SOU 1967:9

Rikskonserter : Konsertbyråutredningens slutbetänkande

Sammanfattning av utredningens förslag

Göran Nylöf: Musikvanor i Sverige

120 123

137

165 165 173 179 185 190 194

199

AVDELNING 1

Inledning

1.1 Utredningsuppdraget

Med stöd av Kungl Maj:ts bemyndigande den 11 maj 1962 tillkallade chefen för ecklesiastikdepartementet fem sakkun- niga för att verkställa utredning an- gående inrättande av en statlig konsert- byrå och därmed sammanhängande spörsmål. Departementschefen anförde därvid följande direktiv för utred- ningen.

l skrivelse den 26 april 1962, nr 167, har riksdagen i överensstämmelse med allmän- na beredningsutskottets utlåtande nr 16 i anledning av väckt motion (11: 625) anhål- lit om en utredning av frågan om inrättan— de med statligt stöd av en konsertbyrå och en därtill knuten riksorganisation för kon- sertverksamhet.

I nämnda motion erinrades om att 1947 års musikutredning i betänkandet Musik- liv i Sverige (SOU 1954z2) framlagt ett förslag om bildande av en offentlig arran- gemangs- och förmedlingsbyrå för tonkonst- närer och därvid karaktäriserat detta som ett av utredningens mest angelägna. Mo- tionärerna framhöll att musikutredningens krav på en statlig konsertbyrå motiverades dels med hänvisning till det dittillsvaran- de konsertväsendets bristfälliga och inef- fektiva uppbyggnad —— vilket enligt utred- ningen på intet sätt ansågs motsvara det svenska musiklivets behov —— dels med den rådande bristen på arbetsuppgifter och en- gagemangstillfällen för svenska, solistiskt utbildade tonkonstnärer. Liksom musikut- redningen fann motionärerna, att bristerna inom det svenska konsertväsend—et i hög grad orsakades av det förhållandet, att ar— rangeradet av solist- och kammarmusik- konserter huvudsakligen ombesörjes av pri- vata konsertarrangörer, som bedriver sin verksamhet i vinstsyfte. Detta medför en- ligt motionen en rad för musiklivet all— varliga olägenheter, som även utförligt på— talats av musikutredningen. Härom anför- des i motionen bl a följande.

Konsertväsendets utformning och plane- ring med sikte på mnsiklivets behov omöj- liggörs. Fördelningen av olika slags konser- ter är sålunda helt slumpartad. Stora delar av landet kommer överhuvudtaget aldrig i kontakt med levande musik, framförd av kvalificerade tonkonstnärer; samtidigt till- låts tidvis antalet konserter, särskilt i de större städerna, att vida överstiga vad som kan anses rimligt med hänsyn till publik- underlaget. Otillbörlig uppreklamering av vissa, framförallt utländska tonkonst— närer förekommer för att öka publiktill- strömningen, vilket leder till stjärnkult hos publiken och därmed skymmer musikens egna värden. —— Endast ett ringa fåtal av de svenska tonkonstnärer, som _ med stat- liga. medel —— erhållit sin solistiska utbild- ning vid musikhögskolan, engageras av de nuvarande privata konsertarrangörerna.

För att råda bot på dessa för svenskt musikliv utomordentligt allvarliga olägen- heter och för att få till stånd en ändamåls— enlig och konstnärligt medveten uppbygg- nad av konsertväsendet, motsvarande vårt nuvarande musikodlingskrav, föreslogs i motionen att en central konsertbyrå med statligt stöd skulle inrättas. Enligt motio— nen borde en sådan statlig konsertbyrå få till uppgift att arrangera konserter av skil— da slag för såväl inhemska som utländska tonkonstnärer. I fråga om målet för verk- samheten framhölls i motionen, att detta i första rummet borde vara att i intimt sam- arbete med de stora folkrörelserna, fram— förallt bildningsrörelsen, söka bredda det nuvarande publikunderlaget för den levan— de seriösa musiken, främst solist- och kam- marmusiken. Detta kunde ske genom plan- mässigt utformad turnéverksamhet. En stat- lig konsertbyrås verksamhet borde inriktas på att på orter där så är möjligt, så små— ningom söka göra konsertturnéerna till en fast institution. I motionen föreslogs upp- byggande av en rikskonsertorganisation av samma art som den sedan 1934 verksamma Riksteatern, grundad på lokala organisa- tioner och med ett fast abonnemangssystem.

I ett remissyttrande över motionen un—

derströk Svenska tonkonstnärsförbundet, att en av motionärerna framförd tanke, att den avsedda rikskonsertverksamheten även skul- le omfatta konsertverksamhet i skolorna på lektionstid, syntes förbundet utomor- dentligt betydelsefull. Förbundet under- strök, att sådana skolkonserter på orter, som saknar fast konsertorganisation -— vil- ket gällde det övervägande antalet orter — skulle ge eleverna möjlighet att få kontakt med levande musik, framförd av högt kva- lificerade tonkonstnärer. En sådan direkt kontakt är enligt förbundet en förutsätt— ning för all musikfostran.

Allmänna beredningsutskottet (utl nr 16) anslöt sig i allt väsentligt till de synpunk- ter, s»om anfördes i motionen och som en- ligt utskottet låg helt i linje med musikut- redningens förslag. Utskottet framhöll som sin mening, att ökade möjligheter för vårt folk att få höra god, levande musik i olika former vore ett betydelsefullt led i den fostran till bättre förståelse för musikalis— ka värden som väl alla fann önskvärt. Ut- skottet framhöll att utvecklingen efter det musikutredningen avgivit sitt betänkande, såvitt utskottet kunnat bedöma, accentuerat behovet av åtgärder för att tillgodose dessa ändamål. Ett starkt ökat musikintresse kun— de iakttas, bl a inom fol'kbildningsorganisa- tionerna. Staten har, framhöll utskottet vi- dare, genom ökad stipendiegivning till mu— sikstuderande gjort det möjligt för ett vid- gat antal att erhålla högre musikalisk ut- bildning. Utskottet fann emellertid även att den kraftiga expansionen i fråga om radio, TV och grammofon medfört särskilda svå- righeter för många, även högt kvalificerade utövare av levande musik att få ge konser- ter, samtidigt som expansionen också sti— mulerat till ökat musikintresse. Utskottet fann det vara en angelägen kulturuppgift för det allmänna att med lämpliga medel söka få till stånd ett rikare konsertliv med en väsentligt större spridning till olika de— lar av landet än som hittills varit möjligt. Det borde enligt utskottet vara av värde att för detta syfte liksom redan är fallet inom riksteatern —— äga tillgång till dels en på lokala publikorganisationer grundad riksorganisation, dels ett centralt förmed— lingsorgan.

Enligt min mening bör den av riksdagen begärda utredningen komma till stånd utan dröjsmål. Jag finner det lämpligt attutred- ningsuppdraget anförtros särskilda sakkun- niga.

Av min redogörelse för förarbetena till

riksdagens beslut i denna fråga framgår att flera samverkande omständigheter för— svårar en utveckling av musiklivet i den riktningen att så många människor som möjligt i tillräcklig utsträckning får upp- leva musik, förmedlad direkt av högt kva- lificerade tonkonstnärer. Några av dessa omständigheter är iögonenfallande. Den snabba utvecklingen av tekniska media —-— främst grammofon, radio och television har i och för sig givit musiklivet enaståen- de breddningsmöjligheter men samtidigt skapat en olycklig dominans för den indi- rekta upplevelsen. Kommersialiseringen av musikproduktionen i dess skiftande led -—— delvis just betingad av den tekniska utveck- lingen och i viss mån en sida av denna är en annan omständighet, särskilt allvarlig därför att den i så hög grad berör ungdomen och i så stor utsträckning ger spelrum för andra intressen än de konstnärliga och estetiskt fostrande. Ett tredje förhållande, som naturligtvis berör musiklivets utveck- ling inom ett flertal områden är den starka befolkningsströmmen från landsbygd till tätorter. Till de anförda omständigheterna vill jag i detta sammanhang naturligtvis lägga den faktor, som i förarbetena till— mätts så stor betydelse — även denna fak— t-or i och för sig en sida av musiklivets kom- mersialisering —— nämligen det förhållan- det att ton>konstnärens kontakter med publi— ken för närvarande på ett från allmän kulturell synpunkt helt otillfredsställande sätt förmedlas av institutioner med huvud— sakligen ekonomiska intressen.

Det är uppenbart att den av mig avsedda sakkunnigutredningen inte kan, i varje fall inte i ett sammanhang, angripa hela det här antydda problemkomplexet med dess många aspekter. Vissa av de drag jag nu pekat på tangerar frågor, som delvis prövats eller bör prövas i andra sammanhang, Jag vill här endast erinra om de riktlinjer rö- rande grundskolans estetiska fostran, som angivits i den för riksdagen nyligen fram- lagda propositionen om grundskolan (prop 1962: 54).

Det synes mig i hög grad sannolikt, att en ändamålsenligt konstruerad statlig konsert- byrå med en därtill knuten rikskonsertorga— nisation bör kunna utgöra ett verksamt red- skap för det centrala syftet, nämligen mu— siklivets allsidiga utveckling i vårt land på samma gång som den otvivelaktigt bör kun- na rationalisera konsertverksamheten och förmedlingen av tonkonstnärer till konsert— arrangörerna arbetsgivarna. Jag vill i detta sammanhang understryka, att utred-

ningsarbetet bör bedrivas med utgångspunkt också i de motiveringar för det av riksdagen i fjol godkända handlingsprogrammet på kulturområdet, som jag redovisat i propo- sitionen 1961:56 (s 20—22).

Beträffande den tänkta konsertbyräns uppgifter vill jag här endast konstatera, att dessa i första hand bör vara arrangerande av konserter, förmedling av tonkonstnärer samt rådgivande och planläggande verk- samhet på konsertomrädet. Det bör ankom- ma på de sakkunniga att närmare penetrera hithörande spörsmål och framlägga erfor- derliga konkreta förslag. Vad gäller för- medlingsvcrksamheten får jag erinra om att arbetsmarknadsstyrelsen tillsatt en kom- mitté, kallad artistförmedlingsutredningen, som delvis berör problem av den art som de sakkunniga nu bör lösa. Det bör ankomma på de sakkunniga att under arbetets gång i berörda frågor samråda med arbetsmark- nadsstyrelsen.

I fråga om konserthyråns verksamhet i övrigt vill jag tillägga, att den hör förut— sättas ske i nära samarbete med bl a orga- nisationerna inom det fria och frivilliga folkbildningsarbetet. Jag får också erinra om att vissa regionala organisationer —— exempelvis de 5 k musikringarna -—- på musikens område numera vuxit fram, av- sedda att samordna turnéverksamhet m m. Självfallet bör en blivande konsertbyrå och dess rikskonsertorganisation samverka med och stödja sådana institutioner.

Musikutredningen byggde sina förslag på vissa statistiska undersökningar, som i dag inte längre är aktuella. För att en blivande rikskonscrtorganisation skall kunna basera sin verksamhet på en tillfredsställandc grund bör de sakkunniga därför utföra komplet- terande undersökningar rörande förutsätt- ningar i olika hänseenden för verksamhe— tens inriktning och utveckling. Bl a bör undersökas antalet disponibla tonkonst- närer och deras repertoarer, musikintres-set och den musikaliska aktiviteten på ett lämpligt antal representativa orter av olika karaktär och storlek samt antalet godtag- bara konsertlokaler i landet. Sistnämnda inventering bör lämpligen innefatta en un— dersökning av konsertlokalernas instru- ment, akustiska förhållanden m m. Utred- ningsarbetet i här berörda frågor bör även avse en planläggning av konkreta vägar att på kortare och längre sikt höja musikbild- ningen och bredda publikunderlaget. Vad jag här åsyftar är bl a sättet att starta publikorganisationer och metoderna för att bygga upp en verksamhet med konsertserier

Om möjligt bör de sakkunniga i sitt ar— bete även undersöka vilka anordningar som från svensk sida hör vidtagas för att på- skynda utvecklingen av ett nordiskt kon— sertområde. Önskemål om ett intensifierat nordiskt samarbete på detta fält har fram- förts av bl a det nu arbetande samarbetsor— ganet, Nordiskt solistråd för utövande ton- konstnärer.

En viktig uppgift för de sakkunniga bör vara att ange formen för den avsedda stat- liga konscrtbyråverksarnheten och riksor— ganisationen samt därmed sammanhängan- de finansieringsprinciper. Jag vill erinra om att musikutredningen närmast tänkte sig aktiebolagsformen med dess i vissa hän- seenden större möjligheter till frihet med avseende på skilda dispositioner. I en skri- velse till mig den 10 april i år har företrä- dare för Musikaliska akademin, för Sam— verkande bildningsförbundens kommitté för musikalisk folkbildning och för Svenska tonkonstnärsförbundet också funnit att aktiebolagsformen bäst motsvarar de upp— ställda kraven pä den önskade verksam— heten.

För egen del är jag inte övertygad om att aktieholagsformen är den närmast tänkba- ra verksamhetsramen. Det bör enligt min uppfattning övervägas, om inte exempelvis stiftelseformen skulle kunna utgöra en adekvat form för en statlig verksamhet av denna art.

I anslutning till prövningen av frågan om verksamhetens struktur och organisation bör de sakkunniga vara oförhindrade att upptaga överläggningar med befintliga före- tag inom förevarande område om villkoren för ett statligt övertagande helt eller delvis av ifrågavarande verksamhet.

Beträffande finansieringsfrågorna vill jag" endast framhålla, att verksamheten —— även utifrån den motivering som riksdagens be— slut om utredning kan sägas basera sig på får betraktas som en samhällelig insats på kulturlivets område och följaktligen måste förutsättas fordra tillskott av stats- medel. Själva tonkonstnärsförmedlingen skall givetvis vara helt avgiftsfri; huruvida och i vad man vissa sidor av konsertbyråns och organisationens verksamhet i övrigt kan göras självfinansierande eller lämna skälig vinst bör närmare undersökas av de sakkunniga.

De sakkunniga bör genom noggranna kostnadskalkyler söka belysa konsekvenser- na av de statliga åtaganden, som jag här förutsatt.

1 .2 Arbetets bedrivande

Till sakkunniga kallades direktören i LKAB H A Nordmark, tillika ordföran- de, kapellmästare G Hahn, tillika sek- reterare åt de sakkunniga, studieom- budsmannen i ABF B A Malmgren, dåvarande tf hyråchefen i ecklesiastik- departementet H D Poppius, samt do- centen i musikforskning vid Stockholms universitet M Tegen. Att såsom experter stå till de sakkunnigas förfogande för överläggningar och samråd tillkallades professorn i civilrätt vid Stockholms universitet K S B Ljungman och förste sekreteraren i Sveriges författarfond E G A Forsström.

De sakkunniga som antog namnet Konsertbyråutredningen (KBU) fram- lade den 6 december 1962 sitt första be- tänkande »Rikskonserter», (Ecklesia— stikdepartementet 196218, stencilerat). I detta betänkande föreslogs, att en rikskonsertverksamhet försöksvis skulle upptagas i fyra län samt att ett centralt kansli under försökstiden skulle orga- niseras för denna verksamhet såsom ett under ecklesiastikdepartementet ståen- de statligt organ.

Försöksverksamheten påbörjades bud- getåret 1963/64 i enlighet med Kungl Maj:ts förslag i proposition 103 till 1963 års riksdag och riksdagens i an— ledning härav fattade beslut (SU 126; rskr 299). Verksamheten anförtroddes ett särskilt organiserat kansli under led— ning av fil lic N L Wallin. Vid plane- ringen av verksamheten och i frågor av principiellt intresse skulle försöksled- ningen samråda med KBU.

Sedan KBU avlämnade sitt första be- tänkande har följande förändringar vid- tagits i utredningens sammansättning. Genom särskilda Kungl Maj:ts beslut utsågs förbundsordföranden i Svenska musikerförbundet Freddy Anderson från och med 5 april 1963 till ledamot av utredningen och tillkallades inten-

denten vid Sveriges Radio M Enhörning och lektorn B Wallner från och med den 1 augusti 1963 att såsom experter stå till de sakkunnigas förfogande. Vi- dare förordnades från sistnämnda da- tum chefen för statens försöksverksam- het med rikskonserter N L Wallin till de sakkunnigas sekreterare, sedan ka— pellmästare G. Hahn knutits såsom pro- ducent till rikskonsertverksamheten. Samtidigt förordnades ombudsmannen jur kand T Johansson till biträdande sekreterare åt de sakkunniga. Förord- nandet upphörde med utgången av hud- getåret 1964/65.

Fr.o.m. 15 november 1965 kallades intendent K—G Wirén att såsom expert stå till de sakkunnigas förfogande. In- tendent Enhörning erhöll den 10 okto— ber 1966 begärt entledigande från sitt uppdrag såsom expert hos de sakkun- niga.

Jämlikt beslut i ecklesiastikdeparte- mentet den 16 augusti 1966 bemyndi- gades utredningen att låta utföra en un- dersökning med förslag till organisa- tion av den planerade statliga konsert— verksamheten. Undersökningen utför- des av konsultföretaget Hifab AB i nära samråd med KBU och försöksledningen.

En utförlig redogörelse för försöks— verksamheten med rikskonserter åter— gives i avd 3 av föreliggande betänkan- de (5 51 ff). KBU:s och försöksled- ningens samråd under försökstiden skildras nedan under avsnitt 1.5 (s 40 f).

Den 14 juli 1965 avlämnade KBU sitt betänkande II »Förmedling av ton- konstnärer» (Ecklesiastikdepartementet 1965: 1, stencilerat).

Genom beslut den 29 juni 1964 upp- drog Kungl. Maj:t åt KBU att företaga en sociologisk undersökning av musik- intresse och kännedom om musik inom olika befolkningsgrupper. Undersök- ningarna på fältet utfördes av statistis- ka centralbyrån, och bearbetningen av

det insamlade materialet har utförts av fil kand G Nylöf vid sociologiska insti- tutionen vid Uppsala universitet i sam- råd med fil lic J Asplund. Vissa data och sammanställningar, som hämtats ur dessa undersökningar, återgives i avd 4 i föreliggande betänkande (s 103 ff).

Utredningen har sammanträtt under 120 dagar vartill kommer ett flertal sammanträden i mindre arbetsgrupper och i samråd med experterna. Samråd i olika frågor har skett med organisa- tionsnämnden för militärmusiken, stats- kontoret, riksrevisionsverket, teater- och orkesterrådet, musikutbildningssakkun- niga, företrädare för orkestrar och ton- konstnärer mfl organisationer samt —— under arbetet med betänkande II —— med artistförmedlingsutredningen och arbetsmarknadsstyrelsen.

1.3 Betänkande I »Rikskonserter»

KBU vill i det följande ge en samman- fattning av sitt första betänkande, »Rikskonserter».

Sedan utredningen inledningsvis tecknat bakgrunden till beslutet om ut- redningsuppdraget och återgivit direk— tiven för dess arbete, (Avd I—II, s 1—16), gav KBU i avd Ill (5 17—65) en redogörelse för musiklivets organisa- tion från konsertlivets synpunkt. Utred- ningen uppehöll sig härvid vid den mu- sikbildande verksamheten (1.3.1.) och den arrangerande verksamheten (1.3.2.) och redogjorde för tillgången på ar- tister (1.3.3) och på lokaler och in- strument (1.3.4). Avdelningen avslu- tades med en kort redogörelse för den förmedlande verksamheten, till vilken KBU sedermera återkom i sitt betän— kande II.

Efter denna redovisning av nuvaran- de förhållanden anförde KBU exempel på arrangerande verksamhet på tea-

terns område (1.3.5), och framlade i ett avslutande avsnitt sina synpunkter på estetisk fostran (1.3.6) och en kul- turpolitisk målsättning (1.3.7). Sedan KBU framlagt vissa allmänna övervä- gande rörande en tänkt rikskonsertverk- samhet (1.3.8) presenterade utredning- en sina förslag (1.3.9).

I avd IV (s 66—74) framlade KBU sina synpunkter på en rikskonsertverk- samhet (1.3.10) och anförde sina kost- nadsberäkningar (1.3.11) och i avd V gjorde KBU motsvarande presentation av det centrala organet ——- i betänkande l ännu benämnt »en statlig konsertby- rå» med därtill hörande kostnads- beräkningar (1.3.12).

I avd VI (s 80—81) framlade KBU sina synpunkter på den fortsatta ut— vecklingen (13.13) och upptog i avd VII (s 82—84) sammanfattningsvis an- slagsfrågorna (1.3.14).

Såsom bilaga till betänkandet fogades en redogörelse för Jeunesses Musicales, den internationellt präglade musikrörel- sen för ungdom, som tog sin början i Belgien är 1940 (1.3.15).

1.3.1 Den musikbildande verksamheten

Inom den musikbildande verksamheten, som förekommer i skolan, musikskolor- na, folkbildningsorganisationerna och annorledes, sker en allmän skolning och uppövning av mottagligheten för de musikaliska värdena i stor utsträck- ning. Det är från deltagarna i och ut- övarna av de många aktiviteter, som förekommer inom ramen för denna verksamhet som konsertbesökarna re- kryteras och framdeles i än större ut- sträckning skall kunna rekryteras. Det är helt i linje med verksamheten inom dessa organ att de skall verka för en vidareutveckling av konsertväsendet, då det kan betraktas som en angelägenhet av största vikt att deltagarna också be— redes rika tillfällen att stifta bekantskap

med en musik, förmedlad av skickliga tonkonstnärer.

Vad skolan beträffar anföres det re- sonemang, som framlagts av 1957 års skolberedning i betänkandet »Grund- skolan» ( SOU 1961:30, s 158 162 ), där beredningen framhållit att även om tyngdpunkten i den obligatoriska sko- lans kursinnehåll skall utgöra sådana kunskaper och färdigheter som var och en behöver för vidareutbildning och för att bemästra de livssituationer som man kommer att möta, och även om man all- tid måste sträva efter att människan skall uppfatta sitt arbete som ett cen— tralt livsvärde och en personlig ange— lägenhet, måste skolan se till att de unga inriktas och utrustas så, att de un- der den ökade fritiden både vill och kan göra aktiva insatser i samhället samt även i övrigt ge denna fritid ett utvecklande ooh värdefullt innehåll. Detta kräver betydande insatser av sko- lan på de allra flesta ämnesområden. Både i fråga om kursinnehåll och verk- samhetsformer bör skolan utgöra en grundval för folkbildningsarbetet och annan vidareutbildning.

Beredningen underströk kraftigt den åsikten att skolan genom att mer än hittills skett och i olika former verka för en estetisk fostran av sina elever skulle kunna göra väsentliga insatser för en fritidslivets omgestaltning. Just en fostran för fritiden erbjuder särskilt angelägnauppgifter och betydande möj— ligheter för skolan'att genom sin verk- samhet skapa en aktiv kulturmiljö i vårt land och göra livet rikare och me- ningsfullare för människorna.

Sinne för estetiska värden kan inte utvecklas utan inlevelse från individens sida. Detta medför, när det gäller un- dervisning på den obligatoriska skolans åldersstadium, att också där skapande verksamhet måste få ett större utrymme än hittills, framhöll beredningen vida-

re. Elevernas förutsättningar för estetisk fostrande verksamhet är emellertid inte endast åldersmässigt utan också indi— viduellt betingade. Det gäller för sko— lan att söka upptäcka och uppöva varje elevs anlag, att hjälpa honom finna de uttrycksformer, som bäst svarar mot dessa, oavsett inom vilket traditionellt ämnesområde de hör hemma.

Skolans estetiska fostran har också en konsumtionssida: denna har avse— ende på elevernas förmåga att tycka om, att personligt uppleva och tillägna sig det sköna i olika uttrycksformer. Skolan måste här sätta målet högt: dess verksamhet bör bidra till att göra kons- ten till en kulturell och social tillgång för alla. Elevens eget skapande utgör första steget mot detta mål. Men eleven skall också i skolan ledas till att iaktta skönheten i naturen, att uppskatta konst och konsthantverk, att lyssna till musik, att läsa olika slags litteratur, att glädjas åt allt som är vackert. Denna förmåga att se, lyssna, uppskatta och förstå bör på allt sätt uppövas i skolan.

Gemensamt för olika skolformer av sådan allmänbildande inriktning är emellertid enligt KBU att den egentliga undervisningen i konst och musik teckning, sång och musik _ här karak— tären av undervisning i övningsämnen. Trängseln på schemat är stor, och kra- ven på ökade kunskaper i läroämnena stegras år från år. Övningsämnena kom- mer härigenom i ett ogynnsamt läge, då eleverna har möjlighet att utbyta dem mot läroämnen och även ofta gör detta.

Inom den undervisning, som medde- las i skolor med speciell yrkesinrikt— ning, lämnas knappast något utrymme alls åt sådana övningsämnen. Detta in- nebär enligt KBU:s uppfattning en -in- skränkning av de allmänbildande in- slagen som borde uppmärksammas.

Den fria musikbildningsverksamhet som etablerats inom eller utom det obli—

gatoriska skolväsendet kan till någon del neutralisera det ogynnsamma ut— gångsläget för musikundervisningens vidkommande. Utredningen anförde ef- ter Musikledarutredningens betänkande »Lärare och handledare för det fria och frivilliga musikbildningsarbetet» (SOU 1962:51, s 2342) vissa upp- gifter om dels den frivilliga skolmusi- ken, dels de kommunala musikskolorna. Frivillig skolmusik hade inrättats vid nära 50 % av landets skolkommuner och tillsammans deltog 63000 elever i någon form av frivillig skolmusik un- der verksamhetsåret 1959/60, svarande mot 8,2 % av de i skolorna befintliga skolpliktiga barnen. Ytterligare 26000 elever deltog i de kommunala musik- skolornas undervisning, varför det sam- manlagda elevantalet i de båda former- na av kommunal musikundervisning uppgick till inemot 90 000. I denna siffra ingick icke någon uppgift be- träffande Stockholms stad. En beräk- ning rörande utvecklingen av en här planerad kommunal musikskola visade att man uppskattade antalet skolbarn i Stockholm, som väntades deltaga i undervisningen, till mellan 11 000 och 20000. Härtill kom realskolans och gymnasiets elever, som deltog i den frivilliga musikundervisning, som an- ordnades inom dessa skolformer.

Till dessa båda former av kommu- nala åtaganden för musikbildning bor- de enligt KBU fogas en tredje, nämli- gen inrättande av de kommunala musik— ledarbefattningarna. Året 1959/60 hade 54 kommuner anställt sådana befatt- ningshavare, av vilka 11 var anställda inom Stockholms län och 5 i vardera Södermanlands, Västmanlands och Väs- ternorrlands län, medan fyra län — Gotlands, Blekinge, Kristianstads och Hallands län — saknade sådana befatt- ningar.

Inom

folkbildningsorganisationerna

bedrevs musikbildning och musikutöv— ning i många olika former. Denna verk— samhet spelade en viss roll från smak- uppfostrande synpunkt och såsom en elementär skolning för musikalisk in— levelse. Folkbildningsarbetet hade sin förankring i stora folkgrupper och en vittutgrenad verksamhet.

KBU anförde vissa sifferuppgifter rörande bildningsverksamheten i stort och inriktningen på musikstudier och -utövning i synnerhet och fogade här— till den reflexionen, att den kulturella aktivitet, varom här var fråga, inte kun- de helt återges med statistiska siffror och jämförande uppgifter. Det fanns inom dessa organisationer många for— mer av kulturell verksamhet, som kom- pletterade studiearbetet i olika hänse— enden. Runt studiecirkelarbetet gruppe- rade sig sådant som konserter, filmaft- nar, litteraturaftnar, utställningar, tea- terföreställningar och liknande, som samlade fler deltagare än dem, som di- rekt deltog i cirkelarbetet. Årsmöten och högtidssammankomster inramades av musikframträdanden av ensembler och solister, ofta från organisationens egna led. Mera ovanligt var, att man an- litade yrkesverksamma tonkonstnärer. När så skedde, var det i samband med framföranden av större musikverk, där samarbetet med en professionell mu- siker gav amatörverksamheten en extra stimulans. Utöver detta kunde anföras, att de lokala studieorganisationerna ibland tecknade sig för ett antal abon- nemang till den på orten förekomman- de konsertverksamheten och sedan pla- cerade biljetterna bland sina medlem- mar.

Även som huvudmän för musikskolor i olika samhällen spelade folkbildnings- organisationerna en viss roll. Ofta hade denna verksamhet inletts av en studie- cirkel på platsen, för att sedermera övertagas av kommunen.

Utredningen avslutade detta avsnitt av sin redogörelse för nuvarande för— hållanden med en kortfattad redogörel- se för Musikfrämjandet och för körför- bunden. En omfattande amatörmusika- lisk verksamhet utövades inom de olika körförbunden. Musikutredningen hade i sitt betänkande ( SOU 1954:2, s 57 ) anfört, att kvaliteten på detta arbete icke har varit helt tillfredsställande, men KBU ansåg sig kunna konstatera, att förhållandena numera kunde anses vara väsentligt förbättrade, icke minst tack vare den omfattande efterutbild- ning som skett av körledare. Övergång- en till mindre körer hade också varit av betydelse i sammanhanget. Härtill kom, att körerna kunnat få anslag till studie- verksamhet över folkbildningsanslagen på så sätt att körerna anslutits till ett studieförbund och erhållit sina bidrag över detta eller fått anslag såsom fristå- ende studiecirkel genom skolöverstyrel- sen.

KBU uppskattade antalet personer som regelbundet och aktivt deltar i den- na verksamhet till inemot 60 000. Här— till kom en rad hembygdskörer och alla de sångcirklar, som redovisades under studieförbunden. Med hänsyn till att en viss dubbelräkning härigenom förekom- mer, avstod utredningen från att söka närmare precisera körverksamhetens totala omfattning.

1.3.2 Arrangerande verksamhet

KBU inledde sin redogörelse för kon- sertväsendet i vårt land med ett referat av Musikutredningens (MU) synpunkter (s 104—109; 115—118). MU framhöll att orkesterverksamheten var den kon— sertform, som obestridligen fångade det största intresset från publikens sida och som kommit i åtnjutande av större delen av de offentliga bidragen till ci— vila musikaliska ändamål. Endast sex

av de största städerna hade yrkesorkest- rar. Vissa av dessa konserterade, dock i mindre omfattning, även i kringlig- gande städer och större orter. Opera och lyrisk teater var konstformer, som förekom kontinuerligt uteslutande i de tre största städerna. Även här arrange- rades dock genom Riksteaterns försorg och annorledes vissa turnéer, som lät publiken på andra orter stifta bekant- skap med dessa konstformer. I mindre städer och andra tätorter fanns ama— törorkestrar. Många av dem var anslut— na till Sveriges Orkesterföreningars riks- förbund (SOB), och dessa svarade för ett antal konserter — i regel gav varje orkester fyra konserter per år. Även kammarmusik- och solistaftnar var före— trädesvis koncentrerade till städerna. Det omfattande frivilliga musikstudie— arbete, som bedrevs i landet i folkbild— ningsorganisationernas hägn, inneslöt även en del musikframföranden, ofta i förening med en inledande oriente— ring.

Ställde man det kravet på musiklivet, underströk MU, att det skall förena god kvalitativ standard med en relativt re— gelbunden konsertgivning och att pu- bliken skall beredas tillfälle att höra olika slags musik — symfoni-, kör- kammarmusik etc. — måste det sägas. att endast några av våra största städer hade ett utvecklat musikliv. På de flesta orter, där någon konsertverksamhet överhuvud taget bedrives, karakterise— ras denna av sporadiskt förekommande konserter. Konsertväsendet uppvisade— i detta hänseende ofta ett drag av en- sidighet och slumpmässighet.

Konsertförhållandena i landet — de- största städerna undantagna — var en- ligt MU sålunda föga tillfredsställande. Detta gällde inte minst Norrland med sina tidskrävande kommunikationer.

KBU konstaterade, att förhållandena icke har förändrats till det bättre under—

den tid, som förflutit sedan MU full- bordade sin utredning. Prisstegringar- na har lett till att konsertgivande insti- tutioner har fått väsentligt större eko- nomiska svårigheter att brottas med, eftersom stödet från det allmänna icke ens följt med i kostnadsutvecklingen. Antalet yrkesorkestrar, SCR-orkestrar och andra musiksammanslutningar, som anlitar tonkonstnärer som solister i sin verksamhet, har som en följd härav icke påtagligt ökat. De konsertgivande in- stitutionerna har ej heller lyckats bred- da det sociala underlaget. Åhörarna till- hör i stort sett samma socialgrupper som för 10—20 år sedan.

Vad yrkesorkestrarna beträffade ver- kade sådana med regelbunden konsert- givning i sex städer, nämligen Stock- holm (sedan 1902), Göteborg (sedan 1905), Malmö (sedan 1919), Norrkö- ping (sedan 1912) samt Gävle och Häl- singborg (båda sedan 1911).

KBU anförde vissa uppgifter rörande de sex orkestrarnas ekonomiska för- hållanden för året 1960/61, antalet or- kestermusiker, särskilt engagerade di— rigenter och solister och antalet kon- serter under nämnda spelår. Fem av orkestrarna redovisade underskott i sin verksamhet.

KBU konstaterade, att abonnemangs- och biljettintäkterna i intet fall var så stora, att de täckte mer än en ringa del av orkesterverksamhetens omkostnader. Här — liksom i fråga om opera- och teaterverksamhet i stort — var det på- tagligt att medel måste tillskjutas från det allmänna i mycket stor utsträckning för att konstnärlig verksamhet av dessa slag överhuvud taget skulle kunna be- drivas. Förhållandet var icke unikt för vårt land; det förekom ingen kulturellt syftande kontinuerlig musik— och tea- terverksamhet utan offentligt stöd nå- gonstädes i Europa.

I fråga om SCR—orkestrarna konstate-

rade KBU, att 54 sådana orkestrar ver- kade i städer och 5 i andra orter under verksamhetsåret 1960/61. Bidrag av lot- terimedel utgick till verksamheten lik- som kommunala anslag samt i viss ut- sträckning bidrag från enskilda. Riks- förbundets omslutning var nämnda år nära 1,5 miljoner kr och de enskilda orkestrarna var sinsemellan mycket oli- ka både till storlek och kapacitet.

I fråga om kammarmusikföreningar- na anförde KBU att det f. n. fanns ett ($O—tal sådana föreningar i vårt land. Dessa engagerade solister och ensembler av högsta kvalitet till sina konserter, som genomsnittligt uppgick till fyra per förening och säsong. Föreningarna var ideella sammanslutningar med upp- gift att ge ortens musikintresserade möjlighet att höra levande, förstklassigt utförd kammarmusik. Endast några få sådana föreningar åtnjöt kommunala anslag. Reguljära statsanslag saknades helt.

Kammarmusikföreningarnas verksam- het sköttes i regel av en styrelse be— stående av några kammarmusikentusi- aster. Verksamheten kämpade med stora ekonomiska svårigheter och kun— de på många orter hållas i gång endast tack vare tillskott från föreningsmed- lemmarna.

Ett samarbete mellan föreningar på olika orter hade etablerats redan 1920, då Sydsvenska kammarmusikförening— en bildades. Den kom att få stor bety- delse för föreningarna i södra och mel- lersta Sverige fram till 1928, då Mellers— ta Sveriges kammarmusikförening bil- dades. Södra Sveriges kammarmusik- förening förlade då sin verksamhet till Malmö, Lund och Ystad. Mellersta Sve- riges kammarmusikförening upphörde med sin samordnade verksamhet 1935. Fram till 1959 arbetade de lokala för— eningarna separat och tog ofta sina so- lister och ensembler genom Konsert-

bolaget.- Nämnda år bildades Västsvens— ka musikringen och 1961 grundades en motsvarande samarbetsorganisation un— der namnet Norrländska musikringen. De båda musikringarna samarbetade för att kunna erbjuda svenska och utländs- ka ensembler längre turnéer, och de kunde därigenom få artisterna för låg- re gager, samtidigt som artisterna er- bjöds fler möjligheter att framträda in- för publik.

Bland de institutioner i samhället, som distribuerar musik i olika former har Sveriges Radio kvantitativt sett en dominerande ställning, anförde KBU. Det var ogörligt att ens antydningsvis söka belysa den oerhört omfattande musikproduktion, som varje år utsän- des över det svenska radio- och tele— visionsnätet.

Det ingick icke i KBU:s uppdrag att närmare söka bedöma den program- politik, som förts under de senaste åren och som framför allt tagit sig uttryck i en påtaglig förstärkning av den popu— lära musikens position. Även den se— riösa musiken hade — framför allt ge— nom införandet av ett dubbelprogram för ljudradio — beretts vidgat utrym- me. Men proportionen mellan lätt och seriös musik hade genom Melodiradions tillkomst förskjutits till den lätta musi- kens fördel.

l.3.3 Tillgång på artister KBU anförde i fråga om tillgången på artister, att det var svårt att precisera antalet yrkesverksamma tonkonstnärer i vårt land. En beräkning härav måste taga hänsyn till de befintliga utbild- ningsanstalternas kapacitet. Men vid si- dan av dessa utbildningsanstalter ver- kade många kvalificerade privatlärare, som gav sina elever sådana färdigheter att de kunde mäta sig med dem, som genomgått musikhögskola eller -konser-

vatorium. Härtill kom en viss inflytt— ning av utländska tonkonstnärer, och ett visst tillskott erhöll musiklivet även från militärmusikens utbildningsanstal- ter.

Endast en ringa del av de nu färdig- utbildade tonkonstnärerna ägnade sig emellertid uteslutande åt solistisk verk- samhet. De flesta hade anställning som orkestermusiker eller utövade pedago- gisk verksamhet, inom eller utom skol— väsendet och det fria bildningsarbetet. Andra åter hade av brist på sysselsätt- nings- och förtjänstmöjligheter inom musiklivet — eller av fruktan för dess generellt sett otrygga ekonomiska be- tingelser — helt övergått till annan verksamhet. Det var därför enligt KBU :s uppfattning omöjligt att angiva hur många tonkonstnärer som f. n. kan be— räknas stå till förfogande för en kon— sertverksamhet av den art och omfatt- ning som nu planerades.

För att få en uppfattning om intresset bland tonkonstnärerna för enstaka en- gagemang, turnéer om 2—5 dagar och längre turnéer vände sig utredningen till ett antal kända och erkända ton- konstnärer inom musiklivets olika om- råden. Frågeformuläret utsändes till 267 personer, och t.o.m. 1 november 1962 hade svar inkommit från 157 av dem. Av dessa hade 108 fått sin utbild- ning vid musikhögskolan, 23 vid ut- ländsk musikhögskola och resten enbart privatstudier. Svaren har grupperats i tabell på nästa sida.

Av tabellen framgår, att praktiskt ta- get alla som svarat önskar ifrågakomma, då det gäller enstaka kvällskonserter, att 82 % är villiga att ta turnéer om 2—5 dagar, medan däremot endast 40 % kan åtaga sig längre turnéer. In- tresset för ungdomskonserter är något mindre, vilket sannolikt beror på att de tillfrågade känner sig ovissa om hur sådana konserter skall utformas.

Redovisar intresse för turnéer

Kvällskonserter Ungdomskonserter H ela

2—5

Enstaka dagar

antalet 2 — 5

Langre Enstaka dagar

Längre

Piano ................. 46 40 Stråkar ................ 36 37 Blåsare ................ 21 1 3 Sångare ............... 37 29 Övriga ................. 1 1 9

23 43 35 19 22 28 27 15 4 18 14 3 12 29 23 10 1 6 6 0

Summa 151 128 62 124 105 47

Skillnaden mellan tonkonstnärernas intresse för korta resp. långa turnéer belyser vad som ovan anförts om deras sysselsättningar. Orkesterarhete och pe- dagogisk verksamhet kan i regel ej läm— nas för längre tid än en vecka åt gång- en. Det kan dessutom innebära ett eko— nomiskt avbräck för vederbörande att taga längre konsertturnéer, då de själva måste avlöna vikarie i orkester eller göra uppehåll i lektionsgivningen.

1.3.4 Tillgång på lokaler

För att få en uppfattning om tillgången på lokaler, lämpade för konsertfram- trädanden, utsände KBU ett frågefor- mulär till samtliga kommuner i landet och dessutom till folkhögskolorna. Sam- tidigt inhämtades uppgifter om tillgång—, liga musikinstrument. Av materialet kun— de utläsas, att förhållandena i städerna var tämligen goda. Däremot var de på många mindre orter icke tillfredsstäl- lande. Ofta var lokalerna för små för ändamålet eller också hade de en mind- re god akustik. Många skolor saknade samlingslokaler. Folkets Hus-lokalerna var i allmänhet tillräckligt stora men användes som biograflokaler och hade en härför beräknad akustik, som ej all- tid passade för framföranden av levan- de musik. Landsbygdens bygdegårdar var i regel små.

Den allmänna tendensen beträffande instrumentbeståndet syntes vara, att städerna i regel hade moderna sådana (flyglar och pianon). I mindre samhäl— len var befintliga instrument, företrä- desvis pianon, ofta i mindre gott skick. I skolorna förslets instrumenten snabbt, då de användes som övningsinstrument av eleverna. Bygdegårdarna saknade ofta instrument.

Flertalet folkhögskolor hade ett be- tydligt överskott av sittplatser i sina samlingslokaler, vilket innebar att även ortsbefolkningen i stor utsträckning kunde beredas plats vid konserter. Hu— vuddelen av instrumentbeståndet var av god beskaffenhet vid folkhögsko- lorna.

Då KBU i sitt andra betänkande ut- förligt behandlade nu rådande förhål- landen på artistförmedlingens område, lämnas här icke något referat av de synpunkter, som utredningen framla- de i sitt första betänkande. Referatet av betänkande II återfinnes i ett senare sammanhang (1.4).

1.3.5 Arrangerande verksamhet på teaterns område

Då några försök att etablera ett sam- arbete mellan publikorganisationer på olika platser i landet i syfte att främja

en konsertverksamhet hittills icke före- kommit, anförde KBU Riksteatern så- som en motsvarighet på ett angränsan- de område. Denna organisation tillkom efter förslag av 1933 års teaterutred- ning om en riksverksamhet av statsun- derstödda och privatägda teaterföretag. Den publikorganisation som konstitue- rades i början av år 1934 i form av en ideell förening under namnet Rikstea- terns publikorganisation (RPO) över- tog den verksamhet som under namnet Skådebanan bedrivits alltsedan 1910 och som tagit form av omfattande lands- ortsturnéer. Efter detta år inskränkte sig Skådebanan till att verka i Stock- holm med omnejd.

I början av sin verksamhet valde det centrala kansliet från de fasta scenerna och från ännu kvarvarande privata säll- skap ett antal föreställningar, lämpliga för turnéer. Först på 1940-talet blev Riksteatern i högre grad ett självpro- ducerande företag, som själv utrustade turnéer och anställde regissörer och skådespelare. Numera var det endast i undantagsfall som någon turné- låna- des från de fasta scenerna.

Riksteaterns lokalavdelningar väljer vid teatersäsongens början av de från centralstyrelsens kansli erbjudna före— ställningar sådana program, som passar platsen, ordnar den lokala reklamen och tar emot turnéerna. Genom abonne- mangssystem med rabatter, teaterbuss- resor från kringliggande landsbygd in till teatercentra m.m. söker också 10- kalavdelningarna stimulera intresset för teatern. Föreställningarna köpes av 10- kalavdelningarna till fixa priser, som i sin tur avpassas efter teaterlokalens storlek.

1.3.6 Estetisk fostran

Utredningen avslutade sin redogörelse för nuvarande förhållanden med att framlägga sina egna synpunkter och in-

ledde dessa med att ge en skildring av den estetiska fostrans roll. KBU accep- terade MU:s uttalande, att musiken var en konstform och som sådan hade ett eget berättigande, som ej krävde sär- skilda motiveringar vare sig för sin existens eller för ett kultursamhälles förpliktande stöd. KBU tillfogade, att alltför många i vår tid stod mer eller mindre främmande inför konstmusi— kens budskap och uttryck. Stora grup— per i samhället hade föga intresse för konsertväsendet. Det blev i stället den musik som arbetade med förenklingar, förgrovade uttrycksmedel och standar- diseringar och som vädjade till ett mu- sikaliskt schablontänkande, 'som fick intaga konstmusikens plats i mångas medvetande och föreställningar. Popu— lärmusik, schlager och dansmusik kun- de kvantitativt sett uppskattas till över 4/5 — räknat i omsättning av grammo- fonskivor, musik i radio m.m. _— av den förekommande musiken, t.o.m. i länder som ville berömma sig av en högtstående musikkultur. .

Konstmusiken kunde inte leva vidare, om den undanträngdes från kontakten med de stora folkgrupperna. Isolerad från sin naturliga samhörighet med ett stort auditorium kunde den utvecklas till en konstyttring för ett försvinnande fåtal och kunde då av kultursociologis— ka skäl icke fortleva annat än som en extrem och exklusiv marginalförete- else.

Ändå förhöll det sig så, underströk KBU, att de allra flesta redan i barn- domen visade ett spontant och levande intresse för musik. Visan, ramsan och sångleken ingick som naturliga element i barnens aktivitet. Sinnet för musika- lisk kvalitet och originalitet kunde vara förbluffande tidigt utvecklat; ett barn som i sitt hem tidigt mötte konstmusik av äkta halt skyggade senare inför schlagervärldens produkter. Det förelåg

ett behov av en levande kontakt med god musik, när barnen så småningom kom i den s. k. jazzåldern. Den som då är utan upplevelser av konstmusik ris— kerar att stanna kvar i ett alltför en- sidigt musikval, när väl denna jazz- period tagit slut. De andra mötte då på nytt den seriösa musiken och utveckla- de sitt intresse till nya stilar och for— mer inom musiken.

Men det spontana intresset för musik tillvaratogs inte alltid. Den nyttobeto- ning, som av olika skäl kommit att prägla stora delar av vår skolundervis- ning, innebar stora svårigheter, när det gällde att bereda utrymme för de estetiska ämnena. Dessa hade alltjämt karaktär av övningsämnen och utgjorde även i den nya grundskolan sådana schematekniska element, som i vissa si- tuationer kunde utbytas sinsemellan el- ler ersättas med läsämnen.

Det skulle inte undanskymmas, att många elever valde att deltaga i skolans frivilliga musikundervisning eller i den kommunala musikskolan. Här övades de musikaliska färdigheterna, och åtmins- tone några element av musikhistoria och musikalisk stilkunskap stannade med säkerhet kvar efter skolans slut. Men den nära kontakten med den se- riösa musiken, sådan den framfördes av kvalificerade tonkonstnärer, kom sällan eller aldrig in i detta samman- hang. Musikskolorna och den ordinarie undervisningen i skolan saknade i re- gel resurser för sådana arrangemang, och därigenom blev deras insats icke så betydelsefull från den estetiska fostrans synpunkt, som om den seriösa levande musiken hade ingått som ett naturligt element i själva undervisningen.

Den seriösa musiken borde givetvis verka genom sin egen konstnärliga kraft. Men för att lyssnarna verkligen skulle kunna komma i kontakt med des- sa musikens kulturella och estetiska vår-

den krävdes åtminstone att han kunde åhöra musiken med ett visst mått av koncentration och ha en viss förståelse för den seriösa musikens speciella egen- art.

Denna koncentration främjades enligt KBU av vistelsen i en konsertsal, där lyssnaren utan störningar stod i en omedelbar kontakt med musikens exe- kutörer. Det var ett omvittnat förhål- lande att många barn och skolelever —— även många vuxna _— hade svårt att med uppmärksamhet följa ett seriöst musikverk. Man var van vid att ständigt omges med musik av lättillgänglig, okomplicerad art, som kom från radion och grammofonen. Den blandade mu- sikunderhållning dygnet runt som nu- mera förekom i Sverige och i andra länder finge anses som ett permanent inslag i radioverksamheten på gott och ont. Det stod under alla förhållan- den klart att ett omfattande bruk av denna »bakgrundsmusik» inte främjade ett koncentrerat lyssnande till mer krä- vande musik.

Förståelsen för den seriösa musiken var delvis resultatet av en personlig ut— veckling hos lyssnaren. Denna utveck- ling kunde i sin tur främjas på olika sätt. Ett samhälleligt stöd åt konsert- väsendet och särskilt av skol— och ung- domskonserter var därför enligt KBU en kulturellt sett synnerligen värdefull och betydelsefull uppgift.

Men denna estetiska fostran hade också ett kunskapsinnehåll. Ett varak- tigt och djupgående intresse för en konstform måste byggas på kunskaper och insikter. En verksamhet med syfte att främja musiklivets utveckling och bringa allt fler människor i kontakt med den levande musikens värden måste därför se det som en viktig uppgift att planmässigt verka för en ökad musik- förståelse och en allt bättre allmän— musikalisk orientering.

En sådan förståelse och orientering hade i detta sammanhang betydelse sett från flera synpunkter. Förutsättningar- na för att uppleva en konsert på ett rikt och nyanserat sätt blev större. Möjligheterna att självständigt bedöm- ma och värdera tonkonstnärernas prestationer ökade. Samtal och me- ningsutbyten med andra musikintresse- rade om konserter och andra musik- arrangemang, musiker och tonsättare underlättades. förmåga att verbalisera faktiska förhållanden liksom egna in- tryck och upplevelser stimulerades. Därmed fick också intresset för musik näring och större mening.

1.3.7 Kulturpolitisk målsättning

I fråga om statens åtagande för den kulturella aktiviteten på skilda områ- den framhöll KBU att dessa under de senaste budgetåren ökat starkt. Stats- makterna hade i etapper byggt upp ett kulturpolitiskt handlingsprogram med stöd åt blivande utövare av konstnär- liga yrken under deras utbildning, för- stärkt stöd åt utövare av konstnärliga yrken och insatser för att öka den of- fentliga konsumtionen av konstnärlig produktion av olika slag. Riktlinjerna för denna kulturpolitik hade uppdragits i proposition 56 till 1961 års riksdag, där departementschefen vidare anförde: »Som en ytterligare central punkt i ett mera långsiktigt handlingsprogram på detta område ser jag naturligtvis en för- stärkning av de krafter, som syftar till en breddning av kulturmiljön och en effektiv kulturdistribution över huvud taget. I blickfältet kommer härvid sko— lans, det högre utbildningsväsendets och det fria bildningsarbetets utveck— ling, särskilt i fråga om initiativ för främjande av den estetiska fostran. Gi- vetvis är också strävandena att förbättra de instrument för kulturdistributionen,

Som utgöres av våra teatrar, bibliotek, museer och liknande institutioner med kulturförmedlande uppgifter, ett vik- tigt led i detta samhällsarbete på lång sikt. Har man inte även denna punkt i programmet klart i sikte, så riskerar den konstnärliga verksamheten att mer eller mindre isoleras och därmed bli ett självändamål.»

KBU såg direktiven till sitt arbete som ett led i de strävanden, som avsågs med kulturprogrammets fjärde och sista punkt. En utvidgad musikkonsumtion och ett utvidgat konsertliv ställde all— deles särskilda krav på en förbättring av musikens situation —- en förbättring, som skulle avse både dem som utövade denna musik och dem som förväntades taga del av musiken, när den uppfördes i konsertsalen. Tonkonstnärerna intog obestridligen en speciell ställning i för- hållande till utövare av andra konstnär- liga yrken. Deras konstform krävde etablerandet av ett konsertliv av hög kvalitet och effektivitet för att de skulle kunna nå ut till en publik och för att de skulle kunna existera på sin konst. Men publiken hade också behov av ett så- dant konsertliv för att få tillfälle att möta musik, utförd av tonkonstnärer, som stod i omedelbar kontakt med sitt auditorium. Kravet på hög kvalitet, både vad gällde själva utförandet och akustiken i konsertsalen, hade skärpts genom avlyssnandet av tekniskt sett högtstående musikutföranden i radio och på grammofon, men ingetdera me- diet kunde enligt KBU ersätta den di- rekta kontakten i konsertsalen; tele- visionen gav möjligen illusionen av en sådan närvaro, men den bröts i varje fall efter konsertens slut och stördes ej sällan av ovidkommande element under dess gång.

KBU underströk, att de stödinsatser som borde göras på detta område måste i hög grad ha en inriktning på ungdo-

men. Det förelåg såsom redan antytts stort behov bland skolungdomen i olika åldrar att få komma i kontakt med den konstnärligt syftande musiken från oli- ka tidsåldrar. Så som konsertväsendet f.n. var organiserat var alltför många av dessa ungdomar utestängda från praktiskt taget varje möjlighet att få höra levande musik, framförd av kva- lificerade tonkonstnärer och detta en- bart av den omständigheten att musik- livet aldrig hade nått ut till de orter, där de vara bosatta eller hade sin skol- gång.

Men även den vuxna befolkningen hade behov av en sådan kontakt. Den nuvarande mycket ofullständiga och en- sidiga distributionsapparaten måste suc- cessivt ersättas med en, som arbetade med en utvidgad målsättning. Först här— igenom kunde man nå fram till den er- forderliga breddning av kulturdistri- butionen på den konstnärligt syftande musikens område, som stod i samklang med de kulturpolitiska åtgärder stats- makterna vidtagit och planerade.

1.3.8 Allmänna överväganden

Musiklivet i vårt land, sådant KBU skildrat det i det föregående, uppvisade påtagliga svagheter och brister. Det gällde såväl planeringen av konsert- verksamheten och förmedlingen av ton— konstnärer till denna verksamhet som de ekonomiska förutsättningarna för en utveckling av musiklivet.

Utredningen fann grundad anledning antaga att ett på lämpligt sätt uppbyggt och effektivt arbetande centralt statligt organ skulle kunna i samverkan med lokala krafter uppnå en ändring av nu existerande otillfredsställande förhål— landen och verksamt bidraga till en ut- veckling av musiklivet.

Det rådde enligt KBU inget tvivel om att kommunala organ, skolor, folk-

högskolor och privata musiksamman- slutningar ,var beredda att lämna sin medverkan. Bland ungdomen var mu— sikintresset stort, och det kunde kon- stateras en stark önskan att bygga upp ett musikliv av god kvalitet. Att detta hittills på många håll icke skett i den omfattning, som motsvarade önske— målen, hade flera orsaker. Vad angick konsertverksamheten hade det nuva- rande läget emellertid i hög grad att göra med svårigheten att få kontakt med lämpliga tonkonstnärer, med det tidskrävande arbete, som var förenat med arrangerande av konserter, lokala förberedelser, reklam, diskussion om honorar etc, samt med ekonomiska pro- blem över huvud taget. Konserterna ställde sig nu ofta så dyra att det var svårt för de lokala arrangörerna att binda sig för mer än ett fåtal konserter. Den planläggande och arrangerande verksamheten var med andra ord så krävande, att den på många orter en- dast i undantagsfall kunde skötas av lokala krafter. Utredningen var med- veten om att flera orter hade ett rikt och väl utvecklat musikliv, men det hör- de i landet som helhet tyvärr till undan- tagen. När det förekom, var det resul- tatet av ett gott samarbete mellan kom- mun, skola, frivilligt bildningsarbete och eventuella musiksammanslutningar, tillkomna på privat initiativ och sam- manhållna av en stark känsla för de musikaliska värdena.

På vilket sätt ett centralt organs -— en konsertbyrå _ verksamhet på lång- re sikt borde utformas, hade utredning- en då ännu inte ansett sig böra preci— sera. Verksamheten torde såsom i det följande anfördes utvecklas successivt och blev i stor utsträckning beroende av kontakterna med de lokala organen. Det fick därför ankomma på en blivan- de konsertbyrås ledning att ge närmare anvisning för arbetets bedrivande. En

uppfattning om den framtida utveck- lingen borde kunna vinnas genom den försöksverksamhet, som KBU föreslog skulle komma till stånd från och med den 1 juli 1963.

Utredningen tänkte sig konsertbyråns verksamhet i stort på följande sätt.

Arrangerande verksamhet Byråns huvudsakliga uppgift blev att planera och arrangera konserter och konsertturnéer till stor del i samråd och samarbete med lokala och regionala organ.

För att rationalisera den administra- tiva sidan av konsertverksamheten och därmed skapa ett bättre ekonomiskt utgångsläge för densamma, borde större delen av konserterna anordnas såsom turnéer.

Det var enligt KBU:s mening viktigt att planeringen av flera olika turnéer gjordes på sådant sätt att konsertorter- na fick möjligheter att erhålla omväx— lande och varandra kompletterande program. Icke minst gällde detta skol- och ungdomskonserterna. Dessa måste med nödvändighet anordnas så, att de passade olika åldersgrupper och gav varje sådan grupp en konsertserie med väl genomtänkt omväxling i fråga om bl a stilar, instrumentala och vokala in- slag och ensemblens storlek.

I sin arrangerande verksamhet borde konsertbyrån icke favorisera någon speciell genre utan sträva efter en mång- sidig programsättning inom den seriösa musikens ram och med hänsynstagande till varje auditoriums receptionsförmä- ga. Även modern musik, »seriös jazz», folkmusik, utomeuropeisk musik och ovanligare verk skulle kunna tagas med på programmen. Nya konsertformer kunde också prövas, t ex samarbete med uppläsare, framförande av teaterscener, operascener, visning av konst.

Konsertbyrån borde tillhandahålla de lokala konsertarrangörerna program- material, studiematerial, artiklar etc. Vi- dare borde konsertbyrån ge arrangörer— na möjlighet att till billigt pris köpa affischer och annat propagandamate- rial, som framställts centralt men kunde ges tilltryck av lokal art.

Konsertverksamheten borde kombi- neras med en studieverksamhet med uppgift att förmedla kunskaper om mu- sik. Detta kunde ske på bla följande sätt:

Konserter och andra musikaliska ar- rangemang kunde i många fall kombine- ras med föreläsningar och muntliga in- troduktioner, som anknöt till den musik som presenterades. Musikprogram, ton- sättare och musiker kunde presenteras i enkla häften, som publiken i förväg gavs tillfälle att ta del av. Studiecirklar kunde anordnas i anslutning till pro- grammet under en musiksäsong med relativt fylligt studiematerial som un- derlag. Deltagarna i instrumentalcirk- lar, ensembler och körer hade redan ett intresse för musik, som kunde ka— naliseras till att också omfatta konti- nuerlig konsertverksamhet.

I sitt arbete borde konsertbyrån ha en viktig uppgift i att planera studie- material för en verksamhet på fältet av angivet slag. Då det gällde studieverk— samhet i musik med vuxna deltagare hade studieförbunden gamla traditio- ner, värdefulla erfarenheter och goda personkontakter, som konsertbyrån gi- vetvis borde utnyttja. Särskilt vad an- gick planering och utgivning av det material som var avsett för studiecirk- larna, var det angeläget att samarbete upptogs med studieförbunden.

Skolkonsertverksamheten kunde sti- muleras genom att man tillhandahöll ett informationsmaterial, som gjorde det möjligt för lärarna att dels förbereda eleverna inför en viss konsert och dels

följa upp en konsert med samtal och kompletterande redogörelser. Skolkon- sertverksamheten och därmed samman— hängande studieverksamhet måste kon- sertbyrån planera i samråd med skol- myndigheterna.

Konsertverksamheten i landsorten hade som KBU tidigare framhållit att kämpa med stora svårigheter, då det gällde arrangerandet av konserter. Del- vis var dessa svårigheter att hänföra till en bristande samordning på det 10— kala planet. Utredningen fann det syn- nerligen önskvärt, ja nödvändigt, att de organ som hade anknytning till musik- livet på en ort, såsom skolor, folkhög- skolor, kommunala musikskolor och musiknämnder, lokalavdelning av stu- dieförbund eller liknande organ, fö— reläsningsförening, särskilda musik- sammanslutningar, kommunalnämnder, kulturnämnder etc gick samman i nå- gon kommitté, vilkens uppgift skulle vara att representera ortens musikliv. Sådana kommittéer kunde inte få en ensartad sammansättning på de olika platserna. Skulle en musikkommitté av antydd art fylla den avsedda uppgiften, måste den ha överblick över ortens hela musikverksamhet för att kunna deltaga i det planerande och rådgivande arbetet kring verksamheten. Den fick inte företräda ensidiga musikintressen.

Det torde enligt KBU bli en av kon- sertbyråns viktigaste uppgifter att via kontakter på det lokala planet stimu- lera till bildande av sådana kommittéer, som här föreslagits.

Redan i inledningsskedet av konsert— byråns verksamhet var det enligt utred- ningen angeläget att man prövade för- utsättningarna för och behovet av ett mellanled i konsertbyråns kontakter med de lokala organen i form av regio- nala organ, tex i form av länskommit- téer med anknytning till redan befint- liga offentliga och andra organ -— läns-

skolnämnd, landsting, distriktsorgan av studieförbund, föreläsningsförbund, kammarmusikring. Detta mellanled bor- de ha till uppgift att medverka vid upp- tagandet av ett samarbete på det re- gionala planet —— länsskolnämnden i frå- ga om skolkonserter o s v så att verk- samheten kunde systematiseras. Här- igenom erbjöd sig också möjligheten till en regional utjämning av vissa kost- nader, som sammanhängde med de 10- kala arrangemangen.

På vilket sätt en rikskonsertverksam- het i detalj borde byggas upp hade ut- redningen på detta stadium av sitt ar- bete ännu icke tagit slutlig ställning till. Utredningen ville endast erinra om att den arrangerande verksamheten —- särskilt vad beträffade konserter för en vuxen publik i Riksteatern syntes ha en lämplig förebild i nätet av lokala organ.

Det var emellertid enligt KBU:s me- ning ännu för tidigt att diskutera frå- gan om bildandet av ett gemensamt or- gan, en riksorganisation för dessa loka- la och regionala sammanslutningar. Lokalföreningarna hos Riksteatern och dess samorganisation hade en viss ho- mogen struktur som bestod däri att både föreningarna och deras företrädare i Riksteaterns representantförsamling ut- gjordes av personer, som förenats i sitt intresse för teaterkonsten. Det lokala musiklivet var å sin sida avsevärt mer differentierat i en mängd organisatio- ner och sammanslutningar för musik- bildning, musikutövning och enbart lyssnande till musik, och det var därför svårt att på detta preliminära stadium förutsäga, huru dessa mångskiftande in- tressen skulle kunna förenas i en riks- omfattande organisation.

Likväl framstod det enligt KBU som ett önskemål, att någon form av orga- nisation framdeles bildades för att till- varataga de lokala och regionala in-

tressena i en tillämnad rikskonsertverk- samhet.

Inom ramen för en konsertverksam- het för vuxen publik kunde också en— ligt utredningens mening ungdomskon- serter —— skilda från skolkonserter -— anordnas. Det erbjöd sig flera olika alternativ för organiserandet av sådana konserter. De kunde tänkas arrangerade i samråd och samarbete med lokala skolinsatser och ungdomsorganisationer på samma sätt som skolkonserterna och med medverkande ensembler och solis— ter hämtade från tonkonstnärer, som för- klarat sig villiga att medverka vid så— dana konserter. Men de kunde också arrangeras av ungdomarna själva och således motsvara den konsertverksam- het som utövades av den internationella Jeunesses Musicales-rörelsen i skilda länder, såsom framgick av utredningens redogörelse i bilaga 1 för denna verk— samhet (1.3.15). Att en konsertverksam- het, som i vidaste mening hade en spe- ciell inriktning på ungdomen, borde kunna erhålla allt bistånd i fråga om hjälp med arrangemang och för- medling av tonkonstnärer samt rådgiv- ning i största allmänhet framstod som en självklarhet.

Att den arrangerande delen av kon- sertbyråns verksamhet fordrade ett be- tydande tillskott av statsmedel fann ut- redningen uppenbart. Som framgått av den föregående framställningen röran- de konsertlivet gick de flesta konserter med underskott.

I vilken utsträckning tillskott av stats- medel borde ske och hur finansieringen av verksamheten kunde tänkas ske i stort avsåg utredningen att återkomma till i sitt slutbetänkande. Utredningen ville dock redan här redovisa vissa riktlinjer för bidragsfrågan.

Bidrag av statsmedel utgick redan till en mängd musikändamål. Det framstod för utredningen som självklart, att inga

dubbleringar av statsbidrag skulle äga rum. Detta innebar tex att en SOR- orkester, som redan kom i åtnjutande av ett statsbidrag för sin ordinarie verksamhet, endast vid anordnandet av en extra konsert skulle kunna tiller- kännas bidrag från konsertbyrån enligt de regler, som skulle gälla härför. Som ett allmänt riktmärke borde gälla, att rikskonsertverksamheten i första hand skulle syfta till att skapa nya möjlig- heter för musiken att nå ett auditorium.

Rörande statsbidragsfrågorna ville utredningen framhålla följande. De konserter, som gavs i skolan och på skoltid, syntes böra hållas avgiftsfria för eleverna. Det föreföll rimligt, att tonkonstnärernas honorar bestreds un- gefär till hälften var av vederbörande huvudman och staten. Då kostnaderna för skilda konsertserier kunde variera genom olika sammansättning av ensem— bler och solister, torde det vara lämpligt att uppställa denna fördelning som en norm, som inte behövde fasthållas annat än i stora drag. Från rättvisesynpunkt kunde det nämligen visa sig nödvändigt att något mer stödja en serie än en an- nan.

Ungdomskonserter och kvällskonser- ter borde normalt betinga en entréav- gift. Som en ledande princip borde uppställas, att entréavgiften avpassades så, att icke någon otillbörlig konkurrens med annan motsvarande verksamhet uppstod.

Då konsertbyråns verksamhet måste hållas synnerligen elastisk och anpass- ningsbar, torde det enligt KBU vara olämpligt att fixera bestämda procent- satser för subventionering av olika kon- serter. Detta skulle innebära en form av statsbidrag, som dels kunde förorsaka många svårlösta gränsdragningsfrågor, dels möjligen innebära en frestelse att ersätta kvalitet med kvantitet. Det torde vara lämpligare att konsertbyrån fick en

bestämd anlagsram, inom vilken den borde hålla sin verksamhet, i huvudsak på samma sätt som Riksteatern.

Den här diskuterade arrangerande, rådgivande och planerande verksam- heten, som syftade till att stimulera musiklivet bl a i de delar av landet, där möjligheterna till konsertverksamhet var små, korn enligt KBU att medföra ökade utsikter för tonkonstnärer till engagemang och arbetstillfällen.

Av den enkät bland nu verksamma tonkonstnärer som KBU tidigare (1.3.3) redovisat, fann sig utredningen kunna räkna med att det icke kom att möta några hinder att erhålla kvalificerade tonkonstnärers medverkan i den för- söksverksamhet, som föreslogs i detta betänkande.

Icke heller borde de bristfälligheter som konstaterats beträffande tillgång- en på konsertlokaler och instrument (1.3.4) tillmätas någon större betydelse under den försöksverksamhet, som nu planerades.

Förmedlande verksamhet Utredningen anslöt sig till den uppfatt— ning som framlagts tidigare av musik- utredningen och senare av arbetsmark-

nadsstyrelsens artistförmedlingsutred- ning och som innebar, att en statlig för- medlingsverksamhet, vilken kunde er- sätta avgiftskrävande privata förmed- lingsorgan, skulle komma till stånd. Uppbyggnaden av förmedlingssidan i kOnsermyrans verksamhet fordrade emellertid överväganden, vilka utred- ningen på detta stadium icke kunnat göra. Utredningen fann sig därför icke nu kunna föreslå en definitiv organisa- tion av förmedlingsverksamheten. Under den rikskonsertverksamhet, som utredningen förordade och som i initialstadiet fick karaktär av försöks— verksamhet föreslog KBU, att förmed- lingen tills vidare skulle ombesörjas i

nära samarbete mellan konsertbyrån och den offentliga arbetsförmedlingen. Utredningen föreslog vidare att kon- sertbyrån icke skulle påtaga sig annan förmedlande verksamhet än den, som sammanhängde med arrangemang och planering av rikskonserterna.

Konsertbyråns företagsform

Utredningen hade, under den korta tid arbetet pågått, icke haft tillfälle att helt taga ställning till frågan om konsert- byråns företagsform. Enligt direktiven förutsattes konsertbyrån skola handha— va såväl arrangerande av konserter som förmedling av tonkonstnärer. Beträf- fande den förstnämnda delen av verk-' samheten _— rikskonserterna —- låg det utan tvivel nära till hands att anknyta till de erfarenheter, som vunnits under Riksteaterns verksamhet.

Vissa olikheter kunde dock konstate— ras. Sålunda bedrev ej Riksteatern nå- gon förmedlingsverksamhet beträffan- de enskilda eller grupper av skådespe- lare, och något behov av framträdan- den »på egen risk» förelåg icke beträf— fande denna konstnärsgrupp. Detta var emellertid fallet beträffande tonkonst— närerna. Därest både rikskonsertverk- samheten och tonkonstnärsförmedling- en såsom i direktiven förutsatts -—— framdeles borde handhavas av samma administrativa organ, kunde det enligt KBU icke gärna komma ifråga, att en central publikorganisation liknande Riksteaterns skulle stå såsom ansvarig jämväl för förmedlingsverksamhet. All anledning saknades ju att låta en pu— blikorganisation öva inflytande på för- medlingsverksamhetens uppläggning i den del, som icke avsåg rikskonserter- na. För att skapa ett gemensamt organ var det enligt KBU nödvändigt att finna en annan företagsform än den Rikstea- tern företrädde, en form som kunde visa sig väl användbar för båda sidorna

Det var uppenbart, underströk KBU, att konsertbyrån tills vidare skulle kom- ma att till största delen bli beroende av statlig anslagsgivning. Under sådana omständigheter kunde det förefalla bäst återspegla den faktiska situationen, att konsertbyrån inrättades såsom ett stat— ligt organ, utan annan rättssubjektivitet än den som följer av ett statsorgans sed— vanliga offentligrättsliga ställning. Utan tvivel skulle på det sättet båda sidorna av byråns verksamhet smidigt kunna anpassas efter växlande målsättningar i det statliga kulturstödet och efter nya krav på byrån. Detta statliga organ kom emellertid att kräva betydande frihet med avseende på personalorganisation, lönesättning, resor, informationsverk— samhet, reklam etc, en frihet, som knap— past förekom inom statlig förvaltning av sedvanlig art. Några teoretiska hin- der förelåg dock enligt utredningens uppfattning icke att konstruera detta statliga organ på sådant sätt att dessa svårigheter kunde övervinnas. Därest statsmakterna hade för avsikt att verk- samt stödja rikskonsertverksamheten och tonkonstnärsförmedlingen, blev det också nödvändigt att skapa de erforder- liga garantierna för det statliga orga- nets befogenhet i nyssnämnda hänse- ende.

Huruvida den tänkta verksamheten skulle äga företagsformen stiftelse eller aktiebolag var en fråga som utredning- en lämnade öppen. Beaktansvärda skäl talade både för stiftelseformen och för aktiebolagsformen. Men utredningen an— såg det icke uteslutet att formen statlig myndighet under vissa bestämda förut- sättningar kunde visa sig användbar. Utredningen fann likväl att en definitiv lösning ännu icke var påkallad, då den försöksverksamhet som föreslogs i det- ta betänkande var av sådan begränsad omfattning, att den icke krävde en dy-

lik åtgärd. Med ledning av de erfaren- heter, som kunde vinnas under verk— samhetens begynnelseskede, var utred- ningen beredd att senare framlägga ett slutligt förslag till företagsform.

1.3.9 Utredningens förslag Utredningen framlade på detta stadium av sitt arbete icke några slutgiltiga för- slag till en konsertbyrås verksamhet, vare sig i fråga om den planerande, rådgivande och arrangerande delen el- ler den förmedlande delen. Som en följd härav gick utredningen i detta betän- kande ej heller in på konsertbyråns de- finitiva organisation.

Med stöd av vad KBU hittills funnit ansåg sig utredningen emellertid böra förorda att en rikskonsertverksamhet kom till stånd redan budgetåret 1963/64. Med hänsyn till att verksamheten var ny och endast successivt kunde byggas upp på ett rationellt sätt föreslog utred- ningen, att en rikskonsertverksamhet igångsattes i mindre omfattning under det första året. Erfarenheterna från ar- betet detta första år torde bli av stort värde för en fortsatt landsomfattande verksamhet.

Utredningen föreslog sålunda, att en rikskonsertverksamhet försöksvis igång- sattes i fyra län, nämligen Malmöhus län, Jönköpings län, Östergötlands län och Norrbottens län, samt att en statlig konsertbyrå under försöksåret organi— serades såsom ett under ecklesiastik- departementet stående statligt organ.

1.3.10 Försöksverksamhet med rikskonserter

Större delen av den konsertverksamhet som utredningen föreslog komma till stånd borde läggas upp i form av tur- néer inom ett län. Konsertverksamheten måste bygga på medverkan av både fri— villiga krafter och offentliga organ, och

båda dessa institutioner hade på läns- planet regionala organ, som kunde spe- la en viss roll vid verksamhetens pla- nering och genomförande.

En sådan försöksverksamhet kunde .ge erfarenheter av stort värde för en fullt utbyggd, landsomfattande konsert- verksamhet. Möjligheter erbjöd sig till kontakt och samverkan med alla de or- ganisationer och institutioner, som hade intresse av att medverka i strävandena .att åstadkomma ett rikare musikliv. Dessa organs beredvillighet att medver- ka i både organisatoriskt och ekono- miskt avseende hade enligt utredning- en en avgörande betydelse för möjlig- heterna att på längre sikt bygga upp och utveckla en riksomfattande kon- .sertverksamhet.

Ehuru förväntningarna på en sådan verksamhet var stora i de flesta lands- delar ansåg utredningen det lämpligt att begränsa verksamheten under det första året till några regioner. För en sådan begränsning talade dels kostnadsskäl, dels den omständigheten att man där- igenom fick bättre möjligheter att in- gående följa och analysera effekten av vidtagna åtgärder.

Valet av de fyra försökslänen betinga- des av följande omständigheter. Malmö- hus län hade några få, mycket starkt expanderande industriområden och samtidigt betydande utflyttningsområ- den med utpräglade glesbygdsproblem. Den kommunala musikundervisningen låg kvantitativt något under riksgenom- snittet, och så torde också vara fallet med studieorganisationernas aktivitet på musikområdet. I denna region er- bjöds också möjligheter att vinna er- farenheter av ett samarbete på musik- området med utlandet (Danmark) un- der förhållanden, som i många avseen- den var annorlunda än de, som präg- lade ett motsvarande samarbete i den nordligaste delen av landet.

Jönköpings län hade endast ett fåtal större industriorter men däremot många mindre. Länet överensstämde i fråga om befolkningsutveckling och urbanise- ringsgrad praktiskt taget helt med ge- nomsnitt för landet. Omfattningen av den kommunala musikundervisningen låg betydligt under riksgenomsnittet, medan däremot folkbildningsorganisa- tionernas aktivitet på musikområdet var utpräglat livaktig. Särskilt gällde detta de religiöst orienterade organisatio- nerna.

östergötlands län hade flera starkt expanderande industriorter och sam- tidigt stora landsbygdsområden med glesnande befolkning. Andelen skolplik- tiga barn, som deltog i någon form av kommunal musikundervisning, låg un- gefär vid riksgenomsnittet, medan folk- bildningsorganisationerna bedrev en mycket livaktig musikbildningsverk- samhet.

Norrbottens län var ett utpräglat gles- bygdsområde med några få större orter. Den kommunala musikverksamheten var mycket svagt utvecklad, medan där- emot folkbildningsorganisationerna be- drev en ganska livaktig musikbildnings- verksamhet. Länet erbjöd ett särskilt intresse därigenom att här redan etable— rats ett visst utbyte på kulturområdet med utlandet (Finland och Norge), vil- ket gav möjlighet till erfarenheter av värde för ett utbyggt nordiskt samarbete på konsertlivets område. Vikten av att påskynda ett sådant samarbete hade särskilt framhållits i utredningsdirek- tiven. Denna region hade också i sär- skilt hög grad avstånds- och kommuni- kationsproblem, som var mer eller mindre märkbara i hela norra delen av landet.

Underhandskontakter med företrä- dare för olika lokala och regionala or- gan inom de nämnda fyra länen visade enligt KBU:s uppfattning att man var

beredd till ett nära samarbete med kon- sertbyrån, så snart denna kunde börja sin verksamhet.

1.3.11 Kostnadsberäkningar Konsertverksamheten borde enligt KBU inriktas på konsertturnéer med såväl skol- och ungdomskonserter som kon- serter för vuxen publik, kvällskonserter. Den borde planeras i serier på genom— snittligt fem konserter per år i varje serie. Säkerligen skulle också längre och kortare serier liksom enstaka kon- serter förekomma, men detaljplane— ringen härav måste överlåtas åt kon— sertbyrån. Serierna borde planeras omfatta oli- ka konserttyper. En typ var kvällskon- serter av mer eller mindre hävdvunnen art. En annan var konserter i skolan och i allmänhet också på skoltid. En tredje typ som utredningen gärna ville anbefalla var ungdomskonserter, exem- pelvis organiserade i enlighet med den internationella Jeunesses-Musicales-rö- relsens principer. Kostnaderna för den föreslagna kon- sertverksamheten syntes höra till en del garanteras av de lokala arrangörerna. KBU förutsatte dock att konserterna också understöddes med statliga medel. Utredningen hade stannat för att hono— raren genomsnittligt borde garanteras av statliga medel med hälften i fråga om skol- och ungdomskonserter och med en fjärdedel i fråga om kvällskon- serter. Skol- och ungdomskonserter måste nämligen betraktas som estetiskt fostrande föranstaltningar, vilka knap- past kunde realiseras i någon nämn- värd omfattning utan ett betydande stat- ligt stöd. Det var därför rimligt att sta- ten svarade för ena hälften av honorar- kostnaden, medan den andra kunde till- skjutas av kommunala medel, såvida ej denna del helt eller delvis bekostades med elevavgifter. önskvärt var dock att

eleverna så litet som möjligt betungav des med kostnader för konserter i sko— lorna. Vid ungdomskonserter utanför skoltid borde entréavgifter utgå.

Vad kvällskonserterna beträffade ha- de utredningen såsom ett genomsnitt vid beräkningen stannat för att hälf- ten av kostnaderna betalades genom entréavgifter och att återstoden till lika delar bestreds från lokala respektive statliga anslag.

I kostnadsberäkningen uppdelades konstnärernas gage i tre delar, näm- ligen honorar, traktamente (som gav viss ersättning för enstaka »håldagar» utan konsert) samt reseersättning.

Utredningen framlade följande över— sikt över kostnaderna:

1. De lokala kostnaderna (lokalhyra, ersättning till vaktmästare, reklamkost— nader och andra förberedelsekostnader av lokal art) garanterades av lokala or- gan (musikförening, musiknämnd, skola eller annan huvudman);

2. Honorarkostnaderna fördelades på lokal arrangör och staten på så sätt att staten genomsnittligt betalade hälf- ten av honoraren vid skol- och ung- domskonserter samt en fjärdedel vid” kvällskonserter;

3. De centrala kostnaderna (konsert— byråns omkostnader, rese- och trakta— mentskostnader för turnerande ton- konstnärer) bestreds av statliga medel.

Utredningen framlade avslutningsvis en kalkyl över kostnaderna under vis-- sa antaganden rörande honorar och an- tal konserter för på olika sätt samman— satta ensembler, vilken kunde tjäna som en exemplifiering i den fortsatta be— räkningen av det erforderliga ansla- get till denna försöksverksamhet. Be— räkningen slutade med antagandet att kostnaderna skulle belöpa sig till' 370000 kr. för sammanlagt 100 kvälls- konserter och 500 skolkonserter jämte vissa kostnader för central reklam.

1.3.12 Konsertbyrån: uppgifter och organisation Den föreslagna konsertbyråns uppgif- ter i initialstadiet preciserades till föl- jande: att huvudsakligen inom de fyra ut- valda länen planera och arrangera kon- serter med in- och utländska tonkonst- närer, i första hand såsom turnéer,

att verka för bildande av lokala och regionala organ och musikkommittéer för att därigenom stimulera konsert- verksamheten,

att planera och ombesörja utgivning av studiematerial för skolkonserter och övriga konserter,

att tillhandahålla broschyrer, scher, program etc.

I övrigt skulle det gälla för konsert- byråns ledning att under hänsynsta- gande till erfarenheterna under detta första arbetsår planera verksamheten för de kommande, så att allt större de- lar av landet kunde komma att inne- fattas i konsertverksamheten. Även un— der det andra arbetsåret torde konsert- byråns verksamhet fortfarande ha ka- raktär av försöksverksamhet, enär den fullständiga utbyggnaden av rikskonser- terna och konsertbyrån måste ske suc- cessivt och med utnyttjande av de upp- nådda erfarenheterna.

Då det syntes önskvärt att erfarenhet och sakkunskap från verksamhetsfältet utanför konsertbyråns eget kunde till- föras byrån föreslog utredningen att en styrelse måtte tillsättas för konsertby- rån. KBU ville beträffande antalet sty- relseledamöter starkt understryka att behovet av en effektivt arbetande led- ning medförde begränsade möjligheter att tillgodose önskemål om att få olika intressen representerade i styrelsen. 'Med hänsyn härtill föreslog utredning- en att antalet styrelseledamöter måtte begränsas till minst åtta och högst elva

affi-

-—— byråns chef inräknad. Inom ramen för en styrelse av denna storlek borde eftersträvas att få olika erfarenhetsom- råden representerade. I den mån ytter- ligare sakkunskap i särskilda frågor behövde anlitas, föreslog utredningen, att styrelsen måtte få generellt tillstånd att anlita sådan sakkunskap såsom sty— relsens experter.

Utredningen anförde följande sam- mansättning av styrelsen:

en ordförande; två statliga ledamöter, föreslagna av respektive

arbetsmarknadsstyrelsen skolöverstyrelsen ;

två ledamöter, företrädande musik— livet, föreslagna av Musikaliska akade- mien respektive Samverkande bild- ningsförbunden ;

en ledamot, företrädande yrkesmusi— kerna (tonkonstnärerna);

en ledamot, företrädande orkesterför- eningarna i landet, samt konsertbyråns chef.

För att byrån skulle kunna fullgöra sina uppgifter erfordrades enligt KBU:

1. En chef som under styrelsen hand— hade konsertbyråns ledning, bl a plan- läggning av verksamheten på kortare och längre sikt, såväl konstnärligt som administrativt, viktigare överläggning- ar av principiell karaktär med lokala och regionala organ. Han skulle också ha ansvaret för rikskonserternas konst- närliga nivå. På chefen för byrån borde ställas stora krav på administrativ förmåga samt mångsidig erfarenhet från svenskt musikliv, speciellt vad gällde både ar- rangerande och förmedlande verksam- het.

2. En befattningshavare, som närmast under chefen svarade för det praktiska organisationsarbetet, sammansatte och förberedde turnéer, medverkade vid av- tal med artister och lokala arrangörer

liksom vid planering av studiematerial för skol- och kvällskonserter. Han bor- de också handhava den centrala rekla- men. Posten fordrade god kännedom bl a om musiklivet på olika orter och tonkonstnärernas repertoar.

3. En kanslist, som skulle handhava de ekonomiska göromålen såsom utbe- talning av gager, emottagande av artist- gager från lokala arrangörer, ombesör- jande av registratorsgöromål och i sam- band därmed statistikarbete.

4. Två kontorister, varav den ena lämpligen borde tjänstgöra bl a som chefens personliga sekreterare. Utredningen framhöll, att det på nu- varande stadium icke syntes möjligt att i detalj reglera konsertbyråns verksam- het. "Denna borde endast erhålla en så— dan organisatorisk ram, att den till form och innehåll snabbt kunde anpassas efter utvecklingen, dess möjligheter och krav.

Utredningens kostnadsberäkning för konsertbyrån upptog 149 000 kr till av- löningar och arvoden och 51 000 kr till omkostnader, varav 21000 kr. avsågs såsom engångsanslag för anskaffning av kontorsmöbler och -maskiner, summa 200 000 kr.

1.3.13 Den framtida utvecklingen Enligt utredningens förslag skulle kon- sertbyrån börja sin verksamhet den 1 juli 1963. KBU framhöll att uppgörelser om höstsäsongens konserter enligt all- män praxis träffas redan under våren. Därför avsåg utredningen att i sam- band med länskonferenser och under- sökningar av lokala förutsättningar även förbereda konsertbyråns första verksamhetsår. Under detta år kommer med största säkerhet en stor del av konsertbyråns arbete även vara inriktat på den fort-

satta utbyggnaden av rikskonserterna. Detta fordrade resor och konferenser, programplanering och artistkontrakte— ringar. Delvis av denna anledning hade utredningen föreslagit en relativt väl utbyggd konsertbyrå redan under det första året. Proportionen mellan byrå- kostnad och konsertstöd kom i fortsätt- ningen utan tvivel att ändras, så att. konsertbyrån tar en procentuellt mind-- re del av kostnaden under de följande åren. Sedan det grundläggande, lands— omfattande organisationsarbetet är gjort, syntes byråns personal icke be- höva förstärkas annat än i den mån de rent administrativa göromålen så krävde.

