Statens offentliga utredningar 1974: 43 Utbildningsdepartementet

Utställningar

Betänkande av 1965 års musei— och utställningssakkunniga (MUS 65) Stockholm 1974

• Sida 2
•  Original

Omslagstypografi: Håkan Lindström. Omslag efter foto av utställningen Kropp, mode, kläder i Västerås Folkets park 1972. Foto: Fredrik Lundgren. Bildredaktör: Marita Lindgren-Fridell. Följande fotografer har bidragit med bilder: Åke Ahlstrand, Bengt Carlén, Rolf Carlson, Hans Doverholm (ateljé GePe), Gösta Glase, Sören Hallgren (riksantikvarie- ämbetet och statens historiska museum), Inger Hammer, Folke Hellberg (Dagens Nyheter), Foto-Hernried, Håkan Hopstadius, Gerry Johansson, Sven Persson, Riksutställningars fotografer Olof Wallgren och Karl—Olov Bergström, Lars Rosen- gren, Reijo Kiister, Rolf Sellgrad, Sune Sundahl, Hans Sundqvist, K. G. Svensson (Dalarnas museum) och Sveriges Radio foto.

• Sida 3
•  Original

-:-_u;::-

- _a: E'g'l'

Till statsrådet och chefen för utbildnings- departementet

1965 års musei- och utställningssakkunniga (MUS 65) har tidigare överlämnat betänkandena Kulturminnesvård (SOU 1972:45) och Mu- seerna (SOU 1973: 5). De sakkunniga har även utarbetat och överlämnat underlagsmaten'al för bygglagutredningens arbete i vad avser kultur- minnesvårdens ställning i byggnadslagstiftningen. Materialet ingår som bilaga 3 i bygglagutredningens principbetänkande Markanvändning och byggande (SOU l974:21). Med Kungl. Maj:ts—bemyndigande har de sakkunniga deltagit i utvecklandet av ett projekt rörande en speciell typ av samlingslokal. Sedan projektet avslutats har en rapport sammanställts och publicerats i broschyren ”Samlan”.

I MUS 65: s direktiv den 26 mars 1965 ingick uppdraget att bedriva en försöksverksamhet med utställningar på riksplanet. Härvid förutsattes att de tre konstbildningsorganisationerna Riksförbundet för bildande konst, Folkrörelsernas Konstfrämjande och Föreningen Konst iskolan inordna- des i verksamheten. Försöksverksamheten inleddes hösten 196 5. Den 22 juni 1967 ingick de sakkunniga ett avtal med Riksförbundet för bildande konst och Föreningen Konst i skolan innebärande att försöksverksam- heten och de båda föreningarna gick samman i den gemensamma organisationen Riksutställningar.

Försöksverksamheten med riksutställningar redovisas i kap. 4 medan förslag om den framtida verksamheten framläggs i kap. 6. Den totala utställningsproduktionen har sammanställts i förteckningen bilaga 1. I bilagorna 3 och 4 återfinns förslag till stadgar och särskilda bestämmelser för Riksutställningar. Vissa av försöksverksamhetens projekt har registre- rats och utvärderats i samhälls- och beteendevetenskapliga undersök- ningar som presenteras i bilaga 2. En sammanfattande redovisning härav återfinns i kap. 5.

Ett närmare samarbete med Folkrörelsernas Konstfrämjande inleddes 1968, då Kungl. Maj:t på framställning av MUS 65 utfärdade nya bestämmelser för Riksutställningar med bemyndigande för de sakkunniga att bedriva en försöksverksamhet med konstförsäljning m. rn. Det omedelbara ansvaret för försöken anförtroddes åt Folkrörelsernas Konst- främjande. Försöksverksamheten har varit förlagd till Stockholm och Örebro. En redovisning av försöken med konstförsäljning har lämnats i en utredning, som verkställts av en arbetsgrupp, som tillsatts av Konstfräm- jandet (Konstfrämjandet under 70-talet. Rapport från en arbetsgrupp,

• Sida 4
•  Original

april 1972). Ett referat härav ingår i kap. 3 medan förslagen om Konstfrämjandets framtida verksamhet återfinns i kap. 7 där även konstföreningarna och andra konstdistribuerande organ beröres.

I direktiven framhävdes behovet av att skapa förutsättningar för konstnärernas deltagande i en ökad utställningsverksamhet liksom all- mänhetens behov av att kunna förvärva konst. Genom en departements- promemoria den 26 juni 1970 har de sakkunniga också fått det direkta uppdraget att vidtaga provisoriska åtgärder i fråga om ersättning till konstnärer vid utlåning av konstverk till Riksutställningar. Som en följd härav har de sakkunniga dels slutit det i kapitel 8 återgivna avtalet med Konstnärernas Riksorganisation (KRO) och Föreningen Sveriges konst- hantverkare och industriformgivare (KIF), dels utarbetat de i samma kapitel framlagda modellerna för ersättningar åt konstnärer och konst- hantverkare i samband med utställningar.

I utredningsarbetet har deltagit MUS 65: 5 ledamöter, generaldirektör Lennart Holm, ordförande, överantikvarie Margareta Biömstad, musei— chef Bengt Hubendick, museidirektör Karl Gunnar Hultén (t. o. m. den 28 september 1973), organisationsdirektör Elof Jerdenius, fil. lic. Bo Lagercrantz, överintendent Åke Meyerson, tillika huvudsekreterare, landsantikvarie Sven E. Noreen, konstnär Kurt Ullberger och chefen för Riksutställningar Gunnar Westin.

För försöksverksamheten med Riksutställningar har sedan 1967 funnits ett arbetsutskott i vilket Föreningen Konst i skolan och Riksförbundet för bildande konst varit företrädda med vardera en ledamot och en suppleant. Ledamöter har varit organisationsdirektör Bengt Karlin och förste intendent Gertrud Serner och suppleanter konstnär Pär Andersson och landsantikvarie Gunnar Svahnström. De sakkunnigas förslag rörande Riksutställningar har utarbetats i kontakt med dessa företrädare för de båda konstbildningsorganisationerna.

Som sekreterare åt de sakkunniga har tjänstgjort intendent Eric (Hedqvist, byrådirektör Jan Hjorth, förste intendent Bengt M. Holmquist (t.o.m. den 31 december 1972) och antikvarie Eyvind Unnerbäck. Holmquist har efter entledigandet stått till de sakkunnigas förfogande som expert. Hjorth har som sin huvudsakliga uppgift haft att svara för administrativa uppgifter inom Riksutställningar. Som arbetsbiträde-hos kommittén har bland andra tjänstgjort Kerstin Engström (fr.o.m. den 29 januari 1973).

Redogörelsen för Riksutställningsverksamhetens förlopp och innehåll (kap. 4) har författats av berörda medarbetare inom Riksutställningar. Riksutställningars personal har även svarat för sammanställningen av utställningsförteckningen i bilaga 1. De ibilaga 2 redovisade sociologiska undersökningarna har genomförts under ledning av fil. lic. Göran Nylöf, som även svarat för huvuddelen av bilagans text, på vilken även kapitel 5 bygger.

Genom olika Kungl. Maj: ts beslut har följande tre framställningar och förslag överlämnats till de sakkunniga för att beaktas vid fullgörandet av utredningsuppdraget.

Dåvarande föreståndaren för Lunds Konsthall Eje Högestedt med

• Sida 5
•  Original

skrivelse den 1 juni 1965 angående olika problem beträffande utställ- ningsverksamhet. Hithörande frågor har behandlats i betänkandet.

Gemensam skrivelse från Stockholms stads hantverksförening, Konst- hantverkarnas förening u. p. a. och Föreningen Konsthantverkarnas värmer den 2 juli 1971 angående en utställnings- och förmedlingsorganisa— tion för konsthantverk med lokal i Stockholm. De i skrivelsen redovisade planerna berör vissa allmänna frågor, som beaktas i utredningens förslag beträffande konstförsäljning och utställningsersättning.

Sveriges konstföreningars riksförbund den 31 maj 1974 med anhållan om bidrag till verksamheten. Hithörande frågor har behandlats i betänkandet.

Utredningen har kontinuerligt fungerat som remissorgan främst åt utbildningsdepartementet i ärenden rörande museiväsende och utställ- ningar. Förteckningar över avgivna remissvar har lämnats i de tidigare betänkandena. Ärenden från perioden 1/12 1972 t.o.m. 31/3 1974, sammanlagt 83, upptas i förteckningen bilaga 6. Omfattningen av utredningens remissverksamhet och allmänna korrespondens framgår av att diariet från och med 1965 och till och med den 31 maj 1974 totalt upptar 1 287 inkommande och 680 utgående skrivelser.

För de sakkunniga återstår följande utredningsuppgifter, nämligen frågor berörande statens konstråd m. m., Kulturhistoriska Föreningen för Södra Sverige med fl. organisationer i Skåne samt Flygvapnets museiorga- nisation.

Samtliga ledamöter biträder de framlagda förslagen. Ett särskilt yttrande med reservation beträffande mandattiden för tjänsten som chef för Riksutställningar har dock avgivits av ledamoten Kurt Ullberger (bil. 5).

Sedan utredningsarbetet beträffande Riksutställningsverksamheten m. ni. nu avslutats, får de sakkunniga härmed överlämna betänkandet Utställningar.

Stockholm i juli 1974 Lennart Holm Margareta Biörnstad Elof Jerdenius Åke Meyerson Kurt Ullberger Bengt Hubendick Bo Lagercrantz Sven E. Noreen Gunnar Westin /Eric Hedqvist Jan Hjorth Bengt M Holmquist Eyvind Unnerba'ck

• Sida 6
•  Original

• Sida 7
•  Original

1. Utredningsuppdraget

Direktiven för 1965 års musei- och utställningssakkunnigas utredning rörande museiväsendet och verksamheten med riksutställningar meddela- des i anförande till statsrådsprotokollet den 26 mars 1965. Dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman, anförde här- vid följande.

Det handlingsprogram för statens kulturpolitik som godkändes av 1961 års riksdag upptar som en av sina huvudpunkter en successiv utveckling av sådana åtgärder som syftar till att bredda kulturmiljön och förbättra den kulturförmedlande verksamheten. Som ett led häri ingår ett ökat stöd åt olika kulturinstitutioner som teatrar, bibliotek, museer rn. fl. Medan skilda former för statliga stipendier och beställningari första hand kommer de konstnärliga producenterna till godo, innebär de nämnda åtgärderna stöd framförallt åt distributions- och konsumentsidan. Stimu- lans åt denna del av det kulturella fältet har alltmer framstått som önskvärd. Sedan länge har härvid riksteaterverksamheten spelat en avgörande roll för kulturspridningen på teaterns område. Den omfattande försöksverksamhet som sedan två år bedrivs med rikskonserter har på musiklivets område fungerat på liknande sätt.

För att åstadkomma en bättre kulturförmedling på konstens område och det allmänt kulturhistoriska och det naturhistoriska fältet är det nödvändigt att skapa ökade möjligheter för en större allmänhet att få kontakt med våra museers föremålsbestånd. Vid sidan av en ökad och mer differentierad utställningsverksamhet måste en väl planerad upplys- ningsverksamhet, lämpad för skilda publikkategorier, komma till stånd. Härvid aktualiseras en ökning och samordning av de nuvarande resurserna för de många skilda institutioner, museer och konstbildningsorganisa- tioner m. ni., som nu bedriver sådan verksamhet.

1948 års konstutredning redovisade i betänkandet ”Konstbildning i Sverige” (SOU 1956: 13) en omfattande kartläggning av svenskt konstliv, där man bl. a. betonade konstmuseemas och konstbildningsorganisatio— nernas roll även för skolans undervisning. Utredningen stannade emeller- tid företrädesvis vid allmänna önskemål om ökade insatser på det konstpedagogiska fältet. Sedan utredningen framlades har den utåtrikta- de verksamheten vid konstmuseema och konstbildningsorganisationernas insatser i viss utsträckning ökat tack vare förstärkningar av de statliga bidragen.

• Sida 14
•  Original

Denna utveckling av konstmuseemas och konstbildningsorganisationer- nas insatser på folkbildningens och skolundervisningens område har också en viss motsvarighet inom de centrala kulturhistoriska museernas och ett flertal av läns- och stadsmuseernas verksamhet. För länsmuseernas del har det statliga bidraget till vissa befattningshavares löner härvid varit av betydelse.

Svårigheter föreligger likväl för museiväsendet och de olika konstbild- ningsinstitutionerna att med nuvarande organisation och resurser i den omfattning som är önskvärd ge den stora allmänheten och skolelevernai hela landet den service som museernas föremålsbestånd i och för sig tillåter.

Att ge vidgad kännedom om naturens och kulturens värld och att bidra till elevernas estetiska fostran är viktiga delar av grundskolans, det nya gymnasiets och fackskolans målsättning. De hittills föga utnyttjade föremålsbestånden i vissa museer bör kunna spela en roll för förverkligan- det av såväl dessa mål som önskemålet om konkretion och åskådlighet i undervisningen.

Folkhögskolan, folkbildnings- och ungdomsorganisationerna har visat, att behov och intresse föreligger för nya, aktiva Studieformer, och har bl. a. utvecklat konstbildningsverksamheten i form av utställningstuméer samt bild- och filmförmedling. Genom samverkan med övrig museiverk- samhet bör vuxna medborgares behov av samhälls- och kulturorientering kunna tillgodoses ännu bättre.

De kulturhistoriska museernas utåtriktade verksamhet är avsevärt mer begränsad än konstmuseemas. Det synes angeläget att den vidgas och att man därvid — med hänsyn till bl. a. skolan och bildningsarbetets behov — inriktar sig på att ofta samtidigt presentera föremål från många olika specialmuseer och samlingar.

Beträffande föremålsbestånd, insamlings- och bevakningsområden samt i fråga om organisation är de svenska museerna av olika karaktär. De statliga museerna representerar dels konsten genom nationalmuseet med östasiatiska samlingarna samt vissa slottssamlingar, dels det kulturhistori- ska materialet i vid mening genom statens historiska museum med medelhavsmuseet, etnografiska museet och statens sjöhistoriska museum, dels slutligen det biologiska och geofysiska materialet genom naturhisto- riska riksmuseet. Med bidrag av staten drivs flera kulturhistoriska museer, nämligen Stiftelserna Nordiska museet och Kulturhistoriska föreningens för södra Sverige museum i Lund. Kommunala kulturhistoriska museer och konstmuseer finns bl. a. i Göteborg (även naturhistoriskt museum), Stockholm, Malmö, Norrköping och Eskilstuna. De i allmänhet förenings- ägda, företrädesvis med kommunala medel drivna länsmuseerna har såväl kulturhistoriskt föremålsmaterial som konstavdelningar.

Den hittills i blygsam skala bedrivna riksbetonade utställningsverksam- heten — antingen denna skett genom konstbildningsorganisationernas eller något enstaka museums vandringsutställningsverksamhet — har fått utnyttja lokaler av den mest skiftande kvalitet alltifrån moderna, rationellt utrustade utställningsutrymmen i nyuppförda länsmuseer eller nybyggda konsthallar till för utställningsändamål föga lämpade utrym-

• Sida 15
•  Original

men i äldre samlingslokaler av skilda slag eller i skolor med skiftande resurser att bereda plats för utställningar. På många håll i landet tas i dag kommunala initiativ för att förbättra situationen i fråga om lokaler för bl. a. utställningsändamål. Under senare tid har diskussionen kring utställningsproblemen och därmed sammanhängande lokalfrågor ofta berört möjligheterna att ordna utställningslokaler som är centralt belägna i tätorterna inom byggnadskomplex, som fått beteckningen ”kulturhus” och dit man avser att koncentrera olika slag av kulturell verksamhet såsom konserter, sceniska manifestationer, filmförevisningar m. m.

Frågan om utställningslokalema och dessas utnyttjande hör intimt samman med möjligheterna för vårt lands målare, skulptörer m. fl. att nå kontakt med allmänheten. Genom konstbildningsorganisationemas, mu- seernas, framförallt länsmuseernas, och de lokala konstföreningarnas verksamhet har bättre möjligheter skapats för konstnärer att offentligt presentera och försälja sina verk. Även om dessa organisationer ofta kunnat erbjuda utställarna rimligare villkor än den privata konsthandeln samt kunnat ge allmänheten utanför de största städerna en möjlighet att se och förvärva god konst, är möjligheterna att förverkliga dessa önskemål alltför begränsade med nuvarande organisationsformer. Detta har bl. a. framhållits i en motion till 1964 års riksdag (11: 289) angående inrättande av en statlig riksbyrå för konstutställningsverksamheten. Motionärerna har angett en lösning som till sina huvuddelar sammanfaller med en väsentlig sida av den försöksverksamhet som jag i det följande vill föreslå.

De problem som sammanhänger med olika åtgärder dels för anordnan- de av en för allmänheten, skolan och det fria och frivilliga folkbildnings- arbetet allsidig utställningsverksamhet, dels för en decentraliserad utställ- ningsverksamhet för att bereda konstnärerna utställnings- och försälj- ningsmöjligheter är av synnerligen stor räckvidd och bör ingående undersökas ur olika aspekter. Jag finner det därför erforderligt att särskilda sakkunniga tillkallas för det utredningsarbete som bör föregå ställningstaganden i dessa frågor. Jag finner det härvid angeläget, att parallellt med utredningsarbetet och till stöd för detta en försöksverksamhet bedrivs med utställningar på riksplanet. Jag förutsätter därvid att de tre konstbildningsorganisationer— na, Riksförbundet för bildande konst, Folkrörelsernas konstfrämjande och Föreningen konst i skolan kommer att inordnas i denna verksamhet.

Härigenom bör verksamheten i vad avser utställning av konst redan från början få möjligheter att nå ut till olika delar av landet. Verksamheten bör bedrivas i samarbete med konstnärernas sammanslut- ningar och med landets konstföreningar. Den för skolan avsedda Utställningsverksamheten bör bedrivas i samråd med skolöverstyrelsen.

I fråga om den del av Utställningsverksamheten som avser förmedling av konst och konstupplevelser bör utredningsarbetet ta sikte på att närmare klarlägga de arbetsformer som kan vara mest lämpliga för att stimulera konstintresset. Av grundläggande betydelse är härvid att de utövande konstnärerna får möjlighet till att marknadsföra sina alster till en så bred allmänhet som möjligt. Utredningen bör i detta syfte närmare

• Sida 16
•  Original

utställningsverksamheten, inventera beståndet av utställningslokaler och kartlägga konstföreningarnas verksamhet som förmedlare av konst. Mot bakgrund av undersökningen bör de sakkunniga överväga om en riksutställningsbyrå bör inrättas och hur en sådan tillsammans med eventuellt andra åtgärder skall kunna verka för att ge hela landets befolkning bättre möjligheter att se och förvärva konst. De sakkunniga bör därvid överväga möjligheterna för administrativ samverkan med riksteatem och statens försöksverksamhet med rikskonserter.

En utställningsverksamhet som den här avsedda ställer vissa särskilda krav på museiväsendet i dess helhet. De sakkunniga bör därför undersöka konsekvenserna härav för de nuvarande museernas organisation och verksamhet liksom för landsantikvariernas ställning och verksamhet, i sistnämnda avseende särskilt med hänsyn till frågan huruvida deras uppgifter inom den museala sektorn bör skiljas från de kulturminnes- vårdande uppgifterna. Härvid kommer frågor rörande museernas lokal- resurser samt fördelningen av utrymmen för magasin och studiesamlingar liksom för permanenta och tillfälliga utställningar in i bilden. Likaledes bör de sakkunniga överväga möjligheterna för en rationalisering av verksamheten vid museernas konserveringsavdelningar och tekniska avdel- ningar samt i övrigt föreslå åtgärder för att effektivisera museiväsendeti dess helhet.

Av vikt är slutligen att undersöka hur en intimare samverkan skall kunna ske mellan de statliga museerna och de föreningsägda och kommunala museerna.

För närvarande är möjligheterna ofta begränsade att för en mer omfattande vandringsutställningsverksamhet disponera museernas före- målsbestånd. Jag har därför för avsikt att i annat sammanhang föreslå Kungl. Maj: t att museernas föremål utan hinder av de begränsningar som för närvarande finns skall kunna utnyttjas i den här avsedda riksutställ— ningsverksamheten.

Om så visar sig lämpligt bör de sakkunniga redovisa sina resultat. successivt. De sakkunniga bör under tiden för utredningsarbetet leda den försöksvis bedrivna utställningsverksamheten enligt av Kungl. Maj: t efter förslag av de sakkunniga utfärdade bestämmelser.

undersöka de nuvarande förhållandena på området, skapa överblick över

• Sida 17
•  Original

2. Sammanfattning

2.1. Inledning

1965 års musei- och utställningssakkunniga (MUS 65) har i enlighet med direktiv den 12 mars 1965 bedrivit försöksverksamhet med vandringsut- ställningar (Riksutställningar). Dessa utställningar har varit av allmän, huvudsakligen informativ art. De sakkunniga har efter förordnande av Kungl. Maj: t den 30 december 1968 även svarat för försök med konstför- säljning, vilkas direkta genomförande anförtrotts Konstfrämjandet. Det föreliggande betänkandet avhandlar främst dessa av kommittén ledda verksamheter. Förslag framläggs dels om statlig aktivitet med vandrings- utställningar, dels om ökat statsstöd till Konstfrämjandet för dess försäljning och utställning av konst. Härutöver lämnas förslag om ersättningar till konstnärer och konsthantverkare för deras visning av sina arbeten i utställningar för allmänheten. Dessutom föreslås ibetänkandet konsumentpolitiska åtgärder inom konstmarknaden samt stöd för konst- föreningarnas centrala verksamhet.

2.3. Konstförsäljning

Konsthandeln har genom sin utställningsverksamhet i gallerierna spelat en stor roll i kulturlivet. Dess koncentration till storstadsområdena medför emellertid, att en stor del av landets befolkning inte har tillgång till dess

• Sida 22
•  Original

tjänster. Vid sidan om en ansvarsmedveten konsthandel, som verkar med ambition att skapa förutsättningar för de svenska konstnärernas kontak- ter med publiken, arbetar en rad företag vilka enbart saluför hötorgs- konst. Denna handel vänder sig till kunder med dålig orientering om konstskapandet och om prisbildningen på konst.

Jämsides med den kommersiella konstmarknaden finns även andra kanaler för försäljning av konstnärernas arbeten. Särskilt är det värt att betona de många konstföreningarnas stora betydelse, speciellt för publiken utanför storstäderna. Genom konstföreningarnas utställningar kommer konstnärerna i kontakt med en stor publik med intresse att förvärva aktuella alster av svensk bildkonst.

Försök att sprida konst genom utlån har framför allt gjorts av de kommunala biblioteken.

Konstnärscentrum i Stockholm samt regionalt arbetande centrumorga— nisationer för kulturarbetarna i Malmö, Umeå och Uppsala med flera platser svarar för en verksamhet, som bl. a. syftar till att påvisa och stimulera främst samhällets behov av insatser från konstnärernas sida. Dessa organisationer bedriver vid sidan härom arbetsförmedling för konstnärerna.

Konstfrämjandet har särskilt tagit på sig uppgiften att genom utgivning av grafikarbeten söka göra värdefull konst tillgänglig för envar och har genom sin försäljning sökt ta upp konkurrensen med den vidsträckta handeln med hötorgskonst och andra sådana alster utan konstnärligt värde.

Konstfrämjandet som bildades 1947 är en ideell förening, vars syfte är att höja konstintresset och förståelsen av god konst. Medlemmar är riksorganisationer, lokala organisationer, företag, kommuner, skolor och enskilda organisationer. Verksamheten består förutom av förlagsutgivning av främst grafik och skulptur, även av utställningar, studieverksamhet och försäljning. Organisationen bedriver på uppdrag av MUS 65 även en försöksverksamhet med konstförsäljning dels genom så kallade konstvaru- hus i Stockholm och Örebro, dels genom en ombudsorganisation. Konstfrämjandet erhåller årligen statliga driftbidrag. Bidraget uppgår budgetåret 1973/74 till 980000 kr, förutom de medel som lämnas särskilt för försöksändamål.

Konstfrämjandet har vid föreningsmöte i november 1972 godkänt ett inom organisationen utarbetat utredningsförslag, vilket bl. a. syftar till en utbyggd organisation omfattande regionala publikorganisationer och regionala centraler för bl. a. utställning och försäljning.

MUS 65 har ansett det vara viktigt, att förvärv av konstnärliga verk uppfattas som jämförbara med andra konstformers och kulturella manifestationers kommunikation med publiken. Ett vidareutbyggt sam- hällsstöd till olika konstformer bör därför även omfatta distribution av konst för försäljning. Ett stöd till distributionen av konst bör ges en storlek och riktning, som gör att spridningen kan tillgodose bestämda kulturpolitiska ambitioner och mål.

I sina överväganden om förutsättningarna för en rättvis geografisk spridning av möjligheterna till förvärv av konst har de sakkunniga funnit,

• Sida 23
•  Original

att gallerier eller utställningslokaler bör etableras i vidare utsträckning också utanför de större befolkningscentra. Utställnings- och försäljnings- service bör i viss utsträckning bli en del av den kommunala kulturverk- samheten. Det betonas att en kommunal galleriverksamhet kan drivas med enkla medel och inte behöver innebära att kommunen svarar för egen företagsamhet med inköp och försäljning De sakkunniga framhåller också att det i vissa fall är att föredra, att kommunen i stället för en utställningsverksamhet i egen regi lämnar bidrag till gallerier ikollektiv eller enskild ägo.

MUS 65 anser Konstfrämjandets viktigaste uppgifter ligga inom ramen för samarbetet med folkrörelserna. Det är inom detta fält främjandet hittills haft sin största betydelse, och det är angeläget att den uppsökande verksamheten på arbetsplatser och i bostadsområden fortsättes i sam- verkan med folkrörelserna. De sakkunniga stöderi princip Konstfrämjan- dets planer på regionala publikorganisationer och regionala centraler för verksamheten. De framhåller emellertid samtidigt att sådana centraler inte bör etableras på orter, där de kan innebära en från lokal kulturpolitisk synpunkt ogynnsam konkurrens med befintliga organ för utställning och försäljning av konst. Ansvaret för ekonomiskt stöd till sådana centraler bör åvila landsting och kommuner.

De sakkunniga föreslår en utbyggnad av Konstfrämjandets centrala del. Statsbidraget bör för den skull uppräknas till 2,5 milj. kr. för budgetåret 1975/76 med en viss fortsatt höjning under den därpå följande perioden. Härjämte bör främjandet erhålla ett förlagskapital.

Konstföreningama har en viktig roll som organ för direkta kontakter mellan konstnärerna och publiken. Det nyligen bildade Sveriges Konst- föreningars Riksförbund har att svara för gemensamma praktiska angelägenheter och att för medlemsorganisationernas räkning fungera som part i överläggningar, som berör deras intressen. Förbundet avses även svara för rådgivning och information till konstföreningarna. MUS 65 anser att förbundet för driften av denna verksamhet bör erhålla ett årligt statsbidrag. Utan att direkt ta ställning till den närmare storleken av det statliga bidraget har de sakkunniga konstaterat, att organisationens behov av medel för löner och omkostnader kan väntas få en storlek av Omkring 375 000 kr. per år.

De sakkunniga har inte ansett sig ha att framlägga förslag, som avser Konstnärscentrum och övriga kulturarbetarcentra med uppgifter inom bildsektorn. Utredningen har för sin del endast kunnat understryka vikten av de insatser dessa organisationer gör för att öka samhällets och den enskildes efterfrågan på konstnärliga verk och insatser i övrigt av konstnärerna. Åtgärder till förbättring av konsumenternas ställning på konstmarknaden bör vidtas inom konsumentverkets arbete. Dessa åtgär- der bör i främsta rummet inriktas på att stärka de konsumentgrupper, som är resursmåssigt eftersatta. Verket bör genom kontakter med producenter och distributörer söka sanera marknadsföringen, så att konsumenterna inte utsätts för vilseledande och osakliga uppgifter om de saluförda varorna. Vidare bör verket inleda en praktisk information bl. a.

• Sida 24
•  Original

i kostnadsfrågor. Råd bör lämnas till allmänheten i köprättsliga frågor. Konsumentverket föreslås erhålla en anslagsförstärkning om 150 000 kr. för att bl. a. inrätta en befattning för en tjänsteman med sakkunskap i konstmarknadsfrågor.

2.4. Ersättningar åt konstnärer och konsthantverkare i sam- band med utställningar

[ kapitlen 6 och 7 framläggs förslag och rekommendationer som syftar till att öka utbudet av konstutställningar och att vidga allmänhetens möjligheter att förvärva konst. Förslagen leder till en väsentligt ökad efterfrågan på medverkan från konstnärernas sida. Detta kräver i sin tur att konstnärerna tillförsäkras nödvändiga ekonomiska resurser för att kunna delta i och anordna utställningar.

Denna problematik har framhävts i direktiven för MUS 65: s arbete. Genom en departementspromemoria den 26 juni 1970 har de sakkunniga dessutom fått det direkta uppdraget att vidta provisoriska åtgärder i fråga om ersättning till konstnärer vid utlåning av konstverk till Riksutställ- ningar. Med anledning härav har ett avtal tills vidare träffats mellan å ena sidan MUS 65 och å den andra sidan Konstnärernas Riksorganisation (KRO) och Föreningen Sveriges konsthantverkare och industriformgivare (KIF). Frågan om utställningsersättning till konstnärerna har dessutom diskuterats i andra sammanhang, främst inom KRO.

De sakkunniga utgår från förutsättningen att konstnärernas utställ- ningar bör bedömas och värderas på likartat sätt som sker beträffande arbetsinsatser och prestationer inom andra sektorer på kulturlivets olika områden. Konstnärerna bör därför ges ersättning för att publiken i utställningen får ta del av deras arbetsresultat. Med hänsyn till att konstnärernas insatser kommer hela samhället till godo bör sådan ”utställningsersättning” utgå av allmänna medel. Liksom beträffande författarstödet är det ett ansvar som bör åvila staten.

Med utängspunkt i dessa överväganden har de sakkunniga valt att i första hand utveckla ett system där ersättningen skall utgå generellt och utan anknytning till socialt betingade prioriteringar. Som alternativ härtill redovisas mer kortfattat ett andra system som också kan fungera helt neutralt men som i detta sammanhang har anpassats för en selektiv fördelning med hänsynstagande till de enskilda konstnärernas individuella ekonomiska behov. Enligt de sakkunnigas huvudalternativ skall utställningsersättning utgå till varje konstnär och konsthantverkare som i den offentliga utställ- ningens form ställer sina arbeten till allmänhetens förfogande.

Konstnärerna skall ersättas enligt ett schablonmässigt system som är neutralt i förhållande till sociala eller ekonomiska bedömningar av vederbörande konstnärs ekonomiska omständigheter eller av hans even- tuella inkomst på försäljning av utställda arbeten. Medlen föreslås utgå via ett anslag på riksstaten.

Ersättningen föreslås utgå med visst av riksdagen faställt belopp för varje enskilt konstverk; för unika objekt enligt en högre taxa och för

• Sida 25
•  Original

flerfaldigade arbeten med ett lägre belopp. Med hänsyn till att en utställning ibland kan bestå av endast ett fåtal verk och i andra fall av ett mycket stort antal objekt, bör det i tveksamma fall finnas möjlighet till särskilda överenskommelser. För deltagande i vandringsutställningar föreslås att nytt ersättningsbelopp utbetalas för varje ny påbörjad fyraveckorsperiod.

Som villkor för ersättning skall gälla att kvalitetskravet upprätthålls och att utställningen hålls öppen under en minimitid av fjorton dagar, att utställningslokalen hålls tillgänglig för allmänheten och att den fyller skäliga standardkrav.

Ersättningen skall utbetalas på rekvisition från konstnären. Statsansla- get för utställningsersättningar föreslås förvaltat av ett centralt statligt organ. Uppgiften att granska inlämnade ansökningar om utställningser- sättning föreslås åvila kommunerna.

Det centrala förvaltningsorganets arbetsuppgifter blir huvudsakligen av expeditionell, kameral karaktär med tyngdpunkt i granskning av rekvisi- tioner och tecknande av utbetalningsbesked. Eftersom ansökningarna granskas av vederbörande kommun blir det endast principiellt viktiga eller kontroversiella frågor som måste få en mer ingående behandling. Centralorganets planeringsuppgifter kommer främst att gälla prognoser för kommande resursbehov. En annan uppgift blir att följa kostnadsut- vecklingen och att fortlöpande pröva och vid behov föreslå erforderliga förändringar av gällande ersättningstaxor. De sakkunniga anser att statens konstråd är väl lämpat för uppgiften att vara myndighet för konstnärser— sättningar.

Enligt alternativ 2 skall utställningsersättning utgå via en av statsmedel bildad fond. Fonden föreslås uppbyggd genom att visst grundbelopp av staten avsätts för varje utställning som anordnas. Detta belopp får fastställas genom förhandlingar mellan staten och konstnärernas intresse- organisationer. Antalet utställningar multiplicerat med den fastställda summan ger det totala belopp som skall tillföras fonden.

Utställningsersättning bör enligt detta alternativ endast utgå för utställningar där inkomsterna av försäljningen inte täcker konstnärens utgifter samt i sådana fall där försäljningen inte gett en rimlig nettobehållning. Ersättningen skall utbetalas efter ansökan av konstnä— ren. Att statliga medel skall avsättas för alla utställningsevenemang medan endast vissa konstnärer kan erhålla direkt ersättning innefattar kravet på att konstnärskåren inom sig solidariskt skall fördela statens ersättning för de kollektiva insatserna. I motsats till det tidigare berörda ersättningssystemet inrymmer således denna modell inslag av socialt

betingade fördelningsprinciper. Det fastställda totalbeloppet för inbetalning till fonden bör vara av den

storleksordningen att överskott uppstår sedan begärda ersättningar utgått. Detta överskott bör användas för olika former av stödåtgärder bl. a. till verksamheten vid de fackliga organisationerna, till hjälp åt ambitiösa gallerier med dålig lönsamhet samt till andra stimulansåtgärder.

Fonden för utställningsersättningar bör förvaltas av kammarkollegiet. För handläggningen av frågor rörande fondens användning bör inrättas en

• Sida 26
•  Original

styrelse med sekretariat. Styrelsen som skall bekostas med medel ur fonden, bör huvudsakligen bestå av representanter för konstnärernas egna intresseorganisationer och för staten.

Inom ramen för Kungl. Maj:ts instruktion kan fondstyrelsen ges friheten att själv utarbeta och vid behov ompröva reglerna för medelsför- delningen. Härigenom ges konstnärerna ett större inflytande och eget ansvar för yrkeskårens intressen och för den enskilde konstnärens ekonomiska situation.

2.5. Statsverkets kostnader

De sakkunnigas förslag omfattar dels höjda anslag och bidrag till Riksutställningar och Konstfrämjandet, dels särskilda medel för ersätt- ningar åt konstnärer och konsthantverkare i samband med utställningar.

MUS 65 föreslår att ett anslag för medel till Institutet Riksutställning- ar uppföres på riksstatens åttonde huvudtitel från och med budgetåret 1975/76 med ett belopp om 9 250000 kr., innebärande en höjning motsvarande 4,75 milj. kr. i förhållande till kostnaden för verksamheten under budgetåret 1973/74. Det statliga driftbidraget till Konstfrämjandet föreslås budgetåret 1975/76 uppräknas till 2,5 milj. kr., en höjning med 1 070 000 kr. i förhållande till budgetåret 1973/74.

Konsumentverket bör erhålla en anslagsförstärkning om 150 000 ki. för verksamhet med konsumentupplysning m. m. rörande konstmarkna- den.

Den totala kostnaden för ersättningar åt konstnärer och konsthant- verkare i samband med utställningar uppskattas till mellan 5 och 6 milj. kr.

Utöver de ovan beräknade medlen har de sakkunniga föreslagit att ett visst årligt stöd bör lämnas till konstföreningarnas centrala verksamhet. Något direkt förslag rörande statsbidragets storlek framläggs emellertid inte.

Utöver de ovan föreslagna löpande kostnaderna kommer vissa engångs- kostnader. Sålunda har de sakkunniga föreslagit att Riksutställningar i samband med omorganisationen erhåller vissa engångsanslag, bl. a. som förlagsmedel, uppgående till 1,7 milj. kr. Konstfrämjandet behöver för sin verksamhet ett betydande förlagskapital. Främjandet har föreslagit att 10 milj. kr. skall ställas till förfogande, vilket belopp de sakkunniga emellertid även på längre sikt betraktar som alltför stort.

Sammanlagt kommer de av de sakkunniga föreslagna åtgärderna att för statsverkets del.innebära driftkostnadsökningar om ca 11,5 milj. kr.

• Sida 27
•  Original

Utställningar och konstdistribution. Den tidigare och nuvarande verksamheten

3.1. Utställningsverksamheten vid museer och konsthallar

Utställningarna har sedan 1800-talet haft en betydelsfull funktion i svenskt kulturliv. En växande publik har via dessa nåtts av det nya inom konst och kultur, och genom utställningar av de kulturhistoriska museernas rika material har det förflutna gjorts åskådligt och levande.

De offentliga statliga konstsamlingarna överfördes 1865—66 från Stockholms slott till nationalmuseet, där även livrustkammarens och statens historiska museums samlingar inrymdes. Museet fick en talrik publik, som här kunde tillgodogöra sig en efter hand växande service. På samma gång som invigningen av nationalmuseet 1866 öppnades i Stockholm en internationell industriutställning med Svenska Slöjd- föreningen som initiativtagare. Slöjdföreningen har i sin verksamhet som organ för konstindustri och konstslöjd sedan dess svarat för talrika utställningar, som haft stort direkt inflytande inte endast på den estetiska utan också på den sociala debatten.

Ett viktigt led i utvecklingen av utställningarnas funktion består i den insats, som gjordes av Artur Hazelius. 1873 öppnade han den Skandina- visk-etnografiska samlingen, vilken senare gavs namnet Nordiska museet. Här presenterades de kulturhistoriska samlingarna i utställningar, som hade form av folklivsscener och miljöbilder. En jämförbar utställnings- metod tillämpades av Gustaf Kolthoff vid framställningen av Nordens djurliv i Biologiska museet i Stockholm 1893. Dessa arrangemang tilltalade åskådamas fantasi och medförde stora framgångar för den nationella väckelse som var Hazelius syfte. Med folklivs- och interiörbil- derna berikade Hazelius utställningstekniken med många för den kom- mande utvecklingen viktiga möjligheter. Inte bara inom de etnologiska museerna utan också i musei— och utställningsväsendet i övrigt fortsätter alltjämt framställningen av hela miljöbilder att vara en viktig metod i det populariserande pedagogiska arbetet. Utställningstypen visar sig fortfa- rande vara utvecklingsbar. I det pågående arbetet att nydana de kulturhistoriska museernas basutställningar eftersträvas en framställning, i vilken föremålens funktion liksom framför allt sociala relation framhålles och belyses. Detta görs till stor del med hjälp av miljöbildande arrangemang, som i väsentliga hänseenden har den hazelianska metoden som förebild.

• Sida 28
•  Original

När naturhistoriska riksmuseet på 1910-talet ordnade sina 5. k. skådesamlingar i den då nyuppförda byggnaden vid Frescati, tillämpades en strängt saklig metod. Föremålen ordnades i enlighet med arternas plats i det utvecklingshistoriska schemat. Materialet presenterades endast tillsammans med sparsamt förekommande inslag av text och bild. De många besökarna med ett utvecklat naturhistoriskt intresse har otvivel- aktigt haft betydande utbyte av dessa utställningar med deras rika material. En svaghet har emellertid varit att vägledningen och informa- tionen för en stor del av publiken varit otillräckliga. Möjligheterna att tillgodogöra sig framställningen har därtill begränsats av den svåröver- skådlighet, som varit en följd av utställningens överväldigande omfatt- ning.

Den äldre kulturhistoriska teorins påverkan från biologins utvecklings- lära var länge tydlig i de arkeologiska museernas expositioner. Ännu långt in på 1900-talet var uppgiften att belysa föremålstypernas utveckling den dominerande och redovisades med hjälp av talrika serier av besläktade föremål. En senare tid har ofta betraktat dessa utställningar som ensidiga; föremålen har ansetts bli isolerade från sitt sammanhang med kultursitua- tionen. Till verksamhetsprogrammet hörde emellertid tidigt en intensiv visnings- och föreläsningsaktivitet, som särskilt vid statens historiska museum mötte starkt gensvar hos en talrik publik. Den sammanhållande helhetssyn på den förhistoriska utvecklingen, som presenterades i de arkeologiska museernas utställningar, torde hos denna publik ha haft stor verkan och lett till en berikad och vidgad kulturuppfattning.

Den växande uppmärksamheten på de pedagogiska problemen ledde efter hand till en ökad differentiering av de kulturhistoriska museernas val av informationsmetod och hjälpmedel. Det har sålunda sedan lång tid varit en stark strävan att genom variation och begränsning undvika en tröttande enformighet. GenOm en rikhaltig information i text och bild har man sökt vägleda besökaren och även ge fler och vidare aspekter på det exponerade materialet. Olika metoder har valts för att tillgodose de stora gruppernas önskemål att snabbt och översiktligt tillgodogöra sig framställningen samtidigt som andra gruppers intresse av ett mer fördjupat studium kunnat tillfredsställas.

Tidigt togs filmen i användning, både som värdefullt hjälpmedel vid dokumentationen och som komplement till det utställda materialet. Redan år 1913 påbörjades vid Göteborgs museer uppbyggnaden av ett filmarkiv. 1926 startade Nordiska museet en filmdokumentation, vilken under tiden fram till andra världskriget bedrevs planenligt och med en kontinuitet, som efter kort tid gjorde det möjligt att för publiken åskådligt informera om äldre arbetsliv, seder och bruk i alla delar av landet.

De naturhistoriska museernas utställningsverksamhet var länge starkt eftersatt. En intensifiering äger nu rum. 1965 erhöll naturhistoriska riksmuseet en väsentlig förstärkning av personalresurserna samtidigt som en särskild avdelning för den utåtriktade verksamheten inrättades. En intensiv aktivitet med visning av stora tillfälliga utställningar med redovisning av aktuell biologisk forskning och av miljöresursfrågorna har

• Sida 29
•  Original

tillmötesgått behov och önskemål hos stora publikgrupper. Verksamhe- ten har haft väsentlig betydelse för att sprida förståelsen för ett vetenskapligt biologiskt synsätt i naturmiljöfrågorna. Det kommunala naturhistoriska museet i Göteborg har med ganska små medel byggt upp en modern utställning, som lägger särskild vikt vid att demonstrera sammanhang och funktioner etc. i naturen, bl.a. som bakgrund för förståelsen av miljöproblemen.

Med Richard Berghs insats som överintendent för nationalmuseet, åren 1915 — 1919, gjordes detta efter en tid av stagnation till ett aktivt centrum för konstlivet. Under Berghs ledning påbörjades en utåtriktad verksamhet, inom vilken en rad olika utställnings- och undervisningsfor- mer skulle komma att prövas och utvecklas. Ett viktigt led i museets arbete kom att bestå i åtgärder, som riktade sig till befolkningen i olika delar av landet. 1919 framlades i nationalmuseet en plan för filmens utnyttjande i konstinformationen. Berghs betoning av nationalmuseets folkuppfostran- de uppgift gav honom en roll som kan jämföras med den Hazelius tidigare haft för de kulturhistoriska museerna.

Ett stort steg i nationalmuseets utveckling togs i och med att en särskild avdelning för nutida måleri och skulptur inrättades (1958). Avdelningen fick under namn av Moderna museet egna lokaler på Skeppsholmen i Stockholm. Via dess samlingar och dess stora tillfälliga utställningar har den svenska publiken kunnat stifta direkt kontakt med l900—talskonstens internationellt viktigaste riktningar. I programmet ingick tidigt också en aktivitet, inom vilken skilda konstarter utan egna institutioner gavs utrymme att framträda. Under tiden mars 1971 — juni 1973 bedrevs, delvis med särskilda anslag som för ändamålet ställdes till nationalmuseets disposition och med en förstärkning av lokalresurserna, försök med en videoverkstad och med utställningar, som framställdes i samverkan med fristående grupper. Försöken har givit värdefulla erfaren- heter, framför allt rörande angelägenheten av att utställningsresurser ställs till förfogande för grupper, som med användande av skilda bildmedia söker ge uttryck för kritiska åsikter och uppfattningar.

En viktig roll inom utställningslivet fylls av konsthallarna. Liljevalchs Konsthall i Stockholm öppnade 1916 och har sedan dess spelat en central roll i den svenska konstutvecklingen, inte minst genom de stora salonger, som även visats i samverkan med Sveriges Allmänna Konstförening. För konstlivet i Västsverige har verksamheten vid Göteborgs Konsthall, vilken tidigare drevs av Göteborgs Konstförening, varit av stor betydelse. Särskilt bör också nämnas den omfattande utställningsaktiviteten vid Lunds Konsthall. Bland övriga för konstlivet viktiga centra vid sidan av museerna bör framhållas konsthallarna i Landskrona, Skövde och Södertälje. En större konsthall i Malmö kommun beräknas inleda sin verksamhet år 1975. En intensiv aktivitet av stor betydelse för det lokala kulturlivet bedrivs vid de mindre konsthallarna i Bollnäs, Sandviken och Åmål.

Inom museerna prövas för närvarande olika former för service till skolundervisningen. Samarbetet med skolan har som tidigare redovisatsi de sakkunnigas betänkande Museerna lett till ett värdefullt utbyte av

• Sida 30
•  Original

pedagogisk erfarenhet som kommit utställningsarbetet tillgodo. Det har också lett till en förnyelse av museernas undervisningsformer. Skolornas behov av att på ett mer omedelbart sätt infoga museibesöken i undervisningen underlättas numera av att museerna utarbetar förberedel- sematerial, som eleverna ges tillfälle att studera före ett planerat utställningsbesök. Visningarna för skolungdomen programmeras också med tanke på att eleverna efteråt skall summera och redovisa den information de erhållit.

Museernas verksamhet med vandringsutställningar har tidigare presen- terats i betänkandet Museerna. Det framhölls häri hur en ökande andel av museernas service erbjuds medborgarna genom vandringsutställningar, som når mindre orter liksom i viss mån även storstädernas periferi. En regelbunden produktion av cirkulerande utställningar förekommer vid flera av de större centralmuseerna. De sammanställningar som utred- ningen lämnat i det tidigare betänkandet visar, att en allt större andel av centralmuseemas publik är besökare på de ambulerande utställningar, som visas i olika delar av landet. Denna tendens har varit bestående.

Nationalmuseet som har den mest omfattande aktiviteten med produktion av särskilda vandringsutställningar, visade under budgetåret 1972/73 sex olika cirkulerande utställningar. Fem av dessa hade sammanlagt cirka 125 000 besök. För den sjätte utställningen, som under denna tid visades på åtta platser, saknas särskild besöksredovisning. De utställningar som distribuerats från Nordiska museet har under lång tid haft ett stigande antal besök. Budgetåret 1972/73 uppgick antalet besök på dessa utställningar till omkring 145 000. Naturhistoriska riksmuseet visade samma budgetår fem vandrande utställningar, vilka besökte över 30 platser och resulterade i över 200 000 besök. Statens historiska museum bedriver en uppsökande aktivitet, vilken till stor del består i utställningar som presenteras på bl.a. bibliotek och vårdinrättningar liksom även på varuhus och stormarknader. Museet beräknar att dess publik vid visningar av ambulerande utställningar under budgetåret 1972/73 uppgått till cirka 300 000.

Vid början av 1970-talet hade regional distribution av utställningar inletts i ett tiotal län. I flertalet fall var aktiviteten ännu jämförelsevis blygsam, om resultatet mäts i antalet besök. Några länsmuseer med en sedan länge inarbetad service med cirkulerande utställningar nådde dock en publik av synnerligen stor numerär. Under år 1970 gjordes sålunda inte mindre än omkring 170 000 besök på utställningar, som utgått från Norrbottens museum.

3.2. Verksamheten med konstutställningar utanför museerna

3 .2.1 Konstföreningar

Landets första konstförening, Konstföreningen i Stockholm, bildades 1832. Den hade som en av sina främsta uppgifter att underlätta för konstnärerna att försälja sina arbeten. Den ordnade utställningar och lotterier av konst. 1885 startade föreningen de första vandringsutställ-

• Sida 31
•  Original

ningarna i landet. Konstföreningen i Stockholm gick 1886 samman med Föreningen för nordisk konst och bildade Sveriges Allmänna Konstför- ening, en alltjämt verkande organisation. Det skulle dröja 18 år, innan Konstföreningen i Stockholm kom att följas av konstföreningar i övriga landet. 1850 bildades i Malmö Konstföreningen för Södra Sverige och 1865 Göteborgs konstförening och Konstföreningen i Växjö. Under 1900-talet har konstföreningsverksamheten utvecklats till en aktivitet av folkrörelsekaraktär. Föreningar har bildats både som läns- och landskaps- organisationer och som lokala sammanslutningar i de flesta städer, så småningom också i mindre samhällen på landsbygden.

1940 bildades vid Göteborgsföretaget Cap landets första personal- konstförening. Den har sedermera fått efterföljare vid ett stort antal verk, företag och industrier i landet. För att göra den konstbildande verksamheten effektivare har personalkonstföreningarna tillsammans med andra mindre konstföreningar i Malmö, Stockholm och Växjö bildat lokala samarbetsorgan. Tidigare har sådana organisationer även före- kommit i Göteborg och Halmstad.

Det totala antalet konstföreningar förutom personalkonstföreningarna kan beräknas till omkring 125. De varierar givetvis starkt i storlek. Många av de regionala föreningarna har flera tusental medlemmar. Årsavgiften är dock låg, varför föreningarnas möjligheter till en mer omfattande verksamhet är begränsade. Vissa större föreningar, vilka svarar för viktiga samhällsuppgifter i form av utställningar och konstinformation till en större publik, åtnjuter emellertid bidrag av offentliga medel. Många av de större konstföreningarna har tidigare varit huvudmän för viss institutions- verksamhet, såsom vid konsthallar eller museer. I och med att kommu- nernas ambitioner för verksamheten inom kultursektorn ökat, har en rad kommuner ansett sig böra överta det direkta ansvaret för museer och andra konstinstitutioner, som tidigare tillhört föreningar.

Konstföreningama har i dag som sin främsta uppgift att genom utställningar förmedla kontakt mellan konstnärerna och publiken. Sveriges Allmänna Konstförening anordnar varje år svenska eller nordiska utställningar av vanligen nutida konst. Större salonger anordnas årligen av de regionala konstföreningarna. Genom lotterier sprider föreningarna aktuell konst till sina medlemmar. Informationen om konst är en uppgift som intar en framskjuten ställning i aktiviteten. Ett viktigt element i arbetet har varit den nära kontakten med konstnärerna. I de flesta konstföreningars stadgar intogs tidigt bestämmelser om att konstnärer skulle ingå i styrelsen. Många konstföreningar söker i dag för att hindra verkningarna av en stark kommersialisering av konstlivet att med olika medel stärka banden mellan konstnärerna och föreningarnas medlemmar.

Riksförbundet för bildande konst och Konstfrämjandet har under lång tid genom skilda åtgärder underlättat och givit stöd till konstförenings- rörelsens strävanden.

1973 bildades Sveriges Konstföreningars Riksförbund. Organisationen vars verksamhet ännu är under planering och förberedelse är avsedd att tillvarata konstföreningarnas intressen och att genom konsultverksamhet lämna stöd och vägledning i deras arbete. Förbundet hade i februari 1974

• Sida 32
•  Original

omkring 120 anslutna föreningar. Organisationen planerar att överta en del av de uppgifter som tidigare åvilat Riksförbundet för bildande konst.

3.2.2. Riksförbundet för bildande konst

Riksförbundet för bildande konst (RBK) stiftades år 1930. Organisatio- nen har enligt sina stadgar av den 4 juni 1945 (senare ändringar den 4 oktober och 28 november 1968) bl. a. att främja konstintresset och att genom vandringsutställningar underlätta och stödja strävandena att skapa tillfälle för envar att se och förvärva god konst. Den har vidare att tillhandagå medlemsorganisationerna med rådgivning. Medlemskap kan beviljas folkrörelseorganisationer, företag, konstföreningar, konstnärs- sammanslutningar och kommuner samt även enskilda. I förbundets styrelse skall förutom ledmöter som väljs av ordinarie förbundsstämma bl. a. finnas en ledamot utsedd av nationalmuseet, en utsedd av Konstnärernas Riksorganisation och en av statens försöksverksamhet med Riksutställningar.

Huvuddelen av den verksamhet som bedrivits av RBK har bestått av framställning och spridning av konstutställningar. Tyngdpunkten i ämnesvalet har legat på aktuell svensk och nordisk konst. Goda internationella kontakter har emellertid också tillförsäkrat Riksför- bundets medlemmar och publik en tidig bekantskap med aktuella strömningar ute i världen. Visningarna av internationell konst började 1937 med en utställning av grafik från USA. Under åren fram till 1966 visades utställningar av konst från Öst- och Västeuropa, USA, Argentina och Japan. En betydande föreläsningsservice har lämnats i anslutning till utställningarna. I de kommuner där tjänstemän från Riksförbundet enligt avtal medföljde utställningarna för att hålla visningar, fick skoleleverna under en följd av år kontinuerliga tillfällen till orientering om främst nyare svensk och utländsk konst.

Ett viktigt komplement till det konstbildningsarbete, som bedrevs av Riksförbundet för bildande konst, var de konststudiekurser, som anordnades mellan åren 1931 och 1956. Deltagare var representanter för museer, konstföreningar, skolor och bildningsorganisationer, vilka aktivt deltog i konstbildningsarbetet i landet. Ändamålet med kurserna var dels att ge deltagarna praktiska övningar i utställningstekniska göromål, dels att ge tillfälle till diskussion och utbyte av erfarenheter.

1967 övertogs verksamheten i försökssyfte av Riksutställningar, som därefter haft att svara för service till förbundets medlemmar. RBK ingår sedan 1967 i Riksutställningars organisation, inom vilken förbundets personal är verksam. Den överenskommelse som före omorganisationen ingicks mellan å ena sidan Riksförbundet för bildande konst och Föreningen Konst i skolan och å andra sidan 1965 års musei- och utställningssakkunniga redovisas närmare under 4.1.

Riksförbundet för bildande konst hade budgetåret 1972/73 133 medlemmar. De största medlemskategorierna är kommuner och konst- föreningar, vilka representeras med 61 respektive 50 medlemmar. Övriga

• Sida 33
•  Original

En av Nationalmuseums äldsta vandringsutställningar, den femte, i testivitetssalen i Ystads rådhus 1929. Richard Bergh var den förste som ivrade lör att Nationalmuseums föremål skulle ingå i vandringsut- ställningar.

Nedan: Rikslörbundet lör bildande konst, den äldsta organisationen lör vandringsutställningar (från 1930) sörjde även för att den svenska konstpubliken lick kännedom om utländsk konst. Här Henry Moore- ulslällningen i Örebro läns museum 1952.

• Sida 34
•  Original

(.eu,— *s*”

Föreningen Konst i skolan (fran 1947) _ * _. ,,._MM_,M_M_IM,,,_.__.i.. ..._r—_._..__t_.—...__.-_ ___—”___!- sammanställde bl. a. konstpedagogiska mi,, & www 3 kollektioner på lättuppställda skärmar,

där innehållet integrerades med läroäm— nen. "Resa med Linne" kunde "läsas" tvärsöver flera ämnen. (1957—1969)

Föreningen Konst i skolan intresserade sig för småutställningar med konsthant- verk och bruksling. "Bra saker". med skärmar med hyllsyslem och lösa föremal (servisgods, små prydnadssaker) aktive— rade eleverna i hemkunskap, slöjd och teckning. Keramikskärvor som prov, ste- nar, snäckor, träbitar som inspirations— material medföljde. (1964—1973)

• Sida 35
•  Original

Folkrörelsernas konstfrämjande (från 1947) har som målsättning att erbjuda alternativ till hölorgs- och skräckkonst, nämligen färglitografier och annan grafik av nordiska konstnärer. Här en utställning i det fria i Borgholm. De grafiska tek- nikerna illustreras på skärmar.

Konstfrämjandet anordnade manga stu- dieledarkurser. Här på kurs på Visingsö folkhögskola 1957 kursdeltagare i arbete med det pedagogiska material. "Ska- pande lek", som byggde på Bauhaus- pedagogiken.

• Sida 36
•  Original

När Nationalmuseum 1966 utsände som en magnifik vandringsutställning "Nationalmuseum 100 år" skedde detta i samarbete med det 1965 nyetablerade Statens försöksverksamhet med riksutställningar. Distribu- tionsfragorna var viktiga, bevakningen likaså. Här en glimt av uppackningen av Rembrandts Simeon med Jesusbarnet under polisbevakning på Örebro läns museum.

• Sida 37
•  Original

Riksförbundet för bildande konst 1962 — 1967. Översikt över viktigare intäkter och över utställningsverksamheten.

Verksam- Stats- Medlems- Utställnings- Besök hetsår bidrag, avgifter, tillfällen r kr. kr. 1962 246 000 43 000 158 162 000 1963 271000 45 000 183 170 000 f 1964 300 000 46 000 194 154 000 1965 210 000 46 000 110 101 000 (1/1430/6) 1965/66 365 000 49 000 194 152 000 1966/67 420 000 52 000 196 238 000

medlemmar är främst företag, organisationer och museer. Endast ett fåtal enskilda medlemmar är anslutna.

Verksamheten finansieras huvudsakligen av medlemsavgifter och stats- bidrag. Statsbidraget för verksamhetsåret före omorganisationen (budget- året 1966/67) uppgick till 420000 kr. Förbundet uppbar samtidigt medlemsavgifter till ett belopp om 52 000 kr. Organisationen hade vid denna tid 12 anställda, varav en förste intendent, en intendent och tre amanuenser.

Budgetåret 1966/67 producerades nio nya utställningar. Totalt 24 större och sex övriga utställningar visades på 196 olika orter. Antalet besök var ca 238 000.

Riksförbundets utställningar utgjorde till stor del en löpande redovis- ning av konstutvecklingen. Denna redovisning grundades på en aktiv och insiktsfull bevakning av den pågående konstutvecklingen. Härigenom skapades en värdefull kontakt mellan konstcentra och publiken i olika delar av landet. Den uppmärksamhet som kom Riksförbundets utställ- ningar till del hade en propagandaeffekt, som i hög grad bidrog till konstpublikens nyrekrytering. Av stor betydelse för engagemanget av nya konstintresserade var givetvis även den föreläsningsverksamhet och undervisning för vilken Riksförbundet svarade.

3.2.3. Föreningen Konst i skolan

Föreningen Konst i skolan (Kis) bildades år 1947. Den har enligt stadgar av den 29 april 1948 och den 28 september 1959 som mål att sprida och fördjupa intresset för konst hos skolans elever, lärare och myndigheter. Inom styrelsen skall KRO och de olika skolkategorierna vara represente- rade. Vidare äger bl. a. nationalmuseet, statens konstråd och skolöversty- relsen utse vardera en ledamot.

Arbetet inom Konst i skolan har främst omfattat verksamhet med vandringsutställningar för skolorna. Kis har även fortsatt den konsulte— rande uppgift i frågan om konstnärlig utsmyckning av skollokaler, vilken inleddes av den 1907 bildade, sedermera upplösta sammanslutningen Konsten i skolan.

Medlemmar i Kis är främst kommuner. Dessutom förekommer

4—__x_ _a

• Sida 38
•  Original

emellertid talrika övriga medlemmar, bl. a. lärarhögskolor, folkhögskolor och enskilda skolor. Antalet medlemmar var budgetåret 1972/73 194.

Kis ingår i likhet med Riksförbundet för bildande konst sedan 1967 försöksvis i Riksutställningars organisation.

Verksamheten har varit avsedd för samtliga skolformer och bedrivits över hela landet och har haft särskild betydelse på sådana mindre orter, där konstlivet på grund av bristande resurser varit ringa eller obetydligt. Betecknande nog har anslutningen av skolor i Norrland blivit jämförelse- vis stor. Föreningens vandringsutställningar har vanligen visats i skolornas egna lokaler, och då dessa ofta fungerar som samlingslokaler även för den vuxna allmänheten, har föreningens verksamhet i viss mån också kommit denna publik liksom folkbildningsarbetet tillgodo. Vad som skiljer Konst i skolan från övriga konstfrämjande organisationer och givit den dess särprägel är inriktningen på skolornas ungdomliga publik. Målet har angivits till ”att fostra ungdomen till ett personligt och stimulerande förhållande till konstnärliga verksamheter, egna och andras". Den bärande övertygelsen har varit att det är just bland ungdomen som man

finner morgondagens publik. Redan på ett tidigt stadium gavs utbudet ett sådant innehåll och en

sådan pedagogisk utformning som särskilt skulle passa skolornas speciella lokaler och arbetsförhållanden. Utställningarna gjordes tämligen små med tanke på de begränsade utrymmena och de relativt korta visningstiderna. I början ingick enbart olika originalkonstföremål (målningar, teckningar, skulpturer) men snart tillkom andra föremål med estetisk funktion. Även reproducerat material utnyttjades i pedagogiskt syfte. En huvudtanke har varit att aktualisera konsten i samband med andra erfarenheter och att låta konst förmedla associationer till andra verksamhetsområden.

Under 1950-talet vitaliserades föreningens arbete genom personliga kontakter knutna på skolornas lärarkonferenser och på föreningens årliga sommarkurser. Ett medlemsblad utgavs under åren 1949—51 och ett årligt konstlotteri startades. Vid denna tid kom utställningarna att få en mer renodlad pedagogisk form och den konstpedagogiska metodiken kunde systematiskt utvecklas. Utställningarna gjordes mindre till formatet, mer lätthanterliga och alltmer skiftande till innehållet. Bildmaterialet monte- rades vanligen på lätta skärmar eller anlände till skolorna som bildsam- lingar med lösa planscher. Innehållet anpassades i görligaste mån till de olika momenten i läroplanen enligt lärarnas, främst teckningslärarnas, egna önskemål.

Föreningens medlemmar rekryterades från olika skolformer. Om resurserna tillåtit borde särskilda utställningstyper ha utarbetats för varje j skolform. Under rådande förhållanden fick utställningarna göras så att de, helt eller delvis, passade alla typer av skolor.

En kännbar svårighet var att den traditionella utställningsformen ej förmådde stimulera eleverna till självverksamhet. Bildmaterialet upplev- l des ofta som alltför ”passivt” och borde kompletteras med studiematerial

som eleverna själva kunde arbeta med. Ett försök i riktning mot aktivering gjordes med utställningen Upptäcka—uppleva i samarbete med Riksutställningar 1966. I denna utställning ingick ett särskilt rum, där

• Sida 39
•  Original

Konst i skolan 1962/63 — 1966/67. Översikt över viktigare intäkter och över utställningsverksamheten.

Budgetår Stats- Medlems- Utställnings- Besök bidrag, avgifter tillfällen kr. kr.

1962/63 114 000 48 570 775 300000 1963/64 140 000 53 900 1 154 324 000 1964/65 170 000 61600 1 312 342 000 1965/66 195 000 64 600 1 233 375 000 1966/67 225 000 72 210 1 282 426 000

såväl barn som vuxna själva kunde ägna sig åt olika ”estetiska” sysselsättningar.

Konst i skolan har fungerat som rådgivande ikonstfrågor, rekommen- derat konstnärer till dekorativa uppdrag i nya skolor, granskat uppgjorda förslag och förmedlat inköp av grafik, stafflikonst och skulptur till landets skolor.

Under budgetåret 1966/67, det verksamhetsår som föregick omorgani- sationen, mottog Kis ett statsbidrag om 225 000 kr. jämte medlemsav- gifter om 72 200 kr. Personalen bestod av en förste intendent, en intendent, en amanuens, en expeditionsföreståndare och en kontorist jämte extra anställda medarbetare för kortare och längre perioder. Antalet besök på föreningens utställningar beräknades till omkring 425 580.

3.3. Försäljning och utlån av konst

Konstnärerna i vårt land kan beräknas utgöra en yrkesgrupp om över 3 000 personer. Antalet medlemmar i den år 1937 startade Konstnärer- nas Riksorganisation (KRO) har sedan 1960-talets mitt kontinuerligt stigit. 1965 var medlemsantalet i KRO ] 720, 1973 hade det ökat till 2 582. Utanför KRO står, förutom de konstnärer som saknar facklig anslutning, även medlemmarna i Föreningen Svenska Tecknare och

Föreningen Sveriges konsthantverkare och industriformgivare. En viktig del av bildkonstnärernas arbeten består av beställningar. Till de största beställarna hör statens konstråd, kommunerna och landstingen, vilka i betydande utsträckning engagerar konstnärer för större uppdrag. Vidare sysselsättes konstnärer även av bostadsföretagen, som kan få statliga lån för konstnärliga arbeten för bostadsmiljön. Under senare år har riksorganisationerna för folkets hus-verksamheten och vissa övriga organisationer för mötes- och samlingslokaler förvärvat konst i samarbete med statens konstråd, varvid ekonomiskt stöd lämnats av staten.

Till beställarna kan i viss mån även räknas de museer och övriga utställningsorganisationer, vilka om än i mindre omfattning engagerar konstnärer för att dessa i experimentellt syfte skall kunna genomföra större projekt. lnstitutionernas resurser kan också ställas till förfogande

• Sida 40
•  Original

för utställningar, i vilka konstnärliga uttrycksmedel används för att uttrycka idéer och åsikter i samhälls- och kulturfrågor.

En överväldigande del av det konstnärliga arbetet bedrivs utan förutbestämda avnämare. Genom utställningarna söker konstnärerna marknadsföra ett representativt urval av sin produktion. Utställningarna tjänar emellertid också syftet att nå kontakt med en publik och att för denna presentera iakttagelser, ståndpunkter och budskap. Detta fungerar främst genom separatutställningar, som ger en konstnär möjlighet att visa olika sidor av sin verksamhet och att utförligt redovisa sin konst och sin konstnärliga inställning. De ingående arbetena i en separatutställning samverkar till att ge en helhetsbild, som hos den mottagande publiken kan skapa engagemang och ställningstagande för en konstnär och hans arbete.

Den viktiga kontakt mellan konstnären och publiken som separatut- ställningarna utgör äger framför allt rum i konstgallerierna. Dessa är privatägda, i några fall kollektivt ägda. Tidigare existerade galleriverksam- het endast i Stockholm, Göteborg och Malmö. I och med den stigande köpkraften och ett geografiskt ytterligare utbrett intresse att förvärva god konst har dock gallerier öppnats i en rad medelstora städer. Fortfarande är verksamheten emellertid koncentrerad till storstäderna.

Galleriernas utställningslokaler och försäljningsservice ställs till konst- närernas förfogande på skilda villkor. Vanligen har utställaren att erlägga grundavgift (lokalhyra) jämte provision på försäljningsintäkterna. För- utom dessa kostnader har konstnären emellertid att svara för katalog, annonsering och övrig information. Härtill kommer arbete och kostnader för att sammanbringa utställningsmaterialet och för att arrangera detta.

Man har inte anledning att räkna med att galleriernas ekonomiska behållning av den utställningsservice de lämnar konstnärerna är oskäligt stor. De mer betydande vinster som görs av gallerier med stor omsättning torde närmast härröra från deras egen försäljning och förmedling av utländsk konst. Till skillnad från många av museerna och utställnings- institutionerna i övrigt tillämpar gallerierna fri entré; den publik som endast önskar studera de utställda arbetena bidrar sålunda inte direkt till finansieringen av verksamheten.

Vid utställningarna sker försäljningen från konstnären till köparen genom förmedling av det galleri, i vars lokaler utställningen äger rum. Försäljningsservice till konstnärerna lämnas i viss utsträckning också vid utställningar i museer, konsthallar och andra institutioner. Konstnärerna avyttrar emellertid en inte obetydlig del av sin produktion direkt till kunderna utan att arbetena dessförinnan varit utställda.

Förutom försäljningen direkt till kunderna förekommer försäljning från konstnärerna till enskilda företag inom konsthandeln, vilka i sin tur avyttrar verken, framför allt till privata köpare. Denna distributionsform synes emellertid i vårt land vara av mindre omfattning och ha jämförelsevis ringa betydelse för de konstnärer som är verksamma ;dag. En förklaring härtill torde vara att försäljningen från konstnärerna direkt till köparna gynnats av att konstnärerna varit befriade från att :a ut allmän varuskatt och efter den 1 januari 1969 mervärdeskatt. när

• Sida 41
•  Original

gents—.

försäljningen försiggått i konstnärens egen verkstad. Sedan den 1 januari 1974 har i princip alla konstverk, som ägs av upphovsmannen eller dennes dödsbo, undantagits från mervärdeskatteplikt. Sådan skatt har däremot bibehållits vid konsthandelns försäljning av denna tillhöriga arbeten.

Konstnärernas möjligheter att via den privata handeln nå mer än en fåtalig elit hindras bl.a. av den vittförgrenade hanteringen med hötorgskonst och skilda slag av falsifikat av stafflikonst och grafik. Ur kommersiell synvinkel torde denna marknad omsätta betydande värden. Den sannolika årliga importen av hötorgskonst har angivits uppgå till 50—60 ton årligen vilket kan beräknas motsvara 30 000—40 000 objekt (C. Stam, Hötorgskonst — produktion, distribution, konsumtion och värderingar. Stencil 197 1 ).

De distributionsmetoder som tillämpas för hötorgskonsten har an- passats till de köparkategorier man främst avser att nå; försäljningsargu- menten appellerar till sociala konventioner, man söker locka kunder genom en vilseledande och bedräglig annonsering. Konstreproduktio— nerna är utomordentliga hjälpmedel för konstpedagogiken och kan också fylla dekorativa uppgifter och ge ett estetiskt utbyte. De saluförs emellertid inte sällan med sådana metoder att okunniga köpare blir lurade och tror sig stå inför ursprungliga konstverk av högt marknads- mässigt värde.

Kampen mot ”skräckkonsten” (N. Palmgren) har stundom varit intensiv. Den viktigaste, kontinuerliga verksamheten har bedrivits av det år 1947 bildade Konstfrämjandet, som huvudsakligen utgivit och förmedlat främst mångfaldigad konst (3.3.1). Med utgivning och distribu- tion av grafik arbetar, ehuru i mindre skala, också andra föreningar. Föreningen för grafisk konst utger för sina medlemmar årligen en portfölj med grafiska blad. Föreningen startades 1887 och har från begynnelsen haft anknytning till nationalmuseet. Föreningens program är att ”genom inköp och publicering av grafik stödja svenska grafiska konstnärer”. Medlemsantalet är begränsat till 300.

Grafiska Sällskapet (bildat 1910) är ”en sammanslutning av svenska konstgrafiker, som verkar för att göra svensk grafik känd inom och utom Sverige”. Sällskapet har utvecklat en mångförgrenad verksamhet om- fattande utställningar i Sverige och utlandet, galleri och verkstäder i Stockholm. För närvarande är 230 svenska grafiker anslutna i egenskap av sällskapets aktiva medlemmar. 250 passiva medlemmar erhåller årligen en portfölj med tre grafiska blad. Av stor betydelse för grafikintressets breddning i landet blev en av veckotidningen Folket i Bild år 1949 startad konstklubb, vilken hade nära förbindelse med nationalmuseet. Genom åren har Folket i Bilds konstklubb fortsatt att bjuda en medlemskrets om ca 9 000 personer ett urval av svenska grafikers arbeten till låga priser. Vidare har klubben utgivit ett stort antal skrifter om företrädesvis svenska grafiker, senare även introduktioner i grafiska tekniker.

En omfattande förmedling av konst ombesörjes i sedan länge hävd- vunna former av landets talrika konstföreningar, vilka av konstnärerna

• Sida 42
•  Original

inköper arbeten, som därefter genom lotterier fördelas bland föreningar- nas medlemmar. Framför allt de många personalkonstföreningarna bidrar till att hos stora grupper denna väg utbreda kontakterna med konst. Någon total redovisning rörande storleken av denna distribution förelig- ger inte. Till belysning av frågan härom kan dock följande uppgifter lämnas. Antalet föreningar med anslutning till Samarbetsnämnden för konstföreningar i Stockholm med omnejd var år 1972 155 st., med ett sammanlagt medlemsantal om ca 33 000. Enligt tillgängliga uppgifter hade 62 av dessa föreningar är 1972 inköpt konst till ett sammanlagt värde av omkring 1 072 000 kr. Samarbetsnämnden för konstföreningar i Malmö beräknar att dess anslutna föreningar genom lotterier årligen förmedlar konst till ett värde av 250 000—300 000 kr. Till dessa summor skall läggas de betydande belopp för konstinköp som görs av enskilda medlemmar och företag vid de utställningar, som ordnas av föreningarna.

Företrädesvis inom ramen för folkbibliotekens arbete har försök sedan lång tid gjorts att förmedla konst genom utlån, s.k. artotek. Verksam- heten kan baseras antingen på en kollektion av inköpta arbeten eller på verk som deponeras av konstnärerna. I det senare fallet tar artoteken vanligen ut en avgift eller en hyra av låntagaren. De medel som härigenom inflyter tillfaller konstnären.

Sedan år 1969 har skolöverstyrelsen av de anslag den disponerar för bidrag till folkbibliotek beviljat medel till utveckling av artotek. Under tiden 1969—1974 har 30 olika kommuner tilldelats sammanlagt över 100 000 kr.

1973 genomfördes på initiativ av Konstfrämjandet ett försök med artotek i samverkan mellan Konstfrämjandet, skolöverstyrelsen och ett fyrtiotal bibliotek. Till en kostnad av 7 000 kr. erhöll de deltagande biblioteken från Konstfrämjandet en samling om 40 grafiska arbeten. Flertalet av dessa ingick i upplagor om 260 eller 360 exemplar. Urvalet hade gjorts av Konstfrämjandets ordinarie urvalsnämnd jämte två adjungerade ledamöter, som företrädde biblioteken. Försöket genom- fördes under tiden april—oktober 1973. Län medgavs vid skilda bibliotek under olika långa perioder, varierande mellan tre veckor och tre månader. Det totala antalet utlån vid samtliga i försöket deltagande bibliotek uppgick till 3126. Största antalet utlån vid ett bibliotek var 197. Konstfrämjandets och skolöverstyrelsens gemensamma artoteksförsök har i första hand givit underlag för bedömningen av frågor rörande artoteksverksamhetens teknik. Det anses emellertid även ha givit ett positivt resultat med en hög utlåningsfrekvens. Ett nytt försök i samma storleksordning som det föregående år i mars månad 1974 under förberedelse.

3.3.1. Konstfrämjandet Historik

År 1945 öppnades en utställning på nationalmuseum med den signifika- tiva titeln ”God konst i hem och samlingslokaler”. Utställningen tillkom

• Sida 43
•  Original

på initiativ av bl. a. HSB, som tidigare ordnat mindre utställningar, där kostnaden för de ingående målningarna maximerats till mycket låga belopp. Övriga initiativtagare till utställningen var Folket i Bild och Folkets-hus-rörelsen. Utställningen fick betydelse för tillkomsten av Folkrörelsernas Konstfrämjande år 1947.

Konstfrämjandets stiftare återfanns främst inom arbetarrörelsen men även tjänstemannarörelsen var representerad liksom Arbetsgivarförening— en, Sveriges Allmänna Konstförening och Riksförbundet för bildande konst. Konstfrämjandet satte som mål att erbjuda sina medlemmar ”god konst till överkomligt pris” samt ”att verka för ökat konstintresse och ökad förståelse av konst”. Därmed tog den också ställning mot försäljningen av undermålig konst (kampen mot skräckkonsten). För att nå sitt mål använde sig Konstfrämjandet främst av vandrande försäljnings- utställningar samt en intensiv studieverksamhet.

År 1945 förekom som betydelsefull nyhet färglitografier i stort format av framstående svenska konstnärer, vilka främst gjort sig kända som målare. Denna konstform kom att inta en framträdande plats i Konstfrämjandets verksamhet, även om materialet snart kompletterades med träsnitt, skulpturer och konstverk i andra tekniker och former. Turnéer ordnades tillsammans med olika studieförbund, av vilka ABF spelade en särskilt framträdande roll.

Jämsides med förlagsutgivningen har Konstfrämjandet svarat för en ansenlig studie- och utställningsaktivitet. Redan tidigt organiserades en studieavdelning. Konstkurser av olika varaktighet hölls tillsammans med Studieförbunden, ett rikt studiematerial framställdes. Det senare blev den nödvändiga förutsättningen för de många studiecirklar i ämnet konst som kom att bedrivas inom folkbildningsarbetet. Det är angeläget att här också framhålla att utställningsverksamheten långt ifrån att vara begrän- sad till den egna utgivningen av grafik m. m. sedan lång tid även omfattat vandringsutställningar, bl. a. av utländsk konst.

Konstfrämjandet hade organiserats som en förening och under de första åren utgjordes medlemmarna primärt av riksorganisationer och lokala föreningar. För att enskilda skulle få tillgång till de förmåner, som var förenade med medlemskapet ändrades emellertid detta förhållande så att även direktanslutning av enskilda personer kunde ske. I samma syfte skapades under slutet av 50—ta1et en särskild ombudskår, som verkade på arbetsplatser och i föreningar.

År 1949 besökte Konstfrämjandets utställningar 103 orter. Samma år såldes 4400 grafiska blad till ett sammanlagt värde av 345 500 kr. Resultaten ökade fram till 1957 då konstförsäljningen uppgick till 899000 kr. efter avdrag för rabatt. Antalet sålda grafiska blad var 15 700.

Under 1960-talet skedde en ytterligare differentiering av Konstfräm- jandets arbete. Konstringar, en kollektiv inköpsform som prövats tidigare, blev nu vanliga. 1967 genomförde Konstfrämjandet ett omfat- tande förlags- och utställningsprojekt i samverkan med Sveriges Radio och statens försöksverksamhet med Riksutställningar. Under 1960-talets förra hälft hade experiment företagits i Europa och USA med mångfal-

• Sida 44
•  Original

digande av framför allt rörlig konst och op-konst. Några försök hade emellertid inte gjorts att utnyttja den mångfaldigade konsten, multi- konsten, för en spridning till publiken utanför konstgalleriernas kund- krets. Konstfrämjandet hade funnit att ett större distributionsexperiment borde göras för att ge kunskap om möjligheterna att med denna konsttyp med sina möjligheter till lägre priser intressera nya publikgrupper för konstförvärv. Med hjälp av ett statligt förlagskapital om 900000 kr. framställdes efter en tävlan med 1 500 inlämnade förslag en kollektion omfattande 100 verk i varierande stora upplagor. Den visades under namnet Multikonst vid 100 samtidigt pågående utställningar i olika delar av landet. Försöket gav vidgad erfarenhet rörande möjligheterna att med vid geografisk spridning och med koncentrerade insatser av information via massmedierna intressera människorna för att studera och förvärva aktuell konst.

Nuläge

Konstfrämjandet har till uppgift att verka för ökat konstintresse och för förståelse av konsten. I detta syfte omfattar verksamheten förlagsutgiv- ning av mångfaldigad konst, utställningar, studieverksamhet och försälj— ning.

Medlemmar i Konstfrämjandet är riksorganisationer, lokala organisa- tioner, företag, kommuner, skolor och enskilda personer. Bland de riksorganisationer som är medlemmar märks LO, TCO, KF, Folkbild- ningsförbundet, många fackförbund, studieförbund och andra folkrörel- seorgan.

På uppdrag av MUS 65 svarar Konstfrämjandet för försök med konstförsäljning, som innefattar verksamhet bl. a. vid s. k. konstvaruhus i Stockholm och Örebro samt försäljning i större skala genom ombud.

Konstfrämjandets verksamhet stöds av staten med årliga driftsbidrag. Bidraget för den ordinarie verksamheten uppgår för budgetåret 1973/74 till 980 000 kr., vartill kommer ytterligare medel för försöksverksamhet i samverkan med MUS 65. Den totala omslutningen för budgetåret 1973/74 är beräknad till 7 057 000 kr.

Till organisationens drift har under den senaste femårsperioden lämnats följande bidrag av statsmedel.

Budgetår Bidrag för Bidrag för ordinarie särskilda försök verksamhet i samverkan med MUS 65 & 1968/69 575 000 kr 14 567 kr 1969/70 600 000 ” 315 000 ” 1970/71 775 000 ” 375 000 ” 1971/72 850 000 ” 405 000 ” 1972/73 890 000 " 440 000 ”

K

Utöver de bidrag till driften som lämnas av statsmedel uppbär organisationen medlemsavgifter samt anslag från medlemsorganisationer.

• Sida 45
•  Original

Underskott markeras med minustecken.

Försäljningsintäktema har åren 1968/69-1972/73 redovisats med följande brutto- respektive nettobelopp i kr.l

Budgetår Ordinarie verksamhet Försöksverksamhet Stockholm Örebro Brutto Netto Brutto Netto Brutto Netto

1968/69 2 568 097 633 620 —— — — — 1969/70 2 059 024 722 937 597 600 59 476 177 274 -—55 643 1970/71 2169 523 898 962 948 687 141890 309 724 —47 436 1971/72 2 476 870 1030 339 1287 237 255 291 454 478 73 198 1972/73 3 241420 1 142 019 1419144 262123 498 989 68 955

Huvuddelen av organisationens intäkter härrör emellertid från försälj- ningsverksamheten.

Genom beslut den 13 december 1968 anvisade Kungl. Maj:t 1,5 milj. kr. till ett rörelsekapital för inköp av konst och inventarier samt för andra utgifter av investeringskaraktär. Enligt beslut av Kungl. Maj: t den 26 oktober 1973 erhöll organisationen 345 000 kr. för anskaffning av utrustning m.m. Såsom ersättning för en samling konstföremål, som lämnats till nationalmuseet för depositionsändamål, erhöll Konstfrämjan- det efter beslut av Kungl. Maj: t den 7 juni 1972 625 000 kr.

