SOU 1978:30

Brand inomhus

Till Statsrådet och chefen för bostadsdepartementet

Regeringen uppdrog den 1 april 1976 åt statens planverk och konsument- verket att i samråd med bostadsstyrelsen och statens brandnämnd utreda omfattning m m av brandfarligt material i byggnader. Uppdraget har utförts av en myndighetsutredning med generaldirektören Lennart Holm, statens planverk, som ordförande. I utredningen, som antagit namnet brandriskut- redningen, har dessutom ingått överingenjören Gunnar Essunger och avdelningsdirektören Agne Mårtenson, statens planverk, avdelningsdirek— tören Alice Thiberg och byrådirektören Fritz Lundborg, konsumentverket, avdelningsdirektören Gunnar Stahre, bostadsstyrelsen, samt byrådirektören Nils Fröman, statens brandnämnd. Tekn dr Sven Erik Magnusson, Tekniska Högskolan i Lund, har anlitats som brandteknisk expert. Utredningsarbetet har samordnats av förste byråsekreteraren Leif Lundberg, statens planverk, som svarat för sekretariatsfunktionema.

Utredningen har nu slutfört sitt uppdrag och får härmed överlämna betänkandet Brand inomhus.

Stockholm i maj 1978 Lennart Holm

Gunnar Essunger Nils F röman Fritz Lundborg

Agne Mårtenson Gunnar Stahre Alice Tillberg

/ Leif ' Lundberg

Naji-E

lil-NIH

' ännu-rl

.l, IM. .- ”NTH-w

Sammanfattning

Summa/y

1In/edning . . . . . . . 1.1 Brandriskutredningens direktiv

1.2 1.3

Allmänt om brandrisk i byggnader Utredningens inriktning och omfattning

2 Gäl/ande,]ör/attningar' m m 2.1 2.2 2.3 2.4

2.5 2.6

Byggnadslagstiftningen Brandlagstiftningen Marknadsföringslagen

Annan lagstiftning . . . . . . 2.4.1 Förordningen om brandfarliga varor 2.4.2 Lagen om hälso- och miljöfarliga varor 2.4.3 Arbetarskyddslagstiftningen

Regler för upphandling Slutsatser

3 Data om brandskador och riskmönster vid bränder 3.1 3.2

3.3

3.4 3.5

Allmänt om data .

Data om brandskador i Sverige

3.2.1 Dödsfall .

3.2.2 Personskador . .

3.2.3 Materiella skador . . . . Utländska datasystem och undersökningar 3.3.1 USA

3.3.2 Storbritannien 3.3.3 Danmark 3.3.4 Dödsfall och brandskador i olika länder Riskmönster för inredningsbränder Sammanfattning . . 3.5.1 Inriktning av åtgärder 3.5.2 Databehov

13

19 19 19 21

23 23 26 28 32 32 33 34 34 35

37 37 37 37 40 41 42 42 46 47 48 48 52 52 53

4 Verkan av värme, rök och giftiga gaser 4.1 Allmänt om toxicitet . . . 4.2 Kliniska undersökningar av brandgasförgiftning 4.3 Mätning av brandgasers giftighet 4. 3. ] Analytiska metoder 4. 3. 2 Biologiska metoder . . . 4. 3. 3 Brandgasers giftighet som materialproblem 4.3.4 Inredningskomponenters giftighet 4.3.5 Giftighet hos målningssystem 4.4 Sammanfattning

5 Brand och brandprovning . 5.1 Brandens uppkomst och spridning 5.2 Relevanta materialegenskaper 5.2.1 Brandens initialskede 5.2.2 Brandens spridningsstadium 5.2.3 Fullt utvecklad brand 5.2.4 Släckningsegenskaper 5.2.5 Rökutveckling

5.2.6 Brandegenskaper hos syntetmaterial jämförda med

träbaserade material

5.3 Brandprovningsmetoder jämförda med reell brandpåverkan 5.3.1 Generella krav på provningsmetoder 5.3.2 Provningsmetoder för byggnadsdelar och fast inred-

ning . . . . . 5.3.3 Provningsmetoder för lös inredning

5.3.4 Jämförelse SIS 02 48 23 (”*lådmetoden'”) — fullskale-

försök . . . . . 5 3. 5 Mätning av rökutveckling

5.4 Internationell och nationell samverkan inom brandprovnings- området 5.5 Sammanfattning

6 Byggnadsdelar och fast inredning 6.1 Byggnadstekniskt brandskydd 6.1.1 Skydd mot uppkomst av brand 6.1.2 Utrymningsvägar 6.1.3 Brandteknisk stabilitet hos byggnadsstomme 6.1.4 Begränsning av brand— och rökspridning 6.1.5 Anordningar för räddnings- och släckningsåtgärder 6.2 Allmänna brandtekniska krav 6.3 Brandtekniska krav på material 6.3.1 Isoleringsmaterial . . 6.3.2 Utvändiga beklädnader 6.3.3 Invändiga beklädnader 6. 3. 4 Undertak . . 6. 3. 5 Golvbeläggningar . 6.4 Brandtekniska krav på byggnadsdelar 6.4.1 Fönster och dörrar

55 55 59 61 61 62 63 64 66 66

69 69 74 74 75 76 76 76

77 82 82

84 88

90 92

100 101

105 105 105 105 106 106 106 106 110 110 111 112 112 112 113 113

6.4.2 Listverk och beslag 6.4.3 Skåpinredningar 6.4.4 Dekorationselement

6.4.5 VVS-utrustning

6.4.6 Brandvarnare . . . . . . 6.4.7 Brand- och livräddningsredskap 6.4.8 Elradiatorer

6.5 Fullskaleprovning

7 Läs inredning 7.1

Brandegenskaper

7.2 Stoppade möbler

7.3

7.4

7.5

7.6

7.2.1 Definition 7.2.2 Material 7.2.3 Brandrisker . . 7.2.4 Riskbedömningsmetoder 7.2.4.1 Möbelklädsel 7.2.4.2 Stoppning . . . . . . . . . . 7.2.4.3 Kombinationer av möbelklädsel och stopp- ning 7.2.4.4 Undersökning av individuella möbler 7.2.4.5 Försök med fullständigt möblerade rum 7246 Flamhämmande tillsatsers inverkan på rökv alstring och brandgasers giftighet 7.2.5 Tillgängliga provningsmetoder 7.2.6 Utvecklingsarbete i Sverige

Bäddar . . . . 7.3.1 Definition 7.3.2 Material

7.3.3 Brandrisker . . 7.3.4 Riskbedömningsmetoder

7.3.5 Tillgängliga provningsmetoder 7.3.6 Utvecklingsarbete i Sverige Gardiner . . . 7.4.1 Definition 7.4.2 Material

7.4.3 Brandrisker . .

7.4.4 Riskbedömningsmetoder 7.4.5 Tillgängliga provningsmetoder 7.4.6 Utvecklingsarbete i Sverige Textila mattor . 7.5.1 Definition

7.5.2 Material .

7.5.3 Brandrisker . .

7.5.4 Riskbedömningsmetoder 7.5.5 Tillgängliga provningsmetoder 7.5.6 Utvecklingsarbete i Sverige Möbler eller möbeldetaljer av styv plast 7.6.1 Definition

113 114 114 114 114 115 115 116

117 117 118 118 118 119 120 121 124

124 127 128

131 132 134 134 134 134 135 136 139 139 139 139 140 140 140 141 141 141 141 142 143 143 144 145 145 145

7.6.2 Material . 145 7.6.3 Brandrisker . . 146

7.6.4 Riskbedömningsmetoder 146 7.6.5 Tillgängliga provningsmetoder 146 7.7 Sammanfattning 146

8. Förslag till åtgärder 151

8.1 Behov och möjligheter . . 151

8.2. Byggnadsdelar och fast inredning 153 8.2.1 Bestämmelser i byggnadsstadgan 154

8. 2. 2 Bestämmelser i Svensk byggnorm 154

8.3 Lös inredning . . . . . 157

8.3.1 Lös inredning | bostäder . . 157

8. 3. 2 Lös inredning | andra lokaler än bostäder 158

8.4 Information . . . 159

8.5. Behov av forskning och utveckling 160

8.5.1. Nationellt brandforskningsprogram 160 8.5.2 Provningsmetoder 160

8.6 Statistik . . 162

8.7. Kostnadskonsekvenser 162

Bilagor 165 A Begreppsförklaringar och förkortningar 165

B Brandprovningsmetoder . . . . . . . 171

C Masspektrometrisk analys av brandgaser med gaskromatograf 183 D Federal Trade Commission (16 CFR Part 439): Cellular plastics

products 187

E Referenser 193

Sammanfattning

I kapitel [ beskrivs brandriskutredningens uppdrag, som består i att utreda omfattning m m av brandfarligt material i byggnader och i deras fasta och lösa inredning. ] anslutning härtill skall utredningen söka belysa vilka de ekonomiska konsekvenserna skulle bli om man gick över till att föreskriva mindre brandfarligt material i byggnader och i deras inredning.

Tre problemområden har behandlats, nämligen beskrivning av brandrisker för olika material, produkter och konstruktioner, krav på brandskydd för olika användningsområden samt regelsystem m m med vars hjälp kraven på brandskydd kan hävdas.

Arbetet hari första hand inriktats på de problem som hänger samman med byggnader för bostadsändamål. För den fasta inredningen har arbetet koncentrerats till material som förekommer i golv-, vägg- och takytor. För den lösa inredningen har fästs särskild vikt vid stoppade möbler, bäddar. gardiner, textila mattor samt möbler eller möbeldetaljer av styv plast.

I kapitel 2 redogörs för de författningar m m enligt vilka samhället kan hävda krav på brandskydd i byggnader. Av särskild betydelse är byggnads- lagstiftningen. brandlagstiftningen och marknadsföringslagen . Redogörelsen visar att det föreligger svagheter i lagstiftningen på viktiga områden.

Byggnads/agsti/tningen med dess inriktning på byggnaden som sådan ger endast begränsade möjligheter för samhället att förhindra användning av brandfarliga produkteri byggnad och i dess fasta inredning så länge fri tillgång till sådana produkter finns i handeln. Brandlagstiftningen saknar bestäm- melser som medger brandsyneförrättning i bostäder annat än i mycket speciella situationer. Marknadsföi'ings/agen ger vissa möjligheter att stoppa eller begränsa användningen av brandfarliga produkter i bostäder. Med stöd av lagen kan krav på information om produkters brandegenskaper uppställas vid marknadsföring som riktar sig till privatpersoner. Vidare kan näringsid- kare. som saluhåller eller hyr ut produkter till konsument för enskilt bruk, förbjudas att fortsätta därmed om produkten på grund av sina egenskaper är särskilt brandfarlig. Lagens bestämmelser främjar därigenom konsumen- ternas intressen i deras egenskap av privatpersoner. Vid upphandling av lös inredning avsedd för andra lokaler än bostäder saknas generella bestäm- melser som tar sikte på brandskyddet.

I kapitel 3 redovisas data om inträffade brandolyckor. Uppgifter om antal dödsfall i Sverige i samband med brand har hämtats från statistiska centralbyråns statistik över dödsoffer och från sammanställningar som Svenska brandförsvarsföreningen gör med ledning av tidningsuppgifter.

Under tiden 1961—1976 har antalet dödsfall genom brand varierat mellan 92 och 162 personer per år.

Löpande statistik över antalet personer som skadats genom bränder finns inte. För närvarande bedrivs dock inom ramen för en informell arbetsgrupp. brännskadegruppen. några projekt som rör faktainsamling avseende bränder och brännskador.

Uppgifter om materiella skador i samband med bränder har hämtats från försäkringsstatistiken. Ersättningsbeloppen för bränderi villor. fritidshus och andra fastigheter steg kontinuerligt, räknat i fast penningvärde, från år 1967 till år 1971, varefter de åter successivt har sjunkit. Kostnaderna för storbränder — bränder med ersättningsbelopp på mer än 200 000 kr i 1967 års penningvärde — har ökat markant under år 1975 och år 1976.

Utredningen har kompletterat uppgifterna från Sverige med vissa utländska data beträffande bl a riskmönster vid bränder. främst från USA och Storbritannien. Av dessa uppgifter framgår bl a att den lösa inredningen i hemmen spelar en dominerande roll vid dödsbränder. Byggnadskompo- nenter i bostäder svarar för en ringa del av de antändningar som har lett till dödsbränder.

1kapite/4 lämnas en beskrivning av olika slag av påverkan som människan kan utsättas för vid brand. De vanligaste orsakerna till dödsfall är kolmo- noxidförgiftning och kvävning orsakad av rök.

Under de senaste decennierna har nya material och produkter, i stor utsträckning plaster, med från brandskyddssynpunkt sämre egenskaper kommit att användas i den fasta och lösa inredningen i byggnader. Undersökningar synes visa att generella slutsatser inte kan dras om plasters farlighet enbart med avseende på brandgasers toxicitet. Dessa produkter har dock större förbränningsintensitet. vilket bl a medför att höga koncentra- tioner av rök och giftiga gaser snabbare byggs upp. Skydd mot giftverkan av rök och andra brandgaser skulle således kunna åstadkommas genom begränsning av rökutveckling som sådan, särskilt under det tidigare skedet av en brand, oavsett brandgasernas sammansättning.

I kapitel 5 beskrivs hur en produkts egenskaper kan påverka brandens förlopp och alstring av farliga förbränningsprodukter. Vidare sammanfattas det tillgängliga tekniska underlaget vad beträffar brandförloppet, grundläg- gande brandegenskaper hos olika material, främst plaster. samt tillgängliga provningsmetoders användbarhet.

Flertalet av de produkter som normalt finns i bostäder kan medverka i bränder. En realistisk möjlighet att minska risken för personskador består därför i att minska brandfarligheten hos de produkter som ingår i fast och lös inredning. Nya eller skärpta krav för inredning i byggnader måste tills vidare anknytas till bedömnings- och provningsmetoder som för närvarande föreligger. En på senare tid ökad satsning på brandforskning i en rad länder kan förväntas på sikt förbättra beslutsunderlaget i avsevärd utsträckning. Man kan räkna med att kunskaperna ökas om i vilka situationer olika material och produkter medför särskilda risker samt att nya och bättre metoder för laboratorieprovning utvecklas. Man kan också räkna med större kunskap om hur resultat från laboratorieprovning förhåller sig till resultat från fullskaleprovning samt till reella bränder.

I kapitel 6 ges en översikt av de byggnadstekniska brandskyddsbestäm-

melserna för byggnadsdelar och fast inredning.

De fasta byggnadsdelarna har sällan någon avgörande betydelse för personsäkerheten vid brand. Utredningen har dock funnit att starka skydds- åtgärder måste vidtas. om användning av cellplaster i byggnadsdelar och fast inredning skall kunna accepteras. Det saknas dock för närvarande provnings- metoder för att tillförlitligt klassindela material av denna typ liksom även en invändningsfri metodik för klassning av material genom fullskaletester.

I kapitel 7 beskrivs den lösa inredningens brandegenskaper inom produkt- områdena stoppade möbler, bäddar, gardiner. textila mattor samt möbler och möbeldetaljer av styv plast. För respektive produktområde har undersökts materialförändringar, brandrisker. riskbedömningsmetoder samt tillgängliga provningsmetoder.

Utredningen har tagit fasta på brandegenskaperna antändlighet, delta- gande i brandtillväxt och brandgasernas beskaffenhet. Dessa huvudegen- skaper utnyttjas för att ange tre skilda kravnivåer som, om de uppfylls, ger miljöer med successivt högre brandtålighet.

Brandspridningshastigheten och personrisken i t ex ett bostadsrum beror i hög grad av brandtåligheten hos samtliga inredningsprodukter. Särskilt viktiga är de produkter som antingen på grund av sitt stora termiska energiinnehåll (stoppade möbler, större möbler av styv plast, madrasser) eller på grund av sina stora ytor (vägg- och takmaterial, större gardiner) ensamma förmår förvandla en brand i en del av rummet till en total övertändning.

I kapitel 8 redovisas utredningens överväganden och förslag till åtgärder. Utredningen fmner att det är mest angeläget att se till att man inte använder material, produkter och konstruktioner som innebär stora brandrisker genom att de är lättantändliga eller vid brand utvecklar kraftig rök och särskilt farliga gaser.

Beträffande det byggnadstekniska brandskyddet föreslås en förtydligande komplettering av 44 ä 1 mom byggnadsstadgan samt vissa kompletteringar i statens planverks tillämpningsbestämmelser till byggnadsstadgan. dvs i Svensk byggnorm (SBN). Sålunda föreslås att i SBN införs en ny ytskikts- klass, klass III, varigenom inredning med brandfarligare material än konven- tionell träpanel kan förhindras. Man bör också övergå till provning med röktäthetskammare för mätning av rökalstring vid brand. Därigenom får man bättre möjligheter att ange krav som inte är onödigt restriktiva eller riskabelt toleranta. Vidare bör den nu tillämpade klassen tändskyddande beklädnad kompletteras med en klass karakteriserad av bättre brandskyddande förmåga. Detta ger större möjligheter att medge användning av vissa isoleringspro- dukter av cellplast med värdefulla egenskaper i andra än brandtekniska avseenden.

För lös inredning i bostäder bör man införa regler som gallrar ut de brandfarligaste produkterna. Nu saknas restriktioner för lös inredning, vilket gör att även relativt milda fordringar i fråga om begränsning av antändlighet medför betydande sänkning av brandfarligheten. Konsumentverket har med stöd av marknadsföringslagen påbörjat arbete med riktlinjer för produktgrup- perna möbler. bäddar, textila mattor, gardiner samt golv- och väggmaterial. Dessa riktlinjer kommer att gälla produkter som saluförs till konsumenter. I takt med hushållens nyanskaffning förbättras därmed brandskyddet i bostäderna.

För lös inredning i andra lokaler än bostäder finner utredningen det angeläget att föreskrifter snarast utarbetas. Utredningen föreslår att statens brandnämnd ges befogenhet att utfärda erforderliga föreskrifter. varvid konsumentverkets riktlinjer för skilda produkter kan utgöra en utgångs- punkt. I vissa fall måste kraven på brandskydd ställas högre än för bostäder. Det bör ankomma på den som svarar för viss lokal att påvisa att denna uppfyller gällande brandskyddskrav.

Utredningen förutsätter att ovan föreslagna åtgärder kompletteras med lämplig information.

Forskning och utveckling (FoU) på brandområdet finner utredningen angelägen. Därför tillstyrks ett genomförande av det nationella brandforsk- ningsprogram som avses bli etablerat i STU:s regi under år 1978. Även utveckling av provningsmetoder erfordras, främst vad gäller mätning av rök och brandgaser till mängd och sammansättning. Statens provningsanstalt har huvudansvaret för det fortsatta utvecklingsarbetet inom provningsområ- det.

Utredningen har framhållit att en centralt organiserad insamling av uppgifter och erfarenheter från inträffade bränder är av betydande värde som underlag för åtgärder. Utredningen föreslår att statistiska centralbyrån får i uppdrag att i samarbete med berörda myndigheter utreda möjligheterna att ta fram en ändamålsenlig och fortlöpande brandstatistik.

Den sammanfattande slutsatsen blir, att de kostnader som kan drabba konsumenter, företag, stat och kommuner genom att strängare krav kommer att ställas på den fasta och lösa inredningen i byggnader, totalt synes bli av ringa omfattning. Punktvis kan dock problem uppstå i första hand för vissa andra lokaler än bostäder. Något underlag för mer exakta beräkningar av dessa kostnader föreligger för närvarande inte.

Summary

Chapter 1 describes the terms of reference of the Fire Hazard Commission. which is to ascertain the extent etc offire hazardous materials in buildings and their contents. fixed and movable. ln conjunction with this. the Commission is also to endeavour to elucidate what would be the economic consequences of specifying the use of materials ofless flammable nature in buildings and in their contents.

Three problem areas have been dealt with. namely a discription ofthe fire hazard due to different materials. products and constructions. the fire protection required in different fields of application. and systems of regulations etc with the aid of which the requirements concerning fire protection can be asserted.

Work was mainly directed towards problems associated with buildings for residential purposes. With regard to fixed components work concentrated on materials in floors and wall and ceiling linings. With regard to furniture and furnishings. special emphasis was placed on upholstered furniture. beds, curtains, carpets, as well as furniture and parts of furniture made of rigid plastics.

In Chapter 2. an account is given of the statutes etc by means of which society is able to assert the requirements relating to fire protection of buildings. Building legislation. fire legislation and marketing legislation are of particular significance. The description shows that there are weak points in the legislation in imporant areas regarding fire protection.

Building legislation, with its orientation towards the building as such. gives society only a limited scope for preventing the use offire hazardous products in buildings and in their httings and fixtures. as long as such products are commercially available in the market. Fire legislation has no provisions which permit fire inspections in dwellings. other than in very special circumstances. The Marketing Act provides some scope for the prevention or limitation ofthe use offire hazardous products in dwellings. With the support ofthis Act. a requirement can be imposed that information concerning the combustion characteristics ofthese products must be given when they are put on sale to private persons. Furthermore. tradesmen who sell or lease products to consumers for private use can have a prohibition order imposed on their activities if. owing to its characteristics. the product concemed is particularly hazardous. The provisions ofthis Act thus favour the interests ofconsu mers in their capacity as private persons. 1n conjunction with tenders for furniture

and furnishings intended for premises other than dwellings, there are no general regulations which are designed to promote fire protection.

ln Chapter 3. data are given concerning fire accidents. Information on the number of fatalities in Sweden in connection with fires has been taken from the statistics concerning fatalities compiled by the National Central Bureau of Statistics. and from summaries prepared by the Swedish Fire Protection Association on the basis of press reports. Over the period 1961—1976. the number of fatalities due to fires varied between 92 and 162 people per annum.

There are no current statistics concerning the number of people injured in fires. At present, however. some projects concerning collection of data relating to fires and fire injuries are being carried on within the terms of reference of an informal working group, the Fire lnjury Group.

Information concerning material damage due to fires has been taken from insurance statistics. The amount of compensation for fires in detached houses, holiday accommodation and other buildings rose continuously. in terms of real values. from 1967 until 1971. after which there has been a gradual decrease. The cost of large fires — fires for which the amount of compensation exceeds Skr. 200.000 in terms of monetary values ruling in 1967 — increased markedly during 1975 and 1976.

The Commission supplemented data relating to Sweden with certain foreign data concerning. inter alia, the risk pattern in fires, chiefly from USA and the UK. It is evident from these data that furniture and furnishings play a decisive role in fatal domestic fires. Building components in dwellings account only for a small proportion of the fires which caused fatalities.

Chapter 4 gives a description ofthe different effects to which people can be subjected in a fire. The commonest causes of fatalities are carbon monoxide poisoning and suffocation due to inhalation of smoke.

Over the last few decades. new materials and products. mostly plastics, which have more hazardous properties from the fire protection point ofview, have been introduced in the fittings and lixtures. furniture and furnishings used in buildings. lnvestigations appear to show that general conclusions concerning the hazards due to plastics cannot be drawn merely on the basis of the toxicity of the fumes evolved. However, the modern products have a greater intensity ofsmoke and toxic gases are formed more rapidly. Protection against the toxic effects of smoke and other fire products would thus be obtained by limitation of smoke generation as such, especially during the early stages of a fire, irrespective of the composition of the combustion products.

The way the properties ofa product can affect development ofa lire and the generation of combustion products hazardous to people is described in Chapter 5. A summary is also given ofthe available technical data with regard to fire development. fundamental fire characteristics of different materials. mainly plastics, and the usefulness of the available test methods.

Most of the products normally found in dwellings are capable of contributing to a fire. The only realistic chance there is ofcutting the risk of injuries due to products is therefore the specification and enforcement of a certain general minimum standard regarding the fire characteristics of both fixed and movable products. Owing to increased efforts lately in the field of

fire research in a number ofoountries. it is increasingly possible to identify the critical fire situations for individual materials and products. to specify fire hazard components.to devise appropriate laboratory methods for fire tests, to check these laboratory methods in full-scale tests, and to check the validity of these full-scale tests in real fires. However. research results are as yet very far from being complete or definitive. New or more stringent minimum requirements concerning contents in buildings must therefore. for the time being. be related to assessment and test methods based on the limited knowledge available at present.

ln Chapter 6. a review is given ofthe detailed provisions in the structural fire protection regulations concerning building components and fixed contents.

Fixed building components seldom have a decisive significance with regard to the safety ofpersons in a fire. The Commission found. however. that strict safety measures must be taken if use of expanded or cellular plastics in building components and fixed contents is to be accepted. However, at present there are no test methods for the reliable classification of materials of this type. nor an rational and objective methodology for classification of materials by means of full-scale tests.

The fire characteristics of furniture and furnishings in the product areas upholstered furniture. beds. curtains. carpets, furniture and parts offurniture made of stiff plastics. are described in Chapter 7. For each product area. changes in the materials. fire hazards, methods of assessing hazards and available test methods have been investigated.

The investigation has borne in mind the lire characteristics of ignitability. contribution to fire growth. and the nature ofthe combustion products given off. These principal properties are employed for the specification of three requirement levels which. ifobserved. will give environments of progressi- vely higher fire safety.

The rate ofspread offire and the risk ofinjury in, för instance. dwellings depends to a high degree on the flammability characteristics of all fixed and movable products in the dwelling. Especially important are those products which. either because of their high thermal energy contents (upholstered furniture. large pieces of furniture made ofplastics. mattresses), or because of their large surface areas (wall and ceiling decorations. large curtains). are capable on their own ofconverting a fire in one part ofthe room into a general flashover.

ln Chapter 8 an account is given of the deliberations of the Commission and ofthe measures proposed by it. The Commission is ofthe opinion that it is a matter of the greatest urgency to ensure that materials. products and constructions which entail unreasonable fire hazards due to the evolution in the event ofa fire oflarge volumes ofsmoke and particularly hazardous fire gases, are not used.

With regard to structural/irc protection. it is proposed that an explanatory note should be appended to Section 44 Subsection ] of the Building Ordinance. and that certain additions should be made to the application regulations for the Building Ordinance. i.e. Swedish Building Code (SBN). issued by the National Board of Physical Planning and Building. It is thus

proposed that a new surface finish class. Class 111. be introduced in SBN, in which way the use of materials involving a greater f|re hazard than conventional wood panelling can be prevented. A change should also be made to the use of smoke density chambers for measurement of smoke evolution during a fire. In this way it will be easier to specify requirements which are neither unnecessarily restrictive nor dangerously tolerant. Furt- hermore, the class fire-retardant lining. which is applied at present. should be supplemented by another class characterised by a better fire protection capacity. This will give greater scope for allowing the use of certain cellular plastics insulation products which have valuable properties in other than fire aspects.

With regard to furniture and furnishings in dwellings, rules should be introduced which eliminate the most fire hazardous products. At present there are no restrictions concerning furniture and furnishings. which means that even relatively lenient requirements which restrict ignitability will result in a considerable reduction in flammability. With the support of the Marketing Act. the National Board for Consumer Policies has begun work on drawing up guide-lines for the product groups of furniture. beds. carpets. curtains and floor and wall linings. These guide-lines will apply to products on sale to consumers. Fire protection in dwellings will thus be improved in step with the purchase of new equipment by households.

With regard to furniture and furnishings in premises other than dwellings, the Commission considers it a matter ofurgency that regulations are drawn up as soon as poosible. The Commission proposes that the National Board of Rescue and Fire Service is given powers to issue the required regulations. in which connection the guide-lines drawn up by the National Board for Consumer Policies for individual products may form a basis. ln certain cases. the requirements concerning fire protection must be made more stringent than for dwellings. 1t must be the duty ofthe person responsible for certain premises to show that applicable fire protection requirements have been complied with.

The Commission stipulates that the measures proposed above should be supplemented by suitable information.

The Commission considers research and development in the field of fire protection to be a matter of urgency. Implementation of the national fire research programme. to be established under the aegis of the National Swedish Board for Technical Development (STU) during 1978, is therefore recommended. Development oftest methods is also necessary. primarily in relation to the measurement ofthe volume and composition ofsmoke and fire gases. The National Authority for Materials Testing bears the main responsibility for continued development work in the field of testing and preparing of test methods.

The Commission emphasises that centrally organised collection ofta/"or- mation and experience data relating to fires is ofconsiderable value as a basis for action. The Commission proposes that the National Central Bureau of Statistics should be requested to investigate. in collaboration with the authorities concerned. the possibilities of producing appropriate and conti- nuous fire statistics.

The overall conclusion is that the costs which the consumers. companies, State and municipalities may have to bear due to the imposition of more stringent requirements concerning fixed and movable contents in dwellings, appears on the whole to be of modest proportions. Problems may. however. arise in certain cases in premises other than dwellings. At present there is no material available for a more exact calculation ofthese costs.

1. Inledning

1.1. Brandriskutredningens direktiv

Genom beslut den 1 april 1976 uppdrog regeringen åt statens planverk och konsumentverket att i samråd med bostadsstyrelsen och statens brand- nämnd utreda omfattning m ni av brandfarligt material i byggnader och deras inredning. I direktiven till utredningen anförde bostadsministern följande.

Regeringen uppdrar åt statens planverk och konsumentverket att i samråd med bostadsstyrelsen, statens brandnämnd och andra berörda myndigheter utreda dels vilka slag av material i byggnad och i dess fasta inredning som är av brandfarlig och särskilt brandfarlig beskaffenhet, dels vilka slag av beskaffenhet, dels vilka slag av brandfarligt och särskilt brandfarligt material som ingår i den lösa egendom som vanligtvis finns i byggnader. Myndigheterna skall i anslutning härtill söka belysa vilka de ekonomiska konsekvenserna skulle bli om man gick över till att föreskriva mindre brandfarligt material i byggnader och i deras inredning. Myndigheterna skall snarast möjligt till regeringen redovisa resultatet av utredningenjämte de förslag som den kan föranleda. Arbetet bör samordnas av statens planverk.

1.2. Allmänt om brandrisk i byggnader

Direktiven innebär att arbetet skall inriktas på material av ”brandfarlig” eller ”särskilt brandfarlig” beskaffenhet. Det är därför angeläget att inledningsvis något beröra vad begreppet ”brandfarlig” innebär. I lagstiftningen har ordet specifik betydelse endast i sammansättningarna ”brandfarlig vara”, ”brand- farlig vätska” och ”brandfarlig gas” i förordningen om brandfarliga varor (SFS 1961:568).

När det gäller vissa bestämda produkter i övrigt är betydelsen beroende av en bedömning av vilka brandrisker som föreligger i det särskilda samman- hang som produkten används i. Innan bedömning görs av materials och produkters brandfarlighet är det således nödvändigt att kartlägga i vilka sammanhang dessa kommer till användning. Detta är även nödvändigt för att man skall kunna överväga vilka möjligheter som finns att ingripa mot och påverka förekomsten av brandfarliga produkter.

Den brandrisk man kan utsättas för i en byggnad är beroende av många faktorer. Verksamheten i byggnaden, planutformningen, byggnadsmateria- len, ventilationssystemet. den fasta och lösa inredningen är exempel på faktorer som påverkar riskerna för brand och i samband med brand.

Krav på brandskydd varierar beroende på till vad och av vem byggnaden används. Brandsäkerhetskraven måste tex ställas högre på en byggnad där många personer vistas stadigvarande än på en byggnad där få personer uppehåller sig tillfälligt. Av detta framgår att man måste lägga en helhetssyn på problemet brandrisker i byggnader. Samtidigt är det emellertid nödvändigt att systematiskt och i detalj studera brandproblemen, för att därigenom kunna dra slutsatser om på vilken nivå brandskyddskraven bör ställas i olika fall.

Utredningen tar sin utgångspunkt i första hand i de förändringar som utvecklingen inom materialområdet har medfört. Materialen i byggnaders ytskikt samt i den fasta och lösa inredningen har nämligen förändrats väsentligt under 60- och 70-talen. Främst har utvecklingen medfört att material med från brandskyddssynpunkt relativt goda egenskaper, såsom massivt trä, stoppningsmaterial av t ex bomull och ull, ersatts av petroleum- baserade produkter — plaster — framställda på syntetisk väg och ofta med avsevärt sämre brandskyddsegenskaper. Skillnaden mellan äldre och nyare produkter kan i det enskilda fallet vara liten. men erfarenheten visar att den samlade effekten av en allmän övergång till plastmaterial är påtaglig.

Att bedöma en miljös brandsäkerhet enbart med utgångspunkt i vilka material och produkter som ingår i miljön är emellertid omöjligt. Om ett brandfarligt material. tex ett mycket lättantändligt stoppningsmaterial. skyddas av en svårantändlig möbelklädsel, kan möbeln som helhet kanske bedömas som mindre brandfarlig. Placeras en brandfarlig möbel i ett i övrigt brandsäkert utrymme. kan miljön som helhet kanske ändå bedömas som ganska brandsäker. En viktig fråga är sålunda på vilka objekt som brand- skyddskrav skall ställas — på material. på den sammansatta produkten eller på miljön som helhet.

Som framgår av betänkandet har utredningen konstaterat att det finns omfattande kunskap som kan läggas till grund för ställningstaganden i dessa frågor. Det är således idag möjligt att göra relativt goda bedömningar av brandskyddsfrågor även om utredningen också påvisar allvarliga kunskaps- brister.

Att kraven på brandskydd kan ställas olika beroende på byggnadens användningsområde innebär att olika kravnivåer måste fastställas. Bygg- nader avsedda för särskilt utsatta kategorier av brukare, som tex sjuka. handikappade och barn, måste uppfylla mycket höga krav på brandskydd. Samtidigt är det viktigt att alla byggnader ger en tillfredsställande grund- trygghet mot brand och att brandskyddskraven inte onödigtvis försvårar förändringar i byggnaders användningsområden.

Möjligheten att hävda uppställda brandskyddskrav är beroende av de regelsystem som står till förfogande. Dessa regelsystem är delvis knutna till ekonomiska och administrativa förhållanden. såsom vem som uppför. äger och/eller brukar byggnaden. Av följande uppställning framgår de vanligaste slagen av kategorier i dessa avseenden.

Byggnadstyp Ägare N yttjanderättshavare Brukare (verksamhet) (påverkar byggnadens (påverkar byggnadens utformning och fasta lösa inredning) inredning)

Bostäder De boende De boende De boende näringsidkare stat och kommun

Kontor Näringsidkare Näringsidkare Personal fabriker stat och kommun stat och kommun besökande verkstäder Vårdinrätt- Stat och kommun Stat och kommun Patienter ningar (näringsidkare) (näringsidkare) personal besökande Skolor Stat och kommun Stat och kommun Elever (näringsidkare) (näringsidkare) personal Hotell Näringsidkare Näringsidkare Gäster restauranger (stat och kommun) (stat och kommun) personal teatrar Butiker Näringsidkare Näringsidkare Kunder varuhus (stat och kommun) personal

Ansvaret för brandskyddet i byggnaderna delas av fastighetsägaren och den som har den juridiska nyttjanderätten till byggnad eller lokal. Ägaren bestämmer normalt över byggnadens utformning och fasta inredning medan nyttjanderättshavaren till övervägande del råder över den lösa inredningen. Härigenom påverkas bostadens lösa inredning av den som i första hand brukar den. I övriga byggnadstyper har brukarna som regel inget inflytande över den lösa inredningen. Ansvaret vilar i dessa fall på ägaren/nyttjaren/ förvaltaren, som kan vara stat, kommun eller enskild näringsidkare. Dessa skillnaderi ansvarsförhållanden har betydelse när det gäller vilka regelsystem som är tillämpliga.

Mot bakgrund härav har utredningen behandlat tre problemområden, nämligen frågan om bestämning av brandrisker för olika material. produkter och konstruktioner, frågan om kraven på brandskydd för olika användnings- områden samt frågan om regelsystem m m med vars hjälp kraven på brandskydd kan hävdas.

1.3. Utredningens inriktning och omfattning

Iutredningsdirektiven framhålls att resultatet av utredningen skall redovisas snarast möjligt. Med hänsyn härtill har utredningen funnit det nödvändigt att begränsa sina insatser till från brandskyddssynpunkt särskilt angelägna frågor.

Utredningen har enats om att i första hand inrikta arbetet på de problem som sammanhänger med byggnader använda för bostadsändamål. Bostads- bränderna är dominerande och är av störst intresse för allmänheten från brandskyddssynpunkt. Problemlösningar för bostaden bör dock i stor utsträckning kunna tillämpas även på övriga byggnadstyper enligt uppställ-

ningen ovan, såsom skolor, vårdanläggningar, restauranger. hotell och liknande. Brandskyddsfrågor för byggnader i vilka produkter och material av särskilt brandfarlig art medvetet införs, exempelvis industribyggnader. har inte behandlats av utredningen.

Utredningsarbetet har uppdelats på byggnadernas fasta reSpektive lösa inredning. För den fasta inredningen har arbetet koncentrerats till material som förekommer i golv-, vägg- och takytor. Utredningen har inte gått in på frågor om t ex planutformning, utrymningsvägars anordnande, elinstallatio- ner. ventilation. uppvärmning. mathållnings- och tvättutrustning, även om dessa frågor har stor betydelse för brandskyddet. Däremot har utredningen ansett det angeläget att helt kort behandla frågor som har samband med varningssystem (brandvarnare) och brand- och livräddningsredskap.

Ett flertal olika produktgrupper ingår i den lösa inredningen. Utredningen har fäst särskild vikt vid stoppade möbler och bäddar. gardiner. textila mattor samt möbler eller möbeldetaljer av styv plast. Produktgrupper som kan vara viktiga i sammanhanget men som inte behandlats är kläder. TV-apparater. hobbyutrustning, leksaker och kemisk-tekniska produkter.

I första hand har utredningen sökt klarlägga och beskriva brandriskerna hos olika material och konstruktioner. Därefter har utredningen undersökt vilka brister i det tekniska underlaget som för närvarande begränsar möjlighe- terna att klassificera material eller produkter med avseende på brandfarlighet. Slutligen har utredningen mot bakgrund av gällande bestämmelser under- sökt möjligheterna att utveckla regelsystem som kan förbättra brandskyddet i våra byggnader.

I enlighet med direktiven har utredningen sökt ange i vad mån de framlagda förslagen kommer att medföra kostnadskonsekvenser.

2. Gällande författningar m m

I detta kapitel redogörs för de författningar enligt vilka samhället kan hävda krav på brandskydd i byggnader. Av särskild betydelse i sammanhanget är byggnads- och brandlagstiftningen samt marknadsföringslagen . Utred- ningen behandlar ingående de regelavsnitt i dessa författningar som har samband med brandskyddsfrågor i byggnader, medan angränsande lagstift- ning endast behandlas summariskt. Kortfattat berörs även de interna regler som styr myndigheters upphandling av lös inredning i offentliga byggna- der.

2.1. Byggnadslagstiftningen

Grundläggande bestämmelser rörande byggnaders utförande och om tillsyn över byggandet finns i byggnadsstadgan (BS. SFS 1959:612). Byggnadstek- niska brandskyddskrav återfinns främst i 445; BS. Beträffande paragrafens innehåll i fråga om åtgärder till skydd mot brand anförde departementschefen (1959) bl a följande: ”Hur långt kravet på åtgärder till skydd mot brand skall utsträckas, såvitt angår de särskilda byggnaderna, är en ren avvägningsfråga. Teoretiskt sett kan kravet på säkerhet drivas hur långt som helst, men hänsyn måste givetvis också tagas till vad som är ekonomiskt försvarbart. Såsom förut utvecklats vid 395 (avser byggnads förläggning på tomt), torde den alltmera utvecklade byggnadstekniken och den under senare tid skedda upprustningen av brandväsendet leda till att de under tidigare skeden tillkomna, mycket detaljerade och rigorösa brandskyddsföreskrifterna numera i viss omfattning kan avlösas av ett system av regler. som medger ett mera nyanserat bedömande från fall till fall. Detta bör givetvis icke innebära att kravet på skydd mot brand eftersättes. Ett fullgott brandskydd är och förblir oeftergivligt.”

I 44 ä 1 mom föreskrivs bl a att byggnad skall med avseende på konstruk- tion och inredning utföras så. att faran för brand ej blir större än som betingas av hänsyn till dess ändamål, angränsande bebyggelse och omständigheterna i övrigt. Denna huvudregel går ut på att brandskyddsintresset från fall till fall skall vägas mot andra hänsyn. Vad särskilt beträffar valet av byggnadsmate- rial bör byggnadsnämnden ej godta sådant material som i det givna fallet och med det avsedda användningssättet är att beteckna som brandfarligt eller mindre tillfredsställande från brandskyddssynpunkt. Givet är emellertid att hävdvunna byggnadsmaterial i allmänhet bör godtas.

Enligt 2 mom samma paragrafskall byggnad i två våningar, om den upptar större planyta än 200 kvadratmeter. utföras så att den kan betecknas som brandhärdig om den inte uppdelas genom brandsäker mur i enheter av högst denna storlek. Detsamma gäller byggnad i två våningar med flera än två bostadslägenheter. om bostads- eller arbetsrum inreds på vinden. I detta moment anges vissa grupper av byggnader beträffande vilka kraven på brandskyddsåtgärder ställts något högre än som följer av 1 mom. Detta krav har uttryckts så, att byggnaderna skall kunna betecknas som brandhärdiga. Detta innebär krav att vissa byggnadsdelar skall ha viss förmåga att hindra brandens genomgång, men byggnadsdelarna behöver inte vara utförda av obrännbart material. Man brukar i regel begränsa kravet att avse bärande konstruktioner samt vissa dörrar jämte vissa vägg- och takytor.

I 3 mom anges vilka byggnader som skall utföras så att de kan betecknas såsom brandsäkra. Detta krav gäller byggnad i tre eller flera våningar. Bestämmelsen gäller även byggnad i två våningar. om i byggnaden skall inrymmas samlingslokal, undervisningsanstalt, hotell eller pensionat. vårdanstalt, elevhem och därmed jämförlig inrättning samt industriell rörelse. Detta krav innebär i princip användning av byggnadsdelar som praktiskt taget helt består av obrännbart material och som under längre tid kan hindra en brands genomgång. För att en byggnad skall betecknas som brandsäker brukar dock inte fordras att den till alla delar skall fylla så högt ställda krav. Stort avseende måste sålunda beträffande vissa byggnadsdelar fästas inte blott vid materialets förmåga att motstå brand utan därjämte vid dess stabilitet och hållfasthet under normala förhållanden. Rent praktiska skäl medför att brännbart material måste tolereras i viss omfattning. om det används på sådant sätt att det inte kan anses innebära fara för uppkomst och spridning av brand.

