SOU 1972:85

Asyl : svensk praxis i ärenden om politiskt flyktingskap : undersökning utförd på uppdrag av utlänningsutredningen

1. Inledning

1.1. Avgränsning och disposition

De flyktingproblem, som förekommit un- der 1900—talet, har av de stater, som mot- tagit flyktingarna, behandlats ur tre skil- da aspekter: en juridisk, en ekonomisk och en social. Föreliggande undersök- ning tar enbart sikte på förstnämnda för- hållande.

Då man skall undersöka den rättsliga ställning, som flyktingar åtnjuter i Sve- rige, uppkommer spörsmålet, vilka rätts- källor som är relevanta. Dessa kan inde- las i två till synes skilda regelkomplex, nämligen dels internationella överens- kommelser, dels nationell lagstiftning.1 De ojämförligt viktigaste internationella överenskommelserna är 1951 års konven- tion rörande flyktingars rättsliga ställ- ning samt 1967 års protokoll rörande flyktingars rättsliga ställning. Den svens- ka lagstiftning som aktualiseras är i förs- ta hand utlänningslagen den 30 april 1954, utlänningskungörelsen den 23 maj 1969 (nr 136) samt KK den 11 februari 1955 (nr 29) om resedokument för vissa flyktingar.

Enligt utlänningsutredningens uppfatt— ning har 1951 års flyktingkonvention ti- digare inte införlivats med svensk rätt.2

Som konsekvens härav skulle — med ett undantag — svenska rättstillämpande SOU 1972: 85

myndigheter inte vara bundna av denna överenskommelse. Undantaget avser skyldigheten att utfärda resedokument till flykting, där bundenhet enligt kon— ventionen skulle föreligga på grund av bestämmelserna i ovannämnda KK den 11 februari 1955 om resedokument för vissa flyktingar.

Jag delar inte utredningens mening i denna fråga utan anser, att flyktingkon- ventionen har införlivats med svensk rätt. Den har »transformerats» till svensk lag, dels genom att vissa av konventio- nens bestämmelser redan haft motsvarig- het i intern, svensk lagstiftning eller sed- vanerätt, dels genom att lagstiftaren vid utformningen av 1954 års utlänningslag tog sikte på att vissa andra bestämmelser i den nya utlänningslagen inte skulle hindra en svensk ratificering av flykting- konventionen. Enligt min åsikt leder det- ta till att svenska myndigheter vid till- lämpningen av utlänningslagen är skyldi- ga att beakta bakomliggande internatio- nella överenskommelser och således bl.a. 1951 års flyktingkonvention. Rättstilläm-

1 För en redogörelse rörande gällande inter- nationella överenskommelser samt lagstiftning om politiskt flyktingskap i några främmande länder, se betänkandet Flyktingskap, SOU 1972: 84, avsnitt 3.3 respektive kapitel 4. 2 Se Flyktingskap, avsnitt 5.3.1.2.

pande myndigheter skall således tillse, att svensk praxis inte bara står i överens- stämmelse med utlänningslagen utan även att den är förenlig med gällande in— ternationella överenskommelser på hit- hörande område. En undersökning av hur utlänningslagens bestämmelser om asyl fungerat i praktiken bör följaktligen även omfatta svensk praxis” överensstäm- melse med bakomliggande internationella överenskommelser (främst 1951 års flyk— tingkonvention).

Med hänvisning till utlänningsutred- ningens ovannämnda ställningstagande —— att flyktingkonventionen inte har in- förlivats med svensk rätt — sker i före- liggande undersökning inte någon redo- visning av svensk praxis' överensstäm— melse med 1951 års flyktingkonvention eller andra internationella överenskom- melser på hithörande område.1

I detta inledningskapitel följer förkla- ringar av vissa uttryck, som används i den fortsatta framställningen. (Det bör understrykas, att den här använda termi- nologin inte regelmässigt har samma in- nebörd som i utlänningsutredningens be- tänkande.) Därefter följer en redovisning för det material, som utnyttjats för före- liggande undersökning. För en redogörel- se av innehållet i gällande internationella överenskommelser samt svensk lagstift- ning hänvisas till utredningens betänkan- de.2

I kapitel 2 undersökes hur begreppet »politisk flykting» har tolkats i prakti- ken. Denna undersökning försvåras i hög grad av att utlänningsmyndigheten inte avgör, huruvida en asylsökande utlän- ning är politisk flykting eller ej. Begär en utlänning s.k. politisk asyl tar utlän- ningsmyndigheten som regel endast ställ- ning till frågan, om han skall medges rätt att få vistas i Sverige, och vad han åbe- ropat som stöd för politiskt flyktingskap kan i och för sig ha betydelse för utgång-

en i denna fråga. Man verkställer en summarisk prövning av flyktingskapet men tar inte någon slutlig ställning till om utlänningen är politisk flykting. Fin— ner invandrarverket, att utlänningen skall tillåtas stanna i Sverige, erhåller han uppehållstillstånd och eventuellt ar- betstillstånd och främlingspass. Han jäm- ställes således under sin vistelse i Sverige med varje annan utlänning, som inte är medborgare i de nordiska länderna. Det är därför felaktigt att påstå, att en asyl- sökande utlänning beviljas politisk asyl i Sverige. Varken utlänningsmyndigheten eller flyktingarna —— och sådana finns otvivelaktigt i stort antal i Sverige —— har som regel kännedom om vem som är att betrakta som politisk flykting.

I kapitel 3 behandlas stadgandet i UtlL 2 & första stycket, som föreskriver, att en politisk flykting inte utan synnerliga skäl får vägras fristad i riket, då han är i be- hov därav. Tyngdpunkten i framställ- ningen kommer att läggas på innebörden av uttrycken »synnerliga skäl» samt »då han är i behov därav».

Kapitel 4 har rubriken »Formerna för prövning av politiskt flyktingskap enligt svensk rätt». Här undersökes i vilken ut- sträckning ett påstående om flyktingskap tillmätes betydelse i samband med pröv- ning av frågor om avlägsnande (avvis- ning, förpassning, förvisning och utvis— ning), samt i samband med prövning av verkställighetsärenden och återbrytande (upphävande) av avlägsnandebeslut.

I kapitel 5 behandlas legitimations- handlingar och resedokument för politis- ka flyktingar. Utöver invandrarverkets praxis rörande utfärdande av främlings- pass och resedokument behandlas här spörsmålet om den rättsliga betydelse,

1 För en dylik jämförelse, se Göran Melan- der, Flyktingar och asyl, Stockholm 1972. 2 Se Flyktingskap, avsnitt 2.2.

som i praxis tillagts det faktum, att en person tilldelats resedokument.

Enligt UtlL 2 & första stycket har en politisk flykting rätt till fristad i Sverige, men denna rätt är inte undantagslös. Un- der vissa förutsättningar kan det finnas anledning — trots att vederbörande är politisk flykting — att återsända honom till hemlandet. Man brukar säga att flyk— tingen förverkat sin rätt till asyl. Det är emellertid endast i två fall, som en poli- tisk flykting kan återsändas: om han ut— gör en fara för säkerheten i det land, där han befinner sig, eller om han gjort sig skyldig till brott av viss allvarlig beskaf- fenhet. Dessa förhållanden behandlas i kapitel 6.

Kännetecknande för en flykting är bl.a. att det band, som normalt förenar en stat med dess medborgare, brutits mel- lan flyktingen och dennes hemland. Det har också sagts att en flykting saknar el- ler inte önskar komma i åtnjutande av sitt hemlands skydd. Flyktingproblemen kan endast lösas genom att detta förhål- lande ändras. En möjlighet härtill är, att relationerna mellan flyktingen och den- nes hemland normaliseras, vilket kan få till följd att flyktingen åter åtnjuter eller önskar åtnjuta detta lands skydd. En så- dan normalisering kan också leda till att flyktingen frivilligt återvänder (repatrie- ras). Ett annat alternativ för en slutlig lösning av ett flyktingproblem är, att ett annat land än hemlandet övertar ansva- ret för flyktingens skydd. Som regel kommer detta till uttryck genom att han upptas som medborgare (naturaliseras) i detta land (vanligen i det land där han erhållit en varaktig fristad). Genom na- turalisationen upphör han att vara flyk- ting. Även i vissa andra fall kan det vara rimligt, att inte längre såsom flykting be— trakta en person, som tidigare haft den- na status. Förhållandena i hemlandet kan nämligen undergå sådana förändringar,

att de, som lämnat detta land som flyk- tingar, inte längre riskerar förföljelse där. Ett flyktingskap kan således även upphöra på grund av ändrade förhållan— den i hemlandet.

I svensk lagstiftning saknas bestäm- melser om upphörande av politiskt flyk- tingskap. En person kan emellertid enligt svensk praxis upphöra att anses som poli— tisk flykting. Exempelvis anses en utlän- ning, som upptagits som svensk medbor- gare, inte längre som flykting. Likaså kan ändrade förhållanden i utlänningens hemland ha denna konsekvens. Dessa och övriga grunder för upphörande av flyktingskap behandlas i kapitel 7.

1.2. Terminologi

I dagligt tal menar man med ordet »flyk- ting» någon som har tvingats överge sitt hem, en person som blivit hemlös på grund av händelser, över vilka han eller hon inte har något inflytande. Den, som tvingas lämna sitt hem efter en naturka- tastrof eller under ett krig anses som flykting liksom den, som lämnat sitt hem— land, därför att han där riskerar sitt liv eller sin frihet, eller därför att han där utsättes för en diskriminerande behand- ling.

När man talar om flyktingar i juridisk betydelse, måste man införa vissa be- gränsningar. Först och främst brukar sä- gas, att en flykting skall vara i avsaknad av eller vägra att begagna sig av sitt hem- lands skydd. Nu är avsaknad av skydd även ett kriterium på statslöshet, medan en flykting formellt kan ha ett medbor- garskap. I den folkrättsliga doktrinen har man därför sökt göra en skillnad mellan de jure statslösa och de facto statslösa (kvasistatslösa).1 De senare skulle stå i

1 United Nations. A Study of Statelessness. New York 1949 (UN Publ. 1949. XIV.2), s. 8.

sådant utpräglat motsatsförhållande till sitt hemland, att de i praktiken saknade sitt hemlands skydd.

Mot denna terminologi har kritik framförts. Eftersom statslöshet eller sna— rare dess motsats medborgarskap uteslu- tande är en juridisk bestämning, har det sagts vara mera tillfredsställande att tala om personer, som är i avsaknad av skydd (unprotected persons), och dessa skulle i sin tur utgöras av de jure oskyddade, dvs. statslösa, samt de facto oskyddade, dvs. flyktingar. Inom den förra kategorien skulle också kunna finnas flyktingar.1

Ett andra kriterium på en flykting är, att han skall befinna sig utanför det land, i vilket han är medborgare, eller i fråga om statslös person det land, där han haft sin vanliga vistelseort. Det finns emeller- tid exempel på att personer befunnit sig i sitt hemland men trots detta jämställts med »internationella» flyktingar (s.k. na- tionella flyktingar). Som regel har det va- rit fråga om personer, vilka en gång läm- nat sitt hemland och ansetts som flyk- tingar, och som därefter repatrierats.

Ett tredje kriterium är, att han har skäl att vägra att återvända till sitt hem— land, på grund av att han där utsatts för eller riskerar att utsättas för förföljelse. I nyare internationella överenskommel- ser och nationell lagstiftning brukar krä- vas, att denna förföljelse skall grundas på hans ras, religion eller politiska uppfatt- ning.

En flykting kan således definieras som en person, som inte åtnjuter eller inte önskar komma i åtnjutande av sitt hem- lands skydd, och som befinner sig utan- för sitt hemland, därför att han där ris- kerar förföljelse på grund av sin ras, re- ligion eller politiska uppfattning.

Innebörden av uttrycken asyl, asylrätt och rätt till asyl är av grundläggande be- tydelse.

I modern doktrin användes ordet asyl

i något skiftande meningar. Stundom 111- nebär det detsamma som fristad. I be- greppet ligger då i allmänhet, att flyk- tingen tillåtes vistas och bosätta sig i ett annat land än hemlandet. Ofta användes ordet i en mera inskränkt betydelse, ge— nom att man sätter likhetstecken mellan asyl och asyl (skydd) mot förföljelse. Asyl kommer då endast att innebära, att flyktingen åtnjuter ett skydd mot att bli sänd till ett land, i vilket han riskerar förföljelse.

Ordet asyl förekommer inte i svenskt lagspråk. Här begagnas i stället uttrycket fristad.

Med asylrätt (right of asylum) brukar man avse den rätt, som tillkommer en stat att bevilja en flykting asyl, utan att detta kan anses som en ovänlig handling gentemot utlänningens hemland. Detta är åtminstone den traditionella folkrätts- liga innebörden av asylrätten. Huruvida termen fortfarande endast har denna be— tydelse lämnas därhän.

Internrättsligt finns exempel på att en flykting garanteras en positiv rätt till asyl. Han har då ett rättsligt anspråk på att vistas i ett annat land än sitt hem- land. Denna individen tillkommande rätt. brukar benämnas rätt till asyl (right to asylum).

Med asylland avses det land, som bevil- jar en flykting asyl, eller som tillåter att han vistas och bosätter sig där. Man bru- kar i doktrinen skilja mellan det första respektive det andra asyllandet. Med det förra avses det land, till vilket utlänning- en först kommer efter flykten från hem- landet eller det land, där han först söker asyl. Med det andra asyllandet menas det land, i vilket utlänningen tillåtes att bosätta sig efter flykten, om detta sker

1 Paul Weis, »Legal Aspects of the Conven- tion of 28 July 1951. Relating to the Status of Refugees, i British Yearbook of International Law, 5. 480.

i ett annat land än det första asyllandet. Ofta äger detta rum i form av s.k. kol- lektiv överföring av flyktingar. Till det andra asyllandet sker i allmänhet inresan legalt, sedan flyktingen sökt och erhållit tillstånd att inresa och bosätta sig där.

En utlänning får vid verkställighet av avvisning, förpassning, förvisning eller utvisning inte befordras till ett land, i vil— ket han riskerar att utsättas för politisk förföljelse, och inte heller till land, där han inte åtnjuter trygghet mot att bli sänd till land, i vilket han riskerar förföl- jelse (UtlL 53 5). Man talar om att ett politiskt verkställighetshinder föreligger. Har man fattat ett beslut om att avlägsna en utlänning, och åberopar denne att han är politisk flykting, då först tvingas in— vandrarverket ta ställning till det politis- ka flyktingskapet. Endast i samband med verkställighetsfrågor kan således en ut- länning få full visshet i frågan, hur in- vandrarverket bedömer hans status i Sve- rige.

Har ett beslut om att avlägsna en ut- länning meddelats, och föreligger ett po— litiskt verkställighetshinder, fogas i sam- band med prövningen av verkställighets- frågan en s.k. hemlandsklausul till av- lägsnandebeslutet. I denna anges till vil- ket land eller vilka länder flyktingen inte får sändas (i allmänhet hemlandet).

Av praktiska skäl kan det många gång- er vara omöjligt att verkställa ett avlägs- nandebeslut, då politiskt verkställighets- hinder föreligger. I svensk praxis beviljas utlänningen anstånd med verkställighe— ten av avlägsnandebeslutet.

En hemlandsklausul jämte anstånd med verkställighet av ett avlägsnandebe- slut brukar numera formuleras på föl- jande sätt:

Invandrarverket anser i likhet med utlän- ningsnämnden att /N.N./ löper risk att i hemlandet bli utsatt för politisk förföljelse.

Hinder jämlikt 53 & utlänningslagen möter därför mot verkställighet av /förvisningsbe- slutet/ till nämnda land. /N.N./ bedöms av invandrarverket inte bli mottagen i något annat land. Han beviljas därför anstånd med verkställigheten av förvisningsbeslutet tills vidare, dock längst intill /datum/. /N.N./ be- frias från skyldigheten att ha arbetstillstånd under anståndstiden.

1.3 Redovisning av materialet för undersökningen

Undersökningen av svensk praxis grun- das på en genomgång av personakter i invandrarverkets och utlänningsnämn- dens arkiv. En av svårigheterna har varit att bland mängden av akter finna dem, som är representativa för svensk praxis rörande politiskt flyktingskap och asyl.

Urvalet har gjorts med utgångspunkt från utlänningsnämndens diarier och protokoll. Denna metodik har valts av följande orsaker.

Frågor om politiskt flyktingskap och asylrätt aktualiseras dels i samband med att utlänningen gör framställning om po— litisk asyl, dvs. i allmänhet vid utlän- ningens inresa till Sverige, dels i samband med att han ansöker om resedokument (konventionspass).

Flertalet av de flyktingar, som finns i Sverige, har inkommit genom den kollek- tiva överföringen av flyktingar från olika flyktingläger i Centraleuropa. Vid den uttagning av flyktingar, som äger rum vid dessa läger, lägges inte någon större vikt vid deras egenskap av flyktingar, och denna fråga blir aldrig prövad i sam- band med deras inresa. De jämställes i Sverige med andra utlänningar och de er- håller uppehålls- och arbetstillstånd samt i förekommande fall främlingspass. En undersökning av tillståndsgivningen för de kollektivt överförda flyktingarna har därför inte något att göra med svensk praxis rörande flyktingskap och asyl.

En annan kategori av flyktingar utgö- res av dem, som kommer till Sverige di- rekt från hemlandet och här anhåller om asyl, dvs. ifall då Sverige utgör det första asyllandet. Beträffande dessa gör utlän- ningsmyndigheten — om utlänningen tillåtes kvarstanna — en summarisk prövning av det politiska flyktingskapet, men man tar — som tidigare understru- kits — inte ställning till frågan om utlän- ningarna verkligen är politiska flykting- ar. De jämställes med övriga utlänningar i Sverige, och de erhåller uppehålls- och arbetstillstånd samt eventuellt främlings- pass.

Tillståndsgivningen rörande flyktingar, för vilka Sverige är första asylland, kan användas i endast ett avseende, nämligen för att undersöka hur rekvisitet »risk för förföljelse» tolkats i praktiken. Den sum- mariska prövning, som utlänningsmyn- digheten verkställer, synes i första hand ta sikte på detta rekvisit.

Ifrågavarande ärenden kan återfinnas med hjälp av utlänningsnämndens proto- koll. Beslut om avlägsnande (i dessa fall närmast avvisning och förpassning) fat- tas nämligen aldrig utan att utlännings- nämnden avgivit yttrande. Man torde vi- dare kunna utgå från att samtliga fall, i vilka tvekan förekommit, huruvida ut- länningen skall tillåtas stanna eller inte, hänskjutits till nämnden för yttrande. Från år 1965 behandlar nämnden dess- utom varje ärende, i vilket avvisningsan- ledning förekommer, dvs. även ärenden, där det är uppenbart att utlänningen skall tillåtas stanna i Sverige, men där formella förutsättningar för beslut om avvisning föreligger.

I samband med att ett beslut om av- lägsnande rörande en utlänning skall verkställas, måste utlänningsmyndighe- ten ta ställning till ett påstående om poli- tiskt flyktingskap. Ett avlägsnande av en utlänning, som åberopat politiskt flyk-

tingskap, måste emellertid under något tillfälle i beslutsprocessen passera utlän- ningsnämnden. Endast då påståendet är uppenbart oriktigt eller då ärendet är synnerligen brådskande, behöver inte nå- gon underställning ske, två undantag, som i praktiken torde vara ytterst ovan- liga. Avlägsnandeärenden, i vilka utlän- ningen påstått sig vara politisk flykting, kan därför återfinnas genom utlännings- nämndens diarier och protokoll. I flerta— let av dessa ärenden har explicit angivits, huruvida utlänningen ansetts vara poli- tisk flykting eller inte. En undersökning rörande politiskt flyktingskap och asyl kan alltså göras med utgångspunkt från dessa ärenden.

Undersökningen bygger på en fullstän- dig genomgång av utlänningsnämndens diarier och protokoll för tiden 1/7 1954 ——30/6 1971. AV de ca 3700 ärenden, som under denna tidsperiod passerat ut- länningsnämnden, har omedelbart av protokollen framgått, att frågor rörande politiskt flyktingskap inte varit aktuella i ca hälften av fallen (exempelvis förpass— ning och utvisning av medborgare från de nordiska länderna). Av de återstående ca 1800 ärendena har de promemorior granskats, som upprättats inom nämn- dens kansli för praktiskt taget varje ären- de.

Med utgångspunkt från dessa prome- morior har därefter ca 250 personakter, som bedömts vara av speciellt intresse, blivit föremål för en noggrann genom- gång. I undersökningen förekommer hänvisningar till ca 100 av dessa akter. Ärenden, som avgjorts under tiden 1/7 1971—30/ 6 1972 har beaktats, i den mån de inneburit en ändring av praxis eller av annan anledning bedömts vara av vikt för undersökningen.

Där ej särskilt angives, grundar sig ut- talanden rörande praxis på diskussioner, som förts med tjänstemän vid invandrar-

verket och på det allmänna intryck, som man får vid en genomgång av materialet.

Politiskt flyktingskap aktualiseras ock—- så i samband med att en utlänning begär resedokument (konventionspass). Ett så- dant skall enligt KK 11 februari 1955 om resedokument för vissa flyktingar utfär- das i fall som avses i artikel 28 av 1951 års flyktingkonvention. Invandrarverket anser emellertid — eller har åtminstone ansett — att man är oförhindrad att ut- färda resedokument även till en person, som inte är flykting enligt konventionen. Innehav av ett resedokument är således inte något bevis på att vederbörande är politisk flykting. En undersökning röran- de politiskt flyktingskap och asyl kan därför inte grundas på ärenden rörande resedokument.

Rättsfallsreferaten bygger i tillämpliga delar på uppgifter, som lämnats av utlän- ningarna själva, så som de förekommer i polisrapporter. Dessa förvaras i invand- rarverkets personakter och har i väsent- liga delar återgivits i de promemorior, som upprättats inom utlänningsnämn— dens kansli.

Referenser till rättsfallen sker med an- givande av det dossiernummer, som den centrala utlänningsmyndigheten åsätter varje utlänning.

2. Innebörden av begreppet »politisk flykting»

2.1 Inledning Begreppet »politisk flykting» definieras på följande sätt i 1954 års utlänningslag:

»Såsom politisk flykting anses i denna lag utlänning som i sitt hemland löper risk att bliva utsatt för politisk förföljelse. Med politisk förföljelse förstås att någon på grund av sin härstamning, tillhörighet till viss samhällsgrupp, religiösa eller politiska uppfattning eller eljest på grund av poli- tiska förhållanden utsättes för förföljelse, som riktar sig mot hans liv eller frihet eller eljest är av svår beskaffenhet, eller ock att på grund av politiskt brott allvarligt straff ålägges honom.»

Ett första spörsmål, som måste besva- ras, är vad som avses med uttrycket hem- land. För att anses som flykting kräves vidare, att utlänningen i sitt hemland lö— per risk för förföljelse. Sistnämnda rekvi— sit innehåller ett objektivt och ett sub- jektivt element. I objektivt hänseende måste den förföljelse, som utlänningen säger sig riskera te sig sannolik. Detta nödvändiggör att rättstillämpande myn- digheter måste göra en objektiv värde- ring av förhållandena i utlänningens hemland. I subjektivt hänseende måste utlänningens fruktan för en väntande förföljelse vara uppriktigt menad. Den får således inte vara ett uttryck för fria fantasier eller efterkonstruktioner.

Ytterligare ett spörsmål, som måste besvaras, är vad som avses med uttrycket förföljelse. I utlänningslagens definition säges, att det skall vara fråga om förföl- jelse, »som riktar sig mot /utlänningens/ liv eller frihet eller eljest är av svår be- skaffenhet» eller —- vid politiskt brott -— »allvarligt straff». Så länge förföljelsen innebär en fara för liv eller frihet torde några tolkningssvårigheter inte uppkom- ma. Betydligt vanskligare är emellertid att fastställa innebörden av en förföljel— se, som »eljest är av svår beskaffenhet».

Den förföljelse, som hotar utlänningen i dennes hemland, skall slutligen vara grundad på vissa orsaker. I utlänningsla- gens definition nämnes följande grunder: härstamning, tillhörighet till viss sam- hällsgrupp, religiösa eller politiska upp— fattning, politiska förhållanden samt po- litiskt brott.

2.2 Innebörden av uttrycket »hemland»

I utlänningslagens definition av uttrycket »politisk flykting» säges, att utlänningen skall riskera förföljelse i sitt hemland. Ett spörsmål som uppkommer vid till- lämpningen av flyktingdefinitionen blir således att avgöra, vad som skall avses med begreppet hemland.

Huvudregeln kan sägas vara, att utlän- ningens hemland är det land, i vilket han är medborgare. Detta gäller även i de fall personen i fråga inte har hemvist i detta land. Exempelvis skall en tjeckisk medborgare med hemvist i Jugoslavien riskera förföljelse i Tjeckoslovakien för att anses som flykting.

En person med dubbelt medborgarskap skall riskera förföljelse i bägge dessa län— der för att uppfylla kraven för flykting- skap. Saknar han medborgarskap, dvs. är det fråga om en person som är statslös, torde som hemland avses det land, i vil- ket han haft sin hemvist eller sin vanliga vistelseort.

I praktiken torde endast sällan några problem uppkomma, när det gäller att fastställa en utlännings hemland. Ett fall, då tveksamhet kan förekomma, torde va- ra då utlänningen kommer från ett s.k. delat land (divided country). Känneteck- nande för dessa är, att regeringarna för båda territorierna eller åtminstone det ena gör anspråk på att representera hela landet. Som exempel kan nämnas Kina, Vietnam, Korea och Tyskland.

För svenskt vidkommande har detta spörsmål närmast relevans i fråga om flyktingar från DDR. Dessa torde i all— mänhet vara tyska medborgare i enlighet med medborgarskapslagstiftningen i För- bundsrepubliken Tyskland och således åt- njuta detta lands skydd. Det är därför tvivelaktigt, om dessa flyktingar kan in- rymmas under utlänningslagens defini- tion av begreppet »politisk flykting». De har ett hemland (nämligen Förbundsre- publiken Tyskland) till Vilket de kan återvända utan att riskera förföljelse.

I något enstaka fall har utlänningsla- gens bestämmelser rörande politiska flyk- tingar tillämpats även på utlänningar, som anlänt till Sverige från DDR, trots att de varit medborgare i Förbundsre- publiken Tyskland. Som regel anses de

emellertid åtnjuta skydd av Förbundsre- publiken med resultat, att de inte anses som flyktingar i utlänningslagens me- ning. Följande fall kan andragas som exempel.

(420 615 ser. 11) En tysk medborgare, som kommit till Sverige från DDR och som riskerade förföljelse i detta land, hade ansökt om resedokument enligt flykting- konventionen artikel 28. Utlänningsnämn- den framhöll i detta ärende, att utlänning- en såvitt utredningen utvisade, var med- borgare i Förbundsrepubliken Tyskland, och nämnden fann därför, att han inte kunde betraktas som flykting enligt flyktingkon- ventionen. Invandrarverket avslog sederme- ra framställningen.

Även i fråga om en annan kategori ut- länningar kan vissa tolkningsproblem uppkomma i fråga om uttrycket hem- land. Den grupp utlänningar som åsyftas är de s.k. afro-asiaterna. Härmed brukar avses afrikaner av asiatisk (indisk eller pakistansk) härkomst med hemvist i ti- digare brittiska kolonier eller mandatom- råden/förvaltarskapsområden. Proble- men för denna kategori går tillbaka till tiden för de nya afrikanska staternas självständighet under 1960-talet. Som re- gel tilläts personer med hemvist i dessa stater att välja mellan att bli medborgare i den nya staten eller att bibehålla sin ställning som s.k. »British subjects».

Åtskilliga afro-asiater föredrog det se- nare alternativet, dock utan att lämna det land, där de hade hemvist. Dessa har sedermera i många fall i hemvistlandet utsatts för en förföljelse, som synes vara grundad på ras. Så långt föreligger såle- des förutsättningar för att anse dessa per- soner som flyktingar.

Men vilket är dessa förföljda afro-asia- ters hemland? Är det den afrikanska stat, där de haft hemvist, eller är det Storbritannien på grund av deras ställ- ning som »British subjects»? Stannar man för det förstnämnda alternativet,

torde dessa personers ställning som flyk- tingar vara klar. Anses däremot Storbri- tannien som hemland, måste de för att anses som flyktingar riskera förföljelse i detta land.

Problemet kompliceras av den nu gäl- lande brittiska immigrationslagstiftning- en, som inte tillåter varje »British sub- ject» att inresa. En i hemvistlandet för- följd afro-asiat kan således vägras till- stånd att inresa i Storbritannien, dvs. till det land i vilket han synes ha ett åtmin- stone formellt medborgarskap. Kan den- na vägran till inresa anses som förföljelse på grund av ras (eller eventuellt någon annan grund) är hans ställning som flyk— ting klar. Som regel torde det emellertid vara svårt att vidmakthålla en dylik upp- fattning. Att betrakta ifrågavarande per- soner som flyktingar i förhållande till Storbritannien är således som regel inte möjligt.

Det andra alternativet för att kunna anse dessa personer som flyktingar är att underkänna deras brittiska medborgar— skap och betrakta dem som statslösa. Det kan nämligen ifrågasättas, om inte folk- rätten kräver, att ett lands egna medbor- gare alltid har rätt att vistas i hemlandet och att de inte får avlägsnas därifrån el- ler vägras inresa utan att samtidigt berö- va dem deras medborgarskap. En person, som är »British subject» och som vägras inresa till Storbritannien kan således sä- gas sakna ett folkrättsligt effektivt med- borgarskap och i stället anses som stats- lös. Appliceras det nu sagda på de för- följda afro-asiatema bör dessa rimligtvis anses som flyktingar. För statslösa perso- ner avses med hemland det land, där de haft sin vanliga vistelseort. I nu relevan- ta fall blir således den afrikanska stat, i vilken ifrågavarande personer haft hem— vist att anse som hemland, dvs. den stat i vilken de förföljes.

I svensk praxis har frågan om afro-

asiaters ställning som politiska flyktingar aldrig ställts på sin spets. Det är emeller- tid möjligt att konstatera, att utlänningar tillhörande denna befolkningsgrupp sökt asyl i Sverige med åberopande av politis- ka skäl och att de tillåtits stanna i Sve- rige. Inte i något fall har emellertid ut- länningsmyndigheten tvingats att ut- tryckligen ta ställning till dessa utlän- ningars påståenden om politiskt flykting- skap.

2.3 Innebörden av uttrycket »risk för förföljelse»

2.3.1 Inledning

Rekvisitet risk för förföljelse innehåller som ovan framhållits ett objektivt och ett subjektivt element.

Det objektiva elementet innebär, att den förföljelse, som utlänningen fruktar, måste te sig sannolik. Detta nödvändig- gör en objektiv värdering av de omstän- digheter, som utlänningen har åberopat, vilket leder till att rättstillämpande myn- digheter tvingas göra en undersökning av de politiska förhållandena i utlänningens hemland. Anser man någon vara flyk- ting, har man därmed sagt, att förhållan- dena i hemlandet är sådana, att där före- kommer förföljelse.

Den subjektiva sidan innebär, att ut- länningens fruktan för en väntande för- följelse i hemlandet måste vara uppriktig. Den får inte vara en produkt av fria fan- tasier eller efterkonstruktioner. Den sub- jektiva upplevelsen av en risk för förföl- jelse varierar mellan olika individer.

2.3.2 Rekvisitets objektiva sida

Som tidigare framhållits (se avsnitt 1.3.) kan tillståndsärenden (dvs. fall, där en utlänning tillåtits kvarstanna i Sverige) användas för att redovisa hur rekvisitet »risk för förföljelse» tolkats i praktiken.

En sådan undersökning ger vid handen, att utlänningsmyndigheten bedömer ut- länningens fruktan för en väntande för- följelse på skilda sätt, beroende på från vilket land utlänningen kommer.

Att göra en fullständig redogörelse för bedömningen av riskrekvisitets objektiva sida är vanskligt och skulle ta ett orim- ligt stort utrymme i anspråk. I den föl- jande framställningen redovisas därför bedömningen av ifrågavarande rekvisit endast i förhållande till ett urval stater. Först redogöres för praxis rörande öst- statsmedborgare. Därefter refereras någ- ra ärenden rörande spanska och grekiska medborgare (avgjorda efter militärkup- pen 1967). Avslutningsvis göres vissa ge- nerella påståenden — utan några hänvis- ningar till rättsfall — rörande praxis i förhållande till vissa andra stater.

2321

Under perioden 1955—1967 har utlän- ningsmyndigheten meddelat beslut om avvisning eller förpassning rörande öst- statsmedborgare i ca 130 ärenden. I fler- talet av dessa har frågan om politiskt flyktingskap varit aktuell. I ca 50 av fal- len har verkställighet ägt rum till respek- tive hemland. I det övervägande antalet av dessa fall, har det varit fråga om ju- goslaviska medborgare. Endast i sju ärenden har medborgare i andra öststater avvisats eller förpassats till hemlandet.

I sistnämnda sju ärenden var omstän- digheterna följande:

Öststatsmedborgare

Fall ] och 2. (612148 och 605 488) Ut- länningarna hade själva begärt att bli åter- sända till hemlandet (frivillig repatriering). Frågan om politiskt flyktingskap aktualise- rades inte i samband med besluten om av- lägsnande.

Fall 3. (631338 ser. II) Ungerska med- borgaren A hade inkommit till Sverige med en flyktingtransport från Österrike 1957.

Han vistades här till augusti 1964, då han frivilligt återvände till hemlandet. Anled- ningen härtill synes ha varit dels sjukdom, dels svårigheter att försörja sig i Sverige. (Han betecknades av en socialbyrå här i landet som ett »socialvårdsfall».) Sedan han tillfrisknat, ville han återvända till Sverige, och han lämnade åter hemlandet i februari 1965 och begav sig till Sverige. Huruvida han hade ungerska myndigheters tillstånd att utresa ur Ungern framgår inte av akten.

Vid A:s återkomst till Sverige ifråga- sattes avvisning av honom, eftersom han saknade tillstånd att inresa. Sedan polis- myndigheten hänskjutit denna fråga till ut- länningskommissionen, yttrade utlännings- nämnden, att hinder för avvisning inte fö- relåg. Kommissionen beslöt därefter, att A skulle avvisas jämlikt UtlL 18 ä 1) (avsak- nad av tillstånd att inresa i Sverige), samt att beslutet skulle verkställas till Ungern.

(1 mars 1965, dvs. omedelbart efter åter- komsten till Ungern, försökte A ånyo att fly från hemlandet. Han blev emellertid upptäckt och dömd till 8 månaders fängel- se. Ett år senare lyckades han emellertid ta sig över gränsen till Österrike.)

Fall 4. (631422) Verkställighet till hem- landet ägde rum enligt UtlL 54 &. Utlän- ningen ansågs således som politisk flykting, men hade av vissa skäl förverkat sin rätt till asyl och kunde därför återsändas till hemlandet. (Ärendet refereras i avsnitt 6.2.2.)

Fall 5. (614 272) Utlänningen ansågs »in- te längre» riskera politisk förföljelse, var- för ett förpassningsbeslut rörande denne kunde verkställas till hemlandet. Utlänning- en hade således tidigare ansetts som poli- tisk flykting. På grund av vissa antaganden om ändrade förhållanden i hemlandet, ha- de han förlorat sin ställning som flykting och kunde därför återsändas till hemlan- det. (Ärendet refereras i avsnitt 7.3.2.)

Fall 6. (652 482) Polske medborgaren B var född i Ryssland. Efter revolutionen 1917 hade familjen flytt till Polen, där fa- dern så småningom inträtt som officer i den polska armén. Av denna anledning samt på grund av att hans moder och tre syskon lämnat Polen, skulle han aldrig komma att betraktas som helt pålitlig i de

polska myndigheternas ögon, vilket hindra- de hans utkomstmöjligheter.

B hade aldrig varit anhållen i Polen av politiska eller andra orsaker, men han ha- de känt sig leva i ett visst osäkerhetstill- stånd. Han hade inte tillhört kommunistis— ka partiet och hade aldrig sysslat med po- litik. Anledningen till flykten var en öns- kan att leva i »ett fritt land».

B, som lämnat Polen och inkommit till Sverige legalt, hade stannat här utöver den av polska myndigheter medgivna tiden. Han ansåg, att han skulle bli straffad för detta, om han återvände till Polen, »i bäs- ta fall med fängelse».

Hans ansökan att få stanna i Sverige hade kraftigt avstyrkts av en svåger till B. Denne svåger, som var svensk medborgare, var anställd vid ett svenskt företags Po- len-avdelning. Fick B stanna kunde stora svårigheter uppkomma för svågern, som kunde bli misstänkt för att ha hjälpt B. Även den svenske chefen för företagets Polen-avdelning underströk hos utlännings- kommissionen vikten av att B återsändes till hemlandet. Fick B stanna, kunde detta menligt inverka på företagets goda förbin— delser med de polska myndigheterna. Bl.a. kunde man frestas att tro, att B:s svåger hjälpt denne. Det var nämligen »ganska klart», att B överhuvudtaget aldrig skulle ha fått polskt pass, om han inte haft hjälp av sin svenske svåger.

B hade under sin vistelse i Sverige kriti- serat förhållandena i hemlandet, och den- na kritik hade publicerats i svenska tid- ningar.

Utlänningsnämnden fann, att B ej var att anse som politisk flykting och att hin- der ej förelåg för förpassning. Kommissio- nen beslöt i enlighet med nämndens ytt- rande.

Fall 7. (659 395) Polske medborgaren C åberopade som stöd för politiskt flykting- skap, att hans fader hade skjutits av kom- munisterna 1920 samt att en syster hade avlidit i Sibirien, dit hon deporterats av ryssarna. Han kände sig politiskt förföljd i hemlandet, där han upprepade gånger va- rit utsatt för påtryckningar att ansluta sig till kommunistiska partiet. Han hade emel- lertid vägrat att göra detta, då han inte ansåg sig mot sin övertygelse kunna inträ- da i partiet.

Om han återsändes till Polen ansåg han, att han under dåvarande omständigheter skulle sättas i fängelse och därefter ånyo bli förföljd på grund av sin negativa in- ställning till kommunismen.

Omständigheterna kring C:s flykt var följande. Han tjänstgjorde som besättnings- man ombord på ett polskt fartyg, som ha- de anlöpt svensk hamn. C hade en natt i berusat tillstånd anmält sig för polisperso- nalen i hamnen och förklarat, att han önskade stanna i Sverige, »enär han leds- nat på kommunismen». C uppmanades föl— ja med till polisstationen, men ville först hämta vissa legitimationshandlingar, som var kvar på fartyget. Polismannen följde med till båten och C gick ensam ombord. Strax därefter hade högljudda diskussioner hörts från fartyget, varefter C kom i land. Efter— som han hade glömt ytterligare en hand- ling, återvände han till fartyget, och strax därefter ombads polismannen att komma ombord, då fartygets befälhavare önskade tala med denne. Under detta samtal fram- kom, att C varit anställd på fartyget en— dast en kort tid och att han betraktades som lat, alkoholiserad och en aning »vri- den». Då han var synnerligen svårhanter- lig, hade kaptenen inte något att erinra mot att C lämnade fartyget för gott.

Utlänningsnämnden fann, att C ej var att anse som politisk flykting och att över- vägande skäl talade för att han avvisades från riket. Beslutet skulle verkställas ge- nom C:s befordran till Polen.

De här refererade fallen synes utgöra undantag från en annars liberal praxis vid bedömande av den risk för politisk förföljelse, som hotar öststatsmedborgare vid en återkomst till hemlandet. Som re— gel tillåtes öststatsmedborgare -— med undantag för jugoslaver — som här an- söker om asyl, att stanna i Sverige.

Flertalet av de avvisnings— och förpass- ningsbeslut rörande öststatsmedborgare, som verkställts till respektive hemland, har — som ovan framhållits — avsett ju- goslaviska medborgare. Av ca 100 sådana ärenden rörande jugoslaver har ca hälf- ten verkställts till hemlandet. I åtskilliga av dessa fall har ett av utlänningen åbe-

I det följande redovisas ett antal ären- den rörande polska och jugoslaviska medborgare, som avgjorts 1966 och 1967, dvs. efter ikraftträdandet av bestämmel- sen, att en utlänning, som har för avsikt att ta anställning i riket, inte får inresa förrän arbetstillstånd meddelats (1954 Uth 38 &, 1969 Uth 46 å).

Polska medborgare

(611880 ser II) Som skäl för att stanna i Sverige som politisk flykting uppgav D, att han i flera år umgåtts med tanken på att söka lämna Polen, där han vantrivdes med regimen. Han hade inte deltagit i någon politisk verksamhet och hade inte tillhört kommunistiska partiet. Vid flera tillfällen hade han yttrat sig kritiskt mot regimen, och på grund härav hade han ett par gång- er avskedats från anställningar i hemlandet. Han hade numera ingen möjlighet att få något bra arbete och riskerade fängelse- straff upp till tre år, för att han hoppat av. Kommissionen beslöt, att D skulle till- låtas stanna i riket.

(611826 ser II) E sympatiserade inte med kommunismen och kunde inte fördra ofriheten i Polen. Återvände han dit, skul— le han komma att straffas med 10 års fängelse, för att han inte kommit tillbaka inom föreskriven tid. E hade inte motarbe— tat regimen, men han hade vid flera till- fällen i diskussioner framhållit sin mening, vilken ofta varit en annan än de styran— des. E tilläts stanna.

(611606 ser II) F var inte intresserad av politik, men han ogillade den kommu- nistiska regimen i hemlandet, eftersom den— na inte hade förståelse för hans religion. Vid flera tillfällen hade han uppmanats att bli medlem av kommunistiska partiet, men avböjt detta. Såsom icke kommunist hade han inga möjligheter att erhålla drägliga levnadsförhållanden. Om han återsändes, skulle han bli satt i fängelse och eventuellt sänd till Sibirien. Man skulle i Polen an- klaga honom för att i Sverige ha talat nedsättande om den kommunistiska regi- men i Polen, och han ville hellre dö än att återsändas. F tilläts stanna i riket.

(608 503) G hade sedan länge umgåtts med planer på att försöka fly från Polen. Han var motståndare till kommunismen och ville därför — trots att han flera gånger blivit tillfrågad — inte inträda som medlem i partiet. Han ansåg, att det var orättvist, att partimedlemmar fick de bästa och högst avlönade anställningarna, medan icke-partimedlemmar motarbetades av myndigheterna. G hade lidit av att inte kunna uttrycka sig fritt och ansåg sig inte kunna leva i ett sådant samhälle. I hem- landet hade han att vänta fängelsestraff för avhoppet, men han visste inte hur långt straff han skulle ådömas. G tilläts stanna i riket.

(611608 ser II) H uppgav att han, se- dan ryska trupper ryckte in i Polen 1944, haft aversion mot det kommunistiska sy— stemet. Han var antikommunist och orka- de inte leva i ett land, där allt som kom från regeringshåll var lögn. Särskilt under de senaste 10 åren hade han umgåtts med planer på att fly från Polen till Sverige. H ansåg, att han skulle komma att straffas med 5—8 års fängelse, om han återsändes till hemlandet. H tilläts stanna.

(611607 ser II) I saknade som icke- kommunist framtidsutsikter i hemlandet. Han var inte intresserad av politik och hade aldrig varit ansluten till något poli- tiskt parti och hade inte heller fått någon anmodan att bli medlem i kommunistiska partiet. I var av den uppfattningen, att hans avhopp rapporterats till vederbörande polska myndigheter och att han därför skul- le bli arresterad, om han återvände till Polen. I tilläts kvarstanna.

(696 869) K, som var fullständigt döv, uppgav att han kommit till Sverige, då han trodde att han kunde få bättre arbete och inkomster här. Han var inte politiskt verk— sam eller ansluten till något politiskt parti. Han riskerade inte att bli utsatt för poli- tisk förföljelse eller att bli straffad, om han återvände till hemlandet. K tilläts stanna i Sverige.

