SOU 1973:29

Järn- och metallmanufakturindustrin under 70-talet

Till Statsrådet och chefen för industridepartementet

Kungl. Maj: t bemyndigade den 11 december 1970 statsrådet Wickman att tillkalla sak- kunniga för undersökning av nuläge och utvecklingstendenser i den svenska järn- och metallmanufakturindustrin i vad avser den traditionella tillverkningen. Till sakkunniga utsågs samma dag landshövding Mats Lemne, ordförande, samt riksdagsman Bengt Gus- tavsson, direktör Kurt ldin, förbundsord- förande Sture Lindquist, bruksdisponent Sten Sjöholm och ombudsman Lars Wester— berg. Utredningen antog namnet metallma— nufakturutredningen.

Till expert utsågs ekonomie licentiat John Ekström. Konsult har varit direktör Birger Hellström, fr.o.m. den 1 februari 1973 expert åt utredningen.

Som sekreterare har tjänstgjort departe- mentssekreterare Sune Davidsson och pol. mag. Rolf Bergman (t. o. m. den 31 januari 1972) samt pol. mag. Christian Nilsson (verksam med särskilda uppgifter fr.o.m. den 1 maj 1972, biträdande sekreterare fr. o. m. den 1 oktober 1972).

Utredningen har anlitat fil.lic. Lennart Ohlsson, Industriens utredningsinstitut, för en studie om manufakturindustrins konkur- rensförutsättningar och internationella spe- cialisering.

Branschens lönsamhets- och finansierings- förhållanden har studerats med hjälp av en bearbetning av statistiska centralbyråns före- tagsstatistik. Därvid har i stora drag de

metoder som tekoutredningen använde ut- nyttjats även i detta fall.

Ett studium av arbetskraftens samman- sättning har möjliggjorts genom en special- bearbetning av Metallindustriarbetareförbun- dets och Verkstadsföreningens gemensamma löne- och sysselsättningsstatistik. Detta ma— terial har tidigare inte utnyttjats iliknande sammanhang.

Uppgifter om antalet nyetablerade och nedlagda företag har erhållits från fil.lic. Gunnar du Rietz, Industriens utredningsin- stitut, som utarbetat en promemoria för utredningens räkning.

De mindre och medelstora verkstadsföre- tagens användning av kortsiktig och lång- siktig planering m.m. har undersökts av Verkstadsföreningen. Utredningen har därvid haft möjlighet ta del av uppgifter rörande manufakturindustrin.

I en skrivelse till industriministern har utredningen fäst uppmärksamheten på att de regionala problemen i Eskilstunaområdet bör beaktas i en vidare ram än utredningens och att därför även andra offentliga utredningar och statliga myndigheter bör uppmärksam- ma problemen.

Metallmanufakturutredningen har avläm- nat remisser över kommerskollegieutred- ningen, den 2 december. 1971, med inrikt- ning på den regionala näringspolitiska organi- sationen, gjuteriutredningen den 10 novem- ber 1972 samt delegationens för de mindre

och medelstora företagen betänkande den 30 och myndigheter som på olika sätt varit november 1972. behjälpliga i arbetet.

Utredningen riktar ett tack till alla dem inom företag, organisationer, institutioner Stockholm den 4 juni 1973 Mats Lemne

Bengt Gustavsson Kurt [din Sture Lindquist

Sten Sjöholm Lars Westerberg

/Sune Davidsson

Christian Nilsson

Sammanfattning

Av utredningsdirektiven framgår att det varit metallmanufakturutredningens uppgift att klarlägga manufakturindustrins nuvarande lä- ge och de viktigaste utvecklingstendensema inför 70-talet. Konkurrensen från utlandet och från nya material såsom plast skulle uppmärksammas, liksom behovet av struk- turrationalisering och produktutveckling. Direktiven pekar vidare på underleverantörs- systemets betydelse för branschen liksom på de regionala problem som kan bli följden av manufakturindustrins omvandling. De för- slag som utredningen kan komma att lägga fram ska enligt direktiven ha som utgångs- punkt att åstadkomma en samhällsekono- miskt effektiv resursanvändning utan att innebära särskilda statliga subventioner.

I kapitel ] ges en allmän översikt över branschens läge och hittillsvarande utveck- lingstendenser. Manufakturindustrin svarar för ungefär 1/5 av verkstadsindustrins pro- duktion och sysselsättning. Detta innebär att cirka 78 000 personer sysselsattes vid 70-ta- lets början. Branschen skiljer sig från verk- stadsindustrin i övrigt genom en större andel småföretag och en mindre utpräglad inrikt- ning på utrikeshandel. Tillväxttakten har under senare delen av 60-talet varit lägre än tidigare och lägre än för verkstadsindustrini genomsnitt. Den största delen av produktio- nen utgörs av insatsvaror för övrig industri. Huvudavnämare är den övriga verkstadsindu- strin och byggnadsindustrin. De viktigaste

manufakturregionerna är storstäderna, Es- kilstuna, vissa orter i Bergslagen samt Värna-

moregionen. I kapitlet anges också vissa allmänna utgångspunkter för utredningens arbete.

ökande underskott i de utrikes betalningar— na till följd av bl. a. turistutgifter och ut- vecklingsbistånd ger ett behov av ett kom- penserande överskott i varuutbytet. Detta överskott måste härröra ur industriproduk- tionen. Därför torde den utlandskonkurre- rande sektorn även på lång sikt komma att vara prioriterad. Utredningen utgår ifrån att detta kommer att påverka den ekonomiska politiken bl. a. när det gäller att tillgodose industrins efterfrågan efter arbetskraft och kapital.

En annan faktor av väsentligt intresse är den internationella utvecklingen. Tullavveck- lingen innebär en hårdare konkurrens på hemmamarknaden och de tidigare EFTA-län- derna. Samtidigt ökar exportmöjligheterna till det tidigare EEC-blocket.

Av avgörande betydelse för manufakturin- dustrins framtid är hur efterfrågeutveckling— en kommer att te sig. Denna fråga har behandlats i kapitel 2 och utförligare i bilaga 2. En genomgående tendens är att efter- frågetillväxten under 70-talet synes bli läg- re än under 60—talet, delvis till följd av en lägre expansion hos avnämarna. Skillnaderna mellan branschens produkter är dock stora vad gäller expansionstakt, avnämare, konkur-

rensförhållanden etc.

I bedömningen av efterfrågeutvecklingen har hänsyn tagits till tendenserna i fråga om konkurrensen från nya material eller andra produkter. För vissa varugrupper, främst sådana me'd avnämare inom byggnads— och anläggningsverksamheten, kommer plasten med all sannolikhet att utgöra en allvarlig konkurrent. För branschen som helhet torde dock knappast något avgörande genombrott

för nya material vara att vänta under 70-ta- let. Konkurrensen från andra produkter och metoder torde bli av ungefär samma omfatt— ning som under 60-talet.

Manufakturindustrin har inte varit utsatt för utländsk konkurrens i samma utsträck- ning som övrig verkstadsindustri. Utredning- en har emellertid ansett det vara av vikt att få en genomgång av branschens internatio- nella konkurrenskraft. Undersökningen åter- finns som bilaga I, med en sammanfattningi kapitel 2. Faktorer som hög kapitalintensi- tet, högt utnyttjande av inhemska råvaror och hög andel tekniker och yrkesarbetare i arbetskraften anses känneteckna konkurrens- kraftig svensk industri. Branschen synes ha högre marknadsandelar både på hemma- och exportmarknaden än vad man har anledning förvänta med hänsyn härtill. Utvecklingen av dessa allmänna produktionsförutsättningar torde knappast komma att gynna manufak- turindustrin. Bedömningen av utrikeshan- delsutvecklingen har gjorts mot bakgrund av denna undersökning.

Produktionen av verktygsprodukter kom- mer att öka i långsammare takt än hittills. Detta är främst beroende av hård utländsk konkurrens vad gäller handverktyg, maskin- verktygen företer en mera expansiv bild. Metallkonstruktionsindustrins produkter går i betydande grad till byggnads- och anlägg- ningsverksamheten. Den lägre aktiviteten inom byggnadsindustrin under 70-talet med- för en lägre tillväxt för denna delbransch. Metallkonstruktionerna bedöms dock ha go— da möjligheter att hävda sig i konkurrens med betongbyggandet, medan exempelvis mindre cisterner kommer att förlora mark- nad till motsvarande plastprodukter.

Tillverkningen av metallförpackningar kommer att öka långsammare under 70-talet till följd av konkurrensen från andra material och med hänsyn till miljövårdskrav.

Inom gruppen metalltråd, -nät, -linor m.m. torde metallviror (för pappersmaski- ner) under perioden ersättas av syntetviror. För övriga trådprodukter är efterfrågesitua- tionen sådan att någon nämnvärd dämpning av tillväxten inte tycks ske. Delbranschen är

en av manufakturindustrins mest expansiva. Efterfrågan på spik-, skruv- och bultproduk- ter påverkas av konkurrensen från andra fästmetoder. Detta tillsammans med den lägre tillväxten inom en så viktig avnämar- sektor som byggnadsindustrin ger en mycket långsam ökning av produktionsvolymen.

Även för andra byggnadsmetallvaror så- som svetsade rör, lås, beslag, värmelednings— pannor, radiatorer, badkar och diskbänkar är förändringarna inom byggnadsverksamheten av betydelse. För vissa av dessa produkter kommer plastkonkurrensen att bli märkbar under 70-talet.

Hushållsmetallvaror, såsom kokkärl m. m., är utsatta för hård importkonkurrens. Det finns ingen anledning anta att någon föränd- ring skulle inträda härvidlag varför denna del av manufakturindustrin kan väntas stagnera produktionsmässigt.

Inom annan metallvaruindustri finns ex- pansiva produktgrupper som galvaniserad plåt, kontorsartiklar o.d. Denna delbransch torde även under 70-talet tillväxa snabbt, dock ej så snabbt som under 60-talet. En långsammare ökning än för genomsnittet kommer att gälla för kätting, kedjor m.m.

Manufakturprodukternas distributionsvä- gar behandlas översiktligt i kapitel 3. Flerta— let produkter direktförsäljs till andra företag, resten når avnämarna via grossister, varuhus och järnhandel. Någon stark styrning från distributionsledets sida av produktinriktning och -utformning förekommer i allmänhet inte.

Den form av direktförsäljning som under- leveranserna utgör har studerats särskilt. Resultaten framgår av kapitel 4 och bilaga 3. Underleverantörerna har betydande problem med kort orderlängd samt förskjutningari beställningar och betalningar. Viljan att öka underleveransdelen synes ej vara stor. Där- emot har beställarföretagen för avsikt att lägga ut underleveranser i ökad utsträckning. En allt större del av underleveranserna kommer med all sannolikhet att beställas från utlandet. Åtgärder för att förbättra underleverantörssystemets funktionssätt tor- de vara nödvändiga.

I kapitel 5 behandlas branschens nuvaran- de struktur och utveckling ingående. Del- branschens fördelning på storleksgrupper och regioner åskådliggörs. Ett utmärkande drag är att det under lång tid funnits ett antal anläggningar med anknytning till stor- företag, oftast stålverk, samt en fristående manufakturindustri huvudsakligen bestående av mindre företag.

Först under senare år har tillväxten i branschen blivit lägre än inom övrig verk- stadsindustri. I samband härmed har en koncentrationsprocess ägt rum som bl.a. tagit sig uttryck i en ökning av antalet fusioner. En särskild undersökning rörande nyetableringar och nedläggningar redovisas i bilaga 4. Antalet nedläggningar har ökat och antalet nyetableringar har sjunkit under se- nare delen av 60-talet.

Genom att antalet produkter är stort är koncentrationsgraden inte stor för branschen som helhet. Däremot är antalet tillverkare av flera produkter litet.

En bedömning av den fortsatta omvand- lingens omfattning har gjorts utifrån en gruppering av branschens anläggningar efter produktivitet. Utvecklingen av efterfrågan, produktivitet och kostnader leder sannolikt till att ett betydande antal av branschens företag får svårigheter att upprätthålla en lönsam produktion. För vissa delar av manu- fakturindustrin kan så mycket som 1/3 av anläggningarna anses befinna sig iriskzonen.

De mindre och medelstora företagens pro- blem är bl. a. betingade av företagslednings— och planeringsfrågor. Enligt en undersökning som refereras i kapitel 6 saknade 30 % av företagen kortsiktig planering och hälften hade en ofullständig långsiktig planering. Manufakturföretagen har ungefär samma standard i fråga om planering och redovis- ning som andra företag av motsvarande storlek. De mindre företagens behov av extern service vad gäller planering, mark- nadsföring och produktutveckling och den regionala näringspolitiska organisationens roll härvidlag diskuteras.

Svårigheterna vid en generationsväxling är stora för många familjeföretag. Några exem-

pel visar på problemens omfattning för företag av olika storlek. Av utredningens genomgång framgår att utlösningen av släk- tingar i samband med en generationsväxling är ett mycket svårt problem som skapar betydande osäkerhet om sådana företags möjligheter att fortleva och ge en tryggad sysselsättning.

Den tekniska utvecklingen påverkar branschens omvandlingstakt. I kapitel 7, som bygger på dels intervjuer med representanter för företag, dels en internationell undersök- ning, framgår att några större omvälvningar av branschens produktionsteknik inte är att vänta under 70-talet. På längre sikt kan dock betydande tekniska förändringar tänkas ske. Satsningen på forskning och utveckling synes vara relativt låg i branschen.

Vissa miljöfrågor diskuteras i kapitel 8. Arbetsmiljöproblemen är av samma slag som i verkstadsindustrin i genomsnitt. Relativt sett flera anställda berörs dock inom bran- schen. De yttre miljövårdskraven berör främst ytbehandlingen som ingår i manufak- turindustrin. Särskilda riktvärden för utsläpp från ytbehandlingsindustrin har ej fastställts. Frågan om grad av utsläpp är aktuell i samband med prövning eller tillståndsgivning enligt miljöskyddslagen. Under de senaste åren har relativt betydande miljövårdsinves- teringar gjorts.

Lönsamheten i branschen är låg, igenom- snitt 2 1/2 % på totalt kapital 1965—70, se kapitel 9. Den lägsta lönsamhetsnivån upp- visar företag i storleksgrupperna 200—1 000 anställda samt inom delbranscherna verk- tygsindustri och hushållsmetallvaruindustri. En studie av finansieringen inom olika delbranscher, storleksgrupper och regioner visar en sjunkande grad av finansiering med eget kapital. Några entydiga samband mellan lönsamhet, finansieringsförhållanden och till- växt har dock ej kunnat konstateras.

I kapitel 10 redovisas arbetskraftens sam- mansättning. Manufakturindustrin har en lägre andel tjänstemän, framför allt tekniker, än övrig verkstadsindustri. Sammansätt- ningen på arbetarsidan är i allmänhet ej starkt avvikande från verkstadsindustrins ge-

nomsnitt. Skillnaderna mellan branschens delar är dock betydande vad gäller exempel- vis yrkesarbetarintensitet.

Det finns en betydande skillnad mellan regionerna vad gäller arbetskraftens genom- snittsålder. De regionala löneskillnaderna är också betydande. I genomsnitt ligger bran- schens lönenivå något under genomsnittet för verkstadsindustrin.

Arbetskrafts- och kapitalbehoven under 70-talet har med utgångspunkt från den väntade efterfrågeutvecklingen beräknats i kapitel 11. En långsam produktionstillväxt ger ett sjunkande arbetskraftsbehov trots en lägre produktivitetsökning än under 60-talet. Antalet anställda beräknas under 70—talet sjunka med cirka 9 000 från 78 000 år 1970.

Kapitalbehovet för investeringar i bygg- nader och maskiner inom branschen har beräknats till 3 å 3,5 miljarder kr för 70—talet som helhet i 1970 års prisnivå. En utveckling av priser och kostnader i enlighet med 60—talets trender synes leda till en fortsatt nedgång i finansieringen med egna medel.

Den regionala diskussionen i kapitel 12 rör huvudsakligen Eskilstuna. Tre problem är mest framträdande vad gäller ortens utveck- ling under 70—talet: att expansionstakten i stadens manufakturindustri är låg, att inte övrig industri i Eskilstuna synes kunna kom- pensera bortfallet av arbetstillfällen samt att servicesektorn är liten i förhållande till indu- strisektorn vid en jämförelse med orter av motsvarande storlek. Kapitlet innehåller en diskussion om samhällsekonomiska kostna— der och intäkter i samband med omvand- lingen.

Utredningen anknyter i sina slutsatser och förslag i kapitel 13 till bedömningen av produktionsförutsättningarna. Svensk indu- stri anses som tidigare nämnts ha speciella förutsättningar i produktion som karaktäri- seras av ett eller flera av följande särdrag: hög kapitalintensitet, högt utnyttjande av traditionella inhemska råvaror, hög andel tekniker och yrkesarbetare i arbetskraften.

Vad gäller produktionsförutsättningarna på arbetskraftssidan framhålls vikten av att den tekniska (och naturvetenskapliga) forsk-

ningen och utbildningen allmänt sett hålles på en hög nivå. Sambandet mellan våra traditionellt viktiga industribranscher och forskningen som bedöms ha varit av stort värde för den industriella utvecklingen i landet bör bestå. Utredningen ser allvarligt på att FoU-nivån i branschen är låg och ser det nyligen fattade beslutet om avdragsrätt för företagens kostnader för forskning och utveckling som ett steg i riktning mot att tillförsäkra företagen ökade resurser på detta område.

Den kollektiva forskningen inom Institu- tet för Verkstadsteknisk Forskning bör få ökade resurser, och en vidgning av verksam- heten till att omfatta även konstruktions- och utvecklingsteknik bör ske. Det är en för manufakturindustrins pro- dukt- och processutveckling negativ faktor att andelen tekniker är låg i förhållande till verkstadsindustrin i genomsnitt.

Det är angeläget att manufakturindustrins, och hela verkstadsindustrins, behov av yrkes- kunm'g arbetskraft kan tillgodoses. Yrkestek- niska högskolor, varom förslag nyligen fram- lagts, har här en uppgift att fylla. Dessa behov bör också uppmärksammas i samband med den utbildning som sker i arbetsmark— nadsstyrelsens regi samt i viss mån även vad gäller vuxenutbildningen. Utredningen för- ordar att delar av denna utbildning ska kunna förläggas till företagen så att den kan anpassas till yrkeslivets krav.

Manufakturindustrins behov av externt kapital bör kunna tillgodoses på kapital- marknaden. Utredningen har därför inte funnit det motiverat föreslå särskilda finansi- eringsarrangemang för branschen. Den sjun- kande egenfinansieringsgraden kan dock ne- gativt påverka investeringarnas omfattning.

Utredningen har särskilt uppmärksammat de mindre företagens problem. Dessa företag har begränsade möjligheter att själva hålla de personella resurser som är nödvändiga för att kunna följa med i den snabba utvecklingen inom exempelvis teknik och marknadsföring. En förbättring härvidlag skulle en förstärk- ning av den regionala näringspolitiska organi- sationen utgöra. Denna skulle kunna kana-

lisera och svara för en viss del av de mindre och medelstora företagens servicebehov. Det gäller exempelvis kontakter med myndighe- ter, forskningsinstitutioner, konsulter etc. Den ökade satsning på den regionala organi- sationen som skett under innevarande år kan endast ses som ett steg i riktning mot uppbyggnaden av en organisation som kan svara för sådana näringspolitiska uppgifter.

Familjeförtagens problem i samband med generationsväxlingen motiverar åtgärder från samhällets sida. Utredningen föreslår att familjeföretag får särskilda lånemöjligheter för att den tillträdande företagsledaren ska kunna lösa ut släktingar vid ett generations- skifte. Genom denna statliga medverkan ges dels en norm för värderingen av företaget, dels torde sysselsättningen kunna tryggas för ett inte oväsentligt antal arbetstagare därige- nom att osäkerheten om företagets framtid blir mindre vid generationsskiftet. Statens intressen kan bevakas exempelvis genom tillsättande av revisor.

Underleverantörernas situation är av vikt för ett relativt betydande antal manufakturföretag. Den korta orderlängden, avsaknaden av kontrakt samt risken för att förskjutningar av betalningarna förorsakar likviditetspåfrestningar upplevs av dessa före- tag som problem. Utredningen anser att det är en lämplig uppgift för Sveriges Mekanför- bund, eventuellt i samarbete med industri- verket, att ta initiativ i detta avseende. Utredningen föreslår att ekonomiskt bidrag utgår till en undersökning om de praktiska erfarenheterna inom några av landets största beställarföretag av uppbyggnaden och ut- nyttjandet av ett väl planerat underleveran— törssystem. Vidare föreslås att särskilda ut- bildningsprogram skapas för att hos under- förbättra produktions- planeringen, den finansiella planeringen och förmågan att hålla avtalad kvalitet. De speciella omställningsproblem som för- utses för handverktygssektorn, delar av me- tallkonstruktionsindustrin med inriktning på enklare plåtbearbetning och hushållsmetall— varuindustrin, har föranlett utredningen att föreslå att dessa branscher fogas till dem som leverantörerna

nu omfattas av AB Strukturgaranti. Utvidg- ningen av företagets arbetsområde till dessa branscher torde kräva att garantiramens be— lopp uppjusteras.

De regionala problemen inom Eskilstuna— regionen aktualiserar frågan om en snabb utbyggnad av den regionala näringspolitiska organisationen. Regionen bör förbli stödom- råde vad avser lokaliseringslån. Ett ekono- miskt stöd föreslås utgå till en undersökning i Svetabs och AC-Mekans regi om förutsätt- ningarna för ett samarbete mellan Eskilstu— naföretagen, främst inom marknadsförings- området. Denna undersökning är integrerad med den ovannämnda rörande vissa aspekter på underleverantörssystemet. För regionens servicesektor föreslås att ett särskilt program utarbetas och att en tillfällig arbetsgrupp med representanter från berörda myndighe- ter bildas.

För den stagnerande manufakturindustrin i Stockholm är svårigheterna stora när det gäller att betala konkurrenskraftiga löner och bära höga lokalkostnader. Om en för- ändring ska kunna komma till stånd måste enligt utredningens mening de regionalpolitis- ka medlen vad gäller industrin användas på ett sådant sätt att ortens situation inte förvärras.

Det bör slutligen framhållas att utred- ningen ser omvandlingen inom branschen som en i stort sett normal och nödvändig process vilken måste äga rum för att manu- fakturindustrin ska komma ur omställnings- skedet med stärkt konkurrenskraft. Den viktigaste faktorn när det gäller att så långt möjligt undvika negativa konsekvenser för samhälle och enskilda är förekomsten av livskraftiga företag varför den låga lönsam- hetsnivån i många av branschens företag inger oro.

1. Nuvarande läge och tidigare utveckling

l.1 Omfattning och avgränsning

Verkstadsindustrin indelas vanligen i fem delbranscher: järn— och metallmanufakturin- dustri, maskinindustri, elektroindustri, trans- portmedelsindustri inklusive skeppsvarv samt instrumentindustri.l

En avgränsning av manufakturindustrins omfattning kan göras på flera sätt. En sådan avgränsningsnorm kan vara en bestämd grupp av produkter eller produktionspro- cesser, en annan en speciell grupp av företag, ytterligare en annan de material som används i tillverkningen etc. Utredningens direktiv anger uppdraget omfatta den traditionella tillverkningen inom branschen. Utredningen har stannat för att i första hand definiera branschen såsom de anläggningar som tillver- kar metallvaror enligt den officiellt vedertag- na standarden för svensk näringsgrensindel— ning (SNI). Inom denna ram förekommer en mycket heterogen tillverkning. Hit räknas produktion av spik, skruv, bult, metalltråd, handverktyg och maskinverktyg (dock ej verktygsmaskiner), knivar, saxar, bestick, oli- ka metallvaror för hushållen samt andra bearbetade varor av oädla metaller. Även produktion av metallkonstruktioner av olika slag för byggnadsverksamheten, cisterner, behållare, rör samt vissa sanitetsvaror ingår. Metallmöbelindustrin har ej behandlats, vil- ket sammanhänger med dess anknytning till övrig möbelindustri.

Instrumentindustrin har i allmänhet ej inkluderats i vårt branschbegrepp. Anled- ningen är att större delen av dess tillverkning inte kan betecknas som traditionell manu- fakturindustri. (I den på utredningens upp- drag utförda IUI-undersökningen har instru- mentindustrin dock inkluderats i manufak- turindustrin, se bilaga 1.) Branschens omfatt- ning mätt i produktion och antal sysselsatta framgår av tabell 1.1.

Manufakturindustrin svarar således för drygt 1/5 av verkstadsindustrins produktion och sysselsättning. Av hela den svenska industrins produktion och sysselsättning fal- ler 8 1/2 respektive 7 1/2 % på manufaktur- industrin.

En inte oväsentlig del av tillverkningen inom branschen sker i anläggningar som är delar av eller dotterbolag till storföretag, vanligen med huvuddelen av sin tillverkningi andra branscher än manufakturindustrin. Ett försök att särskilja denna del visar att den sysselsättningsmässigt omfattar ca 10 000 anställda. Kvar står 65 000—70 000 personer i den övriga, ”fristående” manufakturindu- strin. Till detta kommer 1500—2 000 an- ställda i 1/3 av anläggningarna i instrument- industrin, vilka möjligen skulle kunna räknas till traditionell manufakturindustri.

' I fortsättningen kommer järn— och metallma— nufakturindustri genomgående att kallas manufak— turindustri.

industrin Delbranscher Förädlingsvärde' Antal anställda i milj. i % av i % av antal i % av i % av kr manu- verk- manu- verk- faktur- stads— faktur— stads— ind. ind. ind. ind. totalt exkl. totalt exkl. varv varv Verktygs- och redskapsind. 489 12,8 2,8 7 700 9,8 2,1 Ind. för metallkonstruk-

tioner 1 054 27,7 6,1 21 800 27,8 6,0 Metallförpackningsind. 157 4,1 0,9 2 700 3,4 0,7 Ind. för metalltråd,

—nät, -linor, -kablar 228 6,0 1,3 4 600 5,9 1,3 Spik-, skruv- och bultind. 235 6,2 1,4 4 900 6,4 1, Annan byggnmetallvaruind. 505 13,2 2,9 11 700 14,9 3,2 Hushållsmetallvaruind. 168 4,4 1,0 3 800 4,8 1,0 Annan metallvaruind. 975 25,6 5,6 21 200 27,0 5,8

Manufakturind. totalt 3 810 100 22,0 78 400 100 21,5

' Med förädlingsvärde avses den utförda produktionens avsaluvärde med avdrag för kostnaderna för råvaror m. m., emballage, elenergi, lejda transporter samt bortlämnade lönearbeten.

Källa: SOS, Industri 1970, omfattar arbetsställen med 5 och fler anställda.

Branschens heterogena karaktär återspeg- lar sig inte enbart i mångfalden produkter som tillverkas utan även i de olika kategori- erna av företag. Delar av storföretag som Sandvik, Gränges Essem m.fl. räknas hit. Företag som till största delen är manufaktur- företag är Bahco, Gunnebo, Bulten-Kanthal, ASSA-Stenman, Gränges Hedlund m. fl. Det helt övervägande antalet företag är dock små. Fördelningen av arbetarantalet år 1970 på anläggningar i olika storleksgrupper i jämförelse med hela verkstadsindustrin fram- går av följande tablå:

Arbetsställen Manufak- Verkstads- turind. ind. (exkl. % varv) % — 50 arbetare 37,5 23,3 51—100” 16,9 12,1 101—200” 15,7 11,1 201—500 " 16,1 20,2 501— " 13,8 33,2 Summa 100 100

Antalet arbetsställen var 1 800 respektive 4 200.

Manufakturindustrin har sin tyngdpunkt förlagd till de mindre anläggningarna på ett sätt som påtagligt skiljer den från verkstads-

industrin i övrigt. Som tidigare nämnts modi— fieras dock bilden genom att flera mindre anläggningar ingår i större företag.

Lokaliseringen av företag varierar mellan de olika slag av tillverkning som förekom- mer. I Eskilstunaregionen, som är ett område med lång manufakturtradition, sker en bety- dande del av landets produktion av verktyg, metallvaror för hushållen, lås, beslag och andra produkter för byggnadsindustrin.

Av den i Bergslagen befintliga manufak- turindustrin utgörs en stor del av Bulten- Kanthals anläggningar för tillverkning av skruv, bult etc.

Ytterligare en viktig manufakturregion är sydvästra delen av Jönköpings län omkring Gnosjö och Anderstorp. Produktionen är mångskiftande och inriktad på ett stort antal produkter. Företagen är i allmänhet små. Många arbetar helt eller delvis som underle- verantörer till storföretag inom verkstads- industrin.

Ett utmärkande drag för verkstadsindu- strin som helhet är en relativt stark kon- centration till storstäderna. Även manufak- turtillverkningen är till inte oväsentlig grad koncentrerad till Stockholm, Göteborg och Malmö. Detta gäller särskilt de delar av

branschen som gör metallförpackningar, me- tallkonstruktioner eller utför plåtslageriarbe- ten för byggnadsverksamheten.

De nämnda regionernas betydelse framgår av det förhållandet att 15—20 % av syssel- sättningen faller på Bergslagen och Eskils- tuna tillsammans, drygt en fjärdedel på de tre storstadslänen medan 5—10 % återfinnes inom Jönköpings län. I likhet med övrig verkstadsindustri är manufakturindustrin in- te någon Norrlandsindustri. De fem Norr- landslänen svarar för ca 7 % av branschens sysselsättning.

1.2 Historisk bakgrund

Manufakturtillverkningen härleder i stort sett sitt ursprung från järnbruken. Detta gäller i särskilt hög grad inom Bergslagen. En utveckling har kommit till stånd därigenom att järnbruken vidareförädlat järn och stål till manufakturprodukter. Relativt sett sjun- kande transportkostnader har gjort anknyt- ningen till de råvaruproducerande anlägg- ningarna allt mindre nödvändig. Även sedan järnbruken lagts ner har manufaktureringen fortsatt. Den produktion av manufakturpro- dukter som järn- och stålverken svarar för utgör dock alltjämt en inte oväsentlig del av branschen. Eskilstunaindustrin har varit fristående

och söker sitt ursprung från de smedjor som anlades på 1600-talet. Industrialiseringen av tillverkningen kan ungefärligen dateras till 1870-talet. I de till järnbruken knutna manufakturverkstäderna kom mekaniserade produktionsmetoder att ersätta hantverks- mässiga. I de fristående företagen påbörjades samtidigt en specialisering inriktad på vissa typer av produkter och tillverkningsmoment.

Den småländska manufakturindustrin till- kom under senare delen av 1800-talet och de första decennierna av detta århundrade. Fö- retagen har sitt ursprung ihantverksbetonad hemindustri inriktad på tråddragning och metallduksvävning. Manufakturtillverkning- en i denna region spänner över ett mycket brett produktområde.

Från och med mellankrigstiden är det möj- ligt att följa utvecklingen av manufaktur- industrins produktionsvolym.' ökningen un- der 20- och 30—ta1en motsvarade ungefär den övriga verkstadsindustrins. För efterkrigs- tiden gäller att tillväxttakten varit lägre inom manufaktureringen, se tabell 1.2. Detta äri och för sig föga märkligt eftersom flera av de sektorer som är avnämare av manufakturpro- dukter stagnerat eller endast varit svagt expansiva. Som exempel kan jord- och skogsbruk anföras. Vidare har manufaktur- industriprodukternas funktioner kunnat fyllas av andra varor, så har t.ex. maskin- industriprodukter ersatt manufakturpro— dukter. Andra material har dessutom kunnat uppta konkurrens. Det mest påtagliga exemplet härpå är plasten, som bl. a. inom hushållssektom blivit en allvarlig konkur- rent. En relativ tillbakagång för traditionella manufakturprodukter är därför inte särskilt förvånande.2

Tabell 1.2 Förändring av produktionsvo- lym, antal anställda samt produktionsvolym per anställd 1950—70 inom manufaktur- industrin och hela verkstadsindustrin (exkl. varv)

Årlig procentuell förändring av

Pro- Sy ssel— Produk- duk- sätt- tion per tions- ning sy ssel- volym satt 1 95 0—60 Manufaktur- industri 5,7 1,4 4,3 Verkstads- industri 6,6 2,3 4,2 1960 —7 0 Manu faktur- indu stri 7 ,6 1,3 6,2 Verkstads- industri 7,2 1,4 5,8 Källa: SCB: s produktionsvolymindex jämte SOS, Industri.

' Med produktionsvolym avses produktionens värde omräknat till ett givet års prisnivå.

* Man bör hålla i minnet att detta i och för sig inte behöver innebära att företagen inom bransch- en stagnerar.

Under första hälften av 60—talet synes emellertid någon sådan avsaktning i jämfö- relse med övrig verkstadsindustri inte ha ägt rum. Från och med år 1967 har dock tillväxttakten avtagit relativt sett. Detta år, då verkstadsproduktionen förblev oföränd- rad, sjönk manufakturproduktionen ca 4 %. Även den nu rådande konjunkturavmatt- ningen förefaller ha drabbat manufakturen hårdare. Den större känsligheten för kon- junkturförändringar kan konstateras även under 50-talet.

Branschen tillverkar produkter både för s.k. slutlig användning, dvs. för konsum- tions- och investeringsändamål, och för an- vändning som insatsvaror i den fortsatta produktionsprocessen. En ungefärlig upp- fattning om dessa kategoriers relativa bety- delse får vi av tablån som för år 1968 visar dels den procentuella fördelningen av den inhemska förbrukningen på insatsvaror och slutprodukter, dels fördelningen av insatsva- rorna på de två största avnämarbranscherna:

1968, % Insatsvaror 82 därav för verkstadsind. 27 ” ” byggnadsind. 37 ” ” övrig ind. 18 Slutprodukter 18 100

Härav framgår tydligt den roll som avnä- marbranschernas förbrukning av insatsvaror spelar för produktionen av manufakturpro— dukter. Den framtida efterfrågan påverkas således i betydande grad av verkstadsin- dustrins och byggsektorns expansion.

1.4 Delbranscher

Tabell 1.3 ger en första inblick i hur produk- tionsutvecklingen ter sig för olika delar av branschen. Den redovisar varugrupper utan hänsyn tagen till prisförändringar. En av drivkrafterna till omvandlingen inom bran- schen har efterfrågeutveckljngen varit. Spe- ciellt för varor inriktade på privat konsum- tion har denna varit låg. Detta gäller hus- hållsmetallvaror, knivar, bestick m.m. En snabbare expansion än genomsnittligt har metallkonstruktionerna haft, vilket bl. a. kan föras tillbaka på byggnadsverksamhetens kraftiga tillväxt under 60-talet. Vidare utgör gruppen andra metallvaror en snabbt växan- de sektor, något som delvis beror på att många av branschens nya produkter ingår här.

Vi kan vidare notera att importen genom- gående tagit en allt större del av den svenska marknaden. I gengäld har de svenska tillver-

Tabell 1.3 Förändringar av produktion, export och import av manufakturvaror mellan åren 1960 och 1970. Löpande priser

Procentuell förändring

Pro- lm- duk- port tion Metallkonstr. 0. delar härtill 228 470 Cisterner, fat o. tryckbehål- lare för transport eller lagring 128 226 Linor, kablar (ej el), delar 0. d. av metall 72 310 Spik, stift, skruv, bult o. d. 104 273 Handverktyg o. maskinverktyg 192 263 Knivar, saxar, bestick 45 114 Metallvaror för hushållen 37 178 Andra bearbetade varor av oädla metaller 139 234 Totalt 15 1 25 2

Källa: SOS, Industri och Handel 1960 och 1970.

Exportan- Importan- del, % (av del, % (av produktio— tillförseln) Ex- Tillförsel nen) port (Prod. + _ imp.—exp.) 1960 1970 1960 1970 2000 217 1,1 7,1 3,1 5,7 84 137 7,2 5,8 5,9 8,1 76 112 18,9 19,5 17,3 33,4 155 121 16,6 20,7 15,0 25,3 183 217 55,1 53,3 22,2 25,4 106 56 27,3 38,8 37,5 51,3 46 51 29,7 31,7 12,0 22,1 278 142 11,7 18,6 19,4 26,8 194 157 18,1 21,2 13,4 18,4

karna ökat exportansträngningarna, expor- tens andel av produktionen har stigit för samtliga redovisade produktområden.

1.5 Utrikeshandeln

Manufakturindustrin kan, med en viss gene- ralisering, anses huvudsakligen vara en hem- mamarknadsindustri. I allmänhet brukar hela verkstadsindustrin, med undantag för vissa reparationsverkstäder, räknas till den konkurrensutsatta sektorn i ekonomin.' Ett närmare studium visar att det kan ifrågasät- tas om manufaktursektorn som helhet kan anses ha tillhört den del av industrin som i större utsträckning varit utsatt för utländsk konkurrens. I tabell 1.3 har sammanställts vissa data som belyser detta.

Av hela branschens totala avsaluproduk- tion avsätts 21 % på exportmarknaden medan importen svarar för 18% av hem- mamarknaden. Jämfört med annan verk- stadsindustri är detta låga tal. Vi kan dock konstatera att förhållandena skiftar mellan olika delar av branschen. De delar vilkas huvudsakliga avnämare ligger inom byggsek- torn är minst berörda av utländsk konkur- rens. Dit hör metallkonstruktioner och cis- terner m. 111. För en etablerad manufaktur- produkt som verktyg gäller dock att utrikes— handeln relativt sett nått en betydande omfattning. Vi kan också konstatera att hushållsmetallvaroma, där efterfrågetill- växten varit svag, fått vidkännas en kraftig importkonkurrens.

Trots att exporten enligt tabell 1.3 uppvi- sar en avsevärd ökning under 60-talet har branschens exportvolym inte förmått öka i samma takt som varit fallet inom den övriga verkstadsindustrin. Mellan åren 1959 och 1970 är den årliga ökningstakten 7,6 respek- tive 11,3 %. För importen däremot råder det motsatta förhållandet; tillväxten är 10,5 respektive 7,3 % per år.

Om vi ser till branschens andel av verk- stadsexport och -import i löpande priser (exklusive fartyg) får vi följande bild. Ande- larna är uttryckta i procent.

1960 1970 Export 12,9 8,9 Import 7,6 8,8

Sammanställningen visar att manufaktur- industrin kommit att svara för en allt mindre del av verkstadsindustrins export, men en ökande del av importen av verkstadsproduk- ter.

1.6. Sysselsättningen

Antalet anställda i manufakturindustrin upp— gick nu drygt 78 000 år 1970.2 Sedan 50-talets början har drygt 20 000 personer tillkommit i branschen. Därav faller 9 000 på 60-ta1et. Detta innebär att sysselsättningstill- växten var snabbare under 50-ta1et än under 60-talet, drygt 20% mot 13—14%. Sedan 1950 har branschen minskat sin andel av verkstadsindustrins sysselsättning, 21—22 % till 20 1/2 %.

Förkortning av veckoarbetstiden, förläng- ning av semestrarna och en ökande frånvaro har medfört att antalet utförda arbetstimmar inte stigit i takt med antalet sysselsatta personer. Uppgifter om timvolymen finns endast för arbetarna. Medan antalet arbetare ökat med 14% sedan 1960, har timantalet minskat med 1 %. Årsarbetstiden har reduce- rats från 2 100 timmar till 1 800.

Inom hela industrin har under denna tid successiva förändringar av arbetskraftens sammansättning ägt rum. En klart dokumen- terad förändring är en ökad andel tjänste- män. Även inom manufakturindustrin är denna tendens urskiljbar. Andelen har stigit från 16—17 % av det totala antalet anställda 1950 till 22 % vid slutet av 60-talet. Tjänste- mannaandelen är lägre inom manufaktur- branschen än inom verkstadsindustrin som helhet, där andelen stigit från 23 % till 30 %. Således har manufakturindustrin först under de allra senaste åren uppnått den tjänste- mannaandel som hela verkstadsindustrin hade omkring år 1950.

från

'Se EFG-rapporten: Edgren—Faxén—Ohdner: Lönebildning och samhällsekonomi. Stockholm 1970.

2 En oml” ing av statistiken 1968 försvårar jämförelser bakåt i tiden.

De förändringar av långsiktig art som inträffat inom arbetskraften utgör för tjäns- temännen i första hand en kraftig uppgång av andelen tekniker. Fortfarande är dock andelen låg jämfört med verkstadsindustrins genomsnitt. Övriga kategorier — företagsle- dare, arbetsledare och kontorspersonal — har sjunkit andelsmässigt. För övrigt kan noteras att andelen kvinnliga tjänstemän ökat svagt sedan SO-talets mitt. Från och med 1965 har en viss nedgång inträtt. Det är sannolikt att detta sammanhänger med den reducerade andelen kontorspersonal.

På arbetarsidan har andelen kvinnor under en lång följd av år varit högre än inom verkstadsindustrin i övrigt. En omkastning synes dock ha skett i samband med 1967—68 års konjunkturavmattning. Ande— len kvinnor uppgick 1970 till 13 %.

1.7 Produktivitet och investeringar

Den produktionsutveckling vi tidigare redo- visat har uppnåtts med varierande insatser av arbetskraft, kapital och råvaror. I det följan- de ska vi huvudsakligen sätta produktionsre- sultatet i relation till sysselsättningen, dvs. vi mäter produktiviteten såsom produktion per anställd. Under 50-talet kan man i detta avseende inte finna någon skillnad mellan utvecklingen inom manufakturindustrin och annan verkstadsindustri. Båda har ökat pro- duktionen per anställd med drygt 4 % varje år.

60-talet är ett, i jämförelse med både tidigare perioder och internationell utveck- ling, unikt decennium vad avser produktivi- tetstillväxt för hela den svenska industrin. Förklaringarna till detta torde dock inte vara desamma för hela perioden.

Den första hälften präglades av en mycket kraftig produktionstillväxt samt en inte obe- tydlig ökning av arbetskraftsinsatsen. Under den senare hälften har arbetsproduktivite- tens tillväxt hållits uppe trots en långsamma- re ökning av produktionsvolymen. Förkla- ringen torde här närmast kunna sökas i att den snabba strukturomvandlingen medfört att ett stort antal lågproduktiva enheter

slagits ut, vilket lett till att den genomsnittli- ga produktionen per anställd ökat. långsammare ökning vad avser produktions— volymen. Förklaringen torde här närmast kunna sökas i att den snabba strukturom— vandlingen medfört att ett stort antal lågpro- duktiva enheter slagits ut vilket lett till att den genomsnittliga produktionen per an- ställd ökat.

Vi finner att manufakturindustrin väl följt verkstadsindustrin under 60-talet. Den årliga produktivitetsökningen kan anges till 6,2 % respektive 5,8 % årligen, mätt mellan åren 1960 och 1970.

En orsak till skillnader i arbetsproduktivi- tet mellan företag och/eller branscher kan vara mängden kapitalutrustning som kombi- neras med varje anställd. Manufakturindu- strin skiljer sig inte från genomsnittet för hela verkstadsindustrin vad avser kapital— mängd per sysselsatt. Av verkstadsindustrins delbranscher kan maskinindustrin klassas som klart mera kapitalintensiv, medan både elektroindustri och transportmedelsindustri (inklusive reparationsverkstäder) är mindre kapitalintensiva. Verkstadsindustrin är mind- re kapitalintensiv än hela den svenska in- dustrin i genomsnitt.

Under perioden 1962—70 har nära 2,7 miljarder kr investerats i manufakturbransch- en. Detta utgör 21 % av verkstadsindustrins samlade investeringar under samma period, vilket nära svarar mot andelen av produktion och sysselsättning. Branschens andel av verk- stadsindustrins investeringsvolym har mins- kat under decenniet. Om denna iakttagelse är riktig kan detta vara ett tecken på en relativ tillbakagång vars effekter inte når full kraft förrän under 70-talet.

1.8. Allmänna utgångspunkter och förutsätt- ningar

Manufakturindustrins utveckling under 70—talet kan ej analyseras utan ett hänsynsta- gande till den ekonomiska utvecklingen i Sverige och utlandet. De krav och restriktio- ner som den inhemska ekonomiska politiken

ställs inför har diskuterats i 1970 års lång- tidsutredning. Ställningstaganden i dessa hänseenden återfinns bl. a. i 1971 års revide- rade finansplan och 1973 års finansplan. I korthet kan situationen sägas vara präglad av det förhållandet att betalningsbalansunder- skotten på tjänste- och transfereringssidan, där turistutgifterna respektive utvecklings- biståndet är de tunga posterna, skapar behov av ett kompenserande överskott. Ett sådant överskott i handelsbalansen måste rimligen härröra ur industrins varuproduktion och uppnås genom att den svenska industrins export tillväxer snabbare än importen. Den- na restriktion kommer att i väsentlig grad prägla 70-talets ekonomiska politik. Konkret tar detta sig uttryck i en strävan att i olika sammanhang prioritera den utlandskonkur- rerande industrins investeringar och arbets- kraftsbehov.

Frågan kan ställas huruvida de två senaste årens utveckling motiverar en omprövning av denna beskrivning av läget. Under denna period har exporten vuxit snabbare än im- porten, och omslaget i handelsbalansen från ett underskott 1970 till ett betydande över- skott 1972 har varit drastiskt. Här måste emellertid hänsyn tas till den generellt sett låga efterfrågenivån i landet dessa år. Gjorda uppskattningar tyder på att vi vid en normal konjunktur 1972 skulle ha varit nära ett balansläge i de utrikes betalningarna. En återgång till ett normalt kapacitetsutnyttjan- de och en höjd efterfrågenivå torde åter aktualisera de nämnda frågeställningarna. Av de kalkyler som gjorts vid uppföljningen av 1970 års långtidsutredning kan slutsatsen dras att kravet på en förskjutning i resurser- na mot ökad avsättning utomlands i själva verket kommer att skärpas på grund av de högre tal för underskott i transfereringar och tjänster som nu synes aktuella.' Den utveck- lingsbild som skildrades inledningsvis har således fortsatt aktualitet.

De slutsatser som kan dras härav för manufakturindustrins del är följande. I fråga om kapitalförsörjningen kommer branschen i princip att befinna sig i samma situation som övrig industri. En skillnad som kan vara av

vikt är dock att manufakturindustrin i betydande utsträckning är en småföretags- industri med dess speciella kapitalförsörj- ningsproblem.

Vad gäller arbetskraften får branschens behov ses mot bakgrund av den generella nedgång i antalet anställda inom svensk industri som förutses ske under 70—ta1et.

Faktorer som är viktiga i detta samman- hang är branschens beroende av yrkesskicklig arbetskraft. Möjligheten att tillgodose denna efterfrågan är av mycket stor vikt för branschens utveckling. Vidare kan bran- schens regionala fördelning påverka rekryte- ringsmöjligheterna.

En annan faktor av väsentligt intresse är den internationella utvecklingen. Som fram- gick av avsnitt 1.1 är manufakturindustrin ej utrikeshandelsinriktad i samma utsträckning som större delen av övrig verkstadsindustri. De nu relativt konkurrensavskärmade delar- na av branschen kommer att utsättas för ökad utländsk konkurrens i främsta rummet från manufakturindustrin inom EG-länderna.

Den stegvisa tullavvecklingen fram till 1977 kommer att innebära en hårdnande konkurrens på hemmamarknaden och inom den tidigare EFTA-marknaden, framförallt vad gäller de nordiska länderna. Å andra sidan öppnar sig självfallet exportmöjligheter av ökad omfattning i och med att handels- hindren reduceras. Om nettoeffekten blir positiv eller negativ kan inte bedömas gene- rellt. Utgången blir sannolikt olika för olika delar av branschen och dessutom starkt beroende av företagens egna insatser i fråga om produktutformning och marknadsföring.

Vi har som nämnts utgått från att den utlandskonkurrerande sektorns kapital- och arbetskraftsbehov kommer att prioriteras. Denna ekonomiska politik kan självfallet få olika konkret utformning beroende på poli- tiska värderingar, konjunkturläge etc. Vi har i kapitel 13 angivit tänkbara näringspolitiska åtgärder med speciell anknytning till manu- fakturindustrin.

Utredningen har ansett utvecklingen av

' Se bilaga till 1973 års reviderade finansplan.

den framtida efterfrågan på branschens pro- dukter vara av så avgörande vikt för omvand- lingstakten att denna fråga ägnats speciellt intresse. En utförlig genomgång av efterfrå- gesituationen under 60- och 70-talen ges i kapitel 2 och bilaga 2. Vi har därvid särskilt uppehållit oss vid frågan om för vilka varugrupper och delbranscher ett trendbrott i efterfrågeutveckljngen kan väntas. Av sär— skild betydelse i sammanhanget är tillväxten hos de största avnämarkategorierna, den övriga verkstadsindustrin och byggnadssek- torn.

Graden av internationell konkurrenskraft kommer vidare att bli av allt större vikt för manufakturindustrin. Vi har låtit utföra en speciell studie rörande branschens produk- tionsförutsättningar i internationell jämförel- se. Denna studie, som utförts vid Industriens utredningsinstitut, ingår i sin helhet som bilaga I; de viktigaste resultaten återfinns sammanfattade i kapitel 2.

För flera industribranscher har struktur- förändringar inom distributionsledet haft be- tydande återverkningar på den tillverkande industrin. I kapitel 3 behandlas de för manufakturindustrin viktigaste förändring- arna inom detta område.

Eftersom branschen huvudsakligen tillver- kar insatsvaror för vidare bearbetning levere- ras större delen av tillverkningen till andra industriföretag. En form för detta är under- leveranser. Omfattningen av underleverans- tillverk'ningen inom manufakturindustrin har kartlagts. Underleverantörssituationens pro- blem och förutsättningar diskuteras ur un- derleverantörens och beställarens synvinkeli kapitel 4 och bilaga 3.

I kapitel 5 ges en utförlig beskrivning vad gäller storlek, koncentration och regional utveckling inom manufakturindustrin. Där diskuteras även troliga utvecklingstendenser i detta avseende för 70—talet. I bilaga 4 redovisas material angående nyetableringar och nedläggningar.

Branschens storleksfördelning visar att de små och medelstora företagen spelar en viktig roll inom manufakturindustrin. I kapi- tel 6 diskuteras dels dessa företags problem

vad gäller företagsledning m. m., dels speciel— la familjeföretagsproblem. Det är särskilt generationsväxlingen som kommer i förgrun- den.

En viktig faktor med betydande återverk- ningar i form av produktionsomläggningar och andra strukturella förändringar är den tekniska utvecklingen. I kapitel 7 återges resultat från en internationell undersökning rörande den långsiktiga tekniska utveckling- en inom verkstadsindustrin. Detta komplet- teras med de bedömningar som branschföre- tag gjort i fråga om den tekniska utveckling- en på medellång sikt, dvs. 70-talet.

Nära sammanhängande härmed är miljö- frågorna. Vi har ikapitel 8 behandlat den yttre miljön, vilket för denna branschs del främst har att göra med ytbehandlingsin- dustrin. Vissa aspekter på arbetsmiljön be- handlas även i kapitlet.

Av avgörande betydelse för företagens möjligheter att upprätthålla och stärka sin konkurrenskraft är lönsamhetssituationen. Vi har i kapitel 9 och bilaga 5 studerat branschens läge i detta avseende samt de anspråk på finansieringsutrymme som bran- schen enligt vår bedömning av dess produk- tions-, sysselsättnings- och investeringsut- veckling under 70-talet kommer att ställa.

En av de viktigaste faktorerna bakom manufakturindustrins konkurrenskraft är en yrkesskicklig arbetskraft. Vi har därför fun— nit det motiverat med en utförlig genomgång av branschens arbetskraftssituation. Denna genomgång återfinns i kapitel 10. I kapitel ]] behandlas vilken efterfrågan på arbets- kraft och kapital som kan härledas ur den branschtillväxt vi ansett realistisk mot bak- grund av efterfrågans och den internationella konkurrensens utveckling.

Branschens särdrag vad gäller geografisk fördelning har motiverat en särskild diskus- sion om den regionala omvandlingen. I kapitel 12 förs denna diskussion med sär- skild inriktning på Eskilstunaområdets pro- blem.

Vår sammanfattande bedömning av manu- fakturindustrins utveckling samt synpunkter och förslag på näringspolitiska åtgärder åter- finns i kapitel 13.

2. Efterfrågan

2.1 Svensk manufakturindustri iinternatio- nell belysning

2.1.1 Den internationella utvecklingen un- der 50- och 60-talen

Den svenska manufakturindustrins hittills— varande och framtida utveckling måste ses mot bakgrund av de allmänna tendenser som präglar efterfrågan och utrikeshandel under den industriella utvecklingen. Denna process följer ett mönster som är i stort sett likartat från land till land. Industrin får en allt starkare inriktning på tillväxtbranscher som kemisk industri och verkstadsindustri, me— dan textil- och livsmedelsindustri går tillbaka relativt sett.'

Verkstadsindustrin är således en av de snabbast växande sektorerna både iindustri- ländernas produktion och utrikeshandel. En illustration till detta utgör det förhållandet att den totala industriproduktionen (i volym räknat) inom samtliga OECD-länder mellan åren 1955 och 1969 har ökat med 106% medan verkstadsproduktionen under samma tid ökat med 122 %. Skillnaderna under 60—talet är av ungefär samma storlek. Mot en total ökning för verkstadsproduktionen på 82 % mellan 1960 och 1969 står 70% för hela in dustriproduktionen.

Verkstadsindustrins prägel av tillväxt- bransch återspeglas också i utrikeshandeln. Mellan åren 1955 och 1968 har verkstads- exportens andel av den totala varuhandeln

stigit från 47 % till 55 % i OECD-länderna.2

Denna allmänt sett expansiva bild är dock inte giltig för verkstadsindustrins alla del- branscher. Verkstadsindustrin utgör en mycket betydande bransch i flertalet indu- striländer, i Sverige ca 40 % av industrin, och det är naturligt att tillväxttakten varierar inom en så omfattande sektor.

Detta framgår av sammanställningen över förändringen av produktionen av verkstads- produkter i tabell 2.1. Vi kan konstatera att för EFTA- och EEC-länderna tillsammans (denna statistik saknas dock för Österrike, Schweiz, Danmark och; Portugal) har en förskjutning mot ökad inriktning på maskin-, elektro- och instrumentindustriprodukter ägt rum mellan åren 1955 och 1969.3 En relativ tillbakagång har inträtt för transportmedels- och manufakturprodukter. Den europeiska transportmedelssektorns relativa tillbakagång torde i avsevärd omfattning ha att göra med varvsproduktionsutvecklingen. Bilindustrin har däremot varit expansiv.

Även i USA har manufakturtillverkningen tillvuxit långsammare än övrig verkstadsin- dustri. I följande tablå har indextal för manufakturproduktionen dividerats med

' Se exv. AMaizels, 1963, Industrial Growth and World trade. Cambridge.

2 M Panic — A H Rajan, 1971, Product change in industrial countries” trade 1955—1968. National Economic Development—Office. London. 3 Beträffande det statistiska materialets jämför- barhet, se not till tabell 2.1.

Tabell 2.1 Produktionsinriktningen inom verkstadsindustrin i EFTA- och EEC-länderna 1955 och 1965—69 Procentuell fördelning av saluvärdet i löpande priser

Maskin— Elektro- Transport- ind. ind. medelsind. 1955 27,3 21,7 31,2 1965 28,2 22,6 30,4 1966 28,2 22,5 30,8 1967 28,8 22,8 30,1 1969 28,8 23,5 29,0

Manufaktur- Instru- Hela verk- ind. mentind. stadsind. 16,0 4,2 100 15,7 3,0 100 15,4 3,2 100 15,0 3,3 100 15,5 3,2 100

Kalla: OECD: The Engineering Industries in North America — Europe — Japan. Anm.: Definitionen av manufakturindustrin är ej exakt densamma som för de senaste åren. 1955 års siffror har därför åstadkommits genom en länkning. Siffror för åren 1963 och 1968 finns med i underlaget men har ej utnyttjats eftersom statistiken för Storbritannien dessa år inte täcker samma område som under de övriga åren.

motsvarande indextal för hela verkstadspro— duktionen. Indextal över 100 anger således att manufakturtillverkningen sedan 1965 ökat snabbare, indextal under 100 att manufakturtillverkningen ökat långsammare än verkstadsproduktionen i övrigt.

EFTA + EEC USA JAPAN 1965 100 100 100 1966 98 100 101 1967 95 102 92 1969 99 98 92

En relativ tillbakagång kan konstateras både i Europa, USA och Japan, låt vara begränsad i Europa och USA. Samma förhål- lande kan konstateras även för senare delen av 50—"talet, i varje fall för EFTA- och EEC-ländema.

Har liknande förändringar skett i konsum- tionsmönstret? Det material vi haft till vårt förfogande ger knappast underlag för ett sådant förmodande. Både för EFTA- och EEC-länderna och för USA gäller att några negativa förändringar i manufakturproduk- ternas andel av verkstadsvaruförbrukningen icke kan konstateras.

Det som inträffat är att manufakturvaror- na kraftigt minskat sin andel av verkstads- exporten samt i någon mån även av impor-

ten. Enligt den förut nämnda engelska undersökningen skulle manufakturproduk- ternas andel av den totala verkstadsexporten från OECD-länderna ha minskat från 8 1/2 % 1955 till 6 % 1968. Manufakturexporten omfattade i denna undersökning de flesta av de produkter vi räknat till branschen. Den inhemska efterfrågan har bidragit till att hålla uppe importefterfrågan. En omstruktu- rering har dock skett i så måtto att utomeuropeiska länder kommit att svara för en större andel av importen. Denna ökning faller på USA och Japan.

Att den europeiska manufakturexporten gått tillbaka relativt sett förklaras av en stagnation på de utomeuropeiska marknader- na (inkl. USA), som vid 50-talets mitt var mera betydelsefulla än den europeiska. Till- bakagången på dessa marknader förklaras sannolikt av att tidigare icke-industrialisera— de länder i samband med industrialiserings— processen kommit att ta upp manufakturtill- verkning, eftersom denna är en av de mest arbetsintensiva grenarna av verkstadsindu- strin. På den amerikanska marknaden har Japan trängt in i snabb takt och trängt tillbaka europeisk manufakturindustri.

2.l.2 Manufakturindustrins produktionsför- utsättningar i internationellt perspektiv

Vid ett försök till bedömning av de framtida förutsättningarna för den svenska manufak- turindustrin är det två aspekter som är av intresse. Den ena är konkurrensen på mark- naden från utländsk manufakturindustri. Den andra är konkurrensen med övriga branscher om tillgången på arbetskraft och kapital inom landet. Utredningen har sett det som angeläget att få en kartläggning av manufakturindustrins konkurrenssituation och förutsättningar inför framtiden. På me- tallmanufakturutredningens uppdrag har en speciell undersökning utförts inom Indu- striens utredningsinstitut (IUI).l

En fråga av vikt är inom vilket slag av tillverkning Sverige har speciella förutsätt- ningar, s. k. komparativa fördelar,2 och vilka faktorer som utgör grunden för dessa pro- duktionsfördelar.

I den nämnda engelska undersökningen har vissa studier av dessa frågor gjorts. Som ett mått på inom vilka branscher olika länder har komparativa fördelar uppställdes följan- de kriterium: branschen ifråga skulle ha en världsmarknadsandel som översteg landets genomsnittliga världsmarknadsandel och samtidigt skulle relationen export/import överstiga 1. Enligt denna undersökning skul- le Sverige under 60-talet haft speciella förutsättningar för produktion baserad på skogsråvaror, järn- och ståltillverkning, till- verkning av kontorsmaskiner, sanitetsgods, fartyg m. rn. samt manufakturvaror.

Enligt IUI-studien skulle svensk industri allmänt sett under 60-talet ha haft kompara- tiva fördelar i tillverkning som präglades av en eller flera av följande karakteristika:

a) en hög användning av inhemska råvaror

b) en hög andel tekniker i arbetskraften

c) en hög andel yrkesarbetare i arbetskraften d) en hög kapitalintensitet.

Manufakturindustrin torde i relation till den övriga svenska industrin främst uppvisa relativt höga värden på punkterna a) och c), dvs. användning av järn och stål respektive en hög andel yrkesarbetare, men relativt låga

värden på punkterna b) och d). Branschen har högre värden än den övriga verkstadsin- dustrin på punkten a), lägre på punkten b) medan skillnaderna inte är så markanta på punkterna c) och d).

IUI-studien tyder på att branschen vid slutet av 60-talet hade en högre världsmark- nadsandel än vad dess produktionskarakteris— tika motiverade. Det kan finnas flera förkla- ringar till detta. En sådan kan vara att de förändrade produktionsförutsättningarna än- nu ej fått full effekt på branschen. En utförligare diskussion om produktionsförut- sättningarnas förändring föres i bilagan; här ska endast ett par utvecklingstendenser fram- hållas.

Av de ovan nämnda fyra kriterierna torde fördelen av användandet av inhemska råvaror ha försvagats. Den råvaruförbrukande indu- strin har blivit alltmer geografiskt oberoende av råvarukällans lokalisering. Detta torde ha försvagat den svenska, starkt råvaruberoende manufakturindustrins produktionsförutsätt- ningar. Järn- och stålföretagen har genom vidareförädling av sina produkter kommit in på manufakturtillverkning. Å ena sidan med- för detta en hård konkurrens för de friståen- de manufakturföretagen, å andra sidan torde även de senare dra nytta av det forsknings- och utvecklingsarbete som järn- och stålföre- tagen utför.

För den svenska industrin synes fördelen i en alltmer kapitalintensiv produktion ha förstärkts. Detta missgynnar manufakturin- dustrin med en relativt till hela industrin låg kapitalintensitet i flertalet delbranscher.

Under 60—talet har tillgången på tekniker förbättrats. Detta förbättrar konkurrenssi— tuationen för den del av industrin som har stort behov av teknisk personal. Eftersom teknikerandelen generellt sett är låg i manu- fakturindustrin torde detta förhållande ha missgynnat branschen i relation till andra branscher.

] Lennart Ohlsson, Metallmanufakturindustrin — Produktionsförutsättningar och specialisering i internationell jämförelse. Ingår som bilaga I.

2 Begreppet komparativa fördelar definieras i bilaga 1, se Förteckning över vissa nyckelterrner.

Tabell 2.2 Investeringar per anställd och andel tjänstemän inom manufakturbranschen i olika länder

Investeringar per Tjänstemanna- anställd 1963—69 andel 1969. (Index % Sverige=100)

Sverige 100 22 Norge 115 23

Finland ' ' 21

Västtyskland 49 22 Storbritannien 26 25

Osterrike ' ' 21 Belgien ' ' 18

Nederländerna 63 23 Frankrike 66 22 Italien 38 USA 99 22

Kanada ' ' 26

Japan 57 (27)

Källa: Se tabell 2.1. Dessutom har svensk investeringsstatistik använts.

Anm.: 1964 ingår ej i investeringssiffrorna. För Västtyskland, Italien och Nederländerna omfattar perioden 1965-69. För Sverige har investeringarna åren 1963, 1965 och 1966 beräknats från svensk inve steringsstatistik.

Det har under det senaste decenniet rått en utpräglad knapphet på yrkesarbetare. Även detta är en faktor som ej verkat till branschens fördel, eftersom den är beroende av god tillgång på yrkesarbetare.

Vi kunde som ovan sagts ej konstatera någon god överensstämmelse mellan manu- fakturindustrins världsmarknadsandel och dess användande av olika produktionsfakto- rer. Däremot tycks utvecklingen inom bran- schen under 60-talet kunna ses som en anpassning till den ovan redovisade föränd— ringen av industrins produktionsförutsätt- ningar.

Andra faktorer kan emellertid påverka manufakturindustrins beroende av den svens- ka industrins allmänna produktionsförutsätt- ningar. Sådana faktorer är: I) graden av skydd mot utländsk konkur- rens 2) produktinriktningen i jämförelse med andra länders manufakturindustri 3) skillnader i produktionsteknik.

Dessa frågor behandlas i följande avsnitt. Först ska dock vissa jämförelser göras mellan svensk och utländsk manufakturindustri.

Svårigheterna när det gäller att göra

rättvisande jämförelser är dock betydande. Vissa uppgifter har sammanställts i tabell 2.2. Om vi uppfattar gjorda investeringar per anställd som en indikation på kapitalintensi- teten i respektive land finner vi att den svenska manufakturindustrin i allmänhet inte är mindre kapitalintensiv än andra länders. Under förutsättning att tjänsteman— naandelen ger ett i stort sett riktigt mått på branschens tekniska nivå skulle den svenska manufakturindustrin inte heller i detta av- seende avvika från konkurrentländerna.

2.1.3 Det svenska specialiseringsmönstret

Beträffande graden av utländsk konkurrens kan konstateras att manufakturvarorna har en lägre internationell rörlighet än andra verkstadsprodukter. Detta förklaras dels av att vissa produkter, exempelvis vissa slag av metallkonstruktioner, har höga transport- kostnader, dels av icke-tariffära handelshin- der av olika slag. Branschens nära anknyt- ning till byggnadssektorn har genom att denna ej är utsatt för utländsk konkurrens bidragit till att ge delar av manufakturindu- strin en skyddad ställning. Tullarna spelar

ingen avgörande roll för den nämnda låga produktrörligheten.

Vad gäller den andra punkten, manufak— turindustrins produktinriktning, tycks bran- schen ha en exportinriktning som mest liknar de större ländernas. Det vore i och för sig naturligt om ett litet land hade en avvikande inriktning på sin utrikeshandel. Detta är dock ej fallet för Sveriges del. Manufakturexlportens fördelning på varu- grupper är mest lik den tyska och österrikis- ka.

Genomgången av manufakturindustrins produktionstekniska specialisering visar att branschen inte har någon stark inriktning —vare sig på tekniskt avancerade eller på standardiserade kapitalintensiva varugrupper. Det är snarare i ett mellanskikt, varugrupper med ett relativt stort behov av arbetskrafts- insatser, som den svenska manufakturin- dustrin haft sin tyngdpunkt.

Inom varje varugrupp tycks dock en specialisering på produkter med ett högt pris ha skett. Detta förekommer i flera andra småländer. Denna produktdifferentiering är för svensk del mest märkbar för de standard- betonade manufakturvarorna.

Dessa tre frågeställningar har studerats för att ge underlag för en bedömning av huruvi- da branschen har ett specialiseringsmönster som kan förklara varför dess marknadsande- lar vid 60-talets slut var högre än dess kapitalintensitet, råvaruintensitet, tekniker- och yrkesarbetarandel gav anledning förmo— da. Det är egentligen enbart den låga internationella produktrörligheten som kan tänkas motivera detta.

En speciell efterfrågeinriktning i ett land kan skapa speciella förutsättningar för till- verkning och export av vissa varor. För Sveriges del bör den höga levnadsstandarden ge marknadsmässiga förutsättningar för in- komstkänsliga- och prisokänsliga varor. För manufakturindustrins vidkommande kan den höga byggnadsaktiviteten i Sverige ha gynnat vissa delbranscher.

De tidigare nämnda OECD-rapporterna ger ett visst underlag för att bedöma förbrukningsinriktningens betydelse. Siffror-

na tyder på att det 1969 fanns ett visst samband mellan hög andel manufakturvaror i förbrukningen av verkstadsprodukter och motsvarande andel manufakturvaror i pro- duktionen. Länder för vilka detta gäller är Tyskland, Nederländerna och Sverige.

Däremot råder knappast något samband mellan hög inhemsk manufakturtillverkning och hög andel manufakturvaror iverkstads— exporten.

När det gäller marknadsandelarnas utveck- ling under senare delen av 60-talet (perioden 1964—69) tycks inte förändringar i den internationella rörligheten ha spelat någon avgörande roll. Detta gäller även tullavveck- lingen.

Marknadsandelarna ökade på marknader med hög tillväxttakt vilket som ovan sagts kan ses som ett uttryck för att svensk industri skulle ha fördelar i produktion med hög inkomst- och låg priskänslighet.

Branschen synes ej ha fått en ökad inriktning på teknologiskt avancerade varu- grupper. Vissa tecken tyder dock på att andelsutvecklingen för sådana grupper varit gynnsam på hemmamarknaden.

Utvecklingen i fråga om specialiseringen inom varugrupperna, produktdifferentiering- en, är ej entydig. En hög produktdifferen- tiering i periodens början sammanfaller med en gynnsam utveckling av hemmamarknads- andelarna. Däremot är sambanden inte enty- diga för utvecklingen av produktdifferen- tieringen. På världsmarknaden går resultaten i motsatt riktning.

Marknadsandelarnas utveckling har varit gynnsammare för heterogent sammansatta varugrupper än för standardiserade, kapital— intensiva sådana. IUI-studiens resultat tyder på att en utveckling skulle vara på väg mot en anpassning av branschens produktinrikt- ning på hemmamarknaden till de tidigare diskuterade allmänna svenska produktions- förutsättningarna. Samma utveckling kan ej avläsas på exportmarknaden.

Beträffande utrikeshandeln kan vidare noteras att någon specialisering mellan svens— ka och utländska manufakturproducenter inte kan konstateras vare sig när det gäller

&; Tabell 2.3 Den svenska manufakturexportens och -importens relativa fördelning på marknadsområden 1969

____________________—_————————————

SNI Bransch Norden Storbri- Schweiz, Västtysk- Bene- Frankrike, USA, Övriga Summa kod tannien Österrike land lux Italien Kanada länder

_______—____—____—___—-————-———-

3811. Verktygs— och red- Export 9,5 10,2 16,6 12,0 25,1 100,0 skapsindustrin Import 13,4 36,4 6,2 12,9 12,5 100,0

(£ _:

mao [NV om 090 ION Nu—t ON vo oxo NO NDN OQ'

;

QQ Mako men mura asoo aa_a-

3813. Industri för metall- Export konstruktioner Import

—1

100,0 100,0

som

QQ

Nog sro! oo v-cll') (600 (""Av—' u—(N

u—(ll'): orx vm max d-n'

PÅ!—(

38191. Metallförpacknings- Export

100 .0 industri Import

100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

v-wr —o 030 69 mm vn av FN ma mh N -—c

38192. Industri för metalltråd, Export -nät, -linor, kablar Import

mm JN H— N

Ner öka Msr

Ftv N v—u—q

NN IIIN 0

38193. Spik-, skruv- och bult- Export industri Import

.—

_.oo vol oxo mv ww vv m—

go.—c u—n—t

38194. Annan byggnadsmetall- Export varuindu stri Import

hm vm HN mm N m_—

.—co oxo soul vw: VN sr

oo com om ho Nm Vm WIN M? #00 000

ON!N aqua ('SllN

—m om dm >o o— MN v—lll') von (*llx om er Hm -uo ootq rxxo

38195. Hushållsmetallvaru- Export industri Import

Hm vsq vv

_ N".— __

hf.—.

v—Å N

'_'m olx MN

38199. Annan metallvaru- Export industri Import

.—

NO &qm sq.—4 -—(N

Hela manufaktur Export industrin Import Källa: SOS, Utrikeshandel 1969

—c=r' N

.— lnN XDQ ON!? -—4m

moq aga

hm anx on:) om mm

sng som mm mm Nm Nm äm ww hv mm mm

-—400 1014") QN 'n'/) Nm QN MN

ad hm v-wr' QQ” (NIX tgb u—qN

-—|

utrikeshandeln eller försäljningen till den svenska marknaden. Detta är ett i andra sammanhang konstaterat fenomen, att län- derna tenderar att få en alltmer likartad sammansättning av sin utrikeshandel. En viss regional specialisering förekommer i den meningen att en specialisering skett antingen på Norden eller övriga EFTA. Däremot finns inga sådana tendenser för övriga marknader. Blockbildningen i Europa har medfört en förskjutning av den svenska exporten från EEC- mot EFTA-länder. Branschens utrikes- handel har dock i allmänhet en stark regional inriktning, läget i detta avseende vid 60- talets slut framgår av tabell 2.3. Ca 30 % av exporten går till Norden och ca 70 % till den utvidgade Europa-marknaden. Av importen kommer 90 % från denna Europa-marknad. Västtyskland svarar ensamt för 30 %.

2.1.4 Bedömning av marknadstendenserna inför 70-talet

Den gjorda undersökningen visar på ett svagt samband mellan branschens andel ivärlds- handeln under 60—talet och de fyra faktorer som antogs utgöra underlag för gynnsamma svenska produktionsförutsättningar. En viss utveckling i riktning mot en anpassning tycks dock ha skett, och bedömningen i IUI-studien är att anpassningen sannolikt kommer att fortsätta under 70—talet. För manufakturindustrins delbranscher har vissa slutsatser om den framtida utvecklingen dragits i den nämnda undersökningen. Dessa slutsatser återges i det följande.

Den bild av manufakturindustrins interna- tionella konkurrensförutsättningar som där givits har utgjort ett underlag för vår bedömning av export- och importutveck— lingen i avsnitt 2.2. Avstämningar mot vårt övriga material har gjorts. Det är slående i hur hög grad de olika typerna av material pekar i samma riktning.

Vi vill, som i flera andra sammanhang, påpeka att den utveckling som här diskuteras för manufakturindustrin eller dess delbran- scher ej behöver vara giltig för det enskilda företaget.

Denna delbransch har sedan lång tid haft en för manufakturindustrin omfattande interna- tionell inriktning; en hög andel av produktio— nen har exporterats samtidigt som importen svarat för en stor andel av den svenska marknaden.

Delbranschen är relativt starkt beroende av god tillgång på yrkesarbetare. Det förhål- landet att ett antal stålföretag är verksamma i branschen ger anledning förmoda att forsknings— och utvecldingsinsatserna är rela- tivt stora, främst inom maskinverktygstill— verkningen. Det är inom detta område som delbranschens största tillväxtpotential ligger.

För handverktyg och -redskap är mark- nadsutsikterna sämre. Detta är ett slag av tillverkning som på sikt kommer att övertas av länder med lägre lönenivå.

Det försök till bedömning av den framtida exporttillväxten, i löpande priser, som gjorts i IUI-studien framgår av bilaga 1, tabell 5.4. Denna kalkyl slutar på en tillväxt av export- värdet om 10 % per år.1 Den snabbaste marknadstillväxten finns i Frankrike, Italien och Nordamerika som är betydande markna- der för den svenska verktygsindustrin. I de två förstnämnda länderna har de svenska marknadsandelarna ökat, inom OECD-områ- det som helhet har Sveriges andel av utrikes- handeln minskat. Den angivna exporttill- växten torde dock ligga relativt högt (se vidare avsnitt 2.2.2).

Industri för metallkonstruktioner

Delbranschen har haft en låg andel utrikes- handel. Detta har förorsakats av dels produk- ternas låga rörlighet, dels den nära anknyt- ningen till byggsektorn. Yrkesarbetarandelen är hög. Det är sannolikt att avancerade metallkonstruktioner för energisektorn och processindustrin har relativt goda framtidsut- sikter. Ett ökat användande av järn- och stålkonstruktioner inom byggandet synes troligt. Under senare delen av 60-talet har

1För en jämförelse med vår prognos för exportvolymen, se avsnitt 2.2.

delbranschen vunnit andelar på världsmark- naden. Rimligen bör detta kunna fortsätta i den män inte den låga produktrörligheten lägger hinder i vägen. De främsta avnämar- områdena är Norden och Västtyskland. Den i bilaga 1, tabell 5.4 angivna exporttillväxten om 5 år 6% kan mycket väl komma att överträffas.

Den del av metallkonstruktionsindustrin som omfattar enklare plåtslageriarbeten m. m. står av allt att döma inför en svårare omställningsperiod. Ett successivt minskande skydd mot utländsk konkurrens i förening med en dämpad byggnadsaktivitet indikerar betydande omställningsproblem.

Metallförpackningsindustri

Metallförpackningsindustrin kan karakterise- ras som en av manufakturindustrins process- industrier. Tillverkningen är tämligen kapi- talintensiv. Utvecklingen är som framgår av bilaga 1 svårbedömd. Bl.a. är framtiden i hög grad beroende av utvecklingen inom ett fåtal företag. Branschen har främst varit hemmamarknadsinriktad under 60—talet.

Industri för metalltråd, -nät, -linor, -kablar

Även denna delbransch är en processindustri med för manufakturindustrin hög kapitalin- tensitet. En hög grad av produktdifferentie- ring har genomförts. Eftersom detta är en tillverkning med betydande stordriftsförde- lar, vilket kan missgynna ett litet land, torde möjligheterna att finna ett specialiserat pro- duktsortiment vara av stor vikt. Exportut- rymmet inom OECD-området tycks vara betydande. Den svenska industrin för tråd— produkter m.m. uppvisar emellertid sjun- kande världsmarknadsandelar vilket även framgår av exportkalkylen i bilaga ].

Spik-, skruv- och bultindustri

Spik-, skruv— och bultindustrin är den tredje av manufakturindustrins delbranscher med en kapitalintensiv tillverkning. Det som ovan sagts om industrin för metalltråd m.m. äger

i viss mån tillämpning även på denna delbransch. Marknadsandelens utveckling har varit något mera gynnsam än för metalltråds- industrin. Stagnationen på hemmamarkna- den genom byggnadsaktivitetens dämpning kan ge återverkningar även på utlandsmark- naden.

Även här gäller att exportutrymmet inom OECD—området är betydande. IUI-studien anger delbranschens exportvärdeökning till 8 ä 9 % per år. Norden och Storbritannien är de hittills viktigaste marknadsområdena.

Annan byggnadsmetallvaruindustri

Branschens produktion är huvudsakligen in- riktad på byggnadssektorn. Analysen av produktionsförutsättningarna tyder på att exportutsikterna är gynnsamma. Andelsut- vecklingen har varit vikande på exportmark- naden. Emellertid kan det tänkas att den höga svenska byggstandarden kan ge företa- gen en konkurrensfördel på den europeiska marknaden.

Hurhållsmetallvaruindustri

Utsikterna för denna delbransch ter sig bekymmersamma av marknadsbilden att döma. Produktionsteknik, produktslag och marknadstillväxt tyder på en fortsatt relativ stagnation för hushållsmetallvaruindustri. Detta omdöme gäller både hemmamarknad och exportmarknad.

Annan metallvaruindustri

Denna delbransch innehåller en stor mängd olikartade produkter. Häribland finns bl. a. ett antal nya produkter. Uppsättningen av produktionsfaktorer talar i och för sig inte för någon stark expansion. Marknadernas och marknadsandelarnas utveckling tyder dock på en fortsatt god tillväxt.

Det bör poängteras att ett antal större företag, bl.a. stålföretag, har tillverkning inom delbranschen, vilket kan ge anledning förmoda att produktionstekniken bättre stämmer överens med Sveriges komparativa

fördelar än statistiken ibilaga ] utvisar. En snabb exporttillväxt anses därför trolig.

2.2 Efterfrågan för olika produktgrupper 2.2.1 Utgångspunkter

I avsnitt 2.1 har manufaktursektoms utveck- ling inom OECD-området skildrats, framför- allt i jämförelse med övrig verkstadsindustri. Därjämte har vi försökt placera in svensk manufakturindustri i den internationella konkurrensbilden. En av de faktorer som i detta avseende karaktäriserar betydande de- lar av branschen är ett relativt högt konkur- rensskydd av både naturlig och tillskapad art.

Stora delar av manufakturindustrin har genom sin nära anknytning till byggnadssek- torn ett betydande skydd mot utländsk konkurrens. Vissa produkter har genom transportkostnader och andra hinder för rörligheten också fått ett sådant skydd. Emellertid har ett ökande importintrång kunnat märkas inom vissa arbetsintensiva varuområden. Även om EFTA- och EEC- länderna svarar för huvudparten av utrikes- handeln har en viss import från låglöneländer uppträtt.

Avvecklingen av tullar gentemot EEC- länderna kommer att medföra en ökad konkurrens från dessa länder på den inhems- ka marknaden och de hittillsvarande EFTA- länderna. Den tyska industrin svarar redan i dag för ca 1/3 av den svenska manufakturim- porten. Samtidigt bör dock förutsättning- arna för export till EEC-området förbättras.

I detta avsnitt beskrivs utvecklingen under 60—talet samt görs försök att bedöma utveck- lingen under 70-talet för inhemsk efterfrå- gan, utrikeshandel och produktion av manu- fakturvaror. Vi har därvid först uppskattat den inhemska efterfrågans och export- och importefterfrågans utveckling. Produktio- nen, dvs. avsaluvärdet i fasta priser, har därefter beräknats som en saldopost.l

Inhemska avnämare av manufakturin- dustrins produktion är främst industrin och byggnadsverksamheten, Manufakturproduk-

ter används dels som insatsvaror, dels som investeringsvaror. mindre

Hushållen svarar för en del av efterfrågan. Fördelningen

mellan dessa tre användningsområden var 1968:

% I 96 8 insatsvaror 82 investeringsvaror l l konsumtionsvaror 7

100

Vad som kommer att bestämma en indu- strisektors framtida efterfrågan efter insats- och investeringsvaror är dels efterfrågeut- veckljngen för den egna produktionen, dels utvecklingen inom produktionstekniken ivid mening. I prognoserna för åtgångstalen2 har försök gjorts att ta hänsyn till ändringari teknologi och materialsubstitution. Antagan- dena om avnämarsektorernas produktionsut- veckling bygger på 1970 års långtidsutred— nings huvudaltemativ.3

För hushållens efterfrågan efter manufak- turvaror har i princip samma metod använts.

Export- och importprognoserna för 70- talet för manufaktursektorn innebär i stort sett framskrivningar av 60-talets utvecklings- tendenser. Vi har dock i görligaste mån sökt beakta de förändringar i den internationella konkurrenssituationen som dessa bedömtsi avsnitt 2.1 och bilaga 1.

Produktionen har som nämnts beräknats som en saldopost.

Våra bedömningar har för varje del— bransch diskuterats med branschexperter och representanter för enskilda företag. Hän-

] För en utförligare redogörelse för metoden samt de erhållna resultaten, se bilaga 2.

2Statistiska centralbyråns s.k. input—output— undersökningar anger för varje produktgrupp vilka branscher inom industrin som var huvudsakliga avnämare av manufakturvaror samt hur mycket som var investerings— och konsumtionsvaror åren 1964 och 1968. Vi har för varje avnämarsektor beräknat åtgången av manufakturvaror i relation till sektorns produktion (åtgångstal).

3 I efterhand har en korrigering gjorts med hänsyn till resultaten av innevarande års uppfölj- ning av LU 70, se avsnitt 2.2.10.

syn till de därvid framkomna synpunkterna har tagits i prognoserna.

Syftet har inte varit att bestämma nivån på produktionsvolymen 1975 och 1980 utan att bedöma utvecklingstendenserna under 70-ta1et i jämförelse med 60-talet. Detta innebär bl. a. att några korrigeringar för konjunkturutvecklingen inte gjorts.

Det bör starkt poängteras att våra bedöm- ningar i och för sig inte ska ses som ett uttryck för utredningens önskemål beträf- fande manufakturindustrin. Vår prognos är ej något program. Huruvida utvecklingen kommer att följa prognoserna eller ej beror på i vilken grad de förutsättningar de bygger på är realistiska. Vår, uppfattning är dock att de i detta avsnitt skildrade tendenserna utgör den troligaste utvecklingen som vi f. n. kan bedöma den. En förutsättning är härvid i stort sett oförändrad inriktning i den ekono- miska politiken vad gäller stabiliseringspoli— tik, näringspolitik, handelspolitik etc.

Vidare bör det framhållas att prognoserna gäller produkter och tillverkningsprocesser och därför ej behöver gälla för enskilda företag. Företagen i branschen har givetvis möjligheter att genom produktionsomlägg— ningar, produktutveckling, marknadsförings- åtgärder etc. uppnå en utveckling som skiljer sig från den i detta kapitel angivna.

En utförligare diskussion för enskilda pro- dukter förs i bilaga 2. En sammanfattning av följande genomgång ges i avsnitt 2.2.10.

2.2.2 Verktygsprodukter 2.2.2.l Omfattning

Den svenska verktygsproduktionen uppgick -l970 till ca 1 100 milj. kr vilket motsvarade ungefär 16 % av hela manufakturtillverkning- en.1 Verktygssektorn är en av de delar av manufakturindustrin som är minst homogen. Man beräknar att ca 80 % av produktioneni de anläggningar som tillhör verktygsindustrin är verktygstillverkning medan 20 % är andra produkter. Större företag är Sandvik, Bahco, C 0 Öberg.

Av den totala verktygsproduktionen på 1100 milj. kr faller ca 600 milj. kr på anläggningar tillhörande verktygsindustrin. Således sker nära nog hälften av verktygstill- verkningen inom företag som ej tillhör verk- tygsbranschen. Exempel på sådana företag är Fagersta och SKF-Malous.

Många verkstadsföretag, och detta gäller inte enbart större företag, har verktygspro- duktion för eget bruk och därjämte en viss del för avsalu.2

Produktgrupperna inom delbranschen framgår av följande tablå. Produktionssiff— rorna (avsaluvärde) aVSer milj. kr år 1970.

Handverktyg och -redskap 248 Utbytbara (maskin)verktyg 6 87 Bergborrar l l 8 Bestick (ej försilvrade) 16 Diverse skär- och klippverktyg 35

1 104

Det är framförallt inom gruppen utbyt- bara (maskin)verktyg som tillverkningen in- om andra än verktygsföretag är stor.

2.2.2.2 Utvecklingen under 60-talet

Den totala verktygstillverkningen i landet har under 60-talet ökat med totalt drygt 90 % eller knappt 7 % per år räknat i volym. Detta är något snabbare än hela manufaktur- produktionen för vilken motsvarande årliga tillväxt låg nära 6 %. En betydande del av denna expansion av verktygstillverkningen faller dock på högkonjunkturåren 1969 och 1970.

Den svenska efterfrågan har ökat något snabbare än produktionen och utrymmet har fyllts av en ökande import. Verktygsindu- strin är en av de delbranscher inom manufak- turindustrin där utrikeshandeln spelar en relativt framträdande roll. Redan vid 60— talets början exporterades hälften av produk- tionen. Denna andel utgjorde 1970 knappt

1 Uppgifter för senare år har i detta avseende inte kunnat utnyttjas av utredningen. 2 Verktygsproduktion för eget bruk är ej inräk- nad i de ovan nämnda siffrorna.

55 %. Importens andel av den svenska marknaden har ökat från drygt l/S till 1/3. Importen utgör ett mera betydande inslag för handverktyg, bestick och diverse skär- och klippverktyg. Exporten är mest framträ- dande inom grupperna handverktyg och maskinverktyg inklusive bergborrar.

De förändringar som ägt rum har innebu- rit betydande förskjutningar i verktygsefter- frågans sammansättning. Ett utmärkande drag är att handverktygen fått en minskad andel. Vid 60-talets början svarade denna produktgrupp för volymmässigt 1/3 av verk- tygsefterfrågan mot knappt 29% år 1970. Även bestick och diverse skär- och klippverk- tyg har gått tillbaka relativt sett. En snab- bare tillväxt än genomsnittet uppvisar där- emot maskinverktygen. 1960 var drygt 40 % av den svenska efterfrågan maskinverktyg, 1970 drygt 55 %. Detta gäller dock ej gruppen bergborrar vars efterfrågevolym stagnerat under 60-talet.

En motsvarande förskjutning återfinns på produktionssidan och inom utrikeshandeln.

Riktningen är dock mera markerad för exporten än för importen. De mest framträ-

dande dragen i utvecklingen på exportsidan är den snabbt ökande betydelse som maskin- verktygen fått. Från att ha svarat för knappt 1/3 av exportvolymen av verktyg 1960 svarade de 1970 för 55 %. Bergborrarnas andel har i stället reducerats till hälften av ursprungligen 30 %.

2.2.2.3 Konkurrensen från andra material och metoder

För handverktygen har konkurrensen från andra metoder varit av stor betydelse. Det har framför allt varit produkter från maskin- industrin som konkurrerat. Verktyg som spadar, räfsor och har har ersatts av jord- bruksmaskiner, gräsklippare o.d. På samma sätt har skogsbruksmaskiner ersatt yxor, sågar m. m. Detta har satt spår i efterfråge- och produktionsutvecklingen. Emellertid har handverktygen inte på samma sätt trängts undan när det gäller användning för privat bruk, t. ex. hos villa- och sommarstugeägare.

Förbrukningen inom detta område bär upp efterfrågan.

Produktgruppen bestick har känt av plast- konkurrensen. Inom restauranger, barer och för fritidsbruk användsi betydande utsträck- ning bestick inte av stål utan av plast. Dels är det fråga om direkt konkurrens från plast- bestick, dels har plastens tillkomst öppnat användningsområden för bestick där stålet aldrig varit aktuellt, exempelvis inom fritids- området. Det är därför svårt att siffermässigt ange i hur stor utsträckning plast konkurre- rat ut stål.

Inom gruppen diverse skär- och klippverk- tyg utgör rakblad ett dominerande inslag. Den konkurrerande metoden är elräkning. En viss stabilisering synes ha inträtt och några större förskjutningar till elrakningens förmån äger ej längre rum.

Vi vill för övrigt poängtera att för många av de nämnda produkterna, t. ex. handverk- tyg, utgör plast ett kompletterande material; plasthandtag till verktyg är ej ovanliga.