Redan nu kunde man emellertid säga, att verksamheten i utbyggt skick tor- de kräva en väsentligt större organisa— tion av konsertbyrån än vad som upp— tagits i initialstadiet. I ett slutskede kun— de man enligt utredningen vänta sig att verksamheten måste uppdelas på följande huvudavdelningar:

Arrangemangsavdelning för rikskon— serter

sektion för större kvällskonserter sektion för skolkonserter sektion för ungdomskonserter sektion för musikbildningsfrågor. Press—, reklam- och inspelningsavdel- ning.

Avdelning för tonkonstnärsförmed- ling.

Kameral och statistisk avdelning. Utredningen preciserade icke i detta betänkande personalbehovet för de nämnda avdelningarna och angav ej heller några organisationsplaner eller avlöningsstater. Till dessa frågor avsåg utredningen att återkomma i sitt slut- betänkande.

Resultaten från första årets arbete, vilka var av väsentlig betydelse för be— dömningen av den framtida verksam-

hetens möjligheter och utformning, kun- de enligt KBU inte analyseras förrän i mitten av år 1964. Med hänsyn härtill och då utredningen ej beräknade kunna avge sitt slutbetänkande förrän hösten 1964 syntes konsertbyråns första verk— samhetsperiod böra sträcka sig över budgetåren 1963/64 och 1964/65.

1.3.14 Anslagsfrågor På grundval av de överväganden och rekommendationer samt i anledning av därtill utförda kostnadskalkyler, som redovisats i det föregående, framlade utredningen följande anslagsberäkning- ar och statförslag, avseende det första verksamhetsåret. Inledningsvis önska- de utredningen göra vissa principiella kommentarer. Med utgångspunkt 'i en avsedd fort- satt verksamhet för en konsertbyrå hade utredningen funnit att verksamhetens omfattning borde avvägas mot andra motsvarande insatser via budgeten och alltså regleras inom en år för år maxi- merad anslagsram. Utredningen var alltså icke beredd att förorda ett stats- bidragssystem, som skulle medföra en bidragsgivning i takt med exempelvis tillväxten av kommunala och enskilda insatser på området.

Kalkylen för det första året base- rad på en i huvudsak till fyra län be- gränsad verksamhet och inom en pro- duktionsram för sammanlagt 100 kvälls- konserter och 500 skolkonserter inom fyra län kunde ge en viss föreställ- ning om storleken av de ungefärliga insatserna för en till hela riket utbyggd konsertverksamhet. Med angivna förut- sättningar skulle de statliga insatserna för denna kunna i utbyggt skick (d v s till 24' län och Stockholms stad ut- sträckt verksamhet) uppgå till (25 : 4 )( 370000 :) ca 2,3 miljoner kr för år.

En sådan beräkning skulle enligt KBU kunna komma att visa sig alltför statisk. Den förutsatte å ena sidan att de lokala och regionala publikorganisationernas utbyggnad icke nämnvärt skulle på- verka de statliga stödåtgärderna på längre sikt. Det kunde å andra sidan också förhålla sig så, att verksamheten fordrade en större insats i fråga om pro- paganda och samverkan mellan kon— sertbyrån samt regionala och lokala or— gan än vad som förutsatts vid bedöm- ningen av verksamheten under det förs- ta året. Det borde under alla förhållan- den vara en angelägen målsättning för en blivande konsertbyrå och dess led- ning att —- utan att ge avkall på det konstnärliga kvalitetskravet _— så pla- nera och stimulera verksamheten, att ett växande publikintresse om möjligt också kommer att medföra en förbätt- ring av de ekonomiska förutsättningar- na för konsertaktiviteten.

Utredningen ville tillmäta en sådan målsättning avsevärd vikt. Av tanke- gångarna bakom det kulturpolitiska handlingsprogram, som statsmakterna godtagit och utredningen tidigare cite- rat, framgick att ett viktigt syfte med statlig anslagsgivning på hithörande sektorer av kulturlivet var att genom skilda åtgärder stimulera de enskilda människornas behov av konstnärlig upplevelse. Det var icke uteslutet att denna behovsfaktor i framtiden —— na- turligtvis på mycket lång sikt —- verk- ligen skulle kunna med stöd av stat- liga stimulansåtgärder påverka struktu— ren av det avsnitt av kulturlivet, som åtgärderna gällde, och därmed leda till en växande grad av självfinansiering.

Det sammanlagda medelsbehovet för rikskonsertverksamheten och konsert- byråns verksamhet för det första bud- getåret hade i det föregående uppskat- tats till ca 570000 kr. Då slutlig ställ—

ning inte tagits till frågan om konsert- byråns organisationsform syntes det icke tillfredsställande, att särskilda av- lönings— och omkostnadsanslag för en sådan byrå anvisades på riksstaten. Ut— redningen föreslog därför att endast ett anslag anvisades och att i detta inrym— des kostnaderna för såväl själva stöd- åtgärderna som byråns förvaltning.

Då stödåtgärderna enligt utredning- ens förslag borde vara maximerade, föreslog utredningen att för budgetåret 1963/64 anvisades ett reservationsan- slag under åttonde huvudtiteln, benämnt Rikskonserter. Anslaget borde enligt utredningens förslag uppföras med 570000 kr, varav i förvaltningskostna— der för konsertbyrån 200 000 kr.

1.3.15 Jeunesses Musicales

I en särskild bilaga redovisade leda- möterna Hahn och Tegen hur den inter- nationella musikrörelsen Jeunesses Mu- sicales (J M) uppkommit och verkade.

Den tog sin början i Belgien år 1940, där M Cuvelier organiserade de första grupperna av J M. År 1942 började den i Frankrike med R Nicoly som initia- tivtagare. Efter kriget fick rörelsen in- ternationell prägel och har ett centralt organ, Fédération Internationale des Jeunesses Musicales. Federationen har nu 20 medlemsländer: Argentina, Bel- gien, Brasilien, Cuba, Danmark, Eng- land, Frankrike Holland, Israel, Ita- lien, Jugoslavien, Kanada, Luxemburg, Mexico, Monaco, Portugal, Schweiz, Uruguay, Väst—Tyskland och österrike. Anslutna som observatörer är tolv län— der: Chile, Cypern, Filippinerna, Fin- land, Grekland, Japan, Libanon, Nya Zeeland, Peru, Sydafrikanska unionen, Turkiet och USA.

I bilagan lämnades en redogörelse för J M i vissa av medlemsländerna jäm— te uppgifter om det statliga eller offent— liga bidraget till verksamheten, innan

de båda sakkunniga anförde sina syn- punkter på en eventuell anslutning från svensk sida till J M.

En viktig princip inom J M var att ungdomen själv skulle medverka vid arrangering och planering av konser- ter etc. Genom denna egna aktivitet blev J M inte bara en konsertarrange— rande institution i största allmänhet utan också en stimulerande och inspi— rerande faktor i ungdomens musikliv. Ungdom upp till 25 år (i Västtyskland 30 år) inkluderades.

En annan fördel var det internatio— nella utbytet av ensembler och artister, av tidskriftsmaterial, av erfarenheter, av ungdomliga studiegrupper och ung- domar, som önskade förkovra sig mu- sikaliskt. Känslan att kunna träffa lika- sinnade ungdomar i andra länder var också stimulerande och värdefull.

Villkor för anslutning av exempelvis en svensk rörelse till federationen var att denna fick ta del av ett års verk— samhet i landet. Om denna verksamhet gick efter J M:s principer, kunde rörel- sen vinna anslutning till federationen. Rörelsen kunde i olika detaljer avvika från den i andra länder, men de ledan— de principerna borde vara desamma.

Frågan huruvida en svensk J M-rö- relse kunde tänkas vara ansluten till en statlig konsertbyrå bedömdes på föl- jande sätt. Om en svensk J M arbetade som en avdelning av en statlig konsert— byrå och på detta sätt fick statlig sub- vention av sin verksamhet, fanns ingen- ting att invända, förutsatt att de förut nämnda principerna upprätthölls. En konsertbyrå av detta slag fanns icke i något av de anslutna länderna, varför någon direkt parallell inte kunde dra- gas. Närmast kunde man i så fall jäm- föra med Västtyskland, där J M arbe- tade i intimt samförstånd med tyska musikrådet, och Kanada, där Canada Council utdelade det statliga bidraget.

1.4 Betänkande II »Förmedling av tonkonstnärer»

1.4.1 Inledning

Förmedlingen av tonkonstnärer skedde till mycket stor del genom privata by- råers försorg. Av hävd hade förmed- ling av sådana engagemang ansetts va- ra en form av arbetsförmedling, och såsom sådan föll den under bestämmel- serna om arbetsförmedling (lag den 18 april 1935) med tillhörande tillämp- ningsföreskrifter. Då riksdagen på grundval av Kungl. Maj:ts i proposition 1962:3 anförda synpunkter beslutade, att avvecklingen av de ännu existerande privata förmedlingsbyråer som arbetade i vinstsyfte skulle vara slutförd med utgången av år 1967, var det angeläget att de problem, som var förknippade med förmedlingen av tonkonstnärer, kunde klarläggas i god tid dessförinnan. KBU hade därför utbrutit de med den- na förmedling sammanhängande frå- gorna och framlade dem separat i sitt betänkande II »Förmedling av ton— konstnärer» (Ecklesiastikdepartementet 1965: 1, stencilerat).

I sitt betänkande I »Rikskonserter» anförde KBU (s 58 ff) angående ton- konstnärsförmedlingen, att förmedling- en av engagemang till olika konsert- arrangemang syntes vara en uppgift, som väl lät sig förena med den tänkta konsertbyråns uppgifter i övrigt. (Se ovan 1.3.8) Uppbyggnaden av denna sida i konsertbyråns verksamhet ford- rade emellertid överväganden, vilka ut— redningen då icke kunnat göra. Utred- ningen fann sig därför icke kunna före- slå en definitiv organisation av för- medlingsverksamheten. Under den riks- konsertverksamhet, som utredningen föreslog skola komma till stånd från och med budgetåret 1963/64 avsågs för- medlingen tills vidare skola ombesörjas i nära samarbete mellan försöksverk-

samhetens kansli och den offentliga arbetsförmedlingen. Någon annan för- medlande verksamhet än den som sam- manhängde med arrangemang och pla— nering av rikskonserterna borde icke förekomma.

Ett flertal remissinstanser uttalade starka betänkligheter mot den av KBU förebådade samordningen av förmed- lingsverksamheten och rikskonsertverk- samheten i övrigt. Det kunde med fog riktas invändningar mot en sådan sam— ordning; rent principiellt borde arran- gerande och förmedlande verksamhet icke utövas av samma organ, anförde man. KBU fann synpunkterna överty- gande och förordade i sitt särskilda be- tänkande i förmedlingsfrågorna ej vi- dare någon sådan samordning. Då des— sa frågor således ej längre står på utred- ningens dagordning, har KBU i detta sammanhang blott redovisat betänkan- dets huvuddrag och får för ett närmare studium av utredningens synpunkter och tankegångar hänvisa till betänkan- det ifråga.

l.4.2 Lagen om arbetsförmedling

Lagen den 18 april 1935 med vissa be- stämmelser om arbetsförmedling äger tillämpning på alla slag av arbetsför- medling, som bedrives av annan än offentlig arbetsförmedlingsanstalt eller godkänd sjuksköterskebyrå och som icke sker genom utgivande av skrift, varå tryckfrihetsförordningen är till- lämplig. Enligt lagen får arbetsförmed- ling icke bedrivas i förvärvssyfte. Från denna generella regel har emellertid i lagens övergångsbestämmelser uppta- gits vissa undantag beträffande dem, som redan bedriver sådan verksamhet. Ursprungligen gällde i detta hänseende att den, som den 1 januari 1936 i behö— rig ordning bedrev arbetsförmedling i förvärvssyfte, kunde erhålla tillstånd

att fortsätta verksamheten till utgången av år 1939. För tiden därefter ägde till- synsmyndigheten att för högst ett år i sänder och längst till den 1 januari 1950 bevilja förlängning av tillståndet såvitt angick särskilda yrkesgrupper, beträffande vilka Kungl Maj:t så be- stämt. Bland ifrågavarande yrkesgrup- per återfinnes musiker och sceniska ar- tister.

Några få privata företag inom artist- och musikerförmedlingsbranschen var ännu verksamma vid lagens tillkomst, däribland såsom det mest betydande Konsertbolaget. Detta företag ägde ge- nom sin anknytning till den internatio- nella impressariekedjan utmärkta för- bindelser med de europeiska konsert- byråerna och _agenturerna och spelade därigenom en avgörande roll i det svenska musiklivet såsom förmedlare av'tonkonstnärer. Även såsom arrangör av könserter var Konsertbolaget verk- samt.

Den" till den 1 januari 1950 fastställda tidsfristen förlängdes vid upprepade tillfällen och senast genom lag den 2 mars 1962 till den! 1 januari 1968.

1.4.3 Tidigare utredningar

Förmedlingen av musiker och artister har varit föremål för överväganden av sakkunniga vid flera tillfällen efter till- komsten av den nu gällande lagen rö- rande arbetsförmedling. Sålunda be— handlade 1947 års musikutredning (MU) förmedlingsfrågan och framlade i sitt betänkande »Musikliv i Sverige» (SOU 1954: 2) en redogörelse för förmedlings— frågornas dåvarande situation samt vis- sa förslag rörande den framtida gestalt- ningen av tonkonstnärsförmedli'ngen. Förslagen föranledde icke några åtgär- der.

Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) till- kallade i november 1961' tio sakkunniga

för att utreda frågan om de lämpli— gaste formerna för förmedling av ar- bete åt musiker och artister. Utred— ningsuppdraget omfattade hela artist- fältet och flera angränsande yrkesgrup- per. De sakkunniga, som benämnts »artistförmedlingsutredningen» (AFU), avlämnade den 17 februari 1965 sitt betänkande »Arbetsförmedling för artis— ter och musiker» (stencilerat) till AMS. Enligt direktiven för KBU (se ovan 1.1) skulle utredningen under arbetet med förevarande problemkomplex samråda med AMS".

1.4.3.1 Musikutredningen

MU fann det rådande tillståndet oför- enligt med musiklivets-krav och riktade stark kritik mot Konsertbolagets verk- samhet. MU fann ej skäl att överföra artist— 'och musikerförmedlingen till den offentliga arbetsförmedlingen utan fö- reslog att förmedlingen av tonkonstnä- rer framdeles skulle överföras till ett för ändamålet bildat statligt aktiebolag. Då bolaget icke kunde "beräknas till— föra staten. vinst, fick man räkna med att årligen ställa anslag till bolagets för- fogande.

Det statliga förmedlingsbolaget skulle avgiftsfritt förmedla svenska tonkonst- närer inom och utom riket. Vid för- medling 'av utländska tonkonstnärer kunde enligt MU så stor avgift uttagas, att de med denna verksamhet förbund- na högre kostnaderna kunde täckas, men ej heller i denna del skulle verk- samheten bedrivas i vinstsyfte.

Bolaget borde härutöver kunna arran- gera konserter för såväl inhemska som utländska tonkonstnärers räkning. Verk-— samheten, som icke berördes av lag— stiftningen om arbetsförmedling, borde kunna bedrivas så, att den lämnade skä— lig vinst.

Härutöver skulle enligt MU det stat— liga förmedlingsbolaget'lämna råd och

upplysningar till konsertgivare samt medverka till en ändamålsenlig plane- ring och utformning av konsertverk- samheten. Härför skulle enligt MU icke uttagas någon ersättning.

Det föreslagna statliga bolaget skulle icke erhålla någon monopolställning i fråga om rätt till musikerförmedling. Man borde, framhöll MU, räkna med att privata företagare även framdeles skulle komma att driva viss verksamhet inom konsertlivet. Förmedling kunde fortfa- rande bedrivas av dylika företag, men de ägde ej att därför upptaga avgift. Vidare kunde —— såsom dittills speciella or- ganisationer driva förmedling utan för— värvssyfte. Den offentliga artist- och musikerförmedlingen skulle ej heller övertagas av bolaget.

MU framlade icke något detaljerat förslag rörande förmedlingsbolagets or- ganisation eller någon beräkning av de med bolagets drift förenade kostnader- na utan förväntade att; frågan skulle prövas av den år 1953 tillsatta utred- ningen rörande de statliga företagsfor- merna. Denna utredning tog dock icke upp detta förslag.

1.4.3.2 Artistförmedlingsutredningen , Enligt AFU borde arbetsförmedling i förvärvssyfte icke förekomma inom ar- tistbranschen. När de företag som. 'nu verkade i förvärvssyfte på artisternas arbetsmarknad försvann, måste den of— fentliga artist- och musikerförmedling- en och avgiftskrävande men ej vinst- givande organisationsförmedlingar va- ra beredda att täcka hela marknaden. Skulle emellertid av olika orsaker des- sa organ inte kunna fylla denna upp- gift, måste frågan om de privata före— tagens vara eller icke vara tagas upp till omprövning. AFU var benägen att under vissa vill- kor ge sanktion åt artistombudens — impressariers och managers verk-

samhet. Obestridligen borde det vara till stor fördel, om ombudsverksamheten kunde bli föremål för sådan insyn från det offentligas sida som kunde åväga- bringas genom att ombudets förmed- lingsarbete skedde över offentlig eller organisationsförmedling. Mot en om— budsverksamhet så upplagd, att ombu— det huvudsakligen i egen regi ordnade artistens uppträdanden eller skötte hans affärer och »byggde upp» artis— ten, syntes från allmän synpunkt intet vara att erinra, anförde AFU. Ett ar- rangemang, varigenom ombuden under angivna förutsättningar bereddes möj- ligheter att utan risk för överträdelse av lagens särskilda föreskrifter rörande impressarier och manager utföra för- medlingsarbete, syntes AFU innebära ett gott stöd för det i stadgandets mening lojala ombudet.

Det var även önskvärt att arbetstagar- organisationerna i samarbete med till- synsmyndigheten. och artistombuden utarbetade en »hederskodex», som kun— de vinna allmän spridning och tillämp- ning. En noggrann övervakning över att en dylik hederskodex följdes borde enligt AFU kunna etableras. Skulle emellertid de förslag till åtgärder som AFU sålunda framlagt ej leda till resul- tat, borde enlagskärpning i syfte att helt förhindra dessa ombud att utföra ar- betsförmedlingsuppdrag övervägas.

Rörande den förmedlingsverksamhet på den svenska artistmarknaden, som bedrevs av privatombud från utlandet, framhöll AFU att en svensk arbetsgi- vare icke borde hindras att taga kon- takt med ett i utlandet bosatt ombud för att engagera en utländsk artist, som befann sig i utlandet. Däremot kunde det icke accepteras, att det i utlandet bosatta ombudet förmedlade en artist, som befann sig i Sverige, till en svensk arbetsgivare. Dylik förmedling borde vara förbehållen svenska förmedlare.

AFU framhöll, att det var svårt att kom- ma tillrätta med detta problem. Även om lagstiftningsvägen möjligen inte skulle vara helt ofrånkomlig, borde man emellertid främst söka andra lösningar för att sanera marknaden. Härför ford- rades en upprustning av den offentliga artist- och musikerförmedlingen.

AFU föreslog slutligen, att en rådgi- vande delegation i artistarbetsmark- nadsfrågor inrättades. I denna borde ingå representanter för arbetsgivare och arbetstagare. AFU förutsatte, att såväl frågan om den offentliga artist- och musikerförmedlingens organisation som frågan om ett eventuellt statligt förmed- lingsbolag blev föremål för utredning i särskild ordning.

1.4.4 Konsenbyråutredningen

Genom de många komplicerade reg- ler och föreskrifter, som fanns på artist- och musikerförmedlingens område, ha- de myndigheter, artister och förmedlare upprepade gånger ställts inför svårbe- mästrade problem, framhöll KBU. An- ledningen härtill var uppenbart, att det- ta slags förmedling i så många hänseen- den avvek från eljest förekommande ar— betsförmedling att en annan praxis hade måst utvecklas. I artist- och musikerför- medlingen förelåg nämligen en mängd krav och önskemål från såväl arbets— givarnas som arbetstagarnas sida på sär- skilda tjänster, som också krävde spe- ciella insikter hos dem som skulle verkställa förmedlingsuppdragen. För- söken att åstadkomma en offentlig ar- tist- och musikerförmedling, som på en gång överensstämde med gängse ar- betsförmedling och ändå lämnade möj- ligheter öppna för tillvaratagande av de speciella önskemålen inom denna form av förmedling hade enligt KBU inte krönts med framgång.

Sedvanlig arbetsförmedling syftade i

regel till anställningar av längre var- aktighet; arbetsuppgifterna kunde i för- väg definieras och klassificeras efter relativt enkla regler och normer. På artist- och musikerområdet var emel— lertid förhållandena helt annorlunda. Vid förmedling av seriösa tonkonstnä- rer ställdes förmedlingsorganet inför problem av stor räckvidd; de insatser, som dessa artister skulle fullgöra, måste nämligen vägas med utgångspunkt i de- ras konstnärliga skicklighet och lämp- lighet för de aktuella uppgifterna. En sådan insikt översteg väsentligt de krav, som rimligtvis kunde ställas på den offentliga förmedlingens tjänstemän. Men det var just denna insikt som en konsertarrangör många gånger krävde som en »service» av en förmedlare. Härtill kom, att artistens ombud måste skaffa sig egna erfarenheter av såväl artistens kvalifikationer som de olika konsertinstitutionernas kvalitet och sär- drag för att kunna erbjuda de artister, som i hans mening passade bäst för framträdanden på de olika estraderna.

Från tonkonstnärernas synpunkt fö- relåg ett påtagligt behov av artistom- bud. Vidmakthållandet och utökandet av den konstnärliga repertoaren ställde stora krav på den utövande musikern, medan möjligheterna att få framträda inför en publik måste skapas på ett eller annat sätt. Detta senare tillhörde emel- lertid ett helt annat verksamhetsom- råde ett merkantilt betonat fält där andra kvalifikationer blev utslags- givande än de konstnärliga. Behovet av ett ombud var lika stort för en artist, som befann sig i början av sin konst- närliga bana, som för en, som redan befann sig på höjden av sin karriär. Synpunkterna underströks i den fram- ställning, som inlämnades till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartemen- tet den 15 november 1963 av ett antal framstående svenska tonkonstnärer och

som överlämnades till KBU. Skrivel- sen refererades utförligt i KBU:s be- tänkande 11 (s 50 ff).

Sett från konsertarrangörens syn- punkt förelåg likaledes ett uttalat be- hov av förmedlare på detta område. Förekomsten av förmedlare innebar en lättnad i deras strävanden att över- blicka tillgången på tonkonstnärer, in- hemska såväl som utländska, och att få kännedom om deras kvalitet, reper- toar och övriga i konsertsammanhang nödvändiga uppgifter. Allt detta tillhan- dahöll konsertagenturerna såsom ett självklart element i den service, som uträttades åt tonkonstnärerna. Förmed- larnas verksamhet innebar för konsert- arrangörerna över lag ett både tids- och arbetsbesparande led i deras pla- nering för konsertsäsongcrna och de däri ingående konserterna. Utan för- medlarens medverkan skulle denna pla- nering kräva åtskilligt större insatser på kontaktsidan visavi tonkonstnärer- na. Förekomsten av ett flertal sins- emellan oberoende ombud medförde en- ligt KBU en väsentlig ökning av arran- görernas valmöjligheter.

KBU kunde av flera skäl icke dela AFU:s förslag till en framtida lösning av förmedlingsfrågorna. Den erbjöd icke någon praktisk lösning av proble- met, speciellt icke för de seriösa ton- konstnärerna. Den offentliga förmed- lingen hade långtifrån tillräckliga re- surser för att tillåta ett övertagande av privatagenternas förmedlingsverksam— het. Något förslag om en utbyggnad av den offentliga förmedlingen framlades icke, utan AFU förutsatte att frågan om denna nyorganisation skulle prövas i särskild ordning. Förmedlingsfrågorna för de seriösa tonkonstnärerna måste emellertid enligt KBU:s uppfattning lö- sas snabbt. Hänskjutandet till en ny utredning av dessa frågor skulle med- föra ytterligare tidsutdräkt. Så länge

inte frågan lösts effektivt, riskerade man att släppa fältet fritt för en okontrolle- rad och okontrollerhar agentverksam- het, som kunde bedrivas av utländska och svenska agenter från kontor i ut- landet. Härtill kom, att den föreslagna omläggningen av förmedlingsverksam- heten kunde lägga stora hinder i vägen för engagemang utomlands av svenska tonkonstnärer.

KBU ställde sig tvekande till tanken på organisationsförmedlingar på den seriösa musikens område. En organisa- tionsförmedling berörande tonkonstnä— rer hade tidigare ej existerat, men i juni månad 1965 upprättades en sådan av Svenska musikerförbundet. Vid tidpunk- ten för avlämnandet av KBU:s betän- kande —— juli 1965 kunde utredning- en blott giva uttryck för uppfattningen att denna organisationsförmedling kun— de komma att visa sig fylla ett verk- ligt behov, men den hade dock den be- gränsningen att endast kunna förmedla medlemmar av musikerförbundet.

Likaledes vore det tänkbart med en organisationsförmedling som omfattade tonkonstnärernas huvudsakliga arbets- givare —— dvs orkester- och kammar- musikföreningar, SOR-orkestrar, riks- konsertverksamheten, Sveriges Radio jämte kung] teatern och övriga lyriska scener. Obestridligen förelåg risken att de mindre avnämarna skulle kunna få svårt att få gehör för sina önskemål och synpunkter, när dessa kunde kol- lidera med de mera inflytelserikas. Hu- vudinvändningen mot organisationsför- medling på den seriösa musikens om- råde —— vare sig den inrättades på ar- tist- eller arrangörssidan _ var att den komplicerade handläggningen av för- medlingsfrågorna och inte utgjorde nå- gon förbättring av det nuvarande läget. Förmedlingsfrågorna för tonkonstnä— rerna skulle inte lösas med dagens pro- blem inför ögonen. Lösningen skulle

enligt KBU:s uppfattning ske på lång sikt.

Härvid återstod enligt vad KBU kun- de finna att realisera MU:s och AFU:s förslag om inrättande av ett statligt aktiebolag för tonkonstnärsförmedling och att vid sidan härav tillåta väl fun- gerande privata förmedlare att arbeta på marknaden. Utvecklingen fick visa, hur många sådana förmedlare som be- hövs; några i förväg uppställda hinder för etablering i branschen borde såle- des icke förekomma. Det väsentliga i sammanhanget var, att dessa företag bereddes möjlighet att arbeta under samma villkor och driva sin verksamhet i förvärvssyfte (vinstsyfte). Den avgift, som tidigare uttagits i artistens gage- summor och som alltsedan år 1962 er- lades av konsertarrangören för förmed- lings- och serviceuppdragen, fick en- ligt KBU numera snarare uppfattas som en i konsertarrangörens rörelse ingå- ende normal kostnadspost än som en exploatering av tonkonstnären; några principiella argument mot en avgifts- belagd förmedling kunde numera icke anföras. De tjänster, som dessa för- medlingsföretag framdeles skulle utfö- ra, skilde sig icke i några avgörande hänseenden från den verksamhet, som bedrevs av andra företagare inom ser- vicebranscherna.

KBU var medveten om att det sär- skilt inom den hittills okontrollerade gruppen av artistombud förekom affärs- metoder, som icke var tillfredsställande och som därför måste motarbetas. Detta torde emellertid bäst ske genom att låta några väl etablerade och fungerande byråer syssla med artistförmedling. Här- igenom skulle också den från vissa syn- punkter mindre tilltalande verksamhet, som bedrevs från utlandet av utländska agenter på den svenska marknaden, kunna hållas inom lämpliga gränser.

Det förslag, som KBU angivit och

som öppnade möjlighet för statlig, av organisation och privat bedriven för— medling att jämsides verka på detta område, skulle komma att överensstäm- ma med den praxis, som nu tillämpades i många europeiska länder. Ett sådant system hade visat sig vara en praktisk och lämplig lösning, och erfarenheterna härav var goda. Verksamhetens inter- nationella karaktär gjorde, att en iso- lationism fick skadliga verkningar för utbytet av tonkonstnärer över grän— serna. Det borde också framhållas, att man i länder — där man prövat andra lösningar av förmedlingsfrågorna (t ex med enbart statligt bedriven tonkonst- närsförmedling) -— icke hade lyckats ernå en smidigt arbetande förmedlings- organisation.

En privat bedriven förmedlingsverk- samhet i förvärvssyfte på den seriösa musikens område kunde emellertid —— framhöll KBU icke upptagas med mindre lagen om arbetsförmedling änd- rades. Enligt internationella arbetsorga- nisationens konvention nr 96, artikel 5, kunde vårt land begagna sig av möj- ligheten att undantaga tonkonstnärerna från arbetsförmedlingslagens tillämp- ningsområde genom att förklara dem utgöra en personkategori »för vilken arbetsförmedling icke lämpligen kan ordnas inom den offentliga arbetsför— medlingens ram». KBU föreslog, att en särskild lag utfärdades rörande för- medling av tonkonstnärer.

Innebörden i de föreskrifter, som skulle utfärdas, borde vara att tillstånd att bedriva förmedling av engagemang i förvärvssyfte (vinstsyfte) åt tonkonst- närer skulle efter prövning kunna be- viljas privata förmedlingsbyråer och jämväl andra inom området verksamma företagare, vilka ansökt härom.

Enligt konventionen skulle avgifts- krävande förmedlingsbyrå stå under tillsyn av vederbörande myndighet.

KBU föreslog, att inspektionsrätt och tillsyn liksom hittills skulle anförtros arbetsmarknadsstyrelsen. KBU förut- satte, att denna tillsyn framdeles ut- övades effektivt. Utredningen biträdde därför AFU:s förslag om en permanent rådgivande delegation, knuten till ar- betsmarknadsstyrelsen och med repre- sentanter för såväl artist- som arran- görssidan.

Vad beträffar den offentliga artist- och musikerförmedlingens organisation, föreslog KBU, dels att den av AF U före- slagna utredningen om förmedlingens i fråga framtida organisation och arbets- metoder kom till stånd, dels att förmed- lingens befattning med tonkonstnärer och konsertmusiker framdeles upphör- de, så snart det särskilda statliga för- medlingsbolaget etablerats och börjat fungera. Endast när det blev fråga om omskolning och inplacering i andra yrkesgrupper av tonkonstnärer, som ej kunde beredas engagemang som kon- sertmusiker, borde den reguljära ar- betsförmedlingens resurser tagas i an- språk.

I fråga om det statliga förmedlings- aktiebolaget föreslog KBU, att aktieka- pitalet helt tecknades av staten. KBU föreslog en styrelse på högst fem per- soner. Under aktiebolagets första verk- samhetstid borde erforderliga medel ställas till förfogande av staten. Fram- deles borde bolaget i görligaste mån vara självfinansierande; de avgifter som bolaget skulle äga uppbära för förmed- lings- och serviceuppdragen borde en— ligt utredningens mening vara den eko- nomiska grundvalen för bolagets verk— samhet. Denna skulle kunna bedrivas med samma handlingsfrihet, som kun- de ådagaläggas av motsvarande privata företagare. Den konkurrens, som det statliga förmedlingsaktiebolaget skulle erbjuda de privata företagen, skulle inte grundas på någon preferensställning

eller på statliga anslag till verksamhe- ten. Den statligt bedrivna förmedlings- verksamheten borde etableras som ett komplement till övriga förmedlingars; skulle den statligt bedrivna verksam- heten framstå som gynnad i det ena eller andra avseendet, förelåg ej längre den fria konkurrens mellan de olika företagsformerna, som KBU ansåg vara av stor betydelse.

En lösning av förmedlingsfrågorna för tonkonstnärerna enligt de angivna riktlinjerna skulle enligt KBU:s me- ning bäst tillgodose musiklivets,artister- nas och konsertarrangörernas intressen. KBU föreställde sig, att man härigenom också lättare kunde organisera det in— ternationella samarbetet, som särskilt på det seriösa området framstod som synnerligen betydelsefullt.

Den framtida gestaltningen av ton- konstnärsförmedlingen fick bli bero- ende av vilken organisationsform, som i längden visade sig mest effektiv.

Mycket angeläget var att det inte be- hövde uppstå något vakuum i förmed- lingssituationen för de seriösa artis- terna, då nu gällande tillstånd med ut- gången av år 1967 upphörde. Den for- mella ramen för att genomföra den föreslagna lösningen borde enligt KBU:s uppfattning kunna skapas utan större svårighet.

1.4.5 Särskilt yttrande av ledamoten Freddy Anderson Mot utredningens förslag rörande änd- ring i gällande lagstiftning så att möj- lighet öppnades för inrättande av i för- värvssyfte arbetande privata förmed— lingsbyråer reserverade sig ledamoten Freddy Anderson. Utredningens förslag om sådan lag- ändring byggde enligt reservantens upp- fattning närmast på den hitintills rå-

dande situationen med avsaknad av or- ganisationsförmedling för tonkonstnä- rerna och den då till synes förelig- gande svårigheten för någon av dessas organisationer att etablera en dylik. Tyvärr endast kort tid före betänkan- dets överlämnande hade emellertid ton- konstnärerna beslutat uppgå i Svenska musikerförbundet och där tillsammans med en del övriga konstnärliga grup- per bilda en Musikerförbundets kultur- avdelning. Med anledning därav hade förbundet som en alldeles självklar upp- gift funnit att någonting måste göras inom förbundets ram för att främja ton— konstnärernas villkor, innefattande bla att på ett tillfredsställande sätt ordna upp dessas förmedlingssituation. Be- slut hade därför fattats att med början senast den 1 januari 1966 utöka för- bundets nuvarande organisationsför- medling med en stor avdelning för för- medling av tonkonstnärer. Denna skulle givetvis arbeta just på sådant sätt som med beaktande av de i sammanhanget framförda synpunkterna erfordrades för att bli verkligt effektiv. Bl a hade i detta syfte två tjänstemän anställts i ledande befattningar och dessa hade bå- da medlemskap i den s k Europa-asso- ciationen. Därmed fick förbundets or- ganisationsförmedling redan från den nya avdelningens start möjlighet att arbeta utan de begränsningar som en icke-medlem i Associationen fick vid- kännas i det internationella samarbetet. Ytterligare kunde betonas, att de tjäns- temän i ledande ställning, som förbun- det anställt, hade mångåriga och goda förbindelser inom »den seriösa musi- ken» såväl med arrangörer som ton- konstnärer.

Allt ovannämnda kom enligt reservan- tens och Musikerförbundets uppfatt- ning att innebära att förmedlingssitua- tionen för tonkonstnärerna blev för- bättrad i stället för tvärtom och någon

som helst risk för att ett vakuum skulle uppstå i de seriösa artisternas förmed- lingsarbete torde icke föreligga. Möjlig- het att etablera en organisationsförmed- ling också på arrangörssidan kom gi- vetvis även i fortsättningen att före- ligga, helt eliminerande riskerna för monopolställning för någon förmed- lingsbyrå.

Beträffande den begränsning för en organisationsförmedling, som låg i att endast egna medlemmar får förmedlas, torde denna icke behöva få någon häm- mande inverkan, då överenskommelse kunde träffas med vederbörandes or- ganisation om överföring av medlem- skapet till den svenska organisationen under tiden för vistelsen i Sverige.

Slutligen ville reservanten endast be- klaga att Musikerförbundets beslut om inrättandet av en förmedling för ton- konstnärer tillkommit vid en från ut— redningens synpunkt så sen tidpunkt.

1.5 Färsöksledningens samråd med KB U

I direktiven för den försöksverksam— het med rikskonserter som påbörjades under budgetåret 1963/64 föreskrev Kungl Maj:t att försöksledningen vid planeringen av verksamheten och i frå- gor av principiellt intresse skulle sam- råda med KBU. Detta samråd fick sitt organisatoriska uttryck i att försöks- ledaren samtidigt erhöll uppdraget att vara utredningens sekreterare. Utred- ningen har härigenom fortlöpande kun— nat följa verksamheten genom de före- dragningar, som sekreteraren lämnat vid utredningens sammanträden. Frågor av principiellt intresse berörande för- söksverksamheten har likaledes regel- bundet diskuterats i utredningen eller med dess ledamöter.

AVDELNING 2

Bakgrund och utblick

Innan KBU övergår till att redogöra för den försöksverksamhet med riks- konserter som igångsattes under bud- getåret 1963/64 finner utredningen det angeläget att söka precisera utgångs- läget och angiva de kulturpolitiska mo- tiveringarna bakom förslaget och be- slutet, sådana de framstått för utred- ningen.

En bred, uttömmande redogörelse för begreppen »kultur» och »kulturpolitik» är givetvis omöjlig att lämna i ett så begränsat sammanhang som detta. Rikskonsertverksamheten är ett av många led i det kulturpolitiska hand- lingsprogram som antagits av statsmak- terna. Det är närmast mot den hak- grunden som utredningen vill sätta in sitt resonemang.

Även KBU:s föregångare, 1947 års Musikutredning (MU) ville inlednings- vis anlägga vissa principiella synpunk- ter på sitt utredningsuppdrag och lägga de värderingar och slutsatser, som var resultatet av dessa synpunkter, till grund för sina fortsatta överväganden och förslag. MU rubricerade denna av- delning av betänkandet »Samhället, människan, musiken». Musiken som en samhällsangelägenhet var den ena av de två poler, efter vilka MU:s resone- mang inriktades; musiken som indivi- duell upplevelse var den andra.

MU underströk föränderligheten så- som ett av nutidens mest framträdande drag. Också musiken och musiklivet hade djupt påverkats av denna föränd-

rade situation, och i sitt sökande efter nya uttrycksmedel stod tonsättarna all- tid i relation till tidsutvecklingen. Men att närmare ange sambandet mellan den musikaliska utvecklingen och den all- männa tidsutvecklingen var enligt MU omöjligt. Musiken hade liksom all annan konst egna inre lagar för sin tillblivelse. Den kunde inte tvingas fram och den kunde inte skapas enligt på förhand uppställda anvisningar och program. Hurudana villkoren än var för det mänskliga och samhälleliga livet i öv- rigt —— konsten kunde enligt den i väs- terlandet förhärskande uppfattningen blomstra endast under förutsättning att den gavs friheten att utifrån sina egna lagar och villkor gestalta och förnya sig själv. Enligt denna uppfattning måste varje dirigering av det konstnärliga skapandet avvisas.

Den musikaliska verksamheten i sam- hället hade alltmer kommit att utövas yrkesmässigt. Ännu i början av detta sekel kunde det offentliga musiklivet till viss grad lita till mecenater och dona- torer för att trygga sin existens. Den ekonomiska demokratiseringen hade här i grunden förändrat bilden. Det allmänna främst staten, landstingen och kommunerna —— hade alltmer fått övertaga det ekonomiska ansvaret för musiklivet.

Den västerländska demokratin hade även en kulturell innebörd och för mu- sikens del innebar detta att alla med- borgare borde ha möjlighet att taga del

av tonkonstens värden — som lyssnare eller som amatörmässiga utövare av musik.

Musiken i vårt land drog redan he- tydande kostnader för det allmänna. Det stöd som på detta sätt skänktes mu- siken visade att denna konstart be- traktades som ett värde för människor- na. MU motiverade ett ökat stöd från det allmännas sida genom att fram- hålla att den samhällsförändring som nyss berörts bland annat resulterat i en kulturell demokratisering, varigenom nya och stora medborgargrupper nu kommit i åtnjutande av kulturella vär- den som dittills varit förbehållna ett fåtal. Detta innebar för musiklivets vid- kommande att omfattningen och där- med omkostnaderna för den musik- kulturella verksamheten måste stiga.

Denna samhällsförändring hade många aspekter. Den tekniska utveck- lingen hade möjliggjort en materiell standardhöjning utan motsvarighet i mänsklighetens historia. Medborgarnas fritid hade ökat och den hade öppnat möjligheter för de breda befolknings- lagren till kulturell aktivitet av olika slag.

Mot dessa gynnsamma verkningar av samhällsförändringen ställde MU de ogynnsamma: en fortskridande urbani- sering avlägsnade människan från den omedelbara naturkontakten. Tekniken hade lett till ej blott en sönderdelning av arbetsprocessen utan även till att människans rent manuella insatser på många håll minskats genom maskinens standardfabrikat. Det kunde enligt MU ej fördöljas att det moderna industri- samhället lett till en emotionell och estetisk förflackning.

En mer eller mindre aktiv estetisk verksamhet gav den mest fullödiga er- sättningen för det som nutidsmänniskan förlorat, anförde MU. Härvidlag intog musikutövningen en rangplats. Musiken

hade även en funktion i mera social mening. Samhällsutvecklingen hade ra- serat mycket av gammal gemenskap och hade icke ersatt denna med nya gemen- skapsbindningar människor emellan. Från samhällets synpunkt innebar det- ta en förpliktelse att se till att nya möjligheter till samvaro och gemenskap ersatte dem som gått förlorade.

Musiken hade en samlande kraft och genom dess förmåga att sammanföra stora människoskaror både till gemen- samt utövande och till lyssnande kunde musiken fylla ett behov som från sam- hällelig synpunkt var utomordentligt värdefullt: att få uppleva mänsklig sam- hörighet.

Musiken var, framhöll MU avslut- ningsvis, en konstform, och som sådan hade den ett eget berättigande, som ej krävde särskilda motiveringar vare sig för dess existens eller för ett kultur— samhälles förpliktande stöd. Detta var det centrala, och detta hade också varit huvudsynpunkten i MU:s arbete. Men utredningens arbete och förslag var också burna av övertygelsen att ingen mänsklig verksamhetsform ägde förmå- gan att som musiken på en gång utveck- la den enskilda individen och skänka människorna, höjda över vardagens be- kymmer, en berikande gemenskap.

KBU har återgivit MU:s synpunkter så utförligt, därför att de i utredningens uppfattning fäster uppmärksamheten vid många alltjämt viktiga och giltiga faktorer. KBU vill emellertid vidare- utveckla och komplettera MU:s fram- ställning och sätta in resonemanget i ett allmännare kulturpolitiskt samman- hang.

Musiken har —— nu som förr _— en social funktion och ingår i det stora all- mänbegreppet »kultur», detta mång- skiftande och sammansatta begrepp. Ordets ursprungliga innebörd är »od- ling», och det används i överförd be—

itydelse både om en individs utbildning -och förfining av dennes själsliga och kroppsliga egenskaper och om mänsk- lighetens, ett visst folks eller en folk- grupps utvecklingsståndpunkt. Mellan de sociala, ekonomiska och kulturella förhållandena i samhället råder ett på- tagligt beroende. Ändras samhällets ekonomiska och sociala villkor, så på- verkas också kulturmönstren.

I kulturhistoriska sammanhang har man ofta givit ordet »kultur» olika be- stämningar; man talar allmänt om en »hovkultur», en »feodal kultur», en -»bondekultur» och — jämförelsevis _sent _ en »arbetarkultur», för att näm— na några av dessa bestämningar. De har införts i syfte att sammanföra kultur- yttringarna —— dessa mönster av vanor, traditioner, beteenden och värderingar —— efter deras förekomst och frekvens inom olika samhällsgrupper. Föreställ- ningen har då varit den, att inom en på visst sätt definierad samhällsgrupp har vissa sådana mönster varit förhärskan- de och präglat gruppen på sådant sätt, att dess kulturella standard kunnat be- stämmas utifrån vissa allmänna nor- mer. Det har emellertid aldrig gått vat- tentäta skott mellan dessa samhälls-

grupper; vanor och värderingar —— också inom kulturmönstrens ram har alltid förmedlats mellan grupperna. Sedan de en gång övertagits kan de omvandlas och infogas i den mottagan— de gruppens allmänna uppfattningar, och de kan efter någon tid framstå som tillhörande gruppen ifråga. Men ur- sprungliga är de inte — de utgör lån och gåvor mellan samhällsgrupperna och nationerna.

»Hovkulturen», den »feodala kultu- ren» och »bondekulturen» — sådan den utformades under självhushållets era —- tillhör i sina mer renodlade former re— dan kulturhistorien. Kvar finnes ännu begreppen »borgerlig kultur» —— stund-

om spaltad i »överklasskultur» (: sfin- kultur») och »medelklasskultur» —— samt »arbetarkultur». Det är dessa begrepp som för närvarande står i cent- rum för vissa aktuella kulturpolitiska resonemang. Det kan emellertid enligt KBU starkt ifrågasättas, om dessa be- grepp i realiteten återspeglar artskill- nader; i alla tre socialgrupperna läser man böcker, lyssnar man på musik och intresserar man sig för konst låt vara olika slags böcker, musik och konst och i olika utsträckning och omfatt- ning. Med den starka bindningen till utbildning som kulturkonsumtionen rent generellt företer skulle det snarare vara uppseendeväckande, om inte valet av kulturstoff och frekvensen av sådant val företedde stora skillnader inom de nämnda tre grupperna.

Utbildningen har fram till våra dagar varit nära nog ett monopol för de bättre situerade. I en befolkning som vår har för närvarande % av den vuxna befolk- ningen endast folkskola som grundut- bildning. Denna situation kommer emellertid att snabbt förändras; in- förandet av den obligatoriska nioåriga grundskolan med dess påbyggnader i fackskola och gymnasium vidgar snabbt kretsen av medborgare med en bättre och gedignare utbildning. Starka in- vändningar kan visserligen riktas gent- emot den inriktning på »nyttiga» kun— skaper och färdigheter som den nu— varande skolans kursplaner erhållit, men de estetiskt bildande ämnena hål- ler på att ändra karaktär. Redan förtro- genheten med ett eller flera främmande språk och en mer omfattande undervis- ning i ämnen, som förutsätter förmåga till abstrakta resonemang och nyanse— ring i omdömen och värderingar, ska- par enligt KBU förutsättningar för ett vidare anammande av kulturyttringar efter skoltiden. Detta vidgar självfallet referensramarna på kulturområdet och

kommer att minska klyftorna i kultu- rellt hänseende mellan olika individer. Den tekniska och industriella utveck- lingen kommer att resultera i ett alltmer »klasslöst» samhälle. Dessa båda ten- denser i samverkan skolundervis- ningens breddning och den tekniskt- industriella utvecklingen — kommer att utplåna skillnaden mellan »borgerlig kultur» och »arbetarkultur».

På varje område av kulturlivet och under alla former av politiskt och eko- nomiskt system har de styrande och makthavande sökt stödja och vidare- utveckla den kulturella verksamhet, som tagit sig uttryck i konst, litteratur, musik m. in. Till stor del sammanhänger detta med att kulturyttringarna också har en statusfunktion. Länge stod ut- övarna av konstnärliga yrken i direkt sold hos sina uppdragsgivare. Produk- terna de skapade var beställningsverk, gestaltade så, som uppdragsgivarna vil— le ha dem. Men egenskapen av beställ- ningsverk utgör från kvalitetssynpunkt ingen värderingsnorm; byggnadsverk, museernas konstsamlingar, världslitte- raturen, teatrarnas och konsertsalarnas repertoar bär fortfarande vittnesbörd om den konstnärligt höga halt, som dessa beställda verk kunde förlänas. Gi- vetvis skapades under dessa förhållan— den också många verk, som så små- ningom sållats bort som mindre värde- fulla.

En konst skapad efter konstnärens eget fria val är en sen företeelse i kul- turhistorien. Den förebådades under de nya ekonomiska förhållanden som var en betingelse för borgarklassens upp- trädande som en maktfaktor i de euro- peiska städerna. I och med denna för- ändring i den ekonomiska och sociala strukturen kunde konstnären (här fat- tat i ordets vidaste betydelse) frigöra sig från ett direkt beroendeförhållande till en bestämd uppdragsgivare och upp-

träda som producent eller utövare på en ekonomisk marknad. De som efter- frågade hans prestationer var i allmän- het okända för konstnären — det var hans verk de efterfrågade. Tidpunkten för denna förändring av konstnärens marknad har växlat för olika kultur-- yttringar; inträdet har starkt samband med den tekniska och industriella ut- vecklingen. Med boktryckarkonstens ut— veckling och läskunnighetens utbredan- de kom en efterfrågan på lektyr och litteratur från en långt större allmänhet än tidigare. Därnäst i tiden kom bild— konsten och i ett långt senare samman— hang musiken.

Det vore emellertid ett misstag att föreställa sig att konstnären ännu kunde uppträda som en »fri» företagare som kunde gestalta sina ingivelser helt efter eget skön. Den sammantagna efterfrå- gan, som kom från ett stort antal indi— vider och som gav ett uttryck åt deras föreställningar och önskemål om vad de ville förvärva av kulturyttringar kunde med visshet vara lika tyrannisk och nyckfull som någonsin en furstes, en- feodalherres eller kardinals. Konstnä- ren var ännu i beroendeställning i för- hållande till kretsen av avnämare.

Det är först i vår egen tid som efter- frågan har kunnat breddas så starkt att kulturmarknaden också har kunnat om- fatta de helt fria konst- och kulturska- pelserna. Men inte ens nu finns det en sådan marknadsstruktur att konstut— Övaren-kulturskaparen har en garanti för att han verkligen når ut till en mot- taglig publik med sitt verk, sitt bud— skap. Kanske är ett sådant tillstånd en utopisk föreställning, men det förtjänar ändå att uppsättas som mål för våra samfällda strävanden att föra kulturen och människorna närmare varandra.

Än så länge finns det mera närliggan- de uppgifter att lösa; ett studium av produktions-, distributions— och kon-

sumtionsleden visar på snart sagt alla kulturområden att det finns påtag- liga hinder för en fri kommunikation av idéer och visioner.

Det är här en kulturpolitik måste sät- ta in med åtgärder i samtliga tre led. För musikens vidkommande innebär kulturpolitiska stödåtgärder i produk- tionsledet att tonsättare och tonkonst- närer måste givas tryggade arbetsför- hållanden. I distributionsledet innebär de i princip att musiken skall bringas ut till alla de platser, där det finns tek- niska och organisatoriska möjligheter att framföra musik. I konsumtionsledet, slutligen, innebär de att alla som över huvud är mottagliga för musikens bud- skap också skall beredas möjlighet att få taga del av det.

Men en kulturpolitik värd namnet kan inte utövas uteslutande inom det ena eller andra eller det tredje ledet. Den förutsätter en integrering av stöd- åtgärder, stimulansbidrag och reformer över hela fältet. Genomföres inte en sådan samordnad insats, riskerar man ett misslyckande. Kanske når man i bästa fall en framgång som kunde blivit större, om helhetstanken blivit beaktad.

Kulturpolitiska insatser i produk- tionsledet har som anförts till syfte att ge tonsättare och tonkonstnärer trygga- de arbetsförhållanden. Tesen är okom- plicerad, men dess realiserande kräver en mängd insatser —— mer eller mindre kostsamma och organisatoriskt intrika- ta på olika plan. I och för sig är det ingen krävande uppgift att bereda lan- dets tonsättare arbetsstipendier och ål- derspensioner. Urvalet av tonsättare som kommer i fråga för sådana ekono- miska stödåtgärder kan alltid bedömas bli rätt begränsat, och de samlade ut- gifterna för sådana ändamål blir inte särskilt betungande. Tonsättarbegåv- ningarna är alltid få till antalet, sär- skilt i jämförelse med litterära och

konstnärliga begåvningar. Inte heller erbjuder det större svårigheter att be- reda tonkonstnärer ekonomiskt stöd av liknande art; den ram för stipendier och pensioner som fastställes för ett sådant ändamål kan alltid anpassas efter det behov som yppar sig.

Svårigheterna kommer till uttryck först i det ögonblick, då man i kravet på »tryggade arbetsförhållanden» också infogar önskemålet om en bättre funk- tion hos den distributionsapparat, som måste finnas för att tonsättares verk och tonkonstnärers tolkningar och pre- sentationer av dessa verk skall kunna nå fram till en publik. Musiken jämte scenkonsten kräver medverkan av ut- övande konstnärer för att komma till uttryck. Komponerandet av musik och inövandet av en repertoar är inte ett självändamål; kompositören och ton— konstnärerna strävar efter att få denna musik att klinga inför en publik, de vill påverka lyssnarna och få sina prestationer bedömda i relation till and— ras produktion och tolkningar.

Den distributionsapparat som står till förfogande har hittills gestaltats efter mönster från 1800-talets konsertliv ute på kontinenten -— i sin tur ett arv från furste- och adelshovens konsertliv. I vårt land fungerar i några av de större städerna orkesterföreningar som mot- tagare av solister och dirigenter, vilka i samarbete med en fast anställd musik- ensemble utför en repertoar som med hänsyn till erfarenheterna kan bedömas som angelägen eller gångbar. I mindre städer och samhällen svarar SOR-orkest- rar, bestående av amatörer och profes- sionella musiker, efter måttet av sin förmåga för samma uppgifter. De större institutionerna är sedan lång tid till- baka för sin existens hänvisade till att begära och få betydande bidrag från det allmänna. Det uppfattas med all rätt som en samhällelig uppgift att sörja

för deras fortbestånd. SDR-orkestrarna kommer däremot endast i åtnjutande av ett skäligen blygsamt ekonomiskt stöd från staten. Samhällets stöd kommer här i stället företrädesvis från kommu- nerna.

För tonkonstnärer, som inte i första hand uppträder tillsammans med or- kestrar utan som företrädesvis konser- terar som sång- eller instrumentalsolis- ter eller i mindre ensembler, har villko- ren fram till nu varit ännu ogynnsam- mare. De har varit hänvisade till kam- marmusikföreningar och liknande pri- vata sammanslutningar för att få möj- lighet att utöva sin konst. Men dessa sammanslutningar har varit avsevärt mer ekonomiskt utsatta och socialt iso- lerade än de större städernas orkestrar och har endast i begränsad utsträck- ning fungerat som konsertinstitutioner. Ekonomiskt stöd från det allmänna har nästan helt saknats. -

Gemensamt för dessa båda distribu- tionsnät för musik — orkestrarna och kammarmusikföreningarna —— är—att de endast i ringa omfattning kan bereda tonsättare och tonkonstnärer en ekono- miskt betryggande ersättning för att de tar deras tjänster i anspråk.

Kulturpolitiska insatser i produk- tionsledet förutsätter således att distri- butionsledet ägnas stor uppmärksamhet och särskilda omsorger. Som ovan an- förts företer denna sektor av musik- livet stora organisatoriska svagheter. De professionella orkestrarna är få till antalet, och den komplettering de kan få genom SDR-orkestrarna måste be— dömas som en föga verkningsfull sådan. Kammarmusikföreningarna slutligen har för liten räckvidd och för små resurser.

I varje resonemang om distributions- förhållandena måste utgångspunkten vara frågorna, om de nuvarande en- heterna för distributiva uppgifter _— i musiksammanhang främst orkestrar- na — har en ändamålsenlig utformning

och en marknadsmässigt sett lämplig lokalisering. Svaret på båda frågorna» måste för närvarande bli nekande. Av de statsunderstödda symfoniorkestrar— na är endast den i Stockholm fullt ut- rustad för den stora orkesterrepertoa- ren. De i Göteborg och Malmö svarar inte fullt mot de krav, som kan ställas i sådana sammanhang. För malmöorkes— terns vidkommande tillkommer den krä- vande dubbeltjänstgöringen för de an- ställda hos stadsteatern. De återstående tre orkestrarna — de i Hälsingborg, Norrköping och Gävle — kan i än mind— re utsträckning sägas motsvara dessa krav. De måste betecknas som kata-- strofalt underbemannade. Också från lokaliseringssynpunkt råder en ytterst vansklig situation; den egentliga orkes— terverksamheten är koncentrerad till några få städer, och större delen av lan- det lämnas utan tillgång till musik av detta slag. Den ersättning som kan er- bjudas av de mindre SCR-orkestrarna — bestående av amatörer och tillfälligt anlitade yrkesmusiker kan endast i begränsad omfattning fylla rimliga anspråk på musikaliska prestationer. Bland de kvalitativt bäst rustade SOR— orkestrarna bör nämnas de i Västerås ech' örebro, som på senare tid kunnat kompletteras med yrkesmusiker i stråk— stämmorna.

Utvecklingen på orkesterområdet sy- nes ha avstannat i och med att de sex statsunderstödda symfoniorkestrar— na etablerades och SGB-verksamheten bringades att fungera. Den enda reella organisatoriska förändring, som skett sedan slutet av 1920-talet, är att Sve- riges radio i början av 1950-talet upp- rättade en egen orkester av symfoni- format och ett antal specialensembler. Dessa aktningsvärda insatser i musik- livet har inte bekostats med statsan— slag av eljest-förekommande slag utan med licensmedel. Inrättandet av radio- orkestern medförde emellertid att Sve-

riges radio minskade sitt utnyttjande av de tidigare berörda orkestrarna i pro- gramverksamheten, och det inkomst- bortfall som detta medförde måste täckas med ökade anslag från stat och kommun. Detta var en nödtvungen an- passning till en förändrad ekonomisk situation.

På detta område har inga nya statliga kulturpolitiska insatser gjorts under en lång följd av år. Anledningen härtill är förvisso inte svår att angiva. Etab- lerandet av nya yrkesorkestrar mås- te bedömas som kostnadskrävande före- tag med få eller snarare inga ekono- miska vinstutsikter. De kommunala för- samlingar, som till äventyrs övervägt sådana åtgärder under 1930-talet och framåt, måste ha kunnat iakttaga hur de redan etablerade orkestrarna käm- pade med stora ekonomiska svårigheter. Det skulle ha varit ett vågspel att inrätta nya yrkesorkestrar _— även om behovet av dem förelegat —— så länge den statliga bidragsgivningen till kulturella ända— mål var så restriktiv. ' Konsekvensen av detta stillestånd i utvecklingen är —— nödgas KBU kon- statera —— att det sedan länge råder en markerad ojämnhet i utbudet av orkes— termusik och konsertver-kamhet över huvud taget mellan olika landsdelar och regioner. Varje försök att komma till rätta med detta förhållande medför att de anspråk som kommer att riktas till de bidragsgivande instanserna —- staten, landstingen och kommunerna —— nödvändigtvis blir av betydande stor- lek. Ty det är inte längre nödlösningar av de gängse SOR-orkestrarnas modell, som i längden kommer att tillfredsställa den musikintresserade publiken. Den har redan kunna göra jämförelser med vad de tonkonstnärer, ensembler och orkestrar som medverkar i radio och TV erbjuder snart sagt varje dag.

Det tom—rum som de nuvarande orkes- terinstitutionerna lämnar obeaktat, där-

för att deras resurser inte räcker till för annat än en begränsad turnéverksam- het, är således mycket betydande. Det är inte för mycket sagt om man konsta— terar att det föreligger ett uppdämt be- hov av orkesterkonserter i många stä- der och samhällen. Det vore nämligen orimligt att föreställa sig, att just de sex städer, som råkat få och kunnat be- hålla sina orkesterar, skulle vara de enda städer, där en musikintresserad publik står att uppbringa. Orkestrarna i dessa städer tillkom i stort sett i början av detta sekel, därigenom att enskilda personer och sammanslutningar ställde sig som garanter för en offentligt be- driven konsertverksamhet. Denna in- lemmades så småningom i ett kommu- nalt och statligt bidragssystem, när det blev uppenbart att privata resurser ej längre var tillräckliga för att driva verksamheten. De uppkom på samma sätt som de kungliga teatrarna under Gustav III:s regeringstid -— genom per- sonligt initiativ och med stora bidrag från initiativtagarens sida. Snart nog visade det sig, att också i detta sam— manhang det allmänna måste lämna be— tydande tillskott, vilket skedde i med— vetandet att det gällde ett påtagligt na- tionellt och konstnärligt intresse. Hur denna utveckling skall gestaltas och vilka resurser inom det svenska musiklivet, som måste tagas i anspråk, är föremål för utredningens fortsatta framställning. Hithörande frågor berör i påtaglig grad rikskonsertverksamhe- tens inriktning och utformning. Förverkligandet av målsättningen att bereda möjlighet åt alla som över huvud taget är mottagliga för musikens bud- skap att få taga del av den är inte ett helt utopiskt företag. Samma målsätt- ning finnes t.ex. inom det allmänna biblioteksväsendet, där boklånarens geografiska hemvist blivit ovidkomman- d'e; genom.»interurbana» lån anskaffas utan större tidsutdräkt de böcker han

efterfrågar. Folkbibliotek och veten- skapliga bibliotek samarbetar i sådana uppdrag. Men böcker är döda föremål — musiken skall förmedlas av levande människor, som förvisso inte kan hante- ras på samma sätt.

För många framstår vägen över gram- mofonskivan och radio-TV som en lös- ning av kommunikationsproblemet. KBU tillmäter dessa distributionsme- dier en mycket hög angelägenhetsgrad men kan inte uppfatta dem som den slutliga lösningen på problemet. De är oväderliga som hjälpmedel, men huvud- vikten i all konsertverksamhet måste ligga i den personliga kontakten med tonkonstnärer och ensembler av musiker.

De kulturpolitiska insatser, som kan och bör företagas i konsumtionsledet, är att skapa en stimulans till konsum- tionsbenägenhet, d.v.s. lust att gå på konserter, att köpa grammofonskivor och att i övrigt anamma musiken som en självklar beståndsdel i de personliga kulturupplevelserna. Här framstår de kulturella inslagen i skolundervisning- en på alla stadier som de viktigaste in- satserna — jämte en skolkonsertverk- samhet, som breddar informationens omfång långt utöver kursplaner och undervisningsmoment. Som en påbygg- nad på en hittills försummad skolun- dervisning får man betrakta de fria folkbildningsorganisationerna. Också här kommer en statligt och kommunalt stödd konsertverksamhet in i bilden som ett väsentligt hjälpmedel.

Bakom de kulturpolitiska resone- mangen ligger hela tiden mer eller mindre klart uttalat ett rättvisekrav. På de sociala, ekonomiska och allmänt materiella planen har man lyckats nå en påtaglig utjämning mellan olika folk- grupper i samhället. Detta är emeller- tid långtifrån fallet med de kulturella värdena och företeelserna. De utnyttjas i betydligt mindre utsträckning av ar-

betare och jordbrukare än av tjänste- män och företagare. Redan befintliga konsertinstitutioner besökes företrädes- vis av de sistnämnda, och det var i sek- lets början just dessa kretsar som ställde sig bakom inrättandet av orkesterför- eningar och musikföreningar av olika slag. Personer i blygsammare ekono- misk ställning har av olika skäl endast i ringa omfattning känt sig »hemma» på operan eller konserthusen eller i kam- marmusikföreningarna _— även om de haft samma förutsättningar som den re- guljära publiken att uppskatta de musi- kaliska prestationerna. Det är antagligt att just denna känsla av främlingskap in- för ett ceremoniel, som utvecklas kring opera- och konsertbesök inom ett högre- ståndssamhälle och senare övertagits av det borgerliga samhället, också har ska- pat föreställningarna om att de på detta sätt manifesterade kulturyttringarna inte angår de stora folkgrupperna i samhället. Kanske ligger de också bakom föreställningarna om en »arbe- tarkultur» som skulle vara på något sätt art- och gradskild från den »borgerliga» kulturen. Så länge de »högre klasserna» i samhället med egna bidrag svarade för finansieringen av dessa institutio- ner kunde det måhända vara ett för- ståeligt resonemang. Numera förhåller det sig så, att genom de statliga och kommunala bidragen till dessa insti- tutioner varje medborgare —— vilken samhällsgrupp han än tillhör —— kommer att få en direkt delaktighet i deras fi- nansiering; biljettintäkterna täcker som bekant endast en begränsad del av in- stitutionernas årliga omkostnader. Där- med borde också den verksamhet som bedrives innanför institutionernas mu- rar vara en angelägenhet för alla som bidrar till deras fortbestånd. Men den uppleves ännu inte på detta sätt, och det är därför som de konsumtionssti- mulerande åtgärderna är så viktiga.

Utredningen har tidigare i denna av- delning betonat, att det inte går vatten- täta skott mellan samhällsgrupperna och att den kultur vi är omgivna av inte är något en gång för alla fixerat och slutgiltigt. Ramen vidgas i olika riktningar nya element tillföres stän- digt genom kulturellt nyskapande verk- samhet; kontakter med andra kultur- kretsar förmedlar för oss tidigare okän- da eller mindre kända musikverk. Ser man kulturpolitikens främsta uppgift i strävandena att göra kulturarvet till en angelägenhet för alla, så kan dessa strä- vanden inte göras klass- eller grupp- bundna. Givet är att insatserna i kon- sumtionsstimulerande riktning måste anpassas till de förhållanden som råder _- de fördomar och föreställningar som etablerats och som synes ha en märklig livskraft. De aktiva insatser som måste göras' utifrån rent företagsekonomiska principer får därför tänkas arbeta med många alternativ för att bryta ned det motstånd som nu finns mer eller mind- re starkt uttalat — antingen som över- lagd avoghet eller som markerad likgil- tighet inför kulturyttringarna.

I de kulturpolitiska program som sär- skilt under tiden efter det andra världs- kriget framlagts i olika demokratiska stater återkommer kraven på ett samhäl- leligt stöd åt kulturlivet i varierande utformning. Konstens frihet understry- kes ständigt. I Förenta Staternas lag om Nationella stiftelsen för kultur och hu- maniora av år 1965 framhålles, »att konstutövning och humanistiska stu- dier kräver hängivelse och uppmärk- samhet, och att det är nödvändigt och lämpligt att den federala regeringen bi- drar till att skapa och vidmakthålla in- te bara ett klimat, som uppmuntrar till tankefrihet, fantasi och uppfinningsri- kedom utan också materiella förhållan- den, som underlättar att sådana ska- pande krafter frigöres.»

I den engelska vitboken av år 1965 »En kulturpolitik. De första stegen» konstateras inledningsvis att »förhål- landet mellan konstnären och staten i ett modernt demokratiskt samhälle icke är lätt att definiera. Ingen skulle vilja att ett statligt stöd ges i sådan form, att det bestämmer den allmänna smakin- riktningen eller på något sätt inskrän- ker ens den mest oortodoxe eller expe- rimenterande konstnärens frihet.» Längre fram i samma vitbok heter det: »I varje civiliserat samhälle är kulturen och de glädjeämnen som ansluter sig därtill av central betydelse, vare sig de är allvarliga eller glada, lätta eller krä- vande. Att få glädjas åt dessa värden bör bli något som naturligen hör var- dagen till. I bilden ingår också främ- jandet och uppskattningen av en hög standard inom arkitektur, industriell formgivning, stadsplanering Och natur- vård. Med början inom skolan och se- dan inom alla former av mänsklig ak- tivitet, i staden och på landet, i hem- met, på arbetsplatsen och på fritiden finns oerhört mycket att göra för att förbättra det moderna livets kvalitet.»

Vitboken talar här i termer av allmän syftning; kulturpolitiken blir en del av miljöpolitiken. Detta var något som re- dan underströks mycket kraftigt i den socialdemokratiska kulturkommitténs programskrift »Människan och nutiden» av år 1952. Men miljöpolitik är ett ännu vidare begrepp än kulturpolitik, och ut- redningen vill fördenskull söka föra resonemangen åter till kulturpolitiska frågor i mera begränsad mening —— de som gäller konst, litteratur och musik och liknande former av mänskligt ska- pande. '

Kulturpolitiken är sammansatt av fle- ra olika komponenter, framhåller den danske museimannen Knud W Jensen i sin nyligen (hösten 1966) utgivna bok »Slaraffenland eller Utopia». Där åter-

finnes de bevarande och statiska ele- menten, tillvaratagandet av kulturar- vet och det allmänt erkända »the establishment» —— i kulturlivet. Där fin- nes vidare de officiella och represen- tativa ingredienserna, som ingår i häv— dandet av vår nationella prestige, och slutligen de engagerande och dynamis- ka elementen som just i denna egenskap borde tillerkännas långt större betydel- se än vad man hittills har gjort på grund av den politiska och administra- tiva trögheten. Det pågår alltid en till- växt och förändring i ett lands kultur- liv; nytt bryter fram med olika mellan- rum; gammalt omvärderas eller får för- nyad aktualitet, och tyngdpunkterna för— skjutes mellan konstarterna. Kulturpoli- tiken bör vara smidig, pluralistisk, klar- vaken och får inte förlamas av risken för »felinvesteringara — en risk som man för länge sedan accepterat inom ett kulturpolitiken så näraliggande om- råde som forskningspolitiken.

En svårighet är, framhåller Jensen, att ingen kan överskåda det starkt för- grenade kulturlivet. Varken politikerna, tjänstemännen eller kulturförmedlarna är i stånd att orientera sig utanför sina fackområden. Den människa är inte född som förmår befatta sig med alla konstarter; det skulle kräva ett encyklo- pediskt kunnande och en mottaglighet och upplevelseförmåga som ingen be— sitter. En annan svårighet är, att me- dan det efter hand har skapats en an- vändbar terminologi på många områden tex samhällsvetenskapernas —— så har man ännu inte en uppsättning be- grepp, ett ordförråd, som svarar mot behoven, när man skall beskriva och behandla kulturpolitikens problem.

Men även om uppgiften att definiera kulturpolitiken är svår, så måste den

likväl ständigt tagas upp på nytt. Ty man för varje dag en kulturpolitik, och dess fel och förtjänster måste värderas och dess grundtankar diskuteras.

Nya former för kulturförmedling kan blott skapas på en grundval av vetande om det samhälle, som kulturlivet är en del av, fortsätter Jensen. Problemen måste skärskådas i sammanhang med samhällets struktur som helhet — urba- niseringen, fritiden och den sociala rörligheten måste tagas med i beräk- ningen, liksom studier av sådana »ri— valiserande» faktorer som masskultu- ren. Vad som därutöver är nödvändigt är att utvidga kulturpolitiken till att om- fatta de områden som ligger utanför de traditionella konstarterna tex till stadsplanering, skolan och vetenska- perna om människan och om samhället. Först när man gjort klart för sig räck- vidden av dessa problem kommer nya perspektiv in i kulturpolitiken. Det skulle vara till skada om den skulle stel- na i en gång vedertagna formulering- ar. Det motstånd och den kritik som' den nya (i Danmark under 1960-talet) påbörjade kulturpolitiken har mött, bör snarare stimulera till en mera medveten, både teoretisk och praktisk insats. Men det måste finnas en klar uppfattning till grund för det fortsatta arbetet, en inställning, som är baserad på lika de- lar sakligt vetande, förståelse för kons- tens villkor och tillit till det skapande hos människan, slutar Jensen sin sam- manfattande betraktelse över kulturpo- litiken i Danmark.

Utredningen kan till alla delar instäm- ma i dessa synpunkter och har här ve— lat anföra dem som en klarsynt analys av den mångfald av problem som kul- turpolitiken i en välfärdsstat reser.

AVDELNING 3

Försöksverksamhet med rikskonserter

3.1 Organisation åren 1963/66

KBU vill i det följande framlägga en översikt över den försöksverksamhet med rikskonserter, som efter utred— ningens förslag i betänkande I och Kungl. Maj:ts proposition nr 103 be- slöts av' 1963 års riksdag.

Översikten bygger på sammanställ- ningar, som lämnats av försöksledning- en 'och uppdelas i ett flertal underavdel- ningar, vari dels organisationen (cen- tral, regional och lokal), dels verksam- hetens inriktning och omfattning, upp- läggning och utformning behandlas.

För försöksverksamheten utfärdade Kungl. Maj :t i brev den 11 juli 1963 till statskontoret följande bestämmel- ser: 1. En av Kungl. Maj:t utsedd chef skall självständigt svara för försöks- verksamhetens ledning. Vid planering- en av verksamheten och i frågor av principiellt intresse skall försöksled- ningen samråda med konsertbyråutred- ningen.

2. Vid utformningen av försöksverk- samheten skall iakttagas, att verksam- heten i största möjliga utsträckning bör ge erfarenheter av olika typer av kon- sertserier och konsertarrangemang samt material för bedömning bland an- nat av dessas musikbildande effekt. - 3. Försöksledningen har att tillse att planeringen av försöksverksamheten i görligaste mån samordnas med plane- ringsverksamheten vid berörda avdel- ningar inom Sveriges radio aktiebolag,

Riksteatern och Svenska teatern aktie- bolag,

att tidsplan för konsertverksamheten föreligger i god tid före-varje säsong- start . .

samt att möjligheterna till vetenskap- lig undersökning _av rikskonserternas effekt och metoder underlättas.

Kungl. Maj :t_a_nvisade medel till för- söksverksamhetens igångsättande med 250 000 kr. Vidare föreskrev Kungl. Maj:t 'att verksamheten Musik för Ung- dom (MfU) skulle organisatoriskt in- ordnas i försöksverksamheten med rikskonserter, dock med iakttagande att det särskilda bidraget till denna verk- samhet — 20000 kr skulle använ- das för utveckling av denna verksam— hets speciella former.

Försöksverksamheten med rikskon- serter hade förberetts av KBU, som i enlighet med vad ovan anförts-under våren 1963 vid besök i försökslänen informerade företrädare för läns— och kommunala myndigheter, länsskol- nämn-der, länsbildningsförbund, studie- organisationer, folkrörelser och musik- sammanslutningar om den kommande verksamheten. Vid dessa konferenser bildades länskommittéer med uppgift att tillsammans med försöksledningen organisera verksamheten i respektive län.

3.1.1 Central organisation

Försöksverksamheten började den 15 augusti 1963, då ett centralt kansli öpp- nades. Under hösten 1963 bestod kans—

liet av verksamhetens chef, en produ- cent, en kamrer samt en sekreterare, vartill kom en halvtidsanställd produ- cent med likaledes halvtidsanställd sek- reterare för Musik för Ungdom. I janu- ari 1964 anställdes ytterligare en pro- ducent. Under det* första verksamhets- året ombesörjdes såväl programmerings— som turnéläggningsarbetet av de tre producenterna, således en för kvälls-, en för Skol- och en för MfU-konserter.

Det huvudsakliga arbetet inom det centrala kansliet bestod i inlednings— skedet — förutom av att organisera kansliets arbete — av att programme- ra konsertverksamheten för budgetårets andra hälft (januari—juni 1964), att anordna konferenser och etablera kon— takter med studieorganisationernas riks- ledningar, skolöverstyrelsen, Sveriges radio AB, främst radioskolan, de mu- sikpedagogiska förbunden och tonkonst- närernas organisationer. Vid dessa kon- ferenser diskuterades frågor rörande skolkonserternas utformning, deras funktion inom det obligatoriska skolvä- sendet, studieorganisationernas behov av studiematerial för kommande lyssnar- cirklar i anslutning till kvällskonsert- verksamheten samt därutöver bla prin— ciper vid urval av tonkonstnärer, pro- portionen mellan svenska och utländska tonkonstnärer såsom medverkande i konsertverksamheten.

För skolkonserternas vidkommande ägde en förberedande konferens rum i KBU:s regi redan i mars 1963, varvid huvudprinciperna för verksamheten inom skolorna skisserades. Under som- maren 1963 uppgjorde en skolmusik- expert på KBU:s uppdrag ett program- förslag för samtliga skolstadier. Sam- ma höst vidtalades ett antal tonkonst- närer att genomföra de turnéer, som nu kunde erbjudas skolkommunerna i försökslänen. Denna första offert avsåg vårterminen och höstterminen 1964. Se-

nare överfördes tidsplanen till att gälla skolornas arbetsår, vilket sammanfal- ler med det statliga budgetåret.

I producenternas arbetsuppgifter in- gick bla följande. Skolproducenten hade att av specialister beställa studie- material för lärarna; något studiema- terial för eleverna var vid denna tid- punkt inte möjligt att sammanställa. Lärarnas studiematerial var tämligen summariskt och kan beskrivas som no— tisartade informationer om de kom- m-ande konserterna. Producenten skulle även tillställa pressen notiser och bild- material rörande turnéerna. Hans hu- vudsakliga arbete bredvid kontrakte- randet av artisterna bestod emellertid av turnéläggning, däri inbegripet be— ställningskontakter med skolorna, in- hämtande av uppgifter från dessa, när en turné kunde tagas emot, samordning av tiderna, utsändning av definitiva turnéplaner, sammanställande av trak- taments—, gage- och reseuppgifter för tonkonstnärerna samt bokning av bil- jetter och hotellrum.

Producenten av kvällskonserter hade i stort sett samma arbetsprogram. För denna gren av verksamheten, vilken under året 1963/64 hade betydligt mind- re omfattning än skolkonsertverksam- heten, hade något systematiskt förar- bete inte kunnat göras. Under våren 1964 skapades vissa lokalkommittéer för rikskonserter samt etablerades kon- takt med redan existerande arrangö- rer av konserter, bla föreningarna in- om Västsvenska och Norrländska kam- marmusikringarna. Inom denna ännu mycket snäva ram utlades ett antal kon— serter som igångsättande verksamhet. Försök gjordes även med olika typer av programtryck med utifrån beställda kommentarer samt med artiklar och 110- tiser till pressen.

Under budgetåret 1964/65 utvidgad-es det centrala kansliet — förutom med

sekreterare— och skrivpersonal _ dels med en studiesektion, dels med en informationssektion. Studiesektionen övertog från producenterna ansvaret för framställning av studiematerial till såväl skolkonserterna som kvällskon- serterna; även ansvaret för utformning av programkommentarer lades på stu— diesektionen. Informationssektionen be— mannades med en sektionschef, en sek- reterare och en lay-outman på halvtid. De primära arbetsuppgifterna var re- daktionella, dvs produktion av pro- gramblad, affischer, notiser, bilder, an- nonser och artikelmaterial, samt distri- butionsmässiga. Då arbetsresultatet emellertid inte motsvarade förvänt- ningarna, slöt försöksledningen från hösten 1965 ett avtal med ett större tryckeri angående i första hand distri- butions- och arkivservice; sekreterar— tjänsten behölls men förändrades till en teknisk redaktörtjänst. Även lay- outtjänsten behölls.

Inför budgetåret 1965/66 företogs med stöd av vunna erfarenheter en yt- terligare funktionsuppdelning och spe- cialisering inom det centrala kansliet. En intendent anställdes för att närmast under försöksledaren såsom ekonomisk och administrativ chef uppgöra förslag till budget, göra kostnadsuppföljningar samt rationalisera och skapa rutin i både den centrala administrationen och dess kontakter med den regionala or- ganisationen.

Försöksledaren, chefen för studie- sektionen och intendenten har i grupp fungerat som försöksverksamhetens di- rektion, under vilken ställts en pro— gramsektion med uppgift att i första hand för kvällskonserterna uppgöra förslag till program samt en turnések— tion med uppgift att lägga turnéer och svara för upprättande av kontrakt med artister och lokalarrangörer. Den tek- niske redaktören och lay—outtjänsten

placerades under turnésektionen. Som ett resultat av omorganisationen kunde varje försökslän erhålla sin egen pro- ducent, som i nära samarbete med läns- kommittéerna utformade program in— om en långtidsplan om två budgetår. Planen anpassades till såväl det stat- liga budgetåret som kommunernas och landstingens redovisningsår (="kalen- derår).

Organisationen Musik för Ungdom (MfU) hade redan innan den anslöts till försöksverksamheten igångsatt en verksamhet främst i Kopparbergs, J ämt- lands och Värmlands län i samarbete med folkhögskolor och länsbildnings— förhund. Denna verksamhet bestod dels av konserter givna av studerande vid musikhögskolan, dels av konserter giv- na av unga utländska musiker som för- medlats av den internationella samman- slutningen Jeunesses Musicales (JM) (se ovan 1.3.15). Det syntes inte för- söksledningen lämpligt att förorda en nedläggning av denna verksamhet under motivering att den inte ägde rum i försökslänen. Något stöd för en dylik åtgärd fanns ej heller i det kungl brevet av den 11 juli 1963. MfU-konserter ut- bjöds därför dels inom de län, där organisationen tidigare varit verksam, dels inom försökslänen, varvid kon- serterna inlemmades i det totala ut- budet såsom ett mellanled mellan skol- och kvällskonserter med samma ekono- miska stöd som för skolkonserter. Den- na form bibehölls tom budgetåret 1964/65, varefter vissa förändringar vid- togs med ledning av vunna erfarenhe- ter. Till dessa återkommer KBU i ett senare sammanhang (se nedan 3.2.3).

3.1.2 Regional organisation

Såsom redan nämnts tillkom vid KBU:s besök i försökslänen under våren 1963 s k länskommittéer med uppgift att

inom respektive län organisera lokala mottagar- eller arrangörsinstanser, för- medla programsynpunkter, utverka an- slag från landsting och kommuner m. 111. Då länskommittéerna trots likartade uppgifter utvecklats olika, vill KBU lämna en redogörelse län för län.

I Malmöhus län beslöt man att interi- mistiskt skapa en länskommitté med uppgift att tillsammans med det centrala kansliet ekonomiskt stödja lokalkom- mittéer, understödja skolkonsertverk- samhet, komplettera kvällskonserterna med musiklyssningscirklar i studieför- bundens regi, stödja ungdomsverksam— het i enlighet med riktlinjerna från Jeunesses Musicales, påverka kommu- nerna att tillsätta kultur- eller musik- nämnder, varigenom musikverksamhet kunde stödjas, ansöka om medel till musikverksamheten hos landstinget samt tillse att biljettpriserna till kon- serterna hölls på en för publiken lämp- lig nivå. En interimskommitté tillsattes med 21 ledamöter, av vilka 5 utgjorde ett arbetsutskott. Under den första ti- den åtog sig den i Lund verksamma Centralbyrån för populärvetenskap- liga föreläsningar uppgiften att vara kontaktorgan med kansliet i Stockholm. Under år 1964 arvoderades en funk- tionär för uppdraget att fungera som länsombud under länskommittén. Un- der hösten 1965 tillsatte det sedan de- cember 1963 verksamma, för båda Skå- nelänen gemensamma, bildningsförbun- det en bildningskonsulent, som över- tog den verkställande uppgiften. Läns- kommittén ansökte år 1964 hos Mal- möhus läns landsting om ett anslag, vilket kunde användas till stöd åt eko- nomiskt svaga lokalarrangörer och ut- göra bidrag till den administrations- kostnad som verksamheten medförde. Landstinget beviljade 20000 kr i an- slag.

I Jönköpings län beslöt man uppdra-

ga åt bildningsförbundets musikutskott att med viss förstärkning representera försöksverksamheten inom länet. Mu- sikutskottet skulle hos landstinget an- söka om bidnag till skapandet av en länsfond samt till administrationen av verksamheten, uppmana kommunerna att stimulera bildandet av lokalkom- mittéer, innefattande representanter för både studie- och musikorganisationer, samt att ekonomiskt stödja dessa, re- kommendera lokalarrangörerna att ska- pa abonnemangssystem mm. Bland önskemålen inför den nya verksamhe- ten märktes bla att försöksverksam- heten skulle utnyttja länets amatörmu- sikgrupper samt i länet verksamma yr- kesmusiker.

Bildningsförbundet i länet tillsatte under år 1964 en särskild funktionär med uppdrag att jämte bildningskon- sulenten ägna sig åt den nya verksam- heten. Landstinget anvisade 20000 kr i anslag till länsfonden, ur vilken det nya länsombudet delvis arvoderades.

Även i östergötlands län överlämna- des den verkställande funktionen åt bildningsförbunxdets musikutskott och en deltidsanställd funktionär. Musik- utskottet erhöll uppdraget att ansvara för skapandet av lokala organ, där så— dana inte redau fanns, att hos lands- tinget ansöka om anslag till en garanti- fond för stöd åt ekonomiskt svaga kom- muner och lokala arrangörer, samt att skapa underlag framför allt för skol— konserter inte minst i små kommuner, som kunde sammanföras till konsert- regioner. Även här framfördes önske- mål om att länets egna artister skulle givas tillfälle att medverka i konsert- verksamheten.

Östergötlands läns landsting anvisa-de vid höstens landstingssammanträde år 1964 10 000 kr till garantifonden.