Jugoslaviska medborgare

(837 530 ser 11) L hade under 10 år tjänstgjort vid jugoslaviska armén. Han ha-

de inga möjligheter att avancera utan att vara partimedlem. Han märkte, att man spionerade på honom för att ta reda på om han hade olämpliga kontakter, eller om han var tillräckligt pålitlig för att inträda i partiet. Han var inte kommunist och överhuvudtaget ointresserad av politik. Ef- ter sitt avsked från armén flydde han till- sammans med sin familj till Italien, där de anmälde sig vid ett flyktingläger. Familjens framställning om erkännande som konven- tionsflyktingar avslogs efter ca 1 månad. I stället för att återvända till hemlandet be- gav sig familjen till Sverige, där de under åberopande av politiskt flyktingskap anhöll att få kvarstanna. L trodde sig löpa risk att i hemlandet bli bestraffad eller att på annat sätt komma i onåd, då han nu varit utomlands mer än tre månader. Man kun- de i hemlandet tro, att han lämnat upp- lysningar om förhållanden vid armén eller något liknande. L och hans familj avvisa- des.

(838 437 ser 11) M hade 196- illegalt begivit sig till Frankrike, där han erhållit uppehålls— och arbetstillstånd. Mot slutet av året sökte och erhöll han jugoslaviskt pass hos ambassaden i Paris. I december åter- vände han till hemlandet utan att uppvisa sitt pass för jugoslaviska gränsmyndigheter. Han vågade inte utnyttja detta av fruktan för att bli anhållen av den jugoslaviska po- lisen, eftersom han hade lämnat landet utan tillstånd.

Ett par månader efter återkomsten greps M och anklagades för samröre med en jugoslavisk motståndsrörelse i Paris. M häktades och förblev i häkte under utred- ningstiden (ca 6 månader), då han dömdes till skyddstillsyn under två år. Efter frigi- vandet sökte han få arbete men utan re- sultat. Han beslöt sig då för att på nytt lämna Jugoslavien.

Om han återsändes till hemlandet, skulle han bli dömd till minst två års fängelse. Han var dessutom rädd för att den om- ständigheten, att han åter lämnat landet, skulle tas som bevis för att han varit del- aktig i någon motståndsrörelse i Paris.

Han var inte politiskt intresserad men tyckte inte om den kommunistinspirerade regimen i Jugoslavien. Han var inte heller politiskt organiserad.

M avvisades till hemlandet.

I fråga om de jugoslaviska medborga- re, som inrest 1966 och 1967 och som till— låtits kvarstanna i Sverige, synes skälen härtill snarast ha varit humanitära. I ett av de första ärenden, som avgjordes se— dan ändringen av dåvarande 38 5 av 1954 års utlänningskungörelse trätt i kraft (1969 Utlk 46 å), yttrade utlännings- nämnden (i mars 1966) bl.a.:

»Enligt 38 & utlänningskungörelsen i dess från och med den 1 januari 1966 gäl- lande lydelse äger annan utlänning än medborgare i annat nordiskt land, som äm- nar antaga sådan anställning eller utöva så- dan verksamhet för vilken arbetstillstånd fordras, icke inresa förrän arbetstillstånd meddelats. Utredningen i förevarande ären- de ger anledning antaga, att /N/ och /O/ ämnar taga dylik anställning. Vid sådant förhållande föreligger enligt 18 5 1) utlän- ningslagen avvisningsanledning. Sistnämnda stadgande är emellertid ej ovillkorligt utan lämnar visst utrymme för diskretionär be- dömning; jämför ordet 'måi.

Vid tillämpningen av 18 5 1) utlännings— lagen i fall som 38 & utlänningskungörel- sen avser uppkommer uppenbarligen många tveksamma fall. Att avvisning bör ske när det tillika föreligger sådana omständigheter som avses i 19 5 första stycket 1) utlän- ningslagen är tydligt. Mera svårbedömda är däremot de fall, då dylika omständigheter ej föreligger, framför allt då släktingar i Sverige lämna ekonomisk garanti för ut- länningens vistelse här och hemresa. Änd— ringen av 38 & utlänningskungörelsen har tillkommit av arbetsmarknadspolitiska skäl. Under förutsättning att arbetstillstånd i re- gel ej beviljas sådana utlänningar som kom- mit hit på annat sätt än genom organise- rad invandring, synes den nya invandrings— politiken knappast kunna äventyras genom att man underlåter att avvisa den kategori varom här är fråga. Under alla förhållan- den synes en mild tillämpning av avvis— ningsbestämmelsen vara motiverad under en relativt lång övergångstid.

Av anförda skäl anser nämnden att /N/ och /O/, vilkas vistelse här och hemresa garanterats av släktingar, icke bör avvisas.»

Utlänningarna N och O tilläts kvarstan- naiSverige.

Sedan utlänningsnämnden avgav nu ci- terade yttrande i mars 1966 och till ut- gången av 1967, torde det endast vara i något IO—tal ärenden, som jugoslaviska medborgare, som kommit direkt till Sve- rige (dvs. utanför den kollektiva överfö- ringen av flyktingar) och där en tillämp- ning av 1954 Uth 38 & varit aktuell, till- låtits kvarstanna i Sverige. Följande ärende må anföras som exempel:

(989 111) P hade inrest till Sverige första gången i september 1965 och härvid bevil- jats uppehålls- och arbetstillstånd. Någon tid därefter hade hustrun och makarnas barn kommit till Sverige. Anledningen till att familjen begivit sig hit uppgavs vara de goda arbets- och inkomstmöjlighetema här.

I juli 1966 hade familjen av personliga skäl återvänt till Jugoslavien men därifrån kommit tillbaka till Sverige två månader senare, dagen efter det mannens senast be- viljade uppehålls— och arbetstillstånd utlöp- te. P vägrades emellertid förnyade tillstånd och förpassning av familjen ifrågasattes. I avvaktan på beslut i förpassningsfrågan erhöll familjen bidrag från socialvården. Mannen kunde omöjligen försörja sig och sin familj, eftersom han inte kunde ta er- bjudna arbeten så länge han saknade ar- betstillstånd.

Utlänningskommissionen beslöt i april 1967, dvs. 7 månader efter familjens åter- komst till Sverige, att de inte skulle för- passas.

Jugoslaviska medborgare har emeller- tid i åtminstone två ärenden, som av- gjorts under tidsperioden 1966—1967, ansetts som politiska flyktingar.

(938 681) Q växte upp i Kroatien, där han i september 1959 påbörjade en 3-årig värnplikt. Under denna tid avtjänade han en månads fängelse för politisk propagan- da. Efter militärtjänstens slut kunde han inte få arbete och vistades då i föräldra- hemmet.

Q ansåg, att Jugoslavien inte var ett demokratiskt land. Han blev ofta kallad till polisen för förhör och dömdes 1961 ånyo för att han bedrivit politisk propaganda, denna gång till 3 månaders fängelse. Han

hade tillsammans med likasinnade delat ut propagandaskrifter, i vilka angavs att Jugo- slavien inte var ett fritt land. Han hade också under sommaren 1961 medverkat vid sprängningen av ett militärt fartyg, men blev aldrig åtalad för detta sabotage.

Anledningen till hans politiska verksam- het var att han som kroat ogillade den nuvarande regimen i hemlandet. Han var medlem av en kroatisk organisation i Sve- rige, men deltog inte i någon propaganda för sin politiska uppfattning här.

Q hade flytt från Jugoslavien hösten 1961 och begivit sig till Italien, där han erkändes som flykting enligt mandatet för FN:s flyktingkommissariat (dvs. enligt en flyktingdefinition, som är praktiskt taget identisk med flyktingkonventionens).

Sedan Q fällts till ansvar för brott här i riket och dömts till bl.a. förvisning, före- slog utlänningsnämnden vid behandlingen av verkställighetsfrågan, att hemlandsklau- sul skulle fogas till förvisningsbeslutet. Ut- länningskommissionen beslöt på sätt nämn- den föreslog.

(927 570) R var uppvuxen i Kroatien. Han var inte politiskt intresserad men van- trivdes med den nya regimen i hemlandet. Han gjorde därför 1953 ett försök att fly till Italien, men ertappades vid gränsen och dömdes för flyktförsöket till 10 månaders fängelse. Efter frigivningen kunde han inte få något arbete och planerade därför ett nytt flyktförsök och lyckades 1955 ta sig över gränsen till Italien.

R dömdes här i riket för medhjälp till rån (bankrån) till fängelse 6 månader samt förvisning. Beträffande förvisningens verk- ställighet motsatte sig R att bli sänd till Jugoslavien. Han hade flytt därifrån av po- litiska skäl, även om han i hemlandet ald- rig blivit utsatt för någon påtaglig förföl- jelse från myndigheternas sida. Han var emellertid kroat och antikommunist och flydde från Jugoslavien av dessa skäl.

Utlänningsnämnden fann i yttrande över verkställighetsfrågan, att R inte kunde an- ses som politisk flykting och att förvisning- en följaktligen kunde verkställas till Jugo- slavien. Sedan nytt förhör med R hållits och härvid framkommit, att R var med- lem av en kroatisk organisation, vars verk- samhet var riktad mot den rådande regi- men i Jugoslavien, ändrade utlänningsnämn-

den sitt tidigare beslut och föreslog att hemlandsklausul skulle fogas till förvisnings- beslutet.

Utlänningskomrnissionen beslöt på sätt nämnden föreslagit och beviljade R an- stånd med verkställigheten av förvisnings- beslutet.

Av den lämnade redogörelsen av rätts- praxis rörande öststatsmedborgare torde följande framgå. Polska medborgare, som kommit direkt till Sverige från Po- len, synes mer eller mindre undantagslöst få kvarstanna i Sverige. I vart fall torde detta ha varit fallet fram till omkring 1970. De senaste åren har det emellertid förekommit i enstaka fall att en polsk medborgare vägrats tillstånd att stanna i riket. Det torde emellertid då vara fråga om ärenden, då utlänningen överhuvud— taget inte åberopat politiska skäl som grund för ansökan om uppehålls- och ar- betstillstånd. Denna ändrade praxis rö- rande polska medborgare torde få ses mot bakgrund, att invandrarverket nu- mera fått klarhet i att straff i Polen inte hotar polska medborgare, som vistats utomlands utöver den av polska myndig- heter medgivna tiden. (Se närmare här- om i avsnitt 2.5.4.1.)

Asylsökande medborgare i Jugoslavien torde ha tämligen svårt att göra troligt, att de riskerar politisk förföljelse i hem- landet. Det förefaller, som om medlem— skap i en illegal politisk organisation med udden riktad mot regimen i hemlandet, är det enda godtagbara skälet för flyk- tingskap.

I fråga om övriga öststatsmedborgare gäller däremot att de mer eller mindre undantagslöst anses som politiska flyk- tingar. Redan den omständigheten att ve- derbörande är från en öststat synes såle- des vara tillräckliga skäl för att inte bli återsänd till hemlandet. Utlänningsmyn— digheten synes presumera, att politiskt flyktingskap föreligger i dessa fall. Detta

torde få ses mot bakgrund av de straff, som i respektive stat stipuleras för att vistas utomlands utöver den av myndig- heterna medgivna tiden. (Se avsnitt 2.5.4.1.)

2.322. Spanska medborgare

Efter andra världskriget har ett antal spanska medborgare med åberopande av politiska skäl begärt att få stanna i Sve- rige.

(922 595) Spanske medborgaren S blev under studier vid en lärarhögskola i hem- landet »utstött» från skolan på grund av att han var motståndare till Franco-regi- men. S var tvungen att sluta studera och började arbeta, först som gruvarbetare, se- dan som radioman. Då påtryckningarna från regimens parti blev allt hårdare, an- såg han sig tvungen att lämna landet, och han begav sig i november 1955 illegalt till Frankrike. S tjänstgjorde därefter som be- sättningsman på olika fartyg, tills han i september 1960 rymde från ett fartyg, som låg i svensk hamn. Anledningen till rym- ningen var, att hans fartyg skulle gå till Spanien.

Sedan förpassningsanledning anmälts fann utlänningsnämnden, att den inte hade nå- got att erinra mot att S förpassades ur riket. Kommissionen beslöt i enlighet med nämndens yttrande.

Förpassningsbeslutet skulle verkställas till Spanien med flyg 31/12 1960, men S gjor- de sådant motstånd, då han skulle föras ombord på flygplanet, att planets besätt- ning vägrade att låta honom följa med.

I skrivelse till Kungl. Maj:t 2/1 1961 anhöll S, att förpassningsärendet skulle upptagas till förnyad prövning. Vid ett nytt polisförhör framkom bl.a. följande:

»/S/ förnekar, att han någonsin tillhört eller nu tillhör något politiskt ytterlighets- parti. Han förnekar sålunda, att han haft förbindelse med något kommunistiskt parti eller ens, att han är kommunistsympatisör. Han vill förklara sin politiska inställning sålunda, att han 'är emot diktatur och för demokrati”. Han är därför motståndare till Franco-regimen. Han förnekar dock, att han aktivt verkat i någon rörelse, som är

riktad mot den i Spanien rådande regimen. Han har icke någon gång ”stuckit under stol” med sin uppfattning för studie- och arbetskamrater samt vänner och bekanta. Han har även utomhus i Barcelona, Man— resa och andra städer deltagit i student- demonstrationer, som varit riktade mot Franco-regimen. Han har även vid uppre- pade tillfällen hörts av polisen rörande sitt deltagande i nämnda demonstrationer men han har aldrig behövt avtjäna något straff härför.

/S/ förklarar därefter, att han under inga förhållanden vill återvända till Spa— nien så länge den nuvarande regimen rå- der i detta land. Han motiverar detta sitt ställningstagande på följande sätt. Om han skulle återvända till Spanien ”skulle antag- ligen ingenting alls hända honom om inte falangisterna fick reda på det”. Om han därvid skulle möta någon 'falangist' dvs. anhängare av Franco-regimen, eller någon spansk präst och han råkade i diskussion med vederbörande skulle han ”säkerligen bliva så upprörd, att han skulle komma ihop sig med den andre för vederbörandes intolerans och orättvisa mot folket”.»

Ärendet väckte stor uppmärksamhet i svensk press. Bl.a. hade några studentorga- nisationer livligt engagerat sig i fallet och deklarerat, att S borde få stanna i Sverige, eftersom han med säkerhet riskerade po- litisk förföljelse, om han återsändes till Spanien.

Ärendet remitterades på nytt till utlän- ningsnämnden, som denna gång anförde bl.a. följande:

»/S/ har uppgivit, att han i sitt hem- land blivit hindrad få utbildning och ar- bete, sedan han i olika sammanhang givit uttryck för en oppositionell inställning till den rådande regimen. — ——

/S/ har begärt fristad här i landet som politisk flykting. Till stöd härför har I'S/ åberopat, att han i sitt hemland öppet för- klarat sig vara oppositionellt inställd till re- gimen och därför blivit illa sedd av dess anhängare samt att han befarade att vid en återresa till hemlandet bli utsatt för stränga repressalier från myndigheternas si— da, då han illegalt lämnat landet.

/S/ har bland annat uppgivit, att han icke medverkat i någon mot regimen i hemlandet riktad rörelse eller deltagit i nå— gon av flyktingar från detta land bedriven

politisk verksamhet. I augusti 1956 har han av sitt hemlands generalkonsul i Hamburg fått för sig utfärdat ett hemlandspass.

Med hänsyn till vad i ärendet förekom- mit samt till vad som för nämnden är känt rörande förhållandena i /S:s/ hem- land finns det enligt nämndens mening ic— ke anledning antaga, att /S/ vid en åter- komst till sitt hemland på grund av sin härstamning eller politiska uppfattning eller eljest på grund av politiska förhållanden kommer att utsättas för förföljelse, som riktar sig mot hans liv eller frihet eller el- jest är av svår beskaffenhet, eller att han på grund av politiskt brott ådöms allvar— ligt straff. Nämnden anser därför /S/ icke vara att anse som politisk flykting i ut- länningslagens mening.

/S/ har emellertid uttalat rädsla för att återvända till sitt hemland. Han bör därför enligt nämnden av humanitära skäl såvitt möjligt förpassas till annat land utanför det nordiska passkontrollområdet eller, därest detta icke är möjligt, beredas visst anstånd innan han förpassas till sitt hemland för att få möjlighet att frivilligt begiva sig till annat land utanför det nordiska passkon- trollområdet.»

Kungl. Maj:t beslöt sedermera att bevil- ja S anstånd med verkställighet av för- passningsbeslutet.

(867 514) Spanske medborgaren T hade inrest i Sverige i november 19--. Förpass- ningsanledning anmäldes i januari följande år, sedan T hos polisen begärt nattlogi. Efter att ha inhämtat yttrande från utlän- ningsnämnden, beslöt utlänningskommissio- nen, att T skulle förpassas ur riket.

När förpassningsbeslutet delgavs T, gjor- de denne gällande, att han av politiska or- saker flytt från hemlandet. Vid ett polis- förhör, som hölls på grund av detta på- stående, anförde T till stöd för politiskt flyktingskap bl.a. följande: Han hade läm- nat Spanien av politiska skäl. Alltsedan hans fader dödats av francoisterna 1938 hade han stått i opposition mot detta par- ti. För att överhuvudtaget kunna existera nödgades han utåt framstå som sympatisör med regeringspartiet, medan han samtidigt intog en framskjuten ställning i studenter— nas motståndsparti. Redan tidigt misstänk-

tes han för regeringsfientlig verksamhet och 19" tillbringade han ca 1 månad i olika fängelser som misstänkt för illegal verksamhet. Vid detta tillfälle, då han ut- sattes för skilda former av tortyr, kunde man inte bevisa att så var fallet.

Han vägrade kategoriskt att återvända till hemlandet under hänvisning till sitt fö- regående politiska förflutna samt det fak- tum, att de spanska myndigheterna här i landet numera hade sig bekant alla fakto- rer och skäl, han anfört för att få kvar- stanna i Sverige. Polisen hade nämligen varit i kontakt med spanska legationen i Stockholm för att få inresevisering till Spa- nien för T och hade härvid berättat om T:s politiska förflutna, samt att denne i Sverige anhållit om asyl!

Utlänningskommissionen fann — utan att höra utlänningsnämnden att vad T åberopat som skäl mot att återsändas till Spanien inte utgjorde hinder för verkstäl- lighet av förpassningsbeslutet och beslöt, att förpassningen skulle verkställas till Spa- nien.

Dagen innan T skulle återsändas till Spanien, uppringdes kommissionen dels av T:s advokat, dels av en naturaliserad f.d. spanjor, vilka framhöll, att T av politiska skäl inte kunde återvända till hemlandet. Verkställigheten uppsköts och ärendet re- mitterades till utlänningsnämnden för ytt- rande. T begärde, att han skulle höras in- för nämnden.

Vid förhöret framkom, utöver vad som tidigare anförts, att T under åren 1946— 1951 upprepade gånger anhållits och blivit förföljd av falangisterna.

Utlänningsnämndens yttrande i ärendet hade följande lydelse: »Nämnden har vis- serligen icke fått tillräcklig vägledning för bedömande av huruvida /T/ på sätt han inför nämnden gjort gällande är att anse som politisk flykting men finner likväl med hänsyn till de föreliggande omständigheter- na och särskilt med beaktande av /T:s/ nuvarande labila sinnestillstånd att han bör meddelas anstånd med verkställigheten av förpassningsbeslutet den ——— 19-- och förordar nämnden att /T/, som innehar hemlandspass gällande till den -———— 19--, tills vidare får kvarstanna i riket.»

Då verkställighetsfrågan behandlades vid anståndstidens utgång förelåg bl.a. ett ytt- rande från en läkare vid ett sinnessjukhus,

vid vilket T varit intagen. I detta yttrande framhålles, att T säkerligen hade stora an- passningssvårigheter, var han än befann sig, och här i landet, där han inte förstod språ— ket, måste det vara särskilt svårt för ho- nom att anpassa sig. Enligt läkarens me- ning borde han därför återsändas till sitt hemland.

Utlänningsnämnden yttrade: »Nämnden finner sådana omständigheter icke hava fö- rekommit att vidare anstånd med förpass- ningsbeslutets verkställighet till Spanien bör ske, under den självklara förutsättningen att /T:s/ hälsotillstånd icke lägger hinder i vägen för hans överförande till hemlan- det.»

Innan kommissionen hann meddela be- slut i verkställighetsfrågan, hade T åter in- tagits på sinnessjukhus. Med anledning här- av gjorde Överståthållarämbetet framställ— ning till Kungl. Maj:t om hemsändning av T. I yttrande till Kungl. Maj:t över denna framställning anförde kommissionen bl.a.: »Som framgår av den lämnade redogörel- sen för kommissionens handläggning av frågan om /T:s/ förpassning från riket har dennes påstående om politiskt flykting- skap ingående prövats. Därvid har såväl ut- länningsnämnden som kommissionen funnit sådant icke föreligga.»

Kungl. Maj:t beslöt, att T — jämlikt KK 26/1 1951 angående underrättelser om ut- ländska medborgares intagande å sinnes- sjukhus m.m. —— skulle hemsändas till Spa— nien.

(978 616) Spanske medborgaren U hade under inbördeskriget frivilligt anmält sig till tjänstgöring för de regeringstrogna. Efter krigets slut hade han fängslats och dömts till 20 års fängelse. Han frigavs efter 5 år men ställdes under övervakning. Han var fråntagen samtliga medborgerliga rättighe- ter i hemlandet och var »svartlistad». För att erhålla pass hade U tvingats muta en tjänsteman vid polisen.

U var inte politiskt intresserad eller engagerad. Om han återsändes till hemlan- det, skulle han vid gränsstationen bli före- mål för sträng tull- och passkontroll, och då skulle man upptäcka, att han inte ägde rätt att inneha pass. Han skulle omedel- bart sättas i fängelse och räknade med att straffet skulle bli ca 10 år. Hans bestämda uppfattning var, att han i Spanien skulle

Utlänningsnämnden fann, att U inte var politisk flykting och att hinder inte förelåg för förpassning av U. Kommissionen beslöt i enlighet med nämndens yttrande.

Fallen S—U avgjordes samtliga före 1961. Ur senare praxis må följande åren- de refereras.

(912 218) V uppgav vid ett första för- hörstillfälle följande som stöd för att han borde anses som politisk flykting. Han uppfostrades i Spanien vid ett barnhem, där han vistades tills han vid 18 års ålder erhöll fast anställning vid det spanska flygvapnet. Efter ca 14 månader deserte- rade han och lämnade Spanien illegalt. Ca 4 år senare återvände han frivilligt till hemlandet, men blev omedelbart arresterad för sin desertering. Efter en månad frigavs han i avvaktan på att dom skulle avkun- nas. Ca 6 månader senare deltog han i en studentdemonstration i Madrid, varvid han arresterades och placerades i ett militär- fängelse. En vecka senare rymde han och lämnade åter Spanien illegalt.

Vid ett senare förhörstillfålle lämnade V vissa ytterligare uppgifter som stöd för sitt politiska flyktingskap. Fadern hade stu- pat under spanska inbördeskriget. V upp- fostrades hos modern tills han var 6 år, då han placerades i en internatskola. Efter studentexamen påbörjade han studier vid universitetet i Madrid men han ägnade sig samtidigt åt måleri. Under sin militärtjänst- göring deltog han i en studentdemonstra— tion mot spanska regeringen. Han häktades och insattes i militärfängelse. Efter två månader rymde han och höll sig undan i Madrid under sammanlagt 6 år. Under denna tid vistades han periodvis utomlands, varvid han innehade tyskt främlingspass. Den spanska gränsen passerade han ille- galt. I Spanien uppehöll han sig hela ti— den under sådana förhållanden, att han in- te nåddes av den spanska polisen.

Ett par år sedan han definitivt lämnat sitt hemland, erhöll V ett hemlandspass hos ett spanskt konsulat i Frankrike.

V åberopade, att han inte kunde åter- vända till Spanien, då han där skulle kom- ma att åtalas dels för att han deltagit i en demonstration mot regeringen, dels för att han deserterat från sin militärtjänst, dels

för att han i Spanien utgivit en bok, i vilken han kritiserade Franco-regimen. Han uppgav sig vidare vara medlem av en spansk exilorganisation, som var riktad mot Francoregimen.

V ansågs i Sverige som politisk flykting.

Sammanfattningsvis må följande sägas om bedömningen av rekvisitet »risk för förföljelse» i fråga om spanska medbor— gare. I tidigare praxis har spanjorer syn- barligen haft stora svårigheter att göra troligt, att de riskerat förföljelse i hem- landet. Notabelt är utlänningsnämndens uttryckssätt i fallet S: »vad som för nämnden är känt rörande förhållandena i /S:s/ hemland».

I senare praxis har emellertid spanjo- rer i enstaka fall lyckats göra troligt, att de riskerar förföljelse i Spanien. Det är däremot långt ifrån samma starka pre- sumtion för förföljelse, som för närva- rande råder i förhållande till östeuropeis- ka stater.

2.3.2.3 Grekiska medborgare

Alltsedan andra världskrigets slut har fö- rekommit en invandring till Sverige av grekiska medborgare. Fram till militär- kuppen 1967 torde emellertid endast i un- dantagsfall ha förekommit, att grekiska medborgare åberopade politiska skäl som grund för att få kvarstanna i Sverige. I vart fall torde inte finnas något ärende under perioden 1954—1966, i vilket ex- plicit angivits, att en grekisk medborgare varit att anse som politisk flykting.

Från 1 januari 1966 kräves att en ut- länning, som har för avsikt att ta anställ- ning i riket, före inresan till Sverige skall ha erhållit arbetstillstånd. En konsekvens av denna nya lagstiftning, som även kom- mit att drabba grekiska medborgare, var en kraftig nedgång av antalet invandrade utlänningar.

Trots denna författningsändring har en fortsatt invandring ägt rum från

Grekland till Sverige. Medan antalet ar- betstillstånd (s.k. förstagångs—tillstånd) för grekiska medborgare 1966 uppgick till ca 2000, reducerades antalet under 1967 till endast ca 300. Därefter har en successiv ökning åter ägt rum. Under 1968 beviljades ca 300 nya arbetstill- stånd, under 1969 ca 800, under 1970 ca 1 700 och under 1971 ca 1 300 nya arbets- tillstånd. Denna relativt sett stora in- vandring av grekiska medborgare är att se mot bakgrund av militärkuppen i Grekland 1967. Efter detta år har näm- ligen grekiska medborgare i åtskilliga fall åberopat politiska skäl som grund för att få kvarstanna i Sverige. Hur många av dessa, som tillåtits stanna av politiska skäl, är emellertid omöjligt att precisera.

Parallellt med en fortsatt invandring av grekiska medborgare, som inte är po— litiska flyktingar, tillåtes numera ett stort antal asylsökande greker att stanna i Sverige. Detta leder till att praxis röran- de flyktingskap för grekiska medborgare är svåröverskådlig. I det följande redovi— sas ett antal ärenden rörande asylsökande grekiska medborgare, som avgjorts under 1971.

(903 236 ser. II) X hade inrest till Sve- rige i januari 1971. Han åberopade följan- de politiska skäl som grund för att kvar- stanna i Sverige.

X hade 1945 utvandrat från Grekland till Australien och han hade vistats där till 1970. Han ville inte återvända till hem— landet, då han inte var införstådd med den nuvarande politiken där. Han hade agiterat mot den diktatoriska regeringen i Grekland under sin vistelse i Australien och han hade deltagit i demonstrationer och var ansluten till den kommitté, som kämpade för ett fritt Grekland. Den gre- kiske ambassadören i Australien hade namngivit honom för regimen i hemlandet och om han återvände till Grekland skulle han straffas med ett mångårigt fängelse- straff.

X:s ansökan om arbetstillstånd avslogs

med hänvisning till Uth 46 &, uppehålls- tillstånd vägrades och man hemställde om s.k. förpassningsutredning.

Härvid framkom — utöver vad X tidi- gare åberopat som stöd för flyktingskap _- att han vid tre tillfällen översänt brev till den grekiske regeringschefen och ut- tryckt sin avsky och sitt förakt för den rådande regimen i hemlandet.

Vid behandlingen av förpassningsfrågan ansåg utlänningsnämnden, att X i och för sig kunde förpassas men att verkställighet inte fick ske till Grekland (s.k. hemlands- klausul). Invandrarverket beslöt sedermera, att X inte skulle förpassas ur riket utan beviljade uppehålls- och arbetstillstånd för X.

(807 994 ser. II) Y hade inrest till Sve- rige i april 1966. Efter ansökan beviljades han fortlöpande uppehålls- och arbetstill- stånd.

I september 1968 dömdes Y vid svensk domstol för stöld till villkorlig dom samt förvisning, med återreseförbud till 1 okto- ber 1971. Y skulle i häkte avbida att do- men vann laga kraft eller att domen eljest verkställdes. Han avgav nöjdförklaring och förvisningen verkställdes till Grekland.

I en polisrapport, som upprättades innan förvisningsbeslutet verkställdes, anges bl.a. att Y till en början, dvs. redan innan dom- stolen dömt till förvisning, gjort gällande att han av politiska skäl inte kunde åter- vända till hemlandet. Han uppgav sig vara kommunist och han hade deltagit i de- monstrationer i Stockholm mot den gre- kiska militärjuntan vid åtminstone tre till- fällen 1967—1968. Han skulle härvid ha fotograferats och bilder skulle ha publice- rats i svenska tidningar. Han sade sig inte vara medlem i någon politisk organisation och var inte heller medlem i Svensk-gre- kiska klubben.

Trots de åberopade politiska skälen ac- cepterade Y förvisningsdomen och han av- gav nöjdförklaring. I polisprotokollet uppges som anledning till Y:s förändrade attityd till verkställighetsfrågan, att denna kunde »misstänkas vara betingad av hans öns- kan att snarast komma ur häktet».

I maj 1969 återvände Y till Sverige och i november samma år dömdes han för dels olovlig vistelse i riket, dels olovlig körning till fängelse en månad.

Då frågan om förnyad verkställighet av förvisningen aktualiserades, invände Y, att han i hemlandet riskerade politisk förföl- jelse. Härvid uppgav han bl.a. följande.

Förvisningen hade 1968 verkställts med flyg till Aten. Redan på flygplatsen hade han blivit omhändertagen av grekisk polis och fick redogöra för varför han kom till- bara till Grekland. Han fick också under- teckna en förbindelse att inte blanda sig i den grekiska politiken i någon riktning.

Kort efter Y:s återkomst till hemlandet ägde ett val rum i Grekland, i vilket gre- kiska medborgare genom att rösta ja eller nej skulle ta ställning till den rådande re- gimen. Den som uteblev från röstningen befarade att straffas härför. Då Y kom till vallokalen förbjöds han att delta. Som skäl härtill angavs, att han vistats i Sverige och att han hade återkommit till hemlandet endast för att delta i valet och därvid rös- ta mot den grekiska regimen.

Dagen efter valet hämtades Y av polis till förhör. Han beskylldes för att ha röstat nej, dvs. mot den sittande regimen. Han utsattes för ett pressande förhör, varvid polisen bl.a. hade uppvisat svenska tidning- ar med foton från en demonstration i Sve- rige 1968, där han själv förekom. Han pressades på namnuppgifter på andra gre- kiska medborgare, som förekom på fotona.

Han kvarhölls av polisen under 21/2 dygn, utsattes inte för tortyr men vägra- des något att äta. Då han släpptes fri för- bjöds han att lämna bostadsorten utan sär- skilt tillstånd.

Y hade i hemlandet beskyllts för att va- ra kommunist och han hade fått klarhet i att polisen visste, att han var motståndare till den grekiska regimen. Av rädsla för att åter gripas av polisen beslöt han sig för att åter lämna hemlandet.

Vid den förnyade prövningen av verk- ställigheten av förvisningsbeslutet föreslog utlänningsnämnden i december 1969, att hemlandsklausul borde fogas till förvisnings- beslutet. Invandrarverket beslöt på sätt nämnlen föreslog samt medgav Y anstånd med verkställigheten.

I rrars 1971 behandlades åter frågan om verkställigheten, varvid utlänningsnämnden vidhöl sin uppfattning, att hemlandsklausul skulle vara fogad till förvisningsbeslutet. In- vandrarverket har därefter beviljat förläng- da amtånd med verkställigheten.

(911097 ser. II) Z inkom till Sverige tillsammans med sin hustru i maj 1971 och ingav ansökan om uppehålls- och ar- betstillstånd. Härvid åberopade han bl.a. följande.

Han hade i hemlandet dömts till sex månaders fängelse för politiskt brott (okto- ber 1967—april 1968). Sedan 1968 hade han varit bosatt i Australien. Han flydde från hemlandet efter att ha suttit i fängel- se för politiskt brott. Z hade dåligt betalt i Australien och ansåg sig inte kunna klara sin familj där, varför han rest till Sverige för att arbeta här och för att förena sig med sin bror, vilken var bosatt här.

Ansökan om arbetstillstånd vägrades jämlikt Uth 46 &. Ansökan om uppehålls- tillstånd lämnades utan bifall och förpass— ningsutredning begärdes.

Vid förnyat polisförhör uppgav Z: Han hade suttit i fängelse mellan oktober 1967 och mars 1968. Anledningen härtill fick han aldrig reda på. Då han stött Papan- dreous parti var han emellertid övertygad om att detta var orsaken till fängelsevistel- sen. Han hade deltagit i möten och varit prenumerant på en politisk tidskrift, utgi- ven av Papandreou. Dessa förhållanden hade troligen militärjuntan vetskap om och därför hamnade han i fängelse. Sedan han frigivits, hade Z så gott som saknat ar- bete.

Utlänningsnämnden fann i yttrande över förpassningsfrågan att hinder mot förpass- ning av Z inte förelåg, dock med den be- gränsningen, att hemlandsklausul skulle fo- gas till ett förpassningsbeslut. Z tilläts stan- naiSverige.

Utöver ifrågavarande tre ärenden fö- rekom under 1971 inte att en grekisk medborgare explicit angavs vara politisk flykting. I åtskilliga fall har emellertid grekiska medborgare, som med åbero— pande av bl.a. politiska skäl ansökt om uppehålls- och arbetstillstånd, tillåtits kvarstanna i Sverige. De har således ac— cepterats som politiska flyktingar vid den »summariska prövningen», som äger rum i anslutning till inresan.

(916 383 ser. II) AA hade inrest till Sve- rige i augusti 1971. Som skäl för ansökan

om uppehålls- och arbetstillstånd åberopa- de han bl.a. följande.

Han hade bedrivit studier i hemlandet vid ett universitet och var praktiskt taget klar med sin examen. Fram till 1967 var han i konflikt med polisen vid åtskilliga tillfällen. Han deltog i ett flertal demon- strationer och vid varje sådan blev en grupp studenter gripna och förda till polis- stationen, där de fick stanna ungefär två timmar. Han blev under denna tid ofta kallad till förhör hos polisen, men blev personligen aldrig straffad. 1967 upplöstes det Studentråd, i vilket AA var medlem, och det bildades ett nytt råd, vars med- lemmar var trogna den nya regimen.

Sedan 1969 deltog han i en antidikta- torisk studentorganisation. AA:s uppgift var bl.a. att upplysa andra studenter om hur olika samhällsproblem angreps inom andra sociala och ekonomiska system. Han skulle också söka aktivera andra studenter. Efter- som det inte fanns någon korrekt infor- mation om det politiska läget i Grekland, upplyste AA studenterna om detta under lektionstimmarna. I samband med en de- monstration mot förhållandena vid univer- sitetet arresterades samtliga studenter, som varit med om att organisera demonstratio- nen, däribland AA. De hade fått kvarstan- na i arrest under en dag. Den grupp, i vilken AA varit medlem, var tvungen att skingras och dess medlemmar måste göm- ma sig för att inte straffas.

Utlänningsnämnden fann övervägande skäl tala för att AA tilläts stanna i Sve- rige. Invandrarverket utfärdade sedermera arbets- och uppehållstillstånd för AA.

(918 796 ser. II) BB inkom till Sverige i november 1971. I samband med ansökan om uppehålls— och arbetstillstånd åberopade han politiska skäl som grund.

Han uppgav sig vara politiskt intresserad och han hade före militärkuppen tillhört Lambrakis ungdomsrörelse. Han var också styrelseledamot och representant för Lam- brakis i sin hemby. Under sin tid i rörel- sen var han aktiv genom att delta i möten och demonstrationer.

Efter militärkuppen 1967 var han arres- terad i tre dagar. Han greps av polis sam- ma år i samband med kungakuppen och satt då i arrest under två dagar. Anled- ningen till att han gripits var att han ytt-

rat, att tiden nu var inne för överstama att lämna makten.

Under värnplikten fick han byta rege- mente var tredje månad av politiska orsa- ker. I september 1968 hade han arreste- rats, då han vägrat att hålla tal om att man skulle rösta för konstitutionsförslaget.

Han var arresterad under 15 dagar. Vaktpersonalen hade ofta kommit in i cel- len och spolat vatten på golvet för att han skulle frysa.

Efter militärtjänsten blev han ofta kal- lad till polisen, där han uppmanades att skriva på ett papper om att han numera stödde regimen och att han tog avstånd från sitt tidigare levnadssätt. BB vägrade göra detta och blev då ålagd anmälnings- plikt hos polisen en gång i månaden. I augusti 1970 vägrades han inträde på en skola, och han gjorde gällande att denna vägran hade politiska orsaker. Den 1 maj 1971 hade han gripits av polis, sedan han delat ut flygblad.

BB uppgav, att han inte kunde åter- vända till sitt hemland, därför att han då skulle komma att gripas av polisen. Polisen hade också varit och frågat efter honom i hans bostad, sedan han lämnat Grekland.

Utlänningsnämnden fann i yttrande över ifrågasatt avvisning av BB, att övervägan- de skäl talade för att han medgavs rätt att kvarstanna i Sverige. Invandrarverket utfärdade uppehålls- och arbetstillstånd för BB.

I några ärenden, som avgjorts under 1971, har utlänningsnämnden inte accep- terat ett påstående om politiskt flykting- skap, medan däremot invandrarverket har beslutat att respektive utlänning inte skall avlägsnas ur riket. Invandrarverkets beslut torde innebära, att utlänningen —— åtminstone vid den summariska pröv- ningen — ansetts som politisk flykting.

(916384 ser. II) CC inkom till Sverige i augusti 1971. I ansökan om uppehålls- och arbetstillstånd anförde han politiska skäl som stöd för sin ansökan.

CC var sedan 1962 medlem i center- unionens ungdomsförbund, EDIN. Politik var ett dagligt samtalsämne i hans hemby

och högermännen där kallades ofta till polisen och det hände att folk fick var- ningar för sina uttalanden, så också CC. 1965 flyttade han till Thessaloniki för att få möjlighet att kombinera sitt arbete med sin politiska verksamhet. Hela tiden höll han kontakt med EDIN, som hade sitt huvudkontor där. Han stod hela tiden un- der uppsikt, eftersom polisen i hans hemby meddelat polisen i Thessaloniki vem han var.

Efter militärkuppen 1967 fick CC reda på att många av ledarna för de olika par- tierna hade gripits, varför han ansåg det säkrast att gömma sig en tid. Han höll sig undan under ungefär 15 dagar och under denna tid greps nästan samtliga anarkis- ter med ledarbefattningar. Han återvände därefter till sitt arbete och försökte samti- digt visa, att han inte längre var politiskt engagerad utan ägnade sig helt åt sitt yrke. Han började märka, att han inte längre kunde försörja sig på sin rörelse. På grund av att de flesta av hans kunder var med- lemmar i samma parti som han vågade de inte längre besöka honom, då de märkte att han var observerad av polisen. CC blev instämd till domstol tre gånger och döm- des till böter. En gång hade det varit ovä- sen i hans port, en annan gång hade han inte hållit affärstider, och sista gången ha- de han satt sin flagga snett på allmän flaggdag. Denna bevakning fortsatte fram till 1971. Han blev otaliga gånger kallad till polisen, ibland för att varnas och ibland för att några partikamrater besökt honom iaffären.

Utlänningsnämnden ansåg att CC inte kunde anses som politisk flykting och före— slog följaktligen, att det inte förelåg några hinder för avvisning av honom. Invandrar- verket beslöt emellertid »med hänsyn till omständigheterna i ärendet» att CC inte skulle avvisas.

(915 767 ser. II) DD inkom till Sverige i augusti 1971. Han ansökte om uppe- hålls- och arbetstillstånd med motivering att han kommit till Sverige av politiska skäl. Som stöd för sin ansökan åberopade DD följande.

DD var politiskt intresserad och var 1944——1967 medlem i EDA, en ryskinspi- rerad organisation. Han tillhörde inte de viktigaste medlemmarna men hade en rela-

tivt hög ställning och deltog även aktivt i föreningsarbetet. Under inbördeskriget var han medlem i Elas och deltog aktivt i stri- dema.

Dagarna efter revolutionen i Grekland var han på EDA:s sammanträden, och han deltog i organisationens demonstra- tionståg. På grund av detta blev han arres- terad i april och hölls sedan fången till ok- tober 1967. Han blev misshandlad under för- hören både psykiskt och fysiskt. Bl.a. hade han misshandlats så att hans högra arm blivit förstörd. Några nervtrådar hade ska- dats och han var tvungen att vistas på sjukhus under två månader. Armen kunde han inte röra på ett år.

DD satt hela tiden fängslad i säkerhets- polisens lokaler. Han förhördes för att han skulle tala om vad EDA sysslade med och han uppmanades att ange ledare och med- lemmar av organisationen.

Sedan oktober 1967 hade han varit skuggad av polisen men aldrig varit i för- hör. Han hade inte heller varit politiskt aktiv. Med jämna mellanrum hade han däremot kallats till polisen för att visa upp sig och han hade då ombetts att inte delta i några politiska organisationer. När DD skulle börja arbeta fick han inte någon anställning, därför att polisen kontaktade arbetsgivarna och uppmanade dem att inte ha honom anställd. Han hade emellertid arbetat sporadiskt hos bekanta och släk- tingar.

DD ansåg sig vara förhindrad att åter— vända till hemlandet. Han hade nämligen fått pass på illegal väg och skulle inte få något arbete om han återvände. Han skul- le bli förhörd om sina förehavanden i Sve- rige och möjligen skulle han komma att arresteras.

Utlänningsnämnden ansåg att DD inte kunde anses som politisk flykting, och att hinder inte förelåg för avvisning. Invand- rarverket beslöt emellertid »med hänsyn till omständigheterna i ärendet», att han inte skulle avvisas. Uppehålls- och arbets- tillstånd beviljades.

I ett antal ärenden har ett påstående om politiskt flyktingskap underkänts av såväl utlänningsnämnden som invandrar- verket. En ansökan om uppehålls- och arbetstillstånd har då som regel avslagits

och utlänningen avvisats eller förpassats ur riket.

(918915 ser. II) EE inkom till Sverige i november 1971. Som stöd för ansökan om uppehålls- och arbetstillstånd åberopa- de han följande.

Han hade slutat skolan 1964 och därefter arbetat som jordbruksarbetare intill avre- san från Grekland. Under 1969 och till början av 1971 gjorde han militärtjänst. Han uppgav, att han var intresserad av politik och han var före militärkuppen medlem under tre år i EDIN (Centerunio- nens ungdomsförbund). Även efter kuppen tillhörde han EDIN, trots att det då var olagligt. EE var en vanlig enkel medlem och han hade deltagit i möten och de- monstrationer. Sedan 1967 hade han inte varit aktiv. Han uppgav sig vara politiskt förföljd genom att han 1967 efter militär- kuppen varit arresterad under tre dagar, då han delat ut flygblad. Efter arreste- ringen ålades han anmälningsplikt ganska ofta och han kunde då inte få något ar- bete. Sista gången han hade anmälnings- plikt var i maj 1971.

EE uppgav att han inte kunde återvän- da till Grekland. Anledningen härtill var att han där inte kunde få något arbete. Han kunde inte uppge några andra skäl för politiskt flyktingskap. Eventuellt skulle han komma att ställas under uppsikt, om han återvände hem.

Frågan om avvisning av EE remitterades till utlänningsnämnden, som ansåg, att EE inte kunde betraktas som politisk flykting och att hinder mot avvisning av honom inte förelåg. Invandrarverket beslöt — med hänvisning till Uth 46 å -— att EE skulle avvisas till Grekland.

(918028 ser. II) FF inkom till Sverige i juli 1971. Som stöd för ansökan om uppe- hålls- och arbetstillstånd åberopade han följande.

1963 hade han blivit medlem av EDIN, Papandreos ungdomsorganisation. Han var med om valkampanjen 1963—64 och till- verkade plakat och banderoller för partiet, som sedan han och hans kamrater har om- kring.