I 6 mom föreskrivs bl a att byggnad skall ha erforderligt antal utgångar, trappor och andra utrymningsvägar. ägnade att bereda trygghet vid brand. Vilka krav som bör ställas på utrymningsvägarna får avgöras med hänsyn till byggnadens storlek, användningssättet. byggnadsmaterialet. planlösningen och omständigheterna i övrigt. I praktiken brukar krav nästan alltid uppställas på två eller flera alternativa utrymningsvägar.

Under förarbetena till lagstiftningen konstaterades att detaljerade bestäm- melser på brandskyddsområdet var av så utpräglad teknisk karaktär och underkastade så snabba förändringar med hänsyn till utvecklingen. att de lämpligen borde få sin plats i de tillämpningsföreskrifter, råd och anvisningar, som det enligt 76 & ankommer på statens planverk att utfärda. Med hänsyn härtill har i BS endast inrymts vissa grundregler för hur brandskyddssyn- punkterna skall beaktas vid byggandet.

Planverkets tillämpningsbestämmelser till BS meddelas i Svensk nggnorm (SBN 1975). Regeringen har jämlikt 765 lmom BS fastställt av statens planverk meddelade bindande föreskrifter samt bemyndigat planverket att utfärda råd och anvisningar i anslutning till föreskrifterna. Dessa bestäm- melser får sin rättsliga verkan genom att de tillämpas av byggnadsnämnden i vederbörande kommun vid prövning av ansökan om byggnadslov, varvid dock efterföljande av nämnda råd och anvisningar inte får ställas som villkor. Sådant byggnadslov krävs inte endast för uppförande av helt ny byggnad och för tillbyggnad eller mera omfattande ändring av förut befintlig byggnad utan

även för exempelvis inredande helt eller delvis till väsentligen annat ändamål än det som byggnaden förut varit använd till. Vid ombyggnad krävs också byggnadslov.

De byggnadstekniska brandskyddsbestämmelserna i SBN omfattar krav på åtgärder för att förebygga uppkomst av brand, möjliggöra trygg utrymning vid brand. minska risken för spridning av brand samt underlätta släckning av brand. Åtgärder för att förebygga uppkomst av brand behandlas huvudsak- ligen i kap 44 Rökkanaler och kap 45 Uppvärmningsanordningar. I kap 37 Brandskydd behandlas uteslutande åtgärder för att möjliggöra trygg utrym- ning vid brand, minska risken för spridning av brand samt underlätta släckning av brand. med komplettering beträffande vissa byggnadsdelar och installationer i avd 4—5 och beträffande särskilda lokaler och byggnader i avd 6—7.

Avsnitt 37:25 behandlar utrymningsvägs anordnande vad gäller val av material. 1 371251 föreskrivs sålunda att tak- och väggytor i utrymningsväg skall utföras så. att risken för att denna spärras genom övertändning eller rökutveckling begränsas på ett till byggnadens ändamål och höjd anpassat sätt. I anvisningstext i anslutning till denna föreskrift lämnas exempel på hur kravet kan uppfyllas. varvid används begrepp som ytskikt av klass 1 resp klass II, närmare definierade i 37:113 (se även bilaga A). På motsvarande sätt skall enligt föreskrift i 37:252 golvbeläggning i utrymningsväg utföras så att risken för att denna spärras genom brandspridning eller rökutveckling eller genom fall på grund av halka begränsas på ett till byggnadens ändamål anpassat sätt. För övriga lokaler gäller följande.

I annan lokal i brandsäker byggnad än utrymningsväg skall invändiga takytor av brännbart material förses med tändskyddande beklädnad. Tak- och väggytor skall därjämte ha ytskikt av klass I resp 11. Detta gäller dock inte för små avskilda utrymmen, såsom badrum o (I. eller för begränsade väggytor av inredningskaraktär, såsom garderobs- och andra skåpsidor samt över- stycken och bröstningar vid dörrar och fönster. ej heller för skiljeväggar på vind och i källare.

I brandhärdig byggnad skall i annan lokal än utrymningsväg — dock med samma undantag som gäller beträffande brandsäker byggnad — invändiga takytor av brännbart material förses med tändskyddande beklädnad. Takytor skall därjämte ha ytskikt av klass II.

Beträffande anordningar för begränsning av brand föreskrivs i avsnitt 37:31. ”Material i byggnadsdel får inte ha sådana egenskaper eller ingå i byggnadsdelen på sådant sätt att brand därav lätt kan uppstå eller att materialet vid ringa brandpåverkan av byggnadsdelen ger upphov till mycket snabb brandspridning eller snabbt utvecklar stor mängd rök. Material i innertak och väggar får inte ha sådana egenskaper att det vid ringa brandpåverkan deformeras eller eljest förändras på sådant sätt att särskild risk för personskador uppkommer.”

Det bör observeras att avsnitt 37:31 innebär restriktioner beträffande användning av brandfarliga produkter och material i byggnad och i dess fasta inredning, dock utan att vara preciserade till provningsmetod och kriterier. Det står emellertid klart att exempelvis s k spänntak (numera vanligen av plastmaterial) hör till den grupp av produkter som inte längre kan godtas, såvida det inte är styrkt att produkten uppfyller kraven i nämnda SBN-

avsnitt. vilket exempelvis kan ske genom typgodkännande. Vad som sagts gäller även sådana skivor, plattor o d för beklädnad av innertak. som väsentligen består av brännbart termoplastiskt material.

En annan grupp av produkter, för vilka denna föreskrift gäller. är porösa eller högporösa skivor. block c (1 av brännbart material använda för värmeiso- lering eller ljudabsorption eller annat ändamål i väggar och tak. I fråga om dessa produkter gäller att. såvida det inte påvisas att produkten i sig uppfyller föreskrifternas krav. användning av dem endast kan godtas om de skyddas mot direkt brandpåverkan åtminstone under brandens inledningsskede. ( ex med hjälp av tändskyddande beklädnad. Härvid måste montering ske på sätt som är i brandtekniskt avseende betryggande och särskild uppmärksamhet ägnas anslutningar till fönster- och dörröppningar. ventilationsdon o d.

Föreskrifternas krav i ovan angivna avseenden innebär att byggnads- nämnd vid prövning av ansökan om byggnadslov har relativt stora möjlig- heter att förhindra användning av brandfarliga produkter i byggnad och i dess fasta inredning. Sålunda har byggnadsnämnden, vid underlåtenhet att efterkomma de villkor som ställts i meddelat byggnadslov. bl a möjlighet att meddela föreläggande att inom viss tid vidta rättelse eller, om detta ej åtlyds. begära handräckning hos överexekutor för samma ändamål. Byggnads- nämnd har däremot ingen praktisk möjlighet att förhindra att tex en av nämnden godkänd inredningsprodukt, sedan Slutbesiktning av byggnaden skett. ersätts med en brandfarlig. åtminstone inte i vanliga bostäder.

2.2. Brandlagstiftningen

Enligt brandlagen (SFS 1974180) åligger det varje kommun att svara för räddningstjänst och förebyggande åtgärder mot brand. Utöver bestämmelser om hur kommunernas brandförsvar med hänsyn härtill skall ordnas, innehåller brandlagstiftningen — brandlag och brandstadga (SFS 1962:91) — allmänna bestämmelser som bla reglerar allmänhetens skyldigheter att förebygga och bekämpa brand.

Enligt 14é brandlagen är ägare eller innehavare av byggnad skyldig att anskaffa och underhålla nödvändiga redskap för släckning och livräddning vid brand samt att i övrigt vidta de åtgärder som behövs för att förebygga och bekämpa brand i den mån de ej medför oskälig kostnad. Vad som härvid erfordras bedöms av brandsyneförrättare (brandchef eller brandbefäl som brandchefen förordnar som brandsyneförrättare).

Brandredskap (handbrandsläckare. pytsspruta eller liknande) erfordras främst i sådana fall, då den larmade brandstyrkan inte hinner anlända inom mycket kort tid (10 minuter) eller där brand kan antas utveckla sig särskilt snabbt eller få stor omfattning. dvs på landsbygden och i vissa villasamhällen samt där särskilt brandfarlig verksamhet bedrivs.

Livräddningsredskap som avses i brandlagen är i första hand sådana som erfordras för att göra det möjligt för personer att ta sig ut fönstervägen ur en byggnad vars inre kommunikationsvägar spärrats av brand. I första hand bör därvid fasta anordningar komma i fråga (stegar, trappor. nödbalkonger). Endast i fråga om lokal från vilken en eventuell nödutrymning kan förutses omfatta en eller högst två personer och där fast anordning för nödutrymning

inte rimligen kan anordnas, bör livräddningsredskap i form av livräddnings- lina (repstege, hopfällbar stege) komma i fråga. De redovisade livräddnings- anordningarna är främst avsedda för äldre befintlig bebyggelse där utrym- ningstryggheten inte beaktats i tillräcklig grad i samband med byggnadslovs- prövning eller motsvarande.

Enligt 17 å brandlagen får eld eller brandfarligt föremål ej handhas så att brand lätt kan uppstå. För straffbarhet är det tillräckligt att fara för brand uppstår — det krävs alltså inte att brand utbryter till följd av oaktsamhet.

I 18 & brandlagen föreskrivs att den som upptäcker eller på annat sätt får kännedom om brand eller överhängande fara för brand och inte genast släcker branden eller undanröjer faran skall underrätta dem vilkas liv eller egendom är i fara samt tillkalla hjälp.

Kommunernas brandordningar kan slutligen innehålla bestämmelser avse- ende allmänhetens skyldighet att vidta åtgärder till förekommande av brand.

Enligt 55 brandstadgan skall kommun hålla sådan beredskap att första utryckning för räddningstjänst ständigt kan ske inom en efter kommunens förhållanden godtagbar tid. Denna tid. liksom den för beredskapen erforder- liga brandstyrkan och dess sammansättning, skall anges i brandord- ningen.

I statens brandnämnds anvisningsmeddelande 197526 Exempel på brand- ordningar. vilket är avsett att tjäna till ledning för kommuner vid upprättande av brandordningar. anförs i anslutning till nämnda paragraf följande.

”Avgörande för vilken anspänningstid som erfordras är vilka krav som ställs på insatstiden vid brand. Insatstiden (I), dvs den tid som förflyter från det ögonblick insatsstyrkan inkallas till dess denna påbörjat det egentliga räddningsarbetet, är sammansatt av anspänningstiden (S), kört/den (K) brand- station — objekt och angreppstiden (G).

I=S+K+G

Erfarenhetsmässigt och med hänsyn till ekonomiska faktorer bör insats- tiden (I) normalt högst uppgå till följande värden:

Gruppl Brandfarlig tätortsbebyggelse; koncentrerad centrumbebyggelse med butiker, varuhus. kontor och samlingslokaler; tät trähusbe- byggelse; större vårdanläggning; större industri, industriområde; större brandfarligt upplag; hamn; bostadsbebyggelse i 4 våningar och högre — 10 minuter. Grupp 11 Flerfamiljshus lägre än 4 våningar; villa-. radhus- och kedjehus- områden; större byar och gårdar; mindre industrier — 20 minu- ter. Grupp III Enstaka byggnader och gårdar; mindre byar; koncentrerad fritidsbebyggelse — 30 minuter.

Lokala förhållanden kan motivera. att (vid enstaka friliggande objekt) längre insatstid än den angivna måste accepteras.”

Enligt 12 & brandstadgan skall regelbunden brandsyn förrättas i kommun med de tidsmellanrum brandchefen bestämmer. Föremål för sådan brandsyn är byggnader. upplag och andra anläggningar, vilka är särskilt brandfarliga

eller där brand kan utgöra/arajär ett större antal människor. Den tidigare s k bostadsbrandsynen blev i praktiken avskaffad i och med att 1962 års brandlagstiftning trädde i kraft. Vissa särskilt brandfarliga flerbostadshus såsom exempelvis äldre centrumbebyggelse av trä är dock fortfarande föremål för regelbunden brandsyn vad avser utrymningsvägar och andra gemensamhetsutrymmen. ] övrigt förrättas numera brandsyn i bostäder endast i särskilda fall då brandchefen eller länsstyrelsen finner det erforderligt (särskild brandsyn).

Statens brandnämnd tillhandahåller brandcheferna anvisningar om vilka brandsynefrister som bör gälla för skilda slag av objekt vid regelbunden brandsyn. Avgörande för fristernas längd (1,2 eller 4 år) är mot bakgrund av faran för brands uppkomst och spridning

121 om det normalt förekommer ett stort eller litet antal människor i objektet D om dessa människor är väl eller mindre väl orienterade inom objektet och förtrogna med brandrisker som förekommer där :| om människor inom objektet är rörelsehindrade på grund av sjukdom eller av annat skäl.

Vid regelbunden brandsyn skall enligt 125 brandstadgan undersökas

"l) huruvida de föreskrifter blivit iakttagna, som meddelats för att vid brand rädda liv och egendom samt för att underlätta brandsläckning 2) huruvida brandfarlig felaktighet finns å elektrisk installation eller annorstädes å byggnad, upplag eller anläggning; samt 3) huruvida i övrigt anordning eller förhållande förefinns, som kan utgöra fara för brand eller medföra svårighet att vid brand utföra släckning samt räddning av liv och egendom”.

Från den tredje punkten torde man kunna utläsa att det finns författnings- enligt stöd för att vid brandsyn kontrollera även den lösa inredningens beskaffenhet från brandskyddssynpunkt. Sådana undersökningar är för närvarande ytterst svåra att utföra och förekommer i praktiken sällan. bl a av det skälet att objektiva och allmängiltiga normer för lös inredning saknas. I förarbetena till 1962 års brandlagstiftning (1962 års brandstadga gäller fortfarande) är inte frågan om brandrisker med lös inredning berörd. Detta kan bero på att de speciella risker som visst slag av lös inredning under senare år alltmer förknippas med ännu inte hade uppmärksammats vid tiden för brandstadgans tillkomst. Om brandriskerna är uppenbara kan dock ägaren eller innehavaren till — i första hand — samlingslokaler vid brandsyn åläggas att exempelvis brandskyddsimpregnera större brännbara draperier. ridåer och liknande uppenbart brandfarliga anordningar eller avlägsna lösa mattor i utrymningsvägar.

2.3. Marknadsföringslagen

Den 1 juli 1976 trädde en ny marknadsföringslag (SFS 1975:1418) i kraft. Lagen har till ändamål att främja konsumenternas intressen i samband med

näringsidkares marknadsföring av varor. tjänster och andra nyttigheter och att motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare. I första hand är det konsumentintressen som lagen avser att skydda.

Liksom enligt den tidigare lagen (SFS 19701412) om otillbörlig marknads- föring ställs enligt marknadsföringslagen (MFL) krav på att alla muntliga och skriftliga påståenden och utfästelser m ni som en näringsidkare gör vid marknadsföring av varor och tjänster och andra nyttigheter är vederhäftiga. Alla uppgifter i reklam och övrig marknadsföring skall kunna styrkas av den som ansvarar för marknadsföringen.

De centrala bestämmelserna i marknadsföringslagen (2, 3 och 4 åå) är allmänt utformade, s k generalklausuler. Enligt 2 & kan marknadsdomstolen, som är Specialdomstol i marknadsföringsfrågor, meddela näringsidkare förbud vid vite att vid marknadsföring företa handling som strider mot god affärssed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsid- kare. Enligt 35 kan marknadsdomstolen ålägga näringsidkare att lämna information som är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt. Enligt 4 få kan domstolen förbjuda näringsidkare att till konsument saluhålla eller hyra ut vara som på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom eller som är uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål. Förbudet eller åläggandet är i regel förenat med vite.

I ärenden av mindre vikt kan KO utfärda förbuds- eller informationsföre- läggande. Förbudsföreläggande innebär att KO skriftligen förelägger en näringsidkare förbud att företa en marknadsföringsåtgärd eller saluhålla eller hyra ut en vara. Informationsföreläggande innebär att KO skriftligen ålägger en näringsidkare att lämna viss information. Föreläggande är alltid förenat med vite. Näringsidkaren anmodas att godkänna föreläggandet. Gör han det får förbudet respektive åläggandet samma verkan som ett förbud eller åläggande meddelat av marknadsdomstolen.

2 % marknadsföringslagen innebär bl a att näringsidkare kan förbjudas att i marknadsföringen använda vilseledande påståenden om viss varas egenska- per. 1 brandsammanhang kan lagrummet bli tillämpligt på uttryck som ”brandsäker”, ”självslocknande”. ”svårantändlig” och liknande. Kan riktig- heten av dylika påståenden inte styrkas av näringsidkare. kan han förbjudas att använda dem.

När det gäller möjligheterna att med stöd av marknadsföringslagen stoppa eller begränsa användningen av brandfarliga produkter är främst lagens 3 och 4 55 av intresse.

Någon motsvarighet till 3 och 4 åå fanns ej i den tidigare lagen om otillbörlig marknadsföring och det föreligger därför ännu en viss osäkerhet om hur paragraferna kommer att tillämpas. Denna osäkerhet kommer successivt att undanröjas bl a genom beslut av marknadsdomstolen eller KO och genom att konsumentverket utfärdar riktlinjer till vägledning för tillämpningen.

Lagtext och förarbeten (prop 1975/76:34) ger emellertid utrymme för följande bedömning.

Enligt 35 marknadsföringslagen kan näringsidkare åläggas att vid mark- nadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet lämna information som är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt.

I ett sådant åläggande kan föreskrivas att informationen skall lämnas på ett eller flera av följande sätt:

1. Genom märkning på varan eller på annat sätt på säljstället.

2. 1 annonser eller andra framställningar som näringsidkare använder vid marknadsföringen.

3. I viss form till konsument som begär det.

' Paragrafen är tillämplig både beträffande fast och lös egendom, dvs hela det produkt- eller varuområde som omfattas av regeringens uppdrag till utred- ningen.

Däremot föreligger en begränsning i paragrafens tillämplighet genom att den information som skall lämnas måste vara av särskild betydelse från konsumentsynpunkt. Med konsument avses därvid privatpersoner som gör förvärv och liknande av nyttigheter för enskilt bruk. Krav på information kan således med stöd av 3 & endast uppställas vid saluhållande och annan marknadsföring som riktar sig till privatpersoner.

Beträffande frågan om vilka uppgifter som omfattas av informationsskyl- digheten så framgår av lagens förarbeten att information skall lämnas så snart ett inte obetydligt behov föreligger. Informationen är således inte begränsad bara till sådana fall som är särskilt allvarliga. Mot bakgrund härav torde det stå klart att uppgifter om brandfarlighet hos de typer av material och produkter som omfattas av utredningsuppdraget kan krävas med stöd av paragrafen. Sådana uppgifter kan exempelvis tänkas gälla antändlighet och rökutveck- ling. En förutsättning för att mer allmänt kunna kräva att sådan information lämnas är emellertid att det föreligger utarbetade provningsmetoder för dessa faktorer.

Av marknadsföringslagens förarbeten framgår att det är meningen att riktlinjer för informationslämnandet i första hand skall meddelas av konsu- mentverket. Dessa riktlinjer förutsätts vara vägledande för marknadsdom- stolens bedömning i de enskilda ärenden som underställs domstolens prövning. Krav på brandsäkerhet och på information om brandfarlighet kan förväntas ingå i de riktlinjer som kommer att utfärdas inom de produktom- råden som är aktuella för utredningen.

Riktlinjer utfärdas av konsumentverket. i allmänhet efter överläggningar med berörda näringslivsorganisationer och/eller branschföreträdare. Riktlin- jernas karaktär av rekommendationer gör det önskvärt att riktlinjerna är förankrade i näringslivet för att så stor efterlevnad som möjligt skall uppnås. Näringslivet bereds därför i princip alltid tillfälle att lämna synpunkter på den slutliga utformningen av riktlinjer. Konsumentverket är emellertid oför- hindrat att utfärda riktlinjer även om enighet om deras innehåll inte kunnat nås med näringslivet.

Konsumentverkets riktlinjer är i sig inte ”bindande” i den meningen att underlåtenhet att följa dem sanktioneras genom straff, vite eller skadestånd. Näringsidkare som inte följer en riktlinje riskerar emellertid att konsument- verket i en eller annan form ingriper. De åtgärder konsumentverket väljer kommer att bero på huruvida bristande efterlevnad avser en regel som anses vara särskilt angelägen eller mindre angelägen. I första hand kommer konsumentverket att ingripa genom förhandlingskontakt i en eller annan form. I de allra flesta fall bör — i enlighet med intentionerna bakom MFL —

rättelse kunna nås genom överläggningar. Om överläggningar inte leder till ett från konsumentsynpunkt godtagbart resultat, kan konsumentverket hävda sin uppfattning genom att låta KO utfärda förbuds- eller informa- tionsföreläggande eller föra talan i marknadsdomstolen.

Sammanfattningsvis får det således. beträffande den typ av produkter som omfattas av utredningsuppdraget. anses möjligt att med' stöd av 3 & marknadsföringslagen kräva att information om brandfarlighet skall lämnas vid marknadsföring som riktar sig till privatpersoner. Beträffande köparka- tegorier som ej direkt omfattas av 3 &, dvs stat. kommuner, landsting och privata näringsidkare. kommer informationsskyldigheten däremot att få indirekt betydelse endast genom att dessa får möjlighet att utnyttja den information som lämnas och genom att det kan förväntas att särskilt brandfarliga produkter försvinner från marknaden. Denna indirekta påverkan kommer dock att förekomma endast i de fall då samma produkt säljs såväl till privatpersoner som till andra typer av köpare. I de fall försäljning sker endast till andra än privatpersoner kommer informations- skyldigheten således inte att få någon betydelse.

Enligt 4 & marknadsföringslagen kan marknadsdomstolen förbjuda näringsidkare, som saluhåller eller hyr ut vara till konsument för enskilt bruk. att fortsätta därmed om varan på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom. Detsamma gäller om varan är uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål.

Paragrafen är inte tillämplig vid försäljning eller uthyrning till andra än privatpersoner och liksom 3 & främjar den således enligt sin lydelse endast enskilda konsumenters intressen. Givetvis kommer emellertid ett förbud som meddelas med stöd av 4 & att få betydelse även för andra köparkategorier. Detta kan ske antingen genom att varan försvinner från marknaden eller genom att andra köpare än privatpersoner uppmärksammas på skaderisken och avstår från att köpa varan.

Ytterligare en begränsning av paragrafens tillämpningsområde är att den endast omfattar lös egendom i form av varor. Den är således inte tillämplig beträffande rättigheter av olika slag och inte heller beträffande fastigheter. Det är emellertid i detta sammanhang att märka att varor som köps separat vid köptillfället är lös egendom även om varan efter köpet infogas i en fastighet. Detta gäller exempelvis ytmaterial och skåpinredningar.

Som sagts ovan krävs det för att fortsatt saluhållande eller uthyrande av en vara skall kunna förbjudas, antingen att varan på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom, eller att den är uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål. När det gäller skaderisken så framgår av. lagens förarbeten att denna skall knyta sig till varans konstruktion eller utformning. Risken skall vidare vara så betydande att ett förbud inte uppenbart är ett alltför långtgående ingrepp. Förbud skall inte meddelas om det går att komma tillrätta med problemen genom exempelvis förbättrad information om varans handhavande. 3 & marknadsföringslagen skall således tillämpas i första hand.

Något närmare angivande av när fortsatt saluhållande eller uthyrande av vara kan förbjudas på grund av skaderisken finns alltså ej i förarbetena. utan detta får bedömas från fall till fall mot bakgrund av de mer allmänna uttalanden söm redovisats ovan.

Det torde emellertid få antagas att marknadsföring av särskilt brandfarliga produkter som förekommer i boendemiljön kan förbjudas med stöd av paragrafen. I första hand torde detta gälla om det vid normal användning av varan mycket väl kan inträffa att den kommer i kontakt med någon faktor som kan utlösa en brand. Om exempelvis en matta innehåller material, som medför en hastig antändning då glöd tappas på den, bör detta kunna medföra förbud mot fortsatt saluhållande av mattan. På motsvarande sätt bör förbud kunna meddelas mot fortsatt saluhållande av till exempel stoppade möbler, gardiner och golvmaterial.

Ett annat slag av varor är sådana som i och för sig vid normal användning inte riskerar att bli utsatta för antändning, men som är lättantändliga om brand uppstår eller som vid förbränning brinner med sådan intensitet att ett normalt bostadsrum är övertänt inom loppet av någon eller några minuter. Några rättsliga avgöranden som utvisar att även sådana varor omfattas av 4 & finns inte. Utredningen har dock ej funnit anledning att förutsätta annat än att även produkter som på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom när de medverkar i en brand skall kunna angripas med stöd av 4 5.

Den andra grunden för förbud mot fortsatt saluhållande eller uthyrande av en vara som finns i 4 &. nämligen att den skall vara uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål, är här av mindre intresse. Dock kan nämnas att bestämmelsen i denna del ger möjlighet att förbjuda saluhållande av exempelvis brandvarnare samt brand- och livräddningsredskap som har alltför dålig funktion.

Sammanfattningsvis bör det således vara möjligt att med stöd av 46 marknadsföringslagen förbjuda näringsidkare att fortsätta saluhålla eller hyra ut en vara till konsument för enskilt bruk, om varan är särskilt brandfarlig och om det vid normal användning av densamma mycket väl kan inträffa att den kan antändas eller om den vid brand deltar särskilt ofördelaktigt i brandför- loppet.

Slutligen skall det också påpekas att det i 4 9" står stadgat att i den mån det i författning eller genom beslut av annan myndighet har meddelats särskilda bestämmelser om varan med samma ändamål som förbudet skulle fylla. så får förbud enligt 4 & ej meddelas. Har speciallagstiftningen begränsad räckvidd föreligger dock inget hinder mot att paragrafen tillämpas. Det kan tex gälla sådana fall då en myndighet har meddelat förbud mot viss användning av en vara men inte kan förhindra att den säljs. Enligt förarbetena bör KO ta upp sådana fall endast efter samråd med den berörda myndigheten.

2.4. Annan lagstiftning

2.4.1. Förordningen om brandfarliga varor

Förordningen om brandfarliga varor (SFS 1961:568) reglerar i vissa stycken allmänhetens skyldigheter avseende handhavande av brandfarliga vätskor och gaser. Bl a stadgas i 4 & att envar som tar befattning med brandfarlig vara skall iaktta den försiktighet som till förebyggande av skada genom brand och

annorledes betingas av omständigheterna.

Beträffande förvaring av brandfarlig vara föreskrivs i 25 5 2 mom förord- ningen: ”I bostad. kontor och annat utrymme, som ej inrättats för förvaring, hantering eller försäljning av brandfarlig vara så ock i lokal och utrymme, som väl inrättats för sådant ändamål men äro belägna inom byggnad där människor bo eller eljest varaktigt uppehåller sig. må brandfarlig vara icke förvaras i större mängd än kollegium angivit i sina föreskrifter.” För eget husbehov får således enligt tillämpningsbestämmelserna i kommerskollegii författningssamling (nr 3. 1963) utan anmälan till brandchefen eller tillstånd från byggnadsnämnden förvaras högst de begränsade och närmare specifice- rade mängder som anges i nämnda författning. Särskilt bör nämnas att vad avser brandfarlig vätska får förutom vad som finns i fast behållare till bl a oljekamin och fotogenelement högst 10 ] brandfarlig vara klass 1 (t ex bensin). högst 501 klass 2 (t ex fotogen) samt högst 1001 klass 3 (t ex eldningsolja) förvaras för eget husbehov (varje hushåll). I aerosolförpackningar får av brandfarliga varor vad som skall användas för husbehov förvaras utan tillstånd eller anmälan.

1 förordningen anges vidare att förvaring av brandfarlig vara i behållare. som är fast ansluten till apparat för centraluppvärmning och som inte överstiger angivna mängder med hänsyn till förvaringsplatsen. skall anmälas till brandchefen. I normalfallet skall således förvaring av eldningsolja för centraluppvärmning anmälas till brandchefen.

2.4.2. Lagen om hälso- och miljöfarliga varor

Lagen (SFS 1973:329) innehåller grundläggande bestämmelser om tillverk- ning, försäljning, annan hantering och import av hälso- och miljöfarliga varor samt bemyndigande för regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att ingripa mot olika kemiska varor.

Den löpande tillsynen över efterlevnaden av lagen åvilar centralt natur- vårdsverket och arbetarskyddsstyrelsen. Prövning av frågor enligt lagen görs av en särskild nämnd. produktkontrollnämnden. som administrativt är knuten till naturvårdsverket.

Beträffande möjligheterna att med stöd av lagen stoppa eller begränsa användningen av brandfarliga produkter anges i lagens 1 5 att med hälso- och miljöfarlig vara avses

]. ämne eller beredning som med hänsyn till sina kemiska eller fysikalisk- kemiska egenskaper och hantering kan befaras medföra skada på människor eller i miljön.

2. vara som innehåller eller behandlats med ämne eller beredning som avses i 1. om varan därigenom och med hänsyn till sin hantering kan befaras medföra skada på människor eller i miljön.

I lagens förarbeten (prop 1973:17, sid 109) anges vidare att risk för skada på rent fysikalisk eller mekanisk väg är utan betydelse. Det torde således stå klart att lagen inte är tillämplig på varor som kan befaras medföra skador enbart på grund av sin brandfarlighet.

Denna bedömning vinner också stöd av sista stycket i 35 där det står stadgat att i fråga om brandfarlig eller explosiv vara äger lagen tillämpning

endast i den mån varan är hälso- eller miljöfarlig av annat skäl än som föranlett att den hänförts till nämnda varukategorier.

Däremot skulle lagen möjligen kunna tillämpas om det vid förbränning av en produkt avges ämnen som kan befaras medföra skada på människor eller miljö.

2.4.3. A rbetarskydds/agstiftningen

Grundläggande för regleringen av arbetarskyddet är 1949 års arbetar- skyddslag(1949:1). Lagens huvudstadgande. som återfinns i 2 kap 7 5. ålägger först och främst arbetsgivaren att iakttaga allt som skäligen kan erfordras för att förebygga att hos honom anställd arbetstagare ådrager sig ohälsa. Arbetstagaren åläggs att medverka till att förekomma ohälsa och olycks- fall.

Vidare ges arbetarskyddsföreskrifter i bl a arbetarskyddskungörelsen, byggnadsstadgan. brandlagen, strålskyddslagen och författningarna om brandfarliga och explosiva varor.

Tillsynen över arbetarskyddet och efterlevnaden av de lagar och föreskrif- ter, som reglerar detta. ankommer på arbetarskyddsstyrelsen samt. under dess överinseende och ledning, på yrkesinspektionen. som består av dels statliga, dels kommunala tillsynsorgan. Arbetarskyddsstyrelsen har bla att lämna råd och upplysningar samt att utge anvisningar för tillämpningen av lagen och författningar på arbetarskyddets område.

Arbetarskyddslagen innehåller endast en bestämmelse som mer direkt har anknytning till brandfarliga produkter. Enligt 11 5 2 stycket gäller följande:

”För att förebygga att arbetstagare skadas genom fall. nedstörtande föremål eller ras eller av splitter, stänk. vassa eller heta föremål eller heta vätskor eller genom klämning eller slag eller genom eldfarliga, explosiva. frätande, giftiga eller eljest hälsofarliga ämnen eller genom elektrisk ström. kyla eller värme genom bländande ljus, skola sådana åtgärder vidtagas, att fara härför i möjligaste mån undgås."

Bestämmelsen torde emellertid närmast ta sikte på ämnen som före- kommer i tillverkningsprocesser och liknande och således ej avse arbets- miljön i övrigt. Inte heller synes med stöd av arbetarskyddslagen ha utfärdats några närmare anvisningar avseende brandfarliga produkter i arbetsplatsens lösa och fasta inredning.

2.5. Regler för upphandling

Några generella bestämmelser som begränsar urvalet av den lösa inredningen i offentliga byggnader med avseende på brandrisker finns inte. Upphand- lingen av inredning till sådana byggnader handhas av respektive myndighet eller för ändamålet inrättade organ. Denna upphandling styrs av interna regler.

Försvarets materielverk (FMV) sluter avtal avseende bla leverans av stoppade möbler. gardiner och textila mattor. Dessa avtal utnyttjas, förutom av försvarsmaktens myndigheter, även av den civila statsförvaltningen. FMV köper dessutom bäddutrustning för försvarsmaktens behov att

användas i förläggningsutrymmen av olika slag.

Beträffande bäddutrustning utarbetar FMV egna tillverkningsbestäm- melser som ligger till grund för inköp. I dessa bestämmelser har särskild hänsyn till brandsäkerhetskrav inte tagits. Skälet till detta är främst att det saknas lättillgänglig och entydig klassificering av aktuella material och produkter med avseende på brandegenskaper. Av samma skäl har FMV inte heller uppställt krav på brandsäkerhet vid upphandling av stoppade möbler, gardiner och textila mattor. FMV har dock utfört vissa praktiska försök med olika material i bäddutrustning, i första hand avsedda för fartyg. Utvärde- ringen av dessa försök vad gäller brandrisker, gasbildning vid brand m in har ännu inte (april 1978) avslutats.

Inom vårdsektorn har Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri) utfärdat råd, rekommendationer och standarder till vägledning för upphandling genom Landstingens Inköpscentral (LIC). Dessa rekommendationer upptar inte brandsäkerhetsaspekter. Motsvarande gäller beträffande skolöverstyrelsens råd och anvisningar för inköp av lös inredning till skolor, skolhem etc.

Kommunsamköp upphandlar bl a inredningsprodukter för kommunala förvaltningsbyggnader och lokaler som faller inom kommunernas ansvars- område. Inte heller kommunernas upphandlingsbestämmelser innehåller krav på brandsäkerhet.

Samtliga här nämnda myndigheter och organ beaktar dock brandsäker- hetsaspekten utifrån ett allmänt bedömningsunderlag. Ambitionen finns att utifrån tillgänglig information styra upphandlingen mot så brandsäkra produkter som möjligt. I sammanhanget bör även nämnas att inom byggnadsstyrelsen pågår arbete att ta fram underlag för bedömning av produkters säkerhet vid upphandling genom FMV.

2.6. Slutsatser

Såsom framgår av redovisningen ovan innehåller gällande lagstiftning bestämmelser som från olika utgångspunkter syftar till att skydda samhället och dess medborgare mot brand och brandspridning m m. Det föreligger emellertid svagheter i lagstiftningen på viktiga områden.

Byggnads/agsfi/iningen med dess inriktning på byggnaden som sådan ger endast begränsade möjligheter för samhället att förhindra användning av brandfarliga produkter i byggnad och i dess fasta inredning så länge fri tillgång till sådana produkter finns i handeln. Brand/agsri/iningen saknar bestäm- melser som medger brandsyneförrättning i bostäder annat än i mycket speciella situationer. Marknadsföringslagen ställer vissa instrument till förfo— gande för att förhindra användning av brandfarliga produkter i den lösa inredningen i byggnader. Lagens bestämmelser främjar emellertid endast konsumenternas intressen i egenskap av privatpersoner. Vid upphandling av lös inredning avsedd för offentliga byggnader saknas generella bestämmelser som tar sikte på brandskyddet.

3. Data om brandskador och riskmönster vid bränder

3.1. Allmänt om data

Statistiska uppgifter över inträffade brandolyckor kan ge en viktig kunskap som kan läggas till grund för åtgärder för att förebygga nya olyckor. Flera olika typer av information kan komma till användning, varför skilda slags insamlings- och analysmetoder måste utnyttjas.

Uppgifter om antalet inträffade olyckor och om person- och egendoms- skador insamlade över tiden kan göra det möjligt att tidigt upptäcka förändringar i riskmönstret samt att observera effekten av genomförda förebyggande åtgärder. Periodiskt återkommande eller punktvisa undersök- ningar kan systematiskt komplettera denna grundare information med mer ingående data om t ex olyckornas uppkomst, de material och produkter som varit inblandade i brandförloppet samt om de skador som uppstått till följd av bränder.

Någon samlad bild över brandskadeutvecklingen i Sverige finns inte. De kunskaper som står till buds är fragmentariska och ofta svårtolkade. Inte desto mindre pågår det på flera håll försök med att ta fram material som på längre sikt kan utvecklas till en brandskadestatistik som fyller rimliga krav på fullständighet och tillförlitlighet. För att detta skall kunna ske krävs samarbete mellan olika berörda organ samt tillräckliga resurser för att åstadkomma nödvändig utbyggnad och förbättring av den befintliga stati- stiken.

Utredningen ger i detta kapitel en överblick över vad man i dag vet om brandskador i Sverige. Dessutom kompletteras uppgifterna med vissa utländska data.

3.2. Data om brandskador i Sverige

3.2.1. Dödsfall

Uppgift om antalet dödsfall i samband med brand kan hämtas från två källor: från statistiska centralbyråns (SCB:s) statistik över dödsorsaker och från de sammanställningar som Svenska brandförsvarsföreningen (SBF) gör med ledning av tidningsuppgifter.

SCB:s dödsorsaksstatistik grundar sig dels på uppgifter ur dödsbevis som utfärdas av läkare och via pastorsämbetena insänds till SCB, dels på de dödsfallsaviseringar (magnetband) som från länsstyrelsernas dataenheter

inlämnas för bearbetning på SCB:s befolkningsstatistiska enhet.

Den avstämning som SCB numera gör mot befolkningsstatistikens register över döda gör att materialet får anses som fullständigt vad gäller antalet döda. Bearbetningsfel eller redovisningsfel avseende dödsorsak bedöms av SCB inte vara av någon större omfattning. Vid oklarheter eller bristande information på dödsbeviset inhämtas alltid kompletterande uppgifter innan kodning sker. Beträffande olycksbeskrivningarna på dödsbeviset har en studie visat att de ger en god bild av vilken typ av olyckshändelse som inträffat. Detta gör att underlaget för kodningen av skadans yttre orsak får anses som tillfredsställande.

I tabell 3.1 och figur 3.1 redovisas en serie över antalet döda genom olyckshändelser orsakade av "öppen eld” (ej sprängämnesolyckor) som SCB tagit fram som stöd för de diskussioner som förts mellan berörda myndigheter under tiden för brandriskutredningens arbete. Uppgifterna spänner över ett flertal år (1961—1976). Kvaliteten har under dessa år förbättrats genom att kontrollen mot befolkningsstatistiken införts. Detta torde dock inte behöva tillmätas någon större betydelse vid en jämförelse mellan de olika åren.

Uppgifterna från SCB avseende antalet döda kanjämföras med de uppgifter som SBF under den senaste tioårsperioden sammanställt från dagstidningar avseende förekomsten av dödsfall till följd av bränder. SBF:s uppgifter (här exkl bilolyckor) omfattar antalet döda i samband med brand samt brandor- saker (brandstiftare) för dödsbränder. Kvaliteten i de av SBF sammanställda uppgifterna är beroende av fullständighet och tillförlitlighet i tidningsuppgif- terna. Uppgifterna över antalet döda i de båda serierna visar för den senaste tioårsperioden en variation mellan 92 och 162 personer per år. Överensstäm- melsen mellan de båda serierna är inte särskilt god. Vad avser uppgiften för

Tabell 3.1 Dödsfall genom brand i Sverige 1961-1976, antal

År Antal döda

Enligt SCB:s Enligt SBF:s dödsorsaks- sammanställning redovisning från dagstidningar exkl bilolyckor

1961 95 1962 109 1963 113 1964 105 1965 162 158 1966 141 145 1967 128 132 1968 132 129 1969 130 100 1970 115 129 1971 111 131 1972 145 139 1973 113 103 1974 92 99 1975 140 137 1976 140 142

Antal döda

170

160 150 140 130 120 110—1

1001 90— 80—1 70— 60— 50— 40— 30— 20— 10—

O—T__l—T— 1 F "1— l_ 1 "T T | I [_l—Ti 196162 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 Figur 3.1 Döds/a/I genom

År SCB brand i Sverige _ _ _. SBF 1961—1976, ama/.

enstaka år kan avvikelsen uppgå till 120—25 %. Det bör dock beaktas att avgränsningen av de redovisade dödsfallen kan i vissa avseenden skilja sig för de båda serierna.

Som nämnts kan SBF:s uppgifter om dödsbränder också fördelas efter brandorsak. Sådana uppdelningar för åren 1969—1976 redovisas i tabell 3.2. Sängrökningen som en viktig orsak till bränder som leder till dödsfall framgår

Tabell 3.2 Dödsfall genom brand i Sverige 1969—1976 fördelade efter orsak, antal

År Orsaker

, 4: 'o ... en 0 ' = 11.) '0 x

E 0 .5 a i % a = .= a

gg... säga & sas %é ägg 5 så 3552 a ,,

'._ .E % ä'; 8 i än!—åmo—simw === än m 5 "0 E Mac E—W— E...—u Efeuås—Ous % ox Ctåzå & %s?: = 233 x '— _'>2'E:äå£2 : 2 5.2, äcw ;: =, thu-2 co mu, 1.1-1 & mi—öa(—:UOT,4 LL] [1.6 anstå o m 1969 30 5 1 — 8 — 3 — — 3 — 2 — 13 40 105 1970 34 18 4 — 6 — 1 14 5 8 — 7 5 11 33 147 1971 40 13 12 9 6 5 5 6 5 4 3 3 2 6 25 144 1972 45 7 3 3 3 1 1 4 2 5 2 8 3 21 39 146 1973 38 3 1 2 2 1 3 1 1 2 2 — 3 14 31 104 1974 28 7 6 5 3 — 2 7 1 7 2 4 3 4 27 106 1975 50 6 2 11 2 — 1 13 l 6 5 2 1 6 37 143 1976 37 20 3 17 5 — 1 5 4 2 3 2 12 8 43 162

Tabell 3.3 Dödsfall genom brand i Sverige 1976 fördelade efter brandplats, antal

Brandplats Antal

Hyreshus 60 Villa 26 Fritidshus 13 Motell Sjukhus Pensionärshem Barnkoloni Industri Ladugård, uthus Bil, buss Fartyg. båt Utomhus

Övrigt

N OAOOO-AMOOANM

Summa: 162

av tabellen. 1 övrigt ger tabellen en bild av en mångfald olika brandorsa— ker.

