andra inom det direkta ansvarsområdet och göra en sam- lad avvägning av de anspråk som ställs på statliga medel inom dessa sektorer. Det bör fungera som remissorgan. Rådet bör även svara för viss fördelning av statsbidrag.

Rådet bör samarbeta med centrala organ och institutioner inom kulturområdet fram- för allt Riksteatern, Rikskonserter och Riks- utställningar.

Det nya kulturrådet skall även samarbeta med organ utanför kulturområdet tex med skolöverstyrelsen i frågor gällande insatser för den fria kollektiva skapande verksamhe- ten samt olika former av kulturell verksam- het inom skolan. Rådet förutsätts samverka med organ inom ungdoms- och idrottsområ— dena men också med organ inom tex det sociala området.

Den framtida kulturpolitiken förutsätter en nära samverkan mellan stat, landsting och kommuner. Inga formella förpliktelser som gör kulturinsatserna till ett kommunalt ålig— gande kommer att läggas på kommuner och landsting. Ett nära samarbete mellan det statliga organet och Svenska landstingsför- bundet och Svenska kommunförbundet är därför angeläget.

Rådet föreslås också ha nära kontakter med bl a folkbildningens och arbetsmarkna- dens organisationer. Kultur och arbetsliv bör därvid vara ett viktigt ämne för samråd.

Rådet bör ha kontakt med institutioner som sysslar med forskning inom kulturområ- det.

Det nya kulturrådet bör följa utvecklingen inom den privat drivna delen av kulturområ- det och i sina bedömningar och förslag till statliga åtgärder utgå från situationen på kulturområdet som helhet.

Rådet bör också svara för viss informa-

tionsverksamhet av praktiskt samordnande slag i kulturpolitiska frågor.

8.6.7. Det nya kulturrådets sammansättning och organisation

Det nya kulturorganet bör med hänsyn till det övergripande ansvaret ha förankring i olika intresseområden. Därigenom skapas de nödvändiga kontakterna utanför kulturområ- det för stöd och impulser från olika delar av samhällslivet.

Det nya organets styrelse föreslås få fem- ton av Kungl Maji utsedda ledamöter.

Styrelsen bör få följande sammansättning:

Ordförande,

sju ledamöter med bred samhällsorientering och allmänt god kännedom om kulturområ- dets förhållanden, en ledamot som företräder kommunerna, en ledamot som företräder landstingen, två ledamöter som företräder löntagarorgani- sationerna, en ledamot som företräder kulturarbetaror- ganisationerna, en ledamot som företräder folkbildningsor- ganisationerna samt en ledamot som företräder radio och televi- sion (radiochefen). Vidare föreslås det nya organet få tre nämn- der med följande ansvarsområden, nämligen

l. teater, dans, film och musik, 2. litteratur och bibliotek, 3. konst, museer och utställningar.

] kapitlet Lokaler för kultur- och för- eningsverksamhet föreslår kulturrådet att ett inordnande av den föreslagna omorganisera- de samlingslokalnämnden som en fjärde nämnd inom det nya kulturrådet bör över- vägas i samband med beredningen av sam- lingslokalutredningens och kulturrådets för- slag. _

Rådet förutsätts ta upp allmänna frågor, medan nämnderna behandlar frågor som gäl- ler deras sektorer. I nämnderna skall bidrags- frågor kunna avgöras.

Kulturrådet lägger inte fram någoti detalj

utarbetat förslag om det nya organets organi- sation, personal m m. Dessa frågor bör utre- das i särskild ordning. Det nya kulturrådet förutsätts kunna träda i funktion under sena- re hälften av år 1974.

9.1. Nuvarande förhållanden och pågående reformarbete

9.1.1. Samhällsägda lokaler

Kommunerna äger och förvaltar ett stort antal lokaler som används eller kan användas för kulturell verksamhet. Det är särskilda kulturlokaler som bibliotek, museer, konst- hallar, teatrar, konserthus, studielokaler, bio- grafer m m men också ett stort antal lokaler inom andra verksamhetsomrdden såsom sko- lor, sociala institutioner, idrottsanläggningar, fritids- och ungdomsgårdar, allmänna sam- lingslokaler och förvaltningslokaler.

När det gäller de särskilda kulturlokalerna varierar förhållandena betydligt mellan olika kultursektorer. Bäst är situationen för bib- lioteken. Sämst är den beträffande lokaler för skapande verksamhet. De särskilda kul- turlokalerna förvaltas i ökande utsträckning av kultumämnderna.

Utvecklingen när det gäller nya kommu- nala kulturlokaler har särskilt under 1960- talets senare del gått mot en integration, i vissa fall i form av s k kulturhus. De huvud- bibliotek som nu byggs har ofta plats för utställningar, musik- och/eller teateraktivitet och får därigenom kulturhuskaraktär. I KELP-undersökningen år 1969 (Kommunal ekonomisk långtidsplanering » enkät till kommunerna) angav mer än 150 kommuner — flertalet med mindre än 10 000 innevånare * att de hade behov av lokaler för mer än tre olika slags kulturaktiviteter. 100 kommuner planerade att använda en skola som stomme

Lokaler för kultur- och föreningsverksamhet

i ett kulturhus.

Bland de kommunala lokaler som inte primärt är avsedda för kulturell verksamhet är skolorna de viktigaste. Genom sin utform- ning och utrustning är dock skolorna ofta mindre lämpliga för kulturverksamhet. Bland bristerna kan nämnas olämplig rumsstorlek, för små möbler, olämpliga scener och för få och för små förvaringsutrymmen. Special- salar av olika slag har inte heller upplåtits i den utsträckning föreningar och andra öns- kat det.

Även i andra kommunala lokaler, tex fritids- och ungdomsgårdar och sociala insti- tutioner, hämmas kulturverksamheten av att lokalerna är olämpligt utformade och utrust- ningen otillfredsställande.

Skolor, ungdoms- och fritidsgårdar, sam- lingslokaler mm förvaltas och upplåts som regel inte av en och samma utan av olika kommunala styrelser och nämnder, vilket försvårar en samordning av utnyttjandet.

Landstingsägda lokaler som är särskilt avsedda för kulturell verksamhet finns i mycket liten utsträckning. Däremot är eko- nomiska bidrag från landstingen av avgöran— de betydelse för att lösa länsinstitutionernas lokalfrågor.

Staten svarar för lokaler för statliga och vissa statsunderstödda centrala kulturinstitu- tioner. I den mån staten svarar för regional kulturverksamhet t ex regionmusiken, följer därmed också automatiskt ett ansvar för lokalhållningen.

En betydande del av det samlade lokal- beståndet ägs och förvaltas av föreningslivet, i växande utsträckning med ekonomiskt stöd av kommunerna.

I landet finns drygt 700 Folkets hus och knappt 200 Folkets park. Vidare finns ett betydande antal samlingslokaler inom nyk- terhetsorganisationerna (Våra Gårdar — ca 1300 fastigheter) och landsbygdsorganisa- tionema (Bygdegårdarnas riksförbund — ca 400 fastigheter). Därutöver finns en lång rad lokala föreningar som äger lokaler främst avsedda för föreningens egen verksamhet.

Underhållet av föreningarnas lokaler har ofta av ekonomiska skäl blivit eftersatt. Önskvärda förbättringar har inte kunnat genomföras. Statens och kommunernas in- satser i form av bidrag och lån vid tillkoms- ten av lokalerna har varit otillräckliga.

Kyrkosamfunden disponerar över ett stort antal lokaler. Utom i vissa snabbt expande- rande tätorter råder ett visst överskott på gudstjänstlokaler.

Bostadsproducenterna, såväl de kommu— nala som de kooperativa och de privata, planerar i växande utsträckning in gemen- skapslokaler i nya bostadsområden.

9.1.5. Statligt stöd till lokaler lämpade för kulturverksamhet

Statliga medel till lokaler som kan användas för kulturell verksamhet kanaliserasi första hand på följande sätt.

1. Län och rekonstruktionsbidrag till all- männa samlingslokaler. Beslut fattas av Kungl Maj:t efter yttrande av statens nämnd för samlingslokaler.

2. Bidrag från de särskilda lotterier som ordnas till förmån för konst, teater mm. Beslut om bidrag fattas av Kungl Maj:t efter yttranden från bl a teater- och musikrådet och riksantikvarieämbetet.

3. Anslag till statliga kulturbyggnader från investeringsanslag under åttonde huvud- titeln. Kungl Maj:t beslutar om anslag efter förslag från byggnadsstyrelsen.

4. Statsbidrag till sysselsättningsskapande åtgärder enligt arbetsmarknadskungörelsen. Arbetsmarknadsstyrelsen beslutar.

5. Statsbidrag till skollokaler. Skolöver- styrelsen beslutar.

6. I vissa fall kan samlingslokaler, hobby- lokaler, mindre bibliotek etc få inräknas i låneunderlaget för statliga bostadslån. Lån utgår efter beslut av bostadsstyrelsen.

7. Bidrag till ungdomslokaler ur allmänna arvsfonden. Beslut fattas av Kungl Maj:t efter yttrande av socialstyrelsen. Vissa av dessa bidrag beslutas alltså av Kungl Maj:t och andra av olika myndigheter. De ärenden som behandlas av teater— och musikrådet tas oftast även upp inom statens nämnd för samlingslokaler. Förutom nämn- da myndigheter utför skolöverstyrelsens bib— liotekssektion ett service- och konsultarbete vid uppförande och inredning av kommunala bibliotek.

9.1.6. Vissa utredningar angående lokalfrågorna

Behovet av lokaler lämpade för kulturell verksamhet har berörts av olika utredningar. God bostad (bostadsstyrelsens tekniska byrå, 1970) innehöll förslag till normer för bostadsbyggande. Bl a föreslogs närlokaler (för ett boendeunderlag om 30—50 lägenhe- ter) samt lokaler i närcentrum (för ett boen- deunderlag om 800—1 000 lägenheter). Nya normer beräknas kunna utfärdas år 1972.

Statens planverk har i sitt arbete med anvisningar för planering av boendemiljön tagit upp behovet av lokaler för samvaro och kultur. Ett förslag till anvisningar beräknas bli framlagt under år 1972.

Servicekommittén tog i sitt betänkande Boendeservice 2 (SOU l970:68) upp beho— vet av servicelokaler i närmiljön och finansie— ringen av dessa. Kommittén kommer att ytterligare behandla dessa frågor i sitt fort- satta arbete.

Delegationen för bostadsfinansiering har i en promemoria berört vissa lokalfrågor (Ds In l97l:l7). På grundval av delegationens förslag föreslås (prop 1972172) ett nytt ram-

låtar:-le...!

system för bostadsbyggande som innebär att en gemensam ram för bostäder och service- lokaler införs fr o m är 1974.

Lokalfrågor tas också upp av en rad andra utredningar såsom bygglagutredningen, 1968 års beredning om stat och kyrka, glesbygds- utredningen och vissa utredningar inom kulturområdet _ filmutredningen och MUS 65.

9.1.7. Samlingslokalutredningen

Samlingslokalutredningen avlämnade år 1971 betänkandet Finansiering av allmänna samlingslokaler (SOU 1971192).

De allmänna samlingslokalerna skall enligt utredningen tillgodose föreningslivets behov av lokaler för egen verksamhet, behovet av lokaler för kulturaktiviteter och lokaler för debatt och aktiv fritidssysselsättning.

Flera skäl talar för att föreningslivet bör vara huvudman för lokalerna. Det ger en direkt förankring av lokalfrågorna i skilda intressegrupper. Det är en konsekvens av samhällets behov av och intresse för aktiva medborgerliga engagemang. Det ökar slutli— gen föreningslivets möjligheter att påverka den samhälleliga beslutsprocessen i lokalfrå- gor.

Andra skäl talar för ett kommunalt huvudmannaskap. Kommunens ekonomiska ansvar följs upp bättre genom ett ansvar även för detaljbesluten. Öppenheten för de för- eningslösas intressen gagnas kanske bäst genom samhällsägda lokaler. Ett integrerat byggande och förvaltande av olika lokaltyper kan förutsätta en gemensam huvudman.

Ansvaret för samhällets ekonomiska stöd till allmänna samlingslokaler bör enligt ut- redningen ytterst falla på kommunerna. De bör bära ansvaret för samlingslokalernas driftskostnader. Det statliga stödet bör utgå i form av bostadslån och anordningsbidrag, som ersätter nuvarande lån till samlingsloka- ler.

Utredningen anser inte att samhällets ekonomiska insatser förutsätter att samhället äger och förvaltar de allmänna samlingsloka- lerna. En samordning av lokalfrågorna anses

viktig. Framför allt måste ett bättre plane- ringsunderlag skapas. Utredningen föreslår att kommunerna till de kommunala bostads- byggnadsprogrammen knyter program- uppgifter för de samlingslokaler, till vilka ett särskilt statsstöd påräknas. Inte bara byggan- de i kommunal regi utan även byggande av andra huvudmän bör tas med. Det betonas att samordningen inte får bli ett självända- mål och att den inte motiverar ett samlat kommunalt huvudmannaskap ilokalfrågor. I de fall föreningslivet vill engagera sig i lokalfrågorna bör det i första hand stå som huvudman och i någon form äga lokalerna.

Lokaler i centra med fullständig service bör enligt utredningen vid en prioritering ges förtur före lokaler i närcentra. Därigenom kan ett grovmaskigt nät av fullständigt utrustade lokaler skapas som kan utjämna de nuvarande ojämna förutsättningarna för för- enings- och kulturliv.

Beslutanderätten i bidragsårenden mm bör i fortsättningen inte ligga hos Kungl Maj:t utan läggas på statens nämnd för samlingslokaler. I nämnden bör ingå repre- sentanter för samlingslokalföretagens riks- organisationer och kommunerna. En leda- mot bör bla utses av myndighet inom kulturområdet. I fråga om bostadslån före- slås bostadsstyrelsen eller eventuellt läns- bostadsnämnderna fatta beslut men viss samordning med sarnlingslokalnämnden för- utsätts.

9.2. Synpunkter och förslagi lokalfrågorna

9.2.1 Lokaler för olika typer av verksamhet

Lokaler för kultur- och föreningsverksamhet kan om man ser till verksamhetstyper indelas i tre huvudkategorier nämligen gemenskaps- lokaler, verkstadslokaler och föreställnings- lokaler.

Med gemenskapslokaler avses lokaler för informell samvaro, fester, föreningssamman- komster, diskussioner, studiecirklar m m.

Verkstadslokaler innefattar övningslokaler för teater, musik och dans, lokaler för arbete

med trä, metall, keramik, textil och andra material, mörkrum för fotoarbete osv.

Med föreställningslokaler menas lokaler för publikframträdanden inom olika kultur- former samt för föreläsningar, debatter o d.

Gemenskaps-, verkstads- och föreställ— ningsfunktionerna kan ofta förenas. Kultur- rådet anser att man bör sträva efter en bas av mångsidigt användbara lokaler. Det främjar kontakt mellan olika kulturformer och olika deltagare. Det bidrar till att lokalerna kan utnyttjas intensivt, vilket är angeläget ur ekonomisk synpunkt. Enligt kulturrådets mening går det inte att komma fram till några allmängiltiga lösningar av hur lokalbe- hovet för kulturändamål skall lösas tex ge- nom uppförande av kulturhus.

9.2.2. Lokaler i olika miljöer

Med hänsyn till lokalernas belägenhet kan de delas in i närlokaler och centrumlokaler.