1965 inkallades han till militärtjänstgö- ring. Två dagar före utryckningen grep mi- litärjuntan makten. När han var på hem-

väg till sin hemby, greps han av polis. Han förhördes om sina sympatier för Papandreou. Han misshandlades med slag i ansiktet, i magen och på ryggen, och polisen ville tvinga honom att underteckna en lojalitets- förklaring. Han tvingades tillstå sina sym- patier för Papandreou men vägrade förklara sig lojal mot den nya regimen. Han släpp- tes efter femton dagar men förelades an- mälningsplikt på polisstationen två gånger i veckan. Varje gång han infann sig anmo- dades han avge lojalitetsförklaring. Han ålades reseförbud och var tvingad att be- gära särskilt tillstånd för varje besök utan- för byn. Sedan detta pågått i tre år orkade han inte stå emot längre utan underteck- nade en lojalitetsförklaring. Han slapp då anmälningsplikten.

Utlänningsnämnden ansåg vid behand- lingen av frågan om avvisning av FF, att denne inte kunde betraktas som politisk flykting och att hinder för avvisning följ- aktligen inte förelåg. Invandrarverket beslöt — med hänvisning till Uth 46 å —- att FF skulle avvisas.

Åren närmast efter militärkuppen i Grekland tilläts praktiskt taget samtliga asylsökande grekiska medborgare att kvarstanna i Sverige. I Grekland ansågs man riskera förföljelse då i ungefär sam- ma utsträckning som i öststaterna.

Efter hand har en viss omsvängning i praxis ägt rum. Det har blivit allt vanli- gare att ett påstående om politiskt flyk- tingskap inte accepterats av utlännings- nämnden och invandrarverket. Framför allt är denna tendens märkbar, när det gäller utlänningsnämndens praxis. Fort- farande gäller emellertid —— och detta är gemensamt för utlänningsnämnden och invandrarverket — att det endast är i un- dantagsfall, som grekiska medborgare explicit förklaras vara politiska flyk- tingar.

2.3.2.4 Medborgare från övriga stater

Medborgare från andra västeuropeiska stater än Spanien och Grekland torde ha

en praktiskt taget omöjlig uppgift, när de söker göra troligt, att de riskerar för- följelse i hemlandet. Eventuellt förelig— ger här undantag i fråga om medborgare från Portugal.

I fråga om utomeuropeiska medbor- gare gäller, att kubaner, sydafrikaner och troligen även personer från territo- rier under portugisisk administration be- dömes riskera förföljelse i samma ut- sträckning som öststatsmedborgare. De tillåtes med andra ord praktiskt taget un- dantagslöst att stanna i Sverige, då de är i behov av fristad. Något besvärligare att göra troligt risk för förföljelse har med- borgare från andra Latin-amerikanska stater, men sådana har i några fall an- setts föreligga i fråga om utlänningar från Argentina, Bolivia, Brasilien, Co- lombia och Dominikanska Republiken.

Som exempel på denna praxis må föl- jande exempel rörande en boliviansk medborgare anföras:

(905 710 ser. II) Bolivianske medborga- ren GG hade inkommit till Sverige 1971 från Bulgarien tillsammans med sin bulga- riska hustru. Makarna sökte uppehålls- och arbetstillstånd i Sverige med åberopande av politiska skäl dels gentemot Bulgarien, dels gentemot Bolivia. I sistnämnda hän- seende åberopades, att de politiska förhål- landena i Bolivia vid ifrågavarande tillfälle var ytterst labila och att ett maktöverta- gande från högerhåll var att vänta. Om detta inträffade skulle makarna riskera för- följelse i Bolivia.

Utlänningsnämnden ansåg, att ingen av ifrågavarande makar var att anse som po- litiska flyktingar och invandrarverket beslöt sedermera, att makarna skulle avvisas.

I juni 1971 inträffade i Bolivia den stats— kupp, genom vilken landet fick en höger- regim. Makarna, beträffande vilka avvis- ningsbesluten ännu inte hunnit verkställas, gjorde förnyad framställning till Kungl. Maj:t om upphävande av avvisningsbeslu- ten. Utlänningsnämnden fann härvid, att makarna fick anses löpa risk för förföljelse i Bolivia, och att de vid avvisningens verk-

ställighet inte fick befordras till detta land. Avvisningsbesluten upphävdes sedermera.

I sist refererade ärende aktualiserades frågan, om utlänningsmyndigheten skall ta hänsyn till att de politiska förhållan- dena i utlänningens hemland är instabila. Vid tidpunkten för verkets beslut om för- passning innehades den politiska makten av en vänsterinriktad regering, och så länge denna ordning rådde i landet riske- rade GG inte någon förföljelse.

Utlänningsmyndighetens ställningsta- gande i fallet GG synes innebära, att nå- gon hänsyn inte skall tas till det faktum, att de politiska förhållandena i en asyl- sökande utlännings hemland snabbt kan komma att ändras.

2.3.3 Rekvisitets subjektiva sida

Det subjektiva elementet i rekvisitet »risk för förföljelse» innebär, att utlän- ningens fruktan för en väntande förföl— jelse måste vara uppriktigt menad och att hans rädsla inte får vara uttryck för fria fantasier eller efterkonstruktioner.

För de fall, att utlänningen påstår sig riskera förföljelse, som innebär fara för liv eller frihet, synes det subjektiva ele- mentet innebära, att han framför sitt på- stående i god tro. Detta moment har emellertid en utvidgad innebörd, då förföljelsen inte innebär fara för liv eller frihet men »eljest är av svår beskaf- fenhet». Vad som är möjligt att uthärda för en person, kan innebära en sådan press på en annan, att denne finner för- hållandena i hemlandet outhärdliga. En person kan exempelvis uppleva det fak- tum, att han är utesluten från rätten att delta i allmänna val så diskriminerande, att han måste anses riskera förföljelse, medan samma förhållande är fullkomligt likgiltigt för en annan.

Att ur rättspraxis dra några slutsatser om hur detta rekvisit uppfattats är

vanskligt. Endast i ett ärende — nämli- gen det ovan refererade rörande spanjo- ren S — synes överhuvudtaget förevaron av detta rekvisits subjektiva sida ha ob- serverats. I utlänningsnämndens yttrande i ärendet anföres som skäl för att inte återsända S till hemlandet, hans uttalade rädsla för vad som väntade honom vid en återkomst. Av »humanitära skäl» bor- de han därför i första hand beredas möj- ligheter att frivilligt bege sig till annat land utanför det nordiska passkontroll- området.

En asylsökande utlännings påstående om fruktan för förföljelse i hemlandet måste framföras i god tro. I detta sam- manhang finns anledning att framhålla de svårigheter som uppstår genom att en asylsökande utlänning gång efter annan ändrar de uppgifter, som han åberopar som stöd för politiskt flyktingskap. Föl- jande fall må anföras som exempel.

(616127) Polske medborgaren HH kom till Sverige 1948 efter att ha lämnat hem- landet illegalt. Vid ett polisförhör, som hölls i anslutning till inresan till Sverige, anförde han följande:

Under kriget hade han arbetat i en verk- stad i sin hemstad. Efter krigsslutet starta- de han en egen verkstad, men han fick inte några beställningar, eftersom han inte var medlem i kommunistiska partiet. Han flyttade då till Gdynia men hade fortfaran- de svårt att få arbete, därför att han inte var partimedlem. 1948 hade han i en of- fentlig lokal uttalat sitt missnöje med den kommunistiska regimen och blev på grund av detta polisanmäld. Han höll sig emeller- tid undan och lyckades sedermera fly till Sverige.

Vid ett senare hållet polisförhör (april 1952) uppgav R: Han hade arbetat i en verkstad till 1943, då han anslutit sig till partisanrörelsen i Polen. 1944 hade han fängslats av ryssarna, utrustats med rysk uniform och sänts till fronten. Han deser- terade emellertid och anslöt sig åter till partisanerna med vilka han stannade till 1947. HH flydde från Polen, sedan han fått veta att han var eftersökt av polisen

Vid ett tredje polisförhör (juni 1952), som begärts av utlänningsnämnden på grund av de tidigare lämnade skiljaktiga uppgifterna, uppgav HH: I början av 1941 hade han anslutit sig till AK.1 1942 hade han fått en skottskada i benet. Vid förhö- ret kunde han visa upp två stora ärr på benet samt att bokstäverna AK fanns ta- tuerade på benet. 1944 hade han tillfånga- tagits av ryssarna, tilldelats rysk uniform och sänts till fronten. Efter en tid rymde han och anslöt sig åter till AK. 1945 till- fångatogs han av polska kommunister. Det fängelse, i vilket HH placerades, storma- des emellertid av polska partisaner, varvid han befriades. Han hade därefter deltagit i AK:s verksamhet till december 1947, då han lämnade denna organisation. Anledning- en härtill var att han var eftersökt av poli- sen. HH begav sig till Gdynia för att där- ifrån försöka fly från Polen.

HH utvisades 1952 på grund av i Sverige begångna brott. Angående behandlingen av verkställighetsfrågan må följande anföras.

I september 1952 fann utlänningsnämn- den — »även om vad HH åberopat till stöd för politiskt flyktingskap icke i och för sig skulle förtjäna tilltro» — att hem- landsklausul skulle fogas till utvisningsbe- slutet. Grunden härför var att HH ille- galt lämnat hemlandet och att han riske- rade straff för detta. Utlänningskommissio- nen beslöt på sätt som nämnden föreslagit.

I juli 1953 yttrade utlänningsnämnden, sedan HH begått nya brott: »På grund av de motsägande och delvis osannolika uppgifter HH lämnat angående sina för- hållanden finner nämnden tilltro icke kun- na tilläggas /HH:s/ uppgifter om poli— tiskt flyktingskap ————.» Enligt nämn- den fanns därför inte några hinder för att låta verkställa utvisningsbeslutet till Polen.

Utlänningskommissionen beslöt att under- ställa ärendet Kungl. Maj:t med uttalandet att utvisningsbeslutet borde verkställas till hemlandet. En av kommissionens ledamö- ter anförde skiljaktig mening och anförde bl.a.: »Utlänningsnämndens förnyade ytt- rande i denna förpassningsfråga synes mig

1 AK var en opolitisk centralorganisation för samtliga polska motståndsrörelser och arbetade på nationell basis.

anmärkningsvärd i så måtto att nämnden ändrat den principiella uppfattning om /HH:s/ politiska flyktingskap, som nämn- den deklarerade i sitt första yttrande, utan att det inträffat någon som helst omstän- dighet sedan dess, vilken har samband med flyktingskapets uppkomst.» Kungl. Maj:t beviljade anstånd med verkställigheten av utvisningsbeslutet.

I september 1954 yttrade nämnden, se- dan HH begått nya brott, att det »icke kan anses uteslutet att /HH/ är politisk flykting». Nämnden föreslog ånyo att hemlandsklausul skulle fogas till utvisnings- beslutet. Utlänningskommissionen vidhöll emellertid, att HH inte var att anse som politisk flykting, och ansåg, att han skulle återsändas till Polen. Kungl. Maj:t fogade emellertid hemlandsklausul till utvisningsbe- slutet.

Sedan HH begått ytterligare brott hölls förnyade förhör med honom. Härvid gav han bl.a. detaljerade uppgifter angående sin verksamhet i skilda partisanorganisationer under och åren närmast efter kriget (upp- gifter, som starkt betvivlades, bl.a. av den tolk, som biträdde vid förhöret och som själv deltagit i partisanverksamhet i Polen). Vidare uppgav HH: Då den alhnänna am- nestien för kvarvarande partisaner utfärda- des i april 1947, hade HH alltjämt stannat kvar i den mot kommunisterna riktade partisanrörelsen. I maj 1947 begav han sig till Gdynia för att söka arbete. Han fick så småningom anställning som vakt på konvojer vid en statlig livsmedels- och transportorganisation. Då han under en konvojresa återkommit till sin bostad efter en veckas bortavaro, fick han veta, att .po- lisen varit där och sökt honom. Han beslöt sig då för att rymma till Sverige.

Vid förnyad behandling av verkställig- hetsfrågan rörande utvisningsbeslutet fann utlänningsnämnden (maj 1955) »även om /HH/ skulle betraktas som politisk flyk- ting», att han kunde avlägsnas till hem- landet. Utlänningskommissionen ansåg för sin del, att »numera icke kan anses styrkt att IHH/ är politisk flykting på annat sätt än att han illegalt överskridit polska grän- sen», och föreslog att han avlägsnades till Polen.

HH sökte därefter att av nåd få kvar- stanna i Sverige. I sin nådeansökan uppgav han bl.a., att han inte kunde återvända

till hemlandet. Som skäl härför angav han, att han år 1946 dömts till döden i Polen. Genom partisaners hjälp hade han emel- lertid lyckats rymma, och efter att ha vis- tats »under jorden» i Polen 1948, lyc- kats komma till Sverige.

Utlänningsnämnden yttrade: »Då /HH/ vid upprepade tillfällen hörts om sina lev- nadsförhållanden utan att därvid påstå att han i Polen dömts till döden, anser nämn- den sig icke böra fästa avseende vid /HH:s/ först nu lämnade uppgifter att han år 1946 dömts till döden i Polen.» Nådean- sökan avstyrktes av såväl utlänningsnämn- den som utlänningskommissionen och läm- nades utan åtgärd av Kungl. Maj:t. Utvis- ningsbeslutet verkställdes sedermera till Po- len.

Att en asylsökande utlänning gång ef- ter annan ändrar eller »förbättrar» sina uppgifter om grunden för politiskt flyk- tingskap är ingalunda ovanligt. En av anledningarna härtill är troligen, att ut- länningen inte från början får vetskap om sin ställning här i riket.

Det förekommer också, att en asylsö- kande utlänning, som inte ansetts som politisk flykting, i sista hand gör gällan- de, att han vid en återkomst till hemlan- det skulle riskera att bli sänd till krigs- skådeplats. Härigenom hoppas han att bli jämställd med de amerikanska desertö- rer, som rymmes inom den av Kungl. Maj:t den 21 februari 1969 utfärdade kommunikén, och härigenom få tillstånd att kvarstanna i Sverige. (Jfr nedan av— snitt 2.5.4.2.) Som regel kommer dylika påståenden inte att accepteras som grund för ett tillstånd att stanna i riket. (Jfr fall 11 nedan, avsnitt 2.3.4.)

2.3.4 Kravet på bevisning

I svensk praxis har upprätthållits en libe- ral linje i vad avser kravet på bevisning rörande en påstådd fruktan för förföljel- se i hemlandet. Detta torde hänga sam- man med det faktum att övervägande an-

talet asylsökande flyktingar i Sverige kommit från öststater, i vilka fall — som tidigare framhållits — presumtionen för en väntande förföljelse varit mycket stark.

I några fall har utlänningskommissio- nen/invandrarverket försökt införskaffa upplysningar om förhållandena i en asyl- sökande flyktings hemland genom den svenska legationen i respektive land. Of- ta har man ställt direkta frågor för att få bekräftelse på de uppgifter, som läm- nats av utlänningen (exempelvis om läng- den av det straff för illegalt gränsöver- skridande, som kan komma att utdömas, om utlänningen återsändes).

Legationerna har haft stora svårighe- ter att besvara de frågor, som ställts till dem, och svaren har som regel blivit mycket svävande. Förfrågningarna har emellertid i några fall medfört, att en ut- länning tillåtits stanna i Sverige.

Även om utlänningsmyndigheterna som regel upprätthåller en liberal praxis i fråga om kravet på bevisning, synes det- ta inte gälla i följande fall.

(876167 ser. II) Algeriske medborgaren II anförde följande som stöd för påstående om politiskt flyktingskap.

Han hade under åren 1960—1962 del- tagit i det algeriska befrielsekriget i den franska armén. 1962 hade han lämnat Al- geriet och begivit sig till Frankrike. Han hade inte något pass utan som legitima- tionshandling tjänade ett algeriskt identitets- kort.

I början av år 1969 underrättades han av den franska polisen om att han fort- sättningsvis inte kunde tillåtas stanna i Frankrike med mindre han skaffade ett pass. Han ansökte omedelbart om ett franskt sådant men detta vägrades honom. Likaså vägrades han ett algeriskt pass, det- ta med motiveringen att han under be- frielsekriget deltagit i den franska armén. II underrättades då om att han var tvung— en att lämna Frankrike inom en månad.

Han köpte ett falskt franskt pass och begav sig med detta som legitimationshand-

ling först till Förbundsrepubliken Tyskland och någon tid därefter till Sverige. Sedan han vistas här ca tre månader greps han av polis, varvid det uppdagades att hans franska pass var förfalskat. Han dömdes vid svensk domstol för brukande av osann urkund till fängelse tre månader samt för- visning.

Sedan 11 åberopat politiskt flyktingskap (deltagandet i franska armén) hänsköts verkställighetsfrågan till invandrarverket. Utlänningsnämnden och verket fann härvid, att 11 inte var att anse som politisk flyk- ting. Även om nämnden och invandrarver- ket inte explicit angett skälen till under- kännandet av hans politiska flyktingskap synes detta ha berott på dels att man inte fäste tilltro till 1115 uppgifter om deltagan- de i den franska armén, dels att förvis- ningsbeslutet kunde verkställas till Frank- rike.

Förvisningen verkställdes till Frankrike, men han vägrades tillstånd att stanna där och fick föreläggande att inom en vecka lämna Frankrike. Han återvände till Sve— rige illegalt, men blev omedelbart gripen och sedermera dömd till en månads fäng- else för brott mot utlänningslagen (över- trädelse av återreseförbud). Verkställighets— frågan blev föremål för förnyad behand- ling, varvid II denna gång som stöd för politiskt flyktingskap åberopade, att han inte ville återvända till Algeriet, därför att han då skulle tvingas att deltaga i kriget mot Israel. Dessutom påstod han sig riske- ra straff för desertering, eftersom han läm- nat Algeriet som soldat. Hans påstående om flyktingskap underkändes av utlännings- nämnden och invandrarverket.

Medan II avtjänade sitt fängelsestraff tog han kontakt med FN:s flyktingkommissa- riat i Geneve och bad om hjälp, bl.a. för att kunna styrka sitt deltagande i den franska armén under det algeriska befrielse- kriget. Flyktingkommissariatet begärde ome- delbart av sitt filialkontor i Paris upplys- ningar, dels om II:s möjligheter att åter- vända till Frankrike, dels om hans delta- gande i franska armén. Samtidigt under- rättades invandrarverket om att flykting- kommissariatet kopplats in på fallet och att man undersökte II:s påståenden om flyktingskap. Vidare begärde man informa- tion om svenska myndigheters handlägg- ning av fallet.

I ett telefonsamtal i början av april 1971 mellan invandrarverket och flyktingkommis- sariatet rörande II framkom att denne vänt sig till Europarådets kommission för de mänskliga rättigheterna, som skulle prö- va hans fall i maj 1971. Med hänsyn här- till och då flyktingkommissariatets under- sökningar ännu inte var slutförda, skulle verkställigheten av II:s förvisning tills vi- dare uppskjutas.

I maj 1971 fick flyktingkommissariatet beskedet, att II inte kunde tillåtas åter- vända till Frankrike.

I skrivelse i juni 1971 meddelade in- vandrarverket flyktingkommissariatet dels att II:s påstående om deltagande i den franska armén inte hade kunnat bevisas, dels att de skäl han i övrigt åberopat inte ansågs grunda politiskt flyktingskap. I öv- rigt nämndes ingenting i skrivelsen röran- de 11.

I oktober 1971 kunde flyktingkommissa- riatet meddela invandrarverket, att II del- tagit i den franska armén under befrielse- kriget. Man översände också viss doku- mentation, som bevisade hans deltagande. En månad senare besvarades flyktingkom- missariatets skrivelse: förvisningsbeslutet ha- de verkställts till Algeriet redan i april 1971.

2.4 Innebörden av uttrycket »för- följelse»

Enligt definitionen av »politisk flykting» i UtlL 2 5 andra stycket avses med ut- trycket »förföljelse» åtgärder, »som riktar sig mot /utlänningens/ liv eller frihet el- ler eljest är av svår beskaffenhet».

Vad som menas med åtgärder, som in- nebär fara för utlänningens liv, föranle- der inte några tolkningssvårigheter. Ris- kerar utlänningen dödsstraff vid en åter- komst till hemlandet skall han anses som flykting under den självklara förutsätt- ningen att övriga grunder för flykting- skap föreligger.

I praxis torde endast sällan ha före- kommit, att en utlänning åberopat döds- straff som grund för förföljelse. Ett exempel utgör emellertid ett ärende rö-

rande en öststatsmedborgare, som här i landet fällts till ansvar för olovlig under- rättelseverksamhet och dömts till straff- arbete 1 år 6 månader samt förvisning. Att hemlandsklausul fogades till förvis- ningsbeslutet torde ha berott på att det inte ansågs uteslutet, att vederbörande riskerade att straffas med döden om han återsändes till hemlandet. (625 416, se ne- dan avsnitt 6.3. Se även fallet 724 529, avsnitt 6111.)

Den vanligaste typ av förföljelse som förekommit i praxis är att utlänningen säger sig bli berövad friheten, om han återsändes till hemlandet. Som regel sä- ges detta ske för handlingar, som han företagit före utresan från hemlandet (exempelvis deltagande i en motstånds- rörelse). Han kan också riskera förföl- jelse för handlingar, som utförts i asyl- landet (exempelvis deltagande i en mot hemlandets regim riktad exilorganisa- tion). Hit bör också räknas de fall, då ut- länningen riskerar straff för att utan till- stånd ha lämnat hemlandet (se nedan av- snitt 2.5.4.1.)

Mer vanskligt är att avgöra vad som avses med uttrycket »eller eljest är av svår beskaffenhet». Det skulle för detta fall vara fråga om åtgärder, som inte in- nebär fara för liv eller frihet, men som trots detta är av så allvarlig beskaffenhet att förföljelse anses vara för handen.

I svensk praxis torde det endast vara i undantagsfall, som utlänningsmyndighe- ten såsom förföljelse godtagit andra åt- gärder än fara för liv eller frihet. Följan- de två ärenden må emellertid anföras som exempel på förföljelse, som »eljest är av svår beskaffenhet».

(926 629 ser. II) Ungerske medborgaren KK åberopade som stöd för flyktingskap bl.a. att hans fader var officer i ungerska armén. I och med regimskiftet 1948 kunde fadern på grund av sin tidigare ställning inte erhålla någon ordnad anställning. Under sin militärtjänstgöring var KK i

likhet med andra värnpliktiga, tvungen att tillhöra det kommunistiska ungdomsförbun- det KISZ. Han var endast registrerad som medlem och fick aldrig något medlemsbevis. Sedan militärtjänstgöringen var fullgjord, hade han möjlighet att söka sig till någon av de lokala organisationerna och utfå medlemsbok, vilket han emellertid avböjde.

På arbetsplatsen hade arbetskamrater och arbetsledare gjort påtryckningar för att han skulle ansluta sig till det kommunistiska partiet. Genom en sådan anslutning skulle han erhålla bättre lön och arbetsförhållan- den. Han var den på företaget sämst be- talde arbetaren, vilket enligt hans mening hade sin grund i att han inte var partian- sluten. Han undvek också anslutning till partiet, då han ansåg det rådande politiska systemet vara olidligt att leva i. Av sam- vetsskäl hade han inte kunnat förmå sig till att ansluta sig till partiet för att erhålla bättre lön och arbetsförhållanden.

KK:s fader hade deltagit i revolten i Ungern 1956. På grund av denna sin med- verkan fängslades fadern och efter frigi- vandet trakasserades han bl.a. genom att man inte gav honom något arbete. Under faderns fängelsetid togs familjemedlemmar- na ett flertal gånger i förhör av polisen och vid ett tillfälle företog man husrann- sakan i familjens bostad.

KK ansökte i Sverige dels om uppehålls- och arbetstillstånd, dels om resedokument, dels — eftersom innehav av resedokument knappast låter sig förenas med hemlands- pass —— om främlingspass. Hans ansökningar beviljades sedermera av invandrarverket.

I följande ärende har utlänningsnämn- den — men inte invandrarverket — an- sett att utlänningen riskerat förföljelse i hemlandet.

(680 336 ser. II) Polska medborgaren LL uppgav följande som stöd för politiskt flyk- tingskap.

Han hade 1968 avlagt godkända slut- prov för läkarexamen. Tidigare samma år hade han deltagit i politiska studentde- monstrationer, vilka vände sig mot regimen ihemlandet.

Efter avlagd examen fick LL anställ- ning vid ett sjukhus i Warszawa. Sjukhus- direktören var den ende, som kände till LL:s deltagande i förenämnda demonstra-

tioner. LL hade aldrig blivit straffad eller ens misstänkt för sitt deltagande hitintills.

Vid ett tillfälle våren 1971 erhöll LL en direkt anmaning att gå in i kommunistiska partiet. Detta skedde sålunda. En kollega till LL var officiell sekreterare i kommunis- tiska partiet i Warszawa. I sin egenskap av sådan hade denne inom sjukhusets lokaler ett särskilt tjänsterum. En dag hade LL kallats till denne. Närvarande var endast LL och partisekreteraren. Vid tillfället av- handlades intet annat än sagda anmodan, vilket tillgick på så sätt, att vederbörande — efter att för LL ha tillkännagivit, att han talade i sin egenskap av sekreterare i det kommunistiska partiet -— direkt an- modade LL att söka inträde i det kommu- nistiska partiet. LL avböjde emellertid det- ta efter en del artighetsfraser samt under föregivande, att han till följd av sin ung- dom inte besatt sekreterarens mognad och förstånd till förutsättning för att våga ta steget till ansökan att vinna inträde. Vid en senare förfrågan kände han sig emeller- tid av samvetsnöd tvingad att klart tillkän- nage, att han inte kunde villfara sekrete- rarens anmodan. Han blev därvid tillfrå- gad, om han visste vad detta kunde inne- bära för hans karriär som läkare.

Enligt LL fungerade systemet vid de polska sjukhusen på det sättet, att varje läkare vid varje årsslut måste kunna fram- visa resultatet eller belägg för att de un- dergått vidareutbildning på skilda sätt. I anledning härav hade LL i juni 1971 an- sökt om tillstånd till specialistutbildning, vilken skulle ske genom praktik på olika polska sjukhus samt en därefter begynnan- de teoretisk utbildning. LL:s chefer tillstyrk- te ansökan. Trots detta vägrades LL den- na utbildning. Något föregivande av poli- tiska skäl till avslaget på ansökan gavs inte. Emellertid blev LL underhand underrättad om att hans vägran att inträda i kommu- nistiska partiet utgjorde enda skäl till av- slaget.

I slutet av 1971 hade LL inkallats till sjukhusdirektören. Han blev därvid anmo- dad att ta avsked från sin befattning som läkare. Som motivering angavs, att sjukhu- set inte hade användning för en läkare, som inte kan få möjlighet att vidareutbilda srg.

Utan att begära avsked tog LL ut se- mester och begav sig till Sverige, där han

sökte uppehålls- och arbetstillstånd. In- vandrarverket avslog ansökan om arbetstill- stånd — jämlikt Uth 46 å och lämnade ansökan om uppehållstillstånd utan bifall. Sedan förpassningsanledning anmälts och LL ingivit ansökan om resedokument, ytt- rade utlänningsnämnden, att LL inte skulle förpassas, samt att han var att anse som flykting enligt artikel 1 av 1951 års flykting- konvention och således berättigad till rese- dokument.

Invandrarverket beslöt, att LL inte skulle förpassas och utfärdade uppehålls- och ar- betstillstånd för honom. Ansökan om rese- dokument lämnades utan bifall av invand- rarverket med motivering att LL inte var att anse som flykting enligt 1951 års Ge- nevekonvention.

Vid den summariska prövning av flyk- tingskapet, som äger rum i anslutning till den asylsökande utlänningens inresa och i samband med hans ansökan om uppe- hålls- och arbetstillstånd, är det däremot inte ovanligt att annan förföljelse än fara för liv eller frihet synes leda till, att be- gärda tillstånd beviljas. Således har för- bud mot religionsutövning troligen lett till att en polsk medborgare tillåtits stan- na i Sverige (jfr fall F, ovan avsnitt 2.3.2.1.). Likaså har utlänningar, som åberopat, att de haft svårigheter att få arbete på grund av vägran att bli med- lemmar i det härskande partiet stundom lett till begärda tillstånd (612 155, 628 958, se nedan avsnitt 2.5.3.).

Sedan 1966—1967 har flertalet av den kvarvarande judiska befolkningen i P0- len tvingats emigrera och i samband här- med denaturaliserats. De polska judar, som valt och tillåtits bosätta sig i Sverige, har i många fall tilldelats svenska resedo- kument (enligt 1951 års flyktingkonven- tion). De har härvid som regel åberopat en förföljelse i det forna hemlandet grun- dad på ras. (Enbart det faktum, att de lämnat Polen anses i och för sig inte grunda ställning som flykting. De polska judarna har nämligen formellt »frivilligt»

lämnat landet, och de har »frivilligt» av- sagt sig sitt medborgarskap.)

I ett flertal ärenden har emellertid på- ståenden om förföljelse, som inte innebär fara för liv eller frihet utan som »eljest är av svår beskaffenhet» inte accepterats. Som exempel härpå kan nämnas ärenden rörande ungerska medborgare, som för- visats ur riket efter här begångna brott.

(644 200) MM uppgav vid förhör i sam- band med inresan till Sverige, att han un- der revolten deltagit i demonstrationer mot ryssarna. Han hade däremot ej varit med om några strider. Anledningen till flykten från Ungern var rädslan för att bli depor- terad till Ryssland.

Vid ett senare förhörstillfälle uppgav MM som skäl för sitt politiska flyktingskap, att han under revolten 1956 demonstrerat i sin hemstad tillsammans med andra ung- domar mot ryssarna och den kommunistis- ka regimen i hemlandet. Han hade deltagit i en stamning av en polisstation, där man stulit vapen, vilka sedan överlämnats till de stridande revoltgruppema. Tillsammans med två kamrater hade MM vid ett tillfälle överfallit och misshandlat en medlem av den hemliga polisen.

Sedan MM dömts för brott här i riket och dömts till bl.a. förvisning, behandlades frågan om verkställighet av denna.

För en bedömning av verkställighetsären- det bör följande uppgifter tillfogas. MM hade sammanträffat med en svensk flicka, med vilken han hade två barn utom äkten- skapet. MM:s obalanserade uppträdande i flickans familj hade emellertid medfört en brytning mellan MM och familjen. Vid ett tillfälle hade MM försökt sticka ned fäst- möns fader med en kniv. MM hade vid flera tillfällen varit polisanmäld för våld och hot om våld mot familjen, vilket bl.a. inneburit, att han hotat att mörda hela familjen. Flickan hade sedermera gift sig med en landsman till MM, varefter denne vid upprepade tillfällen hotat dessa till livet.

I skrivelser till utlänningskommissionen krävde flickans föräldrar, att lle måtte förvisas ur riket. En skrivelse med samma innebörd inkom sedermera från den bar- navårdsman, som förordnats för MM:s barn.

MM hade vid ett flertal tillfällen varit intagen på sinnessjukhus. Vidare hade han några gånger sökt att ta sitt liv.

Fallet MM behandlades av utlännings- nämnden första gången med anledning av ifrågasatt förpassning. Nämnden fann, att MM inte borde betraktas som politisk flykting och att övervägande skäl talade för dennes förpassning ur riket.

Kommissionen beslöt sedermera, sedan det upplysts att MM genomgått en omskol- ningskurs och att han under denna tid skött sig utan anmärkning, att bevilja ho- nom förlängt främlingspass och uppehålls- tillstånd.

Sedan MM ådömts förvisning framhöll utlänningsnämnden, att den fortfarande ansåg att han inte kunde betraktas som politisk flykting. Kommissionen hemställde hos ungerska legationen om hemlandspass för M för att möjliggöra dennes återsän- dande till Ungern. Efter ca 6 månader erhöll kommissionen meddelande om att pass för MM kunde utfärdas.

Med hänsyn till dröjsmålet i passfrågan återremitterades ärendet till nämnden för förnyad prövning. Nämnden fann emeller- tid ej skäl göra ändring av sitt tidigare beslut och förordnade att förvisningen verk- ställdes genom MM:s återsändande till Ungern.

I skrivelse till Kungl. Maj:t med över- lämnande av frågan om verkställighet av förvisningsbeslutet, tillstyrkte emellertid ut- länningskommissionen, att MM beviljades anstånd med verkställigheten av beslutet. Kommissionen motiverade sitt ställningsta- gande med att MM, sedan han frigivits från fängelse, varit skötsam. Kungl. Maj:t beviljade sedermera begärt anstånd.

2.5 Grunderna för politisk förföljelse

2.5.1 Risk för förföljelse på grund av utlänningens härstamning

Det torde i allmänhet inte medföra någ- ra svårigheter att tolka rekvisitet här- stamning. Denna grund för risk för för- följelse är emellertid åtminstone i senare svensk praxis relativt ovanlig. I några fall har emellertid portugisiska medborgare från Angola åberopat ras som grund för risk för förföljelse (908 948, 843 361 ser

11). Detsamma torde vara fallet med någ- ra av de grupper av zigenare, som efter 1967 tillåtits kvarstanna i Sverige.

2.5.2 Risk för förföljelse på grund av religiös uppfattning

Inte heller i de fall, där utlänningen som grund för risk för förföljelse åberopar sin religiösa uppfattning, torde några tolk- ningssvårigheter uppkomma. I senare svensk praxis har inte förekommit, att en utlänning explicit tillerkänts ställning som politisk flykting på denna grund. Däremot är det inte ovanligt, att en ut- länning, som tillåtits kvarstanna i riket, åberopat sin religiösa uppfattning som grund för politiskt flyktingskap. (Jfr fall F, ovan avsnitt 2.321.)

2.5.3 Risk för förföljelse på grund av politisk uppfattning

I fråga om risk för förföljelse, som grun- das på utlänningens politiska uppfatt- ning, kan man skilja mellan tre olika si- tuationer.

Risk för förföljelse kan grundas på ut- länningens tidigare politiska verksamhet. Exempelvis har ett föregående medlem- skap i ett icke-kommunistiskt parti an- setts grunda politiskt flyktingskap, sedan kommunisterna övertagit kontrollen av staten (628 710, 944 833), liksom tidigare tjänstgöring som diplomat (893 117).

Ett andra fall då en flyktings politiska uppfattning anses grunda politiskt flyk- tingskap är, då utlänningen vägrat att bli medlem av det härskande partiet i hem— landet (612 155, 628 958).

Slutligen föreligger det fall, då utlä'i- ningen på ett eller annat sätt gett uttryck för en avvikande politisk inställning. En jugoslav, som i hemlandet verkat som journalist och härvid i tidningsartiklar utttalat sin regeringsfientliga inställning, har ansetts riskera politisk förföljelse

(892 353). Vidare har en polsk medbor- gare, som bedrivit antikommunistisk pro- paganda genom att offentligt klistra upp affischer, ansetts som politisk flykting (622 582). En algerisk medborgare, som varit medlem i FLN och anhängare till Ben Bella, ansågs riskera politisk förföl- jelse efter statskuppen i Algeriet 1965 (983 585). Detsamma gäller en Sukarno- trogen indonesisk medborgare, som sökte politisk asyl i Sverige efter statskuppen i Indonesien (814 051 ser 11). Som ytterli- gare exempel kan nämnas en iransk med- borgare, som i hemlandet varit medlem av ett förbjudet kommunistiskt parti (923 868).

2.5.4 Risk för förföljelse på grund av politiska förhållanden

2.5.4.1 m.m.

Illegalt gränsöverskridande

Frågan, huruvida straff för illegalt gräns- överskridande, straff för att ha kvarstan- nat utomlands utöver den av hemlandets myndigheter medgivna tiden etc. inne- bär risk för förföljelse, har före ikraftträ- dandet av 1954 års utlänningslag vid upp— repade tillfällen behandlats av utlän- ningsnämnden. I ett yttrande 1950 utta- lade nämnden sålunda:

»I detta sammanhang inställer sig frå- gan, huruvida politiskt flyktingskap kan för [NN/ grundas på omständigheten, att han i strid mot gällande polsk lagstiftning läm- nat sitt hernland. Till detta spörsmål har nämnden alltid principiellt intagit den stånd- punkten att otillåten utresa icke i och för sig utgör tillräckligt motiv för politiskt flyk- tingskap. Uppenbart kan dock andra syn- punkter böra anläggas i fall, då det straff- hot, som är förknippat med otillåten ut- resa, skulle genom retroaktiv lagstiftning väsentligt skärpas eller framstå som omänskligt.» (611 368.)

Sedan utlänningskommissionen i de- cember 1951 uppvaktats av representan-

ter för bl.a. polska flyktingrådet, som framhöll de risker, som polska flyktingar löpte vid en återkomst till hemlandet, an- höll kommissionen hos UD om utredning i detta ärende. Enligt det besked, som kommissionen erhöll, skulle polsk lag fö- reskriva frihetsstraff från 1—3 år för ille- galt gränsöverskridande. Om vapen kom- mit till användning eller om främmande valutor medförts, kunde straffet uppgå till 10 års straffarbete. Förelåg politiska motiv för gränsöverskridandet kunde livstids straffarbete eller dödsstraff utdö- mas. Enligt de uppgifter, som kunde in- hämtas, var det mycket sällsynt att ille- galt gränsöverskridande bestraffades med så lågt straff som frihetsstraff från 1—3 år. I allmänhet ansågs en flykt från Polen ske av politiska motiv eller för att undgå följderna av begånget brott av politisk el- ler annan art, varvid de vanligaste straf- fen utgjorde livstidsstraff eller dödsstraff. Utredningen sammanfattas med att man med tämligen stor säkerhet kunde utgå från, att sådana personer, som efter ille- galt gränsöverskridande tvångsvis åter- sändes till Polen, hade att emotse anting- en frihetsstraff på livstid eller dödsstraff.

I ett yttrande från juni 1952 i ett ären- de angående verkställighet av ett utvis- ningsbeslut rörande en polsk medborga- re, fann utlänningsnämnden i och för sig att hinder inte förelåg för verkställighet av beslutet. Nämnden fortsatte:

»Med hänsyn till de upplysningar, som kommit nämnden tillhanda angående de straff som efter polsk lag ådömes personer, som utan vederbörligt tillstånd lämnat Po- len, särskilt i fall då utresan haft politisk bakgrund, anser dock nämnden — även om vad /00/ åberopat till stöd för politiskt flyktingskap icke i och för sig skulle för- tjäna tilltro — att till verkställighetsbeslutet bör fogas förbehåll, att /00/ icke må be- fordras till Polen eller till land, varest han kan antagas icke åtnjuta trygghet mot att bliva återsänd till förstnämnda land.» (616 127.)

I ett annat verkställighetsärende, som återremitterats till utlänningsnämnden på grund av de erhållna uppgifterna om straff för illegalt gränsöverskridande, fann denna, att utlänningen inte var po- litisk flykting. Som skäl för politiskt flyktingskap hade utlänningen —— för- utom illegal utresa — åberopat, att han vägrat inställa sig till militärtjänst (613 508). Och i ytterligare ett verkstäl- lighetsärende, som också avsåg en illegalt utrest polsk medborgare, anförde nämn- den:

»På grund av de motsägande och orim- liga uppgifter /PP/ lämnat angående sina förhållanden finner nämnden tilltro icke kunna tilläggas /PP:s/ uppgifter om poli- tiskt flyktingskap och anser fortfarande, i överensstämmelse med sina yttranden den ——— och ———, med hänsyn till /PP:s/ grova, upprepade brottslighet, hin- der icke möta för verkställighet av utvis- ningsbeslutet.» (616 902.)

Inte heller ansågs en polsk medborga- re, som endast var 14 år, då han illegalt lämnade hemlandet, som politisk flykting (612 415).

I ett annat ärende blev utgången den motsatta.

»/QQ/ är visserligen icke att anse som politisk flykting i den meningen, att han skulle hava att frukta förföljelse i sitt hemland för politisk verksamhet. Emeller- tid är allmänt känt, att de kommunistiska diktaturstaterna politiserat överträdelse av utreseförbud och påbjudit allvarliga påfölj- der för personer, som utan tillstånd lämnat hemlandet på sätt som /QQ/ gjort. Den påföljd, som i sådan anledning väntar ho- nom i hemlandet torde, i förhållande till de jämförelsevis lindriga straff, vartill han här gjort sig förvunnen, vara så svår, att nämnden icke för närvarande finner /QQ/ böra mot sin vilja utvisas till ——— eller land, där han icke åtnjuter säkerhet att dit utlämnas.» (629 692.)

En delvis ny synpunkt på frågan, huru- vida illegalt gränsöverskridande konsti— tuerar politiskt flyktingskap, framskym-

tar i ett reservationsyttrande av en av kommissionens ledamöter. Reservanten ville för sin del hävda,

»att en flykting, vilken uppenbarligen löper den största risk att efter återkomsten till Polen bli ådömd fängelsestraff och allt vad därmed kan följa, först bör beredas en möjlighet att söka sig till annat land, in- nan han förpassas till hemlandet. Jag har därför i kommissionen yrkat på att för- passningsbeslutet må förbindas med hem- landsklausul samt att lRR/ först om han efter viss respittid — förslagsvis tre måna- der — icke lyckats komma till annat land än Polen bör kunna förpassas till Polen. En sådan linje synes bäst överensstämma med humanitetens krav (616 127.)

—-— —— -——.»

Såväl utlänningsnämnden som utlän— ningskommissionen ville tillåta en polack stanna, som två gånger olovligen utrest ur Polen. Utlänningen hade enligt egen uppgift ådömts straff för det första ille- gala gränsöverskridandet och i samband därmed varnats för att åter lämna landet utan tillstånd (616945).

I ett ärende, som avgjordes i juni 1954, fann majoriteten i utlänningsnämnden, att en illegal utresa inte innebar risk för förföljelse. En ledamot av nämnden an- förde skiljaktig mening.

»Även om vad /SS/ åberopat till stöd för politiskt flyktingskap icke i och för sig skulle förtjäna tilltro, anser jag —— med hänsyn till de upplysningar, som kommit nämnden tillhanda angående de straff, som efter polsk lag ådömes personer, som utan vederbörligt tillstånd lämnat Polen, särskilt i fall då utresan haft politisk bakgrund —— /SS/ böra jämställas med en politisk flyk- ting.» (615 330.)

Ur praxis rörande illegalt gränsöver- skridande etc. efter ikraftträdandet av 1954 års utlänningslag må följande fall nämnas.

I oktober 1954 yttrade utlännings- nämnden om en polsk medborgare, som tidigare varit i brittisk militärtjänst och

illegalt lämnat Polen, att han var politisk flykting (612155). Mera i detalj redovi- sar utlänningsnämnden i ett yttrande 1956, hur illegalt gränsöverskridande bör bedömas. Efter att inledningsvis ha hän- visat till tidigare yttranden, då fråga om illegalt gränsöverskridande behandlats, fortsätter nämnden:

»Sammanfattningsvis vill nämnden utta- la den meningen att en illegal utresa ur Polen, som föranletts av allmänt missnöje med den där rådande regimen, svårigheter att få arbete eller dylikt, i allmänhet icke bör konstituera politiskt flyktingskap. Skulle utresan ha haft mera klart politiska grun- der, vilka icke i och för sig medför poli- tiskt flyktingskap, eller föreligga flera ille- gala utresor, kan det finnas anledning att tillgripa hemlandsklausul.» (612 160.)

I några ärenden, som avgjorts efter det att utlänningsnämnden 1956 sålunda re- dovisat sin principiella inställning till denna fråga, har illegalt gränsöverskri- dande som grund för risk för förföljelse, synbarligen tillmätts avgörande betydel- se.

I linje med nämndens ovannämnda principyttrande är ett fall, i vilket en ju- goslavisk medborgare tillerkändes ställ- ning som politisk flykting, sedan han ef- ter att ha återsänts till hemlandet och där bestraffats för illegalt gränsöverskridan- de, återlämnat landet illegalt. I detta fall förelåg således flera illegala utresor (902 134).

I ett annat fall tilläts en sovjetisk med- borgare likaledes att stanna i riket, sedan tiden för det av hemlandsmyndigheterna meddelade tillståndet att vistas utrikes gått ut. Detta torde ha varit föranlett av det stränga straff, som väntade utlän— ningen i hemlandet, för att han ej åter- vänt dit inom stipulerad tid (618 981 ser II).