För 1976 har uppgifterna även fördelats med hänsyn till i vad slags lokaler dödsbränder har inträffat (se tabell 3.3). Det framgår av tabellen att av 162 inträffade dödsbränder har 99 fall inträffat i privata bostäder (hyreshus, villa eller fritidshus).

3.2.2. Personskador

Någon löpande statistik över antalet personer som skadas genom bränder finns inte. Däremot har det förekommit skilda slags punktundersökningar. För närvarande pågår ett samarbete mellan Karolinska sjukhusets plastikki- rurgiska klinik. konsumentverket, statens brandnämnd och statistiska centralbyrån i syfte att skapa större kunskap såväl om brännskadeproblem som om metoderna för datainsamling och analys inom området. Samarbetet bedrivs inom ramen för en informell arbetsgrupp. brännskadegruppen, som svarar för några projekt som rör faktainsamling avseende bränder och brännskador. Gruppens projekt omfattar bl a följande:

Cl Registrering av brännskador som medfört vård vid Karolinska eller Löwenströmska sjukhusen. De registrerade patienterna intervjuas för att klarlägga hur olyckan gick till. Intervjun görs utifrån ett speciellt frågeformulär som använts i en nordisk undersökning av hem- och fritidsolyckor. Vid intervjun fästes särskilt intresse vid vilka föremål som varit inblandade i olyckan. I undersökningen har från mars till novem- ber 1977 ca 400 brännskadade registrerats. Undersökningen skall fortgå minst ett år. (Se Brännskadeundersökningen, SCB Lägesrapport IV. 1978— 01-15 /l/). El Undersökning angående brännskadade 1971—1975 inlagda vid Karolinska sjukhusets plastikkirurgiska klinik. För dessa patienter har en stor mängd

data avseende både brännskadans uppkomst och behandling samman- ställts. Undersökningen är främst deskriptiv och avser att ge en bred belysning av vad slags brännskador som förekommer inom plastikkirur- giskak linikens arbetsområde. Två typer av utbyggnad av undersökningen har diskuterats. Dels finns de registrerade uppgifterna tillgängliga för statistisk analys av samband mellan skador, olycksförlopp och sociala förhållanden. Dels är en jämförelse möjlig med liknande deskriptiva undersökningar för ett äldre material eller material från andra sjukhus. Eventuellt kan en motsvarande undersökning komma att göras för avlidna som obducerats vid en rättsläkarstation.

El Undersökning av bränder med personskador i Stockholms län. Under- sökningen bygger på uppgifter från brandförsvar och polis i Stockholms län. Bränder utanför länet som inträffat inom upptagningsområdena för Karolinska sjukhusets plastikkirurgiska kliniks brännskadeenhet och statens rättsläkarstation ingår också i provverksamheten som startade 1977. Syftet är att belysa vilka faktorer som är av betydelse för uppkomst och spridning av brand och i vilken utsträckning dessa faktorer påverkar risken för personskador.

Slutligen böri sammanhanget nämnas undersökningen av brännskadorinom det nordiska projektet "Inrapportering av olycksfall i hemmen och deras grannskap". Projektet genomförs av Nordiska ministerrådet och dess ämbetsmannakommitté för konsumentfrågor. Olycksfall rapporterades in från 21 sjukvårdsinrättningar i Norden under en viss tid 1977. Den ovan först nämnda intervjuundersökningen ären påbyggnad på det nordiska projektet. I Sverige deltog ytterligare tre sjukvårdsinrättningar i projektet. Från dessa liksom från övriga nordiska sjukhus rapporterades även brännskadeolyckor. Detta brännskadematerial kan utskiljas och specialbearbetas.

3 . 2 . 3 M arerieI/a skador

Uppgifter om materiella skador i samband med bränder kan huvudsakligen hämtas från försäknngsstatistiken. Det är Försäkringsbranschens Service AB (FSAB) som svarar för sammanställning av uppgifterna. 1 tabell 3.4 redovisas antal registrerade bränder och ersättningsbelopp i 1967 års penningvärde för bränder i villor, fritidshus och andra fastigheter. Av tabellen framgår att ersättningsbeloppen totalt steg kontinuerligt (trots fast penningvärde) från 1967 till 1971. varefter de åter successivt har sjunkit. 1 1967 års penningvärde uppgick de till ca 56 miljoner kronor år 1967. till 90 miljoner kronor 1971 och 67 miljoner kronor 1974. Antalet försäkringsfall steg från 16 130 år 1967 till 21 042 år 1972, varefter en markerad nedgång har registrerats. Detta kan bero på att FSAB fr o m 1972 införde nya rutiner för registrering. Ersättningsbe- loppen för storbrändertbränder med ersättningsbelopp på mer än 200 000 kr i 1967 års penningvärde) var högst — 4 % — år 1968. Kostnaderna för sådana bränder har ökat markant 1975 och 1976, två år för vilka övriga försäkrings— statistiska uppgifter för närvarande saknas. Allmänt bör beaktas att princi- perna för redovisning av brandskador i försäkringsbranschens statistik har ändrats flera gånger mellan 1967 och 1976.

Tabell 3.4 Skadeersättning vid bränder i bostäder (inklusive innehåll) i Sverige 1967—1976, 1967 års priser

År

(1)

1967 1968 1969 1970 1971 1972 1973 1974 1975 1976

Antalet Skadeersättning i 1 OOO-tal kronor Därav skadeersättning för storbrän- brand- för bränder i: der (minst 200 000 kr i 1967 års priser) skador

villor fritids- andra totalt 1 OOO-tal %

hus bostads- kronor av (6) hus

(2) (3) (4) (5) (6) (7) (8) 16 130 23 694 5 151 26 950 55 795 17 730 31 15 530 28 198 5 263 34 964 68 425 32 650 47 17453 26069 7944 39131 74444 17921 24 19 488 29 052 7 262 43 319 79 633 23 993 30 20 903 30 715 10 672 48 858 89 645 24 408 27 21 042 27 556 8 932 42 986 79 474 21 402 27 14 621 25 840 9 963 43 080 78 883 25 678 32 12 095 22 536 6 284 37 727 66 547 22 027 33 29 918 . 41 555

Anm: Uppgifterna 1967. 1968 och 1969 inkluderar handelsrörelser. 1973 införde FSAB. som utfört samman- ställningen, ett nytt system för insamling och registrering av brandskador vilket fått till följd att endast antalet bränder har registrerats.

3.3. Utländska datasystem och undersökningar

1 det följande refereras en rad olika system för informationsinsamling och undersökningar från USA, Storbritannien och Danmark avseende bränder. Avsikten är att dels ge en utvidgad bas för utredningens arbete, dels att belysa olika försök att insamla och nyttiggöra kunskaper om brandskador i andra länder. I detta avsnitt redovisas också en sammanställning av uppgifter om bränder i olika länder.

3.3.1. USA

Fire Incident Data Organization (FIDO) är en databas som upprättades 1971 av National Fire Protection Association (NFPA) i Boston. För närvarande innehåller den uppgifter om ca 3 000 bränder. Varje olyckstillfälle beskrivs genom ett sextiotal uppgifter som lämnats av brandkåren. Majoriteten av lagrade data avser bränder som orsakat dödsfall, kroppsskada eller en egendomsförlust på minst 50000 dollar. Eftersom brandkåren står som uppgiftslämnare är sådana bränder som ofta inte leder till brandkårsutryck- ning, bl a bränder i klädesplagg, klan underrepresenterade i materialet. En bearbetning av insamlade data avseende år 1974 visar att bränder oftast beror på förbränning av sopor och avfall, fel i elektriska system, utrustning för uppvärmning och matlagning, rökning samt avsiktlig antändning. Dessa orsaker redovisas för 58 (in av bränderna.

National Fire Incident Reporting System (NFIRS) är en av de databaser som upprättats av det år 1974 bildade federala National Fire Data Center. Projektet befinner sig ännu i pilotstadiet (ca 60 000 bränder). På samma sätt som gäller

för FlDO finns en begränsning till sådana bränder som föranlett brandkårs- utryckning.

National Electronic Inquiry Surveillance System (NElSS) drivs av Consumer Product Safety Commission (CPSC) och har varit i bruk sedan juli 1972. Systemet är utvecklat främst för att få fram produktrelaterade skadedata. NElSS insamlar sitt underlag genom ett nätverk av 119 slumpmässigt utvalda akutmottagningar i hela landet. För varje rapporterad skada ges information om typ av produkt som först antänts, plats för olyckshändelse, ålder och kön på den skadade. skadediagnos och typ av behandling. Detta möjliggör en kontinuerlig bevakning av skaderisker förknippade med olika produkter. Skador till följd av bränder i möbler. kläder eller textilier kan antas vara underrepresenterade i materialet. Bränder där hotade personer antingen lyckats liy utan skada eller också omkommit rapporteras ej till sjukhusens akutmottagningar och ingår därför inte i materialet. Vid bränder i lösöre gäller ofta också att inblandade personer inte väcks förrän branden har fått en sådan spridning att det är svårt att efteråt veta hur branden har börjat.

Flam/noble Fabries Accident Case and Testing System (FFACTS) startades år 1967 av National Bureau ofStandards(NBS), Washington. Syftet är att genom så detaljerade undersökningar som möjligt kartlägga den enskilda produktens roll i enskilda brandförlopp. där någon form av textilier varit inblandad. Fram till den ljuli 1975 hade 3 347 bränder analyserats. Utredningen av varje brand omfattar en noggrann utfrågning av berörda personer och laboratorietester av inblandade textilier.

Av en rapport från FFACTS /2/, i vilken ca 1 600 bränder med personskador (se tabell 3.5) analyseras, framgår att i 7 % av fallen var den först antända textilen ett klädesplagg. Bland de skadade var barn under 10 år och pensionärer(över 65 år) kraftigt överrepresenterade(se figur 3.2 och tabell 3.6). Det bör dock beaktas att undersökningarna omfattar bränder som det av praktiska skäl har varit möjligt att undersöka. Materialet är sålunda endast begränsat statistiskt representativt.

Tabell 3.5 Brännsk adade personer vid bränder i USA 1967—1975 där textilier varit involverade, fördelade efter vilket slags textil som antänts först samt efter ålder och kön, antal

Textilslag 0—9 10—19 20—44 45—64 65— Okänd ålder Totalt M K M K M K M K M K M K M K Klädesplagg 200 259 98 91 91 111 84 104 77 123 5 6 555 694 Filt, täcke, överkast 8 6 l 4 6 9 9 2 4 6 1 1 29 28 Madrass 6 3 3 — 9 5 8 5 2 2 — — 28 15 Andra sängkläder 3 ] 7 2 6 6 8 6 2 4 1 1 27 20 Möbeltyg 6 2 3 2 21 18 17 21 7 10 — 3 54 56 Gardin 4 1 1 1 3 14 1 2 1 3 — 1 10 22 Matta 2 2 2 — 2 2 1 2 2 — — — 9 6 Annan textilinredning 1 2 — 2 — 3 — 2 1 6 1 — 3 15 Annan textil — — 6 1 l 2 — — — 1 — — 7 4 Totalt 230 276 121 103 139 170 128 144 96 155 8 12 722 860

Källa: FFACTS /2/.

Figur 3.2 Ålders/örde/ning hos 205 9 brännskadade män och kvinnor i USA

I 96 7—1 975 jämfört med hela befolkningen i USA är I 975.

Antal brännskadade

Män Kvinnor

350 300 ' 250 I

200 ' * " 1 50 _ 100

50

Ålder

10—19 20—44 45—64 65— 10—19 20—44 45— 65—

Källa: FFACTS /2/.

Tabell 3.6 Brännskadade män och kvinnor i USA 1967—1975, antal

Ålder Män Kvinnor 0— 9 269 314 10—1 9 158 111 20—44 235 218 45—64 211 193 65— 140 210

Summa 1013 1 046

Källa: FFACTS /2/. Anm: 1 28 fall är ålder och/eller kön okända.

De bearbetningar av materialet som genomförts visar bl a att det generellt inte finns något samband mellan skadornas omfattning och vad slags textilier som först antänts (se tabell 3.7). Överhuvudtaget synes skadorna i regel vara allvarliga - 21 % av de skadade har avlidit och 49 % behövt sjukhusvård (se tabell 3.8). Av tabell 3.9 framgår att de vanligaste antändningskällorna vid de undersökta bränderna har varit tändstickor, spisar, cigaretter och öppen eld. De vanligaste aktiviteterna som har lett till olyckorna har varit lek med

Tabell 3.7 Brännskadade vid i USA undersökta bränder 1967-1975 fördelade efter skadans omfattning och vilken textil som antänts först, antal

Slag av textil Antal personer med följande % av kroppsytan brännska- dad: 1-10 11—20 21—40 41—60 Över 60 Okänd Totalt yta Klädesplagg 550 250 187 80 87 58 1 212 Filt, täcke, överkast 31 1 3 3 4 6 48 Madrass 14 1 4 2 4 14 39 Andra sängkläder 18 4 4 — 7 11 44 Gardin 16 1 2 — — 8 27 Matta 7 — 3 2 2 — — 14 Möbeltyg 33 9 8 6 16 30 102 Annan textilinredning 7 3 1 — 2 1 14 Annan textil 2 4 2 — l 1 10 Totalt 678 273 214 93 123 129 1 510

Källa: FFACTS /2/. Anm: Tabellen omfattar endast sådana fall där den först antända texti1en är känd och brännskada har uppstått.

Tabell 3.8 Brännskadade vid i USA undersökta bränder 1967—1975 fördelade efter art av behandling samt ålder och kön, antal

Behandling 0—9 10—19 20—44 45—54 55—64 65— Okänd Totalt ålder

ingen behandling 2 — 2 1 3 4 4 3 1 - — l 2 — 14 9 Första hjälpen 2 — — — 1 — — — — — — — — — 3 - Läkarbehandling 2 1 — 2 1 7 1 1 — 1 — 1 — — 4 13 Sjukhusbehandling 64 56 50 39 69 78 24 26 14 10 11 22 1 1 233 232 inlagd på sjukhus 163 213 87 56 112 79 47 43 45 45 50 64 5 5 509 505 Avliden vid ankomsten 13 9 4 2 18 19 14 9 16 8 12 24 — 1 77 72 Avliden på sjukhus 14 25 4 2 16 13 14 14 19 15 58 94 1 1 126 164 Annat 2 2 1 1 1 1 1 2 — — 1 1 — — 6 7 Okänd behand1ing 7 8 10 8 14 17 5 10 6 6 8 3 3 6 53 58

Totalt 269 314 158 111 235 218 110 108 101 85 140 210 12 14 10251060

Källa: FFACTS /2/.

Tabell 3.9 Personskador vid textilbränder i USA 1967—1975 fördelade efter antändningskälla och vilken textil som antänts först. antal

Antändningskälla Slag av textil

Klädes- Filt, Mad- Andra Möbel- GardinMatta Annan AnnanTotalt plagg täcke, rass säng- tyg textilin- textil överkast kläder redning

Värmepanna 11 — — — — — — — — 11 Kaminer 93 1 — — 3 — 2 — — 99 Varmvattenberedare 4 — — — — — — - — 4 Andra uppvärm-

ningsanordningar 3 — — 1 — 1 1 — — 6 Elspisar 131 — — — — — — 4 — 135 Gasspisar 235 — — 1 — 3 1 6 — 246 Andra spisar 12 — 1 — — — — — 1 14 Glödlampor 1 2 — 2 l 1 — 2 — 9 Elektriska filtar — 14 — — — — — - 2 16 Andra elektriska an-

ordningar 10 1 l 2 1 3 — 1 — 19 Elektriska ledningar 12 — — 3 1 5 - — — 21 Förlängningssladdar — 1 1 — — 1 1 — 5 9 Lyktor/levande ljus 38 1 1 4 1 4 3 — 2 54 öppen eld 119 1 — 1 — — — — — 121 Rökdon (ospecifice-

rat) 37 5 9 3 15 — — — — 69 Cigaretter 56 14 16 25 74 2 5 3 — 195 Cigarrer/pipor 5 — 1 — 1 1 — — — 9 Tändstickor 338 13 7 4 4 6 1 1 374 Cigarettändare 56 2 — — 3 1 1 1 — 64 Svetsning/skärning 18 — — — — — — — — 18 Andra arbetsverktyg 2 — — — — — — — — 2 Förbränningsmotorer 6 — — — — — — — — 6 Fyrverkeri 17 — — — — — — — — 17 Annat 37 1 — — — 1 — — — 39

Summa 1 241 56 37 46 104 29 15 17 11 1 556 Okänd anledning 24 1 6 3 6 3 — 1 — 44 Totalt 1 265 57 43 49 110 32 15 18 11 1 600

Källa: FFACTS /2/.

tändstickortbarn), användning av tändstickoreller tändare samt — för kvinnor — matlagning (se tabell 3.10).

3.3.2. Storbritannien

Fire Research Station i Borehamwood, Storbritannien, har analyserat bl a möblernas roll vid bränder som har inträffat åren 1962, 1967, 1970 och 1972 i Storbritannien. Undersökningen /3/ visar att andelen möbelbränder av samtliga bränder i bostäder har varit relativt konstant. Däremot synes andelen bränder med dödsfall som följd ha ökat. Antändning av möbler har förekommit i nästan två tredjedelar av dödsbränderna. Risken för dödsfall synes vara störst vid bränder i stoppade möbler.

Tabell 3.10 Brandskadade vid i USA undersökta bränder 1967—1975 fördelade efter den aktivitet vid vilken brand uppkom samt ålder och kön, antal

0—9 10—19 20—44 45—64 65— Okänd Totalt ålder

MKMKMKMKMKMKMK

Lagade mat 5 19 13 30 12 57 10 34 6 73 — — 46 213 Lekte med tänd»

stickor/tändare 128 99 9 7 — 3 1 1 — — — 1 138 111 Lekte med öppen eld 10 8 2 4 — — 1 1 1 — — — 14 13 Eldade löv 5 2 14 2 3 2 4 2 10 5 — — 36 13 Bevakade annan öp-

pen eld 3 2 4 6 6 3 4 1 — 1 — — 17 13 Arbetade med maski-

neri 2 — 3 — 19 3 10 — 2 l — — 36 4 Somnade vid rökning — - 3 1 39 23 34 28 10 15 1 3 87 70 Sov 14 18 15 9 23 22 13 8 5 6 — 1 70 64 Använde tändstickor/

tändare 1 l 5 13 4 28 19 29 28 42 27 2 1 125 84 Rökte ] 1 l — 13 18 28 35 35 32 4 1 82 87 Rengjorde med lätt-

antändlig vätska — — — 1 1 1 2 — 2 2 1 — 6 4 Hjälpte annan släcka

eld ] — 3 1 3 4 3 l 2 1 1 2 13 9 Annan aktivitet 84 151 76 45 79 62 65 43 19 41 4 4 327 346 Okänd aktivitet 5 9 2 1 9 l 8 11 5 6 — 1 29 29

Totalt 158 314 158 111 2.39 218 212 193 139 210 13 14 1026 1060

Källa: FFACTS /2/

Det kan nämnas att antalet dödsfall till följd av bränder i kläder har minskat. Detta kan delvis vara en effekt av att lagstiftning om brandsäkra nattkläder har införts. Att användning av uppvärmningsanordningar med öppen låga har minskat kan också ha bidragit till utvecklingen.

Antalet dödsfall av brännskador har varit relativt konstant mellan de år som undersökningen täcker. Antalet personer som dött därför att de inandat rök och giftiga gaser har däremot ökat. Detta kan sammanhänga med nya material i möbler och andra produkter, men möjligen också med att det överhuvudtaget förekommer fler möbler och liknande föremål i bostaden som följd av ändrade sociala vanor. Ökningen av antalet dödsfall till följd av rök och giftiga gaser begränsas dock inte enbart till olyckor som inträffar i bostäder och i vilken möbler varit inblandade. Bränder som börjar i sängar och stoppade möbler visar en över tiden stigande tendens till att sprida sig från rum till rum.

3.3.3. Danmark

len dansk undersökning(Brandforskning på brandplatser—en undersökning av bränderi villor) /4/ konstateras bl a att det inte endast är en byggnads fasta och lösa inredning som medverkar till olika brandförlopp. Byggnadens utformning, tex förekomst av stora fönster, stora sammanhängande voly- mer, öppen förbindelse mellan våningar i olika plan och brandtekniskt svaga

Tabell 3.11 Brandskador i ett antal industriländer år 1973

Land BNP per Skadeersätt- Antal dödsfall capita, ningi Fl. per 1 miljon dollar av BNP invånare

Schweiz 6 500 0.03 2 (2.4)

USA 6 100 0.24 . .

Sverige 5900 0.18 13 Kanada 5 300 0.21 35

Västtyskland 5 200 0.25 . .

Frankrike 4 700 0.10 7 Australien 4 600 0.35 14 Japan 3 800 0.07 18 Storbritannien 3 100 0.24 19

Källa: Fire Journal, november 1974 /5/.

dörrar, spelar en stor roll för en brands utveckling och spridning. Bränder i småhus med ovannämnda egenskaper får fortare fäste och sprider sig snabbare än i småhus med slutnare utformning oavsett inverkan från nya material. De slutsatser som dras i den danska undersökningen torde gälla även i Sverige.

3.3.4. Dödsfall och brandskador i olika länder

Risken för bränder synes variera i hög grad mellan olika länder. Kunskapen om vad detta beror på är ringa. Man kan endast spekulera i olikheter avseende byggnads- och inredningsmaterial, uppvärmningsförhållanden, boende- vanor etc. Det statistiska underlaget som enjämförelse mellan länderna kan grundas på är också bräckligt. Man vet inte i hur hög grad konstaterade skillnader är verkliga eller sammanhänger med olikheter avseende begrepps- apparat, insamlingsmetoder och det statistiska underlagets tillförlitlighet. Trots alla reservationer redovisas i tabell 3.11 vissa uppgifter om brandskador i ett antal industriländer. Uppgifterna, som publicerats i Fire Journal i november 1974 /5/, avser år 1973 och omfattar data över dödsfall och egendomsskador.

Av tabellen framgår att de materiella skadorna i procent av bruttonatio- nalprodukten varierar mellan 0,03 för Schweiz och 0,35 för Australien. Antalet dödsfall som förorsakats av brand per 1 miljon invånare är också lägst i Schweiz — 2,4 — och högst i Kanada — 35. Då har ingen uppgift redovisats för Förenta staterna. Uppskattningar om antalet döda som gjorts för detta land tyder på en ännu högre siffra.

3.4. Riskmönster för inredningsbränder

Med hjälp av tillgängliga kunskaper om brandskador och brandförlopp görs här ett försök att beskriva riskmönster som föreligger för inredningsbränder. Med riskmönster avses samspel mellan olika faktorer som utlöser en brand samt de händelseförlopp — omständighetskedjor — som ofta förekommer i sammanhanget. Av de faktorer som påverkar händelseförloppet kan vissa

hänföras till miljön i vilken branden inträffar, andra faktorer utgörs av mänskligt beteende. En orsakskedja som under vissa omständigheter kan leda till brand gör det inte, om kedjan på någon väsentlig punkt bryts. De utgör nödvändiga men inte tillräckliga förutsättningar för att en brand skall uppstå. Vissa faktorer har ett mer dominerande inflytande på brandförloppet. Det är väsentligt att systematiskt analysera de faktorer som på ett eller annat sätt medverkar vid bränder för att identifiera frekvent förekommande omständighetskedjor — riskmönster. En sådan kunskap kan på längre sikt skapa förutsättningar för en effektiv brandförebyggande verksamhet.

Ett försök att identifiera de vanligaste riskmönstren vid bränder genom- fördes 1976 i USA, (se Fire Journal, maj 1976 /6/). Genom samkörningar av fyra olika dataregister, de tre tidigare nämnda FIDO, NFIRS och FFACTS samt en databas vid National Center of Health Statistics, tog man fram de vanligast förekommande riskmönstren i USA. En inträffad brandhändelse ansågs i undersökningen vara definierad av fyra faktorer — typ av skada, typ av lokal, först antänt föremål och antändningskälla (se tabell 3.12). För dödsbränder täcks två tredjedelar av de undersökta fallen av fjorton oftast förekommande riskmönster. Oftast inträffar en brand, som förorsakar

Tabell 3.12 Riskmönster för dödsbränder i USA

Nr Lokal Först antänt föremål Antändningsorsak Andel (%) om- komna vid brand ] Bostad Lös inredning Rökning 27 2 Bostad Lös inredning Öppen låga 5 3 Under trans- Brandfarlig vätska/ Ej specificerat port gas 4 4 Lokal i all- Klädesplagg Uppvärmning och mänhet matlagning 4 5 Bostad Lös inredning Uppvärmning och matlagning 4 6 Lokal i all- Kläder, brandfarlig Ej specificerat mänhet vätska 3 7 Bostad Brandfarlig vara Uppvärmning och matlagning 3 8 Bostad Brandfarlig vätska Öppen låga 3 9 Lokal i all- Klädesplagg Öppen låga mänhet 3 10 Bostad Väggbeklädnad, golv- Uppvärmning och beläggning matlagning 2 ll Bostad Väggbeklädnad, golv- Elektrisk utrustning beläggning 2 12 Lokal i all— Klädesplagg Rökning mänhet 2 13 Bostad Byggnadskonstruk- Elektrisk utrustning tion 2 14 Bostad Sopor, avfall Rökning 2 Summa för 14 vanligast förekommande riskmönster 66 Andra riskmönster, vartdera mindre än 2 procent 34 Summa 100

Källa: Fire Journal, maj 1976 /6/.

dödsfall,i hemmet och uppstår genom att någon del av inredningen antänds genom vårdslöshet i samband med rökning. Först antänds i närmare hälften av dessa fall bädden, ungefär lika ofta stoppade möbler. Inredningsbränder i hemmen svarar för 36 procent av alla dödsbränder. Bränder med första antändning i klädesplagg utgör 4 procent av samtliga dödsbränder. För samma procentandel svarar bränder vid vilka ytskikt i hemmen blivit först antända.

Den viktigaste slutsatsen från den redovisade undersökningen är att den lösa inredningen i hemmen spelar en dominerande roll vid dödsbränder. Byggnadskomponenter i bostäder som är reglerade i nuvarande byggnadsbe- stämmelser svarar för högst sex procent av de antändningar som i den amerikanska undersökningen har lett till dödsbränder.

[ tabell 3.13 redovisas data om inredningsbränder som inträffat i Storbri- tannien år 1970. Bearbetningen har genomförts av Fire Research Station, Storbritannien /7/. Uppgifterna relateras till andra typer av bränder än inredningsbränder. Av undersökningen framgår att inredningsbränder rela- tivt ofta leder till allvarliga personskador. Bränder, som omfattar möbler eller annan inredning, utgör 23 procent av alla bränder men svarar för 43 procent av alla dödsfall som har inträffat i samband med bränder (se tabell 3.13). Antalet dödsfall vid inredningsbränder uppgick år 1970 i Storbritannien till 270, varav 127 berodde på vårdslöshet i samband med rökning eller vuxna personers handhavande av tändstickor. Av dessa dödsbränder var 77 sängbränder och 46 bränder istoppmöbler(se tabell 3. 14). Den bild av den lösa inredningens och rökningens betydelse för uppkomsten av allvarliga bränder som erhölls av den ovan redovisade amerikanska undersökningen bekräftas av den engelska undersökningen. Denna ger även intressant information angående brändernas spridning i byggnader och de risker som är förknippade med detta, om de exponerade personernas förmåga att vidta skyddsåtgärd samt om dödsorsaken. Uppgifterna i tabell 3.15 visar hur förmågan till flykt varierar med offrens ålder. Det är de äldre som vid dödsbränder oftast påträffats i det rum där branden började. En brands spridning i byggnader medför en kraftig ökning av personrisken. Medan endast ca 11 procent av samtliga inredningsbränder enligt den engelska undersökningen sprider sig utanför det ursprungliga rummet, händer detta i ca 40 procent av de bränder som kräver dödsoffer. Risknivån beror inte bara på koncentrationen av de olika riskkomponen-

Tabell 3.13 Bränder och dödsfall i bostadshus i Storbritannien år 1970

Brandtyp Bränder Dödsfall

Antal % Antal %

inredningsbränder 10 530 23 270 43 Andra typer av brand 34 775 77 357 57 Totalt 45 305 100 627 100

Källa: Fire Research Station /7/.

Tabell 3.14 Dödsfall vid inredningsbränder 1970 i Storbritannien fördelade efter typ av inredning. rum där brand börjat och brandorsak

Brandorsak samt Bäddar Stoppade möbler Annan inredning Totalt rum där brand _ _ —— börjat Antal Antal Antal Antal Antal Antal Antal Antal

bränder dödsfall bränder dödsfall bränder dödsfall bränderdödsfall

Elektriska anordningar

(ej elkaminer) 1 800 34 41 l 1 877 10 3 718 45 Vardagsrum 14 1 21 1 1 485 7 1 520 9 Sovrum 1 752 33 13 — 138 — 1 903 33 Kök 3 — — — 102 — 105 — Annan lokal 31 — 7 — 152 3 190 3

Rökning, tändstickor 1 195 77 957 46 206 4 2 358 127 Vardagsrum 34 2 708 33 52 1 794 36 Sovrum 1 067 68 63 4 55 3 1 185 75 Kök 37 6 55 — 42 — 134 6 Annan lokal 57 1 131 9 57 — 245 10

Kaminer 638 18 696 17 942 14 2 276 49 Vardagsrum 51 2 505 12 349 5 905 19 Sovrum 534 13 62 3 302 7 898 23 Kök 10 1 37 — 67 1 114 2 Annan lokal 43 2 92 2 224 1 359 5

Barns lek med eld 711 2 330 10 265 8 1 306 20 Vardagsrum 13 — 234 7 54 8 301 15 Sovrum 648 2 21 1 89 — 758 3 Kök 6 — 10 2 12 - 28 2 Annan lokal 44 — 65 — 110 — 219 —

Andra kända orsaker 146 7 61 2 456 4 663 13 Vardagsrum — — 27 2 103 -— 130 2 Sovrum 118 7 9 — 110 — 237 7 Kök 5 — 8 — 156 4 169 4 Annan lokal 23 — 17 - 87 — 127 —

Okända orsaker 88 13 70 2 51 1 209 16 Vardagsrum — — 48 1 26 1 74 2 Sovrum 78 13 4 — 11 — 93 13 Kök — — 3 1 3 — 6 l Annan lokal 10 — 15 — 11 — 36 —

Samtliga orsaker 4 578 151 2 155 78 3 797 41 10 530 270 Vardagsrum 112 5 1 543 56 2 069 22 3 724 83 Sovrum 4 197 136 172 8 705 10 5074 154 Kök 61 7 113 3 382 5 556 15 Annan lokal 208 3 327 11 641 4 1 176 18

Källa: Fire Research Station /7/.

terna (värme, brandgaser etc) utan också på den hastighet varmed dessa koncentrationer byggs upp samt på den exponerade personens förmåga att snabbt vidta skyddsåtgärd. Av undersökningen framgår var de 270 dödsoff- ren, fördelade på åldersgrupper, påträffades i förhållande till antändnings- platsen — 203 hade ej kunnat ta sig från platsen för brandens uppkomst, ytterligare 26 hade ej kunnat lämna rummet (se tabell 3.16). Förmågan till flykt varierade med offrens ålder. Dödsorsaken vid inredningsbränder är i ca 80 procent av fallen inandning av brandgaser. Det kan nämnas att motsva-

Tabell 3.15 Dödsfall vid bränder i Storbritannien 1970, fördelade efter ålder och

plats

Plats där dödsoffer Ålder Totalt påträffats

(5 5—14 15—44 45—64 >64 Okänd

Vid brandhärden 19 4 22 56 203 Utanför brandhärden,

men i det rum där branden börjat 12 — 2 1 26 Utanför det rum där

branden börjat 9 7 6 6 29 Okänd 1 3 3 — 2 12

Totalt 41 14 33 63 117 2 270

Andel (96) av dödsoffer

som påträffats i det rum där branden börjat 76 29 73 90 — 85

Källa: Fire Research Station /7/.

Tabell 3.16 Dödsfall vid bränder i Storbritannien 1970, fördelade efter dödsorsak och

plats

Plats där dödsoffer påträffats Dödsorsak Totalt Bränn— Rök eller Annan eller skador giftiga okänd or-

gaser sak Vid brandhärden (t ex sittande i antänd stol, sängliggande) 39 156 8 203 Utanför brandhärden, men i det rum där branden börjat 2 24 — 26 Utanför det rum där branden börjat 5 24 — 29 Okänd 1 9 2 12 Totalt 47 213 10 270

Procent dödsoffer, som påträf—

fats i det rum där branden bör- jat 87 85 80 85

Källa: Fire Research Station /7/.

rande andel för bränder i klädesplagg är 16 procent och för samtliga lägen hetsbränder 60 procent.

3.5. Sammanfattning

3.5.1. Inriktning av åtgärder

Som inledningsvis nämnts är kunskapen om brandförlopp, brandskador och i bränder inblandade produkter och material mycket begränsad. De fragmen—

tariska uppgifterna i kombination med erfarenheter från fältet, framförallt från brandväsendet, har ändå givit utredningen en viss bild av förhållandena. Utländska undersökningar kompletterar dessa kunskaper på ett värdefullt sätt.

Framförallt gäller det att minska brandriskerna hos den lösa inredningen i bostäder. Bäddar och stoppade möbler i kombination med rökning utgör den dominerande risken för uppkomst av brand i bostäder. Barn och gamla människor är de mest utsatta kategorierna.

Något samband mellan ökad användning av syntetmaterial i stoppmöbler och antalet bränder kan inte påvisas. Trots detta anser utredningen att det finns anledning att ifrågasätta en okontrollerad ökning av sådana material i bostäder. Erfarenheten från Sverige och andra länder visar att bränder där syntetmaterial är inblandade innebär större skaderisker såväl för de boende som för brandmän.

De föreliggande uppgifterna visar att stomme och fast inredning i byggnader spelar en sekundär roll för risken att brand skall uppstå och förorsaka person- och egendomsskador. Däremot sy nes byggnadens utform- ning — förekomst av stora fönster, stora sammanhängande volymer, öppna förbindelser mellan olika plan etc — spela roll för en brands utveckling och spridning. Utredningen anser emellertid att det vore olyckligt att lägga restriktioner på bostadens planutformning med hänsyn till brandspridnings- risken. Angelägna funktions- och trevnadsvärden kan då spolieras. Åtgär- derna bör därför inriktas på att minska risken för uppkomst av brand genom förändringar i materialens och produkternas egenskaper.

3.5.2. Databehov

På längre sikt är det nödvändigt att arbetet med att förebygga brandolyckor och reducera brandskador byggs på en bättre grund vad beträffar kunskaper än vad som finns idag. Det föreligger enligt utredningen såväl behov av löpande statistisk uppföljning som av mer ingående periodiskt återkom- mande eller punktvisa undersökningar. Den datainsamling som redan har startats utgör en god grund för en systematiskt utbyggd datainsamlings- och undersökningsverksam het. De instanser som agerar idag har redan etablerat visst samarbete och erfarenhetsutbyte. Detta samarbete kan givetvis stärkas och därmed resultera i bättre täckning av problemområdet och i gemen- samma utgångspunkter för aktiviteterna. De utländska systemen för datain- samling och analys är också intressanta när det gäller uppläggning av utökade svenska insatser på området.

Det finns behov av data avseende tex antalet brandolyckor, dödsfall, personskador, de drabbade personernas egenskaper och beteende, omstän- digheterna kring olyckorna, vilka produkter och material som först blivit antända eller på annat sätt deltagit i brandförloppet.

Erfarenheten visar att det är lättast att erhålla uppgi fter om i brandförloppet inblandade material och produkter om man kännertill en viktig egenskap hos produkterna, nämligen antändligheten. Hur andra viktiga egenskaper (exem- pelvis förbränningsintensitet, rökutveckling, brandgasers toxicitet) åter- verkar på den skaderisk som är förknippad med produkten framgår ej annat än mycket indirekt. Detta innebär attdet fn inte finns tillräckligt underlag för

att dra slutsatser om brandriskerna hos nyare material jämfört med äldre material.

Inriktningen av det fortsatta arbetet bör således bl a vara sådan att det blir möjligt att noga följa utvecklingen av brandskadorna i relation till föränd- ringar av material och konstruktioner i bostäderna och i deras fasta och lösa inredning. Det måste också ställas resurser till förfogande för att studera effekterna av de åtgärder som successivt kommer att vidtas för att förbättra brandskyddet.

4. Verkan av värme, rök och giftiga gaser

Förevarande kapitel ägnas åt att beskriva olika slag av påverkan som människan kan utsättas för vid brand. Framförallt behandlas reaktioner på utveckling av rök och giftiga gaser. Beskrivningen i avsnitt 4.1—4.2 bygger huvudsakligen på en artikel, ”Comments on Fire Toxicity", i augustinumret 1975 av Journal of Fire & Flammability/Combustion Toxicology/8/. Artikeln innehåller hänvisningar till ett flertal andra litteraturkällor.

4.1. Allmänt om toxicitet

Toxicitet kan definieras som den skadliga verkan som kemikalier eller andra ämnen har på levande vävnader. De främsta orsakerna till dödsfall eller invalidisering genom toxicitet vid brand är:

värme, som kan ge direkta brännskador och/eller värmechock förekomst av kolmonoxid

syrebrist

förekomst av andra gaser som bildas på grund av värme förekomst av rök panik, chocktillstånd eller yttre (mekanisk) påverkan.

DDDDDD

Värme som bränner hudvävnad är den mest synliga orsaken till omedelbart dödsfall vid brand. Svårartade och omfattande brännskador kan resultera i en snabb kaliumökning i blodplasman till sådana nivåer som vanligen betraktas som oförenliga med liv. Brännskador på över 50 % är i allmänhet dödliga, särskilt om de drabbar små barn och äldre personer.

Antändning av kläder uppges i flera undersökningar ha orsakat de allvarligaste brännskadorna.

Fysiologiskt kan värmen vara skadlig genom att den förorsakar vätskeför— lust, värmechock samt vävnadsskador, som medför ökad mottaglighet för infektioner.

Den mänskliga förmågan att motstå påverkan av värme varierar inte endast med tid för exponering, fuktighet och skyddande klädsel, utan även med ålder och annan samtidig påfrestning. Figur 4.1 ger en viss uppfattning om några kritiska värden för reaktioner vid ökande temperatur. 1 en brandsituation kan påfrestningen inkludera ansträngning, chock, otillräcklig syretillgång och reaktion på rök och andra brandgaser. Temperaturen i brinnande byggnader kan med lätthet överstiga alla acceptabla gränser inom

Figur 4.1 Fysiologiska effekter av,/örhöjd tempe- ratur /8/ .

30000

Brännskador mycket snabbt, toleranstid starkt beroende av skyddsklädsel

2500C

——— 2 - 3 min toleranstid vid våt klädsel

Toleranstid mindre än 4 min vid våt hud,

ZOOOC tröskel för andningsfunktion

Oåterkallelig skada på torr hud inom 30 sek

Snabbt outhärdlig smärta vid torr hud

15000 Svårt andas genom mun

5 min toleranstid

Svårt andas genom näsa 15 min toleranstid 20 min toleranstid

25 min toleranstid

1OOOC Brännskador mycket snabbt i torr luft

/ 60 min toleranstid / Cirkulationsrubbningar / 3 — 5 tim toleranstid Utmattning

/ Risk för värmeslag & Värmebalansen kan inte upprätthållas

x Effektivt arbete omöjligt

*Sömnlöshet, värmeutslag, 14 dagars toleranstid

Svettning börjar, önskvärt max i skyddsrum

SOOC

OOC

några få minuter.

Av alla gaser som bildas i verkliga brandsituationer är kolmonoxid (CO) den gas som förorsakar flest dödsfall. Den allmänna fysiologiska effekten av ökande koncentrationer av denna färg- och luktlösa gas visas i tabell 4.1. Fysisk ansträngning, ålder, hälsotillstånd och rökvanor kan inverka på den individuella mottagligheten. Kolmonoxid har, i motsats till de flesta gifter, inga kända bestående effekter, såvida inte syrebrist medfört sekundära vävnadsskador.Kolmonoxid undantränger lätt syre från hemoglobinet i blodet (genom bildning av carboxyhemoglobin, HbCO) och hindrar

Tabell 4.1 Fysiologisk reaktion på kolmonoxid /8/.

CO-halt i and— Reaktion ningsluften, %

0.01 Exponering kan tillåtas i flera timmar

0.04 — 0.05 ingen märkbar effekt efter 1 timme 0.06 — 0.07 Just märkbar effekt efter 1 timme 0.1 — 0.12 Obehag efter 1 timme (huvudvärk, yrsel) 0.15 — 0.2 Farlig vid inandning 1 timme (förlamning, medvetslöshet) 0.3 Farlig vid inandning 1/2 timme (enligt uppskattning)

1.0 Dödlig när gasen inandats 1 minut

därigenom tillförsel av syre till vävnader och avlägsnande av koldioxid från blodet. Oåterkalleliga vävnadsskador kan uppstå om hjärnan berövas syre under mer än 5—10 minuter. Halten kolmonoxid i andningsluften och exponeringstid kan korreleras med HbCO-halt i blodet. Vid riklig tillgång till syre kan emellertid kolmonoxiden åter avstötas, eftersom reaktionen HbOZ + CO # HbCO + 02 där Hb är hemoglobinet, är reversibel, dvs kan försiggå i båda riktning- arna.

Bränder fordrar och förbrukar s_vre i mycket varierande mängder. En syrehalt av 15 % krävs i regel för att underhålla förbränning men så låga värden som 0 % har rapporterats från försöksbränder. Om man betraktar de fysiologiska effekterna av olika syrehalt, som visas i tabell 4.2, förefaller det vid en första anblick som om en människa i vissa fall skulle kunna överleva där en brand inte gör det. Vid bränder i byggnader eller i stängda rum kan emellertid syrehalten minska samtidigt som halten kolmonoxid ökar, vilket kan resultera i ett dubbelt krav på tillgång till syre. Effekterna av syrebrist vid bränder kan också försvåras genom värme, rök och andra förbränningsgaser. Det är därför möjligt att en syrehalt som i en viss brand inte orsakar allvarlig skada i en annan kan vara direkt avgörande för medvetslöshet eller dödsfall.