Med närlokaler avses främst lokaler i bostadsområden och stadsdelar. Närlokaler- na kan i sin tur indelas i kvarterslokaler och lokaler i områdescentra.

I framtiden bör i än högre grad än i dag lokaler, lämpade för kulturverksamhet, pla- neras och byggas samtidigt med övrig bebyg- gelse. Flexibla samlingslokaler bör finnas i alla bostadsområden och i övrigt i miljöer där många människor samlas. Dessa närloka- ler bör i första hand vara gemenskaps- och verkstadslokaler.

Centrumlokaler innefattar lokaler i kom- munens centralort eller i större kommuner i större kommundelcentra. Där bör huvud- bibliotek och lokaler för större teater-, musik- och dansframträdanden, museum och liknande finnas. Då såväl investerings- som driftkostnader ofrånkomligen blir höga är det rationellt att söka kombinera olika funktioner. Även utifrån målet om en ökad samverkan mellan olika kulturformer är en sådan samordning önskvärd.

9.2.3. Samlokalisering och dubbel- utnyttjande av lokaler

Kulturverksamheten bör i stor utsträclnirng kunna dela lokaler med annan verksanhet. När ett dubbelutnyttjande inte är möjligt bör en gemensam lokalisering med ainan verksamhet ändå eftersträvas. Avsiktei är dels att få en överströmning av deltagare mellan olika aktiviteter och stimulera en samordnad verksamhet, dels att nå ett intensivt utnyttjande av lokalerna.

Dubbelutnyttjande kan ske med:

Skola Ungdoms- och fritidsgårdar o d Lokaler för hobbyverksamhet Lokaler för idrott och motion

Samlokalisering kan ske med:

Sociala institutioner (barnstuga, ålderd)ms- hem o d) Lokaler för idrott och motion Affärer Samhällsservice i övrigt (socialbyrå, fö'säk- ringskassa osv)

Stora praktiska och ekonomiska viister kan särskilt göras om skolan i större ut- sträckning utnyttjas för fritidsverksamhet och kulturaktiviteter. Mycket få skolor har dock medvetet planerats för detta. Det är viktigt att kommunerna i framtiden g'cr en sådan planering. Statsbidraget till skollokaler bör ändras så att det stimulerar ett dubbel- utnyttjande.

Vid planeringen av ungdoms- och fr:tids- gårdar har man ofta försummat möjligheten att underlätta ett mer allsidigt utnyttjan- de av lokalerna. Det statliga stöd som utgår bör kunna riktas så att det stimulerar til ett ökat dubbelutnyttjande av lokalerna.

Kulturlokaler, bl a folkbibliotek inordnas i allt större utsträckning i kommersiella centra. Sådana lösningar har fördelen av att underlätta för personer som är ovana vid kulturinstitutioner att söka sig dit.

9.2.4. Planering, förvaltning och finansiering av lokaler

Allmänt

Samlingslokalutredningen betonar vikten av att huvudmannaskapet för lokalerna så ofta som möjligt läggs på föreningslivet. Kultur- rådet delar i och för sig utredningens positiva syn på föreningslivets insatser för lokalfrå- gorna. Kommunerna har dock ansvaret för att tillhandahålla lokaler åt flertalet kommu- nala och kommunalt stödda institutioner. Kravet på samordning av olika lokalbehov och dubbelutnyttjande av lokaler bidrar till att kommunerna får ett ökat ansvar för lokalförsörjningen. Föreningsliv och kommu- ner kommer även i framtiden att behöva dela ansvaret för lokalhållningen.

Lokalfrågorna i en kommun — planering, finansiering och utnyttjande — måste mer än hittills ses som en helhet. Skolans, den kommunala kultur- och fritidsverksamhetens inkl idrottens och föreningslivets behov bör ses i ett sammanhang, när man planerar skolor, ungdoms- och fritidsgårdar, idrotts- anläggningar, kulturhus och liknande anlägg- ningar och när man stöder tillkomsten av föreningsägda lokaler. Detta förutsätter att kommunens styrelse eller någon av de kommunala nämnderna svarar för en helhets- bedömning av lokalbehovet och kontinuer- ligt bevakar att samplanering sker.

Kultumämnderna och de föreslagna sam- rådsorganen får förutsättas aktivt delta i be- handlingen av lokalfrågor.

De samhällsstödda lokalerna bör ställas till förfogande för den skapande verksamheten och annan förenings- och gruppverksamhet på kulturområdet utan hyra. Till föreningar som skaffat egna lokaler bör lokalkostnads- bidrag kunna utgå.

Statliga insatser

De investeringar som görs på lokalområdet måste ltnyttjas på bästa möjliga sätt. De statliga insatserna bör därför utformas så att de främjar lösningar som är rationella och ekonomiska men ändå står i samklang med

Kulturrådet har tillstyrkt ett utrednings- förslag (Ds U 1971:3) om övergång från investeringsbidrag till driftbidrag för skol- lokaler då detta kan komma att underlätta integration av skolan i olika servicecentra och en vidgad användning av lokalerna.

Vad beträffar förslaget i prop 1972:72 om gemensam ram för bostäder och serviceloka- ler anser rådet det värdefullt att lokaler vid byggnadskreditgivningen helt jämställs med bostäder. Berörda myndigheter bör dock noga följa utvecklingen så att bostäderna inte kommer att prioriteras på servicelokaler- nas bekostnad. Kulturrådet ansluter sig i princip till samlingslokalutredningens förslag att allmän- na samlingslokaler får belånas med statliga lån (bostadslån) och att anordningsbidrag skall utgå jämsides med det statliga länet.

Det organ som fattar beslut om fördel- ningen av det statliga stödet till samlings- lokaler bör ha förankring hos de parter som äger, finansierar och driver verksamhet i samlingslokalerna, på det sätt som samlings- lokalutredningen föreslagit.

En liknande princip ligger bakom försla- gen om sammansättningen av det nya kultur- rådet. Det nya kulturrådet kommer även om samlingslokalnämnden blir reorganiserad på föreslaget sätt att spela en viktig roll för lokalfrågorna. För att samordna de statliga insatserna för samlings- och kulturlokaler bör därför möjligheten av att inordna sam- lingslokalnämnden i det nya kulturrådet övervägas. Härigenom skulle kontakterna mellan staten, kommunerna och de lokal- ägande organisationerna underlättas. En av samlingslokalutredningen föreslagen medver- kan av de lokalägande organisationerna med information och service i bidragsfrågor be- höver inte påverkas. Det nya kulturrådets uppgifter kan därigenom begränsas.

Inordnande av den föreslagna samlings- lokalnämnden som en fjärde nämnd inom det nya kulturrådet bör övervägas. Om ett inordnande inte kommer till stånd bör det nya kulturrådet vara representerat i samlings- lokalnämnden.

10 , Samhällets ekonomiska insatser

10.1. Kulturutgifterna under ] 960-talet1

Kulturrådets redovisning av utgifter för kul- turändamål följer den avgränsning av det kulturpolitiska området som rådet gör (se 4.11). Vissa offentliga utgifter för kultur- ändamål tas därigenom inte med i redovis- ningen. Det gäller t ex vissa delar av anslagen för skoländamål, till utlandsinformation och till förvaltning av byggnadsminnesmärken. Grundprincipen har varit att endast ta med de utgifter som tas av skattemedel och som samhällets organ inom kulturområdet beslu- tar om. Driftutgifterna för radio och TV —— totalt 450 milj kr budgetåret 1970/71 —har således inte tagits med, eftersom de inte finansieras av skattemedel utan genom direk- ta avgifter från konsumenterna. För kommu- nerna är materialet begränsat till vissa år under 1960-talets senare hälft. I fråga om vissa kulturutgifter inom landsting och kom- muner, t ex utsmyckning av offentliga bygg- nader, saknas uppgifter helt eller delvis. Uppgifterna om de enskilda individernas kulturutgifter bygger på ett mindre exakt material än beträffande de offentliga kultur- utgifterna. (För ytterligare uppgifter om beräkningsmetodik se 2.12.1 och bilaga E i betänkandet.)

De offentliga driftutgifterna för kultur — alltså statens, kommunernas och lands- tingens sammantagna sådana utgifter — upp- gick år 1969 till ca 650 milj kr. Jämfört med år 1965 innebar det en ökning med ca 40 %

beräknat i fasta priser. De offentliga utgif— terna för kultur uppskattas för år 1970 till ca 784 milj kr. (Tabell 4)

År 1970 svarade kommunerna för 55 %, staten för 42 % och landstingen för 3 % av de sammanlagda offentliga driftutgifterna för kultur. Jämfört med år 1965 hade kommunerna ökat sin andel med 2 procent— enheter och landstingen sin andel med 1 procentenhet. (Tabell 4)

Offentliga investeringar i byggnader och utrustning inom kulturområdet — radio och TV inte medräknade — uppgick år 1969 till ca 44 milj kr, varav kommunerna svarade för 38 milj kr.

Mätt i fasta priser ökade de statliga kulturutgifterna med 83 % under 1960-talet från 71 milj kr till 130 milj kr. Ökningstak- ten har varit ojämn. De största realökningar- na skedde budgetåren 1963/64 och 1964/65. Kulturutgifterna utgör en mycket liten del — ännu inte en procent — av de totala statliga driftutgifterna. Andelen har dock ökat något under 1960-talet. (Tabell 4 och figur 2)

Landstingens driftutgifter inom kultur- området uppgick år 1970 till ca 23 milj kr. Mätt i fasta priser ökade utgifterna under 1960-talet från ca 4 milj kr till ca 11 milj kr. Kulturutgifternas andel av de totala driftut- gifterna vid landstingen har varit i stort sett oförändrad på en nivå av ca 0.25 %. Ök- ningen av kulturutgifterna speglar således

1 Sammanfattning av avsnitt 2.12 i betänkandet.

Tabell 4 Statens, landstingens och kommunernas driftutgifter för kulturändamål åren 1960, 1965, 1969 och 1970

1960 1965 1969 1970

Ökning un- der perio- den 1960—1969 Ökning un— der perio-

den

1965—1969

Genom snitt- lig årlig ök- ning under perioden 1960—1965 Genom snitt— lig årlig ök- ning under perioden 1965 —1969

Milj kr Milj kr Milj kr Milj kr

% % % %

Löpan- Fasta Löpan- Fasta Löpan- Fasta de pri- de pri- de pri- pri- ser pri- ser pri- ser ser ser ser

Stara Kulturutgifter 71 150 259 71 110 130 Andel av statens totala drift- utgifter, % 0,51 0,60 0,74 Andel av totala offentliga kul- turutgifter, % 45 40

Landsting Kulturutgifter 4 8 20

Andel av landstingens totala

driftutgifter, % 0,22 0,23 0,25 Andel av totala offentliga kul-

turutgifter, % 2 3

Kommuner Kulturutgifter b 179 370 130 203 Andel av kommunernas totala driftutgifter, % 3,7 4,5 Andel av totala offentliga kul- turu tgifter, % 53 57

Totala offentliga kulturutgifter 337 649

246 344 a Uppgifterna avser för staten budgetåren 1960/61, 1965/66, 1969/70 och 1970/71. 5 Uppgifter om kommunernas driftutgifter för kultur är 1960 finns ej tillgängliga. Anm: Fastprisberäkningen gjord med år 1960 som basår.

Löpan- de

pri-

ser

329

0,87

42 23

0,27

432

4,6 55

784

Löpan- Fasta de pri- pri- ser ser

265 83

471 211

Löpan- Fasta

de pri- ser

73

150 107

93

pri- ser

18

83

56

40

Fasta priser

10

Fasta priser

18

12

åå

30: Socialvård och socialförsäkring &” 255 : Försvursvösende'l' __—————__ : Undervisning ___?c;__ |5:/ ___—_—_____ : Offentlig förvaltning |O— 5: Hälsovård / : Kultura " r r | | i | 1962/53 53/54 64/55 55/65 55/57 67/68 68/69 69/70

& Kulturrådets beräkning av kulturutgifterna har lagts in i ett diagram som i övrigt utarbetats av riksrevisionsverket. Kulturutgifterna ökade under perioden från 0,49 till 0,74 %. Kulturrådets definition av kulturområdet medför att vissa mindre poster under försvarsväsendet och undervisning dubbelredo— visas. Källa: RRV:s årsbok 1971.

Figur 2 Statliga driftutgifter för olika ändamål i procent av driftbudgeten budgetåren

1962/63—1969/70.

endast en allmän expansion av landstingens verksamhet. (Tabell 4)

Kommunernas driftutgifter för kultur- ändamål var år 1970 ca 432 milj kr. Mellan åren 1965 och 1969 ökade utgifterna mätti fasta priser med 56 %. De statliga kulturut- gifterna ökade under samma period med 18 %. Driftutgifterna för kultur utgör inom kommunerna en större relativ andel av de totala nettodriftutgifterna än vad som är fal- let för stat och landsting. År 1965 var kul- turutgifternas andel 3,7 % och år 1970 4,6 % av kommunernas budget. (Tabell 4).

Samhällets satsning på kulturändamål va- rierar mycket mellan olika delar av landet även när man ser till den samlade effekten av statens, landstingens och kommunernas in- satser.

Mellan landstingens kulturinsatser finns betydande variationer (år 1969 från mindre än 2 kr till mer än 6 kr per invånare).

Skillnaderna mellan kommunernas utgifter i olika län är betydligt mindre än mellan landstingens relativt sett men betydligt stör- re om man mäter i absoluta tal (är 1969 från mindre än 40 kr till mer än 55 kr per invånare). Kulturutgifterna varierar med an- talet invånare på så sätt att utgifterna per invånare ökar med kommunstorleken. Un- dantaget är de minsta kommunerna som uppvisar den näst högsta utgiftsnivån.

De statliga driftutgifterna för statsunder- stödda teater- och musikinstitutioner, museer och verksamheten med Riksutställ- ningar är ojämnt fördelade över landet, om man ser till beloppet per invånare i de olika länen. Förklaringen torde vara, att statens insatser i stor utsträckning går till fasta institutioner, som endast finns i vissa län och i vissa kommuner. Det statliga stödet är så utformat att det medför förstärkta resurser till de kommuner och län som har råd att

bedriva kulturverksamhet i institutionsform. Det finns därigenom en betydande samvaria- tion mellan de statliga och de primärkommu- nala kulturutgifterna. De statliga kulturin- satserna inom de nämnda kultursektorerna har därför hittills snarare förstärkt än ut- jämnat geografiska skillnader.

Två kultursektorer dominerar kostnads- mässigt de offentliga driftutgifterna för kul- tur. Den ena omfattar bibliotek, press och litteratur. För denna belöpte sig kostnaderna år 1970 på 191 milj kr, motsvarande 24 % av hela de offentliga utgifterna. I huvudsak är det folkbiblioteken som står för denna kost- nadsandel. Teatern är den andra mera kost- nadskrävande sektorn med utgifter på 148 milj kr år 1970, vilket utgör 19 % av de offentliga kulturutgifterna. (Tabell 5).

Den kultursektor som får störst statligt stöd är teatersektorn. Budgetåret 1970/71 var beloppet 99 milj kr, vilket motsvarar 30 % av de statliga kulturutgifterna. Som andra område följer museisektorn, som tredje viss folkbildning och som fjärde kulturminnes- vård (tabell 5). Under 1960-talet har de olika sektorernas relativa andelar förändrats. Musei- och utställningssektorn, kultur- minnesvården och utbildningen inom kultur- området har fått en klart ökad andel av de statliga utgifterna. Teatersektorn och folk- biblioteken har fått en kraftigt minskad andel, medan övriga sektorers andelar varit relativt oförändrade.

