Statens offentliga utredningar 1974: 43 Utbildningsdepartementet

Utställningar

Betänkande av 1965 års musei— och utställningssakkunniga (MUS 65) Stockholm 1974

• Sida 2
•  Original

Omslagstypografi: Håkan Lindström. Omslag efter foto av utställningen Kropp, mode, kläder i Västerås Folkets park 1972. Foto: Fredrik Lundgren. Bildredaktör: Marita Lindgren-Fridell. Följande fotografer har bidragit med bilder: Åke Ahlstrand, Bengt Carlén, Rolf Carlson, Hans Doverholm (ateljé GePe), Gösta Glase, Sören Hallgren (riksantikvarie- ämbetet och statens historiska museum), Inger Hammer, Folke Hellberg (Dagens Nyheter), Foto-Hernried, Håkan Hopstadius, Gerry Johansson, Sven Persson, Riksutställningars fotografer Olof Wallgren och Karl—Olov Bergström, Lars Rosen- gren, Reijo Kiister, Rolf Sellgrad, Sune Sundahl, Hans Sundqvist, K. G. Svensson (Dalarnas museum) och Sveriges Radio foto.

• Sida 3
•  Original

-:-_u;::-

- _a: E'g'l'

Till statsrådet och chefen för utbildnings- departementet

1965 års musei- och utställningssakkunniga (MUS 65) har tidigare överlämnat betänkandena Kulturminnesvård (SOU 1972:45) och Mu- seerna (SOU 1973: 5). De sakkunniga har även utarbetat och överlämnat underlagsmaten'al för bygglagutredningens arbete i vad avser kultur- minnesvårdens ställning i byggnadslagstiftningen. Materialet ingår som bilaga 3 i bygglagutredningens principbetänkande Markanvändning och byggande (SOU l974:21). Med Kungl. Maj:ts—bemyndigande har de sakkunniga deltagit i utvecklandet av ett projekt rörande en speciell typ av samlingslokal. Sedan projektet avslutats har en rapport sammanställts och publicerats i broschyren ”Samlan”.

I MUS 65: s direktiv den 26 mars 1965 ingick uppdraget att bedriva en försöksverksamhet med utställningar på riksplanet. Härvid förutsattes att de tre konstbildningsorganisationerna Riksförbundet för bildande konst, Folkrörelsernas Konstfrämjande och Föreningen Konst iskolan inordna- des i verksamheten. Försöksverksamheten inleddes hösten 196 5. Den 22 juni 1967 ingick de sakkunniga ett avtal med Riksförbundet för bildande konst och Föreningen Konst i skolan innebärande att försöksverksam- heten och de båda föreningarna gick samman i den gemensamma organisationen Riksutställningar.

Försöksverksamheten med riksutställningar redovisas i kap. 4 medan förslag om den framtida verksamheten framläggs i kap. 6. Den totala utställningsproduktionen har sammanställts i förteckningen bilaga 1. I bilagorna 3 och 4 återfinns förslag till stadgar och särskilda bestämmelser för Riksutställningar. Vissa av försöksverksamhetens projekt har registre- rats och utvärderats i samhälls- och beteendevetenskapliga undersök- ningar som presenteras i bilaga 2. En sammanfattande redovisning härav återfinns i kap. 5.

Ett närmare samarbete med Folkrörelsernas Konstfrämjande inleddes 1968, då Kungl. Maj:t på framställning av MUS 65 utfärdade nya bestämmelser för Riksutställningar med bemyndigande för de sakkunniga att bedriva en försöksverksamhet med konstförsäljning m. rn. Det omedelbara ansvaret för försöken anförtroddes åt Folkrörelsernas Konst- främjande. Försöksverksamheten har varit förlagd till Stockholm och Örebro. En redovisning av försöken med konstförsäljning har lämnats i en utredning, som verkställts av en arbetsgrupp, som tillsatts av Konstfräm- jandet (Konstfrämjandet under 70-talet. Rapport från en arbetsgrupp,

• Sida 4
•  Original

april 1972). Ett referat härav ingår i kap. 3 medan förslagen om Konstfrämjandets framtida verksamhet återfinns i kap. 7 där även konstföreningarna och andra konstdistribuerande organ beröres.

I direktiven framhävdes behovet av att skapa förutsättningar för konstnärernas deltagande i en ökad utställningsverksamhet liksom all- mänhetens behov av att kunna förvärva konst. Genom en departements- promemoria den 26 juni 1970 har de sakkunniga också fått det direkta uppdraget att vidtaga provisoriska åtgärder i fråga om ersättning till konstnärer vid utlåning av konstverk till Riksutställningar. Som en följd härav har de sakkunniga dels slutit det i kapitel 8 återgivna avtalet med Konstnärernas Riksorganisation (KRO) och Föreningen Sveriges konst- hantverkare och industriformgivare (KIF), dels utarbetat de i samma kapitel framlagda modellerna för ersättningar åt konstnärer och konst- hantverkare i samband med utställningar.

I utredningsarbetet har deltagit MUS 65: 5 ledamöter, generaldirektör Lennart Holm, ordförande, överantikvarie Margareta Biömstad, musei— chef Bengt Hubendick, museidirektör Karl Gunnar Hultén (t. o. m. den 28 september 1973), organisationsdirektör Elof Jerdenius, fil. lic. Bo Lagercrantz, överintendent Åke Meyerson, tillika huvudsekreterare, landsantikvarie Sven E. Noreen, konstnär Kurt Ullberger och chefen för Riksutställningar Gunnar Westin.

För försöksverksamheten med Riksutställningar har sedan 1967 funnits ett arbetsutskott i vilket Föreningen Konst i skolan och Riksförbundet för bildande konst varit företrädda med vardera en ledamot och en suppleant. Ledamöter har varit organisationsdirektör Bengt Karlin och förste intendent Gertrud Serner och suppleanter konstnär Pär Andersson och landsantikvarie Gunnar Svahnström. De sakkunnigas förslag rörande Riksutställningar har utarbetats i kontakt med dessa företrädare för de båda konstbildningsorganisationerna.

Som sekreterare åt de sakkunniga har tjänstgjort intendent Eric (Hedqvist, byrådirektör Jan Hjorth, förste intendent Bengt M. Holmquist (t.o.m. den 31 december 1972) och antikvarie Eyvind Unnerbäck. Holmquist har efter entledigandet stått till de sakkunnigas förfogande som expert. Hjorth har som sin huvudsakliga uppgift haft att svara för administrativa uppgifter inom Riksutställningar. Som arbetsbiträde-hos kommittén har bland andra tjänstgjort Kerstin Engström (fr.o.m. den 29 januari 1973).

Redogörelsen för Riksutställningsverksamhetens förlopp och innehåll (kap. 4) har författats av berörda medarbetare inom Riksutställningar. Riksutställningars personal har även svarat för sammanställningen av utställningsförteckningen i bilaga 1. De ibilaga 2 redovisade sociologiska undersökningarna har genomförts under ledning av fil. lic. Göran Nylöf, som även svarat för huvuddelen av bilagans text, på vilken även kapitel 5 bygger.

Genom olika Kungl. Maj: ts beslut har följande tre framställningar och förslag överlämnats till de sakkunniga för att beaktas vid fullgörandet av utredningsuppdraget.

Dåvarande föreståndaren för Lunds Konsthall Eje Högestedt med

• Sida 5
•  Original

skrivelse den 1 juni 1965 angående olika problem beträffande utställ- ningsverksamhet. Hithörande frågor har behandlats i betänkandet.

Gemensam skrivelse från Stockholms stads hantverksförening, Konst- hantverkarnas förening u. p. a. och Föreningen Konsthantverkarnas värmer den 2 juli 1971 angående en utställnings- och förmedlingsorganisa— tion för konsthantverk med lokal i Stockholm. De i skrivelsen redovisade planerna berör vissa allmänna frågor, som beaktas i utredningens förslag beträffande konstförsäljning och utställningsersättning.

Sveriges konstföreningars riksförbund den 31 maj 1974 med anhållan om bidrag till verksamheten. Hithörande frågor har behandlats i betänkandet.

Utredningen har kontinuerligt fungerat som remissorgan främst åt utbildningsdepartementet i ärenden rörande museiväsende och utställ- ningar. Förteckningar över avgivna remissvar har lämnats i de tidigare betänkandena. Ärenden från perioden 1/12 1972 t.o.m. 31/3 1974, sammanlagt 83, upptas i förteckningen bilaga 6. Omfattningen av utredningens remissverksamhet och allmänna korrespondens framgår av att diariet från och med 1965 och till och med den 31 maj 1974 totalt upptar 1 287 inkommande och 680 utgående skrivelser.

För de sakkunniga återstår följande utredningsuppgifter, nämligen frågor berörande statens konstråd m. m., Kulturhistoriska Föreningen för Södra Sverige med fl. organisationer i Skåne samt Flygvapnets museiorga- nisation.

Samtliga ledamöter biträder de framlagda förslagen. Ett särskilt yttrande med reservation beträffande mandattiden för tjänsten som chef för Riksutställningar har dock avgivits av ledamoten Kurt Ullberger (bil. 5).

Sedan utredningsarbetet beträffande Riksutställningsverksamheten m. ni. nu avslutats, får de sakkunniga härmed överlämna betänkandet Utställningar.

Stockholm i juli 1974 Lennart Holm Margareta Biörnstad Elof Jerdenius Åke Meyerson Kurt Ullberger Bengt Hubendick Bo Lagercrantz Sven E. Noreen Gunnar Westin /Eric Hedqvist Jan Hjorth Bengt M Holmquist Eyvind Unnerba'ck

• Sida 6
•  Original

• Sida 7
•  Original

1. Utredningsuppdraget

Direktiven för 1965 års musei- och utställningssakkunnigas utredning rörande museiväsendet och verksamheten med riksutställningar meddela- des i anförande till statsrådsprotokollet den 26 mars 1965. Dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman, anförde här- vid följande.

Det handlingsprogram för statens kulturpolitik som godkändes av 1961 års riksdag upptar som en av sina huvudpunkter en successiv utveckling av sådana åtgärder som syftar till att bredda kulturmiljön och förbättra den kulturförmedlande verksamheten. Som ett led häri ingår ett ökat stöd åt olika kulturinstitutioner som teatrar, bibliotek, museer rn. fl. Medan skilda former för statliga stipendier och beställningari första hand kommer de konstnärliga producenterna till godo, innebär de nämnda åtgärderna stöd framförallt åt distributions- och konsumentsidan. Stimu- lans åt denna del av det kulturella fältet har alltmer framstått som önskvärd. Sedan länge har härvid riksteaterverksamheten spelat en avgörande roll för kulturspridningen på teaterns område. Den omfattande försöksverksamhet som sedan två år bedrivs med rikskonserter har på musiklivets område fungerat på liknande sätt.

För att åstadkomma en bättre kulturförmedling på konstens område och det allmänt kulturhistoriska och det naturhistoriska fältet är det nödvändigt att skapa ökade möjligheter för en större allmänhet att få kontakt med våra museers föremålsbestånd. Vid sidan av en ökad och mer differentierad utställningsverksamhet måste en väl planerad upplys- ningsverksamhet, lämpad för skilda publikkategorier, komma till stånd. Härvid aktualiseras en ökning och samordning av de nuvarande resurserna för de många skilda institutioner, museer och konstbildningsorganisa- tioner m. ni., som nu bedriver sådan verksamhet.

1948 års konstutredning redovisade i betänkandet ”Konstbildning i Sverige” (SOU 1956: 13) en omfattande kartläggning av svenskt konstliv, där man bl. a. betonade konstmuseemas och konstbildningsorganisatio— nernas roll även för skolans undervisning. Utredningen stannade emeller- tid företrädesvis vid allmänna önskemål om ökade insatser på det konstpedagogiska fältet. Sedan utredningen framlades har den utåtrikta- de verksamheten vid konstmuseema och konstbildningsorganisationernas insatser i viss utsträckning ökat tack vare förstärkningar av de statliga bidragen.

• Sida 14
•  Original

Denna utveckling av konstmuseemas och konstbildningsorganisationer- nas insatser på folkbildningens och skolundervisningens område har också en viss motsvarighet inom de centrala kulturhistoriska museernas och ett flertal av läns- och stadsmuseernas verksamhet. För länsmuseernas del har det statliga bidraget till vissa befattningshavares löner härvid varit av betydelse.

Svårigheter föreligger likväl för museiväsendet och de olika konstbild- ningsinstitutionerna att med nuvarande organisation och resurser i den omfattning som är önskvärd ge den stora allmänheten och skolelevernai hela landet den service som museernas föremålsbestånd i och för sig tillåter.

Att ge vidgad kännedom om naturens och kulturens värld och att bidra till elevernas estetiska fostran är viktiga delar av grundskolans, det nya gymnasiets och fackskolans målsättning. De hittills föga utnyttjade föremålsbestånden i vissa museer bör kunna spela en roll för förverkligan- det av såväl dessa mål som önskemålet om konkretion och åskådlighet i undervisningen.

Folkhögskolan, folkbildnings- och ungdomsorganisationerna har visat, att behov och intresse föreligger för nya, aktiva Studieformer, och har bl. a. utvecklat konstbildningsverksamheten i form av utställningstuméer samt bild- och filmförmedling. Genom samverkan med övrig museiverk- samhet bör vuxna medborgares behov av samhälls- och kulturorientering kunna tillgodoses ännu bättre.

De kulturhistoriska museernas utåtriktade verksamhet är avsevärt mer begränsad än konstmuseemas. Det synes angeläget att den vidgas och att man därvid — med hänsyn till bl. a. skolan och bildningsarbetets behov — inriktar sig på att ofta samtidigt presentera föremål från många olika specialmuseer och samlingar.

Beträffande föremålsbestånd, insamlings- och bevakningsområden samt i fråga om organisation är de svenska museerna av olika karaktär. De statliga museerna representerar dels konsten genom nationalmuseet med östasiatiska samlingarna samt vissa slottssamlingar, dels det kulturhistori- ska materialet i vid mening genom statens historiska museum med medelhavsmuseet, etnografiska museet och statens sjöhistoriska museum, dels slutligen det biologiska och geofysiska materialet genom naturhisto- riska riksmuseet. Med bidrag av staten drivs flera kulturhistoriska museer, nämligen Stiftelserna Nordiska museet och Kulturhistoriska föreningens för södra Sverige museum i Lund. Kommunala kulturhistoriska museer och konstmuseer finns bl. a. i Göteborg (även naturhistoriskt museum), Stockholm, Malmö, Norrköping och Eskilstuna. De i allmänhet förenings- ägda, företrädesvis med kommunala medel drivna länsmuseerna har såväl kulturhistoriskt föremålsmaterial som konstavdelningar.

Den hittills i blygsam skala bedrivna riksbetonade utställningsverksam- heten — antingen denna skett genom konstbildningsorganisationernas eller något enstaka museums vandringsutställningsverksamhet — har fått utnyttja lokaler av den mest skiftande kvalitet alltifrån moderna, rationellt utrustade utställningsutrymmen i nyuppförda länsmuseer eller nybyggda konsthallar till för utställningsändamål föga lämpade utrym-

• Sida 15
•  Original

men i äldre samlingslokaler av skilda slag eller i skolor med skiftande resurser att bereda plats för utställningar. På många håll i landet tas i dag kommunala initiativ för att förbättra situationen i fråga om lokaler för bl. a. utställningsändamål. Under senare tid har diskussionen kring utställningsproblemen och därmed sammanhängande lokalfrågor ofta berört möjligheterna att ordna utställningslokaler som är centralt belägna i tätorterna inom byggnadskomplex, som fått beteckningen ”kulturhus” och dit man avser att koncentrera olika slag av kulturell verksamhet såsom konserter, sceniska manifestationer, filmförevisningar m. m.

Frågan om utställningslokalema och dessas utnyttjande hör intimt samman med möjligheterna för vårt lands målare, skulptörer m. fl. att nå kontakt med allmänheten. Genom konstbildningsorganisationemas, mu- seernas, framförallt länsmuseernas, och de lokala konstföreningarnas verksamhet har bättre möjligheter skapats för konstnärer att offentligt presentera och försälja sina verk. Även om dessa organisationer ofta kunnat erbjuda utställarna rimligare villkor än den privata konsthandeln samt kunnat ge allmänheten utanför de största städerna en möjlighet att se och förvärva god konst, är möjligheterna att förverkliga dessa önskemål alltför begränsade med nuvarande organisationsformer. Detta har bl. a. framhållits i en motion till 1964 års riksdag (11: 289) angående inrättande av en statlig riksbyrå för konstutställningsverksamheten. Motionärerna har angett en lösning som till sina huvuddelar sammanfaller med en väsentlig sida av den försöksverksamhet som jag i det följande vill föreslå.

De problem som sammanhänger med olika åtgärder dels för anordnan- de av en för allmänheten, skolan och det fria och frivilliga folkbildnings- arbetet allsidig utställningsverksamhet, dels för en decentraliserad utställ- ningsverksamhet för att bereda konstnärerna utställnings- och försälj- ningsmöjligheter är av synnerligen stor räckvidd och bör ingående undersökas ur olika aspekter. Jag finner det därför erforderligt att särskilda sakkunniga tillkallas för det utredningsarbete som bör föregå ställningstaganden i dessa frågor. Jag finner det härvid angeläget, att parallellt med utredningsarbetet och till stöd för detta en försöksverksamhet bedrivs med utställningar på riksplanet. Jag förutsätter därvid att de tre konstbildningsorganisationer— na, Riksförbundet för bildande konst, Folkrörelsernas konstfrämjande och Föreningen konst i skolan kommer att inordnas i denna verksamhet.

Härigenom bör verksamheten i vad avser utställning av konst redan från början få möjligheter att nå ut till olika delar av landet. Verksamheten bör bedrivas i samarbete med konstnärernas sammanslut- ningar och med landets konstföreningar. Den för skolan avsedda Utställningsverksamheten bör bedrivas i samråd med skolöverstyrelsen.

I fråga om den del av Utställningsverksamheten som avser förmedling av konst och konstupplevelser bör utredningsarbetet ta sikte på att närmare klarlägga de arbetsformer som kan vara mest lämpliga för att stimulera konstintresset. Av grundläggande betydelse är härvid att de utövande konstnärerna får möjlighet till att marknadsföra sina alster till en så bred allmänhet som möjligt. Utredningen bör i detta syfte närmare

• Sida 16
•  Original

utställningsverksamheten, inventera beståndet av utställningslokaler och kartlägga konstföreningarnas verksamhet som förmedlare av konst. Mot bakgrund av undersökningen bör de sakkunniga överväga om en riksutställningsbyrå bör inrättas och hur en sådan tillsammans med eventuellt andra åtgärder skall kunna verka för att ge hela landets befolkning bättre möjligheter att se och förvärva konst. De sakkunniga bör därvid överväga möjligheterna för administrativ samverkan med riksteatem och statens försöksverksamhet med rikskonserter.

En utställningsverksamhet som den här avsedda ställer vissa särskilda krav på museiväsendet i dess helhet. De sakkunniga bör därför undersöka konsekvenserna härav för de nuvarande museernas organisation och verksamhet liksom för landsantikvariernas ställning och verksamhet, i sistnämnda avseende särskilt med hänsyn till frågan huruvida deras uppgifter inom den museala sektorn bör skiljas från de kulturminnes- vårdande uppgifterna. Härvid kommer frågor rörande museernas lokal- resurser samt fördelningen av utrymmen för magasin och studiesamlingar liksom för permanenta och tillfälliga utställningar in i bilden. Likaledes bör de sakkunniga överväga möjligheterna för en rationalisering av verksamheten vid museernas konserveringsavdelningar och tekniska avdel- ningar samt i övrigt föreslå åtgärder för att effektivisera museiväsendeti dess helhet.

Av vikt är slutligen att undersöka hur en intimare samverkan skall kunna ske mellan de statliga museerna och de föreningsägda och kommunala museerna.

För närvarande är möjligheterna ofta begränsade att för en mer omfattande vandringsutställningsverksamhet disponera museernas före- målsbestånd. Jag har därför för avsikt att i annat sammanhang föreslå Kungl. Maj: t att museernas föremål utan hinder av de begränsningar som för närvarande finns skall kunna utnyttjas i den här avsedda riksutställ— ningsverksamheten.

Om så visar sig lämpligt bör de sakkunniga redovisa sina resultat. successivt. De sakkunniga bör under tiden för utredningsarbetet leda den försöksvis bedrivna utställningsverksamheten enligt av Kungl. Maj: t efter förslag av de sakkunniga utfärdade bestämmelser.

undersöka de nuvarande förhållandena på området, skapa överblick över

• Sida 17
•  Original

2. Sammanfattning

2.1. Inledning

1965 års musei- och utställningssakkunniga (MUS 65) har i enlighet med direktiv den 12 mars 1965 bedrivit försöksverksamhet med vandringsut- ställningar (Riksutställningar). Dessa utställningar har varit av allmän, huvudsakligen informativ art. De sakkunniga har efter förordnande av Kungl. Maj: t den 30 december 1968 även svarat för försök med konstför- säljning, vilkas direkta genomförande anförtrotts Konstfrämjandet. Det föreliggande betänkandet avhandlar främst dessa av kommittén ledda verksamheter. Förslag framläggs dels om statlig aktivitet med vandrings- utställningar, dels om ökat statsstöd till Konstfrämjandet för dess försäljning och utställning av konst. Härutöver lämnas förslag om ersättningar till konstnärer och konsthantverkare för deras visning av sina arbeten i utställningar för allmänheten. Dessutom föreslås ibetänkandet konsumentpolitiska åtgärder inom konstmarknaden samt stöd för konst- föreningarnas centrala verksamhet.

2.3. Konstförsäljning

Konsthandeln har genom sin utställningsverksamhet i gallerierna spelat en stor roll i kulturlivet. Dess koncentration till storstadsområdena medför emellertid, att en stor del av landets befolkning inte har tillgång till dess

• Sida 22
•  Original

tjänster. Vid sidan om en ansvarsmedveten konsthandel, som verkar med ambition att skapa förutsättningar för de svenska konstnärernas kontak- ter med publiken, arbetar en rad företag vilka enbart saluför hötorgs- konst. Denna handel vänder sig till kunder med dålig orientering om konstskapandet och om prisbildningen på konst.

Jämsides med den kommersiella konstmarknaden finns även andra kanaler för försäljning av konstnärernas arbeten. Särskilt är det värt att betona de många konstföreningarnas stora betydelse, speciellt för publiken utanför storstäderna. Genom konstföreningarnas utställningar kommer konstnärerna i kontakt med en stor publik med intresse att förvärva aktuella alster av svensk bildkonst.

Försök att sprida konst genom utlån har framför allt gjorts av de kommunala biblioteken.

Konstnärscentrum i Stockholm samt regionalt arbetande centrumorga— nisationer för kulturarbetarna i Malmö, Umeå och Uppsala med flera platser svarar för en verksamhet, som bl. a. syftar till att påvisa och stimulera främst samhällets behov av insatser från konstnärernas sida. Dessa organisationer bedriver vid sidan härom arbetsförmedling för konstnärerna.

Konstfrämjandet har särskilt tagit på sig uppgiften att genom utgivning av grafikarbeten söka göra värdefull konst tillgänglig för envar och har genom sin försäljning sökt ta upp konkurrensen med den vidsträckta handeln med hötorgskonst och andra sådana alster utan konstnärligt värde.

Konstfrämjandet som bildades 1947 är en ideell förening, vars syfte är att höja konstintresset och förståelsen av god konst. Medlemmar är riksorganisationer, lokala organisationer, företag, kommuner, skolor och enskilda organisationer. Verksamheten består förutom av förlagsutgivning av främst grafik och skulptur, även av utställningar, studieverksamhet och försäljning. Organisationen bedriver på uppdrag av MUS 65 även en försöksverksamhet med konstförsäljning dels genom så kallade konstvaru- hus i Stockholm och Örebro, dels genom en ombudsorganisation. Konstfrämjandet erhåller årligen statliga driftbidrag. Bidraget uppgår budgetåret 1973/74 till 980000 kr, förutom de medel som lämnas särskilt för försöksändamål.

Konstfrämjandet har vid föreningsmöte i november 1972 godkänt ett inom organisationen utarbetat utredningsförslag, vilket bl. a. syftar till en utbyggd organisation omfattande regionala publikorganisationer och regionala centraler för bl. a. utställning och försäljning.

MUS 65 har ansett det vara viktigt, att förvärv av konstnärliga verk uppfattas som jämförbara med andra konstformers och kulturella manifestationers kommunikation med publiken. Ett vidareutbyggt sam- hällsstöd till olika konstformer bör därför även omfatta distribution av konst för försäljning. Ett stöd till distributionen av konst bör ges en storlek och riktning, som gör att spridningen kan tillgodose bestämda kulturpolitiska ambitioner och mål.

I sina överväganden om förutsättningarna för en rättvis geografisk spridning av möjligheterna till förvärv av konst har de sakkunniga funnit,

• Sida 23
•  Original

att gallerier eller utställningslokaler bör etableras i vidare utsträckning också utanför de större befolkningscentra. Utställnings- och försäljnings- service bör i viss utsträckning bli en del av den kommunala kulturverk- samheten. Det betonas att en kommunal galleriverksamhet kan drivas med enkla medel och inte behöver innebära att kommunen svarar för egen företagsamhet med inköp och försäljning De sakkunniga framhåller också att det i vissa fall är att föredra, att kommunen i stället för en utställningsverksamhet i egen regi lämnar bidrag till gallerier ikollektiv eller enskild ägo.

MUS 65 anser Konstfrämjandets viktigaste uppgifter ligga inom ramen för samarbetet med folkrörelserna. Det är inom detta fält främjandet hittills haft sin största betydelse, och det är angeläget att den uppsökande verksamheten på arbetsplatser och i bostadsområden fortsättes i sam- verkan med folkrörelserna. De sakkunniga stöderi princip Konstfrämjan- dets planer på regionala publikorganisationer och regionala centraler för verksamheten. De framhåller emellertid samtidigt att sådana centraler inte bör etableras på orter, där de kan innebära en från lokal kulturpolitisk synpunkt ogynnsam konkurrens med befintliga organ för utställning och försäljning av konst. Ansvaret för ekonomiskt stöd till sådana centraler bör åvila landsting och kommuner.

De sakkunniga föreslår en utbyggnad av Konstfrämjandets centrala del. Statsbidraget bör för den skull uppräknas till 2,5 milj. kr. för budgetåret 1975/76 med en viss fortsatt höjning under den därpå följande perioden. Härjämte bör främjandet erhålla ett förlagskapital.

Konstföreningama har en viktig roll som organ för direkta kontakter mellan konstnärerna och publiken. Det nyligen bildade Sveriges Konst- föreningars Riksförbund har att svara för gemensamma praktiska angelägenheter och att för medlemsorganisationernas räkning fungera som part i överläggningar, som berör deras intressen. Förbundet avses även svara för rådgivning och information till konstföreningarna. MUS 65 anser att förbundet för driften av denna verksamhet bör erhålla ett årligt statsbidrag. Utan att direkt ta ställning till den närmare storleken av det statliga bidraget har de sakkunniga konstaterat, att organisationens behov av medel för löner och omkostnader kan väntas få en storlek av Omkring 375 000 kr. per år.

De sakkunniga har inte ansett sig ha att framlägga förslag, som avser Konstnärscentrum och övriga kulturarbetarcentra med uppgifter inom bildsektorn. Utredningen har för sin del endast kunnat understryka vikten av de insatser dessa organisationer gör för att öka samhällets och den enskildes efterfrågan på konstnärliga verk och insatser i övrigt av konstnärerna. Åtgärder till förbättring av konsumenternas ställning på konstmarknaden bör vidtas inom konsumentverkets arbete. Dessa åtgär- der bör i främsta rummet inriktas på att stärka de konsumentgrupper, som är resursmåssigt eftersatta. Verket bör genom kontakter med producenter och distributörer söka sanera marknadsföringen, så att konsumenterna inte utsätts för vilseledande och osakliga uppgifter om de saluförda varorna. Vidare bör verket inleda en praktisk information bl. a.

• Sida 24
•  Original

i kostnadsfrågor. Råd bör lämnas till allmänheten i köprättsliga frågor. Konsumentverket föreslås erhålla en anslagsförstärkning om 150 000 kr. för att bl. a. inrätta en befattning för en tjänsteman med sakkunskap i konstmarknadsfrågor.

2.4. Ersättningar åt konstnärer och konsthantverkare i sam- band med utställningar

[ kapitlen 6 och 7 framläggs förslag och rekommendationer som syftar till att öka utbudet av konstutställningar och att vidga allmänhetens möjligheter att förvärva konst. Förslagen leder till en väsentligt ökad efterfrågan på medverkan från konstnärernas sida. Detta kräver i sin tur att konstnärerna tillförsäkras nödvändiga ekonomiska resurser för att kunna delta i och anordna utställningar.

Denna problematik har framhävts i direktiven för MUS 65: s arbete. Genom en departementspromemoria den 26 juni 1970 har de sakkunniga dessutom fått det direkta uppdraget att vidta provisoriska åtgärder i fråga om ersättning till konstnärer vid utlåning av konstverk till Riksutställ- ningar. Med anledning härav har ett avtal tills vidare träffats mellan å ena sidan MUS 65 och å den andra sidan Konstnärernas Riksorganisation (KRO) och Föreningen Sveriges konsthantverkare och industriformgivare (KIF). Frågan om utställningsersättning till konstnärerna har dessutom diskuterats i andra sammanhang, främst inom KRO.

De sakkunniga utgår från förutsättningen att konstnärernas utställ- ningar bör bedömas och värderas på likartat sätt som sker beträffande arbetsinsatser och prestationer inom andra sektorer på kulturlivets olika områden. Konstnärerna bör därför ges ersättning för att publiken i utställningen får ta del av deras arbetsresultat. Med hänsyn till att konstnärernas insatser kommer hela samhället till godo bör sådan ”utställningsersättning” utgå av allmänna medel. Liksom beträffande författarstödet är det ett ansvar som bör åvila staten.

Med utängspunkt i dessa överväganden har de sakkunniga valt att i första hand utveckla ett system där ersättningen skall utgå generellt och utan anknytning till socialt betingade prioriteringar. Som alternativ härtill redovisas mer kortfattat ett andra system som också kan fungera helt neutralt men som i detta sammanhang har anpassats för en selektiv fördelning med hänsynstagande till de enskilda konstnärernas individuella ekonomiska behov. Enligt de sakkunnigas huvudalternativ skall utställningsersättning utgå till varje konstnär och konsthantverkare som i den offentliga utställ- ningens form ställer sina arbeten till allmänhetens förfogande.

Konstnärerna skall ersättas enligt ett schablonmässigt system som är neutralt i förhållande till sociala eller ekonomiska bedömningar av vederbörande konstnärs ekonomiska omständigheter eller av hans even- tuella inkomst på försäljning av utställda arbeten. Medlen föreslås utgå via ett anslag på riksstaten.

Ersättningen föreslås utgå med visst av riksdagen faställt belopp för varje enskilt konstverk; för unika objekt enligt en högre taxa och för

• Sida 25
•  Original

flerfaldigade arbeten med ett lägre belopp. Med hänsyn till att en utställning ibland kan bestå av endast ett fåtal verk och i andra fall av ett mycket stort antal objekt, bör det i tveksamma fall finnas möjlighet till särskilda överenskommelser. För deltagande i vandringsutställningar föreslås att nytt ersättningsbelopp utbetalas för varje ny påbörjad fyraveckorsperiod.

Som villkor för ersättning skall gälla att kvalitetskravet upprätthålls och att utställningen hålls öppen under en minimitid av fjorton dagar, att utställningslokalen hålls tillgänglig för allmänheten och att den fyller skäliga standardkrav.

Ersättningen skall utbetalas på rekvisition från konstnären. Statsansla- get för utställningsersättningar föreslås förvaltat av ett centralt statligt organ. Uppgiften att granska inlämnade ansökningar om utställningser- sättning föreslås åvila kommunerna.

Det centrala förvaltningsorganets arbetsuppgifter blir huvudsakligen av expeditionell, kameral karaktär med tyngdpunkt i granskning av rekvisi- tioner och tecknande av utbetalningsbesked. Eftersom ansökningarna granskas av vederbörande kommun blir det endast principiellt viktiga eller kontroversiella frågor som måste få en mer ingående behandling. Centralorganets planeringsuppgifter kommer främst att gälla prognoser för kommande resursbehov. En annan uppgift blir att följa kostnadsut- vecklingen och att fortlöpande pröva och vid behov föreslå erforderliga förändringar av gällande ersättningstaxor. De sakkunniga anser att statens konstråd är väl lämpat för uppgiften att vara myndighet för konstnärser— sättningar.

Enligt alternativ 2 skall utställningsersättning utgå via en av statsmedel bildad fond. Fonden föreslås uppbyggd genom att visst grundbelopp av staten avsätts för varje utställning som anordnas. Detta belopp får fastställas genom förhandlingar mellan staten och konstnärernas intresse- organisationer. Antalet utställningar multiplicerat med den fastställda summan ger det totala belopp som skall tillföras fonden.

Utställningsersättning bör enligt detta alternativ endast utgå för utställningar där inkomsterna av försäljningen inte täcker konstnärens utgifter samt i sådana fall där försäljningen inte gett en rimlig nettobehållning. Ersättningen skall utbetalas efter ansökan av konstnä— ren. Att statliga medel skall avsättas för alla utställningsevenemang medan endast vissa konstnärer kan erhålla direkt ersättning innefattar kravet på att konstnärskåren inom sig solidariskt skall fördela statens ersättning för de kollektiva insatserna. I motsats till det tidigare berörda ersättningssystemet inrymmer således denna modell inslag av socialt

betingade fördelningsprinciper. Det fastställda totalbeloppet för inbetalning till fonden bör vara av den

storleksordningen att överskott uppstår sedan begärda ersättningar utgått. Detta överskott bör användas för olika former av stödåtgärder bl. a. till verksamheten vid de fackliga organisationerna, till hjälp åt ambitiösa gallerier med dålig lönsamhet samt till andra stimulansåtgärder.

Fonden för utställningsersättningar bör förvaltas av kammarkollegiet. För handläggningen av frågor rörande fondens användning bör inrättas en

• Sida 26
•  Original

styrelse med sekretariat. Styrelsen som skall bekostas med medel ur fonden, bör huvudsakligen bestå av representanter för konstnärernas egna intresseorganisationer och för staten.

Inom ramen för Kungl. Maj:ts instruktion kan fondstyrelsen ges friheten att själv utarbeta och vid behov ompröva reglerna för medelsför- delningen. Härigenom ges konstnärerna ett större inflytande och eget ansvar för yrkeskårens intressen och för den enskilde konstnärens ekonomiska situation.

2.5. Statsverkets kostnader

De sakkunnigas förslag omfattar dels höjda anslag och bidrag till Riksutställningar och Konstfrämjandet, dels särskilda medel för ersätt- ningar åt konstnärer och konsthantverkare i samband med utställningar.

MUS 65 föreslår att ett anslag för medel till Institutet Riksutställning- ar uppföres på riksstatens åttonde huvudtitel från och med budgetåret 1975/76 med ett belopp om 9 250000 kr., innebärande en höjning motsvarande 4,75 milj. kr. i förhållande till kostnaden för verksamheten under budgetåret 1973/74. Det statliga driftbidraget till Konstfrämjandet föreslås budgetåret 1975/76 uppräknas till 2,5 milj. kr., en höjning med 1 070 000 kr. i förhållande till budgetåret 1973/74.

Konsumentverket bör erhålla en anslagsförstärkning om 150 000 ki. för verksamhet med konsumentupplysning m. m. rörande konstmarkna- den.

Den totala kostnaden för ersättningar åt konstnärer och konsthant- verkare i samband med utställningar uppskattas till mellan 5 och 6 milj. kr.

Utöver de ovan beräknade medlen har de sakkunniga föreslagit att ett visst årligt stöd bör lämnas till konstföreningarnas centrala verksamhet. Något direkt förslag rörande statsbidragets storlek framläggs emellertid inte.

Utöver de ovan föreslagna löpande kostnaderna kommer vissa engångs- kostnader. Sålunda har de sakkunniga föreslagit att Riksutställningar i samband med omorganisationen erhåller vissa engångsanslag, bl. a. som förlagsmedel, uppgående till 1,7 milj. kr. Konstfrämjandet behöver för sin verksamhet ett betydande förlagskapital. Främjandet har föreslagit att 10 milj. kr. skall ställas till förfogande, vilket belopp de sakkunniga emellertid även på längre sikt betraktar som alltför stort.

Sammanlagt kommer de av de sakkunniga föreslagna åtgärderna att för statsverkets del.innebära driftkostnadsökningar om ca 11,5 milj. kr.

• Sida 27
•  Original

Utställningar och konstdistribution. Den tidigare och nuvarande verksamheten

3.1. Utställningsverksamheten vid museer och konsthallar

Utställningarna har sedan 1800-talet haft en betydelsfull funktion i svenskt kulturliv. En växande publik har via dessa nåtts av det nya inom konst och kultur, och genom utställningar av de kulturhistoriska museernas rika material har det förflutna gjorts åskådligt och levande.

De offentliga statliga konstsamlingarna överfördes 1865—66 från Stockholms slott till nationalmuseet, där även livrustkammarens och statens historiska museums samlingar inrymdes. Museet fick en talrik publik, som här kunde tillgodogöra sig en efter hand växande service. På samma gång som invigningen av nationalmuseet 1866 öppnades i Stockholm en internationell industriutställning med Svenska Slöjd- föreningen som initiativtagare. Slöjdföreningen har i sin verksamhet som organ för konstindustri och konstslöjd sedan dess svarat för talrika utställningar, som haft stort direkt inflytande inte endast på den estetiska utan också på den sociala debatten.

Ett viktigt led i utvecklingen av utställningarnas funktion består i den insats, som gjordes av Artur Hazelius. 1873 öppnade han den Skandina- visk-etnografiska samlingen, vilken senare gavs namnet Nordiska museet. Här presenterades de kulturhistoriska samlingarna i utställningar, som hade form av folklivsscener och miljöbilder. En jämförbar utställnings- metod tillämpades av Gustaf Kolthoff vid framställningen av Nordens djurliv i Biologiska museet i Stockholm 1893. Dessa arrangemang tilltalade åskådamas fantasi och medförde stora framgångar för den nationella väckelse som var Hazelius syfte. Med folklivs- och interiörbil- derna berikade Hazelius utställningstekniken med många för den kom- mande utvecklingen viktiga möjligheter. Inte bara inom de etnologiska museerna utan också i musei— och utställningsväsendet i övrigt fortsätter alltjämt framställningen av hela miljöbilder att vara en viktig metod i det populariserande pedagogiska arbetet. Utställningstypen visar sig fortfa- rande vara utvecklingsbar. I det pågående arbetet att nydana de kulturhistoriska museernas basutställningar eftersträvas en framställning, i vilken föremålens funktion liksom framför allt sociala relation framhålles och belyses. Detta görs till stor del med hjälp av miljöbildande arrangemang, som i väsentliga hänseenden har den hazelianska metoden som förebild.