Vid bränder kan även bildas koldioxid och många andra organiska och oorganiska gaser beroende på det brinnande materialets kemiska samman- sättning och särskilda omständigheter vid branden. I tabell 4.3 visas vilka brandgaser som på senare tid har uppmärksammats mest i litteraturen, särskilt i samband med nedbrytning av polymerer (plaster). Genom experi- ment har visats att en utvärdering av dessa gasers toxicitet kan göras genom

Tabell 4.2 Verkan av reducerad syrehalt (02) i andningsluften /8/.

Oz-halt i and- Fysiologisk effekt ningsluften, % 21 ingen 17 Försämrad muskelsamverkan', ökad andningshastighet 14 Farlig nivå för egna räddningsåtgärder 12 Yrsel, huvudvärk, snabb trötthet 9 Medvetslöshet 6 Dödlig inom 6 till 8 minuter

Tabell 4.3 Fysiologiska effekter av andra brandgaser än CO. (Alla dessa gaser kan vara dödliga om koncentrationen är tillräcklig. 1 de vanligaste brandsituationerna kan dessa förbränningsgaser förväntas inverka som bidragande snarare än som primär orsak till dödsfall.)

Upphov till brandgaser

Koldioxid ( C 0 2) Produceras i alla bränder. Typisk för fullständig förbränning av organiska för— eningar.

C_varrväle (HCN) Kan bildas i varierande mängder vid ofullständig förbränning av olika produk- ter som ull, silke, nylon och polyuretan. Lättbrännbar.

Kvävedioxid (N02) och andra oxider av kväve Produceras i små kvantiteter från tyger och i större kvantiteter från cellulosa- nitrat och celluloid.

Ammoniak (NH3)

Produceras vid förbränning av ull, silke, nylon och melamin. Koncentrationerna i allmänhet låga i vanliga bränder i bygg- nader. Oorganisk förbränningSprodukt.

K lorväle (H C [) Från pyrolys av vissa isoleringsmaterial för ledningar som polyvinylklorid (PVC). men även från klorerade akryler och material som behandlats med brandhäm- mande medel.

Halogenväien

Från pyrolys av haloner som används som brandsläckningsmedel och, i små mängder, från andra material innehål- lande halogener.

Fluor- och brom/öreningar Från förbränning av fluoriserade lim eller filmer och vissa andra brandhämmande material.

Sva ve/vä/e (H 25) Bildas vid ofullständig förbränning av svavelföreningar. Antändlig.

Svaveldioxid ( S 0 __7) Bildas vid fullständig förbränning av svavel och svavelföreningar.

Framträdande fysiologiska effekter

Giftig i sig endast i höga koncentrationer men potentiell andningsstimulator — underlättar absorption av giftiga förore- ningar. Luftväxlingen i lungorna för- dubblas vid ”it C02.

Ett gift som snabbt leder till kvävnings— död. Giftverkan misstänkt på senare tid vid vissa bränder som bl a om fattat stopp- möbler och textilier, men delinitiva data saknas.

Kraftigt irriterande för lungorna och kan orsaka omedelbart dödsfall eller fördröjd skada.

”Karakteristisk lukt och outhärdliga irri- terande effekter vid koncentrationer som inte leder till döden ger troligen tillräcklig varning för dess förekomst."

I stort sett "är den HCl som bildas vid bränder troligen inte något allvarligt livshot såvida man inte är förhindrad att snabbt flytta sig från den plats där den bildas". (Om man inte kan undkomma kan den irriterande verkan leda till inva- lidisering eller döden.) Starkt frätande.

Se klorväte.

Se klorväte.

Ett retmedel som kan orsaka förgiftning. Karakteristisk lukt av ruttna ägg vid mycket låga koncentrationer. Lika farligt som cyanväte.

Ett starkt retmedel, outhärdligt långt under dödlig halt.

bestämning av förbränningsgaserna från ofullständig eller fullständig förbränning av några få typmaterial (baspolymerer). Det bör emellertid observeras att en mängd faktorer — inkluderande fysiska egenskaper hos bränslet, luftströmning och värmemängd — kan inverka på brandgaserna vid olika bränder.

Rök som orsak till förgiftning vid brand inkluderar ofta en eller flera av de ovannämnda, eftersom rök i själva verket är en blandning av upphettade gaser, små vätskedroppar och fasta partiklar härledda från förbränning.

All rök kan vara irriterande, orsaka värmeskador och resultera i panik och/ eller nedsatt siktbarhet. Detta kan leda till att människor trampar ner varandra i sina försök att nå utgångar eller inte kan lokalisera utgångar på grund av nedsatt sikt. Rökpartiklar kan innehålla absorberade retmedel såsom organiska syror, aldehyder och alkoholer. Rök från t ex trä och fett kan innehålla den i hög grad irriterande aldehyden akrolein. Värmen hos rök kan orsaka obehag och vävnadsskador i sig och även öka giftverkan av andra nedbrutna produkter som transporteras med röken.

4.2. Kliniska undersökningar av brandgasförgiftning

len studie av obduktionsprotokoll över 311 brandofferi New York City under 1966—67 drogs åtskilliga slutsatser:

Cl mer än hälften av offren konstaterades ha dött inom 12 timmar, antingen på brandplatsen eller vid ankomsten till sjukhus. Rökförgiftning eller kvävning var den vanligaste primära diagnosen i dessa fall Cl kolmonoxidförgiftning drabbade 79 % av offren med en primär diagnos på rökförgiftning eller kvävning. Av 185 offer som överlevde kortare tid än 12 timmar hade 59 % av de 70 % som undersöktes dödliga eller signifikanta halter av kolmonoxid i blodet El bland de 105 offren med mindre än 40-procentiga brännskador, vilka inte skulle ha kunnat förväntas dö av enbart dessa brännskador, hade ca 75 % även andningsvägarna angripna. l hela gruppen hade hälften kolmonox- idförgiftats, nästan lika många hade rökförgiftats eller kvävts och mer än 25 % hade skador på andningsorganen. Hos dem som dött inom 12 timmar påträffades kolmonoxid nästan lika ofta vid förekomst som vid frånvaro av ytliga brännskador — närmare bestämt hos 50 % respektive 39 %.

En annan omfattande undersökning av dödsbränder har gjorts vid John Hopkins University. Under åren 1972—73 undersöktes i staten Maryland samtliga bränder, som lett till dödsfall inom sex timmar efter branden. Undersökningen omfattade bl a följande moment:

El personliga data om dödsoffer (275 st) El sannolik orsak till brandens uppkomst och spridning El mänskligt uppträdande i brandsituationen El detaljerade obduktioner av så många offer som möjligt (99 fall) för biokemisk och klinisk information om dödsorsakerna.

Figur 4.2 Förekomst av

Tabell 4.4 Halt av carboxyhemoglobin (HbCO) i blodet hos personer. fördelade efter ålder. som omkommit genom brand samt påvisbar halt av alkohol och påvisat hjärtfel /8/. HbCO—halt. % Åldersfördelning Påvisbar Påvisat —————— halt av hjärtfel ( 10 år 10—60 år >60 år alkohol i (antal) blodet (antal) 0 — 10 2 8 1 4 3 11 — 20 2 7 2 4 3 21 — 30 l 3 2 3 2 31 — 40 2 5 0 3 1 41 — 50 0 5 2 4 2 51 — 60 5 7 0 3 okänt 61 — 70 6 5 5 7 okänt 71 — 80 5 18 2 11 okänt > 80 1 2 1 3 okänt Totalt (antal) 24 60 15 42

Några av de viktigaste slutsatserna kan uttryckas sålunda (tabell 4.4). Om en HbCO-halt (carboxyhemoglobin) i blodet av mer än 50 % betraktas som dödlig, hade en majoritet av offren (59 %) inandats dödliga kvantiteter av CO. Hos ytterligare 11 offer var HbCO-halten tillräckligt hög (mer än 30 %)för att göra det nära nog omöjligt för en person i fara att vidta rationella åtgärder.

alkohol i blodet has vid Detta innebär att ca 70 % av dödsfallen kunde ha orsakats av CO enbart. Ett brand omkomna personer /8/.

Andel 100 *—

omkomna (%)

80—1

40—

20—

% Ej påvisbar halt

av alkohol

(l Oloo 1-20/00 >ZO/oo

4—1—5—1—1

förvånansvärt stort antal av de obducerade visade sig ha någon form av hjärtfel. Undersökningen pekar också på den betydelse alkohol spelar i dödsfallsstatistiken (fig 4.2).151—60 årsgruppen kunde alkohol sålunda spåras ica 70 % av fallen. Vid en undersökning av ca 29 000 blodgivare i USA år 1969—72 visade sig HbCO-halten i blodet hos rökare vara 4—6 % och hos icke rökare 1—2 % /9/.

1 en studie som gällde 1768 brandmän i Boston (USA) undersöktes kroniska lungeffekter. Brandmän med lång tids verksamhet i yrket led i högre grad av kroniska andningsbesvär än nyanställda brandmän i samma åldersgrupp. Cigarettrökning visade sig dock delvis utjämna effekten av denna yrkespåverkan.

4.3. Mätning av brandgasers giftighet

4.3.1. Analytiska metoder

En genomgång av litteraturen visar att försöken att kemiskt analysera brandgaser kan indelas i två typer av mätningar. Vid den ena söker man så långt möjligt identifiera uppkomna förbränningsprodukter med användning av bl a gaskromatografi och masspektrometri. Den andra typen av mätningar utgår från att risken är förknippad med ett fåtal utvalda gaser, vilkas förekomst bestäms kvantitativt.

För den första kategorin analyser gäller att ett stort antal misstänkta material detaljstuderats kvalitativt och kvantitativt. Detta gäller t ex trä, ull, polyuretanskum, polystyren, polyetylen och PVC. I samtliga fall har ett stort antal kemiska sammansättningar kunnat identifieras — för polyuretan ett trettiotal, PVC ett sjuttiotal, trä åtskilligt över etthundra. Antalet kemiska föreningar som kan spåras tycks vara maximerat enbart av mätutrustningens kapacitet och känslighet.

Det stora antalet identifierbara kemiska föreningar, med förgiftningseffek- ter, som kan förstärka eller försvaga varandra i samverkan, indikerar att enbart analytiska metoder ej räcker som underlag för en riskbedömning. Därtill kommer att den relativa sammansättningen av gaserna starkt kan variera med de experimentella betingelserna, främst uppvärmningshastighet och ventilation. Varje mätresultat gäller därför enbart för ett specifikt material sönderdelat på ett specifikt sätt. Sammantaget gör detta en extrapolering till reella brandmiljöer, där ett stort antal material är utsatta för ständigt växlande sönderdelningsförhållanden, utomordentligt osäker.

Vid det andra sättet att tillämpa kemisk analysteknik förutsätter man att brandgasrisken är förknippad med vissa toxiska föreningar och inriktar analysen enbart på dessa. Detta tillvägagångssätt har varit det vanliga för de gasanalyser som gjorts i samband med fullskalebränder med delar av eller med hela möblemang, se kapitel 7 (avsnitt 7.2.4). De gaser som undersökts har vanligen förutom syrehalt varit CO, C02,HC1, HCN, i några fall NOX, HF, 502, NH3, COC12. Mätningarna har givetvis ej kunnat avgöra i vad mån det ursprungliga antagandet är riktigt, dvs att förgiftningsrisken beror endast på förekomsten av valda gaser. En riskbedömning på mätresultat som

baserats på enbart denna förutsättning måste därför betecknas som otillför- litlig.

Den slutsats som måste dras, se t ex /10/, blir därför att brandmiljön är så komplex att bedömning av risknivåer vid bränder i byggnaders inredning måste grundas på studium av brandgasernas effekt på levande organis- mer.

Statens brandnämnd i samarbete med avdelningen för analytisk kemi vid Stockholms universitet och Stockholms brandförsvar genomför 1976—1978 ett projekt — finansierat av arbetarskyddsfonden — benämnt "kemisk analys av brandgaser”. Projektet syftar till att analysera brandgasprover från olika typer av bränder för att klarlägga vilka kemiska hälsorisker i första hand brandpersonal utsätts för i samband med brandsläckning i skilda miljöer. En väsentlig orsak till att projektet påbörjats är den ökade användningen av plastmaterial inom olika områden. 1 en nyligen utkommen delrapport /l 1/ (se bilaga C) framgår bl a att totalt 69 olika kemiska ämnen, varav många är ytterst giftiga, funnits i brandgaser från fem olika bränder (textilgrossist, lägenhet, soprum, källare och plastlager innehållande polyuretan). Utöver den alltid förekommande giftiga gasen kolmonoxid har man bl a funnit stora mängder av cyanider, bensen, metanol och ett flertal andra mer eller mindre giftiga kolväteföreningar. Projektet kommer att pågå under åtminstone två år till.

4.3.2. Biologiska metoder

Vid exponering av djur för brandgaser finns en rad olika typer av reaktioner och fysiologiska förändringar som kan vara relevanta. Mätdata kan huvud- sakligen delas upp i två grupper

El tid som förflyter till dess vissa beteenderubbningar inträder eller försöks- djuret dör El koncentration av giftiga gaser (CO, HCN) som bundits i blodet.

Undersökningar av denna mycket resurskrävande typ har framförallt genomförts vid Flammability Research Center, University of Utah /13/, /14/. Avsikten har bl a varit att finna metoder att identifiera den kritiska brandgaskomponenten för olika material, inklusive samverkan mellan rökpartiklar och själva brandgasen. Eftersom kolmonoxid bildas i varierande koncentrationer vid förbränning av allt organiskt material, naturligt eller syntetiskt, har man definierat förgiftningsrisken till följd av CO som ”normal”. Uppgiften blir då att påvisa den eventuella närvaron av "excep- tionella” toxiska faktorer, dvs toxiska förbränningsprodukter med effekter på levande organismer som inte kan hänföras till CO.

Det symptomkomplex som fysiologiskt (beteendemässigt och biokemiskt) blir resultat av en CO-förgiftning har kartlagts så noga som möjligt. Med dessa basdata jämförs sedan effekten av andra förbränningsprodukter. Ett exempel på en sådan undersökning ges i /13/. Råttor exponeras för förbränningsgaserna från tre olika material, kallade material A, B och C. Material A producerade symptom på CO-inducerad syrebrist i kroppsvävna- der, dvs "normal" förgiftning. Material B producerade symptom på epilepsi (konvulsioner) hos försöksdjuren, som dog vid HbCO-halter under 10 %.

Material C framkallade metabolisk acidos (ändring av syrabasförhållandet i blodet med minskning av alkalireserven) kombinerad med en förhållandevis mild CO-inducerad inre kvävning. Den primära toxiska påverkan av materialen B och C var alltså helt skild från material A.

Denna typ av forskning är ännu mycket ung; det saknas tex nästan helt uppgifter om vilka i vår hemmiljö vanligen förekommande kemiska föreningar som från brandgassynpunkt får betraktas som exceptionella (jfr ovan) och därför måste ägnas särskild uppmärksamhet. De praktiskt användbara resultaten är ännu så länge få. Dock ges t ex i /14/ en detaljerad beskrivning av det symptomkomplex som åtföljer exponering för brandgaser (inklusive rök) från trä och PVC. En fortsatt kartläggning av olika material bör så småningom leda dels till en identifikation av brandgaskomponenter som även i mycket små koncentrationer har allvarliga effekter, dels till att en snabbare och säkrare diagnos kan ställas på de brandskadade personer som förs till sjukhus. Som påpekas i /14/ kräver detta också en förbättrad informationsuppsamling vid brandplatsen, bl a blod- och andningsprover tagna från en brandskadad så snart han eller hon har flyttats från brandmiljön samt prover från denna brandmiljö.

4.3.3. Brandgasers giftighet som materia/problem

De svårigheter som föreligger att gradera material efter brandgasers giftighet kan visas med ett exempel från /15/, se figur 4.3. Figuren visar hur starkt dödligheten hos råttor beror av försöksbetingelserna. Exponeringarna gjordes med fyra material — PVC, PEL (polyeten), PIR (polyisocyanurat) och björkträ — sönderdelade vid de tre olika konstanta temperaturerna 400, 600 och 8000C.

Dödlighet, %

100

80

60

40

20

Temperatur, QC

....... PEL (polyetylen)

__ _ _ PIR (polyisocyanurat)

_ - — Björk Figur 4.3 Toxicitet hos PVC (polyvinylklorid) brandgaser/15/.

Alla andra försöksvariabler hölls konstanta. Några av temperaturprofilerna skall kortfattat kommenteras.

Trä som sönderdelas vid låga temperaturer utvecklar förutom CO en hög koncentration av aldehyder, exempelvis akrolein, formaldehyd och acetalde- hyd, samt ketoner och alkoholer. Samma föreningar utvecklas även vid högre temperaturer, men sönderdelas då omedelbart vidare. Aldehyderna har en starkt irriterande verkan och orsakar svullnader i andningsorganen som försvårar syreupptagningen och frambringar, i samverkan med CO, en inre kvävning. Vid högre temperaturer är den inre kvävningen enbart CO- inducerad.

Paivisoqvanurat frigör vid upphettning cyanväte. HCN. Detta ämnes extrema toxiska verkan (koncentrationer över 20 ppm betraktas som farliga för hälsan) samt den starka allmänna oron inför möjlig förekomst av detta ämne i brandmiljöer har medfört att produkter som frigör HCN undersökts i en rad laboratorier. Undersökningarna bekräftar i grova drag resultaten från figur 4.3 — vid högre temperaturer försvinner bildat HCN till följd av ytterligare oxidation från brandgasatmosfären. Vid sönderdelningstempera- turen 6000C dog 96 % av djuren. medelvärdet av HbCO i blodet var 4 % och

dödsfallen orsakade av HCN-förekomsten. Den slutsats som måste dras ur figur 4.3 är att brandgasers giftighet inte är

någon inneboende materialegenskap. Som framgår är den relativa grade- ringen helt beroende av sönderdelningstemperaturen. Förgiftningsrisken vid en brand skapas av kombinationen material — sönderdelningsmiljö. Skall material graderas måste alltså detta ske genom att en biologisk provnings- metod väljs ut där de termiska förhållandena simulerar den reella brand där produkten ifråga kan tänkas delta. En ändrad definition på denna ”normal- brand” kan mycket väl ge en ändrad gradering av materialen. Ett stort antal provningsmetoder har framtagits, ett femtontal presenteras i översikten /12/.

4.3.4. Inredningskomponenters giftighet

I denna utredning har valts att diskutera testresultat från en provningsmetod utvecklad vid University ofSan Francisco (USF) och NASA Ames Research Center. Denna provningsmetod har valts ut dels på grund av sin "realism”, temperaturförloppet simulerar väl en vanlig typ av inredningsbränder, dels på grund av den stora mängden publicerade mätdata av relevans för utred- ningen. Metoden och framtagna resultat finns närmare beskrivna i några tiotal artiklar som under åren 1975—1977 publicerats i Journal ofCombustion Toxicology, Journal of Consumer Product Flammability, Journal of Fire Retardant Chemistry. Hänvisning ges här bara till novembernumret 1976 av Journal of Combustion Toxicology /16/, där ytterligare referenser ges. Den testmetod som tagits fram vid USF använder fyra möss i en exponeringskammare av genomsiktligt material, som tillåter fortgående observationer av försöksdjuren. Det material som skall provas sönderdelas i en ugn, som står i förbindelse med exponeringskammaren. Vid de resultat som redovisas här har provkroppen införts i ugnen vid en ugnstemperatur av 2000C. Temperaturen har sedan ökats med 400C/min till 8000C och sedan bibehållits på denna nivå. Provningen har avbrutits när samtliga försöksdjur

har dött eller efter 30 min. Temperaturen i djurkammaren har vanligen inte överstigit 30 OC, syrehalten sjunker under de första 15 min till 16 % för att därefter hålla sig i området 12—16 %. För varje material upprepas provet 2 a 3 gånger.

Provningsmetodens okänslighet vad gäller relativ materialgradering för ändringari temperaturprogram och ventilationsförhållanden har redovisats. I andra artiklar harjämförts toxiska data från ett femtontal provningsmetoder. Testresultaten var känsliga för sådana variabler som sönderdelningssätt (pyrolys med eller utan förbränning), temperaturprogram, ventilation och val av djurart. Dock kunde konstateras att material rangordnades i stort sett på samma sätt vid en jämförelse mellan provningsmetoder med likartade karakteristiska. Denna samstämmighet gör att resultaten från USF- provningarna, med en viss försiktighet, kan anses representativa för den typ av inredningsbränder som simuleras.

I /16/ ges en sammanfattning av resultat från provning dels av inrednings- material i allmänhet, dels av specifika inredningsmaterial, med eller utan flamskyddstillsatser.

Resultaten anges som medelvärde och standardavvikelse för Td (tid till död). Det framgår att för de 135 materialen varierade Td från 4 till 28 min, för olika träsorter däremot mellan 11 och 14 min. Td-värdena för flexibel polyuretan ligger i området 9 till 20 min. Detta innebär att generaliseringar om polyuretanets farlighet, mätt med avseende på brandgasernas toxicitet, förefaller sakna praktisk grund. Den större förbränningsintensiteten hos den nyare produkten medför dock en större produktion per tidsenhet av brandgaser samt högre temperaturer. Detta innebär att högre koncentrationer snabbare byggs upp av rök- och giftiga gaser. Variationsområdet för trä innebär dessutom även att föreskrifter i detta avseende inte kan baseras på trä som normaliserande material i den meningen att giftigheten hos brandgaser från trä skulle kunna betraktas som ”normala”. Dessa slutsatser bekräftas entydigt av undersökningar från en rad andra laboratorier.

I samma artikel specialredovisas en undersökning av 49 stoppningsmate- rial och 21 textilier, ingående i de nyssnämnda 135 materialen. Vad gäller stoppningsmaterial visar ull, fjäder och dun, tagel den största giftigheten. Lägsta giftighet uppvisas av neopren (gummi framställt genom polymerisa- tion av kloropren, kloroprengummi).

För klädseltygerna gäller att giftigheten tycks öka med ökad inblandning av ull eller polyester. En konstaterad större giftighet hos polyesterjämfört med bomull bekräftas av andra undersökningar.

Det måste understrykas att testresultaten ej får anses generella utan kan överföras till verkliga förhållanden endast i den mån dessa simuleras av provningsmetoden, i detta fall renodlad pyrolys. I en uppsats /17/ jämförs testresultat från 14 olika provningsmetoder, varav elva baserade på sönder- delning utan förbränning (pyrolys) och tre baserade på flamförbränning. Det kunde konstateras att den relativa graderingen av material varierade starkt med temperatur, ventilation, gaskoncentration, djurart och typ av termisk sönderdelning. För exempelvis ull gäller att testmetoder baserade på pyrolys genomgående visar stor giftighet hos materialet — sker förbränningen med flamma varierar rankningen från sämst (av sex material) till bäst (av 14). Giftighet hos brandgaser är alltså ej en renodlad materialegenskap utan en

funktion av materialsammansättning i kombination med brandmiljö.

Åtgärder för att förbättra antändlighets- och flamspridningsegenskaperna i heminredningskomponenter innebär oftast en ökad användning av flam- skyddstillsatser(additiver). Under lång tid har det funnits en stark oro för att additiverna innebär en försämring vad gäller rökalstring och brandgasers giftighet. Vad gäller rökalstringen, se avsnitt 5.3.5. Vad gäller giftigheten beror oron inte minst på att de medel som använts, t ex fosfor och halogener, i andra användningsområden visat sig ha toxiska effekter på levande organis- mer. Stor uppmärksamhet väckte upptäckten /l8/ att termiska sönderdel- ningsprodukter från styv polyuretan, baserad på s k TMP (trimetylpropan, polyol) och behandlad med fosfor, uppvisade en exceptionell toxicitet. I /10/ pekas på andra kemiska föreningar som framförts som lämpliga att användas som flamskyddstillsatser, dock utan att hänsyn tagits till att medlen klart innebär en risk för ökad toxicitet. Hit hör vissa typer av hydrokarboner och bifenyler.

Idet förut refererade arbetet /l6/ undersöktes effekten av flamhämmande medel på relativa toxiciteten. Bland de material som studerades ingick polyuretanskum, bomullsvadd och PVC-tyg. Det kunde därvid generellt konstateras att material som behandlats för att minska antändligheten i samtliga fall hade oförändrad eller något minskad giftighet. Återigen skall understrykas att dessa slutsatser gäller enbart vid de sönderdelningsförhål- landen som är utmärkande för provningsmetoden, dvs under renodlad pyrolys. Någon motsvarande undersökning vid flamförbränning synes inte ha publicerats eller eljest finnas tillgänglig.

4.3.5. Giftighet hos målningssystem

I /l9/ redogörs för en undersökning av fyra olika typer av målningsfärg — baserade på PVC-akryllatex, polyuretan, linolja och emaljskydd. Färgerna applicerades på gipsskivor och sönderdelades vid 3000C genom enbart pyrolys. Dödsfall bland försöksdjuren inträffade endast för den alkydbase- rade färgen, dödligheten var 20-procentig och inträffade 0—18 dagar efter exponeringen (medelvärde 6 dagar). Studier av lever, lunga och njure gav inget besked om orsaken till de sena dödsfallen. En extrapolering från försöksdjur till människa visade att termisk sönderdelning av ca 40 % av färgen på en vägg i ett bostadsrum skulle vara tillräcklig för att orsaka dödsfall, kanske flera dagar eller veckor efter själva branden.

4.4. Sammanfattning

Vid brand utsätts människan för olika slag av påverkan, tex av värme, kolmonoxid och andra brandgaser, syrebrist, rök och mekanisk påverkan. Denna påverkan kan förutom till fysiska skador leda till chocktillstånd. De vanligaste orsakerna till dödsfall vid brand är kolmonoxidförgiftning och rökförgiftning eller kvävning orsakad av rök.

Förändringarna på materialområdet under de senaste decennierna har inneburit att material och produkter, i stor utsträckning plaster, med från brandskyddssynpunkt sämre egenskaper nu används i den fasta och lösa

inredningen i byggnader. De mänskliga reaktionerna på utveckling av giftiga gaser och rök, framför allt vid bränder där dessa nya material och produkter varit inblandade, är därför av särskilt intresse.

Undersökningar synes visa att generella slutsatser inte kan dras om plasters farlighet enbart med avseende på brandgasers toxicitet. De moderna produkterna har dock större förbränningsintensitet, vilket bl a medför att höga koncentrationer av rök och giftiga gaser snabbare byggs upp. Skydd mot giftverkan av rök och andra brandgaser skulle sålunda kunna åstadkommas genom begränsning av rökutveckling som sådan, särskilt under det tidiga skedet av en brand, oavsett brandgasernas sammansättning.

.L .1, I . " ." '; .. " 'j' , .l - .' fll-ii'lJu' M!” .fi , . ., . ' * . .” ' . ._ " , , _ '- ._-;-, I '- "* 1ll'llh1leJ-jllfnqll—II _ '. ..L . ;i... " .. .. "#:-'.':i'ul' earlen. _; ' ,”t. ' ' ,'"1-1737 ”' l . ” -"'l* i'J , L,t Flt" Ft.-=- 'L-I'F-llnlllamhnd- . _ _, — ,,, . . ..t .- _l ,-. , , j_. Hf.-,- .|l-|II-'l'|'l|.l1I"."| . J,, li,... _ ” ' " ..”-*B_-—'.*Z*,'i* ”m.m.-H. mit- l,. - . . . .. I I "- l — . . . 1 =...- r-"T .* I . " . ' 'n'. L . , ' ,. ' , ..| fr.:- t,.. ' I '. -: " " " " _l lll |- I"|. '.'-"5.1- h- l-lhj [Jah ii.-h It!-_" "Jr."

5. Brand och brandprovning

I det föregående (kapitel 3) har definierats några av de produkter som enligt tillgängliga data ofta förekommer i samband med oavsiktlig antändning och/ eller medverkar till fortsatt brandspridning. Det är emellertid också av intresse vilka faktorer som avgjort brandskadans storlek och art i det enskilda fallet. Det kan konstateras att många av dessa faktorer är av slumpartad karaktär och utanför myndigheternas kontroll, t ex ventilationsförhållanden (öppna eller stängda dörrar eller fönster) och placeringen av inredningskom- ponenter. Exempel på andra faktorer som i stor utsträckning ger slumpartat utslag men som bör kunna påverkas genom myndighetsåtgärder är tidpunkt för upptäckt av brand (brandvarnare) samt mänskligt beteende i brandsam- manhang (ökad information och undervisning). Utformning av byggnader och viss fast inredning samt av det släckande brandförsvaret exemplifierar slutligen förhållanden som traditionellt regleras av myndigheter.

Den slutliga utgången av ett brandförlopp bestäms av en komplicerad samverkan mellan dessa reglerade och oreglerade faktorer. Inverkan av att införa eller utöka restriktioner för enskilda produkter kan bara uppskattas genom att studera hur produktens egenskaper påverkar brandens förlopp och alstring av personfarliga förbränningsprodukter. Nedan summeras vissa baskunskaper i detta avseende. Dessutom sammanfattas det tekniska underlag som för närvarande existerar vad beträffar själva brandförloppet, grundläggande brandegenskaper framförallt hos syntetiska polymerer samt tillgängliga provningsmetoders användbarhet. Som bakgrundsreferens till kapitel 5 gäller /20/.

5.1. Brandens uppkomst och spridning

Vid normal användning och normala temperaturer befinner sig de flesta brännbara material ijämvikt med den omgivande luftens syre utan risk för spontan antändning. När energi tillförs en produkt av organiskt material — antingen utifrån. tex från en glödande cigarett eller genom en elektrisk kortslutning, eller inifrån, såsom vid självantändning — och höjer tempera- turen till nivåer över 200 0C börjar produkten frigöra brännbara gaser. Alstringen eller frigöringen av dessa gaser benämns här generellt pyrolys. Blandningen av pyrolysgaser och luftens syre kan antändas antingen av den ursprungliga energikällan eller spontant utan närvaro av yttre tändkälla. I båda fallen äger i tlamman rum en oxiderande, exoterm reaktion, och värme

Figur 5 .] Schematisk framställning av flexibel polvurctanskimi vid glöd- brand /.7l/.

kan återföras till den brännbara produkten och öka den pågående termiska sönderdelningen. Härvid sker förbränningen eller oxideringen i gasfasen. dvs i blandningen av pyrolysgaser och syre. En annan typ av förbränning kallas glödförbränning eller glödbrand och kan kortast beskrivas som förbränning utan flamma. Här sker den exoterma reaktionen (oxidationen) med bränslet i fast fas. Syre från omgivande luft reagerar direkt med det fasta materialet vid dess yta, som regel under stor energifrigörelse.

För det riskmönster som är vanligast förekommande i samband med personskador, dvs antändning av stoppade inredningsenheter med cigaretter, börjar branden vanligen som glödbrand. En kvalitativ beskrivning av ett glödbrandsförlopp ges i fig 5.1 /21/.

Glödbrand kan uppstå t ex genom att ett tygstycke av bomull/viskos på ett underlag av polyuretanstoppning försätts i glödförbränning, tex med en cigarett. Stoppningsmaterial av denna typ är. som närmare visas i kapitel 7, utan klädsel relativt motståndskraftiga mot glödförbränning. I den form konsumenten möter produkten, dvs som färdig möbel, kan emellertid en samverkan mellan de olika materialen utvecklas. Glödförbränningen i tygskiktet framskrider som en sammanhängande, synlig mörkröd zon med en temperatur av ca 600 0C. Under glödbranden i tyget uppkommer i cellplasten en kombinerad glödbrand och pyrolys som sprider sig alltmer. Pyrolysprodukter från cellplasten, ibland kallad "gul rök", avgår in i och förbrukas i tygets glödbrandzon. Därigenom ökas tygets förbränningshas-

"Vit rök"

Förbränningsprodukter

För—

"Gul rök" kol— Sekundär Primär % ning glödbrand glödbrand Möbeltyg //////////_

tighet och den mängd värme som utvecklas vid dess yta. Glödbrand i cellplasten initieras vid en temperatur av ca 250 ”C och ger materialtempe- raturer inom området 300—400 0C. Dessa temperaturer är inte tillräckliga för att producera märkbar mängd strålning inom det synliga området, vilket innebär att någon ”glöd" inte observeras. För stoppningsmaterial av denna typ liksom av ull avstannar glödbranden vanligen när den primära glöd- branden upphör. För stoppningsmaterial av bomull gäller motsatta förhål- landet. Grundläggande frågor för denna från personsäkerhetssynpunkt mycket viktiga förbränningsprocess är bl a:

Cl Vilka faktorer bestämmer om fortgående och självspridande glödbrand uppträder? Vad bestämmer spridningshastigheten? Vilka är sönderdelningsprodukterna, speciellt de som går ut i brandrum- met?

Under vilka förhållanden sker en övergång från glödbrand till förbränning med öppen flamma? Hur förändras en produkts egenskaper vad gäller glödbrand, om den behandlas för att bli mer resistent mot antändning med öppen låga?

Cl [] DD

Kunskaper för att besvara dessa frågor finns endast i mycket begränsad utsträckning. Teoretiska modeller för glödbrandsförloppet saknas helt, vunna erfarenheter har framtagits genom provningar.

Det finns andra från personrisksynpunkt väsentliga sammanhang där tillgängligt dataunderlag är bristfälligt. Sålunda visar engelsk statistik, se tabell 3.15, att 203 av 270 dödsoffer i samband med möbelbränder påträffades vid brandhärden. Ytterligare 26 offer hittades i det ursprungliga brandrum- met, liksom de 203 oftast med mycket ringa yttre brännskador. Typiskt händelseförlopp för en sådan dödsbrand är följande:

En person befinner sig i en fåtölj eller säng med en tänkbar antändnings- källa (cigarett, värmeelement)i närheten. Av någon orsak (sömn. berusning) reagerar personen i fråga inte för en uppkommen glödbrand, utan dukar så småningom under för rök eller toxiska gaser. Eventuellt kan glödbranden dessförinnan övergå i brand med öppen låga och den utvecklade värmen alarmera den hotade personen, som dock ofta inte hinner förflytta sig mer än ett par steg från brandplatsen innan inandad dos brandgaser har hunnit bli dödlig. Avgörande för personrisken är alltså hur koncentrationen av rök och toxiska gaser ökar på olika platser i brandrum och i utrymningsväg, ställd i relation till den tidpunkt då en person kan tänkas bli medveten om sin farliga situation. Det är dock svårt att systematisera experimentella data från fullskaleförsök vad gäller den lokala uppbyggnaden av förbränningsproduk- ters koncentrationsnivåer. Detta är bl a en naturlig följd av att variationer i rummets luftrörelser och ventilationsförhållanden, faktorer av i stort sett slumpmässig karaktär, har avgörande inflytande. Teoretiska analyser som för närvarande kan göras inskränker sig till enkla medelvärdesberäkningar av följande typ: Om en viss mängd bomullsvadd per minut förbränns genom glödning i ett tillslutet rum eller i ett rum med en viss luftomsättning per minut och om förbränningen antas uteslutande resultera i omvandling till CO (kolmonoxid), hur snabbt ökar då brandrummets genomsnittliga CO-

Figur 5 .2 Exempel på uppkomst och inledande spridning av en brand i en brandcell /22/.

koncentration? Det visar sig för övrigt att redan en glödbrand av mycket ringa utbredning— 100 gr förbränt material — kan ge dödliga koncentrationer av CO i sovrum av normal storlek.

Sedan brand uppkommit i en brandcell, med eller utan föregående glödbrandsförlopp, är dess tidiga tillväxt- och spridningsskede starkt bero- ende av brandens läge i brandcellen och de luftströmmar som styr den ursprungliga flammans riktning. Om antändningen sker nära en vägg ökar detta risken för brandspridning även om väggen är av obrännbart material. Det strålningsutbyte som äger rum mellan flamma och vägg ökar nämligen flamtemperaturen jämfört med en fri brand. Vidare innebär närheten till en vägg mindre lufttillströmning och därmed minskad syretillförsel och ökad flamlängd, vilket i sin tur medför en ökad strålning mot omgivande föremål. Flamman tvingas dessutom mot väggen genom att luft kan tränga in enbart på den fria sidan. Om väggen består av brännbart material som med lätthet pyrolyseras, kan ett normalt bostadsrum snabbt vara helt övertänt även med en tändkälla av måttlig storlek. De beskrivna effekterna förstärks givetvis om den ursprungliga antändningen sker i ett hörn av rummet.

Om den först antända produkten befinner sig på ett sådant avstånd från väggen att samverkan med denna kan försummas sker brandtillväxten på i huvudsak två sätt. Erfarenheter har visat att kritisk punkt uppnås när flammorna från ett ensamt brinnande föremål fått sådan längd att de når takhöjd. Detta medför på samma sätt som för samverkan mellan flamma och väggyta en förlängning av flamman som kraftigt ökar strålningsåterföringen mot brandhärden och andra föremål i rummet. En illustration av dessa effekter och inverkan av takytans egenskaper ges i figur 5.2. Om lågorna från det antända föremålet inte når taket, kan brandspridning i huvudsak endast ske genom att övrig inredning antänds av infallande strålning. Egenskaperna hos golvbeläggningen kan till sist spela en roll, eftersom spridning längs golvet utgör sista möjligheten för vidare brandtillväxt. En annan betydelsefull faktor för brandspridningen utgörs av tillgången till syre. Om dörrar och fönster är helt eller nästan helt stängda dör branden ut såvida inte rumstemperaturen dessförinnan är tillräckligt hög för att krossa fönsterglaset. Om detta sker eller om syre blir tillgängligt genom att en dörr öppnas, kan en explosionsartad brandutveckling ske med åtföljande excep- tionella personrisker.

Den första kritiska punkten i ett brandförlopp har förut angetts som det ögonblick då flammor första gången när taket. Ett kanske från personsäker- hetssynpunkt än mer avgörande skede inträffar när en brand övergår från att

omfatta enstaka fasta eller lösa inredningsprodukter till att samtidigt omfatta hela rummet. Denna övergång, övertändning, kan ske mycket hastigt och innebär starkt ökade personrisker. Rumstemperaturen stiger kraftigt och omedelbart liksom utvecklingen av rök och andra brandgaser. Detta medför stora risker för personer i omgivande rum. Energifrigörelsen vid en fullt utvecklad brand innebär vidare att risken för ytterligare brandspridning starkt ökar. Allt detta innebär att en väsentlig del av brandriskerna hos en viss rumsinredning utgörs av dess benägenhet att orsaka en fullständig övertänd- ning av brandrummet. Övertändningsförloppet vid rumsbränder är av komplex natur och är ännu långt ifrån klarlagt. En god översikt ges dock 1 ex i /23/.

Starkt förenklat kan förloppet beskrivas sålunda: Branden börjar genom att exempelvis en större möbel av typ stoppad fåtölj har antänts och blivit övertänd. En blandning av luft, oförbrända och förbrända pyrolysgaser samt rökpartiklar stiger upp mot taket. Beroende på den inbördes relationen mellan främst ventilationsförhållanden och mängden alstrade termiska sönderdel- ningsprodukter kan en större eller mindre del av denna gasmassa komma att ”fångas in" i rummet i form av ett gas- och röklager närmast taket. Den successiva uppbyggnaden av detta gaslager, där ökad temperatur och ökad tjocklek båda ger en ökad nettoutstrålning, medför efter hand att brännbara föremål belägna i nedre halvan av brandrummet utsätts för strålningsriivåer tillräckliga att orsaka en spontan antändning. Vanligen sker denna antänd- ning nära nog samtidigt, och en total övertändning av hela rummet blir följden. Kritisk temperatur för gaslagret närmast taket brukar anges till området 500—600 0C och motsvarande effektiv infallande strålningsnivå för föremål i rummets nedre halva till 125—2,0 W/cmz.

Det är i detta sammanhang av intresse att fastställa om en möbelkompo- nent ensam kan medföra att ett bostadsrum blir helt övertänt. Figur 5.3 visar för en serie fullskaleförsök den kombination av ventilationsöppning och maximal förbränningshastighet som gav övertändning (flashover) i ett mindre brandrum med obrännbara väggar. Som synes finns en övre gräns för

T I I T I I ' I I I INlTlELL ieol— MASSA _

(kg) SYMBOL ”lö-36 o

1' 160— L5—55 A 0 60-7L :.

5140.— 80-91 v (:E 98-403 (>

,_ 120— LJJ I O

.: 100—

tf) (

5.

& 80— 2 2

& sor &": BRANSLEKONTROLLERAD rr L

0 1.0 — LL

:(

I 20— —

5 /

2 0 l 1 1 L l l 1 t 1

0.2 0.4 (16 ca 1,0 1.2 1.4 1,6 1,8 LUFTFLODESFAKTOR AW mf”2

Figur 5.3 Samband mel- lan maximal ,förbrän - ningshastighet. Iiifttillgäng och inträffad övertändning i en brant/cell /24 / .

Tabell 5.1 Utrymningsförhållanden i sovrum /25/.

Vägg- och tak- Sovrums- Ungefärlig tid (minuter) till beklädnad dörren farliga förhållanden med avseende på Träfiberskivor Värme Rök Giftiga gaser Öppen 4 1/2 5 1/4 3—6 Stängd 6 7 3/4 9—12 Gipsskivor Öppen 24 9 1/2 24—30 Stängd 25 1/2 24 1/2 27—35

förbränningshastigheten som bestäms av tillgången till luft. Diagram av detta slag gällande reella brandbelastningar av typen stoppmöbler eller bäddutrust- ningar vore mycket värdefulla för en bedömning av dessa inredningskom- ponenters brandfarlighet.

Även om en större brinnande inredningskomponent kan vara tillräcklig för att ensam åstadkomma en övertändning, är utslagsgivande inredningskom- bination kanske oftare en relativt liten antändningskälla och ett brännbart ytmaterial på väggar och i tak. Engelska försök genomförda 1950 ger en fragmentarisk men dock belysande bild av ytmaterialens betydelse /25/. Brand med träribbstaplar anordnades i vardagsrummet i ett testhus bestående av detta rum och ett sovrum. Båda rummen var klädda med träfiberskivor. I försök nr 2 täcktes väggar och tak med gipsskivor. Tabell 5.1 beskriver hur disponibel tid för säker utrymning av sovrummet, räknat från antändningen. berodde på val av ytbeklädnad.