2.2.2.4 Utvecklingen under 70-talet

Gruppen handverktyg, som bl. a. inkluderar spadar, yxor, liar, handsågar, sågblad, kling- or, skiftnycklar, filar, visar en allt lägre tillväxttakt på hemmamarknaden. Särskilt gäller detta jord- och skogsbruksverktyg. Viktiga avnämarsektorer är jordbruket, skogsbruket, den träbearbetande industrin, byggnadsindustrin, den övriga verkstadsindu- strin samt de privata hushållen.

Vår bedömning, grundad bl.a. på de tillverkande företagens utsagor, är att avnä- marnas förbrukning av handverktyg i rela- tion till den egna produktionen inte kommer att öka. Vidare att de privata hushållen i högre grad än tidigare kommer att bära upp den svenska marknaden. Detta motiveras av den ökande fritidskonsumtionen.

Handverktygstillverkningen är med få un- dantag arbetsintensiv och är utsatt för stark utländsk konkurrens. Importens andel av den svenska marknaden har ökat. Detta kommer att fortsätta. Vissa svenska företag har dotterföretag i utlandet; dit kommer

arbetsintensiv produktion sannolikt att över- föras.

Under hela 60-talet har exportens andel av produktionsvolymen varit hög. En trendmäs- sig exporttillväxt synes möjlig att uppnå.

Bedömningen för 70-ta1et återges i tabell 2.4. De privata hushållens efterfrågan kan inte hålla uppe den svenska marknadens tillväxt. Produktionstillväxten blir lägre än under 60-talet.

En grupp med vikande efterfråge- och produktionsutveckling är bestick, dvs. kni— var, skedar, gafflar etc. Som nämnts har plasten varit en viktig faktor bakom denna efterfrågeutveckling. Det svenska behovet har i ökad utsträckning tillgodosetts genom import. De nordiska länderna, Västtyskland och Japan svarar för huvuddelen av im- porten.

De svenska företagen har ej kunnat få kompensation för hemmamarknaden på ex- portmarknaden. Svensk industri har svårt att konkurrera i fråga om tillverkning av denna arbetsintensiva produkt.

Vi har antagit att förbrukningen kommer att uppta en allt mindre del av den privata konsumtionen. Importen har förutsatts följa den svenska marknadens utveckling medan exporten förblir oförändrad. Produktionen kommer att fortsätta att minska, se tabell 2.4.

Gruppen diverse skär- och klippverktyg domineras av rakblad. En viktig faktor är konkurrensen från elrakningen. Eftersom detta konkurrensförhållande stabiliserats har vi utgått från att efterfrågan växer i takt med den privata konsumtionen. Importen, främst från Västtyskland och Storbritannien, har ökat snabbt under 60-talet. Den har tagit en mycket hög andel av den svenska markna- den.

Exporten går främst till Norden, men det förekommer även en relativt stor export till Spanien och Portugal. För 70-talet har förutsatts en oförändrad export. Som fram- går av tabell 2.4 stagnerar produktionen på 1970 års nivå.

Den viktigaste produktgruppen inom verk- tygsindustrin år utbytbara verktyg. Hit räk-

nas maskinverktyg, plattor, stavar, spetsar och andra hårdmetalldelar till verktyg. Verk- tygsföretagen svarar för ungefär hälften av denna tillverkning.

Även om samtliga industribranscher för- brukar verktyg är verkstadsindustrin den största förbrukaren. En viktig faktor när det gäller att prognosticera 70—talets efterfrågan år utvecklingen av industrins maskinpark. Enligt LU 7025 huvudalternativ ökar tillskot- tet, nyinvesteringarna, något snabbare under 70-talet än under andra hälften av 60-talet.

En annan viktig faktor är verktygens livslängd, vilken tycks ha ökat under 60- talet. Inom den skärande bearbetningen byts inte längre hela verktyget utan enbart den bearbetande delen, eggen. Eggen har fått ökad livslängd genom ökad användning av hårdmetallmaterial. Även pressverktygens livslängd tycks ha ökat. Detta talar för en långsammare ökning av avnämarsektorernas förbrukning i relation till den egna produk- tionen. Därmed skulle efterfrågetillväxten bli långsammare under 70-talet än under 60- talet.

Importens andel av hemmamarknaden har ökat. Vi antar att denna trendmässiga ökning fortsätter. Västtyskland, Storbritannien, USA och Italien svarar främst för importen.

Exporttillväxten har varit snabb under 60—talet. De ovan nämnda länderna är även huvudmottagare av exporten. En hög export- tillväxt synes även möjlig att uppnå under 70-talet.

Den långsiktiga produktionstillväxten tor- de i framtiden bli lägre än under 60—talet.

Avnämare för bergborrar är gruvindustrin och byggnadsindustrin. Den senare sektorn har kommit att svara för en allt större del av den inhemska efterfrågan. Detta väntas fort- gå.

Hemmamarknaden torde förbli av oför- ändrad storlek. Den svenska tillverkningen kommer att ha en så stark ställning att importen förblir marginell. Exportinriktning— en är stark, ca 70 % av produktionen exporteras.

Enligt våra bedömningar blir produktions- ökningen av begränsad omfattning, ungefär

Tabell 2.4 Försörjningsbalans för verktygs- produkter under 60- och 70-talen Årlig procentuell volymförändring

60- 1970- 1975- 70— talet 75 80 talet

Handverktyg: Produktion 4 9 Import 8,3 6 3 4 7

WN ooo.)

Inhemsk an- vändning Export

Utbytbara verktyg: Produktion 11 9 Import 9 2 Inhemsk an- vändning 10,7 Export 12 4

Bergborrar: Produktion —0,7 Import 0 Inhemsk an- vändning 0,1 Export —O ,9

Bestick: Produktion —7,2 Import Inhem sk an- vändning — 2,3 Export — 3,1

Diverske skär- och klipp— verktyg: Produktion —O Import 8 Inhemsk an- vändning 4, Export 6

Verktygspro- dukter, totalt: Produktion 6 8 Import 8,4 7 3 6 7

x)? Usch OOO xlo

Inhemsk an- vändning Export

xlb) UIUI A'A (x)-P—

l % per år under 70—talet, se tabell 2.4.

Den totala svenska verktygsmarknaden synes öka i långsammare takt än under 60—talet. Ökningen av importandelama fort- sätter. P. g. a. den lägre hemmamarknadstill- växten dämpas importökningen något. En förutsättning för att produktionsökningen kan bli av angiven omfattning är att en fortsatt snabb exporttillväxt kan upprätt- hållas.

Den angivna produktionstillväxten avser

verktygsprodukter. Vilken tillväxt som är möjlig att uppnå för verktygsföretagen dis— kuteras först i kapitel 11. En allt större andel av produktionsökningen väntas falla på några få stora företag.

2.2.3 Metallkonstruktioner 2.2.3.1 Omfattning

Denna delbransch är en av manufakturindu- strins största med ett saluvärde på 1,9 miljarder kr 1970 och ca 22 000 sysselsatta. Branschen är mycket heterogen med företag som STAL-Laval Apparat AB, Svenska Ma- skinverken (numera en del av ASJ), Udd- comb, delar av Gränges Hedlund m. fl. Dessa är stora företag med komplicerade produk- ter.

Dessutom finns ett stort antal små företag med en inriktning på relativt enkla plåtslage- ri- och smidesarbeten. Denna kategori svarar uppskattningsvis för ca 60% av sysselsätt- ningen. Dessa företag står på gränsen mellan verkstadsindustri och byggnadsindustri.

De produktgrupper för vilka efterfråge- bedömningar gjorts är följande (avsaluvärde i milj. kr år 1970):

Byggnadskonstruktioner 944 Andra metallkonstruktioner 491 Cisterner, kar och liknande behållare 154 Cisterner för tankbilar och järnvägsvagnar 27 Cylindrar för förtätade gaser 51 Ångpannor och hjälpapparater 255 I 922

2.2.3.2 Utvecklingen under 60-talet

Tillverkningen har volymmässigt ökat med ca 7 % per år mellan 1960 och 1970, vilket är något snabbare än för den totala manufak- turproduktionen. Under åren 1969 och 1970 stagnerade produktionen helt, samman- hängande med att branschen har en markant inriktning på produkter för byggnads— och anläggningsverksamhet. Denna sektor svarar för över hälften av den svenska marknaden

för metallkonstruktioner. Dels p.g.a. be- roende av byggnadssektorn, dels p. g. a. pro- duktionens tekniska karaktär är utrikeshan- deln med metallkonstruktioner relativt blyg- sam. Från att ha utgjort ca 6 % av produktio- nen vid 60—talets början ökade exporten till knappt 10 % av produktionen 1970, räknati löpande priser. Volymmässigt har exportan- delen dock ökat snabbare. Av samma skäl har importen inte utgjort något dominerande inslag på den svenska marknaden. Utrikes- handeln är mest betydelsefull för produkt- grupperna andra metallkonstruktioner och cylindrar för förtätade gaser.

Vad gäller förskjutningar mellan varugrup- perna på den svenska marknaden kan näm- nas att ångpannor och hjälpapparater kom- mit att bli en allt viktigare grupp, medan byggnads- och andra metallkonstruktioner samt cisterner gått tillbaka relativt sett. Vi finner däremot inte samma mönster för produktionen, vilket förklaras av den ökade exportinriktningen inom gruppen byggnads- och andra metallkonstruktioner.

2.2.3.3 Konkurrens från andra material och metoder

För byggnadskonstruktioner av järn och stål kommer den främsta konkurrensen vanligen från konstruktioner av armerad betong. Det finns en betydande betongtradition ilandet. Betongen är mera motståndskraftig mot korrosion men kan inte prefabriceras på samma sätt som stålet. Stålet väntas därför öka sin marknadsandel.

I framtiden kommer byggnadskonstruk- tioner av järn och stål att möta ökad konkurrens från plastmaterialen. För bäran- de konstruktioner är detta dock knappast aktuellt under 70—talet. Produkter som pre- fabricerade fasader, balkonger och entréeri plast kan dock tänkas bli aktuella. Plasten har fortfarande vissa nackdelar i form av utvidgningsbenägenhet och brandfarlighet. Järn- och stålkonstruktioner bör därför ha vissa möjligheter att vinna ökat marknadsut-

rymme. Produktgruppen cisterner m.m. är utsatt

för konkurrens från cisterner av armerad glasfiberplast. Detta gäller t. ex. cisterner för förvaring av kemikalier samt oljetankar för underj ordsbruk.

En inbrytning på marknaden för villatan- kar för inomhusbruk är att vänta. Samtidigt påverkas efterfrågan på villatankar av utbygg- naden av fjärrvärmesystem samt ökningen av eluppvärmningen. Vissa delar av cisternpro- duktionen influeras således både av material- och metodkonkurrens.

Marknaden för cisterner för tankbilar och järnvägsvagnar påverkas av en möjlig över- gång till kust— och rörtransporter samt till containertransport. Det är vidare inte osan- nolikt att glasfiberarmerad plast på sikt kommer in även på detta område. Det är dock knappast troligt att detta sker under 70—talet.

För cylindrar för förtätade gaser är vår bedömning att plastmaterialen under den aktuella perioden inte kommer att kunna uppfylla de tekniska kraven. Detta synes även gälla produktgruppen ångpannor.

2.2.3.4 Utvecklingen under 70-talet

Den största produktgruppen, byggnads- konstruktioner, kan delas upp på följande undergrupper (milj. kr, 1970):

Broar och brosektioner samt delar därtill 82 Byggnader, monterade eller i delar

för montering 6 9 Fönsterbågar och -karmar, dörrar

och dörrkarmar I 16 Byggnadsdetaljer av plåt 125 Byggnadssmide 195 Stomkonstruktioner för byggnader 102 Övrigt 254

944

Järn- och stålkonstruktionernas möjlighe- ter att konkurrera med andra material och metoder gör det troligt att den inhemska efterfrågan kommer att följa avnämarsekto- rernas produktionsutveckling. Av störst vikt är byggnadsverksamheten.

Utrikeshandeln har ökat snabbt först de senaste åren. Betydande handelshinder i

form av t. ex. transportkostnader föreligger. Åtminstone de större företagen bör dock ha exportmöjligheter på den utvidgade EEC— marknaden.

Vi har antagit att den absoluta utrikeshan- delstillväxten 1968—70 kan bibehållas under 70-talet1. På importsidan dominerar Norden och Västtyskland.

Den prognostiserade produktionstillväx- ten framgår av tabell 2.5. Trots förskjutning- ama till stålbyggandets fördel dämpas pro- duktionstillväxten, främst p.g.a. den låga ökningstakten i byggnadsverksamheten.

Andra metallkonstruktioner består av bl. &. master, stolpar, torn, bommar, räcken, fartygsdelar m. m. Huvudsakliga avnämare är verkstadsindustri, inklusive varv, byggnadsin- dustri och investeringsverksamheten. Efter- frågan torde komma att följa avnämarsekto- rernas utveckling under 70-talet. Den snab- ba relativa utrikeshandelsexpansionen under 60-talets sista år kommer enligt vår mening inte att kunna upprätthållas, vare sig på import- eller exportsidan. Tabell 2.5 visar att produktionstillväxten blir lägre under 70-ta- let vilket förklaras av lägre exporttillväxt.

Gruppen cisterner och tankar för cellulo- saindustri, kemisk industri, kraftverk och villor har stagnerat under senare hälften av 60—talet, vilket i stor utsträckning kan hänföras till den långsamma tillväxten i industriinvesteringarna. Materialsubstitutio- nen har också haft betydelse.

Efterfrågan på cisterner kommer att posi- tivt påverkas av den på sikt förväntade ökningen av industriinvesteringarna och kraftverksbyggandet. Ett negativt inslag ut- gör materialkonkurrensen. Den inhemska efterfrågan förutsätts tillväxa i samma takt som avnämarsektorerna vilket innebär en ungefär oförändrad tillväxt.

Importen utgör en obetydlig del av den svenska marknaden. För stora delar av produktgruppen torde det föreligga sådana närhetsfördelar att det inte är motiverat att anta någon förändring i importbilden. Vi har vidare förutsatt att den'långsiktiga exporttill- växten om 6,5 % per år kan upprätthållas.

Någon försämring i produktionsutsikterna

tycks således inte vara aktuell, se tabell 2.5.

Tillverkningen och efterfrågan av cisterner för tankbilar och järnvägsvagnar har expan- derat snabbt under 60-talet med undantag för de senaste åren. '

Det finns f. 11. en så betydande kapacitet av cisterner för järnvägsvagnar att det inte är troligt att efterfrågan under 70-talet ökar så snabbt. Ett ökat behov av cisterner för tankbilar är dock sannolikt. Konkurrensen från kust- och rörtransporter samt containers påverkar utvecklingen.

Vår bedömning tyder på en långsammare efterfråge- och produktionsökning under 70-talet:

Cylindrar för förtätade gaser omfattar både små, konventionella gastuber och större förvaringskärl, kry otankar.

En betydande kapacitet av tuber för bruksgas har byggts upp. Den låga skrot- ningsfrekvensen gör att behovet blir lågt under 70-talet. För den större typen är marknaden, inom t. ex. kemisk industri, mera expansiv.

Dessa olikartade efterfrågesituationer har motiverat antagandet om att åtgången följer investeringsutvecklingen. Plastkonkurrens sy- nes inte vara aktuell.

Förutsätter vi vidare en fortsatt trendmäs- sig utrikeshandelstillväxt får vi till resultat att produktionstillväxten under 70-talet minskar, se tabell 2.5.

Ångpannor och andra ånggeneratorer, s. k. hjälpapparater till ånggeneratorer såsom för- värmare, överhettare, ångackumulatorer, sot- ningsapparater och kondensorer, är investe- ringsvaror med huvudsaklig användning inom skogsindustrin och energisektorn. Vidare leve- reras ångpannor till verkstadsindustrin, bl. a. varven.

Den snabba efterfrågeökningen under 60—talets senare del tycks inte kunna bibehål- las under 70-talet. Bl. a. tycks de kommuna- la installationerna av de aktuella produkter- na inte bli av tidigare planerad omfattning, och efterfrågan kommer sannolikt att följa avnämarsektorernas utveckling.

1 P. g. a. brott i de statistiska serierna ger vårt material ingen klar bild av utvecklingen under 60-talet.

Exporten har under senare hälften av 60—talet inte nämnvärt bidragit till produk- tionsökningen. Importen uppvisar en något oregelbunden utveckling. Vi har kalkylerat med att de hittillsvarande tendenserna vid- makthålles.

Även denna del av metallkonstruktionsin- dustrin får räkna med en dämpad tillväxttakt iframtiden.

Hela metallkonstruktionsindustrin kom- mer under de förutsättningar som använts i denna redovisning att öka långsammare under 70-talet än under 60-talet. Detta gäller trots den relativt optimistiska bedömning av viktiga produktgruppers konkurrensförmåga som gjorts. Anledningen är bl. a. att sökai den långsammare expansion som kommer att prägla byggnads— och anläggningsverksamhe- ten. Vi anser att detta tillsammans med den gradvisa reduceringen av skyddet mot ut- ländsk konkurrens kommer att medföra hårdare konkurrens för många små och medelstora metallkonstruktionsföretag. Sys- selsättningsmässigt omfattar denna grupp uppskattningsvis 60 % av delbranschen.

Konkurrensen från andra material och metoder kommer sannolikt inte att särskilt starkt påverka byggnadskonstruktioner och andra metallkonstruktioner. För vissa typer av cylindrar och cisterner blir dock denna konkurrens inte oväsentlig i framtiden.

Byggnads— och andra metallkonstruktioner är de grupper som kommer att öka långsam- mast och därmed få minskande andelar inom delbranschen vad gäller inhemsk efterfrågan.

Metallkonstruktionsindustrins produktion kommer 1980 att ha mindre inslag av byggnadskonstruktioner än 1970.

2.2.4 Metallförpackningar

2.2.4.1 Omfattning Metallförpackningsindustrins sammanlagda omsättning uppgick 1970 till drygt 360 milj. kr, vilket motsvarar endast 5 % av den totala manufakturtillverkningen ilandet. Metallför- packningsindustrin är en av denna industris minsta delbranscher om man ser till omsätt- ningen. Ser man till sysselsättning eller antal

Tabell 2.5 Försörjningsbalans för metall- konstruktioner under 60- och 70-talen Årlig procentuell förändring

60 1970— 1975— 70- talet 75 80 talet

Byggnadskon- struktioner." Produktion 5 Import 9 Inhemsk an- vändning 4, Export 22

oxw "the. ...

,— ord

Andra metall— konstruktio-

ner."

Produktion 5 Import 3 0 Inhemsk an- vändning 0, Export 15

av.)-K=- $U») UiUi GNKO

Cisterner,

kar m. m.: Produktion 4,0 Import —3,4 Inhemsk an- vändning 3 8 Export 6,4

"xo

OMP- O-D— whu- Chu OA ÖND

Cisterner för tankbilar och järn vägsvagnar: Produktion 9 Import 1 0, Inhemsk an- vändning 8 Export 1 5

cylindrar för förtätade gaser: Produktion 6,8 Import 1 9 Inhemsk an- vändning 6.4 Export 3 2

C# OA

Ängpannor och hjälpapparater: Produktion 7 Import 0 Inhemsk an- vändning 6 Export 2

Metallkon— struktioner, totalt: Produktion 6 Import 13, 5 8

Urk:

Inhemsk an- vändning Export 1

mer Ass bxl (hh oo— OXU) Lil-lå

' Utvecklingen under perioderna 1962—67 och 196 8—70 har sammanlänkats.

arbetsställen finner man att den är den minsta.

Metallförpackningsindustrin omfattar tre produktgrupper representerande följande av- saluvärden i milj. kr 1970: ___

Fat för bensin och olja 58 Mjölktransportkärl 4 Konservburkar, förpackningstuber, emballagevaror 304 366

Produktionen av metallförpackningar är starkt koncentrerad. Tillverkningen av olje- fat domineras av två företag. Mjölktrans- portkärl görs av endast ett företag medan fyra företag står för 98 % av produktionen av konservburkar o. d. Därtill kommer dock ett 30-tal i huvudsak små företag med inriktning på udda emballageprodukter.

2.2.4.2 Utvecklingen under 60-talet

Produktionstillväxten för delbranschens pro- dukter har under 60-talet varit lägre än genomsnittet för hela manufakturindustrin. Undantag är oljefat och ölburkar, två pro- dukter med starkt expanderande marknader under detta decennium.

För metallförpackningar gäller att den inhemska efterfrågan vuxit något snabbare än produktionen. Detta har, tillsammans med det faktum att importen initiellt var mycket låg, för 60-talet givit mycket höga siffror för den procentuella importtillväxten. Importens andel av inhemsk efterfrågan har därvid stigit till omkring 10%. Importök- ningen faller i huvudsak på olika typer av aluminiumförpackningar. För bensin- och oljefat har importandelen däremot fallit drastiskt. Under 60-talet har också metallför- packningsindustrin varit den delbransch in- om manufakturindustrin som varit minst inriktad på utrikeshandel. Detta kan förkla- ras av att den svenska metallförpackningsin- dustrin ligger långt framme teknologiskt, samtidigt som metallförpackningar i relation till sin produktionskostnad har höga trans- portkostnader.

2.2.4.3 Konkurrens från andra material och metoder

Förklaringen till den stagnerande efterfråge- och produktionstillväxten är dels material— konkurrensen, dels konkurrensen från andra distributionssystem. Genom de stora rationa- liseringarna inom handel och distribution under 60-talet har nya och mångsidiga krav kommit att ställas på förpackningar. Dessa måste uppfylla högt ställda fordringar vad gäller förmåga att skydda varan mot yttre åverkan under distributionens alla faser sam- tidigt som de i handeln skall ”sälja” förpack- ningarnas innehåll. Dessutom ställs allt större anspråk på förpackningarnas förmåga att konservera varornas kvalitet.

Den hårdaste konkurrensen till metall som förpackningsmaterial kommer från plast och kombinationer papper-plast samt papper- aluminiumfolie. Detta gäller exempelvis för- packningar till så vitt skilda produkter som smörjolja, kaffe och öl. Den andra typen av konkurrens till metallförpackningar kommer från distribution i form av bulktransporter. Denna konkurrens har främst minskat för- säljningen av de traditionella mjölktransport- kärlen.

Kyltransporter av mjölk i tankbilar väntas vid mitten av 70-talet vara praktiskt taget den enda distributionsformen för producent- mjölk. I viss mån har bulktransporter troli- gen också negativt påverkat efterfrågan för olje- och bensinfat.

2.2.4.4 Utvecklingen under 70-talet

Produktionen av olje- och bensinfat är huvudsakligen hemmamarknadsinriktad. In- hemska förbrukare är i första hand oljeraf— finaderier, i andra hand kemisk industri. Under 70-talet kommer bl.a. konkurrens från andra distributionssystem att leda till en lägre tillväxttakt på hemmamarknaden. Importen domineras av bensinfat. Dess andel av den inhemska efterfrågan har sjunkit och det är troligt att importen blir betydelselös under 70—talet. För exporten

förutses en uppgång, dock ej av 60-talets omfattning.

Resultatet för produktgruppen blir en avsevärt lägre årlig produktionsökning i framtiden vilket framgår av tabell 2.6.

Mjölktransportkärl av den traditionella typen kommer troligen ej att vara tillåtna efter 1975 enligt livsmedelsstadgan. Efter- som utrikeshandeln är obetydlig kommer produktionen att minska drastiskt och ev. upphöra vid mitten av 70-talet.

Den dominerande gruppen inom metall- förpackningsindustrin är konservburkar, andra emballagevaror av järn- och stålplåt, tuber m.m. av aluminium, bly och tenn. Expansionen under 60-talet har burits upp av förbrukningen inom dryckesvarusektorn. Det är inte troligt att denna expansion kan fortsätta bl. a. med hänsyn till miljövårds- synpunkter och konkurrensen från andra material.

Övriga avnämarsektorer är livsmedelsin- dustrin, den kemiska industrin och petro— leurnraffinaderiema. Konkurrens från andra material och distributionssystem har lett till en stagnerande efterfrågeutveckling inom dessa sektorer. Denna situation kommer att prägla även 70-talet.

Importen har ökat snabbt under 60-talet. En fortsatt betydande importökning förutses även för det kommande decenniet. Im- porten utgörs av aluminiumförpackningar från de nordiska länderna och Storbritan- nien. Exporten är av mycket liten omfatt- ning. Vi har inga skäl att förutse några drastiska förändringar härvidlag.

Produktionstillväxten kommer således att bli av betydligt mindre omfattning än hit- tills, se tabell 2.6.

Sammantaget för hela delbranschen blir efterfråge- och produktionstillväxten lägre under 70-talet än vad som var fallet under 60-talet. Konkurrens från andra material och metoder spelar en viktig roll. Mjölktrans- portkärl, olje- och bensinfat samt konserv- burkar är exempel på detta. Störst betydelse har dock stagnationen för plåtburken som dryckesförpackning.

Det synes inte troligt att den stagnerande

hemmamarknaden kan kompenseras genom export. Transportkostnader och andra han- delshinder torde motverka detta. Även im- portökningen reduceras som följd av den lägre marknadstillväxten. Importen består främst av aluminiumförpackningar som inte tillverkas i Sverige.

För flera av de diskuterade produkterna gäller att företagen även tillverkar den konkurrerande produkten.

Tabell 2.6 Försörjningsbalans för metallför- packningar under 60- och 70-talen Ärlig procentuell volymförändring

60— 1970— 1975— 70- talet 75 80 talet

Olje- och ben-

sinfat:

Produktion 17, Import — l 1 Inhemsk an- vändning 14,0 2,8 Export 17,6 4 7

1,9 2,6

2,2 4 ,3 Mjölktrans- portkärl: Produktion Import Inhemsk an- vändning Export

_ 4.1—10,9 8,5 —— 9,7

— 4,2—12,9 —11,6

Konservburkar, emballagevaror, förpacknings- tuber: Produktion 3,7 Import 29,3 Inhemsk an- vänd ning 5 ,2 Export

Metallförpack- ningar, totalt:l Produktion 5 0 Import 28,5 Inhemsk an- vändning 6,3 1, Export 2 0

1 Trendvärden

2.2.5 Metalltråd, -nät, -linor, -kablar 2.2.5.1 Omfattning

Det totala värdet av tillverkningen av metall- trådsprodukter m. m. uppgick till ca 340 milj. kr år 1970. Större företag med tillverk-

ning av detta slag av produkter är Gränges Essem, Gunnebo Bruk, Lesjöfors och Garp- hytte Bruk. Till dessa kommer drygt ett 20-tal mindre företag. Ungefär 15 % av produktionen faller på företag vars anlägg- ningar inte tillhör branschen.

Sysselsättningen uppgick 1970 till knappt 5 000 personer.

Efterfråge- och produktionsprognoser har gjorts för följande grupper, vilkas saluvärdei milj. kr år 1970 anges i följande tablå:

Viror 4 7 Linor, kablar, duk, nät av

järn eller stål 138 Linor och kablar av koppar eller aluminium 34 Taggtråd, stängseltråd, stängselnät 191 Träd och stavar för svetsning eller lödning 100 3 3 8

' Se not på sid. 48.

2.2.5.2 Utvecklingen under 60-talet

Produktionstillväxten har varit relativt lång- sam under 60-talet. Den uppgick till knappt 4 % per år. Den svenska efterfrågan har dock vuxit snabbare eller 6—7% per år, vilket medfört att importen kommit att svara för en allt större del av hemmamarknadsefterfrå- gan. Från att ha utgjort 17 % av den inhemska marknaden 1960 steg dess andel till 33 % vid 70-talets ingång.

Exporten har inte varit något dynamiskt inslag i branschens utveckling och dess andel av produktionen har under hela 60-talet varierat mellan 20 och 25 %. Exporttill- växten uppgick till ca 2% per år under 60-talet. Branschen förlorade marknadsande- lar både på export- och hemmamarknaden under perioden.

På den svenska marknaden har stållinor, -duk, -nät m.m. varit den mest expansiva delgruppen. Dess andel av den totala svens- ka marknaden för trådprodukter har ökat från 35 till 55 %.

Klart stagnerande är produktgruppen tagg- tråd m. rn. där den inhemska användningen i volym räknat inte ökat. På produktionssidan

kan vi iaktta en förändring mot en allt starkare inriktning på linor, duk och nät. En stagnerande hemmamarknad har för virornas del kunnat kompenseras genom en ökad satsning på export.

2.2.5.3 Konkurrensen från andra material och metoder

För de flesta av de uppräknade produktgrup- perna utgör inte plasten någon allvarlig konkurrent. Undantaget utgörs främst av virorna där plasten inom några få är helt väntas slå ut viror av den nu använda typen. Kostnaden för syntetviroma är en tiondel per ton papper; livslängden åtminstone 5 ggr större. Ett ytterligare undantag är taggtråd där en övergång till plast äger rum. Anled- ningen är snarast av miljömässig karaktär.

Plasten utgör i viss mån ett komplement till de traditionella materialen, exempelvis plastbelagda stängsel.

2.2.5.4 Utvecklingen under 70-talet

Viror används inom pappersindustrin. En vira är en ändlös duk av tråd över vilken massan passerar och avger vatten. Den inhemska efterfrågetillväxten har varit rela- tivt låg vilket bl. a. förklaras av att syntetma- terialen börjat göra sig gällande. Enligt tillverkarnas bedömning kommer syntetvi- rorna att ersätta metallvirorna inom några få år. Någon tillverkning av metallviror för export blir ej heller längre aktuell. En liknande utveckling pågår nämligen i andra pappersproducerande länder. Syntetvirorna är allenarådande i USA, de har tagit 75 % av marknaden i Kanada, 50 %i Storbritannien och 25—30 % i Finland.

De metallviratillverkande företagen kom- mer att gå över till syntetviror.

Linor, kablar, duk, nät m. nr. av järn och stål är produkter främst inriktade på hemma- marknaden. De viktigaste marknaderna är övrig verkstadsindustri, byggnadsindustrin, skogsbruket och skogsindustrin. Det är san- nolikt att den tekniska utvecklingen leder till ett lägre behov hos avnämarna i relation till

deras produktionstillväxt. Detta ger en mind- re expansiv hemmamarknad än hittills.

Världsmarknadstillväxten bör ge utrymme för en trendmässig exporttillväxt. Exporten är dock en så liten del av produktionen att inverkan på produktionsökningen blir be- gränsad. Det finns anledning räkna med en fortsatt ökning av importandelen.

Produktionen ökar, som framgår av tabell 2.7, långsammare än under 60-talet. Fortfa- rande är dock produktgruppen en av manu- fakturindustrins mest expansiva. Vi kan emellertid inte utesluta att vår kalkyl är ett högt alternativ och att en lägre tillväxttakt kan bli aktuell.

Linor och kablar av aluminium och koppar används för överföring av elektrisk ström. Kopparlinorna används för installa- tionsändamål, aluminiumlinorna i friledning- ar och jordkablar. Efterfrågan avgörs i hög grad av kraftledningsutbyggnaden. Övergång- en från vattenkraft till atomkraft ger ett lågt behov av linor därigenom att överförings- sträckorna förkortas. Vi har antagit att installationsbehovet följer byggandets ut- veckling. En viss ytterligare förskjutning från koppar- till aluminiumlinor är ej utesluten.

En viss efterfrågeuppgång kommer där- med till stånd mot slutet av 70-talet.

Importen har ökat snabbt därför att ett svenskt företag har förlagt sin tillverkning till Norge. Vi har antagit en oförändrad import- andel. Exportmöjligheterna är svårbedöm- bara eftersom situationen påverkas av att överskott på aluminium ibland manufakture- ras till exempelvis linor och säljs med låga marginaler. En importminskning är even- tuellt möjlig. Ett visst utrymme för produk- tionsökning torde finnas under 70-talet.

Avnämare av taggtråd, stängseltråd och stängselnät är i första hand jordbruket och industrin.1 Under 70—talet stagnerar efterfrå- gan från jordbruket. Industrins behov torde

följa byggnadsinvesteringarna. Ersättnings— behovet utgör en osäker faktor. Belgien utgör den svenska industrins främsta konkurrent på hemmamarknaden. En något långsammare importökning är trolig för 70-talet. Exporten är relativt

obetydlig. Några mera betydande förändring— ar i detta avseende förutses ej.

En viss produktionstillväxt skulle därmed vara möjlig under det kommande decenniet.

Tråd, stavar, rör, elektroder o.d. för svetsning och lödning ingår i delbranschen. Hos avnämarna, övrig verkstadsindustri och varv, har förbrukningen av tråd, stavar etc. per producerad krona p. ga. den tekniska utvecklingen sjunkit sedan 60-talets mitt. Vår bedömning är att denna nedgång kom- mer att fortsätta. Den svenska marknadens expansionstakt avtar.

Importen svarar för 10 % av hemmamark— naden. En trendmässig tillväxt har förutsatts, vilket leder till ökade importandelar.

Exporten har ej förändrats nämnvärt under 60-talet. Vi har antagit att volymen blir oförändrad.

Produktionsökningen reduceras till en till- växt om 0,5 % per år. Det krävs en kraftig exportökning för att kompensera hemma- marknadens stagnation.

De förändringstal som i tabell 2.7 anges för hela delbranschen omfattar enbart pro- dukter av järn, stål och andra metaller. Om vi lägger till syntetviroma kan produktions- ökningen i stället anges till nära 5 % per år under 70-talet, en tillväxt som är tillämplig på företagen i branschen.

Förskjutningarna mellan produktgrup- perna inom delbranschen leder till en ökad andel för linor, kablar, duk, nät m. m.

Importens andel av den svenska markna— den ökar från 33 % 1970 till 43% 1980. EFTA- och EEC-länderna svarade år 1970 för 85—90% av importen. Ett ökat euro— peiskt importtryck, särskilt från tysk in- dustri, är sannolikt.

Exporten har hittills inte spelat någon viktig roll för branschen. En ökad konkur- rens på hemmamarknaden kan leda till exportsatsningar. Förutsättningarna bör vara relativt goda p. g. a. den höga kapital- intensiteten i tillverkningen. Exporttillväx-

1 Enligt de tillverkande företagens bedömning underskattar våra siffror den faktiska produktio- nen. I brist på bättre underlag har vi fått antaga att den utveckling vårt material visar är representativ for den totala tillverkningen.

ten bör dock vara hög för att ge något mera betydande bidrag till produktionsökningen.

Tabell 2.7 Försörjningsbalans för metall- tråd, -nät, -linor, —kablar under 60- och 70-talen

Årlig procentuell volymförändring

60 1970— 1975— 70 talet 75 80 talet

Linor, kablar, duk, nät m. ni. av ja" rn och stål: Produktion 9 Import 1 7, 2 7

Inhemsk an- vändning l Export

usa (dx) Nt» o»—

Linor och kab- lar av alumi- nium och

koppar: Produktion — Import 2 Inhemsk an- vändning —O,4 1 Export 4,3 0

O_N _NN as an—

Taggtra'd, stäng- seltrdd, stångselnär: Produktion Import 1 0, 7 Inhemsk an- vändning 1 ,0 Export — 9 ,1

O mo ua wax

O»— O o»—

Tråd och slavar för svetsning och lödning: Produktion 2 0 Import 3 8 Inhemsk an— vändning 3,0 Export 0 2

WO (» lel o»— 0

Metalltråd, -na"t, -Iinor, -kabIar, totalt:2 Produktion 4 Import 14, Inhemsk an- vändning 6 Export 1

och wo (11 mm oou: ob sor- ox cow

* Trendvärden ' Inklusive metallviror

2.2.6 Spik—, ska- och bultprodukter 2.2.6.l Omfattning

Värdet av den totala tillverkningen av spik-, skruv- och bultprodukter var 1970 ca 400

milj. kr. Produktionen äger till betydande del rum inom storföretag som Bulten— Kanthal, Gunnebo Bruk, ASSA-Stenman och Hasselfors Bruk. Dessutom har 40—50 mind- re och medelstora företag tillverkning av dessa produkter, bland andra Borggårds Bruk, J. Mustad, Hillerstorps Metallverk, Asser och Nitfabriken Wulcan.

Ungefär 5 000 personer är sysselsatta med denna tillverkning.

2.2.6.2 Utvecklingen under 60—talet

Den svenska marknaden har i volym räknat i stort sett stagnerat sedan 60-talets mitt med undantag för år 1970. Produktionen har per år ökat med 2,5—3 %. Den volymmässiga utvecklingen kan således inte betraktas som expansiv.

Exporten utgör ca 20 % av tillverkningen. Denna andel har ökat långsamt. På den svenska marknaden har importen trängt undan svensk produktion. Importen svarar nu för 30 % av hemmamarknaden mot 20 % vid 60-talets början.

Förskjutningarna inom gruppen karaktäri- seras av att spik fått en relativt sett mindre betydelse. Detsamma gäller skruv med un- dantag för träskruv och rostfri och syrafast skruv. Bulttillverkningen har ökat sin andel av tillverkningen.

2.2.6.3 Konkurrensen från andra material och metoder

Konkurrensen från andra material kommer knappast att vara av sådan omfattning att den får något avgörande inflytande på efter- frågan under 70—talet. Däremot är konkur- rensen från andra fästmetoder av större betydelse. Detta synes i första hand påverka spikefterfrågan.

2.2.6.4 Utvecklingen under 70—talet

De viktigaste inhemska avnämarsektorerna är dels verkstadsindustrin, dels trä- och bygg- nadsindustrin. Deras relativa förbrukning av

spik-, skruv- och bultprodukter har minskat under senare delen av 60-talet.

Även här spelar den dämpade takten i byggandet en viktig roll för bedömningen av vad som kan väntas ske under 70-talet. För spiktillverkningen innebär detta att markna- den stagnerar på nuvarande nivå. För skruv- och bulttillverkningen kan det bli fråga om en viss expansion, upp mot 4 % per år. Ökningen faller i första hand på bultproduk- terna. För vissa varor såsom rostfri samt syrafast skruv och bult bör efterfrågeök- ningen bli avsevärt större. Tillsammans skulle därmed hemmamarknaden växa ca 2 % per år vilket är något lägre än under 60-talet.

Exporten som utgör 20 % av produktio- nen går i huvudsak till de nordiska länderna, Västtyskland och Storbritannien. Vidare fö- rekommer en inte obetydlig export till USA. Även på importsidan dominerar EFTA- och EEC-länderna; Schweiz är en betydande leverantör. Den svenska exporten går till relativt expansiva marknader. Världsmark- nadsandelarna har minskat för skruv och bult sedan 1964 men ökat för spik. En bidragande orsak kan möjligen vara den produktdifferentiering som genomförts i spikexporten. Tillverkning av spik, skruv och bult är en kapitalkrävande hantering som därför borde lämpa sig för svensk manufak- turindustri. Vår bedömning, grundad på tillverkarnas synpunkter, är att den hittillsva- rande exporttillväxten ungefär kommer att upprätthållas. En fortsatt snabb importök- ning är att vänta. En allt större import från lågprisländerna bedöms som sannolik. Siffer- mässigt innebär våra antaganden årliga ex- port- och importökningar på 5 resp. 8 %.

Den svenska marknaden kommer således att som en följd av byggnadsverksamhetens långsammare ökning att växa i lägre takt än under 60-talet. Eftersom en allt större del av hemmamarknaden kommer att tillgodoses med import och exporten inte fullt ut kan kompensera för detta beräknas produktions- ökningen bli ca 2 % per år.

Tabell 2.8 Försörjningsbalans för spik-, skruv- och bultprodukter under 60- och 70-talen Årlig procentuell förändring

60- 1970— 1975— 70— talet 75 80 talet Produktion 2,7 2,0 1,8 1,9 Import 9,2 8 8 8 Inhemsk an- vändning 4,0 3,4 3,6 3,5 Export 4,1 5 5 5

2.2.7 Andra byggnadsmetallvaror 2.2.7.l Omfattning

Byggnadsmetallvaror innefattar bl. a. svetsa- de rör och rördelar, lås, beslag, värmeled- ningspannor, radiatorer, varmluftsgenerato- rer, varmluftsfördelare samt sanitetsartiklar av järn och stål såsom badkar och diskbän- kar. Produktionens avsaluvärde uppgick 1970 till 1,1 miljarder kr. De producerande anläggningarna är något större än inom manufakturindustrin i övrigt. Ca 100 företag är verksamma i branschen. Bland de större företagen kan nämnas Gränges Hedlund, ASSA-Stenman, Gustavsbergs Fabriker och Wirsbo.

Branschen sysselsätter ca 1 1 000 personer.

Följande produktgrupper har undersökts (milj. kr år 1970):

___—f_—

Svetsade rör och rördelar 4091 Läs, beslag o. d. 210 Värmeleclningspannor 210

Varmluftsgeneratorer, varmluftsför- delare 8 Sanitetsartiklar av järn och stål 218 1 l 3 8

' Till denna produktgrupp har överförts rördelar av koppar och böjliga slangar och rör av oädel metall från annan metallvaruindustri. Deras saluvär- de var år197014 resp. 7 milj. kr.

2.2.7.2 Utvecklingen under 60-talet

Den svenska marknaden för byggnadsmetall- varor har under 60-talet ökat med knappt 6 % per år. En mycket stor del av produkter-

na säljs för användning i samband med byggnads- och anläggningsverksamhet. Efter- som den svenska marknaden ökat snabbare än produktionen har importandelen ökat.

Inom branschen har skett betydande förskjutningar mellan produktgrupperna. Den mest markanta förändringen är" att rör tagit en ökande andel. Från att ha svarat för mindre än 30 % av branschens totala svenska marknad svarade de 1970 för över 40%i volym räknat. Vidare har gruppen lås och beslag ökat något snabbare än genomsnittet. Övriga produktgrupper har ökat långsamma- re.

Inriktningen på export är mest framträ- dande inom grupperna rör, värmelednings- pannor och sanitetsartiklar. Höga importan- delar uppvisar grupperna rör, lås och beslag samt varmluftsgeneratorer.

I produktionen har sammansättningsför- skjutningar ägt rum i samma riktning som på hemmamarknaden. Produktionsökningen var knappt 5 % per år mellan åren 1960 och 1970.

2.2.7.3 Konkurrens från andra material och metoder

Det är främst inom rörsektorn som plasten utgör en konkurrent till de traditionella materialen. Konkurrens mellan de svetsade rören och plaströren förekommer bl.a. i fråga om rör för transport av vatten. Plasten har tagit ungefär hälften av marknaden för kallvattenrör i marken. Plaströr används främst när det gäller mindre dimensioner. Gjutjärnsrör och plaströr är i första hand konkurrenter inom det grövre dimensions- området.

Plaströren kan i framtiden tänkas komma att konkurrera med stålrören för hetvatten- överföring, exempelvis fjärrvärmeledningar. De temperaturer och det tryck som används är för höga för de plasttyper som nu finns i marknaden. Om plasten kan övervinna dessa svårigheter, vilket företrädare för plastin- dustrin finner troligt, har den fördelar genom låga anläggningskostnader. Det är dock svårt att bedöma när ett sådant

genombrott kan vara aktuellt. Det förefaller inte osannolikt att detta kan ske under senare delen av 70—talet. En annan möjlighet är att temperaturen i fjärrvärmeledningarna sänks. Även då förbättras plastens konkur- rensmöjligheter. F.n. kan plasten sägas ut- göra ett komplement, stålrören är ofta isole— rade med plast.

Inom den stora sektorn rör för industriellt bruk torde plastens genombrott komma först senare. De svetsade stålrörens fördelar ligger i deras tryck-, värme- och kemikalie- beständighet.

Plastkonkurrens förekommer vidare för beslagområdet. Här har plasten redan trängt in och tagit betydande delar av marknaden.

Plasten kan i framtiden bli aktuell inom gruppen sanitetsarmatur. De viktigaste pro- dukterna inom gruppen, badkar och disk- bänkar, kan sannolikt tillverkas i plast. Datering av när detta kan ske är vanskligt. Även här förefaller dock senare delen av 70—talet vara en rimlig bedömning.

2.2.7.4 Utvecklingen under 70-talet

De svetsade rören måste bedömas mot bakgrund av hela rörsektorns utveckling. Denna marknad, som 1970 uppgick till 1,2 miljarder kr, fördelade sig procentuellt på rörkategorier på följande sätt:

1960 1970 Svetsade rör 15 28 Sömlösa rör 41 23 Gjutjärnsrör 17 8 Kopparrör 13 l 8 Plaströr 3 10 Övrigt 1 1 13

Svetsade rör, kopparrör och plaströr är expansiva till skillnad från Sömlösa rör och gjutjärnsrör.

Följande tablå där de mera betydande rörtyperna markerats med ett kryss ger en viss överblick över rörmarknaden:

Avloppsrör Kallvattenrör Värme- och Rör för in- i i varmvattenrör i dustriell _— användning byggnader mark byggnader mark byggnader mark

Gjutjämsrör x x x Svetsade stålrör x x x x x x Sömlösa rör x x Kopparrör x x x Plaströr x x (x) x (x) x

Inom avloppsrörssektom konkurrerar dock marknaden för de svetsade rören plaströren ut gjutjämsrören.

Kallvattenrör i byggnader är i allmänhet gjorda av koppar. Markrören domineras av plaströr i de mindre dimensionerna, gjut- jämsrör och svetsade stålrör i de grövre.

Värme- och varmvattenrören i byggnader är även de i allmänhet av koppar. På sikt kan här plaströr för både kallvatten, värme och varmvatten tänkas komma till användning. Markrören förekommer för närvarande en- dast i stål. I framtiden kan plaströren tänkas uppfylla de tekniska kraven.

Svetsade stålrör kommer vidare till an- vändning i exempelvis byggnadsställningar.

Inom energiområdet används grövre, svet- sade rör för oljetransporter, pipelines. Av utslagsgivande betydelse är hur olje- och gasfyndigheterna i Nordsjön samt de ryska olje- och gastillgångarna kommer att utnytt- jas för svensk räkning. Dessa fyndigheter kan öppna en god marknad för de grövre svetsa- de stålrören under de senare åren av 70-talet. Plastkonkurrens är knappast att vänta.

Inom sektorn rör för industriella ändamål är processindustrier som massa- och pappers- industrin, kemisk industri, järn- och stålin- dustri men även verkstadsindustri avnämare. De svetsade stålrörens konkurrensfördelar ligger i deras tryck-, värme- och kemikalie— beständighet. Det förefaller inte sannolikt att andra material i större utsträckning kan konkurrera ut stålrören.

Mot bakgrund av de olikartade tendenser- na på olika sektorer av rörmarknaden har vi antagit att avnämarsektorernas relativa åt- gång kommer att förändras i ungefär samma takt under 70-ta1et som under 60-talet. Genom dessa sektorers låga tillväxttakt blir

mindre expansiv i framtiden.

Utrikeshandeln är av vikt för de svetsade rören, exportandelen resp. importandelen uppgår till 50 %. Vi har antagit att hittillsva- rande trender består. Avnämarsektorernas lägre tillväxt ger tillsammans med marknads- substitutionen en lägre produktionsökning under 70—talet.

För gruppen lås, beslag, hyllor o.d. utgör träindustrin och byggnadsindustrin huvudavnämare. Om vi antar att förbruk- ningen av gruppens produkter följer avnä- marsektorernas tillväxt, finner vi att den inhemska marknaden ökar långsammare än hittills. Konkurrensen från andra material på t. ex. beslagområdet har en viss betydelse.

På låsmarknaden blir det en förskjutning från nybyggnadsmarknaden till utbytes- och ombyggnadsmarknaden, vilket åtminstone temporärt utgör en fördel för tillhållarlåsen i förhållande till cylinderlåsen.

Importen är av vikt för tillförseln till den svenska marknaden medan exporten är av mindre betydelse. En ökning av exporten och importandelen enligt de tidigare tenden- serna leder till att produktionsnivån sänks under 70-talet.

Avgörande för produktgruppen värmeled- ningspannor är utvecklingen vad gäller fjärr- värme och elvärme. I flerfamiljshus ersätts pannorna i de enskilda fastigheterna med panncentraler för hela områden. I småhus— områden ersätts pannorna med fjärrvärme, men även med elvärme. Utveckling mot ökad andel gruppbebyggelse tenderar att minska behovet av pannor. Det område som erbju- der de största möjligheterna är utbytesmark- naden. Detta leder till slutsatsen att den

inhemska marknaden kan väntas stagnera på nuvarande nivå.

Importen är obetydlig. Exportandelen är däremot relativt betydande och har ökat starkt under 60-talet. Under förutsättning att en viss exportökning kan bibehållas skulle produktionstillväxten inte understiga 60talets, se tabell 2.9. De tillverkande företagen utvecklar en alternativ produktion med snabbare tillväxt, t. ex. värmeväxlare.

Radiatorer tillverkas numera av pressad plåt. Konkurrensen från elvärmen har påver- kat efterfrågan i negativ riktning. Vi har bl. a. av denna anledning antagit att behovet av radiatorer minskar i relation till byggakti- viteten i samma takt som senare hälften av 60talet.

Importen är inte av större vikt. Däremot har exporten ökat snabbt och vi har förut- satt att ökningen fortsätter, dock ej i samma relativa takt som hittills. Eftersom hemma- marknaden krymper blir möjligheterna för en fortsatt produktionstillväxt beroende av exportutsikterna.

Sanitetsartiklar av järn och stål är delbran- schens största produktgrupp. De viktigaste produkterna är badkar och rostfria diskbän- kar. Tillverkarna har en dominerande ställ- ning på hemmamarknaden. Därjämte avsätts närmare 40% av produktionsvolymen på utlandet.

Efterfrågan torde följa byggnadsverksam- hetens utveckling. Den konkurrens från plasten som kan bli aktuell bör knappast påverka efterfrågeutvecklingen förrän mot slutet av 70—talet.

Om exporttillväxten kan hållas på den nivå som rådde under senare delen av 60—talet blir produktionsökningen 2,5 % per år under 70-talet mot nära 4,5% per år under 60-talet. För att uppnå den senare tillväxten måste avsättningen på exportmark- nadema överstiga hela 60-talets med en procentenhet.

Två faktorer påverkar utvecklingen inom annan byggnadsmetallvaruindustri. Den ena är den lägre tillväxttakten i byggnadsverk- samheten som medför ett lägre expansions- utrymme. Den andra är konkurrensen från

andra material som på flera olika områden, rör, beslag, badkar och diskbänkar, kan komma att tränga undan de traditionella materialen. Dessa båda faktorer talar för en lägre hemmamarknadstillväxt under 70-talet än under 60-talet. Sammansättningsförskjut- ningar medför att rör, lås, beslag m. m. ökar sina andelar av branschen.

För utrikeshandeln gäller att importen är

Tabell 2.9 Försörjningsbalans för andra byggnadsmetallvaror under 60- och 70-talen

60 1970— 1975— 70- talet 75 80 talet

Svetsade rör: Produktion 9

Import 6, 2 3

cs'ox

Inhemsk an— vändning 1 Export

#80 NIX] _— 4300 xlxl Hox ww

Lås, beslag

o. d,: Produktion 5 Import 15 Inhemsk an— vändning 8, Export 2

_in- '_'l Po ou- er .... P N."> ou. oro,,

Värmeledn ings- pannor: Pro duktion O Import O, Inhemsk an— vändning — 3 ,3 Export 1 7,9

Radiatorer: Produktion 2 9 Import 16,8 1 5 5

qo o—b ... x]!— bo:

Inhemsk an- vändning 1 Export 15,

O_o om Då WN |

laxb-

*l'o |

90o WL:

Sanitetsartik-

lar av järn och stål: Produktion 5 2

Import 9,6 3 5 9 4

Inhem sk an- vändning Export

CNN O #0 __OlN x! hu: .ky—- An—

Andra byggnads- metallvaror, totalt:1 Produktion 5 2 Import 9 3 Inhemsk an- vändning 5,7 Export 6 4

, 4 9, 6

DOW

:

4,8

AU! _ND-P— QIO o»—

4,9

:

* Inklusive varrnluftsgeneratorer och varmlufts- apparater.

särskilt betydelsefull för grupperna rör och lås m. m. Importandelen i delbranschen ökar från 35 % 1970 till 45 % 1980. Det är särskilt konkurrensen från tysk manufaktur- industri som är av betydelse.

Möjligheterna att öka avsättningen utom- lands är väsentliga när det gäller att kunna upprätthålla produktionstillväxten för vår- meledningspannor, radiatorer, badkar och diskbänkar m.m. I viss utsträckning gäller detta även svetsade rör. Produktionstillväx- ten i branschen sänks något under 70—talet.

2.2.8 Hushållsmetallvaror 2.281 Omfattning

Hushållsmetallvaruindustrin har den lägsta omsättningen av manufakturindustrins samt- liga delbranscher med ett avsaluvärde 1970 om knappa 200 milj. kr. Delbranschens omkring 75 företag producerar en mångfald av icke elektriska hushållsmetallvaror. I våra efterfrågebedömningar har vi uppdelat detta breda varusortiment i följande fem produkt- grupper (avsaluvärde i milj. kr 1970):

Kaminer, spisar o. d. för hushållsbruk 50 Gasspisar och gasugnar 6 Hushållsartiklar av oädel metall 128 Prydnadsföremål och tavelramar 5 Köttkvarnar, kaffekvamar o. d. 8

1 97

2.2.8.2 Utvecklingen under 60-talet

Den volymmässiga efterfrågetillväxten stag- nerade under 60-talet för hushållsmetall- varoma. För den senare delen av 60-talet registreras till och med en mindre minskning. Tendensen är i stort sett likartad för alla produktgrupperna även om nivån skiljer. Endast för vissa enskilda produkter har efterfrågeutvecklingen tett sig gynnsammare.

Trots den stagnerande efterfrågeutveck- lingen på den svenska marknaden har impor- ten volymmässigt kunnat öka relativt snabbt. Dess andel av inhemsk användning fördubb-

lades från 13 % till 26 % under detta decen- nium. Detta har inneburit marknadsförluster för de inhemska tillverkarna, och då dessa inte i någon mer betydande omfattning lyckats kompensera dessa marknadsförluster med exportframgångar blev resultatet en stagnerande produktionstillväxt.

2.2.8.3 Konkurrens från andra material och metoder

De varor som ryms under beteckningen hushållsmetallvaror har nästan genomgående en hög produktålder. Detta innebär att nya system och metoder framkommit för att svara för de funktioner de traditionella varorna fyllt. Några exempel på denna typ av konkurrens är att elradiatorerna trängt in på fotogenkaminmarknaden, att elspisarna er- satt gasspisarna och att de elektriska hus- hållsmaskinerna ersatt de mekaniska hjälp- medlen i hushållsarbetet. Förutom denna för hushållsmetallvaruindustrin besvärande me- todkonkurrens förekommer också en ren materialkonkurrens, i huvudsak från plast— material. Denna typ av konkurrens har slagit mycket hårt på efterfrågan förvissa produk- ter såsom emaljerade kärl. Plasten har emel- lertid spelat en mera framträdande roll som komplement till metallerna än som substitut. Detta gäller t. ex. för de mekaniska hjälp- medlen i hushållsarbetet och för kok- och stekkärl. Vad gäller den senare produkttypen utnyttjas plastmaterial både som handtag och under senare år också som beläggning på kärlets insida (teflon).

2.2.8.4 Utvecklingen under 70-talet

Inom gruppen kaminer, spisar o.d. för hushållsbruk visar de flesta produkter en vikande efterfråge- och produktionsutveck- ling. Undantag utgör gasolkök och utegrillar under andra hälften av 60-talet. Denna snabba tillväxt kan dock knappast upprätt- hållas under 70—talet.

På exportsidan möter tillverkningen av fotogenkök hård konkurrens från låglönelän- der och gasolköken från Frankrike. Det är

sannolikt att importen kommer att öka sin marknadsandel. Produktionsnedgången blir dock ej lika snabb under 70-talet som den varit under det förra decenniet, se tabell 2.10.

Tillverkningen av gasspisar har krympt under 60-talet som följd av gasverkens nedläggning. Gasverken i Norrköping och Eskilstuna hotas idag av nedläggning. Ersätt- ningsbehovet i förening med en ökad om- byggnad kan ge en viss fortsatt efterfråge- volym.

Enligt vår bedömning kommer produk- tionsvolymen forsätta att sjunka om än i långsammare takt. Det finns idag endast en tillverkare av gasspisar, Elektrolux.

Den största produktgruppen är hushålls- artiklar av oädel metall, vari ingår kokkärl, kittlar och hushållskärl av gjutjärn, rostfritt stål, koppar, nickel och aluminium.

Efterfrågetillväxten har dämpats sedan mitten av 60-talet, sannolikt beroende på att investeringsvågen i storkök ebbat ut. Det är troligt att hushållen kan hålla uppe efterfrå- gan så att den svenska marknaden ökar i ungefär oförändrad takt, se tabell 2.10.

Inför den snabba importökningen har de svenska tillverkarna sökt kompensera sig på exportmarknaden. Import- och exportök- ningen blir sannolikt lägre under 70-talet. Därmed blir också produktionsökningen läg- re, ca 2% per år. Stagnationen kommer främst att gälla kokkärl, emaljerade varor, koppar- och nysilvervaror. Snabbare tillväxt än genomsnittet uppvisar teflonpannor och rostfria produkter.

Prydnadsföremål och tavelramar är en liten och krympande produktgrupp. Det finns ingen anledning vänta något trendbrott i detta avseende. Takten i produktionsminsk- ningen kan dämpas genom en fortsatt inrikt- ning på export.

Köttkvarnar, kaffekvarnar, kryddkvarnar, konservöppnare m.m. har under 60-talet mött konkurrens från elektriska hushålls- maskiner. Det är troligt att efterfrågetill- växten blir låg under 70-talet. Importen har ökat sin andel och denna utveckling anser vi kommer att fortsätta. Någon kompensation

Tabell 2.1 0 Försörjningsbalans för hushålls- metallvaror under 60- och 70—talen Årlig procentuell volymförändring

60— 1970— 1975— 70- talet 75 80 talet

Kaminer, spisar o. d.: Produktion Import Inhemsk an- vändning Export

| ox mm än

1 .N _— | om) Om.) | 5” ca I

| of som mo O'M— [

'—'b | U. N | U] His

...

Gasspisar och gasugnar: Produktion Import Inhemsk an- vändning Export

—5,4 —I,0 -—0,6l —l,4

—4,5' —4,5

Hushållsartiklar av oädel metall: Produktion 3 0 Import 12 7 Inhemsk an- vändning 2,7 Export 8 0

Prydnadsföremål och tavelramar: Produktion Import 9,2 0,4 0,4 Inhemsk an— vändning 4 Export

Köttkvarnar, kaffekvarnar o. d.: Produktion — —6, Import Inhemsk an— vändning Export

Hushållsmetall- varor, totalt: Produktion 1 7 Import 7 2 Inhemsk an- vändning 2,3 Export 2 8

ND—l " ” lm u—u— OO

' Trendvärden

på exportmarknaden har ej uppnåtts och torde ej heller bli aktuell. Resultatet blir en krympande produktion sett över hela 70- talet.

Hushållsmetallvaruindustrin kommer to- talt sett att öka sin produktion endast obetydligt. Detta sammanhänger med kon-

kurrensen från andra material, såsom plast, och från elektriska artiklar. Till detta kom- mer att branschen har en hög andel traditio- nella produkter och få nya snabbt växande produkter.

2.2.9 Produkter från annan metallvaruin- dustri

2.291 Omfattning

Annan metallvaruindustri är manufaktur- industrins största och samtidigt till sitt produktinnehåll mest heterogent samman- satta delbransch. De omkring 650 före- tagen i denna delbransch tillverkar alla de varor vilka ej kunnat sorteras in under de andra mer specifika delbranschrubrikerna.

I våra efterfrågekalkyler har delbranschens produktion delats upp i sju produktgrupper motsvarande ett sammanlagt avsaluvärde på 1,5 miljarder kr 1970.

Plåt överdragen med inköpt material 159 Kedjor, kätting, ankaren 82 Ventiler 0. d. 198 Con tainers 15 Bely sningsarmatur o. d. 3 06 Kontorsartiklar 27 Diverse varor av oädel metall 745

1 5 3 2

22.92 Utvecklingen under 60-talet

Den inhemska efterfrågan expanderade rela- tivt snabbt under 60-talet även om öknings- takten mattades något under decenniets andra hälft. En mycket snabb efterfrågeutveckling har speciellt karaktäriserat galvaniserad plåt, containers, stålinredningar och belysnings- armatur. En långsammare efterfrågetillväxt än för genomsnittet utmärkte däremot ked- jor, kätting, ankaren, ventiler o. (1. samt kontorsartiklar.

En följd av efterfrågetillväxten var att annan metallvaruindustri under 60-talet no- terade en relativt snabb produktionstillväxt. Den årliga produktionsökningen var i genom- snitt 7 % per år.

Efterfrågeexpansionen lämnade också ut- rymme för en snabb importtillväxt. Impor- tens ökningstakt har emellertid varit nära dubbelt så hög som efterfrågans varför stora marknadsförluster registrerats för de inhems- ka producenterna. Bland varor med stora importökningar kan nämnas kedjor och ventiler av hög kvalitet.

Under 60—talet hade delbranschens pro- dukter också mycket stora exportframgång- ar. Den genomsnittliga volymökningen var över 15 % per år. Detta överträffade klart importökningstakten. Importen var emeller- tid i volym räknat mer än dubbelt så stor som exporten 1970.

2.2.9.3 Konkurrens från andra material och metoder

I den mångfald produkter som annan metall- varuindustri representerar finns det naturligt- vis ett antal som är hårt trängda av konkur- rens från antingen andra material eller metoder. För delbranschens produktion som helhet torde emellertid denna konkurrens vara av underordnad betydelse. Detta gäller trots att plasten volymmässigt redan tagit omkring 10 % av den betydande ventilmark- naden samt att marknadsförluster noterats också för produkter som spännen, hakar, paljetter, namnplåtar, vägmärken, termos- flaskor, kronkorkar och kapsyler. Plasten torde under 60-talet dock även ha spelat en stor roll som komplement. Detta gäller exempelvis i delbranschens mest framgångs- rika inslag, den plastbelagda galvaniserade plåten. Plast förekommer också i belysnings- armaturer. Ej heller konkurrensen på an- vändningssidan torde ha orsakat delbran- schens produkter någon nämnvärd mark- nadsförlust under 60-talet.

2.2.9.4 Utvecklingen under 70-talet

Plåt, överdragen med inköpt material, räknas i detta sammanhang till manufakturin- dustrin. Det gäller galvaniserad, dvs. elektro- lyt- eller varmförzinkad, plåt med eller utan plastbeläggning. Den galvaniserade plåten har

haft en expanderande marknad under 60—talet. Särskilt gäller detta den plastbe- lagda plåten.

Användningsområdena för den galvanise- rade plåten är t. ex. ventilationsanläggningar, fartygsinredningar, elektroindustri samt byggnadsindustri. Byggplåten, speciellt den plastbelagda, har vunnit terräng på bl.a. lättbetongens bekostnad som vägg- och tak- material för industrihallar. Den får sannolikt även en ökad användning inom bostadsbyg- gandet.

Den svensktillverkade plastbelagda plåten har från 60—talets mitt hållit tillbaka impor- ten och utgjort grunden för en snabb exporttillväxt. Vi förutser inga avgörande förändringar i denna situation, varför pro- duktionsökningen även i fortsättningen blir hög, se tabell 2.11.

Den relativa förbrukningen av kätting inom skeppsfart, gruvindustri, skogsbruk och av kedjor inom verkstadsindustri och sågverk sjönk under 60—talet. Detta torde komma att fortgå under nästkommande decennium.

Importen, som främst omfattar kedjor, har ökat snabbt och kommer att så göra även i fortsättningen. Exporten omfattar främst kätting avsedd för oljeborrningen i Nordsjön. En lageruppbyggnad har skett, varför tillväx- ten inte bör bli så snabb. Produktionen kommer att öka långsammare under 70-talet.

Ventiler o.d. främst byggsektorn. Den vikande byggkonjunkturen i förening med övergång till elvärme och fjärrvärme minskar det relativa behovet av ventiler. Behovet av kvalificerade ventiler för oljekraftverk och raffinaderier ökar, men dessa ventiltyper importeras.

De relaterade utvecklingstendenserna vän- tas bestå under 70-talet. En vikande hemma- marknad kan i någon mån kompenseras på exportsidan.

Ccntainers är en mindre del av delbran- schens produktion. Eftersom detta trans- portsystem är under uppbyggnad blir expan- sionen fortfarande stark. Detta gäller även på expcrt- och importsidan, se tabell 2.1 ]. Belysningsarmaturer har ökat snabbt un-

der 60—talet, speciellt åren 1969—70. Vi

används inom

förutsätter att arbets- och trafikmiljökrav kommer att utgöra grund för en fortsatt expansion. P.g.a. den allmänt sett lägre tillväxten under 70-talet kan dock inte efterfråge- och produktionsökningen mäta sig med 60-talets. Inom utrikeshandelsområ- det kommer de svenska tillverkarna att möta en hård konkurrens från främst Västtysk- land.

Resultatet av våra bedömningar pekar mot en god men dämpad tillväxttakt.

Kontorsartiklar som gem, klammer m.m. har uppvisat en stor produktionsökning i samband med tjänstesektorns tillväxt. Efter— som denna även under 70-talet kommer att vara av betydande omfattning är möjligheter- na för fortsatt produktionsökning goda.

Dessa produkter kan lätt göras till föremål för utrikeshandel, varför importen även fortsättningsvis kommer att vara betydande.

Diverse varor av oädel metall är en restgrupp och omfattar knappnålar, spännen, fjädrar, stålinredningar, mindre cisterner m. m.

P. g. a. lägre produktionsökning inom av- nämarsektorerna byggnadsindustri och bil- industri blir efterfrågetillväxten långsammare under 70-talet. Över genomsnittet ligger bl. a. stålinredningar och kassaskåp.

Den långsammare marknadstillväxten mo- tiverar en lägre ökning för import och export. I jämförelse med 60—talet sjunker produktionsvolymökningen.

För delbranschen som helhet blir efterfrå- geökningen lägre under 70-talet. Detta däm- par även importens ökningstakt. Exporten kommer att utgöra den främsta drivkraften bakom branschens expansion, se tabell 2.1 1. Vissa produkter, som ventiler, har känt av materialkonkurrensen, men en viss balans bör där ha uppnåtts. Metodkonkurrens kan påverka utvecklingen för gruppen kätting och kedjor.

Tabell 2.1 ] Försörjningsbalans metallvaror under 60- och 70—talen Årlig procentuell volymförändring

Galvaniserad

plåt: Produktion Import Inhemsk an- vändning Export

Kiitting, ked-

jor m. m.: Produktion Import Inhemsk an- vändning Export

Ventiler 0. d.:

Produktion Import Inhemsk an— vändning Export

Con tainers: Produktion Import Inhemsk an- vändning Export

Belysnings- armatur

o. d.: Produktion Import Inhemsk an- vändning Export

Kontorsar- tiklar: Produktion Import Inhemsk an- vändning Export

Div. varor av oädel metall: Produktion Import Inhemsk an- vändning Export

Andra metall- varor, totalt: Produktion Import Inhemsk an- vändning Export

1970— 1975—

talet talet

...... cops mA (.ru-> in

wax (lich OXXD QQ (AGN GNU! wo NXO

le (AGN xlw O'UvD

UN.» Jäv.) xltll kD-lå

l—m Vrå (Jr-lå mh OKC! NOK O's-P— (II-5

2.2.10 Manufakturprodukter totalt 2.2.10.1 Omfattning

Den svenska manufakturindustrin utgjorde år 1970 ca 1/5 av verkstadsindustrin enligt de uppgifter som återgavs i kapitel 1. Detta motsvarade ett avsaluvärde för produktionen på omkring 7 miljarder kr. De produkt- grupper för vilka vi gjort efterfråge- och produktionsprognoser i detta kapitel svarade 1970 också för ett saluvärde på 7 miljarder krl. Varugrupperna fördelade sig inom ma- nufakturindustrin på följande sätt:

Saluvärde 197 0 milj. kr Verktyg 1 104 Metallkonstruktioner 1 922 Metallförpackningar 366 Metalltråd, -nät, -linor,

-kablar 3 3 8 Spik, skruv och bult 400 Andra byggnadsmetallvaror 1 138 Hushållsmetallvaror 1 97 Andra metallvaror 1 532

6 997

Verktyg, metallkonstruktioner, andra byggnadsmetallvaror, dvs. svetsade rör, vär- mepannor, radiatorer och andra sanitetsvaror, samt andra metallvaror, dvs. överdragen plåt, ventiler, belysningsarmatur m.m., utgör de dominerande delarna av branschens produk- tionssortiment.

2.2.10.2 Utvecklingen under 60-talet

Manufakturindustrin är som framgick av avsnitt 2.2.1 en industri vars huvudsakliga produktion utgör utgångsmaterial i form av halvfabrikat för vidare bearbetning inom övrig tillverkningsindustri. Underlaget för manufakturindustrins expansion på hemma- marknaden kan därför sägas bestämmas främst av två faktorer: dels den svenska in- dustrins, och framför allt verkstadsin- dustrins, och byggnadssektorns tillväxttakt,

! Någon exakt överensstämmelse råder dock inte mellan de behandlade Varugrupperna och bran- schen defmierad från anläggningssidan.

dels hur manufakturprodukterna kan hävda sig som insatsvaror gentemot andra bran- schers produkter. Både i våra studier av utvecklingen under 60-talet och prognoserna för 70-talet har de två leden utgjort viktiga delar.

Under den förflutna IO-årsperioden har manufakturindustrins produktion volymmäs- sigt ökat med 75 % eller knappt 6 % per år (5,8). Detta innebär en lägre tillväxttakt än inom övrig verkstadsindustri.l Totalt sett ökade verkstadsindustrin sin produktions- volym med 7,5 % per år under samma period.

Manufakturproduktionen tillhör således totalt sett en av verkstadsindustrins mindre expansiva grenar och dess tillväxt låg nära genomsnittet för hela industrin. Tillväxttak- ten saktade av under senare hälften av 60-talet, den årliga produktionsökningen var då knappt 4 % per år.

Den svenska marknaden för manufaktur- produkter har varit något mera expansiv än de återgivna siffrorna anger. Hemmamarkna- den har, i volym räknat, ökat drygt 6 % per år eller knappt 0,5 procentenhet mer än produktionen. Detta visar att marknadsut- rymmet i ökad utsträckning har fyllts av import. År 1960 fylldes knappt 19% av hemmamarknadens behov av importen, 1970 var samma andel 29 %, allt ivolym räknat. Importleverantörerna utgörs till mycket stor del av EFTA— och EEC-länder. Västtyskland, Norden och Storbritannien är den svenska manufakturindustrins främsta konkurrenter på hemmamarknaden, utomeuropeiska låg- prisländer svarar för en relativt liten del. På ett antal års sikt kan dock de senare, och i minst lika hög grad de östeuropeiska län- derna, bli svåra konkurrenter på vissa pro- dukter.

Samtidigt har den svenska manufaktur- industrin i allt högre grad sökt avsättning för sina produkter på utlandsmarknaden. Expor- ten ökade 9,5 % per år i volym, vilket förde upp dess andel av produktionen från 22 % till drygt 29 %.

Vi kan vidare konstatera att då hemma- marknadstillväxten försvagades under de-

cenniets senare del saktade även importtill- växten av och att de svenska företagen sökt kompensera den stagnerade hemmamarkna- den med ökad exportinriktning; exportök- ningen var större under perioden 1965—70 än under föregående femårsperiod. De främs- ta exportmarknaderna är Norden, Storbri- tannien samt EEC-länderna. Den svenska industrin tycks dock i viss utsträckning ha förlorat världsmarknadsandelar (se bil. 1).

På den svenska marknaden har en rad förskjutningar ägt rum. En ökad andel har tillfallit verktygsprodukter, varvid den snab- ba uppgången av efterfrågan på maskinverk- tyg åren 1969 och 1970 spelar stor roll. Vidare har metallförpackningar, trådproduk- ter m. m. samt produkter från annan metall- varuindustri ökat sina andelar. Sjunkande andelar av manufakturmarknaden kan note- ras för metallkonstruktioner, spik, skruv och bult samt hushållsmetallvaror. För metall- konstruktionerna är tillbakagången förbun- den med åtstramningen inom byggnadsverk- samheten. För hushållsmetallvaroma är ned- gången tydlig under hela 60—talet. Andra byggnadsmetallvaror, dvs. rör, lås etc., har bibehållit en ungefär oförändrad andel.

Förskjutningar i motsvarande riktning återfinns i produktionen. Två företeelser är dock värda att notera. Den ena är att metallkonstruktionsindustrins andel av pro- duktionen ökat, den andra att metalltråds- industrins och annan byggnadsmetallvaruin- dustris andelar minskat. Detta förklaras av att metallkonstruktionsindustrin haft en snabbare, de båda andra branscherna en långsammare exporttillväxt än genomsnittet för manufakturindustrin. Jämte metallkonl- struktionsindustrin har även annan metall- varuindustri ökat exportandelarna.

Uttryckt i andelar av resp. branschs produktion har exporten ökat i betydelse i samtliga branscher utom metallförpacknings- industrin och industri för metalltråd m.m.

* Detta avser produktgrupper. I kapitel 1 avses produktion inom manufakturanläggningar.

2.2.10.3 Konkurrensen från andra material och metoder

Produkter av andra material än de traditio- nella, t.ex. plast, utgör konkurrenter till manufakturproduktionen inom vissa områ- den. Minst lika viktig är dock den konkur- rens som andra tekniska lösningar svarar för. Den senare kan exempelvis illustreras av att ett handverktyg ersätts med en maskinin- dustrivara eller en hushållsmetallvara med motsvarande elektriska produkt.

Inom verktygsindustrin utgör inte konkur- rens från andra material något stort problem utom för besticken, där plastkonkurrensen är kännbar. Inom handverktygssektorn är konkurrensen från maskinredskapen bety- dande. Detta gäller främst den yrkesmässiga användningen, för fritidsbruk finns fortfa- rande utrymme för handverktyg.

Den största gruppen inom metallkonstruk- tionsindustrin utgör byggnadskonstruktio- nema. Dessa möter främst konkurrens från betongkonstruktioner. Under 70-talet väntas clock järn- och stålkonstruktionerna vinna marknadsandelar på betongbyggandets be- kostnad. Vissa produkter såsom fasader och balkonger kan tänkas bli tillverkade i plast.

Cisterner kan numera tillverkas i glasfiber- armerad plast. Denna har redan trängt in på flera områden, och den bedöms relativt snart kunna användas även för villatankar. Samti— digt pågår en metodkonkurrens därigenom att behovet av villatankar påverkas av fjärr— värmeutbyggnad och övergång till elupp- värmning.

Metallförpackningarna är utsatta för kon- kurrens både från andra material, exempelvis plast och papper, och från andra metoder, exempelvis djupfrysning. Denna konkurrens väntas ge utslag till metallförpackningarnas nackdel under 70-talet. En sådan förskjut- ning är märkbar inom delar av livsmedelsin- dustrin, kemisk industri och petroleumraf— finaderier och kommer sannolikt även inom dry ckesvaruin dustrin .

Inom industrin för metalltråd, -nät, -linor, -kablar utgör virorna det tydligaste exemplet på materialkonkurrens. Metallviror kommer

inom några få år att ersättas av plastviror. Övergången bedöms bli mycket snabb. Plast- viromas fördelar liggeri livslängden samt den låga kostnaden per ton papper.

Taggtråd är också en produkt som ersätts av ett substitut i plast. För övriga grupperi denna bransch kan noteras att bl. a. arme- ringsmattor påverkas av den framtida fördel- ningen mellan betong- och stålbyggande. Användningen av linor påverkas bl.a. av andra metoder för lyftning och lastning.

Kopparlinor och -kablar för installations- ändamål kan tänkas påverkas positivt av en övergång mot ökad användning av elvärme.

Konkurrensen från nya material torde knappast påverka spik-, skruv- och bultindu- strins produkter. Däremot kommer andra fästmetoder, såsom limning, att påverka framförallt spikefterfrågan.

Annan byggnadsmetallvaruindustri är en bransch där nya material redan påverkat efterfrågeutvecklingen och där ytterligare förskjutningar kan väntas. Det är dock vanskligt att bedöma hur snabbt en inbryt- ning av nya material kan ske.

Inom rörtillverkningen torde materialkon- kurrensen knappast komma att drabba de grövre rören. Mindre dimensioner berörs dock inom vissa användningsområden. Det förefaller sannolikt att inom en inte alltför avlägsen framtid kommer de tekniska pro- blem att vara lösta som nu hindrar användan- det av plaströr för transport av varmt vatten. Detta skulle öppna en ny marknad för plaströren i konkurrens med de svetsade stålrören. Inom sektorn kallvattenrör och avloppsrör har plasten redan vunnit terräng. Plaströrens fördelar ligger bl. a. i att de ger lägre anläggningskostnader. Plasten utgör för övrigt främst ett komplement för närva- rande, som exempel kan anföras att fjärrvär- meledningar är isolerade med plastmaterial.

Produktgruppen beslag är utsatt för mate- rialkonkurrens, något som sannolikt även kommer att drabba badkar och diskbänkar. Däremot är plastkonkurrens knappast trolig för radiatorer.

Värmepannorna möter en vikande efter- frågan på grund av dels övergången till

De produkter som tillverkas inom hus- hållsmetallvaruindustrin har utsatts för en stark konkurrens från produkter i andra branscher. Exempel på detta är att de elektriska hushållsmaskinerna inträngt på vissa hushållsmetallvarors bekostnad och el- radiatorerna på fotogenkaminernas. Dess- utom förekommer materialkonkurrens vilket bl. a. drabbat emaljerade kärl.

Inom annan metallvaruindustri torde plastkonkurrensen främst ha drabbat pro- dukter inom restgruppen diverse varor såsom namnplåtar, vägmärken, spännen, hakar, kapsyler etc. Därjämte har plasten tagit ca 10% Plasten utgör också ett komplement. Detta gäller t.ex. den plastbelagda galvaniserade plåten.

Många, främst större, företag med produk- tion inom de områden som berörts har tillverkning både av manufakturvaror och av deras substitut. Därmed har de reducerat effekterna av metod- och materialkonkur- rensen. Detta har skett för bl.a. förpack- ningar, viror, tråd och rör. Områden där det inte skett och där vissa omställningsproblem kan väntas är handverktygstillverkning, vissa delar av metallkonstruktionsindustrin, vissa hushållsmetallvaror, bestick m. m.

Inom områden med arbetsintensiv tillverk- ning som skyltar, märken och dylikt är tekniken sådan att övergång från metall- till plasttillverkning är relativt lätt att genom- föra. Formsprutade produkter som hushålls- artiklar kräver dock långa serier och maskin- och verktygskostnaderna är höga. Långa serier är lättare att uppnå i ett plastföretag än i ett verkstadsföretag med blandad till- verkning. Vidare är verkstadsföretagets ma- skinkapital och arbetskraftens utbildning svårare att anpassa till plasttillverkning än till produktion av en annan verkstadsvara.

av ventilmarknaden.

2.2.10.4 Utvecklingen under 70-talet

Utredningens bedömning av hemmamarkna- dens utveckling under 70-ta1et bygger dels på prognoser från 1970 års långtidsutredning för de viktigaste avnämarsektorernas produk-

tionstillväxt och deras användning av manu- fakturprodukter, dels på kontakter med fö- retag och branschexperter.

Antaganden om utrikeshandeln utgör i många fall trendextrapolationer som dock har avstämts mot företagsrepresentanters och branschexperters uppfattning och mot den allmänna utvecklingsbild som bilaga 1 ger. Produktionen har beräkningstekniskt framkommit som en saldopost.

Prognoserna för 70-talets produktions— och exportutveckling för olika delbranscher framgår i sammanfattning av tabell 2.12. Verktygssektorns tillväxt bärs i första hand upp av maskinverktyg för vilka vi inte väntar några drastiska förändringar i produktions- ökningen, åtminstone i jämförelse med 60-talets senare del. Handverktyg m.m. får däremot en lägre tillväxt under 70-talet, vilket förklaras av stagnerande hemmamark- nad och av ökad importkonkurrens. Ex- porten kan inte kompensera detta bortfall.

Även inom metallkonstruktionsindustrin blir 70—talets expansionstakt lägre än det förflutna decenniets. Trots att de största gruppema, byggnads- och andra metall- konstruktioner, synes ha goda möjligheter att konkurrera med betongbyggande medför ändå den lägre byggnadstillväxten och det minskade skyddet mot utländsk konkurrens svårigheter för enklare metallkonstruktions- tillverkning. Cisterner, kar m. m. är den enda grupp där ökningstakten kan mäta sig med 60—talets. Inom grupperna cisterner för tank- bilar och järnvägsvagnar samt cylindrar för förtätade gaser finns en kapacitet uppbyggd av en sådan omfattning att nyproduktions— behovet blir lågt. Även ångpannor m.m. påverkas i negativ riktning. Utbyggnads— takten blir lägre än tidigare planerat.

Metallförpackningarnas relativt tillväxt under 60—talet ' kommer inte att kunna upprätthållas. Bensin- och oljefat" utsätts för konkurrens från nya transportsätt och andra förpackningstyper. Även konserv- burkar och plåtburkar för drycker torde möta en hårdare konkurrens under 70—talet.

Situationen inom industri för metalltråd, -nät, -linor, -kablar präglas i hög grad av att

snabba

metallvirorna kommer att försvinna. De vira- tillverkande företagen går över till viror av syntetmaterial.

Linor, kablar, duk m. ni. av järn och stål har hittills varit en expansiv grupp. Den kommer att förbli det även under 70-talet trots att den betydande avnämarsektom byggnadsindustrin dämpar sin aktivitet.

Linor och kablar av koppar eller alumi- nium påverkas av behovet för installations- ändamål respektive kraftledningar. Den lång- samma tillväxten innebär dock en uppgångi förhållande till 60-talet. Även stängselnät rn. ni. får en mera positiv utveckling än vad som hittills varit fallet. 60—talets trender vad gäller behovet av träd m.m. för svetsning tyder på en nära nog stagnerande produk- tionsnivå.

Totalt sett blir 70-talets produktionsök- ning obetydligt lägre än 60-talets. Exporten utgör en för liten del av produktionen för att kunna ge något mera betydande bidrag till produktionsökningen.

Spik—, skruv- och bultindustrin påverkasi hög grad av den dämpade takten i byggan- det. Detta bedöms ge en oförändrad nivå för spikproduktionen. Viss expansion faller på skruv- och bultprodukter, framförallt de senare. Rostfri och syrafast skruv och bult bör öka snabbare än genomsnittet. Trots en ökad exporttillväxt når inte produktions- ökningen upp till 60-talets.

Tillverkningen av svetsade rör räknas tillhöra manufakturindustrins delbransch an- nan byggnadsmetallvaruindustri. Rörsek- torn har varit expansiv under 60-talet och de svetsade rören har ökat sina andelar av rörmarknaden. Även under 70-talet bör efterfrågan bli god. Negativa inslag är dock den lägre tillväxten i avnämarsektorerna samt konkurrensen från plaströren inom vissa användningsområden. Osäkra faktorer av stor betydelse för utvecklingen är hur utnyttjandet av olje- och gasfyndigheterna i Nordsjön kommer att ske samt en eventuell överföring av olja eller gas från Sovjetunio- nen. Detta är av stor betydelse för efterfrå- gan på grova rör, pipe-lines.

De flesta av annan byggnadsmetallvaru-

industris produkter är beroende av byggnads- verksamheten i landet. Så äri hög grad fallet för lås och beslag som dessutom påverkas av plastkonkurrens. Radiatorer och värmepan- nor influeras av nivån på byggandet, radiato- rerna dessutom av konkurrensen från elvär- men och värmepannoma av övergång till fjärrvärme. Sanitetsartiklar som badkar och diskbänkar kan komma att bli utsatta för plastkonkurrens under 70-talet. För hela branschen sänks den årliga produktionsök— ningen troligen ungefär en procentenhet.

För produkter inom hushållsmetallvaru— industrin väntas en fortsatt låg tillväxt under 70-talet. Kaminer och spisar är utsatta för stark konkurrens från elektriska motsvarig- heter. Detsamma gäller mekaniska apparater som köttkvarnar, kaffekvarnar etc. Övriga hushållsartiklar, kokkärl m. m. är utsatta för stark importkonkurrens. Detta i förening med en låg efterfrågetillväxt väntas ge en mycket blygsam produktionsökning. För hela hushållsmetallvaruindustrin blir tillväx- ten låg. Importen kommer att vinna mark- nadsandelar och full kompensation på ex- portmarknaden bedöms inte vara möjlig att uppnå. Företagen i branschen torde söka sig nya, mera expansiva tillverkningsområden. Inom anläggningarna i branschen utgörs endast drygt 50 % av produktionen av hushållsmetallvaror.

Delbranschen annan metallvaruindustri domineras av expanderande varugrupper. Galvaniserad plåt, särskild plastbelagd sådan, har haft en stark efterfrågetillväxt. Den torde komma att fortsätta under 70-talet. Plåten har ökat sin marknad på betongens bekost- nad inom industribyggandet och väntas komma att spela en större roll inom bostads- byggandet.

Den inhemska volymmässiga efterfrågan efter kätting och kedjor har varit relativt svag under 60-talet. Inflytandet (från andra metoder) är sådant att 60-talets utveckling troligen kommer att fortsätta in på nästa decennium. Exportmarknaden har varit god under 60—talet men kommer i framtiden knappast att erbjuda samma expansionsut- rymme.

Ventiler för byggnadsindustrin är en pro- duktgrupp vars tillväxt kommer att bli lägre under 70-talet. Den lägre takteni byggandet, ersättandet av det traditionella värmesyste- met med elvärme och fjärrvärme är orsaker- na. Behovet av mera kvalificerade ventiler täcks genom import.

Behovet av kontorsartiklar inom tjänste- sektorn ger underlag för fortsatt produk- tionsökning av 60-talets storlek.

För restgruppen diverse varor av oädel metall har vi antagit en något lägre produk- tionstillväxt under 70—talet, förorsakad av en lägre expansion inom avnämarsektorerna. Totalt för hela gruppen annan metallvaru- industri blir resultatet en sänkning av pro- duktionsökningen under 70-talet.

De resultat vi erhållit för hela manufaktur- industrin har sammanställts i följande tablå. Siffrorna anger årlig procentuell förändring:

1960 1965 1970 1975 70— —70 —70 —75 —80 talet Produktion 5,8 3,8 4,0 4,3 4,2 Import 10,9 10,5 5,5 6,2 5,8 Inhemsk an- vändning 6,2 3,7 3,8 4,4 4,1 Export 8,8 11,0 6,1 5,8 5,9

Vad gäller den inhemska efterfrågan och produktionstillväxten liknar 70-ta1et närmast 60-talets senare hälft. Takten i utrikeshan- deln synes dock bli mera dämpad.

Hemmamarknaden kommer enligt beräk-

ningarna att tillväxa i betydligt långsammare takt än under 60—talet. De främsta orsakerna är en lägre expansionstakt för avnämarsektorerna och ett lägre relativt behov av manufakturvaror. Som följd av dämpningen på hemmamarknaden blir im- portökningen lägre. Importen kommer dock att öka sina andelar på den svenska markna- den. Från att ha svarat för 29 % av hemma— marknadsvolymen 1970 kommer den att år 1980 svara för ca 34 %. De svenska företagen väntas i allt högre grad söka sig ut på exportmarknaden. Exporten som 1970 ut- gjorde knappt 30 % av produktionsvolymen beräknas 1980 svara för 35 %. Import och export tillväxer sålunda relativt parallellt.

Avslutningsvis bör påminnas om den osä- kerhet som präglar den siffermässiga precise- ringen. Denna syftar till att ange de långsikti- ga utvecklingstendenserna. Dessutom bör man ha i minnet att bedömningarna gäller produktgrupper; företagen i branschen kan genom val av produktsortiment få en utveck- ling som avsevärt skiljer sig från den här angivna.