Konstfrämjandets verksamhet har under de senaste fem åren varit starkt expanderande och har samtidigt i många avseenden ändrat karaktär. Budgetåret 1968/69 ökade organisationens försäljning med 23 procent. Försäljningen har därefter kontinuerligt ökat. 1969 öppnades inom ramen för försöksverksamheten de båda konstvaruhusen iStock- holm och Örebro, senare följda av två mindre gallerier i Göteborg och Malmö ingående i Konstfrämjandets egen ordinarie verksamhet. En stor del av Konstfrämjandets distribution sker via ombud, som svarar för försäljning bl. a. på arbetsplatserna. Ett starkt ökat antal ombud, f. n. ca 500, har fordrat insatser i form av orientering och information från Konstfrämjandets sida.

Försöksverksamhet

1965 års musei— och utställningssakkunniga anhöll den 18 juli 1968 hos Kungl. Maj: t att få disponera lokaler vid Mynttorget i Stockholm för en försöksverksamhet med konstförsäljning. Tyngdpunkten i utställnings- verksamheten skulle ligga på mångfaldigad konst men även omfatta bl. a. stafflikonst.

Kungl. Maj:t förordnade den 13 december 1968 att ledningen av den föreslagna verksamheten med försäljning av konst skulle utövas av de sakkunniga, vilka dock ägde att delegera det praktiska genomförandet till Konstfrämjandet på det sätt de sakkunniga närmare bestämde. De sakkunniga skulle vara representerade i Konstfrämjandets styrelse och även utse minst två av de sex ledamöterna av en urvalsnämnd. Kungl.

' Ibruttobeloppet inne- fattas katalogvärden inkl. mervärdeskatt, frakt, emballage m. m. Efter avdrag för konstnärs- arvoden, tryckning och andra produktionskost- nader samt mervärde- skatt, rabatter, om- budsprovisioner, frak- ter och emballage fram- kommer de nettobelopp, som bidrager till att täcka fasta kostnader.

• Sida 46
•  Original

Maj: t beslöt samtidigt att lokaler i fastigheten Mynttorget ] skulle ställas till verksamhetens förfogande.

MUS 65 delegerade i enlighet med Kungl Maj: ts villkor genomföran- det av försöksverksamheten med konstförsäljning till Konstfrämjandet. De sakkunnigas ordförande föreslogs ingå i Konstfrämjandets styrelse, i vilken han senare vid ordinarie föreningssammanträde i Konstfrämjandet också invaldes.

När lokalerna i Stockholm iordningställdes, hade man att ta hänsyn till det mångskiftande program som där skulle genomföras. Sålunda fordra- des utrymme för temporära utställningar samt för visning av Konstfräm- jandets ordinarie utgivning av mångfaldigad konst. Vidare önskade man utöver detta kontinuerligt kunna visa ett rikt urval målningar, skulpturer och grafik.

Örebro län utvaldes på grund av områdets jämförelsevis täta befolkning och dess korta avstånd till försöksledningen i Stockholm för ett regionalt försök. Örebro kommun, Örebro läns landsting samt organisationer och institutioner inom Örebro län inbjöds att sända representanter till en samarbetsgrupp för försöksverksamheten i länet. De kommunala myndig- heterna ställde hyresfritt lokaler i Gamla teatern i Örebro om sammanlagt 360 m2 till verksamhetens förfogande.

En väsentlig del av uppbyggnaden och planeringen av verksamheten i , Örebro län omfattade rekrytering av ombud. Dessa skulle organisera arbetet inom ett givet geografiskt område och till verksamheten knyta kontaktmän på arbetsplatserna. Kortare kurser för ombuden hölls under våren 1970. Denna utbildning har fortsatt under senare år, då en fastare utbildningsplan upprättats. I Konstfrämjandets instruktion för ombuden och kontaktmännen har framför allt framhållits, att den primära uppgiften är av pedagogisk art och att försäljningen sålunda endast ingår som ett medel i en vidare konstbildande aktivitet.

Utställningarna borde utformas så att de om möjligt kunde visas både i Stockholm och Örebro, samtidigt eller efter varandra. Hänsyn togs också till behovet att visa konst från alla delar av landet. I Stockholm bedömdes inte separat- och grupputställningar av sedvanligt slag vara lika angelägna, emedan sådana utställningar regelbundet ordnas på gallerierna. I Örebro fanns däremot behov av separat- och grupputställningar. Speciell för Örebro var den betydelse lokalen kunde få för de konstnärer som är bosatta i länet, vilka tidigare haft begränsade möjligheter att ställa

ut. Hösten 1969 genomfördes i samarbete med de regionala avdelningarna av Sveriges Radio i Stockholm och Örebro en aktion kallad Hallå publik. Personalen på över femtio arbetsplatser engagerades i denna aktion, vilken bl.a. bestod i att konstnärer på arbetsplatserna ställde ut ett mindre .urval 'av sina arbeten. Samtidigt som de presenterade sin konstnärliga produktion inledde de och deltog i debatter om konsten och dess kontakter med publiken.

Hösten 1970 ägde en jämförbar aktion rum i Örebro län. I denna engagerades över åttio företag och organisationer i ett gemensamt utställningsprojekt omfattande 101 utställningskollektioner, sex debatter

• Sida 47
•  Original

på olika platser i länet jämte andra aktiviteter på vissa större orter.

Tiden för de långvarigare utställningarna, vilka från början planerades pågå under ett kvartal, minskades senare till omkring två månader, sedan det visat sig att publiken både i Stockholm och Örebro önskade tätare växlingar i utställningsprogrammet. Mindre översiktsutställningar har också visat sig vara av stort intresse för publiken, på grund av den orientering i konstlivet och de urvalsmöjligheter de erbjuder.

Mötes- och programverksamheten hade under försökstidens första del, perioden november 1969 — juni 1970, en relativt blygsam omfattning. Detta sammanhänger till en del med att möteslokalerna i Stockholm och Örebro inte blev färdiga förrän på försommaren 1970. Viss verksamhet kunde likväl organiseras. Således ordnades bland annat i Örebro ett tjugotal möten för konstföreningar, kvinnoklubbar m. fl. samt en teater- och konsertverksamhet med framföranden under lunchtid. Under verk- samhetsåret 1970/71 besöktes lokalerna i Örebro, huvudsakligen på kvällstid, av 38 föreningar och klubbar, sammanlagt ca 1 400 personer. Antalet lunchteaterföreställningar i samarbete med Riksteaterns Örebro— ensemble uppgick till 29. Dessutom inbjöds publiken att vara med om ett antal offentliga repetitioner.

Även aktiviteter för barn förekom, t. ex. sagostunder. Ca 275 barn från 25 daghem och lekskolor besökte lokalerna. 65 skolklasser, eller omkring 1 625 elever besåg olika utställningar. Dessutom arrangerade fyra olika skolklasser i Örebro var sin mindre utställning.

Under 1971/72 fortsatte mötesverksamheten i Örebro i ökad omfatt- ning med deltagande av över 58 klubbar och föreningar. Sju teaterföre- ställningar och fyra musikprogram ordnades. 1972/73 uppgick antalet gruppbesök och mötesprogram i Örebro till 80.

I Stockholm inledde Konstfrämjandet försommaren 1970 ett samar- bete med Stiftelsen Skådebanan. Avsikten var att om möjligt engagera denna organisations ombudskår för Konstfrämjandet. Även i Stockholm ökade program— och mötesverksamheten under verksamhetsåret 1970/ 71. 32 föreningar, varav 10 fackföreningar, 5 konstföreningar, och 17 övriga föreningar arrangerade sammankomster i Konstfrämjandets lokaler. I samband med dessa möten visades bl.a. filmer om grafiska tekniker. Mötesverksamheten har fortsatt under 1971/72, då 25 föreningar höll sina möten i dessa lokaler. 1972/73 var antalet gruppbesök och mötesprogram 46. Dessutom gjorde ett stort antal skolklasser studiebe- sök.

Försöksverksamheten har medfört såväl utökningar som förändringari Konstfrämjandets utgivning av konst. Den har inneburit bl. a. krav på större kvantitet och ytterligare ökad variation iteknik och i konstnärligt uttryck. I Konstfrämjandets tidigare utgivning var färglitografierna dominerande; den senare utgivningen har i enlighet med föreskrifterna för försöksverksamheten vidgats till att i större utsträckning omfatta andra tekniker, såsom träsnitt, serigrafi och etsning i både färg och svart-vitt. Utökningar har också skett av skulpturkollektionen, framför allt med objekt som tillkommit genom experiment med teknik och material. Dessutom har industriellt framställda tryck i större osignerade

• Sida 48
•  Original

och onumrerade upplagor saluförts till låga priser. Ett tiotal sådana multitryck lanserades i samband med utställningskampanjen Multi 69, ett stort upplagt försök med att framställa konst för undervisningsändamål, i vilket utställningsverksamhet och skolradioprogram samverkade.

Formerna för urvalet till Konstfrämjandets utgivning har ändrats. I den tidigare verksamheten företogs utgivningen efter hand som behov uppstod på grundval av de förslag, som av olika konstnärer inlämnats till utgivning. Under det första försöksåret riktades till samtliga svenska konstnärer genom annonsering en uppmaning att inlämna förslag före viss tidpunkt. Samtidigt ordnades en tävling med ett sammanlagt prisbelopp om 26 000 kr. Cirka 1 200 bidrag lämnades in. De 106 förslag som antogs av Konstfrämjandets urvalsnämnd, presenterades under 1970 i en utställning, som visades på 82 platser i olika delar av landet. Även under budgetåret 1969/70 anordnades en tävling. Projektet genomfördes på uppdrag av Frikyrkliga Studieförbundet och Svenska Kyrkans Kultur- institut. Av omkring 600 inlämnade förslag uttogs 48 för produktion. I Frikyrkliga Studieförbundets regi visades de utförda verken i en utställning, som inleddes nyåret 1971.

När försöksverksamheten med konstförsäljning började år 1969 tillsattes en urvalsnämnd om sammanlagt sex ledamöter, varav två skulle utses av MUS 65, två av Konstnärernas Riksorganisation och två av Konstfrämjandet. Nämnden har till uppgift dels att ta ställning till inlämnade förslag om utgivning av grafik och om utställningar, dels att föreslå konstnärer för deltagande i utgivning och annan verksamhet. Nämnden arbetar med utgångspunkt i de kostnadsramar och projekt- planer som föreläggs av Konstfrämjandets ledning. Nämndens förslag behandlas i Konstfrämjandets styrelse som fattar beslut med utgångs- punkt i dess förslag.

Som nämnts i det föregående utgick statsbidrag till försöksverksam- heten med 1969/70 315 000 kr., 1970/71 375 000 kr., 1971/72 405 000 kr. och 1972/73 440 000 kr.

Verksamheten gav emellertid under verksamhetsåret 1969/70 ett sammanlagt underskott om 257 000 kr. Under verksamhetsåret 1970/71 var bruttoförsäljningen i Stockholm 949 000 kr. och i Örebro 310 000 kr. Resultatet var ett underskott om 262 000 kr. Konstfrämjandet har funnit förklaringen till det otillfredsställande resultatet till stor del ha sin grund i de vid denna tid vikande konjunkturerna och den oro på arbetsmarknaden som samtidigt rådde.

1971/72 uppkom ett överskott i Stockholm om ca 54 000 kr. medan verksamheten i Örebro fortfarande ledde till ett underskott på omkring 53 000 kr. 1972/73 gav försöksverksamheten åter ett underskott, nu på 83 000 kr.

Det publika intresset för verksamheten har varit stort. Det samman- lagda besöksantalet i Stockholmslokalerna uppgick redan under de första sju månaderna till över 50 000 för att därefter stabilisera sig på omkring 90 000 besök årligen. I Örebro har besökssiffrorna varit lägre. Det sammanlagda antalet besök uppskattas under försökstidens första sju månader till omkring 7 500. En påtaglig ökning ägde rum under

• Sida 49
•  Original

verksamhetsåret 1970/71, då omkring 23500 besök registrerades i utställningslokalerna.

Ett av försökens syften har varit att undersöka, om verksamheten på längre sikt kan bli självbärande. Inledningsvis uppskattades minst sju år behöva förlöpa, innan verksamheten skulle kunna bära sina kostnader. De första åren under denna period ansågs vara att betrakta som en inarbetningstid, som skulle medföra underskott. Detta skulle uppvägas av ett bättre resultat under de senare följande åren. Konstfrämjandet bedömer det sannolikt, att den del av verksamheten som bedrives i Stockholm kan komma att bli självbärande. I Örebro befinnes dock självfinansiering knappast vara möjlig.

Konstfrämjandet framhåller att verksamheten inte bör bedömas från lönsamhetssynpunkt. Vid en värdering bör hänsyn framför allt tas till den effekt i pedagogiskt och informativt avseende som verksamheten har. Det bör understrykas att den försäljning som redovisas i och för sig är ett mått på en betydande konstdistribution, som särskilt när det gäller Örebro län är inriktad på områden i vilka invånarna tidigare haft ringa kontakt med konsten.

Liksom försäljningens omfattning vittnar besöksiffrorna om starkt gensvar från publikens sida. Relativt sett är de cirka 90 000 besökare, som årligen redovisas på konstvaruhuset i Stockholm en ansenlig siffra. Att verksamheten i Örebro trots ogynnsamma yttre förhållanden, bl. a. pågående yttre byggnadsarbeten, uppnådde 23 000 besök under första året bör betraktas som ett gott resultat. Besökssiffrorna i Örebro avser enbart de centrala lokalerna. Den publik som genom ombuden kommeri kontakt med Konstfrämjandets verksamhet har av naturliga skäl inte registrerats. Siffrorna visar att verksamheten har betydande effekter utöver de rent försäljningsmässiga; köparna utgör endast en mindre andel av besökarna.

3.4. Utställningsverksamheten i kulturutbytet med utlandet

En ansenlig verksamhet med vandringsutställningar utomlands bedrives av Svenska institutet och av nämnden för utställningar av nutida svensk konst i utlandet (NUNSKU). En viktig del av det nordiska kulturutbytet är de utställningar som anordnas av Nordiska konstförbundet.

Svenska institutet som är en statligt finansierad stiftelse har enligt sina stadgar att främja kultur- och erfarenhetsutbytet med utlandet och att sprida kännedom om svenskt samhällsliv. Stiftelsens arbete består av olika former för personutbyte, stöd till svenska kulturaktiviteter i utlandet, framställning av informationsmaterial jämte en rad övriga verksamheter.

»! Utställningsmediet kommer till utnyttjande inom institutets information om det svenska samhället och inom presentationen av vårt lands konstnärliga och kulturella verksamhet. Huvudansvaret för informationen om bildkonsten åvilar dock NUNSKU. I Svenska institutets personal ingår två tjänstemän, som har till huvudsaklig uppgift att handlägga ärenden och uppgifter inom organisationens utställningsverksamhet.

• Sida 50
•  Original

Institutet står för sin planering i förbindelse med ett betydande antal museer, kulturhus och andra institutioner utomlands.

Budgetåret 1972/73 distribuerade institutet 57 utställningar, vilka visades i 15 olika länder. Härutöver förmedlades ett tjugotal mindre kollektioner omfattande affischer, böcker etc. Huvuddelen av de utställ- ningar från svenska museer, som produceras för utlandet, tillkommer under medverkan av Svenska institutet. Dess medverkan har även varit en väsentlig förutsättning för att svenska museer skulle kunna upprätthålla internationella kontakter via utbyte av utställningar. Samarbetet med museisektorn omfattar såväl centrala som regionala och övriga institu- tioner. För flera utställningar har Riksutställningars produktionsresurser tagits i anspråk.

Nämnden för utställningar av nutida svensk konst i utlandet (NUN- SKU) har enligt Kungl. Maj:ts i regleringsbrev den 30 juni 1965 meddelade bestämmelser att anordna utställningar av nutida svensk konst för visning i utlandet. Huvudansvaret för presentationen utomlands av konsthantverk åvilar dock Svenska institutet. I nämndens uppgift ingår även att i det nordiska biennalrådet planlägga och genomföra svenskt deltagande i de vartannat år återkommande internationella konstutställningarna i Venedig. Anslagen för nämndens verksamhet uppgår för budgetåret 1973/74 till 344 000 kr.

Utställningar som tillkommit och distribuerats genom nämndens försorg har under de senaste tre verksamhetsåren 1970/71, 1971/72 och 1972/73 visats i Brasilien, Danmark, Finland, Frankrike, Indien, Italien, Japan, Schweiz, Senegal, Ungern och Västtyskland. Flera av utställningar- na har varit projekt i stor skala och av väsentlig betydelse för en ökad internationell uppmärksamhet på den svenska konsten. En av NUN- SKU: s viktigare utställningar var den under budgetåret 1970/71 produce- rade Alternative Suédoise, i vilken åtta yngre konstnärer presenterades för en större fransk publik. Under det därpå följande verksamhetsåret genomförde nämnden sitt dittills största projekt, en utställning med arbeten av 29 konstnärer vilken visades på Japans ledande konstmuseer. En redan påbörjad utställningsplan är avsedd att omfatta en serie utställningar i Senegal. Förutom utställningarna innehåller detta projekt en rad anknytande evenemang. Det genomföres i samverkan med Svenska institutet och Lunds universitet. Utöver de utställningar som anordnas i egen regi lämnar NUNSKU bidrag till enskilda konstnärer, som erhållit personliga inbjudningar att delta i utställningar utomlands.

Nordiska konstförbundet (NKF) som grundades 1945 har att genom kontinuerligt konstutbyte mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige bidra till den nordiska samhörighetskänslan och kulturgemen- skapen samt verka till gagn för det nordiska konstlivet. Förbundet är uppbyggt av sektioner med en sektionsstyrelse i vart och ett av länderna. Den svenska sektionen består av valda ledamöter, som är utsedda bland konstnärer och andra med lämplighet och intresse för att stödja förbundets verksamhet. Antalet ledamöter i sektionen är 100. Förbun- dets gemensamma angelägenheter handhas av ett förbundsråd.

• Sida 51
•  Original

Svenska sektionen av Nordiska konstförbundet uppbär för verksam- heten bidrag ur anslaget Nordiska samarbetsprojekt m. m. Medlen används för anordnande av utställningar och för täckande av administra- tionskostnader.

• Sida 52
•  Original

• Sida 53
•  Original

4. Försöksverksamhet med Riksut- ställningar

4.l Försökens förlopp och organisation

4. 1 .1 Verksamheten under åren 1965— 1 96 7

De viktigaste uppgifterna vid försöksverksamhetens början bestod i att planlägga arbetet och att påbörja uppbyggnaden av personella och tekniska resurser. Planeringen utgick från förutsättningarna i direktiven. Där betonas bl. a. att allmänheten borde få bättre möjligheter att komma i kontakt med föremålsbeståndet i framför allt de statliga central- museerna.

Ett viktigt led i försöken borde enligt MUS 65 bestå i undersökningar och prov framför allt på det pedagogiska området. Samtidigt borde även rent utställningstekniska frågor tas upp. En vägledande hypotes var att man för att göra museernas stoff mer tillgängligt måste relatera utställningarnas innehåll till de intressen, som redan fanns utbildade hos olika grupper, samtidigt som det självfallet också ansågs väsentligt att med utställningarnas hjälp väcka ett allmänt intresse. MUS 65 konstate- rade att en betydande del av de resurser, som kunde komma att anslås till verksamheten, borde disponeras för produktion i egen regi. Härigenom kunde det bli praktiskt möjligt att genomföra experiment av pedagogisk och teknisk art. Dessutom skulle Riksutställningar bli i tillfälle att göra försök med utställningar, där utformningen skulle kunna anpassas till försökens speciella krav även med hänsyn till innehåll och ämnesval. Riksutställningar borde emellertid samtidigt företa försök med distribu- tion av utställningar framställda av andra, bl. a. museerna.

De sakkunniga ansåg det vara värdefullt att på ett tidigt stadium få till stånd en dialog och ett utbyte av synpunkter med representanter för de många intressenter med vilka Riksutställningar kunde komma att samarbeta. Det var viktigt att sammanfatta försöksverksamhetens förut- sättningar och mål. Hösten 1967 utgavs ”Arbetsteori för riksutställ- ningar”, där MUS 65 klarlade på vilka områden och med vilka metoder försöksverksamheten borde arbeta.1 Skriften kom att initiera en viss debatt, varigenom de sakkunniga erhöll synpunkter, som kunde tillgodo- göras den fortsatta planeringen.

Riksutställningar arbetade under budgetåret 1965/66 huvudsakligen med hjälp av den för sekretariatsuppgifter anställda personalen. Endast

] Statens försöksverk- samhet med Riksutställ- ningar, Arbetsteori. Stockholm 1967.

• Sida 54
•  Original

ett par personer disponerades direkt för försöksverksamheten. För ledningen svarade utredningen och en verkställande ledamot som heltidsarbetande chef för Riksutställningar. En mindre kanslilokal ställ- des till Riksutställningars förfogande.

I enlighet med direktiven togs på ett tidigt stadium kontakt med Folkrörelsernas Konstfrämjande, Riksförbundet för bildande konst och Föreningen Konst i skolan. Utredningen erbjöd föreningarna att inkom- ma med förslag till samarbetsprojekt.

En inventering av landets utställningslokaler igångsattes och resultera- de i ett arkiv med data och ritningar. Bl. a. införskaffades uppgifter om museer, folkets hus- och— bibliotekslokaler, uppgifter som har blivit bestämmande för utställningarnas storlek och utformning.

De fyra största utställningarna i försöksverksamhetens inledningsskede, 100 år Nationalmuseum, Upptäcka — uppleva, Köpet och Det underbara skåpet, hade den storleken och graden av komplexitet att de måste ha sina egna reseamanuenser. Handhavandet av turnéläggning, transport- och biljettbeställning samt allmän service gentemot mottagarna krävde särskild personal på kansliet. Med ledning av gjorda erfarenheter började Riksutställningar därför att bygga upp en särskild distributionsenhet.

4.1.2 Samgående med Riksförbundet för bildande konst och med Föreningen Konst i skolan

I enlighet med direktivens anvisningar skedde år 1967 ett samgående mellan försöksverksamheten och Riksförbundet för bildande konst samt Föreningen Konst i skolan. Samgåendet skedde efter den s. k. samverkans- principen, vilket innebar att föreningarna skulle bestå som medlemsorga- nisationer, men att deras verksamhet skulle bedrivas av Riksutställningar, varvid föreningarnas resurser i form av medlemsavgifter, personal, färdiga utställningar och inventarier m. m. ställdes till försöksverksamhetens förfogande. Ett samarbetsavtal upprättades den 22 juni 1967. Föreningar- na deltar i det gemensamma arbetsutskottet. Som mål för försöksverk- samheten anges i avtalet

att bedriva utställningsverksamhet, i huvudsak vandringsutställnings— verksamhet, med konst samt kultur- och naturhistoriska föremål i överensstämmelse med de riktlinjer som departementschefen angivit i direktiven vid tillkallandet av MUS 65 enligt Kungl. Maj: ts bemyndigan— de den 26 mars 1965,

att söka nå publiken utanför storstäderna, att intressera publik ur alla samhällslager och åldrar, att medverka till att museernas föremålssamlingar kommer den stora allmänheten och skolornas elever i hela landet till del i så stor utsträckning som möjligt,

att medverka till en effektiv regional samverkan mellan skilda institutioner och organisationer med intresse på museernas och utställ- ningarnas område,

att söka förbättra tekniken för utställningar, att främja ekonomiskt fördelaktiga principer för produktion, distribu- tion och presentation av utställningar, att integrera utställningar med t. ex. teater- och musikevenemang,

• Sida 55
•  Original

att intressera press, radio och TV för musei— och utställningsverksarn— het;

Vidare vad speciellt gäller konsten att öka möjligheterna för allmänheten att se och förvärva god konst, att främja konstintresset och konstbildningen genom publikationer, artiklar i tidningar och tidskrifter, anordnande av föredrag och föreläs- ningar, kurser och studiecirklar med eller utan anslutning till utställningar och museibesök, varvid skolungdomens fostran till intresse för och uppskattning av konst särskilt bör uppmärksammas,

att medverka till anskaffandet av för allmänheten och skolorna avsett gott studie- och undervisningsmaterial i form av t. ex. litteratur, planschverk och konstreproduktioner,

att genom rådgivning stödja de till Riksförbundet för bildande konst och Konst i skolan anslutna medlemmarna vid konstförvärv samt

att främja de utövande konstnärernas möjligheter att marknadsföra sina alster.

I avtalet tecknades följande bild av organisationen.

ORGANISATIONSPLAN 1967

Konst i skolan 1965 års musei- och ut- Riksförbundet för allm. möte, ställningssakkunniga bildande konst. styrelse, arbets- Allm. möte, styrelse, utskott

Arbetsutskott

Konst för vuxna

Kunskap för Administration vuxna

Kansli Atelje Distribu- tion m.m.

kunskap i skolan

Avdelning

Organisationens struktur bestämdes av den konkreta situationen med tre sinsemellan olika institutioner som skulle bringas att så långt som möjligt fungera som en enhet men där var och en dock skulle bibehålla sin identitet. Parterna var sålunda medvetna om det tveksamma i en uppdelning på avdelningar som ”kunskap för vuxna”, ”konst för vuxna” etc. I avtalet utsades också att försöksverksamhetens interna organisation

• Sida 56
•  Original

skulle omprövas i den mån erfarenheterna motiverade detta. Verksam- heten skulle stå under MUS 65: s huvudmannaskap medan den direkta ledningen skulle utövas av ett arbetsutskott (AU) med var sin suppleant enligt _följande

En ordförande = ordföranden i MUS 65 En ledamot utsedd av Riksförbundet för bildande konst

En ledamot utsedd av Föreningen Konst i skolan En ledamot utsedd av MUS 65

Verkställande direktören och försöksverksamhetens övriga chef- tjänstemän skulle regelbundet sammanträda under VD: s ledning för att överlägga om verksamheten, dess planering m. m. Gruppen, som kom att benämnas ”direktionen”, hade icke beslutanderätt; sådan rätt tillkom endast verkställande direktören, arbetsutskottet och MUS 65. Försöks- verksamheten kom således att få en efter de speciella omständigheterna anpassad ledning.

Det bör erinras om att styrelsen — MUS 65 — inte består av valda representanter för berörda parter, utan är en statlig kommitté med ett flertal utredningsuppdrag och med funktion som remissorgan för Kungl. Maj: t. Det för Riksutställningar speciellt inrättade arbetsutskottet har i praktiken kommit att fungera som styrelse. I enlighet med avtalet inleddes samarbetet mellan de tre organisationerna den 1 juli 1967. Efter en första treårsperiod har avtalet sedermera förlängts två år i sänder. Skulle försöksverksamheten inte leda till förslag om en fast organisation, förutsattes att MUS 65, inom ramen för sina möjligheter, skulle hjälpa föreningarna att reaktivera sina verksamheter. I oktober 1967 flyttade organisationerna samman i gemensamma lokaler med utrymmen för verkstad och ateljé. Med hjälp av särskilda statsanslag för inredning och teknisk utrustning stod ateljén inom ett par är väl rustad för många av de anspråk som den gemensamma verksamheten kom att ställa.

Efter samgåendet inrättades en särskild avdelning för distribution. Tidigare hade tjänstemännen kombinerat uppgifter inom båda områdena. Utförliga motiveringar för denna förändring liksom för andra åtgärder inom försöksverksamheten återges i den redan omnämnda arbetsteorin.

4.1.3 Verksamheten i den sammanslagna organisationen

Med samgåendet ökade utbudet från Riksutställningar väsentligt. För- eningen Konst i skolans verksamhet omfattade ett utbud av drygt hundratalet utställningar som cirkulerade i skolorna. Riksförbundet för bildande konst, medförde drygt ett tiotal. Det samlade utbudet utställ- ningar och därmed sammanhängande arbetsuppgifter fick på detta sätt en omfattning som mycket snart nödvändiggjorde en översyn av organisatio- nen. En ny organisation utarbetades under hösten 1967 och kom att gälla från den 1 januari 1968 (s. 55).

Såsom framgår av organisationsschemat skedde en uppdelning av verksamheten i tre delar eller block, ett för produktionen, ett för distributionen och en enhet för administrativa göromål. Vissa speciella

• Sida 57
•  Original

uppgifter lades vid sidan av såsom publikationssektion, studiesektion och mediasektion. Den mest enhetliga uppläggningen fick distributions- arbetet, medan på produktionssidan verksamheten fördelades på konst, skola och kunskap. Den organisatoriska grunden hade lagts i kompromiss- ens tecken beroende på att samarbetet endast pågått några månader; konst, skola och kunskap representerade de tre samarbetsparterna.

Produktionen av utställningar vid Konst för vuxna eller konstavdel- ningen som den benämndes efter den 1 januari 1968 ägnades i första hand projekt som planerats eller bestämts före samgåendet. De var således inte alla utformade med hänsyn till någon speciell försökssituati— on. Utbudet skulle i första hand tillgodose behoven hos riksförbundets medlemmar. Härutöver producerades ett antal utställningar av försöks- karaktär såsom Toppar i svenskt l900-talsmåleri, Konstens vägar m.fl. Inom kunskapsavdelningen var produktionen huvudsakligen inriktad på stora utställningar såsom exempelvis Köpet och Det underbara skåpet, vilket bl. a. innebar relativt långa produktionstider. Med tillkomsten av den egna verkstaden och ateljén kunde produktionsarbetet genomföras med större praktiska insatser av försöksverksamhetens egen personal, som därigenom också fick större möjligheter att kontinuerligt följa arbetet.

Verksamheten vid skolavdelningen inriktades i första hand på att täcka behovet av utställningar för medlemmarna i Föreningen Konst i skolan. Den största delen av utbudet, 112 utställningar, tillhörde föreningens tidigare produktion. Under verksamhetsåret ombyggdes ett tjugotal utställningar och utmönstrades några av de äldsta. Produktioner vilkas material var anskaffat och som påbörjats före samgåendet genomfördes, såsom exempelvis de pedagogiska utställningarna Skulptur, Spiralen, Mekanik och konst och konstutställningen Människor och landskap.

Verksamhetsåret 1968/69 inrättades en tjänst som distributionschef. Resursökningen gjorde det möjligt att rationalisera Riksutställningars transport- och beställningsrutiner vilket bl. a. bidrog till att skapa större säkerhet vid transporterna. En stor del av försöksverksamhetens arbete med trycksaksbeställning lades över på distributionsavdelningen som också införde fasta rutiner på detta område.

4.1 .4 Verksamheten i I 969 års organisation ( I 969— 1 974)

1968 års organisationsplan, som innebar att produktionsarbetet bedrevs inom en kunskapsavdelning, en skolavdelning och en konstavdelning betraktades redan från början som en kompromiss. Som framgår av organisationsplanen hamnade en rad funktioner såsom verkstad och lager, ”mediaförsök”, studiesektionen, vetenskapliga undersökningar och publi- kationssektionen utanför avdelningarna. Mot denna bakgrund upprätta- des ett förslag till ny organisation bättre anpassad till en rationell arbetsgång. Sedan förslaget behandlats av försöksverksamhetens arbetsut- skott beslöt MUS 65 att den nya organisationen skulle gälla fr. o. m. den 26 november 1969.

Organisationsförslaget grundades på följande överväganden.

1. Produktionsfunktionen skulle organiseras som en enda avdelning

• Sida 58
•  Original

KONSTAVDELNINGEN SKOLAVDELNINGEN KUNSKAPSAVDELNINGEN PRODUKTION

DlSTRIBUTIONSAVDELNINGEN T .- d- Rese- Lokal- DISTRIBUTION påhäng N ' Reklam | amanum undersök ser ning

ADMINISTRATIVA AVDELNINGEN

1968. ÅRS ORGANISATION

• Sida 59
•  Original

med en produktionschef, varvid de nuvarande konst-, kunskaps— och skolavdelningarna samt studie- och mediasektionerna upphörde. 2. Ateljén skulle tillföras den nya produktionsavdelningen som en särskild organisatorisk enhet inom denna, underställd produktionschefen. 3. Arbetet inom produktionsavdelningen skulle organiseras på projekt- grupper med en ansvarig projektledare för varje projekt. Grupperna skulle sammansättas efter Riksutställningschefens beslut i varje uppkommande fall.

4. Direkt under Riksutställningschefen skulle inrättas en särskild enhet, ”seminarium, vetenskapliga undersökningar och utbildning”.

5. Direktionen — ”chefssammanträdet” — skulle som institution behållas med sina av praxis bestämda funktioner, men ”med de verksamhetsplanerade uppgifterna accentuerade”.

Den nya organisationsplanens utformning framgår av här återgivna organigram.

_ _ __ Samarbets- _ '— nämnd

Uppföljnings- enhet

_____

Administrativ avdelning

Distributions- avdelning

Produktions- avdelning

I den nya organisationen för försöksverksamheten, blev det snart aktuellt att fullfölja en utveckling mot delegering av beslutsfunktionerna som i princip inleddes redan efter ett par års verksamhet. I april 1970 fastställdes den nu gällande beslutsordningen.

Riksutställningars ledning

1 & Ledningen av försöksverksamheten med Riksutställningar utövas av 1965 års musei— och utställningssakkunniga (MUS 65) i enlighet med av Kungl. Maj: t utfärdade bestämmelser.

25. Under MUS 65 leds verksamheten av ett arbetsutskott, AU, med den sammansättning som följer av det avtal som den 22 juni 1967 träffats

• Sida 60
•  Original

mellan de sakkunniga, föreningen Konst i skolan och Riksförbundet för bildande konst.

35. Under MUS 65 och AU utövas den direkta ledningen av chefen för Riksutställningar, som utses av Kungl. Maj: t på förslag av MUS 65. Ev. l vikarie för honom förordnas av MUS 65. l

4 & MUS 65 handlägger följande ärenden och fattar erforderliga beslut om dessa: Avgivande av anslagsframställningar och förslag till regleringsbrev.

TSedan regleringsbrev erhållits angiver MUS 65 riktlinjer och fastställer stat för budgetåret beträffande Riksutställningars verksamhet. » Remissyttranden och viktiga skrivelser till Konungen. Överläggningar med Föreningen Konst i skolan och Riksförbundet för bildande konst. Avtal och förhandlingar med andra organisationer i frågor som kan tänkas påverka Riksutställningars organisation. Större förändringar av Riksutställningars organisation. Större förändringar av Riksutställningars organisatoriska och personella uppbyggnad. Frågor sammanhängande med firmateckningen för Riksutställningar. Frågor i övrigt som arbetsutskottet eller chefen för Riksutställningar finner böra tas upp till behandling av de sakkunniga.

5 % AU handlägger följande och fattar erforderliga beslut härom:

Tillsyn av att av MUS 65 givna riktlinjer följes samt likaså avtalet av den 22 juni 1967 mellan de sakkunniga, Föreningen Konst i skolan och

Riksförbundet för bildande konst. Fastställande av arbetsbudget. Fastställande av arbetsordning för personalen inom Riksutställningar. Inrättande och tillsättande av tjänster för befattningshavare med lägst intendents tjänsteställning och lönesättning för sådana tjänster. Utställ- ! nings- och andra verksamhetsprojekt av större betydenhet och anslag till I dessa inom ramen för gällande budget. | Beredning av frågor som skall tas upp till behandling av de sakkunniga. ',

6 % Riksutställningschefen äger besluta i övriga ärenden varvid särskilt märkes beslut om projekt varom AU inte beslutar enligt 5 5, inrättande av tjänster för befattningshavare under intendents tjänsteställning och lönesättning för sådana tjänster, ekonomiska beslut inom ramen för gällande stat, personalens indelningi arbetet bl. a. inom ramen för vad som sägs i avtalet den 22 juni 1967, anställning av extra arbetskraft.

Det åligger Riksutställningschefen att kvartalsvis inför de sakkunniga

• Sida 61
•  Original

och arbetsutskottet redovisa den verksamhet som bedrivs och det ekonomiska utfallet av denna.

7 5

Inom Riksutställningar skall finnas en direktion med ledamöter som utses av AU. Direktionen är ett rådgivande organ åt Riksutställningschefen. Direktionen behandlar de frågor som denne eller ledamot i direktionen önskar taga upp. Direktionen skall bl. a. bereda utställnings- och andra verksamhetsprojekt av större betydenhet.

8 % Inom Riksutställningar skall finnas en samarbetsnämnd med i tillämpliga delar de uppgifter som enligt gällande författning ankommer på företagsnämnd.

Under åren 1969—1972 sökte Riksutställningars ledning att utforma verksamheten mer och mer i riktning mot en programbudgetering. I anslagsframställningen våren 1972 angavs följande mål för verksamheten.

Program för Riksutställningar (fr. o. m. våren 1972)

Planeringsverksamhet Distribution ”Kringverksamhet” (programverksamhet) Samverkansprojekt med museer

Omarbetning före distribution av andra utställningar än Riksutställning- ars Utvecklingsarbete inom ramen för ateljé och verkstad Samarbete med Riksteatern och Rikskonserter Samarbete med folkbildningen Utställningen som läromedel Internationella utställningar Produktion med ämnen från naturvetenskap, medicin och teknik Uppdragsverksamhet (t. ex. service åt myndigheter) Utställningar för bibliotek, sjukhus m. fl. Försök med andra media än utställningar (film, ITV) Produktion för medlemmarna i Riksförbundet för bildande konst Produktion för medlemmarna i Konst i skolan Skellefteåprojektet (regionförsök)

Reportageutställningar

Viss övrig konstutställningsverksamhet Samarbete med TRU Samarbete med folkparkerna Utställningar för speciella målgrupper (bl. a. handikappade, förskolebarn m. fl.) Konsultverksamhet Tidskriften Synpunkt Utställningsersättning (till konstnärer som lånar ut egna verk) Underhåll, revidering och upplösning av utställningar Uppföljningsverksamhet (genom uppföljningsenheten)

Följer man de gångna årens anslagsframställningar ser man hur programmen har vuxit fram som en följd av omväxlande positiva och negativa erfarenheter under uppbyggnaden av försöksverksamheten.

• Sida 62
•  Original

I anslagsframställningen hösten 1972 aviseras vidare en omläggning av verksamheten inom ramen för oförändrade anslag under budgetåret 1972/73, sammanfattningsvis innebärande en huvudinriktning på

1. distribution av andra utställningar än Riksutställningars, 2. fortsatt samarbete med folkbildningsorganisationerna, 3. stöd till lokal programverksamhet kring utställningar,

4. produktion åt andra huvudmän, delvis på uppdragsbasis, 5. fortsatt utbyggnad av planeringsverksamheten.

I detta program ligger en väsentlig tyngdpunkt i satsningen på distributionsavdelningens utveckling.

Den grund som sålunda lades 1972 ifråga om program och inriktning har i stort sett kommit att gälla försöksverksamheten ut. De nya program som tillkommit beskrivs i 1973 års anslagsframställning och de som kommit längst är den uppsökande verksamheten — som fått särskild tonvikt — samt verksamheten med och kring Riksutställningars utställ- ningsbuss.

4.2 Samarbete med museer

En av huvuduppgifterna för MUS 65 har varit att finna vägar för hur museernas rika material skall kunna nå en större allmänhet. Detta är det övergripande målet. I första hand räknar man utställningen och vand- ringsutställningen som det naturliga och vedertagna sättet att presentera museimaterialet. Särskilt medgivande har också lämnats de sakkunniga att inom vida gränser få använda material från de statliga museerna. Även om utställningen är huvudalternativet har det naturligen varit MUS 65 obetaget att också använda andra medier för presentationen. Direktiven lämnar vissa riktlinjer för vilka delar av museimaterialet som i första hand bör göras till föremål för experiment och iviss mån också målsättningen härför.

Ifråga om konst konstateras att utställningsverksamheten kommit förhållandevis långt. I de sakkunnigas uppgifter ingår att ge en större allmänhet kontakt med den levande konsten och att bygga upp ett samarbete med de inom konstutställningsverksamheten verksamma orga- nisationerna. En aktualisering av konstmuseernas material blir med dessa . utgångspunkter ej en fråga av högsta angelägenhetsgrad. !

Ifråga om annat museimaterial har presentationen ej hunnit lika långt ' som i fråga om konsten. De sakkunniga har därför fått i särskilt uppdrag att vinnlägga sig om att aktualisera det material som finns i de kulturhistoriska och naturhistoriska museerna och som insatt i olika sammanhang kan sprida kunskap om praktiskt taget alla sidor av mänskligt liv och förutsättningarna för detta. Vid användandet av materialet bör man söka vägar för integration.

Det i utställningsform sammanställda materialet bör ställas till en större allmänhets förfogande. I direktiven anges några stora övergripande målgrupper, som de sakkunniga i första hand bör samarbeta med nämligen skolan, folkbildningen och folkhögskolan. I direktiven uttalas

• Sida 63
•  Original

vidare att samarbete skall etableras med Svenska Riksteatern och Rikskonserter. Genom särskilda bestämmelser bemyndigas de sakkunniga att också söka samarbete med andra organisationer som bedriver utställningsverksamhet. Det var mot denna bakgrund som den av de sakkunniga uppbyggda försöksverksamheten med riksutställningar skulle arbeta i sitt förhållande till museerna.

Under sitt första verksamhetsår stod Riksutställningar som medinbju- dare till en av skolöverstyrelsen anordnad konferens om museerna och folkbildningen. Även om en del positiva drag kunde antecknas var den huvudsakliga erfarenheten att en viss klyfta fanns mellan museerna och folkbildningen, något som i och för sig inte var så egendomligt, då museerna är institutioner med en speciell fackinriktning och med i allmänhet svag ekonomi. Bildningsorganisationerna däremot har en bred inriktning och har stort behov av specialistkunskaper under förutsättning att dessa lägges till rätta och inarbetas i ett större integrerat sammanhang. Samma erfarenheter gjordes också i talrikt förekommande överläggningar med representanter för skolan. överhuvudtaget efterlystes i alla samman- hang pedagogisk uppläggning, pedagogiskt genomarbetat kringmaterial. Särskilt för skolans del påpekades också att endast elever bosatta i närheten av museer hade möjlighet att få undervisningen berikad genom studier på museer eller med material från museer.

Riksutställningars första utställning, Nationalmuseum 100 år, var helt producerad av Nationalmuseum. Riksutställningars bidrag till utställning- en var i första hand ekonomiskt. Härutöver kom praktiska frågor i samband med förpackning och transporter. I samarbete med National- museum initierade Riksutställningar kontakter med mottagargrupper och förmedlade även genom Svenska Riksteatern viss programverksamhet i form av sceniska uppträdanden i samband med utställningen. De sociologiska undersökningarna påbörjades också i och med denna utställning. Utställningen nådde stora delar av landet och gav många människor möjlighet att ta del av ett förnämligt urval av konst. Riksutställningar erhöll genom detta projekt värdefulla erfarenheter för sin fortsatta distributionsverksamhet.

Det stort upplagda projektet Multikonst, där Konstfrämjandet var huvudarrangör innebar också ett försök att koppla samman företrädare för de lokala museerna i gemensamma kommittéer med folkbildare och konstföreningsrepresentanter i en gemensam aktion för projektet. Även om en hel del goda erfarenheter vanns genom detta samarbete var dock resultatet inte helt positivt.

Den stora utställningen Upptäcka — uppleva var resultatet av ett samarbete mellan Föreningen Konst i skolan och Riksutställningar. Utställningen var inte en museiutställning i egentlig mening, men innehöll museimaterial av olika slag insatt i ett integrerat sammanhang. Utställ- ningen krävde för att komma till sin rätt ett omfattande förberedelse- arbete innebärande sammankomster mellan representanter för det lokala skolväsendet, den lokala mottagaren — oftast ett museum — och Riksutställningar. Med utställningen var förenad ett särskilt rum för aktiviteter. Som handledare för de anknytande aktiviteterna anlitades på

• Sida 64
•  Original

utställningsorterna särskild personal med pedagogisk utbildning. I många avseenden blev denna utställning banbrytande för den kommande Riksutställningsverksamheten. De med utställningen sammanhängande aktiviteterna, såväl arrangemang i själva utställningen som aktivitetsrum- met visade klart den stora betydelsen av publikens aktiva deltagande.

För att ge allmänheten en uppfattning om museimaterialets rikedom och mångskiftande art producerade Riksutställningar Det underbara skåpet som gavs en påkostad form. Avsikten var att undersöka vad som kunde åstadkommas, och hur stor slagkraften blev, om en utställning om kulturfrågor fick verka i en inramning jämförbar med kommersiella utställningar. Till producent utsågs dåvarande landsantikvarien i Gävle och byggandet av utställningen skedde hos en reklambyrå. Föremål från ett flertal museer sammanfördes i denna utställning som spände över ett stort register, alltså även natur och teknikhistoria.

Naturhistoriska Riksmuseet, som 1965 fick en särskild avdelning för utåtriktad verksamhet, började denna verksamhet med att framställa vandringsutställningen ”Förgiftar vi naturen?”. Riksmuseet föreslog att denna utställning skulle distribueras utanför Stockholm genom Riksut- ställningars försorg. Riksutställningar åtog sig detta under förutsättning av Riksmuseets aktiva medverkan i fråga om förberedelse och program- verksamhet. Riksutställningar hade här möjlighet att delge Riksmuseet de erfarenheter man fått genom Upptäcka — uppleva.

Under de två första åren av sin verksamhet hade Riksutställningar skaffat sig erfarenheter av distribution av en stor konstutställning — i stort sett färdigproducerad för Riksutställningar — och två samproduce— rade utställningar med integrerat museimaterial, den ena i samarbete med en konstorganisation och den andra i samarbete med ett länsmuseum. Vidare hade Riksutställningar övertagit en färdigproducerad utställning, ”Förgiftar vi naturen?”. Även om alla de gjorda erfarenheterna var värdefulla stod det emellertid klart för de sakkunniga att den på detta sätt bedrivna utställningsverksamheten ej i önskad omfattning lett till de i direktiven uppsatta målen. En fortsatt verksamhet som den påbörjade medförde också så betydande kostnader att möjligheterna till experi- menterande verksamhet äventyrades.

För att åstadkomma en meningsfull integrering av museimaterialet var en pedagogisk uppläggning av utställningarna nödvändig, liksom ett kringmaterial, gärna förenat med studieplaner. En förutsättning för användande av museimaterialet i vidare sammanhang, i.uppsökande verksamhet med inriktning på olika målgrupper, var att Riksutställningar erhöll egna produktionsmöjligheter och att pedagogisr. sakkunskap i större utsträckning knöts till verksamheten. Dessa önskemål infriades 1967. Genom särskilda av Kungl. Maj:t anvisade medel kunde Riksut- ställningar nu börja uppbyggandet av en egen ateljé.

Riksutställningar gavs härigenom ändamålsenlig utrustning för den försöksverksamhet med inriktning på olika målgrupper som Riksutställ- ningar efter denna tidpunkt bedrivit. Gemensamt för denna försöksverk- samhet är att museer, museimaterial och museipersonal i stor utsträck— ning dragits in i och medverkat i verksamheten. En växelverkan har

• Sida 65
•  Original

uppstått. Riksutställningar har kunnat tillgodogöra sig museernas erfaren- heter och kunskaper medan Riksutställningar, obundet av den speciali- sering, som måste gälla museerna, kunnat söka sig nya och okonventio- nella vägar i samarbete med konstnärer, fackexperter, författare, musik- och teaterfolk i samverkan med lärare, folkbildare och andra representan- ter för folkrörelserna. Verksamheten har ej varit bunden till Stockholm eller vissa speciella orter utan varit spridd över hela landet. Riksutställ- ningar har på detta sätt kunnat fungera som en smältdegel för impulser från olika håll. I ej ringa omfattning har samarbete med internationella museiorganisationer bidragit till att vidga perspektiven. Genom att företrädare för museiverksamhet och kulturverksamhet från skilda länder och världsdelar mycket ofta besöker Riksutställningar har också givits tillfälle till berikande diskussioner och utbyte av erfarenheter, som kommit verksamheten till godo. Erfarenheterna i de vetenskapliga undersökningar, företrädesvis sociologiska, som följt verksamheten, har delvis kunnat följas upp i produktionen, men kommer som helhet också att bli till nytta för museernas verksamhet i stort.

Riksutställningar har genom sin verksamhet med långt utvecklade kontakter åt olika håll och obundet av fackhänsyn möjlighet att experimentera med viss bredd. Denna verksamhet har givit allt större möjligheter att på ett meningsfullt sätt aktualisera och integrera museernas material för många skilda målgrupper. Riksutställningar bör därför från museisynpunkt betraktas som ett gemensamt experiment- och konsultorgan både för museerna själva och för dem som önskat ta museernas tjänster i anspråk. 1 de flesta avsnitten i detta kapitel avspeglas också samarbetet med museerna som en grundförutsättning för försöks- verksamheten.

Även om den experimenterande och konsulterande verksamheten framträder som synnerligen viktig i samarbetet med museerna har Riksutställningar varit väl medvetet om sina stora uppgifter när det gäller att förmedla och distribuera av museerna framställda utställningar, som kan anses vara av mer än lokalt intresse. Även om ambitioner funnits att i större omfattning än vad som skett distribuera sådana utställningar har Riksutställningar understundom fått avstå härifrån, då ett övertagande av utställningar för vandringsändamål ofta praktiskt taget inneburit en nyproduktion. Utställningar, som byggts för att visas stationärt inom ett museum är ofta helt annorlunda konstruerade än en vandringsutställning, på vilken måste ställas speciella krav i fråga om hållbarhet osv. De transporttekniska kraven kan ställas lägre, när det gäller en utställning, som endast är avsedd att vandra mellan museer, där det regelmässigt finnes större vana och större resurser att taga mot en utställning. Riksutställningar har ej i första hand funnit det vara en angelägenhet att ägna sin försöksverksamhet åt utställningsutbyte mellan museerna där redan erfarenhet och rutiner finns. Då det emellertid är viktigt att utställningar gives en vidare spridning än till museerna är de speciella tekniska kraven för en vandringsutställning oavvisliga. Då en vandringsut- ställning ej heller på alla orter kan givas samma pedagogiska uppföljning, som inom ett museum, är det nödvändigt att utställningen redan från

• Sida 66
•  Original

början gives en form och en uppläggning, så att den kan fungera även om visningar av fackmän ej kan arrangeras. Detta ställer även stora krav på det kringmaterial, som bör följa utställningen, För att en vandringsut- ställning skall få den önskade effekten måste även mottagarna förberedas i mycket god tid, så att utställningen kan integreras i regionala och lokala kulturprogram och ge anledning till studieverksamhet och andra aktivi- teter, som kan knytas till utställningen. Riksutställningar har därför i första hand varit inställt på att överta museiutställningar, som har varit angelägna för andra mottagare än museer t.ex. Arbetarminnen och Storstrejken från Nordiska museet. Är det nödvändigt? från Natur- historiska museet i Göteborg, Knop och knut från museet i Ystad osv. Riksutställningar har också sökt verka för att museer, som har planer på utställningar, som anses kunna bli lämpliga som vandringsutställningar, i god tid sätter sig i förbindelse med Riksutställningar för gemensam teknisk planering. Riksutställningar har börjat finna en viss respons för sina strävanden i denna riktning. Som exempel på sådan samplanering kan nämnas utställningen Spel och dobbel tillsammans med statens historiska museum och Dragspelet tillsammans med Musikhistoriska museet.

Ett samarbete med museer kan också bestå i att Riksutställningar producerar en kärna till en utställning, som sedan får sin slutliga utformning på de orter den passerar genom att det regionala eller lokala museet kompletterar utställningen med eget material ägnat att ge den ortsanknytning, som är så värdefull för att allmänheten skall få en lättare kontakt med de i utställningen belysta problemen. Härigenom ökar även möjligheten till samarbete med skola och folkbildning. För att ge en utställning en grundlig regional förankring och för att sammanföra alla de krafter, som kan tänkas ha intresse av en planerad utställning har Riksutställningar gjort försök att nalkas de olika regionerna genom respektive länsbildningsförbund. Länsbildningsförbundet har i sådana fall ombetts att arrangera ett sammanträde, där alla förmodade intressenteri den aktuella utställningen kan träffas — studieförbund, folkhögskolor, skolor, bibliotek, kulturnämnder och museer. Riksutställningar har här på ett tidigt stadium framlagt sina planer, som grundligt genomdisku- terats med företrädarna för de olika intressena. Man har härvid kommit överens om en viss arbetsfördelning. På museernas lott har kommit bl. a. att komplettera med för regionen aktuellt material. Efter vissa försök, som visat sig positiva, har Riksutställningar satt detta tillvägagångssätt i system i fråga om den stora och integrerade produktionen om industria- lismens genombrott, Land Du välsignade.

Som beskrives på annan plats i betänkandet har utställningen som medium använts som redovisningsmedel vid studieaktiviteter, där utställ- ningen arrangeras av deltagarna själva. Riksutställningar har genom konsulthjälp m. m. stött och animerat sådan verksamhet. Studieverksam- heten kan beröra ämnen, som har med förhållandena i äldre tider att göra, och som kräver ett bakgrundsmaterial av kulturhistorisk eller konstnärlig art. Även naturvetenskap och teknik har behandlats. Studie- deltagarna har understundom bidragit till utställningarna genom att

• Sida 67
•  Original

medföra eget material, som sedan visat sig vara av intresse för museerna. I andra fall tas kontakt med det lokala eller regionala museet om medverkan eller län av föremål.

Genom användningen av utställningsbuss öppnas också möjligheter till samarbete mellan Riksutställningar, museer, folkbildningsorganisationer osv. Det lokala eller regionala museet kan nå sitt verksamhetsområdes minsta platser med en utställning, som kan vara ett fördjupande inslag vid t. ex. studieverksamhet. Erfarenheterna visar att utställningen ofta animerar besökarna till egen aktivitet — de tar fram egna föremål och lämnar uppgifter, som kan vara av värde för museets verksamhet.

I samband med försöksverksamheten inom skolområdet i Skellefteå deltog Riksutställningar vid nyordningen av det lokala museet. Målsättningen var att den fasta utställningen på lämpligt sätt skulle anpassas till gällande läroplan. Med anlitande av särskild sakkunskap arrangerades även en mindre naturhistorisk avdelning, som en naturlig bakgrund till Skellefteåbygdens framväxt.

Även vid planering av museer och utställningslokaler har Riksutställ- ningars erfarenheter tagits i anspråk, särskilt vid planering av lokaler och anordningar för tillfälliga utställningar och vandringsutställningar.

4.3 Skolverksamhet och fortbildning

Reformarbetet inom skolväsendet har manifesterats i nya läroplaner som bl. a. fått en rad konsekvenser på läromedelsområdet. Både i läroplanen för grundskolan (Lgr 69) och för gymnasieskolan (Lgy 70) finns särskilda avsnitt om läromedel. Som exempel på huvudgrupper av läromedel anges bl. a. autentiska föremål, modeller, bildmaterial, ljudmaterial, kombinationer av olika medier. Läromedlen bör anknyta till elevernas intressen och behov, klargöra begrepp, sammanhang och idéer med utgångspunkt i upplevelser och kunskap som eleverna har, ge möjlighet till individualisering och arbete kring olika typer av uppgifter, olika svårighetsgrad, olika former för redovisning. I försöksverksamheten med Riksutställningar har arbetet att pröva och utveckla utställningar som läromedel 1 givit särskilda erfarenheter.

Över hälften av det totala antalet besökare och avnämare av Riksutställ- ningars produktioner utgöres av elever med lärare. Kontakten med

skolan2 har skett på olika vägar. 1966 skedde försöksverksamhetens första stora satsning för skolan genom Upptäcka — uppleva, en utställning i samarbete med Föreningen Konst i skolan om skolans estetiska undervisning.

1967 inrättades en särskild pedagogtjänst inom försöksverksamheten. Samma år inleddes försöken med utställningar som läromedel vid Brännans centralskola inom det pedagogiska utvecklingsblocket i Skellef— teå (s.71). Det likaså samma år verkställda provisoriska samgåendet mellan Riksutställningar och Föreningen Konst i skolan samt Riksförbun- det för bildande konst innebar bl.a. att erfarenheter från mångåriga

1 Med läromedel avses de informationsförmedlande komponenterna i under- visningen vilka innehåller både information — meddelandet — och me- del för dess presenta- tion. (SOU 1970: 22,

bil. 2, s. 126)

2 Skolan kommer här att innebära den s. k. ungdomsskolan. Ordet används något generellt. I vissa fall anges skoltyp, stadium, skolstyrelse, elevgrupp osv.

• Sida 68
•  Original

skolkontakter liksom kunskap och rutiner från såväl produktion som distribution av utställningar tillfördes försöksverksamheten.

En kort beskrivning av de olika formerna av utbud till skolsidan utgör foldern Vad gör Riksutställningar i skolan, vilken distribuerats tillsam- mans med den ordinarie turnékatalogen.

I det följande presenteras de olika situationer där skolan efterfrågat, kommit i kontakt med eller använt sig av Riksutställningars produktioner eller andra tjänster:

1. medlemskapi Föreningen Konst i skolan; 2. besök på utställningar distribuerade till medlemmar i Riksförbundet för bildande konst; . besök på Riksutställningars övriga utställningar; . inköp av mångfaldigade utställningar;

5. produktion och utprovning av utställningar som läromedel i samarbete med Pedagogiska utvecklingsblocket, Skellefteå;

6. kontakt med utställningar och material som producerats i lärarfort— bildande syfte;

7. utbyte av information och kontakter vid studiedagar,sommarkurser och ämneskonferenser;

8. särskilda försök.

#0»)

Som framgår av ovanstående innebär momenten 1 samt 5—8 en verksamhet direkt inriktad på och anpassad till skolan. I övriga fall är det fråga om ett utbud där man från skolhåll ansett det vara av intresse att delta. Om man bortser från det faktum att varje utställning vill vara pedagogisk och informativ i något avseende och att skolan i sitt arbete inte kan isolera sig från det allmänna informationsflödet via press, radio, tv och t. ex. utställningar kan alltså konstateras att den produktion som skett direkt för och i samarbete med skolan koncentrerats till vissa punktförsök.

4.3.1 Medlemskap i Föreningen Konst iskolan

Vid samgåendet med Riksutställningar i juli 1967 medförde Föreningen Konst i skolan 1 12 utställningar vilka turnerade bland 261 medlemmar, i huvudsak skolstyrelser, men även t. ex. folkhögskolor, lanthushållsskolor, lärarhögskolor, bibliotek (se tabellen s. 65). Dessa medlemsutställningar blev en grundstomme i Riksutställningars utbud och utgör ännu 1974 nära hälften av detta. De består av pedagogiskt tillrättalagda originalkonst- eller reproduktionsutställningar, där man belyser konstskapandet under skilda epoker, olika länders och kulturkretsars konst, gruppbildningars och enskilda konstnärers verk. I utställningarna presenteras vidare konstnärliga motiv, tekniker och gestaltningsprinciper. Innehållet är huvudsakligen anpassat till kursplaner och moment inom den estetiska ämnessektorn, men flera utställningar har tvärämneskaraktär och kan studeras med utgångspunkt i olika ämnen, t. ex. Dikt och bild, Bild och musik, Bra saker m. fl. Då mottagarna kan vara elever från lågstadium till folkhögskola kan utställningarnas innehåll variera med

• Sida 69
•  Original

' /

Qnet— ”*./äl kommentar-093, _ , gill OnrlQarijgn m_b_bqna l :

,,

Utställningen "Carl Larsson", bestående av original samt av en skärmdel med foton och reproduktioner (13 skärmar bildande "ett rum i rummet") uppställd i Bollmora bibliotek (1973). Genom att i urvalet under- stryka den "Iolkkäre" Carl Larsson, väcker utställ- ningen många flera människors intresse än den traditionella konstpublikens. Lokalen — biblioteket bidrar starkt till att utställningen när nya målgrupper. inte minst genom visningar, och samtal kring den- samma; här av en av Riksutställningars rese— amanuenser. (Utst. 111)

• Sida 70
•  Original

Pensionärslöreningen och ABF i Hoting studerar utställningen "Arbetarminnen" i januari 1971. (Ett ut- ställningsövertagande lrån Nordiska museet). (Utst. 1009)

Nedan: "Barn väljer konst" med tre olika kollektioner om tio konstverk lår uppmärksamhet på Fält— överstens fritidshem, Stockholm. Urvalet av konst

följde här en ny princip: skolelever valde ut vilka konstnärer de ville ha arbeten av och konstnärerna i sin tur tog ut "skollämpliga" konstverk. ! katalogerna gjorde konstnärerna egna deklarationer om sin konst, som underlag för bearbetandet av utställningsmate— rialel. (Utst. 1146—48)

• Sida 71
•  Original

Nedan: I lekskolan prövas lantasilulla dräkter, ett slags tygskulpturer att krypa in i ("Kolla in", design Gunilla Johansson). Förskolan är en viktig målgrupp som Riksutställningar under sista åren alltmer inriktat sig på. Från Kronobergsparkens daghem. Stock- holm. (Utst. 1077)

• Sida 72
•  Original

Den första tryckta utställningen "Invandrare i Sverige" (1968) på flera språk, tillkom i samarbete med Arbetsgruppen för lnvandrarfrågor. Arbetsmark- nadsstyrelsen, Skolöverstyrelsen. Utlänningskommis- sionen. unIversitetsinstitutioner. upplysningsbyråer, frivilliga och kommunala organ på det lokala planet. Syftet med utställningen var att ge information och försöka röja undan en del av den okunnighet som blir grunden till stridigheter och missämja i ett land med stark invandring. (Utsl. 09)

Utställningen "Det underbara skapet" (1967) gav med utgångspunkt från Gustaf II Adolfs konstskåp i Uppsala universitet, smakprov från olika museers

| 1 ?

samlingsomraden. Konstskåpet representerades av ett . foto men kuriosa från dess rika innehåll utställdes. (Utst. 06)

• Sida 73
•  Original

, , i

• Sida 74
•  Original

"Skokloster. En fältherres miljö . Ett bildspel med tre växlande projiceringar av färgljusbilder från slottets interiörer och inventarier, tal och musik på band. Samarbete med styrelsen för Skoklosters slott.

(Utst. 111)

• Sida 75
•  Original

"Spel och dobbel", samproduktion med statens Historiska Museum. där museet stod för materialet och den fantasifulla formgivningen; utställningen utfördes i Riksutställningars atelje. Spelen och spe- landets historia i 6 enheter om 4 skärmar i varje och 7 föremalsmontrar. Egna aktiviteter stimuleras bland besökarna genom medföljande sällskapsspel. spel med spelregler.

"Spelet är förströelse men också intellektuell pröv— ning. ibland styrt av slumpen, ibland av människan själv. Spelet finns i alla länder och kulturer, är lika gammalt som människan och finns i alla hennes aldrar. Det skapar gemenskap men också rivalitet och kaos." (Utst. 1101)

• Sida 76
•  Original

"Dragspelet", samproduktion med Musikmuseet. handlar om dragspelet, dess funktioner och hemvist, om industrialismens specifika instrument. Man har avsiktligt arbetat med en bildrik utställning utan några sociala värderingar kring texterna och lagt informa— tionen i en instruktiv katalog. (Utst. 1108)

"Langt bort i helvitta langi nol i väfa drar jag mitt dragspel för värken i själa. Bälgen är sprucken. Å sprucken är själa. Langl nol i helvitta. Langt bort i väla." Helmer Grundström

• Sida 77
•  Original

" - M, a mmzhåm/ zmiääzmlnimg OM STADSKÄRNA www ' RESERVOMRÅDEN #MW

MaWM/OM ' &%FW

!

|

| Arkitekturutställningar tillhör Riksutställ-

E ningars program. "Sprängning pågår”.

i från Konsthögskolans arkitekturskola i i samarbete med Sveriges Arkitektur-

E museum, redovisar problem i innersta- dens saneringar, tillverkad för Svenska

| institutet även i tre utländska versioner för ; Polen, Australien, Nya Zeeland och i Kanada. (Utst. 1082)

• Sida 78
•  Original

#

Spindlar och _ rovlevande

— Övervmtrande . _ gröna växtdelar

Djuren i montage! är alla, direkt eller indirekt. beroende av varandra och av växterna i deras miljö; de bildar till- sammans en näringaväv. Pilar-na 1 näringsväven visar vem som äter vem. De är dragna från "maten" till den som äter.

• Sida 79
•  Original

"Förgiftar vi naturen". en debattväckande utställning ifran Naturhistoriska riksmuseet (1966). var en av :Riksutställningars första distributionsuppgifter; här

;visad i Medborgarhuset. Örebro. (Utst. 04)

Leva i kylskap”. en skaputställning för bibliotek etc. visar hur djur under snö vintertid för ett aktivt liv. också i samspel med djuren ovan jord. Biologiskt montage frå Naturhistoriska riksmuseet. Till dessa *mindre utställningar prövas "rivblock" som kataloger. I(Utst. 1131)

• Sida 80
•  Original

"Frimärket som bild", samproduktion med Post- museum. (här i Linköpings Folkets park) visar frimär— kets motiviska utveckling från ren portomarkering till illustrativ bild. Monterskåpet innehåller modeller och förlagor till svenska frimärken. (Utst. 1006)

• Sida 81
•  Original

avseende på de åldersgrupper som tar del av dem. Samtliga utställningar är till formatet utförda så att de kan fungera uppställda i en skolas korridor eller i ett klassrum. Utnyttjandet av en utställning i undervis- ningen, liksom upp- och nedpackning av materialet ombesörjes av den mottagande skolan. Särskild reseamanuens för utställningarna förekom- mer ej. Till utställningarna finns kataloger med fakta och arbetsuppgifter kring utställningen samt i några fall kompletterande AV—material som diabilder, ljudband, film.

Vid samgåendet 1967 garanterades att medlemmarna även i fortsätt— ningen skulle få överenskommet antal utställningar. Tillgången till Riksutställningars ateljé underlättade produktionen av nya utställningar samt översyn, reparation och lagring av äldre utställningar. Turnéläggning och distribution har hela tiden skötts av en assistent med kännedom om de olika medlemmarna och deras önskemål när det gäller utställningstyp, innehåll och stadieanpassning. Kommunsammanslagningen från 1 januari 1971 medförde vissa förändringar i medlemsanslutningen, men antalet medlemmar minskade inte i den utsträckning man befarat. En rundskri- velse från föreningens ordförande till de nya kommuner i vilka ”medlemskommuner” uppgått, gav relativt gott resultat i medlemsanslut- ning.

År Antal Antal Antal Antal medl. utst. skolor besökare 1967/1968 261 112 1685 429 871 1968/1969 252 111 1 724 434 885 1969/1970 252 111 1 740 466 895 1970/1971 250 113 1720 468 400 1971/1972 215 113 1360 418127 1972/1973 194 139 1534 519 426

Utställningar avsedda för Föreningen Konst i skolans medlemmar har även visats på bibliotek, museer, sjukhus, banker och Folkets hus samt vid lärarkurser och studiedagar.

Medlemsorterna visar en vid geografisk spridning inom landet. Turné- läggning ställer således stora krav på samordning mellan de olika orterna. Till följd av kommunsammanslagningen önskar många medlemmar disponera utställningarna längre tid än de tre veckor som varit vanliga. I vissa större kommuner sköter nu läromedelscentralen den regionala turnéläggningen för en utställning under en hel termin. Denna förändring på distributionssidan har medfört ett behov av ökat antal utställningar, trots att medlemsantalet minskat något. Ett ökat antal skolor har kunnat utnyttja utställningarna (jfr tabellen ovan).

Med varje utställning följer en enkät för omdöme om utställningen samt för önskemål och förslag angående kommande utställningar och nyproduktioner, innehåll, stadieinriktning och utformning. I enkäten redovisas även antalet visningar och besökssiffror. Trots täta kontakter med Riksutställningar när det gällt förhandsinformation och distribution,

• Sida 82
•  Original

finns dock förutom enkäterna få redogörelser för hur utställningarna kommit till användning i undervisningen. Kring utställningarna Alla tiders hästar, Formlek och Ett föremål speglar en värld har särskilda enkäter gjorts. Genom dessa enkäter framkom bl. a. att utställningar som producerats för lågstadiet även använts i mellan- och högstadieklasser. Detta kan bero på att den betalande medlemsskolan eller styrelsen önskar att eleverna på så många stadier som möjligt skall tillgodogöra sig utställningen. Det är också troligt att en utställning genom sin konkretion — bildmaterial i stort format och i en del fall föremål — erbjuder olika arbetsformer på olika stadier. Den är lättare att använda än andra stadierelaterade läromedel.

För att vidga begreppet ”miljö” utöver den rent estetiska synvinkeln har Riksutställningar i linje med tidigare gjorda försök inom Konst i skolan under försöksperioden för medlemmarna producerat utställningar med dokumentära foton, föremål, ljudband, litteratur som belyser problem och levnadsformer och kan ge underlag för en debatt om samhället som miljö, t. ex. En konstnärs samhällskommentar, Ett föremål speglar en värld, Saker att ta i. Genom att de utformats som klassrumspa- ket med material som eleverna direkt får handskas med, har dessa utställningar kunnat visa på nya möjligheter för utställningar som attitydskapande upplevelse- och läromedel, t. ex. när det gäller inter- nationalisering av undervisningen.

önskemål från medlemmarna i Föreningen Konst i skolan om material för analys och kritik av massmediabilder, resulterade i Bilder överallt, en mångfaldigad (tryckt) utställning bestående av 16 bordsskärmar. Bilder överallt sändes till samtliga medlemmar vilka sedan disponerat materialet. (se även 4.3.4)

Många medlemmar framställer krav på utställningar med originalkonst och betonar behovet av anknytande pedagogiskt material. I samarbete med Konstnärscentrum producerades för medlemmarna i Föreningen Konst i skolan fyra konstutställningar vilka byggde på förslag från och medverkan av enskilda konstnärer och konstnärsgrupper: Konsten att dressera människor, Vad gör vi med varandra, Det var också protest, Hej frihet.

För att i högre grad låta barns och ungdomars synpunkter vara vägledande vid sammanställningar av originalkonstutställningar gjorde Riksutställningar på KRO: s jubileumsutställning 1973 på Moderna i museet en preferensenkät som avgjorde urvalet av konstnärers verk i tre vandringsutställningar ”Barn väljer konst”.

4.3.2 Besök på utställningar distribuerade till medlemmar i Riksförbun- det för bildande konst

Riksförbundets medlemmar, i första hand omkring etthundrafemtio konstföreningar, visar genom lämnade statistikuppgifter att andelen elever bland besökarna vid de flesta utställningstillfällen är stor (ca 30 % av totala antalet besök 1971). Innehåll och uppläggning av utställningen Rädslan väckte spontänt intresse bland besökande skolklasser. Efter

• Sida 83
•  Original

avslutad turné till medlemmar i Riksförbundet för bildande konst överfördes och omarbetades materialet till en mindre vandringsutställning i tre exemplar till omfånget anpassade till önskemål från medlemmari Föreningen Konst i skolan. Utställningen Vad är grafik har genom sin utformning varit lämpad som vandringsutställning för båda organisatio- nernas medlemmar.

Utställningarna till Riksförbundets medlemmar är dock i allmänhet ej speciellt avpassade för skolan. Ämnesvalet är ej direkt integrerat med skolans ämnen, men erbjuder ofta aktuella och annorlunda utblickar. På en del orter och kring vissa utställningar sammanställer lärare eller föreläsare särskilt studiematerial. Det finns flera anledningar till att lärare med klasser och grupper av elever besöker utställningarna. I många fall representerar konstutställningen ett kulturellt nyhetsvärde som uppmärk- sammats i t. ex. lokalpressen. Inte sällan är konstföreningarnas kontakt- personer på orten teckningslärare som också utnyttjar utställningen i sin undervisning. I de fall utställningarna äger rum på museer eller konsthallar finns ofta ett etablerat system för skolbesöken. När det gäller utställningarna till medlemmar i Riksförbundet för bildande konst är det vanligt att en särskild reseamanuens under de första utställningsdagarna introducerar utställningen för intresserade besökare bl. a. lärare och elever. Under den övriga utställningstiden har museipersonalen eller den enskilda läraren ansvaret. Kontakterna med respektive skolor och lärare sker alltså oftast på utställningsmottagarens initiativ, men har även i en del fall skett direkt via Riksutställningar vid planeringen av turnélägg- ningen.

4.3.3 Besök på försöksverksamhetens övriga utställningar

De utställningar av allmän debattkaraktär, t. ex. Sköna stund, Köpet, Land att leva i, Arbetarminnen, Förbud mot handikapp, Land du välsignade, vilka sammanställts för en vuxen målgrupp har ofta besökts av lärare med elevgrupper. Dessa utställningar som är förhållandevis utrym- meskrävande turnéläggs vanligen till museer, Folkets hus eller större bibliotek. Skolan har alltså inte direkt varit utställningsmottagare men har inbjudits av eller själv tagit kontakt med den institution som visat utställningen.

[ samband med turnéerna för några av de större utställningarna har särskilda reseamanuenser haft hand om skolvisningarna. Till utställningar- na har i allmänhet funnits särskilt studiematerial som erbjudit underlag för förarbete, utställningsbesök och efterarbete med redovisning. En viktig del av studiematerialet utgör dokumentationen av själva utställ- ningen i t. ex. bildmapp, diabildserie, eller s. k. dokumentkuvert. Även sedan den stora utställningen avslutats kan dessa studiematerial komma till användning, Exempel på hur ett sådant pedagogiskt genomarbetat material även kan utgöra underlag för särskilda studiepaket kring ett utställningstema är t.ex. studiepaketen Vår kultur (10 exemplar), Förbud mot handikapp (100 exemplar jämte informationsskärm), Land du välsignade (30 exemplar).

• Sida 84
•  Original

Naturligtvis blir utställningens innehåll och svårighetsgrad avgörande för studiematerialets uppläggning. Den rike mannens bord t. ex. väckte bl.a. genom sin utformning så mycket debatt och aktivitet att någon direkt vägledning knappast var nödvändig. Men även i ett sådant fall behövs en överskådlig och informativ folder som utställningsresumé och debattunderlag för vidare diskussion och efterarbete i skolan.

4.3.4 Inköp av mångfaldigade utställningar

De mångfaldigade, ofta tryckta utställningar som Riksutställningar pro- ducerat har till övervägande del inköpts av skolor, folkhögskolor, bibliotek. Det gäller t. ex. Miljö för miljoner, Cirkeln, Undervisning — undergång, Vi kallar dom u-länder, Venceremos. Dessa utställningar berör naturvårds- och internationaliseringsfrågor, kring vilka i allmänhet såväl litteratur, elevhäften som audivisuellt material finns att tillgå inom skolsektorn. Utställningen har här erbjudit ett åskådligt och konkret material som kan aktualisera och anknyta till informationen från andra media. De mångfaldigade utställningarna underlättar distributionen och kan av Riksutställningar betraktas som engångsutställningar då de ej behöver turnéläggas. Det har emellertid varit mycket vanligt att dessa utställningar genom mottagaren kommit till användning vid flera tillfäl— len, då en skolstyrelse eller ett bibliotek som köpt utställningen kunnat ordna en turné på sin respektive ort.

Bilder överallt som producerats för medlemmarna i Konst i skolan (4.3.1) har även varit tillgänglig för andra intresserade genom inköp, bl. a. i de nordiska länderna. Ett utbud i stor skala av en mångfaldigad utställning utgjorde Multi 69 i samarbete med Konstfrämjandet, skolöver- styrelsen, Sveriges Radio och Riksutställningar, en konstutställning som i 1 200 exemplar inköptes av olika skolor. Program förekom iskol—tv och radio i anslutning till utställningen. I samarbete med en grupp lärare presenterade Riksutställningar i Sveriges Radios Skolprogramavins specialbilaga Multi 69 förslag till hur man kunde arbeta med utställningen på olika stadier och inom olika ämnen.

Erfarenheterna av produktionen av studiepaket med bl. a. föremål för såväl skola som folkbildning, har också inneburit försök med mångfaldi- gande. Då det ej gällt enbart tryckteknisk utan även hantverksmässig framställning i större serier av utställningsmaterialet kan ett mångfaldi- gande ställa sig kostsamt. På längre sikt är ändå den mångfaldigade utställningen eller läromedelspaketet det mest ekonomiska sättet att utnyttja vad som lagts ned i det första produktionsledet: producentarvo- den, copyrightkostnader etc. I ett första steg — utprovningsledet — har 1-5 ex. av en studielåda framställts, t. ex. Saker att ta i, Musiklådan, Det antika köket. Efter revidering av det utprövade materialet har t. ex. Till landet i väster och Det antika köket tillverkats i en upplaga på 25 ex. för försäljning till läromedelscentraler, bibliotek och museer. På liknande sätt har Vad är konsthantverk i 25 ex. försålts till intresserade studieförbund. I allt större utsträckning baseras upplagans storlek på förhandsbeställ- ningar, t. ex. Dockteaterlådan (60 ex.).

• Sida 85
•  Original

4.3.5 Produktion och utprövning av utställningar som läromedel i samarbete med Pedagogiska utvecklingsblocket iSkellefteå

Vid mitten av 1960-talet prövades vid av skolöverstyrelsen initierade pedagogiska utvecklingsblock studiegångar och arbetsformer som skulle komma att bli aktuella när den nya läroplanen för grundskolan (Lgr 69) började genomföras hösten 1970.

] Lgr 69 framhålls bl.a. att ”läromedlen bör väl ansluta till de förutsättningar som är för handen i det variationsrika samspelet elever—lärare—lärostoff—läromedel”. För att konkret pröva utställning— ens möjligheter i detta samspel inledde Riksutställningar hösten 1967 efter samråd med skolöverstyrelsen en serie försök i nära samarbete med försöksledare, elever och lärare vid Brännans centralskola inom det Pedagogiska utvecklingsblocket i Skellefteå. (Se vidare avsnitt 4.7. Jfr även rapport CS från Pedagogiska utvecklingsblocket, Skellefteå: Utställ- ningar som läromedel. En redogörelse för försöken att ta fram komplette- rande läromedel i samarbete mellan Riksutställningar och Pedagogiska utvecklingsblocket iSkellefteå. Maj 1971.)

I samarbete med det 5. k. pedo-projektet (pedagogiskt-organisatoriska) vid Brännans skola genomfördes en rad punktförsök med ”utställningen som läromedel” — i praktiken bild- och föremålssamlingar avsedda att användas på högstadiet och anpassade till den s. k. arbetsområdesmetodi— ken. I läroplanen för grundskolan (Lgr 69) avses med arbetsområde en begränsad stoffenhet som eleverna skall kunna överblicka och bearbeta självständigt, enskilt eller i grupp. Uppläggningen av ett arbetsområde bygger ofta på samverkan mellan olika ämnen. Exempel på några arbetsområden är: Världens natur och klimat, Det moderna Norden växer fram, Upp till val.

De materialsammanställningar som Riksutställningar gjort har gällt arbetsområden inom den samhällsorienterande sektorn (So) på högsta- diet, vilken i motsats till den naturorienterande (No) ofta saknar laborativt material. Principerna för de 6 prototyplådor som framställts har varit att erbjuda ett kombinerat mediamaterial. Så har t. ex. ofta filmer eller filmslingor ingått för att åskådliggöra processer, miljöer eller unika föremål, t. ex. Gåvor till gudar, kopior av föremål, t. ex. Det antika köket, faksimil av historiska skrifter och dokument, t. ex. Till landet i väster. I så kallade ”länderutställningar”, t. ex. Tanzania, Fönster mot Sovjetunionen, har kläder, vardagsföremål, grammofonskivor och böcker medföljt. Det har inte varit Riksutställningars uppgift att framställa heltäckande arbetsområdesmaterial, utan att i stället finna kompletteran— de material till förlagens koncentrerade grundkursdelar, som oftast ger litet utrymme för ”laborationer”. Prototyplådorna kan även ses som alternativ och komplement till museernas undervisningsverksamhet, alternativ som syftar till bättre resursutnyttjande och ökar museernas räckvidd.

Riksutställningars material har kunnat utnyttjas på olika sätt: som introduktion till ett visst arbetsområde, som fördjupningsuppgift eller vid redovisning. Det bildmaterial som förekommit har varit lätt att handskas

• Sida 86
•  Original

med och att visa upp. I de fall där kläder och material från andra länder varit aktuellt inbjuder redovisningen även till dramatisering och rollinle- velse. För eleverna som oftast erbjuds ”platt material” — bild och skrift — har föremålssamlingama varit stimulerande inslag i arbetsgången. I rapporterna från Brännans skola betonas att materialet från Riksutställ- ningar engagerat elever med krav på självständiga uppgifter. Men framför allt har det kunnat erbjuda lockande alternativ för elever som upplever svårigheter eller leda vid undervisningsmoment med mindre konkretion. På grund av att materialet är åskådligt och ”påtagligt” har det väckt intresse även på andra stadier än högstadiet.

Våren 1971 avslutades pedo-projektet i Skellefteå kommun och därmed också Riksutställningars speciella inriktning på Brännans skola. Det fortsatta arbetet har varit att vidareutveckla några av de prototyper som prövats. Så har skett med Till landet iväster som mångfaldigats i 25 ex., vilka erbjudits läromedelscentraler för inköp. Även Det antika köket har framställts i lika stor upplaga och erbjudits till tillverkningspris. En förutsättning för att materialet utnyttjas synes vara att lärarna är medvetna om hur den läroplansanpassade utställningen kan användas i undervisningen. Att vidareutveckla metodiken kring utställningar som läromedel samt att informera om detta är en av uppgifterna för Riksutställningars fortsatta arbete inom lärarfortbildningen.

4.3.6 Kontakt med utställningar och material som producerats i lärar- fortbildande syfte

Riksutställningars medVerkan i lärarfortbildningssammanhang har främst gällt den estetiska och bildkommunikativa sektorn. Orsaken har dels varit en efterfrågan på fortbildningsmaterial inom detta område, dels Riksut- ställningars personella resurser. Utställningen Upptäcka — uppleva utgjorde försöksverksamhetens inledning till lärarfortbildning. Den hade till syfte att aktualisera inspirationskällor och metodik för undervisningen och den skapande verksamheten inom den estetiska ämnessektorn. En viktig del av utställningen var det särskilda aktivitetsrum som ordnades på de museer eller andra institutioner till vilka utställningen turnerade. En amanuens reste med utställningen och förberedde kontakterna med museum, länsskolnämnd eller skolstyrelse på varje ort. Dessa förkontak- ter samt den direkta samvaron med elever och lärare i utställningen och aktivitetsrummet var värdefulla för det fortsatta samarbetet med lärare och skolmyndigheter. I Finland, Norge och på Island där utställningen även visades, gavs liknande kontakter.