• Sida 28
•  Original

När naturhistoriska riksmuseet på 1910-talet ordnade sina 5. k. skådesamlingar i den då nyuppförda byggnaden vid Frescati, tillämpades en strängt saklig metod. Föremålen ordnades i enlighet med arternas plats i det utvecklingshistoriska schemat. Materialet presenterades endast tillsammans med sparsamt förekommande inslag av text och bild. De många besökarna med ett utvecklat naturhistoriskt intresse har otvivel- aktigt haft betydande utbyte av dessa utställningar med deras rika material. En svaghet har emellertid varit att vägledningen och informa- tionen för en stor del av publiken varit otillräckliga. Möjligheterna att tillgodogöra sig framställningen har därtill begränsats av den svåröver- skådlighet, som varit en följd av utställningens överväldigande omfatt- ning.

Den äldre kulturhistoriska teorins påverkan från biologins utvecklings- lära var länge tydlig i de arkeologiska museernas expositioner. Ännu långt in på 1900-talet var uppgiften att belysa föremålstypernas utveckling den dominerande och redovisades med hjälp av talrika serier av besläktade föremål. En senare tid har ofta betraktat dessa utställningar som ensidiga; föremålen har ansetts bli isolerade från sitt sammanhang med kultursitua- tionen. Till verksamhetsprogrammet hörde emellertid tidigt en intensiv visnings- och föreläsningsaktivitet, som särskilt vid statens historiska museum mötte starkt gensvar hos en talrik publik. Den sammanhållande helhetssyn på den förhistoriska utvecklingen, som presenterades i de arkeologiska museernas utställningar, torde hos denna publik ha haft stor verkan och lett till en berikad och vidgad kulturuppfattning.

Den växande uppmärksamheten på de pedagogiska problemen ledde efter hand till en ökad differentiering av de kulturhistoriska museernas val av informationsmetod och hjälpmedel. Det har sålunda sedan lång tid varit en stark strävan att genom variation och begränsning undvika en tröttande enformighet. GenOm en rikhaltig information i text och bild har man sökt vägleda besökaren och även ge fler och vidare aspekter på det exponerade materialet. Olika metoder har valts för att tillgodose de stora gruppernas önskemål att snabbt och översiktligt tillgodogöra sig framställningen samtidigt som andra gruppers intresse av ett mer fördjupat studium kunnat tillfredsställas.

Tidigt togs filmen i användning, både som värdefullt hjälpmedel vid dokumentationen och som komplement till det utställda materialet. Redan år 1913 påbörjades vid Göteborgs museer uppbyggnaden av ett filmarkiv. 1926 startade Nordiska museet en filmdokumentation, vilken under tiden fram till andra världskriget bedrevs planenligt och med en kontinuitet, som efter kort tid gjorde det möjligt att för publiken åskådligt informera om äldre arbetsliv, seder och bruk i alla delar av landet.

De naturhistoriska museernas utställningsverksamhet var länge starkt eftersatt. En intensifiering äger nu rum. 1965 erhöll naturhistoriska riksmuseet en väsentlig förstärkning av personalresurserna samtidigt som en särskild avdelning för den utåtriktade verksamheten inrättades. En intensiv aktivitet med visning av stora tillfälliga utställningar med redovisning av aktuell biologisk forskning och av miljöresursfrågorna har

• Sida 29
•  Original

tillmötesgått behov och önskemål hos stora publikgrupper. Verksamhe- ten har haft väsentlig betydelse för att sprida förståelsen för ett vetenskapligt biologiskt synsätt i naturmiljöfrågorna. Det kommunala naturhistoriska museet i Göteborg har med ganska små medel byggt upp en modern utställning, som lägger särskild vikt vid att demonstrera sammanhang och funktioner etc. i naturen, bl.a. som bakgrund för förståelsen av miljöproblemen.

Med Richard Berghs insats som överintendent för nationalmuseet, åren 1915 — 1919, gjordes detta efter en tid av stagnation till ett aktivt centrum för konstlivet. Under Berghs ledning påbörjades en utåtriktad verksamhet, inom vilken en rad olika utställnings- och undervisningsfor- mer skulle komma att prövas och utvecklas. Ett viktigt led i museets arbete kom att bestå i åtgärder, som riktade sig till befolkningen i olika delar av landet. 1919 framlades i nationalmuseet en plan för filmens utnyttjande i konstinformationen. Berghs betoning av nationalmuseets folkuppfostran- de uppgift gav honom en roll som kan jämföras med den Hazelius tidigare haft för de kulturhistoriska museerna.

Ett stort steg i nationalmuseets utveckling togs i och med att en särskild avdelning för nutida måleri och skulptur inrättades (1958). Avdelningen fick under namn av Moderna museet egna lokaler på Skeppsholmen i Stockholm. Via dess samlingar och dess stora tillfälliga utställningar har den svenska publiken kunnat stifta direkt kontakt med l900—talskonstens internationellt viktigaste riktningar. I programmet ingick tidigt också en aktivitet, inom vilken skilda konstarter utan egna institutioner gavs utrymme att framträda. Under tiden mars 1971 — juni 1973 bedrevs, delvis med särskilda anslag som för ändamålet ställdes till nationalmuseets disposition och med en förstärkning av lokalresurserna, försök med en videoverkstad och med utställningar, som framställdes i samverkan med fristående grupper. Försöken har givit värdefulla erfaren- heter, framför allt rörande angelägenheten av att utställningsresurser ställs till förfogande för grupper, som med användande av skilda bildmedia söker ge uttryck för kritiska åsikter och uppfattningar.

En viktig roll inom utställningslivet fylls av konsthallarna. Liljevalchs Konsthall i Stockholm öppnade 1916 och har sedan dess spelat en central roll i den svenska konstutvecklingen, inte minst genom de stora salonger, som även visats i samverkan med Sveriges Allmänna Konstförening. För konstlivet i Västsverige har verksamheten vid Göteborgs Konsthall, vilken tidigare drevs av Göteborgs Konstförening, varit av stor betydelse. Särskilt bör också nämnas den omfattande utställningsaktiviteten vid Lunds Konsthall. Bland övriga för konstlivet viktiga centra vid sidan av museerna bör framhållas konsthallarna i Landskrona, Skövde och Södertälje. En större konsthall i Malmö kommun beräknas inleda sin verksamhet år 1975. En intensiv aktivitet av stor betydelse för det lokala kulturlivet bedrivs vid de mindre konsthallarna i Bollnäs, Sandviken och Åmål.

Inom museerna prövas för närvarande olika former för service till skolundervisningen. Samarbetet med skolan har som tidigare redovisatsi de sakkunnigas betänkande Museerna lett till ett värdefullt utbyte av

• Sida 30
•  Original

pedagogisk erfarenhet som kommit utställningsarbetet tillgodo. Det har också lett till en förnyelse av museernas undervisningsformer. Skolornas behov av att på ett mer omedelbart sätt infoga museibesöken i undervisningen underlättas numera av att museerna utarbetar förberedel- sematerial, som eleverna ges tillfälle att studera före ett planerat utställningsbesök. Visningarna för skolungdomen programmeras också med tanke på att eleverna efteråt skall summera och redovisa den information de erhållit.

Museernas verksamhet med vandringsutställningar har tidigare presen- terats i betänkandet Museerna. Det framhölls häri hur en ökande andel av museernas service erbjuds medborgarna genom vandringsutställningar, som når mindre orter liksom i viss mån även storstädernas periferi. En regelbunden produktion av cirkulerande utställningar förekommer vid flera av de större centralmuseerna. De sammanställningar som utred- ningen lämnat i det tidigare betänkandet visar, att en allt större andel av centralmuseemas publik är besökare på de ambulerande utställningar, som visas i olika delar av landet. Denna tendens har varit bestående.

Nationalmuseet som har den mest omfattande aktiviteten med produktion av särskilda vandringsutställningar, visade under budgetåret 1972/73 sex olika cirkulerande utställningar. Fem av dessa hade sammanlagt cirka 125 000 besök. För den sjätte utställningen, som under denna tid visades på åtta platser, saknas särskild besöksredovisning. De utställningar som distribuerats från Nordiska museet har under lång tid haft ett stigande antal besök. Budgetåret 1972/73 uppgick antalet besök på dessa utställningar till omkring 145 000. Naturhistoriska riksmuseet visade samma budgetår fem vandrande utställningar, vilka besökte över 30 platser och resulterade i över 200 000 besök. Statens historiska museum bedriver en uppsökande aktivitet, vilken till stor del består i utställningar som presenteras på bl.a. bibliotek och vårdinrättningar liksom även på varuhus och stormarknader. Museet beräknar att dess publik vid visningar av ambulerande utställningar under budgetåret 1972/73 uppgått till cirka 300 000.

Vid början av 1970-talet hade regional distribution av utställningar inletts i ett tiotal län. I flertalet fall var aktiviteten ännu jämförelsevis blygsam, om resultatet mäts i antalet besök. Några länsmuseer med en sedan länge inarbetad service med cirkulerande utställningar nådde dock en publik av synnerligen stor numerär. Under år 1970 gjordes sålunda inte mindre än omkring 170 000 besök på utställningar, som utgått från Norrbottens museum.

3.2. Verksamheten med konstutställningar utanför museerna

3 .2.1 Konstföreningar

Landets första konstförening, Konstföreningen i Stockholm, bildades 1832. Den hade som en av sina främsta uppgifter att underlätta för konstnärerna att försälja sina arbeten. Den ordnade utställningar och lotterier av konst. 1885 startade föreningen de första vandringsutställ-

• Sida 31
•  Original

ningarna i landet. Konstföreningen i Stockholm gick 1886 samman med Föreningen för nordisk konst och bildade Sveriges Allmänna Konstför- ening, en alltjämt verkande organisation. Det skulle dröja 18 år, innan Konstföreningen i Stockholm kom att följas av konstföreningar i övriga landet. 1850 bildades i Malmö Konstföreningen för Södra Sverige och 1865 Göteborgs konstförening och Konstföreningen i Växjö. Under 1900-talet har konstföreningsverksamheten utvecklats till en aktivitet av folkrörelsekaraktär. Föreningar har bildats både som läns- och landskaps- organisationer och som lokala sammanslutningar i de flesta städer, så småningom också i mindre samhällen på landsbygden.

1940 bildades vid Göteborgsföretaget Cap landets första personal- konstförening. Den har sedermera fått efterföljare vid ett stort antal verk, företag och industrier i landet. För att göra den konstbildande verksamheten effektivare har personalkonstföreningarna tillsammans med andra mindre konstföreningar i Malmö, Stockholm och Växjö bildat lokala samarbetsorgan. Tidigare har sådana organisationer även före- kommit i Göteborg och Halmstad.

Det totala antalet konstföreningar förutom personalkonstföreningarna kan beräknas till omkring 125. De varierar givetvis starkt i storlek. Många av de regionala föreningarna har flera tusental medlemmar. Årsavgiften är dock låg, varför föreningarnas möjligheter till en mer omfattande verksamhet är begränsade. Vissa större föreningar, vilka svarar för viktiga samhällsuppgifter i form av utställningar och konstinformation till en större publik, åtnjuter emellertid bidrag av offentliga medel. Många av de större konstföreningarna har tidigare varit huvudmän för viss institutions- verksamhet, såsom vid konsthallar eller museer. I och med att kommu- nernas ambitioner för verksamheten inom kultursektorn ökat, har en rad kommuner ansett sig böra överta det direkta ansvaret för museer och andra konstinstitutioner, som tidigare tillhört föreningar.

Konstföreningama har i dag som sin främsta uppgift att genom utställningar förmedla kontakt mellan konstnärerna och publiken. Sveriges Allmänna Konstförening anordnar varje år svenska eller nordiska utställningar av vanligen nutida konst. Större salonger anordnas årligen av de regionala konstföreningarna. Genom lotterier sprider föreningarna aktuell konst till sina medlemmar. Informationen om konst är en uppgift som intar en framskjuten ställning i aktiviteten. Ett viktigt element i arbetet har varit den nära kontakten med konstnärerna. I de flesta konstföreningars stadgar intogs tidigt bestämmelser om att konstnärer skulle ingå i styrelsen. Många konstföreningar söker i dag för att hindra verkningarna av en stark kommersialisering av konstlivet att med olika medel stärka banden mellan konstnärerna och föreningarnas medlemmar.

Riksförbundet för bildande konst och Konstfrämjandet har under lång tid genom skilda åtgärder underlättat och givit stöd till konstförenings- rörelsens strävanden.

1973 bildades Sveriges Konstföreningars Riksförbund. Organisationen vars verksamhet ännu är under planering och förberedelse är avsedd att tillvarata konstföreningarnas intressen och att genom konsultverksamhet lämna stöd och vägledning i deras arbete. Förbundet hade i februari 1974

• Sida 32
•  Original

omkring 120 anslutna föreningar. Organisationen planerar att överta en del av de uppgifter som tidigare åvilat Riksförbundet för bildande konst.

3.2.2. Riksförbundet för bildande konst

Riksförbundet för bildande konst (RBK) stiftades år 1930. Organisatio- nen har enligt sina stadgar av den 4 juni 1945 (senare ändringar den 4 oktober och 28 november 1968) bl. a. att främja konstintresset och att genom vandringsutställningar underlätta och stödja strävandena att skapa tillfälle för envar att se och förvärva god konst. Den har vidare att tillhandagå medlemsorganisationerna med rådgivning. Medlemskap kan beviljas folkrörelseorganisationer, företag, konstföreningar, konstnärs- sammanslutningar och kommuner samt även enskilda. I förbundets styrelse skall förutom ledmöter som väljs av ordinarie förbundsstämma bl. a. finnas en ledamot utsedd av nationalmuseet, en utsedd av Konstnärernas Riksorganisation och en av statens försöksverksamhet med Riksutställningar.

Huvuddelen av den verksamhet som bedrivits av RBK har bestått av framställning och spridning av konstutställningar. Tyngdpunkten i ämnesvalet har legat på aktuell svensk och nordisk konst. Goda internationella kontakter har emellertid också tillförsäkrat Riksför- bundets medlemmar och publik en tidig bekantskap med aktuella strömningar ute i världen. Visningarna av internationell konst började 1937 med en utställning av grafik från USA. Under åren fram till 1966 visades utställningar av konst från Öst- och Västeuropa, USA, Argentina och Japan. En betydande föreläsningsservice har lämnats i anslutning till utställningarna. I de kommuner där tjänstemän från Riksförbundet enligt avtal medföljde utställningarna för att hålla visningar, fick skoleleverna under en följd av år kontinuerliga tillfällen till orientering om främst nyare svensk och utländsk konst.

Ett viktigt komplement till det konstbildningsarbete, som bedrevs av Riksförbundet för bildande konst, var de konststudiekurser, som anordnades mellan åren 1931 och 1956. Deltagare var representanter för museer, konstföreningar, skolor och bildningsorganisationer, vilka aktivt deltog i konstbildningsarbetet i landet. Ändamålet med kurserna var dels att ge deltagarna praktiska övningar i utställningstekniska göromål, dels att ge tillfälle till diskussion och utbyte av erfarenheter.

1967 övertogs verksamheten i försökssyfte av Riksutställningar, som därefter haft att svara för service till förbundets medlemmar. RBK ingår sedan 1967 i Riksutställningars organisation, inom vilken förbundets personal är verksam. Den överenskommelse som före omorganisationen ingicks mellan å ena sidan Riksförbundet för bildande konst och Föreningen Konst i skolan och å andra sidan 1965 års musei- och utställningssakkunniga redovisas närmare under 4.1.

Riksförbundet för bildande konst hade budgetåret 1972/73 133 medlemmar. De största medlemskategorierna är kommuner och konst- föreningar, vilka representeras med 61 respektive 50 medlemmar. Övriga

• Sida 33
•  Original

En av Nationalmuseums äldsta vandringsutställningar, den femte, i testivitetssalen i Ystads rådhus 1929. Richard Bergh var den förste som ivrade lör att Nationalmuseums föremål skulle ingå i vandringsut- ställningar.

Nedan: Rikslörbundet lör bildande konst, den äldsta organisationen lör vandringsutställningar (från 1930) sörjde även för att den svenska konstpubliken lick kännedom om utländsk konst. Här Henry Moore- ulslällningen i Örebro läns museum 1952.

• Sida 34
•  Original

(.eu,— *s*”

Föreningen Konst i skolan (fran 1947) _ * _. ,,._MM_,M_M_IM,,,_.__.i.. ..._r—_._..__t_.—...__.-_ ___—”___!- sammanställde bl. a. konstpedagogiska mi,, & www 3 kollektioner på lättuppställda skärmar,

där innehållet integrerades med läroäm— nen. "Resa med Linne" kunde "läsas" tvärsöver flera ämnen. (1957—1969)

Föreningen Konst i skolan intresserade sig för småutställningar med konsthant- verk och bruksling. "Bra saker". med skärmar med hyllsyslem och lösa föremal (servisgods, små prydnadssaker) aktive— rade eleverna i hemkunskap, slöjd och teckning. Keramikskärvor som prov, ste- nar, snäckor, träbitar som inspirations— material medföljde. (1964—1973)

• Sida 35
•  Original

Folkrörelsernas konstfrämjande (från 1947) har som målsättning att erbjuda alternativ till hölorgs- och skräckkonst, nämligen färglitografier och annan grafik av nordiska konstnärer. Här en utställning i det fria i Borgholm. De grafiska tek- nikerna illustreras på skärmar.

Konstfrämjandet anordnade manga stu- dieledarkurser. Här på kurs på Visingsö folkhögskola 1957 kursdeltagare i arbete med det pedagogiska material. "Ska- pande lek", som byggde på Bauhaus- pedagogiken.

• Sida 36
•  Original

När Nationalmuseum 1966 utsände som en magnifik vandringsutställning "Nationalmuseum 100 år" skedde detta i samarbete med det 1965 nyetablerade Statens försöksverksamhet med riksutställningar. Distribu- tionsfragorna var viktiga, bevakningen likaså. Här en glimt av uppackningen av Rembrandts Simeon med Jesusbarnet under polisbevakning på Örebro läns museum.

• Sida 37
•  Original

Riksförbundet för bildande konst 1962 — 1967. Översikt över viktigare intäkter och över utställningsverksamheten.

Verksam- Stats- Medlems- Utställnings- Besök hetsår bidrag, avgifter, tillfällen r kr. kr. 1962 246 000 43 000 158 162 000 1963 271000 45 000 183 170 000 f 1964 300 000 46 000 194 154 000 1965 210 000 46 000 110 101 000 (1/1430/6) 1965/66 365 000 49 000 194 152 000 1966/67 420 000 52 000 196 238 000

medlemmar är främst företag, organisationer och museer. Endast ett fåtal enskilda medlemmar är anslutna.

Verksamheten finansieras huvudsakligen av medlemsavgifter och stats- bidrag. Statsbidraget för verksamhetsåret före omorganisationen (budget- året 1966/67) uppgick till 420000 kr. Förbundet uppbar samtidigt medlemsavgifter till ett belopp om 52 000 kr. Organisationen hade vid denna tid 12 anställda, varav en förste intendent, en intendent och tre amanuenser.

Budgetåret 1966/67 producerades nio nya utställningar. Totalt 24 större och sex övriga utställningar visades på 196 olika orter. Antalet besök var ca 238 000.

Riksförbundets utställningar utgjorde till stor del en löpande redovis- ning av konstutvecklingen. Denna redovisning grundades på en aktiv och insiktsfull bevakning av den pågående konstutvecklingen. Härigenom skapades en värdefull kontakt mellan konstcentra och publiken i olika delar av landet. Den uppmärksamhet som kom Riksförbundets utställ- ningar till del hade en propagandaeffekt, som i hög grad bidrog till konstpublikens nyrekrytering. Av stor betydelse för engagemanget av nya konstintresserade var givetvis även den föreläsningsverksamhet och undervisning för vilken Riksförbundet svarade.

3.2.3. Föreningen Konst i skolan

Föreningen Konst i skolan (Kis) bildades år 1947. Den har enligt stadgar av den 29 april 1948 och den 28 september 1959 som mål att sprida och fördjupa intresset för konst hos skolans elever, lärare och myndigheter. Inom styrelsen skall KRO och de olika skolkategorierna vara represente- rade. Vidare äger bl. a. nationalmuseet, statens konstråd och skolöversty- relsen utse vardera en ledamot.

Arbetet inom Konst i skolan har främst omfattat verksamhet med vandringsutställningar för skolorna. Kis har även fortsatt den konsulte— rande uppgift i frågan om konstnärlig utsmyckning av skollokaler, vilken inleddes av den 1907 bildade, sedermera upplösta sammanslutningen Konsten i skolan.

Medlemmar i Kis är främst kommuner. Dessutom förekommer

4—__x_ _a

• Sida 38
•  Original

emellertid talrika övriga medlemmar, bl. a. lärarhögskolor, folkhögskolor och enskilda skolor. Antalet medlemmar var budgetåret 1972/73 194.

Kis ingår i likhet med Riksförbundet för bildande konst sedan 1967 försöksvis i Riksutställningars organisation.

Verksamheten har varit avsedd för samtliga skolformer och bedrivits över hela landet och har haft särskild betydelse på sådana mindre orter, där konstlivet på grund av bristande resurser varit ringa eller obetydligt. Betecknande nog har anslutningen av skolor i Norrland blivit jämförelse- vis stor. Föreningens vandringsutställningar har vanligen visats i skolornas egna lokaler, och då dessa ofta fungerar som samlingslokaler även för den vuxna allmänheten, har föreningens verksamhet i viss mån också kommit denna publik liksom folkbildningsarbetet tillgodo. Vad som skiljer Konst i skolan från övriga konstfrämjande organisationer och givit den dess särprägel är inriktningen på skolornas ungdomliga publik. Målet har angivits till ”att fostra ungdomen till ett personligt och stimulerande förhållande till konstnärliga verksamheter, egna och andras". Den bärande övertygelsen har varit att det är just bland ungdomen som man

finner morgondagens publik. Redan på ett tidigt stadium gavs utbudet ett sådant innehåll och en

sådan pedagogisk utformning som särskilt skulle passa skolornas speciella lokaler och arbetsförhållanden. Utställningarna gjordes tämligen små med tanke på de begränsade utrymmena och de relativt korta visningstiderna. I början ingick enbart olika originalkonstföremål (målningar, teckningar, skulpturer) men snart tillkom andra föremål med estetisk funktion. Även reproducerat material utnyttjades i pedagogiskt syfte. En huvudtanke har varit att aktualisera konsten i samband med andra erfarenheter och att låta konst förmedla associationer till andra verksamhetsområden.

Under 1950-talet vitaliserades föreningens arbete genom personliga kontakter knutna på skolornas lärarkonferenser och på föreningens årliga sommarkurser. Ett medlemsblad utgavs under åren 1949—51 och ett årligt konstlotteri startades. Vid denna tid kom utställningarna att få en mer renodlad pedagogisk form och den konstpedagogiska metodiken kunde systematiskt utvecklas. Utställningarna gjordes mindre till formatet, mer lätthanterliga och alltmer skiftande till innehållet. Bildmaterialet monte- rades vanligen på lätta skärmar eller anlände till skolorna som bildsam- lingar med lösa planscher. Innehållet anpassades i görligaste mån till de olika momenten i läroplanen enligt lärarnas, främst teckningslärarnas, egna önskemål.

Föreningens medlemmar rekryterades från olika skolformer. Om resurserna tillåtit borde särskilda utställningstyper ha utarbetats för varje j skolform. Under rådande förhållanden fick utställningarna göras så att de, helt eller delvis, passade alla typer av skolor.

En kännbar svårighet var att den traditionella utställningsformen ej förmådde stimulera eleverna till självverksamhet. Bildmaterialet upplev- l des ofta som alltför ”passivt” och borde kompletteras med studiematerial

som eleverna själva kunde arbeta med. Ett försök i riktning mot aktivering gjordes med utställningen Upptäcka—uppleva i samarbete med Riksutställningar 1966. I denna utställning ingick ett särskilt rum, där

• Sida 39
•  Original

Konst i skolan 1962/63 — 1966/67. Översikt över viktigare intäkter och över utställningsverksamheten.

Budgetår Stats- Medlems- Utställnings- Besök bidrag, avgifter tillfällen kr. kr.

1962/63 114 000 48 570 775 300000 1963/64 140 000 53 900 1 154 324 000 1964/65 170 000 61600 1 312 342 000 1965/66 195 000 64 600 1 233 375 000 1966/67 225 000 72 210 1 282 426 000

såväl barn som vuxna själva kunde ägna sig åt olika ”estetiska” sysselsättningar.

Konst i skolan har fungerat som rådgivande ikonstfrågor, rekommen- derat konstnärer till dekorativa uppdrag i nya skolor, granskat uppgjorda förslag och förmedlat inköp av grafik, stafflikonst och skulptur till landets skolor.

Under budgetåret 1966/67, det verksamhetsår som föregick omorgani- sationen, mottog Kis ett statsbidrag om 225 000 kr. jämte medlemsav- gifter om 72 200 kr. Personalen bestod av en förste intendent, en intendent, en amanuens, en expeditionsföreståndare och en kontorist jämte extra anställda medarbetare för kortare och längre perioder. Antalet besök på föreningens utställningar beräknades till omkring 425 580.

3.3. Försäljning och utlån av konst

Konstnärerna i vårt land kan beräknas utgöra en yrkesgrupp om över 3 000 personer. Antalet medlemmar i den år 1937 startade Konstnärer- nas Riksorganisation (KRO) har sedan 1960-talets mitt kontinuerligt stigit. 1965 var medlemsantalet i KRO ] 720, 1973 hade det ökat till 2 582. Utanför KRO står, förutom de konstnärer som saknar facklig anslutning, även medlemmarna i Föreningen Svenska Tecknare och

Föreningen Sveriges konsthantverkare och industriformgivare. En viktig del av bildkonstnärernas arbeten består av beställningar. Till de största beställarna hör statens konstråd, kommunerna och landstingen, vilka i betydande utsträckning engagerar konstnärer för större uppdrag. Vidare sysselsättes konstnärer även av bostadsföretagen, som kan få statliga lån för konstnärliga arbeten för bostadsmiljön. Under senare år har riksorganisationerna för folkets hus-verksamheten och vissa övriga organisationer för mötes- och samlingslokaler förvärvat konst i samarbete med statens konstråd, varvid ekonomiskt stöd lämnats av staten.

Till beställarna kan i viss mån även räknas de museer och övriga utställningsorganisationer, vilka om än i mindre omfattning engagerar konstnärer för att dessa i experimentellt syfte skall kunna genomföra större projekt. lnstitutionernas resurser kan också ställas till förfogande

• Sida 40
•  Original

för utställningar, i vilka konstnärliga uttrycksmedel används för att uttrycka idéer och åsikter i samhälls- och kulturfrågor.

En överväldigande del av det konstnärliga arbetet bedrivs utan förutbestämda avnämare. Genom utställningarna söker konstnärerna marknadsföra ett representativt urval av sin produktion. Utställningarna tjänar emellertid också syftet att nå kontakt med en publik och att för denna presentera iakttagelser, ståndpunkter och budskap. Detta fungerar främst genom separatutställningar, som ger en konstnär möjlighet att visa olika sidor av sin verksamhet och att utförligt redovisa sin konst och sin konstnärliga inställning. De ingående arbetena i en separatutställning samverkar till att ge en helhetsbild, som hos den mottagande publiken kan skapa engagemang och ställningstagande för en konstnär och hans arbete.

Den viktiga kontakt mellan konstnären och publiken som separatut- ställningarna utgör äger framför allt rum i konstgallerierna. Dessa är privatägda, i några fall kollektivt ägda. Tidigare existerade galleriverksam- het endast i Stockholm, Göteborg och Malmö. I och med den stigande köpkraften och ett geografiskt ytterligare utbrett intresse att förvärva god konst har dock gallerier öppnats i en rad medelstora städer. Fortfarande är verksamheten emellertid koncentrerad till storstäderna.

Galleriernas utställningslokaler och försäljningsservice ställs till konst- närernas förfogande på skilda villkor. Vanligen har utställaren att erlägga grundavgift (lokalhyra) jämte provision på försäljningsintäkterna. För- utom dessa kostnader har konstnären emellertid att svara för katalog, annonsering och övrig information. Härtill kommer arbete och kostnader för att sammanbringa utställningsmaterialet och för att arrangera detta.

Man har inte anledning att räkna med att galleriernas ekonomiska behållning av den utställningsservice de lämnar konstnärerna är oskäligt stor. De mer betydande vinster som görs av gallerier med stor omsättning torde närmast härröra från deras egen försäljning och förmedling av utländsk konst. Till skillnad från många av museerna och utställnings- institutionerna i övrigt tillämpar gallerierna fri entré; den publik som endast önskar studera de utställda arbetena bidrar sålunda inte direkt till finansieringen av verksamheten.

Vid utställningarna sker försäljningen från konstnären till köparen genom förmedling av det galleri, i vars lokaler utställningen äger rum. Försäljningsservice till konstnärerna lämnas i viss utsträckning också vid utställningar i museer, konsthallar och andra institutioner. Konstnärerna avyttrar emellertid en inte obetydlig del av sin produktion direkt till kunderna utan att arbetena dessförinnan varit utställda.

Förutom försäljningen direkt till kunderna förekommer försäljning från konstnärerna till enskilda företag inom konsthandeln, vilka i sin tur avyttrar verken, framför allt till privata köpare. Denna distributionsform synes emellertid i vårt land vara av mindre omfattning och ha jämförelsevis ringa betydelse för de konstnärer som är verksamma ;dag. En förklaring härtill torde vara att försäljningen från konstnärerna direkt till köparna gynnats av att konstnärerna varit befriade från att :a ut allmän varuskatt och efter den 1 januari 1969 mervärdeskatt. när

• Sida 41
•  Original

gents—.

försäljningen försiggått i konstnärens egen verkstad. Sedan den 1 januari 1974 har i princip alla konstverk, som ägs av upphovsmannen eller dennes dödsbo, undantagits från mervärdeskatteplikt. Sådan skatt har däremot bibehållits vid konsthandelns försäljning av denna tillhöriga arbeten.

Konstnärernas möjligheter att via den privata handeln nå mer än en fåtalig elit hindras bl.a. av den vittförgrenade hanteringen med hötorgskonst och skilda slag av falsifikat av stafflikonst och grafik. Ur kommersiell synvinkel torde denna marknad omsätta betydande värden. Den sannolika årliga importen av hötorgskonst har angivits uppgå till 50—60 ton årligen vilket kan beräknas motsvara 30 000—40 000 objekt (C. Stam, Hötorgskonst — produktion, distribution, konsumtion och värderingar. Stencil 197 1 ).

De distributionsmetoder som tillämpas för hötorgskonsten har an- passats till de köparkategorier man främst avser att nå; försäljningsargu- menten appellerar till sociala konventioner, man söker locka kunder genom en vilseledande och bedräglig annonsering. Konstreproduktio— nerna är utomordentliga hjälpmedel för konstpedagogiken och kan också fylla dekorativa uppgifter och ge ett estetiskt utbyte. De saluförs emellertid inte sällan med sådana metoder att okunniga köpare blir lurade och tror sig stå inför ursprungliga konstverk av högt marknads- mässigt värde.

Kampen mot ”skräckkonsten” (N. Palmgren) har stundom varit intensiv. Den viktigaste, kontinuerliga verksamheten har bedrivits av det år 1947 bildade Konstfrämjandet, som huvudsakligen utgivit och förmedlat främst mångfaldigad konst (3.3.1). Med utgivning och distribu- tion av grafik arbetar, ehuru i mindre skala, också andra föreningar. Föreningen för grafisk konst utger för sina medlemmar årligen en portfölj med grafiska blad. Föreningen startades 1887 och har från begynnelsen haft anknytning till nationalmuseet. Föreningens program är att ”genom inköp och publicering av grafik stödja svenska grafiska konstnärer”. Medlemsantalet är begränsat till 300.

Grafiska Sällskapet (bildat 1910) är ”en sammanslutning av svenska konstgrafiker, som verkar för att göra svensk grafik känd inom och utom Sverige”. Sällskapet har utvecklat en mångförgrenad verksamhet om- fattande utställningar i Sverige och utlandet, galleri och verkstäder i Stockholm. För närvarande är 230 svenska grafiker anslutna i egenskap av sällskapets aktiva medlemmar. 250 passiva medlemmar erhåller årligen en portfölj med tre grafiska blad. Av stor betydelse för grafikintressets breddning i landet blev en av veckotidningen Folket i Bild år 1949 startad konstklubb, vilken hade nära förbindelse med nationalmuseet. Genom åren har Folket i Bilds konstklubb fortsatt att bjuda en medlemskrets om ca 9 000 personer ett urval av svenska grafikers arbeten till låga priser. Vidare har klubben utgivit ett stort antal skrifter om företrädesvis svenska grafiker, senare även introduktioner i grafiska tekniker.

En omfattande förmedling av konst ombesörjes i sedan länge hävd- vunna former av landets talrika konstföreningar, vilka av konstnärerna

• Sida 42
•  Original

inköper arbeten, som därefter genom lotterier fördelas bland föreningar- nas medlemmar. Framför allt de många personalkonstföreningarna bidrar till att hos stora grupper denna väg utbreda kontakterna med konst. Någon total redovisning rörande storleken av denna distribution förelig- ger inte. Till belysning av frågan härom kan dock följande uppgifter lämnas. Antalet föreningar med anslutning till Samarbetsnämnden för konstföreningar i Stockholm med omnejd var år 1972 155 st., med ett sammanlagt medlemsantal om ca 33 000. Enligt tillgängliga uppgifter hade 62 av dessa föreningar är 1972 inköpt konst till ett sammanlagt värde av omkring 1 072 000 kr. Samarbetsnämnden för konstföreningar i Malmö beräknar att dess anslutna föreningar genom lotterier årligen förmedlar konst till ett värde av 250 000—300 000 kr. Till dessa summor skall läggas de betydande belopp för konstinköp som görs av enskilda medlemmar och företag vid de utställningar, som ordnas av föreningarna.

Företrädesvis inom ramen för folkbibliotekens arbete har försök sedan lång tid gjorts att förmedla konst genom utlån, s.k. artotek. Verksam- heten kan baseras antingen på en kollektion av inköpta arbeten eller på verk som deponeras av konstnärerna. I det senare fallet tar artoteken vanligen ut en avgift eller en hyra av låntagaren. De medel som härigenom inflyter tillfaller konstnären.

Sedan år 1969 har skolöverstyrelsen av de anslag den disponerar för bidrag till folkbibliotek beviljat medel till utveckling av artotek. Under tiden 1969—1974 har 30 olika kommuner tilldelats sammanlagt över 100 000 kr.

1973 genomfördes på initiativ av Konstfrämjandet ett försök med artotek i samverkan mellan Konstfrämjandet, skolöverstyrelsen och ett fyrtiotal bibliotek. Till en kostnad av 7 000 kr. erhöll de deltagande biblioteken från Konstfrämjandet en samling om 40 grafiska arbeten. Flertalet av dessa ingick i upplagor om 260 eller 360 exemplar. Urvalet hade gjorts av Konstfrämjandets ordinarie urvalsnämnd jämte två adjungerade ledamöter, som företrädde biblioteken. Försöket genom- fördes under tiden april—oktober 1973. Län medgavs vid skilda bibliotek under olika långa perioder, varierande mellan tre veckor och tre månader. Det totala antalet utlån vid samtliga i försöket deltagande bibliotek uppgick till 3126. Största antalet utlån vid ett bibliotek var 197. Konstfrämjandets och skolöverstyrelsens gemensamma artoteksförsök har i första hand givit underlag för bedömningen av frågor rörande artoteksverksamhetens teknik. Det anses emellertid även ha givit ett positivt resultat med en hög utlåningsfrekvens. Ett nytt försök i samma storleksordning som det föregående år i mars månad 1974 under förberedelse.

3.3.1. Konstfrämjandet Historik

År 1945 öppnades en utställning på nationalmuseum med den signifika- tiva titeln ”God konst i hem och samlingslokaler”. Utställningen tillkom

• Sida 43
•  Original

på initiativ av bl. a. HSB, som tidigare ordnat mindre utställningar, där kostnaden för de ingående målningarna maximerats till mycket låga belopp. Övriga initiativtagare till utställningen var Folket i Bild och Folkets-hus-rörelsen. Utställningen fick betydelse för tillkomsten av Folkrörelsernas Konstfrämjande år 1947.

Konstfrämjandets stiftare återfanns främst inom arbetarrörelsen men även tjänstemannarörelsen var representerad liksom Arbetsgivarförening— en, Sveriges Allmänna Konstförening och Riksförbundet för bildande konst. Konstfrämjandet satte som mål att erbjuda sina medlemmar ”god konst till överkomligt pris” samt ”att verka för ökat konstintresse och ökad förståelse av konst”. Därmed tog den också ställning mot försäljningen av undermålig konst (kampen mot skräckkonsten). För att nå sitt mål använde sig Konstfrämjandet främst av vandrande försäljnings- utställningar samt en intensiv studieverksamhet.

År 1945 förekom som betydelsefull nyhet färglitografier i stort format av framstående svenska konstnärer, vilka främst gjort sig kända som målare. Denna konstform kom att inta en framträdande plats i Konstfrämjandets verksamhet, även om materialet snart kompletterades med träsnitt, skulpturer och konstverk i andra tekniker och former. Turnéer ordnades tillsammans med olika studieförbund, av vilka ABF spelade en särskilt framträdande roll.

Jämsides med förlagsutgivningen har Konstfrämjandet svarat för en ansenlig studie- och utställningsaktivitet. Redan tidigt organiserades en studieavdelning. Konstkurser av olika varaktighet hölls tillsammans med Studieförbunden, ett rikt studiematerial framställdes. Det senare blev den nödvändiga förutsättningen för de många studiecirklar i ämnet konst som kom att bedrivas inom folkbildningsarbetet. Det är angeläget att här också framhålla att utställningsverksamheten långt ifrån att vara begrän- sad till den egna utgivningen av grafik m. m. sedan lång tid även omfattat vandringsutställningar, bl. a. av utländsk konst.

Konstfrämjandet hade organiserats som en förening och under de första åren utgjordes medlemmarna primärt av riksorganisationer och lokala föreningar. För att enskilda skulle få tillgång till de förmåner, som var förenade med medlemskapet ändrades emellertid detta förhållande så att även direktanslutning av enskilda personer kunde ske. I samma syfte skapades under slutet av 50—ta1et en särskild ombudskår, som verkade på arbetsplatser och i föreningar.

År 1949 besökte Konstfrämjandets utställningar 103 orter. Samma år såldes 4400 grafiska blad till ett sammanlagt värde av 345 500 kr. Resultaten ökade fram till 1957 då konstförsäljningen uppgick till 899000 kr. efter avdrag för rabatt. Antalet sålda grafiska blad var 15 700.