De sektorer som dominerar landstingens driftutgifter inom kulturområdet är musei- och utställningssektorn (inkl konst och konstinköp), folkbildningssektorn och bib- liotekssektorn. År 1970 svarade dessa områ- den för tillsammans 82 % av landstingens driftutgifter för kultur (tabell 5). Musei- och folkbildningssektorema har liksom tea- ter, dans och musik ökat sina andelar under decenniet, medan bibliotekssektorn minskat sin andel betydligt.

Kommunernas kulturutgifter domineras helt av folkbiblioteken. Dessa fick år 1970 178 milj kr, vilket motsvarade 41 % av kom- munernas totala driftutgifter för kultur. När- mast i storlek kom utbildning inom kultur-

området — framför allt de kommunala musikskolorna — med 73 milj kr, dvs 17 % av totalutgiftema (tabell 5). Bibliotekens och musikskolornas andel av de totala kul- turutgifterna är lägst i de största kommuner- na. Där är i stället kostnaderna för stadsteat- rarna och orkestrarna relativt betydande.

Individernas kulturutgifter uppgick år 1969 till ca 4 miljarder kr. Mätt i fasta priser har utgifterna från år 1960 ökat med ca 48 % eller i genomsnitt med drygt 4 % per år (tabell 6). Det är i stort sett samma ökning som för den totala privata konsumtionen under perioden 1960—1968. Kulturutgifter- na ut.orde år 1960 ca 4,9 % av individernas totala konsumtion. År 1969 hade kulturut- gifternas andel ökat till 5,2 %.

Individernas kulturutgifter domineras av kostnader för köp av radio- och TV-mottaga- re och mottagaravgifter. År 1969 uppgick andelen för dessa kostnader till 42 % räknat i fasta priser. Den näst största posten, kostna-

Miljoner kr 5 000 4 ora 9 4000 " 3 000 *— 2 000 _ I 0110 — 370 259 20 Individer— Kommuner Stat Landsting nos kultur— Offentliga driftutgifter för kultur utgifier'

a Inköp av TV- och radioapparater, musikinstru- ment o dyl ingår endast i uppgifterna om indivi- dernas kulturutgifter.

Figur 3 Offentliga driftutgifter för kultur samt individernas kulturutgifter år 1969. Milj kr.

Tabell 5 Statens, landstingens och kommunernas driftutgifter för kulturändamål fördelade på sektorer åren 1965 och 1970.

Sektor Teater och dans

Musik

Mu seer, utställ— ningar,

konst

Kultur- minnes-

Folk- biblio- tek press, litte- ratur

Arkiv Viss folk- bild-

ning

Utbild-

ning inom kultur-

området

Kul tur— arbetar- ersä tt- ningar, sti- pendier

Övrig Summa

Foto, * kultur

film

År

Stata Kulturutgifter, milj krb

Andel av statens tota- la drift- utgifter för kulturända- mål, %

Landsting Kulturutgifter, milj krb

Andel av landstingens totala drift— utgifter för kulturända- mål, %

Kommunerc Kulturutgifter, milj krb

1965

1970

55

37

(0,2)

99

30

47

1965

14

10

(0,3)

1970

34

10

28

1965

19

13

38

1970

43

13

35 30

1970

38

12

1965

10

24

1965 1970 1965 1970

4 (0,2)

27 17 1

178

1970

39

12

30 17

1965

13

1970

35

11

73

1965 1970

5 14

0,3

1965 1970 1965 1970 1965 1970

(0,3) (0,3) 150

1 2 329

100 100

100 100

58 432

Tabell 5 forts.

Mu sik Museer, utställ- ningar, konst

Teater och dans

Sektor

Kultur— minnes-

vård

Folk- biblio- tek, press, litte- ratur Arkiv

Viss folk- bild- ning

Utbild- ning inom kultur- området Kultur- arbetar- ersätt— ningar, sti- pendier

Övrig Summa kultur

Foto, film

År 1965 1965

1970 1965 1970 1970

Andel av kom- munernas to- tala driftut- gifter för kulturända- mål, % 1 1 7 7

Totala offentliga driftutgifter inom kulturom- rådet, milj krb

148 63 81

Andel av to—

tala offent-

liga driftut-

gifter för

kulturända-

mål, %

19 8 10

b Löpande priser.

1965 1965 1970 1970

41

39 191

5 24

a Uppgifterna avser för staten budgetåren 1965/66 och 1970/71.

1965 1965 1965 1970 1970 1970

15 63 108

C Uppgifter om hur kommunernas driftutgifter år 1965 fördelade sig på kultursektorer finns ej tillgängliga.

1965

1970

15

1965 1970 1965 1970

1965 1970

13 100

8 100

Tabell 6 Individernas kulturutgifter åren 1960—1969 fördelade på kultursektorer.

1960 1965 1969

Förändring un— der perioden 1960—1969

Genomsnittlig årlig förändring under perioden 1960— 1 969

Mnjkr

%

hdnjkr

%

Mijr

% % %

Löpan- de priser

Fasta priser

Andel av in- divi— dernas totala kultur- ut if- må

Löpan- Fasta de priser priser Andel av in- divi- dernas totala kultur- utgif— ter

Löpan- de priser

Fasta priser

Andel av in- divi- dernas totala kultur- ut if- råa Löpan- Fasta de priser priser

Fasta priser

Teater och dans

Musik (därav skivspelare, skivor, band, bandspelare)

Museer, utställningar, konst samt musikinstrument

Litteratur Press Foto, film (därav fotoartiklar) Radio (därav apparater)

(licenser)

a Beräknat på fasta priser.

Totalt

22 36 (35) 65 200 526 355

(231) 688 (525) (163)

1 892

22 36 (35) 65 200 526 355 (231) 688

(525) (163) 1 892

(1,8)

11

28 19 (12)

36 (27)

(9) 100

Anm." Fastprisberäkningen gjord med år 1960 som basår.

28 18 110 104 (108) (103)

114 105 318 220 765 546 661 509 (507) (403) 714 675 (410) (390) (304) (285)

2710 2177

(4L8)

10 25 23 (19) 31 (18)

(13) 100

32

193 (190) 100 518 1157 696 (521) 1 317 (910) (407)

4013

16

183 (181)

87 312 581

448 (360) 1 175

(867) (308) 2 802

0,5 6,5

(6,4)

11 21 16 (13) 42 (31)

(11) 100

+ 45

— 27 +436

+408 (+443)

(+417)

+ 54 + 34

+159 + 56

+120 +10

+ 96 (+126)

+26

(+ 56) + 91

+ 71 (+ 73)

(+ 65) (+150)

(+ 89)

+121 + 48

— 3 +12

(+12)

+2 (+ 5) +6 (+ 6)

(+ 7) + 4

der för inköp av tidningar, utgorde 29 % i fasta priser. Samma sektorer har dominerat under hela decenniet. Köp av grammofon- skivor, skiVSpelare, ljudband och bandspelare samt konsertbesök har ökat mera markant. Utgifterna för teater har, mätt i fasta priser, minskat under perioden. Förklaringen torde vara de relativt oförändrade biljettpriserna på teaterområdet. (Tabell 6)

Figur 3 visar hur dominerande individer- nas kulturutgifter är — på det sätt som de här beräknats — jämfört med samhällets. Figuren ger dock inte en exakt bild utan anger endast storleksordningen områdena emellan.

10.2 Det samhällsekonomiska utrymmet för kulturinsatser

Rådets bedömningar av behovet av ekono- miska insatser från samhällets sida inom kulturområdet är präglade av en ambitions- nivå som är högre än den som gällt för 1960-talets kulturpolitik. Detta är helt naturligt eftersom rådet enligt förslagen till mål vill åstadkomma en breddning av de kulturella aktiviteterna så att de berör fler människor och människor i alla delar av landet.

Kulturrådet lägger fram sina förslag vid en tidpunkt när både stat och kommun måste ålägga sig restriktivitet i fråga om nya ut- gifter. Det begränsade utrymmet för ökningar av samhällsutgifterna har markerats genom den överenskommelse som år 1972 träffats mellan regeringen och de båda kom- munförbunden angående kommunal- och landstingsskatten. Syftet är att kommuner och landsting under de närmaste två åren skall avstå från skattehöjningar.

En svaghet i den hittills förda kulturpoliti- ken har varit det alltför korta planerings- perspektivet och frånvaron av allmänt accep- terade långsiktiga mål för insatserna. Utveck- lingen visar att det i ett trängt samhällseko- nomiskt läge oroande ofta blir kulturutgif- terna som prutningarna i första hand går ut över. Det politiska handlandet, bl a budget— besluten, måste visserligen av olika skäl ske

med korta steg genom marginella anpass- ningar. Det viktiga är att dessa steg på kulturområdet liksom på andra samhällsom- råden tas i medvetande om de långsiktiga målen. Kulturrådet vill ge underlag för en mer långsiktig planering.

Behovet av ökade ekonomiska insatser från samhällets sida är stort. Rådet utgår från att tillväxten av samhällets ekonomiska resurser ger möjlighet för att rådets förslag genomförs. Rådet räknar dessutom med en viss omfördelning inom statsbudgetens total- ram till kulturområdets fördel. Sådana rela- tiva omfördelningar har alltid skett och kom- mer att ske i framtiden. Det innebär alltså att kulturutgifterna förutsätts öka snabbare än utgifterna inom andra samhällsstödda om- råden. Därigenom ökar kulturutgifternas relativa andel av de totala utgifterna.

Kulturrådet visar i form av ett räkne- exempel hur de framtida samhälleliga kultur- insatserna kan fördelas med utgångspunkt i vissa antaganden om disponibelt samhälls- ekonomiskt utrymme mm. Enligt räkne- exemplet skulle de totala samhällsutgifterna för kultur vid 1980-talets början uppgå till inemot 2 miljarder kr eller mer än det dubbla i förhållande till i dag.

Trots en ökning av denna omfattning skulle kulturområdet förbli ett av de mindre statliga utgiftsområdena. Under 1960-talet ökade kulturutgifterna från 0,5 % till 0,7 % av de totala statliga driftutgifterna. Samti- digt ökade undervisning från 15 % till 19 % och socialvård och socialförsäkring från 27 % till 30 % (figur 2). Kulturrådets räkneexem- pel innebär att andelen kulturutgifter skulle öka från 0,7 % budgetåret 1969/70 till 1,5 % budgetåret 1981/82 under förutsättning att den årliga volymökningen av de statliga ut- gifterna uppgår till 5 %.

10.3. Kostnadsfördelningen mellan stat och kommun

Fördelningen av det organisatoriska ansvaret mellan stat, landsting och kommun för åtgärder inom kulturområdet har direkta konsekvenser också för den ekonomiska

ansvarsfördelningen. I princip bör det ekono- miska ansvaret för stat, landsting och kom- mun avse insatser på central resp regional och lokal nivå. Staten har dock enligt rådets mening ett ansvar även för regional och lokal nivå. De statliga insatserna bör bl a syfta till att minska skillnaderna i möjlighet till kultu- rell verksamhet i olika delar av landet samt stimulera till ett ökat ekonomiskt ansvars- tagande av landsting och kommuner inom kulturområdet.

Primårkommunerna svarar i dag för huvuddelen av samhällsstödet till kulturen (tabell 4). Kulturverksamhet är ett av de samhällsområden där de lokala insatserna i första hand är beroende av kommunala beslut. Någon statlig reglering förekommer inte. Kulturrådet lägger inte heller fram några förslag som innebär att statsmakterna lägger några nya uppgifter på primärkommu— nerna. Kommunerna förutsätts dock bygga ut och komplettera de insatser de börjat med.

Något preciserat mål för kostnadsfördel- ningen stat-kommun är det inte möjligt att ställa upp. Det går inte att förutse i vilken takt primär- och landstingskommunerna kan bygga ut sina anslag till kulturändamål. Därtill kommer att hela frågan om den kommunala ekonomin nu utreds av den statliga utredningen om kommunernas eko- nomi. Rådet förutsätter dock att staten mer systematiskt ån hittills tar ansvar för att möjligheterna till kulturell verksamhet är någorlunda likvärdiga i hela landet. Statens del av de totala samhälleliga kulturutgifterna får därför förutsättas öka snabbare än pri- märkommunernas. Om man däremot ser till landstingen blir läget annorlunda. Kultur- rådets starka betoning av ett ökat regionalt ansvar medför att landstingens andel av de offentliga kulturutgifterna — nu 3 % — förutsätts öka under 1970-talet.

Kommunernas och landstingens möjlig- heter att öka sina kulturinsatser de närmaste åren påverkas av nyss nämnda överenskom- melser mellan regeringen å ena sidan och Svenska kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet å andra sidan. Primär—

och landstingskommunerna uppmanas och rekommenderas att under tvåårsperioden 1973—1974 avstå från att höja kommunal- skatten resp landstingsskatten.

Mera principiella ställningstaganden till hur kostnadsansvaret för samhällsinsatserna i framtiden skall fördelas blir avhängiga av de beslut som kan komma att fattas med anledning av förslag från utredningen om kommunernas ekonomi. Det får emellertid enligt kulturrådets mening inte leda till att en ökning av de ekonomiska resurserna för kulturella ändamål stoppas upp i avvaktan på utredningens förslag.

Staten stöder kommunerna med generella bidrag, framför allt genom skatteutjämnings— bidraget. Det går inte att härleda vilken del av detta som går till kulturella ändamål. Metoden att med generella medel förstärka ekonomin hos de kommuner som har den lägsta skattekraften ligger i linje med de krav på decentralisering inom kulturområdet som rådet företräder. De kommunala organen får på så sätt möjlighet att själva prioritera mellan olika ändamål. Risken ligger i att ambitionsnivå och ekonomiska resurser va— rierar mycket mellan olika kommuner.

Kritik har riktats mot att statsbidrag ibland utformas så att de leder till en kostnadsövervältring på kommunerna. De nya statsbidrag som föreslås för kulturområ- det är så utformade att primärkommuner och landsting i förväg skall veta vilken bidragsnivå staten åtar sig att svara för.

Kulturrådet har övervägt att mer allmänt föreslå indexreglering av olika statsbidrag för att undvika att bidrag förlorar sitt realvärde. Rådet anser dock inte att det inom kultur- området fmns ett större behov än inom andra statsstödda områden av att få en sådan garanti mot realvärdeförsämring. Av särskil- da skäl förordar rådet dock indexreglering av bidraget till institutionsverksamhet på tea— terns, musikens och dansens område samt av studiecirkelbidraget.

10.4 Fasta bidrag och medel för tillfälliga insatser

10.4.1. Allmänna krav på stats- bidragssystemen

Bidrag som utgår enligt fasta principer är av grundläggande betydelse för det statliga stödet till kulturell verksamhet. Statsbidra- gen ger den nödvändiga stadgan i verksamhe- ten. De är en förutsättning för att institu- tioner, fria grupper och organisationer skall kunna knyta personal till sig och ge dem rimliga lönevillkor. De är också en förutsätt- ning för att institutioner och organisationer skall kunna göra en planering på sikt. Inom andra samhällsområden är fasta bidrag grun- den för de statliga insatserna.