Riksutställningars deltagande från och med höstterminen 1969 i en arbetsgrupp inom skolöverstyrelsen resulterade i ett arbetsmaterial för konst- och musikhistoria för gymnasiet bestående av bl. a. diabilder, stordia och referenslitteratur. Efter utprövning genom fortbildningsavdel- ningen i Umeå under vårterminen 1970 presenterades detta i omarbetat skick tillsammans med utställningen Vår kultur, en utställning som sätter undervisningens innehåll i konst- och musikhistoria under debatt. Sommaren 1970 utgjorde utställningen grundvalen för en av skolöver-

• Sida 87
•  Original

styrelsens sommarkurser för lärare i konst- och musikhistoria. Kursdelta— garna bearbetade utställningen för att formulera alternativ till ämnets mål, metodik och innehåll.

Höstterminen 1970 turnerade utställningen och arbetsmaterialet Vår kultur i Mellansverige och i nedre Norrland. De olika mottagarreaktioner- na avlästes och påverkade utformningen av det nya materialet som slutligen utarbetades omkring årsskiftet 1970/71. Det nya arbetsmateria- let — en studielåda — avses även kunna användas inom såväl gymnasiesko- lan som vid vuxenutbildning.

För fortbildning av lärare på mellanstadiet, högstadiet och gymnasiet, men också för lärarutbildning, producerades i samarbete med skolöver- styrelsen studiematerialet Bildkunskap I bestående dels av texthäfte med ett elementärt resonemang om kommunikationsteori, dels en samling stordia i färg för arbetsprojektor. I texthäftet framställs några kommuni- kationsmodeller som utmynnar i ett analysschema och ett analys- exempel, som avses vara generellt användbart isamband med olika typer av bilder. Under höstterminen 1970 producerades detta material i stor upplaga av Utbildningsförlaget. 1972 utkom Bildkunskap II utarbetat av samma arbetsgrupp som tidigare. I denna del presenteras bildbyggnad, bildverkan och hur man kan arbeta med bilder, bl. a. i utställningar.

Som material i lärarfortbildande syfte bör också ses dokumentationen av kreativt arbete i skolan eller kring museers och utställningars material. Från arbete i en nystartad låg- och mellanstadieskola i Malmö finns således en diabildserie som visar arbetet kring temat Handen, vilken presenterats vid ett flertal kurser och studiedagar. Som en del av utställningsmaterialet i klassrumspaketet Saker att ta i ingår diabilder med förslag till läraren på arbetsuppgifter samt dokumentation av hur innehållet i utställningen i en skola i Umeå givit upphov till en mängd aktiviteter. I anslutning till projekten Tillsammans och Dockteaterlådan har mottagarna från Riksutställningar lånat filmer för information och debatt i metodiska frågor. Filmen Museet — skolan som presenterar den pedagogiska verksamheten på en rad museer i landet har använts i metodikundervisningen vid ett flertal lärarhögskolor.

Hösten 1971 sammanställdes Öppna — en rapport om lekverkstäder, som bestod av en samling artiklar om erfarenheterna från några museers, några arkitektgruppers samt Riksutställningars försök med lekverkstäder. Självfallet är de material som räknats upp inte förbehållna lärare på grundskola och gymnasium. utan har även efterfrågats av bl. a. förskol- lärare,bibliotekarier, fritidsledare, museipedagoger.

4.3.7 Utbyte av information och kontakter vid studiedagar, sommar- kurser och ämneskonferenser

De stora utställningarna, Upptäcka — uppleva, Sköna stund eller Land du välsignade, vilka åtföljts av reseamanuenser, har skapat naturliga kontakt- tillfällen med skolan. Genom förhandsinformation till lärare och genom möten i utställningen med klass och lärare har Riksutställningar dels kunnat informera om sin verksamhet, dels haft möjligheter att ta del av

• Sida 88
•  Original

synpunkter och önskemål från elever och lärare. Kring Upptäcka —— uppleva gjordes en särskild enkät för att ta reda på lärares och elevers intryck från utställningsbesöket (bilaga 2).

Utställningarna från försöken vid Brännans centralskola liksom andra mindre skolutställningar har presenterats vid länsstudiedagar och pedagogdagar, (t. ex. Till landet i väster, Formlek, Bilder överallt) vilket väckt diskussion om möjligheterna att utveckla och förnya utställningen som läromedel. Lärare har härvid lämnat förslag till utställningar inom olika ämnesområden. Speciellt intresse har inspirationsutställningarna Musiklådan och Dockteaterlådan väckt.

Personal från Riksutställningar har även deltagit ilängre kurser för att ta del av aktuella arbetssätt och kursinnehåll t. ex. vid skolöverstyrelsens sommarkurser. Det har framför allt gällt kurser i samhällsorienterande ämnen, teckningsämnet samt kurser kring förskolans och lågstadiets metodik. Genom lärarhögskolornas fortbildningsavdelningar har sedan 1970 ett urval av Riksutställningars material erbjudits kurser.

Att presentera ett utställningsmaterial för skolbruk kräver bl. a. en grundlig lärarinformation om materialets möjligheter. Detsamma gäller museernas resurser. Som ett led att lansera museets roll i undervisningen och ge kännedom om olika sätt att arbeta ordnade Riksutställningar 1968 i samarbete med skolöverstyrelsen en konferens för museernas pedagoger. I samma syfte tillkom filmen Museet — skolan.

4.3.8 Särskilda försök

Utställningen Tjärleken, som producerats av en grupp elever vid Konstfackskolan, avsågs från början inte bara rikta sig till skolungdom. I Kristianstads län kom den genom länsskolnämndens initiativ att visas i en rad skolor och blev därvid medelpunkten i en stort upplagd anti- rökkampanj. Länsskolnämnden övertog utställningens distribution för tre terminer.

I de fall det varit naturligt har också samarbete med Rikskonserter och Riksteatern förekommit. Riksutställningar har medverkat med bildurval och kommentarer till Rikskonserters turnéer Musik i min hembygd för lågstadiet, Norrland för 50 år sen för högstadiet. För lågstadiet har även producerats 20 exemplar av Musiklådan i samarbete med Rikskonserter och Musikhistoriska museet. Denna klassrumsutställning med enkla instrument, bilder, ljudband och en utförlig handledning har distribuerats genom Rikskonserter i samband med skolkonserter inom en region. Musiklådan kan utgöra förberedande såväl som uppföljande material i anslutning till en konsert. Musiklådan kan emellertid även användas utan anknytning till konserter och har blivit en av de mest efterfrågade produktionerna. Liknande samarbete för skolan har utförts i Skellefteå med Riksteaterns Västerbottenensemble.

På anslag som tidigare utgick till Riksförbundet för bildande konst för utställningsproduktion från Stockholms skoldirektion producerades se- rier av diabilder med elevhäften av två aktuella konstnärers utställningar i Stockholm (Jan Manker och C. 0. Hultén). Som ett särskilt försök får

• Sida 89
•  Original

"Upptäcka-uppleva" här uppställd i Gävle museum oktober 1966. var Riksutställningars första egna stora utställning i samarbete med föreningen Konst i skolan. Med bilder och föremål lrån naturen, konstverk, bruksting konkretiserades olika idéer i skolans este- tiska fostran. I utställningen lanns ”stationer", där besökarna aktiverades genom att manipulera maski- ner, klä på dockor och sig själva, diskutera smak- lragor m. m. Ett särskilt aktivitetsrum kompletterade den mera statiska utställningen, där unga och gamla kunde uttrycka sig i olika material pa ett mera indivi- duellt. dynamiskt sätt. Besökte även. i svensk ambas- sadregi, Finland, Island och Norge. (Utst. 01)

• Sida 90
•  Original

?

"Till landet i väster" är en materialsam- , ling; till innehållet väl anpassat lör grupp arbete och enskilt studium. beskrivande ' emlgrationens historia. Prototypen gjord- tör det pedagogiska utvecklingsbladet i Skellefteå (Brännans skola) senare mång taldigad. med bl. a. AV-centraler som distributionsställe. "Utställningen som läromedel", prövad genom dessa studie- lådor, erbjuder en direktkontakt med ' historiskt material som annars kan vara svårt att nå. (Utst. 24)

Fördjupningsarbete med "Till landet i väster" i Brännans skola i Skellefteå.

• Sida 91
•  Original

"Musikladan", ett alternativ till de vanliga instrumen- ten och spelsäztten, en samproduktion mellan Musik- museet, Rikskonserter och Riksutställningar, innehåller enkla instrument som vill stimulera till okonventio- nellt musicerande som alla kan vara med om. Serie-

tillverkning tillkommer, da Musikladan pa vandringen i Sverige och utomlands väckt livligt intresse och entusiasm. (Här i Förslundabiblioteket i Eskilstuna.) (Utst. 1023)

• Sida 92
•  Original

"Vävda bilder", ett utställningspaket att arbeta med i skolklass och studiecirkel. sammanställt av textil- konstnär Maria Adlercreutz. Provvävar inspirerade av naturtöremäl, konstreproduktioner, materialprov, gute- band m. m. söker inspirera till egna skapande idéer iran den nära verkligheten. (Utst. 1115, 1132)

Nedan ”För mig innebär inte väv gen isoering eller avståndstagande men ett sätt att söka göra verk- ligheten lattbar i ett material som också kommer sinnena nära, inte bara tanken." Ur ett brev från Maria Adlercreutz. (Utst. 1115, 1132)

• Sida 93
•  Original

också betraktas det samarbete som Riksutställningar haft med en elevgrupp från Karlskrona, som producerat ett okonventionellt morgon- samlingsmaterial med målade diabilder och ljudband.

4.3.9 Sammanfattning

Erfarenheterna av arbetet att tillgodose skolans behov och intresse av utställningar synes visa att varierande former av utställningar och distributionsvägar bör användas. Skolans behov och materialets karaktär avgör valet mellan dessa möjligheter. Vikten av att produktionsarbetet bedrives i nära samarbete med lärare och elever bör understrykas. En särskild plats intar medverkan inom fortbildningsverksamhet.

Skolan kan i första hand använda utställningen eller läromedelspaketet när detta inplaceras i läroplanen, dvs. när skolan själv kan styra tidpunkten för användandet och innehållet. Detta innebär att en viktig del av arbetet måste vara att vidareutveckla formerna för läromedel med distributionsvägar vilket ej kräver turnéer. Det synes därvid nödvändigt att främst arbeta med utställningar i upplaga. Den främsta insatsen för Riksutställningars del torde vara utvecklingen av prototyper men i de fall produkterna ej utföres av ordinarie läromedelsproducenter bör även Riksutställningar kunna producera upplagan.

En anslutning i fråga om distribution till de centraler som redan tidigare har om hand utlåning av andra läromedel förefaller naturlig.

De utställningar som innehåller originalmaterial — t. ex. av konst, kultur— eller naturhistorisk art — och som skall användas ianslutning till skolans arbetsformer i skolans lokaler bör däremot främst distribueras turnévägen. Museernas roll för denna förmedling är stor. Många former för detta har prövats i försöksverksamheten och kan antas vara aktuella även i framtiden.

De — oftast större — utställningar som varit en delav försöksverksam- hetens övriga utbud har utnyttjats av såväl skola som folkbildning. Utställningen som miljö för information och upplevelse skiljer sig från lektionssalen. För att stimulera till detta miljöombyte bör alltid ett pedagogiskt utnyttjande förutses och förberedas parallellt med själva utställningsproduktionen.

4.4 Samarbete med folkbildningen

Våren 1966 diskuterade Riksutställningar och Konstfrämjandet vilka som skulle kunna vara lämpliga lokalarrangörer för de ett hundra multikonst- utställningar, som då var under produktion. I syfte att dels få ”likformighet inom länet”, dels få till stånd mottagargrupper som ”så fullständigt som möjligt representerade länets alla folkbildningsintressen” vände man sig till länsbildningsförbunden. Därmed inleddes — bara några månader efter Riksutställningars start — ett samarbete med folkbild- ningen som, i enlighet med utredningens direktiv, sedan pågått kontinuer- ligt under hela försökstiden.

• Sida 94
•  Original

Länsbildningsförbundens och studieförbundens arbete i samband med Multikonst 1967 var i första hand av distributiv karaktär. Det gällde för länsbildningsförbunden att samordna mottagargruppernas arbete samt förmedla information mellan dem och den centrala arbetsgruppen. För studieförbunden lokalt gällde det att skaffa utställningslokal, ta emot, packa upp, hänga och helst sälja tavlor. Men arbetet hade också en pedagogisk sida, som bestod i att ordna studiecirklar, föreläsningar och skolvisningar i anslutning till utställningen.

Redan det första samarbetet fokuserade således de huvudfrågor som Riksutställningar hade att ta ställning till i det fortsatta samarbetet med folkbildningsorganisationerna nämligen:

1. Studieförbunden som mottagare och lokalarrangörer av utställningar.

2. Länsbildningsförbunden som regional förmedlare av ett centralt utställningsutbud samt samordnare av regionalt förankrad verksamhet.

3. Studieförbunden och länsbildningsförbunden som initiativtagare, be- ställare och medproducenter av utställningar.

4. Det pedagogiska utnyttjandet av utställningar.

4.4.1 Studieförbunden som mottagare och lokalarrangörer av utställ- ningar

Mindre utställningar — utställningspaket. Personalen på studieförbundens lokalavdelningar har under hela försöksperioden gjort stora insatser vid anskaffning av utställningslokaler för Riksutställningars behov, upp- och nedmonteringar av utställningar, utsändande av information, kontakt med pressen etc. Särskilt effektivt har samarbetet varit kring en rad mindre utställningar som tack vare studieförbunden kunnat ställas uppi föreningslokaler, studiegårdar, bibliotek, på arbetsplatser och i andra mindre vanliga utställningslokaler. Många studieförbund har funnit att utställningen kan vara ett användbart informationsmedium och de framställer allt oftare önskemål om små, lättransportabla utställningar, som studieledare och instruktörer kan ta med sig i egna fordon till cirkel- och föreningsträffar. Riksutställningar har därför fått en ständigt ökande produktion av mindre utställningar och utställningspaket — ofta i stora upplagor — som tillkommit på beställning av enskilda studieförbund. Dessa har sedan själva svarat för turnéläggning, transport, lokalanskaff— ning etc.

Större vandringsutställningar. Frågan om studieförbundens lokalavdel- ningar bör stå som huvudarrangörer med praktiska och finansiella åtaganden även när det gäller större utställningar, är däremot mer diskutabel. Studieförbunden har i nuvarande läge i allmänhet inte tillräckliga personella eller ekonomiska resurser att på ett tillfredsstäl- lande sätt handha sådana utställningar som kräver ständig tillsyn, stora arbetsinsatser vid upp- och nedmontering, höga transportbidrag etc. Det måste därför vara viktigare att de koncentrerar sina resurser på den studie- och programverksamhet som alltid är ett önskvärt led i uppfölj- ningen av en utställning, men som är av speciell vikt kring större Utställningsarrangemang.

• Sida 95
•  Original

4.4.2. Samarbete med länsbildningsförbunden

Regional kontakt och samordning. I de fall då samarbete med flera mottagande organisationer och grupper varit önskvärt har Riksutställ- ningar använt länsbildningsförbunden som regionalt kontakt- och sam- ordningsorgan.

I de län där länsbildningsförbunden kunnat ägna tillräcklig tid åt samordning av turnéplaner och olika arrangemang för bearbetning av utställningar är erfarenheterna från försöksperioden positiva. Genom länsbildningsförbundens förmedling har bl. a. studieförbundens distrikt fått information om planerade projekt och kunnat vända sig till sina lokalavdelningar och medlemsorganisationer för att engagera olika grupper i studieaktiviteter. Ibland har samarbete därvid etablerats mellan flera studieförbund regionalt eller lokalt.

Försöksverksamheten visar dock även exempel på att informationen och återkopplingen studieförbund—länsbildningsförbund inte alltid fun- gerat tillfredsställande. Informationen stannar ibland på studieförbun- dens distriktsexpeditioner och förs inte vidare till lokalavdelningarna där studieverksamheten bedrivs. Ibland har kontakt måst tas direkt med lokalavdelningar vilket komplicerat arbetsrutinen. Vidare finns det anledning misstänka att information från länsbildningsförbundet ibland betraktas som ”utifrån” kommande och därför mindre angelägen än den information och de uppslag man får från det egna förbundet centralt.

Lokalinventering. Lokalfrågan kan vara svår att lösa då utställningar arrangeras på orter utan museum eller utställningshall. Om en utställning placeras i ett studieförbunds eller en organisations lokaler uppstår lätt ett motstånd från andra studieförbund att samarbeta med arrangemanget och att utnyttja utställningen. En viktig uppgift för länsbildningsförbun- den är därför att inventera regionens för utställningsändamål lämpade lokalbestånd och att medverka till att dessa lokaler kommer till användning vid gemensamma arrangemang.

Behovsinventering. Under Riksutställningars första verksamhetsår häv- dade folkbildningens representanter att de på något sätt borde få göra sina synpunkter gällande redan vid urvalet och utformningen i stort av de utställningar som de förväntades ta hand om. Riksutställningar hälsade därför med tillfredsställelse den s. k. behovsinventeringen, som Folkbild- ningsförbundet initierade hösten 1971. Länsbildningsförbunden har här fått en mycket viktig uppgift i att en gång om året inventera studieförbundens, folkhögskolornas och fria gruppers behov av kulturell verksamhet inom regionen samt vidarebefordra önskemål och krav till respektive riksinstitution (Riksteatern, Rikskonserter, Riksutställningar och Konstfrämjandet). Även om de beställningar och förslag som kommer fram genom behovsinventeringen har tillfredsställande omfatt- ning är en tendens märkbar att samma aktiva ”beställare” återkommer år efter år. Utställningen är tydligen ännu ett relativt okänt medium för majoriteten av instruktörer och cirkelledare. Riksutställningar bör därför i framtiden inrikta sig på att direkt och med konkreta exempel informera om utställningens olika funktioner inom folkbildningsarbetet. I annat fall

• Sida 96
•  Original

finns risken att behovsinventeringens målsättning om ett brett mottagar- inflytande inte uppnås.

4.4.3 Pedagogiskt utnyttjande av utställningen

När Riksutställningar startade sin verksamhet var utställningen, i all synnerhet konstutställningen, redan ett välkänt medium inom det fria och frivilliga folkbildningsarbetet. Däremot var det inte vanligt att utställningen kom till användning direkt i studiearbetet. Någon metodik för hur man kunde utnyttja utställningar fanns inte. Sociologiska undersökningar som gjordes kring några tidiga riksutställningar visade också att studiecirkelgrupper till skillnad från elever i ungdomsskolan sällan besökte och än mindre bearbetade materialet i utställningar. En av orsakerna ansågs vara att vandringsutställningen i ett eller ett par exemplar med en av många hänsyn dikterad turnéplan inte kunde anpassas, vare sig i tid eller rum, till studieförbundens långt i förväg planerade studiecirkels- och föreläsningsverksamhet.

Utställningspaket för cirkelstudier. Det stod snart klart att Riksutställ- ningar måste inrikta sig på utställningar som var direkt anpassade till vissa ämnesområden som man prioriterade inom folkbildningsarbetet samt att dessa utställningar gjordes i ett stort antal exemplar. Cirkelverksamheten på det estetiska området intar en dominerande plats inom de flesta studieförbund. De experiment som Riksutställningar gjort av studieanpas- sade utställningspaket i större upplaga har därför övervägande anknutit till konst- och konsthantverksområdet. Representanter för studieförbun- den har deltagit i produktionsarbetet och sociologisk eller annan uppföljning har ägt rum kring några av projekten. Riksutställningar har på så sätt fått en gradvis ökad kännedom om arbetsmetoder och pedagogiska problem inom folkbildningsarbetet. Med dessa erfarenheter som grund har produktionen av utställningspaket för studiecirklar på senaste åren även kommit att anknyta till andra ämnesområden. Inom den samhällsorienterande sektorn har studiepaket producerats som god- känts som statsbidragsberättigat studiematerial för cirkelstudier. Materialet i ett utställningspaket, där bilden, ljudet och föremålen ersätter eller kompletterar den tryckta boken har visat sig kunna ge många studiecirklar både stimulans och pedagogisk förnyelse. Framför allt gäller det sådan cirkelverksamhet som studieförbunden bedriver i uppsökande verksamhet för att nå nya studieovana grupper. Ett intressant och framgångsrikt exempel är det material som Riksutställ- ningar producerat för utvecklingsstörda vuxna, i samarbete med bl. a. Folkbildningsorganisationernas föreläsningsbyrå och skolöverstyrelsen. Mindre utställningar som informationsmaterial vid föreläsningar och föreningsmöten. Inte oväntat har den tryckta utställningen, som kan framställas i flera hundra exemplar, visat sig användbar direkt i studieförbundens traditionella verksamhet, både cirkelstudier och för- eningsmöten och i samband med föreläsningar. Behovet av tryckta utställningar, som tar upp aktuella samhällsfrågor, ökar ju mer studieför-

• Sida 97
•  Original

bunden får kännedom om detta nya ”läromedel”. Riksutställningar har producerat en rad tryckta utställningar i nära samarbete med och ibland på direkt uppdrag av studieförbunden och deras medlemsorganisationer.

Försöksverksamheten med nya studieformer. Trots de första årens mindre lyckade resultat av studieverksamhet kring vandringsutställningar ville varken Riksutställningar eller Folkbildningsförbundet ge upp tanken att folkbildningen likaväl som ungdomsskolan skulle kunna utnyttja även större, unika utställningar. En utställning med originalföremål och rekonstruerade miljöer kan ofta konkretisera och dramatisera problem- ställningar på ett sätt som förmår väcka intresse och initiera till fortsatta studier.

Eftersom det stod klart att de traditionella, bidragsberättigade studieformerna, studiecirkeln och föreläsningen, inte var särskilt lämpade som studieformer i samband med utställningar inledde Riksutställningar på Folkbildningsförbundets initiativ och med stöd från skolöverstyrelsen och föreläsningsbyrån en särskild s. k. försöksverksamhet med nya studieformer kring utställningar. Den ägde rum i tre län 1970—71. Målsättningen var att låta studieförbunden relativt fritt och med ekonomiska garantier experimentera med sådana former som de själva ansåg passa dem bäst vid bearbetning av en utställning. Det visade sig därvid att studieförbunden kände ett verkligt behov av nya bidragsfor- mer, som skulle kunna ge dem möjligheter att utan lång planeringstid och tungrodd administration genomföra kortvarig studieverksamhet för att kunna bearbeta inte bara utställningar utan även annat massmediautbud, som innehöll aktuell och viktig samhällsinformation.

För att finslipa metoderna kring en av de studieformer, som utkristalliserade sig 1970—71, fortsatte verksamheten under våren och hösten 1972 på ytterligare 6 orter, också kring en vandringsutställning av större format, Förbud mot handikapp. Sammanlagt har omkring 25 studieavdelningar deltagit i försöksverksamheten med nya studieformer. För dessa har verksamheten varit både ett organisatoriskt och ett pedagogiskt experiment. Instruktörerna har lagt ned stort arbete på att engagera studieledare, informera tänkbara målgrupper, inventera dessas synpunkter på uppläggningen av studierna kring utställningen, söka samarbete mellan studieförbund och folkhögskola samt hålla kontakten med Riksutställningar och föreläsningsbyrån som finansierat verksam- heten. Instruktörer och studieledare har dessutom haft att ta ställning till en rad frågor av metodisk-pedagogisk art, t. ex. hur förankrar man lokalt de generella problem som utställningen belyser, hur kombinerar man de traditionella studieformerna, föreläsningen och studiecirkeln, med aktive- rande moment som debatter, utfrågningar, studiebesök och gruppar- beten. Deltagarna i studieverksamheten har haft tre sammankomster och studiegrupperna har varit relativt stora. De har förutom utställningen och dess kringmaterial haft att arbeta med ett lokalt förankrat studiematerial, som ledaren hade i uppgift att sammanställa. Ett av huvudmålen med studierna kring utställningen har dessutom varit att redovisa de resultat som studierna och diskussionerna lett fram till för en större allmänhet i form av någon enkel utställning, artikel i lokalpressen, förberett inlägg

• Sida 98
•  Original

vid de allmänna debatter som ofta ägt rum kring utställningen eller i form av skrivelse till myndighet.

Det s. k. arrangemangsbidrag till studieförbundens verksamhet vid sidan av den traditionella studieverksamheten, som kulturrådet föreslåri sitt betänkande, skulle kunna utnyttjas som bidragsform i samband med den typ av kortvarig studieverksamhet kring utställningar som beskrivits ovan. Studieförbunden skulle härigenom ges större möjligheter att utnyttja även tillfälliga vandringsutställningar i sin studie- och arrange- mangsverksamhet. Försöksverksamheten med nya studieformer har givit viktiga synpunkter på hur en utställning och dess studiematerial bör vara utformat för att passa in i en sådan verksamhet. De vunna erfarenheterna är värdefulla men måste vidareutvecklas. Nya studieformer — i all synnerhet om de skall praktiseras kring ett så relativt okänt medium som utställningar — kräver utarbetandet av en ny metodik. Ett nödvändigt led i denna metodutveckling är också vidareutbildning av de instruktörer och handledare som arbetar med utställningar inom folkbildningen.

4.4.4 Sammanfattning

Det samarbete som under försökstiden ägt rum mellan Riksutställningar och folkbildningen ger vid handen att folkbildningsorganisationerna har traditioner och resurser som är oersättliga om man för vuxna vill förverkliga utredningens direktiv att ”bredda kulturmiljön och förbättra den kulturförmedlande verksamheten”.

En rad utställningar, främst små mångfaldigade, har distribuerats i länsbildningsförbundens och studieförbundens regi över så gott som hela landet. Detta visar att det för dylika ändamål redan finns organisationer som i framtiden bör vara användbara även för Riksutställningars behov.

Länsbildningsförbunden har genom de senaste årens utveckling inte längre enbart uppgiften att förmedla ett riksutbud utan även att kanalisera de krav som framförs inom regionen och verka för att dessa tillgodoses genom regional eller central produktion. Det är väsentligt för Riksutställningar att vidareutveckla det samarbete med länsbildningsför- bunden som inletts under försökstiden.

Det är tydligt att utställningen — tekniskt och innehållsmässigt rätt utformad — inte bara kan ge stimulans till studieförbundens traditionella studiecirkels- och föreläsningsverksamhet utan även förnya den. Lika tydligt är att den för Riksutställningar så vitala frågan om program- och studieverksamhet kring vandringsutställningar inte kan lösas utan samar- bete med studieförbunden. Flera s. k. aktivitetsprojekt vittnar också om fruktbara samarbetsmöjligheter i framtiden även kring arrangemang som inte har den konventionella utställningen som bas.

Riksutställningars verksamhet i Skellefteå visar att studieförbunden genom sin relativt decentraliserade verksamhet kan nå ut även till små och från centralorten avlägsna orter. Genom sin vana vid uppsökande, utåtriktad verksamhet tillmötesgår de många och stora gruppers behov av samhällsinformation och annan kulturell verksamhet. Det är väsentligt att Riksutställningar även i framtiden kan stödja lokalt begränsade initiativ

• Sida 99
•  Original

från studieförbundens lokalavdelningar. Genom att punktvis ge personellt och ekonomiskt stöd till framställning av utställningar och studiematerial och till genomförande av uppföljande verksamhet kring centralt produce- rade utställningar, kan Riksutställningar vidareutveckla de metoder som har utarbetats i Skellefteå och föra erfarenheterna vidare till studieför- bund, folkhögskolor och fria grupper i hela landet.

Med hittillsvarande personalstyrka har Riksutställningar inte kunnat ägna tillräcklig tid åt den typ av långsiktig planering som ett utvecklat samarbete med folkbildningsorganisationerna i vissa fall kräver. Inte heller har det givits möjlighet att på ett tillfredsställande sätt följa med och ta ställning till det pedagogiska och metodiska utvecklingsarbete som sker inom folkbildningen. En bättre bevakning av detta område är en förutsättning för att Riksutställningar i framtiden skall kunna anpassa sina produktioner till folkbildningens arbetsformer och de studieplaner som tillämpas.

Det är nödvändigt att ha dessa teoretiska kunskaper om folkbildning- ens läge och utvecklingstrender. För dem bland Riksutställningars medarbetare som sysslar med produktioner för studieförbunden är det dock lika viktigt att ha direkt kontakt med de instruktörer och cirkelledare som inom folkbildningen arbetar med Riksutställningars material.

Riksutställningar bör i samarbete med folkbildningsorganisationerna engagera sig i den vidareutbildning av studieförbundens och länsbild- ningsförbundens personal som det ökade massmediautbudet otvivelaktigt kommer att kräva. En sådan utbildning måste gälla såväl metodiska och pedagogiska frågor som det praktiska handhavandet av utställningar.

4.5 Särskilda försök med konstutställningar

4. 5. l Utställningarnas målgrupper

Konstutställningsverksamheten vid Riksutställningar har syftat dels till att förse medlemmarna i Riksförbundet för bildande konst med utställningar, dels till att söka nå nya målgrupper samt att arrangera utställningar även för dessa. Riksförbundet har f. n. ca 150 medlemmar, dels konstföreningsmedlemmar, dels kommunmedlemmar. Samtliga har förmånen av en utställning per år med halv fraktrestitution; kommun- medlemmarna har dessutom rätt till en reseamanuens under tre dagar i samband med utställningstillfället. Viktigt är att betona, att också riksförbundsutställningarna i mån av luckor i turnén kunnat beställas av icke-medlemmar.

Konstutställningarna har under den hittillsvarande verksamheten årli- gen besökt 152 medlemsorter samt ca 80 icke-medlemsorter. Medlem- marna har haft kvar de förmåner som de innehaft sedan Riksförbundet bildades vid 30-talets början — halv fraktrestitution och för kommun- medlem dessutom reseamanuens en gång om året. Konstföreningsmed- lemmarnas individuella avgift till sin förening för dessa förmåner är — nu som vid starten — 25 öre/person; för kommunmedlemmarna gäller

• Sida 100
•  Original

däremot avgifter från 100 till 700 kr./år beroende på kommunens invånarantal.

Enligt stadgarna har Riksförbundet rätt till utställningar av konst av god kvalitet som helst skall vara till salu. Medlemmarna har oftast bestämda åsikter om vilken typ av utställningar de önskar erhålli, men inom ramen för produktionsbudgeten har Riksutställningar ändå sökt experimentera med innehåll och form för att nå fram till ett varierat utställningsutbud. Originalkonst har kopplats med foto- och textmaterial, en koppling bl. a. föranledd av vandringsutställningarnas speciella proble- matik. Utöver skyldigheterna till medlemmarna förekom vidare ett avtal med Stockholms skoldirektion, som årligen tillsköt 6 000 kr. för utställningsproduktion till Stockholms skolor. Sådana utställningar var t. ex. Färgdyrkare och Primitiv konst från Afrika, den senare samman- ställd med material från etnografiska museet och ur privata samlingar. Uppdraget överflyttades efter år 1968 på Riksutställningars dåvarande skolavdelning, och utställningsproduktionen omformades därvzd till diabildsserier och studiematerial i anknytning till viktigare konstutställ- ningar i Stockholm.

4. 5.2 Visningslokaler

Konstutställningarna har visats imuseilokaler och konsthallar, F olkezs hus- och medborgarlokaler, bibliotek och i skolor. Turnéläggningen har genomgående sökt ta hänsyn till lokalens resp. utställningens storlek, varför det varit nödvändigt att årligen planera såväl stora som mindre utställningar. Till dessa har framställts affisch och katalog, i vissa fall kombinerad affischkatalog; ibland har studiehandledning utarbetats. På många utställningar har försäljning förekommit.

4. 5 . 3 Utställningstyper

Utöver de ganska knapphändiga formuleringar som Riksförbundets stadgar ger om vandringsutställningarnas sammansättning har strävan varit att differentiera och variera utställningsutbudet. Sålunda har konstutställningarna varit av flera slag — dels renodlat pedagogiska, dels kulturhistoriska med framför allt museimaterial, dels informativa — hit hör de 5. k. rapportutställningarna — och dels utställningar av idé- eller debattkaraktär. Bland de informativa utställningarna är åtskilliga sam- manställda av internationellt material, och hit bör slutligen räknas de alltifrån år 1968 organiserade separatutställningarna av framstående svenska konstnärer.

De pedagogiska utställningarna syftar främst till att förmedla kunskap på ett generellt plan, alltså utöver själva utställningens ram. Bland dem intar av många skäl Från Josephson till Svanberg en särställning, då den dels var en direkt beställning av ett bildningsförbund, Östergötlands läns bildningsförbund i samarbete med Norrköpings museum, dels utgjorde studiematerial för en bestämd kurs som lagts upp med Gösta Liljas Svenskt måleri under 1900-talet som kursbok. Utställningsmaterialet,

• Sida 101
•  Original

Mm |

"Land att leva i", samproduktion mellan Naturhisto- aktiviteter, bl. a. försöksverksamhet med nya studie- riska Riksmuseet och Riksantikvarieämbetet och former i studieförbundens regi, här i Varbergs Riksutställningar i samband med Naturvårdsäret 1970, museum. (Utst. 22) bildar här ram till och utgångspunkt för olika studie-

• Sida 102
•  Original

"Människor pa verkstadsgolvet" handlar om arbets- villkoren för metallarbetare i Sverige, producerad i samarbete med Svenska Metallindustriarbetareför- bundet och ABF.

Tre pelare i wellpapp med silk-screentryckta affischer. ABF har stått för distributionen och med sina 500 ex. har utställningen setts av närmare miljonen människor. (Utst. 3808)

• Sida 103
•  Original

, Från sommaren 1969 har Riksutställningar halt paviljonger av glasfiber ställs besökaren inför mode- l utställningar i Folkets park i olika kommuner. "Kropp. karusellen, reklamens och massmedias övertal- l_ mode. kläder" turnerade 1972—73, här i Brunnspar— ningskampanjer och vårt behov av "människokläder". ' ken, Örebro. Utställningen har även visats i Folkets (Utst. 1106)

Huslokaler, i bibliotek, kursgård och varuhus. I tre

• Sida 104
•  Original

"Bakom kulisserna — en utställning om opera", inrymd i Riksutställningars utställningsbuss, produce- rades för turné i folkparkerna sommaren 1973. Den följde delvis Riksteaterns turné med Björlingkvartetten och har senare gatt i studieförbundsregi. Materialet

ger glimtar av arbetet bakom en operatöreställning och om operan som teaterlorm. , Material fran Operan. Stockholms Stadsmuseum och ' Drottningholms Teatermuseum. (Utst. 1166)

• Sida 105
•  Original

Konstutställningar

"Surrealism?" en samproduktion med Moderna Museet, Affisch till "Surrealism". i plastrelief utförd av en "manifestation som är signifikativ för den surrea- Erling Ericsson. listiska tankens situation i dag", enligt utställningens

| katalog. Konstverken utställdes i kubiska rum med olika

rubriker. (Utst. 125)

surrealism?

• Sida 106
•  Original

"Det stora trädet", en utställning om Carl Samuel Graffman (1801—62), en tämligen okänd landskaps- malare, samtida med C. J. L. Almquist. utställningsma- terialet i original och foto anbringat på 13 grönmålade skärmar som sammanställda bildar ett intimt "rum i rummet". "Allt sedan hans inträde på dårhuset, har han ej kunnat förmås att måla eller rita, endast med penna eller sotkål har han' tecknat en massa med orediga bilder på strödda papperslappar, dels fragmenter av landskap. dels djur och menniskofigurer eller porträtter . . (Utst. 1092)

Till höger: "Trädgårdar" tillverkas i Riksutställningars ateljé. I tre spaljé-paviljonger i rött, grönt och blått, tematiskt ordnade kring material som behandlar den stiliserade naturen. den botaniska trädgården och odlandet och den romantiska naturen. Utställningens idé om "den manipulerade naturen" återklingar i lösa konstverk, vilka också kan kompletteras på de olika utställningsorterna. (Utst. 1110)

• Sida 107
•  Original

• Sida 108
•  Original

"Erik Grate och kvinnorovet" är en utställning i ett monterskåp (en typ "röda skåp" som Riksutställningar lanserat. Avses att stå i bibliotek (här på Umeå stads- bibliotek), i väntrum, överhuvud i lokaler, där männi— skor passerar eller tillbringar väntan och har tid att titta och fundera. För anslutande programverksamhet finns en s. k. sekvenserad TV-kasett, avsedd att inter- foliera en diskussionsafton. Ett avsnitt i kassetten är producerat av TRU, resten inom ramen för Riksutställ- ningars egna film- och TV-resurser. (Utst. 1175)

• Sida 109
•  Original

som till största delen hoplånats från svenska museer, distribuerades regionalt av Bildningsförbundet under ett par månader. Två bildkollek- tioner hade sammanställts, vilka turnerade parallellt och avlöste varandra på kursorterna. Kollektionerna kompletterades med diabildsserier dels av det utställda materialet, dels av jämförelsematerial. Samtliga visade konstverk var reproduceradei katalogen, analyserade och försedda med konstnärsnotiser.

I anslutning till Riksutställningars handbok, Kort om grafik, gjordes en vandringsutställning kring de konstgrafiska teknikerna med original- material från 1500-talet och framåt, kompletterat med fotoförstoringar av tekniskt intressanta detaljer, stockar, plåtar, gravsticklar etc. Denna utställning, Vad är grafik?, utarbetades av dåvarande sko_1- och konstav- delningen i samarbete och har halvårsvis turnerat i skolor resp. till Riksförbundets medlemmar. Den kan genom sin utformning inte bli inaktuell och har därför i omarbetad form bevarats för framtida bruk. Både den och den nedan beskrivna färgutställningen är alltså Riksutställ- ningars egendom, och planer finns att bygga ut en sådan reserv av studiematerial i utställningsform.

Färg — en utställning kring färgkunskap och färgseende, komplettera- des med en handbok i färgkunskap avsedd som lärobok också oberoende av utställningen, som alltså inte i främsta rummet omfattade bildkonst utan även ljusspel, färgblindstester, modeller, diagram och liknande.

Till de pedagogiska utställningarna kan också räknas Från tanke till form — tillkomsten av Siri Derkerts tunnelbanedekor vid Östermalmstorg —— belyst av skisser, arbetsritningar och materialprover samt Frimärket som bild, sammanställd i samråd med postmuseum. Den sistnämnda utställningen omfattade förutom frimärken, förstoringar och förlagor också frimärkspress och plåtar samt kommenterades av en medföljande instruktionsfilm om frimärksgravyr samt av ett bildband.

Bland konstutställningar av kulturhistorisk karaktär bör främst nämnas Kina i Kejsartid, sammanställd med material från östasiatiska museets samlingar. En stor omsorg hade här lagts ned på hållbara och flexibla men samtidigt stilriktiga monteringsarrangemang i överensstämmelse med föremålens presentation i museet. Till denna typ av utställningar kan vidare räknas affischutställningen Kulturrevolutionen i bild, med material lånat från en privatsamlare och grupperat i samarbete med östasiatiska museet, samt den konstteoretiskt upplagda sammanställningen av histo- riska bilder och aktuell svensk konstruktivism, kallad Vår tids klassicism. Bland de kulturhistoriska utställningarna bör slutligen nämnas bildjäm- förelsen Kameraöga-konstnärsöga, teknikpresentationen. Att teckna samt antikvitetsutställningen Kring gamla ting, den sistnämnda komplet- terad med en handbok om antikviteter och prylsamlande. Tavlor och deras tolkare var en kavalkad av svenska konstverk belysta av kritikerut- talanden från skilda epoker: här återspeglades växelspelet mellan konst- ideal och kritikervärderingar.

De utställningar som främst är informativa, dvs. söker ge begrepp och kunskap om dagens konstnärliga utveckling och målsättningar, är de ojämförligt flesta. Separatutställningarna — i regel tillkomna i nära

• Sida 110
•  Original

samarbete med resp. konstnär — vill ge en större allmänhet möjlighet att lära känna och bedöma förgrundsgestalter i dagens svenska konst. Endast en sådan utställning, Oskar Bergman, hade karaktär av minnesutställning: i övrigt presenterades Staffan Hallström, Lage Lindell, Endre Nemes, Olle Nyman, Lennart Rodhe och Bengt Lindström. Tidigare rådde en praxis inom Riksförbundet att avstå från separatutställningar för att inte favorisera någon enskild konstnär. Det har dock visat sig, att detta slag av utställningar fyller ett behov, särskilt på platser, som ej haft möjlighet att själva ordna utställning och där dessa konstnärer endast utgjort ”namn” i

diskussionen. Riksutställningar har även sett det som sin uppgift att sprida kunskap om omdebatterade och ibland ganska bortglömda konstnärer som borde bli föremål för en omvärdering (Mot strömmen — Gunnar Löberg och Verner Molin, Åke Johansson och Anders B. Liljefors, samt 1800-tals- konstnären Carl Samuel Graffman). Någon gång har en eller två yngre konstnärer givits tillfälle att föra ut en mer fyllig kollektion i landet (Sten Eklund med Kullahusets hemlighet, Ulf Wahlberg och Lars-Gösta Lundberg med Tidsbilder). Bland de s.k. rapportutställningarna har kollektionerna dels grupperats stilistiskt eller utifrån en gemensam idé eller ett gemensamt motivkomplex, dels har materialet någon gång hämtats från någon särskild, från konstnärlig synpunkt intressant region av Sverige för turnering i någon motsatt landsända (13 Unga från Skåne, Myt och verklighet, Norrlandsskildrare).

Utställningar av konsthantverk har tyvärr förekommit endast i blygsam omfattning. En rapportutställning med sådant material var Volym— Linje—Mönster. En arkitekturutställning har gjorts, Alvar Aalto, en presentation av den finske arkitekten med hjälp av såväl foto- och textmaterial som modeller, möbler och textil, allt ordnat i ett skärm- arrangemang av trä som anslutits till Aaltos formideal.

Till de informativa utställningarna bör också räknas de många internationella utställningarna som anordnats. Den största och mest omfattande av dessa, Surrealism?, tillkom i nära kontakt och samarbete med surrealistgruppen i Paris; flera surrealistiska konstnärer och författa- re i en arbetsgrupp gav utförliga direktiv om hur deras avdelningar resp. katalogavsnitt skulle utformas. Materialet hade lånats från museer, samlare och konstnärer från åtskilliga håll i Europa, och flera av surrealismens mest betydande verk visades här för första gången för en svensk publik; katalogen innehöll — förutom reproduktioner av alla de utställda verken — översättningar och tolkningar av surrealistisk littera- tur. Samarbetspartner vid inlåningarna var Moderna museet, där utställ- ningen också hade premiär; i övrigt visades den på tre större museeri olika landsändar. Utställningen väckte uppmärksamhet utomlands främst därigenom att surrealisterna med hjälp av Riksutställningars resurser bereddes tillfälle till en av sina allt sällsyntare internationella manifesta- tioner i stor skala.

Förutom de grupputställningar som i samarbete med utländska gallerier och konstnärer sammanställts av Riksutställningar: London—New York, Det ”inre” landskapet, Kring människan, Fem stora grafiker —

• Sida 111
•  Original

Matisse, Picasso, Leger, Mirö, Chagall — har Riksutställningar också förmedlat utställningstuméer av Tjeckoslovakisk nutidskonst, Japanskt måleri och grafik, Modernt irländskt måleri (samarbete med Dublins Art”s Council), 4 generationer isländsk konst (samarbete med Nordens hus, Reykjavik) och Norska tecknare (samarbete med Föreningen Norden). Här bör vidare nämnas att man sammanställt kollektioner av nutida svensk konst till samnordiska utställningar, anordnade av resp. Sammen- sluttningen af Danske Kunstforeninger i Köpenhamn och Riksgalleriet i Oslo. Med Finland har man vid flera tillfällen haft ett intimt samarbete: Så har flera riksutställningar genom Svenska ambassadens förmedling kunnat turnera i Finland (Skokloster, Tidsbilder), och vidare har Amos Andersson—museet i Helsingfors för riksutställningar sammanställt en kollektion av ”Unga finska bilder”.

Vad slutligen beträffar utställningar av idé- och debattkaraktär, behandlade Nej Nu! aktuella samhällsproblem som en grupp konstnärer i var sitt, individuellt utformade utställningsrum reagerade mot, medan den omskrivna ll Unga bildmakare utgjorde ett tvärsnitt av aktuell bildkonst och fotografi med politiskt och socialt innehåll. Med en viss rätt kan man hit räkna Carl Larsson-utställningen, som i anslutning till senare års forskning redovisade omvärderingen av hans person och kulturpolitiska roll; samtidigt ville utställningen belysa sambandet med stiltankar på andra håll i världen samt hans hustru Karins undanskymda roll som heminredare och textilare. Märta och ålderstrappan var tänkt bl. a. som bakgrundsmaterial vid diskussioner och uppläsningsaftnar, alltså främst avsedd för bibliotek. Den bestod av textila skulpturer av en nutidskvinnas olika åldrar, monterade på socklar i anslutning till ålderstrappsföreställningen och försedd med ett skärmmaterial omfattan- de såväl ålderstrappor i grafik och oljetryck som en av Grupp 8 sammanställd kronologi över 1900-talskvinnans roll i samhället. Den stora maskeraden och Bilder för barn var inte ”konst”-utställningar i egentlig mening. Den förstnämnda utgjordes av skärmmontage av tavelproduktioner, annons-, affisch-, och reklambilder som tillsammans med massmedia hjälper till att styra våra normer och vår vardag. I Bilder för barn var materialet till största delen hämtat ur 1800- och l900-talens skol- och bilderböcker, ofta mer representativa för de vuxnas värderingar än för barnens.

4.5.4 Utvärdering

Försöken med konstutställningar har, som framgår av ovanstående redogörelse, syftat inte blott till att sprida kunskap om konst, konstnärer och tekniker, utan också velat förmedla bilden av konstnären som en katalysator i samhället, som med sina bilder vill påverka betraktaren på ett bestämt sätt. Många kollektioner har hopbragts för att ge publiken en möjlighet att aktivt ”läsa” bilderna och för att visa, att ”förståelsen” av konstverket inte endast är en estetisk akt. Särskilt debattutställningarna har fört fram problem på ett direkt, ofta visserligen dokumenterande, men

• Sida 112
•  Original

samtidigt mer allmängiltigt sätt än massmedias rapporter från någon bestämd plats eller händelse.

Går man från konstutställningarnas innehåll till formen, har man uppnått stor flexibilitet. Tidigare förekom egentligen endast två slag av utställningar, de med lösa konstverk och de med konstverk monterade på skärmar. För att göra sig oberoende av mottagarlokalernas ofta helt olikartade arkitektur och rumsindelning har man i allt större utsträck- ning experimenterat med större skärmarrangemang, som kunnat utgöra ”ett rum i rummet”. Dessa lösningar har dels varit fasta utställningsrum med bestämda mått, som kuberna i Surrealism?, dels mer flexibla rum sammansatta av dubbelskärmar som genom sin grundfärg givits enhetlig rumsskapande funktion (Kullahuset, Det stora trädet, Carl Larsson). Vid många utställningar har vidare AV-material ingått som en viktig del, och en utställning, Skokloster, bestod av en simultanprojektion på tre sammankopplade utställningsskärmar för back-projection. Den stora Maskeraden och Roland Kempes serigrafier hade båda isitt skärmarrange- mang en skärm med inbyggt bildvisningsrör för back-projection, och dessutom hade till den sistnämnda utställningen framställts en komplette- rande film med en intervju med konstnären. Det är att hoppas att framtidens utställningsarrangemang i allt högre grad kan bygga på en växelverkan mellan originalföremålet och reproduktionen, allsidigt belyst av AV- material i videokassett; av största betydelse i detta sammanhang vore en överenskommelse om möjlighet att från Sveriges Radio friköpa exempelvis dokumentärfilmer för användning i videokassett.

I detta sammanhang bör det påpekas, att själva konstutställningsbe- greppet under de senare åren genomgått en markant förändring. Från att vid försöksperiodens början i stort sett ha varit ett hopsamlat material upphängt i därför reserverade lokaler har utställningen mer och mer blivit ett grundmaterial som vill stimulera till lokal aktivitet. Originalkonstverk kan alltså ställas ut tillsammans med fotodokumentation och tidnings- texter eller förses med bildband ellet bredvidläsningsböcker. Utställning- en kan dessutom ofta vara ett led i en samlad aktivitet omfattande teaterföreställning, musik eller debatt kring aktuella problem. Utställ- ningen kan ibland t. o. m. vara en rapport på skärmar om vissa aktiviteter kring olika slag av styrning med hjälp av bild, affischer och reklam etc. Härav följer, att det blivit allt naturligare att vid sidan om hittillsvarande utställningslokaler också använda sig av bibliotek, skolor, folkets hus- lokaler osv. i en allt större utsträckning, liksom att skicka mindre kollektioner av bilder med kommentarer till exempelvis arbetslokaler, sjukhus eller ålderdomshem. Givetvis gäller dessa reflexioner kring utställningsbegreppets förändring inte bara konstutställningar, men feno- menet är tydligt också inom detta område.

4.5.5 Försäljning

Trots att konstutställningsverksamheten vid Riksutställningar inte i främsta rummet är inriktad på försäljning förekommer viss sådan i samband med en del utställningar. Köparna är dels konstföreningar för

• Sida 113
•  Original

sina medlemslotterier, dels kommunal- eller kulturnämnder för sin offent- liga utsmyckning.

Vid försäljning betingar sig Riksutställningar 10 % provision, och samma provision tillfaller den lokala arrangören. Försäljningssiffrorna framgår av nedanstående tabell:

1967—68 95 165:— 1968—69 281 782:— 1969—70 129 045:— 1970—71 47 715:— 1971—72 51020:—

4.5.6 Programverksamhet

Programverksamheten kring konstutställningarna har i stort sett följt Riksförbundets tidigare rutiner: En reseamanuens, eventuellt utställning- ens producent eller den utställande konstnären, demonstrerar utställ- ningen på vernissagedagen och stannar de två följande dagarna för skolvisningar. Till dessa har intresserade lärare kunnat beställa tid i samråd med den lokala arrangören.

Trots att utställningarna i huvudsak är sammanställda för en vuxen publik har alltså endast en visning gjorts för denna och då i samband med vernissagen. Likaså har den nya skolans schemaläggning, övergång till grupparbete etc. gjort de hittillsvarande visningsrutinerna otidsenliga och svårgenomförbara. För framtiden torde det bli nödvändigt med genom- gripande förändringar i detta hänseende. En visning för allmänhet och press borde efter någon dag följas av kvällsvisning, gärna med diskussion. Likaledes borde ämneslärarna ges en särskild visning och i samband därmed beredas tillfälle att gå igenom studieuppläggning, övningsupp- gifter m. m. i samråd med reseamanuens eller producent. I en del fall borde visningstillfället kunna läggas några dagar efter utställningstidens början för att bereda publiken möjlighet att i förväg se och diskutera utställningen eller bilda sig en uppfattning om den i pressen.

Vidare bör mottagarunderlaget för konstutställningarna breddas. En möjlighet vore att lägga turnéerna mera regionalt, så att utställningarna kunde användas också av bildningsförbund, kulturnämnder, allmänna studiegrupper m. fl. Denna regionala utställningsverksamhet förutsätter givetvis ett vidgat samarbete med länsmuseerna. Om utställningen kunde visas i samma trakt under en längre tid borde man också kunna påräkna lokal hjälp med visningar och studiehandledning. Detta synes vara en helt nödvändig reform för att utställningen skall bli meningsfull, få genom- slagskraft och nå ut till nya grupper.

4.6. Särskilda aktivitetsformer

Begreppet aktivitet definieras här som självverksamhet, besökaren gör mer än att titta och lyssna. Man kan särskilja olika projekt där arten, graden och syftet med självverksamheten varit olika.

• Sida 114
•  Original

Självverksamheten förekommer i utställningen t. ex. som ett pedago- giskt grepp för att förklara och åskådliggöra ett innehåll. Man kan förse utställningen med t. ex. rörliga delar: knappar, vevar, pussel o. dyl. för att göra innehållet mer lättillgängligt för besökaren.

En annan form av självverksamhet kan man tala om i samband med skolutställningarna. En utställning för skolbruk görs ofta i form av material och faktasamling i direkt syfte att aktivera. Utställningen blir incitament till elevernas aktiviteter. Det kan t. ex. innebära att man följer upp ett tema, gör grupparbeten och redovisningar i ord och bild, som ' kanske resulterar i en ny utställning.

Med särskilda aktivitetsformer menas här projekt där självverksam- heten har vidareutvecklats och fått en större plats. Från att ha varit ett pedagogiskt inslag i utställningen har självverksamheten fått ett eget syfte, ibland i anslutning till en utställning.

Upptäcka — uppleva

Försöksverksamhetens utställning Upptäcka — uppleva lade grunden för vidare försök med särskilda aktivitetsformer. Utställningen, som började sin turné 1966, hade som syfte att genom bilder, konstverk och bruksföremål konkretisera olika sidor av skolans estetiska fostran, som de formuleras i läroplanen. Den ville antyda upptäckts- och upplevelse- möjligheter inom den estetiska, men också inom den praktiskt-sociala verkligheten.

De estetiska frågeställningarna som utställningen tog upp kunde vidareutvecklas och exemplifieras av besökarna i ett aktivitetsrum. På samtliga 26 orter (främst museer och bibliotek i Sverige, Finland, Norge och Island) där utställningen visades anordnades ett sådant aktivitetsrum i anslutning till utställningen.

Efter att t. ex. ha tagit del av utställningens skärm Maskspel kunde besökaren själv med ledning av upplevda ansikten och uttryck tillverka masker i aktivitetsrummet. Eftersom utställningen i första hand vände sig till elever och lärare användes aktivitetsrummet mest av dessa grupper. För låg- och mellanstadiets elever, som saknar tillgång till teckningssal, var aktivitetsrummet särskilt lämpligt. För att få tillfredsställande arbetsförhållanden behövdes dock en handledare med pedagogisk utbild- ning. Där sådan fanns tillgänglig blev aktivitetsrummet en plats där nya material och metoder kunde prövas av lärare och elever. Rummet inspirerade till fortbildningsverksamhet bland lärare och användes också på kvällarna för gruppövningar och idédebatt. Aktivitetsrummets kapaci- tet räckte inte till för alla enskilda besökare som ville använda det. De , stora besökssiffrorna kan ses som tecken på det stora behov som l föreligger av denna typ av verksamhet.

Gör slag i saken

Vid planeringen av det första projektet för folkparkerna år 1969 kom de positiva erfarenheterna från aktivitetsrummet i Upptäcka — uppleva att

• Sida 115
•  Original

få stor betydelse; Gör slag i saken byggdes upp med aktivitetsrummet som det centrala inslaget. Syftet var att pröva hur denna form av verksamhet fungerar utanför de gängse kulturinstitutionerna, museer och bibliotek. I samtliga fyra parker som stod som mottagare, Västerås, Gamleby, Gävle och Kramfors inreddes en ”verkstad” där barn och vuxna tillsammans fick möjlighet att snickra, måla diabilder och gruppmålningar, tillverka enkla instrument, göra masker och collage, modellera m.m. Som ytterligare inslag i projektet förekom i nära anslutning till verkstaden en ”stimuleringsdel”, en konstutställning av och med konstnärer på orten. Konstnärerna var närvarande och deltog i samtal kring sina verk. Dessutom förekom en informationsdel; en dokumentär diaserie med exempel på nya initiativ att skapa aktiva och stimulerande miljöer, i första hand för barn. En fotodokumentation och utställning kring lokala miljöfrågor gjordes av amatörer på varje ort. Slutligen var ortens bibliotek med i projektet genom att en bok- och tidskriftshörna eller bokbuss ställdes till besökarnas förfogande. I två av parkerna förekom musiklyssnarstudio.

Resultatet av Gör slag i saken pekade på vikten av att ha projektet lokalt förankrat. Folkparkerna har ingen erfarenhet av denna typ av verksamhet. De lokala kulturarbetarnas medverkan som handledare och inspiratörer är viktig. För folkparkerna var projektet ett försök att bredda parkens utbud av underhållning med sysselsättning av mer aktiv art. Projektet vände sig till alla kategorier, dagbesökare såväl som kvällarnas danspublik. Erfarenheterna från projektet visar dock att den målinriktade publiken, de som kommer t. ex. för att dansa eller spela bingo har mindre intresse för aktiviteter av detta slag. Däremot är familjepubliken som finns i de till dagpark utvecklade folkparkerna mycket road och intresserad av denna verksamhet.

Hallen iSkärholmen

Efter turnén med Gör slag i saken som pågått knappt en vecka i varje park fann försöksverksamheten det angeläget att mera stationärt pröva ett likartat projekt. Tillsammans med Rikskonserter och Riksteatern startades under hösten 1969 projektet Hallen i Skärholmen. Genom samarbetet kunde projektet tillföras bättre ekonomiska resurser och de tre riksorganisationernas speciella inriktningar bli en kompletterande enhet. Syftet med projektet var att ge möjlighet till aktivitet, upplevelser och samvaro i en lokal i centrala Skärholmen som annars stod outnyttjad. Projektet riktade sig till invånarna i Skärholmen och Vårberg. Det hade föregåtts av ett flertal möten med lokala grupper som sysslar med miljöfrågor. Det var av stor betydelse att projektet växte fram i nära anslutning till de i området boende.

Tillsammans med representanter för byalag och andra inreddes lokalen och projektets slutliga innehåll fastställdes. De väsentliga delarna var ljudverkstad, målarverkstad, lekhörna och café. På Riksutställningar ankom att utrusta och leda verksamheten i målarverkstaden. En grupp

• Sida 116
•  Original

elever från Birkagårdens Levande verkstad anställdes att tillsammans med producenten handleda besökare.

Hallen vände sig till alla åldersgrupper. Vid genomförandet av projektet visade det sig dock att största gruppen av besökare utgjordes av barn och tonåringar; på dagtid små barn med mödrar; som mest kom 200—300 barn per dag. Tidigare erfarenheter som pekat på att ett stort antal handledare är nödvändigt vid aktivitetsprojekt bestyrkes här. Viktigt är också att handledarna har en gemensam målsättning och likartad metodik. Att finna sysselsättningar som var attraktiva både för barn och vuxna visade sig vara svårt. De vuxna stannade mest i caféet medan barn och tonåringar ägnade sig åt livligare verksamheter. Som ett resultat av projektet får ses att barn och ungdomar drogs från tunnelbanan och affärerna till Hallen. Projektet visade i vilka åldersgrup- per de största behoven av gemenskapslokaler och aktiviteter finns. I samband med projektet förekom ett flertal debatter i Hallen med bl. a. representanter för kommunen. Såsom stationärt projekt betraktat var omfattningen i kortaste laget för att mer generella slutsatser skall kunna dras. Från kommunens sida gjordes vissa försök att följa upp verksamhe- ten som svar på de behov som projektet påvisat. Projektet Hallen redovisas även i forskningsrapporten Man bara anpassar sig helt enkelt, red. Hans Gordon och Peter Molin, Stockholm 1972, sid. 61 f.

Trappan i Vällingby

Ett andra försök med aktivitetsprojekt i bostadsområde gjordes våren 1971 med projektet Trappan i Vällingby. Projektets uppläggning liknari vissa delar det tidigare nämnda projektet Hallen i Skärholmen. Två viktiga skillnader är dock att notera; nämligen att projektet utsträcktes till en period av två månader och att en lokal kulturkommitté stod som medarrangör.

Erfarenheterna från Hallen- försöket pekade på att projektet jämte självverksamhet även borde inrymma annan verksamhet, främst med tanke på den vuxna publiken. Syftet med projektet blev sålunda att erbjuda möjligheter till såväl självverksamhet som samvaro och debatt, underhållning och upplevelser. Eftersom barn och ungdomar i Vällingby är bättre försörjda med barnstugor och fritidsgårdar än vad förhållandet är i Skärholmen, vände sig projektet i Vällingby i första hand till vuxna. Projektet försiggick i Trappan, Vällingbys Medborgarhus.

Möjligheter fanns till olika typer av självverksamhet. I en verkstad fanns material för snickeri, målning m. m. Tillsammans med en riksteater- grupp gavs möjlighet till teaterimprovisationer och uppspelning av korta scener på egna texter. Ett flertal instrument fanns tillgängliga, köpta och av egen tillverkning för musikimprovisationer. Alla dessa aktiviteter hade som ett mål att skapa kontakt människorna emellan.

Trots att projektet i första hand vände sig till vuxna blev även denna gång barnen den stora publikgruppen. De vuxna uteblev till en början. I likhet med projekt Hallen i Skärholmen blev det problem med att få tillräckligt många handledare för barnen på dagtid. Det visade sig ganska

• Sida 117
•  Original

snart att den omfattande och långvariga satsning som detta försök innebar, fordrade en betydligt större personalstyrka än vad arrangörerna beräknat. Genom samarbete med handledare från ett lokalt studieförbund kunde personalfrågan delvis ordnas vad beträffar aktiviteter för barn.

Kvällar med enbart självverksamhet var inte intressanta nog för att locka vuxna deltagare. Som inledning och incitament till kvällsaktiviteter- na lades då in framträdanden av inbjudna gäster av olika slag; t. ex. vissångare, musiker, författare, politiker och en teatergrupp. Dessutom visades fler utställningar och Riksteaterns för projektet engagerade grupp spelade upp delar av olika föreställningar. Temakvällar, t.ex. kring invandrarfrågan, Latinamerika och kvinnofrågan anordnades. Det visade sig att fasta programpunkter med både underhållning och egen aktivitet i form av samtal, teaterimprovisation, musicerande och sång drog större publik.

Aktivitetsrum i samband med miljövärdsutställningar

I samband med miljövårdsutställningarna Land att leva i och Miljö för miljoner prövades år 1970 på tre orter nya studieformer kring utställ- ningarna. Ett aktivitetsrum inrättades också. Det var den tidiga modellen utställning plus aktivitetsrum från Upptäcka — uppleva som man här ville pröva inom ett nytt ämnesområde.

I detta fall var det fråga om en målinriktad aktivitet. Försöksverksam- heten ställde via respektive bildningsförbund generösa ekonomiska och fysiska resurser till förfogande för dem som ville studera vidare, yttra sig och bidra till miljövårdsdebatten, såväl enskilda besökare som aktions- och studiegrupper. En särskilt anställd föreståndare, som hade ständig kontakt med studieförbunden, fanns till hands i lokalen för att fånga upp besökarnas frågeställningar, föra samman människor med likartade intressen och ställa experthjälp till förfogande. Aktivitetsrummet blev ett forum där informationen från utställningarna anknöts till den egna orten och åstadkom debatter, undersökningar, studier samt produktion av lokala utställningar. Försöket kom senare att tjäna som modell för framtida arbete med lokal förankring, bl. 3. inom ramen för Skellefteå- projektet. (Jfr 4.8.)

Samvarodagar

Försöksverksamhetens mest omfattande aktivitetsprojekt är Samvaro— dagar som genomfördes i två etapper och i samarbete mellan Rikskonser- ter, Riksutställningar, Svenska Riksteatern, en arbetsgrupp med anknyt- ning till Arkiv Samtal i Stockholm samt lokala arbetsgrupper och invånare i Sundsvall, Härnösand, Luleå, Borlänge, Sandviken och Väster- ås. Projektet syftade till att vidareutveckla och befästa de former för kontakt och samarbete mellan människor som hade kommit igång.

Det centrala momentet var själva Samvarodagarna: en intensifiering av den ordinarie lokala verksamheten. Till detta ställde de tre riksinstitutio- nerna såväl ekonomiska som personella resurser till förfogande. Praktiskt

• Sida 118
•  Original

fungerade det på så sätt att en femmannagrupp (Arbetsgruppen för Samvarodagar, Stockholm) med erfarenhet av grannsamarbete tog kon- takt med- och senare besökte de olika platserna och hjälpte till vid utformandet av de lokala aktiviteterna. Femmannagruppen hade också material och diverse utrustning med sig på resan.

Det var en försöksverksamhet med flera aspekter. Här några av de viktigaste:

— Metoder för att nå kontakt med nya grupper ur befolkningen. — Ansvarsfördelning mellan dessa grupper och institutionerna och möjligheten till inflytande.

—— Självverksamhet — målsättning, metoder, innehåll.

Den utåt märkbara delen av Samvarodagar [ genomfördes under april och maj 1970 på fyra platser i Nordsverige. Den fick karaktären av en kraftig förstärkning av de lokala aktiviteterna under ungefär en vecka. Det blev en ”allaktivitetsvecka” för alla åldrar, för att genom den visa myndigheterna på behovet av en anspråkslös träffpunkt där olika åldersgrupper kunde träffas, umgås, leka och arbeta tillsammans. Erfaren— heterna från Samvarodagar I ställdes samman i en serie stencilerade häften.

När det under säsongen 1971/ 72 blev aktuellt att genomföra ett andra experiment Samvarodagar, lades än större vikt vid att de lokala verksamheterna var ordentligt igång av egen kraft. Vidare fördelades insatsen över hela året, från början av hösten, då verksamheten i bostadsområdet fick förnyad intensitet efter semesteruppehållet under sommaren, under vintern och fram till våren. Platserna var den här gången endast två: bostadsområden i Sandviken resp. Västerås.

Samvarodagar II genomfördes med en mer renodlad målsättning beträffande projektets funktion i ett långsiktigare sammanhang. Doku- mentationen, rapporthäftena, som i Samvarodagar 1, hade varit en biprodukt blev nu något av ett slutmål. Det är genom dem som erfarenheterna kan spridas vidare till andra bostadsområden och vara till inspiration och hjälp när andra granngrupper försöker ta aktiv del i utformandet av sin miljö.

Summering

Aktivitetsformer av olika slag, i samband med utställning eller i helt självständiga former synes vara en viktig del i arbetet att nå ut till nya grupper. Aktivitetsprojekt av typ Trappan iVällingby och Samvarodagar visar att det fordras en viss metodik och goda personalresurser om de uppställda målsättningarna skall infrias. Mycket tyder på att den lokala samarbetsparten bör vara initiativtagare; detta för att garantera att uppföljning ska ske. Bäst torde aktivitetsprojekt kunna genomföras där producenten för projektet fungerar i direkt kontakt med mottagarna under en längre tid.

I Riksutställningars regionala verksamhet i Skellefteå har dessa förutsättningar varit vägledande och lagts till grund för den senare delen

• Sida 119
•  Original

av verksamheten. Ett flertal projekt har genomförts i direkt samarbete med studiecirkeldeltagare ute i länet. Deltagarnas aktivitet har här resulterat i produktion av egna utställningar.

I Öppna, en rapport om lekverkstäder, som utgavs 1972, är här nämnda aktivitetsförsök och liknande projekt på i första hand museer behandlade. Det framgår av erfarenheterna att dessa självverk- samhetsformer inte bara anknyter till estetiska behov utan också till behov av kontakt och gemenskap som ofta är särskilt påtagliga i nya bostadsområden.

4.7 Försök med film, TV m. m.

Riksutställningar har under försöksverksamheten experimenterat med TV, film och diabilder; motiven för verksamheten har varit följande.

1. De sakkunniga har bl. a. i uppdrag att undersöka hur museimaterial kan föras ut till en bredare publik och till fler orter än hittills. Detta kan givetvis göras på annat sätt än med utställningar.

2. Det finns föremål som av olika anledningar inte tål att föras runt med en vandringsutställning och som därför måste presenteras på andra sätt.

3. Det unika föremålet når inte särskilt många orter enbart via en vandringsutställning om inte turnén sträcks ut mycket långt i tiden.

4. I arbetet med att utreda utställningens funktion har de sakkunniga också diskuterat frågan om dess värde som uttrycksform i förhållande till andra media t. ex. TV, film och ljusbilder. I samband med remissbehandlingen av betänkandet om rikskonserter var en liknande värdering av olika media aktuell. I propositionen 1968: 45 angående Rikskonserter ges sålunda följande sammanfattning av ett par remiss- yttranden:

”Sveriges Radio ställer frågan om det är rimligt att i massmedias tid satsa så ensidigt och stort på just konsertformen. Företaget anser att utredningens allmänna åsikter om de olika distributionsformernas betydelse är diskutabla. Att som utredningen gjort degradera radio, TV och grammofon till ”hjälpmedel” och att lägga huvudvikten i all konsertverksamhet vid ”den personliga kontakten med tonkonstnärer och ensembler av musiker” framstår enligt Sveriges Radio som verklighetsfrämmande. Den helt dominerande delen av musikpubliken nås redan nu endast via radio, TV och grammofon. Från både musikaliska och praktiska synpunkter anses de konsertmöjligheter, som dessa medier erbjuder, vara jämbördiga eller delvis överlägsna dem som Rikskonserter kan eller planerar att erbjuda. Nya musikfor- mer uppstår som skapats enkom för de nya massmedia. Dessa påpekanden görs, framhålls det vidare i yttrandet, inte för att förringa den betydelsefulla roll som en utbyggd rikskonsertverksamhet kan komma att spela i musiklivet utan för att sätta in verksamheten iett större musikkulturellt sammanhang och ge den rätta proportioner. Även Föreningen Svenska tonsättare anser att radio/ TV och gram- mofon inte bara är hjälpmedel utan också med offentliga konserter likvärdiga distributionsformer. I pedagogiskt hänseende är de klart

• Sida 120
•  Original

överlägsna konsertformen. Enligt ABF har televisionens roll grovt underskattats. TV— program kan betyda oerhört mycket för den primära uppgiften att föra ut musikintresset.”

5. Även inom själva utställningsformen är TV, film och diabilder viktiga hjälpmedel som komplement för att åskådliggöra innehåll, tema, händelseförlopp etc.

6. De filmer och TV— program som Riksutställningar producerat under försökstiden har varit punktförsök för att skaffa försöksledningen erfarenheter och — i den mån dessa erfarenheter var positiva —— för att markera möjligheten av att ett framtida Riksutställningar kan fungera som ett serviceorgan även i fråga om AV-produktion på vissa områden inom kultursektorn. Vad som producerats är mest att betrakta som prototyper eller exempel.

De i det föregående berörda motiven för Riksutställningars försök med TV, film, dia m.m. har tjänat som utgångspunkt för de projekt som genomförts. Dessa framgår av följande förteckning.

TV—programmet Kameran är ett videoband som 1967 produceradesi en av TRU (Kommittén för television och radio i utbildningen) förhyrd studio. Programmet byggde på föremål och information i utställningen Kameran och har använts parallellt med denna vid en pedagogisk undersökningi Skellefteå (jfr bil. 2). Vidare har kopior av videobandet på försök framställts för två institutioner, en AV—central och ett bibliotek. De sakkunniga har på detta sätt skaffat vissa erfarenheter om möjlighe- terna att distribuera videoband om utställningar och museiföremål m. m.

Programmet har inköpts och sänts av TV 2. Det kopierades våren 1971 av Utbildningsförlaget i och för marknadsföring i form av videoband- kopior. Förlaget lade emellertid senare ned sin videobandkopieringsverk- samhet.

Videoband om Riksutställningar producerades vid samma tillfälle som Kameran. Programmet har använts för extern och intern information om Riksutställningars målsättning, arbetsformer och produktion.

Div. videoband. Programmen producerades inom TRU: s utbildnings— kurser för blivande TV-producenter såsom övningsprogram och var ej avsedda för distribution. Programmen byggde på föremål som ställdes till förfogande av Naturhistoriska riksmuseet, Sjöhistoriska museet, Tele- museum, Spårvägsmuseum m. fl.

Videobandet Nordiska museet, en introduktion producerades av Hushålls— och sömnadsskolans i Stockholm ITV-grupp och Nordiska museet i Stockholms skoldirektions ITV-studio. Programmet är 15 minuter och skolan skulle visa det för elevgrupper inför studiebesök på Nordiska museet. Riksutställningar tog initiativet till ITV-experimentet i fråga och följde produktionsarbetet.

Ett videoband för döva producerades som ett experimentprogram att visas vid den internationella kongress om dövundervisningen som ägde rum i Stockholm i augusti 1970. I programmet, som är 10 minuter långt, demonstreras två miniutställningar bl. a. med hjälp av teckenspråket samt betonas att utställningen är ett medium som fungerar väl för dem som inte kan höra.

• Sida 121
•  Original

Filmen Museet _ skolan belyser dels museernas roll i utbildnings- väsendet, dels pedagogiska metoder i museiundervisningen. Den är en 16 mm ljudfilm i färg, längd 28 minuter. Filmen har distribuerats av Riksutställningar och varit flitigt utlånad; från hösten 1971 uthyrs den av praktiska skäl via Utbildningsförlaget. Filmen har även gjorts i en engelskspråkig version.

Filmen Det äldsta Halland består av ett av avsnitten i föregående film i något utvidgat skick.

Och inte ga" sönder... är en film där filmproducenten under ett års tid har följt tillkomsten av en utställning om Strindberg som byggdes av Riksutställningar på beställning av Svenska institutet i samarbete med Drottningholms teatermuseum och som nu turnerar i olika versioner i USA, England, Frankrike och Tyskland. ”Och inte gå sönder...” är en 16 mm ljudfilm i färg på ca en halvtimme. Den används i Riksutställningars egen informationsverksamhet, men utlånas även.

Filmen Gåvor till gudar är avsedd som typexempel på hur museiföre- mål kan presenteras på film och är också tänkt att ge något av skillnaden mellan att visa föremål med film och med ljusbilder. Föremålen i filmen är votivfigurer från Medelhavsmuseet. Filmen är i färg och finns i 16 mm-version med ljud, dels i super 8 mm stum version, längd 6 minuter.

Två filmer Kläder och Pinnar är avsedda som en del av en utställningslåda om Asien. De utgår från asiatiska kläder resp. bruket att äta med pinnar, är gjorda i färg i både 16 mm och super 8 mm stumfilm. De är 3 resp. 4 minuter långa.

En film om småutställningar producerades till ett internationellt utställningspaket (i samarbete med ICOM) om utställningsbyggande, ett projekt av experimentkaraktär, som utprövades 1970 i England. Filmen har gjorts som stumfilm i färg och har kopierats i såväl 16 mm som super 8 mm-version; längd 7 minuter.

Filmen Konstnären Roland Kempe, ett avfilmat samtal, är en 16 mm- ljudfilm i färg på 22 minuter. Den porträtterar konstnären i anslutning till en av försöksverksamhetens utställningar.

Filmen 6 år eller Verksamheten 1965 — 1971 används för extern och intern information om Riksutställningar. Den är en 21 minuter lång, 16 mm ljudfilm i färg.

Inför Museernas dag, hösten 1973, producerade Riksutställningar en 35 mm reklamfilm för biografbruk iGöteborg. Filmen finansierades helt med anslag från nämnden för samhällsinformation.

Mot slutet av år 1973 producerades ett antal TV—kassetter (bl.a. programmen Intervju med konstnären Anders Åberg, Det entomologiska kvinnorovet och Den svåra konsten, Heliga bilder, Två program om ikoner) för att användas i den försöksverksamhet med distribution av videogram som Riksutställningar påbörjade under 1974 isamarbete med Svenska museiföreningens bild- och filmkommitté och den s. k. Vidmo- gruppen (jfr 4.7).

Skokloster, en fältherres mil/"ö hör till riksutställningars s. k. flerbilds- försök, liksom Att skydda och rädda liv som riksutställningar gjorde på beställning av civilförsvarsstyrelsen, och Den stora galenskapen, som

• Sida 122
•  Original

producerades på beställning av Frikyrkliga studieförbundet. De båda sistnämnda projekten finansierades av beställarna. Ytterligare ett fler- bildsförsök, som dock av tekniska skäl icke helt slutfördes, utgör Nordisk folkkonst; experimenten bedrevs i Nordiska museet. Flerbildsvisningar bygger på ett antal ljusbildsprojektorer (stillbildsprojektorer), i förevaran- de försök upp till åtta stycken, som är anslutna till styrmaskiner av olika konstruktioner och som projicerar grupper av diabilder programmerade på lämpligt sätt i fråga om rytm, kombination etc. Projektionerna görs på s.k. rear projection-dukar i olika format. I Skokloster, Att skydda och rädda liv och Den stora galenskapen utnyttjas även beledsagande ljud genom att bandspelare kopplats till resp. styrmaskiner.

Rapportutställningar med diabilder, också en form av mediaexperi- ment, är tänkt som ett alternativ — i vissa speciella situationer — till några av de vandringsutställningar av konst, som haft arbetsnamnet ”rapport- utställningar”, dvs. utställningar vilkas syfte är att genom lämpligt urval av konst rapportera från det aktuella konstlivet. Ett par diaserier har utarbetats i huvudsak för användning i skolan.

Försöksverksamheten har funnit det angeläget att samarbeta med etermedia, vilket resulterat i vissa punktinsatser. Ett fortsatt samarbete även för framtiden förutsätter att de institutioner som förvaltar etermedias resurser visar en viss öppenhet gentemot initiativ utifrån. Samarbetet med Sveriges Radio har för försöksverksamhetens del givit både en de] positiva och några nedslående erfarenheter. Exempel på omfattande och i det stora hela framgångsrika samarbetsprojekt utgör Multikonst (1967) och Multi 69 (1969) där utställningarna — producera- de genom Konstfrämjandet — i båda fallen kunde belysas i ett flertal TV- och radioprogram och där Sveriges Radios ledning visade stort tillmötes- gående och intresse. TV2 har också inköpt det av Riksutställningar producerade TV—programmet Kameran. Omfattningen av Riksutställ- ningars samarbete med Sveriges Radio är emellertid väsentligt mindre än t. ex. Rikskonserters motsvarande samarbete.1

Till de negativa erfarenheterna hör den ofta bristande förståelsen hos TV— och radioproducenten för att det kan vara till gagn för båda parter, och inte minst för programmen, om producenten lyssnar på synpunkter från eventuella samarbetspartner. Den kritik som från olika håll framförts mot Multi—programmen — kritik som bl. a. menat att en rad program skjutit bredvid målet och blivit program för programmens egen ,

l Samarbete mellan musikavdelningen vid Sveriges Radio och Rikskonserter förekommer ifråga om enstaka större projekt, t. ex. Sveriges Radios symfoniorkes- j ters medverkan inom Expo Norr. Vidare förekommer samarbete i form av intervjuer i och notiser i regionalprogram i samband med Rikskonsertarrangemang. Skolradion har ett omfattande samarbete med Rikskonserter. Samarbetet består huvudsakligen l i produktion och sändning av regionalradioprogram i anslutning till Rikskonserters j skolkonserttuméer. Dessa program produceras i Stockholm, varefter band skickas ut till de olika radiodistrikten, där programmen sänds i regionalradion cirka tre _, veckor före starten av respektive konsertturnéer. Till en början var strävan att göra i ett radioprogram till varje skolkonsertproduktion, men allteftersom Rikskonserters verksamhet utökats har man fått släppa denna tanke och väljer nu istället ut vissa produktioner.

• Sida 123
•  Original

skull, utan riktig anknytning till projekten — kanske kunnat undvikas om utställningsmakarna och konstpedagogerna kunnat göra sina röster mera hörda i planerings- och produktionsstadierna. Andra negativa erfarenhe- ter — som i motsats till de föregående kan föras tillbaka direkt på radioledningen — är det tidvis ringa serviceintresset hos Sveriges Radio när det gäller att sälja kopior av filmmaterial o.dyl. för användning i t. ex. utställningar. Tidigare kunde riksutställningar via den s. k. kopie- tjänsten erhålla en hel del material, givetvis mot bestridande av uppkommande kostnader. Sveriges Radio har under vissa tider begränsat dessa möjligheter. (I skrivelse från Sveriges Radio den 11. 12. 1969 på radiochefens uppdrag meddelas t. ex. att ”företagsledningens politik är att iaktta synnerligen stor restriktivitet med utlämnande av material till offentlig användning utanför radio och TV.) Eftersom Sveriges Radio på grund av sin unika situation i Sverige disponerar arkiverat film- och ljudmaterial av en omfattning och ett innehåll som ingen annan gör, borde det vara ett samhällsintresse att utomstående kan få ta del av och köpa sådant material. En sådan service borde ju också kunna göras affärsmässig och kunna drivas till full kostnadstäckning intill självkost- nadsnivå. Nya avtal berörande upphovsrättsfrågorna öppnar dock nya möjligheter att köpa programkopior, t. ex. på TV-kassett -— fr.o.m. 1974.

Förarbetet till en utställning är ofta tids- och resurskrävande. Det kan gälla att få tag i lämpliga specialister, att tränga in i ämnet, att kontrollera uppgifter, m. m. Riksutställningar har ofta funnit det otillfredsställande att detta inte sällan betydande arbete inte ytterligare utnyttjas sedan det väl kommit till användning för utställningsproduktionen. Sålunda skulle nedlagda förarbeten i många fall ha kunnat utnyttjas i en parallell produktion av en film eller ett videoband i t. ex. Sveriges Radios regi. Detta skulle innebära två möjligheter till samarbete med Sveriges Radio, dels möjligheten att Sveriges Radio i vissa fall köper visningsrätt för filmer (ITV-program) producerade av Riksutställningar, dels möjligheten att Sveriges Radio i samråd med Riksutställningar producerar film (TV- program) på basis av materialet i en utställningsproduktion. Båda alternativen skulle leda till besparingar, även för Sveriges Radio, och för Riksutställningars del också utgöra ett ovärderligt stöd för den egna AV— produktionen. Försöksverksamheten har försökt realisera dessa möjligheter men har tyvärr på olika nivåer inom Sveriges Radio mötts av ringa förståelse. En annan, mera framkomlig väg är att i samarbete producera en utställning till ett av Sveriges Radio beslutat program, som är under inspelning.