Under 1960-talet skedde en ytterligare differentiering av Konstfräm- jandets arbete. Konstringar, en kollektiv inköpsform som prövats tidigare, blev nu vanliga. 1967 genomförde Konstfrämjandet ett omfat- tande förlags- och utställningsprojekt i samverkan med Sveriges Radio och statens försöksverksamhet med Riksutställningar. Under 1960-talets förra hälft hade experiment företagits i Europa och USA med mångfal-

• Sida 44
•  Original

digande av framför allt rörlig konst och op-konst. Några försök hade emellertid inte gjorts att utnyttja den mångfaldigade konsten, multi- konsten, för en spridning till publiken utanför konstgalleriernas kund- krets. Konstfrämjandet hade funnit att ett större distributionsexperiment borde göras för att ge kunskap om möjligheterna att med denna konsttyp med sina möjligheter till lägre priser intressera nya publikgrupper för konstförvärv. Med hjälp av ett statligt förlagskapital om 900000 kr. framställdes efter en tävlan med 1 500 inlämnade förslag en kollektion omfattande 100 verk i varierande stora upplagor. Den visades under namnet Multikonst vid 100 samtidigt pågående utställningar i olika delar av landet. Försöket gav vidgad erfarenhet rörande möjligheterna att med vid geografisk spridning och med koncentrerade insatser av information via massmedierna intressera människorna för att studera och förvärva aktuell konst.

Nuläge

Konstfrämjandet har till uppgift att verka för ökat konstintresse och för förståelse av konsten. I detta syfte omfattar verksamheten förlagsutgiv- ning av mångfaldigad konst, utställningar, studieverksamhet och försälj— ning.

Medlemmar i Konstfrämjandet är riksorganisationer, lokala organisa- tioner, företag, kommuner, skolor och enskilda personer. Bland de riksorganisationer som är medlemmar märks LO, TCO, KF, Folkbild- ningsförbundet, många fackförbund, studieförbund och andra folkrörel- seorgan.

På uppdrag av MUS 65 svarar Konstfrämjandet för försök med konstförsäljning, som innefattar verksamhet bl. a. vid s. k. konstvaruhus i Stockholm och Örebro samt försäljning i större skala genom ombud.

Konstfrämjandets verksamhet stöds av staten med årliga driftsbidrag. Bidraget för den ordinarie verksamheten uppgår för budgetåret 1973/74 till 980 000 kr., vartill kommer ytterligare medel för försöksverksamhet i samverkan med MUS 65. Den totala omslutningen för budgetåret 1973/74 är beräknad till 7 057 000 kr.

Till organisationens drift har under den senaste femårsperioden lämnats följande bidrag av statsmedel.

Budgetår Bidrag för Bidrag för ordinarie särskilda försök verksamhet i samverkan med MUS 65 & 1968/69 575 000 kr 14 567 kr 1969/70 600 000 ” 315 000 ” 1970/71 775 000 ” 375 000 ” 1971/72 850 000 ” 405 000 ” 1972/73 890 000 " 440 000 ”

K

Utöver de bidrag till driften som lämnas av statsmedel uppbär organisationen medlemsavgifter samt anslag från medlemsorganisationer.

• Sida 45
•  Original

Underskott markeras med minustecken.

Försäljningsintäktema har åren 1968/69-1972/73 redovisats med följande brutto- respektive nettobelopp i kr.l

Budgetår Ordinarie verksamhet Försöksverksamhet Stockholm Örebro Brutto Netto Brutto Netto Brutto Netto

1968/69 2 568 097 633 620 —— — — — 1969/70 2 059 024 722 937 597 600 59 476 177 274 -—55 643 1970/71 2169 523 898 962 948 687 141890 309 724 —47 436 1971/72 2 476 870 1030 339 1287 237 255 291 454 478 73 198 1972/73 3 241420 1 142 019 1419144 262123 498 989 68 955

Huvuddelen av organisationens intäkter härrör emellertid från försälj- ningsverksamheten.

Genom beslut den 13 december 1968 anvisade Kungl. Maj:t 1,5 milj. kr. till ett rörelsekapital för inköp av konst och inventarier samt för andra utgifter av investeringskaraktär. Enligt beslut av Kungl. Maj: t den 26 oktober 1973 erhöll organisationen 345 000 kr. för anskaffning av utrustning m.m. Såsom ersättning för en samling konstföremål, som lämnats till nationalmuseet för depositionsändamål, erhöll Konstfrämjan- det efter beslut av Kungl. Maj: t den 7 juni 1972 625 000 kr.

Konstfrämjandets verksamhet har under de senaste fem åren varit starkt expanderande och har samtidigt i många avseenden ändrat karaktär. Budgetåret 1968/69 ökade organisationens försäljning med 23 procent. Försäljningen har därefter kontinuerligt ökat. 1969 öppnades inom ramen för försöksverksamheten de båda konstvaruhusen iStock- holm och Örebro, senare följda av två mindre gallerier i Göteborg och Malmö ingående i Konstfrämjandets egen ordinarie verksamhet. En stor del av Konstfrämjandets distribution sker via ombud, som svarar för försäljning bl. a. på arbetsplatserna. Ett starkt ökat antal ombud, f. n. ca 500, har fordrat insatser i form av orientering och information från Konstfrämjandets sida.

Försöksverksamhet

1965 års musei— och utställningssakkunniga anhöll den 18 juli 1968 hos Kungl. Maj: t att få disponera lokaler vid Mynttorget i Stockholm för en försöksverksamhet med konstförsäljning. Tyngdpunkten i utställnings- verksamheten skulle ligga på mångfaldigad konst men även omfatta bl. a. stafflikonst.

Kungl. Maj:t förordnade den 13 december 1968 att ledningen av den föreslagna verksamheten med försäljning av konst skulle utövas av de sakkunniga, vilka dock ägde att delegera det praktiska genomförandet till Konstfrämjandet på det sätt de sakkunniga närmare bestämde. De sakkunniga skulle vara representerade i Konstfrämjandets styrelse och även utse minst två av de sex ledamöterna av en urvalsnämnd. Kungl.

' Ibruttobeloppet inne- fattas katalogvärden inkl. mervärdeskatt, frakt, emballage m. m. Efter avdrag för konstnärs- arvoden, tryckning och andra produktionskost- nader samt mervärde- skatt, rabatter, om- budsprovisioner, frak- ter och emballage fram- kommer de nettobelopp, som bidrager till att täcka fasta kostnader.

• Sida 46
•  Original

Maj: t beslöt samtidigt att lokaler i fastigheten Mynttorget ] skulle ställas till verksamhetens förfogande.

MUS 65 delegerade i enlighet med Kungl Maj: ts villkor genomföran- det av försöksverksamheten med konstförsäljning till Konstfrämjandet. De sakkunnigas ordförande föreslogs ingå i Konstfrämjandets styrelse, i vilken han senare vid ordinarie föreningssammanträde i Konstfrämjandet också invaldes.

När lokalerna i Stockholm iordningställdes, hade man att ta hänsyn till det mångskiftande program som där skulle genomföras. Sålunda fordra- des utrymme för temporära utställningar samt för visning av Konstfräm- jandets ordinarie utgivning av mångfaldigad konst. Vidare önskade man utöver detta kontinuerligt kunna visa ett rikt urval målningar, skulpturer och grafik.

Örebro län utvaldes på grund av områdets jämförelsevis täta befolkning och dess korta avstånd till försöksledningen i Stockholm för ett regionalt försök. Örebro kommun, Örebro läns landsting samt organisationer och institutioner inom Örebro län inbjöds att sända representanter till en samarbetsgrupp för försöksverksamheten i länet. De kommunala myndig- heterna ställde hyresfritt lokaler i Gamla teatern i Örebro om sammanlagt 360 m2 till verksamhetens förfogande.

En väsentlig del av uppbyggnaden och planeringen av verksamheten i , Örebro län omfattade rekrytering av ombud. Dessa skulle organisera arbetet inom ett givet geografiskt område och till verksamheten knyta kontaktmän på arbetsplatserna. Kortare kurser för ombuden hölls under våren 1970. Denna utbildning har fortsatt under senare år, då en fastare utbildningsplan upprättats. I Konstfrämjandets instruktion för ombuden och kontaktmännen har framför allt framhållits, att den primära uppgiften är av pedagogisk art och att försäljningen sålunda endast ingår som ett medel i en vidare konstbildande aktivitet.

Utställningarna borde utformas så att de om möjligt kunde visas både i Stockholm och Örebro, samtidigt eller efter varandra. Hänsyn togs också till behovet att visa konst från alla delar av landet. I Stockholm bedömdes inte separat- och grupputställningar av sedvanligt slag vara lika angelägna, emedan sådana utställningar regelbundet ordnas på gallerierna. I Örebro fanns däremot behov av separat- och grupputställningar. Speciell för Örebro var den betydelse lokalen kunde få för de konstnärer som är bosatta i länet, vilka tidigare haft begränsade möjligheter att ställa

ut. Hösten 1969 genomfördes i samarbete med de regionala avdelningarna av Sveriges Radio i Stockholm och Örebro en aktion kallad Hallå publik. Personalen på över femtio arbetsplatser engagerades i denna aktion, vilken bl.a. bestod i att konstnärer på arbetsplatserna ställde ut ett mindre .urval 'av sina arbeten. Samtidigt som de presenterade sin konstnärliga produktion inledde de och deltog i debatter om konsten och dess kontakter med publiken.

Hösten 1970 ägde en jämförbar aktion rum i Örebro län. I denna engagerades över åttio företag och organisationer i ett gemensamt utställningsprojekt omfattande 101 utställningskollektioner, sex debatter

• Sida 47
•  Original

på olika platser i länet jämte andra aktiviteter på vissa större orter.

Tiden för de långvarigare utställningarna, vilka från början planerades pågå under ett kvartal, minskades senare till omkring två månader, sedan det visat sig att publiken både i Stockholm och Örebro önskade tätare växlingar i utställningsprogrammet. Mindre översiktsutställningar har också visat sig vara av stort intresse för publiken, på grund av den orientering i konstlivet och de urvalsmöjligheter de erbjuder.

Mötes- och programverksamheten hade under försökstidens första del, perioden november 1969 — juni 1970, en relativt blygsam omfattning. Detta sammanhänger till en del med att möteslokalerna i Stockholm och Örebro inte blev färdiga förrän på försommaren 1970. Viss verksamhet kunde likväl organiseras. Således ordnades bland annat i Örebro ett tjugotal möten för konstföreningar, kvinnoklubbar m. fl. samt en teater- och konsertverksamhet med framföranden under lunchtid. Under verk- samhetsåret 1970/71 besöktes lokalerna i Örebro, huvudsakligen på kvällstid, av 38 föreningar och klubbar, sammanlagt ca 1 400 personer. Antalet lunchteaterföreställningar i samarbete med Riksteaterns Örebro— ensemble uppgick till 29. Dessutom inbjöds publiken att vara med om ett antal offentliga repetitioner.

Även aktiviteter för barn förekom, t. ex. sagostunder. Ca 275 barn från 25 daghem och lekskolor besökte lokalerna. 65 skolklasser, eller omkring 1 625 elever besåg olika utställningar. Dessutom arrangerade fyra olika skolklasser i Örebro var sin mindre utställning.

Under 1971/72 fortsatte mötesverksamheten i Örebro i ökad omfatt- ning med deltagande av över 58 klubbar och föreningar. Sju teaterföre- ställningar och fyra musikprogram ordnades. 1972/73 uppgick antalet gruppbesök och mötesprogram i Örebro till 80.

I Stockholm inledde Konstfrämjandet försommaren 1970 ett samar- bete med Stiftelsen Skådebanan. Avsikten var att om möjligt engagera denna organisations ombudskår för Konstfrämjandet. Även i Stockholm ökade program— och mötesverksamheten under verksamhetsåret 1970/ 71. 32 föreningar, varav 10 fackföreningar, 5 konstföreningar, och 17 övriga föreningar arrangerade sammankomster i Konstfrämjandets lokaler. I samband med dessa möten visades bl.a. filmer om grafiska tekniker. Mötesverksamheten har fortsatt under 1971/72, då 25 föreningar höll sina möten i dessa lokaler. 1972/73 var antalet gruppbesök och mötesprogram 46. Dessutom gjorde ett stort antal skolklasser studiebe- sök.

Försöksverksamheten har medfört såväl utökningar som förändringari Konstfrämjandets utgivning av konst. Den har inneburit bl. a. krav på större kvantitet och ytterligare ökad variation iteknik och i konstnärligt uttryck. I Konstfrämjandets tidigare utgivning var färglitografierna dominerande; den senare utgivningen har i enlighet med föreskrifterna för försöksverksamheten vidgats till att i större utsträckning omfatta andra tekniker, såsom träsnitt, serigrafi och etsning i både färg och svart-vitt. Utökningar har också skett av skulpturkollektionen, framför allt med objekt som tillkommit genom experiment med teknik och material. Dessutom har industriellt framställda tryck i större osignerade

• Sida 48
•  Original

och onumrerade upplagor saluförts till låga priser. Ett tiotal sådana multitryck lanserades i samband med utställningskampanjen Multi 69, ett stort upplagt försök med att framställa konst för undervisningsändamål, i vilket utställningsverksamhet och skolradioprogram samverkade.

Formerna för urvalet till Konstfrämjandets utgivning har ändrats. I den tidigare verksamheten företogs utgivningen efter hand som behov uppstod på grundval av de förslag, som av olika konstnärer inlämnats till utgivning. Under det första försöksåret riktades till samtliga svenska konstnärer genom annonsering en uppmaning att inlämna förslag före viss tidpunkt. Samtidigt ordnades en tävling med ett sammanlagt prisbelopp om 26 000 kr. Cirka 1 200 bidrag lämnades in. De 106 förslag som antogs av Konstfrämjandets urvalsnämnd, presenterades under 1970 i en utställning, som visades på 82 platser i olika delar av landet. Även under budgetåret 1969/70 anordnades en tävling. Projektet genomfördes på uppdrag av Frikyrkliga Studieförbundet och Svenska Kyrkans Kultur- institut. Av omkring 600 inlämnade förslag uttogs 48 för produktion. I Frikyrkliga Studieförbundets regi visades de utförda verken i en utställning, som inleddes nyåret 1971.

När försöksverksamheten med konstförsäljning började år 1969 tillsattes en urvalsnämnd om sammanlagt sex ledamöter, varav två skulle utses av MUS 65, två av Konstnärernas Riksorganisation och två av Konstfrämjandet. Nämnden har till uppgift dels att ta ställning till inlämnade förslag om utgivning av grafik och om utställningar, dels att föreslå konstnärer för deltagande i utgivning och annan verksamhet. Nämnden arbetar med utgångspunkt i de kostnadsramar och projekt- planer som föreläggs av Konstfrämjandets ledning. Nämndens förslag behandlas i Konstfrämjandets styrelse som fattar beslut med utgångs- punkt i dess förslag.

Som nämnts i det föregående utgick statsbidrag till försöksverksam- heten med 1969/70 315 000 kr., 1970/71 375 000 kr., 1971/72 405 000 kr. och 1972/73 440 000 kr.

Verksamheten gav emellertid under verksamhetsåret 1969/70 ett sammanlagt underskott om 257 000 kr. Under verksamhetsåret 1970/71 var bruttoförsäljningen i Stockholm 949 000 kr. och i Örebro 310 000 kr. Resultatet var ett underskott om 262 000 kr. Konstfrämjandet har funnit förklaringen till det otillfredsställande resultatet till stor del ha sin grund i de vid denna tid vikande konjunkturerna och den oro på arbetsmarknaden som samtidigt rådde.

1971/72 uppkom ett överskott i Stockholm om ca 54 000 kr. medan verksamheten i Örebro fortfarande ledde till ett underskott på omkring 53 000 kr. 1972/73 gav försöksverksamheten åter ett underskott, nu på 83 000 kr.

Det publika intresset för verksamheten har varit stort. Det samman- lagda besöksantalet i Stockholmslokalerna uppgick redan under de första sju månaderna till över 50 000 för att därefter stabilisera sig på omkring 90 000 besök årligen. I Örebro har besökssiffrorna varit lägre. Det sammanlagda antalet besök uppskattas under försökstidens första sju månader till omkring 7 500. En påtaglig ökning ägde rum under

• Sida 49
•  Original

verksamhetsåret 1970/71, då omkring 23500 besök registrerades i utställningslokalerna.

Ett av försökens syften har varit att undersöka, om verksamheten på längre sikt kan bli självbärande. Inledningsvis uppskattades minst sju år behöva förlöpa, innan verksamheten skulle kunna bära sina kostnader. De första åren under denna period ansågs vara att betrakta som en inarbetningstid, som skulle medföra underskott. Detta skulle uppvägas av ett bättre resultat under de senare följande åren. Konstfrämjandet bedömer det sannolikt, att den del av verksamheten som bedrives i Stockholm kan komma att bli självbärande. I Örebro befinnes dock självfinansiering knappast vara möjlig.

Konstfrämjandet framhåller att verksamheten inte bör bedömas från lönsamhetssynpunkt. Vid en värdering bör hänsyn framför allt tas till den effekt i pedagogiskt och informativt avseende som verksamheten har. Det bör understrykas att den försäljning som redovisas i och för sig är ett mått på en betydande konstdistribution, som särskilt när det gäller Örebro län är inriktad på områden i vilka invånarna tidigare haft ringa kontakt med konsten.

Liksom försäljningens omfattning vittnar besöksiffrorna om starkt gensvar från publikens sida. Relativt sett är de cirka 90 000 besökare, som årligen redovisas på konstvaruhuset i Stockholm en ansenlig siffra. Att verksamheten i Örebro trots ogynnsamma yttre förhållanden, bl. a. pågående yttre byggnadsarbeten, uppnådde 23 000 besök under första året bör betraktas som ett gott resultat. Besökssiffrorna i Örebro avser enbart de centrala lokalerna. Den publik som genom ombuden kommeri kontakt med Konstfrämjandets verksamhet har av naturliga skäl inte registrerats. Siffrorna visar att verksamheten har betydande effekter utöver de rent försäljningsmässiga; köparna utgör endast en mindre andel av besökarna.

3.4. Utställningsverksamheten i kulturutbytet med utlandet

En ansenlig verksamhet med vandringsutställningar utomlands bedrives av Svenska institutet och av nämnden för utställningar av nutida svensk konst i utlandet (NUNSKU). En viktig del av det nordiska kulturutbytet är de utställningar som anordnas av Nordiska konstförbundet.

Svenska institutet som är en statligt finansierad stiftelse har enligt sina stadgar att främja kultur- och erfarenhetsutbytet med utlandet och att sprida kännedom om svenskt samhällsliv. Stiftelsens arbete består av olika former för personutbyte, stöd till svenska kulturaktiviteter i utlandet, framställning av informationsmaterial jämte en rad övriga verksamheter.

»! Utställningsmediet kommer till utnyttjande inom institutets information om det svenska samhället och inom presentationen av vårt lands konstnärliga och kulturella verksamhet. Huvudansvaret för informationen om bildkonsten åvilar dock NUNSKU. I Svenska institutets personal ingår två tjänstemän, som har till huvudsaklig uppgift att handlägga ärenden och uppgifter inom organisationens utställningsverksamhet.

• Sida 50
•  Original

Institutet står för sin planering i förbindelse med ett betydande antal museer, kulturhus och andra institutioner utomlands.

Budgetåret 1972/73 distribuerade institutet 57 utställningar, vilka visades i 15 olika länder. Härutöver förmedlades ett tjugotal mindre kollektioner omfattande affischer, böcker etc. Huvuddelen av de utställ- ningar från svenska museer, som produceras för utlandet, tillkommer under medverkan av Svenska institutet. Dess medverkan har även varit en väsentlig förutsättning för att svenska museer skulle kunna upprätthålla internationella kontakter via utbyte av utställningar. Samarbetet med museisektorn omfattar såväl centrala som regionala och övriga institu- tioner. För flera utställningar har Riksutställningars produktionsresurser tagits i anspråk.

Nämnden för utställningar av nutida svensk konst i utlandet (NUN- SKU) har enligt Kungl. Maj:ts i regleringsbrev den 30 juni 1965 meddelade bestämmelser att anordna utställningar av nutida svensk konst för visning i utlandet. Huvudansvaret för presentationen utomlands av konsthantverk åvilar dock Svenska institutet. I nämndens uppgift ingår även att i det nordiska biennalrådet planlägga och genomföra svenskt deltagande i de vartannat år återkommande internationella konstutställningarna i Venedig. Anslagen för nämndens verksamhet uppgår för budgetåret 1973/74 till 344 000 kr.

Utställningar som tillkommit och distribuerats genom nämndens försorg har under de senaste tre verksamhetsåren 1970/71, 1971/72 och 1972/73 visats i Brasilien, Danmark, Finland, Frankrike, Indien, Italien, Japan, Schweiz, Senegal, Ungern och Västtyskland. Flera av utställningar- na har varit projekt i stor skala och av väsentlig betydelse för en ökad internationell uppmärksamhet på den svenska konsten. En av NUN- SKU: s viktigare utställningar var den under budgetåret 1970/71 produce- rade Alternative Suédoise, i vilken åtta yngre konstnärer presenterades för en större fransk publik. Under det därpå följande verksamhetsåret genomförde nämnden sitt dittills största projekt, en utställning med arbeten av 29 konstnärer vilken visades på Japans ledande konstmuseer. En redan påbörjad utställningsplan är avsedd att omfatta en serie utställningar i Senegal. Förutom utställningarna innehåller detta projekt en rad anknytande evenemang. Det genomföres i samverkan med Svenska institutet och Lunds universitet. Utöver de utställningar som anordnas i egen regi lämnar NUNSKU bidrag till enskilda konstnärer, som erhållit personliga inbjudningar att delta i utställningar utomlands.

Nordiska konstförbundet (NKF) som grundades 1945 har att genom kontinuerligt konstutbyte mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige bidra till den nordiska samhörighetskänslan och kulturgemen- skapen samt verka till gagn för det nordiska konstlivet. Förbundet är uppbyggt av sektioner med en sektionsstyrelse i vart och ett av länderna. Den svenska sektionen består av valda ledamöter, som är utsedda bland konstnärer och andra med lämplighet och intresse för att stödja förbundets verksamhet. Antalet ledamöter i sektionen är 100. Förbun- dets gemensamma angelägenheter handhas av ett förbundsråd.

• Sida 51
•  Original

Svenska sektionen av Nordiska konstförbundet uppbär för verksam- heten bidrag ur anslaget Nordiska samarbetsprojekt m. m. Medlen används för anordnande av utställningar och för täckande av administra- tionskostnader.

• Sida 52
•  Original

• Sida 53
•  Original

4. Försöksverksamhet med Riksut- ställningar

4.l Försökens förlopp och organisation

4. 1 .1 Verksamheten under åren 1965— 1 96 7

De viktigaste uppgifterna vid försöksverksamhetens början bestod i att planlägga arbetet och att påbörja uppbyggnaden av personella och tekniska resurser. Planeringen utgick från förutsättningarna i direktiven. Där betonas bl. a. att allmänheten borde få bättre möjligheter att komma i kontakt med föremålsbeståndet i framför allt de statliga central- museerna.

Ett viktigt led i försöken borde enligt MUS 65 bestå i undersökningar och prov framför allt på det pedagogiska området. Samtidigt borde även rent utställningstekniska frågor tas upp. En vägledande hypotes var att man för att göra museernas stoff mer tillgängligt måste relatera utställningarnas innehåll till de intressen, som redan fanns utbildade hos olika grupper, samtidigt som det självfallet också ansågs väsentligt att med utställningarnas hjälp väcka ett allmänt intresse. MUS 65 konstate- rade att en betydande del av de resurser, som kunde komma att anslås till verksamheten, borde disponeras för produktion i egen regi. Härigenom kunde det bli praktiskt möjligt att genomföra experiment av pedagogisk och teknisk art. Dessutom skulle Riksutställningar bli i tillfälle att göra försök med utställningar, där utformningen skulle kunna anpassas till försökens speciella krav även med hänsyn till innehåll och ämnesval. Riksutställningar borde emellertid samtidigt företa försök med distribu- tion av utställningar framställda av andra, bl. a. museerna.

De sakkunniga ansåg det vara värdefullt att på ett tidigt stadium få till stånd en dialog och ett utbyte av synpunkter med representanter för de många intressenter med vilka Riksutställningar kunde komma att samarbeta. Det var viktigt att sammanfatta försöksverksamhetens förut- sättningar och mål. Hösten 1967 utgavs ”Arbetsteori för riksutställ- ningar”, där MUS 65 klarlade på vilka områden och med vilka metoder försöksverksamheten borde arbeta.1 Skriften kom att initiera en viss debatt, varigenom de sakkunniga erhöll synpunkter, som kunde tillgodo- göras den fortsatta planeringen.

Riksutställningar arbetade under budgetåret 1965/66 huvudsakligen med hjälp av den för sekretariatsuppgifter anställda personalen. Endast

] Statens försöksverk- samhet med Riksutställ- ningar, Arbetsteori. Stockholm 1967.

• Sida 54
•  Original

ett par personer disponerades direkt för försöksverksamheten. För ledningen svarade utredningen och en verkställande ledamot som heltidsarbetande chef för Riksutställningar. En mindre kanslilokal ställ- des till Riksutställningars förfogande.

I enlighet med direktiven togs på ett tidigt stadium kontakt med Folkrörelsernas Konstfrämjande, Riksförbundet för bildande konst och Föreningen Konst i skolan. Utredningen erbjöd föreningarna att inkom- ma med förslag till samarbetsprojekt.

En inventering av landets utställningslokaler igångsattes och resultera- de i ett arkiv med data och ritningar. Bl. a. införskaffades uppgifter om museer, folkets hus- och— bibliotekslokaler, uppgifter som har blivit bestämmande för utställningarnas storlek och utformning.

De fyra största utställningarna i försöksverksamhetens inledningsskede, 100 år Nationalmuseum, Upptäcka — uppleva, Köpet och Det underbara skåpet, hade den storleken och graden av komplexitet att de måste ha sina egna reseamanuenser. Handhavandet av turnéläggning, transport- och biljettbeställning samt allmän service gentemot mottagarna krävde särskild personal på kansliet. Med ledning av gjorda erfarenheter började Riksutställningar därför att bygga upp en särskild distributionsenhet.

4.1.2 Samgående med Riksförbundet för bildande konst och med Föreningen Konst i skolan

I enlighet med direktivens anvisningar skedde år 1967 ett samgående mellan försöksverksamheten och Riksförbundet för bildande konst samt Föreningen Konst i skolan. Samgåendet skedde efter den s. k. samverkans- principen, vilket innebar att föreningarna skulle bestå som medlemsorga- nisationer, men att deras verksamhet skulle bedrivas av Riksutställningar, varvid föreningarnas resurser i form av medlemsavgifter, personal, färdiga utställningar och inventarier m. m. ställdes till försöksverksamhetens förfogande. Ett samarbetsavtal upprättades den 22 juni 1967. Föreningar- na deltar i det gemensamma arbetsutskottet. Som mål för försöksverk- samheten anges i avtalet

att bedriva utställningsverksamhet, i huvudsak vandringsutställnings— verksamhet, med konst samt kultur- och naturhistoriska föremål i överensstämmelse med de riktlinjer som departementschefen angivit i direktiven vid tillkallandet av MUS 65 enligt Kungl. Maj: ts bemyndigan— de den 26 mars 1965,

att söka nå publiken utanför storstäderna, att intressera publik ur alla samhällslager och åldrar, att medverka till att museernas föremålssamlingar kommer den stora allmänheten och skolornas elever i hela landet till del i så stor utsträckning som möjligt,

att medverka till en effektiv regional samverkan mellan skilda institutioner och organisationer med intresse på museernas och utställ- ningarnas område,

att söka förbättra tekniken för utställningar, att främja ekonomiskt fördelaktiga principer för produktion, distribu- tion och presentation av utställningar, att integrera utställningar med t. ex. teater- och musikevenemang,

• Sida 55
•  Original

att intressera press, radio och TV för musei— och utställningsverksarn— het;

Vidare vad speciellt gäller konsten att öka möjligheterna för allmänheten att se och förvärva god konst, att främja konstintresset och konstbildningen genom publikationer, artiklar i tidningar och tidskrifter, anordnande av föredrag och föreläs- ningar, kurser och studiecirklar med eller utan anslutning till utställningar och museibesök, varvid skolungdomens fostran till intresse för och uppskattning av konst särskilt bör uppmärksammas,

att medverka till anskaffandet av för allmänheten och skolorna avsett gott studie- och undervisningsmaterial i form av t. ex. litteratur, planschverk och konstreproduktioner,

att genom rådgivning stödja de till Riksförbundet för bildande konst och Konst i skolan anslutna medlemmarna vid konstförvärv samt

att främja de utövande konstnärernas möjligheter att marknadsföra sina alster.

I avtalet tecknades följande bild av organisationen.

ORGANISATIONSPLAN 1967

Konst i skolan 1965 års musei- och ut- Riksförbundet för allm. möte, ställningssakkunniga bildande konst. styrelse, arbets- Allm. möte, styrelse, utskott

Arbetsutskott

Konst för vuxna

Kunskap för Administration vuxna

Kansli Atelje Distribu- tion m.m.

kunskap i skolan

Avdelning

Organisationens struktur bestämdes av den konkreta situationen med tre sinsemellan olika institutioner som skulle bringas att så långt som möjligt fungera som en enhet men där var och en dock skulle bibehålla sin identitet. Parterna var sålunda medvetna om det tveksamma i en uppdelning på avdelningar som ”kunskap för vuxna”, ”konst för vuxna” etc. I avtalet utsades också att försöksverksamhetens interna organisation

• Sida 56
•  Original

skulle omprövas i den mån erfarenheterna motiverade detta. Verksam- heten skulle stå under MUS 65: s huvudmannaskap medan den direkta ledningen skulle utövas av ett arbetsutskott (AU) med var sin suppleant enligt _följande

En ordförande = ordföranden i MUS 65 En ledamot utsedd av Riksförbundet för bildande konst

En ledamot utsedd av Föreningen Konst i skolan En ledamot utsedd av MUS 65

Verkställande direktören och försöksverksamhetens övriga chef- tjänstemän skulle regelbundet sammanträda under VD: s ledning för att överlägga om verksamheten, dess planering m. m. Gruppen, som kom att benämnas ”direktionen”, hade icke beslutanderätt; sådan rätt tillkom endast verkställande direktören, arbetsutskottet och MUS 65. Försöks- verksamheten kom således att få en efter de speciella omständigheterna anpassad ledning.

Det bör erinras om att styrelsen — MUS 65 — inte består av valda representanter för berörda parter, utan är en statlig kommitté med ett flertal utredningsuppdrag och med funktion som remissorgan för Kungl. Maj: t. Det för Riksutställningar speciellt inrättade arbetsutskottet har i praktiken kommit att fungera som styrelse. I enlighet med avtalet inleddes samarbetet mellan de tre organisationerna den 1 juli 1967. Efter en första treårsperiod har avtalet sedermera förlängts två år i sänder. Skulle försöksverksamheten inte leda till förslag om en fast organisation, förutsattes att MUS 65, inom ramen för sina möjligheter, skulle hjälpa föreningarna att reaktivera sina verksamheter. I oktober 1967 flyttade organisationerna samman i gemensamma lokaler med utrymmen för verkstad och ateljé. Med hjälp av särskilda statsanslag för inredning och teknisk utrustning stod ateljén inom ett par är väl rustad för många av de anspråk som den gemensamma verksamheten kom att ställa.

Efter samgåendet inrättades en särskild avdelning för distribution. Tidigare hade tjänstemännen kombinerat uppgifter inom båda områdena. Utförliga motiveringar för denna förändring liksom för andra åtgärder inom försöksverksamheten återges i den redan omnämnda arbetsteorin.

4.1.3 Verksamheten i den sammanslagna organisationen

Med samgåendet ökade utbudet från Riksutställningar väsentligt. För- eningen Konst i skolans verksamhet omfattade ett utbud av drygt hundratalet utställningar som cirkulerade i skolorna. Riksförbundet för bildande konst, medförde drygt ett tiotal. Det samlade utbudet utställ- ningar och därmed sammanhängande arbetsuppgifter fick på detta sätt en omfattning som mycket snart nödvändiggjorde en översyn av organisatio- nen. En ny organisation utarbetades under hösten 1967 och kom att gälla från den 1 januari 1968 (s. 55).

Såsom framgår av organisationsschemat skedde en uppdelning av verksamheten i tre delar eller block, ett för produktionen, ett för distributionen och en enhet för administrativa göromål. Vissa speciella

• Sida 57
•  Original

uppgifter lades vid sidan av såsom publikationssektion, studiesektion och mediasektion. Den mest enhetliga uppläggningen fick distributions- arbetet, medan på produktionssidan verksamheten fördelades på konst, skola och kunskap. Den organisatoriska grunden hade lagts i kompromiss- ens tecken beroende på att samarbetet endast pågått några månader; konst, skola och kunskap representerade de tre samarbetsparterna.

Produktionen av utställningar vid Konst för vuxna eller konstavdel- ningen som den benämndes efter den 1 januari 1968 ägnades i första hand projekt som planerats eller bestämts före samgåendet. De var således inte alla utformade med hänsyn till någon speciell försökssituati— on. Utbudet skulle i första hand tillgodose behoven hos riksförbundets medlemmar. Härutöver producerades ett antal utställningar av försöks- karaktär såsom Toppar i svenskt l900-talsmåleri, Konstens vägar m.fl. Inom kunskapsavdelningen var produktionen huvudsakligen inriktad på stora utställningar såsom exempelvis Köpet och Det underbara skåpet, vilket bl. a. innebar relativt långa produktionstider. Med tillkomsten av den egna verkstaden och ateljén kunde produktionsarbetet genomföras med större praktiska insatser av försöksverksamhetens egen personal, som därigenom också fick större möjligheter att kontinuerligt följa arbetet.

Verksamheten vid skolavdelningen inriktades i första hand på att täcka behovet av utställningar för medlemmarna i Föreningen Konst i skolan. Den största delen av utbudet, 112 utställningar, tillhörde föreningens tidigare produktion. Under verksamhetsåret ombyggdes ett tjugotal utställningar och utmönstrades några av de äldsta. Produktioner vilkas material var anskaffat och som påbörjats före samgåendet genomfördes, såsom exempelvis de pedagogiska utställningarna Skulptur, Spiralen, Mekanik och konst och konstutställningen Människor och landskap.

Verksamhetsåret 1968/69 inrättades en tjänst som distributionschef. Resursökningen gjorde det möjligt att rationalisera Riksutställningars transport- och beställningsrutiner vilket bl. a. bidrog till att skapa större säkerhet vid transporterna. En stor del av försöksverksamhetens arbete med trycksaksbeställning lades över på distributionsavdelningen som också införde fasta rutiner på detta område.

4.1 .4 Verksamheten i I 969 års organisation ( I 969— 1 974)

1968 års organisationsplan, som innebar att produktionsarbetet bedrevs inom en kunskapsavdelning, en skolavdelning och en konstavdelning betraktades redan från början som en kompromiss. Som framgår av organisationsplanen hamnade en rad funktioner såsom verkstad och lager, ”mediaförsök”, studiesektionen, vetenskapliga undersökningar och publi- kationssektionen utanför avdelningarna. Mot denna bakgrund upprätta- des ett förslag till ny organisation bättre anpassad till en rationell arbetsgång. Sedan förslaget behandlats av försöksverksamhetens arbetsut- skott beslöt MUS 65 att den nya organisationen skulle gälla fr. o. m. den 26 november 1969.

Organisationsförslaget grundades på följande överväganden.

1. Produktionsfunktionen skulle organiseras som en enda avdelning

• Sida 58
•  Original

KONSTAVDELNINGEN SKOLAVDELNINGEN KUNSKAPSAVDELNINGEN PRODUKTION

DlSTRIBUTIONSAVDELNINGEN T .- d- Rese- Lokal- DISTRIBUTION påhäng N ' Reklam | amanum undersök ser ning

ADMINISTRATIVA AVDELNINGEN

1968. ÅRS ORGANISATION

• Sida 59
•  Original

med en produktionschef, varvid de nuvarande konst-, kunskaps— och skolavdelningarna samt studie- och mediasektionerna upphörde. 2. Ateljén skulle tillföras den nya produktionsavdelningen som en särskild organisatorisk enhet inom denna, underställd produktionschefen. 3. Arbetet inom produktionsavdelningen skulle organiseras på projekt- grupper med en ansvarig projektledare för varje projekt. Grupperna skulle sammansättas efter Riksutställningschefens beslut i varje uppkommande fall.

4. Direkt under Riksutställningschefen skulle inrättas en särskild enhet, ”seminarium, vetenskapliga undersökningar och utbildning”.

5. Direktionen — ”chefssammanträdet” — skulle som institution behållas med sina av praxis bestämda funktioner, men ”med de verksamhetsplanerade uppgifterna accentuerade”.

Den nya organisationsplanens utformning framgår av här återgivna organigram.

_ _ __ Samarbets- _ '— nämnd

Uppföljnings- enhet

_____

Administrativ avdelning

Distributions- avdelning

Produktions- avdelning

I den nya organisationen för försöksverksamheten, blev det snart aktuellt att fullfölja en utveckling mot delegering av beslutsfunktionerna som i princip inleddes redan efter ett par års verksamhet. I april 1970 fastställdes den nu gällande beslutsordningen.

Riksutställningars ledning

1 & Ledningen av försöksverksamheten med Riksutställningar utövas av 1965 års musei— och utställningssakkunniga (MUS 65) i enlighet med av Kungl. Maj: t utfärdade bestämmelser.

25. Under MUS 65 leds verksamheten av ett arbetsutskott, AU, med den sammansättning som följer av det avtal som den 22 juni 1967 träffats

• Sida 60
•  Original

mellan de sakkunniga, föreningen Konst i skolan och Riksförbundet för bildande konst.

35. Under MUS 65 och AU utövas den direkta ledningen av chefen för Riksutställningar, som utses av Kungl. Maj: t på förslag av MUS 65. Ev. l vikarie för honom förordnas av MUS 65. l

4 & MUS 65 handlägger följande ärenden och fattar erforderliga beslut om dessa: Avgivande av anslagsframställningar och förslag till regleringsbrev.

TSedan regleringsbrev erhållits angiver MUS 65 riktlinjer och fastställer stat för budgetåret beträffande Riksutställningars verksamhet. » Remissyttranden och viktiga skrivelser till Konungen. Överläggningar med Föreningen Konst i skolan och Riksförbundet för bildande konst. Avtal och förhandlingar med andra organisationer i frågor som kan tänkas påverka Riksutställningars organisation. Större förändringar av Riksutställningars organisation. Större förändringar av Riksutställningars organisatoriska och personella uppbyggnad. Frågor sammanhängande med firmateckningen för Riksutställningar. Frågor i övrigt som arbetsutskottet eller chefen för Riksutställningar finner böra tas upp till behandling av de sakkunniga.