Liksom fallet var i Jönköpings och Östergötlands län uppdrogs även i Norr-

bottens län åt bildningsförbundet att svara för de regionala åtagandena i samband med försöksverksamheten. Ett musikutskott tillsattes inom länsbild- ningsförbundet. Man framhöll vid KBU:s besök i Luleå bl a att de anslag till försöksverksamheten, vilka kom- munerna borde ställa till förfogande, inte borde få påverka dittills utgående anslag till musik inom kommunerna. Även här skulle man söka skapa en g-a- rantifond. Man underströk vikten av att skolkonsertverksamheten gavs priori- tet, att länets egna musiker gavs till- fälle att medverka, att konsertverksam- heten borde koncentreras till höstsä- songen, att riksteaterns programsätt- ning bord-e ske tidigare för att möjlig- göra en samordning av utbuden samt att ett nordiskt samarbete på Nordka- lotten borde inledas.

Norrbottens läns landsting anvisade vid höstens landstingssammanträde år 1964 15 000 kr till länsfonden.

Det framgår av ovanstående löversikt att försöksverksamheten redan från början knöts mycket nära till bildnings- verksamheten i de fyra försökslänen, varvid man genomgående sökte kom-

plettera länsbildningsförbunden med representanter för det regionala och det lokala musiklivet, där sådana re- presentanter inte redan deltog i bild- ningsförbundens arbete.

Genom anknytning till länsbildnings- förbunden erhöll det regionala arbetet en organisatorisk fasthet, vilken eljest icke torde ha kunnat skapas så snabbt. Denna har framför allt präglat försöks- arbetet inom Jönköpings och Norrbot- tens län, där bildningsförbunden visat synnerligen stor effektivitet som regio- nala distributionsorgan för kulturutbu- den inom studieverksamhet, konst, tea- ter och musik och där dessutom kon- takterna med skolväsendet och den re- gionala radioverksamheten blivit star—

ka. östergötlands län har avvikit från detta mönster bla genom att bild- ningsförbundet hittills inte ägt någon länsbil-dningskonsulent. Den samord- nade överblicken hos ett regionalt or- gan har härigenom saknats, vilket utan tvivel påverkat försöksverksamhetens resultat och försvårat arbetet för det verkställande länsombudet, som i detta län varit verksam på fritid. Situationen har delvis varit densamma inom Mal- möhus län men har genom anställning- en av en bildningskonsulent under år 1965 förbättrats mycket snabbt.

Ända från försöksverksamhetens bör- jan har länskommittéerna varje år vid flena tillfällen varit samlade på det cen- trala kansliet i Stockholm för gemen- samma överläggningar och informa- tion. Dessa konferenser har varit av utomordentligt stor betydelse för såväl försöksledningen som länsrepresentan- terna. Den ovan skisserade organisa- tionsform som nu gäller för kansliets ar- bete har i huvudsak tillkommit efter samråd mellan centrala och regionala instanser och med hänsynstagande till de regionala instansernas speciella ar- betssätt och arbetsuppgifter. Försöks- ledningen har vid dessa konferenser även kunnat informera länskommittéer- na om allmänna frågeställningar inom musiklivet, till vilka försöksverksamhe- ten givetvis borde taga hänsyn. Man har även haft tillfälle att diskutera och söka lösa kontroversiella frågor av pro- grammässig, ekonomisk och organisa- torisk art. Utvecklingen av försöksverk- samheten under åren 1963—1966 har inte minst genom dessa konferenser lett till' en begynnande arbetsfördelning, inom vilken det centrala kansliet skall svara för allmän budgetering och program- sättning, medan länskommittéerna skall åtaga sig i huvudsak distributiva upp- gifter. Till dessa uppgifter kommer också produktion av konsertprogram

i regional regi under medverkan avi regionen bosatta artister och ensemb- ler, körer och liknande. Denna konsert- verksamhet utgör inslag i regionens eget musikliv, till vilket försöksverk- samhetens konserter kommer såsom ett komplement.,

3.1.3 Lokal organisation

Någon enhetlig form för organisatio- nen på det lokala planet har under för— sökstiden icke uppstått och någon så- dan har ej heller eftersträvats, då en fixering till ett bestämt mönster utan tvivel skulle ha medfört att många re- dan existerande och väl fungerande grupper måste splittras. Detta skulle därtill måhända ha rubbat förtroendet för rikskonsertverksamheten. Där kul- turnämnder, musiknämnder eller lik- nande institutioner av kommunal ka- raktär redan funnits, har dessa i all- mänhet mottagit uppgiften att lokalt svara för rikskonserterna. Där ett stu- dieförbund haft en stark förankring hos ortsbefolkningen har detta i många fall åtagit sig ansvaret. Även kammar- musikföreningar, orkesterföreningar och kommunala musikskolor har med varierande framgång fungerat som för- söksverksamhetens lokala instanser. Un- der år 1965 har framför allt i Jönkö- pings län även företagsledningar och fackföreningar uppträtt som målsmän för verksamheten, i allmänhet som ar- rangörer av konserter inom ett företag eller en förening.

Från början och ännu under bud- getåret 1964/65 etablerades ofta direkta kontakter mellan det centrala kansliet och den lokala gruppen. Det visade sig emellertid, att detta i allmänhet var en olämplig kontaktväg, varför informa- tioner etc. numera alltid går över läns- kommittéerna, dvs verksamhetens re- gionala instanser.

3.2 Verksamhetens inriktning och om- fattning

Som framgår av 3.1 ovan rekommen- derade KBU i sitt-första betänkande, att försöksverksamheten skulle omfatta skolkonserter, ungdomskonserter och kvällskonserter. Försöksledningen har genomfört detta program med huvud- vikten lagd i första hand på skolkon- serter, i andra hand på kvällskonserter och i tredje hand på ungdomskonserter.

3.2.1 Skolkonserter

Verksamheten med skolkonserter har till syfte att giva barn och ungdom i skolpliktig ålder musikaliska upplevel- ser i form av för varje åldersstadium lämpade konserter. Skolkonserterna av- ses således vara ett komplement till den musikundervisning, som bedrives inom skolan men de skall icke ersätta denna. Genom skolkonserterna skall eleverna givas en träning att lyssna till skilda musikstilar och -genrer. Med denna målsättning blir det naturligt, att kon- serten förberedes med ett visst peda- gogiskt material och att man inom klas- sen diskuterar intrycken även efter konserten. Själva konserten innehåller inga andra pedagogiska moment än att den gästande musikern (ensemblen) eller i vissa fall en särskild kommen— tator lämnar några upplysningar om konsertnumren.

Skolkonserterna har som nämnts or- ganiserats och programmerats för sko- lans olika stadier. Skolkommunerna er- bjudes att beställa en serie om tre kon- serter per stadium och läsår. En kom- mun med fullt utbyggd grundskola och gymnasium beställer i regel fyra se- rier, dv s tolv konserter. Skolkom— muner äger rätt 'att med hänsyn till barnantalet ge repris på varje konsert. Är barnantalet inom skolkommunen så

stort, att reprisförfarandet inte ger till- fredsställande resultat, kan skolkom— munen beställa fler serier inom varje stadium, varvid reprisrätten beträffan- de varje serie givetvis kvarstår. Detta system har av naturliga skäl gynnat de större skolkommunerna, medan de barn— fattiga kommunerna inte haft möjlig- het att tillgodogöra sig reprisrätten, ef- ter vilken grundavgiften beräknats.

Som ett komplement till skolkonser- terna inom grundskolan har i Malmö- hus län ett särskilt försök gjorts med konserter för förskolebarn. Försöket har utförts i samarbete med förskole- seminariet i Malmö. I vissa fall har även folkhögskolor och yrkesskolor till- godogjort sig skolkonserterna.

För att bättre kunna kontrollera kon- serternas musikaliska kvalitet samt lämplighet för det avsedd-a stadiet ge- nomföres samtliga program från och med vårterminen 1966 först inom Stock- holms grundskolor, varvid såväl peda- goger inom dessa som försöksverksam— hetens studiesektionschef och hans konsultgrupp har tillfälle att med ar- tisterna diskutera uppläggning och ge- nomförande. Från såväl pedagogiskt som konstnärligt håll har man fram- fört önskemål att försöksverksamheten måtte anordna viss utbildning i meto- diken att kommentera programmen, i muntlig framställningskonst m.m. Så- dana lektioner och föredrag har på- börjats från och med sommaren 1966. Ett annat förstärkande komplement till verksamheten utgör de skolradiopro- gram, som sammanställs och sänds fyra veckor före konsertturnéns början re- gionalt inom varje län. Dessa program kan dels direkt avlyssnas i klassrum- met, dels beställas för ett avlyssnande vid annan tidpunkt från länets central för audivisuella hjälpmedel, Vilken cen- tral i allmänhet är knuten till länsskol- nämnden.

För att kontinuerligt erhålla en såväl konstnärlig som pedagogisk. bedömning av skolkonsertverksamheten har för- söksledningen sammankallat en kan— sultgrupp, i vilken skolöverstyrelsen, skolradion och musikernas organisatio- ner är företrädda. Denna grupp har se- dan hösten 1965 sammanträtt i genom- snitt varannan vecka under skolåret och företagit ett antal resor för samråd med försökslänens länsskolnämnder och företrädare för skolkommunerna.

Oaktat försöksverksamheten började vid en tidpunkt, då kommunerna redan fastställt sina budgetplaner för år 1964, inflöt ett stort antal beställningar för vår- och höstterminerna 1964. Omkring 750 skolkonserter genomfördes våren 1964 såsom framgår av nedanstående tabell. En viss tendens att börja verk- samheten med serier för mellanstadiet kunde spåras. Även i fortsättningen har man i första hand tillgodosett barnen i låg- och mellanstadierna, medan hög- stadiet stått något tillbaka. Gymnasiet har av förklarliga skäl utgjort det minst omfattande verksamhetsområdet. För högstadiet har speciella omständigheter tillstött genom att musiken som skol- ämne är frivillig; i denna situation har förberedelsearbetet i hög grad för- svårats eller i många fall omintetgjorts.

Omfattningen av skolkonsertverksam- heten våren 1964 framgår av nedanstå- ende tabell.

Skolkonsertverksamheten under läs-

Tabell 3.1 Skolkonserter våren 1964

Antal orter

Antal

Län konserter

Malmöhus ............ 11 84 Jönköpings ........... 29 246 Östergötlands ......... 24 141 Norrbottens .......... 26 276

Summa 90 747

året 1964/65 framgår av följande tabell som också anger antalet åhörare.

I följande tabellariska uppställning

verkat i skolkonserter läsåret 1964/65. Redovisningen har uppdelats på skolans

redovisas de tonkonstnärer som med-

fyra stadier.

Antalet skolkonserter per stadium

Tabell 3.2 Skolkonserter läsåret 1964/65

Speldagar per stadium Län Antal Antal

speldagar låg- mellan- hög- gzimuga- åhorare

Malmöhus .............. 48 15 19 6 8 19 380 Jönköpings ............. 211 60 96 37 18 71 365 Östergötlands ........... 82 35 20 16 11 42 784 Norrbottens ............ 181 49 51 60 21 91 694 Summa 522 159 186 119 58 225 223

Tabell 3.3 I skolkonserter medverkande artister och ensembler läsåret 1964/65

Antal speldagar

Artister/Ensembler Malmöhus Jönköpings Östergöt- Norrbottens län län lands län län Lågstadiet (L) dans: Birgit Åkesson .............. 6 6 piano: Solveig Hultén ............. 18 Iréne Mannheimer .............. 12 Sixten Nordström .............. 6 Alva Rydström ................ 6 (M) 6 Staffan Scheja ................. 6 Greta Westfelt ................. 6 violin: Elis Bergström ............. 6 Felix Cruce .................... 3 6 Matts Häggström ............... 5 Orff-grupp, ledare Daniel Helldén . . . 6 duo: Lars Fresk, Kurt Appelgren, Violiner ........................ 17 trio: Oscar Rundqvists trio ........ 6 18 12 14 Summa 15 60 +6 (M) 35 49 Mellanstadiet (M) flöjt: Sanfrid Schön ............... 16 gitarr: Per Olof Johnson ........... 7 harpa: Jan Håkan Åberg .......... 2 luta: Abd Rahman el Khatib ....... 7 piano: Herta Fischer .............. 17 Elisif Lundén-Bergfelt .......... 9 Lars Sellergren ................. 9 trios: Eichenholz-trion ............ 9 5 (H) 16 Gitarr-kammartrion ............. 4 Knut Hultbergs trio ............ 9 kvintett: Bertil Melanders blåskvin- tett ........................... 7 grupper: Gunnar Sjöqvists barn- grupp ......................... 5 36 Lunnevad-gruppen ............. 9 3 Framnäs-grupper ............. 13 Summa 19 96 20 +5 (H) 51

Antal speldagar

Artister/Ensembler

Malmöhus län

Jönköpings Östergöt— Norrbottens län lands län län

Högstadiet (H)

sång: Sven—Eric Jacobsson ......... ' Karl Sjunnesson ................ sång till gitarr:

Olle Adolphson ................. Karl-Olof Johansson ............ , sång till luta:

Folke Sällström] Roland Bengtsson

Gösta Granér .................. sång till piano:

Karen Heerup/Bengt Johnson. .. . trios: Hjort-trion .................

Nilsson-trion ................... Roos-trion .....................

5+4(G)

Summa

Gymnasiet (G)

gitarr: Rolf la Fleur ............... sång: John Fleming ............... Dorrit Kleimert/Berit Hallqvist] Åke Nygren ................... ensembler: Nuovo su vecchio ....... Praetoriusgruppen .............. SR kammarensemble ............ Åhslund-gruppen ...............

16 +4 (G)

13

Summa

18 11 21

Totalt 211 82 181

och län under läsåret 1965/66 framgår av tabell 3: 4.

Tabell 3.4 Skolkonserter läsåret 1965/66

Skolstadium

mel- lan hög

Malmöhus. . . 33 54 18 Jönköpings. . 108 183 75 Östergötlands 78 72 39 Norrbottens . 102 114

Summa 321 423

Totalantalet konserter under detta läsår utgjorde 1 119. Siffran är ej di- rekt jämförbar med uppgiften om an- talet speldagar under föregående läsår, som utgjorde 522. Under en och sam-

ma speldag kan det förekomma 1, 2 ,och i undantagsfall 3 skolkonserter; siffran 522 bör med hänsyn härtill upp- räknas med faktorn 11/2 till ca 780— 800.

Under läsåret 1966/67 har skolkonser- terna fått den omfattning som framgår av tabell 3: 5.

Tabell 3.5 Skolkonserter läsåret 1966/67

Skolstadium

mel-

låg lan hög

Malmöhus1 . . 48 26 1 1 7 Jönköpings . . 168 246 111 42 Östergötlands 90 114 99 15 Norrbottens . 114 120 132 36

Summa 420 506 353 100

1 Inkluderar 5 orter i Kristianstads län.

Totalantalet konserter utgör inneva- rande läsår 1379 eller en ökning med 260; den största ökningen faller på mel- lanstadiets konserter och den minsta på gymnasiets.

En uppfattning om hur långt skol- konsertverksamheten nått under inne- varande läsår får man av följande upp- ställning.

I Jönköpings län saknas skolkonsert- verksamhet i följande sju kommuner: Byarum, Ingatorp, Månsarp, Norra Mo, Norra Sandsjö, Tenhult och Vetlanda landskommun.

I östergötlan-ds län har skolkonsert- verksamhet ännu ej upptagits i följande sexton kommuner: Askeby, Aspveden, Borensberg, Folkunga, Godegård, Gryt, Hällestad, Landeryd, Norsholm, Norra Kinda, Stegeborg, Södra Gästring, Söd- ra Valkebo, Vårdnäs, Västra Vikbolan- det och Östgöta Dal.

I Norrbottens län saknas sådan verk- samhet i fem kommuner, nämligen: Gäl- livare, Karesuando, Karl Gustav, Neder- torneå och överluleå.

I Malmöhus län har skolkonsertverk— samhet hittills blott upptagits i 16 av länets 72 kommuner. Anledningen här- till är att den regionala verksamheten under de två första försöksåren varit organisatoriskt mindre väl utvecklad och att skolmyndigheterna intagit en

avvaktande hållning till skolkonserter- na. Utredningen redogör närmare för dessa omständigheter i ett senare av- snitt av redovisningen för försöksverk- samheten (se 3.6.2 nedan) men vill redan här anföra, att utbudet från det centrala kansliet för läsåret 1967/68 mötts med ett synnerligen stort in- tresse från skolkommunernas och skol- ledarnas sida i Malmöhus län. Detta innebär att den tidigare bilden av detta försökslän i grunden har förändrats.

3.2.2 Kvällskonserter

Försöksverksamheten skall ge en grund för bedömning av möjligheterna att giva konserter åt nya publikgrupper och på nya orter. Försöksledningen har sökt efter en gradvis stegrad differen— tiering av programsättning och kon— serttyp samt en koncentration av kon- sertlivet såväl ekonomiskt som organi- satoriskt. Med hänsyn till bla att en sådan försöksverksamhet tidigare sak- nat varje motsvarighet inom musiklivet i vårt land, har försöksledningen varit hänvisad till att tillgodogöra sig erfa- renheter av relativt allmän natur om konsertverksamhet. Nära sammankopp- lad med uppgiften att locka fram och kvarhålla nya publikgrupper är nödvän- digheten att utnyttja olika slag av musi-

Tabell 3.6 Antal kommuner med skolkonsertverksamhet 1966/67

Län Städer Köpingar Laågåäm' Summa Malmöhus län ................... 9 8 55 72 därav med skolkonserter ........ 4 2 10 16 Kristianstads län ................. 4 9 45 58 därav med skolkonserter ........ 1 2 2 5 Jönköpings län ................... 9 4 40 53 därav med skolkonserter ........ 9 4 33 46 Östergötlands län ................ 7 4 36 47 därav med skolkonserter ........ 7 4 20 31 Norrbottens län ................. 5 1 24 30 därav med skolkonserter ........ 5 1 18 24

Tabell 3.7 Kvällskonserter våren 1964

Län Ort (Arrangör) Artist(er)/ Ensemble Programslag

Malmöhus län: Hälsingborg (ABF) (Muséet)

Stråkkvartetter Modern musik på gamla instrument

Kyndelkvartetten Nuovo su Vecchio—ensemblen

Höganäs (Musikfrämjandet Kul— Sveriges Radios (SR) kammarensemb- labygden) le och sångsolister

Landskrona (ABF) » Lund (Studentaftonut- skottet) » (Salomon Smiths kam- Wolf-trion marmusikförening)

Barockmusik och operan Pimpinone

Pianotrios

Den nye danske strygekvartet Stråkkvartetter Brita Hjort, piano/ Konvicka-kvartetten Kyndelkvartetten Nuovo su vecchio-ensemblen SR kammarensemble och solister Wolf-trion Den nye danske strygekvartet Hjort/Konvicka—kvartetten SR kammarensemble Wolf-trion Den nye danske strygekvartet SR kammarensemble och solister

Pianokvintetter Malmö (Muséet och kon- serthusstiftelsen) (Salomon Smith) Trelleborg (ABF) (Salomon Smith)

Ystad (ABF)

Jönköpings län:

Jazzkonsert, Mussorgsky: Tavlor på en utställning

Eje Thelins Quintet samt Janos Soly- om, piano

Bankeryd (Länsmuseet och bildningsförbun-

dets vandringsutställ- ning) Bredaryd (lokalkommitté) Gislaved (Musiknämnden)

Gnosjö (lokalkommitté) Hestra (lokalkommitté)

Huskvarna (Länsmuseet etc) Jönköping (Intim mu— sik)

Malmbäck (lokalkom- mitté) Norrahammar (Länsmu— séet etc) Nässjö (lokalkommitté)

(Länsmuseet etc) Smålandsstenar (lokal- kommitté) Vetlanda (Länsmuseet etc)

Ferdinand Conrads kammarensemble Arne Domnerus orkester Dorothy Irving, sång Kyndel-kvartetten Conrads kammarensemble Irene Mannheimer, piano Conrads kammarensemble Eje Thelins Quintet samt Janos Solyom, piano Thelins Quintet samt Solyom

Irving Göteborgs-trion Kyndel-kvartetten

Conrads kammarensemble Göteborgs—trion Conrads kammarensemble Thelins Quintet samt Solyom

Ulla Britt Edbergs ensemble Conrads kammarensemble Thelins Quintet samt Solyom Göteborgs-trion Conrads kammarensemble Thelins Quintet samt Solyom

Barockmusik J azzkonsert Romanser

Pianoafton

Program kring Debussy

Kopparbergs län:

Västernorrlands län:

Karlstad (d:o) Torsby (d:o)

Mora (Västsvenska mu- sikringen)

Sollefteå (Norrländska musikringen) Sundsvall (d:o)

)) i) ) !)

Conrads kammarensemble

SR ungdomsorkester )

Län Ort (Arrangör) Artist(er)/Ensemble Programslag Värnamo (lokalkommit- Mannheimer té) Domnerus orkester Edbergs ensemble (Länsmuseet etc) Thelins Quintet samt Solyom Östergötlands län: Boxholm (Orkester- Edbergs ensemble fören.) Bruno Eichenholz, violin] Violinafton Jan Eyron, piano Finspång (Musikstyrel- Kyndel-kvartetten sen) Edbergs ensemble Gusum (Musikskoleför- Eichenholz/Eyron bundet) Linköping(Intimmusik) Kyndel-kvartetten (Linköpings ungdoms— Domnerus orkester och hemgårdar) Tjällmo (Musikskolan) Eichenholz/Eyron Edbergs ensemble Vadstena (musiknämn- Edbergs ensemble den) Valdemarsvik (Musik- skoleförhundet) Edbergs ensemble Norrbottens län Harads (lokalkommitté) Saulesco-kvartetten Stråkkvartetter Jokkmokk (lokalkom- Kyndel-kvartetten mitté) SR ungdomsorkester Kammarkonsert Kalix (folkhögskola) SR ungdomsorkester Saulesco-kvartetten Luleå (lokalkommitté) . Kyndel-kvartetten SR ungdomsorkester Malmberget (lokalkom- -4 mitté) Saulesco-kvartetten Älvsbyn (lokalkommit- té) Saulesco-kvartetten Öjebyn (folkhögskola) SR ungdomsorkester Kristianstads län: . Kristianstad (Kammar- Hans Leygraf, piano Pianoafton musikförening) SR Kammarensemble och solister Älvsborgs län: Borås (Västsvenska mu- sikringen) Conrads kammarensemble Värmlands län: Arvika (länsbildnings— förbundet Göteborgs orkesterförening Orkesterkonsert

Län Ort (Arrangör) Artist(er)/ Ensem ble

Programslag

Västerbottens län: Lycksele (Norrländska

musikringen) Skellefteå (d:o) » Umeå (d:o) »

SR ungdomsorkester

ker och ensembler, dels för 'att erhålla variation i programsättningen, dels för att inventera befintliga resurser samt för att utröna, var kompletteringar bör göras i framtiden.

Under våren 1964 ordnades 82 kon— serter inom ramen för 12 olika produk- tioner. För dessas lokalisering, för de olika arrangörerna och medverkande hänvisas till länssammanställningarna i tabell 3.7. Programsättningen följde inte någon särskild linje men speglade rela- tivt väl vad som brukar äga rum under en traditionell konsertsäsong: stråk- kvartett, romansafton, gitarrafton, kam- marmusik från barocken, spelad av en specialensemble, pianoafton, symfoni- konsert samt konsert av kammaren- semble, sammansatt av ungdomar. Ett mindre traditionellt inslag var det pro- gram som byggts kring tonsättaren Claude Debussy och som presenterades med sång, pianomusik och kammarmu- sik, sammanhållet av uppläsningar och ' ljussättning inom en enhetlig regi. De flesta av dessa konserter ägde rum på smärre platser utan organiserat kon- sertliv. Redan under denna första så- song inleddes ett samarbete mellan för- söksverksamheten och vissa etablerade kammarmusikföreningar, tex Salomon Smiths kammarmusikförening i Skåne (Malmö, Trelleborg och Lund) samt — utanför försökslänen —— föreningar- na inom de tidigare nämnda Västsvens- ka och Norrländska kammarmusikring- arna.

Säsongen 1964/65 uppvisade en fasta- re inriktning. Traditionella konserter av solistaftontyp erbjöds fortfarande

och mottogs huvudsakligen av kammar- musikföreningarna. En nyhet var de regionala symfonikonserter som inom Östergötlands län arrangerades i sam- arbete med Norrköpings orkesterför- ening. Sådana konserter hade orkes— terföreningen redan tidigare givit un- der ett antal år. Nu infogades de inom ramen för försöksverksamheten i ett bredare sammanhang.

Ett försök gjordes denna säsong att inom varje län presentera en större kammarmusikproduktion i samarbete med Stockholms konsertförening och Stockholms filharmoniska orkester (SFO). Musiker ur denna orkester, vil- ka eljest inte ingått i fast etablerade kammarmusikensembler, slöt sig sam— man i fyra grupper, kammarmusiken- sembler I—IV, som var och en presen- terade större kammarmusikverk ur den repertoar som ytterst sällan kunnat framföras utanför de största städerna. Såväl klassiska och romantiska verk som nutida verk för stämbesättningar från kvintett till nonett framfördes vid dessa konserter. SFRK svarade för hela konsertkostnaden, och biljettintäkterna inkasserades av försöksverksamheten. Samarbetet med orkesterns ledning re- sulterade i att ett relativt stort antal mycket kompetenta musiker, som an- nars huvudsakligen var bundna till arbetet inom orkestern, nu fick tillfälle att verka som kammarmusiker, utan att den tid som åtgått för instudering av repertoaren för dessa turnéer behövde tagas från orkesterarbetet.

Sedan SFRK inköpt en fyr-kanalig bandspelare kunde även ny, i vissa

Tabell 3.8 Kvällskonserter säsongen 1964/65

Län Ort (Arrangör)

Artist(er)/Ensemble Programslag

Malmöhus län: Eslöv (SFRK)

Hälsingborg (SFRK)

Lund

(SFRK) Malmö (SFRK)

(Ars nova) Svalöv (SFRK)

Svalöv (folkhögskola) Ystad (SFRK)

Jönköpings län:

Bodafors Gislaved (förening)

Gnosjö

Jönköping (SFRK) (SFRK)

Malmbäck

(folkhögskola) Norrahammar Nässjö

Smålandsstenar (SFRK) (SFRK) Tranås (SFRK) Vetlanda

(SFRK)

Värnamo (SFRK)

Kammarmusikensemble II Sten Pettersson, klarinett] Göteborgs symfoniorkester Kammarmusikensemble II Gérard Schaub, flöjt] Göteborgs symfoniorkester Fou Ts'ong, piano Wahl-kvartetten Kammarmusikensemble II Kammarmusikensemble 11 Göteborgs symfoniorkester Yuji Takahashi, piano] elektronisk ensemble Guido Vecchi, violoncell] Göteborgs symfoniorkester Ann Sofi Rosenberg/Birgit Sommer Guido Vecchi, violoncell] Göteborgs symfoniorkester

Per-Olof Johnson, gitarr Ingemar Bergfelt, piano Leo Berlin, violin] Janos Solyom, piano Göteborgs radiokör Åke Olofsson, violoncell] José Ribera, piano Wahl-kvartetten Kammarmusikensemble I

Stockholms filharmoniska orkester (SFO) Collegium musicum Takahashi/elektron ensemble Johnson Wohl—kvartetten Wohl-kvartetten José Ribera, piano Bergfelt, Johnson

Kyndel-kvartetten Göteborgs radiokör Mirko Donner, violoncell] Malmö symfoniorkester Bergfeit SFO kammarensemble Kammarmusikensembie I

SFO kammarensemble Johnson

Bergfelt Wohl-kvartetten Endré Wolf, violin/ Malmö symfoniorkester Takahashi/elektron ensemble

Kammarmusikensemble I Kammarmusikensemble IV

Malmö symfoniorkester

Arnold Schönberg

orkesterkonsert

Pianoafton stråkkvartetter

modern pianomusik, elektronisk musik

Sångprogram

Gitarrafton Pianoafton Kammarmusikprogram

Körprogram Kammarmusikprogram

Gustav Mahler, Anton Bruckner

orkesterkonsert äldre ensemblemusik

Pianoafton |

orkesterkonsert

Kammarmusik

Bela Bartok, Maurice Ra— vel, Franz Schubert

Län Ort (Arrangör) Artist(er)/Ensemble Programslag

Östergötlands län: Boxholm (SFRK) Kammarmusikensembie IV Folke Sällström, sång] Visafton Roland Bengtsson, gitarr Harry Axelsson, Norrköpings orkesterförening orkesterkonsert Finspång (förening) Norrköpings orkesterförening Gusum (SFRK) Boel Loholm, violin] SFO kammarensemble kammarmusik Kisa (V Kindakommun) Gert Crafoord, violin Norrköpings orkesterförening Norrköpings-kvartetten kammarmusik Linköping (förening) Fou Ts'ong Kyndel-kvartetten Collegium musicum Mjölby (SFRK) Malmö symfoniorkester Rhea Jackson och Georg Goodman sång/Norrköpings orkesterförening Porgy and Bess Motala Hans Leygraf, piano/SFO Gert Crafoord, violin] Norrköpings orkesterförening Norrköping SFO Ringarum (SFRK) Malmö symfoniorkester Skänninge Rolf Björling, sång] Norrköpings orkesterförening Söderköping (Lions' club) Norrköpings orkesterförening Tjällmo (musikskola) Olofsson/Ribera Sällström/Bengtsson (SFRK) Kammarmusikensemble IV Ingemar Berg, violoncell] Norrköpings orkesterförening Vadstena Karl Sjunnesson, sång] Bo Waldemar Lundqvist, gitarr (SFRK) SFO kammarensemble Dag Achatz, piano] Norrköpings orkesterförening Åtvidaberg (förening) Fou Ts'ong/ Norrköpings orkesterförening Sjunnesson/Lundqvist Norrköpings orkesterförening

Ödeshög (kulturnämn— den) Norrköpings orkesterförening

Norrbottens län: Framnäs (Musikskolan) Leygraf Gällivare (musiksäll-

skap) Alfred Brendel, piano Pianoafton Haparanda (Kultur- Brendel vårdsnämnden) Berlin/Solyom (SFP-K) Kammarmusikensemble 111 Igor Stravinskij, Ludwig Spohr ' SFO kammarensemble Kalix (SFRK) Kammarmusikensemble III (SFRK) SFO kammarensemble Kiruna (Orkesterföre- August Wenzinger, viola da gamba] ning) Elfriede Otto, cembalo Kammarmusik

Berlin/Solyom

Luleå (kammarmusik Wenzinger/Otto fören) Brendel

Berlin/Solyom

Län Ort (Arrangör) Artlst(er)/Ensemble 'Programslag (SFRK) Kammarmusikensemble III » SFO kammarensemble Kvällskonserter utanför försökslänen säsongen 1964/65 Stockholm (SFRK/Intim musik) Kammarmusikensemble I (SFRK) Kammarmusikensemble II (SFRK/Intim musik) Kammarmusikensemble III (SFRK/Fylkingen) Takahashi/elektron ensemble (SFRK) Alfons och Aloys Kontarski, National- musei kammarorkester Mozart Södermanlands län: Katrineholm (Västsven- ska musikringen) Johnson Kalmar län Bergfelt Vimmerby (d:o) Kristianstads län: Kristianstad (d:o) Wold-kvartetten (SFRK) SFO Hallands län: Falkenberg (Västsvenska Johnson musikringen) (d:o och Kyndelkvartetten Falkenbergs sparbank) Sven Bertil Taube, sång] Stockholms barockensemble barockmusik Jan Johanssons trio jazzkonsert Göteborgs symfoniorkester Göteborgs och Bohus län: Göteborg (SFRK) SFO Älvsborgs län: Alingsås (Västsvenska Greta Erikson, piano Pianoafton musikringen) Olofsson/Ribera Herrljunga (d:o) Sjunnesson/Lundqvist- Värmlands län: Karlstad (Bildningsför- bundet och SFRK) SFO_ Kopparbergs län: Borlänge (förening) Leygraf Falun (SFRK)

(Norrländska kam- marmusikringen och muséet) (SFRK) Mora (Muséet och Väst- svenska musikringen)

Gävleborgs län: Gävle (Orkesterföre-

ningen) Hudiksvall (Norrländ- kammarmusikringen)

Västernorrlands län: Domsjö (förening och Norrländska kammarmusikringen)

Gävleborgs läns orkesterförening, Mal- mö stadsteater och balettensemble

Studio der friihen Musik Takahashi/elektron ensemble Wenzinger/Otto

Studio der friihen Musik Kyndel-kvartetten

Leygraf

Leygraf Johnson

konsert, dans, skådespel

äldre ensemblemusik

Län Ort (Arrangör) Artist(er) / Ensemble

Programslag

Junsele (förening och Norrländska kammarmusikringen) Kapellsberg (musikskola och Norrländska kammarmusikringen) Sollefteå (förening och Norrländska kammarmusikringen) Sundsvall (förening) och Norrländska kammarmusikringen)

Berlin/Solyom Leygraf Johnsson Berlin/Solyom Wenzinger] Otto

Leygraf Johnson

Leygraf

Jämtlands län: Östersund (förening och Norrländska kammarmusikringen)

Leygraf

Västerbottens län: Lycksele (förening och Norrländska kammarmusikringen) Skellefteå (Norrländska kammarmusikringen) Umeå (förening och Norrländska kammarmusikringen)

Leygraf

Leygraf Berlin/Solyom Leygraf Johnson

Helsingfors (SFRK)

Köpenhamn (SFRK) » » Oslo (SFRK) » » (Filharmonisk selskap) SFO

Studio der friihen Musik

Studio der frtihen Musik

Studio der friihen Musik

Konserter utanför Sverige, säsongen 1964/65 Takahashi/elektron musik

| .

fall experimentell musik presenteras i olika konsertsammanhang. En turné genomfördes i samarbete med förening— en Fylkingen. Konserterna upptog elek- trofonisk musik samt modern piano- musik, utförd av den japanske pianisten Yuji Takahashi. Konsertturnén utsträck- tes till Helsingfors, Köpenhamn och Oslo.

Antalet produktioner uppgick till 55. En redovisning av konserternas lokali— sering, arrangörer och medverkande återfinnes i tabell 3.8.

I tabell 3.9 redovisas publikfrekven- sen totalt och inom försökslänen.

Det bör framhållas, att publiksiffror- na endast tillåter begränsade slutsat- ser och iakttagelser. Sålunda framgår bla att pianoaftnar som gives av ton-

konstnärer som nått ut till en betydan— de publik genom massmedier' samlar större publik än en romansafton, att orkesterkonserter lockar fler besökare än kammarmusikaftnar men också att nutida musik i goda framföranden inte verkar framstå som avskräckande ens för otränade lyssnargrupper. Ordnandet av abonnemangsserier samt arrangerandet av vad SFRK kal— lar »interna konserter», dvs konserter inom”, företag, institutioner och för- eningar till vilka allmänheten ej ägt inträde, inleddes under säsongen 1965/ 66. Större delen av dessa konserter har utförts av Kyndel-kvartetten som hösten 1965 heltidsanställdes av SFRK för en tid av två år. Verksamheten inleddes i Jönköpings län, där den

Tabell 3:9 Kvällskonserter säsongen 1964/65

Totalt Därav i försökslänen Konsertglvare Antal Antal Antal Antal konserter besökare konserter besökare a) hösten 1964 Solister: gitarr Per Olof Johnson ......... 7 781 6 633 piano Ingemar Bergfelt ......... 4 345 3 198 Alfred Brendel ........... 3 337 3 337 Greta Erikson ............ 2 213 1 92 Fou Ts'ong .............. 2 352 2 352 Hans Leygraf ............ 11 5 459 1 258 José Ribera .............. 1 90 1 90 Duo: cello/piano Åke Olofsson/José Ribera . . 4 135 3 51 sång/gitarr Karl Sjunnesson/Bo Walde- mar Lundqvist .......... 4 235 3 171 säng/piano Ann Sofi Rosenberg/Birgit Sommer ................ 1 86 1 86 viola da gamba/cembalo August Wenzinger/Elfriede Otto ................... 4 320 2 141 Ensembler: Collegium musicum ............. 2 198 2 198 Kammarmusikensemble I ...... 4 639 3 508 Kammarmusikensemble II ..... 5 564 4 433 Kyndelkvartetten .............. 2 331 — —— SFO kammarensemble .......... 4 327 4 327 Orkestrar: Gävleborgs läns orkesterförening . 1 1 503 —— —— Göteborgs symfoniorkester ....... 5 1 809 4 1 700 Malmö konsertförenings- symfoniorkester .............. 5 1 951 5 1 951 Stockholms filharmoniska orkester (SFO) ....................... 6 5 278 3 2 202 Summa 77 20 953 51 9 728 Genomsnitt per konsert 272 191 b) våren 1965 Solister: gitarr Per Olof Johnson ....... 4 359 — _ piano Ingemar Bergfelt ....... 1 89 1 89 Duo: sång/gitarr Folke Sällström/Roland Bengtsson 2 129 2 129 Trio: Jan Johanssons trio ............. 1 575 ——- _— Ensembler: Ensemble för kammarkonsert III . 5 303 4 251 Ensemble för kammarkonsert IV . 4 160 4 160 Kyndelkvartetten .............. 2 . -— —— Nationalmusei Kammarorkester. . 1 249 —— —— Norrköpings-kvartetten ......... 1 52 1 52 SFO kammarensemble .......... 4 384 4 384 Studio der friihen Musik ......... 5 756 —— Wahl-kvartetten ............... 3 579 2 499

Totalt Därav i försökslänen

Konsertgivare

_ _ Antal konserter

Antal besökare

Antal besökare

Antal konserter

Ensemble/pianist

Elektrofoni/Yuji Takahashi ...... Ensemble/sång

Barockensemblen/ Sven Bertil

Taube .......................

Kör:

Göteborgs radiokör ............. Orkestrar:

Göteborgs symfoniorkester .......

Norrköpings orkesterförening. . . .

4381 228

600 213

525 1 854

Summa

Genomsnitt per konsert

7 265 132

1 Vid 5 konserter.

vunnit stor anslutning, och har där- efter upptagits även i de övriga för- sökslänen. Inom sju kommuner i Jön- köpings län ordnades billiga abonne- mangsserier, som omfattade såväl kon- serter av ortens egna krafter som riks- konserter av gästande artister. Härige- nom breddades det totala puhlikunder— laget för de olika konsertgivarna. En enhetlig tidsplan i orternas musikverk- samhet kunde åstadkommas. Skolkon- serterna har här också på många orter upprepats under kvällstid som föräldra- konserter.

En särskild konsertform, som utgjor- de ett mellanting mellan de interna konserterna och de helt offentliga, ut- gör de konserter, som under 1965/66 givits i samband med dels Frikyrkliga studieförbundet, dels ABF. Framför allt har den abonnemangsserie varit fram- gångsrik som omfattade fyra konserter, upptagande ett program med blåskvin- tett, en körkonsert, en stråkkvartettaf— ton samt en konsert med arabisk mu— sik, som anordnats av Frikyrkliga stu— dieförbundet. Denna serie har i sam- förstånd med länskommittéer och 10- kalarrangörer även ordnats på orter, där SFRK haft en egen lokalavdelning.

Denna har i sådant fall inskränkt sin egen verksamhet till två konserter men samarbetat med Frikyrkliga studieför- bundet beträffande dess fyra arrange- mang.

Vidare skall i detta sammanhang nämnas de abonnem-angskonserter, vil- ka anordnades i Blekinge län såsom ett särskilt försök under säsongen 1965/66 av det sk karlskronablocket, dvs tre landskommuner samt Karlskrona stad. I detta fall ställde sig sålunda kommunerna direkt såsom arrangörer och överlät åt olika studieförbund att ordna en studieverksamhet omkring konserterna.

Ett nytt inslag i försöksverksamheten i Norrbottens län var det samarbete som SFRK inledde med olika bibliotek. Fyra konserter under rubriken »Musik på bibliotek» arrangerades i biblioteks- lokalerna, och konserterna hade en sär- skild inriktning på orternas biblioteks- kunder. I samband med dessa konser— ter anordnades utställningar av littera- tur, grammofonskivor mm i anslut- ning till konsertprogrammen. Dessa konserttyper har senare vidareutveck- lats i försöksverksamheten.

Under säsongen 1965/66 utvecklades

Jönköpings län:

Aneby Bankeryd

Bodafors Bredaryd

Eksjö (Frikyrkl. studie— förb)

Gislaved Gnosjö Gränna Hestra Hillerstorp Huskvarna (Frikyrkl. studieförbundet)

Hyltebruk Jönköping

Malmbäck

Kyndel-kvartetten Anja Thauer, violoncell] Carl Tillius, piano Gotthard Arnér, orgel Kyndelkvartetten Kyndel-kvartetten

Arnér Emanons storband, Ander Neufeld, violin] Rainer Mledel, violoncell] Janos Solyom Musica Halmia Kammarkören SFO blåsarkvintett Abdu Rahman el Khatib Kyndelkvartetten Neufeld/Miedel/Solyom Musica Holmia Arnér Emanons storband Neufeld/Mledel/Solyom Zosso

Kyndelkvartetten Kyndel-kvartetten Kammarkören

SFO blåsarkvintett Abdu Rahman el Khatib Kyndel-kvartetten Kyndel-kvartetten Sven—Erik Bäck m ensemble Kyndelkvartetten (3 framtr) Ann Sofi Rosenberg, sång] Hans Leygraf, piano Tage Swärds kvartett Kyndelkvartetten Irene Mannheimer, piano Greta Erikson, piano

Län Ort (Arrangör) Artlst(er)]Ensemble Programslag Malmöhus län: Frenninge Joachim Grubich, orgel Hälsingborg Trio di Trieste kammarmusik Landskrona Saulesco-kvartetten George Russells sextett jazzkonsert Emanons storband, led George Russell » Lund René Zosso sång till vielle (lira) Agustin Léon Ara, violin] Miguel Zanetti, piano Schöns kammartrio English Chamber orchestra/Mtislav Rostropovitj, violoncell Malmö Grubich Zosso Leon Spierer, violin] Ottomar Borwitzky, violoncell SF 0, solist Berit Lindholm, sång Råå Ara/Zanetti Trelleborg Saulesco-kvartetten Ö. Grevie Ara/Zanetti

Musik från vår tid

Län Ort (Arrangör) Artist(er)] Ensemble Programslag

Mariannelund

Norrahammar

Nye Nässjö

Smålands Rydaholm Smålandsstenar

Tjällmo

Tranås (Frikyrkl. stu-

dieförbundet)

Vetlanda

Värnamo (Frikyrkl. stu- dieförbundet

(SFRK)

Östergötlands län:

Boxholm

Finspång

Gusum Kisa Linköping

Lunnevad Mjölby Motala

Arnér Grubich

Erikson/Nygren Rosenberg/Leygraf ThauerlTillius Thauer/Tillius Kyndelkvartetten Kyndelkvartetten Erikson/Nygren Kyndel-kvartetten

Bäck m ensemble Emanons storband Örebro kammarorkester Rosenberg/Leygraf Arnér Neufeld/Miedel/Solyom Rosenberg/Leygraf SFO blåsarkvintett Kyndelkvartetten Mannheimer

György Pauk, violin] Ingemar Bergfelt, piano Baseler Gamben Quartett Kammarkören SFO bläsarkvintett Abdu Rahman el Khatib Kyndel-kvartetten (2 framtr) Erikson/Nygren Rosenberg/Leygraf Schöns kammartrio

Trio di Trieste Kyndel-kvartetten Kammarkören SFO blåsarkvintett Kammarkören Abdu Rahman el Khatlb Kyndel-kvartetten SFO, solist Berit Lindholm, sång Emanons storband Trio di Trieste

Tage Swärds kvartett Norrköpings orkesterförening Pank/Bergfelt Baseler Gamben Quartett Norrköpings orkesterförening Pauk]Bergfelt » Swärds kvartett Norrköpings orkesterförening Tage Swärds kvartett Mannheimer Kammarkören Kyndelkvartetten Norrköpings orkesterförening TublinlAhlmark Norrköpings orkesterförening Baseler Gamben Quartett Bäck m ensemble Norrköpings orkesterförening

(5 framtr)

Län Ort (Arrangör) Artist(er)]Ensemble Programslag (SFRK) SFO Norrköping Swärds kvartett Kammarkören Tublin]Ahlmark Rimforsa Tublin/Ahlmark Skänninge Norrköpings orkesterförening Söderköping Norrköpings orkesterförening Vadstena Norrköpings orkesterförening, körer L van Beethoven symfoni och solister nr 9 Norrköpings orkesterförening Kyndel-kvartetten Valdemarsvik Norrköpings orkesterförening Vikingstad Zosso Åtvidaberg Norrköpings orkesterförening (2 framtr)

Norrbottens län: Arvidsjaur (bibliotek)

Boden (SFRK)

Haparanda (SFRK)

Jokkmokk (bibliotek) Kalix (SFRK) Kiruna

(bibliotek)

Luleå

(bibliotek)

Malmberget

(SFRK) Piteå Övertorneå (bibliotek)

Mannheimer Bäck m ensemble Grubich

Erland Hagegård, sång] Gunnar Ahlmark, piano Berit Hallqvist, sång] Anders Öhrwall, piano Gunnar Svensson] Putte Wickmans kvartett Norrköpings-kvartetten SFO Gävleborgs läns orkesterförening Neufeld/Solyom Gävleborgs läns orkesterförening Carmen Piazzini, piano Hagegård/Ahlmark Hallqvist/Öhrwall Svensson/Wickmans kvartett Norrköpings-kvartetten Neufeld/Solyom Piazzini Kyndel-kvartetten Gävleborgs läns orkesterförening Aase Nordmo—Lövberg, sång] Käbi Laretei, piano Neufeld/Solyom Kyndel-kvartetten Piazzini Hagegård/Ahlmark Hallqvist/Öhrwall Svensson/Wickmans kvartett Norrköpings-kvartetten Neufeld/Solyom Kyndel-kvartetten Piazzini

HagegårdlAhlmark Hallqvist/Öhrwall Svensson/Wickmans kvartett Norrköpings—kvartetten Piazzini Kyndelkvartetten

SFO

Neufeld/Solyom Hagegård/Ahlmark Hallqvist] Öhrwall

Län Ort (Arrangör) Artist(er)/Ensemble

Programslag

Stockholm

Stockholms län: Järna, Sorunda, Sköndal

Stora

, Södermanlands län: Nyköping

Kronobergs län: Alvesta Växjö

Kalmar län: Gärdslösa Hultsfred

Kalmar Nybro Vimmerby

Åby

Blekinge län: Holmsjö, Jämjö

Kallinge Karlskrona

(SFRK) Ronneby

Kristianstads län: Glimåkra Kristianstad

Osby

Göteborgs och Bohus län: Göteborg

Morlanda Torsby

Svensson/Wickmans kvartett Norrköpings-kvartetten

Zosso

Spierer/Borwitzky Thauer]Tillius Pauk/Bergfelt TublinlAhlmark Kyndel-kvartetten Baseler Gamben Quartett Göteborgs symfoniorkester

Grubich

Tublin/Ahlmark

Grubich Grubich Musica Holmia

Grubich Schöns kammartrio Baseler Gamben Quartett Baseler Gamben Quartett Grubich

Pauk/Bergfelt

Lars Sellergren, piano Grubich

Claude Genetay, violoncell] Greta Eriksson, piano Margareta Hallin, sång/Käbi Laretei Saulesco-kvartetten Saulesco-kvartetten Genetay/Erikson Hallin/Laretei Saulesco-kvartettcn SFO

Genetay/Erikson Hallin/Laretei

Ara/Zanetti Sellergren Genetay/ Erikson Hallin ] Laretei

Bäck m ensemble Werner och Manfred Heutling, violin och piano

Herbert Konvicka, violin] Gideon Roehr, viola] Rene Forest, violoncell Grubich Ara/Zanetti

2 konservatoriekonserter

Värmlands län:

Örebro län:

Västmanlands län:

Kopparbergs län:

Gävleborgs län:

Arvika

Filipstad Hagfors Ingesund Karlstad Kristinehamn

Säffle

Hallsberg, Karlskoga, Kumla (ABF) Örebro (ABF)

Hallstahammar, Kol— bäck, Kolsva, Köping, Skinnskatteberg, Skogslunda, Suraham— mar, Tärna, Virsbo, Västerås (ABF)

Borlänge

Falun

Ludvika

Mora Smedjebacken Tunabro, Vansbro

Gävle (SFRK)

Bollnäs Hudiksvall, Söderhamn

Kyndel-kvartetten

Spierer/Berwitzky Enrico Mainardi, violoncell] Carlo Zecchi, piano Ara/Zanetti Kjell Baekkelund, piano Baekkelund Baekkelund, Mainardi/Zecchi Baskkelund Pauk/Bergfelt Dorothy Irving, sång] Carl Rune Larsson, piano Mainardi]Zecchi Bsekkelund

Kyndel-kvartetten Kyndelkvartetten Duo Heutling

Kyndel-kvartetten

Mainardi/Zecchi Irving/Larsson Mainardi/Zecchi Irving/Larsson John Ogden, piano Loewenguth-kvartetten Trio di Trieste Klari Baranyi, piano Baranyi Mainardi/Zecchi Baranyi

SFO Loewenguth—kvartetten Per Olof Johnson, gitarr Johnson

Län Ort (Arrangör) Artist(er)]Ensemble Programslag Älvsborgs län:

Alingsås Sellergren Herrljunga Schöns kammartrio

Sellergren

Åmål Konvicka/Roehr/Forest Skaraborgs län:

Falköping, Hjo, Lidkö-

ping, Mariestad,Skarai Kyndelkvartetten Skövde Trio di Trieste

2 konservatoriekonserter

Län Ort (Arrangör)

Artist(er)/Ensemble Programslag

Västernorrlands län: Alfredshem Härnösand, Ramsele Sollefteå

Sundsvall

Tynderö

Jämtlands län: Birka, Hoting, Sveg, Ås

Östersund, (Expo Norr SFRK)

Östersund (förening och Norrländska Karn— marmusikringen)

Västerbottens län: Hömeiors, Lycksele,

Rundvik Skellefteå

Umeå

Vilhelmina

Köpenhamn Narvik

Slovakiska kammarorkestern Kyndel-kvartetten Irving/Larsson Slovakiska kammarorkestern Ogdon Irving/Larsson Kyndelkvartetten Loewenguth-kvartetten Slovakiska kammarorkestern Kyndel-kvartetten

Agnes Gåal, piano Gåal Konvicka/Roehr/Forest SFO/Comissiona/Hallin Bel-Canto kören/Lilian Sjöstrand, sång/Lars Blohm, cembalo/Jan Cra- foord, viola da gamba Kyndel—kvartetten/Axel Herjö, viola/ Elisabeth Tholin-Sellergren, violon- cell/Ingemar Bergfelt, piano Edith Thallaug, sång/Salmo Sahlin, violin/ Ingemar Bergfelt, piano Emanons storband Gävleborgs läns orkesterförening, Ka- rin Langebo, sång, Bo Teddy Ladberg, conferencier

Slovakiska kammarorkestern Gaal

Kyndelkvartetten Slovakiska kammarorkestern Loewenguth-kvartetten Kyndel—kvartetten Ogdon Mannheimer Ogdon Loewenguth-kvartetten Kyndel-kvartetten Kyndelkvartetten

Utomlands SFO Aase Nordmo-Lövberg, sång] Käbi Laretei, piano

(2 framtr)

de regionala orkesterkonserterna till en modell för hur de statsunderstödda mindre orkestrarna kunde utnyttjas på platser utanför sina stationeringsorter. Verksamheten inleddes under det före- gående budgetåret i östergötlands län i samarbete med Norrköpings orkester- förening och fortsattes såväl med denna orkester som med de i Gävle, Hälsing- borg och Malmö stationerade orkstrar- na. Den orkestertyp som företrädes av dessa orkestrar var på grund av sin begränsade storlek mycket gynnsam; även efter en utbyggnad till 45—50 man skulle en sådan orkester kunna rymmas i mindre samlingssalar och gynmastikhallar, där den stora symfoni- orkestern inte kan användas.

En uppställning över kvällskonserter- na under säsongen 1965/66 återfinnes i tabell 3: 10.

Under innevarande verksamhetsår, 1966/67, har försöksverksamheten nått följande omfattning.

I Malmöhus län har 7 av länets 9 städer på ett eller annat sätt blivit hem- vist för SFRKzs kvällskonserter; un- dantagen är Skanör med Falsterbo och Trelleborg. Endast 2 av länets 8 kö- pingar beröres av densamma, nämligen Bjuv och Lomma, och i likaledes 2 av länets 55 landskommuner, nämligen Långaröd och Svalöv, anordnas kvälls- konserter. Såsom tidigare anfördes i fråga om skolkonserter kommer situa- tionen att snabbt ändras.

I Jönköpings län är motsvarande siffror för städernas vidkommande 7 av 9 — de som saknas är Gränna och Sävsjö —— och för köpingarnas 2 av 4. Här saknas Bodafors och Norrahammar, vilka tidigare dock varit represente— rade i kvällskonsertsammanhang. I 4 av länets 40 landskommuner anordnas kvällskonserter, nämligen i Bankeryd, Gnosjö, Malmbäck och Villstad (Små- landsstenar) .

I Östergötlands län är motsvarande siffror för städernas vidkommande 5 av 7 — de som saknas är Skänninge och Söderköping —— och för köpingar- nas 2 av 4. Här saknas Finspång och Valdemarsvik, vilka båda tidigare re- presenterats. I 3 av länets landskom- muner anordnas kvällskonserter, näm- ligen i Norra Valkebo (Lunnevads folk- högskola), Västra Kinda (Kisa) och Ödeshög.

I Norrbottens län anordnas kvälls- konserter i samtliga länets 5 städer, i köpingen Älvsbyn samt i 5 av länets 24 landskommuner, nämligen i Arvidsjaur, Gällivare-Malmberget, Jokkmokk (Jokk- mokk och Vuollerim) Nederkalix (Ka- lix) och Övertorneå (Hedenäset och övertorneå) .

Kvällskonserterna säsongen 1966/67 framgår av tabell 3:11.

3.2.3 Ungdomskouserter

Som ovan nämnts (3.1.1.) inordnades genom det kungl. brevet den 11 juli 1963 organisationen Musik för Ungdom (MfU) under försöksverksamheten med rikskonserter. Organisationen hade ti- digare varit anknuten till Musikfräm- jandet och hade bedrivit en sporadisk konsertverksamhet, främst i Koppar- bergs, Jämtlands och Värmlands län men även i städerna Malmö och Göte- borg.

MfU hade ännu icke antagits som en del av det internationella Jeunesses Musicales (JM). Enligt statuterna för denna musikrörelse skall en medlem kunna styrka, att han står självständig gentemot såväl stat som andra offent— liga, allmänna huvudmän. Intet hindrar emellertid att stat eller statlig institution lämnar visst ekonomiskt stöd. JM arbe- tar på bred bas för att stimulera ung— domens musikintresse. Konserter an- ordnas, där unga tonkonstnärer fram—

Tabell 3.11 Kvällskonserter säsongen 1966/67

Län Ort (Arrangör) Artist(er)/ Ensemble Programslag

Malmöhus län: Bjuv Eslöv

Hälsingborg Höganäs Landskrona

Lomma Lund

Långaröd Malmö

(SFRK) Svalöv

Ystad

Olika orter i länet:

' Jönköpings län:

Bankeryd Eksjö (Frikyrkl. studie- förbundet)

Gislaved

Gnosjö

Nomus-kvartett II Unga musiker: Miklos Kundler, sång/ Marianne Moberger, piano Alexander Migdal, violin/ Tore Wiberg, piano Teater 23/ Malmö konservatorium Gustav Schmal, violin/ Nordv. Skånes orkesterförening Teater 23] Malmö konservatorium

Unga musiker: Kundler/Moberger Unga musiker: Migdal/Wiberg Bruno Eichenholz, violino grande/ Herta Fischer, piano Elaine Skorodin, violin/ Brita Hjort, piano Kyndel-kvartetten LaSalle-kvartetten Teater 23/Malmö konservatorium Eichenholz/Fischer Gabor Gabos, piano Kyndel—kvartetten

Borodin-kvartetten Unga musiker: Kundler/Moberger » » Migdal/Wiberg

Skorodin/Hjort Nomus-kvartett II Sibelius—akademien Teater 213/Malmö konservatorium

Musica nova

LaSalle—kvartetten Jeanne Héricard, sång/ Carl Rune Larsson, piano Grete Wehmeyer Gustav Schmal/Malmö konserthus symfoniorkester SFO, dir Antal Dorati Unga musiker: Migdal/Wiberg Teater 23/Malmö konservatorium Unga musiker: Kundler/Moberger » » Migdal/Wiberg Thomas Birth: Musik för renässansluta och spansk gitarr (SFRK isamar- bete med ABF)

Kyndelkvartetten Tage Swärds kvartett

John Fleming, sång/ Carl Rune Larsson Mogens Ellegaard, accordion/ Gérard Schaub, flöjt/Gunnar Lif/piano

Collegium musicum, Halmstad

Dorothy Irving, sång/Brita Hjort, pia- no/Eva Lisa Lennartsson, recitation Kyndel-kvartetten Jönköpings kammarorkester

Litterär musikalisk soaré

Konservatoriekonsert Atonala skolan i Wien

Musik från medeltid och renässans

Romanser och folksånger

Musik och lyrik

Län Ort (Arrangör)

Artist(er)/Ensemble Programslag

Östergötlands län:

Huskvarna (Frikyrkl. studieförbundet)

Jönköping

(SFRK) Malmbäck Mariannelund

Nässjö

Smålandsstenar

Tranås (Frikyrkl. stu-

dieförbundet) Vetlanda Värnamo (Frikyrkl. studieför- bundet)

Boxholm

Kisa Linköping

Lunnevad Mjölby Motala

Norrköping

Marieborgs folkhögskola

Vadstena

Swärds kvartett Fleming/Larsson Ellegaard/Schaub/Lif Borodin-kvartetten Kyndel-kvartetten SFO, dir Antal Dorati Irving/Hjort/Lennartsson Jönköpings kammarorkester Kyndel-kvartetten Irving/Hjort/Lennartsson Bengt Hallbergs trio; dansare Irving/Hjort/Lennartsson Kyndel-kvartetten Teater 23/Malmö konservatorium Kyndel-kvartetten

Jönköpings kammarorkester Teater 23/Malmö konservatorium Swärds kvartett Fleming/Larsson Ellegaard/Schaub/Lif Teater 23/Malmö konservatorium Kyndel-kvartetten Jönköpings kammarorkester Hallbergs trio/dansare Teater 213/Malmö konservatorium Irving/Hjort/Lennartsson Jönköpings kammarorkester Swärds kvartett Fleming/Larsson Ellegaard/Schaub/Lif

Unga musiker: Rainer Miedel, violon- cell/Bo Lindholm, piano Kyndelkvartetten Norrköpings orkesterförening Norrköpings orkesterförening Unga musiker: Miedel/Lindholm Eichenholz/Fischer Kyndel-kvartetten Rolf Ekelunds kvintett Elektrofonisk konsert SFO Kyndel-kvartetten Unga musiker: Miedel/Lindholm Ekelunds kvintett Norrköpings orkesterförening

Musica nova Elektrofonisk konsert

Mattiwilda Dobbs/Norrköpings orkes- teriörening Ekelunds kvintett Borodin-kvartetten

Kyndel-kvartetten Elektrofonisk konsert

Musica nova

Unga musiker: Miedel/Lindholm

Norrköpings orkesterförening

Balett och jazz

L(2 framtr)

Län Ort (Arrangör) Artist(er) / Ensemble

Programslag

Åtvidaberg

Ödeshög

Norrbottens län: Arvidsjaur (bibliotek)

ESRO (Kiruna)

Haparanda

Hedenäset (bibliotek) Jokkmokk (bibliotek)

Kiruna (bibliotek)

Luleå (bibliotek)

Malmberget

Vuollerim __ (bibliotek) Alvsbyn

Ekelunds kvintett Norrköpings orkesterförening Norrköpings kammarorkester

Ömulf Boye Hansen, violin Tage Swärd, blockflöjt, klarinett krumhorn/Olle Almé, uppläsning Ulf Åhslund, gitarr, blockflöjt/Ulla Blom; sång, trumma, blockflöjt/Sune Östman, flöjt, violin/Curth Forsberg, blockflöjt Dorrit Kleimert, sång/Åke Nygren, uppläsning

Boye Hansen] Karin Gullberg, piano Musica nova Dag Achatz, piano/Bodens orkester- förening Kyndel—kvartetten Karl-Erik Welin Elektrofonisk konsert Boye Hansen/Gullberg Achatz Kyndel-kvartetten Kleimert/Nygren Boye Hansen

Swärds kvartett Åhslunds kvartett Kleimert/Nygren Achatz

Boye Hansen/Gullberg Kyndel-kvartetten Framnäs kammarorkester Boye Hansen

Swärds kvartett Åhslunds kvartett Kleimert/Nygren Boye Hansen/Gullberg Elektrofonisk konsert LaSalle-kvartetten Framnäs kammarorkester Boye Hansen Swärds kvartett Åhslunds kvartett _. Kleimert/Nygren Lars Lystedts kvintett Elektrofonisk konsert LaSalle-kvartetten Achatz

Boye Hansen/Gullberg Kyndel-kvartetten Lystedts kvintett Boye Hansen/Gullberg Lystedts kvintett Elektrofonisk konsert Musica nova Boye Hansen/Gullberg Kleimert/Nygren Achatz

Renässans och barock

En'afton med H G Ander— sen

Minos palats (Olle Bonnier)

Jazz i norr

Värmlands län: Arvika, Filipstad Ingesund

Järnskog Karlstad

Schmal/Göteborgs symfoniorkester

Kyndelkvartetten Héricard/Larsson Wehmeyer Sibelius-akademien Unga musiker: Kundler Ivan Ericson-kvartetten Unga musiker: Kundler » » Olsson/Hellman/Ahl- mark

Län Ort (Arrangör) Artist(er)/Ensemble Programslag Kyndelkvartetten Framnäs kammarorkester (bibliotek) Kleimert/Nygren Övertorneå Boye Hansen/Gullberg Stockholm Unga musiker: Anna Kundler, piano » » Bo-Armand Olsson, sång,/ Claes Hellman flöjt/ Gunnar Ahlmark, piano ' » » Migdal/Wiberg » » Kundler/Moberger » » Miedel/Lindholm Sibelius-akademien Welin Héricard/Larsson Konservatoriekonsert Wehmeyer » Blekinge län: Holmsjö, Jämjö Gabos Kyndel-kvartetten Karlskrona SFO Gabos Kyndel-kvartetten Ronneby Gabos Kyndel-kvartetten Kristianstads län: Kristianstad Skorodin/Hjort Osby Nomus-kvartett I Tomelilla Borodin-kvartetten Åstorp Teater 23/Malmökonservatorium Ängelholm Nomus-kvartett I Teater 213/Malmö konservatorium Unga musiker: Kundler/Moberger Göteborgs och Bohus län: Göteborg Eichenholz/Fischer , Unga musiker: Olsson/Hellman/Ahl- mark Elektrofonisk konsert Sibelius-akademien Héricard/Larsson Konservatoriekonsert Wehmeyer »

Konservatoriekonsert )

Län Ort (Arrangör)

Artist(er)/Ensemble Programslag

Kristinehamn

Säffle Torsby

Örebro län: Örebro

Kopparbergs län: Borlänge

Edsbyn Falun

Leksand Ludvika

Mora Rättvik Älvdalen

_ Gävleborgs län: Bollnäs

Söderhamn

Västernorrlands län: Junsele, Sollefteå

Jämtlands län: Strömsund, Sveg, Öster- sund Östersund (Expo Norr SFRK)

Västerbottens län: Lycksele Skellefteå Folkhögskolor: Birka, Brunnsvik, Bäckedal, Fornby, Malung, Mora, Sjövik

Jelinek/Solyom

Unga musiker: Kundler

Kyndel-kvartetten Unga musiker: Olsson/Hellman/Ahl- mark

Sibelius-akademien Héricard / Larsson Wehmeyer

Unga musiker: Olsson/Hellman/Ahl- mark J elinek/Solyom Unga musiker: Kundler

Musica nova

Sibelius-akademien Jelinek/Solyom Unga musiker: Kundler Jelinek/Solyom Kyndel—kvartetten

Kyndel—kvartetten

Unga musiker: Kundler

Jelinek/Solyom

Unga musiker: Olsson/Hellman/Ahl— mark

Eichenholz/Fischer Jelinek/Solyom

Achatz

Ivan Ericson-kvartetten

SFO/Jan Krentz/Leon Spierer/Jörg Demus

Musica nova . Bengt Hallbergs trio/dansare" Madrigalkören

Arnér

Achatz Musica nova

Birth

Konservatoriekonsert !)

Musik på renässansluta

träder för ett ungt forum, utbyten av ar- tister mellan medlemsländerna efter- strävas, lyssnar- och spelkurser ordnas såväl för amatörer som för unga profes- sionella och ett antal musiktidskrifter utges i form av medlemsblad. Det bör

emellertid anmärkas, att denna ung- domsrörelse huvudsakligen förekommer i länder, där någon motsvarighet till våra kommunala musikskolor eller stu- dieförbundens musikcirklar helt saknas eller endast finnes i mycket outvecklad

form. Av detta skäl riktar JM sina am- bitioner inte minst till en verksamhet inom skolan, dock som en frivillig ak- tivitet efter skoltid. En sådan verksam- het motsvaras i Sverige dels av skolans egna frivilliga musikverksamhet, dels av det komplement, som numera ges genom försöksverksamhetens skolkonserter vil- ka dock inte är frivilliga.

Under våren 1964 genomfördes MfU- turnéer i tre av försökslänen _— Malmö- hus, Östergötlands och Norrbottens län och dessutom i Kopparbergs, Gävle- borgs, Värmlands, Hallands, Göteborgs och Bohus', Örebro och Stockholms län samt i Stockholms stad. Antalet produk— tioner uppgick till 12.

Under säsongen 1964/65 föranstalta- de försöksledningen om juryprov för unga musiker, som önskade genomföra en turné av debutkaraktär. Debutkon- serten förlades till Stockholm, Göteborg eller Malmö. Fyra ungdomar genomför- de varsin hel debutkonsert, medan sex andra parvis fick dela på debutkonser— ten. Flera av dessa framträdanden be- dömdes väl. Det var möjligt att under säsongen 1965/66 placera flera av debu- tanterna som solister hos de statsunder- stödda symfoniorkestrarna. Antalet kon— serter och besökare återfinnes i tabell 3: 12.

Under säsongen 1965/66 arrangerades i allt 18 turnéer med 122 konserter. För-

Tabcll 3.12 Musik för ungdom konserter säsongen 1964/65

. Antal Antal 5 Konsertgivare konserter besökare Anm. Solister: piano Ewa Engström ........................ 6 496 debutantkonserter Gabriel Tacchino ...................... 9 1 170 Duos: dans/föredrag Lilavati/Bengt Häger .............. 4 807 piano/violin Salmo Sahlin/Kerstin Hindart ..... 7 1 266 sång/gitarr Rosa Barbany/Renata Tarrago . . . . 11 1 205 sång/orgel John Fleming/Per Rydén ......... 10 1 928 sång/orgel el cembalo John Fleming/Andris Vitolins 12 1 927 sång/piano * Erland Hagegård/Gunnar Ahlmark 6 819 debutantkonserter * Moa Tublin/Gunnar Ahlmark1 ..... 1 23 * violin/piano * Mikulås J elinek/Rudolf Macudzinski 9 735 ! violoncell/piano ] Nagi el Habashi/Max Felix ........ 9 885 . Bo Lindholm/Rainer Miedel ....... 5 475 Trios: sång/violin/piano Ann Cathrin Palme/Sven Ole Svarf- var/Jan Eyron .................. 7 923 debutantkonserter : sång/klarinett/piano Karin Mang/Leif Hellman/Gunnar Ahlmark ........................ flöjt/violin/violoncell Trio Orpheus .................... Ensemble: luta/Slaginstrument Abdu Rahman el Khatib m ensemble. . . . Summa Genomsnitt per konsert

utom de nyssnämnda unga svenska de- butanterna presenterades unga musiker från kontinenten genom förmedling av JM i Bryssel och Paris. En ung dirigent gavs tillfälle att framträda med två större SOR-orkestrar. I Östersund ar- rangerades i juli månad 1964 en orkes- terkurs under ledning av professor Tor Mann, där unga musiker från Danmark, Finland, Norge och Sverige trimmades för planerad turné, vilken dock av olika skäl inte kunde genomföras. Kursen upprepades under sommaren 1965 med deltagare även från Tjeckoslovakien. Under denna säsong har ungdomskon- serterna inräknats bland kvällskonser- terna.

Försöksledningen har under detta år sökt finna en slutgiltig form för MfU. Denna innebär att SFRK åtager sig att fortfarande vara huvudman för MfU i Sverige och upprätthålla alla kontakter med JM internationellt. Som medlem- mar i MfU kan varje sammanslutning av ungdom i åldern 12—25 år ingå: föreningar, musikcirklar, klubbar etc. förutsatt att verksamheten inom dessa sammanslutningar fyller de krav på in- nehåll och kvalitet som stadgas. SFRK blir service-organ för dessa ungdoms- grupper i den utsträckning som över- enskommes. I övrigt har ungdomsgrup- perna full handlingsfrihet att självstän- digt utforma sin egen verksamhet inom ramen för JM:s stadgar. Rikskonsert- verksamheten erbjuder sina MfU-med- lemmar underlag för aktiv musikalisk verksamhet i form av konserter med tillhörande studiematerial, annat ma— terial för studieverksamhet samt ev. tid— skrift och står allmänt till tjänst för råd- och idégivning. Dessa aktiviteter kan för ungdomsgruppernas del med fördel ingå som komplement till aktiviteter av annat slag i enlighet med det program som respektive ungdomsgrupper anvi- sar. För att organisatoriskt möta de krav som verksamheten kommer att ställa

bildas inom SFRK en speciell avdelning inom skolsektorn med uppgift att leda och planera MfU-verksamheten samt upprätthålla de internationella kontak- terna. SFRK ämnar slutligen inrätta en arbetsgrupp såsom rådgivande kommitté med representanter för skolöverstyrel- sen, statens ungdomsråd, samverkande bildningsförbunden, folkbildningsför- bundet, Sveriges körförbund, förening- en Skådebanan samt de kommunala musikskolorna.

3.3 Verksamhetens uppläggning och ut- formning

Under de två första arbetsåren sökte sig försöksledningen fram efter olika vägar beträffande metodiken för programsätt- ning, turnéläggning och studieverksam- het. Rikskonsertverksamheten var som tidigare anförts en ny och förut oprö— vad aktivitet för en statlig myndighet, och man måste därför i många hänse- enden arbeta mera på känn än efter er- farenhet. Först under arbetsåret 1965/66 blev det möjligt att sammanföra de gjor— da rönen till en enhetlig bild. Då börja- de en arbetsfördelning mellan det cen- trala kansliet och länskommittéerna taga form. Härvid svarade det centrala kansliet i samarbete med de regionala instanserna för budgetering och pro— grammering, medan länskommittéerna i stigande grad övertog de distribueran- de uppgifterna, beställningsarbetet och samordningen med utbud inom bla teater och utställningsverksamhet. Inom det centrala kansliet bibehölls i an- slutning till programarbetet invente— ringen av artisttillgången, såväl regio- nalt och nationellt som internationellt.

Bakom denna organisationsform, som under verksamhetsåret 1965/66 redan hunnit få en viss stadga, låg en ingåen- de analys av verksamhetens olika funk- tioner. Resultaten av denna analys sam- manfördes under hösten 1965 till en nät-

verksplan som lades till grund för det närmast kommande arbetsåret 1966/67. Funktionsanalyserna har utgått från förutsättningen att programmeringsar- betet skall uppgöras centralt men i nära kontakt med såväl regional som lokal instans.

En förklaring till den nätverksplan som utarbetats för säsongen 1967/68 på motst sida lämnas här.

För kvällskonserternas vidkommande inleddes den förberedande program- meringen inom det centrala kansliet re— dan i december 1965.

Kvällskonsertavdelningens kontakt med fältet för diskussion kring pro- gramidéerna säsongen 1967/68 inleddes i april 1966 och kunde i stort sett anses avslutade vid månadsskiftet juli/augusti. Samtidigt (i april 1966) var SFRK:S budgetram för 1967/68 klar i stora "drag, varefter programidéerna kunde kon- kretiseras. I maj 1966 gavs en oriente- ring härom för lånsombuden på SFRKts kansli, varvid en principöverenskom- melse träffades om utläggning och ge— nomförande. Denna överenskommelse har byggt på den förutsättningen, att statsmakterna inte skulle komma- att ändra på preliminärt given budgetram; i annat fall måste givetvis även verk- samhetens omfattning ändras.

Turnéavdelningens artistanskaffning, säljning och utläggning av de olika tur- néerna vidtog under medverkan av re- gional instans och beräknades vara av- slutad vid månadsskiftet februari/mars 1967. Under mars 1967 kommer general- programmet att sammanställas med sik- te på utgivning den 1 juni 1967. Den på så sätt planerade verksamheten tar sin början hösten 1967 och fortsätter under våren 1968. Samtidigt skall i december 1966/januari 1967 programarhetet för säsongen 1968/69 påbörjas enligt nät— verksplanen.

För skolkonserternas del lämnades i

januari 1966 en första orientering till skoldistrikten om serierna läsåret 1967/ 68. Resultaten från föregående verk- samhetsår inarbetades i skolkonsult- gruppens förarbeten. Konsultgruppen diskuterade programförslagen, de regio- nala skolinstanserna orienterades och gav i gengäld rekommendationer fram till mitten av april månad, då budget- ramen förelåg. Fram till mitten av maj månad utarbetas en generalplan för skolkonserterna med antal, serier och konsertrubriker angivna. Skolkonsert- avdelningens utbud till skoldistrikten skedde därefter, och i avvaktan på skol— distriktens svar på utbudet, som väntas i januari 1967, utformas programmen av skolavdelningen. I december 1966 upptar turnéavdelningen kontakter med artister och ensembler och lägger under våren 1967 i samråd med länsskol- nämnder och skolstyrelser de lokala turnéerna.

3.3.1 Programval och programsättning 3.3.1 .1 Skolkonserter

Planeringen av programmen sker inom konéultgruppen. På det första idéstadiet formuleras programruhriker med angié vande av ungefärligt innehåll. Efter samråd med olika instanser konkreti- seras dessa planer till fasta program,- som slutgiltigt erbjudes skolorna. Under försökstiden har programmen inom var- je skolstadium gjorts fristående från varandra. Det har varit nödvändigt men kan ändras i och med att långtidsplanen vunnit stadga. Programmen är som tidigare nämnts av- passade till resp. skolstadiers åldersni- våer. Var som främst är viktigt därvid- lag är inte arten av musik utan det sätt varpå den föres fram till eleverna. Erfa- renheten har visat att man mycket väl kan spela nyare musik för elever på låg- stadiet under förutsättning att kom-

Kvällskmtserter Tabell 3:13 Nätverksplan för 1967/68

SFRK budgetram 67/68 Generalprogram klart klar i stora drag _Putges

Förberedande K idéarbete på T artistanskaffning, programmering inom fältet ( säljning och utläggning SFRK samt kontakter (göres till huvuddelen på det regionala planet regionalt) . 66 66 67 68 68 1.1 1.7 1.1 ? 1.1 1.7 IAI .FEllll . MAHSI APRIL. till . lllll . llLl MIG .SE". OKT . lov . BEG . lll .FEllt Illis APRIL . nu JllLI , nus . 85". OKT . IW . BEG . IAI . Fill .IMIS . APRIL . IA] . lllll

' Konsertsäsong Regional 1967/68

orientering vid SFRK

Skolkonserler

Förarb. S, exp. S + S leder programutformningen ' _— S 0. T bevakar. K skaffar erfarenheter. K och regional K. T 4 T kontaktar Pedagogiskt material distribueras.

Sö orienterar, G— _ . .. . rekommenderar plan artister och lagågde r ' Fältarb. antal regionalt samr '

se- Faltarbete.

rier o. be- näm- ning

S förhandsgeneralplan enl erfarenh. fr föreg. år

läsåret 1967/68

Orientering S utbud till skoldistr. Skoldistr. svar på Definitiva turné- Anm: K= Kvällskonsertavdelningen till skoldistrikt genom regional instans, utbud. Köp av serier planer ut för 67/68 S =Skolkonsertavdelningen om serier för för 67/68, regional T =Turnéavdelningen

67/68 redovisning.

mentarerna utformas på ett för eleverna begripligt sätt, att de olika numren tids- mässigt är korta m. m. Härvidlag är det viktigt, att artisterna informeras om och tränas för de speciella situationer som de kommer att möta under sina turné- er.

Som exempel på programtyper kan nämnas följande, hämtade från general- programmet för läsåret 1966/67.

Lägstadiets tre program handlar om a) en visstund, där såväl själva konsert- kommentarerna som det kringliggande pedagogiska materialet aktiverar till konkreta lyssnarövningar, som sedan föres över till exempel från den gängse konsertrepertoaren, b) en arabisk lut- spelare och sångare med den för ho- nom typiska musiken och miljön samt c) musik av militärmusikkårer. Mellan- stadiets konserter innehåller a) ett pro- gram med pianomusik från olika länder, b) en spännande musikalisk resa med Oscar Rundqvists trio, e) ett möte med finsk folkmusik. I anslutning till detta sistnämnda program, som ingår inom ramen för den finsk-svenska aktionen Finn Finland, har det pedagogiska ma- terialet kompletterats med en EP-skiva, upptagande folkmusikinspelningar, gjorda av professor Erkki Ala-Könni vid Tammerfors universitet. Högstadiets konserter innehåller a) pianomusik, b) en presentation av orgeln och e) ett program med Bengt Hallbergs trio. Gymnasiets konserter slutligen innehål- ler a) ett möte med tonsättaren Sven- Erik Bäck —- det första programmet i en serie med nordiska tonsättarprofiler — b) ett körprogram under medverkan av läroverkskörer samt e) en konsert med musik från medeltid och renässans, framförd av den internationellt kända ensemblen Studio der friihen Musik.. Några platser har som extra program fått besök av den tyske tonsättaren Karlheinz Stockhausen.

Mottagandet av dessa konsertprogram har genomgående varit positivt och man har på många skolor såväl förbe- rett som följt upp programmen med en rik aktivitet.

Programmen har hittills varit enhet- liga för samtliga försökslän, vilket ur såväl administrativ som pedagogisk synpunkt ansetts lämpligt. Vid en even— tuell framtida geografisk utvidgning av verksamheten har försöksledningen be- dömt att en differentiering av program- men blir nödvändig att göra mellan resp. län med avsikt att efterhand få fram en serie programpaket av konser- ter och material, vilka från år till år kan flyttas mellan de olika länen. Som resultat av detta kan man också tänka sig att skolorna länsvis erbjuds möjlig— het till valfrihet mellan existerande pro— duktioner.

3.312 K vällskonserter

Följande avsnitt är en redogörelse för försöksledningens erfarenheter och överväganden i anslutning till experi- ment med olika typer av kvällskonser- ter.

Programsättningen för en kvällskon— sert innehåller en mängd faktorer av olika slag som måste beaktas. En turné inom rikskonsertverksamheten berör inte endast större, väletablerade konsert- orter, utan även småorter, där publiken ibland —— men ej alltid —- har begrän- sade erfarenheter av konsertmusik. Kan programsättaren genomföra ett enhet- ligt program under en hel turné, är detta en fördel inte bara från ekonomisk utan även från konstnärlig synpunkt. Skiftar publiken för starkt, kan han nödgas införa variationer i programmet från plats till plats.

I enlighet med förslag och övervägan- den rörande försök med olika program och konserttyper i KBU:s betänkande I har försöksledningen prövat olika for-

mer av konsertverksamhet. Det har där- vid visat sig, att i vedertagen mening populära program inte utan vidare är eftersökta, medan sk exklusiva pro- gram kan nå en stark publikeffekt, även inom grupper som inte i andra samman- hang sökt sig till sådana program. Kvar- tettsatser av Anton Webern eller Ingvar Lidholms »Poesis» har visat sig kunna anammas utan motstånd, särskilt om musikerna förberett sina lyssnare. Här har exempelvis Kyndel-kvartettens in— terna konserter givit intressanta erfa- renheter. Svårigheterna för den oträna- de publiken synes inte bara bero på musikens svårighetsgrad utan även på sociala fördomar, som förhindrar den presumtive lyssnaren att infinna sig i konsertlokalen. I det mera intima sam- manhang, som kunde skapas vid dessa tillfällen, då en enhetlig grupp med väl- etablerade relationer individerna emel- lan lyssnade på så komplicerad musik som stråkkvartetten utgör, fick ton- konstnärerna tillfälle att komma lyss- naren närmare genom kommentarer, ofta direkta samtal med åhörarskaran och med möjlighet att repetera ett styc- ke etc. Lyssnaren å sin sida befann sig i en »trygg» miljö, där han utan känsla av främlingskap kunde lyssna och rea- gera mer fritt.

Musikveckorna i östersund under Expo Norr 1965 och 1966 har givit and- ra intressanta belysningar åt dessa frå- gor. Under dessa veckor spelade Stock- holms filharmoniska orkester i en van- lig flyghangar. Den publik som infann sig bestod till betydande del av perso- ner som annars inte uppsöker konser- ter.

Motsvarande erfarenheter har vunnits vid de symfonikonserter som givits i Sporthallar och andra liknande lokaler. Orkesterns massverkan i en välkänd lokal och frånvaron av statusbetonade arrangemang omkring konserten har

skapat en positiv atmosfär, som tillåtit även nutida musik av mer avancerad karaktär att direkt nå publiken.

En central tanke i programarbetet har varit att konsertprogrammet, oberoende av vilken konserttyp det skall ge prov på, skall förverkliga en konstnärlig idé. Den bästa metoden har visat sig vara att producenten tillsammans med ton- konstnärerna har lyssnat sig fram till de lämpligaste kombinationerna, där musikverkens emotionella och struktu— rella spänningar — oberoende av stil och ålder — kompletterar varandra på ett konstnärligt sätt.

I programsättningen har man sökt be- vaka den svenska musikens intressen samt informera om den nutida musiken. I fråga om den sistnämnda har man ef- tersträvat att infoga en stor del av 1900- talets musik i repertoaren. En fortlö— pande information om den avantgar- distiska tonkonsten gives i stigande utsträckning.

För bibliotek, studieförbund och vid speciella tillfällen har försök gjorts med sammanställningar av olika konstarter till ett gemensamt programutbud. Vida- re har teckningstävlingar kring eldfå— gelssagan föregått framföranden av Igor Stravinskijs »Eldfågeln». Lyrisk-musi- kaliska program förekommer allt ofta- re; beställningar av nya kompositioner till minnesvärda utställningar har i ett par fall gjorts, bla till Picasso-utställ- ningen i Kiruna hösten 1965, varvid Bengt Hambraeus* »Tetragon, Homme- naje a Picasso» uruppfördes. Konserter där tonkonstnärer och amatörer delar programmen äger rum under säsongen 1966/67.

Tidigare (3.2.2 ovan) berördes den skiftande publikfrekvensen på olika konserttyper. Därvid framhölls att pia- noaftnar, som gives av tonkonstnärer som nått ut till en betydande publik genom massmedier, samlar större pu-

blik än en romansafton etc. Sådana iakttagelser får givetvis inte föranleda att romansaftnarna skall uteslutas från programsättningen och ersättas med pianoaftnar utan snarare att ytterligare försök bör göras med romansaftnar men med olika stödåtgärder, såväl konstnärliga som organisatoriska och reklammässiga.

Rent allmänt kan anföras att det inte kan sägas motsvara försöksverksamhe- tens syften att upphöra med en konsert- verksamhet på en mindre ort, där man saknat traditioner i musikavseende, om publiksiffrorna är låga. I vissa fall _— framför allt då siffrorna klart visar en enhetlig tendens —- bör det givetvis övervägas om rationaliseringar i någon form, tex såsom en samverkan mellan flera närliggande orter, kan företagas. I andra fall kan en konstant publik- siffra om 40—50 personer vara ett myc- ket positivt tecken, varför en redan på- börjad konsertverksamhet bör fort- sätta.

3.3.1.3 Ungdomskonserter

Programmeringen av ungdomskonser- terna har i stort sett följt samma linjer som uppdragits för kvällskonserterna.