De sakkunniga inser att önskemål om ökade möjligheter till samarbete med Sveriges Radio är ett ganska allmänt önskemål från många andra håll än Riksutställningar. Det synes icke heller vara alltför komplicerat att åstadkomma detta. Det vore olyckligt om man förväxlade denna strävan till samarbete med önskningar att påverka innehåll i program och allmän programpolitik.

Det bör vara en angelägen uppgift för radioledningen att skapa effektiva, fasta former för att Sveriges Radio i ökad utsträckning skall

• Sida 124
•  Original

kunna utnyttja externt material tillkommet inom Sverige; externt utländskt material används ju redan i stor utsträckning.

Videobandteknikens och kortfilmdistributionens utveckling kan emel- lertid komma att göra den eterburna distributionen mindre intressant för framtidens programproducenter.

Riksutställningars samarbete med TRU— kommittén, redovisat i det föregående, har varit av uteslutande positiv natur. TRU har alltid visat beredvillighet att bistå de sakkunniga och försöksverksamheten och har synbarligen eftersträvat att undvika byråkrati och onödiga formaliteter. Dessa förhållanden kanske delvis kan förklaras av en viss likhet mellan TRU: s och Riksutställningars situation, i organisatoriskt och tidsmässigt avseende, beroende på båda organisationernas status som försöksverk- samheter.

1971/ 72 inlämnades till Kungl. Maj:t en skrivelse, undertecknad av Operan, Dramatiska teatern, Svenska riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar, med anhållan om medel till försöksverksamhet med programproduktion för bl. 3. TV- kassetter. Kungl. Maj:t har ännu inte avgjort detta ärende. Ifrågavarande samarbetsprojekt gäller produktions— frågor, medan en strävan till samarbete på distributionssidan har tagit sig uttryck i en konferens i juni 1972 med rubriken Distribution av videoband och film på kulturområdet och vuxenutbildningssektorn. I konferensen deltog utom de nyssnämnda fem institutionerna också representanter för TRU, bibliotekssektorn, folkbildningsorganisa- tionerna, museerna, det dåvarande halvstatliga Svenska TV-kassett AB rn. fl. Ett konkret resultat av konferensen blev tillkomsten av den s. k. Vidmogruppen.

4.8. Regional verksamhet

I direktiven förutsattes samråd med skolöverstyrelsen beträffande den för skolan avsedda utställningsverksamheten. På skolöverstyrelsens förslag beslöt försöksledningen hösten 1967 att koncentrera en del av verksam- heten på skolområdet till det pedagogiska utvecklingsblocket vid Brän- nans centralskola i Skellefteå. Efter samråd mellan Riksutställningar och representanter för Skellefteå kommun anställdes en intendent med placering i Skellefteå. Dennes arbetsuppgifter skulle bli följande:

att i nära samarbete med Sözs pedagogiska utvecklingsblo'ck vid Brännans skola leda utarbetandet av prototyper till utställningar, som kan fungera som läromedel, samt delta vid utprovningen av dessa utställningar i skolan.

att distribuera småutställningar till övriga skolor i Skellefteå för att på ett så rättvist sätt som möjligt nå samtliga elever i staden. Dessa utställningar kunde dels produceras i samarbete med museet i Skellefteå, dels vid Riksutställningar i Stockholm.

att i samråd med folkbildningsrepresentanter i Skellefteå och länsbild- ningsförbundet i Västerbottens län söka vägar att infoga Riksutställningar i studiearbetet.

• Sida 125
•  Original

"Gör slag i saken", ett lörsök att bredda bl. a. Iolk- parkernas utbud med sysselsättning av mera aktiv art. ett "aktivitetspakel", med verkstad där publik i alla aldrar lår tillfälle att måla och bygga. göra collage och skrammelinstrumenl. Kopplades med utställning av olika konstnärer, lörlaltarlramträdanden och sagostunder för barn. Man "kände sig lör" med liknande aktivitet i Skärholmen och Vällingby 1969 och 1971. Man "gjorde slag i saken" i lolkparkerna i Gamleby. Västeras, Kramlors och Gävle sommaren 1969. (Utst. 26)

• Sida 126
•  Original

Den av Riksutställningar producerade lllmen "Och inte gå sönder" visar de olika etapperna i en utställnings- produktion. Under eli års tid filmades systematiskt tillkomsten av utställningen om Strindberg (utst. 1063). 16 mm ljudfilm i färg på ca en halv timme. Användes lrämsl i Riksutställningars egen informations- och utbildningsverksamhel.

• Sida 127
•  Original

HUS l Mill,,FAMNQ ' ANDERS ABERG litgåå art.,

i ,, ARBETARBY vm i lågt. kl.l300lllå "

i %

RLANBSKUSTEN ,... ,,,, na begäran för grupper Ämuu mm runristare

lärs mmm. %

_” lll immuna-

Som snabblntroduklion till utställningen "Land du väl- signade" (utst. 111) producerade Riksutställningar sin första TV-kasselt. Genom att också spela över till kassett en del av ett TRU-program samt ett TV-program , från Sveriges Radio (ett av de första videogram som

Sveriges Radio såll till en utomstående) disponerade utsfällningsmottagaren en uppsättning TV-kassetter för *rogramverksamheten.

• Sida 128
•  Original

tam » ( (., klkuxulezl n ,.m m na—x—xf W ,) Vin ,,. am m wu :,:n. , '

l i

? i 3 ! "Vi kallar dom U-länder". en mångfaldigad utställning Nedan: Utställningen "Vi kallar dom U-länder" innehöll ] om tre wellpappelare. anslöt till de radio- och TV- utom bild— och textmaterial en del lösa föremål, som program. som hösten 1970 producerades av TRU. belyste kultur och arbetsliv i de länder, som utställ-

(Utst. 721) ningen behandlade. (Utst. 721)

• Sida 129
•  Original

att i samarbete med Skellefteå museums tjänstemän förändra perma- nenta utställningar, så att de i möjligaste mån anknöt till de olika skolformernas läroplaner.

att söka samarbete med kulturnämnden och stadsbiblioteket för att föra ut småutställningar till orterna i stadens ytterområden.

att informera om och ta emot de av Riksutställningars stora utställ- ningar, som skulle komma till staden, så att de effektivt kunde utnyttjas av skolor, folkbildning och andra intresserade.

4.8.1. Samarbete med skolor

Intendenten tillträdde tjänsten den 1 januari 1968, varvid hans första arbetsuppgift blev att planera samarbetet med det pedagogiska utveck- lingsblocket vid Brännans centralskola. Arbetsfältet vidgades snabbt och många av de ovan skisserade uppgifterna kom inom kort att ta åtskillig tid i anspråk. Detta gällde i synnerhet samarbetet med stadens övriga skolor och de olika studieorganisationerna samt museet. Verksamheten kom att till stor del bestå av samordning mellan Brännans skola och de producenter, som utarbetade utställningarna samt uppföljning av utställ- ningspaketens användning i skolarbetet. En viktig del av arbetet var att stimulera lärarna att utnyttja det lokala museets samlingar, vilka visade sig vara användbara inom många av de arbetsområden man behandlade i skolan.

Samarbetet mellan Brännans skola och museet koncentrerades främst till arbetsområdet Hembygden för årskurs 8. Riksutställningars inten- dent utarbetade en stor del av studiehandlingarna och planerade elevernas arbete med museimaterialet. Det senare bestod av besök på museet där olika elevgrupper studerade Skellefteåbygdens förhistoria, dess bebyggel- sehistoria under senare tid och industrialismens framväxt; eleverna fick också möjlighet att i samråd med museets tjänstemän sammanställa utställningspaket med museiföremål med anknytning till ovannämnda delprojekt. Dessa paket användes därefter i skolan när arbetsområdet redovisades.

De skolor, som ej bedrev speciell försöksverksamhet, uttryckte snart önskemål om en intensifierad utställningsverksamhet. Detta var speciellt fallet med skolorna i kommunens ytter- och glesbygdsområden. De arbetade under längre tid med bl.a. följande utställningar från Riksut- ställningar: Alla tiders hästar (lågstadiet) Invandrare i Sverige (högstadiet, gymnasiet och fackskolan) Undervisning eller undergång (högstadiet, gymnasiet och fackskolan) Bilder överallt (högstadiet, gymnasiet och fackskolan) Miljö för miljoner (högstadiet, gymnasiet och fackskolan)

Till lekskolor och barndaghem distribuerades bl. a. utställningen Formlek, som också användes vid särskolorna i Västerbottens län. Tillsammans med lärare vid Nordanåskolan gjordes under våren 1968 en utställning om svenskt 1880-tal för svenskundervisningen på gymnasiet. Materialet till utställningen togs huvudsakligen från Skellefteå museum.

• Sida 130
•  Original

Skolorna i det centrala Skellefteå besökte och arbetade även med Riksutställningars stora utställningar, som i de flesta fall visades i stadens konsthall. Arbetet kring utställningarna uppdelades i tre faser: förarbete i skolan, besök på utställningen och efterarbete i skolan.

4.8.2. Studieförbunden

Samarbetet med studieförbunden i Skellefteå har utgjort ett av de viktigaste arbetsfälten inom försöksregionen. Samverkan har bl.a. gällt infogandet av Riksutställningars utställningar i studiearbetet, så att en eller flera sammankomster kunnat förläggas till dem. Sådan verksamhet har ordnats kring en rad utställningar, exempelvis Förgiftar vi naturen?, Upptäcka — uppleva, Sköna stund, Nej nu ..... m. fl. Utställningspaketet Vad är konsthantverk? har utprövats i Skellefteå.

Försöksverksamhet med nya studieformer

Den omfattande försöksverksamhet med studieformer som Riksutställ- ningar bedrivit i samarbete med Folkbildningsförbundet, förlades bl.a. till Skellefteå och drevs kring utställningarna Land att leva i och Vår kultur. Studieaktiviteterna organiserades av en lokal arbetsgrupp med representanter för studieförbunden, kommunens kulturnämnd, länsbild- ningsförbundet samt Riksutställningar. I samband med utställningen Land att leva i producerades en lokal utställning om miljöproblem i Västerbotten. Utställningen, som tillverkades av Skellefteå museum i 10 exemplar, distribuerades till det 30-tal studiecirklar, som var verksamma under försöksperioden. Studieaktiviteterna kring utställningen Vår kultur samlade ett 20-tal studiecirklar och ledde i ett senare skede till en lokal utställningsproduktion, där studiecirklar i Jörn redovisade sitt arbete i en utställning om den lokala kulturtraditionen.

Förmedling av utställningar

Studieorganisationerna har fyllt en mycket viktig uppgift, som förmedla— re av småutställningar till mindre orter och byar i Skellefteå kommuns ytterområden. Samarbetet blev effektivt tack vare de kontaktpersoner, som studieorganisationerna har på de flesta småorter. De fungerade i många fall som mottagare av utställningarna och kunde anordna olika slag av aktiviteter kring dem. På liknande sätt förmedlade folkbildnings- organen småutställningar till ålderdomshem och hem för handikappade samt ordnade studieverksamhet i anslutning till dessa.

Studiecirklar gör egna utställningar

Samarbetet med studieförbundens lokalavdelningari Skellefteå inriktades fr. o. m. 1970 allt mer på en uppsökande verksamhet, som inneburit att studiecirklar fått produktionsresurser för egna, lokalt förankrade och lokalt producerade utställningar. Ett tiotal sådana utställningar har

• Sida 131
•  Original

tillverkats i mindre byar och samhällen utanför centralorten. De har utgjort en form av redovisningar av studiearbeten, och har bl. a. rört den lokala kulturhistorien och lokala problem i samband med rationalise- ringen av jord- och skogsbruk, kommunikationer och service.

Syftet med denna verksamhet har varit att göra utställningen känd som medium och uttrycksmedel också utanför den ganska trånga kretsen av professionella utställningsproducenter. Verksamheten har också inriktats på grupper, som inte kan räknas till en etablerad utställningspublik. Utställningarnas lokala karaktär har understrukits av att de utformats jämförelsevis spatiöst med material — bilder, föremål, dokument och handlingar — från ett geografiskt begränsat område. Utställningstekniskt är de närmast att likna vid museernas temporära temautställningar med fasta, ej flyttbara arrangemang, och med en strävan att beskriva en ”total” informativ miljö. De har byggts i de större lokaler som funnits att tillgå på platsen: Folkets hus, församlingsgården, den nerlagda skolan och liknande. Eftersom denna typ av lokaler ofta har ganska väl differentiera- de utrymmen har man på ett enkelt sätt kunnat ordna kaffeserveringar — ofta med bygdens specialiteter som tilltugg. Utställningarna har omgivits av omfattande programverksamheter med föredrag, teaterföreställningar, musik— och författarkvällar samt debatter med politiker och representan- ter för organisationer och myndigheter — allt med anknytning till utställningarnas teman. Utställningslokalen har på så sätt blivit en samlingspunkt under öppethållandet som erbjudit samvaro, utbyte, konfrontation och avkoppling.

Riksutställningars roll i dessa utställningsproduktioner har varit att ställa personal, utställningsteknisk kunskap, utställningstekniskt material och ekonomiska resurser till de lokala gruppernas förfogande. Detta har gjorts i samarbete och samråd med studieförbunden, Skellefteå museum och kommunens kulturnämnd så att institutionernas funktioner kunnat samlas till ett gemensamt stöd för de lokala grupperna.

Trots den relativt stora omfattning dessa utställningar har haft har de krävt jämförelsevis små direkta ekonomiska insatser. Genomsnittligt kan produktionskostnaderna, exklusive löner, beräknas till 3 000 år 4000 kronor per utställning. Detta kan förklaras med att en betydande del av arbetet utförs i studiearbetet och att man kunnat utnyttja lättarbetade material i utställningsarrangemangen. Utställningarna har varit attraktiva för en jämförelsevis stor publik till större delen rekryterad ur grupper som vanligen inte besöker utställningar. Den normala visningstiden för dessa utställningar har varit en vecka och genomsnittligt har de lockat 5 000 besökare per utställning, varav skolbesök svarar för ca 10 %.

4.8.3. Skellefteå museum

Samarbetet med Skellefteå museum inleddes med ordnandet av museets samlingar. Riksutställningar hade här en konsulterande funktion genom att ge utställningstekniska och pedagogiska råd. Genom förmedling av försöksverksamheten kunde museet i samarbete med Göteborgs natur- historiska museum och med en tillfälligt anlitad producent bygga upp en

• Sida 132
•  Original

naturhistorisk avdelning som inledning till de kulturhistoriska utställ- ningarna. På Riksutställningars initiativ knöts också en lärargrupp till utställningsarbetet. Riksutställningar har från 1968 också deltagit i arbetet med planeringen av det nya museet, vilket skall inrymmas i nuvarande Nordanåskolan och beräknas kunna färdigställas under senare hälften av 70-talet.

4.8.4. Skellefteå biblioteksförbund

Skellefteåblockets biblioteksförbund omfattar förutom Skellefteå kom- mun även Burträsk och Lövångers kommuner. Huvudbiblioteket i centralorten Skellefteå hari många fall sammanställt handbibliotek till de av Riksutställningars stora utställningar, som visats i konsthallen och liknande lokaler. I samarbete med tjänstemännen från biblioteket och i samråd med de olika Studieorganisationerna har turnéplanerna utarbetats och programverksamheten kring utställningarna kunnat anordnas. Utställ- ningsverksamheten var under 1970 speciellt inriktad på biblioteken i centalorten Skellefteå och kommundelen Jörn där 1968 års litteratur— utredning bedrev försöksverksamhet och biblioteksaktiviteterna därför var speciellt intensiva.

I byn Stavaträsk genomförde exempelvis Riksutställningar, Riksteaterns Västerbottenensamble och Biblioteksförbundet ett experiment med uppsökande verksamhet i syfte att dels informera om resp. institutions verksamhet, dels diskutera glesbygdsbefolkningens svårigheter —— praktis- ka, ekonomiska, sociala — att ta del av det institutionsanknutna kulturlivet i kommunen.

4.8.5. Kulturnämnden

Tillsammans med kulturnämnden har försöksverksamheten provat olika vägar att nå ut i glesbygdsregionerna med utställningar. I anslutning till dessa har också ordnats informations- och diskussionsmöten för att diskutera kulturutbudet och önskemål om fortsatt verksamhet.

Kulturnämnden har i allmänhet varit mottagare av Riksutställningars stora utställningar. I anslutning till de stora utställningarna har kultur- nämnden ofta tagit initiativet till aktiviteter av olika slag. Under sommarhalvåret 1969 och 1970 visades utställningen Wasa 1628 och Miljö för miljoner på campingplatser och badplatser i Skellefteå kommun. Planeringen av detta skedde i samråd med kulturnämnden, fritidsnämnden och det regionala turistrådet. Samverkan skedde också med landstingsorgan som Skellefteå lasarett och ett hem för långtids- sjuka, där bl. a. Wasa 1628 och Till landet i väster visades.

4.8.6. Svenska riksteatems Vasterbottenensemble

Hösten 1969 placerade Svenska riksteatern en regional ensemble i Skellefteå med uppgift att spela skol- och föreningsteater i Västerbottens län. Institutet för Rikskonserter placerade sommaren 1969 en intendent i

• Sida 133
•  Original

Luleå med Norrbotten och Västerbotten som verksamhetsfält. Den 1 november 1969 fick Riksutställningar gemensamt kansli med dessa båda institutioner.

Det direkta produktionssamarbetet inleddes våren 1970 med Sara Lidmans pjäs Marta, Marta där Riksutställningar utformade scenografin, till stor del uppbyggd av bildprojektioner. Hösten 1970 fortsatte samarbetet med ett Brechtcollage. Därmed inleddes en serie försök att på olika sätt integrera utställningar med teaterproduktioner. Avsikten med samproduktioner var att via utställningar ge en vidare information om och utgångspunkter för diskussioner om samhällsproblem, historiska ' skeenden och företeelser som haft beröring med de spelade pjäsernas

innehåll. ' Exempel på sådana utställningar är Kolonialism, imperialism i anslut- ning till Ambjörnsson/Plejels skådespel Fredag för högstadieskolor, Liten ordbok i samband med Reidar Jönssons pjäs Välkommen hem för föreningsteatern samt Det stora slöseriet i anslutning till lågstadiepjäsen ; med samma namn av Henning Mankell, Lena Strömdahl och Björn * Gedda. Innehållet i dessa samproduktioner spänner över ämnen som * kolonialismen, den svenska arbetsmarknadssituationen och miljövårds- problemen. En viktig strävan bakom det gemensamma utbudet har varit att få dess innehåll att verka på längre sikt i studier och diskussioner. Detta har uppnåtts genom samplanering med länsskolnämnden i Väster- botten och med studieförbunden. De senare fungerar som lokala i arrangörer för föreningsteatern. I anslutning till skolproduktionerna har också studiematerial utarbetats i samarbete med länsskolnämnden.

Varje produktion inom denna sektor av den uppsökande verksamheten har nått en sammanlagd publik om mellan 7 000 och 10 000 personer.

Produktionsarbetet, som huvudsakligen varit förlagt till Skellefteå med utnyttjande av de lokala resurserna, har varit grupparbeten med utställningsproducent, regissör, scenograf, teatertekniker och skådespela- re i samverkan. Detta har i hög grad möjliggjorts genom samarbetet i planering och administration, vilket i sin tur underlättats genom att institutionerna hade gemensamma kontorslokaler.

4.8.7. Rikskonserter

Hösten 1971 genomfördes ett samarbete med Rikskonserter/ÖN—regio- nen och Regionmusiker i Norrbotten och Västerbotten kring te- mat Norrland för 50 år sedan. Produktionen turnerade på ett fyrtio- tal platser i Norr- och Västerbotten hösten 1971 och våren 1972. Riksutställningars del i produktionen utgjordes av en utställning, utfor- mad som ett mycket stort fotoalbum (2 x 3 rn. i uppslaget skick) beskrivande människor och miljöer från 20-talets Norrland. Bildmate- rialet anskaffades i samarbete med länsmuseerna i Norrbotten och Västerbotten samt Skellefteå museum. Ett 10-tal musiknummer repre- senterande olika genrer framfördes av en blåsarsextett. En kåserande berättelse, framförd av en av musikerna, band samman bild och musik.

• Sida 134
•  Original

En motsvarande produktion genomfördes i samarbete med Rikskonserter och Regionmusiken i Västernorrland och Jämtland hösten 1972.

Riksutställningars intendent i Skellefteå har, förutom det direkta samarbetet med nämnder och institutioner, också i stor omfattning arbetat med konsultverksamhet rörande utställningar och utställnings- arbete.

4.8.8. Sammanfattning

Genom det regionala arbetet i Skellefteå har en del positiva erfarenheter vunnits. Den regionale intendenten har kunnat fungera som en förmedla- re mellan den centrala institutionen Riksutställningar och mottagarna av dess utställningar, publiken och lokala aktivitetsgrupper. Lokal program- verksamhet kring utställningarna har kunnat planeras igod tid och det har varit möjligt att gå ut med brett upplagd, intensiv information om kommande utställningar i regionen. Det har varit möjligt att kontinuerligt följa upp användandet av utställningarna och fånga upp önskemål och synpunkter från publiken.

Det direkta samarbetet med de lokala studieorganisationerna har gjort det möjligt att planera studiecirkelarbete kring åtskilliga av Riksutställ- ningars utställningar. Genom att intendenten har haft möjlighet att delta i den samverkan som sker mellan studieorganisationerna och kulturnämn- den och biblioteket har det också varit möjligt att nå ut med försöksverksamhetens utställningar till glesbygdsområdena. Detta gäller inte minst den verksamhet, som baserats på att ge studiecirklar och andra aktiva grupper resurser att göra egna utställningar. Svårigheter har dock även funnits i samplaneringen mellan studieorganisationerna och Riksut— ställningar. Dessa har främst haft sin grund i de mycket bundna former, som folkbildningsarbetet hittills haft och de lika hårt bundna turnéplaner som de flesta av Riksutställningars utställningar har haft. När det gäller konsthantverkscirklar har inriktningen på det egna arbetet gjort det svårt att få deltagarna att ta del av utställningar med anknytning till olika konsthantverksformer.

Ytterst värdefullt har det kontinuerliga samarbetet med lokala nämnder varit. Genom att kulturnämnden i de flesta fall har stått som mottagare av Riksutställningars utställningar har det inneburit såväl ett ekonomiskt stöd som hjälp med programverksamhet och utrymmes- och lokalfrågor. Det direkta samarbetet med kulturnämnd och bibliotek har också visat sig vara viktigt vid distributionen av småutställningar inom kommunen. Genom ett gemensamt planeringsarbete har bibliotekets bokbuss kunnat utnyttjas till frakter varvid bibliotekets personal haft tillsyn över utställningarna.

Det för Riksutställningar, Rikskonserter och Riksteatern gemensamma kansliet har fungerat väl. Denna form av samverkan skapar en närkontakt mellan organisationerna som underlättar planeringen av gemensamma projekt och ger möjlighet att utnyttja varandras kontakter i regionen. Lokal produktion av utställningar vid ett regionkontor av den typ, som funnits i Skellefteå har visat sig möjlig till jämförelsevis låga kostnader.

• Sida 135
•  Original

I februari 1973 upphörde verksamheten vid regionkontoret i Skellef- teå. Den förlades till Stockholm och inriktades huvudsakligen på att uppsöka studiecirklar och andra aktiva grupper ute i landet och initiera utställningsproduktioner och aktiviteter med dem.

Verksamheten drivs dock med jämförelsevis små ekonomiska och personella resurser. Den har därför inte fått en bredd, som motsvarar efterfrågan. Tonvikten har lagts vid fortsatta experiment, som syftar till att finna arbetsformer som gör det möjligt att anpassa och differentiera Riksutställningars framtida regionala verksamhet efter de lokala kraven och behoven. Dessa berör bl. &. studiecirkelledarnas och studieorganisa- törernas utbildnings- och fortbildningsbehov, studieförbundens arbets- rutiner och pedagogiska målsättningar samt den traditionella inriktningen av olika regionala och lokala organ som mottagare av ett centralt producerat kulturutbud.

4.9. Riksutställningars internationella kontakter

4.9.1. Bakgrund

Det bedömdes redan när försöksverksamheten med Riksutställningar startade såsom väsentligt att samla information om motsvarande verksam- heter i andra länder för att kunna anställa jämförelser och eventuellt utnyttja erfarenheter som gjorts på andra håll i världen. Därvid har både utställningsmediets och den pedagogiska utvecklingen följts när det gäller utställningars utnyttjande i olika sammanhang.

Insamlingen av information har gynnats av en allmän aktivering av kulturpolitiken på det internationella planet. Denna speglas t. ex. i den bok, som Unesco lät publicera inför kulturministerkonferensen i Helsing- fors 1972 (Augustin Girard; Cultural development: experience and policies). Där ges en analys av kulturpolitiska utvecklingslinjer i världeni dag, varvid en verksamhet som Riksutställningars sätts in i ett större internationellt kulturpolitiskt sammanhang, och bl. a. karakteriseras som "the beginning of a substantial decentralization programme”.

En hänvisning till Riksutställningar försöksverksamhet görs för övrigt också i en handbok om pedagogisk verksamhet på museer, som publicerades hösten 1972 av Schools Council i Storbritannien.

”The lavish expenditure of the Swedish Goverment in producing and trying out experimental material on a national scale is a new departure in the West and may have unexpected repercussions in other countries.” (Pterodactyls and old lace. Museums in education, London 1972, s. 79.)

Inom försöksverksamhetens ram har medvetet satsats på att bygga upp och vidmakthålla kontakten med utländska musei- och utställningsorga- nisationer. Dessa kontakter har haft till syfte att medge utbyte av information och erfarenheter, att bredda utställningsverksamheten med presentationer av utländskt konstliv och internationella förhållanden samt att pröva olika kanaler för ett utbyte av utställningar mellan Sverige och andra länder.

• Sida 136
•  Original

4.9.2. Kontaktvägar

Alltsedan försöksverksamhetens första år har Riksutställningar tagit emot studiebesök, ofta genom Svenska institutets förmedling, men lika ofta som en följd av egna kontakter. Besökarna har varit museimän, konstnärer, kulturpolitiker och andra verksamma inom kultur- och utbildningsområdena, alla med olika Specialintressen och infallsvinklar.

Studiebesöken skapade tidigt ett behov av informationsmaterial på främmande språk. För att något tillgodose detta behov trycktes 1968 en engelsk version av Riksutställningars just då utkomna första PR- broschyr, som spreds i stor upplaga till deltagarnai Icoms generalkon- ferens i Västtyskland samma år. 1970 översattes en folder om Riksutställ- ningars skolverksamhet till engelska och till Icoms generalkonferens 1971 i Frankrike trycktes en sexspråkig folder med vissa basfakta om försöksverksamheten.

I informationsverksamheten i samband med utländska studiebesök har i allmänhet filmvisningar ingått. Två av försöksverksamhetens filmer föreligger i engelsk version. Dels en film om småutställningar, Kits, egentligen gjord för att ingå i ett internationellt utställningspaket utformat i samarbete med Icom, dels en film om svenska museers undervisningsverksamhet med avsnitt om Riksutställningars projekt med anknytning till detta område, Schools and Museums, en bearbetning av Riksutställningars film Museet—skolan. Båda dessa filmer har visats utomlands vid flera tillfällen. En kopia av den senare filmen finns deponerad på Unesco-Icom Documentation Centre i Paris och har därifrån lånats ut för visning bl. a. på flera institutioneri USA.

Information om försöksverksamheten har i internationella samman- hang också givits i form av utställningar. Till en konferens för förskollärare i Bonn 1971 sammanställdes en fotodokumentation av ett aktiverande lekmaterial, Mjuklek. Till Icoms generalkonferens i Grenoble 1971 medförde Riksutställningar en utställning i form av ”halvfabri- kat”, dvs. föremål, monterade bilder och texter som sattes upp på wellpappelare. Konferensdeltagarna erbjöds att på ett antal tomma skärmar utvidga utställningen med eget material. Både denna utställnings innehåll, om olika slags småutställningar, och dess form väckte uppmärk- samhet och har på olika sätt visat sig ha haft effekt. Själva wellpappelar- formen utnyttjades t. ex. av Naturhistoriska museet i Santiago de Chile för att presentera ett Unga forskare-material våren 1972.

Ett vitalt intresse för försöksverksamheten har naturligtvis varit att skaffa information om och hålla kontakt med besläktade aktiviteter på musei- och utställningsområdet. Detta har bl. a. tillgodosetts genom en kontinuerlig bevakning av relevanta tidskrifter och annan litteratur inom ramen för uppföljningsenheten. Riksutställningar har vidare haft tillfälle att studera musei— och utställningsverksamhet i Tjeckoslovakien, Ungern, Polen, Sovjetunionen, Nederländerna, Västtyskland, Storbritannien, Frankrike, USA. Till båda de världsutställningar, som ägt rum under försökstiden, i Montreal 1967 och Osaka 1970, har Riksutställningar sänt medarbetare för att ta del av utvecklingen på det utställningstekniska området.

104 Försöksverksamhet med Riksutställningar SOU 1974: 43 l

• Sida 137
•  Original

4.9.3. Internationella organisationer

Av stor betydelse när det gäller att utbyta information och erfarenheter är naturligtvis alla internationella organisationer, som finns inom kultur- området. Riksutställningar har sålunda varit representerad vid tre av de kongresser, som 1970, 1971 och 1973 anordnades av INSEA, International Society of Education in Art, i England, Finland resp. Belgien. Genom konferensarbetet och personliga kontakter har de konstpedagogiska trender, som mer eller mindre tydligt kan spåras kunnat komma utställningsarbetet till godo. I samband med att IAAC (AICA), International Association of Art Critics, diskuterade internatio- nell konst- och utställningsdokumentation i Paris hösten 1972 informe- rade Riksutställningar om det informationscentrum för offentlig konst, som byggts upp inom försöksverksamheten.

Riksutställningars kontakter med Icom, The International Council of Museums, inleddes 1968 i samband med en konferens i Sovjetunionen rörande museernas roll i undervisningen, varvid Riksutställningars ny- startade projekt ”utställningen som läromedel” presenterades. Riksut- ställningar var också representerat vid Icoms generalkonferens iTyskland samma år. 1969 inbjöd Riksutställningar tillsammans med Svenska institutet Icoms direktör till Sverige, och anordnade en resa genom Västerbotten för att bl. a. presentera det regionala försöket i Skellefteå. Vid generalkonferensen i Frankrike 1971 fungerade en av Riksutställ- ningars medarbetare som koordinator.

Förutom Icom, som är en ”non-governmental organization”, är naturligtvis också Europarådet och Unesco viktiga för kontakterna med internationellt kulturliv. Riksutställningar har deltagit i arbetsgruppssam- manträden och symposier vid Europarådet i Strasbourg: 1968 och 1969 för att förbereda boken ”How to visit a museum”; 1968 i en mindre filmkonferens med temat ”The living museum”, varvid ett filmcollage ur Sveriges Radios arkiv om museiarbete i Sverige visades; 1972 i konferen- sen ”Art exhibitions and television”; 1969 i en rundabordskonferens anordnad av Unesco i Paris, ”Museums in the contemporary world".

På det nordiska planet har Riksutställningar haft kontinuerliga kontakter, inte minst i form av utställningsutbyte. Dessa kontakter har fått en starkare målinriktning i och med instiftandet av Nordiska utställningsrådet, inom vars ram ett intensifierat utbyte av utställningar kan emotses och även en viss gemensam utställningsproduktion. Sekre- tariatet är under en försöksperiod knutet till Riksutställningar, vars chef är ordförande och verkställande ledamot i rådet.

4.9.4. Internationella utställningsprojekt

Vid sidan av det allmänna erfarenhetsutbytet har Riksutställningars internationella kontakter också haft en breddad utställningsverksamhet som följd. Internationellt konstliv har presenterats i utställningar som Ung tjeckoslovakisk grafik, London och New York, Norska tecknare, Det inre landskapet, Modernt irländskt måleri och Fyra generationer isländsk

• Sida 138
•  Original

konst. Flera av dessa utställningar har gjorts i samarbete med institutio- ner som redan Riksförbundet med bildande konst samarbetat med. Även inom Föreningen Konst i skolan fanns en rad internationella kontakter uppbyggda, och dess medlemmar har under försökstiden kunnat ta delav utställningar som Utländsk färggrafik, Franska konstaffischer, Polsk grafik, Japansk grafik, Homo legens — den läsande människan.

Riksutställningars största internationella produktionssatsning var ut- ställningen Surrealism7, som visades på fyra platser i Sverige under 1970. Till denna produktion, som gjordes i samarbete med surrealistgruppen i Paris, inlånades verk från flera europeiska länder. Utställningen har också blivit internationellt känd bl. a. genom en presentation i den franska konsttidskriften L”0eil. Katalogen och den ovanliga affischen, producerad i plast i tredimensionellt format, har också visats vid senare surrealistut- ställningar.

I samband med produktionen av utställningar och utställningspaket, som haft till syfte att informera om förhållanden i andra länder, har kontakt tagits med respektive land på olika sätt. I Ett föremål speglar en värld, Ett fönster mot Sovjetunionen och Vi kallar dom u-länder ingår aktuella vardagsföremål, som importerats direkt från Tanzania, Sovjet- unionen, Kuba, Zambia, Indien och Ceylon. I Undervisning — undergång presenteras ett internationellt bildmaterial, som ställts till förfogande av Unesco, om en alfabetiseringskampanj.

Vid sidan av internationella utställningar, som Riksutställningar har producerat, har också utställningar som erbjudits från andra institutioner inom och utom landet visats för svensk publik. Kulturrevolutionen i bild byggde på en samling affischer från det moderna Kina, vilken från början visades på östasiatiska museet i Stockholm. Photography Canada och John Max var två fotoutställningar, som erhölls via kanadensiska ambassaden. Till skillnad från andra utställningar, som erbjudits från olika länder, var dessa utformade som vandringsutställningar från början, med alla fördelar det innebär ifråga om t. ex. montering och packning.

Riksutställningar har också haft uppdraget att producera utställningar för visning utomlands. För Svenska institutet har en vandringsutställning om Strindbergs dramatik framställts i fyra olika språkversioner, och för Föreningen Norden en informativ utställning om det nordiska samarbe- tet, Vi i Norden, i 600 exemplar. Till en samnordisk utställning, Den nordiska trästaden, som presenterades första gången i samband med ett Icomos-symposium i Norge 1972, bidrog Riksutställningar med projekt- ledare och ateljéresurser.

Vid sidan av dessa produktioner direkt för en utländsk publik har det blivit allt vanligare att utställningar ur Riksutställningars ordinarie utbud har utnyttjats i internationella sammanhang. Redan en av de tidigaste utställningarna, den konstpedagogiska Upptäcka — uppleva, visades i samband med konferenser i Finland, Norge och på Island. På initiativ av svenska ambassaden i Helsingfors har utställningarna Skokloster och Tidsbilder turnerat i Finland. Svenska institutet beställde en omarbetad version av Sprängning pågår, som gjorts i samarbete med Konsthögsko- lans arkitekturskola och Sveriges arkitekturmuseum, för visning i Polen,

• Sida 139
•  Original

Kanada och Australien. Studiepaketet Musiklådan som Riksutställningar sammanställt tillsammans med Rikskonserter och musikhistoriska museet, har presenterats för franska förskollärare på initiativ av Svenska institutet i Paris. Materialet har också översatts för visning i Västtyskland liksom Kungaudden, ett s. k. rött skåp, som presenterar resultatet av de arkeologiska utgrävningarna vid kung Gustaf VI Adolfs fiskestuga i Västerbotten. Affischutställningen Cirkeln har inom ramen för det Nordiska utställningsrådet tryckts i nya upplagor på danska, norska och finska. På samma sätt förbereds en tryckt version för nordiskt bruk av den utställning om den nordiska trästaden, som gjordes 1972.

4.9.5. Konsultverksamhet

Riksutställningars internationella kontakter har bl. a. resulterat i att Icom hänvisat till Riksutställningar i frågor som rör utställningar, och då särskilt vandringsutställningar. Riksutställningar har även i internationella * sammanhang i viss mån fått fungera som konsultorganisation. Inom ramen för ett [com-projekt, som går ut på att sammanställa material för internationell museimannautbildning har Riksutställningar fått i uppdrag att sammanställa en ”kit on kits” (kit betecknar i internationell museijargong en liten bärbar utställning, som kan framställas i flera exemplar för uthyrning eller försäljning). Riksutställningar är vidare representerat i en arbetsgrupp som samlar in och sammanställer informa- tion från hela världen om sådana ”kits”, avsedd i första hand för de unga länder i tredje världen, som håller på och bygger upp sitt musei— och undervisningsväsen. I en Unescohandbok, Museums, Imagination and Education, som publicerades i serien Museums and Monuments 1973, har Riksutställningar bidragit med ett kapitel om museers och utställningars roll i undervisningen.

4.10. Utbildning 4.10.1 Intern utbildning

Som en form av intern utbildning bildades hösten 1968 ett seminarium för i första hand Riksutställningars egna medarbetare. Vid den omorgani- sation av Riksutställningar, som skedde den 22 november 1970, kom seminariet att bilda kärnan i den avdelning, som då fick namnet Seminarium, vetenskapliga undersökningar och utbildning. När avdel- ningen i juni 1971 tillfördes bibliotek och diabildsarkiv fick den namnet uppföljningsenheten. Under denna hör sedan november 1971 ett utställningsarkiv med syfte att främst jämte diabildssamlingen dokumen- tera Riksutställningars egen verksamhet. Avdelningen har under de senaste två åren fått övervägande servicekaraktär.

• Sida 140
•  Original

Utställningspedagogiskt seminarium

Under arbete med utställningar av konst och konstpedagogiskt studiema- terial framstår behovet av en kartläggning av utställningsmetoder, prövning av effekterna av utställningar och granskning av problematiken som angelägen. Utställningen som kommunikationsform har tidigare sällan tagits upp till behandling. Många problem av dels teoretisk — ideologisk, dels praktisk—distributionsmässig art uppstår under utställ- ningsarbetet. De flesta av dessa problem brukar kunna lösas från fall till fall och utan att någon egentlig dokumentation äger rum. Erfarenheterna från konstutställningsorganisationer som Föreningen Konst iskolan och Riksförbundet för bildande konst har stannat på det personliga planet, mer eller mindre som arbetsrutiner. Tid och tillfälle har sällan getts till att gruppvis diskutera eller skriftligen dokumentera gjorda erfarenheter.

Seminariet arbetar efter två linjer. Den första avser att ge vidgade kunskaper inom utställningspedagogik (kartläggning av användbara teori- er, studier av färdiga eller planerade projekt, litteraturstudier, studieri fältet av utställningsverksamhet och informationsmedel inom Riksutställ- ningars intressesfär). Experimenterande med nya okonventionella infor- mationstyper och praktiskt realiserande av dessa ingår. Informations- kontakt med pedagoger, psykologer, sociologer, kommunikationsexper— ter m. fl. pågår. Den andra ”innehållslinjen” omfattar utbildning/ fortbildning av Riksutställningars reseamanuenser och utställningsadmi- nistratörer ute i landet. Behovet av pedagogiskt kunniga kontaktmän med allmänheten är mycket stort. En speciell kurs för utställningsarrangörer genomfördes 1972.

Den vetenskapliga forskningen kring utställningsverksamheten har stark anknytning till seminariets arbete och kan i vissa fall ingå som arbetsuppgifter (enskilt eller i grupp) i detta.

Vid en sammankomst med Riksutställningars medarbetare uppstod diskussion om seminariet i första hand skulle vara konstpedagogiskt. Då emellertid konstutställningar och deras metodik endast utgör en del av Riksutställningars totala utställningsutbud, framfördes åsikten att namnet borde vara (och arbetsinnehållet vidgas till) *'utställningspedagogiskt seminarium”. Man enades tills vidare om att konstpedagogiken skulle stå närmast på arbetsprogrammet men att gränserna inte skulle göras för snäva. Stor öppenhet gentemot andra utställnings- och informations- mässiga aktiviteter skulle råda.

I seminariet deltar i första hand Riksutställningars egen personal. På grund av utrymmesbrist har inbjudningar till intresserade utanför Riksutställningars krets i regel inte kunnat göras i den omfattning som hade varit önskvärt. I några fall har dock seminariet förlagts till andra, större lokaler.

Under åren 1968 till 1969 sköttes seminarierna av dåvarande skolav- delningens chef. När Riksutställningars organisation med indelning på avdelningar ändrades år 1969 blev seminariet en till produktions-, distributions- och administrationsavdelningarna sidoställd avdelning, med namnet Konstpedagogiskt seminarium, en forsknings- och utbild-

• Sida 141
•  Original

ningsavdelning med flera sidoordnande funktioner. Sedan budgetåret 1971/72 är avdelningens namn uppföljningsenheten. Någon perso- nal som direkt kunde vara medhjälpare till avdelningschefen fanns tidigare inte, men 1. 11. 1971 anställdes en amanuens med halvtidstjänst- göring. Från hösten 1970 fungerar en organisations- och planeringsgrupp bestående av, förutom seminarieledaren, 3 personer representerande olika ämnesområden inom Riksutställningar. Planer finns på att till seminariet bilda en referensgrupp utanför Riksutställningar represente- rande museer, kulturnämnder, skolöverstyrelsen m. fl.

Redan under första skedet av seminariets arbete bildades en utställ- ningsteknisk arbetsgrupp, som studerade utställningar ute på fältet och rapporterade i ord, foto och film till seminariet. Denna grupp arbetar kontinuerligt. Andra arbetsgrupper har fullgjort kortfristiga uppdrag, en kataloggrupp för granskning och analys av utställningskataloger, en arbetsgrupp för utarbetandet av lärarhandledning (tryckt i Skol—Avin nr 10, 1969 för utställningsmaterialet MULTI 69). 1970 bildades en utställningsgrupp inom seminariet med arbetsuppgift att sammanställa en liten konstpedagogisk utställning Tycka om, som har turnerat sedan sommaren 1972 framför allt till folkhögskolor. 1973 konstituerades en trycksaksgrupp.

Seminariets ekonomi är blygsam. Anslaget var 1968/ 69 och 1969/ 70 kr. 5 000, 1970/ 71 och 1971/ 72 kr. 10 000, 1972/ 73 kr. 15 000 och är 1973/ 74 kr 12 000.

Seminariets arbetsinnehåll är följande:

1. Belysa strukturer och funktioner i Riksutställningars egen produktion. Studier av och diskussioner kring bl. a. Kring Gamla ting, Surrealism? , Undervisning eller undergång, Bilder överallt, Multi 69 m. fl.

2. Diskutera andra utställningar, studiebesök. Här har den utställnings- tekniska gruppen fungerat. Vid vissa tillfällen har rapportering av utställningserfarenheter förekommit vid producentsammanträden och vid utvecklingsverkstadens sammanträden.

3. Information om museipedagogik i olika länder.

4. Översikt av och information om konstvetenskaplig forskning med konstpedagogisk inriktning.

5. Kulturfrågor: kultursociologi.

6. Audivisuella hjälpmedel, tekniska hjälpmedel etc. Som ett särskilt forum för att informera medarbetarna om Riksutställ- ningars vetenskapliga undersökningar bildades 1971 den s.k. uppfölj- ningsgruppen i vilken seminariet ingår som allmän informations- och uppföljningsavdelning; hit hör även kompletterande yrkesfortbildning för personalen. Deltagande i kurser och konferenser har ägt rum i tämligen stor omfattning och delvis ingått som del i seminariearbetet. Ateljéperso- nalen har deltagit i följande yrkesinriktade kurser: plastteknik, miljöfärg- sättning och färgsystematik, svetskurs för konsthantverkare, patent- frågor, grundläggande elektronik. Härutöver har även arrangerats egna kurser för personalen.

• Sida 142
•  Original

4.102. Extern utbildning

I viss omfattning anordnas utbildning också för andra än Riksutställning- ars egen personal. Lärargrupper, deltagare i universitetskurser i museitek— nik och doktorander i konstvetenskap är exempel på kategorier av besökare, som vid särskilt arrangerade kurser, konferenser eller auskulta- tionsperioder blivit informerade om Riksutställningars verksamhet. I samarbete mellan Folkbildningsförbundet, Konstfrämjandet och Riksut- ställningar anordnades år 1972 en kurs för utställningsarrangörer. Kursdeltagarna rekryterades via länsbildningsförbunden bland personer verksamma inom olika delar av folkbildningen.

4.1 1 Bibliotek, utställningsarkiv, diabildsarkiv

Grunden till Riksutställningars bibliotek utgörs av samlingar som För- eningen Konst i skolan och Riksförbundet för bildande konst har ställt till Riksutställningars förfogande. Biblioteket är i princip ett handbiblio- tek för medarbetarna. Inköp av litteratur och tidskrifter har under de senaste två åren i första hand kommit att inriktas på Riksutställningars verksamhetsområde med tonvikten lagd på utställningsproduktion och museologi.

För beslut i frågor rörande biblioteket finns en biblioteksnämnd bestående av representanter för olika ämnesområden inom Riksutställ- ningar. Biblioteksärendena handläggs sedan januari 1972 av en biblioteka- rie anställd en dag i veckan. Tidigare sköttes biblioteket av en assistent inom Riksutställningar jämsides med övriga arbetsuppgifter.

En mer systematisk dokumentation av Riksutställningars verksamhet inleddes i november 1971 genom att arbetet med att ordna ett utställningsarkiv påbörjades. Avsikten är att följa upp Riksutställningars aktiviteter genom att dokumentera arbetsmaterial, trycksaker, pressklipp, affischer och annat. I görligaste mån vill man ge en beskrivning av utställningarna från idé till färdig form.

Verksamheten med ett diabildsarkiv inom Riksutställningar inleddes 1967 efter samgåendet med Föreningen Konst i skolan och Riksförbun- det för bildande konst. De båda föreningarnas bestånd av diabilder kom att bilda grundval för Riksutställningars arkiv. Föreningen Konst i skolans arkiv omfattade 1967 cirka 8 000 diabilder, medan Riksförbundet för bildande konst hade 6 255 registrerade bilder i sitt arkiv. Nuvarande målsättning är att i diabilder dokumentera Riksutställningars verksamhet inom olika områden. Tidigare fanns ambitionen att i begränsad omfatt- ning även dokumentera andra utställningar. Brist på resurser har medfört. att denna typ av dokumentation tv. uppskjutits. Antalet diabilder har successivt utökats. Ijanuari 1974 omfattar arkivet 20 700 bilder.

I diabildsarkivet tjänstgör sedan 1967 en kansliskrivare på halvtid. Under vissa perioder har funnits ytterligare en halvtidsanställd.

• Sida 143
•  Original

4.12. Informationscentrum för offenlig konst i Sverige efter 1950

I MUS 65:s skrivelse till Konungen den 18 juni 1968 ang. försöksverk- samhet med konstförsäljning behandlas frågan om ett arkiv för offentlig konst, vilken aktualiserats genom en framställning från Konstnärernas riksorganisation (KRO). En service beträffande frågor om tillvägagångs- sätt och urvalsmöjligheter vid anskaffning av offentlig utsmyckning skulle ske dels genom diabilder och skriftliga beskrivningar, dels genom att personal stod till tjänst med rådgivning. Lokalerna borde dessutom kunna fungera som en central där intresserade konstnärer kunde skaffa sig en överblick över olika aktuella tävlingar om offentlig utsmyckning. : Verksamheten förutsattes ankomma på Riksutställningar, som bl.a. skulle svara för insamlingen av arkivmaterial och upprättandet av arkivet inom ramen för sina ordinarie arbetsuppgifter.

Informationscentrum vill skapa bättre kontakt mellan konstnärer och beställare av offentlig konst såsom landsting, kommuner, statliga och privata institutioner, och byggnadsföretag för att därigenom bredda möjligheterna för konstnärerna att få sina verk utförda, men också för att ge beställarna rikare urvalsmöjligheter. Informationscentrum verkar som ett serviceorgan som utan avgift står till förfogande för alla beställare av offentlig konst.

Uppbyggnad. Hösten 1968 påbörjades en dokumentering av landets bestånd av offentlig konst. På grundval av inkomna uppgifter utarbetades en systematik och ett hålkortssystem som möjliggör snabb information om konstverkens placering, material, funktion etc. Vid årsskiftet 1972/ 73 omfattade kartoteket uppgifter om 4 700 konstverk av 900 konstnärer, som arbetar med utsmyckningar för sjukhus, skolor, torg, lekplatser, kyrkor, administrationsbyggnader, bostadsmiljöer etc.

Objektiv registrering sker av all utförd offentlig konst. 1969 påbörja- des sålunda en fotografering regionvis i landet. Vid årsskiftet 1972/ 73 uppgick samlingen till totalt ca 12 500 färgdiabilder av 2 500 objekt. Med de fotograferingar som utfördes våren 1973 har totalt ca 2/ 3 av landets större kommuner inventerats, varigenom ytterligare 2 500 ljusbil- der av 500 objekt tillförs samlingen. Diabildssamlingen är den viktigaste utgångspunkten i Informationscentrums service och det bästa medlet att för beställare av offentlig konst visa ett omfattande utbud av redan utförd konst samt även av skisser och tävlingsförslag.

Samarbete med andra institutioner. Informationscentrum samarbetar bl. a. med KRO, statens konstråd och Dokumenteringsarkiv för modern svensk konst i Lund. Med sistnämnda institution sker utbyte av konstverksuppgifter från deras dataregister mot ett exemplar av varje av informationscentrums diabilder. En tanke från starten var att vid en institution ev. i Lund, Göteborg och Luleå lägga upp kopia av hela diabildssamlingen för att beställare från dessa distrikt skulle få lättare med personligt besök. Genom utbytet med Lund har denna tanke förverkligats där.

Finansiering. Uppbyggnaden av Informationscentrum har finansierats

• Sida 144
•  Original

genom två av Kungl. Maj: t beviljade engånsanslag: 1969 150 000 kronor och 1972 83 000 kronor. Fr. o. m. budgetåret 1972/73 är Informations- centrum upptaget på Riksutställningars ordinarie budget. Under upp- byggnadstiden har de stora posterna på utgiftssidan först och främst varit kostnaderna för fotografering och diabildframställning, för inköp av nödvändiga ljusbilds- och förvaringsskåp samt för systemuppläggning och ordnande av ljusbildsamlingen.

Reklam. 1 mars 1971 öppnades informationscentrum för allmänheten. Genom artiklar i press och tidskrifter lämnades en första upplysning om Informationscentrums existens. Våren 1972 trycktes en reklamfolder i 14 000 ex. och distribuerades till personer inom statliga, kommunala och privata organ som har hand om utsmyckning samt till olika grupper såsom arkitekter, bibliotekarier, funktionärer inom kyrkan rn. fl. vilka kunde tänkas få kontakt med utsmyckningsärenden eller aktivt deltai arbetet på olika kulturområden. Efter reklamfolderns utsändande märk- tes en stegrad besöksfrekvens och förfrågningar om lån av diabilder i utsmyckningsärenden. Besökare som utnyttjar Informationscentrum är konstnärer, lärare vid universitet och skolor, universitetsstuderande, intresserade från industrier och enskilda personer. Fortsatt dokumente- ring av konstverksuppgifter och fotografering inom de regioner som ännu återstår är målet för Informationscentrums närmaste framtid samtidigt som fortlöpande bevakning av nytillkomna utsmyckningar bör ske genom tidigare erhållna kontakter kommunalt och privat samt genom bevakning av press och tidskrifter.

4.13. Verkstad och lager

Våren 1967, inför samgåendet med Föreningen Konst i skolan och Riksförbundet för bildande konst, aktualiserades frågan om en gemensam verkstad. Organisationerna medförde vid sammanslagningen verkstads- personal, inredning och maskinell utrustning för begränsad produktion av främst konstutställningar. Personalen uppgick till tre man: en packmästa— re, en rammakare och en expeditionsvakt.

Försöksverksamheten hade tidigare anlitat olika företag för sin utställningsproduktion. Erfarenheterna hade bland annat visat att mer- arbetet i form av resor, arbetsledning, samordning och kontroll ökar, då de som medverkar vid en utställningsproduktion inte arbetar under samma tak. Kostnadsökningar och sämre kvalitet riskeras också när personal som saknar tillräcklig erfarenhet av vandringsutställningar måste anlitas. De företag som utnyttjades hade dock fackutbildad hantverksper- sonal, som verksamheten då saknade, och verkstäder för tillverkningen. Bl. a. genom föreliggande krav på offertförfarande kunde inte heller all produktion förläggas till ett enda företag, vilket innebar att mycken tid gick åt till att överföra praktiska erfarenheter till nya arbetsteam. Motiven för att skaffa en egen verkstad var därför främst praktiska och de problem man tidigare haft vägledde bl. a. utformningen av verkstaden. Experimenterandet med nya lösningar för montage och emballage krävde

• Sida 145
•  Original

också egna resurser. För verkstad och lager förfogar Riksutställningar nu över ett utrymme på ca 2 000 m2.

Utrustningen av dessa utrymmen föregicks av en utredning om vilken ungefärlig omfattning verksamheten skulle komma att få inom de närmaste åren. Med ledning av detta material söktes av statliga medel ett utrustningsanslag på 195 000 kr. Enligt utredningens förslag uppdelades verkstad och lager på följande sätt: Verkstad: maskiner, verktyg och inredning för trä- och enklare metallbe- arbetning. Arbetsplatser för maximalt sex hantverkare.

Fotoateljé: mörkrum, monteringsrum och ateljé. Utrustning för repro- tagning, färgdiaduplicering och meterförstoring. (Utrustning för 16 mm ljudfilminspelning inköptes vid ett senare tillfälle.) Arbetsplatser för maximalt två fotografer och ett fotobiträde. Provuppställningshall: 240 m2 fri golvyta för montering av större utställningar under produktion/reparation samt provuppställning och visning av färdiga utställningar. Ramverkstad: handverktyg, ramklipp och inredning för inramning och montagearbeten. Arbetsplats för en hantverkare. Kontorsrum: kontorsinredning för en arbetsledare. Personalutrymmen: lunchrum, omklädningstvättrum, duschrum och toa- lett. Klädskåp och lunchrumsinredning för 12 anställda. Expeditionslager: utrustning och inredning för lagerhållning och expedi- tion av trycksaker, konstverk och museiföremål. Arbetsplats för en packmästare, ett lagerbiträde och en chaufför. Lager: utrustning och inredning för lagerhållning av utställningar.

Vid årsskiftet 1973/ 74 hade verkstaden förljande personal:

] ateljéchef l verkmästare 5 utställningstekniker ] packmästare 1 lagerföreståndare 1 förste fotograf 1 fotograf l chaufför och exp.vakt

Den nya verkstaden saknar viss utrustning såsom sprutlackerings- och målningsrum, tryckeri, layoutstudio och utrustning för framställning av ljudbandskopior. Ej heller har formgivare, AV-tekniker och specialutbil- dad teknisk personal kunnat anställas.

Lokalerna är belägna i källarplanet och saknar dagsljus, tillräcklig ventilation och expansionsmöjligheter. Särskilt kännbar är bristen på lagerutrymmen. Ett speciellt lagerutrymme för inlånat dyrbart museima- terial har inrättats, som fyller gällande föreskrifter beträffande brand- och stöldsäkerhet. Beträffande verkstadsutrustning och inredning har änd- ringar och kompletteringar kontinuerligt genomförts.

Vid försöksverksamhetens slut har största möjliga utnyttjande av verkstad och lager uppnåtts varför en utökad produktionsvolym förut-

• Sida 146
•  Original

sätter nya lokaler och utrustning samt ytterligare personal. I många fall har företag utanför verksamheten anlitats. Detta har främst varit fallet vid framställning av utställningsenheter i serier, t.ex. skärmar eller packlådor där företag med industriell produktion utfört arbetet efter ritningar.

Riksutställningar kunde bäst fylla sina uppgifter genom egna verkstads- resurser. Egen personal betydde för Riksutställningar möjligheter att skapa en kontinuitet i arbetet. En förbättrad planering ökade ytterligare möjligheterna att utnyttja den egna personalens erfarenheter, vilket innebar att felaktigheter kunde upptäckas på ett tidigt stadium och tids- och kostnadskrävande omarbete undvikas. Erfarenheterna visade att den tekniska kvaliteten på enskilda utställningsproduktioner i en del fall stod i direkt proportion till den tid som varit möjlig att ägna åt planerings- arbetet. Genom införande av en ny organisationsplan i november 1969 med arbete i projektgrupper ökades också möjligheten för verkstads- personalen att på ett tidigt stadium påverka utställningarnas slutgiltiga utformning.

Icke obetydliga rationaliseringsvinster har kunnat göras genom att verkstadsarbete under de senaste försöksåren planerats upp till ett åri förväg. Det har därigenom varit möjligt att förlägga de olika utställnings- produktionerna så att verkstadens arbetsbelastning blivit så jämn som möjligt. Sommarmånaderna har emellertid utgjort en belastningstopp då de flesta utställningar, särskilt de som distribuerats till skolorna, reparerats för att vara klara inför höstens turnéstart. Detta arbete fordrar extra arbetskraft och även ett särskilt utrymme, t. ex. en reparations- verkstad i direkt anslutning till lager för färdiga utställningar.

Skador som uppkommit genom naturlig förslitning eller konstruk- tionsfel samt frågor om emballage har ägnats speciellt intresse. I vissa fall har verkstadspersonalen genom resor till utställningarna ökat sitt tekniska kunnande, vilket också minskat reparationskostnaderna. I speciella fall har den verkstadspersonal som medverkat vid tillverkningen ombesörjt upp- och nedmontering av utställningen på de platser den besökt, vilket varit en förutsättning för utställningens formgivning. Ur utställningstek- nisk synvinkel har inte minst distributionssättet och typ av utställnings- lokal fått styra utställningarnas utformning. Från verkstadssynpunkt har

114 Försöksverksamhet med Riksutställningar SOU 1974: 43 de producerade utställningarna varit av olika typer. % Konst- och övriga museiföremål, ej fast monterade på något utställnings- system

Detta är ur verkstadssynvinkel den enklaste formen för en utställning och tar mellan fyra till sex veckor för en hantverkare att tillverka. Arbetet begränsas till inramningar, montage och förpackning av föremålen i % specialinredda emballagelådor. Ofta blir det nödvändigt att vissa från 1 början utvalda föremål ersättes av andra då risken för skador visar sig vara % för stor. Skador har vid enstaka tillfällen uppstått under transport, på ] mottagarplatsen vid upp- och nedpackning, samt under utställningstiden. ; Erfarenheterna har dock varit sådana att någon radikal nykonstruktion Q

• Sida 147
•  Original

beträffande inramning, montering eller emballering inte behövt företagas. Efter avslutad turné har emballaget återanvänts i nya utställningar.

Mindre och medelstora skärmutställningar med konst- och museiföre- mål, fotografier och texter fast monterade på skärmar eller i montrar har krävt en erforderlig verkstadstid på sex till tio veckor för en hantverkare. För denna typ av utställning har verksamheten disponerat olika skärm- system som inköpts utifrån eller tillverkats i den egna verkstaden. Skärmsystemen har återanvänts efter avslutade turnéer. I en del fall har tillverkningen av själva stommaterialet förlagts till företag utanför verksamheten och endast layout, montering och förpackning har skett i den egna verkstaden. Dessa utställningar är ofta lätta för mottagaren att ta emot och går snabbt att arrangera. Allt material är fastmonterat vilket minskar slitage samt skador vid upp- och nedmontering. Utställningarna har byggt på vidareutveckling av erfarenheter från Föreningen Konst i skolan och Riksförbundet för bildande konst.

Större utställningar (hela utställningsmiljöer) för distribution imöbel— buss och ofta med personal som medföljer under hela utställningstiden (alt. enbart vid upp- och nedmontering), avsedda för mottagarlokal med fast personal och med en yta av ca 200 m2. Erforderlig verkstadstid på upp till sex månader för fyra hantverkare. De större utställningarna kräver givetvis längre förberedelse och noggrant uppgjorda tidsplaner samt analys av de olika momenten i tillverkningen. Förberedande experiment- och konstruktionsarbete i samråd med producent och formgivare ger god utdelning i form av en bättre utställning. Studier av bra resp. dåliga lösningar under och efter turné har gett erfarenheter som kommit planerade utställningsproduktioner tillgodo.

Läromedelspaket,oftast i flera exemplar. I läromedelspaketen har det kanske i högre grad än i andra produktioner funnits möjligheter att pröva sig fram både i material och utförande. Resp. prototyper har utformats för en bestämd undervisningssituation där både producent och verkstads- personal har kunnat närvara vid utprovningen och tillsammans med avnämaren diskutera förbättringar. Vissa av läromedelspaketen har efter revidering hantverksmässigt framställts i en upplaga på till att börja med 25 exemplar.

Flerbildsvisningar har tillsammans med film, diabildserier (med eller utan ljud) och videogram utgjort en grupp av försök där Riksutställningar arbetat med andra media men ofta likväl inom utställningsformens ram. Under försökstiden har fyra flerbildsvisningar producerats. Dessa har mer än några andra produktioner innehållit teknisk utrustning och större delen av arbetet har lagts ner på de 3. k. styrsystemen. Med själva styrenheten påverkas diabildsprojektorer, bandspelare, filmprojektorer, strålkastare etc. att arbeta efter ett på förhand uppgjort program som finns lagrat i styrenheten. För Nordisk folkkonst påbörjade verksam- heten tillverkningen av en egen styrenhet (avsedd för visningar utan ljud). Skokloster försågs med ett nytt mera beprövat styrsystem som byggde på styrning med ljudimpulser inspelade på band på olika frekvenser. Problemen med driften av flerbildsvisningar överstiger emel- lertid i princip inte vad som gäller för övriga utställningar. En

• Sida 148
•  Original

förutsättning är dock specialutbildad teknisk personal. För sådant arbete anställdes personal tillfälligt eller också fick företag, som själva hade erfor- derliga resurser, i samarbete med den egna verkstaden leverera den teknis- ka utrustningen fullt komplett.

Utställningar tillverkade i större upplagor

För att snabbt nå en så stor publik som möjligt har Riksutställningar producerat ett antal tryckta utställningar, dels rena affischutställningar, dels olika typer av skårmarrangemang. Dessa utställningar, som alla tryckts i upplagor mellan 300—700 exemplar, har varit avsedda för försäljning eller varit beställda produkter. Tryckningen föregås av experiment med olika stommaterial i fullskalemodeller. För- och nackde- larna med olika tryckförfaranden har undersökts för att nedbringa tryck-, material- och transportkostnader. Vi kallar dom u-länder har i större utsträckning än någon av de övriga utförts i den egna verkstaden (bl. a. allt fotoarbete, montering av screenfilmsoriginal, packning av skärm- material och föremål). Till skillnad från de andra'ut'ställningarfi'ä'irirrehöll den även föremål av skilda slag.

Ett ökat behov hos utställningsarrangörerna att låna eller köpa monteringsbara utställningssystem har resulterat i att Riksutställningar låtit tillverka engångsskärmar i wellpapp för försäljning samt stått till tjänst med uppgifter om konstruktion och inköpsställen för andra typer av monteringsbara system. Utlåning av verksamhetens eget material har förekommit i begränsad omfattning under försökstiden.

Små utställningar. En särskild grupp representeras av de små utställ- ningarna. De har vanligen en kort tillverkningsperiod, 1—2 veckor, men kräver genom sitt ringa format ofta särskilt väl genomtänkt formgivning, som bäst åstadkommes genom ett nära samarbete mellan producent och hantverkare. Även denna utställningstyp förutsätter sålunda tillgång till egna verkstadsresurser. Till gruppen hör bl. 3. de utställningar som gjorts i ett av Riksutställningar serieproducerat utställningsskåp som fungerar både som monter och emballage.

1972 skapades inom Riksutställningar en särskild s.k. utvecklings- verkstad, dvs. en arbetsgrupp bestående av verkstadens hantverkare samt produktions- och ateljécheferna m. fl. Arbetet har planlagts av hela gruppen och de aktuella arbetsuppgifterna fördelats på mindre grupper som var och en arbetat med bestämda problem. Arbetet har hittills * omfattat marknadsundersökningar, praktiska test, produktionskalkyle- ring och viss intern utbildning genom studiebesök, filmvisning och kurser. Arbetsresultaten har redovisats och arkiverats i form av skisser, original- ritningar, fotografier och modeller. De samlade erfarenheterna bör nu redovisas i form av faktablad; det finns ett ständigt behov av en samlad * information till olika utställningsarrangörer i landet. På uppdrag av lcom har Riksutställningar tillverkat en första version av en ”laborationssats” om hur man gör utställningar, kallad A kit on kits. Den har även använts vid museikurser i Sverige och Norge. I satsen ingår bl. a. materialprover, instruktionsböcker, en kortfilm och en uppsättning engångsskärmar ivit

• Sida 149
•  Original

wellpapp. Flera liknande satser planeras för olika målgrupper inom landet, såsom för museerna och andra utställningsarrangörer.

Riksutställningars verkstad är en mycket viktig förutsättning för verksamheten. Samverkan mellan producenter och tekniker, möjligheter att experimentera och följa upp resultaten är av största värde. Den har utökats under åren och torde idag vara den största icke kommersiella utställningsverkstaden i landet. Dock kan den idag knappast motsvara alla de krav som ställs på den genom både den större egna ambitionen och de allt fler och mer differentierade önskemål som utifrån ställs på Riksutställningar som utställningsproducent. Som tidigare nämnts måste stora delar av produktionen läggas ut.

Detta måste man också räkna med i framtiden, det kan knappast vara realistiskt att inom verkstadens väggar hysa alla de specialister och Specialmaskiner som den öppna marknaden kan erbjuda. Verkstaden behöver däremot ha en beredskap för de mest skiftande uppgifter. De senaste årens erfarenheter visar att Riksutställningar trots långsiktig planering allt oftare deltar i snabba, med kort varsel inlagda produktioner av ibland vandrings- ibland tillfällig karaktär. I samma grad som Riksutställningar mer och mer tar på sig betalda uppdrag, i samma grad växer också behovet av resurser. Den typ av resurser det här kan vara fråga om är enkla screen- och skylttrycksmöjligheter, textsättning, sprutmålningsanläggning, metallbearbetning, ljudstudio och mindre film/ video- studio med vad dessa verksamheter kräver av installationer. Detta gäller också personal som kan bruka anläggningarna.

Som tidigare nämnts tar reparationer stor tid från nyproduktioner. Man kan aldrig bygga en vandringsutställning så bra att den aldrig behöver repareras. De enda utställningar som inte egentligen behöver tas in för översyn l— 2 ggr om året är de utställningar som sätts upp av egen personal och som vid varje tillfälle får nödvändig uppsnyggning. Betydligt större del av detta arbete kunde förläggas till fältet. För detta krävs emellertid resande tekniker. Dessa kan ibland också fungera som transportörer i egna fordon.

Ett ökat övertagande av andra producerade utställningar innebär också arbete för verkstaden. Dessa utställningar måste ofta omarbetas eller justeras, emballage tillverkas eller bara lagras.

4.14. Produktionserfarenheter

4.14.1. Definition av vandringsutställning

Vandringsutställningen är avsedd att visas på ett flertal orter och bör därför utföras på sådant sätt att den är lämpad för att flyttas. Skillnaden mellan en mer eller mindre stationär utställning och en vandringsut- ställning är väsentligt mycket större än vad man i förstone kan tro. Av vandringsutställningen krävs att den med rimlig enkelhet kan sättas upp och packas ned av få personer utan särskilt avancerade hjälpmedel. Utställningens format skall vara realistiskt avpassat till de lokaler som den

• Sida 150
•  Original

är avsedd för. Ingår någon form av invecklad teknisk/ elektrisk utrustning eller unika, dyrbara föremål, bör en tjänsteman medfölja och åtminstone närvara och deltaga i upp- och nedpackningsarbetet, ev. kvarstanna på orten under hela utställningsperioden. Utställningen måste i förpackat skick vara uppdelad i ett lämpligt antal packlådor eller container, helst försedda med hjul eller eljest så små att de lätt kan hanteras och flyttas. Den återkommande upp- och nermonteringen av vandringsutställningen under lång tid -— utställningen turnerar ofta under flera år — medför att antalet tillfällen till skadeverkningar blir stort. Verkningarna av förekom- mande missöden kan mildras om de olika konstruktionsdetaljerna är väl genomtänkta redan vid planeringen och vid genomförandet av produk- tionen.

Ett ofrånkomligt krav på en vandringsutställning bör vara att den för varje mottagare skall kunna upplevas som ny och fräsch. För att detta mål skall kunna uppfyllas krävs av producenten erfarenhet av vandrings- utställningar, goda tekniska och personella resurser samt hög teknisk kvalitet på materialet. Detta kan göra utställningen relativt dyr i produktion men bör medföra att den på sikt blir billigare i reparations- kostnader.

4.14.2. Planering

En vandrande utställning ställer vanligen större krav på utförandet än en stationär. Detta medför i sin tur att planeringen för vandringsutställ- ningen blir mer tidskrävande.

Det som framför allt gör att planeringen behöver börja extra tidigt är att så många parter är inblandade. Ett utställningsprojekt av stationär karaktär har utöver en huvudman kanske en tillverkande/ skapande part och en lokalhållare. Ofta är huvudmannen och lokalägaren samma instans.

En vandringsutställning går ofta till ett stort antal mottagare, som i allmänhet har särskilda synpunkter på när de vill disponera utställningen. Turnén kräver en noggrann tidtabell. Idégivare, producent och distributör kan vara tre olika parter. Mottagarna har ofta en egen lång planerings- period för sin lokala verksamhet. Så t. ex. önskar folkbildningsorganisa- tionerna i regel att få vara med i beslutsprocessen kring ett vandringsut— ställningsprojekt redan ett eller halvtannat år före den tidpunkt då vandringsutställningen beräknas komma till respektive ort. Bildningsorga- nisationerna måste nämligen i mycket god tid planera studiecirkelutbud och kataloger. Det har därför blivit allt vanligare att Riksutställningar har kontakt med olika tänkbara intressenter redan under planeringen av utställningsprojekten. I vissa fall går Riksutställningar ut med listor över flera utställningsförslag, mellan vilka mottagarna i lugn och ro kan välja. I planeringen ingår också att ta hänsyn till distributionstekniska önskemål.

• Sida 151
•  Original

4.143. Förslagsgång och beslutsprocess

Med ökad erfarenhet har beslutsprocessen inom försöksverksamheten förändrats väsentligt under de gångna åren. Efter att från början ha varit styrelsens — dvs. MUS 65 — uteslutande angelägenhet har beslutsfattan- det successivt fördelats på olika nivåer varvid endast de mycket viktiga eller övergripande besluten har bedömts böra ligga kvar hos styrelsen. Den nuvarande beslutsordningen har bedömts motsvara de krav på effektivitet, ansvarsfördelning och information, som rimligen kan ställas av förslagsställare och mottagare liksom av andra berörda parter.

Varje beslut förtecknas och sammanfattas i en separat handling, vari också anges beslutsfattare, budget etc. Dessa sammanfattningar av beslutade projekt bildar tillsammans en i varje situation aktuell översikt i över vad som är under produktion.

4144. Program— och projektledare; producent

När ett beslut fattas om ett utställningsprojekt anges också den person som skall ansvara för att erforderliga åtgärder vidtas och att beslutet realiseras. Under arbetets gång har inom försöksverksamheten utbildats en intern terminologi, där man skiljer mellan programledare, projekt- ledare och producent, benämningar som betecknar funktioner; det förekommer ofta att en och samma tjänsteman kan vara både program- ledare, projektledare och producent.

Verksamheten styrs av ett antal programmål. Varje program, som ju i sig är en abstraktion, inrymmer ett eller ett flertal konkreta projekt, i allmänhet utställningar. Programledaren ansvarar för att verksamheten håller fast vid och i praktiken förverkligar respektive mål. De för budgetåret 1972/ 73 utarbetade målformuleringarna återges i det inledan- de avsnittet till detta kapitel. De gångna åren visar hur dessa program har vuxit fram som en följd av omväxlande positiva och negativa erfarenheter under uppbyggnaden av försöksverksamheten. Själva programmen är alltså ett viktigt resultat och en erfarenhet. Däremot visar inte tablån någon inbördes prioritering mellan programmen. En fortlöpande diskus- sion har ständigt lett till ändringar i relationerna mellan programmen, vilket synligast har tagit sig uttryck i varierande fördelning av tillgängliga medel dem emellan. Programmen är en viktig grundval och utgångspunkt för de sakkunnigas förslag till riktlinjer för den framtida Riksutställnings- verksamheten.

Producenten svarar för det kvantitativt största arbetet, urval av lämpligt material, bearbetningen av materialet, kreativt arbete med avseende på utställningens innehåll och form. För producenten är projektet många gånger ett heltidsarbete under en längre period. Producenten är ofta en frilansmedarbetare men kan också vara en tjänsteman inom Riksutställningar.

Skillnaden mellan projektledare och producent har blivit ganska stor. Projektledaren förutsätts ha erfarenhet av såväl utställningsarbete i allmänhet som de interna förhållandena på Riksutställningar. Han eller hon har ett budgetansvar för projektet.

• Sida 152
•  Original

En fördel med projektledarsystemet är att en kontinuitet upprätthålls i verksamheten. Det är viktigt, att de erfarenheter, som man utvinner, tas tillvara och successivt utnyttjas i den fortsatta verksamheten. Det bör dock undvikas att producenterna förvandlas till projektledare med huvudsakligen administrativa uppgifter. Det har i stället varit angeläget att ge tjänstemännen varierande uppgifter på olika nivåer både för att öka den samlade erfarenheten, och för att vidga vars och ens perspektiv. Därför har även tjänstemän på distributionsavdelningen fungerat som projektledare och producenter.

4.14.5 Val av utställningstyp

Några av Riksutställningars mest slagkraftiga projekt har varit mångfal- digade utställningar, som kunnat nå en mycket stor publik. Mångfaldi— gandet innebär emellertid den nackdelen att man av ekonomiska skäl tvingas använda billigt material, vilket kan ge ett konstnärligt sämre resultat. Den mångfaldigade utställningen begränsar även möjligheterna att presentera originalföremål. För presentationen av unika objekt är det därför nödvändigt att också producera utställningar i ett enda exemplar även om dessa utställningar självfallet endast när en mer begränsad publik.

Storleken på de olika utställningarna har varierat mycket kraftigt, från utställningar som ryms på ett skrivbord till produktioner som fyller en eller flera utställningssalar. Beslutet om utställningens storlek sker från fall till fall i en avvägning mellan olika faktorer såsom tillgängliga ekonomiska resurser, avsedda mottagare och deras lokaler, målsättningen för utställningen, materialets rikedom, storleken och karaktären av de föremål som skall ingå etc. Storleken får således avgöras från fall till fall.

Från rent ekonomisk synpunkt är det av värde att projektledare och producenter går in för att bygga utställningar på gemensamma tekniska principer med standardskärmar av viss typ, eller med andra stående tekniska arrangemang. Med hänsyn till det konstnärliga och med tanke på behovet av att ständigt utveckla och förnya utställningsmediet kan och bör en sådan standardisering emellertid inte drivas för långt. Det är i allmänhet mycket värdefullt att kunna anpassa formen helt efter innehållet och att även kunna skapa unika och originella utställnings- miljöer.

4.14.6 Utnyttjande av idéer och material

Av ekonomiska skäl är det av vikt att till fullo utnyttja befintligt material i form av insamlade fakta, utredningar etc. liksom också redan producerade utställningar. Om ett utställningsförslag kräver ett mycket omfattande utrednings- och materialinsamlingsarbete kan det bli alltför dyrt att förverkliga utställningen.

Bl. a. i sådana fall har ibland ett och samma projekt fått växa ut till flera olika utställningar. Ofta finns möjligheten att ta ut väsentligheter och särskilt slående inslag ur ett större utställningsprojekt och göra ett

• Sida 153
•  Original

Mundi/%# — Warm!

!

”Folkets musik". som innehöll dels rikhaltigt bildmate- rial, dels ett "musikkök" med enkla instrument. behövde en flexibel utställningsform. Rejäla iisklador blev modu- len; ställda pa kant ovanpa varandra bildade de utställningsväggar i oliktormade rum; de lämpade sig likaledes väl som törvaringslador lör instrument och studiematerial. (Utst. 21)

• Sida 154
•  Original

,..- ...el-

Engangsskärmar för eget bruk och för försäljning. F. n. har Riksutställningar lem olika typer. De är gjorda av vit wellpapp, ett par mm tjock. star direkt på golvet. Överst t. v.: wellpappelare, 2 rn höga, 1 m bred. Bestar av 2 skärmar + överdel + underdel + passbitar. Överst t. h. och nederst t. h.: en komplett sats om 15 skärmar (1.780X750 mm) + 100 vingmuttrar förpackade i kartong. Kan uppställas pa det mest varierande sätt.

• Sida 155
•  Original

man: se Gun

Vih: 25 kg . Färg: Röd och umLtdlgt emballage Prinz r soo:— inbyggd belysning

Allt i ett. . . uumlnrmmumer nsl- vmddmumlällmw

benen mu ln under Iran-port heparin-n dubbla akirmdörnr M mnarilgllidor

"Wasa 1628", en samproduktion med Statens Sjöhisto- riska Museum —- Vasavarvet om regalskeppet Wasa. om livet ombord samt aspekter på bärgning och konser- vering. Här har man utnyttjat en skaplorm (det medel- tida altarskåpets idé) som på ett minimum av utrymme ger ett maximum av information både genom bild och text samt lösa föremål. Studiematerial i ladorna, kata— logen i form av "rivblad". (Utst. 712)

Utställningsskåp, som är utställningsmonter, vandrings- utställning. emballage — allt i ett. Skåpet består av två delar, en monterdel och ett podium. Benen tälls in i podiet, som under transport monteras last på skåpets översida. Monterdelen kan användas separat. Skåpet är tillverkat i plywood, har dubbla skärmdörrar, inbyggd belysning och två förva- ringslådor. Invändigt är skåpet grundmålat med vit färg. utvändigt är det rödlackerat och alla metalldelar varmgalvaniserade.

"&

• Sida 156
•  Original

WKIWWWPMILREN Humana»...

, l; m run-Munin.» mr .

• Sida 157
•  Original

”Det antika köket", samproduktion med Medelhavs- museet. är en skaputställning om antikens matvanor, där keramikkopior av brukstöremal fran antiken över- siktligt placerats i olika fack. som ocksa inrymmer örtkryddor i kryddställ, 16 inplastade smaskärmar om Ravaror, Antika matrecept och Husgerad. Efter en utprovad prototyp har en större upplaga (25 ex) tillver- kats för försäljning till skolor, museer och folkbildnings— organisationer. De tekniska finesserna, främst rörande hallbarhet och utrymmesekonomi har under utveck- lingsarbetet blivit flera. (Utst. 1141)

Till vänster: "Cirkeln" är en alfischutställning om miljö och ekologi gjord i samarbete med Svenska Natur- skyddsföreningen. Den kan illustrera en utvecklingsgang inom utställningsproduktionen: från stora tunga, "sta- tiska" utställningar över mindre utställningar på skärmar eller i studielådor, till mångfaldigade, tryckta utställ- ningar i affischform, att förpacka i papprulle eller sätta upp som här på mera tillfälliga skärmar. "Cirkeln". som ger en första elementär översiktlig presentation av miljövårdsproblemen, består av fyra affischer med 16 tecknade 4-färgsbilder i formatet 30X42. En andra upplaga av utställningen har framtagits av Nordiska utställningsrådet. Denna trycks i fyra versioner med resp. dansk, finsk, norsk och svensk text. Den har distribuerats över hela Norden.

• Sida 158
•  Original

"Den nordiska trästaden", en samproduktion med de nordiska arbetsgrupper som är engagerade i ett forsk— ningsprojekt för ICOMOS (International Council of Monuments and Sites) kring nordisk träbebyggelse, sammanställdes ursprungligen för en nordisk konferens kring ämnet i Sandefjord i Norge i september 1972. Fotoförsforingar sammanställda till illusoriska miljöer samt ett riktigt belysande studiematerial. Den bearbeta- des ytterligare, även utställningstekniskt och. sedan den visats i Nordiska Museet våren 1973, vandrar utställ—

ningen hösten 1973—varen 1974 runt i de nordiska länderna. Pa grundval av denna stora utställning oml sörjes genom Nordiska utställningsradet en mindre. tryckt version för distribution till kommunerna som u derlag för lokal debatt. Denna upplaga utarbetas av projektet Den nordiska trästadens utställningsgrupp genom Sveriges Arkitekturmuseum och Riksutställnin visar modellen av den tryckta versionen, som tryckte dansk. finsk. färöisk, norsk och svensk upplaga. (Utst. 1112)

• Sida 159
•  Original

edan: "Strindberg som dramatiker". en samproduktion _ ellan Drottningholms Teatermuseum och Riksutställ- . ingar. Svenska Institutet har för turnerande utomlands -eställt 8 exemplar med text pa engelska. franska, yska och amerikanska. De fotograferade scendetaljerna ed skadespelare från äldre uppsättningar av Strind- ergs dramer utsagades som "kontur-gubbar" och örseddes med stöd. (Utst. 1063)

• Sida 160
•  Original

"Vattnet i världen", samproduktion med Svenska Kom— mittéen för Internationella Hydrologiska Dekaden (IHD) avser att ge grundläggande information om vatten- problem i globalt perspektiv. Utställningsbilder och text placerades här pa "bokliknande" lutande skärmar. En bassäng medföljde utställningen, vari olika former sym— boliserade vattnets ständiga rörelse i naturen och vart utnyttjande av det. Ett särskilt studiematerial (1154) har utarbetats i samarbete med Skoföverstyrelsen (inom pedagogiskt utvecklingsarbete för folkhögskolan. PUFF). (Utst. 1054)

• Sida 161
•  Original

antal mindre utställningar på samma tema. Utställningens budskap kan på så sätt nå ut till väsentligt fler människor än annars skulle ha varit fallet. Från ekonomisk synpunkt innebär det att man kan göra fler utställningar inom ramen för tillgängliga medel genom att projekten stöder varandra eller bygger på varandras material.