Följande generella krav bör enligt kultur- rådet ställas på statsbidragen.

l. Statsbidragen bör utformas så att de tjänar uppställda kulturpolitiska mål.

2. Statsbidragen bör främja en utveckling som innebär att möjligheterna till kulturella aktiviteter blir så vitt möjligt likvärdiga i landets olika delar. Statsbidragen bör utfor- mas så att hänsyn tas till skillnaderna i fråga om geografisk struktur (befolkningstäthet, avstånd m m) i olika landstingsområden.

3. Statsbidragen bör utformas så att till- gängliga resurser används på ett sätt som den mottagande institutionen eller organisatio- nen anser ändamålsenligt. Bidragen bör ge den mottagande parten så stor frihet som möjligt i fråga om användningen utan att syftet med bidraget förfelas.

4. Bidragsbestämmelserna bör inte medge att olika statsbidrag utgår till samma ända- mål, varigenom en avsedd bidragsandel rub- bas.

5. Statsbidragen skall vara enkla att administrera så att tex vid beslut om en utökning av verksamheten den ekonomiska situationen är lätt att överblicka.

10.4.2—3 Medel för tillfälliga insatser

Inom kulturområdet är behovet av medel för tillfälliga insatser avsevärt större än inom många andra områden. Om en alltför stor del

av samhällsstödet är bundet, kommer de anslagsgivande myndigheterna att sakna möj- ligheter att stödja projekt som inte låter sig inpassas i givna bidragsnormer eller som kunnat förutses då en kulturbudget beslutas.

Varje kommun och landsting bör därför i sin budget avsätta medel för tillfälliga kultu- rella ändamål. Detta torde för övrigt redan vara fallet på de flesta håll men anslagen år otillräckliga. Även på central nivå bör finnas medel för särskilda kulturella ändamål. I dag har Kungl. Maj:t vissa sådana medel till sin disposition under riksstatsanslaget Bidrag till särskilda kulturella ändamål. Till Kungl. Maj:ts disposition står också behållningen av de särskilda lotterier som anordnas till för- män för konst, teater och andra kulturella ändamål.

Kungl. Maj:t bör även i fortsättningen diSponera medel för fördelning efter förslag av olika organ och institutioner. Det är väsentligt att också det nya kulturrådet till sin disposition får medel att fördela på olika projekt och för tillfälliga ändamål till vilka statsbidrag i övrigt inte kan utgå. Härigenom kan man tillgodose de behov som legat bakom förslaget om en statlig kulturfond.

10.5 Statliga organ och institutioner

I detta avsnitt behandlas de ekonomiska konsekvenserna av rådets förslag i fråga om statliga organ och institutioner. Organ och institutioner som behandlas av andra utred- ningar eller som rådet avser att behandla i sitt fortsatta utredningsarbete tas däremot i princip inte upp.

10.5.1 Det nya kulturrådet

I avsnitt 8.6 av betänkandet föreslås inrät- tandet av det nya kulturrådet. Kostnaderna under det första verksamhetsåret har upp- skattats till ca 2,5 milj kr. Samtidigt bortfal- ler utgifter för nuvarande centrala kultur- organ om 1,4 milj kr.

Det nya kulturrådet bör för tillfälliga insatser av olika slag disponera ett belopp om 2 — 3 milj kr per år i initialskedet.

10.5.2. Anslagen till de statliga kultur- institutionerna

En allmän tendens under senare åri fråga om anslagsgivningen till de statliga kulturinstitu- tionerna har varit, att detaljföreskrifterna minskats och att institutionerna fått bedriva verksamheten inom ramen för anvisade an- slag och meddelade allmänna bestämmelser.

Inom den statliga förvaltningen pågår sedan några år en försöksverksamhet med programbudgetering. Den innebär en över- gång från anslag inriktade på utgiftsslag till ändamålsinriktade anslag. Möjligheterna att delegera ansvar till de nivåer där produk- tionsansvaret faktiskt ligger underlättas. Kommunförbundet bedriver liksom staten försöksverksamhet på detta område. I den nuvarande statliga försöksverksamheten med programbudgetering ingår formellt ingen kul- turinstitution. Rikskonserter skall emellertid vid utnyttjandet av anvisade medel ta hänsyn till systemet med programbudgetering. En- ligt kulturrådets mening är anslag av den typ som tillämpas för Rikskonserter lämpliga att använda mer generellt för de statliga kultur- institutionerna.

Lönekostnaderna intar den dominerande delen av kulturinstitutionernas utgifter. Då nya former för anslagstilldelning införs för de statliga kulturinstitutionerna är det ange- läget att finna sådana lösningar, att institu- tionerna inte tvingas att inskränka sin perso- nal genom att full kompensation inte ges för merkostnader på grund av lönehöjningar.

Kulturrådet finner det otillfredsställande att staten inte har något inflytande över löneförhandlingarna för de centrala statligt stödda institutionerna. En möjlighet är att föra över förhandlingsansvaret till Statsföre- tagens förhandlingsorganisation. En annan utväg är att stat och kommun ges ett medinflytande i nuvarande förhandlingsorga- nisation, Teatramas riksförbund.

10.5.3 Stöd som fördelas av centrala organ

Det stöd som fördelas av de centrala kultur- organen kan vara av principiellt sett två olika

slag. För vissa former av bidrag har Kungl. Maji fastställt bidragsprinciperna eller i vissa fall bidragsnivån. Myndigheten har att utbe- tala bidrag för det fall att vissa kriterier uppfylls eller vid utbetalning av bidrag följa angivna regler. I fråga om den andra typen av stöd ställer Kungl. Maj:t endast ett belopp till förfogande, som får fördelas i form av bidrag eller tjänster på det sätt vederbörande organ finner lämpligt.

Det stöd som fördelas av de centrala organen själva består i sin tur av olika slag. Det kan vara i form av subventionerade tjänster (teaterföreställning, utställning eller konsert), kontinuerligt stöd till verksamheti en region (Riksteaterns regionala ensembler), punktstöd till särskilda aktiviteter (bidrag för genomförande av en konsert) och köp av en vara (konstrådets inköp).

Det är nödvändigt att skaffa sig en klarare bild av de centrala organens bidragsprinciper då det centralt fördelade stödet måste ses tillsammans med bidragen till regional verk- samhet. Av kostnaderna för Rikskonserters skolkonserter, interna konserter och allmän- na konserter svarar staten för ca 90 % av kostnaderna. Statsbidragsandelen i intäkter- na för Riksteaterns regionala ensembler är ca 2/3. I fråga om stadsteatrar och därmed likställda teatrar är andelen fn ca l/3.

I fråga om subventionerade tjänster och punktstöd till olika aktiviteter anser sig kulturrådet inte vilja förorda några enhetliga bidragsprinciper. Det är dock nödvändigt att uppmärksamhet ägnas åt statsbidragsandelen i olika aktiviteter. Andelen statsbidrag bör inte utan tillräckligt starka skäl variera.

Kulturrådet vill stimulera till ett ökat regionalt ansvarstagande för kulturverksam- heten och föreslår ändrade statsbidrags— former. Rådet ser det emellertid inte som möjligt att statsbidraget täcker en så stor del som tex 85 % av kostnaderna. De centrala organens bidrag till egna permanenta regio- nala verksamheter, tex Riksteaterns regio- nalt baserade ensembler, bör i princip inte heller vara högre än den subventionsnivå som uppnås genom det direkta statsstödet till regional verksamhet. Om de centrala organen

finansierar verksamhet på en högre subven- tionsnivå kommer det nämligen aldrig att vara ekonomiskt fördelaktigt för den regio- nala huvudmannen att satsa på regionala initiativ.

10.5.4. Svenska riksteatern

Den förutsatta ändrade inriktningen av Riks- teaterns uppgifter (6.3.2) får konsekvenser för bidraget till institutionen. De föränd- ringar i verksamheten som leder till ett ökat utgiftsbehov är samverkan med länsteat- rarna, distribution av föreställningar från Operan och Dramatiska teatern samt expert- och konsultfunktionerna. Minskningen av den egna produktionen och överförandet av de länsbaserade ensemblerna till andra hu- vudmän leder å andra sidan till ett minskat medelsbehov. Kulturrådet räknar med att uppkommande merkostnader istor utsträck- ning kompenseras genom de faktorer som minskar utgiftsbehovet.

10.5.5. Operan och Dramatiska teatern

Operans och Dramatiska teaterns verksamhet bör ha tre olika grenar. nämligen föreställ- ningar på hemmascenerna i Stockholm, före— ställningar för distribution genom eterme- dierna samt tuméföreställningar, bla för- medlade av Riksteatern.

Kulturrådet lägger fram förslag som med- för begränsade kostnadsökningar för de två teatrarna. Kostnader för turnéer förutsätts finansieras av Riksteatern. Någon större ex- pansion av driftutgifterna för de två teatrar- na beräknas inte ske under 1970-talet. Vissa merkostnader kan dock uppkomma genom att framträdandena i radio och television förutsätts bli en av teatrarnas instruktions- enliga uppgifter.

10.5.6 Rikskonserter

Rikskonserters verksamhet förutsätts i fram- tiden bli inriktad på i första hand fyra huvuduppgifter nämligen samverkan med länsorkestrarna och regionmusiken, distri-

bution av andra ensembler, egen komplette— rande produktion och expert- och konsult- uppgifter. Till detta kommer uppgifterna för fonogramproduktionen, för artistutbyte med utlandet samt för stöd och stimulans till det lokala musiklivet. Huvudansvaret för skol- konserter, intern konsertverksamhet och i mer begränsad utsträckning allmänna kon- serter förutsätts kunna läggas på regionala organ.

Vissa delar av Rikskonserters verksamhet kommer att behöva ökas under 1970—talet, vilket medför ett ökat medelsbehov. Över- föringen till regional nivå av vissa uppgifter medför å andra sidan en minskad belastning av Rikskonserters anslag. Innan en delegering av uppgifterna till regional nivå kan genom- föras i större utsträckning behövs en viss ökning av Rikskonserters anslag. Utgifter med anledning av konsertbyråutredningens förslag i fråga om fonogramproduktion m m beräknas inte under Rikskonserters anslag utan betraktas som insatser i privat drivna kultursektorer.

10.5.7. Regionmusiken

Det finns inte anledning räkna med att regionmusiken kommer att expandera i nå- gon större utsträckning under 1970-talet. En viss komplettering av personalen kan dock behövas på sina håll.

10.6. Bidrag till regional och lokal institutionsverksamhet

1061. Nuvarande statsbidrag

Statsbidrag till stadsteatrar och därmed lik- ställda teatrar utgår fn i form av dels grundbidrag, dels tilläggsbidrag. Grundbidrä- get utgår med belopp motsvarande 55 % av teatrarnas kostnader — i sin helhet eller upp till ett av Kungl. Maj:t fastställt belopp — ett visst spelår för löner och sociala avgifter. Tilläggsbidrag utgår varje budgetår med be- lopp motsvarande dels 55 % av en löneök- ning som beräknas motsvara förändringar av statstjänstemännens löner efter det budgetår

för vilket grundbidrag senast fastställts, dels 55 % av ökningen av de bidragsberättigade sociala avgifterna. Teater- och musikrådet beslutar med vilket belopp statsbidrag skall utgå. Till två teatrar utgår särskilda bidrag till turnéverksamhet.

Bidragsunderlaget höjdes år 1972. Vid omprövningen av bidragsunderlaget godtogs till skillnad från tidigare tillfällen inte hela den faktiska personalexpansion som skett sedan underlaget senast fastställdes. Kostna- derna för en del av personalökningen sedan budgetåret 1966/67 får således vederbörande kommuner helt svara för. En omprövning av hela det nuvarande bidragssystemet från år 1964 ställs i utsikt.

För de statsunderstödda yrkesorkestrarna prövar Kungl. Maj:t inför varje budgetår reSpektive orkesters framställning om bidrag. Kungl. Maj :t fastställer ett nettobidrags- beIOpp, som blir avgörande för volymen av verksamheten. Bidrag förutsätts utgå till orkesterföretagen från kommun eller från annat hål] med minst samma belopp som staten anvisar. Sedan spelåret är avslutat får orkestern tilläggsbidrag för icke förutsebara löneökningar som inträffat under spelåret. Särskilda bidrag utgår till Örebro orkester- stiftelse och Västerås musiksällskap som endast till en del består av professionella musiker.

Stödet till länsbibliotek och lånecentraler fördelas av skolöverstyrelsen. ] fyra län fungerar de statliga stifts- och landsbiblio- teken som länsbibliotek och har därför ett lägre länsbiblioteksbidrag.

Ett indirekt statsstöd utgår fri till läns- museerna genom det bidrag om 90 % som går till grundlönerna för landsantikvarier och i flertalet län dessutom för en amanuens.

10.6.2 Behovet av en ny bidragsstruktur

Staten bör ge stöd till ett nät av regionala kulturinstitutioner. Staten bör därvid ge landstingen generella bidrag som de kan fördela självständigt på institutioner och övrig regional kulturverksamhet. En sådan

utformning av statsbidragen är den naturliga lösningen på längre sikt. Regionerna får därigenom det fulla ansvaret för en regional kulturpolitik. Rådet räknar med att 1970— talet kommer att behövas för att omorgani- sera nuvarande lokala institutioner till regio- nala och för att komplettera dem med nya. Först då detta skett och sedan landstingen byggt ut sina insatser bör en konsekvent decentralisering kunna ske av hela ansvaret till regionala organ.

Kulturrådet finner de nuvarande bidragen till stadsteatrar och yrkesorkestrar otillfreds- ställande utifrån de mål rådet ställt upp och med hänsyn till föreslagna organisatoriska lösningar. Nya former för statsbidrag inom teater— och musiksektorerna bör därför sna- rast införas. MUS 65 har parallellt med kulturrådet arbetat fram bidragspriiiciper för länsmuseerna. Efter remissbehandlingen av de båda utredningarnas förslag bör det vara möjligt att komma fram till bidragsformer till länsmuseerna som ansluter till de bidrag som föreslås för teater-, dans— och musiksek- torerna. Rådet föreslår inga omedelbara för- ändringar av länsbiblioteksstödet. Förslag från litteraturutredningen måste avvaktas.

10.6.3 Regionalt samordningsbidrag

Inom flertalet län kommer det i en framtid i allmänhet att finnas länsbibliotek, läns- museum, länsteater, regionmusik och i vissa län ytterligare någon musikinstitution. Sta- ten bör stödja samordning och samverkan mellan dessa verksamheter och övriga kultur- aktiviteter. Däremot bör det på regional nivå inte finnas statligt anställda tjänstemän inom kulturområdet med undantag för helstatliga institutioner såsom landsarkiv och region— musikavdelningar. Vidgas länsbildningsför- bundet i reSpektive län till samarbetsorgan bör det vara naturligt att förstärka dess nuvarande kansli. Samarbetsorganets kansli får förutsättas överta de uppgifter som Riks- konserters, Riksteaterns och Riksutställ- ningars regionintendenter nu har. Förslag till regler för bidrag till regional samordning bör utarbetas av det nya kulturrådet.

& x_—

, Inidn'mmhm ! i'll MAISI'ÅNG

Söndagen 22 hill , ” lm mUmUDS Kladow ll HN LÅOEIAVSLU

4 ' . EKG-teamet fr. Sk '_'-_. .. * V . i o. ldgerunqdomar med!! ...-v .. " . ' , V _. _. i PINGSTVÅNNERNÅS . . . _..,f ._.".7 .