En ungersk medborgare ansågs vara politisk flykting, då han befarade straff för illegal utresa och då anledning till

flykten uppgavs vara, att utlänningen stod under polisövervakning på grund av sin politiska opålitlighet. Flykten från hemlandet torde i detta fall ha haft politiska grunder, och bedömningen synes således stå i överensstämmelse med utlänningsnämndens principyttran- de (646 384).

Utlänningsnämnden har ansett poli- tiskt flyktingskap föreligga i ett ärende rörande en jugoslavisk medborgare, vil-- ken som enda skäl för att erkännas som politisk flykting åberopade repressalier i hemlandet för att han — trots anmodan — vägrat att återvända (897 801). I ett annat ärende, som även det rörde en ju- goslavisk medborgare, hade denne som stöd för politiskt flyktingskap åberopat svårigheter att få arbete i hemlandet på grund av vägran att bli medlem i kom- munistiska partiet, samt att han riskera- de straff för att inte ha återvänt till hem- landet inom föreskriven tid (907 237).

Svensk praxis i hithörande fråga synes ha blivit mer restriktiv under slutet av 1960-talet. Sålunda ansågs som regel tjec- kiska medborgare, som kommit till Sve- rige efter den ryska ockupationen 1968, inte som flyktingar, trots att de riskera- de att straffas för att vistas utomlands utan tjeckiska myndigheters tillstånd. Detta gällde till och med i de fall de kunde styrka, att de i sin frånvaro dömts till frihetsstraff för dylikt brott mot den tjeckiska strafflagen. (Enligt denna dö- mes den, som utan tillstånd vistas utan- för Tjeckoslovakien, till fängelse mellan 6 månader och 5 år.) Denna restriktiva praxis har emellertid ändrats i mars 1972, i vart fall i samband med ansök- ningar om resedokument enligt flykting- konventionen. (Jfr avsnitt 5321.)

Statens invandrarverk hade hos utlän- ningsnämnden begärt yttrande huruvida två tjeckiska medborgare kunde anses som flyk- tingar enligt UtlL 2 5 respektive 1951 års

flyktingkonvention. Den ene av dessa kun- de påvisa, att han av tjeckisk domstol ådömts två års frihetsstraff för att ha stan- nat utanför Tjeckoslovakien utan tillstånd. Den andre tjecken hade ännu inte ådömts straff men åberopade som stöd för flyk- tingskap bl.a. att han riskerade att straffas för samma brott. Nämnden avgav följande yttrande:

»I ärendet är upplyst, att /TT/ och /UU/ efter att 1969 ha kommit till Sve- rige från Tjeckoslovakien som deltagare i gruppresor, underlåtit att återvända på be— stämd tid och icke hos de tjeckoslovakiska myndigheterna ansökt om tillstånd att för- länga sin vistelse här. Det är vidare upp- lyst att ett sådant förfarande i den tjecko- slovakiska strafflagens & 109 avsnitt 2 är belagt med frihetsstraff från sex månader till fem år samt att enligt 5 51 samma lag den dömdes förmögenhet kan förklaras förverkad.

Enligt en för nämnden tillgänglig avskrift av en /datum/ 1970 av distriktsdomstolen i /ort/ meddelad dom har domstolen jäm- likt ovannämnda lagrum ådömt /UU/ två års frihetsberövande dels förklarat, att hela hans förmögenhet skall tillfalla staten. Av domens motivering framgår att /UU/ icke var tidigare straffad samt att han ej hade någon politisk eller social belastning.

Med hänsyn till strängheten i de påfölj- der, som den tjeckoslovakiska strafflagen upptar för de gärningar om vilka här är fråga — olovligt kvarstannade i utlandet — samt den rättstillämpning, som framgår av ovan återgivna och andra för nämnden kända domar, finner nämnden, att syftet med ifrågavarande bestämmelser till stor del är att bereda möjlighet till reaktion mot den politiskt avvikande uppfattning som an- ses ha kommit till uttryck genom gärning- en. Tilllämpningen av ifrågavarande bestäm- melser får därför beträffande /UU/ anses innefatta politisk förföljelse. Anledning sak- nas till antagande, att /TT/ skulle av tjec- koslovakisk domstol behandlas annorlunda än /UU/.

Såväl /TT/ som /UU/ får därför an- ses ha skäl att hysa välgrundad fruktan för politisk förföljelse om de återvänder till Tjeckoslovakien. Av de uppgifter som /TT/ och /UU/ lämnat vid förhör måste anses framgå, att motivet för deras olovliga kvar- stannande i Sverige är deras från den i

Tjeckoslovakien härskande regimens avvi- kande politiska övertygelse. Vid sådant för- hållande anser nämnden det vara utan be- tydelse för bedömandet av deras flykting- status, att de måhända i och för sig icke haft anledning att frukta politisk förföljelse om de återvänt till Tjeckoslovakien inom föreskriven tid.

Under åberopande av det anförda vill nämnden som sin mening uttala att /TT/ och /UU/ är att bedöma som flyktingar såväl enligt 2 & utlänningslagen som en- ligt artikel 1 A 2) i 1951 års Genevekon— vention.»

Invandrarverket har sedermera utfär- dat resedokument enligt flyktingkonven- tionen för ifrågavarande tjeckiska med- borgare.

Utlänningsnämnden torde i dessa ären- den ha influerats av bl.a. några avgöran- den, som meddelats av Bundesverwal— tungsgericht i Förbundsrepubliken Tysk- land (den högsta västtyska förvaltnings- domstolen) i oktober 1971. De västtyska domarna har bifogats nämndens ytt- rande. I domskälen till dessa, som vad avser själva sakfrågan i stort sett är li- kalydande, anföres bl.a.:

»Enligt artikel 205 av den Ungerska Folkrepublikens strafflag av år 1961 be- straffas den, som lovligen har lämnat lan- det men som trots uppmaning av myndig- heterna inte återvänder eller som på annat sätt visar, att han avser att definitivt stan- na i utlandet, i princip med frihetsstraff från sex månader till fem år. Enligt straff- lagens artikel 203 bestraffas på samma sätt den, som olovligen lämnar landet. I båda fallen kan förverkande av förmögen- het följa som bistraff (jfr Jeschek-Kielwein, Sammlung Ausserdeutscher Strafgesetz- biicher in deutscher Ubersetzung, Bd LXXXIII, 1964).

Huruvida bestraffning för republikflykt har kriminell eller politisk karaktär kan in- te besvaras allmänt. Detta framgår av måt- tet och syftet med respektive straff samt av omständigheterna vid genomförandet av gärningen. Det i första hand avgörande syftet med straffet är inte möjligt att ut- reda utan att undersöka särdragen i den

stat, varifrån straffet utgår. Bundesverfass- ungsgericht har yttrat följande av vad det- ta betyder för rätten till asyl: »För att genomföra och säkra den politiska och sam- hälleliga omvälvningen utnyttjas i en rad stater statsmakten på ett sådant sätt, som strider med fria demokratiska principer.» (BVerfGE 9, 174 [180]). Detta gäller särskilt sådana totalitära stater, i vilka världsåskåd- ningen är sådan att den politiska överhög- heten genomtränger alla livsområden, så att något utrymme inte lämnas kvar för den en- skildes frihet. I sådana stater kan, som an- förts i ett utlåtande av FN:s flyktingkom- missariat, t.ex. »undersåten, . . . som har en från makthavarna avvikande politisk upp- fattning . . ., egentligen aldrig vara säker för sin personliga frihet och kroppsliga integri- tet».

Till stater av detta slag räknas den Ung- erska folkrepubliken. Det straff för re- publikflykt, som klaganden ådömts i denna stat, har till syfte att säkra kommunismens herravälde i Ungern. Det är inte jämför- bart med straff, som utdömes i rättsstater för olovligt gränsöverskridande. Ifrågava- rande straffbara gärningar skall i princip inte förhindra utresa eller vistelse i utlan- det. De skall säkerställa att man följer bestämda ordningsföreskrifter. Sålunda straffas enligt den tyska passlagen av den 4 mars 1952 (BGBl. I sid. 290) & 12 i dess lydelse av den 24 maj 1968 (BGBl. I sid. 503) den som i strid med föreskrifterna lämnar Förbundsrepubliken Tyskland med böter upp till 5000 Mark. Kännetecknan- de för de gärningar, som bestraffas enligt den ungerska strafflagen av 1961 är där- emot, att man härmed i princip söker för- hindra att någon lämnar statsterritoriet och vistas i utlandet. Ungerska folkrepubliken medger utresa och vistelse i utlandet en— dast under politiska hänsynstaganden från fall till fall. Bestraffningen av republikflykt har samma funktion som murar, taggtråd, minfält och skjutorder. Den skall förhind- ra >>omröstning med fötterna». Såväl det allmänt utsatta straffet som det i klagan- dens fall ådömda straffet står i överens- stämmelse härmed.

Det straff, vars verkställighet hotar kla- ganden vid återkomsten till Ungern, avser en avvikande politisk uppfattning. Till frå— gan, när en asylsökandes flykt är att hän- föra till hans politiska åskådning, har

Bundesverwaltungsgericht i dom den 13 december 1960 — BVerwGE I C 235.58 — (Buchholz 402.22 Art. l Geneve-kon- ventionen Nr. 8) allmänt uttalat följande: »Redan med hänsyn till att en utlänning genom att fly från hemlandet överger spe- ciellt mycket, kan den omständigheten att vederbörande flytt framstå som ett starkt indicium för att han står i ett politiskt mot- satsförhållande till sitt hemland. I varje en- skilt fall måste därvid grunderna för flyk- ten utforskas. Härvid måste även övriga omständigheter beaktas. Det är inte möj- ligt att uppställa en allmän regel.» Med utgångspunkt härifrån föreligger följande i ifrågavarande fall: Klaganden har genom sin flykt övergivit sitt hem, sina familje- band, gods och ägodelar. Han var med- veten om att han riskerade strängt straff och fortsatta repressalier i händelse av misslyckande. Han har klippt av alla band med sitt hittillsvarande liv och inlåtit sig på vågstycket att söka finna en ny tillvaro i ett främmande land, som inte enbart be- står i en säker ekonomisk existens. Ett så— dant förhållande förstärker det indicium, som tillkommit genom att klaganden flytt, och leder —— med utgångspunkt härifrån — till att klaganden har flytt på grund av sin politiska motsatsställning till den kom- munistiska regimen i sitt hemland.»

Invandrarverkets beslut att anse TT och UU som politiska flyktingar och följaktligen bevilja dem svenska resedo- kument har inneburit en betydelsefull ändring av praxis. Genom ifrågavarande beslut har nämligen situationen främst för de hit flyktade tjeckerna radikalt för- ändrats. De har visserligen som regel till- låtits kvarstanna i Sverige, men alltid tvingats använda sina hemlandspass som legitimationshandling för vistelse i Sve- rige. Ansökningar om resedokument och främlingspass har i flertalet fall avslagits. Efter nu nämnda beslut har denna situa- tion helt förändrats och det är numera regel, att åtminstone tjeckiska flyktingar, som kan åberopa straff för eller ett Vän- tande straff för illegal utresa beviljas re- sedokument och svenskt främlingspass.

2.5.4.2 Avvikande från militärtjänst m.m.

I rättspraxis har inte förekommit, att ut- länningsnämnden eller utlänningskom- missionen klart deklarerat, hur avvikan- de från militärtjänst etc. skall bedömas. Däremot har ett antal ärenden avgjorts, i vilka denna omständighet säkerligen har bidragit till att vederbörande utlän- ning ansetts vara politisk flykting.

En sovjetisk medborgare har således ansetts som politisk flykting, sedan han i början av andra världskriget underlåtit att inställa sig till rysk krigstjänst och sedermera flytt till Finland. Utlänning- en kunde inte åberopa några politiska skäl för sin underlåtenhet att anmäla sig till militärtjänstgöring. Ärendet be- handlades av utlänningsmyndigheten 1960 (630 312). Likaså erkändes en an- nan sovjetisk medborgare som politisk flykting, sedan han deserterat från ryska armén och deltagit som frivillig i finska armén under fortsättningskriget. I detta fall synes deserteringen ha betingats av ett politiskt ställningstagande (601651).

Ur senare rättspraxis må anföras ett fall, då en jugoslavisk medborgare, som deserterat från sin tjänstgöring som of- ficer i den jugoslaviska armén, erkän- des som politisk flykting. Anledningen till flykten uppgavs vara, dels att han inte ville tjäna en totalitär regim, dels att han befarade straff för att ha hjälpt andra jugoslaviska medborgare över gränsen (909138). En annan jugoslav, som inte inställt sig till militärtjänstgö- ring, erkändes som flykting, fastän han som anledning till flykten endast anför- de missnöje med de rådande politiska förhållandena i hemlandet (960 429).

I ett nyligen avgjort ärende rörande en jugoslav, som illegalt lämnat hem- landet, sedan han inkallats till militär- tjänstgöring, fann utlänningsnämnden, att hemlandsklausul borde fogas till en

honom ådömd förvisning, eftersom han i hemlandet riskerade att straffas med fängelse upp till tolv år (jugoslaviska strafflagen den 4 april 1965, artikel 342 55 2 och 5). Invandrarverket beslöt emellertid, att förvisningen skulle verk- ställas till Jugoslavien, och ansåg således, att ett eventuellt strängt straff för väg- ran att inställa sig till militärtjänstgöring inte innebar, att utlänningen var poli- tisk flykting. (807 855 ser. II.)

Om det är regel att desertörer från östeuropeiska stater anses som politiska flyktingar i Sverige gäller det motsatta förhållandet i fråga om utlänningar från icke östeuropeiska stater, som åberopar motsvarande eller liknande skäl som stöd för politiskt flyktingskap.

Frågan härom aktualiserades redan i slutet av 1950-talet i samband med att ett antal franska medborgare såsom stöd för ansökningar om uppehållstillstånd åberopade vägran att delta i kriget i Al- geriet. Utan att explicit ta ställning till de åberopade skälen, dvs. inkallelse till tjänstgöring i den franska armén, tilläts ett antal fransmän att stanna i Sverige. (Se exempelvis fallet 908 146.) Att moti- vera tillståndsbesluten fanns för övrigt icke skäl att göra. Fallen behandlades som ordinära utlänningsärenden och nå- gon anledning att ta ställning till even- tuellt politiskt flyktingskap förekom inte.

Spörsmålet om desertering från icke östeuropeiska stater blev därefter aktuell i samband med ett antal amerikanska desertörer. Den omedelbara anledningen härtill var fyra amerikanska soldater, vilka via Kina och Sovjet ankommit till Sverige och här ansökte om s.k. politisk asyl (uppehålls- och arbetstillstånd). Ansökningarna motiverades med att de rymt från sin militärtjänstgöring på grund av politiska skäl. Ärendet remit- terades till utlänningsnämnden som av- gav följande yttrande:

»Nämnden, som förutsätter att ——— kommer att avhålla sig från att bedriva po- litisk propaganda, finner — bl.a. med hän- syn till deras ungdom — att humanitära skäl talar för att de medges tillstånd att tills vidare kvarstanna i riket.»

Sedan utlänningskommissionen till— styrkt deras ansökningar om uppehålls- tillstånd, beslöt sedermera Kungl. Maj:t att utlänningarna skulle tillåtas kvarstan- na i Sverige. Varken utlänningskommis- sionen eller invandrarverket uttalade sig emellertid om deras rätt att bedriva po— litisk verksamhet.

Alltsedan 1967 har ca 500 ameri- kanska desertörer beviljats uppehållstill- stånd i Sverige. Utöver det ovan an- förda yttrandet har aldrig utlännings- nämnden — och inte heller någon an— nan berörd myndighet — uttalat sig om utlänningarnas rätt att i Sverige bedriva politisk verksamhet. Däremot vidhöll ut— länningsnämnden i ytterligare ett antal ärenden formuleringen, att de av »hu- manitära skäl» borde medges rätt att kvarstanna i Sverige. Även om denna synpunkt senare inte kommit till uttryck i motiveringar för beslut om tillstånd att kvarstanna, kan sägas att denna grund härför fastslagits genom uttalan- den av Kungl. Maj:t, bl.a. i Kungl. prop. 1968: 142 (s. 114).

Av de ärenden, som hittills avgjorts rörande amerikanska desertörer framgår vidare, att det inte torde finnas ett en- da, i vilket utlänningsmyndigheten an- sett vederbörande vara politisk flykting. I åtskilliga fall har utlänningarna som stöd för flyktingskap åberopat, att de riskerat förföljelse i hemlandet på grund av politisk uppfattning eller politiska förhållanden eller straff för politiskt brott. Ett dylikt påstående har däremot konsekvent tillbakavisats av utlännings- myndigheten, i den meningen, att ut- länningslagens bestämmelser om politis-

ka flyktingar aldrig tillämpats på dessa utlänningar.

I anslutning till ett antal ärenden rö- rande amerikanska desertörer, som av- gjorts av Kungl. Maj:t, uttalade rege- ringen den 21 februari 1969 i en kom- muniké bl.a. följande:

»1. Desertörer och andra krigsvägrare kommer att liksom hittills beviljas uppe- hållstillstånd i Sverige. Den som löper risk att sändas till tjänstgöring på krigsskåde— plats kommer att få sådan asyl. I övriga fall prövas frågan om asyl med hänsyn till för- hållandena i varje särskilt fall.

2. För att skapa större trygghet för dem som sålunda har fått asyl i Sverige för- klarar regeringen, att enbart den omstän- digheten att striderna i Vietnam upphör in- te kommer att medföra att dessa personer vägras fortsatt fristad i vårt land. ————

6. Desertörer och andra krigsvägrare får sålunda trygghet att få stanna kvar i vårt land. Genom de särskilda anpassningsinsat- serna skapas förutsättningar för dem att finna sig till rätta och få sin utkomst här. Mot denna bakgrund kommer det att sakna reell betydelse för dem att de enligt en långvarig och fast praxis i Sverige inte en- bart på grund av sin desertering eller krigs— vägran betraktas som politiska flyktingar vid tillämpningen av utlänningslagen.»1

Ifrågavarande kommuniké har upp- fattats som av Kungl. Maj:t utfärdade riktlinjer för utlänningspolitiken. Genom uttalandet särskiljes en grupp av ut- länningar. De som inrymmes inom den- na kategori garanteras — i likhet med politiska flyktingar — ett skydd att få stanna i Sverige. I nämnda kommuniké anges dessutom, att de skall medgivas ett visst skydd mot verkställighet av be- slut om avlägsnande. (Se närmare här- om i avsnitt 6.4.)

Kungl. Maj:t har emellertid genom ifrågavarande kommuniké uttalat, att desertering eller krigsvägran inte enbart utgör grund för politiskt flyktingskap.

1 Kursiverat här.

Vad som därutöver kräves för ställning som flykting anges inte. Att kräva ett bakomliggande politiskt ställningstagan- de synes enligt svensk praxis inte till- räckligt, åtminstone inte då fråga är om desertörer från USA. En klart utta- lad politisk uppfattning har nämligen varit grunden för desertering i åtskilliga av de ärenden, som under senare år av- gjorts av utlänningsmyndigheten. (Se exempelvis fallet 840 481 ser. II.)

2543 Omständigheter, som tillkommit sedan utlänningen lämnat hemlandet

Det är inte ovanligt, att grunden för den risk för förföljelse, som hotar ut- länningen i hemlandet, har tillkommit, sedan han lämnat sitt hemland. Man kan uppdela de fall, då så har skett, i tre kategorier.

1) De handlingar, som innebär risk för förföljelse, har utlänningen utfört av politiska skäl. En polsk medborgare, som aktivt tagit del i en polsk student- förening i Sverige, och som i samband härmed vid upprepade tillfällen motar- betat polska, statliga intressen, har så- ledes ansetts riskera politisk förföljelse i hemlandet (606 890).

2) De handlingar, som innebär risk för förföljelse, har utförts omedvetet el- ler ofrivilligt. Som exempel härpå kan nämnas, att några av medlemmarna i den s.k. »bulgarligan» ansetts som po- litiska flyktingar, sedan de mer eller mindre tvingats att delta i denna exil- organisations verksamhet. (679075, 690 849.)

3) Det enda syftet med de handling— ar, som grundar politiskt flyktingskap, är att skapa en förevändning för risk för förföljelse. En utlänning, som anhål- lit om asyl men som nekats tillstånd att kvarstanna i Sverige, hade under upp- seendeväckande former uttalat sin ovil-

ja mot att återvända till hemlandet och starkt kritiserat regimen i hemlandet. Då ärendet därefter togs upp till för- nyad prövning, ansågs han riskera po— litisk förföljelse i hemlandet. (892 353.)

2.5.4.4 Övriga orsaker, som innebär risk för förföljelse på grund av politiska förhållanden

I några fall har det faktum, att utlän- ningen varit omhändertagen av Interna- tionella flyktingorganisationen (IRO), bidragit till att han ansetts som politisk flykting. I ett ärende har utlännings- nämnden yttrat:

»Med hänsyn till att /VV/ efter flykten från —— — varit omhändertagen av IRO- läger i Västtyskland, anser nämnden, att /VV/ befarar så svår bestraffning i —— — att han icke bör dit utlämnas.» (629 273.)

Att en person erkänts som konven- tionsflykting av utländsk myndighet och härvid erhållit resedokument, har bidra— git till att han i Sverige ansetts som flykting enligt utlänningslagen. I ett ärende, som avgjordes 1970, har utlän- ningsnämnden gjort följande uttalande:

»Men hänsyn till att han enligt intyg den 6 oktober 196- av FN:s flyktingkom- missariat betraktats som /flykting/ i Ita- lien anser nämnden det emellertid icke kunna uteslutas att /XX/, om han förvisas till ————, kommer att utsättas för po- litisk förföljelse. Nämnden förordar därför att förvisningen icke verkställes till —— —— eller till land, där /XX/ icke åtnjuter trygg- het mot att bli sänd till förstnämnda land.» (952 369.)

I några fall har grunden för politiskt flyktingskap varit, att utlänningens för- äldrar ansetts som politiska flyktingar. I ett ärende ansågs således ett minder- årigt barn till en ungersk medborgare som politisk flykting, på grund av att fadern uppenbarligen var att anse som

sådan (651685). I ett nyligen avgjort ärende rörande ansökan om resedoku- ment ansågs såväl hustru som minder- åriga barn till en polsk medborgare som politiska flyktingar, sedan mannen tillerkänts sådan ställning (624179 ser. II).

2.5.5 Risk för förföljelse på grund av politiskt brott

I svensk rättspraxis har regelmässigt personer, som deltagit i motståndsrörel— ser i hemlandet, ansetts som politiska flyktingar. Som exempel kan anföras de ungerska flyktingar, som tog del i re- volten i Ungern i oktober—november 1956. Vidare kan nämnas de polska medborgare, som under och omedelbart efter andra världskriget aktivt kämpade i den mot kommunisterna riktade mot— ståndsrörelsen.

I praxis har också en jugoslavisk medborgare, som under sina sista år i hemlandet tillhört en kroatisk organisa- tion, ansetts som politisk flykting (922571). En argentinsk medborgare, som varit peronist och medlem i den mot den rådande regimen riktade mot- ståndsrörelsen ansågs likaledes riskera politisk förföljelse (949195), liksom en portugisisk medborgare, som i hemlan— det varit medlem i en nationell mot- ståndsrörelse (830 922 ser. II).

Ur svensk rättspraxis må även följan- de ärenden nämnas.

(619 211) En polsk medborgare hade genomfört flykten till Sverige genom att tillsammans med två kamrater bemäktiga sig ett fartyg och med detta segla till Sverige. Han hade med pistol hotat öv- riga besättningsmän och tvingat dessa att följa med. En framställning om utläm- ning avslogs.

(620 406) Liknande omständigheter förelåg i ett annat ärende rörande en

polsk medborgare, som vid flykten till Sverige, som företogs i en fiskebåt, bl.a. låst in övriga besättningsmän.

(659322) En polsk medborgare, som i hemlandet fruktade straff för olovlig underrättelseverksamhet, betraktades som politisk flykting.

(447122 ser. II) En medborgare i Förbundsrepubliken Tyskland, som sade sig vara marxist-leninist, och som avvikit från militärtjänstgöring, åberopade som stöd för politiskt flyktingskap bl.a. föl- jande.

Han hade i Förbundsrepubliken vid ett flertal militära förläggningar delat ut flyg- blad med anmaning, att soldaterna skulle motsätta sig den förestående undantagslag- stiftningen (?), vägra lyda order och deser- tera från västtyska armén. Han hade i dessa flygblad påstått, att armén till en del do- minerades av före detta nazistmilitärer, att officerare fortfarande bedrev rashets, att armén inom ramen för undantagslagarna fick >>likvidera civila», att »soldaten i för- bundsvärnet kan komma i en situation, där han måste kämpa mot sina egna landsmän», och att soldater och underofficerare redan deltog i kriget i Vietnam, kamouflerade som amerikanska soldater. Detta kunde be- traktas som uppvigling och kunde medföra mycket kännbart straff.

Såväl utlänningsnämnden som utlännings- kommissionen fann, att utlänningen inte var att anse som politisk flykting, och be- slut om hans avlägsnande meddelades.

3. Utlänningslagens regler om rätt till asyl

3.1. Inledning

UtlL 2 & första stycket innehåller en s.k. principdeklaration om asyl: »Politisk flykting skall ej utan synnerliga skäl vägras fristad i riket, då han är i be- hov därav.»

Denna rätt till fristad är, som fram- går av ordalydelsen villkorlig. För att en flykting skall ha rätt till asyl i Sve- rige fordras dels att synnerliga skäl inte talar mot att han beviljas fristad här, dels att han är i behov av fristad.

3.2. Begränsningen »synnerliga skäl»

Som fall på tillämpning av inskränkning- en »synnerliga skäl» kan ses de fall, i vilka en politisk flykting återsänts till hemlandet med stöd av UtlL 54 &, dvs. de fall där en flykting på grund av att han begått brott eller visat sig utgöra en fara för rikets säkerhet förverkat sin rätt till asyl. För en redogörelse för rättspraxis i dessa fall hänvisas till kapi- tel 6.

Inte i något annat ärende, som av- gjorts enligt 1954 års utlänningslag, tor- de en flykting ha vägrats fristad i Sve- rige på grund av att synnerliga skäl ta- lat mot att han tillåtits kvarstanna.

Jämför dock de i kapitel 4 refererade ärendena.

3.3. Begränsningen »då han är i behov därav»

3.3.1. Legalt inresta flyktingar, som har tillstånd att resa till annat land

Flertalet av de flyktingar, som f.n. vis- tas i Sverige, har inkommit genom den s.k. kollektiva överföringen av flyktingar från olika flyktingläger i Europa. Som regel har dessa personer vid inresan haft en giltig legitimationshandling (re- sedokument utfärdat enligt 1951 års flyktingkonvention eller ett utländskt främlingspass), som innehållit en giltig återreseklausul, dvs. ett tillstånd för flyktingen att återresa till det land, som utfärdat legitimationshandlingen. Upp- kommer under flyktingens vistelse i Sve- rige frågan om hans avlägsnande bru- kar som regel ett dylikt beslut verkstäl- las till den stat, som utfärdat legitima- tionshandlingen och som förbundit sig att återtaga flyktingen. Som exempel härpå må följande fall anföras:

(666 735) Polske medborgaren A, som innehade ett österrikiskt resedokument, ha- de inkommit till Sverige genom den s.k.

kollektiva överföringen av flyktingar. Av vissa skäl ifrågasattes förpassning av A. Ut- länningsnämnden uttalade härvid, att den fann övervägande skäl tala för att A för- passades till Österrike. Utlänningskommis- sionen beslöt därefter — med antecknande att A innehade giltigt resedokument — att A skulle förpassas till nämnda land.

(645 393) Ungerske medborgaren B hade första gången inkommit till Sverige 1956 med en flyktingtransport från Österrike. I december 1957 utreste han till USA, där han så småningom tilldelades amerikanskt resedokument. Av i detta sammanhang ir- relevanta skäl ifrågasattes förpassning av B. Utlänningsnämnden fann, att det inte förelåg några hinder mot att förpassa B till USA, och utlänningskommissionen be- slöt på sätt nämnden föreslagit.

3.3.2. Illegalt inresta flyktingar, som kan återsändas till annat land med stöd av internationella överenskommelser

I betänkandet Flyktingskap anföres att Sverige ingått överenskommelser dels med de nordiska länderna, dels med För- bundsrepubliken Tyskland om återtagan— de av hit olovligen inresta utlänningar, som inrest från annan fördragsslutande stat. I praxis anses en politisk flykting, som inrest från någon av ifrågavarande stater och som olovligen befinner sig på svenskt territorium inte vara i behov av fristad här i riket så länge han kan åter- sändas med stöd av ifrågavarande över- enskommelser. Följande fall må tjäna som exempel.

Ett antal zigenare (629 488 ser. II m.fl.) hade kommit till Sverige via För- bundsrepubliken Tyskland och Danmark. Polismyndigheten, inför vilken utlänning- arna anmälde sig, beslöt att zigenarna skulle avvisas till Danmark, trots att de påstod sig vara politiska flyktingar. Be- slutet verkställdes —— med stöd av den nordiska passkontrollöverenskommelsen — omedelbart och utan hinder av an-

förda besvär (UtlL 57 å). Avvisnings- beslutet fastställdes sedermera av utlän- ningskommissionen efter yttrande från utlänningsnämnden. Se vidare det i föl- jande avsnitt citerade yttrandet av ut- länningsnämnden.

3.3.3. Övriga fall

Även i vissa andra fall, då någon åter- tagningsskyldighet för annat land inte har förelegat, har politiska flyktingar av- lägsnats och beslutet kunnat verkställas. Sammanlagt torde det röra sig om ett tiotal förpassningsbeslut rörande ungers- ka medborgare, som återsänts till Öster- rike, dvs. det land till vilket de först kommit efter flykten från hemlandet. I samtliga fall var det fråga om flyktingar, som hade svårigheter att anpassa sig till svenska förhållanden, och vilka ådaga- lagt ett mer eller mindre asocialt lev- nadssätt i Sverige. Förpassningsbesluten kunde verkställas först sedan österrikiska myndigheter beviljat av utlänningskom- missionen gjorda framställningar om återtagande. (643 085, 646 309, 645 715, 644 859 och 649 576.)

Sedan det stod klart för österrikiska myndigheter, att de svenska framställ- ningarna om återtagande i första hand gällde kriminella flyktingar, avslogs fort— sättningsvis som regel liknande fram- ställningar. (644065, 646122 och 642 847.)

I detta sammanhang uppkommer spörsmålet, om flyktingen i det land till vilket han skall sändas, har garantier för att därifrån inte sändas till land, i vilket han riskerar förföljelse. Saknar han sådant skydd torde han nämligen vara i behov av fristad i Sverige. Frå- gan får ses i sammanhang med bestäm- melsen i UtlL 53 5 enligt vilken en flykting inte får sändas till ett land, där han inte åtnjuter trygghet mot att

bli sänd till land, i vilket han löper risk att utsättas för förföljelse.

Spörsmålet aktualiserades i ovannämn- da verkställighetsärenden till Österrike. I flertalet av dessa fall uttalade utlän- ningsnämnden:

»Nämnden finner hinder icke möta för att /C/ förpassas till Österrike under för- utsättning att dessförinnan från Österrikes sida förklaring lämnas, att han därifrån icke kommer att mot sin vilja sändas till Ungern eller till land varest han kan antagas icke åtnjuta trygghet mot att bli sänd till Ung- em.»

Någon dylik garanti från österrikiska myndigheter synes emellertid aldrig ha inhämtats av utlänningskommissionen.

Frågan aktualiserades 1970 i ett ären- de rörande förpassning till Danmark av en medborgare i ett västeuropeiskt land, (890 685 ser. II). Invandrarverket hade i ärendet anhållit om uttalande huruvida ett påstående om politiskt flyktingskap skall sakprövas i förpassningsärendet eller om prövningen härav i första hand bör ankomma på dansk myndighet. Förutom ett principiellt ställningstagande till detta spörsmål kom utlänningsnämnden att nå- got beröra innebörden av begränsningen »då han är i behov därav» i UtlL 2 & första stycket. Yttrandet har följande ly- delse:

»Om en utlänning påstår sig vara po- litisk flykting, måste de svenska myndighe- terna givetvis pröva, huruvida han är i be- hov av fristad här i riket (2 5 första st. UtlL). När — som i det aktuella fallet —— förutsättningar föreligger för att utlänning- en i händelse av förpassning kommer att tagas emot av Danmark jämlikt den nor- diska passkontrollöverenskommelsen, kan prövningen emellertid väsentligen begränsas till att avse, huruvida det föreligger någon speciell omständighet som gör att han i Danmark ej skulle åtnjuta samma skydd som här. Sådan omständighet torde sällan vara för handen. I Danmark, som i likhet med Sverige undertecknat 1951 års flyk-

tingkonvention, tillämpas nämligen beträf- fande politiskt flyktingskap i huvudsak samma bedömningsgrunder som i Sverige, och politisk flykting är i Danmark tillför- säkrad ett skydd och en rättslig ställning som väl kan jämföras med vad sådan flyk- ting har här i landet. En flykting är så- lunda, om han blir mottagen i Danmark, regelmässigt inte i behov av asyl här. Det politiska flyktingskapet utgör inte i och för sig någon anledning till att — om han hellre skulle vilja slå sig ned i Sverige än i Danmark — bereda honom en valförmån som inte tillkommer utlänningar i allmän- het. Och av uppenbara skäl kan det ej komma i fråga att svensk myndighet, i samband med förpassning av utlänningen, skulle uppställa förbehåll eller eljest göra uttalanden som föregriper de danska myn- digheternas sakprövning av påståendet om politiskt flyktingskap.»

4. Formerna för prövning av politiskt flyktingskap

enligt svensk rätt

4.1 Inledning

Formerna för att pröva, huruvida en person kan anses som politisk flykting enligt svensk rätt, har inte lagreglerats. En sådan prövning av flyktingskapet kan emellertid äga rum i samband med tillstånds- och avlägsnandeärenden (i det förra fallet genom den s.k. summariska prövningen), samt i ärenden rörande re- sedokument (konventionspass). Det po- litiska flyktingskapet behandlas härvid som en prejudiciell fråga och blir därför inte definitivt fastslaget.

Bl.a. i vissa centraleuropeiska länder har i lag föreskrivits formerna för att fastställa en persons ställning som flyk- ting. Även om ett sådant förfarande för närvarande saknas i Sverige är numera en motsvarighet härtill på väg att byg- gas upp. Den omedelbara anledningen härtill är att Kungl. Maj:t i april 1972 fastslagit, att en asylsökande utlänning har rätt att anföra besvär över avslag på ansökan om resedokument.

4.2 Prövning i tillståndsärenden

1954 års utlänningslag innehåller inte några bestämmelser angående formerna för prövning av politiskt flyktingskap. Som ovan framhållits sker i samband

med att en utlänning i Sverige anhål- ler om asyl endast en summarisk pröv- ning av det politiska flyktingskapet.

Om denna praxis har sagts, att någon klar skillnad mellan asylsökande flyk- tingar, flyktingar med asyl i annat land och ekonomiska flyktingar inte upprätt- hålles i Sverige. Anledningen härtill skul— le vara det samhällsekonomiska läget ef- ter andra världskriget, vilket gjort det möjligt att ta emot inte bara asylsökan- de flyktingar utan också andra flykting- ar, och att det inte funnits anledning att göra någon klar skillnad mellan de olika kategorierna.1

I den tidigare omnämnda presskom- munikén den 21 februari 1969 i anslut- ning till ett antal ärenden rörande ame- rikanska desertörer, som avgjorts av Kungl. Maj:t, uttalades bl.a. att det för desertörer och andra krigsvägrare sakna- de reell betydelse att de enligt en lång- varig och fast praxis i Sverige inte en- bart på grund av sin desertering eller krigsvägran betraktades som politiska flyktingar vid tillämpningen av utlän- ningslagen. Det väsentliga var att de erhöll trygghet att få stanna kvar i Sve- rige och att man genom särskilda an- passningsinsatser skapade förutsättning-

1 SOU 1967: 18, s. 163.

ar för dem att finna sig till rätta och få sin utkomst—här.

För en asylsökande utlänning är det emellertid av väsentlig betydelse att få veta, att han tillhör en skyddad kategori. Obenägenheten att i samband med att en utlänning ansöker om asyl deklarera, att denne är politisk flykting, är emel- lertid flagrant. Det synes föreligga en medveten strävan att vilja lämna den- na fråga öppen, och skälet härför torde vara, att det då är enklare att avlägsna utlänningen/flyktingen, om han senare visar sig vara icke önskvärd i riket.

Bland alla flyktingar, som söker en fristad i Sverige kan nämligen finnas några potentiella brottslingar men av naturliga skäl vet man inte, vilka dessa är. Om man i samband med tillstånds- givningen skulle fatta ett definitivt be- slut om utlänningens ställning som po- litisk flykting, torde han därefter inte kunna avlägsnas annat än med tillämp- ning av UtlL 54 & (förverkande av asyl). Men om utlänningsmyndigheten binder sig i status-frågan, kan man i ett senare skede, när man vet att man har att göra med en kriminell person, underkänna dennes påstående om po- litiskt flyktingskap, och då hindrar inte reglerna om politiskt verkställighetshin- der, att han avlägsnas till hemlandet. (Se avsnitt 7.3.1.2.)

För att skydda sig mot ett fåtal kri- minella personer ger man samtliga flyk- tingar en osäker ställning genom att in- te avgöra, vem som skall anses som po- litisk flykting. Det är därför inte kor- rekt att säga, att en flykting beviljats politisk asyl i Sverige.

4.3 Prövning i avlägsnandeärenden 4.3.1 Avvisning

I den föregående framställningen (av- snitt 2.3.2.1.) har bl.a. ett antal ärenden

rörande polska medborgare refererats. Beslut i dessa ärenden fattades under 1967, och vid denna tid upprätthölls en mycket strikt tillämpning av bestämmel- sen om skyldighet att före inresan ha er— hållit arbetstillstånd. Det var praktiskt taget omöjligt att erhålla sådant till- stånd, om ansökan gjordes, sedan veder- börande utlänning redan inrest i Sve- rige.

Det är ett rimligt antagande, att vad dessa polska medborgare åberopat som stöd för politiskt flyktingskap har för- anlett, att de inte avvisats, trots att de vid inresan saknat erforderligt arbets- tillstånd. Därmed är inte sagt, att ut- länningarna verkligen ansetts som poli- tiska flyktingar. De har enbart uppfyllt de villkor, som gäller enligt den »sum- mariska prövningen». Något slutligt ställ- ningstagande i denna fråga tas, som ti- digare framhållits, inte vid inresan.

Ett beslut om avvisning med därtill fogad hemlandsklausul, dvs. ett beslut om avvisning av en politisk flykting, som är i behov av fristad här i riket, är i praxis mycket ovanlig. Som regel tillå- tes en person, som är flykting, att stan- na i Sverige. Man vet bara inte vem som är politisk flykting.

Under perioden 1955—1967 har ut- länningsnämnden i ett tiotal fall föresla- git, att hemlandsklausul skulle fogas till ett avvisningsbeslut. I några av dessa ärenden har funnits en — åtminstone teoretisk — möjlighet att verkställa ett avvisningsbeslut, men utlänningsmyndig- heten har beslutat, att respektive utlän- ningen inte skulle avvisas.

(830922 ser. 11) En portugisisk medbor- gare, A, hade inrest illegalt till Sverige från Danmark, och här ansökt om politisk asyl. Som skäl härför angavs bl.a. att han var medlem i en nationell motståndsrörelse i hemlandet och att han vägrat att inställa sig till militärtjänstgöring i hemlandet.

Utlänningsnämnden yttrade -— sedan av- visning ifrågasatts — att den fann över- vägande skäl föreligga för avvisning av A men att hemlandsklausul borde fogas till ett sådant beslut. Utlänningskommissionen beslöt emellertid, att A inte skulle avvisas utan tilldelade honom uppehållstillstånd och svenskt främlingspass.

(837346) Venezuleanske medborgaren B hade inrest till Sverige från Tjeckoslova- kien, där han vistats en längre tid för stu- dier. Sedan avvisning av B ifrågasatts före- slog utlänningsnämnden, att han skulle av- visas men att hemlandsklausul skulle fo- gas till ett sådant beslut. Utlänningskom- missionen beslöt att A inte skulle avvisas. I förevarande fall synes ha förelegat vissa svårigheter att verkställa ett eventuellt av- visningsbeslut, och detta torde ha varit an- ledningen till att B tilläts kvarstanna.

I andra fall har ett avvisningsbeslut kunnat verkställas till annat land än hemlandet.

(553 568) Ungerske medborgaren C hade inkommit till Sverige från Danmark. Ut- länningsnämnden fann att C borde avvisas men att hemlandsklausul skulle fogas till beslutet. Kommissionen beslöt därefter, att C skulle avvisas till Danmark. I detta fall synes ha förelegat möjlighet att avlägsna C även till Förbundsrepubliken Tyskland.1

Utlänningsnämnden torde med dessa yttranden — avvisning i kombination med hemlandsklausul — ha avsett, att utlänningsmyndigheten borde besluta, att respektive utlänning skulle avvisas och att beslutet skulle verkställas till ett land, i vilket han riskerade politisk förföljelse. Utlänningskommissionen/Invandrarver— ket har däremot som regel meddelat av- visningsbeslut endast då ett sådant kun- nat verkställas. Under tidsperioden 1955 —l967 är det endast i ett fall, som kommissionen har meddelat beslut om avvisning och fogat hemlandsklausul till detta. Detta fall är samtidigt det enda, där Sverige varit det första asyllandet. Omständigheterna i ärendet var följan- de:

(659322) Polske medborgaren D inkom illegalt till Sverige i december 19-- och anhöll att få stanna i riket som politisk flykting.

Av vissa orsaker korn D att här i riket betraktas som en säkerhetsrisk. Efter att ha inhämtat yttrande från utlänningsnämn- den beslöt utlänningskommissionen, att D skulle avvisas, men på grund av vad den- ne anfört som stöd för politiskt flykting- skap fogades hemlandsklausul till avvisnings- beslutet. I avvaktan på kommissionens för- ordnande angående verkställighet av av- visningsbeslutet ålades han daglig anmäl- ningsskyldighet hos polismyndighet. Halv- annan månad senare beslöt kommissionen, att anmälningsskyldigheten skulle fullgöras i enlighet med de direktiv, som meddelas av polismyndigheten.

Ärendet föranledde inte någon ytterligare åtgärd från kommissionens sida, sedan D utrest ur riket.

Från 1968 föreligger följande åren- den:

Ett antal zigenare, vilka var polska med- borgare, hade inrest i Sverige. Några av dessa (629485 ser. II m.fl.) påstod, att de kommit till Sverige via Jugoslavien och DDR, medan andra (629488 ser. II m.fl.) uppgav, att de inrest direkt från Polen. Polismyndigheten beslöt, att samtliga, som åberopade politiskt flyktingskap, skulle av- visas. På grund av detta påstående över- lämnades verkställighetsfrågan till utlän- ningskommissionen.

Såväl kommissionen som utlänningsnämn— den avstyrkte bifall till av utlänningarna anförda besvär men överlämnade frågans slutliga avgörande till Kungl. Maj:t, som sedermera beslöt, att avvisningsbesluten skulle kvarstå. Sedan Kungl. Maj:t medde- lat beslut i besvärsärendet beslöt utlän- ningskommissionen på förslag av utlän- ningsnämnden — med hänsyn till vad ut- länningarna åberopat som stöd för politiskt flyktingskap — att hemlandsklausul skulle fogas till avvisningsbesluten, och utlänning- arna beviljades anstånd med verkställighe- ten. Vid anståndstidens utgång upphävdes avvisningsbesluten av Kungl. Maj:t.

1 Liknande omständigheter förelåg i ett fall rörande en israelisk medborgare (833 122).

Anledningen till att polismyndigheten meddelat beslut om avvisning torde ha varit att man misstänkte, att utlänning— arnas uppgifter om färdvägen till Sve- rige var felaktiga. De skulle inte ha in- kommit via Jugoslavien och DDR re- spektive Polen, utan antogs ha inkom- mit via Danmark. Var detta riktigt skul— le en avvisning kunna verkställas till Danmark. Beslut om avlägsnande torde ha fattats för att utlänningarna skulle kunna avlägsnas, så snart denna miss— tanke bekräftats.