2.2.10.5 Utvecklingen under 70-talet med hänsyn till uppföljningen av långtidsutred- ningen

Som tidigare nämnts utgjorde en av förut- sättningarna för vår bedömning att produk-

Tabell 2.12 Produktions— och exportvolymens förändringar under 60— och 70-talen

Årlig procentuell förändring

Produktionsvolym Exportvolym 1960— 1965—1970-1975— 70- 1960— 1965— 1970— 1975— 70- 70 70 75 80 talet 70 70 75 80 talet Verktygsindustri 6,8 3,8 4,8 6 5,4 6,7 8,3 7,1 7,8 7,4 Ind. för metallkonstr. 6,9 3,7 4,0 3 3,8 18,5 39,2 7,6 5,6 6,6 Metallförpackningsind. 6,0 5,4 0,8 1 1,3 2,2 4,2 —0,6 0,8 0,1 Ind. för metalltråd, när, -linor, -kablar 4,0 5,5 2,1 5 3,6 1,8 1,9 —4,4 3,0 ——0,8 Spik-, skruv- o. bultind. 2,7 1,4 2,0 1 1,9 4,1 5,6 5,0 5,0 5,0 Annan byggnadsmetall- varuind. 5,0 1,7 4,2 3 4,0 6,4 3,2 4,3 4,1 4,2 Hushållsmetallvaruind. 1,7 —1,2 —0,3 1 0,5 2,9 0,3 1,2 1,0 1,1 Annan metallvaruind. 6,6 4,9 5,8 5 5,5 15,4 16,0 8,0 5,6 6,8 Manufakturind. totalt 5,8 3,8 4,0 4 4,2 8,8 11,0 6,1 5,8 5,9

tionen inom avnämarsektorerna utvecklades enligt LU 70:s huvudalternativ. I samband med uppföljningen av långtidsutredningen har vissa revideringar gjorts. Av vikti detta sammanhang är tillväxten inom övrig verk- stadsindustri och byggnadsindustrin. Den förnyade bedömningen av verkstads- industrins produktionsökning innebär inte någon så stor förändring att vår prognos för manufakturindustrin totalt sett påverkas i högre grad. Den sänkning av byggnadssek- torns tillväxt som nu synes aktuell påverkar däremot manufakturbranschen. Återverkan på manufakturindustrins tillväxt torde uppgå till ca 0,5 procentenhet per år i negativ riktning. Vi har ej studerat dessa förändrade förutsättningars återverkan på varugrupper eller delbranscher men den är självfallet störst i de fall byggnadssektorn är den viktigaste avnämaren.

3. Distributionen

3.1. Manufakturprodukternas fördelning på distributionskanaler

Av föregående kapitel framgick att den övervägande delen av manufakturindustrins produkter är insatsvaror. Dessa ingår som delar, halvfabrikat o.d. i andra branschers produkter. På den svenska marknaden för manufakturvaror var vid 60-talets slut fördel- ningen på insatsvaror och produkter för slutlig användning följ ande:

% Insatsvaror 82 Investeringsvaror 1 l Konsumtionsvaror 7

Verkstadsindustrin och byggnadssektorn är de dominerande avnämarna av insatsvaror, de svarar för 30—35 % respektive 45 % av denna förbrukning.

Insatsvarorna förmedlas genom direktför- säljning eller via grossister, järnhandel och speciella försäljningskanaler. Investeringsva- rorna når avnämarna genom direktförsäljning och grossistled, medan konsumentvarorna distribueras via järnhandel, varuhus, bygg- marknader etc.

Vi har endast gjort schematiska uppskatt- ningar av hur manufakturprodukterna förde- lar sig på distributionskanaler på den svenska marknaden. Statistik över försäljningsvä- garna saknas för flertalet varugrupper. Vi har grundat vår bedömning på tillgängligt under- sökningsmaterial samt på bedömningar från företrädare—för grossister, järnhandel etc. Vår—

genomgång av försäljningsvägarna avser sista ledet, varför grossistemas andel tenderar att underskattas. Å andra sidan kan det inte uteslutas att i de fall vi tvingats göra egna bedömningar en överskattning av grossistle- det skett.

För handverktygssektorn gäller att huvud- delen kanaliseras via järnhandel och varuhus. Järnhandeln har en något större andel än varuhusen. Maskinverktygen, som är insats- varor, distribueras antingen direkt mellan företagen eller via grossist. Den direkta försäljningen torde vara större än den som går över grossistledet. Metallkonstruktioner är i huvudsak föremål för direktförsäljning, men en viss andel faller på grossisterna. Även metallförpackningar direktförsäljs till övervä- gande del. Beträffande trådprodukter rn. m. är förhållandena något skiftande. För vissa produkter, exempelvis metallviror, torde di- rektförsäljning helt överväga. För linor m. rn. förekommer både direktförsäljning och för- säljning genom grossist. Spik-, skruv- och bultprodukter för användning som insatsva- ror fördelas på grossistled och direktförsälj- ning. Den enskilde konsumentens köp sker främst genom järnhandel och varuhus.

För de produkter _som ingår i annan byggnadsmetallvaruindustri finns försälj- ningsvägarna kartlagda genom undersökning- ar av statens pris— och kartellnämndl. Ett

1 Försäljningssystem inom byggrnaterialbran- schen (1972), Marknaden för sanitetsporslin och badkar (1972) samt Marknadsstrukturen i produ- centledet för VVS-material 1971 (1973).

utmärkande drag är här förekomsten av specialiserade grossister, främst inom vvs-om- råden som rör, värmeledningspannor, radia- torer m.m. Detta innebär att grossistledet för hela delbranschen torde svara för nära 80% av försäljningen. Byggmarknader och direktförsäljning torde svara för resten. Hus- hållsmetallvaror såsom kokkärl rn. m. köps i största utsträckning av de enskilda hushållen; dominerande försäljningskanaler är därför varuhusen och järnhandeln utom vad gäller utrustning för storkök där direktförsäljning torde överväga.

För produktgrupperna inom annan metall- varuindustri är bilden inte enhetlig. Vad gäller den galvaniserade plåten säljs denna, enligt SPK, till 80 % genom grossist och till 20% direkt. Kedjor, kätting och ventiler torde ha en högre andel direktförsäljning än grossistförsäljning. Vad gäller belysningsar- matur kan en uppdelning på två marknader göras. En sådan marknad är belysning för kontor samt byggföretagens köp för installa- tionsändamål. Ungefär lika stora delar därav torde kanaliseras via grossister respektive direktförsäljning. Belysningsarmatur för de enskilda hushållens räkning fördelar sig hu- vudsakligen på varuhus, järnhandel, bygg- varuhus m. fl.

För hela manufakturmarknaden gäller att ungefär hälften kanaliseras via direkta kon- takter mellan tillverkande och köpande före- tag. Grossisterna svarar för 35—40 % medan resterande 10—15 % faller på varuhus, järn- handel och övriga. Det är anmärkningsvärt att en så liten del av manufakturproduktio- nen passerar detaljhandelskanalerna. Dessa 10—15 % utgör dock en marknad på 700—1 000 milj. kr. I kapitel 2 angavs att 7 % av marknaden utgjorde hushållssektoms inköp. Varuhusen, men framförallt järnhan- deln, har således företag som kunder i betydande grad.

Det dominerande draget i manufakturin- dustrins distributionsstruktur är således att huvuddelen av produkterna levereras direkt till annat industriföretag. Några utvecklings- tendenser vad gäller distributionssystemet i övrigt ska behandlas i det följande.

Enligt avsnitt 3.1 förmedlades 35—40 % av manufakturvarorna via grossist- ledet. Grosshandeln distribuerar standardva- ror där kunden ej har så speciella krav på produkten att direktkontakt med tillverka- ren krävs och där en betydande lagerhållning erfordras. Flertalet manufakturprodukter som passerar via grossistledet går till bygg- nadssektorn. Distributionsvägarna för flera av dessa produkter har som tidigare nämnts kartlagts av statens pris— och kartellnämnd. Det utmärkande för den del som berör vvs-sektorn är förekomsten av grossister med speciell inriktning på detta område.

Den i december 1970 tillsatta installa- tionsbranschutredningen har bl. a. i uppdrag att analysera och värdera distributionsledets funktion i byggprocessen. Enligt vad vi erfarit kömmer installationsbranschutred- ningen att göra en utförlig genomgång av grossistledets omfattning och funktion. Vi har därför avstått från att närmare behandla detta problemområde. Det bör dock nämnas att grossisterna i inte oväsentlig omfattning fungerar som förmedlare av information om produktutformning, funktion, önskemål om förbättringar etc. mellan avnämare och till- verkare. Någon starkt styrande inverkan på produktionen synes grossistledet emellertid inte ha.

Koncentrationen inom den del av gross- handeln som förmedlar byggnadsmetallvaror har lett till att endast ett fåtal stora företag kvarstår. De mera utpräglade manufaktur- grossisterna är i allmänhet mindre företag. Även här har en koncentration ägt rum och denna väntas fortgå så att vid 70-talets slut endast ett fåtal sådana grossistföretag torde finnas kvar.

ovan

3.3. Järnhandeln

De traditionella manufakturvarorna förmed- lades i betydande utsträckning via järnhan- deln. Jämsides med den omvandling av ma- nufakturindustrin som bl. a. tagit sig uttryck i en stagnation för traditionella produkter som handverktyg och hushållsmetallvaror,

har en omvandling av järnhandeln ägt rum. Tillbakagången inom viktiga avnämarsekto- rer för järnhandelsvaror såsom jordbruket, och en fortgående regional koncentration av befolkning och näringsliv, har ryckt undan grunden för järnhandeln på många orter. Samtidigt har konkurrensen från andra dist- ributionskanaler blivit betydande. Sålunda har varuhusen tagit upp försäljning av vissa järnhandelsvaror, t. ex. handverktyg. Varu- husen håller i allmänhet ett smalare sorti- ment men ett lägre pris än järnhandeln. Strävan att hålla ett fullt sortiment och kunna betjäna både enskilda konsumenter och företag gör det svårt förjärnhandeln att kunna hävda sig i konkurrensen med moder- na distributionsformer. Det bör nämnas att ökningen av stormarknader i städernas ytter- områden haft negativa effekter på järnhan- deln som ofta är lokaliserad till statskärnor— na.

Omstruktureringen kan åskådliggöras med att under perioden 1962—70 har antalet företag inom Sveriges Järnhandlarförbund minskat från nära 900 till cirka 750. Under samma period ökade omsättningen från 1 miljard kr till 2,2—2,3 miljarder kr. Den totala järnhandelsmarknaden kan schema- tiskt uppdelas i följande fyra sektorer:

Omsättning, milj. kr

Konsumentförsäljning 500 Byggnadsvaror 60 0 Industrivaror 9 00 Diverse 300

2 300

Konsumentförsäljningen anses vara en stagnerande sektor med hård konkurrens från varuhusen. Byggnadsvarorna levereras dels till byggnadsföretagen, en marknad som ej anses expansiv, dels till ”gör det själv”- marknaden. Den sistnämnda marknaden an- ses ha större tillväxtmöjligheter. J ärnhandeln kan också konkurrera framgångsrikt på detta område därigenom att varuhusen inte håller

samma breda sortiment och kunnande. In- dustrivarusektorn torde även vara expansiv, medan detta ej är fallet för diverseområdet,

som inkluderar exempelvis lantbruksmaski- ner.

Konkurrensen har framtvingat en snabb omvandling inom järnhandeln. Även under 70-talet kommer nedläggningar av företag att ske. Flertalet järnhandelsföretag är familjeäg- da. Ägarnas ålder gör en generationsväxling nödvändig och därvid aktualiseras de spe- ciella familjeföretagsproblem vi behandlar i kapitel 6.

Den anpassning som ägt rum har dock stärkt den nuvarande järnhandelns konkur- renskraft. Företagen har specialiserat sig, och en betydande gallring i sortimentet har ägt rum. Vidare finns en tendens till lokalisering utanför städerna varvid järnhandeln får mera av stormarknadskaraktär. Ett antal järnhan- delsföretag kan karaktäriseras som byggvaru- hus. En ökad samverkan inom branschen har också kommit till stånd. Ett exempel på detta är den gemensamma inköpsorganisatio- nen Järnia (f. d. Järnia och Ferro). F.n. är cirka 320 företag anslutna till Järnia; omsätt- ningen uppgår till 220 milj. kr.

Det synes som om marknadsandelens ned- gång för traditionella järnhandelsprodukter stoppats upp och en stabilisering inträtt. Utvecklingen under 70-talet torde innebära att ytterligare cirka 250 företag kan komma att slås ut, dvs. 1/3 av det nuvarande antalet. Omsättningen beräknas öka från 2,2—2,3 miljarder kr till 3,5 —4 miljarder kr eller med cirka 5 % per år. Detta torde, mot bakgrund av den bild av efterfrågeutvecklingen för de traditionella produkterna vi givit i kapitel 2, innebära att järnhandeln knappast kommer att förlora marknadsandelar i någon större utsträckning under 70-talet.

3.4 Varuhusen

Varuhusen konkurrerar som tidigare fram- gått främst med järnhandeln. Varuhusen har genom möjligheten till inköp i stora partier och genom inriktningen på ett smalt sorti- ment kunnat hålla priser som järnhandeln haft svårt att konkurrera med. En viss stabilisering i förhållande till järnhandeln torde dock ha inträtt.

Det som främst är av vikt vid vår bedöm- ning av manufakturindustrins utveckling är varuhusens eventuella möjligheter till styr- ning av produktionen. Vi kan konstatera att möjligheterna är mycket begränsade att, som inom textil- och konfektionsindustrin, från varuhusens eller grossistemas sida styra pro- duktutformning och konkurrens genom att t. ex. lägga ut specificerade beställningar hos tillverkare i utlandet. Manufakturvarorna är inte modevaror och förbrukningen påverkas inte av sådana influenser. Dessutom har svårigheter med kvalitet och leveranstider funnits när det gäller produktion i låglöne- länder. Att styrningen från distributionssi- dan inte är av samma omfattning som inom tekobranschen hindrar inte att enskilda före- tag som enbart levererar till varuhus blir uppbundna i betydande grad vad gäller produktutformning, leveranstider, priser etc. Detta gäller främst företag inom delbransch- områden som vi i efterfrågebedömningen och lönsamhetsundersökningen kunnat be- teckna som stagnerande.

3.5. Marginaler

De stora skillnaderna mellan produktgrup- perna i fråga om tillverkningsteknik, använd- ning, avnämare, marknadsföring m.m. gör att marginalerna också uppvisar stora olikhe- ter. För produkter som kräver en omfattan- de hantering, som måste hållas i lager längre tid och som kräver större marknadsföringsin- satser uppgår marginalerna till 25—35 % (exkl. moms) i sista ledet. För handverktyg torde marginalen i genomsnitt uppgå till 25 år 30 %. De mera stapelvarubetonade produk- terna kräver mindre insatser från distributö- rens sida. Här rör sig marginalerna om 5—10 %.

3.6. Sammanfattning

En schematisk kartläggning av manufaktur- distributionen visar att ungefär hälften av denna utgöres av direktleveranser, 35—40% är grossistleveranser och 10—15 % faller på varuhus och järnhandel. I fråga om grossist-

ledet har utredningen inte gjort några särskil- da undersökningar eftersom dess funktion är föremål för studium av installationsbransch- utredningen.

Järnhandeln har undergått en omfattande strukturomvandling. Den har på traditionella manufakturvaror förlorat marknadsandelar till bl. a. varuhusen. Genom denna omvand- ling och genom en fortsatt omstrukturering av sortimentet torde dock en specialiserad järnhandel ha relativt goda konkurrensmöj- ligheter under 70-talet. Det bör dock fram- hållas att en stor del av de produkter inom manufaktursektorn som är traditionella järn- handelsvaror, enligt vår efterfrågebedömning inte heller i framtiden kommer att uppvisa någon snabb tillväxt.

Varuhusen är betydande konkurrenter till järnhandeln. Möjligheterna för varuhusked- jorna att påverka marknaden genom att lägga ut specificerade beställningar i utlandet är mindre på manufakturområdet än inom exempelvis tekobranschen. Detta hindrar inte att företag som tillverkar på beställning från varuhus utsätts för stark styrning.

Den dominerande distributionsformen för manufakturvarorna är direktförsäljning till andra företag. Vår behandling av distri— butionssidan har huvudsakligen varit inriktad på att klarlägga vilken styrning därifrån som producentledet kan tänkas utsättas för. Vi kommer därför att ägna särskild uppmärk- samhet åt den form av direktförsäljning som innebär att det köpande företaget ger tillver- karen en detaljerad beställning, dvs. underle- veranser. Underleveranssystemets omfattning och funktionssätt diskuteras i följande kapi- tel, kapital 4.

4. Underleverantörssystemet

4.1. Bakgrund

Inom manufakturindustrin är andelen små och medelstora företag större än inom verkstadsindustrin i övrigt. Eftersom dessa företag, som utförligare diskuteras på annan plats (se kapitel 6), i allmänhet bygger sin konkurrenskraft på ett visst produktions- tekniskt kunnande och har begränsade möj- ligheter att bygga upp och utveckla en marknadsföring av egna produkter, finns det anledning utgå från att ett betydande antal helt eller delvis fungerar som underleveran- törer till större företag. Det kan förmodas att underleverantörsföretagens situation i vissa avseenden är annorlunda än vad som gäller för branschen i allmänhet. Utred- ningen har därför ansett det angeläget att närmare studera underleverantörssystemets omfattning och utvecklingstendenser. Direk- tiven anger också underleverantörssystemets funktionssätt som en av de frågor utred- ningen bör ägna uppmärksamhet.

4.2. Tidigare undersökningar

När det gäller underleverantörssystemets ut- veckling har främst Sveriges Mekanförbund gjort insatser. Organisationens uttalade strä- van har varit att få användning av underleve- ranser accepterad som ett medel för att uppnå en ökad specialisering och arbetsför- delning inom verkstadsindustrin. Härvid bör

ett långsiktigt samarbete mellan beställare och underleverantör eftersträvas. Som ett led i detta arbete ingår inrättandet av ett leverantörsregister samt den s.k. underleve- rantörsbörsen. Vidare tillsattes 1961 en kommitté för att utarbeta rekommenda- tioner för relationerna mellan beställare (huvudleverantör) och underleverantör. Kommitténs arbete resulterade påföljande år i skriften ”Riktlinjer för samarbetet mellan huvudleverantör och underleverantör.” En enkätundersökning som berörde både bestäl- lare och underleverantör gjordes under 1966. Denna redovisades i ”Samarbetet mellan huvudleverantör och underleverantör”, ut- given 1967.

Alltsedan 1957 har vartannat år utgivits ett leverantörsregister över företag som kan äta sig olika bearbetningsoperationer. Regist- ret omfattar 400 företag. Liknande register ges numera ut i de övriga nordiska länderna.

För att förmedla uppgifter om behov av respektive tillgång till ledig kapacitet starta- des 1965 Mekanförbundets underleveran- törsbörs. Varje månad utges en förteckning över företag som anmält sitt intresse. I praktiken har förmedlingen fungerat som ett register över företag med ledig kapacitet. Utnyttjandet av underleverantörsbörsen åter- speglar konjunkturvariationerna med ökande utbud och minskande efterfrågan i avmatt- ningsperioder. Den svenska underleverantörs- börsen har fått efterföljare i de övriga

nordiska länderna. Dessa bygger på samma principer som den svenska förebilden. Det innebär att uppgifter om ledig kapacitet eller behov av underleveranser publiceras i samt- liga nordiska länder. I praktiken har detta fungerat som en metod för svenska företag att skaffa underleveranser i de nordiska länderna, det motsatta förekommer knap- past.

För att få en bild av underleverantörssy— stemets omfattning inom svensk verkstadsin- dustri samt av hur relationerna mellan huvudleverantör och underleverantör funge- rar gjordes under år 1966 en enkät till ett antal verkstadsföretag, både huvud- och underleverantörer. En bedömning, som dock ej byggde på den nämnda enkäten, anger att andelen underleveranser uppgick till 23 % av verkstadsindustrins produktion 1966. Som underleveranser räknades då alla insatsvaror. Totalt utgjorde detta ett saluvärde på 6—7 miljarder kr. En bedömning med samma metod för senare delen av 60-taIet antyder att någon förändring i andelen inte inträtt. Enligt Mekanförbundets enkät torde andelen underleveranser något överstiga den nämnda siffran 23 %.

Företagen tillfrågades om hur de såg på den framtida utvecklingen. Av underleveran- törerna trodde ca 40 % på en ökning, hälften på status quo och ca 5 % på en minskning av underleveransandelen. Huvudleverantörerna trodde i större utsträckning på en ökning av andelen.

Enkäten tog även upp frågan om förde1- ningen på standardvaror respektive special— varor. Endast en mindre del synes vara standardvaror. Mekanförbundet anser att denna del bör öka bl. a. med hänsyn till att en ökad serielängd leder till sänkt styckkost- nad, ökar möjligheterna till planering, med- ger fördelaktigare inköp, leder till att kon- takterna mellan beställare och underleveran- tör förenklas samt ger kortare och punktli- gare leveranstider.

Vidare undersöktes kontakterna mellan beställare och underleverantör. När det gäller beroendet av en enstaka kund konstaterade undersökningen vid en uppdelning på 5

avnämarbranscher att inte för någon avnä- marbransch hade mer än 30 % av företagen en kund som mottog mer än 50 % av leveranserna. Av intresse att notera är också att 90 % av de underleverantörer som besva- rade denna fråga ansåg att det inte förelåg några icke önskvärda beroendeförhållanden gentemot beställarna. En relativt stor andel av beställarna, 3/4, hade enligt enkäten kontakt med underleverantörerna redan på produktutvecklingsstadiet för råd beträffan- de lämplig konstruktion och val av produk- tionsmetoder och material. Hälften av under- leverantörerna hade skriftliga avtal med sina beställare. Av dessa köpte 1/3 för en längre period än ett år.

Den nämnda skriften från 1967 ”Samar- betet mellan huvudleverantör och underleve- rantör” innehåller även en diskussion av vilka faktorer som bör beaktas vid ett företags val mellan att tillverka själv eller att köpa från en underleverantör. Kalkylsitua- tionen är olika om företagets kapacitetsbrist är kortsiktig eller kan förväntas vara lång- siktig för den aktuella tillverkningen. Olika exempel på köpa/tillverkakalkyler finns åter- givna jämte förslag till underleveransavtal.

På uppdrag av den statliga varvsutred- ningen utförde Industriens utredningsinstitut en undersökning om varvsindustrins problem i vilken bl. a. omfattningen av varvs- industrins underleveranser behandlades. Där- vid gjordes en enkät till ca 100 av varvens svenska underleverantörer. Varvsindustrin är i hög grad en konstruktions- och monterings- industri. Av tillverkningens saluvärde utgjor- de 1968 60 % inköp av råvaror, halvfabrikat m.m. Värdet av inköpen uppgick till 1,1 miljarder kr varav 730 milj. kr från svenska underleverantörer. Av de totala inköpen på 1,1 miljarder kr utgjorde manufakturproduk- terna 330 milj. kr eller 30 %. En betydande del härav torde svensk manufakturindustri svara för,

I fråga om kontakterna mellan beställare

och underleverantörer konstaterades att det samarbete som varven inlett på inköpssidan av en del underleverantörer upplevdes som ett sätt att styra dem. Samordningen av

inköpen innebar vidare att varven fått möjlig— heter att föra över lagerhållningen på under- leverantörerna. Eftersom fartygen blir allt större och antalet levererade fartyg per år minskar, blir försäljningstillfällena färre för underleverantörerna, då behovet av ett stort antal utrustningsdetaljer inte står i propor- tion till fartygens storlek utan till antalet fartyg.

4.3 Metallmanufakturutredningens under—

sökningar 4.3.1 Metoder och frågeställningar

Som nämndes inledningsvis har utredningen funnit att det med hänsyn till branschens struktur är sannolikt att en inte oväsentlig del av de ingående företagen fungerar som underleverantörer till större företag. Efter- som underleverantörssystemets funktionssätt och framtida utveckling är av intresse dels för underleverantörsföretagen, dels för de beställande företagen som är beroende av ett väl fungerande underleverantörssystem, har vi ansett det motiverat att närmare penetrera området.

De frågor vi har velat belysa är bl.a. följande. Vi har till en början önskat få en aktuell bild av underleveransernas omfatt- ning inom manufakturindustrin och dess olika delar, utvecklingen under 60-talet samt den sannolika utvecklingen under 70—talet. Dessutom är det av intresse att få kunskap om ifall underleverantörerna i avgörande grad skiljer sig från andra jämförbara företag i olika avseenden. Underleverantörernas egen syn på sin situation och deras önskemål om förändringar är också viktiga.

Underleverantörssystemets villkor och framtida förändringar bestäms i avgörande mån av beställarsidan. Vi har därför ansett det vara av vikt att kartlägga några större beställarföretags politik och handlingssätt då det gäller val av och krav på underleverantö- rer samt deras prognoser för framtiden.

Underleverantörerna har undersökts ge- nom en enkät till ett urval omfattande 180

av branschens företag. Enkäten omfattar de delbranscher där underleveranser kan förmo— das vara av väsentlig omfattning. En utförli— gare redogörelse återfinns i bilaga 3. Där återges också frågeformuläret. För undersök— ningen av beställarna har vi använt oss av muntliga intervjuer. Genom intervjuer med i första hand inköpschefer inom 10 större verkstadsföretag har beställarsidan kartlagts. Även härför finns en redogörelse i bilaga 3.

4.3.2. Underleveransernas omfattning och utveckling inom manufakturindustrin

Med underleverantörssituation förstås i det följande att ett beställande företag av olika anledningar inte kan eller vill utnyttja det på marknaden befintliga sortimentet utan öns- kar få speciella krav tillgodosedda. Beställa- ren kan också vilja tillse att man får en unik produkt som skiljer sig från konkurrenter- nas, att man är garanterad ett jämnt flöde av insatsvaror etc. Den definition av underleve- ranser som vi använt skiljer på legotillverk- ning och andra underleveranser och har formulerats på följande sätt:

_ med legotillverkning avses tillverkning av produkter där beställaren tillhandahåller både material och konstruktion och där produkterna används som insatsvaror (delar, halvfabrikat, komponenter osv.) i det bestäl- lande företagets produktion. Beställaren ut- göres av ett producerande företag. — med underleveranser avses tillverkning av samma typ av produkter som ovan, men där beställaren enbart svarar för konstruktionen.

Fortsättningsvis används dock termen un- derleveranser som en sammanfattande be- teckning.

Vår avgränsning innebär att standardvaror ej betraktas som underleveranser. Härigenom skiljer sig den av oss använda definitionen från Mekanförbundets. Den senare är vidare då hela insatsvaruproduktionen räknas som underleveranser.

Underleveransernas omfattning uttryckti saluvärde år 1969 framgår av tablån nedan. Siffrorna härrör från enkäten.

Saluvärde Underle- verans- Totalt Underle- andel % milj. kr veranser milj. kr

Verktygs- o. red-

skapsind. 570 70 13 Ind. för metall-

konstruktioner 1 550 240 15 [mi. för metall-

tråd, -nät,

-linor, -kablar 460 10 2 Spik-, skruv— o.

bultind. 340 40 12 Annan byggn. me-

tallvaruind. 880 40 4 Hushållsmetall-

varuind. 290 20 7 Annan metall—

varuind. 1430 220 15

Summa 5 510 640 12

Av branschens totala saluvärde på 5,5 miljarder kr utgjorde underleveranserna ca 650 milj. kr. Med hänsyn till företags- och produktionsstrukturen finns det anledning tro att andelen är lägre inom verkstadsin- dustrins övriga delar.

Den totala produktionen i de företag som i större eller mindre grad tillverkar under- leveransprodukter är dock större. Dessa företag svarade för ca 18 % av manufaktur- industrins saluvärde eller ungefär 1 miljard kr. Detta motsvarade ett förädlingsvärde på 550 milj. kr av totalt 3,2 miljarder kr i branschen.

Betydelsen för sysselsättningen år 1969 framgår av tablån nedan.

Totalt I under- leveran- törs- företag

Verktygs- o. redskapsind. 7 100 1 200 Ind. för metallkonstruk-

tioner 20 300 3 700 Ind. för metalltråd, -nät,

-Iinor, -kablar 4 800 300 Spik-, ska- och bultind. 4 600 800 Annan byggnadsmetall-

varuind. 11 000 1 000 Hushållsmetallvaruind. 3 800 600 Annan metallvaruind. 20 400 6 300

Summa 72 000 14 000

Således arbetade ca 14 000 av branschens 72 000 anställda i företag som i någon

utsträckning är beroende av underleveranser. ] sammanhanget bör nämnas att enligt den enkät rörande budgetering m.m. som Verk- stadsföreningen hösten 1972 gjorde till med- lemsföretag med färre än 500 anställda, se kapitel 6, skulle 23 % av de svarande manufakturföretagen vara underleverantörer. Detta synes väl stämma överens med resul- taten i vår undersökning. Verkstadsför- eningens enkät visar vidare att underleve- ransandelen är lägre i den övriga verkstads- industrin, 20% av samtliga svarande med- lemsföretag var underleverantörer.

Utvecklingen av underleveransandelen en— ligt utredningens enkät framgår av följande sammanställning som visar andelen underle- veranser av saluvärdet inom den urvalsram från vilken enkäturvalet gjordes. Detta inne- bär att företag med mer än 200 anställda är 1968 jämte vissa dotterbolag till eller delar av storföretag ej ingår. Andelarna uppvisar därför andra värden än dem vi angivit i den tidigare tablån.

Underleverans— andel, %

1965 196 7 1970 Verktygs- o. redskapsind. 19 — 23 [mi. för metallkonstruk—

tioner 10 15 19 Ind. för metalltråd, -nät,

-linor, -kablar — — 5 Spik-, skruv- o. bultind. 29 27 27 Annan byggnmetallvaruind. 12 9 9 Hu shållsmetallvaruind. 15 13 14 Annan metallvaruind. 21 17 23

Totalt för hela manufakturindustrin synes andelen underleveranser ha ökat under 60— talets senare del. Detta resultat förklaras främst av utvecklingen inom två delbran— scher, metallkonstruktionsindustri och an- nan metallvaruindustri, som båda väger tungt. Svarsfrekvensen inom dessa båda del- branscher är dock låg varför resultatet är osäkert. För flera delbranscher är en nedgång i underleveransernas andel av produktionen fullt tydlig. Dessutom tyder materialet på att underleveranserna är mera konjunkturkäns- liga än egna produkter, vilket visas av att andelen av branschens produktion sjönk

lågkonjunkturåret 1967. Denna tendens till konjunkturkänslighet har även omvittnats i våra diskussioner med underleverantörsföre- tag.

Genom att företag med mer än 200 anställda inte ingår i tablåns siffror kan nedgången 1967 ha varit lägre om något sådant större företag tillfälligt uppträtt som underleverantör. Kompletterande undersök- ningar tyder på att så varit fallet. De siffror som tidigare angivits för underleveransande- len torde därför få uppfattas som minimital.

För att klarlägga huruvida några skillnader i olika avseenden kan konstateras mellan underleverantörer och tillverkare av egna produkter har vissa nyckeldata samman- ställts i tabell 4.l. Siffrorna avser förhållan- dena år 1969 i de företag som besvarade utredningens enkät. Det bör erinras om att företag med mer än 200 anställda inte ingåri materialet.

Vi kan konstatera att underleverantörs- företagen i allmänhet är mindre än egen- produkttillverkarna om antalet anställda per företag används som mått. Förädlingsvärdet per anställd är utom i två delbranscher lägre hos underleverantörerna. Denna skillnad tycks inte kunna förklaras av en högre kapitalintensitet, dvs. mera kapitalutrustning per anställd, hos tillverkarna av egna produk- ter.

I fråga om arbetskraften kan vi inte konstatera några klara skillnader när det gäller andelen tjänstemän. I de delbranscher som har hög andel underleveranser tycks dock en skillnad finnas i så mån att underleverantörerna har en lägre andel tjäns- temän än övriga företag. Så bör också i och för sig vara fallet eftersom beställaren defini- tionsmässigt svarar för en del av de funktio— ner som en tillverkare av egna produkter måste ha men som underleverantören kan avstå ifrån. Som en följd av att underleveran- törerna inte har behov av samma slag av tjänstemän som egenprodukttillverkarna kan vi se det faktum att tjänstemännens genom- snittslön är lägre hos underleverantörsföre- tagen.

Vi har inte material för att konstatera

eventuella skillnader i sammansättningen på arbetarsidan. Tabell 4.1 visar att det inte finns några systematiska skillnader i lönenivå mellan underleverantörer och övriga.1 De skillnader som finns torde vara beroende både av skillnader i arbetskraftssammansätt- ning och i regionala förhållanden.

För de delar av manufakturindustrin där underleveranser förekommer i nämnvärd ut- sträckning finns markanta skillnader i fråga om driftsöverskottets andel av branschens förädlingsvärde. Tillverkarna av egna produk- ter har en klart högre driftsöverskottsandel. En viss nivåskillnad kan dock finnas utan att detta därför innebär olikheter i avkastning på insatt kapital. En underleverantör behö- ver nämligen ej bära kostnader för t.ex. utveckling i samma utsträckning som egen- produkttillverkarna. Detsamma gäller vissa reklamkostnader. I den mån dessa kostnader ej består av löner till anställd personal registreras de som en del av driftsöverskot- tet.

Det material som ligger till grund för lönsamhets- och finansieringsanalysen i kapi- tel 9 tyder på att lönsamheten är avsevärt lägre i underleverantörsföretagen.

Underleverantörerna har haft sämre ut- veckling vad avser finansiering med egna medel än övriga företag. Självfinansierings- graden hos de förra var avsevärt lägre än för hela branschen.2 Detta reser frågan i vad mån beställarföretagen bidrar till underleve- rantörernas finansiering, en fråga vi återkom- mer till.

Både i fråga om soliditet, andel eget kapital och likviditet tycks dock underleve- rantörerna vara bättre ställda. Man bör dock hålla i minnet att den gjorda redovisningen av lönsamhet och finansiella förhållanden endast avser ett litet antal underleverantörs- företag.

Manufakturindustrins två främsta avnäma- re är den övriga verkstadsindustrin och

1I detta lönebegrepp ingår vissa indirekta lönekostnader, dock ej avgifter till allmänna tilläggspensioneringen eller sjuk- och yrkesskade— försäkringarna.

2 Beträffande innebörden i de använda lönsam- hets- och finansieringsmåtten, se kapitel 9.

Tabell 4.1 Underleverantörer och tillverkare av egna produkter: storlek, produktivitet, lönenivå och driftsöverskottsandel 1969

Ant. anställda

per företag

Underlev.

Verktygs- o. redskapsind. 29 [mi. för metallkonstruktioner 25 Ind. för metalltråd, -nät, -1inor,

—kablar

91

Spik-, skruv- o. bultind. 52 Annan byggnadsmetallvaruind. 54 Hushållsmetallvaruind. 37 Annan metallvaruind. 27

Anm:

1

Egna prod.

37 53 48 57 92 51 44

Förädlingsvärde

per anst., kr

Underlev.

42 400 30 800 36 500 38 000 51400 38 500 35 100

Egna prod.

41 000 49 200 42 700 48 300 50 800 39 700 46 200

Tjänstemanna-

andel, %

Underlev.

13 18 14 24 24 22 18

Egna prod.

26 21 33 18 21 16 25

1 Driftsöverskottet erhålls genom att från förädlingsvärdet dra lönekostnaderna enligt not 1 ovan.

Källor: Utredningens underleverantörsenkät och SOS: Industri 1969.

Lön per arbe- tartimme'

Underlev.

13,20 14,40 10,20 10,10 12,10 10,80 10,30

Inkluderar direkt lön samt vissa indirekta lönekostnader, dock ej ATP eller sjuk- och yrkesskadeavgifterna.

Egna prod.

11,40 12,80 12,10 11,00 11,40 12,50 10,90

Driftsöversk. i % av förädl. värdet2

Underlev.

40 14 40 41 49 39 36

Egna prod.

44 46 38 52 51 35 52

byggnadsindustrin. När det gäller relationer- na till beställare avses dock ivår redogörelse i allmänhet beställare inom verkstads- industrin. Underleveranser i den betydelse vi givit begreppet tycks vara sällsynta till byggnadssektorn. Även om det i vissa fall förekommer att byggnadsföretag beställer produkter enligt ritning eller annat tekniskt underlag är det vanligen fråga om beställ- ningar till ett visst byggnadsprojekt. Efter- som de olika byggnadsprojekten varierar blir sådana kontakter av mera tillfälligt slag. Förbindelser av den art som existerar mellan underleverantörer och exempelvis bilin- dustrin förekommer således inte. För bygg- nadsindustrin är det inte fråga om en serieproduktion över flera år. För flera bygg- företag gäller dessutom att inköpen inte är centraliserade utan varje byggplats gör själv- ständigt erforderliga inköp. Därför härrör erfarenheterna från beställarintervjuerna en— bart från verkstadsföretag.

4.3.3 Motiven för användning av underleve- ranser

För ett beställarföretag är det huvudsakligen i två fall som utläggning av en beställning kan vara aktuell:

när den egna kapaciteten kortsiktigt är otillräcklig, vilket kan kallas ett kortfristigt konkurrerande förhållande;

när långsiktiga fördelar kan uppnås genom utläggning, vilket brukar betecknas som ett långfristigt kompletterande förhållande.

I det första fallet gäller det att lösa kortsiktiga kapacitetsproblem. Detta behov uppträder främst i högkonjunkturer och underleveranser kan då bli en dyr form av kapacitetsförstärkning. Det förefaller troligt att det är den kategori av företag som enbart använder underleverantörssystemet på detta kortsiktiga sätt som utgör ett problem för underleverantörerna. Dessa beställare torde genom att lägga ut underleveranser i högkon- junkturer och ta hem beställningarna i låg- konjunkturer bidra till de konjunkturvaria- tioner i underleveransandelen vi kunnat kon- statera.

I det andra fallet kan beställarens val- situation beskrivas sålunda.

1. Om tillverkningen representerar ett speci- fikt tekniskt kunnande hos det egna företaget sker tillverkningen normalt i egen regi.

2. Om tillverkningen representerar ett speci- fikt tekniskt kunnande hos något annat företag utläggs normalt en beställning.

3. Om det tekniska kunnandet finns hos båda företagen blir avgörandet om var tillverkningen ska ske främst en kostnads— fråga. Beställarföretag kan tvingas göra kompensationsbeställningar för att få vissa order. Detta gäller främst vid handel med statshandelsländer och u-länder. Det är i första hand för den typ av valsituation som fall nr 3 ovan representerar som mera ingående kostnadskalkyler utföres. Relativt ofta får dessa kalkyler formen av investeringskalkyler eftersom det framstår som önskvärt att övervägandena kan genom— föras inför introduktionen av nya verksam- hetsgrenar. Detsamma gäller om man övervä- ger att ta hem tillverkningen av en detalj som tidigare beställts utifrån. Om valet istället står mellan att upprätthålla tillverkning i egen regi utan nyinvesteringar eller att köpa utifrån, får kalkylen mera karaktären av en självkostnadsberäkning som jämförs med offerterna från andra tillverkare. I vissa fall kan dock högre kostnader i den egna tillverk- ningen accepteras av t. ex. säkerhetsskäl. Motiven för att bli underleverantör är mycket varierande. Vissa företag har ett mycket kvalificerat tekniskt kunnande, en modern maskinpark och en god organisation. Dessa har medvetet inriktat sig på att vara underleverantörer. De har specialiserat sig på vissa slag av bearbetningar, eller på använ- dande av en speciell maskinpark. Bl.a. på grund av sina låga fasta kostnader är de konkurrenskraftiga. Genom sin medvetet valda inriktning kan de hålla nere marknads- föringskostnaderna. Det finns dock även företag som blivit underleverantörer av mera defensiva skäl. De kan ha svårigheter att utveckla och

marknadsföra egna produkter. Eftersom ett företag kan överleva som underleverantör utan att lägga ned pengar på de nämnda områdena har detta blivit utvägen för en grupp svaga företag. Vi har funnit att företag som haft egna produkter som t. ex. utkon- kurrerats av importvaror övergått till under- Ieveranstillverkning eftersom de ej haft möj- lighet eller förmåga att ta fram nya egna produkter. Självfallet finns inte enbart dessa två kategorier representerade bland underle- verantörerna, det finns ett flertal mellanfor- mer. Vår uppfattning beträffande läget bland underleverantörsföretagen inom manufaktur- industrin är att den senare, defensiva grup- pen är större än den förra.

Vid valet av underleverantör synes bestäl- laren göra relativt noggranna undersökningar av de företag som är aktuella, åtminstone om förbindelsen är avsedd att bli långsiktig. De faktorer som därvid särskilt granskas är företagets tekniska utrustning samt företags- ledningens kapacitet. Beställarna lägger sär- skild vikt vid att kvalitet och leveranspunkt- lighet kan uppfyllas. Detta är sannolikt särskilt viktigt i den typ av stora beställar- företag vi intervjuat. Flera av dem är starkt beroende av kontinuerlig försörjning med underleveranser.

4.3.4. Förhållandet mellan beställare och underleverantör

För flertalet delbranscher uppvisar underle- verantörsandelen ett konjunkturberoende. Under Iågkonjunkturåret 1967 sjönk andelen i allmänhet för att åter stiga under det följande uppsvinget, se sid 72. Detta är också ett av problemen för underleverantörerna. I en lågkonjunktur förekommer det att bestäl- larna vill förskjuta leveranser eller ibland annullera order. Beställaren kan vilja ta hem tillverkning, eller avstå från nybeställningar, i de fall en sådan hemtagning är möjlig. En hårdare attityd i prisfrågor är också vanlig enligt underleverantörernas bedömning. En konjunkturförändring slår således med en viss eftersläpning igenom på underleverantö- ren. Till detta kommer att även medelstora

och större företag med lågt kapacitetsutnytt- jande i en långkonjunktur tillfälligt går ut och konkurrerar om underleveransuppdragen vilket ytterligare försvårar de reguljära un- derleverantörsföretagens situation. Underle- verantörerna försätts i en osäker situation där det är svårt att planera den egna verk- samheten på längre sikt.

I ett högkonjunkturläge med högt kapaci— tetsutnyttjande kan å andra sidan beställar— företagen ha svårt att skaffa underleveran- törer och får acceptera höga priser och leveransförseningar. Vi har dock gjort be- dömningen att i ett längre perspektiv befin- ner sig underleverantörerna i den svårare situationen, bl.a. på grund av att de är mindre företag och har små möjligheter att upphöra att vara underleverantörer.

För att uppnå en viss riskspridning kan beställarna vilja behålla en del av tillverk- ningen själva eller fördela en order på två tillverkare, eventuellt i två olika länder. I allmänhet vill beställarna inte belägga mer än 25—30 % av en underleverantörs kapacitet. Undantag finns dock. Underleverantörerna vill självfallet å sin sida inte vara alltför beroende av en kund. I genomsnitt uppgår antalet beställare per underleverantör till 15 å 20. Att antalet blir så högt torde dock i inte oväsentlig mån betingas av några under- leverantörer med många beställare. Även underleverantörerna har ibland angivit tum- regler som att ingen beställare bör ta mer än 20% av omsättningen. Ett mått på kon- centrationen utgör den andel av omsätt- ningen som de fem största beställarna svarar för. I genomsnitt för de studerade företagen uppgår detta tal till 60—80 %.

Den vanligaste formen för kommelser mellan beställare och underleve- rantör är en beställning och därpå följande beställningserkännande. Ett av de inter- vjuade företagen tillämpar dock kontrakt i ganska stor utsträckning, exempel på dylika finns ocksa hos några av de övriga företagen. Det finns möjligen en svag tendens till ökad kontraktsanvändning. Utredningen finner det förvånande att kontrakt förekommeri sa ringa utsträckning. Det är troligt att för-

överens—

farandet med beställning och därpå följande beställningserkännande är en snabb och smi- dig metod och naturlig vad gäller kortsiktiga beställningar. Det måste dock framhävas att ett ökat användande av kontraktsöverens— kommelser skulle medföra en större säkerhet för underleverantören. Samtidigt skulle det garantera beställaren ett jämnt tillflöde av underleveranser även i konjunkturlägen med högt kapacitetsutnyttjande.

Orderlängden uppgår i allmänhet till ett halvar eller kortare tid. I mycket få fall förekommer order som sträcker sig över en längre period än ett ar. Vissa underleveran— törer vet således inte om de om ett halvår kommer att ha några order och därmed någon produktion. På denna punkt finns uttalade önskemål från underleverantörerna att få längre order och därmed en reducerad osäkerhet. Möjligheterna härtill är bl. a. be- roende av huruvida beställarföretagen kan överblicka sin marknadssituation och göra upp sina planer för längre perioder. Det synes oss som om de större företag som är starkt beroende av underleveranser, exempel finns bland dem vi intervjuat, är mest ange— lägna om att variationer i den egna produk- tionsvolymen inte ska slå alltför hårt på underleverantörerna.

Praxis ifråga om att delge underleveran- törerna planerna för den egna utvecklingen varierar. Ätminstone större underleveran- törer får kännedom om det beräknade årsbe— hovet av den detalj de tillverkar. Det tycks vara sällsynt att en underleverantör får del av planer för längre period än ett år. Tendensen till en ökande, mera långsiktig och mera detaljerad planering hos beställarna borde kunna få positiva effekter för underleveran- törernas del.

En fråga som vi ansett viktig att ta upp till behandling är teknikspridningen via under- leverantörssystemet. Som framhålls i kapitel 7 är investeringarna i forskning och utveck- ling laga i branschen. Detta kan tänkas motverkas av att spridning av tekniskt kun- nande sker från beställare till underleveran- törsföretag. Det är dock utomordentligt svårt att mäta detta. I en del fall är samarbe-

tet mellan beställare och underleverantör mycket intimt och ett fruktbärande utbyte ifråga om produktutveckling och teknisk utveckling äger rum. Många företag i under- leverantörsenkäten har dock framhållit att beställarna enbart tillhandahåller ritningarna och att ytterligare teknisk rådgivning inte förekommer. I och för sig kan detta ändå innebära att tekniskt kunnande överförs till underleverantören, detaljen kan ha en för honom tidigare okänd konstruktion.

Självfallet kan också det tekniska utbytet gå i motsatt riktning. En specialiserad under- leverantör kan ha erfarenheter som beställa- ren har användning för.

Relativt få underleverantörer uppger att de vidareutvecklat underleveransprodukter- na. Det har gällt mindre förändringar eller råd till beställaren i materialvalsfrågor. Våra intervjuer med beställarna pekar dock på att ett mera långtgående tekniskt samarbete förekommer, sannolikt dock begränsat till att gälla de avancerade underleverantörsföre- tagen. Någon kvantitativ precisering av tek- nikspridningen genom underleverantörssyste- met kan vi således inte göra. Det är dock vårt intryck att denna spridning knappast är av ett sådant omfång att den kan kompensera manufakturindustrins, ijämförelse med övrig verkstadsindustri, låga satsningar på forsk- ning och utveckling.

På samma sätt som det förekommer en viss spridning av tekniskt kunnande via underleverantörssystemet vore det också tänkbart att en spridning av administrativt kunnande förekom. De stora beställar- företagen har och får snabbt tillgång till de nya rön som görs beträffande rationalisering på det administrativa området. Underleve- rantörssystemet skulle kunna användas för en vidarebefordring av sådana nya kunskaper i tillämpliga avseenden till underleverantörer- na. Det framgår dock klart av vår enkät att sådan rådgivning är mycket sällsynt. Något av de intervjuade storföretagen höll det inte för otroligt att ökade insatser på området kunde bli aktuella i framtiden. En spridning av kunnande på det administrativa området och en viss rådgivning i företagsledningsfrå-

gor borde vara möjlig utan att företagens självständighet minskas.

Tidigare i detta kapitel ställdes frågan om beställarna bidrog med rörelse- eller investe- ringskapital. Om detta förekom, till förmån- ligare villkor än de som rådde på markna- den vid tillfället ifråga, skulle underleveran- törerna kunna acceptera en lägre lönsamhet än tillverkarna av egna produkter. Vår enkät anger emellertid att sådant bistånd är säll- synt förekommande. I de fall beställare har bidragit till större investeringar hos någon underleverantör har det vanligen fått formen av förskottsbetalning.

Beträffande betalningsvillkoren kan vi inte notera några skillnader mellan underleveran- törer och tillverkare av egna produkter. I allmänhet tillämpas ”fri leveransmånad, 30 dagar netto” eller enbart ”30 dagar netto”. Ibland medger betalningsvillkoren alternativa betalningsterminer, t. ex. med eller utan kassarabatt, och ett byte av betalningsterrnin kan betyda avsevärda förskjutningar för un- derleverantören. Vid en förändring på kredit- marknaden kan således utnyttjandet av ett alternativt betalningsvillkor förändra situa- tionen för underleverantören utan att den ursprungliga överenskommelsen rubbas. Exemplet i bilaga 3 visar hur utnyttjandet av ett alternativt betalningsvillkor kan förskjuta betalningen 1 1/2—2 månader och således ge underleverantören en högst betydande lik- viditetspåfrestning.

På en punkt finns det klara skillnader mellan underleverantörer och egenprodukt- tillverkare. Det gäller lagerhållningen. Under- leverantören håller enligt enkäten hälften så stora färdigvarulager som egenprodukttill- verkarna. Betydelsen härav anges av ett exempel i bilaga 3. Enligt denna beräkning kan ett underleverantörsföretag med en omsättning på 10 milj. kr på grund av lägre lagerhållning acceptera en avkastning som är 2 % lägre, räknad i procent av omsättningen, än ett jämförbart företag som tillverkar egna produkter. För råvarulagren är det svårt att finna några skillnader mellan underleveran- törer och övriga företag.

Den framtida utvecklingen är främst be- roende av beställarföretagens planer och handlingssätt. Från dem initieras de avgöran- de förändringarna i underleverantörs- systemet. De intervjuade storföretagen utgår från att några drastiska förändringari deras relativa behov av underleveranser inte kom- mer att ske. Det har inte varit möjligt att få uppgifter om planerna för underleveranser i den mening vi lagt i ordet. Uppgifter om inköpen totalt sett hos de 20 största verk- stadskoncernerna ger en viss ledning. Inkö- pens andel av försäljningen skulle enligt dessa uppgifter sjunka något i framtiden. Enligt de planer som hösten 1972 inleverera- des till uppföljningen av 1970 års långtidsut- redning skulle de planerade inköpen totalt sett öka med 7 1/2 % per år i volym under första hälften av 70-talet. Om relationen mellan tillväxttakterna för totala inköp och inköp av underleveranser under 70-talet bi- behålles från perioden 1965—70 kan under— leveransökningen beräknas uppgå till 8 år 9 % per år. De nämnda siffrorna avser ej enbart underleveranser från manufaktursektorn. Underleverantörsföretagen själva synes ha en försiktigare bedömning av underleveran- sernas utveckling. De svarande företagen har följande bedömning av underleveransandelen 1975:

Verktygs— o. redskapsindustri oförändrad Ind. för metallkonstruktioner oförändrad Ind. för metalltråd, -nät,

-linor, -kablar oförändrad Spik-, skruv- o. bultind. minskning Annan byggnadsmetallvaruind. svag ökning Hushållsmetallvaruind. oförändrad Annan metallvaruind. minskning

Detta innebär att underleveranserna skulle sjunka från 2/3 till ca 60 % av dessa företags produktion. Det förefaller därför knappast troligt att tillväxttakten hos dessa företags underleveranstillverkning kan komma att uppgå till de tal som vi beräknade för de större beställarföretagens del.

Trots den stora osäkerhet som vidlåder

dessa beräkningar vill vi ändå fästa ett visst avseende vid den tendens till ett "gap” som vi kan iaktta. De kontakter vi haft med underleverantörsföretag anger att det finns en tydlig strävan att minska det beroende som kan uppstå vid beställningstillverkning, framför allt legotillverkning. Bakom detta ligger den osäkerhet som, enligt vad vi tidigare påvisat på olika punkter, ändå präg- lar många underleverantörsföretags verksam- het. Det finns därför en tendens att vilja öka eller ta upp tillverkning av egna produkter. Många underleverantörer saknar emellertid resurser för detta.

En del av ”gapet” kan slutas genom en utökning av importens andel. Detta har varit fallet under (SO-talet och det är troligt att importtillväxten blir snabb även under 70- talet.

En viktig faktor är självfallet hur kost- nadsutvecklingen hos de svenska underleve- rantörerna kommer att bli ijämförelse med de utländska konkurrenternas. De stora koncernernas inköpsavdelningar får allt bätt— re möjligheter att överblicka underleverans- utbudet och kan därför förväntas bli mera kostnadskänsliga. Nära sammanhängande härmed är frågan om fördelningen av de svenska verkstadsföretagens expansion på Sverige respektive utlandet. Något direkt svar kan inte utläsas ur intervjuerna, men det framhölls att tillväxten under 60-talet var snabbare i utlandet och att någon förändring härvidlag inte kan skönjas.

Det bör vidare nämnas att det från beställarsidan ifrågasattes om underleveran- törerna skulle kunna konkurrera om till- gängliga arbetskrafts- och kapitalresurseri tillräcklig grad för att kunna absorbera huvuddelen av de beställningar som skulle komma att läggas ut.

Av stor betydelse i detta sammanhang är att beställarna kommer att koncentrera sina utvecklingsinsatser till sådana delar av pro- dukterna som i särskilt hög grad är ett uttryck för företagets specifika tekniska kunnande. Man kommer därför att i större utsträckning köpa färdiga system och kom- ponenter i stället för att som nu köpa delar

och foga samman dem. För de svenska underleverantörerna blir det avgörande om de själva, eller andra svenska företag, kan svara för utvecklingen av de mera komplice- rade systemen och komponenterna. I den mån så inte blir fallet kommer denna mark- nad att gå de inhemska underleverantörerna ur händerna.

Av betydelse för den framtida utveck- lingen är också konkurrensen från andra material. Denna fråga har diskuterats vid intervjuerna med de större beställarna. Något större intrång på de traditionella materialens områden tycks inte vara att vänta från plastens sida. I den mån så sker kommer denna tillverkning att ombesörjas av speciella plastföretag. På grund av skillnaderi produk- tionsteknik går manufakturföretag endast undantagsvis över till plasttillverkning.

4.4 Slutsatser

De studier utredningen gjort av underleve- rantörsfrågorna har givit resultat som gör det angeläget att framhålla denna sektors bety- delse för i första hand den svenska verkstads- industrin. Det är av vikt att det finns en fungerande underleverantörssektor i landet. Det är därför ur flera synvinklar angeläget att denna underleverantörsfunktion inte i första hand fylls av företag med svaga konkurrensförutsättningar. Utredningen vill framhålla att beställarföretagen har ett be- tydande ansvar gentemot underleverantörer- na. Detta ansvar bör ta sig uttryck i en strävan att skapa långsiktiga, stabila relatio- ner med underleverantörerna. Självfallet lig- ger ett ansvar även på statsmakterna. Det gäller att ge den ekonomiska politiken en sådan utformning att den ej missgynnar underleverantörerna.

Enligt våra uppskattningar kan underleve- ransmarknadens tillväxt i volym beräknas uppgå till 8 å 9 % per år. Det finns således ett betydande ”marknadsutrymme” för un- derleverantörerna. För att de svenska under- leverantörerna ska kunna ta en skälig del av denna marknad bör enligt utredningens me-

ning åtgärder för att stärka deras konkur- renskraft övervägas.

Det finns en rad förändringar inom under- leverantörssystemets ram som skulle kunna förbättra situationen. En central fråga är orderlängden. De förhållanden som nu råder medför en stor osäkerhet för underleveran- törsföretagen. Svårigheten för dem att garan- tera en rimlig anställningstrygghet är uppen- bar om de endast har order som täcker det närmaste halvåret. En förändring mot mera långsiktiga förbindelser torde även medföra att beställaren löper mindre risk att få leveransförseningar i en högkonjunktur. En ökad långsiktig planering torde sålunda vara av värde för båda parter.

I samband härmed torde det vara nödvän- digt att i större utsträckning använda forma- liserade kontrakt som fastlägger båda sidors rättigheter och skyldigheter. En ökad stan- dardisering av betalningsvillkoren skulle medföra att ena parten inte riskerar att bli utsatt för betalningsförskjutningar vid för- ändringar i kreditläget.

En del av de förändringar som vi ansett nödvändiga och som gäller förhållandet mellan beställare och underleverantör torde lämpligen kunna åstadkommas inom branschorganisationens, Mekanförbundets, ram. Där finns företrädare för både beställa- re och underleverantörer. Konferenser om- kring underleverantörsfrågan där företrädare för båda sidor kan ventilera problemen kunde föra till gemensamma lösningar. Det är dock klart att sådana konferenser inte i ett slag löser alla problem. Det krävs ett långsiktigt, medvetet och kontinuerligt ar— bete med dessa frågor.

En spridning av tekniskt och administra— tivt kunnande från beställare till underleve- rantör är angelägen. Vi vill i detta samman- hang hänvisa till vår diskussion om den svenska industrins konkurrensförutsättning— ar, se kapitel 2.

För att en sådan spridning ska komma till stånd måste underleverantörerna ha förmåga att tillgodogöra sig dessa ökade kunskaper. Våra erfarenheter visar att underleverantö- rernas brister bl. a. ligger i produktionsplane-

ringen, dvs. i förmågan att kunna planera produktionsflödet så att det passar in hos ett beställarföretag med mycket kort framför- hållning. Ett annat problem är den finansiel- la planeringen, förmågan att förutse och planera intäkts- och utgiftsströmmarna. Vi- dare saknas ibland förmågan att hålla den angivna kvaliteten och hålla angivna toleran- ser. Det torde finnas betydande behov av utbildningsinsatser på detta område, både från de privata och statliga organs sida som har ansvar för olika slag av utbildning för näringslivet. Det är nödvändigt att beställar- företagens kunskap om bristerna på detta område tas till vara.

Som nämnts kan här statliga organ kom- ma in i bilden. Andra områden där statsmak- terna har ett ansvar för underleverantörs- systemets utveckling är inom den allmänna ekonomiska politiken. Det är mycket ange- läget att exempelvis konjunkturpolitiska åt- gärder inte utformas så att de missgynnar underleverantörsföretagen. På samma sätt bör det undvikas att t. ex. lagstiftning om anställningstrygghet kommer att försvåra un- derleverantörernas situation.

Det är utredningens uppfattning att kon- kurrenskraften hos såväl underleverantörer som andra mindre företag skulle stärkas om de finge möjlighet att i olika avseenden komplettera egna resurser med rådgivning från expertis utanför företaget. Vi vill i detta avseende hänvisa till diskussionen ikapitel 6 om den regionala näringspolitiska organisa- tionen och serviceutbudet.

Ett flertal av underleverantörsföretagen är familjeföretag, vilket innebär att de har speciella problem vad gäller generationsväx- ling m. rn. Utredningens ståndpunktstagande i dessa frågor finns närmare redovisade i kapitel 6 och 13.

Utredningen anser det sammanfattningsvis vara angeläget att åtgärder av olika slag vidtas för att stärka underleverantörernas konkurrensförmåga. Ett väl fungerande un- derleverantörssystem, med de närhetsför- delar i form av språk, lagstiftning, korta kontaktvägar etc., som de svenska underleve- rantörerna har, är av värde för hela den

svenska verkstadsindustrin. Dessutom hari underleverantörsföretagen verksamma an- ställda och företagare berättigade trygghets- krav.

5. Företags- och anläggningsstruktur

5.1. Företagsbeståndets fördelning på stor- leksgrupper, regioner m. m.

Manufakturindustrin sysselsatte enligt in- dustristatistikenl 78 000 personer år 1970 fördelade på nära 1 800 arbetsställen. Den genomsnittliga storleken på branschens ar- betsställen, 44 anställda, kan jämföras med ett genomsnitt på 92 i verkstadsindustrin i dess helhet. Manufakturindustrin är sålunda dominerad av små och medelstora arbets- ställen.

Den starkaste koncentrationen av manu- fakturtillverkning finns i Mellansverige och storstadsregionerna, medan Norrland har ett mycket begränsat inslag av detta slag av industri. Denna i förhållande till befolknings- strukturen i riket regionala snedfördelning blir än mer påtaglig på delbranschnivå. Verktygsindustrin är st_arkt koncentrerad till Stockholms, Uppsala och Södermanlands län, metallförpackningsindustrin till Malmö- och Göteborgsregionerna, spik-, skruv- och bultindustrin till delar av Bergslagen och Västerviksregionen, annan byggnadsmetallva- ruindustri till Södermanlands län och Berg- slagen samt hushållsmetallvaruindustrin till Västmanlands, Södermanlands och Stock- holms län. I Stockholms län är också andelen metallkonstruktions— och annan metallvaru- industri större än i något annat län.

Den regionala snedfördelningen ibransch- strukturen tar sig också uttryck i stora

regionala variationer i företagsstorlek, syssel- sättningsnivå, förvärvsintensitet, andel syssel- satta kvinnor, lönsamhet, produktivitet,2 lö- nenivå, kapitalintensitet, transportkostnader osv. Dessa regionala skillnader är en illustra- tion till den regionala spänning som ligger under den snabba strukturomvandlingen i vårt samhälle. För manufakturindustrin har strukturomvandlingen lett till att vissa regio- ner drabbats av stagnationstendenser medan andra visat upp en snabb tillväxt, trots att regionerna är ”beroende” av en och samma industri. En stagnerande manufakturindustri utmärker Eskilstuna och Stockholm, medan Malmö, Göteborg och Värnamobygden är exempel på regioner där manufakturindu- strin utgör ett dynamiskt inslag i näringsli— vet.

Vi skall i detta kapitel peka på några av de faktorer som kan anses vara de främsta drivkrafterna bakom stmkturomvandlingen. Därefter kommer vi att analysera dessa faktorers konsekvenser för branschens struk— turomvandling. Som utgångspunkt anges i nedanstående tablå storleksfördelningen in- om de delbranscher vi kommer att behandla, varefter följer kortfattade beskrivningar av varje delbransch.

' sos, Industri 1970. Omfattar ej arbetsställen med färre än 5 anställda.

2 Med produktivitet avses förädlingsvärde per anställd.

Antal Anställ- Storfö— arbets— da per ar— retags— ställenl betsställe] andel, %2 Verktygs- o. red- skapsind. 147 53 83 Ind. för metall- konstr. 645 34 3 3 Metallförpack- ningsind. 32 84 90 Ind. för metall- tråd, -nät, —linor, -kablar 51 92 75 Spik—, skruv- o. bultind. 60 82 76 Annan byggnadsrnetall- varuind. 139 84 52 Hushållsmetall- varuind. 7 2 53 28 Annan metallvaru- industri 645 33 28 Hela manufaktur- industrin 1 791 44 51

? Källa: SOS, Industri 1970. 2 Storföretagens (koncerner i aktiebolagslagens mening > 500 anställda) andel i % av saluvärdet år 1967. Andelen är beräknad på ett urval av produktgrupper. Urvalets genomsnittliga represen- tativitet för de olika delbranscherna är 54 %.

Källa: Storföretag och koncentrationstendenser, SPK, 1970.

Verktygs- och redskapsindustrin omfat- tade 1970 drygt 7 700 anställda fördelade på 147 arbetsställen. Det helt övervägande antalet arbetsställen är små; ca 80 % har en arbetsstyrka som understiger 50 personer. I denna storleksgrupp finns emellertid endast drygt 2 000 anställda, eller omkring 30 % av

delbranschens sysselsättning. Ungefär lika stor andel anställda finns i stora anläggning- ar, dvs. arbetsställen med över 500 anställda, se tabell 5.1.

De största företagen i verktygs— och redskapsindustrin är Sandvik, Bahco och C 0 Öberg.1 Sandvik bedrev 1970 verktygstill- verkning vid fyra arbetsställen, fabrikerna i Lidköping, Gimo och Bollnäs samt Coro- mantfabriken i Stockholm. Bahco har sin verktygstillverkning i Enköping; C 0 Öbergs verksamhet är förlagd till Eskilstuna. Till— sammans bidrar dessa tre storföretag med över 40 % av sysselsättningen, och de svarar tillsammans med Stridsberg & Biörk i Troll- hättan för alla anläggningar med mer än 200 anställda i delbranschen. Ägandemässigt fö- refaller koncentrationen till storföretag (koncerner > 500 anställda) av tabellen ovan att döma att vara mer markant.

Nära 60 % av delbranschens sysselsättning är koncentrerad till tre län, Stockholms, Uppsala och Södermanlands. Förutom i dessa län, med vardera omkring 20% av branschens anställda, förekommer verktygs- och redskapstillverkning i nämnvärd omfatt- ning i Skaraborgs, Älvsborgs och Gävleborgs

1 Som framgår av kapitel 2 faller ungefär hälften av landets verktygsproduktion på företag vars huvudsakliga tillverkning ej tillhör branschen.

Tabell 5.1 Antal anställda i manufakturindustrins delbranscher år 1969 fördelade efter

arbetsställen as storlek

Procentuell fördelning

Stor- Verk- Ind. för Metall- Ind. för leks- tygs— o. metall— förpack- metall- grupp redskaps— konstr. ningsind. tråd ind. rn. m. 5— 9 4,0 5,4 0,8 1,7 10— 49 27,5 39,9 12,1 14,7 50— 99 12,5 19,1 17,4 3,6 100—199 14,1 15,4 23,8 23,2 200—499 11,7 14,2 11,3 16,3 500—999 30,3 6,0 34,6 40,5 > 1000 — — — — Summa 100 100 100 100 Antal anställda 7 068 20 250 2 872 4 751

Källa: Primärmaterial från SCB.

Spik-, Annan Hushålls- Annan Manufak- ska- 0. byggn.- metall- metall- turind. bultind. metall- varuind. varuind.

varuind.

2,2 1,7 3,5 6,7 4,4 12,2 13,3 25,3 36,5 28,8 11,1 13,7 11,9 18,1 15,5 19,6 14,9 19,8 11,1 15,3 15,5 26,0 16,5 20,2 17,6

— 16,8 23,0 — 12,0 39,3 13,8 — 7,4 6.5 100 100 100 100 100 4 621 11003 3 809 20 385 74 759

län. I de övriga Norrlandslänen och på Gotland förekommer praktiskt taget inte denna industri, se tabell 5.2.

Stora regionala variationer föreligger även vad beträffar företagsstorlek, produktivitet och kapitalintensitet.

Den genomsnittliga storleken för ett ar- betsställe i verktygs— och redskapsindustrin var 1970 omkring 50 anställda. Detta mot- svarade också genomsnittet för Stockholms län. Ett genomsnitt på mellan 60 och 70 anställda per arbetsställe noterar vi för Södermanlands län, medan arbetsställena i Uppsala län har ett genomsnitt på över 600 anställda. I övriga län ligger i huvudsak små företag.

Också vad gäller förädlingsvärde per an- ställd avviker Uppsala län anmärkningsvärt från de andra länen. Genomsnittet låg nästan dubbelt så högt som för riket. För de övriga länen varierade förädlingsvärdet per anställd från drygt 30000 kronor i Västernorrland..

till över 60000 kronor i Stockholms län. I Stockholms stad var genomsnittet något över 70000 kronor. Till mycket stor del torde dessa regionala skillnader vara betingade av motsvarande Skillnader vad gäller kapitalut- rustning. Den regionala variationeni produk- tivitet inom verktygs- och redskapsindustrin motsvaras av en relativt kraftig lönespridning inom delbranschen. Genomsnittslönen för delbranschen ligger något under manufaktur— industrins medellönenivå.

Industri för metallkonstruktioner är ma- nufakturindustrins största delbransch, obero— ende av om produktion eller sysselsättning väljs som måttstock. 1970 sysselsattes drygt 22000 personer fördelade på nära 650 arbetsställen. Av de anställda arbetar ungefär hälften i arbetsställen med färre än 50 anställda. Med ett genomsnitt på 34 an- ställda per företag 1970 utgjorde metall- konstruktionsindustri tillsammans med an— nan metallvaruindustri manufakturindustrins

Tabell 5.2 Antal anställda i manufakturindustrins delbranscher år 1970 regionalt fördelade

Län Verk- Ind. för Metall- Ind. för Spik-, Annan Hushålls- Annan Manufak- tygs- o. metall- förpack- metall— skruv- o. byggn.- metall— metall- turind. redskaps— konstr. ningsind. tråd bultind. metall— varuind. varuind. ind. m. rn. varuind.

___—a_—

A,B 18,6 19,0 3,1 3,4 3,9 2,9 12,5 15,0 13,0 C 24,6 2,1 3,6 6,0 0,3 — — 1,5 4,0 D 13,8 3,8 2,5 - 1,1 21,0 20,9 6,6 8,2 E 3,3 6,9 0,6 10,5 2,9 1,4 3,8 4,3 4,6 F 1,9 3,2 — 9,9 7,9 6,7 5,3 11,0 7,0

G 1,3 2,1 — — — 0,5 0,3 2,0 1,4 H 1,7 2,6 3,9 _ 10,5 2,4 3,0 4,8 3,4 1 — 0,1 0,2 0,0 K 0,3 0,6 — — — — 3,4 7,5 2,4

L 2,2 3,2 0,6 2,4 1,4 4,6 0,3 2,8 2,8 M 2,1 8,1 40,2 4,9 1,6 6,2 1,9 7,8 7,4 N 1,8 3,2 2,8 8,7 0,2 2,2 4,4 1,5 2,6 0 0,7 9,5 13,4 14,2 2,9 5,1 2,7 5,5 6,6 P 6,6 4,2 2,5 5,8 4,9 10,6 0,7 6,1 5,7 R 5,4 2,6 6,3 — 2,0 6,8 0,5 5,8 4,1 S 1,3 0,8 5,6 16,1 0,5 0,3 7,0 3,0 2,7 T 3,8 6,3 10,0 14,6 7,1 1,3 0,4 0,9 4,2 U 0,5 6,0 — — 39,8 12,3 30,2 6,1 9,0 W 3,3 3,7 — — 0,2 12,7 2,1 3,5 4,1 X 6,6 3,5 1,2 — 4,3 1,6 0,3 2,6 3,0

Y 0,2 4,0 3,8 3,0 — — — 0,7 1,6 Z 0,2 0,6 — — — 0,5 0,3 0,2 0,3 AC — 2,1 — 0,3 3,1 0,9 0,2 0,4 1,0 BD — 1,9 — 0,3 5,4 0,2 — 0,4 1,0

Summa 100 100 100 100 100 100 100 100 100

Antal anst. 7 732 22 092 2690 4594 4915 10 293 3 784 21218 77 318

___—___—

Ka'lla: Primärmaterial från SCB.-

mest småföretagsdominerade delbransch. 80% av arbetsställena har mindre än 50 anställda. Resterande 20 % svarar emellertid för mer än halva sysselsättningen.

De tre största företagen är Svenska Ma- skinverken i Kallhäll (numera en del av ASJ), Stal-Laval Apparat AB i Linköping och f. d. Kockum Interconsult i Falkenberg (numera Hilding Hansson AB). I branschen finns också vissa storföretag representerade. Bland dessa kan nämnas BPA, Gullfiber, Svenska Fläktfabriken och Skånska Cementgjuteriet. Tillsammans torde anläggningar tillhörande storföretag svara för omkring 30 % av pro- duktionen i denna delbransch.

Industri för metallkonstruktioner är den delbransch inom manufakturindustrin som har den största regionala spridningen. I stort sett följer branschens lokalisering byggnads- verksamheten," den största koncentrationen av metallkonstruktionsföretag har vi följakt- ligen i de tre storstadsområdena. De tre storstadslänen svarar sålunda för 35% av branschens sysselsättning, vilket ungefär motsvarar den andel av rikets befolkning som dessa län representerar.

I denna delbransch är variationen mellan länen i genomsnittlig anläggningsstorlek för- hållandevis obetydlig. Variationsområdet lig- ger mellan 20 och 50 anställda.

Genomsnittligt förädlingsvärde per an- ställd i länen varierade 1970 mellan 25 000 och 50 000 kronor. I Stockholms stad var genomsnittet 70 000 kronor. Produktivitets— spridningen för denna delbransch var manu- fakturindustrins lägsta. Kapitalintensiteten samvarierade endast i mindre utsträckning med produktiviteten.

Arbetarlönen per arbetstimme var 1970 högre än i någon av manufakturindustrins övriga delbranscher, samtidigt som lönesprid- ningen var den minsta. Mönstret var i övrigt likartat de övriga delbranschernas, dvs. sti- gande lönenivå med ökad tätortsgrad.

Metallförpackningsindustrin är manufak- turindustrins minsta delbransch. Den syssel- sätter endast 2 700 personer i 30—talet arbetsställen. Antal anställda per arbetsställe är 84, en genomsnittssiffra som bara över-

träffas av industri för metalltråd, -nät, -linor och -kablar. Huvuddelen av metallförpack- ningsindustrins anläggningar är dock små och endast fem sysselsätter mer än 100 anställda. Dessa stora och medelstora arbetsställen svarar emellertid för 70 % av delbranschens totala sysselsättning. Det dominerande före- taget är PLM, vars tre anläggningar sysselsät- ter ungefär hälften av delbranschens anställ- da. Andra stora företag är Åkerlund & Rausing, Tingvalla Emballage, Hannells In- dustrier och Jakobssons Fabriks AB. De resterande företagen är alla små.

Genom PLM:s dominans är sysselsätt- ningen koncentrerad till Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län. I dessa två län fanns 1970 drygt hälften av delbranschens hela sysselsättning. Den norrländska förpack- ningsindustrin är blygsam och inskränker sig till ett 100-tal anställda i Våstemorrlands län.

Till industri för metalltråd, -m'it, -linor och -kablar klassificerades 1970 51 arbetsställen med sammanlagt 4 500 anställda. Genom- snittet på 92 anställda per arbetsställe är det högsta värdet i manufakturindustrins åtta delbranscher. I branschen finns ett 30-tal företag med färre än 50 anställda. Sysselsätt- ningsmässigt svarar dock dessa företag för endast 20% av delbranschens totala syssel- sättning. Delbranschen har av manufaktur- industrins delbranscher den lägsta andelen anställda i företag med mindre än 50 anställda. Den största storleksgruppen, över 500 anställda, svarar för 35 % av sysselsätt- ningen.

De tre största företagen är Gunnebo Bruk, ESAB och Garphytte Bruk. Hit räknas Gunnebos anläggningar i Söråker, Varberg, Sya och Ödeborg. Av ESAB:s totala verk- samhet räknas ungefär hälften hit. Det gäller anläggningarna i Göteborg, Perstorp och Laxå. Tillsammans med Garphytte Bruk, Lesjöfors samt ett antal anläggningar tillhö- rande större företag som Uddeholm, Halm- stads Järnverk och Gränges Essem sysselsät- ter stora och medelstora företag över hälften av delbranschens anställda.

Ur regional synpunkt kan noteras att

Värmlands, Göteborgs och Bohus samt Örebro län svarar för mellan 14 och 16 % av sysselsättningen vartdera. I Värmland är det framförallt Lesjöfors och Uddeholm, i Göte- borg ESAB och i Örebro Garphyttan som bidrar till dominansen. Östergötlands och Jönköpings län representerar vartdera om- kring 10 % av delbranschens totala sysselsätt- ning. Medan tre företag, Halmstads J ärnverk, Gunnebo och Grytgöls Bruk, svarar för produktionen i Östergötland är den i Jön- köpings län fördelade på drygt ett 15-tal småföretag.

Det genomsnittliga förädlingsvärdet per anställd var för denna delbransch 50000 kronor vilket överträffades av två del- branscher. Det föreligger emellertid betydan- de spridning mellan länen.

Spik-, skruv- och bultindustri redovisar en sysselsättningssiffra på 4 900 personer 1970. I genomsnitt sysselsatte delbranschens 60 arbetsställen ca 80 anställda. Av arbetsstäl- lena återfinns hälften i storleksgruppen un- der 100 anställda. Sysselsättningsmässigt är emellertid koncentrationen till ett enda företag, Bulten-Kanthal, betydande. Tillsam- mans svarar Bulten-Kanthal, Gunnebo Bruk och ASEA:s verkstad i Robertsfors för över 60% av sysselsättningen. Bultens dominans reflekteras i att 40 % av de anställda finns i Västmanlands län.

Det kan noteras att den norrländska spik-, skruv- och bultindustrin har drygt 600 anställda eller ca 13 % av branschens totala sysselsättning. Den består bl.a. av Bultens Åshammar-division, samma företags anlägg- ning i Kalix och ASEA:s fabrik i Roberts- fors. Anmärkningsvärt är vidare att den största koncentrationen av anläggningar, 14 stycken, finns i Jönköpings län. Den genom- snittliga storleken är dock knappt 30 anställ- da.

Förädlingsvärdet per anställd ligger något under manufakturindustrins genomsnitt. Branschen visar emellertid en betydande variation mellan länen. De stora skillnaderna förklaras delvis av motsvarande variations- mönster i kapitalintensitet.

Annan byggnadsmetallvaruindustri syssel-

sätter över 10 000 personer. De 134 arbets- ställena är relativt jämnt fördelade både regionalt och vad gäller antalet sysselsatta på olika storleksgrupper. Även om branschens genomsnittliga anläggningsstorlek, 75 an- ställda, ligger över manufakturindustrins ge- nomsnitt så dominerar småföretagandet också denna delbransch. Nära 100 av bran- schens 139 arbetsställen har sålunda mindre än 50 anställda. Sysselsättningsmässigt väger de stora arbetsställena dock tungt, och nära 60 % av sysselsättningen faller på anläggning- ar med mer än 200 anställda.

De fyra största företagen är ASSA- Stenman, Gränges-Hedlund, Parca Norra- hammar och CTC, vilka tillsammans svarar för ca 40% av den totala arbetskraften. Emellertid har ett antal större företag med huvudsang verksamhet inom annan in- dustribransch en eller flera anläggningar i annan byggnadsmetallvaruindustri. Som exempel kan nämnas Gustavsberg och Nord- armatur-divisionen (SAAB). Därigenom kommer företag med över 500 anställda att svara för omkring hälften av delbranschens hela sysselsättning.

ASSA-Stenmans betydelse avspeglas däri att nära 20% av sysselsättningen faller på Södermanlands län. Tillsammans represente- rar de tre Smålandslänen nära 10% av de anställda i branschen. I Norrland saknas praktiskt taget byggnadsmetallvaruindustri.

Förädlingsvärdet per anställd i annan byggnadsmetallvaruindustri var manufaktur- industrins lägsta, 1970 ca 43 000 kronor. Skillnaderna mellan länen är emellertid mar- kanta; Stockholms län ligger högst med över 80 000 kronor. Högt ligger också Malmöhus och Örebro län. Den stora regionala skillna- den i produktivitet förklaras till stor del av en motsvarande variation i kapitalintensitet.

Hushållsmetallvaruindustrin är en av ma- nufakturindustrins minsta delbranscher. I 70—talet arbetsställen sysselsätts knappt 4 000 personer. Detta ger en genomsnittlig anläggningsstorlek på drygt 50 anställda, vilket något överstiger manufakturin— dustrins genomsnitt. Endast nio arbetsställen redovisar mer än 100 anställda, men dessa

företag sysselsätter 60 % av arbetsstyrkan. ] små anläggningar, mindre än 50 anställda, sysselsätts 30 % av arbetsstyrkan.

Storleksfördelningen på olika anläggningar motsvarar rätt väl den inom verktygsin- dustrin. De tre största företagen är Gränges Essem (Skultunaverken), Optimus (Upp- lands Väsby) och Gense, vilka tillsammans har knappt 40% av sysselsättningen. Det enda ytterligare större företaget är Primus- Sievert.

Av sysselsättningen faller 30% på Väst- manlands län, 23 % på Södermanlands och 13 % på Stockholms län. I Stockholms län dominerar Primus-Sievert och Optimus, i Västmanlands län Skultunaverken. I Söder- manland är Gense det största företaget, därjämte finns ett antal mindre företag. Hushållsmetallvaruindustri saknas praktiskt taget i Norrland.

Förädlingsvärdet per anställd är i hushålls- metallvaruindustri 45 000 kronor, endast 'an- nan byggnadsmetallvaruindustri ligger lägre. Spridningen mellan länen är inte anmärk- ningsvärd.

Annan metallvaruindustri är en domine- rande delbransch inom manufakturindustrin och sysselsätter 21 000 personer i nära 650 olika arbetsställen. Denna delbransch är tillsammans med metallkonstruktionsin- dustrin den mest utpräglade småföretags- branschen. Den genomsnittliga anläggnings- storleken är ca 30 personer och omkring 80% av arbetsstyrkan är sysselsatt i små anläggningar (( 50 anställda).

De tre största företagen är Kockums Jernverk, Nordarmatur-divisionen (SAAB) och Monsun-Tison. Dessa företag svarade dock för en relativt låg andel av sysselsätt- ningen, ca 13%. Flera storföretag har en eller flera anläggningar i branschen. Som exempel kan nämnas Uddeholm, Bofors, Stora Kopparberg och Fagersta. Ca 25% torde arbeta i företag med flera än 500 anställda.

Annan metallvaruindustri är en småföre- tagsbransch med differentierad produktion och betydande regional spridning, vilken i stort överensstämmer med befolkningsför—

delningen. Den största andelen av sysselsätt— ningen faller på Stockholms län med 15 %. Utanför storstadsområdena finns en viss koncentration till Jönköpings län, främst Värnamoregionen.

De regionala skillnadernai förädlingsvärde per anställd är liksom för den andra småföre— tagsdominerade delbranschen, metall- konstruktionsindustrin, mindre än för den övriga manufakturindustrin. Skillnaderna sy— nes förklaras av en motsvarande variation i kapitalintensitet.

Genomsnittliga förädlingsvärdet per an— ställd, liksom lönenivån, ligger något under manufakturindustrins genomsnitt. De regio- nala skillnaderna i lönenivå är relativt små.

Sammanfattningsvis kan noteras att manu- fakturindustrin förekommer i samtliga län. En stark koncentration av manufakturföre- tag finns i Södermanland, Västmanland och Småland med nära 30 % av branschens an- ställda. Vidare svarar storstadskommunerna för nära 15% av sysselsättningen medan Norrlandslänen endast svarar för omkring 7 %.

Manufakturindustrin är i huvudsak sam- mansatt av små och medelstora företag. I branschen ingick 1970 10 stora anläggningar (> 500 arbetare), vilket endast var 0,6 % av branschens arbetsställen. Motsvarande siffra för hela verkstadsindustrin var 2 %.

5.2 Faktorer som påverkar en branschs strukturomvandling

5.2.1. Utgångspunkter

I en tillväxande ekonomi tar sig struktur- omvandlingen många olika uttryck. För en enskild bransch yttrar sig detta t. ex. i att branschen samtidigt inrymmer både expan- derande och stagnerande företag. Ytterst kan strukturomvandlingen sägas vara bestämd av kostnads— och marknadsutvecklingen.

Under antagande att marknadsutveck- lingen är given (kapitel 2) ska vi här inskränka oss till att beröra inverkan av de faktorer som i den moderna lokaliserings-

teorinI tillmäts det största förklarings- värdet. Dessa faktorer är transportkostnader, stordriftsfördelar samt vad som sammanfatt- ningsvis benämns agglomerationsfaktorn.

I den äldre lokaliseringsteorin ansågs transportkostnaderna spela en helt avgöran- de roll när det gällde att förklara företagets lokaliseringsval. Men i och med järnvägs— och senare landsvägstransportemas snabba ut- veckling har det skett en nedtoning av transportkostnadernas betydelse. Dessa be- traktas idag endast som en faktor bland andra, och endast i speciella fall som den viktigaste. Konsekvensen härav är tvåfaldig.2 Dels är det inte nödvändigt för företag att ligga nära varumarknaderna och naturtill- gångarna, dels kommer företag som produ- cerat för en lokal marknad att utsättas för en hårdare konkurrens utifrån. Det förra talar för ett på sikt minskat regionalt beroende och det senare bör sannolikt utgöra en drivkraft mot en ökad koncentration av varuproduktionen till ett allt mindre antal företag och orter. För vissa sektorer av näringslivet, exempelvis byggnadsindustri, kan emellertid även framdeles transportkost- nadens relativt stora andel av förädlings- värdet i viss mån begränsa företagen till en regional marknadB.

Med stordriftsfördelar avser vi att ett företags styckkostnader faller med stigande produktionsvolym. Den teknologiska förkla- ringen till detta fenomen är att odelbarheter i produktionsprocessen ger upphov till skal- fördelar, dvs. till att en fördubblad insats av arbetskraft, råvaror, halvfabrikat etc. ger mer än dubbelt så stor produktion. Detta slag av stordriftsfördelar finner man vanligtvis inom processindustri. Odelbarheten beror i detta fall på att tekniskt sett effektivare produk- tionsmetoder kan utnyttjas vid stordrift. Dessa stordriftsfördelar utgör en stark driv- kraft mot produktion i stora anläggningar.

En sänkning av styckkostnaden kan emel- lertid också uppnås genom att företagen vid större produktionsvolym rationellare kan utnyttja sitt maskinkapital, exempelvis verk- stadsmaskiner av servicetyp såsom slipma- skiner, borrmaskiner osv.4 Denna typ av

stordrift kan också ge företaget en lägre kostnad för olika specialistfunktioner som administration, reparation, försäljning och utvecklingsarbete utslaget per producerad enhet. Vidare har det större företaget en gynnsammare ställning än det mindre vad gäller möjligheten att få prisrabatter o. d. vid inköp av råvaror och bränsle samt vid transportavtal.

Stordriftsfördelar av det senare slaget är i högre grad möjliga att utnyttja för den bearbetande industrin än de produktionstek- niskt betingade. Vidare kan denna typ av stordriftsfördelar, exempelvis genom samar— betsavtal, utnyttjas även av småföretag, då dessa stordriftsfördelar ej är direkt kopplade till produktionsprocessens omfattning.

Det som sagts om stordriftsfördelar för- biser ej att det kan finnas nackdelar med stora produktions— och företagsenheter. Så- dana svårigheter är exempelvis att med större enheter följer en tendens till byråkratisering, vilket gör att väsentlig information och beslut ej när dem de är avsedda för. Vidare kan produktiviteten påverkas av ökad frånva- ro och större personalomsättning.

Den tredje faktorn bakom strukturutveck- lingen som skall beröras är agglomerations- faktorn, dvs. de produktivitetsfördelar som betingas av företagslokalisering till en tät- ortsregion. Fördelarna av lokalisering till en tätort förklaras av s. k. externa effekter, dvs. kostnadssänkande effekter som ett företag uppnår genom samlokalisering med exempel— vis andra företag och myndigheter. Positiva externa effekter av agglomeration är att utbudet av kvalificerad arbetskraft ökar med tätortsgraden samtidigt som arbetskraftsut- budet blir mer differentierat.

Vi konstaterade tidigare att transport- kostnadernas betydelse successivt har avta- git. Detta reducerar en av agglomeratens tidigare fördelar, men samtidigt ökar kostna- derna för personkontakter både på försälj-

1 Se exempelvis Larsson—Tallroth, SOU 1970: 15, bilaga 8. 2 SOU 1970: 15 sid. 8:38. 3 Åke Andersson a.a sid. 7 : 47. 4 SOU 1970: 30 sid. 41. SOU 1973: 29

nings- och inköpssidan samt för externa specialistfunktioner av olika slag. Detta är följaktligen en faktor som talar för samloka- lisering. Denna faktors betydelse reduceras emellertid med företagets storlek. Man kan tala om att företagen blir mindre regionalt bundna med ökad storlek genom att de blir mer självförsörjande vad gäller olika specia- listfunktioner.

En ur företagets synpunkt negativ extern effekt av företagskoncentrationen är att konkurrens om arbetskraft och lokaler för med sig högre löne- och lokalkostnader med stigande tätortsgrad. Lönekostnaden väger speciellt tungt för arbetsintensiva företag.

5.2.2. Utgångspunktemas relevans för manu- fakturindustrin

5.2.2.1 Analysens uppläggning

Genom att företagen i investeringskalkylerna tar hänsyn till de möjligheter till stordrift, agglomeration samt fördelaktiga transporter, som den senaste teknologin medger, anpassar sig branschen mot den företagsekonomiskt sett optimala strukturen. Dessa faktorer utgör, tillsammans med ändringar i efterfrå- gemönstret, drivkrafter bakom den industri- ella strukturomvandlingen.

I detta avsnitt skall vi diskutera i vilken utsträckning de nämnda faktorerna kan antas påverka manufakturindustrins utveck- ling. Att empiriskt testa några hypoteser är dock svårt. Det är nämligen inte företagens faktiska eller utnyttjade produktionsskala, transportkostnader o. d. som är av intresse, utan de stordriftsfördelar och transportkost- nader som företagaren har att ta hänsyn tilli investeringsögonblicket. Att storföretag i en bransch vid en viss tidpunkt inte har lägre styckkostnader än de mindre företagen be- höver inte betyda att stordriftsfördelar sak- nas. Det kan nämligen vara uttryck för en ofullständig anpassning av branschen till den teknologiskt sett optimala strukturen. En sådan brist på anpassning behöver inte heller nödvändigtvis innebära att anpassningen ur ekonomisk synpunkt är inoptimal1 .

Vi skiljer i denna analys mellan processin- dustri och bearbetningsindustri. Den senare delas upp med avseende på huruvida företa- gen är att betrakta som styck- eller serietill- verkare.

I den bearbetande industrin är stordrifts- fördelarna sällan direkt kopplade till maski— nernas produktionskapacitet.2 Sänkta styck- kostnader vid en ökning av produktionsnivån har man dock möjlighet att uppnå genom ett rationellare utnyttjande av det kapital man förfogar över i form av maskiner och specialistfunktioner. En ökning av produk- tionsvolymen behöver således inte kräva en motsvarande utbyggnad av maskinkapitalet; den kan uppnås genom ökad beläggning på varje maskin3. En indikation på att man kan uppnå ett bättre kapitalutnyttjande med ökande företagsstorlek är att det använda måttet på kapitalutnyttjandet, elförbruk- ningen per hästkraft för omedelbar drift, stiger med växande företagsstorlek för manu- fakturindustrins samtliga delbranscher, dock med undantag för metallkonstruktionsin- dustrin, se tabell 5.3 a.