5.2. Relevanta materialegenskaper

5.2.1. Brandens initialskede

Då värme från en yttre energikälla tillförs ett material orsakas en successiv uppvärmning och, om materialet härvid efter hand når sin sönderdelnings- temperatur, börjar en eller flera av följande produkter att frigöras

El brännbara gaser, exempelvis metan, etan, formaldehyd, aceton, kolmon- oxid icke brännbara gaser, exempelvis koldioxid, klorväte, bromväte vätskepartiklar, vanligen delvis sönderdelade polymerer fasta partiklar eller polymerfragment fast återstod på bränsleytan, kolskikt.

DDDD

Den hastighet varmed denna uppvärmning sker är beroende av energikällans effekt och värmeövergångsförhållanden men även av vissa karakteristika för materialet självt, nämligen densitet, värmekapacitivitet och värmekonduk- tivitet. Förenklat gäller att den tid som åtgår för att höja yttemperaturen hos

ett termiskt påverkat föremål till ett visst värde, t ex antändningstemperatu- ren, är direkt proportionell mot produkten av de tre nämnda faktorerna. Denna produkt brukar benämnas termisk tröghet.

De brännbara gaserna antänder i närvaro av syre eller annat oxiderande ämne och förbränningen startar. Materialkarakteristika för denna fas av förloppet är

[] antändningstemperatur för de brännbara gaserna vid närvaro av flamma eller gnista självantändningstemperatur för de brännbara gaserna den minsta syrekoncentration som är nödvändig för att underhålla en fortgående antändning och förbränning. El El

Egenskaperna ovan sammanfattas ofta under begreppet antändlighet och den termiska trögheten är direkt avgörande för tiden tills antändning sker.

5.2.2. Brandens spridningsstadium

Värme från den initiella branden ackumuleras i systemet och höjer omgiv- ningens temperatur genom ledning, strålning, konvektion eller direkt fysisk transport (flygbrand, smältande material). Följande materialegenskaper avgör risken för brandspridning

El antändlighet, se avsnitt 5.2.1 D flamspridningskarakteristika E] förbränningsintensitet.

Flamspridning /26/ liksom de flesta andra delprocesser inom brandförloppet är av komplex natur och för närvarande föremål för intensiva studier. Här återges endast några enkla kvalitativa resultat. För tunna skikt, tex fritt hängande textilier, gäller att både horisontell och vertikal spridningshastighet är omvänt proportionell mot tjockleken. Vertikal flamspridning är därvid också starkt beroende av textilens bredd. Flamspridning över ytan av en fast kropp kan ofta förenklat betraktas som en fortgående antändningsprocess, eftersom värme från flamman kontinuerligt upphettar och antänder nya ytor. För material av en viss minimitjocklek kommer flamspridningshastigheten sålunda att bestämmas av materialets termiska tröghet (jfr avsnitt 5.2.1).

F örbränningsintens/teten eller massförlusten per tidsenhet är en för person- risken direkt avgörande parameter, som bl a styr

risken för sekundära antändningar eller övertändning av helt rum alstringshastighet vad gäller rök och toxiska gaser brandens släckbarhet — för varje släckningssystem (handbrandsläckare, sprinklersystem) finns ett visst gränsvärde vad gäller förbränningsinten- siteten, utöver vilket systemet blir verkningslöst

EI risken för brandspridning från en våning till en annan under en fullt utvecklad brand — högre förbränningshastighet innebär längre flammor ut genom brandrummets fönster och större påverkan på ovanliggande fasadmaterial och fönsteröppningar /27/.

DDD

Förbränningsintensiteten för ett material bestäms starkt förenklat av kvoten mellan den värmemängd som återtransporteras till den pyrolyserande materialytan från omgivningen (den egna flamman eller andra brinnande material) och den mängd värme, förångningsvärmet, som åtgår för att sönderdela det ursprungliga materialet till brännbara gaser. Den är sålunda beroende av

[I förångnings- eller pyrolysvärmet El den stökiometriska kvoten mellan bränsle och erforderlig mängd luft El frigiven värmemängd vid förbränning av en viktsenhet pyrolyserad gas EI värmeflöde från flamma till bränsleyta.

Förbränningsintensitetens fundamentala betydelse medför ett behov att finna metoder för klassindelning av material med avseende på denna egenskap. För bränderi liten skala, där värmetransport från flamma till yta domineras av konvektionen, finns teoretiska modeller utarbetade, som utmärkt korrelerar med experiment, se t ex översikten /28/. För större reella bränder sker energiåterföringen från flamma till bränsle på ett mer kompli- cerat sätt, i huvudsak genom strålning, och ovannämnda teori bryter samman. Intensivt arbete har de senaste åren lagts ner för att, vad gäller både naturliga och syntetiska polymerer, utarbeta laboratoriemetoder och teore- tiska modeller med vars hjälp förbränningshastigheten vid reella bränder kan bestämmas. (Se vidare avsnitt 5.2.6.)

5.2.3. F ul/t utvecklad brand

Bestämmande för en fullt utvecklad rumsbrand är förbränningsintensitet (räknat per ytenhet bränsle), tillgänglig bränsleyta samt rummets ventila- tionsöppningar (dörrar, fönster).

5 . 2 . 4 Släckningsegenskaper

Mycket få teoretiska undersökningar har gjorts för att klarlägga och kvantifiera sambandet mellan materialegenskaper och krävd släckningsin- sats. En sådan undersökning genomfördes i /29/ för att bestämma optimal utformning av sprinklersystem i bostadslägenheter. i ett annat arbete /30/ undersöktes experimentellt och teoretiskt effektiviteten hos vatten för att släcka försöksbränder med termoplaster som bränsle. Båda arbetena påvisar det starka sambandet mellan erforderlig släckinsats och brandintensitet.

5.2.5. Rökutveckling

Den del av det termiskt sönderdelade materialet som kallas rök (luftburna vätskedroppar och fasta partiklar) utgör en personrisk i flera avseenden. För det första minskas sikten, vilket direkt påverkar möjligheterna till utrymning. För det andra stör inandning av rök den normala andningsprocessen genom att beläggning uppstår i luftvägar och lungor, som därtill löper risk att brännskadas. För det tredje tjänstgör rök som bärare av toxiska gaser som kan absorberas på de fasta partiklarna och föras in i andningsorganen. Brandrök

medför sålunda risk för personskador på många olika sätt och är ofta livshotande även om inte rökkoncentrationen i sig är dödlig. Exempelvis kan röken genom sina irriterande och siktnedsättande egenskaper påverka brandhotade personer, fysiologiskt och psykologiskt, att stanna kvar på den plats där de råkar befinna sig och därmed kan de bli utsatta för sådan syrebrist eller hetta att döden följer.

Egenskaper vad gäller rökutveckling är alltså av stor betydelse för de risker i samband med brand som material eller produkter för med sig. Det är därför av vikt att söka summera tillgängliga kunskaper vad gäller

metoder att mäta rökutveckling skillnaden i rökutveckling t ex mellan träbaserade och syntetiska material och mellan flamskyddsbehandlade och obehandlade material [3 möjligheter att genom föreskrifter minska personriskerna till följd av rök. EI El

Som närmare avhandlas i bilaga B synes den röktäthetskammare, som utvecklats av NBS (National Bureau ofStandards, USA), erbjuda en realistisk metod att mäta rökutveckling från icke-termoplastiska material under olika sönderdelningsförhållanden. Skillnaden i rökutveckling, mätt enligt denna metod, vid förbränning med flamma respektive pyrolys (utan flamma) för några typiska material framgår översiktligt av figur 5.14. Det framgår bl a också att brandhämmande tillsatser i vissa fall ger ökad, men i andra fall minskad rökproduktion.

5.2.6. Brandegenskaper hos syntetmaterial jämförda med träbaserade material

Sammansättningen av de egenskaper som tillsammans avgör en produkts brandfarlighet gör att en jämförelse mellan olika materialtyper vad gäller den reella brandsituationen mycket ofta ej leder till någon bestämd slutsats. Ett försök att sammanfatta kunskapsläget redovisas nedan.

Plaster tillhör en klass av material känd som syntetiska polymerer, dvs organiska substanser av hög molekylär vikt, framställda genom samman- slagning av enheter med lägre molekylvikt. Materialgruppen plaster är starkt heterogen, beträffande såväl fysiska former som kemisk sammansättning. På samma sätt varierar materialens beteende vid brandpåverkan, och att generellt tala om "plasters brandegenskaper" saknar mening.

Det är ostridigt att övergången från träbaserade material till syntetiska polymerer har medfört en ny situation på brandskyddsområdet. Redan variationen i fysisk form och kemisk sammansättning skapar problem. Cellplaster — med material i gasform mer eller mindre jämnt fördelat inom polymeren — karakteriseras generellt av relativt låg massa per volymsenhet, stor yta per volymsenhet och låg värmekonduktivitet. Sålunda består enligt /31/ en viss typ av polyuretancellplast till 97 % av luft och till 3 % av fasta ämnen. Nedanstående tabell ger en jämförelse mellan några allmänna fysikaliska storheter för en viss cellplast av polyuretan och björkträ /32/.

Egenskaper Polyuretanskum Björkträ Densitet (kg/m3) 40 620 Värmekapacitivitet (kJ/kg K) 1.1 1.2

Värmekonduktivitet (kW/m K) 2.2 x 10-5 13.0 x 10—5

Att skillnad i densitet och därmed i specifik yta har en utslagsgivande betydelse för materials förbränningsintensitet gäller givetvis även vid en jämförelse mellan träbaserade material. Man behöver bara härvidlag tänka på skillnaden mellan massivt trä och träull.

Den grundläggande kemiska strukturen för träbaserat material är i stort sett oförändrad från produkt till produkt. Därav följer att variationer i brandegenskaper blir begränsade och går att hjälpligt förutsäga med existe- rande provningsmetoder. Ett plastmaterial är som regel petroleumbaserat och kan därigenom ha förbränningsmekanismer som på grundläggande sätt skiljer sig från trämaterialens. Därtill kommer de mycket stora variationerna i kemisk uppbyggnad från ett enskilt plastmaterial till ett annat. Inte minst avgörande för brandegenskaperna är vissa polymerers förmåga att under pyrolysen bygga upp ett isolerande kolskikt som skyddar det underliggande materialet mot fortsatt nedbrytning och försvårar att pyrolysgaserna blandas med omgivande luft.

De olikartade brandegenskaperna inom materialgruppen syntetiska poly- merer har lett till den situationen att nu gällande provningsmetoder inte är helt tillräckliga för att reglera användningen av plastmaterial. En mer detaljerad diskussion om denna problematik följer i avsnitt 5.3. Här diskuteras översiktligt några av de allmänna egenskaper hos materialgruppen plaster som kan innebära speciella problem i brandsammanhang.

Antönd/ighct: De olika komponenterna i begreppet antändlighet angavs summariskt i avsnitt 5.2.1. För en antändning i närvaro av yttre tändkälla (öppen flamma, mekanisk eller elektrisk gnista, glödande cigarett etc) gäller att avgörande materialegenskap är förmågan att underhålla en fortsatt förbränning när tändkällan har avlägsnats eller upphört.

För trämaterial gäller empiriskt följande /28/: En tunn skiva av trä kräver en genomsnittstemperatur inom skivan av minst 320 0C för att utan energiflöde utifrån underhålla en flamförbränning. Sker uppvärmning utifrån konvektivt uppträder flammor spontant vid en yttemperatur av 450 ”C. Idet mer vanliga fallet med strålningsuppvärmning sker samma sak för yttempe- ratur i området 300 —410 0C.

Kunskaperna om plaster är mycket begränsade. Tunna termoplaster, t ex tyger, antingen antänds eller förstörs lokalt genom smältning inom någon sekund efter det att en liten flamma anbringats. Syreindex-provet (se bilaga B) visar att provmaterial av trä kan kräva en syrehalt upp till 28 % för att inte självslockna under provningsmetodens miljöbetingelser. Många termo- plaster (obehandlade, dvs utan tillsatser) självslocknar inte, förrän syrehalten ligger väsentligt under de 21 procent som vanlig luft innehåller. Praktiskt innebär detta t ex att medan ytskiktet på en vertikal platta av massivt trä, i normal rumsatmosfär och utan yttre strålningspåverkan, inte underhåller eller sprider en lokal förbränning, så kräver exempelvis en skiva av PMMA

(plexiglas)endast att ett några mm tjockt ytlager upphettas till ca 270 0C för att kontinuerlig flamspridning skall äga rum.

Med tillsatser kan kritiskt syreindexvärde höjas väsentligt. Andra termo- plaster, tex PVC, kan ha kritiska syreindexvärden som är avsevärt högre, i området 40 och därutöver. Ett extremfall är Teflon med värdet 95.

Strukturstabi/iiet: Framförallt en del termoplaster mjuknar även vid mycket måttliga temperaturhöjningar för att efter hand smälta. För t ex polyetylen anges smältpunkten till 110—136OC, för polypropylen till 110—175 0C /33/. Som normal högsta användningstemperatur anges i /34/ följande gräns- värden (beräknade som den temperatur då brotthållfastheten eller styvheten nedgått till 50 % av värdet vid rumstemperatur).

termoplaster 50—140 OC cellplaster 70—120 0C gummi 50—275 Oc armerad hårdplast 70—200 OC hårdplast 95—200 0C

Vid en brand kan den dåliga strukturstabiliteten vid temperaturpåverkan medföra olika komplikationer. Den strålningsvärme eller de heta gaser som uppstår vid en brand kan medföra att plastföremål på relativt stort avstånd från branden kan mjukna eller smälta, utan att direkt delta i branden. Den låga smältpunkten kan dessutom medföra att termoplaster inkommer i brandförloppet som en vätskebrand och därigenom påbörjar ett nytt sprid- ningssätt. Det smälta materialet kan därvid antändas genom strålning från branden i övrigt, genom brinnande droppar eller genom att något brinnande föremål kollapsar och faller ned i det smälta materialet.

Vörmeinnehäll: Den effektiva värmemängd som kan utvecklas vid förbrän- ning ligger för trä i området 11—17 MJ/kg, beroende på grad av fullständig förbränning. Som jämförelse kan nämnas att ungefärliga, teoretiska värme- värdet /33/ är för polyetylen 43 MJ/kg, polypropylen 43 MJ/kg, polystyren 40 MJ/kg, styv PVC 15 MJ/kg, karbamidplast 10—20 MJ/kg och för fluorplast (Teflon m m) obetydligt större än noll. Detta innebär att flera termoplaster vid en förbränning kan utveckla värmemängder jämförbara med eldningsolja. Därigenom transporteras stora värmemängder tillbaka till det brinnande materialet och förbränningen kommer att intensifieras. Ovannäm nda värden gäller för plaster utan tillsatser. Med tillsatser kan en kraftig minskning av effektiva värmevärdet erhållas. Förbränningsintensitet: Direkt avgörande för ett materials brandfarlighet är, som diskuterats tidigare, förbränningsintensiteten, dvs massförlusten per tidsenhet. För att material skall kunna värderas relativt varandra i detta avseende måste massförlusten per tidsenhet vara känd som en funktion av påverkan, på det sätt denna varierar under ett reellt brandförlopp, från spridnings- till släckningsstadiet. Ett hjälpmedel härför är de provningsme- toder för mätning av frigiven värmeeffekt (”rate-of—heat-release”) som framkommit på senare år, se bilaga B. Relativt små provkroppar av materialet utsätts här i en kontrollerad miljö för termiska påverkningar på olika konstanta nivåer, varigenom materialets uppträdande vid ökande påverkan

Viktminskning per ytenhet g/m2s

(.c 0

N C

10

Genomsnittlig viktminskning per ytenhet (g/m25)

Tid (min)

0 20 40 60 80

lnfallande värmeflöde (kw/m2) O Polyuretanskum . Trä Figur 5.4 Viktminskning per tidsenhet (förbrt'inningsintensilet),för trä och styv cellplast av polyuretan /32/. Vänstra diagrammet ger viktminskning som funktion av tiden för den konstanta strålningsnivå/1 27 kW/mZ. Högra diagrammet visar hur den genomsnittliga ,förbränningsintens/teten (räknad under den period då materialet minskar/rån 80 till 20 procent av den ursprungliga massan) varierar,/ör påverkan vid olika. konstanta strä/ - ningsniväer.

Ett exempel på provningsmetodiken ges i figur 5.4. Av vänstra diagrammet framgår exempelvis att styv polyuretan frigör brännbara gaser, rök etc mycket snabbare än trä. Det högra diagrammet illustrerar förhållandet att rangord- ningen mellan material i fråga om förbränningsintensitet beror på vid vilken påverkan produkternajämförs. Vid låg termisk påverkan (före övertändning) avger polyuretan genomsnittligt mindre mängd brännbara gaser än trä. Vid högre påverkan, ungefär motsvarande förhållandena i ett övertänt rum, är förhållandet omvänt.

Den refererade provningsmetodiken utgör dock bara en dellösning, fortfarande saknas en i sammanhanget väsentlig faktor — samverkan mellan bränsle och dess egen flamma. I nyligen publicerade rapporter /35/, /36/ från Factory Mutual Research Corporation, USA, redovisas för första gången en integrerad experimentell och teoretisk metodik för en lösning av problemet. Genom att kombinera resultat från jämförelsevis avancerad, småskalig laboratorieprovning med en studie av energibalansen vid bränsleytan bestäms de för förbränningsintensiteten väsentliga parametrarna (jfr 5.2.1) och en uppskattning av materialets beteende vid fullskalebränder kan göras. Resultaten, som sammanfattas i tabell 5.2, får anses som preliminära till dess ytterligarejämförelse med reella bränder har kunnat göras och den teoretiska

Tabell 5.2 Förbränningsintensitet för olika material under simulerade fullskaleför- hållanden /35/. /36/.

Material Förbrännings- Förångnings- Värmeflöde Syreindex intensitet värme (J/g) från flamma (g/m2* sek) (W/cmz)

bensen 165 490 8,08 0,13—0,16 flexibelt polyure-

tan 54 1 343 7,25 0,19 styvt polyuretan-

skum 50 1 523 7,69 0,19, 0,22 polystyren 39 1 757 8.30 0,18, 0,19 brandhämmande styvt

isocyanuratskum 37 1 523 5,64 0,26, 0,31 metylalkohol 36 1 197 4,31 0,11 brandhämmande styvt

polyuretanskum 29 1 188 3,45 0,21 brandhämmande styvt

polystyrenskum 28 1 356 5,25 0,25 polykarbonat 28 2 071 5,80 0,26—0,28 PMMA (akrylplast) 27 1 611 5,41 0,17 polyoxymetylen 18 2 427 5,03 0,16 polyetylen 16 2 322 5,45 0,17 polypropylen 16 2 029 5,06 0,17 trä (Douglas-gran) 14 1 820 2,55 0,22 brandhämmande styvt

fenolskum 12 3 736 4,48 —

brandhämmande glas- fiberarmerat styvt polyisocyanuratskum 10 3 669 3,67 —

grundvalen studerats noggrannare. I tabellen anges förbränningsintensiteten i en situation där värmeflödet från flamma till bränsleyta motsvarar tänkbara nivåer vid fullskaleförsök. (Syreindexvärdena är hämtade ur annan litteratur än /35/, /36/ och kan avse material med något annan sammansättning än de vid Factory Mutual provade).

Tabell 5.2 visar att kombinationen av förångningsvärme och strålnings- egenskaper hos flamman avgör förbränningshastighet under reella bränder. Tabellen illustrerar också syreindexmetodens opålitlighet som indikationsin- strument för egenskaper vid bränder i full skala. Jämförelse behöver här bara göras mellan polykarbonat och PMMA (plexiglas). Vid fullskaleförhållanden kommer polykarbonat att ha något större förbränningsintensitet än PMMA, medan syreindextalen är respektive ca 0,27 och 0,17.

Rökutveckling: Träbaserade material som brinner i det fria producerar som regel små mängder rök, medan förbränning i utrymmen med begränsad ventilation medför stark rökutveckling (se vidare 5.3.5). De plaster som producerar rök kan ha ett annat reaktionsmönster— vid begränsad ventilation stark rökutveckling som sedan i regel ökar med ökad ventilation. De resultat som framkommit räcker ej som underlag för att i annat än extremfall rangordna enskilda material med avseende på den risk materialens rökut- veckling medför. Inte minst brandkårernas erfarenheter av rökfaran vid t ex nutida inredningsbränder pekar dock entydigt på att den ändrade material-

sammansättningen har medfört en ökad och i vissa fall kraftigt ökad rökproduktion.

5.3. Brandprovningsmetoder jämförda med reell brandpåverkan

5.3.1. Generella krav på provningsmetoder

Den situation som nu råder på brandforskningsområdet kännetecknas bl a av svårigheten att via matematiska modeller analysera annat än vissa starkt förenklade delprocesser av brandförloppet. Detta medför att provning utgör den enda realistiska möjligheten att gradera material, varför föreskrifternas praktiska betydelse i sista hand kommer att avgöras av relevansen hos den provningsmetod på vilken föreskriften och därav följande krav är baserad.

Med avseende på sitt ändamål kan en provningsmetod hänföras till endera av de båda grupperna

1. metoder för produkt- och tillverkningskontroll,

2. metoder för att förutsäga ett materials, en produkts eller ett systems beteende i en reell situation och den härigenom införda risken för skada med hänsyn till person och egendom — riskbedömningstest.

För att en brandprovningsmetod skall kunna hänföras till grupp 2. ovan är följande krav på metoden väsentliga /20/, /37/:

El praktiskt representativ påverkan, vilket innebär att provningen korrekt skall simulera viktiga och representativa karakteristika för ett brandför- lopp — inklusive ett antändningsförlopp, som är relaterat till reell brandsituation, El praktiskt representativt provobjekt, dvs objektets modellåtergivning vid provningen skall vara sådan att de erhållna resultatens praktiska tillämp- ning säkerställs, El bred tillämpning med hänsyn till brandsituation. varmed menas att tex brandpåverkan bör kunna varieras så vid provningen att resultaten blir tillämpbara vid olika praktiska brandförhållanden, CI flexibilitet i tillämpning med hänsyn till provat objekt, varmed t ex avses att resultaten från en brandprovning av ett material skall kunna användas för olika praktisk användning av materialet — i vägg, tak och golv, in- och utvändiga beklädnader etc, El väldefinierade egenskaperjör provat objekt, dvs en provningsmetod skall omfatta antingen en entydigt definierad förbränningsteknisk, fysikalisk, kemisk eller mekanisk egenskap eller en integrerad effekt, baserad på ett antal entydigt definierade egenskaper. Exempel på sådana egenskaper ges i avsnitt 5.2.6. *

Från klassificeringssynpunkt är det dessutom angeläget att metoden uppvisar en tillfredsställande repeterbarhet och reproducerbarhet, dvs att provnings- resultatet avseende samma material eller produkt är konstanta vid upprep-

ning av en provning såväl inom det egna laboratoriet som vid andra laboratorier.

Det kan konstateras att existerande provningsmetoder under de senaste åren har blivit föremål för en successivt ökad kritisk analys och värdering. Bland de faktorer som framtvingat denna utveckling kan nämnas

D ett stort antal bränder i olika länder med mycket omfattande och tragiska konsekvenser, EI en snabb utveckling av nya material — särskilt inom plastområdet — nya konstruktioner med bl a lättare och tunnare strukturer samt förändrade karakteristika för bebyggelse, tex hårdare markutnyttjande inom småhusområden, EI en ökad kunskap om brandförlopp och brandpåverkan vid varierande förutsättningar.

Analysen och värderingen /20/ har klargjort att ett flertal av nuvarande, allmänt tillämpade brandprovningsmetoder har stora begränsningar i prak- tisk resultattillämpning. Mest påtagligt gäller detta sannolikt materials beteende och medverkan vid brand. Inom detta fält finns laboratoriemetoder i modellskala för en bestämning av materials brännbarhet, svårantändlighet samt medverkan till övertändning och rökutveckling. Dessa metoder har

24 I I; ! =... . VASTTYSKLAND o BELGIEN 22 . DANMARK ..===- & FRANKRIKE 20 : =ll'_=' :tll . HOLLAND 18 ' =.=l_ .'....- u ENGLAND '.'-!=l-IplII—llll

I'll-_I'I'III! Ill- ".II'IIS'Il-II! ..'-Ill...- III.-...IIIIIIII

GRADERING

i...

Figur 5.5 Rangordning mellan 24 ytmaterial/ör invändig väggbeklädnad, bestämd vid 6 europeiska brandlaboratorier enligt i respektive land fastställd metod för klassificering med avseende pa" mate- rials medverkan och bete- ende vid brand (material som bedömts riskabla ges

2 L 6 8 10 12 11. 16 18 20 22 21. TYP AV YTMATERIAL lägg/"adering) /38/.

ursprungligen utvecklats mot bakgrund av erfarenheter från bränder i trä och träbaserade material och produkter. Metoderna uppfyller ej grundläggande krav på att ge information om egenskaper eller fenomen som är funktionellt och distinkt definierade. Vid tillämpning på nya materialtyper— särskilt inom plastområdet — har de ofta visat sig ge en ofullständig information och ej sällan direkt felaktiga basdata för en bedömning av materials och ytskikts beteende under verkliga brandförhållanden.

5.3.2. Provningsmetoder för byggnadsdelar ochfast inredning

En drastisk illustration till skiljaktigheter i riskbedömning som konsekvens av att provningsmetoder ej arbetar med väldefinierade egenskaper eller fenomen ges i figur 5.5 /38/. I figuren sammanställs resultat frånjämförande provningar som genomfördes i början av 1960-talet vid sex europeiska brandlaboratorier i Västtyskland, Belgien, Danmark, Frankrike, Holland och England i samarbete med ISO. Vid varje brandlaboratorium provades 24 olika ytmaterial för invändig väggbeklädnad med avseende på medverkan och beteende vid brand enligt respektive lands gällande provningsstandard. På grundval av provningsresultaten rangordnades materialen därefter i riskav- seende. Den horisontella axeln ger de 24 materialen ordnade efter den genomsnittliga graderingen. Den vertikala ger materialets rangordning enligt de sex laboratorierna. Detta innebär att om laboratorierna graderat materialen identiskt lika skulle samtliga punkter ha legat längs diagonal. Av samman- ställningen framgår en uppseendeväckande stor spridning i försöksresultat — kraftigast markerad för ytmaterialet 18, som rangordnades som det säkraste vid provning enligt västtysk standard och som det mest riskfyllda av alla 24 ytmaterialen vid provning enligt dansk standard.

Resultatet från den ovan citerade undersökningen är naturligtvis oroande men dock ej på något sätt förvånande med tanke på de undersökta metodernas olika uppbyggnad. För de sex provningsmetoderna och därpå baserad materialklassning gäller tex följande

I:] varierande påverkan eller exponering i de olika metoderna El oenhetlighet vad gäller uppmätt materialegenskap eller kombination av materialegenskaper El varierande utformning av provningskammare o d.

En illustration till betydelsen av att enjämförelse mellan material enbart kan göras för bestämd påverkan gavs i figur 5.4 för flexibla skumplaster och trä. Exemplen kan mångfaldigas /39/. Vissa golvbeläggningsmaterial av styva skumplaster visar för påverkansnivåer under 8 kW/m2 mindre förbrännings- intensitet och flamspridningshastighet än trä, medan för ett värmeflöde över 12 kW/m2 förhållandena är motsatta. Detsamma gäller för mattor av ull och nylon, med nylon minst "brandfarligt" vid låg påverkan. Slutresultatets känslighet för de energinivåer vid vilka provningsmodellen arbetar exempli- fieras av figur 5.6. Figuren är tagen från en undersökning av flamspridnings- problemet i korridorer. En modell av korridoren uppvärmdes med gasbrän- nare som vid tre olika försök avgav effekterna 8.8, 10.6 och 13.2 kW. För en golvbeläggning av nylonmatta skedde vid de olika exponeringsnivåerna

Helt övertänd 200 — Försöket _l 132 kW avbröts

150 '1 E U

3 1 ”E 79 å få 100 — u.

Självslocknande 50 e _l Lufthastighet 0.5 m/s

' 1 ”T T— I ——r i

4 12 20 28

Tid i minuter

självslockning, brand med en relativt konstant flamspridning respektive snabbövertändning av hela korridoren /40/. Man kan förvänta sig att tre olika provningsmetoder, baserade på motsvarande påverkan, skulle komma att lämna vitt skilda bedömningar av denna produkt. Ett exempel bland många på hur man genom val av ”lämplig" provningsmetod kan få ett material att framstå positivt ges i /41/. Produkten i fråga var ett polyuretanskum, behandlat med brandhämmande tillsatser, som provades enligt ASTM E 84 (tunneltest), enligt ASTM E 162 (strålningspaneltest) och enligt ASTM D 1692, se bilaga B. Rödeks brandegenskaper åsattes enligt de två första provningsmetoderna det godtyckliga skalvärdet 100 (högre siffra anger större "brandfarlighet").

Provningsmetod Rödek Polyuretanskum ASTM E 84 100 40 ASTM E 162 100 880 ASTM D 1692 självslocknande självslocknande

F igar 5 . 6 F Iamspridning hos nylonmatta vid olika påverkan /40/ .

Det förtjänar nämnas att förhållanden av denna art föranlett Federal Trade Commission, USA, att 1975 föreslå särskilda bestämmelser för marknads- föring av skumplastprodukter. Dessa bestämmelser innebär bl a förbud att referera till resultat av brandprovning i laboratorieskala såsom belägg för produktens beteende vid verkliga brandförhållanden, se vidare bilaga D.

Det kan också nämnas att det amerikanska plastförbundet — Society of Plastic Industry (SPI) —i samband härmed förband sig att under de närmaste fem åren satsa fem miljoner dollar för forskning och utveckling på området plastmaterial och brand.

En följd av svårigheterna att med småskaliga laboratoriemetoder förutsäga ett materials, en produkts eller ett systems beteende i en reell brandsituation är ett successivt ökande intresse för provningsmetoder i naturlig eller halvskala. Detta gäller inte minst de i USA och Kanada framtagna hörntesterna (corner tests) /42/. De är primärt avsedda att ge information om reellt beteende vid brand av brännbara ytmaterial på väggar och tak. Vägledande för testernas utformning har därvid varit det tidigare nämnda förhållandet att brännbara vägg- och takytors bidrag till risken för övertänd- ning (flashover) i en brandcell är särskilt markant, då antändningskällan befinner sig i något hörn av brandcellen. Hörntesterna används också för att ge information om brandbeteendet för väggfasta och lösa inredningskompo- nenter, tex möbler. Utvecklingen av hörntesterna har ännu ej fört fram till någon standardiserad provningsmetod. Som följd härav uppvisar de hörn- tester som nu används i olika laboratorier en betydande variation i utrustningens geometri och i karakteristika för den primära antändningskäl- lan. Generellt utförs testet i ett hörn med två väggar, golv och tak och med övriga två sidor öppna. Antändningskällan varierar — träribbstapel, mjölk- kartonger och plastat papper i papperskorg eller gasbrännare.

Av de mer omfattande undersökningar som gjorts beträffande sambandet mellan resultat från småskaliga tester och materials uppförande i reella bränder skall här nämnas en försöksserie utförd vid Underwriters Laborato- ries i USA /43/. Härjämfördes bl a klassifikation av ytmaterial enligt ASTM. E 84 (se bilaga B) med samma materials beteende vid fullskalebränder. I de senare var bedömningsgrunden huruvida fullständig övertändning av försöksrummet skedde eller inte för en given antändningskälla. Som kriterium för detta användes en rökgastemperatur vid taket = 649 0C eller fullständig övertändning av hela takytan. I rapporten görs konklusionen att ”"flamspridningsklassificering enligt ASTM E 84 överensstämmer med respektive materials beteende vid provning med hörntester i naturlig skala".

Det är emellertid av intresse att notera att med hjälp av data från samma försöksserie kan dras en helt annan slutsats. Genom att som kriterium välja tiden fram till övertändning fås följande jämförelse /44/ mellan flamsprid- ningsklassificering (FSC) med E 84 (hörntest) och fullskaleförsök. Tabellen visar att för material med samma flamspridningsklassificering tiden fram till fullständig övertändning varierar mycket starkt. Slutsatsen blir att kalibreringar av småskaletester med fullskaleprov kan utfalla helt olika beroende på val av riskkriterium. Generellt kan konstateras att varje enskild försöksuppställning vid fullskaleförsök representerar vad gäller riskmönster inget an nat än sig själv och medger inte extrapolering till andra fullskale- eller

risksituationer. Endast genom en känslighetsanalys, dvs en systematisk variation av grundläggande variabler som rumsutformning, ventilationsför- hållanden. provobjekt och antändningskälla, kan generella uttalanden om ett materials eller en produkts brandbeteende göras. En sådan undersökning är också nödvändig för en bedömning av användbarheten och allmängiltigheten hos en specificerad provningsmetod.

Material FSC Tid till övertändning

Hörniesler

obehandlad träfiberskiva 54 10 min 10 s skumplast 59 1 min 22 s skumplast 75 40 s rödek 100 8 min 45 5 F nl/ska/e/örsök skumplast 22 1 min 20 s skumplast 23 1 min 40 s behandlad träfiberskiva 23 (ej inom 20 min)

Problemet hur ytskiktssystem, exempelvis ett eller flera lager målarfärg, tapeter m m, ändrar underlagets benägenhet att medverka till flamspridning och hastig övertändning är komplicerat. Klart belyst är emellertid att denna - ändring kan ha en avgörande inverkan på det inledande skede av brandför- loppet där släckning utan hjälp av brandkår fortfarande är möjlig, dvs i stadiet före övertändning. Stort arbete har därför i många länder lagts ner på att korrelera resultaten från materialklassificering via bänktester med försöks- förlopp i naturlig skala. Några få resultat skall nämnas här. Fig 5.7 visar hur materialindex enligt den brittiska Fire Propagation Test (se bilaga B) kan kopplas samman med tid fram till övertändning för 11 olika material /45/. Fang vid NBS /46/ visade att resultatindex från strålningspanelmetoden ASTM E 162 (se bilaga B) kunde lineärt korreleras med maximala rumstem- peraturen och därmed risken för övertändning under ett fullskaleförsök. En

60— 50— X 'D E 40— En &? % 30— 20— Figur 5 . 7 Förhållande 10— mellan tid till övertänd- ning vid fli/IskaIe/örsök /45/ och materialindex

1 | vid provning enligt British 5 10 15 Standard 4 76:6 (se avsnitt Tid till övertändning, min 32,6 ibilaga B)_

annan försöksserie med samma metod /47/ avseende resultat- eller flam- spridningsindex för ett 25-tal ytskiktsmaterial på tre olika underlag — plywood, träfiberskiva (densitet = 320 kg/m3) samt gipsplatta — gav bl a följande slutsatser

El målning och andra tunna täckskikt (OJ—0,25 mm) sänkte i de flesta fall index E] i tjockleksområdet 0,25—1,25 mm medförde den låga termiska trögheten hos träfiberskivan höga värden på flamspridningsindex; överhuvud gällde att ytskikt applicerade på detta underlag medförde relativt högt index jämfört med de två andra underlagen Cl vid ytskiktstjocklekar över 1,25 mm hade underlaget betydligt mindre betydelse för den sammansatta konstruktionens flamspridningsten- denser El vissa ytmaterial, exempelvis skivor av 3 mm kork eller 2 mm polystyren, gav höga värden på flamspridningsindex och borde följaktligen vid fullskaleförsök medverka till en mycket snabb övertändning av ett bostadsrum.

Nuvarande klassindelning av ytskikt i klasserna I och 11 ger problem dels beträffande reproducerbarhet hos den använda provningsmetoden (SIS 02 48 23, se bilaga B), dels vad gäller den allmänna svårigheten att värdera delkomponenter i en sammansatt konstruktion.

Frågan är här vilka ytskikt som kan kombineras med underlag av gipSplatta så att den sammansatta konstruktionen uppfyller kraven för exempelvis ytskikt klass 1. På erfarenhetsmässiga grunder accepteras sedan länge gipsskivor som ytmaterial i utrymningsvägar. Sådana skivor har därför kommit att betraktas som "basunderlag" i kombination med vilket olika ytskikt bör värderas. Av hävd har därvid ett lag papptapet accepterats utan provning. Svårigheten uppkommer när andra ytskikt än papptapet skall utvärderas. Genom variationer i egenskaper hos gipsskivornas pappskikt samt genom övertändningsförloppets stora känslighet för även små varia- tioner i testets utförande blir reproducerbarheten mellan framförallt olika laboratorier dålig. Osäkerhet föreligger om de varierande resultaten vid provning enligt metoden motsvaras av en liknande spridning vad gäller reella brandförlopp i utrymningsvägar. Statens provningsanstalt har till utred- ningen meddelat sin avsikt att på nordisk basis göra en samkalibrering för att utröna i vilken utsträckning dessa variationer är apparat- respektive materi- alberoende. Det är också provningsanstaltens avsikt att genom fullskaleför- sök, i både enrums- och korridorutformning på samma sätt som gjorts tidigare (Meddelande 123) /49/, verifiera sambandet mellan bänktest och reellt brandförlopp.

5.3.3. Provningsmetoder/ör lös inredning

Sedan länge existerar ett antal laboratorietester för bestämning av enskilda inredningsmaterials beteende vid brandpåverkan under så kontrollerbara förhållanden som möjligt. Exempel på provningsmetoder är SIS 65 00 82, SIS 650083, ASTM D 1692 och FMVSS 302, se bilaga B. Utformningen av metoderna — små provföremål, termiskt påverkade av antändningskällor av

låg intensitet och ibland kort varaktighet — medför emellertid att sambandet mellan resultat från dessa prov och den av testade material uppbyggda produktens beteende vid reell brandpåverkan ofta kan vara diskutabelt. Avgörande för relevansen är hur provningsmetoden simulerar den reella antändningssituationen.

Problemet med att använda småskaliga laboratorietester som klassnings- instrument framgår av figur 5.8, framtagen vid TEFO /68/. Oxygenindex- talet, se bilaga B, för ett antal cellplastmaterial har bestämts och återfinns på figurens horisontella axel. Samma material har sedan undersökts med fyra olika antändningstester. Av särskilt intresse i detta sammanhang är resul- taten vid provning enligt metoderna 3a och 3b. (Dessa är identiska med i bilaga B beskrivna ASTM D 1692 respektive samma metod modifierad genom att provkroppen placeras på en glasväv i stället för på ett metallnät,) Bl a framgår klart att även små ändringar i en försöksuppställning, ändringar som är försumbara i relation till den variation som uppträder i den reella antändningssituationen, medför stora förskjutningar av försöksresultaten.

Problemen i samband med att bestämma textiliers antändnings- eller förbränningsegenskaper och med provningstekniken som sådan har ingå- ende beskrivits av bl a Bernskiöld /48/. En illustration till svårigheten att tillämpa resultat från lågintensitetstester på reell brandmiljö ges i avsnitt 5.2.6 vad gäller materials förbränningsintensitet. I ett annat arbete /21/ demon- streras faran av att överföra denna tillämpning från en materialtyp till en annan, även om skillnaden mellan materialen till synes är obetydlig. I /21/ undersöktes bl a överensstämmelsen mellan syreindexmetoden (se bilaga B) och tendens att underhålla en glödförbränning för tre polyuretanskumtyper. De tre plasttyperna var samtliga vanlig polyuretan, den ena baserad på lågmolekylära polyoler, den andra på högmolekylära polyoler och den tredje behandlad med brandhämmande tillsatser. Överensstämmelsen, där 1,0 motsvarar total överensstämmelse, var för de tre grupperna så skiftande som 0,90 — 0,33 respektive — 0,06, dvs varierade från mycket god till mycket dålig överensstämmelse. Detta resultat gällde som nämnts glödförbränning. Vid förbränning med flamma föreligger ej samma diskrepans, se avsnitt 7.2.4.

, & mg

15 20

x

. Oxygenindex

Vl/ Antönds

A (utbreder lögol

% Antönds/Antönds ej W .. . x & Antdnds ej

Figur 5.8 Resultat av provning med några olika antämlnings/ester ijörhål- lande till oxigeninzlex l68/ .

5.3.4. Jämförelse SIS 02 48 23 ( "lådmetoden') —_/iillskaleförsök Brandspridning

Den i Sverige använda provningsmetoden — SIS 02 48 23, se bilaga B — för bedömning av ytmaterials benägenhet att bidra till snabb övertändning är i princip ett brandrum i liten skala, försett med en antändningskälla i form av en gaslåga. Provningsmetoden är väl ägnad att simulera viktiga delar av flamspridnings- och övertändningsprocessen. Detta visades bl a också i den jämförelse med fullskaleprov /49/ som föregick metodens godkännande som klassningsinstrument. I denna publikation konstateras: ”Av rökgasernas temperatur och hastighet i temperaturstegringen erhålles underlag för en indirekt bedömning av provmaterialets benägenhet för hastig flamspridning och medverkan till övertändning.”

Sedan 1958, då /49/ publicerades, har kunskapsunderlaget ökat väsentligt dels vad gäller de påverkansnivåer som vägg- och takmaterial utsätts för i lägenhetsbränder genom antändning i möbler och annan inredning, dels hur dessa materials brandegenskaper inverkar på spridningsförloppet. Med tanke på att SIS 02 48 23 är det huvudsakliga instrumentet för värdering av ytskiktsmaterial vad avser brandrisker, görs här ett försök att belysa hur denna ökade kunskap kan användas för att bedöma resultat från provnings- metoden.

Återigen måste understrykas det faktum att det bidrag som ytmaterialen ger till en hastig flamspridning och snabb övertändning varierar starkt från brand till brand, beroende inte minst på storlek och placering av antänd- ningskällan. Vill man t ex genom fullskaleförsök demonstrera att vägg- och takytor har liten betydelse för brandspridningsförloppet, behöver man bara välja en så stor initiell tändkälla att värmeflödet därifrån maskerar bidraget från ytmaterialen. Å andra sidan kan man, genom att välja en så liten brandbelastning att brandspridning från ett föremål till ett annat bara kan ske via innerytorna, med lätthet demonstrera att materialvalet för in nerytorna är av helt utslagsgivande betydelse. SIS 02 48 23 korrelerar väl med en reell brandsituation av största betydelse för personsäkerheten, nämligen risken att en korridor eller annan utrymningsväg blockeras genom en hastig flamsprid- ning från ett annat rum (den egentliga brandhärden). Även om det därigenom är sannolikt att metoden även kan användas för att indikera hastighet för övertändningsprocessen i bostadsrum, möblerade på vanligt sätt, har detta inte påvisats genom fullskaleförsök. Ett exempel på en i detta sammanhang användbar metoduppbyggnad erbjuder det förut nämnda hörntestet.