3.3.2 Pedagoäskt material Med ingången av budgetåret 1964/65 ökades det centrala kansliet för försöks- verksamheten med bl.a. en studiesek- tion, vilken från producenterna övertog ansvaret för framställning av studie- material till såväl skolkonserter som kvällskonserter samt även ansvaret för utformningen av programkommenta- rerna. Studiesektionens uppgift inom SFRK var att på olika sätt komplettera kon- sertverksamheten i syfte att stärka kon— takten mellan musik och publik. Ge- nom regelbundna kontakter med in—

stitutioner och organisationer har för— utsättningar skapats för en samverkan mellan konsertgivande och andra for- mer av kulturell aktivitet. Ett praktiskt genomförande av en sådan samverkan kräver material av olika slag. Denna utåtriktade verksamhet har utgjort hu- vuddelen av studiesektionens arbete.

Av givna skäl har studiesektionens verksamhet under inledningsskedet till stor del bestått i kontaktskapande akti- vitet; kontakter har etablerats med skol- överstyrelsen, Sveriges radio, studie- förbunden, länsskolnämnder, föreläs- ningshyrån, artistorganisationerna m fl.

Samtidigt med denna planering för löpande och kommande arbetsår har det varit studiesektionens uppgift att förse planerade och aktuella konserter med material av olika slag.

Erfarenheterna har lett fram till en målsättning för det pedagogiska mate- rialets utformning, som kan samman- fattas på följande sätt.

Materialet bör vara

a) självverkande. Det skall var helt fristående från andra hjälpmedel. I ma- terialet bör sålunda finnas alla fakta och anvisningar, som kan behövas för att det skall kunna utnyttjas av lärarna och eleverna. Inga hänvisningar bör förekomma till facklitteratur eller sång- böcker.

b) differentierat. Redan i program- valet finns en strävan att ge varje sta- dium inom skolan musik, som lämpar sig för respektive åldersnivåer. Denna differentiering bör givetvis prägla även det pedagogiska materialet liksom artis- ternas muntliga kommentarer. Lågsta- diets elever är relativt ovana vid lästext och betydligt mer mottagliga för bilder av olika slag. Likaså måste faktamed- delandet ske med stor förståelse för de aktuella åldersnivåerna. Gymnasister-

nas vana att möta relativt komplicerade problem och frågeställningar ger för

deras del möjlighet till ett mer avance— rat material, som till sin utformning gärna kan närma sig den vuxnes krav på möjligheter till personligt ställnings- tagande. Mellan dessa pedagogiska mot- poler bör material för mellanliggande stadier utformas.

Anknytning till aktuella kursplaner är väsentlig. Dock bör man iaktta att konsertprogrammen läggs upp för skol- stadier per tre årskurser medan kurs- planerna gäller per årskurs.

c) stimulerande. Pedagogiska anvis- ningar är icke liktydiga med »tråkiga» genomgångar av visst material. Det är väsentligt att elevmaterialet blir sådant att det skapar förväntan vid förberedel- serna respektive i minnet återkallar upplevelser från konserterna vid ef- terbearbetningarna. Kan man fylla ett material med för eleverna väsentliga upplysningar, skapar detta stimulans och intresse.

d) faktagivande. Även om musiken inom skolan är ett övningsämne måste man förutsätta, att vissa fakta skall ges inom detta likaväl som inom undervis- ningen i svenska, historia eller mate- matik. Fakta och kännedom om musi- kaliska termer ger eleverna ett språk som de kan använda för att uttrycka sig om musik; utan detta kan ingen levande debatt uppstå.

Det pedagogiska materialet består av elevmaterial, som utformats enligt ovan. Det innehåller fakta om programmen samt vissa övningsmoment och arbets- uppgifter. Härtill kommer det regionala skolradio-programmet (se 3.3.3 nedan) samt lärarkommentarer, studieplaner för användandet av elevmaterial och skolradioprogram med kompletterande faktauppgifter.

Även om det i planeringen av en skol- konsert ligger en strävan att låta själva

konserten vara en så rent konstnärlig- estetisk upplevelse som möjligt utan överdrivet pedagogiserande, är det av stort värde att artisterna muntligen kommenterar sin musik under konser— ten. DeSSa kommentarer skall inte i första hand vara faktagivande utan främst tjäna till att—skapa kontakt. Fram- gången med en konsert kan bero på hur artisterna inleder den, hur de in— troducerar sig själva och sin musik. Det är därför väsentligt att man för skol- konserter väljer tonkonstnärer med god kontaktförmåga och förståelse för de speciella konsertsituationerna. För att möjliggöra en kontroll innan turnéerna går ut till försöksregionerna har SFRK avtalat med Stockholms skoldirektion att flertalet program genomföres i stock- holmsskolor, innan de sänds ut. Detta samarbete påbörjades i januari 1966 och innefattar 8 framföranden per pro- gram av 4 serier per stadium (= 96 skolkonserter) .

3.3.3 Samarbete med regionalradion Under säsongen 1965/66 prövades för första gången en samverkan mellan re- gional skolradio och SFRK genom att skolradion sände ett 20 minuter långt radioprogram per skolkonsertprogram och län såsom ett komplement till öv- rigt pedagogiskt material. Tidsmässigt distribuerades material och radioprogram enligt följande sche- ma. Elevmaterial och lärarkommenta- rer utsändes i fjärde veckan och de regionala radioprogrammen i tredje veckan före första konserten per pro- gram inom länet. SFRK utformade och bekostade elev- blad, lärarkommentarer samt manu- skript. Sveriges Radio (SR) verkställde centralt inspelning av musikinslagen i samarbete med representanter för SFRK samt senare regionalt den slutliga in-

spelningen med tal och musik samt re— digering.

Erfarenheterna av denna samverkan mellan elevhlad-radioprogram och lä- rarkommentarer har varit goda. Den kan ge ett rikt differentierat material, där elevbladen ger möjlighet till akti— vitet i klassundervisningen. Radiopro- grammen ger ljudande exemplifiering, och lärarkommentaren efter en genom- arbetad studieplan utgör en hjälp för en icke-facklärare.

Via länsbildningsförbundet i Jämt- lands län distribuerades i samband med Expo Norr 1965 och 1966 studiematerial till några verk, som framfördes vid konserterna. Distributionen skedde till cirklar, föreningar, skolor och privat- personer. Kontakt togs med SR:s di- striktskontor för X-Y-Z-området (Gävle- borgs, Västernorrlands och Jämtlands län), som lagt in 5 informationspro- gram kring musikveckan i regionalra— dioprogrammen. Dessa sändes varje fre- dag kl. 18—18.15 från den 15 april och 5 veckor framåt samt dessutom i repris i veckan före musikveckan.

Innehållsmässigt anslöt sig icke stu- diematerial och radioprogram till var- andra; snarare var det en strävan att i radioprogrammen ge en komplettering med information om musik, som icke kunnat belysas med studiematerial.

Samverkan med regionalradion har kunnat utvecklas till en form av regio- nal radioskola. Kombinationen radio regional (lokal) konsertverksamhet bi- drar till att öka publikens intresse för båda formerna av aktivitet.

Ett samarbete har kunnat etableras på följande sätt:

a) separata regionala radioprogram + konserter.

Turnéer inom en region presenteras genom radioprogram med mer eller mindre detaljerad genomgång av ver-

ken, presentation av medverkande ar- tister, turnéplan, tider, etc. b) separata regionala radioprogram + tryckt informationsmaterial + kon- serter. Turnéer inom en region presen- teras genom radioprogram som under a), konsertprogram utformas och distri- bueras i så god tid och med sådan spridning att de kan bilda underlag för både radioprogram och konsert. Pro- grammen kan då tryckas i en upplaga för samtliga berörda orter inom re- gionen.

c) tryckt informationsmaterial + tryckt (stencilerat) studiematerial + se- parata radioprogram.

Som underlag vid direktavlyssning iordningställes ett enkelt och till om- fånget litet informationsmaterial, som samtidigt får tjäna som information för den kommande konserten. Detta mate- rial kan punktvis distribueras som gruppkorsband eller till större befolk- ningsgrupper. Radioprogrammen sam- ordnas med detta material men utfor— mas samtidigt så, att det kan bilda lju- dande illustrationer till ett utförligare studiematerial avsett för skolor, cirklar etc. Detta distribueras via bildnings— förbunden och tryckes eller stencileras.

d) serie av radioprogram + informa- tionsmaterial + studiematerial.

Ett antal konsertprogram under sä- songen inom en region utväljes och bildar ett underlag för en pedagogisk informationsverksamhet. Varje turné (programmen förutsättes bli upprepade på flera platser inom regionen) före- gås av ett radioprogram. För direkt- avlyssning av dessa program finnes ett enkelt informationsmaterial, som sam- tidigt tjänar som generalprogram —— eventuellt också som konsertprogram vid varje konsert. Vid sidan av detta material framställes dessutom ett mer

detaljerat studiematerial, som belyses .med radioprogrammet som ljudande il- lustration. Vid cirkelarbete förutsättes att radioprogrammen finnes tillgängliga i bandinspelat skick.

Denna kombination av information och konserter har utnyttjats på orter med abonnemangsserier. Det är också möjligt att framställningen av sådant studiematerial kan ge upphov till abon— nemangsserier på ett antal platser inom regionen.

3.4 Andra uppgifter för SFRK

'Under försökstiden har SFRK av flera skäl i första hand inriktat sin verk- samhet på att organisera och planera konserter för skolelever, ungdom och vuxen publik i försökslänen. Till dessa "uppgifter har på vissa områden kom- mit andra projekt, vilka stått i ett mer eller mindre direkt samband med upp- gifterna inom försökslänen. Sålunda har —— såsom framgått av de ovan givna tabellariska förteckningarna över kon- sertverksamheten under de olika verk- ,samhetsåren (tabellerna 3: 7—3: 11 ovan) åtskilliga av konsertturnéerna utsträckts utöver försökslänen. I vissa fall har sådana turnéer berört endast andra län än försökslänen och anord- nats av redan förefintliga konsertarran— görer, t. ex. Västsvenska och Norrländs- ka kammarmusikringarna, i samarbete med SFRK.

3.4.1 Speciella turnéer och program

Till de större åtaganden som SFRK fullgjort under försökstiden måste räk— nas de båda konsertserier i samband med EXPO Norr i Östersund som an- ordnats i början av juli månad åren 1965 och 1966. De har innefattat kon-

serter av olika slag och omfattning från kammarmusikaliska framträdan- den till symfonikonserter för stor orkes- ter och de har utgjort kostnadskrä- vande men också musiksociologiskt gi- vande experiment i SFRK:s verksam- het.

Två-årsanställningen av Kyndel-kvar- tetten har möjliggjort för försöksled- ningen att använda en kvalitativt högt- stående kammarmusikalisk ensemble i en mångfald av sammanhang. Till des- sa hör de i det föregående ofta om— nämnda interna konserterna, där en dittills föga konserterfaren publik givits möjlighet att på nära håll möta musik av ofta krävande art. Också dessa för- sök har mottagits med stort intresse och har givit resultat som borde beaktas i det forsatta arbetet.

Ytterligare ett försök av mer särpräg- lad art förtjänar att omnämnas. Det är det s.k. »tvärabonnemanget» i Malmö under säsongen 1966/67 som etablerats i samarbete med olika konsertinstitutio- ner i staden och som innebär åtta mu- sikevenemang till ett pris av 15 kr. Abonnemanget omfattar opera, orkes- termusik, kammarmusik av både tra- ditionell och radikalt ny musik, musi- kalisk salong och kyrkomusik. Delta- gande institutioner är Malmö stadstea- ter, stiftelsen Malmö konserthus, Salo- mon Smiths kammarmusikförening, Malmö musikkonservatorium, Ars nova och SFRK.

3.4.2 Grammofonskivor

Frågan om framställning av grammo- fonskivor i försöksverksamhetens egen regi berördes endast perifert i KBU:s första betänkande. Det anfördes på s. 80 under rubriken »Den fortsatta ut- vecklingen», att utredningen i ett slut-

skede av rikskonsertverksamhetens ut- byggnad väntade sig att verksamheten måste uppdelas på vissa huvudavdel- ningar, varibland återfanns en press-, reklam- och inspelningsavdelning. Nå- gon närmare beskrivning av nämnda avdelnings arbetsuppgifter lämnades ej i sammanhanget.

Redan under försöksverksamhetens andra år uppkom emellertid förslaget att SFRK skulle åtaga sig huvudmanna- skapet för framställning av grammofon— skivor. År 1964 skapades en särskild nämnd under ordförandeskap av för- söksledaren och med representanter för föreningen Svenska tonsättare, Gram- mofonleverantörernas förening, säll- skapet Svenska kompositörer av popu- lärmusik, Sveriges tonsättares interna- tionella musikbyrå och Sveriges Radio. För budgetåret 1964/65 erhöll SFRK ett särskilt anslag för ändamålet på 100 000 kronor, och avsikten var att SF RK skul- le samordna sina inspelningsprogram med Sveriges Radios utgivning av grammofoninspelningar, vilken inletts med svensk musik från 1600-talet och som framdeles skulle nalkas den nu- tida musiken.

Den särskilda nämnden har seder- mera upplösts, varvid SFRK erhållit ecklesiastikdepartementets uppdrag att inom ramen för försöksverksamheten även företaga vissa försök med produce- ring och marknadsföring av grammofon- skivor.

Under hösten 1965 producerade SFRK fyra långspelande grammofon— skivor (Lp-skivor), varav en i samar- bete med Nordiska musikförlaget, och under hösten 1966 utkom ytterligare fyra Lp-skivor. Den första grammofon- skivan upptog en inspelning av Igor Stravinskijs »Våroffer», gjord i Göte— borgs konserthus under rikskonsert— turnén hösten 1964 av SFO med Herbert Blomstedt som dirigent. Skivan, som nu

är slutsåld, kan betecknas som ett do- kument från den första försökstiden.

Svenska och utländska bedömare har samstämmrigt lovordat de grammofon— skivor, som inspelats med civilingenjör Stig Carlsson som teknisk producent.

Den försäljningsmetodik som SFRK tillämpade fram till hösten 1966 gick ut på att grammofonskivorna skulle till- handahållas till det låga priset av 15 kr (inkl. oms) på rikskonserterna och vid rekvisition från SFRK:s kansli. Den i samarbete med Nordiska musikförla- get framställda grammofonskivan för- såldes även genom den reguljära gram- mofonhandeln till det högre pris — ca 30 kr — som sådana konsertskivor brukar betinga i handeln.

Försäljningen i SFRK:s regi — di- rekt och efter rekvisition har varit utan motstycke; under tiden december 1965—september 1966 har inemot 3 000 exemplar av de fyra första inspelning- arna försålts till konsertbesökare i de fyra försökslänen och vid Expo Norr- konserterna samt per post. Detta är siff- ror som vida överstiger de upplagor som svenska grammofoninspelningar av seriös musik eljest brukar uppnå. För— klaringen härtill torde vara att ett lågt pris i förening med en gynnsam in- köpssituation lockat avgjort fler kö- pare än den eljest gängse försäljnings- metoden.

Försöksledningen bedömde denna distributionsväg, som tidigare icke prö- vats metodiskt i vårt land, vara den, som först borde prövas. Försäljnings- vägen genom detaljhandeln är ju väl känd sedan åratal, likaså dess resultat vad beträffar svensk repertoar av det slag, det här är fråga om. Denna sena— re försäljningsväg framstod för för— söksledningen som intressant att pröva efter det att experiment gjorts med nya distributionstyper. Endast härigenom kan så småningom resultaten av de båda

distributionssätten var för sig och i förening värderas.

För att kunna göra en sådan värde- ring beslöt försöksledningen att låta saluföra skivorna i den reguljära gram- mofonhandeln från och med december 1966. En viss kritik har riktats mot försöksledningen för att denna distri- butionskanal icke tidigare öppnats. Or- saken härtill ligger dels i försökssitua- tionen enligt ovan, dels i den tveksam- het soni försöksledningen intagit i den principiella frågan om en grammofon- skiva, som framställts med kraftig stat- lig subvention och därtill kan försäljas till kunden utan mellanled, också skall förekomma betydligt högre prisklass —- i den reguljära grammofonhandelns sortiment. Den överenskommelse, som träffats med grammofonhandelns före- trädare, kommer att ge vissa riktlinjer för prissättningen.

Det bör framhållas tatt distribution direkt till köparen av grammonfonski- vor inte är någon ovanlig försäljnings- metod. Den tillämpas bla av vissa skiv- klubbar med internationella förgrening- ar och den har också upptagits av för- eningen Fylkingen för de speciella in- spelningar som denna förening låtit framställa.

Följande inspelningar har to m hös- ten 1966 gjorts av SFRK:

Riks Lp 1 Igor Stravinskij: Våroffer Stockholms filharmoniska orkester, di- rigent Herbert Blomstedt

Riks Lp 2

Karl Birger Blomdahl: Forma ferrito- nans Zoltan Kodåly: Danser från Galanta Stockholms filharmoniska orkester, di- rigent Sergio Comissiona

Riks Lp 3 Sven Erik Bäck: Favola Thore Janson, klarinett. Ensemble un- der tonsättarens ledning Carl Nielsen: Blåskvintett, op 43 Stockholms filharmoniska blåsarkvin- tett

Artist AIp 102 (i samarbete med Nordiska musikför- laget) Sven Erik Bäck: Stråkkvartett nr 3 Frydén-kvartetten Bengt Hambraeus: Transit II

J—an Bark ——- Folke Rabe: Bolos medv bla tonsättarna

Bo Nilsson: Stenogram Jan Morthenson: Some of these Karl-Erik Welin, orgel

Riks Lp 4 Benjamin Britten: Les illuminations Stockholms filharmoniska orkester, Margareta Hallin, sopran, dirigent Sergio Comissiona Edgar Varese: Octandre Siegfried Naumann: Cadenze per Strumenti

Karl-Erik Welin: warum nicht? Musica nova, dirigent Siegfried Nau- mann-

Riks Lp 5 Åke Malmfors: Månsken

» Hans und Grethe Karl—Erik Welin: Fyra kinesiska sånger Sven-Erik Johansson: Fyra visor om årstider Zoltan Kodåly: Jesus und die Krämer Claude Debussy: Trois chansons Krzysztof Penderecki: Stabat mater Kammarkören, dirigent Eric Ericson

Riks Lp 6 (i samarbete med Sveriges Radio och konsertföreningen i Stockholm)

Karl Birger Blomdahl: I speglarnas sal Margareta Hallin, sopran; Barbro Eric- son, alt; Sven-Erik Vikström, tenor; An- ders Näslund, baryton och berättare; Bengt Rundgren, bas. Radiokören. Eric Ericson körinstudering. Stockholms fil- harmoniska orkester, dirigent Sixten Ehrling.

Riks Lp 7 Bengt Hambraeus: Rota II; Tetragon Stereoskiva med elektrofonisk musik framställd i Siemens studie, Mönchen, och vid Sveriges Radio.

3.5 Verksamhetens jinansien'ng

l KBU:s första betänkande om rikskon- serter föreslogs att kostnaderna för den planerade konsertverksamheten till en del skulle garanteras av de lokala ar- rangörerna och att konserterna också skulle untderstödjas med statliga medel. Bakom detta senare förslag låg KBU:s konstaterande att knappast någon mu- sikalisk verksamhet på det seriösa om- rådet hittills kunnat bedrivas utan eko- nomiskt stöd från det allmänna. Un- dantag måste givetvis göras för ett litet antal kammarmusikföreningar, där un- derskottet i verksamheten täcktes av föreningens medlemmar. Vinstgivande var — såvitt utredningen kunnat kon- statera —— ingen seriös konsertverksam- het.

Huvudprinciperna i utredningens förslag var att de lokala kostnaderna (lokalhyra, ersättning till vaktmästare, lokala reklamkostnader och andra lik- nande förberedelsekostnader) skulle garanteras av de lokala organen (mu- siknämnd, förening, skola eller annan huvudman); att de centrala kostnader- na (det centrala kansliets omkostna- der, kostnader för central reklam och för resor och traktamenten åt medver- kande tonkonstnärer) skulle bestridas

av statliga medel, medan honorarkost— naderna till dessa tonkonstnärer skulle fördelas på lokal arrangör och staten enligt följande:

a) skol- och ungdomskonserter: Då dessa konserter enligt utredningen mås— te betraktas som estetiskt uppfostrande- föranstaltningar och skolans elever bor— de betungas så litet som möjligt med kostnader för konserter i skolan, bor-- de stat och skolkommun svara för lika stor del —— dvs hälften — av hono— rarkostnaden. Vid ungdomskonserter borde visserligen entréavgifter princi— piellt förekomma, men de borde å and- ra sidan sättas så lågt att de inte ver— kade hämmande för musikintresset. Subventionsgraden borde därför vara lika för skol- och ungdomskonserter.

b) kvällskonserter: Hälften av hono— rarkostnaderna och de lokala kostna- derna i sin helhet borde enligt KBU tagas ut av biljettintäkterna. Återstoden av tonkonstnärsgagerna borde i enlig— het härmed till lika delar — dvs med en fjärdedel _ bestridas från lokala respektive statliga anslag.

Anföras bör, att utredningen under- strök att fördelningen av honorarkost- naderna genomsnittligt skulle följa den ovan angivna mallen; avvikelser i den ena eller andra riktningen kunde där- för tänkas förekomma.

Anledningen till att KBU föreslog att rese- och tnaktamentskostnader för medverkande tonkonstnärer uteslutan— de skulle täckas med statliga bidrag var att dessa kostnader ogynnsamt kunde påverka möjligheterna att geografiskt utbreda rikskonsertverksamheten, om de skulle åläggas konsertarrangörerna.

Utredningens förslag till kostnader- nas fördelning antogs av statsmakterna och har varit vägledande för försöks- verksamheten alltsedan denna inleddes hösten 1963.

De anslag som Kungl Maj:t anvisat försöksledningen för rikskonserter och angränsande ändamål uppgår för de olika budgetåren till följande belopp.

Budgetår Anslag kronor 1963/64 610 000 1964/65 ........................ 1 585 950 1965/66 ........................ 2 712 400 1966/67 ........................ 3 015 000

För budgetåret 1966/67 har till verk- samhetens förfogande stått medel enligt följande:

Kronor

Reservat-ion från föregående bud-

getår ........................ Arrangörsavgifter

Statsanslaget för budgetåret 1966/ 67 .......................... 3 015 000

Summa 3 969 000

454 000 500 000

Dessa medel har disponerats på föl— jande sätt:

Kronor SFRK:s kansli, handläggande per- sonal, övrig personal, Kyn- delkvartetten samt omkostna- der ........................ 1 722 000 produktion .................... 2 247 000

Summa 3 969 000

Produktionskostnaderna har fördelats sålunda :

Kronor ................ 1 017 000 225 000

Kvällskonserter Reklam för d:o Skolkonserter med studiematerial 870000 Grammofonproduktion .......... 135 000

Summa 2 247 000

För de tidigare budgetåren utgjorde SFRK:s inkomster av arrangörsavgifter följande belopp: 1963/64 totalt 132000 kronor; 1964/65 för skolkonserter 174 000 och för kvällskonserter 178 000

kronor; 1965/66 för skolkonserter 166 000 och för kvällskonserter 314 000 kronor.

3.6 Sammanfattning av erfarenheterna

När en försöksverksamhet av detta slag igångsättes är det givet att vissa initialsvårigheter måste komma till ut— tryck. En del av dessa svårigheter har uppkommit genom bristfälliga kommu- nikationer på idéplanet, andra genom ofullkomliga instruktioner i praktiska frågor, och sådant kan utan försök till bortförklaringar hänföras till verksam- hetens »barnsjukdomar». Det tar en av- sevärd tid, innan en ny administrativ rutin hinner utvecklas och genomtränga en på kort varsel sammansatt tjänste- mannastab som hämtat sina erfaren- heter från väsentligen andra verksam— hetsområden.

Försöksverksamheten etablerades på KBU:s förslag i fyra regioner, som från många synpunkter förväntades erbjuda SFRK olika uppgifter att lösa, vilka även skulle resultera i olika lösningar. På detta sätt skulle det erfarenhetsmaterial som successivt samlades inom försöks- ledningen kunna bli vägledande för den fortsatta utvecklingen av rikskonsert- verksamheten. Förväntningarna på oli- ka problem och arbetsuppgifter besan- nades i hög grad _— måhända högre än vad KBU ursprungligen föreställde sig. De fyra försökslänen visade sig ha indi- viduella attityder gentemot försöksverk- samheten som gjorde att konsertntbud, turnéläggning, information och liknan- de åtgärder måste följa delvis olika ru- tiner från SFRK:s sida. Särskilt käns- ligt var det givetvis med de friktioner som uppkom när försöksverksamheten började arbeta i de områden, där ett re- dan tidigare organiserat musikliv fanns

etablerat. Föreställningarna att sådana ortens egna musikinstitutioner skulle ställas på avskrivning, därför att en ny organisationsform för musikutbudet skapats, framkom i många sammanhang. Farhågorna framstår som psykologiskt förklarliga.

KBU framlägger i det följande en re- dogörelse för de erfarenheter som SFRK kunnat göra under försökstiden och in- leder redogörelsen med en sammanfatt- ning av iakttagelser, som avser kansliets organisation (3.6.1), för att senare när- mare ingå på en redovisning av sam- spelet mellan kansliet och länsorganen (3.6.2). Kapitlet avslutas med några synpunkter på kontakterna mellan ar- tister och publik (3.6.3).

3.6.1 Kansliets organisation

Såsom framgår av redogörelsen ovan (3.3.1) har försöksledningen prövat olika organisationsplaner för kansliets verksamhet. Erfarenheter som gjorts under försökstiden har på detta sätt kommit organisationen till godo.

En stor brist i verksamheten har va— rit, att någon särskild befattning som presskommissarie eller PR-man inte in— rättats. Erfarenheterna av den informa- tionssektion som infördes under arbets— året 1964/65 var mindre goda; sektio- nen arbetade med alltför smal ekono— misk marginal och lade för många disparata arbetsuppgifter på en enda tjänsteman. Även rent praktiska arbe— ten med tryckförfaranden och lay-out etc låg tex på denne tjänsteman. Den provisoriska lösningen med en teknisk redaktör och en artist på halvtid och kollationering varje vecka med det an- litade tryckeriets faktor visade sig vara en god kompromiss. Under året 1965/66 fick de olika producenterna i mån av tid skriva tidningsnotiser, medan program- kommentarer till stor del författades av

studiesektionens personal eller utlades som beställningsarbeten. Endast i un- dantagsfall har det varit möjligt att be- ställa särskilda tidningsartiklar som för- handsmaterial till konsertturnéerna. Denna lösning av problemen med in- formationen innebar en positiv utveck- ling på den tekniska sidan, dvs be— träffande försöksverksamhetens pro- gramtryck, affischer etc samt leveran- ser därav. De kontinuerliga kontakter- na 1ned tryckeriet var av största värde. Däremot framstod det som en stor brist att informationsmaterial i artikelform icke i tillräcklig mängd hade kunnat framställas eller att vissa gynnsamma situationer (t ex SFO-framgångarna i Värnamo och turnén med Sven-Erik Bäcks »Favolva») icke hade kunnat ut- nyttjas -i PR-syfte. Det har också visat sig nödvändigt att någon direkt under chefen kan åtaga sig att lämna infoma- tioner till pressen angående det löpan- de arbetet, svara på kritik osv. En presskommissarie med sådana uppgif- t-er hade varit av behov-et påkallad.

Under arbetsåret 1965/66 tilldelades varje försökslän en producent. Avsikten härmed har varit att lämna denne pro- ducent tillfälle att sätta sig in i länets speciella problematik, förstå dess behov och på ett riktigt sätt tillmötesgå önske- mål av olika slag. Ytterst stora krav måste ställas på dessa befattningshava- re, inte blott på musikalisk sakkunskap utan även på allmänna samhällsinsikter, diplomati och samarbetsförmåga. Er- farenheterna har visat, att den genom- förda arbetsnppdelningen har varit rik- tig.

Samma arbetsår lades grunden för det fortlöpande programplaneringsarbetet genom de tidigare nämnda nätverks- planerna. Erfarenheterna av den revi- derade tidsplan från 1966/67, i vilken samtliga arbetsmoment starkt kompri- merats, är emellertid ganska blandade.

Programavdelningen och dess enskilda medlemmar har visat svårigheter att trots upprepad information förstå, hur tidsplanen skulle användas i samarbete med kolleger inom avdelningen —— inte minst på turnésektionen och med en- gagerade artister och länsombud. Även länskommittéerna har ibland negligerat gjorda överenskommelser att hålla tids- planen. Givetvis har försöksledningen i detta senare hänseende varit tvungen att visa en viss tolerans, eftersom läns— kommittéerna ännu arbetar inom en mycket fri organisationsram, där för- söksverksamhetens anspråk på arbets- insatser stundom varit mycket stora. Trots dessa negativa erfarenheter får införandet av dessa långtidsplaner be— traktas som gynnsamt för en god arbets- rutin.

Under försökstiden har vidare produ- centernas arbete försvårats av att kans- liet inte utrustats tillräckligt med tek- niska hjälpmedel. Sålunda saknas av förklarliga skäl centrala register med angivande av bibliografiskt korrekta uppgifter om tonsättarverk, opusnum- mer, satsbeteckningar etc, liksom även bildarkiv och kliehéförråd.

3.6.2 Centralt — regionalt samarbete

Länsorganen i de fyra försökslänen har i samtliga fall knutits till länsbildnings- förbunden. När försöksverksamheten inleddes hade endast två av bildnings- förbunden fast anställda konsulenter, nämligen Jönköpings län och Norrbot- tens län. Endast Jönköpings län hade från början anställt en särskild musik- konsulent för försöksverksamheten med rikskonserter. I Malmöhus län tillkom bildningsförbundet först ett år efter försöksverksamhetens inledande, och en bildningskonsulent anställdes inte förr-

än år 1965. I Östergötlands län saknas ännu bildningskonsulent; det effektu- erande arbetet lades på ett musikut- skott med en verkställande ledamot an- ställd på fritid.

Utfallet av arbetet inom de fyra läns- kommittéerna ter sig mycket olika. I Jönköpings län hade organisationen re- dan från början stabiliserats genom att den särskilde musikkonsulenten kunnat arbeta på ett effektivt sätt med person- liga besök hos lokalarrangörer och skol- rektorer, vartill kom att han även ord- nat ett stort antal sammanträden med samtliga lokalarrangörer inom länet, med länsskolnämnden, med represen- tanter för näringslivet, företrädare för de politiska partierna och representan- ter för länets övriga kulturella verk- samhet. Han stod i så gott som daglig kontakt med det centrala kansliet. Re— sultatet av arbetet i detta län har blivit dels ett synnerligen högt antal konser- ter, som stegrats för varje verksamhets-' är, dels en mycket differentierad kon— sertverksamhet med såväl traditionella som hittills oprövade former av kon- serterande. Här synes en situation växa fram, där man på ett demokratisk sätt åstadkommit en musikalisk medveten- het hos ett stort antal olika konsument- grupper och där man redan ställer höga musikaliska krav på det centrala pro- gramutbudet. Det förtjänar anmärkas, att bildningsförbundet i Jönköpings län redan nu fungerar som en allmänt an- litad clearingscentral för det totala kulturutbudet inom länet. Bildningsför- bundet svarar sålunda också för teater- verksamheten inom länet och för en stor del av utställningsverksamheten. Samarbetet med länsskolnämnden är också väl etablerat.

I Norrbottens län är förhållandena väsentligen annorlunda. Bildningsför- bundet intar också här en mycket cen- tral ställning. På grund av länets spe-

ciella förutsättningar har här utveck- lats en särskild ideologi, den s k »nord- kalott-tanken», som kommit att prägla samarbetet med det centrala kansliet påfallande intensivt. I detta län har man rest starka krav på en vittgående dele- gering av arbetsuppgifterna på länsor- ganet, varvid man önskat att från bild- ningsförbundets sida svara för beställ- ning och utläggning av såväl kvällskon- serter som skolkonserter, medan man i övriga län åtar sig att utlägga skolkon- serterna, dock först efter samråd med de enskilda skolstyrelserna. I stort sett iir-situationen den, att man i Norrbot- tens län understrukit vikten av att kans- liet i Stockholm direkt skall underordna sig det regionala kulturlivets behov, så- dana de formulerats av länsbildnings- förbundet.

I .Malmöhus län har svårigheter av annat slag förekommit. Den länskom- mitté, som bildades vid KBU:s besök i Malmö i juni månad 1963, sammanträd- de inte in pleno förrän i maj 1966. Kom- mitténs musikutskott har handhaft de löpande arbetsuppgifterna, varvid ord- föranden, som tillika _är intendent vid konserthusstiftelsen i Malmö, under det första arbetsåret själv svarat för utlägg- ningen av konserter i länet. Först un- der hösten 1965 tillsattes en för båda skånelänen gemensam bildningskonsu- lent, som omedelbart försökte att i sam- arbete med lokalkommittéer och skol- styrelser bredda konsertutbudet. Normaliseringen under arbetsåret 1965/66 har även inneburit att ledning- arna för de båda statsunderstödda sym- foniorkestrarna i Malmöhus län accep- terat anbudet att de båda orkestrarna och enskilda musiker i desamma skall medverka i försöksverksamheten. Pro- ducenterna har för att möjliggöra detta lyckats finna en form för att den hårt belastade Malmö-orkesterns musiker, skall kunna utläggas.i smärre grupper,

med kortare varsel än vad som tidigare tillämpats.

Försöksledningen har sålunda här ställts inför stora problem, som först under det tredje arbetsåret har börjat lösas på ett tillfredsställande sätt.

Länsskolnämnden i Malmöhus län har länge ställt sig avvaktande till rikskon- serttanken. Den viktigaste kritiken mot uppläggningen av skolkonserterna har här varit, att rektorerna önskat att re- dan vid beställningen av skolkonserter- na få veta inte blott programmens all- männa innehåll utan även en detalje- rad redogörelse samt uppgifter om en- gagerade artister. Detta har av tekniska skäl inte varit möjligt att göra förrän under förberedelserna inför arbetsåret 1966/67. Rektorernas uppfattning måste emellertid betecknas som helt korrekt, varför studiesektionen i samarbete med sin expertgrupp inom ramen för den givna tidsplanen till innevarande ar- betsår har kunnat informera om detalj- program och artistval i samtliga för- sökslän. Ökningen av skolkonsertbe- ställningar i Skåne har inför läsåret 1967/68 skett från drygt 100 till drygt 300.

Sammanfattningsvis kan man således framhålla att situationen i Malmöhus län nu kommit in i ett normalare skede än tidigare.

Som redan framhållits saknar man i östergötlands lån ännu en bildningskon- sulent. Orsaken till att en sådan be- fattningshavare ej har tillsatts har utan tvivel varit, att man icke varit helt över- tygad om fördelen med en centralt ver- kande bildningskonsulent. Försöksverk- samheten har med stor sannolikhetmött speciella svårigheter genom denna si— tuation. Producenterna i det centrala kansliet har här saknat en regional in- stans, som kunnat. effektivt föra ut ,in- formationer och erbjudanden till lokal- arrangörerna.. Producenterna har mer

eller mindre tvingats att taga direkt kontakt med dessa, vilket givetvis från samordningssynpunkt varit mycket ris- kabelt.

Hösten 1965 erhöll det tidigare läns- ombudet en ersättare, vilken ställts till länsverksamhetens förfogande på del- tid. Situationen har härigenom starkt förbättrats. En positiv förändring har varit, att Norrköpings orkesterförening fått en särskild representant i länskom- mittén.

De fyra länskommittéerna har som ovan nämnts (3.1.1) arbetat med ett visst ekonomiskt stöd från försöksverk- samheten. Det'största stödet'har här- vidlag tilldelats Jönköpings län,'där man varje år gjort synnerligen starka och samordnade framställningar om ekonomiskt stöd såväl hos försöksled- ningen som hos landstinget. Försöksled-' ningen har emellertid undvikit att söka påtvinga länskommittéerna " någon en- hetlig arbetsform, dels med tanke på att verksamheten har en experimentell ut- formning, dels för att undvika att läns- kommittéerna skall finna fog för en känsla av central dirigering. Undcr länskonferensen i Stockholm i maj 1966 framställdes emellertid från länskom- mittéerna oväntade 'önskemål om star- ka organisationsdirektiv rörande kom- mittéernas arbete.

3.6.3 Mottagande av artister och program

Försöksverksamheten med rikskonserter har många gånger ställt de uppträdan- de artisterna inför oväntade och svår-- lösta uppgifter. De flesta av dem har utbildats för en konsertgivning av tra- ditionell art, där publikkontakter har ansetts föreligga som en självklar förut- sättning och där artistens medel att nå kontakt med publiken enbart har be- stått av ett kvalificerat konstnärsskap.

Givetvis har många av SFRK:s konser— ter också haft denna innebörd, men åt- skilliga konserter har också givits för en publik som saknat erfarenheter av den traditionella konsertformen. I så- dana fall har ibland konserten endast bekräftat den otränade lyssnarens upp- fattning att konserter är »tråkiga», att de inte »passar honom» och att klas- sisk musik bara är något som är avsett för en utvald skara. Musikerna har ofta återvänt från sådana turnéer, som ofta innehållit kammarmusikaliska verk, med en känsla av att den nya verksamhe- tens strävan attnå nya publikgrupper är överambitiös och missriktad. Av giv- na skäl spelar i detta'fall programvalet en stor roll. Ett traditionellt uppbyggt program kan både'genom sin längd och genom den passiva lyssnarsituationen verka tröttande på en otränad lyssnare. Denna i och för sig negativa situation kan ibland vändas till något positivt, särskilt då artisterna förmår att med sin'personliglie't fängsla sitt auditorium.

Det'är svårt att utan närmare under- sökningar uttala sig om hur publikkon- takterna har förbättrats under försöks- tiden. Framför allt förefaller det, som om de s.k. interna konserterna, som alltsedan arbetsåret 1965/66 anordnats i de fyra försökslänen, kunde giva vär- defulla anvisningar om hur den fram- tida programverksamheten skall upp- läggas. Det bör också framhållas, att de gångna tre åren har inneburit ett gradvis tilltagande intresse hos ton- konstnärerna att komma till rätta med problemet i insikt om att försöksverk- samheten innebär en förändrad, aktiv attityd gentemot publiken. Producen— terna inom SFRK:s kansli kan rappor- tera om ett antal artister av utomor- dentlig klass, som finner en stor glädje just i de nya uppgifterna att nå kontakt med publiken inte uteslutande med konsertprogrammet utan också genom

kommentarer, samtal och diskussioner som ett komplement till musikframträ- dandet.

De nyss anförda reflexionerna gäller i första hand solistkonserter och kam- marmusikaftnar. Symfonikonserter av verkligt stort format —- huvudsakligen utförda av SFO —— har genomgående slagit an på ett helt annat sätt. Anled- ningarna härtill är intressanta att här- leda. Sannolikt verkar en stor orkester som kollektiv med en enorm kraft inte minst på en otränad lyssnarskara som aldrig tidigare bevittnat ett orkes— terframträdande. Frågan om program- innehållet förefaller vara sekundär — Beethoven eller Ligeti synes i samman- hanget vara av mindre betydelse. Or- kesterns rikt differentierade klangspel, den minutiösa precisionen i insatserna och de omedelbart avläsbara reaktioner- na efter dirigentens anvisningar kan skapa en känsla av »närvaro» i musik— skapandet.

Andra problem i kontakten mellan konstnär och publik hänger samman med nya arrangörsgruppers tveksam,— ma inställning gentemot konstnärer av olika slag. Man kan ha förutfattade me- ningar om hur en artist är beskaffad också som privatperson, och man hy- ser ofta ett visst främlingskap inför honom. Något liknande finner man inte inom de kretsar som länge ägnat sig åt kammarmusik, t.ex. inom kammarmu- sikföreningarna. Den traditionella kam- marmusikföreningens medlemmar vill gärna avrunda en konsert med en stunds sällskaplig samvaro, medan de nya grup- perna hellre ser artisternas besök och deras konsert som en information om nya tänkesätt och nya attityder. Artis- terna får vara beredda på båda slagen av krav och önskemål från publikgrup- perna.

Man kan ännu inte utläsa några håll—

bara synpunkter på programmetodiken genom att studera publikanslutningen. Det finns alltför många omkringliggan- de faktorer som spelar in och som inte är möjliga att kontrollera. En sakta stigande tendens kan emellertid spåras i samtliga försökslän. Kraftigast marke- rad är tendensen på vissa orter i Jön- köpings län. Orsaken tycks dels vara en ökad insikt om att rikskonserterna finns, dels en ökad »försöksaktiviteto från lokalarrangörernas sida. Det är också svårt att med bestämdhet uttala sig om programvalet. Det finns anled- ning att misstänka att problemet tradi- tionell musik contra nutida musik där- vidlag är av större betydelse i lands- orten än i städerna —— utom hos etable— rade publikgrupper, som genomgående förefaller ha starkt konservativ förank- ring. En turné som den med Sven-Erik Bäcks »Favola», Siegfried Naumanns »Risposte» och Bela Bartoks »Dubbel- sonat» hade utomordentliga framgångar också på smärre orter. En turné med Bela Bartoks »Kontraster» och Franz Schuberts »Oktett» möttes däremot av mycket små publikgrupper på samma platser, utan att man kan påvisa några rationella skäl för skillnaderna.

Det står fast. att åtskilligt ännu åter- står att göra för att förbereda lokal- arrangörerna för deras uppgifter i kon- sertsammanhang. Bl.a. vill utredning- en framhålla att de behöver fortlöpan- de »trimning» när det gäller att taga hand om artisterna och att de likaledes behöver träning i Pii-verksamhet på lokalplanet. Turnerande artister behö- ver också upplysningar om vad de nya publikgrupperna förväntar sig av dem och vad konsertverksamhetens avsikt och innebörd egentligen är.

Till dessa och angränsande frågor återkommer KBU närmare i de följan- de avdelningarna.

AVDELNING 4

Musik och publik

4.1 Inledande synpunkter

En fortsatt utbyggnad av rikskonser- terna till en riksomfattande verksamhet innebär en stor satsning på det kultu- rella området. Inför denna breda sats- ning anser KBU det viktigt att också något djupare tränga in i problemati- ken kring publikens förhållande till mu- siken. Det är önskvärt att så objektivt som möjligt söka formulera de relatio- ner som råder mellan musiken och pu- bliken,

Om dessa relationer betraktas ur so- ciologisk synvinkel, så är det lämpligt att behandla musiken som ett slags vara, som produceras, distribueras och kon- sumeras. Publiken blir då allmänt sett en grupp av musikkonsumenter, varvid de två viktigaste aktiviteterna utgörs av eget musicerande och av lyssnande. En fjärdedel av svenska folket trakterar något instrument naturligtvis i va- rierande grader av skicklighet —— och praktiskt taget alla är i olika samman- hang musiklyssnare. Lyssnarna kan so- ciologiskt sett grupperas i olika lyssnar- typer allt efter de arter av musik man lyssnar till.

Men samtidigt består publiken av in- divider. Varje individ genomgår en ut- veckling och deltar vid olika tillfällen i olika musikaliska grupperingar. Vill man tränga närmare individens musi- kaliska upplevelser, måste man anlägga psykologiska synpunkter och undersök-

ningsmetoder. De sociologiska och de psykologiska metoderna kan komplet- tera varandra men inte ersätta var"- andra. Detta är av en viss vikt att kom- ma ihåg vid bedömning av sociologiska data. *

Tonsättare och musiker'arbetar och verkar inom samhällets ram. Den musik de skapar har först och främst mening för dem själva men också för den sam- hällsgrupp de representerar. Men mu- siken i dagens samhälle består av många skiftande musiktyper från de enklare formerna, som appellerar till en bredare publik, till de mera kompli— cerade formerna, som uppskattas av en mindre publik. Det råder här som på så många andra områden en specialise- ring, som går ända därhän att vissa musikverk och musiktyper uppskattas endast av en mycket liten krets känna- re. Den resonans som ett verk får hos publiken beror således på i hur hög grad det för tonsättaren meningsfyllda också blir meningsfyllt för publiken.

Den musik som är föremål för riks— konserternas intresse är endast en del av musikens område. Denna del karak- teriseras främst av två egenskaper, näm- ligen dels en relativ frihet från schablo- ner i kompositionellt avseende, dels en hög kvalitativ standard i framförandet. Hit hör främst den europeiska konst— musiken (seriös musik), men också utomeuropeisk konstmusik och vissa typer av folklig musik.

Under de flesta av musikhistoriens epoker har den seriöse tonsättaren ska- pat för en tämligen liten publik, vars värderingar han i stort sett accepterat. Ofta har dock musiken trängt långt utanför de centra där den skapats. Man kunde ge åtskilliga exempel på hur vissa musikformer alltifrån medeltiden upp- skattats i förhållandevis breda kretsar. Vissa delar av det som senare kallats folkmusik har sitt ursprung i den se- riösa musikodlingen. Konstmusiken tor- de ha nått den bredaste publiken under 1800-talet, den tid då det moderna kon- sertväsendet byggdes upp. Ett stort an- tal konsertorkestrar och ensembler bil- dades, och konserterande artister spe- lade en allt större roll i de europeiska städernas konsertliv. Repertoaren var också under 1800-talet till stor del av samtida tonsättare. Under 1900-talet har konsertväsendet ytterligare utveck- lats, men repertoaren har i viss mån konserverat det bästa ur 1800-talets mu- sikproduktion, liksom också från tidi- gare seklers musik. Den samtida musi- ken har minskat i betydelse på konsert— programmen jämfört med tidigare.

Det sistnämnda förhållandet torde delvis kunna återföras på strukturella drag i musiken. Vissa egenskaper gör musik mera lättillgänglig, slagkraftig, intressant, medan andra egenskaper verkar i motsatt riktning. Det är emel- lertid inte lättillgängligheten som av- gör ett verks konstnärliga nivå. Ibland har konstnärligt fullödiga verk egen- skaper som samtidigt gör dem relativt lättillgängliga, ibland inträffar motsat- sen.

Allmänt sett —— och även med hänsyn till den europeiska musikaliska tradi— tionen -— kan man säga att musik är lättillgänglig när den har en relativt en- kel och regelbunden rytmisk puls, en enkel harmonik och melodik och en klar och okomplicerad form. Lättill-

gängligheten befrämjas också av en re- lativt stabil ljudkvalitet eller tonfärg eller »klang», som det i fortsättningen kommer att kallas. De musikaliska ele— menten kan här sägas hålla sig inom en krets av enkelhet och »normalitet». Konstmusik uppstår genom nyanse- ringar, förskjutningar och komplice- ringar av dessa musikaliska element. Men bakom denna komplicering av de musikaliska smådelarna ligger i regel en förhållandevis enkel konstnärlig- musikalisk idé. Kompliceringen och nyanseringen ställs i tjänst hos en ny typ av enkelhet, som dock ligger på ett något mer abstrakt plan. För den erfar- ne lyssnaren eller musikern kan ett mu- sikverk förefalla »enkelt», fastän det objektivt sett är tämligen komplice- rat. Konstmusiken fordrar också en me- ra nyanserad upplevelse från lyssna- rens sida. Ju längre bort från det en- kelt rytmiska och tonala som ett mu- sikverk befinner sig, desto mer av till- vänjning och »skolning» behövs för att riktigt uppfatta dess konstnärliga kva- liteter. Graden av komplikation kan i viss mån mätas med objektiva mått. Denna beskrivning skiljer sig något från en uppfattning som man ibland möter, nämligen att varje äkta konst- verk har en inneboende kraft att över- tyga lyssnaren, även den oerfarne lyss- naren, om sin kvalitet. Det sista är i och för sig riktigt och nödvändigt, men för att ett musikverk skall kunna övertyga krävs också en mottaglighet hos lyss- naren, som ibland måste uppnås genom speciell »träning» och önskan att förstå.

4.2 Sociologisk undersökning

För att få en konkret uppfattning om hur musikpubliken i realiteten ser ut har KBU beslutat genomföra en relativt brett upplagd sociologisk undersökning.

En närmare presentation av metoder och resultat i denna undersökning göres i bilagan »Musikvanor i Sverige». Ma— terialet är av den omfattningen att yt- terligare resultat kommer att publice- ras längre fram. Undersökningarna vi— sar sig äga stort både vetenskapligt och praktiskt intresse, och rikskonserterna kommer i en fortsatt verksamhet att ha stor nytta av dem. Nyttan gäller i första hand det förhållandet, att under- sökningen ger en noggrann kännedom om svenska folkets musikvanor och atti- tyder till musik nu. Detta kan vara av praktisk betydelse vid planeringsarbe— tet, vid sammansättningen av program— men och även för presentationen av programmen. Däremot bör naturligtvis inte de sociologiska resultaten få på- verka rikskonserternas grundtanke att förmedla alla typer av seriös musik till lyssnarna. Rikskonserternas målsätt— ning bör förbli densamma, men meto- derna att förverkliga den bör anpassas efter den sociala och musikaliska verk- ligheten.

I fortsättningen göres en kortfattad sammanställning av resultaten angåen— de attityderna till olika musikformer. Därtill fogas reflexioner angående mu— sikformernas natur och relationerna mellan publiken och de olika typerna av musik. Attityderna undersöktes bland annat i den första frågan i den första etappen av den sociologiska undersök- ningen. Denna etapp omfattade en post— enkät riktad till ett representativt ur- val av svenska folket i åldrarna 16— 70 år. Antalet intervjuade var ca 2 800 personer. I den andra etappen inter- vjuades 600 av dessa vid personliga be- sök. Därvid hade man framför allt in- riktat sig på att närmare behandla de personer som uttryckt intresse för klas- sisk musik och för jazz.

Postenkätens första fråga gällde in- ställningen till elva slag av musik och

svaren skulle ges enligt något av föl- jande fem alternativ:

/4 poäng] /3 Poänsl /2 pOäns/ /1 poäng/ IO pOäns/

tycker mycket bra om ........... tycker ganska bra om ........... tycker varken bra eller illa om. . . . tycker ganska illa om ............ tycker mycket illa om ...........

Om svaren ges de poäng som anges till höger, får man vid en sammanräk- ning följande poängtabell för de elva slagen av musik, således en tabell som fastän givetvis i högst relativa siff— ror uttrycker de olika musikslagens popularitet hos svenska folket.

3,16 2,94 2,75 2,68 2,65 2,63 2,18 2,09 2,07

Gammal dansmusik ................. visor och ballader ................... modern dansmusik .................. spelmansmusik ..................... andliga sånger ...................... operettmusik ....................... klassisk musik ...................... popmusik .......................... jazzmusik .......................... operamusik ......................... 1,77 modern klassisk musik ............... 1,63

De sex första musikslagen utgör den populära gruppen med relativt höga poängtal. Mellan operettmusik och klas- sisk musik är ett ganska stort språng till den mindre populära gruppen, som omfattar de fem senare musikslagen. Det bör här kanske ännu en gång fram— hävas, att en tabell av detta slag inte bör påverka rikskonserternas allmänna målsättning att öka befolkningens möj- ligheter att lyssna till och förstå seriös musik. Svaren anger endast vad man tycker om respektive musiksorter. De säger däremot inte hur mycket eller hur ofta man önskar höra dem. Gammal dansmusik är den populäraste musik- sorten, vilket innebär att man tycker bäst om denna musiksort när man hör den, däremot inte att man oftast vill höra den. Svaren uttrycker en musi- kalisk tillhörighet, en känsla av gemen- skap med en viss musiksort. Eller rät- tare sagt, eftersom fem olika svarsalter- nativ finns, olika grader av musikalisk samhörighetskänsla.

Speciellt intressant är det nu att se hur värderingen av olika musikslag skiftar inom olika grupper i samhället. I bilagans tabeller kan man avläsa sva- ren uppdelade enligt följande befolk- ningskategorier:

uppdelning efter kön: män kvinnor

uppdelning efter ålder:

16—30 år 31—50 år 51—70 år

uppdelning efter yrke:

jordbrukare tjänstemän _ arbetare

uppdelning efter utbildning:

ej utöver folkskola över folkskola men ej studentexamen studentexamen eller motsvarande

uppdelning efter ort:

städer över 100 000 invånare städer med 30—100 000 invånare städer/köpingar med 10—30 000 invånare städer/köpingar med 3 000—10 000 invånare landskommuner över 3 000 invånare städer/köpingar/landskomm. under 3 000 invånare

I tabell 4:1 återges popularitetspo- ängen för gammal dansmusik hos dessa olika befolkningsgrupper. Siffran för »rangordning» anger på vilken plats bland de elva musikslagen som gam- mal dansmusik förekommer i popula- ritetstabellen för vederbörande befolk- ningsgrupp. Gammal dansmusik intar som synes första platsen för de fles- ta grupperna. Men i storstäderna, bland tjänstemän och yngre, liksom bland högre utbildade intar andra musik- sorter främsta rummet. Genomsnittet ligger över siffran 3, som ju motsva- rar svarsalternativet »tycker ganska bra om». I själva verket har 46 % sva- rat att »de tycker mycket bra om» gam- mal dansmusik och 33 % att de »tycker ganska bra om» den. Om båda dessa grupper tillsanm1antagna kallas för de

Tabell 4:1. Popularilelspoäng för gammal dansmusik i olika befolkningsgrupper samt rangordning 3,44 Städer/köpingar/landskomm.

under 3 000 ..................... 51—70 år ....................... Arbetare ....................... Jordbrukare .................... Utb. folkskola ................... Landskommuner över 3 000 ....... 31—50 år ....................... Kvinnor ........................ Städer/köpingar 3—10 000 ........ Genomsnitt ..................... Städer/köpingar 10—30 000 ....... Män ........................... Städer 30—100 000 .............. Städer över 100 000 .............. Tjänstemän ..................... 16—30 år ....................... Utb. över folkskola .............. Studenter ......................

3,43 3,39 3,38 3,36 3,25 3,21 3,19 3,17 3,16 3,13 3,12 3,11 3,00 2,90 2,82 2,75 2,20

positivt inställda, får man således en Överväldigande positiv attityd på 79 % gentemot en minoritet på 7 % negativt inställda. De 14 % som har svarat styc- ker varken bra eller illa om» kan an- tas vara antingen likgiltiga inför mu- sikformen eller också tvekande mellan positiv och negativ inställning. Alla befolkningsgrupper ligger över siffran 2, vilket innebär att den positiva in- ställningen genomgående är större än den negativa. Gruppen studenter, dvs de högst utbildade, omfattar den största delen likgiltiga/tveksamma (37 %). Den största uppskattningen möter den gam— la dansmusiken bland befolkningen på småorter, bland äldre, jordbrukare och arbetare.

Den gamla dansmusikens stora popu- laritet hänger säkerligen samman både med dess funktion av dansmusik och med dess musikaliska struktur. Den ka— rakteriseras av rytmisk enkelhet, fast puls, en jämn och föga nyanserad klang, melodisk regelbundenhet. Allt detta gör musikformen lättillgänglig. Att vissa grupper ändå inte uppskattar den så mycket beror på att den undanträngts av andra musiktyper. Grupperna tjäns-

Tabell 4:2. Popularitefspoäng för visor och ballader i olika befolkningsgrupper samt rangordning

Studenter ...................... 1 Utb. över folkskola .............. 1 Tjänstemän ..................... 1 Städer över 100 000 .............. 1 Kvinnor ........................ 2 51—70 år ....................... 4 Städer 30—100 000 .............. 2 Städer/köpingar/landskomm. under 3 000 ........................... 3 31—50 år ....................... 2 Genomsnitt ..................... 2 Städer/köpingar 10—30 000 ....... 2 Städer/köpingar 3—10 000 ........ 3 Utb. folkskola ................... 3 Arbetare ....................... 3 16—30 år ....................... 3 Män ........................... 2 Jordbrukare .................... 4 Landskommuner över 3 000 ....... 4

3,25 3,09 3,06 3,05 3,04 3,02 3,00 2,95

2,95 2,94 2,94 2,91 2,86 2,85 2,85 2,84 2,78 2,78

temän och yngre föredrar modernare typer av dansmusik och gruppen stu- denter föredrar dessutom vissa mera komplicerade musikformer.

Näst gammal dansmusik utgör visor och ballader den populäraste musikfor- men. Tabell 4:2 visar emellertid att po- pulariteten är förankrad i helt andra befolkningsgrupper. De mest positiva finner man här bland de högre utbil- dade, bland tjänstemän och i större stä- der. Emellertid är siffrorna här myc- ket mera samlade kring genomsnitts- värdet än i förra tabellen, och i själva verket finns det ingen musikform som är så enhetligt bedömd genom hela svenska folket. Alla befolkningsgrupper är i hög grad positivt inställda till visor och ballader och alla uppvisar relativt få likgiltiga/tveksamma och negativt in— ställda. De yngre är något mindre posi- tiva än de äldre, men skillnaden är obe- tydlig.

Delvis torde denna allmänna upp- skattning bero på att olika personer ger benämningen visor och ballader ett olikartat innehåll. Repertoaren är

Tabell 4:3. Popularitetspoäng för modern dansmusik i olika befolkningsgrupper samt rangordning

16—30 år ....................... 1 Städer/köpingar 3—10 000 ....... 2 31—50 år ....................... 3 Utb. över folkskola .............. 3 Städer över 100 000 .............. 4 Arbetare ....................... 4 Kvinnor ........................ 4 Städer/köpingar 10—30 000 ....... 3 Tjänstemän ..................... 4 Städer 30—100 000 .............. 4 Städer/köpingar/landskomm. under 3 000 .......................... Genomsnitt ..................... 3 Utb. folkskola ................... 5 Män ........................... 3 Studenter ...................... 5 Landskommuner över 3 000 ....... 5 Jordbrukare .................... 5 51—70 år ....................... 7

3,22 2,93 2,88 2,85 2,83 2,81 2,81 2,79 2,77 2,76 2,75

2,75 2,74 2,68 2,57 2,52 2,15 2,13

mångsidig i synnerhet när det gäller texterna, medan däremot melodi och ackompanjemang i allmänhet följer en enkel och musikaliskt lättillgänglig form. Svaren på frågorna torde lika mycket eller kanske mera gälla texterna än musiken.

Innebörden i benämningen modern dansmusik torde däremot vara mera en- tydig. Det är den tredje musikformen i fråga om popularitet och även här — liksom för visor och ballader—samlas det största antalet svar kring alterna- tivet »tycker ganska bra om». Den störs- ta uppskattningen råder bland de yngre, den enda gruppen som sätter modern dansmusik på första plats i fråga om popularitet (se tabell 4:3). Bland de äldre är uppskattningen däremot be- tydligt mindre och gruppen 51—70 år placerar musikformen på sjunde plats, men de positivt inställda är dock fort— farande fler än de negativa (41 % posi- tiva, 28 % negativa och således 31 % likgiltiga/tveksamma — den största pro- centen för någon grupp). Detta är den första bland de hittills behandla—

de musikformerna som har en någor— lunda stor grupp av negativt inställ- da, särskilt bland äldre och bland jordbrukare, men i någon mån ock— så i landskommunerna och bland de högst utbildade. Att männen här lig- ger på en lägre popularitetssiffra än kvinnorna återspeglar endast det fak- tum att män överhuvud tycks vara nå— got mer försiktiga eller negativa i sina svar — deras poäng ligger lägre för tio av de elva musikformerna. Vad studen- terna beträffar är det visserligen få som stycker mycket bra om» modern dans- musik (15 %), men ovanligt många — mest för någon grupp — som »tycker ganska bra om» den (44 %). De högst utbildade tycker mera om andra musik- former, varför den moderna dansmusi— ken får nöja sig med en lägre placering på femte plats. Ett märkligt faktum är att både de minst och de mest utbil— dade är ljummare i sin uppskattning än mellankategorin (utbildning över folkskola), som har en relativt hög po- pularitetspoäng.

Strukturellt utmärks den moderna dansmusiken av en fast puls, men jäm- fört med den gamla dansmusiken är me— lodiken mera orolig och klangen ofta tränare. Beteckningen »frän» används här för att ange en avvikelse från en relativt jämn, inte för stark, likformig »normal» klang i riktning mot mindre jämnhet, större tonstyrka och flera klangskiftningar. En sådan musik bry- ter, kan man säga, mot ordningen och regelbundenheten i den gamla dans- musiken men bibehåller ändå sin ka— raktär av dansmusik, och den tilltalar därigenom de yngre. De äldre uppfattar däremot denna inbrytning» som något hotande och reagerar med ökad negativ attityd. Det bör observeras att de yngre däremot inte är negativa mot gammal dansmusik.

Den fjärde formen är spelmansmusi—

Tabell 4:4. Popularitetspoa'ng för spel- mansmusik i olika befolkningsgrupper samt rangordning

3,04 51—70 år ....................... 3 3,04 Jordbrukare .................... 3 2,99 Städer/köpingar/landskomm. under

3 000 .......................... 2 2,87 Utb. folkskola ................... 2 2,86 Arbetare ....................... 2 2,86 Landskommuner över 3 000 ....... 3 2,72 Kvinnor ........................ 6 2,68 Genomsnitt ..................... 4 2,64 Städer/köpingar 3—10 000 ........ 5 2,64 Städer/köpingar 10—30 000 ....... 4 2,64 Män ....................... . . 4 2,62 31—50 år ....................... 6 2,60 Städer 30—100 000 .............. 6 2,47 Städer över 100 000 .............. 5 2,46 Tjänstemän ..................... 6 2,38 16—30 år ....................... 6 2,29 Utb. över folkskola .............. 8 1,89 Studenter ...................... 10 ken. Popularitetspoängen visas i tabell

4:4. På det hela taget överensstämmer bilden med den som visas av gammal danmusik (se tabell 4:1). Siffrorna är här dock något lägre men visar unge- fär samma fördelning i fråga on de olika befolkningsgrupperna. Även spel- mansmusiken är framför allt omtyckt av landsortens befolkning och särskilt av äldre och av jordbrukare men också av arbetare och personer med folk- skoleutbildning. Alla dessa placerar Spelmansmusiken på andra eller tredje plats, och då närmast efter gammal dansmusik och endera visor och halla- der eller andliga sånger. Den mest mar- kanta skillnaden gentemot tabell 4:1 är att gruppen studenter visar en på— fallande liten uppskattning av spel- mansmusiken. Det är i själva verket första gången vi i dessa tabeller stöter på en andel negativt inställda (31 %) som är större än andelen positivt in- ställda (30 %) inom samma befolk- ningskategori. Även gruppen yngre. lik— som tjänstemän och storstadsbefolk- ningen, är förhållandevis kallsirniga mot spelmansmusik.

Spelmansmusiken uppvisar vissa lik-

heter med den gamla dansmusiken från renodlat musikalisk synpunkt. Skillna- derna ligger främst i en något fränare klang, en ibland något otydligare rytm och en ålderdomlig, ornamenterad me- lodibildning. Den sista skulle i och för sig kunna närma Spelmansmusiken till 1700—talets klassiska musik, som upp— skattas högt av gruppen med högre ut- bildning, men »allmogedragen», främst kanske den »sträva» fiolklangen, står i motsättning till de ideal av finslipad, nyanserad klang, som råder i denna grupp. Å andra sidan accepterar grup- pen den moderna dansmusiken, som inte heller utmärker sig för någon sär— skilt nyanserad klang. Men den mo- derna dansmusiken associeras till den moderna dansen, som ju är en socialt viktig form av samvaro, medan spel- mansmusiken representerar en numera icke aktuell kultur, sett ur de högre utbildades och ur de större städernas synvinkel.

Den femte musikformen i populari- tetslistan är andliga sånger, och attity- derna inför denna redovisas i tabell

Tabell 4:5. Popularitetspoäng för andliga sånger i olika befolkningsgrupper samt rangordning

Jordbrukare .................... 2 51—70 år ....................... 2 Kvinnor ........................ 3 Landskommuner över 3 000 ....... 2 Städer/köpingar/landskomm. under 3 000 .......................... 31—50 år ....................... 5 Utb. folkskola ................... 4 Städer/köpingar 3—10 000 ........ 4 Genomsnitt ..................... 5 Arbetare ....................... 5 Städer 30—100 000 .............. 5 Städer/köpingar 10—30 000 ....... 6 Städer över 100 000 .............. 7 Tjänstemän .................... 7 Män ........................... 6 Utb. över folkskola .............. 7 Studenter ...................... 8 16—30 år ....................... 8

3,26 3,18 2,93 2,93 2,92

2,78 2,78 2,69 2,65 2,65 2,61 2,52 2,37 2,36 2,36 2,33 2,08 1,94

4:5. Här gäller säkerligen samma för- behåll som i fråga om visor och balla- der, nämligen att texterna är i ganska hög grad avgörande för inställningen. En jämförelse med förhållandena i fråga om visor (tabell 4:2) visar intressanta olikheter. Andliga sånger uppskattas främst av befolkningen i landsorten och av jordbrukare, liksom av äldre, medan visorna i första hand är omtyckta av de högre utbildade och av storstädernas befolkning, men även här av äldre. Alla kategorier är dock starkt positiva gent- emot visor, medan likgiltigheten/tvek- samheten inför andliga sånger är stor hos alla med utbildning över folkskola — hos studentgruppen är det rentav 49 % som »tycker varken bra eller illa om» andliga sånger. Den enda grupp som visar relativt stor negativ attityd är de yngre. Här är de negativa (31 %) rentav fler än de positiva (30 %).

Inställningen till operettmusiken vi- sas i tabell 4:6. Det är den sista av de sex musikformer som kan räknas till de mera populära. Anhängarna till den— na musikform finns framför allt i de

Tabell 4:6. Popularitetspoäng för operett- musik i olika befolkningsgrupper samt rangordning

Städer över 100 000 .............. 2 Studenter ...................... 3 Tjänstemän ..................... 2 Städer 30—100 000 .............. 3 Utb. över folkskola .............. 2 31—50 år ....................... 4 Kvinnor ........................ 5 51—70 år ....................... 5 Genomsnitt ..................... 6 Städer/köpingar 10—30 000 ....... 5 Städer/köpingar 3—10 000 ........ 6 Utb. folkskola ................... 6 Män ........................... 5 Arbetare ....................... 6 16—30 år ....................... 7 Städer/köpingar/landskomm. under 3 000 .......................... Jordbrukare .................... 6 Landskommuner över 3 000 ....... 6

».

mmmwbowo qomwmmm—

'.

mma: OMG:

större städerna, bland tjänstemän och bland personer med utbildning över folkskola inklusive studenter. Ett märk- ligt drag är att både äldre och yngre uppskattar operettmusik mindre än de medelålders. Alla dessa drag framträder ännu tydligare när man undersöker vil- ka som besvarat alternativet »tycker mycket om». Storstadsbefolkningen kommer här främst med 43 %, tätt följd av städer med 30 000—100 000 invånare (42 %), tjänstemän (39 %), gruppen 31 —50 år (37 %) och gruppen med ut- bildning över folkskola men ej student- examen (37 %). Flera av dessa grupper placerar operettmusiken på andra plats i fråga om popularitet (se tabellen), en- dast föregången av visor och ballader. Både när det gäller ålder och utbild- ning är det mellangruppen som upp- skattar musikformen mest. Landsbyg- dens befolkning, liksom de yngre, är däremot inga anhängare av operettmu- siken. De uttrycker till och med en märkbar negativ attityd (31 % i lands- kommuner och 28 % för de yngre),

Operettmusiken är den enda av de hittills berörda sex musikformerna som uppvisar bestämda likheter med den klassiska musiken (närmast av 1800- talstyp). Den använder sig av orkester av klassisk typ och sångare med kon- sertmässig skolning, och även de musi- kaliska formerna ligger ofta nära den seriösa musikens. Skillnaden är närmast den att formerna är enklare, rösterna mindre voluminösa, orkesterbehand— lingen mera schablonmässig. Musiken är således lättillgänglig och dess om- tyckthet kräver ingen speciell annan förklaring. Däremot är det av intresse att försöka komma underfund med var- för vissa grupper tycker mindre om operettmusik. I fråga om de yngre är deras intresse för dansmusik, både mo-

dern och gammal, liksom för popmusik och jazzmusik och även visor, så pass stort att det undantränger operettmu— siken, som kommer först på sjunde plats» för denna befolkningsgrupp. De yngre föredrar musikformer med utpräglad rytm, något som ju ofta saknas i ope— rettmusik. Landsbygden visar en lägre- uppskattning av musikformen än de yngre, men de placerar den dock på sjätte plats liksom genomsnittet av be- folkningen. Troligen är operettexterna, med deras lätt frivola eller sentimen- tala ton, av en viss betydelse för den ringa uppskattningen av själva musik- formen.

Den andra gruppen av musikformer, som omfattar de fem mindre populära musikformerna, inleds med klassisk mu- sik, som har den högsta popularitets- poängen inom gruppen. Siffrorna för de olika befolkningsgrupperna skiftar ganska kraftigt, som framgår av tabell 4:7. De flesta siffrorna håller sig om- kring siffran 2, och en detaljgransk- ning visar att majoriteten av befolk- ningen tycker »ganska bra» eller »gans- ka illa» eller »varken bra eller illa» om klassisk musik. Inte mindre än 77 %

Tabell 4:7. Popularitelspoäng för klassisk musik i olika befolkningsgrupper samt

rangordning

3,10 Studenter ...................... 2 2,53 Utb. över folkskola .............. 5 2,48 Tjänstemän ..................... 5 2,44 Städer över 100 000 .............. 6- 2,39 51—70 år ............... 6 2,34 Städer 30—100 000 .............. 7 2,32 Kvinnor ........................ 7 2,28 31—50 år ....................... 7 2,18 Genomsnitt ..................... 7 2,13 Städer/köpingar 3—10 000 ........ 8 2,10 Städer/köpingar 10—30 000 ....... 9' 2,07 Jordbrukare .................... 7 2,05 Män ........................... 9' 1,98 Landskommuner över 3 000 ....... 8 1,95 Utb. folkskola ................... 8 1,95 Städer/köpingar/landskomm. under

3 000 .......................... 9 1,90 Arbetare ........ 9 1,87 16—30 år ....................... 9

tillhör dessa »ljumma». Endast 9 % av befolkningen »tycker mycket illa om» klassisk musik medan 14 % »tycker mycket bra om» den. Ett mycket mar- kant undantag från genomsnittet och från alla andra befolkningsgrupper ut- gör de högst utbildade. Studenterna pla- cerar klassisk musik på andra plats bland musikarterna, de övriga grup- perna på femte till nionde. 45 % av stu- denterna »tycker mycket bra om» denna musik och endast 1/2 % »tycker mycket illa om» den, Om man ser till övriga delar av befolkningen visar det sig att klassisk musik mest uppskattas i större städer, av personer med utbildning över folkskola, av tjänstemän och äldre och medelålders. När man kommer till landsbygdens befolkning, arbetare och personer med endast folkskoleutbild- ning överväger den negativa inställ- ningen något över den positiva, hos arbetare tex 36 % negativa mot 30 % positiva. Ännu tydligare framträder den negativa inställningen hos de yngre (38 % negativa mot 29 % positiva). Bå— de arbetare och yngre placerar den klas- siska musiken på nionde plats och en- dast modern klassisk musik och opera- musik är ännu mer negativt bedömd.

Den klassiska musiken bygger —— om man ser det ur allmänt strukturell syn- punkt —- på en grund av förhållande- vis regelbunden och jämn rytm, melodi och klang. Men därtill kommer en rik differentiering och nyansering, som be- står i rytmiska, melodiska och klang- liga förändringar bort från det enkla och okomplicerade »normalläget». För- ståelsen av klassisk musik grundar sig inte minst på en förståelse av den konst- närliga avsikten med dessa avvikelser och dessa nyanseringar. Förståelsen lig- ger inte i första hand på det rent för- ståndsmässiga planet utan på det intui- tiva och känslomässiga. Man kan således .säga att den klassiska musiken ytligt

sett är relativt lättillgänglig, men att en djupare och mera varaktig förståelse innebär en viss skolning, en viss kon- centration på musikens nyanser, en viss anspänning eller ansträngning från lyss- narens sida. »Förståelse» av klassisk musik innebär då att denna anspän- ning ger någon form av »utdelning», någon form av tillfredsställelse över åhörandet.

Att gruppen studenter avviker så mar- kant från övriga grupper i sin upp- skattning av klassisk musik torde bero på att denna grupp har fått en skolning som gör den särskilt mottaglig för musi- kens differentierade uttrycksmedel. Ut- trycket »skolning» bör därvid inte upp- fattas så att gruppen med högre utbild- ning skulle vara speciellt skolad i fråga om musikteori eller musikhistoria eller ens musiklyssnande. Med den obetyd- liga utbildning på detta område som förefunnits i skolorna torde detta inte vara fallet. Skolningen ligger i stället i en större vana till koncentration, en större vana att observera nyansskillna- der och en större förmåga att uppfatta den i viss mån abstrakta konstnärliga

Tabell 4:8. Popularitetspoäng för popmu— sik i olika befolkningsgrupper samt rang- ordning

16—30 år ....................... 2 Arbetare ....................... 7 Städer/köpingar 3—10 000 ........ 7 Städer/köpingar 10—30 000 ....... 7 Utb. över folkskola .............. 9 Städer/köpingar/landskomm. under 3 000 .......................... 7 Utb. folkskola ................... 7 Kvinnor ........................ 8 Genomsnitt ..................... 8 Män ........................... 8 Landskommuner över 3 000 ....... 7 Städer över 100 000 .............. 10 Tjänstemän ..................... 10 Städer 30—100 000 .............. 9 31—50 år ....................... 9 Studenter ...................... Jordbrukare .................... 51—70 år .......................

3,00 2,26 2,25 2,22 2,21 2,17

2,12 2,12 2,09 2,06 2,05 2,03 2,00 1,99 1,93 1,66 1,56 1,42

idé som ligger bakom ett musikverk. Denna allmänna skolning kommer ock- så till användning vid musiklyssnandet.

Man torde också kunna anta att för- ståelsen för klassisk musik i viss ut— sträckning är ett resultat av en mognad och erfarenhet som kommer med åren. Hos de yngre, som ju visar den minsta uppskattningen, framträder en stark förkärlek för rytmiska och föga nyan— serade musikformer, vilket undanträng- er den klassiska musiken. Redan'i grup— pen medelålders har de mest extrema rytmiska musikformerna —- jazzmusik" och popmusik — förvisats till åttonde och nionde plats, således efter klassisk musik, som intar sjunde plats.

Inställningen till popmusiken visas i tabell 4:8. Genomsnittligt uppskattas musikformen mindre än'klassisk musik, men variationerna i attityd är de största som förekommer för någon musikform. Framför allt uppvisar åldersgrupperna mycket stora skillnader. De yngre är överväldigande positiva (74 %), och de äldre är nästan lika tydligt nega- tiva (53 %), medan de medelålders vä— ger mera jämnt mellan positiva och

Tabell 4:9. Popularitelspoäng för jazzma- sik» i olika befolkningsgrupper samt rang-'

ordning

2,67 Studenter ...................... 4 2,48 16—30 år ....................... 5 2,38 Utb. över folkskola .............. 6 2,26 Tjänstemän ..................... 8 2,21 Städer över 100 000 .............. 8 2,17 31—50 år ....................... 8 2,16 Städer 30—100 000 .............. 8 2,14 Städer/köpingar 10—30 000 ....... 8 2,09 Män ........................... 7 2,07 Genomsnitt ..................... 9 2,05 Städer/köpingar 3—10 000 ........ 9 2,04 Kvinnor ........................ 9 1,98 Städer/köpingar/landskomm. under

3 000 .......................... 8 1,96 Arbetare ....................... 8 1,90 Utb. folkskola ................... 9 1,83 Landskommuner över 3 000 ....... 9 1,60 Jordbrukare .................... 10 1,56 51—70 år ....................... 10

en något mindre andel negativa (37 %. positiva, 36 % negativa). De yngre pla— cerar popmusiken på andra plats, efter modern dansmusik, medan de äldre stäl- ler den på sista plats, liksom grupperna studenter och jordbrukare. Musikfor- men lämnar relativt få likgiltiga eller tveksamma (endast 22,5 % i genom- snitt) och i de flesta befolkningsgrup— perna finns en ganska stor grupp med positiv inställning men också en näs— tan lika stor grupp med negativ in- ställning.

Förklaringen till popmusikens starka förmåga att engagera i positiv eller ne- gativ riktning torde ligga i att denna musikform förenar en enkel melodi och en enkel, nästan primitiv rytm, med en relativt från och oslipad klang. Enkel-' heten gör musiken lättillgänglig, men fränheten utgör ett —— om man så vill ——- aggressivt drag, som tilltalar ungdo- mar men stöter bort äldre. Därtill kom- mer säkerligen också de sociala mönster som hör till popmusiken idoldyrkan, extravagant klädsel, prägeln av eng- elskt-amerikanskt importgods.

Den tredje musikformen i gruppen av mindre populära musikformer är jazz- musiken (se tabell 4: 9). I de flesta be- folkningsgrupperna är andelen som »tycker varken bra eller illa om» den- na musik ganska stor (genomsnittligt 34,5 %). Även andelarna som tycker »ganska bra» och »ganska illa» om jazzmusik är rätt stora och tillsam— mans utgör dessa tre »ljumma» svars- alternativ 78 % av befolkningen, vilket påminner om situationen för klassisk musik (med 77 % ljumma). Även i fråga om utbildningsgrupperna påminner de båda musikformerna om varandra, eftersom studenterna i båda fallen är de mest entusiastiska och de folkskole— utbildade de minst uppskattande. Där- emot är åldersgrupperna- helt omkasta-'

de. Jazzmusiken uppskattas mest av de yngre, medan de äldre tvärtom är starkt negativa (44 %). Liksom jordbrukarna placerar de musikformen på näst sista plats. Jazzmusiken är för övrigt den enda musikform där männen uppvisar en högre popularitetspoäng än kvin- norna. Skillnaden är siffermässigt inte så stor, men eftersom männen alltid annars har lägre poängsiffror än kvin- nor innebär dock detta relativt sett att jazzmusiken uppskattas i ovanligt hög grad av män, som ju också sätter den på sjunde plats, medan kvinnorna pla- cerar den på nionde.

Jazzmusiken har något av samma ihärdiga rytm och fräna klang som popmusiken, vilket torde förklara att den främst uppskattas av de yngre. Men den har också ofta en melodisk och rytmisk komplikation som närmar den till den seriösa musiken, vilket bidrar att göra den uppskattad av de högre ut- bildade (se det tidigare resonemanget angående klassisk musik). För de sist- nämnda kommer jazzen som fjärde mu- sikform i fråga om popularitet (efter visor, klassisk musik och operettmusik, alltså före både gammal och modern

Tabell 4:10. Popularitelspoäng för opera— musik i olika befolkningsgrupper samt rangordning

Studenter ...................... 6 Städer över 100 000 ............. 9 Utb. över folkskola .............. 10 * Tjänstemän .................... 9 51—70 år ...................... 8 Städer 30—100 000 .............. 10 Kvinnor. ...................... 10 31—50 år ...................... 10 Genomsnitt ..................... 10 Städel/köpingaå 3—10 000 ....... 10 Jordbrukaie .................... 8 Städer/köpingar 10—30 000 ....... Män ........................... Utb. folkskola .................. 10 Städer/köpingar/landskomm. under 3 000 .......................... 10 Arbetare ....................... 11 Landskommuner över 3 000 ...... 11 16#30 år ...................... 11

2,52 2.14 2.08 2,07 1,99 1,98 1,93 1,88 1,77 1,70

dansmusik), medan popmusiken har förvisats till sista plats. Även för de äldre är popmusiken den minst popu- lära musikformen, men då i sällskap just med jazzmusiken.

Den näst impopuläraste musikformen bland de elva undersökta är operamu- sik, för vilken redogöres i tabell 4:10. Det är den första för vilken genomsnit- tet ligger under siffran 2, dvs. där den negativa inställningen (42 %) är betyd— ligt starkare uttalad än den positiva (28 %) för riksgenomsnittet. I fråga om klassisk musik var förhållandet omvänt (27 % negativa, 40 % positiva). Särskilt impopulär är operamusiken hos yngre, hos folkskolebildade och hos befolk- ningen i landsorten, jordbrukare och arbetare. Flera av dessa grupper place- rar musikformen på sista plats. Tvärtom är den förhållandevis omtyckt av grup- perna med mera utbildning, särskilt studenterna, som sätter den på sjätte plats, samt i någon mån av storstäder- nas befolkning och av tjänstemän, för vilka andelen positiva något överstiger andelen negativa. En intressant detalj framträder om man närmare skärskå- dar svaren på svarsalternativet »tycker mycket illa om» för de olika musikfor— merna. Det visar sig att operamusiken här uppnår den högsta procenten (18 %), varvid yngre och arbetare tycks ha särskilt utpräglad motvilja. Strax efter följer popmusiken (17 %), avskydd främst av äldre, samt modern klassisk musik (16 %).

Operamusik karakteriseras bland an- nat av en utpräglad strävan efter stark musikalisk effekt, vilket inte minst in- nebär en rik klanglig differentiering. Särskilt den starka vokalklangen har mycket av vad som här har kallats frän klang. Operamusiken kräver förståelse för de rika nyanserna i denna vokal-

klang. Men den kräver också att man accepterar och även uppskattar den spe- ciella teaterform som den representerar med sång i stället för tal, en ytterst stiliserad aktion och en handling som lätt verkar karikatyrmässig. En förstå- else för den dramatiska och teatermäs- siga riktigheten i operaformen kräver en viss grad av abstraktion från van— liga naturalistiska föreställningar. Den sjungna teatern med sina recitativ, arior, ensembler och orkesterbeledsag- ningar har en egen konstnärlig logik, som i viss mån måste »läras». Operamu- siken kan naturligtvis också framföras separat och utan direkt samband med den sceniska handlingen. Då framträ— der dess likhet med den klassiska mu- siken i flera avseenden. Men den dju- paste motiveringen till operamusiken ligger i själva teaterformen med dess krav på starkt utspel. Den gör därför full effekt endast i teatersalongen. Dessa egenskaper hos operamusiken torde förklara varför de högre utbildade visar den största uppskattningen. De har lärt sig att behärska den grad av abstraktion som krävs för en riktig för- ståelse, och de uppskattar också de

Tabell 4:11. Popularitetspoäng för modern klassisk musik i olika befolkningsgrupper samt rangordning

1,97 Studenter ...................... 9 1,77 Städer över 100 000 .............. 11 1,74 Tjänstemän ..................... 11 1,73 51—70 år ....................... 9 1,73 Utb. över folkskola .............. 11 1,71 Kvinnor ........................ 11 1,67 Städer 30—100 000 .............. 11 1,65 Jordbrukare .................... 9 1,63 Genomsnitt ..................... 11 1,60 31—50 år ....................... 11 1,60 Städer/köpingar 3—10 000 ........ 11 1,57 Städer/köpingar 10—30 000 ....... 11 1,55 Utb. folkskola ................... 11 1,54 16—30 år ....................... 10 1,54 Landskommuner över 3 000 ....... 10 1,53 Städer/köpingar/landskomm. under

3 000 .......................... 11 1,51 Män ........................... 11 1,50 Arbetare ....................... 10

nyanseringar som operamusiken före- ter. Operamusik och klassisk musik har som nämnts åtskilliga gemensamma egenskaper, men operamusiken har ge— nerellt sett en något fränare klang och en något högre grad av abstraktion i sin konstnärliga motivering. Detta tor- de vara orsaken till att de högst utbil- dade visar en lägre uppskattning av operamusik än av klassisk musik. Och ändå är denna befolkningsgrupp den enda som visar en verklig uppskattning av dessa två musikformer, fastän man i fråga om klassisk musik kan iaktta en relativt god uppskattning också i andra kretsar. Att arbetare och yngre är så pass negativa gentemot Operamusik tor- de inte så mycket bero på det klangliga, eftersom man i andra musikformer tvärtom uppskattar en viss grad av från- het. I stället torde man sakna förståelse för motiveringen bakom och meningen med de starka musikaliska effekterna och det teatermässiga i operamusiken. Man kan också säga, att denna musik saknar det som dessa befolkningsgrup— per uppskattar, nämligen rytmisk fast- het, melodisk enkelhet och klanglig lik- formighet, egenskaper som man kun— de sammanfatta i begreppet stabilitet. Dansmusik och popmusik är — enligt denna definition —— stabil, medan ope- ramusik är fluktuerande, orolig, insta- bil. Så länge man inte förstår och upp- skattar orsaken till denna instabilitet, måste den uppfattas som något främ- mande, störande, motbjudande.