4.15 Allmänna distributionserfarenheter

4. 15.1 Distributionsavdelningens framväxt

En särskild distributionsavdelning inrättades 1968, då utställnings- verksamheten hade fått en sådan omfattning att särskilt organ för distributionen krävdes. Dessförinnan handhades utställningstransporterna av Statens transportkontor. Turnéläggning och mottagarkontakter sköt- tes då till stor del av vederbörande producent med hjälp av en turnéassistent samt vad gällde vissa av de större utställningarna av en heltidsanställd reseamanuens.

Redan i försöksverksamhetens begynnelseskede togs kontakt med landets konstföreningar och museer för att utröna dessas verksamhetsfor- mer och möjligheter att ta emot utställningar från Riksutställningar. Samtidigt informerades om Riksutställningars direktiv.

Sammanslagningen av Riksförbundet för bildande konst och Förening- en Konst i skolan med Riksutställningars verksamhet nödvändiggjorde en ökad satsning på distributionen för att tillgodose de utställnings- mottagare där föreningarna redan hade förpliktelser. Riksförbundet för bildande konst, som hade ca 150 medlemmar, ett medlemstal som fortfarande i stort sett är oförändrat, distribuerade mellan 15—20 utställningar varje år. Medlemmarna bestod framför allt av konstförening- ar, kulturnämnder, museer, folkbildningsorganisationer, industrier och folkhögskolor.

Vid turnéläggning försökte man lägga samlade turnéer till skilda regioner t. ex. Västsverige, Norrland, Svealand, Sydsverige, etc. Medlem- marna erbjöds en utställning om året. Blev någon utställning icke fullbokad kunde intresserade medlemmar få extra utställningar. Frakten från ort till ort sköttes vanligen av mottagarna själva. Riksförbundet för bildande konst utnyttjade dock även en speditionsfirma. För en utställning per år fick medlemmarna halv restitution på frakten. För extra utställningar togs dock full fraktkostnad ut. Om en utställning måste gå i möbelbuss eller om åtgärder därutöver måste vidtas togs en extra avgift ut. Katalog och affisch till utställningen fick medlemmarna gratis. För en extra avgift kunde medlemmarna även få reseamanuens till utställningen (se kap. 4.9).

Föreningen Konst i skolans medlemsantal var 287 men har på grund av kommunsammanslagningar minskat till 197. Medlemmarna är skolstyrel- ser, folkhögskolor, lärarhögskolor, yrkesskolor, Särskolor, bibliotek och några enskilda skolor.

Turnéläggningen av utställningarna skedde med tanke på att fraktkost- nladerna ej skulle bli alltför höga för mottagarna, som alltid betalade frakten till nästa ort. Blev någon frakt särskilt lång och dyrbar fördelades

• Sida 162
•  Original

kostnaden mellan Konst i skolan och avsändaren. Fördelningen av utställningarna skedde på grundval av medlemmarnas önskemål.

I och med sammanslagningen med Riksförbundet för bildande konst och Konst i skolan kom dessa båda föreningars handläggningsmetoder att i viss mån påverka uppläggningen av den nya distributionsavdelningens arbete.

4.15.2 T urnéläggning

Planeringen av utbudet till medlemmarna i Riksförbundet för bildande konst och Föreningen Konst i skolan var i betydande utsträckning beroende av önskemål från mottagargrupperna och utställningarna anpassades helt till dessa publikkategorier. Turnéläggningen tog inte sikte på att i kostnadshänseende skapa en social och geografisk rättvisa. Efter sammanslagningen har detta rättvisekrav blivit normgivande, i huvudsak för utställningar som går till andra mottagare än de konstbildande organisationerna. En modell för turnéläggning som prövats, byggde på ett fraktavtal med SJ, där kostnaden för hela turnén kunde uträknas ett åri förväg och varje mottagare betalade ett lika stort belopp. I mycket stor utsträckning har turnéläggningen planerats så att transportsträckorna blivit så korta som möjligt. Även om inga direkta krav på Riksutställning- ar har kunnat ställas att täcka landet med utställningar har dock verksam- heten berört de flesta av landets delar.

Arbetet med turnéläggningen startar redan vid projektets planeran- de. Det har visat sig rationellt att en representant för distributions- avdelningen är med i den grupp som arbetar fram en utställning för att lämna distributionstekniska synpunkter och önskemål. Turnéläggaren bör redan på ett tidigt stadium få vetskap om utställningens form och innehåll etc.

Arbetet med turnéläggningen har skett på olika sätt. Distributionsav— delningen etablerar kontakt med lämpliga mottagare genom utsänd information, vilket sker i god tid innan utställningen börjar turnera. Efter inkomna svar upprättas turnéplanen varvid intressenternas önskemål ifråga om tidpunkt etc. beaktas i möjligaste mån. För att bringa ner fraktkostnaderna måste dock utställningen vandra med så korta avstånd som möjligt genom landet. Den blivande mottagaren får således redan i planeringsskedet vetskap om en kommande utställning och kan lämna tips och önskemål på utställningens utformning samt i god tid planera för lokala arrangemang.

På mottagarhåll har behovet av snabbt disponibla utställningar varit , stort. För att täcka dessa behov har Riksutställningar ställt ett antal ej ' turnélagda, s.k. buffertutställningar till förfogande, vilka kan beställas med kort varsel. ”Buffertutställningar” kan antingen vara producerade i Riksutställningars ateljé eller övertagna från andra institutioner för distribution. De har även använts av Riksutställningar i dess informations- verksamhet. |

I vissa fall har Riksutställningar redan i planeringen av ett utställnings- projekt också beslutat om turnén. Detta har skett när man velat

• Sida 163
•  Original

Q&w.—wfmu . _

genomföra speciella försök med nya målgrupper, nya distributionsformer eller när utställningen varit av sådant format att det har fordrats speciella lokaler. Man har också eftersträvat en anpassning till den lokala kultursituationen. Så har exempelvis Invandrare i Sverige visats på utpräglade invandrarorter. Ett stort antal intressenter har kontaktat Riksutställningar i samband med att en utställning har blivit speciellt uppmärksammad i massmedia. Detta har för det mesta underlättat turnéläggningen men ibland har efterfrågan blivit så stor att det har visat sig svårt att tillgodose alla intresserade. Utöver den ordinarie turnéläggningen har försöksverksam- heten även placerat sina utställningar i anslutning till speciella evene- mang. Så har exempelvis utställningar visats vid Rikskonserters s.k. sommarveckor i Rättvik, Junsele och Östersund. Utställningar har även kommit till användning vid kongresser och konferenser. Fördelarna med denna verksamhet är att man när nya mottagargrupper, ofta i stort antal som vid Rikskonserters ”sommarveckor” där semesterpubliken i vissa fall har varit påtagligt rikt företrädd.

En turnéläggning som avser särskilda huvudmottagare har blivit allt vanligare. Detta är i synnerhet fallet med Konst i skolans utställningar, som ofta har tagits om hand av en AV-central eller en skolstyrelse, vilka sedan har lagt upp egna regionturnéer. En sådan delegerad turnéläggning har även skett i samarbete med vissa länsmuseer. De regionala institutio- nerna har speciella förutsättningar i kännedom om utställningsmottagare och lokaler, vilket är en fördel och dessutom kan de komplettera med lokalt material.

Under fem år har Riksutställningar sommartid gått ut med ut- ställningar till folkparkerna. Planeringen av turnéerna har skett i nära samråd med Folkparkernas Centralorganisation. Utställningarna har i allmänhet visats endast i ett fåtal parker varje sommar. Vid urvalet har hänsyn främst tagits till om parken haft både dag- och kvällsaktiviteter eller endast endera.

Distribution av andras utställningar

Riksutställningar har i många fall nödgats avböja erbjudanden om att överta intressanta utställningar, producerade av museer, skolor, för- eningar, fria grupper etc. på grund av att man vid produktionen ej beaktat distributionstekniska synpunkter. Ombyggnaden av en utställ- ning kan ofta bli alltför komplicerad och kostnadskrävande. Med anledning härav informerade Riksutställningar i rundskrivelse 1972 om dessa problem. Ett flertal utställningar från centralmuseer har försöks- verksamheten dock övertagit och byggt om i samråd med producenterna. Vissa utställningar har sedermera kunnat övertas utan någon form av förändringar eller kompletteringar, men detta tillhör undantagen.

En ökad insats för att överta från annan producent fordrar ett nära samarbete redan på planerings- och produktionsstadiet. En stor efter- frågan har inneburit en ökad satsning på en landsomfattande inventering av befintliga utställningar. Dessa erbjudanden från bl. a. statliga myndig-

• Sida 164
•  Original

heter, institutioner, museer och folkbildningsorganisationer ställer även stora krav på en väl planerad samordning av information och program— verksamhet kring ett projekt.

Serietillverkade utställningar

Behovet att nå en större publik snabbt och på samma gång är ofta angeläget. Därför experimenterade försöksverksamheten med att fram- ställa serietillverkade tryckta utställningar i stora upplagor till en ringa kostnad. De första försöken med bl. a. Miljö för miljoner slog så väl ut att utställningstypen mer och mer kommit till användning. Den har många fördelar; den når snabbt ut, den kan placeras i mindre. okonventionella utställningslokaler såsom väntrum, lokaler för studiecirk- lar, på arbetsplatser etc. Den når nya mottagargrupper som tidigare ej varit vana att ta emot utställningar, den är lätt att upp- och nedmontera samt lättransportabel. Den serietillverkade utställningen, ofta framställd i 100—500 exemplar, kan tillverkas antingen som tryckta wellpappskärmar att placera på golvet eller som en affischutställning att hänga på väggen. Utställningen är i princip av engångskaraktär, men kan naturligtvis användas upprepade gånger på olika platser. Det händer ej så sällan att t. ex. ett bibliotek köper en serietillverkad utställning och låter den turnera till filialerna.

En av de serietillverkade utställningar som onekligen nått den största publiken var Människor på verkstadsgolvet, framställd i 500 exemplar, som genom Svenska Metallindustriarbetareförbundet och ABF introdu- cerades bl.a. på arbetsplatser, Folkets hus, varuhus etc. Det har beräknats att ca 2 milj. personer kan ha nåtts av utställningen.

De institutioner som Riksutställningar samarbetat med har många gånger sett den serietillverkade utställningen som ett lämpligt medium för sitt budskap. I dessa fall har distributionen och turnéläggningen oftast helt eller delvis ombesörjts av beställaren.

Register

Riksutställningar har ständigt bedrivit en uppsökande verksamhet för att med sitt utställningsutbud nå nya målgrupper, ofta med en speciell struktur. Detta har framkallat ett behov av ett i försöksverksamheten befintligt adressregister som för närvarande omfattar ca 7 000 schabloner för ett 70—tal grupper.

Vid planering av turnéläggning har sedan länge förelegat ett behov av ett topografiskt register över de utställningsorter som Riksutställningar besökt alltsedan starten 1965. Ett dylikt register, som inte bara noterar ”nedslagen” utan även visar typ av utställning, medarrangör och utställningslokal inom landets kommuner finnes för större delen av försöksperioden.

• Sida 165
•  Original

A vtal

Vid Riksutställningars start planerades en utställningsturné genom under- handssonderingar med olika tänkbara mottagare, varefter tider och olika villkor bekräftades per brev. Sedan 1968 skriver Riksutställningar kontrakt med mottagarna. Kontrakten omfattar 14 punkter och reglerar bl. a. den tidsperiod mottagaren disponerar utställningen, dess omfång, transportsättet, ansvar för lossning, uppsättning, nedtagning och lastning samt reklam, information, försäkringsansvar, specialanvisningar, frakt- kostnadsbidrag etc. Specialavtal har vid enstaka tillfällen upprättats, då standardkontraktet ej visat sig tillämpbart. Vid övertagande av utställ- ningar upprättas ett avtal mellan parterna om eventuell utställningsersätt- ning.

4.15 .3 Transporter och förpackningar

Inom Riksförbundet för bildande konst var distributionsarbetet reg- lerat av medlemsförmånerna. .Förpackning och transportbeställning skedde genom Riksföfbundets tjänstemän. Under en och samma utställ- ningsturné kunde därför olika kommersiella företag handha transporter- na, som ofta byggde på ett system av samlastningsfrakter med bilspedi- tion. Det centrala kansliet ombesörjde att mottagarna erhöll underrättel- se om tider och transportsätt.

Föreningen Konst i skolans transportsystem innebar att mottagande skola ansvarade för och ombesörjde transporten till nästa ort, men turnén organiserades centralt. Anknytningen till Riksutställningar innebar ingen förändring av dessa rutiner. Mottagarna svarade för den totala transport- kostnaden med hänsyn till utställningarnas relativa litenhet och de korta transportsträckorna.

Transporten av försöksverksamhetens övriga utställningar skedde till en början främst med hjälp av statens transportkontor, som via en kontaktmän bevakade Riksutställningars intressen. Transportör var ge- nomgående Svenska Lastbils Aktiebolag (SLAB, senare Svelast). Erfaren- heterna var under de första försöksåren goda och genom transportkonto- rets arbetsinsatser kunde försöksverksamheten koncentrera _sig på andra problem än de transporttekniska.

I samband med att vid försöksverksamheten en distributionsavdelning inrättades träffades avtal direkt med Svelast (FREYS Express AB). Villkoren i avtalet var i princip desamma som tidigare gällt mellan transportkontoret och Svelast. Erfarenheterna från samarbetet har varit övervägande goda. Representant för Svelast/FREYS medverkar ivissa fall

redan vid turnéläggningen. Riksutställningar har under senare år bedömt transporterna för utställningar till medlemmarna i Riksförbundet för bildande konst och Föreningen Konst i skolan efter samma grunder som gäller för den övriga försöksverksamheten. Val av transportsystem beror främst på utställ- ningarnas storlek och beskaffenhet, förpackningar, fraktkostnader samt mottagarens resurser. De större utställningarna har ofta sänts i möbel-

• Sida 166
•  Original

buss. I allmänhet har det varit fråga om ömtåligt utställningsmaterial, som i enstaka fall fordrat packmästare eller egen packnings- och monteringspersonal. Detta har gällt större separat- och temautställningar. Genom filtning av godset under transport undviks tillverkning av dyrt emballage, vilket i många fall kan bereda mottagaren svårigheter att magasinera under utställningstiden. Till nackdelarna hör förhållandevis höga transportkostnader ijämförelse med lastbilstransporter i samlast- ning. En planering för samfrakt i möbelbuss måste också ske mycket tidigt för att man skall kunna utnyttja de ekonomiska fördelarna.

Försök med transporter i egen regi har även förekommit genom inköp och ombyggnad av en begagnad trafikbuss, där utställningar på upp till 30 rn3 kan fraktas med egen personal, som fungerar både som chaufför och ledare vid uppsättning och nedmontering av utställningen. Bussen har även använts för utställningstuméer till folkparkerna. Transporter med sådan kontinuerlig övervakning ger ökad säkerhet och mindre skador, men kräver stora personalinsatser. Förbud mot handikapp fraktades på detta sätt varvid arbetsgruppen som producerat utställningen medföljde och svarade för viss programverksamhet. Under pågående turné reparera- de gruppen utställningen, som därigenom alltid var i gott skick. Upprepade försök visar att ca 20 mil utgör en övre gräns för lönsamheten med egen buss i närtransporter.

Ett mindre fordon har inköpts för användning vid transporter inom Stockholm med omnejd, främst med utställningar till skolor och bibliotek, men även i allmän transportservice för ateljé och administra- tion. En semi-trailer för rullande utställningsverksamhet inköptes 1972, den beskrivs i avsnittet Utställningslokaler (4.l 5.6).

Den stora mängden av mindre skärmutställningar har i allmänhet transporterats i samlastningar med t. ex. ASG linjetrafik, som i stor utsträckning är heltäckande i landet. Det har inneburit avsevärda kostnadsbesparingar. Fraktbeställningarna kan ske med kort varsel och systemet fungerar utmärkt. Dock har förpackningarna blivit tunga och tillverkningskostnaderna höga.

Vid transporterna ha'r skärmkonstruktioner i trä liksom skyddshuvar av vävburen plast kommit till användning. De sistnämnda ger ett gott skydd mot nedsmutsning och nötning men skyddar inte mot slag och tryck. Transporter med flyg har endast skett med små och lätta utställningar tillverkade av wellpappskivor med foto- och textmontage. Utställningen Strindberg sändes med flyg till USA, Storbritannien, Frankrike och "Västtyskland i samarbete med Svenska Institutet, liksom Sprängning pågår till Kanada, Frankrike, Polen och Australien.

Med järnväg transporteras mindre skärm- och paketutställningar. Det är ett ekonomiskt fördelaktigt alternativ, även om det tillkommer lokala utforslingsavgifter. Transporterna fungerar i stort sett bra, men de skrymmande och tunga trälådorna bör helst utbytas mot transportbehål- lare på hjul av standardformat. Möjligheten att med personbil transporte- ra de minsta utställningarna har varit av stor betydelse bl. a. genom att utställningarna har kunnat användas på ett flertal platser. Lärare och cirkelledare kan själva transportera, sätta upp och packa ner utställning-

• Sida 167
•  Original

v-w..z—-.g_

en. Många småutställningar, tryckta i serietillverkning, sändes med post, liksom åtskilliga paketutställningar. Mestadels är det utställningar som försäljs och som producerats genom förlagskapital. Kataloger, informa- tionspärmar, affischer och övriga trycksaker sändes också i allmänhet per post.

Från de bägge konstbildande föreningarna övertogs vid sammanslag- ningen 1967 en betydande mängd transportlådor, vilka inretts med skyddande material som skumplast och filt. Dessutom har de genomgåen- de försetts med hjul. Försök med halvlådor och vävburen plast för skärmutställningar har med framgång gjorts vid samlastningstransporter. Standardförpackningar i form av plastbackar, plyfalådor, skåp, transport- behållare och container har använts i olika sammanhang. För en konstutställning med ömtåligt keramiskt gods byggdes 2 m3 stora transportbehållare på hjul med en inredning anpassad direkt till föremå- len och försedd med noggrant utförda skisser och anvisningar för ur- och ilastning. Behållarna fraktas med lastbil eller järnväg och kranbil ”från dörr till dörr".

Frågan om lämpligheten att använda container har penetrerats i samarbete med IVA: s transportforskningskommission (TFK). Försöks- verksamheten har endast i ringa omfattning hunnit skaffa sig några erfarenheter av systemet. För transport av utställningen Upptäcka — uppleva till Island användes en container om 30 ms. Vid fortsatt turné till Norge blev emellertid den totala kostnaden så hög att frakt i möbelbuss ställde sig ekonomiskt fördelaktigare. Ett nytt försök gjordes med Märta och ålderstrappan, som innehöll sköra papier-maché-skulptu- rer. Utställningspodierna användes som packlådor, vilka isin tur förvara- desien 10 m3 container. Containern fraktas med lastbil till mottagaren och efter urlastning förvaras den oftast på transportföretagets terminal. Efter utställningstidens slut forslas containern fram för lastning och vidare transport. Fraktsättet är arbetsbesparande och något billigare än transport med möbelbuss. Dock saknar mottagarna oftast rutin för hanteringen av förpackningarna, vilket kan medföra extra kostnader vid omhändertagandet. Containertransporter fordrar också större insatser av distributionsavdelningen med central planering och uppföljning om systemet skall fungera friktionsfritt. Det är dock önskvärt att Riksutställ- ningar fortsätter att utveckla användningen av container där själva behållaren bildar utställningsrummet. Utställningen kan på så sätt byggas upp i en container för att sedan transporteras till lämpliga platser där utställningen kan presenteras i valfri miljö oberoende av tillgång till egentliga utställningslokaler.

Sammanfattningsvis kan konstateras att Riksutställningar bör ha tillgång till skilda transportsystem anpassbara till skiftande ändamål.

4.15.4 Skador

Med tanke på arten och mängden av det gods som årligen vandrar runt i Riksutställningars regi och med hänsyn till de extra påfrestningar som upprepade upp- och nedmonteringar innebär, kan klart konstateras att

• Sida 168
•  Original

skadefrekvensen är anmärkningsvärt låg. Skador sker på såväl originalma- terial, montage på skärmar som emballage, vilka uppkommer dels under transport/hantering och dels under själva utställningstiden. Vid produk- tion av utställningar är det därför väsentligt att val av föremål sker med hänsyn till möjligheten att distribuera.

Huvudsakligen uppkommer skador genom stöld, åverkan, olyckshän- delse eller vårdslöshet, felaktigheter i konstruktion och material samt normal förslitning. Det är naturligtvis omöjligt att i en verksamhet som Riksutställningars helt eliminera stölder, som sker dels under transport, dels under utställningstiden. Vad gäller åverkan — klotter, stick i tavlor m. m. — kan det ibland vara svårt att dra klara gränslinjer mellan denna och vad som kan anses som ”normal förslitning”. När det gäller skador uppkomna genom olyckshändelse eller vårdslöshet måste naturligtvis konstateras att inte heller inom denna sektor skador helt kan elimineras. Vid Riksutställningars transporter har föremål endast i begränsad omfatt- ning skadats eller förstörts genom slarv eller olycka.

Betydligt mer ekonomiskt belastande har varit de reparationer som nödvändiggjorts genom bristfälliga tekniska konstruktioner. Felkonstruk- tioner har gjorts för att man vid uppbyggandet inte tagit hänsyn till den miljö där utställningen skulle komma att placeras. Delvis rör det sig om normal förslitning under en turnétid, som kan vara ett flertal år. Exemplen understryker vikten av att man redan under uppbyggnadsske- det diskuterar igenom förpackning och transportsätt. All erfarenhet pekar på fördelen i att hellre överdimensionera och ytterligare förstärka alla konstruktioner långt över vad som först bedöms vara normalt och fullt tillförlitligt.

Mekaniskt arbetande delar av utställningar har ofta visat sig vara svåra att få funktionsdugliga. Detta gäller även audivisuella hjälpmedel. Viss apparatur i utställningen Sköna stund kostade under utställningens vandring betydligt mer i reparation och underhåll än vad hela utgiften för , den ursprungliga konstruktionen varit. Genom att felaktigt material, färg, lim etc. använts i några fall har även vissa problem och extra kostnader * uppstått.

Felaktig filtning, temperatur och fuktighet, samt ovarsam behandling under transporten har orsakat skador, som för Riksutställningars del dock har varit av mindre omfattning. Transport med egna fordon och egen personal minskar väsentligt skadorna. Behovet av medarbetare, som kan hjälpa mottagarna att packa upp och ner större utställningar, har visat sig vara stort, icke minst då AV—tekniska hjälpmedel ingår i utställningsarrangemanget.

4. 1 5.5 Informationsverksamhet

Någon speciell informationssektion har ej upprättats inom Riksutställ- ningar; varje avdelning svarar för sin egen informationsverksamhet. Försöksverksamhetens information kan för att göras översiktlig uppde- las i tre huvudkategorier:

• Sida 169
•  Original

Geografisk rättvisa, distribution

Riksutställningars utställningsbuss nar ut till orter. där man tidigare kanske aldrig haft nagon utställning. Bussen kan ta emot ett 20-tal besökare och är inredd med filmprojektorer, ljudanläggning och hydraulisk hiss för rullstolsbundna. Första försöket att na ut till nva orter gjordes vintern 1972—73 i samarbete med Väster- götlands Läns museum och folkbildningen. "Gamla ting berättar" anslöts till studiecirkelarbetet. De följande försöken förlades till Skellefteå. där kulturnämnden stod för regin och en regional hemslöjdsutställnlng utgjorde programmet. ! anslutning till Riksteaterns folkparksturné

sommaren 1973 presenterade Riksutställnlngar | bussen "Bakom kulisserna" (se Bild 32 a—b). Under hösten 1973 förbereddes i Kalmar län genom länsbildnings- förbundet "Land du välsignades" turne genom att mate- rial insamlades lokalt och utställdes i bussen. Under 1974 har Kulturen i Lund inrett bussen till en kultur- historisk filial. med forna matvanor på programmet. "Dagligt bröd och överflöd", för turné, främst till skolorna i Sydsverige. — Bussen i Åbyn. Brännfors, Skellefteå.

• Sida 170
•  Original

Utställningsbussen i Västerbotten. Hem— slöjd. äldre och nyare. har dragit många besökare — här i väntan på film och bildvisning. Samspråk om äldre tiders tillverkning. seder och bruk utsplnner si. skapar k ntakt och förmedlar erfaren— heter.

Blick in i utställningsbussen med utställ- ningen "Dagligt bröd och överflöd" just lärdlgmonterad. Föremålen från Kulturen. Lund. där en arbetsgrupp stått för urval och presentationsidéer.

• Sida 171
•  Original

| den geografiska rättvisan ingar ocksa att distribuera stora utställningar runt om i landet och inte centralisera dem. Så började den stora utställningen om in- dustrialismens genombrott i Sverige, ”Land du välsignade" i Kiruna stadshus. där de olika dioramaliknande miljöerna. privata och sociala byggdes upp. Utställ- ningen producerades i samarbete med Nordiska Museet och Rikskonserter. (Utst. 1113)

ters-. '

mmmmmi

Vandra omkring i "Land du välsignade" ger inte endast information om arbe- tarnas miljöer och folkrörelsernas fram— växt 1850—1915 utan ger ocksa genom de uppbyggda utställningsdelarnas "män— niskoformat” en stark upplevelse för känslan, att vidare bearbeta.

• Sida 172
•  Original

I den regionala verksamhet med centrum i Skelleftea som Riksutställningar drev som försöksverksamhet aren 1967—1973 blev uppgiften att stimulera ollka grupper till att själva bedriva utställningsverksamhet. att efter "byalags-modell" samla uppgifter och infor- mation, inventera föremalsförråd och fotoalbum och med allehanda aktuellt och traditionellt material belysa sin verklighet. Denna "utställningsstimulerande" verk- samhet aktiverades i intensivt samarbete med Kultur- nämnden och museet i Skellefteå, med folkbildnings- organisationerna och Riksteaterns Västerbottensen- semble. Utställningen "Var kultur" i Jörn är ett gott exempel. Byborna letade fram gamla bruksföremål. gamla kartor och en rikhaltig mängd gamla fotografier m. m. Utställningen fick en inte oväsentlig betydelse för kontakten och sammanhallningen mellan byns in- vanare.

• Sida 173
•  Original

allmän information om Riksutställningar och dess verksamhet information till utställningsmottagaren information till utställningsbesökaren.

Information om Riksutställningars verksamhet har' skett genom årska- talog, film och diabildserie, specialbroschyrer som exempelvis Vad gör Riksutställningar i skolan, flerspråkiga folders, presskontakter, studie-

besök, studiedagar, konferenser och dylikt. 1965 utsändes till alla museer och konstföreningar information om den nystartade verksamheten. 1967 framlades en arbetsteori i vilken försöksverksamhetens mål och metoder redovisades (jfr 4.1.1). Efter sammanslagningen med Riksförbundet för bildande konst och Förening— en Konst i skolan uppstod behov av att redovisa hela det samlade utbudet, vilket bl. a. resulterade i en katalog, som sedan 1968 utkommer årligen. Katalogen har blivit en av försöksverksamhetens viktigaste kanaler att redovisa det samlade utbudet och ge allmän information om de olika verksamhetsgrenarna.

De första katalogerna upptog endast redan turnélagda utställningar med kort beskrivning och turnéplan. Senare utgåvor har väsentligt utökats och blivit mer allmänt informativa med bl. a. kortare artiklar om olika delar av verksamheten. Genom reaktioner och önskemål från mottagarhåll har även utställningsbeskrivningarna utökats med uppgifter om vikt, volym, utställningsyta, fraktsätt, fraktkostnadsbidrag, hyra etc. I viss utsträckning kan årskatalogen också fungera som beställnings— katalog, då ett kapitel behandlar utställningar som ej är turnélagda utan kan beställas av intresserade mottagare. Dessutom innehåller katalogen beskrivningar över samt rekvisitionskort till serietillverkade, tryckta utställningar, skärmar och montrar, samt vissa affischer och kataloger som kan köpas.

Med början 1967 utgav försöksverksamheten en terminsvis utkomman- de katalog över alla utställningar inom landet, såväl Riksutställningars som andras. Den utkom under sammanlagt sju terminer och utdelades gratis till de i katalogen förekommande institutionerna samt massmedia. Syftet med katalogen var att förbättra möjligheterna att byta utställningar mellan olika institutioner samt att sprida kännedom om det svenska utställningslivet. Katalogerna blev dessutom en dokumentation och en kartläggning av några års utställningsproduktion och spridning. I ett flertal fall fyllde katalogen sitt syfte att öka utbytet av utställningar mellan olika utställare. Det visade sig emellertid svårt att erhålla uppgifterna i så god tid att katalogen kunde utkomma redan ibörjan av den aktuella terminen. Då arbetet med sammanställningen av katalogen dessutom krävde synnerligen stora arbetsinsatser upphörde utgivningen fr. o. m. hösten 1970. Erfarenheterna av försöket bedöms emellertid vara så positiva, att utgivningen bör återupptas så snart ekonomiska och personella resurser kan ställas till förfogande.

Riksutställningar har även informerat om sin verksamhet genom särskilda informationsbroschyrer, några av dem flerspråkiga. Då intresset för verksamheten varit stort från andra länder, har dessutom valda delar

• Sida 174
•  Original

av årskatalogen översatts och stencilerats för distribution utomlands. Verksamheten har även redovisats med film och diabildserier.

Information i anslutning till de enskilda utställningarna är en nödvän- dig del av distributionsarbetet. Denna information ges genom exempelvis informationsblad, informationspärmar, regionala träffar, personliga kon- takter med mottagarna etc. Syftet är att med fyllig information underlätta planerandet, mottagandet och handhavandet av utställningen. Riksutställningar går i många fall ut mycket tidigt i planeringsstadiet av ett projekt med information till lämpliga mottagargrupper för att efterhöra intresset, få mottagarreaktioner och tips som kan vara till stort värde för utställningens slutgiltiga utformning. Särskilt viktigt är sådan tidig information när mottagaren skall komplettera med lokalt material. Dessa förinformationer underlättar även i hög grad turnéläggningen av utställningen, då man på detta sätt får kontakt med intressenter.

Reaktionen inför dessa informationsblad är positiv och skapar intresse och diskussioner kring planerade projekt, vilket visar att det är något som försöksverksamheten i allt större utsträckning bör satsa på. I vissa fall har man gått ytterligare ett steg i den riktningen och informerat på länsplanet om större utställningar.

I samband med planerandet av projektet Land du välsignade utfördes exempelvis en skalmodell av utställningen, med vilken man genom länsbildningsförbunden kunde informera om utställningen och kartlägga det regionala intresset. Utifrån modellen, kunde representanter för landstingets utbildningsnämnd, länsskolnämnden, länsmuseet, länsbiblio- teket, studieförbunden, folkhögskolan, lokala folkrörelsearkiv m. fl. planera den regionala verksamheten. Tekniska och ekonomiska frågor ventilerades, bl. a. kostnadsfördelningen mellan Riksutställningar, lands- ting och kommun. Denna information gav god tid för ett regionalt och lokalt samordnat förberedelsearbete, inte minst inom studieförbundens distrikt, möjligheter att knyta an material från länsmuseum och folkrörelsearkiv samt möjligheter att i petita budgetera för och ansöka om medel till genomförande av projektet.

Till utställningarna sammanställs i regel en informationspärm, som innehåller nödvändiga förhandsfakta. Behovet av sådan information har gjort att dessa pärmar blivit allt mer innehållsrika och detaljerade. De innehåller utställningsbeskrivningar och anvisning för handhavandet av utställningen vid upp— och nedmontering samt konstruktionsritningar och foton. Dessutom ingår i pärmen allt det tryckta material som berör utställningen samt pressrelease, annonsmatriser och förslag till aktiviteter kring utställningen. Utställningsbesökaren ges information genom kata- log, affisch, studiematerial, flygblad, reseamanuenser, kulturförmedlare och genom pressen.

All trycksaksproduktion, kataloger, affischer etc. samt även en betydande produktion av serietillverkade tryckta utställningar produceras av Riksutställningar och har blivit alltmer arbets- och kostnadskrävande. Kraven på den estetiska utformningen har alltmer lett till anlitande av formgivare utifrån.

• Sida 175
•  Original

4. 15.6 Utställningslokaler Lokalinventering

I Riksutställningars planering och särskilt i den uppsökande verksamheten ställs ständigt krav på kännedom om tillgången på utställningslokaler, ett krav som har skärpts i takt med en ökad och differentierad produktion. Ett växande intresse från nya avnämargrupper har uppstått, icke minst inom folkbildningen, vilka som utställningslokaler utnyttjar samhälleliga institutioner som bibliotek, medborgarhus, Folkets hus, skolor, museer, konsthallar, banker, sjukhus etc. Detta har påkallat behovet av ett register med aktuell data och ett arkiv med nödvändiga ritningar över tillgängliga utrymmen.

Redan 1966 påbörjades en inventering av bl. a. landets samtliga Folkets hus-lokaler och lokaler i ett stort antal museer, bibliotek, ungdomsgårdar, bygdegårdar, ordenshus m.fl. Arbetet har på grund av bristande personella resurser och en nödvändig prioritering till förmån för annan verksamhet i stort sett legat nere under 1969—71 men har därefter återupptagits. Det framgår med all tydlighet att det föreligger ett stort behov av uppgifter om hur tillgängliga utställningslokaler fungerar särskilt i den uppsökande verksamheten. Vid utbud av större utställningar, ofta rumsbildande, som t. ex. Förbud mot handikapp och Land du välsignade har detaljgranskning av lokalerna varit en förutsättning för planeringen. Kunskap om tillgänglig teknisk utrustning liksom sakkunnig personal på platsen och övriga mottagningsmöjligheter har bedömts som viktiga förutsättningar vid utnyttjandet av en lokal för utställningsverksamhet.

Uppgifterna om olika lokaler registreras på hålkort i ett system, som kan få en flexibel användning inte bara inom Riksutställningar utan i minst lika stor omfattning vid andra organisationer som ägnar sig åt utställnings-, teater- och konsertverksamhet. Vid planering av nya utställningslokaler liksom vid behov av reparationer har såväl register som ritningar varit ett värdefullt underlag för bedömningar av skilda slag. Riksutställningar har vid många tillfällen anlitats som sakkunnig i hithörande frågor.

Behovet av utställningslokaler

Vid planerandet av en utställning måste producenten vara medveten om vilka resurser mottagaren kan erbjuda bl. a. ifråga om utställningslokalens beskaffenhet. Den tryckta, massproducerade utställningen kan ställas upp var som helst, den är liten till formatet, billig och med kort livslängd. Där finns egentligen inga krav på speciella lokaler. De största kraven ställs vid distribution av stora utställningar med mycket museimaterial och stora montage. Primärt krävs stor golvyta, att huset är av sten för brandsäker- hetens skull, att tillfredsställande stöldsäkerhetär tillgodosedd genom vakt och larm etc. Därtill kommer att lokalen skall vara tillgänglig för transport av utställningsmaterialet, dvs. att dörrar, trappor och gångar är tillräckligt rymliga. Ett önskemål är att lokal för uppackning finns. Därtill måste det finnas elektricitet för erforderlig belastning. Tillgång till

• Sida 176
•  Original

vatten och avlopp är även önskvärt. Det kan ibland även vara nödvändigt att utnyttja taket för upphängning av montage och armaturer.

Riksutställningar arbetar emellertid helt förutsättningslöst när det gäller lokalval. Det primära är att få ut utställningen till publiken. Utställningarna byggs därför så flexibla som möjligt med enkla tekniska lösningar och med möjlighet att improvisera på varje ort. Utställningar har visats i foajéer på Folkets hus, lasarett, kommunalhus, teatrar, på arbetsplatser, i lunchrum osv. förutom i traditionella lokaler som museer, bibliotek och skolor. I några fall har utomhusutställningar arrangerats dels på badplatser men framför allt för folkparkerna. För ett av folkparksarrangemangen tillverkades en speciell konsthall som lätt kunde monteras ned och förflyttas.

Försök med utställningsbuss

En ambulerande utställningsverksamhet har sedan hösten 1972 bedrivits med en semitrailer. Försöken knyter idémässigt an till den decentrali- serande verksamhet, som sedan ett flertal år bedrivits med bokbussar, varubussar, sjukvårdsbussar etc. och har sin närmaste förebild i ”musée au bus”-verksamheten på kontinenten.

Denna utställningslokal på hjul med ljus, värme och luftkonditionering når ut till mindre orter och nya målgrupper. Bussen har en utställningsyta av 16 ml, rymmer ett 20-tal personer och är inredd med filmprojektorer, ljudanläggning och hydraulisk hiss för rullstolsbundna. Detta kräver tillgång till 380 volts eluttag. Chauffören tillika reseassistent svarar för viss regional planering, transport- och utställningstekniska frågor m. m.

Vintern 1972—73 förlades det första försöket till Skaraborgs län i , samarbete med Västergötlands museum och folkbildningen. Utställningen * med ett hundratal föremål från centrala, regionala och lokala museer, * arkivfilm om arbetslivet i äldre tid samt ljudband med folkmusik och * folkvisor, utformades i anslutning till en studieplan för cirkelverksamhet i ämnet Gamla ting berättar. Länsmuseet och Studieförbundet Vuxen- skolans distriktsavdelning svarade tillsammans för den regionala verksam- heten, bl. a. genom regionalt förankrad expertmedverkan.

Deltagarna hade uppmanats att medtaga egna föremål, fotografier, arkivalier, smalfilmer, diabilder och ljudband för användning i studiear- betet. Stora hittills okända materialsamlingar registrerades. Värdefulla, unika föremål tillfördes länsmuseet och över 200 föreningsarkiv notera- des av regionala folkrörelsearkiv.

Studiecirklarna sammanträdde i regel på kvällstid. För att utnyttja bussens kapacitet visades utställningen under dagtid för skolklasser med studier i hembygdens historia, där eleverna erhöll särskilda övningsupp- gifter. Bussen besökte också vårdinrättningar och pensionärshem. Utställ- ningen visades under åtta veckor vid sammanlagt 86 tillfällen, därav för 60 studiecirklar och 140 skolklasser, totalt ca 4 600 personer.

Under våren 1973 ställdes bussen till en kulturnämnds förfogande. Skellefteå kommun beslöt att under två månader till skolor, studiecirklar, hembygdsföreningar m. fl. föra ut väsentliga delar av en regional

• Sida 177
•  Original

utställning om västerbottnisk hemslöjd. Skellefteå museum och länets hemslöjdsförening visade genom sina konsulenter och slöjdare, hur tradition i den äldre hemslöjden fullföljdes och gav prov på en förnyelse inom hemslöjden. Tillfälle gavs även att slöjda själv. Liksom i Västergöt- land tillförde utställningen regionalarrangörerna ett stort dokumentärt material. Med hjälp av bussen kunde man trots dåliga vårvintervägar nå ut till byar, där aldrig en utställning tidigare visats. Mycket höga publiksiff- ror i förhållande till ortens invånareantal kunde noteras.

I anslutning till Riksteaterns folkparksturné — Från Carmen till Rönnerdahl — sommaren 1973 presenterade Riksutställningar i bussen hur en operaföreställning kommer till under rubriken Bakom kulisserna.

Under våren 1975 kommer utställningen Land du välsignade att visas i Kalmar län med länsbildningsförbundet som regional samordnare. För att förbereda programverksamheten och därmed nå en större effekt med fördjupade aktiviteter i skolan och hos studieförbunden har utställningsbussen ställts till länets förfogande hösten 1973. Material som belyser den egna regionens utveckling från agrar- till industrisamhälle exponeras i bussen för att stimulera till förnyad insamling och bearbet- ning med redovisning i egna utställningar, som visas samtidigt med den stora utställningen.

Vid jämförelse med övriga utställningar i distribution blir driftskost- naderna med utställningsbuss tämligen höga per projekt. I gengäld ger denna uppsökande verksamhet ett rikt utbyte av den närkontakt man eftersträvar. Många tillfällen ges att aktivera och debattera regionalt förankrad samhällsinformation på ett effektivt sätt.

4.15.7 Programverksamhet och reseamanuenser

Den utställningsverksamhet som bedrivs vid museer och andra institutio- ner, har alltmer breddats genom en rikt varierad verksamhet i anknytning till själva utställningarna. Denna verksamhet har bestått av föredrag, konserter, teaterföreställningar och diskussioner. Försöksverksamheten knöt tidigt sådan verksamhet till sina utställningar, bl. a. i samarbete med Svenska Riksteatern. Man kan dock inte säga att programverksamheten hittills givits någon större omfattning inom försöksverksamheten. Riksut- ställningar har däremot initierat en livlig och mångfasetterad program- verksamhet, vilken förts vidare genom lokala initiativ på de orter utställningarna visats.

Amanuensverksamhet

I samband med sammanslagningen av försöksverksamheten och Riksför- bundet för bildande konst övertog försöksverksamheten en rad förpliktel- ser gentemot Riksförbundets medlemmar. Till dessa hörde en omfattande föreläsningsverksamhet, knuten till de olika medlemsutställningarna. Ett vanligt förhållande har varit att en utställning åtföljts av en föreläsning och två dagars visningar för skolorna. Dessa föreläsningar har till stor del åvilat den fast anställda personalen, men försöksledningen har alltmer

• Sida 178
•  Original

sökt tillfredsställa dessa krav genom tillfälligt anställd personal. Förutom reseamanuensverksamheten för Riksförbundet har även andra former av amanuensverksamhet prövats. En metod har varit att till vissa projekt anställa reseamanuenser på heltid. Dessa har följt utställningen under hela dess turné; de har förberett utställningens ankomst till en ort, övervakat upp- och nedmontering, övervakat informationen och ordnat press- och Iärarvisningar i samråd med den lokala mottagaren. Reseamanuensen har under utställningstiden svarat för visningar för vuxenpublik och skolor, anordnat diskussioner, filmvisningar, föredrag, musikfester och andra aktiviteter. En tredje form av amanuensverksamhet har bestått i att en utställningsproducent har fått i uppdrag att under kortare period verka på varje utställningsort. Denna period har oftast förlagts till tiden omedelbart före och efter utställningens öppnande. Producenten/ amanuensen har tagit kontakt med olika grupper på orten och tillsam- mans med dessa planerat verksamhet under utställningstiden; de har ordnat press- och Iärarvisningar och i övrigt fungerat som rådgivare till mottagarna.

Slutligen har även prövats en form av amanuensverksamhet med ambulerande utställningsbuss. Den av försöksverksamheten anställde reseassistenten har samverkat med en amanuens från den region där den ambulerande utställningsverksamheten bedrivits. Reseassistenten har för- utom sina ordinarie uppgifter också fungerat som handledare vid bl. a. cirkelstudier inom folkbildningen.

Program verksamhetsformer

Den vanligaste formen av programverksamhet har varit visningar utförda av reseamanuens eller speciellt anlitade experter. Försöksverksamheten har alltsedan starten även prövat andra former såsom föreläsningar, debatter, diskussioner, lokal utställningsverksamhet, film- och diabildsvis- ningar, musik- och teaterinslag etc. För att skapa ett till utställningen anslutande innehåll har producent och projektledare med sina ingående kunskaper om utställningens tema haft en viktig funktion att fylla som idégivare. Det har också visat sig att i de fall producent och/eller projektledare har haft möjlighet att hålla kontakt med sin utställning under turnén har programverksamheten fungerat mycket bra.

Programverksamheten bygger helt naturligt på samverkan med olika organisationer och sammanslutningar vilkas inriktning har anknytning till de olika utställningarnas innehåll. Inte minst har samarbete prövats med Svenska Riksteatern och Institutet för Rikskonserter samt med de olika folkbildningsorganisationerna. I synnerhet i samarbetet med folkbildning- en har många viktiga resultat nåtts.

Alltsedan försöksverksamhetens start har det dock stått klart att en framgångsrik programverksamhet är beroende av utställningsmottagaren och de organisationer och grupper på den ort eller i den region där en utställning visas. I vissa fall har det också varit möjligt att visa en utställning i en region under en längre tid varvid en regional kontakt-

• Sida 179
•  Original

grupp har bildats, som kunnat följa utställningen och som tillsammans med lokala intressenter har byggt upp en programverksamhet.

En lokal anknytning gör försöksverksamhetens utställningar med sitt ofta allmänna innehåll mera intressant för publiken. En lokalt anknuten verksamhet, t. ex. tillverkandet av egna utställningar, undersökningar av vissa lokala problem, har lättare att aktivera besökare och man kan också i vissa fall nå en ny publik. Vid den lokalt anknutna programverksam— heten har Riksutställningars tjänstemän fungerat som rådgivande och idégivande; de har ofta fått förmedla kontakter mellan den lokala mottagaren och organisationer, sammanslutningar och myndigheter på riksplanet. En del av denna verksamhet har varit de informationspärmar för mottagarna som sammanställts till varje utställning. I dessa pärmar, som tillställs mottagarna minst tre veckor före utställningens ankomst, har förutom tekniska uppgifter också funnits detaljerade förslag till kontakter med massmedia och olika institutioner samt även förslag till programpunkter och aktiviteter kring utställningen.

Försök med utbildning av lokala och regionala utställningsarrangörer har också inlettsi samarbete med Folkbildningsförbundet, Rikskonserter, Riksteatern och Konstfrämjandet. Målet är att få en kader av medarbeta- re över landet som skall kunna komplettera och i viss mån ersätta de reseamanuenser som nu anställs centralt.

Riksutställningar har sedan hösten 1972 kunnat erbjuda sina mottaga- re ett arrangörsbidrag om 100 kronor för enkel- och 150 kronor för dubbeltimme vid anlitande av lokal arbetskraft. Dessa kulturförmedlare kan vara konstnärer, lärare, bibliotekarier, museipersonal, musiker, författare, skådespelare, samhällsvetare etc. Härigenom utnyttjas en dold reserv, som med en lokal förankring ger många värdefulla synpunkter till fördjupande studier i det ämne utställningen behandlar. Erfarenheterna av verksamheten med reseamanuenser har visat att effektiviteten hos de olika typerna av denna verksamhet varierar. I den traditionella formen som den bedrivits inom Riksförbundet för bildande konst fungerar amanuensen i allmänhet endast kort tid utan att kunna bygga upp några mera varaktiga former av aktivitet. Heltidsanställda amanuenser som följer utställningen är utan tvivel ett bra system, men också mycket kostsamt och för amanuenserna synnerligen krävande. Det tredje alternativet, där utställningens producent under några dagar på varje ort kan förbereda och hjälpa till att bygga upp verksamheten kring utställningen, torde vara det bästa. Detta alternativ borde också kunna knytas an till verksamheten med lokala kulturförmedlare då dessa genom direkt samarbete med producenten kan få den bästa inblicken i utställningen och dess tema. Samarbetet mellan producenten, reseama- nuensen och den lokale kulturförmedlaren har också visat sig vara en utmärkt arbetsform inom programverksamheten.

Erfarenheterna när det gäller programverksamheten i stort framvisar klart att sådan verksamhet alltid bör bedrivas i nära samarbete med lokala instanser. Riksutställningar bör dock hela tiden ge stöd genom att vara rådgivande, att hjälpa till med kontakter med andra instanser och institutioner och även genom att bistå med materiell hjälp när man t. ex.

• Sida 180
•  Original

* Anm. Förhållandet gäller om varje budget- år betraktas var för sig. Distributionsarbetet för varje projekt löper emellertid vanligen under flera år. Pro- portionerna är något förändrade i senaste

bokslutet (jfr tabellen).

vill göra lokala utställningar. En viktig förutsättning för en meningsfull programverksamhet är utan tvivel möjligheten att låta en utställning finnas en längre tid i en region. Man får då bättre möjligheter att utnyttja de för varje region speciella förutsättningarna och att få större grupper engagerade i utställningen och dess budskap.

4.16 Ekonomi och försäljning

4. 16. 1 Anslagsutveckling

Utvecklingen av anslagen till försöksverksamheten kan inte jämföras med en normal anslagsutveckling hos en befintlig institution. En ny organisa- tion har byggts upp. De anslag som Kungl. Maj: t anvisat för Riksutställ- ningsverksamheten under de gångna budgetåren stiger sålunda inlednings- vis ganska brant, vilket framgår av följande tabell, som också visar storleken av övriga inkomster.

År Statsbidrag Övriga inkomster Totalt

1965/66 540 000 — 540 000 1966/67 940 000 28 000 968 000 1967/68 2 290 000 221 000 2 511 000 1968/69 2 700 000 284 000 2 984 000 1969/70 3 650 000 338 000 3 988 000 1970/71 4 075 000 372 000 4 447 000 1971/72 4 285 000 533 000 4 818 000 1972/73 4 650 000 600 000 5 250 000 1973/74 4 950 000 630 000 5 580 000

(beräknad siffra) (beräknad siffra)

Bland de många rent ekonomiska aspekter som kan läggas på den bedrivna försöksverksamheten finner de sakkunniga två frågor vara värda att särskilt tas upp till närmare diskussion. Den ena frågan gäller bl. a. kostnadsslagen vid utställningsarbete och deras storlek och förhållande till varandra. Den andra frågan gäller vem som skall bekosta verksamhe- ten, dvs. frågan om utgiftsfördelningen dels mellan statsmedel och andra medel, dels mellan centrala, regionala och lokala medel.

4.16.2 Kostnader vid utställningsarbete

I försöksverksamhetens bokslut är de två tunga posterna angivna som produktionskostnader resp. distributionskostnader; de har under flera av försöksåren förhållit sig i storlek som 2: 1.1 I båda posterna utgörs en mycket stor del av löner, vilket kan illustreras av följande siffror ur senaste bokslutet (för 1972/73).

• Sida 181
•  Original

Produktionskostnader: löner 1 346 000 övrigt 851 000

2 197 000

Distributionskostnader: löner 597 000 825 000

1 422 000

Därnäst följande poster är lokalkostnaden (enligt samma bokslut ca 420 000 kronor) och posten administrationskostnader, som i huvudsak består av lönekostnader (ca 460 000 kronor). Ett bokslut i dess helhet återges i slutet på detta kapitel (5. 00). Arbetsbudgeten 1972/73 återges i vidstående tabell.

Arbetsbudget 1972/73

Intäkter Budgeterat

(prognos 1) Statsanslag 4 650 000 Medlemsavgifter 100 000 ! Övriga intäkter 500 000 2 Totala intäkter 5 250 000 '; Kostnader: Löner j Administration 455 800 ! Produktion 1 310 000 l Distribution 580 000 ' Uppföljning 270 000 Informatio nscentrum 34 200 Extra personal 110 000 Tot. löner (2 760 000) Produktionskostnader exkl. fast anst. personal 809 000 Distributionskostnader exkl. fast anst. personal 836 000 Uppföljningsenhet exkl. fast anst. personal 85 000 Informationscentrum 50 000 __ (1 780 000) Ovrigt Lokalkostnader 435 000 Inrikes resor 25 000 Utrikes resor 6 000 Expenser 244 000 (710 000) Totala kostnader 5 250 000 ___—____________—

• Sida 182
•  Original

Kostnaderna för utställningsverksamhet är till betydande del personal- kostnader. Planering, idéarbete, materialinsamling, urval, författararbete, ritningsarbete och annat kreativt arbete drar i huvudsak lönekostnader. Högt kvalificerad personal och experter på olika områden är engagerade i det ofta långvariga förberedelsearbetet. Jämfört med lönerna är utgifter för expenser etc. på förberedelsestadiet relativt obetydliga.

När en utställning skall byggas kan givetvis det manuella arbetet med utställningsmaterial (snickeri, foto, textning, målning) läggas ut på en reklamateljé, vilket emellertid visar sig vara alltför dyrt; Riksutställningar har därför byggt upp en egen ateljé. Detta har medfört besparingar men har samtidigt redovisningsmässigt inneburit att vad som tidigare varit ”övriga utställningskostnader,, blivit löner till egna snickare, fotografer, packmåstare, expeditionsvakter, ateljéchef etc.

Under försöksverksamheten tidigare år köptes alla distributionstjänster utifrån. Det visade sig emellertid effektivare och billigare att Riksutställ- ningar själv tog ansvaret för en stor del av distributionen. För transporten i Stor—Stockholm hade Riksutställningar tidigt egen chaufför och en lastbil. Numera äger verksamheten också en möbelbuss och en utställ- ningsbuss (semitrailer) varför ytterligare två förare/reseassistenter heltids- anställts. Personalkostnader inom andra företag (t. ex. statens transport- kontor) vilka tidigare redovisats som t. ex. ”övriga kostnader, transpor- ter”, kom härmed att redovisas som lönekostnader hos Riksutställningar.

Ett annat område, där utgifter för egen personal synes vara att föredra med utgångspunkt i de erfarenheter som Riksutställningar samlat de senaste åren, är övervakning av upp- och nedpackning på mottagarplat- serna. Att utställningarna även efter en tids turnerande är fräscha, fullständiga och utan skador är av lätt insedda skäl nödvändigt.

Försöksverksamhetens lönekostnader för administration har varit låga. Med utgångspunkt i det system med arbetsgrupper som refererats i det föregående kan även den begränsade administrativa personalen utnyttjas i produktions- och distributionsarbetet.

Personalsammansättningen budgetåret 1973/74 framgår av följande sammanställning.

Lönegrad F 24—31 F 7—23 F1—6 T 1—11 Övr. Totalt

Antal personer 1 20 22 5 2 50 (Vid deltids- tjänster sam- manräknat till

heltidstjänster)

Löner, arvoden och andra personalkostnader utgör halva budgeten. Vissa gemensamma kostnader såsom hyror för arbetslokaler, telefoner etc. bör också ses som utställningskostnader, som proportionsvis belastar projekten. De direkta produktions- och distributionskostnaderna i övrigt är av ganska många slag, vilket t.ex. kan utläsas i verksamhetens kontoplan. För budgetåret 1973/74 upptas de i det följande redovisade kostnadsslagen.

• Sida 183
•  Original

Övriga produktionskostnader. Ersättning för konsultuppdrag eller annat uppdrag, ersättning vid tjänsteresa och annan förrättning, ateljé— arbeten utanför Riksutställningar, fotoinköp, material, emballage och packningsmaterial, frakter och transporter, undervisningsmaterial, kata- loger och publikationer, kontaktverksamhet och representation, nyttjan- derätt, hyror för utställningsmaterial samt film- och TV-utrustning, inköp av konst, inredning och utrustning av ateljén, underhåll av inredning och utrustning i ateljén, film och TV med ljud-, klippnings- och laboratoriear- beten. ”

Övriga distributionskostnader. Ersättning för konsultuppdrag eller annat uppdrag, tjänsteresor, ateljéarbeten utanför Riksutställningar, fotoinköp, material, emballage och packningsmaterial, frakter och transporter, upp- och nedmonteringar, magasinering, reklam, annonser, affischer, vernissagekort, kontaktverksamhet och representation, pro- gramverksamhet, försäkringar, PR och publikationstryck, övertagande av utställningar för distribution, underhåll av utställningar inom ateljén samt utställningsersättning.

Tyngdpunkten i kostnadsslagen bortsett från löner har varierat kraftigt mellan olika typer av projekt. Mycket stora utställningar i ett exemplar har medfört stora kostnader både i fråga om produktion och distribution. Små utställningar i många exemplar — t. ex. en ”bildpärm” som Bilder överallt — drar nästan enbart produktionskostnader. En konstutställning har ofta låga produktionskostnader men normala distributionskostnader. Löne- och produktionskostnader fördelar sig helt olika på de olika kostnadsslagen för en utställning som görs i ett exemplar jämfört med en som görs i många exemplar.

Jämförelser med tidigare projekt har varit värdefulla för de överslags- beräkningar av kostnader som hör till planeringen av nya utställningar. I samband med en sådan kalkyl måste det också göras bedömning av vad som är ekonomiskt försvarbart i jämförelse med att utnyttja annat medium. Resultatet av sådana bedömningar har under försöksverksam- hetens senaste år bidragit till att Riksutställningar satsat mer och mer på mångfaldigade utställningar.

Totalkostnaderna exkl. löner till fast anställd personal, lokalkostnader m. m. för produktionen av fyra sinsemellan till typ och storlek olika utställningsprojekt kan se ut så här: Land Du välsignade (stor utställning i ett ex., yta 150 m2) 190 000 kr. Trädgårdar (medelstor konst- och temautställning i ett ex.) 21 000 kr.

Människor på verkstadsgolvet (mångfaldigad tryckt utställ- ning i wellpapp, 500 ex.) ................ 112 000 kr.

Det antika köket (skåputställning, 25 ex.) ........ 35 000 kr.

4.163 Intäkter och utgiftsfördelning

Följande tablå visar intäkter utöver statsbidraget samt deras storlek och fördelning enligt räkneskapsredogörelsen för budgetåret 1972/73. De

• Sida 184
•  Original

utgör uppemot 10 % av statsbidraget. Intäkterna har använts kontinuer- ligt för att direkt bestrida fortsatta utgifter i den löpande verksamheten.

Vissa intäkter utöver statsbidraget

Distributionsbidrag 146 000 Uppdragsverksamhet; samarbetsprojekt 145 000

Försäljning av kataloger, affischer, miniutställ- ningar m. m. 44 000 Provision å konstförsäljning 3 000 Medlemsavgifter 112 000

Totalt 450 000

En viktig typ av inkomster har under vissa senare år varit medel — post två i tabellen ovan — som erhållits för vissa bestämda produktions—, distributions- eller forskningsuppdrag och som balanseras av motsvarande utgifter. Medlen har ej varit kostnadstäckande, då de inte avsetts till löner för fast personal, lokalkostnader och administrationskostnader rn. m. De viktigaste bidragen av denna typ var under ett slumpvis valt budgetår — 1969/70 — följande.

Produktionsmea'el:

Arbetarnas Bildningsförbund för utställningen Folkets musik 5 000 Civilförsvarsstyrelsen för utställningen Att möta våld 10 000 l

Distributionsmedel 11

Kollegiet för Sverige-information i utlandet för utställningen Upptäcka — uppleva 18 500 Svenska ambassaden i Oslo för samma utställning 5 000 Utrikesdepartementet för utställningen Skokloster 4 447

Forskningsmedel

Gävle stad 20 000 Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar 12 500 75 447

Från andra år kan nämnas anslag från statens konsumentråd till utställningen Köpet och dess vetenskapliga undersökning på 75 000 . kronor (1966/67) samt 25 000 kronor från civilförsvarsstyrelsen till flerbildsförsöket Att skydda och rädda liv (1968/69), sammanlagt 84 000

• Sida 185
•  Original

kr. delade mellan socialstyrelsen och AB Vin- och Spritcentralen för En liten utställning om alkohol osv.

Den övervägande delen av finansieringen har skett genom centrala medel, främst genom statsbidraget. Siffrorna ger i och för sig inte någon slutsats för ett förslag till kostnadsfördelningen mellan centrala, regionala och lokala instanser. Erfarenheten vid uppbyggnaden av systemet med distributionsbidrag ger emellertid vid handen, att det på avnämarhåll hittills inte uppfattats som orimligt om man från de orter, som önskar och får utställningar, också bidrar med vissa avgifter. De ekonomiska åtaganden som således kommit att åvila mottagare av utställningar har främst bestått i bidrag till transporter men i några fall också till produktionen. Företrädesvis har de aktiviteter som ägt rum lokalt handhafts och bekostats av lokala. bidragsgivare. Det innebär att reklam huvudsakligen betalats av mottagare ehuru visst material som ställts till förfogande betalats av försöksverksamheten. Den programverksamhet som bedrivits i anslutning till utställningarna har bekostats på olika sätt. Genom medlemskap i Riksförbundet för bildande konst har en mottagare av en konstutställning kunnat vara garanterad viss kostnadsfri service med föreläsare och utställningsvisare för både vuxenpublik och skolklasser. Dessa förpliktelser övertogs av försöksverksamheten i samband med sammanslagningen, vilket inneburit ett ekonomiskt åtagande av viss omfattning.

Den relaterade fördelningen av kostnaderna kan motiveras med att lokala kostnader bör bäras lokalt. Eftersom det emellertid även kan hävdas att försöksverksamheten skall understödja lokal verksamhet där denna är svag, har i en del fall bidrag till både programverksamhet och till reklam lämnats. Reklamen har dessutom underlättats genom praktiska åtgärder av typen produktion av affischer, annonsmatriser m. m. Beträf- fande affischerna har i en del fall — isamband med konstutställningar — utförts konstnärligt värdefulla arbeten som kunnat försäljas till ett pris som avpassats så att det täckt framställningskostnaderna. När entréavgif- ter upptagits i samband med utställningarna, har det alltid varit de lokala arrangörerna som beslutat om och tagit upp avgifterna, som har tillfallit de lokala arrangörerna.

4.16.4 Förlagsmedel

De inkomster, som behandlats i det föregående, har haft karaktären av driftmedel. Redan tidigt konstaterades vissa nackdelar med den typ av medel som stod till förfogande. Framför allt uppstod behov av att reservera medel för vissa större projekt oavsett gränserna mellan olika budgetår. Enligt gällande bestämmelser måste emellertid ett statligt organ i allmänhet sträva efter att få anslagen att ”gå jämnt ut" till budgetårs- skiftena. Eftersom många projekt löper över budgetårsgränserna kan detta medföra en i vissa fall konstlad uppläggning av respektive budgetårs arbetsbudget.

Som ett försök att på ett område neutralisera dessa nackdelar kan ses MUS 65:s anhållan 1969 hos Kungl. Maj:t att 485 000 kronor skulle

• Sida 186
•  Original

ställas till de sakkunnigas förfogande såsom förlagskapital från behåll- ningen av de särskilda lotterier, som anordnats till förmån för konst, teater och andra kulturella ändamål. I skrivelsen framhölls, att det tänkta kapitalet skulle ”allt eftersom tillföras inkomster från den med hjälp av förlagsmedel bedrivna verksamheten, och kapitalet avses därför inte att förbrukas”. Tillgången till kapitalet föreslogs bli oberoende av budget- årsskiften och gälla tills vidare. Tanken var att inkomsterna ständigt skulle förnya kapitalet så att det förbrukade och ersatta beloppet gång på gång skulle återanvändas i nya projekt. När Kungl. Maj:t genom beslut 1969-09-26 biföll framställningen lämnades frågan om kapitalets ”uppre- pade användning” öppen. De sakkunniga tolkade beslutet i enlighet med 'den tankegång som låg till grund för den ursprungliga framställningen. Genom Kungl. Maj: ts beslut 1973-02-02 har sedermera medgivits att de sakkunniga får under tiden för sin försöksverksamhet med Riksutställ- ningar använda de i verksamheten uppkommande försäljningsintäkterna för fortsatt produktion av utställningar och även använda medlen till inköp av konstverk, vilka avses ingå i utställningsverksamheten och sedermera säljas.

I de sakkunnigas skrivelse beskrevs som ett räkneexempel några principmodeller, enligt vilka kapitalet skulle användas. De sakkunniga avsåg dock ej modellerna som bindande utan blott som typfall. Av det yrkade beloppet skulle enligt räkneexemplet 225 000 kronor belöpa sig på serietillverkning av mindre utställningar. Dessa skulle säljas till folkbildningsorganisationer, bibliotek, skolor etc. för mellan 100 och 300 kronor per exemplar. Tre olika utställningar skisserades om 300 exemplar per utställning.

För serietillverkning av utställningar som läromedel skulle erfordras 210 000 kronor. Utställningarna skulle försäljas till självkostnadspris till skolor, läromedelscentraler, studieförbund och museer, tre utställningar om 10 exemplar per utställning med en kostnad av 1 000 kronor/styck och tre utställningar om 100 exemplar per utställning med en kostnad av 600 kronor/styck. Slutligen påvisades behovet av informationspublikatio- ner, debattskrifter, studiematerial, kataloger m. m. För ändamålet borde ett förlagskapital av 50 000 kronor finnas tillgängligt.

Under den första tiden, som förlagskapitalet fanns till, bedrevs verksamheten på prov och i mindre omfattning. Antalet projekt har därefter ökat i antal och omfattning så att medlen vid mitten av budgetåret 1973/74 förbrukats i en första omgång och därtill en tredjedel av en andra omgång. Verksamheten per den sista februari 1974 framgår av följande översikt. Slutsatserna om det rent ekonomiska resultatet är naturligtvis beroende av en bedömning av det uppskattade lagervärdet.

Tabell ]

Nedlagda kostnader 647 260:— Försäljningsintäkter 431 32833 Fakturerat men obetalat 6 370:— Kvar i lager 204 l87:lO

647 260:— ./.641885:43 = ./.5 37457

• Sida 187
•  Original

Tabell 2

Lån (förlagskapital) 485 000:— Intäkter +431 328133 Utgifter ./.647 260:—

Disponibla medel 269 068:33

Det viktigaste med förlagsmedlen har inte varit goda ekonomiska resultat och numera inte heller att främst överbrygga budgetårsskiften. Förlagsmedlen har ökat rörelsefriheten vid olika produktionsbeslut och möjliggjort — och även stimulerat till — särskilda projekt som är av stort intresse i utställningsverksamheten.

4.16.5 Försäljning

Försäljningsverksamheten inom Riksutställningar har handlagts av distri- butionsavdelningen. Verksamheten har bestått av två delar, dels den som har samband med det tillgängliga förlagskapitalet, dels övrig försäljning. Sådan har nämligen skett också av produkter som finansierats av driftmedel. Kriteriet för att hänvisa ett projekt till finansiering via förlagsmedlen har varit, att projekt bedömts kunna bli ”självbärande”. Definitionen av ”självbärande” har dock i detta fall inneburit, att förlagsprojekten mot vanlig praxis ej belastats med kostnader för prototyp, löner, lokalkostnader eller administration. Det bör anmärkas, att det i och för sig finns andra lösningar för att komma förbi de ovan antydda budgettekniska problemen. En möjlighet är att de statliga Riksutställningsmedlen i sin helhet utbetalas som ett reservationsanslag.

Inkomsterna av den normala försäljningen har ursprungligen inte varit avsedda att täcka utgifterna för de produkter som har sålts. Kontoplaner- na har inte heller konstruerats för detaljerade efterkalkyler på inkomst- sidan. Inkomsterna har i allmänhet haft karaktär av kostnadsbidrag (undantag t. ex. försäljning av serietillverkade utställningar, provision på konstverk m.m.). Detta har varit avsiktligt. Det ansågs i början av försöksverksamheten ointressant att bokföra exakt vilket objekt som orsakat en viss inkomstpost eftersom i stort Riksutställningsverksamhe- ten bekostades av statsmedel och i mycket ringa mån av inkomster. En kostnadstäckande prissättning — eller över huvud taget ett pris — tänktes kunna bromsa eller stoppa den eftersträvande kulturinsatsen. Å andra sidan har Riksutställningar konsekvent strävat efter att ta in inkomster varhelst det har bedömts vara lämpligt utan att möjligheterna minskats att uppnå åsyftat resultat av respektive försök.

Försäljning av konstverk — en verksamhet som framför allt Riksför- bundet för bildande konst medförde till Riksutställningar — har bedrivits med 20 % provision. Härav har hälften gått till den förmedlande konstföreningen och hälften till försöksverksamheten. Försöksverksam- hetens andel har i praktiken knappt täckt de personella och administrati- va kostnaderna för distributionen och handläggningen i samband med försäljningen. Kostnaderna kan dock beräknas på olika sätt och med

• Sida 188
•  Original

olika resultat beroende på hur man vill avgränsa den insats som ligger bakom en försäljning.

Prissättningen för kataloger, serigrafier, affischer m.m. har varierat. Konstutställningskataloger har i allmänhet kostat en å två kronor/st., kataloger utan färgklichéer en krona/st. Kataloger till andra slags utställningar har ibland varit gratis. Serigrafiförsäljningen har i allmänhet avsetts ske till självkostnadspris, men då försäljningen i ett flertal fall ännu inte är avslutad, är det för tidigt att uttala sig om slutresultatet.

4. 16.6 Medlemsavgifter

En större inkomstpost har utgjorts av medlemsavgifter från Riksförbun- det för bildande konst och Föreningen Konst iskolan. Enligt avtalet har dessa medel tillförts Riksutställningars driftmedel. Det har i princip inte varit avsikten att de två föreningarna under försöksperioden skulle rekrytera ytterligare medlemmar. Bortfallet av medlemmar har varit obetydligt under åren efter samgåendet, varför medlemstalet nu är ungefär lika stort som 1967. Under 1971 har emellertid särskilt för Föreningen Konst i skolan de pågående kommunsammanslagningarna medfört en mindre avtappning av medlemmar. Genom medlemsavgifter- nas konstruktion — avgiften ökar språngvis vid stigande kommunstorlek —- har dock den sammanlagda inkomsten av medlemsavgifter påverkats föga.

4167 Vad kostar en utställning?

Den första fråga som ofta tagits upp av utomstående är ”hur mycket kostar en utställning?” På detta finns inte något enkelt svar, vilket bl. a. framgår av tablån på s. 139. Det kan teoretiskt förhålla sig så, att ju mindre anslag en utställning får, desto mindre möjlighet att producera utställningen med hjälp av tillräckligt skicklig textförfattare, layoutman, arkitekt eller konstruktör, och desto mindre möjlighet att använda bästa möjliga byggmaterial osv. Den blir mindre påkostad, ser sålunda mindre påkostad ut, osv. I praktiken kan det emellertid vara helt annorlunda. Det billiga byggmaterialet kan ge det konstnärligt osv. bästa uttrycket; ofta utnyttjas verksamhetens egna tjänstemän med ett bättre resultat än vad kanske dyra frilansar kan åstadkomma; ibland kan produktionsled- ningen ha kontakt med skickliga yrkesmän som är speciellt intresserade av och redan väl insatta i respektive utställnings ämne. I princip borde emellertid ett större anslag möjliggöra en ”bättre” och/eller till ytan större utställning. Det är emellertid en stor och invecklad fråga vad man skall mena med ”bättre”. Och även om alla var eniga om det, belyser detta endast i ringa grad den omöjliga och allmänt hållna frågan ”vad kostar en utställning?” Kostnaden varierar från fall till fall och kan endast exemplifieras.

• Sida 189
•  Original

Skulder

Kronor

Ijuli1972 — 30juni1973

Kostnader

Produktionskostnader

Distributionskostnader

Administrationskostnader

AU-arvoden

Uppföljningsenheten

Informationscentrum för offentlig konst

Expenser, reseersättningar, sjukvård, personalkostnader Lokalkostnader Konstfrämjandet, försöksverk- samhet med konstförsäljning Överskott Ingående balansräkning den I juli 1972

1 083 500:10

Kostnader och intäkter för tiden

Räkenskapsredogörelse för Riksutställningar tiden 1 juli 1972 — 30 juni 1973

Tillgångar

Lönepostgiro 2 431: 65 Kassa Källskatter 161 818:— Postgiro Personalavgifter 2 279:— Bankgiro—checkräkning Interirnsskulder 1 267: 78 Diverse fordringar Svenska penninglotteriet: Interirnsfordringar anslag för informations- Informationscentrum för centrum för offentlig offentlig konst, nedlagda konst 233 000:— kostnader anslag för förlagsverk- Förlagsverksamhet samhet 485 000:- nedlagda särskilt anslag för kostnader 356 200: 79 ateljén, oförbrukade ./.intäkter 288 549: 03 medel 14 159: 39 Balanserat överskott 183 544: 28

löner inkl. lkp

1083 500:10

141: 13 765 934:67 30 461: 12 23 521z26 16 342:—

179 448: 16

67 65l:76

o SPP 1 345 849 :- övrigt 850 983: 94 2 196 832: 94

löner inkl, lkp

o. SPP 596 717:— övrigt 825 043: 60 1 421 760:60

löner o. arvoden

inkl. lkp 468 863:—

5 425:— 474 288:—

löner inkl. lkp o. SPP 275 737: 39 övrigt 67 481: 91 343 219: 30

löner inkl. lkp 30 038:— övrigt 52 771: 87 82 809: 87 215 027: 34 419 073: 50 440 000:— 180 273: 13

5 773 284168

• Sida 190
•  Original

Intäkter

Ingående balans (överskott från budgetåret 1971/72) 183 544: 28 Statsbidrag* 5 090 000?- Distributionsbidrag 145 553: 40 Försäljning av kataloger, broschyrer, affischer, miniut- ställningar m m 43 587: 19 Provision å konstförsäljning 2 772: 45 Överskott å mervärdeskattekontot 28 989: 14 Medlemsavgifter 111 475 : 55 Uppdragsverksamhet 128 947: 90 Samarbetsprojekt 16 151:— Återbäring från försäkringskassa 6 736: 25 Diverse inkomster 15 527: 52 Kronor 5 773 284: 68 Utgående balansräkning den 30 juni 1973 Tillgångar Skulder Kassa 2 083: 09 Källskatter 169 382:— Postgiro 403 471 : 95 Personalavgifter 1 557: 37 Lönepostgiro 4 233: 90 Interirnsskulder 82 615: 93 Bankgiro—checkräkning 19 326: 50 Anslag för informations- Girokapitalräkning 350 000:— centrum för offentlig Sparkasseräkning 33 133: 40 konst Diverse fordringar 10 117: 95 233 000:— Interimsfordringar 1 503:— .l. förbrukat 215 000:— 18 000:— Förlagsverksamhet: Anslag för förlagsverk- nedlagda kost- samhet 485 000:— nader 467 095: 08 Överskott 180 273: 13 ./. intäkter 354 146: 44 112 948: 64 Kronor 936 818: 43 Kronor 936 818: 43

* Inkl. anslag av 440 000 kr. till försöksverksamhet med konstförsäljning i Konst- främjandets regi; jfr näst sista posten under kostnader.

• Sida 191
•  Original

Turnélagda utställningar fördelade på mottagargrupper under tiden 25/2—10/31974

' Skolor

. Bibliotek

0 Museer, konsthallar A Folkbildning

A Konstföreningar Kulturnämnder och övriga

• Sida 192
•  Original

Antal sålda exemplar av affischutställningen ”Venceremos” (en utställning om Chile) distribuerade under tiden 25/2—10/3 1974 fördelade på orter

i Uppsala 38 Stockholm 68

• Sida 193
•  Original

Riksutställningars utställningsverksamhet budgetåren 1969 /70—I972/ 73. Antal utställningsdagar och antal nedslag. Nedslag = den plats, ort där utställningen visas.

Län Antal utställningsdagar Antal nedslag per län

1969/70 1970/71 1971/72 1972/73 1969/70 1970/71 1971/72 1972/73

AB 3 670 4 264 3 368 5 106 75 62 75 172 C 581 890 941 1575 16 24 21 37 D 708 754 821 913 17 21 20 32 E 1037 1 159 1624 2 090 25 33 40 52 F 1560 1533 1667 1995 31 38 40 61 G 725 707 619 959 24 20 22 27 H 1 066 1 299 1 267 1 423 25 26 34 45 I 502 560 498 1 590 9 5 9 13 K 227 288 277 443 11 11 13 16 L 651 915 1539 868 24 25 18 32 M 786 930 1673 1 332 29 22 26 43 N 875 715 727 915 28 20 23 33 O 1 313 1 542 1 384 2 089 24 25 23 50 P 993 1 373 1 126 1406 21 32 26 47 R 838 989 974 1459 20 21 30 125 S 515 822 679 1 294 10 20 16 54 T 623 953 1 924 1 180 17 24 31 36 U 913 1 039 953 786 22 24 25 34 W 866 989 850 1 108 26 25 31 51 X 737 768 966 1 152 21 28 35 47 Y 1 397 1683 1638 2 164 29 30 35 64 Z 427 463 467 665 12 15 14 22 AC 2 275 1 150 1 831 1 568 32 33 50 94 BD 999 1024 1021 1 267 16 32 20 42 Utlandet 150 70 425 — 2 4 7 Summa 24 284 26 959 28 895 35 772 564 618 681 1 236

_____________—————————

Uppgifterna framräknade ur turnéplaner. 15 tryckta utställningar mellan 50 och 1 000 ex., sålda till företrädesvis skolor, bibliotek och bildningsorganisationer har ej kunnat medtagas i denna framställning. Ej heller läromedelspaket och dokumentmappar, innehållande tryckt material från vissa större utställningar, i upplagor på upp till 9 000 exemplar.

• Sida 194
•  Original

• Sida 195
•  Original

5. Utställningen och besökaren — en kommunikationssociologisk översikt

5.1. De kommunikationssociologiska perspektiven

Utgångspunkten för detta kapitel är att museer och utställningslokaler kan fungera som miljöer för kommunikation. Utställningen är ett kommunikationsmedium. Därmed anknyts till tankegångar, som närmare utvecklas i bilaga 2, ”Musei- och utställningsbesökandet i sociologisk belysning.” Varje kommunikationsprocess förutsätter sändare och motta- gare. Kapitlet kommer att disponeras utifrån de skilda perspektiv, som dessa båda deltagande parter har i den kommunikationsprocess som är knuten till utställningsmediet. För att förstå utställningsmediets roll i vårt samhälle kan det vara på sin plats att kortfattat beröra kommunikationssituationer i ett samhälle av västerländsk typ. Dessa samhällen har särskilt markant under de senaste decennierna fått erfara en ',informationsexplosion” som innebär att genomsnittsmänniskan i dag bombarderas av budskap från skilda håll och med skilda syften. En förutsättning för denna utveckling har varit de nya tekniska mediernas uppkomst och framväxande — telegraf, telefon, radio, grammofon, television, ljudfilm etc. Det är dock inte korrekt att enbart anlägga tekniska aspekter på massmedier. Som en bakgrund kan ses förvandlingen från självhushållets familje- och bygemenskap till det urbaniserade industrisamhället. Mass— medierna år också förknippade med denna utveckling. Masskommunika- tionen har i första hand ökat människornas kunskapsmängd och vidgat deras perspektiv. Men förändringarna har också haft negativa konsekven- ser. Störningar i en del av samhället fortplantar sig snabbt till andra delar. En del av den information och de värderingar, som tidigare förmedlats och tolkats av t. ex. föräldrar, grannar och andra närstående i den sociala gemenskapen sprids nu ofta direkt via massmedia till enskilda individer. Detta måste betyda att en mängd allmänna och kanske också oklara budskap når mottagaren utan att denne förmår sätta in dem i det sammanhang, som skulle vara relevant för honom. Det vidgade perspekti- vet på tillvaron åtföljs av försvagade band till den lokala miljön och gemenskapen. Kritiker av massmediasamhället menar att trots ett ökat ömsesidigt beroende har människorna blivit mera isolerade från varandra. . __ Kjell Nowak och Karl-Erik Wärnerydl har översiktligt ställt följande E-"k wame'ydiKommu' nikatlon och paverkan, fyra krav på masskommunikationen: Stockholm 1971, sid. 22

1 Kjell Nowak _ Karl-

• Sida 196
•  Original

1. Den är indirekt, vilket innebär att den behöver tekniska hjälpmedel, eftersom sändare och mottagare inte samtidigt är närvarande.

2. Den är enkelriktad. Mottagaren kan inte — åtminstone inte omedelbart — besvara sändarens budskap.

3. Den är opersonlig. Budskapet är inte anpassat till någon speciell person, utan avses vara tillgängligt för en större publik.

4. Många personer nås mer eller mindre samtidigt av ett budskap.

Utställningar uppvisar dessa egenskaper för ett massmedium i växlande grad. De är indirekta, eftersom de kräver texter, bilder, ljudband, filmer etc. Å andra sidan är t. ex. förutsättningarna för samtidighet av klart underordnad betydelse i jämförelse med t. ex. radio, tv och dagspress. Utställningar är inte personliga i den meningen att de bara är avsedda för en individ, men de kan ibland vara producerande med en mycket avgränsad målgrupp i tankarna. Ju mera målgruppsförankrad utställning- en är, desto mera ”personlig” och desto mindre massmediaartad är den. Utställningar avsedda för ”allmänheten” kan i högre grad karakte- riseras som massmedier. I de flesta fall är utställningen också enkelriktad, eftersom något omedelbart utbyte av meddelanden mellan upphovsman och åskådare sällan äger rum. Genom vissa arrangemang kan dock den totala utställningsmiljön eller museet förändras till en miljö för ömsesidig kommunikation. Vid visningar, samtal, frågestunder och debatter och genom att ”klotterplank” och liknande resurser ställs till förfogande, liksom att ett ökat deltagande i utställningsplanering och utställningspro- duktion medges för publiken, minskas mediets ensidiga karaktär av massmedium.

Ett av de mest accepterade antagandena inom masskommunikations— forskningen är att människor tenderar att söka de budskap, som stödjer eller stärker deras existerande föreställningar och undviker budskap, som förväntas strida mot deras erfarenheter eller åsikter. De som redan vet mycket om ett visst område skulle vara särskilt benägna att skaffa sig ny information och de som redan hyser vissa åsikter skulle tendera att befästa sin övertygelse. Är också utställningens effekter av liknande art så att den främst resulterar i en ökad kunskaps- och erfarenhetsklyfta mellan individer och grupper i samhället?

I detta sammanhang blir det kanske speciellt viktigt att analysera de faktorer i utställningsmiljön, som avviker från det traditionella massme- diets mönster. Då man betecknar museet eller utställningslokalen som en kommunikationsmiljö är man i allmänhet benägen att ta fasta på den kommunikation som sker med utställningen som medium dvs. mellan utställaren och besökaren. Men man får inte här försumma den typ av kommunikation som äger rum mellan olika besökare och som indirekt stimuleras av utställningen. Museet och utställningslokalen kan nämligen också vara mötesplats, där åsikter konfronteras, där nya ideer skapas och där värderingar formuleras.

En översikt över olika kommunikationssituationer i utställningsmiljö presenteras i följande tablå.