Polismyndighetens beslut torde emel- lertid inte vara representativt för svensk praxis. Som regel hänskjuter polismyn- dighet varje ärende, i vilket utlänningen åberopat politiskt flyktingskap, till den centrala utlänningsmyndigheten i enlig- het med UtlL 20 å andra stycket. Ut- länningsmyndigheten brukar inte heller besluta om avlägsnande (avvisning) en- dast på den grund att man betvivlar utlänningens uppgifter om sättet för in- resan. I stället torde uppehållstillstånd beviljas, vilket senare kan upphävas, om beslutet grundar sig på oriktig uppgift, som lämnats mot bättre vetande (UtlL 50 5). Följande yttranden av utlännings- nämnden kan utgöra exempel på denna praxis.

(657 365 ser. II) Väl talar starka skäl för att de ifrågavarande utlänningarna lämnat oriktiga uppgifter angående sin inresa i ri- ket, men med hänsyn till omständigheter- na, bland annat att utredningen ej visar varifrån de kommit, tillstyrker nämnden att rätt medges dem att tills vidare kvarstanna iriket.

(651381 ser. II) Enär utrett är att /ut- länningarna/ i ärende angående uppehålls- tillstånd mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift om sin inresa i riket och denna uppgift synes ha föranlett att uppehållstill- stånd meddelats, finner nämnden hinder ej möta mot att tillståndet återkallas.

Ett förpassningsbeslut rörande en poli- tisk flykting, som är i behov av fristad, dvs. förpassning i kombination med hemlandsklausul, är ovanligt i praxis. Under perioden 1955—1967 synes detta endast ha förekommit i nio ärenden.

I nedanstående fall beslöt utlännings- kommissionen att en ungersk flykting skulle förpassas ur riket.

(646122) Ungerske medborgaren E in— kom legalt till Sverige i december 1956 med en flyktingtransport från Österrike. Ef- ter ankomsten beviljades han främlingspass och uppehållstillstånd.

E dömdes i Sverige för följande brott:

l) Dagsböter för olovlig körning. 2) Straffarbete 4 månader för stöld, snatteri, egenmäktigt förfarande och olovlig körning.

3) Straffarbete 3 månader för stöld (till— grepp av cykel).

4) Straffarbete 1 år för grov stöld, olov- ligt brukande av motorfordon, olovlig kör- ning och rattonykterhet. E hade gjort in- brott i 6 bilar och ur dern stulit 5 kameror och l radio. Vidare hade han olovligen brukat en motorcykel samt kört denna och en annan motorcykel trots att han inte hade körkort, en gång i onyktert tillstånd.

I samband med förlängning av uppe- hållstillstånd ifrågasatte utlänningskommis- sionen förpassning av E. På förslag av ut- länningsnämnden beslöt därefter kommis- sionen, att han skulle förpassas men att hemlandsklausul skulle fogas till beslutet. Detta kunde således inte verkställas till Ezs hemland Ungern, och han beviljades an- stånd med verkställigheten under en tid av sex månader och tilldelades främlingspass. En därefter ingiven framställning till Öster- rike om återtagande av E avslogs seder- mera.

(649 435) F inkom till Sverige 1956 med flyktingtransport från Österrike. Efter att först ha vistats någon tid på flyktingläger försörjde han sig på olika arbeten. Han gick tidvis arbetslös och uppbar under kor- tare perioder understöd från socialvården (under tiden 1957—1959 sammanlagt 1 900:—).

I en polisrapport, upprättad i augusti 1959, förekommer bl.a. ett förhör med en bekant (nedan kallad X) till E. I denna rapport, som troligen haft inte oväsentlig betydelse för utlänningsmyndighetens ställ- ningstagande rörande E, angives bl.a.:

»/X:s/ hustru är ungerska. På grund därav kom han i förbindelse med /F/, som har en enastående duperingsförmåga och verkligen kan konsten att gråta på rätt ställe. Såvitt /X/ känner till, har /F/ icke haft andra inkomster än någon form av arbetslöshetsunderstöd —— 48 kronor i veckan. Han tycks icke vilja leva i ordna- de förhållanden. Från arbetsför-medlingen har /X/ upplysts att /F/ erbjudits än det ena, än det andra arbetet men att han av- böjt alla dylika förslag, skyllande ibland på sjukdom, ibland på annat. /X/ anser icke otroligt att /F/ skaffar sig inkoms- ter av kvinnor eller som *stjärtgosse'. Han har sett /F/ gå och dra om kvällarna på Nybrogatan och i Humlegården. En natt hämtade han /F/ i Humlegården och framhöll för honom det olämpliga i att uppehålla sig där nattetid.»

I polisrapporten förekommer även för- hörsledarens personliga synpunkter rörande F, varav framgår att denne »redan vid sitt första samtal med /F/ av /F:s/ litet feminina rörelser /fick den uppfattningen att F/ kunde vara homosexuell och anser uppenbart att /F/ är en stor slarver, som saknar vilja och förmåga att skaffa sig arbete och bostad.»

I samband med ansökan om förlängt uppehållstillstånd och främlingspass, som avstyrktes av polismyndigheten, remittera- des ärendet till utlänningsnämnden för ytt- rande angående förpassning till Österrike. Nämnden fann att hinder härför inte före- låg under förutsättning att österrikiska myndigheter garanterade, att F inte äter- sändes till Ungern. Utlänningskommissionen beslöt därefter att F skulle förpassas, foga- de hemlandsklausul till förpassningsbeslutet och beviljade anstånd med verkställigheten därav.

I följande ärende, som likaledes rörde en ungersk medborgare, som gjort sig skyldig till brott i Sverige, beslöt utlän- ningskommissionen, att utlänningen inte skulle förpassas ur riket, trots att de

brott dessa gjort sig skyldiga till var grövre än i fallen E och F.

(644065) Ungerske medborgaren G in- kom till Sverige i december 1956 med en flyktingtransport från Österrike. Han till- delades svenskt främlingspass samt bevilja- des uppehållstillstånd.

G dömdes i Sverige för följande brott. 1) Straffarbete 6 månader, villkorlig dom, för stöld, grov stöld och olovlig körning. Han hade stulit bildäck, cykeldäck etc. till ett värde av ca 250:—, vidare vid 4 olika tillfällen bensin, olja, verktyg etc. till ett värde av ca 160:—, l motorcykel samt därefter framfört denna utan att inneha körkort.

2) Med undanröjande av föregående dom till straffarbete 10 månader för däri avsedda brott samt skadegörelse, hemfrids- brott och misshandel, varå mindre svår kroppsskada följt.

3) Straffarbete 6 månader för grov stöld (inbrott i kiosk). I denna dom anges i domskälen bl.a. följande: »Enär i målet är upplyst, att /G/ vistas här i riket som politisk flykting, finner häradsrätten ej skäl förvisa /G/.»

Utlänningskommissionen begärde därefter hos utlänningsnämnden yttrande om even— tuell förpassning med hemlandsklausul. Nämnden fann hinder ej möta för den av kommissionen föreslagna åtgärden.

Sedan österrikiska myndigheter avslagit en framställning om G:s mottagande i Ös- terrike, beslöt utlänningskommissionen be- vilja G förlängt främlingspass och uppe— hållstillstånd.

(636 386) Ungerske medborgaren H ha- de inkommit till Sverige 1955, dvs. före den ungerska revolten, tillsammans med si- na föräldrar. Familjen hade beviljats ve— derbörligt inresetillstånd för bosättning i Sverige.

H dömdes här för följande brott.

1) Fängelse 4 månader, villkorlig dom, för grovt egenmäktigt förfarande.

2) För den i den villkorliga domen av- sedda brotten samt för stöld, misshandel och grov stöld till straffarbete 6 månader.

3) Straffarbete 8 månader för stöld, grov stöld, misshandel samt försök till grovt bedrägeri medelst urkundsförfalsk- ning.

4) Straffarbete 2 år för grovt bedrägeri medelst urkundsförfalskning samt rån.

I samband med att han frigavs från sist- nämnda frihetsstraff beviljades H förlängt uppehållstillstånd och främlingspass. Utlän- ningskommissionen ifrågasatte aldrig för- passning av honom.

Följande ärende rör en algerisk med- borgare, som ansågs som politisk flyk- ting.

(983585) Algeriske medborgaren I hade inkommit till riket legalt i juni 19--.

Genom dom i maj följande år dömdes han för våldsamt motstånd, missfirmelse av tjänsteman och misshandel till 75 dags- böter. Åklagarens yrkande om förvisning lämnades utan bifall.

I augusti samma år utreddes vid åkla- garmyndigheten en anmälan, att I över- fallit en tjänsteman vid algeriska ambassa- den i Stockholm. Vederbörande åklagare beslöt avskriva ärendet, då I inte syntes ha gjort sig skyldig till någon straffbelagd gärning.

I september begav sig I till Norge, där han vistades till början av april följande år, då han återvände till Sverige. Anled- ningen härtill var att han vid algeriska ambassaden i Stockholm skulle ansöka om förlängt hemlandspass. Av politiska skäl kunde hans pass inte förlängas av ambas- saden, och I blev tillsagd att återvända till hemlandet för att erhålla nytt pass. Han lämnade sitt pass, men även här vägrades detta honom.

I början av maj, när I:s hemlandspass utlöpt, återvände han till Sverige. Sedan det framkommit, att han inte hade någon giltig legitimationshandling, anmäldes av- visningsanledning rörande I.

Utlänningsnämnden fann hinder ej före- ligga för förpassning (men hinder för av- visning) av I, men föreslog, att hemlands- klausul skulle fogas till förpassningsbeslu- tet. Utlänningskommissionen beslöt i en— lighet med nämndens förslag samt bevilja- de I anstånd med verkställigheten av för- passningsbeslutet på grund av det politiska verkställighetshindret.

I ett annat ärende, som rörde en ju- goslavisk medborgare, var omständighe— terna följande:

(892353) Jugoslaviske medborgaren K inkom legalt till Sverige i juni 19-- efter att ha erhållit genomresevisum för resa till Finland. Han anmälde sig omedelbart efter ankomsten till Sverige hos polisen och an- höll om asyl. Med hänsyn till att han in- nehade visum, bl.a. för Danmark giltigt till 24/7 l9--, anmäldes förpassningsanled- ning. Utlänningskommissionen beslöt 5/7 efter hörande av utlänningsnämnden, att K skulle förpassas till Danmark. Sedan det uppenbarats, att Kzs visum för detta land hade utlöpt redan 24/6, beslöt kommissio- nen 11/7, att förordnandet angående verk- ställigheten av förpassningsbeslutet skulle återkallas, samt att denna fråga åter skulle underställas kommissionen, om K inte ef- terkom givet föreläggande att lämna riket.

Utlänningsnämnden fann vid förnyad handläggning av verkställighetsfrågan, se- dan vissa ytterligare omständigheter åbero- pats till stöd för politiskt flyktingskap, att hemlandsklausul borde fogas till förpass- ningsbeslutet. Utlänningskommissionen be- slöt i enlighet med nämndens förslag och beviljade K anstånd med verkställigheten av förpassningsbeslutet.

Några år senare anhöll K, att förpass- ningsbeslutet måtte upphävas. Framställ- ningen tillstyrktes av utlänningsnämnden, och kommissionen beslöt att upphäva be- slutet.

4.3.3 Förvisning

I utlänningslagen finnes — bortsett från UtlL 2 5 första stycket — inte något stadgande, som anger i vilken utsträck- ning en invändning om politiskt flyk- tingskap skall beaktas i samband med ådömande av förvisning. Flyktingskap torde emellertid vara en sådan omstän- dighet, som avses i UtlL 26 å andra styc- ket (utlänningens levnads— och familje- förhållanden), varför domstol bör ta hän- syn till ett påstående om politiskt flyk- tingskap, innan den ådömer förvisning.

Frågan om en domstol skall ta hän- syn till en invändning om politiskt flyk- tingskap vid bedömande av påföljden, har behandlats av JO med anledning

av ett aktuellt ärende.1 Omständigheter- na var följande.

(631422) Tjeckiske medborgaren L ha— de inrest legalt till riket i november 1950. I november 1953 dömdes han till straff- arbete 6 månader, villkong dom; i maj 1955 till straffarbete 10 månader; i mars 1956 till straffarbete 6 månader; i oktober 1956 till straffarbete 8 månader. Vid samt- liga tillfällen hade han gjort sig skyldig till förmögenhetsbrott.

I målet i oktober 1956 hade åklagaren yrkat, att L skulle förvisas ur riket. Den- ne bestred förvisningsyrkandet under åbe- ropande av bl.a. att han var politisk flyk- ting. I domskälen angavs: »Gentemot vad /L/ härom och i övrigt uppgivit, finner rådhusrätten sig icke kunna bifalla förvis- ningsyrkandet.»

I samband med prövning av frågan om förlängning av uppehållstillstånd för L tog utlänningskommissionen upp frågan om hans förpassning. Utlänningsnämnden fann härvid att hinder ej mötte för förpassning och att hemlandsklausul — med hänvis- ning till UtlL 54 å — icke skulle fogas till förpassningsbeslutet (förverkande av asyl).

Kommissionen beslöt, att L skulle för- passas ur riket och överlämnade verkstäl- lighetsfrågan jämlikt UtlL 54 & fjärde styc— ket till Kungl. Maj:t, som fann att hinder ej mötte för verkställighet av förpassnings- beslutet genom L:s befordran till hemlan- det. Beslutet verkställdes i augusti 1958.

Utlänningskommissionen hade i an- ledning av detta ärende i skrivelse till JO ifrågasatt, om domstol borde un- derlåta att ådöma förvisning i det fall domstolen ansåg vederbörande utlänning vara att betrakta som politisk flykting.

Utlänningskommissionen anförde bl.a.:

»En sak ———-— som talar för att domstolen icke bör underlåta att meddela förvisning är att förhållandena i utlänning- ens hemland snabbt kunna undergå för- ändringar av sådan art att utlänningen ic- ke l'ingre kan anses vara politisk flykting. Möjägen kan också förvisningsbeslutet verkställas genom utlänningens sändande till annat land än hemlandet. Kommissio-

nen anser därför, att domstolen bör med- dela beslut om förvisning, därest förutsätt- ningar härför föreligger trots att utlänning- en av domstolen bedömes vara politisk flykting. Först på verkställighetsstadiet kan nämligen med säkerhet bedömas, huruvida politiskt flyktingskap lägger hinder i vägen för förvisningsbeslutets verkställande. Vis- serligen skulle med ett sådant förfarande vederbörande utlänning, i det fall att för- visningsbeslutet icke komme att verkställas, kunna sägas ha fått ett för lågt straff, men denna omständighet torde med hän- syn till det ringa antal fall det här är frå— ga om icke böra tillmätas betydelse.»

JO anslöt sig till den av kommissio- nen uttalade uppfattningen. Som skäl härför anfördes —— utöver vad som åbe- ropades av kommissionen — följande.

Enligt UtlL 20 å andra stycket skall beslut om avvisning av en utlänning fattas av den centrala utlänningsmyndig- heten, om utlänningen åberopat politiskt flyktingskap. Enligt UtlL 30 & var för- hållandet detsamma vid utvisning. I fråga om verkställighet av förpassning, förvisning och utvisning skall ärendet, om utlänningen påstått sig vara poli- tisk flykting, underställas den centrala utlänningsmyndigheten. Utlänningsla- gens ståndpunkt skulle således vara, att avgörandet av frågor om politiskt flyk- tingskap i varje ärende tillkommer ut- länningskommissionen, som har att tillse att politiska flyktingar erhåller det skydd, som enligt utlänningslagen tillkommer dem.

Som ett ytterligare skäl anfördes, att om bedömningen av det politiska flyk- tingskapet senare icke visade sig vara hållbar, blev följden, att möjligheterna att avlägsna utlänningen ur landet blev beroende av om förutsättningar för ut- visning eller förpassning förelåg på an-

1 Justitieombudsmannens ämbetsberättelse 1961, s. 135 ff.

nan grund än de här i riket begångna brotten. Avslutningsvis anförde JO:

»För min del anser jag dock —— av skäl som i huvudsak framgår av vad jag redan anfört -— att förvisningen i regel icke bör underlåtas enbart på den grund, att i 53 & utlänningslagen avsett hinder för verkstäl— lighet väntas uppstå. Det synes mig ända— målsenligast att prövningen rörande före- komsten av dylikt hinder sker centralt hos utlänningskommissionen och vid den sena- re tidpunkt när verkställigheten aktualise- ras, vilket vid långvariga fn'hetsstraff blir avsevärd tid efter domen.»

Rättspraxis i frågan, huruvida dom- stol skall ta hänsyn till ett påstående om politiskt flyktingskap vid bestäm- mande av påföljden, synes inte vara en— hetlig. Inte i något fall har HD beviljat prövningstillstånd i ärende, där denna fråga varit relevant. Prövningstillstånd har vägrats såväl i fall, då förvisning ådömts (exempelvis NJA 1958 C 1231, 1966 C 755, 1967 C 687) som i fall, då så ej skett (exempelvis NJA 1955 C 522, 1965 C 680). Åtminstone Svea Hov— rätt synes emellertid i övervägande an- talet fall ådöma förvisning utan hän- synstagande till en invändning om risk för politisk förföljelse. Från övriga un- derinstanser kan emellertid andragas åt- skilliga exempel på fall, då förvisning ådömts respektive ej ådömts.

Konsekvensen om domstol inte tar hänsyn till ett påstående om politiskt flyktingskap vid ådömande av förvisning är, att en utlänning, som är politisk flykting och som således inte kan av- lägsnas till sitt hemland på grund av ett politiskt verkställighetshinder, får ett kortare straff, om han förvisas i jämfö- relse med exempelvis en svensk, som en- bart dömes till frihetsstraff. Det sagda kan åskådliggöras med följande yttrande av invandrarverket över Åtalsrättskom- mitténs förslag till nya regler om beiv-

rande av vissa brott, begångna av ut- länningar (Stencil Ju 1971: 14).

»SIV anser i stället att man bör över- väga en ordning där domstolen i samtliga fall där beslut om förvisning (eller utvis- ning) föreligger eller förvisningsbeslut med- delas redan från början utmäter två på- följder, den ena under förutsättning av att beslutet om förvisning eller utvisning går att verkställa, det andra för den händelse det skulle visa sig att avlägsnandebeslutet inte går att verkställa. Som exempel på att nuvarande ordning kan leda till stö- tande resultat kan nämnas ett fall där en svensk och en utländsk medborgare i sam- ma mål dömdes för samma brott (våld- täkt). Den svenske medborgaren dömdes till tre års fängelse. Den utländske med- borgaren dömdes till två års fängelse jäm- te förvisning. Utlänningsnämnden fann po- litiskt verkställighetshinder föreligga. SIV, som inte tagit ställning till denna fråga, har i yttrande till Kungl. Maj:t tillstyrkt att vederbörande medges tillstånd att utan hinder av förvisningen vistas i riket tills- vidare under förslagsvis sex månader. Så— vitt SIV kan bedöma skulle båda de till- talade ha ådömts samma straff om inte den ene samtidigt förvisats.»1

4.4 Prövning i verkställighetsärenden

I praxis sker, som tidigare framhållits, ett slutligt ställningstagande till frågan, huruvida en utlänning är politisk flyk- ting, först i samband med behandlingen av verkställigheten av ett beslut om av- lägsnande. Det är således inte förrän vid detta tillfälle, som en utlänning kan få visshet i huruvida han betraktas som politisk flykting av svenska myndighe- ter.

Ett beslut i en verkställighetsfråga torde i praxis inrymmas under något av följande alternativ.

a) Verkställighet av avlägsnandebe- slutet skall äga rum utan att något för-

1 Invandrarverket i skrivelse till Justitiede— partementet 21.9 1971, KA 1149/71.

behåll fogas till detta. Härvid torde fö- reskriften i UtlL 55 & angående hur verkställighet i allmänhet bör ske, äga tillämpning. Är utlänningen politisk flykting i behov av fristad, torde verk- ställighet utan förbehåll endast förekom- ma vid tillämpning av UtlL 54 &. I de fall sistnämnda bestämmelse tilläm- pas anges som regel, till vilket land ut- länningen skall avlägsnas.

b) Verkställighet skall äga rum och utlänningen, som är politisk flykting, kan sändas till land, i vilket han inte riskerar politisk förföljelse (med tillämp- ning av en refoulement-agreement eller en giltig återreseklausul i ett resedoku- ment). I avlägsnandebeslutet anges det land, till vilket beslutet skall verkstäl- las.

c) På grund av att utlänningen är politisk flykting kan ett avlägsnandebe- slut inte verkställas till land, i vilket han riskerar politisk förföljelse. Någon möjlighet att verkställa beslutet till an- nat land finnes inte och utlänningen beviljas anstånd med verkställigheten av avlägsnandebeslutet under viss tid.

(1) AV annat skäl än politiskt flyk- tingskap beviljas utlänningen anstånd med verkställighet av ett avlägsnande- beslut.

Av särskilt intresse är förfarandet att i ett avlägsnandeärende bevilja anstånd med verkställigheten.

Det förefaller, som om det finns ett skäl för att besluta om avlägsnande ur riket av en utlänning, trots att det är uppenbart, att detta beslut inte kan verkställas på grund av ett politiskt verkställighetshinder. Vissa omständighe- ter talar nämligen för att utlännings— myndigheten anser, att ett dylikt förfa- rande skall tjäna som ett påtrycknings- medel mot utlänningen för att denne fortsättningsvis skall uppföra sig väl. Konstruktionen avlägsnandebeslut jämte

hemlandsklausul synes fullgöra en funk- tion som ett »villkorligt» anstånd med verkställigheten. Stöd för ett sådant på- stående ger kommissionens praxis röran- de handläggningen av verkställighetsfrå- gor. Har en utlänning en gång beviljats anstånd på grund av ett politiskt verk- ställighetshinder, sker någon reell pröv- ning om hans avlägsnande — efter hö- rande av utlänningsnämnden —— ånyo endast under förutsättning, att utlän- ningen under anståndstiden misskött sig. I praxis torde man inte kunna finna ett enda fall, i vilket en skötsam utlänning, som erhållit anstånd med verkställighet av ett avlägsnandebeslut, senare har tvingats lämna landet. Han erhåller re- gelmässigt förlängt anstånd med verk- ställigheten.

Ytterligare stöd för antagandet, att utlänningsmyndigheten betraktar ifråga- varande konstruktion som ett påtryck— ningsmedel, ger dess utlåtanden över framställningar om upphävande av be- slut om avlägsnande ur riket. I ett ytt- rande till Kungl. Maj:t över en fram- ställning rörande upphävande av ett för- visningsbeslut anförde utlänningskom- missionen:

(629273) »Det /M/ meddelade utvis- ningsbeslutet har hittills icke kunnat verk- ställas på grund av det politiska flykting— skap som denne åberopat. Av samma skäl är det tänkbart att en verkställighet av förvisningsbeslutet under nuvarande för- hållanden icke skulle kunna ske. Med hän- syn till att /M/ efter det honom medde- lade utvisningsbeslutet upprepade gånger begått nya brott anser kommissionen likväl att förvisningsbeslutet bör kvarstå. Kommis- sionen avstyrker bifall till framställningen.»

I ett annat ärende var omständighe- terna följande:

(612 155) N hade 1953 dömts dels för grovt egenmäktigt förfarande vid två till- fällen (cykelstölder) till straffarbete 4 må- nader, villkorlig dom, dels för koppleri till

straffarbete 8 månader. Beslut om utvisning av N meddelades 1953. En ansökan om upphävande av detta utvisningsbeslut av— styrktes 1958 av utlänningskommissionen med följande motivering:

»Av vid olika tillfällen företagna polis- utredningar framgår att /N/ — bortsett från några fylleriförseelser — skött sig i stort sett väl under de senaste åren. _ — _ Med hänsyn till den relativt korta tid som förflutit sedan utvisningsbeslutet meddela- des anser sig kommissionen i likhet med länsstyrelsen icke för närvarande kunna till- styrka bifall till ifrågavarande framställ- ning.»

Ett år senare — sedan N gjort ny fram- ställning om upphävande av utvisningsbe- slutet — hade utlänningskommissionen inte något att invända mot att ifrågavarande utvisningsbeslut upphävdes.

I följande ärenden, som likaledes rör— de upphävande av avlägsnandebeslut, bi- fölls utlänningarnas framställningar.

(631260) Väl har /0/ efter det utvis- ningsbeslutet meddelats gjort sig skyldig till brott. Med hänsyn till emellertid den långa tid som sedan dess förflutit, under vilken tid han gjort sig känd för skötsamhet även- som till den anknytning till riket han fått genom sitt giftermål med en svenska, till- styrker kommissionen bifall till framställ- ningen.»

(669 030) »Väl har relativt kort tid för- flutit sedan förvisningsdomen meddelades. Med hänsyn till emellertid de synnerligen goda vitsord /P/ erhållit för sin arbets- förmåga och skötsamhet ävensom till den omständigheten att förvisningsdomen såvitt synes icke kan bringas till verkställighet vill kommissionen icke motsätta sig bifall till upphävande av densamma.»

4.5 Prövning i samband med upphävande av avlägsnandebeslut

Ett påstående om politiskt flyktingskap har i några fall föranlett, att ett av- lägsnandebeslut upphävts. Man kan här urskilja två typfall; dels då påstående om politiskt flyktingskap anförts först sedan avlägsnandebeslutet fattats, dels

då påstående härom framförts tidigare och resulterat i hemlandsklausul jämte anstånd med verkställigheten av avlägs— nandebeslutet och avsevärd tid förflutit, sedan detta fattats.

I det förra fallet, som under perioden 1955—1967 endast torde ha förekommit i ett par ärenden, har frågan om upp- hävande upptagits av utlänningsmyndig- heten ex officio. Som exempel kan nämnas följande ärende:

(908 948) Portugisiske medborgaren Q hade inrest till Sverige i april 1959. Av vissa — här irrelevanta skäl — ifrågasat- tes i juni 1961 förpassning av Q. Efter till- styrkan av utlänningsnämndens majoritet beslöt utlänningskommissionen i plenum att meddela förordnande om förpassning av Q. Eftersom en ledamot av utlännings- nämnden anfört avvikande mening kunde Q besvära sig hos Kungl. Maj:t över det— ta beslut.

I sin besvärsskrift uppgav Q bl.a., att han på grund av sin inställning till den portugisiska regimen inte kunde återvända till hemlandet. Genom artiklar i svensk dagspress hade han dessutom tydligt dekla- rerat sin avsky för rasförföljelsen i Ango- la, och han skulle riskera dödsstraff, om han återvände till hemlandet.

I yttrande över besvären uttalade ut— länningsnämnden med hänvisning till då föreliggande utredning, att tillräckliga skäl för förpassning inte förelåg. Om förpass- ningsbeslutet trots detta fastställdes, ansåg nämnden att hemlandsklausul skulle fogas till detsamma.

Vid sammanträde i plenum fann utlän- ningsnämnden med hänsyn till vad Q i be- svärsskriften uttalat mot att bli sänd till Portugal, att det honom meddelade för- passningsbeslutet icke skulle lända till ef- terrättelse. Kungl. Maj:t fann i anledning av kommissionens beslut, Q:s besvär inte föranleda någon åtgärd.

Det andra fallet, då politiskt flykting— skap kan medföra, att ett avlägsnande- beslut upphäves, är då avsevärd tid för- flutit utan att detta kunnat verkställas. En förutsättning för upphävande är, att utlänningen under anståndstiden varit

skötsam. I praxis sker upphävande som regel endast på ansökan av ifrågavaran- de utlänning.

Här kan hänvisas till de i föregåen- de avsnitt refererade uttalandena av ut- länningskommissionen.

En konsekvens av att ett avlägsnan- debeslut endast upphäves efter ansökan av utlänningen är att dessa beslut kan kvarstå avsevärd tid. Fortfarande finns därför politiska flyktingar i Sverige, be- träffande vilka beslut om utvisning fat- tats med stöd av 1945 års utlännings- lag. På grund av det politiska verkstäl- lighetshindret har utlänningskommissio— nen/invandrarverket beviljat utlänning- arna anstånd med verkställigheten. In- vandrarverket har emellertid i skrivelse den 8 juli 1971 till Inrikesdepartemen- tet hemställt om upphävande av sjutton avlägsnandebeslut, som fattats med stöd av 1945 års utlänningslag.

5. Legitimationshandling och resedokument för

politisk flykting

5.1 Inledning

Enligt Uth 4 & skall en utlänning, som ankommer till riket eller uppehåller sig här vara försedd med pass eller annan legitimationshandling, som må gälla som pass. Från denna skyldighet har undan— tagits medborgare i de nordiska länderna samt innehavare av bosättningstillstånd.

Kungl. Maj:t har i Uth 4—11 && reglerat, vilka handlingar som må gälla som pass här i riket. För utlänning, som inte kan uppvisa giltigt hemlandspass eller annan legitimationshandling, som kan godtagas som pass, och som saknar möjlighet att skaffa sådan handling, äger invandrarverket utfärda främlings- pass (Uth 6 €). Sådant må även eljest utfärdas, då invandrarverket finner syn- nerliga skäl föreligga därtill (Uth 6 €).

Det huvudsakliga syftet med främ- lingspass är att erbjuda politiska flyk- tingar en legitimationshandling, men det kan också utfärdas för en utlänning, som inte är flykting.

Ett svenskt främlingspass fyller således funktionen som legitimationshandling för vistelse i Sverige. Därutöver kan det tjänstgöra som pass för utrikes resor.

Bemyndigande att utfärda resedoku— ment har givits genom KK ]] februari

1955 (nr 29) om resedokument för vis- sa flyktingar. Enligt denna författning skall statens utlänningskommission/sta- tens invandrarverk »i fall som avses i artikel 28 av överenskommelsen /1951 års flyktingkonvention/ utfärda särskild legitimationshandling för utrikes resor (resedokument)». Resedokument utfär- das endast efter särskild ansökan.

Ett av invandrarverket utfärdat rese- dokument gäller inte som legitimations- handling för vistelse i Sverige. Däremot fyller ett utländskt resedokument en så- dan funktion (Uth 5 å andra stycket). Detta leder till att en flykting, som vis- tas i Sverige, innehar resedokument och/ eller annan legitimationshandling enligt något av följande alternativ.

1) En flykting, för vilken Sverige är första asylland, tilldelas svenskt främ- lingspass, om han saknar giltig legitima- tionshandling. Efter särskild ansökan kan han erhålla svenskt resedokument.

2) Innehar en flykting, för vilken Sve- rige är första asylland, giltigt hemlands- pass, måste han som regel använda det- ta som legitimationshandling. Efter an- sökan kan han dock numera tilldelas svenskt resedokument. Härvid fråntages han sitt hemlandspass och erhåller svenskt främlingspass. Kombinationen SOU 1972: 85

hemlandspass-resedokument anses näm- ligen omöjlig. En av förutsättningarna för ställning som flykting är avsaknaden av hemlandets skydd, men innehav av hemlandspass anses innebära, att man åtnjuter detta lands skydd.

3) En flykting, för vilken Sverige är andra asylland, har som regel ett av utländsk myndighet utfärdat resedoku— ment. Då giltighetstiden för detta utlö- per, tilldelas han svenskt främlingspass (att gälla som legitimationshandling). Efter särskild ansökan kan han erhålla svenskt resedokument.

4) En flykting, för vilken Sverige är första eller andra asylland, kan också ha en legitimationshandling, som är ut- färdad i annat land än medborgarskaps- landet, och som inte är ett konventions— pass (exempelvis ett utländskt främlings— pass). Tilldelas han svenskt resedoku- ment torde han kunna behålla den ut- ländska legitimationshandlingen. Först sedan giltighetstiden för denna utgått, erhåller han svenskt främlingspass.

5.2 Främlingspass 5.2.1 Allmänna synpunkter

Praxis rörande utfärdande av främlings- pass kan endast förstås mot bakgrund av den betydelse, som det för den enskilde utlänningen innebär att inneha en så- dan legitimationshandling.

Först och främst finnes genom främ— lingspass möjlighet att tillgodose kravet på giltig legitimationshandling för ut- länningar, som av hemlandets myndig- heter vägras pass. Men detta är inte det enda fall, då ett främlingspass är av betydelse. Detta har inte bara till- kommit för denna grupp av utlänning- ar utan också för att kunna förse po— litiska flyktingar med en giltig legitima- tionshandling.

Kännetecknande för en politisk flyk-

ting är bl.a. att han står i ett utpräglat motsatsförhållande till myndigheterna i sitt hemland. Genom att lämna detta har han velat avskära förbindelserna med hemlandets myndigheter. För en politisk flykting kan det därför vara av största betydelse, att han inte tvingas ha ett pass, som är utfärdat inom hem- landet. Han vill inte komma i åtnjutan- de av det skydd, som ett innehav av hemlandspass innebär.

Ett svenskt främlingspass kan även ha vissa praktiska fördelar. Som regel är nämligen en innehavare av ett dylikt befriad från skyldigheten att inneha ar- betstillstånd (Uth 44 5). En utlänning, som har hemlandspass måste däremot — med undantag för nordiska medborgare och innehavare av bosättningstillstånd — ha särskilt arbetstillstånd. Då ett dy- likt ofta är begränsat till visst yrke eller till av länsarbetsnämnd eller arbets- marknadsstyrelsen anvisat yrke, framstår fördelarna med främlingspass i tydlig dager.

Ytterligare en fördel med ett främ- lingspass är, att innehavare av en så- dan legitimationshandling inte behöver ha särskilt visum för resor inom det nordiska passkontrollområdet. (Däremot fordras som regel visering för resor utanför de nordiska staterna.) En ut— länning, som vistas i Sverige och som kommer från ett land i förhållande till vilket viseringsskyldighet föreligger (ex- empelvis en politisk flykting från Polen), måste således ha särskilt tillstånd (vise- ring) för inresa till annat nordiskt land. Tilldelas han främlingspass befrias han däremot från denna skyldighet.

Främlingspass utfärdas endast efter särskild ansökan av utlänning. Motive- ringarna för att söka dylik legitimations- handling varierar starkt. Giltighetstiden för utlänningens hemlandspass kan ha utlöpt eller han kan av andra skäl sakna

hemlandspass (exempelvis därför att han lämnat hemlandet illegalt). Som regel har emellertid en utlänning, som vistas i Sverige utan giltig legitimationshand- ling möjlighet att söka och erhålla hem- landspass hos sitt lands konsulat eller ambassad. Nu kan emellertid inträffa att utlänningen vägras pass eller att han själv vägrar ansöka om pass. Vanligtvis är denna vägran betingad av politiska orsaker, även om andra skäl undantags- vis kan ligga bakom.

Möjligheterna att utfärda främlings- pass har tillkommit bl.a. för att tillgodo- se kravet på innehav av giltig legitima- tionshandling för politiska flyktingar. Det måste emellertid starkt understry- kas, att innehav av främlingspass inte innebär något ställningstagande till spörsmålet, om ifrågavarande person är att anse som politisk flykting. Främlings- pass kan även utfärdas till den, som inte är flykting. Utlänningsmyndigheten tor- de inte heller i något ärende ha motive- rat ett bifall till en ansökan om främ- lingspass med att sökanden varit politisk flykting.

Främlingspass kan således utfärdas för utlänning utan att hans ansökan moti- verats av politiska skäl. Den följande beskrivningen av svensk praxis rörande utfärdande av främlingspass tar emeller- tid endast sikte på de fall, då utlän- ningen av politiska orsaker vägras hem- landspass eller då han vägrar söka hem- landspass.

5.2.2 Praxis rörande utfärdande av främlingspass

Främlingspass utfärdas i praxis i två principiellt skilda fall, nämligen dels då utlänningen saknar giltig legitimations- handling, dels då utlänningen i och för sig innehar giltig legitimationshandling men synnerliga skäl talar för att främ- lingspass utfärdas.

I. Utlänningen saknar giltig legitima- tionshandling ( hemlandspass).

Följande fall förekommer i praxis. 1) Utlänningen kan ha lämnat sitt hemland illegalt, dvs. utan att vara för- sedd med giltig legitimationshandling.

(612160) Polske medborgaren A lämna- de sitt hemland utan att inneha giltigt hemlandspass. Han hade inrest till Sverige såsom fripassagerare på ett svenskt fartyg, som anlöpt polsk hamn. Utlänningsmyndig- heten beslöt, att A inte skulle avvisas. Han tilldelades svenskt främlingspass. -

2) Giltighetstiden för utlänningens hemlandspass har utlöpt under tiden för hans vistelse utanför hemlandet. Av po- litiska skäl vägras han eller vägrar han ansöka om nytt hemlandspass.

(983585) Algeriske medborgaren B in- kom till Sverige försedd med giltigt hem- landspass. Medan han vistades här i landet ansökte han om förlängning av detta vid den algeriska ambassaden i Stockholm. Av politiska skäl kunde hans pass inte förläng- as av ambassaden, och B blev tillsagd att återvända till hemlandet för att erhålla nytt pass. Han lämnade då Sverige och begav sig till Tjeckoslovakien, där han på ambassaden sökte förlängning av sitt pass. Ansökan avslogs.

B återvände då till Sverige, men efter- som han numera inte hade giltig legitima- tionshandling anmäldes avvisningsanledning.

Utlänningskommissionen beslöt sederme- ra om förpassning av B men fogade sam— tidigt hemlandsklausul till förpassningsbe- slutet. På grund av det politiska verkstäl- lighetshindret medgavs B anstånd med verk- ställigheten och beviljades svenskt främ- lingspass.

(640 420 ser. II) Tjeckiske medborgaren C inkom till Sverige 1968. Han hade i hemlandet tilldelats hemlandspass, giltigt till 1972. Strax dessförinnan sökte C svenskt främlingspass med motivering att han av politiska skäl lämnat hemlandet och att han vägrade att vända sig till hemlandets myndigheter för att erhålla förlängning av sitt hemlandspass. Ansökan om svenskt främlingspass beviljades.

3) Utlänningen har under sin vistelse i Sverige förlorat sitt i och för sig gilti- ga hemlandspass. Av politiska skäl väg- ras eller vägrar han ansöka om nytt hemlandspass.

(628483 ser. II) Tjeckiske medborgaren D kom till Sverige i januari 1969. Han innehade därvid tjeckiskt hemlandspass. Han sökte svenskt främlingspass med mo- tivering att han var politisk flykting. In- vandrarverket avslog framställningen.

Sedan D förlorat sitt pass, ingav han ny ansökan om främlingspass, vilket denna gång beviljades.

II. Utlänningen innehar giltig legiti- mationshandling (hemlandspass) men synnerliga skäl föreligger för utfärdande av främlingspass.

I praxis anses följande omständigheter innebära sådana synnerliga skäl, som mo- tiverar att en utlänning tilldelas svenskt främlingspass trots innehav av giltigt hemlandspass.

1) Utlänningens har blivit fulltecknat.

(618 690 ser. II) Tjeckiske medborgaren E kom till Sverige i oktober 1967 och in- nehade då tjeckiskt hemlandspass. En an- sökan om främlingspass avslogs i oktober 1971. I februari 1972 ingav E ny ansökan om främlingspass med motivering att han skulle resa utomlands och att det inte fanns plats för att instämpla en visering i passet. Ansökan beviljades.

hemlandspass

2) Utlänningen åberopar politiskt flyktingskap som stöd för ansökan om främlingspass.

(611608 ser. II) Tjeckiske medborgaren F kom till Sverige i oktober 1968 och ha- de då tjeckiskt hemlandspass. En ansökan om svenskt främlingspass avslogs trots åbe- ropade politiska skäl. En ny ansökan om pass (i kombination med ansökan om rese- dokument) beviljades emellertid i mars 1971.

Till ovanstående sammanställning över

svensk praxis rörande utfärdande av främlingspass skall fogas följande kom- mentarer.

Av avgörande betydelse för att erhål- la främlingspass är ibland att giltighets- tiden för hemlandspasset utlöpt. Under- stundom kan viss tvekan föreligga, när ett hemlandspass inte längre är giltigt. Särskilt gäller detta medborgare i stater, där det — förutom innehav av giltig passhandling — fordras särskilt utrese— tillstånd för att lämna hemlandet. (Des- sa regler är vanliga i bl.a. öststaterna.) Ett utresetillstånd, som instämplas i pass- handlingen, är som regel tidsbegränsat och med kortare giltighetstid än pass- handlingen. Fråga uppkommer då om legitimationshandlingen skall anses vara giltig så länge passhandlingen gäller en- bart så länge utresetillståndet gäller. I utländsk praxis är det senare alternati— vet inte ovanligt. I svensk praxis anses emellertid, att ett hemlandspass är giltigt under den tid, som anges i passhandling- en, dvs. oberoende av giltighetstiden för ett eventuellt utresetillstånd. Denna praxis har stundom medfört vissa svå- righeter för ifrågavarande utlänning att erhålla visering och har även — trots givna viseringar — vid utrikes resor vål- lat utlänningen obehag.

Före 1971 ansågs politiskt flykting- skap inte utgöra sådant synnerligt skäl, som motiverade att en utlänning med giltigt hemlandspass kunde erhålla svenskt främlingspass. En politisk flyk- ting kunde således vägras sådant och tvingas använda sitt hemlandspass som legitimationshandling. I mars 1971 änd- rades denna praxis — åtminstone med avseende på tjeckiska och ungerska flyk- tingar. Viss oklarhet råder emellertid om samma regel gäller polska flyktingar. Det förefaller som om dessa vägras främlings- pass, så länge de innehar polskt hem- landspass.

Enligt de uppgifter om praxis röran- de utfärdande av främlingspass, som lämnas av invandrarverket, är en förut- sättning härför att utlänningen av po- litiska skäl inte vill ansöka om förläng- ning av sitt hemlandspass. Trots detta principiella ställningstagande uppmanas ofta asylsökande utlänningar av perso- nal vid invandrarverket och av polis- myndighet att ta kontakt med sitt lands ambassad eller konsulat för att söka för- längning av sitt hemlandspass i stället för att inge ansökan om svenskt främ- lingspass. En asylsökande utlänning får således ofta felaktig information, om förutsättningarna för att erhålla svenskt främlingspass.

5.3 Resedokument 5.3.1 Allmänna synpunkter

Under perioden 1955—1961 utfärdades resedokument endast i ca 100—150 fall per år. Flertalet av dessa beviljades bal- tiska flyktingar.

Att antalet utfärdade resedokument under denna period var så lågt torde ha varit en följd av bristande informa- tion till flyktingarna. De kände inte till att de hade rätt att erhålla resedoku- ment. Ett annat skäl kan ha varit, att det inte förelåg någon väsentlig skillnad mellan innehav av främlingspass respek- tive resedokument i vad avsåg möjlig- heterna till utrikes resor. Visum erford- ras som regel i båda fallen.

En fördel med resedokument, som kanske inte observerades i tillräcklig ut- sträckning, var emellertid att konven- tionspasset skulle innehålla en återrese- klausul (konventionsbilagan 13 å). En utlänning, som enbart hade främlings- pass, måste hos utlänningsmyndigheten ansöka om tillstånd att återresa till Sve- rige, innan han kunde göra en utrikes resa.

Helt annat blev förhållandet, sedan Sverige 1960 anslutit sig till Europarå- dets Överenskommelse om avskaffande av viseringstvång för flyktingar. Det blev nu en väsentlig fördel att ha resedoku- ment, eftersom innehavare av ett sådant —— till skillnad från den som enbart ha- de främlingspass — inte längre behövde ha visum för att resa till de andra euro- peiska stater, som var bundna av över- enskommelsen. Ganska snart efter Sveri- ges anslutning till denna steg antalet ut- färdade resedokument.

Under perioden 1962—1968 utfärda- des årligen ca 400—750 resedokument. Det var främst ungerska medborgare, som lämnat sitt hemland efter revolten 1956, som erhöll konventionspass. Att antalet fortfarande var relativt lågt, tor— de ha berott på bristande information. Flyktingarna saknade —— och saknar fort- farande — i stor utsträckning kännedom om sin rätt att erhålla resedokument och fördelarna med detta.