5.2.2.2 Bearbetande industri med stycktill- verkning

Den enda av manufakturindustrins delbran- scher vi klassificerat som bearbetande in- dustri med stycktillverkning är metall- konstruktionsindustrin. Denna är till mer än 50 % inriktad på stålbyggnadskonstruktioner samt i övrigt på cisterner och ångpannor

1 Wohlin L: Skogsindustrins expansionsmöjlig— heter och strukturomvandling, IUI, 1970. 2 Svårigheten att empiriskt testa förekoms- ten av stordriftsfördelar har föranlett oss att i stor utsträckning bygga på Gunnar Ribrants avhandling: Stordriftsfördelar inom industriproduktionen (SOU 1970: 30) samt kapitel fyra i Lennart Ohlssons utredning om manufakturindustrins pro- duktionsförutsättningar, bilaga 1. Som ett mått på transportkostnaden har vi använt vikten per försäljningskrona, medan vi har antagit att Lennart Ohlssons mått på internationell produktrörlighet kan betraktas som ett mått på den sammanlagda kostnaden för transport och kontaktbehov. Dessa båda mått är ej absoluta utan ger endast en uppfattning om produktgruppernas inbördes relation i dessa avseenden.

3 Ribrant a.a sid. 41.

Delbransch (SNI) K1 /L Kz/L Ka/L K,, /L Verktygsind. 7,5 15,7 65,5 102,3 Ind. för metallkonstr. 5,5 4,8 43,4 81,9 Metallförpackningsind. 5,2 9,0 59,01 93,9' Ind. för metalltråd m.m. 16,0 33,4 89,7 158,8 Spik-, skruv- o. bultind. 9,1 28,4 107,9 172,6 Annan byggn.metallvaruind. 9,1 14,5 59,4 101,1 Hushållsmetallvaruind. 5,4 14,1 63,3 104,7 Annan metallvaruind. 6,8 16,1 56,7 95,3 Manufakturind. 7,4 14,1 59,4 101,5 Verkstadsind. 8,4 12,7 65 ,O2 117 ,5 2 Verkstadsind. (exkl. varv) 7,6 12,9 64,62 115,02 Tillverkningsind. 17,5 44,9 84,82 142,3 2 L = Antal arbetare3

K, = Sammanlagd effekt hos motorer använda för omedelbar fabriksdrift, hästkrafter2 K2 = Förbrukningen av elenergi, MWh3 K3 = Maskiner och apparater, totalt återanskaffningsvärde4 K,, = Hela kapitalet, totalt återanskaffningsvärde3

* Företag med lågt förädlingsvärde per anställd underrepresenterade. 2 Gamla branschindelningen. 3 Källa: SOS, Industri 1969. 4 Källa: Investeringsenkäten maj 1970, prirnärmaterial.

m.m. för industriellt bruk. En växande efterfrågan på stora hallar och andra stål- byggnader har i kombination med den goda byggnadskonjunkturen under 60—talet lett till att denna industri blivit manufaktur- industrins största delbransch.

En stor del av produktionen i denna delbransch består av direkta beställningar och arbeten i mycket korta serier. Dessutom har man ofta besvärande transportproblem.

Den framtida strukturutveckling för del- branschen som denna analys pekar på är att denna sannolikt kommer att vara starkt beroende av byggnads- och anläggnings-

Tabell 5.3.b Transportkostnad och inter- nationell produktrörlighet inom manufaktur- industrin år 1969

Rangordning efter

Ty även om vårt mått på transport- Transportkostnad' Internationell rörlighetl kostnaden, vikten per försäljningskrona, in- Verktygsind. Hushållsmetallvaruind. dikerar annat, se tabell 5.3.b, torde trans— Hushållsmetallvaru- Verktygsind. portkostnaderna åtminstone för de mera män-df'ör metallkon- Annan metallvaruind. skrymmande produkterna vara relativt höga. Astl'uktionefl A 1] Då produktionen till relativt stor del gä” meta varu— Sääfåggnadsmeta ' utgörs av beställningsarbeten finns ett stort Annan byggnadsme- Ind. för metalltråd m. m. b h nk t kt 11 .. tallvaruind.

e OV av perso on a er me an avnamare Metallförpacknings— Spik-, ska- och bultind.

och tillverkare. Detta beläggs av det låga ind.

.. .. . . . .. Spik-, skruv- och Ind. för metallkonstruk-

varde denna delbransch erhallrt 1 index pa bultind. tioner

internationell produktrörlighet. En tillverk- Ind. åör metall- Metallförpackningsind.

trå m. m.

ning i korta serier, stycktillverkning, samt besvärliga transportproblem ger denna del- bransch stora närhetsfördelar. Metall- konstruktionsindustrin är också den av ma- nufakturindustrins delbranscher vars lokali- sering bäst överensstämmer med befolk- ningens regionala fördelning.

1 Delbranschema har rangordnats efter stigande transportkostnad. Som transportkostnad har an- vänts vikten per försäljningskrona. Måttet har erhållits genom att invertera kvalitetsmåttet i bilaga I, kapitel 3. 7 Delbranschema har rangordnats efter fallande produktrörlighet. För en definition av måttet på rörligheten se bilaga 1, kapitel 3.

verksamhetens utveckling och då inte minst industrisektorns utbyggnad.

För vissa av metallkonstruktionsindustrins produkter, såsom avancerade cisterner och ångpannor, krävs mera specialinriktad tek- nisk kunskap än vad de mekaniska verkstä- derna normalt kan väntas förfoga över. Sådana specialisttjänster är odelbarheter vil- ka förutsätter serieproduktion och speciali- sering. Antalet företag med sådan inriktning kan därför förväntas bli relativt litet inom varje specialområde. De kan vidare antas ha fördel av en lokalisering i närheten av ett industriagglomerat.

5.2.2.3 Bearbetande industri med inriktning på serietillverkning

Som bearbetande industri med inriktning på serietillverkning kan räknas verktygs- och redskapsindustri, annan byggnadsmetallva- ruindustri utom rörtillverkning, hushålls- metallvaruindustri samt annan metallvaruin- dustri utom tillverkning av galvaniserad plåt. Många av dessa produkter har lång tillverkningstradition i vårt land och många har varit framgångsrika på exportmarknaden. Under efterkrigstiden har emellertid tendenser till efterfrågestagnation drabbat allt fler produkter i dessa delbranscher. Detta gäller främst produkter som handverktyg, redskap och hushållsmetallvaror, produkter som ut- märks av hög produktålder i kombination med relativt långsam produkt- och processut- vecklingl. Hårdmetallverktyg liksom de fles- ta produktgrupperna inom annan metallvaru- industri har å andra sidan haft en gynnsam utveckling.

I jämförelse med vad som är fallet inom manufakturindustrin i övrigt utgör transpor- terna inte någon större kostnad. Den relativt höga förädlingsgraden medför att transport- kostnaden för de färdiga varorna motsvarar en relativt ringa del av varornas förädlings- värde.2

Dessa varugrupper är inom manufaktur- industrin de som har den högsta internatio- nella produktrörligheten, se tabell 5.3.b. Det är rimligt anta att de också är de mest

konkurrensutsatta. Detta torde vara en för- klaring till att de stagnerande delarna av dessa delbranscher har manufakturindustrins lägsta löneläge. Det i relation till övrig inhemsk verkstadsindustri låga löneläget medför att de berörda företagen har svårig- heter att rekrytera kvalificerade yrkesarbeta- re. Härigenom rubbas en av förutsättningar- na för denna typ av bearbetande industri med ett stort inslag av arbetsmoment som kräver arbetskraft med stor yrkesskicklighet. Löneläget i dessa branscher är emellertid internationellt sett högt, vilket gör det svårt att konkurrera med utländska tillverkare, eftersom produktionen är arbetsintensiv och möjligheten till automatisering är begränsad inom realistiska produktionsintervall. Detta frammanar en pessimistisk framtidsbedöm— ning för många av dessa tidigare så fram- gångsrika produktgrupper.

Vad är det då som gör att hårdmetallverk- tygen och vissa produkter inom annan metallvaruindustri varit så framgångsrika? Generellt torde man kunna påstå att fram- gången berott på att man genom produkt- differentiering kunnat erbjuda udda pro- dukter av hög kvalitet. Detta gör att man kunnat uppnå en tillfredsställande kostnads- täckning trots hård utländsk konkurrens. För tillverkningen av hårdmetallverktyg gäl- ler också att man genom integrationen med råvaruledet kan utnyttja ett unikt teknolo— giskt kunnande samtidigt som kopplingen till storföretag ger möjligheter till stordriftsför- delar på marknadsföringsornrådet och forsk- nings- och utvecklingsverksamheten.

Vad gäller forskning, produktutveckling och marknadsföring släpar de stagnerande delarna i dessa delbranscher efter. Detta både förklaras av och förklarar småföretags- strukturen. Därför kan den ovan tecknade pessimistiska framtidsbilden bli en realitet för denna industri om företagen inte utnytt- jar de potentiella stordriftsfördelarna som finns inom produktutveckling och marknads- föring. En sådan utveckling torde emellertid

* Bilaga 1, a.a sid. 106 ff. 2 Motsvarande resultat återfinns i Larsson-Tall- roth, a.a sid. 8: 38.

inte kunna hindra en fortsatt utslagning av orationella enheter i branschen. Sannolikt kommer dessa förhållanden att framtvinga en koncentration av tillverkningen till ett mindre antal bärkraftiga företag och ett ökat samarbete mellan företagen på marknads- föringssidan.

5. 2.2.4 Processindustri

Tre av manufakturindustrins delbranscher har drag av processindustri, nämligen metall- förpackningsindustri, industri för tillverk- ning av metalltråd, nå't, -lin0r och -kablar samt spik-, skruv- och bultindustril. Dess— utom bör rörtillverkning och tillverkningen av galvaniserad plåt inkluderas i processin- dustrin.

Förutom de stordriftsfördelar som finns inom bearbetande industri förekommer inom processindustri ofta skalfördelar i själva produktionsprocessen. Dessa skalför- delar är att hänföra till odelbarheter i maskinkapitaletz. Strävan att ta till vara sådana skalfördelar leder till att kapitalinten- siteten inom processindustrin blir hög, spe- ciellt inom de modernaste anläggningarna. Som framgår av tabell 5.3.a är också de processinriktade delbranscherna inom manu- fakturindustrin de mest kapitalintensiva.

Stordriftsfördelar är som förut framhållits en viktig drivkraft bakom koncentrations- tendenserna inom näringslivet. En indikation på att koncentrationen av produktionen gått längre inom de processinriktade del- branscherna än inom manufakturindustrini dess helhet är att dessa delbranscher är representerade i färre län än de övriga och att antalet producenter inom varje produkt- grupp är färre3.

Antalet Antal tillver- produkt- kande företag grupper (koncerner) per produkt- grupp Metallkonstruktions- industri 6 162 Bearbetande industri med serietillverkning 15 41 Processindustri 1 1 21

Produktion i stor skala leder, som vi förut diskuterat, vidare till att företaget blir mer regionalt oberoende. Det kan på grund av sin storlek självt tillhandahålla specialistfunk- tioner, vilket reducerar behovet av externa tjänster i motsvarande grad. En restriktion i valet av lokaliseringsort utgör emellertid transportkostnaderna. Våra båda index på produktrörligheten (se tabell 5.3.b) visar att transportkostnaderna för dessa processinrik- tade industriföretag är relativt höga, åtmin- stone i relation till manufakturindustrin i övrigt. Detta beror antagligen på den relativt låga förädlingsgraden.

Betydande transportkostnader i kombina- tion med stordriftsfördelar gör det enligt teorin fördelaktigt med en lokalisering i närheten av ett konsumtionscentrumd. Detta förklarar troligen metallförpackningsin- dustrins starka koncentration till jordbruks- områden och fiskedistrikt, dvs. Malmö- och Göteborgsregionerna. Endast en kraftig om- strukturering av livsmedelsindustrin kan komma att ändra detta regionala mönster. Den starkare koncentrationen av bryggeri- näringen till Stockholm kan vara en sådan faktor. De övriga processindustriema inom manufakturindustrin är främst inriktade på byggnadsverksamheten, varför de sannolikt är betjänta av lokalisering i närheten av betydande befolkningscentra. Dessa företag

är även mera exportinriktade än metallför- packningsindustrin, varför även denna faktor inverkar på lokaliseringsvalet.

5 . 3 Strukturu tvecklingen 5.3.1 Historisk bakgrund

Vi pekade inledningsvis på den regionala obalans som utmärker manufakturindustrins lokalisering. Branschen är starkt koncentre- rad till Mellansverige och storstäderna, me- dan exempelvis Norrlandslänen och Gotland

' Bilaga 1, a.a sid. 29 ff. 2 Ribrant, G a.a Sid. 37f, 55, 397. 3 Siffrorna är hämtade ur utredningen, SOU 1968: 5 sid. 97 ff.

” Larsson—Tallroth a.a sid. 8: 42.

koncentrations-

praktiskt taget saknar denna industri. I detta avsnitt skall vi teckna den historiska bak- grunden till dagens manufakturindustri, vil- ket ger en förklaring till den regionala koncentration som vissa av manufakturin- dustrins delbranscher uppvisar.

Den svenska järnmanufaktureringen har en mycket lång tradition. Långt före det industriella genombrottet vidareförädlades järnet vid många av järnbruken men också vid en rad fristående manufaktursmedjor. Redan under stormaktstiden tillverkades för avsalu ting som hästskor och söm, ankare och ankarkätting, spik, yxor, byggnadsjärn, gångjärn och låsl . Sannolikt skapade ombyg- gandet av Stockholm till en efter dåtida förhållande modern storstad tillsammans med slottsbyggena under stormaktstiden det efterfrågetryck som erfordrades för en så differentierad avsaluproduktion. Främst tor- de emellertid det stora behovet av vapen och annan militär utrustning, i långa serier och med höga kvalitetskrav, ha varit drivkrafteni utvecklingen av manufakturtillverkningen.

Den grövre järnmanufaktureringen, dvs. inriktningen på produkter som ankarsmide, kätting och redskap, är en tradition som främst utvecklats vid de många järnbruken. Kättingsmidet var en av de verksamheter som först antog fabriksmässiga former. Även grövre hejarsrnide var huvudsakligen förlagt till järnbruken. De flesta bruken var utrusta- de med vattendrivna spikhammarez.

På 1870-talet fick järnmanufakturen sitt egentliga industriella genombrott. Bakom industrialiseringsprocessen låg de potentiella skalfördelar som mekaniseringen erbjöd. Ge- nom utnyttjande av ny teknik kunde till- verkningsprocessen rationaliseras. Ångham- mare och pressverk kom att ersätta hand— smide och vattendrivna hammare3. Avgöran- de betydelse för den industriella omvand- lingen hade också introduktionen av de nya verktygsmaskinerna4. Fräsmaskinen, revol- versvarven och slipmaskinen var masstillverk- ningens förutsättning och utgjorde således den teknologiska grundvalen för det industri— ella genombrottet.

Den svenska stålframställningens snabba

utveckling var en annan väsentlig förklarings— faktor bakom manufakturindustrins om- vandling. Det var redan före sekelskiftet möjligt att kallvalsa stål och även tråddrag- ningen hade mekaniserats. Vidare introduce- rades i början av 1900—talet snabbstålet, vilket mer än tiofaldigade svarvstålets skär- hastighets.

Resultatet av den snabba teknologiska utvecklingen och den därpå följande mekani- seringen av manufakturindustrin blev en koncentration av tillverkningen till ett mind- re antal tekniskt ledande bruk, ofta sådana som var utrustade med götstålverk och valsverkö. Vid ett flertal av dessa bruk bedrivs ännu i dag manufakturtillverkning. Några av de mer bekanta är Ankarsrums bruk, Gunnebo bruk, Gusums bruk, Hallsta— hammar, Hultsbruk, Klafreströmsbruk, Lesjöfors, Motala verkstad, Munkfors, Ram- näs bruk, Skultuna bruk och Wirsbo bruk.

Vid sidan av bruken utvecklades det fristående manufaktursmidet. Detta var främst inriktat på tillverkning av vapen och andra produkter med hög förädlingsgrad såsom lås, byggnadsbeslag, husgeråd och handverktyg. Inom denna tradition intar Eskilstuna en särställning. Sin historiska förklaring har detta i den av livländaren Reinhold Rademacher under löOOtalet ge- nomförda centraliseringen av manufakturtill- verkningen till Eskilstuna. Genom fristads- privilegier och annan statlig subventions— politik kunde denna ställning också vidmakt- hållas fram till mitten av 1800-talet. De fristående smedjorna svarade emellertid san- nolikt för endast en ringa del av manufaktur- industrins produktion. Exempelvis var vid mitten av 1800—talet värdet av Motala verk- stads produktion större än hela den s.k. Eskilstunaindustrin.7

* Albinsson, G: Svensk verkstadsindustri, IUI, 1961, sid. 13.

2 Sveriges Industri, Industriförbundet, 1948, sid. 235 f. 3 Sveriges Industri, 1967 års upplaga, sid. 44. ' Dahmén, E: Svensk industriell företagsverks- amhet, Band I, IUI, 1950, sid. 17.

5 Albinsson, a.a sid. 90. 6 Sveriges Industri, 1948, sid. 66. " Gårdlund, T: Industrialismens samhälle, 1942, sid. 32.

En utveckling inom ett och samma företag från hantverk till industriell verksamhet var ovanlig under industrialiseringens genom- brottsperiodl. Det mest anmärkningsvärda undantaget från denna regel utgjorde dock Eskilstunaindustrin. Där tog hantverkare och hantverksanställda själva ofta steget över till en industriell tillverkning. Denna process hade börjat i mindre skala redan under 1850-talet, men under 1870-talet kan man tala om inledningen till en industriell stor- hetstidz. Då började nämligen en långt driven specialisering och massfabrikation att ersätta den hantverksmässiga enstyckstill- verkningen vid de gamla smedjorna och klensmidesverkstäderna.

För den grövre manufaktureringen kom det industriella genombrottet att medföra en stark koncentration av tillverkningen. Äveni detta avseende utgjorde Eskilstunaindustrin ett undantag genom att man där i stort sett behöll den gamla småföretagsstrukturen. Un- der de följande decennierna kom teknolo- giska innovationer som förbränningsmotorn och elmotorn liksom sänksmidet3 att få stor betydelse för de små företagens möjlighet att övergå från hantverksmässig produktion till masstillverkning.

Impulserna till den snabba omstrukture- ringen av manufakturindustrin kom emeller— tid inte enbart från produktionssidan. Manu- fakturindustrin upplevde nämligen under 1800-talets sista decennier ett starkt efter- frågetryck. Detta hade sitt ursprung i den strukturomvandling av hela det svenska samhället som innebar att landet definitivt lämnade självhushållsstadiet. Jordbrukarna började i större utsträckning köpa sina redskap. Byggnadsverksamheten tog fart ge— nom urbaniseringen. Den allmänna välstånds- ökningen innebar ökad efterfrågan på hus- hållsmetallvaror.

En ytterligare faktor som bidrog till denna efterfrågeboom var prisutvecklingen på stål. Genom den tekniska revolution som götstål- processen inneburit kom stålpriserna att från 1860 till 1890 sjunka till mindre än en tredjedel4. Härigenom blev stålet ett kon- kurrenskraftigt material och järnprodukter

ersatte främst trä— och kopparvaror. Jfr motsvarande förhållande i dag, då plasten substituerar stålet.

Koncentrationen av järnindustrin som in- leddes under andra hälften av 1800-talet berodde i hög grad på produktionsteknikens utveckling. Först i och med utbyggandet av järnvägsnätet försvann emellertid det avgö- rande hindret för järnindustrins koncentra- tions. Betydelsen av förbilligade transporter blev tvåfaldig. För det första underlättades företagens råvaruförsörjning, vilket gjorde dem mera oberoende regionalt sett. Vidare vidgade de förbilligade transporterna avse- värt företagens marknadsområden. Företag, som tidigare ofta endast haft en regional inriktning, fick helt nya expansionsmöjlig- heter samtidigt som konkurrensen skärptes.

5.3.2. Utvecklingen under mellankrigstiden

En viktig drivkraft bakom den snabba industriella utvecklingen under perioden fram till 30—ta1ets depression utgjorde mång— falden av innovationer inom det svenska näringslivet. Man kan nämna verkstadspro- dukter som separatom, kullagret, Aga-fyren m.m. Uppsvinget blev dock lika starkt för manufakturindustrin som för någon annan del av industrin6 trots att man i stort sett tillverkade traditionella produkter 7.

Under perioden från 1914 och fram till slutet av 30—talet behöll manufakturindustrin i stort sett en konstant andel, ungefär 25 %, av verkstadsindustrins produktionsvolym 8. Detta kan förefalla anmärkningsvärt med tanke på den på traditionella produkter inriktade tillverkningen. Visserligen introdu- cerades under mellankrigstiden en rad nya

* Dahmén, a.a sid. 63. 1 Dahmén, a.a sid. 17. 3 Albinsson, a.a sid. 33. " Rydenfelt, S: Vårt dynamiska näringsliv, 1965, sid. 124.

5 Heckscher, E. F: Till belysning af järnvägarnas betydelse för Sveriges ekonomiska utveckling, 1907, sid. 95. 6 Sveriges Industri, 1948, a.a sid. 66. 7 Albinsson, a.a sid. 33.

& Albinsson, a.a sid. 45.

artiklar av rostfritt stål för hushåll och industri, liksom ett flertal lättmetallproduk- ter]. Som exempel på sådana manufaktur- produkter med starkt expanderande mark- nadsandelar, mätt som produktens avsaluvär- de i procent av hela industrins avsaluvärde, kan nämnas aluminiumprodukter, armatur, värmepannor, radiatorer och konserv- burkar.2 Några större innovationer på pro- duktområdet var det emellertid inte fråga om. De mest bekanta undantagen torde vara skiftnyckeln, blixtlåset och primusköket.

Orsaken till manufakturindustrins expan- sion under denna tid kan således inte, som för verkstadsindustrin i övrigt, sökas i intro- duktionen av nya produkter. Förklaringen torde i stället vara att söka i det allmänna ekonomiska framåtskridandet. En expande- rande efterfrågan från de fyra viktigaste avnämarområdena, industrin, jord- och skogsbruket, hushållssektorn samt exporten, gav utrymme för en snabbt växande avsätt- ning.

Produktionstillväxten under mellankrigs- tiden ledde till en snabb expansion av branschens sysselsättning. Mellan 1919 och 1939 ökade antalet arbetare inom manufak- turindustrin från nära 20 000 till 36 000, eller med i genomsnitt 3 % årligen. Snabbast växte sysselsättningen inom bleckmanufak- turindustrin, 146 %, och metallmanufaktur- industrin, 144 %, medan järn- och stålmanu- fakturen ökade sin sysselsättning med endast 54 %.3 De båda förra delbranscherna repre- senterade också det nya i branschen, nämli- gen konservburksindustrin respektive lätt- metalltillverknin gen. 4

De teknologiska förändringarna under denna tidsperiod bestod främst i förbätt- ringar av produktionsprocessen.5 Sålunda var det framstegen inom pressgjutningen på 20-talet som låg bakom lättmetall— produkternas genombrott på 30-talet. Likaså kan nämnas substitutionen av snabbstål med _hårdmetall i verktyg. Detta mångdubblade " den möjliga skärhastigheten samtidigt som det gav upphov till en helt ny gren inom verktygsindustrin. Sandvik och Fagersta kan nämnas bland företag som satsade på denna

produktionsgren. Manufakturindustrins stan- dardmaskiner som svarvar, fräsar, borr- maskiner och hyvlar förändrades dock rela- tivt lite.6

Den tekniska utvecklingen torde således endast i begränsad utsträckning ha förändrat manufakturindustrins produktionsförutsätt- ningar under denna tid. Produktionen be- drevs i huvudsak i samma former som tidigare. Så ökade exempelvis kapitalintensi- teten mått som antalet effektiva hästkrafter per arbetare endast från 1,3 till drygt 2 mellan 1914 och 1939. Detta var en avsevärt lägre ökningstakt än inom verkstadsin- dustrins övriga delbranscher.7

Som vi konstaterat i avsnittet 5.3.1 har en stor del av manufakturtillverkningen alltid varit koncentrerad till ett mindre antal större företag. En faktor som under mellankrigs- tiden bör ha gynnat en ytterligare koncentra- tion av tillverkningen var transportsystemets fortsatta utbyggnad, speciellt vad gäller landsvägstransporter. En faktor som å andra sidan verkade för fortsatt produktion i små enheter var övergången till individuell drift, dvs. ersättande av remdrift med elmotorer. Resultatet av dessa båda motverkande kraf- ter blev en något ökad koncentration inom järn- och stålmanufaktureringen, medan ten- densen var omvänd för den övriga metall- manufaktureringen. För hela branschen (ut- om bleckmanufaktur) ökade koncentratio- nen mellan 1919 och 1939 endast iringa utsträckning. Således sysselsatte 1919 25 % av branschens företag 82% av de 16 600 arbetarna, medan siffran 20 år senare var 83 % av 34 300 arbetare.8 Att koncentratio— nen gått långsammare inom metall- än inom järn- och stålmanufakturen sammanhänger med den förra delbranschens snabbare ex- pansion och högre nyetableringsfrekvens.

' Dahmén, a.a sid. 131. 2 Dahmén, a.a sid. 125. 3 Dahmén, a.a bilaga 6. ** Observera att branschindelningen i detta avsnitt awiker från den i utredningen i övrigt använda. 5 Dahmén, a.a sid. 131. 5 Albinsson, a.a sid. 90. 7 Albinsson, a.a sid. 88. ” Dahmén, a.a sid. 222.

Under mellankrigstiden skedde relativt stora förändringar inom manufakturin— dustrins företagsbestånd. Någon koncentra- tionsprocess var det dock knappast fråga om. Större delen av sysselsättningstillväxten skedde inom företagen, men då den relativt stora nettoetableringen föll på mindre före- tag kom antalet sysselsatta arbetare per företag inte att öka i någon snabbare takt (tabell 5.4). Sammanfattningsvis kan vi kon— statera att nyföretagandet var relativt omfat- tande inom manufakturindustrin denna tid.

Omkring halva företagsbeståndet 1939 hade etablerats efter första världskriget. De mest betydelsefulla nybildningsområdena låg utefter västra stambanan i Älvsborgs och Skaraborgs län. I övrigt skedde nybildningen främst inom etablerade manufakturcentra. 1 Eskilstuna skedde sålunda ett stort antal nyetableringar. Dessa företag förblev dock i allmänhet små och för sysselsättnings- ökningen inom Eskilstunas manufakturin— dustri svarade i stället snabbt växande storföretag. Även i Stockholm och Malmö ägde en betydande nyetablering rum, medan antalet nya företag iGöteborgsregionen var lågt. Den snabbaste tillväxten både vad gäller sysselsättning och antal nya företag skedde emellertid i Värnamoregionen. I denna re- gion blomstrade ett småföretagande i hög grad inriktat på underleveranser.1

Tabell 5.4 Antal arbetare per företag i manufakturindustrins delbranscher år 1919 och 1939

1 9 1 9 1 939 Järn- och stålmanufaktur 37 43 Metallmanufaktur 22 28 Bleckmanu faktur 26 42 Summa 3 l 3 7

Källa: Dahmén, E: Svensk industriell företagar- verksamhet, IUI, 1950.

5.3.3. Utvecklingen under efterkrigstiden 5.3.3.1 Allmänt

Under mellankrigstiden ökade manufaktur- industrins produktionsvolym i ungefär sam- ma takt som den genomsnittliga för verk- stadsindustrin i dess helhet. Efter andra världskriget har produktionstillväxten inom manufakturindustrin stagnerat i förhållande till verkstadsindustrin.2 Den stagnerande tillväxten i branschen beror dels på en allt kraftigare konkurrens från utlandet, dels på en hårdnande konkurrens från substitut på såväl användnings- som materialsidan.

Den långsamma efterfrågetillväxten för manufakturprodukter förklaras av att denna varugrupp är sammansatt av produkter med en genomsnittligt sett hög produktålder och av att få nya manufakturprodukter introdu- cerats sedan 20-talet. Den tidigare snabba efterfrågetillväxten berodde till stor del på att metallerna, först järn och stål och sedan lättmetallerna, inträngde på områden som tidigare dominerats av andra material. Under efterkrigstiden har däremot nya material i stället kommit att göra intrång på av metal- lerna dominerade områden.

Den långsammare produktionstillväxten inom manufakturindustrin har också avsatt sysselsättningsutvecklingen. Under mellankrigstiden växte sysselsättningen inom branschen med i genomsnitt omkring 3 % per år. Mellan 1954 och 1964 var öknings- takten fortfarande relativt hög, eller omkring 2,7% årligen. Från mitten av 60-talet har sysselsättningsutvecklingen visat en fallande tendens, om man tar hänsyn till de omklas- sificeringar av företag som skett.

På det produktionstekniska området har under efterkrigstiden inga anmärkningsvärda förändringar skett inom manufakturtill- verkningen. De traditionella verkstads- maskinerna spelar fortfarande en central roll, även om successiva förbättringar och moder- niseringar gjort produktivitetsvinster möjliga. Bland större teknologiska innovationer som spår i

1 Dahmén, a.a sid. 347. 2 SOS Industri och kapitel 2.2 ovan.

kommit denna bransch till del sedan 40-talet kan dock nämnas introduktionen av keramis- ka skär samt metoden att tillverka profilerad plast belagd plåt i oändliga längder.

Då införandet av tekniska nyheter ofta är knutet till nyinvesteringar borde den tek- niska utvecklingen medföra en motsvarande stegring av branschens kapitalintensitet. Till- växten i kapitalintensitet är dock en relativt långsam process eftersom förändringarna endast sker marginellt, dvs. genom nyinves— teringarna. Den stigande kapitalintensiteten kan även ha andra orsaker än kapitalbunden arbetsbesparande teknisk utveckling, nämli- gen utnyttjandet av till kapitalet knutna skalfördelar och den kontinuerliga förskjut— ningen av prisrelationen mellan kapital och arbetskraft. Den kan slutligen ha sin förkla— ring i strukturomvandlingen genom att de nedlagda, lågproduktiva företagen i allmän- het är föga kapitalintensiva.

Under mellankrigstiden steg kapitalinten- siteten, mätt som antalet hästkrafter per arbetare, långsamt i förhållande till den övriga verkstadsindustrin, eller med i genom- snitt endast 1 % årligen. Efter kriget skedde emellertid en mycket snabb tillväxt i kapital- intensiteten. Fram till 1958 var den årliga ökningstakten omkring 5 %, vilket bland verkstadsindustrins övriga delbranscher en- dast överträffas av varvsindustrin. Sannolikt var det genom kriget tillbakahållna investe- ringsplaner som nu kunde realiseras. Under 60—talet har ökningstakten åter sjunkit, till omkring 3 % årligen.

Snabbare stegringstakt än för branschen i genomsnitt har uppvisats inom den process- betonade tillverkningen, nära 4% årligen. Detta torde förklaras av att här har de till kapitalet knutna potentiella skalfördelarna varit större än inom branschen i övrigt. Den viktigaste förklaringen till olikheten i kapi- talintensitetens tillväxt i delbranscherna tor- de dock vara olika utvecklingar av prisrela- tionen kapital—arbete.1 Vi har funnit ett klart signifikant samband mellan ökningstakten i kapitalintensitet och lönekostnadsökningen (i procent) i delbranscherna. Vi har vidare funnit ett visst samband mellan tillväxt i

teknologityngd2 och ökningstakten i kapital- intensitet.

Även om det inom branschen i allmänhet inte föreligger några mera framträdande teknologiskt betingade skalfördelar torde det finnas en expansionssträvan hos företagen. En långsam marknadstillväxt begränsar emel- lertid, åtminstone så länge det inte sker någon utslagning av företag i branschen, utrymmet för den möjliga expansionen. En väg för företaget att komma förbi detta hinder utgörs av möjligheten till fusionering med annat företag. Detta behöver dock inte innebära att antalet produktionsenheter sjunker.

Fusioner kan även drivas fram av en strävan efter effektivitetsförbättringar, t. ex. utnyttjande av potentiella stordriftsfördelar inom exempelvis administration, forskning och marknadsföring. Ett ytterligare skäl kan vara marknadsfördelar, såsom en strävan att begränsa konkurrensen. Det senare förutsät- ter emellertid att de fusionerande företagen tillsammans har en hög marknadsandel. Gäller denna förutsättning bör samma resul- tat kunna uppnås genom kartellavtal. Kartel- ler är vanligare inom manufakturindustrin än inom den övriga verkstadsindustrin. Inom manufakturindustrin fann SPK 1967 pris-, leverans- och kvotöverenskommelser som berörde åtta produktgrupper.3 Kartellavta- len täckte 1967 11 % av produktionen inom branschen. Motsvarande siffra 1963 var 14 %. Detta kan antyda en tendens till

avtagande intresse hos företagen att vilja kontrollera marknaden.

Det förefaller dock troligare att det är den hårdare utländska konkurrensen som mins-

' Utvecklingen av kapitalpriset torde vara relativt lika mellan delbranscherna. Detsamma gäller den nominella löneutvecklingen. De nämnda skillnader- na i utvecklingen av prisrelationen betingas av skillnader i real lönekostnadsutveckling, dvs. löne- kostnadsökningen med hänsyn tagen till möjlighe— terna att övervältra denna.

2 Som mått på teknologityngd har vi använt förvaltningspersonal i procent av arbetarpersonal. Se Sune Carlsson: Svensk ekonomisk tillväxt, s. 8. 3 Storföretag och koncentrationstendenser, SPK, 1971, s. 144 f. Undersökningen täckte endast 52 % av branschens produktion och resultatet har därför räknats upp i motsvarande grad.

kat betydelsen av detta slag av avtal. Med vikande marknadsandelar är det inte längre möjligt att begränsa konkurrensen med kar- tellavtal. I stället ökar kraven på marknads- föringsåtgärder. Det logiska steget är då snarare en fusion med annat företag. Antalet fusioner har också ökat mycket kraftigt inom manufakturindustrin under 60-talet (tabell 5.5). Den kraftiga ökningen av antalet fusioner är naturligtvis inte enbart marknads- betingad utan orsakas också av faktorer som företagens allmänna expansionssträvan och potentiella stordriftsfördelar inom exempel- vis administration och forskning.

Tabell 5.5 Antal fusioner i genomsnitt per år inom manufakturindustrin 1946—1970

År 1946— 1951— 1956— 1961— 1966— 50 55 60 65 70 3,0 3,6 7,4 16,6 36,4

19Igz'zl'lla: Rydén, B: Fusioner i svensk industri, IUI,

I avsnitt 5.2.2 antogs att det sannolikt finns potentiella stordriftsfördelar i manufaktur- tillverkningen och att detta borde medföra en tendens till ökad företagskoncentration inom branschen, möjligtvis med undantag för de tekniskt icke-avancerade produktions- grenarna av metallkonstruktionsindustrin.

I tabell 5.6 redovisas en sammanställning av data över den faktiska koncentrationen samt koncentrationstendenserna inom manu- fakturindustrin under det senaste decenniet. Företagen har i tabellen grupperats ianalogi med den indelning av branschen som vi gjorde i avsnitt 5.2.2. En första slutsats från detta material, vilken överensstämmer med Dahméns för mellankrigstiden, är att kon— centrationsgraden förändras mycket lång- samt inom manufakturindustrin.

Den starkaste koncentrationen av tillverk- ningen och samtidigt den starkaste tenden- sen till ytterligare koncentration föreligger

Tabell 5.6 Koncentrationstendenser i produktionen av identiska varugrupper inom manu- fakturindustrin 1963—1970

___—___—

År Avsalu- produk- tionens värde, milj . kr.

___—___

Bearbetande industri med styck- 196 3 45 9

tillverkning, tekniskt icke- 19672 628 avancerade produkter 1970 544 Bearbetande industri med styck- 1963 120 tillverkning, tekniskt avan- 1967 143 cerade produkter 1970 252 Bearbetande industri med serie— 196 3 83 3 tillverkning, tekniskt icke— 1967 1 048 avancerade produkter 1970 1 384 Bearbetande industri med serie- 1963 189 tillverkning, tekniskt avan- 196 7 264 cerade produkter 197 0 446 Processindustri 1963 516 1 967 3 6 87 1970 1 1 l 1

Antal Andelar av produktionen (%), vägda till- genomsnitt för varugrupperna verkande företagl största de fyra de åtta stor- per varu- före- största största före- grupp taget företa- företa— tagen gen gen (>500 anst.) 149 18 35 48 32 168 10 28 40 25 156 16 45 49 20 22 38 84 96 51 18 41 90 97 73 17 39 90 98 77 49 31 62 77 49 50 26 56 71 41 67 29 63 73 45 9 69 93 99 98 10 71 94 99 96 7 73 99 100 97 21 56 85 95 77 25 59 82 92 70 22 65 89 96 80

Ex

1 Den företagsenhet som använts är koncernen i aktiebolagslagens mening. 2 En ej med 1963 och 1970 fullständigt identisk varugruppssammansättning omöjliggör jämförelse. KällorJStorföretag och koncentrationstendenser, SPK 1970, SOU 1968:5 samt primärmaterial från SCB för 1970.

inom den industri vars produktion vi beteck- nat som bearbetande serietillverkning av tekniskt avancerade produkter. Denna till- verkning avser verktyg m.m. av hårdmetall och specialstål och utgör, på grund av den snabba tekniska utvecklingen på detta områ- de, utan tvivel manufakturindustrins mest forskningskrävande produktgrupp. Koncen- trationen inom denna tillverkning är iförsta hand en följd av stordriftsfördelar på forsk- ningssidan. Stordriftsfördelar på forsknings- sidan behöver emellertid inte nödvändigtvis leda till en motsvarande minskning av antalet produktionsenheter.

Även inom industri med stycktillverkning av avancerade produkter, som tryckbehållare av stål samt ångpannor och ånggeneratorer, torde koncentrationen förklaras av strävan att utnyttja de stordriftsfördelar man har knutit till sin kapitalutrustning i form av specialinriktad kunskap. Detta slag av pro- duktion förutsätter nämligen en rad specia- lister, vilket i sin tur kräver en stor och jämn produktion för effektivt resursutnyttjande.

Den starka koncentrationen inom den processbetonade tillverkningen, som plast- belagd byggplåt, spik, bult, tråd och skruvar samt konservburkar, betingas av skalfördelar- na i tillverkningsprocessen. Koncentrationen gäller därför i första hand antalet produk- tionsenheter.

Inom serietillverkning av tekniskt icke- avancerade produkter finns stordriftsfördelar främst inom administration och försäljning. Den under efterkrigstiden allt hårdare kon- kurrensen från utländska tillverkare har väsentligt ökat behovet av kraftiga satsningar inom dessa områden. Detta behov har emellertid under 60-talet ej lett till någon ökad samordning mellan företagen som kan utläsas av tabell 5.6. Detta förstärker det tidigare intrycket att det är inom denna tillverkningsgrupp branschens allvarligaste problem finns. Här ingår bl. a. traditionell verktygstillverkning och hushållsmetallvaru- industri.

I den stycktillverkande industrin inriktad på tekniskt icke-avancerade produkter, dvs. delar av metallkonstruktionsindustrin, är

Tabell 5.7 Storföretagens andel av produk- tionen inom manufakturindustrin år 1970

De största Olika koncer- arbetsstäl- ners (> 500 lenas (>500 anst.) andel anst.) an- av produktio- delav pro- nen i% år duktionen 1970 (uppräk— i % nat urval) Verktygs— och red- skapsindu stri 44 7 3 Metallkonstruktions- industri 9 3 7 Metallförpacknings- industri 3 9 69 Industri för metall- tråd, -nät, -linor, -k ablar 44 7 2 Spik-, skruv- 0. bult— indu stri 4 1 7 0 Annan byggn.metall- varuindu stri 1 0 6 l Hu shållsmetallvaru- industri 25 5 3 Annan metallvaru- indu stri 6 5 0 Hela branschen 19 60

Källa: Primärmaterial från SCB.

koncentrationen låg. Detta har antagits vara en följd av s.k. närhetsfördelar. I denna hittills expansiva del av manufakturindustrin är också storföretagsandelen synnerligen låg och visar en fallande tendens. Det senare torde förklaras av delbranschens under 60- talet snabba expansion och därmed följande nyetablering.

Koncentrationen inom manufakturindu- strin belyses även i tabell 5.7. Här jämförs koncentrationen till stora anläggningar med den till stora företag. De stora anläggningar, vilka dominerar i processinriktade branscher samt inom verktygsindustri, förutsätter bety- dande finansiella och personella resurser. Detta förklarar den höga storföretagskon- centrationen. Inom metallkonstruktions- industrin, med undantag för den tekniskt avancerade produktionen, tycks behovet av storföretagets resurser vara minst. Den mest markanta differensen mellan serierna gäller annan metallvaruindustri och torde förklaras av att i denna delbransch finns många små företag uppbyggda kring, ur marknadssyn- punkt intressanta produkter men utan egna

Tabell 5.8 Storföretagens och delbranscher- nas genomsnittliga produktivitetl inom manu- fakturindustrin år 1970

Samtliga Arbets— Arbets- arbets- ställen ställen ställen >500 an- knutna ställda till kon- cerner (> 5 00 anst.) Verk ty gs— o. red- skapsindustri 54 78 71 Metallkonstru k- tionsindu stri 42 64 49 Metallförpacknings- industri 51 5 8 57 Indu stri för metall— tråd, —nät, -linor, -kablar 46 5 0 40 Spik-, ska- 0. bultindu stri 44 45 44 Annan by ggnad sme- tallvaruindustri 42 38 42 Hu shållsmetallva- ruindu stri 40 44 4 2 Annan metallvaru- indu stri 4 l 3 5 43 Hela branschen 44 45 48

* Med produktivitet avses förädlingsvärde per anställd i 1 000 kr.

Källa: Primärmaterial från SCB.

resurser att exploatera dessa. Av tabell 5.8 framgår vidare att de stora anläggningarna i samtliga delbranscher utom byggnadsmetall- varuindustri och annan metallvaruindustri visar en produktivitet som ligger över branschens genomsnittliga. De till storföre- tagen knutna anläggningarna har endast i

industri för metalltråd m.m. en lägre pro- duktivitet än motsvarande delbranschgenom- snitt.

När det gäller den regionala strukturom- vandlingen är det förändringen i antalet produktionsställen, dvs. den processbeting- ade koncentrationsprocessen, snarare än storföretagsandelens förändring som är iir- tressant. En stagnerande efterfrågan på en branschs produktion betyder minskat utrym- me för nya anläggningar. Finns det då potentiella skalfördelar i tillverkningen så kommer behovet av större anläggningar att öka trycket på de äldre och mindre effektiva anläggningarna. Av tabell 5.9 framgår att arbetsställena genomsnittligt sett är störst

Tabell 5.9 Antalet sysselsatta per arbetsstäl- le inom manufakturindustrin 1970

Antal Genom- sy ssel- snittlig satta årlig per ar— proc. för- bets— ändring ställe 1960—70 1970 Stycktillverkande industri (3813) 34 0,3 Bearbetande serietillverkn. (3811,94—99) 51 1,2 Processliknande tillverkn. (38191—93) 86 1,6 Hela branschen 44 1,4

Kalla: Primärmaterial från SCB.

inom processindustri men också att dessa arbetsställen växer snabbast.

5.3.3.3 Nyetableringar och nedläggningarl

Den långsamma efterfrågetillväxten för ma- nufakturprodukter under efterkrigstiden medförde att sysselsättningsutvecklingen kom att stagnera. Från och med mitten av 60—talet visar den senare en fallande tendens. Ett analogt utvecklingsmönster visar siffror- na över nettoetableringen av arbetsställen. Mellan 1954 och 1964 motsvarade den totala nettoetableringen av fristående företag en ökning av anläggningsbeståndet med 7 %. Under den senare delen av 60-talet var nettoetableringen negativ. Den motsvarade för perioden 1964 till 1970 en minskning av 1964 års anläggningsbestånd med 4%. Av sysselsättningstillväxten i branschen mellan 1954 och 1964 svarade nettoetableringen för omkring 9%. Detta innebär att företagens interna expansion var betydligt mera syssel- sättningsbefrämjande än nyetableringen un- der denna expansionsperiod. Efter 1964, när sysselsättningen i branschen visade minskan- de tendens, svarade den negativa nettoetable- ringen istort sett för minskningen.

] En specialbearbetning av den inom IUl pågåen- de utredningen om nyetableringar och nedlägg- ningar har gjorts för metallmanufakturutredningens räkning, se bilaga 4. Det bör observeras att metallkonstruktionsindustrin ej medtagits.

Vi kan även studera etableringar och nedläggningar av arbetsställen på delbransch- nivå. Tendensen är på något undantag när densamma som för hela branschen, dvs. en ökning av antalet arbetsställen mellan 1954 och 1964 och därefter en vikande tendens. Undantag utgör industri för metalltråd m. m. och hushållsmetallvaruindustrin där företags- beståndet minskat kontinuerligt sedan 1954. Det största nyetableringsnettot under denna period, omkring 10 procent av företagsbe- ståndet 1954, fanns inom verktygsindustrin, metallförpackningsindustrin och annan me- tallvaruindustri. Nettominskrringen under den följande perioden, 1964—70, mätt i procent av beståndet 1964, var å andra sidan störst i metallförpackningsindustrin och hus- hållsmetallvaruindustrin, 17 % respektive 9%. Annan metallvaruindustri noterar för hela perioden 1954 till 1970 den största relativa nettoetableringen, vilket i och för sig är naturligt då nya produkter ofta förs till denna restgrupp. Hushållsmetallvaruindu- strin är manufakturindustrins mest tillbaka- gående delbransch i detta avseende.

Den positiva nettoetableringen mellan 1954 och 1964 och den negativa mellan 1964 och 1970 påverkade mycket obetydligt delbranschernas sysselsättningsutveckling. Sålunda motsvarade hushållsmetallvaruin- dustrins negativa nettoetablering under båda perioderna en sysselsättningsminskning på 2 respektive 3 % av den totala sysselsättningen i delbranschen vid periodernas början.

Etablering och nedläggningar av arbetsstäl- len har också regionala konsekvenser. Av tabell 4.4 i bilaga 4 framgår att det främst är inom traditionella manufakturdistrikt som Södermanlands, Stockholms samt Västman- lands län det skett en nettominskning av företagsbeståndet. De mest expansiva områ- dena är Smålands— och Västgötalänen. De senare områdena visade också en stark ex- pansion under mellankrigstiden. Dahmén an- för som trolig orsak till expansionen under mellankrigstiden företagartraditionen i Små- land och transportfördelar utmed västra stambanan i Skaraborgs och Älvsborgs län. Sannolikt kan till detta läggas att man inom

dessa regioner dessutom finner många under- leverantörer till storföretagen, vilket skapat en kunskap som tagit sig uttryck inyetable- ringar.

Inom verktygsindustrin har under perio- den 1954 till 1968 skett en nettoetablering i Stockholms, Kalmar, Östergötlands och Gö- teborgs län. En minskning av anläggningsbe- ståndet har man däremot haft iNorrlandslå- nen och i synnerhet inom Södermanlands län (Eskilstuna). Det senare länet förlorade un- der denna lS-årsperiod 12 verktygstillverka- re med tillsammans 271 anställda.

Att nettoetableringen blivit negativ i me- tallförpackningsindustrin under andra hälf- ten av 60-talet sammanhänger sannolikt med en allt snabbare omstrukturering av del- branschen mot skaloptimala anläggningar. De områden som främst drabbats av nedlägg- ningar är Stockholms och Göteborgs län. Tillsammans förlorade dessa båda län 4 arbetsställen vilket motsvarade omkring 300 arbetstillfällen. Den viktigaste nyetable- ringen har skett i Värmlands län (Karlstad) och avser en fabrik för kaffeburkar. Denna etablering gav omkring 200 nya arbetstillfäl- len.

Något regionalt mönster i nyetablerings- och nedläggningsfrekvenserna är svårt att urskilja i de båda andra processinriktade delbranscherna, industri för metalltråd m. m. samt spik-, skruv- och bultindustrin. Vi kan dock konstatera att Stockholms och Göte- borgs län liksom Smålandslänen har negativ nettoetablering. Några mer betydande nyeta- bleringar har inte skett under denna period.

Inom annan byggnadsmetallvaruindustri skedde en nettoetablering. En ökning av antalet arbetsställen noterades i Stockholms, Jönköpings, Kronobergs och Skaraborgs län. Det senare länet var det enda av de traditionella områdena för denna tillverkning som expanderade. Övriga län med stor andel av delbranschens tillverkning, Västmanlands, Kopparbergs och Södermanlands län, visar alla en minskning.

Hushållsmetallvaruindustrin utgör manu- fakturindustrins mest stagnerande delbran- sch. Den kontinuerliga minskningen av före-

tagsbeståndet sedan 1954 har drabbat Stock- holms och Södermanlands län. Tillsammans har dessa län förlorat 10 arbetsställen med drygt 200 arbetstillfällen.

Den mest expansiva delbranschen har varit annan metallvaruindustri. I nästan samtliga län noterar vi en nettoetablering. Den star- kaste expansionen har skett i för denna typ av tillverkning traditionella distrikt som Småland och Västergötland. Även i Norr- landslänen har en nettoetablering skett. Endast i Södermanlands län skedde en mera betydande minskning av företagsbeståndet.

5.3.4. Den fortsatta strukturomvandlingen under 70-talet

Bedömningarna av den framtida efterfråge- utvecklingen för manufakturprodukter som närmare redovisas i kapitel 2 pekar allmänt sett mot en stagnerande utveckling. Orsaken till den långsammare efterfrågetillväxten un- der återstoden av 70-talet är dels en hårdare utländsk konkurrens på både hemmamark- nad och exportmarknad, dels en fortsatt konkurrens från andra material och substitut på användningssidan. Vår slutsats av detta blir att manufakturindustrins delbranscher under 70-talet kommer att tvingas till en långsammare produktionstillväxt vad gäller den traditionella manufakturtillverkningen.

En konsekvens av den stagnerande pro- duktionstillväxten blir sannolikt att manu- fakturindustrin kommer att få svårt att uppehålla sysselsättningen på 60-talets nivå.

Den viktigaste orsaken till att vi väntar en successiv minskning av branschens sysselsätt- ning under 70—talet är att kostnadsökningen per anställd, främst lönekostnaderna, liksom under 60—talets senare del kan antas komma att överskrida den väntade genomsnittliga produktivitetstillväxten inom företagen. Re- sultatet torde bli en snabbare strukturom- vandling inorn manufakturindustrins del- branscher, vilket för till att branschens an- läggningsbestånd reduceras. Detta gäller i all synnerhet som den genomsnittliga anlägg- ningsstorleken sannolikt inte kommer att minska under 70—talet.

Mycket förenklat kan strukturomvand- lingen inom en bransch illustreras med hjälp av ett enkelt diagram av nedanstående slag. 1 Diagrammet visar en schematiserad bild av branschens kostnadsstruktur. Utefter den vågräta axeln har vi rangordnat arbetsställena med avseende på produktionskostnad per producerad enhet. Arbetsstället längst till vänster har den lägsta produktionskostnaden per producerad enhet. Därefter följer arbets- ställen med successivt stigande produktions- kostnader. 1 diagrammet har vi också ritat in en styckintäktskurva (prislinje), och ytan mellan de båda heldragna linjerna i diagram- met kommer sålunda att illustrera bran- schens sammanlagda vinst. De arbetsställen som ligger längst till höger i diagram met visar följaktligen ett underskott.

På lång sikt måste branschens samtliga anläggningar bära sina produktionskostnader om man inte kan påräkna varaktiga subven- tioner. En anpassning av branschens storlek sker i pilens riktning, dvs. de förlustgivande anläggningarna längst till högeri diagrammet slås ut. Givetvis kan vi också anta att nya anläggningar kommer in i branschen.

Drivkraften bakom strukturomvandlingen är som vi konstaterade ovan utvecklingen av relationen mellan produktivitetstillväxten och lönekostnadernas ökningstakt. Produk- tivitetsökningar kan illustreras med en för- skjutning nedåt av kostnadskurvan. Stigande lönekostnader å andra sidan kan illustreras av en förskjutning uppåt av kostnadskurvan. Nettoeffekten av produktivitetstillväxten och de stigande lönekostnaderna kommer för en stagnerande bransch, där lönekostna- derna stiger snabbare än produktiviteten, att resultera i ett nytt högre kostnadsläge, illu- strerat i diagrammet med den streckade kostnadskurvan.

Det blir i realiteten inte fråga om någon

] Den principiella uppläggningen av den följande analysen är hämtad från Lars Wohlin: Skogsin- dustrins strukturomvandling och expansionsmöjlig- heter, IUI, Stockholm 1970, samt av samme författare: The Use of a Capital-Vintage Model in Long-Term Forecasting of Technical Progress and Structural Change, som ingår i Long-Term Aspects of Plans and Programmes, U. N., New York 1973.

Kr

Arbetsställe

parallellförskjutning uppåt utan snarare en svängning av kurvan, och det är mycket möjligt att vinstutrymmet — som i diagram- met — ökar för arbetsställen med de lägsta produktionskostnaderna. För dessa arbets- ställen överstiger således produktivitetsvins- terna de ökade lönekostnaderna. Av dia- grammet framgår också att kostnadsökning- en slår mycket hårdare för de anläggningar som ligger långt till höger. Detta förklaras av att dessa anläggningar har högre lönekost- nadsökningar per producerad enhet.

Med denna modell som utgångspunkt skall vi analysera kostnadsstrukturen inom manu- fakturindustrins delbranscher och samtidigt se vilka slutsatser som detta pekar på för den framtida strukturomvandlingen inom bran- schen.

I tabell 5.l l.a—h visas kostnadsstrukturen för arbetsställena i delbranscherna 1969. Delbranschernas arbetsställen har rangord- nats efter fallande produktivitet och grup- perats i 10 grupper, vardera gruppen omfat- tande 1/10 (decil) av delbranschens totala förädlingsvärde. För varje decil1 har vinstens andel av förädlingsvärdet beräknats, vilket ger en kostnadskurva i enlighet med ovan— stående diagram.

Vid beräkning av vinsten har det av SCB beräknade driftöverskottet reducerats med företagens sociala kostnader för arbetskraf- ten, med kostnader för köp av tjänster, kostnader för reparation och underhåll av anläggningar och maskiner samt för normal- avskrivningar. De senare har beräknats som

Förlust Produktionskostnad/prod. enhet

Styckintäkt (priset)

Antal producerade en heter

Total prod. i branschen

2 % på återanskaffningsvärdet för byggnader och 6 % för maskiner, vilket antas motsvara de reinvesteringar företaget måste göra för att hålla sin produktions— eller vinstkapacitet konstant?

Av tabell 5.11 framgår att det inom de flesta delbranscherna finns ett antal förlust- bringande anläggningar. Med ett statiskt be- traktelsesätt skulle dessa anläggningar kom- ma att slås ut. I verkligheten måste emeller- tid hänsyn tas till de förändringar i förutsätt- ningarna som sker. Vi har därvid försökt ta hänsyn till produktivitets— och kostnadsut- veckling. Produktivitetstillväxten per timme i varje delbransch mellan åren 1965 och 1969 har studerats för identiska företag. Våra studier har visat att produktivitetstill- växten varit relativt lika i hög- och lågpro- duktiva anläggningar, varför vi kan approxi- mera produktivitetstillväxten i varje decil med genomsnittsvärdet för respektive del- bransch. Som en följd av lönepolitiken kan motsvarande approximation göras för de procentuella lönekostnadsökningarna. Den genomsnittliga produktivitetstillväxten för arbetsställena i en viss decil har reducerats med lönekostnadsutvecklingen per timme. En positiv differens, se tabell 5.11, innebär att produktivitetsökningen är snabbare än

1 I vissa fall har p.g.a. SCB:s sekretessregler flera deciler slagits ihop för att komma upp till mer än tre arbetsställen. 2 Att vi har beräknat reinvesteringsbehovet med en lägre avskrivningssats än i kapitel 9 beror dels på att vi här syftar till en minirnikalkyl, dels på att självrisken här inkluderats i kapitalmåttet.

kostnadsökningen, blir differensen negativ gäller det motsatta förhållandet. Tabellen visar de positiva eller negativa differenserna räknade som andel av förädlingsvärdet.

Vi har kompletterat dessa beräkningar med att för varje decil ange hur investering- arna år 1969 förhöll sig till avskrivnings- behovet, normalavskrivningarna. Denna jäm- förelse bör ge en antydan om i vilken utsträckning företagen i de kritiska decilema ersätter det förslitna kapitalet. Är normalav- skrivningsbehovet i en decil större än de faktiskt genomförda investeringarna är detta än indikation på att utslagning på sikt kan tänkas ske. Relationen mellan investeringar och avskrivningsbehov i de bästa decilema ger en uppfattning om i vilken utsträckning det sker expansionsinvesteringar.

Under senare delen av 60-talet har arbets- ställenas genomsnittliga storlek, mätt med sysselsättningen som mått, ökat relativt lite, se tabell 5.10. Produktionen, förädlingsvär- det i fasta priser per anläggning, har däremot ökat snabbare. Det kan inte uteslutas att en långsammare efterfrågetillväxt under 7(Halet framtvingar anpassningsåtgärder som leder till en ökning av anläggningsstorleken även mätt i antal anställda.

Vi har studerat arbetsställenas storlekstill- växt, förädlingsvärde i fasta priser, i olika

Tabell 5.10 Antalet anställda per arbetsstäl- le år 1954—69 i manufakturindustrins del- branscher

1954 1959 1964 1969 Verktygs- o. red—

skapsind. 32 32 42 41 Metallförpack-

ningsind. 54 58 64 72 Ind. för metalltråd,

-nät, -linor, -kabla.r 67 79 88 87 Spik-, ska- 0.

bultind. 63 65 76 76 Annan byggnadsme-

tallvaruind. 56 63 80 73 Hu shållsmetall-

varuind. 51 46 51 50 Annan metallvaru-

ind. 21 22 27 30

Manufakturindustrin 35 37 44 45 Källa: Du Rietz, G, bilaga 4, tabell 4.1.

deciler mellan 1965 och 1969. Under anta- gande om en något långsammare anläggnings- tillväxt under 70-talet kan vi göra kalkyler över vilken produktion dessa anläggningar kan svara för, vilken jämförs med den produktion som det enligt våra efterfrågebe- dömningar finns utrymme för. Vi får därvid fram en större kapacitet än efterfrågeutveck- lingen motiverar. Utslagning förutsätts då i första hand drabba anläggningar i de deciler som uppvisar den lägsta produktiviteten.

Det bör observeras att vi använt genom— snittssiffror för decilema när det gäller pro- duktivitets— och kostnadsutvecklingen. Skill- naderna mellan anläggningarna inom en decil kan vara så stora att en anläggning i den sämsta decilen mycket väl kan överleva. Vidare kan kraven på lönsamhet tillfälligt sänkas och vissa anläggningar därigenom fortleva.

Inom verktygs- och redskapsindustrin uppvisar endast den sämsta decilen en negativ vinstkvot, tabell 5.11.a. Tar vi emellertid hänsyn till kostnadsutvecklingen ligger ytterligare en decil inom den kritiska zonen. Investeringarna täcker genomsnittligt sett ej reinvesteringsbehovet för de tre sämsta decilema.

Anläggningsstorleken, dvs. förädlingsvär- det i volym per anläggning, har ökat snabbt under 60—talets andra hälft. Särskilt gäller detta inom de mest produktiva decilerna. Vi har antagit att denna ökning ej till fullo bibehålls under 70-talet.

Våra olika beräkningsmetoder ger relativt samstämmigt till resultat att 20—30 % (2—3 deciler) av kapaciteten vid 60-talets slut löper risk att slås ut under 70-talet. Detta berör ungefär hälften av de cirka 150 anlägg- ningarna.

Att metallkonstruktionsindustrin utgjort en expansiv delbransch återspeglas av att produktivitetstillväxten täcker lönekostnads- ökningen för alla deciler. Den lägre expansio- nen under 70-talet kan ge en lägre nettopro- duktivitetstillväxt än vår tabell visar. Vinst- kvoten är negativ eller mycket låg för anlägg— ningarna i de tre sämsta decilema. Där synes ej heller investeringarna genomsnittligt sett

täcka reinvesteringsbehovet. Det förefaller därför sannolikt att en viss utslagning av företag kan komma att ske vid en avmatt- ning i efterfrågan under 70-talet, se tabell 5.ll.b.

Anläggningsstorleken har vuxit snabbt i den bästa decilen men relativt långsamt i övriga. Trots ett antagande om en långsam- mare tillväxt av anläggningarnas storlek, får vi till resultat att uppemot 40 % av kapacite- ten har en svag ställning. Riskzonen kan således anges till omkring 350 av branschens över 600 arbetsställen. Emellertid är flertalet av företagen verksamma på lokala marknader där konkurrenstrycket inte är så hårt, varför företagen kan ha större möjligheter att över- leva än vad våra kalkyler tyder på.

Även inom metallförpackningsindustrin täcker produktivitetstillväxten kostnadssteg- ringarna för samtliga deciler, se tabell 5.1 1.c. Ökningen av den genomsnittliga anläggnirrgs- storleken har hittills varit snabb, särskilt i de mest produktiva decilerna. Även om vi antar att denna ökningstakt i fortsättningen blir

lägre skulle en relativt betydande del av branschens produktionskapacitet 1969 riske- ra att slås ut. Vi har gjort den bedömningen att anläggningarna i de två eller tre lägsta decilema befinner sig i farozonen, dvs. 15 år 20 anläggningar.

För metalltrådsindustri m. m. gäller att de två sista decilema har en negativ vinstkvot. Kostnadsöknirrgen förändrar inte denna bild. Beaktas investeringsnivån gäller att ytterliga- re två deciler befinner sig i ett utsatt läge. Om vi förutsätter att anläggningsstorleken ökar i samma takt som under senare hälften av 60—talet skulle 20 % av kapaciteten, dvs. de två sista decilema, riskera att slås ut. Ett femtontal anläggningar av drygt 50 berörs, se tabell 5.ll.d.

Inom spik-, skruv- och bultindustrin är vinstkvoten negativ i de två sista decilerna, vilket inte förändras av kostnads- utvecklingen. Endast de företag som har det högsta förädlingsvärdet per anställd har investeringar i nivå med avskrivningsbehovet. Anläggningsstorleken har ökat relativt lång- samt. Under förutsättning att denna ökning

fortsätter skulle 20 % av den nuvarande kapaciteten komma i farozonen. Antalet anläggningar i dessa två deciler är cirka 25 av totalt 55—60, se tabell 5.ll.e.

Annan byggnadsmetallvaruindustri är en av de delbranscher som kommer att genomgå en hård strukturomvandling om våra efter- fråge- och sysselsättningsbedömningar är rik- tiga. Av tabell 5.11.f framgår att vinstkvoten för de fyra sämsta decilema ligger nära noll. Investeringsnivån för 1969 ger ingen entydig bild. I sjunde och nionde decilerna synes investeringarna vara otillräckliga.

Om anläggningsstorleken växer i något långsammare takt än hittills skulle utslag- ningen kunna gälla 1/3 av kapaciteten. Därmed kommer existensen för ett 50-tal av drygt 130 anläggningar i fara.

Hushållsmetallvaruindustrin är den av del- branscherna som har största problemet att klara kostnadsutvecklingen. Inte ens i den bästa decilen ur produktivitetshänseende ger produktivitetstillväxten fullständig täckning för de stigande kostnaderna. Relationen reinvesteringsbehov—faktiskt genomförda in- vesteringar var år 1969 också den mest ogynnsamma bland delbranscherna inom manufakturindustrin. Vinstkvoten kan där- för inom en icke avlägsen framtid falla under noll för en stor del av delbranschens anlägg- ningar, se tabell 5.1 1.g.

Även om vi antar en långsammare ökning av anläggningsstorleken under 70-talet ger produktionsprognosema anledning befara att nära nog 1/3 av kapaciteten slås ut. Detta kan betyda att åtminstone 1/3 av 75-talet anläggningar drabbas.

Annan metallvaruindustri är den del- bransch som rymmer de flesta arbetsställena, omkring 630 stycken. Det är den mest utpräglade småföretagsdelbranschen. Små företag är sannolikt mer flexibla än större varför man kan räkna med en relativt snabb anpassning till den vikande efterfrågan. Av tabell 5.ll.h att döma ligger omkring 20% av produktionskapaciteten vid 60—talets slut, eller 1/3 av delbranschens arbetsställen, i farozonen.

Om vi antar en långsammare ökning av

anläggningsstorleken under 70-talet finner vi att cirka 1/3 av kapaciteten riskerar slås ut. Detta skulle innebära att cirka 300 av de 630 anläggningarna står inför svårigheter att fortleva på lång sikt.

Sammantaget för hela manufakturindu- strin skulle en utveckling i enlighet med dessa kalkyler innebära att uppemot 800 av branschens ] 800 anläggningar befinner sig i en situation där svårigheter att på lång sikt driva verksamheten med full kostnadstäck- ning möter från både marknads- och kost- nadssidan. Detta innebär inte att alla dessa 700—800 arbetsställen kommer att läggas ned. Men det innebär av allt att döma att betydande krav kommer att ställas på ytterli- gare omställningar av produktion, marknads- föring etc. Det bör nämligen observeras att vi redan i de produktionsprognoser som bl. a. använts i diskussionen ovan antagit en fort- satt sådan omställning i ungefär samma takt som under 60-talets andra hälft.

Faktorer som kan påverka processens för- lopp är att vissa företag av olika slag kan komma att för längre eller kortare tid drivas vidare med intäkter som inte medger nyin- vesteringar av erforderlig omfattning för att på lång sikt upprätthålla konkurrenskraften. Ägarna kan, av sociala eller andra skäl, tänkas fortsätta att driva vissa företag trots att avkastningen sjunker. Även samhällets åtgärder, t. ex. av regionalpolitisk art, kan påverka processens omfattning och utveck- ling.

Omvandlingen i de delar av manufaktur- industrin som vi ovan angivit är en långsiktig process vilkens verkningar kan bli mer eller mindre uttalade under den period vi diskute- rat, dvs. 70-talet. Av betydelse för dess omfattning är t. ex. den internationella och den inhemska konjunkturbilden, utveck- lingen vad gäller löner och andra kostnader samt den ekonomiska politikens utformning både på kort och lång sikt.

Den bild vi ovan skisserat för delbransch- erna och för hela manufakturindustrin bör sålunda endast betraktas som ett utvecklings- alternativ som i hög grad påverkas av det slag av externa intlytelser vi här nämnt. Den kan

också i väsentlig grad påverkas av företagens eget handlande, t.ex. vad gäller inre och yttre rationalisering, produktutveckling och marknadsföring.

Konsekvenserna av den omvandling som enligt dessa beräkningar synes trolig för manufakturindustrins del redovisas och be- handlas närmare vad avser arbetskraften i kapitel ll och vad avser de mest framträdan- de regionala problemen i kapitel 12.

Tabell 5.1] a Manufakturindustrins anläggningar fördelade efter förädlingsvärde per an— ställd 1969 samt beräknade effekter av kostnadsutvecklingen under 70-talet

Verktygsindustri Tiondelar (deciler) av delbranschens förädlingsvärde

1 — 3 4—5 6 7 8 9

Förädl.värde, mkr 122 67 38 38 37 40 Ant. anställda 1 075 833 716 835 936 1 173 Ant. anläggningar 5 8 22 22 28 24 Förädlvärde per

anställd, tkr 113 81 53 46 39 34 Driftsöverskott/för-

ädlingsvärde 0,79 0,62 0,47 0,48 0,36 0,36 Korr. vinst/föräd—

lingsvärdel ) 3 0,63 0,36 0,27 0,25 0,17 0,04 Nettoproduktivitets—

förändring?/för-

ädl.värde +0,02 0,00 —0,01 —0,01 ——0,02 —0,03 Avskr./förädlings—

värde3 0,028 0,091 0,037 0,057 0,030 0,141 Investeringar/för-

ädlingsvärde3 0.043 0,074 0,054 0,110 0,018 0,137

10

37 1 500 39

24

—0,02 —0,33

—0,06 0,113 0,022

Totalt 378 7 068 140

54

0

O: 0,

,53 0, 30

03 064

0.062

' Driftsöverskottet har reducerats med sociala kostnader, kostnader för inköpta tjänster, reparationer samt avskrivningsbehov.

2 P'roduktionstillväxt reducerad med lönekostnadsökning. * Avskrivningsbehovet har beräknats som 2% på byggnaders och 6% på maskiners återanskaff— ningsvärde. Investeringarna avser nivån 1969. Beräkningarna har gjorts genom uppräkning av uppgifter från investeringsenkätens urval 1969. Eftersom beräkningarna av avskrivningsbehovet grundar sig på ett urval är siffrorna för enskilda deciler osäkra. Större vikt bör läggas vid utvecklingstendensen över flera deciler.

Källa: Primärmaterial från SCB.

Tabell 5.1 1 b Manufakturindustrins anläggningar fördelade efter förädlingsvärde per anställd 1969 samt beräknade effekter av kostnadsutvecklingen under 70-talet

lnd. för metallkonstruktioner Tiondelar (deciler) av delbranschens förädlingsvärde

l 2 3 4 5 6 7 8 9 1 0 Totalt

Förädl.värde, milj. kr 87 85 89 83 82 85 88 86 86 85 855 Antal anställda 1014 1 262 1497 1 549 1691 1 887 2 175 2 350 2 590 4 194 20 074 Antal anläggningar 30 22 21 48 58 37 67 69 85 171 608 Förädl.värde per anst., tkr 86 67 59 54 49 45 41 37 33 20 43

Driftsöverskott/förädl.värde 0,66 0,56 0,45 0,48 0,45 0,43 0,32 0,31 0,27 —0,07 0,39 Korr.vinst/fi:'>rädl.värdel ' 5 0,46 0.40 0.23 0.28 0.29 0.22 0,13 0,03 —0,04 —0,52 0.15 Nettoproduktivitetsförändring2 /förädl.värde +0,15 +0,14 +0,12 +0,13 +0,12 +0,12 +0,11 +0,11 +0,11 +0,07 +0,12 Avskrivn./förädl.värde3 0,058 0,021 0,040 0,053 0,016 0,048 0,028 0,084 0,068 0,168 0,058 Investeringar/förädl.värde3 0,079 0,022 0,055 0,028 0,070 0,015 0,045 0,057 0,047 0,054 0,045

Se not till tabell 5. 1 La

Tabell 5.1] c Manufakturindustrins anläggningar fördelade efter förädlingsvärde per an- ställd 1969 samt beräknade effekter av kostnadsutvecklingen under 70-ta1et

Metallförpackningsind. Tiondelar (deciler) av förädlingsvärdet 1 2—3 4—8 9 10 Totalt Förädl. värde, milj. kr 14 31 73 13 15 146 Antal anställda 110 452 1 314 365 616 2 857 Antal anläggningar 3 5 8 5 13 34 Förädl. värde per anst., tkr Driftsöverskott/förädl.värde 0,80 0,67 0,5 3 0,36 0,30 0,55 Korr.vinst/ förädl.värde1 * 3 0,68 0,46 0,30 — — 0,31 Nettoproduktivitetsförändringz/ förädl.värde +0,11 +0,10 +0,09 +0,07 +0,07 +0,09 Avskrivn./förädl.värde3 0,024 0,053 0.070 — — 0,061 Investeringar/förädlvärdea 0,027 0,168 0,243 — — 0,204

Se not till tabell 5.11.a

Tabell 5.1] d Manufakturindustrins anläggningar fördelade efter förädlingsvärde per an- ställd 1969 samt beräknade effekter av kostnadsutvecklingen under 70-talet

Ind. för metalltråd, -nät, -1inor, -kablar Tiondelar (deciler) av förädlingsvärdet

1 2—6 7 8 9 10 Totalt

Förädlingsvärde, milj. kr 21 109 25 25 17 23 220 Antal anställda 208 1 729 515 671 560 827 4 510 Antal anläggningar 6 5 13 10 8 6 54 Förädl.värde per anställd,

tkr 101 6 3 48 37 31 28 49 Driftsöverskott/förädl.—

värde 0,74 0,56 0,49 0,36 0,23 0,21 0,48 Korr.vinst/förädl.värdel * 3 0,58 0,32 0,16 0,13 —0,25 —0,25 0,20 Nettoproduktivitetsföränd-

ring /förädl.värde +0,07 +0,05 +0,03 +0,03 +0,01 +0,01 +0,04 Avskrivningar/förädl.-

värde3 0,036 0,061 0,100 0,099 0,182 0,138 0,082 Investeringar/förädl.—

värde3 0,033 0,086 0,063 0,044 0,075 0,158 0,078

Se not till tabell 5.11.a

Tabell 5.1] e Manufakturindustrins anläggningar fördelade efter förädlingsvärde per an- ställd 1969 samt beräknade effekter av kostnadsutvecklingen under 70-talet

Spik-, skruv- och bultindustri Tiondelar (deciler) av förädlingsvärdet

1 2 3—7 8 9 10 Totalt

Förädlingsvärde, milj. kr 25 21 102 11 23 20 202 Antal anställda 362 402 2 243 269 649 701 4 621 Antal anläggningar 11 5 6 9 12 14 5 7 Förädl.värde per anst.,

tkr 68 53 45 41 36 29 44 Driftsöverskott/förädl.-

värde 0,65 0,55 0,49 0,50 0,35 0,21 0,35 Korr.vinst/förädl.värde1 ' 3 0,29 0,28 0,17 0,18 —0,03 —0,31 —0,01 Nettoproduktivitetsföränd-

ring /förädl.värde +0,05 +0,04 +0,01 +0,03 +0,02 0,00 +0,01 Avskrivningar/förädl.-

värde3 0,097 0,149 0,131 0,099 0,151 0,205 0,136 Investeringar/förädl.-

värde3 0,208 — 0,063 0,009 0,042 0,315 0,109

Se not till tabell 5.11.a

Tabell 5.1 1 f Manufakturindustrins anläggningar fördelade efter förädlingsvärde per anställd 1969 samt beräknade effekter av kostnadsutvecklingen under 70-talet

Annan byggnadsmetallvaruindu stri Tiondelar (deciler) av förädlingsvärdet

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 Totalt

——___—______ 49 60 26 46

Förädl.värde, milj. kr 46 46 61 34 45 46 50 Antal anställda 532 696 1 099 696 1 005 1 134 1 282 1 371 1 878 994 1 068

Antal anläggningar 7 14 6 21 11 13 10 13 14 25 13 Förädl.värde per anst., tkr 87 86 5 5 49 44 41 39 36 3 2 26 4

Driftsöverskott/förädl.värde 0,71 0,63 0,53 0,50 0,51 0,41 0,36 0,3 3 0,3 2 0,15 0 4 Korr.vinSt/fi'il'ädl.v'a'.rde1 ' 3 —0,60 0,47 0,37 0,22 0,26 0,21 —0,05 0,00 0,03 —0,07 0 2 Nettoproduktivitetsförändring2 /förädl.värde +0,05 +0,04 +0,04 +0,03 +0,03 +0,02 +0,02 +0,02 +0,02 0,00 +0,0 Avskr'rvningar/förädlyärde3 0,004 0,049 0,028 0,108 0,090 0,029 0,174 0,126 0,087 0,033 0 O lnvestel'inga.r/förädl.värde3 0,036 0,012 0,026 0,036 0,025 0,039 0,076 0,5 26 0,058 0,083 0 0

—_———_—._____—_____

Se not till tabell 5.11.a

Tabell 5.1] g Manufakturindustrins anläggningar fördelade efter förädlingsvärde per an- ställd 1969 samt beräknade effekter av kostnadsutvecklingen under 70-talet

Hushållsmetallvaruindustri Tiondelar (deciler) av förädlingsvärdet

1 2—3 4—6 7 8 9 10 Totalt

Förädlingsvärde,

milj. kr 15 31 44 16 15 15 15 152 Antal anställda 164 650 1 010 419 428 515 616 3 802 Antal anläggningar 4 5 8 6 17 15 19 74 Förädl.värde per

anst., tkr 90 48 44 39 36 30 24 40 Driftsöverskott/

förädl.värde 0,74 0,51 0,46 0,36 0,36 0,09 0,15 0,41 Korr.vinst/förädl.-

värde1 » 3 (0,64) 0,25 0,18 0,13 0,14 -0,26 —0,19 0,13 Nettoproduktivi-

tetsförändring3/

förädl.värde 0,00 -0,02 —0,03 —0,04 -0,04 —0,07 —0,06 —0,03 Avskrivningar/

förädl.värde3 — 0,088 0,130 0,054 0,049 0,134 0,108 0,103 lnvesteringar/

förädl.värde3 —— 0,029 0,106 0,144 0,037 0,020 0,012 0,061

____________________—.____—_—_

Se not till tabell 5.11.a

Tabell 5.1] h Manufakturindustrins anläggningar fördelade efter förädlingsvärde per anställd 1969 samt beräknade effekter av kostnadsutvecklingen under 70-talet

___—___”—

Annan metallvaruindustri Tiondelar (deciler) av förädlingsvärdet

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 Totalt

Förädlingsvärde, milj. kr 90 72 87 83 84 86 80 84 79 86 832 Antal anställda 943 1 099 1550 1697 1 861 2 057 2 159 2 436 2 505 3 703 20 010 Antal anläggningar 28 47 46 43 52 64 83 32 74 162 631 Förädl.värde per anst., tkr 96 66 56 49 45 42 37 34 32 23 42

Driftsöverskott förädl.värde 0,66 0,60 0,54 0,52 0,44 0,43 0,34 0,35 0,28 0,12 0,42 Korr.vinst/förädl.värde1 * 3 0,50 0,33 0,31 0.33 0,22 0,21 0,05 0,05 —0,05 —0,22 0,18 Nettoproduktivitetsförändring2 /förädl.värde +0,08 +0,07 +0,06 +0,06 +0,03 +0,05 +0,04 +0,04 +0,03 —0,02 +0,05 Avskrivningar/förädl.värde3 0,027 0,088 0,067 0,040 0,049 0,055 0,081 0,117 0 125 0,114 0,075 lnvesteringar/förädl.värde3 0,095 0,167 0,218 0,023 0,112 0,055 0,065 0,153 u,071 0,161 0,106

Se not till tabell 5.11.a

6. De mindre och medelstora företagens situation

Den svenska manufakturindustrin äri bety- dande grad en småföretagsbransch. Både i jämförelse med verkstadsindustrin som hel- het och övrig svensk industri är manufaktur- företagen små i genomsnitt. Detta är natur- ligt eftersom tillverkningstekniken för rela- tivt stora delar av branschens produktsorti- ment inte uppvisar stordriftsfördelar i sam- ma utsträckning som är fallet för exempelvis övrig verkstadsindustri. Den roll som de mindre företagen spelar åskådliggöres i tabell 6.1, som visar sysselsättningen fördelad efter anläggningsstorlek.

De problem som denna utredning behand— lar är således i flera avseenden små och medelstora företags problem. Vi har ansett det vara motiverat att i ett särskilt kapitel behandla dessa företags situation. Det är främst två frågeställningar som tas upp till diskussion. Den första gäller företagsled- ningen i de mindre och medelstora företa- gen, den andra har att göra med familjeföre- tagens speciella situation.

6.1. Företagsledning 6.1.1 Utgångspunkt

Motiveringen för att ta upp frågor omkring företagsledandets problem är att dessa har en särskild vikt för små företag och att de därmed är av stor betydelse för branschens konkurrenskraft och framtida omvand-

lingstakt. Det är mycket svårt att få ett tillfredsställande grepp om vilka faktorer som ligger bakom ett, i någon bemärkelse, framgångsrikt företagande. Vår ambition har inte heller varit att på ett uttömmande sätt försöka kartlägga dessa samband. Utgångs- punkten är i stället att det förefaller rimligt anta att det finns ett samband mellan företagarframgång och möjligheten och för- mågan att systematiskt överblicka företagets verksamhet ur olika aspekter, möjligheterna att snabbt få indikationer på en negativ utveckling för att vända denna samt graden av förberedelse för att möta framtida föränd- ringar i företagets omvärld. Vi förväntar således att framgångsrikt ledda företag har en högre grad av planering, i vid bemärkelse, än mindre framgångsrika vid i övrigt lika förhållanden. Därför har utredningen stude- rat planeringen i branschen på både kort och lång sikt.

6.1.2. Underlag från manufakturindustrin

Som ett underlag för vår bedömning har ett 20-tal företag intervjuats. Vid intervjuerna behandlades både företagsledningsproblem och för familjeföretag specifika frågor. De senare diskuteras i avsnitt 6.2. Företagen är till antalet ungefär jämnt fördelade på Eskilstuna- och Anderstorpsregionerna. Stor- leksmässigt spänner de över ett vitt område, från ett företag med flera hundra anställda

Cirka 1/4 av företagen var underleveran- törer. Detta präglar möjligheten att över- blicka företagets situation på längre sikt. Underleverantörernas framtida produktion är beroende av beställarföretagens planer. Som framgår av kapitel 4 får underleverantö- rerna endast i undantagsfall del av dessa planer för längre period än ett år. Endast underleverantörer med en nyckelposition får i allmänhet del av mera långsiktiga planer. Det är mot denna bakgrund inte oväntat att de i detta sammanhang undersökta under— leverantörsföretagen har uppenbara svårighe- ter att planera verksamheten på längre sikt.

Vad gäller de övriga intervjuade företagen har flertalet någon form av planering, främst vad gäller produktionen. Tendenserna är knappast så entydiga att det är möjligt att påstå att mindre företag har en mera outvecklad planering än större. Det synes snarare vara företagsledarens bakgrund, ut- bildning och intresseinriktning som är av betydelse. Över huvud taget spelar företags- ledarens personliga egenskaper en mycket stor roll för det mindre företagets fortbe- stånd och utveckling.

När det gäller möjligheterna att bedöma olika produkters och produktgruppers lön- samhet synes underlaget vara sämre än för planeringen av produktionen. Flera företag har inte ett sådant underlag att de kan få snabb information om förändringar i pro- dukternas lönsamhet. Detta kan naturligtvis få allvarliga konsekvenser på sikt om det leder till att produktionsinriktningen inte i tid anpassas till en förändrad lönsamhetssi- tuation.

Vi tycker oss vidare kunna se tendenser till ett positivt samband mellan graden av planering och satsningen på produktutveck- ling. Något direkt samband mellan graden av planering och lönsamhetsnivå kan ej utläsas av detta material.

På uppdrag av delegationen för de mindre och medelstora företagen utför företagseko- nomiska avdelningen vid Umeå universitet en undersökning rörande företagsledarnas inställning till och behov av vidareutbildning.

I samband härmed har en mindre förunder- sökning gjorts med enkäter till ett 60-tal manufakturföretag.l

Undersökningen visar att 35 % av företa- gen har en formaliserad regelbunden plane- ring med en längre tidshorisont än ett år. Förekomsten av kortsiktig planering är stör- re; hälften av företagen har ettårsbudget och 3/4 någon form av kortsiktig, löpande planering. Det finns en tendens till att långsiktig planering förekommer oftare i de större företagen.

I fråga om utbildningsnivån konstateras att över hälften av företagsledarna har en lägre utbildning än studentexamen eller mot- svarande. I jämförelse med andra undersök- ningar tycks dock andelen med enbart folk- skola vara låg. Detta resultat kan emellertid vara en tillfällighet beroende på materialets ringa omfattning. Utbildningsinriktningen är ungefär lika fördelad på allmän, teknisk respektive ekonomisk utbildning.

Det finns ett klart samband mellan företa- gets storlek och företagsledarens utbildnings- nivå. Det kan därför inte alltid avgöras om det är företagsstorleken eller utbildningsni- vån som betingar inställningen till vidareut- bildning m. m.

Utbildningsinriktningen har inflytande på vilken typ av frågor företagsledaren handläg- ger. Personer med ekonomisk utbildning har en tendens till att ägna större tid åt handläggning av ekonomiska frågor och tekniker åt tekniska. Företagsledarna anser sig ha utbildningsbehov främst inom område- na ekonomi, administration, marknadsföring och produktutveckling.

Det finns tydliga tendenser till positiva samband mellan graden av utbildning — och därmed företagets storlek — och inställning- en till vidareutbildning, kursdeltagande, in- ställning till och utnyttjande av konsulter etc.

Umeåundersökningen bekräftar våra iakt- tagelser om en lägre grad av allmän planering i underleverantörsföretag.

1 Stieg Ingels—Göran Holmgren: Utbildnings- situationen bland företagsledare i mindre och medelstora företag. Umeå universitet, vt 1972.

Långsiktig planering och s.k. fullständig (långsiktig, ettårig och kortsiktig löpande) planering förekommer i större utsträckningi företag där företagsledaren har en högre utbildning. Man kan vidare konstatera att företagsledare som regelbundet deltar i nå- gon form av vidareutbildning oftare använ- der sig av långsiktig planering och ettårsbud- getering än företagsledare som deltar mera sällan.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att Umeåundersökningen i högre grad än våra egna intervjuer för manufakturindustrins del bekräftar den traditionella bilden av att högre utbildning, inställning till planering, vidareutbildning, konsultutnyttjande etc. samvarierar positivt med företagsstorleken. I stort ligger enkätundersökningens resultat i linje med andra liknande undersökningars.

Sveriges Verkstadsförening genomförde under hösten 1972 en enkät för att belysa den ekonomiska planeringen m.m. inom små och medelstora verkstadsföretag. Enkä- ten utsändes till samtliga medlemsföretag i föreningen med mindre än 500 anställda. En specialbearbetning av materialet har genom- förts för manufakturindustrin. Representa- tiviteten för företag med färre än 10 anställda är låg. Av 441 tillfrågade företag inom manufakturindustrin förelåg svar från 325 eller 74 %. Av dessa 325 företag var 315 aktiebolag. Antalet aktieägare var hos 81 % av dessa högst 5, medan ägareantalet över- steg 10 hos endast 16 företag. Vidare var 19 av företagen dotterbolag till andra företag. Antalet styrelseledamöter i aktiebolagen var 1—2 i l/3 av företagen, 3—5 i 60% och 6—10 i 6 % av företagen. Antalet ökar med företagens storlek.

Företagens möjligheter att på kort sikt fånga upp resultatutvecklingen varierar be- tydligt. Av de 325 manufakturföretagen hade drygt en fjärdedel månadsbokslut och närmare en tredjedel kvartals- eller tertial- bokslut, medan halvårsbokslut redovisas av 13 % av företagen. Drygt en fjärdedel av företagen arbetar sålunda enbart med års- bokslut. Även i detta avseende föreligger betydande skillnader mellan företag i olika

storleksgrupper. Av företagen med färre än 25 anställda har sålunda en tredjedel tre bokslut eller fler under året, medan motsva- rande andel för företag med 100—199 anställda är 79 % och för företagen i gruppen 200—499 anställda 96 %. Av företag med 50—499 anställda hade drygt 90 % halvårs- bokslut eller andra kortperiodiska bokslut.

Förekomsten av olika kortperiodiska bok- slut är ungefär densamma bland de 75 av de 325 företagen inom branschen som uppgett sig vara huvudsakligen underleverantörer till andra industriföretag.

Beträffande den ekonomiska planeringen på kort sikt (högst ett år) inom branschen kan noteras, att av 325 företag 118 eller 1/3 arbetade med ett utbyggt budgetsystem, som följs upp mot redovisningen. 110 företag redovisade budgets på några områden, me- dan 97 företag eller 30 % angav att man endast undantagsvis eller inte alls hade budgets. Särskilt i det senare avseendet kan betydande olikheter noteras mellan företag av olika storlek. Sålunda hade 49% av företag med mindre än 25 anställda endast undantagsvis eller inte alls budgets, medan av företag med 100—499 anställda samma för- hållande noterades endast för 13 %. Några signifikanta skillnader kunde inte noteras mellan underleverantörsföretag respektive företag med andra tillverkningsinriktniagar. Däremot var förekomsten av utbyggda bud- getsystem, som följs upp mot redovisningen, något mindre frekvent bland underleveran- törsföretagen än bland övriga företag.

En analys av förekomsten av budgetupp- följningen i kortperiodiska bokslutsrapporter visar en något oenhetlig praxis. Av totalt sett 90 företag med månadsbokslut kombinerade sålunda 53 % dessa rapporter med en må- nadsvis budgetuppföljning, medan 9 % följde upp budgeten kvartals-, tertials- eller halvårs- vis och 12 % årsvis. Ungefär vart fjärde av dessa företag kombinerade sålunda inte något av dessa bokslut med en budgetipp- följning. Av de 105 företagen med kvartals- eller tertialvisa bokslut saknade också Lnge- får en fjärdedel budgetuppföljning. Av de 42 företagen med halvårsbokslut hade ca 35 %

ej någon budgetuppföljning. Slutligen hade 36 av 88 företag med enbart årsbokslut en jämförelse mellan budget och utfall.