5 % AU handlägger följande och fattar erforderliga beslut härom:

Tillsyn av att av MUS 65 givna riktlinjer följes samt likaså avtalet av den 22 juni 1967 mellan de sakkunniga, Föreningen Konst i skolan och

Riksförbundet för bildande konst. Fastställande av arbetsbudget. Fastställande av arbetsordning för personalen inom Riksutställningar. Inrättande och tillsättande av tjänster för befattningshavare med lägst intendents tjänsteställning och lönesättning för sådana tjänster. Utställ- ! nings- och andra verksamhetsprojekt av större betydenhet och anslag till I dessa inom ramen för gällande budget. | Beredning av frågor som skall tas upp till behandling av de sakkunniga. ',

6 % Riksutställningschefen äger besluta i övriga ärenden varvid särskilt märkes beslut om projekt varom AU inte beslutar enligt 5 5, inrättande av tjänster för befattningshavare under intendents tjänsteställning och lönesättning för sådana tjänster, ekonomiska beslut inom ramen för gällande stat, personalens indelningi arbetet bl. a. inom ramen för vad som sägs i avtalet den 22 juni 1967, anställning av extra arbetskraft.

Det åligger Riksutställningschefen att kvartalsvis inför de sakkunniga

• Sida 61
•  Original

och arbetsutskottet redovisa den verksamhet som bedrivs och det ekonomiska utfallet av denna.

7 5

Inom Riksutställningar skall finnas en direktion med ledamöter som utses av AU. Direktionen är ett rådgivande organ åt Riksutställningschefen. Direktionen behandlar de frågor som denne eller ledamot i direktionen önskar taga upp. Direktionen skall bl. a. bereda utställnings- och andra verksamhetsprojekt av större betydenhet.

8 % Inom Riksutställningar skall finnas en samarbetsnämnd med i tillämpliga delar de uppgifter som enligt gällande författning ankommer på företagsnämnd.

Under åren 1969—1972 sökte Riksutställningars ledning att utforma verksamheten mer och mer i riktning mot en programbudgetering. I anslagsframställningen våren 1972 angavs följande mål för verksamheten.

Program för Riksutställningar (fr. o. m. våren 1972)

Planeringsverksamhet Distribution ”Kringverksamhet” (programverksamhet) Samverkansprojekt med museer

Omarbetning före distribution av andra utställningar än Riksutställning- ars Utvecklingsarbete inom ramen för ateljé och verkstad Samarbete med Riksteatern och Rikskonserter Samarbete med folkbildningen Utställningen som läromedel Internationella utställningar Produktion med ämnen från naturvetenskap, medicin och teknik Uppdragsverksamhet (t. ex. service åt myndigheter) Utställningar för bibliotek, sjukhus m. fl. Försök med andra media än utställningar (film, ITV) Produktion för medlemmarna i Riksförbundet för bildande konst Produktion för medlemmarna i Konst i skolan Skellefteåprojektet (regionförsök)

Reportageutställningar

Viss övrig konstutställningsverksamhet Samarbete med TRU Samarbete med folkparkerna Utställningar för speciella målgrupper (bl. a. handikappade, förskolebarn m. fl.) Konsultverksamhet Tidskriften Synpunkt Utställningsersättning (till konstnärer som lånar ut egna verk) Underhåll, revidering och upplösning av utställningar Uppföljningsverksamhet (genom uppföljningsenheten)

Följer man de gångna årens anslagsframställningar ser man hur programmen har vuxit fram som en följd av omväxlande positiva och negativa erfarenheter under uppbyggnaden av försöksverksamheten.

• Sida 62
•  Original

I anslagsframställningen hösten 1972 aviseras vidare en omläggning av verksamheten inom ramen för oförändrade anslag under budgetåret 1972/73, sammanfattningsvis innebärande en huvudinriktning på

1. distribution av andra utställningar än Riksutställningars, 2. fortsatt samarbete med folkbildningsorganisationerna, 3. stöd till lokal programverksamhet kring utställningar,

4. produktion åt andra huvudmän, delvis på uppdragsbasis, 5. fortsatt utbyggnad av planeringsverksamheten.

I detta program ligger en väsentlig tyngdpunkt i satsningen på distributionsavdelningens utveckling.

Den grund som sålunda lades 1972 ifråga om program och inriktning har i stort sett kommit att gälla försöksverksamheten ut. De nya program som tillkommit beskrivs i 1973 års anslagsframställning och de som kommit längst är den uppsökande verksamheten — som fått särskild tonvikt — samt verksamheten med och kring Riksutställningars utställ- ningsbuss.

4.2 Samarbete med museer

En av huvuduppgifterna för MUS 65 har varit att finna vägar för hur museernas rika material skall kunna nå en större allmänhet. Detta är det övergripande målet. I första hand räknar man utställningen och vand- ringsutställningen som det naturliga och vedertagna sättet att presentera museimaterialet. Särskilt medgivande har också lämnats de sakkunniga att inom vida gränser få använda material från de statliga museerna. Även om utställningen är huvudalternativet har det naturligen varit MUS 65 obetaget att också använda andra medier för presentationen. Direktiven lämnar vissa riktlinjer för vilka delar av museimaterialet som i första hand bör göras till föremål för experiment och iviss mån också målsättningen härför.

Ifråga om konst konstateras att utställningsverksamheten kommit förhållandevis långt. I de sakkunnigas uppgifter ingår att ge en större allmänhet kontakt med den levande konsten och att bygga upp ett samarbete med de inom konstutställningsverksamheten verksamma orga- nisationerna. En aktualisering av konstmuseernas material blir med dessa . utgångspunkter ej en fråga av högsta angelägenhetsgrad. !

Ifråga om annat museimaterial har presentationen ej hunnit lika långt ' som i fråga om konsten. De sakkunniga har därför fått i särskilt uppdrag att vinnlägga sig om att aktualisera det material som finns i de kulturhistoriska och naturhistoriska museerna och som insatt i olika sammanhang kan sprida kunskap om praktiskt taget alla sidor av mänskligt liv och förutsättningarna för detta. Vid användandet av materialet bör man söka vägar för integration.

Det i utställningsform sammanställda materialet bör ställas till en större allmänhets förfogande. I direktiven anges några stora övergripande målgrupper, som de sakkunniga i första hand bör samarbeta med nämligen skolan, folkbildningen och folkhögskolan. I direktiven uttalas

• Sida 63
•  Original

vidare att samarbete skall etableras med Svenska Riksteatern och Rikskonserter. Genom särskilda bestämmelser bemyndigas de sakkunniga att också söka samarbete med andra organisationer som bedriver utställningsverksamhet. Det var mot denna bakgrund som den av de sakkunniga uppbyggda försöksverksamheten med riksutställningar skulle arbeta i sitt förhållande till museerna.

Under sitt första verksamhetsår stod Riksutställningar som medinbju- dare till en av skolöverstyrelsen anordnad konferens om museerna och folkbildningen. Även om en del positiva drag kunde antecknas var den huvudsakliga erfarenheten att en viss klyfta fanns mellan museerna och folkbildningen, något som i och för sig inte var så egendomligt, då museerna är institutioner med en speciell fackinriktning och med i allmänhet svag ekonomi. Bildningsorganisationerna däremot har en bred inriktning och har stort behov av specialistkunskaper under förutsättning att dessa lägges till rätta och inarbetas i ett större integrerat sammanhang. Samma erfarenheter gjordes också i talrikt förekommande överläggningar med representanter för skolan. överhuvudtaget efterlystes i alla samman- hang pedagogisk uppläggning, pedagogiskt genomarbetat kringmaterial. Särskilt för skolans del påpekades också att endast elever bosatta i närheten av museer hade möjlighet att få undervisningen berikad genom studier på museer eller med material från museer.

Riksutställningars första utställning, Nationalmuseum 100 år, var helt producerad av Nationalmuseum. Riksutställningars bidrag till utställning- en var i första hand ekonomiskt. Härutöver kom praktiska frågor i samband med förpackning och transporter. I samarbete med National- museum initierade Riksutställningar kontakter med mottagargrupper och förmedlade även genom Svenska Riksteatern viss programverksamhet i form av sceniska uppträdanden i samband med utställningen. De sociologiska undersökningarna påbörjades också i och med denna utställning. Utställningen nådde stora delar av landet och gav många människor möjlighet att ta del av ett förnämligt urval av konst. Riksutställningar erhöll genom detta projekt värdefulla erfarenheter för sin fortsatta distributionsverksamhet.

Det stort upplagda projektet Multikonst, där Konstfrämjandet var huvudarrangör innebar också ett försök att koppla samman företrädare för de lokala museerna i gemensamma kommittéer med folkbildare och konstföreningsrepresentanter i en gemensam aktion för projektet. Även om en hel del goda erfarenheter vanns genom detta samarbete var dock resultatet inte helt positivt.

Den stora utställningen Upptäcka — uppleva var resultatet av ett samarbete mellan Föreningen Konst i skolan och Riksutställningar. Utställningen var inte en museiutställning i egentlig mening, men innehöll museimaterial av olika slag insatt i ett integrerat sammanhang. Utställ- ningen krävde för att komma till sin rätt ett omfattande förberedelse- arbete innebärande sammankomster mellan representanter för det lokala skolväsendet, den lokala mottagaren — oftast ett museum — och Riksutställningar. Med utställningen var förenad ett särskilt rum för aktiviteter. Som handledare för de anknytande aktiviteterna anlitades på

• Sida 64
•  Original

utställningsorterna särskild personal med pedagogisk utbildning. I många avseenden blev denna utställning banbrytande för den kommande Riksutställningsverksamheten. De med utställningen sammanhängande aktiviteterna, såväl arrangemang i själva utställningen som aktivitetsrum- met visade klart den stora betydelsen av publikens aktiva deltagande.

För att ge allmänheten en uppfattning om museimaterialets rikedom och mångskiftande art producerade Riksutställningar Det underbara skåpet som gavs en påkostad form. Avsikten var att undersöka vad som kunde åstadkommas, och hur stor slagkraften blev, om en utställning om kulturfrågor fick verka i en inramning jämförbar med kommersiella utställningar. Till producent utsågs dåvarande landsantikvarien i Gävle och byggandet av utställningen skedde hos en reklambyrå. Föremål från ett flertal museer sammanfördes i denna utställning som spände över ett stort register, alltså även natur och teknikhistoria.

Naturhistoriska Riksmuseet, som 1965 fick en särskild avdelning för utåtriktad verksamhet, började denna verksamhet med att framställa vandringsutställningen ”Förgiftar vi naturen?”. Riksmuseet föreslog att denna utställning skulle distribueras utanför Stockholm genom Riksut- ställningars försorg. Riksutställningar åtog sig detta under förutsättning av Riksmuseets aktiva medverkan i fråga om förberedelse och program- verksamhet. Riksutställningar hade här möjlighet att delge Riksmuseet de erfarenheter man fått genom Upptäcka — uppleva.

Under de två första åren av sin verksamhet hade Riksutställningar skaffat sig erfarenheter av distribution av en stor konstutställning — i stort sett färdigproducerad för Riksutställningar — och två samproduce— rade utställningar med integrerat museimaterial, den ena i samarbete med en konstorganisation och den andra i samarbete med ett länsmuseum. Vidare hade Riksutställningar övertagit en färdigproducerad utställning, ”Förgiftar vi naturen?”. Även om alla de gjorda erfarenheterna var värdefulla stod det emellertid klart för de sakkunniga att den på detta sätt bedrivna utställningsverksamheten ej i önskad omfattning lett till de i direktiven uppsatta målen. En fortsatt verksamhet som den påbörjade medförde också så betydande kostnader att möjligheterna till experi- menterande verksamhet äventyrades.

För att åstadkomma en meningsfull integrering av museimaterialet var en pedagogisk uppläggning av utställningarna nödvändig, liksom ett kringmaterial, gärna förenat med studieplaner. En förutsättning för användande av museimaterialet i vidare sammanhang, i.uppsökande verksamhet med inriktning på olika målgrupper, var att Riksutställningar erhöll egna produktionsmöjligheter och att pedagogisr. sakkunskap i större utsträckning knöts till verksamheten. Dessa önskemål infriades 1967. Genom särskilda av Kungl. Maj:t anvisade medel kunde Riksut- ställningar nu börja uppbyggandet av en egen ateljé.

Riksutställningar gavs härigenom ändamålsenlig utrustning för den försöksverksamhet med inriktning på olika målgrupper som Riksutställ- ningar efter denna tidpunkt bedrivit. Gemensamt för denna försöksverk- samhet är att museer, museimaterial och museipersonal i stor utsträck— ning dragits in i och medverkat i verksamheten. En växelverkan har

• Sida 65
•  Original

uppstått. Riksutställningar har kunnat tillgodogöra sig museernas erfaren- heter och kunskaper medan Riksutställningar, obundet av den speciali- sering, som måste gälla museerna, kunnat söka sig nya och okonventio- nella vägar i samarbete med konstnärer, fackexperter, författare, musik- och teaterfolk i samverkan med lärare, folkbildare och andra representan- ter för folkrörelserna. Verksamheten har ej varit bunden till Stockholm eller vissa speciella orter utan varit spridd över hela landet. Riksutställ- ningar har på detta sätt kunnat fungera som en smältdegel för impulser från olika håll. I ej ringa omfattning har samarbete med internationella museiorganisationer bidragit till att vidga perspektiven. Genom att företrädare för museiverksamhet och kulturverksamhet från skilda länder och världsdelar mycket ofta besöker Riksutställningar har också givits tillfälle till berikande diskussioner och utbyte av erfarenheter, som kommit verksamheten till godo. Erfarenheterna i de vetenskapliga undersökningar, företrädesvis sociologiska, som följt verksamheten, har delvis kunnat följas upp i produktionen, men kommer som helhet också att bli till nytta för museernas verksamhet i stort.

Riksutställningar har genom sin verksamhet med långt utvecklade kontakter åt olika håll och obundet av fackhänsyn möjlighet att experimentera med viss bredd. Denna verksamhet har givit allt större möjligheter att på ett meningsfullt sätt aktualisera och integrera museernas material för många skilda målgrupper. Riksutställningar bör därför från museisynpunkt betraktas som ett gemensamt experiment- och konsultorgan både för museerna själva och för dem som önskat ta museernas tjänster i anspråk. 1 de flesta avsnitten i detta kapitel avspeglas också samarbetet med museerna som en grundförutsättning för försöks- verksamheten.

Även om den experimenterande och konsulterande verksamheten framträder som synnerligen viktig i samarbetet med museerna har Riksutställningar varit väl medvetet om sina stora uppgifter när det gäller att förmedla och distribuera av museerna framställda utställningar, som kan anses vara av mer än lokalt intresse. Även om ambitioner funnits att i större omfattning än vad som skett distribuera sådana utställningar har Riksutställningar understundom fått avstå härifrån, då ett övertagande av utställningar för vandringsändamål ofta praktiskt taget inneburit en nyproduktion. Utställningar, som byggts för att visas stationärt inom ett museum är ofta helt annorlunda konstruerade än en vandringsutställning, på vilken måste ställas speciella krav i fråga om hållbarhet osv. De transporttekniska kraven kan ställas lägre, när det gäller en utställning, som endast är avsedd att vandra mellan museer, där det regelmässigt finnes större vana och större resurser att taga mot en utställning. Riksutställningar har ej i första hand funnit det vara en angelägenhet att ägna sin försöksverksamhet åt utställningsutbyte mellan museerna där redan erfarenhet och rutiner finns. Då det emellertid är viktigt att utställningar gives en vidare spridning än till museerna är de speciella tekniska kraven för en vandringsutställning oavvisliga. Då en vandringsut- ställning ej heller på alla orter kan givas samma pedagogiska uppföljning, som inom ett museum, är det nödvändigt att utställningen redan från

• Sida 66
•  Original

början gives en form och en uppläggning, så att den kan fungera även om visningar av fackmän ej kan arrangeras. Detta ställer även stora krav på det kringmaterial, som bör följa utställningen, För att en vandringsut- ställning skall få den önskade effekten måste även mottagarna förberedas i mycket god tid, så att utställningen kan integreras i regionala och lokala kulturprogram och ge anledning till studieverksamhet och andra aktivi- teter, som kan knytas till utställningen. Riksutställningar har därför i första hand varit inställt på att överta museiutställningar, som har varit angelägna för andra mottagare än museer t.ex. Arbetarminnen och Storstrejken från Nordiska museet. Är det nödvändigt? från Natur- historiska museet i Göteborg, Knop och knut från museet i Ystad osv. Riksutställningar har också sökt verka för att museer, som har planer på utställningar, som anses kunna bli lämpliga som vandringsutställningar, i god tid sätter sig i förbindelse med Riksutställningar för gemensam teknisk planering. Riksutställningar har börjat finna en viss respons för sina strävanden i denna riktning. Som exempel på sådan samplanering kan nämnas utställningen Spel och dobbel tillsammans med statens historiska museum och Dragspelet tillsammans med Musikhistoriska museet.

Ett samarbete med museer kan också bestå i att Riksutställningar producerar en kärna till en utställning, som sedan får sin slutliga utformning på de orter den passerar genom att det regionala eller lokala museet kompletterar utställningen med eget material ägnat att ge den ortsanknytning, som är så värdefull för att allmänheten skall få en lättare kontakt med de i utställningen belysta problemen. Härigenom ökar även möjligheten till samarbete med skola och folkbildning. För att ge en utställning en grundlig regional förankring och för att sammanföra alla de krafter, som kan tänkas ha intresse av en planerad utställning har Riksutställningar gjort försök att nalkas de olika regionerna genom respektive länsbildningsförbund. Länsbildningsförbundet har i sådana fall ombetts att arrangera ett sammanträde, där alla förmodade intressenteri den aktuella utställningen kan träffas — studieförbund, folkhögskolor, skolor, bibliotek, kulturnämnder och museer. Riksutställningar har här på ett tidigt stadium framlagt sina planer, som grundligt genomdisku- terats med företrädarna för de olika intressena. Man har härvid kommit överens om en viss arbetsfördelning. På museernas lott har kommit bl. a. att komplettera med för regionen aktuellt material. Efter vissa försök, som visat sig positiva, har Riksutställningar satt detta tillvägagångssätt i system i fråga om den stora och integrerade produktionen om industria- lismens genombrott, Land Du välsignade.

Som beskrives på annan plats i betänkandet har utställningen som medium använts som redovisningsmedel vid studieaktiviteter, där utställ- ningen arrangeras av deltagarna själva. Riksutställningar har genom konsulthjälp m. m. stött och animerat sådan verksamhet. Studieverksam- heten kan beröra ämnen, som har med förhållandena i äldre tider att göra, och som kräver ett bakgrundsmaterial av kulturhistorisk eller konstnärlig art. Även naturvetenskap och teknik har behandlats. Studie- deltagarna har understundom bidragit till utställningarna genom att

• Sida 67
•  Original

medföra eget material, som sedan visat sig vara av intresse för museerna. I andra fall tas kontakt med det lokala eller regionala museet om medverkan eller län av föremål.

Genom användningen av utställningsbuss öppnas också möjligheter till samarbete mellan Riksutställningar, museer, folkbildningsorganisationer osv. Det lokala eller regionala museet kan nå sitt verksamhetsområdes minsta platser med en utställning, som kan vara ett fördjupande inslag vid t. ex. studieverksamhet. Erfarenheterna visar att utställningen ofta animerar besökarna till egen aktivitet — de tar fram egna föremål och lämnar uppgifter, som kan vara av värde för museets verksamhet.

I samband med försöksverksamheten inom skolområdet i Skellefteå deltog Riksutställningar vid nyordningen av det lokala museet. Målsättningen var att den fasta utställningen på lämpligt sätt skulle anpassas till gällande läroplan. Med anlitande av särskild sakkunskap arrangerades även en mindre naturhistorisk avdelning, som en naturlig bakgrund till Skellefteåbygdens framväxt.

Även vid planering av museer och utställningslokaler har Riksutställ- ningars erfarenheter tagits i anspråk, särskilt vid planering av lokaler och anordningar för tillfälliga utställningar och vandringsutställningar.

4.3 Skolverksamhet och fortbildning

Reformarbetet inom skolväsendet har manifesterats i nya läroplaner som bl. a. fått en rad konsekvenser på läromedelsområdet. Både i läroplanen för grundskolan (Lgr 69) och för gymnasieskolan (Lgy 70) finns särskilda avsnitt om läromedel. Som exempel på huvudgrupper av läromedel anges bl. a. autentiska föremål, modeller, bildmaterial, ljudmaterial, kombinationer av olika medier. Läromedlen bör anknyta till elevernas intressen och behov, klargöra begrepp, sammanhang och idéer med utgångspunkt i upplevelser och kunskap som eleverna har, ge möjlighet till individualisering och arbete kring olika typer av uppgifter, olika svårighetsgrad, olika former för redovisning. I försöksverksamheten med Riksutställningar har arbetet att pröva och utveckla utställningar som läromedel 1 givit särskilda erfarenheter.

Över hälften av det totala antalet besökare och avnämare av Riksutställ- ningars produktioner utgöres av elever med lärare. Kontakten med

skolan2 har skett på olika vägar. 1966 skedde försöksverksamhetens första stora satsning för skolan genom Upptäcka — uppleva, en utställning i samarbete med Föreningen Konst i skolan om skolans estetiska undervisning.

1967 inrättades en särskild pedagogtjänst inom försöksverksamheten. Samma år inleddes försöken med utställningar som läromedel vid Brännans centralskola inom det pedagogiska utvecklingsblocket i Skellef— teå (s.71). Det likaså samma år verkställda provisoriska samgåendet mellan Riksutställningar och Föreningen Konst i skolan samt Riksförbun- det för bildande konst innebar bl.a. att erfarenheter från mångåriga

1 Med läromedel avses de informationsförmedlande komponenterna i under- visningen vilka innehåller både information — meddelandet — och me- del för dess presenta- tion. (SOU 1970: 22,

bil. 2, s. 126)

2 Skolan kommer här att innebära den s. k. ungdomsskolan. Ordet används något generellt. I vissa fall anges skoltyp, stadium, skolstyrelse, elevgrupp osv.

• Sida 68
•  Original

skolkontakter liksom kunskap och rutiner från såväl produktion som distribution av utställningar tillfördes försöksverksamheten.

En kort beskrivning av de olika formerna av utbud till skolsidan utgör foldern Vad gör Riksutställningar i skolan, vilken distribuerats tillsam- mans med den ordinarie turnékatalogen.

I det följande presenteras de olika situationer där skolan efterfrågat, kommit i kontakt med eller använt sig av Riksutställningars produktioner eller andra tjänster:

1. medlemskapi Föreningen Konst i skolan; 2. besök på utställningar distribuerade till medlemmar i Riksförbundet för bildande konst; . besök på Riksutställningars övriga utställningar; . inköp av mångfaldigade utställningar;

5. produktion och utprovning av utställningar som läromedel i samarbete med Pedagogiska utvecklingsblocket, Skellefteå;

6. kontakt med utställningar och material som producerats i lärarfort— bildande syfte;

7. utbyte av information och kontakter vid studiedagar,sommarkurser och ämneskonferenser;

8. särskilda försök.

#0»)

Som framgår av ovanstående innebär momenten 1 samt 5—8 en verksamhet direkt inriktad på och anpassad till skolan. I övriga fall är det fråga om ett utbud där man från skolhåll ansett det vara av intresse att delta. Om man bortser från det faktum att varje utställning vill vara pedagogisk och informativ i något avseende och att skolan i sitt arbete inte kan isolera sig från det allmänna informationsflödet via press, radio, tv och t. ex. utställningar kan alltså konstateras att den produktion som skett direkt för och i samarbete med skolan koncentrerats till vissa punktförsök.

4.3.1 Medlemskap i Föreningen Konst iskolan

Vid samgåendet med Riksutställningar i juli 1967 medförde Föreningen Konst i skolan 1 12 utställningar vilka turnerade bland 261 medlemmar, i huvudsak skolstyrelser, men även t. ex. folkhögskolor, lanthushållsskolor, lärarhögskolor, bibliotek (se tabellen s. 65). Dessa medlemsutställningar blev en grundstomme i Riksutställningars utbud och utgör ännu 1974 nära hälften av detta. De består av pedagogiskt tillrättalagda originalkonst- eller reproduktionsutställningar, där man belyser konstskapandet under skilda epoker, olika länders och kulturkretsars konst, gruppbildningars och enskilda konstnärers verk. I utställningarna presenteras vidare konstnärliga motiv, tekniker och gestaltningsprinciper. Innehållet är huvudsakligen anpassat till kursplaner och moment inom den estetiska ämnessektorn, men flera utställningar har tvärämneskaraktär och kan studeras med utgångspunkt i olika ämnen, t. ex. Dikt och bild, Bild och musik, Bra saker m. fl. Då mottagarna kan vara elever från lågstadium till folkhögskola kan utställningarnas innehåll variera med

• Sida 69
•  Original

' /

Qnet— ”*./äl kommentar-093, _ , gill OnrlQarijgn m_b_bqna l :

,,

Utställningen "Carl Larsson", bestående av original samt av en skärmdel med foton och reproduktioner (13 skärmar bildande "ett rum i rummet") uppställd i Bollmora bibliotek (1973). Genom att i urvalet under- stryka den "Iolkkäre" Carl Larsson, väcker utställ- ningen många flera människors intresse än den traditionella konstpublikens. Lokalen — biblioteket bidrar starkt till att utställningen när nya målgrupper. inte minst genom visningar, och samtal kring den- samma; här av en av Riksutställningars rese— amanuenser. (Utst. 111)

• Sida 70
•  Original

Pensionärslöreningen och ABF i Hoting studerar utställningen "Arbetarminnen" i januari 1971. (Ett ut- ställningsövertagande lrån Nordiska museet). (Utst. 1009)

Nedan: "Barn väljer konst" med tre olika kollektioner om tio konstverk lår uppmärksamhet på Fält— överstens fritidshem, Stockholm. Urvalet av konst

följde här en ny princip: skolelever valde ut vilka konstnärer de ville ha arbeten av och konstnärerna i sin tur tog ut "skollämpliga" konstverk. ! katalogerna gjorde konstnärerna egna deklarationer om sin konst, som underlag för bearbetandet av utställningsmate— rialel. (Utst. 1146—48)

• Sida 71
•  Original

Nedan: I lekskolan prövas lantasilulla dräkter, ett slags tygskulpturer att krypa in i ("Kolla in", design Gunilla Johansson). Förskolan är en viktig målgrupp som Riksutställningar under sista åren alltmer inriktat sig på. Från Kronobergsparkens daghem. Stock- holm. (Utst. 1077)

• Sida 72
•  Original

Den första tryckta utställningen "Invandrare i Sverige" (1968) på flera språk, tillkom i samarbete med Arbetsgruppen för lnvandrarfrågor. Arbetsmark- nadsstyrelsen, Skolöverstyrelsen. Utlänningskommis- sionen. unIversitetsinstitutioner. upplysningsbyråer, frivilliga och kommunala organ på det lokala planet. Syftet med utställningen var att ge information och försöka röja undan en del av den okunnighet som blir grunden till stridigheter och missämja i ett land med stark invandring. (Utsl. 09)

Utställningen "Det underbara skapet" (1967) gav med utgångspunkt från Gustaf II Adolfs konstskåp i Uppsala universitet, smakprov från olika museers

| 1 ?

samlingsomraden. Konstskåpet representerades av ett . foto men kuriosa från dess rika innehåll utställdes. (Utst. 06)

• Sida 73
•  Original

, , i

• Sida 74
•  Original

"Skokloster. En fältherres miljö . Ett bildspel med tre växlande projiceringar av färgljusbilder från slottets interiörer och inventarier, tal och musik på band. Samarbete med styrelsen för Skoklosters slott.

(Utst. 111)

• Sida 75
•  Original

"Spel och dobbel", samproduktion med statens Historiska Museum. där museet stod för materialet och den fantasifulla formgivningen; utställningen utfördes i Riksutställningars atelje. Spelen och spe- landets historia i 6 enheter om 4 skärmar i varje och 7 föremalsmontrar. Egna aktiviteter stimuleras bland besökarna genom medföljande sällskapsspel. spel med spelregler.

"Spelet är förströelse men också intellektuell pröv— ning. ibland styrt av slumpen, ibland av människan själv. Spelet finns i alla länder och kulturer, är lika gammalt som människan och finns i alla hennes aldrar. Det skapar gemenskap men också rivalitet och kaos." (Utst. 1101)

• Sida 76
•  Original

"Dragspelet", samproduktion med Musikmuseet. handlar om dragspelet, dess funktioner och hemvist, om industrialismens specifika instrument. Man har avsiktligt arbetat med en bildrik utställning utan några sociala värderingar kring texterna och lagt informa— tionen i en instruktiv katalog. (Utst. 1108)

"Langt bort i helvitta langi nol i väfa drar jag mitt dragspel för värken i själa. Bälgen är sprucken. Å sprucken är själa. Langl nol i helvitta. Langt bort i väla." Helmer Grundström

• Sida 77
•  Original

" - M, a mmzhåm/ zmiääzmlnimg OM STADSKÄRNA www ' RESERVOMRÅDEN #MW

MaWM/OM ' &%FW

!

|

| Arkitekturutställningar tillhör Riksutställ-

E ningars program. "Sprängning pågår”.

i från Konsthögskolans arkitekturskola i i samarbete med Sveriges Arkitektur-

E museum, redovisar problem i innersta- dens saneringar, tillverkad för Svenska

| institutet även i tre utländska versioner för ; Polen, Australien, Nya Zeeland och i Kanada. (Utst. 1082)

• Sida 78
•  Original

#

Spindlar och _ rovlevande

— Övervmtrande . _ gröna växtdelar

Djuren i montage! är alla, direkt eller indirekt. beroende av varandra och av växterna i deras miljö; de bildar till- sammans en näringaväv. Pilar-na 1 näringsväven visar vem som äter vem. De är dragna från "maten" till den som äter.

• Sida 79
•  Original

"Förgiftar vi naturen". en debattväckande utställning ifran Naturhistoriska riksmuseet (1966). var en av :Riksutställningars första distributionsuppgifter; här

;visad i Medborgarhuset. Örebro. (Utst. 04)

Leva i kylskap”. en skaputställning för bibliotek etc. visar hur djur under snö vintertid för ett aktivt liv. också i samspel med djuren ovan jord. Biologiskt montage frå Naturhistoriska riksmuseet. Till dessa *mindre utställningar prövas "rivblock" som kataloger. I(Utst. 1131)

• Sida 80
•  Original

"Frimärket som bild", samproduktion med Post- museum. (här i Linköpings Folkets park) visar frimär— kets motiviska utveckling från ren portomarkering till illustrativ bild. Monterskåpet innehåller modeller och förlagor till svenska frimärken. (Utst. 1006)

• Sida 81
•  Original

avseende på de åldersgrupper som tar del av dem. Samtliga utställningar är till formatet utförda så att de kan fungera uppställda i en skolas korridor eller i ett klassrum. Utnyttjandet av en utställning i undervis- ningen, liksom upp- och nedpackning av materialet ombesörjes av den mottagande skolan. Särskild reseamanuens för utställningarna förekom- mer ej. Till utställningarna finns kataloger med fakta och arbetsuppgifter kring utställningen samt i några fall kompletterande AV—material som diabilder, ljudband, film.

Vid samgåendet 1967 garanterades att medlemmarna även i fortsätt— ningen skulle få överenskommet antal utställningar. Tillgången till Riksutställningars ateljé underlättade produktionen av nya utställningar samt översyn, reparation och lagring av äldre utställningar. Turnéläggning och distribution har hela tiden skötts av en assistent med kännedom om de olika medlemmarna och deras önskemål när det gäller utställningstyp, innehåll och stadieanpassning. Kommunsammanslagningen från 1 januari 1971 medförde vissa förändringar i medlemsanslutningen, men antalet medlemmar minskade inte i den utsträckning man befarat. En rundskri- velse från föreningens ordförande till de nya kommuner i vilka ”medlemskommuner” uppgått, gav relativt gott resultat i medlemsanslut- ning.

År Antal Antal Antal Antal medl. utst. skolor besökare 1967/1968 261 112 1685 429 871 1968/1969 252 111 1 724 434 885 1969/1970 252 111 1 740 466 895 1970/1971 250 113 1720 468 400 1971/1972 215 113 1360 418127 1972/1973 194 139 1534 519 426

Utställningar avsedda för Föreningen Konst i skolans medlemmar har även visats på bibliotek, museer, sjukhus, banker och Folkets hus samt vid lärarkurser och studiedagar.

Medlemsorterna visar en vid geografisk spridning inom landet. Turné- läggning ställer således stora krav på samordning mellan de olika orterna. Till följd av kommunsammanslagningen önskar många medlemmar disponera utställningarna längre tid än de tre veckor som varit vanliga. I vissa större kommuner sköter nu läromedelscentralen den regionala turnéläggningen för en utställning under en hel termin. Denna förändring på distributionssidan har medfört ett behov av ökat antal utställningar, trots att medlemsantalet minskat något. Ett ökat antal skolor har kunnat utnyttja utställningarna (jfr tabellen ovan).

Med varje utställning följer en enkät för omdöme om utställningen samt för önskemål och förslag angående kommande utställningar och nyproduktioner, innehåll, stadieinriktning och utformning. I enkäten redovisas även antalet visningar och besökssiffror. Trots täta kontakter med Riksutställningar när det gällt förhandsinformation och distribution,

• Sida 82
•  Original

finns dock förutom enkäterna få redogörelser för hur utställningarna kommit till användning i undervisningen. Kring utställningarna Alla tiders hästar, Formlek och Ett föremål speglar en värld har särskilda enkäter gjorts. Genom dessa enkäter framkom bl. a. att utställningar som producerats för lågstadiet även använts i mellan- och högstadieklasser. Detta kan bero på att den betalande medlemsskolan eller styrelsen önskar att eleverna på så många stadier som möjligt skall tillgodogöra sig utställningen. Det är också troligt att en utställning genom sin konkretion — bildmaterial i stort format och i en del fall föremål — erbjuder olika arbetsformer på olika stadier. Den är lättare att använda än andra stadierelaterade läromedel.

För att vidga begreppet ”miljö” utöver den rent estetiska synvinkeln har Riksutställningar i linje med tidigare gjorda försök inom Konst i skolan under försöksperioden för medlemmarna producerat utställningar med dokumentära foton, föremål, ljudband, litteratur som belyser problem och levnadsformer och kan ge underlag för en debatt om samhället som miljö, t. ex. En konstnärs samhällskommentar, Ett föremål speglar en värld, Saker att ta i. Genom att de utformats som klassrumspa- ket med material som eleverna direkt får handskas med, har dessa utställningar kunnat visa på nya möjligheter för utställningar som attitydskapande upplevelse- och läromedel, t. ex. när det gäller inter- nationalisering av undervisningen.

önskemål från medlemmarna i Föreningen Konst i skolan om material för analys och kritik av massmediabilder, resulterade i Bilder överallt, en mångfaldigad (tryckt) utställning bestående av 16 bordsskärmar. Bilder överallt sändes till samtliga medlemmar vilka sedan disponerat materialet. (se även 4.3.4)

Många medlemmar framställer krav på utställningar med originalkonst och betonar behovet av anknytande pedagogiskt material. I samarbete med Konstnärscentrum producerades för medlemmarna i Föreningen Konst i skolan fyra konstutställningar vilka byggde på förslag från och medverkan av enskilda konstnärer och konstnärsgrupper: Konsten att dressera människor, Vad gör vi med varandra, Det var också protest, Hej frihet.

För att i högre grad låta barns och ungdomars synpunkter vara vägledande vid sammanställningar av originalkonstutställningar gjorde Riksutställningar på KRO: s jubileumsutställning 1973 på Moderna i museet en preferensenkät som avgjorde urvalet av konstnärers verk i tre vandringsutställningar ”Barn väljer konst”.

4.3.2 Besök på utställningar distribuerade till medlemmar i Riksförbun- det för bildande konst

Riksförbundets medlemmar, i första hand omkring etthundrafemtio konstföreningar, visar genom lämnade statistikuppgifter att andelen elever bland besökarna vid de flesta utställningstillfällen är stor (ca 30 % av totala antalet besök 1971). Innehåll och uppläggning av utställningen Rädslan väckte spontänt intresse bland besökande skolklasser. Efter

• Sida 83
•  Original

avslutad turné till medlemmar i Riksförbundet för bildande konst överfördes och omarbetades materialet till en mindre vandringsutställning i tre exemplar till omfånget anpassade till önskemål från medlemmari Föreningen Konst i skolan. Utställningen Vad är grafik har genom sin utformning varit lämpad som vandringsutställning för båda organisatio- nernas medlemmar.

Utställningarna till Riksförbundets medlemmar är dock i allmänhet ej speciellt avpassade för skolan. Ämnesvalet är ej direkt integrerat med skolans ämnen, men erbjuder ofta aktuella och annorlunda utblickar. På en del orter och kring vissa utställningar sammanställer lärare eller föreläsare särskilt studiematerial. Det finns flera anledningar till att lärare med klasser och grupper av elever besöker utställningarna. I många fall representerar konstutställningen ett kulturellt nyhetsvärde som uppmärk- sammats i t. ex. lokalpressen. Inte sällan är konstföreningarnas kontakt- personer på orten teckningslärare som också utnyttjar utställningen i sin undervisning. I de fall utställningarna äger rum på museer eller konsthallar finns ofta ett etablerat system för skolbesöken. När det gäller utställningarna till medlemmar i Riksförbundet för bildande konst är det vanligt att en särskild reseamanuens under de första utställningsdagarna introducerar utställningen för intresserade besökare bl. a. lärare och elever. Under den övriga utställningstiden har museipersonalen eller den enskilda läraren ansvaret. Kontakterna med respektive skolor och lärare sker alltså oftast på utställningsmottagarens initiativ, men har även i en del fall skett direkt via Riksutställningar vid planeringen av turnélägg- ningen.

4.3.3 Besök på försöksverksamhetens övriga utställningar

De utställningar av allmän debattkaraktär, t. ex. Sköna stund, Köpet, Land att leva i, Arbetarminnen, Förbud mot handikapp, Land du välsignade, vilka sammanställts för en vuxen målgrupp har ofta besökts av lärare med elevgrupper. Dessa utställningar som är förhållandevis utrym- meskrävande turnéläggs vanligen till museer, Folkets hus eller större bibliotek. Skolan har alltså inte direkt varit utställningsmottagare men har inbjudits av eller själv tagit kontakt med den institution som visat utställningen.

[ samband med turnéerna för några av de större utställningarna har särskilda reseamanuenser haft hand om skolvisningarna. Till utställningar- na har i allmänhet funnits särskilt studiematerial som erbjudit underlag för förarbete, utställningsbesök och efterarbete med redovisning. En viktig del av studiematerialet utgör dokumentationen av själva utställ- ningen i t. ex. bildmapp, diabildserie, eller s. k. dokumentkuvert. Även sedan den stora utställningen avslutats kan dessa studiematerial komma till användning, Exempel på hur ett sådant pedagogiskt genomarbetat material även kan utgöra underlag för särskilda studiepaket kring ett utställningstema är t.ex. studiepaketen Vår kultur (10 exemplar), Förbud mot handikapp (100 exemplar jämte informationsskärm), Land du välsignade (30 exemplar).

• Sida 84
•  Original

Naturligtvis blir utställningens innehåll och svårighetsgrad avgörande för studiematerialets uppläggning. Den rike mannens bord t. ex. väckte bl.a. genom sin utformning så mycket debatt och aktivitet att någon direkt vägledning knappast var nödvändig. Men även i ett sådant fall behövs en överskådlig och informativ folder som utställningsresumé och debattunderlag för vidare diskussion och efterarbete i skolan.