Under 1969 minskades antalet utfär- dade resedokument. En anledning här- till torde ha varit, att utlänningskom- missionen / invandrarverket upprätthöll en restriktiv praxis i avvaktan på Kungl. Maj:ts beslut i ett visst ärende (fallet G nedan). En kraftig ökning 1970 torde hänga samman med att resedokument beviljats tjeckiska flyktingar, som kom- mit till Sverige genom den kollektiva överföringen av sådana flyktingar, som ägde rum 1968—1970.

5.3.2 Praxis rörande utfärdande av resedokument

I svensk praxis har resedokument utfär- dats såväl för flyktingar, för vilka Sve- rige är första asylland, som för flykting- ar, som kollektivt överförts hit. Vissa skillnader är märkbara mellan dessa två

grupper.

5.3.2.l Flyktingar för vilka Sverige är första asylland

Då en utlänning, som tidigare inte er- hållit ställning som flykting i annat land, ansökt om resedokument, har sådant ald- rig beviljats med mindre än att han åbe- ropat politiskt flyktingskap. När utlän- ningsmyndigheten fattat beslut i ärendet, har den haft tillgång till en utredning rörande utlänningens påstådda flykting- skap. Denna utredning har stundom ut- gjorts av det förhörsprotokoll, som upp- rättats i samband med utlänningens in- resa eller ansökan om asyl (uppehålls- tillstånd). Har uppgifterna inte varit tillräckligt utförliga, inhämtas ofta kompletterande upplysningar rörande flyktingskapet. Någon motivering för ett avslag eller bifall lämnas dock aldrig.

I fråga om de baltiska flyktingarna torde prövningen av flyktingskapet ha varit tämligen summarisk. Man presu- merade, att de riskerade förföljelse i hemlandet av orsaker, som anges i flyk- tingkonventionen.

Helt annan har praxis varit rörande resedokument för tjeckiska flyktingar,- som kommit till Sverige efter den sov- jetiska ockupationen 1968. Åtskilliga av dessa lämnade sitt hemland med tjeckis- ka hemlandspass, som utfärdades innan förhållandena i Tjeckoslovakien skärptes under våren 1969. Dessa flyktingar har haft stora svårigheter att erhålla resedo- kument i Sverige, vilket troligen berott på att invandrarverket tidigare upprätt- höll en restriktiv tolkning av flyktingkon- ventionens flyktingbegrepp. Svensk praxis kontrasterade starkt mot praxis i andra västeuropeiska stater, där tjeckiska flyk- tingar mer eller mindre undantagslöst anses som konventionsflyktingar och till- delas resedokument.

En ändring av praxis har ägt rum se- dan mars 1972. Vad som föranlett ett

ändrat ställningstagande är att invand- rarverket som grund för flyktingskap numera upprätthåller en annan syn på det förhållandet att en utlänning i hem- landet riskerar straff för att illegalt kvarstanna utomlands. I ett tidigare av— snitt (2.5.4.l.) har redogjorts för hur utlänningsmyndigheten numera bedömer det förhållandet, att en asylsökande ut- länning i hemlandet befarar att straffas för att vistas utomlands utan tillstånd. Exempelvis riskerar en tjeckisk flykting att straffas med fängelse mellan sex må- nader och fem år för detta enligt tjec- kisk strafflag. Eftersom tjeckiska flyk- tingar som regel riskerar dylikt straff anses de numera i flertalet fall som po- litiska flyktingar enligt konventionen och de tilldelas efter ansökan resedokument.

5.3.2.2 Kollektivt överförda flyktingar

Kollektivt överförda flyktingar har vid inresan i allmänhet ett av annat land urfärdat resedokument. Sedan giltighets- tiden härför utlöpt, tilldelas de, som ti- digare framhållits, svenskt främlingspass. Efter särskild ansökan utfärdas svenskt resedokument för dem.

Det utredningsmaterial, som utlän- ningsmyndigheten har tillgång till är jämförelsevis knapphändigt. Några upp- gifter om skälen för att vederbörande ut- länning anser sig vara flykting finns en- dast i undantagsfall. Ett beslut att utfär- da resedokument grundas på att han av utländsk myndighet tidigare beviljats re- sedokument. Invandrarverket accepterar således i princip ett beslut i en status- fråga, som träffats av annan stat.

Invandrarverket synes uppfatta före- skriften i konventionsbilagan 11 5 (om utfärdande av nytt resedokument, då flyktingen lovligen bytt vistelseland) mer eller mindre som en skyldighet att utfärda nytt resedokument. I de få fall,

då konventionspass vägrats flykting, som tidigare innehaft sådan handling utfär- dad av utländsk myndighet, synes orsa- kerna för avslag ha varit säkerhetsskäl. Detta torde under perioden 1955—1969 endast ha skett i fyra fall.

De ungerska flyktingar, som kollektivt överfördes efter revolten 1956, tilldela- des som regel inte något resedokument av myndigheterna i det land, till vilket de först kom (Österrike och Jugoslavien). Frågan om principerna för utfärdande av konventionspass för de ungerska flyk- tingarna togs därför upp till behandling av utlänningskommissionens styrelse i maj 1961. Styrelsen uttalade härvid bl.a. följande:

En tillämpning av Genévekonventionen, vilket vore en förutsättning för utfärdande av svenskt resedokument, kunde givetvis ske ifråga om alla de flyktingar, som efter individuell prövning fått asyl i Sverige. Tveksamhet förelåg, hur man skulle ställa sig till framförallt de omkring 8000 ung- rare, som genom olika regeringsbeslut så— som flyktingar kollektivt överförts till Sve- rige från Österrike och Jugoslavien.

Kommissionen beslöt, att ovannämnda hit överförda ungrare skulle efter ansökan i princip beviljas resedokument; i tveksam- ma fall skulle ärendet dock föredragas in- för kommissionen in pleno.1

Något ärende rörande utfärdande av resedokument för ungerska flyktingar har efter detta uttalande aldrig behand- lats vid utlänningskommissionens eller invandrarverkets plenarsammanträden.

Kommissionens beslut innebar en form av »kollektivt» erkännande av de ungerska flyktingarna som konven- tionsflyktingar.

Ett speciellt problem erbjuder de fall, då utlänningsmyndigheten utfärdat rese— dokument för flyktingar, som kollektivt överförts från Italien. Åtskilliga av dessa har där erkänts som konventionsflyk-

tingar och erhållit italienska resedoku- ment. Men till Sverige har också över- förts utlänningar, som i Italien vägrats ställning som konventionsflyktingar eller inte åberopat politiskt flyktingskap. De har — om de saknat hemlandspass — erhållit den italienska motsvarigheten till främlingspass.

I tidigare praxis har svenskt resedo- kument utfärdats både till personer, som i Italien erkänts som konventionsflyk- tingar och till personer, som tidigare in- te haft sådan ställning. Inte i något fall torde en egentlig prövning av det politiska flyktingskapet ha ägt rum. Ut- länningsmyndighetens beslut grundas en- bart på det tidigare innehavet av itali- enskt resedokument eller främlingspass.

Från hösten 1966 inträdde en änd- ring i svensk praxis och endast de, som haft ett konventionspass har erhållit svenska resedokument. Denna ändrade praxis torde endast kunna förklaras med att utlänningsmyndigheten tidigare inte observerat skillnaden mellan italienska resedokument och främlingspass.

5.3.3 Den rättsliga betydelsen av ett beslut att utfärda resedokument

Frågan om den rättsliga betydelsen av utlänningsmyndighetens beslut att utfär- da resedokument för flyktingar blev ak- tuell i Sverige i januari 1969. Den omedelbara orsaken härtill var ett ären- de, som rörde verkställighet till hemlan- det av ett förvisningsbeslut rörande en jugoslavisk medborgare.

(996 036) Jugoslaviske medborgaren G hade i Italien erkänts som konventionsflyk- ting och hade erhållit ett italienskt rese- dokument. 1966 utfärdade utlänningskom- missionen svenskt resedokument för ho- nom.

1 Statens utlänningskommissions protokoll den 18 maj 1961.

I Sverige gjorde han sig skyldig till rån och dömdes till fängelse 2 år 6 månader samt förvisning. Vid behandlingen av verk- ställighetsfrågan gjorde G gällande, att han var politisk flykting, och ärendet hänsköts till utlänningskommissionen för avgörande.

Utlänningsnämndens majoritet yttrade bl.a.:

»Väl har statens utlänningskommission genom beslut den —-— 1966 för ho- nom utfärdat resedokument jämlikt Ge— neve-konventionen den 28.7.1951 och där- igenom formellt erkänt honom som flyk— ting. Med hänsyn till att G icke heller vid den tidpunkt, då dokumentet utfärdades, kan anses ha varit politisk flykting och till att G därefter för härstädes begånget rån dömts till fängelse två är sex månader bör enligt nämndens mening den omständighe- ten, att G — såvitt framgår utan prövning av hans status som flykting — tilldelats resedokument ej utgöra hinder mot förvis- ningens verkställande. »

En ledamot av nämnden var skiljaktig och ansåg att hemlandsklausul skulle fogas till förvisningsbeslutet:

»/G/, som är jugoslavisk medborgare, var vid ankomsten till Sverige försedd med ett italienskt resedokument som utvisade, att han av myndigheterna i Italien erkänts som politisk flykting enligt den i Geneve antagna flyktingkonventionen av den 28.7 1951. I enlighet med den praxis som hit- tills tillämpats i dylika fall utfärdade sta- tens utlänningskommission —— såvitt fram- går utan reell prövning av /G:s/ politiska flyktingskap jämlikt 2 5 andra stycket 1954 års utlämningslag — den — -— — 1966 svenskt resedokument för honom i enlighet med konventionens bestämmelser (s.k. flyktingpass). Han får anses därigenom ha blivit även för svenskt vidkommande erkänd såsom politisk flykting enligt nämn- da konvention.»

I februari 1969 överlämnade utlännings- kommissionen jämlikt UtlL 47 & frågan om verkställighet av förvisningsbeslutet till Kungl. Maj:ts avgörande. I yttrande till Kungl. Maj:t förordade kommissionen — med motivering att G inte var politisk flykting — att beslutet borde verkställas till hemlandet.

Ärendet avgjordes i april 1970. Kungl. Maj:t fann hinder jämlikt UtlL 53 & ej möta mot verkställighet av ifrågavarande

förvisningsbeslut, dock att — »med hän- syn till i ärendet numera föreliggande om- ständigheter» —- med verkställande av be- slutet fick anstå tills vidare till utgången av april 1971.

Beslutet anses ha stor prejudicerande betydelse. Det innebar, att G inte ansågs som flykting. Att han tidigare erhållit svenskt resedokument tillerkändes inte någon verkan vid prövningen av hans ställning som flykting i samband med avgörandet av verkställighetsfrågan.1

Det har i samband med detta ärende gjorts gällande, att det enligt svensk rätt inte föreligger någon skyldighet att prö- va flyktingskapet, då resedokument ut— färdas. Det har också påståtts, att nå- gon sådan prövning inte äger rum och att invandrarverket inte uttalar sig i frågan, om utlänningen är politisk flyk- ting.

Följande yttrande från utlännings- nämnden synes bekräfta, att resedoku- ment utfärdas utan någon föregående prövning av utlänningens ställning som flykting:

(649415) Emellertid har, såvitt av ut- redningen framgår, /H:s/ status som poli- tisk flykting icke prövats vare sig vid rese- dokumentets utfärdande eller vid besluten om förlängning av detsamma.

Att innehav av resedokument inte till- mätes någon betydelse i fråga om utlän- ningens ställning som flykting, framkom- mer tydligt i följande medborgarskaps- ärende.

En utlänning kan på ansökan upptas (naturaliseras) till svensk medborgare under förutsättningar, som anges i Lag 22 juni 1950 om svenskt medborgarskap, 6 5. Om sökande har medborgarskap i annat land och han inte förlorar detta i och med sin naturalisation, utan om detta sker endast efter medgivande av myndighet i hemlan-

X Att Kungl. Maj:t beviljade anstånd med verkställigheten torde ha berott på den långa tid, som förflöt, innan beslut meddelades i ärendet.

det, må som villkor för förvärv av svenskt medborgarskap stadgas, att sökanden inom viss tid styrker, att dylikt medgivande läm- nats (MedborgarskapsL 6 & tredje stycket). Enligt praxis är en politisk flykting undan— tagen från kravet om befrielse från sitt ti- digare medborgarskap.

(669591) Ungerske medborgaren I flyd- de från hemlandet 1956 i samband med revolten och begav sig till Österrike, där han erhöll resedokument, utfärdat enligt artikel 28 av flyktingkonventionen. 1961 överfördes han som flyktingstudent till Sve- rige och tilldelade främlingspass och svenskt resedokument, sedan giltighetstiden för hans österrikiska resedokument gått ut.

I mars 1968 förlängde utlänningskom- missionen I:s svenska resedokument. Han upptogs som svensk medborgare i maj 1969 med villkor, att han inom viss tid kunde styrka, att han av vederbörlig myn- dighet i hemlandet erhållit befrielse från sitt ungerska medborgarskap. I skrivelse till Kungl. Maj:t hemställde I, att detta villkor skulle borttagas, eftersom han ansåg sig va- ra politisk flykting. I yttrande över denna ansökan anförde invandrarverket bl.a.:

»Invandrarverket bedömer sökanden in- te vara politisk flykting. För sökanden har emellertid den 3 mars 1964 utfärdats svenskt resedokument enligt Genevekon- ventionen den 28 juli 1951 angående flyk- tingars rättsliga ställning. Frågan om sådant förhållande bör tillmätas avgörande bety- delse för bedömningen av politiskt flykting- skap har tidigare under året jämlikt 47 & utlänningslagen överlämnats till Kungl. Maj:ts prövning i ärende angående verkstäl- lighet av förvisningsbeslut rörande jugosla- viske medborgaren /I/.»

Då giltighetstiden för I:s resedokument därefter utlöpte, ansökte och erhöll han förlängning av detta i februari 1970. Åter- igen hemställde 1, att villkoret om befrielse från det ungerska medborgarskapet skulle bortfalla. I februari 1971 lämnade invand- rarverket ansökningen utan bifall, »efter— som sökanden inte är att anse som politisk flykting och då han i övrigt inte anfört något skäl, som kan läggas till grund för befrielse från det föreskrivna villkoret».

I april 1971 utfärdade invandrarverket med indragande av gällande resedokument, som var fulltecknat, nytt resedokument, varvid giltighetstiden förlängdes.

Om resedokument enligt svensk praxis enbart utfärdas efter prövning av ut- länningens ställning som flykting, måste man dra följande slutsatser av fallet. Han var flykting från och med sin inre- sa och fram till maj 1969, då invand- rarverket uttryckligen förklarade, att han inte var flykting enligt Genevekonven- tionen. Då I:s resedokument förlängdes i februari 1970 återfick han sin ställ- ning som flykting, men förlorade denna i februari 1971, då hans andra ansökan om borttagande av villkoret om befriel- se från det ungerska medborgarskapet avslogs. Från april 1971 har han på nytt upptagits som flykting. Dessa slut- satser rörande fallet I är orimliga. I stället framkommer här tydligt, att in- vandrarverket anser, att ett utfärdande av resedokument inte innebär något ställningstagande till ett påstående om politiskt flyktingskap.

En förutsättning för att detta betrak- telsesätt skall vara förenligt med 1951 års flyktingkonvention och svensk rätt är, att resedokument kan utfärdas även för utlänning, som inte är politisk flyk- ting enligt konventionen. Att utlän- ningsnämnden dragit denna slutsats framgår av följande yttrande i ett ären- de rörande ansökan om resedokument:

(628 579 ser. II) Nämnden finner visser- ligen att /K/ icke är att anse som flykting enligt konventionen den 28.7.1951 angåen- de flyktingars rättsliga ställning men vill likväl ej motsätta sig bifall till ansökningen.

6. Förverkande av asyl

6.1. Inledning

Enligt UtlL 2 5 har en politisk flykting rätt till fristad i Sverige bl.a. under för- utsättning att inte synnerliga skäl talar häremot. Rätten för en politisk flykting att beviljas asyl i Sverige är således in- te villkorslös. Ett fall, då en flykting kan återsändas till hemlandet är, när denne gjort sig skyldig till brott av kva— lificerad beskaffenhet eller då han ut- gör en fara för rikets säkerhet. Bestäm- melser härom finnes i UtlL 54 å, som har följande lydelse:

»Utan hinder av vad i 53 & stadgas må utlänningen kunna befordras till land som där sägs, om han genom synnerligen grov brottslighet ådagalagt, att hans kvar- blivande här skulle innebära en allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet, och den förföljelse som hotar honom i sådant land icke innebära fara för hans liv och ej heller eljest är av särskilt svår beskaffenhet samt han icke kan befordras till annat land.

Har utlänningen här eller annorstädes bedrivit verksamhet, som innebär fara för rikets säkerhet, och finnes anledning anta— ga, att han här skulle fortsätta dylik verk- samhet, må han befordras till land som i 53 & sägs, såframt han icke kan befordras till annat land.»

6.2 Förverkande av asyl på grund av brott

Sedan 1954 års utlänningslag trätt ikraft, har en politisk flykting återsänts till hemlandet med stöd av UtlL 54 5 första stycket i sammanlagt 12 fall. Samtliga dessa avgjordes under åren 1954—1960.

Under perioden 1961—1968 har inte i något ärende förutsättningar för att återsända en flykting till hemlandet an- setts föreligga. Under 1969 har däremot beslut om verkställighet enligt ifråga- varande stadgande meddelats i samman- lagt 3 ärenden. Inte i något av dessa har emellertid verkställighet kunnat äga rum, eftersom respektive hemland (Bul- garien /2 fall/ och Ungern) vägrat att återtaga utlänningarna.

Efter 1969 har beslut om återsändan- de enligt UtlL 54 & första stycket ald- rig meddelats.

I utlänningslagens föreskrift om för- verkande av asyl på grund av brott uppställes tre förutsättningar: flyktingen skall ha befunnits skyldig till synnerli- gen grov brottslighet; härigenom skall han ha ådagalagt, att han utgör en allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet; den förföljelse som hotar ho— nom i det land, till vilket han skall

sändas, får inte innebära en fara för hans liv eller eljest vara av särskilt svår beskaffenhet.

6.2.1. Rekvisitet »synnerligen grov brottslighet»

Utlänningsmyndighetens bedömning av rekvisitet »synnerligen grov brottslig- het» är inte enhetlig. Innebörden av uttrycket synes ha växlat under olika tidsperioder. I den följande rättsfalls— översikten redogöres därför först för ärenden, som avgjorts under 1954— 1960, dvs. under en tid, då utlännings— myndigheten funnit skäl för avlägsnan- de enligt UtlL 54 & första stycket före- ligga. Den andra gruppen av ärenden har behandlats mellan åren 1961—1968. Under denna tid har inte i något ären— de förutsättningar för tillämpning av UtlL 54 5 första stycket ansetts förelig- ga. Slutligen behandlas ärenden, som avgjorts efter 1969, dvs. då stadgandet ånyo kommit att användas.

6.2.1.1 Ärenden avgjorda under tiden 1954—1960

Rättsfallsöversikten inleds med några ärenden, i vilka utlänningen fällts till ansvar för enstaka brott (fallen A—C). Därefter följer några ärenden, där flyk- tingen är skyldig till upprepad brottslig- het (fallen D—H).

I flertalet av här refererade ärenden är det fråga om verkställighet av utvis- ningsbeslut, som fattats med stöd av 1945 års utlänningslag. I de fall, då ut- visningsbesluten meddelats efter 1/7 1954, har besluten härom grundats på en föreskrift i övergångsbestämmelserna till 1954 års utlänningslag. Den tidigare gällande utlänningslagen skulle nämligen äga tillämpning i fråga om utvisning på grund av brott, såvida underrätts— dom meddelats före den 1 juli 1954.

(724529) A hade fällts till ansvar för försök till rån, »där den rånade blivit så våldförd, att han ljutit döden». A dömdes till 10 års straffarbete och utvisades ur ri- ket (enligt 1945 års utlänningslag). Vid prövning av verkställighetsfrågan, som ägde rum sedan 1954 års utlänningslag trätt i kraft, ansåg såväl utlänningsnämnden som utlänningskommissionen, att A gjort sig skyl— dig till synnerligen grov brottslighet.

(611998) Polske medborgaren B hade i Sverige dömts till straffarbete 2 år 3 må- nader för grov stöld. Sedan beslut om ut- visning av B meddelats i september 1954, yttrade utlänningsnämnden vid behandling- en av verkställighetsfrågan, att B var att anse som politisk flykting. Hemlandsklausul borde emellertid fogas till utvisningsbeslutet, »då omständigheter icke föreligga att han det oaktat bör befordras till Polen». Som skäl för politiskt flyktingskap åberopade B, som kommit till Sverige 1945, att han un- der andra världskriget hade tillhört en na- tionell, polsk motståndsrörelse, som var rik- tad mot både tyskar och ryssar. Han hade emellertid aldrig deltagit i strider mot rys- sarna.

Utlänningskommissionen beslöt på sätt utlänningsnämnden föreslagit och medgav B anstånd med verkställigheten av utvis- ningsbeslutet.

Såväl utlänningsnämnden som utlän- ningskommissionen ansåg således att B var att anse som politisk flykting. Mo- tiveringen till att han inte avlägsnades till hemlandet med stöd av UtlL 54 5 första stycket är emellertid oviss. An- tingen ansåg man rekvisitet »synnerligen grov brottslighet» inte vara uppfyllt, eller ansåg man att B i hemlandet ris- kerade en förföljelse, som var av »sär- skilt svår beskaffenhet.» (Jfr avsnitt 6.2.3.)

(602 520) C utvisades ur riket, sedan han dömts till straffarbete ett år för rättsstri- digt tvång i samband med tukt och sedlig- het sårande gärning. På förslag av utlän- ningsnämnden fogades hemlandsklausul till utvisningsbeslutet.

(616945) Polske medborgaren D utvisa-

des, sedan han här i riket gjort sig skyldig till brott.

I. Då verkställighetsfrågan behandlades första gången, vilket skedde innan 1954 års utlänningslag trätt ikraft, hade D straffats för följande brott.

1) 25 dagsböter för bedrägligt beteende och fylleri.

2) 25 dagsböter för bedrägligt beteende och fylleri.

3) Straffarbete 2 år för grov stöld, osant intygande, olaga vapeninnehav, häleri samt urkundsförfalskning. De grova stöldema avsåg inbrott i olika guldsmedsaffärer, var- vid D tillägnat sig varor till ett samman— lagt värde av ca 60 000 kronor.

Av här irrelevanta skäl föreslog utlän- ningsnämnden, »trots den brottslighet var— till han här i riket gjort sig förfallen», att hemlandsklausul borde fogas till utvis- ningsbeslutet. Utlänningskommissionen be- slöt på sätt som nämnden föreslagit.

11. Ett par månader efter det att D fii- givits gjorde han sig skyldig till nya brott. 4) Han dömdes denna gång till straff- arbete 8 månader för försök till grov stöld, sedan han tillsammans med en kum- pan försökt spränga ett kassaskåp. Vid den förnyade behandlingen av verk— ställighetsfrågan, som skulle prövas enligt 1954 års utlänningslag, fann utlännings- nämndens majoritet, »ehuru /D/ begått nytt brott efter det nämnden den ———— avgivit yttrande» — att hemlandsklausul — »om ock med stor tvekan» _ fortfa- rande borde fogas till utvisningsbeslutet. En ledamot av nämnden anförde skiljaktig me— ning: »Med hänsyn till att /D/, sedan nämnden den ——— avgivit yttrande, be- gått nytt allvarligt brott, finner jag hinder icke möta för utvisningsbeslutets verkstäl- lande till Polen.» Utlänningskommissionen anslöt sig till nämndens majoritet och foga- de hemlandsklausul till utvisningsbeslutet.

(603 507) Polske medborgaren E hade under sin vistelse i Sverige dömts för föl— jande brott.

]) 30 dagsböter för fylleri och våldsamt motstånd.

2) Straffarbete 6 månader, villkorlig dom, för grovt egenmäktigt förfarande.

3) Med undanröjande av sistnämnda dom till straffarbete 8 månader villkorlig dom för grovt egenmäktigt förfarande samt för-

sök till bedrägeri.

4) Med undanröjande av sistnämnda dom till straffarbete 2 år 2 månader. Ut- över de i sistnämnda dom angivna brotten, fälldes E till ansvar för stöld vid 3 tillfäl— len, förberedelse till grov stöld, medhjälp till grov stöld samt grov stöld vid 7 till- fällen. De nya brott, för vilka E dömdes, hade utförts under två stöldturnéer, den första tillsammans med P (se nedan) samt en tredje landsman, X, den andra tillsam- mans med enbart X.

Vid behandlingen av frågan om verk- ställighet av ett E meddelat utvisningsbe- slut yttrade utlänningsnämnden bl.a.: »Nämnden anser /E/ vara politisk flyk- ting. Emellertid har /E/ vid upprepade tillfällen ådömts frihetsstraff — senast straffarbete 2 år 2 månader — och har han, efter det han erhållit villkorlig dom, återfallit i brott. Nämnden anser härige- nom ådagalagt att /E:s/ kvarblivande här i riket skulle innebära en allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet, ———». Nämnden föreslog, att utvisningsbeslutet verkställdes till hemlandet.

Även utlänningskommissionen ansåg, att utvisningsbeslutet borde verkställas genom Ers befordran till Polen. I fråga om brotts— ligheten anförde kommissionen: »Den av honom ådagalagda brottsligheten är enligt kommissionens uppfattning av så allvarlig art att den bör betecknas som synnerligen grov. Härvid åsyftas en rad brott, innefat- tande bl.a. försök till grov stöld, förbere- delse till grov stöld, medhjälp till grov stöld, som /E/ ——— begick tillsammans med /X/.»

Kungl. Maj:t fann hinder ej möta mot verkställighet av utvisningsbeslutet.

(620406) Polske medborgaren F fälldes under sin vistelse i Sverige vid tre tillfällen till ansvar för brott begångna här i riket.

1) 30 dagsböter för olovlig varuutförsel. 2) Straffarbete 6 månader, villkorlig dom, för stöld, grov stöld, rattfylleri och olov— lig körning.

3) Straffarbete 2 år 6 månader för dels de i sistnämnda dom angivna brotten, dels stöld vid 3 tillfällen, försök till stöld vid 2 tillfällen, förberedelse till grov stöld samt grov stöld vid 2 tillfällen. Samtliga nytillkomna brott hade utförts tillsammans med landsmannen E (se ovan).

Med ett i sak likalydande yttrande som i fallet E tillstyrkte utlänningsnämnden, att ett F meddelat utvisningsbeslut verkställdes till hemlandet. Även utlänningskommissio- nen tillstyrkte verkställighet till hemlandet med ungefär samma motivering som i fal- let E.

Kungl. Maj:t fann ej hinder möta för verkställighet av utvisningsbeslutet till Po- len.

(602424) Polske medborgaren G fälldes i Sverige till ansvar för brott sammanlagt 15 gånger. Straffbestämningen varierade mellan dagsböter och kortare frihetsstraff. Vid ett tillfälle ådömdes han straffarbete 1 år 3 månader.

Frågan angående verkställighet av ett G meddelat utvisningsbeslut var upprepade gånger föremål för handläggning inom ut- länningskommissionen. Första gången verk- ställighetsfrågan behandlades, sedan 1954 års utlänningslag trätt ikraft, anförde ut— länningsnämnden bl.a.: »Beträffande där- efter frågan om det kan anses stå i över- ensstämmelse med bestämmelserna i 54 & utlänningslagen att på grund av den brotts- liga verksamhet, till vilken /G/ gjort sig skyldig i Sverige, befordra denne till Po- len, oaktat han är att betrakta som po- litisk flykting, må till en början helt all— mänt framhållas, att en upprepad brottslig- het torde kunna betraktas som synnerligen grov även om de olika brotten tagna vart för sig icke äro av dylik beskaffenhet. En förutsättning härför måste emellertid vara såväl att den brottsliga verksamheten är omfattande som att i densamma ingår brott av svårare beskaffenhet.

Av utredningen framgår att /G/ — se- dan han år ————-— dömts för bedrägeri m.m. samt beslut fattats om hans utvisning — under åren ——— här i riket femton gånger dömts för olika brott, huvudsakli- gen förmögenhetsbrott. Även om icke nå- got av dem i och för sig är att anse som synnerligen grovt måste emellertid med hänsyn till arten av flera av dessa brott och till verksamhetens omfattning /G/, därest hänsyn tages allenast till de förelig- gande lagakraftvunna domarna, anses ha gjort sig skyldig till synnerligen grov brotts- lighet.»

Med uttalande att utvisningsbeslutet bor- de verkställas till hemlandet, särskilt med

hänsyn till att G, sedan verkställighetsfrå- gan senast behandlades av utlänningskom- missionen, två gånger fällts till ansvar för brott, överlämnades ärendet till Kungl. Maj:t. Mot kommissionens beslut anförde föredraganden avvikande mening:

»Ehuru /G/ här i riket gjort sig skyl— dig till en lång rad brott anser jag dock icke att denna brottslighet kan betecknas som *synnerligen grov”. Med utgångspunkt härifrån är stadgandet i utlänningslagens 54 ä 1 st. icke tillämpligt i förevarande fall och kan utvisningsbeslutet icke lagligen verkställas genom /G:s/ förande till Polen.

Kungl. Maj:t fogade hemlandsklausul till beslutet.

(616 127) Polske medborgaren H hade utvisats ur Sverige på grund av brott.

I. Då verkställighetsfrågan första gången behandlades enligt 1954 års utlänningslag hade H fällts till ansvar för brott samman- lagt 6 gånger, varvid han ådömts straff varierande mellan dagsböter (3 gånger) och frihetsstraff, vid det senaste tillfället straff- arbete 10 månader. Bland brotten ingick såväl förmögenhetsbrott som misshandels- brott.

Vid behandlingen av verkställighetsfrågan farm utlänningsnämnden, att den brottslig- het, till vilken H gjort sig skyldig, ej kunde betraktas som synnerligen grov. Utlännings- kommissionen torde ha intagit en motsatt ståndpunkt i denna fråga. Med hänvisning till ett tidigare yttrande av utlänningsnämn- den i ärendet, varvid nämnden bl.a. fram- hållit H:s upprepade, grova brottslighet och asociala levnadssätt, anförde kommissionen att ytterligare anledning nu förelåg för H:s avlägsnande ur riket, sedan han begått nytt brott, efter det verkställighetsfrågan senast behandlats. En av kommissionens ledamöter reserverade sig mot beslutet:

»I och för sig har jag dock ——— efter /H:s/ senaste brott den uppfattning- en, att /H/ så missbrukat sin asylrätt, att han borde kunna återföras till Polen. Emel- lertid finner jag med hänsyn till formule- ringen av den nya 54 5 — *synnerligen grov brottslighet, — det lagligen icke möj- ligt att befordra honom till hemlandet.»

Kungl. Maj:t fogade hemlandsklausul till utvisningsbeslutet.

II. Sedan H fällts till ansvar för brott och dömts till straffarbete 10 månader för

stöld och grov stöld, blev verkställighets- frågan ånyo föremål för handläggning. I förnyat yttrande fann härvid utlännings- nämnden enhälligt med hänsyn till den upprepade, grova brottsligheten, att hinder ej mötte för verkställighet till hemlandet.

I skrivelse till Kungl. Maj:t med över- lämnande av verkställighetsfrågan anförde utlänningskommissionen bl.a.:

»Då numera icke kan anses styrkt att H är politisk flykting på annat sätt än att han illegalt överskridit polska gränsen, an- ser kommissionen, oavsett huruvida /H:s/ brottslighet kan betraktas som synnerligen grov, att det honom meddelade utvisnings- beslutet bör verkställas genom hans beford- ran till Polen.»

Sedan Kungl. Maj:t ej funnit hinder fö- religga mot verkställighet, befordrades H till hemlandet.

Det är inte möjligt att dra några säkra slutsatser om hur rekvisitet »syn- nerligen grov brottslighet» i UtlL 54 & första stycket tolkades under perioden 1954—1960, då det var fråga om en politisk flykting, som gjort sig skyldig till ett brott eller dömts vid endast ett tillfälle. De fåtaliga rättsfall, som är re- levanta, är i detta avseende föga väg- ledande.

Däremot kunde under ifrågavarande tidsperiod flerfaldig brottslighet anses som synnerligen grov. Härvid togs hän— syn till dels de enskilda brottens grovhet (dock utan att något av dessa brott ta- get för sig ansågs som synnerligen grovt), dels antalet gånger vederbörande flyk- ting lagförts.

6.2.1.2 Ärenden avgjorda under tiden 1961—1968

Som tidigare framhållits förekom under perioden 1961—1968 aldrig att en ut- länning återsändes till hemlandet med stöd av UtlL 54 5 första stycket. An- ledningen härtill kan i och för sig ha varit att i samtliga verkställighetsärenden rörande politiska flyktingar, som avgjor-

des under denna tidsperiod, de övriga rekvisiten i förevarande stadgande inte var uppfyllda. Det är emellertid mera troligt, att anledningen är en ändrad bedömning rörande innebörden av rek- visitet »synnerligen grov brottslighet».

I följande ärenden I, K och L har hemlandsklausuler fogats till beslut om förvisning.

(644 168) Ungerske medborgaren I döm- des i Sverige för följande brott.

!) 60 dagsböter för vårdslöshet i trafik. 2) Straffarbete 3 månader, villkorlig dom, för stöld.

3) Straffarbete 6 månader för i den vill— korliga domen avsedda brottet samt be- drägeri.

4) Straffarbete 8 månader för i den fö- regående domen avsedda brotten samt grovt bedrägeri medelst urkundsförfalskning (postbedrägeri).

5) Straffarbete 1 år 6 månader för stöld, och förvisning, grovt bedrägeri medelst ur- kundsförfalskning ( postbedrägerier).

6) Straffarbete 2 år för urkundsförfalsk- ning, grovt bedrägeri och försök till grovt bedrägeri.

Vid behandlingen av verkställighet av förvisningen fogade utlänningskommissio— nen på förslag av utlänningsnämnden hem- landsklausul till förvisningsbeslutet.

(642 513) Ungerske medborgaren K dömdes i Sverige för följande brott.

1) Ungdomsfängelse för grov stöld och egenmäktigt förfarande, vilket domslut ge- nom hovrätts dom ändrades till villkorligt anstånd med straffs ådömande.

2) Straffarbete 1 år 6 månader samt för- visning med 10 års återreseförbud för i den villkorliga domen avsedda brotten samt grov stöld, försök till grov stöld och häleri.

3) Dagsböter för vårdslöshet trafik. 4) Straffarbete 1 år 10 månader för de i domen under punkt 2) avsedda brotten samt grov stöld.

5) Straffarbete 1 år för snatteri, grov stöld och försök till grov stöld.

6) Straffarbete 10 månader samt förvis- ning utan tidsbegränsning för grov stöld.

7) Förvaring i säkerhetsanstalt (minsta tid 1 år), sedan K ånyo gjort sig skyldig till grov stöld.

På förslag av utlänningsnämnden foga- des hemlandsklausul till förvisningsbeslutet.

(643 159) Ungerske medborgaren L döm- des i Sverige för följande brott.

1) 25 dagsböter för våldsamt motstånd och fylleri.

2) 50 dagsböter för misshandel. 3) Straffarbete 6 månader, villkorlig dom, för grov stöld.

4) Straffarbete 1 år 6 månader samt förvisning för i den villkorliga domen av- sedda brotten samt för grov stöld.

5) Straffarbete 1 år 10 månader för i den sistnämnda domen avsedda brotten samt grov stöld.

6) Straffarbete 8 månader för försök till grov stöld.

7) 40 dagsböter för rattonykterhet. 8) Straffarbete 8 månader samt förvis- ning (!) för grovt häleri.

Hemlandsklausul fogades till förvisnings- besluten på förslag av utlänningsnämnden.

I ärendena I, K och L har utlän- ningarna ett flertal gånger fällts till an— svar för brott begångna här i riket och dömts till förvisning. Utlänningsmyndig- heten har emellertid ansett, att förvis- ningsbesluten inte kunnat verkställas till hemlandet utan hemlandsklausuler har fogats till besluten. Av vilken an- ledning verkställighet till hemlandet en- ligt UtlL 5 5 första stycket inte ägt rum eller ens ifrågasatts är inte möjligt att ange, eftersom varken utlänningsnämn- den eller utlänningskommissionen moti- verat sina ställningstaganden.

6.2.1.3 Ärenden avgjorda efter 1968

Under 1969 behandlades tre ärenden, där förutsättningarna för en tillämp- ning av UtlL 54 5 första stycket har ansetts föreligga.

(602491 ser. 11) M hade tillsammans med tre landsmän utfört ett bankrån, be- väpnade med laddade pistoler. Han dömdes för grovt rån och olaga vapeninnehav till fängelse 5 år samt förvisning.

Vid prövningen av verkställighetsfrågan

yttrade utlänningsnämnden: »Visserligen kan det ej anses uteslutet att /M/, om han förvisas till sitt hemland, löper risk att där utsättas för förföljelse. Emellertid fin- ner nämnden, att med hänsyn till bestäm- melserna i 54 & utlänningslagen hinder likväl icke möta mot förvisningens verk- ställande genom hans befordran till /hem- landet/.»

Invandrarverket och Kungl. Maj:t fann med tillämpning av UtlL 54 5 första styc- ket hinder icke möta mot verkställighet av förvisningsbeslutet till hemlandet.

I de övriga två ärenden, där ett återsändande av en politisk flykting till hemlandet ansetts möjlig, var brottslig- heten av liknande allvarlig beskaffen- het.

6.2.2. Rekvisitet »fara för allmän ordning och säkerhet»

I några ärenden som avgjorts efter ikraftträdandet av 1954 års utlännings- lag synes asocialitet eller samhällsfar- lighet, som ådagalagts på annat sätt än genom brott, ha haft en avgörande be- tydelse vid tillämpning av UtlL 54 &.

(620261) N hade utvisats ur riket, se- dan han dömts dels för stöld, grov stöld och rån till straffarbete 1 år 2 månader, dels för ringa våld samt missfirmelse mot tjänsteman, våldsamt motstånd, å annan i hans hemvist förövad misshandel varå ringa skada följt, resande av livsfarligt va- pen, hemfridsbrott och skadegörelse till fängelse 8 månader. Han hade vidare varit häktad som misstänkt för dråp.

Åklagaren i sistnämnda mål anförde i skrivelse till poliskammaren i ———-— föl- jande, sedan frågan om verkställighet av utvisningsbeslutet aktualiserats:

»Under förundersökningen uppträdde /N/ mycket obehärskat. Han lovade vid ett tillfälle att ”märka” kriminalöverkonsta- pel ———— sedan han kommit ut. Den person hos vilken han gjorde hemfridsbrott och misshandlade, hyser, enligt vad han själv uppgivit för mig — stark fruktan för att /N/ skall hämnas på honom sedan han frigivits. ———— Själv anser jag att

/N/ är en ytterligt farlig person och jag hyser den uppfattningen, grundad på kän— nedom om hans gärningar och hans upp- trädande under förundersökningen och in- för rätta, att hans hotelser ej äro tomma ord utan allvarligt menade och att han ej hesiterar tillgripa våld i vilka former som helst för att tillfredsställa sina primitiva drifter.»

I sitt yttrande till den länsstyrelse, som fattat beslut om N:s utvisning, underströk poliskammaren i ——— att den ansåg, att I skulle sätta sina hotelser i verket, om tillfälle gavs. Med hänsyn härtill och de brott om vilka han övertygats, hemställde poliskammaren att han skulle utvisas.

Vid behandlingen av verkställighetsfrå- gan förordade utlänningsnämnden med hänvisning till UtlL 54 &, att N avlägsna— des till hemlandet. Man motiverade detta bl.a. med den skada, som kunde uppkom- ma av hans kvarstannande i riket och till »vad i ärendet förekommit».

Utlänningskommissionen framhöll, med hänsyn till tidigare skrivelser i ärendet, att utvisningsbeslutet borde verkställas genom N:s befordran till hemlandet. I de åbero- pade skrivelsema hade kommissionen till- styrkt verkställighet och härvid framhållit I:s samhällsfarlighet.

Kungl. Maj:t fann hinder icke möta för verkställighet av utvisningsbeslutet genom N:s befordran till hemlandet.

(631 422) Tjeckiske medborgaren O döm- des i Sverige för följande brott:

1) Straffarbete 6 månader, villkorlig dom, för osant intygande, grov stöld vid 10 tillfällen, medhjälp till grov stöld vid 3 tillfällen, egenmäktigt förfarande, grovt egenmäktigt förfarande vid 3 tillfällen samt häleri.

2) Straffarbete 10 månader för grov stöld. Ovannämnda dom förklarades för- verkad.

3) Straffarbete 6 månader för grov stöld och fylleri.

4) Straffarbete 8 månader för förbere- delse till grov stöld samt häleri.

Av handlingarna i ärendet framgår, att 0 omedelbart efter ankomsten misskötte sig och begick brott. Bl.a. bröt han mot de föreskrifter, som meddelats av myndigheter, underlät att söka förlängning av uppehålls- tillstånd och ändrade egenmäktigt sina legi-

timationshandlingar. Ur en av barnavårds— nämnden upprättad PM rörande O fram- gick, att denne på alla sätt undvek före- skrivna kontakter med barnavårdens tjäns- temän samt att han uppehöll sig på plat- ser, där han kunde komma i kontakt med homosexuella. Enligt en senare utredning skulle 0 ha »uteslutande levt som prosti- tuerad och mottagit större eller mindre penningsummor». O omhändertogs seder- mera av barnavårdsmyndigheter och vista- des på ungdomsvårdsanstalter. Från dessa rymde han upprepade gånger, varvid han gjorde sig skyldig till nya brott. Enligt Kzs övervakare var han fullkomligt asocial och saknade karaktär och ambition att rycka upp sig.

Utlänningsnämnden yttrade, efter remiss från utlänningskommissionen angående ifrå- gasatt förpassning av 0 samt fråga, huru- vida hemlandsklausul skulle fogas till ett eventuellt förpassningsbeslut: ' »Nämnden anser /0/ vara politisk flykting. Emellertid anser nämnden det ge— nom /O:s/ upprepade grova brottslighet och hans asociala levnadssätt blivit ådaga- lagt att /0:s/ kvarblivande här i riket skul— le innebära en allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet.»

I skrivelse till Kungl. Maj:t angående verkställighet av meddelat förpassningsbe- slut anförde utlänningskommissionen bl.a.:

»I likhet med utlänningsnämnden an- ser kommissionen dock — under åbero- pande av 54 5 första stycket utlännings- lagen — att det beträffande /O/ medde- lade förpassningsbeslutet bör gälla utan be- gränsning av hemlandsklausul.»

Kungl. Maj:t fann hinder ej föreligga mot verkställighet av förpassningsbeslutet.

De två nu refererade fallen torde vi- sa, att UtlL 54 5 första stycket tilläm- pats vid vad som ansetts utgöra grova fall av asocialitet eller samhällsfarlig- het. Rekvisitet fara för allmän ordning och säkerhet har i dessa fall tolkats som ett självständigt rekvisit alternativt till brottsrekvisitet.

Denna tolkning torde ha övergivits efter 1960. För närvarande torde ifråga- varande rekvisit anses vara accessoriskt till brottsrekvisitet och begränsa möjlig-

heterna att återsända en flykting, som gjort sig skyldig till synnerligen grov brottslighet.

6.2.3. Förföljelserekvisitet

UtlL 54 5 första stycket innehåller som en tredje förutsättning för att kunna återsända en politisk flykting till land, där han riskerar förföljelse. Förföljelsen får nämligen inte innebära fara för hans liv och inte heller eljest vara av särskilt svår beskaffenhet. I rättspraxis har detta förföljelserekvisit i allmänhet inte be- handlats som ett självständigt rekvisit. Ofta har frågor om förverkande av asyl blivit föremål för en avvägning mellan å ena sidan omständigheter, som talat mot att utlänningen tillåtits kvarstanna i ri— ket, samt å andra sidan faran för förföl- jelse i hemlandet.