Välkomna! ,,,. Lif") f.., .

m alakonlerens , Neh l mfl." Sorg K” hdtnåtqågmut W FlllllPMlll . , " '

_| ' ! um tu IIOO och uno : HOLN Ok./vän..: mar—n. den 13 jun. Pastor um PETHRUS, STOCKHOLM mur on nur- mluluninr ue] ,mtlnnur . Kyrksaugaro Runo Eliasson. Halmstad _

i'lhm—erdt'rnu. hand"—ull r...... ht .,m ,d K'fkblli' I le "illnvIIlIPM wu .- -n ||. |. ' - ' _ ,,_,','_" '" "" HagaeiNordska .. _

vulhumnai

N|.. hmm.."

10.6.4 Statsbidrag till regionala och lokala teater-, dans- och musikinstitutioner

Bidragsformernas tillämpningsområde

Det bör skapas ett samlat bidragssystem för teater- och musikområdena. Bidraget bör avse i första hand institutionsverksamhet. Institutionsverksamheten medför betydande ekonomiska anspråk. Statsbidraget skall av- lasta de regionala och lokala huvudmännen en del av dessa anspråk.

I samband med att stödet till teater- och musikinstitutionerna reformeras bör dansens ställning särskilt beaktas. Det nya bidrags— systemet föreslås därför inte bara avse teater— och musikinstitutioner utan även institutio- ner med dansverksamhet.

Syftet med statsbidraget

Det allmänna syftet med bidraget är att staten skall garantera en ekonomisk grund för en institutionsverksamhet på regional nivå på många håll i landet.

De nuvarande bidragen till stadsteatrarna och yrkesorkestrarna är med ett par undan- tag bidrag till institutioner lokaliserade till vissa städer och ekonomiskt stödda av dessa. I några fall finns dock ett visst regionalt ansvar.

Det nya bidraget skall i första hand avse regional institutionsverksamhet och bör där- för konstrueras så att det stimulerar till regional verksamhet. Kulturrådet finner det mindre sannolikt att det kan bli möjligt att under de närmaste åren prioritera bidrag till nya, uteslutande lokalt arbetande institu— tioner.

Kommuner och landsting bör dela det direkta ansvaret för institutionerna. Även om länen är det naturliga verksamhetsom- rådet för en institution, bör givetvis samarbe- te mellan län vara möjligt.

Det nya bidraget bör stimulera till att nya regionala institutioner byggs upp. I den mån en lokalt verkande institution i en större stad också får ett regionalt ansvar blir det nöd- vändigt med en personalexpansion om inte verksamheten på lokaliseringsorten skall be-

En olikartad inriktning av institutionernas verksamhet kan bli aktuell. Bidragssystemet bör därför stimulera till utbyte mellan länen. Det är också angeläget att inte en viss konstgenre favoriseras. Inom tex musikom- rådet bör bidraget lika gärna kunna användas för jazzmusikensembler som för symfoni- orkestrar. " '

Bidragsmottagare bör vara institutionen som bedriver verksamheten. Staten har ingen del av huvudmannaskapet utan bidrar endast med ett ekonomiskt stöd.

Kulturrådet avvisar tanken på att utforma statsbidragsbestämmelserna så att en viss kvot av bidraget skall avse tex barn- och ungdomsteater. Rådet förordar i stället att i bidragsbestämmelserna tas in ett allmänt formulerat bidragsvillkor om att institution som får bidrag bör beakta att verksamheten så vitt möjligt blir tillgänglig inom institutio- nens hela verksamhetsområde. Vidare bör verksamheten ta särskild hänsyn till olika publikkategorier såsom barn, ungdom, lågut- bildade, äldre och invandrare samt personer som vistas på vårdinstitutioner av olika slag.

Bidragets konstruktion

Behovet av en kontinuerlig utbyggnad av stödet till nya institutioner nödvändiggör årliga omprövningar av bidragsunderlaget. Statsbidraget bör bygga på någon grund- läggande bidragsgrundande komponent. Man kan teoretiskt tänka sig bidrag per invånare i regionen, per besökare, per föreställning, per anställd av olika kategorier eller per anställd oavsett personalkategori. Enligt kul- turrådets mening bör det totala antalet anställda vara den bidragsgrundande kompo- nenten. Personalens storlek har en avgörande betydelse för verksamhetens omfattning men också dess kvalitet. Hur personalen används bör vara en fråga för institutionens styrelse och ledning att avgöra med utgångspunkt i målen för samhällets kulturpolitik. Kulturrådet föreslår att statsbidraget ut- formas som ett lönekostnadsbidrag. Staten bör bidra med viss procent av kostnaden för

ett antal personalenheter. Bidraget bör kon- strueras så att man vid fördelningen av bidrag inte behöver ta ställning till vad för slags personal som anställs. Statsbidraget bör inte endast avse lönekostnader för fast an- ställd personal. Bidraget bör intill en viss gräns, förslagsvis en tredjedel, kunna använ- das till att köpa tjänster. Bidragsunderlaget bör vara ett antal personalenheter. Även om antalet anställda blir den bidragsgrundande komponenten, bör man vid fastställandet av statsbidragsprocent ta hänsyn till de 20 — 30 % av teatrarnas och symfoniorkestrarnas kostnader som avser annat än personal. I första hand bör därvid kostnader för turnéer beaktas. Även kostnader för att ta emot gästSpel från andra institutioner och för att ordna tranSporter av publik till den egna institutionen bör kunna beaktas.

Statsbidrag per personalenhet bör utgå med viss procent av ett grundbelopp. Detta grundbelopp bör i utgångsläget vara den genomsnittliga lönekostnaden för samtliga anställda vid institutionerna inom resp sek- tor, räknat i helårsverken, under det år för vilket bokslut senast föreligger. I lönekostna- der ingår kostnader för lön och direkt utgående annan ersättning samt sociala kost- nader. Eftersom staten inte har något infly- tande över utvecklingen av lönenivån för de anställda vid institutionerna, är det naturligt att i fortsättningen liksom hittills knyta indexgarantin till statstjänstemännens löne- utveckling.

En indexreglering knuten till löneutveck- lingen bör bibehållas i det nya bidragssyste- met. Ett viktigt inslag i teater- och orkester- stödet under 1960-talet har varit det förhål- landet att staten svarat för en del av mer- kostnaderna för lönehöjningarna. Risken är annars stor att de nya bidragen får ett minskande realvärde. vilket medför en kost- nadsövervältring på landsting och kommu- ner.

En differentiering av statsbidragsprocen- ten bör kunna bli ett viktigt instrument för en kulturell decentraliseringspolitik. Till en regionalt verkande institution bör utgå bi- drag enligt ett högre procenttal än till den

lokalt verkande. Till nyinrättade institutio- ner bör under förslagsvis tre år utgå ett förhöjt bidrag. Under en institutions första verksamhetsår finns det en rad faktorer så- som information och anskaffande av utrust- ning som motiverar ett särskilt stöd. En högre bidragsprocent bör även beräknas för län med gles befolkning och stora avstånd.

I de grundläggande bestämmelserna för ett nytt bidragssystem bör inte ingå en uppräk- ning av de bidragsberättigade institutionerna som är fallet i nuvarande bestämmelser. Systemet bör vara öppet och medge att antalet bidragsberättigade institutioner kon- tinuerligt ökas. Västerås— och Örebroorkest- rarna bör omedelbart få statsstöd enligt de nya bestämmelserna.

Ansökningar om statsbidrag för institu- tionsverksamhet görs av vederbörande insti- tution. De bör ställas till Kungl. Maj:t men ges in till det nya kulturrådet. Rådet bör ha tillgång till ett yttrande från en samordnande instans inom varje region, nämligen lands- tinget. Yttrandet bör innehålla en bedöm- ning av vad som ur regional synpunkt är mest angeläget att satsa på samt en realistisk uppskattning av möjligheterna att på kom- munal och regional nivå ställa pengar till förfogande. Beträffande institution med verksamhet enbart i en eller ett par kommu- ner bör gälla att vederbörande kommun skall yttra sig i stället för landstinget.

Kostnaderna för det nya bidragssystemet

Vid sin beräkning av kostnaderna för det nya bidragssystemet förutsätter kulturrådet att staten tar på sig en större andel av kostnader- na för den regionala institutionsverksamhe- ten än vad som fn är fallet med bidragen till de lokalt anknutna institutionerna. Detta är en förutsättning för att stimulera lokala institutioner till ett regionalt ansvar och för att nya regionala institutioner skall upprät- tas.

Vid teatrarna finns i dag i 400 anställda. Kulturrådet räknar med att det i början av 1980-talet bör finnas en teater med regional verksamhet i flertalet län.

För att uppnå detta mål krävs en ökning med totalt minst ca 500 anställda. Utan att det innebär något ställningstagande till bi- dragSprocenten räknar rådet i sin beräknings- modell med en bidragsnivå för detta perso- naltillskott om genomsnittligt 65 %. Detta skall då bla täcka in statens andel av de merkostnader som uppkommer på grund av resor inom länen samt förhöjda bidrag i stödområdet. Bidrag till nuvarande teatrar beräknas med genomsnittligt 60 %. Med dessa utgångspunkter skulle statsbidragen till regionala teatrar budgetåret 1981/82 uppgå till 53 milj kr eller en ökning i förhållande till budgetåret 1972/73 med 22 milj kr.

Vid symfoniorkestrarna (exkl Västerås och Örebro) finns i dag knappt 400 anställ- da. Rådet förutsätter att vissa uppgifter tas över från Rikskonserter och att Västerås- och Örebroensemblerna kommer in i det nya systemet. En ny symfoniorkester beräknas tillkomma i norra Sverige. Vidare tillkommer mindre ensembler inom olika musikgenrer. För att nå detta mål jämte viss förstärkning av nuvarande orkestrar beräknas en ökning med 150 årsverken fram till budgetåret 1981/82. För personaltillskott beräknas en statsbidragsprocent om genomsnittligt 65 % och i övrigt med 60 %. Med dessa utgångs- punkter skulle statsbidraget till orkestrar öka med 10 milj kr till budgetåret 1981/82 (budgetåret 1972/73 11 milj kr).

1065. Bidrag till länsbibliotek, lånecentraler och folkbibliotek

Kulturrådet fäster stor vikt vid länsbibliote- kens verksamhet. Det statliga stödet bör därför kontinuerligt förstärkas. När den av statskontoret föreslagna kommunaliseringen av stifts- och landsbiblioteken genomförs bör de statliga medel som nu är anvisade till dem komma länsbiblioteken till del.

Nuvarande statsbidrag till utvecklingsverk- samhet vid folkbiblioteken bygger på att staten bidrar med kostnaderna endast under en begränsad tid. Det är därför främst kommuner med förhållandevis god ekonomi som kan utnyttja det statliga stödet. De

kommuner som bäst skulle behöva höja sin biblioteksstandard har däremot små möjlig- heter att dra nytta av stödet. Kulturrådet finner därför denna typ av stöd mindre lämplig. Bidraget till bl a utvecklingsverk- samhet vid folkbiblioteken bör på sikt av- vecklas och ersättas med andra former av stöd. Förslag från litteraturutredningen bör avvaktas.

10.6.6 Bidrag till folkparksverksamhet

Kulturrådet anser det utomordentligt angelä- get, att folkparksverksamheten får ett stat- ligt stöd för att utvecklas (6.7). De närmare formerna för stödet bör utredas av det nya kulturrådet. Statsbidrag i provisoriska for- mer bör kunna utgå på grundval av intern utredning inom FPC. Även bidrag till lokal- hållande organisationer såsom Folkets hus kan bli aktuella.

10.7 Bidrag till fri kollektiv skapande verksamhet

10.7.1 Kommunal verksamhet

Kulturrådet finner det önskvärt att kommu- nerna fullföljer utbyggnaden av musiksko- lorna. På sikt bör en motsvarande verksam- het byggas upp inom övriga konstområden. Den fria skapande verksamheten behöver, även då den drivs i kommunal regi, ett statligt stöd. Formerna för det statliga stödet bör dock utredas närmare.

10.7.2 Studiecirkelbidraget

Kulturrådet föreslår vissa ändringar i stats- bidragsvillkoren för studiecirklar för att be- stämmelserna bättre skall passa kultur- ämnena. Alla ändringsförslag medför inte direkta kostnadsökningar för staten. Indirekt gör de dock detta genom att de underlättar en breddning av studiecirkelverksamheten.

Förutom förslaget om ändrade studie- cirkelbestämmelser föreslås en höjning av bidragsnivån och en indexreglering av stats- bidraget. En höjning av studiecirkelbidraget

från nuvarande 30 kr till 40 kr per timme är önskvärd. Kulturrådet anser dock ändringar- na av bidragsbestämmelserna mer angelägna än den generella höjningen av statsbidraget. En höjning av statsbidraget per timme bör genomföras i två etapper under senare delen av 1970-talet.

1073 Lokalt aktivitetsstöd

Det nya kulturrådet bör utreda frågan om lokalt aktivitetsbidrag till fri kollektiv ska- pande verksamhet som inte är yrkesmässig och som bedrivs utanför studiecirkelns form och samtidigt svara för att en försöksverk- samhet kommer till stånd. Försöksverksam- heten bör i huvudsak finansieras av statliga medel. De statliga kostnaderna förväntas ligga i storleksordningen totalt 10 milj. kr. under en fyraårsperiod.

10.7.4 Lokaler och utrustning

En anpassning av statsbidragsvillkoren för skollokaler till fritidsverksamhetens och då särskilt kulturverksamhetens behov leder till vissa merkostnader för staten. Storleken kan beräknas först då ändringarna i nuvarande statsbidragsvillkor utformas. Samlingslokal- utredningen har bedömt det totala behovet av bidrag till samlingslokaler inkl utrustning till inemot 30 milj kr per år. Därtill kommer lån i form av bostadslån.

10.7.5 Ledarutbildning och metodutveckling

Kulturrådet föreslår att statsbidragen till folkbildningens ledarutbildning och metod- utveckling ökas. Enligt kulturrådets mening bör resurserna för verksamhet inom kultur- området fördubblas under 1970-talet.

10.7.6 Handikappstöd

Anslaget ”Bidrag till de handikappades kul- turella verksamhet” bör delas upp på de olika riksstatsanslag dit verksamheten ämnes- mässigt och organisatoriskt hör. Samtidigt

bör omfattningen av handikappstödet öka betydligt.

10.7.7 Stöd till centrala organisationer

Bidraget till studieförbundens organisations- kostnader bör ökas. Rådet ser en höjning av anslaget med ca 50% som rimlig under 1970-talet. Även bidragen till centrala orga- nisationer utanför folkbildningen bör succes- sivt ökas. Kulturrådet anser att ett ökat statligt stöd bör utgå till centrumbildningar- nas kulturpolitiska insatser. Storleken och utformningen av det statliga stöd som går över åttonde huvudtiteln blir dock beroende av de åtgärder som blir resultat av förslagen från utredningen rörande arbetsförmedling inom vissa yrkesområden (OLAF).

10.7.8 Arrangemangsbidrag

Kulturrådet föreslår att ett statligt bidrag till kulturarrangemang ersätter det nuvarande föreläsningsbidraget. Anslaget bör successivt höjas. Rådet ser en ökning i storleksord- ningen 2 milj kr per år som rimlig tills dess en tillfredsställande nivå nåtts.