Som nämnts är valet av antändningskälla kritiskt för utvärdering genom fullskaletester av innerytors bidrag till en brandspridning. Information behövs därför om den brandmiljö som skapas genom de vanligaste typerna av antändningskällor vid lägenhetsbränder, dvs möbler, papperskorgar etc. De första stegen mot ett erhållande av denna information har redan tagits. I /50/ redovisas bl a temperaturer strax under taket och alstrad strålning i olika punkter av brandrummet för inredningsbränder av ovan nämnt slag. Uppmätt maximal strålningsnivå på ca 0,5 m avstånd från brinnande fåtölj, papperskorg eller träribbstapel visade sig variera från ca 0,4 W/cm2 till ca 5,5 W/cmz.

Om resultaten från SIS 02 48 23 skall kunna användas för att indikera de

kombinationer av ytmaterial och lös inredning som medför risk för över- tändning i vanliga lägenheter, måste data av nyssnämnda art relateras till den påverkan som ett material utsätts för vid provning enligt SIS 02 48 23. Tyvärr är denna ej uppmätt — en grov uppskattning visar att medelvärdet av värmeflödet in i lådans sex väggar är ca 1 W/cm2 vid kalibreringsförsök med obrännbara provskivor. Lokalt är påverkan säkerligen avsevärt större, förmodligen inom området 5—10 W/cmz. Den i England använda provnings- metoden BS 47616 är delvis av samma principiella uppbyggnad som SIS 024823, men anses allmänt /51/ vara av mindre "hårdhet”. Figur 5.9, hämtad från /52/, ger för BS 47626 tidsvariationen av värmeflödet in i provkroppen (av obrännbart material) under ett kalibreringsförsök. Påverkan stiger under en period om 20 minuter från 0,5 W/cm2 till 5 W/cmz. Av en jämförelse med de strålningsnivåer från inredningsbränder som redovisats i /50/ framgår att redan den engelska metoden utsätter ytmaterial för en relativt hög påverkan.

Den ovan nämnda värmeflödeskurvan gäller för kalibrering av provnings- utrustningen med provskivor av obrännbart material. Vid provning av brännbara skivor höjs exponeringsnivån genom den värmeeffekt som frigörs från det provade materialet. Detta innebär en i viss mån paradoxal situation. Ett material med hög relativ gradering, och därigenom godkänt för använd- ning även i tex utrymningsvägar, kommer att provas under lägre påverkan än ett lägre graderat material. För att ge en rättvis bild av ett materials inverkan på det reella brandförloppet bör den relativa andel av den energifrigöring som kommer från det provade materialet simulera förhållan- dena vid den reella branden. Så länge det inte är utrett vid vilka nivåer SIS 02 48 23 arbetar vad gäller påverkan, försvåras i hög grad en rationell bedömning av provningsmetodens praktiska tillämpning. Det är därför angeläget att energibalansen vid provning enligt SIS 02 48 23 snarast studeras på kombinerad experimentell och teoretisk väg och att metodens påverkans- nivåer samordnas med andra praktiska brandförloppssituationer än med dem som redovisas i Meddelande 123 /49/.

5- 41 N E 2 5 34 G) 5 ”5 E 2- :m > 1_ o . . s 1— 5 10 15 20

Tid min

Figur 5. 9 V ärmeflöde vid kalibrerings/ät'sök med obrännbart material enligt BS 4766 /52/.

Figur 5. IO Förhållandet ine/lan optisk täthet och genomsiktlighct vid brand /56/ .

Rökalstring

Det råder en relativ enighet mellan nordiska brandlaboratorier att mätning av rökutveckling med SIS 02 48 23 ger diskutabla resultat och att en snar övergång till att beskriva materials rökutveckling medelst NBS Smoke Density Chamber (röktäthetskammare) är önskvärd, under förutsättning att problemen vid provning av termoplastiska material löses. I en serie Nordtest- projekt har undersökts relationen mellan mätvärden från SIS 02 48 23 och NBS-kammaren samt, i något fall,jämförelse gjorts med fullskaleförsök. I /53/ redovisas rökutvecklingen hos dekorativa plastlaminater och målnings- system enligt de båda provningsmetoderna. Det konstateras att entydig korrelation mellan provningsresultaten saknas och att det ställer sig svårt att från dessa resultat dra slutsatser om de gränsvärden som bör väljas för att en klassificering av material enligt NBS-metoden skall överensstämma med en klassificering på basis av provningar enligt SIS 02 48 23.

Å andra sidan har danska undersökningar /54/ redovisats som antyder att gränsvärden för mätningar enligt NBS-metoden kan väljas så att någon mer omfattande omklassificering ej behövs.

I en serie fullskaleförsök /55/ har uppmätts den mängd rök som produceras av fyra olika ytskiktsmaterial — trä, spånskiva, cellplaster av polystyren och polyuretan. Med avseende på resultat från dessa försök rangordnades materialen likadant som vid provning med NBS-kammaren, däremot var överensstämmelsen med resultat enligt SIS 02 48 23 bristfällig.

5.3.5. Mätning av rökutveckling

Den röktäthetskammare (Smoke Density Chamber) som utvecklats av NBS (National Bureau of Standards) synes erbjuda en realistisk metod att mäta

10

.A

1,0

Specifik genomsiktlighet (rn) . >

0

0,2

0|1 ' '_,_l_—l' ' T_Ij | 'I—l' ' | I [_l—r ] I T_I__Y_7_H1 0,02 0,05 0,1 0,2 0,5 l 2 5 10

Optisk täthet

icke-termoplastiska materials rökutveckling under de olika termiska sönder- delningsförhållanden som karakteriserar reell brandmiljö. Den förefaller även erbjuda en möjlighet att på basis av provningsresultat förutsäga produktion av rök under verkliga bränder.

Röktäthetskammaren beskrivs i bilaga B. Den vertikala monteringen av provkroppen innebär att metoden måste modifieras för att medge provning av termoplastiska material. Utvecklingsarbete av detta slag pågår för närvarande i bl a USA. I bilaga B definieras även bl a begreppen D (optisk täthet). Ds (specifik optisk täthet), Dm (maximivärdet av Ds). Översättning av mätresultaten Ds till optiska tätheten D/L vid en reell brand sker via formeln D/L = a DS/v, där a = involverad materialyta och v = brandrummets volym (observera att rummet förutsätts vara slutet med röken jämnt fördelad över hela volymen). Ljusstrålens längd L förutsätts som regel = 1 m.

Undersökningar har gjorts vid en rad laboratorier för att fastställa det eventuella samband som råder mellan optisk täthet D och motsvarande siktsträcka eller genomsiktlighet i en reell brandsituation. En analys av tillgänglig information indikerar att oberoende av försöksbetingelser som grad av utspädning och belysningsförhållanden i brandrummet kan ett åtminstone approximativt sådant samband finnas. Detta återges i figur 5.10

/56/.

Figurerna 5.11—5.13 illustrerar hur röktätheten påverkar mänskligt bete- ende. Figur 5.11 ger gånghastigheten hos en brandman, utrustad med andningsmask och brandlampa. Vid experimenten var hinder i form av timmerstockar placerade i en 20 m lång, rökfylld utrymningskorridor.

Figur 5.12 ger för personer helt utan andningsskydd gånghastigheten vid varierande optisk täthet och grad av irritationseffekt hos rökgaserna. Av Eguren framgår att röktäthetsmätningarna enbart ger en del av de egenskaper som är relevanta för möjligheten till trygg utrymning. Fig 5. 13, slutligen, visar hur människor reagerar psykiskt för olika röktätheter. Ett antal försöksper-

Korridorljå 0 A: Normalt

Gönghostighet (mis) 5

"*.? o 0 A: Slöckt 03— AA 0 X 0 A*Axa . . XB A A AA *k .5 & A : AX 8 Irriterande . Icke-irriterande rok rök

Figur 5 . I I Gäng/tastighet O .2 _l, _6 _8 1_ 0 1.2 för brandman med and-

. . ningsskvdd och brand— Optisk den5|tet lampa /56/.

Figur 5. 12 Gänghastighel för personer utan and- ningsskydd / 56/ .

Figur 5.13 Psykisk reak- tion vid nedsatt sikt på grund av rök /56/.

_; U'l

)f—U—UTGVW — %> +

A= Experiment 1 x: Experiment 2 o: Experiment 3

....» N

Lo

Gdnghostighet (m/sl

Optisk densitet

soner ombads att ta sig genom ett rum, fyllt av rök. Diagrammet visar hur många av dem som gav upp och återvände till utgångspunkten. Dessa och andra erfarenheter har medfört att genomsiktligheten i tex

Procent som ej går igenom röken ;> 0 1

O

& _ o o _ O_o 0 7— —r __,_ , 0 5 10 15 20 Genomslktlighet (ml

utrymningsvägar ansetts böra vara minst 10 m, motsvarande en optisk täthet på mellan 0,05 och 0,1 . Detta gäller för obekanta lokaler, t ex hotellkorridorer. l hemmamiljö anses en utrymning kunna ske vid en siktnedsättning ner till 2—3 m, motsvarande en optisk täthet på ca 0,5.

Genomförs en beräkning för ett rum, se tex /57/, visar det sig att även relativt små enskilda materialytor, tex en stolsits eller ett draperi, kan utveckla så mycket rök att det kan vara svårt att genom föreskrifter reducera rökkoncentrationen till ofarliga nivåeri vanliga bostäder. Det kan dock Hnnas starka skäl att framförallt för inredningar tex i offentliga institutioner, vårdinrättningar, allmänna kommunikationsmedel eller eljest där samman- sättning av det brännbara materialet kan effektivt kontrolleras. söka begränsa rökutvecklingsrisken. Ett sådant försök är ett förslag från FAA (Federal Aviation Administration) i USA till bestämmelser vad gäller materials rökutveckling /58/, varvid som kritisk tid valts 4 min med hänsyn till evakueringstiden för flygplan.

Röktäthetskammaren simulerar förmodligen bättre än någon annan tillgänglig laboratoriemetod den reella brandmiljön. Sålunda provas mate- rialet dels vid vanlig förbränning med flamma, dels under enbart pyrolys, dvs termisk sönderdelning utan förbränning, som båda förekommer vid en reell brand. Vidare är strålningsnivån densamma som förekommer i ett brandrum strax före eller efter en övertändning. Provningstekniskt erbjuder metoden fördelar genom att all rök samlas upp i en tillsluten låda. Detta underlättar bestämning av de utvecklade rökgasernas optiska egenskaper. Den vertikala ljusmätningen minimerar mätfel till följd av rökgasens skiktning.

Metodens svaghet ligger framförallt i att erhållna resultat ej är material- specifika. Under brandförhållanden är rökgasernas optiska egenskaper en funktion av bl a förbränningsintensitet, syrekoncentration, materialets form och orientering, dvs faktorer som vid en provning är fastlåsta. Metoden föreskriver att material skall provas vid den tjocklek som används i verkligheten och detta möjliggör naturligtvis en jämförelse mellan tex två olika ytskikt. Skall jämförelser däremot göras mellan två olika materialtyper måste försöksresultaten normaliseras med hänsyn till initialvikt, viktsförlust eller tjocklek hos provkroppen. Skall denna normalisering kunna göras på basis av enstaka försök krävs att erhållet Dm-värde är direkt proportionellt mot nämnda provkroppsparametrar, något som gäller för vissa material men inte för andra.

I tabell 5.3 /59/ visas hur material kan rangordnas helt olika, beroende på val av normaliseringsförfarande. Bl a kan följande observationer göras

El två glasliberarmerade polyestrar A och B, den förstnämnda behandlad med brandhämmande tillsats (brom), erhöll Dm-värden på 790 resp 590. Normaliserades dessa värden med avseende på vikten blev Dm-värdena lika (400). Pyrolys utan förbränning gav lägre Dm-värden. Tillsattes rökhämmande tillsatser (aluminiumoxidtrihydrat) blev återigen normali- serade Dm-värden ungefär lika (120—140), men nu producerades mer rök vid försök med enbart pyrolys än vid förbränning med flamma El polystyren utvecklade stora mängder rök vid förbränning med ett normaliserat Dm-värde på 770. Brandhämmande tillsatser ökade rökut-

vecklingen, men endast måttligt. För en termoplast med goda initiella rökegenskaper, polykarbonat, innebar tillsatsen av brandhämmande medel i stort en fördubblad rökutveckling, mätt i Dm-värde

Cl polypropylen hade också en renare förbränning än polystyren och tillsatser ökade rökutvecklingen. Emellertid visade polypropylen vid enbart pyrolys en minskad rökutveckling med brandhämmande tillsats D obehandlad flexibel polyuretan brann med mycket liten rökutveckling, medan tillsatser ökade rökmängden högst betydligt, Dm steg från 70 till 240. Pyrolysprocessen framkallade emellertid så mycket rök (Dm =380) för den obehandlade cellplasten att det här är fråga om ett fall där flamskyddsbehandling minskar rökfaran [] för styv polyuretan nästan fördubblades rökproduktionen under förbrän- ning med flamma genom brandhämmande tillsatser. Sönderdelning med

Tabell 5.3 Rökutveckling för några material /59/.

Material Tjock- Vikt Förbränning Pyrolys lek (g) med flamma (utan flamma) (mm)

Dm Dm lm Dm Dm (m

10 g (min) 10 g (min) GIas/iberarmerad polyester Polyester A, BH 2,2 19,7 790 400 3,8 530 270 19 Polyester A, BH+RH 2,0 22,5 280 120 8,5 280 120 23 Polyester B 1,8 14,7 590 400 3,4 300 200 22 Polyester B, RH 2,5 25,1 110 40 14 340 140 24 Tcrmop/aster Polystyren 0,8 4,5 350 770 2,7 230 300 29 Polystyren, BH 0,8 5,3 450 840 2,5 200 380 19 Polykarbonat 0,9 5,5 80 150 7 10” 20” — Polykarbonat, BH 0,9 6,1 160 260 13,2 — — — Polypropylen 1,0 4,7 140 300 16 210 560 17 Polypropylen, BH 1,0 5,8 230 400 4,8 160 280 16 Polyuretanskum Flexibelt skum 25 5,2 70 140 6,9 380 730 10,8 Flexibelt skum, BH 1 25 5,4 240 440 3,9 290 540 11.0 Flexibelt skum, BH 2 25 5,7 300 530 2,8 250 440 13,3 Styvt skum 25 4,9 270 560 1,9 110 220 11 Styvt skum, BH 25 5,0 460 960 1,9 140 270 13 Tra Rödek 19 59,4 400 70 23 540 90 20 Träfiberskiva 3,2 22,4 140 60 7,3 800 360 9,4 Träfiberskiva, BH 3,2 26,8 260 100 6,5 510 190 8,8

Dm = maximivärdet av specifik optisk täthet, dvs ett uttryck för siktnedsättning (se

vidare 32.8 i bilaga B). tm =tiden tills Dm uppnås BH = material behandlat med brandhämmande tillsatser RH =material behandlat med rökhämmande tillsatser " Inget maximum uppnått, angivet Dm gäller för 20 min provningstid

enbart pyrolys gav i båda fallen relativt små mängder rök

D rödek, som i USA används såsom standardmaterial (normerande mate- rial) vad gäller flamspridning och rökalstring, hade Dm-värden på 400 resp 540 El skivor av pressad träfiber utvecklar liksom rödek betydligt mer rök under enbart pyrolys än under en förbränning, Dm-värden 800 resp 140. Genom brandhämmande tillsatser minskar rökproduktionen vid pyrolys men ökar vid förbränning med flamma.

Förbränning med flamma Pyrolys (utan flamma) 1000 Styvt polyuretanskum, BH % 900 Polystyren, BH __I 800 Polystyren a_i—' 700 Flexibelt polyuretanskum 600

Styvt polyuretanskum #owpropylen Flexibla polyuretanskum, BH Flexibla polyuretanskum, BH

Polypropylen, BH Polyester A, BH o Polyester B Polystyren, BH

Träfiberskiva Polypropylen Polystyren

Styvt polyuretanskum, BH Polykarbonat, BH Polyester A, BH o Polypropylen, BH

200 Träfiberskiva, BH o Polyester B Polykarbonat __ ' _ 100 Polyester A, BH + RH Trafiberskiva, BH Rödek Rödek, Träfiberskiva 0 Figur 5.14 Maxima/a

röktäthetsvärden (Dm) normaliserade till 10 g RH = material behandlat med rökhämmande tillsatser ursprungligt material /59/.

BH = material behandlat med brandhämmande tillsatser

Figur 5.15 Specifik optisk täthet DS,/ör Douglas-gran vid olika strålningsinlen- siteter /60/.

SPECIFIK OPTISK TÄTHET (DS)

Resultaten kan sammanfattas som i figur 5.14, som ger maximal röktät- hetsrisk, normaliserad till bränslemängden 10 g. Figuren visar bl a att påståenden att plaster behandlade med brandhämmande tillsatser generellt ger högre rökproduktion än icke-behandlade plaster är felaktiga. Den viktigaste slutsatsen som kan dras ur enjämförelse mellan tabell 5.3 och figur 5.14 är emellertid att den enskilda rangordningen mellan olika material beror dels på typ av normaliseringsförfarande, dels på typ av termisk sönderdel- ning.

Här ovan har olika material jämförts enbart vid de standardiserade termiska förhållanden som råder under normal provning med röktäthets- kammaren. Rökproduktionen vid olika påverkansnivåer har studerats av Chien och Seader /60/. I figurerna 5.15-5.16 ges Ds som funktion av tiden för olika konstanta strålningsnivåer inom området 1,24—7,48 W/cm2 för Doug- las-gran och 2,55—7,40 W/cm2 för liexibelt polyuretanskum. Tjockleken på provkropparna var ca 6 och 12 mm och vikten ca 17 resp 1,7 g. Försöken genomfördes utan pilotflamma, men för energinivåer över 5,56 W/cm2 antände provkroppen av gran spontant. Höjdes strålningsnivån ytterligare till 6,32 W/cm2 skedde spontan antändning efter ca 35 sekunder, innan pågående pyrolys hunnit alstra större rökmängder. Vid provningar med flexibelt polyuretanskum erhölls ingen spontan antändning men liksom för gran producerades större mängder rök snabbare när strålningsnivån ökades. Slutligen skall kort nämnas ventilationens inverkan på olika materialtypers rökproduktion / 61 / . Försök gjordes med en röktäthetskammare, som modifierats för att tillåta olika grader av luftgenomströmning. Fig 5.17 visar hur Dm för standardmaterialet rödek varierar med luftväxlingarna per timme

% 583 uutis/cnr' ] l i

l 6 l I | l I I l l !

TID i minuter

SPECIFIK OPTISK TÄTHET (DS)

5

740 mon/an'

240

l20

2 4 6 TID i minuter

Figur 5.16 Speci/ik optisk täthet DS för TDI -baserad flexibel polyuretanskum vid olika slrdlningsinten- siteter /60/.

vid förbränning med flamma och vid enbart pyrolys. Det visarsig vara relativt lätt att avlägsna rök vid förbränning med flamma, betydligt svårare att göra detsamma vid termisk sönderdelning utan flamma. Fig 5.18 illustrerar den grundläggande skillnaden vad gäller rökalstring mellan naturliga polymerer och vissa syntetpolymerer. Figuren visar för tre akrylplaster och en poly-

Dm (maximal specifik optisk täthet)

500 räl

400

3004

200-1 Enbart pyrolys/4

100 / Förbränning med flamma

o 3 6 ' 9 12 15 18

Antal luftväxlingar per timme

Figur 5 . l 7 Ventilationens elfekr på maximal röktät- het vid försök med rödek /6l / .

Figur 5 . 18 V entilationens eliekt på maximal röktät- het vid,/örsök med tre akrylplaster (13, 14, 17) och en polystyrenplast (16) /61/.

500

_)

16

1 3 400

Förbränning med flamma

300

Enbart pyrolys

200 —

Dm (maximal specifik optisk täthet)

Antal qutväxlingar per timme

styren hur maximala specifika optiska tätheten varierar med antal luftväx- Iingar och typ av termiskt sönderfall. Vid enbart pyrolys uppträdde plastema ungefär som trä med maximal röktäthet snabbt avtagande vid ökat antal luftväxlingar. Under flamförbränning däremot ökar röktätheten till en början med antalet qutväxlingar, vilket visar att en kraftig ökning av rökproduktion är möjlig under välventilerade förhållanden. För polystyren kan vid fri förbränning tydligen produceras minst tjugo gånger så mycket rök som om förbränningen sker med helt tillsluten rökkammare.

5.4. Internationell och nationell samverkan inom brand- provningsområdet

Med den internationella handelns tillväxt ökar betydelsen av att brandtek- nisk klassificering sker efter internationellt godkända metoder. Två organi- sationer har huvudansvar för standardisering inom detta område, nämligen ISO, Internationella Standardiseringsorganisationen, och IEC, Internatio- nella Elektrotekniska Kommissionen. Av störst intresse för utredningen är arbetet inom ISO, i första hand de tekniska kommittéerna ISO/TC 92 — Fire

tests on materials, components and structures och ISO/TC 136 — Furniture. Av dessa kommittéer arbetar den förstnämnda med brandprovningsmetoder inte endast för byggnadsmaterial och -k0nstruktioner utan även för fast och lös inredning, medan den sistnämnda helt inriktar sig på möbler. Provnings- metoder med avseende på påverkan av brand behandlas även — i regel som deluppgifter — inom ett liertal andra av 15025 tekniska kommittéer.

1 september 1977 inrättades en stående samordningskommitté för brand- provningsmetoder inom ISO. Denna kommitté skall bl a ta ställning till hur ansvaret för standardiseringsarbetet skall fördelas mellan olika ISO-kommit- téer.

Samverkan inom Norden på detta område sker genom NORDTEST, som är ett gemensamt nordiskt organ med uppgift att främja utvecklingen inom provningsområdet. Inom NORDTEST har tagits fram en rapport /20/ som redovisar brandprovningsmetoders allmänna bakgrund, filosofi, utvecklings- tendenser och framtidsbehov. Utredningen återkommer till denna rapport i avsnitt 8.

På det nationella planet bildades i januari 1977 en samordningsgrupp, Brandprovsam, med uppgift att verka lör samordning av standardiseringen av brandprovningsmetoder i vid mening. I denna uppgift ingår att

1. vara forum för informationsutbyte mellan standardiseringsorgan, myndigheter och institutioner inom brandområdet

2. behandla grundläggande filosofi och riktlinjer för brandprovningsmetoder samt initiera Utvecklingsarbete rörande angelägna projekt

3. föreslå fördelning och samordning av arbetsuppgifter mellan berörda standardiseringsorgan

4. som svensk referensgrupp samverka med ISO på brandprovningsområ- det.

Brandprovsam består av en av standardiseringskommissionens styrelse utsedd ordförande samt företrädare för myndigheter och institutioner.

5.5. Sammanfattning

Ett brandförlopp från antändning till släckning innebär att berörda material utsätts för en termisk påverkan som varierar inom ett visst område under den tid branden varar. Maximivärdet av denna påverkan bestäms av brandens storlek. Olika material uppvisar vitt skilda reaktionsmönster när de genom- löper denna påverkansserie. Följden blir att relativa rangordningen mellan material med avseende på en viss riskkomponent, tex flamspridningsten- dens, ej är en gång för alla bestämd utan varierar med påverkan. Andra faktorer med starkt varierande inverkan på materials brandegenskaper är exempelvis ventilationsförhållanden och typ av termisk sönderdelning. Det beskrivna förhållandet har lett till att det existerar ett stort antal provnings- metoder, som alla arbetar med fixerade men olika värden på de uppräknade parametrarna och som därför kan lämna vitt skilda bedömningar av en och samma produkt.

Det konstaterades i kapitel 3 att orsaken till olyckshändelser sällan entydigt

kan knytas till en viss produkt. Statistiken pekar på att det stora flertalet av de produkter som normalt finns i bostäder kan medverka i bränder. Den enda realistiska möjligheten att minska den produktrelaterade personskaderisken består därför i att skapa och vidmakthålla en viss generell minimistandard vad gäller brandegenskaper för både fast och lös inredning. De olika kraven på produkten bör därvid relateras dels till de stadier av brandförloppet där produkten erfarenhetsmässigt kan ha ett avgörande inflytande, dels till den eller de egenskaper som medför störst personrisk. En på senare tid kraftigt ökad satsning på brandforskning i en rad länder medför att möjligheten alltmer ökas att för enskilda material och produkter

El identifiera kritiska brandsituationer

El specificera brandriskkomponenter Cl utforma lämplig småskalemetod

Cl kontrollera småskalemetod mot fullskaleförsök El kontrollera fullskaleförsök mot verkliga bränder.

I stort kan de hittills framtagna provningsmetoderna hänföras till någon av kategorierna

1. metoder för framtagning av någon förbränningstekniskt viktig parameter under det påverkansområde som är aktuellt under reella bränder, exempelvis metoder för mätning av frigjord värmeeffekt per tidsenhet ("rate-of—heat-release”), se B.2.7 i bilaga B,

2. metoder som simulerar en specifik risksituation, t ex test för golv under strålningspåverkan (”flooring radiant panel test"), se 829 i bilaga B.

Till gruppen 1. ovan hör främst de metoder (på området "reaction-to-fire") som håller på att utarbetas inom ISO/TC 92. Förutom den nämnda metoden för mätning av frigjord värmeeffekt omfattar detta arbete metoder för mätning av antändlighet, flamspridning och optisk täthet för utvecklad rökgas. Med tillgång till sådana metoder skulle material och produkter kunna klassificeras, tex genom att på grundval av praktiska erfarenheter välja kritiska värden på ifrågavarande materialparametrar (tid till antändning, frigiven värmeeffekt etc). Eftersom dessa parametrar är starkt beroende av påverkan, kan man anknyta de valda kritiska värdena till olika påverkan alltefter den grad av säkerhet som påfordras eller eftersträvas. Tillvägagångs- sättet diskuteras i /62/, där för byggnader av tre olika riskklasser föreslås följande påverkansnivåer i W/cm2 vid utvärdering av material eller produk- ter. Material eller produkt Byggnadens riskklass låg medel hög Golv 0.5 1.0 1.5 ' Väggar, övre del 1.5 2.0 3.0 Väggar, lägre del 1.0 1.5 2.0 Tak 3.0 3.5 4.0 Möbler 0.5 1.0 1.5

En mer metodisk utvärdering av provningsresultaten kräver tillgång till funktionellt underbyggda, teoretiska modeller vad gäller flamspridning, koncentration av värme, rök och giftiga gaser för de mest frekventa brandförloppssituationerna. Till detta måste kopplas modeller för beskriv- ning av mänskligt beteende under brandpåverkan. De senare åren har inneburit en mycket stark utveckling av provningsmetoder och matematiska modeller för brands uppkomst och tillväxt men även vad gäller bestämning av mänskliga reaktionsmönster. Forskningsresultaten är emellertid ännu långt ifrån fullständiga eller definitiva. Därför måste avslutningsvis konsta- teras att nya eller skärpta minimikrav beträffande fast och lös inredning i byggnader tills vidare måste anknytas till bedömnings- och provningsme- toder som baseras på de kunskaper som för närvarande föreligger.

._ | . . . | t'. .1|.u-||.'råur -.-lll""' WH.) (_|. | ll'll-fl'l-"t'mi' ." '.' |..rl1,.,l_5..| .jf' :.j'lh'

; ..'-; .. I.) ]| .1' J'J' ' .j... » " _ ”"'

"I-lllll-I-TITII II'JHI'H' L . I.l.r|"|.]' *- 'l'au'ltul'

|] l..-hi: Hi. "I'll!” uttal::

6. Byggnadsdelar och fast inredning

6.1. Byggnadstekniskt brandskydd

I avsnitt 2.1 har redovisats gällande byggbestämmelsers allmänna utform- ning och innehåll i fråga om brandskydd. Som bakgrund till diskussion av tänkbara åtgärder för att minska brandriskerna beträffande byggnadsdelar och fast inredning ges här en översikt av bestämmelsernas inriktning i detalj.

6.1.1. Skydd mot uppkomst av brand

Krav på åtgärder till skydd mot uppkomst av brand finns i Svensk byggnorm (SBN), bl a avsnitten om uppvärmningsanordningar och rökkanaler. Andra sådana krav återfinns i starkströmskungörelsen och förordningen om brandfarliga varor. Den viktigaste bestämmelsen från utredningens synpunkt torde emellertid vara avsnitt 37:31 i SBN 1975, där det bl a sägs att ”material i byggnadsdel inte får ha sådana egenskaper eller ingå i byggnadsdelen på sådant sätt att brand därav lätt kan uppstå eller att materialet vid ringa brandpåverkan av byggnadsdelen ger upphov till mycket snabb brandsprid- ning eller snabbt utvecklar stor mängd rök".

Riktmärket för detta krav har varit att förhindra användning av material som från brandskyddssynpunkt har påtagligt sämre egenskaper än massivt trä. Provningsmetoder för detta ändamål finns fn endast i begränsad utsträckning. För material i form av skivor eller som kan formas till skivor kan tex användas samma provningsmetod som för ytskikt. För andra typer av material, byggnadsdelar etc ger tillgängliga provningsmetoder svårtolkade resultat och man får i många fall överväga provning under förhållanden som liknar de i praktiken rådande, t ex i naturlig skala.

Material etc som inte uppfyller ovan angivna krav godtas endast om de skyddas mot direkt brandpåverkan under brandens inledningsskede, tex med hjälp av lämplig beklädnad.

6.1.2. Utrymningsvägar

Utrymningsväg är den del av en byggnad som normalt omfattas av de strängaste brandskyddskraven. Beroende på typ av byggnad (brandsäker, brandhärdig m m) ställs krav på t ex ytskikt på vägg- och takytor och i viss utsträckning även på golv. För att så långt möjligt säkerställa att utrymning

påbörjas i tillräckligt god tid krävs i vissa fall installation av automatiskt verkande larmanordningar.

6.1.3. Brandteknisk stabilitet hos byggnadsstomme

Krav på bärande förmåga hos en byggnadsdel som utsätts för brandpåverkan berör endast den situation som råder sedan en fullt utvecklad brand pågått någon tid och är därför av underordnat intresse från denna utrednings

synpunkt.

6.1.4. Begränsning av brand- och rökspridning

a) Brandspridning inom lägenhet eller liknande

För att minska risken för flamspridning och övertändning av en lokal ställs krav på bl a ytskikt på vägg- och takytor. Kraven graderas i relation till byggnadens typ, vilket t ex medför att i lägre byggnader såsom småhus o d idag inte råder några preciserade ytskiktskrav; dock är även i dessa fall avsnitt 37:31 i SBN 1975 (jfr avsnitt 6.1.1) tillämpligt. Beträffande textila golvbelägg- ningar har konsumentverket sammanställt ett förslag till riktlinjer, som bla innefattar begränsning av antändlighet. Förslaget diskuteras för närvarande (april 1978) med branschen. b) Brandspridning mellan lägenheter eller andra brandceller

För att hindra brandspridning mellan brandceller ställs krav på avskiljande förmåga hos byggnadsdel som är brandcellsbegränsande liksom vid genom- brott (med exempelvis ventilationskanaler) av sådana byggnadsdelar. Vidare kan ställas krav på brandegenskaper hos fasader och fasadbeklädnader. c) Brandspridning mellan byggnader

För att hindra brandspridning mellan byggnader ställs krav på brandmur eller minsta avstånd mellan byggnaderna. Hit hör vidare regler om taktäck- ningars flygbrandtålighet.

6.1.5. Anordningarför räddnings- och släckningsätgärder

Vissa byggnadstekniska krav har till syfte att underlätta brandförsvarets räddnings- och släckningsinsatser. Härvid kan det tex vara nödvändigt att genom särskilda krav begränsa rökutveckling från byggnadsdelar och inredning. Kraven enligt avsnitt 37:31 i SBN 1975 är tillämpliga även i detta hänseende.

6.2. Allmänna brandtekniska krav

Oberoende av en produkts kemiska sammansättning, slutliga utformning och användningsområde kan generella krav ställas på produktens brandtek- niska egenskaper med avsikt att därigenom uppnå en viss skyddsnivå. Som har visats i kapitel 5 kan en generell rangordning mellan material inte göras med resultaten från en enstaka provningsmetod som bas. Likväl är det i praktiken nödvändigt att föreskrifter av denna art anknyts till provningsme- tod, så långt möjligt kopplad till det reella brandförloppet. Mot denna

bakgrund har utredningen diskuterat materialkrav inom bla följande områden:

Lättantändlighet

För att undvika lättantändliga material kan krävas att oxygen-index för materialet är större än ett specificerat gränsvärde. Bestämmelser med denna innebörd finns i bl a Norge. I krav av detta slag ligger ofta föreställningen att oxygen-index för ett material, utöver ett mått på lättantändligheten, ger en allmän uppfattning om förbränningsegenskaperna. Utredningen har konsta- terat dels att andelen antändningar som börjar i byggnadens fasta inredning utgör en liten del av totala antalet, dels att oxygen-indextalet kan ge en missvisande bild av materialets förbränningsegenskaper under fullskaleför- hållanden (se tabell 5.2). Någon föreskrift av denna typ förordas därför inte.

Förbränningsintensitet

Som nämnts i avsnitt 5.2.6 är förbränningshastigheten en från brandsäker- hetssynpunkt betydelsefull parameter. Ett rationellt krav gällande samtliga byggnadsmaterial skulle därför kunna vara en föreskrift med innebörd att den kurva som beskriver förbränningsintensitetens variation med påverkans- nivån ej får överskrida en specificerad gränskurva. För närvarande saknas emellertid provningsmetoder för kvantifiering av ett sådant krav. Det är därför tills vidare nödvändigt att i detta avseende lita till iakttagelser vid ”ad hoc"-provningar av olika slag.

Rökalstring

Brännbara byggmaterials egenskap att under brand alstra rök är ofta direkt avgörande för personriskerna. Av betydelse är därvid dels den hastighet varmed rök alstras, dels den totala mängden rök. Mest användbart instru- ment för att kvantifiera kraven synes vara den förut beskrivna röktäthets- kammaren, se bilaga B. Särskilt bristen på studier som klargör sambandet mellan mätresultat och fullskaleförsök — men även metodens olämplighet för provning av termoplastiska material — har medfört att en helt generell bestämmelse täckande alla material för närvarande inte är möjlig att utforma.

Giftighet

Det framstår som önskvärt att på något objektivt sätt kunna urskilja material som vid brandpåverkan antingen producerar större mängder farliga produk- ter, av typen kolmonoxid, än vad som kan anses normalt eller som ger upphov till extremt toxiska ämnen. Liksom i fråga om rökutveckling är det emellertid av lika stort intresse huruvida utveckling av sådana produkter eller ämnen sker i det tidiga skedet av en brand eller först sedan branden utvecklats fullt. Det vetenskaplig-tekniska underlaget för bestämmelser i detta avseende är emellertid för närvarande bristfälligt.

Särskilda egenskaper hos cellplaster

Önskvärt är att utfärdade bestämmelser i så hög grad som möjligt görs materialneutrala och att särbehandlade produkter specificeras enbart genom kvantitativt uttryckta kemiska och fysikaliska egenskaper. Utredningen har funnit att kombinationen cellplaster och brand rymmer så stora potentiella risker att en särskild behandling av denna materialgrupp framstår som nödvändig. Svårigheten att finna en invändningsfri definition i enbart kvantitativa termer av begreppet cell- eller skumplast och andra i brandav- seende likformiga produkter är avsevärd. Som definition på begreppet cellplast har därför accepterats den beskrivning som ges i det förut refererade förslaget från Federal Trade Commission, USA (bilaga D):

Cellplastprodukter — innebär cellplastmaterial (definierade nedan) som används vid uppförande av byggnader och vid tillverkning av möbler. Med cellplastmaterial eller skumplastmaterial avses ett heterogent system bestående av åtminstone två faser, av vilka den ena är ett kontinuerligt organiskt polymermaterial och den andra är tillsatt för att fylla materialets hålrum med en gas för att på så sätt uppnå en reduktion av massan per volymsenhet till mindre än 95 % av densiteten hos det oskummade organiska polymermaterialet. Begreppet cellplastmaterial inkluderar skummade och oskummade polymera eller monomera prekursorer (ursprungssubstanser, pre-polymer om sådan används) av cellplastprodukter samt flamhämmande medel, om de säljs för att användas i cellplastprodukter. Begreppet cellplastmaterial inkluderar inte mjukgörare, fyllmedel, katalysatorer, blåsmedel, färgämnen. stabilisatorer, smörjmedel, ytspän- ningsnedsättande medel, pigment, reaktionskontrollerande medel eller processhjälp- medel. Till cellplastprodukter räknas inte golvbeläggningar, golvunderlag, mattor, mattunderlag eller underlag för syntetiskt gräs.

Amerikanska normer har sedan 1975 /63/ generella krav på all cellplast för byggnadsändamål beträffande llamspridning och rökalstring. Kraven grundar sig på provningar enligt ASTM E 84 (tunnelmetoden, se bilaga B) med gränsvärden 75 (flamspridning) och 450 (rökalstring). Liknande åtgärder har övervägts av utredningen, som dock funnit att brandtekniska krav för att ha största effektivitet måste anknytas till produktens funktion. Det erfaren- hetsunderlag som insamlats vad gäller cellplastmaterialens användning som fasta byggnads- eller inredningskomponenter redovisas summariskt i det följande.

De allmänna egenskaper som nödvändiggör en särbehandling av material och byggnadsdelar framställda av cellplast har berörts i kapitel 5. En genomgång av olika typer av cellplaster och deras användning inom byggnadsbranschen ges i "Plast og Brand, Cellplast", nr 4 1976 /64/. Karakteristiskt för cellplaster är den stora specifika arean. dvs stor area per viktsenhet, låg densitet (ofta i storleksordningen 2—3 (t'/.'. av oskummat material) och mycket god värmeisolerande effekt. Detta senare gäller främst styva cellplaster med oftast slutet oellsystem , som behandlas i detta kapitel , ej de flexibla skumplaster med öppna celler som används som stoppningsmate- rial i möbler. Det höga gasinnehållet i styva cellplaster använda som isoleringsmaterial medför också en låg specifik värme per volymsenhet. Kopplad till inverkan av begreppet termisk tröghet på materials antändnings- och flamspridningsegenskaper (jfr avsnitt 5.2.1) innebär de nyss uppräknade egenskaperna

:i hög och i vissa fall mycket hög 11amspridningshastighet(i storleksordning 10—100 ggr större än för massivt trä) D snabb och i vissa fall mycket snabb termisk sönderdelning och förbränning (se fig 5.4) El ökad risk för brandspridning genom att materialet, om det är termoplas- tiskt, mjuknar och/eller smälter vid relativt låga temperaturer (sett från brandsynpunkt).

Motsvarande generella uttalanden går ej att göra beträffande rökalstring och utveckling av toxiska gaser. Klart är emellertid att den ökande användningen av plastmaterial har ökat behovet av skärpt uppmärksamhet på de person- risker som brandgaserna alstrar vid bränder där plaster är berörda. Även om brandgaserna vid plastbränder till sin kemiska och/eller fysikaliska samman- sättning ej skiljer sig från brandgaser från traditionella material, innebär nämligen den acceleration av brandförloppet som beskrivs av de uppräknade egenskaperna ovan en ökad risk föratt personer fångas in eller av annan orsak ej lyckas undkomma.

Samtidigt måste betonas att gruppen styva cellplaster är starkt heterogen vad gäller brandegenskaper. Cellplastprodukter baserade på t ex polyisocya- nurat eller fenolföreningar är relativt svårantändliga, har god formbestän- dighet vid brand, måttlig förbränningsintensitet och åtminstone vad gäller fenolplasten låg rökutveckling. Fenolskum är för övrigt exempel på styv cellplast med ett öppet cellsystem.

Det bör också observeras att tendensen till extremt snabb flamspridning hos många cellplastmaterial kan motverkas av andra faktorer. Så medför t ex den ringa mängden brännbart material per volymsenhet att endast små värmemängder kan frigöras vid en förbränning för att underhålla en vidare flamspridning. Om materialet är termoplastiskt, tex polystyren, så smälter värmen från en flamma mycket snabbt det material som är närmast, ibland försvinner materialet så snabbt från lågan att ingen antändning sker. Under andra förhållanden medför den starka dropptendensen en ökad spridnings- risk. Skumplastprodukter baserade på starkt korslänkade härdplaster kan uppträda helt annorlunda. Eftersom ingen smältning sker antänds plasten mycket snabbt, och för t ex obehandlad polyuretan sker en snabb flamsprid- ning. Om materialet har behandlats med flamskyddsmedel eller på annat sätt har förmåga att bilda ett isolerande kolskikt (gäller tex de ovan nämnda fenolskummen) skyddar detta skikt det underliggande materialet. Fortsatt förbränning kräver i så fall en kraftig yttre termisk påverkan.

En av de mest omfattande undersökningar som gjorts för att undersöka riskerna med att använda styva cellplaster som oskyddade innerytor redovisas i en undersökning från Fire Research Station, England /65/. I sammanlagt 90 olika försök, i modellskala och fullskala, studerades antänd- nings- och flamspridningsförloppen för vägg- och takbeklädnader av expan- derad polystyren. Takplattorna hade en tjocklek av 9.5 eller 12,5 mm, väggbeklädnaden var 3 eller 5 mm tjock. Produkterna var avsedda att användas av människor som på egen hand reparerarsina bostäder. Materialen testades med och utan ytbehandling. De viktigaste slutsatserna var

[] om takplattorna saknar ytfinish och är applicerade på underlaget genom att lim fördelas över hela baksidan sker antändning endast med svårig-

het. Flamspridningstendenserna är små

l'_'1 om limmet appliceras endast punktvis deformeras plattorna lättare vid termisk påverkan, vilket medför en större antändlighet och tendens att medverka till flamspridning El målning med matt emulsionsfärg innebar en viss försämring av brand- egenskaperna, behandling med målarfärg av brandhämmande typ medförde i stort sett ingen ändring El målning med alkydbaserad blank färg på plattor av polystyren medför en katastrofal försämring av brandegenskaperna. En mycket snabb flam- spridning uppstår samtidigt som brinnande material faller ned på golvet, fortsätter att brinna och utgör en ytterligare spridningsfaktor.