• Sida 197
•  Original

Fyra kommunikationssituationer i utställningsmiljö

Deltagande parter E nkelriktad Dubbelriktad Kommunikation 1. Besökare som 2. Besökare som mellan tittar på utställ- tittar på utställ- utställare och ning. Utställaren ning i kombination besökare. (eller den organi- med t. ex. samtal sation eller insti- vid visningar, tution han repre- frågestund, dis- senterar) = sän- kussion etc. Ut- dare. Utställnings- ställaren (eller besökaren = mot- hans represen- tagare. tant) = sändare + mottagare. Utställningsbe- sökaren = sändare + mottagare. Kommunikation 3. Besökare som 4. Besökare som mellan skriver på ”klot- kommunicerar med besökare. terplank” eller på varandra på en

annat sätt med- verkar vid utställ- ningsproduktion.

utställning. Besökaren = sän- dare + mottagare.

Den aktiva besöka- ren = sändare. Övriga besökare = mottagare.

Utstållaren och besökaren har ofta skilda målsättningar i de nämnda situationerna. Utställaren utgår i de flesta fall från ett givet budskap som han vill sända till besökarna, indirekt till viss målgrupp eller allmänheten. Besökaren kan för sin del vara mottagarorienterad, dvs. söka efter budskap som förväntas uppfylla vissa målsättningar, eller sändaroriente- rad, dvs. önska att delge andra sina erfarenheter. Beroende på vems perspektiv —— utställarens eller besökarens — man antar, framstår skilda problem och därmed skilda frågeställningar som de mest relevanta. Fortsättningen av detta kapitel disponeras utifrån de två typer av frågeställningar som de båda perspektiven ger.

5.2. Utställarens (sändarens) frågeställningar

Varje kommunikationsprocess anses innehålla följande fyra komponen- ter: a) sändare, b) meddelande, c) kanal eller medium och d) mottagare. Med utgångspunkt i dessa blir en i kommunikationsforskning ofta formulerad allmän frågeställning: ”Vem (sändaren) kommunicerar vad (meddelandet) till vem (mottagaren) genom vilken kanal (mediet) och med vilken effekt (påverkan)?” En avsevärd del av den kommunikations- forskning som bedrivs är en påverkansforskning, i vilken förutsätts att sändaren har ett budskap och vill uppnå ett visst syfte t.ex. att åstadkomma attityd- eller kunskapsförändringar eller beteendereaktioner hos mottagarna. Om och under vilka omständigheter, som sändarens avsedda effekter kommer att uppnås utgör en huvudfråga för denna typ

• Sida 198
•  Original

ka forskningen (om inlärningsprocesser) och av den politiska sociologin (om opinioner och attityder) samt studier i anslutning till reklam och marknadsföring.

Med tillämpning på utställningsmediet kan man utgå från att utställ- ningens upphovsman (producenten) har ett budskap, som kan vara hans eget eller någon annan persons eller som kan ha sitt ursprung i den organisation, institution eller ideologi han representerar. Genom sin utställning syftar han till att påverka publiken och indirekt kanske en viss målgrupp eller allmänheten. En central frågeställning är därvid vilka som nås av budskap förmedlat via utställningar och med vilka effekter. Frågan kan uppdelas i tre delfrågor motsvarande tre separata faser i kommunika- tionsprocessen:

1. Hur många och vilka besöker museer och utställningar (exponeringsfa- sen)?

2. Under vilka omständigheter tar besökaren på museer och utställningar emot meddelandet och uppfattar budskapet (uppmärksamhets- och tolkningsfaserna)?

3. Vilken effekt på kunskaper och attityder samt på framtida beteenden har ett musei- och utställningsbesök (accepterandefasen)?

Varje sådan fråga behandlas här för sig i den fortsatta redovisningen av forskningsresultat.

5.2.1. Hur många och vilka besöker museer och utställningar?

De följande resultaten avseende allmänhetens besöksfrekvenser på museer och utställningar och musei— och utställningspublikens sammansättning grundar sig helt på undersökningar som utredningen låtit genomföra under försökstiden. I de fall möjligheter till jämförelser med undersök- ningar i annan regi har förekommit kan man konstatera att tendensernai allmänhet är desamma och att alltså skilda undersökningsresultat kompletterar varandra. Datamaterial har i första hand insamlats vid två stickprovsmässiga undersökningar på normalpopulationer, representerade dels i Sverige bosatta personer i åldern 1 1—80 år och dels invånare i Gävle med omnejd i åldersintervallet 16—67 år. Informationer hämtade från publikstudier vid några av försöksverksamhetens produktioner komplet- terar bilden. (För närmare upplysningar om undersökningarnas genomfö- rande hänvisas till avsnitt 2 i bilaga 2.)

Ungefär 45 % av Sveriges invånare (i åldern 11—80 år) besökte i varierande syften minst en gång under 1969 något museum. Antalet museibesökande personer var därmed ungefär lika stort som antalet biblioteksbesökare, men större än antalet teaterbesökare och konsertbe— sökare enligt motsvarande definition.

Cirka 40 % av befolkningen besökte under samma tid något museumi avsikt att se de fasta samlingarna. Ungefär lika många såg minst en tillfällig konstutställning. Var tredje svensk tog del av någon tillfällig kunskapsutställning inkl. varumåssa o. dyl. Resultaten återspeglar givetvis av kommunikationsforskning. Hit hör t. ex. en stor del av den pedagogis-

• Sida 199
•  Original

Besöksfrekvens på museer för att se de fasta samlingarna, på tillfälliga konstutställ- ningar och på tillfälliga kunskapsutställningar bland iSverige bosatta personer i åldern 11—80 år. Antal besök i procent av hela befolkningen

Antal besök under Museibesök för Besök på till- Besök på till— de senaste tolv att se fasta fällig konstut- fällig kunskaps- månaderna samlingar ställning utställning

mer än tio l 2 1 sex till tio 2 2 1 tre till fem 13 10 5 två 10 9 7 ett 14 16 19 inte något 60 61 67

Summa %

de skillnader i utbud som finns för olika slags utställningar och innebär inte att en konstutställning i genomsnitt skulle dra en större publik än en kunskapsutställning. Majoriteten av besökarna på museer, på konstutställ— ningar och på kunskapsutställningar har bara gjort ett å två besök på respektive utställningstyp.

Besökare som varit på museer för att se de fasta samlingarna och besökare på tillfälliga konstutställningar är till en stor del samma personer. I viss utsträckning är också besökare på tillfälliga kunskapsut- ställningar identiska med musei- och/eller konstutställningsbesökare. Mångsidiga besökare, t.ex. sådana som varit på såväl konst- som kunskapsutställning, har i genomsnitt en högre besöksfrekvens för varje utställningstyp än ensidiga besökare, t.ex. de som enbart varit på konstutställning under året. Ungefär 35 % av museibesökarna i landet gjorde sitt senaste besök i Stockholm och tillsammans 60 % av dem gick på museum i någon av våra tre största kommuner. Inte fullt hälften av museibesökare bosatta utanför Stockholm, Göteborg och Malmö gjorde sitt senaste museibesök i någon av dessa tre städer. Dessa siffror återger tydligt museikoncentratio- nen till storstäderna, 13 % av samtliga besökare var utomlands vid det senaste utst ällningstillfället.

Vid det senaste museibesöket valde mer än 40 % något museum med samlingar ur svensk historia och äldre svensk kultur inkl. skilda hembygdsmuseer. Ungefär 20 % besökte senast ett konstmuseum, medan ungefär 10 % såg ett museum med huvudsaklig inriktning på teknik. 7 % såg ett naturhistoriskt museum och nästan lika många besökte ett museum, som visar främmande kulturer. Även dessa resultat påverkas av museiutbudets struktur och får inte uppfattas som ett bevis för att intresset för kulturhistoriska museer måste vara större än intresset för naturhistoriska.

Musei— och utställningsbesökare är i betydligt högre grad än andra även besökare vid övriga kulturinstitutioner, t. ex. konsert- och teaterlokaler

• Sida 200
•  Original

samt bibliotek. Ju större bredd i kulturkontakterna desto högre kontaktfrekvens i genomsnitt har man inom varje kulturområde.

Musei— och utställningsbesökare är också i högre grad än genomsnitts- befolkningen restaurangbesökare, biobesökare samt besökare på idrotts- tävling (som åskådare). De har en generell beredskap för att delta även i publiksammanhang som ligger utanför kultursektorn.

Musei— och utställningsbesökare har ett bredare intresseregister, dvs. uttrycker ett stort intresse för fler olika ämnesområden än övriga. De är t. ex. mer politiskt aktiva, mera samhällsintresserade, har mera internatio- nellt vidgade intresseområden, är mera intresserade av nyheter inom det egna yrket, är mera intresserade av att läsa skönlitteratur och poesi samt naturligtvis av att se konst.

Med avseende på hobbyverksamheter av skilda slag visar inte musei- och utställningsbesökarna något bredare aktivitetsregister än övrig befolk- ning, men är mera inriktade på sådana sysselsättningar, som har anknytning till ”kulturlivet” t. ex. målning, teckning, fotografering, musik och sång.

Musei— och utställningsbesökare är i särskilt hög grad benägna att aktivt söka efter i första hand kunskaper/information och i andra hand upplevelser av t. ex. estetisk art. Även besökare på konstutställningar är till stor del kunskaps- och bildningssökare.

Museipubliken likaväl som publiken vid tillfälliga utställningar är klart selektiv i första hand med avseende på utbildning, i andra hand också med avseende på bostadsort, yrkesroll (arbetsuppgift), ålder, familje- struktur samt uppväxtmiljö.

Musei- och utställningsbesökare har avsevärt högre socio-ekonomisk status än folk i allmänhet. Särskilt personer med studentexamen går ofta på museer och utställningar ijämförelse med övrig befolkning medan personer, som avslutat sin utbildning med folkskola går i mindre grad. Personer ur socialgrupp II med medelhög utbildning bildar dock den kvantitativt största gruppen vid de flesta utställningar.

Beredskapen att besöka museer och utställningar är i högre grad knuten till faktorer som är förknippade med utbildningsgrad än med yrkesverksamhet, eller inkomst. Samma tendenser till utbildningsselek- tion kan iakttas bland konsert- och teaterbesökare i än högre grad än bland musei- och utställningsbesökare och bland biblioteksbesökare i ungefär samma utsträckning.

Personer som är verksamma inom utbildningsväsendet (t. ex. aktiva studerande, lärare på skilda stadier) och på informationsområdet (t. ex. journalister) är dock musei- och utställningsbesökare i betydligt högre grad än andra yrkesgrupper i samhället med jämförbar utbildningsnivå. Även fritidsstuderande, t. ex. studiecirkeldeltagare är jämförelsevis ofta förekommande i musei- och utställningssammanhang.

Musei— och utställningsbesökare är vanliga bland unga, ogifta personer samt bland familjer med barn i skolåldern. Besöksfrekvensen minskar kraftigt med ålder efter sextio år. Den är också mindre bland familjer med barn under sju år än bland andra personer i samma åldersgrupper. Andra besök på ”kulturevenemang” följer ungefär samma åldersmönster

• Sida 201
•  Original

som musei— och utställningsbesök. Skillnaderna mellan unga och gamla är mest påtagliga för besök på kunskapsutställningar och på bibliotek och minst betydande för besök på konstutställningar. Genomsnittsåldern för utställningsbesökare varierar ganska kraftigt med utställningens ämnes- område och det är uppenbart att olika åldersgruppers varierande intresseinriktningar återspeglas i publikens åldersstruktur.

Musei— och utställningsbesökare finns — naturligt nog — i största utsträckning bland storstadsbor och i minsta utsträckning bland dem som bor på landsbygden. Skillnaderna i genomsnittlig besöksfrekvens på

museer och utställningar mellan invånare i medelstora och mindre tätorter är däremot ganska små. Vid vandringsutställningar som placerats på såväl större som mindre orter kan man konstatera en tendens att det relativa besökstalet (= antalet besökare i procent av befolkningsunderlaget) är större, ju mindre utställningsorten är.

De invånare i en större stad (Gävle) som växt upp på landsbygden är mindre musei- och utställningsaktiva än de som växt upp ien stad (Gävle eller annan). De nuvarande hemortsförhållandena inverkar dock mera på besöksvanorna än uppväxtförhållandena.

Invånare i de centrala delarna av en större stad (Gävle) är mest musei- och utställningsaktiva, de som bor i ytterområdena något mindre, medan de som bor utanför själva stadskärnan är minst aktiva. Detta beror såväl på befolkningsstruktur som på avstånd och kommunikationsmöjligheter.

Tillströmningen av besökare till en utställning står dock ej nödvändigt- vis i direkt omvänd proportion till avståndet till utställningslokalen. Man kan i stället tala om olika rekryteringssektorer, motsvarande 1) gångav- stånd, 2) avstånd för kommunala transportmedel och 3) avstånd för resa med bil i drygt en timme. Att åka i egen bil är, förutom att gå, det i särklass vanligaste transportsättet till en utställning. Det relativa besöks- talet är cirka 20 å 30 ggr större på själva utställningsorten (sektorerna 1 och 2) än på andra orter i närheten (sektor 3).

Ett visst samband mellan utställningens rekryteringsområde (inkl. sektor 3) och ortstidningarnas spridningsområde torde föreligga medan något samband med rekryteringsområdet för köp av kapitalvaror inte kan konstateras.

Information om ett normalt utställningsevenemang sker i första hand genom lokalpressen och via personliga kontakter. För vissa grupper spelar inbjudningskort en viktig roll. På mindre orter ger affischering en viss uppmärksamhet. Andra trycksaker, lokalradio och fackpress är iallmän- het av mindre betydelse.1

Tendenserna att olika individer i olika hög grad håller kontakter med skilda medier benämns inom kommunikationsforskningen för selektiv exponering. Orsakerna till den selektiva exponeringen måste dels sökas hos individerna — i deras sociala bakgrund, deras intressen, deras levnadsvanor osv. — dels i egenskaper hos mediet t. ex. dess utbredning 1 För mera detal- och räckvidd, dess innehåll och med delandenas utformning. jerade upplysningar

En vanlig iakttagelse inom kommunikationsforskningen har varit att angående mum" "Ch

.. . .. . .. .. . . . . utställnin sbesökarna manniskor framst tycks exponera s1g for sadana medier, v1lkas innehåll hänvisas till avsnitten 3,

förväntas stå i överensstämmelse med eller anknyta till deras tidigare 4och5 ibilaga 2.

• Sida 202
•  Original

föreställningar och värderingar. Detta får emellertid inte uppfattas som någon allmängiltig regel, utan många undantag kan påvisas.

Under försökstiden har Riksutställningar på olika sätt eftersträvat att eliminera verkningarna av den selektiva exponeringen. Av de möjligheter som stått till buds har följande blivit föremål för mer eller mindre systematiska utvärderingar.

D genom val av utställningsorter

D genom val av informationsmetoder

D genom val av utställningars ämnesområden och innehåll D genom val av utställningsmiljöer D genom val av målgrupper och lokala mottagare

En spridning av utställningar till landsbygd och mindre tätorter är naturligtvis ett effektivt sätt att minska den geografiskt betingade selektionen, men löser inte tillfredsställande problemen med den sociala.

Man kan inte på grundval av Riksutställningars erfarenheter ge några allmängiltiga rekommendationer angående informationsspridningen om en utställning i press eller med trycksaker som på ett övertygande sätt skulle kunna påverka den socialt snedvridna publikrekryteringen, i varje fall inte inom en normal kostnadsram. Att nya besökare främst nås via personliga kontakter som man ofta inte kan styra underlättar inte detta problem.

De försök som gjorts att anpassa utställningens innehåll till förmodade intresseområden bland de minst utställningsaktiva i befolkningen har kanske inte varit övertygande framgångsrika så länge som man samtidigt hållit fast vid museet som utställningsmiljö. Enbart genom valet av ämnesområden kan man säkert påverka åldersstrukturen hos publiken, däremot knappast den sociala strukturen.

Bara det faktum att man placerat en utställning på en plats med stor genomströmning av människor garanterar inte en hög exponeringsgrad. De försök som gjorts på bibliotek tyder på begränsade framgångar att där nå en ny och annorlunda utställningspublik iförhållande till museerna. I folkparkerna varierar möjligheterna beroende på lokala omständigheter men åtminstone vid vissa tillfällen verkar en avsevärd mängd ovana , besökare ha haft kontakt med utställningen. En sådan kontakt behöver dock inte innebära att man också tillgodogjort sig den på ett önskvärt sätt. Ett försök att i aktiveringsbefrämjande syfte placera en utställning på vårdhem blev framgångsrikt, endast då den gavs en personlig presentation. Ensam lyckades utställningen inte erhålla någon nämnvärd uppmärksamhet.

Det torde nog inte råda något tvivel om att man får olika publik om man vänder sig till olika lokala mottagare såsom konstföreningen, kulturnämnden eller bildnings- och studieorganisationerna. Vilken mot- tagargrupp man skall ge prioritet kan inte avgöras generellt. Ett intryck är dock att om mottagaren har anknytning till det lokala organisations- eller föreningslivet är inbrytningar i en kulturpassiv befolkning möjliga. De mest passiva står dock ofta isolerade från de flesta former av etablerade

• Sida 203
•  Original

gruppbildningar. Försök med obundna mottagargrupper i närmiljö o. d. har inte heller varit resultatlösa, men måste ske i större skala än hittills innan man kan veta om detta är en framkomlig väg.

Svårigheterna att motverka den sociala selektionen av utställningspublik är alltså uppenbara, även om alla möjligheter inte kan anses ha uttömmande prövats. Försök med kombinationer av alternativ har ibland varit framgångsrika t. ex. då ämnesval och utställningsmiljö anpassats till den tänkta målgruppen samtidigt som lokala arrangörer har haft nära förbindelser med målgruppen. Framtida försök får också inrikta sig på nya vägar t. ex. i stil med vad som genomfördes vid Riksutställningars regionkontor i Skellefteå.

Detta försök innebar att man aktiverade och uppmuntrade människor i glesbygd till studier kring den egna bygdens historia. Huvudsyftet var att ge människor resurser att själva uttrycka sig med utställningsmediet. Därmed ville man i någon mån motverka den ensidiga kommunikations- process från institutioner till individer, som utmärker en så stor del av det nuvarande informationsflödet.

Temat för arbetet bestämdes av cirkeldeltagarna själva och innehållet präglades av deras personliga erfarenheter. Dessa produktioner väckte stort intresse bland befolkningen i regionen. Den lokala förankringen och möjligheterna för glesbygdsbon att få uttrycka sina egna erfarenheter bidrog säkerligen till det tillfredsställande utfallet av detta projekt,

5 .2.2 Utställningars uppmärksamhetsvärde

Då miljöutställningen Land att leva i var placerad på Upplandsmuseet i Uppsala i oktober 1970, genomfördes en mängd systematiska observa- tioner av besökarnas beteende inför denna utställning. Land att leva i var en skärmutställning med texter och foton. Genom sin detaljrikedom vände den sig kanske främst till de besökare, som var något sakkunniga på området. Att systematiskt ta del av hela denna utställning krävde cirka tjugo till trettio minuter. Den måste konkurrera om uppmärksamheten med andra utställningar på samma tema men även med ofta förekomman- de organiserade programverksamheter av olika slag.

Man kunde konstatera att cirka 15 % av dem som passerade den våning där utställningen stod inte ägnade den någon som helst uppmärksamhet, trots att den utgjorde det första blickfånget, då man kom uppför trappan.

Av de övriga tittade ungefär hälften i kortare tid än tre minuter. Ungefär 40 % av tittarna började systematiskt vid skärm ett och följde sedan skärmarna i nummerordning, men de flesta avbröt tittandet långt innan de sett hela utställningen. Mellan 5 och 10 % såg hela utställningen, till att börja med tämligen noggrant, mot slutet ganska flyktigt. En stor del av besökarna ägnade sig bara åt någon enstaka eller ett par skärmar för att sedan gå därifrån. Många förflyttade sig ganska osystematiskt, vilket i detta fall kunde försvåra en helhetsupplevelse.

Detta exempel1 kan belysa till vilken grad som en okommenterad : Närmare redovisning skärmutställning uppmärksammas. Observationer vid andra föremåls- ibilaga 2 avsnitt 6.2.2.

• Sida 204
•  Original

eller skärmutställningar, som varit avsedda att tala för sig själva, har gett liknande resultat. Förvisso är denna typ av utställning krävande för den som söker efter information.

Huruvida en utställning och dess budskap uppmärksammas eller inte av de människor, som befinner sig i närheten, beror på ett samspel mellan utställningens innehåll och utformning och besökarnas beredskap för budskapsmottagande och deras förväntningar på den. Hur utställningen skall presentera sitt innehåll måste alltså bero på syftet och vilken målgrupp man eftersträvar. Är avsikten t. ex. att väcka ett intresse för ett visst problemområde bland förut ointresserade blir kraven på uppmärk- samhet helt annorlunda än om syftet är att berika redan förut intresserade personer, som kan förväntas vara mera målmedvetet sökan- de.

De försök att placera utställningar på platser utanför museet eller den sedvanliga utställningslokalen, där människor befinner sig av andra skäl än att se en utställning, har i vissa avseenden inte varit helt framgångsrika. Det tycks vara svårt att fånga uppmärksamheten hos den individ som målmedvetet eftersträvar en annan aktivitet. Bara en mindre del av dem som passerade en utställning på bibliotek, då de var på väg att uträtta biblioteksärenden tog någon som helst notis om den. Den publik som befann sig på folkparken för att dansa, för att se ett artistuppträdande eller för att knyta kontakter hade inte mycket tid att ägna de utställningar som fanns där.

Om klart målinriktade människor är svåra att nå kan man kanske erhålla andra resultat med utställningar i miljöer, där människor befinner sig i väntan eller har för avsikt att fördriva tiden. Försöken med utställningar i folkparker på dagtid under sommaren kan antyda detta. De nyfikna och de som vill fördriva tiden tycks dock i regel mera planlöst överblicka utställningen än de verkligt ämnesintresserade. En överväldi- gande majoritet av dem som stannar upp för att titta på en utställning på biblioteket har gjort det till en vana att alltid titta på utställningar där, men även de regelbundna och ämnesintresserade tittarna tar under sådana omständigheter ganska ytligt del av utställningen och verkar oftajäktade.

Ett helt annat beteendemönster visar ofta de besökare som i förväg planerat att se en viss utställning. Många av dem brukar ingående och systematiskt studera utställningen, gärna med katalogen i beredskap.

Beroende på mottagarnas skilda förutsättningar är det svårt att uppställa några allmängiltiga regler för vad som uppmärksammas på en utställning. Kommunikationsforskningen har dock i andra sammanhang framhållit kontrasteffekter och överraskningsmoment, men även rörelse och repetitioner.

Rörliga inslag på utställningar förefaller i stor utsträckning att tjäna som blickfång och är mer iögonfallande än skärmar med bilder och text. Det har konstaterats att besökare kunde gå rakt på en rörlig del, undersöka den och därefter försvinna, utan att sätta den i samband med innehållet i övrigt.

Skärmutställningar med mycket text tycks främst vara mindre attraktiva för dem som inte är speciellt intresserade av ämnet. Dessa

• Sida 205
•  Original

besökare tycks också ha svårt att orientera sig i en stor mängd information. Här kan dock utställningsbesökarnas olika krav och förvänt- ningar ge skiftande resultat. Det som en besökare kan karakterisera som ”kompakt och mastigt” eller ”mängden av material gör att man inte orkar ta itu med det” kan en annan anse ”ha gett en god och allsidig bild av problemet”.

En tendens att konkreta detaljuppgifter uppmärksammas bättre än stora linjer och globala perspektiv framskymtar. Man kunde också finna en klar övervikt i uppmärksamhetsvärde för lokala och näraliggande problemområden. Även här måste man dock betona mottagarnas skilda förutsättningar och förväntningar. över huvud taget kan man inte bortse från betydelsen av den selektiva uppmärksamheten dvs. att man gärna tenderar att uppmärksamma sådant som passar in i ett enhetligt mönster av tidigare föreställningar, kunskaper och attityder.

En möjlig väg att påkalla uppmärksamhet för en utställnings budskap är att tillhandahålla möjligheter för besökarna att aktivera sig. De som själva på ett eller annat sätt deltagit i någon verksamhet är ofta mera tillfredsställda med utställningsbesöket än de som bara tittar. Speciellt viktigt är detta bland skolungdom. Ofta kan dock bara den ungdomliga delen av publiken förmås till sådana insatser som inte är helt kravlösa. Bland medelålders och äldre besökare finns många gånger ett motstånd mot egenaktiviteter.

För att egenaktiviteter skall vara verkningsfulla krävs att de är väl integrerade i utställningen i övrigt och inte blir självändamål. I så fall tenderar de snarare att konkurrera om uppmärksamheten med utställ- ningens budskap i stället för att understryka det. Det verkar också väsentligt med anvisningar, gärna i kombination med personlig ledning, för aktiviteter. Ett alltför fritt spelrum för besökarna kan innebära såväl oföretagsamhet som förvirring.

5.2.3. Utställningsbesökets inverkan på kunskaper och attityder

Konsekvenserna av den selektiva exponeringen och den selektiva upp- märksamheten av utställningar, som antytts i föregående avsnitt, torde bli att de förut mest välorienterade också är mest beredda att ta del av det aktuella budskapet. Föreligger dessutom selektiva effekter så att de mest kunniga lär sig mera och de förut mest övertygade befäster sin övertygelse?

De undersökningar som genomförts av försöksverksamheten1 antyder att vanliga skärmutställningar med text och bilder utan kompletterande personliga kommentarer i form av visningar etc. bara i ringa grad påverkar de enskilda besökarnas kunskaper. Det som presenteras på konventionellt sätt på skärmar o. dyl. gör inte heller något nämnvärt intryck på besökarna vid sidan av realistiska demonstrationer, suggestiva attraktio- ner eller — åtminstone för vissa besökargrupper — egenaktiviteter. Det har dock tidigare konstaterats att även mera attraktiva medier med större räckvidd än utställningen tycks ha ganska begränsade möjligheter att isolerade framkalla nägra betydande attityd- eller beteendeförändringar. Någon form av handledning i utställningsmiljön t. ex. personlig visning,

* Se bilaga 2, avsnitt 6

• Sida 206
•  Original

katalog, ljudband, film tycks stimulera till bättre utnyttjande av själva utställningen. Det är även en allmän erfarenhet vid kommunikations- forskning att kombinationer av flera medier ger bättre effekter än ett enstaka medium.

Det förut antydda selektiva accepterandet av budskap, som tenderar att öka klyftan mellan människor, kan delvis förklaras utifrån erfarenhe- ter vid Riksutställningars utställningar. Då kunskaper tvingar sig på människor i'en situation, där de inte är förberedda eller är omotiverade reagerar de undvikande eller spontant negativt. Man tar ofta avstånd från mediet eller meddelandet. Även negativa, nästan aggressiva attityder till ”modern konst" uppmärksammades vid utställningar i folkparker, där publiken haft annan målinriktning än att titta på konst. I vissa situationer kunde man t. o. m. konstatera effekter i motsatt riktning mot de avsedda. Det kan ha varit en följd av att besökaren ansett sig ha avslöjat sändarens avsikter och avfärdat budskapet som propaganda. På längre sikt är det dock möjligt att sambandet med sändarens avsikter förbleknar så att sådana bakslagseffekter inte blir bestående.

Att effekterna även kan verka utjämnande framgår dock av vissa iakttagelser. Utställningar med starkt suggestiv karaktär torde ha möjlig- heter att åtminstone väcka ett medvetande om ett visst problemområde även bland de mindre ämnesintresserade. Detta behöver inte vara förgängligt.

En sammanfattning av resultaten från många undersökningar angående spridandet av nya ideer och förändrade beteendemönster leder till följande slutsats: Medan massmedier bidrar till att skapa uppmärksamhet omkring nyheten spelar personlig påverkan den största rollen när man förändrar sina värderingar. När det gäller mera djupgående attityder och beteendemönster tycks den personliga påverkan och grupptillhörigheten vara av avgörande betydelse.

Det är därför sannolikt att påtagliga attityd- och beteendeförändringar endast kan åstadkommas om utställningsbesökaren ingår i en grupp med vilken han känner stark samhörighet eller identifierar budskapet som förenligt med referensgruppens ställningstagande. Om tillfällen till diskussioner föreligger kan budskapet motiveras och tillrättaläggas individuellt av opinionsförmedlande gruppmedlemmar. Det blir då svårt för de enskilda medlemmarna att ha en markant avvikande åsikt utan att känna gruppgemenskapen hotad. Ett konsekvent utnyttjande av dessa erfarenheter torde förutsätta en inriktning på speciella målgrupper vid utställningsproduktion.

Inom ramen för en given grupptillhörighet eller ideologisk gemenskap kan de tidigare omtalade selektiva mekanismer, som tenderar att vidga existerande klyftor, sättas ur spel. Den person som på grund av sin identifiering företräder en viss åsikt men saknar motsvarande kunskaper för att kunna argumentera för sin ståndpunkt torde t. ex. vara starkt benägen att söka sådan kunskap som ger balans mellan attitydnivå och kunskapsnivå. Å andra sidan kan en person med hög kunskap inom ett visst område men som tillhör olika gruppbildningar med sinsemellan separata åsikter, undvika sådan information, som påminner honom om denna konflikt.

• Sida 207
•  Original

Gruppens betydelse och den personliga påverkans effekter aktualiserar naturligtvis frågan om utställningen har möjligheter att sprida sitt budskap även utanför den begränsade kretsen av besökare. Enligt den s. k. tvåstegshypotesen skulle information flyta från massmedier till ett skikt av opinionsledare och från dessa till övriga delar av befolkningen via personliga kontakter i grupper. De på det lokala planet verkande opinionsledarna skulle då ha flitigare kontakter med massmedier och samtidigt större umgänge med olika personer och vara mera socialt aktiva än andra.

Det finns anledning att ställa sig tvivlande till att utställningars budskap sprids enligt den enkelriktade kommunikationsmodell som här antyds. Kritiken mot tvåstegshypotesen har framför allt tagit fasta på iakttagelsen att opinionsledarna och deras mottagare i stort sett tycks vara samma personer. De i utställningen aktualiserade budskapen kan tänkas cirkulera inom en grupp av ämnesintresserade personer, som uppvisar egenskaper som påminner om de ovan beskrivna opinionsledar- nas. Situationen kan betecknas som ett ömsesidigt kommunikationsutby- te mellan personer som både är aktiva sökare och givare av information på det aktuella problemområdet.

Vissa iakttagelser vid försöksverksamhetens undersökningar pekar mot ' att under normala omständigheter den senare modellen skulle vara mera realistisk än den förra. En utställning uppmärksammas sällan utanför en mindre krets av befolkningen på utställningsorten. Den enskilda utställ- . ningen — om än aldrig så omskriven och omdebatterad — kan inte ? förväntas ha något nämnvärt inflytande vare sig via press eller personliga kontakter på majoriteten av dem som inte sett den.1

Impulser från en utställning med flitig programverksamhet, med aktivitetsmöjligheter och delvis med inriktning på vissa mottagargrupper kan däremot spåras inom vissa redan förut etablerade gruppbildningar t. ex. föreningar, studiecirklar men även i mera informella sammanhang t. ex. byalagz. Även här tycks dock främst förut aktiva bli ytterligare aktiverade. Detta problemområde torde långt ifrån vara så uttömmande kartlagt att några bestämda slutsatser kan formuleras.

5.3. Besökarens frågeställningar

Ur sändarens synvinkel är det han som är aktiv och söker upp mottagarna med sitt budskap. Sett ur mottagarens (publikens) perspektiv är det i stället den senare som är den aktiva parten, sökande efter informationer, upplevelser och andra budskap. I det moderna samhället finns en rik tillgång på medier och mediainnehåll av olika slag. Man kan förutsätta att den enskilde mottagaren försöker välja bland de kanaler som han känner till. Valet kan förutses ske mot bakgrunden av någon nyttoaspekt. Man söker sig till det budskap som man tror man kan få ett utbyte av och till det medium som ' Se avsnitt 6.8.21i bi- man tror kräver jämförelsevis små ansträngningar för givet utbyte. Det är 1383 2- viktigt att betona de subjektiva elementen i denna process. En ofull- : Se avsnitt 7.4.6 ibi- ständig kunskap om olika mediers användbarhet begränsar möjligheterna laga 2.

• Sida 208
•  Original

* För närmare redogö- relse för denna under- sökning hänvisas till bilaga 2, avsnitt 2.2.4.

' Se bilaga 2, avsnitt 2.2.4

till rationellt handlande. De mål som eftersträvas är givetvis också subjektiva, men kan anses vara socialt påverkade. Dessa tankegångar ansluter sig till den inom masskommunikationsforskningen presenterade användningsmodellen (utförligare redovisad i bilaga 2, avsnitt 8.1).

Utställningsbesöket betraktas alltså som ett medel för måluppfyllelse, men detta medel står i konkurrens med andra alternativ, som kan ge samma eller rikligare måluppfyllelse. Bland de frågeställningar, som utifrån detta synsätt belysts av Riksutställningars undersökningar kan följande nämnas:

1. Vad känner allmänheten till om vad som kan erbjudas på museer och vid utställningar?

2. Hur användbara uppfattas museer och utställningar vara i förhållande till andra möjligheter för att uppnå givna målsättningar?

3. Vad söker publiken på museer och utställningar? Vilka motiv ligger bakom ett utställningsbesök?

4. Hur tillgängligt uppfattas utställningsmediet vara och vilka hinder anses ligga i vägen för kontakt?

5.3.1. Kännedom om museer och utställningar

Allmänhetens kännedom om museer och utställningar i vid mening är ett ringa studerat forskningsområde. Riksutställningar har främst koncentre— rat sina insatser på publikens förhållande till aktuella utställningsprojekt. I undersökningsmaterialet finns dock vissa frågeställningar belysta som har en räckvidd även utanför enskilda publikgrupper. Även om dessa inte kan anses ge en fullständig bild av den rådande situationen kan de förtjäna en presentation.

Allmänhetens kunskaper om hur man kan utnyttja ett museum har kartlagts vid en landsomfattande undersökning med cirka 1000 intervju- objekt, representerande i Sverige bosatta personer i åldern 11—80 år.1 Närmare bestämt belystes kännedomen om ett museums olika verksam- hetsgrenar utöver att visa fasta samlingar. Vid frågeförfarandet åsyftades främst de utåtriktade verksamheterna, dvs. de tjänster som allmänheten direkt kan komma i åtnjutande av.

Ungefär 40 % kunde inte omedelbart påminna sig någon ytterligare uppgift för museerna. Mest känd var förekomsten av tillfälliga utställning— ar. Att man kan utnyttja museets personal för att få upplysningar och rådgivning var känt av en person av fyra. Något färre kunde påminna sig att museet kan vara ett forum för arrangemang av olika slag, t.ex. diskussioner, frågestunder, teaterpjäser, I allmänhet hade man mindre kännedom om museerna än om biblioteken.

Vid en annan intervjuundersökning som utfördes bland Gävlebor och bland personer bosatta i Gävle grannkommuner2 ställdes frågan om man visste vad som just då visades på museerna och vilka program som gavs vid en del andra kulturella institutioner. 5 % av de tillfrågade, som utgjorde ett slumpmässigt urval av invånare, kunde då rätt ange åtminstone någon av de tillfälliga utställningar, som de två museernai

• Sida 209
•  Original

! . | 1 l

staden presenterade. Vid detta tillfälle var informationen om museer och teater tydligen mest spridd.

Man kan med utgångspunkt i andra resultat förmoda att såväl museets som utställningens profiler är förhållandevis oskarpa i allmänhe- tens medvetande. Få personer räknar med utställningen som en relevant informationskälla vid sidan av andra medier. Det är inte uteslutet att många söker sig till andra alternativ för att uppnå en given målsättning, där museet eller den tillfälliga utställningen kunde erbjuda realistiska möjligheter.

Man får dock inte heller bortse från att den ringa kännedomen om museer och utställningar kan ses som ett ställningstagande mot dessa medier, grundade på mer eller mindre tillfälliga erfarenheter. Även bland de personer som sett Sköna stund i Gävle var det bara var tionde som några månader efteråt spontant angav utställningen som ett lämpligt medel för information om u-länder.l Det har också framskymtat i andra sammanhang att utställningen av vissa grupper kan ses som ett propagan- dainstrument som inte alltid ger saklig information. Det är dessutom möjligt att utställningar anses ineffektiva som informationsspridare i jämförelse med andra medier. Här kan man dock lätt stöta på även motsatta ståndpunkter. Utställningen förväntas kunna ge ett djupare engagemang i ett problemområde än t. ex. böcker eller tidningar. Några systematiska undersökningsresultat som över en längre tid redovisar allmänhetens attityder till utställningsmediets pålitlighet finns dock inte.

Om förutsättningar för tilltron till medier i allmänhet råder delade meningar. Enligt vissa källor uppvisar förtroendet för mediers informa- tionsutbud ett klart samband med möjligheterna att själva medverka aktivt. De grupper som har små möjligheter till detta upplever att budskapen i massmedier ofta saknar relevans och sällan kan tillämpas konkret i deras aktuella situation. En inriktning på allmängiltiga problem till förfång för lokala och personliga, är ett exempel.

Enligt andra källor är man däremot ivissa grupper i samhället, särskilt de som är förknippade med låg social status, mindre benägen att uttala egna åsikter. Man vill i stället gärna överlåta opinionsbildningen till andra grupper eller till experter inom den egna gruppen. Den som själv inte är expert skulle då i särskilt hög grad vara beredd att acceptera budskapsför- medlingen som tillförlitlig och objektiv.

5.3.2. Skäl till besök på museer och utställningar

Vid vissa av de undersökningar som gjorts på publik vid Riksutställning- ars produktioner har även anledningen till besöket efterfrågats. Besökar- nas förväntningar på utställningarna och vad som gjort intryck kan komplettera bilden av vad man eftersträvar. Besökarnas motiveringar får dock inte okritiskt accepteras, eftersom vissa tendenser till att frisera svaren finns vid denna typ av frågeställning.

Det måste först konstateras att långt ifrån alla utställningsbesök äri förväg systematiskt planerade och målmedvetet beslutade. Särskilt kan man räkna med spontana besök bland dem som av andra skäl befinner sig

' Se bilaga 2, avsnitt 6.8

• Sida 210
•  Original

på ett museum än att titta på en viss tillfällig utställning som visas där. Utställningsbesökarna rekryteras internt i museipubliken — däremot inte alls lika självklart bland t. ex. bibliotekspublik, då utställningen står på ett bibliotek eller bland andra människor i närheten av utställningen, då dessa har annan verksamhet i tankarna. En del av dessa spontana, men även vissa i förväg beslutade besök karakteriseras av rutin och vanemässig- het. Man säger sig bruka titta på utställningar då man har tillfälle även om man saknar speciell förankring i just den aktuella utställningen.

De flesta utställningsbesökare torde dock vara mer eller mindre medvetet målinriktade och har vissa förväntningar på besöket. I allmänhet är man inställd på att få ta del av något budskap, dvs. spela den mottagande rollen i kommunikationsprocessen. I regel är ju också detta det enda realistiska alternativet, men även vid sådana produktioner som uppmuntrar till egen aktivitet eller publikinflytande är de allra flesta mottagarorienterade. Undantagen är i regel yngre personer med stark anknytning till föreningar och grupper med ideologisk förankring. De som har hög beredskap för politiskt agerande och är vana vid diskussioner och utbyte av erfarenheter hör faktiskt till de mest flitiga utställningsbe- sökarna. Men även andra besökare kan tillfälligt delta i aktiviteter, då dessa är enkla och anspråkslösa.

Ofta kommer besökare till utställningar i sällskap, parvis eller familjevis. Trots detta verkar det som om många är eller vill vara självständiga i denna miljö. De utnyttjar inte spontant sitt sällskap eller de kontaktmöjligheter med andra besökare som finns, utan går ofta var för sig eller tillsammans utan att i nämnvärd grad samtala med varandra. Naturligtvis finns många undantag, speciellt när barn eller ungdomar ingår i gruppen.

Ett budskap kan systematiskt karakteriseras som informativt eller expressivt, beroende på om kommunikationsprocessen i första hand innebär en överföring av kunskap (mening) eller (känslor) stämning. En utställningsbesökare kan också främst eftersträva kunskap eller känslo- mässiga upplevelser. Vid kunskapsutställningar förväntas kunskap vara målsättningen, vid konstutställningar i allmänhet konstupplevelser. Detta ger dock i allra högsta grad en både förenklad och felaktig bild av verkligheten. Även vid konstutställningar tycks den informativa kommu- nikationen vara av utomordentligt stor betydelse för besökaren, kanske lika viktig som den expressiva. ”Att få kunskaper om konst och konstnärer” är nästan lika ofta en besöksmotivation som ”att få njuta av vackra konstverk”. På kunskapsutställningar som utformats med konst- närliga medel kommer det informativa budskapet i förgrunden. Man kan även spåra en tendens till översiktsorientering som motivering för utställningsbesök. Att få allmänbildning är viktigare än att få fackkunskap. De flesta vill veta mera om ett visst ämne i stort. Önskan att få en överblick över en konstnärs produktion är också vanligare än önskan att titta på något konstverk av speciell karaktär.

Tendensen att söka stödjande och förstärkande budskap betyder inte att man vill undvika nyheter eller nya intryck, i varje fall inte om dessa kompletterar förutvarande erfarenheter. En person som fattat en

• Sida 211
•  Original

ståndpunkt, kanske under konflikt, tenderar även att söka information som bekräftar riktigheten i beslutet. Däremot skulle en person som är säker på sin åsikt och övertygad om att kunna försvara en mening inte behöva avskärma sig från motsatt information. Undersökningar visar att försökspersoner med stor tilltro till den egna ståndpunkten föredrar motsatt information, medan personer med liten tilltro föredrar förstär- kande information. Det har också visats att personer föredrar informa- tion, som de tror de skall ha nytta av, oavsett om informationen förstärker eller motsäger deras egen åsikt.

Åtminstone inom en given ram vill utställningsbesökare i allmänhet gärna vidga gränserna för sina erfarenheter snarare än att få tidigare intryck bekräftade. Inte minst de konstbetraktare som mera ingående ägnar sig åt en utställning synes klart söka efter något nytt vilket dock måste bedömas mot bakgrunden av deras tidigare erfarenhet och inte får tolkas som en nödvändig orientering mot modernare konstriktningar. Bland personer på en konstutställning med svagare engagemang i konst kan man däremot finna ett klart uttalat önskemål ”att känna igen sig". Där finns inte bara likgiltighet och ointresse inför den moderna konsten utan även starka antipatier kommer till uttryck.

5 .3.3 Resurser och barriärer för kontakter med museer och utställningar

Att utställningen av någon uppfattas som ett användbart och prioriterat medel för att uppnå en viss målsättning räcker givetvis inte för att ett ! utställningsbesök skall komma till stånd. Den måste också vara tillgänglig ! och uppfattas som tillgänglig. Ett planerat eller önskat besök kan alltså omintetgöras genom hinder av olika slag. Om så är fallet måste individen äga resurser att övervinna dessa.

Vanan att besöka museer och utställningar konstaterades bl.a. vara beroende av utbildning, yrkesroll (arbetsuppgift), hemort, uppväxtmiljö samt av ålder och familjestruktur. Med skillnader i social status och social bakgrund följer olika resurser att råda över sina livsförhållanden. Målinriktat beteende — och besök på museum eller utställning har här uppfattats som ett målinriktat beteende — möjliggörs av tillgången på resurser i olika avseenden. Vanan att besöka museer och utställningar utgör alltså en väl integrerad del i en total livsstil och kan absolut inte tolkas isolerad från rådande samhällsstruktur och social skiktning.

Nedan följer i sammandrag en redogörelse för vilka resurskomponenter som kan misstänkas vara av betydelse för beredskapen att delta i * kommunikationsprocesser i. allmänhet och för musei- och utställningsbe-

sökandet i synnerhet.

Närhet till museer och utställningslokaler. Avståndsfaktorn gynnar särskilt storstadsbor, eftersom museerna i landet är koncentrerade till de största städerna. Avståndsfaktorn gynnar också tätortsbor på bekostnad av glesbygdsbor, eftersom publiktillströmningen till en normal utställning avtar kraftigt utanför själva utställningsorten.

Ekonomiska och materiella resurser. En inte ringa del av alla museibesök görs av landsortsbor på besök i storstäderna. Om avståndet

• Sida 212
•  Original

till museerna är långt blir geografisk rörlighet en viktig förutsättning, men en sådan rörlighet kräver ekonomiska och materiella resurser t. ex. i form av transportmedel.

Resurser för tidsanvändning. En viktig anledning till att många hindrats att se en attraktiv utställning är att öppettiderna inte passat med arbetstiderna. En tidsmässig bindning till hem och familj utgör också en konkurrerande faktor till utställningsbesök.

God hälsa/ork. Av hälsoskäl är äldre personer ofta betydligt mindre geografiskt rörliga än andra. Avståndet till utställningslokalen blir en extra svår belastning. Trötthet på grund av hårt arbete eller av andra skäl motverkar handlingar som kräver initiativ utöver den vardagliga rutinen.

Kunskapsmässiga resurser för kulturdeltagande. Personer med hög utbildning har större kunskapsmässiga förutsättningar att ta del av och använda erfarenheterna på museet eller utställningen för egna syften. För att utställningsbesökaren skall få ut något av sitt besök krävs ofta en inte ringa förhandskunskap i det ämne som utställningen behandlar. Utställda föremål blir relevanta först då betraktaren kan infoga dessa i sin egen referensram av bildning och teoretiska eller praktiska kunskaper. Ju större kunskapsmängd han har, desto större chanser för att utställningen skall framstå i ett meningsfullt sammanhang för honom och desto större möjligheter att tillgodogöra sig dess värde har han.

Detta gäller även i hög grad konstutställningar, där en i förväg inlärd kunskap om konstens symbolspråk och villkor tycks vara en väsentlig förutsättning även för mera upplevelsebetonade reaktioner i det av förståelsekontakt präglade kulturliv, som har en så framskjuten plats i dagens västerländska samhälle.

Tillgång till sociala kontakter. Tillgång till sociala kontakter är av betydelse för beredskapen att besöka museer och utställningar, dels därför att kontakter innebär en informationsresurs, och dels därför att de möjliggör sällskap vid besöket, vilket inte är oviktigt. Valet av sällskap sker företrädesvis efter intresse- och värdegemenskap. Högre socialgrup- per förväntas ha flera vänner med likartade intressen för vad som visas på museer och utställningar. Samhörighet med föreningar, bildningsorganisa- tioner och folkrörelser är av liknande skäl en viktig resurs —— dessutom för att dessa har ett visst inflytande över utbudet på utställningar. Även denna resurs är socialt beroende. Förutom lägre socialgrupper missgynnas invånare i avfolkningsbygder och i nybyggda bostadsområden.

Tillgång till mångsidiga miljökontakter. Vissa miljöer, där människor vistas är särskilt gynnsamma som stimulans till att delta i kommunika- tionsprocesser och att söka kunskaper och upplevelser. Utbildningsmiljön är ett gott exempel, olika arbetsmiljöer däremot varierar kraftigt i detta avseende. öppna miljöer, som ständigt ger nya erfarenheter, kan beräknas vara mera aktivitetsstimulerande än slutna och upplevelsefattiga miljöer. Ju mångsidigare miljöer en person får tillfälle att konfronteras med, desto högre beredskap kan han förväntas få för ett aktivt erfarenhetssökande, vilket bl. a. kan bero på att omväxlande miljöer ger vidare perspektiv och större intresse för omvärlen. Den som redan under barndomen får uppleva en differentierad värld har stora chanser att bli en aktiv person.

• Sida 213
•  Original

Ekonomiska och tidsmässiga resurser gynnar tillgången till mångsidiga miljökontakter, men intresset för omvärlden kan även vara en utbild- ningseffekt.

Förmåga att anpassa sig till förändringar och nya intryck. Inte bara brist på stimulans utan även ett överflöd kan leda till passivitet. Förändringar och nya intryck drabbar människor iolika grad. Förmågan att anpassa sig till dynamiska förhållanden kan misstänkas vara utbild- nings- och åldersberoende. Tillgång till kommunikationskanaler, speciellt för ömsesidigt utbyte. En god tillgång till kommunikationsmedel ger större möjligheter att erhålla relevant och stimulerande information om vad som visas på museer och utställningar. Den som får tillfälle att delta i ett ömsesidigt kommunikationsutbyte inspireras till fortsatt deltagande, att endast få fungera som mottagande part i kommunikationsprocesser är i längden passiviserande. I ett samhälle präglat av ett välutvecklat masskommunika- tionsnät får ett begränsat antal personer tillfälle att nå de positioner som medger ömsesidigt utbyte i kulturella och samhälleliga frågor. Det finns risker att endast i stort sett samma personer i utställningssammanhang kommer att göra anspråk på att få ge uttryck för sin mening.

Inflytande och förmåga att påverka utställningsutbudet. Ett bristande intresse för vad som visas på museer och utställningar kan hänga ihop med en upplevd eller omedveten oförmåga att utöva inflytande på innehåll och utformning. Vissa gruppers intresseområden har blivit rikhaltigt belysta, andra gruppers inte alls, beroende på vilka som direkt haft det största inflytande över utbudet och vilka grupper som indirekt haft det starkaste greppet om kanalerna för inflytande.

Förutom genom att underlätta möjligheterna till kontakt med utställ— ningsmediet, dvs. med medlet för måluppfyllelsen, kan mängden och arten av det individuella resursinnehavet även påverka urvalet av för individen relevanta målsättningar. En mera detaljerad redogörelse för hur olika resurskomponenter kan tänkas påverka utställningsbesökandet återfinns i bilaga 2, avsnitt 9.3.

5.4. Har utställare och besökare förenliga förväntningar på utställningsmiljön?

Av resultatredovisningen i 5.2 och 5.3 bör kanske speciellt de motsatsför- hållanden som råder mellan utställarens syften och besökarens målsätt- ningar och förväntningar uppmärksammas. Det är inte alltid som de mest effektiva medlen att uppnå utställarens ambitioner är eftersträvansvärda utifrån besökarens synvinkel. Några exempel på denna obalans kan belysa förhållandena. Betydelsen av den personliga påverkan och den sociala situationen för möjligheterna att åstadkomma mera djupgående attityd- och beteende- förändringar har betonats. Det räcker sällan enbart med att utställnings- besökaren direkt konfronteras med ett budskap för att förändringseffek— ter skall uppstå. Samtidigt är många besökare individualister i utställ—

• Sida 214
•  Original

ningsmiljön och utnyttjar inte alltid de möjligheter till personliga kontakter som erbjuds.

Egenaktiviteter på utställningar är dels ett utmärkt pedagogiskt instrument och dels ett medel att göra allmänheten delaktig i kommuni- kationsprocessen och därmed ge den en resurs för inflytande över sin egen situation. Det är bara det att så få är spontant motiverade för deltagande, då de kommer till en utställning med aktivitetsmöjligheter. Här kan man givetvis peka på relevanta undantag t. ex. bland politiskt och ideologiskt medveten ungdom, vilket kanske utgör en förhoppning för framtiden. Är det inte annars de redan jämförelsevis inflytelserika, som eftersträvar inflytande och söker sig till de möjligheter som samhället erbjuder? De som har små resurser att påverka sin egen situation har i regel också små ambitioner att eftersträva det nödvändiga inflytandet.

Utställningen kunde vara ett medium med tonvikten på andra kommunikationssymboler än ordet och därmed riktad till andra männi- skor än boken, facktidskriften, teatern etc. I praktiken är det inte alltid så. De mest utställningsmotiverade är mestadels samma personer som de mest läsintresserade och teaterintresserade och finns över huvud taget bland de mest kunskapsorienterade. Utställningsmediet utgör alltså ett komplement till andra medier, men inte alltid ett alternativ i den meningen att man skulle rekrytera en annan och annorlunda publik.

• Sida 215
•  Original

6. Överväganden och förslag rörande Riksutställningar

6.1. Principiella överväganden

6.1.1. Utställningens allmänna utveckling inom kultur- och undervisnings- området

Slutet av l960-talet och början av 1970-talet uppvisade en betydande ökning av produktionen av utställningar inom kultursektorn. Såväl centralmuseerna som övriga museer intensifierade under denna tid produktionen av framför allt tillfälliga utställningar. Också utanför museerna, särskilt inom folkbildningsorganisationerna, togs viktiga initia- tiv till framställning av utställningar, bl. a. med ändamål att belysa aktuell samhällsproblematik. Ökningen av produktionen har följts av en förbätt- rad information och av åtgärder för en vidgad spridning.

Ej endast genom Riksutställningar utan även i de större centralmuseer- nas regi har ambulerande utställningar gått ut över landet. Insatserna har mött starkt gensvar hos olika avnämargrupper. Trots det ökade utställningsutbudet visar sig dock efterfrågan väsentligt överstiga tillgång- en. Särskilt otillräcklig är den ringa andelen utställningar med naturhisto- riskt innehåll. Upplysning om människans ekologiska beroende och biologiska begränsningar är en yttersta förutsättning för människans och kulturens fortlevande. Den måste bli en av huvudsakerna i musei— ochi utställningsverksamheten. Även på de kulturhistoriska museernas område fordras emellertid kompletterande insatser. Här bör särskilt erinras om angelägenheten av en förstärkt information om utomeuropeiska kultur- förhållanden, om arkitektur och miljögestaltning samt om den teknik- och industrihistoriska utvecklingen. » Samtidigt med den kvantitativa ökningen har utställningen som informationsmedium framträtt i ny form och med nya funktioner. Av speciellt intresse är de utställningar, som anordnats av opinionsbildande grupper, vilka denna väg skapat direkta kanaler för kontakt med publiken. I opinionsbildningen har slagkraftiga utställningar i litet format kommit att bli ett värdefullt komplement till övriga medel att föra ut opinions- och meningsyttringar.

I samarbete med studieorganisationerna har bl. a. Riksutställningar kunnat medverka till att studiecirklar m. fl. givits möjlighet att i utställningsform redovisa synpunkter och erfarenheter.

• Sida 216
•  Original

Det växande intresset för utställningen som kommunikationsmedium inom kultur- och samhällsdebatten beror till stor del på dess särskilda förutsättningar att stimulera publikens engagemang. Besökarna på en utställning tar emot informationen under betingelser, som delvis skiljer sig från orienteringen via de stora medierna, dagspress, radio och tv. Den information som lämnas av dessa medier inhämtas i en situation, där läsaren eller lyssnaren i viss mån är isolerad från omedelbar kommunika- tion med sin omgivning. Besökarna på en utställning kan däremot i större grupper ta del av dess information under samtidigt utbyte av synpunkter och åsikter. Utställningen skapar genom denna aktiveringi gemenskap med omgivningen en särskilt gynnsam situation för analys av ett materiel och en fördjupad upplevelse av informationen och dess

budskap.

6.1.2. Riksutställningars aktuella och framtida roll

En omfattande produktion av utställningar äger rum i museerna. Den får sin kvalitet framför allt genom museernas ämnesteoretiska sakkunskap, forskningsanknytning och omedelbara tillgång till ett rikhaltigt föremåls- material. De stora centralmuseerna såväl som de större regionmuseerna har därutöver ett pedagogiskt och tekniskt kunnande, som möjliggör en för publiken intresseväckande framställning.

Det stora flertalet utställningar som produceras inom och utom museiväsendet är stationära. Det rör sig här till en betydande del om utställningar, vilka trots stort allmänt intresse endast när en lokal publik. Flera mindre centralmuseer och viktiga specialmuseer med riksomfattan— de uppgifter saknar helt möjligheter att framställa och distribuera vandringsutställningar och har inte heller underlag för en verksamhet med vandringsutställningar i egen regi. Vid sidan av museiväsendet finns dessutom en rad fackliga, ideella och andra organisationer, vilka har starkt intresse av att utnyttja utställningsmediet i informativt eller opi- nionsbildande syfte. De bedriver emellertid inte en utställningsverksam- het av den omfattning och regelbundenhet, som gör det ekonomiskt försvarbart att bygga upp en egen produktions- eller distributionsapparat. De har istället behov av ett organ som på uppdrag kan svara härför. Arbetet vid Riksutställningar har i sin hittillsvarande inriktning till väsentlig del varit bestämt av syftet att bedriva försök för att få underlag för bedömningar av utställningsverksamhetens framtida utformning och organisation. Under försöksperiodens senare del har verksamheten i allt större omfattning inriktats på uppgifter i samarbete med centrala och andra museer, varigenom Riksutställningars resurser såväl för produktion som distribution tagits i anspråk. Förutsättningar föreligger nu att vidga Riksutställningars roll som gemensamt organ för musei— och utställnings- väsendet. Riksutställningar föreslås få ett huvudansvar för verksamheten med vandringsutställningar.

Samtidigt som Riksutställningar bör erhålla ett centralt ansvar för vandringsutställningar, finns det skäl som talar för att en aktivitet inom området också fortsättningsvis bör bedrivas vid de större av de statliga

• Sida 217
•  Original

centralmuseerna. Sådan verksamhet kan i betydande utsträckning ingå i deras övriga service till region— och lokalmuseerna. Den kan också, särskilt i frågan om utställningar, som endast sänds ut för visning vid ett mindre antal museer, bedrivas smidigt och i förenklade former. För uppgiften att i egen regi producera och distribuera vandringsutställningar, bör de större museerna erhålla statsmakternas fortsatta stöd. Det är motiverat att resurserna för detta ändamål förstärks på vissa punkteri centralmuseemas organisation.

Riksutställningars aktivitet bör emellertid inte inskränkas till att omfatta utställningar på initiativ av utomstående institutioner och organ. Samtidigt som Riksutställningar sedan 1967 haft att fortsätta den verksamhet som övertagits från Föreningen Konst i skolan och Riksför- bundet för bildande konst har den hittillsvarande verksamheten till sin kärna varit en experimenterande aktivitet med utprovning av metod, teknik och spridningsvägar. Dessa försök har både gällt allmänna frågor om utställningsmediets funktion och speciella frågor som berör vand- ringsutställningars särskilda problematik. Speciell uppmärksamhet har ägnats åt de frågor som hör samman med uppgiften att engagera en ny publik. Av särskild betydelse för utvecklingen har i Riksutställningars fall varit, att man samtidigt haft tillgång till material från museer inom olika ämnesområden. Därigenom har man kunnat framställa utställningar, i vilka kulturhistoriska och andra aspekter integrerats.

Nya typer av utställningar har framställts som ett led i utvecklingen av utställningen som informations- och opinionsmedium. En stor roll för denna verksamhet spelar den metodik, som under försöksperioden utbildats för planmässig faktainsamling och för studium av utställnings- mediets utveckling inom och utom Sverige. Likaledes väl etablerad i verksamheten är utvärderings- och uppföljningsfunktionen. Det är de sakkunnigas uppfattning att utvecklingsuppgifterna även efter den direkta försöksperiodens slut bör ha ett ansenligt utrymme i organisa- tionens arbete. För att Riksutställningar vid sidan om uppgifterna till service för museer och andra organ även skall kunna fortsätta utvecklings- arbetet fordras utrymme för viss produktion som baseras på egna initiativ.

Riksutställningars utställningsprogram har haft en bred sammansätt- ning och har spänt över en vid sektor av ämnesområden. Gemensamt för många utställningar i Riksutställningars distribution har varit, att de haft till syfte att kritiskt granska och belysa samhälls— och kulturföreteelser. MUS 65 förutsätter att det också i det framtida produktions- och distributionsprogrammet garanteras utrymme för utställningar med sam- hälls- och kulturkritiskt innehåll.

6.2. Den framtida verksamheten 6.2.1 Allmänt

Mot bakgrund av den allmänna utvecklingen inom utställningsområdet och erfarenheterna av försöksverksamheten framstår distributionsfunk-

• Sida 218
•  Original

tionen som synnerligen viktig, en serviceuppgift inom musei— och utställningsverksamheten i landet. Den samlade erfarenhet och de resurser Riksutställningar besitter som distributionsorgan är nödvändiga för att rationellt tillvarata produktionen av utställningar för spridning i landet. Riksutställningars uppgift som kulturorgan gör det angeläget att önskemål och krav från ett stort antal intressenter kan tillgodoses samtidigt som de kulturpolitiska målen blir beaktade. Under 6.2.4 nedan redovisas de särskilda former för långtidsplanering, som fordras med hänsyn härtill.

6.2.2. Distribution

MUS 65 har i betänkandet Museerna ( SOU 1973 : 5 ) speciellt framhållit de regionala museernas ansvar och betydelse för att museernas material och kunskapsstoff når ut och tillgodogöres kulturlivet. De sakkunniga föreslog därvid ett statligt ekonomiskt stöd för dessa museers del med direkt tanke på en regionalt bedriven aktivitet med cirkulerande utställningar och annan service, som riktas till publiken i området.

Av den redovisning för försöksverksamheten med Riksutställningar som lämnas i det föregående framgår, att distributionsfunktionen omfattar ett detaljerat planeringsarbete. I turnéplanläggningen samman- väges sociala och pedagogiska faktorer med ekonomiska och praktiska hänsyn. Till distributionen hör även information till utställningspubliken och till de olika mottagarorganen. Härtill kommer en allmän upplysnings- verksamhet rörande Riksutställningars arbete och funktion. En förutsätt- ning för arbetet är en löpande orientering rörande de aktuella förhållan- dena på mottagarorterna, t.ex. i fråga om utställningsplanering och lokalresurser. I viss utsträckning lämnas förslag av Riksutställningar till skilda slag av program i anslutning till utställningarna, såsom föreläs- ningar, teater och konsertevenemang. Till vissa projekt knyts medar- betare som följer utställningsturnéerna för att bl. a. handha information och undervisning.

I och med den ökade regionala samordning av utställningsverksam- heten vartill MUS 65: s tidigare förslag bör leda, torde Riksutställningars turnéplanläggningsuppgifter komma att ges ny struktur. Man bör förutse att ett icke obetydligt antal utställningar kan överlämnas från Riksut- ställningar för regional distribution i länsmuseernas eller andra regionorgans regi. En sådan delegering av ansvaret för distributionen förekommer redan nu och har visat sig ha betydande fördelar. Av hänsyn till de lokala intressena är det dock inte möjligt att överlåta distribu- tionen av samtliga utställningar till regionala organ. Många kommuner, föreningar och andra organ med ansvar för en lokal kulturverksamhet har behov av större utrymme för egen, självständig planering och kan därför ej basera sin utställningsverksamhet uteslutande på ett program, som är avsett för regionen i dess helhet. Motsvarande kan ofta gälla skolan. De fordrar direkta linjer för distributionen från Riksutställningar. Också fortsättningsvis kommer Riksutställningar att behöva stå i omedelbar kontakt med lokala mottagare.

• Sida 219
•  Original

Uppgifterna att distribuera utställningar, vilka producerats av andra organ, skiljer sig i viss män från distributionen av utställningar i egen produktion. Framför allt är det av synnerlig vikt att Riksutställningar kan ta hänsyn till de producerande organens synpunkter och önskemål rörande uppläggning och genomförande av utställningarnas turnerande. Distributionen av utställningar som övertagits av andra eller utgör ett samarbete med andra kräver giveth en samverkan med berörda institutioner och deras speciella mottagargrupper.

De erfarenheter som under senare år gjorts inom museiverksamheten visar entydigt på det stora värdet av aktiverande komplement till utställningarna. För denna verksamhet har mottagarorganen ett viktigt ansvar. Det är huvudsakligen genom ett program, som utformas med direkta hänsyn till de lokala intressena, som dessa inslag kan bli till verklig stimulans och öka besökarnas behållning. Även om sålunda programaktiviteten bör betraktas som ett ansvar, vilket primärt åvilar de organ, som står som mottagare av utställningarna, bör Riksutställningar vidta sådana förberedande åtgärder, som kan underlätta denna verksam- het. I många fall är det önskvärt att man redan innan produktionen påbörjas tar kontakt med organisationer, som representerar viktiga publikkategorier eller avnämare. Genom att ta hänsyn till de synpunkter, som härvid framkommer, ökas möjligheterna att ge utställningarna en inriktning och utformning, som appellerar till bestämda målgruppers intressen. Det är naturligt att det i samband härmed också växer fram direkta planer för vissa slag av lokala aktiviteter i syfte att engagera organisationernas medlemsgrupper. Inte sällan tillkommer utställningarna också på initiativ utifrån med den direkta avsikten, att de skall fungera i samband med riksomfattande informationskampanjer eller inom en kursverksamhet.

Riksutställningar har i sitt hittillsvarande arbete i stor utsträckning i samarbete med Rikskonserter och Riksteatern bl. a. i landets folkparker genomfört projekt i vilka utställningar, musik- och teaterevenemang fungerat parallellt och med samordnade turnéer. Samverkan i denna form emellan de tre organisationerna ger värdefulla resultat i form av ökat intresse hos publiken och kan väntas bli av växande betydelse.

Genom Kungl. Maj: ts beslut den 26 september 1969 erhöll MUS 65 ett förlagskapital om 485 000 kr. för att serietillverka utställningar och producera vissa trycksaker. Till de förlagsprodukter som nu försäljs av Riksutställningar hör utställningar i upplagor varierande mellan 300 och 700 exemplar, affischer samt faksimiltrka av dokument. De sakkunniga betraktar utgivningen och distributionen av mångfaldigade utställningar liksom ett reproducerat natur— och kulturhistoriskt material som en viktig väg att vidga utställningarnas användningsområde och effektivare utnyttja de resurser som läggs ned på produktionsstadiet. Inom bl.a. skolundervisningen ökar härigenom möjligheterna att utnyttja utställ- ningen som pedagogiskt hjälpmedel. I synnerhet för skolans del kan därigenom också, som komplement till övriga utställningar för skolan, bl. a. av unika eller mångfaldigade konstverk, ifrågakomma en breddad fortsättning av de försök med läroplansanpassade utställningar med

• Sida 220
•  Original

konstreproduktioner som tidigare bedrevs av Föreningen Konst i skolan. En ökad satsning på förlagsprodukter är sålunda angelägen.

Bland de många problemen inom utställningssektorns AV-ornråde torde distributionen för ögonblicket kräva de största insatserna, såväli fråga om idéer och resurser som genomförande. Utvecklingen på AV-distri— butionssidan är för närvarande svår att helt förutse, framför allt beträffande kortfilm och videogram. Det bör ankomma på Riksutställ- ningar att med utgångspunkt i den pågående utvecklingen välja antingen att utnyttja andra institutioners distributionsresuser eller att skapa egna, eventuellt tillsammans med övriga institutioner med liknande intressen och behov. Sommaren 1973 började en samverkansgrupp kring film och TV inom kultursektorn att arbeta. Gruppen består av representanter för folkbildningsväsendet, biblioteken, museerna, teater- och musikrådet, vissa övriga kulturinstitutioner — Riksteatern, Rikskonserter, Riksutställ- ningar och Konstfrämjandet — barnfilmkommittén samt TRU. Gruppen (den så kallade Vidmo—gruppen) torde komma att främst arbeta med distributionsproblematiken och därmed sammanhängande samverkansfrå- gor.

Inom museisektorn arbetar Svenska museiföreningens bild- och film- kommitté med bl a AV-samverkansfrågor.

Möjligheterna att arbeta med bandad television kommer att öka, och Riksutställningar följer noga utvecklingen i detta avseende. Om så skulle visa sig lämpligt, bör i ett senare skede framläggas förslag om ett statligt stöd till inköp av videobandmaskiner, TV-kassettmaskiner eller annan jämförbar utrustning till vissa av Riksutställningars och andra kulturinsti- tutioners avnämare.

Kravet på att för museerna och utställningsväsendet tillgodogöra sig den snabba utvecklingen i frågan om kvalificerad teknik på AV-området får ej dra uppmärksamheten från de grundläggande problem som kännetecknar stillbildsområdet. Medan bilden drabbar nutidsmänniskan i ett allt massivare utbud, kan den samtidigt icke för närvarande utnyttjas i rimlig grad i bildningsarbetet. Boken och musiken har härvidlag gynnats av den tekniska utvecklingen och nått en mycket hög tillgänglighetsgrad genom folkbiblioteken och det kommersiella saluförandet. Bilden är mer svåråtkomlig. Museer och andra institutioner har visserligen stora bildarkiv, men de har begränsade resurser för service åt allmänheten och blott i obetydlig utsträckning dubblettserier av diabilder för utlån. Även om denna service kan förbättras, kvarstår ändå behovet av en systematise- ring av bildområdet, som kan öka tillgängligheten av detta elementära instrument för bildningsarbetet. De tekniska förutsättningarna för en sådan utveckling har förelegat blott i få år. Då nu datasystematisering av bilden radikalt skulle kunna förbättra dess utnyttjande i bildningsarbetet, finner utredningen det angeläget att dessa möjligheter närmare studeras inom ramen för Riksutställningars utvecklingsarbete.

De viktigaste momenten i distributionsverksamheten vid Riksutställ- ningar kan sammanfattas i nedanstående punkter.

0 Turné- och transportledning . Information, marknadsföring och uppsökande verksamhet

• Sida 221
•  Original

"Sköna stund" var ett intressant lörsök att i konst- som ett nöjesfält. där ett i sig kontroversiellt innehall närlig Iorm ge information om u-landsproblem; en gavs mer eller mindre provocerande former, häri konstnärsgrupp arbetade med att utforma utställningen inbegripet även katalogen. (Utsi. 16)

• Sida 222
•  Original

! "Förbud mot handikapp" skulle besökaren åka i rullstol genom utställningen för att själv känna på de hinder som möter de fysiskt handikappade. Utställ- ningen visar genom realistiskt uppbyggd miljö vilka svårigheter lör de handikappade som uppstår ocksa av social och ekonomisk art. Pa olika utställningsorter kompletterade man med lokalt material och livlig debatt om handikapplragor stimulerades av utställ- ningen. Denna upplöljes av studiepaket och en infor— mationsskärm. (Utst. 1017, 1073)

Till höger: "Är detta nödvändigt" — en utställning om vår tids "strandlynd" behandlar miljöproblem, närmast nedskräpningen av våra stränder. Den är producerad vid, Naturhistoriska Museet i Göteborg och omarbetad till vandringsutställning av Riksutställningar. Fyra stora ] enheter (med foto och texl samt lösa "strandlynd") l är pa en gång utställningsskärmar och emballage.

(Utst. 1151) ;

• Sida 223
•  Original

Är detta nödvändigt» W....

'en utställning om vår tids "stranäynd"! magma

i %

Myr 91 ; mun Mg.- l»! 'aumf, 'n n” han we .de

www

• Sida 224
•  Original

"Latinamerikas indianer” är en utställning. arrangerad av Latinamerika-institutet i Stockholm i samverkan med Svenska Folkhögskolans Lärarförening och Folkbild- ningsförbundet. Riksutställningar har producerat utställ- ningen i lva exemplar. Etnografiska Museet har ställt löremal till lörlogande. Ett flertal färgdiabilder i stort format ger utställningen sin särskilda karaktär.

• Sida 225
•  Original

. Försäljning av förlagsmaterial . Distribution av film och videogram

6.2.3. Produktion

Riksutställningar bör vara en institution för service till organ och grupper, som vill använda sig av uställningsmediet men inte själva förfogar över en produktionsapparat. Vidare skall Riksutställningar ha att tillgodose det behov av utställningar som av skilda skäl inte kan tillgodoses av andra institutioner, t. ex. för skolan. En mindre del av kapaciteten bör ägnas projekt som syftar till att utveckla mediets möjligheter idémässigt eller tekniskt. Om möjligt bör också dessa senare projekt bygga på önskemål och uppslag från avnämare och intressenter.

Produktionen bör omfatta alla ämnesområden, från konst-, kultur- och naturhistoriska utställningar till allmänt informerande eller debatte- rande utställningar rörande samhälls- och miljöfrågor eller andra allmänpolitiska problemkomplex. Riksutställningar förutsättes särskilt beakta det i samhället otillräckligt tillgodosedda behovet av information inom det naturhistoriska ämnesområdet, speciellt med hänsyn till naturresursfrågorna.

Riksutställningars tjänster bör kunna utnyttjas av organ av olika karaktär. Förutsättningen bör vara att projekten uppfyller de villkor, som skall gälla för hela verksamhetens allmänkulturella och sociala inriktning. Det bör således vara möjligt att producera utställningar såväl för statliga institutioner och myndigheter liksom även för politiska sammanslut- ningar och andra föreningar och grupper av medborgare. Beroende på beställarens egna resurser kan det i vissa fall bli fråga om en fördelning av idé— och arbetsinsatser mellan beställaren och Riksutställningar. I andra fall torde Riksutställningar få svara både för det idémässiga och det praktiska genomförandet av en beställd produkt.

Konstsektorn har redan och bör även i framtiden få ett betydande utrymme i Riksutställningars verksamhet. Detta är till stor del motiverat av att Riksutställningar föreslås överta ansvaret för den verksamhet som hittills bedrivits av Riksförbundet för bildande konst och av Föreningen Konst i skolan. Beträffande verksamheten på skolområdet föreslås således en ökad satsning på egentliga konstutställningar för att i enlighet med det syfte som anges för Föreningen Konst iskolans verksamhet, ett syfte som Riksutställningar således bör överta, sprida och fördjupa intresset för konst hos skolans elever, lärare och myndigheter. Samtidigt bör för skolområdet ske en fortsatt vidgning av utbudet mot en allsidighet som motsvarar Riksutställningars samlade produktion.

Riksutställningar har i enlighet med de avtal, som varit gällande rörande samarbete mellan å ena sidan MUS 65 och å andra sidan Riksförbundet för bildande konst och Föreningen Konst i skolan, haft att lämna särskild service till dessa föreningars medlemmar. Formerna och villkoren för Riksutställningars fortsatta service till konstföreningar och skolor behöver nu anpassas till de nuvarande förhållandena, framför allt samhällets ökade ansvar för kulturell service till medborgarna.

• Sida 226
•  Original

Som framgått av de lämnade redogörelserna för den nuvarande verksamheten kan Riksutställningars hittillsvarande utställningar för skolan grovt indelas i två kategorier. Den ena är avsedd för medlemmari Föreningen Konst i skolan och ingår i de förpliktelser Riksutställ- ningar påtog sig vid det försöksvisa samgåendet år 1967. För denna förmån erlägger medlemmarna en årlig avgift och betalar större delen av transportkostnaderna. Varje medlem garanteras ett visst mindre antal utställningar per år. Den andra kategorin skolutställningar har företrädes- vis växt fram som ett resultat av samverkan med det pedagogiska utvecklingsarbetet och lärarutbildningen. Sistnämnda utställningar har kunnat disponeras mera obundet och distribueras även till andra än föreningsmedlemmar.

De innehållsliga och metodiska skillnaderna mellan de båda kategorier- na har alltmer suddats ut, men kvar står att större delen av Riksutställ- ningars utbud av utställningar för skolan varit förbehållen medlemmar i Föreningen Konst i skolan, eftersom försöksverksamhetens resurser inte har medgivit en ytterligare satsning på skolområdet.

I framtiden bör emellertid samtliga kommuner och skolor vara jämställda i detta avseende och strävan bör vara att alla skall komma i åtnjutande av samma service från Riksutställningar som föreningsmed- lemmarna hittills fått. Med hänsyn till samhällets ansvar för skolväsendet bör denna service inte kombineras med något krav på medlemskap i en organisation eller någon form av abonnemang utan servicen bör vara öppen för alla på lika villkor. Som kommer att framgå vid den senare behandlingen av Riksutställningars planeringsfunktion, skall denna, vad gäller skolområdet, nära samverka med skolöverstyrelsen och represen- tanter för det lokala skolväsendet.

Vad gäller de cirka 150 föreningar m. fl. som tillhör Riksförbundet för bildande konst lämnar Riksutställningar för närvarande en särskild service bestående i att dessa årligen erhåller erbjudande om en till två utställningar, vilka levereras mot en ersättning utöver årsavgiften som motsvarar hälften av transportkostnaderna. Större delen av Riksutställ- ningars produktion av konstutställningar går till dessa abonnenter. En icke obetydlig mängd konstutställningar eller utställningar i vilka konst bildar ett väsentligt element, distribueras emellertid även till andra intressenter. Många av landets konstföreningar — nuvarande medlemmar i Riksför- bundet för bildande konst såväl som andra föreningar — kan beräknas ha ett behov av utställningsservice från Riksutställningars sida. Som framgår av den redogörelse för konst- och utställningslivet ilandet som lämnats i det föregående, är dessa föreningar av starkt varierande karaktär, beroende på bl. a. storlek och ekonomiska förutsättningar. Vissa större, vanligen regionala konstföreningar är huvudmän för kontinuerligt arbe- tande konstmuseer. Dessa och många andra föreningar svarar genom sin utställnings- och informationsverksamhet för en viktig reguljär aktivitet, vilken utgör en viktig del av svenskt konstliv. De når med sin verksamhet en vid krets av människor utanför de egna medlemsgrupper- na. Vid sidan härom bildar de många konstföreningarna av mindre

• Sida 227
•  Original

storlek, inte minst de talrika personalkonstföreningarna vid företagen, en delvis annan kategori, vars direkta syften är begränsade till att tillgodose de egna medlemmarnas intresse av kontakt med konsten. De större föreningarna har ett behov av vandringsutställningar, som otvivelaktigt är identiskt med kommunernas eller de kommunala konst- och kulturinstitutionernas behov : utställningar som vänder sig till en större publik och kan kombineras med pedagogiska och aktiverande insatser, bl. a. i avsikt att nå även sådana grupper, som kommit att stå utanför det kontaktfält, som omger konsten och konstinstitutionema. De konst- ! intresserade medlemmarna i föreningar på mindre orter kan emellertid ! väntas ha ett speciellt intresse av utställningar, vilka snabbt och * kontinuerligt förmedlar kontakt med det aktuella skeendet, främst inom i den svenska konsten. Detta behov bör till viss del kunna tillgodoses genom utställningar i mindre format och utan mer omfattande kommen- terande material. För den konstintresserade publiken torde det idetta sammanhang primära vara att få tillfälle till studium av representativa arbeten av de konstnärer, som i dag är verksamma i olika delar av landet. För att kunna tillgodose detta speciella behov av rapportering om konstlivet föreslås Riksutställningar inleda en särskild produktion, som baseras på subskription och förhandsbeställning från konstföreningarnas sida. Riksutställningar bör i samarbete med företrädare för landets konstföreningar utveckla ett system, som möjliggör särskilt för de mindre föreningarna på institutioner och arbetsplatser att till låga kostnader teckna sig för ett urval utställningar med aktuella arbeten av företrädesvis [ i Sverige verksamma konstnärer.

En sida av musei- och utställningsverksamheten, som fått förnyad aktualitet är produktion av film och Stillbild. Försöksverksamheten har som ovan nämnts (kapitel 4) utfört vissa typförsök på området.

, Redan under l960-talet hävdades av Riksteatern, Rikskonserter och ! Riksutställningar liksom från folkbildningsorganisationernas sida, att dessa organisationer på längre sikt borde räkna med att själva göra televisionsprogram, dels för etermedia, dels för utnyttjande i det egna arbetet. De sakkunniga anser att statsmakterna bör pröva vägar att låta kulturlivets organisationer själva arbeta med programframställning. En av förutsättningarna för detta är ökade möjligheter till spridning av programmen.

Överläggningar om produktion av videoprogram och film ägde rum under 1972 mellan Rikskonserter, Riksteatern och Riksutställningar samt Operan, Dramatiska teatern m. fl.

De sakkunniga finner det angeläget att Riksutställningar ges möjlighet att samarbeta med TRU och Sveriges Radio—TV. Det kan i samman- hanget erinras om att det bör vara en viktig kulturpolitisk uppgift för statsmakterna och Sveriges Radio—TV att skapa förutsättningar för insatser från Sveriges Radio—TV på en rad områden utanför dess nuvarande verksamhet, nämligen ifråga om arkivservice, kopietjänst, uppdragsverksamhet m. m. Friköpning av televisionsinslag måste under- lättas och förutses i planeringen av enskilda program.

Under åren 1970—1973 har Riksutställningar bedrivit försök med

• Sida 228
•  Original

uppsökande verksamhet i samarbete med Skellefteå kommun, Skellefteå museum, Vuxenskolan och ABF m.fl. studieförbund samt Riksteatern och Rikskonserter. Verksamhetens huvudmål har varit att finna metoder och former för att ge enskilda människor och mindre grupper resurser att själva uttrycka sig med utställningsmediet. Denna verksamhet har genomförts under medverkan av lokala organ. Arbetsmetoden har baserats på strävan att infoga produktionsarbetet med utställningar som ett moment i en redan pågående process, exempelvis studiecirkelverksam- het. De företeelser och problem, som behandlats i dessa utställningar, har naturligt utgått från lokala förutsättningar och förhållanden. Verksamhet av denna art behöver fortsätta i ökad skala för att tillgodose efterfrågan.

De viktigaste funktionerna i produktionsarbetet kan sammanfattas i följande punkter :

. Service till organ, vilka saknar eller har otillräckliga resurser för framställning av vandringsutställningar. Övertagande av ansvaret för konstutställningar till skolan. Verksamhet till tjänst för subskriberande konstföreningar.

Egna produktionsprojekt av utvecklingskaraktär. Konsultverksamhet till stöd för regional och lokal verksamhet.

6.2.4. Teknisk verksamhet

De tekniska uppgifterna inom Riksutställningar är huvudsakligen samlade vid ateljén som är en enhet inom produktionsavdelningen. Ateljén svarar för den tekniska delen av utställningsproduktionen. Den har sålunda ansvaret för utarbetandet av konstruktioner till skärmar, montrer och emballage. I viss utsträckning utnyttjas ateljén för framställning och layout av det bild- och textmaterial, som ingår i utställningarna. De till volymen största uppgifterna är montering och byggande av utställningar samt produktion av omslag och förpackningar. Också den fotografiska verksamheten är inrymd i ateljén.

I och med en växande efterfrågan på utställningar från framför allt central— och specialmuseerna får dessa ett stort behov av att anlita Riksutställningar. Vissa förfogar visserligen över egna resurser men får i Riksutställningar en samarbetspartner som kan stå till tjänst med den speciella erfarenhet och den särskilda ateljé- och verkstadsutrustning, som fordras för att utställningar skall göras tillräckligt tåliga för långvariga turnéer.