10.79 De yrkesmässigt arbetande fria grupperna

Ett förstärkt statligt stöd föreslås till den yrkesmässiga fria kollektiva verksamheten (yrkesmässigt arbetande fria grupper). För- slagen avser i första hand grupper inom teater-, dans- och musikområdena. Stöd till fria grupper bör utgå i form av centralt fördelade bidrag och av bidrag till grupper som är anknutna till institutioner eller andra parter. Antalet grupper som får stöd bör ökas.

På kort sikt, innan andra bidragsformer hunnit byggas ut, bör i första hand medels- ramen för de centralt fördelade bidragen vidgas. Statsbidraget bör inte täcka större andel av totalkostnaderna än vad som gäller grupper som får stöd i annan form.

Statsbidrag kan utgå till grupp som knyts till kulturinstitution, antingen till en lokal

eller regional institution eller till Rikstea- tern, Rikskonserter och möjligen Riksutställ- ningar. Vid en anknytning till en regional (lokal) institution tar denna eller dess huvud— män ansvaret för det ytterligare ekonomiska tillskott som krävs som komplettering till statsbidraget. Vid anknytning av en grupp till Riksteatern eller Rikskonserter bör stöd utgå från resp institutions anslag.

Möjlighet bör även finnas att en grupp knyts till annan part (in en institution, nämligen ett landsting, en kommun eller en organisation (ideell förening). För sådana fall bör gälla motsvarande principer som för anknytning till en institution.

Under budgetåret 1972/73 beräknas ca 1,3 milj kr i statligt stöd kunna anvisas till fria grupper. Rådet anser att det statliga stödet fram t o m budgetåret 1981/82 bör kunna öka till 17 milj kr. Den största ökningen bör ske under periodens första del.

10.7. 10 Behovet av samhällsstöd till fri kollektiv skapande verksamhet

I tabell 7 görs en sammanfattande jämförelse mellan de statliga utgifterna för fri kollektiv skapande verksamhet budgetåret 1971/72 och den nivå för de statliga bidragen som rådet finner önskvärd budgetåret 1981/82.

Statens, landstingens och kommunernas insatser för fri kollektiv skapande verksam- het kompletterar varandra. Statens bidrag inom denna sektor har hittills helt domine- rats av stödet till folkbildningen. Kommuner och landsting ger också betydande bidrag till andra föreningar och organisationer samt driver viss verksamhet (främst musikskolor) i egen regi. Kommunerna har den direkta kontakten med föreningslivet. De har därför de bästa möjligheterna att göra insatser på de punkter där de i varje läge är mest angelägna.

I nuvarande statsbidragsbestämmelser

Tabell 7 Statliga anslag till fri kollektiv skapande verksamhet budgetåret 1971/72 och budgetåret 1981/82. Milj kr.

Ändamål Anslag budget- året 1971/7 2

Enligt kulturrå-

det önskvärd ni- vå för anslagen budgetåret 1981/82

Folkbildningsorganisationernaa därav studieförbundens organisationskostnader

ledarutbildning och metodutveckling inklusive pedago- gisk verk samhet för handikappade

Bidrag till de handikappades kulturella verksamhet, speciella folkbildningsåtgärderd

Övriga organisationer inklusive centrumbildningarb Studiecirklar — kulturämnenc

Lokalt aktivitetsstöd — försöksverksamhet och permanent stöd

Bidrag till kommunala musikskolor m m Arrangem angsbidrag

Yrkesm ässigt arbetande fria grupper

2,8 5 1,4 2 1,4 3 4,1 12 1,5 10 40 107 - 8 — 40 1,8 18 1 17 Summa 51,2 217

a b c d

Exklusive bidrag via AMS.

Omfattar bidrag enbart till studieförbundens kulturdel.

För hela studiecirkelverksamheten beräknas anslaget budgetåret 1981/82 till 335 milj kr. Här redovisat särskilt även om kulturrådet förutsätter att medlen fördelas på olika anslag.

inom denna sektor finns f n inga direkta kepplingar till landstingens och kommuner- nas bidrag och inga villkor om komplette- rande bidrag från dessa. Kulturrådet föreslår inte heller — med något undantag — villkor om bidrag från annat håll. Kommuner och landsting har dock funnit det nödvändigt att ge kompletterande bidrag för att inte t ex deltagaravgifter skall bli för höga.

Kulturrådets förslag leder därigenom in- direkt till ökade anspråk på kommun- och landstingsanslag då avsikten med förändring- ama i statsbidragen bl a är att stimulera till en volymmässig ökning av verksamheten.

10.8 Information och publikkontakt

Rådet föreslår att man i kommunerna, som ett komplement till institutionernas och organisationernas egna insatser, skapar en för alla parter gemensam servicefunktion för publikarbetet. Det lokala samarbetsorganet bör som regel vara ansvarigt för denna gemensamma funktion. Statsbidrag bör utgå till verksamheten. Stiftelsen Skådebanan bör kunna svara för fördelningen av statsbidrag och även svara för vissa centrala servicefunk— tioner, även om stiftelsen formellt inte är topporganisation för publikarbetet.

10.9 Insatser inom privat drivna kultursektorer

Kulturrådet diskuterar i kapitlet om kultur- områdets struktur (kapitel 5) situationen för privat drivna verksamheter inom kulturområ- det. Följande sektorer berörs därvid: bokpro- duktionen, bokförsäljningen, dagspress och tidskrifter, delar av musikområdet (produk- tion och distribution av grammofonskivor och tonband), telekommunikationer, filmen, den privata teaterverksamheten samt konst- marknaden.

De kulturpolitiska insatserna måste göras utifrån ett helhetsperspektiv på de offentliga och privata delarna av kulturområdet. En väg är att samhället t ex genom en kultur- institution vid behov gör kompletterande insatser inom en sektor som i övrigt drivs

privat. Rikskonserters produktion och distri— bution av grammofonskivor är ett exempel. En annan väg är ett direkt stöd till privat driven verksamhet. Presstödet och tidskrifts- stödet är exempel på sådana insatser. Pågåen- de utredningsarbete inom bl a litteratur-, press-, film- och konstsektorerna utgör en betydelsefull grund för att bedöma var ytter— ligare samhällsinsatser behövs och för att skapa utgångspunkter för fortsatta insatser. Det nya kulturrådet bör kontinuerligt följa utvecklingen inom den privat drivna delen av kulturområdet.

I sitt räkneexempel över de framtida statliga kulturutgifterna markerar kulturrå- det att insatser inom privat drivna kultur— sektorer bör få en hög prioritet (se tabellerna 9 och 10). Det rör sig bl a om verksamheter och medier — böcker, tidningar, tidskrifter, grammofonskivor och film — som har en central plats i människors kulturella aktivi- tet. Trots att utarbetade förslag för åtgärder inom alla sektorer ännu saknas, är det ofrånkomligt att markera behovet av insat- ser. Detta är nödvändigt för att kunna göra de erforderliga bedömningarna av de totala ekonomiska insatserna inom kulturområdet.

10.10 K ostnadsnivån för kulturell verksamhet

Kulturinstitutionernas verksamhet är — lik- som för övrigt också fri skapande verksam- het — personalintensiv och därmed kostnads- krävande. Av stadsteatrarnas och symfoni- orkestrarnas kostnader utgör genomsnittligt ca 80% personalkostnader. Både institu- tionsverksamhet och fri skapande verksam- het är till sin typ sådan att det är svårt eller omöjligt att genomföra rationaliseringar för att spara personal i någon mer betydande utsträckning. Även om vissa personalbespa- rande åtgärder är möjliga vid teatrarna och inom biblioteksväsendet kvarstår dock det

.grundläggande faktum att institutionernas verksamhet bygger på den personliga kontak- ten med besökarna. Kulturområdet är i det avseendet inte unikt. Situationen är likartad inom t ex utbildning och sjukvård.

Fasta priser med 1960 som basår Löpande Löpande pris pris 1960/61 1965/66 1968/69 1969/70 1969/70 1970/71 Operan (53)a 57 63 633 129c 138 Dramatiska teatern 13 32 32 27 54c 58 Stadsteatrar inom storstadsområden 10 20 23 21 37 40 Stadsteatrar utom storstadsområden 7 13 14 15 28 28 Yrkesorkestrar inom storstadsområden 9 19 27 27 49 52 Yrkesorkestrar utom storstadsområden 15 14 17 21 37 37

a Spelåret 1960/61 särskilt låg besökssiffra på grund av ombyggnadsarbeten. Om beräkningen görs med gtgångspunkt i 1961/62 års besökssiffror blir subventionen 33 kr per besök.

Exkl lönekostnadspålägg och hyreskostnader. c Inkl lönekostnadspålägg och hyreskostnader.

I tabell 8 visas hur samhällssubventionen till vissa kulturinstitutioner, mätt i fasta priser per besök, utvecklats under 1960- talet.

En rad faktorer har samverkat till den i tabellen återspeglade utvecklingen. 1960- talet har medfört en avsevärd förbättring av lönenivån för de anställda. En sådan förbätt- ring har varit ett viktigt inslag i samhällets kulturpolitik. Institutionerna har vidare dri- vit en lågpri5politik. De sjunkande biljett- inkomstema har nödvändiggjort en motsva- rande ökning av samhällsstödet, vilket också varit ett led i kulturpolitiken. Slutligen har personalen utökats och resurserna i övrigt förbättrats.

Under 1970-talet bör det knappast kunna bli fråga om en fortsatt lika stark ökning av stödet till institutionsverksamheten som un- der 1960—talet. Allt talar dock för att fram- för allt en kontinuerligt ökad lönenivå gör att samhällssubventionen kommer att behö- va öka utan att det därför är fråga om någon reell standardförbättring.

En stor del av eftersläpningen för de institutionsanställdas löner i relation till järn- förbara grupper får anses ha inhämtats. Fortfarande finns det dock låginkomstgrup- per bland de institutionsanställda. Institutio- nernas inkomster av biljetter och abonne-

mang har fått en minskad betydelse. Kultur- rådet förordar också en fortsatt lågprispoli- tik.

Vad beträffar den tredje faktorn som legat bakom den ökade samhällssubventionen under 1960-talet, nämligen personalexpan- sion och allmän nivåhöjning, räknar rådet med en betydande ökning av antalet anställ- da vid de regionala institutionerna och rela- tivt sett i ännu högre grad för de på liknande ekonomiska villkor arbetande fria grupperna. Tanken är inte att öka de ensembler som spelar för nuvarande publik utan att genom ökade insatser vinna nya publikgrupper.

10.1 ] Avgifter inom kulturområdet 10.1 1.1 Nuvarande förhållanden

Verksamheter för vilka det allmänna har ett ansvar kan generellt sett finansieras på två helt skilda sätt. Den ena metoden är att nyttjarna betalar kostnaderna genom avgif- ter. Den andra metoden, finansiering med skattemedel, innebär att i princip alla med- borgare delar kostnaderna. Anslag till verk- samheten i fråga ges över statens, lands- tingets och/eller kommunens budget. En kombination av de två vägarna är vanlig. Som exempel kan nämnas sjukvården och

större delen av samhällets verksamhet inom kultur- och fritidsområdena.

En kombination av finansieringsformerna används när man avser att nyttjarna skall stå för en del av kostnaderna eller när man inte kan ta ut hela kostnaden avgiftsvägen. Av- vägningen mellan skatte- och avgiftsfinansie- ring blir beroende av förhållandena inom varje särskilt område och av de mål som finns för samhällets insatser på området.

Den samhällsstödda kulturverksamheten finansieras på olika sätt inom olika kultur- sektorer. Vissa verksamheter finansieras helt med skattemedel, t ex biblioteken, arkiven och viss musei- och utställningsverksamhet. Radio- och TV-området — med bortseende från utlands- och skolradio — är det viktigas- te exemplet på en fullständig avgiftsfmansie- ring. En kombinerad finansieringsform är dock det vanliga. Det gällert ex teater- och musikinstitutionerna, folkbildningsorganisa- tionernas verksamhet och de flesta kommu- nala musikskolor. Fördelningen mellan sam- hällsstöd och avgifter varierar mellan olika verksamheter.

Debatten om avgifterna inom kulturom- rådet har i allmänhet gällt avgifternas bety- delse för konsumenterna. Förslag om avgifts- frihet inom alla kultursektorer har uppre- pade gånger förts fram. Förslag om sänkta eller slopade avgifter har också lagts fram av vissa institutioner. Olika institutioner och fria grupper har inom ramen för sin ordinarie verksamhet gett gratisföreställningar, främst av uppsökande karaktär.

Nära knuten till frågan om avgifter för olika tjänster är frågan om priset på sådana kulturprodukter, vars framställning eller distribution samhället stöder. Det kan gälla tidningar, tidskrifter, konst, konsthantverk och grammofonskivor. Hittills har samhället i första hand inriktat sitt stöd på lån av olika produkter, framför allt genom bibliotek och filmotek. När stöd har getts till press, tid- skrifter och film har det inte varit för att påverka priserna utan för att bibehålla en mångsidig produktion inom resp område.

De högsta avgifterna finns på teaterområdet. Den genomsnittliga biljettintäkten per besök vid samtliga statsunderstödda teatrar var spelåret 1970/71 ca 7:30 kr. Vid privatteat- rarna — liksom inom varieté, kabaret och liknande former av estradunderhållning — ligger biljettpriserna av naturliga skäl högre. De fria teatergrupperna håller som regel lägre priser än institutionerna.

Avgifterna för konserter är vanligen lägre än de för teaterföreställningar. Den genom- snittliga biljettintäkten per besök vid landets åtta statsunderstödda orkestrar var spelåret 1968/69 ca 2:95 kr (samma spelår för de statsunderstödda teaterinstitutionerna ca 7:25 kr).

På musei— och utställningsområdet tilläm- pas olika avgiftsprinciper vid olika institutio— ner. Vissa museer, konsthallar och motsva- rande har fri entré. Andra museer och konst- hallar har fri entré i vissa sammanhang, tex för sina fasta samlingar, vid mindre utställ- ningar eller vissa veckodagar, medan man i andra fall tar entré. Entréavgifterna är dock i de flesta fall låga (en krona eller därunder).

Folkbibliotekens tjänster står sedan länge kostnadsfritt till förfogande. Endast för Specialtjänster som kopiering, lokaluthyrning o d uttas avgift.

Sveriges Radios verksamhet finansieras — med undantag för skolprogrammen och ut— landsprogrammen _ med avgifter. Utslagen per lyssnar- resp tittartillfälle är avgiften utomordentligt låg. Apparatkostnaderna tor- de spela en väl så stor roll som avgifterna.

Deltagaravgifterna i studiecirklar varierar ganska mycket, bla beroende på ämne och antal studietimmar. Avgiften för de flesta cirklar ligger dock mellan 30—80 kr.

Avgifterna för den samhällsstödda kultur- verksamheten bör ses i relation till prisnivån inom privat drivna kultursektorer. På biogra- ferna var det genomsnittliga biljettpriset 6:85 kr spelåret 1970/71. Normalpriset på grammofonskivor ligger i dag kring 7 kr för Singelskivor och kring 28 kr för LP-skivor. Bokprisema varierar, om man bortser från

uppslagsverk och viss speciallitteratur, från ett par kronor ända upp till 60—70 kr per volym. Utanför pocketutgivningen är det ett fåtal titlar som betingar ett pris under 25 kr. Bokklubbar med rabatterade priser och bil- lighetsserier förekommer dock.