I det första verkställighetsärende, som behandlades sedan 1954 års utlänningslag trätt i kraft, angav utlänningsnämnden uttryckligen att man gjort en avvägning. Nämnden yttrade:

»Nämnden, som jämlikt 54 & utlän- ningslagen den 30 april 1954 jämfört å ena sidan den skada, som kan uppkomma av /P:s/ kvarstannande här i riket, och å andra sidan den fara, som må hota /P/ i hemlandet, finner med hänsyn till vad i ärendet förekommit övervägande skäl tala för att /P/, som icke kan befordras till annat land, utvisas till sitt hemland.» (620261)

Att en avvägning mellan olika omstän- digheter ägt rum framkommer även i följande ärenden.

(603507) Polske medborgaren Q hade utvisats ur riket på grund av brott. Vid be- handling av verkställighetsfrågan yttrade utlänningsnämnden, efter att ha konstate— rat, att Q vid upprepade tillfällen ådömts frihetsstraff:

»Nämnden anser härigenom ådagalagt att /Q:s/ kvarblivande här i riket skulle innebära en allvarlig fara för allmän ord-

ning och säkerhet, och då den fara som kan hota honom i hans hemland icke tor- de innebära fara för hans liv och ej heller — med beaktande av hela den föreliggan- de situationen1 — torde kunna anses vara av särskilt svår beskaffenhet, finner nämn— den övervägande skäl tala för att utvis- ningsbeslutet verkställes utan att till det- samma fogas hemlandsklausul.»

I skrivelse till Kungl. Maj:t med över— lämnande av verkställighetsfrågan anförde utlänningskommissionen:

»Det är ——— angeläget att /Q/ sna- rast avlägsnas från riket, vilket icke kan ske på annat sätt än genom hans beford- ran till Polen. Ehuru det icke är möjligt att med säkerhet uttala sig om de åtgär- der, som komma kunna att vidtagas mot honom i Polen, är dock kommissionen av den uppfattningen att /Q/ vid en åter-. komst till hemlandet icke skulle riskera straff eller förföljelse av särskilt svår be- skaffenhet. Kommissionen har därför be— slutat överlämna ärendet till Konungens avgörande med det uttalandet att utvis- ningsbeslutet bör verkställas genom /Q:s/ befordran till Polen.»

(606 890) Polske medborgaren R var under kriget aktiv i polska motståndsrörel- sen. 1945 inkom han till Sverige med röda- korstransport från Tyskland.

Under sin vistelse i Sverige motarbetade han kommunistiska agenter, som sökte loc- ka polska flyktingar att återvända till Po- len. Under ett par år var han sekreterare i en polsk studentförening, som motarbetade den rådande regimen i Polen.

R var övertygad om att han med hänsyn till vad han ur kommunisternas synpunkt låtit komma sig till last, i Polen skulle bli bestraffad inte bara som f.d. medlem av polska motståndsrörelsen utan även som svensk spion, och han hade stärkts i denna övertygelse av att hans moder i sina brev till honom på det bestämdaste varnat ho- nom för att återvända till Polen.

R dömdes i Sverige för följande brott. 1) Straffarbete 2 månader, villkorlig dom, för stöld.

," 2) Straffarbete 10 månader, villkorlig dom, för stöld, snatteri, bedrägeri och för- skingring.

3) Straffarbete 1 år 3 månader för stöld,

1 Kursiverat här.

snatteri, grov stöld, försök till grov stöld, bedrägligt beteende, häleri och förskingring.

4) Straffarbete 2 år 6 månader för stöld, snatteri, grov stöld, försök till grov stöld, egenmäktigt förfarande, grovt egenmäktigt förfarande och förskingring i förening med urkundsförfalskning (antalet åtalspunkter uppgick till sammanlagt 54).

5) Med undanröjande av sistnämnda dom till straffarbete 3 år för stöld snatte— ri grov stöld, försök till grov stöld, egen- mäktigt förfarande, grovt egenmäktigt för- farande, förskingring i förening med ur- kundsförfalskning samt skadegörelse.

Sedan beslut om R:s utvisning medde- lats yttrade utlänningsnämnden i verkstäl— lighetsfrågan:

»Genom /R:s/ upprepade brottslighet, vilken måste anses synnerligen grov är till fullo ådagalagt att hans kvarblivande här i ' riket skulle innebära en allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet. Även om /R/ torde böra betraktas som politisk flyk- ting, anser nämnden —— som dock vill framhålla omöjligheten av att med säker- het uttala sig om de åtgärder som kunna komma att vidtagas mot R i Polen — med beaktande av hela den föreliggande situa- tionen hinder icke möta för att utvisnings- beslutet verkställes utan att till detsamma fogas hemlandsklausul.»

Utlänningskommissionen yttrade i skri- velse till Kungl. Maj:t bl.a.:

»På grund av /R:s/ upprepade brotts- lighet, vilken kommissionen i likhet med utlänningsnämnden finner vara synnerligen grov, är det ett samhällsintresse att /R/ snarast avlägsnas från riket. Detta kan ic- ke ske på annat sätt än genom hans be— fordran till Polen. /R/ bör betecknas som politisk flykting. Härför talar bl.a. det förhållandet att han efter sin ankomst till Sverige offentligen tagit avstånd från den i hans hemland rådande regimen. I likhet med nämnden finner kommissionen det omöjligt att med säkerhet uttala sig om de åtgärder som kunna komma att vidtagas mot /R/ i Polen. Kommissionen är dock av den meningen att anledning icke före- finnes till antagande att /R/ vid en åter- komst till Polen skulle utsättas för livs- fara eller eljest för repressalier av särskilt svår beskaffenhet. Kommissionen har där- för, efter en avvägning av å ena sidan

0

/R:s/ samhällsfarlighet och a den andra

den förföljelse som kan komma att drab- ba honom, beslutat överlämna ärendet till Konungens avgörande med det uttalandet att utvisningsbeslutet bör verkställas ge- nom /R:s/ befordran till Polen.»

Kungl. Maj:t fann ej hinder föreligga för verkställighet till hemlandet.

(620406) Polske medborgaren S inkom till Sverige illegalt med en polsk fiskebåt. Som stöd för politiskt flyktingskap åbero- pade han följande:

Han hade under åren 1943—1944 varit medlem i en polsk motståndsrörelse. Som sådan utförde han sabotage mot tyskarna. Han hade aldrig deltagit i strider mot rys- sarna, men bekämpade däremot ofta pols- ka kommunistiska partisanförband. 1944 hade han tillfångatagits av tyskarna och förts till ett koncentrationsläger i Tyskland. Efter krigsslutet tjänstgjorde han under ca ett år i ett polskt militärförband, som in- gick i brittiska armén.

1946 återvände han till Polen. Under våren 1950 hade ett flertal f.d. partisaner anhållits av polisen. Detta gällde bl.a. två av S:s bröder, som hade förts till Stettin och därefter aldrig hörts av. S beslöt då att fly från Polen, innan han skulle kom- ma att arresteras. Han fick kontakt med en landsman, som i samråd med en polsk fiskeskeppare planlagt en flykt till Sverige, och fick följa med på flykten.

I Sverige gjorde han sig skyldig till föl- jande brott:

1) 20 dagsböter för försök till olovlig varuinförsel.

2) Straffarbete 6 månader, villkorlig dom, för stöld, grov stöld, rattfylleri och olovlig körning.

3) Straffarbete 2 år 6 månader för dels i föregående dom omnämnda brotten, dels stöld, försök till grov stöld, förberedelse till grov stöld, grov stöld och olovlig kör- ning.

Sedan beslut fattats om hans utvisning yttrade utlänningsnämnden i verkställighets- frågan:

>>Nämnden anser /S/ vara politisk flyk— ting.

Emellertid har /S/ inom en månad ef- ter det han ådömts sex månaders straff- arbete villkorlig dom för stöld m.m. ånyo gjort sig skyldig till försök till grov stöld och under de följande månaderna till ett

flertal brott, innefattande bl.a. förberedel- se till grov stöld och grov stöld.

Nämnden anser härigenom ådagalagt att /S:s/ kvarblivande här i riket skulle inne- bära en allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet, och då den fara som kan hota honom i hans hemland icke torde innebära fara för hans liv och ej heller — med beaktande av hela den föreliggan- de situationen —— torde kunna anses vara av särskilt svår beskaffenhet, finner nämn- den övervägande skäl tala för att utvis- ningsbeslutet verkställes utan att till det- samma fogas hemlandsklausul.»

Utlänningskommissionen yttrade i verk- ställighetsfrågan bl.a. följande:

»/S/ torde böra betraktas som politisk flykting. Häremot talar dock den omstän- digheten att han direkt hänvänt sig till härvarande polska konsulat med begäran om hjälp. Den av honom ådagalagda brottsligheten är enligt utlänningskommis- sionens uppfattning av så allvarlig art att den bör betecknas som synnerligen grov. Framför allt måste det anses vara grave- rande att /S/ endast några månader efter det han villkorligt dömts till straffarbete för grov stöld m.m. gjort sig skyldig till en rad nya brott, innefattande bl.a. förbere- delse till grov stöld och grov stöld. Det är därför angeläget att /S/ snarast av- lägsnas från riket, vilket icke kan ske an- nat än genom hans befordran till Polen. Ehuru det icke är möjligt att med säker- het uttala sig om de åtgärder, som kunna komma att vidtagas mot honom i Polen, är dock kommissionen av den uppfatt- ningen att /S/ vid en återkomst till hem— landet icke skulle riskera straff eller för- följelse av särskilt svår beskaffenhet. Kom- missionen har därför beslutat överlämna ärendet till Konungens avgörande med det uttalandet att utvisningsbeslutet bör verk- ställas genom /S:s/ befordran till Polen.

Kungl. Maj:t fann ej hinder föreligga för verkställighet av utvisningsbeslutet till Polen.

(629273) Tjeckiske medborgaren T in- kom till Sverige legalt från Förbundsre- publiken Tyskland. Som stöd för politiskt flyktingskap åberopade han bl.a. följande:

Han härstammade från ett borgerligt hem och hade av denna anledning av myn- digheterna i hemlandet hindrats att få ut-

bildning. Han flydde därför 1949 till För- bundsrepubliken Tyskland, där han blev omhändertagen och placerad i ett flykting- läger.

T fälldes i Sverige till ansvar för följan- de brott:

1) Böter för fylleri. 2) 15 dagsböter för egenmäktigt förfa- rande.

3) Böter för trafikförseelse. 4) Böter för trafikförseelse. 5) Straffarbete 3 månader för stöld. Beslut om Q:s utvisning meddelades här- efter. I verkställighetsfrågan uttalade ut- länningsnämnden:

»Med hänsyn till att /T/ efter flykten från Tjeckoslovakien varit omhändertagen i IRO-läger i Västtyskland, anser nämnden att /T/ befarar så svår bestraffning i Tjec- koslovakien att han icke bör dit utlämnas. Med denna inskränkning finner nämnden hinder icke möta för verkställighet av ut- visningsbeslutet. >>

Utlänningskommissionen fogade hemlands- klausul till utvisningsbeslutet och beviljade anstånd med verkställigheten.

T gjorde sig därefter skyldig till följande brott:

6) Straffarbete 6 månader för försök till grov stöld, grov stöld och grovt egenmäk- tigt förfarande.

7) Fängelse 2 månader för förargelse- väckande beteende och misshandel.

8) Med undanröjande av föregående dom till straffarbete 1 år samt förvisning för grov stöld, stöld, häleri samt förargelse- väckande beteende och misshandel.

Vid förnyad prövning av verkställighets— frågan fann utlänningsnämnden »med hän- syn till föreliggande förhållanden», att hem- landsklausul fortfarande borde fogas till ut- visningsbeslutet.

I skrivelse till Kungl. Maj:t med över- lämnande av från T inkomna besvär över beslut angående verkställighet av honom ådömd förvisning, yttrade utlänningskom- missionen bl.a.:

>>Kommissionen har tidigare i likhet med utlänningsnämnden ansett att /T/ som politisk flykting icke borde befordras till sitt hemland. Flyktingskapet grundade sig på den omständigheten att han illegalt lämnat Tjeckoslovakien och därefter varit omhändertagen i ett IRC-läger i Västtysk- land. Enligt kommissionens mening utgör

nämnda omständighet icke längre tillräck- lig grund för antagande att /T/ skulle löpa risk för politisk förföljelse, därest han återvände hem. /T:s/ ungdom vid det ak- tuella tillfället, den relativt långa tid som därefter förflutit och de numera rådande, mindre spända gränsförhållandena mellan Tjeckoslovakien och Västtyskland tala för denna kommissionens ändrade inställning till hans flyktingskap. Som en följd härav har kommissionen funnit att förvisningen borde verkställas till hans hemland. Då /T/ i sin besvärsskrift icke anfört några nya skäl saknar kommissionen anledning frångå sin uppfattning i förvisningsfrågan och avstyrker bifall till besvären.»

I några ärenden har den avvägning mellan olika omständigheter, som före— tagits vid tillämpningen av UtlL 54 & första stycket, resulterat i att utlänning- en tillåtits kvarstanna. Han har således ansetts riskera förföljelse, som varit »av särskilt svår beskaffenhet».

(619221) Polske medborgaren U anlän- de illegalt till Sverige som flykting från Polen 1949. Han uppgav som skäl till flykten bl.a. att han aktivt deltagit i en polsk motståndsrörelse.

Några dagar efter Uzs ankomst till Sve- rige inkom till Justitiedepartementet ett te- legram från polsk åklagarmyndighet med begäran om provisorisk arrestering av U och två andra polacker, vilka kommit till Sverige samtidigt med honom. Samtliga an— klagades för att under vapenhot ha be- mäktigat sig en polska staten tillhörig se— gelbåt och med denna flytt till Sverige. Med anledning härav meddelade UD i en note till polska legationen i Stockholm, att den handling, som gentemot U åberopats som arresteringsgrund, av de svenska myn— digheterna betraktades som en politisk överträdelse. Vidare anfördes att, då en överträdelse av sådan art enligt en mellan Sverige och Polen gällande konvention inte fick föranleda utlämning, de begärda ar- resteringarna inte var motiverade.

U gjorde under sin vistelse i Sverige sig skyldig till upprepade brott och förseelser. Han dömdes under åren 1950—1951 för häleri till 30 dagsböter samt för egenmäk- tigt förfarande m.m. till 2 månaders fäng-

else, villkorlig dom, samt vid ett par till- fällen till dagsböter för förseelser mot ut- länningslagen och motorfordonsförordning- en.

1953 dömdes U — med undanröjande av den villkorliga domen — till straffarbe- te 7 månader för egenmäktigt förfarande m.m., misshandel, hemfridsbrott och grov stöld. Denna dom föranledde, att beslut om utvisning av U meddelades. Då U an— sågs som politisk flykting fogades hem- landsklausul till utvisningsbeslutet.

Ett år senare dömdes U till fängelse 4 månader för brott mot utlänningslagen, våldsamt motstånd, vårdslöshet i trafik och olovlig körning, misshandel varå ringa ska- da följt, rättsstridigt tvång och hemfrids- brott.

U var under några år efter sin ankomst till Sverige förlovad med en svensk kvinna med vilken han hade en son. Förlovningen bröts sedermera. En allvarlig konflikt hade dessförinnan rått mellan kontrahenterna och Uzs aggressiva uppträdande hade för— anlett kvinnan att begära skydd för sin person hos polismyndighet. Kvinnan hem- ställde även i klagoskrifter till JO om un- dersökning, huruvida myndigheterna vid- tagit erforderliga åtgärder för att skydda henne mot befarade våldshandlingar från Uzs sida. JO fann emellertid att klagomå- len inte kunde föranleda någon vidare åt- gärd från JO:s sida.

I skrivelse till Kungl. Maj:t angående frågan om verkställighet av utvisningsbe- slutet anförde utlänningskommissionen bl.a.:

»Som framgår av kommissionens olika remissvar till JO har från kommissionens sida vidtagits ett flertal åtgärder i syfte att söka få /U/ avlägsnad ur riket. Det har dock icke ansetts förenligt med svensk asylrättspolitik att låta verkställa det be- träffande U gällande utvisningsbeslutet ge- nom hans befordran till Polen. Denna upp- fattning har även kommit till uttryck i ut- länningsnämndens vid tre olika tillfällen avgivna yttranden.

/Utlänningskommissionen/ anser /U/ otvivelaktigt vara en i riket icke önskvärd utlänning. Kommissionen är emellertid nu, liksom tidigare, av den bestämda uppfatt— ningen att /U/ skulle råka i fara för sitt liv eller eljest utsättas för allvarligt över- grepp, därest han återsändes till Polen. Ut—

ifrån denna uppfattning föreligger, med den klara utformning som utlänningslagen har i tillämpliga stadganden, ingen möjlig- het att låta verkställa ifrågavarande utvis- ningsbeslut genom /U:s/ återförande till Polen.»

U tilläts kvarstanna i Sverige.

I ett annat ärende, där en flykting an- sågs riskera förföljelse av särskilt svår beskaffenhet, hade utlänningen två gånger lämnat hemlandet illegalt. Utlän- ningsnämnden yttrade i detta ärende:

»/V/ har två gånger olovligen utrest ur Polen. Enligt egen uppgift har /V/ för den första utresan ådömts straff och i sam— band därmed varnats för att ånyo lämna Polen utan tillstånd. Anledning saknas att ifrågasätta riktigheten av dessa uppgifter. Under sådana förhållanden torde det straff som väntar /V/ i Polen vara så strängt att /V/ enligt nämndens mening, trots den brottslighet vartill han här i riket gjort sig förfallen, icke bör befordras till Polen eller till land, varest han kan antagas icke åtnjuta trygghet mot att bliva återsänd till Polen.» (616 945.)

I ett tredje ärende hade såväl utlän- ningsnämnden som utlänningskommissio- nen uttalat, att ett utvisningsbeslut rö— rande utlänningen borde verkställas till hemlandet (724529). Vid behandlingen inom utlänningskommissionen hade emellertid en ledamot låtit göra följande anteckning till protokollet:

»I fallet /X/ har jag, i likhet med kom— missionens övriga ledamöter, röstat för att utvisningsbeslutet omedelbart verkställes. Jag anser mig likväl böra framhålla att även detta fall kan inbjuda till tveksamhet, . Det synes icke uteslutet att /X/ efter återkomsten kan bli dömd till ett nytt, synnerligen hårt straff för medverkan i ett sabotagedåd i ———-— mot ———, varvid en person dödades. Om detta brott betecknas som ett patriotiskt brott och om han skulle ådömas detta hårda straff här- för, kan det ifrågasättas om & 54 utlän- ningslagen, första stycket, tillåter en utvis- ning. Att jag likväl anser att utvisningen bör verkställas beror dels på den synner-

liga grovheten i det brott, som /X/ för- övat i Sverige och som torde förverka en eljest väl dokumenterad asylrätt, och dels på vagheten i de uppgifter om sabotaget i — —— —-, som han lämnat.

Att Kungl. Maj:t fogade hemlandsklausul till utvisningsbeslutet i förevarande fall tor- de ha föranletts av ifrågavarande proto- kollsuttalande.

6.3 Förverkande av asyl på grund av säkerhetsskäl

Det andra fallet, då en politisk flykting kan ha förverkat sin rätt till asyl, är då han bedrivit en verksamhet, som inne- burit en fara för rikets säkerhet och det finns anledning att förmoda, att han här skulle fortsätta dylik verksamhet.

I praxis torde det endast ha förekom- mit ett fall, då en politisk flykting åter- sänts till hemlandet med stöd av UtlL 54 å andra stycket.

(700731) F.d. estniske medborgaren Y hade inkommit till Sverige som flykting från Finland. Som stöd för att anses som politisk flykting anförde han, att han flytt från Estland 1944 till Finland för att und— gå tysk arbetstjänst. Han hade därefter in- trätt som frivillig i finska armén och bl.a. fullgjort vakttjänst till krigsslutet. Han ha— de i Sovjetunionen att för sin tjänstgöring i finska armén vänta antingen deportation eller långvarigt frihetsstraff.

I Sverige dömdes han till straffarbete 8 månader för olovlig underrättelseverksam- het. Sedan beslut om utvisning av Y med- delats, yttrade utlänningsnämndens majori— tet:

»Av utredningen framgår att /Y/, som här i riket beretts fristad som politisk flyk- ting, dömts för brott mot rikets säkerhet, innebärande att han till främmande makt mot betalning lämnat namn och uppgifter angående i Sverige boende flyktingar.

Med hänsyn till övriga flyktingar här i riket anser nämnden detta brott vara av synnerligen allvarlig beskaffenhet.

På grund härav finner nämnden över— vägande skäl tala för att utvisningsbeslutet verkställes utan att till detsamma fogas hemlandsklausul. »

Även utlänningskommissionen ansåg att utvisningsbeslutet borde verkställas till Sov- jetunionen, vilket beslut sedermera fastställ- des av Kungl. Maj:t.

I ett annat ärende har verkställighet till hemlandet— enligt UtlL 54 5 andra stycket ifrågasatts.

(625 416) Rumänske medborgaren Z dömdes i Sverige till straffarbete 1 år 6 månader samt förvisning för olovlig under- rättelseverksamhet.

Som stöd för politiskt flyktingskap åbe- ropade 2, att han tillhört den f.d. aristo- kratiska gruppen i sitt hemland. Han hade 1948 lyckats få utresetillstånd men under tystnadsed tvingats förbinda sig att i Sve- rige bedriva underrättelseverksamhet för hemlandets räkning. Denna förbindelse tvingades han senare att förnya under sin vistelse i Sverige.

I samband med rättegången i Sverige ha- de han brutit sitt löfte genom att angåen- de sin och sina uppdragsgivares verksamhet lämna upplysningar av sådan art, att han i hemlandet måste anses som förrädare, som allvarligt skadat hemlandets anseende samt främjat den s.k. antikommunistiska propagandan. Han riskerade att likvideras, om han återsändes.

Vid behandlingen av verkställighetsfrågan yttrade utlänningsnämnden:

»Av utredningen framgår att /Z/, som enligt nämnden är att anse som politisk flykting, dömts för brott mot rikets säker- het innebärande att han till främmande makt mot betalning lämnat namn och upp- gifter angående i Sverige boende landsmän, som här åtnjuta asyl. Väl tala /Z:s/ fa— miljeförhållanden för att hemlandsklausul fogades till förvisningsbeslutet men med hänsyn till vikten av att skydda här i riket bosatta flyktingars intressen finner nämn- den, som anser /Z:s/ brott vara av syn- nerligen svår beskaffenhet, övervägande skäl tala för att förvisningsbeslutet verkstäl— les utan att till detsamma fogas hemlands- klausul.»

Utlänningskommissionen beslöt med ord- förandens utslagsröst, att Z inte skulle återsändas till hemlandet.

Det bör observeras att någon motsva- righet till förföljelserekvisitet i UtlL 54

5 första stycket inte finns i andra styc- ket. Av sist anförda rättsfall torde man emellertid kunna dra slutsatsen, att detta rekvisit även har betydelse vid verkstäl- lighet enligt andra stycket.

6.4 Återsändande till hemlandet av desertörer och andra krigsvägrare

Desertörer och andra krigsvägrare åtnju- ter en särställning i Sverige. Det speciella skydd dessa utlänningar garanteras, tar inte enbart sikte på särbehandling i fråga om möjligheterna att stanna i Sverige (se avsnitt 2.5.4.2.). Ifrågavarande utlän- ningar åtnjuter dessutom ett visst skydd mot att sändas till sitt hemland, även i de fall beslut om avlägsnande meddelats.

I den tidigare omnämnda presskom- munikén den 21 februari 1969 rörande desertörer och andra krigsvägrare anfö- res härom:

>>Vidare intar regeringen den ståndpunk- ten att verkställighet av beslut om utvisning eller förpassning härifrån av sådana asylfall i regel bör uppskjutas tills vidare. När det gäller beslut om förvisning på grund av brott kommer verkställighet att medges en— dast när det är fråga om grövre brott.»

Ifrågavarande »föreskrift» innebär att desertörer och andra krigsvägrare erhål- ler ett skydd mot att återsändas till hem- landet, som har konstruerats på samma sätt som det skydd, som tillkommer po- litiska flyktingar enligt UtlL 54 &. Ådö- mes exempelvis en desertör förvisning måste verkställighetsfrågan bli föremål för särskild prövning. Om härvid utlän- ningen inte anses ha gjort sig skyldig till grövre brott, skall han tillåtas stanna kvar i landet. Liksom då fråga är om politiska flyktingar fogas något som lik- nar hemlandsklausul till förvisningsbe- slutet och utlänningen beviljas anstånd med verkställigheten.

Antalet desertörer och andra krigsväg- rare kan beräknas till ca 500. Frågan om

verkställighet av förvisning av dessa ut- länningar har aktualiserats i ca 20 fall. Vid avgörande av verkställighetsfrågan har utlänningsmyndigheten haft att ta ställning till bl.a. om utlänningen gjort sig skyldig till ett »grövre brott». I praxis synes man ha gjort en skillnad mellan brott enligt narkotikastrafflagen och andra brott.

I ett av de första verkställighetsären- den, som avgjordes sedan Kungl. Maj:t utfärdat ovan nämnda presskommuniké, var omständigheterna följande.

(861 507 ser. II) Amerikanske medborga- ren A kom till Sverige som desertör från USA:s styrkor i Förbundsrepubliken Tysk- land. Han beviljades uppehållstillstånd för vistelse i Sverige.

1969 dömdes han vid svensk domstol till fängelse 2 månader och förvisning för nar- kotikabrott. Utlänningsnämnden yttrade i verkställighetsfrågan: »Visserligen har /A/, som ej kan anses vara politisk flykting, förövat brott, som gör det tveksamt om han bör få kvarstanna i riket. Då /A/ emellertid, såvitt känt är, icke låtit komma sig till last andra brott eller förseelser och då /A/ tillhör den kategori amerikanska medborgare, om vars vistelse i riket rege- ringen i konseljen den 21.2.1969 uttalat sig i en samma dag inom inrikesdepartemen- tet utfärdad kommuniké, vill nämnden, om ock med stor tvekan, tillstyrka att förvis- ningen tills vidare ej verkställes genom /A:s/ befordran till Amerikas Förenta Stater eller till land, där han icke åtnjuter trygghet mot att bli sänd till förstnämnda land.»

En av nämndens ledamöter var skiljaktig och anförde: »Från de synpunkter som nämnden enligt min mening har att beakta i detta ärende finner jag _ som i likhet med pluraliteten inte anser att /A/ bör betraktas som politisk flykting — att hin- der inte möter mot förvisningens verkstäl- lighet.»

En till Kungl. Maj:t ingiven framställ- ning om upphävande av förvisningsbeslutet avstyrktes av invandrarverket med följande motivering: »Med hänsyn till beskaffenhe- ten av den brottslighet /A/ gjort sig skyl- dig till kan invandrarverket inte tillstyrka att förvisningen upphäves. Emellertid vill

invandrarverket med hänsyn till de särskilda anpassningsåtgärder som på regeringens ini- tiativ kommit till stånd beträffande deser- törer och andra krigsvägrare från USA ic- ke motsätta sig att /A/ medgives tillstånd att kvarstanna i riket under förslagsvis sex månader.» '

Kungl. Maj:t beslöt sedermera att bevilja A tillstånd att utan hinder av förvisnings- beslutet stanna i riket.

Innan anståndstiden utlöpt dömdes A för grovt narkotikabrott, narkotikabrott och ola- ga vapeninnehav till fängelse 1 år 2 må- nader. Vid förnyad behandling av verk- ställighetsfrågan yttrade utlänningsnämn- den: »Med hänsyn till den förnyade, allvar- liga brottslighet som /A/ låtit komma sig till last, finner nämnden hinder icke möta mot förvisningens verkställighet.»

A hade samtidigt till Kungl. Maj:t in- givit en framställning om upphävande av förvisningsbeslutet. Invandrarverket, som anmodades yttra sig över framställning, av- styrkte denna med följande motivering: »Såväl arten som graden av den brottslig- het /A/ gjort sig skyldig till är enligt in- vandrarverkets mening sådan att /A/ inte i egenskap av desertör eller krigsvägrare från USA bör få stanna i Sverige.»

Kungl. Maj:t lämnade ansökan utan bi- fall och förvisningen verkställdes till USA.

(880 754 ser. II) Amerikanske medborga— ren B dömdes i Sverige till fängelse 2 må- nader och förvisning. Utlänningsnämnden, som fann att B inte var politisk flykting, fann »hinder icke möta mot förvisningens verkställighet ur de synpunkter nämnden har att beakta jämlikt 58 å andra stycket utlän- ningslagen».

Med hänvisning till regeringskommuni- kén 21.2.1969 tillstyrkte emellertid invand— rarverket, att B medgavs anstånd med verkställigheten, vilket Kungl. Maj:t seder- mera beviljade.

B gjorde sig därefter skyldig till nya brott i Sverige. Han dömdes till sluten psy- kiatrisk vård för försök till varusmuggling samt vid ett senare tillfälle för olaga tvång, grov stöld, rån, varusmuggling, grov varu- smuggling, grovt narkotikabrott samt brott mot vapenförordningen.

Vid förnyad behandling av verkställighets- frågan uttalade invandrarverket med hän- visning till »såväl arten som graden av

den brottslighet som /B/ har gjort sig skyl- dig till», att förvisningen skulle verkstäl- las till USA. Kungl. Maj:t vägrade att be- vilja förlängt anstånd med verkställigheten, och B avlägsnades till hemlandet.

(861401 ser. II) Amerikanske medborga- ren C hade deserterat från sin militärtjänst- göring vid USA:s styrkor i Förbundsre- publiken Tyskland. Han beviljades uppe- hållstillstånd i Sverige.

Här i riket dömdes han för narkotika— brott och olovlig befattning med smuggel- gods till fängelse 3 månader och förvis— ning. Vid behandlingen av verkställighets- frågan uttalade utlänningsnämnden: »Nämn- den, som anser att /C/ icke bör betraktas som politisk flykting, finner hinder icke möta för förvisningens verkställighet ur de synpunkter nämnden har att beakta jämlikt 58 å andra stycket utlänningslagen.»

C hemställde hos Kungl. Maj:t att för- visningen skulle upphävas. I yttrande över denna framställning anförde invandrarver- ket bl.a.: »Med hänsyn till den brottslig- het /C/ gjort sig skyldig till kan invand- rarverket ej tillstyrka att förvisningen upp— häves. Emellertid vill invandrarverket med beaktande av de särskilda anpassningsåtgär- der, som på regeringens initiativ kommit till stånd beträffande desertörer och andra krigsvägrare från USA, icke motsätta sig att /C/ medgives anstånd med verkställig- heten av förvisningen under förslagsvis ett år.»

Kungl. Maj:t beviljade anståndet.

(840 926 ser. II) Amerikanske medborga— ren D tillhörde den kategori desertörer, som av humanitära skäl medgivits rätt att kvar- stanna i riket.

Han dömdes i Sverige för urkundsför- falskning samt narkotikabrott i förening med olovlig befattning med smuggelgods till fängelse 2 månader och förvisning. Vid be- handlingen av verkställighetsfrågan fann ut- länningsnämnden, att D inte var att anse som politisk flykting samt att hinder för verkställighet inte förelåg.

Innan invandrarverket hann meddela be- slut i ärendet gjorde sig D skyldig till nya brott och han dömdes till fängelse 6 må— nader för stöld och försök till grov stöld.

I yttrande till Kungl. Maj:t angående verkställighet av förvisningen framhöll in- vandrarverket: »Med hänsyn till vad som

anförts i regeringskommunikén den 21.2. 1969 finner invandrarverket det tveksamt om /D/ trots sin upprepade brottslighet bör tillåtas kvarstanna i riket. Enär det in— te kan uteslutas att han vid en eventuell återkomst till hemlandet kommer att ådö- mas ett förhållandevis strängt straff vill in- vandrarverket dock ej motsätta sig att /D/ medgives anstånd med verkställigheten av förvisningen under förslagsvis sex måna— der.»

Kungl. Maj:t beviljade D föreslaget an- stånd.

Om utlänningsnämndens praxis kan sägas att brott enligt narkotikastraffla- gen som regel bedömes som ett »grövre brott», och desertörer och andra krigs- vägrare, som gjort sig skyldiga till sådant brott föreslås således bli avlägsnade till hemlandet. Det enda undantaget synes vara fallet A ovan, där utlänningen vid behandlingen av verkställighetsfrågan första gången tilläts stanna i Sverige.

Utlänningskommissionen/invandrar— verket synes däremot ha en mera liberal praxis i den meningen, att ifrågavarande utlänningar tillåtes stanna i Sverige.

I några fall har desertörer gjort sig skyldiga till annat brott än narkotika— brott.

(853 584 ser. II) Amerikanske medborga- ren E beviljades uppehållstillstånd i Sve- rige. Härvid åberopade han bl.a. följande.

Han hade inte gjort sin militärtjänstgö- ring men hade erhållit inkallelseorder. Han underlät emellertid att inställa sig till tjänst- göringen och riskerade att straffas härför med fängelse i 5 år. Han ville inte åter- vända till hemlandet, då han var emot kri- get i Vietnam och raspolitiken i USA. Han hade i hemlandet varit fängslad under 1 månad för att ha deltagit i demonstratio- ner mot kriget i Vietnam.

Han dömdes i Sverige för grov misshan- del (knivskärning) till fängelse 1 år och förvisning. I domskälen anges om förvis— ningen bl.a. följande: »I målet är upplyst, att /E/ har uppehållstillstånd i riket endast till den — — —. /E:s/ uppträdande vid gärningen visar, att /E/ på grund av sitt

temperament kan vara farlig för annan. På grund härav och gärningens beskaffen- het bör åklagarens yrkande om /E:s/ för- visning bifallas.»

Frågan om verkställighet av förvisningen behandlades av utlänningsnämnden, som härvid yttrade: »Visserligen har /E/, som ej kan anses vara politisk flykting, förövat ett allvarligt brott, som gör det tveksamt om han bör få kvarstanna i riket. Då /E/ emellertid, såvitt känt är, icke låtit komma sig till last andra brott eller förseelser och då /E/ tillhör den kategori amerikanska medborgare, om vars vistelse i riket rege- ringen i konseljen den 21.2.1969 uttalat sig i en och samma dag inom inrikesdepar— tementet utfärdad kommuniké, vill nämn- den, om ock med tvekan, tillstyrka att för— visningen tills vidare ej verkställes genom /E:s/ befordran till Amerikas Förenta Sta- ter eller till land, där han icke åtnjuter trygghet mot att bli sänd till förstnämnda land.»

Invandrarverket tillstyrkte att E skulle få kvarstanna i Sverige och Kungl. Maj:t beviljade honom anstånd med verkställig- heten av förvisningsbeslutet.

(865 155 ser. II) Amerikanske medborga- ren F kom till Sverige, sedan han deserte— rat från de amerikanska trupperna i För- bundsrepubliken Tyskland. Som skäl för an— sökan om uppehållstillstånd åberopade F, att han fruktade att bli sänd till Vietnam. Han beviljades uppehållstillstånd.

Han dömdes i Sverige för snatteri, grov stöld (vid 5 tillfällen) samt försök till grov stöld till fängelse 8 månader och förvis- ning. Med ett i sak likalydande yttrande som i fallet E ovan, fann utlänningsnämn- den, att förvisningsbeslutet inte borde verk- ställas till USA. F tilläts stanna i Sverige och beviljades anstånd med verkställighe- ten.

(842 313 ser. II) Amerikanske medborga- ren G hade avvikit från sin tjänstgöring vid de amerikanska trupperna i Förbunds- republiken Tyskland. I samband med an- sökan om uppehållstillstånd anförde G, att han inte ville återvända till Förbundsre- publiken eller till USA, eftersom han som desertör kunde påräkna att straffas upp till 5 år. Han skulle eventuellt återvända till hemlandet, när kriget i Vietnam var över. Anledningen till deserteringen uppgav han

vara, att han ansåg kriget i Vietnam orätt- färdigt samt att han och USA inte hade något i Vietnam att göra. G hade i Sve- rige gift sig med en svensk kvinna och hade med henne ett barn.

I Sverige dömdes han till fängelse 1 år 2 månader och förvisning för försök till rån och förberedelse till rån. Vid behand- lingen av verkställighetsfrågan tillstyrkte ut- länningsnämnden, att G tilläts stanna i Sverige. Yttrandet hade samma lydelse som fallet E ovan.

Invandrarverket ansåg, att den brottslig— het till vilken G gjort sig skyldig, var så- dan att det var synnerligen tveksamt om han i sin egenskap av desertör eller krigs- vägrare från USA skulle få stanna i Sve— rige. Av andra skäl tillstyrkte emellertid verket att G beviljades anstånd, vilket med— gavs av Kungl. Maj:t.

I två ärenden har utlänningsnämnden föreslagit, att desertörer som gjort sig skyldiga till förmögenhets- respektive misshandelsbrott, skall vägras tillstånd att stanna i Sverige.

(863 667 ser. II) Amerikanske medborga- ren H hade avvikit från sin militärtjänst- göring i Förbundsrepubliken Tyskland. Som stöd för ansökan om uppehållstillstånd åbe- ropade H bl.a. att han under sin militär— tjänstgöring orättfärdigt anklagades för att ha släppt ut luften ur ringarna på ett mi- litärfordon. Detta betraktades som ett all- varligt brott, och H beslöt sig därför för att desertera till Sverige. Han uppgav vid förhör att han inte var politiskt intresserad och att han aldrig varit politiskt aktiv. Om han skulle bli återsänd till Förbundsre— publiken skulle han straffas mycket strängt som desertör. Uppehållstillstånd beviljades.

I Sverige dömdes H för stöld, grovt be- drägeri medelst urkundsförfalskning, försök och förberedelse till grovt bedrägeri medelst urkundsförfalskning och för olovligt förfo- gande till fängelse 8 månader och förvis- ning.

Utlänningsnämnden ansåg att förvisning- en skulle verkställas till USA. Invandrar- verket tillstyrkte emellertid — med hänvis- ning till de särskilda anpassningsåtgärder, som på regeringens initiativ kommit till stånd beträffande desertörer och andra krigsvägrare från USA — att anstånd be-

viljades med verkställigheten. Kungl Maj:t beviljade det föreslagna an- ståndet.

(869 543 ser. II) Amerikanske medborga- ren I hade under ca 12 månader 1968— ]969 tjänstgjort vid de amerikanska trup- perna i Vietnam. Efter att av en militär- domstol ha dömts till 6 månaders fängelse för frånvaro utan tillstånd, hade I hemför- lovats. Han påstod, att han troligen skulle ha inkallats för fortsatt värnplikttjänstgö- ring och lämnade därför hemlandet. För att undgå en ny kommendering till Viet- nam begav han sig till Sverige.

Han dömdes här till fängelse 2 månader och förvisning för misshandel, olaga hot och hemfridsbrott.

Utlänningsnämnden ansåg, att det inte förelåg några hinder för att verkställa för- visningen till I:s hemland. Invandrarverket föreslog däremot hos Kungl. Maj:t, att I skulle få stanna i Sverige. Han beviljades anstånd med verkställigheten.

7. Upphörande av flyktingskap

7.1. Inledning

I vissa fall är det rimligt, att inte längre såsom flykting betrakta en person, som tidigare haft denna status. En flykting kan få ett nytt medborgarskap (exempel- vis bli svensk medborgare) eller han kan frivilligt återvända till sitt hemland. Ibland begagnar sig flyktingen åter av sitt hemlands skydd. Vidare kan förhål- landena i hemlandet undergå sådana för- ändringar, att den, som lämnat detta land såsom flykting, inte längre riskerar förföljelse där.

I svensk lagstiftning saknas bestäm- melser om upphörande av flyktingskap. Att en person som blir svensk medbor- gare inte längre kan anses som flykting, följer emellertid av att utlänningslagen upphör att vara tillämplig. Men även i vissa andra fall anses i praxis en person upphöra att vara flykting. I den följan— de framställningen redogöres för upphö- rande av flyktingskapet, då flyktingen åter begagnat sig av hemlandets skydd samt då ändrade förhållanden inträtt i flyktingens hemland.

7.2 Flyktingen begagnar sig åter av hemlandets skydd

Ett utnyttjande av hemlandets myndig- heter torde enligt svensk praxis i vissa

fall inverka på personens ställning såsom flykting. Vanligen är det fråga om fall, då utlänningen erhållit hemlandspass un— der vistelsen i Sverige och/eller gjort ett kortare besök i hemlandet.

Något fall, i vilket en utlänning efter ett formellt beslut om flyktingskap1 an- setts inte längre vara flykting, därför att han vänt sig till hemlandets myndigheter, har inte kunnat påträffas. Inte heller torde en person, som erhållit resedoku- ment,2 ha vägrats förlängning av detta, om han i någon angelägenhet har begag— nat sig av hemlandets skydd.

Enligt muntlig information från in- vandrarverket torde däremot en hänvän- delse till hemlandets myndigheter ha haft stor betydelse i följande fall.

Det har förekommit, att en utlänning, som tilldelats svenskt främlingspass, därefter sökt och erhållit hemlandspass. Har en dylik situation uppkommit, bru- kar som regel främlingspasset indragas.3

Innehav av hemlandspass har haft be-

1 Ett sådant beslut fattas vanligen endast då fråga uppkommit om avlägsnande av utlän- ningen. 2 Genom att utfärda resedokument har in- vandrarverket inte tagit ställning till utlänning- ens påstående om politiskt flyktingskap. 3 Ett utfärdande av främlingspass innebär in- te, att utlänningen ansetts som politisk flykting.

tydelse vid avgörandet av en ansökan om resedokument. Som tidigare framhål- lits föredrar svenska myndigheter, att en flykting, som har giltigt hemlandspass, begagnar sig av detta som legitimations— handling under vistelsen i Sverige. Har han, sedan giltighetstiden för hemlands- passet utgått, erhållit förlängning av det- ta, har en därefter ingiven ansökan om resedokument stundom avslagits även i fall då hans ansökan om hemlandspass har ägt rum efter anmodan av svensk myndighet.

Från svensk praxis må även följande ärende anföras.

(609 765 ser. 11) Två tjeckiska makar hade lämnat sitt hemland 1967 och bosatt sig i Sverige. Vid avresan lät de sina barn stanna i Tjeckoslovakien. Efter framställ— ning hos tjeckiska myndigheter erhöll ma- karna 1968 tillstånd för barnet att lämna Tjeckoslovakien och förena sig med för- äldrarna i Sverige.

Makarna sökte något år senare svenska resedokument och påstod härvid, att de var politiska flyktingar. Deras ansökan avslogs. Muntligen erhöll makarna motiveringen, att de inte kunde anses som flyktingar enligt 1951 års flyktingkonvention. De hade näm- ligen erhållit bistånd av tjeckiska myndig- heter genom att deras ansökan om utrese- tillstånd för barnet beviljats. En förnyad ansökan om resedokument avslogs av sam— ma skäl. Först efter ett tredje försök till- delades makarna resedokument.

Vad gäller spörsmålet, huruvida ett ut- nyttjande av hemlandets skydd skall ha ägt rum av fri vilja, må följande anfö- ras.

Bland flyktingar är allmänt omvittnat, att de av invandrarverket —— troligen utan verksledningens vetskap — och av polismyndighet anmodas att ansöka om nytt hemlandspass hos härvarande am- bassad eller konsulat, då giltighetstiden för deras hemlandspass utlöpt. Avsikten härmed är att utlänningen i första hand

skall begagna sig av ett hemlandspass som legitimationshandling och att det in- te skall bli nödvändigt att för honom ut- färda svenskt främlingspass. Om utlän- ningen därefter gör gällande, att han är politisk flykting, exempelvis i samband med att han ansöker om resedokument enligt flyktingkonventionen, synes den omständigheten att han erhållit hem- landspass ha åberopats som skäl för att vägra resedokument.

Det förefaller som om invandrarver- ket anser, att ansökan om hemlandspass ingivits av fri vilja, även då så skett på en direkt uppmaning av svenska myn- digheter.

7.3. Ändrade förhållanden i flyktingens hemland

Den följande rättsfallsöversikten avser huvudsakligen utlänningsnämndens och utlänningskommissionens handläggning av verkställighetsärenden rörande ung- erska medborgare, som avgjorts efter 1959. Att i första hand ärenden rörande medborgare från detta land medtagits, är främst beroende på det jämförelsevis stora antalet dylika ärenden rörande ungerska medborgare.