4.3.4 Inköp av mångfaldigade utställningar

De mångfaldigade, ofta tryckta utställningar som Riksutställningar pro- ducerat har till övervägande del inköpts av skolor, folkhögskolor, bibliotek. Det gäller t. ex. Miljö för miljoner, Cirkeln, Undervisning — undergång, Vi kallar dom u-länder, Venceremos. Dessa utställningar berör naturvårds- och internationaliseringsfrågor, kring vilka i allmänhet såväl litteratur, elevhäften som audivisuellt material finns att tillgå inom skolsektorn. Utställningen har här erbjudit ett åskådligt och konkret material som kan aktualisera och anknyta till informationen från andra media. De mångfaldigade utställningarna underlättar distributionen och kan av Riksutställningar betraktas som engångsutställningar då de ej behöver turnéläggas. Det har emellertid varit mycket vanligt att dessa utställningar genom mottagaren kommit till användning vid flera tillfäl— len, då en skolstyrelse eller ett bibliotek som köpt utställningen kunnat ordna en turné på sin respektive ort.

Bilder överallt som producerats för medlemmarna i Konst i skolan (4.3.1) har även varit tillgänglig för andra intresserade genom inköp, bl. a. i de nordiska länderna. Ett utbud i stor skala av en mångfaldigad utställning utgjorde Multi 69 i samarbete med Konstfrämjandet, skolöver- styrelsen, Sveriges Radio och Riksutställningar, en konstutställning som i 1 200 exemplar inköptes av olika skolor. Program förekom iskol—tv och radio i anslutning till utställningen. I samarbete med en grupp lärare presenterade Riksutställningar i Sveriges Radios Skolprogramavins specialbilaga Multi 69 förslag till hur man kunde arbeta med utställningen på olika stadier och inom olika ämnen.

Erfarenheterna av produktionen av studiepaket med bl. a. föremål för såväl skola som folkbildning, har också inneburit försök med mångfaldi- gande. Då det ej gällt enbart tryckteknisk utan även hantverksmässig framställning i större serier av utställningsmaterialet kan ett mångfaldi- gande ställa sig kostsamt. På längre sikt är ändå den mångfaldigade utställningen eller läromedelspaketet det mest ekonomiska sättet att utnyttja vad som lagts ned i det första produktionsledet: producentarvo- den, copyrightkostnader etc. I ett första steg — utprovningsledet — har 1-5 ex. av en studielåda framställts, t. ex. Saker att ta i, Musiklådan, Det antika köket. Efter revidering av det utprövade materialet har t. ex. Till landet i väster och Det antika köket tillverkats i en upplaga på 25 ex. för försäljning till läromedelscentraler, bibliotek och museer. På liknande sätt har Vad är konsthantverk i 25 ex. försålts till intresserade studieförbund. I allt större utsträckning baseras upplagans storlek på förhandsbeställ- ningar, t. ex. Dockteaterlådan (60 ex.).

• Sida 85
•  Original

4.3.5 Produktion och utprövning av utställningar som läromedel i samarbete med Pedagogiska utvecklingsblocket iSkellefteå

Vid mitten av 1960-talet prövades vid av skolöverstyrelsen initierade pedagogiska utvecklingsblock studiegångar och arbetsformer som skulle komma att bli aktuella när den nya läroplanen för grundskolan (Lgr 69) började genomföras hösten 1970.

] Lgr 69 framhålls bl.a. att ”läromedlen bör väl ansluta till de förutsättningar som är för handen i det variationsrika samspelet elever—lärare—lärostoff—läromedel”. För att konkret pröva utställning— ens möjligheter i detta samspel inledde Riksutställningar hösten 1967 efter samråd med skolöverstyrelsen en serie försök i nära samarbete med försöksledare, elever och lärare vid Brännans centralskola inom det Pedagogiska utvecklingsblocket i Skellefteå. (Se vidare avsnitt 4.7. Jfr även rapport CS från Pedagogiska utvecklingsblocket, Skellefteå: Utställ- ningar som läromedel. En redogörelse för försöken att ta fram komplette- rande läromedel i samarbete mellan Riksutställningar och Pedagogiska utvecklingsblocket iSkellefteå. Maj 1971.)

I samarbete med det 5. k. pedo-projektet (pedagogiskt-organisatoriska) vid Brännans skola genomfördes en rad punktförsök med ”utställningen som läromedel” — i praktiken bild- och föremålssamlingar avsedda att användas på högstadiet och anpassade till den s. k. arbetsområdesmetodi— ken. I läroplanen för grundskolan (Lgr 69) avses med arbetsområde en begränsad stoffenhet som eleverna skall kunna överblicka och bearbeta självständigt, enskilt eller i grupp. Uppläggningen av ett arbetsområde bygger ofta på samverkan mellan olika ämnen. Exempel på några arbetsområden är: Världens natur och klimat, Det moderna Norden växer fram, Upp till val.

De materialsammanställningar som Riksutställningar gjort har gällt arbetsområden inom den samhällsorienterande sektorn (So) på högsta- diet, vilken i motsats till den naturorienterande (No) ofta saknar laborativt material. Principerna för de 6 prototyplådor som framställts har varit att erbjuda ett kombinerat mediamaterial. Så har t. ex. ofta filmer eller filmslingor ingått för att åskådliggöra processer, miljöer eller unika föremål, t. ex. Gåvor till gudar, kopior av föremål, t. ex. Det antika köket, faksimil av historiska skrifter och dokument, t. ex. Till landet i väster. I så kallade ”länderutställningar”, t. ex. Tanzania, Fönster mot Sovjetunionen, har kläder, vardagsföremål, grammofonskivor och böcker medföljt. Det har inte varit Riksutställningars uppgift att framställa heltäckande arbetsområdesmaterial, utan att i stället finna kompletteran— de material till förlagens koncentrerade grundkursdelar, som oftast ger litet utrymme för ”laborationer”. Prototyplådorna kan även ses som alternativ och komplement till museernas undervisningsverksamhet, alternativ som syftar till bättre resursutnyttjande och ökar museernas räckvidd.

Riksutställningars material har kunnat utnyttjas på olika sätt: som introduktion till ett visst arbetsområde, som fördjupningsuppgift eller vid redovisning. Det bildmaterial som förekommit har varit lätt att handskas

• Sida 86
•  Original

med och att visa upp. I de fall där kläder och material från andra länder varit aktuellt inbjuder redovisningen även till dramatisering och rollinle- velse. För eleverna som oftast erbjuds ”platt material” — bild och skrift — har föremålssamlingama varit stimulerande inslag i arbetsgången. I rapporterna från Brännans skola betonas att materialet från Riksutställ- ningar engagerat elever med krav på självständiga uppgifter. Men framför allt har det kunnat erbjuda lockande alternativ för elever som upplever svårigheter eller leda vid undervisningsmoment med mindre konkretion. På grund av att materialet är åskådligt och ”påtagligt” har det väckt intresse även på andra stadier än högstadiet.

Våren 1971 avslutades pedo-projektet i Skellefteå kommun och därmed också Riksutställningars speciella inriktning på Brännans skola. Det fortsatta arbetet har varit att vidareutveckla några av de prototyper som prövats. Så har skett med Till landet iväster som mångfaldigats i 25 ex., vilka erbjudits läromedelscentraler för inköp. Även Det antika köket har framställts i lika stor upplaga och erbjudits till tillverkningspris. En förutsättning för att materialet utnyttjas synes vara att lärarna är medvetna om hur den läroplansanpassade utställningen kan användas i undervisningen. Att vidareutveckla metodiken kring utställningar som läromedel samt att informera om detta är en av uppgifterna för Riksutställningars fortsatta arbete inom lärarfortbildningen.

4.3.6 Kontakt med utställningar och material som producerats i lärar- fortbildande syfte

Riksutställningars medVerkan i lärarfortbildningssammanhang har främst gällt den estetiska och bildkommunikativa sektorn. Orsaken har dels varit en efterfrågan på fortbildningsmaterial inom detta område, dels Riksut- ställningars personella resurser. Utställningen Upptäcka — uppleva utgjorde försöksverksamhetens inledning till lärarfortbildning. Den hade till syfte att aktualisera inspirationskällor och metodik för undervisningen och den skapande verksamheten inom den estetiska ämnessektorn. En viktig del av utställningen var det särskilda aktivitetsrum som ordnades på de museer eller andra institutioner till vilka utställningen turnerade. En amanuens reste med utställningen och förberedde kontakterna med museum, länsskolnämnd eller skolstyrelse på varje ort. Dessa förkontak- ter samt den direkta samvaron med elever och lärare i utställningen och aktivitetsrummet var värdefulla för det fortsatta samarbetet med lärare och skolmyndigheter. I Finland, Norge och på Island där utställningen även visades, gavs liknande kontakter.

Riksutställningars deltagande från och med höstterminen 1969 i en arbetsgrupp inom skolöverstyrelsen resulterade i ett arbetsmaterial för konst- och musikhistoria för gymnasiet bestående av bl. a. diabilder, stordia och referenslitteratur. Efter utprövning genom fortbildningsavdel- ningen i Umeå under vårterminen 1970 presenterades detta i omarbetat skick tillsammans med utställningen Vår kultur, en utställning som sätter undervisningens innehåll i konst- och musikhistoria under debatt. Sommaren 1970 utgjorde utställningen grundvalen för en av skolöver-

• Sida 87
•  Original

styrelsens sommarkurser för lärare i konst- och musikhistoria. Kursdelta— garna bearbetade utställningen för att formulera alternativ till ämnets mål, metodik och innehåll.

Höstterminen 1970 turnerade utställningen och arbetsmaterialet Vår kultur i Mellansverige och i nedre Norrland. De olika mottagarreaktioner- na avlästes och påverkade utformningen av det nya materialet som slutligen utarbetades omkring årsskiftet 1970/71. Det nya arbetsmateria- let — en studielåda — avses även kunna användas inom såväl gymnasiesko- lan som vid vuxenutbildning.

För fortbildning av lärare på mellanstadiet, högstadiet och gymnasiet, men också för lärarutbildning, producerades i samarbete med skolöver- styrelsen studiematerialet Bildkunskap I bestående dels av texthäfte med ett elementärt resonemang om kommunikationsteori, dels en samling stordia i färg för arbetsprojektor. I texthäftet framställs några kommuni- kationsmodeller som utmynnar i ett analysschema och ett analys- exempel, som avses vara generellt användbart isamband med olika typer av bilder. Under höstterminen 1970 producerades detta material i stor upplaga av Utbildningsförlaget. 1972 utkom Bildkunskap II utarbetat av samma arbetsgrupp som tidigare. I denna del presenteras bildbyggnad, bildverkan och hur man kan arbeta med bilder, bl. a. i utställningar.

Som material i lärarfortbildande syfte bör också ses dokumentationen av kreativt arbete i skolan eller kring museers och utställningars material. Från arbete i en nystartad låg- och mellanstadieskola i Malmö finns således en diabildserie som visar arbetet kring temat Handen, vilken presenterats vid ett flertal kurser och studiedagar. Som en del av utställningsmaterialet i klassrumspaketet Saker att ta i ingår diabilder med förslag till läraren på arbetsuppgifter samt dokumentation av hur innehållet i utställningen i en skola i Umeå givit upphov till en mängd aktiviteter. I anslutning till projekten Tillsammans och Dockteaterlådan har mottagarna från Riksutställningar lånat filmer för information och debatt i metodiska frågor. Filmen Museet — skolan som presenterar den pedagogiska verksamheten på en rad museer i landet har använts i metodikundervisningen vid ett flertal lärarhögskolor.

Hösten 1971 sammanställdes Öppna — en rapport om lekverkstäder, som bestod av en samling artiklar om erfarenheterna från några museers, några arkitektgruppers samt Riksutställningars försök med lekverkstäder. Självfallet är de material som räknats upp inte förbehållna lärare på grundskola och gymnasium. utan har även efterfrågats av bl. a. förskol- lärare,bibliotekarier, fritidsledare, museipedagoger.

4.3.7 Utbyte av information och kontakter vid studiedagar, sommar- kurser och ämneskonferenser

De stora utställningarna, Upptäcka — uppleva, Sköna stund eller Land du välsignade, vilka åtföljts av reseamanuenser, har skapat naturliga kontakt- tillfällen med skolan. Genom förhandsinformation till lärare och genom möten i utställningen med klass och lärare har Riksutställningar dels kunnat informera om sin verksamhet, dels haft möjligheter att ta del av

• Sida 88
•  Original

synpunkter och önskemål från elever och lärare. Kring Upptäcka —— uppleva gjordes en särskild enkät för att ta reda på lärares och elevers intryck från utställningsbesöket (bilaga 2).

Utställningarna från försöken vid Brännans centralskola liksom andra mindre skolutställningar har presenterats vid länsstudiedagar och pedagogdagar, (t. ex. Till landet i väster, Formlek, Bilder överallt) vilket väckt diskussion om möjligheterna att utveckla och förnya utställningen som läromedel. Lärare har härvid lämnat förslag till utställningar inom olika ämnesområden. Speciellt intresse har inspirationsutställningarna Musiklådan och Dockteaterlådan väckt.

Personal från Riksutställningar har även deltagit ilängre kurser för att ta del av aktuella arbetssätt och kursinnehåll t. ex. vid skolöverstyrelsens sommarkurser. Det har framför allt gällt kurser i samhällsorienterande ämnen, teckningsämnet samt kurser kring förskolans och lågstadiets metodik. Genom lärarhögskolornas fortbildningsavdelningar har sedan 1970 ett urval av Riksutställningars material erbjudits kurser.

Att presentera ett utställningsmaterial för skolbruk kräver bl. a. en grundlig lärarinformation om materialets möjligheter. Detsamma gäller museernas resurser. Som ett led att lansera museets roll i undervisningen och ge kännedom om olika sätt att arbeta ordnade Riksutställningar 1968 i samarbete med skolöverstyrelsen en konferens för museernas pedagoger. I samma syfte tillkom filmen Museet — skolan.

4.3.8 Särskilda försök

Utställningen Tjärleken, som producerats av en grupp elever vid Konstfackskolan, avsågs från början inte bara rikta sig till skolungdom. I Kristianstads län kom den genom länsskolnämndens initiativ att visas i en rad skolor och blev därvid medelpunkten i en stort upplagd anti- rökkampanj. Länsskolnämnden övertog utställningens distribution för tre terminer.

I de fall det varit naturligt har också samarbete med Rikskonserter och Riksteatern förekommit. Riksutställningar har medverkat med bildurval och kommentarer till Rikskonserters turnéer Musik i min hembygd för lågstadiet, Norrland för 50 år sen för högstadiet. För lågstadiet har även producerats 20 exemplar av Musiklådan i samarbete med Rikskonserter och Musikhistoriska museet. Denna klassrumsutställning med enkla instrument, bilder, ljudband och en utförlig handledning har distribuerats genom Rikskonserter i samband med skolkonserter inom en region. Musiklådan kan utgöra förberedande såväl som uppföljande material i anslutning till en konsert. Musiklådan kan emellertid även användas utan anknytning till konserter och har blivit en av de mest efterfrågade produktionerna. Liknande samarbete för skolan har utförts i Skellefteå med Riksteaterns Västerbottenensemble.

På anslag som tidigare utgick till Riksförbundet för bildande konst för utställningsproduktion från Stockholms skoldirektion producerades se- rier av diabilder med elevhäften av två aktuella konstnärers utställningar i Stockholm (Jan Manker och C. 0. Hultén). Som ett särskilt försök får

• Sida 89
•  Original

"Upptäcka-uppleva" här uppställd i Gävle museum oktober 1966. var Riksutställningars första egna stora utställning i samarbete med föreningen Konst i skolan. Med bilder och föremål lrån naturen, konstverk, bruksting konkretiserades olika idéer i skolans este- tiska fostran. I utställningen lanns ”stationer", där besökarna aktiverades genom att manipulera maski- ner, klä på dockor och sig själva, diskutera smak- lragor m. m. Ett särskilt aktivitetsrum kompletterade den mera statiska utställningen, där unga och gamla kunde uttrycka sig i olika material pa ett mera indivi- duellt. dynamiskt sätt. Besökte även. i svensk ambas- sadregi, Finland, Island och Norge. (Utst. 01)

• Sida 90
•  Original

?

"Till landet i väster" är en materialsam- , ling; till innehållet väl anpassat lör grupp arbete och enskilt studium. beskrivande ' emlgrationens historia. Prototypen gjord- tör det pedagogiska utvecklingsbladet i Skellefteå (Brännans skola) senare mång taldigad. med bl. a. AV-centraler som distributionsställe. "Utställningen som läromedel", prövad genom dessa studie- lådor, erbjuder en direktkontakt med ' historiskt material som annars kan vara svårt att nå. (Utst. 24)

Fördjupningsarbete med "Till landet i väster" i Brännans skola i Skellefteå.

• Sida 91
•  Original

"Musikladan", ett alternativ till de vanliga instrumen- ten och spelsäztten, en samproduktion mellan Musik- museet, Rikskonserter och Riksutställningar, innehåller enkla instrument som vill stimulera till okonventio- nellt musicerande som alla kan vara med om. Serie-

tillverkning tillkommer, da Musikladan pa vandringen i Sverige och utomlands väckt livligt intresse och entusiasm. (Här i Förslundabiblioteket i Eskilstuna.) (Utst. 1023)

• Sida 92
•  Original

"Vävda bilder", ett utställningspaket att arbeta med i skolklass och studiecirkel. sammanställt av textil- konstnär Maria Adlercreutz. Provvävar inspirerade av naturtöremäl, konstreproduktioner, materialprov, gute- band m. m. söker inspirera till egna skapande idéer iran den nära verkligheten. (Utst. 1115, 1132)

Nedan ”För mig innebär inte väv gen isoering eller avståndstagande men ett sätt att söka göra verk- ligheten lattbar i ett material som också kommer sinnena nära, inte bara tanken." Ur ett brev från Maria Adlercreutz. (Utst. 1115, 1132)

• Sida 93
•  Original

också betraktas det samarbete som Riksutställningar haft med en elevgrupp från Karlskrona, som producerat ett okonventionellt morgon- samlingsmaterial med målade diabilder och ljudband.

4.3.9 Sammanfattning

Erfarenheterna av arbetet att tillgodose skolans behov och intresse av utställningar synes visa att varierande former av utställningar och distributionsvägar bör användas. Skolans behov och materialets karaktär avgör valet mellan dessa möjligheter. Vikten av att produktionsarbetet bedrives i nära samarbete med lärare och elever bör understrykas. En särskild plats intar medverkan inom fortbildningsverksamhet.

Skolan kan i första hand använda utställningen eller läromedelspaketet när detta inplaceras i läroplanen, dvs. när skolan själv kan styra tidpunkten för användandet och innehållet. Detta innebär att en viktig del av arbetet måste vara att vidareutveckla formerna för läromedel med distributionsvägar vilket ej kräver turnéer. Det synes därvid nödvändigt att främst arbeta med utställningar i upplaga. Den främsta insatsen för Riksutställningars del torde vara utvecklingen av prototyper men i de fall produkterna ej utföres av ordinarie läromedelsproducenter bör även Riksutställningar kunna producera upplagan.

En anslutning i fråga om distribution till de centraler som redan tidigare har om hand utlåning av andra läromedel förefaller naturlig.

De utställningar som innehåller originalmaterial — t. ex. av konst, kultur— eller naturhistorisk art — och som skall användas ianslutning till skolans arbetsformer i skolans lokaler bör däremot främst distribueras turnévägen. Museernas roll för denna förmedling är stor. Många former för detta har prövats i försöksverksamheten och kan antas vara aktuella även i framtiden.

De — oftast större — utställningar som varit en delav försöksverksam- hetens övriga utbud har utnyttjats av såväl skola som folkbildning. Utställningen som miljö för information och upplevelse skiljer sig från lektionssalen. För att stimulera till detta miljöombyte bör alltid ett pedagogiskt utnyttjande förutses och förberedas parallellt med själva utställningsproduktionen.

4.4 Samarbete med folkbildningen

Våren 1966 diskuterade Riksutställningar och Konstfrämjandet vilka som skulle kunna vara lämpliga lokalarrangörer för de ett hundra multikonst- utställningar, som då var under produktion. I syfte att dels få ”likformighet inom länet”, dels få till stånd mottagargrupper som ”så fullständigt som möjligt representerade länets alla folkbildningsintressen” vände man sig till länsbildningsförbunden. Därmed inleddes — bara några månader efter Riksutställningars start — ett samarbete med folkbild- ningen som, i enlighet med utredningens direktiv, sedan pågått kontinuer- ligt under hela försökstiden.

• Sida 94
•  Original

Länsbildningsförbundens och studieförbundens arbete i samband med Multikonst 1967 var i första hand av distributiv karaktär. Det gällde för länsbildningsförbunden att samordna mottagargruppernas arbete samt förmedla information mellan dem och den centrala arbetsgruppen. För studieförbunden lokalt gällde det att skaffa utställningslokal, ta emot, packa upp, hänga och helst sälja tavlor. Men arbetet hade också en pedagogisk sida, som bestod i att ordna studiecirklar, föreläsningar och skolvisningar i anslutning till utställningen.

Redan det första samarbetet fokuserade således de huvudfrågor som Riksutställningar hade att ta ställning till i det fortsatta samarbetet med folkbildningsorganisationerna nämligen:

1. Studieförbunden som mottagare och lokalarrangörer av utställningar.

2. Länsbildningsförbunden som regional förmedlare av ett centralt utställningsutbud samt samordnare av regionalt förankrad verksamhet.

3. Studieförbunden och länsbildningsförbunden som initiativtagare, be- ställare och medproducenter av utställningar.

4. Det pedagogiska utnyttjandet av utställningar.

4.4.1 Studieförbunden som mottagare och lokalarrangörer av utställ- ningar

Mindre utställningar — utställningspaket. Personalen på studieförbundens lokalavdelningar har under hela försöksperioden gjort stora insatser vid anskaffning av utställningslokaler för Riksutställningars behov, upp- och nedmonteringar av utställningar, utsändande av information, kontakt med pressen etc. Särskilt effektivt har samarbetet varit kring en rad mindre utställningar som tack vare studieförbunden kunnat ställas uppi föreningslokaler, studiegårdar, bibliotek, på arbetsplatser och i andra mindre vanliga utställningslokaler. Många studieförbund har funnit att utställningen kan vara ett användbart informationsmedium och de framställer allt oftare önskemål om små, lättransportabla utställningar, som studieledare och instruktörer kan ta med sig i egna fordon till cirkel- och föreningsträffar. Riksutställningar har därför fått en ständigt ökande produktion av mindre utställningar och utställningspaket — ofta i stora upplagor — som tillkommit på beställning av enskilda studieförbund. Dessa har sedan själva svarat för turnéläggning, transport, lokalanskaff— ning etc.

Större vandringsutställningar. Frågan om studieförbundens lokalavdel- ningar bör stå som huvudarrangörer med praktiska och finansiella åtaganden även när det gäller större utställningar, är däremot mer diskutabel. Studieförbunden har i nuvarande läge i allmänhet inte tillräckliga personella eller ekonomiska resurser att på ett tillfredsstäl- lande sätt handha sådana utställningar som kräver ständig tillsyn, stora arbetsinsatser vid upp- och nedmontering, höga transportbidrag etc. Det måste därför vara viktigare att de koncentrerar sina resurser på den studie- och programverksamhet som alltid är ett önskvärt led i uppfölj- ningen av en utställning, men som är av speciell vikt kring större Utställningsarrangemang.

• Sida 95
•  Original

4.4.2. Samarbete med länsbildningsförbunden

Regional kontakt och samordning. I de fall då samarbete med flera mottagande organisationer och grupper varit önskvärt har Riksutställ- ningar använt länsbildningsförbunden som regionalt kontakt- och sam- ordningsorgan.

I de län där länsbildningsförbunden kunnat ägna tillräcklig tid åt samordning av turnéplaner och olika arrangemang för bearbetning av utställningar är erfarenheterna från försöksperioden positiva. Genom länsbildningsförbundens förmedling har bl. a. studieförbundens distrikt fått information om planerade projekt och kunnat vända sig till sina lokalavdelningar och medlemsorganisationer för att engagera olika grupper i studieaktiviteter. Ibland har samarbete därvid etablerats mellan flera studieförbund regionalt eller lokalt.

Försöksverksamheten visar dock även exempel på att informationen och återkopplingen studieförbund—länsbildningsförbund inte alltid fun- gerat tillfredsställande. Informationen stannar ibland på studieförbun- dens distriktsexpeditioner och förs inte vidare till lokalavdelningarna där studieverksamheten bedrivs. Ibland har kontakt måst tas direkt med lokalavdelningar vilket komplicerat arbetsrutinen. Vidare finns det anledning misstänka att information från länsbildningsförbundet ibland betraktas som ”utifrån” kommande och därför mindre angelägen än den information och de uppslag man får från det egna förbundet centralt.

Lokalinventering. Lokalfrågan kan vara svår att lösa då utställningar arrangeras på orter utan museum eller utställningshall. Om en utställning placeras i ett studieförbunds eller en organisations lokaler uppstår lätt ett motstånd från andra studieförbund att samarbeta med arrangemanget och att utnyttja utställningen. En viktig uppgift för länsbildningsförbun- den är därför att inventera regionens för utställningsändamål lämpade lokalbestånd och att medverka till att dessa lokaler kommer till användning vid gemensamma arrangemang.

Behovsinventering. Under Riksutställningars första verksamhetsår häv- dade folkbildningens representanter att de på något sätt borde få göra sina synpunkter gällande redan vid urvalet och utformningen i stort av de utställningar som de förväntades ta hand om. Riksutställningar hälsade därför med tillfredsställelse den s. k. behovsinventeringen, som Folkbild- ningsförbundet initierade hösten 1971. Länsbildningsförbunden har här fått en mycket viktig uppgift i att en gång om året inventera studieförbundens, folkhögskolornas och fria gruppers behov av kulturell verksamhet inom regionen samt vidarebefordra önskemål och krav till respektive riksinstitution (Riksteatern, Rikskonserter, Riksutställningar och Konstfrämjandet). Även om de beställningar och förslag som kommer fram genom behovsinventeringen har tillfredsställande omfatt- ning är en tendens märkbar att samma aktiva ”beställare” återkommer år efter år. Utställningen är tydligen ännu ett relativt okänt medium för majoriteten av instruktörer och cirkelledare. Riksutställningar bör därför i framtiden inrikta sig på att direkt och med konkreta exempel informera om utställningens olika funktioner inom folkbildningsarbetet. I annat fall

• Sida 96
•  Original

finns risken att behovsinventeringens målsättning om ett brett mottagar- inflytande inte uppnås.

4.4.3 Pedagogiskt utnyttjande av utställningen

När Riksutställningar startade sin verksamhet var utställningen, i all synnerhet konstutställningen, redan ett välkänt medium inom det fria och frivilliga folkbildningsarbetet. Däremot var det inte vanligt att utställningen kom till användning direkt i studiearbetet. Någon metodik för hur man kunde utnyttja utställningar fanns inte. Sociologiska undersökningar som gjordes kring några tidiga riksutställningar visade också att studiecirkelgrupper till skillnad från elever i ungdomsskolan sällan besökte och än mindre bearbetade materialet i utställningar. En av orsakerna ansågs vara att vandringsutställningen i ett eller ett par exemplar med en av många hänsyn dikterad turnéplan inte kunde anpassas, vare sig i tid eller rum, till studieförbundens långt i förväg planerade studiecirkels- och föreläsningsverksamhet.

Utställningspaket för cirkelstudier. Det stod snart klart att Riksutställ- ningar måste inrikta sig på utställningar som var direkt anpassade till vissa ämnesområden som man prioriterade inom folkbildningsarbetet samt att dessa utställningar gjordes i ett stort antal exemplar. Cirkelverksamheten på det estetiska området intar en dominerande plats inom de flesta studieförbund. De experiment som Riksutställningar gjort av studieanpas- sade utställningspaket i större upplaga har därför övervägande anknutit till konst- och konsthantverksområdet. Representanter för studieförbun- den har deltagit i produktionsarbetet och sociologisk eller annan uppföljning har ägt rum kring några av projekten. Riksutställningar har på så sätt fått en gradvis ökad kännedom om arbetsmetoder och pedagogiska problem inom folkbildningsarbetet. Med dessa erfarenheter som grund har produktionen av utställningspaket för studiecirklar på senaste åren även kommit att anknyta till andra ämnesområden. Inom den samhällsorienterande sektorn har studiepaket producerats som god- känts som statsbidragsberättigat studiematerial för cirkelstudier. Materialet i ett utställningspaket, där bilden, ljudet och föremålen ersätter eller kompletterar den tryckta boken har visat sig kunna ge många studiecirklar både stimulans och pedagogisk förnyelse. Framför allt gäller det sådan cirkelverksamhet som studieförbunden bedriver i uppsökande verksamhet för att nå nya studieovana grupper. Ett intressant och framgångsrikt exempel är det material som Riksutställ- ningar producerat för utvecklingsstörda vuxna, i samarbete med bl. a. Folkbildningsorganisationernas föreläsningsbyrå och skolöverstyrelsen. Mindre utställningar som informationsmaterial vid föreläsningar och föreningsmöten. Inte oväntat har den tryckta utställningen, som kan framställas i flera hundra exemplar, visat sig användbar direkt i studieförbundens traditionella verksamhet, både cirkelstudier och för- eningsmöten och i samband med föreläsningar. Behovet av tryckta utställningar, som tar upp aktuella samhällsfrågor, ökar ju mer studieför-

• Sida 97
•  Original

bunden får kännedom om detta nya ”läromedel”. Riksutställningar har producerat en rad tryckta utställningar i nära samarbete med och ibland på direkt uppdrag av studieförbunden och deras medlemsorganisationer.

Försöksverksamheten med nya studieformer. Trots de första årens mindre lyckade resultat av studieverksamhet kring vandringsutställningar ville varken Riksutställningar eller Folkbildningsförbundet ge upp tanken att folkbildningen likaväl som ungdomsskolan skulle kunna utnyttja även större, unika utställningar. En utställning med originalföremål och rekonstruerade miljöer kan ofta konkretisera och dramatisera problem- ställningar på ett sätt som förmår väcka intresse och initiera till fortsatta studier.

Eftersom det stod klart att de traditionella, bidragsberättigade studieformerna, studiecirkeln och föreläsningen, inte var särskilt lämpade som studieformer i samband med utställningar inledde Riksutställningar på Folkbildningsförbundets initiativ och med stöd från skolöverstyrelsen och föreläsningsbyrån en särskild s. k. försöksverksamhet med nya studieformer kring utställningar. Den ägde rum i tre län 1970—71. Målsättningen var att låta studieförbunden relativt fritt och med ekonomiska garantier experimentera med sådana former som de själva ansåg passa dem bäst vid bearbetning av en utställning. Det visade sig därvid att studieförbunden kände ett verkligt behov av nya bidragsfor- mer, som skulle kunna ge dem möjligheter att utan lång planeringstid och tungrodd administration genomföra kortvarig studieverksamhet för att kunna bearbeta inte bara utställningar utan även annat massmediautbud, som innehöll aktuell och viktig samhällsinformation.

För att finslipa metoderna kring en av de studieformer, som utkristalliserade sig 1970—71, fortsatte verksamheten under våren och hösten 1972 på ytterligare 6 orter, också kring en vandringsutställning av större format, Förbud mot handikapp. Sammanlagt har omkring 25 studieavdelningar deltagit i försöksverksamheten med nya studieformer. För dessa har verksamheten varit både ett organisatoriskt och ett pedagogiskt experiment. Instruktörerna har lagt ned stort arbete på att engagera studieledare, informera tänkbara målgrupper, inventera dessas synpunkter på uppläggningen av studierna kring utställningen, söka samarbete mellan studieförbund och folkhögskola samt hålla kontakten med Riksutställningar och föreläsningsbyrån som finansierat verksam- heten. Instruktörer och studieledare har dessutom haft att ta ställning till en rad frågor av metodisk-pedagogisk art, t. ex. hur förankrar man lokalt de generella problem som utställningen belyser, hur kombinerar man de traditionella studieformerna, föreläsningen och studiecirkeln, med aktive- rande moment som debatter, utfrågningar, studiebesök och gruppar- beten. Deltagarna i studieverksamheten har haft tre sammankomster och studiegrupperna har varit relativt stora. De har förutom utställningen och dess kringmaterial haft att arbeta med ett lokalt förankrat studiematerial, som ledaren hade i uppgift att sammanställa. Ett av huvudmålen med studierna kring utställningen har dessutom varit att redovisa de resultat som studierna och diskussionerna lett fram till för en större allmänhet i form av någon enkel utställning, artikel i lokalpressen, förberett inlägg

• Sida 98
•  Original

vid de allmänna debatter som ofta ägt rum kring utställningen eller i form av skrivelse till myndighet.

Det s. k. arrangemangsbidrag till studieförbundens verksamhet vid sidan av den traditionella studieverksamheten, som kulturrådet föreslåri sitt betänkande, skulle kunna utnyttjas som bidragsform i samband med den typ av kortvarig studieverksamhet kring utställningar som beskrivits ovan. Studieförbunden skulle härigenom ges större möjligheter att utnyttja även tillfälliga vandringsutställningar i sin studie- och arrange- mangsverksamhet. Försöksverksamheten med nya studieformer har givit viktiga synpunkter på hur en utställning och dess studiematerial bör vara utformat för att passa in i en sådan verksamhet. De vunna erfarenheterna är värdefulla men måste vidareutvecklas. Nya studieformer — i all synnerhet om de skall praktiseras kring ett så relativt okänt medium som utställningar — kräver utarbetandet av en ny metodik. Ett nödvändigt led i denna metodutveckling är också vidareutbildning av de instruktörer och handledare som arbetar med utställningar inom folkbildningen.

4.4.4 Sammanfattning

Det samarbete som under försökstiden ägt rum mellan Riksutställningar och folkbildningen ger vid handen att folkbildningsorganisationerna har traditioner och resurser som är oersättliga om man för vuxna vill förverkliga utredningens direktiv att ”bredda kulturmiljön och förbättra den kulturförmedlande verksamheten”.

En rad utställningar, främst små mångfaldigade, har distribuerats i länsbildningsförbundens och studieförbundens regi över så gott som hela landet. Detta visar att det för dylika ändamål redan finns organisationer som i framtiden bör vara användbara även för Riksutställningars behov.

Länsbildningsförbunden har genom de senaste årens utveckling inte längre enbart uppgiften att förmedla ett riksutbud utan även att kanalisera de krav som framförs inom regionen och verka för att dessa tillgodoses genom regional eller central produktion. Det är väsentligt för Riksutställningar att vidareutveckla det samarbete med länsbildningsför- bunden som inletts under försökstiden.

Det är tydligt att utställningen — tekniskt och innehållsmässigt rätt utformad — inte bara kan ge stimulans till studieförbundens traditionella studiecirkels- och föreläsningsverksamhet utan även förnya den. Lika tydligt är att den för Riksutställningar så vitala frågan om program- och studieverksamhet kring vandringsutställningar inte kan lösas utan samar- bete med studieförbunden. Flera s. k. aktivitetsprojekt vittnar också om fruktbara samarbetsmöjligheter i framtiden även kring arrangemang som inte har den konventionella utställningen som bas.

Riksutställningars verksamhet i Skellefteå visar att studieförbunden genom sin relativt decentraliserade verksamhet kan nå ut även till små och från centralorten avlägsna orter. Genom sin vana vid uppsökande, utåtriktad verksamhet tillmötesgår de många och stora gruppers behov av samhällsinformation och annan kulturell verksamhet. Det är väsentligt att Riksutställningar även i framtiden kan stödja lokalt begränsade initiativ

• Sida 99
•  Original

från studieförbundens lokalavdelningar. Genom att punktvis ge personellt och ekonomiskt stöd till framställning av utställningar och studiematerial och till genomförande av uppföljande verksamhet kring centralt produce- rade utställningar, kan Riksutställningar vidareutveckla de metoder som har utarbetats i Skellefteå och föra erfarenheterna vidare till studieför- bund, folkhögskolor och fria grupper i hela landet.

Med hittillsvarande personalstyrka har Riksutställningar inte kunnat ägna tillräcklig tid åt den typ av långsiktig planering som ett utvecklat samarbete med folkbildningsorganisationerna i vissa fall kräver. Inte heller har det givits möjlighet att på ett tillfredsställande sätt följa med och ta ställning till det pedagogiska och metodiska utvecklingsarbete som sker inom folkbildningen. En bättre bevakning av detta område är en förutsättning för att Riksutställningar i framtiden skall kunna anpassa sina produktioner till folkbildningens arbetsformer och de studieplaner som tillämpas.

Det är nödvändigt att ha dessa teoretiska kunskaper om folkbildning- ens läge och utvecklingstrender. För dem bland Riksutställningars medarbetare som sysslar med produktioner för studieförbunden är det dock lika viktigt att ha direkt kontakt med de instruktörer och cirkelledare som inom folkbildningen arbetar med Riksutställningars material.

Riksutställningar bör i samarbete med folkbildningsorganisationerna engagera sig i den vidareutbildning av studieförbundens och länsbild- ningsförbundens personal som det ökade massmediautbudet otvivelaktigt kommer att kräva. En sådan utbildning måste gälla såväl metodiska och pedagogiska frågor som det praktiska handhavandet av utställningar.

4.5 Särskilda försök med konstutställningar

4. 5. l Utställningarnas målgrupper

Konstutställningsverksamheten vid Riksutställningar har syftat dels till att förse medlemmarna i Riksförbundet för bildande konst med utställningar, dels till att söka nå nya målgrupper samt att arrangera utställningar även för dessa. Riksförbundet har f. n. ca 150 medlemmar, dels konstföreningsmedlemmar, dels kommunmedlemmar. Samtliga har förmånen av en utställning per år med halv fraktrestitution; kommun- medlemmarna har dessutom rätt till en reseamanuens under tre dagar i samband med utställningstillfället. Viktigt är att betona, att också riksförbundsutställningarna i mån av luckor i turnén kunnat beställas av icke-medlemmar.

Konstutställningarna har under den hittillsvarande verksamheten årli- gen besökt 152 medlemsorter samt ca 80 icke-medlemsorter. Medlem- marna har haft kvar de förmåner som de innehaft sedan Riksförbundet bildades vid 30-talets början — halv fraktrestitution och för kommun- medlem dessutom reseamanuens en gång om året. Konstföreningsmed- lemmarnas individuella avgift till sin förening för dessa förmåner är — nu som vid starten — 25 öre/person; för kommunmedlemmarna gäller

• Sida 100
•  Original

däremot avgifter från 100 till 700 kr./år beroende på kommunens invånarantal.