Slutsatsen beträffande cellplasters användning i byggnaders fasta delar eller inredning blir att starka skyddsåtgärder måste vidtas, om denna användning skall kunna accepteras. Det saknas dock för närvarande provningsmetoder för att tillförlitligt klassindela material av denna typ, se avsnitt 5.3.2, liksom även en ändamålsenlig metodik för klassning av material genom fullskale- tester. Undersökningar med syfte att utarbeta en sådan metodik är dock planerade och delvis igångsatta, också i Sverige, se avsnitt 6.5.

6.3. Brandtekniska krav på material

Av vad som redovisats i avsnitt 6.2 framgår

a) att skummade plaster eller cellplaster inte bör användas på sådant sätt att materialet blir direktexponerat vid brand, dvs att cellplast bör förses med lämplig beklädnad, åtminstone om ifrågavarande cellplast har ogynnsam- mare brandspridningsegenskaper eller större benägenhet för rökalstring än konventionell träbeklädnad,

b) att oexpanderade eller oskummade termoplaster har så dålig struktursta- bilitet att brandbeteendet måste fastställas vid tester i modell- eller naturlig skala, som efterliknar den reella brandsituationen, samt

c) att vid sidan av redan existerande ytskiktsklasser I och 11 (även benämnda flamsäkert resp flamhärdigt ytskikt) bör införas en klass III, med sådana kriterier att konventionell träbeklädnad faller inom denna klass.

6.3.1. Isoleringsmaterial

I /64/ påpekas att cellplast av polystyren börjar flyta redan vid 150 0C och att den smälta styrenplasten avger brännbara gaser vid 230 0C. Ett annat exempel på den låga sönderdelningstemperaturen för styv cellplast ges i figur 6.1, hämtad från /66/. Då dessutom sönderdelningshastigheten kan vara mycket större än för träbaserade material, ger nuvarande krav vad gäller begreppet tändskyddande beklädnad i många fall lägre säkerhetsnivå än vad som kan accepteras. Det finns därför skäl att — när underliggande isoleringsmaterial utgörs av cellplast — skärpa dessa krav från nu medgiven temperaturstegring av högst 250 0C efter 10 min provning (enligt SIS 02 48 22, se bilaga B) till högst 150 0C temperaturstegring efter 15 min provning. Motsvarande behov av skydd mot värmepåverkan vid brand gäller även sådana fall då plast

injekteras i befintliga konstruktioner.

[ de fall det kan påvisas att (den ifrågavarande) cellplasten inte har ogynnsammare brandspridningsegenskaper och inte heller större benägenhet för rökalstring än konventionell träbeklädnad,så bör materialet kunna godtas i samma utsträckning som trä. Härvid bör tändskyddande beklädnad enligt nu gällande krav vara tillfyllest i den mån sådan beklädnad föreskrivs i byggbestämmelserna.

6.3.2. Urvändiga beklädnader

Gällande bestämmelser, enligt SBN 1975 avsnitt 37:341—c342, medger viss begränsad utvändig beklädnad av träpanel eller svårantändligt material, som härvidjämställs, under förutsättning att fasaden i hela sin höjd är åtkomlig för

%J O___o / /0 J 0 80 / 70 J .. GOJ C 8 9 G. '.; 50 3 :E LL 404 53 Viktförlust O Nitrogenförlust 30 _20 10 o a / o 1 T— _1— i— l _|,— ' - " ' 100 200 300 400 500 600 700 800 F'g'” 6" game'df'mng

av sryvl polyureranskum Temperatur — C0 /66/.

brandsläckning.

Detta synes kunna ersättas — med bibehållande av nämnda förutsättning beträffande åtkomlighet för brandsläckning — med ett krav att all utvändig beklädnad skall uppfylla kraven för klass [II utom beträffande rökutveckling, varvid beklädnad utanpå cellplastisolering dessutom förutsätts uppfylla kraven enligt 6.3.1 på tändskyddande beklädnad.

Vad gäller provning av beklädnader av termoplastiskt material är man hänvisad till provning i full eller nästan full skala, t ex hörntest alternativt enligt SP Meddelande 123 /49/ eller 124 /67/. Sistnämnda förfarande tillämpas regelmässigt.

6.3.3. Invändiga beklädnader

Från de krav på ytskikt av klass I eller II, som i olika sammanhang ställs på invändiga beklädnader, gäller vissa generella undantag, tex små avskilda utrymmen såsom badrum o d, samt begränsade väggytor av inredningska- raktär såsom garderobs- och andra skåpsidor. Ett annat viktigt undantag är småhus där några krav av detta slag normalt inte gäller. Det bör emellertid observeras att de restriktioner mot användning av brandfarliga produkter och material som föreskrivs i SBN l975,avsnitt 37:31 inte har någon motsvarande begränsning och sålunda gäller även för de enligt ovan undantagna ytorna.

Icke-termoplastiska material kan provas med avseende på kraven i SBN 37:31 enligt SIS 02 48 23 (inkl röktäthetsmätning) samt medelst NBS:s röktäthetskammare, varvid väljs kriterier som för klass lll för det fall krav på klass I och II inte gäller. För termoplastiska material måste tillämpas provning i full skala eller nästan full skala,t ex hörntest eller enligt SP Meddelande 123 /49/ .

6.3.4. Undertak

För undertak gäller bestämmelsemässigt samma regler som för invändig takbeklädnad (6.3.3) och därmed även samma synsätt beträffande provnings- förfarande. Speciellt måste uppmärksamhet ägnas s k spänntak, som i många fall visat sig innebära stor risk för personskador, nämligen genom att redan vid ringa värmepåverkan från begynnande brand falla ned från taket, ofta i mjukt och klibbigt skick, och detta utan att i egentlig mening medverka i branden.

Detsamma gäller även takplattor av termoplastiskt material. I båda fallen kan småskalig laboratorieprovning enligt nu tillgängliga metoder ge endast bristfällig bild av händelseförloppet vid brandpåverkan, varför provning i full eller nästan full skala måste tillgripas. Sådana provningar ligger också till grund för de typgodkännanden av vissa spänntaksfabrikat som lämnats av planverket.

6.3.5. Golvbeläggningar

Nu gällande bestämmelser avser endast utrymningsvägar och därmed inte några golvbeläggningar inom exempelvis bostadslägenheter eller småhus, men väl i gemensam entré och trappa i flerbostadshus. Dessa bestämmelser

synes ha fungerat väl i praktiken, liksom även tillhörande provningsmetod SIS 024825, varför någon ändring inte omedelbart föranleds av denna utredning. De krav som konsumentverket med stöd av 4 & MFL kommer att ställa på golvbeläggningar i allmänhet bör dock åtföljas av motsvarande byggbestämmelser. Dessa bör gälla inte endast bostäder utan även andra lokaler där människor vistas mer än tillfälligt.

6.4. Brandtekniska krav på byggnadsdelar

6.4.1. Fönster och dörrar

För dörrblad gäller de undantag som ovan berörts (6.3.3) från de speciella kraven på ytskikt av klass I eller II. men däremot inte från den allmänna föreskriften i SBN 1975, avsnitt 37:31 om undvikande av särskilt brandfarliga produkter och material. Beträffande provning och lämpliga kriterier bör därför gälla samma som för sådan invändig beklädnad som inte krävs ha ytskikt av klass I eller II, dvs kriterier som för klass III.

Vad gäller bågar, karmar o d torde med hänsyn till den förhållandevis ringa ytan undantag kunna göras från den allmänna regeln att cellplast inte bör vara omedelbart exponerad för brandangrepp. Bestämmelser angående rökut- veckling ter sig inte heller nödvändiga eftersom rökalstringen är proportionell mot den exponerade ytan. Däremot bör kriterierna för klass III beträffande brandspridning uppfyllas, ty även en relativt liten yta med stark benägenhet för flamspridning kan oproportionerligt öka risken för brandspridning.

Vad gäller dörrkarmar och dörrfoder helt eller delvis av PVC finns indikationer på att dessa produkter i allmänhet inte uppträder påtagligt ogynnsamt vid en brand, åtminstone om nyssnämnda kriterier uppfylls. Skärpt uppmärksamhet synes dock böra ägnas åtminstone foder till sådana dörrar som enligt byggbestämmelserna skall vara utförda i viss brandteknisk klass, dvs bereda visst motstånd mot brandgenomgång. Vid olika tillfällen har nämligen iakttagits en överraskande snabb brandspridning genom springan mellan karm och vägg till följd av alltför ringa brandmotstånd hos det täckande fodret.

Beträffande rutor, takljuskupoler, skärmtak o d torde inte erfordras någon komplettering av nuvarande bestämmelser, som främst avser utrymnings- vägar och som i övrigt utgörs av den allmänna föreskriften i SBN 1975, avsnitt 37:31, dvs ett krav på uppfyllande av kriterierna för ytskikt av klass III.

6.4.2. Lisrverk och beslag

För listverk och beslag bör samma krav ställas som för bågar, karmar o d (6.4.1). Av speciellt intresse är emellertid dörrhandtag av lättsmält eller eljest termoplastiskt material, trots att de inte medför någon omedelbar personfara. I ett rum där temperaturen blivit så hög att dess dörrhandtag inte längre kan användas för att öppna en dörr, kan i allmänhet ingen levande människa uppehålla sig just då, men avsaknad av brukbara dörrhandtag kan likväl i vissa situationer fördröja brandförsvarets räddningsåtgärder i samband med brand. Detta kan avhjälpas genom att påfordra stålkärna i handtag av termoplastiskt eller alltför lättsmält material.

6.4.3. Skåpinredningar

För här avsedd inredning (skåpsidor och luckor, lådor, hyllor, backar m m) bör gälla de krav som lägst gäller för invändig beklädnad på väggar och tak, dvs krav för ytskikt av klass III i såväl brandspridnings— som rökutvecklings- avseende. Någon viss gräns för skåpstorlek, nedanför vilken några krav inte skulle gälla, torde vara opraktisk att upprätthålla.

6.4.4. Dekorationselement

För inredningsdetaljer i form av dekorativa balkar (attrapper) o d bör gälla samma som för bågar, karmar o d (6.4. l), åtminstone så länge den exponerade ytan understiger en viss del — av storleksordningen 10 % — av den takyta de dekorerar. Är den sammanlagda exponerade ytan större bör i stället gälla samma krav som för invändig takbeklädnad.

6.4.5. VVS -utrustning

Rör, rördelar och VVS-armatur förlagda i tak eller i den högre halvan av ett rum motsvarar i brandtekniskt avseende dekorativa balkar (6.4.4) och bör underkastas samma krav som dessa.

6.4.6. Brandvarnare

Brandvarnare är en kombination av rök— eller värmedetektorer och larmdon, vanligen med inbyggd energikälla. Denna varselanordning är i första hand avsedd för privat bruk i bostäder och har till syfte att så tidigt som möjligt åstadkomma en indikering om brand, direkt följd av en akustisk varselsignal. De i Sverige vanligast förekommande brandvarnarna är sådana som är känsliga för rök— och brandgaser och som oftast innehåller en mindre mängd radioaktivt ämne. Tillstånd för försäljning måste därför inhämtas från statens strålskyddsinstitut, som i samband med tillståndsgivningen gör en viss kontroll av funktionsdugligheten. I övrigt saknas för närvarande bestäm- melser för brandvarnare.

Bestämmelser om obligatorisk installation av brandvarnare i bostäder skulle sannolikt medföra vissa förbättringar i personsäkerheten. Erfaren- heten visar att det främst är nattetid som en anordning av detta slag vore av värde. Ett krav skulle därför i första hand avse installation av brandvarnare i anslutning till bostadens sovrum, men även — för att kunna ge avsett skydd även vid sovrumsbränder (sängrökning) — inne i sovrummen. En svårighet med brandvarnare i bostäder, liksom med andra tekniska säkerhetsanord- ningar, är emellertid att säkerställa att de ständigt är i funktionsdugligt skick. Byggnadsnämnder eller andra kommunala myndigheter (t ex brandmyndig- heter) har i dagsläget varken skyldighet eller resurser att kontrollera detta. Det måste därför helt överlämnas till den enskilde att uppmärksamma och åtlyda de optiska eller akustiska signaler som påkallar exempelvis utbyte av förbrukad strömkälla (batteri). Ett bristande underhåll resulterar dock inte i några omedelbart märkbara negativa konsekvenser, som skulle kunna garantera ett visst mått av underhåll från innehavarnas sida. En brandvarnare som inte är i funktionsdugligt skick, är snarast olämplig eftersom den kan

inge en falsk trygghetskänsla.

Så länge tillsynsfrågan i bostadshus inte är löst, bör mot bakgrund av det ovanstående inte införas någon bestämmelse med krav på installation av brandvarnare i bostäder. Det bör i stället ankomma på den enskilde konsumenten att fatta beslut om han vill installera brandvarnare. Konsu- mentverket har hösten 1977 påbörjat utarbetandet av riktlinjer för brandvar- nare för att därigenom söka säkerställa funktion och säkerhet hos dessa.

6.4.7. Brand- och livräddningsredskap

Som framgår av avsnitt 2.2 erfordras normalt brandredskap (släckmateriel) i bostäder endast i områden, där den genomsnittliga insatstiden för brandför- svaret är längre än 10 minuter. Avsikten med brandredskap är nämligen att möjliggöra för dem som vistas i bostaden, till vilken brandförsvarets hjälp inte snabbt kan erhållas, att själva ingripa mot en begynnande brand och därmed rädda liv och egendom. På motsvarande sätt avses med livräddningsredskap (sådana krävs normalt inte alls)att nödutrymning skall kunna företas på egen hand med hjälp av dessa, om de normala utrymningsvägarna spärrats av brand.

Av i huvudsak samma skäl som angivits för brandvarnare anser utred- ningen att rådande synsätt beträffande ifrågavarande redskap inte bör förändras (jfr avsnitt 2.2). Även här bör konsumenten själv besluta om han vill anskaffa särskild utrustning, såvida han inte genom brandsyneföreläg- gande enligt 12 ä brandstadgan ålagts att anskaffa sådan utrustning.

Konsumentverket har för avsikt att liksom för brandvarnare utfärda riktlinjer avseende handbrandsläckare och livräddningsredskap.

6.4.8. Elradiatorer

Hög yttemperatur på en elradiator kan medföra risk för såväl brännskador som brandskador.

Gällande elbestämmelser, som bygger på internationella regler, medger för S-märkning en temperaturstegring med 125 0C, dvs en yttemperatur av nära 150 0C. Denna temperatur är från brännskadesynpunkt alltför hög. Med hänsyn härtill föreslog planverket 1971 regeringen att en högsta yttemperatur av 90 ”C skulle fastställas, dock högst 60 ”C för uppvärmningsanordningar i bamstugor. Den sistnämnda temperaturbegränsningen godtogs av rege- ringen och fmns införd i Svensk byggnorm sedan 1973. Frågan om en allmän begränsning till högst 90 0C hänvisades däremot till fortsatt utredning, bl a med hänsyn till det angelägna i att undvika nationella särbestämmelser. Sedan en på senare tid ökad internationell förståelse för det svenska önskemålet om temperaturbegränsningar kunnat konstateras, särskilt som såväl USA som Kanada redan har vissa regler inom detta område, har planverket hösten 1977 åter föreslagit regeringen att införa den tidigare föreslagna temperaturbegränsningen. På längre sikt bör en begränsning till samma nivå som idag gäller för bamstugor eftersträvas.

Med hänsyn till risken för brandskada föreskrivs att elradiator skall vara försedd med varningsanslag, med innehåll att den inte får övertäckas. I SBN påpekas angelägenheten av att elektrisk uppvärmningsanordning,där risk för

oavsiktlig övertäckning föreligger. förses med godkänt skydd mot övertäck- ning, såvida inte värmaren är utrustad med automatiskt verkande anordning för begränsning av yttemperaturen. Efter en uppmärksammad brand, där tre personer omkom, har överläggningar ägt rum mellan företrädare för indu- striverket, konsumentverket, planverket samt SEMKO och tillverkare. Det pågår nu ett intensifierat arbete för att få fram i detta avseende säkra elvärmare.

Med hänsyn till sålunda pågående aktiviteter synes inte föreligga skäl att föreslå att ytterligare åtgärder vidtas.

6.5. Fullskaleprovning

Som antytts i avsnitt 6.2 är materialgruppen cellplaster starkt heterogen vad gäller brandegenskaper. Ett generellt förbud mot att använda cellplaster kan därför komma att utesluta vissa material med från brandsynpun kt godtagbara egenskaper. I kapitel 5 har beskrivits de problem som uppstår när existerande småskaliga brandprovningsmetoder, utvecklade för att klassificera träbase- rade produkter, används för att bestämma brandegenskaper för nyare produkter av exempelvis typen termoplaster och styva cellplaster. Vidare har något diskuterats hur existerande fullskalemetod för bestämning av flam- spridningsegenskaper hos ytbeklädnadsmaterial bör kompletteras med annan metod som mer funktionellt simulerar en brand i ett rum i en lägenhet. En sådan metod måste vara i stånd att nyanserat klassificera material på grundval av väl definierade kriterier. Någon internationellt accepterad version av ett sådant test finns för närvarande inte, än mindre överenskom- melse om kriterier för godkännande. Främsta skälet till detta ligger i fullskalemetodernas stora känslighet för även små ändringar i de yttre försöksbetingelserna.

Det nödvändiga arbetet med att utveckla en fullskalemetod har dock påbörjats. I ett samprojekt mellan brandtekniska laboratoriet vid statens provningsanstalt och institutionen för byggnadsstatik, LTH, undersöks hur ett fullskaleprov skall utformas för att de vanligaste brandsituationerna, där ytmaterial ingår, skall kunna simuleras och en bedömning göras av hur dessa material deltar i branden och medverkar till att livshotande situationer uppstår. Bland de försöksvariabler vars inverkan kommer att kontrolleras kan nämnas rumsutformning (helt rum jämfört med hörntest), ventilationsför- hållanden och val av tändkälla. Reproducerbarheten hos testmetoden skall om möjligt fastställas liksom korrelationen med nuvarande NORDTEST- metoder och de ISO-metoder som är under utveckling.

7. Lös inredning

7.1. Brandegenskaper

De fasta byggnadsdelarna har oftast inte någon avgörande betydelse för personsäkerheten vid brand. Deras brandegenskaper är relativt väl kända och de ingående materialens roll i brandförloppen är i huvudsak kartlagda.

Den lösa inredningen medverkar däremot ofta till en livshotande brand- miljö. Inredningen spelar en framträdande roll i brandförloppen och ingår i dessa i en rad olika stadier. Kunskapen om den lösa inredningens brandfar- lighet är otillräcklig. Mångfalden av material och materialsammansättningar samt den snabba förändringen av materialtyper och -egenskaper, gör fältet mycket svåröverskådligt. Detta kan bl a medföra att förbättringar av vissa brandegenskaper leder till försämring av andra eller till uppkomst av nya olägenheter.

Studier av den lösa inredningens brandfarlighet är därför mycket kompli- cerade. Såväl material som materialsammansättningar måste studeras och varje produktgrupp kartläggas. De primära brandegenskaperna måste fast- ställas och föreslagna åtgärder kontrolleras beträffande ofördelaktiga bieffek- ter. Andra från konsumentsynpunkt viktiga produktegenskaper bör bevakas i detta sammanhang. Det kan gälla komfort, hållbarhet, rengörbarhet, kost- naderna för anskaffning och drift samt toxiska och medicinska risker.

Den tillgängliga kunskapen om brandfarlighet hos den lösa inredningen bygger i huvudsak på utländska undersökningar. Dessa har redovisats i kapitel 3—5. Man kan inte utgå ifrån att de slutsatser som har dragits av dessa undersökningar och de åtgärder som vidtagits utan vidare kan överföras till svenska förhållanden. De ger dock en viss vägledning även om situationen i många avseenden är svårbedömbar.

I följande avsnitt presenteras produktområdesvis det material som utred- ningen anser relevant. För varje produktgrupp redovisas befintliga prov- ningsmetoder. Materialet har delats in i fem olika produktområden: stoppade möbler, bäddar, gardiner, textila mattor samt möbler och möbeldetaljer av styv plast.

Figur 7.1 Produktion av möbelvävnader i Sverige.

7.2. Stoppade möbler

7.2.1. Definition

Med stoppade möbler avses stolar, fåtöljer, soffor och i tillämpliga delar bäddsoffor. För bädden i bäddsoffan gäller samma förhållanden som för bäddar i avsnitt 7.3 nedan.

Stoppade möblers huvudkomponenter är stomme, Stoppning, eventuellt skyddsskikt och klädsel.

7.2.2. Material

Stora förändringar i material har skett med tiden. Huvudtendensen har varit att naturmaterial ersatts av syntetiska material. Detta gäller samtliga komponenter.

Svenska textilforskningsinstitutet (TEFO) har för utredningens räkning undersökt vilka viktiga förändringar som skett i material för klädsel och Stoppning. Som framgår av figur 7.1 har under senare år det cellulosabaserade fibermaterialet ökat sin andel när det gäller möbeltyger. Motsvarande undersökning av stoppningsmaterialen visar att numera nästan uteslutande plast (polyuretanskum) används. Det på 1950-talet vanliga stoppningsmate- rialet poröst gummi har idag en obetydlig marknadsandel. De äldre materialen — vaddar och flock av bomull och blandningsmaterial, tagel och liknande — har ersatts av konstfibermaterial. De förändringar som skett för porös plast illustreras i figur 7.13 i avsnitt 7.3. Figuren avser madrasser men utvecklingen är likartad för stoppade möbler. För amerikanska förhållanden

ton o I II 3000— I, I I I I 'I 0 I], T ,' viskos I I,, 20004 lo / [I I, [I 0, 1000— € o/ oxo,/u” /u' bomull 0 8 ——————— gwgm syntetflber 1968 1970 1972 1974 '

100

polyuretanskum

60—

skumgummi

bomullsvadd 40

naturliga växtfibrer

0 r r 1 1 1954 1958 1963 1967

illustreras den förändrade materialsituationen av figur 7.2, hämtad från/69l.

Äldre stoppmöbler är huvudsakligen uppbyggda på en stomme av trä med fjädersystem som bas för sitsen. Stoppningen består nästan helt av naturfiber med krollsplint, sisal och tagel samt har täckskikt av vadd och tunt tyg. Möbler från 40- och 50-talen har också spiralfjädrar med täckskikt av naturfiber. Dessa möbler är vanligen stoppade med skumgummi. Andelen polyuretanskum är liten. Möbler från 60- och 70-talen har ofta stomme helt eller delvis av plast. Stoppningen är i regel polyuretanskum. Naturfiber förekommer i mindre omfattning. Allteftersom det äldre möbelbeståndet ersätts av möbler från 70-talet ökar således andelen plastmaterial.

Oron för att stoppningsmaterialens brandegenskaper försämrats har medfört att ett intensivt Utvecklingsarbete påbörjats. Åtgärder som övervägs för att minska brandriskerna är bl a

Cl tillsats av flamskyddande medel El framtagning av förbättrad polyuretanskum, exempelvis de högelastiska formskummen, s k ”kallskum” El ersättning av polyuretanskum med andra och brandhärdigare material, exempelvis syntetgummi av polykloropren (”Neopren”) El användande av brandhämmande mellanskikt mellan överdrag och stopp- ningsmaterial. Dessa mellanskikt kan vara utformade som textilier, baserade exempelvis på fenolföreningar, eller bestå av speciellt utformade

skumplastmaterial.

7.2.3. Brandrisker

Dataunderlaget för stoppmöblers roll i bostadsbränder sammanfattas i avsnitt 3.4. Huvudfrågorna är här, liksom för en rad andra produktområden

Figur 7.2 Förändringar i produktionen av stopp-

I 1972 1975 ningsmaterial i USA /69/.

vilka är de vanligaste antändningskällorna? i hur hög grad kan produktens brandrisk knytas till produktens antänd— ningsegenskaper? utgör förbränningsintensiteten en riskfaktor av betydelse? hur förändras karakteristiken för rök och giftiga gaser då produkten modifieras för att bli mindre antändlig?

DEJ DD

A n tänd/igh et

Consumer Product Safety Commission(CPSC)i USA drar av tillgängliga data slutsatsen att den primära risken i samband med stoppmöbler och brand är antändning av möbeln med en brinnande cigarett, därav uppkommen glödbrand och utveckling av giftiga gaser. Ingenting talar för att förhållan- dena i Sverige avviker från detta.

F örbra'nningsin tensitet

Erfarenheter från en rad olika länder visar att bränder i lägenheter eller villor inredda med stoppade möbler kan ha ett annat, intensivare och snabbare förlopp än för 15—20 år sedan. Mycket ungefärliga siffror anger att tiden från det att en brand har initierats till dess att ett helt rum eller en hel lägenhet är övertänd har minskats från 15—20 minuter till 5—10 minuter. Innebörden av denna minskning framgår klarast om dessa tiderjämförs med insatstiden för brandkåren i Sverige. Dessa tider anges i avsnitt 2.2 för grupp I-bebyggelse (omfattande bl a bostadsbebyggelse i 4 våningar och högre) till högst 10 minuter och för grupp Il-bebyggelse (exempelvis villa- och radhusbebyggelse) till 20 minuter.

1 avsnitt 5.1 diskuteras den ökning av personrisken som inträder när branden övergår från att omfatta enstaka inredningskomponenter till över- tändning av ett helt rum. Figur 5.3 antyder hur risken för övertändning beror på förbränningshastigheten. Sammantaget indikerar detta material att förbränningsintensiteten är den viktigaste brandriskfaktorn för stoppade möbler.

7.2.4. Riskbedömningsmetoder

Först på senare år har ingående undersökningar gjorts om stoppade möblers roll i lägenhetsbränder. De egenskaper man försökt kartlägga är möblers känslighet för olika typer av antändningskällor, förbränningshastighet, rökalstring och, under den allra senaste tiden, toxicitet. För att få största möjliga systematik i kartläggningen har undersökningarna gällt dels enskilda komponenter av möblertstoppning och klädsel), dels skalmodeller av möbler där dessa komponenter samman fogats, dels möbler i full skala. Slutligen har olika typer av fullständigt möblerade rum provats. Ett mål har ofta varit att från studier av delkomponenter eller förenklade skalmodeller kunna dra slutsatser om beteendet hos den fullständiga möbeln. Ett sådant samband måste verifieras för att det skall vara möjligt att utveckla en provningsmetod som dels är ekonomiskt realistisk, dels ger en rättvisande bild av vad som händer med produkter vid lägenhetsbränder.

I det följande återges relativt detaljerat resultat av kända undersökningar. Betydande svårigheter kan dock föreligga att göra rättvisande jämförelser mellan undersökningsresultat från olika laboratorier.

För bedömning av material och produkter kan man använda en brandfar- lighetsprofil som är baserad på bedömningar av nedan uppräknade egenska- per. Uppräkningen överensstämmer till stor del med den genomgång av brandegenskaper som görs i kapitel 5 för material i allmänhet. På några punkter är den kompletterad med egenskaper av särskild relevans för material och produkter som används i inredningar.

Relevanta egenskaper är tändtid (den tid det tar för att ett material skall ta eld och brinna självständigt kortare eller längre tid), utbredningshastighet (hastigheten hos lågans front i ett tygs plan eller brinnhastigheten mätt som viktförlusten per sekund), värmeflöde (utvecklad värmemängd per sekund), släckbarhet, röktäthet, gi/iighet hos gaser och smä/Ibarhet.

Brandfarlighetsprofilen görs upp på basis av en brandfarlighetsskala med ändpunkterna — och +, som betecknar lägsta respektive högsta brandfarlig- het. Man har inte några mätvärden att föra in utan endast kvalitativa bedömningar. För varje produkt som studeras avsätts för var och en av egenskaperna det uppskattade läget på skalan.

Egenskaperna tändtid, utbredningshastighet, värmealstring och släck- barhet gäller antändningen och den första delen av brandens startförlopp, dvs den del som studeras ismåskaliga laboratorietester av typen SIS 65 00 82 eller ASTM D 1692. Erfarenheten visar att slutsatser från denna typ av tester ej kan dras om tex produktens förbränningsintensitet och rökutveckling i brandens fullt utvecklade skede. Bestämning av de senare egenskaperna kräver antingen prov i hel- eller halvnaturlig skala eller också användning av en provningsmetod där de termiska exponeringsförhållandena motsvarar dem som uppträder vid reell brand (exempelvis SIS 02 48 23, "flooring radiant panel test", se avsnitt 7.5.4). Brandfarlighetsprolilen baseras på om branden underhålls aktivt av materialet (produkten) eller ej.

Bedömningen av röktäthet och giftighet hos gaser har relevans då material respektive produkter brinner självständigt eller under sådan yttre påverkan (strålning) som möjliggör förbränning. Bedömningen berori hög grad på om förbränningen är av glödningstyp eller lågtyp.

Profilerna gör det möjligt attjämföra två olika produkter. Egenskaperna är inte vägda, dvs man har inte bestämt hur mycket en viss egenskap betyder i jämförelse med en annan.

7.2.4.l Möbelklädsel

Riskprofilen hos en möbelklädsel beror av tygets egenskaper och av antändningssituationens intensitet och varaktighet.

Några viktiga egenskaper hos ett tyg är: fibermaterial (blandning) garntjocklek (ej aktuellt för fibertyg) trådtäthet (ej aktuellt för fibertyg) ytvikt tjocklek

tändtid tändtid

utbrednings- utbrednings- hastighet hastighet

värmeflöde värmeflöde

släckbarhet släckbarhet

röktäthet röktäthet

giftighet giftighet

hos gaser hos gaser

smältbarhet smältbarhet

Figur 7.3 Brand/årlighetspro/i/för möbeltyg, Figur 7.4 Brand/ärlighetspro/i/jör möbeltyg. akryl. PVC -belagd bomull. _ brandfarlighet +

tändtid

utbrednings— hastighet

värmeflöde

släckbarhet

röktäthet

giftighet hos gaser

smältbarhet

Figur 7.5 Brandfarlighetspro/i/för möbeltyg, ull.

ytbeskaffenhet (slät, luggförsedd) förmåga att bilda kolskelett samt förmåga att smälta.

I figurerna 7.3—7.5 ges exempel på brandfarlighetsprofiler för tre möbeltyger. Profilerna är framtagna vid TEFO och baseras på antändning med liten låga med en varaktighet av ca 1 sekund.

I (70) och (71) redovisas omfattande undersökningar där möbeltygers beteende studerats vid olika typer av antändningskällor såsom glödande cigarett, låga med liten intensitet och låga av moderat intensitet. Nedan redovisas resultaten i korthet.

Antändning av glödande cigarett

(I) Antändningsförsök med cigaretter visar att cellulosabaserade möbeltyger har en relativt hög riskpotential genom att de med lätthet underhåller glödförbränning.

(2) Glödförbränning i cellulosabaserade möbeltyger orsakad av cigaretter synes öka till omfattning med ökad ytvikt hos tyget.

(3) Tyger som innehåller lin i kombination med annat cellulosamaterial (bomull, rayon, acetat) underhåller med lätthet glödförbränning och kan därmed innebära större risk än andra tyger.

(4) Behandling av cellulosatyger med flamskyddsmedel ärinte effektivt mot uppkomst av glödbrand (jfr dock slutsats (3), i avsnitt 7.2.4.3).

Antändning med liten låga

(1) Exponerade för en antändningskälla av kort varaktighet (ca en sekund) och liten låga är flertalet möbeltyger inte speciellt lättantändliga.

(2) Tyger av cellulosa antänds i genomsnitt lättare vid denna typ av påverkan än tyger av termoplastiskt material.

(3) PVC och nylon är relativt motståndskraftiga mot flamma av låg intensitet medan akryltyger är lättantändliga och brinner snabbt.

(4) I de fall klädsel smälter vid påverkan utgör detta en klar risk om underliggande Stoppning är lättantändlig.

(5) Förbränningsegenskaperna hos tyger av blandkvalitet är ofta svåra att förutse; blandkvaliteter kan ha bättre egenskaper än de ingående, rena fiberslagen.

(6) PVC-belagda tyger påverkas av den underliggande textilen; PVC-belagd bomull är lättantändlig.

(7) Klädsel av polypropylen med polyeterskum som underlag, vilket används alltmer i stoppmöbler, kan antändas med en tändsticka och brinner därefter våldsamt. Ett tyg av 100 % polypropylen smälter snabbt, exponerar den underliggande Stoppningen och ger inget skydd mot antändning.

Antändning med större flamma av typ bunsenbrännare

(l) Möbeltyger(med undantag av ull,jfr figur 7.5)antänds i regel med lätthet även vid korta exponeringar (ca 3 sekunder).

(2) En gång antänt på detta sätt brinner som regel hela tygstycket upp, dvs självslockning förekommer inte.

(3) Klädseltyger av syntetfibrer brinner jämnt och med långsamt framskri- dande flamfront kombinerad med droppande av smält material. För cellulo- safibrer sker förbränningen mycket snabbare, utan mjukning eller smältning, men med en betydande efterglöd i det kolskikt som återstår när flamfronten passerat.

7.2.4.2 Stoppning

I figurerna 7.6—7. 10 visas brandfarlighetsprofilen för fem vanliga stoppnings- material utan klädsel. Följande allmänna kommentarer kan göras för profilerna:

El Cellplaststoppning av konventionell polyuretantyp får anses ha relativt hög brandfarlighet genom att obeklätt material av denna typ med lätthet antänds även av en liten låga. Brandförloppet är snabbt och rökutveck- lingen är hög. Cyanväte (HCN) kan bildas. Beträffande speciella under- sökningar av polyuretan, se nedan. Stoppning av kallskum med polyuretan är mindre lättantändlig. Akrylvaddar brinner med låga och får anses ha relativt hög brandfarlighet genom att obeklätt material av denna typ med lätthet antänds även av en liten låga. [] Polyestervaddar är mindre brandfarliga. De brinner endast långsamt och oregelbundet såvida de inte är för hårt fixerade med bindemedel.

DD

Dominerande stoppningsmaterial i möbler är polyuretanskum. Cigaretten är den vanligaste antändningskällan vid olycksbränder. I /72/ redovisas en undersökning av 37 olika polyuretanprodukter; 10 av vanlig typ, 18 med llamhärdande tillsatser samt 9 av kallskumtyp.

Utskurna block (450x375x125 mm) utsattes för antändning av sex glödande cigaretter, placerade på olika ställen. I endast ett fall (polyuretan av kallskumtyp) uppstod glödförbränning av någon betydelse. Det mera orea- listiska fallet med två eller tre cigaretter placerade bredvid varandra gav däremot glödförbränning i flera fall.

I /70/ visas hur olika polyuretansammansättningar samt stoppningsmate- rial av skumgummi reagerar på en rad olika naturliga antändningskällor av växande intensitet. Där framgår att flertalet polyuretanskum antänds och fullständigt brinner upp vid exponering för en brinnande tändsticka.

Sammanfattningsvis gäller att de skillnader som finns mellan olika material vid antändningskällor av låg intensitet upphör när intensiteten ökar. Vid exponeringar av låg intensitet gäller att ju lägre densitet på skumplasten, desto mer lättantändlig är den. Vanlig polyuretan och skumgummi är mer lättantändliga än flamhärdade och nyframtagna varianter av polyuretan. Skumgummi, i motsats till polyuretan, uppvisar en fortsatt glödförbränning vid antändning med cigarett. Vanlig polyuretan antänds lätt av öppen låga. även en mindre sådan.

7.2.4.3 Kombinationer av möbelklädsel och Stoppning

Undersökningar av hur kombinationer av klädsel och Stoppning uppträder i olika antändningssituationer finns tex redovisade i /70/ och /73/. I /70/

tändtid

utbrednings- hastighet

värmeflöde släckbarhet

röktäthet

giftighet hos gaser

smältbarhet

Figur 7.6 Brandfarlighetsprofilfo'r stoppnings— material, bomullsvadd.

tändtid

utbrednings— hastighet

värmeflöde

släckbarhet

röktäthet

giftighet hos gaser

smältbarhet

Figur 7. 7 Brand/ärlighetspro/ilför stoppnings- material, po/yeter. Vissa betingelser ger HC N- bildning.

tändtid

utbrednings- hastighet

värmeflöde slät: kbarhet

röktäthet

giftighet hos gaser

smältbarhet

Figur 7.8 Brand/ärlighetspron/I/ör stoppnings- material, polyeter, kal/skum. Vissa betingelser ger HC N -bildning.

tändtid

utbrednings- hastighet

värmeflöde släckbarhet

röktäthet

giftighet hos gaser

smältbarhet

Figur 7.9 Brand/arlighetspro/iljör stoppnings- material, akryl.

"_ brandfarlighet + tändtid

utbrednings- hastighet

vä rmef löde

släckbarhet

röktäthet

giftighet hos gaser

smältbarhet

Figur 7.10 Brandfarlighetsprofilför stoppnings- material. polyester.

visas hur tre stoppningsmaterial får sina antändningsegenskaper modifierade genom att kombineras med olika slag av klädsel. För större antändningskällor är även täckt stoppningsmaterial sårbart, vilket förefaller särskilt markant vid vissa typer av klädsel, främst Iäderimitation av PVC-belagd väv utan flamhärdning samt akryltyg. Glödförbränning i Stoppning av skumgummi kan startas även av mindre antändningskällor.

I /73/ redovisas några resultat från en mycket brett upplagd försöksverk- samhet på området stoppade möbler och brand. Förenklade skalmodeller av fåtöljer med stor variation på klädsel, Stoppning och antändningskällor har testats. Antalet försök kan räknas i tusental och bildar bas för de föreskrifter som införts i delstaten Kalifornien. De har bl a lett till följande slutsatser:

(l) Yttre klädsel betyder mycket för effekten av cigarettantändning.

(2) Användning av flamhärdat stoppningsmaterial i stället för obehandlat material kan a) reducera antalet cigarettorsakade glödbränder i möbler b) reducera flamspridning och minska risken för att Stoppningen skall

antändas c) väsentligt öka tiden till övertändning i brandrummet.

(3) Flamhärdning av ett mellanskikt av bomull eller liknande material mellan Stoppning och klädsel medför ökat skydd mot att glödbrand sprider

Sig.

(4) Mellanskikt av polyuretanskum har betydligt bättre egenskaper än mellanskikt av bomull vid cigarettförsök.

(5) I regel erbjuder obeklädd Stoppning av polyuretanskum gott motstånd mot glödbränder. För enstaka stoppningsmaterial gäller detta dock ej. Grundorsaken är ännu outredd, men tycks snarare vara den grundläggande kemiska sammansättningen än faktorer som densitet eller val av flamhär- dande medel.

(6) Cellulosabaserade tyger innebär högre risk för fortsatt glödförbränning efter antändning. Risken ökar med ökad vikt per in2 hos tyget.

(7) Förutsatt att vikten per m2 är tillfredsställande uppför sig klädslar av termoplastiska material i regel väl vid cigarettester. Glödförbränning i tyget underhålls ej och inte heller överförs tillräcklig värme till den inre stopp- ningen för att där orsaka en glödförbränning. Glödförbränning kan dock orsakas i Stoppningen genom att möbelns inre blottläggs för termisk påverkan om det yttre tyget helt smälter.

(8) Möbelklädsel av PVC—belagd väv uppför sig tillfredsställande i cigarett- prov. Ofta självslocknar cigaretten innan den är helt förbrukad.

(9) Flamhämmande tillsatser till cellulosabaserade möbeltyger förhindrar vanligen inte effektivt glödförbränning i tyget.

(10) Valet av tränsmaterial kan vara avgörande för hela möbelns förmåga att motstå antändning. Tränsar av cellulosamaterial, jute, hampa eller papper visar starka tendenser att fungera som vekar.

(11) Användning av värmebarriärer eller värmeabsorbenter i form av tex laminerade aluminiumfolier kan öka förbränningsmotståndet. Många av dessa har emellertid ännu så länge dåliga mekaniska egenskaper.

7.2.4.4 Undersökning av individuella möbler

Mycket omfattande undersökningar i full skala av möblers beteende vid brandangrepp genomförs för närvarande vid ett antal utländska statliga och privata forskningsinstitutioner, tex National Bureau of Standards i Washington och Fire Research Station i Storbritannien. Det kan sålunda antas att kunskapsunderlaget kommer att förbättras radikalt inom de närmaste åren. Av nu tillgängliga arbeten, exempelvis /70/, /73/ och /74/, innehåller det förstnämnda den mest fullständiga utvärderingen. Man har där undersökt ett stort antal stoppade möbler inom följande kategorier:

Äldre stoppade möbler — uppbyggda på fjädersystem, består nästan helt av naturfibrer med krollsplint, sisal eller tagel som Stoppning, täckskikt av vadd och tunt tyg.

40—50-talsmöbler— fjäderuppbyggda, vanligen stoppade med skumgummi, täckskikt av i regel naturfibrer.

Nyare stoppade möbler —vanligen försedda med spiralfjädrar, Stoppningen i regel polyuretanskum, naturfibrer kan förekomma i mindre omfattning. Tre typer av antändningskällor förekom: tänd standardcigarett placerad i vinkeln mellan sits och ryggstöd, en brinnande tändsticka antingen under stolen elleri kontakt med ryggstödet vid anslutning till sitsen, och antänt tidningspapper(en och en halv sida) hopskrynklat i vinkeln mellan sits och ryggstöd eller tre sidor hopskrynklade under stolen.

Slutsatser som kan dras är följande:

Äldre stoppade möbler och stoppade möbler från 40—50-talen kan vara mer sårbara än nyare stoppade möbler för glödförbränning. Detta härrör från att man tidigare använt skumgummi i dynor och ett tunt täckskikt i många fall av cellulosa mellan Stoppning och klädsel. Dessa material är känsliga för glödförbränning. Efter spridning över och inuti stolen eller soffan kan glödförbränningen övergå i flammor. De klädselmaterial som är lättantänd- liga och gynnar glödförbränning är sårbara vid kontakt med glödande cigaretter. Om dessa material ingår i möbeln kan detta leda till mycket snabbare utveckling från glödning till övertändning.