Den amnestilag, som utfärdades i Ung- ern den 22 mars 1963 har haft stor be- tydelse i svensk rättspraxis. En ungersk medborgare, som flytt i samband med revolten torde inte i något fall, som av- gjorts före amnestilagens ikraftträdande, ha underkänts som politisk flykting. Ef— ter 1963 finns däremot åtskilliga fall, i vilka en ungersk medborgare inte ansetts som flykting. Stundom har detta moti- verats med en uttrycklig hänvisning till 1963 års amnestilag. Det synes därför lämpligt att redogöra dels för ärenden, som avgjorts före nämnda lags ikraftträ- dande, dels för ärenden, som avgjorts därefter.

Enligt Amnestilagen 1 & beviljas am- nesti bl.a. åt personer, som dömts för statsfientliga handlingar samt för krigs- förbrytelser. Vidare efterskänkes straff för personer, som dömts för vissa gär— ningar, begångna i samband med revol- ten 1956, samt för personer, som straf- fats för att ha lämnat Ungern utan till- stånd. I lagen föreskrives, att ett rättsligt förfarande inte kan inledas gentemot personer, som gjort sig skyldiga till ovan nämnda handlingar. Amnestilagen inne- håller således även bestämmelser om abolition (dvs. ett efterskänkande av straff, innan dom avkunnats eller åtal väckts).

Från dessa regler ges i 2 & åtskilliga undantag. Bl.a. omfattas inte personer, som gjort sig skyldiga till spioneri, lands- förräderi eller högförräderi så som dessa brott definieras i den ungerska straffla- gen. Undantagna är också personer, som återfallit i brott. Amnestilagen gäller in- te heller den, som förövat mord, rån- mord, plundring, mordbrand, uppsåtlig anstiftan av brand å allmän egendom el— ler sprängattentat.

Enligt ett uttryckligt stadgande i 8 & förlorar amnestien sin giltighet för en person, som efter beslutet om benåd— ningen inom 3 år blir dömd för annat brott. Bestämmelsen torde innebära, att en ungersk flykting, som under sin exil varit politiskt verksam mot den rådande regimen i hemlandet (vilket kan medfö- ra straff enligt den ungerska strafflagen), inte omfattas av amnestien.

7.3.1 Ungerska medborgare 7.3.1.] Ärenden, avgjorda före amnesti- lagens ikraftträdande (642 871) A uppgav vid polisförhör i Sve- rige att han deltagit i striderna i Buda- pest och kämpat med vapen i hand. Skälet till flykten från Ungern var hans önskan att i något annat land skaffa sig bättre försörjning.

A hade i Sverige straffats för följande brott.

]) Straffarbete 8 månader samt förvis- ning för uppsåtlig misshandel (SL 14: 12), medhjälp till grov stöld, medhjälp till för- sök till grov stöld, häleri och åverkan. Misshandelsbrottet bestod i att A tilldelat en person ett par knytnävsslag i ansiktet, så att denne fallit omkull och förlorat med- vetandet.

2) Straffarbete 1 år 2 månader för grov stöld vid 10 tillfällen, förberedelse till grov stöld och olovlig körning.

3) Straffarbete 3 månader för häleri. Utlänningsnämnden och utlänningskom- missionen, som fann att A var att anse som politisk flykting fogade hemlandsklau- sul till förvisningsbeslutet.

(643165) B anförde vid förhör efter in- resan till Sverige som stöd för politiskt flyktingskap, att han vid tidpunkten för re— voltens utbrott haft anställning i Budapest. Då oroligheterna började, deltog han i den allmänna strejk som utbröt, och han anslöt sig snart till frihetsrörelsen och var med i demonstrationer och strider. Sedan han in- sett, att revolten skulle misslyckas, beslöt han sig för att lämna landet.

I skrivelse till utlänningskommissionen anfördes i fråga om B:s politiska flykting— skap därutöver, att han blivit igenkänd och »noterad» under sitt deltagande i strider— na i Budapest, varför han hade att vänta ett strängt straff, om han återvände till hemlandet.

B hade i Sverige straffats för följande brott.

1) Fängelse 2 månader, villkorlig dom, för stöld, olovlig körning och förseelser mot vägrafikförordningen.

2) Straffarbete 1 år 2 månader samt förvisning för det han förmått kvinna till otukt genom våld och hot om våld (SL 15: 15a) och misshandel (SL 14:12). Den tidigare villkorliga domen förklarades för- verkad.

Såväl utlänningsnämnden som utlännings- kommissionen ansåg B vara politisk flyk- ting och fogade hemlandsklausul till för— visningsbeslutet.

Fallen A och B behandlades av utlän- ningsnämnden före amnestilagens ikraft- trädande. I båda fallen synes utlänning-

arna ha haft relativt svaga skäl för poli- tiskt flyktingskap; A åberopade delta- gande i revolten, som emellertid angavs mycket knapphändigt, medan B som or— sak till flykten anförde, att han önskade skaffa sig bättre utkomstmöjligheter. B:s deltagande i revolten synes ha varit av underordnad betydelse. Den brottslighet, till vilken dessa flyktingar gjort sig skyl- dig, är av relativt allvarlig beskaffenhet.

Utlänningskommissionen ansåg före amnestilagens tillkomst, att det inte var möjligt att bedöma, vilka åtgärder, som kunde drabba hemvändande ungrare. En utredning rörande förhållandena i Ung— ern införskaffades i anledning av fallet B. I denna anfördes i fråga om hemvän- dande ungrare, att dessa efter kort tid inlemmades i samhället och att de erhöll arbete. I vissa fall hade efter de sedvan- liga förhören vederbörande ansetts skyl— diga till brott och dömts härför. Ofta hade säkerhetsorganen först senare eller genom hemvändande dissidenter erhållit uppgifter, vilka lagts till grund för åtal för brott, begångna under revolutionen. Vidare anfördes, att det officiellt gjordes gällande att endast personer, som under revolutionen begått mord eller andra grova brott blev bestraffade. Uttalanden av denna innebörd hade senast gjorts vid en partikongress. Det framhölls i utred- ningen, att det var omöjligt att avgöra, vilka slags brott som föll inom denna kategori.

Utlänningsnämnden och utlännings- kommissionen torde inte ha varit hjälpta av den införskaffade utredningen röran- de förhållandena i Ungern, som innehöll delvis motstridiga uppgifter. Man kan emellertid konstatera, att någon hänsyn inte togs till de officiella deklarationer, som avgavs av ungerska myndigheter angående möjligheterna för ungerska flyktingar att återvända till hemlandet. Som tidigare påpekats finns inte heller

något ärende, i vilket en ungersk med- borgare, som flytt i samband med revol- ten, inte ansetts som flykting före ikraft- trädandet av den ungerska amnestilagen.

7.3.1.2 Ärenden, avgjorda efter amnestilagens ikraftträdande

Redogörelsen för rättsfall, som avgjorts efter amnestilagens ikraftträdande, har indelats i tre grupper. I den första grup- pen upptages ärenden, i vilka utlänning- arnas skäl för flyktingskap bedömts vara tungt vägande. Trots en allvarlig brotts- lighet har de ansetts som flyktingar. Den andra gruppen omfattar ärenden, i vilka utlänningarnas skäl för flyktingskap är svagare utvecklat. Utlänningarna har in- te längre ansetts som politiska flykting- ar. Den tredje gruppen upptar personer, som likaledes har mindre starka skäl för att anses som flyktingar, men som än- dock behållit en sådan ställning.

Grupp ]: Kvalificerat politiskt flykting— skap. Personer, som ansetts som politiska flyktingar

(645417) C var antikommunist men ha— de aldrig varit politiskt verksam. Under re- volten 1956 deltog han i striderna i Buda- pest och var beväpnad med kulsprutepistol. Anledningen till flykten var fruktan att ar- resteras för sitt deltagande under revolten.

C hade gjort sig skyldig till följande brott iSverige.

1) Fängelse 1 månad 15 dagar för ratt- fylleri och olovlig körning.

2) Fängelse 1 månad för grov olovlig körning samt brukande av bristfälligt mo— torfordon.

3) Straffarbete 4 månader, villkorlig dom, för bedrägeri och häleri.

4) Straffarbete 1 år 2 månader för de i den villkorliga domen avsedda brotten samt för grovt bedrägeri medelst urkundsförfalsk- ning, medhjälp till sådant brott och olaga innehav av skjutvapen.

5) Straffarbete 1 år 8 månader samt förvisning för grov stöld i tre fall, grovt

häleri, vårdslöshet i trafik, rattonykterhet samt obehörigt avvikande från plats för trafikolycka.

Utlänningsnämnden och utlänningskom- missionen fogade hemlandsklausul till för- visningsbeslutet.

(646122) D, som vid tiden för revolten 1956 fullgjorde sin militärtjänst, hade som ungersk soldat och iklädd uniform deltagit i strider mot ryska stridsförband, varvid han dödat ett flertal ryssar.

I Sverige hade han gjort sig skyldig till följande brott.

]) Dagsböter för olovlig körning.

2) Straffarbete 4 månader för stöld, snat- teri, egenmäktigt förfarande och olovlig körning.

3) Straffarbete 3 månader för stöld. 4) Straffarbete 1 år för grov stöld, olov- lig körning och rattonykterhet.

5) Straffarbete 8 månader samt förvis- ning för egenmäktigt förfarande, misshan- del (SL 14:13), fylleri, förargelseväckande beteende, våldsamt motstånd, våld mot tjänsteman, grov stöld och försök till grov stöld. Misshandelsbrottet bestod i att D sparkat en liggande person i magen och i underlivet.

6) Straffarbete 4 månader för häleri, grov olovlig körning och underlåtenhet att ha motorfordon trafikförsäkrat.

Utlänningsnämnden och utlänningskom- missionen fogade hemlandsklausul till för- visningsbeslutet.

(645332) E deltog under revolten i ga- tustrider i Budapest. Han hade då varit beväpnad med kulsprutepistol, pistol och handgranater. Han kunde inte med säker- het ange, om han under striderna dödat någon, eftersom alla i den grupp han till— hörde oftast skjutit samtidigt. Han trodde emellertid, att han blivit fotograferad i samband med begravningar av under stri- derna omkomna motståndsmän.

E hade i Sverige straffats för följande brott.

]) Fängelse 2 månader, villkorlig dom, för förskingring.

2) Straffarbete 1 år 9 månader för det i den villkorliga domen avsedda brottet samt för stöld, grovt bedrägeri medelst ur- kundsförfalskning, bedrägeri, förskingring och övergrepp i rättssak.

3) Fängelse 2 år 6 månader samt för-

visning för bedrägeri, förskingring, grovt bedrägeri medelst urkundsförfalskning och anstiftan till undertryckande av urkund. E hade bl.a. bedragit en kvinna på samman- lagt 15000 kronor samt lurat den firma, i vilken han var anställd, på ca 30000 kronor genom att förfalska ordersedlar.

Utlänningsnämnden och utlänningskom- missionen fogade hemlandsklausul till för- visningsbeslutet.

Gemensamt för fallen C—E är att ut— länningarna aktivt deltagit i strider un- der revolten 1956 och att de härvid be— kämpat och dödat motståndare. Som ti- digare nämnts omfattar amnestilagen in- te personer, vilka gjort sig skyldiga till mord, rånmord, plundring, mordbrand, uppsåtlig anstiftan av brand å allmän egendom eller sprängattentat. Enligt av utlänningskommissionen inhämtade upp- gifter skulle detta undantag gälla även om ett brott, som omnämndes i 6 & am- nestilagen, begåtts i strid i samband med revolten. Om således någon dödat en motståndare i strid, anses han likväl ha gjort sig skyldig till mord, således ett brott som inte omfattas av den allmänna amnestien.

De handlingar, till vilka utlänningarna i fallen C—E gjort sig skyldiga under re- volten i Ungern, synes vara av sådan beskaffenhet, som avses i 6 5 av amnesti- lagen och således undantagna från am- nestien. Utlänningarna torde därför ha straff att vänta vid en återkomst till hemlandet. Detta torde också ha varit skälet till att besluten om avlägsnande kombinerats med hemlandsklausuler.

Grupp 2. Svagt politiskt flyktingskap. Personer, som upphört att anses som flyktingar

(646384) F uppgav vid förhör strax efter ankomsten till Sverige bl.a. följande: Vid krigsslutet hade under lek med kvarlämna- de tyska vapen ett skott från ett pansarge— vär råkat träffa en rysk ammunitionstrans-

port, varvid 32 ryssar skulle ha omkommit. F hade gripits av ryska soldater och han skulle ha transporterats till Ryssland. Under färden dit lyckades han rymma i Rumä- nien, där en ungersk familj tog hand om honom. 1951, medan han fortfarande be- fann sig i Rumänien, hade han arresterats. Anledningen härtill var att han haft vet— skap om ett illegalt politiskt parti, i vilket vänner till F varit medlemmar. Under drygt två år hade han därefter varit placerad i ett arbetsläger i Rumänien. 1954 hade han legalt återvänt till Ungern. Då han efter tre månader inkallades till militärtjänstgö- ring, vägrade han att inställa sig och flydde mot den österrikiska gränsen. Han blev emellertid fasttagen och placerad i fängelse, i vilket han vistades till i maj 1955, då han frigavs efter att ha beviljats amnesti. Ca 1 år därefter flydde han till Österrike. Som anledning till flykten uppgav F, att han stått under övervakning från polisens sida.

Vid ett senare hållet förhör uppgav F, att han vid krigsslutet under ett luftan— grepp mot Budapest, hade erhållit så svåra huvudskador, att han under två år varit tvungen att vistas på sjukhus. Av politiska orsaker hade han 1951 sänts till ett arbets- läger i Rumänien. Efter återkomsten till Ungern 1954, hade han åter fängslats.

Enligt en tredje version hade F 1945 fått medfölja en rysk transport till Rumä- nien, där han vistades till 1950. Efter na— tionaliseringen hade han haft svårigheter att klara sitt uppehälle, och i mars 1950 hade han internerats. Fyra år senare hade han återvänt till Ungern.

Vid ett senare hållet förhör inför utlän- ningsnämnden hänvisade F till de uppgifter angående sina levnadsförhållanden, som han lämnat i samband med inresan till Sverige.

F dömdes i Sverige för följande brott. 1) Fängelse 6 månader, villkorlig dom, för grovt egenmäktigt förfarande, uppsåtlig misshandel varå ingen kroppsskada följt, våldsamt motstånd och våld mot tjänste- man, skadegörelse, snatteri, häleriförseelse och fylleri.

2) Dagsböter för snatteri. 3) Straffarbete 6 månader för grovt be- drägeri medelst urkundsförfalskning. Straff- bestämningen i den förstnämnda domen förklarades förverkad.

4) Straffarbete 1 år 8 månader samt för-

visning för misshandel samt grov stöld. F hade gjort inbrott i en uraffär och tillägnat sig varor till ett värde av ca 200000 kro- nor.

5) Straffarbete 2 år 2 månader för grov stöld vid 6 tillfällen och försök till grov stöld. Vid flertalet av de grova stöldema hade F gjort inbrott i olika guldsmedsaffä- rer och tillgripit varor till ett sammanlagt värde av ca 300 000 kronor.

Utlänningsnämnden och utlänningskom- missionen behandlade frågan om verkstäl- lighet av den F ådömda förvisningen förs- ta gången (efter domen under punkt 4) innan den ungerska amnestilagen trätt ikraft. Hemlandsklausul fogades härvid till förvisningsbeslutet.

Sedan F gjort sig skyldig till nya brott (punkt 5), prövades verkställighetsfrågan ånyo, efter det att amnestilagen trätt ikraft. Denna gång yttrade utlänningsnämnden: »Nämnden, som anser att /F/ icke nu- mera bör betraktas som politisk flykting, finner hinder icke möta för att förvisning- en verkställes genom dennes befordran till Ungern.»

Kommissionen hemställde i skrivelse till ungerska legationen, att hemlandspass eller inresetillstånd måtte utfärdas för F för att möjliggöra dennes återsändande till Ungern. Sedan legationen svarat, att F inte kunde återtagas, beviljades han anstånd med verk- ställighet av förvisningsbeslutet.

(653 809) G hade växt upp i föräldra- hemmet i en by i den ungerska landsorten. Han uppgav, att han i hemlandet dömts till 8 års fängelse för antikommunistisk verksamhet. I augusti 1956 hade han be- viljats amnesti och då återvänt till hem- orten.

Vid revoltens utbrott hade han utsetts till »bypresident» och som sådan haft till uppgift att leda motståndet mot hemma- kommunisterna och ryssarna. Han var be- väpnad med pistol men hade aldrig behövt använda sitt vapen. Som bypresident hade han placerat ut vakter på strategiska plat- ser. Några demonstrationer eller strider hade emellertid inte förekommit. I januari 1957 hade han flytt från Ungern. Anled- ningen till att han inte gjort detta tidigare var, att han som bypresident känt ett visst ansvar och att han därför inte kunnat lämna landet tidigare.

G hade i Sverige dömts till straffarbete 2 år 6 månader samt förvisning för försök till rån (taxirån). Ur domskälen må följan- de citeras: »Gärningen har föregåtts av en noggrann och i detalj utarbetad plan, innefattande angrepp på person i utsatt ställning och å enskild plats. Tillvägagångs— sättet vittnar om stor råhet och okänslighet för annan persons hälsa och liv. Läkarin- tyget ger visserligen för handen, att den — — — tillfogade skadan icke kan anses svårare än i 14 kap. 12 & strafflagen sä- ges, men det är uppenbart att risk före- legat för betydligt svårare skada, vilket framgår av G:s egen uppfattning om re- sultatet av misshandeln.»

Utlänningsnämnden fann, att G ej kun- de anses som politisk flykting. Sedan ung- erska myndigheter avslagit en framställning från kommissionen om utfärdande av hemlandspass eller inresetillstånd för G, be- slöt utlänningsnämnden att bevilja G an- stånd med verkställighet av förvisningen.

(645781) H hade aktivt deltagit i re- volten 1956. Även sedan myndigheterna hade uppmanat befolkningen att lägga ned vapnen, hade han deltagit i striderna. Ef- ter några dagar hade han tillfångatagits av AVH-män men släppts efter förhör. Av fruktan för repressalier hade han flytt från Ungern.

I Sverige dömdes H för följande brott. 1) Fängelse 4 månader, villkorlig dom, för stöld och bedrägeri.

2) Straffarbete 1 år 2 månader för de i den villkorliga domen avsedda brotten samt för urkundsförfalskning, grovt bedrägeri medelst urkundsförfalskning och försök till sådant brott.

3) Straffarbete 2 år samt förvisning för förberedelse till grovt bedrägeri och till ur- kundsförfalskning, grov stöld vid tre tillfäl- len (bl.a. i en guldsmedsaffär där varor för ca 200000 kronor stulits), häleri, ringa hä- leri, olovligt förfogande samt grov olovlig körning.

Vid prövningen av verkställighet av för- visningen fann utlänningsnämnden och utlänningskommissionen, att H inte var po- litisk flykting.

I fallet F hade utlänningen lämnat hemlandet före revoltens utbrott 1956. Vid den första behandlingen av verkstäl-

lighetsfrågan förordade utlänningsnämn- den och beslöt utlänningskommissionen, att hemlandsklausul skulle fogas till för- visningsbeslutet. Vid denna tidpunkt an- såg man följaktligen, att F var att anse som politisk flykting. Amnestilagen hade ännu inte trätt i kraft och beslutet stod helt i överensstämmelse med då rådande praxis.

Vid förnyad behandling av verkstäl- lighetsfrågan, sedan F gjort sig skyldig till nya brott, ändrade utlänningsnämn- den ståndpunkt och ansåg, att han ej längre var politisk flykting. Nämnden deklarerade denna gång, att den ansåg att F icke numera borde betraktas som

politisk flykting. Vad som inträffat under tiden mellan utlänningsnämndens två yttranden i

ärendet, var dels ikraftträdandet av den ungerska amnestilagen, dels att F gjort sig skyldig till nya brott i Sverige. Han torde emellertid inte ha kunnat befrias från straff enligt den ungerska amnesti- lagen. Han synes nämligen ha straffats tidigare i hemlandet och därefter åter- fallit i brott (deltagande i revolten och illegal utresa). Vad som föranlett att F vid den senare prövningen av verkställig- hetsfrågan inte längre betraktades som politisk flykting, torde därför ha varit att han begått nya brott i Sverige.

Den brottslighet till vilken F gjorde sig skyldig i Sverige var av allvarlig beskaf- fenhet. Som en försvårande omständig- het torde ha betraktats det faktum, att F kort tid sedan han frigivits från fängelset efter att ha undergått straff för misshandel och grov stöld, fälldes till an- svar för nya brott och dömdes till straff- arbete 2 år 2 månader. Det synes som om förutsättningar för en tillämpning av UtlL 54 5 första stycket (förverkande av asyl) förelegat, så som detta stadgan- de tillämpades i tidigare praxis.

Utlänningsnämnden synes även i detta

fall ha gjort en avvägning mellan olika faktorer, dvs. man har »med beaktande av hela den föreliggande situationen» funnit den förföljelse, som hotade F i hemlandet, ringa i förhållande till den skada, som kunde uppkomma av hans kvarblivande i riket. Men i stället för att — i enlighet med tidigare praxis — till- lämpa reglerna i UtlL 54 5 första stycket rörande förverkande av asyl, har nämn- den deklarerat, att F inte längre var att anse som politisk flykting. Härigenom har reglerna om politiskt verkställighets- hinder kunnat åsidosättas.

I fallet G är det tveksamt, om hans deltagande i revolten var av så liten om- fattning, att han kunde påräkna amnesti. I egenskap av »bypresident» är det möj- ligt, att han skulle ha straffats för hög- förräderi, och vid sådant brott kunde straff inte efterskänkas (Amnestilagen 2 5). Amnesti torde dessutom ha varit ute- sluten, eftersom G återfallit i brott. Han ansågs emellertid inte som politisk flyk- ting. Den av G ådagalagda brottslighe- ten torde ha inverkat vid prövningen av frågan om han var politisk flykting.

Det brott, till vilket G gjorde sig skyl- dig i Sverige, var otvivelaktigt av allvar- lig beskaffenhet, och förutsättningarna för en tillämpning av UtlL 54 5 första stycket — i enlighet med tidigare praxis _— torde ha förelegat. Även i detta fall synes en avvägning ha ägt rum mellan samtliga omständigheter i ärendet. Ett avgörande av det politiska flyktingskapet enbart med hänsynstagande till vad G åberopat som stöd härför borde nämli— gen ha resulterat i att han ansetts som politisk flykting. På grund av brottets allvarliga beskaffenhet var det emeller- tid önskvärt, att G tvingades lämna lan- det. Man valde härvid den enklare vä- gen att förklara, att G inte var att anse som flykting.

Även i fallet H är det tveksamt, om

hans deltagande i revolten var av sådan underordnad betydelse, att han kunde påräkna amnesti. H hade emellertid gjort sig skyldig till upprepad brottslighet. Troligen har liksom i föregående fall den risk för förföljelse, som hotade H i hem- landet, vägts mot »faran» av hans kvar- blivande i riket.

Grupp 3. Svagt politiskt flyktingskap. Personer, som ansetts som politiska flyktingar

(669030) I uppgav vid det första polisför- höret efter ankomsten till Sverige, att han inte deltagit i revolten 1956. Dessa upp— gifter ändrades vid ett senare hållet förhör, då han påstod sig ha deltagit i oordnade gatustrider under ungefär en vecka, tills ryssarna återtog kontrollen. Han hade un- der dessa strider erhållit ett ytligt sår i ar- men, och han kunde förevisa ärret efter detta.

I lämnade Ungern först i januari 1960. Så sent som 1959 hade nämligen kamrater till I gripits och straffats för sitt deltagan- de under revolten, och han befarade att även han skulle arresteras. Han hade tidi- gare inte vågat tala om de rätta förhållan- dena av fruktan för att återsändas till hem— landet.

I hade i Sverige ådömts straffarbete 8 månader samt förvisning för grovt bedräge- ri medelst urkundsförfalskning. Han hade vid fyra tillfällen gjort sig skyldig till check- bedrägerier och utkvitterat sammanlagt ca 4 000 kronor.

Utlänningsnämnden och utlänningskom- missionen, som ansåg H vara politisk flyk- ting, fogade hemlandsklausul till förvisnings- beslutet.

(695 913) K hade inte avslutat sin skol- gång, då revolten bröt ut 1956. Han hade under denna deltagit med vapen i hand. I december 1956 flydde han till Österrike.

K dömdes i Sverige till fängelse 2 må- nader samt förvisning för stöld. Vid be- handlingen av verkställighetsfrågan fogades hemlandsklausul till förvisningsbeslutet.

(646358) L vistades vid utbrottet av re— volten i landsorten. Sedan han anslutit sig

till revolutionärerna deltog han under någ- ra dagar i strider i hemstaden. Tillsam- mans med en grupp revolutionärer hade han begett sig till en närliggande stad, där man antog, att regeringstrogna styrkor skulle uppehålla sig. I denna stad var det emellertid lugnt vid denna tid, varför grup- pen återvände till hemstaden, där den upp- löstes. Sedan revolten slagits ned, lämnade L Ungern av fruktan för att bli deporte- rad.

L dömdes i Sverige för följande brott. 1) Straffarbete 4 månader, villkorlig dom, för grov stöld, försök till grov stöld och häleri.

2) Skyddstillsyn och böter för stöld.

3) Fängelse 8 månader för grov stöld. 4) Fängelse 6 månader samt förvisning för stöld och grov stöld.

Domskälen i sistnämnda dom innehåller följande beträffande förvisningen: »Vad an- går yrkandet att lL/ skall förvisas ur riket finner häradsrätten, att det på grund av /L:s/ tidigare och nu förevarande brottslig- het kan befaras, att /L/ kommer att här i riket fortsätta sin brottsliga verksamhet. Väl må jämlikt 28 & utlänningslagen ut- länning, som då åtalet väckes var bosatt i riket sedan minst fem år tillbaka, förvisas endast om synnerliga skäl är därtill, och /L/ har såsom framgår av det ovan an— förda, varit bosatt i Sverige nära tio år. Emellertid anser häradsrätten med hänsyn till dels /L:s/ vid flerfaldiga tillfällen åda— galagda brottslighet, dels att han vid de nu förevarande brottstillfällena uppenbarligen varit den drivande kraften dels ock att han, bortsett från längden av den tid han vistats här, har ringa anknytning till Sve- rige att sådana synnerliga skäl föreligger att /L/ bör förvisas ur riket. Förbudet för /L/ att hit återvända bör gälla för all framtid.»

Hemlandsklausul fogades till förvisnings- beslutet.

grov

Den brottslighet, till vilken utlänning- arna I, K och L befunnits skyldiga i Sverige, var av jämförelsevis ringa be- skaffenhet. De två förstnämnda hade en— dast fällts till ansvar vardera en gång. Gemensamt för utlänningarna är vidare, att de skäl, som de åberopade som stöd

för politiskt flyktingskap, var tämligen vaga. I fallet K anges i förhörsprotokol- len endast, att han deltagit med vapen i hand, men någon närmare utredning härom föreligger inte. Alla tre har emel- lertid ansetts som politiska flyktingar.

Om man slutligen gör en jämförelse av skälen för politiskt flyktingskap mellan utlänningarna tillhörande grupp 2 (F, G och H) och utlänningarna tillhörande grupp 3 (I, K och L) finner man, att de förra haft starkare skäl för att anses som flyktingar. Om utlänningarnas flykting- skap skulle bedömas olika, borde således F, G och H ha ansetts som flyktingar. Eftersom utgången blev den rakt mot- satta, måste andra faktorer ha haft be- tydelse vid avgörandet av status-frågan. En sådan faktor torde vara brottslighe— ten. Denna är av ojämförligt allvarligare beskaffenhet i fråga om utlänningarna tillhöriga grupp 2.

En jämförelse mellan de två grupper- na synes därför bekräfta, att en avväg- ning mellan olika faktorer ägt rum vid utlänningsmyndighetens ställningstagan- de till deras flyktingskap.

7.3.2. Polska medborgare

Intrycket, att ovidkommande faktorer beaktas vid prövning av en statusfråga, stärkes av följande rättsfall rörande pols- ka medborgare.

(652336) M hade vid tiden för de po- litiska oroligheterna i Polen hösten 1956 fullgjort sin värnplikt ombord på ett fartyg tillhörande den polska marinen. Han hade propagerat mot den rådande regimen och bl.a. uppmanat kamrater att göra uppror mot sina chefer och att beskjuta marinled- ningens byggnader. M befarade, att han skulle komma att straffas för detta, och han beslöt sig för att hoppa av, då det fartyg på vilket han tjänstgjorde besökte svensk hamn.

M hade aldrig varit ansluten till något politiskt parti, men han var motståndare

till kommunistregimen i hemlandet. Han ansåg, att han skulle kunna bli dömd till döden, om han återsändes, eftersom han dessutom deserterat från sin militärtjänst- göring.

M fälldes i Sverige till ansvar för våld mot tjänsteman, försök till mord, grov stöld och försök till rån och dömdes till minst 3 års förvaring i säkerhetsanstalt samt förvisning. M hade bl.a. i en militär- förläggning tillgripit en kulsprutepistol och beväpnad med denna gjort ett misslyckat rånförsök. Sedan han upptäckts av polis, hade han försökt att skjuta sig fri och av- lossat ett antal skott mot förföljande poli- ser.

Då utlänningsnämnden behandlade frå- gan om verkställighet av den M ådömda förvisningen uttalade nämnden, att M ej var politisk flykting och att hinder för att verkställa förvisningen till Polen ej före- låg.

Kommissionen beslöt, att eftersom M enligt utlåtande av läkare var i behov av vård på sinnessjukhus och eftersom UtlL 71 5 var tillämplig, verkställighet inte fick äga rum, sålänge vårdbehov förelåg.

Utlänningsmyndigheten hade före be- handlingen av verkställighetsfrågan ald- rig explicit tagit ställning till M:s påståd— da flyktingskap. En jämförelse med and- ra ärenden rörande polska medborgare gör det emellertid sannolikt, att en sådan prövning skulle ha resulterat i ett kon- staterande, att han var politisk flykting.

De skäl, som M åberopat som stöd för politiskt flyktingskap, synes vara av allvarlig beskaffenhet. Den enda rim- liga förklaringen till att utlänningsnämn- den underkänt det politiska flyktingska- pet är, att nämnden företagit en avväg- ning mellan å ena sidan den fara för för- följelse, som hotade M i hemlandet, samt å andra sidan faran av hans kvar- blivande i riket. Men i stället för att un- dersöka förutsättningarna för verkstäl- lighet av förvisningsbeslutet till hemlan- det jämlikt UtlL 54 5 första stycket, har utlänningsnämnden deklarerat, att utlän- ningen inte var att anse som politisk

flykting.

I följande ärende rörande en polsk medborgare framkommer tydligt, att denne upphört att anses som flykting.

(614272) N åberopade som stöd för po- litiskt flyktingskap, dels att han illegalt lämnat landet, dels att han vägrat att bli medlem i kommunistiska partiet. Vid ett se- nare förhörstillfälle uppgav han, att han lämnat landet av fruktan för att bli arreste- rad av säkerhetspolisen.

N ansågs av polismyndigheter i Sverige som asocial, arbetsskygg och alkoholiserad. Han hade ett flertal gånger straffats för fylleriförseelser och vid tre tillfällen för förmögenhetsbrott, sista gången till straff- arbete 10 månader.

I samband med att N ansökte om för— längt uppehållstillstånd ifrågasattes förpass- ning av N. Utlänningsnämnden yttrade här- vid: >>Nämnden anser, att N bör förpassas. Enär /N/ numera icke torde löpa risk för att bliva utsatt för politisk förföljelse, fin- ner nämnden hinder icke möta för att /N/ vid verkställighet av förpassningsbeslutet befordras till Polen.»

Utlänningskommissionen avslog N:s fram- ställning om uppehållstillstånd och beslöt att han skulle förpassas ur riket Beslutet verk- ställdes till hemlandet.

Frågan om N:s avlägsnande ur riket hade inte aktualiserats, förrän beslut fat- tades om hans förpassning. Av utlän- ningsnämndens yttrande framgår emel- lertid, att han tidigare ansetts som poli- tisk flykting (»numera icke torde löpa risk för att bliva utsatt för politisk för- följelse»).

Även i detta fall synes utlännings- nämnden och utlänningskommissionen ha gjort en avvägning mellan i ärendet förekommande omständigheter, vid vil— ken N:s alkoholism och asocialitet tala- de för att han återsändes till hemlandet. Ett bedömande av N:s politiska flykting- skap utan hänsynstagande till dennes lev— nadsomständigheter efter ankomsten till Sverige skulle troligen ha resulterat i att han ansetts som politisk flykting.

I kapitel 6 har behandlats frågor an- gående förverkande av asyl. Härvid har sagts, att utlänningsmyndigheten åtmins- tone under perioden 1954—1960 vid till- lämpningen av UtlL 54 5 första stycket gjort en avvägning mellan den risk för förföljelse, som hotade flyktingen i hem- landet, och den »fara» hans kvarblivan- de innebar för riket.

Efter 1960 synes utlänningsmyndighe- ten inte i något fall ha vägt olika om- ständigheter mot varandra vid tillämp— ning av ifrågavarande stadgande. Av den i detta kapitel lämnade rättsfallsöversik- ten torde emellertid framgå, att det fun- nits åtskilliga fall efter nämnda tidpunkt, då förutsättningar för en tillämpning av stadgandet om förverkande av asyl före- legat — så som detta tolkades i tidigare praxis. Att en ändring ägt rum torde be- ro på att utlänningsmyndigheten numera upprätthåller en mera korrekt tillämp- ning av brottsrekvisitet i UtlL 54 & förs- ta stycket.

Men även efter 1960 synes utlännings— myndigheten företaga samma avvägning mellan olika omständigheter för att av- göra, om en flykting skall få kvarstanna eller inte. Skillnaden är emellertid, att medan denna avvägning tidigare ägde rum vid en ifrågasatt tillämpning av UtlL 54 5, har denna i senare praxis ägt rum för att avgöra, huruvida en person skall anses som flykting enligt UtlL 2 &. Det praktiska resultatet blir i bägge fal- len detsamma, dvs. att det blir möjligt att avlägsna en icke önskvärd flykting.

' KUNGL. B JAN lars 100 __STOCKH LM ,

lBL.

Statens offentliga utredningar 1972

Kronologisk förteckning

33de

J 4 i ddddddd m m & mmhyuaowpwmp

. Säkerhets- och törsvarspolitiken. Fo. . Ämbetsansvaret II. Ju. Svensk möbelindustri. |.

Personal för tyg— och intendenturiör-veltning. Fö. CKR. (Centrala körkortsregistret) K. Reklam l. Beskattning av reklamen. U. Reklam ll. Beskrivning och analys. U. Forskningen inom försvaret. Fö.

. Samhället och filmen. Del 2. U. . Godsbefordran till sjöss. Ju.

Förenklad löntagarbes'kattning. Fi. Skadestånd IV. Ju. Kommersiell service i glesbygder. ln. Revision ev vattenlagen. Del 2. Ju. Ny regeringsform - Ny riksdagsordning. Ju. . Ny regeringsform - Ny riksdagsordning. (Följd-

törfattningar) Ju.

. Nomineringsförfarande vid riksdagsval » Riks- dagen i pressen. Ju. . Norge och den norska exilregeringen under

andra världskriget. Ju. . Uppsökande verksamhet för cirkelstudier inom

vuxenutbildningen. U. . Läs- och bokvanor i fem svenska samhällen.

Litteraturutredningens läsvanestudier. U.

21. Svävarfartslag. K. 22. Domstolsväsendet IV. Skiljedomstol. Ju. 23. Högre utbildning —- regional rekrytering och samhällsekonomiska kalkyler. U. . Vägfraktavtalet ll. Ju. . Naturgas i Sverige. I. . Förskolan 1. S. Förskolan 2. S. . Konsumentköplag. Ju. Konsumentupplysning om försäkringar. H.

. Bostadsanpassningsbidrag. In. Lag om hälso- och miljöfarliga varor. Jo. . Kommunalt samlingsstyre eller majoritetsstyre? C. Förhandlingsrätt för pensionärer. In. . Familjestöd. S. . Skogsbrukets frö— och plantförsörining. Jo. . Samhälle och trossamfund. Slutbetänkande. U. Samhälle och trossamfund. Bilaga 1—19. U. Samhälle och trossamfund. Bilaga 20. Andra trossamfunds ekonomi. U. . Abortfrågan. Remissyttranden. Ju. Konkurrens i bostadsbyggandet. In. Familj och äktenskap I. Ju. . Vägtraiikbeskattningen. Fi. Utnyttjande och skydd av havet. I. Reformerad skatteutjämning. Fi.

5. Kulturminnesvård. U. . Landskapsvård genom täktsamverkan. Ju. Data och integritet. Ju. . Riksdagen och törsvarsplaneringen. Fö. , Tryckfriheten och reklamen. Ju. . Skyddsrum. Fö. . Sjölagens beiraktningskapitel. Ju. . Rapport angående kommunal information m.m. C. 53. Handräckningstjänst i försvaret. Fö. . Skyddat arbete. In. . Decentralisering av statlig verksamhet — ett led i regionalpolitiken. Del 2. Slutrapport. Fi. . Glesbygder och glesbygdspolitik. ln. Ledningsrättslag. Ju. . Koncession för pipelines. K. Att välja framtid. Ju. Beskattade förmåner vid sjukdom och arbetslös- het m.m. S. . Försök med bibliotek. Litteraturutredningens biblioteksstudier. U Offentligt stöd till de politiska partierna. Ju. . Näringslivets försörjning me_d riskkapital från allmänna pensionsfonden. Fl. . Kriminalvård. Ju. Barnavårdsmannafrågan. Ju. . Ny kulturpolitik. Del 1. Nuläge och förslag. U. . Ny kulturpolitik. Del 2. Sammanfattning. U.

68. 69.

. Rätten

. Rätten

Värnpliktsförmåner. Fö. Värnpliktigas ekonomiska och sociala situation. Bilaga 5 till UFV betänkande Värnpliktsför— måner. Fö.

till ratten. Förslag till körkortsreform Del 1. Allmän motivering. Ju. Rätten till ratten. Förslag till körkortsreform. Del 2. Lagtext och specialmotivering. Ju.

till ratten. Förslag till körkortsreform. Del 3. Expertutredningar. Ju. . Ersättning för vissa obefogade frihetsinskränk-

ningar. Ju. Arbetskraften inom byggnadsverksamheten. ln. . Skyddat arbete. Bilagor. ln. . Unga lagöverträdare Il. Ju. . Låginkomstproblemet. ln.

Företagsservice för utveckling av mindre och medelstora företag. I . Kreditupplysning och integritet. Ju. . En bok om böcker. Litteraturutredningans bransch-

studier. U. . Allmän tandvårdsförsäkring. S. . Flygarbetstid. K. . Invandrarutredningen 2. In. . Flyktingskap. ln.

Asyl.- Svensk praxis i ärenden om politiskt flyktingskap. In.

Statens offentliga utredningar 1972

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet

Ämbetsansvaret II. [1] Godsbefordran till sjöss. [10] Skadestånd IV. [12] Revision av vattenlagen. Del 2. [14] Grundiagberedningen. 1. Ny regeringsform . Ny riks- dagsordning. [15] 2. Ny regeringsform - Ny riksdags- ordning (Följdförfattningar) [16] 3. Nomineringsför- farande vid riksdagsval - Riksdagen i pressen. [17] 4. Norge och den norska exilregeringen under andra världskriget. [18] Domstolsväsendet IV. Skiljedomstol. [22] Vägfraktavtalet ||. [24] Konsumentköplag. [28] Abortfrågan. Remissyttranden. [39] Familj och äktenskap I. [41] Landskapsvård genom täktsamverkan. [46] Data och integritet. [47] Tryckfriheten och reklamen. [49] Sjölagens befraktningskapitel. [51] Ledningsrättslag. [57] Att välja framtid. [59] Offentligt stöd till de politiska partierna. [62] Kriminalvård. [64] Barnavårdsmannafrågan. [65] Trafikmålskommittén. 1. Rätten till ratten. Förslag till körkortsreform. Del 1. Allmän motivering. [70] 2. Rätten till ratten. Förslag till körkortsreform. Del 2. Lagtext och specialmotivering. [71] 3. Rätten till ratten. Förslag till körkortsreform. Del 3. Expertut— redningar. [72] IE.;såttning för vissa obefogade frihetsinskrånkningar. Unga lagöverträdare ll. [76] Kreditupplysning och integritet. [79]

Försvarsdepertementet

Personal för tyg- och intendenturförvaltning. [3] 1970 års försvarsutredning. 1. Säkerhets- och för- svarspolitiken. [4] 2. Riksdagen och försvarspla- neringen. [48] Forskningen inom försvaret. [8] Skyddsrum. [50] Handräckningstiänst i försvaret. [53] Utredningen rörande systemet för förmåner åt värn- pliktiga m.fl. (UFV) 1. Värnpliktsförmäner. [68] 2. Värnpliktigas ekonomiska och sociala situation. Bi- laga 5 tlll UFV betänkande Värnpliktsförmaner. [69]

Socialdepartementet

1968 års barnstugeutredning. 1. 2. Förskolan 2. [27] Familjestöd. [34] Beskattade förmåner vid sjukdom och arbetslöshet

Förskolan 1. [26]

m.m. [60 Allmän tandvårdsförs'a'kring. [81]

Kommunikationsdepartementet

CKR. (Centrala körkortsregistret) [5] Svävarfartslag. [21] Koncession för pipelines. [58] Flygarbetstid. [82]

Finansdepartementet

Förenklad löntagarbeskattning. [11] Vägtrafikbeskattningen. [42] Reformerad skatteutjämning. [44] Decentralisering av statlig verksamhet -— ett led i regionalpolitiken. Del 2. Slutrapport. [55]

Näringslivets försörjning med riskkapital från all- männa pensionsfonden. [63]

Utbildningsdepartementet

Reklamutredningen. 1. Reklam l. Beskattning av re- IEI7amen. [6] 2. Reklam ll. Beskrivning och analys. ] Samhället och filmen. Del 2. [9] Uppsökande verksamhet för cirkelstudier inom vuxen- utbildningen. [19] 1968 års Iitteraturutredning. 1. Läs- och bokvanor i fem svenska samhällen. Litteraturutredningens läs- vanestudier. [20] 2. Försök med bibliotek. Littera- turutredningens biblioteksstudier. [61] 3. En bok om böcker. Litteraturutredningens branschstudier. [80] Högre utbildning — regional rekrytering och sam— hällsekonomiska kalkyler. [23] 1968 års beredning om stat och kyrka. 1. Samhälle och trossamfund. Slutbetänkande. [36] 2. Samhälle och trossamfund. Bilaga 1—19. [37] 3. Samhälle och trossamfund. Bilaga 20. Andra trossamfunds ekonomi. [38] Kulturminnesvärd. [45] Kulturrådet. 1. Ny kulturpolitik. Del 1. Nuläge och förslag. [66] 2. Ny kulturpolitik. Del 2. Samman- fattning. [67]

Jordbruksdepartementet

Lag om hälso- och miljöfarliga varor. [31] Skogsbrukets frö- och plantförsörjning. [35]

Handelsdepartementet

Konsumentupplysning om försäkringar. [29]

Inrikesdepartementet

Kommersiell service I glesbygder. [13] Bostadsanpassnlngsbidrag. [30] Förhandlingsrätt för pensionärer. [33] Konkurrens i bostadsbyggandet. [40] Utredning rörande den skyddade sysselsättningen.

1.7 Skyddat arbete. [54] 2. Skyddat arbete. Bilagor. 5] Glesbygder och glesbygdspolitik. [56] Arbetskraften inom byggnadsverksamheten. [74] Låginkomstproblemet. [77] lnvandrarutredningen 2. [83] Utlänningsutredningen. 1. Flyktingskap. [84] 2. Asyl. Svensk praxis i ärenden om politiskt flyktingskap. [85]

Civi ldepartementet

Kommunalt samlingsstyre eller majoritetsstyre? [32] Rapport angående kommunal information m.m. [52

Industridepartementet

Svensk möbelindustri. [2] Naturgas i Sverige. [25] Utnyttjande och skydd av havet. [43] Företagsservice för utveckling av mindre och medel- stora företag. [78]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas

nummer i den kronologiska förteckningen.

3 Allmänna Förlaget