Den minst populära bland de elva musikformerna är »modern klassisk mu- sik», en term som använts i stället för de kanske riktigare »modern seriös mu- sik» eller »nutida konstmusik» e dyl, vilka visat sig vara svårare att förstå vid enkäter. Popularitetspoängen åter- ges i tabell 4. 11. Av svenska folket stäl-

ler sig 44 % negativa och endast 19 % positiva, och opinionen är förhållande- vis enhetlig, eftersom alla befolknings- grupper placerar musikformen på nå- gon av de tre sista platserna. En lika enhetlig bedömning, fast i positiv rikt- ning, kan bara visor och ballader upp- visa. Vissa befolkningsgrupper har en ganska stor andel som tycker »varken bra eller illa om» modern klassisk mu- sik. Särskilt gäller detta landsbygdens befolkning, jordhrukare och äldre. Del- vis får man kanske tolka detta som ett tecken på att musikformen inte är särskilt välbekant, varvid man i stället uttrycker sin neutralitet genom att välja det nämnda svarsalternativet. De båda grupperna _ jordbrukare och äldre har däremot större kunskap om popmu- sik och jazz, inför vilka de intar en tydligare negativ inställning. De mest positiva gentemot modern klassisk mu- sik är de högre utbildade, även om an- delen positiva (34 %) inte överstiger andelen negativa (36 %).

Den moderna klassiska musiken skil- jer sig från äldre klassisk musik genom att den uppvisar en större melodisk, rytmisk, harmonisk och klanglig kom- plikation, om därmed —— som tidigare nämnts avses avvikelse från enkla och regelbundna traditionella mönster. Ibland uppnår denna musik rentav vad man kunde kalla frånvaron av rytm, melodi eller harmonik, varvid således endast det klangliga och formella ele- mentet återstår. Ibland uppnås också en ganska hög grad av klanglig frän- het. Emellertid är den moderna klas- siska musiken ingen enhetlig företeelse. Hos vissa tonsättare finner man exem- pelvis en utpräglad motorisk rytm, som på ett elementärt sätt appellerar till känslan för rytm. Men ofta fordrar den- na musik -— liksom operamusiken —— en viss skolning och en viss abstrak- tionsförmåga. Lyssnaren måste bland

annat abstrahera från de elementära traditionella musikaliska tankebanorna, han måste förstå att denna musikform syftar mot nya typer av musikupplevel- ser. En skolning av detta slag är natur- ligtvis inte som redan påpekats detsamma som en musikteoretisk skol- ning, utan en successiv tillvänjning till nya typer av upplevelser på det este- tiska området.

Kanske framför allt genom detta krav på abstraktion och skolning visar sig den moderna klassiska musiken vara lättast tillgänglig för de högre utbil- dade. Det tycks också vara så att mil— jön i de stora städerna befrämjar sma- ken för denna musikform, vilket kanske inte bara beror på att de högre utbil- dade dras till storstäderna utan också på vissa andra faktorer, som torde vara svåra att analysera. Märkligt är i detta sammanhang att det inte föreligger nå- gon större skillnad mellan åldersgrup- perna, något som annars förekommer i fråga om alla de övriga musikfor- merna.

4.3 Utredningen

De anförda popularitetspoängen, som i det föregående samlats i elva tabel— ler, anger på sitt sätt ett slags relation mellan en befolkningsgrupp och en mu— sikform. Man skulle också grafiskt kun— na presentera musikformerna i förhål- lande till en bestämd befolkningsgrupp, så att man angav formernas avstånd i proportion till gruppens uppskattning: ju större uppskattning, dess kortare av- stånd, och vice versa ju mindre upp- skattning, dess längre avstånd. Detta kan göras för varje befolkningsgrupp. Man frågar sig sedan om det är möjligt att sammanfoga alla dessa diagram till ett enda diagram, till ett slags karta över

endl. sånger

__ 51 - 70 ÄR UTB. FOLKSK.

UTB . ÖV. FSK

16-50ÅR

POP- musik

_— klass. opera.- J ORDBRUK. musik musik KVINNOR * visor och STUDENTER : ball. 31 - 50 ÅR TJANSTEMAN

jazz- musik

de olika musikformerna, så konstrue- rad att man kan lägga in de olika under- sökta befolkningsgrupperna. Det visar sig nu, vilket ingalunda är något själv- klart, att det faktiskt går att konstruera ett sådant tvådimensionellt diagram, åt— minstone om man företar en del juste- ringar och kompromisser. Det återgivna diagrammet visar i de flesta avseen- den någorlunda riktiga relativa positio— ner för befolkningsgrupper och musik- former. Naturligtvis får man inte ta det för mer än vad det är: en grafisk sam- manfattning av de förut redovisade atti- tyderna.

I diagrammet har inte gruppering- arna enligt ortsstorlek tagits med, för att inte onödigtvis ytterligare kompli— cera bilden. De införda grupperna är kvinnor och mån, de tre åldersgrup- perna, socialgrupperna arbetare, tjäns- temän och jordbrukare samt de tre utbildningsgrupperna. Att diagrammet över huvud går att inrätta med bibehål- lande av någorlunda riktiga relationer mellan samtliga befolkningsgrupper och musikformer tyder på att det bör fin- nas ett reellt samband mellan musik- formernas musikaliska struktur och be- folkningens sociala struktur.

Den mest framträdande lodräta di- mensionen i befolkningens gruppering är åldern med de yngsta nertill och de äldsta upptill i diagrammet. Den tyd- ligaste vågräta dimensionen är bunden till utbildningen med de lägst utbildade till vänster och de högst utbildade till höger. Indelningen i arbetare, jordbru- kare och tjänstemän torde i rätt stor utsträckning betingas av de redan nämn- da dimensionerna. Jordbrukare har en högre genomsnittsålder än tjänstemän- nen, arbetare har i regel lägre utbild- ning än tjänstemän.

Vad musikformerna beträffar kan man iaktta en tydlig vågrät dimension i diagrammet. Graden av nyansrikedom och komplikation i den musikaliska strukturen växer ju längre åt höger man kommer, medan de enklare och regel- bundnare formerna återfinns till väns— ter. De båda musikformerna andliga sånger samt visor och ballader utgör dock undantag, eftersom de som regel har en tämligen enkel struktur men ändå vid diagrammets konstruktion in- tagit positionen mellan de fyra dans- musikbetonade formerna till vänster och de mera konstmusikaliska formerna till höger. Visor och ballader måste nämligen — enligt popularitetspoängen —— inta en central position, eftersom alla befolkningsgrupper har en ganska utpräglad positiv inställning till musik- formen. Men man måste också säga att visor och ballader, liksom andliga sång- er, intar en särställning genom att tex- ten har större betydelse än i några andra musikformer. De är i själva ver- ket inte renodlade musikformer utan snarare en stor repertoar av lättillgäng- liga dikter med melodi, där var och en kan hitta något som passar hans smak.

Något svårare är att precisera en lod- rät musikalisk dimension i diagrammet. Huvudsakligen tycks den innebära gra- den av modernitet, med de modernaste

formerna nertill. Detta sammanfaller i viss män med en accentuering av ryt- men, varvid den mest accentuerade, hårdaste rytmen återfinns nertill i popmusiken i enklare form och i jazz och modern klassisk musik i mera kom- plicerad form.

En jämförelse mellan de två syste- men visar ett klart och tydligt samband särskilt på följande punkter.

När man går från lägre till högre åldersgrupper, kan man iaktta en allt- mer positiv inställning mot äldre, tra- ditionella musikformer och en alltmer negativ inställning gentemot moderna, rytmiskt accentuerade musikformer. El- ler uttryckt på annorlunda sätt: när man går från högre till lägre ålders- grupper möter man en alltmer positiv inställning till moderna musikformer och en alltmer negativ inställning till äldre musikformer. Detta gäller särskilt markant i fråga om de fyra dansmusi- kaliska formerna till vänster i diagram- met.

Om man går från grupper med lägre till sådana med högre utbildning, visar sig en alltmer positiv inställning till de mera komplicerade musikformerna och en mer negativ inställning till de mindre komplicerade. Likaså visar sig, om man går från högre till lägre utbild- ning, en alltmer positiv inställning till de mindre komplicerade, dansmusika- liska formerna, och en mer negativ in- ställning till de mera komplicerade, konstmusikaliska formerna.

Här har endast ett urval av materia- let i den sociologiska undersökningen presenterats. En utförligare och veten- skapligt mera stringent framställning finns i bilagan »Musikvanor i Sverige».

I det ovanstående har också, vilket inte sker i bilagan, vissa resonemang angående musikformernas musikaliska

struktur genomförts, och i anslutning därtill har också det sist anförda dia— grammet tolkats så att det ger uttryck för ett visst samband mellan musika- lisk och social struktur. Diagrammet uppvisar endast det faktiska nuläget i fråga om attityder och säger egentligen ingenting om individens musikaliska utveckling. I den sociologiska under- sökningens andra etapp (se avd. 2.3 i bilagan) kommer uppmärksamheten att riktas mot detta problem. Resultaten av denna del av undersökningen kom- mer utan tvekan att bliva av stort in- tresse för den fortsatta rikskonsertverk- samheten.

De faktorer som bestämmer indivi- dens musikaliska utveckling torde hu- vudsakligen vara av fyra olika slag.

1. För det första genomgår varje in- divid olika åldersstadier, som vart och ett kan antas ha en naturlig motsvarig- het i vissa musiktyper. Den enkla ram- san fordrar ingen större grad av mog- nad, vilket däremot de dansmusikaliska formerna och ännu mer den klassiska musiken och andra mera komplicerade musikformer gör.

2. Varje individ växer upp i sin spe- ciella miljö, som befrämjar smaken för vissa musiktyper och kanske hindrar vissa andra att göra sig gällande. Byte av miljö kan också medföra en föränd- ring i musiksmaken.

3. Olika människor har olika anlag. I de flesta människors begåvning lig-. ger också en »normal» mottaglighet för rytm och melodi, dvs en mottaglighet för de musikaliska uttrycksmedlen i de- ras enklare och inte alltför nyanserade utformning. Hos en del är den musika- liska känsligheten större, hos vissa finns en utpräglad »musikalitet» och hos någ- ra få en fullt utbildad specialbegåvning.

4. Högre utbildning tycks befrämja förståelsen för de mera komplicerade musikformerna. Detta torde, som förut

antytts, kunna återföras på det förhål- landet att dessa musikformer innehåller moment av abstrakt natur, och att det därför fordras en speciell träning för att komma fram till en riktig uppskatt- ning av dem. Denna träning ligger fram- för allt på det allmänkulturella området och innebär ett uppövande av sinnet för nyanser och för suggestionen i en konst- närlig idé. Detta estetiska sinne finns kanske latent i lika mån inom alla be- folkningsgrupper, men dess utveckling befrämjas troligtvis kraftigt både av en gynnsam miljö och av en högre utbild- ning.

I dagens svenska samhälle är det för- hållandevis väl sörjt för den högre ut- bildningen, även om i och för sig många förbättringar skulle kunna göras. Den estetiska sidan är visserligen inte så väl tillgodosedd i praktiken som man kun- de önska, men å andra sidan är just den allmänkulturella träningen också av stor betydelse som befrämjare av estetiska upplevelser. Omräknat i reella befolk- ningssiffror är det mycket stora grup- per som har intresse för de olika mu- sikformerna. Till och med den minst populära musikformen, modern klassisk musik, har en grupp på 19 % positivt inställda bland befolkningen, d v s cirka 1 miljon människor i Sverige (över 15 år).

Men latent intresse är naturligtvis inte detsamma som aktivt konsertbesök. Hos varje människa finns många latenta in- tressen, och vilket som blir bestäm- mande i ett givet tillfälle beror på en rad olika faktorer.

Rikskonserterna har framför allt möj- lighet att göra insatser som berör punk- terna 1 och 2 ovan. De kan på olika sätt befrämja en gynnsam musikalisk »miljö» genom konsertarrangemang av olika slag. En viktig tanke är därvid också att anknyta dessa arrangemang till lokala och regionala organisationer

av olika slag, så att konserterna fram- står som samhällelig angelägenhet. Skolkonserterna ger en särskild möj— lighet att också knyta an till olika ål- dersstadier. Här kan kanske den allra största insatsen göras inte bara att ska-

pa en gynnsam och åldersanpassad mu- sikalisk »miljö» utan också på ett tidigt stadium väcka intresse för en mångsi- dig repertoar, för goda konstnärliga prestationer och överhuvud för kultu- rell aktivitet.

AVDELNING 5

Rikskonsertverksamhetens utbyggnad och framtida gestaltning

Utredningen har under avd. 2 i detta betänkande (s. 41—50) ovan angivit den allmänna kulturpolitiska motive- ringen för ett ökat samhälleligt stöd till kulturlivet. De ekonomiska, geografiska och sociala hinder som hitintills fun- nits för ett allmännare deltagande från allmänhetens sida i de kulturella akti- viteterna bör brytas, på samma sätt som hindren för en ändamålsenlig och efter individernas förutsättningar tillpassad skolundervisning har kunnat undan- röjas genom grundskolan och dess på- hyggnader. Kulturvärdena är och mås- te vara en tillgång för alla medborgare. Det är samhällets uppgift att underlätta för medborgarna att tillägna sig dessa värden, så långt detta är möjligt. Detta kräver en mängd olika insatser från samhällets sida, vilka kommer att berö- ra såväl de organisatoriska förutsätt- ningarna för redan befintliga kulturin— stitutioner som innehållet och inrikt- ningen i den verksamhet de bedriver.

5.1. Mål

Genom olika sociologiska undersök- ningar, som företagits under de senare åren, har man kunna bekräfta, att olika befolkningsgrupper uppvisar vä- sentligt olika attityder till musiken som konstart. I stor utsträckning kan dessa skillnader hänföras till rådande olik-

heter i utbildningshänseende; en kort- varig skolutbildning ger utslag i ett bristande eller obefintligt intresse för musiken som konstart. Vanan att bo- söka konsertevenemang av olika slag har i vårt land _— liksom i flertalet and— ra länder i huvudsak utbildats och upprätthållits inom ett socialt, ekono- miskt och utbildningsmässigt elitskikt, medan övriga befolkningsgrupper intar en neutral eller rentav avvisande atti- tyd till sådana musikaliska föranstalt- ningar. Ändå visar det fria och frivil- liga studiearbetet att det finns ett be- tydande intresse för musiken som ma- nifesterar sig i ett hängivet och upp- offrande amatörarbete. Mängden av kö— rer och sångsällskap som verkar i stora och små samhällen är också ett tecken på att musiken trots allt _— är en konstform, som omfattas med intresse av stora befolkningsskikt. Men mellan den professionellt bedrivna och utövade musiken och amatörverksamheten fram- står det som om det fanns en djupgåen- de motsättning, som det är angeläget att överbrygga.

Erfarenheterna av den försöksverk- samhet med rikskonserter, som bedrivits sedan budgetåret 1963/64 och för vilken utredningen under avd. 3 (s. 51—102) ovan givit en sammanfattning, ger emel- lertid vid handen, att det finns en på- taglig receptivitet för konstmusiken in- om alla befolkningsgrupper och på alla

åldersstadier. Förutsättningen synes va- ra den att konserterna skall komma till medborgarna på andra villkor än dem som man i allmänhet föreställer sig uppställda i samband med de kon- serttillfällen, som eljest förekommer. KBU finner därför, att denna försöks- verksamhet, som hittills bedrivits i fyra län och på ett antal orter utanför för- sökslänen, successivt skall utbyggas till en landsomfattande, permanent verk- samhet i syfte att bereda flertalet med- borgare möjlighet att taga del av den musik, den kommer att erbjuda. Med den omfattning som skol- och kvälls- konserterna fått i försökslänen har ut- redningen kunnat uppskatta den an— tagliga omfattningen av konsertverk- samheten i ett fullt utbyggt system för skol-, kvälls- och ungdomskonserter till cirka 20 000 konsertillfällen per år, var- av 15000 skolkonserter. En så kraftig ökning av konsertntbudet i vårt land förutsätter självfallet en gradvis före- tagen utbyggnad av rikskonsertverk- samheten. I nuvarande situation sak- nas uppenbart såväl de organisatoriska förutsättningarna som tillgången på kvalificerade tonkonstnärer och en- sembler för en omedelbar utbyggnad av denna verksamhet. Det ligger i ut- redningens bedömning även med ut- ökade utbildningsresurser utanför möj- ligheternas gräns att ens inom 1970— talets ram förverkliga en sådan pro-duk- tionsökning.

Under en långsam och gradvis skeen- de uppbyggnad av rikskonsertverksam- heten skulle det därför komma att dröja avsevärd tid, innan skolkonserterna når ut till flertalet elever i våra skolor och innan kvälls- och ungdomskons-erterna blir ett för flertalet medborgare till- gängligt kulturinslag. Detta skulle en- ligt utredningen resultera i en från många synpunkter föga önskvärd skill-

nad mellan de regioner, som nu har eller kanske snart får en rikskonsert- verksamhet, och de regioner som får vänta ännu ett decennium eller mer, innan konsertverksamheten kan etable- ras.

Detta skapar ett dilemma, sett från kulturpolitisk synpunkt. Att lösa detta dilemma genom att endast sprida ut ett något eller till äventyrs väsentligt ökat konsertntbud i form av punktinsatser över hela lan-det skulle enligt utred- ningens mening innebära ett förfus- kande av en av rikskonsertverksamhe- tens bärande principer de återkom- mande konserterna för barn, ungdom och vuxna. Dessa punktinsatser skulle bl. a. för statsverket medföra väsentligen ökade rese— och traktamentskostnader för medverkande tonkonstnärer och en- sembler. Sporadiskt förekommande skol- konserter skulle inte kunna förberedas med det pedagogiskt utformade lärar- och elevmaterial som tillhandahålles i den reguljära verksamheten. De resultat man vill ernå med skolkonserterna skul-— le med stor sannolikhet utebli.

Utredningen finner det därför ange- läget att föreslå åtgärder, som på ett bättre sätt än hittills tar i anspråk före- fintliga regionalt bosatta tonkonstnärers (ensemblers) kapacitet och musikaliska kunnande och infogar dem i ett riks- sammanhang. Endast härigenom blir det nämligen enligt KBU:s uppfattning möjligt att snabbare utveckla rikskon- sertverksamheten och samtidigt ge den en lokal och regional förankring. Till de olika förslagen återkommer utred- ningen i det följande.

5.2. Medel

Utredningen har med stöd av erfaren- heterna från försöksverksamheten fun- nit, .att den erforderliga kontakten med

musiken som konstform lättast skapas genom konserter, som gives en speciell inriktning på olika deltagargrupper. För skolungdomen utgöres dessa konserter av musikframträdanden under skoltid, varvi-d ett pedagogiskt utformat lärar- och elevmaterial jämte regionalradiopro- gram ger bakgrund och sammanhang åt musikupplevelsen. För ungdom i all- mänhet innebär de särskilda konserter, där ungdomen själv medverkar med egna insatser och som ansvarig med- part inom ramen för en riksomfattande Musik för ungdom-verksamhet. För den vuxna publiken åter är de kvällskon- serter av olika slag, offentliga konser- ter av sedvanligt utförande likaväl som slutna framträdanden av tonkonstnärer och ensembler i form av föreningskou— serter och föräldrakonserter m. m. Till dessa konsertformer erfordras ett stu- diematerial, som kan utnyttjas grupp- vis och enskilt. Anknytningen av den- na konsertverksamhet till det fria och frivilliga studiearbetet framstår som synnerligen angelägen. Konsertbegreppet är emellertid vid- sträckt och omfattar allt från solist- framträdanden till symfonikonserter. Rikskonsertverksamheten bör i utred- ningens uppfattning omfatta hela den— na verksamhet. De i landet tillgängliga resurserna bör tagas i anspråk härför. De resurser, som utredningen åsyftar, är dels enskilda tonkonstnärer, som uppträder i konsertsammanhang an— tingen som solister eller i ensembler från duo upp till oktett-nonett, dels be— fintliga orkestrar, vilka antingen utnytt- jas med hel besättning eller i form av mindre ensembler, som lösgjorts för en- staka turnéer varje konsertsäsong. Till resurserna hör —— såsom ovan framhål- lits _— även lokala och regionala en- sembler och körer som sammansatts av professionella krafter och de amatörer och som nått en sådan kvalitet i sin

musikutövning att de kan anförtros uppgiften att konsertera i ett större sammanhang.

5.2.1. Tonkonstnärer

Vad de enskilda tonkonstnärerna beträf- far har utredningen kunnat konstatera att flertalet medlemmar i Tonkonstnärs- förbundet redan har anlitats i försöks- verksamheten. Beredvilligheten att stäl- la sig till förfogande för de uppngter, som försöksledningen erbjudit dem, har alltsedan försöksverksamheten in- leddes varit mycket påtaglig. Så vansk- lig som konsertartistbanan tett sig i vårt land är det emellertid självklart att många av tonkonstnärerna sökt sig till näraliggande arbetsområden för att erhålla en dräglig utkomst. Detta har i viss utsträckning skapat svårigheter för dem, när det gällt att taga engagemang i försöksverksamheten som sträckt sig över en något längre period. Erforder— lig tjänstledighet har inte alltid kun- nat utverkas. Sådana svårigheter 'som- mer att i än större utsträckning göra sig gällande, när rikskonsertverksamhe- ten får större omfattning och önske- mål om längre konsertturnéer som en följd härav kommer att uppställas Ut- redningen finner att den blivande riks- konsertverksamheten bör äga möjlzghet att erbjuda ett antal tonkonstnärer fast anställning som konsertgivare i riks- konsertsammanhang, på samma sätt som försöksledningen under två år kun— de anställa Kyndelkvartetten på heltid.

En fortsatt utveckling av rikskonsert— verksamheten måste förutsätta engage- rande av ett ökat antal tonkonstnärer. Vid en fullt utbyggd verksamhet i samt— liga regioner kan man, som nyss anförts räkna med att cirka 20000 konsert- tillfällen kommer att arrangeras per år. Siffran skall jämföras med antalet

konserter under verksamhetsåret 1966/ 67 som var drygt 1 600. Det är därför av betydelse att undersöka, om det blir möjligt att genomföra ett så stort kon- sertntbud inom ramen för tillgängliga resurser på artistsidan, samt att under- kasta utbildningsanstalternas kapacitet och inriktning en granskning, om till— gången på tonkonstnärer visar sig vara otillräcklig.

Antalet i Sverige yrkesmässigt verk- samma tonkonstnärer kan uppskattas till omkring 1 500, om alla professionel- la eller halvprofessionellt aktiva med- räknas. Av dessa år cirka 600 fast an- ställda i de statsunderstödda symfoni- orkestrarna samt hos Sveriges radio. Ytterligare cirka 500 är fast anställda i militärmusikkårerna. De återstående 400 utgöres av fast anställda vid de ly- riska scenerna, fritt verksamma ton- konstnärer mfl kategorier. Till de nämnda grupperna kommer en stor ska- ra personer, som genomgått en långva- rig och kvalificerande musikerutbild- ning, men som med hänsyn till konst- närsbanans allmänt vanskliga utsikter föredragit att taga anställningar som musiklärare, som kyrkomusiker eller liknande.

Inte alla de nämnda artisterna kan ta- gas i anspråk för rikskonsertverksamhe- ten. Som framgår av grupperingen ovan är flertalet av dem anställda vid nå- gon musikinstitution och kan därför en- dast undantagsvis taga engagemang för konsertturnéer hos Rikskonserter. Från planerings- och kostnadssynpunkt är det nämligen angeläget att flertalet kon- serter får ingå i på förhand uppgjorda och kontrakterade turnéer, som under en relativt begränsad tidsperiod fullgö- res av de konsertgivande artisterna. Om det gäller orkestermusiker, som skall er- bjudas tillfälle att konsertera som solis- ter eller tillsammans i en ensemble, är det befogat att ett samarbete på ett tidigt

stadium inledes mellan Rikskonserter och ifrågavarande orkesters ledning, så att konsertturnén kan genomföras med minsta möjliga omak för båda parter. Utredningen återkommer till denna och hithörande frågor i ett senare avsnitt av detta kapitel.

En annan Omständighet som bör framhållas är, att konsertturnéerna stäl- ler vissa speciella krav på de musiker, som skall genomföra dem. De kan många gånger komma att möta en publik, som tidigare aldrig bevistat en konsert och som därför kan få sin känsla av »främ- lingskap» ytterligare stärkt, om inte ar- tisten kan etablera en riktig kontakt med sitt auditorium. I engagemanget måste man därför åtminstone till en början _ räkna med en viss förberedel- setid för de tonkonstnärer, som ej tidi- gare deltagit i verksamhetens turnéer. En artist som trots en sådan förbere- delse ändå känner med sig att han inte kan möta de särskilda krav som ställes på honom bör givetvis avstå från att medverka i konsertturnéerna.

Från verksamhetens synpunkt är det angeläget att engagera så goda artister som möjligt. Härvidlag är kvalitetskra- vet utslagsgivande. Det gör sig i främsta rummet gällande för kvällskonserternas del men också i någon utsträckning för skolkonserternas vidkommande. I det sistnämnda fallet finnes emellertid möj— lighet att engagera mindre kända artis- ter och yngre musiker, som på detta sätt kan få utmärkta tillfällen att förvärva den i konsertsammanhang nödvändiga estradvanan.

Det ligger vidare i rikskonsertverk- samhetens idé att planera konsertgiv- ningen över flera år. En bestämd om— växling i fråga om program och pro- gramtyper måste göras. Rikskonserter bör välja programmen från musikens utgångspunkter i första hand och från artistens i andra hand. Detta kan åt-

minstone så länge konsertntbudet är re- .lativt begränsat — leda till att i och för sig utmärkta artister och ensembler måste vänta någon säsong eller kanske ett spelår, innan deras tjänster på nytt kan tagas i anspråk. Men långtidsplane- ringen erbjuder också vissa fördelar för artisterna och ensemblerna; om under- handlingarna rörande engagemang på- börjas i god tid, blir det lättare för båda parter att nå en överenskommelse och förbereda en nödvändig tjänstledighet från anställningen.

De erfarenheter som SFRK haft under försökstiden av långtidsengagemanget av Kyndel-kvartetten och för något kor— tare tid av andra artister och artist- grupper har visat att sådana anställning- ar är såväl konstnärligt som ekonomiskt riktiga. Inför rikskonsertverksamhe- tens växande uppgifter torde det där- för vara både lämpligt och nödvändigt att utöka dessa långtidsengagemang. Dessa bör beröra såväl solister som duogrupper, trios och kvartetter. Även större ensembler än de anförda kan tän- kas komma ifråga för sådana arrange- mang. Sålunda kan det visa sig att verk- samheten kan behöva blåsarkvintetter, madrigalsånggrupper på fem personer, stråkkvintetter, jazzmusikergrupper, för att nämna några i ensemblesamman- hang ofta förekommande artistgrup- per. I vilken utsträckning sådana en- gagemang kan göras måste dock bli en avvägningsfråga. Det är dock ange- läget att dessa långtidsengagerade ar- tister inte utnyttjas i övermått i turné- sammanhang, då ständiga resor och många uppträdanden verkar tröttande och i längden kan verka menligt för de konstnärliga prestationerna. Mellan var— je turné bör därför viss tid avsättas för konstnärligt arbete, instudering av nya verk osv. Den vidsträckta erfaren- het, som dessa långtidsengagerade grup- per förvärvar, kan med fördel tagas till

vara vid instruktionsdagar för nybilda- de turnégrupper och liknande.

På längre sikt blir rikskonsertverk— samheten beroende av att utbildningen av tonkonstnärer bedrives med tillräck- lig intensitet. Det stora utbudet av kon- serttillfällen i en fullt utbyggd riks- konsertverksamhet kommer att ställa mycket stora krav på de nuvarande ut- bildningsanstalternas kapacitet. Det är därför nödvändigt att musikhögskolan i Stockholm, konservatorierna i Malmö och Göteborg, musikskolorna i Framnäs, Ingesund, Edsberg och Kapellsberg ef- ter den nu pågående utredningen om utbildningen av musiker göres rustade för att mottaga ett väsentligt större an— tal studerande.

Det allmänna intrycket är att musiker- yrket under senare år påtagligt minskat i attraktivitet, något som bla visat sig både vid intagningarna till musikhög- skolan — där särskilt de stråkmusikstu- derande är fåtaliga och vid anställ— ningar av musiker vid symfoniorkest- rarna. Detta kan ha flera orsaker. Dels är musikeryrket relativt påfrestande ge- nom de ständiga offentliga framträdan— dena, dels är löneläget sådant, att många hellre söker sig till andra, angränsande yrkesområden. Löneläget har dock på senare tid förbättrats, även om en på- taglig eftersläpning ännu kvarstår. Om därtill rikskonserterna kan ge ökade möjligheter till konserterande för både solister och småensembler, kan detta så småningom leda till en förbättring av artisternas situation.

Det är dock angeläget att understryka, att de enskilda tonkonstnärerna av många skäl inte kan återkomma till samma platser alltför ofta; ett intervall på ett eller två år mellan konserttillfäl- lena framstår som önskvärt i en fram- tida rikskonsertverksamhet. Detta kom- mer att ställa stora krav på turnépla- neringen. Förhållandet leder enligt ut-

retdningens uppfattning fram till önske- måilet att vidga den nationella konsert- veirksamheten till en nordisk sådan. Försöksverksamheten har redan inne- håillit vissa inslag av ett nordiskt sam— .arlbete. Svenska orkestrar och ensemb- ler? har sålunda gästspelat i Danmark, Fimland och Norge, och nordiska en- .selmbler och solister har engagerats för föirsöksverksamheten i Sverige. Ett sam- arlbete har etablerats med Norsk Kul- tuirråds Rikskonsertutvalg, som föresla- gitt en försöksverksamhet med rikskon— serrter i Norge. Den nära samhörigheten mellan de nordiska länderna gör en så- dain utveckling till ett följdriktigt led i dett nordiska kultursamarbetet.

lPå skilda sätt bör också de svenska tomkonstnärernas möjligheter att erhål- la engagemang i andra, utomnordiska lämder främjas. Det samarbete, som för- :sölksledningen i detta syfte inlett med Svrenska institutet har lett till vissa övrerenskommelser, som kommer att bli av stor betydelse för svenska konsert- mtusiker och ensembler.

]I KBU:s första betänkande redovisa- dess resultatet av en enkät rörande lo- kall- och instrumenttillgången på olika platser i landet. Undersökningen av 10- kallfrågorna som inte var fullständig vid tidlpunkten för betänkandets avlämnan- de;, har under mellantiden fullföljts av arlbetsmarknadsstyrelsen i samband med ent undersökning av kulturarbetarnas villlkor, som styrelsen företagit. Enligt vad KBU under hand inhämtat från styvrelsen föreligger nu en fullständig inwentering av lokaler, lämpade för oli— ka kulturella aktiviteter, däribland komsertgivning. KBU finner ej anledning attt i detta sammanhang redovisa om unldersökningens resultat. Det synes lämpligt att ledningen för den förordade rikskonsertverksamheten efter behov in- häimtar uppgifter från arbetsmarknads- styyrelsens register.

Instrumentfrågorna har under för- sökstiden inneburit vissa komplikatio- ner. Av KBU:s enkät framgick, att det i viss utsträckning fanns möjlighet att disponera pianinon på en mängd plat— ser i landet; antalet konsertflyglar var däremot ringa, och instrumentens kon- dition har i många fall varit rätt brist- fällig. Detta har medfört, att program- sättningen stundom måst begränsas, ef- tersom konsertartisterna ibland vägrat att spela på pianinon. SFRK har även haft svårigheter att uppbringa cembalos för barockprogram, och det kan vara befogat att rikskonsertverksamheten så småningom får disponera över ett antal sådana instrument, som kan placeras hos ensemblerna.

5.2.2. Orkestrar

För orkestrarnas vidkommande åter— står åtskilliga problem att lösa, innan de på ett smidigt sätt kan infogas i en blivande rikskonsertverksamhet. I den totalplanering för det framtida musikli— vets behov, som KBU eftersträvar med sina förslag, intar orkesterfrågorna en framskjuten plats. De berör såväl de statsunderstödda symfoniorkestrarna. som SCR-orkestrarna och militärmusik- kårerna.

Förslag av tidigare sakkunniga måste härvidlag beaktas, och nytillkomna om- ständigheter måste likaledes tagas med i beräkningen. Utredningens redogörel- se för orkesterfrågorna måste av den- na anledning bli utförlig, innan den kan redovisa sina egna förslag och syn- punkter. Rent alhnänt kan sägas, att utanför Stockholm finnes ingen enda symfoniorkester med sådan besättning att repertoaren för mycket stor orkes- ter kan givas ett fullgott utförande. De befintliga orkestrarna har vidare för liten numerär och för knappa ekono- miska resurser för att kunna taga upp

en väsentligt större programverksam- het än de nu kan genomföra. Med den utveckling av rikskonsertverksam- heten, som KBU förutsätter komma till stånd, innebär de statsunderstödda or- kestrarnas nuvarande belägenhet ett all- varligt hinder. Det är därför angeläget att frågorna om dessa orkestrar på nytt aktualiseras, så att en mer mångsidig planering omgående kan genomföras på denna viktiga sektor av vårt musikliv.

Tidigare utredningar Musikutredningen

MU framhöll i sitt betänkande avd. IV att konsertlivets geografiska och sociala bredd behövde vidgas. Större mångsi- dighet beträffande konsertformer och större frihet att gestalta konsertpro- grammen efter konstnärliga synpunkter borde eftersträvas.

MU föreslog att respektive städer skulle inträda som huvudman för sym- foniorkestrarna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Gävle och i sista hand svara för kost— naderna för verksamheten. I de fall då orkestrar regelbundet konserterade på andra orter än i hemstaden, borde be— rörda kommuner lämna bidrag.

Statsbidrag borde på vissa villkor utgå av anslag under åttonde huvud- titeln till kommun, som inträtt som hu— vudman för helårsanställd symfonior- kester. Bidraget borde utgå med belopp uppgående till viss efter behovsgrade- ring beräknad del av fastställd löne- stat.

Antalet orkestermusiker, för vilka statsbidrag skulle få beräknas, borde utgöra i Stockholm 80, Göteborg 63, Malmö 55 och i de tre Övriga vardera 44 man. I lönestat borde konsertmästar- arvode och avlöning till fast anställd kapellmästare få inräknas. Tjänstgö- ringen skulle omfatta ett så stort antal

'normera

konserter som kunde motsvara 1100 timmar per år. För Malmöorkesterns vidkommande skulle tjänstgöringen vid stadsteatern inräknas. För de mindre orkestrarna måste man enligt MU räkna med att dels ett antal konserter måste givas på annan ort än i hemstaden, dels annan tjänstgöring blev nödvändig: sommarspelning, kammarmusikkonser- ter (i skolor, sjukhus etc.), pedagogisk verksamhet, medverkan vid samman- komster av olika slag. Kunde full tjänst- göring likväl ej uppnås, skulle inom viss gräns statsbidraget reduceras.

De angivna reglerna avsåg endast att statsbidragets storlek. Det skulle vara kommun obetaget att anstäl— la ett större antal orkestermusiker, ge högre avlöningar etc.

Antalet yrkesorkestrar med rätt till statsbidrag efter dessa regler skulle ej betraktas som bestämt en gång för alla. MU:s förslag gav rum för utökning av detta antal.

Hults utredning

Den 29 mars 1963 uppdrog Kungl. Maj:t åt intendenten vid stiftelsen Malmö kon- serthus Olof Hult att dels kartlägga den med statligt understöd bedrivna orkes- terkonsertverksamheten inom landet så- väl med hänsyn till dess omfattning som dess effektivitet i förhållande till kost- naderna, dels på grundval av gjorda er- farenheter framlägga förslag, lämpliga att tjäna som underlag vid utformning- en av en blivande eventuell omorganisa— tion av ifrågavarande verksamhet och dels undersöka möjligheterna och for- merna för ett samarbete mellan orkes- terinstitutioner och lyriska scener i Stockholm och Göteborg. Hults utred- ning (nedan citerad »Hult») avlämna— des i stencilerat skick till ecklesiastik- departementet den 20 februari 1964. Förslaget utsändes på remiss till berör-

da institutioner, musiklivets organisa- tioner och andra instanser. KBU av- lämnade sitt yttrande den 30 juni 1964.

Hult föreslog i sitt betänkande följan- de:

Orkestrarnas numerär. Slutmålet an- gavs för de mindre symfoniorkestrarna till 55 man; men en första utbyggnad borde vidtagas till 46 man enligt föl- jande stämbesättning:

8 primfioler, 6 sekundfioler, 4 alt- fioler, 4 violonceller, 3 kontrabasar (av vilken en borde ha tuba som biinstru- ment) 2 flöjter, 2 oboer, 2 klarinetter, 2 fagotter, 4 valthorn, 2 trumpeter, 3 ha- suner, 1 harpist, 1 pukslagare och 2 slagverksmän.

För närvarande hade orkestrarna i Hälsingborg, Norrköping och Gävle en- dast 30—32 mans besättning, vilket ut- gjorde en katastrofal underbemanning.

Avlöningsfrågor. Hult föreslog en be- tydande lönelyftning för landsortsor- kestrarnas vidkommande och anförde lönegraderna 19—22 för tuttimusiker och 20—23 för stämledare. För konsert- mästare föreslogs lönesättning ett steg ovanför tuttimusiker jämte lönetillägg på 3 000 kr. i Stockholm, 2 500 i Göte- borg och Malmö samt 2 000 kr. i övriga orkestrar.

Huvudmannaskap och administration. Huvudman för orkesterinstitution bor- de vara den kommun, där orkestern var förlagd. Orkesterinstitutionens an- gelägenheter borde handhavas av en styrelse på förslagsvis nio personer, i vilken Kungl. Maj :t skulle utse ordfö- rande och tre ledamöter, stadsfullmäk- tige fem (vid delat huvudmannaskap tre resp. två eller två, två, en från be- rörda städer).

Inom styrelsen skulle utses ett arbets- utskott med orkesterinstitutionens di- rektör jämte chefskapellmästare som självskrivna ledamöter. Vid sin sida skulle styrelsen ha ett programråd till

vilket kunde knytas olika experter, så- som tonsättare och musikhistoriker. Även lokala representanter för högre musikutbildningsanstalt samt för sko- lan borde kunna ingå i programrådet. Orkestrar med regionverksamhet bor- de på varje ort, där regelbunden kon- sertverksamhet bedrevs, ha en kontakt- man, utsedd av stads- eller kommunal- fullmäktige. Dessa kontaktmän före- slogs ingå i ett representantskap, som borde inkallas minst två gånger per år, varav det ena sammanträdet borde hål- las, då programrådets repertoarplan förelåg i preliminärt skick. Represen- tantskapet fick då möjlighet att fram-_ föra önskemål om program och konsert- dagar, som kunde beaktas vid utarbe- tandet av den definitiva säsongplanen. Varje statsunderstödd orkester borde ha en fast administration. Hult föreslog för de minsta orkestrarna: en direktör, en kassör, en kanslist, en orkestervakt- mästare, tillika bibliotekarie, en reklam- man och biljettkassörska (de båda sist- nämnda deltidsanställda). För de stör- re institutionerna (Stockholm, Göte- borg, Malmö) borde tillkomma en kam- rer och en sekreterare och eventuellt andra personalförstärkningar. Bidragsgivningen. Liksom MU ansåg Hult att en anslagsgivning över riks- staten var att föredraga framför den dittills tillämpade medelstill-delningen över lotterimedelsanslaget. (En sådan omläggning ägde rum redan innan be- tänkandet avlämnades.) Visserligen medförde en sådan anslagsberäkning att anslagsbehoven måste redovisas när— mare ett år innan det budgetår börja- de, för vilket anslaget var avsett. Det kunde vara förenat med vissa svårig- heter att någorlunda exakt beräkna me- delsbehovet på så lång sikt, speciellt för en verksamhet som konsertgivning, vil- ken till följd av sådana oberäkneliga faktorer som omsvängning i publikin-

tresset, publiksmak beträffande artist- val, repertoar m.m. måste anses vara av synnerligen flexibel natur. Men den- na svårighet skulle kunna elimineras genom att i riksstaten upptogs ett re- servationsanslag av betryggande stor- lek för oförutsedda kostnader.

Bidraget från det allmänna borde be- räknas på det underskott som förelåg sedan utgifternas slutsumma minskats med summan av samtliga inkomster (från konserter, teatertjänstgöring, even- tuella radioengagemang samt program- försäljning).

Central instans. Liksom MU föreslog Hult inrättandet av ett statens mu- sikråd för central översyn och sam- ordning av konsertverksamheten i lan- det. (Förslaget har delvis blivit inak- tuellt sedan teater- och orkesterrådct inrättades den 1 juli 1964). I förslaget ingick även kravet på en mer ända- målsenlig och effektiv organisation av den inspektion av yrkesorkestrarnas verksamhet som nu förekom. Inspektö- ren skulle tjänstgöra som remissinstans beträffande anslagsäskanden och frå- gor, som hade med musiklivets organi- sation att göra; han skulle vidare med hjälp av särskilda anslag, som ställts till musikrådets förfogande, taga initia- tiv till beställning av ny musik av in- hemska tonsättare, samt pröva och be- sluta om särskilda anslag för frigöran- de av enskilda musiker eller grupper av musiker från orkesterarbetet i syfte att bereda dem möjlighet till fortsatta stu- dier.

I fråga om de enskilda orkestrarna an- förde Hult följande.

Hovkapellet och Stockholms filhar- moniska orkester (SFO); Alltsedan sin tillkomst 1914 hade SFO intagit en do- minerande position i Stockholms mu- sikliv. Sedan hovkapellet på 1920-talet upphört med sina symfonikonserter ha- de SFO varit ensam om att ge offent- liga symfonikonserter i huvudstaden.

Situationen hade emellertid ändrats: radioorkestern hade funnit det nödvän— digt att söka sig ut i det offentliga korn— sertlivet för att tillgodogöra sig den stimulans, som det direkta mötet med en publik kunde ge. Härtill kom att hovkapellet också prövade att upptaga sin konsertverksamhet.

Alla tre orkestrarna strävade efter en utvidgning av sin numerär. Hult fram- höll, att denna samfällda strävan att utöka Stockholmsorkestrarna måste l-e— då till kaos på andra håll, d.v.s. i landsorten, där man icke hade möjlig-' het att bjuda löner och arbetsvillkor, som kunde konkurrera med vad man i huvudstaden kunde ställa i utsikt. Om inte snara åtgärder vidtogs för att få till stånd en ändring av denna sedan. lång tid pågående åderlåtning av lands- ortsorkestrarna på deras bästa krafter. blev dessa orkestrars verksamhet dömd att föra en tynande tillvaro, oavsett vil— ka andra i och för sig än så betydelse- fulla åtgärder som kom att vidtagas.

Hult kunde inte finna att huvudsta— den på ett rationellt sätt kunde utnyttja tre stora orkestrar med tillhopa cirka 300 mans besättning _ d. v. 5. fler mu- siker än vad samtliga yrkesorkestrar utanför Stockholm förfogade över. Hult anförde exempel från det kontinentala musiklivet, där man bl.a. i Västtysk- lands musikstävder sammanslagit opera— och konsertorkestrar. Detta innebar ska— pandet av jätteorkestrar, varigenom det blev möjligt att införliva verk med re- pertoaren såväl för den musikdramatis— ka som den symfoniska verksamheten. vilka krävde en mycket stor orkester- apparat för att komma till sin rätt.

Hult föreslog en sådan sammanslag— ning av hovkapellet och SFO. Detta skulle förutsätta ett intimt samarbete mellan de båda institutionerna, särskilt vid utarbetandet av generalprogram- men, så att man kunde undvika att samtidigt på operan och i konserthuset

framföra verk, som krävde exceptionellt stor orkesterapparat. Den gemensamma orkestern borde enligt Hult få en be- sättning på 156 man, d.v.s. 36 man mindre än de båda nuvarande orkest- rarnas sammanlagda numerär. Några avskedanden skulle ej förekomma; i den mån radioorkestern kom att utvidgas borde dock självklart och utan svårighet överenskommelse kunna träffas med övertaliga musiker att flytta dit; dess- utom kunde man räkna med en viss åter- eller utflyttning till landsorten, särskilt om dess orkestrar kunde erbjuda så- dana löneförmåner, som hittills varit förbehållna huvudstaden. F.ö. måste man räkna med en lång övergångstid. innan de föreslagna åtgärderna kunde träda i kraft.

Göteborgs orkesterförening. I Göte- borg var två yrkesorkestrar verksamma, Göteborgs orkesterförening och Stora teaterns orkester.

Orkesterföreningen gav varje säsong ett 60-tal offentliga konserter, av vilka 43 var symfonikonserter, 7 folkkonser- ter, anordnande i samarbete med Gö- teborgs arbetsinstitut, och 10 skolkon- serter. Orkestern hade f. n. 65 mans be- sättning.

Därutöver hade orkestern f. 11. ett om- fattande samarbete med Sveriges radio, vilket dock under senaste åren fått mindre omfattning. Härigenom minska- des också lden årliga ersättning, som Sveriges radio erlagt till orkesterför- eningen, 5/12 av orkesterpersonalens to— tala lönekostnader. Staten och Göte— borgs stad hade tilldelat orkesterför- eningen tilläggsanslag för att kompen- sera inkomstbortfallet.

Huvudman för institutionen var en sammanslagning, Göteborgs orkester- förening, bestående av konsertabonnen- terna. Denna förening valde en för- samling om 15 personer, benämnd full- mäktige i Göteborgs orkesterförening, som sedan utsåg sju av föreningens nio-

mannastyrelse; de övriga två ledamö— terna utsågs av stadsfullmäktige.

Den andra yrkesorkestern på 32 man var knuten till Stora teatern. Musiker— na var helårsanställda och hade i stort sett samma löneförmåner som orkester- musikerna i Malmö, Norrköping, Häl- singborg och Gävle. Hela orkestern el- ler delar av denna medverkade vid cir- ka 240 föreställningar varje verksam- hetsår. Härtill kom under sommarmå- naderna ett 20-tal friluftskonserter.

För att motverka de vikande publik- siffrorna vid orkesterföreningens kon- serter borde antalet offentliga konser- ter nedbringas och längre repetitionstid användas. Främst borde emellertid stör- re konstnärlig slagkraft skapas genom en utökad orkesternumerär. För Stora teatern var den nuvarande orkesterstyr- kan helt otillräcklig för större delen av operarepertoaren. En svårighet er- bjöd utrymmet i teaterns orkesterdiket' det 60-tal musiker, som fick anses vara ett minimum för exempelvis Verdi-re- pertoaren, kunde under inga förhållan- den beredas plats här. Teaterns lokal- frågor stod emellertid under debatt och torde inom en snar framtid bringas till en lösning. Orkesterfrågan måste plane- ras med hänsyn till en eventuell ny- byggnad.

Hult fann det rationellt att i första hand sammanslå de musikerstyrkor som orkesterföreningen och Stora tea- tern förfogade över. Därigenom skulle en numerär på 97 musiker erhållas. Denna kunde anses vara tillräcklig för symfonikonsertverksamheten, medan 'det för operaverksamheten praktiskt ta- get aldrig kom ifråga med en så stor orkesterstyrka. En samordning av verk— samheterna skulle emellertid kunna leda till vissa svårigheter. Hult ansåg därför att en ytterligare utökning av orkesternumerären —— förslagsvis till 111 musiker -— borde övervägas. Göteborgs stad borde såsom tidigare

anförts inträda som huvudman för den nya orkesterinstitutionen. Den samla- de musikerstyrkan borde anställas och administreras av institutionens styrelse, vilken såsom tidigare anförts skulle er- hålla statliga och kommunala anslag. Stora Teatern skulle i framtiden köpa erforderliga musikertjänster av orkes- terinstitutionen enligt det system, som tillämpades mellan stadsteatern och konserthusstiftelsen i Malmö. Orkester- institutionen och Stora Teatern borde ha varsin chefskapellmästare. Orkester- institutionen borde ge en huvudserie om 20—26 symfonikonserter per år.

Hult föreslog att dessa borde förläg- gas så, att orkestern under vissa perio- der huvudsakligen kunde ägna sig åt symfonikonserter. Stora teatern borde under dessa tider koncentrera sig på operett- och musicalföreställningar, som krävde en mindre orkester. Under den egentliga operaverksamheten skul- le konsertverksamheten i huvudsak in- riktas på kammarmusik i varierande en— sembler eller symfonisk musik med be- gräsad orkesterapparat.

Orkesterverksamheten i Skåne. Stif- telsen Malmö konserthus, som inledde sin verksamhet 1925, fick med stads- teaterns tillblivelse en lokal för sin verksamhet. De gångna årens erfaren- het hade tydligt visat vilka olägenhe- ter detta hälftenbruk inneburit för så- väl teater- som konsertverksamheten. Under säsongen medverkade orkestern vid cirka 35 offentliga konserter, ett 10-tal skolkonserter samt vid något över 200 teaterföreställningar. Under som— marmånaderna spelade hela orkestern eller delar därav vid ett 40—tal frilufts— konserter, och dessutom gjorde orkes— tern minst 13 inspelningar per år för Sveriges radio. Orkestern räknade 58 fast anställda musiker.

Huvudman för orkesterinstitutionen i Malmö var stiftelsen Malmö konsert-

hus, vars reglemente fastställts av Kungl. Maj:t. Ordförande och två ledamöter tillsattes av Kungl. Maj:t och övriga fyra ledamöter av stadsfullmäktige.

Enligt kollektivavtal mellan stiftelsen och svenska musikerförbundet var mu- sikerna skyldiga att tjänstgöra vid dels av stiftelsen och av stadsteatern an- ordnade konserter och föreställningar, dels av stiftelsen anordnade utsänd- ningar och inspelningar för Sveriges radio, dels ock erforderliga repetitio- ner.

Förutom orkestern i Malmö fanns i Skåne Nordvästra Skånes orkesterför- ening, som utövade regelbunden kon- sertverksamhet i Hälsingborg samt på orter i närheten. Orkestern omfattade 30 man och gav varje säsong något över 70 offentliga konserter, däri inräknat 18 skolkonserter samt ett 30-tal fri- luftskonserter. Av spelplanens konser- ter ägde ett 40-tal rum i Hälsingborg, 12 i Landskrona, 6 i Höganäs, 5 i Ängel- holm, 4 i Örkelljunga, 2 i respektive Hässleholm och Åstorp samt 1 i respek- tive Laholm och Osby.

Huvudman för orkestern var en ideell förening, bestående av konsertabonnen- terna. Föreningens angelägenheter hand— hades av en styrelse om 11 personer, av vilka sex valdes av den ideella för- eningen, tre av stadsfullmäktige och två av orkesterns ordinarie musiker.

Hult anförde att båda skåneorkestrar- nas numerär för närvarande var otill- räcklig. Hälsingborgsorkestern skulle behöva utökas till 55 man för att mot- svara de minimikrav, som större delen av symfonirepertoaren ställde på or- kestern. Också Malmö-orkestern var för liten med hänsyn till arbetsuppgifter— nas omfattning dels inom stiftelsen Malmö konserthus, dels inom Malmö stadsteater. Det var dock ingalunda rimligt att utöka båda dessa orkester- grupper var för sig, när man kunde

uppnå en avsevärt högre kvalitet och rationellare arbetsförhållanden genom att slå samman de båda orkestrarna till en enda, vilken med någon utökning av den sammanlagda numerären (nu 58 +30 : 88) förslagsvis borde få 97 musiker.

Hult fann en rad skäl tala för en sådan sammanslagning. De geografiska förhållandena i det tätbefolkade Skåne erbjöd bättre förutsättningar för en re— gionverksamhet än någon annan del av landet. En skånsk orkester kunde utan svårigheter ge regelbundna konserter inte bara i Malmö och Hälsingborg utan även i en rad andra städer, såsom Kri- stianstad, Hässleholm, Ängelholm, Landskrona, Eslöv och Ystad.

För en dylik sammanslagning talade jämväl det faktum att publikfrekvensen vid hälsingborgskonserterna var påfal- lande läg.

Genom den föreslagna skånska sym- foniorkestern skulle alla de nämnda städerna och eventuellt ytterligare nå- gon stad eller annan tätort kunna få konserter av storstadskvalitet.

Utslagsgivande var framför allt den kvalitet, som det skulle bli möjligt att ge konserterna med en 97-mannaorkes- ter. Detta skulle utan tvekan vara det bästa sättet att motverka den nuvarande vikande besöksfrekvensen. En gransk- ning av de senaste årens generalpro- gram visade att 1/4 av repertoaren icke kunnat spelas i den utformning som föreskrivits i partituren.

En stor symfoniorkester skulle även visa sig attraktiv för solister och diri- genter. Det skulle bli lättare att få gäst- spel av dirigenter och solister av inter- nationell elitklass, så mycket mer som det med den utvidgade regionverksam- heten skulle bli möjligt att engagera dem för flera konserter i följd. Fram- för allt kom ett sådant arrangemang publiken till godo.

Den skånska symfoniorkesterns verk- samhet borde liksom göteborgsorkes- terns disponeras så, att vissa perioder koncentrerades på symfoniverksamhe— ten. Under dessa perioder borde enligt Hult givas en huvudserie med ett 20-tal konserter. Detta skulle innebära en ganska kraftig nedskärning för Malmös vidkommande, där antalet konserter spelåret 1963/64 utgjorde 37. För Häl- singborg torde antalet konserter av det- ta slag lämpligen kunna sättas vid 16 mot (1963/64) 28. Totalt skulle antalet konserter icke komma att minska, då orkestern vid sidan av de stora sym- fonikonserterna skulle bereda plats för konserter av annan typ. Under opera- perioderna kunde sålunda konserter med mindre spelgrupper ges i såväl Malmö som Hälsingborg och i andra orter i Skåne.

Orkesterverksamheten i Örebroregio- nen. I mellersta Sverige var vid si- dan av Stockholmsorkestrarna _ två yrkesorkestrar verksamma, norrköpings- respektive örebroorkestern.

Norrköpingsorkestern räknade 30 or- dinarie musiker och gav (spelåret 1962/ 63) totalt 100 konserter, varav 72 i Norrköping, 15 i Linköping, 2 i Vad- stena och 1 i respektive Finspång, Kisa, Kolmårdssanatoriet, Mjölby, Motala och Åtvidaberg. (Siffrorna inkluderade ock— så skolkonserter). För Sveriges radio gjorde orkesterföreningen enligt avtal 13 inspelningar.

Huvudmannaskapet för norrköpings- orkestern utövades av en ideell för- ening, vars medlemmar bestod av kon- sertabonnenterna och orkestermedlem- marna. Föreningens styrelse på 11 per- soner utsågs av orkesterföreningen (7), av orkesterns kamratförening (2) och stadsfullmäktige (2).

Örebroorkestern hade från och med den 1 september 1962 11 fast anställda stråkmusiker, vilka dels konserterade

som kammarorkester, dels utgjorde stommen i 'den i övrigt av amatörer och militärmusiker bestående 60-mannaor- kester, som verksamhetens huvudman Örebro orkesterstiftelse förfogade över. Stiftelsens styrelse bestod av 8 ledamö- ter, av vilka 7 utsågs av Örebro stad och 1 av Örebro läns landsting.

Hult föreslog att de båda orkestrarna tillsammans skulle bilda en orkester, mellansvenska symfoniorkestern, med en besättning på 46 man. Orkestern skulle avses för konsertverksamhet i såväl Norrköping och örebro som på ett antal andra platser. Verksamheten borde inte uteslutande inriktas på sym- fonikonsertprogram utan även på kam- marmusik, varigenom repertoaren skul- le få en viss bredd och omväxling.

Örebro föreslogs bli förläggningsort för denna orkester. Geografiska skäl talade härför. Med utgångspunkt i Öre- bro fanns det möjlighet att ge regel- bundna konserter i en rad mellansvens- ka städer: Eskilstuna, Katrineholm, Mo- tala, Kumla, Mariestad, Karlstad, Kristi- nehamn, Filipstad, Nora, Lindesberg, Arboga och Köping.

Från b'efolkningssynpunkt var för närvarande Norrköpings- och Örebro- regionerna varandra likvärdiga. Inom ett område med 25 km radie från respek- tive städer bodde 115 000—120 000 män- niskor. Ett i sammanhanget betydande försteg borde Örebro ha genom de möj- ligheter staden hade att bli ett kultur- centrum för denna del av mellansve— rige.

Ett avgörande skäl för orkesterns för- läggning till Örebro fann Hult vara att Norrköping saknade lämplig konsert- lokal. Den hörsal, som nu användes för konsertändamål, saknade erforderliga utrymmen för administration. Likale- des saknades personalutrymmen, som var oundgängliga för en orkester av den storleksordning som här föreslogs.

Regelbundna större konsertserier med symfoniorkester skulle givas i såväl Norrköping som Örebro. En serie om minst 16 abonnemangskonserter borde givas varje spelår i Örebro, och kon- serterna skulle sedan dubbleras i Norr- köping. Därtill kom på bägge platserna ett lämpligt antal skolkonserter. Anta— let konserter på övriga orter borde vara 3 ä 6 per spelår, skolkonserter inräk- nade. '

Gävleborgs läns orkesterförening. Den- na orkester hade för närvarande 30 fast anställda musiker. Under spelåret med- verkade orkestern vid cirka 75 offent- liga' konserter, varav 24 skolkonserter. Under sommarmånaderna gav orkestern friluftskonserter. Förutom i Gävle kon- serterade orkestern i Hudiksvall, Igge- sund, Sandviken, Söderhamn och Upp- sala och mera oregelbundet även på en del mindre orter.

Huvudman för gävleorkestern var en ideell förening, vars medlemmar ut- gjordes av konsertabonnenterna och or- kesterns medlemmar. Styrelsen på 7 ledamöter valdes" av föreningen (2), av länsstyrelsen och landstingets förvalt- ningsutskott (1 + 1), av drätselkamma- ren i staden (2) och av orkestern (1).

Hult föreslog att Gävle fortfarande skulle vara orkesterns stationeringsort och att den hittillsVarande regionverk- samheten skulle" bibehållas. Orkestern borde såsom tidigare anförts utökas till 46 man. * '

Förutom Gävle borde orkestern i första hand förse Uppsala med regel- bundet återkommande konserter. Mel- lan dessa två städer hade tidigare sam- arbete etablerats i fråga om en stads- teater, och även tidigare hade ett visst samarbete på musikens område ägt rum. Utom Uppsala borde gävleorkes- tern också regelbundet förse Falun med konserter. Avståndet mellan Gävle och Falun var ungefär lika stort som mel-

lan Gävle och Uppsala, och Falun hade hittills saknat regelbunden konsertverk- samhet av yrkesorkestrar.

Konsertverksamheten i Sandviken, Hudiksvall och Söderhamn borde bibe- hållas liksom i de övriga större orter inom Gävleborgs län, där orkestern ti- digare givit konserter.

Verksamheten i Gävle borde omfatta 16 konserter per spelår —— ej huvud- sakligen symfonikonserter utan även program för mindre besättning. Kon- serterna kunde dubbleras i Falun och Uppsala. På övriga orter borde orkes- tern ge ett antal konserter 3 å 6 — som svarade mot efterfrågan och mot orkesterns praktiska resurser. Även skolkonsertverksamhet borde ingå i orkesterns uppgifter. Om möjligt borde denna orkester också kunna genomföra gästspel i Östersund och på andra orter längre upp i Norrland,

Kostnadernas fördelning. Efter-den— na genomgång av de statsunderstöd- da symfoniorkestrarnas dåvarande be- lägenhet och föreslagna kommande or- ganisation m.m. övergick Hult till att diskutera formerna för den regionala konsertverksamheten, särskilt beträf— fande orkestrarna i Malmö, Örebro och Gävle. *

Hult föreslog med hänsyn till det varierande antal konserter, som ifråga- varande orkestrar skulle komma att ge utanför sina förläggningsorter, att de kommunala bidragen från orterna inom orkestrarnas regioner måtte beräknas per konsert, varvid hänsyn fick tagas till om det gällde en solist-, en kammar- eller en symfonikonsert. Bidragens storlek fick även avvägas med hänsyn till kommunens skatteunderlag och eko- nomiska situation i övrigt. I den för- handlingsdelegation, som behövde in- rättas för att besluta i sådana frågor, borde lämpligen ingå representanter för icke endast de berörda kommunerna

utan även den av Hult föreslagna cen- trala instansen, musikrådet.

När det gällde städer inom de olika räjongerna, som föreslagits få i stort sett lika många konserter som orkes- terns förläggningsort, borde större reci- procitet eftersträvas. I dessa fall som gällde Hälsingborg, Norrköping och Falun kun-de det lämpligen ske ge- nom ett avtal om hur stor del av de kommunala anslagen som var och en av städerna skulle svara för, sedan de konsertköpande kommunernas bidrag frånräknats.

SCR-orkestrarna. Med den nuvaran- de omfattningen av de statsunderstöd- d-a symfoniorkestrarnas verksamhet och även efter en utvidgning i enlighet med de av Hult väckta förslagen låg fortfa- rande två tredjedelar av Sveriges yta utanför de områden, som kom att beröm, r-as av dessa orkestrars verksamhet.

Det fanns därför anledning att beakta de insatser som gjordes av orkestrar anslutna till Sveriges orkesterförening- ars riksförbund (SOR), vilka enbart eller till övervägande delen bestod av amatörmusiker.

Hult föreslog att dessa orkestrar i . viss utsträckning skulle erhålla stats- bidrag —— förslagsvis 500 kr — till sin verksamhet, under förutsättning att or- kestrarna arbetade regelbundet och med allvar, vilket torde kunna garanteras genom kravet att kommunen som vill- kor för statsbidragets utgående skulle skjuta till minst samma belopp. För orkestrar, som utövade regelbunden konsertverksamhet av en kvalitet som kunde godkännas av den statliga in- spektionen, föreslog Hult ett fortsatt statligt stöd i den form som för närva- rande tillämpades. Beloppet per kon- sert kunde dock varieras, så att det så långt möjligt avpassades till överens— stämmelse med de olika SCR-orkest- rarnas konstnärliga kapacitet.

SCR-verksamheten borde enligt Hult vidareutvecklas, dels på angivet sätt, dels genom att nya SDR—orkestrar upp— rättades på platser, där förutsättningar härför kunde föreligga.

Hult föreslog vidare att ett antal av de större och livskraftigare SOR-or- kestrarna utvidgades till verkliga sym- foniorkestrar, kapabla att utföra musik av mera krävande art. Detta behövde ej innebära att amatörinslaget i dessa or- kestrar skulle försvinna. Tvärtom borde man kunna räkna med ett ökat intresse bland amatörerna inför en sådan ut- veckling.

Dessa utvidgade SOR-orkestrar bor- de förläggas till städer, där tillgång fanns på militärmusiker, som kunde svara för behovet av blås- och slag- verksinstrumentalister. I stråkstämmor- na var det alltid lättare att få fram amatörer, som kunde användas direkt eller läras upp att spela med i en or- kester. Men även i dessa stämmor torde det krävas en kärna av yrkesmusiker som stämledare och förebilder och eventuellt handledare för deltagande amatörer. Hult föreslog att dessa yr- kesmusiker skulle uppgå till 14 man per orkester, fördelade med fyra man i vardera violinstämman och två i respek- tive alt-, violoncell- och kontrabasstäm- morna.

Hult föreslog att nio sådana »orkes- terkärnor» skulle upprättas och för- läggas till följande städer: Karlskrona, Halmstad, Jönköping, Linköping, Udde- valla, Västerås, Sundsvall, Umeå och Boden. Den enda av de nämnda städer- na som saknade militärmusikkår var Sundsvall. Den där befintliga SOR-or- kestern hade hittills utan olägenhet ef- ter behov kunnat anskaffa militärmu- siker från Sollefteå, trots att avståndet mellan de båda städerna var relativt stort.

Inrättandet av nio sådana större SOR-

orkestrar förutsatte ett organisatoriskt samarbete mellan militärmusikväsendet och SOK-orkestrarna. Direktiv från cen- tral militär myndighet rörande rikt- linjerna för detta samarbete ansågs vara av värde vid förhandlingarna.

Såsom villkor för att statsbidrag till en heltidsanställd musiker skulle kunna utgå föreslog Hult en fullgjord årlig tjänstgöring omfattande minst 900 tim- mar. Enligt en beräkning —— baserad på 6 symfonikonserter (stor orkester), 6 kammarkonserter, 13 skolkonserter och 30 frilufts- och sjukhuskonserter (kammarorkester) samt konserter utan- för förläggningsorten, 8 konserter och 12 skolkonserter och 12 skolkonserter i centralskolor (alla med kammarorkes- tern), res- och väntetider —— skulle tjänstgöringen per år uppgå till 1 056 timmar, vilket väsentligen översteg de 900 timmar, som uppställts som mini- mum för statsbidrag.

I sin kostnadsberäkning för statsun- derstödd SCR-orkester med 14 yrkesmu- siker i stråkstämmorna upptog Hult för- slagsvis lönegraderna 18—21 och 19— 22 för dessa samt dirigentarvode enligt lönegrad 22—25. Vidare beräknades ar- voden för deltagande militärmusiker med 150 kr per konserttillfälle och för deltagande amatörer med 50 kr per kon- serttillfälle.

Inspektionen av SCR-orkestrarnas verksamhet borde enligt Hult anförtros en heltidsanställd inspektor med upp- gift att jämväl utbygga repertoarbiblio- teket och medverka vid engagemang av solister och gästdirigenter.

KBU:s remissyttrande

Utredningen tillstyrkte oreserverat Hults hemställan om en förstärkning av de små orkestrarna men ville samtidigt understryka, att en orkester på 45—60 man dels kunde framföra en stor del

av den klassiska repertoaren utan för- vanskning, dels med fördel vara avpas- sad till en inte så ringa del av den nu- tida musiken med dess differentierade besättningstyper.

Men härtill kom, vilket utredaren för- bigått, att utvecklingen av de audivi- suella hjälpmedlens roll i det allmänna skolväsendet skett med explosionsartad hastighet under de allra sista åren. In- om få år torde varje stad med länsskol- nämnd besitta en audivisuell central av yppersta kvalitet, där det blev möjligt att snabbt och till relativt låga kost- nader framställa även musikaliskt stoff för undervisningen. Här kunde de mind- re orkestrarna finna nya kompletteran- de uppgifter av stort intresse. KBU vil- le även i sammanhanget understryka att både grammofonskivan och ljudbandet torde komma att spela en väsentlig roll i utbyggnaden av vårt konsertliv utan- för städer och tätorter. I framställandet av en sådan bruksrepertoar borde det finnas plats för ett rationellt utnyttjan- de av dessa orkestrar.

Hult har hävdat att likalönsprincipen måste genomföras dels mellan lands- ortsorkestrarna för sig, dels mellan landsortens och huvudstadens orkest- rar. Enligt KBU var likalönsprincipen riktig i den meningen, att enhetliga nor- mer för lönesättning av olika arbets- uppgifter måste verka befordrande på både kvalitet och arbetsro. Men KBU ansåg sig böra framhålla, att tillämp— ningen av likalönsprincipen borde inbe- gripa en värdering av arbetsuppgifter- nas omfång och svårighetsgrad. I dagens läge framförde SFO och radioorkestern en repertoar, som till stora delar var tekniskt mer svårspelad än den, som framfördes i landsorten. Ändrades re— pertoarpolitiken enligt vad som anförts ovan, borde detta föra till en annan till- lämpning av löneprinciperna. KBU an- såg inte, att likalöneprincipen skulle

medföra att de nu kvalitativt högtstå- ende huvudstadsorkestrarna skulle ris- kera att förlora sina värdefullare med- arbetare, då man ändå generellt kunde räkna med att Stockholm skulle bli det naturliga slutmålet i karriären.

I ett särskilt avsnitt behandlade Hult möjligheterna att utvidga orkestrarnas regionverksamhet. En kontinuerlig så- dan upprätthölls för närvarande av or- kestrarna i Gävle, Hälsingborg och Norr- köping, om än inte så fast organiserad som önskvärt vore. KBU anslöt sig till Hults åsikt, att en sådan regional verk- samhet måste betraktas som både konst- närligt och ekonomiskt riktig. Vissa de- lar av landet hade ingen kontakt med ett professionellt orkesterspel, samti- digt som publikunderlaget i orkestrar- nas stationeringsorter var för litet för att ge ensemblerna full sysselsättning in- för välfyllda salonger. En minskning av antalet konserter inte bara i Gävle, Hälsingborg och Norrköping utan ock- så i Göteborg och Stockholm, ersatta av viss regional och turnémässig verk- samhet, torde vara att rekommendera. Hult skisserade en sådan verksamhet inte endast i form av orkesterverksam- het utan även som en kammarmusika- lisk produktion i smärre grupper. En sådan utveckling skulle kunna skapa förutsättningar för en naturlig anknyt- ning till rikskonsertverksamheten.

KBU framhöll, att man inom ramen för försöksverksamheten med rikskon- serter också förutsett att en sådan ut- veckling måste stimuleras. De större or- kestrarna i Stockholm och Göteborg borde i likhet med radioorkestern pre- senteras i landsorten med en repertoar, som annars inte kunde framföras där. De mindre orkestrarna kunde kontinuer- ligt under säsongen göra repriskonser— ter i tätorter runt stationeringsorten och i samband härmed erbjuda skolorna kammarmusikgrupper för skolkonserter.

Hults synpunkter på kostnadsfördel- ningen mellan berörda kommuner i frå- ga om en regional orkesterverksamhet borde enligt KBU prövas i samband med slutbehandlingen av utredningens gene- rella förslag om en rikskonsertverksam- het. Ett differentierat bruk av orkester- ter, kammarmusikkonserter och orkes- terkonserter inom såväl kvälls- som skolkonsertverksamhetens ram torde eniigt KBU vara en av de viktigaste förutsättningarna för en ekonomisk sund utveckling av rikskonsertverk- samheten, samtidigt som en sådan or- ganisation kom att verka stärkande på konsertinstitutionernas funktion inom hemortens musikliv.

KBU ansåg sig vid remissvarets av- lämnande inte kunna taga ställning till Hults förslag rörande formen för or- kestrarnas ledning, administration och skapandet av särskilda representant- skap. Samtliga frågor torde på ett eller annat sätt komma att beröras i utred- ningens slutbetänkande. Däremot fann KBU ingen anledning att invända mot Hults förslag om kommunalt huvudman- naskap för orkesterinstitutionerna men ville icke då taga ställning till anslags- fördelningen mellan stat och kommun.

I Hults betänkande framlades i ett huvudavsnitt många radikala förslag om rationaliseringsåtgärder av orkester- verksamheten. KBU ville sammanfatt- ningsvis konstatera, att nationaliserings- förslagen tyvärr framförts med så otill- räckligt underbyggda motiveringar att ytterligare utredningar var nödvändiga. KBU har därför endast översiktligt kun- nat taga ställning till förslagen.

Förslaget om sammanslagning av olika orkestrar avsåg 1) SFO och kungl hov- kapellet; 2) Göteborgs symfoniorkester och Stora teaterns orkester; 3) Konsert- husstiftelsens i Malmö orkester och Nordvästra Skånes orkesterförenings or- kester; och 4) orkestrarna i Örebro och Norrköping med förläggning till Örebro.

Sammanslagningarna var enligt KBU inte helt likartade. I Stockholm respek- tive Göteborg var det fråga om två or- kestrar med skilda funktioner, nännli- gen en konsertorkester och en teater- orkester. I Malmö—Hälsingborg respek- tive Örebro—Norrköping tillkom att ensemblerna hade olika hemorter.

De jämförelser som Hult gjort mellan västtyska förhållanden och de i Stock- holm fann KBU mycket ofullständiga, och de kunde inte användas som ar- gument för en sammanslagning. Ut- redningen erinrade om att man under 1950-talet undersökte möjligheterna att sammanslå SFO med radioorkestern. Planerna skrinlades, då huvudmanna- frågan ej kunde lösas. KBU ifrågasatte, om möjligheterna att på ett praktiskt sätt lösa huvudmannaskapet var större vid en fusion mellan hovkapellet och SFO. Då institutionernas arbetssätt var väsentligen olika, och teaterns känslig- het som arbetsform troligen måste leda till viss prioritet vid förfogandet över den samlade musikerskaran, kunde en nedskärning av symfoniverksamheten förväntas bli resultatet av sammanslag- ningen. Därest sammanslagningen dess- utom medförde en sänkning av symfo- nikonserternas kvalitet, vilket enligt ex- perter kunde befaras, då dels arbetssät- tet inom dessa två ensembletyper var alltför olika för att med framgång kun- na förenas hos en musiker, dels den aktuella repertoaren blev för stor för att fortlöpande kunna hållas på hög kvalitetsnivå, skulle Stockholms musik- liv vållas en obotlig skada.

Att KBU för sin del önskade avstyrka sammanslagningen av dessa båda or- kestrar berodde emellertid till stor del på att samordningen mellan orkestrarna och rikskonsertverksamheten skulle bli svår att genomföra. Den sammanlagda orkesterns 156 medlemmar skulle enligt KBU ständigt vara så hårt låsta av tjänstgöring i Stockholm eller på opera-

! I I 1 |

"turnéer, att någon friställning för andra uppgifter ej blev möjlig. Härtill kom att programläggningen i rikskonserterna inte kunde göras i så god tid som denna verksamhet kom att kräva. Sårbarheten å ömse sidor skulle bli för stor. Dess- utom skulle turnéer med stor symfoni- orkester omöjliggöras.

Likväl borde de tre stockholmsorkest- rarna söka en samarbetsform, och KBU anförde härvid tanken på en slags mu- sikerpool, vilken tanke tidigare fram- förts och som syntes vara ett uppslag värt att närmare pröva.

En sammanslagning av Göteborgs bå- da orkestrar kunde enligt KBU motive- ras därmed, att orkesterföreningen för närvarande kämpade med ett dåligt publikunderlag, som kanske kunde för- klaras av att verksamheten omfattade för många konserter i proportion till stadens folkmängd. En sammanslagning skulle i detta fall kunna medföra den önskvärda minskningen av antalet sym- fonikonserter, då musikerna förutsattes erhålla fyllnadstjänstgöring vid teatern. En sådan sammanslagning förutsatte dock, att konsert- och operaverksamhet var för sig genomfördes ci längre, sam— manhängande perioder.

Å andra sidan utgjorde i KBU:s me- ning städerna i Bohuslän och Halland samt i Västergötland upp mot Vänern och mot smålandsgränsen ett naturligt uppland för symfoniorkesterns verksam- het. Denna regionala orkesterverksam— het kunde i likhet med vad som skisse— rats för stockholmsorkesterns del kompletteras av regionala skolkonserter och riksomfattande kammarmusiktur- néer. KBU Ville inte avstyrka förslaget men förordade, att förutsättningarna för en sammanslagning ytterligare måt- te utredas med hänsyn tagen till möjlig- heterna att ordna en regional konsert- verksamhet i Halland, Västergötland och Bohuslän.

Samma tveksamhet hyste KBU beträf-

fande sammanslagningen av de båda skåneorkestrarna. Risk förelåg enligt utredningen att den kombinerade kon- sert- och teaterverksamheten i Malmö i och för sig krävde en sådan utbyggnad som en sammanslagning skulle resulte- ra i, varvid inte endast den föreslagna regionala verksamheten skulle kunna skadas utan även den sedan årtionden etablerade symfoni- och skolkonsert- verksamheten ci nordvästra Skåne. KBU föreslog därför, att såväl konserthusstif- telsens i Malmö orkester som nordvästra Skånes orkesterförenings orkester gavs ökad numerär, samt att ett partiellt sam- arbete mellan orkestrarna inleddes.

KBU avstyrkte vidare en sammanslag- ning av orkestrarna i Norrköping och Örebro. Båda städerna var centralorter i tätbefolkade distrikt med utvecklat näringsliv. Befolkningsprognoserna för dessa distrikt förutsade att båda kom- mer att draga ytterligare människor och institutioner till sig med viss beräknad övervikt för örebrodistriktet. Utan tvi- vel förelåg såväl i Norrköping—Linkö- ping-regionen som i Örebro-regionen ett behov av en egen orkesterverksamhet. Att betjäna båda regionerna med alla deras betydande tätorter med endast en orkester skulle enligt KBU innebära en påtaglig utarmning av redan påbörjade och väl mottagna länsturnéverksamhe- ter.

Utredningen fann i förslagen rörande upprustning och komplettering av SOR- verksamheten de värdefullaste förslagen i Hults betänkande. SCR-verksamheten utgjorde en betydande och omistlig del av landsortens musikliv, men det kunde inte undanskymmas, att kvaliteten ty- värr inte alltid kunnat hållas på avsedd nivå. I enstaka fall hade det därför varit önskvärt, att en orkester kunde erhålla ett visst stöd utan att tvingas framträda med konserter, vartill den inte var mo- gen. Även repertoarvalet hade i många fall utsatts för stark kritik. Trots dessa

invändningar utgjorde likväl dessa or- kestrars verksamhet ett positivt och nöd- vändigt lekmannamässigt komplement till den yrkesmässiga musikutövningen. KBU tillstyrkte Hults förslag att varje SCR-orkester borde kunna erhålla ett generellt grundbidrag till sin verksam- het, oberoende om den konserterade el- ler ej. Det skulle giva mänga konstnär- ligt svaga ensembler möjlighet att på ett mer konstruktivt sätt bedriva sitt studie- arbete fram till någon enstaka konsert. Dock borde grundbeloppet höj-as till 1 000 kronor per år och orkester. Ut- redningen fann Hults förslag mer svår- bedömt i vad det avsåg att konserteran- de orkestrar utöver grundbeloppet kun- de tillerkännas bidrag enligt nu gällande bestämmelser. KBU ville dock tillstyrka förslaget med understrykande av att så- dana bidrag förutsatte en förbättrad inspektionsinstitution inom SOR. Hults förslag om inrättandet av nio förstärkta SCR-orkestrar gav KBU an- ledning till vissa erinringar. Utredning- en reserverade sig beträffande städerna Uddevalla, Linköping, Sundsvall och Umeå. Mellersta och övre Norrland hade för närvarande ingen professionell or- kester, och Hult hade helt förbigått det- ta problem. Umeå framstod för KBU som en självklar förläggningsort för en yr- kesorkester. En sådan kunde åstadkom- mas genom att anslagen till de i Udde- valla och Linköping planerade orkes- terkärnorna i stället överfördes till Umeå, där Hult föreslagit en sådan för- stärkning av SOK-orkestern. Dessa 42 yrkesmusiker skulle i samverkan med stadens militärmusikkår kunna ge övre Norrland den regionsorkester, som landsdelen behövde. Uddevalla läg inom Göteborgs-orkesterns verksamhetsområ- de liksom Linköping givetvis tillhörde Norrköpingsregionen. Dessutom borde enligt KBU den i Sundsvall planerade orkestern förläggas till Östersund, vars

läge i förhållande till Tröndelagen möj- liggjorde ett svenskt-norskt samarbete. I Östersund fanns dels en större kommu— nal musikskola och ett flertal offentliga kulturella institutioner.

Organisationsnämndens remissyttrande

över Hults betänkande avlämnade or- ganisationsnämnden för militärmusiken (OfM) sitt yttrande den 31 augusti 1964. Nämnden fram-höll att en utbygg- nad av den civila musikorganisationen självfallet måste hälsas med tillfreds- ställelse. En sådan utbyggnad kunde nämligen förutses medföra minskade krav från det allmänna musiklivets sida på medverkan från militärmusiken som sådan och från enskilda militärmusiker. Härigenom kunde vinnas dels att den genom arbetstidsreglering m in något krympta ramen för egentlig musikverk- samhet för försvaret kunde vidgas, dels att organisationen, som i sådant fall endast behövde beräknas för försvarets behov, kunde minskas.

Nämnden underströk, att militärmu- sikens huvuduppgift var och borde vara att tillgodose försvarets behov, låt vara att dess nuvarande organisation var så uppbyggd, att den i viss icke oväsent- lig —— utsträckning skulle kunna vara musiklivet i övrigt till hjälp. Mera vä- sentliga förändringar i den civila orga- nisationen —— och såsom sådana måste man betrakta förändringar av det slag Hult förordade måste leda till nya förutsättningar för militärmusikens verksamhet och till ändringar i dess organisation och uppgifter. Omvänt mås-te vid utformningen av det allmän- na musiklivets uppgifter och organisa- tion hänsyn tagas till militärmusiken, dess system, organisation och speciella karaktär. Enligt nämndens åsikt borde reformer på detta område givetvis syfta till att totalt sett vinna största möjliga effekt men även åstadkomma en från

ekonomiska och andra synpunkter lämpligt avvägd organisation.

Av anförda skäl kunde nämnden biträ- da tankegången att skapa stora region- orkestrar. Regionidén stämde väl med vad som sedan flera år med gott resul- tat tillämpats beträffande militärmusi- ken. Införandet av regionorkestrar måste emellertid leda till en ompröv- ning av frågan, om man i framtiden be- hövde militärmusikkårer till nuvarande antal inom föreslagna regioner.

Förslaget att skapa nio SDR-orkestrar av ny typ innebar, att åtta sådana or- kestrar förlades till orter, där militär- musikkår redan var förlagd. Dessa orter skulle alltså framhöll OfM få två fasta statliga orkestrar med olika hu- vudmän men så organiserade, att de kunde verka såsom en orkester. Från olika synpunkter —— .icke minst musi— kaliska, ekonomiska och organisatoriska _ syntes en sådan dubbelorganisation orimlig. En hopkoppling av civil och militär musikverksamhet på föreslaget sätt i syfte att få till stånd SOR-orkest- rar av utvidgad och fastare typ borde av detta skäl icke s-ke utan en allvarlig prövning av det sammanlagda musik- behovet inom varje region. Vikten härav accentuerades ytterligare genom för- slaget att förlägga en fast SOR-orkester till ort (Sundsvall), som saknade mili- tärmusikkår. Nämnden var icke främ- mande för att en sådan prövning kunde komma att leda till väsentliga ändring— ar »av militärmusikorganisationen.

Utöver angivna aspekter på SOR-or- kestrar av ny typ önskade nämnden framhålla, att medverkan av militärmu— siker i sådana orkestrar enligt förslaget skulle erfordras i ungefär tre gånger så stor utsträckning som för närvarande. Självfallet kunde en så utökad medver- kan icke komma till stånd utan den av nämnden ovan förutsatta omprövningen av militärmusikorganisationen. En så-

dan omprövning måste uppenbarligen omfatta såväl berörda kårers allmänna uppgifter som deras stämbesättning och personalbesättning, ävensom arbetsti- der och ersättningsvillkor m. m.

Åt övriga SCR-orkestrar, som enligt förslaget icke skulle förändras, kunde medverkan av militärmusiker lämnas :i ungefär samma utsträckning som för närvarande.

Nämnden delade i princip Hults upp- fattning om behovet av en god löneställ- ning för musiker. Nämnden ville dock framhålla, att största möjliga enhetlig- het vad avsåg anställningsform och lö- nesättning borde skapas för musiker i _offentlig tjänst. Förslaget innebar bl a

att man dels för två samverkande orga- nisationer skulle få helt olika lönesätt- ning, dels inom dessa organisationer skulle få olika möjligheter till ekono— misk ersättning. En sådan situation skulle medföra betydande rekryterings- och placeringssvårigheter, vartill kom psykologiskt ogynnsamma följder. Nämnden ville i sammanhanget fram- hålla, att militärmusiken på sistone hårt drabbats av konkurrensen från det civi- la musiklivet.

5.2.3 Konsertbyråutredningeu De statsunderstödda yrkesorkestrarna KBU har i sin behandling av frågor som sammanhänger med de statsunder- stödda symfoniorkestrarna kompletterat och värderat Hults utredning i huvud- sak med utgångspunkt i en tänkt riks- konsertverksamhet. Flera av de frågor, som aktualiserats av Hult är av sådan beskaffenhet att de lämpligen bör hänskjutas till teater- och orkesterrådet (TOR) för en skynd- sam närmare beredning och handlägg— ning. Hit hör frågorna om orkestrarnas huvudmannaskap, vilka aktualiserades redan av MU men som ännu inte fått en

slutgiltig lösning. Härvidlag framstår en anknytning till respektive landsting som en följdriktig utveckling, då de .statsunderstödda symfoniorkestrarna är avsedda att i betydligt större ut- .sträckning än tidigare tagas i anspråk för turnéverksamhet inom länen. Av de sex orkestrar, varom här är fråga, är det för närvarande endast två _ Gävle- borgs läns orkesterförening och Norr- köpings orkesterförening -— som har anknytning till landstingen.

Vidare synes TOR böra handlägga de frågor som står i samband med ett utbyggande av orkestrarnas administra— tion. De av Hult angivna organisatoris- ka ramarna synes härvidlag vara en lämplig utgångspunkt. Orkestermusiker- nas anställnings- och avlöningsförhål- landen kräver likaså enligt utredningen en grundlig översyn. Olikheterna i an- .ställningsvillkor orkestrarna emellan ut- gör nu bla ett hinder för orkestrarnas utveckling.