Prisdifferen tiering

Inom den samhällsstödda kulturverksam- heten och särskilt inom institutionerna arbe- tar man i stor utsträckning med enhetliga grundavgifter oberoende av innehållet i och kostnaderna för det enskilda programmet. Grundavgifterna modifieras däremot genom en omfattande prisdifferentiering. Med pris- differentiering menas då olika priser för en och samma vara eller tjänst, utan att prisolik- heterna kan motiveras av kostnadsolikheter. Prisdifferentieringen på kulturområdet är av en rad olika slag. Mängdrabatt i form av abonnemang och grupprabatter förekommer vid teaterföreställningar, konserter och delvis också vid utställningsbesök. Exempel på pris- differentiering efter varans eller tjänstens funktion är det utbud som ingår som ett led i skolans arbete och en stor del av den uppsökande verksamheten.

Prisdifferentiering efter betalningsförmåga är vanlig. Motivet är att undanröja ekono- miska hinder för de betalningssvaga grupper som är möjliga att avgränsa. Prisdifferentie- ring på tidsmässiga och/eller geografiska grunder förekommer också. Som exempel kan nämnas matinéer och uppsökande verk- samhet. På teatrar och biografer och i kon- sertlokalerna finns slutligen en differentie- ring efter platsen i salongen. Här är det närmast fråga om en skillnad i de tjänster man erbjuder.

Avgifternas andel av totalin täktema

De samhällsstödda kulturinstitutionerna förefaller under 1960-talet i allmänhet ha drivit en lågprispolitik.

Man har undvikit att låta den höjda kostnadsnivån slå igenom i form av höjda biljettpriser. Andelen rabatterade biljetter

har ökat. Somliga institutioner har dock genomfört begränsade avgiftshöjningar. Sam- tidigt har vissa museer gått över till fri entré.

För samtliga statsunderstödda teatrar har avgifternas andel av totalintäkterna sjunkit från 34 % spelåret 1960/61 till 15 % spelåret 1970/71. Utvecklingen för musikinstitu- tionerna är likartad med den inom teatern men avgifternas andel av de totala intäkterna är ännu lägre. Vid de samhällsstödda orkest- rarna sjönk de från 14% spelåret 1960/61 till 8 % spelåret 1970/71. Entréavgifterna vid större samhällsstödda museer och konsthal- lar torde budgetåret 1969/70 ha utgjort något över 10 % av omslutningen.

Entréavgifterna vid de samhällsstödda kul- turinstitutionerna (exkl folkbiblioteken) uppgick verksamhetsåret 1969/70 till ca 26 milj kr eller 11 % av den totala omslutningen om 238 milj kr.

Avgifternas betydelse för konsumenterna

De sociologiska undersökningar som gjorts om människors attityder till och deltagande i kulturverksamhet av olika slag har visat på en rad olika hinder för deltagande. De vanligaste hindren har visat sig vara (utan inbördes rangordning) bristande informa- tion, bristande tid, trötthet, svårighet att vara hemifrån, olämplig tidpunkt samt höga kostnader. Till detta bör läggas sociala och psykologiska barriärer av olika slag.

Kostnaderna för ett institutionsbesök är alltså endast ett av flera hinder. Hur viktig kostnadsfrågan är inom olika grupper är inte klarlagt. Enligt vissa undersökningar förefal- ler kostnadsfrågan vara relativt betydelsefull för vissa grupper.

10.1 1.2 Kulturrådets synpunkter på avgiftsfrågoma

För de kulturinstitutioner som är kombine- rat skattemedels- och avgiftsfinansierade har under 1960-talet skett en betydande för- skjutning i proportionerna mellan dessa fi- nansieringsformer. Avgifternas andel har minskat. Samtidigt har avgifterna, räknade i

fast penningvärde, sjunkit. Driftkostnadema har i allt större utsträckning kommit att täckas av skattemedel. Kulturrådet förordar en fortsatt lågprispolitik och för vissa institu- tioner full avgiftsfrihet. Där avgifter bibe- hålls bör de differentieras. För barn, gamla och handikappade bör kulturutbudet i stort sett vara fritt och genom ökad uppsökande verksamhet bör det fria kulturutbudet vidgas till nya grupper.

Folkbibliotekens tjänster tillhandahålls av- giftsfritt, vilket med all säkerhet bidragit till bibliotekens ställning som den mest besökta kulturinstitutionen. Avgiftsfriheten för folk- biblioteken bör vara en självklar del av den fortsatta bibliotekspolitiken.

MUS 65 väntas föreslå att avgifterna för inträde till de statliga museernas utställ- ningar och evenemang avskaffas. Kulturrådet stöder detta förslag. Ett genomförande krä- ver dock att museerna kompenseras för inkomstbortfallet och att de får den ekono- miska rörelsefrihet som inkomsterna av in- trädesavgifterna i dag ger.

Situationen inom teaterområdet och mu- sikområdet är i vissa avseenden likartad. En lågprispolitik har dominerat. Avgifterna har i dag en förhållandevis liten betydelse för finansieringen av verksamheten. Kulturrådet anser det helt orealistiskt att anta att avgif- terna i framtiden skulle kunna få en väsent- ligt större betydelse. Även kraftigt höjda biljettpriser skulle sannolikt endast margi- nellt kunna påverka institutionernas ekono- mi. På längre sikt måste man tvärt om acceptera att avgifterna får en minskad betydelse för finansieringen av teater— och musikinstitutionernas verksamhet.

Ur kulturpolitisk synpunkt talar flera skäl mot att ge avgifterna en ökad betydelse. Institutionernas arbetsmöjligheter skulle för- sämras genom en ökad avgiftsfinansiering. I uppgifterna ingår att presentera konstnärligt angelägna produktioner trots att det ofta är svårt att förutse publikintresset och därmed inkomsterna. Ett ökat beroende av biljett- intäkterna skulle försvåra sådana produk- tioner. Effekten av de stora subventionerna till kulturinstitutionerna kan förfuskas om

de skulle tvingas till en helt annorlunda prispolitik. Kulturrådet förordar därför en fortsatt lågprispolitik för teater- och musik- institutioner.

Rådet anser sig sålunda inte kunna för- orda ett generellt avskaffande av entré- avgifterna vid teater- och musikinstitutio- nerna. Ett avskaffande av avgifterna inom teatersektorn skulle vid oförändrad omfatt- ning av verksamheten innebära en utgift budgetåret 1970/71 på 22 milj kr. Det är sannolikt att ekonomiska resurser av betyd- ligt mindre storleksordning kan ge större effekt om de sätts in på det sätt som sker i dag, genom rabatter till särskilda grupper och genom uppsökande verksamhet.

Radio och television är nästan helt avgifts- finansierad. Kulturrådet går i betänkandet inte närmare in på de olika aspekterna av radioverksamhetens ekonomi. Rådet finner det dock angeläget att avgiftsfrågoma i den fortsatta behandlingen av radions ekonomi tas upp till förutsättninglös diskussion och att bl a möjligheterna till differentierade avgifter prövas för vissa grupper i samhället.

För finansieringen av den fria skapande verksamheten t ex i studiecirkelns form spelar avgifterna en relativt stor roll. Det statliga och kommunala stödet är avgörande för hur stora avgifter som måste tas ut. Kulturrådets förslag till ändringar i bidrags- villkoren för studiecirkelverksamheten är i första hand avsedda att göra villkoren bättre anpassade till kulturverksamheten. Arrange- mangsbidraget bör kunna bidra till att före- ställningar och konserter med låga avgifter kan komma till stånd. De statsbidrag som föreslås tillkomma i framtiden för bla den kommunala musikskoleverksamheten bör kunna bidra till att sänka avgifterna eller i varje fall minska behovet av avgiftshöjningar.

Vid beslutsfattandet i avgiftsfrågoma — bl a valet av prisnivå och graden av pris- differentiering — bör den enskilda institu- tionen ha stor frihet. Det anslagsprövande organet måste dock bedöma storleken av institutionens inkomster och därmed den allmänna avgiftsnivån. Detsamma gäller gi- vetvis frågan om avgiftsfrihet.

Det statliga stöd till regionala kultur- institutioner som kulturrådet föreslår är ut- format så att kommuner och landsting helt får svara för den ökning eller minskning av samhällsstödet som uppkommer genom för- ändringar i institutionernas inkomster. Det är nämligen inte lämpligt att staten har något inflytande över avgiftsnivån vid de kommu- nalt stödda institutionerna. En viss avstäm- ning mellan avgiftsbeslut inom statliga och icke-statliga institutioner är dock önskvärd, framför allt i områden där båda typerna förekommer.

Kunskaperna om avgifternas roll för insti- tutionsbesökarna behöver ökas. Därför be- hövs viss forskning och försöksverksamhet som det nya kulturrådet bör ta initiativ till.

Samhället kommer sannolikt att behöva göra ökade insatser till stöd för produktion och distribution av kulturvaror. Sådana åt- gärder är inte nödvändigtvis förknippade med en viss av samhället styrd prissättning på produkter som kulturinstitutionerna eller samhällsstödda organisationer producerar el- ler förmedlar. Motivet för samhällsinsatserna har i varje fall hittills i första hand varit att bibehålla en mångsidighet inom ramen för den prisnivå som bestäms av andra faktorer. I vad mån samhällsorgan vill föra en aktiv prispolitik är en särskild fråga.

10.12 Samhällets kulturu [gifter fram till början av 1980-talet, ett förslag till prioritering

Det begränsade samhällsekonomiska utrym- met gör att prioriteringen mellan de anspråk som förs fram får stor betydelse. Detta gäller såväl mellan olika områden som inom ett område. För att prioriteringar skall kunna göras krävs det lämpliga metoder. En viktig del vid prioriteringen är att besluten för den närmaste budgetperioden fattas dels utifrån en klar bild av utvecklingen under den närmast bakomliggande tiden, dels med ut- gångspunkt i den önskvärda utvecklingen på längre sikt.

I betänkandet visas hur man i tabellform (tabell 10.13) kan belysa de enligt rådets

mening önskvärda långsiktiga prioritering- ama av statens insatser inom de olika kultur- sektorerna mot bakgrund av de tidigare insatserna. Översikten är indelad i följande huvudgrupper, nämligen för kulturområdet gemensamma ändamål, kulturinstitutioner, fri kollektiv skapande verksamhet, insatser inom privat drivna kultursektorer (litteratur- stöd, presstöd etc), kulturarbetarersättningar och stipendier samt utbildning inom kultur- området. Därutöver har en uppdelning gjorts inom vissa huvudgrupper.

Tabell 9 återger i starkt komprimerad form den enligt rådet önskvärda framtida utvecklingen av den statliga kulturpolitiken uttryckt i ekonomiska termer. Utgifterna (som uttrycks i 1972/73 års prisnivå) avser volymökningen av det statliga stödet. Kost- naderna för en höjd lönenivå förutsätts ligga utanför de angivna siffrorna som alltså är uttryck för en reell utbyggnad av verksam- heten eller bidragsgivningen.

Syftet med översikten är att med utgångs- punkt i kulturrådets värderingar och övervä- ganden göra ett räkneexempel som visar hur de ekonomiska insatserna kan fördelas vid ett visst förutsatt ekonomiskt utrymme. Tonvikten läggs på volymförändringar ut- tryckta i procent. Blir det ekonomiska ut- rymmet för hela kulturområdet större eller mindre än rådet förutsatt bör den procen- tuella volymökningen för samtliga sektorer ökas resp minskas i motsvarande män. Det väsentliga är att man behåller relationerna mellan volymökningarna mellan de olika sektorerna och därmed deras relativa andel av de totala statliga insatserna. För att visa den nivå som stödet skulle uppnå med den förutsatta expansionstakten redovisas i tabell 9 även de beräknade utgifterna budgetåren 1977/78 och 1981/82. Dessa siffror kan sedan jämföras med de för budgetåret 1972/73 anvisade anslagen. Ett mer detalje- rat uttryck för den förordade inriktningen av de statliga insatserna är de förskjutningar i procentuell fördelning av de statliga kultur- utgifterna som visasi tabell 10.

För de sektorer som rådet inte går närma- re in på, t ex insatser inom privat drivna

Tabell 9 Statliga driftutgifter för kultur budgetåret 1972/73 samt räkneexempel för perioden 1973/74—1981/84.

Utgifter Genom snittlig årlig volym förändring av u t- gifterna (fasta priser), % 1960— 1 965 19 65 — 1969

Utgifter 1972/73 enligt stat Räkneexempel Genomsnittlig årlig volym förändring av ut- gifterna (fasta priser), % 1973/74—1977/78 Beräknade utgifter budgetåret 1977/78a Genomsnittlig årlig volym förändring av ut- gifterna (fasta priser), % 1977/78—1981/82

Beräknade utgifter budgetåret 1981/82a

Statliga driftutgifter för kultur, totalt

För kultur- området ge- mensamma än-

damål

Kulturinsti-

tu tioner

Fri kollektiv

skapande

verksamhet

Insatser inom privat drivna kultursekto-

rer

Kulturarbetar- ersättningar och stipen- dier

Utbildning inom kul- turområdet

% mkr

ann ++

425

+10

622

+12 977

%

KOCK

++

+69 +21

mkr

4,4

28

61

%

+11 + 7

mkr 252 317 395

%

+16 + 2 +l4 +l9

mkr

63

108 217

% mkr

+ 7 +20

42

(+13) (68)

(+25) (164)

% mkr

(+24)

(42)

(+12) (66)

% mkr

+14 +16

47

(+ 6) (59)

(+ 6)

(75)

a Utgifterna uttryckta i 1972/73 års priser eller prisnivå.

Tabell 10 Procentuell fördelning av de statliga kulturutgifterna på olika kultursektorer vissa år samt fördelning budgetåret 1981 /82 enligt kulturrådets räkneexempel.

1965/66 1969/70 1972/73 1981/82

För kulturområdet gemensamma ändamål 4 7 I 6

Nya kulturrådet (teater- o musikrådet

m m) 0 0 0 0 Medel för tillfälliga insatser, dis-

ponerade av nya kulturrådet _ — — 1 Bidrag till utgifter av investerings-

karaktär, medel för tillfälliga in- satser, disponerade av Kungl Maj:t m m 4 7 1 5

Kulturinstitu tioner 70 6 7 5 9 39

Teaterinstitutioner 34 32 26 15 Operan, Dramaten 19 15 Svenska riksteatern 7 8 länsteatrar (stadsteatrar) 8 8

.— QXIN ONUON

Musikinstitutioner 9 10 10 6 Rikskonserter — länsorkestrar m m 5 regionmusikens civila del 4

Bibliotek 7 3 2 (3) Statliga kulturbibliotek — — O (0) länsbibliotek, lånecentraler, stifts-

och landsbiblio tek 7 2 l ( 1) folkbiblioteksstöd _ 1 1 (2)

Nää |!le NNN

Museer, utställningsverksamhet 1 1 14 12 (8)

4 (3) 5 (3)

Kulturminnesvård 4 Arkiv 5

Folkparker m fl lokalhållande organisa- tioner — — — O

(II-lå

Publikarbete — O 0 Regional samordning — — — 0 Fri kollektiv skapande verksamhet 13 1 I 15 23

Centrala insatser 1 2 2 3 FolkbiIdningsorganisationerna och centrala insatser 1 2 2 2 övriga organisationer inkl centrum- bildningar 0 0 0 1

Studiecirkelbidragets kulturdel 11 8 12 1 1 Lokalt aktivitetsstöd — — — 1

Kommunala musikskolor och motsvarande skolor — -— —

Arrangemangsbidrag 1 1 0 Yrkesmässigt arbetande fria grupper — — 0 2 Insatser inom privat drivna kultursektorer

(litteraturstöd, presstöd, filmstöd m m) 1 1 10 (17) Kulturarbetarersättningar och stipendier 3 3 4 (7)

Utbildning inom kulturområdet 9 I I I I (8) Summa 100 100 100 100

Anm: 0 = mindre än 0,5 %.

kultursektorer och utbildning inom kultur- området, redovisas siffror (inom parentes) som är att betrakta som markeringar. Mer preciserade beräkningar får göras sedan på- gående utredningar avslutat sitt arbete.