Enligt stadgarna har Riksförbundet rätt till utställningar av konst av god kvalitet som helst skall vara till salu. Medlemmarna har oftast bestämda åsikter om vilken typ av utställningar de önskar erhålli, men inom ramen för produktionsbudgeten har Riksutställningar ändå sökt experimentera med innehåll och form för att nå fram till ett varierat utställningsutbud. Originalkonst har kopplats med foto- och textmaterial, en koppling bl. a. föranledd av vandringsutställningarnas speciella proble- matik. Utöver skyldigheterna till medlemmarna förekom vidare ett avtal med Stockholms skoldirektion, som årligen tillsköt 6 000 kr. för utställningsproduktion till Stockholms skolor. Sådana utställningar var t. ex. Färgdyrkare och Primitiv konst från Afrika, den senare samman- ställd med material från etnografiska museet och ur privata samlingar. Uppdraget överflyttades efter år 1968 på Riksutställningars dåvarande skolavdelning, och utställningsproduktionen omformades därvzd till diabildsserier och studiematerial i anknytning till viktigare konstutställ- ningar i Stockholm.

4. 5.2 Visningslokaler

Konstutställningarna har visats imuseilokaler och konsthallar, F olkezs hus- och medborgarlokaler, bibliotek och i skolor. Turnéläggningen har genomgående sökt ta hänsyn till lokalens resp. utställningens storlek, varför det varit nödvändigt att årligen planera såväl stora som mindre utställningar. Till dessa har framställts affisch och katalog, i vissa fall kombinerad affischkatalog; ibland har studiehandledning utarbetats. På många utställningar har försäljning förekommit.

4. 5 . 3 Utställningstyper

Utöver de ganska knapphändiga formuleringar som Riksförbundets stadgar ger om vandringsutställningarnas sammansättning har strävan varit att differentiera och variera utställningsutbudet. Sålunda har konstutställningarna varit av flera slag — dels renodlat pedagogiska, dels kulturhistoriska med framför allt museimaterial, dels informativa — hit hör de 5. k. rapportutställningarna — och dels utställningar av idé- eller debattkaraktär. Bland de informativa utställningarna är åtskilliga sam- manställda av internationellt material, och hit bör slutligen räknas de alltifrån år 1968 organiserade separatutställningarna av framstående svenska konstnärer.

De pedagogiska utställningarna syftar främst till att förmedla kunskap på ett generellt plan, alltså utöver själva utställningens ram. Bland dem intar av många skäl Från Josephson till Svanberg en särställning, då den dels var en direkt beställning av ett bildningsförbund, Östergötlands läns bildningsförbund i samarbete med Norrköpings museum, dels utgjorde studiematerial för en bestämd kurs som lagts upp med Gösta Liljas Svenskt måleri under 1900-talet som kursbok. Utställningsmaterialet,

• Sida 101
•  Original

Mm |

"Land att leva i", samproduktion mellan Naturhisto- aktiviteter, bl. a. försöksverksamhet med nya studie- riska Riksmuseet och Riksantikvarieämbetet och former i studieförbundens regi, här i Varbergs Riksutställningar i samband med Naturvårdsäret 1970, museum. (Utst. 22) bildar här ram till och utgångspunkt för olika studie-

• Sida 102
•  Original

"Människor pa verkstadsgolvet" handlar om arbets- villkoren för metallarbetare i Sverige, producerad i samarbete med Svenska Metallindustriarbetareför- bundet och ABF.

Tre pelare i wellpapp med silk-screentryckta affischer. ABF har stått för distributionen och med sina 500 ex. har utställningen setts av närmare miljonen människor. (Utst. 3808)

• Sida 103
•  Original

, Från sommaren 1969 har Riksutställningar halt paviljonger av glasfiber ställs besökaren inför mode- l utställningar i Folkets park i olika kommuner. "Kropp. karusellen, reklamens och massmedias övertal- l_ mode. kläder" turnerade 1972—73, här i Brunnspar— ningskampanjer och vårt behov av "människokläder". ' ken, Örebro. Utställningen har även visats i Folkets (Utst. 1106)

Huslokaler, i bibliotek, kursgård och varuhus. I tre

• Sida 104
•  Original

"Bakom kulisserna — en utställning om opera", inrymd i Riksutställningars utställningsbuss, produce- rades för turné i folkparkerna sommaren 1973. Den följde delvis Riksteaterns turné med Björlingkvartetten och har senare gatt i studieförbundsregi. Materialet

ger glimtar av arbetet bakom en operatöreställning och om operan som teaterlorm. , Material fran Operan. Stockholms Stadsmuseum och ' Drottningholms Teatermuseum. (Utst. 1166)

• Sida 105
•  Original

Konstutställningar

"Surrealism?" en samproduktion med Moderna Museet, Affisch till "Surrealism". i plastrelief utförd av en "manifestation som är signifikativ för den surrea- Erling Ericsson. listiska tankens situation i dag", enligt utställningens

| katalog. Konstverken utställdes i kubiska rum med olika

rubriker. (Utst. 125)

surrealism?

• Sida 106
•  Original

"Det stora trädet", en utställning om Carl Samuel Graffman (1801—62), en tämligen okänd landskaps- malare, samtida med C. J. L. Almquist. utställningsma- terialet i original och foto anbringat på 13 grönmålade skärmar som sammanställda bildar ett intimt "rum i rummet". "Allt sedan hans inträde på dårhuset, har han ej kunnat förmås att måla eller rita, endast med penna eller sotkål har han' tecknat en massa med orediga bilder på strödda papperslappar, dels fragmenter av landskap. dels djur och menniskofigurer eller porträtter . . (Utst. 1092)

Till höger: "Trädgårdar" tillverkas i Riksutställningars ateljé. I tre spaljé-paviljonger i rött, grönt och blått, tematiskt ordnade kring material som behandlar den stiliserade naturen. den botaniska trädgården och odlandet och den romantiska naturen. Utställningens idé om "den manipulerade naturen" återklingar i lösa konstverk, vilka också kan kompletteras på de olika utställningsorterna. (Utst. 1110)

• Sida 107
•  Original

• Sida 108
•  Original

"Erik Grate och kvinnorovet" är en utställning i ett monterskåp (en typ "röda skåp" som Riksutställningar lanserat. Avses att stå i bibliotek (här på Umeå stads- bibliotek), i väntrum, överhuvud i lokaler, där männi— skor passerar eller tillbringar väntan och har tid att titta och fundera. För anslutande programverksamhet finns en s. k. sekvenserad TV-kasett, avsedd att inter- foliera en diskussionsafton. Ett avsnitt i kassetten är producerat av TRU, resten inom ramen för Riksutställ- ningars egna film- och TV-resurser. (Utst. 1175)

• Sida 109
•  Original

som till största delen hoplånats från svenska museer, distribuerades regionalt av Bildningsförbundet under ett par månader. Två bildkollek- tioner hade sammanställts, vilka turnerade parallellt och avlöste varandra på kursorterna. Kollektionerna kompletterades med diabildsserier dels av det utställda materialet, dels av jämförelsematerial. Samtliga visade konstverk var reproduceradei katalogen, analyserade och försedda med konstnärsnotiser.

I anslutning till Riksutställningars handbok, Kort om grafik, gjordes en vandringsutställning kring de konstgrafiska teknikerna med original- material från 1500-talet och framåt, kompletterat med fotoförstoringar av tekniskt intressanta detaljer, stockar, plåtar, gravsticklar etc. Denna utställning, Vad är grafik?, utarbetades av dåvarande sko_1- och konstav- delningen i samarbete och har halvårsvis turnerat i skolor resp. till Riksförbundets medlemmar. Den kan genom sin utformning inte bli inaktuell och har därför i omarbetad form bevarats för framtida bruk. Både den och den nedan beskrivna färgutställningen är alltså Riksutställ- ningars egendom, och planer finns att bygga ut en sådan reserv av studiematerial i utställningsform.

Färg — en utställning kring färgkunskap och färgseende, komplettera- des med en handbok i färgkunskap avsedd som lärobok också oberoende av utställningen, som alltså inte i främsta rummet omfattade bildkonst utan även ljusspel, färgblindstester, modeller, diagram och liknande.

Till de pedagogiska utställningarna kan också räknas Från tanke till form — tillkomsten av Siri Derkerts tunnelbanedekor vid Östermalmstorg —— belyst av skisser, arbetsritningar och materialprover samt Frimärket som bild, sammanställd i samråd med postmuseum. Den sistnämnda utställningen omfattade förutom frimärken, förstoringar och förlagor också frimärkspress och plåtar samt kommenterades av en medföljande instruktionsfilm om frimärksgravyr samt av ett bildband.

Bland konstutställningar av kulturhistorisk karaktär bör främst nämnas Kina i Kejsartid, sammanställd med material från östasiatiska museets samlingar. En stor omsorg hade här lagts ned på hållbara och flexibla men samtidigt stilriktiga monteringsarrangemang i överensstämmelse med föremålens presentation i museet. Till denna typ av utställningar kan vidare räknas affischutställningen Kulturrevolutionen i bild, med material lånat från en privatsamlare och grupperat i samarbete med östasiatiska museet, samt den konstteoretiskt upplagda sammanställningen av histo- riska bilder och aktuell svensk konstruktivism, kallad Vår tids klassicism. Bland de kulturhistoriska utställningarna bör slutligen nämnas bildjäm- förelsen Kameraöga-konstnärsöga, teknikpresentationen. Att teckna samt antikvitetsutställningen Kring gamla ting, den sistnämnda komplet- terad med en handbok om antikviteter och prylsamlande. Tavlor och deras tolkare var en kavalkad av svenska konstverk belysta av kritikerut- talanden från skilda epoker: här återspeglades växelspelet mellan konst- ideal och kritikervärderingar.

De utställningar som främst är informativa, dvs. söker ge begrepp och kunskap om dagens konstnärliga utveckling och målsättningar, är de ojämförligt flesta. Separatutställningarna — i regel tillkomna i nära

• Sida 110
•  Original

samarbete med resp. konstnär — vill ge en större allmänhet möjlighet att lära känna och bedöma förgrundsgestalter i dagens svenska konst. Endast en sådan utställning, Oskar Bergman, hade karaktär av minnesutställning: i övrigt presenterades Staffan Hallström, Lage Lindell, Endre Nemes, Olle Nyman, Lennart Rodhe och Bengt Lindström. Tidigare rådde en praxis inom Riksförbundet att avstå från separatutställningar för att inte favorisera någon enskild konstnär. Det har dock visat sig, att detta slag av utställningar fyller ett behov, särskilt på platser, som ej haft möjlighet att själva ordna utställning och där dessa konstnärer endast utgjort ”namn” i

diskussionen. Riksutställningar har även sett det som sin uppgift att sprida kunskap om omdebatterade och ibland ganska bortglömda konstnärer som borde bli föremål för en omvärdering (Mot strömmen — Gunnar Löberg och Verner Molin, Åke Johansson och Anders B. Liljefors, samt 1800-tals- konstnären Carl Samuel Graffman). Någon gång har en eller två yngre konstnärer givits tillfälle att föra ut en mer fyllig kollektion i landet (Sten Eklund med Kullahusets hemlighet, Ulf Wahlberg och Lars-Gösta Lundberg med Tidsbilder). Bland de s.k. rapportutställningarna har kollektionerna dels grupperats stilistiskt eller utifrån en gemensam idé eller ett gemensamt motivkomplex, dels har materialet någon gång hämtats från någon särskild, från konstnärlig synpunkt intressant region av Sverige för turnering i någon motsatt landsända (13 Unga från Skåne, Myt och verklighet, Norrlandsskildrare).

Utställningar av konsthantverk har tyvärr förekommit endast i blygsam omfattning. En rapportutställning med sådant material var Volym— Linje—Mönster. En arkitekturutställning har gjorts, Alvar Aalto, en presentation av den finske arkitekten med hjälp av såväl foto- och textmaterial som modeller, möbler och textil, allt ordnat i ett skärm- arrangemang av trä som anslutits till Aaltos formideal.

Till de informativa utställningarna bör också räknas de många internationella utställningarna som anordnats. Den största och mest omfattande av dessa, Surrealism?, tillkom i nära kontakt och samarbete med surrealistgruppen i Paris; flera surrealistiska konstnärer och författa- re i en arbetsgrupp gav utförliga direktiv om hur deras avdelningar resp. katalogavsnitt skulle utformas. Materialet hade lånats från museer, samlare och konstnärer från åtskilliga håll i Europa, och flera av surrealismens mest betydande verk visades här för första gången för en svensk publik; katalogen innehöll — förutom reproduktioner av alla de utställda verken — översättningar och tolkningar av surrealistisk littera- tur. Samarbetspartner vid inlåningarna var Moderna museet, där utställ- ningen också hade premiär; i övrigt visades den på tre större museeri olika landsändar. Utställningen väckte uppmärksamhet utomlands främst därigenom att surrealisterna med hjälp av Riksutställningars resurser bereddes tillfälle till en av sina allt sällsyntare internationella manifesta- tioner i stor skala.

Förutom de grupputställningar som i samarbete med utländska gallerier och konstnärer sammanställts av Riksutställningar: London—New York, Det ”inre” landskapet, Kring människan, Fem stora grafiker —

• Sida 111
•  Original

Matisse, Picasso, Leger, Mirö, Chagall — har Riksutställningar också förmedlat utställningstuméer av Tjeckoslovakisk nutidskonst, Japanskt måleri och grafik, Modernt irländskt måleri (samarbete med Dublins Art”s Council), 4 generationer isländsk konst (samarbete med Nordens hus, Reykjavik) och Norska tecknare (samarbete med Föreningen Norden). Här bör vidare nämnas att man sammanställt kollektioner av nutida svensk konst till samnordiska utställningar, anordnade av resp. Sammen- sluttningen af Danske Kunstforeninger i Köpenhamn och Riksgalleriet i Oslo. Med Finland har man vid flera tillfällen haft ett intimt samarbete: Så har flera riksutställningar genom Svenska ambassadens förmedling kunnat turnera i Finland (Skokloster, Tidsbilder), och vidare har Amos Andersson—museet i Helsingfors för riksutställningar sammanställt en kollektion av ”Unga finska bilder”.

Vad slutligen beträffar utställningar av idé- och debattkaraktär, behandlade Nej Nu! aktuella samhällsproblem som en grupp konstnärer i var sitt, individuellt utformade utställningsrum reagerade mot, medan den omskrivna ll Unga bildmakare utgjorde ett tvärsnitt av aktuell bildkonst och fotografi med politiskt och socialt innehåll. Med en viss rätt kan man hit räkna Carl Larsson-utställningen, som i anslutning till senare års forskning redovisade omvärderingen av hans person och kulturpolitiska roll; samtidigt ville utställningen belysa sambandet med stiltankar på andra håll i världen samt hans hustru Karins undanskymda roll som heminredare och textilare. Märta och ålderstrappan var tänkt bl. a. som bakgrundsmaterial vid diskussioner och uppläsningsaftnar, alltså främst avsedd för bibliotek. Den bestod av textila skulpturer av en nutidskvinnas olika åldrar, monterade på socklar i anslutning till ålderstrappsföreställningen och försedd med ett skärmmaterial omfattan- de såväl ålderstrappor i grafik och oljetryck som en av Grupp 8 sammanställd kronologi över 1900-talskvinnans roll i samhället. Den stora maskeraden och Bilder för barn var inte ”konst”-utställningar i egentlig mening. Den förstnämnda utgjordes av skärmmontage av tavelproduktioner, annons-, affisch-, och reklambilder som tillsammans med massmedia hjälper till att styra våra normer och vår vardag. I Bilder för barn var materialet till största delen hämtat ur 1800- och l900-talens skol- och bilderböcker, ofta mer representativa för de vuxnas värderingar än för barnens.

4.5.4 Utvärdering

Försöken med konstutställningar har, som framgår av ovanstående redogörelse, syftat inte blott till att sprida kunskap om konst, konstnärer och tekniker, utan också velat förmedla bilden av konstnären som en katalysator i samhället, som med sina bilder vill påverka betraktaren på ett bestämt sätt. Många kollektioner har hopbragts för att ge publiken en möjlighet att aktivt ”läsa” bilderna och för att visa, att ”förståelsen” av konstverket inte endast är en estetisk akt. Särskilt debattutställningarna har fört fram problem på ett direkt, ofta visserligen dokumenterande, men

• Sida 112
•  Original

samtidigt mer allmängiltigt sätt än massmedias rapporter från någon bestämd plats eller händelse.

Går man från konstutställningarnas innehåll till formen, har man uppnått stor flexibilitet. Tidigare förekom egentligen endast två slag av utställningar, de med lösa konstverk och de med konstverk monterade på skärmar. För att göra sig oberoende av mottagarlokalernas ofta helt olikartade arkitektur och rumsindelning har man i allt större utsträck- ning experimenterat med större skärmarrangemang, som kunnat utgöra ”ett rum i rummet”. Dessa lösningar har dels varit fasta utställningsrum med bestämda mått, som kuberna i Surrealism?, dels mer flexibla rum sammansatta av dubbelskärmar som genom sin grundfärg givits enhetlig rumsskapande funktion (Kullahuset, Det stora trädet, Carl Larsson). Vid många utställningar har vidare AV-material ingått som en viktig del, och en utställning, Skokloster, bestod av en simultanprojektion på tre sammankopplade utställningsskärmar för back-projection. Den stora Maskeraden och Roland Kempes serigrafier hade båda isitt skärmarrange- mang en skärm med inbyggt bildvisningsrör för back-projection, och dessutom hade till den sistnämnda utställningen framställts en komplette- rande film med en intervju med konstnären. Det är att hoppas att framtidens utställningsarrangemang i allt högre grad kan bygga på en växelverkan mellan originalföremålet och reproduktionen, allsidigt belyst av AV- material i videokassett; av största betydelse i detta sammanhang vore en överenskommelse om möjlighet att från Sveriges Radio friköpa exempelvis dokumentärfilmer för användning i videokassett.

I detta sammanhang bör det påpekas, att själva konstutställningsbe- greppet under de senare åren genomgått en markant förändring. Från att vid försöksperiodens början i stort sett ha varit ett hopsamlat material upphängt i därför reserverade lokaler har utställningen mer och mer blivit ett grundmaterial som vill stimulera till lokal aktivitet. Originalkonstverk kan alltså ställas ut tillsammans med fotodokumentation och tidnings- texter eller förses med bildband ellet bredvidläsningsböcker. Utställning- en kan dessutom ofta vara ett led i en samlad aktivitet omfattande teaterföreställning, musik eller debatt kring aktuella problem. Utställ- ningen kan ibland t. o. m. vara en rapport på skärmar om vissa aktiviteter kring olika slag av styrning med hjälp av bild, affischer och reklam etc. Härav följer, att det blivit allt naturligare att vid sidan om hittillsvarande utställningslokaler också använda sig av bibliotek, skolor, folkets hus- lokaler osv. i en allt större utsträckning, liksom att skicka mindre kollektioner av bilder med kommentarer till exempelvis arbetslokaler, sjukhus eller ålderdomshem. Givetvis gäller dessa reflexioner kring utställningsbegreppets förändring inte bara konstutställningar, men feno- menet är tydligt också inom detta område.

4.5.5 Försäljning

Trots att konstutställningsverksamheten vid Riksutställningar inte i främsta rummet är inriktad på försäljning förekommer viss sådan i samband med en del utställningar. Köparna är dels konstföreningar för

• Sida 113
•  Original

sina medlemslotterier, dels kommunal- eller kulturnämnder för sin offent- liga utsmyckning.

Vid försäljning betingar sig Riksutställningar 10 % provision, och samma provision tillfaller den lokala arrangören. Försäljningssiffrorna framgår av nedanstående tabell:

1967—68 95 165:— 1968—69 281 782:— 1969—70 129 045:— 1970—71 47 715:— 1971—72 51020:—

4.5.6 Programverksamhet

Programverksamheten kring konstutställningarna har i stort sett följt Riksförbundets tidigare rutiner: En reseamanuens, eventuellt utställning- ens producent eller den utställande konstnären, demonstrerar utställ- ningen på vernissagedagen och stannar de två följande dagarna för skolvisningar. Till dessa har intresserade lärare kunnat beställa tid i samråd med den lokala arrangören.

Trots att utställningarna i huvudsak är sammanställda för en vuxen publik har alltså endast en visning gjorts för denna och då i samband med vernissagen. Likaså har den nya skolans schemaläggning, övergång till grupparbete etc. gjort de hittillsvarande visningsrutinerna otidsenliga och svårgenomförbara. För framtiden torde det bli nödvändigt med genom- gripande förändringar i detta hänseende. En visning för allmänhet och press borde efter någon dag följas av kvällsvisning, gärna med diskussion. Likaledes borde ämneslärarna ges en särskild visning och i samband därmed beredas tillfälle att gå igenom studieuppläggning, övningsupp- gifter m. m. i samråd med reseamanuens eller producent. I en del fall borde visningstillfället kunna läggas några dagar efter utställningstidens början för att bereda publiken möjlighet att i förväg se och diskutera utställningen eller bilda sig en uppfattning om den i pressen.

Vidare bör mottagarunderlaget för konstutställningarna breddas. En möjlighet vore att lägga turnéerna mera regionalt, så att utställningarna kunde användas också av bildningsförbund, kulturnämnder, allmänna studiegrupper m. fl. Denna regionala utställningsverksamhet förutsätter givetvis ett vidgat samarbete med länsmuseerna. Om utställningen kunde visas i samma trakt under en längre tid borde man också kunna påräkna lokal hjälp med visningar och studiehandledning. Detta synes vara en helt nödvändig reform för att utställningen skall bli meningsfull, få genom- slagskraft och nå ut till nya grupper.

4.6. Särskilda aktivitetsformer

Begreppet aktivitet definieras här som självverksamhet, besökaren gör mer än att titta och lyssna. Man kan särskilja olika projekt där arten, graden och syftet med självverksamheten varit olika.

• Sida 114
•  Original

Självverksamheten förekommer i utställningen t. ex. som ett pedago- giskt grepp för att förklara och åskådliggöra ett innehåll. Man kan förse utställningen med t. ex. rörliga delar: knappar, vevar, pussel o. dyl. för att göra innehållet mer lättillgängligt för besökaren.

En annan form av självverksamhet kan man tala om i samband med skolutställningarna. En utställning för skolbruk görs ofta i form av material och faktasamling i direkt syfte att aktivera. Utställningen blir incitament till elevernas aktiviteter. Det kan t. ex. innebära att man följer upp ett tema, gör grupparbeten och redovisningar i ord och bild, som ' kanske resulterar i en ny utställning.

Med särskilda aktivitetsformer menas här projekt där självverksam- heten har vidareutvecklats och fått en större plats. Från att ha varit ett pedagogiskt inslag i utställningen har självverksamheten fått ett eget syfte, ibland i anslutning till en utställning.

Upptäcka — uppleva

Försöksverksamhetens utställning Upptäcka — uppleva lade grunden för vidare försök med särskilda aktivitetsformer. Utställningen, som började sin turné 1966, hade som syfte att genom bilder, konstverk och bruksföremål konkretisera olika sidor av skolans estetiska fostran, som de formuleras i läroplanen. Den ville antyda upptäckts- och upplevelse- möjligheter inom den estetiska, men också inom den praktiskt-sociala verkligheten.

De estetiska frågeställningarna som utställningen tog upp kunde vidareutvecklas och exemplifieras av besökarna i ett aktivitetsrum. På samtliga 26 orter (främst museer och bibliotek i Sverige, Finland, Norge och Island) där utställningen visades anordnades ett sådant aktivitetsrum i anslutning till utställningen.

Efter att t. ex. ha tagit del av utställningens skärm Maskspel kunde besökaren själv med ledning av upplevda ansikten och uttryck tillverka masker i aktivitetsrummet. Eftersom utställningen i första hand vände sig till elever och lärare användes aktivitetsrummet mest av dessa grupper. För låg- och mellanstadiets elever, som saknar tillgång till teckningssal, var aktivitetsrummet särskilt lämpligt. För att få tillfredsställande arbetsförhållanden behövdes dock en handledare med pedagogisk utbild- ning. Där sådan fanns tillgänglig blev aktivitetsrummet en plats där nya material och metoder kunde prövas av lärare och elever. Rummet inspirerade till fortbildningsverksamhet bland lärare och användes också på kvällarna för gruppövningar och idédebatt. Aktivitetsrummets kapaci- tet räckte inte till för alla enskilda besökare som ville använda det. De , stora besökssiffrorna kan ses som tecken på det stora behov som l föreligger av denna typ av verksamhet.

Gör slag i saken

Vid planeringen av det första projektet för folkparkerna år 1969 kom de positiva erfarenheterna från aktivitetsrummet i Upptäcka — uppleva att

• Sida 115
•  Original

få stor betydelse; Gör slag i saken byggdes upp med aktivitetsrummet som det centrala inslaget. Syftet var att pröva hur denna form av verksamhet fungerar utanför de gängse kulturinstitutionerna, museer och bibliotek. I samtliga fyra parker som stod som mottagare, Västerås, Gamleby, Gävle och Kramfors inreddes en ”verkstad” där barn och vuxna tillsammans fick möjlighet att snickra, måla diabilder och gruppmålningar, tillverka enkla instrument, göra masker och collage, modellera m.m. Som ytterligare inslag i projektet förekom i nära anslutning till verkstaden en ”stimuleringsdel”, en konstutställning av och med konstnärer på orten. Konstnärerna var närvarande och deltog i samtal kring sina verk. Dessutom förekom en informationsdel; en dokumentär diaserie med exempel på nya initiativ att skapa aktiva och stimulerande miljöer, i första hand för barn. En fotodokumentation och utställning kring lokala miljöfrågor gjordes av amatörer på varje ort. Slutligen var ortens bibliotek med i projektet genom att en bok- och tidskriftshörna eller bokbuss ställdes till besökarnas förfogande. I två av parkerna förekom musiklyssnarstudio.

Resultatet av Gör slag i saken pekade på vikten av att ha projektet lokalt förankrat. Folkparkerna har ingen erfarenhet av denna typ av verksamhet. De lokala kulturarbetarnas medverkan som handledare och inspiratörer är viktig. För folkparkerna var projektet ett försök att bredda parkens utbud av underhållning med sysselsättning av mer aktiv art. Projektet vände sig till alla kategorier, dagbesökare såväl som kvällarnas danspublik. Erfarenheterna från projektet visar dock att den målinriktade publiken, de som kommer t. ex. för att dansa eller spela bingo har mindre intresse för aktiviteter av detta slag. Däremot är familjepubliken som finns i de till dagpark utvecklade folkparkerna mycket road och intresserad av denna verksamhet.

Hallen iSkärholmen

Efter turnén med Gör slag i saken som pågått knappt en vecka i varje park fann försöksverksamheten det angeläget att mera stationärt pröva ett likartat projekt. Tillsammans med Rikskonserter och Riksteatern startades under hösten 1969 projektet Hallen i Skärholmen. Genom samarbetet kunde projektet tillföras bättre ekonomiska resurser och de tre riksorganisationernas speciella inriktningar bli en kompletterande enhet. Syftet med projektet var att ge möjlighet till aktivitet, upplevelser och samvaro i en lokal i centrala Skärholmen som annars stod outnyttjad. Projektet riktade sig till invånarna i Skärholmen och Vårberg. Det hade föregåtts av ett flertal möten med lokala grupper som sysslar med miljöfrågor. Det var av stor betydelse att projektet växte fram i nära anslutning till de i området boende.

Tillsammans med representanter för byalag och andra inreddes lokalen och projektets slutliga innehåll fastställdes. De väsentliga delarna var ljudverkstad, målarverkstad, lekhörna och café. På Riksutställningar ankom att utrusta och leda verksamheten i målarverkstaden. En grupp

• Sida 116
•  Original

elever från Birkagårdens Levande verkstad anställdes att tillsammans med producenten handleda besökare.

Hallen vände sig till alla åldersgrupper. Vid genomförandet av projektet visade det sig dock att största gruppen av besökare utgjordes av barn och tonåringar; på dagtid små barn med mödrar; som mest kom 200—300 barn per dag. Tidigare erfarenheter som pekat på att ett stort antal handledare är nödvändigt vid aktivitetsprojekt bestyrkes här. Viktigt är också att handledarna har en gemensam målsättning och likartad metodik. Att finna sysselsättningar som var attraktiva både för barn och vuxna visade sig vara svårt. De vuxna stannade mest i caféet medan barn och tonåringar ägnade sig åt livligare verksamheter. Som ett resultat av projektet får ses att barn och ungdomar drogs från tunnelbanan och affärerna till Hallen. Projektet visade i vilka åldersgrup- per de största behoven av gemenskapslokaler och aktiviteter finns. I samband med projektet förekom ett flertal debatter i Hallen med bl. a. representanter för kommunen. Såsom stationärt projekt betraktat var omfattningen i kortaste laget för att mer generella slutsatser skall kunna dras. Från kommunens sida gjordes vissa försök att följa upp verksamhe- ten som svar på de behov som projektet påvisat. Projektet Hallen redovisas även i forskningsrapporten Man bara anpassar sig helt enkelt, red. Hans Gordon och Peter Molin, Stockholm 1972, sid. 61 f.

Trappan i Vällingby

Ett andra försök med aktivitetsprojekt i bostadsområde gjordes våren 1971 med projektet Trappan i Vällingby. Projektets uppläggning liknari vissa delar det tidigare nämnda projektet Hallen i Skärholmen. Två viktiga skillnader är dock att notera; nämligen att projektet utsträcktes till en period av två månader och att en lokal kulturkommitté stod som medarrangör.

Erfarenheterna från Hallen- försöket pekade på att projektet jämte självverksamhet även borde inrymma annan verksamhet, främst med tanke på den vuxna publiken. Syftet med projektet blev sålunda att erbjuda möjligheter till såväl självverksamhet som samvaro och debatt, underhållning och upplevelser. Eftersom barn och ungdomar i Vällingby är bättre försörjda med barnstugor och fritidsgårdar än vad förhållandet är i Skärholmen, vände sig projektet i Vällingby i första hand till vuxna. Projektet försiggick i Trappan, Vällingbys Medborgarhus.

Möjligheter fanns till olika typer av självverksamhet. I en verkstad fanns material för snickeri, målning m. m. Tillsammans med en riksteater- grupp gavs möjlighet till teaterimprovisationer och uppspelning av korta scener på egna texter. Ett flertal instrument fanns tillgängliga, köpta och av egen tillverkning för musikimprovisationer. Alla dessa aktiviteter hade som ett mål att skapa kontakt människorna emellan.

Trots att projektet i första hand vände sig till vuxna blev även denna gång barnen den stora publikgruppen. De vuxna uteblev till en början. I likhet med projekt Hallen i Skärholmen blev det problem med att få tillräckligt många handledare för barnen på dagtid. Det visade sig ganska

• Sida 117
•  Original

snart att den omfattande och långvariga satsning som detta försök innebar, fordrade en betydligt större personalstyrka än vad arrangörerna beräknat. Genom samarbete med handledare från ett lokalt studieförbund kunde personalfrågan delvis ordnas vad beträffar aktiviteter för barn.

Kvällar med enbart självverksamhet var inte intressanta nog för att locka vuxna deltagare. Som inledning och incitament till kvällsaktiviteter- na lades då in framträdanden av inbjudna gäster av olika slag; t. ex. vissångare, musiker, författare, politiker och en teatergrupp. Dessutom visades fler utställningar och Riksteaterns för projektet engagerade grupp spelade upp delar av olika föreställningar. Temakvällar, t.ex. kring invandrarfrågan, Latinamerika och kvinnofrågan anordnades. Det visade sig att fasta programpunkter med både underhållning och egen aktivitet i form av samtal, teaterimprovisation, musicerande och sång drog större publik.

Aktivitetsrum i samband med miljövärdsutställningar

I samband med miljövårdsutställningarna Land att leva i och Miljö för miljoner prövades år 1970 på tre orter nya studieformer kring utställ- ningarna. Ett aktivitetsrum inrättades också. Det var den tidiga modellen utställning plus aktivitetsrum från Upptäcka — uppleva som man här ville pröva inom ett nytt ämnesområde.

I detta fall var det fråga om en målinriktad aktivitet. Försöksverksam- heten ställde via respektive bildningsförbund generösa ekonomiska och fysiska resurser till förfogande för dem som ville studera vidare, yttra sig och bidra till miljövårdsdebatten, såväl enskilda besökare som aktions- och studiegrupper. En särskilt anställd föreståndare, som hade ständig kontakt med studieförbunden, fanns till hands i lokalen för att fånga upp besökarnas frågeställningar, föra samman människor med likartade intressen och ställa experthjälp till förfogande. Aktivitetsrummet blev ett forum där informationen från utställningarna anknöts till den egna orten och åstadkom debatter, undersökningar, studier samt produktion av lokala utställningar. Försöket kom senare att tjäna som modell för framtida arbete med lokal förankring, bl. 3. inom ramen för Skellefteå- projektet. (Jfr 4.8.)

Samvarodagar

Försöksverksamhetens mest omfattande aktivitetsprojekt är Samvaro— dagar som genomfördes i två etapper och i samarbete mellan Rikskonser- ter, Riksutställningar, Svenska Riksteatern, en arbetsgrupp med anknyt- ning till Arkiv Samtal i Stockholm samt lokala arbetsgrupper och invånare i Sundsvall, Härnösand, Luleå, Borlänge, Sandviken och Väster- ås. Projektet syftade till att vidareutveckla och befästa de former för kontakt och samarbete mellan människor som hade kommit igång.

Det centrala momentet var själva Samvarodagarna: en intensifiering av den ordinarie lokala verksamheten. Till detta ställde de tre riksinstitutio- nerna såväl ekonomiska som personella resurser till förfogande. Praktiskt

• Sida 118
•  Original

fungerade det på så sätt att en femmannagrupp (Arbetsgruppen för Samvarodagar, Stockholm) med erfarenhet av grannsamarbete tog kon- takt med- och senare besökte de olika platserna och hjälpte till vid utformandet av de lokala aktiviteterna. Femmannagruppen hade också material och diverse utrustning med sig på resan.

Det var en försöksverksamhet med flera aspekter. Här några av de viktigaste:

— Metoder för att nå kontakt med nya grupper ur befolkningen. — Ansvarsfördelning mellan dessa grupper och institutionerna och möjligheten till inflytande.

—— Självverksamhet — målsättning, metoder, innehåll.

Den utåt märkbara delen av Samvarodagar [ genomfördes under april och maj 1970 på fyra platser i Nordsverige. Den fick karaktären av en kraftig förstärkning av de lokala aktiviteterna under ungefär en vecka. Det blev en ”allaktivitetsvecka” för alla åldrar, för att genom den visa myndigheterna på behovet av en anspråkslös träffpunkt där olika åldersgrupper kunde träffas, umgås, leka och arbeta tillsammans. Erfaren— heterna från Samvarodagar I ställdes samman i en serie stencilerade häften.

När det under säsongen 1971/ 72 blev aktuellt att genomföra ett andra experiment Samvarodagar, lades än större vikt vid att de lokala verksamheterna var ordentligt igång av egen kraft. Vidare fördelades insatsen över hela året, från början av hösten, då verksamheten i bostadsområdet fick förnyad intensitet efter semesteruppehållet under sommaren, under vintern och fram till våren. Platserna var den här gången endast två: bostadsområden i Sandviken resp. Västerås.

Samvarodagar II genomfördes med en mer renodlad målsättning beträffande projektets funktion i ett långsiktigare sammanhang. Doku- mentationen, rapporthäftena, som i Samvarodagar 1, hade varit en biprodukt blev nu något av ett slutmål. Det är genom dem som erfarenheterna kan spridas vidare till andra bostadsområden och vara till inspiration och hjälp när andra granngrupper försöker ta aktiv del i utformandet av sin miljö.

Summering

Aktivitetsformer av olika slag, i samband med utställning eller i helt självständiga former synes vara en viktig del i arbetet att nå ut till nya grupper. Aktivitetsprojekt av typ Trappan iVällingby och Samvarodagar visar att det fordras en viss metodik och goda personalresurser om de uppställda målsättningarna skall infrias. Mycket tyder på att den lokala samarbetsparten bör vara initiativtagare; detta för att garantera att uppföljning ska ske. Bäst torde aktivitetsprojekt kunna genomföras där producenten för projektet fungerar i direkt kontakt med mottagarna under en längre tid.

I Riksutställningars regionala verksamhet i Skellefteå har dessa förutsättningar varit vägledande och lagts till grund för den senare delen

• Sida 119
•  Original

av verksamheten. Ett flertal projekt har genomförts i direkt samarbete med studiecirkeldeltagare ute i länet. Deltagarnas aktivitet har här resulterat i produktion av egna utställningar.

I Öppna, en rapport om lekverkstäder, som utgavs 1972, är här nämnda aktivitetsförsök och liknande projekt på i första hand museer behandlade. Det framgår av erfarenheterna att dessa självverk- samhetsformer inte bara anknyter till estetiska behov utan också till behov av kontakt och gemenskap som ofta är särskilt påtagliga i nya bostadsområden.

4.7 Försök med film, TV m. m.

Riksutställningar har under försöksverksamheten experimenterat med TV, film och diabilder; motiven för verksamheten har varit följande.

1. De sakkunniga har bl. a. i uppdrag att undersöka hur museimaterial kan föras ut till en bredare publik och till fler orter än hittills. Detta kan givetvis göras på annat sätt än med utställningar.

2. Det finns föremål som av olika anledningar inte tål att föras runt med en vandringsutställning och som därför måste presenteras på andra sätt.

3. Det unika föremålet når inte särskilt många orter enbart via en vandringsutställning om inte turnén sträcks ut mycket långt i tiden.

4. I arbetet med att utreda utställningens funktion har de sakkunniga också diskuterat frågan om dess värde som uttrycksform i förhållande till andra media t. ex. TV, film och ljusbilder. I samband med remissbehandlingen av betänkandet om rikskonserter var en liknande värdering av olika media aktuell. I propositionen 1968: 45 angående Rikskonserter ges sålunda följande sammanfattning av ett par remiss- yttranden:

”Sveriges Radio ställer frågan om det är rimligt att i massmedias tid satsa så ensidigt och stort på just konsertformen. Företaget anser att utredningens allmänna åsikter om de olika distributionsformernas betydelse är diskutabla. Att som utredningen gjort degradera radio, TV och grammofon till ”hjälpmedel” och att lägga huvudvikten i all konsertverksamhet vid ”den personliga kontakten med tonkonstnärer och ensembler av musiker” framstår enligt Sveriges Radio som verklighetsfrämmande. Den helt dominerande delen av musikpubliken nås redan nu endast via radio, TV och grammofon. Från både musikaliska och praktiska synpunkter anses de konsertmöjligheter, som dessa medier erbjuder, vara jämbördiga eller delvis överlägsna dem som Rikskonserter kan eller planerar att erbjuda. Nya musikfor- mer uppstår som skapats enkom för de nya massmedia. Dessa påpekanden görs, framhålls det vidare i yttrandet, inte för att förringa den betydelsefulla roll som en utbyggd rikskonsertverksamhet kan komma att spela i musiklivet utan för att sätta in verksamheten iett större musikkulturellt sammanhang och ge den rätta proportioner. Även Föreningen Svenska tonsättare anser att radio/ TV och gram- mofon inte bara är hjälpmedel utan också med offentliga konserter likvärdiga distributionsformer. I pedagogiskt hänseende är de klart

• Sida 120
•  Original

överlägsna konsertformen. Enligt ABF har televisionens roll grovt underskattats. TV— program kan betyda oerhört mycket för den primära uppgiften att föra ut musikintresset.”