KBU:s huvudsynpunkter på orkester- frågorna sammanhänger av förklarliga skäl med den turnéverksamhet, som ut- redningen ser såsom ett av de vikti- gaste inslagen i en kommande rikskon- sertverksamhet. Orkesterturnéerna samt turnéer med smärre ensembler ur or- kestrarna förutsätter en utbyggnad av de enskilda orkestrarna.

Vad angår de enskilda orkestrarna vill utredningen anföra följande.

Stockholms filharmoniska orkester

KBU finner det angeläget att denna orkester kan behålla sin roll såsom Stockholms egen orkester. Därtill bör .den, numerärt något utökad, synnerli- gen väl lämpa sig som den nationella symfoniorkestern, turnerande inom och utom landet.

1 SFO ingår för närvarande tre en— sembler SFO kammarorkester, SFO

blåsarkvintett och Musica nova-ensem- blen, vari även ingår några medlemmar från övriga stockholmsorkestrar — vilka kommer att kunna bli till stor nytta inom rikskonsertverksamheten.

Erfarenheterna av dessa ensemblers konserter under rikskonserternas för- söksperiod styrker detta. Inte minst ensemblernas höga kvalitet gör dem sär- skilt ägnade att bedriva en landsom- fattande konsertverksamhet. Om det skall vara möjligt att i önskvärd om- fattning ta ensemblerna i anspråk i rikskonsertsammanhang utan att för- svåra symfoniorkesterns arbete, måste emellertid symfoniorkesterns numerär ökas. KBU föreslår därför att orkestern utökas med 12 stråkmusiker, motsvaran- de numerären hos kammarorkestern, samt 5 alternativa blåsare. Denna ut- .vidgning skulle innebära att de nämnda ensemblerna tidvis kan lösgöras ur or- kestern utan att denna försvagas, sam- tidigt som den totala numerären mot- svarar vad man måste förfoga över vid internationella turnéer.

För rikskonserterna skulle hela sym- foniorkestern enligt rikskonsertledning- ens överväganden ställas till förfogande under cirka 4 veckor per år, dispone- rade för turnéer inom landet, utomlands eller såsom en kombination av dessa turnétyper. Den nuvarande kammaror- kestern och blåsarkvintetten kan väl in- placeras i rikskonserternas generalpro— gram under vardera 4 veckor per år. De bör kunna uttagas samtidigt med att SFO turnerar i andra regioner eller vid annan tidpunkt under året, varvid i det senare fallet SFO tjänstgör med nuvarande numerär i Stockholms kon— serthus. Båda de nämnda ensemblerna bör kunna disponeras under angiven tid av Rikskonserter för turnéer såväl inom som utom landet.

Också ensemblen Musica nova bör ställas till rikskonsertorganisationens

förfogande under fyra veckor per år för "turnéer inom och utom landet. Utred- ningen vill dock understryka att detta förutsätter ett fast inordnande av en- semblen i SFO. Dessa turnéer bör i tiden ej sammanfalla med kammaror- kesterns eller blåsarkvintettens turnéer.

Kostnaden för statsverket blir under angivna förutsättningar 600000 kronor per år, räknat i nuvarande löneläge. .Anslagsförstärkningen bör enligt KBU upptagas på orkesterns ordinarie stat under rubriken »Bidrag till yrkesor- kestrar». Ett speciellt turnékonto för dessa fyra ensembler hela symfoni- orkestern, kammarorkestern, Musica no- va och blåsarkvintetten _— bör uppläg- gas i rikskonsertverksamhetens stat för .att enligt planerna varje år fördelas på inhemska och utländska turnéer. Denna post hör till en början beräknas till 700 000 kronor per år.

Att på detta preliminära stadium sö- ka angiva vilka städer och orter som kan komma ifråga för turnéer med SFO teller ensembler ur denna orkester före- faller inte vara befogat. Det kommer även i en framtida rikskonsertverksam- het att röra sig om punktinsatser och .speciella evenemang för den stora or- kesterns vidkommande, medan de tidiga- re nämnda mindre ensemblerna ur or- kestern kommer att tjänstgöra inom den reguljära turnéverksamheten.

Samarbetet mellan rikskonsertverk- samheten och SFO blir enligt detta förslag relativt omfattande. Med hänsyn till SFO:s ställning i huvudstaden och i landets musikliv är det enligt utredning- en mycket önskvärt att orkestern och dess ensembler kommer landets musik- liv till godo. Därtill kommer att orkes- tern till sin art är en ren konsertorkes- ter, vilket underlättar en långtidsplane- ring. Detta bör icke hindra turnéer med tex radioorkestern och kungl hovka- pellet i rikskonsertverksamhetens regi.

Göteborgs orkesterförenings orkester Orkesterns nuvarande numerär _— cir- ka 70 man är från flera synpunkter otillräcklig. Hult föreslog i sin utred- ni—ng (s 127 ovan) att orkesterförening- ens orkester och Stora teaterns orkester skulle sammanslås till en kombinerad symfoni- och teaterorkester på 97 man. Enligt förslaget skulle ytterligare 14 musiker anställas för att möjliggöra den samordning av konsert- och teaterverk- samheten som eftersträvades.

KBU ville i sitt remissyttrande (s 135 ovan) inte avstyrka förslaget men för- ord-ade att förutsättningarna för en sam— manslagning måtte utredas ytterligare med hänsyn till behovet frå-n rikskon- sertsynpunkt av att etablera en regional konsertverksamhet i Hall-and, Bohuslän och Västergötland.

Frågan om en sammanslagning av de båda nämnda orkestrarna har under mellantiden kommit i ett nytt läge, se- dan en särskild utredning härom utförts på uppdrag av Göteborgs stadskolle- gium. Förslaget som innebär en sådan sammanslagning och en utökning av den totala orkesternumerären till 139 man, har i princip antagits av stadskollegiet, men några åtgärder torde ej vara att för- vänta, förrän Stora teatern fått sina lokalförhållanden ordnade.

Intill så skett räknar KBU med att symfoniorkestern i Göteborg skall kun- na tagas i anspråk för turnéverksamhet i rikskonsertorganisationens regi såväl inom som utom länet, på samma sätt som skett under försökstiden och även tidigare i orkesterföreningens egen regi.

En förstärkning av orkesternumerä- ren bör enligt utredningen under alla förhållanden äga rum och torde kunna hålla sig inom ramen för ett anslag av 300 000 kronor per år. Ett så- dant belopp skulle möjliggöra anstäl- landet av ett tiotal musiker, och valet av vilka stämmor de skall representera får

träffas med hänsyn till i första hand rikskonsertverksamhetens önskemål att kunna för turnéänd—amål utnyttja även mindre ensembler ur den samlade or— kesterstyrkan. Anslagsförstärkningen bör enligt KBU upptagas på orkesterns ordinarie stat.

Orkestrama i Skåne

De båda i Skåne befintliga yrkesorkest- rarna stiftelsen Malmö konserthus or- kester och Nordvästra Skånes orkester i Hälsingborg — har båda för liten numerär. Malmöorkestern skulle enligt Hults utredning (s 128 ovan) behöva utbyggas till 97 man. Orkesterns nume- rär är nu 65 man. Hälsingborgsorkestern skulle i och för sig behöva utbyggas till 55 man, eller i en första etapp till 46 man. Nuvarande numerär är 30 man. Hult föreslog en sammanslagning av bå- da orkestrarna till en orkester med sta- tionering i Malmö. Orkesterns turné- verksamhet skulle beröra ett flertal skånska städer, däribland också Häl- singborg. Hult förutsatte att det hittills- varande samarbetet med Malmö stads- teater skulle fortsätta.

KBU ställde sig i sitt remissvar (s 135 ovan) tvekande till en sådan samman— slagning och föreslog i stället, att de båda orkestrarna skulle utbyggas var för sig, samtidigt som ett partiellt samar- bete dem emellan etablerades. Utred- ningen har i den fortsatta behandling- en av denna fråga styrkts i sin uppfatt- ning att orkester bör finnas i både Mal- mö och Hälsingborg. Malmöorkestern, något utbyggd, borde därvid svara för symfonirepertoaren samtidigt som den skulle stå till Malmö stadsteaters förfo- gande. Hälsinghorgsorkestern skulle med bibehållande av nuvarande nume- rär omdanas till en större kammaror- kester med blåsare och slagverk. Utred-

ningen anser att en sådan avvägning av orkesterverksamheten bäst skulle svara mot kraven i detta hänseende på ett väl tillgodosett musikliv inom landets sydligaste del.

Orkestrarnas stationära konsertverk— samhet synes i anslutning till vad Hult anfört böra bättre anpassas till det rå- dande publikintresset. Antalet konser- ter i Hälsingborg förefaller vara större än publiken förmår bära upp. Sanno— likt föreligger även ett överutbud i Malmö.

Utredningen förutsätter att Malmöor— kesterns verksamhet koncentreras till vissa perioder för symfoniverksamhet' och andra perioder för teaterverksam- het på sätt Hult i sin utredning föresla—- gi-t. Sker detta, torde en orkesternume-v rär om 75—80 man kunna täcka reper- toaren för en stor symfoniorkester och möjliggöra en önskvärt hög kvalitet. Den skulle sannolikt ge utrymme för turné-- verksamhet med orkester och mindre spelgrupper, t ex i rikskonsertsamman-v hang.

För att bl a i den framtida rikskonsert- verksamheten underlätta medverkan av Malmöorkestern föreslår KBU att ett an— slag av minst 300 000 kronor ställes- till förfogande för anställandet i första hand av minst 10 musiker enligt sam-- ma grunder som förutsättes för de ti-— digare nämnda orkestrarnas vidkom- mande.

Vad Hälsingborgsorkestern beträffar vill KBU såsom nämnts föreslå att or- kestern inom ramen för nuvarande nu- merär omdanas till en större kammaror- kester på 30 man med blåsare och slag—- verk. Ensemblen bör specialisera sig på en repertoar som svarar mot en sådan besättning. Utredningen bedömer be-v hovet av en sådan specialensemble vara- stort i den kommande rikskonsertorga- nisationen, och den föreslagna oznda—

ningen av denna orkester skulle inne- bära en från många utgångspunkter gynnsam lösning av de speciella or— kesterproblemen i vårt lands musikliv. Förslaget innebär inte att Hälsingborgs- publiken härigenom skulle gå miste om den stora orkesterns repertoar vid sina konsertbesök; i det tidigare berörda samarbete som enligt utredningens för- slag skulle etableras mellan de båda Skåneorkestrarna skulle det komma på Malmöorkesterns lott att svara för den- na repertoar.

Norrköpings orkesterförening Denna orkester har för närvarande en numerär på 37 man, och den är i lik- het med flertalet orkestrar i hög grad i behov av en utbyggnad. Norrköpings stad har från och med årsskiftet 1965/ '66 ingått i Östergötlands läns landsting. Som en följd härav har en utredning påbörjats i syfte att införa ett delat huvudmannaskap för orkestern. Redan tidigare har landstinget bidragit med årliga anslag till orkesterverksamheten. I Hults utredning föreslogs att Norr- köpings-orkestern skulle sammanslås med örebro-orkestern (s 129 ovan), vil- ket emellertid KBU i sitt remissvar ej kunde tillstyrka. Båda orkestrarna är enligt utredningen nödvändiga inom sina regioner, och det vore föga önsk- värt att genomföra en sådan förändring. Turnéverksamheten i Östergötlands län har på ett påtagligt sätt stimulerat intresset för orkestermusik i länet. Ut- redningen finner det befogat att för- stärka numerären med 9 man till 46 man, vilket beräknas kunna ske inom ramen för ett med 270 000 kronor ökat anslag, som bör ställas till förfogande på enahanda villkor som ovan.

Gävleborgs läns orkesterförening Denna orkester, som för närvarande har en numerär på 32 man, är sedan längre

tid tillbaka en regionsorkester, som er- håller bidrag från såväl Gävle stad som Gävleborgs läns landsting. Orkestern har redan en omfattande konsertverk— samhet utanför stationeringsorten, och den har under försökstiden kunnat en- gageras f'ör turnéer i bl a övre Norrland. Utanför länet framträder orkestern i bl a Falun och Uppsala, och det finnes anledning antaga att särskilt samarbetet mellan Gävle och Uppsala framdeles skall få fastare form.

Även denna orkester är i hög grad i behov av en utbyggnad. Som en första etapp i en sådan förstärkning av orkes- ternumerären föreslår KBU att Gävle- orkestern liksom de tidigare anförda orkestrarna i Göteborg och Malmö och på enahanda villkor tillföres en anslags- förstärkning på 300000 kronor per år. Härigenom skulle Gävle-orkestern i större utsträckning än nu kunna deltaga i den blivande rikskonsertverksamhe- ten.

Sammanfattningsvis vill utredningen anföra, att fem av de nuvarande sex statsunderstödda symfoniorkestrarna genom de föreslagna anslagsförstärk- ningarna beredes tillfälle att påtagligt utöka sin numerär. Detta gör dem av- sevärt bättre rustade att möta de an- språk på god och balanserad orkester- klang i deras stationära verksamhet, samtidigt som den numerära utökning- en kommer att underlätta för den bli- vande rikskonsertorganisationen att dis- ponera olika ensembler ur orkestrarna för turnéverksamhet i närliggande re- gioner. Den sjätte orkestern i samman- hanget —— den i Hälsingborg — för- ändras vid bifall till utredningens förslag till en specialensemble som kun— de bli av stor betydelse för det samlade svenska musiklivet.

Förstärkningsanordningarna får en- ligt förslaget följande omfattning:

Antal Kostnad, Orkester man kronor Stockholms filharmoniska orkester ............... 17 600 000 Göteborgs symfoniorkester 10 300 000 Malmö symfoniorkester . . . 10 300 000 Norrköpings orkester- förening ............... 9 270 000 Gävleborgs läns orkester- förening ............... 10 300 000 Summa 56 1 770 000

Det ovan anförda antalet musiker 56 st motsvarar tämligen exakt vad Hult uppsatt som den önskvärda nume- rären hos en mindre symfoniorkester. KBU skulle gärna ha sett, att en sådan orkester etablerades i Umeå — eller över huvud taget i någon lämplig stad norr om Gävle men har vid närmare övervägande beslutat sig för att föreslå de nämnda förstärkningarna av redan etablerade orkestrar.

Anslagssumman är betydande i för- hållande till de anslag som nu utgår av statsmedel till de olika orkestrarna. Den kunde nedbringas därest respek- tive städer och landsting förklarade sig beredda att på samma villkor som hit- tills tillämpats i anslagsgivningen till orkestrar dela kostnaderna med staten. Förhandlingar härom bör enligt utred- ningens uppfattning upptagas med ve- derbörande intressenter genom TOst försorg.

Slutligen vill utredningen söka när- mare ange de regioner i vilka de olika statsunderstödda symfoniorkestrarna samt ensembler ur desamma företrä- desvis kommer att turnera inom ramen för rikskonsertverksamheten. Turnéer med stor orkester kan av givna skäl endast utsträckas till platser, som för- fogar över tillräckliga lokaler som till- lika är någorlunda avpassade från akus- tisk synpunkt till konsertmusik. Erfa- renheterna från försökstiden visar dock

att också sådana lokaler som man i all— mänhet inte sätter i förbindelse med orkesterverksamhet —— flyghangar i ös— tersund, gymnastiksalar i åtskilliga mel—» lansvenska städer —— stundom med gott resultat kan tagas i anspråk. Turnéer med mindre orkestrar, ensembler och- instrumentgrupper är i detta hänseende lättare att sprida; lokalfrågorna blir här inte av samma utslagsgivande ka— raktär.

Med utgångspunkt i vad ovan anförts. kan utredningen konstatera, att turnéer med Stockholms filharmoniska orkes— ter i sin helhet torde komma att bli evenemang som oftast kommer att be— röra orter med tillräckliga lokalresur— ser. Det blir företrädesvis fråga om gästspel i de konserthus som eljest dis— poneras av större eller medelstora or— kestrar. För de tre ovannämnda en— sembler som ingår i Stockholms filhar— moniska orkester är läget annorlunda; de kommer att kunna användas i en mångfald av konsertsammanhang över hela landet.

Göteborgsorkestern förutsättes tills vidare och intill dess frågan om en sammanslagning med Stora teaterns or- kester i Göteborg blivit genomförd kun-- na verka i stora delar av västra Sve- rige: Halland, Bohuslän, Västergötland, delar av Småland (Jönköping och Näs— sjö) och en stor region av Värmland utgör ett naturligt uppland för denna orkester.

Malmöorkestern bör förutom sin sta— tionära verksamhet kunna upptaga en turnéverksamhet som berör i stort sett hela Skåne, delar av Småland (Kalmar och Växjö) och Blekinge samt un- der sommartiden vissa konserter i Kullabygden, vilka hittills utförts av Hälsingborgsorkestern.

Hälsingborgsorkestern som enligt ut— redningens förslag skall omdanas till en större kammarorkester förutsättes att

utanför sin stationära verksamhet i Hälsingborg användas i turnésamman- hang företrädesvis inom hela Götaland.

Norrköpingsorkestern har genom för- söksverksamheten med rikskonserter re— dan etablerat en vidsträckt turnéverk— samhet inom landskapet och i viss ut- sträckning utanför detsamma. Utred- ningen föreställer sig att dessa turnéer framdeles också kommer att beröra ett stort antal platser i Södermanland samt i Småland (Tranås, Västervik och Vim- merby) och Gotland.

Gävleorkestern slutligen har såsom landstingsorkester redan upptagit en omfattande turnéverksamhet inom lä- net, och denna verksamhet förutsätts fortsätta och öka i omfattning. Utan- för länet kommer Gävleorkestern att ha ett vidsträckt arbetsområde i Uppland, Dalarna och över huvud taget i Norr- land.

SDR-orkestrarna

KBU har funnit anledning att närmare granska SCR-orkestrarnas verksamhet och har i detta syfte genomgått de re- dovisningar, som lämnats för spelåren 1963/64 och 1965/66. En samlad fram- ställning av orkestrarnas ekonomiska förhållanden och repertoar har tidigare ej framlagts.

Under den förstnämnda säsongen upptog redovisningen 56 sådana orkest- rar, och under den sistnämnda uppgick antalet till 57, sedan Ronneby musik- sällskap detta år upptagit sin tidigare nedlagda verksamhet.

Två av dessa orkestrar intar en sär- ställning i förhållande till de övriga, nämligen de i Västerås och örebro. Med stöd av väsentligt större kommunala och statliga bidrag har man nämligen i dessa städer kunnat anställa ett antal musiker för orkesterverksamheten, och man kan härigenom erbjuda konsert-

publiken både en mer kvalificerad re- pertoar och fler konserter per spelår.

De båda orkestrarnas ekonomiska för-v håll-anden framgår av följande. Spelåret 1963/64 redovisade västeråsorkestern inkomster på 141 500 kr och örebroor- kestern 636200 kr. Härav utgjorde de kommunala bidragen 59000 kr resp 303 200 kr, statsbidragen 36 600 kr resp 138600 kr och biljettintäkterna 20100 kr resp 27 000 kr. För spelåret 1965/66 redovisade västeråsorkestern inkomster på 343 000 kr och örebroorkestern 786000 kr. Härav utgjorde de kommu- nala bidragen 158000 resp 438000 kr, statsbidragen 93 900 resp 187 350 kr samt biljettintäkterna 62 000 resp 35 000 kr. Mellanskillnaderna mellan redovi- sade inkomstposter och totalinkomsten utgjordes under de båda redovisnings- åren av tillfälliga inkomster och en- skilda bidrag. '

Slutsummorna ovan får jämföras med följande redovisning av de övriga SOR- orkestrarnas omslutningssiffror, beräk- nade på enahanda sätt. En fördelning efter inkomstklasser i jämna 10 OOO-tal kr ger följande resultat:

Spelåret Spelåret 1963/64 1965/66 —10 000 kr ........... 8 6 —20 000 » ........... 22 17 —30 000 » ........... 14 14 —40 000 » ........... 5 9 ——50 000 » ........... 3 3 över 50 000 kr ........ 2 6 Summa 54 | 55

I dessa inkomstberäkningar har hän- syn tagits till samma poster som ovan redovisats för västerås- och örebroor— kestrarna; orkestrarnas behållning från tidigare verksamhetsår eller uppkom— men brist'har således ej ansetts böra påverka inplaceringen ijovanstående. inkomstklasser.

Redan en flyktig jämförelse mellan

de båda förutnämnda större orkestrar- nas ekonomi och de övriga orkestrarnas ger vid handen att de förra står i sär- klass, varför utredningen undantagit dem från den fortsatta redovisningen av SCR-orkestrarnas ekonomi m m.

I det följande ger utredningen vissa sammanfattningar av de mindre SOR— orkestrarnas ekonomi.

Kommunala bidrag utgick under spel- året 1963/64 med sammanlagt 590 910 kr, d v s i genomsnitt 10 940 kr. Mot- svarande siffror för spelåret 1965/66 var 840 298 kr och 15 275 kr.

I statliga bidrag erhöll orkestrarna sammanlagt 150 160 kr, d v s i genom- snitt 2 780 kr. Motsvarande siffror för spelåret 1965/66 var 175 798 kr och 3 200 kr.

De enskilda bidragen utgjorde under spelåret 1963/64 sammanlagt 75 315 kr eller i genomsnitt för de 30 orkestrar, som upptagit sådana inkomster i sin redovisning, 2 510 kr. Beloppen variera- de mellan 225 och 9 000 kr per orkester och härrörde från föreningar, samman- slutningar samt företag på orkesteror- ten. Under spelåret 1965/66 var summan av enskilda bidrag, som kom 34 SOR- orkestrar till del, 105 947 kr eller i ge— nomsnitt 3104 kr. Beloppen varierade detta år mellan 100 och 10 000 kr per or- kester.

Biljettintäkterna kan antagas utgöra ett mått på den anslutning, som kon— sertverksamheten röner på orkesterns förläggningsort. De uppgick för spel- året 1963/64 till sammanlagt 241 638 kr eller i genomsnitt 4 475 kr per orkester. Det lägsta beloppet redovisades av Möln- dals musiksällskap —— 135 kr och det högsta av Jönköpings orkesterförening _ 22 733 kr. Under spelåret 1965/66 var den sammanlagda biljettintäkten 257 303 kr eller i genomsnitt för 54 orkestrar 4765 kr. En orkester, sydöstra Skånes orkesterförening, redovisade detta år

över huvud taget ingen inkomst av bil- jettförsäljning; orkestern i Mölndal en- dast 78 kr, Huddinge orkesterförening 120 kr, och ytterligare 8 orkesterför- eningar uppvisade biljettintäkter på mindre än 1 000 kr. Under spelåret 1965/66 liksom tidigare var det Jön- köpings orkesterförening som hade den största inkomsten av biljettförsäljning- en -— detta år 33 866 kr. Endast 5 or- kestrar redovisade biljettintäkter på över 10 000 kr.

Under rubriken tillfälliga inkomster redovisas intäkter från bl a andra of- fentliga framträdanden än konserter så- som sommarkonserter och liknande. De uppgick för spelåret 1963/64 till 91 490 kr för 50 orkestrar, d v s 1 830 kr per orkester. För Mölndals musiksällskaps vidkommande innebar den tillfälliga inkomsten detta spelår 2 950 kr, vilket ökade »recetten» till 3085 kr. Under spelåret 1965/66 uppgick de tillfälliga inkomsterna till sammanlagt 115 031 kr för de 48 orkestrar, som redovisade så— dan inkomst, eller till i genomsnitt 2 400 kr. Mölndals musiksällskap uppvisade 1 200 kr och sydöstra Skånes orkester— förening 1 227 kr.

De 55 SCR-orkestrarnas inkomster —— beräknade på ovan angivet sätt åter- gives i tabellen på s 145.

Sammanställningen nedan ger enligt KBU klara belägg för SCR-orkestrarnas utomordentligt utsatta ekonomiska läge. De kommunala bidragen, som svarar för den största delen av orkesterförening- arnas inkomster, är långtifrån tillräck- liga för att skapa grundvalen för en full- god .kon-sertverksamhet. Statsbidragen utges efter normer, som sedan länge är föråldrade, och verkningarna härav är påtagliga; bidragen per konsert på 600 —700 kr blir ett skenstöd. Orkesterför- eningarnas ringa möjlighet att bära upp eller åtminstone underlätta —— verksamhetens ekonomi med biljettin—

Län Orkesterort 1 dåljåäsir Län Orkesterort lägg/12234" B Botkyrka ........... 19 650 Uddevalla .......... 31 700 Huddinge .......... 9 150 P Borås .............. 82 150 Sundbyberg ......... 26 050 Trollhättan ......... 16 600 Södertälje .......... 23 100 R Falköping .......... 23 500 D Eskilstuna .......... 92 900 Skövde ............. 34 900 Katrineholm ........ 37 350 S Hagfors ............ 9 350 Nyköping .......... 36 100 Karlstad ........... 37 150 Strängnäs .......... 11 900 T Karlskoga .......... 50 550 Linköping .......... 51 100 U Köping ............. 11 300 Motala ............. 32 300 W Avesta ............. 21 300 F Eksjö .............. 17 400 Borlänge ........... 28 600 Gislaved ............ 15 950 Falun .............. 22 150 Huskvarna ......... 19 150 Grängesberg ........ 21 450 Jönköping .......... 96 300 Hedemora .......... 10 600 Tranås ............. 11 500 K Hofors ............. 16 100 G Växjö .............. 33 700 Sandviken .......... 24 000 H Kalmar ............ 21 550 Söderhamn ......... 1 450 Västervik ........... 19 650 Y Härnösand ......... 16 100 I Visby .............. 26 050 Kramfors ........... 11 900 K Karlskrona ......... 35 900 Sundsvall ........... 46 025 Ronneby ........... 7 300 Örnsköldsvik ........ 24 850 L Kristianstad ........ 31 850 Z Östersund .......... 22 950 M Lund .............. 8 200 AC Skellefteå ........... 22 500 Malmö ............. 12 500 Umeå .............. 49 200 Trelleborg .......... 10 100 BD Boden ............. 47 200 Ystad .............. 5 600 Gällivare ........... 26 250 N Halmstad .......... 54 500 Luleå .............. 16 650 0 Molndal ............ 11 085 Summa 1 504 360 komster och tillfälliga inkomster är li- SDR-orkestrarna. Militärmusiker kan

kaledes ett markant drag.

Att det över huvud taget är möjligt att genomföra en konsertverksamhet un- der dylika betingelser beror på speciel— la omständigheter. Militärmusikernas medverkan i SDR-orkestrarna utgör en betydande insats. De enskilda militär- musikernas medverkan i SCR-orkestrar uppgick under år 1966 till sammanlagt närmare 27000 timmar. Av detta tim- antal var omkring 15 000 timmar sche- malagda såsom arbetstid, d v s musi- kerna hade under denna tid betalt från försvaret. (15 000 timmar kan också så- gas vara det arbetstiduttag som repre- senteras av ett 10—tal heltidsanställda musiker.) Antalet konserttimmar för år 1966 — inräknade i de 27 000 timmarna — var ca 4 000. Under 1966 har mili- tärmusiker i större eller mindre ut- sträckning medverkat i 41 av de 57

sägas bilda kärnan i SCR-orkestrarna i Karlstad, Örebro, Kristianstad, Sträng- näs, Växjö, Eksjö, Borås, Uddevalla, Visby, Boden, Umeå, Skövde, Jönköping, Karlskrona, Västerås och Halmstad (minst 15 militärmusiker brukar deltaga i dessa orkestrar). Hösten 1966 medver- kade i runt tal 360 militärmusiker i 36 SDR-orkestrar under tillhopa 11 750 timmar.

Antal orkestrar Gagesummor

1963/64 1965/66 _ 1 000 kr ........... 1 1 — 5 000 » ........... 8 4 ———10 000 » ........... 16 15 —20 000 » ........... 18 17 —30 000 » ........... 8 10 —40 000 » ........... 1 4 ——50 000 » ........... 1 2 —60 000 » ........... 1 2

I stråkstämmorna medverkar amatör- musiker av ofta mycket varierande kva- litet och med växlande rutin. För de musikaliskt sett värdefullare insatserna svarar ofta militärmusikerna.

Till stor del åtgår orkesterföreningar- nas inkomster till arvoden av olika slag åt medverkande i kon-serterna. I tabel- len s 145 (n) har utredningen fördelat SCR-orkestrarna efter klasser av gage— summor. I dessa ingår även arvoden till dirigenter, solister m m.

Skillnaden mellan de båda spelåren är inte stor —— utgifterna har stigit men inte påfallande mycket.

De flesta SDR-orkestrarna har måttliga utgifter för dirigenter; 15 respektive 17 har inga gager alls och ytterligare 32 respektive 30 under 20 % av gagesum- mans totala belopp. Gager till egna mu- siker visar en betydligt större spridning; halva antalet orkestrar redovisar mellan 11 och 50 % av gagesummorna för detta ändamål under det förstnämnda spel- året. Gränsen nedåt är för samma sta- tistiska mått något lägre —— cirka 8 % men gränsen uppåt ligger oförändrad under spelåret 1965/66. Gager till lejda musiker är spridda över hela fältet un- der spelåret 1963/64; 7 orkestrar företer inga utgifter för detta ändamål, medan två orkestrar (de i Motala och Hofors) har så höga utgifter som 86 respektive 88 %. Under spelåret 1965/66 var 5 or- kestrar självförsörjande», och ingen or- kester hade så höga värden som 80 % för detta ändamål. De som uppvisade de högsta värdena var orkestrarna i Fal- köping (71 %), Hagfors (77 %), Hede- mora (73 %), Hofors (75 %) och Mota- la (76 %). Gager till solister förekom under spelåret 1963/64 ej i Malmö medverkande solister uppträdde gratis. Under spelåret 1965/66 saknades upp- gift om solistgager från orkestrarna i Gällivare-Malmberget, Ronneby och

Örnsköldsvik. Under båda redovisnings- åren låg majoriteten av orkestrarna i detta hänseende inom gränserna 11-—- 30 %.

Kombinationen av gager till lejda musiker och till solister erbjuder möj- lighet till en närmare redovisning av de orkestrar, som är mest beroende av hjälp utifrån för att kunna genomföra sina konserter.

De var för spelåret 1963/64 följande SCR-orkestrar :

100 % Borlänge, Hedemora, Hofors, Motala, Köping och Tranås 90— 99 % Falköping, Kramfors 80— 89 % Hagfors-Uddeholm, Katrine- holm, Luleå, Söderhamn och Västervik 70— 79 % Huskvarna och Trelleborg 60— 69 % Gislaved, Gällivare-Malmber- get och Sundsvall 50— 59 % Sandviken. summa 19 orkestrar Under spelåret 1965/66 uppvisade föl- jande orkestrar motsvarande siffror 100 % Falköping, Hagfors-Udde- holm, Hedemora, Hofors, Kö- ping och Motala 90_— 99 % Borlänge och Västervik 80— 89 % Grängesberg och Tranås 70— 79 % Huskvarna, Kramfors, Luleå, Söderhamn och Södertälje 60— 69 % Avesta, Boden, Eksjö, Gisle- ved, Härnösand, Kristian- stad och Ronneby 50— 59 % Botkyrka, Halmstad, Katrine- holm, Lund, Nyköping, Sand- viken, Skövde, Strängnäs, Sundbyberg, Sundsvall, Trel— leborg och Ystad summa 34 orkestrar

Antalet orkestrar med höga utgifter för lejda musiker och solister har son synes ökat väsentligt under det senasie spelåret i förhållande till det tidigare. Ökningen ligger företrädesvis på de lel-

Tonsättares födelseår

Antal tonsättare Antal framföranden

Före 1680

1680—99

1700—19 1720—39 1740—59 1760—79

1780—99

1 800—1 9

1820—39

1 840—59

1860—79

1880—99

1900—19

1 920—39 1 940— obekant anonyma verk schlagermelodier

Summa därav namngivna

1963/64 1965/66 1963/64 1965/66

15 10 45 18 därav Purcell 13 — Corelli 5 6 7 11 65 74 därav J S Bach 29 30 Händel 20 18 Roman 11 11 6 4 17 13 därav Gluck 11 9 4 3 47 50 därav .] Haydn 39 48 8 8 103 131 därav Mozart 91 119 4 4 69 59 därav Beethoven 65 55 8 8 89 78 därav Berwald 8 12 Rossini 17 17 Schubert 42 36 Weber 13 5 18 17 107 104 därav Mendelssohn 26 15 Schumann 11 8 Wagner 16 7 Verdi 23 24 13 14 118 118 därav Bizet 19 11 Brahms 27 15 Smetana 12 4 J Strauss d y 25 53 Söderman 12 5 16 13 97 70 därav Grieg 31 24 Dvorak 18 12 Puccini 6 13 Tjajkovskij 20 9 30 27 127 146 därav Alfvén 19 7 Lehar 10 7 Nielsen 10 18 Sibelius 19 57 Stenhammar 12 2 45 28 119 82 därav Atterberg 8 8 Gershwin 4 13 Rangström 9 4 Rosenberg 8 9 30 28 92 98 därav Lars Erik Larsson 35 28 5 7 11 9 2 2 20 38 25 47 4 1 3 _ 229 222 1 131 1 100

86 36 744

da musikernas konto; antalet tonkonst- närer och instrumentalsolister, som en- gagerats för olika uppgifter, företer nämligen en minskning under spelåret.

SOR-orkestrarnas repertoarval är nå- got som redan MU fann anledning att kritisera. Resonemangen kring dessa spörsmål har hittills rört sig med all- männa talesätt om att repertoaren ofta överstiger orkestrarnas prestationsför- måga o s v. Någon systematisk genom- gång av konsertprogrammen har inte tidigare framlagts. KBU anser, att en presentation av SOR-orkestrarnas re- pertoarval under två spelår kan ge en värdefull belysning av musiklivet i ett antal städer och samhällen under 1960- talet och återger därför på föreg. sida antalet framföranden av verk, ordnade efter kompositörernas födelseår. Förut- skickas bör, att ett framförande kan innebära en operaaria och en symfoni eller en instrumentalkonsert. Någon in- delning efter dessa grunder har inte an- setts påkallad.

Den äldsta musiken i sammanhanget representeras av en madrigal av de la Halle (f ca 1230) och en sång av Pa- lestrina (f 1525); den allra nyaste mu- siken företrädes av ett intermezzo av S.-G. Schönberg (f 1933) och en orgel- koral av Ingemar Fridell (f 1949). Mel- lan de la Halle och Fridell ligger i runt tal sju seklers musik ur vars enormt rika omfattning SOR—orkestrarna före- trädesvis valt att framföra verk från ba- rockepoken, wienklassicismen, roman- tiken och nationalromantiken. Tonvik- ten ligger vid J Haydn, Mozart och Beet- hoven. Av den senares nio symfonier har de åtta första uppförts sammanlagt 28 gånger under spelåret 1963/64 och 18 gånger under spelåret 1965/66. In- strumentalkonserterna är ofta förekom- mande, och här sträcker sig urvalet tidsmässigt från Vivaldi till Sjostakovitj och Lars Erik Larsson men med stän—

digt samma övervikt för Mozart, Beet- hoven, Schumann, Brahms, Tjajkovskij, Dvoråk och Grieg. Framförandet av dessa verk förutsätter nästan undan- tagslöst att orkesterföreningen måste engagera en solist, bosatt i Stockholm eller någon annan större ort. För mind- re omfattande insatser hämtas solisten ofta från konsertorten eller dess grann- skap.

Till stor del kan repertoarvalet till- skrivas den omständigheten att det ge- mensamma notmaterial, som SOR-or— kestrarna disponerar och till vilket de av ekonomiska skäl är hänvisade, inte har fortlöpande reviderats och förnyats. Lars Erik Larssons instrumentalkonser- ter är härvidlag det nästan enda posi- tiva tillskottet under de senare åren.

För att kunna belysa graden och om- fattningen av engagemangen av konsert- musiker—solister i SOR-orkestrarnas konserter har utredningen också bearbe- tat årsredovisningarna idetta hänseende. Under säsongen 1963/64 engagerades 40 violinister för 52 framträdanden, 14 violoncellister för 20 framträdanden, 27 pianister för 56 framträdanden och 12 flöjtister för 12 framträdanden. An- talet anlitade vokalartister uppgick till 60 mera kända sådana, vilka framträd- de i 76 konsertsammanhang.

Största antalet engagemang (7 kon- serter) redovisades för envar av de båda pianisterna Sylvi Lin och Inger Wikström; därnäst kom med 6 framträ- danden violoncellisten Guido Vecchi och med 5 framträdanden pianisten Greta Erikson. Någon gång låg två fram- trädanden för ifrågavarande tonkonst- närer så nära varandra i tid och rum att de båda framträdandena kunde be- dömas som samordnade, men mestadels rörde det sig om ströengagemang, som tvingade solisterna att göra långa resor för enstaka framträdanden. Någon på- taglig betydelse för deras ekonomi och

försörjning kunde dessa glesa engage- mang knappast ha.

En motsvarande genomgång av års- redovisningen för spelåret 1965/66 ger en bild, som överensstämmer med för- hållandena 1963/64. Största antalet en- gagemang hade pianisten Hans Leygraf med 6 framträdanden, därnäst kom med 5 framträdanden pianisterna Sylvi Lin, Janos Solyom och Inger Wikström samt sångerskan Mattiwilda Dobbs och med 4 framträdanden violinisterna Jennifer Nuttal och Endre Wolf samt violoncel- listen Guido Vecchi.

Utredningen har slutligen tagit del av de rapporter som de av musikaliska akademien utsända inspektörerna upp- rättat under åren 1962—1965. Såsom in— spektörer har tjänstgjort director mu- sices i Lund Sten Åke Axelsson och ka— pellmästaren Sten Frykberg. Deras rap- porter ger en mycket livlig bild av upp- levelserna på fältet: Axelsson ger i exakta. siffror belägg för orkestrarnas sammansättning, medan Frykberg på ett synnerligen personligt sätt skildrar repetionsarbetet och konsertframföran- det, karakteriserar dirigenter och mu— siker på ett ofta mycket drastiskt sätt och ger uttryck för hopp eller förtviv- lan om ifrågavarande orkesters fram- tid. Utredningen återger nedan (utan namns och orkesters nämnande) i ut- drag några av inspektionsrapporterna.

Utdrag 1

Orkestern består av 25 man, av vilka man lånat tre yrkesmusiker från X och Y. Be— sättningen var alltför liten för Auber- uvertyren, som förresten saklöst hade kun— nat utgå ur programmet. Besättningen var dessutom för liten även för Haydn—sym— fonien; det är inte så roligt att höra en amatörbasunis-t försöka så diskret som möj— ligt anpassa sig i 2.-fagottstämman eller en klarinett i 2.-oboestämman. Pukor sak— nades, ett allvarligt och dystert faktum, som i framtiden icke får tolereras.

Min reaktion under repetition och delvis även under konsert: Är det vettigt att upp-

muntra en orkestersammanslutning av så sekunda kvalitet, där nyanser och intona- tion är tämligen okända begrepp, där man på grund av klena ekonomiska resurser helt enkelt ger en vrångbild av musik, som var och en dagligen kan få höra perfekt fram— förd i våra radioprogram?

Efter konserten gjorde jag dock följande reflektion: Här uppe tycks intresset för ak- tivt musicerande vara så starkt, att man helt enkelt känner sig tvungen att pruta på rent elementära kvalitetskrav. Man går med entusiasm och glädje in för sina ty— värr ofta alltför svåra uppgifter, och hela SCR-idén är ju till en del baserad just på att stödja intresset för aktivt musicerande. När så den snälla publiken är nöjd med sakernas tillstånd, vad skall man då in- vända mot det hela? Man tycks nämligen inte alls lyssna med krav på att ett verk skall klinga ens ungefär riktigt, och det är ju lyckligt för många SCR—orkestrar, men det måste vara betänkligt för musiklivet i längden.

Utdrag 2 X orkesterförening är utan tvekan en av de bättre SOR-orkestrarna i . . . så långt jag ännu kan bedöma saken. Man ar- betar ambitiöst och med en våldsam en- tusiasm, vilket gör att jag är beredd att utan samvetsbetänkligheter överse med en del förbryllande förhållanden, när det gäl- ler orkestern-s kvalitet. Man saknar ännu en 1.-k1arinettist och 1.-hornist . . . Den andre hornisten i orkestern är ordinarie . . . bjuder olfta på häpnadsväckande över- raskningar i sina försök att fånga in vilsegångna toner. Han hade emellertid förstånd att pausera vid kritiska ställen, vilket nog var en god sak, även om diri- genten saknade stämman som sådan. Man håller på att söka ersättare för honom, och jag vill inte »bråka» på denna punkt av mänskliga hänsyn . . .

Utdrag 3 Som bekant har man i denna orkester som stomme i stråkarna en kammarorkester, bestående av yrkesmusiker. En del äldre herrar i violinstämmorna har medverkat under något 30-tal år i orkestern, och man har inte samvete riktigt att be dem sluta och tacka dem för deras troligen mycket he- dersvärd'a insatser under decenniernas lopp. Givet är att de i och för sig inte ut- gör ett positivt inslag i orkesterns samman-

sättning: å andra sidan måste jag erkänna att de rutinerat och påpassligt pauserade vid de mest kritiska passagerna.

Utdrag 4 Jag känner X som en fin musiker, kunnig, ambitiös och i besittning av sådana per- sonliga egenskaper, att ett gott samarbete bör kunna komma till stånd. Hans »slag» är distinkt, han har musik i blodet och hans tempi i allmänhet väl valda. Dock verkar han på något sätt hämmad inför or- kestern. Trots alla hans goda egenskaper gick hans instruktioner i den suddiga och oklara stilen med avbrott för att meddela orkestern, att »ni får inte gröta ihop det här», »sforzatot skall komma som en skälv- ning, det skall skälva riktigt i alla strå- karna», »det här får vi nog öva på» (vilket sistnämnda dock icke skedde). Uppenbara felspelningar och grova intonationssynder förbigicks med tystnad, någon som helst instruktion beträffande stråkarter, frase— rimgar, d-eklamation eller allmänt musika- liskt uttrycksfullt spel gavs inte.

Utdrag 5 Jag vet att denna orkesterförening söker inträde i SOR-gemenskapen och att den arbetar under mycket tryckta ekonomiska förhållanden med stor entusiasm. Dess verksamhet är mycket angelägen och sti- mulerande för de medverkande och i viss män för kommunen. Är den riktigt ange- lägen för ett samhälle, från vilket man be- höver en halvtimme för att resa till X kon- serthus? Angelägenheten är väl inte jäm- förbar med (den hos) en orkesterförening av motsvarande typ i ett litet norrländskt samhälle.

Utdrag 6 Stråkbesättning: 8 I, 14 II, 4 altar, 2 celli, 4 kontrabasar. Denna underliga uppsjö av 2.-violiner berodde på att många var kal- lade men ytterligare få utvalda. Man pla- cerade intresserade (och i vissa fall pen- ningstarka) amatörer i violinstämman, även om vederbörande som enda merit kun— de hänvisa till innehavet av instrument. Det odeciderade surret från denna stämma och rätt ynkliga soloinsatser. . . Intonatio— nen var ofta mycket märklig. Orkestern har en säregen förmåga att lyfta sig själv i hå- ret vid själva konserten . . .

Utdrag 7 Orkesterföreningens stora problem är att (en av de sex statsunderstödda yrkesorkest— rarna) sedan åtskilliga decennier tillbaka inmutat X i sin verksamhetsräjong. Denna utmärkta yrkesorkester ger under säsongen 6 konserter i X. Naturligtvis av annan och högre kvalitet men med sämre publikan- wslutning enligt uppgift. Här ligger en yrkes- orkester på x km avstånd och konkurrerar med en habil men kvalitetsmässigt under- lägsen halvprofessionell orkester. Är detta rimligt? Att båda orkestrarna har sin verk- samhet förlagd till X är icke fruktbart för musiklivet där över huvud taget . . . Snart måste man nog taga ställning till fallet, ty situationen blir i längden ohållbar för båda företagen . . . Jag är ännu inte i stånd att se en lösning på problemet.

Utdrag 8 Stommen i orkestern är kanske inte så då- lig, men liksom fallet är i många SCR-or- kestrar blir helhetsintrycket lidande av den ojämna kvaliteten; det vimlade av smärre missljud och felspeln-invgar, oprecisa insat- ser och intonationsöverraskningar. Kan man inte lära sig att det bara behövs en falsk- spelare för att förstöra trettio musikanters habila prestationer? . . . Solisten parerade de mest svårartade tillbud på ett beundrans- värt sätt.

Utdrag 9 Men Brahms” andra symfoni är inte lättspe- lad, ens för en ren; yrkesorkester. Trots alla enskilda positiva insatser blev de båda första repetitionerna något av en mardröm. Man bör nog helst undvika Brahms” sym- fonier i X, om man bara har tre repetitioner till sitt förfogande.

Utdrag 10 Orkesterns sammansättning: 6 I, 7 II, 2 al— tar, 2 celli, 3 kontrabasar, 3 flöjter, 2 oboer, 2 klarinetter, 2 fagotter, 3 horn, 2 trumpeter, ] timpani.

Följande musiker hade engagerats från närliggande orter X, Y, Z: 5 I, 7 II, 1 alt, 1 cello, 1 oboe, 1 horn.

Av ekonomiska skäl kunde ovannämnda musiker komma först till generalrepetitio— nen, och orkestern var följaktligen samlad först på konsertdagcn. Följaktligen fanns ingen möjlighet för dirigenten att göra nå— got nämnvärt instrmktionsarbete, då tiden endast medgav en genomspelning av de båda verken.

Utdrag 11 Slutnumret, vals ur Rosenkavaljeren av R Strauss (inte sviten, inte heller den förr i tiden så vanliga konsertversionen) var ett ohyggligt mischma-sch, som egentligen inte borde få förekomma på ett SCR-program. Men publikens reaktion var hundraprocen- tigt positiv, och med hänsyn till att pro- grammet i övrigt var sammanställt och ge— nomfört med ambition och till och med med en viss finess, så förlåter man denna eftergift åt publiksmaken. I synnerhet som även slutnumret spelades bra.

Utdrag 12 Påföljande dag hade jag i Stockholm en konferens med 60st ordförande, för att dryfta aktuella SCR—frågor. Problematiskt är fortfarande vissa orkesterföreningens programval, som ofta strider direkt mot SOst stadgar med avseende på kravet »god och värdefull musik». Då vissa or- kestrar dessutom uralktlåter att inom före- skriven tid — en månad före konserten -— anmäla de 4 obligatoriska konserterna per spelår, försvåras möjligheten att utöva ef— fektiv kontroll över verksamheten och hjälpa dessa föreningar till rätta med pro- gramval, anskaffning av erforderligt not- material osv.

Slutligen återges i detta sammanhang sammanfattningen av den inspektions- rapport, som upprättats av den konst- närlige ledaren för Gävleborgs orkester- förening, Carl Rune Larsson, rörande orkesterinspektionen vårsäsongen 1966.

Ser man objektivt på de flesta SOR-or- kestrarnas prestationer kan man inte undgå att känna en viss olust. Intonations- och precisionsproblemen är svåra att komma till rätta med. Veckorepetitionsarhetet kan inte alltid ge varaktigt resultat. Närvaro- procenten vid repetitionerna är inte alltid tillfredsställande. Industriorterna-s skiftes- arbete ställer till med en rad olägenheter. Dirigenterna, ofta »orutinerade, ställs inför olösliga problem, vilkas lösning omöjlig- göres av de kommunala myndigheternas brist på förståelse och samarbetsvilja. Det är måhända inte heller riktigt, att yrkes- musiker engageras till generalrepetition och konsert för att inför åhörarna bilda en slags musikalist Potemkin-kuliss. Detta trots att en vis ovilja i andra sammanhang kan skönjas hos vederbörande orkestrar

gentemot inblandning av väl kvalificerade orkestrala inslag av professionell natur i ortens musikliv. Trots alla dessa negativa sidor går det inte att förringa värdet av amatörmusicerandet. SCR-orkestrarna bör fortleva därför att de utgör en utomordent- lig glädjekälla och samlande faktor för många musikälskare i landet. En naturliga— re kanalisering av alla amatörmusikers längtan efter ensemblespel kan inte tänkas. Men arbetet måste ledas in på rationellare vägar för att kunna motsvara tidens sti- gande krav. Större anslag bör ges till de kvalificerade orkestrarna och för ändamål som passa varje orkesters speciella situa- tion. SOR bör i ännu högre grad än hittills verka för att väl kvalificerade ledare och lärare utbildas och engageras. Samarbete över kommungränserna rekommenderas bå- de vid val av ledare och lärare på olika nivåer. Sammusicerandet måste också ske över kommungränserna. Varje liten plats kan orimligen ha en egen orkester. En syste- matisk utbyggnad av ensemblespelet i alla dess former måste förorda-s av SOR. Att stirra sig blind på en symfoniorkesterbe- sättning och en programsättning i enlighet med denna är en konstnärlig orimlighet. SOR måste mer än vad nu är fallet verka för att landets musikskolor lär sina elever att LYSSNA till musik. Varför går bara ett försvinnande fåtal bland gitarrhorderna på konsert? SOK-konserterna bör ingå i musikskolornas undervisningsplan. För framtiden måste alltså SOR enligt min mening ompröva sin målsättning. En för- höjning av kvaliteten kan nås genom att påverka kommunerna och kommunblocken vid valet av kommunala musikledare och -lärare och vid bestämmandet av deras ar- betsuppgifter. För den enskilde musikern gäller det att i kraft av sin videalitet ägna mera tid åt sin egen instrumentala ut— veckling för att bättre kunna förstå att underkasta sig de musikaliskt-disciplinä- ra krav, som är oundvikliga för allt kva- lificerat ensemblespel.

Den genomgång av SCR-verksamhe- ten som utredningen ovan framlagt kan av givna skäl inte göra anspråk på full- ständighet. Därtill hade krävts samtal och överläggningar med de olika or- kestrarnas ekonomiska och konstnärli— ga ledare för att med ledning härav kunna framlägga en konkret bedömning

av de villkor, under vilka SOR-orkest- rarna arbetar. Vissa allmänna slutsatser kan dock dragas av de framlagda upp- gifterna.

Sålunda framstår det för utredningen att SDR-verksamheten endast i undan- tagsfall representerar en livskraftig och utvecklingsbar konsertverksamhet. De enskilda orkestrarnas ekonomiska för- utsättningar är över lag för knappt tilltagna för att kunna möjliggöra en konstnärligt fullgod musikverksamhet. Ambitionen att presentera krävande och omfattande orkesterverk går ofta högt över orkestrarnas prestationsförmåga. Programplaneringen har fått domineras av symfonitänkandet. De ovan citerade utdragen ur inspektionsrapporterna vi- sar att denna form för konsertverksam- het inte motsvarar de anspråk man i dag bör ställa.

Lokaliseringen av SCR-orkestrarna ger anledning till några reflexioner. Där de har förlagts till eller i närheten av orter med militärmusikkår, har de kunnat motivera sin existens med att en samverkan mellan amatörmusiker och militärmusiker varit till gagn och båtnad för båda parter och för en mu- sikintresserad publik på orten. Men när de förlagts till orter, som numera sak- nar eller tidigare aldrig haft tillgång till militärmusiker, visar det sig, att kostnaderna för resor och traktamen- ten blivit besvärande höga. Ofta har orkesterledningen "inte kunnat svara för andra kostnader än dem som stått i samband med själva konserten; re— petitionsarbetet har fått bedrivas med vakanser i flera viktiga stämmor, vilket har gått ut över resultatet, konsertfram- trädandet.

SCR-orkestrar som förlagts i omedel- bar närhet av en större stad med rikt utvecklat musikliv ter sig för utred— ning helt omotiverade helst om de för sitt fortbestånd kräver förhållande-

vis stora kommunala och andra bi- drag.

Utredningen föreställer sig att en SCR-verksamhet utan ambition och skyldighet att framträda offentligt i många fall bättre skulle svara mot or- kestrarnas prestationsförmåga. En ama- törbetonad orkesterverksamhet utan andra pretentioner än på att represen— tera ortens eller bygdens musikliv skul- le med fördel kunna utövas av dessa sammanslutningar. Villkoret om offent- liga konserter, som uppställts för att statsbidrag skall kunna utgå, bör sna- rast slopas och nya bidragsregler in- föras; utredningen vill här åter-anföra de synpunkter, som anlades på motsva- rande förslag i Hults utredning (s. 136 ovan), och framhålla att ett generellt statsbidrag med förslagsvis 1 000 kr. per år bör kunna utgå till SOR-orkester, förutsatt att anslag med samma belopp utverkas från annat håll, samt att dessa amatärensembler i övrigt inrangeras i den fria och frivilliga studieverksam— heten såsom musikcirklar.

Dessa förändringar i SOR-verksam— heten bör emellertid enligt utredning- ens uppfattning inte avse samtliga or- kestrar; ett antal av dem framstår för utredningen som utvecklingsbara enheter i det större sammanhanget som rikskonsertverksamheten utgör. I ett se- nare avsnitt av denna avdelning kom- mer utredningen att framlägga förslag rörande militärmusikkårerna och deras ianspråktagande för det civila musik— livets behov. I samband härmed åter- kommer utredningen till ett tänkt sam- arbete lokalt och regionalt mellan des- sa ensembler och vissa av SOR-orkest- rarna.

Militärmusikkårerna

Den svenska militärmusiken, som kan räkna sina anor från Gustav Vasas dagar, erhöll först i början av detta

sekel en rent statlig ställning. Antalet musikkårer uppgick 1905 till 60 st. Ge- nom 1925 års härordning reducerades militärmusikkårerna till 31 st., och där- jämte minskades numerären vid samtli- ga musikkårer avsevärt. Musikkårerna vid infanteriregementena, som tidigare haft en numerär på 35—40 man, ned- skars nu till 26 man. Genom 1942 års försvarsbeslut ökades visserligen an- talet kårer med 13 —— till 44 _ men kårernas otillfredsställande personal- sammansättning, som på grund av re— kryteringssvårigheter ofta hade även- tyrat spelbarheten, blev icke föremål för någon nämnvärd ändring till det bättre. De militära musikkårerna fast- ställdes genom detta beslut till i stort sett tre olika typer: typ I med 40 man, typ II med 26 man- och typ III med 20 man. 1948 infördes efter riksdags— beslut en provisorisk ökning av antalet musikfurirsbeställningar, samtidigt som kårernas numerär minskades med en man.

MU anförde i sitt betänkande att mi- litärmusikkårernas ställning och orga- nisation hade diskuterats sedan decen- nier; somliga hade önskat en utökning _av militärmusiken för att sätta den i

stånd att utföra bättre och musikaliskt sett mera tillfredsställande prestationer. Andra hade av sparsamhetsskäl föror- dat vissa indragningar, och det hade inte heller saknats röster för ett full- ständigt avskaffande av den traditionel- la militärmusiken. I denna diskussion kolliderade traditionsmättade och käns- loladdade föreställningar med krav på effektivitet och rationalisering, och här konfronterades en rent militär syn och militära behov med civila önskemål och krav. Vid varje debatt om militärmusi- ken aktualiserades dessa motsättningar, och enighet hade icke kunnat uppnås ens om blygsamma reformförslag. För MU var det uppenbart, att mili-

tärmusikens organisation måste i grun- den omprövas. MU ville emellertid be- trakta detta problem som en försvarets inre angelägenhet. För sin del ansåg MU, att en militärmusiks uppgift i för- svarsmaktens tjänst borde kunna fyllas av ett mindre antal välutrustade större representationskårer. En sådan orga- nisation skulle medföra möjligheter till betydande besparingar av anslag un— der fjärde huvudtiteln, och MU fann det naturligt att därigenom sparade belopp åtminstone till en del överfördes till åttonde huvudtiteln för att komma det civila musiklivet, i första hand amatör- verksamheten och den musikaliska yr- kesutbildningen tillgodo.

MU:s betänkande remitterades till överbefälhavaren, som tillsatte en ut- redningsgrupp med uppdrag att fram- lägga förslag om en ny militärmusik— organisation. För enskildheterna i den- na hänvisas till utredningsgruppens den 7 september 1954 dagtecknade prome- moria. KBU återger här endast kort- fattat utredningsgruppens synpunkter på militärmusikkårernas och de enskil- da militärmusikernas medverkan i det civila musiklivet.

Utredningsgruppen anförde att den

.nuvarande organisationen kunde vä-

sentligt nedskäras, om hänsyn uteslu- tande togs till de militära minimibeho— ven. Det var sålunda möjligt att i större utsträckning än dittills låta varje musik- kår betjäna flera förband. Denna prin- cip hade renodlats i det förslag till or— ganisation som utredningsgruppen be- nämnt alternativ 1. Detta innebar från militära utgångspunkter ett minimiför— slag, som likväl gav militärmusiken möj— lighet att även för framtiden göra en betydelsefull insats inom försvaret. Skulle emellertid det civila musiklivet för sin fortvaro kräva en större militär— musikorganisation, kunde merkostna- derna för en sådan organisation enligt

utredningsgruppen icke rimligen belasta fjärde huvudtiteln. Gruppen hade i sitt alternativ lI framlagt ett förslag som dels tillgodosåg de militära behoven, .dels också tog hänsyn till det civila musiklivets behov av militärmusiker. Det förutsattes, att de merkostnader i förhållande till alternativ I som skulle följa om alternativ II genomfördes skul— le belasta åttonde huvudtiteln. Utredningsgruppen förordade följan- de omfattning och placering av militär- musikkårerna enligt alternativ II Kårer av typ I: Stockholm (3 kårer, 1 för vardera armé, marin, flygvapen) Göteborg (2 kårer, 1 för vardera marin och flygvapen) 5 kårer

Kårer av typ II: Boden, Umeå, Öster- sund, Sollefteå, Sundsvall, Gävle, Falun, Uppsala, Västerås, Visby, Karlstad, öre- bro. Skövde, Uddevalla, Borås, Linkö- ping, Jönköping, Eksjö, Halmstad, Kris— tianstad, Ystad, Växjö och Karlskrona.

22 kårer

(Kursiverade kårer ovan avser mini- mialternativet I, enligt vilket Stock- holm-Uppsala-området skulle betjänas av de tre kårerna i Stockholm, och mu- sikkåren i Sollefteå alternativt kunde förläggas till Östersund.)

Frågorna om militärmusikens orga- nisation hänsköts jämlikt beslut den 3 juni 1955 till förnyad utredning. Be- tänkande härom framlades i november månad samma år av 1955 års militär- musikutredning.

Utredningen, vars förslag utförligt refereras i Kungl Maj:ts proposition 1956:110 påpekade ett flertal brister i instrumentsammansättningen m. 111. inom militärmusikkårerna. Denna an- sågs icke motsvara nuvarande krav i fråga om klangfärger m. m. Enligt utred- ningen saknade den också motsvarig— het inom andra kulturländers militär- musik, vilket medförde att den rikhal—

tiga internationella repertoar, som fanns i tryck, inte kunde användas av de svenska militärmusikkårerna.

Utredningen anslöt sig till den nyss- nämnda utredningsgruppens av år 1954 förslag om förbättringar i stam-besätt— ningen och räknade med kårer endast av typ I och II (38 resp 27 man) i orga- nisationen.

Utrymme kunde emellertid endast be- redas 4 kårer av typ I och 18 kårer av typ II, tillsammans 22 kårer.

Vid 1956 års riksdag beslöts en ge- nomgripande omorganisation av mili- tärmusiken. Musikkårernas stämbesätt— ningar moderniserades med nya instru- menttyper. Antalet underofficersbeställ- ningar ökades och befordringsförhållan- dena förbättrades. Det ekonomiska ut- rymmet härför erhölls genom minsk- ning av antalet musikkårer till 26. Or- ganisationen utformades i stor utsträck- ning med hänsyn till det civila musik- livets behov. Bla föranledde hänsyns- taganden till civila önskemål att anta- let kårer utökades med 4 i förhållande till militärmusikutredningens förslag och därigenom kom att bli det dubbla i förhållande till vad som ansetts erfor- derligt för att tillgodose militära behov.

År 1960 aktualiserades frågan om in- dragning av ytterligare tre musikkårer (de i Jönköping och Västerås och en av tre kårer i Stockholm). Konsekven- serna för det civila musiklivet av en indragning av de två förstnämnda kå— rerna bedömdes emellertid bli så all- varliga, att något förslag härom icke framlades. Däremot beslöts att den nyssnämnda kåren i Stockholm skulle indragas. Vidare förutsattes att en un- dersökning skulle göras rörande möj- ligheterna att utan kårindragning be- gränsa det totala antalet militärmusiker.

Denna undersökning utfördes av OfM, som i sin skrivelse uttalade, att varje ytterligare minskning av nuvarande kårnumerär på 24 man skulle medföra

allvarliga konsekvenser för landets mu- sikliv. Chefen för försvarsdepartemen- tet framlade i proposition 55 till 1962 års riksdag vissa förslag rörande mili- tärmusikorganisationen och personalens befordringsförhållanden samt pensions- ålder. Enligt propositionen skulle den till Svea livgarde förlagda första mili- tärmusikkåren minskas från 37 till 24 man och härigenom mista sin särställ- ning som landets enda militärmusikkår av typ I. I gengäld skulle de båda kårer- na i Stockholm framdeles samverka, när det i större representationssammanhang syntes önskvärt med en större kår.

Statsutskottet ifrågasatte i sitt utlå- tande om icke en sammanslagning av de båda stockholmskårerna skulle inne- bära en lämpligare lösning än som fö- reslagits i propositionen och hemställde vom förnyad prövning av förslaget. Ut- .skottet biträdde förslaget om förvaltar- beställningar, om höjd pensionsålder för militärmusiker samt personliga vi- kariatlöneförordnanden.

Riksdagen beslöt i enlighet med ut- skottets förslag. Genom brev den 6 juni 1962 uppdrog Kungl Maj :t åt om att in- komma med förslag rörande uppgifter och organisation avseende militärmusi- jken i stockholmsområdet. Nämndens förslag överlämnades den 15 september 1964 (Försvarsdepartementet, stenc be— tänkande 1964: 5). I förslaget beräkna- de nämnden att anspråken på 'sta-tlig och militär representationsmusik, förhan- vdens och allmänhetens behov av en mi- litärmusikkår osv endast kunde till- godoses inom ramen för en musikkår på 62 man. Detta motsvarade en ökning med 14 man i förhållande till en av två normalkårer sammansatt kår. Med en kår på 62 man kom man dock enligt nämnden att sakna förutsättningar för .att inom arbetstidsramen ställa perso- nal till förfogande för medverkan i det civila musiklivet i nämnvärd utsträck- ning. Kåren måste ha en numerär som

möjliggjorde, att personalen kunde be- viljas erforderlig tjänstledighet för med- verkan i det civila musiklivet. Detta önskemål skulle kunna tillgodoses ge- nom en ökning av den ovan beräknade besättningen med ytterligare fem man, summa 67 man. Förslaget har ännu inte (jan 1967) blivit föremål för riksdagens prövning.

OfM gjorde i skrivelse den 19 novem- ber 1965 framställning till Kungl Maj:t om visst uppdrag. I skrivelsen framhöll nämnden att av de arbetsuppgifter den ålagts lösa återstod endast uppgiften att avge förslag till nytt militärmusikregle— mente jämte vissa därtill hörande frå— gor. Nämnden ansåg det i och för sig vara möjligt att avge förslaget under första halvåret 1966. På grund av vissa omständigheter fann nämnden emeller- tid detta inte vara lämpligt. Nämnden erinrade sålunda om att konsertbyrå- utredningen skulle framlägga ett be- tänkande om en rikskonsertorganisa- tion. Skulle det vid ett införande av en statligt stödd rikskonsertverksamhet an- ses, att de militära musikkårerna alltfort skulle stödja det civila musiklivet, fann OM det vara nödvändigt att på ett eller annat sätt integrera dem med en dylik konsertverksamhet. Skulle däremot det framtida statliga stödet åt den civila orkesterverksamhet anses böra organi- seras utan militärmusikens medverkan, måste detta enligt nämnden medföra en betydande förändring av militärmu- sikens funktion. Nämnden erinrade vi- dare om att utredningen om vissa ut- bildningsfrågor på musikområdet m. ni. fått i uppdrag att i samråd med veder- börande militära myndigheter och om pröva förutsättningarna för att förlägga den del av musikunderofficersutbild- ningen, som fn bedrivs vid musikhög- skolan, till andra uthildningsanstalter. Enligt Oszs uppfattning syntes nämn- da utredningsarbete även i andra hän- seenden ha betydelse för militärmusi-

ken. Bla kunde utbildningsorganisa- tionen på det civila musikområdet tän- kas få en sådan utformning att mili- tärmusikkårernas utbildningsfunktion ej längre erfordrades. Ett sådant resul- tat skulle enligt nämnden påkalla en ändring av underofficersutbildningens innehåll. Frågorna om rikskonsertverk- samheten och om musikutbildningen medförde enligt OfM behov av översyn av målsättningen för militärmusiken i syfte att ställa den i relation till musik- livet i samhället. OfM fann vidare, att personalläget inom militärmusiken kun- de komma att ställa reglementsfrågan i ny dager. Nämnden erinrade härvid om att flera musikkårer på grund av vakanser knappast var spelbara. Det borde enligt nämnden övervägas vilka åtgärder som med anledning därav kun- de behöva vidtagas. OfM föreslog där- för, att nämnden skulle få i uppdrag att före avgivande av förslag till definitivt militärmusikreglemente överse dels mål- sättningen för militärmusiken, dels mi- litärmusikens organisation, rekrytering och utbildning, varvid hänsyn skulle tagas till pågående utredningar rörande det allmänna musiklivet.

Kungl Maj:t uppdrog den 21 januari 1966 åt OfM att efter samråd med teater- och orkesterrådet samt med i övrigt berörda utredningar, myndigheter och institutioner dels företaga översyn av militärmusikens målsättning och orga- nisation m. m. i huvudsak i överenstäm- melse med vad nämnden anfört, dels därefter inkomma med förslag till mi- litärmusikreglemente och till de åt- gärder nämnden på grund av under- sökningsresultatet eljest fann påkallade.

KBU har i sina allmänna övervägan- den rörande orkesterfrågorna kunnat konstatera, att den professionella orkes- terverksamheten i vårt land har kon- centrerats till några få, mycket begrän-

sade regioner. Den orkesterverksamhet som bedrives av SOK-orkestrarna mot» svarar i många fall inte de krav som, numera måste upprätthållas. En ut— byggnad av rikskonsertverksamheten med hjälp av yrkesorkestrarna och en— sembler ur dessa samt övriga tillgängli— ga tonkonstnärer i landet måste med nödvändighet bli en både kostnadskrä- vande och långvarig process. Utred- ningen har med hänsyn härtill och till de krav och önskemål som framställts från olika regioner om en snabbare ut- veckling av rikskonsertverksamheten sökt angripa problemet från andra ut— gångspunkter. KBU har funnit att en regional orkesterverksamhet, som även öppnar möjligheter för insatser från mindre ensembler i en skol- och riks— konsertverksamhet, kan etableras om militärmusikkårerna i större utsträck—- ning får tagas i anspråk för det civila. musiklivets behov.

Det är angeläget att understryka, att. militärmusikerna numera genomgår en utbildning på flera instrument. Detta. gör att dessa kårer kan uppdelas i. ett flertal olika ensembletyper, som kom-- mer väl till pass för en varierad kon-A sertverksamhet.

Förslag om ett vidsträcktare ianspråk- tagande av militärmusikernas tjänster inom det civila musiklivet har — så— som tidigare anförts i redogörelsen för Hults utredning — tagit sikte på en— skilda musikers engagerande i civila. orkestrar. Enligt Hults förslag skulle- ett antal SCR-orkestrar förses med hel- tidsanställda stråkmusiker; förslaget väckte viss erinran från OfM som bla framhöll, att en nära samverkan mel— lan två fasta orkestrar med olika hu-- vudmän innebar en dubbelorganisation som från olika synpunkter —— inte minst musikaliska, ekonomiska och organisa— toriska —— syntes orimlig.

Det är sålunda angeläget, att en på

nya grunder etablerad samverkan mel- lan civilt och militärt musikliv kom- mer till stånd. I syfte att ernå en sådan upptogs under sommaren 1966 över- läggningar mellan KBU och OfM som resulterat i vissa gemensamma synpunk- ter. De återgives i den promemoria som nämnden tillställde utredningen den 19 december 1966. Den hade följande ly- delse.

OfM:s promemoria

Nuvarande militärmusikorganisation, som i princip fastställdes 1956, har i stor "utsträckning utformats med hänsyn till det civila musiklivets intressen. Sålun— da har bla hänsynstagande till det ci— vila musiklivets önskemål föranlett att antalet kårer blivit ungefär det dubbla i förhållande till vad som ansetts er- forderligt för att tillgodose militära behov. En ej obetydlig del av musik- kårernas framträdanden utgörs fn av konserter eller andra musikframföran- den till vilka allmänheten äger till- träde. Militärmusiken stöder även det allmänna musiklivet genom att militär musikpersonal i stor utsträckning del- tager som utövande musiker i civila orkestrar och då framför allt SDR-or- kestrar. Tillgång-en till militärmusikper- sonal är på många orter avgörande för att SCR-verksamhet skall kunna be- drivas. Slutligen verkar också ofta mi- litärmusiker som lärare i kommunala musikskolor och andra skolor.

Under förutsättning att ett system för rikskonserter skapas i enlighet med av konsertbyråutredningen (KBU) skis- serade riktlinjer innebärande bla att en rikt varierad musikproduktion skall komma till stånd inom ramen för en rikskonsertverksamhet samt att militär- musikkårer skall utgöra en väsentlig del i denna rikskonsertverksamhets or-

kesterorganisation bör förändringar av- seende militärmusikens uppgifter och organisation mm enligt OfM:s bedöm- ning kunna göras enligt i huvudsak följande skiss. Det är angeläget under- stryka att OfM icke har anledning pröva behov eller lämplighet av förutsatt riks- konsertverksamhet som sådan utan ut- går från ett underlag som bygger på KBU:s överväganden.

De militära musikkårerna tillgodoser fn —- med utnyttjande av ungefär hälf- ten av sina resurser —— det militära be- hovet av parad- och tjänstemusik (inkl musik för statliga representativa ända- mål för vilka krigsmakten stundom enbart militärmusiken —— tages i an- språk) samt vissa likartade musikalis- ka framträdanden som ingår i försva- rets kontaktverksamhet med samhället i övrigt. Detta militära musikbehov, som visserligen i vart fall delvis kan hän- föras till det allmänna musiklivet, fal— ler utanför det samhälleliga musikbe- hov som för KBU har ansetts kunna utgöra underlag för en rikskonsertverk- samhet. OfM måste emellertid för mili- tärmusikens del hävda att detta militära behov av musik (i det följande benämnt det militära musikbehovet) blir tillgo- dosett i rimlig utsträckning inom en statligt st-ödd musikorganisation, i vil- ken militärmusiken ingår som en inte- grerande del. Återstoden av militärmu- sikens kapacitet utnyttjas nu för att täcka behov av underhållningsmusik dels vid de militära förbanden, dels för allmänheten och speciella kategorier (musikframträdanden på sjukhus, pen- sionärshem etc). Sistnämnda musikbe— hov kan enligt KBU hänföras till det allmänna musikbehov som rikskonsert- verksamheten i och för sig bör täcka. Detta behov av underhållningsmusik hänförs i det följande —— i motsats till förenämnda militära musikbehov _— till det allmänna musiklivet.

Det militära musikbehovet är avgjort störst inom Stockholmsområdet. Om- fattningen är där sådan att det militära behovet bör vara styrande när det gäl- ler orkesterorganisationens utformning. OfM anser därför att inom Stockholms- området bör finnas en för i första hand det militära musikbehovet avsedd mili- tärmusikkår. En sådan kår kommer gi- vetvis också att kunna fylla en uppgift för det allmänna musiklivet inom riks- konsertverksamhetens ram genom att svara för en väsentlig del av det till den militära sektorn hänförliga allmän- na musikbehovet liksom också att i viss utsträckning kunna ge konserter av oli- ka slag för allmänheten mfl. En mili- tärmusikkår enligt OfM:s förslag i be- tänkandet Militärmusiken i Stockholm (Fö stenc bet 1964: 5) är alltjämt lämp- ligt avpassad för Stockholmsområdets behov. KBU har i detta sammanhang framhållit att det i OfM:s förslag fram— lagda alternativet med en numerär på 67 man, vilket något även tillmötesgår det allmänna musiklivets önskemål om medverkan från enskilda militärmusi- kers sida i statsunderstödda symfonior- kestrar, är att föredraga.

Det militära musikbehovet är bort- sett från Stockholmsområdet relativt jämnt fördelat över landet. Detta gör det möjligt att de militära musikkårer som i övrigt erfordras i organisationen väl synes kunna ges omfattande upp- gifter inom det allmänna musiklivet un- der förutsättning att de regioner de skall betjäna ej görs avsevärt större än fn. Från OfM:s sida kan principiellt med angiven förutsättning accepteras att övriga militärmusikkårer ingår som en integrerande del i rikskonsertverk- samhetens orkesterorganisation. Mili- tärmusikkårerna synes sålunda kunna utgöra regionsensembler som även kan bilda stommen i symfoniorkestrar, i vil-

ka även kan ingå andra yrkesmusiker, musiklärare m fl på orkestrarnas statio- neringsorter samt goda amatörer. Vi- dare bör militärmusikkårernas perso— nal kunna bilda eller medverka i kam- marmusik- och blåsensembler av olika slag. Förutom uppgiften att tillgodose det militära musikbehovet bör militär- musikkårerna i viss utsträckning —— bla med militärmusikkårs stämbesätt— ning svara för underhållsmusik för både förbandens personal och allmän- heten. Främst med hänsyn till att det militära musikbehovet i allt väsentligt är koncentrerat till sommarhalvåret, då. det allmänna musiklivet av traditionella och institutionella skäl är avsevärt be- gränsat, torde här skisserat utnyttjande av militärmusikkårerna kunna säker- ställas. Den till det allmänna musikli- vet hänförliga delen av förbandens be- hov av musik för underhållning som inte tillgodoses med militärmusikkårer förutsätts skola inom rikskonsertverk- samhetens ram täckas av andra ensemb- ler och artistgrupper.

Ledningen av militärmusiken bör även framdeles utövas av militära myn- digheter, vilka också i princip bör sva- ra för militärmusikens administration, lokalbehov mm. Härvid förutsättes att det allmänna musiklivets företrädare får ett inflytande i fråga om musikkå— rernas utnyttjande och musikpersona- lens rekrytering och utbildning. Den centrala ledningen för militärmusiken bör liksom hittills åvila en militär myn— dighet, till vilken en militärmusikin- spektör bör vara knuten.

Militärmusikkårerna bör vara förlag- da till militära förband (motsv). Un- der hänsynstagande såväl till kravet att det militära musikbehovet skall kunna tillgodoses i rimlig omfattning som till det allmänna musiklivets behov, såsom detta är redovisat av KBU, föreslår OM

att 18 kårer —— förutom militärmusikkå- ren i Stockholm bibehålls och för- läggs till följande orter:

Uppsala Uddevalla Strängnäs Skövde Linköping Karlstad Jönköping Örebro Karlskrona Falun Visby Härnösand Kristianstad Östersund Halmstad Umeå Borås Boden

Den ovan angivna placeringen är pre- liminär i så måtto, att ev organisations- förändringar inom försvaret och när- mare granskning av faktiskt allmänt musikbehov kan påverka lokalisering- en. Detta synes kunna klarläggas un— der det närmaste året.

Kårerna bör svara för att det mili- tära musikbehovet tillgodoses vid de militära förbanden inom regioner, som är lämpligt avpassade i förhållande till kårernas stationeringsorter. I princip bör kårerna utnyttjas för det allmänna musiklivet inom samma regioner. Det bör framhållas, att den förordade lokaliseringen medför ojämnt utnytt- jande av kårerna för tillgodoseende av det militära musikbehovet. Då Kristian- stadskåren blir mest belastad har OfM förutsatt, att Halmstadskåren skall be- tjäna vissa förband i Skåne. För det militära musikbehovet inom Uppsala- regionen synes det erforderligt med en kår i Uppsala, medan det från civila synpunkter är angelägnare med en kår i Västerås. En lokalisering av kårer till både Örebro och Västerås medför dock att örebrokåren i ringa utsträck- ning erfordras för militära förband. Förslaget om en kår på Gotland bör slutligen ses mot bakgrund av att för- banden där till följd av tjänstgörings-

förhållandena bör få musik i något. större omfattning än genomsnittligt.

Såsom framgått av det föregående- skall militärmusikkåren utgöra stom— me i en symfoniorkester samt bilda el— ler medverka i bla kammarmusiken— sembler av olika slag. Vidare skall kå- ren uppträda som militärkår. För att tillgodose det militära musikbehovet vid alla krigsmaktens förband synes militärkåren liksom f n böra vara del- bar. Det förutsatta utnyttjandet av mili- tärmu-sikkårerna torde kräva att huvud- stämbesättningen ändras och numerären ökas. Bla måste kårerna tillföras be- fattningar för stråkstämledare. Med be- aktande av de kvalitativa och stämbe- sättningsmässiga krav som synes böra ställas på de nya militärmusikkårerna bedömer OfM att numerären bör öka-s från 24 till minst 30.

Den nu skisserade militärmusikorga- nisationen skulle således omfatta 19 musikkårer, varav en med 67 och 18 med omkring 30 man. Antalet musik- direktörer beräknar OfM till 20, där- vid musikkåren i Stockholm bedömts ha jämväl en biträdande musikdirektör. Det totala personalbehovet för musik— kår-erna beräknas alltså till (67 + /18 )( 30/+20 :) 627 man. Nuvarande per— sonalstyrka för militärmusikkårerna ut— gör en] gällande personalförteckning 638 man, varav 25 musikdirektörer. Perso- nalbehovet kan således beräknas mins- ka med ca 11 man, varav 5 musikdirek- törer och 6 underofficerare eller fu- rirer.

Såvitt avser musikpersonalens anställ- ningsform räknar OfM t v med nuvaran- de ordinarie tjänstemannaställning. Nå— got skäl att bibehålla nuvarande mili- tära anställningsform synes ej föreligga. Med beaktande av att musikkårerna skall knytas till försvaret och att tjänstgöring- en till ej obetydlig del omfattar mili-

tär tjänste- och paradmusik torde en civilmilitär anställningsform vara lämp— lig. Då musikpersonalen skall ingå i rikskonsertverksamhetens orkesterorga- nisation synes vidare avlöningsförmå- ner, Aarbetstidsförhållanden etc böra så långt som möjligt med hän-syn till de militära tjänstgöringsförhållandena an— passas efter vad som gäller för musiker vid statsunderstödda symfoniorkestrar.

Militärmusikkårerna _- bortsett från kåren i Stockholm -— skall som förut sagts användas regionalt med uppgift att tillgodose både ett .allmänt musik- behov och ett specifikt militärt musik- behov. Riktlinjer för hur militärmusik- kårernas tjänstgöring skall fördelas mel- lan dessa båda ändamål synes böra fastställas centralt. En viss central rega lering torde även vara erforderlig be- träffande frågan hur det allmänna mu- sikbehov som är hänförligt till den mi- litära sektorn skall täckas. Det synes lämplig-t att nämnda spörsmål avgöres av en central nämnd med lika antal representanter å ena sidan för rikskon- sertverksamhetens ledning och det all- männa musiklivet i övrigt och å andra sidan för försvaret. För försvarets de] bör företrädare för främst utbildnings- och personalvårdsfunktionerna ingå i denna nämnd. Den centrala musik- nämnden bör besluta om den princi- piella fördelningen av kårernas använd— ning i civila och militära sammanhang liksom pröva den omfattning .i vilken anmälda musikbehov inom den mili- tära sektorn bör tillgodoses inom ramen för landets samlade resurser för »mu— sikproduktion». Den centrala musik- nämnden torde även böra ha principiel— la uppgifter i fråga om rekrytering och utbildning samt icke minst betydelse- fullt i fråga om ekonomisk förvalt— ning o (1.

På grundval av centrala riktlinjer bör regionalt ske en detaljplanering av mu-

sikkårernas utnyttjande. Denna plane- ring synes lämpligen böra anförtros åt den regionala funktionär _ länsinten— dent _— in-om rikskonsertverksamheten som enligt KBU erfordras även för and- ra uppgifter. Detaljplaneri'ngen, som även bör avse försvarets musikbehov inom regionen, bör utföras efter samråd med företrädare för militär myndighet.

Beslut om musikkårernas tjänstgöring fattas av chefen för det förband till vil- ket kåren är förlagd. Denne har därvid att tillse att de på sätt ovan sagts plan- lagda musikframträdandena kommer till stånd. Det måste förutsättas att dessa planer lämnar utrymme för vissa im- provisationer så att möjligheter finnes att tillgodose även angelägna oförutsed- da musikbehov.

Kostnaderna för militärmusiken be- strids f n nästan helt från anslag under IV. huvudtiteln. Undantaget utgörs av musikhögskol-ans kostnader för den dit förlagd-a musikunderofficers- och mu- sikdirektörsutbildningen. För inneva- rande budgetår har uppförts anslag till vavlöningar, omkostnader och materiel för militärmusiken om tillhopa (14 100 000 + 640 000 + 245 000 =) 14 985000 kronor. På grund av löne- reglering torde dock ytterligare medel för avlöningskostnader bli erforderliga redan detta budgetår. T-ill ovan angivna kostnader kommer vidare en del icke särredovisade kostnader, exempelvis lo- kalkostnader, vissa transport— och ad- ministrationskostnader etc.

Kostnaderna för en militärmusikorga- nisation som utgör en integrerande del av samhällets allmänna musikorganisa— tion »bör inte belasta försvarshuvudti- teln i större mån än militärmusiken kommer försvaret tillgodo. OfM föreslår därför att den del av kostnaderna för militärmusiken som belöper sig på ut- nyttjande av militärmusikkårerna utan- för den militära sektorn betalas av ve-

derbörande avnämare eller i förekom- mande fall med anlitande av andra riks- statsanslag än de under IV. huvudtiteln. I den utsträckning försvaret inom riks- konsertverksamhetens ram för musik- framträdanden tar i anspråk andra än militärmusiker skall givetvis kostnader- na härför bestridas från IV. huvudti- teln. Nämnden är icke främmande för att varje förband (motsv) erhåller ett anslag för musikverksamhet o d, från vilket bl a kostnaderna för använd mil-i- tärmusik liksom för annan musikmed- verkan får bestridas.

I avvaktan på resultatet av pågående utredning om vissa utbildningsfrågor på musikområdet m m räknar OfM med en principiellt sett oförändrad utbild— ningsorganisation inom militärmusiken. En del förenklingar kan dock ev ske oberoende av andra utredningar. Det bör emellertid framhållas att ett bortfall av utbildningsverksamheten vid musik— kårerna genom en utbyggnad av den allmänna musikutbildningsorganisatio- nen skulle medföra en icke oväsentlig ökning av militärmusikkårernas kapaci- tet i fråga om musikproduktioner.

Sedan principbeslut fattats om riks- konsertorganisationens utformning och militärmusikens roll inom denna orga- nisation bör ett preciserat och detalje- rat förslag rörande militärmusikens uppgifter och organisation m m kunna utarbetas inom ett år. Att utarbeta ett sådant förslag torde ligga inom ramen för det uppdrag OfM erhållit av Kungl Maj:t den 21 januari 1966. Detta förslag bör även innehålla riktlinjer för ett ge- nomförande av ny organisation. För de nuvarande militärmusikernas del torde en omorganisation av i stort sett här skisserat utseende efter statsmakternas beslut kunna genomföras inom ett par år. Härvid har icke beaktats den tid för vidareutbildning på framförallt stråk- instrument som blir erforderlig för att

militärmusikerna skall kunna fylla de uppgifter som den nya organsit-ationen kräver. Denna utbildning synes såsom KBU framhållit huvudsakligen kunna ske inom rikskonsertverksamhetens ram.

KBU:s synpunkter

KBU vill till denna PM anföra följan- de synpunkter. Vad den av OfM fö- reslagna lokaliseringen beträffar vill KBU framhålla, att vissa modifieringar kan vara befogade. Sålunda bör den till Uppsala föreslagna ensemblen statione- ras i Västerås, där ett vittgående samar- bete med den redan nu förstärkta SOR- orkestern etablerats. Den till Visby för- lagda ensemblen synes helt kunna utgå; behovet av militärmusik och av civila ensemblers och orkestrars konsertverk- samhet kan täckas från fastlandet.