Försöksverksamheten har haft en huvuduppgift i att utveckla utställ- ningstekniken. Genom specialinriktningen på vandringsutställningar har nya förutsättningar skapats för en tidigare bristfälligt utvecklad verksam- het. Inom Riksutställningar finns nu ett samlat erfarenhetsmaterial liksom tekniska resurser, som kan utvecklas ytterligare inte bara till gagn för den egna verksamheten utan framför allt till ledning för utställnings- arbete i allmänhet. Ett fortsatt utvecklingsarbete kommer självfallet att vara förbundet med produktionsarbetet.

Ateljén har som framgår framför allt arbetat med nyproduktion. En

• Sida 229
•  Original

stor del av arbetet gäller emellertid också utställningar, som är under distribution. En betydande arbetsvolym utgör därvidlag reparationer och förbättringar av utställningar, som varit i användning under längre tid. Här samarbetar ateljén med distributionsavdelningen. I och med att Riksutställningar åläggs ansvar för ett betydligt ökat antal utställningar, kommer reparationsuppgifterna att bli av ytterligare vidgad omfattning. Man bör härtill räkna med att Riksutställningar kommer att överta ansvaret för en ansenlig mängd utställningar, vilka inte från början varit avsedda att fungera som vandringsutställningar. För många av dessa kommer genomgripande ändringar att behöva göras för att möjliggöra en praktisk hantering vid transporter och montering.

Den föreslagna riksutställningsverksamheten kommer att ställa stora och speciella krav på lagerutrymmen och lagerhantering. Såväl personal som lokaler måste vara adekvata för en kvalificerad lagerhållning som i många stycken måste vara att jämföra med standarden i moderna museimagasin.

I fråga om produktion av rörliga bilder finns det för Riksutställningars del flera tänkbara alternativ. Riksutställningars audivisuella material kan i framtiden framställas på andra institutioner, t. ex. TRU, på uppdrag av Riksutställningar. Det kan också vara en mera framkomlig eller lämplig väg att utveckla Riksutställningars egna produktionsresurser för audivi- suellt material. I det senare fallet skall Riksutställningar kunna lämna service till de museer och andra samarbetspartner som önskar framställa film och videogram. Riksutställningar bör i lämpliga fall i viss utsträck- ning även kunna subventionera sådan produktion. En annan väg är att flera institutioner på kulturområdet går samman i ett samarbete kring produktionen av audivisuellt material. De angivna alternativen behöver enligt kommitténs mening noga studeras och vägas mot varandra.

Riksutställningar bör emellertid i fortsättningen enligt de sakkunnigas mening även ha åtminstone vissa möjligheter och resurser att själva producera s.k. mjukvaror i fråga om audivisuellt material. dvs. film, videoband för intern-TV och TV-kassetter, ljudprogram, diabilder osv.

En av svårigheterna i samband med filmverksamhet är förbunden med lagringsproblemen. För lagring av film krävs en teknisk kapacitet som omfattar lämpligt utrymme med rätt temperatur och fuktighet och dessutom inbegriper utbildad personal, som kan vårda filmmaterialet. Vid en kontinuerlig användning av film och videoband krävs lagningar, nykopiering, omspolning m. m.

AV-distributionsarbetet kräver bl. a. registrering, katalogutgivning, utlåningsservice, rådgivning samt undervisning och träning av personal. De sakkunniga anser att verksamhet av detta slag på ett värdefullt sätt skulle komplettera Riksutställningars uppgifter på utställningsdistributions- sidan. Det kan också bli naturligt att förena den med en verksamhet med produktion av audivisuellt material till tjänst för utställnings— och museilivet.

De sakkunniga föreslår att inom ramen för den tekniska verksamheten vid»Riksutställningar inrättas en central för audivisuellt material som ett stöd för den egna utställningsverksamheten. Denna central bör om så

• Sida 230
•  Original

visar sig lämpligt kunna utvecklas att även ge service åt utomstående institutioner.

. Uppbyggnad av utställningar. . Ombyggnad och underhåll av utställningar . Framställning av foto, film, televisionsprogram och övrigt audivisuellt material.

6.2.5. Planering

Verksamheten vid Riksutställningar ställer stora krav på planeringen. Ett mångsidigt utbud skall åstadkommas inom ramen för givna resurser, och utbudet skall fördelas över landet och mellan olika avnämargrupper. Planeringen skall ske efter de allmänna riktlinjer, som utstakas för landets kultursatsningar i stort samt med ledning av styrelsens principiella ställningstaganden och på grundval av informationen om avnämarnas intressen.

I enlighet med principen att det material som utgår från Riksutställ- ningar bör vara ett komplement till verksamheten på det lokala och regio- nala planet bör dess planering framför allt grundas på resultaten av de kartläggningar och på de bedömningar av behoven, som görs på dessa nivåer. Kultumämnder med samordnande uppgifter har nu inrättats i praktiskt taget alla kommuner. Inom landstingen handläggs kulturfrågor- na i utbildnings- och kulturnämnder eller i särskilda kulturnämnder. Landstingen har också särskilda kansliresurser för kulturfrågorna. I och med en ökad, alltmer kontinuerlig behovsundersökning inom primär- och landstingskommunerna blir det naturligt, att krav och anspråk från dessa får en starkt styrande roll i Riksutställningars planering av verksamheten. Det bör därför ingå som ett led i såväl den långsiktiga planeringen som den direkta planläggningen av Riksutställningars verksam- hetsprogram att inhämta kommunernas och landstingens synpunkter. En möjlig form för kommunikationer härvidlag är att Riksutställningar till grund för sin planering lämnar kommun- och landstingsförbunden tillfälle att låta ett urval kommuner och landsting inkomma med synpunkter och förslag rörande inriktningen av Riksutställningars produktions- och distributionsprogram. I samma syfte bör regelbundna konferenser hållas mellan representanter för å ena sidan Riksutställningar och å andra sidan kommuner och landsting.

För planeringsarbetet bör Riksutställningar vidare upprätthålla och vidga sitt redan etablerade kontaktnät med bl. a. folkbildningsorganisa- tionerna, museerna och biblioteken. I det föregående har särskilt framhållits den betydelse som det nybildade Konstföreningarnas Riksför- bund bör få som samlande kontaktorgan för konstföreningarna och deras medlemmar.

Planeringen av produktionen för skolornas behov bör göras i intim samverkan med skolöverstyrelsen och representanter för det lokala skolväsendet.

Under försöksperioden har vetenskapliga undersökningar av publik och .

• Sida 231
•  Original

publikvanor varit till värdefull hjälp för verksamhetsplaneringen. Enligt de sakkunniga bör sådana undersökningar bedrivas även i fortsättningen. De bör bl. a. syfta till att registrera publikreaktioner och kartlägga uppnådda resultat till ledning för planeringen.

Till de vetenskapliga undersökningarna anknyter det uppföljande och utvärderande arbete som vid sidan av bl. a. konstpedagogisk utbildning och fortbildning i seminarieform bedrivs inom försöksverksamheten med Riksutställningar. Verksamheten är av direkt betydelse för planeringen av Riksutställningsverksamheten och bör fortsätta med oförminskad inten- sitet.

Riksutställningars planering bör dokumenteras bl. a. i de förslag till anslagsäskanden, som årligen inges till Kungl. Maj: t. Genom en offentlig redovisning av planeringen räknar de sakkunniga med att kommuner, landsting och övriga avnämare skall bli i tillfälle till en väl grundad bedömning av Riksutställningars verksamhetspolitik för att på denna grundval kunna lämna konstruktiva synpunkter och relevanta önskemål beträffande organisationens service.

6.3. Organisation

6 .3 . ] Organisations form

De utredningar som under l960-talet behandlat organisationsfrågor inom kulturområdet, har ägnat valet av företagsform stor uppmärksam- het. Kulturrådet har i sitt betänkande Ny kulturpolitik sammanfattat förda diskussioner och utförligt redovisat sin syn i frågan om företags- formerna. Man har kommit fram till att myndighets- och förvaltnings- modellen inte medger tillräckligt smidiga arbetsformer för sådana institutioner, som handhar en produktionsprocess. För myndigheterna gäller ett omfattande regelsystem, som i flera avseenden kan vara till hinder i institutionernas verksamhet. En för kulturverksamheten inom det statliga området jämförelsevis funktionell förvaltningsform erbjuder däremot stiftelsen. För Stiftelserna gäller, att Kungl. Maj: t kan besluta om stadgar, som direkt avpassas för verksamheten. Sådana stadgar kan tillsammans med villkor och ändamålsbestämningar, som meddelas i samband med anslagsgivningen ge statsmakterna möjlighet att i önskvärd grad reglera verksamheten.

MUS 65 har i sina överväganden beträffande valet av organisationsform ansett sig böra fästa särskild vikt vid att verksamheten kan bedrivas så smidigt som möjligt. En viktig uppgift för Riksutställningar är att erbjuda en kommunikationsmöjlighet även för uppfattningar och strömningar som ligger utanför eller avviker från vad de etablerade samhällsorganen företräder. Riksutställningar bör även vara berett att ställa produktions- och distributionsresuser till förfogande för att i utställningens form belysa aktuella företeelser och problem. Dessa uppgifter fordrar utrymme för flexibilitet i en för övrigt fastlagd plan. Av betydelse är sålunda att arbetet och organisationen kan inriktas och anpassas efter de fortgående förändringarna i kraven på utställningsverksamheten. Också för att

• Sida 232
•  Original

personaladministrationen och medelsförvaltningen skall kunna anpassas till verksamhetens krav är en friare ställning önskvärd. Detta gäller särskilt med tanke på behoven av förlagsmedel. Riksutställningar bör ges en ställning, som i detta avseende motsvarar vad många liknande statliga organ med huvudsakligen producerande funktioner i dag har. MUS 65 föreslår därför att den framtida Riksutställningsverksamheter. bedrivs inom ramen för ett institut, benämnt Institutet för Riksutställningar eller Riksutställningar. Institutet föreslås organiserat som en stiftelse.

Kulturrådet har i redovisningen av de problem, som råder beträffande kulturinstitutionernas förvaltning påvisat, att viss oklarhet löreligger rörande offentlighetsprincipens tillämpning inom stiftelser. Arten av verksamhet vid Riksutställningar gör det uppenbart, att denna skall vara helt öppen för insyn. Det bör i stadgarna för Riksutställningar klart utsägas, att samma regler bör gälla för handlingars offentlighet som inom statens verk och myndigheter.

6.3.2. Ansvaret för utställningarnas innehåll

Riksutställningar har strävat efter att låta skilda åsikter och vä:deringar komma till uttryck i verksamheten. De sakkunniga har oclså varit medvetna om att producenter och övrig personal behöver ett sbrt mått av frihet i det skapande arbetet. MUS 65 har därför som styrelse för Riksutställningar tillsammans med organisationens arbetsutskot anför- trott ett stort ansvar för det löpande arbetet på den personal, fom haft att svara för framställningen av utställningarna. MUS 65 utgår från att en likartad inställning skall prägla den fortsatta verksamheten men vill samtidigt föreslå att särskilda föreskrifter utfärdas rörande anS/aret för innehållet i vissa slag av utställningar.

Till skillnad från vad som gäller för tryckta skrifter, rado- och televisionsutsändningar föreligger det inte någon särskild lagstftningi frågan om det rättsliga ansvaret för offentliga utställningar. Bestämmel- serna för tryckta skrifter torde endast undantagsvis kunna tillänpas vid bedömning av innehållet i utställningar, som visas för allminheten. Beträffande kataloger och annat tryck, som utges i samband met visning av utställningar, kan vissa stadganden i tryckfrihetslagstiftninger tilläm- pas. För text och innehåll i utställningarna torde i stället gälla de allmänna lagregler, som utstakar gränserna för yttrandefriheten.

Frågan om ansvaret för utställningarnas innehåll har tidigare berörts i betänkandet Museerna. De sakkunniga anförde därvid som enlämplig lösning ett system, enligt vilket ansvaret åvilar den befattningshavare, som leder produktionen av ifrågavarande utställning. MUS 65 föreslog att den år 1971 tillsatta utredningen om enhetlig reglering av yttrardefrihe- ten i massmedia (massmedieutredningen) även skulle behaidla de problem, som gäller museer och utställningar. Samtidigt föreslog kultur- rådet i sitt betänkande Ny kulturpolitik, att massmedieutredningcn skulle få särskilda tilläggsdirektiv om att i sina förslag utarbeta rättsregler för yttrandefriheten, som också skulle omfatta kulturområdet. JKungl. Maj: ts proposition 1974: 28 angående den statliga kulturrolitiken

• Sida 233
•  Original

anfördes, att det finns skäl att överväga särskilda regler till skydd för yttrandefriheten inom teatern, musik- och utställningsverksamheten. Som massmedieutredningen emellertid påpekat ligger det inom ramen för dess uppdrag att ta upp också frågor som rör teater-, musik- och utställningsverksamhet. Departementschefen har mot bakgrund härav konstaterat att det inte finns anledning att utfärda särskilda tilläggsdirek- tiv till massmedieutredningen.

Departementschefen har vidare i ovannämnda proposition anfört följande: ”Den interna ansvarsfördelningen sådan den utformas i instruktion eller arbetsordning kan självfallet inte rubba de särskilda ansvarsregler som finns i tryckfrihetsförordningen och radioansvarighets- lagen (1966 :756) och som innebär att ansvar inte kan göras gällande mot annan person än den som anges där. För områden där inga sådana regler gäller, såsom inom teater-, musik- utställningsverksamheten, blir frågan om vem som skall bära ansvaret för ett brottsligt yttrande att bedöma enligt allmänna regler. Inte heller i dessa regler kan en intern ansvarsfördelning åstadkomma någon ändring. Hur klara och entydiga regler som än må gälla för den interna ansvarsfördelningen, t. ex. om teaterchefens ansvar för teaterproduktionen, förändrar inte det förhållan- det att skådespelaren kan ställas till ansvar för ett brottsligt yttrande på scenen. Också för institutionens styrelse kan under vissa förutsättningar ansvar för medhjälp komma i fråga. Det är ofrånkomligt att detta kan föranleda att styrelsen griper in i själva produktionen då brott kan befaras. Detta kan givetvis ge anledning till konflikter. Särskilt påtagligt blir det i de fall styrelsen enligt den instruktion som gäller för institutionen endast har att handlägga de övergripande frågorna om verksamhetens inriktning och utformning. Frågan huruvida särskilda regler om teater-, musik- och utställningsverksamheten får som jag berört i det föregående utredas särskilt. Jag vill emellertid i detta sammanhang betona att jag inte ser problem av den art jag här antytt utgöra något hinder för att ge föreskrifter av administrativ natur i fråga om den interna ansvarsfördelningen.”

De sakkunniga har övervägt vilka regler rörande det rättsliga ansvar, som i avvaktan på en enhetlig lagstiftning för yttrandefriheten inom kulturområdet bör gälla de utställningar, vilka förmedlas av Riksutställ- ningar. Det har därvid konstaterats att det rättsliga ansvaret särskilt åvilar detta organs styrelse. Det kan visserligen hävdas att de institutioner, inom vilka publiken möter de distribuerade utställningarna, bör ha ansvaret för visningen. Det är emellertid som regel inte praktiskt möjligt för de mottagande organen att i förväg företa en sådan granskning av utställ- ningarna, som skulle fordras för att från rättslig synpunkt bedöma innehållet. De institutioner som från Riksutställningar beställer utställ- ningar och i sin planering reserverar utrymme för dessa, bör kunna förlita sig på att utställningarna inte rymmer inslag som kan föranleda åtal.

I den särskilda frågan om den beslutsnivå inom Riksutställningar, på vilken ansvaret för utställningarnas innehåll bör vila, har de sakkunniga funnit, att detta ansvar för närvarande inte kan överföras från styrelsen.

• Sida 234
•  Original

Så länge speciella rättsregler för yttrandefriheten inom kulturområdet saknas, får det juridiska ansvaret för innehållet i de utställningar, som förmedlas av organisationen, anses vara omedelbart förbundet med styrelsefunktionen.

Frågan om ansvar vid framställning och spridning av utställningar har emellertid vidare aspekter än de rent rättsliga. Av vikt är sålunda de frågor som gäller ansvaret i övrigt för innehållet. Detta synes till skillnad från det juridiska ansvaret då så befinnes lämpligt kunna överföras från styrelsen för att i stället åvila den eller dem, vilka i en utställning framlägger egna åsikter.

Den stora efterfrågan på informativa utställningar inom det naturhisto- riska ämnesområdet kan väntas leda till en väsentlig ökning av Riksut- ställningars verksamhet inom detta fält. De naturhistoriska utställningar- na bör som regel inte endast vidareföra fakta och kunskap utan samtidigt förmedla ett vetenskapligt betraktelsesätt. Dessa utställningar bör klart och tydligt redovisa och beskriva fakta och ge förklaringar till dessa.

Kraven på objektivitet kan inte framställas lika ovillkorligt inom alla vetenskapliga områden som inom naturvetenskaperna. Detta bör dock inte innebära lägre anspråk på saklighet i de utställningar, i vilka exempelvis ekonomiska eller sociala förhållanden belyses. Faktaurvalet bör göras enligt tydligt redovisade principer. De värderingar som varit bestämmande för framställningen bör vara öppet uttalade.

Riksutställningsorganisationen har ett oavvisligt ansvar för att inne- hållet i de fakta— och kunskapsorienterande utställningar, som den förmedlar, motsvarar de krav, vilka ej minst från skolans sida måste ställas på en saklig och samvetsgrann framställning. Det åvilar ytterst organisationens styrelse att svara för att dessa fordringar tillgodoses. Styrelsen bör även ha att besluta om direkta åtgärder i händelse av att större brister i detta hänseende påvisas i den framställning som lämnas i en upplysnings- eller informationsutställning.

Det bör vara en grundläggande princip, att utställningsväsendet är öppet för ett mångsidigt åsikts- och idéutbyte. Erfarenheten av försöks- verksamheten ger också tydligt vid handen, att publiken har ett starkt intresse för utställningar, som kritiskt och i debatterande form behandlar samhälls- och kulturfrågor. Det är uppenbart att de inte sällan kontroversiella åsikter, som därvid hävdas, kan stå i direkt motsättning till de uppfattningar och värderingar i moraliskt eller politiskt hänseende som delas av ledamöterna i Riksutställningars styrelse. Några krav jämförbara med de fordringar på objektivitet, som bör ställas på upplys- nings- och informationsutställningar, kan inte hävdas. Av vikt är däremot att åskådarna inte hålls okunniga om vem som svarar för de framförda åsikterna. Det är isjälva verket en nödvändig förutsättning för en debatt, att den som offentliggör åsikter och meningar framträder öppet och är beredd att också möta den kritik som kan följa. Riksutställningars styrelse bör ha att lämna särskilda föreskrifter om överlåtelse av visst ansvar för innehållet i utställningar. I dessa skall stadgas vilka regler som bör gälla, då styrelsen överlåter ansvar för innehållet på den som fått uppdraget att utarbeta utställningen. Det bör

• Sida 235
•  Original

observeras att dessa regler inte gäller det rättsliga ansvaret.

Det förtjänar att framhållas, att Riksutställningar enligt de sakkunnigas förslag skall anförtros en betydande del av de centrala resurserna inom utställningsväsendet och att styrelsen därför bör ha att tillse, att dessa resurser inte ensidigt kommer representanter för en viss samhällssyn till godo. Styrelsen bör opartiskt fördela möjligheterna till produktion och distribution av utställningar mellan företrädare för skilda opinioner.

6.3.3. Organisationsstmktur och personal

Som framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen för försöksverksamheten består denna av tre avdelningar, nämligen en för produktion, en för distribution och en administrativ avdelning. Dessutom finns en uppföljningsenhet och ett informationscentrum för offentlig konst. Verksamheten leds av de sakkunniga som styrelse. Under styrelsen finns ett arbetsutskott, vari enligt särskilda avtal Föreningen Konst i skolan och Riksförbundet för bildande konst är representerade. Denna organisation framgår även av den nedan uppställda tablån.

Institutet Riksutställningar bör stå under ledning av en styrelse, ivars arbete synpunkter från olika samarbetspartner och avnämarområden kan bli väl tillgodosedda.

Det är viktigt att principiella beslut rörande den centrala verksamheten med utställningar för kultursektorn kan fattas med tillgodoseende särskilt av de synpunkter, som kan lämnas av företrädare för kommuner- nas, skolans och folkrörelseorganisationernas intressen. I institutets styrelse bör därutöver finnas representation för de anställda. I mån av utrymme bör dessutom kunna lämnas plats för ledamöter som företräder

Nuvarande organisation av statens försöksverk- 1965 års musei- och samhet med riksutställ- utställningssakkun- ningar niga (MUS 65)

Avdelning för distribution Avdelning för produktion Administrativ avdelning

.. . . Informationscentrum Uppfoljmngsenhet för offentlig konst

• Sida 236
•  Original

erfarenheter inom andra områden. Institutets karaktär av serviceorgan för musei- och utställningsväsendet gör att det i styrelsearbetet finns ett behov av personer, vilka som tjänstemän har närmare inblick i museernas och övriga utställningsinstitutioners utåtriktade arbete. Eftersom detär av vital betydelse, att arbetet inom institutet bedrives under medverkan av och i nära kontakt med konstnärer och författare bör det i styrelsen om möjligt finnas viss representation för de konstnärliga och litterära yrkesutövarna.

Styrelsen för institutet Riksutställningar bör bestå av nio ledamöter. De sakkunniga finner det med hänsyn till institutets uppgifter vara ändamålsenligt att ordföranden inte tillhör Riksutställningars personal- organisation. Styrelsens ordförande liksom institutets chef bör utses av Kungl. Maj:t medan styrelsens övriga ledamöter utses av statens kulturråd.

Den verksamhet som skall ledas av institutets styrelse behöver kontinuerligt anpassas till de nya krav utvecklingen inom kulturlivet kommer att ställa. Det är därför lämpligt att ledamöternas mandattid ej blir alltför lång. Den föreslås till tre år med möjlighet till förlängning endast en gång. Institutets chef bör förordnas för högst fem år och kunna omförordnas. (Ledamoten Kurt Ullberger har i särskilt yttrande hävdat, att chefen inte skall kunna omförordnas mer än en gång, bil. 5.)

Institutets styrelse bör ha att avgöra frågor av övergripande art. Ansvaret i utställningsärenden bör vara avvägt på sådant sätt, att styrelsen beslutar om de riktlinjer som bör gälla för arbetet, däremot ej ingripa i den löpande verksamheten.

Bland de frågor som bör behandlas av institutets styrelse kan anföras:

. Viktiga frågor rörande organisation och arbetsordning. . Långtidsplan och principiella frågor rörande utställningsplanläggning . Anslags— och budgetårenden.

. Anställning av tjänstemän med ersättning, som motsvarar lön enligt lönegrad F 15 och däröver.

Riksutställningars nuvarande inre organisation har visat sig erbjuda möjlighet till en väl fungerande, effektiv verksamhet. Uppdelningen i två huvudavdelningar, en för produktion och en för distribution, svarar väl mot arbetets inriktning och art. De båda avdelningarna bör bibehållas med i princip oförändrade arbetsuppgifter och ansvarsområden.

Den föreslagna huvuduppgiften som serviceinstitut för distribution av utställningar medför emellertid att en viss omorganisation blir nödvändig. Den ökade omfattningen av planeringsfunktionerna har framhållits i det föregående. Den övergripande kulturpolitiska planering, som avses bli en av det föreslagna kulturrådets centrala uppgifter, kommer att bilda en ram för planering med långsiktigt perspektiv vid Riksutställningar. Denna planering bör tillmätas den största vikt med hänsyn till riksutställnings- organets särskilda roll som ett av statens instrument för direkt genom— förande av de kulturpolitiska intentionerna. I planeringen för den närmast förestående verksamhetsperioden kommer uppgifterna likaledes att bli av stor omfattning. Sålunda skall planer utarbetas, vilka kan tjäna

• Sida 237
•  Original

som direkt underlag för ett sakligt urval bland de utställningsprojekt, varom förslag framställes. En i planeringen ingående funktion blir arbetet att inhämta synpunkter samt uppslag och idéer till utställningar och att ta emot externa uppdrag. Härvid kommer att krävas överläggningar och samråd med ett stort antal både initiativtagande organ och organ, som berörs av projekten, t. ex. i egenskap av mottagare. De sakkunniga räknar med att planeringsfunktionen kommer att bli av sådan betydelse för den fortsatta riksutställningsverksamheten, att den för att kunna genomföras på ändamålsenligt sätt i de delar som gäller övergripande planering behöver handhas inom en särskild planeringsgrupp. Denna grupp bör ha att svara för utarbetande av planer för längre tidsperspektiv, huvudsak- ligen mellan två och fem år. Dessa planer bör vara baserade på överväganden, som bl. a. innefattar önskemål och krav från regionala organ. De bör vara av jämförelsevis detaljerad art och bestå av ramar för verksamhetens olika områden liksom av förslag rörande inriktningen av de insatser som bör göras. Till planeringsgruppens uppgifter kommer att höra att genom kontakter med olika organ och i samarbete med de övriga avdelningarna inhämta förslag till distributions- och produktionsprojekt. Härvid skall gruppen för planering beställa preliminära synopser till utställningar, som är lämpliga att ingå i den planerade verksamheten. Det slutliga urvalet bland de av gruppen inhämtade utställningsförslagen bör emellertid göras av chefen för Riksutställningar efter förslag av berörda avdelningschefer. Även om planeringsgruppens arbete till väsentlig del kommer att beröra den ekonomiska planeringen på längre sikt, bör ansvaret för budgetplaneringen åvila den administrativa avdelningen, som bland övriga planeringsuppgifter av löpande art även bör ha att svara för planeringen av personalrekryteringen.

Ateljén lydde ursprungligen under den administrativa avdelningen och överfördes sedan till produktionsavdelningen. Dess uppgifter har väsentli- gen tillhört produktionsfunktionema. Ateljéns resurser i framtiden kommer emellertid att tas i anspråk minst lika mycket för arbete för distributionsavdelningen. Omfattningen av ateljéverksamheten kommer att öka. Med hänsyn till dessa förhållanden bör ateljén bilda en självständig enhet, kallad tekniska avdelningen.

Ansvaret för systematisk värdering och granskning av utställningarnas effekt har inom försöksverksamheten åvilat uppföljningsenheten. Denna har dessutom haft att svara för personalutbildning, biblioteksservice och arkivläggning. Resultaten av de kontinuerliga undersökningarna av utställningarna hör till det viktigaste underlaget för planeringen. Valet av undersökningsprojekt har dessutom omedelbart samband med planerings- arbetet. Det är angeläget att den systematiska utvärderingen av utställ- ningarnas effekt, uppföljningen, överförs till den föreslagna nya plane- ringsgruppen. Ansvaret för och administrationen av personalutbild ningen bör i samband därmed tillföras den administrativa avdelningen för att där knytas till de personaladministrativa funktionerna. Den administrativa avdelningen bör vidare ha ansvaret för arkivläggning och biblioteksservi- ce. Den nuvarande särskilda uppföljningsenheten föreslås härigenom upphöra.

• Sida 238
•  Original

Informationscentrum för offentlig konst föreslås övertas av! statens konstråd.

Erfarenheterna såväl inom Riksutställningar som inom besläktade organ visar tydligt på behovet av en väl utvecklad, metodiskt bedriven information. Riksutställningar har att informera utom till allmänheten, skolan och skilda avnämarorgan även till kommuner, museer och myndigheter. Härvid skall ges allmän upplysning om organisationens arbete och syften samt direkt information om aktuella utställningar i Riksutställningars distribution. Informationen är i dag en uppgift, för vilken ansvaret är fördelat på olika enheter inom Riksutställningar. En sammanhållen informationsverksamhet knuten till en speciell avdelning visar sig i många organisationer ha stora fördelar. Arbetet kan därvid ges en fastare och mer samordnad planering. Det riskerar inte att komma i and- ra hand i förhållande till uppgifter och åtgärder, som av tillfälliga orsaker kan framstå som mer överhängande. Om en sådan enhet dessutom placeras som stabsorgan erhålles särskilt gynnsamma förutsättningar för en snabb och omedelbar utåtriktad information, som direkt uttrycker ledningens uppfattning och syn.

Inom Riksutställningars verksamhetsområde är det emellertid andra faktorer, som bör tillmätas särskild vikt vid bedömningen av informa- tionsfunktionens placering. Främst är det av betydelse, att informa- tionsuppgifterna inte avlägsnas från de olika verksamheter, varom de skall ge upplysning; informationen bör inom kulturområdet ge direkta uttryck för samma budskap som dess produkter och alster. Detta budskap är ofta av sammansatt karaktär och kan inte utan betydande svårighet och risk för vilseledande omtolkning vidareföras och förmedlas av särskilda tjänstemän med renodlade informationsuppgifter. Det är sålunda angeläget att informationen om utställningarna i möjligaste mån ombesörjes av samma personal, som ansvarar för projektens genomförande. Också informationen om verksamhetspolitik och planering synes av likartade skäl böra åvila den personal, som har det direkta ansvaret för dessa uppgifter. De sakkunniga anser det därför inte ändamålsenligt, att en särskild informationsenhet inrättas inom institutet.

Även om således varje avdelning och enhet bör svara för information om sin del av verksamheten, är dock en viss samordning angelägen. Ansvaret bör åvila organisationens chef, som för handläggningen av större frågor rörande informationen bör biträdas av en informationssekreterare med placering vid chefens kansli.

Som internt rådgivande organ för chefen har Riksutställningar en direktion bestående av avdelningsföreståndarna med chefen som ord- förande. Jämte direktionens ledamöter har även andra ansvariga tjänste— män svarat för föredragningar i de ärenden som behandlas av direktionen. Direktionen har uppgifter av väsentligt värde och bör vid sidan om huvuduppgiften som rådgivande organ för chefen tjäna som forum för samråd på hög nivå. Inom direktionen bör det bli naturligt att sådana frågor avhandlas, som berör flera avdelningars arbete. Det är emellertid i lika hög grad angeläget, att den blir ett forum också för övriga större frågor även i de fall dessa endast ligger inom en av avdelningarnas direkta arbetsområde.

• Sida 239
•  Original

Avdelningsföreståndarna bör ha att i direktionens arbete dela ansvaret för att angelägna synpunkter och bedömningar rörande verksamheten inom dess samtliga sektorer når fram för att läggas till grund för chefens beslut.

Det har i det föregående föreslagits att personalen skall vara före- trädd i Riksutställningars styrelse. Det är angeläget att även andra kanaler hålls öppna mellan ledningen och personalkollektivet. Vid Institut—et Riksutställningar bör som ett nödvändigt organ för samråd och information finnas en företagsnämnd med de uppgifter, varom Kungl. Maj:t förordnat i KK (1968: 104) om företagsnämnder m.m. inom statsförvaltningen.

Avdelning för distribution

Avdelningen för distribution har ansvaret för utställningarna under turnéerna. Den svarar sålunda för turnéläggning och genomförande, för information och uppsökande verksamhet samt för kostnadskontroll under distributionen. Avdelningen har härutöver att handlägga försälj- ningen av mångfaldigade utställningar, utställningsutrustning m. m.

Vid sidan om dessa uppgifter har distributionsavdelningen att animera till och även i viss mån genomföra sådana program, som fordras som komplement till utställningarna. I växande utsträckning kommer dessa program att genomföras med hjälp av audivisuella medel och andra hjälpmedel, som behöver distribueras genom avdelningen.

Uppdelningen av ansvaret mellan produktions- och distributions- avdelningarna bör så långt möjligt vara konsekvent. Vissa produktions- uppgifter, som är direkt förbundna med distributionen, bör dock åvila diStIibutionsavdelningen. Det har hittills visat sig praktiskt att också viss verksamhet till stöd för studiecirklar, som utarbetar och framställer utStällningar, ingår i distributionsavdelningens verksamhet.

Distributionsavdelningen har för närvarande 12 medarbetare, varav tre handläggande tjänstemän på heltid och en på halvtid.

Största delen av arbetsvolymens ökning torde till följd av service- uppgifterna för bl. a. centralmuseerna komma att bestå av rutinuppgifter i samband med turnéplanläggning, försäljning och övervakning av utställningsvisningar och transporter. Man bör emellertid förutse också en betydande ökning av ledningsarbetet.

Den handläggande personalen bör förstärkas främst med tanke på behovet av en rikare programverksamhet och uppsökande verksamhet. Av särskilt intresse är att nu utveckla en aktivitet, som har till syfte att engagera större grupper i studier med anknytning till frågor och teman, som är utvecklade i utställningarna. Denna verksamhet förutsätter medverkan av pedagogiskt väl förfaren personal.

Informationsfunktionen är otillräckligt tillgodosedd i personal- organisationen, varför redan med nuvarande omfattning av distributionen en förstärkning framstår som angelägen.

Totalt föreslås den handläggande personalen vid avdelningen för distribution uppgå till minst elva medarbetare.

• Sida 240
•  Original

Assistent- och biträdespersonalen behöver förstärkas i första hand med tanke på behovet av en effektiv turnéledning för ett stort antal utställningar. Härtill behövs på assistentnivå medarbetare, som kan svara för försäljning. Dessa bör ha att svara för vissa marknadsföringsåtgärder, avtal om köp samt sammanställning av underlag för fakturering. Ansvaret för den regionala distributionen bör successivt delegeras på organ inom länen, särskilt länsmuseerna. Riksutställningar bör dock även sett i ett längre tidsperspektiv bibehålla viss service direkt till de lokala mottagarna och den lokala publiken. I detta sammanhang bör framhållas de positiva erfarenheter, som gjorts av verksamheten med särskilda utställnings- fordon. Med hjälp av dessa har utställningar kunnat visas på orter utan egna resurser för emottagande av utställningar. Denna verksamhet bör ges ökad omfattning.

Distributionsavdelningens personal bör ha ett större antal assistenter, vilka ges det direkta ansvaret för rutinerna i samband med utställningar- nas vandring. I samband med omorganisationen föreslås avdelningen erhålla tolv assistenter i funktion som försäljare, transport— och turnéleda- re, förvaltare av fordon och material. Vid avdelningen föreslås härutöver finnas viss biträdesarbetskraft. , Informationscentrum för offentlig konst, som f.n. sköts av två halvtidsanställda medarbetare, föreslås bli överflyttat från Riksutställ- ningar till statens konstråd. Tjänster för denna verksamhet beräknas i annat sammanhang. »

Avdelningen för produktion

Produktionsavdelningen har nio handläggande, huvudsakligen ämnesteo- retiskt eller pedagogiskt sakkunniga tjänstemän. Dessa har som huvud- saklig uppgift att som projektledare och producenter svara för produk- tion av utställningar samt att som företrädare för olika områden inhämta och utarbeta förslag till utställningar. Till avdelningen hör Riksutställ- ningars ateljé, vilken föreslås bilda en fristående enhet.

Vid sina beräkningar av personalbehovet vid produktionsavdelningen har MUS 65 utgått från förutsättningen, att avdelningens handläggande medarbetare främst skall vara sysselsatta inom planläggning och projekt- ledning. Framför allt har avdelningen behov av en pedagogiskt väl förfaren personal med överblick och orientering inom de viktigaste ämnesområdena. Kravet på ämnesteoretisk sakkunskap av specialiserad natur bör i stor utsträckning kunna tillgodoses genom ett utvecklat samarbete med konsulter och tillfälliga medarbetare och genom sam- verkan med centralmuseerna. I avvägningen av basorganisationens storlek behöver emellertid även tas hänsyn till vikten av att avdelningen erhåller tillräckligt stor personal för att erfarenhet och rutin skall finnas tillgodosedda, så att arbetet kan bedrivas med effektivitet.

Enligt de sakkunnigas syn på Riksutställningars uppgift och ställning bör organisationen svara för spridning av utställningar, av vilka flertalet ursprungligen producerats av andra organ. Riksutställningars serviceupp- gift bör emellertid därutöver också omfatta produktion, som sker på

• Sida 241
•  Original

uppdrag. Till en väsentlig del bör denna utföras som en service för organ, för vilka utställningen är ett medel för opinionsbildningen inom samhälls- och kulturdebatten. För att erhålla ökad sakkunskap inom samhällssek- torn och för att erhålla tillräcklig kapacitet för denna uppgift föreslås en ny tjänst som intendent.

Riksutställningar bör överta ansvaret för de utställningsaktiviteter, som ursprungligen bedrivits av Föreningen Konst iskolan och Riksför- bundet för bildande konst. Ett starkt efterfrågetryck råder inom konstområdet. Det är angeläget att Riksutställningar får möjlighet att i rimlig utsträckning tillgodose detta. Organisationen har här ett direkt ansvar gentemot de tidigare medlemmarna i de båda föreningarna. Två nya intendenttjänster föreslås för framställning av konstutställningar, bl. a. med uppgift att svara för utställningar till skolorna.

De sakkunniga har i det föregående ingående redovisat Riksutställ- ningars uppgifter som produktionsorgan för audivisuella hjälpmedel. Vid avdelningen för produktion bör inrättas en tjänst som intendent med särskild uppgift att handlägga frågor om användningen av audivisuella hjälpmedel i utställningar.

Produktionsavdelningen kommer att med den här föreslagna organisa- tionenyerhålla ] l handläggande tjänstemän.

En betydande del av produktionsledningens arbete består i rutinmässiga uppgifter i samband med förvärv eller lån av material som fordras i utställningarna. En stor del av de rutinbetonade uppgifter, som hör samman härmed, såsom bl. a. korrespondens, kan utföras av assistenter. De sakkunniga föreslår att produktionsavdelningen erhåller tre nya tjänster som assistenter.

Teknisk avdelning

I och med att ateljén ombildas till en fristående enhet bör en tjänst som avdelningschef inrättas.

Den ökning av arbetsuppgifterna som kan förutses, leder till ökat behov av viss grafisk verksamhet samt elektriskt-tekniskt arbete. Härför fordras en tjänst som grafisk tekniker och en som el-tekniker.

Riksutställningar har under försöksperioden bedrivit viss verksamhet med framställning av audivisuella material. De tekniska uppgifterna i samband härmed har åvilat personal vid ateljén. I samband med att audivisuella medel i större omfattning tas i bruk i Riksutställningars arbete kommer en förstärkning med en fotograf och ett kvalificerat biträde för reparationer och vård av sådant material att bli erforderliga.

Riksutställningar utger skilda slag av trycksaker. Beställningar härav görs vid ett stort antal olika företag inom den grafiska industrin. Organisationen behöver en sakkunnig medarbetare för uppgifter i samband med beställning av trycksaker.

Plan eringsgrupp Riksutställningar föreslås i samband med omorganisationen erhålla en planeringsgrupp. Den direkta planeringen för verksamhetens konkreta

• Sida 242
•  Original

innehåll utgör ett komplicerat nät av förberedande åtgärder. Projekt skall väljas med planenlig fördelning på olika ämnesområden orh olika avnämargrupper, förhandlingar skall föras med utomstående protucenter och förslagsställare, och projekten skall inordnas i den samlade verksamheten. Dessa uppgifter berör både distribution och prcduktion men är dock huvudsakligen av övergripande karaktär. Uppgifterna bör åvila en särskild grupp, vars medlemmar är tjänstemän in(m pro- duktions- och distributionsavdelningarna. Med hänsyn till uppgifter- nas vikt bör gruppens arbete ledas av organisationens direktör som ordförande. Det direkta planeringsarbetet bör åvila en sekreterare och en handläggare som biträder denne. Gruppen skall även ha ansvrret för värderingen och granskningen av måluppfyllelsen i utställningsarbetet. En viktig del av detta består i samhälls- och beteendevetenskapliga undersökningar, som bedrives av institutioner på Riksutstälningars uppdrag. Gruppen bör i uppgifter som har samband med uppföljningen av verksamheten biträdas av en forskningsassistent. Till gruppen bör knytas ett kvalificerat biträde, som kan handha insamlingen av besöks- statistik och övrig rapportering från utställningsturnéerna. De tjänstemän som förordnas att vara medlemmari planeringsgruppen skall ha som ett särskilt åliggande att ta kontakter med företrädare för framför allt museer men också övriga organ för att efterhöra och dryfta förslag till gemensamma utställningsobjekt. Medlemmarna skall ha att till gruppen fortlöpande redovisa de erfarenheter de härvid gör, så att planeringen kan baseras på aktuell information om bl a museernas önskemål om samarbetsprojekt.

Service- och förvaltningsavdelning

Riksutställningar har i dag en administrativ avdelning inom vilken handläggs frågor rörande budget, kamerala ärenden och personalärenden. Till avdelningen hör en skrivbyrå samt telefonväxel.

MUS 65 har i det föregående föreslagit att den administrativa avdelningens arbetsområde utökas till att även omfatta personalutbild- ning, biblioteks- och arkivservice. Avdelningens personal om för närvarande 12 anställda, varav tre handläggande tjänstemän, behöver därmed ökas.

Avdelningen bör ledas av en avdelningschef med samma ställning som cheferna för övriga avdelningar inom Riksutställningar. För budgetarbete och kameralt arbete behövs två kamrerare och en bokhållare. Personalen vid Riksutställningar kommer att öka. Utöver den fasta personalen kommer Riksutställningar att ha ett stort antal tillfälligt förordnade experter och andra medarbetare. Som närmast ansvarig för personal- administrationen behöver avdelningen en personalintendent. Till den administrativa verksamheten inom avdelningen behövs en amanuens eller byråsekreterare samt en förvaltare tillika arbetsledare och inköps- assistent.

Den administrativa avdelningen tjänstgör som organisationens kansli. Till avdelningen hör en skrivbyrå. I denna bör finnas fyra biträden. Telefonväxeln bör betjänas av två telefonister. Till avdelningen hör vidare

• Sida 243
•  Original

Förslag till personalorganisation Stiftelsen Institutet för riksutställningar

Direktör

Inforrriationssekreterare

L— 1

Avdelning för Planeringsgrupp distribution

Avdelning för produktion

sekreterare intendent int./f-ass. kval. biträde

¹ avdelningschef ⁹ intendenter ¹ redaktör ¹² assistenter ¹ kval. biträde ¹ biträde

...-'_'.

¹ avdelningschef ¹⁰ intendenter ⁴ assistenter

FFF—pwwm—F—N—

I

Teknisk avdelning

avdelningschef ateljéchef verkmästare

förste fotograf tryckeri konsulent lagerföreståndare packmåstare

utstäl I ningstekniker eltekniker

grafisk tekniker AV-tekniker fotografer chaufför/exp. vakt

Service och förvaltnings- avdelning

t—Nu—q—Fu—t—u—q—NMFN

avdelningschef

kamrerare

amanuens/ byråsekreterare personalintendent intendent, utbildning biblioteks- och arkivbiträde bokhållare

registrator

förvaltare

telefonister kontorister expeditionsvakt

biträden

• Sida 244
•  Original

en tjänst som registrator. Avdelningen bör tillföras en tjänst som expeditionsvakt.

En uppgift av växande betydelse inom Riksutställningars arbete på olika områden är utbildningen av egen personal, samt information och serviceuppgifter inom utbildningen vid andra organ, bl. a. vid universite- ten. Utbildningsärendena bör sortera under en utbildningsintendent. Denne bör även ha ansvaret för Riksutställningars handbibliotek och för arkivläggningen. Han bör i denna uppgift assisteras av ett biblioteks— och arkivbiträde.

Chef, in formationssekreterare

Organisationens arbete skall ledas av en direktör. I dennes kansli bör ingå en informationssekreterare.

Anställningsvillkor

Handläggningen av frågor om anställning och arbetsvillkor föreslås ske , under medverkan av statens avtalsverk. Den personal som i samband med l omorganisationen övergår från försöksverksamheten har åtnjutit statliga l anställningsförmåner och bör ej lida någon förlust i samband med l övergången till den nya stiftelseformen. De sakkunniga förutsätter att de : problem som uppstår i samband härmed löses vid förhandlingar med * personalorganisationerna. Det torde emellertid vara en fördel för alla l parter om institutet på personalområdet även allt framgent tillämpar vissa ' av de statliga avtalen rörande anställnings- och arbetsförhållanden. Framför allt bör möjligheten prövas att lösa personalens pensionsfrågor i enlighet med statens allmänna tjänstepensionsreglemente (SPR). Särskil— , da hänsyn bör tas till den personal som tillförts försöksverksamheten från _ Föreningen Konst i skolan och Riksförbundet för bildande konst. Bl. a. ! bör denna personals tjänstgöring inom dessa organisationer helt jämställas

med statlig tjänst.

6.3.4. Lokalresurser

Nuvarande lokaler, tillhöriga en byggnadsfirma och förhyrda genom byggnadsstyrelsens försorg, har i och för sig en mycket god standard och är i gott skick — de byggdes i mitten av 60—talet. Emellertid svarar de ; mycket dåligt mot de krav som Riksutställningsverksamheten ställeri fråga om utrymmen för ateljé och verkstad. Dessa är sålunda inrymda 1 tr. ned under jord, utan fönster, i lokaler som egentligen byggts som lagerutrymmen. Ventilationen är otillräcklig för ateljé- och verkstadsarbe- te och luftklimatet är olämpligt (luften är bl. a. för torr och förorenas stundtals av luft från de stora bilgarage som ligger 2 tr. ned i fastigheten). Miljön är således varken hälsosam eller särskilt inspirerande för det konstnärligt skapande arbete som skall bedrivas.

• Sida 245
•  Original

Lokalbehoven förutsätter därför enligt de sakkunnigas bestämda mening en omlokalisering. De sakkunniga finner det oklokt att föreslå att Riksutställningar utlokaliseras från Storstockholmsområdet. Även med den målinriktning som de sakkunniga föreslår kvarstår nämligen som en uppgift för Riksutställningar att inom sin sektor medverka till att landet i sin helhet får del av kulturtillgångarna och kulturutbudet i Stockholm. Detta talar för en Stockholmslokalisering.

I gemensam skrivelse 1971 har Svenska riksteatern, Institutet för rikskonserter och Riksutställningar bl.a. uttryckt intresse för att under medverkan av byggnadsstyrelsen undersöka de tre riksorganisationernas lokalisering. Byggnadsstyrelsen har med anledning härav föreslagit de tre organisationerna att förutsättningarna prövas att efter den beslutade utflyttningen av veterinärhögskolan från Stockholm återanvända dess nuvarande lokaler i Frescati för riksorganisationerna. Rikskonserters lokalfråga har sedermera lösts separat. En omfattande utredning rörande förslaget om veterinärhögskolans lokaler har nyligen gjorts av byggnads- styrelsen och BS-konsult. Utredningen fortsätter under 1974 men nu med målet att finna andra lämpliga lösningar. MUS 65 föreslår att byggnadsstyrelsen ges i uppdrag att i samarbete med Riksutställningar inom en" nära framtid lösa problemet med Riksutställningars lokalisering i Stockholm och att uppgöra fullständigt byggnadsprogram.

6.4. Kostnadsberäkningar

De sakkunnigas ovan framlagda förslag innebär en personalorganisation på 83 personer. Lönekostnader och styrelsearvoden beräknas till omkring 5 200 000 kr. inkl. lönekostnadspålägg (1973 års löner).

Den föreslagna ökade verksamheten inom distributionen bör under de första åren efter en omorganisation beräknas till tredubbla antalet utställningar i förhållande till nuvarande aktivitet. Resekostnaderna i samband med distribution ökar härmed från 65 000 kr. till 195 000 kr. Inklusive övriga resor bör reseersättningama uppskattas till 250 000 kr.

I det föregående har det framhållits att personalbehovet i stor utsträckning bör tillgodoses genom samarbete med experter, konsulter och mdra tillfälligt engagerade medarbetare. Även för att möjliggöra en ökad produktion i samverkan med mindre sammanslutningar och grupper av enskilda fordras att Riksutställningar disponerar medel för ersättningar till c'e krafter dessa organisationer därvid ställer till Riksutställningars förfogande. MUS 65 beräknar kostnaden härför till 700 000 kr. per år. Produktionen av konstutställningarna bör öka. Ersättningarna till konst- närer för lån av arbeten beräknas bl. a. därigenom komma att stiga. Riksutställningar kommer att överta utställningar, som behöver omarbe- tas fjr att kunna distribueras som vandringsutställningar. Material till utstälningar och emballage kommer att dra en kostnad om lägst 925 000 kr. Kostnaderna för transporter, reklam, försäkringar, publikationer och tryck uppgick budgetåret 1972/1973 till sammanlagt 400 000 kr. Kostna- dernr härför bör öka till 1 425 000 kr. Anslagsposten utställningar kommer därmed att behöva uppgå till 3 350 000 kr.

• Sida 246
•  Original

Hyra och övriga lokalkostnader väntas i samband med flyttning till nya, utökade lokaler stiga till 700 000 kr.

Expensanslaget bör räknas upp till 350 000 kr. Riksutställningsverk- samheten har varit tjänstebrevsberättigad. De sakkunniga föreslår, att Kungl. Maj:t förordnar att Institutet Riksutställningar också skall vara tjänstebrevsberättigat. De sakkunniga beräknar inte några medel till portokostnader.

För utbildning m. m. beräknas en post av 100 000 kr. I det följande lämnas närmast en redovisning för de principer för kostnadstäckningen som tillämpats inom försöksverksamheten med Riksutställningar. Därefter framställs de sakkunnigas förslag angående vissa subskriptionsavgifter, fraktkostnadsersättningar och andra intäkter.

Principerna för kostnadstäckning har varit, att de huvudsakliga kostnaderna skall täckas med statsmedel. Vissa marginella kostnader har emellertid täckts med avgifter. Den största av dessa kostnadsposter är transportkostnaderna. För dessa uttages avgifter i varierande storlek, hittills dock högst 2 000 kr. per flyttning. Riksutställningar har för större utställningar inte tagit ut hela transportkostnaden av mottagarna. Transportavgifterna fördelas så att mottagarna i alla delar av landet erlägger samma avgift för en utställning. Vissa mindre utställningar som lånas av museer och organisationer för vidare utlåning till lokala mottagare uthyres av Riksutställningar till en kostnad om högst 75 kr. per månad. Samtidigt uttages en begränsad kostnad för transporter. Ett betydande antal utställningar produceras i större upplagor. Många av dessa framställes genom skilda trycktekniska förfaranden. Dessa utställ- ningar säljs till ett pris, som är avsett att täcka kostnaderna främst för tryckning, material, särskilda marknadsföringsåtgärder och transporter. Priserna för mångfaldigade utställningar har varierat mellan 1 200 kr. och 15 kr.

Då Riksutställningar genomfört större projekt i samarbete med utomstående organisationer, har det förekommit att medproducenten lämnat bidrag för vissa kostnader. Riksutställningar har emellertid inte uppburit ersättning för personalkostnader eller övriga egna insatser. De lämnade bidragen har huvudsakligen utnyttjats för anställning av extra arbetskraft eller för inköp av material, liksom för täckande av vissa omkostnader.

Riksutställningar har genom Föreningen Konst i skolan och Riksför- bundet för bildande konst emottagit ca 100 000 kr. årligen i medlemsav- gifter.

De tidigare tillämpade kostnadstäckningsprinciperna föreslås i huvud- sak bibehållas oförändrade. Som en speciell service till konstföreningarna föreslås Riksutställningar kunna framställa utställningar av aktuell svensk konst. Kostnaderna för denna service bör i huvudsak täckas med subskriptionsavgiher från de mottagande föreningarna. Intäkterna härav bör under en första verksamhetsperiod beräknas till 150 000 kr.

De väntade ökningarna av fraktkostnaderna bör till viss del balans eras mot större fraktkostnadsersättningar. Riksutställningars syften kan dock hindras av en övervältring av hela fraktkostnaderna på mottagarna. Liksom

• Sida 247
•  Original

hittills bör endast en begränsad del av dessa kostnader belasta mottagar- na. MUS 65 räknar med en måttlig ökning av fraktkostnadsersättningarna och föreslår ett belopp om 200 000 kr.

Visa typer av utställningsprojekt, framför allt utställningar som inom ramen för myndigheternas informationsverksamhet har att upplysa om medborgarnas rättigheter och skyldigheter, bör helt eller delvis bekostas av vederbörande myndighet. De sakkunniga beräknar att intäkterna av uppdragsverksamhet bör öka från för närvarande omkring 100 000 kr. per år till 200 000 kr. Huvuddelen av Riksutställningars försäljning gäller sådana alster, vilkas produktion är baserad på särskilda förlagsmedel som ej ingår i driftssta- ten. Denna verksamhet redovisas särskilt. Viss försäljning i samband med utställningar ger emellertid intäkter som kommer driften till godo. Inkomsterna av försäljning bör i den ordinarie staten beräknas till 100000 kr. En sammanställning ger nedanstående totalbild av inkomster och utgifter för Institutet Riksutställningar.

Inkomster 1000—tal kr

i Statsbidrag 9 250 ' Avgifter från utställningsmottagare 150 Fraktkostnadsersättningar 200 Uppdragsverksamhet 200 Försäljning 100

i 9 950 Utgifter 1000—tal kr Lönekostnader 5 200 Reseersättningar 250 Utställningar 3 350 Lokalkostnader 700 [ Expenser 350

] Utbildning 100 l 9 950

l l ______________-———-

* Styrelsen för Föreningen Konst i skolan har uttalat att den avser att föreslå att föreningen upplöses, om dess ändamål och uppgifter som producent och distributör av utställningar till skolan övertas av Institutet Riksutställningar. Föreningens ämbetsarkiv skall överlämnas till riksarki- vet. Dessförinnan måste det iordningsställas.

Samtidigt skall en historik över föreningens verksamhet utarbetas. Kostnaderna för arkivets ordnande samt för författande och utgivande av en historik beräknas uppgå till högst 125 000 kr. MUS 65 kommer atti särskild ordning gemensamt med Föreningen Konst i skolan ingå till Kungl. Maj:t med en begäran att medel ställs till förfogande för detta ändamål. Statsverkets kostnad för Riksutställningsverksamheten kommer till följd av det framlagda förslaget att beräknat med utgångspunkt i 1973 års

• Sida 248
•  Original

kostnadsnivå öka med 4,75 milj. kr. i förhållande till kostnaden för verksamheten under budgetåret 1973/74. De sakkunniga föreslår att ett reservationsanslag för medel till Institutet Riksutställningar uppföres på riksstatens åttonde huvudtitel fr. o. m. budgetåret 1975/76.

De sakkunniga har, såsom beskrivits i det föregående, haft tillgång till ett förlagskapital under en del av försökstiden, vid sidan av driftmedlen, vilket möjliggjort och även stimulerat till särskilda projekt som varit av väsentligt intresse för riksutställningsverksamheten. Med utgångspunkt i de sålunda gjorda erfarenheterna föreslår de sakkunniga, att ett belopp av en miljon kronor ställes till förfogande för Institutet Riksutställningar som förlagsmedel från och med budgetåret 1975/76. I samband med tillkomsten av Institutet Riksutställningar uppkommer på grund av vad som i det föregående anförts vissa utgifter av engångskaraktär, främst kostnader för ytterligare verkstads- och foto- samt TV-utrustning. Styrelsen för Riksförbundet för bildande av konst har funnit att Riksutställningar bör erbjudas att inlösa förbundets bibliotek, diabild- samling, maskinpark och övriga inventarier. De sakkunniga har beräknat dessa investeringskostnader till totalt 700 000 kr.

• Sida 249
•  Original

7. Konstförsäljning

7.1. Omfattningen av kommitténs utredning och förslag rörande konstförsäljning

I direktiven för de sakkunnigas arbete framhålles betydelsen av att de utövande konstnärerna får möjlighet att marknadsföra sina alster till en så bred allmänhet som möjligt. Utredningen bör överväga om en riksutställ- ningsbyrå bör inrättas och hur en sådan skall arbeta för att eventuellt tillsammans med andra åtgärder verka för att ge befolkningen bättre möjlighet att se och förvärva konst.

MUS 65 konstaterade på tidigt stadium, att den riksutställningsbyrå som förutsattes i direktiven, borde ha sin huvudsakliga funktion som organ för utställningar med upplysande eller opinionsbildande syfte. Inom byråns verksamhet på konstsektorn borde huvudvikten läggas vid utställningar av annan art än försäljningsutställningar. Konstfrämjandet hade sedan lång tid arbetat som konstbildande organ med en verksamhet omfattande grafikförlag, utställningar, undervisning och försäljning. En ansvarsfördelning mellan Riksutställningar och Konstfrämjandet befanns vara erforderlig: ansvaret för den centrala verksamheten med utställning- ar, som omfattar konstverk till försäljning, borde enligt denna fördelning främst åvila Konstfrämjandet.

Utöver de åtgärder som centralt kan göras för att förbättra konstnärer- nas möjligheter till marknadsföring fordras insatser framför allt på lokal nivå. I förevarande kapitel redovisas kommitténs överväganden, rekom- mendationer och förslag beträffande kommunala och statliga åtgärder i syfte att ge allmänheten förbättrade möjligheter att förvärvaoalster av dagens svenska konst.

7.2. Samhällets ansvar

Konsthandeln har vid sidan om museer och konstföreningar gjort omfattande och verkningsfulla insatser för konstlivet i allmänhet. Tillsammans med konstnärerna har konsthandeln genom sin utställnings- verksamhet spelat en betydelsefull roll för ett vitalt kulturliv i det svenska samhället. Den har härvid lämnat stöd till skilda konstriktningar och även fungerat som kommunikationsmedel för konstnärer, som företräder en kontroversiell samhälls- och kulturkritik.

• Sida 250
•  Original

Konsthandeln har i stor utsträckning vänt sig till en publik som inte endast har förtrogenhet med konstskapandet och dess villkor utan också är starkt engagerad för konsten, en publik som står i ett vitalt förhållande till bildkonsten. Konstnärernas möjlighet att via konsthandeln nå kontakt med en ny publik är däremot begränsad. Konsthandelns lokalisering medför att en stor del av landets invånare inte har tillgång till dess tjänster. De flesta av den svenska konsthandelns företag är etablerade i Stockholmsområdet och i vissa övriga områden med en större befolkning. Enligt en SIFO-undersökning 1968 (KRO-undersökningen) hade under år 1967 en tredjedel av konstnärerna en separatuställning. Platsen för senaste utställningen hade för 31 proc varit Stockholm, 9 proc Göteborg, 4 proc Malmö och 35 proc någon annan ort.

Vid sidan om en omfattande, ansvarsmedveten konsthandel, som arbetar med en tydligt uttalad ambition att skapa gynnsamma förutsätt- ningar för de svenska konstnärernas kontakt med en publik, arbetar en rad företag, som saluför tavlor och andra föremål av enklare dekorativ karaktär. En ansenlig del av dessa industriellt eller för hand framställda varor saknar eller har obetydligt värde som bärare av budskap eller idéer. I stor utsträckning tillämpas inom denna marknad en prissättning, som ligger på oskäligt hög nivå. Priserna är direkt jämförbara med de priser, som tillämpas på arbeten som är utförda med konstnärliga avsikter och ambitioner. Vid marknadsföringen av dessa varor hävdas också vanligen kategoriskt, att de har konstnärliga värden. Denna handel vänder sig till och utnyttjar kunder med otillräcklig orientering om konstskapandet och om prisbildningen på konstens område.

Bristerna inom den kommersiella konstmarknaden sammanhänger med verksamhetens krav på lönsamhet. Inom den seriösa konsthandeln råder visserligen en stark strävan att jämsides med de kommersiella syftena | även fullgöra en kulturell funktion av vidsträckt omfattning. De skilda l insatser som var för sig kan göras av den privata marknadens företag torde emellertid inte kunna leda till att de nuvarande bristerna i konstnärernas möjlighet att nå nya och större publikkategorier kan undanröjas.

Jämsides med den kommersiella konstmarknaden finns även andra kanaler för konstnärernas försäljning av sina alster. Landets många konstföreningar anordnar med kortare eller längre tids mellanrum utställ— ningar i olika omfattning och på orter av olika storlek. Det är värt att betona konstföreningarnas stora betydelse, särskilt för publiken utanför storstäderna. Genom konstföreningarnas utställningar kommer konstnä— rerna i kontakt med en kompetent och kritisk publik med intresse för l förvärv av aktuella arbeten. Ett antal kommuner lämnar stöd till gallerier, l som därigenom ges förutsättningar att arbeta med ett i viss mån minskat l beroende av marknadsmässiga krav på lönsamhet och vinst. Härigenom * bör en konstförsäljning bli möjlig, som riktar sig till grupper, vilka tidigare saknat kontakt med konsten. Flertalet gallerier med kommunalt stöd drivs i regi av konstnärsgrupper eller andra kollektiv. Försök att sprida konst genom utlån har framför allt företagits inom de kommunala bibliotekens ram.

Vid sidan om sin allmänt syftande verksamhet inom konstbildningsom—

• Sida 251
•  Original

rådet har Konstfrämjandet särskilt tagit på sig uppgiften att genom utgivning av grafikarbeten utförda i tekniker, som tidigare haft exklusiv karaktär eller inte utnyttjats, göra en kvalitativt värdefull konst tillgänglig för envar. Ovan har pekats på den handel med föremål av lågt konstnärligt värde, som förekommer ividsträckt omfattning. Konstfräm- jandet har genom sin försäljning sökt ta upp konkurrensen med denna handel.

Erfarenheten visar att allmänheten har ett starkt behov av rådgivningi samband med köp av konst. Stor betydelse för allmänhetens information om de konstnärliga kvaliteternas och värdenas särskilda egenskaper har den allmänna upplysningsverksamhet som bedrivs vid konstmuseema. Flera av dessa lämnar dessutom regelbunden service med tillfälle till konsultation om konstverks ålder och härkomst. Museernas upplysning har emellertid inte en sådan inriktning, som skulle fordras med hänsyn till den omfattning som handeln med hötorgskonst antagit. Annan direkt rådgivning till allmänheten erbjuds inte.

I den konstpolitiska debatten har inte saknats inlägg med kritik mot privata konstköp. Förvärv av konstnärliga alster bör emellertid enligt MUS 65 uppfattas som principiellt jämförbart med varje annan form av handling i syfte att bli delaktig i den konstnärliga eller kulturella kommunikationen. Att genom köp upprätta en varaktig möjlighet att studera och uppleva ett bestämt konstverk är ett alternativ till övriga kontakter med konsten. Ingen av dessa torde i och för sig kunna betraktas som överlägsen i förhållande till de andra utan bör närmast ses som skilda former med olika funktion.

Några i förevarande sammanhang relevanta undersökningar rörande de motiv, som i skilda sammanhang ligger bakom enskilda personers förvärv av konstnärliga arbeten, eller rörande konstverkens funktion i en privat omgivning synes inte ha redovisats. Det saknas likväl inte underlag för vissa antaganden rörande betraktarens reaktioner vid en varaktig kontakt med ett konstverk. Den som under längre tid umgås med ett konstverk befinner sig i en estetisk situation, som skiljer sig från den vid en offentlig utställning. Vad som kan uppfattas och utläsas i ett bildkonstverk är ofta över huvud taget inte urskiljbart förrän efter upprepat studium under längre tid. En stor och viktig del av den konstnärliga produktionen består dessutom av sådana objekt, som främst är avsedda att fungera i relation till en betraktare med tillfälle att under lång tid tillgodogöra sig det budskap och de upplevelser som de förmedlar. Det finns härutöver uppenbara skäl att anta, att de konstföremål individen infogar i sin hemmiljö har en väsentlig betydelse som medel att uttrycka en personlig identitet.

Ett vidareutbyggt ekonomiskt stöd från samhällets sida till olika konstformer bör även omfatta distribution av konst för försäljning. Ett stöd till distributionen av konst bör ges sådan storlek, att spridningen kan förutsättas komma att tillgodose bestämda kulturpolitiska ambitioner och mål.

Utöver stödet till åtgärder för en planenlig distribution fordras samhällets engagemang också för en konsumentupplysning, som tillgodo-

• Sida 252
•  Original

ser konstköparens behov. Utan en allsidig, systematiskt bedriven informa- tion om den konstnärliga verksamheten torde hanteringen med hötorgs- konst förbli ett direkt hinder i samhällets strävanden att skapa en rättvisare fördelning av möjligheterna till delaktighet i den konstnärliga kommunikationen.

7.3. Överväganden och förslag till åtgärder

7.3.1. Kommunala konstgallerier

Avsaknaden av en verksamhet med utställningar och försäljning av konst i stora delar av landet innebär en stark begränsning av möjligheterna till kommunikation mellan konstnärerna och publiken. Därtill kommer de hinder som ligger i den kommersiella konstmarknadens behov av vinster. Dessa hinder synes göra det omöjligt för konsthandeln att bana väg för konstnärerna till nya grupper. Flera kommuner har emellertid konstate- rat behovet av att skapa kompensation för konsthandelns otillräckliga möjligheter att ge service. De lämnari dag stöd till gallerier för försäljning av konst. Stödet går i flertalet fall till kollektivt ägda företag.

En direkt förutsättning för en rättvis geografisk spridning av möjlighe- terna till förvärv av konst är att gallerier eller utställningslokaler etableras i vidare utsträckning även utanför de större befolkningscentra och att samhället engagerar sig för och ger stöd till en verksamhet, som syftar till att ge envar goda, reella möjligheter att förvärva konstnärliga arbeten.

Först inom ramen för samhällets åtgärder kan verksamheten med försäljning av konst inriktas mot väsentliga kulturpolitiska mål, som är definierade med hänsyn till konstnärernas och publikens gemensamma behov. Vägande skäl talar för att konstförsäljningsservice i viss utsträck- ning bör ingå som en del av den kommunala kulturverksamheten. På lokalt plan kan denna service utformas i överensstämmelse med det allmänna kulturpolitiska program, som gäller för kommunen. Den kan bringas att samverka med de skilda åtgärder, som inom olika områden av kulturpolitiken genomföres av kommunen eller med kommunens stöd. Sålunda kan verksamheten med utställning och försäljning av konst kopplas till den konstupplysning och den konstpropaganda som bedrives genom studieorganisationer och kulturinstitutioner. Dessutom kan verk- samheten inlemmas i kommunens aktivitet i syfte att lämna service till bestämda grupper i samhället. Det är uppenbart att en mer långtgående målinriktning och samordning i samhällets kulturpolitiska åtgärder på lokalt plan snabbast uppnås i det fall, då kommunen svarar för ledningen av denna service.

En kommunal verksamhet med utställning och försäljning av konst kan bedrivas med enkla medel. Viktigt är framför allt att lokalerna är ändamålsenliga. En kommunal galleriverksamhet bör givetvis inte omfatta annan försäljning än den som bedrives i direkt anslutning till de l utställningar som ordnas. Det utställda materialet ägs av konstnärerna och försäljs direkt till köparna utan att kommunen inbegripes i affärshandlingen. Någon lagerhållning av material blir ej aktuell. Personal-

• Sida 253
•  Original

behovet är begränsat och kommer främst att gälla medarbetare för bevakning, information och försäljningsservice. Med bortseende från de speciella krav, som måste ställas på grund av olika kommuners varierande struktur kan generellt sägas, att det bör vara av väsentligt värde att utställning och försäljning av konst förläggs i lokaler, som ingår i ortens kulturcentra liksom i sådana servicecentra, som planeras i bostadsområdena. Genom anknytning till en verksamhet, som redan bedrives i kommunal regi, bör man kunna erhålla betydande fördelar i frågan om möjligheterna att vinna kontakt med en vidsträckt publik. Framför allt de kommunala biblioteken besöks av talrika grupper, vilkas intresse det är att få tillfälle till direkt kontakt med den aktuella konsten. Inom biblioteken finns även en väl utbildad praxis med en aktiv rådgivning och service som går publiken till mötes. Bibliotekens erfarenhet på detta område bör i hög grad kunna komma en nystartad verksamhet med utställning av konst till godo. Biblioteken bedriver också redan nu en konstpedagogisk aktivitet. Förutom att ett rikt urval av konstlitteratur tillhandahålles, förekommer vid många större bibliotek dessutom visning av konstutställningar. Därtill har utlån av konst prövats i viss utsträckning. Även rent praktiska fördelar med ekonomisk betydelse står att vinna genom lokalisering och anknytning till verksam- heten i ett bibliotek eller annant kulturcentrum, exempelvis genom en samordning av information, annonsering och vägledning för publiken. Väsentligt för många kommuner bör vara att de genom att svara för huvudmannaskap för en verksamhet med utställning för försäljning av I konst erhåller ett instrument av betydelse för att förverkliga ett kulturliv med fungerande kommunikationer mellan konstnärer och en publik med hemhörighet i skilda samhällsgrupper. Ett stort antal kommuner saknar museum eller annan institution för utställningsverksamhet. För dessa kommuner bör det vara angeläget att överväga möjligheterna att inleda en 1 utställningsverksamhet, som drivs i kommunens egen regi. Vid sidan om % verksamheten med försäljningsutställningar kan i en sådan galleriverksam- ' het även inrymmas konstutställningar med tematiskt eller debatterande innehåll. En aktivitet med sådana utställningar kan förutom att den blir ett vitalt element i samhällslivet också bidra till att öka publikens intresse för den konst som utbjuds till försäljning.

l l

7.3.2. Kommunala bidrag till gallerier i kollektiv eller enskild ägo

I flera större kommuner bedrives en privat eller kooperativ galleriverk- samhet under insiktsfull ledning. På orter med stor befolkning bör » förekomsten av etablerade gallerier självfallet inte vara ett hinder för att kommunen vid sidan härom inleder viss egen aktivitet för utställning och service för försäljning av konst. Över huvud är det till nackdel, om förhål- landena inom utställningslivet riskerar att bli dominerade av vissa gallerier med monopolställning. Det måste emellertid samtidigt vara angeläget att förutsättningarna för de gallerier, som ger konstnärer och publik en till- fredsställande service, inte förändras i en riktning, som försvårar deras fortsatta arbete. Inom kommuner med mindre befolkningsunderlag kan en

• Sida 254
•  Original

nytillkom mande kommunal aktivitet medföra en konkurrens som bör und- vikas. Där bör det i stället vara kommunens uppgift att stödja den verk- samhet som redan förekommer. Ett sådant stöd kan bestå iekonomiska bidrag liksom äveniatt tillfälle ges till samarbete med kommunens institu- tioner och organ.

Ett kommunalt stöd till gallerier i enskild ägo kan uppfattas som ett medel för att få till stånd en vidgad tillgång till konsthandelns tjänster. Det kan med stor säkerhet antas att en privat driven konsthandel med hög ambition genom mindre bidrag kan bli i tillfälle att utveckla verksamheten i linje med angelägna konstpolitiska principer. Från kommunernas synpunkt torde likväl de gallerier, som drivs kollektivt av konstnärer eller i regi av ideella sammanslutningar såsom t. ex. studieor- ganisationerna, vara av särskilt intresse. Denna aktivitet har förutsättning- ar att förverkliga konstnärernas egna ambitioner för hur deras arbeten skall nå mottagarna. Genom en kommunal bidragsgivning till gallerier under konstnärers ledning ernås en naturlig och ändamålsenlig ansvarsför- delning mellan konstnärerna och samhället.

Ett villkor för att kommunerna skall lämna ekonomiskt eller annat bistånd bör självfallet vara, att verksamheten drivs med klart uttalade principer, som står i viss överensstämmelse med kommunens kulturpoli- tik, och framför allt att dess service är avsedd för samhället i dess helhet. Om ett galleri som åtnjuter bidrag intar en dominerade ställning inom sitt område, bör kommunen bl. a. ställa särskilda krav på opartiskhet vid dess bedömning av konstnärernas förslag och önskemål. Ett galleri med sådan ställning bör på lika villkor lämna skilda konstnärer utrymme, oberoende av vilka konstriktningar de tillhör eller vilken kultur- och samhällssyn de ger uttryck för.

7 .3.3 Konstfrämjandet

Konstfrämjandet som bildades 1947, är en ideell förening som har till uppgift att verka för höjandet av konstintresset och förståelsen av god konst. Medlemmar är riksorganisationer, lokala organisationer, företag, kommuner, skolor och enskilda personer. Verksamheten består av förlagsverksamhet främst med grafik och skulptur, utställningar, studie- verksamhet och försäljning.

Sedan 1969 bedriver Konstfrämjandet på uppdrag av MUS 65 försöksverksamhet med konstförsäljning. Denna försäljning sker dels genom konstvaruhus i Stockholm och Örebro och dels genom ombud. Dessutom har Konstfrämjandet startat försök med försäljnings- och utställningsverksamhet i Göteborg och Malmö.

En närmare redovisning av Konstfrämjandets verksamhet har lämnats 1 kap. 3, ovan.

Konstfrämjandets plan för verksamhetens utveckling.

Under år 1972 verkställde en arbetsgrupp inom Konstfrämjandet en utredning, Konstfrämjandet under 70-talet (stencil, även sammandragi

• Sida 255
•  Original

tryck). Gruppen hade att med utgångspunkt iden nuvarande verksamhe— ten och med hänsyn till den aktuella kulturpolitiska utvecklingen yttra sig om organisationens framtida uppgifter och arbete. Gruppens förslag vilka i huvuddrag redovisas i det följande godkändes vid Konstfrämjandets ordinarie föreningsmöte den 25 november 1972. Av Konstfrämjandets ursprungliga stadgar framgår att dess verksamhet var tänkt som en angelägenhet i första hand för folkrörelsernas organisationer. Den kom emellertid snart att vända sig till alla samhälls- grupper. Det framstår enligt Konstfrämjandets utredning som angeläget, att denna breda publikkontakt bibehålles men att ett visst företräde ges åt verksamhet med inriktning på sådan publik, som tidigare haft ringa eller ingen kontakt med bildkonst. Både i de ursprungliga och i de nuvarande stadgarna anges Konstfrämjandets uppgifter som allmänt konstbildande. Organisationens uppgift bör även i fortsättningen vara av detta slag. De metoder som anvisas för att lösa uppgifterna är av tre olika slag. De omfattar ett främjande av tillkomsten av goda konstverk, saluförande av god konst samt verkande för ökad upplysning inom bildkonstområdet.

Enligt Konstfrämjandets utredning kommer utgivningen av grafik och annan konst, som framställes i serie, att även i framtiden vara en förutsättning för att Konstfrämjandet skall kunna hålla en prisnivå, som gör att konstinköp inte allvarligt försvåras för grupper med lägre inkomster.

Frånvaron av en effektiv distribution av god konst i stora delar av landet är enligt Konstfrämjandets utredning en av de största bristerna i kulturlivet. Den finner det i hög grad angeläget att den konstförsäljning som organisationen bedriver blir intensifierad.

Stadgarna för Konstfrämjandet anger att särskilt sådana delar av landet skall ägnas uppmärksamhet, där möjligheten att köpa konst är ringa. Detta riktmärke är nödvändigt på grund av den centralism som enligt Konstfrämjandets utredning kännetecknar konstlivet. I sammanhanget noteras emellertid att det inte endast är i glesbygderna, som kulturen upplevs som svåråtkomlig; detta kan också vara fallet i förortsområden utanför de större städerna.

En konstdistribution vars syfte är att föra ut nutidskonst till grupper, som saknar kontakter med konsten kan endast åstadkommas i samband med en intensiv upplysning, som så långt möjligt meddelas i personlig kontakt med mottagargruppen. Detta är ett av skälen till att bildningsin- slaget i Konstfrämjandets arbete i framtiden bör bibehållas, framhålls i Konstfrämjandets utredning.

När försöksverksamheten inleddes etablerades som tidigare nämnts försöksenheter i Stockholm och Örebro. Därefter tillkom i Konstfrämjan- dets egen regi enheter i Malmö och Göteborg. Dessa lokala enheter fick visst ansvar för den egna verksamheten. De pågående försöken har visat att en decentraliserad verksamhet har väsentliga fördelar, bl. a. i bättre möjligheter att bygga upp och leda en organisation med ett stort antal ombud, liksom goda förutsättningar för nära samarbete med det lokala föreningslivet. Decentraliseringen skapar vidare ökade tillfällen till

• Sida 256
•  Original

kontakter inom olika publikkategorier. Enligt Konstfrämjandets utred- ning är det också fördelaktigt att inom en region ha tillgång till resurser för ett konstbildningsarbete, som söker sig ut i publikens egen omgivning, en uppsökande verksamhet. Härför fordras bl. a. kollektioner av konst för arbetsplatser och föreningar, utställningsutrustning och pedagogiskt material. Konstfrämjandets utredning anser det också rimligt att de som bor inom ett område får medverka i utformningen av konstdistributionen inom detta. För konstnärernas del är det angeläget att få ökade utställningsmöjligheter inom det egna området, liksom i andra delar av landet.

I utredningen framlades förslag rörande regional och lokal verksamhet. Enligt dessa borde det i regionerna dels finnas en så kallad konstfrämjar- central, dels en publikorganisation med vilken denna central skall ha att samarbeta. De av Konstfrämjandets utredning föreslagna konstfrämjar- centralerna bör ha tillgång till lokaler för utställningar, expedition och lager. Vid centralerna skall Konstfrämjandets så kallade fasta kollektion visas. Där skall också ordnas andra utställningar. I verksamheten skall vidare ingå möten med diskussioner om bildkonst. Utrymme skall även finnas för andra kulturaktiviteter.

Utöver konstfrämjarcentralerna tillkommer ett behov av fasta och tillfälliga utställningslokaler inom kommunerna. Lokaler för tillfälligt utnyttjande bör lämpligen ordnas i Folkets hus, studiehem, skolor och bibliotek.

Den publikorganisation som enligt förslaget bör finnas inom varje region kan bestå av en avdelning av Skådebanan eller kan upprättas inom ramen för ett eller flera studieförbund. Inom den regionala publikorgani- sationen bör en kår av krets- och lokalombud byggas upp. Konstfrämjan- dets relationer till ombuden förutsätts i utredningen huvudsakligen bli av servicenatur. Konstfrämjarcentralen kommer att delta i planläggningen och genomförandet av utbildningen av ombud samt medverka i perio- diskt återkommande konferenser, svara för information om utgivning av nya grafiska arbeten samt i övrigt om den pågående och planerade verksamheten. Konstfrämjandet skulle också förse ombuden med kollek- tioner till påseende, utställningar i litet format, mötesprogram, studiema- terial och trycksaker.

Konstfrämjandets föreningsmöte har inte tagit definitiv ställning till frågan om styrelseansvaret för den regionala verksamheten. Olika alternativ är möjliga. Konstfrämjandets utredning slår dock fast att verksamheten i regionerna, i likhet med riksverksamheten, bör vara förankrad i organisationslivet.

De huvudsakliga funktioner som föreslås ingå i Konstfrämjandets centrala verksamhet är produktion, distribution, information, utbildning och administration.

Förlagsutgivning av grafik bedöms bli den viktigaste produktionsupp- giften även i framtiden. Därvid framstår det som önskvärt att åstadkom- ma en ökad variation i teknik liksom även i upplagornas storlek. Beträffande skulptur möter detta svårigheter. Mångfaldigandet medger här inte lika stor reducering av tillverkningskostnaderna som vid

• Sida 257
•  Original

Konstfrämjandet gjorde i samarbete med Skolöversty- relsen och Sveriges Radio och Riksutställningar, tvä konstutställningar lör försäljning, "Multikonst" (1967) och "Multi 69" (1969), den senare särskilt inriktad på skolorna. Till detta multimediaprojekt hörde radio- och TV-program. Här vid inspelandet av ett av TV-program— men till "Multi 69".

Pye Engström "Lek för vuxna”, en liten bronsskulptur som ingick i konstkollektionen "Multikonst".

• Sida 258
•  Original

Konstlrämlandets utställningslokal, Västerlånggatan 1. Stockholm. Från premiärutställnlngen "Svep".

• Sida 259
•  Original

Konstfrämjandets konstvaruhus i Gamla Teatern. Örebro. här med separatutställning av Stig Olson, okt—nov 1970.

• Sida 260
•  Original

Konstfrämjandets grafikutställningar förses med infor- mation om grafiska tekniker, här hur ett träsnitt framställes. Från Konstfrämjandets årsmöte i Liljevalchs konsthall 1972.

• Sida 261
•  Original

utgivning av grafik. Trots detta bör såväl skulptur som konsthantverk ingå i verksamheten. Konstfrämjandets utredning menar emellertid att framställningen av unika arbeten troligen kommer att förbli grundläggan- de i den konstnärliga verksamheten under överskådlig tid. För Konst- främjandets del är det därför naturligt att ökade resurser bör leda till väsentligt ökade insatser för denna typ av konst. Det är härvid inte bara konstnärernas intressen som tillgodoses; för allmänheten torde ökad kontakt med denna del av den konstnärliga verksamheten te sig

angelägen. Den centrala organisationen föreslås ha att sköta det första ledet vid

distributionen av den konst ”som framställs och insamlas centralt”. Detta led bör omfatta distributionen till de regionala centralerna, vilka i sin tur bör ha att svara för fortsatt spridning och fördelning till de slutliga mottagarna. En önskvärd utställningscirkulation, bl. a. med avsikt att låta konst från en region nå andra delar av landet medför samordningsuppgif- ter för den centrala organisationen.

Distributionsmöjligheterna inom regionerna betecknas som en förut- sättning för den gemensamma utgivningen av grafik och skulptur. Det krävs således att konstfrämjarcentralerna åtar sig att presentera väsentliga delar av utgivningen och utställningsproduktionen inom sina områden. Samtidigt förutsätts emellertid regionalt inflytande i den urvalsnämnd, som bestämmer om den gemensamma utgivningen och utställningspro- duktionen, samt möjlighet för konstnärer i alla landsdelar att delta i denna produktion.

Den centrala organisationen bör ha sådana resurser att personal därifrån kan medverka i den regionala ombudsutbildningen. Riksorganisa- tionen bör enligt Konstfrämjandets utredning kunna erbjuda vissa administrativa tjänster till de regionala konstfrämjarcentralerna.

Huvuddelen av aktiviteterna inom regionen kan enligt Konstfrämjan— dets utredning betecknas som distribution. Verksamheten i den regionala utställningslokalen — konstfrämjarcentralen — bör bedrivas på liknande sätt som i försöken. Utlåning av konst genom artotek är för framtiden en intressant möjlighet. Publikkontakterna kan emellertid inte uteslutande få formen av försäljning eller konstlån. Distributionen måste sättas in i ett allmänt konstbildande sammanhang.