5. Även inom själva utställningsformen är TV, film och diabilder viktiga hjälpmedel som komplement för att åskådliggöra innehåll, tema, händelseförlopp etc.

6. De filmer och TV— program som Riksutställningar producerat under försökstiden har varit punktförsök för att skaffa försöksledningen erfarenheter och — i den mån dessa erfarenheter var positiva —— för att markera möjligheten av att ett framtida Riksutställningar kan fungera som ett serviceorgan även i fråga om AV-produktion på vissa områden inom kultursektorn. Vad som producerats är mest att betrakta som prototyper eller exempel.

De i det föregående berörda motiven för Riksutställningars försök med TV, film, dia m.m. har tjänat som utgångspunkt för de projekt som genomförts. Dessa framgår av följande förteckning.

TV—programmet Kameran är ett videoband som 1967 produceradesi en av TRU (Kommittén för television och radio i utbildningen) förhyrd studio. Programmet byggde på föremål och information i utställningen Kameran och har använts parallellt med denna vid en pedagogisk undersökningi Skellefteå (jfr bil. 2). Vidare har kopior av videobandet på försök framställts för två institutioner, en AV—central och ett bibliotek. De sakkunniga har på detta sätt skaffat vissa erfarenheter om möjlighe- terna att distribuera videoband om utställningar och museiföremål m. m.

Programmet har inköpts och sänts av TV 2. Det kopierades våren 1971 av Utbildningsförlaget i och för marknadsföring i form av videoband- kopior. Förlaget lade emellertid senare ned sin videobandkopieringsverk- samhet.

Videoband om Riksutställningar producerades vid samma tillfälle som Kameran. Programmet har använts för extern och intern information om Riksutställningars målsättning, arbetsformer och produktion.

Div. videoband. Programmen producerades inom TRU: s utbildnings— kurser för blivande TV-producenter såsom övningsprogram och var ej avsedda för distribution. Programmen byggde på föremål som ställdes till förfogande av Naturhistoriska riksmuseet, Sjöhistoriska museet, Tele- museum, Spårvägsmuseum m. fl.

Videobandet Nordiska museet, en introduktion producerades av Hushålls— och sömnadsskolans i Stockholm ITV-grupp och Nordiska museet i Stockholms skoldirektions ITV-studio. Programmet är 15 minuter och skolan skulle visa det för elevgrupper inför studiebesök på Nordiska museet. Riksutställningar tog initiativet till ITV-experimentet i fråga och följde produktionsarbetet.

Ett videoband för döva producerades som ett experimentprogram att visas vid den internationella kongress om dövundervisningen som ägde rum i Stockholm i augusti 1970. I programmet, som är 10 minuter långt, demonstreras två miniutställningar bl. a. med hjälp av teckenspråket samt betonas att utställningen är ett medium som fungerar väl för dem som inte kan höra.

• Sida 121
•  Original

Filmen Museet _ skolan belyser dels museernas roll i utbildnings- väsendet, dels pedagogiska metoder i museiundervisningen. Den är en 16 mm ljudfilm i färg, längd 28 minuter. Filmen har distribuerats av Riksutställningar och varit flitigt utlånad; från hösten 1971 uthyrs den av praktiska skäl via Utbildningsförlaget. Filmen har även gjorts i en engelskspråkig version.

Filmen Det äldsta Halland består av ett av avsnitten i föregående film i något utvidgat skick.

Och inte ga" sönder... är en film där filmproducenten under ett års tid har följt tillkomsten av en utställning om Strindberg som byggdes av Riksutställningar på beställning av Svenska institutet i samarbete med Drottningholms teatermuseum och som nu turnerar i olika versioner i USA, England, Frankrike och Tyskland. ”Och inte gå sönder...” är en 16 mm ljudfilm i färg på ca en halvtimme. Den används i Riksutställningars egen informationsverksamhet, men utlånas även.

Filmen Gåvor till gudar är avsedd som typexempel på hur museiföre- mål kan presenteras på film och är också tänkt att ge något av skillnaden mellan att visa föremål med film och med ljusbilder. Föremålen i filmen är votivfigurer från Medelhavsmuseet. Filmen är i färg och finns i 16 mm-version med ljud, dels i super 8 mm stum version, längd 6 minuter.

Två filmer Kläder och Pinnar är avsedda som en del av en utställningslåda om Asien. De utgår från asiatiska kläder resp. bruket att äta med pinnar, är gjorda i färg i både 16 mm och super 8 mm stumfilm. De är 3 resp. 4 minuter långa.

En film om småutställningar producerades till ett internationellt utställningspaket (i samarbete med ICOM) om utställningsbyggande, ett projekt av experimentkaraktär, som utprövades 1970 i England. Filmen har gjorts som stumfilm i färg och har kopierats i såväl 16 mm som super 8 mm-version; längd 7 minuter.

Filmen Konstnären Roland Kempe, ett avfilmat samtal, är en 16 mm- ljudfilm i färg på 22 minuter. Den porträtterar konstnären i anslutning till en av försöksverksamhetens utställningar.

Filmen 6 år eller Verksamheten 1965 — 1971 används för extern och intern information om Riksutställningar. Den är en 21 minuter lång, 16 mm ljudfilm i färg.

Inför Museernas dag, hösten 1973, producerade Riksutställningar en 35 mm reklamfilm för biografbruk iGöteborg. Filmen finansierades helt med anslag från nämnden för samhällsinformation.

Mot slutet av år 1973 producerades ett antal TV—kassetter (bl.a. programmen Intervju med konstnären Anders Åberg, Det entomologiska kvinnorovet och Den svåra konsten, Heliga bilder, Två program om ikoner) för att användas i den försöksverksamhet med distribution av videogram som Riksutställningar påbörjade under 1974 isamarbete med Svenska museiföreningens bild- och filmkommitté och den s. k. Vidmo- gruppen (jfr 4.7).

Skokloster, en fältherres mil/"ö hör till riksutställningars s. k. flerbilds- försök, liksom Att skydda och rädda liv som riksutställningar gjorde på beställning av civilförsvarsstyrelsen, och Den stora galenskapen, som

• Sida 122
•  Original

producerades på beställning av Frikyrkliga studieförbundet. De båda sistnämnda projekten finansierades av beställarna. Ytterligare ett fler- bildsförsök, som dock av tekniska skäl icke helt slutfördes, utgör Nordisk folkkonst; experimenten bedrevs i Nordiska museet. Flerbildsvisningar bygger på ett antal ljusbildsprojektorer (stillbildsprojektorer), i förevaran- de försök upp till åtta stycken, som är anslutna till styrmaskiner av olika konstruktioner och som projicerar grupper av diabilder programmerade på lämpligt sätt i fråga om rytm, kombination etc. Projektionerna görs på s.k. rear projection-dukar i olika format. I Skokloster, Att skydda och rädda liv och Den stora galenskapen utnyttjas även beledsagande ljud genom att bandspelare kopplats till resp. styrmaskiner.

Rapportutställningar med diabilder, också en form av mediaexperi- ment, är tänkt som ett alternativ — i vissa speciella situationer — till några av de vandringsutställningar av konst, som haft arbetsnamnet ”rapport- utställningar”, dvs. utställningar vilkas syfte är att genom lämpligt urval av konst rapportera från det aktuella konstlivet. Ett par diaserier har utarbetats i huvudsak för användning i skolan.

Försöksverksamheten har funnit det angeläget att samarbeta med etermedia, vilket resulterat i vissa punktinsatser. Ett fortsatt samarbete även för framtiden förutsätter att de institutioner som förvaltar etermedias resurser visar en viss öppenhet gentemot initiativ utifrån. Samarbetet med Sveriges Radio har för försöksverksamhetens del givit både en de] positiva och några nedslående erfarenheter. Exempel på omfattande och i det stora hela framgångsrika samarbetsprojekt utgör Multikonst (1967) och Multi 69 (1969) där utställningarna — producera- de genom Konstfrämjandet — i båda fallen kunde belysas i ett flertal TV- och radioprogram och där Sveriges Radios ledning visade stort tillmötes- gående och intresse. TV2 har också inköpt det av Riksutställningar producerade TV—programmet Kameran. Omfattningen av Riksutställ- ningars samarbete med Sveriges Radio är emellertid väsentligt mindre än t. ex. Rikskonserters motsvarande samarbete.1

Till de negativa erfarenheterna hör den ofta bristande förståelsen hos TV— och radioproducenten för att det kan vara till gagn för båda parter, och inte minst för programmen, om producenten lyssnar på synpunkter från eventuella samarbetspartner. Den kritik som från olika håll framförts mot Multi—programmen — kritik som bl. a. menat att en rad program skjutit bredvid målet och blivit program för programmens egen ,

l Samarbete mellan musikavdelningen vid Sveriges Radio och Rikskonserter förekommer ifråga om enstaka större projekt, t. ex. Sveriges Radios symfoniorkes- j ters medverkan inom Expo Norr. Vidare förekommer samarbete i form av intervjuer i och notiser i regionalprogram i samband med Rikskonsertarrangemang. Skolradion har ett omfattande samarbete med Rikskonserter. Samarbetet består huvudsakligen l i produktion och sändning av regionalradioprogram i anslutning till Rikskonserters j skolkonserttuméer. Dessa program produceras i Stockholm, varefter band skickas ut till de olika radiodistrikten, där programmen sänds i regionalradion cirka tre _, veckor före starten av respektive konsertturnéer. Till en början var strävan att göra i ett radioprogram till varje skolkonsertproduktion, men allteftersom Rikskonserters verksamhet utökats har man fått släppa denna tanke och väljer nu istället ut vissa produktioner.

• Sida 123
•  Original

skull, utan riktig anknytning till projekten — kanske kunnat undvikas om utställningsmakarna och konstpedagogerna kunnat göra sina röster mera hörda i planerings- och produktionsstadierna. Andra negativa erfarenhe- ter — som i motsats till de föregående kan föras tillbaka direkt på radioledningen — är det tidvis ringa serviceintresset hos Sveriges Radio när det gäller att sälja kopior av filmmaterial o.dyl. för användning i t. ex. utställningar. Tidigare kunde riksutställningar via den s. k. kopie- tjänsten erhålla en hel del material, givetvis mot bestridande av uppkommande kostnader. Sveriges Radio har under vissa tider begränsat dessa möjligheter. (I skrivelse från Sveriges Radio den 11. 12. 1969 på radiochefens uppdrag meddelas t. ex. att ”företagsledningens politik är att iaktta synnerligen stor restriktivitet med utlämnande av material till offentlig användning utanför radio och TV.) Eftersom Sveriges Radio på grund av sin unika situation i Sverige disponerar arkiverat film- och ljudmaterial av en omfattning och ett innehåll som ingen annan gör, borde det vara ett samhällsintresse att utomstående kan få ta del av och köpa sådant material. En sådan service borde ju också kunna göras affärsmässig och kunna drivas till full kostnadstäckning intill självkost- nadsnivå. Nya avtal berörande upphovsrättsfrågorna öppnar dock nya möjligheter att köpa programkopior, t. ex. på TV-kassett -— fr.o.m. 1974.

Förarbetet till en utställning är ofta tids- och resurskrävande. Det kan gälla att få tag i lämpliga specialister, att tränga in i ämnet, att kontrollera uppgifter, m. m. Riksutställningar har ofta funnit det otillfredsställande att detta inte sällan betydande arbete inte ytterligare utnyttjas sedan det väl kommit till användning för utställningsproduktionen. Sålunda skulle nedlagda förarbeten i många fall ha kunnat utnyttjas i en parallell produktion av en film eller ett videoband i t. ex. Sveriges Radios regi. Detta skulle innebära två möjligheter till samarbete med Sveriges Radio, dels möjligheten att Sveriges Radio i vissa fall köper visningsrätt för filmer (ITV-program) producerade av Riksutställningar, dels möjligheten att Sveriges Radio i samråd med Riksutställningar producerar film (TV- program) på basis av materialet i en utställningsproduktion. Båda alternativen skulle leda till besparingar, även för Sveriges Radio, och för Riksutställningars del också utgöra ett ovärderligt stöd för den egna AV— produktionen. Försöksverksamheten har försökt realisera dessa möjligheter men har tyvärr på olika nivåer inom Sveriges Radio mötts av ringa förståelse. En annan, mera framkomlig väg är att i samarbete producera en utställning till ett av Sveriges Radio beslutat program, som är under inspelning.

De sakkunniga inser att önskemål om ökade möjligheter till samarbete med Sveriges Radio är ett ganska allmänt önskemål från många andra håll än Riksutställningar. Det synes icke heller vara alltför komplicerat att åstadkomma detta. Det vore olyckligt om man förväxlade denna strävan till samarbete med önskningar att påverka innehåll i program och allmän programpolitik.

Det bör vara en angelägen uppgift för radioledningen att skapa effektiva, fasta former för att Sveriges Radio i ökad utsträckning skall

• Sida 124
•  Original

kunna utnyttja externt material tillkommet inom Sverige; externt utländskt material används ju redan i stor utsträckning.

Videobandteknikens och kortfilmdistributionens utveckling kan emel- lertid komma att göra den eterburna distributionen mindre intressant för framtidens programproducenter.

Riksutställningars samarbete med TRU— kommittén, redovisat i det föregående, har varit av uteslutande positiv natur. TRU har alltid visat beredvillighet att bistå de sakkunniga och försöksverksamheten och har synbarligen eftersträvat att undvika byråkrati och onödiga formaliteter. Dessa förhållanden kanske delvis kan förklaras av en viss likhet mellan TRU: s och Riksutställningars situation, i organisatoriskt och tidsmässigt avseende, beroende på båda organisationernas status som försöksverk- samheter.

1971/ 72 inlämnades till Kungl. Maj:t en skrivelse, undertecknad av Operan, Dramatiska teatern, Svenska riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar, med anhållan om medel till försöksverksamhet med programproduktion för bl. 3. TV- kassetter. Kungl. Maj:t har ännu inte avgjort detta ärende. Ifrågavarande samarbetsprojekt gäller produktions— frågor, medan en strävan till samarbete på distributionssidan har tagit sig uttryck i en konferens i juni 1972 med rubriken Distribution av videoband och film på kulturområdet och vuxenutbildningssektorn. I konferensen deltog utom de nyssnämnda fem institutionerna också representanter för TRU, bibliotekssektorn, folkbildningsorganisa- tionerna, museerna, det dåvarande halvstatliga Svenska TV-kassett AB rn. fl. Ett konkret resultat av konferensen blev tillkomsten av den s. k. Vidmogruppen.

4.8. Regional verksamhet

I direktiven förutsattes samråd med skolöverstyrelsen beträffande den för skolan avsedda utställningsverksamheten. På skolöverstyrelsens förslag beslöt försöksledningen hösten 1967 att koncentrera en del av verksam- heten på skolområdet till det pedagogiska utvecklingsblocket vid Brän- nans centralskola i Skellefteå. Efter samråd mellan Riksutställningar och representanter för Skellefteå kommun anställdes en intendent med placering i Skellefteå. Dennes arbetsuppgifter skulle bli följande:

att i nära samarbete med Sözs pedagogiska utvecklingsblo'ck vid Brännans skola leda utarbetandet av prototyper till utställningar, som kan fungera som läromedel, samt delta vid utprovningen av dessa utställningar i skolan.

att distribuera småutställningar till övriga skolor i Skellefteå för att på ett så rättvist sätt som möjligt nå samtliga elever i staden. Dessa utställningar kunde dels produceras i samarbete med museet i Skellefteå, dels vid Riksutställningar i Stockholm.

att i samråd med folkbildningsrepresentanter i Skellefteå och länsbild- ningsförbundet i Västerbottens län söka vägar att infoga Riksutställningar i studiearbetet.

• Sida 125
•  Original

"Gör slag i saken", ett lörsök att bredda bl. a. Iolk- parkernas utbud med sysselsättning av mera aktiv art. ett "aktivitetspakel", med verkstad där publik i alla aldrar lår tillfälle att måla och bygga. göra collage och skrammelinstrumenl. Kopplades med utställning av olika konstnärer, lörlaltarlramträdanden och sagostunder för barn. Man "kände sig lör" med liknande aktivitet i Skärholmen och Vällingby 1969 och 1971. Man "gjorde slag i saken" i lolkparkerna i Gamleby. Västeras, Kramlors och Gävle sommaren 1969. (Utst. 26)

• Sida 126
•  Original

Den av Riksutställningar producerade lllmen "Och inte gå sönder" visar de olika etapperna i en utställnings- produktion. Under eli års tid filmades systematiskt tillkomsten av utställningen om Strindberg (utst. 1063). 16 mm ljudfilm i färg på ca en halv timme. Användes lrämsl i Riksutställningars egen informations- och utbildningsverksamhel.

• Sida 127
•  Original

HUS l Mill,,FAMNQ ' ANDERS ABERG litgåå art.,

i ,, ARBETARBY vm i lågt. kl.l300lllå "

i %

RLANBSKUSTEN ,... ,,,, na begäran för grupper Ämuu mm runristare

lärs mmm. %

_” lll immuna-

Som snabblntroduklion till utställningen "Land du väl- signade" (utst. 111) producerade Riksutställningar sin första TV-kasselt. Genom att också spela över till kassett en del av ett TRU-program samt ett TV-program , från Sveriges Radio (ett av de första videogram som

Sveriges Radio såll till en utomstående) disponerade utsfällningsmottagaren en uppsättning TV-kassetter för *rogramverksamheten.

• Sida 128
•  Original

tam » ( (., klkuxulezl n ,.m m na—x—xf W ,) Vin ,,. am m wu :,:n. , '

l i

? i 3 ! "Vi kallar dom U-länder". en mångfaldigad utställning Nedan: Utställningen "Vi kallar dom U-länder" innehöll ] om tre wellpappelare. anslöt till de radio- och TV- utom bild— och textmaterial en del lösa föremål, som program. som hösten 1970 producerades av TRU. belyste kultur och arbetsliv i de länder, som utställ-

(Utst. 721) ningen behandlade. (Utst. 721)

• Sida 129
•  Original

att i samarbete med Skellefteå museums tjänstemän förändra perma- nenta utställningar, så att de i möjligaste mån anknöt till de olika skolformernas läroplaner.

att söka samarbete med kulturnämnden och stadsbiblioteket för att föra ut småutställningar till orterna i stadens ytterområden.

att informera om och ta emot de av Riksutställningars stora utställ- ningar, som skulle komma till staden, så att de effektivt kunde utnyttjas av skolor, folkbildning och andra intresserade.

4.8.1. Samarbete med skolor

Intendenten tillträdde tjänsten den 1 januari 1968, varvid hans första arbetsuppgift blev att planera samarbetet med det pedagogiska utveck- lingsblocket vid Brännans centralskola. Arbetsfältet vidgades snabbt och många av de ovan skisserade uppgifterna kom inom kort att ta åtskillig tid i anspråk. Detta gällde i synnerhet samarbetet med stadens övriga skolor och de olika studieorganisationerna samt museet. Verksamheten kom att till stor del bestå av samordning mellan Brännans skola och de producenter, som utarbetade utställningarna samt uppföljning av utställ- ningspaketens användning i skolarbetet. En viktig del av arbetet var att stimulera lärarna att utnyttja det lokala museets samlingar, vilka visade sig vara användbara inom många av de arbetsområden man behandlade i skolan.

Samarbetet mellan Brännans skola och museet koncentrerades främst till arbetsområdet Hembygden för årskurs 8. Riksutställningars inten- dent utarbetade en stor del av studiehandlingarna och planerade elevernas arbete med museimaterialet. Det senare bestod av besök på museet där olika elevgrupper studerade Skellefteåbygdens förhistoria, dess bebyggel- sehistoria under senare tid och industrialismens framväxt; eleverna fick också möjlighet att i samråd med museets tjänstemän sammanställa utställningspaket med museiföremål med anknytning till ovannämnda delprojekt. Dessa paket användes därefter i skolan när arbetsområdet redovisades.

De skolor, som ej bedrev speciell försöksverksamhet, uttryckte snart önskemål om en intensifierad utställningsverksamhet. Detta var speciellt fallet med skolorna i kommunens ytter- och glesbygdsområden. De arbetade under längre tid med bl.a. följande utställningar från Riksut- ställningar: Alla tiders hästar (lågstadiet) Invandrare i Sverige (högstadiet, gymnasiet och fackskolan) Undervisning eller undergång (högstadiet, gymnasiet och fackskolan) Bilder överallt (högstadiet, gymnasiet och fackskolan) Miljö för miljoner (högstadiet, gymnasiet och fackskolan)

Till lekskolor och barndaghem distribuerades bl. a. utställningen Formlek, som också användes vid särskolorna i Västerbottens län. Tillsammans med lärare vid Nordanåskolan gjordes under våren 1968 en utställning om svenskt 1880-tal för svenskundervisningen på gymnasiet. Materialet till utställningen togs huvudsakligen från Skellefteå museum.

• Sida 130
•  Original

Skolorna i det centrala Skellefteå besökte och arbetade även med Riksutställningars stora utställningar, som i de flesta fall visades i stadens konsthall. Arbetet kring utställningarna uppdelades i tre faser: förarbete i skolan, besök på utställningen och efterarbete i skolan.

4.8.2. Studieförbunden

Samarbetet med studieförbunden i Skellefteå har utgjort ett av de viktigaste arbetsfälten inom försöksregionen. Samverkan har bl.a. gällt infogandet av Riksutställningars utställningar i studiearbetet, så att en eller flera sammankomster kunnat förläggas till dem. Sådan verksamhet har ordnats kring en rad utställningar, exempelvis Förgiftar vi naturen?, Upptäcka — uppleva, Sköna stund, Nej nu ..... m. fl. Utställningspaketet Vad är konsthantverk? har utprövats i Skellefteå.

Försöksverksamhet med nya studieformer

Den omfattande försöksverksamhet med studieformer som Riksutställ- ningar bedrivit i samarbete med Folkbildningsförbundet, förlades bl.a. till Skellefteå och drevs kring utställningarna Land att leva i och Vår kultur. Studieaktiviteterna organiserades av en lokal arbetsgrupp med representanter för studieförbunden, kommunens kulturnämnd, länsbild- ningsförbundet samt Riksutställningar. I samband med utställningen Land att leva i producerades en lokal utställning om miljöproblem i Västerbotten. Utställningen, som tillverkades av Skellefteå museum i 10 exemplar, distribuerades till det 30-tal studiecirklar, som var verksamma under försöksperioden. Studieaktiviteterna kring utställningen Vår kultur samlade ett 20-tal studiecirklar och ledde i ett senare skede till en lokal utställningsproduktion, där studiecirklar i Jörn redovisade sitt arbete i en utställning om den lokala kulturtraditionen.

Förmedling av utställningar

Studieorganisationerna har fyllt en mycket viktig uppgift, som förmedla— re av småutställningar till mindre orter och byar i Skellefteå kommuns ytterområden. Samarbetet blev effektivt tack vare de kontaktpersoner, som studieorganisationerna har på de flesta småorter. De fungerade i många fall som mottagare av utställningarna och kunde anordna olika slag av aktiviteter kring dem. På liknande sätt förmedlade folkbildnings- organen småutställningar till ålderdomshem och hem för handikappade samt ordnade studieverksamhet i anslutning till dessa.

Studiecirklar gör egna utställningar

Samarbetet med studieförbundens lokalavdelningari Skellefteå inriktades fr. o. m. 1970 allt mer på en uppsökande verksamhet, som inneburit att studiecirklar fått produktionsresurser för egna, lokalt förankrade och lokalt producerade utställningar. Ett tiotal sådana utställningar har

• Sida 131
•  Original

tillverkats i mindre byar och samhällen utanför centralorten. De har utgjort en form av redovisningar av studiearbeten, och har bl. a. rört den lokala kulturhistorien och lokala problem i samband med rationalise- ringen av jord- och skogsbruk, kommunikationer och service.

Syftet med denna verksamhet har varit att göra utställningen känd som medium och uttrycksmedel också utanför den ganska trånga kretsen av professionella utställningsproducenter. Verksamheten har också inriktats på grupper, som inte kan räknas till en etablerad utställningspublik. Utställningarnas lokala karaktär har understrukits av att de utformats jämförelsevis spatiöst med material — bilder, föremål, dokument och handlingar — från ett geografiskt begränsat område. Utställningstekniskt är de närmast att likna vid museernas temporära temautställningar med fasta, ej flyttbara arrangemang, och med en strävan att beskriva en ”total” informativ miljö. De har byggts i de större lokaler som funnits att tillgå på platsen: Folkets hus, församlingsgården, den nerlagda skolan och liknande. Eftersom denna typ av lokaler ofta har ganska väl differentiera- de utrymmen har man på ett enkelt sätt kunnat ordna kaffeserveringar — ofta med bygdens specialiteter som tilltugg. Utställningarna har omgivits av omfattande programverksamheter med föredrag, teaterföreställningar, musik— och författarkvällar samt debatter med politiker och representan- ter för organisationer och myndigheter — allt med anknytning till utställningarnas teman. Utställningslokalen har på så sätt blivit en samlingspunkt under öppethållandet som erbjudit samvaro, utbyte, konfrontation och avkoppling.

Riksutställningars roll i dessa utställningsproduktioner har varit att ställa personal, utställningsteknisk kunskap, utställningstekniskt material och ekonomiska resurser till de lokala gruppernas förfogande. Detta har gjorts i samarbete och samråd med studieförbunden, Skellefteå museum och kommunens kulturnämnd så att institutionernas funktioner kunnat samlas till ett gemensamt stöd för de lokala grupperna.

Trots den relativt stora omfattning dessa utställningar har haft har de krävt jämförelsevis små direkta ekonomiska insatser. Genomsnittligt kan produktionskostnaderna, exklusive löner, beräknas till 3 000 år 4000 kronor per utställning. Detta kan förklaras med att en betydande del av arbetet utförs i studiearbetet och att man kunnat utnyttja lättarbetade material i utställningsarrangemangen. Utställningarna har varit attraktiva för en jämförelsevis stor publik till större delen rekryterad ur grupper som vanligen inte besöker utställningar. Den normala visningstiden för dessa utställningar har varit en vecka och genomsnittligt har de lockat 5 000 besökare per utställning, varav skolbesök svarar för ca 10 %.

4.8.3. Skellefteå museum

Samarbetet med Skellefteå museum inleddes med ordnandet av museets samlingar. Riksutställningar hade här en konsulterande funktion genom att ge utställningstekniska och pedagogiska råd. Genom förmedling av försöksverksamheten kunde museet i samarbete med Göteborgs natur- historiska museum och med en tillfälligt anlitad producent bygga upp en

• Sida 132
•  Original

naturhistorisk avdelning som inledning till de kulturhistoriska utställ- ningarna. På Riksutställningars initiativ knöts också en lärargrupp till utställningsarbetet. Riksutställningar har från 1968 också deltagit i arbetet med planeringen av det nya museet, vilket skall inrymmas i nuvarande Nordanåskolan och beräknas kunna färdigställas under senare hälften av 70-talet.

4.8.4. Skellefteå biblioteksförbund

Skellefteåblockets biblioteksförbund omfattar förutom Skellefteå kom- mun även Burträsk och Lövångers kommuner. Huvudbiblioteket i centralorten Skellefteå hari många fall sammanställt handbibliotek till de av Riksutställningars stora utställningar, som visats i konsthallen och liknande lokaler. I samarbete med tjänstemännen från biblioteket och i samråd med de olika Studieorganisationerna har turnéplanerna utarbetats och programverksamheten kring utställningarna kunnat anordnas. Utställ- ningsverksamheten var under 1970 speciellt inriktad på biblioteken i centalorten Skellefteå och kommundelen Jörn där 1968 års litteratur— utredning bedrev försöksverksamhet och biblioteksaktiviteterna därför var speciellt intensiva.

I byn Stavaträsk genomförde exempelvis Riksutställningar, Riksteaterns Västerbottenensamble och Biblioteksförbundet ett experiment med uppsökande verksamhet i syfte att dels informera om resp. institutions verksamhet, dels diskutera glesbygdsbefolkningens svårigheter —— praktis- ka, ekonomiska, sociala — att ta del av det institutionsanknutna kulturlivet i kommunen.

4.8.5. Kulturnämnden

Tillsammans med kulturnämnden har försöksverksamheten provat olika vägar att nå ut i glesbygdsregionerna med utställningar. I anslutning till dessa har också ordnats informations- och diskussionsmöten för att diskutera kulturutbudet och önskemål om fortsatt verksamhet.

Kulturnämnden har i allmänhet varit mottagare av Riksutställningars stora utställningar. I anslutning till de stora utställningarna har kultur- nämnden ofta tagit initiativet till aktiviteter av olika slag. Under sommarhalvåret 1969 och 1970 visades utställningen Wasa 1628 och Miljö för miljoner på campingplatser och badplatser i Skellefteå kommun. Planeringen av detta skedde i samråd med kulturnämnden, fritidsnämnden och det regionala turistrådet. Samverkan skedde också med landstingsorgan som Skellefteå lasarett och ett hem för långtids- sjuka, där bl. a. Wasa 1628 och Till landet i väster visades.

4.8.6. Svenska riksteatems Vasterbottenensemble

Hösten 1969 placerade Svenska riksteatern en regional ensemble i Skellefteå med uppgift att spela skol- och föreningsteater i Västerbottens län. Institutet för Rikskonserter placerade sommaren 1969 en intendent i

• Sida 133
•  Original

Luleå med Norrbotten och Västerbotten som verksamhetsfält. Den 1 november 1969 fick Riksutställningar gemensamt kansli med dessa båda institutioner.

Det direkta produktionssamarbetet inleddes våren 1970 med Sara Lidmans pjäs Marta, Marta där Riksutställningar utformade scenografin, till stor del uppbyggd av bildprojektioner. Hösten 1970 fortsatte samarbetet med ett Brechtcollage. Därmed inleddes en serie försök att på olika sätt integrera utställningar med teaterproduktioner. Avsikten med samproduktioner var att via utställningar ge en vidare information om och utgångspunkter för diskussioner om samhällsproblem, historiska ' skeenden och företeelser som haft beröring med de spelade pjäsernas

innehåll. ' Exempel på sådana utställningar är Kolonialism, imperialism i anslut- ning till Ambjörnsson/Plejels skådespel Fredag för högstadieskolor, Liten ordbok i samband med Reidar Jönssons pjäs Välkommen hem för föreningsteatern samt Det stora slöseriet i anslutning till lågstadiepjäsen ; med samma namn av Henning Mankell, Lena Strömdahl och Björn * Gedda. Innehållet i dessa samproduktioner spänner över ämnen som * kolonialismen, den svenska arbetsmarknadssituationen och miljövårds- problemen. En viktig strävan bakom det gemensamma utbudet har varit att få dess innehåll att verka på längre sikt i studier och diskussioner. Detta har uppnåtts genom samplanering med länsskolnämnden i Väster- botten och med studieförbunden. De senare fungerar som lokala i arrangörer för föreningsteatern. I anslutning till skolproduktionerna har också studiematerial utarbetats i samarbete med länsskolnämnden.

Varje produktion inom denna sektor av den uppsökande verksamheten har nått en sammanlagd publik om mellan 7 000 och 10 000 personer.

Produktionsarbetet, som huvudsakligen varit förlagt till Skellefteå med utnyttjande av de lokala resurserna, har varit grupparbeten med utställningsproducent, regissör, scenograf, teatertekniker och skådespela- re i samverkan. Detta har i hög grad möjliggjorts genom samarbetet i planering och administration, vilket i sin tur underlättats genom att institutionerna hade gemensamma kontorslokaler.

4.8.7. Rikskonserter

Hösten 1971 genomfördes ett samarbete med Rikskonserter/ÖN—regio- nen och Regionmusiker i Norrbotten och Västerbotten kring te- mat Norrland för 50 år sedan. Produktionen turnerade på ett fyrtio- tal platser i Norr- och Västerbotten hösten 1971 och våren 1972. Riksutställningars del i produktionen utgjordes av en utställning, utfor- mad som ett mycket stort fotoalbum (2 x 3 rn. i uppslaget skick) beskrivande människor och miljöer från 20-talets Norrland. Bildmate- rialet anskaffades i samarbete med länsmuseerna i Norrbotten och Västerbotten samt Skellefteå museum. Ett 10-tal musiknummer repre- senterande olika genrer framfördes av en blåsarsextett. En kåserande berättelse, framförd av en av musikerna, band samman bild och musik.

• Sida 134
•  Original

En motsvarande produktion genomfördes i samarbete med Rikskonserter och Regionmusiken i Västernorrland och Jämtland hösten 1972.

Riksutställningars intendent i Skellefteå har, förutom det direkta samarbetet med nämnder och institutioner, också i stor omfattning arbetat med konsultverksamhet rörande utställningar och utställnings- arbete.

4.8.8. Sammanfattning

Genom det regionala arbetet i Skellefteå har en del positiva erfarenheter vunnits. Den regionale intendenten har kunnat fungera som en förmedla- re mellan den centrala institutionen Riksutställningar och mottagarna av dess utställningar, publiken och lokala aktivitetsgrupper. Lokal program- verksamhet kring utställningarna har kunnat planeras igod tid och det har varit möjligt att gå ut med brett upplagd, intensiv information om kommande utställningar i regionen. Det har varit möjligt att kontinuerligt följa upp användandet av utställningarna och fånga upp önskemål och synpunkter från publiken.

Det direkta samarbetet med de lokala studieorganisationerna har gjort det möjligt att planera studiecirkelarbete kring åtskilliga av Riksutställ- ningars utställningar. Genom att intendenten har haft möjlighet att delta i den samverkan som sker mellan studieorganisationerna och kulturnämn- den och biblioteket har det också varit möjligt att nå ut med försöksverksamhetens utställningar till glesbygdsområdena. Detta gäller inte minst den verksamhet, som baserats på att ge studiecirklar och andra aktiva grupper resurser att göra egna utställningar. Svårigheter har dock även funnits i samplaneringen mellan studieorganisationerna och Riksut— ställningar. Dessa har främst haft sin grund i de mycket bundna former, som folkbildningsarbetet hittills haft och de lika hårt bundna turnéplaner som de flesta av Riksutställningars utställningar har haft. När det gäller konsthantverkscirklar har inriktningen på det egna arbetet gjort det svårt att få deltagarna att ta del av utställningar med anknytning till olika konsthantverksformer.

Ytterst värdefullt har det kontinuerliga samarbetet med lokala nämnder varit. Genom att kulturnämnden i de flesta fall har stått som mottagare av Riksutställningars utställningar har det inneburit såväl ett ekonomiskt stöd som hjälp med programverksamhet och utrymmes- och lokalfrågor. Det direkta samarbetet med kulturnämnd och bibliotek har också visat sig vara viktigt vid distributionen av småutställningar inom kommunen. Genom ett gemensamt planeringsarbete har bibliotekets bokbuss kunnat utnyttjas till frakter varvid bibliotekets personal haft tillsyn över utställningarna.

Det för Riksutställningar, Rikskonserter och Riksteatern gemensamma kansliet har fungerat väl. Denna form av samverkan skapar en närkontakt mellan organisationerna som underlättar planeringen av gemensamma projekt och ger möjlighet att utnyttja varandras kontakter i regionen. Lokal produktion av utställningar vid ett regionkontor av den typ, som funnits i Skellefteå har visat sig möjlig till jämförelsevis låga kostnader.

• Sida 135
•  Original

I februari 1973 upphörde verksamheten vid regionkontoret i Skellef- teå. Den förlades till Stockholm och inriktades huvudsakligen på att uppsöka studiecirklar och andra aktiva grupper ute i landet och initiera utställningsproduktioner och aktiviteter med dem.

Verksamheten drivs dock med jämförelsevis små ekonomiska och personella resurser. Den har därför inte fått en bredd, som motsvarar efterfrågan. Tonvikten har lagts vid fortsatta experiment, som syftar till att finna arbetsformer som gör det möjligt att anpassa och differentiera Riksutställningars framtida regionala verksamhet efter de lokala kraven och behoven. Dessa berör bl. &. studiecirkelledarnas och studieorganisa- törernas utbildnings- och fortbildningsbehov, studieförbundens arbets- rutiner och pedagogiska målsättningar samt den traditionella inriktningen av olika regionala och lokala organ som mottagare av ett centralt producerat kulturutbud.

4.9. Riksutställningars internationella kontakter

4.9.1. Bakgrund

Det bedömdes redan när försöksverksamheten med Riksutställningar startade såsom väsentligt att samla information om motsvarande verksam- heter i andra länder för att kunna anställa jämförelser och eventuellt utnyttja erfarenheter som gjorts på andra håll i världen. Därvid har både utställningsmediets och den pedagogiska utvecklingen följts när det gäller utställningars utnyttjande i olika sammanhang.

Insamlingen av information har gynnats av en allmän aktivering av kulturpolitiken på det internationella planet. Denna speglas t. ex. i den bok, som Unesco lät publicera inför kulturministerkonferensen i Helsing- fors 1972 (Augustin Girard; Cultural development: experience and policies). Där ges en analys av kulturpolitiska utvecklingslinjer i världeni dag, varvid en verksamhet som Riksutställningars sätts in i ett större internationellt kulturpolitiskt sammanhang, och bl. a. karakteriseras som "the beginning of a substantial decentralization programme”.

En hänvisning till Riksutställningar försöksverksamhet görs för övrigt också i en handbok om pedagogisk verksamhet på museer, som publicerades hösten 1972 av Schools Council i Storbritannien.

”The lavish expenditure of the Swedish Goverment in producing and trying out experimental material on a national scale is a new departure in the West and may have unexpected repercussions in other countries.” (Pterodactyls and old lace. Museums in education, London 1972, s. 79.)

Inom försöksverksamhetens ram har medvetet satsats på att bygga upp och vidmakthålla kontakten med utländska musei- och utställningsorga- nisationer. Dessa kontakter har haft till syfte att medge utbyte av information och erfarenheter, att bredda utställningsverksamheten med presentationer av utländskt konstliv och internationella förhållanden samt att pröva olika kanaler för ett utbyte av utställningar mellan Sverige och andra länder.

• Sida 136
•  Original

4.9.2. Kontaktvägar

Alltsedan försöksverksamhetens första år har Riksutställningar tagit emot studiebesök, ofta genom Svenska institutets förmedling, men lika ofta som en följd av egna kontakter. Besökarna har varit museimän, konstnärer, kulturpolitiker och andra verksamma inom kultur- och utbildningsområdena, alla med olika Specialintressen och infallsvinklar.

Studiebesöken skapade tidigt ett behov av informationsmaterial på främmande språk. För att något tillgodose detta behov trycktes 1968 en engelsk version av Riksutställningars just då utkomna första PR- broschyr, som spreds i stor upplaga till deltagarnai Icoms generalkon- ferens i Västtyskland samma år. 1970 översattes en folder om Riksutställ- ningars skolverksamhet till engelska och till Icoms generalkonferens 1971 i Frankrike trycktes en sexspråkig folder med vissa basfakta om försöksverksamheten.