Med utredningens anförda modifie- ringar kan personalbehovet beräknas minska till 596 man, varav 19 militär- musikdirektörer.

Den framtida orkester- och ensemble- verksamheten får efter KBU:s förslag följande geografiska lokalisering (s 162) :

Endast en av de anförda regionerna saknar egen regionsensemble, nämligen Gävleregionen, medan tre regioner till- delats vardera två ensembler, nämligen Göteborgsregionen, Skaraborgsregionen och Härnösandsregionen. Inom Gävle— regionen har Gävleborgs läns orkester- förening redan inlett en omfattande turnéverksamhet utanför förläggnings- orten. I Göteborgsregionen blir behovet av turnerande orkesterensembler på— tagligt, då en sammanslagning av Göte- borgs orkesterförenings orkester med Stora teaterns orkester kommer att in- verka menligt på en tillämnad turné- verksamhet med denna orkester. I Ska- raborgsregionen är dubbleringen moti-

Region Symfoniorkester Regionsensemble(r) Stockholmsregionen Stockholm Stockholm,1 Strängnäs Göteborgsregionen Göteborg Uddevalla, Halmstad Skaraborgsregionen Skövde, Borås Skåneregionen Malmö, Hälsingborg Kristianstad Kalmarregionen Karlskrona Jönköpingsregionen Jönköping Linköpingsregionen Norrköping Linköping Mälardalsregionen Västerås Örebroregionen örebro Värmlandsregionen Karlstad Faluregionen Falun Gävleregionen Härnösandsregionen Gävle Härnösand, Östersund Västerbottensregionen Umeå Norrbottensregioneu Boden

1 Representationskåren i Stockholm avses väsentligen för militära och statsceremoniella ändamål men har viss kapacitet såsom »musi-kbank» för de till stockholmsregionen för-

lagda orkestrarna.

verad av hänsynen till de militära be- hoven av tjänstemusik, men även det civila musiklivet kommer i utredning- ens bedömning att kunna tillgodogöra sig båda ensemblernas insatser. Samma resonemang kan för övrigt föras beträf- fande Härnösandsregionen, där ensem- blen i Härnösand får svara för musik- behovet inom nuvarande Västernorr- lands län, och östersundsensemblen av- ses för Jämtlands län samt för ett kom- mande samarbete med norskt musikliv i Tröndelagen.

I tre regioner kommer det att finnas både symfoniorkester och "regionsen- sembler, nämligen i Stockholmsregio- nen, Skåneregionen och Linköpings- regionen. Alla de nämnda regionerna är emellertid synnerligen tättbefolkade, och det finns anledning att förmoda, att både symfoniorkestrarna och re- gionsensemblerna kommer att tagas i anspråk för den kommande rikskonsert- verksamheten. Rörande Malmöorkes- terns insatser i turnésammanhang har utredningen tidigare uttalat viss tvek— samhet. Den dubbla tjänstgöringen bin-

der orkestermedlemmarna vid statione- ringsorten, så att en turnéverksamhet praktiskt taget omöjliggöres. Behovet av såväl Hälsingborgsorkestern som Kristianstadsensemblen blir av denna anledning mycket påtagligt.

En samverkan mellan befintliga SOR— orkestrar och de blivande regionsen- semblerna kan anordnas, när de senare konserterar på sina stationeringsorter. I turnésammanhang är en sådan sam- verkan sannolikt svår att etablera, då orkesterns amatörmusiker endast un- dantagsvis kan taga ledighet från ordi- narie arbetsuppgifter. Utredningen vill understryka, att SCR-orkestrar låt vara av varierande kvalitet -— finnes på samtliga föreslagna stationeringsorter. Utöver de angivna SOR-orkestrarna fin- nes ytterligare ett antal sådana orkest— rar, som kan samverka med regions— ensemblerna under deras turnéer, bla de i Växjö, Motala, Nyköping, Katrine— holm, Eskilstuna, Karlskoga och Sunds- vall. En sådan samverkan skulle i utred- ningens mening bli av stor betydelse för båda parter. Rikskonsertverksamhe-

ten får härigenom en naturlig anknyt- ning till amatörmusicerandet på dessa orter, och den tidigare av stat, kommun och enskilda understödda orkesterverk- samheten får en lika naturlig fortsätt- ning. Men det är angeläget att framhålla, att tonvikten och tyngdpunkten i detta musicerande kommer att ligga på re- gionsensemblen och att de från SOR- orkestern hämtade musikerna utgör ett komplement i denna. Mycket av den kritik som kunnat riktas mot SOR-or- kestrarna som konsertgivare beror på att amatörmusikerna inte kunnat be- mästra de konstnärliga krav, som re- pertoaren ställt på dem. Utredningen föreställer sig att de SCR-orkestrar som under angivna villkor önskar fortsätta sin verksamhet skall pröva sina med- lemmars förutsättningar att kunna göra en god musikalisk insats i regionsen- semblens konserter. De, som inte fyller de anspråk som den nya konsertverk— samheten ställer på dem, måste stå till- baka för musiker som är bättre rustade för uppgiften.

Utredningen vill i detta sammanhang understryka, att regionsensemblerna i framtiden torde kunna bilda stommen i en turnéverksamhet med kammar- operor.

Både militärmusikkårernas omvand- ling till regionsensembler och de spe- ciella uppgifter de enligt utredningens åsikt bör tilldelas inom vederbörlig sta- tioneringsregion kräver en snabb om- prövning av den nuvarande militär— musikaliska utbildningen, såväl den del därav, som traditionellt förlagts till respektive förband som den, vilken för- lagts till den till musikhögskolan knutna musikunderofficerskola, från vilken 1967 de första musikunderofficerarna med denna nya utbildning utexamineras. Gi- vetvis innebär denna skola med den so- listiska utbildning på de olika blåsinstru- menten och den pedagogiska oriente-

ring, som varje studerande får, en av förutsättningarna för att övergångstiden skall löpa på ett acceptabelt sätt. Inte minst torde den stråkutbildning, som numer ges inom denna examenslinje, bli av stor betydelse för genomförandet av militärmusikens strukturella om— vandling till en viktig faktor inom riks- konsertverksamheten.

Likväl måste enligt utredningens åsikt omprövningen av den totala utbildning- en börja mycket snart. KBU förutsätter att under en övergångstid, innan beslut fattats rörande denna utbildning, stråk- instrumentutbildningen såväl inom kå- rerna som på KMH förstärkes samt att möjligheter till utbildning på vissa val- fria specialinstrument beredes de stu- derande, från äldre instrument fram till de moderna slagsverksinstrumenten. Framför allt blir det emellertid nödvän- digt att ytterligare bredda den_.pedago- giska utbildningenbåde för den nuva- rande musikunderofficersaspiranten vid KMH som musikdirektörsaspiranten, så att den betydande och i konsekvens med ovan givetvis breddade utbildningsverk- samheten inom .regionsensemblerna kan genomföras på ett tillfredsställande sätt. Dessa regionsensembler bör musikaliskt skolas såväl orkestermässigt (både som civil större kammarorkester och som militärkår) som ensembletekniskt, upp- delade på större och mindre grupper av varandra kompletterande slag. Så små- ningom skall inom ensemblerna såväl olika stilar inom den äldre västerländs- ka musiken som nutida stilar kunna presenteras inom ramen för den till-

gängliga besättningens kombinations- möjligheter.

. De uppgifter, som kommer att tillde- las regionsensemblerna, blir således synnerligen variationsrika både musi- kaliskt och musiksocialt. Under upp-

,byggnadstiden kommer dessa musiker

till stor del att svara för andra konsert-

typer med propagandamässiga inslag. Ensemblerna utgör för såväl den cen- trala som den regionala ledningen ett viktigt instrument att inom ramen för långtidsplanering söka kontakt med ny publik i nya regioner. Utredningen öns- kar betona vikten av att musikerna av detta skäl även ges en ordentlig oriente- ring i samhällslära med viss tyngdpunkt lagd på folkrörelsernas uppgift och ar- betssätt. Av samma skäl hör de skolas i sättet att skapa kontakt med skilda typer av publik.

En vidareutbildning med motsvaran- de innehåll bör enligt utredningens me- ning omedelbart erbjudas de musiker, som nu bemannar musikkårerna. Denna utbildning bör under de två första åren vara mycket intensiv särskilt beträf- fande repertoarorientering och skol- ning i de nya arbetsuppgifterna och de- ras musiksociala innebörd. Det är givet- vis av vikt, att musikerna snarast möj- ligt kan identifiera sig .med sina nya utökade arbetsuppgifter. Efter två år torde denna intensivutbildning kunna minska för att mer och mer övergå till fortlöpande instrumental och ensemble- mässig träning förlagd till statione- ringsorterna. Redan från första året bör speciellt valda instruktörer av hög konstnärlig klass fast knytas till riks- konsertverksamheten. Huruvida denna vidareutbildning bör till viss del kon- centreras till en fast utbildningsanstalt, bör ytterligare diskuteras; utredningen anser emellertid, att i varje fall må- nadskurserna med fördel skulle kunna förläggas till sådant institut och vill då peka på det förhållandet, att musik- skolan i Ingesund påbörjat en genom- gripande utbyggnad, som torde synner- ligen väl komma att svara mot de tek- niska och lokalmässiga krav, som måste ställas på denna utbildning. Kostnaden för denna vidareutbildning har för de första två åren preliminärt beräknats

till kr 500 000 per år, varefter kostna- den tredje året torde uppgå till 250 000 kronor för att i fortsättningen kunna uppskattas till 200 000 kronor.

Utredningen föreslår en kursplan en- ligt följande:

A. Månadskurs 2 ggr per ensemble 1) Kursen läggs centralt och om- fattar varje månad 34 deltagare, rekry- terade med 2 man från varje kår.

2) Vid upprepningen av kursen bör de sammanhållna kårerna genomgå må- nadskursen tillsammans med sin re— gionsintendent och resp bildningsför— bunds musikkonsulent.

Kursplanerna bör innefatta:

a) repertoarkännedom

b) orkester- och ensemblespel

c) instrumentalundervisning, fr a stråkinstrument samt vissa specialin- strument

d) samhällslära

e) Rikskonserters målsättning och

organisation Kursplan månadskurser År 1 12 enl. 1) 408 delt. » 2 3 » 1) 102 » =510deltagare » 2(forts) 9 » 2) 9kårer » 3 8 » 2) 8 =17kårer Lärarbehov: a) 1 st b) 1 + 1 c) ca 5 d) 1 e) 1

d) och e) kräver ensta- ka föreläsningar

B. Kursverksamhet vid regionsen- semblerna i deras förläggningsorter, omfattande 1 veckas arbete under led- ning av en grupp lärare, som besöker varje kår 1 gång var fjärde månad. så- ledes 3 ggr per år. Uppgifter ges för re— dovisning under kommande arbetspe- riod.

Lärargruppen består förslagsvis av violinist altfiolist cellist

kontrabasist

specialist på äldre blåsinstrument slagverkare.

Hink—HH—

5.3 Verksamhetens genomförande

Den målsättning, för vilken utred- ningen ovan (5.1) redogjort, kräver för sitt förverkligande och gestaltande att de resurser i form av musikaliskt kun- nande och yrkesskicklighet, som är till- gängliga hos enskilda personer och olika orkestrar och ensembler också kan ta- gas i anspråk för konsertverksamheten. Utredningen har i närmast föregående avsnitt (5.2) framlagt sina synpunkter på bla de organisatoriska förutsätt- ningarna för landets orkestrar, deras numerär osv och därtill fogat sina förslag om vissa förstärkningsanord- ningar, utbyggnader och förändringar av deras nuvarande verksamhet. Härut- över kräver detta genomförande av kon- sertverksamheten att en organisation uppbygges för att handha verksamheten centralt, regionalt och lokalt. Utmär- kande för vårt hittillsvarande musikliv har nämligen varit en påtaglig organisa- torisk splittring, som omöjliggjort alla eventuella försök att få till stånd ett allmänt utbrett konsertväsen. Det är mot denna bakgrund som utredningen i detta kapitel framlägger sina förslag om en samlande organisation för den kommande rikskonsertverksamheten.

5.3.1 Företagsform

Såsom framgått av referatet av KBU:s första betänkande ovan (1.3.9) lämnade utredningen frågan om en blivande rikskonsertbyrås företagsform öppen. I de preliminära övervägandena och mot

bakgrunden av att den föreslagna kon— sertbyrån enligt direktiven förutsattes handha såväl arrangerande uppgifter som förmedling av tonkonstnärer fann KBU beaktansvärda skäl tala för både stiftelseform och aktiebolagsform, men ansåg icke uteslutet att formen statlig myndighet under vissa bestämda förut- sättningar kunde vara lämplig. Några huvuddrag i övervägandena återges nedan.

Angående aktiebolagsformen har ut- redningen bla anfört,

att MU år 1954 efter ingående moti- vering stannat för att verksamheten bor- de ha denna form; huvudmotivet var att verksamheten därmed skulle tillför- säkras en ekonomisk rörelsefrihet av annan art än som är förenlig med stats- förvaltning i allmänhet.

att också utredningsmannen i det år 1961 avgivna betänkandet angående kungl. teaterns verksamhet och ekonomi (SOU 1961: 28) framhållit, att en stat- lig förvaltningsform icke skulle ge för den konstnärliga verksamheten erfor- derlig frihet i personal- och organisa- tionshänseende samt att i valet mellan aktiebolag, stiftelse och förening aktie- bolagsformen erbjöd de största garan- tierna för stadga och fasthet i verk- samheten, inte minst i ekonomiskt av- seende.

att representanter för Musikaliska akademien, Samverkande bildningsför- bunden och Svenska tonkonstnärsför- bundet i skrivelse till departementsche- fen den 10 april 1962 med i stort sett samma motivering som ovan förordat aktiebolagsformen.

samt att aktiebolagsformen inte minst vid kontakter med utlandet på ett bättre sätt än andra företagsformer kunde ge upplysning om den ansvarig- het en avtalspartner hade att räkna med.

Till stöd för stiftelseformen som ett

alternativ till aktiebolag angav KBU i det första betänkandet bla

att den beträffande ekonomi, perso- nalfrågor och organisation kunde ges samma frihet i jämförelse med statlig förvaltning som ett aktiebolag,

att en stiftelse icke på samma sätt som ett aktiebolag inriktade tanken på nå- gon vinstgivande verksamhet,

att det var möjligt att i en stiftelses stadgar föreskriva samma garantier med avseende på styrelseform, reservfond, revision, likvidation etc, som gäller en- ligt aktiebolagslagen ,

att vid jämförelse mellan kungl. teat- rarnas verksamhet och rikskonsert- verksamheten de förra skilde sig från rikskonsertverksamheten bla i fråga om omkostnadernas osäkerhet, något som talade till förmån för bolagsformen vid de kungl. teatrarna,

att departementschefen i direktiven antytt stiftelseformen såsom den kanske lämpliga företagsformen för en riks- konsertbyrå.

Till stöd för formen statlig myndighet talade bl.a.

att verksamheten skulle komma att till största delen bli beroende av stat- lig anslagsgivning, varvid den faktiska situationen bäst skulle återspeglas ge- nom att verksamheten bedrevs i formen statlig myndighet utan annan rätts- subjektivitet än den som följer av ett statsorgans sedvanliga offentligrättsliga ställning,

att verksamheten därvid smidigt skulle kunna anpassas efter växlande målsättningar i det statliga kulturstödet och efter nya krav på verksamheten,

men att det statliga organet skulle komma att kräva en betydande frihet med avseende på ekonomi och admi- nistration, en frihet som endast undan— tagsvis förekom inom statlig förvaltning av sedvanlig art,

att några hinder emellertid icke syn-

tes föreligga att konstruera det statliga organet, så att dessa svårigheter kunde övervinnas

samt att därest statsmakterna hade för avsikt att verksamt stödja rikskonsert- verksamheten, det också blev nödvän- digt att skapa de erforderliga garantier- na för det statliga organets rörelsefrihet i nyssnämnda hänseende.

Såsom antyddes i det första betän- kandet ville utredningen icke utesluta möjligheterna av en publikorganisation för rikskonserternas del, liknande då- varande Riksteaterns. Bl. a. med hänsyn till att eventuellt både rikskonsertverk- samheten och tonkonstnärsförmedling- en såsom i direktiven hade förutsatts — framdeles skulle handhavas av sam- ma administrativa organ, fann emeller- tid utredningen att det icke gärna kunde komma ifråga att en central publikor- ganisation liknande Riksteaterns skulle stå såsom ansvarig jämväl för förmed- lingsverksamheten: »All anledning sak- nas ju att låta en publikorganisation öva inflytande på förmedlingsverksamhetens uppläggning i den del som icke avser rikskonserterna.» Därmed inriktade ut- redningen sina vidare överväganden på de andra former för verksamheten, för vilka ovan redogjorts. Den föreslagna försöksverksamheten kunde förväntas ge erfarenheter av intresse för det slut- liga ställningstagandet också i fråga om företagsformen och verksamhetens or- ganisation i övrigt.

Utredningen övergår nu till en redo- görelse för dessa erfarenheter i vad de kan beröra valet av företagsform.

Som tidigare i utredningen angivits anförtroddes försöksverksamheten ett särskilt organiserat kansli.

I Kungl. Maj:ts beslut av den 11 juli 1963 angående försöksverksamhetens inrättande angavs såsom tidigare an— förts bl. a.

att en av Kungl. Maj:t utsedd chef

självständigt skulle svara för försöks- verksamhetens ledning samt att samråd skulle ske med KBU vid planeringen av verksamheten och i frågor av princi- piellt intresse.

Verksamheten har bl.a. i fråga om disponering av anslag, organisation, personalfrågor och resor kunnat handla med relativt stor frihet.

Det första medelsbidraget för 1963/64 ställdes till förfogande utan angivande av generella eller särskilda direktiv med avseende på verksamhetens upplägg- ning. Denna har dock bedrivits i huvud- saklig överensstämmelse med de prin- ciper som angavs i delbetänkandet I sid. 66 ff. Riktlinjerna för utnyttjande av tilldelade medel formulerade KBU på följande sätt:

»Utredningen anser, att en stat av den ka- raktär KBU angivit... bör utan Kungl. Maj:ts medgivande överskridas endast i den mån det belopp, varmed en post överskri- des, inbesparas under någon eller några av de övriga posterna. I den mån styrel- sen kan under verksamhetsåret anföra spe- ciella skäl för ett totalt överskridande av de nämnda delposterna, synes anslagsvill- koren böra vara så utformade att Kungl. Maj :t kan medge, att medel för ändamålet får anvisas ur återstoden av reservations- anslaget.»

Under såväl hösten 1963 som våren 1964 ägde samråd rum med riksrevi- sionsverket (RRV) rörande tillämp- ningen av de ovan angivna riktlinjerna i förhållande till generella och princi- piella statliga bestämmelser. Sådant samråd har skett också senare under försökstiden.

Medelsbehovet har för varje budgetår framräknats med hänsyn till verksam- hetens art och omfattning. Anslagsfram- ställningarna har därvid uppdelats i poster för respektive kostnadsslag, var- vid skilts på utgifter för löner, kansliets omkostnader samt den egentliga pro-

duktionen (skol— och kvällskonserter samt inspelningsverksamhet) .

Medel har för varje budgetår tilldelats försöksverksamheten såsom en ospeci- ficerad summa för »fortsatt försöks- verksamhet». Tilldelade medel har rekvirerats successivt från statskontoret över Musikaliska akademien.

Bokföring och kostnadsuppföljning har skett på SFRK:s kansli. Vid för- söksverksamheten betalade fakturor och andra redovisningshandlingar har var- annan månad översänts till RRV för kontroll och förvaring. Månadsavslut har uppgjorts och överlämnats såsom orientering till KBU och ecklesiastik- departementet, likaså årsbokslut, vilka redovisats ti-ll RRV och såsom oriente- ring översänts till KBU och ecklesiastik- departementet.

Under försökstiden har av naturliga skäl erfarenheterna från tid till annan krävt en förändrad organisation av det centrala kansliet. Dessa organisations- förändringar har om åsyftat resultat skulle kunna uppnås måst genomföras utan tidsutdräkt. Detta har också med tillämpning av givna direktiv kunnat ske. Personaladministrationen har i an- slutning till vidtagna organisationsför- ändringar likaså kunnat handhavas på samma smidiga sätt. I en verksamhet, som den här aktuella, är det av stor be- tydelse att chefen har möjligheter att med kort varsel beordra sina medar- betare till såväl inrikes som utrikes resor. Också detta har varit möjligt under försökstiden. Det hör understry- kas att ett inom statsförvaltningen ofta tillämpat förfarande i vad gäller utri- kes resor med framställan om tillstånd till och medel för viss resa skulle varit mycket svårt att följa i detta fall. Vad här sagts om resor kan i tillämpliga de- lar också anföras om representation inom och utom landet. Försöksledningen har sålunda haft

stor frihet att inom ramen för tilldelat totalanslag bedriva verksamheten enligt angiven målsättning.

Vid utredningens överväganden rö- rande lämplig företagsform, har under- sökts huruvida hittillsvarande praxis i fråga om de organisatoriska formerna för statlig verksamhet skulle kunna vara till ledning för bedömningen av i detta fall lämplig företagsform.

Utredningen vill i korthet redovisa vad därvid framkommit och uppehåller sig i första hand vid övervägandena rö- rande aktiebolagsformen. De organisa- toriska formerna för den i statlig regi bedrivna affärsmässigt inriktade verk- samheten har uppenbarligen utgjort ett problem under praktiskt taget hela den tid dylik verksamhet förekommit. Till stor del synes detta sammanhänga med svårigheten att avgränsa de rent affärs- mässiga aspekterna på verksamheten inom ett statligt företag från de mera allmänt samhällsbetonade. Den debatt som förekommit har sålunda i stor ut- sträckning gällt frågan hur en organisa- tionsform borde vara beskaffad för att kunna tillgodose de affärsmässiga as- pekterna i önskvärd grad utan att de mera samhällsbetonade aspekterna där- för eftersattes.

Debatten har i huvudsak förts 1 an- slutning till något eller några statliga företags inrättande eller fortsatta verk- samhet. Däremot är debatten rörande de statliga företagens ställning och or- ganisation i allmänhet relativt begrän- sad. Detta är föga överraskande, efter- som de affärsmässiga aspekternas be- tydelse i förhållande till andra målsätt- ningar varierar från företag till företag på ett sätt, som gör det tveksamt, om en enda organisationsform kan tänkas till- godose behoven i samtliga fall.

Utmärkande för den diskussionen som förts är vidare, att man till en bör- jan ansett att det av de affärsmässiga

aspekterna på verksamheten föranledda kravet på större effektivitet bäst skulle kunna tillgodoses genom partiella re- former av de berörda företagens ställ- ning och organisation. De affärsdrivan- de verken har exempelvis successivt ge- nom partiella reformer givits en friare ställning inom förvaltningen än den, som tillkommer andra förvaltnings- organ.

I och för sig skulle dylika reformer väl kunna ges en sådan utformning och omfattning, att de tillgodoser uppkom- mande och med hänsyn till de avväg- ningar, som nyss sagts godtagbara behov av ökad rörelsefrihet för berörda före- tag. I praktiken har dock önskvärda reformer i vissa fall visat sig svåra att genomföra bl.a. på grund av de åter- verkningar, som befarats gentemot för- valtningen i övrigt. Man har då fått söka sig fram på andra vägar.

Ett betydelsefullt försök i detta av- seende utgjorde socialiseringsnämndens förslag till ny organisationsform för statens järnvägar och domänverket. Hu- vudtanken i dessa förslag var, att för- valtningen skulle ske enligt särskilda för varje företag stiftade lagar.

Socialiseringsnämndens förslag blev ju dock aldrig praktiskt förverkligade. Det på effektivitetskravet grundade be- hovet av större frihet har emellertid kvarstått för de affärsdrivande verken. I någon mån har detta behov tillgodo— setts genom fortsatta partiella reformer. För nytillkommande statliga verksam- hetsgrenar med affärsmässig inriktning har emellertid detta så gott som undan- tagslöst skett genom att man till orga— nisationsform för verksamheten valt den från det enskilda näringslivet häm- tade aktiebolagsformen. Detta har icke enbart skett för att tillgodose behovet av ökad rörelsefrihet utan i viss mån även för att tillgodose andra behov, så- som för att bereda enskilda personer

och företag möjlighet att deltaga i verk- samheten eller i syfte att markera en organisatorisk gräns mellan ifrågava- rande verksamhet och statsförvaltning- en i övrigt.

Vill man söka komma fram till en bedömning av aktiebolagsformens än- damålsenlighet som organisationsform för statlig affärsinriktad verksamhet har man att utgå från de grunder enligt vilka statsmakternas inflytande gent- emot bolagen gör sig gällande. De vikti- gaste av dessa grunder är innehav av aktier samt finansiella bidrag. Däremot är bolagen i motsats till exempelvis de affärsdrivande verken icke skyldiga att utan vidare följa de direktiv som Kungl. Maj:t kan lämna och ej heller att un- derkasta sig kontroll från statsmakter- nas sida på sätt som gäller för förvalt- ningen i övrigt.

När staten upptagit en affärsmässigt inriktad verksamhet, har man i stort sett varit inställd på att sådan verksam- het kräver delvis andra betingelser be- träffande organisation och rörelsefrihet i ekonomiskt avseende än statens övriga verksamhet. Ett betydelsefullt erkän- nande fick detta förhållande genom 1911 års budgetreform. Den fullmäktige- institution, som kom att införas i vissa av verken, ävensom den sammansätt- ning som vattenfallsstyrelsen fick med utanför verket hämtade ledamöter, är även ett uttryck för att ledningen av statens affärsinriktade verksamhet an— sågs kräva andra organisatoriska be- tingelser, än vad den vanliga ämbets- mannastyrelsen kunde tillgodose.

Utvecklingen mot större frihet för de affärsdrivande verken är alltjämt en fortgående företeelse. Karakteristiskt för tiden efter 1911 års budgetreform är emellertid, att man till övervägande grad valt att organisera nytillkomna statliga företag i aktiebolagsformen. Ett uttryck för denna tendens är även

på senare tid framställda förslag att omorganisera vissa affärsdrivande verk till aktiebolag.

Denna utveckling, som i första hand sammanhänger med att aktiebolagsfor— men i allmänhet ansetts medge större möjligheter till ett affärsmässigt hand- lande för företagsledningen, än vad for- men som affärsdrivande verk kunnat medge, har kommit till stånd till följd av ställningstaganden i varje särskilt fall.

Några generella ställningstaganden rörande bolagsformens ändamålsenlig- het som statlig företagsform kan så- lunda hittills knappast sägas ha före- kommit. Om man närmare vill under- söka de skäl, som föranlett valet av aktiebolagsformen som statlig företags- form, är man därför i första hand hän— visad till de utredningar, vilka föregått inrättandet av de nuvarande statliga ak- tiebolagen, eller som rört större om— organisationer av dessa.

I första hand är därvid de övervägan- den av intresse, som föregick inrättan- det av det första helstatliga aktiebola- get, AB Svenska tobaksmonopolet. Före- dragande departementschefen uttalade därvid bl.a. i propositionen, att åt- skilliga olägenheter var förenade med statsdrift av en stor industri. Staten kunde i sin verksamhet icke begagna sig av lika fria former som den en- skilde näringsutövaren och knappast lika smidigt som denne heller anpassa sig efter konsumenternas krav. De an- tydda olägenheterna skulle kunna und— vikas genom att man använde sig av aktiebolagsformen som även medgav deltagande av enskilda intressenter, vilket var av betydelse ur kapitalan- skaffningssynpunkt samt för att till sta- tens bästa utnyttja det privata initia- tivet och det personliga affärsintresset.

I varierande grad har synpunkter av liknande art spelat in vid tillkomsten av

de senare inrättade bolagen. Ofta har emellertid några mera ingående över- väganden rörande bolagsformens ända- målsenlighet icke förekommit. I flera fall har sålunda statliga aktiebolag till- kommit genom förvärv från enskilda ägare, och det har då tett sig naturligt, att verksamheten fått fortsätta i den gamla organisationsformen. Även då statliga aktiebolag tillkommit genom omorganisation av äldre sådana, har liknande synpunkter spelat in. I åtskil- liga fall har vidare aktiebolagsformen förordats på grund av att den mera all- mänt ansetts kunna tillgodose ett önsk- värt mått av ekonomisk rörelsefrihet.

De möjligheter aktiebolagsformen medger till ekonomiskt samarbete mel- lan staten och enskilda har givetvis varit av avgörande betydelse vid de flesta halvstatliga bolagens tillkomst.

Man kan sålunda knappast säga att det vid något statligt bolags tillkomst gjorts någon mera inträngande analys rörande bolagsformens ändamålsenlig— het jämfört med andra alternativ. Be— lysande är den förklaring till att staten använder sig av bolagsformen för vissa delar av sin verksamhet, som gavs av 1948 års budgetutredning: »Att statlig verksamhet utövas i bolagsform sam- manhänger med att verksamheten oftast av praktiska skäl anses på ett för staten fördelaktigare sätt kunna omhänderhas av ett bolag än av en statlig myndig— het.»

I handelsdepartementets redogörelse 1966 för statliga företag anföres vidare: Valet av företagsform har inte alltid skett eller kunnat ske systematiskt. Det har bestämts dels av rådande förvalt- ningssystem och praxis, dels av bedöm- ningen av vad som varit lämpligt och/ eller praktiskt möjligt när det gällt att i en given situation snabbt finna en ändamålsenlig företagsform. Under äld- re tider stod i stort sett endast alterna-

tivet ämbetsverk till buds. Genom suc- cessiva förändringar i reglerna för verksamheten har en speciell form, af- färsverksformen utbildats. Efter sekel- skiftet har denna form endast tilläm— pats för vattenfallsverket (1908), sta— tens reproduktionsanstalt (1926), för- svarets fabriksverk (1943) och luft— fartsverket (1945). Man har i stället funnit aktiebolagsformen vara så myc- ket lämpligare för de nya uppgifter som staten påtagit sig inom industri, handel och bankväsende. Antalet statliga bolag är nu 34 jämte ett 50-tal dotterbolag till dessa och till vissa affärsverk, främst SJ och vattenfallsverket.

Valet av företagsform har sålunda under 1900-talet i stort sett kunnat utgå från syftet med verksamheten. En fort- gående anpassning till uppkomna krav på större handlingsfrihet för företagen har också ägt rum. Detta har skett dels genom att reglerna för affärsverksfor— men ändrats till att omfatta ökade be- fogenheter för styrelserna på de eko- nomiska och personpolitiska område— na, lättnader i offentlighetsreglerna samt inrättandet av ansvariga och be- slutande lekmannastyrelser, dels genom att aktiebolagsformen kommit till an- vändning i ökad utsträckning, vilket innebär, att verksamheten i sådana fall lagts i en företagsform, som automa- tiskt medger ett självständigt handlan- de från företagsstyrelsens sida. Vissa verksamheter som tidigare drivits i verksform (eller inom statsförvalt- ningen) har också överförts till aktie- bolagsformen (t.ex. Statens skogsindu- strier, Svenska reproduktionsaktiebola- get och Karlskronavarvet). Dessa om- ställningar får betraktas som utslag av statsmakternas bedömning vid val av företagsform.

Genomförda reformer har alltså skett inom ramen för de existerande före— tagsformerna. De förslag till nya före-

ftagsformer som framlagts av olika ut- redningar har hittills inte resulterat i något beslut av statsmakterna.

De förslag som senast väckts i dessa frågor omfattar olika former av grupp- -och koncernbildningar, bl.a. holding- bolag och investmentbolag. Dessa för- .slag är föremål för vidarebehandling av Kungl. Maj:t.

Även om någon direkt ledning vid bedömningen av val av företagsform för rikskonsertverksamheten inte kan erhållas av här redovisad praxis som huvudsakligen härför sig till den helt affärsmässigt inriktade verksamheten, kan dock konstateras:

att bolagsformen eller affärsverks— formen valts för att anpassa verksam- heten till uppkomna krav på en större handlingsfrihet, större effektivitet, än i ordinarie verksform,

att det därmed gällt att tillgodose även andra behov såsom att bereda en- skilda personer och företag möjlighet att deltaga i verksamheten eller i syfte att markera en organisatorisk gräns mellan ifrågavarande verksamhet och statsförvaltningar i övrigt.

att det därvid —- i den mån ej aktie- bolagsformen valts -—— ansetts nödvän- digt med ökade befogenheter för ver— kens styrelser på de ekonomiska och personalpolitiska områdena och lättna- der i offentlighetsreglerna.

Praktiska hänsyn med tanke på affärsmässighet, effektivitet och kon- kurrensmöjligheter har uppenbarligen varit vägledande vid valet av företags- form.

För nytillkomna statliga verksam— hetsgrenar har under senare är ofta stiftelseformen i stället för aktiebolags— formen kommit till användning. Detta har skett i fråga om verksamhet, till vilken staten helt eller till övervägande delen tillskjutit rörelsekapitalet och som staten önskat bedriva genom organ

med självständig ställning och i former med i stort sett samma fasthet och stad— ga och den frihet med avseende på eko— nomi och administration, som aktiebo- lagsformen innebär. Exempel på såda- na organ är fredsforskningsinstitutet och filminstitutet.

Formen ordinarie statlig myndighet har uppenbarligen vid inrättanden av nya statliga verksamheter kommit att mer och mer överges. För verksformen talar framför allt att den såsom den grundläggande formen för statlig verk— samhet om möjligt bör användas, dvs om syftet med den aktuella verksamhe- ten kan tillfredsställande uppnås. Mot verksformen kan anföras, att den under en följd av år fått stå tillbaka för andra organisationsformer Och därvid med motivering, att den är för stel och utan tillräckliga möjligheter att i effektivi- tet hävda det statliga intresset. Varje försök att i effektivitetssyfte lätta på de regler, som gäller för de statliga äm- betsverken eller affärsverken, har av vad som framgått bjudit hårt motstånd och endast långsamt lett till mera verk- samma ändringar.

Mot bakgrunden av vad här återgivits har utredningen närmare övervägt riks— konsertverksamhetens rättsliga ställ- ning.

Utredningen vill då först erinra om sina i det första delbetänkandet gjorda överväganden, vilka bl a sammanhäng- de med frågan om tonkonstnärsförmed- lingen och dess inlemmande i en bli- vande rikskonsertbyrå.

Utredningen uteslöt sålunda möjlig— heterna av en publikorganisation för rikskonserterna liknande dåvarande Riksteaterns, med den då aktuella hu- vudmotiveringen, att det icke gärna kunde komma i fråga att en sådan cen- tral publikorganisation skulle stå såsom

ansvarig jämväl för förmedlingsverk- samheten. I sitt andra betänkande har utredningen särskilt behandlat förmed- lingen av tonkonstnärer. Därvid har så- som anförts ovan föreslagits, att sådan förmedling skulle ske bl a genom ett statligt förmedlingsorgan i aktiebola- gets form, helt skilt från rikskonsert- verksamhetens organisation i övrigt och i konkurrens med privata förmed- lingsorgan enligt närmare angivna be- tingelser. I och för sig skulle enligt ut- redningen sålunda numera den arrange- rande och övriga verksamheten kunna tänkas bedriven efter mönster av nu- varande turnéteatern, d v s som en cen- tral publikorganisation.

Utredningen finner emellertid vid förnyat övervägande ändock icke en sådan form för verksamheten i varje fall för närvarande lämplig. Skälen här- för är bl a följande:

Det lokala musiklivets organisation är oenhetlig. Det omhuldas av en mång- fald olika föreningar och sammanslut- ningar med icke oväsentliga skillnader i målsättning och ve-rksamhetsformer.

Den konstnärliga ambitionen och medvetenheten, liksom verksamhetens omfattning och inriktning, varierar i hög grad.

De flesta lokalt verksamma musikor- ganisationer bygger på traditioner, vil- ka utbildats i ett samhälle som ifråga om utbildningsgrad och befolknings- struktur, sociala och ekonomiska för- hållanden, starkt avviker från dagens och morgondagens. Frågan om huru- vida den ena eller andra typen av mu— siksammanslutning skall kunna fortleva och bidraga till musikkulturens utveck- ling synes böra göras beroende av de olika formernas inneboende styrka och förmåga att vinna anslutning och stöd för sina strävanden och inte framkom- ma som resultatet av en värdering, som syftar till att prioritera eller slå ut 'nå—

gon eller några av de nu verksamma musiksammanslutningarna. De lokala musikorganisationerna bör därför be- redas utrymme att bedriva sin verksam- het med möjligheter till en frivillig an- passning och anknytning till de nya». former av musikutbud som bl a den statsunderstödda rikskonsertverksam— heten representerar. Samordningen av de lokala musikorganisationernas in- tressen kan enligt utredningen ske inom ramen för den lokala organisation utredningen nedan föreslår (s 190).

Utredningen vill sålunda icke föreslå en ny organisation med personlig lokal' anslutning, utmynnande i en central! ombudsförsamling enligt former som tillämpas av exempelvis Riksteatern. Det främsta skälet härtill är den ovan redovisade mångfalden av lokalt verk-- samma musikorganisationer, som före— ter en helt annan bild än vad som nor— malt gäller för teaterområdet. Utred-- nin-gen bedömer det inte som möjligt att bland de musikintresserade männi- skor som nu är anslutna till olika kate-- gorier av sammanslutningar, vinna enighet och uppslutning kring en helt ny musikorganisation, som bygger på enskilt medlemskap.

Då den föreslagna konsertbyrån en— ligt direktiven förutsattes såväl arrange— ra konserter som förmedla tonkonstnä— rer fann utredningen i sina preliminära överväganden vidare starka skäl tala för aktiebolagsformen såsom lämplig" organisationsform för den samlade- verksamheten.

Det rörde sig i detta fall bla om- verksamhet inom ett område, där kon- kurrenskrafte-n i det långa loppet blev utslagsgivande för företagets förmåga att fylla sin funktion.

Sedan utredningen i sitt betänkande II, »För-m-edling av tonkonstnärer», fö— reslagit inrättandet av ett särskilt stat— ligt förmedlingsaktiebolag och sålunda

skilt denna verksamhet från rikskon- sertverksamheten, har utredningen an- sett sig kun-na utvärdera aktiebolagsfor- men för denna sistnämnda verksamhet. Denna kommer enligt utredningens uppfattning icke att i egentlig mening konkurrera med annan, liknande verk- samhet.

Vid övervägandena rörande formen stiftelse eller statlig myndighet har ut- redningen funnit starka skäl tala för att rikskonsertverksamheten lämpligen skall bedrivas i form av en av staten inrättad stiftelse.

De erfarenheter från försökstiden med rikskonserter, som grundats på de tidigare angivna av Kungl Maj:t beslu- tade förutsättningarna och som fram— kommit i nära kontakt med RRV ger emellertid utredningen anledning tro att verksamheten skall kunna bedrivas både smidigt och effektivt också såsom statlig myndighet. En betydande grad av ekonomisk och administrativ rörel- sefrihet är härvid av största betydelse. I detta hänseende har såväl statskontoret som RRV under han—d förklarat att det under försökstiden utövade arbetssättet och tillämpningen av givna föreskrifter i full omfattning synes vara möjliga att applicera på en permanent verksamhet såsom statlig myndighet.

Då under angivna betingelser såväl formen stiftelse som statlig myndighet kan komma i fråga för verksamheten, föreslår utredningen att rikskonsert— verksamheten centralt ställs under led- ning av ett särskilt institut _ institutet för rikskonserter, benämnt Rikskonser- ter —— organiserat såsom stiftelse, alter- nativt såsom statlig myndighet.

5.3.2 Organisation Riksk—onsertverksamheten fordrar en väl fungerande organisation såväl cen- tralt som regionalt och lokalt. Erfaren-

heterna från försökstiden har starkt understrukit detta. Givetvis bör och måste organisationen vara flexibel bå- de med hänsyn till förhållandena i oli- ka regioner och på olika orter och med hänsyn till verksamhetens omfattning. Den får aldrig vara statisk. En organi— satoriskt fast stomme för verksamheten är dock ett oeftergivligt villkor för dess existens. Det är i annat fall icke möj- ligt att arbeta på ett så planmässigt och rationelt sätt som den stora ekonomiska satsningen från det allmännas sida fordrar. Verksamheten ställer stora krav på bl a planering, samordning och upp- följning, på de turnerande artisterna, på de regionala och lokala arrangörer- na. Kompetensbrister får på intet sätt ge sig till känna vid planläggning och genomförande av programmen.

Det ligger nära till hands att antaga att en verksamhet som denna ledes en- ligt speciella lagar, eftersom den produ- cerar konstverk, vilka i sig själva är oli- ka de flesta andra produkter eller —- eftersom den vänder sig till en mycket speciell konsumentgrupp, som fordrar särskild behandling. Ett konstverk är visserligen en särpräglad produkt. Den administrativa form inom vilken konst— verket skall föras fram till sin publik synes dock i sina huvuddrag kunna följa vedertagna'distributionsformer. Pu- blikens egenart radikal, konservativ, erfaren, oerfaren, olika socialgrupper etc. påverkar inte i nämnvärd grad dis-tributionsorganens administrativa uppbyggnad.

I anslutning till erfarenheterna under försökstiden har en ingående organisa- tionsanalys gjorts för att finna en rim— lig organisationsmodell —— en princip- lösning —— central, regional och lokal. I analysen använder utredningen stun— dom termer, som kan föra tanken till marknadsföring och distribution av vå- ra dagliga förnödenheter. Med beaktan-

de av vad ovan sagts om konstverkets egenart har utredningen dock vågat välja detta framställningssätt enbart för att lättare åskådliggöra de rent organi- satoriska sammanhangen.

Såsom förutsättning vid analysen har gällt:

1. Den statliga konsertverksamheten skall vara så organiserad och tilldelad sådana resurser, att landets musikliv kan hållas på en hög konstnärlig nivå. Organisationen skall kunna förmedla god musik till så många som möjligt, samtidigt som den skall verka för att intresset för musik stimuleras och att förmågan att förstå musik ökas.

2. Musiklivet är i dag djupt förankrat i det allmänna och i en rad organisatio- ner —— främst av frivillig karaktär. Det är både nödvändigt och önskvärt att så långt möjligt till—godose dessa organisa- tioners krav och önskemål och att den nya statliga organisationen kan stimu- lera dessa grupper till ytterligare insat- ser.

3. Finansieringen av konsertverksam- heten förutsättes ske enligt samma grundprinciper som under försöksti- den, dvs med betydande bidrag från det allmänna. De funktionella kraven i den organi- satoriska bilden har analyserats liksom intresse-nternas krav och de speciella krav som härrör från rent organisa- tionsteoretiska synpunkter. (Bild 1.)

Allmänt

Marknaden för seriös musik består av en behovs- och en tillgångssida (konsu- menter — producenter). (Bild 2.) Av- ståndet mellan konsumenter och pro- ducenter är stort. Konsumenter och producenter är inte heller organiserade på sådant sätt att ett direkt samband utan vidare kan upprätthållas. Tillverk- ningssidans »produkter» är inte heller anpassade för direkt konsumtion. En

konsertorganisation som den planerade bör därför kunna fylla uppgiften såsom det mellanled, vilket skapar och tillhan— dahåller konsertprodukter.

Tillgångssidan är svår att överblicka. Konstnärlig kunnighet, omfattande in— och utländska kontakter, administrativa och planeringstekniska funktioner är nödvändiga beståndsdelar i en organi- sation, som skall ha kontakter och sam- arbeta med denna del av marknaden. Konsumentsidan är också komplicerad, från både konstnärlig och organisato— risk—teknisk synpunkt. En betydande efterfrågan skall tillgodoses, men därut— över finnes ett allmänt samhälleligt önskemål om konsumentupplysning och smakutveckling så att ett av marknaden ännu ej uttryckt behov successivt kan: bli tillgodosett.

Funktionella krav

Sammanfattningsvis gäller om de fun-k— tionella kraven på verksamheten föl- jande.

Mot bakgrunden av marknadsstruk- turen måste rikskonsertverksamheten inrymma en fortlöpande analys av marknaden för seriös musik. Denna analys är grunden för urvalsproeedu- rén, dvs sammanställningen av de musikverk som från skilda utgångs- punkter anses böra förekomma i kon- sertprogrammen. När urvalet ägt rum kan den egentliga produktionsplane— ringen påbörjas, liksom planeringen av marknadsföringen (information, för- säljning, reklam, osv).

Produktionsplaneringen leder till en anskaffning av de musikverk som skall ingå i programmen och de artister som skall medverka i desamma. Produk- tionsplaneringen kan även innebära ett utbud av dels artister och ensembler på turnéer, dels den repertoar de företrä- der. När denna anskaffning är klar, kan

Marknaden

Rikskonsert- verksamhet

Marknaden

Bild 1 . Funktionsanalys

Ej uttryckt behov

Efterfrågan

Tillgång

— artister

musikverk lokaler

instrument

Marknads- analys

Anskaffning artister musikverk

Produktions- .

planering

Marknads- planering

Produktion

Marknads- föring

Färdiga Produkter

Konsert- givning

Planering

Uppfölj- ning

Kontroll

(Exempel på intressenter)

Staten

Lands- Kom- ting mun

Sveriges Radio/TV

' Lokalägare

Musik för ungdom

Tonkonst- närer

Yrkes- orkestrar

Körer

S. O. R.- orkestrar

Bild 2. Marknadsanalys

Konsertverksamheten

Funktionella krav

(Funktionsuppdelning)

Förmedlings- organ

Musikföre- ningar o. dyl.

Press

Skola

Folkhög- skolor

Kommunala musikskolor

Folkbild- ningsorgan

Allmänheten

Intressen- ternas krav

Förslag till principorga- nisation (Central, regional lokal)

Speciella krav

Grunder, Förutsättningar

Erfaren- heter från iörsöks— verksam- heten

Organisa- tionsteori

produktionen ske. Den resulterar i »produkter» färdiga att levereras i en- lighet med föreliggande beställningar från avnämarsidan, dvs de lokala ar- rangörer som utgör marknadens kun- der.

Den ovan angivna processen måste påverkas av funktioner för samman-håll- landc planering, samordning och upp- följning.

Sammanfattningsvis erfordras sålun- da inom den totala organisationen för konsertverksamheten funktioner för

planering samordning uppföljning marknadsanalys anskaffning produktion marknadsföring konsertgivning.

Vid organisationens utformaude mås- te förutom ett tillgodose—ende av de angivna funktionerna _ hänsyn givet- vis tagas till de myndigheter, samman— slutningar och organisationer o dyl som är intressenter i konsertverksamhe— ten. Erfarenheterna från försöksverk- samheten skall tillvaratagas och veder- tagna organisationsteoretiska principer bör tillämpas.

En grov uppskattning av funktioner- nas fördelning på organisatoriska nivå— er —— central, regional och lokal _ ger vid handen, att planering, samordning och uppföljning av verksamheten som helhet bör ske på central nivå, viss samordning och uppföljning också på regional nivå men i ringare omfattning på lokal nivå. Marknadsanalys, urval, anskaffning och produktion måste i stor utsträckning åvila central instans dock i nära samarbete med regional instans. Detta gäller också om mark- nadsföringen. Endast begränsade in- satser i detta avseende göres på lokal nivå, där man i stället beträffande

funktionen konsertgivning har en hu- vuduppgift, som utövas i starkare sam- arbete med den regionala instansen än med den centrala.

Det föreligger ett starkt krav på sam- ordning av konsertverksamheten med annan verksamhet av motsvarande typ, t ex teater och utställningsverksamhet. Denna samordning i sidled behöver tillgodoses såväl centralt som regionalt och lokalt. —— Ett stort antal mer eller mindre fast organiserade gruppers in- tressen av konsertverksamheten, t ex kammarmusikföreningarna och andra lokalt verksamma musiksammanslut- ningar m fl, bör likaledes i möjligaste mån samordnas. Eftersom det av flera skäl icke syn-es lämpligt att skapa sär- skilda statliga organ på alla tre nivå- erna, eventuellt sammanförda i en lin— jeorganisation _— vilket i och för sig skulle säkerställa kravet på samordning _— måste samordningsfrågan lösas på annat sätt. Det har härvidlag bedömts såsom lämpligt att i en fast organisa— tion av konsertverksamheten i den cen— trala instansen tillgodose högt ställda krav på planering, samordning och uppföljning. Dessa funktioner är det därför särskilt viktigt att beakta vid organisationens utformning.

Genom att på central instans bygga in en väl utvecklad planeringsfunktion kan man också förutsätta, att samord- ningsfrågorna inte bara löses på bred- den i denna instans utan att en sam- ordningse-ffekt även kan uppnås på djupet i den totala organisationen, dvs nå fram till och verka både i regio- nal och lokal instans.

En annan grupp funktioner, som måste givas avgörande inverkan på or- ganisationen är urval, anskaffning och produktion. Organisation—en måste vara utformad på sådant sätt att det skapas möjligheter till en effektiv produktion av konsertarrangemang.

Bild 3. Organisationsplan

Rikekoneertor Stetene råd. för _ ______ Institutet för _____-__ Central nueiknännd för Rikekoneertez regioneeneenb ler

Regionintendent- _____ _ Länenkol-______ Länebildninge- ______ Regional kultur- produoent nämnd. förbund delegation : ' 1 r —————————————— I '— —————————————— 'I I I I 1 I I ,' Lokal kultur- ,' delegation

I I | III Styrelse

Verket . ledamot

Produktionen förutsättes bli mycket omfattande. En konsert skapas genom en lång rad tidskrävande delprocesser. Varje produkt är individuell; »långa serier» existerar inte. Av erfarenheter- na undier försökstiden framgår, att an- svaret för urval, anskaffning och pro- duktion av en viss konsert inte bör vara uppdelat på flera organisations- enheter. Det torde därför vara ända- målsenligt att göra en indelning i pro- duktgrupper. En gruppindelning efter huvudprodukterna kvällskonserter och skolkonserter synes därvidlag vara än- damålsenlig.

Intressenternas krav

Det framstår som ett mycket betydelse- fullt krav att intressenternas berätti-

gade intressen såvitt möjligt får påver- ka organisationen. Intressena hänger på ett omfattande och komplicerat sätt samman med de funktioner som skall tillgodoses på olika organisatoriska ni- våer. Med utgångspunkt i försökstidens erfarenheter har konsertverksamhetens intressenter och deras speciella intres- seområden analyserats. Analysen har bekräftat att staten, landstingen och kommunerna har betydande intressen att bevaka centralt, regionalt och 10- kalt, liksom skolan och folkbildnings- organisationerna. Körer, yrkesorkest- rar och SOR-orkestrar, musiksamman- slutningar har en i jämförelse med ti- digare nämnda intressenter något mind- re intressesfär att bevaka i de tre in- stanserna. Övriga intressenter har i fal-

lande skala speciella önskemål att be- vaka.

Organisatoriska krav I en organisation med primär uppgift att tillgodose en omfattande produktion har det erfarenhetsmässigt visat sig ha stor betydelse att undvika ansvars- splittring under produktionsprocesser- na. Av detta skäl bör de producerande enheterna givas en vertikal organisa- torisk indelning, dvs produktionspro- cessens alla faser skall ansvarsmässigt ligga inom en och samma organisatoris— ka enhet. Detta medför ett odelat an— svar för produkten. Även mot bakgrun- den av de krav på stadga i djupled, som nyss framförts, bör en sådan produkt- inriktad organisation bidraga till att ge stadga åt den totala konsertorganisa- tionen. Det blir möjligt att låta det cen- trala ansvaret för produkterna nå fram till konsumenterna.

Tidsfaktorn för genomförande och vidareutveckling av den totala organi- sationen för konsertverksamheten är ännu icke fixerad. Med hänsyn härtill bör den organisation som primärt skall upp-byggas göras flexibel, dvs organisa- tionen skall utan genomgripande för- ändringar kunna ta emot en utveckling. Slutligen bör eftersträvas att organisa- tionen skall kunna träda i funktion utan störande inverkan på nuvarande verksamhet och till en rimlig kostnad.

Konsertverksamhetens organisation i central, regional och lokal instans en- ligt KBU framgår av följande bild 3.

KBU:s närmare överväganden och förslag beträffande organisationen föl- jer nedan.

Dct bör givetvis vara en uppgift för styrelsen och institutets administrativa ledning att i detalj utforma organisa- tionen.

Utredningen anser att vittgående be- fogenheter måste ges institutets led- ning att besluta om verksamhetens ut- formning. En betydande flexibilitet måste prägla institutets uppgifter, or- ganisation och personuppsättning. In- om en given budgetram och allmänna riktlinjer bör möjlighet finnas till om- disponeringar för att nå bästa resultat i relation till målsättningen. Med hän- syn såväl till de organisatoriska erfa- renheter, som redan inhämtats under försökstiden som till det oeftergivliga kravet på stadga och fasthet i det cen— trala kansliets organisation har emel- lertid KBU ansett sig böra ange några huvudprinciper för organisationen i central instans. Den stora ekonomiska satsningen utgör ett starkt argument för att verksamheten skall bedrivas med administrativ effektivitet. Det centrala kansliets organisation påverkar också helt naturligt organisationen i regional och lokal instans.

5.3.3 Central instans

Såsom högsta ledning för institutet bör finnas en styrelse. Utredningen har vid sina överväganden rörande styrel- sens storlek och sammansättning disku- terat två olika alternativ. Enligt det ena alternativet skulle styrelsen med hänsyn till den stora grupp intressen- ter, som bör beredas tillfälle att på— verka konsertverksamheten, omfatta ett relativt stort antal ledamöter. Styrelsen föreslås enligt detta alternativ få föl- jande sammansättning: Ordförande ut- sedd av Kungl Maj:t, 2 ledamöter ut- sedda av Kungl Maj:t efter förslag av skolöv-erstyrelsen respektive Musikalis— ka akademien, 6 ledamöter utsedda av Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunför- bundet, Samverkande bildningsförbun-

den och Svenska musikerförbundet, samt institutets direktör, utsedd av Kungl Maj:t, inalles 10 ledamöter. På enahanda sätt skulle suppleanter utses för styrelsens ledamöter.

Enligt det andra alternativet, vilket utredningen vill förorda, skulle led- ningen för institutet utgöras av en sty- relse, ett råd och en direktör. Styrelsen, bestående av endast 5 ledamöter, inklu- sive institutets direktör, skulle bära an- svaret för viktigare beslut rörande pla- neringen av institutets arbete och dess administrativa skötsel. Vid sidan här- av föreslår utredningen ett rådgivande organ vid såväl värderingen som plane- ringen av rikskonsertverksamheten, be- nämnt statens råd för Rikskonserter. Det framstår nämligen som ett alltmer accentuerat krav att åstadkomma en samordning på det centrala planet. Det är utredningens uppfattning att erfor- derliga samordningsåtgärder bör kunna ske i det föreslagna rådet.

Utredningen föreslår en sådan sam- mansättning av rådet att arbetsgivar- parten, arbetstagarna, skolväsendet, det fria och frivilliga folkbildningsarbetet, turistnäringen, kommun- och lands- tingsförbunden, den högre musikutbild- ningen, tonkonstnärerna, tonsättarna och institutioner såsom Sveriges Radio, Svenska institutet och NOMUS blir re- presenterade.

Hos rådet bör enligt utredningens me- ning finnas en sekreterare, för vilken särskild instruktion utfärdas.

Ledningen av rikskonsertverksamhe- ten skall åvila den av Kungl Maj:t ut- sedde direktören. Denne föreslås till- satt på förordnande om 5 år.

Styrelsens ledamöter bör förordnas av Kungl Maj:t på 3 år med beaktande av att såväl konstnärliga som admini- strativa erfarenheter tillföres styrelsen.

Utredningen föreslår, att Kungl Maj:t utser de organisationer och samman-

slutningar enligt ovan, som skall äga tillsätta ledamöter i rådet. I fortsätt- ningen bör respektive organisationer tillsätta nya ledamöter, då sådana avgår från rådet. Ledamot bör utses för högst 6 år. Första gången rådet utses bör ge- nom lottning 1/3 av antalet rådsledamö— ter utses på 2 är, 1/:a på 4 år och 1/s på (i år i avsikt att erhålla förnyelse inom detta för rikskonsertverksamheten be- tydelsefulla organ.

Det bör stå institutets ledning fritt att utnyttja rådgivare och experter sär- skilt i frågor som gäller konstnärligt ur- val, bildnings- och skolfrågor.

Inom ramen för rikskonsertverksam- hetens målsättning och planering skall denna styras med en budget. Den totala organisationens budget bör i första hand uppdelas i tre avdelningsbudge- tar, för vilkas innehållande avdelnings- cheferna bör vara ansvariga. Allt efter- som verksamheten ökar i omfattning bör det övervägas om sektionschef kan till- delas budgetansvar. Verksamheten över- vakas ekonomiskt och kvalitetsmässigt med hjälp av ett med budgetsystemet integrerat system för uppföljning och kontroll.

KBU vill åskådliggöra organisations- planen genom här återgiven organisa- tionsskiss, som avser verksamhetens uppdelning på olika avdelningar i ett fullt utbyggt skede. (Bild 4.)

Beträffande uppgifter och resursbe- hov kan följande tjäna som ledning.

Det centrala kansliets verksamhet bör _— som tidigare motiverats —— omfatta följande fem avdelningar.

1. Planeringsavdeln-ing,

2. administrativ avdelning,

3. produktionsavdelningl (kvällskon- sertavdelningen) ,

4. produktionsavdelning II (skolkon- sertavdelningen) ,

5. produktionsavdelning III (regions- avdelningen).

Institutets råd

Bild 4. Statens institut för rikskonserter

______ | Styrelsen

Direktör |

Planerings- avdelningen

_ Administrativ

avdelning

Produktions- avd. I kvälls- avdelning

Produktions- avd. II skolavdelning

Produktions- avd. III regions- avdelning

Central sektionen

Ekonomi- sektion

_ Kvällskonsert-

sektion

Skolkonsert- sektion

Stockholms- sektion

informations sektion

Service- sektion

MfU-sektion Intendent- sektion

Förlags- sektion

Dessa avdelningar kan på grundval av försöksverksamhetens erfarenheter enligt utredningen tilldelas noggrant specificerade uppgifter. Det är därvid nödvändigt att uppdela avdelningarna på sektioner, men i princip bör inte dessa sektioner ha särskilda förestånda- te eller chefer, medan däremot varje av- delning bör ha en chef. I det följande anges också den personalstyrka som de olika avdelningarna och sektionerna kan beräknas behöva från år 1970, under förutsättning att regionsensemblerna då kan börja sin verksamhet.

Rikskonsertchef

skrivb'iträde summa 2

1. Planeringsavdelningen

a) Centrala sektionen

Uppgifter:

Totalpl—anering av verksamheten, så- väl beträffande de allmänna riktlinjerna som de olika sektionernas uppgifter och

Studie- sektion

arbetsordning, samt kontroll och upp- följning av den inre och yttre verksam- hetens effekt och effektivitet. Ständig samverkan, internt med de olika av- delningarna och externt med centrala organisationer för teater, radio, utställ- ningsverksamhet etc.

Nuläge-t:

De nämnda uppgifterna har under försökstiden fördelats mellan flera ej specialiserade befattningshavare. Sam- verkan med andra centrala organisatio- ner har huvudsakligen skett via för- söksledaren, som också i vissa princi- piella ärenden rådgjort med utredning- en.

b) Informationssektionen

Uppgifter:

Anskaffande och formulering av in- formation åt olika intressenter, bl & pressen.

Under försökstiden har någon samlad instans för information lic-ke funnits. Sådan har i mån av tid lämnats av när- mast berörd tjänsteman.

Avdelningens personvalbehov 1970: avdelningschef, tillika planeringschef

informationschef

2 skrivbiträden summa 4 (senare kan uppkomma behov av sär- skild utredare eller sociolog).

2. Administrativa avdelningen

a) Ekonomisektionen

Uppgifter:

Planering av budget, ekonomisk re- dovisning, utbetalningar av löner, ar- voden och andra kostnader, fakturering, ekonomisk uppföljning.

Nuläget:

Funktionerna har funnits under för— söks—tiden.

b) Servicesektionen

Uppgifter:

Att utforma avtal med personal, ar- tister, orkestrar etc med beaktande av juridiska problem. Inköp av materiel o dyl. Resebyrå för turnéverksamheten. Skötsel av bibliotek, arkiv och registra- tur. Vaktmästare och telefonväxel.

Nuläget:

Funktioner har under försökstiden funnits för inköp, personal, registratur, vaktmästare och telefonväxel. Övrigt har köpts utifrån vid behov.

c) Förlagssektionen

Uppgifter:

Slutredigering av manuskrift samt framställning av tryckta konsertpro- gram, affischer, generalprogram och lik- nande.

Under försökstiden har lay-out samt teknisk redaktion av konsertprogram etc utförts internt. I övrigt har samar- bete med tryckerier ägt rum, huvudsak- ligen genom ekonomichefen.

Avdelningens personalbehov 1970: avdelningschef, tillika personalchef 1 skrivbiträde kamrer, tillika expeditionsförestånda- re

kassör

biträdande kassör bokförare

biträdande bokförare 1 skrivbiträde arkivarie-bibliotekarie

receptionist

telefonist 2 vaktmästare (ovanstående gäller om Rikskonserter har verksform; vid stiftelseform tillkom- mer ytterligare funktioner som betingar ytterligare 2 tjänstemän)

förlagschef

teknisk redaktör skrivbiträde tekniskt biträde konstnär (lay-out) summa 18

3. Produktionsavdelning I (kvällsav- delningen)

a) Kvällskonsertsektionen

Uppgifter:

Planering och produktion av konser- ter huvudsakligen för vuxen publik på kvällstid. Kontakt med regionala organ och konsertarrangörer.

Nuläget:

Under försökstiden har en producent haft hand om varje försökslän. Dessa producenter har samarbetat vid plane- ringen med representanter för respek- tive län, vilka haft som huvuduppgift att intressera konsertarrangörerna för engagemang.

Avdelningens personxalbehov 1970: avdelningschef programsekreterare 2 skrivbiträden 4 producenter 2 skrivbiträden

turnéläggare

2 skrivbiträden (senare kan tillkomma behov av sär- skild artist manager, främst för ut- ländska artister, varvid även övriga produktionsav-delningar kan betjänas)

summa 13

4. Produktionsavdelning II (skolav— delningen) a) Skolkonsertsektionen

Uppgifter:

Planering och produktion av konser- ter för skolungdom, huvudsakligen giv- na på dagtid i grundskolan, gymnasiet och folkhögskolan. Kontakt med centra- la, regionala och lokala skolmyndighe- ter samt Sveriges Radio.

Nuläget: Under försökstiden har dessa uppgif- ter lösts av skolkonsertavdelningen i samråd med en konsultgrupp med repre- sentanter från skolöverstyrelsen, Sve- riges Radio och Svenska tonkonstnärs- förbundet. Samarbete har ägt rum med länsskolnämnderna och även med läns— bildningsförbunden och lokala skolsty- relser.

b) MfU-sektionen dom)

(Musik för ung-

Uppgifter:

Planering och produktion av konser- ter för ungdom i nära anslutning till de riktlinjer som uppdragits av den inter- nationella Jeunesses Musicales-organi- sationen, vilka också innebär en stimu- lans -av ungdomens intresse för musik. Kontakt med ungdoms- och studieorga-

nisationer samt med Jeunesses Musi- cales.

Nuläge-t:

Under försökstiden har viss verksam- het med MfU-konserter ägt rum i S-, W- och Z—länen. Samarbete har etablerats med Jeunesses Musicales i Frankrike, Belgien, Västtyskland och Danmark. Kontakt har hållits med organisationens centralledning.

c) Studiesektionen

Uppgifter:

Framställning av studiematerial i anslutning till konsertverksamheten inom alla produktionsavdelningarna. Kontakt med studieförbund, skolöver- styrelsen, Sveriges Radio m fl institutio- ner.

Nuläget:

Under försökstiden har studiematerial främst iordningsställts för skolkonser- terna, men även i viss utsträckning för kvällskonserter. Ibland har sådant ma- terial beställts från författare utanför den egna personalen.

Avdelningens personalbehov 1970: avdelningschef programsekreterare 2 skrivbiträden 4 producenter

1 sekreterare

turnélägg—are

2 skrivbiträden

producent (studiematerial) producent (MfU)

2 skrivbiträden summa 16

5. Produktionsavdelning III (regions- avdelningen)

a) Stockholmssektionen (central pla- cering)

Uppgifter:

Central planering av de regionala ensemblernas och intendenternas verk-

samhetsområden. Kontakt med central militär instans för utarbetande av orga- nisationsmodell och utnyttjande av des- sa ensembler. Förmedling av kontakter mellan intendenter och produktionsav— delningarna. Centrala kontakter med andra instanser av betydelse för inten- denternas arbete.

Nuläget:

Dessa funktioner har ej funnits under försökstiden.

b) Intendentsektionen (regional pla- cering)

Uppgifter:

Att i de olika regionerna planera re— gionensemblernas konsertverksamhet och tjänstgöring i nära samråd med res- pektive militära chefer. Att penetrera konsertmöjligheterna inom regionen i nära samråd med länsbildningsförbund och länsskolnämnd. Att inom en viss budgetram planera och producera kon— serter i samförstånd med övriga pro—

duktionsavdelningar. Att vara kontakt- man mellan Rikskonserters centrala kansli och regionen.

Nuläget:

Dessa funktioner har ej funnits under försökstiden. I viss utsträckning har länsbildningsförbunden tillhandahållit kontaktmän med viktiga distributiva uppgifter.

Avdelningens personalbehov 1970: Centralt: avdelningschef assistent 2 skrivbiträden

Regionalt:

17 intendenter

17 skrivbiträden summa 38

summa totalt 91

I ett framtida läge kommer organisa- tionen att behöva kompletteras med en grammofonsektion med följande upp- gifter:

Bild 5. Personalorganisation och funktionsuppdelning

Kval. 150?! stnär hg/ Kval. administrativ adnzglåtreitiv personal Övrig personal i Summa p na servicefunktioner Handläggande | Övrig Handläggande | Övrig 1 | 1 2 chef+biträde 1 1 2 4 planering o. information 1 1 4 12 18 ekonomi 0. administration 1 7 1 7 16 skol MfU studie 1 5 ] 1 6 | 13 kväll I 1 | 1 | 2 | 4 regional förvaltning 3 13 3 8 30 57 17 17 34 regional personal 3 30 | 3 | 8 47 91

Produktion av grammofonskivor och tonband; varvid initiativ till inspelning- ar normalt tas av andra sektioner.

Nuläget:

Uppgifterna har utförts under för- sökstiden. Huvuddelen av de tekniska tjänsterna har köpts utifrån.

Personalbehov:

grammofonproducent

Verksamheten fordrar att cheferna besitter kunnande och erfarenhet inom flera från varandra vitt skilda områ- den. Utan inbördes gradering kan föl- jande kompetensområden anses erfor— derlig—a:

det konstnärliga området det pedagogiska området det administrativa området det ekonomiska området.

Härutöver. krävs givetvis —— liksom inom alla företagsorgan _ att che-fs- personal besitter goda ledaregenskaper.

Kunskaper och färdigheter, som in- hämtats genom teoretiska studier eller praktiskt arbete, kan givetvis vara mer eller mindre omfattande. Det kan ibland vara ändamålsenligt att för en befattning ange kompetensnivån inom ett område med viss examen, visst an- tal års praktik etc. Sannolikt är den metoden mindre lämplig, när det gäl- ler chefsbefattningarna inom rikskon- sertverksamheten. Det finns exempel- vis ingen utbildningslinje vid universi- teten eller andra utbildningsanstalter, som syftar till att utbilda musikprodu- center.

Det torde därför bli nödvändigt att i stor utsträckning välja chefspersonalen utan hänsyn till formella examina eller andra formella meriter. Det är emeller- tid önskvärt att cheferna i stort sett har samma utbildnings- och erfaren- hetsnivå. I betraktande av att uppgif- terna för sektor- och avdelningschefer

allmänt sett kan bedömas bli synnerli- gen krävande, synes man som grund- krav behöva angiva den allmänna kom- petensnivän till »akademisk examen eller annan, likvärdig utbildning».

Ett villkor när det gäller att besätta framför allt chefsbefattningarna och producentbefattningarna inom den cen- trala administrativa enheten, rikskon- serternas kansli, är att marknadsmäs- siga löner kan erbjudas. Beslutsrätten vad gäller anställning av chefspersonal bör ligga hos styrelsen.

KBU vill understryka vikten av att all i rikskonsertverksamheten anställd personal specialutbildas för sina ser- viceuppgifter, vilka inom detta område är lika grannlaga som inom andra or- ganisationer av liknande slag. Det är också nödvändigt att de regionala och lokala organ, som verkar inom denna del av kulturlivet, erhåller instruktio— ner och informationer om hur uppgif- terna bör lösas administrativt och idé- mässigt. Den administrativa »trimning- en» är väsentlig, men lika stort avseen- de måste fästas vid informationsverk— samheten. Denna måste präglas av den allmänna målsättning, som uppställts för rikskonsertverksamheten.

5.3.4 Regional instans De mest framträdande arbetsuppgifter- na på det regionala planet är —- såsom framgått tidigare _— att dels åstadkom- ma en samordning av kulturutbudet in- om regionen, dels marknadsföra kon- sertverksamhetens produkter. Härut- över måste vissa uppgifter rörande en- gagemang kunna lösas. Det synes inte vara lämpligt att skapa ett särskilt regionalt organ för att lösa dessa uppgifter. Kravet på samordning, som torde vara det viktigaste, kan i be- tydande utsträckning tillgodoses ge- nom den kraftiga planeringskapacitet,

som skapats i central instans. Viss or- ganisatorisk form för samordning på det regionala planet bör dock komma till stånd. För övriga uppgifter bör be- fintliga regionala organ efter viss för- stärkning kunna utnyttjas.

Den produktgruppsindelning i skol- ooh kvällskonserter som lagts till grund för central instans bör även ligga till grund för organisationen i regional in- stans. När det gäller val av lämpliga re- gionala organ bör intressefrågan givas stort inflytande. Mot denna bakgrund föreslås länsskolnämnd och länsbild- ningsförbund. I instruktioner och stad- gar för dessa organisationsenheter bör inskrivas ett regionalt ansvar för kon- sertverksamhetens bedrivande.

Som ovan anförts skall i regionin- tendenternas arbetsuppgifter också in- gå att svara för vissa producentuppgif— ter, främst sådana som hör samman med verksamheten inom respektive re- gionensembler, men också sådana som kan bli aktuella i fråga om andra ton- konstnärers verksamhet inom regionen. Den produktion det här är fråga om skall ske i nära samverkan mellan riks- konserternas centrala ledning och av- nämarna inom regionen, dvs länsbild- ningsförbunden i vad gäller verksam— heten bland vuxna och ungdom samt lä—nsskolnämnderna i fråga om skolkon— serterna. Distributionen av konserter som erbjudes från rikskonserterna vare sig de producerats centralt eller regio- nalt bör, då det är fråga om vuxenkon- serter, administreras av länsbildnings— förbunden, som skall ha att svara för utläggningen av konserterna till de 10- kala arrangörerna. Detta under förut- sättning att länsbildningsförbunden förklarar sig beredda att avdela erfor- derliga resurser för att handha dessa arbetsuppgifter. Å andra sidan synes det KBU vara ett villkor för rikskon- sertverksamheten i en region att läns-

bildningsförbunden ställer sin organi- sation till förfogande. Något länsanknu- tet organ vid sidan av länsbildningsför- bunden, som skulle vara lämplig orga- nisatorisk instans inom regionen torde icke finnas, i varje fall icke sett mot målsättningen med rikskonsertverksam- heten.

De nya uppgifter som militärmusi- ken enligt utredningens förslag kom- mer att få medför att det vid var och en av de regionala ensemblerna anstäl— les en civil intendent som har att svara för ledningen och fördelningen av en- semblens arbete men som därutöver också avses utgöra en betydande del av de producentuppgifter som blir aktu- ella inom resp. ensemblers regioner. Den anpassning till de olika regioner- nas behov och förutsättningar som där- igenom möjliggöres bedömes av utred- ningen vara av stort värde.

Utredningens förslag beträffande mi- litärmusiken innebär som tidigare an- givits inrättandet av 17 regionsensem- bler. Dessa ensemblers antal och place- ring överensstämmer således inte med den nuvarande länsindelningen, vilket medför att regionsensemblernas och därmed också intendenternas arbets- område kommer att omfatta flera län.

Intendenternas uppgifter som produ- cent avses inte vara begränsade till en- bart den musikaliska produktion som kan ske med insatser av regionsen- semblernas musiker, uppmärksamheten bör också ständigt vara inriktad på att ta till vara och i Rikskonserters verk- samhet föra ut en produktion som kan åstadkommas genom att ta i anspråk andra musiker, tonkonstnärer, körer och instrumentensembler som finns till- gängliga inom regionen. Det kan där— vid i många -fall bli aktuellt att distri- b-uera produktioner från en region ock— så till andra regioners arbetsområden.

Intendenterna bör inte belastas med

distributiva uppgifter dels av arbets- mässiga skäl dels och framförallt av det skälet att det är angeläget att åstad- komma en klar arbets- och ansvarsför- delning mellan olika regionala instan- ser. I intendenternas instruktion bör det klart framgå att det ingår i arbets- uppgifterna att följa upp och kontrol- lera de musikprodukter som framföres inom regionen och att upprätthålla de direktkontakter med regionala och 10- kala organ som är nödvändiga för att u-tbudet så långt möjligt skall kunna an- passas till arrangörernas behov och önskemål.

Vad det gäller den fältorganisation som skall ta emot och till så många som möjligt föra ut den centralt och regio- nalt producerade konsertmusiken har olika alternativ diskuterats inom utred- ningen. På en sådan fältorganisation hör ställas bl. a. följande krav:

Den bör nå ut till så många män-ni- skor som möjligt till lägsta möjliga or- ganisationskostnader.

Den bör innebära möjligheter till samordning med utbud av andra sam- hällsunderstödda konst- och kulturytt- ringar.

Den bör åstadkomma en nära kon- takt med organisationer och institutio- ner som har till uppgift att bedriva studie- och upplysningsverksamhet på de estetiska ämnesområdena bland barn och vuxna.

Den bör skapa utrymme för och sti- mulera till insatser från samhällsorgan, enskilda och grupper som redan har ett utpräglat musikintresse samt det fria föreningslivet i allmänhet.

Utredningen" anser det med hänsyn härtill inte vara en framkomlig väg att föreslå inrättandet av en ny lands- omfattande musikorganisation som byg- ger på enskilt medlemskap. Svårigheten att vinna allmän anslutning till en så- dan, och den strävan att för-a ut verk-

samheten till nya grupper konsertbesö- kare som bör känneteckna verksamhe— ten, gör att utredningen anser det vara en bättre lösning att eftersträva en ka- nalisering av musikutbudet via organ som förankras i redan etablerade och verksamma organisationer och sam— hällsinstitutioner.

Utredningen har i annat samman- hang anfört att skolkonserterna bör be- traktas som en naturlig och samordnad del av skolans totala verksamhet. Kon- serterna bör kunna ge stimulans och berikande musikupplevelser som för- stärker en med denna verksamhet sam- planerad undervisning. Det framstår därför som naturligt att skolmyndighe- terna tar ansvaret för att en sådan pla- nering av skolkonserterna förverkligas. På det regionala planet bör denna upp- gift åvila länsskolnämnderna som där- vid också kan åstadkomma den nöd- vändiga regionala samordningen av ut- budet inom skolan vad det gäller andra konstarter och kulturyttringar. Läns- skolnämndernas befattning med detta kulturutbud bör inte inskränkas till rent distributiva uppgifter. Strävande- na att förverkliga en målmedveten in- tegration av konsertverksamheten och skolarbetet bör bl. a. ta sig uttryck i information och rådgivning till de 10— kala skolenheterna, anordnandet av lä- rardagar, konsulentverksamhet och and- ra liknande åtgärder.

Erfarenheterna från den hittillsva- rande verksamheten har enligt försöks- ledningen visat, att det på det centrala planet från många synpunkter är för— delaktigt att från administrativ, ekono- misk oc—h konstnärligt—pedagogisk syn- punkt hålla isär produktionen av skol- och kvällsprogram. För själva produk- tionen är såväl målsättningen som idé- givningen, programmeringen, valet av artister m m annorlunda inom skolpro- gramfunktionen än inom kvällspro-

gramfunktionen. Detta utesluter inte en tänkbar samordning de båda sek- tionerna emellan.

På länsplanet framstår det såsom mest rationellt och i överensstämmelse med en önskvärd ansvars- och arbets— fördelning att göra en motsvarande uppdelning av de distributiva uppgif- terna. Hittills har såväl skol- som kvällsprogramverksamheten kanalise- rats genom bildningsförbunden i för— sökslänen. I uppbyggnadsskedet har dessa länsorganisationer gjort förnäm- liga insatser. Inte desto mindre har er- farenheterna visat att en fortsatt ka- nalisering av skolprogramverksamhe- ten via länsbildningsförbunden har olä- genheter, framförallt därför att den di- rekta kontakten mellan Rikskonserters centrala kansli och länens ordinarie skolinstitutioner därigenom går förlo— rad.

Utredningen förutsätter att ett f-unk- tionellt samspel genomföres mellan det centrala kansliet å ena sidan och den regionala officiella skolmyndigheten samt regionsensemblernas intendenter å den andra i alla frågor, som rör skol- programverksamheten. Det medför ock- så möjligheter till nära samarbete med länens rektorer och lärare som därvid kan ge erfarenheter från arbetet med Rikskonserters program och pedago- giska material i praktisk funktion. Sam- planeringen av utbudet av konsertserier för skolans olika stadier kan därige- nom göras bättre. Härvidlag är det ock- så viktigt, att det sker en kontinuerlig samverkan mellan konsertplaneringen för skolan och det utbud som via länets bildningsförbund göres till den vuxna publiken. Likaså är det viktigt att ut- buden även ifråga om skolteater och utställningsverksamhet inom skolan ka- naliseras över länskolnämnderna och på det sättet garanteras en funktionell samordning vad det gäller tider och

platser. Väsentligt är också att hela denna turnéverksamhet kan inordnas i övriga aktiviteter inom länets skolliv, något som endast länsskolnämnderna kan bevaka på ett effektivt sätt.

En kanalisering via länsskolnämn- derna av skolprogramverksamheten har sin betydelse också däri att det inne- bär en klar auktorisering av hela verk- samheten med de möjligheter som er- bjudes att inordna denna verksamhet i nämndernas ordinarie arbete med 10- kala skolenheter, rektorer och lärare. Försöksverksamheten har gett klara be- lägg för att många av momenten i ar- betet med skolprogrammen kunde ha genomförts betydligt bättre och smidi- gare, om ett intimt samarbete kunnat upprätthållas med länsskolnämnderna. Det finns också andra praktiska ange- lägenheter som gör att länsskolnämn- derna fra-mstår som det naturliga re- gionala organet för verksamheten inom skolan. Det gäller bl a insamlande av uppgifter om lovdagar, skrivdagar och liknande från de enskilda skolorna, auktoritativa ingripanden i kontrover- siella frågor, samordning av arbetsupp- gifter som rör konsertverksamheten med länets övriga pedagogiska verk- samhet osv. Ett framtida samarbete mellan skolprogramsektionen och läns— skolnämnderna kan säkerligen ge yt- terligare möjligheter till samverkan och öppna nya vägar för verksamheten inom de olika skolformerna.

Det främlingskap som många män- niskor känner inför den musik som bjuds vid seriösa konserter har uppen- barligen till stor del sin grund i brist på tradition och frånvaron av na- turliga konltaktvägar. Ökade kunskaper. större förståelse och breddad oriente- ring om musiken som konstart och som en källa till rika och nyanserade upp- levelser kan i hög grad medverka till att öka intresset för konsertlivet. Ut-

redningen anser det därför vara viktigt att konsertverksamheten bland vuxna på i princip samma sätt som skolkon- serterna till en betydande del samord- nas med studier och upplysningsverk- samhet.

Försöksverksamheten med rikskon- serter har på det region-ala planet i samtliga försökslän knutits till läns- bildningsförbunden. Erfarenheterna har i stort sett varit positiva. Utredningen föreslår därför att detta samarbete per- manentas och fastlägges i former som görs likartade för hela landet.

Länsbildningsförbunden är att be- trakta som länsorgan för folkbildnings- organisationerna, vilka i sin tur har bakom sig en mycket betydande del av svenskt föreningsliv. Till bildnings- förbunden är också länets folkhögsko- lor anslutna jämte vissa andra för- eningar och organ inom respektive län med intresse för folkbildnings- och kulturfrågor. Som centralt organ för länsbildningsförbunden fungerar Folk- bildningsförbundet.

Ekonomiskt är länsbildningsförbun- dens verksamhet beroende av anslag från landstingen och staten. Skolöver- styrelsen fungerar som tillsynsmyndig- het och förmedlar de statliga bidragen till länsbildningsförbundens organisa- tion och verksamhet. I fråga om verk- samhetens inriktning och omfattning samt ekonomiska och personella resur- ser uppvisar de olika länsbildningsför- bunden stora skillnader. Handhavandet av den regionala verksamheten med rikskonserter för vuxna och samord- ningen med andra former av statligt understött kulturutbud gör det nöd- vändigt att alla länsbildningsförbund utrustas med behövlig kapacitet.

Utredningen vill erinra om att det statliga bidraget till länsbildningsför- bunden för budgetåret 1966/67 uppgår till 240 000 kronor. Landstingets bidrag

varierar i hög grad mellan olika län; totalt uppgick bidragen från samtliga landsting till omkring 1 150 000 kronor under verksamhetsåret 1965/66. Det fö- rekommer att länsbildningsförbunden utöver ordinarie årsbidrag erhåller an- slag från landstingen för särskilda än- damål.

I slutet av år 1966 tillsattes en utred- ning bestående av representanter för det nyssnämnda Folkbildningsförbun- det och för Samverkande bildningsför— bunden som fungerar som samrådsor— gan för de statsunderstödda studieför- bunden. Denna utredning har till upp- gift att framlägga förslag om ett ökat samarbete eller eventuellt en samman- slagning av dessa båda enheter. Utred- ningen kan komma att få betydelsefulla konsekvenser för länsbildningsförbun- dens framtida ställning och är att be- trakta som ett led i folkbildningsorga- nisationernas strävan att anpassa orga- nisationsformer och verksamhet till för- ändrade förhållanden och nya arbets- uppgifter.

Om länsbildningsförbundens under försökstiden visade ambitioner att. gö- ra en insats för att föra ut det statligt understödda kulturutbudet skall kunna fullföljas, är det nödvändigt att de ut- rustas med erforderliga resurser. Detta kan ske genom att statens ekonomiska stöd avsevärt förstärkes. Skolöversty- relsens uppgift som bidragsförmedla- re och statlig tillsynsmyndighet kan därvid bibehållas, men anslagsfram- ställningarna med avseende på kostna- derna för den regionala rikskonsert-

verksamheten bör underställas institu— tet för rikskonserter för godkännande. Enligt KBU:s mening bör det emellertid framförallt ske genom att landstingens anslag ökas i en takt som anpassas till utvecklingen av de kulturutbud, som staten engagerar sig för. Det bör an- komma på Rikskonserters centrala led-

ning att överlägga med representanter för länsbildningsförbundens centrala organisation om utvecklingen på detta område.

En förankring av de regionala dis- tributiva uppgifterna till länsbild- ningsförbunden skapar förutsättningar för goda kontakter med studieförbun- den och andra folkbildninvgsorganisa- tioner, föreningslivet i sin helhet och med de lokala organ som enligt utred— ningens förslag skall fungera som ar- rangörer av olika former av musikut- bud, samordnat med utbudet av andra kulturyttringar såsom teater, konstut- ställningar, konstnärlig film m m. Den studie- och upplysningsverksamhet som bedrives i anslutning till olika konst- yttringar bör så långt möjligt samord- nas och integreras med de olika for- merna av kulturutbud.

KBU föreslår vidare att det också inom varje län tillsättes en kultur-dele- gation. I delegationen skulle förslagsvis ingå representanter för länsstyrelse. landsting, länsbildningsförbund, cen- tralbibliotek, Sveriges Radios regionala kontor, länsskolnämnd, länsmuseum, kultur- och fornminnesvård, landskaps- vård och turistväsende. Kulturdelega- tionens uppgift bör i första hand vara att svara för samråd och allmän plane- ring, inventering av behov och resur- ser inom länet, att ta initiativ till ut- redningar och undersökningar, att ef- tersträva en uppföljning på kulturom- rådet vid näringslivets lokalisering och att ge rekommendationer till olika or— gan att var för sig eller flera i sam- verkan vidta vissa åtgärder inom kul— tursektorn.