De största förändringarna för tiden fram till 1981 /82 är att institutionernas andel av de totala statliga utgifterna minskas från fn 59 till 39 %, att andelen för den fria skapan- de verksamheten ökas från 15 till 23 %, att insatserna i form av stöd till litteratur, press, film mm ökas från 10 till 17% och att kulturarbetarersättningarnas andel ökar från 4 till 7 %.

Inom sektorn fri kollektiv skapande verk- samhet är det stödet till vissa organisationer (inkl centrumbildningama), arrangemangs-

bidraget och stödet till fria grupper som bör ökas snabbast. Inom sektorn kulturinstitu- tioner vill rådet särskilt markera angelägen- heten av ett ökat folkbiblioteksstöd. Vad beträffar institutionerna på teaterns och musikens område kan särskilt pekas på de centrala institutionernas minskande .idel av de totala kulturutgifterna genom en minsk- ning av ökningstakten för stödet till dessa institutioner.

Utformningen av de olika statliga bidragen gör att det även fortsättningsvis kommer att finnas ett nära samband mellan de statliga respektive de kommunala och landstings- kommunala kulturutgifterna. På en rad punkter bygger kulturrådets ekonomiska be- dömningar på att landsting och kommuner

Tabell [] Offentliga driftutgifter för kultur. Volymförändring under 1960-talet samt räkneexempel för perioden 1973/74—1981/82.

Totalt Staten Landstingen Kommunerna Genomsnittlig årlig procentuell ökning beräknad på utgifter i fasta priser (1960 års priser) perioden 1960—1965 + 9 +10 perioden 1965—1969 + 9 + 5 +18 +12 Utgifter år 1969/70 (1969) i löpande priser 649 259 20 370 Andel av totala kulturutgifter i procent 100 40 3 57 Utgifter år 1970/71 (1970) i löpande priser 784 329 23 432 Andel av totala kulturutgifter i procent 100 42 3 55 Utgifter 1973/74a i löpande priser (942) (425) (33) (484) Andel av totala kulturutgifter i procent (100) (45) (4) (51) Förändring i fasta priser (räkneexempel) perioden 1973/74—1977/78

ökning per år i procent + 8 +10 +20 + 6 procentökning under hela perioden +38 +46 +107 +26 milj kr under hela perioden 360 196 36 128 genomsnitt per år i milj kr 90 49 9 32

perioden 1977/78—1981/82

ökning per år i procent +ll +12 +20 + 8 procentökning under hela perioden +50 +57 +107 +36 milj kr under hela perioden 648 356 72 220 genomsnitt per år i milj kr 162 89 18 55 Beräknade utgifter 1981/82 imilj kr enligt räkneexemplet 1 952 977 142 832 Andel av totala kulturutgifter i procent 100 50 7 43

a Ingen ökning beräknad för de statliga utgifterna mellan 1972/73 och 1973/74. För landsting och kommuner har den genomsnittliga ökningen per budgetår 1970/71—1973/74 antagits vara 13 resp 4 %.

förstärker sitt kulturstöd. I tabell 11 belyses den förskjutning av statens, landstingens och kommunernas andelar av det totala samhälle- liga stödet till kulturområdet som enligt rådets mening är rimlig fram till 1980-talets början. Enligt kulturrådets mening bör sta- ten i framtiden ta ett större ekonomiskt ansvar för samhällets insatser inom kultur- området än som i dag är fallet.

Reservationer

Ledamoten Björinder har reserverat sig mot kulturrådets synpunkter och rekom- mendationer i fråga om information och publikkontakt samt formerna för samverkan lokalt inom kulturområdet. Mot kulturrådets förslag och rekommendationer har vidare ledamöterna Blomkvist, Häger och Jansson reserverat sig vad gäller medelsfördelningen vid försöksverksamhet med det lokala aktivi- tetsstöd som rådet föreslår inrättas samt ledamoten Enquist i första hand mot kultur- rådets förslag till prioritering av de statliga insatserna för icke yrkesmässig fri kollektiv skapande verksamhet. Ledamoten Rembe har reserverat sig mot kulturrådets förslag i fråga om formerna för samarbetet mellan de statliga teatrarna och Sveriges Radio.

Kronologisk förteckning

p mympa ung

19. 20.

21. 22. 23.

24 25. 26.

28'. 29. 30.

32.

33. 34. 35. 36.

38. 39.

41. 42. 43. 44. 45. 46.

48. 49. 50

52. 53. 55.

Ämbetsansvaret II. Ju. Svensk möbelindustri. |. Personal för tyg- och ning. Fö. Säkerhets— och törsvarspolitiken. Fö. CKR.(Centra|a körkortsregistret) K. Reklam 1. Beskattning av reklamen. U. Reklam ll. Beskrivning och analys. U. Reklam |||. Ställningstaganden och förslag. U. (Utkommer senare.) Reklam lv. Reklamens bestämningsfaktorer. U. (Utkommer senare.)

intendentu rförvalt—

. Godsbetordran till sjöss. Ju. Förenklad löntagarbeskattning. F i. . Skadestånd lV. Ju. Kommersiell service i glesbygder. ln. Revision av vattenlagen. Del 2. Ju. Ny regeringsform ' Ny riksdagsordning. Ju. Ny regeringsform ' Ny riksdagsordning. (Följd- författningar) Ju. . Nomineringsförfarande vid riksdagsval - Riks- dagen i pressen. Ju. Norge och den norska exilregeringen under andra världskriget. Ju. Uppsökande verksamhet för cirkelstudier inom vuxenutbildningen. U. Läs- och bokvanor i fem svenska samhällen. Litteraturutredningens läsvanestudier. U. Svävartartslag. K.

Domstolsväsendet IV. Skiljedomstol. Ju. Högre utbildning — regional rekrytering och samhällsekonomiska kalkyler. U. Vägfraktavtalet ll. Ju. Naturgas i Sverige. I. Förskolan 1. S. Förskolan 2. S. Konsumentköplag. Ju. Konsumentupplysning om försäkringar. H. Bostadsanpassningsbidrag. ln. Lag om hälso— och miljöfarliga varor. Jo. Kommunalt samlingsstyre eller majoritets- styre? C. Förhandlingsrätt för pensionärer. In. Familjestöd. S. Skogsbrukets frö- och planrtörsörining. Jo. Samhälle och trossamfund. Slutbetänkande. U. . Samhälle och trossamfund. Bilaga 1—19. U.

Samhälle och trossamfund. Bilaga 20. Andra trossamfunds ekonomi. U. Aborrfrågan. Remissyttranden. Ju. Konkurrens i bostadsbyggandet. ln. Familj och äktenskap |. Ju. Vägtrafikbeskattningen. Fi. Utnyttjande och skydd av havet. I. Reformerad skatteutjämning. Fi. Kulturminnesvård. U. Landskapsvård genom täktsamverkan. Ju. . Data och integritet. Ju.

Riksdagen och försvarsplaneringen. Fö. Tryckfriheten och reklamen. Ju. Skyddsrum. Fö. Sjölagens befraktningskapitel. Ju. Rapport angående kommunal information m.m. C. Handräckningstiänst i försvaret. Fö.

. Skyddat arbete. ln. Decentralisering av statlig verksamhet — ett led i regionalpolitiken. Del 2. Slutrapport. Fi.

. Glesbygder och glesbygdspolitik. ln.

Ledningsrättslag. Ju. Koncession för pipelines. K.

. Att välja framtid. Ju. Beskattade förmåner vid sjukdom och arbets- löshet m. m. 5. Försök med bibliotek. Litteraturutredningens biblioteksstudier. U. . Offentligt stöd till de politiska partierna. Ju.

Näringslivets försörjning med riskkapital från allmänna pensionsfonden. Fi. Kriminalvård. Ju. Barnavårdsmannafrågan. Ju.

. Ny kulturpolitik. Del 1. Nuläge och förslag. U. Ny kulturpolitik. Del 2. Sammanfattning. U.

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet

Ämbetsansvaret ll. [1] Godsbefordran till sjöss. [10] Skadestånd lV. [12] Revision av vattenlagen. Del 2. [14] Grundlagbaredningen. 1. Ny regeringsform - Ny riksdagsordning. [15] 2. Ny regeringsform - Ny riksdagsordning (Följdförfattningar) [16] 3. Nomi- neringsförfarande vid riksdagsval - Riksdagen i pressen. [17] 4. Norge och den norska exilrege- ringen under andra världskriget. [18] Domstolsväsendet |V. skiljedomstol. [22] Vägfraktavtalet ||. 24 Konsumentköplag.l[28 Abortfrågan. Remissyttranden. [39] Familj och äktenskap I. [41] Lendskapsvård genom täktsamverkan. [46] Data och integritet. [47] Tryckfriheten och reklamen. [49] Sjölagens befraktningskapitel. [51] Lodningsrättslagz [57] Att välja framtid. [59] Offentligt stöd till de politiska partierna. [62] Kriminalvård. [64] Barnavårdsmannafrågan. [65]

Försvarsdepartememet

Personal för tyg- och intendenturförvaltning. [3] 1970 års försvarsutredning. 1. Säkerhets- och för- svarspolitiken. [4] 2. Riksdagen och försvarsplane- ringen. [48]

Skyddsrum. [50] Handräckningstjänst i försvaret. [53]

Socialdepartementet

1968 års barnstugeutredning. 1. Förskolan 1. [26] 2. Förskolan 2. [27] Familjestöd. [34] Beskattade förmåner vid sjukdom och arbetslöshet m. m. [60]

Kommunikationsdepartementet CKR.(Centrala körkortsregistret) [5] Svävarfartslag. [21 ]

Koncession för pipelines. [58]

Finansdepartementet

Förenklad löntagarbeskattning. [11] Vägtrafikbeskattningen. [42] Reformerad skatteutjämning. [44]

Decentralisering av statlig verksamhet — ett led i regionalpolitiken. Del 2. Slutrapport. [55] Näringslivets försörjning med riskkapital från all- männa pensionsfonden. [63]

Utbildningsdepartementet

Reklamutredningen. 1. Reklam l. Beskattning av reklamen. [6] 2. Reklam Il. Beskrivning och analys. 7 3. Reklam III. Ställningstaganden och förslag. 8 (Utkommer senare). 4. Reklam IV. Reklamens bestämningsfaktorer. [9] (Utkommer senare.) Uppsökande verksamhet för cirkelstudier Vuxenutbildningen. [19]

inom

1968 års litteraturutredning. 1. Läs- och bokvenor i fem svenska samhällen. Litteratu rutredningens läs- vanestudier. [20] 2. Försök med bibliotek. Littera— turutredningens biblioteksstudier. [61] Högre utbildning — regional rekrytering och sam- hällsekonomiska kalkyler. [23] 1968 års beredning om stat och kyrka. 1. Samhälle och trossamfund. Slutbetänkande. [36] 2. Samhälle och trossamfund. Bilaga 1—19. [37] 3. Samhälle och trossamfund. Bilaga 20. Andra trossamfunds ekonomi. [38] Kulturminnesvård. [45] Kulturrådet. 1. Ny kulturpolitik. Del 1. Nuläge och förslag. [66] 2. Ny kulturpolitik. Del 2. Samman- fattning. [67]

Jordbruksdepartementet Lag om hälso- oeh miljöfarliga varor. [31] Skogsbrukets frö och plantförsörjning. [35]

Handelsdepartementet Konsumentupplysning om försäkringar. [29]

Inrikesdepartementet

Kommersiell service i glesbygder. [13] Bostadsanpassningsbidrag. [30] Förhandlingsrätt för pensionärer, [33] Konkurrens i bostadsbyggandet. [40] Skyddat arbete. [54] Glesbygder och glesbygdspolitik. [56]

Civildepartementet Kommunalt samlingsstyre eller majoritetsstyre? 32 Rapport angående kommunal informationm. rn. 52

Industridepartementet Svensk möbelindustri. 2] Naturgas i Sverige. [25

Utnyttjande och skydd av havet. [43]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.

I.

-u .. ..- '|'

.' * "' rf.-l:. .l' '(" ".1 '|' [

_ femma..

* -.l *' Fl. jag I

' i-"P illa"]. . .. n'- ;. '..l .. .ll . |. - v. - . '. ." =Rin '. .. 5.51" Man! ”in _ . ' &.

'F lIW' adl-'#' . .l' . '".H'.

?IL» då.-rä? ' ._ ,'*r.i-'"l[ä"'*'.l-i” Ål.- - 4.1-:n- '. 'I

_. 9 , .a.-. ? l

'llll' ' 'I[*.'.*.'l'.

# fl.....

5535" . " wyll]- 'l* ._

. 'I. [i]. ,. 'I. ]..l ”a.

.l >]].l[' J .

”karmosin hur halft i ripping att se över risks _linssätig ln— Wilma av den slutliga kulturpolitiken. l” "Ny kulturpolitik" ger snålar snnrlrrskt över den stallåss- kulturpolitiken-, 1966-mink knäckeskal och nu politiska parasoll: kulturgolinska mil

i sir_saknnedslinisraär mil får saudade. kulturpolitiska finr— sstslrr: Den finns kuriren-klar klänningar konstarternas de statliga och kommunala instanserna" och inte heller riktlinjer Rir .snljllluållkergsnens makan med organisationslirot De ekono- miska resurserna m avsätts för kärnrpnätlska kaniner äer otill— dåliga.

Kulturrådet ställer upp konkreta. hmmm md för ; förtär ts. lulllull statens insatser. Mål??? skall wird kum vara vägledande för kommer och landsting.. Till det. kulturpolirlskn området törs inte endast konst. litteratur"; denn; Rim center—. omnämnas wisdom utan kieli om. indie, W' som folkbildning

De inrikespolitiska åtgärderna måstenillgl kulturrådet. inriktas och vägatlas men banna till kmrsåtminssr och buller ller olika grupper såsom barn.; persienner onlu glesbygdsbsliolknmg. Kul-. __furpellliltnn måste mer malware! kur hlfläk mentions med t ex ulbädrtinsspolmk och soclslpolllllr. se... kulturpolitiska aspekten miste bänktosi planlägger": luv den (Mikä Miljön Förd på det sättet kan kulturen se markradon ett råare insensit-

Utläkt; målen linslusen rnli konkreta Multilingual—sv organi- allmännhet; kommunism. och insättning”. Bland frågor som m sol; är löninrkf ställ till smakrika och lilla grupper. uppbyggnaden sv landarealen-uret inom cillas kultursektorer, skyddat till khltuärlstilutiellm yttrandefrihet, Kärntenims och Rikrlsonserters verksamhet saint nu: omorgnhlsätlonl är den statliga. kulturadministrationen.

ny kommentar mot klä helår. Del linnekallcr en the skrivning-äv nuläget och. rådets förslag. Del 2 ulghr en sammalu- faltning.