I informationsverksamheten i samband med utländska studiebesök har i allmänhet filmvisningar ingått. Två av försöksverksamhetens filmer föreligger i engelsk version. Dels en film om småutställningar, Kits, egentligen gjord för att ingå i ett internationellt utställningspaket utformat i samarbete med Icom, dels en film om svenska museers undervisningsverksamhet med avsnitt om Riksutställningars projekt med anknytning till detta område, Schools and Museums, en bearbetning av Riksutställningars film Museet—skolan. Båda dessa filmer har visats utomlands vid flera tillfällen. En kopia av den senare filmen finns deponerad på Unesco-Icom Documentation Centre i Paris och har därifrån lånats ut för visning bl. a. på flera institutioneri USA.

Information om försöksverksamheten har i internationella samman- hang också givits i form av utställningar. Till en konferens för förskollärare i Bonn 1971 sammanställdes en fotodokumentation av ett aktiverande lekmaterial, Mjuklek. Till Icoms generalkonferens i Grenoble 1971 medförde Riksutställningar en utställning i form av ”halvfabri- kat”, dvs. föremål, monterade bilder och texter som sattes upp på wellpappelare. Konferensdeltagarna erbjöds att på ett antal tomma skärmar utvidga utställningen med eget material. Både denna utställnings innehåll, om olika slags småutställningar, och dess form väckte uppmärk- samhet och har på olika sätt visat sig ha haft effekt. Själva wellpappelar- formen utnyttjades t. ex. av Naturhistoriska museet i Santiago de Chile för att presentera ett Unga forskare-material våren 1972.

Ett vitalt intresse för försöksverksamheten har naturligtvis varit att skaffa information om och hålla kontakt med besläktade aktiviteter på musei- och utställningsområdet. Detta har bl. a. tillgodosetts genom en kontinuerlig bevakning av relevanta tidskrifter och annan litteratur inom ramen för uppföljningsenheten. Riksutställningar har vidare haft tillfälle att studera musei— och utställningsverksamhet i Tjeckoslovakien, Ungern, Polen, Sovjetunionen, Nederländerna, Västtyskland, Storbritannien, Frankrike, USA. Till båda de världsutställningar, som ägt rum under försökstiden, i Montreal 1967 och Osaka 1970, har Riksutställningar sänt medarbetare för att ta del av utvecklingen på det utställningstekniska området.

104 Försöksverksamhet med Riksutställningar SOU 1974: 43 l

• Sida 137
•  Original

4.9.3. Internationella organisationer

Av stor betydelse när det gäller att utbyta information och erfarenheter är naturligtvis alla internationella organisationer, som finns inom kultur- området. Riksutställningar har sålunda varit representerad vid tre av de kongresser, som 1970, 1971 och 1973 anordnades av INSEA, International Society of Education in Art, i England, Finland resp. Belgien. Genom konferensarbetet och personliga kontakter har de konstpedagogiska trender, som mer eller mindre tydligt kan spåras kunnat komma utställningsarbetet till godo. I samband med att IAAC (AICA), International Association of Art Critics, diskuterade internatio- nell konst- och utställningsdokumentation i Paris hösten 1972 informe- rade Riksutställningar om det informationscentrum för offentlig konst, som byggts upp inom försöksverksamheten.

Riksutställningars kontakter med Icom, The International Council of Museums, inleddes 1968 i samband med en konferens i Sovjetunionen rörande museernas roll i undervisningen, varvid Riksutställningars ny- startade projekt ”utställningen som läromedel” presenterades. Riksut- ställningar var också representerat vid Icoms generalkonferens iTyskland samma år. 1969 inbjöd Riksutställningar tillsammans med Svenska institutet Icoms direktör till Sverige, och anordnade en resa genom Västerbotten för att bl. a. presentera det regionala försöket i Skellefteå. Vid generalkonferensen i Frankrike 1971 fungerade en av Riksutställ- ningars medarbetare som koordinator.

Förutom Icom, som är en ”non-governmental organization”, är naturligtvis också Europarådet och Unesco viktiga för kontakterna med internationellt kulturliv. Riksutställningar har deltagit i arbetsgruppssam- manträden och symposier vid Europarådet i Strasbourg: 1968 och 1969 för att förbereda boken ”How to visit a museum”; 1968 i en mindre filmkonferens med temat ”The living museum”, varvid ett filmcollage ur Sveriges Radios arkiv om museiarbete i Sverige visades; 1972 i konferen- sen ”Art exhibitions and television”; 1969 i en rundabordskonferens anordnad av Unesco i Paris, ”Museums in the contemporary world".

På det nordiska planet har Riksutställningar haft kontinuerliga kontakter, inte minst i form av utställningsutbyte. Dessa kontakter har fått en starkare målinriktning i och med instiftandet av Nordiska utställningsrådet, inom vars ram ett intensifierat utbyte av utställningar kan emotses och även en viss gemensam utställningsproduktion. Sekre- tariatet är under en försöksperiod knutet till Riksutställningar, vars chef är ordförande och verkställande ledamot i rådet.

4.9.4. Internationella utställningsprojekt

Vid sidan av det allmänna erfarenhetsutbytet har Riksutställningars internationella kontakter också haft en breddad utställningsverksamhet som följd. Internationellt konstliv har presenterats i utställningar som Ung tjeckoslovakisk grafik, London och New York, Norska tecknare, Det inre landskapet, Modernt irländskt måleri och Fyra generationer isländsk

• Sida 138
•  Original

konst. Flera av dessa utställningar har gjorts i samarbete med institutio- ner som redan Riksförbundet med bildande konst samarbetat med. Även inom Föreningen Konst i skolan fanns en rad internationella kontakter uppbyggda, och dess medlemmar har under försökstiden kunnat ta delav utställningar som Utländsk färggrafik, Franska konstaffischer, Polsk grafik, Japansk grafik, Homo legens — den läsande människan.

Riksutställningars största internationella produktionssatsning var ut- ställningen Surrealism7, som visades på fyra platser i Sverige under 1970. Till denna produktion, som gjordes i samarbete med surrealistgruppen i Paris, inlånades verk från flera europeiska länder. Utställningen har också blivit internationellt känd bl. a. genom en presentation i den franska konsttidskriften L”0eil. Katalogen och den ovanliga affischen, producerad i plast i tredimensionellt format, har också visats vid senare surrealistut- ställningar.

I samband med produktionen av utställningar och utställningspaket, som haft till syfte att informera om förhållanden i andra länder, har kontakt tagits med respektive land på olika sätt. I Ett föremål speglar en värld, Ett fönster mot Sovjetunionen och Vi kallar dom u-länder ingår aktuella vardagsföremål, som importerats direkt från Tanzania, Sovjet- unionen, Kuba, Zambia, Indien och Ceylon. I Undervisning — undergång presenteras ett internationellt bildmaterial, som ställts till förfogande av Unesco, om en alfabetiseringskampanj.

Vid sidan av internationella utställningar, som Riksutställningar har producerat, har också utställningar som erbjudits från andra institutioner inom och utom landet visats för svensk publik. Kulturrevolutionen i bild byggde på en samling affischer från det moderna Kina, vilken från början visades på östasiatiska museet i Stockholm. Photography Canada och John Max var två fotoutställningar, som erhölls via kanadensiska ambassaden. Till skillnad från andra utställningar, som erbjudits från olika länder, var dessa utformade som vandringsutställningar från början, med alla fördelar det innebär ifråga om t. ex. montering och packning.

Riksutställningar har också haft uppdraget att producera utställningar för visning utomlands. För Svenska institutet har en vandringsutställning om Strindbergs dramatik framställts i fyra olika språkversioner, och för Föreningen Norden en informativ utställning om det nordiska samarbe- tet, Vi i Norden, i 600 exemplar. Till en samnordisk utställning, Den nordiska trästaden, som presenterades första gången i samband med ett Icomos-symposium i Norge 1972, bidrog Riksutställningar med projekt- ledare och ateljéresurser.

Vid sidan av dessa produktioner direkt för en utländsk publik har det blivit allt vanligare att utställningar ur Riksutställningars ordinarie utbud har utnyttjats i internationella sammanhang. Redan en av de tidigaste utställningarna, den konstpedagogiska Upptäcka — uppleva, visades i samband med konferenser i Finland, Norge och på Island. På initiativ av svenska ambassaden i Helsingfors har utställningarna Skokloster och Tidsbilder turnerat i Finland. Svenska institutet beställde en omarbetad version av Sprängning pågår, som gjorts i samarbete med Konsthögsko- lans arkitekturskola och Sveriges arkitekturmuseum, för visning i Polen,

• Sida 139
•  Original

Kanada och Australien. Studiepaketet Musiklådan som Riksutställningar sammanställt tillsammans med Rikskonserter och musikhistoriska museet, har presenterats för franska förskollärare på initiativ av Svenska institutet i Paris. Materialet har också översatts för visning i Västtyskland liksom Kungaudden, ett s. k. rött skåp, som presenterar resultatet av de arkeologiska utgrävningarna vid kung Gustaf VI Adolfs fiskestuga i Västerbotten. Affischutställningen Cirkeln har inom ramen för det Nordiska utställningsrådet tryckts i nya upplagor på danska, norska och finska. På samma sätt förbereds en tryckt version för nordiskt bruk av den utställning om den nordiska trästaden, som gjordes 1972.

4.9.5. Konsultverksamhet

Riksutställningars internationella kontakter har bl. a. resulterat i att Icom hänvisat till Riksutställningar i frågor som rör utställningar, och då särskilt vandringsutställningar. Riksutställningar har även i internationella * sammanhang i viss mån fått fungera som konsultorganisation. Inom ramen för ett [com-projekt, som går ut på att sammanställa material för internationell museimannautbildning har Riksutställningar fått i uppdrag att sammanställa en ”kit on kits” (kit betecknar i internationell museijargong en liten bärbar utställning, som kan framställas i flera exemplar för uthyrning eller försäljning). Riksutställningar är vidare representerat i en arbetsgrupp som samlar in och sammanställer informa- tion från hela världen om sådana ”kits”, avsedd i första hand för de unga länder i tredje världen, som håller på och bygger upp sitt musei— och undervisningsväsen. I en Unescohandbok, Museums, Imagination and Education, som publicerades i serien Museums and Monuments 1973, har Riksutställningar bidragit med ett kapitel om museers och utställningars roll i undervisningen.

4.10. Utbildning 4.10.1 Intern utbildning

Som en form av intern utbildning bildades hösten 1968 ett seminarium för i första hand Riksutställningars egna medarbetare. Vid den omorgani- sation av Riksutställningar, som skedde den 22 november 1970, kom seminariet att bilda kärnan i den avdelning, som då fick namnet Seminarium, vetenskapliga undersökningar och utbildning. När avdel- ningen i juni 1971 tillfördes bibliotek och diabildsarkiv fick den namnet uppföljningsenheten. Under denna hör sedan november 1971 ett utställningsarkiv med syfte att främst jämte diabildssamlingen dokumen- tera Riksutställningars egen verksamhet. Avdelningen har under de senaste två åren fått övervägande servicekaraktär.

• Sida 140
•  Original

Utställningspedagogiskt seminarium

Under arbete med utställningar av konst och konstpedagogiskt studiema- terial framstår behovet av en kartläggning av utställningsmetoder, prövning av effekterna av utställningar och granskning av problematiken som angelägen. Utställningen som kommunikationsform har tidigare sällan tagits upp till behandling. Många problem av dels teoretisk — ideologisk, dels praktisk—distributionsmässig art uppstår under utställ- ningsarbetet. De flesta av dessa problem brukar kunna lösas från fall till fall och utan att någon egentlig dokumentation äger rum. Erfarenheterna från konstutställningsorganisationer som Föreningen Konst iskolan och Riksförbundet för bildande konst har stannat på det personliga planet, mer eller mindre som arbetsrutiner. Tid och tillfälle har sällan getts till att gruppvis diskutera eller skriftligen dokumentera gjorda erfarenheter.

Seminariet arbetar efter två linjer. Den första avser att ge vidgade kunskaper inom utställningspedagogik (kartläggning av användbara teori- er, studier av färdiga eller planerade projekt, litteraturstudier, studieri fältet av utställningsverksamhet och informationsmedel inom Riksutställ- ningars intressesfär). Experimenterande med nya okonventionella infor- mationstyper och praktiskt realiserande av dessa ingår. Informations- kontakt med pedagoger, psykologer, sociologer, kommunikationsexper— ter m. fl. pågår. Den andra ”innehållslinjen” omfattar utbildning/ fortbildning av Riksutställningars reseamanuenser och utställningsadmi- nistratörer ute i landet. Behovet av pedagogiskt kunniga kontaktmän med allmänheten är mycket stort. En speciell kurs för utställningsarrangörer genomfördes 1972.

Den vetenskapliga forskningen kring utställningsverksamheten har stark anknytning till seminariets arbete och kan i vissa fall ingå som arbetsuppgifter (enskilt eller i grupp) i detta.

Vid en sammankomst med Riksutställningars medarbetare uppstod diskussion om seminariet i första hand skulle vara konstpedagogiskt. Då emellertid konstutställningar och deras metodik endast utgör en del av Riksutställningars totala utställningsutbud, framfördes åsikten att namnet borde vara (och arbetsinnehållet vidgas till) *'utställningspedagogiskt seminarium”. Man enades tills vidare om att konstpedagogiken skulle stå närmast på arbetsprogrammet men att gränserna inte skulle göras för snäva. Stor öppenhet gentemot andra utställnings- och informations- mässiga aktiviteter skulle råda.

I seminariet deltar i första hand Riksutställningars egen personal. På grund av utrymmesbrist har inbjudningar till intresserade utanför Riksutställningars krets i regel inte kunnat göras i den omfattning som hade varit önskvärt. I några fall har dock seminariet förlagts till andra, större lokaler.

Under åren 1968 till 1969 sköttes seminarierna av dåvarande skolav- delningens chef. När Riksutställningars organisation med indelning på avdelningar ändrades år 1969 blev seminariet en till produktions-, distributions- och administrationsavdelningarna sidoställd avdelning, med namnet Konstpedagogiskt seminarium, en forsknings- och utbild-

• Sida 141
•  Original

ningsavdelning med flera sidoordnande funktioner. Sedan budgetåret 1971/72 är avdelningens namn uppföljningsenheten. Någon perso- nal som direkt kunde vara medhjälpare till avdelningschefen fanns tidigare inte, men 1. 11. 1971 anställdes en amanuens med halvtidstjänst- göring. Från hösten 1970 fungerar en organisations- och planeringsgrupp bestående av, förutom seminarieledaren, 3 personer representerande olika ämnesområden inom Riksutställningar. Planer finns på att till seminariet bilda en referensgrupp utanför Riksutställningar represente- rande museer, kulturnämnder, skolöverstyrelsen m. fl.

Redan under första skedet av seminariets arbete bildades en utställ- ningsteknisk arbetsgrupp, som studerade utställningar ute på fältet och rapporterade i ord, foto och film till seminariet. Denna grupp arbetar kontinuerligt. Andra arbetsgrupper har fullgjort kortfristiga uppdrag, en kataloggrupp för granskning och analys av utställningskataloger, en arbetsgrupp för utarbetandet av lärarhandledning (tryckt i Skol—Avin nr 10, 1969 för utställningsmaterialet MULTI 69). 1970 bildades en utställningsgrupp inom seminariet med arbetsuppgift att sammanställa en liten konstpedagogisk utställning Tycka om, som har turnerat sedan sommaren 1972 framför allt till folkhögskolor. 1973 konstituerades en trycksaksgrupp.

Seminariets ekonomi är blygsam. Anslaget var 1968/ 69 och 1969/ 70 kr. 5 000, 1970/ 71 och 1971/ 72 kr. 10 000, 1972/ 73 kr. 15 000 och är 1973/ 74 kr 12 000.

Seminariets arbetsinnehåll är följande:

1. Belysa strukturer och funktioner i Riksutställningars egen produktion. Studier av och diskussioner kring bl. a. Kring Gamla ting, Surrealism? , Undervisning eller undergång, Bilder överallt, Multi 69 m. fl.

2. Diskutera andra utställningar, studiebesök. Här har den utställnings- tekniska gruppen fungerat. Vid vissa tillfällen har rapportering av utställningserfarenheter förekommit vid producentsammanträden och vid utvecklingsverkstadens sammanträden.

3. Information om museipedagogik i olika länder.

4. Översikt av och information om konstvetenskaplig forskning med konstpedagogisk inriktning.

5. Kulturfrågor: kultursociologi.

6. Audivisuella hjälpmedel, tekniska hjälpmedel etc. Som ett särskilt forum för att informera medarbetarna om Riksutställ- ningars vetenskapliga undersökningar bildades 1971 den s.k. uppfölj- ningsgruppen i vilken seminariet ingår som allmän informations- och uppföljningsavdelning; hit hör även kompletterande yrkesfortbildning för personalen. Deltagande i kurser och konferenser har ägt rum i tämligen stor omfattning och delvis ingått som del i seminariearbetet. Ateljéperso- nalen har deltagit i följande yrkesinriktade kurser: plastteknik, miljöfärg- sättning och färgsystematik, svetskurs för konsthantverkare, patent- frågor, grundläggande elektronik. Härutöver har även arrangerats egna kurser för personalen.

• Sida 142
•  Original

4.102. Extern utbildning

I viss omfattning anordnas utbildning också för andra än Riksutställning- ars egen personal. Lärargrupper, deltagare i universitetskurser i museitek— nik och doktorander i konstvetenskap är exempel på kategorier av besökare, som vid särskilt arrangerade kurser, konferenser eller auskulta- tionsperioder blivit informerade om Riksutställningars verksamhet. I samarbete mellan Folkbildningsförbundet, Konstfrämjandet och Riksut- ställningar anordnades år 1972 en kurs för utställningsarrangörer. Kursdeltagarna rekryterades via länsbildningsförbunden bland personer verksamma inom olika delar av folkbildningen.

4.1 1 Bibliotek, utställningsarkiv, diabildsarkiv

Grunden till Riksutställningars bibliotek utgörs av samlingar som För- eningen Konst i skolan och Riksförbundet för bildande konst har ställt till Riksutställningars förfogande. Biblioteket är i princip ett handbiblio- tek för medarbetarna. Inköp av litteratur och tidskrifter har under de senaste två åren i första hand kommit att inriktas på Riksutställningars verksamhetsområde med tonvikten lagd på utställningsproduktion och museologi.

För beslut i frågor rörande biblioteket finns en biblioteksnämnd bestående av representanter för olika ämnesområden inom Riksutställ- ningar. Biblioteksärendena handläggs sedan januari 1972 av en biblioteka- rie anställd en dag i veckan. Tidigare sköttes biblioteket av en assistent inom Riksutställningar jämsides med övriga arbetsuppgifter.

En mer systematisk dokumentation av Riksutställningars verksamhet inleddes i november 1971 genom att arbetet med att ordna ett utställningsarkiv påbörjades. Avsikten är att följa upp Riksutställningars aktiviteter genom att dokumentera arbetsmaterial, trycksaker, pressklipp, affischer och annat. I görligaste mån vill man ge en beskrivning av utställningarna från idé till färdig form.

Verksamheten med ett diabildsarkiv inom Riksutställningar inleddes 1967 efter samgåendet med Föreningen Konst i skolan och Riksförbun- det för bildande konst. De båda föreningarnas bestånd av diabilder kom att bilda grundval för Riksutställningars arkiv. Föreningen Konst i skolans arkiv omfattade 1967 cirka 8 000 diabilder, medan Riksförbundet för bildande konst hade 6 255 registrerade bilder i sitt arkiv. Nuvarande målsättning är att i diabilder dokumentera Riksutställningars verksamhet inom olika områden. Tidigare fanns ambitionen att i begränsad omfatt- ning även dokumentera andra utställningar. Brist på resurser har medfört. att denna typ av dokumentation tv. uppskjutits. Antalet diabilder har successivt utökats. Ijanuari 1974 omfattar arkivet 20 700 bilder.

I diabildsarkivet tjänstgör sedan 1967 en kansliskrivare på halvtid. Under vissa perioder har funnits ytterligare en halvtidsanställd.

• Sida 143
•  Original

4.12. Informationscentrum för offenlig konst i Sverige efter 1950

I MUS 65:s skrivelse till Konungen den 18 juni 1968 ang. försöksverk- samhet med konstförsäljning behandlas frågan om ett arkiv för offentlig konst, vilken aktualiserats genom en framställning från Konstnärernas riksorganisation (KRO). En service beträffande frågor om tillvägagångs- sätt och urvalsmöjligheter vid anskaffning av offentlig utsmyckning skulle ske dels genom diabilder och skriftliga beskrivningar, dels genom att personal stod till tjänst med rådgivning. Lokalerna borde dessutom kunna fungera som en central där intresserade konstnärer kunde skaffa sig en överblick över olika aktuella tävlingar om offentlig utsmyckning. : Verksamheten förutsattes ankomma på Riksutställningar, som bl.a. skulle svara för insamlingen av arkivmaterial och upprättandet av arkivet inom ramen för sina ordinarie arbetsuppgifter.

Informationscentrum vill skapa bättre kontakt mellan konstnärer och beställare av offentlig konst såsom landsting, kommuner, statliga och privata institutioner, och byggnadsföretag för att därigenom bredda möjligheterna för konstnärerna att få sina verk utförda, men också för att ge beställarna rikare urvalsmöjligheter. Informationscentrum verkar som ett serviceorgan som utan avgift står till förfogande för alla beställare av offentlig konst.

Uppbyggnad. Hösten 1968 påbörjades en dokumentering av landets bestånd av offentlig konst. På grundval av inkomna uppgifter utarbetades en systematik och ett hålkortssystem som möjliggör snabb information om konstverkens placering, material, funktion etc. Vid årsskiftet 1972/ 73 omfattade kartoteket uppgifter om 4 700 konstverk av 900 konstnärer, som arbetar med utsmyckningar för sjukhus, skolor, torg, lekplatser, kyrkor, administrationsbyggnader, bostadsmiljöer etc.

Objektiv registrering sker av all utförd offentlig konst. 1969 påbörja- des sålunda en fotografering regionvis i landet. Vid årsskiftet 1972/ 73 uppgick samlingen till totalt ca 12 500 färgdiabilder av 2 500 objekt. Med de fotograferingar som utfördes våren 1973 har totalt ca 2/ 3 av landets större kommuner inventerats, varigenom ytterligare 2 500 ljusbil- der av 500 objekt tillförs samlingen. Diabildssamlingen är den viktigaste utgångspunkten i Informationscentrums service och det bästa medlet att för beställare av offentlig konst visa ett omfattande utbud av redan utförd konst samt även av skisser och tävlingsförslag.

Samarbete med andra institutioner. Informationscentrum samarbetar bl. a. med KRO, statens konstråd och Dokumenteringsarkiv för modern svensk konst i Lund. Med sistnämnda institution sker utbyte av konstverksuppgifter från deras dataregister mot ett exemplar av varje av informationscentrums diabilder. En tanke från starten var att vid en institution ev. i Lund, Göteborg och Luleå lägga upp kopia av hela diabildssamlingen för att beställare från dessa distrikt skulle få lättare med personligt besök. Genom utbytet med Lund har denna tanke förverkligats där.

Finansiering. Uppbyggnaden av Informationscentrum har finansierats

• Sida 144
•  Original

genom två av Kungl. Maj: t beviljade engånsanslag: 1969 150 000 kronor och 1972 83 000 kronor. Fr. o. m. budgetåret 1972/73 är Informations- centrum upptaget på Riksutställningars ordinarie budget. Under upp- byggnadstiden har de stora posterna på utgiftssidan först och främst varit kostnaderna för fotografering och diabildframställning, för inköp av nödvändiga ljusbilds- och förvaringsskåp samt för systemuppläggning och ordnande av ljusbildsamlingen.

Reklam. 1 mars 1971 öppnades informationscentrum för allmänheten. Genom artiklar i press och tidskrifter lämnades en första upplysning om Informationscentrums existens. Våren 1972 trycktes en reklamfolder i 14 000 ex. och distribuerades till personer inom statliga, kommunala och privata organ som har hand om utsmyckning samt till olika grupper såsom arkitekter, bibliotekarier, funktionärer inom kyrkan rn. fl. vilka kunde tänkas få kontakt med utsmyckningsärenden eller aktivt deltai arbetet på olika kulturområden. Efter reklamfolderns utsändande märk- tes en stegrad besöksfrekvens och förfrågningar om lån av diabilder i utsmyckningsärenden. Besökare som utnyttjar Informationscentrum är konstnärer, lärare vid universitet och skolor, universitetsstuderande, intresserade från industrier och enskilda personer. Fortsatt dokumente- ring av konstverksuppgifter och fotografering inom de regioner som ännu återstår är målet för Informationscentrums närmaste framtid samtidigt som fortlöpande bevakning av nytillkomna utsmyckningar bör ske genom tidigare erhållna kontakter kommunalt och privat samt genom bevakning av press och tidskrifter.

4.13. Verkstad och lager

Våren 1967, inför samgåendet med Föreningen Konst i skolan och Riksförbundet för bildande konst, aktualiserades frågan om en gemensam verkstad. Organisationerna medförde vid sammanslagningen verkstads- personal, inredning och maskinell utrustning för begränsad produktion av främst konstutställningar. Personalen uppgick till tre man: en packmästa— re, en rammakare och en expeditionsvakt.

Försöksverksamheten hade tidigare anlitat olika företag för sin utställningsproduktion. Erfarenheterna hade bland annat visat att mer- arbetet i form av resor, arbetsledning, samordning och kontroll ökar, då de som medverkar vid en utställningsproduktion inte arbetar under samma tak. Kostnadsökningar och sämre kvalitet riskeras också när personal som saknar tillräcklig erfarenhet av vandringsutställningar måste anlitas. De företag som utnyttjades hade dock fackutbildad hantverksper- sonal, som verksamheten då saknade, och verkstäder för tillverkningen. Bl. a. genom föreliggande krav på offertförfarande kunde inte heller all produktion förläggas till ett enda företag, vilket innebar att mycken tid gick åt till att överföra praktiska erfarenheter till nya arbetsteam. Motiven för att skaffa en egen verkstad var därför främst praktiska och de problem man tidigare haft vägledde bl. a. utformningen av verkstaden. Experimenterandet med nya lösningar för montage och emballage krävde

• Sida 145
•  Original

också egna resurser. För verkstad och lager förfogar Riksutställningar nu över ett utrymme på ca 2 000 m2.

Utrustningen av dessa utrymmen föregicks av en utredning om vilken ungefärlig omfattning verksamheten skulle komma att få inom de närmaste åren. Med ledning av detta material söktes av statliga medel ett utrustningsanslag på 195 000 kr. Enligt utredningens förslag uppdelades verkstad och lager på följande sätt: Verkstad: maskiner, verktyg och inredning för trä- och enklare metallbe- arbetning. Arbetsplatser för maximalt sex hantverkare.

Fotoateljé: mörkrum, monteringsrum och ateljé. Utrustning för repro- tagning, färgdiaduplicering och meterförstoring. (Utrustning för 16 mm ljudfilminspelning inköptes vid ett senare tillfälle.) Arbetsplatser för maximalt två fotografer och ett fotobiträde. Provuppställningshall: 240 m2 fri golvyta för montering av större utställningar under produktion/reparation samt provuppställning och visning av färdiga utställningar. Ramverkstad: handverktyg, ramklipp och inredning för inramning och montagearbeten. Arbetsplats för en hantverkare. Kontorsrum: kontorsinredning för en arbetsledare. Personalutrymmen: lunchrum, omklädningstvättrum, duschrum och toa- lett. Klädskåp och lunchrumsinredning för 12 anställda. Expeditionslager: utrustning och inredning för lagerhållning och expedi- tion av trycksaker, konstverk och museiföremål. Arbetsplats för en packmästare, ett lagerbiträde och en chaufför. Lager: utrustning och inredning för lagerhållning av utställningar.

Vid årsskiftet 1973/ 74 hade verkstaden förljande personal:

] ateljéchef l verkmästare 5 utställningstekniker ] packmästare 1 lagerföreståndare 1 förste fotograf 1 fotograf l chaufför och exp.vakt

Den nya verkstaden saknar viss utrustning såsom sprutlackerings- och målningsrum, tryckeri, layoutstudio och utrustning för framställning av ljudbandskopior. Ej heller har formgivare, AV-tekniker och specialutbil- dad teknisk personal kunnat anställas.

Lokalerna är belägna i källarplanet och saknar dagsljus, tillräcklig ventilation och expansionsmöjligheter. Särskilt kännbar är bristen på lagerutrymmen. Ett speciellt lagerutrymme för inlånat dyrbart museima- terial har inrättats, som fyller gällande föreskrifter beträffande brand- och stöldsäkerhet. Beträffande verkstadsutrustning och inredning har änd- ringar och kompletteringar kontinuerligt genomförts.

Vid försöksverksamhetens slut har största möjliga utnyttjande av verkstad och lager uppnåtts varför en utökad produktionsvolym förut-

• Sida 146
•  Original

sätter nya lokaler och utrustning samt ytterligare personal. I många fall har företag utanför verksamheten anlitats. Detta har främst varit fallet vid framställning av utställningsenheter i serier, t.ex. skärmar eller packlådor där företag med industriell produktion utfört arbetet efter ritningar.

Riksutställningar kunde bäst fylla sina uppgifter genom egna verkstads- resurser. Egen personal betydde för Riksutställningar möjligheter att skapa en kontinuitet i arbetet. En förbättrad planering ökade ytterligare möjligheterna att utnyttja den egna personalens erfarenheter, vilket innebar att felaktigheter kunde upptäckas på ett tidigt stadium och tids- och kostnadskrävande omarbete undvikas. Erfarenheterna visade att den tekniska kvaliteten på enskilda utställningsproduktioner i en del fall stod i direkt proportion till den tid som varit möjlig att ägna åt planerings- arbetet. Genom införande av en ny organisationsplan i november 1969 med arbete i projektgrupper ökades också möjligheten för verkstads- personalen att på ett tidigt stadium påverka utställningarnas slutgiltiga utformning.

Icke obetydliga rationaliseringsvinster har kunnat göras genom att verkstadsarbete under de senaste försöksåren planerats upp till ett åri förväg. Det har därigenom varit möjligt att förlägga de olika utställnings- produktionerna så att verkstadens arbetsbelastning blivit så jämn som möjligt. Sommarmånaderna har emellertid utgjort en belastningstopp då de flesta utställningar, särskilt de som distribuerats till skolorna, reparerats för att vara klara inför höstens turnéstart. Detta arbete fordrar extra arbetskraft och även ett särskilt utrymme, t. ex. en reparations- verkstad i direkt anslutning till lager för färdiga utställningar.

Skador som uppkommit genom naturlig förslitning eller konstruk- tionsfel samt frågor om emballage har ägnats speciellt intresse. I vissa fall har verkstadspersonalen genom resor till utställningarna ökat sitt tekniska kunnande, vilket också minskat reparationskostnaderna. I speciella fall har den verkstadspersonal som medverkat vid tillverkningen ombesörjt upp- och nedmontering av utställningen på de platser den besökt, vilket varit en förutsättning för utställningens formgivning. Ur utställningstek- nisk synvinkel har inte minst distributionssättet och typ av utställnings- lokal fått styra utställningarnas utformning. Från verkstadssynpunkt har

114 Försöksverksamhet med Riksutställningar SOU 1974: 43 de producerade utställningarna varit av olika typer. % Konst- och övriga museiföremål, ej fast monterade på något utställnings- system

Detta är ur verkstadssynvinkel den enklaste formen för en utställning och tar mellan fyra till sex veckor för en hantverkare att tillverka. Arbetet begränsas till inramningar, montage och förpackning av föremålen i % specialinredda emballagelådor. Ofta blir det nödvändigt att vissa från 1 början utvalda föremål ersättes av andra då risken för skador visar sig vara % för stor. Skador har vid enstaka tillfällen uppstått under transport, på ] mottagarplatsen vid upp- och nedpackning, samt under utställningstiden. ; Erfarenheterna har dock varit sådana att någon radikal nykonstruktion Q

• Sida 147
•  Original

beträffande inramning, montering eller emballering inte behövt företagas. Efter avslutad turné har emballaget återanvänts i nya utställningar.

Mindre och medelstora skärmutställningar med konst- och museiföre- mål, fotografier och texter fast monterade på skärmar eller i montrar har krävt en erforderlig verkstadstid på sex till tio veckor för en hantverkare. För denna typ av utställning har verksamheten disponerat olika skärm- system som inköpts utifrån eller tillverkats i den egna verkstaden. Skärmsystemen har återanvänts efter avslutade turnéer. I en del fall har tillverkningen av själva stommaterialet förlagts till företag utanför verksamheten och endast layout, montering och förpackning har skett i den egna verkstaden. Dessa utställningar är ofta lätta för mottagaren att ta emot och går snabbt att arrangera. Allt material är fastmonterat vilket minskar slitage samt skador vid upp- och nedmontering. Utställningarna har byggt på vidareutveckling av erfarenheter från Föreningen Konst i skolan och Riksförbundet för bildande konst.

Större utställningar (hela utställningsmiljöer) för distribution imöbel— buss och ofta med personal som medföljer under hela utställningstiden (alt. enbart vid upp- och nedmontering), avsedda för mottagarlokal med fast personal och med en yta av ca 200 m2. Erforderlig verkstadstid på upp till sex månader för fyra hantverkare. De större utställningarna kräver givetvis längre förberedelse och noggrant uppgjorda tidsplaner samt analys av de olika momenten i tillverkningen. Förberedande experiment- och konstruktionsarbete i samråd med producent och formgivare ger god utdelning i form av en bättre utställning. Studier av bra resp. dåliga lösningar under och efter turné har gett erfarenheter som kommit planerade utställningsproduktioner tillgodo.

Läromedelspaket,oftast i flera exemplar. I läromedelspaketen har det kanske i högre grad än i andra produktioner funnits möjligheter att pröva sig fram både i material och utförande. Resp. prototyper har utformats för en bestämd undervisningssituation där både producent och verkstads- personal har kunnat närvara vid utprovningen och tillsammans med avnämaren diskutera förbättringar. Vissa av läromedelspaketen har efter revidering hantverksmässigt framställts i en upplaga på till att börja med 25 exemplar.

Flerbildsvisningar har tillsammans med film, diabildserier (med eller utan ljud) och videogram utgjort en grupp av försök där Riksutställningar arbetat med andra media men ofta likväl inom utställningsformens ram. Under försökstiden har fyra flerbildsvisningar producerats. Dessa har mer än några andra produktioner innehållit teknisk utrustning och större delen av arbetet har lagts ner på de 3. k. styrsystemen. Med själva styrenheten påverkas diabildsprojektorer, bandspelare, filmprojektorer, strålkastare etc. att arbeta efter ett på förhand uppgjort program som finns lagrat i styrenheten. För Nordisk folkkonst påbörjade verksam- heten tillverkningen av en egen styrenhet (avsedd för visningar utan ljud). Skokloster försågs med ett nytt mera beprövat styrsystem som byggde på styrning med ljudimpulser inspelade på band på olika frekvenser. Problemen med driften av flerbildsvisningar överstiger emel- lertid i princip inte vad som gäller för övriga utställningar. En

• Sida 148
•  Original

förutsättning är dock specialutbildad teknisk personal. För sådant arbete anställdes personal tillfälligt eller också fick företag, som själva hade erfor- derliga resurser, i samarbete med den egna verkstaden leverera den teknis- ka utrustningen fullt komplett.

Utställningar tillverkade i större upplagor

För att snabbt nå en så stor publik som möjligt har Riksutställningar producerat ett antal tryckta utställningar, dels rena affischutställningar, dels olika typer av skårmarrangemang. Dessa utställningar, som alla tryckts i upplagor mellan 300—700 exemplar, har varit avsedda för försäljning eller varit beställda produkter. Tryckningen föregås av experiment med olika stommaterial i fullskalemodeller. För- och nackde- larna med olika tryckförfaranden har undersökts för att nedbringa tryck-, material- och transportkostnader. Vi kallar dom u-länder har i större utsträckning än någon av de övriga utförts i den egna verkstaden (bl. a. allt fotoarbete, montering av screenfilmsoriginal, packning av skärm- material och föremål). Till skillnad från de andra'ut'ställningarfi'ä'irirrehöll den även föremål av skilda slag.

Ett ökat behov hos utställningsarrangörerna att låna eller köpa monteringsbara utställningssystem har resulterat i att Riksutställningar låtit tillverka engångsskärmar i wellpapp för försäljning samt stått till tjänst med uppgifter om konstruktion och inköpsställen för andra typer av monteringsbara system. Utlåning av verksamhetens eget material har förekommit i begränsad omfattning under försökstiden.

Små utställningar. En särskild grupp representeras av de små utställ- ningarna. De har vanligen en kort tillverkningsperiod, 1—2 veckor, men kräver genom sitt ringa format ofta särskilt väl genomtänkt formgivning, som bäst åstadkommes genom ett nära samarbete mellan producent och hantverkare. Även denna utställningstyp förutsätter sålunda tillgång till egna verkstadsresurser. Till gruppen hör bl. 3. de utställningar som gjorts i ett av Riksutställningar serieproducerat utställningsskåp som fungerar både som monter och emballage.

1972 skapades inom Riksutställningar en särskild s.k. utvecklings- verkstad, dvs. en arbetsgrupp bestående av verkstadens hantverkare samt produktions- och ateljécheferna m. fl. Arbetet har planlagts av hela gruppen och de aktuella arbetsuppgifterna fördelats på mindre grupper som var och en arbetat med bestämda problem. Arbetet har hittills * omfattat marknadsundersökningar, praktiska test, produktionskalkyle- ring och viss intern utbildning genom studiebesök, filmvisning och kurser. Arbetsresultaten har redovisats och arkiverats i form av skisser, original- ritningar, fotografier och modeller. De samlade erfarenheterna bör nu redovisas i form av faktablad; det finns ett ständigt behov av en samlad * information till olika utställningsarrangörer i landet. På uppdrag av lcom har Riksutställningar tillverkat en första version av en ”laborationssats” om hur man gör utställningar, kallad A kit on kits. Den har även använts vid museikurser i Sverige och Norge. I satsen ingår bl. a. materialprover, instruktionsböcker, en kortfilm och en uppsättning engångsskärmar ivit

• Sida 149
•  Original

wellpapp. Flera liknande satser planeras för olika målgrupper inom landet, såsom för museerna och andra utställningsarrangörer.

Riksutställningars verkstad är en mycket viktig förutsättning för verksamheten. Samverkan mellan producenter och tekniker, möjligheter att experimentera och följa upp resultaten är av största värde. Den har utökats under åren och torde idag vara den största icke kommersiella utställningsverkstaden i landet. Dock kan den idag knappast motsvara alla de krav som ställs på den genom både den större egna ambitionen och de allt fler och mer differentierade önskemål som utifrån ställs på Riksutställningar som utställningsproducent. Som tidigare nämnts måste stora delar av produktionen läggas ut.

Detta måste man också räkna med i framtiden, det kan knappast vara realistiskt att inom verkstadens väggar hysa alla de specialister och Specialmaskiner so