I den ekonomiska planeringen på ett års sikt intar försäljningsplaneringen en betydan- de plats. Av de 325 metallmanufakturföreta- gen var det dock endast 9 % som redovisade att man baserade sin försäljningsplanering på en grundlig analys av försäljningsmöjligheter- na via marknadsundersökningar, marknads- planering etc. 42 % av företagen gjorde en viss särskild analys av försäljningsmöjlighe- terna utöver material från tidigare perioder, medan 32% gjorde en bedömning endast med ledning av försäljningen från tidigare perioder (uppgift saknas rörande 25 företag). Förekomsten av särskilda analyser utöver redovisning av försäljningen från tidigare perioder var betydligt vanligare inom företag med utbyggda budgetsystem än inom företag som endast undantagsvis eller inte alls använde sig av budgets. Underlaget för försäljningsplanering var regelmässigt något svagare inom underleverantörsföretagen än inom övriga företag i branschen.

Beträffande budgetarbetets organisation kunde konstateras att det i ungefär en fjärdedel av företagen sker en betydande delegering av budgetarbetet, antingen så att budgetarbetet detaljutformas under medver- kan av ett flertal personer inom företaget på basis av en ekonomisk grovplan från före- tagsledningen eller så att delbudgets tas fram av olika ansvariga och sammanställs till en totalbudget innan företagsledningen prövar planen. Drygt hälften av företagen redovisa- de att budgetarbetet är begränsat till före- tagsledningen och ekonomifunktionen, me- dan den återstående fjärdedelen återfinns bland företag som använder budgets undan- tagsvis eller inte alls. Betydande olikheter föreligger mellan företag av olika storlek. Medverkan av ett flertal personer inom företaget förekom sålunda i 60% av de totalt 77 företagen med mellan 100—499 anställda, medan ett till företagsledningen och ekonomifunktionen begränsat budgetar- bete var helt dominerande bland företag med mindre än 25 anställda. Det senare förhållan-

det var särskilt uttalat för underleverantörs- företagens del.

Den ekonomiska planeringen på längre sikt än ett år sker hos 8% av de 325 företagen inom ramen för ett system för långtidsplanering, medan ytterligare 41 % baserar långtidsplaneringen på regelbundna analyser och planer, dock utan att ha något egentligt system. Antalet företag med ofull- ständig planering på lång sikt uppgår därmed till 51% av samtliga. Den senare andelen samvarierar klart med företagets storlek och nrinskar från 67 % i företag med mindre än 10 anställda till 38 % av företagen i interval- let 200—499 anställda. Inom respektive storleksgrupp kan inga tydliga skillnader utläsas mellan underleverantörsföretag och övriga företag.

En klar samvariation kan utläsas mellan formerna för korttids— och långtidsplanering. Av 118 företag med ett utbyggt budget- system för korttidsplaneringen har sålunda 69 % ett system för långtidsplanering eller regelbundna analyser och planer i detta avseende, medan av 1 10 företag med budgets enbart på vissa områden 51 % redovisar ett motsvarande förhållande. Av 97 företag med budgets för korttidsplanering endast undan- tagsvis eller inte alls återfinns inget med ett system för långtidsplanering, men 22 % med regelbundna analyser och planer utan att något egentligt system föreligger.

Företagens utnyttjande av revisions- eller redovisningsbyråer för den löpande redovis- ningen liksom för budgeteringen är lågt. Ett sådant utnyttjande redovisas sålunda endast för 10% av företagen vad beträffar den löpande redovisningen och av endast 5 % när det gäller budgeteringen. I samband med bokslutet vänder sig däremot närmare hälf- ten till sådana byråer. Detta är särskilt märkbart bland företag med färre än 25 anställda.

Närmare hälften av företagen genomför regelmässigt för- och efterkalkyler för olika order. Andelen företag med denna typ av kalkylering varierar relativt litet mellan stor- leksgrupperna. För- och efterkalkyler för vissa order förekommer hos vart tredje

företag, medan endast för— eller efterkalkyler är det vanliga vid 18% av företagen. För underleverantörsföretagens del kan i nästan samtliga storleksintervall noteras en högre andel företag som regelmässigt utför för- och efterkalkyler än vad som gäller för manufak- turföretagen i övrigt.

Den vanligast förekommande metoden vid produktkalkyleringen är fortfarande själv- kostnadsberäkningarna, vilka vid 56% av företagen utgör den enda kalkyleringsfor- men. Användandet av täckningsbidragsmeto- den överväger hos 14 % av företagen, medan en kombination av de båda beräkningssätten redovisas av 29 % (uppgift föreligger ej för alla företag). Några enhetliga tendenser till samband mellan företagets storlek och be- räkningsmetod föreligger ej. Det bör docki detta sammanhang noteras att metoderna att genomföra självkostnads- respektive bidrags- beräkningar numera närmat sig varandra jämfört med vad som var fallet då bidrags- metoden ursprungligen introducerades.

De här angivna uppgifterna om den ekonomiska planeringen inom manufakturin- dustrin överensstämmer beträffande samtliga belysta variabler relativt väl med de resultat som framkom för de totalt 1 156 företag från hela verkstadsindustrin som ingick i enkäten. En viss skillnad till manufakturin- dustrins nackdel föreligger dock. Generellt gäller dock för många företag att försälj- ningsplaneringen utgör ett besvärande pro- blem. Detta förhållande återspeglar ofta de bristande resurserna hos företagens försälj- nings- och marknadsplaneringsfunktioner, men utgör också en återspegling av den osäkerhet, särskilt på längre sikt, under vilken dessa typer av företag arbetar. Bristan- de kunskap om budgeteringsmetodik utgör sannolikt i många fall en hämmande faktor. Det torde emellertid kunna konstateras — även om någon motsvarande undersökning ej genomförts tidigare — att den ekonomiska planeringen på såväl kort som lång sikt under de senaste åren vunnit en mera allmän tillämpning än tidigare men att i alltför många företag är planerings- och redovis- rringsstandarden för låg.

Som framgått tidigare anser utredningen att de företagsledande funktionerna är så viktiga för företagens fortbestånd och konkurrens- kraft att det är mycket angeläget att kvaliteten på dessa funktioner kan hållas på en hög nivå. Det finns således anledning överväga åtgärder som är ägnade att nå detta mål.

De undersökningar som ovan relaterats, utredningens erfarenheter i övrigt samt un- dersökningar rörande andra branscher tyder på att företagens omvärld blivit så komplice- rad och snabbt föränderlig att det är svårt, framförallt för de mindre företagen, att inom det egna företagets ram hålla all den kapacitet och det kunnande som är nödvän- digt för ett framgångsrikt företagande. Det finns således anledning rikta intresset mot möjligheterna för företagen att komplettera med resurser utanför företaget, dvs. få tillgång till extern service. Denna fråga har bl. a. studerats av delegationen för de mindre och medelstora företagen. Delegationen har på basis av sina erfarenheter föreslagit en utbyggnad av den regionala näringspolitiska organisationen.

Metallmanufakturutredningen finner att övervägande skäl talar för att det behov av en förstärkning av den externa servicen som finns inom manufakturindustrin också finns inom andra branscher, framförallt sådana med stor andel små företag. Utredningen föreslår därför inte i detta avseende några specialdestinerade åtgärder till förmån för manufakturbranschen. I stället stöder utred- ningen att en utbyggnad av en regional serviceorganisation kommer till stånd. Dock vill utredningen starkt poängtera angelägen- heten av att utbyggnaden av denna organisa- tion, där regionala skillnader måste beaktas, sker under hänsynstagande till behovet i de regioner där manufakturindustrin utgör en speciellt stor del av näringslivet och där företagens storlek och inriktning speciellt motiverar detta.

De uppgifter utredningen anser att denna organisation ska fylla har skildrats i remiss-

yttrandet den 30 november 1972 över delegationens för de mindre och medelstora företagen förslag. Därur återges följande:

”Ett av de områden där behovet av en utökad service till företagen torde vara stort är marknads—

föringen.

Företagsledarna inom mindre företag har i allmänhet en bakgrund och utbildning som i huvudsak är produktionstekniskt inriktad. Det är kunskaper om och fallenhet för lösandet av problem av teknisk art som utgjort den drivande kraften vid deras val av yrke och verksamhetsfält. 1 mindre grad har intresseinriktningen varit merkan- til. Emellertid upptar marknadsföringsfrågorna nu- mera en stor del av företagsledarens tid. Den ovannämnda Umeåundersökningen som utförts för metallmanufakturutredningens räkning visar att försäljningen är en av de oftast återkommande arbetsuppgifterna. Samtidigt är marknadsföringen ett område där företagsledarna enligt samma undersökning anser sig ha det största vidareutbild- ningsbehovet. Detta gäller framförallt de mindre företagen.

Vi anser att insatser för att bistå de mindre och medelstora företagen med service i marknadsfö- ringsfrågor har en angelägen uppgift att fylla. För företagaren torde föreligga behov av att i första hand få en orientering om marknadsförhållandena vad gäller omfattning och utvecklingstendenser för egna och näraliggande produkter. Därigenom får han möjlighet att bedöma hur de egna produkterna passar in i marknadsbilden. Från denna kunskap kan sedan beslut om ev. förändring iproduktsorti— mentet eller av de enskilda produkterna härledas. För många företag torde enbart en relativt enkel överblick över marknadens omfattning utgöra en förbättring av informationsunderlaget. En regional näringspolitisk organisation bör här kunna bistå med att förmedla kontakt med lämplig konsult- hjälp, att anvisa eller ta fram statistikunderlag ochi mån av kunnande delta i sådana undersökningar.

Därutöver bör företagen ha möjligheter att kunna få rådgöra om och även erhålla närmare utredningar angående vilka förändringar i produk- tionssammansättningen som erfordras, vilka pro- dukter som inte har överlevnadsmöjligheter, vilka som kan överleva med vissa förändringar och vilka nya produkter som kan vara lämpliga att ta upp i tillverkningsprogrammet. För att kunna ge sådana råd krävs inte bara ingående kunskap om markna- den utan även om det enskilda företaget. En så bred och samtidigt djupgående kunskap kan inte den regionala organisationen ensam svara för. 1 betydande utsträckning måste experter utanför organisationen anlitas.

Vi vill erinra om att marknadsföringen får väsentligt olika karaktär beroende på vilka avsätt- ningsområden tillverkningen är avsedd för, eller genom vilka distributionskanaler den säljs. Mark- nadsföring av produkter som är avsedda för enskilda konsumenter skiljer sig i många stycken från marknadsföring av produkter som ska ha industriell användning som insats- eller investerings-

varor. Vidare kräver marknadsföring på utlandet särskilda kunskaper.

Som tidigare framhållits torde behovet av exter- na kunskaper vara speciellt stort vid omläggningar av tillverkningen.

Delegationen nämner rådgivning ifråga om eko— nomiska styr— och planeringssystem som ett av serviceorganisationens arbetsområden. För mindre och medelstora företag är problemet att kunna lägga upp och tillämpa planeringssystem och styrmedel som är anpassade till deras förhållanden. System som är tillämpbara på större företag är ofta inte möjliga att direkt applicera på mindre företag. Det finns således utrymme för ett utvecklings- arbete i detta hänseende. Kraven på styr- och planeringssystem för mindre företag är främst att de ska ge väsentlig information utan att kräva stora arbetsinsatser. Företag i den storleksordning det här är fråga om kan möjligen anslå en arbetsinsats som högst motsvarar en person per år.

Den information som främst behövs är sådan som snabbt visar avsättningsutvecklingen för olika produkter. En snabb redovisning kan här ge företaget möjligheter att handla i tid om en produkt drabbas av en vikande försäljningsutveck- ling. Det är vidare viktigt att företagsledningen kan urskilja de olika produkternas lönsamhet. Vår uppfattning är att många mindre företag i alltför hög grad ofta håller fast vid ett föråldrat produkt- sortiment för länge. Många gånger orsakas detta av att uppgifter om de olika produkternas lönsamhet saknas.

Delegationen konstaterar att det även imindre företag blir allt mer nödvändigt med systematiska planeringsrnetoder. Även om utbudet från konsult- företag m. fl. är betydande på detta område torde det även här finnas utrymme för egna insatser från serviceorganisationen utöver den självklara att kanalisera företagens serviceefterfrågan till exem- pelvis lämpliga konsulter.

För ett inte oväsentligt antal företag torde betydande ekonomiska fördelar stå att vinna genom rationalisering av inköp, lagerhållning, mate- rialflöde etc. Dessa områden hör till det som i delegationens terminologi kallas programmerings— förloppet och här finns redan metoder utvecklade som även är tillämpbara för mindre företag. Det är således i första hand fråga om att sprida denna kunskap till företagen.

Ytterligare ett område där möjligheter finns att genom rationaliseringar vinna högre effektivitet är det administrativa området. Det kan t.ex. gälla uppläggning av administrativa rutiner, uppläggning av företagsorganisation, personalplanering och -ut- bildning, ADB-frågor m.m. För dessa områden finns som delegationen påpekar konsultbolag som kan tillhandahålla service av god kvalitet. Företa- gen torde dock ofta behöva viss hjälp när det gäller att välja ut t.ex. den typ av konsult som är bäst lämpad för arbetsuppgiften. Vidare behÖVS även här en anpassning till de mindre företagens behov.

Serviceorganisationen bör även ha tillgång till viss juridisk kapacitet. Det gäller företrädesvis behandling av juridiska spörsmål där myndigheter- na på ett eller annat sätt är inblandade, såsom

information om juridiska förhållanden ifråga om beskattning, patentlagstiftning, utländsk lagstift- ning av intresse etc. Vidare är en viss juridisk sakkunskap nödvändig för serviceorganisationens behandling av olika ärenden.

Inom flera av de uppräknade områdena, framför- allt system för ekonomisk styrning och planering, kan revisionsföretagen göra betydande insatser. Metallmanufakturutredningen vill därför, i likhet med delegationen, understryka betydelsen av att tjänsterna från bokförings— och redovisningsbyråer ligger på en hög nivå. En fråga som därvid kommer i förgrunden är kraven på utbildning av dessa byråers personal. De krav som för närvarande gäller för exempelvis auktorisation av revisorer innebär en inriktning på redovisning, finansiering och rättsvetenskap. En breddning av utbildningskraven borde ge underlag för revisionsföretagen att erbju- da ett vidare spektrum av tjänster än vad som nu är fallet. En breddning av revisionsföretagens tjänster synes för närvarande vara på väg.

Inledningsvis anförde vi att ett av motiven för att erbjuda företagen extern service är att företags- ledarnas kunskaper i de mindre och medelstora företagen i allmänhet låg inom det tekniska området. Det är därför motiverat att ställa frågan om extern service på detta område är av nöden. Vi anser dock att vissa typer av tjänster även i detta fall har en funktion att fylla. Det gäller i första hand tjänster som innebär en orientering om ny teknik och utvecklingstendenser på det tekniska fältet.

Organisationen kan inte hålla en personell kapacitet för att täcka alla tekniska områden men ska kunna tjäna som en kanal för företagen för att förmedla kunskap om och kontakt med exempelvis forskningsinstitutioner och myndigheter. Service— organisationen bör dessutom i viss utsträckning kunna tillhandahålla aktuell information om tek— niska rön inom de områden där företagen är verksamma.

Det är av vikt att organisationen ska kunna tjäna som förmedlande länk när det gäller den nya tekniska utvecklingen både inom företagens nuva- rande verksamhetsfält och angränsande områden. Det är av vikt att företagen inte enbart är underkunniga om den tekniska utvecklingen inom det egna tillverkningsområdet utan även om ut— vecklingen inom områden där konkurrerande pro- dukter kommer fram och områden som kan öppna nya tillverkningsmöjligheter. För att upprätthålla industrins konkurrenskraft är det enligt vår bedöm- ning av stor betydelse att forskningsrön vid universitet och andra forskningsinstitutioner snabbt kan få en produktiv tillämpning. Här har serviceorganisationen en viktig förmedlande roll att fylla. Delegationens studier tyder på att företagen anser sig ha behov av extern service i produktut- vecklingsfrågor. Vi anser det ytterst angeläget, inte minst för manufakturföretagens del, att service- organisationen här kan bli en förmedlande länk mellan företagen och institutioner och myndighe- ter.

Det är emellertid inte enbart den tekniska utvecklingen som är ett betydelsefullt verksamhets-

fält för serviceorganisationen utan även områden som innebär en effektivisering av befintlig produk- tion. Organisationen kan tänkas medverka när det gäller rådgivning ifråga om produktionsteknik, materialteknik, maskinval, kvalitetskontroll, pro— cess- och reglerteknik etc. Även i detta avseende torde utanförstående specialister i betydande grad få anlitas.

Delegationen nämner att underleverantörsföreta- gen kan ha speciella behov av rationella ekonomis- ka styrsystem och en rationell produktionsplane- ring. Det är dock tänkbart att dessa företag i så stor utsträckning får del av de beställande storföreta— gens tekniska och administrativa kunnande att ytterligare extern service ej är behövlig. I metall- manufakturutredningens underleverantörsunder- sökningar har försök gjorts att något kartlägga denna ”teknikspridning”, i vid bemärkelse. Det visar sig dock vara mycket svårt att få en uppfattning om dessa spridningseffekter. Det står emellertid klart att spridningen av administrativt kunnande är praktiskt taget obefintlig. Således finns åtminstone här ett fält för insatser.

Enligt delegationens uppfattning utgör företaga- reföreningarna den lämpligaste basen för en ut- byggd serviceorganisation. Faktorer som behöver tas i beaktande vid ett sådant avgörande är bl. a. det faktum att företagareföreningarna är en på fältet verksam organisation med ett uppbyggt kontaktnät. Dock måste man även ta hänsyn till frågan om huvudmannaskapet för den regionala serviceorganisationen. Det finns för närvarande ett starkt behov av att på regional basis ha en organisation som kan svara för näringspolitiska bedömningar i en mängd av de beslut som fattas på länsstyrelsenivå. Härmed avser vi bl.a. beslut i låneärenden inom regionalpolitikens ram, beslut i arbetsmarknadspolitiska frågor. Dessa frågor kan knappast skiljas från dem som den föreslagna regionala serviceorganisationen skulle handlägga. Det finns således anledning överväga huvudmanna-

skapet för en organisation som på centrala punkter skulle svara för förverkligandet av viktiga närings- politiska målsättningar. Vi vill i sammanhanget erinra om att metallmanufakturutredningen i ett yttrande över kommerskollegieutredningens betän- kande i december 1971 framhöll att metallmanu— fakturutredningen anslöt sig till ståndpunkten att företagareföreningarnas ställning borde bli föremål för prövning i samband med att den regionala näringspolitiska organisationen behandlades.

En organisation som kan fylla de uppgifter som skisserats ovan kan inte byggas upp omedelbart. Arbetsområdet är vittomfattande och det finns därför utrymme för insatser av olika organ. I likhet med delegationen anser vi därför att de försök med olika samarbetsformer mellan företag som vuxit fram på olika håll i landet, med eller utan intresseorganisationsmedverkan, är värdefulla kom- plement till den föreslagna regionala organisatio- nen.

Av avgörande vikt för organisationens funktions- duglighet är att lämplig personal kan rekryteras. Inte minst viktigt är detta när det gäller företagar— nas förtroende för organisationen. Uppbyggandet

av en sådan organisation blir därför med all sannolikhet en tidskrävande process. Delegationens försla'g innebär ett första steg i denna riktning. Metallmanufakturutredningen vill ansluta sig till delegationens förslag. När det gäller fördelningen av de medel som delegationen föreslagit ska användas för ändamålet vill utredningen peka på behoven inom de län där manufakturindustrin är starkt koncentrerad och utgör ett dominerande inslag i regionens näringsliv. De omställningar som enligt vår bedömning måste till inom ett stort antal företag i dessa regioner skulle avsevärt underlättas av en serviceorganisation av föreslagen art. Våra synpunkter på fördelningen av medlen gäller både

den utbyggda serviceorganisationen och bidragen till konsult- och rådgivningsinsatser.

Vi biträder vidare förslaget om vidareutbildning av serviceorganisationens personal och vidareut- vecklingen av använda metoder.

Vad gäller finansieringen av serviceorganisatio- nens verksamhet vill vi ansluta oss till delegationens ståndpunkt att kontakt- och tröskelkostnader bör subventioneras av samhället men att serviceutnytt— jandet i övrigt bör bära sina kostnader.

I likhet med delegationen anser vi att det är angeläget att verksamheten noggrant följs upp och att en successiv värdering av resultaten sker."

Tabell 6.1 . a Sysselsättningen fördelad efter anläggningarnas storlek 1969 & Storlek Verk- Ind.för Metall- Ind.för Spik-, An.bygg— Hus— An.me-

tygs— metall- för- metall- skruv- nadsme- hålls- tall- ind. konstr. packn. tråd m. m. 0. bult- tallvaru- metall- varu-

ind. ind. ind. varuind. ind.

___—___— 5—9 280 1 090 20 80 100 190 140 1 370 10—49 1 950 8 080 350 700 560 1 460 960 7 440 50—99 880 3 870 500 170 510 1500 450 3 680 100—199 990 3120 680 1 100 910 1630 750 2 260 200—499 830 2 880 330 770 720 2 860 630 4 120 500—999 2 140 1 220 990 1 920 — 1 840 870 — 1000— — — — — 1820 1520 —— 1510

___—___ Totalt 7 070 20 250 2 870 4 740 4 620 11 000 3 800 20 380 ___—___—

Tabell 6.1. b Procentuell fördelning av sysselsättningen efter anläggningarnas storlek 1969 ___—___— Storlek Verk- Ind.f ör Metall- Ind.f ör Spik-, An.bygg- Hu shålls- An.me- tygs— metall- för- metall- skruv- nadsme— metall- tall- ind. konstr. packn. tråd m. m. 0. bult- tallvaru- varuind. varuind. ind. ind. ind.

___—___—

5—9 4,0 5,4 0,8 1,7 2,2 1,7 3,7 6,7 10—49 27,6 39,9 12,1 14,7 12,1 13,3 25,2 36,5 50—99 12,5 19,1 17,4 3,6 11,0 13,6 11,8 18,1 100—199 14,0 15,4 23,8 23,2 19,7 14,8 19,7 11,1 200—499 11,7 14,2 11,3 16,2 15,6 26,0 16,5 20,2 500—999 30,3 6,0 34,6 40,4 — 16,7 22,8 — 1000— — — — — 39,4 13,8 — 7,4 ___—___— Totalt 100 100 100 100 100 100 100 100

5—99 44,1 64,4 30,3 20,0 25,3 28,6 40,7 61,3

___—___ Källa: Primärmaterial inom SCB

6.2.1. Familjeföretagens betydelse för manu- fakturindustrin

De mindre företagens, och därmed familje- företagens, problem har kommit att upp- märksammas alltmer i skilda sammanhang under senare år. I utredningens direktiv framhålls att det förhållandet att ett bety- dande antal av branschens företag tillhör denna kategori kan medföra speciella pro- blem under den fortsatta strukturomvand- lingen. Metallmanufakturutredningen har därför funnit anledning att beakta dessa frågeställningar mot bakgrund av den bety- delse de har för den framtida omvandlingen inom manufakturindustrin. Denna påverkasi väsentlig grad av de problem som uppstår vid generationsväxlingen. Vi kan utgå från att åldersfördelningen bland företagsledarna är sådan att generationsväxlingsproblemet kom- mer att bli aktuellt för många av branschens företag under 70—talet.

En viss uppfattning om var inom manu- fakturindustrin man finner den största an- delen familjeföretag ger tabell 6.1. Den visar sysselsättningen fördelad efter anläggningar- nas storlek. Det finns anledning förvänta att andelen familjeföretag är högst inom del- branscher där flertalet anläggningar återfinns i de lägsta storleksgrupperna. Sådana del- branscher är främst metallkonstruktionsin- dustrin och annan metallvaruindustri, men även verktygsindustrin och hushållsmetall- varutillverkningen har relativt höga andelar sysselsatta i små anläggningar.

Vi har försökt att direkt uppskatta famil— jeföretagens omfattning i branschen, se ta- bell 6.2.

Det är väl känt att farniljeföretagen antalsmässigt dominerar svensk industri. Det- ta är också naturligt med tanke på storleks- strukturen. Tabell 6.2 visar att drygt 1 600 av manufakturbranschens 1 700—1 800 före- tag bör räknas till denna kategori. Vidare framgår att familjeföretagen även sysselsätt- ningsmässigt spelar en framträdande roll, 2/3 av antalet anställda återfinns inom familjefö- retag. Motsvarande andel för hela industrin

är sannolikt lägre. Det kan nämnas att andelen anställda i företag med färre än 100 anställda 1969 uppgick till knappt 33 % inom hela industrin mot 50 % inom manu- fakturindustrin.

Av manufakturindustrins delbranscher är det metallförpackningsindustri, spik-, skruv- och bultindustri samt i viss mån annan byggnadsmetallvaruindustri och trådindustri m. ur., som inte sysselsättningsmässigt domi- neras av familjeföretag. Som väntat har delbranscher med låg genomsnittlig företags- storlek hög andel familjeföretag. Exempel på detta är industri för metallkonstruktioner och annan metallvaruindustri. Dessa domine- rar också familjeföretagsbeståndet räknat i absoluta tal. Verktygsindustrin intar något av en mellanställning beroende på att ett par stora verktygsföretag här väger tungt.

6.2.2. Andra undersökningar

Som en följd av att familjeföretagens situa- tion alltmer uppmärksammats föreligger en rad undersökningar angående olika aspekter på familjeföretagsproblemen. Som exempel på medvetenheten om familjeföretagens vikt kan nämnas den särbehandling av vissa familjeföretag i arvs- och förmögenhets- skattehänseende som genomfördes vid om- läggningen av denna beskattning (proposi- tion nr 71/1970) och som i princip föresla- gits permanentad av kapitalskatteberedning- en (SOU 1971:46). Genom inrättandet av delegationen för de mindre och medelstora företagen inom industridepartementet har bl.a. ett antal utredningar om de mindre företagen initierats, vilka här är av intresse även om de inte specifikt varit inriktade på familjeföretagsfrågor.

Bland övriga undersökningar kan nämnas Johansson—Sillén: ”Småindustri och familje- företagare”, utgiven 1968. Undersökningen behandlar bl. a. ett antal småföretags plane- ring, lönsamhet m.m. Resultaten av denna undersökning tyder på att flertalet ingående företag hade en otillräcklig familjerättslig planering. Som exempel kan nämnas att i flertalet fall tycks befintliga försäkringar

vara otillräckliga för att täcka arvsskatterna. Över huvud taget synes överlåtelseplane- ringen vara bristfällig. I de flesta företag var det oklart hur generationsväxlingen och efterträdarfrågan skulle lösas.

Som en uppföljning av denna skrift utgavs 1969 av samma författare ”Familjeföreta- gets planering”, som dels behandlar allmän ekonomisk planering i små företag, dels särskilda familjeföretagsfrågor. Generations- växlingen berörs med anknytning till de familjerättsliga regler som bestämmer dessa företags handlingsram. Vidare redogörs för åtgärder som kan underlätta ett ledarskifte såsom dokumentation m. in.

Det utbildningsmaterial, ”Se om Ditt företag”, som SAF arbetat fram med inrikt— ning på framförallt mindre företag tar även upp vissa familjeföretagsfrågor. Företagaren får möjlighet att kontrollera sin och företa- gets beredskap vad avser generations- växlingen och ekonomiska frågor i samband härmed. [ den andra delen av detta utbild- ningspaket som utkommer under 1973 ägnas tre ”åtgärdslistor” åt familjeföretagsfrågor. Vidare bör nämnas att Industriförbundet arbetar på en standardiserad normalkonto- plan för mindre företag.

Under fjolåret utgavs av försäkrings- bolaget Skandia och Skandinaviska Enskilda Banken gemensamt skriften ”Leva som fa- miljeföretagare”. Denna behandlar bl. a. fö- retagsledningsfrågor, arvs- och skattefrågor samt råd i planeringsfrågor m. m.

6.2.3. Särskilda familjeföretagsfrågor 6.2.3.l Allmän småföretagsproblematik

Familjeföretagen är i genomsnitt mindre än branschens övriga företag. Till problemen hör därför de mindre företagens allmänt sett begränsade personella möjligheter att över- blicka den tekniska och ekonomiska utveck- lingen. Detta förhållande och åtgärder från samhällets sida som skulle kunna bidra till en förbättring härvidlag har behandlats i avsnitt 6.1 ovan.

Näringslivets kapitalförsörjning har sedan lång tid stått under debatt. Från näringslivets sida har man poängterat det nödvändiga i att upprätthålla en sådan lönsamhet att finansie- ringen av investeringarna kan ske med egna medel i en så stor utsträckning att soliditeten inte sjunker under en från risksynpunkt acceptabel nivå. Från statsmakternas sida har tonvikten lagts vid behovet av att få en ur samhällsekonomisk synpunkt effektiv resurs- allokering.

När det gäller familjeföretagen har det framhållits att dessa befinner sig i en finansieringsmässigt svårare situation än före- tag med spritt ägande. De saknar möjligheten att via aktiemarknaden få en spridning av ägandet och därmed minska bundenheten till ett fåtal personers privata ekonomi. Inte heller finns möjligheten att denna väg få tillskott av ägarkapital. Vidare är familjeföre- tagen i praktiken utestängda från obliga- tionsmarknaden. Speciella kapitalkällor så- som lån i utlandet är inte heller tillgängligai större utsträckning.

Det har även hävdats att förskjutningen på kreditmarknaden missgynnat de mindre före- tagen genom att deras traditionella långivare, bankerna, fått se sin del av marknaden minska till förmån för framförallt AP-fon- derna. Man bör samtidigt hållai minnet att förändringar skett i kreditinstitutens utlå- ningsinriktning. En sådan förändring är t. ex. affärsbankernas omfördelning från närings- livs- till bostadskrediter, medan övriga ban- ker ökat andelen kreditgivning till närings- livet.

För att tillgodose de mindre företagens kapitalbehov har ett antal speciella kreditin- stitut upprättats. Bland dessa kan nämnas AB Industrikredit och AB Företagskredit, vilka tillhandahåller långfristiga primär- och sekundärlån. De kan även bevilja kreditga- rantier. Båda bolagen är hälftenägda av staten och affärsbankema.

År 1960 bildades statens hantverks- och industrilånefond genom en omorganisation av olika statliga lånefonder för småindustri

och hantverk. Denna fond beviljar direktlån, vilka är avsedda som komplement då lån från traditionella institut som affärsbanker, spar- banker och jordbrukskassor inte kan beviljas. överstiger beloppet 200 000 kr kommer industrilånegaranti ifråga.

Fr.o.m. 1973 finns ett särskilt institut, Företagskapital AB, som ska tillhandahålla riskvilligt kapital för mindre och medelstora företag. Detta ska exempelvis kunna ske genom förvärv av minoritetsposter av aktier. Vidare ska bolaget kunna ansvara för garanti- förbindelser. Staten äger hälften, affärsban- kerna, Sparbankernas Bank och Jordbrukets Bank andra hälften.

Under 1972 inrättades ett bolag, AB Strukturgaranti, med uppgift att underlätta omvandlingen inom industrin. Under en försöksperiod har verksamheten begränsats till vissa branscher med akuta omställnings- problem (teko-industrin, skoindustrin, den manuella glasindustrin och möbelindustrin). Företaget kan lämna garantier för lån som upptas i avsikt att åstadkomma strukturför- ändringar i de nämnda branscherna. AB Strukturgaranti ägs av Sveriges Investerings- bank.

Investeringsbanken och Sparbankernas Bank äger tillsammans Svensk Företagsgaran- ti AB. Bolaget ställer garantier för krediter som tagits i bank, försäkringsbolag eller annat kreditinstitut.

Det finns således en mångfald kreditinsti- tut med mer eller mindre klar inriktning på den mindre företagsamhetens kapitalförsörj- ning. Från de mindre företagens sida hävdas att svårigheten att få överblick över detta utbud är betydande samt att kraven på formella säkerheter från dessa instituts sida inte skiljer sig i avgörande män från banker- nas.

Den allmänna lönsamhets- och finansie- ringssituationen inom manufakturindustrin och dess delbranscher skildras i kapitel 9. Ur detta material har vi hämtat vissa uppgifter för familjeföretagens del.

Någon särredovisning av familjeföretagen i materialet har inte gjorts. I stället använder vi företagets storlek som en approximation,

dvs. vi utgår från att de mindre företagen är familjeföretag vilket också är fallet med få undantag. Eftersom skillnaden mellan del- branscherna är stor när det gäller finansie- rings- och kapitalstruktur måste redovisning- en göras för varje delbransch för sig. I tabell 6.3 har några nyckeldata sammanställts.

Den första kolumnen i tabellen visar de faktiska investeringarna i procent av det kalkylerade avskrivningsbehovet. En relation på 100 % innebär att investeringarna i materiella anläggningstillgångar varit tillräck- liga för att på lång sikt upprätthålla produk- tions— och vinstkapaciteten. Underskrids 100 % är således investeringsnivån otillräck- lig för detta ändamål.1 Vi kan, som framgår av tabellen, inte på grundval av detta mate- rial dra slutsatsen att investeringarna inom de mindre företagen i manufakturindustrin skulle vara mera eftersatta än inom de större företagen. Endast för verktygsindustrin, hu- vudsakligen handverktygsföretag, och trådin- dustrin tycks detta gälla.

Vi övergår härefter till att studera i vad mån kapitaltillförselns sammansättning är annorlunda i de mindre företagen. Ser vi till sparandefinansieringen, dvs. bruttosparandet i relation till den totala kapitalanvändningen, finner vi att de medelstora företagen har det gynnsammaste finansieringsläget, medan så- väl större som mindre företag befinner sigi en något sämre situation. Således anger inte dessa data att de mindre företagen, och därmed familjeföretagen, skulle befinna sigi ett avsevärt sämre finansieringsmässigt läge än de större företagen.

Vi har även uppgifter om dessa företags- gruppers soliditet, dvs. andelen eget (korri— gerat) kapital av det totala (korrigerade) kapitalet. Som framgår av tabellen tyder resultaten här på att de mindre företagen har en svagare kapitalstruktur än övriga företag. I samtliga delbranscher, utom metall- konstruktionsindustri och annan metallvaru- industri där antalet mindre företag dock är

lHänsyn har inte tagits till investeringar i forsknings- och utvecklingsarbete eller i omsätt- ningskapital.

störst, har den minsta storleksgruppen den lägsta soliditeten. I denna mening finns det således fog för påståendet att små företag, och därmed familjeföretag, befinner sig iett mera utsatt läge ur kapitalsynpunkt än övri- ga. Dock har de medelstora företagen, som också i de flesta fall är familjeföretag, i allmänhet den högsta soliditeten.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att de, i och för sig begränsade, uppgifter vi haft till vårt förfogande inte entydigt pekar mot att de mindre företagens investeringsbenä- genhet skulle vara hämmad till följd av problem med kapitalförsörjningen.

Vid de intervjuer med ett antal familjefö- retag, som utförligare beskrivs i avsnitt 6.1, har knappast tillgången till externt kapital framstått som det svåraste expansions- hindret. Snarare har detta ansetts utgöras av svårigheten att finna tillräckligt lönsamma projekt samt att finansiera dessa med egna medel i en från säkerhetssynpunkt tillräck- ligt stor utsträckning.

6.2.3.3 Generationsväxlingsproblemet

Vår behandling av familjeföretagsfrågorna motiveras av deras betydelse för den framti- da branschomvandlingen. I främsta rummet syftar vi på de effekter generationsväxlingen kan ha på företagens möjligheter att överle- va.

Underlag för den följande redogörelsen utgör de intervjuer med ett 20—tal företag, huvudsakligen belägna i Eskilstuna- och An- derstorpsregionerna, som omnämnts i avsnitt 6.1. Invervjuerna omfattar företag med från flera hundra till färre än 10 anställda. Före- tagen befinner sig på olika stadier i genera- tionsskifteshänseende, för vissa är ett skifte inte aktuellt på ett eller ett par decennier, för andra är det nära förestående. Plane- ringen för kommande skiften är av varieran- de standard.

Som allmänt bakgrundsmaterial har tjänat den omfattande samling artiklar och uppsat- ser som numera finns rörande dessa frågor.

Gen eratio nsskifte tr aktualitet För att kunna bedöma vilken aktualitet generationsväxlingen har för manufakturin- dustrin borde vi haft tillgång till data över familjeföretagarnas åldersfördelning. Det finns i och för sig ingen anledning vänta sig att denna i någon högre grad ska avvika från motsvarande fördelning bland familjeföreta— gare i andra branscher. En mindre undersök- ning som gjorts vid Umeå universitet på ett urval av företag inom manufakturindustrin visar på en genomsnittsålder om ca 50 år.1 Andra undersökningar antyder liknande för- hållanden i andra branscher. För de inter- vjuade företagen var frågan aktuell i ungefär hälften av fallen. Det torde vara berättigat att påstå att ett betydande antal av bran- schens familjeföretag kommer att stå inför en generationsväxlingssituation i vart fall mot decenniets slut eller åren därefter.

Det finns belägg för att familjeföretagens planering för successionen i allmänhet är eftersatt, ett förhållande som utredningen ser allvarligt på. Som exempel kan nämnas att en undersökningi Värnamoregionen visar att mellan 1/2 och 2/3 av företagen varken planerat eller vidtagit några åtgärder för att underlätta generationsväxlingen.2 Från våra intervjuer med företag -i Eskilstuna- och Anderstorpsregionerna framgår att för ca 2/3 av företagen är efterträdarfrågan inte löst. Den är dock ej aktuell i alla företag. Bland de företag där problemet kan anses aktuellt saknas en lösning i åtminstone hälften av fallen. Om detta vore representativt för branschens företag skulle, med hänsyn tagen till den åldersfördelning bland företagarna som Umeåundersökningen anger, uppskatt— ningsvis 10—20 % av branschens företag befinna sig i en situation där deras framtid av denna anledning är högst oviss.

Skattefrågor

I debatten om familjeföretagens situation har skatterna kommit att spela en stor roll. ; Stieg Ingels—Göran Holmgren. a. a.

Lars Johansson—Ragnar Ulf: Fåmansbolagens

gegnerationsskiftesplanering. Lunds universitet, ht 70.

Det har därvid ibland hävdats att skatterna mer eller mindre omöjliggör familjeföreta- gens fortlevnad i den hävdvunna formen. Det gäller då inte enbart arvs- och förmögenhets- beskattningen utan även fysiska personers marginalbeskattning. Som tidigare nämnts har särskild hänsyn tagits till familjeföreta- gen genom att vissa särbestämmelser infördes vid omläggningen av kapitalbeskattningen 1970. Dessa särbestämmelser har med vissa modifikationer föreslagits permanentade av kapitalskatteberedningen.

Skattelättnader medges f.n. enligt följan- de.

Nu varande regler:

Förmögenhetsbeskattning:

Den skattskyldige ska ensam eller tillsammans med högst 9 personer äga minst 75 % av företaget. Den skattskyldige ska ha sin väsentliga försörjning av företaget samtidigt som företaget ska dominera jämfört med hans övriga förmögenhetstillgångar. Skattelättnader medges för företagsförmögenheter mellan 500 000 kr och 2 milj. kr. Den skattepliktiga förmögenheten reduceras med 25 % av den del som överstiger 500 000 kr.

Arvsbeskattning:

Företaget och den avlidne ska ha uppfyllt kraven för skattelättnad vid förmögenhetsbeskattningen. Anstånd med det s. k. anståndsbeloppet medges i 4 år. Efter denna tid efterskänkes beloppet om den som fått anstånd haft minst 75 % av sin förmögen- het i företaget och någon arvinge eller testaments— tagare haft sin väsentliga försörjning av företaget. Anståndsbeloppet utgör 10% av arvsskatten för mottagarens lott om företagets värde ej överstiger 2 milj. kr, och 5 % om det överstiger 2 milj. kr men ej 2,5 milj. kr.

I kapitalskatteberedningens uppdrag in- gick att föreslå permanenta regler varvid en utgångspunkt var att skattebelastningen på mindre och medelstora företag ungefär skul- le motsvara den som rådde före 1970 års omläggning. En olägenhet med de nuvarande reglerna är att betydande tröskeleffekter uppstår både för förmögenhets- och arvsbe- skattningen. Tillgängliga undersökningar ty- der på att förhållandevis få företag fått del av lättnaderna. Av de 19 företag vi intervjuat faller 7 inom den kategori som bör ha fått viss lättnad.

Kapitalskatreberedningens förslag: Förmögenhet sbeskattningen : Ägaren ska ensam eller tillsammans med högst 9 'personer äga minst 75 % av företaget.

Agaren ska vara huvudsakligast verksam i före taget och ha sin väsentliga försörjning därav. Den skattepliktiga fönnögenheten reduceras med 25 % av den del som överstiger 400 000 kr. Högsta tillåtna avdrag är 400 000 kr.

Arvsbeskattningen:

Skattelättnaden läggs helt på förmögenhetsbeskatt— ningen.

De föreslagna reglerna innebär att av- draget gäller företagsförmögenheter mellan 400 000 kr och 2 milj. kr. Skattelättnaden är i och för sig inte begränsad till företag av denna storlek, större företag får dock större lättnader genom 80—85-procentsspärren.

Följderna för manufakturföretagens del av förslaget är svåra att bedöma. Enligt bered- ningens uppgifter torde kanske 400 företag inom gruv-, metall- och verkstadsindustrin kunna uppfylla villkoren. I detta samman- hang kan vi bortse från gruvindustrin och järn- och metallverken. Eftersom manufak- turindustrin utgör ca 1/4 av verkstadsin- dustrin skulle i runt tal 100 företag i branschen kunna bli berörda av beredningens förslag. Någon proposition till riksdagen baserad på kapitalskatteberedningens förslag föreligger ännu ej.

De effekter som kapitalbeskattningen — arvs- och förmögenhetsbeskattningen —- har på företagens finansiella ställning är starkt beroende av företagets storlek och företaga- rens familjesituation. Generellt gäller härvid att beskattningen blir mera kännbar ju större företaget är, ju färre arvingarna är och ju större den eventuella sidoförmögenheten är. Vad gäller företagets storlek torde företags- förmögenheter på några få hundratusen kronor knappast ge större problem i detta hänseende. För företagsvärden på några miljoner kr kan det vara svårare att klara kapitalbeskattningen utan att skada företa- gets ekonomi.

De intervjuade företagen fördelar sig på följande sätt förmögenhetsmässigt:

Taxeringsvärde, tkr Antal företag — 500 6 500—2 000 8 2 000— 5

Bland dessa företag är det de större som främst ser kapitalbeskattningen som ett problem.

För att undvika att denna typ av beskatt- ning ska kräva sådana uttag ur företaget att dess bestånd äventyras kan olika vägar väljas. En är att bygga upp en likviditetsreserv i företaget, en annan att försäkringsvägen bygga upp reserver, en tredje slutligen att successivt genom gåvor låta företaget övergå till arvingarna. Tillgängliga undersökningar tyder på att försäkringsalternativet i många fall kan ge relativt goda reserver och ställer sig fördelaktigt genom att försäkringen kan belånas. Det är emellertid mycket viktigt att all planering på detta område påbörjas igod tid.

Nedanstående sammanställning illustrerar vilken betydelse åldern vid försäkringsteck- nandet har för möjligheten att på detta sätt skaffa täckning för arvsskatten.

Man, Premie, kr Täckning av arvsskatten ålder per år i klass 1 på en arvs- lott av kr

25 2 483 515 900 30 2 557 476 200 35 2 646 440 000 40 2 765 405 200 45 2 918 373 400 50 3 126 340 800 55 3 41 1 310 600 60 3 830 283 300

Premien representerar här ett ”avkast- ningskrav” efter skatt. Före skatt blir det belopp som måste framtagas för att betala premien inte oväsentligt större, vid en marginalskatt om 60 eller 70 % 2,5 resp. 3,3 gånger större. Till detta kommer att en successiv uppjustering av beloppen måste ske för att ta hänsyn dels till inflationens verkningar, dels till att företagets värde bör stiga vid en rimlig tillväxt. En fortgående inflation kan göra det omöjligt att försäk— ringsvägen bygga upp erforderliga reserver.

Kapitalbeskattningens betydelse för famil-

jeföretagen har bl.a. belysts i den typ av kalkyler som återges itabe116.4.1 Förutsätt- ningarna för kalkylen anges i tabellen.

Räntabilitetskraven visar vad som erford- ras för att utöver en standardiserad företags- ledarlön betala förmögenhetsskatt samt re- serveringar för arvsskatt. Tabellen visar rän- tabilitetskrav efter bolagsskatt enligt nuva- rande regler samt enligt kapitalskattebered- ningens förslag. Det är av intresse att jämföra lönsamheten i branschen med de krav på avkastning som en god finansiell planering enligt dessa beräkningar kräver.

Det bör observeras att räntabilitetstalen i de två högra kolumnerna omräknats för att få en jämförbar kapitalbas. Siffrorna i tabellen avser nämligen räntabilitet på för- mögenhetsvärdet (i kapitel 9 är lönsamheten räknad på ett återanskaffningsvärde). Vi har antagit att förmögenhetsvärdet, taxeringsvär— det, i allmänhet är ett substansvärde som utgör 3/4 av återanskaffningsvärdet. Räntabi- litetskraven kan då jämföras med lönsamhe- ten i de mindre och medelstora företagen, se tabell 6.4. Resultatet visar att även om man avstår från tillväxt av det egna kapitalet uppnår man snabbt den nivå där företagen har svårt att klara de ekonomiska krav som en generationsskiftesplanering kräver. Så- dana företag torde dock i och för sig kunna överleva en relativt lång tid om företagaren accepterar en låg avkastning och den ekono- miska generationsskiftesplaneringen efter- sättes. När skiftet slutligen inträder kommer dock dessa företag i en svår situation.

Till de i tabellen angivna siffrorna kan fogas den reservationen att en mera realistisk kalkyl borde grundas på ett antagande om en senare tillträdesålder, vilket skärper lönsam- hetskraven.

Utlö sn ingsfrågor

Även om arvs— och förmögenhetsbeskattning- en fått en central roll i diskussionen om

1 Se exempelvis Sven-Erik Johansson — Jan Werding: Räntabilitetskrav i familjeföretag med hänsyn till kapitaltillväxt och kapitalskatter. Skan- dinaviska Banken Kvartalsskrift 1970: 2.

familjeföretagens framtid torde det dock vara möjligt att genom en planeringi god tid undvika att företaget i dessa hänseenden drabbas alltför hårt vid ett generationsskifte.

Såväl våra egna intervjuer som andra undersökningar tyder på att utlösningsfrå- gorna utgör ett svårare problem vid ett skifte. Så länge företaget drivs av en person plöjs stora delar av vinsten ner; erforderliga uttag kan göras via lönen eller på annat sätt utan att företagets ställning rubbas. Då en ny generation träder till aktualiseras ofta utlös- ningsfrågorna. I många familjeföretag kan inte alla arvingar arbeta i företaget och den vägen få del i avkastningen på den gemen- samma förmögenheten. Om någon utlösning inte kommer till stånd måste företaget kunna bära både en normal företagsledarlön och utdelning till de passiva ägarna (åtmins— tone så mycket att eventuell förmögenhets- skatt på aktierna täcks). Detta torde för många företag innebära att relativt betydan- de krav på avkastning måste tillgodoses vilka minskar möjligheterna till en konsolidering.

Marknaden för icke-börsnoterade företag är begränsad. De passiva ägarna har därför mycket små möjligheter att avyttra aktierna. Investmentföretag och större tillverkande företag har självfallet inte obegränsade möj— ligheter att köpa upp företag. Dessutom är de naturligt nog främst intresserade av expansiva företag med mycket lönsamma produkter.

En utväg är att erbjuda aktierna till den arvinge som leder företaget. Då aktualiseras utlösningsproblemen. Det är omvittnat från olika undersökningar, bl. a. den tidigare nämnda Värnamoundersökningen samt våra egna intervjuer med företag, att detta är mycket svåra frågor. Det första problemet är värderingen av företaget.

Det ligger i de delägares intresse som vill sälja sina aktier att värdera dessa högt. Dessutom har passiva ägare ofta en orealis- tisk uppfattning om företagets ”verkliga” värde. Med verkligt värde förstås här det värde som företaget skulle ha vid en försälj- ning. Genom den substansvärdering som taxeringsmyndigheterna oftast tillämpar tor-

de en orealistiskt hög värdering av företaget understödjas. På basis av specialundersök- ningen i kapitel 9 har vi för företagen i storleken 50—200 anställda gjort en schema— tisk uppskattning av värdet på det egna kapitalet enligt en substansvärdering resp. en avkastningsvärdering. Denna uppskattning ger till resultat att substansvärdet överstiger avkastningsvärdet. Man måste också hålla i minnet att ett företags värde är starkt beroende av kvalifikationerna hos den perso- nal som arbetar på olika poster i företaget.

Det torde ofta vara lämpligt att anlita en utomstående värderingsman eller att på ett tidigt stadium fastställa hur värderingen ska göras samt upprepa denna med jämna mel- lanrum.

Om enighet kan nås om värderingen kvarstår det andra problemet, hur utlös- ningen ska ske. För ett betydande antal familjeföretag blir det fråga om belopp som är mycket svåra att ta ut ur företaget. Svårighetsgraden varierar med företagets storlek och antalet ägare.

För att belysa detta har tre företag valts ut från våra intervjuer. För dessa har ett försäkringsbolag gjort beräkningar över kost- naden för att försäkringsvägen göra reserva- tioner för utlösning. Företagen har valts så att en viss spridning nås bl. a. i storlekshän- seende. Vissa justeringar har gjorts för att identifikation av företagen ej ska vara möjlig.

Företag nr ] ägs till 10 % av grundaren som är över 60 år. Resten ägs av de fyra sönerna. Taxeringsvärdet är 320 000 kr, omsättningen drygt 8 milj. kr. För att upprätthålla en beredskap för det fall att någon av bröderna behöver lösas ut kan de teckna livstidsförsäkringar på varandras liv. Årskostnaden för detta uppgår till knappt 5000 kr, vilket ska tas från beskattade medel. Före skatt torde beloppet uppgå till 12 OOO—l 5 000 kr.

Företag nr 2 ägs av grundaren som är över 60 år. Han har fyra barn, varav ett ska överta företaget. Taxeringsvärdet är 2,5 milj. kr, omsättningen 6 milj. kr. Om den tillträdande företagsledaren vid ägarens frånfälle eller tillbakaträdande ska lösa ut övriga släktingar

kan en försäkring på ägarens liv tecknas. Årskostnaden blir dock så hög att en omedelbar utlösning inte är realistisk. De övriga syskonen kan inte lösas ut på ett antal år.

Företag nr 3 ägs av tre syskon, samtliga över 55 år. Det taxerade värdet uppgår till ca 5 milj. kr, omsättningen till 14 milj. kr. Kompanjonsförsäkringar finns, vilka täcker l/5 av taxeringsvärdet. Om kompanjonsför- säkringar ska tecknas för att täcka återstoden uppgår årskostnaden till 100000 kr vilket företaget knappast kan bära. Dessa kostna- der skulle tillkomma utöver premier för redan tecknade försäkringar.

Våra erfarenheter från intervjuerna tyder på att vid ett taxeringsvärde på över 1 milj. kr och med två eller flera personer inblanda- de är utlösningssituationen synnerligen svår- löst.

6.2.4. Slutsatser

Som framgått av redogörelsen utgör familje- företagen en stor och betydelsefull del av manufakturindustrin och kommer att göra det under överskådlig tid. Generationsväx- lingsproblemet utgör enligt utredningens me- ning i ett inte oväsentligt antal fall ett allvarligt hinder för företagens fortbestånd, vilket kan få betydande konsekvenser för de anställda och de orter det gäller.

Det primära problemet är att finna en lämplig företagsledare. Genom att arbets- marknaden numera är rikt differentierad framstår inte alltid ledning av ett familjeföre— tag som ett konkurrenskraftigt alternativ. Svårigheten att lösa efterträdarfrågan har starkt poängterats vid våra kontakter med företagen.

Den beskattning som drabbar familjeföre— tagen utgör blott en faktor, även om den är viktig i och för sig. Denna fråga är föremål för överväganden i annat sammanhang.

En företagare som står inför generations- växlingsproblemen har möjlighet att välja olika utvägar. En sådan är att försöka sälja företaget. Denna möjlighet står knappast öppen för mer än ett relativt litet antal företag. En andra handlingslinje är att genom

likviditetsuppbyggnad, successiva gåvor, för- säkringar eller en kombination av dessa försöka säkra företagets fortbestånd. Om detta påbörjas i god tid torde det vara möjligt att härigenom undgå svårare konse- kvenser, åtminstone för ej alltför stora familjeföretag. För det tredje kan företaga- ren avstå från expansion och försöka ta ut så mycket som möjligt ur företaget. Detta får naturligtvis på sikt svåra konsekvenser. Vi har intrycket att de nuvarande utlösnings- problemen gör att ett inte oväsentligt antal företagare valt denna utväg. Sammanfattningsvis anser vi utlösningen utgöra det största problemet. För företag av en viss storleksordning är detta mycket svårlöst. En mera realistisk värdering i taxeringshänseende skulle ha gynnsamma effekter på delägarnas värdering av företagen och därmed reducera problemet. Utredningen anser familjeföretagsfrågorna så viktiga att ett förslag för att underlätta generationsväxlingen skisseras i kapitel 13.

Tabell 6.2 Familjeföretagens (uppskattade) andel av sysselsättningeni manufakturindustrin 1968 _______________________——— Totalt antal Anställda i Andel i Uppskattat anställda fam .företag % antal fam. företag (1) (2) (3) (4) _______________———— Verktygs- o. redskapsind. 6 641 4 172 63 140 Ind. för metallkonstr. 18 279 15 939 87 590 Metallförpackningsind. 2 728 1 136 42 27 [mi. för metalltråd, -nät, -linor, -kablar 4 712 2 683 57 40 Spik-, ska- 0. bultind. 4 650 1 275 27 50 Annan byggnadsmetallvaruind. 11 272 5 496 49 120 Hushållsmetallvaruind. 3 745 2 881 77 70 Annan metallvaruind. 20 151 15 094 75 630 Manufakturind., totalt 72 178 48 676 67 1 667

_________________._____—— Anm Uppskattningen av antalet familjeföretag har gjorts inom utredningen med primärmaterial från SCB: s industristatistik som grund.

Tabell 6.3 Finansiella kriterier inom manufakturindustrins delbranscher 1967—70

Bransch Antal an- Investeringar/ Sparande- Soliditet ställda kalkyl.avskr. % finansiering, % % Verktygsind. 50— 99 37,5 ./. 13,1 48,2 100—199 64,6 61,7 58,4 200— 49,5 18,8 69,1 Ind. för metallkon- 50— 99 177,9 33,6 21,9 struktioner 100— 199 121,3 33,4 33,6 200— 126,2 2,9 19,4 Ind. för metall- 50—199 68,6 52,0 49,1 tråd m. m. 200— 116,9 49,9 57,1 Spik-, skruv- 50— 99 91,5 71,5 62,9 och bultind. 100— 56,0 38,9 65,7 Annan byggnads- 50— 99 127,7 37,2 22,2 metallvaruind. 100—199 120,2 55,1 53,1 200— 95,1 46,0 52,4 Hushållsmetall- 50— 99 154,6 30,6 23,3 varuind. 100—199 131,5 47,0 41,0 200— 96,7 9,7 39,5 Annan metall- 50— 99 120,3 47,8 43,6 varuind. 100—199 109,1 56,5 35,0 200— 150,7 33,0 43,1

Källa: Utredningens specialundersökning av lönsamhets- och finansieringsförhållanden.

Tabell 6.4 Erforderlig räntabilitet på eget kapital (efter skatt) för förmögenhetsskatt och reserveringar för arvsskatt samt räntabiliteten i manufakturföretag 1965—70

Räntabilitetskrav % Faktisk räntabilitet enligt enligt kapi- i företag med i företag med nuvarande talskattebe- 50—99 an- 100— 199 regler redningens ställda anställda förslag

Förmögenhet vid tillträdandet, tkr År 200 0,9 1,2 1965 8,0 6,2 400 2,9 3,0 1966 4,2 4,0 600 4,0 3,9 1967 0 5,4 800 4,7 4,5 1968 —3,2 2,8 1000 5,3 5,0 1969 4,8 4,3 1200 5,8 5,5 1970 5,5 6,8 1500 6,5 6,2 Genomsnitt 3,7 4,9

Förutsättningar:

Ålder vid tillträdandet: 30 år Ålder vid pensionering: 65 år Arvingar: 2 Inkomst: 50 000 kr Kommunalskatt: 20 kr Reserveringar för kapitalskatt sker genom en kapitalförsäkring

Källa: Beräkningarna i de två första kolumnerna har utförts av civ. ekon. Jan Werding, de två andra kolumnerna bygger på vår specialundersökning.

7.1. Inledning

Den inriktning och omfattning som den tekniska utvecklingen kommer att få är av mycket stor betydelse för takten i de förändringar som branschen har att anpassa sig till.

Den tekniska utvecklingen är dock inte något entydigt begrepp. Ett brukligt sätt att angripa frågan om den tekniska utveck— lingens förändringstakt och betydelse är att tillskriva den all ökning av produktionen som inte kan hänföras till insatser av arbets- kraft och kapital. I detta bidrag till produk- tionstillväxten täcks dock in betydligt mera än tekniska förbättringar, såsom effekter av strukturomvandlingen, av en bättre organisa- tion av företagets produktion och admi- nistration, av en bättre utbildning av före- tagsledning och anställda, av samordning mellan olika företags resurser etc. Den tek- niska utvecklingen, i denna vida bemärkelse, skulle enligt våra beräkningar ha svarat för 70—90 % av tillväxten i manufakturindustrin under 60-talet.

Manufakturindustrin i allmänhet, och även större delen av den övriga verkstadsindustrin, skiljer sig från den utpräglade processindustrin därigenom att den tekniska utvecklingen i mindre grad är kapitalbunden. I processindustrierna är den tekniska utvecklingen bunden till nyin- vesteringama. När en investering är |ord är

Den tekniska utvecklingen

möjligheterna till större förändringar av själva produktionsprocessen begränsade.

Inom manufakturindustrin är möjligheter— na att genomföra tekniska förändringar inte på samma sätt bundna till investeringstill— fället. Maskiner och lokaler kan i viss mån anpassas till nya användningsområden. Således bör sambandet mellan teknisk utveckling och nyinvesteringar vara mindre utpräglat i branschen. Faktorer som kvaliteten på arbetskraft och företagsledning har en relativt sett större betydelse.

Vi har valt att främst lämna en redogörelse för vissa bedömningar av långsiktiga förändringar iverkstadsindustrins produktionsteknik samt en genomgång av den pågående tekniska utvecklingen i olika delbranscher inom manufakturindustrin för att ge en uppfattning om huruvida större och genomgripande förändringar är att vänta. Vidare försöker vi bedöma branschens ställ- ning i tekniskt avseende i jämförelse med andra branscher.

7.2. Utvecklingstendenser

De tekniska förändringar som medför krav på omläggning av produktionsinriktningen inom manufakturföretagen är bl. a. förändringar av en produkts möjlighet att uppfylla en viss funktion. En maskin kan t. ex. ersätta ett handverktyg. Införandet av nya material, t. ex. plast, medför behcv av

produktionsomställningar inom företagen. Därutöver är varje produktionsteknik, varje process, utsatt för teknisk utveckling. Samtliga dessa tre led kan förändras i en sådan utsträckning att konsekvenserna blir mycket betydande för en bransch eller en grupp av företag. Eftersom de två förstnämnda leden, produkternas använd- ningssätt och materialutvecklingen har behandlats i samband med efterfrågebedöm- ningen, kapitel 2.2, ska främst förändringari produktionstekniken diskuteras i detta kapitel.

7.2.1. Utvecklingen på längre sikt[

7.2.1.1 Skärande bearbetning

Det anses troligt att de dominerande

förändfingarna på medellång sikt, första hälften av 80-talet, är en ökande användning av lättmetaller samt en utveckling av kombinationer mellan skärande bearbetning och fysikaliska och kemiska processer. På

längre sikt kommer möjligheterna att i förväg bestämma maskinbearbetningens kvalitet att öka. Det kommer även att

utvecklas nya verktygsmaterial som dels medger en snabbare avverkning än vad somi dag är möjligt, dels kan bearbeta höghållfasta material.

Denna utveckling är självfallet av betydelse för manufakturindustrin och särskilt för tillverkningen inom delbranscher- na verktygsindustri, byggnadsmetallvaru- industri och annan metallvaruindustri.

7.2.1.2 Fysikalisk och kemisk bearbetning

Användning av laser och plasmabåge för att applicera nötningsbeständiga material på plana ytor är sannolik redan under 70-talet. Ett annat användningsområde för lasern är t. ex. svetsning av metaller och keramer. Fysikalisk och kemisk bearbetning kan ha betydelse för exempelvis metallförpacknings- industrin och hushållsmetallvaruindustrin. Under senare delen av 80—talet och

90—talet kommer datorer att tas i bruk för styrning av elektrokemisk bearbetning och gnistbearbetning. Nya fysikaliska och kemis- ka processer kommer att göra det möjligt att bearbeta icke-metalliska material snabbare än vad konventionell maskinbearbetning medger. Ett exempel är kapning av hårda plaster med vätskestrålar. Trots detta anses inte denna typ av processer att i någon stor utsträckning kunna konkurrera med konventionell skärande bearbetning när det gäller en samlad bedömning av bearbetningshastighet, tole- ransnoggrannhet och ytkvalité.

7.2. 1.3 Plastisk bearbetning

Dessa processer kommer sannolikt att genomgå betydande förändringar. sprutning av metaller kommer att utnyttjas för både kall- och varmbearbetning. I vissa fall tycks utvecklingen gå mot material som är mjuka och formbara under bearbetningen. Erforderlig hårdhet för att uppfylla funktionskraven kan uppnås antingen genom bearbetningshårdnande eller genom urskilj— ningshär'dning. För att förbilliga verktygen kommer de att tillverkas av material som är hårda och värmebeständiga på utsatta delar medan övriga delar görs av mjuka och billiga material. Halwarm bearbetning kommer att vara en metod som används jämsides med kall- och varmbearbetning. På lång sikt torde hälften av all varmbearbetning ha ersatts av kallbearbetning.

Djuppressning kommer att i ökad grad konkurrera med smidning och sprutning. Under 80-talet sker en utveckling i fråga om metoderna att ge detaljerna i förväg bestäm- da egenskaper.

Form-

7.2.1.4 Slipning

Under den närmaste IO—årsperioden förbättras slipprocessen bl.a. så att en tredubbling av avverkningsförmågan blir

' Framställningen bygger på en redogörelse för en s.k. Delphi-undersökning utförd av CIRP (International Institution for Production Engineering Research) åren 1970 och 1971.

möjlig. Nya slipmaterial kommer i bruk. Slipning kommer att vinna terräng jämfört med annan skärande bearbetning vid en samlad bedömning av arbetshastighet, exakthet och ytkvalité. Vid mitten av 80—talet torde slipningen utgöra ca 25 % av den skärande bearbetningen.

7. 2. 1 . 5 Verktygsmaskiner

Den i tiden närmast liggande förändringen är en betydande spridning av utnyttjandet av numeriskt styrda maskiner, NS—maskiner. Detta underlättas av reduceringen av kostnaderna för denna typ av maskiner samtidigt som de blir lättare att använda. Bearbetningsnoggrannheten förbättras med bl. a. användande av laser för mätning av detaljernas dimensioner under pågående bearbetning.

Ett internationellt accepterat system för kvalitetskontroll av verktygsmaskiner kom- mer så småningom att införas. Vidare kommer kombinationer av exempelvis plastisk bearbetning och elektrokemiska processer att kunna utföras. Ungefär hälften av maskinproduktionen, räknat i värde, kommer under 90-talet att utgöras av NS-maskiner.

7.2.1.6 Mätteknik — utbytbarhet

En förbättring av mättekniken sker på så sätt att kontroller av de producerade detaljerna sker direkt i produktionsprocessen. Lasern kommer till användning för att ge exakta positioner åt verktyg och mått på detaljer under bearbetningen i verktygsmaskiner.

Det blir möjligt att direkt korrigera utrustning och teknik under pågående tillverkning, främst i automatiserade processer.

Nya metoder för kontroll av värmepåverkan utvecklas.

7.2.1.7 Ytkvalité

System för mätning av ytkvaliteten kommer att förbättras så att det blir möjligt att

automatiskt ange lämpliga tidpunkter för exempelvis verktygsbyte. Detta underlättas av internationellt accepterade normer för mätning av ytors kvalité.

Under 80—talet kommer kontroller av ytkvaliteten vid exempelvis maskinbearbet- ning eller slipning att ske direkt iprocessen.

7.2.2. Utvecklingen inom manufakturindust- rin under 70-talet

Följande översikt bygger på uppgifter från företag i branschen eller från andra branschexperter. Genomgången har gjorts delbranschvis och första hand 70—talet.

avser i

7. 2. 2.1 Verktygsindustri

Den största delen av tillverkningen i denna bransch utgöres av maskinverktyg. Inom den skärande bearbetningen har utvecklingen lett till en ökad användning av hårdmetall i verktygen. Detta har medgett en snabbare avverkning. Hårdmetallverktygen kommer sannolikt att vinna ökad terräng under 70—talet. För närvarande är en ny hårdmetalltyp, titankarbid, aktuell. Denna väntas få en snabbt ökande användning i framtiden. Produktionsprocessen förändras vid övergång till framställning av detta slag av verktyg.

Hårdmetallverktygen för skärande bear- betning konkurrerar med andra metoder. Som exempel på konkurrerande metoder kan anges användningen av keramiska skär, som har ännu bättre slitstyrka men är sprödare än hårdmetallen. Gnistbearbetning, plastisk bearbetning och kallbearbetning är andra slag av metoder som kan inkräkta på den skärande bearbetningens område. Några större omkastningar i det tekniska utvecklingsmönstret är dock ej att vänta under 70—talet.

När det gäller bergborrar kan på lång sikt en konkurrerande metod vara att skära med syrgas eller plasma.

Även pressverktygen har fått en ökad

livslängd genom användande av hårdmetall i slitdelarna.

Vidareutvecklingen tycks dock ej ha varit av samma omfattning som för verktyg för skärande bearbetning. Förändringarna av pressverktygen har i en del fall varit ägnade att tillgodose skyddssynpunkter.

Handverktygen har, med vissa undantag, en hög produktålder och tillverkningen kräver mycket arbetskraft. Det förefaller troligt att länder med lägre löner kommer att ta en allt större del av denna marknad. Två utvecklingstendenser är märkbara. Den ena är att de funktioner som handverktygen fyllt i allt högre grad övertas av maskiner. Den andra är att de svenska tillverkarnas fördel av närheten till stålverk tunnas ut. Utländska stålverk kan leverera stål som fyller ungefär samma kvalitetskrav.

De stordriftsfördelar som en ökad samordning av produktionen skulle kunna ge hänför sig i större utsträckning till marknadsförings- än till produktionssidan. Som en sammanfattande bedömning kan sägas att den tekniska utvecklingen inom handverktygssektorn under 70—talet torde ha samma karaktärsdrag som under 60-talet.

7.2.2.2 Industri för metallkonstruktioner

Denna delbransch består som framgått av tidigare kapitel av flera olikartade tillverkningsgrenar. När det gäller byggnadskonstruktioner

tycks inte några revolutionerande nyheteri fråga om tillverkningstekniken vara att vänta. Den viktigaste frågan synes vara utvecklingen av konkurrensen mellan olika metoder. Stålbyggandet konkurrerar främst med byggande i betong och trä.

Sverige är i stor utsträckning ett betongbyggande land sedan avspärrningen under andra världskriget. Stålbyggandet har vunnit terräng och kommer sannolikt fortsätta att göra det under 70-talet.

Till stålkonstruktionernas fördel talar att de är lättare än betongkonstruktionema och att de lämpar sig bättre för prefabricering.

Det främsta området för konkurrens mellan stål och betong är byggandet av industri- och kontorsbyggnader, varuhus, broar m. m.

På längre sikt kan plasten bli en konkurrent till stålet. En mera genomgripan- de konkurrens är inte omedelbart förestående. Produkter som fasader, balkonger o.d. kommer i första hand att utsättas för denna konkurrens.

Den andra stora varugruppen utgöres av cisterner och cylindrar av olika slag. Vissa förändringar av svetsningstekniken kommer att äga rum. Exempel är automatisering av svetsprocessen samt elektrogas— och elektroslaggsvetsning. Förändringar i fråga om material och användningsområden kommer att ha en viss betydelse. Konkurrensen från material som armerad plast är inte aktuell för cylindrar för kraftindustrin och inte heller för cisterner som måste kunna motstå högt tryck, exempelvis vid förvaring av förtätade gaser. Cisterner för förvaring av syror och andra kemikalier förekommer i plast liksom underjordstankar för oljeförvaring. Plast- tankar för inomhusbruk användning under 70-talet.

kommer i

Den övergångsperiod som ansågs komma att inträda mellan vatten- och atomkraften där oljeeldade kraftverk skulle svara för stora delar av kraftförsörjningen tycks bli kortare än beräknat beroende på bl. a. prisutveck- lingen för olja. I tekniskt hänseende får detta effekten att kraven på utrustningen i oljekraftverken inte blir så hårda. Metallkonstruktionsföretagen tillverkar bl. a. ångpannor och det tycks bli en förskjutning mot anläggningar med enklare ångdata. Vissa speciella materialproblem uppstår dock genom att de oljekraftverk som är avsedda för effekttoppar måste tändas och släckas relativt ofta.

Vad gäller kraftvärmeverk tycks ej heller några större tekniska förändringar som påverkar utrustningen vara nära förestående. Det i Amerika använda austenitiska stålet (höglegerat, rostfritt kromnickelstål) har ej slagit igenom i Europa. Några skillnader i kostnadshänseende tycks inte råda.

Den viktigaste faktorn vad gäller utvecklingen inom metallförpackningsom- rådet är konkurrensen från andra material och metoder. Oljefat möter konkurrens från andra distributions- och förpackningssystem, dvs. övergång till bulktransporter och distribution i plastförpackningar.

Förpackningar av bleckplåt kommer att vara utsatta för konkurrens av olika slag, inom livsmedelsområdet från djupfrysning samt förpackningar av laminat, av alumi- niumsfolie och plast, och inom dryckesvaru- industrin från glasförpackningar.

En förändring som kan tänkas påverka framförallt burktillverkningen är en eventuell övergång till djuppressning. För närvarande tillverkas exempelvis ölburkari tre delar, stomme, botten och lock som sedan sammanfogas. Djuppressningen innebär att botten och stomme dras i ett stycke från en plåt. Härigenom blir materialåtgången mindre, burken kan göras tunnare. Metoden kan även tänkas bli använd för andra burkar, dock endast sådana som tillverkas i längre serier. Den nya metoden, som utvecklats och tillämpas i USA, kräver helt ny maskinutrustning.

En annan tendens är att aluminium kan komma att bli mera vanligt, åtminstone i mindre konservförpackningar. Över huvud taget tycks utvecklingen på förpacknings- maskinområdet vara sådan att flexibilitet mellan bleckplåt och aluminium medges.

7.2.2.4 Industri för metalltråd, -nät, -linor, -kablar

En förändring inom delbranschen som diskuterades i kapitel 2 är övergången från metall- till syntetviror. Detta medför in- förandet av en ny teknik med ny maskinut- rustning. Denna nya teknik har viss anknyt- ning till textilframställningstekniken.

Den tekniska utvecklingen inom tillverkningen av träd och linor av järn och stål kommer sannolikt att snarare präglas av successiva förändringar än snabba omkast-

ningar. De krav som ställs på produkterna gäller främst ökad hållfasthet och bärförmåga. Vidare leder utvecklingen till tunnare och lättare linor vid bibehållen hållfasthet. Några helt nya material tycks inte vara aktuella. Plasten utgör snarast ett komplement till de befintliga materialen.

En internationell tendens vad gäller tillverkning av koppar— och aluminiumtråd är övergång från behandling i valsverk till direktgjutning. Utgångsmaterialet vid vals- verksmetoden är göt i l ä 2 m långa stycken som valsas om till en träd med 6—10 mm:s diameter och därefter behandlas i dragbänk.

Vid direktgjutning är behandlingsgången gjutning, valsning och dragning. Fördelen med direktgjutningen är bl. a. att tillverkningen kan bedrivas i större skala, en i princip oändlig tråd kan gjutas.

En förändring som kommer att påverka produktionen är att de s.k. ferrallinorna, dvs. aluminiumlinor med en stålkärna, kommer att ersättas med träd av aluminiumlegeringar. En viss fortsatt övergång från koppar- till aluminiumlinor kan väntas. Det gäller elektriska installationer i hus och elektriska ledningari motorer.

7.2.2.5 Spik-, skruv- och bultindustri

Såvitt vi kan bedöma kommer ej några genomgripande tekniska förändringar att äga rum. Spik är den produkt som mest fått känning av från andra fästmetoder.

Skruv och bult är något mera expansiva vad gäller efterfrågan. Inte heller här är det aktuellt med några omedelbara större tillverkningstekniska förändringar. Automa- tisering och bortrationalisering av vissa manuella tillverkningsmoment är en kontinuerligt pågående process.

Även för skruv och bult gäller att konkurrensen från andra fästmetoder är kännbar. En ökning av rostfria artiklar kan förutses.

konkurrensen

Konkurrensbilden för rörsektorn när det gäller olika marknader och material har diskuterats relativt utförligt i avsnitt 2.2. Utvecklingen på materialområdet är viktig för de rörtillverkande företagens framtida produktionsinriktning. Bedömningen är att mera framträdande förändringar i fråga om tillverkningsprocesserna inte är aktuella. Vad som ovan sagts om svetstekniken gäller dock även här.

Inom låsområdet går utvecklingen mot anpassning till en ökad prefabriceringsgrad. Vidare ställs alltmer skärpta krav på motståndsförmåga. På sikt kommer nya material in i bilden. Det gäller armerade plaster som kan klara kraven på brandsäkerhet etc. Det är delar inne i låset som kommer att tillverkas i armerad plast.

Marknadsbilden för värmepannor präglas av konkurrensen från elvärmen för villori gruppbebyggelse och fjärrvärme för flerfamiljshus. På marknaden för villapannor dominerar i dag pannor av plåt, för 5—10 år sedan var andelen gjutjärnspannor större. Plåtpannorna har tagit överhanden, de väger mindre, är lättare att transportera och montera.

Vad gäller

dominerar gjutjärnspannorna. De transpor- teras i delar och monteras på platsen. Enligt tillverkarnas bedömning är några större tekniska förändringar ej att vänta i fråga om produktionstekniken för pannor.

Detsamma torde gälla de flesta övriga produkterna inom delbranschen. Det bör dock erinras om vad som i avsnitt 2.2 sades om en ev. plastkonkurrens vad gäller badkar och diskbänkar.

pannor för flerfamiljshus

7.2.2.7 Hushållsmetallvaruindustri

Hushållsmetallvarorna är utsatta för konkurrens från andra metoder och material. Det är fråga om konkurrens dels från plastkärl, dels från andra metoder såsom elektriska hushållsmaskiner. Det är sannolikt att livslängden för produkterna kommer att

bli kortare beroende på att modebetingade förändringar spelar en allt större roll. Förändringar i smakriktningen kan komma att leda till omkastningar mellan produkterna. Exempel på detta är föränd- ringen i efterfrågan på emaljerade kärl under senare år.

Omkastningarna mellan olika grupper leder till att produkternas livslängd sänks generellt. Detta leder också till förskjutningar mellan produktionsmetoder, men det synes inte troligt att några genomgripande förändringar i fråga om produktionsprocesserna kommer att äga rum.

7228 Annan metallvaruindustri

Branschen omfattar en mängd produkter med olikartade utvecklingstendenser. Endast ett fåtal behandlas här.

Den galvaniserade plåten, med eller utan plastbeläggning, har vunnit mark under 60—talet. Den används för byggnadsändamål som tak- och fasadbeläggning, inom vitvarusektorn, ventilationsindustrin och varven. Vi har bedömt läget vara sådant att det finns ett betydande utrymme för ytterligare expansion för den galvaniserade plåten.

De tekniska krav som kommer att ställas och de förändringar som är aktuella gäller plåtens vidgade användning som exempelvis mellanbjälklag i byggnader. Därvid måste krav när det gäller bärande förmåga, brandsäkerhet och ljudisolering uppfyllas. Det förefaller dock inte troligt att detta förutsätter en helt ny trllverkningsteknik. Vidare är det tänkbart med förändringar i fråga om beläggningen. Det är möjligt att keramiska material blir aktuella på ett annat sätt än för närvarande.

Kätting, kedjor m.m. konkurrerar med andra metoder såsom användande av wire och remdrift. Den utveckling som bl. a. detta konkurrensförhållande leder till innebär främst att hållfastheten ökar samtidigt som vikten reduceras.

För ventiler rn. m. gäller att en relativt

betydande plastkonkurrens förekommit under 60-talet. Det är svårt att avgöra om denna konkurrens kommer att vara lika framträdande under 70-talet. De plastdetal- jer som nu förekommer tillverkas i allmänhet inte inom branschens företag utan inom plastindustrin. På metodsidan kan man skönja en tendens till ökad användning av smide. På 5—10 års sikt kan pulversmide blir vanligt som tillverkningsmetod. Pulversmidningen har den fördelen att detaljerna kan ges en exaktare utformning varvid viss efterbearbetning bortfaller. Belysningsarmaturen har varit och väntas även i fortsättningen vara en expansiv produktgrupp. En viktig del inom gruppen utgör armatur för väg— och gatubelysning. Utvecklingen, med bl. a. en tendens mot användning av kvicksilver i ljuskällor, initieras av forskningen hos de stora till- verkarna av ljuskällor. Branschens utveck- lingsarbete gäller bl. a. förbättringar i opti- ken. Det finns en allmän tendens mot starkare belysning. Utvecklingsarbetet vad gäller industribelysningen påverkas bl. a. av strävan till förbättringar av arbetsmiljön. De förändringar som inträder i fråga om inte- riörbelysningen är närmast av smak- och designkaraktär. och inom 7.3 Forskning utveckling manufakturindustrin

Den tekniska utveckling som kommer att resultera i nya tillverkningsmetoder och produkter under 70- och 80-talen är beroende av de insatser som i dag görs i forsknings- och utvecklingsarbete inom företag och olika institutioner. En schematisk översikt ska därför lämnas över manufakturindustrins ställning i detta avse- ende i jämförelse med övriga branscher. Den kollektiva forskningen verkstadsindustrin är i stort sett koncentre- rad till Institutet för Verkstadsteknisk Forskning (IVF). Staten, genom styrelsen för teknisk utveckling (STU), och industrin, genom Sveriges Mekanförbund, bidrar med hälften var av kostnaderna. Institutet har en

inom

Tabell 7.1 Kostnader för forskningsprojekt inom Institutet för Verkstadsteknisk Forskning, budgetåret 1972/73

Projektområde Kostnad. tkr Verktygsmaskiner 115 Skärande bearbetnindg 500 Plastisk och klippan e bearbetning 330 Ytbehandling 220 Kvalitetskontroll 320 Industriplanläggning och material- hantering 220 Mekanisering och automatisering 280 Smidning 230 Värmebehandling 160 Svetsning 330 Elektronik 165 Gjuteriteknik 1 000 Speciella områden 330 Information och beredning 380 4 580

årsbudget på ca 4,5 milj. kr och sysselsätter 40 personer. Uppdragsforskning utgör drygt 10% av årsomslutningen. Fördelningen på projektområden framgår av tabell 7.1. De flesta av dessa områden har anknytning till manufakturindustrin.

Den nära kontakten med industrin genom att projekten bereds och följs i särskilda utskott inom Mekanförbundet och Gjuteriföreningen med representanter för industrin och forskningen bör vara en garanti för att projekten får en praktisk inriktning på konkreta problem. Tabellen visar dock den begränsade omfattningen av institutets verksamhet.

Styrelsen för teknisk utveckling ger pro- jektbundet stöd till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete. Stödet ges dels som lån med varierande villkor i fråga om återbetalningsskyldighet, dels som bidrag. Budgetåret 1971/72 beviljades 240 000 kr i stöd direkt till projekt vid manufakturföre- tag vilket utgjorde drygt 1 % av det totala stödet på 22,8 milj. kr till industrins utveck- lingsarbete. Detta ger dock ingen helt rätt- visande bild då manufakturföretag dessutom kan ha dragit nytta av STU: s stöd till projekt utförda av enskilda forskare, till kollektiv forskning samt av dess rådgivnings- och kontaktverksamhet.

Tabell 7.2 Drifts- och kapitalkostnader för FoU-arbete inom verkstadsindustrins branscher 1969 samt 1965—71

___—___

Drifts- och kapitalkostnader

Järn-, stål- och metallmanufakturverk Maskinindustri Elektroindustri

Skeppsvarv Ovrig transportmedelsindustri Instrumentfabriker

1969 1965—71'

milj. kr % milj. kr % 15,8 2,2 79,1 2,1 207,3 28,8 1 014,5 26,9 306,1 42,6 1512,1 40,1 21,1 2,9 86.8 2.3 153,5 21,3 1003,3 26,6 15,3 2,1 74,1 2,0

719,1 100,0 3 769,9 100,0

Verkstadsindustrin totalt

äh— Källa: Statistiska Meddelanden U 1971 : 26. Omfattar företag med 50 anställda och däröver.

' Exklusive åren 1966 och 1968.

Omfattningen av den tekniska och naturvetenskapliga forskningen inom indust- riföretagen har undersökts av statistiska centralbyrån vid fem olika tillfällen. Några resultat från den senaste undersökningen har sammanställts i tabell 7.2, som visar drifts- och kapitalkostnader för forsknings- och utvecklingsarbete inom verkstadsindustrins olika branscher år 1969. Manufakturin- dustrin har en markerat låg andel av FoU- kostnaderna, endast 2 %.

Detta gäller inte enbart för 1969 utan även för en längre period. Även under åren 1965—71 (exkl. 1966 och 1968) föll 2% av FoU-kostnaderna på branschen. Detta kan ses i relation till att manufakturindustrin ungefär svarade för 1/5 av verkstadsindu— strins produktion. FoU-investeringarnas för- delning ger samma bild för manufakturindu- strins del som drifts- och kapitalkostnaderna.

Cirka 13 000 personer sysselsattes med FoU-arbete inom verkstadsindustrin år 1969. Därav arbetade 400 eller 3 % inom manufakturbranschen. Största delen av FoU-arbetet i branschen utföres av personer med läroverksingenjörsexamen eller mot- svarande. Personer med högre teknisk utbildning svarade endast för S% av arbetsinsatsen, räknat på årsverken, mot 18% inom den övriga verkstadsindustrin. Inom manufakturindustrin består FoU- insatsema till övervägande delen av utvecklingsarbete vilket ej är fallet inom

övriga delar av verkstadsindustrin.

Beträffande forskningens inriktning kan nämnas att den inom branschen i stort sett är begränsad till maskinteknisk och meka- nisk teknologi samt byggnadsteknik medan övriga delar av verkstadsindustrin har ett bredare register.

Kostnaderna för FoU-arbetet med egen personal täcks enligt dessa uppgifter praktiskt taget helt av företagen själva.

Kostnaderna för licenser, patent, royalties och ”knowhow” översteg motsvarande intäkter. För verkstadsindustrins övriga branscher, utom transportmedelsindustrin, övervägde intäkterna.

Manufakturindustrins FoU-arbete fördelar sig med 40 % på arbete med inriktning på metallvarutillverkning, 30% med inriktning på maskintillverkning. Resten har en inriktning som fördelar sig på övrig verkstadsvarutillverkning, plastvarutillverk- ning och byggnadsverksamhet.

De uppgifter vi lämnat ovan ger en relativt pessimistisk bild av manufakturföretagens förmåga att via FoU-arbete förnya sitt produktsortiment och sina tillverknings- metoder och därmed upprätthålla och stärka sin konkurrenskraft. Detta förhållande kan

emellertid påverkas av möjligheterna att dra fördel av det FoU-arbete som de materialprodu'cerande branscherna eller avnämarbranscherna utför. Ett intensivt ut- vecklingsarbete inom exempelvis stålindu-

strin eller inom de företag och branscher som beställer underleveranser från manufak- turföretagen kan komma dessa senare till

godo. Det bör påpekas att FoU-kostnaderna inom branschens företag endast utgör drygt 7% av de totala FoU-kostnaderna inom området metallvarutillverkning (SNI 381) vilket framgår av följande tablå som visar den procentuella fördelningen på branscher:

% Järn-, stål- och metallverk 67 Järn-, stål- och metallmanufakturverk 7 Maskinindustri 14 Elektroirldustri 7 Transportmedelsindustri 1 Övriga 4

Det är särskilt järn-, stål— och metallverk samt maskin- och elektroindustri som bedriver sådant FoU-arbete vid sidan av manufakturföretagen. Flera stålföretag har tillverkning av manufakturprodukter. Detta innebär dock inte i och för sig att resultaten direkt kommer manufakturföretagen till godo. Som framhållits på annan plats i denna rapport är den snabbhet med vilken tekniska rön sprids av stor betydelse för branschen.

Vår allmänna bedömning är att manufakturindustrin har haft och har ett betydande utbyte av järn- och stålindustrins höga utvecklingsnivå. I allt högre grad synes dock denna fördel minska i den meningen att även utländska ståltillverkare kan producera de aktuella stålkvaliteterna.

Inom manufakturtillverkningen torde det framför allt vara verktygstillverkning och framställning av överdragen plåt som har en nära anknytning till svensk stålindustri. Den- na produktion återfinnes också till största delen inom stålföretag vilket förklarar järn- och stålverkens höga FoU-siffror inorn me- tallvarutillverkningen i tablån ovan.

Resultaten från vår underleverantörsenkät ger knappast anledning dra slutsatsen att spridningen av tekniskt kunnande från övrig verkstadsindustri till manufakturföre- tag skulle vara särskilt omfattande. I varje fall ställer det eventuella flödet av tekniskt kunnande från beställare till underleverantör inte manufakturindustrins företag i någon

särskilt gynnad position i jämförelse med underleverantörsföretag i andra branscher.

De angivna siffrorna omfattar endast FoU-arbete inom företag med 50 anställda och däröver. Det är därför med hänsyn till storleksfördelningen troligt att åtminstone utvecklingsarbetet i branschen underskattats i relation till övrig verkstadsindustri. Vidare är gränsdragningen mellan utvecklingsarbete och rationaliseringsarbete svår. Det förefaller dock som om det är rimligt att dra slutsatsen att FoU-arbetet är av avsevärt mindre omfattning inom manufakturindustrin än inom övrig verkstadsindustri. Åtgärder som stimulerar FoU-arbetet i branschen är därför angelägna. Ett steg i denna riktning är det förslag om skattelättnader för forsknings- och utvecklingskostnader som framlagts för vårriksdagen.

Frågan om den svenska manufakturindu- strins forsknings- och utvecklingsinsatser i internationell jämförelse är svår att statis- tiskt belysa; vissa aspekter på detta problem diskuteras i bilaga 1.

7.4 Slutsatser

De bedömningar av den framtida tekniska utvecklingen som utredningen haft möjlighet ta del av tyder på att betydande förändringar kommer att inträffa i ett längre perspektiv. Under 70-talet torde dock inga genomgripan- de tekniska förändringar vara att vänta för branschen i sin helhet, även om vissa delar kommer att utsättas för en snabb teknisk utveckling.

Utredningen finner det förhållandet att manufakturindustrins satsningar på forsk- ning och utveckling är relativt små ägnat att inge oro om branschens framtida konkur- renskraft.

8. Miljöfrågor

8.1. Utgångspunkter

Miljöfrågor i vid bemärkelse har blivit allt- mer uppmärksammade under senare år. Kraven på förbättringar av både den yttre miljön och arbetsmiljön har ökat i styrka. Det är också troligt att en relativt stor del av den framtida standardhöjningen kommer att tas ut i form av miljöförbättringar.

Metallmanufakturutredningen har inte sett det som sin uppgift att ge förslag till önskvärda förbättringar av den inre och yttre miljön inom manufakturindustrin. Det är andra utredningars och myndigheters uppgift att bevaka dessa frågor. Den statliga aktivi- teten har resulterat i tillsättandet av utred- ningar och inrättandet av myndigheter med varierande arbetsuppgifter.

Arbetsmiljöfrågor regleras i 1949 års ar- betarskyddslag och arbetarskyddskungörelse. Tillsynsmyndigheter är arbetarskyddsstyrel- sen och yrkesinspektionen. För närvarande arbetar arbetsmiljöutredningen med en över- syn av arbetarskyddslagen. Ett delbetänkan- de avgavs i slutet av 1972. På basis härav har en proposition om skyddsombudens ställ- ning och befogenheter framlagts.