För att kunna ge en föreställning om den möjliga utvecklingen har Konstfrämjandets utredning utgått från antagandet, att en verksamhet av samma slag och med samma intensitet som den pågående försöksverksam- heten i Örebro län skulle kunna etableras inom olika regioner i landet. Med denna utgångspunkt kom utredningen fram till att Konstfrämjandets totala försäljning skulle komma att uppgå till omkring 13 milj. kr. Konstfrämjandets utredning gjorde vidare antagandet att utgivningen av konst skulle komma att öka proportionellt med försäljningen. Därvid skulle denna stiga från 100 upplagor 1971/72 till cirka 300 upplagor per år, detta under förutsättning att upplagornas storlek bibehålls oförändra- de.

Utredningen fann det vanskligt att bedöma, vilket antal utställningar som skulle bli följden av den antagna utvecklingen. Den betonade

• Sida 262
•  Original

emellertid att en utbyggnad av den i beräkningarna angivna storleksord- ningen skulle innebära en väsentlig komplettering av det nuvarande konstlivet men likväl i ekonomiskt avseende endast utgöra en mindre del.

Konstfrämjandets intäkter består av inkomster av försäljning samt av medlemsavgifter och statsbidrag. Då utredningen redovisades svarade försäljningen för 71 % av de totala intäkterna.

Konstfrämjandets utredning framhåller att organisationens försäljning av konst bör betraktas som ett led i en konstbildande verksamhet. Försäljningen har också att motverka de olägenheter, som är en följd av att konsthandelns inriktning och utformning är bestämd av kommersiella hänsynstaganden. Konstfrämjandets försäljning vänder sig till kulturellt underförsörjda publikskikt. Den bedrivs också i glesbygder och på mindre orter. Försäljningen kan av dessa skäl inte bli lönsam i kommersiell mening. Härtill bidrar enligt Konstfrämjandeutredningen även att de utställningsvillkor, varom Konstfrämjandet avtalat med Konstnärernas Riksorganisation (KRO), medför stora utgifter.

Försäljningsinkomsterna bildar en avsevärd del av Konstfrämjandets intäkter. Verksamheten är starkt konjunkturkänslig, vilket leder till svårigheteriplaneringen av organisationens arbete. Utredningen hävdar att Konstfrämjandets fortbestånd kan äventyras av en ekonomi, som i stor utsträckning är baserad på intäkter av försäljning. Kostnaderna för basorganisationen föreslås bli täckta med bidrag från staten.

I frågan om de närmare principerna för finansieringen utgår Konst- främjandet i sitt utredningsförslag från att försäljningen av konstverk bör betraktas som en service, som tillkommer utöver utställningsvisningarna. Denna service bör inte belastas med fasta kostnader för lokaler och löner.

Utredningen föreslår att avgifterna för medlemmar och anslutna organisationer inte bör beräknas till högre belopp än som fordras för att täcka vissa rörliga kostnader till följd av medlemservice och s. k. kontaktverksamhet inom organisationslivet.

I de av Konstfrämjandets utredning gjorda beräkningarna rörande intäkter vid fullt utbyggd verksamhet är statsbidraget till driften uppräknat till ett belopp om 7 milj. kr. Medlemsavgifterna är beräknade till 0,5 milj. kr. och försäljningsintäkterna (inklusive mervärdeskatt) till 12 milj. kr.

Verksamheten har enligt Konstfrämjandets utredning drivits med ett otillräckligt förlagskapital. Det är nu angeläget att främjandet genom en väsentlig ökning av detta kapital ges förbättrade betalningsmöjligheter. Härigenom avses främjandet bl. a. kunna lämna kontant ersättning till konstnärerna vid leveranserna av arbeten, vilket tidigare inte varit möjligt. Ökningen av förlagskapitalet förutsätts ske genom anvisningar av statsme- del. Behovet uppskattas till 10 milj. kr.

Konstfrämjandets utredning omfattar även förslag om att staten utöver det nämnda kapitalet dessutom anvisar medel för inrättande av utställ- nings- och expeditionslokaler inom regionerna. Medlen bör disponeras av Konstfrämjandet, som föreslås ha att ge vägledning och medverkan vid igångsättning av regional verksamhet. Behovet av medel för detta ändamål uppgår till 3 milj. kr., som bör lämnas i form av en engångsanvisning.

• Sida 263
•  Original

Statens ansvar för den regionala verksamheten bör begränsas till bidrag för igångsättningen och i övrigt vara av indirekt art: stöd till den centrala verksamheten, medel till utgivningen etc. Enligt Konstfrämjandets utredning bör däremot landstingen ges ett betydande ekonomiskt ansvar för driften av den regionala verksamheten. Även bidragsgivning från primärkommunerna bör bli aktuell på orter, där fasta lokaler ordnas.

MUS 65 : s förslag angående K onstfrämjandets framtida verksamhet

Konstfrämjandets ansträngningar att genom utgivning av mångfaldigad konst underlätta konstköp är i sig av utomordentligt värde. Viktigt är att allmänheten tack vare Konstfrämjandet erbjuds ett alternativ till en försäljning av konst, vars värden ofta förknippas med verkens roll som samlarobjekt, statusföremål eller enbart investeringsobjekt. MUS 65 delar Konstfrämjandets syn rörande det angelägna i att dess produktion och spridning av mångfaldigad konst ytterligare vidgas. En översiktlig beskrivning av den svenska konstmarknaden har lämnats i kap. 3. Liksom i Konstfrämjandets ovan refererade utredning tecknas där bilden av en marknad som i ekonomiskt avseende domineras av försäljningen av tavlor utan konstnärligt värde, s.k. hötorgskonst. I Konstfrämjandets verksamhet har gjorts betydande ansträngningar att konkurrera med denna försäljning genom att sälja mångfaldigad konst i , olika utföranden och till jämförelsevis låga priser. Den uppsökande i verksamheten har spelat en stor roll och Konstfrämjandet har härvid utfört ett brett upplagt konstpedagogiskt arbete. Försäljningen under de senaste åren har uppvisat höga siffror, och beträffande grafisk konst är insatserna av sådan omfattning att föreningen har en viktig marknads- andel. Behovet av social breddning inom konstdistributionen har alltid observerats av Konstfrämjandet, som inriktat sitt arbete direkt på ' kontakter med nya publikkategorier. MUS 65 vill understryka det värdefulla i vad som härigenom uträttas. Konstfrämjandet har en viktig uppgift i konstlivet som förmedlingsorgan för de svenska konstnärerna.

Konstfrämjandet framhåller i sin utredning att ökade insatser för så kallad enstyckskonst bör göras i form av grupp- och separatutställningar, till vilka Konstfrämjandet genom uppdrag engagerar konstnärer. Främjan- det föreslås också öka utbudet av konst, som är i konstnärernas ägo, genom att samla in arbeten från hela riket för försäljning.

Liksom Konstfrämjandets information och orientering inte får begrän- sas till att gälla enbart mångfaldigad konst, bör inte heller utställnings- verksamheten och försäljningen gälla enbart denna art av konst. De sakkunniga stöder i princip Konstfrämjandets förslag om en ökad aktivitet som omfattar enstyckskonst. De vill dock framhålla att de finner det angeläget, att Konstfrämjandet tillvaratar möjligheterna att bedriva detta arbete i samverkan med olika organ och sammanslutningar, som är verksamma med utställningar och försäljning av konst. Konstfräm- jandets egen inlåning av konst bör vara av begränsad omfattning. I likhet med vad Konstfrämjandet i annat sammanhang understrukit finner MUS 65, att man i dessa frågor bör sträva efter att undvika en centralisering

• Sida 264
•  Original

och en koncentration av ansvaret. Konstfrämjandet har sin särskilda styrka i de nära kontakterna och det utvecklade samarbetet med människorna på arbetsplatserna och i studieorganisationerna, liksom med de stora skarorna inom folkrörelserna. Främjandet har härmed kanaler till en publik, som konstnärerna och gallerierna till stor del saknar. Främjandet nås direkt av de synpunkter och de önskemål om utställ- ningsverksamhet och försäljningsservice, som omfattas av stora grupper människor, med vilka konstnärerna strävar efter att få kontakt. Ett samarbete med Konstfrämjandet bör för konstnärerna och deras produ- centsammanslutningar såväl som för enskilda och andra gallerier liksom även för museer och konstföreningar framstå som eftersträvansvärt. Konstfrämjandet bör ha att ställa distributionsresurser till förfogande för dessa olika organisationer. Utställningsverksamheten inom Konstfrämjan- det bör sålunda förutom visningar av främjandets egen utgivning av mångfaldigad konst även omfatta visning av unik konst i samarbete med skilda organisationer, vilka bedriver utställning och försäljning härav. MUS 65 anser att samarbetet med utomstående utställningsarrangörer till största delen bör bedrivas i regi av de regionala organ, vilka föreslagits av Konstfrämjandet.

Målet för Konstfrämjandet bör vara att medverka till ökat och vidare intresse för konsten och att hos olika grupper stödja och utveckla detta engagemang. I likhet med Konstfrämjandet anser MUS 65 organisatio- nens viktigaste uppgifter ligga inom ramen för det arbete, som i samarbete med folkrörelserna bedrivs i människornas dagliga omgivning. Många uppenbara skäl talar härför. MUS 65 vill särskilt framhålla att det är inom detta fält främjandet hittills haft sin största betydelse. Det är angeläget att Konstfrämjandet målmedvetet fortsätter det uppsökande arbetet på arbetsplatser och i bostadsområden. Konstfrämjandet är en förening, bland vars medlemsorganisationer framför allt folkrörelserna är väl representerade. MUS 65 anser i likhet med främjandet, att denna organisation bör bibehållas med hänsyn till den vikt, som måste fästas vid att folkrörelserna ges tillräckligt inflytande.

Förslaget om självständiga regionala enheter med anknytning till Konstfrämjandet överensstämmer väl med de regionaliseringssträvanden, för vilka bl.a. kulturrådet verkat i sitt förslag Ny kulturpolitik. Ett viktigt led i Konstfrämjandets organisatoriska modell är att de ombud, som svarar för försäljning och konstorientering, ges till uppgift att verka inom en regional publikorganisation. De sakkunniga stöder tanken på att sådana sammanslutningar bör ges anknytning till studieorga nisationer- na. En väsentlig del av den regionala verksamheten föreslås av Konstfräm- jandet vara förlagd till centraler för expedition och lager samt för visningar av utställningar och med viss övrig utåtriktad aktivitet. Värdet av en bas för det regionala arbetet har tydligt framgått av de erfarenheter, som kunnat göras under tiden för Konstfrämjandets försök i Örebro län. Förslaget omfattar även en form av centraler, som skulle inrättas på lokalt plan. Det bör fastslås att de föreslagna centralerna bör ha som huvudsaklig funktion att vara stödjepunkter för en rörlig verksamhet, som bedrivs av ombuden. Arbetet vid dessa centraler kan emellertid

• Sida 265
•  Original

dessutom ges viss stationär karaktär erinrande om konstgalleriernas verksamhet. Så är fallet vid det så kallade konstvaruhuset i Örebro, där främjandet bedriver en vittsyftande aktivitet med utställningar och försäljning. En sådan verksamhet med större utställningar, som inte enbart omfattar mångfaldigad konst, som utges i Konstfrämjandets förlag, torde dock inte vara behövlig i anknytning till varje regional eller lokal central. De sakkunniga vill erinra om vad de i det föregående uttalat om vikten av att man undviker en konkurrens, som kan få negativa verkningar. Det är nödvändigt att ta de största hänsyn till den konsthandel och den verksamhet som i övrigt förekommer för att förmedla konstnärernas arbeten till publiken. Man bör undvika att inom Konstfrämjandets organisation etablera enheter, som kan försvåra en gynnsam utveckling av befintliga lokala organ för utställning och försäljning av konst. I den framlagda utredningen lämnas inga direkta förslag rörande organisationen av de regionala enheterna. De sakkunniga vill för sin del endast framhålla att sådana former bör eftersträvas, som medger att de regionala enheterna får en självständig ställning med samtidigt bibehållan- de av kontakterna med Konstfrämjandet och möjlighet till en arbetsbe- sparande central service. De bedömningar Konstfrämjandet gjort i frågan om den totala omfattningen av förlagsutgivningen mynnar i att försäljningen bör uppgå , till 13 milj. kr. och att antalet upplagor bör stiga från 100 till 300. Utan ; att därmed göra en bedömning av det mål som uttrycks i de angivna siffrorna, vill de sakkunniga emellertid framhålla, att omfattningen av * Konstfrämjandets utgivning inte bör öka i snabbare takt än utvecklingen inom verksamhetens pedagogiska och informerande sektor. Viktiga delar av Konstfrämjandets utgivning förblir i dag osålda. Det rör sig härvid om konstnärliga arbeten av hög kvalitet. Förklaringen är i ett stort antal fall i att konstverkens budskap, i likhet med vad som gäller för huvuddelen av i vårt samhälles konst, inte kan förstås utan en närmare kunskap och orientering om konst. Det finns starka skäl att anta, att Konstfrämjandet inte förmått förbereda en tillräckligt stor publik för de senare årens starkt ökade utgivning. Det måste vara angeläget att utgivningen inte är större än vad som motsvarar behovet inom framför allt den konstoriente— rande verksamhet, som bedrivs av organisationens ombud. De sakkunniga vill med vad som här sagts inte utesluta att delar av utgivningen trots god kvalitet och intensiv information kan förbli svåra att sälja. Det måste emellertid vara angeläget att beslut om ökningen av Konstfrämjandets utgivning görs mot bakgrund av omsorgsfulla överväganden rörande de väntade resultaten av den konstorienterande aktiviteten och de därige- nom skapade avsättningsmöjligheterna.

Konstfrämjandets grafik har till inte ringa del försålts till kommuner och landsting för placering på arbetsplatser och i lokaler för allmänheten. Konst från Konstfrämjandet har också förvärvats av Folkets hus-rörelsens organisationer och av andra organisationer för verksamhet med samlings- lokaler. Genom nationalmuseets försorg har stora delar av det material, som ingick bl. a. i Konstfrämjandets utgivningsprojekt Multi Maxi Mini,

• Sida 266
•  Original

deponerats främst i statliga lokaler. MUS 65 finner det önskvärt att Konsträmjandets grafikupplagor och övriga utgivning av mångfaldigad konst även framdeles förvärvas för placering i den offentliga omgivningen. De sakkunniga finner det också vara rimligt att staten övertar visst material, som trots hög konstnärlig halt inte kunnat försäljas. Detta material bör genom statens konstråds försorg ges lämplig plats i statliga lokaler. Alla beslut rörande urvalet till Konstfrämjandets utgivning bör fattas efter överväganden och prövning i urvalsnämnden. Det är denna som har det närmaste ansvaret för utgivningens kvalitet. Med hänsyn till att en stor del av Konstfrämjandets material utnyttjas för den offentliga omgivningen och med särskild tanke på att delar av upplagorna enligt MUS 65 bör övertas av statens konstråd, förslås rådet erhålla representa- tion i Konstfrämjandets urvalsnämnd.

De sakkunnigas förslag angående statsbidrag till Konstfrämjandet redovisas under 7.4.

7.3.4. Konstföreningar

Det stora antalet konstföreningar i landet vittnar om ett aktivt och utbrett engagemang för konsten. Genom återkommande utställningseve- nemang och i vissa fall även en reguljär museal verksamhet med betydande samlingar, som är regelbundet tillgängliga för allmänheten, har flera av de större konstföreningarna gjort insatser av stor påtaglig betydelse för landets kulturliv. De många mindre föreningarna på orter av olika storlek, vid arbetsplatser, skolor och institutioner har svarat för en vidsträckt verksamhet, som givit medlemmarna deras ofta enda möjligheter till kontakt med konsten och med konstnärerna. Dessa föreningar har haft en vital roll för spridningen av konstnärliga arbeten, liksom för information, kritik och debatt.

[ föreliggande sammanhang bör främst den del av konstföreningarnas verksamhet uppmärksammas, som omfattar försäljningsutställningar och övrig aktivitet för att förmedla konst. Den sedan 1940-talet viktigaste delen av denna distribution har skett via de lotterier, som ofta med ekonomiskt stöd från företagen ordnats inom de många personalkonst- föreningarna. Konstföreningarna ger möjligheter till direkta kontakter mellan konstnären och publiken och är väl ägnade att, i första hand inom sin medlemskrets, bedriva en konstdistribution, som är oberoende av de kommersiella intressena. Sammanslutningarna har härigenom förutsätt- ningar att verksamt gagna gemensamma intressen för konstnärer och publik. De sakkunniga anser att det bör vara angeläget att samhället lämnar det stöd och den uppmuntran, som är nödvändiga för en utveckling av den distribution av konstnärliga arbeten, för vilken konstföreningarna svarar.

Inte minst bör det vara av vikt att museerna ges tillräckliga möjligheter att fortsätta sitt samarbete med konstföreningarna och att lämna en tillfredsställande service och rådgivning också till de många mindre personalkonstföreningarna. De sakkunniga har i sina förslag rörande Riksutställningars verksamhet även pekat på behovet av att konstför-

• Sida 267
•  Original

eningarna får tillfälle att genom subskription och förhandsbeställning till låg kostnad erhålla utställningar, som särskilt med tanke på den konstintresserade publikens intressen lämnar rapport om det aktuella konstskeendet.

Landets konstföreningar kunde tidigare genom Riksförbundet för bildande konst erhålla viss rådgivning i frågor och angelägenheter inom verksamheten. Efter samgåendet mellan Riksutställningar och Riksför- bundet år 1967 upphörde denna del av förbundets service. Riksförbundet har 1973 tillsammans med skilda intressenter i landet tagit initiativ till att bilda en ny organisation med speciell uppgift att tillvarata konstförening- arnas intresse. Vid en konferens i Visby den 2 juni 1973 bildades för detta ändamål Sveriges Konstföreningars Riksförbund. Förbundet har tagit som sin uppgift att behandla gemensamma praktiska angelägenheter och att uppträda som part i överläggningar som berör konstföreningarnas intressen. Önskemål föreligger också om att på längre sikt kunna anställa konsulenter, som kan handha och svara för rådgivning och information till medlemsorganisationerna. De sakkunniga anser att initiativet att samla verksamheten i ett riksförbund är ett värdefullt led i strävandena att öka konstföreningarnas möjlighet att fylla sin roll i kulturlivet. Framför allt de många konstföreningarna på mindre orter är enligt de sakkunnigas erfarenhet i behov av service och stöd. De sakkunniga föreslår att staten lämnar bidrag till denna för konstföreningarna centrala verksamhet (se avsnitt 7.4).

7.3.5. Konstnärscentra

År 1967 bildades Författarcentrum, som under de följande åren har efterbildats i en rad likartade organ i Stockholm och övriga landet. Centrumbildningarna i Stockholm har var och en koncentrerat sin verksamhet till ett avgränsat specialområde såsom konst, teater, musik och film. Centrumorganisationerna i landet i övrigt arbetar däremot samtidigt inom flera sektorer.

På bildkonstens område arbetar Konstnärscentrum i Stockholm samt regionalt förankrade kulturarbetarcentra bl.a. i Uppsala, Malmö och Umeå. Konstnärscentrums verksamhet kommer främst Stockholmsom- rådet till del. Organisationen eftersträvar dock samtidigt att upprätthålla en viss service även ute i landet. Centrumbildningar i övriga landet har däremot mer strikt regionalt avgränsade arbetsområden.

Verksamheten på bildkonstens område har karaktären av en allmän marknadsföring som syftar till att påvisa och stimulera samhällets behov av och efterfrågan på konstnärliga insatser samt att "informera om konstnärernas utbud. Den samlade aktiviteten är således inriktad på att vidga bildkonstnärernas arbetsmarknad och att förbättra deras avsätt- ningsmöjligheter. För denna allmänna verksamhet utgår statligt stöd ur anslaget Bidrag till särskilda kulturella ändamål. Bidraget som för innevarande budgetår uppgår till 130 000 kronor, tilldelas KRO, som har att fördela medlen till Konstnärscentrum och till de regionala organen för

• Sida 268
•  Original

deras insatser på bildkonstens område. Utöver statsbidraget tillkommeri några fall kommunala bidrag och bidrag från organisationer.

Som ett led i den samlade verksamheten driver centrumbildningarna också en arbetsförmedling till tjänst för den enskilde konstnären. Förmedlingen står öppen för alla anslutna bildkonstnärer oberoende av organisationstillhörighet. Under Konstnärscentrums första verksamhetsår (1970/71) beräknas att förmedlingen resulterade i arbetsuppgifter, för vilka ersättningar utgick med ett sammanlagt belopp om 400 000 kronor. För förmedlingsinsatserna erhåller Konstnärscentrum liksom flera andra centrumorganisationer stöd från arbetsmarknadsverket genom att verket inrättat en särskild tjänst för ändamålet. Verket bestrider även vissa andra utgifter. Enligt OLAF-utredningen (Arbetsförmedling inom kulturområ- det. Ds In 1972: 5) innebär detta stöd att centrumbildningarna i deras funktion av arbetsförrnedlande organ utgör en del av den offentliga arbetsförmedlingen.

Centrumbildningarna torde ha sin största betydelse i att deras arbete inriktats på att påvisa behov och skapa efterfrågan på sådana insatser som konstnärerna kan göra i samhället. En integrering av de konstnärliga aspekterna på samhällets utformning framstår som en viktig förutsättning för att berika vardagslivet ibostadsområdena, på arbetsplatserna och i de offentliga miljöerna. Detta huvudsyfte får ett verksamt stöd i den konkret arbetande arbetsförmedlingen som i stor utsträckning arbetar efter samma principer. Framhållas må det stora värdet i centrumorganisa- tionema som konstnärernas egna intresseorgan. De kan därmed fritt arbeta för ett förverkligande av konstnärernas egen uppfattning om hur konsten och konstnärerna bör fungera i samhället.

Erfarenheterna från arbetet vid centrumbildningarna hänför sig till en tämligen kort period, för Konstnärscentrums del endast tre verksamhets- år; de regionala organisationerna har i vissa fall tillkommit ännu senare. Svårigheter föreligger därför att bedöma om organisationerna motsvarar eller kan komma att motsvara uppställda mål. Härtill kommer att arbetsmarknaden på hela kulturområdet f.n. är föremål för särskild översyn. Förmedlingsproblematiken har behandlats av OLAF-utredning- en, och de där framlagda förslagen överarbetas av en särskild berednings- grupp. Inom kulturrådet behandlas kulturarbetarnas sociala villkor, varvid också centrumbildningarna torde komma att beröras. I denna situation är det inte möjligt eller meningsfullt att framlägga konkreta förslag beträffande organisationernas framtida ställning och arbetsupp- gifter. De sakkunniga vill för sin del endast peka på angelägenheten av att vidareutveckla centrumbildningarnas insatser för att öka samhällets och den enskildes efterfrågan på konstprodukter och arbetsinsatser från konstnärernas sida.

7.3.6. Konsumentupplysning

Det överflödande utbudet av prydnadsting utan konstnärliga värden är inte endast att betrakta som ett allvarligt hinder för konstnärernas angelägna strävan till kommunikation. Det leder dessutom till att stora

• Sida 269
•  Original

grupper konsumenter, som saknar tillräckliga möjligheter till överblick och bedömning av konstmarknadens och hötorgshandelns erbjudanden, förleds till ekonomiskt ofördelaktiga köp. Till bilden hör att den marknadsföring som används är starkt vilseledande. Det förekommer sålunda att varorna föreges ha ett beständigt ekonomiskt värde, som gör dem till ett lämpligt medel för ett långsiktigt sparande. Hanteringen med hötorgskonst har skapat problem av sådan natur, att konsumentpolitiska insatser är påkallade.

Uppgifterna för samhällets konsumentpolitik är att stödja konsumen- terna och förbättra deras ställning på marknaden. Central förvaltnings- myndighet är sedan den 1 januari 1973 konsumentverket, som har att bedriva utrednings- och informationsverksamhet. Vid sidan om konsu- mentverket finns andra offentliga organ med speciella arbetsuppgifter inom området. Sålunda har statens pris- och kartellnämnd bl.a. till uppgift att svara för information i prisfrågor. Konsumentombudsmannen handlägger ärenden om otillbörlig marknadsföring liksom om otillbörliga avtalsvillkor.

De sakkunniga anser att åtgärder till förbättring av konsumenternas ställning på konstmarknaden bör vidtas främst inom ramen för konsu- mentverkets arbete. Verkets konsumentpolitiska kompetens, dess erfa- renhet rörande val och genomförande av lämpliga projekt och dess särskilda förutsättningar att följa och kontrollera resultaten av genom- förda aktioner bör utnyttjas i samverkan med museerna och övriga Offentliga sakkunnigorgan inom konstområdet. Åtgärderna som i första hand bör inriktas på att stärka de konsumentgrupper, som är resurs- måssigt eftersatta, torde bl.a. böra omfatta kontakter med producenter och distributörer för att få till stånd en marknadsföring utan vilseledande och osakliga inslag. De bör vidare rymma en praktiskt inriktad produktionsinformation såsom upplysning rörande olika tekniker och material samt rörande kostnadsfrågor. Verket bör därtill lämna råd till allmänheten i köprättsliga frågor. De sakkunniga föreslår att en tjänst för dessa uppgifter inrättas vid konsumentverket samt att vissa rörliga medel ställs till verkets förfogande för information m.m. Den tjänst som föreslås, bör inrättas för en handläggare med expertkompetens.

7.4. Statsverkets kostnader

I det föregående konstateras på en rad punkter att det allmänna behöver lämna ett verksamt finansiellt stöd till försäljning av konst. Ett sådant stöd bör uppfattas som ett led i en allsidig konstpolitik, inom vilken stimulansen av konstintresset liksom informationen ges hög prioritet och där samhället söker tillgodose behovet av konst i offentlig omgivning, på arbetsplatser och i bostadsområden.

Stödet till distributionen konstnärer—enskilda bör ges sådan utformning och inriktning, att det så långt möjligt underlättar konstnä- rernas strävan att nå kontakter med nya publikgrupper. De sakkunniga har i detta syfte särskilt sökt finna, i vilka former konstnärerna och

• Sida 270
•  Original

publikgrupperna kan nå direkta kontakter utan sådana mellanled, vilkas verksamhet präglas av en kommersiell målsättning.

I frågan om fördelningen av det ekonomiska ansvaret är det naturligt att staten främst svarar för sådana centrala uppgifter, som tillhör landets gemensamma intressen. Däremot bör det åvila kommuner och landsting att i utformningen av sin konstpolitik själva bestämma storleken och arten av de insatser som bör göras för den lokala och regionala verksamheten. De bör ha att svara för den till följd härav erforderliga medelstilldelningen.

I det följande kommer att framläggas förslag om statlig ersättning åt konstnärer för disposition av deras verk i offentlig och enskild utställ- ningsverksamhet. Som närmare utvecklas i detta sammanhang är skälen till att staten bör svara för anvisningen av de härtill erforderliga medlen främst att anspråken på dessa ersättningar till väsentlig del kommer att föranledas av statlig utställningsverksamhet och att samtidigt viss enhetlighet i tillämpningen av ersättningsgivningen är önskvärd. Det är vidare angeläget att ett system för ersättningar införes i direkt samband med de övriga reformer, som syftar till en vidgad utställningsverksamhet, vilken har till förutsättning att konstnärerna i ökad utsträckning ställer arbeten till förfogande. Det bör därtill betraktas som en fördel att ersättningen till konstnärer helt åvilar staten på motsvarande sätt som gäller ersättning åt författare för utlån av deras verk genom bibliotek.

Kostnaden för ersättningar till konstnärer beräknas till lägst 5 milj. kr. per år. Staten påtar sig härigenom ett ekonomiskt ansvar också för verksamhet, som kommer att bedrivas lokalt och till stor del i kommunernas och även landstingens regi. Något ytterligare direkt statligt finansiellt stöd för lokal eller regional verksamhet med utställningar och försäljning av konst har de sakkunniga inte funnit vara ändamålsenligt. Det bör påpekas att kostnaden för att inleda och driva en verksamhet med utställningslokaler i mindre kommuner kan hållas på en jämförelse- vis låg nivå. Bidrag till inköp av utrustning för försök i glesbygder och inom andra områden, där en verksamhet är angelägen men samtidigt är förenad med ovissa ekonomiska faktorer, bör emellertid i viss utsträck- ning kunna utgå ur behållningen av de särskilda lotterier, som anordnas till förmån för konst, teater och andra kulturella ändamål. MUS 65 har i sina överväganden rörande valet av åtgärder för förbättrade distributionsvägar för konsten, särskilt med tanke på de grupper som saknar kontakt med konsten, tagit fasta på betydelsen av de insatser som kan göras genom Konstfrämjandet. Främjandet har i den ovan refererade rapporten framlagt förslag rörande den framtida ekono— min. Enligt dessa förslag bör statsbidragen för verksamhetens drift uppräknas till 7 milj kr per år. Budgeten beräknas därvid få följande omfattning:

• Sida 271
•  Original

Kostnader tkr

Produktion (konstnärsersättningar, verkstads- kostnader) 10 000 Personalkostnader (löner och sociala kostnader) 3 500 Distribution (utbildning, resor, frakter) 1 500 Information (tidskrifter, kontakt och program) 1 500 Administration (hyror, kontorsservice, data) 1 200 Mervärdeskatt 1 800 19 500

Intäkter

Försäljning inklusive mervärdeskatt 12 000 Statsbidrag 7 000 Medlemsavgifter 500 19 500

Utöver de föreslagna driftbidragen anför främjandet behov av ett förlagskapital om 10 milj. kr. bestående av medel som ställs till förfogande av staten. För kostnader i samband med igångsättning av regional verksamhet fordras ett belopp om 3 milj. kr., likaledes av statsmedel.

De sakkunniga vill rekommendera en mindre snabb expansions- takt. Det är nämligen speciellt väsentligt att hänsyn tas till möj- ligheterna att på regional nivå även pröva och ge utrymme för andra kanaler för distributionen. De sakkunniga vill vad gäller utbyggnaden av Konstfrämjandets organisation framhålla vikten av att man i ett inledande skede främst söker tillskapa resurser för kvalificerad infor- mation. Under detta skede bör det gälla att rekrytera och utbilda ett stort antal ombud, vilka med kunnande och intresse förmår starta en verksamhet, som framför allt på arbetsplatserna och inom organisationslivet väcker och förmår vidmakthålla ett engagemang för konsten. En ökad satsning på Konstfrämjandets produktion och distribu- tion av konst bör följa som ett andra led i denna vidare uppbyggnad av organisationen.

Det går inte att peka på några självklara utgångspunkter för beräkning- en av den tidrymd, under vilken en utbyggnad av Konstfrämjandeorgani- sationen lämpligen bör ske. MUS 65 anser det emellertid inte sannolikt att igångsättningen av regionala centraler över hela landet kan ske under en kortare tid än tio år. Det framstår inte heller som önskvärt att etableringen av sådana centraler påskyndas med hjälp av statsbidrag. I enlighet med vad de sakkunniga principiellt framhållit rörande ansvaret

• Sida 272
•  Original

för den regionala liksom den lokala konstpolitiken bör finansieringen av sådana centraler helt åvila landsting och kommuner.

Rörande utbyggnaden av den centrala delen av Konstfrämjandet föreslås en första uppbyggnadsfas äga rum under budgetåret 1975/76 och under den därpå följande femårsperioden. Budgetåret 1975/76 bör det statliga driftbidraget uppräknas till 2,5 milj. kr., innebärande en höjning från för närvarande (budgetåret 1973/74) 1 430 000 kr. med 1 070 000 kr. Statsbidraget föreslås under den därpå följande femårsperioden successivt höjas för att vid periodens slut uppgå till 5 milj. kr. Under den tid som därefter följer bör utrymme för en ökning av verksamhetens ekonomiska omfattning kunna beredas genom växande intäkter av försäljning.

Beträffande förlagskapitalet föreslår de sakkunniga en tillväxt i takt med uppbyggnaden av organisationen, dock med en försiktig tilldelning under uppbyggnadsperiodens första del. Förlagskapitalet vid en fullt utbyggd verksamhet bör enligt Konstfrämjandet vara 10 milj. kr. Detta belopp är enligt de sakkunnigas bedömning alltför stort.

Den försöksverksamhet som för närvarande bedrivs i samverkan mellan MUS 65 och Konstfrämjandet föreslås upphöra med ingången av budgetåret 1975/76. I samband därmed bör Konstfrämjandet överta ansvaret för det rörelsekapital, som av statsmedel anvisats till försöks- verksamheten med konstförsäljning.

Arbetet inom landets konstföreningar behöver stödjas genom en central service. Denna bör ha till syfte att vidareföra information och erfarenhet samt att lämna råd och särskilt inom nybildade föreningar ge sakkunnigt biträde. Ett viktigt led i den centrala verksamheten bör vara att svara för konferenser och möten mellan konstföreningarna i landet liksom med företrädare för olika andra organ inom konst- och kulturom- rådet. Denna centrala verksamhet torde endast till en mindre del kunna bekostas av de olika föreningarna i landet. Dessa föreningars ekonomi är baserad främst på medlemsavgifter. Det är angeläget att de ökade medel föreningarna kan komma att uppbära i huvudsak tillgodogörs den egna verksamheten, så att så gynnsamma ekonomiska förutsättningar som möjligt skapas för utvecklingen av den primära aktiviteten. Staten bör därför ställa tillräckliga medel till förfogande för det centrala arbetet och ge garantier för dess finansiering. Å andra sidan torde ett ekonomiskt medansvar i form av medel från föreningarna till den centrala verksam- heten vara att betrakta som ett erforderligt kriterium på intresset för denna service.

Riksförbundet för bildande konst som tidigare haft ett centralt ansvar för vissa samordnings- och konsultuppgifter inom konstföreningsverksam- heten har överlåtit detta på Sveriges Konstföreningars Riksförbund, som nyligen bildats på bl. a. det äldre riksförbundets initiativ. De sakkunniga finner det ändamålsenligt att det nya förbundet tar ansvar för den centrala konstföreningsverksamheten och att statsverket upptar överlägg- ningar med förbundet rörande erforderliga bidrag och om villkoren för dessa. MUS 65 anser sig inte böra lämna direkta förslag rörande statsbidragsbeloppets storlek; kommitten vill dock ge följande underlag

• Sida 273
•  Original

för bedömningar. Kostnaderna för en personal om tre medarbetare kan uppskattas till lägst 225 000 kr. Verksamheten kommer att föranleda jämförelsevis höga kostnader för resor och konferenser. Det totala behovet av medel för löner och omkostnader kan väntas nå en storlek av omkring 375 000 kr. per år.

Konsumentverket bör erhålla en anslagsförstärkning om 150 000 kr. för att bl. a. inrätta en tjänst för en tjänsteman, som är sakkunnig i frågor rörande konstmarknaden.

• Sida 274
•  Original

• Sida 275
•  Original

8. Ersättningar åt konstnärer och konst- hantverkare i samband med utställningar

l kapitlen 6 och 7 har de sakkunniga framlagt förslag som syftar till att förstärka och bredda kulturutbudet i landets olika delar och inom skilda samhällsgrupper. Med en ytterligare betoning av Riksutställningars roll som speciellt serviceorgan för vandringsutställningar förbättras möjlighe- terna till direkta satsningar på bl. a. konstutställningar. Genom Konst- främjandet får publiken både ett större utbud av utställningar och ökade möjligheter till konstförvärv. Riksutställningar och Konstfrämjandet kommer emellertid inte att på långt när kunna tillgodose behovet av utställningar eller av ett varierat utbud för försäljning. De sakkunniga har därför bl. a. rekommenderat en intensivare kommunal satsning på utställnings- och försäljningslokaler.

De av MUS 65 framlagda förslagen och rekommendationerna leder till en väsentligt ökad efterfrågan på medverkan från konstnärernas sida. För en sådan medverkan fordras emellertid ekonomiska resurser. En konstut- ställning är kostnadskrävande och inbringar i många fall inte ens så mycket att konstnären kan bestrida sina direkta omkostnader. För att uppnå en förbättring av utställnings- och försäljningssituationen är det nödvändigt att komplettera de framlagda förslågen och rekommenda- tionerna med åtgärder på det ekonomiska planet.

Den här berörda problematiken har betonats i direktiven för MUS 65: s arbete. Genom en departementspromemoria den 26 juni 1970 har de sakkunniga dessutom fått det direkta uppdraget att överväga behovet av provisoriska åtgärder i fråga om ersättningar till konstnärer vid utlåning av dem tillhöriga konstverk till Riksutställningar. Detta har resulterat i ett provisoriskt avtal mellan å ena sidan MUS 65 och å den andra sidan Konstnärernas Riksorganisation (KRO) och Föreningen Sveriges konsthantverkare och industriformgivare (KIF). Avtalen, som presenteras närmare i det följande, avses gälla tills statsmakterna tagit ställning till de mer övergripande förslag som MUS 65 förväntas framlägga.

Av direktiven och ovannämnda promemoria framgår att MUS 65:s uppdrag beträffande konstnärernas utställnings- och försäljningsvillkor i första hand skall inriktas på att undanröja de hinder som står ivägen för konstnärernas kontakter med allmänheten. Efter samråd med kulturrådet har överenskommelse träffats om att MUS 65 skall begränsa sitt arbete till att gälla tekniskt ekonomiska åtgärder som kan underlätta för

• Sida 276
•  Original

konstnärerna att delta i och anordna utställningar. De sociala aspekterna på konstnärernas arbetsvillkor kommer däremot att behandlas av kulturrådet i ett kommande betänkande.

8.1. Nuvarande system för ersättning vid lan av konstverk

Frågan om ersättning till konstnärer som lånar ut sina verk till utställningar som inte är av försäljningskaraktär aktualiserades under l960-talet i olika sammanhang. Föreningen Konst i skolan begärde särskilda medel för detta ändamål första gången i anslagsframställningen för budgetåret 1964/65 och återkom under en följd av år, dock utan resultat. Motivet för ansökan var svårigheterna att få låna lämpliga verk under så långa perioder som det var önskvärt och möjligt att låta skolutställningar cirkulera.

8.1.1. Ersättningssystem tillämpade av vissa kommuner, av N UNSK U och Konstfrämjandet

I första hand har frågan om ersättning drivits av Konstnärernas Riksorganisation (KRO) som också arbetat för att få kommunalt stöd för kraven. 1964 resulterade dessa strävanden i att Bengtsfors kommun som den första i landet antog regler om ersättning till konstnärer för utställning inom kommunen. Det bestämdes att en konstnär dels skulle ersättas för alla omkostnader, dels skulle erhålla ett visst arvode för utställningen, ursprungligen 500 kronor. De goda erfarenheterna från Bengtsfors — bl.a. i fråga om lättheten att engagera kända konstnärer som utställare — gjorde att motsvarande regler infördes i flera kommuner, exempelvis Bollnäs, Ljusdal och Alvesta. För närvarande tillämpar ett tiotal kommuner utställningsersättning enligt skiftande system. Enligt en av KRO år 1973 genomförd undersökning har dock endast 15 % av 284 tillfrågade kommuner uttalat sitt principiella stöd för tanken på kommunal utställningsersättning.

Nämnden för utställningar av svensk konst i utlandet (NUNSKU)' antog i början av 1969 bestämmelser som reglerade de i NUNSKU: s verksamhet engagerade konstnärernas ersättning. En nyhet var att denna inte baserades på konstverkens på ett eller annat sätt åsatta värde, utan på den använda tekniken, låneperiodens längd och antalet konstverk. Reglerna framgår av tabellen på följande sida.

I de fall NUNSKU tilldelat en konstnär materialbidrag för en utställning eller till ett enskilt konstverk utgick ingen utställningsersätt- ning. Ersättningsnormerna gällde från början av 1969 till hösten 1972. Fr. o. m. september 1972 övergick nämnden till de normer som avtalats mellan KRO och MUS 65 enligt redogörelse i det följande. I de fall de äldre ersättningsnormerna skulle vara mer fördelaktiga för konstnären bestämdes emellertid att dessa skulle gälla. Främst blev detta aktuellt vid korta utställningstider. Dessutom tillämpades en tidsberäkning för ersättningar som endast tog hänsyn till de faktiska utställningstiderna

• Sida 277
•  Original

Utställnings— Utställnings— verk period omfattan-period omfattan-

de upp till de ytterligare helt år påbörjat halvår

Kollektion 500 250 Enstaka målning 100 50 Kollektion skulpturer 2—4 500 250 Enstaka skulptur 200 100 Kollektion grafiska blad, 3—5 100 50 teckningar, 6—9 200 100 akvareller 10— 300 150 Enstaka grafiskt blad, teckning, akvarell O 0

Nämnden avgör till vilken kategori ett konstverk skall hänföras.

beroende på att de i NUNSKU: s verksamhet ofta långa transporttiderna annars kunde innebära ersättningssummor som skulle försvåra NUNSKU: s utställningsverksamhet.

I samband med att Konstfrämjandet öppnade de försäljningslokaler, som bl.a. den av utredningen uppdragna försöksverksamheten med konstförsäljning nödvändiggjorde, blev ersättningsfrågan också aktuell. Då syftet med utställningar i dessa lokaler icke endast var att bidraga till det allmänna kulturlivet med temautställningar utan i än högre grad var preciserat till konstförsäljning, var det naturligt att förbinda ersättnings- frågan med försäljningsresultaten. Således garanterades en konstnär vid en separatutställning en minimiförsäljning för 2 000 kronor samt att de flesta omkostnader ersattes. För vissa typer av arrangemang erhöll konstnären dessutom ett arvode på 3 500 kronor samt en omkostnadser- sättning av 1 500 kronor. Dessa summor kunde konstnären valfritt använda till utställningens arrangemang eller tillgodogöra sig som arvode.

8.1.2. Erfarenheter från försöksverksamheten med Riksutställningar

Redan före samgåendet mellan Riksförbundet för bildande konst, Föreningen Konst i skolan och försöksverksamheten med Riksutställ- ningar ställdes förbundet och föreningen inför krav från KRO på ersättning. KRO överförde dessa krav på försöksverksamheten som dock till en början saknade befogenheter att vidta åtgärder med anledning härav.

Vid överläggningar som ägde rum mellan företrädare för regeringen och Konstnärligå och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd på Hässel- by slott i augusti 1969 och i utbildningsdepartementet i juni 1970 diskuterades bl. a. ersättningsfrågan. I en PM från utbildningsdepartemen- tets kulturenhet den 26 juni 1970 konstaterades att frågan om ersättning till konstnärer för utlåning av dem tillhöriga verk i samband med utställningar låg inom ramen för utredningsdirektiven till MUS 65. Utredningen gavs i uppdrag att överväga behovet av provisoriska åtgärder i ersättningsfrågan i avvaktan på ställningstagandet till utredningens slutliga förslag. Det förutskickades att utredningens slutliga förslag skulle

• Sida 278
•  Original

omfatta alla statliga institutioners konstutställningsverksamhet. Utred- ningen utsåg en arbetsgrupp inom försöksverksamheten med Riksutställ- ningar för att bereda ärendet genom överläggningar med KRO, Konst- närscentrum, nationalmuseet, NUNSKU och Konstfrämjandet. Diskus- sionerna inskränktes inte enbart till att röra frågan om utställningsersätt- ningen utan vidgades också till konstlån i andra hand, upphovsrätt, beställd nyproduktion, artotek, konstvaruhus m. m. Resultatet av över- läggningarna blev, sedan förslaget härom anmälts till statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet i skrivelse den 4 maj 197], ett provisoriskt avtal mellan MUS 65 och KRO som ingicks den 30 juni 1971. Efter vissa ändringar förnyades avtalet den 7 november 1973. Det nya avtalet gäller för perioden 1974—01—01 t.o.m. 1975—06—30 och har följande lydelse.

l & Ersättning skall betalas av Riksutställningar, i enlighet med vad som i det följande anges, till konstnärer vid utlåning av dem tillhöriga och av dem framställda verk till utställningar som distribueras av Riksutställningar. Ersättningen kallas utställningsersättning.

2 % Ersättningen utgår också till efterlevande maka/make intill 50 år efter konstnärens död eller till efterlevande barn under 18 års ålder för dem tillhöriga verk. 3 &

Med undantag för det fall som behandlas i 4 & utgår ersättningen oberoende av verkens storlek, teknik och beräknade värde, schablonmäs- sigt med ett och samma minimibelopp per objekt och påbörjad fyraveckorsperiod. Två sådana schablonbelop'p skall gälla.

Det ena beloppet, kr. 70, gäller för unika objekt utförda i endast ett exemplar.

Det andra beloppet, kr. 25, gäller för flerfaldigade objekt.

Diptyk, triptyk etc. räknas som ett verk. En serie skisser, material- och teknikprover som leder fram till ett verk behandlas i ersättningshänseende normalt som ett verk. Bedömningen får göras från fall till fall i samråd mellan konstnären och Riksutställningars producent.

Beträffande handläggningen i svårbedömda fall stadgas i 8 5.

4 & Särskild överenskommelse om ersättningens storlek per påbörjad fyra- veckorsperiod kan i det enskilda fallet tecknas mellan konstnären och Riksutställningar i fråga om mycket stora objekt, närmast av monumen-

tal karaktär. Beträffande handläggningen i svårbedömda fall stadgas i 8 &.

55

Fyraveckorsperioderna räknas fr. o. m. överenskommen inlämnings- dag t. o. m. överenskommen återlämningsdag, även om inlämning respek-

• Sida 279
•  Original

tive återlämning i praktiken sker på annan dag för att tillmötesgå konstnärens önskemål.

Inträffar stöld eller annan skada som påverkar Riksutställningars möjligheter att utnyttja ett verk på avsett vis, utgår utställningsersättning i stället t. o. m. den fyraveckorsperiod under vilken skadan regleras med konstnären, oavsett tidigare överenskommen återlämningsdag.

Vid längre frakttider — t. ex. vid utrikes utställningar — och vid uppehåll i turné skall från fall till fall särskild överenskommelse träffas om hur fyraveckorsperioderna skall räknas.

Beträffande handläggningen i svårbedömda fall stadgas i 8 5.

6 & Kostnader i samband med inlämning och återlämning av i förväg överens- komna konstverk, transporterade på i förväg överenskommet sätt, skall bestridas av Riksutställningar.

Riksutställningar svarar för att inlånade konstverk under inlåningstiden är försäkrade till i varje enskilt fall överenskomna värden, dock längst in- till en månad efter överenskommen återlämningsdag.

7 & För beställd nyproduktion skall arvode utgå enligt överenskommelse och särskilt kontrakt i varje enskilt fall med utgångspunkt i att Riksutställningar skall äga disponera det producerade på i kontraktet överenskommet sätt.

Beträffande handläggningen isvårbedömda fall stadgas i 8 &. Parterna är överens om att efter årsskiftet 1973/74, isyfte att snarast träffa separat avtal härom, överlägga om principer för ersättning till konstnärer som medverkar i Riksutställningars verksamhet på annat sätt än genom utlåning av konstverk.

8ä

1 svårbedömda fall, t.ex. de som i avtalet behandlas i 35, sista stycket, 4 5, 5 &, andra stycket och 7 &, äger endera parten hänskjuta frågan till överläggning mellan Riksutställningar och KRO.

9 & Avtalet gäller under en försöksperiod, som omfattar tiden 1974-01—01— 1975-06-30. Under avtalsperioden förutsätts att parterna träffas för att överlägga om erfarenheterna av tillämpningen av avtalet. I den mån KRO sluter avtal angående utställningsersättning med annan part, skall denna äga vara representerad vid dylika överläggningar.

10 & KRO äger påkalla överläggning om justering av avtalet vad gäller regler om mottagare av utställningsersättning beräknad enligt detta avtal, därest under avtalsperioden skulle bildas en för konstnärer avsedd särskild fond med motsvarande syfte som författarfonden.

11 & Vid eventuell tvist som sammanhänger med avtalet skall tvisten

• Sida 280
•  Original

avgöras genom förhandlingar mellan parterna; parterna skall gemensamt utse ordförande vid sådana förhandlingar.

Vid prövning hos riksförsäkringsverket har fastställts att utställnings- ersättningen icke är att betrakta som anställningsinkomst. Arbetsgivarav- gift för allmän tilläggspension erläggs således icke för ersättningen.

Enligt föreliggande avtal är utställningsersättningen att betrakta som en hyresavgift och är således inte grundad på upphovsrätten. Det bör observeras att avtalet gäller utställningar i försöksverksamhetens regi och således enbart utställningar som inte är anordnade i försäljningssyfte.

Även om det inte intogs i avtalet var parterna överens om att utställningsersättningen kunde leda till att det i vissa fall ställer sig fördelaktigare för Riksutställningar att köpa ett konstverk i stället för att låna in det och att detta förfarande inte stred mot avtalet.

Det ingångna provisoriska avtalet innebar givetvis en ökad ekonomisk belastning på försöksverksamheten. Detta anmäldes i anslagsframställ- ningen för budgetåret 1971/72 och fick konkret uttryck i petita för budgetåret 1972/1973, där 300 000 kronor begärdes för ändamålet för att kunna upprätthålla oförändrad volym på verksamheten. För budgetåret 1971/72 kom utställningsersättningen att innebära att vissa projekt inom verksamheten fick uppskjutas. Under detta budgetår utbetalades 263 300 kronor i utställningsersättning. Samtidigt inköptes konstverk för 68 350 kronor, där inköp var billigare än utställningsersättning för hela den beräknade låneperioden. Under budgetåret 1972/73 har utställningsersättning utbetalats med 106270 kronor samtidigt som inköp gjorts för 115 095 kronor. För budgetåret 1973/74 beräknades motsvarande belopp som dock inbakades i distributionskostnaderna på sådant sätt att en anpassning till det faktiska utfallet kunde ske.

Avtalet mellan utredningen och KRO avser endast bildkonstnärer; några gränsdragningsproblem gentemot andra konstutövande grupper har inte uppstått under den tid avtalet verkat. Under våren 1972 tog emellertid Föreningen Sveriges konsthantverkare och industriformgivare (KIF) kontakt med utredningen för att inleda förhandlingar om avtalets utsträckande även till de grupper föreningen företräder. Förhandlingar i detta avseende fördes under hösten 1972 vilket resulterade i ett till KRO-avtalet direkt anslutande avtal, dock med några tekniska anpass- ningar till KIF: s område. En överenskommelse om nytt avtal, anpassat till det nya KRO-avtalet nåddes ijanuari 1974 och gäller till utgången av juni 1975.

8.2. Förslag om utställningsersättning

Det för ett konstverk specifika värdet ligger i den upplevelse tavlan eller skulpturen förmedlar till betraktaren. I en utställning av konst eller konsthantverk ställer konstnären sådana värden till förfogande för publiken. Han bidrar på så sätt till kulturutbudet i samhället. Detta gäller oavsett om det är fråga om en försäljningsutställning eller ej. Det är för

• Sida 281
•  Original

övrigt inte möjligt att bland seriösa utställningar utskilja en särskild grupp renodlade försäljningsevenemang. Konstutställningen är alltid ett medel för konstnären att presentera sina produkter och sitt budskap för publiken.

Konstnärernas utställningar bör bedömas och värderas på likartat sätt som sker beträffande arbetsinsatser och prestationer inom andra sektorer på kulturlivets olika områden. Näraliggande paralleller erbjuder teater- och musiklivet där artisterna får ersättning för sina offentligt framvisade produkter och prestationer. På samma sätt bör konstnärerna ersättas för att publiken i utställningen får ta del av deras arbetsresultat.

För utställningar som konstnären anordnar själv skall han i regel betala lokalhyra och svara för olika omkostnader bl. a. för katalog och reklam. När utställningen hålls på annan ort än konstnärens hemort tillkommer dessutom kostnader för resor och uppehälle. Även om subventioner i olika former förekommer i samhällsägda och kooperativa gallerier innebär själva utställningsarrangemanget ofta en direkt utgift för den enskilda konstnären. En av SIFO år 1968 företagen undersökning visar att av ca 2000 tillfrågade konstnärer endast 26% kunde redovisa överskott från sin senaste utställning, 6 % hade haft underskott medan återstående 68 % varken haft underskott eller fått någon behållning, Försäljningen uppgick i medeltal till 7 000 kronor medan utgifterna belöpte sig till 3 500 kronor. 35 % av konstnärerna ansåg sig i hög grad hindrade av de ekonomiska svårigheterna att ordna en utställning. 59 % menade att deras egen situation skulle förbättras i hög grad om samhället bidrog med kostnaderna för utställningslokaler (Kulturarbetarnas in- komster. En studie av Kulturrådet, Litteraturutredningen och Lågin- komstutredningen. Stockholm 1971). Ersättning eller arvode utgår således i regel inte för det arbete och de ekonomiska insatser som konstnären måste göra för att kunna ställa ut sina arbeten. Ett betydelsefullt undantag utgör de kommuner som har funnit att konstut- ställningen har ett sådant egenvärde att ersättning bör utgå till konstnä- ren för utställningen som ett betydelsefullt publikevenemang. För att göra det möjligt för konstnärerna att fylla sin funktion i det livligare utställningsliv som MUS 65:s förslag syftar till, måste man skapa de ekonomiska förutsättningarna för konstnärernas medverkan. De sakkunniga anser att detta bör ske genom att konstnärerna tillförsäkras én skälig ersättning för det arbete och de ekonomiska insatser som krävs för att anordna en utställning. I samhällets kulturpolitik bör utställnings- ersättningen kunna bli ett effektivt medel till att stimulera och bredda verksamheten med utställningar av konst och konsthantverk; syftet är att konstnärernas insatser skall komma hela samhället till godo. Detta innebär att utställningsersättningen bör finansieras med allmänna medel. Liksom beträffande författarstödet är det ett ansvar som bör åvila staten.

Det har i olika sammanhang hävdats att utställningsersättningen bör grundas på upphovsrättsliga principer. Enligt de sakkunniga skulle detta emellertid medföra problem av sådan räckvidd att de inte kan lösas inom ramen för de sakkunnigas uppdrag. De i det följande framlagda förslagen får därför ses som provisoriska lösningar i avvaktan på ett ställningstagan-

• Sida 282
•  Original

de till frågan om ersättningar i samband med upphovsrätten på konstområdet och inom angränsande sektorer.

8.2.1. Alternativa system för utställningsersättning

Ovan redovisade bedömningar bildar den gemensamma utgångspunkten för skilda tekniska lösningar för hanteringen av utställningsersättningen. I det följande utvecklas en modell där ersättningen utgår till utställande konstnärer direkt och utan anknytning till socialt betingade prioritering- ar. Som alternativ härtill redovisas kortfattat ett system som också kan fungera helt neutralt utan hänsynstagande till sociala betingelser men som i denna framställning har anpassats för en selektiv fördelning med hänsynstagande till de enskilda konstnärernas behov. Båda modellerna kan kombineras med olika metoder för beräkning av ersättningarnas storlek. I det följande redovisas två alternativ, dels ett där ersättningen utgår med visst bestämt belopp för varje utställt objekt, dels ett annat där själva utställningsevenemanget berättigar till ersättning.

Alternativ 1

Det förstnämnda systemet bygger på grundprincipen att varje konstnär skall ha ett arvode eller ersättning för att anordna en utställning. Därför bör ersättningen utgå direkt till konstnären och inte göras beroende av några bedömningar av vederbörande konstnärs ekonomiska omständighe- ter eller hans eventuella inkomster på försäljningen av utställda arbeten. Ersättningen avses utgå efter rekvisition från konstnären och prövning av rekvisitionen hos en med de lokala förhållandena väl förtrogen instans, t. ex. kommunal kulturnämnd. Utbetalning av ersättningen bör ske från en statlig myndighet, som omhänderhar förvaltningen av ifrågavarande anslag. Ersättningen avses utgå med av riksdagen fastställt grundbelopp för varje utställt konstverk.

Alternativ 2

Enligt den andra modellen skall utställningsersättningen utgå via en av statsmedel bildad fond. Fondens storlek föreslås relaterad till konstnärer- nas reella insatser genom att visst grundbelopp avsätts för varje utställning som under ett år anordnas i landet. Storleken av detta grundbelopp får bestämmas efter förslag av konstnärernas intresseorgani- sationer. Antalet utställningar multiplicerat med det fastställda beloppet ger det totala belopp som skall tillföras fonden. Systemet förutsätter en inventering av antalet gallerier och andra utställningslokaler samt en uppskattning av det genomsnittliga antalet utställningar per lokal och år. För omprövningen av medelsbehovet bör sådana inventeringar genom- föras kontinuerligt, förslagsvis vart femte år.

Utställningsersättning enligt alternativ 2 bör endast utgå för utställ- ningar där inkomsterna av försäljningen inte täcker konstnärens utgifter samt i sådana fall där försäljningen inte gett en rimlig nettobehållning.

• Sida 283
•  Original

Ersättningen skall utbetalas efter ansökan av konstnären. Alternativet innebär att konstnärskåren inom sig och efter behovsprövning solidariskt skall fördela statens ersättning för de kollektiva insatserna. I motsats till det tidigare berörda ersättningssystemet inrymmer således denna modell inslag av socialt betingade fördelningsprinciper.

Det belopp som skall tillföras fonden bör vara av den storleksord- ningen att överskott uppstår sedan begärda ersättningar utgått. Detta överskott bör kunna användas för olika former av stödåtgärder bl. a. till verksamheten vid de fackliga organisationerna, till hjälp åt ambitiösa gallerier med dålig lönsamhet, till ideellt arbetande konstföreningar samt till andra stimulansåtgärder. Sådana insatser kan i stor utsträckning inriktas på att utveckla utställningslivet och bör därför kunna svara mot den effekt som förväntas av modellen med generellt utgående ersättning- ar.

Fonden för utställningsersättningar bör liksom Sveriges författarfond förvaltas av kammarkollegiet. För handläggningen av frågor rörande fondens användning bör inrättas en styrelse med sekretariat. Styrelsen, som för sitt arbete bör få ersättning ur fonden, bör huvudsakligen bestå av representanter för konstnärernas egna intresseorganisationer och för staten.

Fondalternativet erbjuder framför allt den fördelen att konstnärerna får ett större inflytande och eget ansvar för yrkeskårens intressen och för den enskilde konstnärens ekonomiska situation. Inom ramen för Kungl. Maj: ts instruktion kan fondstyrelsen ges friheten att själv utarbeta och vid behov ompröva reglerna för medelsfördelningen.

8.2.2. Alternativa beräkningsgmnder för ersättningsbeloppen

Oberoende av om utställningsersättningen utgår direkt över ett statsan- slag eller om medlen kanaliseras via en fond, kan ersättningen antingen utgå för utställningsevenemanget som sådant eller för varje utställt objekt. Om ersättningen skall utgå för varje evenemang fordras ett utarbetat system för klassificering av utställningarna. Den större utställ- ningen bör berättiga till högre ersättning än den mindre eller medelstora. Systemet bör vara schablonmässigt utformat och kan förslagsvis omfatta tre olika klasser. Med utställningsevenemanget som ersättningsgrund sammanhänger olika problem, särskilt beträffande fastställelse och tillämpning av regler för klassificeringen, frågor som inte berörs närmare i detta sammanhang. Om ersättningen skall utgå enligt det andra systemet med visst belopp för varje utställt objekt, aktualiseras andra avvägnings- problem bl. a. av den typ som behandlas i de ovan redovisade KRO/KIF-avtalens särbestämmelser.

Som redan framgått anser de sakkunniga att utställningsersättningen skall vara ett medel att stimulera utställningslivet genom att ge konstnärerna skälig individuell ersättning för det arbete och de ekonomis- ka satsningar som erfordras för att anordna eller delta i en utställning. Med hänsyn härtill har de sakkunniga valt att närmare utveckla det från

• Sida 284
•  Original

sociala utgångspunkter neutrala systemet med generellt utgående ersätt- ningar. Systemet har kombinerats med de genom KRO/KIF-avtalet redan prövade reglerna med visst ersättningsbelopp för varje utställt objekt. Den här valda kombinationen får emellertid framstå som en bland andra möjliga modeller för hantering av utställningsersättningen. För ett slutligt ställningstagande torde denna modell, liksom den alternativa fondbild- ningen få prövas bl. a. mot de förslag beträffande konstnärernas sociala villkor som kommer att framläggas av kulturrådet. De sakkunniga förutsätter att detta kan ske genom en särskild beredning i kontakt med konstnärernas intresseorganisationer, med utställningsarrangörerna och med kommunerna.

8.2.3. Utställningsersättningens räckvidd

Genom avtalen mellan MUS 65 och KRO/KIF har de sakkunniga kunnat pröva ett ersättningssystem för en begränsad sektor av utställnings- området. Eftcr smärre justeringar har avtalet visat sig fungera väl för båda parter. Det omfattar emellertid endast utlåning av konstverk och kan i sin nuvarande form inte överföras direkt på hela utställningsområdet. Systemets grundprinciper har dock visat sig vara väl ägnade att tillämpas i ett vidare sammanhang. Den i det följande beskrivna modellen till utställningsersättningar har således kunnat byggas upp på de i avtalet fastställda ersättningsreglerna.

Enligt här utvecklade alternativ skall ersättning av statsmedel, ”utställ- ningsersättning”, utgå individuellt till varje konstnär och konsthantverkare som i den offentliga utställningens form ställer sina arbeten till allmänhetens förfogande. Ersättning bör betalas både för separatutställ- ningar och vid deltagande i samlingsutställningar. Medlen föreslås utgå via ett anslag på riksstaten. Ersättningen bör utgå oberoende av om konstnären själv anordnar utställningen eller om han ställer konstverken till förfogande för annan arrangör. Ersättningssystemet avses således även innefatta de i KRO/KIF—avtalen ingående reglerna för ersättning vid utlåning av konstverk. Systemet bör omfatta både samhällsägda och privata visningslokaler.

Utställningsersättningen föreslås endast gälla för av konstnären själv framställda och av honom själv ägda konstverk. Ersättningens karaktär av arvode innebär att den bör vara helt fri från socialt betingade inslag. I KRO/KIF-avtalen har emellertid intagits bestämmelsen att låneersätt- ningen även skall utgå till ”efterlevande maka/make intill 50 år efter konstnärens död eller till efterlevande barn under 18 års ålder för dem tillhöriga verk”. Motiven härför äger självfallet giltighet även om lånereglerna, som här föreslås, infogas i ett vidgat ersättningssystem. Eftersom förslaget om utställningsersättningar bygger på samma grund- värderingar som lånebestämmelserna, anser de sakkunniga vidare att det kan övervägas om inte KRO/KIF-avtalens bestämmelser även borde ingå i tillämpningsreglerna för utställningsersättningen.

• Sida 285
•  Original

8.2.4. Beräkningsgrunder för utställningsersättning

Utställningsersättningen föreslås således utgå schablonmässigt med visst bestämt belopp för varje enskilt konstverk; för unika objekt enligt en högre taxa och för flerfaldigade arbeten med ett lägre belopp. Beloppen avses gälla oberoende av verkens storlek, teknik och beräknade värden. I tveksamma fall bör det dock finnas möjlighet till särskilda överenskom- melser. Detta bl. a. för att inte missgynna konstnärer som arbetar i större format och som därför endast kan visa ett fåtal arbeten i en och samma utställning. Å andra sidan kan det finnas en risk för att systemet utnyttjas genom att ett mycket stort antal små konstverk sammanförs i en och samma utställning. Även om risken härför torde vara liten, bör det dock finnas en möjlighet att på mer allmänna grunder komma tillrätta med detta och andra sätt att otillbörligt utnyttja systemet.

Enligt KRO/KIF-avtalens regler för inlån av konst gäller ersättningsbe- loppen för varje påbörjad fyraveckorsperiod. Det motiveras av att vandringsutställningarna ofta visas under långa perioder på upp till ett eller ett par år. Under sådana omständigheter undandras konstnären möjligheten att under lång tid förfoga över konstverket; han har begränsade [ möjligheter att sälja det och han kan inte ställa ut det i annat I sammanhang. Systemet är nödvändigt i fråga om utställningar av denna ? art och förutsätts därför bibehållas för Riksutställningars vandringsut- , ställningar. Samma eller liknande bestämmelser torde i samband med 3 inlån av konst även få övervägas beträffande verksamheten med vand- ringsutställningar vid Konstfrämjandet, vid vissa centralmuseer och för NUNSKU som dock även fortsättningsvis torde få utnyttja möjligheten att träffa särskilda avtal om sättet att beräkna fyraveckorsperioderna så att hänsyn endast tas till den faktiska utställningstiden och inte till de ofta mycket långa transporttiderna.

8.2.5. Särskilda villkor får ersättning

Bortsett från ovan föreslagna särskilda regler för vandringsutställningar bör utställningsersättningen inte vara relaterad till kortare eller längre visningstid. Ett grundläggande motiv för ersättningen ligger emellertid i strävandena att erbjuda publiken större möjligheter att se och förvärva konst. Rätten till ersättning bör därför vara förbunden med villkoret att utställningen skall pågå under så lång tid att publiken ges rimliga möjligheter till besök. Utställningstiden bör samtidigt sättas i relation till arrangörernas möjligheter att under en säsong erbjuda önskvärd variation i utbudet. Med hänsyn härtill torde det vara motiverat att fastställa minimitiden till fjorton dagar. Detta borde ge arrangören stor frihet att anordna tillräckligt många evenemang med önskvärd variation. För utställningar i mindre orter och på landsbygden bör det dock vara möjligt att från fall till fall tillåta kortare visningsperioder.

Rätten till utställningsersättning skall i princip tillkomma alla konstnä— rer och konsthantverkare. En förutsättning bör vara att kvalitetskravet upprätthålls. För utbetalning av ersättning erfordras härutöver även viss

• Sida 286
•  Original

tillsyn. Det är således nödvändigt att förvissa sig om att utställningen svarar mot angivna ersättningsanspråk, att utställningslokalen fyller skäliga krav och att lokalen hålls tillgänglig för allmänheten m. m. Detta får självfallet inte ges formen av närgångna kontroller; det gäller snarast att fortlöpande skaffa sig underrättelse om standard och ambitionsnivå på utställningarna och hos utställningsarrangörerna.

Konstnärerna anordnar i många fall utställningar i den egna ateljén. Även om dessa ofta står öppna för allmänheten kan dock inte en privat ateljé anses vara lika lättillgänglig som den offentliga konsthallen eller det för allmänheten ständigt öppna galleriet. Ateljéutställningen uppfyller knappast det krav på öppenhet mot allmänheten som är grundläggande för ersättningssystemet. De sakkunniga anser därför att ateljéutställ- ningarna och därmed jämförbara arrangemang såsom exempelvis de små konstföreningarnas interna utställningar på arbetsplatserna, inte bör berättiga konstnären till ersättning.

Artoteken visar ofta sina alster i en form som är att jämföra med den offentliga utställningen. Det bör därför övervägas om inte ersättnings- systemet bör tillämpas för sådana visningar. Däremot bör det inte utgå någon ersättning under den tid konstverken är placerade hos en låntagare.

8.2.6. System för rekvisition av utställningsersättning

För utbetalning av utställningsersättningarna skall rekvisitionsblanketter tillhandahållas, som redovisar konstnärens namn, antalet utställda arbe- ten, fördelningen på unika och flerfaldigade verk samt uppgifter om utställningsarrangör och visningslokal. Ett jämförbart system tillämpas av Folkbildningsorganisationernas föreläsningsbyrå. Trots att föreläsnings— arrangemangen inom sig uppvisar stora variationer med skilda inslag i form av förevisningar, filmvisningar osv. anser byrån att blankettsystemet fungerar väl. För utställningsersättningarna torde blanketterna kunna göras mycket enkla.

8.2.7. Lokal administration för utställningsersättningen

Det bör uppdras åt ett centralt statligt organ att svara för administratio- nen av det föreslagna statsanslaget, för utfärdande av anvisningar och blanketter, för informationsinsamling och översiktlig planering, för samordningsuppgifter och för det praktiska handhavandet av rekvisitio- ner och för tecknande av utbetalningsbesked. Själva utbetalningen förutsätts liksom redovisningen handhas av ett statligt organ. Den löpande tillsynen över utställningsverksamheten och prövningen av att utställare och arrangörer upprätthåller en godtagbar standard måste däremot anförtros åt instanser som äger god kännedom om de lokalt verksamma konstnärerna, om utställningslokaler och utställningsarrangö- rer på platsen eller inom regionen. Utan sådan information är det inte möjligt att ta ställning till om ersättning kan utgå för den enskilda utställningen. De avgörande ställningstagandena bör som regel inte ske hos det centrala förvaltningsorganet utan vara en uppgift för lokalt förankrade instanser.

• Sida 287
•  Original

l l l i i I i l l

Som redan berörts i kapitel 7 avses den statliga utställningsersättningen samspela med och understödja kommunala initiativ på utställningsområ- det. Ersättningen skall göra det möjligt för konstnärerna att engagera sig i ett livligare utställningsliv i kommunerna. Kommunerna å sin sida har goda förutsättningar för att anskaffa och driva utställningslokaler eller att understödja verksamheten vid kooperativa och privata gallerier. Det torde också vara naturligt för kommunerna att ikläda sig ansvaret för de med ersättningssystemet förenade tillsyns- och kontrolluppgifter, som av praktiska skäl måste fullgöras på lokal nivå. I konsekvens härmed bör det också ankomma på kommunerna att pröva de enskilda framställningarna om utställningsersättning. De sakkunniga föreslår därför att kommunens tillstyrkan skall erfordras för beslut om och utbetalning av utställnings- ersättning.

Den kommunala tillsynen bör ha karaktären av ett allmänt ansvar där det får ankomma på vederbörande kommun att själv fastställa hur och genom vilket organ tillsynen skall utövas. En nära till hands liggande lösning är att kulturnämnden får i uppdrag att inom nämnden utse en förtroendeman som inför kommunen och det centrala förvaltnings- organet svarar för att ersättningssystemet fungerar på tillfredsställande sätt. En huvuduppgift blir att följa utställningsverksamheten inom kommunen med särskilt avseende på att standarden på utställningar och lokaler upprätthålls. Tillsynen skall även innefatta prövningen av att den enskilda utställningen motsvarar kvalitetskraven, att den överensstämmer med de på rekvisitionen angivna uppgifterna och att arrangemanget i övrigt uppfyller de allmänna villkor som uppställts för att utställnings- ersättning skall utgå. I små och medelstora kommuner kan utställnings- verksamheten inte förväntas bli särskilt omfattande; de här föreslagna kommunala arbetsuppgifterna torde knappast bli särskilt betungande. Endast i storstadsområdena finns underlag för ett sådant utställningsliv att arbetet kan få en större omfattning. I dessa områden finns å andra sidan de större resurserna särskilt i avseende på kvalificerad sakkunskap.

Kvalitetsbedömningen är nödvändig för att utställningsersättningen inte skall missbrukas. Det är samtidigt uppenbart att sådana bedömningar lätt kan ge upphov till stridigheter. Olika bedömare kan ha vitt skilda uppfattningar om samma konstnär eller konstverk. Därför måste garan- tier skapas för att den enskilde konstnären inte utestängs från utställ- ningsersättning genom att kvalitetsbedömningen förbehålls en enda instans. Även om den utsedde förtroendemannen själv skulle äga sakkunskap på området, bör därför kommunen anlita även andra parter för prövningen. Som exempel på lämplig expertis kan nämnas de kommunala museerna, länsmuseerna, KRO-distrikten eller enskilda perso- ner. Konstnären bör i sin tur fritt kunna hänvända sig till vilken som helst av dessa sakkunniga och kan på så sätt tillförsäkras en opartisk och allsidig prövning. En ytterligare säkerhet kan uppnås genom att konstnä- ren tillförsäkras rätten till prövning hos det organ som skall svara för ersättningssystemets centrala administration.

I de fall kommunen förfogar över egen museipersonal eller är bidragsgivare till länsmuseet eller annan kompetent institution bör

• Sida 288
•  Original

tillsynen och kvalitetsgranskningen kunna ingå i institutionens löpande service. I några kommuner kan denna granskningsuppgift bli så omfattan- de att museerna kan behöva viss resursförstärkning. I de fall expertisen anlitas utanför museerna eller andra kommunala eller kommununder- stödda institutioner måste ersättning utgå. Ersättningen till sådan expertis bör betalas av vederbörande kommun enligt en för hela landet gemensam taxa, fastställd genom förhandlingar mellan konstnärernas intresseorganisationer, kommunrepresentanter och det centrala förvalt- ningsorganet.

En större del av den ersättningsberättigade utställningsverksamheten äger rum vid statliga, kommunala och andra offentliga institutioner såsom museer, konsthallar och gallerier. Dessa institutioner har ofta så goda ekonomiska och administrativa resurser att de bör kunna förskotte- ra den statliga ersättningen. Detta är framför allt önskvärt med hänsyn till att konstnären har behov av att få ut ersättningen i direkt anslutning till utställningsevenemanget. Förskotteringen ger också möjligheten till att gå in samlat med större medelsrekvisitioner i syfte att förenkla det administrativa förfarandet både för utställningsarrangören och för det statliga förvaltningsorganet. Ett motsvarande förskotteringssystem torde inte i samma utsträckning kunna tillämpas vid de privata gallerierna.

Det är i många fall angeläget för konstnären att på förhand veta om utställningsersättning kan påräknas för en planerad utställning. Ersätt- ningen kan vara en förutsättning för att han över huvud taget skall våga en sådan satsning. Det bör därför vara möjligt att erhålla ett säkert förhandsbesked. Detta bör kunna ske genom att konstnären i förväg inlämnar sin ansökan. Ett godkännande av utställningen från den av kommunen utsedde sakkunnige bör gälla som bindande garanti för att ersättning kommer att utgå; detta självfallet under förutsättningen att utställningen arrangeras i enlighet med vad som angivits i godkänd förhandsanmälan.

8.2.8. Den centrala förvaltningen av utställningsersättningen

De sakkunniga föreslår således att medel för utställningsersättningar skall utgå via ett anslag på riksstaten och att medlen skall förvaltas av ett centralt organ. Att medelförvaltningen bör hållas samlad motiveras av att en fördelning på kommunerna skulle innebära stora praktiska problem, särskilt genom att behoven kommer att skifta starkt från kommun till kommun. Det kommer inte heller att vara möjligt för den enskilda kommunen att med större exakthet beräkna utgifterna för ett kommande budgetår. Med en central förvaltning kan däremot medlen fördelas successivt efter reellt föreliggande behov.

Konstruktionen av utställningsersättningen syftar till att ge den karaktären av ett rent tekniskt instrument för medelsfördelning. I konsekvens härmed bör centralorganets befattning med inkomna ansök- ningar vara av nära nog expeditionell karaktär. Med den samlade överblick som centralorganet får, kommer sannolikt många kulturpolitis- ka frågeställningar att aktualiseras. Sådana problem bör självfallet

• Sida 289
•  Original

uppmärksammas men däremot inte behandlas i centralorganet. Detta är en uppgift för kulturrådet och dess nämnd för musei- och utställnings- frågor. Centralorganets översiktliga bedömningar, samordningsuppgifter och långtidsplanering bör huvudsakligen gälla den egna verksamhetens funktionssätt.

Det här framlagda förslaget vilar på förutsättningen att kommunerna påtar sig en väsentlig del av ansvaret för hanteringen av utställningsersättningen. Självfallet kommer kommunerna att härvid utveckla olika praxis. Det bör ankomma på centralorganet att fortlöpan- de informera sig om hur ersättningssystemet utvecklas på olika håll och att vid behov ge vägledning och informerande anvisningar.

Den kvantitativt största arbetsuppgiften blir granskning av rekvisitio- ner och vidarebefodran till utbetalning av ersättningar. Eftersom ären- dena redan har behandlats av vederbörande kommun blir det endast principiellt viktiga eller kontroversiella ärenden som måste få en mer ingående handläggning. Särskild uppmärksamhet får ägnas frågor där den enskilde konstnären eller en kommun hänskjutit ärendet till centralorga- net för överprövning.

Centralorganets planeringsuppgifter kommer främst att gälla prognoser för kommande resursbehov. I initialskedet får detta ske med utgångs- punkt i en preliminär beräkning av det totala antalet utställningslokaler, den genomsnittliga utställningsfrekvensen och i en uppskattning av antalet konstverk per utställning. Ett eller ett par års utfall kommer sedan att ge ett tillförlitligt underlag för beräkningen av kommande medelsbehov både för det närmaste budgetåret och för långtidsprognoser.

Det bör också bli centralorganets uppgift att följa kostnads- utvecklingen och att fortlöpande pröva taxenivåerna samt föreslå erforderliga förändringar. Detta får självfallet ske i samråd med konstnä- rernas intresseorganisationer, kommunrepresentanter och andra berörda parter. På motsvarande sätt måste också reglerna för ersättningar åt kommunernas förtroendemän bevakas och revideras.

De centrala förvaltningsuppgifterna kommer inte att bli särskilt krävande och inte heller särskilt omfattande; huvuddelen blir av rutinmässig karaktär. Mer komplicerade frågor torde bli sporadiskt förekommande. Den samlade verksamheten förutsätter dock en betydan— de sakkunskap på konstområdet och en bred orientering om utställnings- och försäljningssituationen i landets olika delar. Enligt de sakkunniga är det inte motiverat att inrätta ett fristående organ. Uppgiften bör anförtros en befintlig institution som kan svara både för den administrati- va rutinen och för sakkunnigbedömningarna. De sakkunniga anser att statens konstråd förfogar över erforderlig expertis samtidigt som det i sin ordinarie verksamhet redan har stora möjligheter att upprätthålla en bred orientering om landets utställningsverksamhet. De sakkunniga föreslår därför att konstrådet får till uppgift att svara för den centrala förvaltningen av anslaget för utställningsersättningar.

I övervägandena beträffande konstrådet, som framläggs i ett separat betänkande, har de sakkunniga förordat en betydande decentralisering och delegering av rådets nuvarande arbetsuppgifter. Den nya förvaltnings-

• Sida 290
•  Original

uppgiften bör därför kunna inrymmas i rådets verksamhet med endast smärre resursökningar. Redovisning och utbetalning av ersättningarna förutsätts ske vid lämplig statlig redovisningscentral.

8.2.9. Kostnadsberäkningar

Konst- och konsthantverksutställningar arrangeras av statliga, kommunala och enskilda museer och konsthallar samt av privata konstgallerier. Dessa förfogar i regel över egna utställningslokaler, som också upplåts åt bl. a. konstföreningar, enskilda konstnärer och andra utställningsarrangörer. Härutöver tillkommer Folkets hus och andra lokaler tillhörande folkrö- relserna samt även olika mer eller mindre tillfälligt tillgängliga privata lokaler, som också utnyttjas för utställningar. Detta sker dock sporadiskt och i många fall för arrangemang som inte kan komma i fråga för statlig utställningsersättning. Antalet lokalhållare med reguljärt pågående, seriös utställningsverksamhet kan med stor säkerhet uppskattas till cirka 150 i hela landet. För att erhålla en mer exakt siffra erfordras en inventering, som i och för sig är lätt genomförbar, men som inte har bedömts vara nödvändig i detta sammanhang. Svårare att beräkna är antalet lokaler som inom turist- och rekreationsområden utnyttjas för utställningsända- mål endast under sommaren.

I en reguljär utställningsverksamhet med en visningstid på två å tre veckor för varje utställning finns utrymme för normalt fyra utställningar per säsong eller åtta på ett år i en och samma lokal. Antalet offentliga utställningstillfällen i landet rör sig således om 1 200 ä 1 300 årligen. Antalet konstverk i en utställning skiftar i hög grad bl. a. beroende på konstverkens storlek. I många fall utställs endast ett fåtal arbeten medan antalet i vissa fall kan uppgå till ett hundratal eller däröver; genomsnittet torde dock ligga på omkring 50 st. Högt räknat innebär detta att antalet utställda verk under ett år uppgår till totalt 70000 är 75 000. Med utgångspunkt i KRO-avtalet och med en beräkning enbart efter den högre ersättningen på 70 kronor för unika konstverk skulle detta ge en årskostnad på maximalt 4 550 000 kronor. Härutöver tillkommer emel- lertid den mer eller mindre sporadiskt förekommande utställningsverk- samheten bl. 3. inom särskilt välbesökta turist- och fritidsområden. Den totala kostnaden torde därför ligga i storleksordningen 5 år 6 milj. kr.

• Sida 291
•  Original

Bilaga 1 Förteckning över Riksutställ— ningars produktioner 1966—1973

med angivande av namn, utställningsnummer, turnétid, antal besökta orter, kortfattad innehållsbeskrivning och samarbetspart. Vid övertagan- de av utställningar från Riksförbundet för bildande Konst och från Föreningen Konst i skolan anges inom parentes antalet besökta orter före 1 96 7. Förteckningen avser produktioner färdigställda och turnélagda senast den 31.12.1 9 73.

100 är Nationalmuseum Turnétid: 1966. Antal besökta orter: 22. Konstverk av "mästerverks— karaktär” från de statliga konstsamlingama, förvärvade under de senaste hundra åren. Måleri, teckning, skulptur, möbler, silver, keramik, gobe- längvävnader, m. m. från 400-talet f. Kr. och fram till 1960-talet. Samarbete med: Nationalmuseum

Maskiner i människans tjänst Turnétid: 1967. Antal besökta orter: l. Utställningen rörde sig kring Polhemsmodeller och var direkt ansluten till skolans läroplan. Inrymd i Riksutställningars första ”skåp”.

Multi 6 7 Färdig 1967. Antal besökta orter: 100. Mångfaldigade konstverk i olika tekniker och skilda material, några av experimentell karaktär, som visades samtidigt på 100 orter. Alla konstverk till salu. Samarbete med: Konétfrämjandet, Sveriges Radio

Upptäcka — uppleva (01) Turnétid: 1966—69. Antal besökta orter: 24. Vandringsutställning vars syfte var att med ett fylligt och omväxlande, delvis chockerande material av bilder, konstverk och bruksföremål konkretisera skolans estetiska fostran, så som den formuleras i läroplanerna och som den borde bedrivas i undervisningen.

• Sida 292
•  Original