5.3.5 Lokal instans

Den lokala verksamheten är av natur- liga skäl mycket heterogen. Det är där- för svårt att föreslå någon mall för en kommande organisation. Verksamheten

på lokal nivå kännetecknas ju av ett omfattande frivilligt arbete. Detta är en mycket positiv faktor, som bör till— varatagas och stimuleras i ett nytt sy- stem. Principiellt bör denna kunna sti- muleras genom medelstilldelning från regionsfonder, liknande dem som in— rättades av de fyra landstingen i för- sökslänen, och ett ökat samarbete med de centrala och regionala instanserna, som genom ovan anförda organisations- förslag ges möjlighet att verka ut till lokal instans. En ökad aktivitet på det lokala planet bör direkt resultera i en förbättrad konsertverksamhet. Medve— tandet hos de lokala företrädarna om att det hela tiden finns en kommunika— tionsled till regional och central in- stans bör kunna skapa en känsla av att aktivt medskapa i uppgiften att ge in— nehåll åt rikskonserttanken. Den tidiga— re nämnda stimulansen av den frivilliga aktiviteten bör ges sådan form, att de frivilliga organisationerna går samman i lokala samarbetsorgan. I dessa bör in— gå inte bara företrädare för de nämn- da organisationerna utan även repre— sentanter för det allmänna. Det är givet— vis också önskvärt att en sådan samord- ning kommer att innefatta med kon- sertverksamheten likartad eller besläk- tad verksamhet, tex teater och utställ- ningar.

Rent praktiskt bör samordningsorgan kunna skapas på kommunernas initia— tiv. Men det skall också föreligga möj- ligheter för studieorganisationer, sam-- manslutningar med ideell prägel och liknande att stå som huvudmän för den lokala konsertverksamheten.

Eftersom den lokala förankringen och aktiviteten är en förutsättning för- rikskonsertverksamheten vill utredning— en här något utförligare uppehålla sig vid den lokala instansen.

Konsertverksamheten har hittills byggt på en relativt liten publikgrupp,

som är intresserad av musiken som konstart och som därför velat medverka till att skapa förutsättningar för en 10- kal konsertverksamhet. Detta har fått till följd att enskilda personer anslutit sig till orkesterföreningar och musik- sällskap. Ledningen och inflytandet i sådana sammanslutningar utövas oftast av intresserade och kunniga personer med ambition att få till stånd ett mu- sikliv på orten. Sammanslutningarnas förmåga att intressera en stor allmän- het har i de flesta fall visat sig vara begränsad. Orsaken härtill har inte när- mare undersökts av utredningen. Det finns dock skäl anta att det kan bero på exempelvis en viss slutenhet i dessa specialsammanslutningars verksamhet, en fortlöpande utveckling av förenings- medlemmarnas musiksmak, som med- fört ett slags exklusivitet, kanske stun- dom också på sociala attityder, som verkat hämmande på anslutning från en bredare medlemskader. Till detta kommer det förhållandet att dessa för- eningar i allmänhet arbetar med otill- räckliga ekonomiska resurser.

Andra grupper, fackliga och politiska sammanslutningar, studieförbund, för- eningar och sällskap har endast spora- diskt visat något intresse för anordnan- det av konserter och musikinslag i egen regi. Mera sällan har detta dessutom varit uttryck för en medveten strävan att bidra till medlemmarnas kulturkon- takter och kulturorientering. Det finns emellertid undantag. Främst gäller det- ta studieförbunden, som i en del fall tagit beaktansvärda initiativ att kom- binera en omfattande musikstudieverk- samhet med möjligheter att uppleva mu- siken i den kvalificerade form en kon- sertverksamhet med framstående ton- konstnärer kan ge. De ekonomiska re- surserna för en sådan verksamhet har dock oftast varit synnerligen knappt till- mätta. Detta har medfört att man i för-

hållandevis stor utsträckning för kon- sertframträdanden anlitat cirkelledare och musikamatörer, som deltagit i stu- dieverksamheten. Även om studieför- bunden också i framtiden vill slå vakt om amatörmusicerandet finns det ett uppenbart behov av att professionella tonkonstnärer medverkar i ökad ut- sträckning.

Kommunerna har i många fall gjort aktningsvärda insatser för att skapa möjligheter för en god konsertverksam- het. Detta gäller både de kommuner, som påtagit sig stora kostnader för ex- empelvis yrkesorkestrarna, och andra som genom byggandet av för ändamålet lämpade lokaler och genom anslag läm- nar stöd till lokala konserter. Många kommuner har på olika sätt visat bered- villighet att ta ansvar för innevånarnas kulturservice, vilket inte minst den för- hållandevis stora satsningen på biblio- teken utvisar. Det finns emellertid ock- så många exempel på kommuner, som visat en nära nog total brist på förstå- else för innevånarnas kulturbehov.

Det lokala kulturutbudet bör emel— lertid inte vara ett resultat av tillfällig- heter, beroende av enskilda personers eller sammanslutningars specialintresse för en viss konstart. Det är generellt sett önskvärt att satsningen på olika kulturaktiviteter sker med större plan- mässighet och mer samordnat än som på så många orter är fallet. Musikför— eningar, konst- och teaterföreningar, det övriga föreningslivets arrangemang och ibland också kommunala kulturin— stitutioner strävar ofta var för sig för att vinna intresse och anslutning till sin verksamhet. Resultatet blir ofta då— lig anslutning på alla händer. Det fram- står därför som önskvärt att en ökad statlig satsning på olika former av seriöst kulturutbud förbindes med en strävan till lokal samordning och kraft— samling.

'Repre sentant skap

En lokal organisation med uppgift att samordna kulturaktiviteterna bör därför så långt möjligt byggas upp så att alla lokala intressenter ges ett rim- ligt mått av inflytande och medansvar samtidigt som ett sådant organ beredes möjlighet att verka med kraft och ef- fektivitet för att samordna och till en betydande del också ansvara för olika arrangemang.

Staten bör inte föreskriva hur kom- muner och fria organisationer och sam- manslutningar skall fungera i ett sam- manhang som detta. En organisations- plan bör därför ges formen av en re- kommendation.

Utredningens ovan angivna organi- sationsskiss är en sådan rekommenda- tion. (Bild 6.)

En lokal instans skulle sålunda kun- na byggas upp kring en kulturdelega- tion eller ett representantskap, till vil- ket olika intressentgrupper ges rätt att utse ombud exempelvis enligt följande:

a) musikföreningar, konstföreningar, teaterföreningar och eventuellt andra

specialföreningar för olika konstarter, 3 ombud vardera

b) föreningar av annat slag som inte är. att hänföra till specialföreningar men som vill medverka i strävandena att föra så många människor som möj- ligt i kontakt med kulturyttringarna, 1 ombud vardera

c) kommunen, som bör vara intres— serad av att den lokala skolmyndighe- ten, eventuellt kulturnämnd eller andra kommunala kulturinstitutioner är re- presenterade, 3 ombud.

Antalet ombud i en sådan delegation kan givetvis komma att variera avse- värt beroende på ortens struktur och intresset från organisationerna. Den- na lokala kulturinstans bör vara det 10- kalt ansvariga organet för det statligt understödda utbudet av olika kulturytt- ringar och söka kommunalt anslag för verksamheten på grundval av en årlig budget. Den sammanträder lämpligen minst två gånger årligen för att sam- råda om verksamheten. Ett av dessa sammanträden bör ha karaktären av

årsmöte, där förvaltningen granskas på sedvanligt sätt och styrelse och revisorer för organet utses.

Styrelsen synes böra ha en sådan storlek och sammansättas så att det be- redes utrymme för representanter för de olika intressentkategorierna.

Styrelsen utser inom eller utom sig en verkställande ledamot som beroende på ortens storlek kan vara engagerad på fritid, på deltid eller heltid. Huvud- man för sådana anställningar är den lokala styrelsen.

Det förefaller rimligt att kommunen också beredes tillfälle att genom revi- sorer granska den ekonomiska förvalt- ningen.

Styrelsen för det lokala organet bör ha rätt att delegera viss verksamhet el- ler vissa arrangemang till andra organ eller föreningar. Det bör också finnas utrymme för initiativ av specialför- eningar, studieförbund och andra fria föreningar. Att helt och hållet med tvingande bestämmelser binda kultur- utbudet på en ort till en enda organi- sationsbildning kan inte vara önskvärt. Möjligheten till initiativ från olika håll kan innebära en vitalisering som i hög grad kan vara ägnad att befrämja verk- samheten. Sådana initiativ kan ha be- tydelse bla sett från geografiska syn- punkter, eftersom det torde vara rea- listiskt att räkna med att lokala kul- turorgan av här avsett slag i första hand kommer att finnas i-tätorterna, medan det finns andra organisationer som driver verksamhet även i gles- bygderna. Dessutom kan specialför- eningarna ha behov av särskilda ar- rangemang i strävandena att vinna ökad anslutning, likaså kan studieförbunden ha behov av både interna och offent- liga arrangemang för att väcka intres- se för verksamheten och samordna stu- dieverksamheten med utåtriktade kul-

turaktiviteter. En spridning av arran- görskap och initiativmöjligheter på ovan antytt sätt bör dock inte få med- föra att behovet av samordning efter- sättes.

Det är ju en samordning av den 10- kala kulturaktiviteten som måste efter- strävas. Att utan samordning söka byg- ga upp särskilda ombudsorgan för varje slag av kulturutbud förefaller inte ra- tionellt och torde vara dömt att miss— lyckas. Det kan tyckas att den ovan skisserade organisationen verkar tung- rodd och onödigt komplicerad. Den ger emellertid utrymme för olika intressen att komma till tals och känna sin del av ansvaret för verksamheten. Detta är vä- sentligt från flera synpunkter bla den att det inte torde vara möjligt att åstad- komma något engagemang från de fria organisationerna med mindre än att ett sådant medansvar möjliggöres. Ett di- rekt engagemang från föreningslivet med allt vad det betyder av nära kon- takter till medlemmarna kan också komma att innebära att föreningarna betraktar också kulturaktiviteterna så- som ett område, där de kan vara med och styra utvecklingen. Detta är viktigt inte minst för föreningarnas ledare. De- ras inställning har naturligtvis stor be- tydelse för medlemsopinionen. Ett lo- kalt samordnande organ är också av vikt för kommunerna som därigenom lättare kan överblicka anslagsgivningen samtidigt som de ges möjlighet till insyn i och inflytande på verksamheten. En lokal samordning med möjligheter till initiativ från olika organisationer in- rymmer också möjligheter för studieför- bundens lokala avdelningar att sam- ordna studieaktiviteten på de estetiska ämnesområdena med olika slag av kul- turutbud. Denna stora och växande stu- dieverksamhet omfattade under verk- samhetsåret 1964/65 över 40 000 studie- cirklar med omkring 400 000 deltagare.

Ett viktigt syfte med dessa studier är att förmedla kunskaper, orientering och insikt som ökar förståelsen och för- bättrar förutsättningarna för rikare och mera nyanserade upplevelser av olika konstarter. På det sättet blir studierna samtidigt en förberedelse för deltagan- de i kvalificerade kulturarrangemang, som för de stora grupper, som nu kän— ner främlingskap inför kulturyttring- arna, kan få stor betydelse.

Det blir naturligen inom denna lokala instans som samordningen också mel- lan skolkonserter och vuxenkonserter kommer att äga rum i syfte att på bästa möjliga sätt utnyttja tillgängliga ton- konstnärer för såväl skolkonserter som exempelvis förenings- och föräldrakon- serter.

Inom ramen för ett organ som det här ovan skisserade finns möjlighet att bedriva en abonnemangs- och ackvisi- tionsverksamhet som planmässigt kan sättas in för att öka anslutningen till de lokala arrangemangen. Den kontakt- apparat till sina medlemmar som de olika organisationerna förfogar över har i andra sammanhang visat sig vara utomordentligt effektiv bla därför att den har förbindelselinjer till medlem- marna både på arbetsplatserna och på fritiden.

Organisationsidéerna enligt ovan föl- jer ett organisatoriskt mönster, som kan tillämpas i produktion, marknads- föring och försäljning av snart sagt vilka varor, nyttigheter och tjänster som helst. Men produktionen av konser- ter och musikprogram för skolbarn, ung- domar och vuxen publik har vissa sär- drag, som bör vinna beaktande inom en organisation, som tillhandahåller så- dana »varor». KBU har redan under- strukit, att de kanaler för information som skall öppnas från central till regio- nal och lokal nivå skall underlätta kom- munikationer i båda riktningar. Upp- slag, idéer och initiativ i de regionala

och lokala instanserna skall friktions- fritt kunna föras fram till den centrala instansen, för att där bearbetas och kommuniceras till motsvarande instan- ser i andra geografiska områden och på andra skolstadier, för att nämna ett par av kommunikationsleden i verksam- heten. Saknas denna informationsmöj- lighet inåt kan den regionala eller 10— kala instansen komma att uppfatta sin roll i verksamheten som uteslutande eller åtminstone företrädesvis passiv- mottagande i stället för att vara aktiv- medskapande. En sådan inställning skulle förvisso komma att verka häm- mande i rikskonserternas utveckling. KBU finner därför att den konferens- vcrksamhet som i utpräglad grad ingått i den hittillsvarande försöksverksam- hetens arbete bör fortsätta, även sedan en mera slutgiltig organisation för riks- konserterna skapats. Dessa konferenser synes vara rätt forum för debatt och diskussion kring verksamhetens utform- ning och inriktning. Det bör för den skull uttryckligen inskrivas i instruk- tionerna för rikskonsertverksamhetens souschefer att de skall förbereda, del- taga i och bearbeta resultaten av kon- ferenser med företrädare för regionala och lokala instanser. Dessa instanser skall å sin sida givetvis också upplysas om vilka möjligheter de har och vilka kontaktvägar de kan utnyttja för att framföra förslag och iakttagelser av värde för konsertverksamheten. Even— tuellt kan också föreskrivas att det cen- trala kansliet vart annat eller vart tred- je år bör sammankalla företrädare för de regionala och lokala instanserna till ett allmänt riksmöte, där aktuella frå- gor och ärenden berörande rikskonsert- verksamheten kan diskuteras.

5.4. Verksamhetens ekonomi

Som framgår av redogörelsen för ut- redningens betänkande I ovan (1.3.11)

föreslog utredningen följande principer för verksamhetens finansiering under försökstiden :

1. De lokala kostnaderna (lokalhyra, ersättning till vaktmästare, reklamkost- nader och andra förberedelsekostnader av lokal art) skulle garanteras av lokala (musikförening, musiknämnd, skola eller annan huvudman); organ

2. Ilonorarkoslnaderna skulle fördelas på lokal arrangör och staten på så sätt att staten genomsnittligt betalade hälf- ten av honoraren vid skol- och ungdoms- konserter samt en fjärdedel vid kvälls- konserter;

3. De centrala kostnaderna (konsert- byråns omkostnader, rese- och trakta- mentskostnader för turnerande ton- konstnärer) skulle bestridas av statliga medel.

4. Med utgångspunkt i en avsedd fort- satt verksamhet för en konsertbyrå ha- de utredningen vidare funnit, att verk- samhetens omfattning borde avvägas mot andra motsvarande insatser via budgeten och alltså regleras inom en år för år maximerad anslagsram. Utred- ningen var alltså icke beredd att för- orda ett statsbidragssystem, som skulle medföra en bidragsgivning i takt med exempelvis tillväxten av kommunala och enskilda insatser på området. Det borde vara en angelägen målsättning för en blivande konsertbyrå att utan att ge avkall på det konstnärliga kvali- tetskravet så planera och stimulera verksamheten, att ett växande publik- intresse om möjligt också kom att med- föra en förbättring av de ekonomiska förutsättningarna för konsertaktivite- ten. Med utgångspunkt i bla försöksverk- samhetens erfarenheter vill utredningen föreslå, att de under denna tid tilläm— pade riktlinjerna, punkterna 1—4 ovan, för det statliga stödet får ligga till grund för kostnadsfördelningen mellan staten och de lokala arrangörerna ock-

så i den fortsatta rikskonsertverksam- heten.

Utredningen anser emellertid mot bakgrunden av den ovan relaterade målsättningen för verksamheten, att riktlinjerna inte bör låsas för framtiden utan göres till föremål för förnyade överväganden, förslagsvis vart femte år och på basis av erfarenheterna under närmast föregående period. Utredning- en vill understryka vikten härav, inte minst med tanke på den snabba utveck— ling vårt land genomgår på olika om- råden, vilken med nödvändighet kom- mer att återverka också på vårt musik- liv.

Rikskonsertverksamheten har under den hittillsvarande försöksperioden er- hållit ett mycket positivt mottagande och gensvar inom försökslänen. I Kungl Maj:ts proposition rörande försöksverk- samheten förutsågs att försöksledning- en skulle i görligaste mån tillmötesgå önskemål om konserter från bla Norr— ländska kammarmusikringen, även om huvuddelen av organisationens verk- samhet låg utanför försökslänen. Även andra arrangörer, som önskat genom- föra från försökssynpunkt intressanta projekt, har erhållit sådant stöd; här kan särskilt nämnas Expo Norr i Öster- sund, där näringslivet tillsammans med landsting, kommuner och folkrörelser- na i anslutning till en varumässa ar- rangerat en musikvecka, samt Karls- kronablockets samarbetsnämnd, d v 5 de i den kommande storkommunen om- kring Karlskrona ingående nuvarande kommuner, vilka gemensamt arrangerat ett antal konsertserier.

Det statliga anslaget uppgår för verk— samheten under budgetåret 1966/67 till 3 015000 kronor och avser verksamhe- ten i fyra försökslän samt punktverk- samhet inom Musik för Ungdom-orga- nisationen.

Den föreslagna första utbyggnadsetap- pen skulle enligt den till ecklesiastikde-

partementet i februari 1966 ingivna 5- årsplanen omfatta Jämtlands, Koppar— bergs och Gävleborgs län utöver nuva— rande försöksplan jämte viss punktverk- .samhet.

Den framtida utbyggnadstakten blir givetvis beroende av de statliga ansla- gens storlek. Utredningen vill emeller— tid framhålla, att rikskonsertverksam- heten från rättvisesynpunkt bör utsträc— kas över hela landet så snart som möj- ligt. Med det förslag till militärmusik- kårernas omgestaltning till regionsen- sembler som utredningen ovan (s 152 —165) skisserat torde detta kunna för- verkligas redan före år 1970. Tidigare syntes en så snabb utveckling av flera skäl icke realistisk. Den möjlighet som nu erbjuder sig bör därför också tagas till vara. De regionala ensemblerna skul— le härvid komma att bilda den hela landet omfattande stomme, på vilken rikskonsertverksamheten i övrigt, dvs i form av sådana konsert- och turné— typer, som under försökstiden organi- serats för försökslänen, kunde bygga vidare efter hand och i den takt som ekonomiska och andra förutsättningar medger.

Utredningen har utifrån de förutsätt- ningar, som grundar sig på de tidigare ,redovisade förslagen, sökt beräkna kost- naderna i dagens penningvärde för tre successiva utbyggnadsetapper för riks- konsertverksamheten. Inom ramen för de i det följande anförda kostnaderna för etapperna 1—3 ingår kostnaderna för ianspråktagande av de regionala ensemblerna med i den första etappen 5000 000 kronor och i de båda senare etapperna 10000 000 kronor, dvs. en tredjedel respektive två tredjedelar av det anslag till militärmusikernas avlö— ningar, som nu utgår under IV huvud- titeln.

Etapp 1: Hälften av de regionala en- semblerna och samtliga statsunderstöd-

da yrkesorkestrar i verksamhet samt därtill övrig rikskonsertverksamhet i 7 regioner, nämligen Norrbottens, Jämt- lands, Kopparbergs, Gävleborgs, Öster- götlands och Jönköpings län samt Skåne: 14 500 000 kronor.

Etapp 2: Samtliga regionsensembler och de statsunderstödda yrkesorkestrar- na i verksamhet samt rikskonsertverk- samhet i regioner enligt etapp 1 och i 5 nya regioner, nämligen Västerbottens, Västernorrlands, Västmanlands, Örebro och Kalmar län: 23 950 000 kronor.

Etapp 3: Samma förutsättningar som i etapp 1 + 2 samt rikskonsertverksamhet i återstående 13 regioner, dvs. fullt ut- byggd verksamhet: 28 700 000 kronor.

En specifikation av kostnaderna åter- gives i tabellen på nästa sida. Av denna framgår, att utredningen uppskattat kostnaderna för vidareutbildning av mi- litärmusikerna till 500 000 kronor under de båda första åren, till 250 000 kronor det tredje året och till 200000 kronor under ett fjärde år. Medelsbehovet ned- gär successivt i samma mån som nuva— rande underofficersskola vid KMH om- gestaltas för att tillfredsställa de utbild- ningskrav, som den nya musikorganisa- tionen kommer att ställa. Vidareutbild- ningen bör taga sin början under bud- getåret 1968/69.

En stor del av regionsensemblernas verksamhet kommer att omfatta skol- konserter. Utredningen har beräknat att i den fullständigt utbyggda verksamhe- ten ungefär hälften av skolkonserterna kommer att utföras av dessa ensembler och deras medlemmar. För dessa konser- ter bör liksom för övriga skolkonserter avnämaravgift utgå med 50 %.

Utredningen har diskuterat, huruvida de föreslagna normalprinciperna för statsbidrag skall gälla för lokala kon- sertarrangörer, då konserterna utföres av de regionala ensemblerna, eller huru- vida sådana konserter utan avgift skall

|| | ,

ställas till lokalarrangörernas förfogan- de. Förutsättningen i det senare fallet borde vara, att intäkterna skulle till- föras en regional fond för stimulans av övrig rikskonsertverksamhet inom re- gionen. Utredningen anser, att detta sistnämnda alternativ bör prövas under förslagsvis 3 år och i takt med utbygg- naden. Det är troligt att en medveten satsning av detta slag, framför allt inom ramen för föreningskonserter etc skulle verka stimulerande under uppbyggnads— tiden och medverka till att relativt snabbt förankra rikskonsertverksamhe- ten i dess helhet inom olika samhälls- sektorer. Det bör även framhållas, att

amatörmusikerna 1 tillkommande re-l gioner får sin första kontakt med riks- konserttanken genom de nya ensembler-' na, i vilka de i viss utsträckning kom- mer att kunna medverka i sina hem- orter. Det är slutligen i anknytning till dessa ensemblers verksamhet som ton- konstnärerna både som solister och in- struktörer först kommer att utöva sin konst, sålunda i en spridning, som sker i snabbare takt än vad som gäller för rikskonsertverksamheten i övrigt.

Utredningen beräknar för de närmas- te budgetåren de totala kostnaderna för rikskonsertverksamheten till följande belopp:

Kostnader i miljoner kronor

Ändamål

1969/ 1970

1970/ 1971

1971/ 1972

(slut- skedet)

Institutets kansli, löner centrala pro— duktionskostnader och omkostnader i övrigt .......................... producenter ...................... Regionala produktionskostnader: 6 regionintendenter m bitr ....... + 11 » »

Summa centrala och regionala admini- strations- och produktionskostnader. .

Verksamheten: Artister och kostnader för produktion 1: 4 regioner (försökslänen) .......... + 3 regioner (= etapp 1) ........... + 5 regioner (= etapp 2) ............ + 13 regioner (= etapp 3) ............ Vidareutbildning av militärmusiker. . Regionsensemblernas konsert- verksamhet ..................... Punktinsatser och grammofonskivo- produktion ..................... Turnéanslag för SFO m fl ..........

Summa verksamheten ................

Totalt ..............................

Avgår: arrangörsavgifter ............. Omföringsanslag under VIII huvud- titeln att gottskrivas IV huvudtiteln

Nettoutglft ..........................

1) preliminärt belopp

Härtill kommer under anslagsrubri- ken Bidrag till yrkesorkestrar under ett- vart av de fyra budgetåren och i slut— skedet det förstärkningsanslag på 1 770 000 kronor, som utredningen före- slagit.

Ovan angivna belopp har framräknats utifrån den förutsättningen att verk- samheten organiseras såsom statlig myn- dighet. Om stiftelseformen väljes, till- kommer i slutskedet 2 miljoner kronor, motsvarande indirekta lönekostnader, som man i fallet statligt verk ej upptar inom den egna budgeten.

Med hänvisning till den redogörelse för kostnaderna under budgetåret 1968/ 69, som utredningen lämnat i tabellen ovan, hemställer utredningen att ansla- get till rikskonsertverksamheten för budgetåret 1968/69 upptages med 7100 000 kronor, samt att anslaget från och med detta budgetår utbrytes ur anslaget »Bidrag till särskilda kulturella ändamål» och upptages såsom ett reser— vationsanslag under VIII huvudtiteln un- der motivering att verksamheten lämnat försöksstadiet. Anslaget bör rubriceras »Rikskonserter». Härutöver hemställer utredningen att anslaget Bidrag till yr— kesorkestrar från och med budgetåret 1968/69 uppräknas med anfört belopp, 1 770 000 kronor.

Utredningen förutsätter att landsting- en kommer att för den regionala verk- samheten inrätta stödfonder för sådana arrangörer, som endast med orimliga insatser förmår åtaga sig arrangerandet

av konserter. Under försökstiden har berörda landsting inrättat sådana fon— der, vilka förvaltats av länsbildningsför- bunden.

Ett oavvisligt villkor för statsbidrag till en regional konsertverksamhet är enligt utredningens åsikt, att regionen ifråga kan uppvisa ett distributions- organ med sådan styrka såväl organi- satoriskt som personellt, att de uppgif— ter, som skall läggas på den regionala instansen, kan genomföras effektivt. Un- der försökstiden har särskilda stimu- lansbidrag utgått till länsbildningsför- bunden såsom i första hand en kompen- sation för ökade administrations- och lönekostnader. Då utredningen föresla- git inrättandet av en intendents—pro- ducenttjänst vid varje regionsensemble vilket innebär en decentralisering av vissa funktioner inom det centrala kansliet —— synes det inte längre moti- verat med särskilda, direkt från insti- tutet utgående stimulansbidrag. Då man emellertid såsom redan framhållits även i fortsättningen måste ställa stora orga— nisatoriska krav på de regionala instan- serna och dessa ofrånkomligt kommer att få ökade arbetsuppgifter, vill utred- ningen föreslå en generell ökning av de statsanslag till länsbildningsförbun- den som utgår via skolöverstyrelsen.

Utredningen förutsätter, att skolöver- styrelsen i detta ärende varje år inhäm- tar institutsstyrelsens yttrande angåen- de anslagets storlek och användning.

AVDELNING 6

Sammanfattning av utredningens förslag

Utredningen föreslår att den alltsedan budgetåret 1963/64 bedrivna försöks- verksamheten med rikskonserter från och med den 1 juli 1968 övergår i en permanent rikskonsertverksamhet med huvudsaklig inriktning på produk- tion av kvällskonserter, ungdomskon- serter och skolkonserter samt av gram- mofonskivor och ljudband.

Utredningen finner inte osannolikt att rikskonsertverksamheten i fullt utbyggt skick kan komma att omfatta cirka 20000 konserttillfällen per år, varav 15 000 skolkonserter.

Ett sådant utbud av konserter kan enligt utredningens uppfattning endast komma till stånd om de personella re- surserna _ konsertmusiker, ensembler och orkestrar disponeras bättre än hittills varit fallet.

För de enskilda tonkonstnärernas vidkommande kommer en ökad omfatt- ning av konsertverksamheten i vårt land att innebära möjligheter till fler engagemang och ett större ekonomiskt utbyte av deras konstnärliga verksam- het. Utredningen finner det angeläget att den nu pågående utredningen om den högre musikutbildningen beaktar den väsentligt större efterfrågan på så- dan utbildning, som blir följden av ett genomförande av KBU:s förslag. De nu verksamma utbildningsanstalterna bör beredas resurser att i väsentlig grad öka sin utbildningskapacitet. Dessutom bör närmare utredas huruvida ytter- ligare skolor bör öppnas, eventuellt i

form av filialer till de nu verksamma. De framskridna planerna på en filial till Ingesundsskolan i Östersund hör till dem, som närmast borde behandlas.

För landets yrkesorkestrar föreslår utredningen en viss utbyggnad, som skall möjliggöra för rikskonsertverk- samheten att i ökad utsträckning taga dessa orkestrar eller ensembler ur de- samma i anspråk för turnéverksamhet. Utbyggnaden kommer orkestrarna till gagn också i deras stationära verksam- het, då den hittillsvarande underbeman- ningen i många orkesterstämmor där- med i viss mån avhjälpwes.

Förslaget innebär för Stockholms fil- harmoniska orkesters vidkommande en ökning med 12 stråkmusiker och 5 blås- musiker, motsvarande numerären hos filharmonikernas kammarorkester och blåsarkvintett, vilka ensembler jämte Musica nova-ensemblen, som även till största delen ingår i denna orkester, _— föreslås kunna disponeras av rikskon- sertorganisationen för turnéer.

Utredningen föreslår att Nordvästra Skånes orkester ombildas till stor kam- marorkester med bibehållande av hit- tillsvarande numerär, 30 man, vilken i betydande utsträckning skall kunna ta- gas i anspråk för turnéverksamhet. Or- kestern bör i anslutning härtill föränd- ra sin repertoarinriktning. Genom sam- arbete med Malmö konserthusstiftelses orkester skall konsertpubliken i Häl- singborg framdeles garanteras uppfö- rande av den symfonirepertoar, som ej

vidare kommer att ingå i Hälsingborgs— orkes—terns spelplaner.

För de fyra övriga statsunderstödda symfoniorkestrarna, de i Malmö, Göte- borg, Norrköping och Gävle, föreslår utredningen en omedelbar numerär ut- ökning med i första hand 10 man per orkester.

Kostnaderna för den föreslagna ut- ökningen beräknas uppgå till samman— lagt 1 770 000 kronor i 1966 års kost- nadsläge, vilket belopp bör garanteras av staten. Kommunala bidrag och landstingsbidrag förutsättes kunna ut- verkas i samma relation som hittills.

Härutöver bör uppläggas ett särskilt turnékonto hos rikskonsertorganisatio- nen på 700000 kronor årligen, avsett bla för den omfattande turnéverksam— het, som lämpligen skall komma på Stockholms filharmoniska orkesters del att genomföra. I denna post ingår även de utlandsturnéer, som denna och andra ensembler beräknas göra i samplane- ring mellan rikskonsertorganisationen och Svenska institutet.

Frågor rörande huvudmannaskapet för de statsunderstödda symfoniorkest- rarna bör, liksom rörande en förstärk- ning av orkesterföreningarnas kansli- organisation, skyndsamt upptagas av teater- och orkesterrådet. Vidare bör de orkesteranställda musikernas löne- och anställningsförhållanden underkastas en översyn.

Efter samråd med organisationsnämn- den för militärmusiken föreslår utred- ningen, att militärmusikkårerna med undantag för de två som är förlagda till Stockholmsområdet — framdeles ingår som en integrerande del i rikskonsert- verksamhetens orkesterorganisation. Mi- litärmusikkårerna skall enligt detta för- slag utökas från 24 till 30 man och utgöra regionala ensembler. Kårernas personal skall i ökad omfattning med- verka i det civila musiklivet, dels så-

som orkestrar, dels såsom kammarmu— sik— och blåsarensembler av olika slag. Förutom uppgiften att tillgodose det rent militära musikbehovet bör militär- musikkårerna i viss utsträckning —— bla med militärmusikkårs stämbesätt- ning även forsättningsvis svara för underhållningsmusik för både förban- dens personal och allmänheten. Främst med hänsyn till att det militära musik- behovet i allt väsentligt är koncentre- rat till sommarhalvåret, då det allmän- na musiklivet av traditionella och in- stitutionella skäl är avsevärt begränsat, torde här skisserat utnyttjande av mi- litärmusikkårerna kunna säkerställas. Den till det allmänna musiklivet hän- förliga delen av förbandens behov av musik för underhållning, som inte till- godoses med militärmusikkårer, förut- sätts skola inom rikskonsertverksamhe- tens ram täckas av andra ensembler och artistgrupper.

Även med den ökade verksamheten inom det civila musiklivet bör ledning- en av militärmusiken framdeles utövas av militära myndigheter, vilka också i princip bör svara för militärmusikens administration, lokalbehov m m. Härvid förutsättes emellertid att det allmänna musiklivets företrädare får ett inflytan- de i fråga om musikkårernas utnyttjan- de och musikpersonalens rekrytering och utbildning.

Militärmusikkårerna bör vara förlag- da till militära förband (motsv). Under hänsynstagande såväl till kravet att det militära musikbehovet skall kunna till- godoses i rimlig omfattning som till det allmänna musiklivets behov föreslår organisationsnämnden att 18 militär- musikkårer bibehålls och förläggs till följande orter: Uppsala, Strängnäs, Lin- köping, Jönköping, Karlskrona, Visby, Kristianstad, Halmstad, Borås, Udde- valla, Skövde, Karlstad, Örebro, Falun, Härnösand, östersund, Umeå och Bo-

den. Konsertbyråutredningen å sin sida föreslår att kåren i Uppsala förlägges till Västerås och att kåren i Visby ut- går.

Såvitt angår musikpersonalens an- ställningsform räknar organisations— nämnden och utredningen tills vidare med nuvarande ordinarie tjänsteman- naställning. Något skäl att bibehålla nuvarande militära anställningsform synes emellertid ej föreligga. Med be- aktande av att musikkårerna är knutna till försvaret och att tjänstgöringen till ej obetydlig del omfattar militär tjänste- och paradmusik, torde en civilmilitär anställningsform vara lämplig. Då mu- sikpersonalen skall ingå i rikskonsert- verksamhetens orkesterorganisation sy- nes vidare avlöningsförmåner, arbets- tidsförhållanden etc böra så långt möj- ligt — med hänsyn till de militära tjänst- göringsförhållandena anpassas efter gällande villkor för musiker vid de stats- understödda symfoniorkestrarna.

Riktlinjerna för fördelningen av mi- litärmusikkårernas tjänstgöring mel- lan de båda uppgifterna att tillgodose ett allmänt musikbehov och ett speci- fikt militärt musikbehov synes böra fastställas centralt. En central hand- läggning torde även vara erforderlig be- träffande frågan om hur det allmänna musikbehov som är hänförligt till den militära sektorn skall täckas. Det synes lämpligt att sådana spörsmål avgöres av en central nämnd med representanter å ena sidan för rikskonsertverksamhe- tens ledning och det allmänna musik- livet i övrigt och å andra sidan för för— svaret. Från försvarets sida: bör före- trädare för främst utbildnings- och per- sonalvårdsfunktionerna utses. Musik- nämnden bör fatta beslut om den prin- cipiella fördelningen av kårernas an- vändning i civila och militära samman- hang liksom pröva den omfattning, i vilken anmälda musikbehov inom den

militära sektorn bör tillgodoses inom ramen för landets samlade resurser för »musikproduktion». Musiknämnden tor- de även böra ha principiella uppgifter i fråga om rekrytering och utbildning samt om ekonomisk förvaltning 0. d.

På grundval av centralt beslutade rikt— linjer bör inom de olika regionerna ske en detaljplanering av musikkårer- nas utnyttjande. Denna planering an- förtros lämpligen åt den regionale funktionär —- regionsintendent —— inom rikskonsertverksamheten, som enligt utredningen erfordras även för andra uppgifter, nämligen producentuppgifter. Detaljplaneringen, som således även bör avse försvarets musikbehov inom regionen, bör utföras efter samråd med företrädare för vederbörlig militärmyn- dighet.

Beslut om musikkårernas tjänstgöring fattas av chefen för det förband, till vil- ket kåren är förlagd.

Kostnaderna för militärmusiken be- strides för närvarande nästan helt från anslag und-er IV huvudtiteln. Undantaget utgörs av musikhögskolans kostnader för den dllt förlagda musikunderofficers- och musikdirektörsutbildningen. För in- nevarande budgetår har uppförts anslag till avlöningar, omkostnader och ma- teriel för militärmusiken om tillhopa 14 985000 kronor. Härtill kommer vi- dare en del icke särredovi'sade kostna- der, exempelvis lokalkostnader, vissa transport- och administrati—onskostna- der etc.

Kostnaderna för en militärmusikorga- nisation som utgör en integrerande del av samhällets allmänna musikorganisa- tion bör inte belasta försvarshuvudtiteln i större mån än militärmusiken kommer försvaret tillgodo. Den del av .kostna- derna för militärmusiken som belöper sig på utnyttjande av militärmusikkå- rerna utanför den militära sektorn bör därför belasta vederbörande avnäma-

re eller i förekommande fall betalas med anlitande av andra riksstatsanslag än de under IV huvudtiteln. I den ut- sträckning försvaret inom rikskonsert- verksamhetens ram för musikframträ- danden tar i anspråk andra än militär- musiker, skall dock kostnaderna härför bestridas från IV huvudtiteln.

I avvaktan på resultatet av nu pågåen- de utredning om vissa utbildningsfrågor på musikområdet föreslår utredningen icke någon förändring av utbildnings- organisationen inom militärmusiken.

Ett preciserat och detaljerat förslag rörande militärmusikens uppgifter och organisation mm bör, sedan princip- beslut fattats om rikskonsertverksam- hetens utformning och militärmusikens roll inom denna organisation, kunna utarbetas inom ett år. För de nuvarande militärmusikernas del torde en omorga- nisation enligt det skisserade förslaget kunna genomföras inom ett par år efter statsmakternas beslut.

Utredningen beräknar att proportio- nerna mellan lmilitärt och civilt ian- språkstagande av militärmusikkårerna _regionsensemblerna i slutskedet i eko- nomiskt avseende kommer att bli 1:2, d v 5 att nuvarande avlöningsanslag på inemot 15 miljoner kronor kommer att fördelas med 5 miljoner kronor på den militära organisationen och 10 miljoner kronor på den civila. Utredningen fö— reslår med hänsyn härtill att ett förslags— anslag på 10 miljoner kronor upptages under VIII huvudtiteln, från vilket vid varje budgetårs slut till IV huvudtiteln överföres det belopp, vartill det civila utnyttjandet av ifrågavarande ensembler kostnadsmässigt kan beräknas uppgå.

Den planerade omläggningen av mi- litärmusikkårernas insatser i det all- männa musiklivet kommer i hög grad att påverka den orkesterverksamhet som alltsedan år 1928 bedrivits av

Sveriges orkesterföreningars riksföir— bund (SOR). Utredningen har av orga- nisatoriska och konstnärliga skäl fum— nit sig böra föreslå att en stor del av SCR-verksamheten ges en annan inrikt- ning. Utredningen anser, att de riktlinjer för statsbidrag som hittills tillämpats bla om ett visst antal offentliga kom- sertframträdanden från orkestrarnas sida framdeles bör ändras och att ozr- kestrarna i stället erhåller ett årligt s—tatsanslag på förslagsvis 1 000 kronor per orkester, förutsatt att ett lika stort bel-opp ställes till förfogande från annat håll, samt att verksamheten i princip in- riktas på ren amatörverksamhet. För vis- sa SCR-orkestrar föreslår utredningen dock ett samarbete med de föreslagna regionsensemblerna, ersättande det som sedan länge pågått mellan SOR-or- kestrarna och militärmusikkårerna. För dessa orkestrars vidkommande förut— sättes ett väsentligt större statsbidrag.

I fråga om militärmusikkårerna fö- reslår utredningen slutligen att en om- fattande vidareutbildning av medlem- marna insättes i syfte att komplettera deras färdigheter i ensemblespel och deras insikter i en allmän musikreper- toar mm. Kostnaderna för denna vi- dareutbildning uppskattas av utredning- en till 500000 kronor under de två första åren. Under de följande åren kan kostnaderna beräknas till väsent— ligt lägre belopp. Genom denna åtgärd göres kårernas personal beredd för den mångfald av uppgifter, som kom- mer att åläggas den i rikskonsertverk- samheten.

Genom de sålunda föreslagna åtgär- derna: en successiv utbyggnad av den högre musikutbildningen, en upprust- ning av de statsunderstödda symfoni— orkestrarna och ett ökat ianspråkta- gande för det civila musiklivet av mili- tärmusikkårerna anser utredningen att

behovet av tonkonstnärers och ensemb- lers medverkan i skilda sammanhang i stort sett kan tillgodoses i en blivande rikskonsertverksamhet. Varje minsk- ning av de föreslagna åtgärderna kan komma att äventyra hela denna verk- samhet.

Rikskonsertverksam-lietens organisa- tion föreslås av utredningen få följande utformning.

I valet mellan olika företagsformer har utredningen utmönstrat aktiebo- lagsformen och anför såsom alternativ stiftelse eller statlig myndighet med förord för stiftelseformen.

Utredningen föreslår att verksamhe- ten organiseras såsom ett institut be- nämnt statens institut för rikskonser- ter, under ledning av en direktör och en styrelse på 5 personer, som vid sin sida har ett råd, benämnt statens råd för rikskonserter, valda av skilda organisa- tioner och sammanslutningar, åt vilka Kungl. Maj:t uppdragit att företaga ett sådant val. Utredningen föreslår att di- rektören av Kungl. Maj:t utses för en tid av 5 år och att styrelsen utses av Kungl. Maj:t för en tid av 3 år bland personer med administrativa och konst— närliga erfarenheter. Hos statens råd för rikskonserter föreslår utredningen att en sekreterarebefattning inrättas.

Institutets kansli föreslås organiserat på fem avdelningar: planeringsavdel- ningen, med sektioner för planering och information, administrativa avdelning- en, med sektioner för ekonomi och för- lagsverksamhet, skolkonsertavdelning- en, med sektioner för produktion av skolkonserter respektive av Musik för Ungdom-konserter och för studieverk- samhet, kvällskonsertavdelningen samt regionavdelningen. Hos den sistnämnda avdelningen samordnas de i det före— gående omnämnda regionsintendenter— nas arbetsuppgifter på central nivå.

Till det centrala kansliet kan i en framtida utby-ggnad fogas en sektion för produktion av grammofonskivor och ljudband.

Kansliet har till uppgift att inom ramen för av staten tilldelade medel pro- ducera konserter för skola, ung-dom och vuxen publik. Denna produktion skall ske i nära kontakt med skolmyndighe- terna och folkbildningsorganisationerna.

Till skolkonserterna, som gives stadie- inriktade för låg-, mellan-, högstadium och gymnasium, tillhandahålles peda- gogiskt utformat elev- och lärarmaterial. Genom samarbete med Sveriges radios regionala kontor produceras radiopro- gram före de enskilda konserterna som kan beställas av de enskilda skolorna från länets AV-central.

Till vuxenkonserterna tillhan-dahålles studiematerial, programmaterial och centralt framställt affischm—aterial. I samarbete med folkbildningsorganisa- tionerna utarbetas nämnda studiemate— riel som stöd i en strävan att skapa ökad förståelse och kontakt mellan publiken och konstverket (konserten, kompositio- nen, exekutören).

Utredningen föreslår att skolkonser- terna distribueras i samråd med läns- skolnämnderna från det centrala kans- liet direkt till skolorna men i nära sam- verkan på planeringsstadiet med såväl regional som lokal instans. Vidare ut- går utredningen från att länsbildnings- förbunden blir distributionsorgan be— träffande vuxen- och ungdomskonser- terna.

Musiken är ett av. många olika kultur- utbud, som det ankommer på samhället att främja. Utredningen förutsätter att samordnande kulturdelegationer inrät- tas för olika kulturaktiviteter såsom tea- ter, konst, film och musik på såväl central, och regional som lokal nivå. I dessa kulturdelegationer, förutsätter ut-

redningen att såväl samhälleliga som en- skilda organ kommer att samverka.

Det framstår som mycket angeläget att en fast organisation för de lokala kulturaktiviteterna etableras med möj— lighet att stimulera de lokala intressena för bl a det statliga utbudet av konserter, konstutställningar, teaterföreställningar mm. Denna lokala instans åvilar att på ett rationellt sätt svara för den 10- kala administrationen och distributio- nen i sammanhanget.

Kostnaderna för den konsertverksam- het, som utredningen föreslår komma till stånd, skall till någon del bäras av om skolkonserter av skolkommunerna, i fråga om ungdoms- och kvällskonser- ter av föreningar, sammanslutningar och samhälleliga organ o s v. Kostnader- na ifråga utgöres dels av utgifter för själva konsertarrangemanget lokal- hyra, vaktmästare, lokal affischering etc. samt viss del av konsertgivarnas gager. Härvidlag har utredningen stan- nat för samma fördelning som tilläm- pats under försökstiden, d v s 1/2 av nämnda kostnadspost ifråga om skol- och ungdomskonserter och % ifråga om kvällskonserter.

Kanslilkostnader, återstående delar av gagerna och artisternas rese- och trakta- mentskostnader samt kostnader för cen- tralt framställt studie- och programmå- terial skall enligt utredningen betalas med statsmedel.

Skolkonserterna erbjudes skolkom— munerna till ett i förväg fixerat pris för tre konserter, oberoende av program- »paketets» sammansättning. Konserter- na får enligt överenskommelser med ve— derbörande Skolmyndighet upprepas yt- terligare en gång utan extra kostnad för arrangören. Priset har hittills varit 1 200 kronor, men måste enligt vad ut— redningen inhämtat för nästkommande verksamhetsår höjas till 1400 kronor för varje sådan omgång om tre konser-

ter i realiteten sex konserter. En stor del av skolkonserterna _— omkring hälf— ten enligt utredningens uppskattning _ kommer framdeles att utföras av de re- gionala ensemblerna eller medlemmar i dessa ensembler. För dessa konserter bör liksom för övriga skolkonserter, kostnaderna uttagas av skolkommuner— na enligt vad ovan anförts.

Ifråga om ungdoms- och kvällskonser- terna föreslår utredningen att under en prövotid på 3 år de regionala ensembler— na skall ställas till lokalarrangörernas förfogande utan avgift. Intäkterna från konserterna skall enligt utredningens förslag överföras till en regional fond för stimulans av övrig rikskonsertverk- samhet inom regionen. En medveten satsning av detta slag, framför allt inom ramen för föreningskonserter etc skulle verka stimulerande under uppbyggnads- tiden och medverka till att relativt snabbt förankra rikskonsertverksamhe- ten i dess helhet inom olika samhälls- sektorer.

Utredningen vill även framhålla, att amatörmusikerna i de tillkommande re- gionerna får sin första kontakt med rikskonserttanken genom de nya en— semblerna, i vilka de i viss utsträck- ning kommer att kunna medverka i sina hemorter. Det är slutligen i anslutning till dessa ensemblers verksamhet, som tonkonstnärer såväl som solister och instruktörer först kommer att utöva sin konst, sålunda i en spridning som sker i snabbare takt än vad som gäl- ler för rikskonsertverksamheten i öv- rigt.

Den av utredningen föreslagna riks- konsertverksamheten kommer att i kost- nadshänseende ställa stora anspråk på stat och kommun. Utbyggnaden av den- na verksamhet måste givetvis anpassas till det statsfinansiella läget. Utredning- en kan med hänsyn härtill och då någ- ra riktlinjer för verksamhetens succes-

siva utbyggnad inte kan preciseras, en- dast angiva de beräknade slutliga kost- naderna för en fullt utbyggd rikskon- sertverksamhet.

Kostnadsberäkningarna följer härne- :lan.

Rikskonserter (reservationsanslag)

Centrala och regionala administrations- och produktionskostnader ......... Artister och produktionskostnader för:

Kvällskonserter ........................ Skol— och ungdomskonserter ............. Punktinsatser och grammofonskiveproduktion ........................ Turnéanslag för SFO m fl ...............

22 900000 kronor ingår de i tidigare sammanhang anförda medel på beräk- nat 10 000 000 kronor, vilka skulle upp- tagas såsom ett omföringsanslag under VIII huvudtiteln för att efter varje bud- getårs slut gottskrivas IV huvudtiteln

kronor 7 700 000

10 000 000 10 000 000 300 000 700 000

Summa för kansli, omkostnader och produktion ....................... 28 700 000

Avgår: arrangörsavgifter ....................

5 800 000

Nettoutgift för staten .......................

22 900 000

Under anslagsrubriken Bidrag till yr- kesorkestrar tillkommer enligt utred— ningens förslag för utbyggnad av dessa orkestrar 1 770000 kronor. Det nu ut- gående anslaget till SOR-orkestrarnas verksamhet på 250000 kronor föreslås bibehållet till belopp men uppdelat på bidrag till amatörverksamhet med för— slagsvis 30000 kronor och bidrag för medverkan i regionalensembleverk- samhet med förslagsvis 220 000 kronor.

I de centrala administrationskostna- derna enligt ovan ingår de arvodesbe- lopp, som framdeles enligt Kungl. Maj:ts bestämmande bör disponeras för det fö- reslagna institutets råd och sekreterare, för styrelsens arvoden och ersättningar i övrigt. Löner och arvoden för hos in- stitutet anställd personal blir enligt ut- redningens mening föremål för vissa förhandlingar och kan ej i förhand be- räknas.

Institutets styrelse bör inom ramen för det totala anslaget kunna överskrida någon av posterna endast i den mån det belopp, varmed en post överskrides, in— besparas under någon eller några av övriga ifrågavarande poster.

I summan nettoutgift för staten på

för det civila musiklivets ianspråkta— gande av militärmusikkårerna. Kostna- den har sålunda tidigare funnits under IV huvudtitelns anslag till militärmusi- ken och innebär icke någon merutgift för statsverket.

Anmärkas bör slutligen, att kostnads- beräkningen ovan utförts under anta- gandet att verksamheten organiserats såsom statlig myndighet; i händelse stif- telseformen väljes för institutets verk- samhetsform måste de tillkommande indirekta lönekostnaderna på cirka 2 000 000 kronor redovisas öppet, vilka man i fallet statlig myndighet eljest ej upptar inom den egna budgeten.

Utredningen förutsätter, att landsting- en kommer att till den regionala verk- samheten inrätta stödfonder för sådana arrangörer, som endast med stora egna insatser förmår åtaga sig arrangeran- det av konserter. Under försökstiden har som tidigare nämnts berörda lands- ting inrättat sådana stödfonder.

Ett oavvisligt villkor för statsbidrag till en regional konsertverksamhet är att regionen kan uppvisa ett distributions- organ med sådan styrka såväl organisa- toriskt som personellt att de uppgifter,

som skall läggas på den regionala in- stansen, kan genomföras effektivt. Un- der försökstiden har till länsbildnings- förbunden särskilda stimulansbidrag ut- gått, vilka i första hand varit kom- pensation för ökade administrations- och lönekostnader. Då utredningen fö- reslagit en decentralisering av det cen- trala kansliet med till regionerna ut- flyttade intendenter-producenter, synes det utredningen inte längre motiverat med särskilda, direkt från institutet utgående stimulansbidrag. Med hänsyn

till de stora organisatoriska krav, som även fortsättningsvis måste ställas på de regionala instanserna, och dessa ofrån- komligt kommer att få ökade arbetsupp— gifter, föreslår utredningen en generell ökning av de statsanslag till länsbild- ningsförbunden, som utgår via skolöver— styrelsen.

Utredningen förutsätter, att skolöver— styrelsen i detta ärende varje år inhäm- tar institutsstyrelsens yttrande angåen— de anslagets storlek och användning.

MUSIKVANOR I SVERIGE

Av Göran Nylöf

1. En sociologisk syn på musikkultur

Sociologi är studiet av människan som grupp- och samhällsvarel'se. Inom so- ciologin vill man förklara det sociala beteendet, dvs den del av det totala be- teendet, som är ett resultat av att män- niskan inte lever som en isolerad indi— vid, utan påverkas av andra människor i sin omgivning. Den närmaste sociala omgivningen kan definieras som de grupper, vilka individen är medlem av. De beteenden som enbart betingas av biologiska faktorer eller av den fysiska miljön är således ej sociala.

Det är framför allt två fenomen i det sociala beteendet som intresserar en so- ciolog. För det första kan man konsta- tera att en viss individ i en given defi- nierad situation eller inför ett givet de- finierat objekt beter sig på samma sätt vid olika tillfällen. Man kan iaktta en tendens till att socialt beteende uppre- pas. För det andra kan man finna att olika människor beter sig likadant i givna situationer eller inför givna ob- jekt. Man kan även konstatera en ten- dens till att det sociala beteendet är lik- formigt. Att individen A handlar på ett visst sätt i en viss situation är inte i och för sig så intressant för en sociolog, som iakttagelsen att A handlar på sam- ma sätt varje gång han befinner sig i denna situation och att även B handlar på samma sätt som A. Det är det likfor— miga och upprepade sociala beteendet, som är sociologins främsta studieobjekt. (Vi utgår här från Torgny T Segerstedts betraktelsesätt; se Segerstedt 19561 och 1966!)

Även inom det specialområde av so- ciologin som musiksociologin utgör mås- te det upprepade och likformiga bete- endet studeras i första hand. Inom mu- siksociologi kan man givetvis inte in- tressera sig för vilka sociala beteenden som helst utan begränsar sig till sådana som har direkt eller indirekt anknyt— ning till fenomenet musik. För att om- fattningen av musiksociologin skall kun- na belysas måste således innebörden av termen »musik» klarläggas. Vi kommer dock inte att här ange någon fixerad definition på fenomenet musik utan i stället påtala att man som musiksociolog får vara beredd att acceptera varje fe- nomen, som någon grupp eller minoritet i samhället vill beteckna med termen »musik» som en intressant utgångs— punkt för musiksociologiska studier. Enligt detta synsätt blir definition-en av fenomenet musik en empirisk fråga, som måste besvaras med empirisk forskning.

Den exakta innebörden av termerna »musik» och »direkt och indirekt an- knytning till musik» lämnas tills vidare åt sidan. Låt oss bara anta att man på samma sätt som man kan tänka sig fö- rekomsten av en social verklighet kan tänka sig existensen av en musiksocial verklighet. I och för sig skulle en indi- vids beteende inför denna verklighet kunna ta sig ett mycket stort antal ut- tryck. I själva verket är det endast in-

1 Segerstedt, T. T. (1956) Symbolmiljö, me- ning och attityd, Uppsala. ” Segerstedt, T. T. (1966) The Nalare of So- cial Reality, Lund.

dividens fysiska och biologiska kapaci- tet som sätter en gräns för de möjliga uttryck som en individs beteende kan anta. Trots detta är det bara ett litet ur— val av möjliga beteenden, som faktiskt kommer till uttryck, dvs kan observeras bland det stora antal, som är möjliga för en given individ. På samma sätt kan man finna stora begränsningar i faktis- ka beteenden på det kollektiva planet. För att kunna förklara dessa begräns— ningar måste vi anknyta till vad som tidigare nämnts om upprepat och lik- formigt beteende.

Om det vore en ren tillfällighet att A vid upprepade tillfällen handlar på sam- ma sätt i en given situation eller om samstämmigheten i A:s och B:s hand- lande vore rent slumpmässig skulle vi inte fästa så stort avseende vid dessa överensstämmelser. Om däremot både A och B har en disposition att handla just på ett visst likartat sätt i en given si— tuation kan man säga att A och B har samma sociala vana.

Med kännedom om sociala vanor kan man med större eller mindre säkerhet förutsäga framtida beteende. Rent de- finitionsmässigt måste de sociala vanor- na vara inlärda och om inte direkt så åtminstone på lång sikt kunna återföras till ett gemensamt ursprung. Det är så- ledes ingen tillfällighet att två individer har samma sociala vana, utan det förut- sätter att de båda uppfattar och tolkar den givna situationen likartat. I en ge- mensam social vana ingår även ett ge- mensamt sätt att uppfatta och definiera situationen. Individer med gemensam- ma sociala vanor har ofta en gemensam symbolmiljö. (Se Segerstedt 1956.)

Man kan uppdela beteenden i fysiska aktiviteter och symboliska aktiviteter. Till symboliska aktiviteter kan räknas beskrivningar av verkligheten, uttalade värderingar och verbala känslouttryck samt påståenden om rätt och orätt, om

vad man bör och ej bör göra. Till dessa symboliska aktiviteter hör en motsva- rande inlärd disposition eller handlings- beredskap. Till den sociala vanan räk- nas alltså såväl symboliska och fysiska aktiviteter med tillhörande beteende- disposition eller handlingsberedskap.

För att anknyta till musiksociologin kan vi betrakta musikvanor som de slag av sociala vanor, som kommer till ut- tryck i en musiksituation. Rent fysiolo- giska reaktioner på musik må vara ald- rig så vanemässiga, med den givna de- finitionen på musikvana ligger de ändå utanför detta begrepp. På samma sätt som övriga sociala vanor inte är begrän— sade till fysiskt beteende, innefattar även musikvanor olika slag av symbo- liska beteenden samt en disposition el- ler beteendeberedskap för såväl symbo- liskt som fysiskt beteende. Musikvanor innebär således inte bara faktiskt hand- lande av typen att gå på konsert, att spela fiol, att spela grammofonskivor. Till musikvanorna hör även den upp- sättning av värderingar som en individ har av olika slag av musik, hans sätt att uppfatta och beskriva ett musikstyc- ke, de känslor han upplever och ger ut- tryck för och hans åsikter om hur man bör bete sig i en musiksituation.

Givetvis begränsas omfattningen av musikvanorna inte till faktiska musik- situationer med fenomenet musik kon— kret närvarande utan musikvanor kan iakttas även i sådana situationer, där musik endast förekommer symboliskt. Exempel på dessa situationer med in- direkt anknytning till musik är diskus- sioner om musik, notläsning, läsning av musiklitteratur och musikrecensioner och motsvarande skrivande samt affärs- verksamhet i musik m.m. Musikvanor- na kommer att innesluta dessa beteen- den med tillhörande beteendedisposi- tioner.

Om vi bryter ut dispositionselementet

och beteendeelementet ur musikvanan erhålles två begrepp som skulle kunna benämnas musikalisk attityd respektive musikaliskt beteende. Den musikaliska attityden består av flera sektorer, som står i en viss relation till varandra. Man kan tex urskilja en intressesektor, en värderingssektor och en kunskaps- sektor. Till var och en av dessa attityd- sektorer hör en motsvarande beteende- sektor. Mot musikintresse svarar musi- kalisk aktivitet, mot musikaliska värde- föreställningar, dvs värderingssektorn i den musikaliska attityden, svarar ut- talade värderingar, mot kunskap om musik svarar faktiska beskrivningar etc. Varje sektor i det musikaliska beteendet utgör ett kriterium på motsvarande sek- tor i den musikaliska attityden. Musi- kaliska attityder kan aldrig observeras direkt. Vi drar slutsatser om musikaliska attityder genom att studera regelbun- denheter och överensstämmelser i mu- sikaliskt beteende.

Musikintresse är alltså en disposition för musikalisk aktivitet eller enklare ut- tryckt en aktivitetsberedskap. Den all- männa tendensen är att stort musikin- tresse förenas med stor musikalisk ak- tivitet, litet musikintresse med liten mu- sikalisk aktivitet. Dock är musikintresse och musikalisk aktivitet inte absolut kongruenta. Det finns individer som har stort musikintresse och liten akti- vitet och andra som har litet intresse och stor aktivitet. På motsvarande sätt råder en viss men inte absolut överens- stämmelse mellan musikaliska värde- föreställningar och uttalade värderingar av musik samt mellan kunskap om mu- sik och beskrivningar av musik.

Det kan också förväntas en viss över- ensstämmelse mellan olika sektorer av den musikaliska attityden respektive det musikaliska beteendet. »Ju mera positiv musikalisk värdeföreställning desto större musikintresse och större

kunskap om musik» är en rimlig allmän grundsats, som med all säkerhet inrym- mer många intressanta undantag. Mu- siksociologisk forskning skall inte i första hand bekräfta eller förkasta den- na grundsats och låta sig nöja med detta. Det gäller att visa under vilka omständigheter som satsen gäller och under vilka omständigheter den inte gäller.

Givetvis kan även hög intensitet (t ex hög aktivitet, positiva värderingar, stor kunskap) på vissa musikvanor vara förenligt med låg intensitet (t ex låg aktivitet, negativa värderingar, liten kunskap) på andra musikvanor. Den enskilda individens musikaliska inten- sitet behöver inte vara generellt hög eller låg. Den kan vara hög i vissa av- seenden och låg i andra. Då man anger vilka musikvanor eller vilken kombina- tion av musikvanor som har hög inten- sitet för en individ redovisar man den- nes musikaliska orientering. Den totala mängden av musikvanor hos en individ och relationen mellan dessa betecknar individens musikaliska vanemönster el- ler hans musikaliska personlighet.

På samma sätt som sociologen söker efter likformiga sociala vanor letar musiksociologen efter likformiga mu- sikvanor. Om två individer har exakt likadana musikaliska vanemönster bil- dar de en total musikalisk gemenskap. Det är osannolikt att vi hittar två indi- vider i en total musikalisk gemenskap, men man kan även urskilja olika gra- der av musikalisk gemenskap eller ge- menskap på vissa områden men inte andra. Att konstatera att individerna A och B till en del har likadana musika- liska vanor och alltså ingår i samma musikaliska delgemenskap medan C inte hör dit därför att hans musikvanor avviker från de båda förstnämndas kommer dock att bli intressant som stu- dieobjekt bara om vi samtidigt kan kon-

statera att A och B är lika eller har samma vanor i något annat avseende medan C skiljer sig från dem även här. Ett första arbetsfält för musiksociologin skulle kunna vara att studera samban- det mellan skilda sociala vanor och oli- ka slag av musikvanor eller att konsta- tera eventuella skillnader mellan olika sociala gemenskaper eller grupper i frå- ga om musikalisk gemenskapstillhörig— het.

Två skolbarn, som går och tar spel— lektioner samtidigt för samma musik- lärare ingår åtminstone i ett avseende i samma musikaliska gemenskap. Om de två eleverna dessutom har samma entusiasm för lektionerna och kanske övar tillsammans bildar de i än högre grad en musikalisk gemenskap. Läraren ingår däremot inte i just denna musi- kaliska gemenskap. Han har ju i det viktigaste avseendet en totalt avvikande musikvana —- han går inte och tar lek- tioner för samma musiklärare och han övar inte heller tillsammans med elever- na. Man kan säga att eleverna och lära- ren bildar ett musikaliskt system eller en musikgrupp. Ett musikaliskt system eller en musikgrupp har en uttalad el- ler underförstådd målsättning ——'— i det- ta fall att eleverna skall bli goda in- strumentalister _— som delas av alla medlemmar i gruppen. Skillnaden mel- lan en musikgrupp och ett musikaliskt system kan uttryckas så att musikgrup- pen är ett musikaliskt system, där di— rekt kontakt råder mellan samtliga med— lemmar.

Det finns ingen anledning att anta att målsättningar i olika grupper och system skall vara helt oberoende av var- andra. Den mera omedelbara, konkreta målsättningen i en musikgrupp — att lära elever att spela dragspel kan in- gå i en avlägsnare målsättning — att skapa en god grund för en traditionellt inriktad musikalisk inställning. Flera

till synes skilda musikgrupper eller mu- sikaliska system kan ingå i en och sam— ma målhierarki eller med andra ord ha samma musikaliska orientering.

I nära anknytning till dessa målsätt- ningar och till den allmänna musika- liska orienteringen existerar i varje grupp musikaliska normer, vilka även kan vara ordnade i en hierarki inom ett större system. Dessa normer kan ses som språkligt utformade påbud eller uttryck med imperativ funktion (se Se— gerstedt 1956) och kan gälla såväl de musikaliska attityderna som de musika— liska beteendena. Det är dessa normer, som förväntas influera de musikaliska vanorna bland medlemmarna i en grupp eller i ett större system.

I ett givet samhälle existerar flera grupper och flera system. Det existerar också rimligen flera skilda musikaliska orienteringar, som kan vara oberoende av varandra och till och med motstri- dande. På samma sätt finns i ett sam— hälle flera motstridande musikaliska normer och normhierarkier. Den totala uppsättningen av sådana musikaliska orienteringar eller målhierarkier och den totala uppsättningen av normhierar- kier karakteriserar samhällets musika— liska struktur. I ett samhälle med en en- hetlig musikalisk struktur existerar få sådana musikaliska orienteringar och få normhierarkier och det råder en viss överensstämmelse mellan dem som fak- tiskt existerar. En rikt differentierad musikalisk struktur råder då flera så— dana musikaliska orienteringar och normhierarkier existerar och om de strider mot varandra. En musikalisk målhierarki med tillhörande norm- hierarki kan också betraktas som en musikalisk delkultur. Den totala upp— sättningen av sådana delkulturer och relationerna mellan dessa konstituerar då samhällets totala musikkultur.

Att som sociolog studera ett samhäl-

les musikaliska struktur eller dess mu- sikkultur innebär att identifiera olika typer av musikaliska gemenskaper, att beskriva sammansättningen av skilda musikaliska grupper och system samt att ange hur dessa är hierarkiskt ord- nade i musikaliska delkulturer.

Till musiksociologins uppgifter hör givetvis inte endast att göra sådana strukturanalyser av musikkulturen vid ett givet tillfälle. Strukturförändringar, dess orsaker och effekterna av sådana strukturförändringar för samhället mås- te också vara ett viktigt fält för musik- sociologiska studier.

I denna redogörelse har det framkom- mit att musikvanor betraktas som exem- pel på sociala vanor. De sociologiska teorier, som gäller för generella sociala vanor bör därför kunna tillämpas på de speciella musikvanorna. Utan att närmare ange på vilket sätt har vi in— ledningsvis hävdat att socialt beteende och därmed sammanhängande sociala vanor får sin utformning bestämd av

den sociala omgivningen. På motsva- rande sätt kan förutsättas att musikva- nor — musikaliska attityder och mu- sikaliska aktiviteter inte existerar i ett vacuum utan bildas och förän-dras i samspel med den sociala omgivningen. Den sociala omgivningen för en indi- vid kan ses som de grupper och sociala system som han är medlem av. Ur mu— siksociologens synvinkel är givetvis musikgrupper och musikaliska system av speciellt intresse men detta hindrar inte att andra sociala gruppbildningar kan formulera musikvanorna. I nära anknytning till detta blir de enskilda individernas faktiska och upplevda grupptillhörighet, deras samhörighet med vissa andra individer, ett angeläget studieobjekt. Hur formella och infor- mella musikaliska gruppbildningar upp- står och stabiliseras, deras kontakter med andra motsvarigheter, hur med- lemmarna rekryteras, är några av de problem, som musiksociologen måste kunna ta itu med.

2. Musikvaneundersökningen

2.1 Presentation av musikvaneundersök- ningen

Musikvaneundersökningens målsättning En musikkultur kan översiktligt liknas vid ett ekonomiskt system uppbyggt av producenter, distributörer och konsu- menter. På samma sätt som Lennart Holm talar om kulturproducenter, kul- turdistributörer och kulturkonsumen- ter1 kan man i en musiksociologisk översikt betrakta positionerna musik- producent, musikdistributör och mu- sikkonsument. Som musikproducenter kan man se skaparna av musik —— kom- positörer, visdiktare etc —- men även musiker, sångare, dirigenter _ uttol- karna av musiken kan således återfin- nas bland dessa. I en mera detaljerad beskrivning kan man mycket väl vilja skilja dessa positioner åt. Som musik- konsumenter finner man musiklyssna- re eller köparna av varan musik —— skivköpare, konsertbesökare, danspub- lik, musikelever. De musikutövare som enbart spelar för sitt eget nöjes skull ligger det också nära till hands att uppfatta som musikkonsumenter. I den mån som musikutövandet är professio- nellt eller sker inför publik är det mera att betrakta som en producentverksam— het. En och samma individ kan vara musikkonsument i ett sammanhang och i en viss gruppbildning men i en annan situation vara musikproducent.

Det ekonomiska systemet består inte enbart av producenter och konsumen- ter, utan även av distributörer —- gross-

handlare, försäljare, reklammän, men även positioner, som är förknippade med själva förflyttningen av en vara från producent till konsument —— har en plats i detta system. På samma sätt innehar musikdistributörerna en vä- sentlig position i ett musikaliskt sy- stem. Här finner vi att massmedia för närvarande har en kanske domineran- de ställning. Bland övriga innehavare av distributionspositioner kan nämnas konsertarrangörer, grammofonindu- strins och musikförlagens representan— ter. Radions, televisionens och även pressens betydelse för musikalisk smak- bildning kan inte underskattas, men frågan är om inte alla verksamma inom den musikaliska smakbildningens om- råde i likhet med reklammännen på varudistributionens område bör tillde- las en position bland musikdistributö- rerna. I så fall kommer representanter för skolan, för föräldrar, för kamrat— gruppen och umgänget att tidvis fun- gera som musikdistributörer eller mu— sikförmedlare.

Det är inte en allsidig bild av samt- liga dessa väsentliga positioner i det musikaliska livet, som föreliggande mu— sikvaneundersökning vill ge, åtmins- tone inte i sin första etapp. Det är i första hand en kartläggning av musik- konsumenterna som åsyftas. Givetvis kan inte dessa belysas helt separat från övriga positioner, utan relationen mellan konsumenter och producenter

1 Holm Lennart (1964) Strategi för kultur, Stockholm

och konsumenter och distributörer ut- gör en angelägen del av hela projektet. Dock bör framhållas att mycket av vad som presenteras av musikproducenter och musikförmedlare är den bild som musikkonsumenterna upplever av des- sa. Det är inte enbart den aktive musik- konsumenten som är föremål för stu- dium utan även den inaktive, men kan- ske blivande musikkonsumenten är av intresse. Helt isolerad från alla slag av musik kan knappast någon individ stå i dagens samhälle. Även den musika- liskt ointresserade har uppfattats som ett angeläget forskningsobjekt och det finns ingen anledning att helt uteslu- ta denna kategori i en omfattande analys av det musikaliska livet i Sve- rige sett ur musikkonsumenternas spe- ciella synvinkel.

Redan på ett tidigt stadium av pla- neringen av musikvaneundersökningen stod det klart att de frågeställningar, som borde belysas, inte kunde besvaras i en enda undersökningsetapp, därtill var målsättningen med projektet inte tillräckligt enhetligt. Snarare kom flera målsättningar att utkristalliseras, som krävde olika angreppspunkter. Dels vil- le man ha en överblick över hela fältet dvs en översiktlig studie av musikkon- sumtionen i vårt land och dels ville man veta mera detaljerat varför vissa i förväg definierade musikkonsumenter tyckte så eller så och hur de betedde sig i skilda situationer. Bland annat av den anledningen att man knappast kan använda samma frågemetod till den ringa musikintresserade som till spe- cialisten på något visst slag av musik beslöts att musikvaneundersökningen skulle genomföras i två etapper.

I den första etappen syftade man till att ge en bred men översiktlig bild av den svenska musikkonsumenten. Man ville i detta steg nå så många skilda kategorier av individer som möjligt,

varför någon geografisk begränsning knappast var möjlig. Ett begränsat an- tal frågor om inställning till musik och vissa former av musik samt om uttryck för musikalisk aktivitet utgjorde kärn- punkten i denna etapp och frågorna skickades per post till de utvalda för att åter-sändas besvarade till frågestäl- laren (postenkäten). I den andra etap- pen utvaldes vissa individer med ut- gångspunkt från svaren på dessa frå— gor, som mera intensivt utfrågades av för tillfället utbildade intervjuare, som besökte de utvalda i hemmen (intervju- undersökningen). I denna etapp, som omfattade personer med en mera utta— lad musikalisk intresseinriktning, del- tog således ett jämförelsevis litet antal personer, som i gengäld mera detalje- rat fick redovisa sina synpunkter på musik och faktiska beteenden i musi- kaliskt avseende.

Med detta förfaringssätt erhålles dels en allmän, översiktlig information om musiklivet i Sverige ur musikkonsu- mentens synvinkel och dels en på vis- sa punkter mera djupgående analys av hur musikaliska attityder och vanor grundlägges, bibehålles och förändras. Planer finns även på att genomföra vissa experimentella, kausalt syftande punktundersökningar, vars närmare utformning kommer att bestämmas av de resultat, som dessa inledande etap- per kommer att uppvisa.

Musikvaneundersökningens genomförande

Musikvaneundersökningen har förbe- retts vid Sociologiska Institutionen i Uppsala i samråd med uppdragsgivar- na vid Statens Försöksverksamhet med Rikskonserter. Eftersom institutionen i Uppsala inte har någon utbyggd lands- omfattande intervjuorganisation och en tillfällig sådan knappast kunde eko-

nomiskt motiveras, kontaktades Statis- tiska Centralbyråns Utredningsinstitut, som på beställning åtog sig att genom- föra själva datainsamlandet. Utred- ningsinstitntet svarar för viss planering i samband med undersökningens all— männa uppläggning, för urval av för- sökspersoner samt för fältarbetet i så— väl postenkätdelen som intervjudelen.

Som tidigare påpekats har undersök- ningen genomförts i två etapper. Den första etappen omfattar ca 2800 per- soner, som tillsammans avser att ge en representativ bild av ett Sverige i mi- niatyr med vissa inskränkningar. På grund av att man vid sociologiska eller statistiska undersökningar av denna— typ inte gärna belastar äldre personer med frågor har en maximiålder för del- tagande satts vid 70 år. På motsvaran- de sätt finns en undre åldersgräns vid 16 år. De resultat som undersökningen kommer fram till kan aldrig generali- seras utanför detta åldersintervall. Spe- ciellt personer under 16 år torde dock utgöra en viktig del i musikkulturen som helhet och kompletterande studier av dessa ungdomar kommer att stå högt på önskelistan för kommande un- dersökningsprojekt på detta område. Vid urvalsförfarandet har Utrednings- institutet använt 1964 års mantalsläng- der och försökspersonerna är dragna inom Utredningsinstitutets basurval, som avser att ge en representativ bild av Sveriges befolkning.

I etapp II genomfördes personliga intervjuer med cirka 600 personer av dem som besvarat postenkäten i etapp I. Dessa intervjuer utfördes av Statis- tiska Centralbyråns lokalombud och omfattade två skilda grupper av mn- siklyssnare. Ungefär hälften av inter- vjuobjekten var personer, som i posten- käten kunnat betecknas som vänner av »seriös musik» och den andra hälften

bestod av personer med positiv in- ställning till jazzmusik. Två skilda frå- geformulär användes för de två grup- perna. Eftersom intervjuobjekten val— des bland dem som deltagit i posten- käten —- postenkäten fungerade alltså även som urvalsram för intervjuunder- sökningen -— är även dessa begränsa- de åldersmässigt på samma sätt som i etapp 1.

Innan formulär för postenkät och in- tervjuer definitivt bestämdes testades de i särskilda provundersökningar. Tre olika typer av postenkätformulär prö- vades, nämligen en första version i ok- taber 1964, som utskickades till 300 personer och ytterligare två olika långa versioner i december 1964, vilka tillsändes 200 personer vardera. Med ledning av svarsprocenten och resul- taten på enskilda frågor vid dessa tre versioner bestämdes det slutliga formu- lärets omfattning och utformning. De viktigaste resultaten av dessa provun- dersökningar och de överväganden som gjordes på grundval av dem pre— senterades i en första arbetsrapport Rapport nr 1, Provundersökningarna som utkom i maj 1965. I augusti 1965 prövades på motsvarande sätt de båda intervjuformulären på 50 för- sökspersoner. Efter denna prövning redigerades de slutliga intervjuformu— lären.

Den egentliga postenkäten påbörja- des i april 1965 och avslutades under kommande månad. Eftersom svarspro- centen inte ansågs tillfredsställande vid svarstidens utgång gjordes uppfölj- ningar dels med telefonintervjuer un— der maj och dels med besöksintervju— er under augusti. Dessa utfördes av Ut- redningsinstitutets lokalombud.

Intervjuundersökningarna i etapp II genomfördes under september—okto— ber 1965.

2-2 Postenkäten

I den första etappen av detta projekt var målsättningen att nå skilda katego- rier av individer för att utröna deras musikvanor. För att inte alltför stora minoriteter av befolkningen skall bli orepresenterade fordras ett förhållande- vis stort urval av försökspersoner. I en landsomfattande studie är då postenkät— metoden avsevärt billigare än intervju— metoden. Samtidigt gäller att möjlighe- terna att ställa frågor beskäres av den- na datainsamliugsmetod. Man ställs ofta inför valet att erhålla tämligen litet in- formation från många personer och rätt mycket information från ett mindre an- tal individer. I detta fall har några syn- nerligen elementära fakta om musikva- nor, musikintressen och attityder till musik i kombination med uppgifter om personlig bakgrund och miljö varit fullt tillfredsställande som första steg, om bara de nyansskillnader, som föreligger hos olika grupper och kategorier av in- divider, kommer till synes.

I det standardiserade frågeformulär, som användes i postenkäten kan följan- de huvudområden urskiljas: a) musika- lisk aktivitet, vilket kommer till uttryck i musikutövande, i konsertbesökande och besök på musikaliska evenemang, i lyssnande på reproducerad musik i form av skivor eller tonband, i lyssnande på specificerade musikprogram i radio, b) inställning till olika slag av musik, som tar sig uttryck i preferenser och värde— ringar av musikformer och olika artister och kompositörer, vilka kan associeras med olika musikformer, c) uppgifter om personlig bakgrund såsom ålder, ut- bildning, yrke, inkomst mm, som kan tänkas vara av relevans för musikintres- set och inställningen till musik. Fråge- formulärets utseende framgår av bi— hang 1.

Förutom en individs rent personliga bakgrund spelar även den geografiska miljö i vilken han lever en väsentlig roll för hans musikuppfattning. Vissa ort-er har ett väl utvecklat musikliv med konserter, kurser och egna orkestrar mm. Andra orter kan inte erbjuda en sådan gynnsam musikalisk miljö. Den musikaliska situationen i den svarandes hemort har bedömts som en synnerli- gen viktig faktor för hans musikaliska konsumtion. Hans möjligheter att akti- vera sig musikaliskt kan ju begränsas av en ogynnsam musikalisk miljö på samma sätt som den musikaliska aktivi- teten och intresset kan expandera, då den musikaliska miljön är gynnsam.

Av två skäl har det betraktats som olämpligt att direkt fråga om denmu— sikaliska situationen på hemorten. För det första skulle ett redan tidigare för postenkät omfångsrikt frågeformulär bli alltför omfattande. För det andra skulle enbart svarspersonernas synnerligen subjektiva upplevelse av situationen komma till uttryck. För att erhålla en mera objektiv bild av olika orters mu- sikaliska miljö har en annan informa- tionskälla utnyttjats.

I samband med Statens Försöksverk- samhet med Rikskonserters verksamhet insamlades under höst-en 1962 från var- je kommun i landet vissa uppgifter som skulle kunna ligga till grund för en be- stämning av kommunens musikaliska miljö. Även om den ursprungliga mål- sättningen med denna information var en annan finns i dessa kommunrappor— ter tillräckligt med data för att ge under— lag för en sådan miljöbestämning. Bland de upplysningar, som dessa kommun- rapporter ger, kan nämnas förekomsten av lokaler lämpade för musikaliska kon- serter, förekomsten av musikalisk bild- ningsverksamhet, förekomsten av lokala orkestrar och körer mm. Det frågefor-

mulär, som användes i denna rapport återfinnes i bihang 2.

Urvaleförfarande

Musikvaneundersökningens första etapp har genomförts som en stickprovsmäs- sig frågeundersökning. Vid sådana un- dersökningar strävar man att göra ur- valet av frågepersoner så att det kan representera även sådana som inte di- rekt tillfrågas. Populationen — dvs den grupp till vilken man vill kunna genera- lisera undersökningens resultat _ be- står i denna undersökning av samtliga personer bosatta i Sverige och i ålders- intervallet 16—70 år. Detta innebär i praktiken att samtliga i 1964 års man- talslängder upptagna personer födda 1895 tom 1949 ingår i populationen. Stickprovet i postenkätdelen uppgår till 2 806 personer och är draget inom Ut- redningsinstitutets basurval med använ- dande av 1964 års mantalslängder.

Datainsamlingsförfarande

Postenkäten utsändes den 9 april 1965. Den uppföljdes med påminnelsebrev den 21 april, den 28 april och den 6 maj. Inkomna svar fördelade sig enligt föl— jande tidtabell.

12/4—22/4 1965 ........... 809 23/4—29/4 1965 ........... 707 (1 516) 30/4—7/5 1965 ............ 317 (1 833) 8/5—17/5 1965 ........... 201 (2 034) 18/5 eller senare .......... 48 (2 082) Sammanlagt 2 082 personer eller

74,2 % av hela urvalet har alltså åter-

Utsända postenkätformulär .................. varav återskickade till utsändaren ............ varav besvarade .......................... varav ej besvarade ....................... varav ej återskickade till utsändaren .......... varav med telefon ........................ som kontaktats för intervju .............

och besvarat intervjun ................ men ej besvarat intervjun ............. som ej kontaktats för intervju ........... varav utan telefon ........................

sänt formuläret, dock mer eller mindre fullständigt besvarat. Bland de 724 åter- stående, som ej svarat, drogs två sub- urval för uppföljning medelst intervjuer. Bortfallet i postenkäten indelades i två grupper bestående dels av 435 personer, som kunde nås per telefon, och dels 289, som inte kunde nås per telefon. Ur den första av dessa grupper drogs ett sub- urval om 75 %, alltså 322 personer, som intervjuades per telefon. Ur det andra drogs ett suburval om 50 %, alltså 144 personer, som intervjuades vid person- liga besök. Med detta förfaringssätt blir varje svarande vid uppföljningen repre- sentant för mer än en person. Endast genom att tilldela personerna olika re- lativa vikttal kommer suburvalens sned- vridande inverkan på resultaten att eli- mineras. Vikttalen framgår av nedan- stående översikt.

Postenkät ............... 1,0 Telefonintervju .......... 1,35 ( =435/322) Besöksintervju ........... 2,0 ( =289/ 144)

Intervjuerna utfördes av 59 av Utred- ningsinstitutets lokalombud dels under tiden 15/5—30/5 (telefonintervjuer) och dels under tiden 15/8—21/8 (besöksin- tervjuer). För att minska intervjutiden vid telefonintervjuerna eliminerades fråga 13, upptagande hela sidan 4 i en- kätformuläret. Vid besöksintervjuerna gjordes inga inskränkningar i formulä- rets omfattning. Nedanstående samman— fattning visar de 2806 utvalda perso- nernas fördelning på olika svarande- kategorier.

2 806 2 082 2 016 66 724 435 322 240 82 113 289

som kontaktats för intervju .............. och besvarat intervjun ................ men ej besvarat intervjun ............. som ej kontaktats för intervju ...........

totalt antal enkätformulär ................... totalt antal ej återskickade enkätformulär ..... totalt antal kontaktade för uppföljningsintervju totalt antal ej kontaktade för uppföljnings- intervju ................................. totalt antal besvarade formulär .............. totalt antal ej besvarade formulär ............

Nedanstående tabellsammanställning visar de 2 806 personernas fördelning i olika kategorier, sedan uppräkning skett med de relativa Vikttalen. Tabellen skil— jer också mellan egentligt bortfall, väg- rare, oanträffbara, sjuka etc och natur- ligt bortfall dvs personer, som mellan upprättandet av mantalslängden för 1964 och intervjutillfället avlidit eller flyttat utomlands. Dessa personer hör i egentlig mening inte till populationen.

258 2 366 182

Efter det att det naturliga bortfallet fråndragits populationen kan svarande- procenten efter uppräkning sägas vara 91,7 och bort-fallsprocenten 8,3.

Bland bortfallsorsakerna dominerar vägran (se tabell 2.2). Det vanligaste skälet för vägran var att intervjuper— sonen uttryckte total avsaknad av in- tresse för musik. I några fall har väg— ran motiverats med oförmåga att för- stå frågorna.

Tabell 2.1: Resultat av postenkäten och bortfallsuppföliningen av denna. Antal perso- ner uppräknade efter relativa vikttal. Procent av 2 806.

Observationsmetod

Formulär besvarat

Egentligt bortfall

Naturligt bortfall

Summa Procent

Postenkät .......... Telefonintervju ...... Besöksintervj u ......

Totalt Procent

2 016 324 220

42 103 65

24 8 4

2 082 435 289

74,2 15,5 10,3

2 560 91,2

210

7,5

36 1,3

2 806 100,0

100,0

Tabell 2.2: Egentligt bortfall fördelat efter frågemelod och bortfallsorsak. Antal perso- ner uppräknade efter relativa vikttal. Procent av 2 806.

Bortfallsorsak

Frågemetod

Postenkät

Telefon- intervj u

Besöks— intervju