Ätgärder som påverkar den yttre miljön regleras av 1969 års miljöskyddslag. Tillsyns- myndigheter är naturvårdsverket och länssty- relserna. Utredningar inom detta område är utredningen rörande kostnaderna för miljö- värden, utredningen rörande omhändertagan-

de och behandling av kemiskt avfall m.m. och miljökontrollutredningen. Inom de nämnda utredningarnas och myndigheternas uppdrag faller även manufakturindustrin. Vår utgångspunkt har istället varit att främst intressera oss för de effekter miljöför- bättringskraven kan få på omvandlingstakten i branschen. Dessa krav finns dock ej specificerade på ett sådant sätt — och de modifieras f. ö. med hänsyn till effekterna på strukturomvandlingen — att vi direkt kan avläsa konsekvenserna för manufakturindu- strins del. Vi har därför begränsat oss till att på ett översiktligt sätt kommentera troliga utvecklingstendenser inom branschen.

8.2. Arbetsmiljön

Följande framställning bygger på två under- sökningar, dels en i arbetsmedicinska institu- tets regi pågående undersökning, dels en av ett privat konsultföretag genomförd kart- läggning. Den förstnämnda studien omfattar ett mycket litet antal företag inom manufak- turindustrin men ger ändå en bild av vilken typ av problem som föreligger. Undersök- ningens tyngdpunkt ligger på en genomgång av de arbetshygieniska förhållandena. Miljö- faktorer som studerats är buller, ventilation, klimat, luftföroreningar och belysning.

En arbetsmiljöfråga som av allt att döma kommer att stå i förgrunden för miljöför- bättringsarbetet under 70-talet är bullret.

Genomsnittligt sett bör detta problem vara av mindre dimensioner inom manufakturin- dustrin än inom tyngre industri.

Det är bl.a. pressar, klipp-, stans— och kapmaskiner som alstrar en hög bullernivå. Den nämnda undersökningen visar att nivån för skadligt buller överskreds i vissa fall. Företag inom metallkonstruktionsindustrin har ej specialundersökts men den utbredda förekomsten av plåtslageriarbete tyder på att bullerfrågan där är av särskilt intresse.

De effektivaste åtgärderna mot bullret är att beakta problemet redan vid konstruktio- nen av maskiner och byggnader. Eftersom ett omedelbart utbyte av alla bulleralstrande maskiner ej kan ske måste åtgärder av mera tillfällig karaktär tillgripas, såsom användan- det av bullerdämpande installationer och hörselskydd.

En viss ytterligare belysning av bullerfrå- gan ger en inom statistiska centralbyrån utförd redovisning av antalet smidesmaskiner år 1969. Dessa maskiner kan, bl. a. beroende på ålder, installationssätt etc., alstra ett besvärande buller.

För manufakturindustrin är antalet an- ställda per maskin 50, vilket kan jämföras med 140 för hela verkstadsindustrin. Dessa speciella problem är således av särskild vikt för manufakturindustrin även om variatio- nerna är stora mellan branschens delar.

Vår uppfattning är att bullerfrågan är en av de arbetsmiljöfrågor som främst bör angripas.

Arbetsmedicinska institutets undersök- ning visar att de luftföroreningar som före- kommer främst utgörs av oljedimma, som uppkommer i samband med användandet av skärolja i bearbetningsmaskiner. Inte inågot av de undersökta företagen överskred mäng- den oljedimma i luften den tillåtna. För höga mängder av olja i luften kan sänkas genom ventilationsapparatur.

Det bör i sammanhanget påpekas att arbete med olja i samband med skärande bearbetning kan ha skadliga effekter på huden. Det är dock inte i första hand oljan utan andra substanser i kombination med oljan som kan ge hudbesvär.

Ytbehandlingsverksamheten kan ge upp- hov till förgiftningar och eksem. Ytbehand- lingen diskuteras i avsnitt 8.3.

Klimatsituationen är svårbedömd då den påverkas av ytterklimatet. Några extrema klimatsituationer konstaterades inte. Själv- fallet är klimatet i lokalerna beroende av ventilationsstandarden.

Det påpekas i rapporten att det i de undersökta företagen fanns behov av förbätt- rad ventilation i form av förvärmd luft vintertid.

I flera fall förekom belysningsvärden som underskred de rekommenderade. Det är dock inte enbart ljusstyrkan som konstitue- rar en god belysning. Andra viktiga faktorer är jämnhet i belysningsstyrkan och blä..d- frihet. Att upprätthålla en god belysning kräver knappast några höga investeringar. Det gäller åtgärder som rengöring och konti- nuerlig översyn av ljuskällor samt rengöring och ommålning av rumsytor.

Vidare framhåller rapporten att det finns behov av bättre arbetsställningar. Obekväma arbetsställningar kan ge ensidiga belastningar och förorsaka fysiska skador såsom förslit- ningar. Åtgärder som är aktuella är föränd- ringar av sittställningar, maskinhöjder, pro- duktflöden etc.

Arbetsmedicinska institutets undersök- ning kan ej sägas ge i statistisk mening representativa resultat för branschen. Den ger dock en bild av aktuella arbetsmiljö- frågor. Några försök att uppskatta kostna— derna för miljöförbättrande åtgärder har ej gjorts.

Sådana uppskattningar har dock gjorts i annat sammanhang.1 Kostnaderna redovisas för att med befintlig teknik begränsa luftför- oreningarna så att rekommenderade gräns- värden uppnås och bullret ej överstiger 85 dB (A).

Kalkylerna tyder på att kostnaden per anställd för att åstadkomma dessa miljöför- bättringar är av ungefär samma storlek i manufakturindustrin som i övrig verkstads-

lBeräkningarna är utförda av AB Industri Tekniska Konstruktioner.

industri. Belastningen på manufakturin— dustrin är dock större p. g. a. att den uppvisar ett lägre driftsöverskott, i procent av förädlingsvärdet, än övriga verkstadsbran- scher. Vidare är andelen av antalet anställda som berörs av dessa miljöproblem större i manufakturindustrin. Det bör observeras att dylika kalkyler torde vara behäftade med betydande osäkerhetsmarginaler. Faktorer som ej beaktats är dels kapital- och drifts- kostnader, dels de produktivitetsförbätt- ringar som bör uppnås med en förbättrad miljö.

Alla dylika beräkningar har dessutom den svagheten att ett samtidigt och snabbt genomförande av de aktuella miljöförbätt- ringarna skulle höja efterfrågan på de för ändamålet lämpade produktionsresurserna på ett sådant sätt att kostnaderna skulle stiga.

Vi har tidigare angivit att vår utgångs- punkt varit att försöka beakta de konsekven- ser miljökraven kommer att få för omvand- lingstakten. Det bör framhållas att samhäl- lets miljöförbättringskrav måste beakta dessa konsekvenser.

Våra resultat tyder på att manufakturin- dustrin är något sämre rustad än verkstads- industrin i övrigt då det gäller förmågan att tillgodose behovet av en förbättrad arbets— miljö till följd av en lägre finansiell styrka. Detta kan tänkas få till följd en snabbare strukturomvandling.

8.3 Den yttre miljön 8.3.1 Inledning

Den uppmärksamhet som under senare år riktats mot problemen kring omfattningen och konsekvenserna av luft- och vattenför- oreningar och annat avfall har i avsevärt mindre grad berört verkstadsindustrin än branscher som massa- och pappersindustrin, järn- och stålindustrin och den kemiska industrin. Den del av verkstadsindustrins produktion som är aktuell i sammanhanget är ytbehandlingen. Många verkstadsföretag har ytbehandling som en mindre del av

verksamheten. Dessutom finns det företag som specialiserat sig på ytbehandling.

Genom att miljökraven skärpts har den senare kategorin av företag fått en ökad betydelse. Det har blivit lönande för verk- stadsföretagen att upphöra med den egna ytbehandlingen och i stället låta dessa arbetsmoment utföras som legoarbeten av specialiserade företag. Dessa företag kan lättare, om verksamheten får en tillräcklig volym, uppföra erforderliga reningsan- läggningar.

De renodlade ytbehandlingsföretagen räk- nas till manufakturindustrin. Därjämte har självfallet många övriga manufakturföretag en viss ytbehandlingsverksamhet.

Vår redogörelse för detta område bygger på naturvårdsverkets undersökning: ”Vatten- och luftföroreningar från ytbehandlingsan- läggningar”. Till grund för utredningen låg ett enkätmaterial från ca 700 företag som helt eller delvis bedriver ytbehandlingsverk- samhet. Av dessa är ca 150 manufakturföre- tag. Ett urval om hälften, eller 76 företag, har specialstuderats.

Avsikten med denna redogörelse är att ge en bild av vilka processer som är aktuellai sammanhanget samt ange vilka processer som är vanligast inom manufakturindustrin.

8.3.2. Ytbehandlingsverksamhetens omfatt— ning

Naturvårdsverkets enkät tyder på att ca 15 000 personer vid den aktuella tidpunkten var sysselsatta med ytbehandlingsverksamhet inom verkstadsindustrin. Därav föll ungefär 2 000 på manufakturindustrin. Den största delen av ytbehandlingen finns således utan- för manufakturindustrin. En indelning av bearbetningsoperationer— na kan göras på följande sätt: 1. Mekaniska operationer (slipning, polering rn. m.) 2. Fysikaliska operationer (varmdoppning, sprutmetallisering)

* SNV: publikationsserie 1972: 4.

Tabell 8.1 Antal företag med olika ytbehandlingsprocesser inom manufakturindustrin och hela verkstadsindustrin

Hela

Totalt

Delbranscher

Processer:

verk-

6 _: 51 sz & ... V) =. så. Gu:- coat! QE>E .*6 .:.E anslå S:a” ==E> :: ._'. N' "— eggga =>.ceo (DGE ."'> 035405 (Arno-O 95. e..: ' -S-UE "Swea » _EBE . A'ä E"ä o_å'_5'c Så.—=E

Ind for metall— konstr

Verktygsind.

varuind.

ind.

macho O (”Omm— ? 'n'—"I)?!” (") Noomsr Sf Inu—nov m w(*l(*l(X '_' v—4 Nv—c '—

solvxo m

Illll

NDQ'ONM lf)

mlmN m

cl) _».4 O ...... s>.å_5 MN' & eu .2 åtrå .. ääebiä 51534 0 8... då"===% M.:/) EM On— a.) >_o_2 a.a) ZLMmQE

41 19 20 52 213 2 005

25

27

11

Summa

Källa: SNV, publikationsserie 1972: 4: Vatten- och luftföroreningar från ytbehandlingsanläggningar.

3. Kemiska operationer (avfettning, betning, fosfatering rn. m.)

4. Elektrolytiska operationer (förkoppring, förkromning, förnickling, förzinkning m. m.)

5. Applicering av icke-metalliskt skikt (emal- jering, målning m. m.) Av tabell 8.1 framgår att mekaniska, kemiska och i någon mån även elektrolytiska processer är vanligast. Någon större skillnad i frekvensen av olika processer mellan manu- fakturindustri och annan verkstadsindustri kan inte konstateras. Av delbranscherna uppvisar annan metall- varuindustri och spik-, skruv- och bultindu- strin de högsta förekomsterna av ytbehand- lingsprocesser. Att annan metallvaruindustri visar så höga frekvenser förklaras dels av det stora antalet företag i branschen, dels av att de renodlade ytbehandlingsföretagen förts hit. Inom spik-, skruv- och bultindustrin är det trumling — dvs. bearbetning av godset i en roterande trumma för att rengöra, avlägs- na kanter etc., och betning, borttagande av oxidbeläggningar — som är förhärskande.

8.3.3 Föroreningar vid ytbehandling

De utsläpp från ytbehandlingsindustri som orsakar vattenföroreningar består dels av förorenat sköljvatten, dels av förbrukade behandlingsbad. Föroreningarna består av sådana ämnen som avlägsnats från godset och av ämnen som härstammar från olika behandlingsbad. Olja, smuts o. d. tillhör den första kategorin. Mycket få industrier har Oljeavskiljare, varför dessa föroreningar går ut obehandlade. Stora mängder syror an- vänds, främst vid betning som är en förbe- handlingsoperation, för att bortskaffa oxid- beläggningar på metallgods. Betbad dumpas vilket innebär att svavel- och saltsyra släpps ut.

Vissa av ytbehandlingsprocessema kan ge luftföroreningar.

Av de mekaniska processerna gäller det t.ex. blästring som innebär besprutning av godsets yta med ett kornformigt hårt mate- rial, t.ex. kvartssand. Detta kan ge silikos-

risk. Om blästringen sker med hjälp av tryckluft åstadkommes en betydande emis- sion. Vid slipning och polering är det totala utsläppet som regel litet och skapar inga hygieniska utomhusproblem. Trumling och blästring åstadkommer inga luftföroreningar av be ty delse.

Om man före de fysikaliska processerna, genom avfettning och betning, inte fått godset fritt från smuts, olja etc., krävs större mängder flussmedel för att nå ett fullgott resultat. Detta i sin tur innebär ökad emission. Av övriga fysikaliska processer är förblying känslig ur luftvårdssynpunkt på grund av blyets giftighet.

Vad beträffar kemiska processer är den avfettning som sker med klorerade kolväten förenad med allvarligare emissioner. Betning som sker med hjälp av salpetersyra kan ge vissa problem ur luftvårdssynpunkt.

Emissioner som uppstår vid elektroly tiska processer beror på den rörelse som uppståri badytan på grund av gasavgivning. Det är främst vid förkromning luftvårdsfrågan är aktuell.

Vad gäller applicering av icke-metalliska skikt uppkommer luftvårdsproblem i sam- band med påläggandet av emalj. Dimma kan uppstå i samband med påläggandet som sker genom sprutning.

Vid ytbehandlingsprocesserna och vid be- handlingen av avloppsvatten uppstår även i vissa fall fasta föroreningar som måste behandlas speciellt.

På frågor om vidtagna åtgärder mot eventuella skadliga effekter av ytbehandling har de 76 företagen svarat på följande sätt vad gäller vattenföroreningar:

Har interna åtgärder vidtagits? 46 ja, 22 nej, 18 planerar,

Har externa åtgärder vidtagits? 35 ja, 26 nej, 9 planerar

Vad gäller luftföroreningar har på frågan om vidtagna åtgärder 38 svarat ja, 26 nej och 3 sagt sig planera åtgärder. För varje fråga summerar inte svaren till 76 beroende på att svar ej alltid givits samt att samma företag kan ha svarat både ”nej” och ”planerar”.)

Ett drag i utvecklingen som varit märkbart under 60—talet och som kommer att bibehål- las under 70-talet är att företag med huvud- sakligen annan verksamhet lägger ned de egna ytbehandlingsavdelningarna och lägger ut ytbehandlingen som legoarbete. De spe- cialiserade ytbehandlingsföretagen kan ofta lättare uppfylla miljövårdskraven.

En annan tendens är en ökad användning av förbehandlat material vilket medför att ytbehandlingen överförs till stålföretagen.

För det tredje sker självfallet en kontinu- erlig teknisk utveckling rörande ytbehand- lingsverksamheten som även har effekter på utsläppen. Det är sannolikt att nya material och processer kommer att ge billigare och bättre ytbehandlingsförfaranden. Organisk ytbehandling med pulverfärg är t.ex. en attraktiv metod ur miljösynpunkt. Plasten som ytbehandling kommer troligen att få ökad omfattning på bekostnad av den kemiska och elektrolytiska beläggningen som enda ytbehandling. Behovet av recipient med god vattentillgång blir mindre uttalat i framtiden, eftersom man väntar sig mindre specifika utsläpp som följd av övergång till slutna system med hänsyn just till vatten- vårdsaspekten, minskad sköljvattenförbruk- ning och ökad kemikalieåtervinning. Vidare kan sägas att vissa verkstäder går ifrån ytbehandlat material i sina produkter och i stället använder högvärdigt konstruktions— material. Som exempel kan nämnas att bilindustrin övergår till rostfritt stål och aluminium.

8.4. Sammanfattning

De frågor rörande den inre miljön, arbets- miljön, som kommer att vara aktuella för manufakturindustrins del under 70-talet är av samma karaktär som för verkstadsin- dustrin i övrigt. Det är samma slag av processer och maskiner som kommer att kräva miljöförbättrande åtgärder inom ma- nufakturindustrin och övrig verkstadsin- dustri. Vår uppfattning är att bullret är det

problem som främst bör uppmärksammas.

Det underlag vi haft till vårt förfogande tyder på att miljöförbättringskostnadema räknat per anställd är av ungefär samma storlek i branschen som inom verkstads- industrin i genomsnitt. Vi kan dock konsta- tera att vissa delar av branschen synes vara sämre ekonomiskt rustade än verkstadsindu- strin i genomsnitt när det gäller att uppnå dessa mål på arbetsmiljöns område.

Det bör observeras att vi ej behandlat frågan om arbetsmiljön i betydelsen förhål- lande mellan anställda och arbetsgivare, medbestämmanderätt etc. Dessa frågor som ej är speciella för manufakturindustrin är föremål för uppmärksamhet i särskild ord- ning.

Den yttre miljöpåverkan från branschens sida torde främst röra ytbehandlingsin- dustrin. Denna har ägnats en utredning i naturvårdsverkets regi.

Den nämnda undersökningen visar att ca 2 000 av de ungefär 15 000 personer som är sysselsatta med ytbehandlingsverksamhet återfinns inom manufakturindustrin. Branschen kommer att få en ökad andel i och med att ytbehandlingen alltmer läggs på specialiserade ytbehandlingsföretag.

Särskilda riktvärden har ej fastställts för ytbehandlingsindustrin. Frågan om tillåten grad av utsläpp blir aktuell i samband med prövning eller dispensgivning enligt miljö- skyddslagen. Några beräkningar över erfor- derliga investeringar har ej gjorts. I samband med de senaste årens konjunkturnedgång har miljövårdsinvesteringar använts som ett kon- junkturpolitiskt medel. Under hösten 1971 och våren 1972 investerades således ca 50 milj. kr i miljövårdssyfte inom ytbehand- lingsindustrin. I de krav som kommer att ställas på branschen i miljövårdsavseende måste, som hittills, effekterna på struktur- omvandlingen beaktas.

9. Lönsamhet och finansiering1

9.1 Lönsamhet 9.1.1 Några allmänna data

Enligt statistiska centralbyråns företagsstati- stik motsvarade bruttoöverskottet (före av- skrivningar, finansiellt netto och skatter) hos manufakturföretag med mer än 50 anställda knappt 10% av omsättningen under perio— den 1960—65. För hela verkstadsindustrin (exkl. varv) var bruttoresultatet under sam- ma period 0,5—1 % högre. Variationerna från år till år var små för manufakturin- dustrin, med 9,2% år 1962 som lägsta bruttomarginal.

Även för andra hälften av 60-talet visar företagsstatistiken ett bruttoöverskott mot- svarande 10% av omsättningen. Vissa för— ändringar i beräkningsmetodiken gör det emellertid troligt att bruttoöverskottet egentligen varit något lägre än under den föregående femårsperioden. Samtidigt har variationerna mellan olika är ökat med de lägsta marginalerna under lågkonjunkturen 1967—1968. Genom goda resultat 1965 och 1966 blev branschgenomsnittet under perio- den dock något högre än för verkstadsin- dustrin i övrigt.

9.1.2 Uppläggningen av en specialanalys

För att erhålla en mera rättvisande och utförlig bild av manufakturbranschens lön- samhetsutveckling än vad som ges av brutto-

resultaten har en specialstudie genomförts för åren 1965—1970 av de företag som ingick i företagsstatistiken 1968—1969. Här- vid har metallmöbel- och metallförpack- ningsindustrierna inte medtagits men väl vissa instrumentföretag vilkas produktion bedömts vara relativt lika manufakturindu- strins. Totalt omfattar specialanalysen där- med ca 180 företag med ungefär 35 000 anställda, vilket motsvarar knappt hälften av branschens sysselsatta.

Bruttovinstmarginalen i de specialstude- rade företagen har under perioden varit som följer:

1965 10,5 % 1966 9,4 % 1967 6,8 % 1968 6,1 % 1969 8,5 % 1970 8,5 %

Dessa siffror, vilka i genomsnitt uppgår till 8,3 %, är något lägre än vad som förut angavs för hela manufakturindustrin. Skillnaderna är främst att hänföra till vissa olikheter i antalet inräknade företag. Däremot torde det förhållandet, att under perioden nystartade eller nedlagda företag ej ingår ispecialanaly- sen, endast i mindre grad ha bidragit till skillnaderna.

1 Materialet redovisas utförligare i bilaga 5.

9.1.3 Några huvudresultat av specialanaly- sen

En svaghet i bruttoresultatanalyser är att detta mått ej beaktar olikheter i kapitalin- tensitet mellan olika branscher. En bransch med stora investeringar per anställd i byggna- der och maskiner bör rimligen uppvisa en högre bruttovinstmarginal än en bransch med låg kapitalintensitet för att avskriv- ningsbehovet skall kunna täckas och netto- vinsten vara likartad.

I specialanalysen har hänsyn tagits till olikheter i kapitalintensitet genom att ”nor- malavskrivningar” genomförts motsvarande 3% av byggnaders och 7% av maskiners brandförsäkringsvärde, vilket kan tolkas som en livslängd på drygt 30 år för byggnader och 14—15 år för maskiner. Som ett genomsnitt för den studerade perioden fram- står dessa livslängder som relativt realistiska. Samtidigt har för beräkningar av nettoav- kastningen i relation till det i företagen arbetande kapitalet justeringar gjorts av det bokförda värdet på vissa tillgångar. Sålunda har fastighets— och maskinkapitalet antagits utgöra hälften av respektive brandförsäk- ringsvärden, varjämte lagret upptagits till sitt inventerade värde.

Det egna kapitalet har beräknats till sitt bokförda värde ökat med (a) skillnaden mellan halva brandförsäkringsvärdet och an- läggningarnas bokförda värde. (b) halva lagerreserven och (c) halva investeringsfon- den. Någon motsvarande korrektion har ej vidtagits för know-how och andra immate- riella anläggningstillgångar.

I den fortsatta framställningen avses med ”korrigerat resultat” bruttoöverskottet mins- kat med (a) normalavskrivningar och (b) finansiellt netto. Detta ”korrigerade resul- tat” kan alltså beskrivas som ett nettoresul- tat före bokslutsdispositioner och skatter. Två olika lönsamhetsmått används, nämligen korrigerat resultat före skatt i relation till eget kapital och korrigerat resultat före skatt + räntekostnader i relation till det totala i företagen arbetande kapitalet. Utvecklingen av dessa lönsamhetsmått under åren

1965—1970 för samtliga specialstuderade företag framgår av följande tablå:

Korrigerat resul-

Korrigerat resul- tat före skatt/

tat före skatt +

räntekostnader/ korrigerat totalt korrigerat eget kapital kapital 1965 4,5 % 7,2 % 1966 3,4 % 4,7 % 1967 1,1 % —0,l % 1968 0,5 % —l,3 % 1969 3,0 % 3,9 % 1970 3,6 % 4,9 %

Dessa uppgifter för samtliga specialstude- rade företag visar sålunda att branschen under lågkonjunkturperioden 1967—1968 uppvisade förlustresultat och att den korrige- rade avkastningen före skatter under perio- den som helhet i medeltal motsvarat 3-3,5 % per år på det egna kapitalet. Även om en viss reservation måste göras för normalavskrivningsberäkningarna — en minskning av avskrivningarna till 2% av byggnadernas och 6 % av maskinernas brand- försäkringsvärde skulle ha höjt avkastningen på det totala kapitalet med knappt 1 procentenhet och på det korrigerade egna kapitalet med 2 procentenheter — indikerar dessa låga genomsnittssiffror att en betydan- de del av branschens företag haft en otill- räcklig lönsamhet. Resultatet synes också särskilt 1967 och 1968 ha varit klart sämre än för verkstadsindustrin i genomsnitt.

9.1.4 Lönsamheten i olika storleksgrupper

De genomsnittliga lönsamhetstal, som an- getts i föregående avsnitt, döljer betydande olikheter mellan olika typer av företag. Bland annat föreligger stora skillnader mel- lan företag i olika storleksgrupper, såsom framgår av följande tablå, där företagen grupperats efter antal anställda är 1967. Konjunkturförsvagningen 1967—1968 återfinns i samtliga storleksgrupper utom för företagen med 100—199 anställda, som haft en betydligt jämnare utveckling än övriga storleksgrupper. Den klart sämsta avkast- ningen uppvisas för företagen med 500—999

50—99 100—199 200—499 500—999 1 000—

Korrigerat resultat före skatter + räntekostnad i% av totalt korrigerat kapital

1965 5,8 5,4 4.9 0,9 6,7 1966 4,0 3,9 4,1 1,7 4,8 1967 1,8 4,8 0,9 0,0 —0,1 1968 1,4 3,1 —0,1 —1,4 0,9 1969 4,2 4,0 3,4 0,5 3,6 1970 4,9 5,7 2,1 1,3 4,9 Korrigerat resultat före skatt i% av korrigerat eget kapital

1965 12,0 9,3 8,2 1,0 9,4 1966 6,2 6,0 6,1 —0,4 6,1 1967 0,0 7,8 —1,0. —3,1 —1,3 1968 —1,2 4,2 —3,2 —5,4 0,2 1969 7,1 6,4 3,7 —0,8 4,4 1970 8,7 10,2 0,3 0,3 6,6

anställda, vilka noterat en negativ förränt- ning av det egna kapitalet under fyra av de sex åren och även totalt för perioden. Även företagen med 200—499 anställda har haft flera förlustår och totalt sett en betydligt lägre lönsamhetsnivå än medeltalet. Resulta- tet för dessa båda grupper aktualiserar frågan om det i dessa storleksgrupper finns en tillväxttröskel, som exempelvis yttrar sig i form av finansiella och administrativa hinder för en vidare expansion. Företag i denna storleksklass torde sålunda vara för stora för att de för mindre företag vanliga finansie- ringskällorna skall vara aktuella, men samti- digt är de för små för att kunna emittera obligationer eller uppnå en börsintroduk- tion. Däremot borde ett annat tröskelpro- blem — nämligen företagsledarens möjlighet att ensam överblicka hela verksamheten och fylla alla företagsledande funktioner — upp- träda redan då ett företag når storleksord- ningen 50—100 anställda. Enligt vad som framgår av lönsamhetstablån synes dock detta tröskelproblem i allmänhet ha kunnat lösas.

Antalet företag i storleksgrupperna 200—999 anställda uppgick vid 1960-talets slut till ca 40, vilka då sysselsatta ca 15 000 av branschens totalt ca 78 000 anställda.

Beträffande företag med mindre än 50 anställda (för vilka material ej föreligger för hela perioden) tyder statistiska centralbyråns

statistik för hela verkstadsindustrin på att lönsamheten hos dessa är ungefär densamma som hos företag med 50—99 anställda.

Det bör i detta sammanhang nämnas att några analyser av vinstläget för varje företag för sig ej kunnat genomföras och att de anförda genomsnittssiffrorna därför döljer avvikelser i både positiv och negativ riktning. Verkstadsföreningens undersökningar av lön- samheten inom verkstadsindustrin visar ock- så att betydande lönsamhetsskillnader före- ligger mellan företag i samma storleksgrupp.

9.1.5 Lönsamheten i olika delbranscher

Även en analys av lönsamheten i olika delbranscher visar olikheter såsom framgår av följande översikt

De klart ogynnsammaste siffrorna redovi- sas för verktygsindustrin som fått vidkännas förluster under fem av de sex åren. En uppdelning på företagen i storleksgrupperna 50—99, 100—199 och minst 200 anställda ger härvidlag inga nämnvärda skillnader. Även om de båda största företagen inom branschen ej kunnat studeras, eftersom de är integrerade med andra tillverkningar, är det sannolikt att de angivna siffrorna gäller för företag som sysselsätter ungefär hälften av branschens totalt 7 700 anställda, främst handverktygsföretag.

Korrigerat resultat före skatt + räntekostnad/ totalt korrigerat kapital

Verk- lnd för lnd för lnd för Annan Hushålls- Annan Instru- tygs- metall metall spik etc bygg- metall- metall- ment ind ind konstr tråd etc (9 fö— nadsme- varuind varurnd (5 fo- (15 (52 fö- (11 fö- retag) tallva- (13 fö- (45 fö- retag)

före- retag) retag) mind, retag) retag) tag) (32 fo—

retag)

1965 0,7 4,8 6,6 3,4 6,2 —0,5 4,4 —0,6 1966 —2,2 4,8 3,0 2,5 4,7 1,4 4,1 0,7 1967 —2,0 2,6 1,7 —1,5 2,3 —4,1 3,2 0,5 1968 —3,4 0,1 2,5 —0,2 1,5 0,2 1,9 —l,9 1969 —1,5 0,9 5,1 4,4 3,4 2,4 4,1 0,5 1970 —1,1 3,1 3,7 6,1 2,6 1,0 6,3 0,8 Korrigerat resultat före skatt/korrigerat eget kapital 1965 0,2 12,6 9,4 3,9 12,2 —2,8 7,3 —l,5 1966 —4,5 13,3 3,6 2,5 7,5 0,9 6,1 0,3 1967 —4,0 4,4 1,4 —3,6 2,3 —l3.2 3,5 —0,1 1968 —5,9 —6,1 2,6 —1,7 1,3 —1,1 0,7 —4,0 1969 —3,7 —5,5 7,7 5,3 5,1 4,7 5,8 —0,5 1970 —3,4 5 4 4,7 8,7 2,7 —0,8 11,3 —0,6

Industrin för metallkonstruktioner har genomsnittligt haft samma lönsamhet som samtliga studerade företag. Samtidigt har denna delbransch haft de kraftigaste varia- tionerna mellan åren med utpräglat ogynn- samma utfall 1968 och 1969. Denna utveck- ling kan troligen förklaras av branschens beroende av byggsektorn, som användes i konjunkturstimulerande syfte under 1967 men som praktiskt taget stagnerade under 1968 med återverkningar på metallkonstruk— tionsindustrin även under 1969.

En uppdelning av metallkonstruktions- industrin på storleksklasser visar att företa- gen med mer än 200 anställda haft den sämsta lönsamheten (negativ sedan 1967 vad avser avkastningen på eget kapital), medan de mindre företagen drabbats mindre av konjunkturnedgången.

Industrin för metalltråd, -nät, -lin0r och -kablar har under perioden haft en högre avkastning än branschgenomsnittet. Bran- schens företag med mer än 200 anställda har i medeltal haft bättre resultat än de mindre företagen och även kunnat uppvisa en relativt jämn utveckling över åren. De mind- re företagen hade vinster före skatt motsva- rande 11—12 % av det egna kapitalet 1965, 1969 och 1970 men fick vidkännas förluster övriga år.

För spik-, skruv- och bultindustrin sam- manföll lönsamhetsmedeltalet med genom- snittet för hela manufakturbranschen. Bästa året var 1970, medan både 1967 och 1968 var förlustår. Det senare kan hänföras till företagen med mer än 200 anställda, medan företagen med 50—99 anställda kunnat upp- visa en betydligt jämnare utveckling och en genomsnittsvinst före skatter motsvarande 10 % av det egna kapitalet.

Annan byggnadsmetallvaruindustri, som bl. a. innefattar tillverkning av lås, rör och sanitetsgods, återfinns i lönsamhetsavseende över genomsnittet. Denna delbransch har kunnat undgå förlustår, även om 1967—1968 liksom 1970 gav en vinst före skatter motsvarande endast 1,3—2,7 % av det egna kapitalet. Lönsamheten har varit högst och jämnast inom gruppen företag med 100—199 anställda, medan de mindre före- tagen haft kraftiga svängningar i lönsamhe- ten med förluster 1967 och 1968.

Hushållsmetallvaruindustrin har under pe- rioden fått vidkännas förluster samtliga är utom 1968 och i någon mån 1966. 1967 var förlusten så stor som 13,2% av det egna kapitalet. Det är dock främst de större företagen och företagen i storleksgruppen 50—99 anställda, som bidragit till att avkast- ningen på det egna kapitalet blivit negativ

för perioden som helhet. Däremot har företagen med 100—199 anställda sedan 1966 haft en vinst före skatter motsvarande drygt 10% av det egna kapitalet. Mönstret med den relativt sett bästa lönsamheten hos medelstora företag går sålunda igen här liksom iflera andra delbranscher.

Av de anförda uppgifterna att döma kan ca 2 000 av totalt 3 700 anställda återfinnas i företag där anställningstryggheten på sikt torde vara i fara.

Gruppen annan metallvaruindustri är med en vinst före skatter om i medeltal knappt 6 % av det egna kapitalet per år den lönsammaste delbranschen. Den högsta av- kastningen — dubbelt så hög som delbransch- medeltalet — kan konstateras för de medel- stora företagen, medan vinsten före skatter hos företag med mer än 200 anställda stannade vid i genomsnitt 3,5 % av det egna kapitalet.

De delar av instrumentindustrin, som ingår i specialstudien på grund av att de tillverkningsmässigt ligger nära manufaktur— industrin, uppvisade förluster samtliga är utom 1966, då vinsten före skatter motsva- rade 0,5 % av det egna kapitalet. Antalet anställda i dessa företag ligger mellan 1 000 och 2 000.

9.1.6 Regionala olikheter i lönsamhet

För att kunna belysa eventuella regionala olikheter i lönsamheten, har Eskilstuna- och Anderstorpsföretagen studerats separat. Som en tredje grupp har valts manufakturföreta- gen i storstadsområdena Stockholm, Göte- borg och Malmö. Tillsammans återfinns nära hälften av de anställda inom manufaktur- branschen inom dessa tre regioner. Resulta- ten framgår av följande sammanställning:

Korrigerat resultat före skatt + ränte- kostnad] totalt korrigerat kapital

Storstäderna Eskilstuna Anderstorp

1965 1,7 4,9 6,6 1966 1,8 2,8 7,4 1967 0 —0,3 5,7 1968 — 2,1 —0,6 4,1 1969 0,4 —0,2 6,3 1970 2,3 1,4 6,8 SOU 1973: 29

Korrigerat resultat före skatt/kor— rigerat eget kapital

1965 3,1 6,8 12,9 1966 1,9 3,5 13,9 1967 — 4,1 —1,5 9,1 1968 —10,1 —1,6 5,5 1969 — 3,0 —1,3 11,3 1970 3,8 1,0 11 1

Båda avkastningskriteriema ger ett enty- digt besked om att lönsamheten i Anders- torpsföretagen är klart högre än i de båda övriga regionerna. En förklaring härtill är att företagen i Anderstorp huvudsakligen åter- finns i delbranschen annan metallvaruin— dustri, som genomsnittligt varit den lönsam- maste och vars produktsammansättning i relativt hög grad är inriktad på tillväxtpro- dukter. Eskilstunaföretagen ingår däremoti betydande utsträckning i delbranscher med en svag efterfrågeutveckling, exempelvis de- lar av verktygs-, byggnadsmetallvaru- och, hushållsmetallvarubranscherna. Även i de fall där en jämförelse mellan de båda orterna kunnat ske inom en viss delbransch har emellertid jämförelsen utfallit klart till An- derstorps fördel.

Även inom storstadsföretagen är lönsam- heten svag. En förklaring härtill kan dock vara inverkan från några få större företag med lönsamhetssvårigheter under de aktuella åren. Vidare möter storstadsföretagen en lönenivå som ligger upp mot 20 % högre än i exempelvis i Eskilstuna.

9.1.7 Några sammanfattande slutsatser om lönsamheten

Genomgången av specialstudien över manu- fakturindustrins lönsamhet visar att avkast- ningen på både eget och totalt kapital varit lägre än inom verkstadsindustrin i genom- snitt.1 Avkastningen på det totala kapitalet

1 1 avsnitt 9.1.1 anges att lönsamheten i bran- schen varit högre än inom verkstadsindustrin i genomsnitt. Denna skillnad gentemot resultaten ovan förklaras dels av att måtten är olika - bruttoöverskott res ektive avkastning på eget och totalt kapital — de 5 av att manufakturindustrin i de båda fallen ej omfattar exakt samma företag.

har i medeltal varit 2,5% per år, medan vinsten före skatt på eget kapital genomsnitt- ligt motsvarat 3—3,5 %. Med en så låg genomsnittlig lönsamhet är det tydligt att åtskilliga företag på sikt inte kan fortsätta sin verksamhet. Uppskattningsvis är minimi- antalet anställda i företag, som på relativt kort sikt befinner sig i farozonen, ca 15 000 av de totalt 78 000 anställda inom manufak- turindustrin.

Ett annat huvuddrag är att företag i storleksordningen 200—1 000 anställda haft problem, som återspeglas i en låg och vissa är negativ lönsamhet. Detta kan sammanhänga med att dessa företag befinner sig i en tillväxtfas med speciella problem. Företag i storleksordningen 100—200 anställda uppvi- sar däremot praktiskt taget genomgående den högsta lönsamheten.

Även delbranschvis föreligger betydande skillnader med annan metallvaruindustri, metalltrådsindustri och annan byggnadsme- tallvaruindustri över genomsnittet. En mit- tengrupp utgörs av spik— och metallkonstruk- tionsindustrierna, medan läget varit svagast — och påtagligt svagt — inom verktygs- och hushållsmetallvaruindustrierna samt inom de studerade delarna av instrumentindustrin.

Slutligen har konstaterats att manufaktur- industrierna i Eskilstuna och storstäderna brottas med betydande lönsamhetsproblem, medan läget i Anderstorpsområdet varit klart bättre.

9.2. Finansieringsförha'llanden enligt special- analysen

9.2.1. Några allmänna synpunkter

En finansieringsanalys syftar till att belysa hur ett eller en grupp företag tillförts medel under en viss period och hur dessa medel använts. I princip kan följande huvudtyper av finansieringskällor urskiljas:

Bruttosparande, varmed avses överskottet av den löpande verksamheten före avskriv- ningar men med avdrag för skatter och utdelningar

Avyttring av anläggningstillgångar Minskning av varulager Minskning av fordringar och andra till—

gångar

Ökning av skulder Minskning av likvida medel (kassa, bank och postgiro). På användningssidan återfinns följande hu-

vudposter: Investeringar i materiella anläggningstill- gångar Ökning av varulager Ökning av fordringar och andra tillgångar

Minskning av skulder Ökning av likvida medel. De finansieringskriterier som använts i denna analys är följande:

Sparandefinansieringen, varmed avses bruttosparandet i procent av den totala kapitalanvändningen för ökning av anlägg- nings- och omsättningstillgångarna.

Internfinansz'eringen, varmed avses sum- man av finansieringskällorna enligt samman- ställningen ovan utom skuldökningar i pro- cent av den totala kapitalanvändningen.1

Finansieringsanalysen erbjuder i vårt fall vissa tolkningsproblem, då analysen av sekre- tesskäl ej kan utföras på företagsnivå utan endast för en grupp av företag. Vid summe- ringen av värden för olika företag kan finansieringsunderskott hos vissa företag helt eller delvis uppvägas av överskott hos andra företag, vilket medför att uppgifterna för en grupp av företag ger en mera gynnsam bild av situationen än som faktiskt varit fallet. Detta kan lösas genom att finansierings— måtten för varje företag maximeras till 100 %, men en sådan bearbetning av materia- let har ej varit möjlig annat än i ett par speciella fall. De resultat som redovisasi det följande gäller sålunda för varje studerad

1 Ett ofta använt mått, självfinansieringsgraden — dvs bruttosparandet i procent av investeringarna i materiella anläggningstillgångar — har ej använts eftersom dessa investeringar endast utgör en del av kapitalbehovet. Det bör observeras att kostnaderna för marknadsföring respektiva forskning och ut— veckling ej fmns med i den totala kapitalanvänd- ningen i den mån de består av löpande kostnader, huvudsakligen löner.

9.2.2. Några totalresultat

Under de fyra år, 1967—1970, för vilka finansieringsanalyserna kunnat utföras har nettofinansieringsbehovet ökat. Totalbelop- pet för kapitalanvändningen har sålunda i relation till omsättningen ändrats från 11 % 1967 till 9% 1968, 13% 1969 och 14% 1970.

På användningssidan utgör investeringarna i materiella anläggningstillgångar den genom- snittligt sett största posten. Skillnaden mel- lan åren 1967—1968 respektive 1969—1970 är dock betydande med en investerings- minskning under konjunkturuppgången 1969.

Samtidigt skedde emellertid dels en lager- uppbyggnad, dels en betydande ökning av de kortfristiga fordringarna. Även de kortfristi- ga skulderna ökade, vilket tyder på en ökad kreditgivning mellan företagen. Ökningen av de kortfristiga fordringarna och skulderna var snabbare än omsättningstillväxten, vilket framgår av att ett medeltal av dessa fordring- ar och skulder motsvarade 25 % av omsätt- ningen 1967, 29% 1968, 28% 1969 och 30 % 1970.

Kalkylerna för sparandefinansieringen an- ger att av den totala kapitalanvändningen kunde 43% 1967, 48% 1968, 39% 1969 och 38 % 1970 finansieras genom att brutto- sparandemedel togs i anspråk. Trots de höga bruttoinvesteringarna 1968 var alltså sparan- definansieringen som högst detta år beroen- de på att anspråken för andra kapitalanvänd- ningar var relativt små. Nedgången 1969 förklaras främst av en ökad kapitalanvänd- ning.

Internfinansieringsgraden visar att en allt lägre andel av kapitalbehovet kunnat täckas med medel som skapats i den egna verksam- heten. Bruttosparandet ökat med intäkter genom försäljning av anläggningstillgångar och finansieringstillskott genom minskning av varulager, fordringar och likvida medel utgjorde sålunda 1967 och 1968 54 % respektive 57 % av den totala kapitalanvänd-

ningen men sjönk 1969 och 1970 till 51% respektive 48 %.

9.2.3. Finansieringsförhållanden i olika stor- leksgrupper

Sparandefinansieringen visar betydande skill- nader mellan olika storleksgrupper. För företagen med 200—999 anställda räckte bruttosparandet endast till drygt en fjärdedel av den totala kapitalanvändningen, medan sparandefinansieringsgraden låg omkring el- ler något över 50 % i övriga storleksgrupper. Detta finansieringsmått visar således en bety— dande samvariation med lönsamheten.

Ett liknande mönster kan konstateras för internfinansieringsgraden, som i genomsnitt för hela perioden motsvarade 40% av den totala kapitalanvändningen hos företag med 500—999 anställda och 48% hos företag med 200—299 anställda, medan den utgjorde 66—68 % hos de tre övriga storleksgrupper- na.

Den låga finansieringen med eget kapital hos företagen i mellangrupperna skulle ha kunnat förklaras av att företagen i dessa grupper haft en relativt snabb expansion av investeringar och övrig kapitalanvändning under perioden. Så synes dock ej ha varit fallet.

9.2.4. Finansieringsförhållanden i olika del- branscher

Vid en analys av sparandefinansz'eringsgraden finner man de högsta kvoterna (43—50 %) för trådindustrin, spik-, skruv- och bultin- dustrin samt annan byggnadsmetallvaruin- dustri. Också annan metallvaruindustri når upp till en sparandefinansieringsgrad om 43 %, medan denna var så låg som 18—25 % inom verktygs-, metallkonstruktions- och hushållsmetallvaruindustriema. Även på del- branschnivå finns således ett visst samband mellan lönsamhet och sparandefinansiering. Kapitalintensiteten spelar dock dessutom en viss roll vilket framgår av siffrorna för spik-, skruv- och bultindustri och metallkonstruk- tionsindustri. Den senare delbranschen har

dock en helt annan kapitalstruktur än övriga delbranscher.

För internfinansieringen kan en något annorlunda bild iakttas. Spik-, skruv- och bultindustrin liksom annan byggnadsmetall- varuindustri finansierade sålunda ungefär 3/4 av sitt totala kapitalbehov med interna medel, medan motsvarande relation för övriga delbranscher varierade mellan 50 och 60 %. Skillnaderna mellan delbranscherna är alltså mindre i detta avseende än beträffande sparandefinansieringen främst beroende på att delbranscher med lågt bruttosparande dragit ned sin likviditet.

9.2.5. Finansieringsförhållanden ivissa regio- nala grupperingar

Liksom i lönsamhetsanalysen har företagen i tre regioner — storstäderna samt Eskilstuna- och Anderstorpsområdena — specialbearbe- tats ur finansieringssynpunkt. Den klart lägsta finansieringen med egna medel har därvid konstaterats för storstadsföretagen. Detta kan förklaras med att metallkonstruk- tionsföretagen — med en ringa andel eget kapital — väger tungt inom denna grupp.

En jämförelse mellan företagen i de båda andra regionerna visar att Eskils- tuna-företagen haft högre intemfinansie- ringsgrad , me dan sparandefinansierings- kvoten varit högst i Anderstorpsregionen. I relation till omsättningen har investeringarna i materiella anläggningstillgångar under pe- rioden varit högre i Anderstorp än i Eskils- tuna.

Utvecklingen av sparandefinansieringen och internfinansieringen antyder att den totala kapitalanvändningen hos Anderstorps- företagen kunnat finansieras med tillskott från den löpande rörelsen i högre grad än vad som varit fallet hos Eskilstuna-företagen. Däremot har de senare genom att utnyttja sina ackumulerade likvida medel kunnat uppnå en högre internfinansieringsgrad.

9.3 Soliditets- och enligt specialanalysen

9.3.1. Några allmänna synpunkter

När det gäller balansanalysen är det främst av intresse att belysa soliditets— och likvidi- tetsförhållandena. Olika mått kan därvid komma till användning. För att belysa soliditeten synes det dock vara vanligast att beräkna kvoten mellan det egna kapitalet och det i företaget totalt arbetande kapita- let, medan likviditeten mäts som kvoten mellan å ena sidan summan av kassa-, bank- och postgiromedel samt kortfristiga ford- ringar och å andra sidan kortfristiga skulder.

Vid analyser av detta slag måste vissa korrigeringar av de i redovisningen bokförda värdena genomföras, eftersom dessa värden vanligen understiger de verkliga värdena. I de här gjorda analyserna har sålunda lagren upptagits till inventerade värden samt bygg- nader, maskiner och andra materiella anlägg- ningstillgångar till halva brandförsäkringsvär- dena. Lagrens bokförda värde har därmed 1970 ökats med 63 %, medan motsvarande uppräkningar för byggnader varit 20 % och för maskiner, inventarier o. dyl. 189 %.

9. 3. 2 Några totalresultat

En uppställning över tillgångar och skulder vid slutet av åren 1967—1970 inom hela manufakturindustrin återfinns i tabell 9.1. Det bör observeras att materialet inte om- fattar samtliga manufakturföretag.

Följande huvudtendenser kan anges för perioden. Omsättningstillga'ngarna har från slutet av 1967 till slutet av 1970 ökat sin andel av balansomslutningen från 50 till 54 %. Detta har främst sammanhängt med en ökning av de kortfristiga fordringarna men återspeglar också en troligtvis konjunktur- mässigt betonad lageruppbyggnad under 1970. Lagrets omsättningshastighet har dock ökat under perioden från 2,88 gånger under 1967 till 3,00 under 1968, 3,17 under 1969 och 3,22 under 1970.

Nedgången i andelen anläggningstillgångar

Tabell 9.1 Balansanalys för manufakturindustrin Milj. kr 1967 Kassa, bank, postgiro 130 Kortfristiga fordringar 493 Lager, inventerat värde 710 Omsättningstillgångar 1 332 Spärrkonto i RB 34 Finansiella anläggn.tillgångar 92 Långfristiga fordringar 36 Maskiner o inventarier 677 Byggnader, anläggningar 517 Anläggningstillgångar 1 354 Summa tillgångar 2 687 Kortfristiga skulder 649 Långfristiga skulder 514 Investeringsfonder 111 Summa skulder 1 274 Eget kapital, restpost 1 413 Eget kapital, bokfört 483

1968 1969 1970 121 112 130 521 668 812 715 776 1 042 1 357 1 555 1 985 28 33 41 96 101 85 43 45 94 727 738 866 528 548 606 1423 1 466 1692 2 780 3 021 3 677 693 789 1 063 547 623 769 87 91 120 1 327 1 503 1 952 1452 1 518 1 724 506 543 570

Källa: Specialanalysen.

kan hänföras till byggnads— och maskinkapi- talet, medan de finansiella långsiktiga till— gångarna haft en oförändrad andel av balans— omslutningen.

På finansieringssidan har det egna kapita- lets andel sjunkit successivt från 53% av balansomslutningen vid slutet av 1967 till 47% vid slutet av 1970. De kortfristiga skulderna var 1967—1969 26 år 27 % större än de långfristiga men steg relativt snabbt under 1970 så att differensen vid årets slut motsvarade 38 %.

En likviditetsanalys visar att de likvida medlen 1967 motsvarade 96 % av de kort- fristiga skulderna. Under konjunkturförsvag- ningen 1968 sjönk kvoten till 93 %, varefter skedde en återhämtning till 99 % under 1969 men en kraftig nedgång till 89 % under 1970. Kreditåtstramningen under 1970 på- verkar detta års siffra.

En direkt jämförelse med hela verkstads- industrin har inte kunnat genomföras, efter- som någon korrigering av byggnads— och maskinvärdena inte föreligger. En jämförelse med hela verkstadsindustrin med uppräkning enbart av lagervärdena visar en relativt låg andel finansiella omsättningstillgångar och en relativt hög andel byggnads— och maskin-

kapital inom manufakturindustrin. På finan- sieringssidan framkommer en lägre andel eget kapital än inom hela verkstadsindustrin.

9.3.3. Balansanalys för olika storleksgrupper

Den sjunkande soliditeten under 1969 och 1970 inom hela metallmanufakturindustrin återfinns i samtliga storleksgrupper av före- tag. Den lägsta andelen eget kapital — motsvarande 35 % av balansomslutningen — noterades vid slutet av 1970 för dels de minsta företagen (50—99 anställda), dels företag med 500—999 anställda. Högsta andelen eget kapital — 61 % — konstaterades för de största företagen.

Den tendens till en större ökning av de kortfristiga än de långfristiga skulderna, som kunde observeras för hela branschen under 1970, återspeglas klart i tre av de fem storleksgrupperna. Inom företag med 50—99 anställda och i någon mån inom företag med 200—499 anställda har dock de långfristiga skulderna ökat relativt snabbare än de kortfristiga.

Ur likviditetssynpunkt kan noteras att de största företagen befinner sig i den gynnsam- maste situationen. För dessa företag torde

läget vara jämförbart med vad som gäller för andra större företag inom verkstadsindustrin, medan inom övriga storleksgrupper likvidi- teten inom manufakturbranschen är svagare än inom verkstadsindustrin i genomsnitt.

9.3.4 Balansanalys för olika delbranscher Även inom delbranscherna framträder den försämrade soliditeten mellan 1967 och 1970. Endast byggnadsmetallvaruindustrin och i viss mån trådindustrin har kunnat undgå en minskning av andelen eget kapital under perioden. Betydande olikheteri andelen eget kapital finns mellan branscherna. Ett visst samband mellan lönsamhet och soliditet förefinns. Exempelvis har trådindustrin, spik-, skruv- och bultindustrin samt byggnadsmetallvaru- industrin relativt hög soliditet (med andelar eget kapital varierande mellan 49% och 58 % av balansomslutningen), medan samma andel inom hushållsmetallvaruindustrin en- dast var 33% vid slutet av 1970. Annan metallvaruindustri med en relativt god lön- samhet uppvisade däremot en låg soliditet. Sambandet mellan lönsamhet och soliditet är sålunda inte entydigt, vilket framförallt torde kunna förklaras av olikheter mellan delbranscherna i produktionsteknik och ka- pitalintensitet. Bland övriga delbranscher har metallkon- struktionsindustrin en så låg andel eget kapital som 20 %, medan verktygs— och instrumentföretagen med i båda fallen mycket svag lönsamhet hade så höga solidi- tetstal 1970 som 56 respektive 54 %. Vad skulderna beträffar har metall- konstruktionsindustrin den klart största an- delen kortfristiga skulder. Dessa är mer än dubbelt så stora som de långfristiga skulder— na. En relativt hög andel kortfristiga skulder har vidare byggnadsmetallvaruindustrin, an- nan metallvaruindustri och instrumentin- dustri, medan andelen är relativt låg hos trådindustrin och spikindustrin samt hus- hållsmetallvaruindustrin.

Likviditetsvariationerna mellan branscher- na sammanfaller i betydande utsträckning med olika andelar kortfristiga skulder.

9.3.5. Balansanalys för vissa regionala grup- peringar

Av de tre regioner — storstäderna samt Eskilstuna- och Anderstorpsområdena — som analyserats separat präglas storstäderna i hög grad av ett betydande inslag av metall- konstruktionsföretag. För storstäderna fram- kommer därför en låg andel eget kapital och en svag likviditet.

De högsta siffrorna för såväl soliditeten som likviditeten redovisas av manufakturin- dustrin i Eskilstuna-området, för vilken andelen eget kapital uppgår till 67 % av balansomslutningen. Dessa förhållanden kan bl. a. förklaras av att verktygsindustrin, som i allmänhet har en hög andel eget kapital, utgör ett relativt betydande inslag i Eskils- tuna.

Företagen i Anderstorps-området uppvisar ungefär samma soliditet som medeltalet för annan metallvaruindustri.

Även ur likviditetssynpunkt ligger Eskils— tuna-företagen högt, medan Anderstorps- industrin intar ett medelläge och storstads- företagen har en ganska låg likviditet.

9.4 En tolkning av resultaten 9.4.1 Resultatens giltighet

Vår tolkning av resultaten följer det tillväga- gångssätt som tidigare använts i detta kapi- tel, att spalta upp branschen efter företags- storlek, delbranscher och regioner. Därjämte förs en diskussion om sambanden mellan finansiering, lönsamhet och expansion.

Först bör dock konstateras att det synes råda en god samstämmighet mellan de resultat som materialet i detta kapitel visar och resultaten från andra material som utredningen analyserat. En god sådan över- ensstämmelse tycks råda på delbranschnivå mellan lönsamhet och efterfrågeutveckling samt de slutsatser om den internationella konkurrenskraften som dragits i bilaga ]. Resultaten tycks bekräfta den bild vi tidigare fått och som tyder på en relativt problem- fylld situation inom handverktygssektorn,

hushållsmetallvaruindustrin och delar av me- tallkonstruktionsindustrin, en något gynn- sammare situation inom spik-, skruv- och bultindustrin och annan byggnadsmetallvaru- industri samt det mest gynnsamma läget inom trådindustri m. m. och annan metallva- ruindustri.

En jämförelse med den övriga verkstadsin- dustrin ger inga klara belägg för att manufak- turindustrin skulle vara speciell i finansie- ringshänseende. I fråga om sparandefinansie— ringsgrad ligger manufakturindustrin bättre till. För internfinansieringen kan inga tydliga tendenser avläsas. Analyser av skillnader mellan manufakturindustrin och övriga bran- scher har ej kunnat genomföras för olika storleksgrupper.

Vidare bör nämnas att Verkstadsförening- ens analyser av företagsstatistiken visar att manufakturindustrin har en lägre andel eget kapital än övrig verkstadsindustri.

9.4.2. Storleksgrupper

Det mest anmärkningsvärda resultat som fördelningen av materialet på storleksgrup- per gav var den försvagning av lönsamhet, finansiering och delvis även soliditet som kunde konstateras för företag i grupperna 200—499 respektive 500—999 anställda. Vår tolkning är att företag av denna storlek har att passera en tillväxttröskel. Tröskelproble— men är dels av administrativ art; det förefal- ler troligt att omorganisationer krävs för att anpassa företagsorganisationen till de krav som en ökad storlek ställer. Dels är proble- men av finansiell art, de för mindre företag aktuella finansieringskällorna är ej längre

tillräckliga samtidigt som företagen är för små för att börsintroduceras eller emittera obligationer.

Dessa tillväxtproblem torde framför allt gälla för företag med 200—500 anställda. Det har emellertid i olika sammanhang hävdats att dessa problem skulle vara över- vunna vid en storlek om 700 anställda och däröver. Därför är våra resultat för storleks- gruppen 500—1000 anställda något förvå- nande. Av dessa företag har 4/5 färre än 700 anställda varför våra resultat ej behöver motsäga det nämnda antagandet. Flertalet av företagen i gruppen har 500—600 anställda.

En annan tillväxttröskel, som inträder vid en storlek om 50—100 anställda, är företags- ledarens möjlighet att överblicka företaget och fylla alla företagsledande funktioner. Förekomsten av en sådan tröskel har vi dock ej kunnat konstatera i vårt material. Detta problem tycks ha varit lättare att lösa än det ovan angivna tillväxtproblemet.

Eftersom vi inte haft data för företag med färre än 50 anställda kan vi ej bedöma tröskelproblem för de mindre företagen.

9.4.3. Delbranscher

Som tidigare nämnts återfinns den mest negativa lönsamhetssituationen i verktygs- och hushållsmetallvaruindustrin. Det motsat- ta gäller för trådindustri m.m. och annan metallvaruindustri. Däremot kan något tyd- ligt samband mellan lönsamhet, finansiering och soliditet ej konstateras. Delbranschernas kapitalintensitet tycks spela en viktigare roll för kapitalstrukturen som framgår av följan- de tablå.

Avkastning Avkastning Sparande- Soliditet, %, Kapitalintensi- på totalt på eget finansie- 1967—70 tet, brandförsäk- kapital, %, kapital, %, ring, %, ringsvärde per 1967—70 1967—70 1967—70 anställd, kr, 1970 Verktygsindustri -2,0 —4,3 25,4 63,4 89 700 Metallkonstruktionsind. 1,7 —0,5 18,3 23,4 51 200 lnd. för metalltråd, -nät,

-lin0r, -kablar 3,3 4,1 50,9 55,8 131 900 Spik-, skruv— o bultind. 2,2 2,2 43,2 65,4 102 900 Annan byggnadsmetallvaruind. 2,5 2,9 49,9 49,8 91 200 Hushållsmetallvaruind. —0,1 —2,6 22,9 38,2 77 900 Annan metallvaruind. 3,9 5,3 43,1 60,8 61 100

Tydligast är detta för metallkonstruk- tionsindustrin, som är inriktad på olika former av plåtbearbetning och där behovet av fast kapitalutrustning ej är så starkt. Kapitalbehovet kan i betydande grad täckas med kortfristig skuldsättning. Denna del- bransch företer i detta avseende likheter med delar av byggnadsindustrin.

Det sagda bör dock inte tolkas som om inte lönsamheten på sikt skulle påverka finansieringsläget. En rimlig tolkning synes vara att för tidsperioder av denna längd spelar andra faktorer såsom kapitalintensi- teten in i högre grad.

9.4.4. Regioner

Den regionala lönsamhetsbilden präglas av de dåliga resultaten för storstäderna och Eskils- tuna. De områden det gäller är i själva verket Eskilstuna och Stockholm. Stockholms ma- nufakturindustri svarar helt för det negativa genomsnittet på avkastningen på eget kapital i storstadsgruppen, se sid. 00. De båda orterna visar den likheten att de har en relativt kraftig inriktning på delbranscher med generellt låg lönsamhet, verktygs- och hushållsmetallvaruindustri. Vidare är avkast- ningen i respektive delbransch lägre än för motsvarande riksgenomsnitt. Vår lönsam- hetsanalys ger således till resultat att manu- fakturindustrin i Eskilstuna och Stockholm har en inriktning på manufakturtillverkning med uppenbara lönsamhetsproblem.

För storstäderna, Eskilstuna och Anders- torpsregionen spelar branschsammansätt- ningen en avgörande roll vad gäller finansie- ring och soliditet. Detta avspeglas tydligasti siffrorna för storstäderna, där metall- konstruktionsindustrin väger tungt. Detta är den främsta förklaringen till storstädernas låga grad av finansiering med egna medel. Branschsammansättningen utgör även en för- klaring till Eskilstunas relativt höga egenfi- nansiering. Eskilstuna har ett stort inslag av verktygsindustri med förhållandevis hög spa- randefinansiering.

Att Eskilstunas manufakturindustri uppvi- sar sådana resultat i fråga om egenfinansie—

ring, soliditet och likviditet förklaras i väsentlig mån av stagnationen. Genom att expansionen varit blygsam ger de angivna måtten höga värden. Det kan nämnas att för delbranschen annan metallvaruindustri öka— de den totala kapitalmängden i löpande priser 1967—69 med 25 % iAnderstorp mot 7 % i Eskilstuna.

9.4.5. Lönsamhet, finansiering och expan- sion

Utredningen har utöver de storleks-, del- branschmässiga och regionala aspekterna på lönsamhet och finansiering även sökt analy- sera sambanden mellan lönsamhet, finansie— ring och tillväxt. Detta är ett komplicerat problem som inte är tillfredsställande analy- serat på svenskt material. I botten ligger frågan om det är möjligt att ange samband mellan finansieringssituation och investe- ringsbenägenhet.

Större delen av disponibla medel har återinvesterats under den aktuella perioden. Om vi som disponibla medel betraktar det beräknade överskottet, avskrivningsmedlen och nettot av de extraordinära posterna, men ej uttag ur investeringsfonden, får vi följande fördelning i procent för branschen:

1967 1968 1969 1970

Skatter 19 22 16 15 Utdelningar 16 16 9 6 Återinvestering 65 62 75 79

De efter skatt disponibla medlen fördelar sig på följande sätt:

1967 1968 1969 1970

Utdelningar 19 20 10 7 Återinvestering 81 80 90 93

Det är således fullt klart att den övervä- gande delen av de disponibla medlen återin- vesterasi företagen.

En analys av sambanden mellan finansie- ring och investeringsbenägenhet bör sanno- likt göras med enskilda företag som under- sökningsenheter. Eftersom vi ej haft tillgång

till uppgifter för enskilda företag har vi fått gå fram andra vägar. En sådan har varit att studera de storleks— och regiongrupper mate- rialet varit fördelat på. Flertalet delbranscher har därvid uppdelats i tre storleksgrupper, antalet regiongrupper är större. Totala anta- let storleksgrupper är 19, antalet regiongrup- per 20. Det visar sig dock svårt att finna någon enhetlig bild varifrån säkra slutsatser om sambanden kan dras. Det kan nämnas att de stagnerande grupperna enligt båda de använda finansieringsmåtten uppnådde tal

som var högre än för manufakturindustrin i genomsnitt. Vad andelen eget kapital beträf- far låg denna för de stagnerande regiongrup- perna på samma nivå som för de expansiva; för de stagnerande storleksgrupperna högre än för motsvarande expansiva.

Vi har även undersökt i vad mån vi kan finna skillnader mellan delbranscherna i detta avseende. I nedanstående tablå har dessa rangordnats efter omsättningcns ex- pansionstakt i fallande skala.

Genomsnitt 1967—70

Sparandefinan- lnternfinan- Soliditet, % siering, % siering, %

lnd för metallkonstr. 18 30 23 lnd för metalltråd, -nät, -linor,

-kablar 51 59 56 Annan metallvaruind. 43 54 42 Annan byggn.metallvaruind. 50 76 50 Instrumentind. 27 57 61 Spik-, skruv- o bultind. 43 72 65 Verktygsind. 25 54 63 Hushållsmetallvaruind. 23 53 38

Inte heller dessa siffror ger några klara indikationer på samband mellan tillväxt och finansieringsförhållanden. Det är sannolikt att de för delbranscherna specifika förhållan- dena är så betydelsefulla att de dominerar

över eventuella gemensamma drag.

Slutligen har vi för varje delbransch sökt finna ut om det för företag av olika storlek finns samband av den nämnda arten. Tabell 9.2 belyser detta. Endast mått på sparande-

Tabell 9.2 Finansiering, soliditet och investeringsbenägenhet inom manufakturindustrin 1967—70

Bransch Antal Sparande- Soli— Invest., % Invest., kr anstallda 22:51:57? gom" Omsattnmg Anstallda

Verktygsind. 50— 99 ./.13 48 2,0 1 376 100—199 62 58 4,0 2 299 200— 19 69 6,0 3 070 lnd. för metallkonstruktioner 50— 99 34 22 5,1 4 282 100—199 33 34 3,0 2571 200— 32 19 4,6 4 245 lnd. för metalltråd, —nät,

-linor, —kablar 50—199 52 49 5,0 4 490

200— 50 57 8,3 7 286

Spik-, skruv- o bultind. 50— 99 72 63 7,3 7 369 100— 39 66 5,6 3 905 Annan byggnadsmetall-

varuind. 50— 99 37 22 4,7 4 009

100—199 55 53 5,7 4 283 200— 46 52 5,5 4 734

Hushållsmetallvaruind. 50— 99 31 23 7,0 4 662 100—199 47 41 7,3 5 387 200— 10 40 6,5 4 318 Annan metallvaruind. 50— 99 48 44 5,6 4 143 100—199 57 35 4,3 3 210 200— 33 43 7 0 5 126

Källa: Specialanalysen.

finansiering och soliditet har medtagits; mot detta har ställts två mått som använts för att fånga in investeringsbenägenheten, nämligen investeringarna i relation till omsättningen respektive investering per anställd. Av tabel- len framgår att något positivt samband mellan sparandefinansiering och investerings- benägenhet inte kan konstateras, möjligen med undantag för spik-, skruv- och bultin- dustrin.

Ett positivt samband mellan soliditet och investeringsbenägenhet tycks finnas inom verktygsindustri, metalltrådsindustri m.m., byggnadsmetallvaruindustri och i viss mån annan metallvaruindustri. Däremot förefaller sambandet vara av motsatt art inom metall- konstruktionsindustri och spik-, skruv- och bultindustri.

Sammanfattningsvis blir slutsatsen den att några tydliga samband mellan tillväxt, inves- teringsbenägenhet och finansiella förhållan- den inte kunnat utläsas. Självfallet är dock finansieringsförhållandena viktiga för tillväx- ten. Vår tolkning är att för delbranscherna speciella faktorer spelar en sådan roll att detta skymmer sambanden. Vi kan dock inte på basis av detta material ange vilka finan- sieringsförhållanden som är nödvändiga för att uppnå en viss expansion.

9. 5 Sammanfattning

Vår specialanalys av manufakturindustrins lönsamhets— och finansieringsförhållanden vi- sar en genomsnittligt låg lönsamhet. Avkast- ningen på totalt kapital var under perioden 1965—70 i medeltal 2 1/2 % per år, på eget kapital 3—3 1/2 %. Företag i storleksgruppen 200—1 000 anställda har haft en särskilt låg lönsamhet vilket kan sammanhänga med speciella tillväxtproblem. Den högsta lön— samheten återfinns i metalltrådsindustri m.m. samt i annan metallvaruindustri. De sämsta resultaten svarar verktygs- och hus- hållsmetallvaruföretagen för. Vidare kan konstateras att vinstnivån i storstäderna, i första hand Stockholm, och Eskilstuna varit låg medan nivån i Anderstorp varit avsevärt

högre .

Sambanden mellan soliditet, likviditet och lönsamhet är ej entydiga. Ett visst positivt samband dem emellan kunde konstateras, men samtidigt fann vi att kapitalintensiteten också spelade en viss roll i sammanhanget. Företagen i gruppen 200—1000 anställda hade även en lägre soliditet och likviditet än övriga. Storstadsföretagen visar särskilt låga siffror beroende på inslaget av metall- konstruktionsföretag. Eskilstunaföretagens relativt höga soliditets- och likviditetstal torde förklaras av deras långsamma expan- sion.

Vi har på olika sätt försökt utröna eventuella samband mellan finansieringsför- hållanden och tillväxt, respektive finansie- ringsförhållanden och investeringsbenägen- het. Vårt material ger dock ej någon entydig bild; vi kan inte dra några säkra slutsatser om dessa samband.

10. Arbetskraften

10.1. Omfattning och utveckling

Den svenska manufakturindustrin sysselsatte år 1970 ca 78 000 personer.1 Detta utgjorde 21 % av verkstadsindustrins (exkl. varv) totalt 365 000 sysselsatta. De skillnader i arbetskraftshänseende gentemot övrig verk- stadsindustri som är mest märkbara är en lägre andel tjänstemän, en annorlunda regio- nal fördelning samt en större koncentration till mindre och medelstora företag. Branschen är i sin helhet ej mera arbets- kraftsintensiv än andra verkstadsbranscher. Kontantlönesummans andel av förädlingsvär- det utgjorde åren 1967—70 i genomsnitt 57 % mot 59% i övrig verkstadsindustri. Vissa delar av manufakturindustrin är dock klart arbetsintensiva.

Antalet sysselsatta i branschen har under 60—talets lopp ökat med drygt 9 000 perso- ner. Sysselsättningen ökade fram till mitten av 60—talet men minskade åter under lågkon- junkturåren 1967 och 1968. Under den följande konjunkturuppgången ökade syssel- sättningen avsevärt från en lägsta nivå på drygt 72 000 år 1968 nu 78 400 år 1970.2

Antalet anställda ökade mellan åren 1960 och 1970 inom samtliga delbranscher utom hushållsmetallvaruindustrin, vars sysselsätt- ning sjönk 4—5 %. En ökning över genom- snittet ägde rum inom metallkonstruktions- industri och industri för metalltråd m. rn.

Under senare delen av 60-talet var både

produktions- och sysselsättningstillväxten långsammare. En tillväxt över genomsnittet under denna femårsperiod återfinns, för- utom i de båda tidigare nämnda delbran- scherna, även inom verktygsindustri och metallförpackningsindustri. För verktygsin- dustrin torde detta framförallt vara att hänföra till expansionen på maskinverktygs— sidan, speciellt under 1969 och 1970. Vad gäller metallförpackningsindustrin år det rimligt anta att utvecklingen på dryckesför- packningsområdet spelat en viktig roll. Ned- gången inom hushållsmetallvaruindustrin fal- ler på 60—talets senare del. Under perioden 1960—65 ökade sysselsättningen något.

60—talets utveckling har inneburit att manufakturindustrin svarat för en sjunkande del av verkstadsindustrins sysselsättning. År 1960 utgjorde branschen 22 1/2 % av verk- stadsindustrin mot 21 % 1970. Sysselsätt- ningen ökade avsevärt snabbare under 50-ta- let än under 60—talet. En speciellt kraftig uppgång noterades högkonjunkturåren 1959 och 1960. Någon fullständig jämförbarhet kan ej uppnås av statistiska skäl, men antalet sysselsatta vid 50-talets början kan uppskat- tas till 55 000—60 000.

Internationellt sett har manufakturin-

l Därutöver sysselsattes 3 OOO—4 000 personer i anläggningar med färre än 5 anställda.

2Åren 1970—72 synes antalet anställda ha minskat med 1/2—1 %.

Tabell 10.1 Antalet anställda inom manufakturindustri och övrig verkstadsindustri år 1970, fördelat på arbetare och tjänstemän

_—______—_____——————-—

Förvaltnings- Arbetar— Summa Tjänste- personal personal manna- andel, % ___—___! Verktygsind. 1621 6 111 7 732 21 lnd. för metallkonstr. 4 515 17 307 21 822 21 Metallförpackningsind. 495 2 195 2 690 18 [mi. för metalltråd, -nät, -linor, -kablar 1 222 3 372 4 594 27 Spik-, skruv— o. bultind. 1 090 3 825 4 915 22 Annan byggnadsmetallvaruind. 2 434 9 242 11 676 21 Hushållsmetallvaruind. 889 2 895 3 784 23 Annan metallvaruind. 4 674 16 544 21 218 22 ___,_____—— Manufakturind. totalt 16 940 61 491 78 431 22 Maskinind. 40 991 87 415 128 406 32 Elektroind. 25 909 45 498 71 407 36 Transportmedelsind. (exkl. varv) 22 889 50 848 73 737 31 Instrumentind. 3 128 5 276 8 404 37 Hela verkstadsind. (exkl. varv) 110 934 254 117 365 051 30 _______________—_—— Källa: SOS, Industri 1970 dustrin inom OECD-området1 expanderat dustrins del. Däremot är manufakturin- sysselsättningsmässigt under 60-talet (1963—69), från 3,9 till 4,4 miljoner syssel- satta. Japan, USA och Irland är de länder som haft den kraftigaste ökningen, över 20 %. Totalt för EEC har sysselsättningen minskat, beroende på en nedgång inom den tyska manufakturindustrin, medan EFTA visar en viss ökning. För praktiskt taget samtliga OECD-länder gäller dock att syssel- sättningstillväxten varit snabbare inom den övriga verkstadsindustrin. Länder med för- hållandevis hög andel manufakturindustri är Nederländerna, Belgien, Norge och Kanada.

10.2. Den regionala fördelningen

Branschens regionala fördelning av sysselsätt- ningen avviker från den övriga verkstads- industrins. I följande tablå visas den procen- tuella sysselsättningsfördelningen 1970 på vissa län för hela verkstadsindustrin (inkl. varv) respektive manufakturindustrin.

Trots att manufakturindustrin, som fram— gått av kapitel 5, i betydande grad är en storstadsindustri är detta dock ej fallet i samma utsträckning som för den övriga verkstadsindustrin. 37 % av den totala verk- stadsindustrins sysselsättning faller på stor- stadslänen mot 27 % för manufakturin-

dustrin i högre grad koncentrerad till Söder- manlands, Jönköpings och Västmanlands län. 1 Södermanland är det Eskilstunaregio- nen, i Jönköpings län Värnamoregionen och i Västmanland Hallstahammar m. fl. orter som är manufakturbygder.

10.3. Tjänstemän

Som tidigare konstaterats är andelen tjänste- män lägre inom branschen än inom den övriga verkstadsindustrin. Av tabell 10.1 framgår också klart att detta även gäller för samtliga delbranscher inom manufakturin-

____________——

Hela verk- Manu- stadsind. fakturind. Antal % Antal % ___—___,4— Stockholms län 66 400 16,9 10 000 13,0 Göteborgs o. Bohus län 49 000 12,4 5 100 6,6 Malmöhus län 29 200 7,4 5 700 7,4 Söderman- lands län 19 200 4,9 6 400 8,2 Jönköpings län 18 100 4,6 4 900 7,0 Västman- lands län 25 900 6,6 7 000 9,0

___—___—

l Exklusive Italien, Belgien, Österrike, Schweiz, Danmark, Portugal och Spanien.

dustrin. En förklaring kan vara att företags- bilden storleksmässigt skiljer sig på ett avgörande sätt ifrån verkstadsindustrins. En annan förklaring kan vara att skillnaderna i produktionsteknik, och därmed kraven på speciell arbetskraft, är stora.

Materialet medger inte ett studium av huruvida den lägre andelen tjänstemän kan förklaras av den högre andelen småföretag i branschen. Vissa kalkyler tyder dock på att så inte skulle vara fallet, utan att manufak- turindustrin har en genomgående låg tjänste— mannaandel.

Tabell 10.2 visar att manufakturindustrin har en gentemot andra delar av verkstadsin- dustrin avvikande sammansättning av tjänste- mannakåren. Den högre andelen anställda företagsledare är betingad av den större andelen mindre och medelstora företag. Andra utmärkande drag är att manufakturin- dustrin har en relativt låg andel teknikerl.

För att kunna bedöma på vad sätt manufakturindustrin är speciell ifråga om tjänstemannakårens sammansättning har vi standardiserat med avseende på arbetarstyr— kans storlek, dvs. vi har räknat ut antalet tjänstemän av olika kategorier per 100 arbetare, se tabell 10.3.

Det höga antalet anställda företagsledare per 100 arbetare bör, som tidigare sagts,

Tabell 10.2 Tjänstemän inom manufaktur- industri och övrig verkstadsindustri år 1970, fördelade på olika kategorier. Proc. fördel- ning

Före- Tekn. Ar- Kon- Sum- tags- pers. bet s- tors- ma le- le- pers. dare dare Manufakturind. 11 22 20 47 100 Maskinind. 3 36 12 48 100 Elektro ind. 2 46 9 4 3 100 Tran Sportme-

delsind. (exkl. varv) 2 45 14 40 100 Instrumentind. 5 41 12 43 100 Hela verk-

stadsind. (exkl. varv) 4 38 13 45 100

Källa: Se tab. 10.1.

bero på branschens höga småföretagsandel. Detta antagande stöds av att instrument- industrin med en liknande storleksstruktur har ungefär samma frekvens företagsledare. Vidare har de utpräglade småföretagsbran- scherna inom manufakturindustrin, metall- konstruktionsindustri och annan metallvaru- industri, ett stort relativt antal företagsleda- re. Avvikelserna i fråga om frekvensen

1 En uppräkning av vilket slag av personal som räknas till respektive kategori finns iSOS: Industri 1962, sid. 58—59.

Tabell 10.3 Olika tjänstemannakategorier per 100 arbetare inom manufakturindustri och övrig verkstadsindustri år 1970

Må—

Företags— Tekn. Arbets— Kontors— Summa ledare pers. ledare personal Må— Verktygsind. 2,5 6,4 5,4 12,2 26,5 lnd. för metallkonstr. 3,5 6,5 5,4 10,7 26,1 Metallförpackn.ind. 1,3 7,3 4,8 9,0 22,6 Ind. för metalltråd, -nät, -linor,

-kablar 1,4 8,8 5,4 20,5 36,2 Spik-, ska— 0. bultind. 1,9 5,6 5,3 15,7 28,5 Annan byggnadsmetallvaruind. 1,6 6,3 5,7 12,8 26,3 Hushållsmetallvaruind. 2,9 5,6 6,3 15,9 30,7 Annan metallvaruind. 4,0 5,1 5,5 13,6 28,3 Manufakturind. totalt 2,9 6,2 5,5 13,0 27,6 Maskinind. 1,5 17,0 5,7 22,7 46,9 Elektroind. 1,0 26,0 5,1 24,8 56,9 Transportmedelsind. (exkl. varv) 0,9 20,3 6,1 17,8 45,1 Instrumentind. 2,7 24,1 6,9 25,6 59,3 Hela verkstadsind. (exkl. varv) 1,7 16,6 5,6 19,7 43,7

___—___—

Källa: Se tab. 10.1.

företagsledare förklaras således av storleks- sammansättningen.

Frekvensen tekniker är av intresse efter— som svensk industris allmänna komparativa fördelar i internationell konkurrens anses ligga bl. a. i teknikerintensiv produktion, se bilaga 1. (Resultaten ibilaga 1 visar dock att sambandet mellan manufakturindustrins ställning på världsmarknaden och utnyttjan- det av tekniker är svagt. För en närmare redogörelse för resultaten samt tolkningen, se bilaga 1, sid. 32 ff.)

Vi kan konstatera att elektroindustrin och instrumentindustrin uppvisar de högsta tek- nikerintensiteterna inom verkstadsindustrin. Manufakturindustrin ligger klart under verk- stadsindustrins genomsnitt. Detta gäller samtliga delbranscher. Det finns en viss tendens till en något högre andel i delbran- scherna med den mest processbetonade tillverkningen, metallförpackningsindustri och trådindustri, dock ej spik-, skruv- och bultindustri. Den kraftiga skillnaden mellan manufakturindustri och övrig verkstadsin- dustri har snarast förstärkts under 60-talet.

Ett för manufakturindustrin utmärkande drag är således en inriktning på tillverkning som ej kräver en hög andel teknisk personal. Med hänsyn till vad som tidigare sagts om den allmänna inriktning av den svenska industrin som förefaller lämplig är den låga teknikerintensiteten en faktor som på sikt kan komma att försvaga manufaktur- industrins konkurrenskraft. (Se avsnitt 2.1 eller bilaga 1.)

Det relativa antalet arbetsledare är av ungefär samma storlek inom hela verkstads- industrin. Antalet bestäms sannolikt av prak- tiska hänsyn och torde inte vara någon faktor som konstituerar skillnader inom verkstadsindustrin.

Kontorspersanal omfattar personal med kameralt och kommersiellt arbete. Här ingår t. ex. ekonomi—, rationaliseringspersonal, för- säljningschefer m.fl., kontorister, maskin- skrivare, stansoperatörer, telefonister etc. Hit förs även försäljningspersonal sysselsatt med försäljning genom kundbesök. Eftersom vi inte kan göra någon uppdelning av

kontorspersonalen efter kvalifikationsgrad är det låga relativa antalet inom manufaktur- industrin svårtolkat. Består gruppen av kvali- ficerad personal är den låga andelen oro- väckande och kan då tyda på att branschen inte har en personalstruktur anpassad till konkurrensens krav.

En internationell jämförelse visar dels att ökningen av tjänstemännens andel av arbets- styrkan är en för de flesta länder gemensam företeelse, dels att svensk manufaktur- industri uppvisar varken en särskilt hög eller låg tjänstemannaandel.

Den genomsnittliga årslönen för vuxna manliga tjänstemän inom verkstadsindustrin var år 1970 40 000 kr. Några större skillna- der mellan genomsnittslönerna för tjänste- män inom manufakturindustri och övrig verkstadsindustri tycks inte föreligga. Ut- vecklingen under 60—talet tyder också på en stor parallellitet.

I följande tablå redovisas index för ge- nomsnittslöner år 1960 respektive 1970.l

1960 1970 Manufakturindustri 52 100 Hela verk stadsind. (exkl. varv) 5 2 100

Omläggningen av statistiken gör jämförel- ser över tiden osäkra men det finns knappast anledning anta att löneutvecklingen skulle ha varit speciell inom manufakturindusstrin. Det kan nämnas att tjänstemännens kontant- lönesumma utgjorde 16— 17 % av branschens förädlingsvärde år 1970.

10.4 Arbetare

Arbetarpersonalen utgör en större andel av de anställda i denna bransch än i övrig verkstadsindustri. Mot denna bakgrund, och med hänsyn till att tillverkning som kräver en hög andel yrkesutbildad arbetskraft anses ha komparativa fördelar för svenskt vidkom-

l Uppgifterna avser årsgenomsnitt för samtliga tjänstemannakategorier. I lönen inkluderas bl.a. semesterersättning men ej ATP- eller sjuk- och yrkesskadeförsäkringsavgifter. Se SOS: Industri.

Tabell 10.4 Sysselsättningsgrupper inom manufakturindustrin jämfört med hela verkstads- ind. 2: a kv. 1971. Proc. fördelning

___—___—

Hela verkstads- industrin

Sysselsättnings- grupp

Manu fak— turind.

Manufakturind. Hela verk- (exkl. metall- stadsin- konstruktions— dustrin ind.3813) 2:akv. 1967

___—___—

Gjuteriarb. Verktygsarb. Maskinreparatörer Instruktörer. ställare Avsynare, provare, exp.arb. Grovplåtslag. Tunnplåtslag. Svetsare

Smidesarb. Svarvare Fräsare, hyvlare Borrare Maskinslipare Pressare, klippare Smärglare, polerare Andra ytbeh. Värmebeh. Hopsättare, tyngre Hopsättare, lättare Hopsåttare, serie, band Resemontörer Ovriga

).—

m—mmmmamqqmäomwwwmwmmw mNOåwo—v—w—Nwmoq—wwwt—WN

N

Owwmhbm——mm

.—

umqhw—mo—mmbmmmuwmämm—

Awaaahwwwom

uwwwo—wwq—N—m—u—Nwwuv—hh) OOäho—åmeNNm—m—HAWNMN ONOO-P—Nov—t—wj—NNUIOxh—wuN—ww mwwabmaaqumNm—AqmamWA

N U.) U.)

100 100 100 100

___—___— Kz'z'lla: Verkstadsföreningens och Metallindustriarbetarförbundets löne- och sysselsättningsstatistik.

mande (se bilaga 1), är det motiverat att speciellt studera denna del av arbetskraften.

Följande redogörelse bygger på en special— bearbetning av uppgifter om arbetare inom företag som omfattas av Verkstadsförening- ens och Metallindustriarbetareförbundets ge— mensamma löne- och sysselsättningsstatistik. Bearbetningen omfattar ungefär hälften av manufakturindustrins arbetare. Statistiken avser 2: a kvartalet 1971.

10.4.1. Arbetskraftens fördelning på syssel- sättningsgrupper

Den första frågan gäller arbetskraftens sam- mansättning och eventuella skillnader gent- emot övrig verkstadsindustri. Fördelningen på sysselsättningskategorier framgår av tabell 10.41.

Ett för manufakturindustrin utmärkande drag är inriktningen på plåtbearbetande sysselsättningar. Plåtslagare, svetsare, smides- arbetare, pressare och klippare upptar större andelar än inom övrig verkstadsindustri (jfr

kolumn 1 och 2). Speciell för manufaktur— tillverkningen är också den höga andelen verktygsarbetare. Ytbehandlingens betydelse avspeglar sig i andelarna smärglare, polerare och andra ytbehandlare. Branschens relativt svaga inriktning på löpandebandproduktion framgår också.

Vi vet emellertid att metallkonstruktions- industrin har en speciell sammansättning av arbetskraften. Delbranschens höga andel svetsnings— och plåtslageriarbete, likheterna med varvsindustrin är påfallande, har motive- rat en redovisning av manufakturindustrin exklusive metallkonstruktionsindustrin, se kolumn 3. Skillnaderna mellan manufaktur- industri och övrig verkstadsindustri blir då ej så märkbara. Branschen tycks ha ett större behov av verktygsarbetare, svarvare, pressare, klippare och ytbehandlare.

Vi har ej haft möjlighet att följa föränd-

1 Beträffande definition av sysselsättningsgrup- perna se Verkstadsföreningens och Metallindustri- arbetareförbundets gemensamma broschyr: Syssel- sättningsgruppering.

Tabell 10.5 Fördelning på sysselsättningsgrupper inom manufakturindustrins delbranscher, 2: a kv. 1971. Proc. fördelning.

_____________________________—————

Sysselsätt- Verk- Metall- Metall- Spik-, Annan Hus- Annan Hela ningsgrupp tygs- konst. tråds— skruv- byggn. hålls- metall- manu— ind. ind. ind. 0. bult- met.v. metall- varuind. faktur- 3811 3813 38192 ind. ind. varuind. 38199 ind. 38193 38194 38195 Gjuteriarb. 0,7 0,1 — — 5,6 0,1 3,3 2,8 Verktygsarb. 8,7 1,0 1,1 8,6 5,1 5,3 5,0 4,5 Maskinreparatörer 2,3 1,0 5,7 3 ,7 2,3 1,2 1,3 1,8 Instruktörer, ställare 2,7 0,5 1,1 6,5 2,5 2,7 3,0 2,4 Avsynare, provare, exprarb. 5,0 1,0 8,5 7,3 3,4 5,8 3,6 3,5 Grovplåtslag. 0,2 11,0 0,6 — 3,2 0,3 0,8 3 .9 Tunnplåtslag. 0,0 4,6 0,1 — 3,4 1,7 0,8 2,2 Svetsare 1,1 25,5 4,7 0,7 12,9 4,6 5 ,8 11,6 Smidesarb. 4,2 3,1 0,6 3,0 0,1 0,3 0,7 1,8 Svarvare 4,7 3,6 2,3 8,6 6,2 2,8 7,0 5,5 Fräsare, hyvlare 6,1 1,7 0,7 1,6 0,9 0,2 2,0 1,9 Borrare 3,1 1,3 0,3 2,6 2,1 1,5 3,0 2,2 Maskinslipare 8,0 0 ,4 0,4 1,5 0 ,6 0 ,6 1,4 1,5 Pressare, klippare 4,4 4,0 0,9 12,6 6,7 13,3 9,4 7,1 Smärglare, polerare 6,0 0,6 — 0,9 4,7 12,4 1,8 3 ,0 Andra ytbeh. 1,0 1,6 0,6 4,3 3,3 6,2 5,9 3,5 Värmebeh. 3,4 0,1 0,2 3,0 0,0 0,7 1,5 1,1 Hopsättare, tyngre 0,1 2,3 0,8 — 0,4 — 0,7 0,9 Hopsättare, lättare 4,1 2,2 0,8 0,2 4,4 5,0 5,8 3,7 Hopsättare, serie, band 0,9 1,3 0,9 1,4 5,5 5,2 6,7 3,7 Resemontörer 0,0 10,8 0,2 — 1,3 0,4 1,3 3,6 Ovriga 33,2 22,2 69,3 33,3 25,5 29,4 32,8 28,1 100 100 100 100 100 100 100 100 Källa: Se tab. 10.4. ringarna i branschens arbetskraftssam- tillverkningen sker i relativt korta serier med mansättning över tiden. Däremot kan vi göra sådana jämförelser för Verkstadsföreningens hela medlemsstock. 1967 har valts för att få ett år i ungefär samma konjunkturfas som 1971.

Det är mycket små förändringar som äger rum över en tidsperiod på 4—5 år. Föränd- ringarna uppgår oftast till några få tiondels procentenheter. Med en viss reservation kan vi dra slutsatsen att de för manufaktur- industrin mest utmärkande sysselsättnings- gruppema har undergått en viss relativ tillbakagång.

Manufakturindustrins delbranscher är i betydande grad olika när det gäller arbets- kraftens sammansättning, se tabell 10.5. Verktygsindustrin har, jämte samtliga övriga delbranscher utom metallkonstruktionsin- dustri och metalltrådsindustri, höga andelar verktygsarbetare. En förklaring kan vara att

ofta återkommande verktygsbyten. Bran- schen har vidare relativt stora inslag av avsynare, provare, smidesarbetare samt me- tallbearbetande kategorier som fräsare, bor- rare och maskinslipare. Det bör observeras att i kapitlet om den tekniska utvecklingen bedömdes slipningen vara en process som skulle komma att vinna mark på den skärande bearbetningens bekostnad. Det är därför av intresse att notera att verktygsin- dustrin tycks ha en relativt omfattande maskinslipning. Vidare är andelen smärglare relativt hög medan avsaknaden av plåtbear- betare år märkbar. Metallkonstruktionsindustrin är inriktad på plåtarbeten. Detta ger höga andelar plåtslagare och svetsare. Produktionen är även i betydande grad ”skräddarsydd” och levereras och monteras hos köparen, vilket återspeglas i andelen resemontörer. Bran-

schen är således beroende av ett fåtal kategorier arbetskraft.

Metallträdsindustrin har en relativt hög andel maskinreparatörer och avsynare vilket kan vara naturligt med hänsyn till att tillverkningen är kapitalintensiv och automa- tiserad. Den höga andelen övriga arbetare ger anledning misstänka, antingen att de medtag- na företagen är speciella eller att statistikin- delningen inte är lämplig för delbranschen.

Spik-, skruv- och bultindustrin är liksom metalltrådsindustrin en processindustri men med betydande skillnader. Spikindustrin etc. har högre andelar än genomsnittligt av kategorier inriktade på kontrollarbete. Detta stämmer väl med bilden av en bransch inriktad på automatiserad produktion i långa serier. Vissa slag av skärande bearbetning, såsom svarvning, pressning och klippning, är viktiga inslag i verksamheten.

Arbetskraftssammansättningen inom an- nan byggnadsmetallvaruindustri avviker ej starkt från manufakturindustrins genom- snitt. De i branschen verkande sanitetsgods- tillverkama har även gjuteri i vissa fall, därav andelen giuteriarbetare. Tillverkningen av svetsade rör torde förklara andelen svetsare, medan bl. a. låstillverkningen kan antas ligga bakom andelen svarvare och smärglare.

Hushållsmetallvaruindustrins mest fram- trädande drag är inriktningen på tillverkning som kräver personal för pressning, ytbehand- ling och kontroll. Härav följer att det legat nära till hands för dessa företag att bli underleverantörer till bilindustrin av t.ex. navkapslar och stötfångare. Tekniken och arbetskraftsbehovet är av samma slag.

Annan metallvaruindustri har en personal— sammansättning som nära överensstämmer med genomsnittet. Man kan iaktta en viss inriktning mot metallbearbetning: svarvning, borrning och pressning samt ytbehandling och montering.

10.4.2. Yrkesarbetare

Som förut nämnts är den yrkesutbildade arbetskraften betydelsefull för industrins konkurrenskraft. Manufakturindustrins ställ-

Tabell 10.6 Fördelning på kategorierna A, B och C inom manufakturindustrins del- branscher, 2: a kv. 1971

Delbranscher A B C Sum- ma

Verktygsind. 30,3 42,1 27,6 100 lnd. för metallkon-

struktioner 59,1 33,0 7,9 100 Ind. för metall-

tråd m.m. 20,0 56,5 23,5 100 Spik-, skruv- och

bultind. 19,3 59,6 21,1 100 Annan byggnadsme-

tallvaruind. 23,6 54,2 22,2 100 Hushållsmetall-

varuind. 12,8 47,6 39,6 100 Annan metallvaruind. 29,4 45,4 25,2 100 Manufakturind. totalt 34,4 45,1 20,6 100 Hela verkstadsind. 33,7 49,2 17,1 100

Källa: Se tabell 10.4.

ning i detta avseende framgår av tabell 10.61. Branschens höga yrkesarbetarandel (kategori A) beror huvudsakligen på metall- konstruktionsindustrin och dess viktigaste sysselsättningsgrupper, plåtslagare och svet-. sare. De höga andelarna av kategori A är dock sannolikt inte enbart beroende av utbildningsgraden utan även av arbetsmark- nadsskäl. Branschen konkurrerar med bygg- nadsindustrin om tunnplåtslagare och svetsa- re och med varvsindustrin om grovplåtslagare och svetsare. Konkurrensen om dessa katego- rier kan ha ökat benägenheten att klassifice- ra arbetarna som tillhörande kategori A.

Förutom metallkonstruktionsindustrin har verktygsindustrin och annan metallvaru- industri de högsta yrkesarbetarandelarna. Övriga delbranscher kan knappast sägas ha en hög andel yrkesarbetare.

Huruvida de för branschen viktigaste sysselsättningsgrupperna är yrkesarbetarin- tensiva framgår av tabell 10.7. Plåtslagare och svetsare har som tidigare framgått höga

1 Till gruppA hänförs yrkesarbetare. Till grupp B hänförs arbetare, som huvudsakligen utför arbeten, vilka antingen i avsevärd grad ställer krav på någon av faktorerna skicklighet, ansvar, ansträngning eller arbetsplatsförhållanden eller i viss grad ställer krav på flera av faktorerna. Till grupp C hänförs arbetare som huvudsakligen utför arbeten, vilka i ringa grad ställer krav på faktorerna skicklighet, ansvar, ansträngning och

arbetsplatsförhållanden.

Tabell 10.7 Andelen yrkesarbetare (katego- ri A) inom manufakturindustrin och hela verkstadsindustrin. 2: a kv. 1971. Proc. för- delning

Sysselsätt- Manu- Hela ningsgrupp fakturind. verk- stadsind.

Gjutare 15,0 12,9 Verktygsarb. 72,6 78,0 Maskinrep. 74,2 77,0 Instruk., ställare 46,2 49,3 Avsynare, provare,

expr.arb. 15,5 31,8 Grovplåtslag. 83,7 75,6 Tunnplåtslag. 54,9 59,0 Svetsare 57,1 50,4 Smidesarb. 53,0 52,3 Svarvare 44,5 50,8 Fräsare, hyvlare 58,4 57,2 Borrare 20,8 27,1 Maskinslipare 32,8 33,7 Pressare, klippare 8,7 8,5 Smärglare, polerare 9,6 11,2 Andra ytbeh. 7,1 7,3 Värmebeh. 18,6 19,8 Hopsättare, tyngre 73,7 81,8 Hopsättare, lättare 25,6 43,9 Hopsättare, serie,

band 4,8 6,5 Resemontörer 83,0 71,9 Ovriga 15,9 16,1 Totalt 34,4 33,7

Källa: Se tab. 10.4.

andelar av kategori A. Detta gäller även verktygsarbetare samt i någon mån även svarvare. Däremot gäller det inte pressare, klippare och ytbehandlare. Bilden är således splittrad för manufakturindustrins del; vissa kategorier är yrkesarbetarintensiva, men det- ta är ej något genomgående drag.

10.4.3. Regionala skillnader

De regionala skillnaderna i sysselsättningens sammansättning är självfallet beroende av branschfördelningen. Av tabell 10.8 kan vi utläsa att metallkonstruktionsindustrins sys- selsättning sätter sin prägel på sysselsätt- ningen i storstäderna. En skillnad mellan de tre storstäderna är att Göteborg, med ge- nomsnittligt mindre företag, i lägre grad är inriktad på produktion som kräver grovplåt- slagare.

Eskilstuna har en relativt jämn fördelning över olika kategorier sysselsatta. En viss övervikt finns för arbetare sysselsatta med verktygstillverkning, kontroll, smärgling och ytbehandling. Anderstorpsindustrin har en

Tabell 10.8 Fördelning på sysselsättningsgrupper inom manufakturindustrin i olika regioner 2: a kv. 1971. Proc. fördelning

Sysselsätt— Stock- Göte— Malmö Eskils- Anders— Övr. Totalt ningsgrupper holm borg tuna torp riket

Gjutare 0,1 1,0 — 0,3 0,2 2,5 2,1 Verktygsarb. 1,0 3,2 0,3 7,5 13,1 4,4 4,5 Maskinreparatörer 1,2 1,5 0,7 2,2 1,3 1,8 1,8 Instruktörer, ställare 0,5 0,8 — 5,1 0,6 2,3 2,4 Avsynare, provare, exp.arb. 3,2 1,3 — 5,1 1,4 3,6 3,5 Grovplåtslag. 15,9 6,6 13,5 0,6 — 3,5 3,9 Tunnplåtslag. 0,9 3,2 5,6 0,7 — 2,3 2,2 Svetsare 17,6 17,7 12,7 5,1 8,8 11,9 11,6 Smidesarb. 5,6 2,5 0,2 2,0 — 1,6 1,8 Svarvare 6,1 3,6 2,6 3,6 1,7 5,9 5,5 Fräsare, hyvlare 0,6 2,3 1,8 1,9 0,3 2,0 1,9 Borrare 0,7 1,3 0,7 2,0 0,5 2,4 2,2 Maskinslipare 0,6 1,1 0,4 2,0 0,2 1,6 1,5 Pressare, klippare 2,4 2,0 1,4 8,4 25,8 7,3 7,1 Smärglare, polerare 1,3 1,4 1,5 7,9 1,5 2,6 3 ,0 Andra ytbeh. 3,5 5,0 2,1 4,9 8,1 3,1 3,5 Värmebeh. 2,2 1,3 1,8 1,4 3,4 0,9 1,1 Hopsättare, tyngre 1,6 1,4 — 0,5 — 1,0 0,9 Hopsättare, lättare 5,2 2,8 2,6 3,6 1,4 3,8 3,7 Hopsättare, serie, band 0,2 1,0 0,6 6,1 3,9 3,8 3,7 Resemontörer 7,3 8,2 25,8 0,3 — 3,0 3,6 Ovriga 22,1 30,6 22,2 29,1 27,7 30,4 28,1

100 100 100 100 100 100 100

Källa: Se tab. 10.4.

Tabell 10.9 Andelen A-, B- och C-kategori- er inom manufakturindustrin i olika regioner (exkl. metallkonstrind.) 2: a kv. 1971. Proc. fördelning

Regioner A B C Sum- ma Stockholm 50,8 33,5 15,7 100 Göteborg 31,3 45,6 23,1 100 Malmö 55,8 36,1 8,1 100 Eskilstuna 15,4 55,9 28,7 100 Anderstorp 13,5 76,1 10,4 100 Ovriga riket 25 ,4 48,8 25,8 100 Hela landet 25,2 49,5 25,3 100

Källa: Se tabell 10.4.

produktion som framför allt kräver verktygs- arbetare, pressare och ytbehandlare.

En ytterligare belysning av regionernas arbetskraftssammansättning ger fördelningen på A-, B- och C-kategorier, se tabell 10.9. (Metallkonstruktionsindustrin har uteslu- tits.)

Storstäderna, i detta fall Stockholm och Malmö, har 'en klart avvikande sammansätt- ning, medan Göteborg är mera likt landet i övrigt. Vi kan notera att yrkesarbetarandelen är låg i både Eskilstuna och Anderstorp, medan andelen C-arbetare är speciellt högi Eskilstuna. Under förutsättning att konkur- rensen om arbetskraften ej alltför starkt påverkat registreringen som A-, B- och

C-kategori konstateras.

10.4.4. Ålders- och könsfördelning

Åldersfördelningen i branschen är av intresse med hänsyn dels till det framtida rekryte- ringsbehovet, dels till de omställningssvårig- heter som särskilt äldre arbetskraft drabbas av, främst vid företagsnedläggelser.

I tabell 10.10 har uppgifter om åldersför- delningen sammanställts. Skillnaderna mel- lan manufakturindustri och övrig verkstads- industri är ej särskilt framträdande. Möjligen kan manufakturindustrin sägas ha en något mera markerad tyngdpunkt i äldre ålders- grupper.

De manufakturanställda i Eskilstuna och Stockholm har den klart högsta genomsnitts- åldem. Detta förhållande bör ses mot bak- grund av att manufakturindustrin i dessa båda orter, framför allt i Eskilstuna, inte tillhör branschens mest expansiva delar. Detta kan jämföras med situationen i An- derstorp med en mera expansiv industri och en betydligt lägre genomsnittsålder på ar- betskraften.

Manufakturindustrin har genomsnittligt, som framgår av tabell lO.11.a och 10.11.b, ungefär samma andel kvinnor som övrig

Tabell 10.10 Åldersfördelning för manufakturindustrin totalt och i olika regioner samt för hela verkstadsind. 2: a kv. 1971. Proc. fördelning ___—___— Ålders— Hela Manu- Stock- grupp verkstads— faktur— holm indu strin industrin

Göte- borg

Malmö Eskils-

tuna

Anders- torp

___—___—

...,—.... _l)— ...,—j_.

_UIKDOONQNDNUIW— er—oewkooooooxno

H...—j_)...

...

...,...—

_. OOHOOkopt—NUIOO mumwxosou—xowooax

p...—r......

b—UIOOOOv—KDOAGNN NOMQONONONb—OOXO

Now—prlooo .a»— åw-å—(AONWOÅKOONOO

___—___—

19 2,4 2,2 1,7 20—24 16,2 14,3 10,4 25—29 14,4 14,5 14,5 30—34 10,7 10,9 11,5 35—39 8,9 9,2 8,1 40—44 9,3 9,6 8,9 45—49 10,9 11,1 12,0 50—54 10,0 10,4 11,0 55—59 9,0 9,3 10,4 60—64 6,6 6,8 7,3 65— 1,5 1,6 4,3 100 100 100

—29 33,0 31,0 26,5 30—44 28,9 29,7 28,5 45— 38,0 39,2 45,0

100 100 100 100 31,4 26,7 26,3 33,0 31,7 36,9 24,7 30,8 37,1 36,4 49,2 36,0

___—___—

Källa: Se tab. 10.4.

Tabell 10.11 Fördelning på kön inom ma- nufakturindustrins delbranscher och regioner i jämförelse med hela verkstadsindustrin. 2: a kv. 1971

Män Kvinnor % %

A. Delbranscher Verktygsind. 84,3 15 ,7 lnd. för metallkonstruk-

tioner 98,3 1,7 lnd. för metalltråd m. m. 85,0 15,0 Spik-, skruv- och bultind. 79,2 20,8 Annan byggnadsrnetall-

varuind. 87,3 12,7 Hushållsmetallvaruind. 70,3 29,7 Annan metallvaruind. 79,6 20,4 Manufakturind. totalt 86,3 13,7 B. Regioner Stockholm 95,3 4,7 Göteborg 92,7 7,3 Malmö 97,9 2,1 Eskilstuna 73,2 26,8 Anderstorp 77 ,6 22,4 Ovriga riket 87,0 13,0 Manufakturind. totalt 86,3 13,7 Hela verkstadsindustrin 86,0 14,0

Källa: Se tab. 10.4.

verkstadsindustri. Delbranscher med tyngre produktion, som metallkonstruktionsin- dustrin, har en låg andel kvinnor, medan exempelvis hushållsmetallvaruindustrin sys- selsätter kvinnor med pressning, sortering m. m.

Den låga andelen kvinnor i storstädernas manufakturindustri beror dels av att metall- konstruktionsindustrin svarar för en stor del av sysselsättningen i storstäderna, dels av att det finns alternativa sysselsättningsmöjlighe- ter. Manufakturorterna Eskilstuna och An- derstorp sysselsätter kvinnor i större ut- sträckning än branschen i genomsnitt.

10.4.5. Löner

Specialbearbetningen medger också vissa jämförelser av utgående timförtjänst. Den genomsnittliga timförtjänsten för vuxna män, se tabell 10.12, låg andra kvartalet 1971 på 12: 99 kr vilket var 17 öre lägre än för verkstadsindustrins genomsnitt. Metall- konstruktionsindustrin har den högsta löne- nivån. Det är troligt att konkurrensen om

arbetskraften med byggnadssektorn och varvsindustrin bidragit till detta. Hushålls- metallvaruindustrin har den lägsta lönenivån. Detta har åtminstone delvis att göra med tillverkningsinriktningen. Branschen har en stor andel pressare med låg andel yrkesarbe- tare och låg lön. Dessutom kan branschens regionala fördelning ha en viss betydelse. Tabell 10.12.b visar att avsevärda regionala löneskillnader föreligger. Storstädernas, och framför allt Stockholms, högre lönenivå är självfallet beroende av metallkonstruktions- industrins relativa storlek. Även för andra yrkesgrupper än de som metallkonstruk- tionsindustrin främst rekryterar är dock de regionala löneskillnaderna avsevärda. För verktygsarbetare låg timförtjänsten i Stockholm på 14:70 kr mot 12:49 kri Eskilstuna. Det förefaller troligt att endast vissa delar av manufakturindustrin kan bära de löne- och kapitalkostnader som en lokali- sering till storstadsregionerna innebär. Detta styrks också av manufakturindustrins ut- vecklingi Stockholm.

I manufakturorterna Eskilstuna och An- derstorp ligger timlönen lägre än genomsnit- tet för riket. Siffror för Anderstorpsindu- strin återges ej eftersom dess lönenivå efter

Tabell 10.12 Timlön för vuxna män inom manufakturindustrins delbranscher och i oli- ka regioner, 2: a kv. 1971. Kronor

Lön per timme A. Delbranscher Verktygsind. 12,73 lnd. för metallkonstruktioner 13,7 9 Ind'. för metalltråd rn. m. 12,45 Spik-, skruv— och bultind. 12,37 Annan byggnadsmetallvaruind. 12,84 Hushållsmetallvaruind. 12,36 Annan metallvaruind. 12,5 8 Manufakturind. totalt 12,99 B. Regioner Stockholm 15,66 Göteborg 14 ,3 3 Malmö 14,3 8 Eskilstuna 12,3 2 Ovriga riket 12,55 Hela landet 12,9 9 Hela verkstadsind. 13,16

Källa : Se tabell 10.4. SOU 1 97 3 : 29

Tabell 10.13 Timlön för vuxna arbetare fördelade på A-, B- och C—kategorier inom manufakturindustrin och hela verkstadsindustrin i olika regioner. 2: a kv. 1971. Kronor

Manufakturindustrin Hela verkstadsind.

A B C A B C Stockholm 16,96 14,25 11,33 15,19 13,40 12,06 Göteborg 15,34 13,17 12,42 15,35 13,91 12,65 Malmö 14,83 11,80 10,38 14,62 13,10 11,29 Eskilstuna 12,68 12,18 10,36 12,69 12,06 10,73 Ovriga riket 13,82 12,25 11,19 13,70 12,24 11,09 Hela riket 14,08 12,30 11,13 14,13 12,60 11,27

Anm. Att den genomsnittliga timlönen för kategori A inom manufakturindustrin ligger lägre än för hela verkstadsindustrin, trots att manufakturindustrin betalar högre timlön i tre av de redovisade regionerna, förklaras av att den regionala fördelningen av timvolymen är olika inom manufakturindustrin och hela verkstadsindustrin.

Källa: Se tab. 10.4.

den redovisade tidpunkten närmat sig Eskils- tunas.

Av tabell 10.13 framgår att branschen hittills kunnat hålla uppe lönenivån i storstä- derna i paritet med övrig verkstadsindustri, åtminstone för de mera kvalificerade kate- gorierna. Göteborg utgör dock ett undantag. För landet som helhet är lönenivån emeller- tid lägre för varje kategori än vad som gäller inom övrig verkstadsindustri.

Under 60-talet har manufakturindustrin närmat sig verkstadsindustrins nivå. I följan- de tablå visas de årliga procentuella timlöne- ökningarna inklusive semesterersättning, skifttillägg m. m. mellan 1960 och 1970 för vuxna män respektive kvinnor. 1

Skillnaderna i tillväxttakt är små men en

Vuxna Vuxna män kvinnor Manufakturindustri + 8,4 + 10,2 Metall— o. verkstads— industri + 8,2 + 10,0

viss utjämning har skett. Metall- och verk- stadsindustrins lönenivå som 1960 låg 3,6 % över manufakturindustrins för vuxna män låg år 1970 2,3 % över. För kvinnorna'var skillnaderna 5,4 % respektive 3,7 %.

I internationell jämförelse ligger lönenivån i manufakturindustrin såväl som i industrin i övrigt över den europeiska men under den nordamerikanska. I följande tablå anges ett antal länders lönenivå uttryckt som indextal

med Sverige som 100. ' Se SOS: Löner 1960 resp. 1970.

Manufakturind.]l Års- lön för arbetare och tjänstemän

Hela verkstadsind.2 Total timkostn. för arbetare (inkl. sociala kostn.)

Hela ind.2 To- tal tirnkostn. för arbetare (inkl. sociala kostn.) 1963 1969 1963 1969 1971 19723 1963 1971

Sverige 100 100 100 100 100 100 100 100 Norge 79 80 82 84 87 86 81 85 Finland 49 53 64 52 54 53 64 53 Storbritannien 43 41 66 5 3 5 7 55 65 56 Västtyskland 71 73 76 73 84 85 77 86 Nederländerna 59 68 — 68 76 80 — 76 Frankrike 56 55 72 62 59 61 70 59 Österrike -— 50 51 49 52 54 53 53 USA 191 155 199 156 142 128 186 133 Japan 28 38 — 30 34 37 23 34

1 Källa: OECD; The Engineering Industries in OECD Member Countries 1972. % Källa: SAF: Direct and Total Wage Costs for Workers. April 1973. Prel. siffror. Hänsyn har tagits till 1972 års växelkursförändringar.

Tabell 10.14 Frånvarofrekvens (%) 1947—1971 för arbetare inom industrin ___—___—

Meka- Repara- Skepps— Elek- Annan niska tions- varv tro- metall- verk- verk- teknisk industri städer städer indu-

stri

Hela Metall- Jäm- Jäm— indu- och och och strin verkstads- metall- stål-

industrin verk manu- faktur

1947 5,3 6,2 7,2 5,4 1950 5,6 6,1 6,9 5,4 1955 6,4 6,9 7,6 6,0 1960 8,4 8,8 8,9 7,6 1961 8,2 8,5 8,5 7,2 1962 8,5 8,8 8,8 7,9 1963 9,3 9,7 9,5 8,7 1964 9,1 9,6 9,2 8,6 1965 9,5 9,7 9,9 8,6 1966 9,6 9,9 10,0 8,7 1967 9,9 10,2 10,4 8,8 1968 10,2 10,4 11,5 8,2 1969 11,0 11,1 12,3 9,6 1970 11,0 11,2 12,3 9,8 1971 11,5 11,9 13,6 10,1 1972 11,4 12,0 14,3 10,1

6,0 5,0 8,2 6,4 5,2 5,7 4,7 7,9 6,3 5,8 6,4 5,0 9,1 8,3 5,8 8,5 7,2 11,3 9,5 8,0 8,3 6,6 11,0 9,6 7,7 8,6 6,6 10,7 9,9 0,0 9,6 6,7 12,7 10,2 8,5 9,4 7,7 12,4 10,1 8,8 9,6 7,6 12,5 10,1 9,4 9,6 8,6 12,6 10,2 9,5 10,1 8,2 13,2 10,5 9,6 10,2 8,0 13,8 11,1 10,1 11,0 8,5 14,8 11,8 10,8 11,0 8,9 14,3 12,0 11,0 11,7 9,8 14,8 12,1 11,3 11,8 9,7 14,7 12,4 10,2

___—___—

Anm. l. Frånvarofrekvens = antalet av personliga skäl frånvarande arbetare en viss dag i varje månad i förhållande till antalet anställda arbetare (exkl. permitterade).

2. Frånvarosiffroma är ett medeltal för januari-maj och september-november respektive år.

3. Siffrorna för metall- och verkstadsindustrin inkluderar 1947—1952 gruvor och anrikningsverk. Detta kan dock ej ha påverkat huvudgruppens frånvarofrekvens med mer än 0,1 %. Källa: Socialstyrelsen (t. o. m. 1962) och statistiska centralbyrån.

Utvecklingen i flertalet europeiska länder, med undantag av Finland, Storbritannien och Frankrike, har bl. a. p.g.a. växelkurs- förändringar närmat lönenivån till den svenska samtidigt som de svenska lönerna minskat USA:s försprång. De japanska lö- nerna har från sin låga nivå ökat avsevärt snabbare än de svenska.

Av timvolymen i branschen utfördes 2: a kvartalet 1971 42 % mot tidlön och 58 % mot ackord. Detta var något lägre än för verkstadsindustrin som helhet där ackordsvo- lymen var 63 %. Ackordsvolymen var högst inom metallkonstruktionsindustri, 64 %, spik-, skruv— och bultindustri, 62 %, och annan byggnadsmetallvaruindustri, 64 %. Det är således dels processindustri, dels industri med anknytning till byggnadssek- torn som använder ackordslönesättning i särskilt hög grad. Som följd härav har stor- städerna den högsta ackordsvolymen, 63—65 %. Eskilstuna ligger på och Anders- torp under branschens genomsnitt. Ackords- lönen är genomgående högre men även här finns regionala skillnader. I Stockholm ligger

ackordslönen 3:50 kr över tidlönen, i An- derstorp 80 öre över.

10.4.6 Frånvaro och personalomsättning Utvecklingen inom branschen ifråga om från- varo och personalomsättning framgår av ta- bell 10.14 och 10.15.1 Manufakturindustrin visar samma tendens till en kontinuerligt ökande frånvaro som övrig industri. Dock tycks nivån vara något lägre ibranschen äni Övrig verkstadsindustri. Vi ska ej försöka klarlägga vilka faktorer som bestämmer från- varon men två konstateranden kan göras. Det ena är att sambanden mellan frånvaro och konjunkturförändringar inte är klara och entydiga. Det andra är att frånvaron, för män, i allmänhet är lägre i mindre företag än i större. Detta skulle kunna vara en del av förklaringen till den ijämförelse med övrig verkstadsindustri lägre frånvaron i manufak- turindustrin.

' Branschdefrnitionerna i dessa tabeller stämmer ej helt överens med dem vi i övrigt använt. Manufakturindustrin motsvaras i tabell 10.14 och 10.15 närmast av järn- och stålrnanufaktur samt delar av annan metallindustri.

________________________._-—-_-—

______________________—-_—-

1968— 197 1 Hela Metall- J äm- Jam indu- och och och strin verkstads- metall- stål- industrin verk manu- faktur Personal- avgång 1968 29,7 26,4 16,5 28,3 1969 38,1 37,3 27,6 41,5 1970 38,0 36,9 29,6 38,0 1971 29,3 27,9 20,4 29,5 1972 25,8 24,7 17,8 23,7 Nyanställ- ning 1968 33,5 30,9 18,3 33,2 1969 45,4 47,6 31,0 50,5 1970 41,7 43,9 31,2 41,4 1971 27,5 27,2 17,9 23,9 1972 29,5 28,3 18,8 27,7

Meka- Repara- Skepps- Elek— Annan niska tions— varv tro- metall- verk- verk- teknisk indu- städer städer indu- stri stri

27,2 27,4 27,1 30,0 30,0 38,8 39,4 33,9 37,6 40,1 38,6 31,6 31,3 40,1 42,9 28,9 33,6 24,9 28,0 30,2 27,1 23,1 27,8 21,4 28,7 34,1 29,9 25,4 31,4 36,4 53,8 42,5 31,6 48,9 55,3 46,2 39,7 37,2 51,9 48,9 27,6 30,4 41,0 31,1 23,3 32,6 29,7 34,8 19,5 31,7

Källa: Statistiska centralbyrån.

Anm.: Årssiffrorna för personalomsättningen är summeringar av månadssiffror.

I fråga om personalomsättning ligger nivån emellertid över verkstadsindustrins genom- snitt. För omsättningen kan vi notera en tydligare konjunkturvariation än för från- varon. Omsättningen steg i konjunkturupp- gången 1969 men sjönk avsevärt i den följande konjunkturförsvagningen.

Det förhållandet att frånvaro och omsätt- ning visar helt olika tendenser kan ej förkla- ras utan ingående studier. Det visar dock att orsakssammanhangen är komplicerade och sannolikt mycket varierande mellan företag och anställda.

10.5. Sammanfattning

Manufakturindustrin uppvisar, som framgått av detta kapitel, en något annorlunda sam- mansättning av arbetsstyrkan än övrig verk- stadsindustri. Andelen tjänstemän är avsevärt lägre. Framför allt är det relativa antalet tekniker lågt, vilket, mot bakgrund av att svensk industri rimligen bör satsa på en tekniskt högt kvalificerad produktion om den relativa lönenivån ska kunna upprätthål- las, inger vissa farhågor inför möjligheterna att upprätthålla branschens konkurrenskraft.

På arbetarsidan har branschen en något

annan sammansättning än vad som är vanligt i övriga delar av verkstadsindustrin. Denna skillnad är dock främst betingad av metall- konstruktionsindustrins inriktning på till- verkning med stort inslag av svets- och plåtslageriarbete. Manufakturindustrin i öv— rigt har möjligen en inriktning på sysselsätt- ningskategorier som inte varit så efterfrågade som andra.

Skillnaderna mellan manufakturindustrins delbranscher är betydande när det gäller arbetskraftens sammansättning. Detta är vik- tigt att observera vid bedömning av den totala sysselsättningsprognosens konsekven- ser för olika yrkeskategorier i kapitel 1 l.

Delbranschema metallkonstruktionsin- dustri, verktygsindustri och annan metallva- ruindustri har de högsta andelarna yrkesar- betare. För övriga delbranscher ligger ande- len klart under verkstadsindustrins genom- snitt. Förhållandena inom metallkonstruk- tionsindustrin är speciella vad gäller yrkesar- betarandel och lönenivå, något som torde förklaras av konkurrensen om arbetskraften med byggnadsindustri och varvsindustri. Ef- tersom en tillverkning med krav på yrkes- skicklighet synes ligga väl till för svensk industri torde den låga nivån inom exempel-

vis hushållsmetallvaruindustri tyda på att denna delbransch kan få betydande svårig- heter att upprätthålla konkurrenskraften.

Vårt material visar tydliga regionala skill- nader i yrkesarbetarintensitet. Eskilstuna och Anderstorp har yrkesarbetarandelar som är klart lägre än genomsnittet.

En annan regional skillnad gäller arbets- kraftens åldersfördelning. Skillnaderna mel- lan manufakturindustrin som helhet och verkstadsindustrin är ej stora. Däremot har Eskilstuna och Stockholm en tydlig tyngd- punkt på äldre arbetskraft, vilket mot bak- grund av den låga expansionstakten i dessa orters industri kan komma att ge vissa problem om utslagningen av företag går mycket snabbt.

Manufakturindustrins lönenivå är något lägre än den övriga verkstadsindustrins. En viss utjämning har skett under 60—talet. Inom branschen är de regionala löneskillnaderna betydande. Storstädernas högre lönenivå är bl. a. beroende av inslaget av metallkonstruk- tionsindustri. Lönenivån i denna delbransch torde vara beroende av konkurrensen om arbetskraften med byggnadsindustri och varv.

Internationellt sett har den europeiska lönenivån i allmänhet närmat sig den svenska, medan den senare minskat avstån- det till den nordamerikanska.

Konsekvenserna för arbetskraftsutveck- lingen under 70-talet utvecklas närmare i kapitel 11.

1 ] Arbetskrafts- och kapitalbehov under 70-talet

l l .l Arbetskraften 1 1.1.1 Utgångspunkter

Manufakturindustrins behov av arbetskraft under 70-talet bestäms av branschens pro- duktionstillväxt produktivitetsutvecklingen.

Branschen konkurrerar om arbetskraftsut- budet med annan industri, men i ett långsik- tigt perspektiv även med andra näringsgre- nar. Av betydelse i detta sammanhang är löneläge, miljöfrågor etc. Den främsta kon- kurrenten om arbetskraften på kort sikt är den övriga verkstadsindustrin.

Branschens rekrytering har även en regio- nal aspekt. De regioner där manufakturin- dustrin har sin tyngdpunkt måste kunna framstå som attraktiva i jämförelse med andra regioner för att arbetskraftsbehovet ska kunna tillgodoses.

Alla dessa faktorer har inte kunnat beak- tas i vår uppskattning av manufakturin- dustrins sysselsättningsutveckling under 70-talet. Vår huvudsakliga utgångspunkt är den produktionsutveckling vi antagit för branschen jämte den genomsnittliga produk- tivitetsutvecklingen. Detta har kompletterats med en översiktlig bedömning av om övriga faktorer kan tänkas utgöra mera betydande restriktioner.

Den allmänna bakgrunden för vår diskus- sion är en under 70-talet minskande industri- sysselsättning. För verkstadsindustrin totalt

samt den genomsnittliga

sett torde sysselsättningsnivån, i antal perso- ner räknat, inte undergå någon större föränd- ring.

1 1.1.2 Sysselsättningsutvecklingen inom manufakturindustrin

Av kapitel 10 framgick att sysselsättningen under 60—talet ökat från ca 69 000 till drygt 78 000. Den enda delbransch som uppvisat en minskad sysselsättning är hushållsmetall— varuindustrin. För perioden 1965—70 är bilden något annorlunda med en avsevärt långsammare sysselsättningsökning i bran- schen.

Vår prognos för sysselsättningen under 70-talet är baserad på en enkel kalkyl som närmare redovisas i appendix 1. Enligt denna metod beror arbetskraftsbehovet på produk- tionsutvecklingen och den genomsnittliga produktivitetsutvecklingen. Produktionsut- vecklingen härleds utifrån våra prognoser för de olika produktgrupperna i kapitel 2, produktivitetsutvecklingen utifrån löneande— len samt lönekostnaden i fasta priser.

1 l.l.2.l Produktionstillväxten

Vi måste först ta ställning till vilken produk- tionstillväxt som ska ligga till grund för prognosen. De produktionssiffror för 70- talet som återfinnes i kapitel 2 avser pro- duktgrupper. Den sysselsättningsstatistik vi

har och det delbranschbegrepp vi i allmänhet använder avser dock anläggningar. Produk- tionstillväxten hos produktgrupper och hos anläggningarna skiljer sig åt under 60-talet. Tre faktorer bidrar till detta.

En sådan faktor uttrycks i det mått som kallas specialiseringsgraden, vilken anger hur stor andel av den inom manufakturindustrins anläggningar utförda produktionen som ut- görs av manufakturvaror. En minskad specia- liseringsgrad innebär att manufakturföre- tagen går utanför det traditionella varusorti- mentet.

En annan faktor är täckningsgraden, som anger hur stor del av det totala saluvärdet för manufakturprodukter som faller på manu- fakturföretag. En ökad täckningsgrad inne- bär att företagen i branschen ”tar hem” mera av den totala manufakturproduk— tionenl. En minskad specialiseringsgrad eller en ökad täckningsgrad medför ett större sysselsättningsutrymme än våra kalkyler för produktgrupperna angerz.

Den tredje faktorn av intresse i samman— hanget är förädlingsgraden. Denna anger hur stor del av en branschs eller ett företags saluvärde som branschen respektive företaget svarar för. För tillverkningsindustrin gene- rellt sett har förädlingsgraden stigit. Till en sådan utveckling bidrar bl. a. en råvaru- besparande teknisk utveckling, övergång från dyrare till billigare råvaror, en ökad vertikal integration samt en ökad koncentration. Ett ökat användande av underleverantörer leder å andra sidan till en sänkt förädlingsgrad hos beställaren. För exempelvis varvsindustrin har det ökande användandet av underleve— rantörer lett till att en allt mindre del av fartygens avsaluvärde registreras hos varvs- företagen. Under 60-talet har förädlingsgra- den, i löpande priser, fallit i metallkonstruk- tionsindustri och metallförpackningsindustri, medan den stigit främst i spik-, skruv- och bultindustri och hushållsmetallvaruindustri. Vi har ej haft möjlighet korrigera förädlings- gradens utveckling för förändringstakterna i råvaru- resp. färdigvarupriser. Vi har bl. a. därför ej preciserat antaganden om föräd- lingsgraden under 70—talet. För de del-

branscher där förädlingsgradens utveckling skulle kunna påverka resultaten påpekas detta särskilt.

Den sammantagna effekten av dessa för- ändringar har för flertalet delbranscher un- der 60-talet varit sådan att företagens tillväxt varit snabbare än produktgruppernas. Detta betyder att företagen haft en betydande förmåga att kompensera en låg tillväxt i efterfrågan på de manufakturprodukter, vil- kas utveckling diskuterats i kapitel 2, med främst andra verkstadsprodukter vilka haft en snabbare tillväxt. Därigenom blir produk- tionsökningen för hela företaget snabbare än för dess manufakturprodukter. För metall- konstruktionsindustri, annan byggnadsme- tallvaruindustri samt annan metallvaruin- dustri har utvecklingen varit den motsatta, vilket torde förklaras av att tillverkningen av vissa expansiva produkter, exempelvis galva- niserad plåt, huvudsakligen faller på anlägg- ningar utanför branschen.

Kommer utvecklingen i dessa avseenden att under 70-talet fortsätta i samma takt som under 60-talet? Detta är inte utan vidare givet; en indikation härpå utgör det förhål- landet att skillnaden mellan företagens till- växt och produktgruppernas varit mindre under andra hälften av 60-talet än över hela decenniet. Bedömningen får göras för varje delbransch för sig.

För verktygsindustrin torde en betydande del av maskinverktygstillverkningen kon- centreras till de största företagen. Eftersom endast en av de tre största verktygstillverkar- na har anläggningar som klassificeras som manufakturanläggningar förefaller det inte troligt att täckningsgraden kan öka särskilt snabbt. Det förefaller inte sannolikt att övriga företag, främst handverktygsföretag, kan bryta in på nya områden i någon mera

] För en definition av specialiserings— och täck- ningsgrad se t. ex. Industri 1968, sid. 28 f.

2 För större delen av 60-talet kan effekten av förändringar i specialiserings- och täckningsgrad ej särskiljas. Som ett mått på den gemensamma effekten använder vi kvoten mellan saluvärdena enligt kapitel 2 och enligt industristatistiken. Måt- tet är testat för åren 1967—70 och korrelationen mellan måttet och produkten av ökad täcknings- grad och minskad specialiseringsgrad är 0,92.

Tabell 11.1 Produktionens förändring inom manufakturindustrin under 70-talet enligt varugruppsprognos resp. prognos för anläggningarna

Årlig procentuell volymförändring

___—___

Produktgruppsprognos Anläggningsprognos 1970—75 1975 —80 1970—75 1975—80 R_— Verktygsindustri 4,8 6,0 6 7,5 Industri för metallkonstruktioner 4,0 3,6 4 3,5 Metallförpackningsindustri 0,8 1,9 1,5 2,5 Industri för metalltråd, -nät, -linor, —kablar 2,1 5,1 4 6 Spik—, skruv— och bultindustri 2,0 1,8 2 2 Annan byggnadsmetallvaruindustri 4,2 3,7 3,5 3 Hushållsmetallvaruindustri -—0,3 1,2 2,5 3,5 Annan metallvaruindustri 5,8 5,1 4 4

Hela manufakturindustrin

? o

:” (» A :* u.

omfattande grad. Effekten av ökad täck- ningsgrad och minskad specialiseringsgrad har avtagit under 60-talets lopp och vi har antagit att en omvandling högst i den takt som rådde under senare delen av decenniet (åren 1967—70) kan komma i fråga. Detta innebär dock att verktygsföretagen skulle uppnå en högre volymmässig produktionsök- ning än den vi angivit för verktygsprodukter- na i kapitel 2, se tabell 11.1.

För metallkonstruktionsindustrin har ut— vecklingen under 60—talet gått åt motsatt håll; företag utanför delbranschen har svarat för en allt större del av tillverkningen av metallkonstruktioner, samtidigt som del- branschens företag ej tagit upp andra pro- dukter. Detta förklaras delvis av att ett av de större företagen ej redovisats här. Trenden har brutits under senare delen av 60—talet. Vi har gjort bedömningen att metallkonstruk- tionsföretagen kan upprätthålla samma ök- ningstakt som motsvarande produktgrupper.

Inom metallförpackningsindustrin har an- läggningarna haft en snabbare produktions- tillväxt än metallförpackningarna. Eftersom delbranschen närmar sig taket för täcknings- graden (93 % år 1970) och specialiseringsgra- den minskat, har vi antagit att delbranschens företag och anläggningar kommer att uppvisa en tillväxt som ligger så mycket över pro- duktgruppernas som var fallet under perio- den 1967—70.

Delbranschen metalltrådsindustri m. m. vi-

sar en avsevärt större produktionsökning för anläggningarna än för produktgrupperna. Detta tyder dels på att branschens företag tagit över alltmera av trådprodukterna, dels på att förmågan att ta upp andra produkter varit god. I kapitel 2 har vi tagit hänsyn till att bortfallet av metallviror kommer att kompenseras av tillverkning av syntetviror. Vi har således anledning räkna med att delbranschens företag kan uppnå en produk- tionsökning som inte är oväsentligt större än vad som gäller för motsvarande produktgrup- per.

Inom spik-, skruv- och bultindustrin har skillnaden mellan produktgrupperna och fö- retagens tillväxttakt successivt minskat. Vi har bedömt läget så, att möjligheterna att i avgörande grad höja täckningsgraden eller ta upp tillverkning av andra produkter än ma- nufakturvaror är små och att någon upp— justering av produktionstillväxten därför ej är motiverad.

Inom annan byggnadsmetallvaruindustri har företag utanför branschen tagit mera av manufakturtillverkningen, samtidigt som del— branschens företag ej tagit upp andra pro- dukter i ökad utsträckning. Det förefaller inte otroligt att företag utanför branschen kan ta över mera av vissa produkter. Å andra sidan förefaller en ökad koncentration till branschens företag sannolik på t.ex. sani- tetsområdet. Vi har härvid bibehållit trenden från 60-talets senare del, vilket innebär en

Tabell 11.2 Löneandel och lönekostnad i fasta priser inom manufakturindustrin under 60- och 70-talen Årlig procentuell förändring

___—___!”

Löneandel 70-talet Real 70-talet 1960—70 löneko stnad 1960 —70

________________._——————— Verktygsindu stri — 1 , 8 —1,8 7 ,5 6 ,S lnd. för metallkonstruktioner 0,8 0 6 ,0 5 ,0 Metallförpackningsind. —0,1 —0 ,1 6 ,4 5 ,4 lnd. för metalltråd, -nät, -linor,

-kablar 0 0 5 ,8 4 ,8 Spik-, skruv- och bultind. —1,2 — I ,2 5 ,7 4,7 Annan byggnadsmetallvaruind. -—O,6 —0,6 8,4 7 ,4 Hushållsmetallvaruind. — 1,7 — l ,7 7 ,5 6 ,5 Annan metallvaruind. O 0 7 ,0 6 ,0 x_f—_—

Anm: Lönerna inkluderar sociala kostnader.

Källa: SCB: s industristatistik.

något lägre ökningstakt för anläggningarna än vad produktionsprognosen i kapitel 2 anger.

Hushållsmetallvaruindustrin är en av de delbranscher för vilka skillnaden mellan pro- duktgruppernas och anläggningarnas produk- tionstillväxt är mest markant. Den svaga efterfrågetillväxten för hushållsmetallvaror har kompenserats genom övergång till annan tillverkning. Företagen har bl. a. blivit under- leverantörer till bilindustrin och därvid kun- nat utnyttja ungefär samma produktionstek- nik som tidigare. Vi har antagit att en sådan omställning även fortsättningsvis ska vara möjlig, dock ej i samma takt som under 60-talet.

Inom delbranschen annan metallvaruin- dustri har företagen koncentrerat sig på manufakturprodukter iallt högre grad. Före- tagen har ej uppnått samma tillväxt som motsvarande produktgrupper beroende på att företag utanför branschen svarat för tillverkning av vissa snabbt expanderande varor. Ett sådant exempel är den galvanisera- de plåten. Vår bedömning är att en viss återhämtning kommer att ske i förhållande till trenden, men att företagen i branschen dock har att räkna med en lägre tillväxttakt än den som förutsatts gälla för produktgrup— perna.

11.1 .2.2 Löneandelen

Enligt den använda, i appendix l återgivna, formeln för sysselsättningsberäkningen mås- te vi göra antaganden om utvecklingen av dels lönens andel av förädlingsvärdet, dels den reala lönekostnaden. Tillsammans utgör dessa arbetsproduktivitetens volymföränd- ring.

Löneandelens utveckling framgår av tabell 11.21. I flertalet branscher har lönens andel av förädlingsvärdet sjunkit i en förhållande- vis jämn takt. Bakom denna utveckling ligger strukturomvandlingen samt att tekniken suc- cessivt förskjutits mot en högre grad av kapitalintensitet. Utvecklingen av relationen mellan kostnaden för arbetskraft respektive kapitalutrustning har gjort det lönande att utnyttja en mera kapitalintensiv teknik.

Företag som lagts ner är i första hand arbets- (och löne-)intensiva företag. Utslag- ningen av dessa har således bidragit till att minska löneandelen i branschen. Löneandels— minskningen har varit störst i verktygsin- dustrin och hushållsmetallvaruindustrin, vil- ket förklaras av att dessa båda delbranscher rymmer ett stort inslag av stagnerande hant- verksmässig industri med hög löneandel och hög nedläggningsfrekvens. Uppgifterna i ka-

l Lönen inkluderar indirekta lönekostnader som ATP-avgift och sjukförsäkringsavgift.

pitel 5 tydde på att nedläggningsfrekvensen i dessa delbranscher varit bland de högsta i manufakturindustrin. Samtidigt inrymmer framför allt verktygsindustrin dessutom ett antal kapitalintensiva företag.

För spik-, skruv- och bultindustrin torde sänkningen av löneandelen främst bero på en ytterligare ökning av kapitalintensiteten från en redan förut hög nivå. Den enda del- branschen med ökande löneandel är metall- konstruktionsindustrin. Utslagningen av fö- retag har ej heller varit stor; en faktisk nettoetablering synes ha ägt rum. Ökningen av löneandelen har dock avstannat under senare delen av 60—talet.

Med hänsyn till den betydande stabilite- ten i löneandelens utveckling under det förflutna decenniet har vi förutsatt att tren- den kommer att bibehållas under 70-talet med undantag för metallkonstruktions- industrin där vi förutsatt en oförändrad andel.

1 1.1 .2.3 Den reala lönekostnaden

Arbetsproduktivitetens förändring kunde, som tidigare sagts, delas upp på två delar där den ena utgjordes av löneandelens (invertera- de) utveckling, den andra av den reala lönekostnadens. Den senare består av löne- summan deflaterad med respektive branschs färdigvaruprisindex1 .

Det finns anledning räkna med att pro- duktivitetsutvecklingen under 70-talet inom industrin och även inom manufakturindu- strin kommer att bli lägre än under 60-talet. Den allmänna bedömningen är att den snab- ba produktivitetsutvecklingen under 60-talet var relativt unik och att den ej kan upprätt- hållas. Detta stöds vad manufakturindustrin beträffar av vad som framkommit vid kon- takter med branschexperter och företag. En lägre produktivitetstillväxt inom den svenska industrin förutsätts f.ö. i uppföljningen av 1970 års LU.

Den lägre produktivitetstillväxten ger, vid en trendmässig förändring i löneandelen, ett lägre utrymme för ökning av den reala lönekostnaden. Vi har antagit att dess

SOU 1973: 29

tillväxt blir ] procentenhet lägre än under perioden 1960—70. Våra antaganden fram- går av tabell 1 1.2.

l 1.1.2.4 Arbetstidsförkortningen

De resultat som vi på det angivna sättet får fram anger sysselsättningsförändringen i tim- mar. Vi är dock primärt intresserade av att avläsa resultat för sysselsättningen i antal personer. Detta uppnås genom hänsynstagan- de till framför allt arbetstidsförkortningen. Våra beräkningar följer de kalkyler som statistiska centralbyrån gjort för långtidsut- redningens räkning. Effekten av den förkor- tade arbetstiden uppgår till 1,1 % per år under första hälften av 70-talet och 0,7 % per år under den andra. För 70-talets andra hälft har då förutsatts en arbetstidsförkort- ning som motsvarar en ytterligare semester— vecka.

ll.1.2.5 Sysselsättningen under 70-talet

Alternativ 1

Först åskådliggöres vilken sysselsättning som krävs om företagens produktionsutveckling skulle följa prognoserna i kapitel 2. Hänsyn har således ej tagits till de förut berörda möjligheterna för företagen att komplettera med andra produkter eller att ta över manu- fakturtillverkning som faller på andra verk- stadsföretag. Ej heller har hänsyn tagits till ökad förädlingsgrad. Resultatet framgår av tabell 11.3. Den lägre produktionstillväxten under 70-talet medför en tydlig förändring av sysselsättningsutvecklingen. Branschen skulle vid 70-talets slut sysselsätta drygt 8 000 personer färre än vid dess början. Det är en nedgång med 11 % över hela perioden.

Den största minskningen faller helt natur- ligt på hushållsmetallvaruindustrin, vars antal sysselsatta reduceras med 50 %. Metalltråds- industri m.m. visar en viss ökning, medan

* Den reala lönesumman i denna bemärkelse ska ej förväxlas med vad som vanligen kallas reallön. Vårt begrepp avser lönen som en kostnad för företaget, ej som ett mått på löntagarens köpkraft.

179

Tabell 11.3 Sysselsättningsutvecklingen inom manufakturindustrin under 70-talet (Alterna- tiv l) Sysselsättningsbehovet för att tillgodose produktionsprognoserna

____________________———— Antal anställda Årlig procentuell förändring

1970 1975 1980 1970—75 1975—80 70-talet 60-talet

___—___________—_———_

Verktygsindustri 7 732 6 900 6 300 —2,3 —1,7 —2,0 2,6 lnd. för metall—

konstruktioner 21 822 22 000 21 300 0,1 —O,6 —0,3 1,8 Metallförpack-

ningsind. 2 690 2 300 2 000 ——3,4 —2,7 —3,0 1,5 Ind. för metalltråd.

—nät, —linor, —kablar 4 594 4 700 4 900 0,4 1,0 0,7 1,9 Spik-, skruv- och

bultind. 4 915 4 300 3 600 —2,7 ——3,4 —3,1 0,5 Annan byggnadsme-

tallvaruind. 11 676 10 300 8 700 —2,5 —3,3 —2,9 1,0 Hushållsmetall-

varuind. 3 784 2 600 1 900 —7,0 —6,1 —6,5 —0,5 Annan metallvaruind. 21 218 21 800 21 300 0,5 —O,4 0 1,2

_______________—_

Totalt 78 431 74 700 70 000 -1,0 -—1,3 —1,1 1,3 _________________———_—

nivån är ungefär oförändrad i metall- seringsgraden respektive höja täckningsgra— konstruktionsindustri och annan metallvaru- den. Våra antaganden härom redovisades i industri. avsnitt 11.1.2.l. Resultaten kan utläsas av

tabell 11.4. Arbetskraftsbehovet blir något större än enligt alternativ 1 för flertalet delbranscher sett över hela decenniet. Att Vi har i denna kalkyl tagit hänsyn till att detta ej blir fallet för hela branschen förkla- företagen kan vidga produktsammansätt- ras främst av utvecklingen inom annan me- ningen och ta hem manufakturtillverkning tallvaruindustri. Som tidigare nämndes har från andra branscher, dvs. sänka speciali- anläggningarna i denna delbransch haft en Alternativ 2

Tabell 11.4 Sysselsättningsutvecklingen inom manufakturindustrin under 70—talet (Alterna- tiv 2) Sysselsättningsbehov vid antagen förändring av täcknings- och specialiseringsgrad

Antal anställda Årlig procentuell förändring 1970 1975 1980 1970—75 1975—80 70-talet 60-talet

Verktygsindustri 7 732 7 400 7 200 —0,9 —0,5 —0,7 2,6 lnd. för metall-

konstruktioner 21 822 22 000 21 300 0,1 —0,6 —0,3 1,8 Metallförpack—

ningsind. 2 690 2 400 2 100 —2,6 —2,4 —2,5 1,5 lnd. för metalltråd,

—nät, —linor, -kablar 4 594 4 700 5 100 0,4 1,9 1,1 1,9 Spik-, skruv- och

bultind. 4 915 4 300 2 700 —2,6 —-3,3 -—2,9 0,5 Annan byggnadsme-

tallvaruind. 11 676 9 900 7 900 —3,3 —4,2 —3,8 —1,0 Hushållsmetall-

varuind. 3 784 3 000 2 400 ——4,6 —-4,0 -4,3 —0,5 Annan metallvaruind. 21 218 20 400 19 600 —0,8 —O,8 —0,8 1,2 Totalt 78 431 73 900 69 300 ——1,2 —l,3 —l,2 1,3

långsammare tillväxt än motsvarande pro— duktgrupper. Vi har antagit att denna ut- veckling fortsätter.

Branscher med låg efterfrågetillväxt, så- som metallförpackningsindustri och hushålls- metallvaruindustri, visar de största minsk- ningarna. Nedgången inom annan byggnads- metallvaruindustri förklaras av hög real löne- kostnadsökning. Det förhållandet att en betydande del av produktionstillväxten faller på företag utanför annan metallvaruindustri medför en avsevärd sysselsättningsminsk- ning, jämför tabellerna 11.3 och 11.4.

För manufakturindustrin i sin helhet skul- le enligt dessa kalkyler antalet sysselsatta minska med cirka 9 000 personer. Branschen kommer att svara för en sjunkande andel av verkstadsindustrins sysselsättning. Antalet sysselsatta i hela industrin torde minska med 1/2 % per år och inom verkstadsindustrin öka något under 70—talets första hälft mot drygt 1% i nedgång för manufakturindu- strin.

Delbranschens förmåga att övervältra lö- nekostnaderna på avnämarna genom prishöj- ningar varierar relativt starkt. En hög pris- stegringstakt för färdigvarorna anger en hög övervältringsförmåga. Hemmamarknadsin- riktade delbranscher såsom metallkonstruk- tionsindustri och metallförpackningsindustn' har haft goda övervältringsmöjligheter, me- dan konkurrensutsatta delbranscher som verktygsindustri, hushållsmetallvaruindustri och annan metallvaruindustri har haft lägre — och avtagande — övervältringsmöjligheter. Metalltrådsindustri m. m. samt spik-, skruv- och bultindustri synes ha haft goda övervält- ringsmöjligheter.

Vikande övervältringsförmåga ger vid gi- ven nominell lönekostnadsökning en högre real löneökning. Tablån nedan anger att de årliga nominella timförtjänsterna under 60-talet ökar relativt lika mellan branscher- na.

De olika förutsättningarna att övervältra lönekostnaderna förorsakar således betydan- de skillnader iden reala lönekostnadsutveck— lingen (jämför tabell ll.2). Det bör framhål- las att vi räknat med att den reala lönekost—

Arman metallvaruindustri

lnd. för metallkonstruktioner

Metallförpackningsindustri lnd. för metalltråd, -nät, -linor, —kablar Spik—, skruv- och bultindustri Annan byggnadsmetallvaruindustri Hushållsmetallvaruindustri

NDXDOOPXO WOW wxlxla'xx) sax)!!-

nadsökningen är lika stor för alla företag inom en delbransch.

I dessa prognoser har förändringen i föräd- lingsgraden ej beaktats. Vi känner ej denna faktors utveckling i reala termer. Det är dock av intresse att få en uppfattning om de gjorda beräkningarna i större utsträckning kan behöva korrigeras med hänsyn till föräd- lingsgraden. För flera delbranscher kunde en höjd manufaktureringsgrad bidra till att öka produktionsutrymmet. Om vi använder tren— den för andra hälften av 60-talet (i löpande priser) finner vi att inom verktygsindustrin, spik-, skruv- och bultindustrin, annan bygg- nadsmetallvaruindustri och hushållsmetallva- ruindustri har förädlingsgraden ökat. Under förutsättning att detta ej är ett prisfenomen skulle förklaringen vara en råvarubesparande teknisk utveckling, en ökad vertikal integra- tion, en ökad företagskoncentration eller en vidareförädling av produkterna. Inom metall- konstruktionsindustri, metallförpackningsin— dustri och metalltrådsindustri m. m. har för- ädlingsgraden sjunkit. För metalltrådsindu- strin kan förklaringen måhända vara ett ökat användande av underleverantörer. För de båda andra delbranscherna är utvecklingen mera svårtolkad.

Om vi förutsätter att trenden från senare delen av 60-talet upprätthålles blir resultatet för sysselsättningens del ett iförhållande till kalkylerna i tabell 11.4 lägre arbetskraftsbe- hov i de delbranscher där förädlingsgraden sjunkit. Motsatsen gäller självklart för övriga delbranscher. Relativt sett betyder föräd- lingsgraden mest för sysselsättningsnivän i spik-, skruv- och bultindustri samt hushålls- metallvaruindustri för vilka nivån vid decen— niets slut skulle ligga 8— 10 % högre.

Totalt sett innebär detta att antalet syssel- satta 1980 vid ett hänsynstagande till föräd-

lingsgraden skulle bli endast cirka 800 perso- ner lägre än enligt tabell ll.4, vilket huvud- sakligen är att hänföra till metallkonstruk- tionsindustrin.

11.1 .2.6 Arbetskraftens sammansättning

I det föregående har förändringen i bra'n- schens totala sysselsättning diskuterats för manufakturindustrins del. I jämförelse med 60talet präglas 70-talets arbetsmarknad av ett minskande arbetskraftsbehov. Som tidi- gare nämnts innebär detta att branschens andel av den svenska verkstadsindustrins sysselsättning sjunker. Det är av intresse att belysa utvecklingen inte bara vad gäller den totala sysselsättningen utan även för olika sysselsättningskategorier.

Tjänstemän — arbetare

De förskjutningar mellan olika tillverknings— grenar som förändringar i efterfrågemönstret förorsakar får tillsammans med den tekniska utvecklingen till resultat att arbetsuppgifter- na förändras, nya tillkommer och gamla försvinner. En kontinuerlig förändring av arbetskraftens sammansättning pågår. Ett utmärkande drag har under 60—talet varit en ökande andel tjänstemän inom manufak- turindustrin och för övrigt inom hela in- dustrin.1 Denna ökningstakt har dock avta- git under 60-talets lopp.

Det har sedan lång tid tillbaka i olika sammanhang förutsagts att en betydande rationalisering av främst rutinmässiga arbets- uppgifter inom tjänstemannaområdet skulle komma till stånd. Inte minst har den ökade användningen av datateknik antagits komma att spela en stor roll i detta sammanhang. En mera omfattande rationalisering av tjänste- männens arbetsuppgifter inträffar sannolikt under 70-talet. Den senaste konjunkturned- gången såväl som nedgången 1967—68 tycks ha givit incitament till en sådan utveckling.

Mot denna bakgrund anser vi det inte rimligt att bibehålla den långsiktiga trenden i fråga om tjänstemännens andel av branschens sysselsättning. Vi har i stället antagit att

utvecklingen under 60—talets andra hälft är mera representativ för 70-talet. Detta inne- bär att verktygsindustri, metallkonstruk- tionsindustri, metallförpackningsindustri och metalltrådsindustri m. m. ökar andelen tjäns- temän i viss utsträckning, medan andelen för övriga delar av manufakturindustrin blir praktiskt taget oförändrad.

Sett över hela 70-talet skulle tjänsteman- naandelen öka från 21 1/2 % till 22 1/2 %. I absoluta tal är detta en nedgång med ca 1 200 från 16 900 år 1970, dvs. med knappt 1% per är (total förändring enligt tabell 11.4).

Arbetare: Sysselsättningskategorier

Som framgick av kapitel 10 har vi via Verkstadsföreningens och Metalls gemensam- ma sysselsättnings- och lönestatistik relativt detaljerat kunnat studera sammansättningen på arbetarsidan. Vi har gjort en enkel prog— noskalkyl genom att förutsätta att för varje delbransch kommer den studerade tid- punktens (2: a kvartalet l971)fördelning på sysselsättningsgrupper att gälla de tre åren 1970, 1975 och 1980. Härigenom får vi en bild av vad sammansättningsförskjutningar inom branschen betyder för olika sysselsätt- ningsgrupper. Däremot har vi ej kännedom om hur arbetskraftsefterfrågan inom varje delbransch kommer att förändras.

Resultat kan utläsas av tabell 11.5. Den använda beräkningstekniken gör att skillna- derna i förändringstakt inte blir stora. Vi kan notera att relativt sett allt mindre personal krävs för gjutning, verktygsarbete, pressning och ytbehandling. Ett relativt sett ökat behov tycks finnas av personer för plåtslage- riarbete och svetsning. Den stora kategorin metallbearbetare, dvs. svarvare, fräsare, bor- rare, slipare, pressare, följer manufakturin- dustrins genomsnitt.

För fördelningen på A-, B- och C-kategori— er ger motsvarande beräkningsmetodik inte utslag i form av någon förskjutning. Vi kan

' Gränsdragningen mellan arbetare och tjänste— män är inte självklar och framför allt inom den ”yngre” industrin tenderar gränsen att suddas ut.

Tabell 11.5 Utvecklingen för sysselsättningsgrupper inom manufakturindustrin under 70- talet. Arbetare

Antal Årlig procentuell förändring ___—Mw— Gjuteriarbetare 1 200 1 000 900 —2,1 —2,6 —2,3 Verktygsarbetare 2 600 2 400 _ 2 200 —l,8 —1,8 —1,8 Reparatörer, pro-

vare m.fl. 4 700 4 300 4 000 —l,7 —1,5 —1,6 Plåtslagare 3 800 3 700 3 400 —0,7 —l,4 —l,1 Svetsare 7 200 6 900 6 500 —0,8 —1,4 —1,1 Metallbearbetare 18 000 16 800 16 000 — 1,3 —1,3 —1,3 därav svarvare 3 300 3 000 2 800 —I,5 —l,6 —I,5

pressare 4 200 3 800 3 500 _l, 7 —1,8 —I,8 Ytbehandlare 3 700 3 400 3 000 —2,0 2,0 2,0 Hopsättare 5 100 4 700 4 400 —l,4 —1,6 —l,5 Resemontörer 2 300 2 300 2 200 —0,4 —l,0 —0,7 Ovriga 12 900 12 000 11 200 —1,4 —1,3 —1,4 Totalt 61500 57 600 53 500 —1,3 —1,4 —1,4

____________________———-__

emellertid konstatera att om den ökning av yrkesarbetarandelen som ägde rum inom hela verkstadsindustrin (dvs. Verkstadsföre- ningens medlemsstock) mellan åren 1967 och 1971 skulle behållas under 70-talet skulle andelen yrkesarbetare stiga från 34 1/2 till 37 %. Detta innebär en iförhål- lande till det totala arbetarantalet begränsad minskning, från 21 000 till nära 20 000.

Vilka möjligheter har då branschen all- mänt sett att rekrytera arbetskraft itillräck- lig omfattning? Här är flera faktorer av vikt, såsom regionala förhållanden, löneläge, mil- jöfrågor etc. Vi har knappast funnit några indikationer på att branschen i viktiga avse- enden skulle befinna sig i en sämre ställning än övrig verkstadsindustri. Till detta måste fogas den reservationen att manufakturin- dustrin i genomsnitt (enligt kapitel 10) haft en något lägre lönenivå än övrig verkstadsin- dustri. Med hänvisning till resultaten i kapi- tel 2 och 9, angående efterfrågeutvecklingen respektive lönsamheten, kan vi konstatera att det föreligger risk för att delar av branschen kan få svårt att upprätthålla en konkurrenskraftig lönenivå.

Beträffande verkstadsindustrin i stort kan antas att den med hänsyn till dess betydelse för den svenska ekonomin, och inte minst den externa balansen, måste tillförsäkras ett arbetskraftstillflöde som garanterar en rimlig tillväxt.

Sammanfattningsvis vill vi dra slutsatsen att manufakturindustrins rekryteringsförmå- ga framför allt är avhängig möjligheten att konkurrera med övrig verkstadsindustri om arbetskraftsutbudet.

1 1.2 Investeringarna ] 1.2.1 Utgångspunkter

Manufakturindustrins framtida kapitalbehov kan tillgodoses med interna eller externa medel. De interna medlen kommer ur branschens under kortare eller längre perio- der ackumulerade vinstmedel. De externa medlen består av på kapitalmarknaden från andra företag eller från andra källor upplåna- de medel. Kapitalförsörjningen under 70- talet är således beroende av dels vinstnivån, dels lånemöjligheterna.

Enligt den bedömning som återgavs i kapitel 1 kommer den utlandskonkurrerande sektorn att vara prioriterad under den tids- period som här är aktuell. Detta innebär att industrin, och därmed även manufakturin- dustrin, sannolikt kommer att ha god till— gång till externa medel.

] 1.2.2 Investeringsbehovet under 70-talet

Branschens investeringsbehov bestäms bl. a. av kapacitetsutbyggnaden, vars nettostorlek

Tabell 11.6 Kapitalkvot och investeringar inom manufakturindustrin under 70-talet ___—___—

Kapital— Investering Investeringar, kvot' per procent 1970 års priser, milj kr av 1970 års prod.kap. 19707 1971—75 1976—80 ___—___— Verktygsindustri 0,75 3,7 25,7 180 187 Industri för metallkonstruktioner 0,40 4,2 42,2 216 123 Metallförpackningsindustri 1,87 2,9 24,3 83 62 Industri för metalltråd, -nät,

-linor, -kablar 1,87 4,3 18,7 175 145 Spik-, skruv- och bultindustri 1,80 4,2 24,1 136 47 Annan byggnadsmetallvaruindustri 0,76 3 ,8 46,0 171 128 Hushållsmetallvaruindustri 2,80 4,7 10,2 157 141 Annan metallvaruindustri 1,40 3,7 96,6 636 410

287,8 1 754 1 229

___—___—

' Kapitalstock/förädlingsvärde. 2 Fran investeringsstatistiken känner vi endast den totala investeringsökningen 1969—70. Denna har antagits gälla för alla delbranscher.

framgår av produktionsökningssiffrorna iav- snitt 11.1. Till detta kommer det kapitaltill- skott som erfordras för att ersätta utslagen produktionskapacitet, se kapitel 5. Av be- tydelse är vidare den relativa utvecklingen av kostnaden för insatser av arbetskraft resp. kapital. Timlönekostnaden har stigit drygt 9 % per år under 60-talet mot knappt 3 1/2 % per år för investeringsprisindex1 . En fortsättning får till effekt ett fortsatt utbyte av arbetskraft mot kapital.

Vid bestämningen av investeringsbehovet har vi prövat flera tillvägagångssätt. En vanli- gen använd metod är att göra kalkyler över sambandet mellan produktionsutveckling, ar- betskrafts- och kapitalinsatser. 1 de flesta fall kan inte arbetskrafts- och kapitalinsatserna till fullo förklara produktionstillväxten. ”Restposten” kan tillskrivas flera olika fak- torer, se kapitel 7. Vi har prövat en sådan produktionsfunktionsansats, men eftersom restposten svarade för en mycket stor del av produktionstillväxten under 60-talet har denna metod bedömts som mindre givande.

Det material som legat till grund för diskussionen i kapitel 5 har därför även använts för att kalkylera investeringsutveck- lingen. Relationerna mellan investeringar och förädlingsvärde år 1969 har utnyttjats i kombination med produktionsprognoserna i avsnitt 11.1.

Investeringarna i maskiner och byggnader

kan under de angivna förutsättningarna an- ges till 1,7 miljarder kr under 70-talets första hälft och 2,1 miljarder kr under den andra, räknat i 1970 års priser. Den årliga investe- ringstillväxten blir volymmässigt ungefär 4 1/2 % med en något snabbare ökning under decenniets första del.

Att bestämma investeringsbehovet utifrån ett års (1969) förhållanden är dock vanskligt med hänsyn till de stora årliga variationerna i investeringarna. Vi har därför gjort en mera detaljerad investeringskalkyl. En förutsätt- ning har varit att investeringarna görs i den mest avancerade tillgängliga tekniken. För varje delbransch har vi antagit att relationen förädlingsvärde/kapitalmängd i den nytill- kommande kapaciteten är av samma storlek som i de mest produktiva anläggningarna år 1969, se kapitel 5. Denna relation, kapital- kvot, har kontrollerats mot ett antal företags bedömning av kapitalbehovet. De kapital- kvoter vi använt i kalkylen framgår av tabell 11.6. Som synes är kapitalkvoten högst i de delbranscher som har mest karaktär av pro- cessindustri, metallförpackningsindustri, me- talltrådsindustri m. m. och spik-, skruv- och bultindustri. Kvoten är även hög i hushålls- metallvaruindustrin, vilket förklaras av att de delar av branschen från vilka uppgifter häm-

' Prisindex som används för att deflatera inves— teringarna i statistiska centralbyråns enkäter, se exempelvis Statistiska Meddelanden 1 1972: 43.

tats kan betraktas som relativt kapitalintensi- va. Vi har räknat fram hur stor kapitalinsats som erfordras för att återanskaffa ] % av den år 1970 befintliga produktionskapaciteten och därifrån räknat fram kapitalbehovet genom att multiplicera denna siffra med kapacitetsökningen. Denna senare består av nettoökningen enligt avsnitt 11.1 och av- gången enligt kapitel 5.

Sett över hela 70—talet ökar investeringar- na enligt denna beräkning relativt lite. In- vesteringssiffrorna är dock relativt osäkra och torde få bedömas med en viss reserva- tion. Den totala kapitalinsatsens storlek blir enligt dessa kalkyler knappt 3 miljarder kr i 1970 års priser. I genomsnitt ligger den årliga investeringsnivån cirka 4 % över 1970 års. Den årliga tillväxttakten blir låg, den blir dock högst för 70—talets första hälft. Inom metallkonstruktionsindustrin, metallförpack- ningsindustrin och annan byggnadsmetallva- ruindustri blir investeringsnivån låg, huvud- sakligen beroende på en låg produktionstill- växt. Generellt blir investeringarna låga un- der perioden 1975—80, vilket förklaras av att behovet av kapitaltillskott för att ersätta utslagen kapacitet är lågt enligt vår beräk— ningsmetod.

De två kalkylmetoder vi använt ger således till resultat att kapitalbehovet för manufak- turindustrin uppgår till 3—3,8 miljarder kr. Det lägsta alternativet ger en investeringstill- växt på l ä 2 % per är över hela 70-talet mot 5 % per år idet högsta. För hela verkstadsin- dustrin anges investeringstillväxten till 4% per år för perioden 1970—75 i uppföljningen av 1970 års långtidsutredning.

] 1.3 Investeringarnas finansiering 11.3.1 Förutsättningar

Det i föregående avsnitt diskuterade investe- ringsbehovet kan finansieras med ackumule- rade vinstmedel eller lånade medel. I detta avsnitt ska vi göra en bedömning av hur finansieringen av dessa investeringar kan komma att ske. Vi har härvid utgått från prognoserna för produktion, sysselsättning

Tabell 11.7 Prisprognoser för manufaktur- industrins delbranscher under 70—talet Årlig procentuell förändring

Verktygsindustri 0,2 Industri för metallkonstruktioner 3,7 Metallförpackningsindustri 2,5 Industri för metalltråd, -nät,

-linor, -kab1ar 3,9 Spik-, skruv- och bultindustri 3,9 Annan byggnadsmetallvaruindustri 0,4 Hushållsmetallvaruindustri 1 21; 2 Annan metallvaruindustri

Anm.: Avser den lägsta prisökningen från perio- den 1960—70 eller 1965—70 enligt SCB: s industri- statistik.

och investering i avsnitten ll.l och 11.2 samt materialet angående branschens finan— sieringsförhållanden i kapitel 9.

Den finansiella prognosen är uppbyggd så att först beräknas behovet av omsättnings— och anläggningstillgångar och från detta av- räknas de internt tillskapade medlen. Det resterande finansieringsbehovet förutsätts täckas genom upplånade medell .

Eftersom en finansieringsstudie vanligen görs i löpande priser har en omräkning av volymprognoserna gjorts. Produktionsprog- noserna i avsnitt 11.1 har omräknats med implicitprisindex för 60-talet. Vi har för varje delbransch antagit att den lägsta prisök— ningen under hela 60-talet eller dess senare hälft kommer att gälla under 70—talet. Detta innebär att vi antagit att möjligheterna till kostnadsövervältring kommer att bli lägre i framtiden.

Den nominella timlöneökningen har förut- satts bli av 60-talets storlek. Investeringspris- ökningen har antagits uppgå till samma storlek som under 60-talet, dvs. knappt 3 1/2 % per år. Prisantagandena har samman- ställts i tabell 11.7.

Antagandena i denna kalkyl, mindre möj- ligheter till kostnadsövervältring under 70- talet, en nominell timlöneökning av samma omfattning som under 60-talet samt en total kostnadsutveckling som följer lönekostna- derna torde tendera att ge en pessimistisk bild vad gäller egenfinansieringsmöjligheter-

' Metoden har lånat sin principiella uppläggning från Gunnar Eliassons bilaga till John Ekström: Varvsindustrins problem. IUI Stockholm 1970.

na. Vi har därför utfört en alternativ kalkyl med andra antaganden, se sid. 187.

1 1.3.2 Finansieringsbehovet

Behovet av omsättnings- och anläggningstill- gångar (exkl. materiella anläggningstillgång- ar) förutsätts följa omsättningen (saluvärdet) i löpande priser. Relationerna mellan de olika tillgångspostema och omsättningen har endast kunnat beräknas för perioden 1967—70. Vi har således inte kunnat studera de långsiktiga utvecklingstendenserna i detta hänseende. Emellertid täcker dessa år unge- färligen en konjunkturcykel. Av tablån ne- dan framgår relationerna för denna period. Dessa har även använts för 70—talet.

Olika tillgångsposters andel av omsätt— ningen i löpande priser 1967—70, %: Omsättningstillgångar

Kassa, bank, postgiro Kortfristiga fordringar Lager, inventerat värde

WN b—AUI-lå xoooxo

Anläggningstillgångar (exkl. materiella anläggningstillgångar) Spärrkonto i RB Finansiella anläggningstillgångar Långfristiga fordringar

ax Oxlw

6 )

© NU)!—

Vid en tillväxt av omsättningen i löpande priser om 35 % under den första och 38 % under den andra delen av 70-talet skulle kapitaltillskotten för att täcka behovet av ökning i omsättnings— och anläggningstill- gångar uppgå till 1,7 resp. 2,5 miljarder kr. Till detta ska läggas bruttoinvesteringsbe- loppen under de två femårsperiodema. Som nämnts har en omräkning till löpande priser skett genom att anta en fortsatt prisstegring om knappt 3 1/2 % per år. Investeringarna blir då 1,9 resp. 1,6 miljarder kr. Det totala kapitalbehovet beräknas bli 3,6 miljarder kr 1971—75 och 4,1 miljarder kr 197 6—80.

11.3.3. Det externa finansieringstillskottet

För att få fram det externa finansieringsbe- hovet ska det inom branschen tillgängliga sparandet avräknas från det i avsnittet ovan

angivna kapitalbehovet. Vi har utgått från relationerna mellan bruttosparande och omsättning 1970. Tillväxten i omsättningeni löpande priser angavs ovan till 35 % resp. 38% under 70-talet. Bruttosparandet har beräknats som en restpost; från omsätt- ningen har dragits de totala kostnaderna, löner, utdelningar, skatter etc. Den totala kostnadsutvecklingen har antagits följa löne- kostnaderna. Dessa har prognosticerats med ledning av den timvolymutveckling som lig- ger bakom sysselsättningsprognosen iavsnitt 11.2, samt timlönekostnaden enligt kapitel 5. Nominella timlönekostnader har använts. Bruttosparandet har således erhållits genom att från omsättningen dra denna totalkost- nad. Bedömningar av bruttosparandet har utförts för varje delbransch. Bruttosparan- dets förändring har relaterats till det brutto- sparande som erhålles om 1967—70 års siffror appliceras på 1970 års omsättning, detta för att i görligaste mån eliminera konjunktureffekter. Mätt på detta sätt sjun- ker bruttosparandet absolut sett under den första femårsperioden för att därefter ligga kvar på en i stort sett oförändrad nivå. För var och en av 70—talets båda hälfter anger kalkylen ett bruttosparande om 1,3 miljar- der kr.

Vi kan nu summera kalkylen i följande tablå som anger siffror i milj. kr, löpande priser:

1971—75 1976—80 Kapitalanvändning för omsättnings- och an- läggningstillgångar 1 719 2 51 1 investeringar 1 903 1 592 3 6 22 4 1 03 Kapitaltillförsel bruttosparande 1 316 1 345 externt kapital (restpost) 2 306 2 75 8 3 6 22 4 103

Behovet av kapital från källor utanför manufakturindustrin kan således anges till 2,3 resp. 2,7—2,8 miljarder kr under 70-talet.

Två problem är viktiga att observera i

detta sammanhang. Det ena är om externt kapital kommer att finnas tillgängligt i erfor- derlig omfattning, det andra om dessa rela- tioner mellan eget och främmande kapital påverkar investeringsbenägenheten.

Vad det första problemet beträffar är branschens anspråk på kapitalmarknaden av begränsad omfattning ijämförelse med det totala kapitalutbudet. Vi har som nänmts tidigare utgått från att den ekonomiska politiken kommer att tilldela industrins kapi- talbehov hög prioritet under hela 70—talet. Under förutsättning att branschens investe- ringsprojekt kan uppvisa en ”rimlig” räntabi- litet förefaller det knappast troligt att kon- kurrensen om kapitalresurserna skulle utgöra något allvarligt hinder för investeringarnas genomförande och därmed den prognostice- rade produktionstillväxten.

Ett problem av annan art är om förhållan- det mellan eget och främmande kapital påverkar viljan att investera.

Enligt denna finansieringsanalys skulle an— delen eget kapital sjunka från cirka 40% 1967—70 till cirka 36% under första och 33 % under andra hälften av 70-talet. Dessa siffror gäller branschen sedd som en finan- sieringsmässig enhet. Huruvida denna ned- gång i det egna kapitalets andel är av en sådan omfattning att den påverkar investe- ringsviljan är svårt att avgöra. Sambanden mellan finansieringsförhållanden och investe— ringsbenägenhet har inte utretts empiriskt med tillämpning på svensk industri, och vi kunde själva konstatera i kapitel 9 att det var mycket svårt att dra några slutsatser för manufakturindustrins del. Investeringsbenä- genheten är dock inte enbart beroende av andelen eget kapital, utan påverkas även av faktorer som projektens lönsamhet i järn- förelse med andra placeringsmöjligheter, vill- koren för det främmande kapitalet etc. En utveckling enligt den ovan redovisade finan- sieringsanalysen, vilken i stort sett följer 60-talets trender, torde emellertid innebära en sådan fortsatt nedgång av soliditeten att det synes berättigat att uttala en viss tvek- samhet om möjligheten av att dessa investe- ringar realiseras till fullo. Vi vill inte utesluta

att förhållandet mellan eget och främmande kapital av företagen och kreditgivarna be- döms så ogynnsamt att vissa investeringar inte kommer att genomföras. Därmed skulle också produktionstillväxten bli lägre och sysselsättningsminskningen större än vad som beräknats i avsnitt 11.1.2.5. Av betydel- se för investeringsutvecklingen är också den ränte- och kapitalmarknadspolitik som kom- mer att föras.

' Det synes dock inte otroligt att t.ex. prisutvecklingen under 70-talet både på branschens produkter och på investeringsva- ror blir snabbare än vad som varit fallet under 70-ta1et. Vi har därför utfört en alternativ finansieringskalkyl. Därvid har vi antagit att produktpriserna kommer att öka 3 procentenheter snabbare per år än vad tabell 11.7 anger. Vi har således höjt siffran för varje delbransch i tabellen med 3 pro- centenheter. Dessutom har vi antagit att branschens kostnader för investeringarna sti- ger genom att den årliga prisökningen på byggnads- och investeringsvaror blir 5 % mot tidigare antagna knappt 31/2% per år. Lönerna och övriga kostnader har förutsatts öka som i det första alternativet. Företrädare för företagen anser att de kraftiga prissteg- ringarna under senare tid på råvaror och energi är av bestående art.

Resultatet blir att det totala kapitalbeho- vet ökar till cirka 5,5 och 7,8 miljarder kr under 70-talets första resp. andra hälft. Den snabbare prisökningen på branschens pro- dukter ger emellertid ett så kraftigt utslag på bruttosparandet att detta skulle praktiskt taget täcka det totala kapitalbehovet och behovet av externt kapital bli obetydligt. Det bör därvid observeras att den antagna förhöjningen av pristillväxten om 3 procent- enheter gällde genomsnittspriset på bransch- ens produkter. Detta pris påverkas av för- skjutningar i sammansättningen av produk- tionen. En så betydande uppjustering av genomsnittspriset i förhållande till trenden torde betyda avsevärda prisstegn'ngar för enskilda produkter. Det kan därför med visst fog ifrågasättas om en sådan uppjustering är möjlig, åtminstone för de delbranscher för

vilka den utländska eller inhemska konkur- rensen kommer att skärpas.

Vi utgår från följande uttryck för produkti- vitetsförändringen, vilken här skrivits som en identitet:

& 93 &

. W .. Ii : Ii __2 dar 91 & & Li Li Wi QI _ förädlingsvärdet i period 1 Q; = förädlingsvärdet i period 2 Ll = sysselsättningen i period 1 Lz = sysselsättningen i period 2 Wl = utbetald lön i period 1 W2 _ utbetald lön i period 2

Uttrycket kan skrivas som

(& YZ & 11 = L_2 . 9_1 (a & & Ll Q') Ll

Produktivitetsförändringen har därmed delats upp på två komponenter1 . Vi löser ut sysselsättningsförändringen ur detta uttryck:

& & l:a : & . 91 . L_1 L. Q1 & x_f; Qi La (1) (2) (3)

För att kunna beräkna %, dvs. sysselsätt-

ningsförändringen, krävs kännedom om pro- duktionstillväxten (l), utvecklingen av lö- nens andel av förädlingsvärdet (2) och den reala lönekostnadsutvecklingen (3).

Benämningen real lönekostnad används därför att beräkningarna utförts i fasta priser. Deflator har varit färdigvarupriset, dvs. det implicitpris som erhålles ur SCB:s siffror för förädlingsvärdet för olika delbran— scher i löpande och fasta priser. Den reala lönekostnaden innebär därför lönen sedd som en kostnad ut företagets synpunkt.

! 1 en relativt stagnerande bransch överstiger den genomsnittliga produktivitetsutvecklingen motsva- rande utveckling inom företagen. Detta förklaras av nedläggningen av lågproduktiva anläggningar. Reala löneökningar utöver företagens produktivitetstill- växt kommer genom utslagningen att framtvinga en högre produktivitetstillväxt för branschen i sin helhet. Detta ger formeln även en kausal innebörd.

12. Regionala problem

12.1. Inledning

Strukturomvandlingen innebär att arbets- kraft och kapital flyttar från lågproduktiva sektorer av näringslivet till sektorer med högre produktivitet. Den är en följd både av strävan efter ökad företagsekonomisk effek- tivitet, grundad på specialisering och stor- drift, och av löntagarorganisationernas av statsmakterna accepterade solidariska löne- politik. Omvandlingen kan ses som en normal process i det industriella samhället. Detta p. g. a. att näringsgrenama i ett dyna- miskt industrisamhälle växer olika snabbt vilket ger upphov till spänningari ekonomin. Strukturomvandlingen spelar i detta sam- manhang rollen som jämviktsskapande me- kanism för samhällsekonomin som helhet. En stor del av den snabba produktivitets- ökningen, och därmed följande förbättringar av vår materiella levnadsstandard under 1900-talet, tillskrivs de överflyttningsvinster som uppstått genom strukturomvandlingen. Dessa överflyttningsvinster har emellertid inte erhållits utan kostnader och uppoffring- ar för individer och samhälle. Omvandlingen utgör ett medel att effektivisera resursalloke- ring i samhället, vilket ger en snabbare tillväxt och därmed ökad materiell levnads- standard och tryggare sysselsättning på sikt, samtidigt som den skapar regional obalans med arbetslöshetsöar och otrygghet som följd. Så har under efterkrigstiden skogsbru-

kets omvandling drabbat Norrlands inland, textil- och konfektionsindustrins Norrköping och Borås, glasnäringens Smålandsregionen osv. På motsvarande sätt har främst Eskils- tunaregionen men också Stockholm kommit att drabbas av stagnationen inom manufak- turindustrin.

Av tabell 12.1 framgår att under en 6-årsperiod på 60—talet minskade antalet anställda inom manufakturindustrin med nära 17 % i Stockholm, medan motsvarande siffra för Eskilstuna var 10 %. Varför har då dessa båda regioner kommit att drabbas så hårt när andra viktiga manufakturcentra som Göteborg, Malmö och Värnamoregionen samtidigt uppvisar betydande sysselsättnings- tillväxt? Något entydigt svar härpå går ej att ge, men i kapitel 5 har vi sökt analysera detta problem. En långsam efterfrågetillväxt, en ökad utländsk konkurrens på de produk- ter som företagen i dessa båda regioner producerar, i kombination med en relativt arbetskraftskrävande produktionsteknik sy— nes vara en del av förklaringen.

I detta kapitel skall vi begränsa oss till att främst studera Eskilstunaindustrins problem

och söka bedöma de framtida konsekvenser- na. Att vi i första hand behandlar Eskilstuna har flera skäl. Manufakturindustrins tillbaka- gång i Stockholm kan åtminstone delvis ses som resultatet av en medveten politik. Stockholmsföretag har fått lokaliseringsstöd och bidrag när de flyttat till andra regioner.

en .5 H =! = :a _l— å— nnan 05 *:"Å hom—c 9.0 :: _hN—l mp 4! I ++ | ? ; utan ': : koorxm 1: st | I+ I := :a -'6 e... ..: då ; nqqn 9,0 2 MWNM mz ! I+ | - No:— 3 _g . E—eg & %s? % _?” N HäR-=. ( | ++ | _. X !— M _; Hash—1 I . 2 8 Så % '2 4: | |+| ox *S _! ;o __ . : 8 =. "' $%" & mixas!- _. Z'u 4 | I+ 1 C: .... b (I) . å _: "7; _NmN : 0 = saom—o .,: o 4 om sr : då ä ä: t = 05 & Nv—caux & Z: ( MN '— E ? ..: 2 o % gasa .... 'g et N—GNN !- ä 28 ? ns ; n %; a _D 'U >. = z? & as:: a :o H—A a . —ess V') ä 2 sr-nvm : ( (*NNN . m 2) ** * ..: % 2 a- a ..-a gå,-9 == H het-08 (I) go (_q ( Nv—n—u—d ": t: ” = 0 +.» ' & äe = :: .... H Ci få ett :ä E & & 0 '; v—l ;: .... > 2 e en N 'N ;: Em % = = = D'&' =? m 5 E in'oå> _a E OvE-"nn U 0 ofta.-Mm & = 0 68 m-v— _. M m SLV-IO

+21,2

—6,1

— 59 + 205 +2,1

+1

125

66

965

47

(Värnamoregionen)

1 Gamla branschindelningen.

Kalla: Primärmaterial från inrikesdepartementet.

Minskningen av antalet sysselsättningstillfäl- len i staden förklaras naturligtvis också av den höga nivån på markpriser och löner, vilket gör det svårt för företagen att överleva trots att de i produktivitetshänseende ligger väsentligt bättre till än genomsnittet för svensk manufakturindustri. Viktigast är dock att de negativa konsekvenserna av utslag- ningen i Stockholm bör bli relativt sett mindre, eftersom en storstadsregion har ett rikt differentierat näringsliv och en betydan- de förvaltningssektor. En fortsatt tillbaka— gång av metallindustrin frammanar emeller- tid ett hot mot denna rika differentiering, vilket kan leda till att balansen gentemot förvaltningssektorn förloras.

Eskilstunaproblemet är av en helt annan dimension med tanke på ortens storlek och manufakturindustrins relativa betydelse. Es- kilstuna är en industristad med tyngdpunk- ten inom verkstadsindustrin. Hela Eskils- tunas utvecklingshistoria har varit förknip- pad med verkstadsindustrins ochi synnerhet manufakturindustrins tillväxt. I tabell 12.2 kan en negativ konsekvens av stagnationen inom verkstadsindustrin avläsas, nämligen det under 70—talets första år vikande befolk- ningstalet i kommunen.

Att vi begränsar oss till Eskilstunas pro- blem innebär emellertid inte att vi bortser från risken att nedläggningen av manufaktur- företag, med dominerande ställning på ar- betsmarknaden i mindre orter, kan komma att utgöra ett direkt hot mot dessa samhäl- lens fortbestånd. Av denna anledning är vår diskussion av Eskilstunas problem av relativt generell karaktär. Därmed torde både analys och slutsatser kunna vara tillämpliga på andra orter i likartade situationer.

12.2 Produktionsstrukturen i Eskilstuna

Eskilstuna är som nämnts ett utpräglat industrisamhälle. Detta framgår av den i tabell 12.3 redovisade jämförelsen med 13 andra städer av ungefär samma storleksord- ning. Med sina 153 industriarbetare per 1 000 invånare överträffas staden endast av Borås. Genomsnittet för de 14 städerna var

31/121968—31/121972

Tidpunkt Antal inv. Under året inflyttade totalt därav fr. utl. 31.121968 66195 4114 528 31.121969 67 536 5353 1521 31.121970 68924 5808 1918 31.121971 68 001 3 248 506 31.121972 67146 6189 329

Under året utflyttade Nettoinflyttning

totalt därav till utl. totalt därav från utl. 3 381 180 260 348 4 317 359 1036 1162 4 786 519 1022 1 399 4 482 716 —1 234 —210 7122 586 —933 —257

Källa: Pastorsexpeditionerna i Fors och Klosters församlingar.

Tabell 12.3 Sysselsättnings- och befolkningsuppgifter för Eskilstuna och andra jämförbara kommunblock år 1969

Kommunblock Genom- Ant. anst. Förvärvsin- Tjänste— Ant. arb. Ant. utl. snittl. totalt2 tensitet3 sekt. storl. per 1 000 medborga- antal inv.' irel. till mv.s re per 1 000 ind.4 inv.6 0112 Solna/Sundbyberg 84 713 39 527 47 215 70 76 0124 Södertälje 89 655 20 320 23 54 99 135 0303 Uppsala 123 577 31 299 25 219 66 41 0405 Eskilstuna 91 210 26 956 30 60 153 114 0508 Linköping 102 081 36 553 36 142 99 19 0510 Norrköping 118 957 34 501 29 76 91 61 0601 Jönköping 105 667 35 515 34 114 81 44 1202 Helsingborg 98 863 30 900 31 142 95 54 1207 Lund 75 078 29 146 39 306 60 50 1301 Halmstad 69185 21252 31 115 107 51 1517 Borås 106 185 35 599 33 49 164 107 1704 Karlstad 71 161 30 904 43 196 70 23 1801 Örebro 113 987 38 462 34 218 78 29 1901 Västerås 111 964 39 577 35 93 90 88 2101 Gävle 83 721 27 332 33 192 80 34 2202 Sundsvall 82 854 26 003 31 153 74 22 2401 Umeå 66 989 23 114 35 259 37 19

' Källa: Statistisk årsbok 1969 och 1970. : Källa: SM, N 1972: 32

(3.100.

(1)

3 Definierat som

4 Källa: SM, N 1972: 32. Tjänstesektorn har def. som SNI-numren 6, 7, 8 och 9 och industri som nummer 3 på SNI l-siffernivå. 5 Gäller den gamla kommunindeln. Källa: Industri 1969. 6 Siffrorna avser 1.1 1972. Källa: SM, Be 1972: 6.

92 arbetare per 1000 invånare. Eskilstuna utmärks vidare av en relativt sett låg för- värvsintensitet. Endast Norrköping, förutom pendlarstäderna Uppsala och Södertälje, lig- ger sämre till i detta avseende. Den låga förvärvsintensiteten kan ses som en konse- kvens av att länsmyndigheter, andra statliga myndigheter och andra delar av tjänstesek- torn endast i ringa utsträckning är represen-

terade i kommunen. Den begränsade service- sektorn har gjort det speciellt svårt för kvinnor att få arbete. I den statliga decentra- liseringsutredningen1 uttrycker man detta problem på följande sätt: ”Rekryteringen av kontorspersonal till de statliga verken kom- mer inte att bli något problem vid en

' sou 1972:55.

lokalisering till Eskilstuna. Antalet förvärvs- arbetande inom servicenäringarna är litet. Kommunen har bland kommunerna i utred- ningsgruppen den i särklass lägsta andelen sysselsatta inom berörda näringar.” Men å andra sidan, säger man i utredningen, utgör servicesektoms storlek en begränsning av kommunens mottagningskapacitet p. g. a. svårigheterna att ordna förvärvsarbete för medföljande familjemedlemmar. Detta pro- blem anses vara större i Eskilstuna än i någon av de övriga utflyttningsorterna.

Man talar i decentraliseringsutredningen om begränsad mottagningskapacitet i Eskils- tuna vad gäller från Stockholm utflyttande statliga verk. Problemet har emellertid gene- rell karaktär. Den begränsade servicesektorn utgör nämligen en hämsko inte bara för potentiell inflyttning av statlig verksamhet utan är i hög grad ett hinder för lokalisering av annan verksamhet till kommunen, likaväl som den försvårar expansion av verksamhe- ten inom de redan etablerade industriföreta- gen. De senare kan av denna anledning finna det fördelaktigare att flytta till andra kom- muner, vilket skulle innebära en avtappning av näringslivets dynamiska delar med en fördjupad stagnation inom det övriga nä-

ringslivet som följd. Problemet med ett odifferentierat näringsliv är dock inte främst en följd av stagnation inom verkstadsindu- strin utan av att kompletterande sysselsätt- ning saknas, dvs. sysselsättning för främst kvinnor och den teoretiskt utbildade ungdo- men.

Förutom att Eskilstuna i hög grad är en industristad är inriktningen inom industri- sektorn ensidig. Den sneda produktions- strukturen speglas av tabell 12.4. Av kom- munens år 1970 sammanlagt 15 000 in- dustrisysselsatta i företag med fler än 5 anställda svarade verkstadsindustrin för över 70 %. I denna sektor svarar manufakturindu- stri och maskinindustri (Bolinder-Munktell) för ungefär hälften av sysselsättningen varde- ra. Övrig industri av större betydelse i Eskilstuna utgöres av den grafiska industrin (Esselte-Öbergs) samt livsmedelsindustn'n (Skogaholms).

I den skrivelse till industriministem angå- ende regionala problem som metallmanufak- turutredningen avgav i mars 1972 framhölls följande:

"De undersökningar metallmanufakturutred- ningen gjort visar klart att Eskilstunas manufaktur— företag befinner sig i en trängd situation. Förutom

Tabell 12.4 Antal arbetsställen och antal anställda inom industrin i Eskilstuna är 1970

SNI- Branscher Arbetsställen Anställda kod Antal % Antal % 31 Livsmedelsindustri m. m. 13 955 32 Beklädnadsindustri m. m. 5 219 33 Trävaruindustri 4 24,5 112 17,2 34 Grafisk industri m. m. 12 1 166 35 Gummivaru—, plastind. rn. m. 5 70 36 Jord- o. stenvaruindustri 4 69 37 Metallverk m. m. 6 3,8 424 2,8 381 Metallvaruindustri 68 42,8 5 077 33,6 3811 Verktygs— o. redskapsind. 13 1 000 3813 Ind. för metallkonstr. 12 389 38191 Metallförpackningsind. 1 66 38194 Annan byggnadsmetallvaruind. 6 2 128 38195 Hushållsmetallvaruind. 9 560 38199 Annan metallvaruind. 27 934 382 Maskinindustri 26 16,4 5 599 37,1 383 Elektroindustri 5 188 384 Transportmedelsindustri 5 12,6 449 9,3 385 Instrumentindustri m. m. 8 741 39 Annan tillverkningsind. 2 26 3 Tillverkningsindustri 161 100,1 15 095 100,0

Källa: Primärmaterial från SCB.

Tabell 12.5 Sysselsättningsutvecklingen inom manufakturindustrin 1969—72 i Eskilstuna &» SNI—bransch

gående år'

1969 3811 Verktygs- o. redskapsind. —237 (10) 3813 Industri för metallkons. + 17 ( 7) 38191 Metallförpackningsind. — ( 1) 38194 Annan byggnmetallind. +184 ( 5) 38195 Hushållsmetallind. + 63 ( 8) 38199 Annan metallvaruind. — 7 (18)

Förändring i den genomsnittliga sysselsättningen från före-

Varsel om personal- inskränkningar

1970 19711 1972 (t.o.m. 1.6) +12 (12) — — + 8 (12) 34 (2) — — ( 1) 15 (1) — +77 ( 6) — — —l6 ( 9) 54 (l) 6 (1) -36 (27) 7 (1) 10 (l)

&

Summa för ovanstående + 20

(49)

+45 (67) 110 (5) 16 (2)

&

' Beräkningarna avser identiska företag. Siffrorna inom parentes anger antal företag (arbetsställen). Källor: Primärmaterial från SCB samt länsarbetsnämndens i Södermanlands län sammanställningar över varsel om personalinskränkningar.

den ensidiga inriktningen på manufakturindustri är även inriktningen inom manufakturindustrin ägnad att inge oro med den slagsida mot produktgrupper med mindre goda framtidsutsikter som råder. Till detta kommer att Eskilstunaindustrin utanför manufakturindustrin för närvarande inte har en kompenserande expansionskraft. Det sistnämnda förhållandet präglar inte enbart Eskilstunaregionen utan är påtagligt för stora delar av Södermanlands län t. ex. Katrineholrnsregionen. Denna avsaknad av ett expansivt näringsliv vid sidan av manufaktur- industrin gör det nödvändigt att räkna med relativt stora svårigheter i hela området de närmaste åren. Självfallet finns det dock åtskilliga företag med livskraft både inom manufakturindustri och annan sörmländsk industri.”

En inriktning av den art som präglar Eskilstunaindustrin gör att känsligheten för konjunkturförändringar blir stor. Detta till skillnad mot en ort med ett rikt differentie- rat näringsliv och en betydande förvaltnings- sektor, där man kan räkna med att de skilda sektorernas konjunktursvängningar inte är samtidiga. En stor förvaltningssektor utgör vidare i sig ett stabiliserande inslag.

I Eskilstuna för en högkonjunktur inom verkstadsindustrin snart med sig svåra balans— rubbningar, vilket tar sig uttryck i stor brist på arbetskraft. Den typ av arbeten som verkstadsindustrin har att erbjuda är emeller- tid inte längre tillräckligt attraktiv vare sig för ungdomen i kommunen eller för andra svenskar, vilket medfört en betydande im- migration av utländsk arbetskraft, se tabell 12.2. Förutom de speciella anpassningspro-

blem detta skapar med åtföljande tryck på de kommunala servicefunktionerna, för ett stort inflyttningsnetto med sig bostadsbrist, ökat behov av skolor och daghem samt annan kommunal service. En anpassning av utbudet till detta efterfrågetryck leder i sin tur till stora investerings— och upplånings— behov för kommunen. Då industrin emeller- tid under praktiskt tagit hela 1900-talet visat snabb tillväxt har kommunen hela tiden kunnat vara inriktad på expansion. Detta har gjort att problem för kommunen kunnat lösas genom den successivt ökade skatte- kraften.

Nackdelen på lång sikt för en kommun med ett alltför ensidigt näringsliv är att den dominerande sektorns utveckling kommer att bestämma expansionstakten i hela sam- hället. Detta problem blir speciellt kännbart när konjunkturen för den dominerande näringen sviktar. En kortvarig lågkonjunktur behöver inte ställa till med några större problem. Detta blir emellertid fallet om en längre stagnation, eller som i Eskilstuna en tillbakagång, inträffar för den betydelsefulla verkstadsindustrin. Under 60-ta1et har främst manufakturindustrin gått tillbaka (tabell 12.1) även om man under högkonjunkturen 1969 och 1970 åter kunde öka sysselsätt- ningen något (tabell 12.5). År 1971 förlora- de emellertid kommunen 1 500 arbetstillfäl- len i verkstadsindustrin. Det är främst

Tabell 12.6 Antalet arbetslösa i Metalls arbetslöshetskassa samt antalet lediga platser inom metallsektorn i Eskilstuna i augusti månad 1965-1972

Antal arbetslösa Antal lediga personer platser

1965 103 497 1966 140 339 1967 257 170 1968 262 165 1969 218 390 1970 184 500 1971 351 147 1972 447 165

maskinindustrin som drabbats, bl.a. lades Bergs, Addos och Thörns fabriker ned samtidigt som Bolinder-Munktell minskade antalet anställda.

Stagnationen inom verkstadsindustrin har fört med sig att en betydande arbetslöshet registrerats hos Metalls erkända arbetslös- hetskassa (tabell 12.6). Kombinationen hant- verksmässig industri och stagnerande efter- frågeutveckling har i Eskilstuna lett till den paradoxala situationen med hög arbetslöshet inom metallsektorn och samtidigt utpräglad brist på kvalificerade yrkesarbetare. I kon- kurrensen om den senare, för industrin så betydelsefulla arbetskraften, har Eskilstuna- industrin mycket svårt att hävda sig p. g. a. den låga lönenivån i kommunen (tabell

Tabell 12.7a Timförtjänst för arbetare i manufakturindustrins delbranscher i Eskils- tuna och hela riket år 1969

SNI-bransch Eskils— Hela tuna riket

3811 Verktygs— o. red-

skap sindu stri 10,5 12,2 3813 Industri för me-

tallkonstruktioner 9,1 12,9 3 8194 Annan byggnadsme—

tallvaruindustri 11,2 11,9 3 8195 Hu shållsmetall-

varuindustri 11,3 1 1,4 38199 Annan metallvaru-

industri 11,1 11,8 3 Tillverknings-

indu stri 1 2,0 38 Verkstadsindu stri 1 2,4

Källa: Primärmaterial från SCB.

Tabell 12.7b Driftsöverskottets andel av förädlingsvärdet i manufakturindustrins del- branscher år 1969

SNI-bransch Eskils- Hela tuna riket

3 811 Verktygs— o. red-

skapsindustri 0,40 0,53 3813 Industri för me—

tallkonstruktioner 0,38 0,38 38194 Annan byggnadsme-

tallvaru industri 0,34 0,44 38195 Hushållsmetall-

varuindustri 0,27 0,41 38199 Annan metallvaru-

industri 0,40 0,41 3 Tillverknings-

industri 0,47 38 Verkstadsindustri 0,41

Källa:Primärmaterial från SCB samt Industri 1969, dell.

12.7.a). Den låga lönenivån förklaras bl. a. av att vinstnivån är lägre än i övriga riket (tabell 12.7.b). En fortsatt tillbakagång inom manu- fakturindustrin kommer därför sannolikt att följas av fortsatt brist på kvalificerade yrkesarbetare.

12.3 Utvecklingen i Eskilstuna under 70- talet

Stagnationen inom Eskilstunas metallin- dustri har under 70-talets första år medfört att kommunens invånarantal minskat (tabell 12.2). Kommer en liknande utveckling att äga rum även i fortsättningen under 70-talet och behöver i så fall några åtgärder vidtas?

Manufakturindustrin i Eskilstuna har en produktionsinriktning på områden för vilka tillväxttakten är lägre än inom manufaktur- industrin i övrigt. Tillverkning inom områ- dena handverktyg, byggnadsmetallvaror och hushållsmetallvaror dominerar Eskilstunas manufakturindustri; dessa delar svarar för 70% av sysselsättningen i ortens manufak- turindustri mot cirka 30% för riket som helhet. Dessa produktgrupper har under perioden 1960—70 haft en årlig tillväxttakt på cirka 4 % mot 6 % för hela branschen. Det är framförallt hushållsmetallvaror som ökat långsamt.

Tabell 12.8 Produktiviteten' riket år 1969

SNI-bransch Eskilstuna Hela riket

3811 Verktygs— o. redskapsindustri 36,0 (13): 53,5 ( 148) 3813 Industri för metallkonstruktioner 41,6 (13) 42,3 ( 613) 3 8191 Metallförpackningsindu stri ——3 ( 1) 51,4 ( 35)

38192 Industri för metalltråd, -nät m. m. - 46,2 ( 54) 38193 Spik-, skruv- o. bultindustri — 43,7 ( 57)

38194 Annan byggnadsmetallvaruindustri 33,1 ( 5) 42,1 ( 138) 38195 Hushållsmetallvaruindustri 30,4 (10) 39,8 ( 74) 38199 Annan metallvaruindustri 39,2 (27) 40,7 ( 640) Summa för ovanstående 35,2 (69) 43,4 (1 759)

3 Tillverkningsindu stri 47 ,5 38 Verkstadsindu stri 43,9 382 Maskinindustri 43,8

' Med produktivitet avses förädlingsvärde per sysselsatt (tkr). 2 Antal arbetsställen. 3 Kan ej publiceras på grund av sekretesslagstiftningen.

Källor: Primärmaterial från SCB samt Industri 1969, del 1.

Av tabell 12.8 framgår att, i jämförelse med hela riket, Eskilstunaindustrin genom- snittligt sett har klart lägre förädlingsvärde per anställd. Detta gäller för samtliga i Eskilstuna representerade delbranscher, dock i mindre grad för metallkonstruktionsin- dustrin. Genomsnittssiffror döljer emellertid alltid en del av sanningen. Vi har därför rangordnat alla manufakturföretagen i pro- duktivitetshänseende och i tabell 12.9 har vi angett hur många Eskilstunaföretag som finns i varje produktivitetsdecil. Resultatet är anmärkningsvärt även om naturligtvis viss försiktighet måste iakttas vid tolkningen av statistiken. Över 50 % av Eskilstunaföretagen med 3/4 av de anställda ligger i de två sämsta decilema i produktivitetshänseende. Åtmins tone delvis torde skillnaderna vara betingade av att kapitalintensiteten är lägre i Eskilstu- naindustrin än i riket i övrigt (tabell 12.10).

Denna bild av Eskilstunaindustrins situa- tion återspeglas även i utredningens under- sökning av branschens lönsamhet. Manufak- turindustrin präglas totalt sett av en låg lönsamhet, den korrigerade avkastningen före skatt och bokslutsdispositioner uppgick i genomsnitt till 2,5 % på det totala kapitalet under 60—talets senare hälft. Eskilstunas manufakturföretag har emellertid en ännu lägre lönsamhet, motsvarande tal var drygt 1 %. Som jämförelse kan nämnas att manu- fakturföretagen i Anderstorpsregionen hade en genomsnittlig lönsamhet på drygt 6% Skillnaderna i fråga om avkastningen på eget kapital var ännu mera till Eskilstunas nack- del.

Den i bilaga 1 presenterade studien av manufakturindustrins internationella kon- kurrenskraft antyder att de delar av manu- fakturindustrin som är dominerande i Eskils-

Tabell 12.9 Eskilstunaföretagen år 1969 grupperade i produktivitetshänseende. Antalet Eskilstunaföretag samt antalet anställda i varje produktivitetsdecil

Decil l 2 3 4 5 6 7 8 9 10 2 Ant. företag 1 1 3 6 4 5 11 1 20 17 69 Ant. anst. 8 17 144 437 117 95 589 8 2 715 990 5 120

Källa: Primärmaterial från SCB.

Tabell 12.10 Kapitalintensiteten' i manu- fakturindustrins delbranscher i Eskilstuna och hela riket år 1969 SNI-bransch Eskils- Hela tuna riket 3811 Verktygs— o. red— skapsindustri 3,6 5,8 3813 Industri för me— tallkonstruktioner 3,3 4,4 38191 Metallförpacknings- industri —2 4,3 38192 Industri för metall- tråd, -nätm. m. - 11,7 38193 Spik-, ska— och bultindu stri — 7,0 38194 Annan byggnadsme- tallvaruindustri 6,0 7,2 38195 Hushållsmetall- varu industri 6,0 4,1 38199 Annan metallvaru- industri 3,1 5,3 Summa för ovanstående 4,7 5,8 3 Tillverknings- industri 12,9 38 Verkstadsindustri 5,8 382 Maskinindustri 3 7

' Som mått på kapital har vi utnyttjat antalet effektiva hästkrafter per anställd.

1 Kan ej publiceras på grund av sekretesslagstift— ningen.

Källor:Primärmaterial från SCB samt Industri 1969, del I.

tuna haft den ogynnsammaste marknadsut- vecklingen. Inget anses heller tala för att denna utveckling kommer att brytas. De bedömningar som gjorts inom utredningen pekar mot att produktionstillväxten i Eskils- tunaindustrin kommer att bli lägre än inom andra delar av manufakturindustrin och därmed även lägre under 70-talet än vad den varit under 60—talet. Det torde därmed stå klart att fortsatta omställningsproblem är att vänta.

Det finns således skäl att befara att den sysselsättningsmässiga tillbakagången för Es- kilstunaindustrins del kan komma att bli mera drastisk än för manufakturindustrin i landet i övrigt. Konsekvenserna för Eskilstu- na av den i föregående kapitel genomförda kalkylen över sysselsättningsutvecklingen un- der 70-talet antyder en problemfylld fram— tidsbild. Arbetsstyrkan vid Eskilstunas ma-

nufakturföretag skulle komma att reduceras med mellan 20 och 25 % under detta decennium vilket betyder en nedgång med drygt 1 000 anställda från nivån vid 70-talets början, 5 000.

Utredningen har förhört sig om expan- sionsplanema inom det övriga näringslivet i Eskilstuna. Det har därvid inte framkommit något som tyder på att för tillbakagången inom manufakturindustrin kompenserande sysselsättningstillfällen kommer att skapas i någon större utsträckning.

Vissa delar av vad som här sagts om Eskilstunaindustrin är även tillämpligt på

Stockholms manufakturindustri. Manufak- turindustrin svarar för ca 6 % av industrisysselsättningen i Stockholm. Branschsammansättningen är likartad med ett relativt stort inslag av verktygs- och hushållsmetallvaruindustri. En skillnad är dock att metallkonstruktionsindustrin, som huvudsakligen är leverantör till byggnadssek- torn, är stori Stockholm.

Av kapitel 9 framgick att lönsamheten var låg också i Stockholm. Detta gäller trots ett högt förädlingsvärde per anställd. En starkt bidragande orsak till den låga lönsamheten är att kostnaderna för arbetskraft och lokaler är höga. De höga förädlingsvärdena per anställd förslår inte till att både täcka kostnaderna och ge en tillfredsställande lönsamhet.

12.4 Samhällsekonomiska konsekvenser av manufakturindustrins tillbakagång i Eskilstu- na

Vi konstaterade i inledningen till detta kapitel att en stor del av den välståndsökning vi haft i Sverige under de senare decennierna kan hänföras till s. k. överflyttningsvinster till följd av en fortgående strukturomvandling. Den omvandling som pågår inom manufak- turindustrin kan ses som ett naturligt led i denna process. Det kan därför ifrågasättas om det finns anledning vidta några speciella åtgärder för att påverka takten i och riktningen av denna omvandling. Struktur- omvandlingen medför emellertid också bety-

dande kostnader för samhället. Den sam- hällsekonomiska vinsten av strukturomvand- lingen kan principiellt sägas motsvara den totala överflyttningsvinsten minus de kostna-

Den samhällsekonomiska

vinsten av strukturom- vandlingen

Vi vill i följande avsnitt försöka ge en uppfattning om vilka typer av samhällseko- nomiska kostnader resp. intäkter som är aktuella i Eskilstunas fall1 .

12.4.1. Överflyttningsvinster

överflyttningsvinster erhålls genom den strukturrationalisering som sker på olika nivåer inom samhällsekonomin. Inom ett företag sker detta exempelvis genom att olönsamma verksamhetsgrenar läggs ner eller att de administrativa rutinerna förenklas. På branschnivå samarbetar eller fusionerar före- tag för att kunna utnyttja potentiella stor- drifts- och specialiseringsfördelar. De söker genom t. ex. koncentration av forsknings-, administrations— och försäljningsavdelningar— na öka effektiviteten. Slutligen sker en strukturell rationalisering inom näringslivet som helhet genom att mindre lönsamma sektorer minskar på grund av ogynnsam kostnads— eller efterfrågeutveckling. Över- flyttningsvinster i form av produktionstill- skott uppkommer alltså när arbetskraft flyttar från anläggningar med låg produktivi- tet, mätt som förädlingsvärde per sysselsatt, till anläggningar med högre produktivitet. Med tanke på den generellt sett låga produktiviteten inom Eskilstunas manufak- turindustri (tabell 12.8) i jämförelse med riket i övrigt och med annan industri förefaller den pågående strukturomvand- lingen kunna ge betydande överflytt- ningsvinster.

Den potentiella överflyttningsvinsten kan beräknas som nuvärdet av den sammanlagda

överflyttnings-

vinsten

der och uppoffringar i form av välfärdsför— luster som drabbar samhället genom struk- tur_o mvandlingen .

kostnaderna för samhället

produktivitetsvinsten över resterande arbets— tid för de flyttande individerna.

År 1969 var det genomsnittliga förädlings- värdet 31 000 kr per anställd för de Eskilstu- naföretag som befann sig i ”riskzonen”, approximerat med samtliga företagi den 9: e och 10:e decilen enligt tabell 12.9. Detta ska ställas i relation till ett genomsnitt på 44000 kr för hela verkstadsindustrin och 43 000 kr för manufakturindustrin. Denna produktivitetsdifferens ger tillsammans med vårt tidigare antagande om att Eskilstunas manufakturindustri netto kan komma att förlora omkring 1 000 arbetstillfällen under återstoden av 70—talet en antydan om stor- leken på den möjliga övertlyttningsvinsten, när hänsyn tagits till den genomsnittliga åter- stående arbetstiden.

Som framgick av kapitel 10 har emellertid Eskilstuna, i likhet med Stockholm, den mest ogynnsamma åldersfördelningen av de större manufakturregionerna. Av arbetarna var nära nog hälften över 45 år, vilket ska jämföras med 35—40% för riket i övrigt. Den höga åldern gör troligen denna arbets- kraft relativt flyttningsovillig, vilket tillsam- mans med svårigheterna för metallarbetare att få alternativ sysselsättning i regionen kan komma att leda till en bestående arbetslös- het för äldre metallarbetare i Eskilstuna, vilket reducerar tlyttningsvinsterna. Arbets- lösheten innebär därmed inte enbart mins- kade samhällsekonomiska intäkter utan för— orsakar också direkta kostnader för samhäl- let.

] En svensk undersökning genomförd enligt dessa riktlinjer redovisas i bilaga 4 till Stekenjokk- utredningen, Ds I 1972: 5.

12.4.2. Samhällsekonomiska kostnader för strukturomvandlingen

För att den samhällsekonomiska vinsten av strukturomvandlingen ska kunna beräknas och kunna påverkas måste vi finna svaren på frågor av följande slag: Vilka är de samhälls- ekonomiska kostnaderna för strukturom- vandlingen? Vem bär dern? Vad kan man göra för att sänka dem? När vi diskuterar dessa frågeställningar sker det under antagan- de att både det ekonomisk-politiska målet om effektivitet i resursallokering, dvs. till— växtmålet, och inkomstfördelningsmålet bakom den solidariska lönepolitiken är gil- tiga även i framtiden.

Kostnaden för strukturomvandlingen kan delas upp i två komponenter, vilka skall analyseras var för sig. Först kommer vi att diskutera den kostnad, eller resursslöseri, som uppkommer genom att människor blir arbetslösa i samband med företagsnedläggel- ser. Därefter diskuteras kostnaden för den kapitalförstöring som följer av utflyttning— en från en region.

Ökad arbetslöshet

Den strukturella rationaliseringen, vare sig det gäller ett enskilt företag, en delbransch eller näringslivet som helhet, leder till fri- ställning av arbetskraft. När man empiriskt uppskattar de samhällsekonomiska kostna- derna av denna strukturarbetslöshet brukar man begränsa sig till ekonomiska storheter. Vi gör inte något försök att värdera de välfärdsförluster av social och psykologisk art som drabbar de helt eller partith arbets- lösa.

Produktionsförlusten till följd av friställ- ningar kan beräknas som det diskonterade värdet av summan av de produktivitetsförlus- ter som uppstår under den tid de friställda saknar arbete. Om den friställda arbetskraf- ten omedelbart kan beredas ny sysselsättning uppstår inga sådana förluster. I verkligheten tar det emellertid viss tid innan ny sysselsätt- ning eller omskolning som leder till ny sysselsättning kan erhållas. Denna s. k. frik-

tionsarbetslöshet drabbade i Eskilstuna är 1972 omkring 1 000 metallarbetare genom— snittligt 3,5 månader. Omkring 10% av de friktionsarbetslösa bereddes plats på omskol- ningskurser, vilket åtminstone på kort sikt ökar samhällets kostnader. Eskilstuna har ett dubbelt så högt utnyttjande av omskolnings— kurser som riket i genomsnitt.

Förutom detta slag av friktionsarbetslös— het finns en betydande långtidsarbetslöshet bland Eskilstunas metallarbetare. Omkring 20 % av de arbetslösa torde kunna hänföras till denna kategori. Medelåldern bland de senare var 46 år, vilket kan jämföras med en genomsnittlig ålder på 29 år för de friktions- arbetslösa. Man kan befara att gruppen långtidsarbetslösa kommer att växa under 70-talet.

Av ovanstående resonemang följer att en företagsekonomiskt motiverad före- tagsnedläggning blir mindre tillfredsställande ur ett samhällsekonomiskt perspektiv ju större andel av den friställda arbetskraften som ej kan beredas nya arbeten. Denna i och för sig triviala slutsats måste bilda utgångs- punkten för de samhälleliga åtgärderna vid en förestående företagsnedläggning. Här bör man, åtminstone hypotetiskt, kunna tänka sig fall när det ur samhällsekonomisk syn- vinkel är mer lönsamt att exempelvis genom lönesubvention gå in och upprätthålla drif- ten under en begränsad tid än att genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder slussa ut de friställda, som på grund av ålder, dålig utbildning eller regionala skäl, inte utan speciella insatser kan beredas nya arbeten på arbetsmarknaden. Finns det i ett sådant läge ej mycket tungt vägande skäl, såsom att ett upprätthållande av driften vid en sådan anläggning snedvrider konkurrensen och slår ut en rationellare anläggning i någon annan del av landet, så är ovan diskuterade lösning samhällsekonomiskt motiverad.

Den normala gången måste dock bli att företagsekonomiskt betingade nedläggningar rimligtvis inte kan hindras om vi vill upprätt- hålla dynamiken i samhällsutvecklingen. Följaktligen måste i stället samhällets strävan inriktas på att söka minska de samhälls-

ekonomiska kostnaderna för strukturarbets- lösheten genom åtgärder av arbetsmarknads- och lokaliseringspolitisk art.

Samhällsekonomiska kapitalförluster

Ett viktigt led i den kontinuerliga struktur- omvandlingen är regional omflyttning av människor och företag. Vid dessa omflytt- ningar drabbas stagnerande regioner av kost- nader på grund av att kapitalförluster upp- står. Orsaken till dessa kostnader är att kapacitetsutnyttjandet sjunker i det samhäl- leliga kapitalet såsom bostäder, skolor, vägar.

Kapitalförluster i bostäder uppstår när en arbetstagare flyttar från en ort till en annan, inte på grund av att han kanske får betala ett högre pris för en ny bostad utan på grund av att hans gamla bostad kommer att stå outnyttjad. Storleken på denna samhälls- ekonomiska kapitalförlust representeras av nuvärdet av den outnyttjade bostaden. 1 Eskilstuna torde det finnas några hundra outhyrda nyproducerade bostäder. Produk- tionsvärdet på en genomsnittlig lägenhet, 90 m2 i trevånings lamellhus, har beräknats till 95 000 kri 1970 års prisnivål.

Det kommunala kapitalet består till stor del av större odelbara anläggningar såsom elverk, gator, vatten och avloppsanläggningar osv. Kapitalförluster kan häri princip uppstå i såväl inflyttnings- som utflyttningsregioner- na på grund av de med Odelbarheten följande tröskeleffekterna. Den marginella kostnaden i en expanderande region kan bli avsevärd men på sikt betala sig genom tillvaratagande av stordriftsfördelar i samhällskapitalet. Mot- svarande kostnader i den stagnerande regio- nen blir av mer besvärande slag. Detta i synnerhet om man förfogar över ett relativt ungt realkapital. Ju yngre kapitalstocken är, desto längre tid tar det innan den naturliga kapitalavgången återställer balans mellan ut- bud och efterfrågan. I 1970 års prisnivå motsvarade de direkt till de nya bostadsom- rådena knutna följdinvesteringama som dag- hem, lekplatser, grundskolor, entré- och matargator etc., 16 000 kr per lägenhet. Till detta kommer övriga tätortsanläggningar,

vilka uppskattats ”representera ett värde motsvarande 31 000 kr per lägenhet], Detta antyder att avsevärda kapitalförluster kan uppstå vid en snabb befolkningsminskning i Eskilstuna.

Eftersom regionen i stort sett varit expan- siv under hela 1900-talet är den samhälleliga utbyggnaden inställd på en fortsatt expan- sion. Exempelvis räknar man i kommunens bostadsprogram med ett nettotillskott på 400 lägenheter årligen fram till 1980. Ge- nom befolkningsminskningen i staden åren 1971 och 1972 och det stora antalet outhyrda lägenheter har emellertid en kraftig minskning av bostadsbyggandet skett.

12.5 Slutsatser

Utredningens bedömning är att manufak- turindustrins utveckling under 70-talet kom- mer att ge upphov till fortsatta omställnings- problem i Eskilstunaregionen. Huruvida en kalkyl enligt angivna riktlinjer visar en samhällsekonomisk vinst eller förlust är beroende av vilka förutsättningar i fråga om omflyttning, arbetslöshet etc. som bedöms realistiska. Vi ser dock en fortsatt omvand- ling av Eskilstunas näringsliv såsom ofrån- komlig och nödvändig. Speciella åtgärder är emellertid motiverade i den mån de bidrar till att reducera de samhällsekonomiska kostnaderna i denna omställningsprocess. En fortsatt negativ utveckling av samma omfatt- ning som under de senaste åren torde medföra alltför stora samhällsekonomiska kostnader för att kunna accepteras.

Enligt vår bedömning kan Eskilstuna- problemet delas upp i tre komponenter. Den första, och den som närmast berör utred- ningen, är manufakturindustrins läge och förväntade utveckling. Av vad som sagts om branschens produktinriktning, efterfrågeut- veckling, företagsstruktur och arbetskraftens åldersfördelning följer att fortsatta omställ- ningsproblem väntas. Åtgärder som bidrar till att underlätta denna omställning och stärka branschens konkurrenskraft är därför

1 Stekenjokkutredningen a.a. sid. 57.

påkallade. Som metallmanufakturutred- ningen framhöll i sitt yttrande över kom- merskollegieutredningens resp. delega- tionens för de mindre och medelstora företa- gen betänkanden saknar många företag av den art som finns representerad i Eskilstuna egna resurser för att genomföra den mark- nadsföring och produktutveckling som er- fordras i dagens konkurrensläge. Utredning- en finner det därför nödvändigt att förstärka den regionala näringspolitiska organisationen för att ge företagen bättre tillgång till service på dessa och angränsande områden. Vår behandling av denna fråga och våra därav föranledda förslag återfinns i kapitel 6 resp. 1 3. Metallmanufakturutredningen noterar i sammanhanget med tillfredsställelse att en förstärkning av företagarföreningen i Söder- manland |ort det möjligt att i någon mån påbörja en verksamhet av den art som här angivits, vilket torde kunna bidra till att stärka de mindre och medelstora företagens konkurrenskraft. Det förhållandet att många Eskilstunaföretag är familjeföretag och där- med har speciella problem gör att familje- företagens situation och möjliga förbätt- ringar därav här är av särskilt intresse. Synpunkter och förslag i dessa avseenden återfinns i kapitel 6 resp. 13.

Den andra faktorn som hämmat en balan- serad utveckling i Eskilstuna är att industrin utanför manufakturindustrin inte är tillräck- ligt differentierad och ej heller har någon stark expansionskraft. Åtgärder som stimule- rar tillväxten och uppkomsten av en industri som kompletterar manufakturindustrin vad gäller produktionsinriktning, krav på arbets- kraft, konjunkturutveckling etc. är påkalla— de. En åtgärd som i viss mån bör ha haft sådana effekter är att regionen numera är stödområde vad avser lokaliseringslån. Här— igenom torde investeringar i Eskilstuna ha skett som annars inte kommit till stånd. Det synes nödvändigt att denna, eller liknande åtgärd får förbli i kraft tills vidare.

Nära sammanhängande med detta pro- blem är en tredje faktor, nämligen att Eskilstuna har en liten servicesektor. För att

kommunen ska få erforderlig konkurrens- kraft och kunna stimulera industrin, såväl manufakturindustrin som annan industri, att expandera i Eskilstuna är en förstärkning av servicesektorn nödvändig. Ett led i detta är den nyligen beslutade lokaliseringen av forti- fikationsförvaltningen till staden.

Kommunen har i en skrivelse till utred- ningen framfört sina synpunkter på situa- tionen i Eskilstuna. Dessa synpunkter ligger väl i linje med den bild av regionens problem som ovan angivits. Bl. a. uttryckes önskemål om en ökad samverkan mellan manufaktur- företagen och en snabbare teknisk utveck- ling liksom behovet av en utbyggd tjänste- sektor som komplement till industrin. Kom- munen pekar även på den förstärkning av ortens konkurrenskraft som bättre utbild- ningsmöjligheter och en förbättrad kommu- nikationsstandard skulle leda till.

Den krympning av manufaktursektorn vi anser trolig kommer att få betydande konse- kvenser för flera orter i landet. Vår bedöm- ning är att de absolut sett största effekterna kommer till synes i Eskilstuna och Stock— holm. Med hänsyn till manufakturindustrins relativa betydelse i Eskilstuna har vi speciellt uppehållit oss vid dess problem. Utredning- ens bedömning av vilka åtgärder som den regionala omvandlingsprocessen kan påkalla från samhällets sida återfinns i följande kapitel 13.

13. Slutsatser och förslag

13.1. Utgångspunkter

I kapitel 1 redovisades vissa allmänna ut- gångspunkter, vilka i korthet innebär att vi anser att de framtida kraven på den svenska betalningsbalansen från tjänste- och transfe- reringssidan kommer att vara sådana att ett kompenserande överskott måste skapas ge- nom varuproduktion, dvs. huvudsakligen ur industriproduktionen. Industrin kommer därför även framgent att vara en prioriterad sektor. Vi ser detta som en förutsättning som under 70-talet kommer att ha konse- kvenser för ekonomisk politik, arbetsmark- nadspolitik, utbildningspolitik m.fl. områ- den.

Utredningen har kommit till den slutsat- sen att problemen i branschen i stor ut- sträckning ej är specifika för manufakturin- dustrin utan är gemensamma för hela eller delar av den svenska industrin. Detta har spelat en avgörande roll vid utformandet av utredningens förslag. Det bör framhållas att vi ser omvandlingen inom branschen som en i stort sett normal och nödvändig process, vilken måste äga rum för att manufakturin- dustrin ska komma ur omställningsskedet med stärkt konkurrenskraft. Den viktigaste faktorn när det gäller att så långt möjligt undvika negativa konsekvenser för samhälle och enskilda är förekomsten av livskraftiga företag. Den låga lönsamhetsnivå som många'

av branschens företag uppvisar är därför ägnad att inge oro. En allmän lönsamhetsför- bättring skulle göra branschen bättre rustad att genomföra de omställningar som är nödvändiga för att bygga upp företagens konkurrenskraft.

Den ökade konkurrensen under 70—talet — både från inhemska och utländska företag — kommer att kräva snabba omläggningar av produktionsinriktning, marknadsföring och produktionsmetoder, Företagens möjligheter att följa med i denna utveckling är bl. a. beroende av omfattningen av satsningen på forskning och utveckling på dessa områden. Vi ser det som mycket angeläget att produk— tionsresultatet får en sådan nivå att det medger dylika satsningar.

För att manufakturindustrin under 70- talet ska kunna rekrytera arbetskraft i erfor- derlig utsträckning krävs vidare en miljö som tillgodoser dagens och morgondagens an- språk. De investeringar som krävs för detta ändamål kommer att medföra betydande anspråk på finansiella resurser hos företagen.

När vi på detta sätt poängterar lönsam- hetens betydelse är detta således grundat på uppfattningen att avsevärda satsningar är nödvändiga för att säkra anställningstrygg— heten och en god arbetsmiljö. Ett accepte- rande av en god lönsamhet får självfallet ske med beaktande av samhällets fördelningspo- litiska mål.

Det bör först framhållas att manufakturin- dustri inte är något enhetligt begrepp. Skill- naderna mellan branschens olika delar är avsevärda vad gäller efterfrågeutveckling, konkurrenssituation, företagsstruktur etc.

Å andra sidan finns det gemensamma drag i branschens utveckling som det är angeläget ta fasta på. Ett sådant är att branschens produkter i stor utsträckning är insatsvaror, dvs. används som halvfabrikat för vidare bearbetning. Endast l/5 är slutprodukter och går direkt till konsumtion eller används som investeringsvaror.

Flera av de frågor vi behandlat är inte specifika för manufakturindustrin utan ge- mensamma för exempelvis små företag, un- derleverantörer eller företag i en viss region. Detta innebär att vissa av de synpunkter och förslag som redovisas i avsnitt 13.3 är relativt allmänt formulerade och i vissa avseenden kräver överväganden i ett vidare samman- hang än enbart hänsynen till manufakturin- dustrin motiverar.

De viktigaste avnämarna för de manufak- turprodukter som är insatsvaror är verkstads- industrin och byggnadsindustrin. Tillväxt- takten i dessa sektorer är således av stor vikt för manufakturindustrins framtida efterfrå- geutveckling. Den dämpade byggnadsaktivi- teten under 70-talet medför att den svenska marknaden för manufakturprodukter påver- kas i negativ riktning. Vi har i kapitel 2 och utförligare i bilaga 2 diskuterat hur de olika avnämarsektorernas — och då främst verk- stadsindustrins och byggnadssektorns — ef- terfrågan efter manufakturvaror kan komma att utvecklas.

Faktorer som här spelar en viktig roll är konkurrensen från andra produkter och and- ra material. För produkter som handverktyg och hushållsmetallvaror är denna konkurrens kännbar. Flera varugrupper inom branschen kommer att möta en hårdare plastkonkurrens under 70-talet. En sådan grupp är byggnadsmetallvarorna. För bran- schen som helhet torde emellertid konkur- rensen från andra material och metoder

uppvisa ungefär samma genomslagskraft som tidigare. Det förefaller sålunda inte troligt att något genomgripande intrång från plasten äger rum vad gäller flertalet varugrupper. Däremot kan det gälla för enskilda produk- ter.

I jämförelse med förhållandena i den övriga verkstadsindustrin har manufakturin- dustrin som helhet varit mindre utsatt för utländsk konkurrens, även om vissa delbran- scher uppvisar en betydande utrikeshandel. Detta beror inte på att tullskyddet varit särskilt högt för manufakturvarorna utan på att vissa produkter såsom cisterner, järn- och stålkonstruktioner m.fl. är svårrörliga och därför lämpar sig föga för utrikeshandel, och på att anknytningen till byggsektorn och till storföretag via underleverantörsrelationer gi- vit en skyddad ställning.

Utrikeshandeln är regionalt koncentrerad, 3/4 av exporten går till den utvidgade europamarknaden medan 90 % av importen kommer därifrån. Västtyskland svarar en- samt för 30 % av importen. Importen från utpräglade låglöneländer har ej varit särskilt framträdande, vilket visas av att 95 % av importen härrör från de västeuropeiska och nordamerikanska industriländerna. Importen är betydande främst inom verktygs- och hushållsmetallvaruområdena. De västeuro- peiska länderna är således våra viktigaste handelspartners och konkurrenter.

För att få ett utförligt underlag för bedömningen av den framtida konkurrens- kraften har branschen specialstuderats inom ramen för den verkstadsexportstudie som pågår inom Industriens utredningsinstitut (IUI). Undersökningen ingår som bilaga 1 och en sammanfattning har gjorts i kapitel 2. Den har utgjort underlag för export- och importprognoserna.

Ett ökande importtryck kommer att präg- la den svenska manufakturmarknaden under 70-talet. Speciellt gäller detta enklare, ar- betsintensiva varor. Vi har inte ansett det troligt att exporten kommer att öka i samma takt som under 60-talet. Våra kalkyler ger till resultat att den årliga produktionsvolym- ökningen inom branschen under 70-talet

skulle bli 4 % i stället för 7,5 % under det förflutna decenniet. Vid denna beräkning har vi tagit hänsyn till att företagen visat förmåga att ta upp andra produkter än manufakturvaror samt att överta tillverkning av manufakturvaror som legat på andra verkstadsföretag. Den väntade lägre tillväx- ten torde få betydande konsekvenser för branschens omvandling.

De arbetskraftsinsatser som erfordras för denna produktionsökning har beräknats un- der antagande om en lägre produktivitetsök- ning under 70-talet än under 60-talet. Skälen för denna bedömning är bl.a. att det torde vara svårt att via metodförbättringar, ackord etc. i den direkta produktionen höja produk- tiviteten i samma takt som tidigare. Denna uppfattning överensstämmer med långtidsut- redningens. På tjänstemannasidan torde å andra sidan produktiviteten komma att höjas snabbare än hittills, men tjänstemanna- andelen är låg i branschen. Produktivitets- ökningen inom företagen är avgörande för lönestegringstakten och därmed för omvand- lingen. Produktivitetstillväxten blir enligt våra antaganden en procentenhet lägre per timme än under 60-talet.

Detta innebär att sysselsättningen i bran- schen skulle komma att minska med ca 9 000 personer under 70-talet. Under 60-ta- let ökade antalet anställda i branschen med ungefär 9 000. De största sysselsättnings- minskningarna relativt sett synes falla på byggnadsmetallvaruindustrin och hushålls— metallvaruindustrin. Manufakturindustrin får enligt vår bedömning en mera negativ syssel- sättningsutveckling än både verkstadsindu- strin i genomsnitt och hela den svenska industrin. Detta förklaras främst av en lång- sammare efterfrågetillväxt. Denna sysselsätt- ningsutveckling innebär nedläggning av ett relativt betydande antal anläggningar. Även vid en snabbare efterfrågetillväxt skulle sysselsättningsutvecklingen ha blivit svag p. g. a. behovet av att genom en fortgående teknisk rationalisering minska arbetskrafts- insatsema i tillverkningen.

Branschens behov av maskin- och bygg- nadskapital för att kunna realisera produk-

tionstillväxten har uppskattats under anta- gande att nyinvesteringarna göres i den modernaste tekniken, dvs. den som finns hos företagen med den högsta produktiviteten. Kapitalinsatsen ska täcka behovet både för den nettoökning av produktionskapaciteten som angetts i kapitel 11 och för att ersätta kapaciteten i de anläggningar som slås ut. Vi har beräknat detta kapitalbehov under 70- talet till cirka 3 miljarder kr, i 1970 års prisnivå. Detta utgör 15 å 20 % av verkstads- industrins investeringar. Branschen har tidi- gare svarat för 20—25 % av dessa investe- ringar, en nivå som ungefär svarade mot manufakturindustrins andel av verkstads-

industrins totala produktion. Behovet av arbetskraft och kapital kan självfallet modifieras av den tekniska utveck- lingen. Vår genomgång av den förväntade tekniska utvecklingen under 70-talet tyder inte på att några mera genomgripande för- ändringar är att vänta för branschen som helhet. För vissa delar kan dock den tekniska utvecklingen få betydande återverkningar.

Expertbedömningar av utvecklingen på längre sikt tyder på att flertalet av bran- schens viktigaste produktionsprocesser kom- mer att undergå viktiga förändringar. Med det tidsperspektiv vi i allmänhet haft i denna utredning finns det dock inte anledning vänta att takten i den tekniska utvecklingen i avgörande grad skulle komma att avvika från 60—talets.

Manufakturindustrins möjlighet att rekry- tera arbetskraft påverkas bl.a. av miljöför- hållandena. Kostnaderna för vissa ikapitel 8 angivna förbättringar av den inre miljön, arbetsmiljön, synes inte vara högre räknat per anställd i berörda företag än inom verkstadsindustrin i genomsnitt. Däremot är de finansiella förutsättningarna för att åstad- komma erforderliga förbättringar sämre i manufakturindustrin. En något större andel av de sysselsatta i branschen arbetar i en miljö som kräver förbättringar. Att arbets- miljön på det hela taget skulle vara sådan att den utgör något avgörande hinder för rekry- teringsmöjligheterna i jämförelse med förhål- landena i den övriga verkstadsindustrin har vi

Påverkan på den yttre miljön från bran- schens sida härrör främst från ytbehandlings- verksamheten, dvs. galvanisering, förnickling etc. Av totalt 15 000 personer sysselsatta med ytbehandling faller ca 2 000 på manu- fakturindustrin. De renodlade ytbehandlings- företagen tillhör manufakturindustrin och en ökande andel av ytbehandlingen förs över till denna typ av företag. Under den senaste lågkonjunkturen har miljövårdsinvesteringar inom bl.a. ytbehandlingsverksamheten un- derstötts i konjunkturpolitiskt syfte.

Den finansiella utvecklingen kan utgöra en hämsko på möjligheterna att uppnå den erforderliga investeringsnivån för manufak- turindustrin. Vår undersökning av lönsam- hetsförhållandena i branschen, se kapitel 9, visar att lönsamheten varit svag. Avkast- ningen (före skatt) på korrigerat totalt kapi- tal för perioden 1965—70 uppgick till i genomsnitt 2,7 % och till 3,2 % på korrigerat eget kapital. Detta synes vara en lönsamhets- nivå som ligger inte oväsentligt under genom- snittet för verkstadsindustrin. De delar av branschen som uppvisat den högsta lönsam- heten är metalltrådsindustri m.m. samt an- nan metallvaruindustri. Under genomsnittet ligger handverktygssektorn och hushållsme- tallvaruindustrin. Sambandet med efterfråge- utvecklingen är tydligt.

Företagen i storleksgrupperna 200—1 000 anställda har haft den svagaste lönsamheten. Detta torde sammanhänga med att företagen kommit upp i en storlek där de inte som tidigare kan tillgodogöra sig det lilla före- tagets fördelar vad gäller exempelvis flexibili- tet i produktinriktningen, men samtidigt ännu ej uppnått det stora företagets fördelar i fråga om möjlighet att hålla egna specialis- ter, i fråga om kapitalförsörjning etc. Mate- rialet tyder således på att det finns en tillväxttröskel i det angivna storleksområdet.

Det mest framträdande draget vad gäller regionala skillnader i lönsamhet är att före- tagen i Stockholms— och Eskilstunaområdena uppvisar en mycket låg nivå. De studerade Stockholmsföretagen visar genomsnittligt på en förlust, medan Eskilstunaföretagen har en

Finansieringsförhållandena har vi kunnat studera enbart för åren 1967—70. Detta förhindrar slutsatser om de långsiktiga ut- vecklingstendenserna. Kapitalförsörjningens sammansättning är mycket olikartad mellan manufakturindustrins olika delar. Relationen mellan eget och främmande kapital synes vara mera beroende av graden av kapitalin— tensitet i produktionen än av lönsamhets- nivån.

Vi har beräknat branschens totala kapital- behov för investeringar i omsättnings- och anläggningstillgångar under 70-talet till cirka 7,7 miljarder kr i löpande priser. Med den efterfråge- och produktionsutveckling vi an- sett trolig kommer enligt utredningens hu- vudkalkyl företagens eget bruttosparande att svara för en lägre andel av kapitalbehovet än hittills. Denna ökning av det främmande kapitalets andel kan komma att negativt påverka investeringsbenägenheten.

De viktigaste manufakturregionerna är de tre storstäderna, Eskilstuna, vissa orter i Bergslagen och Värnamoregionen. Den fort- satta omvandling som följer med den efter- frågeutveckling vi anser trolig, får med all sannolikhet betydande regionala konsekven- ser. Vi har i vår genomgång av de regionala problemen uppehållit oss vid de orter där omvandlingen får särskilt påtagliga konse- kvenser, dvs. Eskilstuna och Stockholm. Att vi begränsar oss till att enbart diskutera dessa båda orter innebär inte att vi bortser från risken att nedläggningen av manufakturföre- tag, med dominerande ställning på arbets— marknaden i mindre orter, kan komma att utgöra ett direkt hot mot dessa samhällens fortbestånd.

Eskilstuna präglas av en ensidig inriktning på industri, varav manufakturindustrin utgör en stor del. Inriktningen av produktionen är sådan att någon snabb expansion ej kan väntas, varför en fortsatt nedgång i syssel- sättningen inom manufakturindustrin är tro- lig. Den övriga industrin synes inte heller svara för en sådan tillväxt att den ger några väsentliga positiva effekter på syssel- sättningen. Inte minst viktigt för omvand-

lingens effekter under 70-talet är att orten har en mycket liten tjänstesektor i förhållan- de till flertalet andra orter av samma storlek.

Manufakturindustrin i Stockholm har ock- så en inriktning på produkter med låg tillväxt. Även här torde en relativt sett betydande nedgång i sysselsättningen kom- ma att äga rum. Kostnaderna för arbetskraft och lokaler är höga i Stockholm, varför en industri med den struktur som manufaktur- industrin nu har torde få svårigheter att upprätthålla konkurrenskraften.

Manufakturindustrin består av små och medelstora företag i större utsträckning än vad som är fallet för hela verkstadsindustrin. Vi har därför behandlat vissa småföretagsfrå- gor som vi anser ha ett viktigt inflytande på branschens omvandlingstakt. En sådan fråga är företagets styrning och planering. Enligt vår uppfattning, bl. a. grundad på den enkät om planering m.m. i mindre företag som relaterats i kapitel 6, finns behov att kom- plettera företagens egna resurser med exter- na sådana.

En annan för de mindre och medelstora företagen viktig fråga är generationsväxlings- problemen i familjeföretag. En betydande del av manufakturindustrins familjeföretag står inför en generationsväxling. Gjorda över- slagsberäkningar visar att kraven på lönsam- het blir betydande om sådana reserver ska byggas upp att generationsväxlingen kan ske utan att företagets ekonomi försämras. De svåraste problemen synes uppstå om den tillträdande företagsledaren ska lösa ut släk- tingar ur företaget. Vi riktar i detta samman- hang uppmärksamheten på värderingen av icke-börsnoterade företag. I allmänhet synes nuvarande värderingspraxis leda till att före- tagen övervärderas i förhållande till sin av— kastningsförmåga, vilket starkt bidrar till att försvåra generationsväxlingen.

För många mindre företag är underleve- rantörssystemet och dess funktion en central fråga. Utredningen har ägnat speciell upp- märksamhet åt detta. Underleverantörsföre- tagen torde svara för ungefär l/5 av bran- schens produktion och en lika stor andel av dess sysselsättning. Dessa företag anser de

främsta problemen vara att orderlängden är så kort att de har mycket små möjligheter att planera sin produktion på längre sikt och att en del beställarföretag i lågkonjunkturer tar hem sina beställningar med påföljd att konjunkturavmattningar slår hårt på under- leverantörerna. Vidare kan beställamas ut- nyttjande av alternativa betalningsvillkor innebära betydande likviditetspåfrestningar för underleverantörerna. Beställarföretagens bedömning är att det i framtiden kommer att finnas en relativt snabbt ökande volym av arbeten som lämpar sig för underleveranser. Utredningen anser ett väl fungerande under- leverantörssystem vara av stor vikt för den svenska verkstadsindustrin och anser att vissa förbättringar i detta är möjliga att uppnå.

Som framhölls inledningsvis är branschen mycket heterogen och förutsättningarna in- för framtiden ter sig därför avsevärt olika för branschens olika delar.

För delar av verktygssektorn och hushålls- metallvarusektorn är situationen präglad av att tillverkningen är arbetsintensiv och av att den utländska konkurrensen är hård. Sanno- likt måste anpassningen här innebära sats- ningar på marknadsföringsområdet, omstruk- turering inom produktionen som kan innebä- ra någon form av samarbete eller samordning mellan företagen samt övergång till nya produkter.

För de delar av branschen som har bygg- nadsindustrin som huvudsaklig avnämare, metallkonstruktionsindustrin och byggnads- metallvaruindustrin, kommer 70—talet att utmärkas av den dämpade byggnadsaktiviteten. I viss utsträckning kommer också konkurren— sen från andra material än de traditionella att vara kännbar. En viss omorientering av produktionen mot utlandsmarknaden och mot nya material torde därför bli erforderlig. För företag inom metallkonstruktionsindu- strin med enklare plåtslageri- och smidesar- beten kommer sannolikt en omstrukturering att ske som bl. a. innebär nedläggning av ett flertal produktionsenheter.

För den mera processindustribetonade till- verkningen som trådindustri m.m., spik-, skruv- och bultindustri och rörtillverkning

erfordras främst en kapitalintensiv produk- tionsapparat som genom sin effektivitet kan hävda sig i den utländska konkurrensen. För delar av denna tillverkning torde det vara möjligt att genom en medveten produktdif- ferentiering koncentrera sig på produkter där ett högre kostnadsläge inte är en avgörande nackdel.

För många företag kommer de allmänna småföretagsproblemen, underleverantörspro- blemen eller de regionalt betingade proble- men att vara av största vikt.

13.3. Utredningens förslag

Mot den allmänna bakgrund som givits i avsnitt 13.2 kan frågan om manufakturin- dustrins produktionsförutsättningar resas. I vår studie härom (bilaga ]) framhålls att den svenska industrin i allmänhet anses ha spe- ciella produktionsförutsättningar, s. k. kom- parativa fördelar, i produktion som karaktä- riseras av ett eller flera av följande särdrag: a) hög kapitalintensitet

b) högt utnyttjande av traditionella inhem-

ska råvaror c) hög andel tekniker i arbetskraften

d) hög andel yrkesarbetare i arbetskraften. Det framhålls att dessa förutsättningar delvis kan väntas äga giltighet även framde- les. Det som nedan sägs om produktionsför- utsättningarnas utveckling gäller i relation till motsvarande förändring i konkurrentlän- derna. Det är troligt att utvecklingen av kostnaderna för arbetskraft respektive kapi- tal även fortsättningsvis kommer att vara sådan att en ökad inriktning mot kapitalin- tensiv tillverkning är gynnsam för företagen. Detta gäller såväl industrin i allmänhet som manufakturindustrin. I relation till genom- snittet för industrin är kapitalintensiteten i genomsnitt i branschen dock ej hög. Användandet av inhemska råvaror är av speciell vikt för manufakturindustrin efter- som stålkostnaden utgör en stor andel av det genomsnittliga produktpriset. Det förefaller troligt att fördelen av närhet till stålindu- strin kommer att försvagas i och med att nya stålländer kommer in på marknaden och

det tekniska kunnandet blir alltmer interna- tionellt.

Tillgången på tekniker synes ha förbätt- rats under 60-talet, varför en hög andel tekniker iarbetskraften som en komparativ fördel kvarstår och eventuellt förstärks. Teknikerandelen är dock låg inom manufak- turindustrin (kapitel 7) varför denna all- männa produktionsförutsättning ej speciellt gynnar branschen.

Tillgången på yrkesarbetare har försäm- rats. Detta förklaras bl. a. av yrkesarbetarnas relativa löneutveckling samt av att svårighe- ten att rekrytera tekniker lett till att arbets- ledare och förmän trätt in på ingenjörsarbe- ten och yrkesarbetare rekryterats till arbets- ledare- och förmänsposter. Dämpningen av underskottet på tekniker och den under senare tid ökade benägenheten hos ungdo- men att söka sig till yrkesinriktade linjer tyder på att yrkesarbetartillgången kan kom- ma att förbättras.

Den följande redogörelsen för utred- ningens förslag följer i stort den gjorda uppdelningen av produktionsförutsättningar- na. Därjämte behandlas vissa frågor med anknytning till företagsstrukturen och den regionala fördelningen.

Förslag med anknytning till de speciella produ ktionsföru tsiittn ingarna

Beträffande den tekniska (och naturveten- skapliga) utbildningen och forskningen (med anknytning till punkten c) vill utredningen anföra följande.

Vad gäller den högre utbildningen och forskningen finner utredningen det ound- gängligt att en hög nivå hålles i dessa avseenden om en fortsatt hög levnadsstan- dardnivå ska kunna bibehållas i landet. Ett litet land som Sverige måste för att kunna hävda sig i den internationella konkurrensen snabbt anpassa sig till den tekniska utveck- lingen och hålla en hög beredskap när det gäller att ta upp nya produkter och produk- tionsmetoder. För att en sådan snabb anpass- ning ska vara möjlig krävs en hög nivå på det tekniska kunnandet i landet. Deltagandeti

det internationella handelsutbytet och det tekniska utbytet ställer även krav på en hög nivå vad gäller t. ex. språkkunskaper.

Ansvaret för att den tekniska och naturve- tenskapliga forskningen och utbildningen får erforderliga resurser vilar ytterst på stats- makterna. För att åstadkomma en önskvärd utveckling i detta avseende torde priorite- ringar på olika plan vara nödvändiga. En åtgärd är att dimensionera utbildningsvägar- na efter dessa önskemål. En sådan styrning kan t.ex. uppnås genom att, som U 68 föreslår, införa spärrar över hela utbildnings- området.

En fråga i sammanhanget är vilka grenar inom teknisk utbildning och forskning som bör prioriteras. Sambandet mellan våra tradi- tionellt viktigaste industribranscher, skogs-, gruv- och stålindustrin samt delar av verk- stadsindustrin, och forskningen har sannolikt varit av stort värde för den industriella utvecklingen och samtidigt inneburit att den högre forskningen fått en stark inriktning mot dessa områden. Det torde vara av värde att en sådan inriktning och ett sådant sam- band består.

Vi kunde i avsnittet om den tekniska utvecklingen (kapitel 7) konstatera att forsk- nings- och utvecklingsinsatserna var relativt sett små inom manufakturindustrin. Detta modifieras i viss utsträckning av att på de manufakturområden där stålindustrin, eller större verkstadsföretag tillhörande andra branscher, börjat tillverkning torde FoU- nivån vara hög. Det är således inom den fristående manufakturindustrin, främst be- stående av mindre företag, som denna nivå är låg. Vi kunde likaledes konstatera att ande- len tekniker var låg inom manufakturindu- strin. Utredningen anser detta förhållande allvarligt med tanke på vad som tidigare sagts om vilka faktorer som i särskilt hög grad synes bidra till den svenska industrins kon- kurrenskraft.

Vissa av de traditionella manufakturpro- dukterna kräver inte någon hög teknisk nivå i tillverkningsprocessen, varför en anpassning till de inledningsvis i detta avsnitt nämnda produktionsförutsättningarna torde kräva att

de berörda manufakturföretagen tar upp nya produkter och går in på nya områden.

För flertalet av manufakturindustrins de- lar leder inte konkurrensen från nya material och metoder till att företagen i branschen går över till dessa nya material eller metoder. Det synes i stället vara vanligare att de söker nya produkter inom områden som tillverk- ningsmässigt ligger nära de gamla. Ett steg i riktning mot att tillförsäkra företagen resur- ser för egna satsningar på forskning och utveckling anser utredningen vara det beslut om avdragsrätt för sådana kostnader som 1973 års riksdag fattat.

Den kollektiva forskningen ligger främst på Institutet för Verkstadsteknisk Forskning (IVF). Arbetet där är närmast en kombina— tion av forskning och utvecklingsarbete. För- delningen på projektområden framgår av kapitel 7.

Sveriges Mekanförbund svarar för hälften, staten genom styrelsen för teknisk utveck- ling, STU, för hälften av kostnaderna. Ut— vecklingen är bunden fram t.o.m. budget- året 1974/75. Utredningen finner att inrikt- ning och arbetsformer har lett till att arbetet kommit att beröra konkreta, för industrin viktiga problem men att verksamheten har en för liten omfattning i relation till verk- stadsindustrins betydelse. Det är därför ange- läget att IVF efter nämnda tidpunkt tillför- säkras ökade resurser för fortsatt verksamhet och att områden som konstruktions— och utvecklingsteknik därvid kan täckas.

En av den svenska industrins s. k. kompa- rativa fördelar skulle enligt bilagestudien ligga i yrkesarbetarintensiv tillverkning (punkt d). Vår uppfattning är att svensk industris konkurrenskraft även fortsättnings- vis måste grundas på god tillgång till yrkes- arbetare och över huvud taget ett kvalificerat yrkeskunnande. Det förefaller inte troligt att en konkurrenskraftig industri kan byggas enbart på hög kapitalintensitet eller forsk- ningsintensitet utan måste kombineras med en hög kunskapsnivå inom arbetarkåren.

Den nämnda studien tyder på att manu- fakturindustrin uppvisar en relativt hög yr- kesarbetarintensitet. Utredningen finner det

angeläget att en god tillgång på kvalificerad yrkesutbildad arbetskraft kan garanteras. Vi har konstaterat att arbetskraften i manufak- turindustrin i genomsnitt inte avvek starkt i fråga om sammansättningen från den övriga verkstadsindustrin. Dessa frågor är således gemensamma för hela verkstadsindustrin.

Utredningen anser att det nyligen framlag- da förslaget om inrättandet av yrkestekniska högskolor ligger i linje med ovan angivna tankegångar. Det är enligt utredningens me— ning också angeläget att utbildningen på den verkstadstekniska linjen på gymnasiet får en omfattning och inriktning som svarar mot behoven. För detta krävs beredskap för att anpassa utbildningen så att de kunskaper som förmedlas är användbara i yrkeslivet och har en väl avvägd sammansättning av praktis- ka och teoretiska moment.

I detta sammanhang bör även den utbild- ning som sker i arbetsmarknadsstyrelsens regi samt i viss mån även vuxenutbildningen i övrigt uppmärksammas. Det finns på detta område behov av en allmänorienterande ut- bildning som är centralt organiserad så att dess innehåll är av likartat slag över hela landet. När det gäller den vidare utbildningen, inom exempelvis omskolningsområdet, är det angeläget att denna organiseras så att den väl avpassas till yrkeslivets krav. Betydande delar av denna vidareutbildning borde därför kunna förläggas till företagen. Därigenom ökar möjligheterna för att de som genomgår utbildningen får praktisk nytta av förvärvade kunskaper och färdigheter.

Av betydelse när det gäller verkstadsindu— strins, och därmed även manufakturindu- strins, rekryteringsmöjligheter är också löne- utvecklingen, den fysiska och psykiska ar- betsmiljön etc.

Manufakturindustrins behov av kapital (punkt 3 ovan) under 70-talet angavs i kapitel 1 1 till cirka 7,5 miljarder kr enligt en mycket schematisk kalkyl. Vår bedömning är, med hänsyn till att industrin under denna period kommer att vara en prioriterad sektor på kapitalmarknaden, att ett kapitaltillskott av denna storlek inte förefaller orimligt att

realisera. Huruvida de investeringar kommer till stånd som utgör grunden för detta kapitalbehov är en fråga om dels den sänkta egenfinansieringsgradens inverkan på investe- ringsbenägenheten, dels på vilka villkor det externa kapitalet tillhandahålles. Tillgång till externt kapital till gynnsamma villkor torde endast till en viss del kunna kompensera en låg egenfinansiering.

Förslag med anknytning till allmänna små- företagsproblem

Andelen mindre och medelstora företag är större än inom övrig verkstadsindustri och dessa företags speciella problem och villkor är således särskilt angelägna att behandla. Dessa frågor är dock ej specifika manufak- turproblem utan är gemensamma för flerta- let små företag. Ett av dessa problem utgör företagslednings- och planeringsfrågorna. Vå- ra erfarenheter visar tydligt att de mindre företagen har svårt att följa med i den snabba utvecklingen inom exempelvis teknik och marknadsföring. Åtgärder i syfte att åstadkomma en förbättring härvidlag bör därför övervägas. Mindre företag har helt naturligt begränsade möjligheter att inom det egna företagets ram hålla personella och ekonomiska resurser för att kunna följa med i denna utveckling. Detta motiverar att samhällets åtgärder inriktas på att förbättra situationen i detta avseende.

Vi har framhållit att det är av speciell vikt för ett land som Sverige att snabbt få kännedom om och kunna tillämpa ny och redan befintlig men ej i bruk varande teknik. Detta är inte minst viktigt för de mindre företag som inte själva kan svara för ett kvalificerat utvecklingsarbete. Det är angelä- get att den svenska industrin snabbt får tillgång till kunskap om den internationella tekniska utvecklingen. Organisationen av denna kunskapsöverföring och samhällets roll i denna bör därför övervägas. Vidare är kontakten mellan företag och universitet och högskolor viktig. De stora företagen torde ha goda möjligheter att upprätthålla sådana kontakter och få sina problem behandlade i

forskningen. Däremot är svårigheterna för de mindre företagen omvittnade när det gäller möjligheterna att kunna dra nytta av forsk- ningen. Vi finner det angeläget att forskning- en vid universitet och högskolor får ökad praktisk anknytning. Det torde finnas möj- ligheter att öka de mindre företagens utbyte av pågående forskning och deras möjligheter att få sina speciella problem beaktade i större utsträckning.

Näringslivets egna organisationer svarar i betydande grad för sådan kunskapsöverfö- ring. Genom dessa organisationers verksam- het på det internationella planet, genom kursverksamhet, företagsledarutbildning och annan utbildning har företagen goda möjlig- heter att denna väg få del av nya tekniska och administrativa rön.

Utredningen anser det dessutom angelä- get, som framgår av kapitel 6, att en för- stärkning av den regionala näringspolitiska organisationen sker. Det finns behov av extern service till företagen inom exempelvis områdena marknadsföring, ekonomiska styr- och planeringssystem, det administrativa och det tekniska området. Det finns behov av en organisation som bl. a. genom uppsökande verksamhet kan klarlägga de enskilda före- tagens behov av extern service samt förmedla eventuella erforderliga kontakter med myn- digheter, forskningsinstitutioner, konsulter etc.

Utredningen anser att en betydande ut- byggnad av den regionala näringspolitiska organisationen bör komma till stånd. Det synes i hög grad nödvändigt att företagen får de exemplifierade möjligheterna till kom- plettering med expertis utanför företaget. Samtidigt har de regionala statliga organen ett starkt behov av en organisation som kan svara för näringspolitiska bedömningar.

När det gäller företagsledarutbildningen tyder den undersökning som utredningen låtit göra på att drygt hälften av företags- ledarna i företag med färre än 200 anställda har realskola, yrkesskola eller motsvarande som grundutbildning (kapitel 6). I kapitlet om den tekniska utbildningen visades att FoU-personalen i branschen genomsnittligt

har lägre utbildning än motsvarande personal i den övriga verkstadsindustrin. Det är ange— läget att den utbildningsverksamhet som kan bidra till en förbättring härvidlag får en målinriktad karaktär med en inriktning som tar fasta på "företagens, och företagarnas, praktiska problem. Vi ser även här en upp- gift för den regionala näringspolitiska organi— sationen.

Utredningen anser att den ökade satsning på den regionala organisationen som skett under innevarande år endast kan vara ett steg i riktning mot uppbyggnaden av en organisa- tion som kan svara för de arbetsuppgifter av den omfattning vi angivit.

Flertalet av de mindre företagen är famil- jeföretag. Det är i särskilt hög grad frågor omkring generationsväxlingen som är svår— lösta. Det primära problemet vid en genera- tionsväxling är att finna en lämplig företags- ledare. Genom att arbetsmarknaden numera är rikt differentierad framstår inte alltid ledning av ett familjeföretag som ett konkur- renskraftigt alternativ. Svårigheten att lösa efterträdarfrågan har starkt poängterats vid våra kontakter med företagen.

Den beskattning som drabbar familjeföre- tagen utgör blott en faktor, även om den är viktig i och för sig. Vi har noterat att denna fråga är föremål för fortsatta övervägandeni annat sammanhang.

En företagare som har att ta ställning till generationsväxlingsproblernen har möjlighet att välja olika utvägar. En sådan är att försöka sälja företaget. Denna möjlighet står knappast öppen för mer än ett relativt litet antal företag. En annan handlingslinje är att genom likviditetsuppbyggnad, successiva gå- vor, genom försäkringar eller en kombina- tion härav försöka säkra företagets fortbe- stånd vid generationsväxlingen. Om detta påbörjas i god tid torde det vara möjligt att härigenom undgå svårare konsekvenser, åt- minstone för ej alltför stora familjeföretag. En tredje väg är att företagaren avstår från expansion och försöker ta ut så mycket som möjligt ur företaget. Detta får naturligtvis på sikt svåra konsekvenser. Vi har intrycket att de nuvarande utlösningsproblemen gör att

ett inte oväsentligt antal företagare valt denna utväg.

Vi anser sammanfattningsvis att utlös- ningen i familjeföretagssammanhang utgör det stora problemet som för företag utöver en viss storlek är mycket svårlöst. Här skulle en mera realistisk värdering i taxeringshän- seende ha gynnsamma effekter på delägarnas värdering av företagen och därmed reducera problemet.

För att i någon mån råda bot på familje— företagens svårigheter vill utredningen ange en principskiss till lösning. Eftersom dessa frågor ej enbart berör manufakturindustrin torde de få övervägas i ett större samman- hang.

Vi föreslår att staten vid generationsväx— ling i familjeföretag erbjuder sig att gå in med riskvilligt kapital för att underlätta för den nytillträdande företagsledaren att lösa ut släktingar utan att företagets existens sätts på spel. Kraven på formella säkerheter bör därvid ej ställas för högt. Staten kan exem- pelvis gå i borgen för banklån mot aktieri företaget som säkerhet. Statens intressen i företaget kan bevakas exempelvis genom tillsättande av revisor. När generationsväx- lingen är genomförd kan staten successivt lö- sas ut enligt i förväg överenskomna principer.

Vår bedömning är att denna metod har två fördelar. Den ena är att genom statens inträde ges en norm för hur företaget skall värderas. Detta torde kunna tjäna som ett riktmärke i de fall släktingarna ej kan enas om värderingen av företaget.

Den andra fördelen, och den enligt vår mening viktigaste, är att ett stort antal arbetstagare bereds en tryggare sysselsätt— ning. Vårt förslag torde innebära att ett inte oväsentligt antal företag undgår att läggas ner p. g. a. att generationsväxlingen ej kan få en tillfredsställande lösning eller att denna blir en så utdragen process att företagets skötsel eftersätts.

De lånebelopp som från statens sida torde vara aktuella i sammanhanget har inte beräk- nats, men bör inte bli större än att de väl kan försvaras med hänsyn till att omvandlingen får ett lugnare förlopp och sysselsättningen

Utredningen föreslår att denna princip— skiss vidarebearbetas.

Utredningen har ingående behandlat un— derleverantörsfrågorna (kapitel 4). Vi anser ett väl fungerande underleverantörssystem vara mycket viktigt för den svenska verk- stadsindustrin. Utredningen finner åtgärder för att utveckla och förbättra underleveran- törssystemets funktionssätt motiverade.

Som framgått av kapitel 4 anser en bety- dande del av underleverantörsföretagen att deras situation är präglad av osäkerhet. Vår enkät tydde på att orderlängden i medeltal var kortare än 6 månader. Förbättringar bör härvidlag komma till stånd. Det torde också vara nödvändigt att i ökad utsträckning använda kontrakt som stipulerar båda sidors rättigheter och skyldigheter. Vidare skulle en ökad standardisering av betalningsvillkoren medföra att underleverantörerna inte blir utsatta för betalningsförskjutningar vid för- ändringar i kreditmarknadsläget.

Utredningen anser att det är en lämplig uppgift för branschorganisationen, Sveriges Mekanförbund, eventuellt i samarbete med det nytillkomna industriverket, att ta initia— tiv i detta avseende. En lämplig åtgärd synes vara att tillsammans med beställare och underleverantörer regelbundet diskutera på vad sätt underleverantörssystemet kan för- bättras.

Det torde finnas goda möjligheter att de erfarenheter som de stora av underleveran- törer starkt beroende verkstadsföretagen för— värvat kan nyttiggöras i dessa sammanhang. Vi har nämligen funnit att det inte i första hand är kontakterna mellan dessa stora företag och underleverantörerna som är pro- blematiska. Det är främst kontakten mellan beställarföretag som ej lägger ut underleve- ranser kontinuerligt och underleverantörerna som behöver förbättras.

Utredningen föreslår därför att ett eko- nomiskt bidrag utgår till den undersökning som planeras av Svetab och AC—Mekan AB om de praktiska erfarenheterna inom några av landets största beställarföretag av upp— byggnaden och utnyttjandet av ett väl plane—

rat underleverantörssystem. Avsikten är att dessa praktiska erfarenheter ska kunna för- medlas till beställarföretag som ej regelbun— det och integrerat anlitar underleverantörer. Underleverantörssystemet bör kunna an- vändas för att sprida tekniskt och admi- nistrativt kunnande från beställare till under- leverantör. I vissa avseenden har dock under- leverantörerna svårt att tillgodogöra sig det- ta. Underleverantörernas brister synes främst ligga i produktionsplaneringen, dvs. förmå- gan att planera produktionsflödet så att det passar in hos ett beställarföretag med kort framförhållning. Vidare är förmågan att pla- nera inkomst- och utgiftsströmmar, den finansiella planeringen, bristfällig. Ytterligare ett problem är att förmågan att hålla den avtalade kvaliteten ibland saknas. Utredningen föreslår att utbildningspro- gram skapas för att åstadkomma förbätt- ringar på detta område. Sådana utbildnings- program måste utformas i nära samråd med erfarna beställarföretag. Vi anser detta slag av utbildning vara exempel på en sådan konkret utbildning som tidigare nämnts.

Förslag med branschproblem

anknytning till speciella

De delar av manufakturindustrin som utred- ningen anser i främsta rummet kommer att stå inför omvandlingsproblem under 70-talet är delar av verktygsindustrin, främst hand- verktygssektorn, delar av metallkonstruk- tionsindustrin, främst mindre företag med inriktning på plåtbearbetning och annan tillverkning för byggsektorn, samt hushålls- metallvarutillverkningen. Inom dessa områ- den föreligger en betydande risk för att en långsam efterfrågetillväxt i kombination med en företagsstruktur som ej är anpassad till förändringar kan förorsaka betydande om- ställningsproblem.

Ur regional synpunkt är problemet att omställningarna inom handverktygs— och hushållsmetallvaruindustrin i särskild grad kommer att drabba Eskilstuna, inom metall- konstruktionsindustrin storstäderna, särskilt Stockholm.

En samordning och ett ökat samarbete mellan företagen inom dessa branscher torde kunna underlätta omställningsproblemen. I viss mån har en sådan samordning kommit till stånd inom ramen för det arbete som med statligt stöd sker inom Mekanförbun- dets strukturkommitte'.

Utredningen föreslår att dessa delar av manufakturindustrin fogas till de branscher vilkas omvandling AB Strukturgaranti ska underlätta. Företaget stället s.k. struktur- garantier till förfogande för lån avseende förvärv av hela eller delar av företag eller för sammanförande av vissa funktioner i flera företag till ett gemensamt bolag.

En garantiram byggs f. n. upp under tre år fr. o. m. den I juli 1972 för att vid periodens slut omfatta 100 milj. kr. En utvidgning till

att omfatta de nämnda delarna av manufak- turindustrin torde kräva att garantiramens belopp uppjusteras.

Förslag med anknytning till regionala pro- blem

De områden där de absolut sett största regionala problemen föreligger är Eskilstuna och Stockholm. Vi har i kapitel 12 diskute- rat dessa frågor, främst med anknytning till Eskilstunaproblemen. Vi ska även i detta sammanhang främst uppehålla oss vid Eskils- tunaproblemen.

Med hänsyn till den efterfrågeutveckling som kan väntas för betydande delar av Eskilstunaindustrins produktsortiment är en fortsatt snabb strukturomvandling med ned— läggningar av mindre och medelstora företag ytterst sannolik. I kapitel 12 angavs att manufakturindustrins sysselsättning i orten kan väntas sjunka med 20—25 % under 70-talet eller ungefär 1 000 personer.

Bl.a. med hänsyn härtill är det synnerli- gen angeläget att en snabb utbyggnad av den regionala näringspolitiska organisationen kommer till stånd i regionen. Dess uppgift bör enligt vad vi tidigare framhållit vara att bidra till att resurser utanför företagen kana- liseras så att de kommer företagen till godo och stärker industrins konkurrenskraft.

Utvidgning av AB Strukturgarantis arbets- område till att omfatta de delar av manufak- turindustrin som är särskilt företrädda i Eskilstuna är påkallad.

Det förhållandet att regionen är stödområ- de vad avser lokaliseringslån torde ha med- fört att investeringar i orten skett som annars inte skulle ha kommit till stånd. Vi finner att orten tills vidare bör förbli stöd- område i detta avseende.

Utredningen noterar vidare att ett arbete påbörjats inom näringslivets organisationer med avsikt att bidra till en förbättring av Eskilstunaindustrins konkurrenskraft.

Kommunen har som ett resultat av den lokala näringslivskommitténs arbete föresla- git att en tjänst som kontaktman med näringslivet inrättas.

Metallmanufakturutredningen föreslår att ekonomiskt stöd om totalt 200 000 kr utgår till en undersökning av förutsättningarna för ett samarbete, främst inom marknadsförings- området, mellan Eskilstunaföretagen. Denna undersökning är samordnad med den ovan nämnda undersökningen inom Svetab och AC-Mekan om erfarenheterna av underleve- rantörssystemet.

Utredningen finner att åtgärder som främst skulle kunna bidra till att göra Eskils- tuna till en attraktiv ort för företag, och för dess anställda, är en breddning av ortens näringsliv med alternativa sysselsättningsmöj- ligheter och en förbättrad service.

Utredningen föreslår att ett program för Eskilstunaregionen omfattande följande åt- gärder närmare övervägs inom berörda myn- digheter:

— Förbättring av vägkommunikationema — Förbättring av järnvägskommunikationer- na

— Förbättring av utbildningsmöjlighetema — Expansion av den statliga verksamheten i

Eskilstuna — Regionalpolitiskt stöd vid förläggning av

serviceverksamhet till Eskilstuna. Utredningen föreslår att dessa punkter tas upp till särskild prövning och att en tillfällig arbetsgrupp med representanter från berörda myndigheter i samband därmed bildas.

Den andra regionen med en stagnerande manufakturindustri av mera betydande stor— lek är Stockholm. Problemen är dock här av något annan art eftersom näringslivet och sysselsättningsmöjligheterna är mera diffe- rentierade. En krympning av manufakturin- dustrin i Stockholm innebär dock att ytterli- gare ett betydande antal industriella syssel- sättningsmöjligheter går förlorade i regionen.

Med den starka efterfrågan på arbetskraft och mark som råder i regionen torde en traditionellt inriktad manufakturindustri få svårt att kunna betala konkurrenskraftiga löner—'och höga lokalkostnader. Vi förutser en fortsatt tillbakagång för Stockholms manufakturindustri. Med hänsyn till den höga genomsnittsåldern bland de anställda torde detta få allvarliga konsekvenser.

Om en förändring av utvecklingstenden- serna vad gäller manufakturindustrin i Stock- holm ska kunna åstadkommas, och bran- schen därmed ska kunna bidra till en diffe- rentiering av ortens arbetsmarknad, måste de regionalpolitiska medlen vad gäller industrin användas på ett sådant sätt att ortens situa- tion inte förvärras. Framhållandet av dessa båda regioners pro- blem innebär inte att vi anser att åtgärder som möjliggör en expansion av manufaktur- industrin i Eskilstuna och Stockholm på andra regioners, t.ex. Värnamoregionens, bekostnad är önskvärda.

Sammanfattning

Metallmanufakturutredningens förslag kan sammanfattas i följande punkter: — Den högre utbildningen och forskningen bör inriktas så att den bidrar till att stärka industrins konkurrenskraft.

— Den tillämpade kollektiva forskningen inom Institutet för Verkstadsteknisk Forskning (IVF) bör efter den nuvarande kontraktstidens utgång, den 30 juni 1975, tillförsäkras resurser för en fortsatt, ut- vidgad verksamhet. — Utredningen finner det angeläget att bran- schen tillförsäkras yrkesutbildad arbets- kraft. Led i denna strävan är inrättandet

av yrkestekniska högskolor samt en välav— vägd dimensionering av yrkestekniska gymnasielinjer. Utbildningen i arbetsmarknadsstyrelsens regi, och i viss utsträckning även vuxenut- bildningen, bör vara organiserad så att den dels ger allmänorienterande kunskaper, dels, när det gäller den vidare utbildningen inom exempelvis omskolningsområdet, ger kunskaper anpassade till yrkeslivets krav. Delar av denna vidareutbildning kan för- läggas till företagen. För att tillgodose framför allt de mindre företagen vad gäller extern service i fråga om exempelvis marknadsföring, export, planering, administration, teknisk utveck— ling, företagsledarutbildning, kontakter med myndigheter, konsulter, universitet och högskolor etc. bör den regionala näringspolitiska organisationen förstärkas. Den förstärkning som nu skett kan endast ses som ett första steg härvidlag. För att underlätta generationsväxlingen i familjeföretag bör värderingen av de icke-börsnoterade företagens aktier bättre anpassas till avkastningsförmågan. Vidare föreslås att staten beviljar lån mot exem- pelvis aktier som säkerhet, för att under- lätta de ekonomiska problemen vid en generationsväxling. För att förbättra underleverantörssyste- mets funktion bör branschorganisationen, ev. i samverkan med industriverket, ta initiativ till att de problem som nu försvå- rar systemets funktion blir föremål för behandling. Utredningen föreslår att Svetabs och AC- Mekans studie om de större verkstadsföre- tagens praktiska erfarenheter av underle- verantörssystemet ges ekonomiskt bidrag. För att förbättra underleverantörsföreta- gens förutsättningar att uppfylla ställda krav bör särskilda utbildningsprogram utarbetas.

Handverktygssektorn, delar av metall- konstruktionsindustrin och hushållsme- tallvaruindustrin föreslås fogade till de branscher vars omvandling AB Struktur- garanti ska underlätta. I samband härmed

— De regionala problemen, med särskild

tyngd i Eskilstuna och Stockholm, moti- verar bl. a. att utredningen poängterar den

"regionala näringspolitiska organisationens betydelse.

Eskilstunaregionen bör tills vidare förbli stödområde vad avser lokaliseringslån. En undersökning av förutsättningarna för samarbete inom främst marknadsförings- området mellan Eskilstunaföretag föreslås få ekonomiskt stöd med 200 000 kr. Utredningen föreslår att ett särskilt pro- gram för förbättring av den allmänna servicenivån i Eskilstunaregionen övervägs av en tillfällig arbetsgrupp mellan berörda myndigheter. Manufakturindustrins utveckling under 70-talet kommer att ytterligare bidra till nedgången i industrisysselsättning i Stock- holmsregionen varför de regionalpolitiska medlens roll i sammanhanget torde behö- va övervägas.

Statens offentliga utredningar 1973

Kronologisk förteckning

1. Litteraturen i skolan. U. 2. Högskolan. U. 3. Högskolan. Sammanfattning. U. 4. Fastighetstaxaring. Fi. 5. Museerna. U. 6. Data och näringspolitik. I. 7, Trygghet i anställningen. In. 8. Radio i utveckling. U. 9. Fortsatt uppsökande verksamhet för cirkelsru- diar inom vuxenutbildningen. U. 10. Reklam lll. Ställningstaganden och förslag. U. (Utkommer senare) 11. Reklam lv. Reklamens kostnader och bestäm-

ningsfaktorer. U.

12. Försöksverksamhet med yrkesteknisk högsko- Ieutbildningfu. 13. Snyltningsbrott och sjukförsäkringsmlssbruk. Ju.

14. Mål och medel i skogspolltiken. Jo.

15. Kommunal planering och detaljhandel. H. 16. Samhället och filmen. Del 3. U.

17. Teknisk översyn av studiemedelssystamet. U.

18. Styrelserepresentation för bankanställda. Lag- teknisk översyn. Fi. 19. TRU: sförsöksvarksamhet 1967—1972. U.

20. Varudeklararion — ett medel i konsumentpo- litiken. H.

21. Svensk ekonomi fram till 1977. Fi.

22. Utsökningsbalk. Utsökningsrärt Xll. Ju.

23. Bättre överblick över lagar och andra bestäm-

malser. Ju. 24. Boendeservice 7. In. 25. Unga lagöverträdare lll. Ju. 26. Lag och rätt i grundskolan. Ju. 27. Sanering Ill. In.

28. Styrelseraprasentation för anställda i statliga myndigheter. Fi.

29. Järn- och metallmanufakturindustrin under 70—talet. l.

Systematisk förteckning M—

Justitiedepartementet

Snyitningsbrott och siukförsäkringsmissbruk. [13] Utsökningsbalk. Utsökningsrätt XII. [22] Bättre överblick över lagar och andra bestäm— melser. [23] Unga lagöverträdare lll. [25] Lag och rätt i grundskolan. [26]

Finansdepartementet Fastighetstaxering. [4]

Styrelserepresentation för bankanställda. Lagtek— nisk översyn. [18] Svensk ekonomi fram till 1977. [21] Styrelserepresentation för anställda i statliga myn- digheter. [28]

Utbildningsdepartementet

Litteraturen i skolan. Separat bilagedel 4 till litteraturutredningens huvudbetänkande. [1 [ 1968 års utbildningsutredning. 1. Högskolan [2] 2. Högskolan. Sammanfattning. [3] 3. Försöksverk- samhet med yrkesteknisk högskoleutbildning. [12] Museerna. [5] Radio i utveckling. [8]

Fortsatt uppsökande verksamhet för cirkelstudier inom vuxenutbildningen. [9] Reklamutredningen. Reklam III. Ställningstagan- den och förslag. [10] (Utkommer senare) Reklam IV. Reklamens kostnader och bestämningsfaktorer. [11]

Samhället och filmen. Del 3. [16] Teknisk översyn av studiemedelssystemet. [17] TRU:s försöksverksamhet 1967—1972. [19]

Jordbru ksdepartem entet Mål och medel i skogspolitiken. [14]

Handelsdepartementet Kommunal planering och detaljhandel. [15]

Varudeklaration — ett medel i konsumentpolitiken. l20l

lnrikesdepartementet Trygghet i anställningen. [7] Boendeservice 7. [24] Sanering III. [27]

Indu stridepartementet

Data och näringspolitik. [6] Metallmanufakturutredningen. 1. Järn» och metall- manufakturindustrin under 70—talet. [29]

___—___.—

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnes nummer i den kronologiska förteckningen.

1 & Allmänna Förlaget ISBN 91-38-01575-7