I allmänhet resulterade antändning med en brinnande tändsticka i äldre och 40—50-talets stoppade möbler endast i begränsade skador, vare sig tändstickan placerades på sitsen eller under stolen eller soffan. De äldre möblerna blir troligen därför inte helt övertända om man råkar tappa en brinnande tändsticka på dem, såvida inte något annat mycket lättantändligt material (t ex tidningspapper) medverkar. Nyare stoppade möbler uppförde sig helt annorlunda, speciellt om klädseln var av en typ som med lätthet

antändes av tändstickor. En brinnande tändsticka som tappats i bakre delen av sittdynan ledde till en snabb utveckling av en intensiv brand i Stoppningen samt tät rökutveckling. Den lätthet med vilken antändning från en tappad brinnande tändsticka kan ske, och den följande snabba brandutvecklingen, utgör en klar risk för personskador och orsakar svårigheter vid brandbekämp- ning.

De nyare möblerna liksom 40-50-talets stoppade möbler brann snabbt och lämnade trästommen i stort sett oskadad efter att elden hade självslocknat. Den äldre typen möbler brann mycket långsammare, men förbränningen blev ofta total och slutade först när allt brännbart material, inklusive trästommen, hade brunnit upp. Vid antändning genom brinnande tidningspapper, särskilt på sitsen, kan samtliga använda typer av stolar och Sittmöbler förstöras.

Vad gäller risken för person- och egendomsskador är en snabb utveckling av bränder farlig. Detta gäller inte minst genom den hastighet med vilken rök utvecklas och försvårar utrymning av tex ett vardagsrum. En annan faktor som kan vara av betydelse är att, där polyuretanskum används i stället för spiralfjädrar och Stoppning av naturmaterial, skumplasten i regel är hoppres- sad. Klädselmaterialet är således sträckt, så att det vid termisk påverkan spricker upp, varigenom skumplasten blottas och lättare antänds.

De flesta försöken genomfördes med en trämöbel med släta ytor (byrå) uppställd nära stolen eller sittmöbeln. När intensiv brand utvecklades antändes trämöbeln på ytan, men slocknade av sig själv när intensiteten i branden i den brinnande Stoppningen avtog. Självslocknandet hade troligen inte skett, om trämöbeln i stället hade varit en stoppad möbel.

Undersökningarna visar sammanfattningsvis att

äldre stoppade möbler i jämförelse med nyare stoppade möbler är mindre lättantändliga vid påverkan av öppen låga, är lika eller sämre vad gäller påverkan av glöd, brinner långsamt och med låga temperaturer samt att nyare stoppade möbler i jämförelse med äldre stoppade möbler antänds lättare av öppen låga, i en del fall kan antändning med en tändsticka leda till övertändning av hela möbeln, är säkrare mot påverkan av glöd, brinner snabbt och med höga temperaturer, utvecklar mera rök (delvis beroende på snabb förbrän- ning).

7.2.4.5 Försök med fullständigt möblerade rum

Fullskaleförsök med fullständigt möblerade rum är som regel dyra att genomföra och svåra att analysera. De karakteriseras av att försöksförloppet, i synnerhet under inledningsskedet, är utsatt för stora variationer. Detta gör att det kan vara mycket svårt att avgöra till vilken del skillnaden mellan två försök beror på avsiktliga ändringar i försöksuppläggningen och till vilken del

den beror på faktorer utanför försökets kontroll.

Här redovisas resultaten från två försöksserier, som båda belyser de förbättringar, som i brandavseende kan åstadkommas genom att materialen i möblerna förbättras.

Fullskaleförsök gjorda av NASA /75/

Avsikten med detta försöksprogram var att för brand med låga respektive glödbrand analysera de brandhämmande egenskaperna hos material som utvecklats i USA:s rymdprogram. Vidare skulle ett försök göras att uppskatta de fördelar från säkerhetssynpunkt som en användning av dessa material i bostäder och offentliga byggnader skulle medföra. Speciellt gällde undersök- ningen tre faktorer av primär betydelse för möjligheten att överleva en brand, nämligen

El den snabbhet varmed branden utvecklas El den hastighet varmed brandgaskoncentrationen byggs upp i utrymnings- vägar El koncentration av giftiga gaser.

Fyra sovrum i full skala, inbördes lika så när som på de material som använts för möblerna, byggdes upp och antändes. Mätningar gjordes av temperatur, röktäthet, ventilationsförhållanden och utvecklade giftiga gaser.

(I) Det typiska eller normala rummet, med möbler inköpta i handeln, antändes lätt och brann så snabbt att hela rummet var övertänt efter fyra minuter. Efter åtta minuter, då branden släcktes, var rummet nästan helt utbränt.

(2) Det förbättrade rummet, möblerat med de från brandteknisk synpunkt bästa i handeln tillgängliga materialen, visade en påtaglig förbättringjämfört med det typiska rummet, genom att brandspridningen skedde långsammare. Emellertid medförde rökutvecklingen dålig sikt efter tre minuter. När branden släckts efter 29 minuter var möblerna i rummet förstörda.

(3) "Rymdåldersrummet" möblerades helt med de mest brandtåliga syntetiska polymermaterial som kunde skaffas. Många av dessa material hade utvecklats genom NASA:s rymdprogram och de flesta var inte kommersiellt tillgängliga. Med dei försöksserien eljest använda antändnings- källorna kunde antändning av möblerna inte ske. För att få i gång en brand krävdes en mycket kraftig antändningskälla, och den efterföljande förbrän- ningen av möblerna blev ofullständig.

(4) I det ”blandade rummet”, möblerat som rum enligt (1) med undantag av att sängutrustningen togs från rymdåldersmöbleringen, kom förloppet att begränsas till den del av rummet där antändning skedde. Försöket visar hur man till acceptabla kostnader kan begränsa brandspridning genom att på strategiska punkter ersätta nu använda inredningsprodukter med mera brandhärdiga sådana.

Riskerna för personskador sammanhänger i stor utsträckning med ökningen i värmestrålning och siktnedsättning som ägde rum i inlednings- skedet. I samtliga fall kom den största förgiftningsrisken från kolmonoxid. Risken måste i varje enskilt fall sättas i samband med berörda personers

Figur 7.1] Möblering vid försöksbränder i vardags— rum / 76/ .

förmåga att under utrymning uthärda den värmestrålning och mängd heta rökgaser, som alstras i början av varje brand. Detta gäller personer som befinner sig i brandrummet när branden startar. För personer som vistas i andra delar av huset kan situationen givetvis bli en annan.

Brittiska fullskaleförsök med möblerade rum

I den undersökning /70/, /74/ och /76/ av inredningars brandfarlighet som citerats tidigare, genomfördes som slutmoment en serie fullskalebränder av möblerade rum. För typen vardagsrum var antalet försöksbränder nitton. En översikt över möblemangets gruppering ges i figur 7.11. Provföremål var framförallt en komplett sittgrupp, dvs enheterna I, 2 och 3 i figuren. Under försöken gjordes kontinuerliga mätningar av temperatur, röktäthet och sammansättning av brandgaser. Sammanfattningsvis gäller för antändlighet och förbränningsintensitet att tendenser och slutsatser från experiment med enskilda möbler väl bekräftas, dvs

[1 att äldre stoppade möbler är svåra att antända med öppen låga och att brandspridning sker relativt långsamt. I ingen av försöksbränderna med äldre stoppade möbler skedde någon fullständig övertändning av rummet. El att nyare stoppade möbler orsakar bränder i två steg. 1 det första steget sker under några minuter en intensiv förbränning av stoppningsmaterialet med stark rökutveckling. Den energi som frigörs är i regel tillräcklig för att

soffa

fåtöljer bytte bokhylla

matbord och stolar bokhylla dörr till korridor fönster w

noummap—

i steg två åstadkomma en förbränning av stommaterialet. Om stopp- ningen består av skumgummi i stället för polyuretanskum ökar dels rökutvecklingen, dels brandens förmåga att fortsätta trots mycket låga syrehalter i brandrummet.

f_l att nyare stoppade möbler med Stoppning av polyuretanskum alstrar stora mängder rök med en sådan hastighet att ökad personrisk orsakad av försvårad utrymning inte kan uteslutas. Sålunda inträdde 50 respektive 100 % siktnedsättning redan efter några få minuter, något som för äldre stoppade möbler tog 10—15 gånger längre tid. Det visade sig också att den tid som behövs för att temperaturen i brandrummet skall nå 300 0C är mycket längre för äldre möbler än för övriga typer av möbler. [] att huvudsaklig förgiftningsrisk i alla bränderna utgörs av kolmonoxid vartill kommer syrebrist. Detta visas av kemiska analyser av brandgaser. I ett av försöken med nyare möbler uppträdde dock cyanväte i sådan koncentration, ca 500 ppm, att förgiftningsrisken torde ha varit av samma storleksordning som av kolmonoxid. Total förgiftningsrisk beror förutom av brandgasernas sammansättning även av exponeringstidens längd, vilket innebär att om utrymning försvåras och fördröjs av rök ökar också de toxiska riskerna. El att tiden från antändning till den tidpunkt då rumstemperaturen ökat till ca 300 0C kunde ökas från 5 min till ca 60 min genom att klädsel och Stoppning hos den provade soffgruppen stegvis ersattes med allt brand- härdigare material. Liknande tendenser kunde iakttas i fråga om rökgas- utveckling. En gradvis och påtaglig förbättring av stoppade möblers egenskaper genom relativt enkla ändringar av i möbeln ingående material är sålunda mycket möjlig.

7.2.4.6 Flamhämmande tillsatsers inverkan på rökalstring och brandgasers giftighet

Åtgärder för att höja brandsäkerheten genom att minska inredningsmateria- lens antändlighet och flamspridningstendenser kan få som konsekvens en ökad användning av tillsatser (additiver) med s k flamskyddande verkan. Dessa tillsatser kan vara permanenta och icke-permanenta med avseende på tvättbarhet (rengöring). För utredningens syfte är endast de permanenta tillsatserna av intresse.

Den kortfattade sammanfattningen av problemet ”tillsatser — ökad giftighet hos brandgaserna” som gjordes i avsnitt 4.3.4 gav följande resultat.

Användningen av flamskyddstillsatser leder i enstaka fall till att brandga- serna uppvisar hög toxicitet, dvs förmåga att även i mycket små doser utveckla en hög biologisk aktivitet i exponerade organismer. Det finns skäl att misstänka, framförallt med tanke på tillsatsernas kemiska sammansättning, att brandgasernas generella toxicitet ökar med ökad förekomst av tillsat- ser.

En studie /16/ visar att behandlingen av flexibla polyuretanskum för godkännanden enligt Kalifornien-normerna antingen inte hade någon statis- tisk signifikant effekt på toxiciteten eller också resulterade i en minskning. Behandling för godkännande enligt den norm som utarbetats av Federal

Aviation Association (FAA-normen) medförde en minskning av toxiciteten. Ingen av de kombinationer ”polyuretan — tillsats” som studerades kunde jämställas med den produkt som vid andra undersökningar visat sig ge upphov till exceptionell toxicitet.

För övriga typer av material — tagel, bomullsvadd, polyuretanskum — medförde användningen av tillsatser antingen oförändrad eller minskad toxicitet.

Vad gäller problemet ”flamhämmande tillsatser — ökad rökutveckling” gäller ofta att förekomsten av tillsatser leder till sämre sikt vid brand. Som visades i avsnitt 5.3.5 är detta dock en regel med många undantag. En undersökning /77/ av fyra flexibla polyuretanskum vid University of San Francisco bekräftar detta. Behandling av uretanplasterna med antimon- eller fosforföreningar ledde i samtliga fall till en minskad rökutveckling.

7.2.5. Tillgängliga provningsmetoder

I avsnitt 7.2.4 har omnämnts en rad generella småskaletester för kontroll av inredningsmaterials brandegenskaper. Några beskrivs i bilaga B. De utgör exempel på den mycket stora flora av laboratorietester som för närvarande existerar.

Utformningen av dessa metoder — med provföremål av någon decimeters storlek, termiskt påverkade av antändningskällor av låg intensitet och ibland kort varaktighet — medför emellertid att sambandet mellan resultat från dessa prov och den av testade material uppbyggda produktens beteende vid reell brandpåverkan ibland kan vara diskutabelt. Sådana metoder ger dock en indikation om tex den kompletta produktens lättantändlighet i de fall provningsmetoderna simulerar naturliga antändningssituationer.

Även andra testmetoder har utvecklats eller är under utveckling. I regel testas därvid den färdiga produkten eller en skalmodell av denna med avseende på lättantändlighet i en antändningssituation som så noga som möjligt efterliknar den verkliga. Nedan lämnas exempel på sådana provnings- förfaranden. Hur andra avgörande egenskaper i produktens riskprofil (för- bränningsintensitet, flamspridning, produktion av rök och giftiga gaser) återverkar på den totala skaderisk, som är förknippad med produkten, framgår som regel inte.

Amerikanskt förslag till federal norm

En amerikansk federal försöksnorm för stoppade möbler med hänsyn till brand har utvecklats vid National Bureau of Standards (NBS) i Washington /69/. Ett förslag till provningsförfarande överlämnades i oktober 1974 av NBS till Consumer Product Safety Commission (CPSC) för vidare åtgärd och har sedan studerats under två är vad gäller relevans och reproducerbarhet. Någon federal lagstiftning har ännu (januari 1978) inte trätt i kraft. Normen omfattar två delar.

Del 1 är ett antändningstest med cigarett av en skalmodell av möbel. Avsikten är att testa en möbelklädsel med stoppning, täckskikt etc, arrangerat på samma sätt som i den verkliga möbeln. Tända cigaretter placeras på ett tiotal olika ställen och täcks med bitar av bomulls- och polyester/

Möbeltyg på glasfiberunderlag Förkolning 3,8 - 7,5 cm

Förkolning Förkolning (3,8 om > 7,5 cm

Möbeltyg på bomullsvadd som underlag

bomullslakan. Möbelkonstruktionen godkänns, om den uppmätta längden på förkolningen i godtyckligt vald riktning inte överstiger 7,5 cm, mätt från närmaste punkt på cigaretten.

Del 2 är ett klassificeringstest för möbeltyger, avsett att dela in möbel- klädslar i fyra klasser A, B, C och D, se fig 7.12. Även tillhörande kravspecifikationer redovisas. Som underlag för den testade klädseln används i en första provning glasfiber i såväl horisontell som vertikal yta. Genom denna provning avskils klasserna C och D. För att differentiera mellan klasserna A och B utbyts i ett andra prov glasfibern mot bomullsvadd som vertikalt underlag. Antändningskälla är en glödande cigarett placerad i vinkeln mellan horisontell och vertikal yta. Om en möbelklädsel av en viss klass klarar skalmodelltestet enligt normens del 1 för en möbel med en specificerad kombination av stoppning, täckskikt etc, kan samtliga klädslar med samma klassificering godkännas för denna möbel utan vidare prov- ning.

Brittiskt förslag till frivillig norm

I en brittisk handbok för möbeltillverkare, utgiven i september 1976 av British Plastic Federation tillsammans med övriga intresseorganisationer, betonas vikten av snara åtgärder från fabrikanthåll för en förbättrad kontroll av möblers brandfarlighet /79/. I handboken beskrivs ett förenklat klassindel- ningsförfarande med vars hjälp de farligaste produkterna bör kunna gallras ut. I förhållande till det amerikanska federala förslaget, som endast omfattar test av antändning vid påverkan av glödande cigarett, är den brittiska testproceduren mer mångsidig. Dels sker provning med avseende på olika slag av antändningskällor, dels beaktas utöver antändningslättheten också produktens förbränningsintensitet. Testapparaten består av en ””modellstol” med bredd 450 mm, höjd 300 mm och sittdjup 150 mm. Klassindelningsregler ges med avseende på antändning för såväl klädsel som kombination av klädsel och Stoppning. Vid test av enbart klädsel används Stoppning av standardtyp. Stoppning provas utan klädsel med enbart ett tidningspapper som antändningskälla. Antändning för hel möbel bestäms med ledning av de enskilda delarnas klassindelning. Förbränningsintensiteten bestäms för ett givet system av tendensen till vertikal flamspridning, uttryckt i den tid det tar

Figur 7.12 K lassi/icerings- test,/iir möbeltyger /69/ .

för en låga att sprida sig 100 mm. I normförslaget ges också rekommenderade godkännanderegler för olika typer av användarsituationer (tex bostäder, hotell etc).

7.2.6. Utvecklingsarbete i Sverige

Forskning och utveckling rörande brandegenskaper hos stoppade möbler bedrivs i huvudsak vid försvarets forskningsanstalt (FOA), statens prov- ningsanstalt (SP), institutionen för byggnadsstatik vid Lunds tekniska högskola (LTH), Svenska textilforskningsinstitutet (TEFO) och Möbelinsti- tutet (MI).

Denna brandtekniska forskning kan indelas i tre områden: Det första området avser undersökningar med fullskalemodeller i form av möblerade rumsenheter. Sådan forskning bedrivs exempelvis vid LTH i samarbete med bl a TEFO och SP. En målsättning är att relatera brandförlopp i fullskaleförsök till simulering i delskala och provning enligt standardiserade eller andra provningsmetoder.

Det andra området avser undersökningar i delskalemodell med såväl klädsel- som stoppningsmaterial. Sådan forskning sker företrädesvis vid TEFO, vars arbete sker i samverkan med intressegrupper som representerar näringslivet, statliga verk och institutioner. Målsättningen är att ta fram provningsmetoder, i samarbete med Standardiseringskommissionen i Sverige (SIS), samt att utarbeta övrigt bedömningsunderlag för produktut- veckling. Ett flertal rapporter har utarbetats för såväl klädslar som för kompletta, stoppade möbler. MI följer arbetet vid TEFO och övrig forskning inom området för att erhålla underlag till Möbelfakta (ett deklarationssystem för möbler).

Det tredje området avser enskilda produkter. Med stöd av medel från STU, Sveriges Plastförbund och Sveriges Möbelindustriförbund bedrivs ett antal projekt med målsättning att bl a minska stoppmöblers brandfarlighet. Exempel på Utvecklingsarbete är ett av Träförädlingsbyrån i samarbete med TEFO och LTH utformat projekt. Detta syftar främst till att utveckla stoppningsmaterial, madrasser od av polyuretanskum för att uppfylla acceptabla krav på brandsäkerhet, komfort etc.

7.3. Bäddar

7.3.1. Definition

Med bäddar avses såväl stomme som madrass och övrig utrustning. Den kompletta bädden kan bestå av fem till sju huvudkomponenter som var för sig kan variera när det gäller material, struktur, utförande och vikt.

7.3.2. Material

TEFO har för utredningens räkning undersökt under vilka tidsperioder viktiga förändringar har skett vid utveckling av material för tillverkning av bäddutrustning. Den mest betydelsefulla förändringen gäller madrasser.

t kr 60 000

40 000

20 0001

1968 1970 1972 1974

d _ | Figur 7.13 Produktion av en ra materia madrasser i Sverige.

Av figur 7.13 framgår att madrasskärnor för närvarande produceras nästan uteslutande av polyuretanskum. Äldre typer av täcken med vaddar bestående av bomull eller blandmaterial har i betydande omfattning ersatts av täcken med konstfibervaddar, företrädesvis av polyester. Tunna skikt av polyuretan- skum tillsammans med vaddmaterial som fyllnadsmaterial förekommer i såväl täcken som kuddar. Kuddar tillverkas numera även med fyllnadsmate- rial helt av riven polyuretanskum. Beträffande lakan och örngott har inga betydande förändringar skett, bortsett från en övergång från lakan helt av bomull till lakan av bomull blandat med syntetfiber(polyester). För filtar visar ullfibern en minskning i förhållande till konstfiber (akryl).

7.3.3. Brandrisker

En rad undersökningar visar att ett stort antal dödsbränder beror på att bäddutrustning antänts genom slarv vid rökning. Procentsiffran varierar från 15 till 35. Den förra siffran gäller enligt den identifiering av riskmönster som refererades i avsnitt 3.4, den senare siffran har nämnts för svenska

förhållanden. Data från NFPA, USA, ger för en tvåårsperiod 1966—1968 en procentsiffra på 21 (gäller singelolyckor), medan data från Kalifornien år 1969 ger siffran 18 /80/.

Tabellerna 3.13 och 3.14, som gäller Storbritannien 1970, visar att 151 av 270 dödsfall vid inredningsbränder berodde på brand i bäddutrustning. Totala antalet brandoffer det året var 627.

7.3.4. Riskbedömningsmetoder

Behovet av en brandsäker bäddutrustning är väl dokumenterat. I motiven för den 1972 i USA antagna lagen om madrassers antändlighet heter det bla "Cigaretten tycks vara den primära antändningskällan. Cigaretten faller ned på sängen och brinner ner till madrassen. Forskning visar att den enda komponent i bäddutrustningen som kan avge tillräckligt med förbrännings- produkter för att producera en livsfarlig miljö är madrassen" /80/.

Senare framtagna NEISS-data (se avsnitt 3.3.1) visar att direkt antändning av madrasser endast sker i ett fåtal fall. Av de 193 olycksfall som rapporterades till NEISS under en 2 1/2 års period var 134 resultat av bränder där andra produkter än madrasser antändes först. 1 över hälften av fallen antändes sängkläderna först /80/.

Data i tabell 3.9 visar samma tendens. Skall strategin med de amerikanska bestämmelserna fungera, får alltså kontakterna mellan en glödande cigarett och andra komponenter av bädden än madrassen inte alstra ett brandförlopp, som förstärker cigarettens påverkan på madrassen eller som i sig självt innebär en livshotande miljö.

I ett försök att sammanfatta kunskapsläget redogörs nedan summariskt för några av de större undersökningar som genomförts för att genom laborato- rieförsök påvisa bäddsammansättningar som innebär särskilda risker på grund av lättantändlighet, förbränningsintensitet eller rökutveckling. De slutsatser som dragits i avsnitt 7.2 om enskilda möbelmaterial samt om kombinationer klädsel-Stoppning gäller i tillämplig grad även för madras- ser.

Undersökning vid Southwest Research Institute /81/, Texas, USA_

I en försöksserie antändes 22 olika bäddar i ett rum av normal sovrumsstor— lek. Rummet ventilerades genom att två fönster var öppna ca 5 cm. 120 av de 22 fallen var madrassen av resårtyp. En 75 kg trädocka var placerad i sängen för att ge bädden naturliga konturer. Antändning skedde i första hand genom att en glödande cigarett placerades på sängen ungefär på den plats där en utsträckt hand skulle befinna sig. Misslyckades antändning med en eller två cigaretter, antändes bäddutrustningen i stället med öppen låga (tändsticka eller metenamintablett). I 8 av de 22 fallen behövdes endast en cigarett för att antända bädden. Tabell 7.1 ger den tidpunkt i de 22 försöken då mänskliga toleransnivåer för

temperatur och kolmonoxid (CO) uppnåddes.

Tabell 7.1 — Antändningsförsök med bäddar, Southwest Research Institute /81/.

Tid (tim : min) för att uppnå vissa toleransnivåer

Försök nr Toleransnivå, temp (OC) 140 — 100 — 65 — Toleransnivå, CO (%) — 0.30 — 0.15 — 0.045 vid exponeringstid 5 min 5 min 30 min 30 min 1 tim 2 tim Antändning nted cigarett 1 2:18 2:20 2:10 2:02 2:00 4 2:12 — 1:53 2:14 1:18 5 2:43 2:50 2:20 1:45 2:39 1:40 6 2:18 2:06 2:02 1:33 1:20 9 1:46 1:47 1:40 1:40 1:03 10 1:45 1:38 1:32 1:37 0:42 11 2:53 3:22 2:52 3:10 2:51 2:20 13 3:10 — 1:40 3:10 0:20 15 4:32 4:30 4:16 4:12 3:10 18 2:36 1:53 2:00 1:53 1:20 19 — — — — — 21 — — 2:57 — 1:20 .4 n tändning med tändsticka 2 2:21 1:06 0:15 0:51 0:08 3 0:37 — 0:25 1:05 0:07 7 0:09 — 0:08 0:32 0:05 0:06 8 0:07 0:14 0:05 0:11 0:03 0:06 12 0:34 0:05 0:12 0:02 0:04 14 0:53 1:22 0:36 0:10 0:10 16 0:22 0:42 0:16 0:09 0:06 17 0:25 0:46 0:16 0:06 0:05 20 1:15 — 0:41 0:51 0:09 22 0:38 0:55 0:26 0:18 0:16

Studier vid Fire Research Station /82/

Denna undersökning inriktas främst på att för olika typer av madrasser bestämma förbränningsintensitet och rökutveckling. Dessa egenskaper är avgörande för konsekvenserna av sängbränder t ex i sjukvårdsinrättningar. Försöken gjordes med fullständiga bäddar. Främst varierades kombinationen av madrassklädsel och -stoppning, medan övriga komponenter ej ändrades. Antändningskällan, som var relativt kraftig, bestod av ungefär 100 g tidningspapper, placerat ungefär mitt på sängen i kontakt med det uppvikta lakanet och filten.

Största förbränningsintensitet uppvisades av en standardmadrass av polyuretan med överdrag av nylon, som på 7 min åstadkom 550 0C temperatur i brandrummet och producerade så stora mängder rökgaser att den genomsnittliga sikten i en sal på 600 m3 skulle ha sjunkit till 5 m. Lägsta förbränningsintensitet iakttogs för madrasser av brandskyddsbehandlat polyuretan med överdrag av brandskyddsbehandlad bomull samt för tagel- madrass med överdrag av obehandlad bomull. Dessa kombinationer gav maximalt endast 60—65 OC temperatur i brandrummet och först efter mer än 20 min hade sikten nedgått till 10 m.

Försök vid RAPRA, /70/, /74/ och /76/

Den i avsnitt 7:2 refererade engelska undersökningen av inredningsbränder omfattade även en försöksserie med skilda sovrumsmöbleringar. [ huvud- försöksserien,jfr tabellerna 7.2 och 7.3, demonstrerades hur karaktären av en sovrumsbrand kan förändras om bäddutrustningen skiftar från äldre material till nyare. Exempelvis nåddes i försök B5 maximal rumstemperatur 100 0C efter 80 minuter. 1 försök B9 nåddes en temperatur av 690 0C efter 6 1/2 minut. Som sammanfattning kan konstateras att den forskning som gjorts beträffande bäddens brandfarlighet leder till följande slutsatser:

El madrasser som underhåller en glödförbränning innebär en klar risk. Varje testmetod som gör anspråk på att realistiskt mäta antändningsrisken måste därför inkludera ett prov som även mäter glödförbränning El madrasser kan göras resistenta mot antändning med glödande cigarett genom att ett mellanskikt av specialbehandlat polyuretanskum placeras mellan överdrag och madrasskärna El obehandlade polyuretanmadrasser kan antändas med en tändsticka och brinner med stark intensitet

Tabell 7.2 - Materialkombinationer vid brandförsök enligt RAPRA /70/, /74/ och /76/. I samtliga försök bestod kuddvar och lakan av bomull respektive polyester.

Försök nr Madrass Madrassvar Kudde Filt

B 5 Fjäderuppbyggd — Dun Ylle B 6 Modifierat Brandskydds- Dun Ylle polyuretan behandlat

B 7 Modifierat Brandskydds- Poly— Akryl polyuretan behandlat uretan B 8 Polyuretan Bomull Dun Ylle B 9 Polyuretan Bomull Poly— Akryl

uretan

Tabell 7.3 — Brandförsök enligt RAPRA /70/, /74/ och /76/; materialkombinationer se tabell 7.2.

Försök nr B5 B6 37 B8 B9 Maximal temp (OC) 100 445 500 570 690 Tid till max temp (min) 80 24 8 6,5 6,5 Siktförsämring till 50 % efter(min) 8 23 2,5 4 5 100 % efter(min) 58 25 8,3 8,3 6,5 Maximum CO (%) 0,03 0,3 0,13 0,13 0,14 efter (min) - 19,5 10,3 8,5 14,3 Maximum COZ (%) 2,0 2,4 3,2 3,2 8,0 efter(min) - 7 8,3 10,3 17,5 Maximum NOX (ppm) 20 ( 30 ( 30 50 50 Maximum HCN (Ppm) 1 ( 30 ( 30 20 30 Minimum O2 (%) 20,5 17,6 15 14 16,3 Brandens varaktighet (min) 120 38 22 20 120

Cl en madrass, som ensam motstår mindre antändningskällor av typen glödande cigarett, kan mycket väl antändas och snabbt brinna upp om t ex sängkläder eller kudde först antänds och utsätter madrassen för värme och flamma. Närvaron av mellanskikt av polyuretan kan därvid medföra att förbränningshastigheten ökar El förbränningshastigheten i en antänd bädd kan märkbart reduceras genom lämpligt val av filt. Filtar av ull ger t ex ett gott skydd mot övertändning även om madrassen är gjord av polyuretan med lågt motstånd mot flamförbränning. Filtar av akryl, bomull eller polypropylen kan i sig ge upphov till allvarliga bränder.

7.3.5. Tillgängliga provningsmetoder

Den provningsprocedur som krävs i den amerikanska madrassnormen FF 4—72 innebär i korthet att varje sida av madrassen testas för påverkan av 18 tända cigaretter med 9 placerade direkt på den obetäckta madrassytan och de övriga 9 också på madrassytan men inneslutna mellan bitar av lakansväv. Cigaretternas placering skall därvid omfatta flata ytor, hörn, räfflor etc. Madrassen underkänns om maximal förkolningslängd överstiger 5 cm.

7.3.6. Utvecklingsarbete i Sverige

Forsknings- och utvecklingsarbetet för komplett bäddutrustning i Sverige följer i huvudsak samma linje som det arbete som bedrivs för stoppade möbler.

Specifikt för bäddar är dock att fler komponenter (5—7 st), som var för sig kan variera starkt i utförande och material, kan ingå. En viktig komponent är madrasserna av polyuretanskum som vid brand kan utveckla stor mängd värme.

Vid TEFO bedrivs FoU-arbete med avsikt att skapa provningsmetoder och bedömningsunderlag för utveckling av såväl enstaka komponenter som kompletta bäddar.

Av intresse är även det arbete som bedrivs vid Sjukvårdens och socialvår- dens planerings- och rationaliseringsinstitut (Spri). Detta syftar till att utveckla provningsmetoder och bedömningsunderlag för sjukhusbäddar. Spri avser att under 1978 ge ut provisoriska råd och standarder för kontroll av bäddutrustning.

Landstingens Inköpscentral (LIC) genomför försök med kompletta bäddar vid ett flertal sjukhus inom landet. Utvärdering av försöken torde kunna ske under 1978.

7.4. Gardiner

7.4.1. Definition

Med gardiner avses hängande textilier vid fönster, i dörröppningar och för rumsavskiljning (draperier). Arrangemangen kan vara mer eller mindre omfattande och bestå av ett eller flera skikt.

Tabell 7.4 Produktion av gardin- och draperivävnader

Gardin- och draperi- Ton per år vävnader

1968 1974 Bomull ] 063 1 241 Syntetfibrer ] 043 2 038 Viskos 270 16

7.4.2. Material

Av underlag som TEFO tagit fram för utredningens räkning framgår att produktionen i Sverige fördelade sig enligt tabell 7.4. Enligt TEFO utgör importen ca 50 % år 1977. En jämförelse med åren 1940—1950 ger vid handen att bomull och viskos då var dominerande fibermaterial.

Gardiner produceras för närvarande till övervägande del av syntetfibrer av vilka akryl är det dominerande materialet.

7.4.3. Brandrisker

Gardiner och draperier är särskilt känsliga från brandsynpunkt, eftersom de fritt hängande textilierna ger möjlighet till snabb vertikal brandspridning. Många av de vanligaste gardintyperna ger flammor i taket inom en halv till en minut efter antändning. Dessa flammor kan sedan antända annat brännbart material som möbler och på så sätt orsaka en snabb brandspridning. Tyger av termoplastiska fibrer kan producera smältande droppar eller bitar av smäl- tande tyg som kan fortsätta att brinna på golvet och utgöra en antändningsrisk för mattor, stolar etc. Gardiner utgör en speciell risk om de hänger nära uppvärmningsanordningar. Barns lek med tändstickor är en annan antänd- ningsorsak. Tabell 3.9 ger en uppfattning dels om gardinernas roll i antänd- ningsstatistiken, dels om de vanligaste antändningssätten. Gardiner som först antänt föremål utgör en mindre andel i denna tabell.

Den i tabell 7.4 angivna minskningen för viskosmaterialet har sannolikt mindre betydelse från brandrisksynpunkt eftersom bomulls-, akryl- och viskosfibrer ger likvärdig värmeutveckling.

Gardiner tillverkade av både syntetfibrer och naturfibrer (ull, lin, bomull etc) uppvisar varierande brandrisker, vilka svårligen kan bestämmas enbart med uppgifter om fiberinnehåll. Endast provning kan som regel ge tillförlitlig information om produktens brandfarlighet. Ett undantag utgör glasfibergar- diner som i sig inte brinner. De kan dock underhålla brand på grund av brännbara färger och appreturmedel.

7.4.4. Riskbedömningsmetoder

Laboratorieprov i hel- eller modellskala för att kvantitativt beskriva gardiners roll vid rumsbränder har i litteraturen beskrivits i ett fåtal fall. Av särskilt intresse är arbetet /83/, som beskriver värmetransportförloppet mellan ett

brinnande vertikalt tygstycke och en närbelägen vägg. Undersökningen ger uppgifter om flamspridningshastigheten och termisk påverkan på väggens ytskikt för ett enstaka material men ej någon jämförelse mellan olika produkter.

7.4.5. Tillgängliga provningsmetoder

Vid provning av antändligheten hos gardiner kan någon av de bänkmetoder med vertikalt placerat provningsmaterial som finns tillgängliga användas. En översikt av dessa ges i /48/, som också beskriver tillgängliga metoder för mätning av flamspridningshastigheten. Provstyckets längd varierar i dessa metoder från några tiotal cm till över 2 m. En NFPA-metod /84/ kräver en längd på textilen av 210 cm och bredd 12,5 cm. Provstycket hängs upp vertikalt och antänds i sin nedre kant med en gaslåga. Som godkännandekrav anges en maximal förkolningslängd av 25 cm. Flammor får förekomma högst 2 sek efter det att gaslågan avlägsnats.

Risken föratt brand ien gardin övergår i en fullt utvecklad rumsbrand beror inte bara på flamspridningsegenskaper utan även på den värmeeffekt som frigörs vid förbränningen. Utvecklingsarbete med en provningsmetod, som inkluderar även värmeeffekten, pågår vid National Bureau of Standards i Washington.

7.4.6. Utvecklingsarbete i Sverige

De forskningsorgan som handhar FoU-verksamheten för stoppade möbler och bäddar bedriver i regel även utvecklingsarbete för gardiner och draperier. En av de viktigaste målsätttningarna är, liksom för bäddar, att utveckla permanenta tillsatsmedel som ökar brandsäkerheten och samtidigt klarar upprepade tvättar.

Sedan några årtionden saluför som regel de större varuhuskedjorna ett antal gardin- och draperikvaliteter av glasfiberväv. Även om den bärande vävnaden i sig är svårantändlig har provningar visat att färg- och tillsatsmedel kan ge brandspridning. Utvecklingsarbete pågår på detta område.

Varudeklarationsnämnden (VDN) utarbetade åren 1968—1971 en norm för "Textiliers antändlighet" (VDN 3301) i vilken gardiner och draperier ingick. Underlaget till denna norm kan användas när nya regler för gardiner och draperier skall utvecklas.

7.5. Textila mattor

7.5.1. Definition

Med textila mattor avses heltäckande eller lösa golvbeklädnader. De vanli- gaste mattyperna definieras enligt SIS 83 2505. Standarden upptar ca 20 typer, dock ej orientaliska mattor.

Figur 7. I 4 Fiberförbrttk— ning/ör texti/a tnattor i FCI-länderna.

7.5.2. Material

Mattor förekommer i ett stort antal material och kvaliteter. De heltäckande mattorna har för närvarande större produktionsvolym än lösa mattor.

Mattorna kan indelas i två huvudgrupper, nämligen tuftade och vävda. De tuftade har i allmänhet en grundväv på vilken stickas (tuftas)ög1ematerial för slityta. De tuftade mattorna, som nästan uteslutande har baksida av skummad plast eller gummi, dominerar heltäckningssidan. Tuftmattor förekommer även som lösa mattor. Denna grupp består emellertid huvudsak- ligen av vävda mattor.

Vanliga material för slitytan hos tuftmattor är syntetfibrer som polyamid, akryl och polypropylen. Ilösa mattor förekommer slitytematerial som ull, lin, akryl och viskos, ofta i blandningar.

Utvecklingen av textilmaterialet har under senare årtionden inneburit en kraftig ökning av syntetfibrer. Av TEFO:s utredningar framgår att produk- tionen av heltäckningsmattor tog fart under 1960-talet i och med att tufttekniken vann insteg. Denna teknik är baserad på användning av garner av syntetfibrer. Produktionen av syntetfibermattor ökade därmed kraftigt, vilket framgår av nedanstående tabell.

Ton per år 1960 1964 1968 1970 1974 263 538 2 255 4 576 7 421

Produktionen under de närmaste åren kommer sannolikt inte att förändras i nämnvärd grad med avseende på fördelningen naturfibrer/syntetfibrer (se figur 7.14). Kontakter med näringslivet ger vid handen att den totala omsättningen nu nått en kulmen efter att ha ökat oavbrutet sedan 1960- talet.

syntetfiber

60

30

ull, bomull, rayon

bastfiber o d_

1966 1970 1975

7.5.3. Brandrisker

Brandrisken vad gäller mattor varierar starkt mellan olika konstruktioner och material. Exempel härpå är att ryor med lingam utgör stor brandrisk jämfört med nålfiltsmatta med slityta av exempelvis polyamid. Brandrisken hos mattor påverkas även av baksidans beläggningsmaterial.

Den i figur 7.14 skisserade materialutvecklingen är gynnsam från brand- risksynpunkt eftersom de äldre naturfibrerna frånsett ull och viskos medför större brandrisker än de syntetfibrer som numera används.

Från brandrisksynpunkt är mattor eller golvbeläggningar i allmänhet intressanta av huvudsakligen två skäl. Det första gäller i vilken utsträckning mattan kan antändas, det andra gäller i vilken grad mattan sprider branden från brandhärden till andra brännbara föremål i rummet. Den senaste egenskapen, utbredningshastigheten, har särskild betydelse för korridorer och andra utrymningsvägar.

Mattors roll som först antänt föremål framgår av tabell 3.9. De utgör en ringa andel i denna tabell.

7.5.4. Riskbedömningsmetoder

Ovan nämnda riskmönster bör leda till olika bestämmelser för mattor i vanliga rum och i korridorer. En sammanfattning av problemen har gjorts i /85/. Som bakgrund gäller att USA sedan 1970 har en föreskrift som anger att samtliga mattor skall provas med avseende på antändlighet. Som tändkälla används en metenamintablett. Provningsförfarandet överensstämmer i huvudsak med SIS 83 25 27 som beskrivs i bilaga B.

Spridning i brandens inledande skede (vanliga rum)

Golvmaterialens roll för utvecklingen av en rumsbrand berörs kortfattat i avsnitt 5.1. Där nämns att brandspridning oftast sker med hjälp av vägg— eller takytor eller genom strålningspåverkan från brandhärd till övriga inrednings- komponenter. Spridning längs golvet utgör som regel sista möjligheten för brandtillväxt. Frågan uppstår då i vilken grad denna spridning förhindras om golvmaterialet klarar tablettprovet /85/.

För att undersöka detta testades ett stort antal mattor med denna metod. Av de mattor som godkändes utvaldes ett antal som bedömdes ha klarat sig med minsta marginal. På dessa mattor placerades fyllda papperskorgar som antändes. I arton av nitton fall skedde ingen brandspridning. Endast för en av mattorna ägde en långsam flamutbredning rum. Försöket visar att en matta som klarar SIS 83 25 27 inte sprider brand från en brinnande inredningskom- ponent till en annan, ännu ej antänd sådan. Detta gäller under brandens inledande skede medan nivån på infallande strålning fortfarande är låg. Horisontell flamspridning är nämligen i allmänhet starkt beroende av yttre strålningspåverkan och om förvärmning av materialet äger rum.

Exempel på brandrisksituationer med sådan förvärmning är när en korridor är förbunden med t ex ett övertänt bostadsrum.

Brandspridning i korridor

Utförliga studier av detta problem har utförts vid National Bureau of Standards, Washington /85/. En rumsbrand sprider sig till bredvidliggande korridor genom att stora mängder energi i form av uppvärmda brandgaser pumpas genom denna. Strålning från rökgaslagret och de uppvärmda väggarna träffar golvet och underlättar flamspridning längs korridoren. StrålningSpåverkan sjunker från brandrummet längs korridoren. Typiska max- och minimivärden är 1.0—0.1 W/cmz. Kritisk egenskap blir i detta fall mattans förmåga att under strålningspåverkan vidmakthålla flamsprid- ningen. Ju högre denna påverkan måste vara, desto mindre brandfarligt är materialet.

En provningsmetod har konstruerats, som simulerar den strålningspå- verkan som uppmätts vid fullskaleförsök (se bilaga B, strålningspaneltest). Matematiska modeller har använts för att analysera och jämföra fullskale- försök och provningsmetod. Provbitar som insamlats genom FFACTS (se avsnitt 3.3.1) och som alltså deltagit i reella olycksbränder har provats med metoden. Det konstaterades att mattor som medverkat aktivt i brandförlopp ej heller klarade provningen. Nödvändig strålningspåverkan för llamsprid- ning hade ett lågt värde, 0.1 W/cmz.

Erfarenheten från mattors medverkan i verkliga korridorbränder, uppmät- ningar av dessa mattors kritiska strålningspåverkan samt riskanalyser utförda med den matematiska modellen för spridningsförloppet har lett till följande godkännandekrav för golvbeläggningar i korridor och andra utrymnings- vägar /85/:

1. Vårdanläggningar, skolor etc, en kritisk strålningsnivå av minst 0,5 W/cmz.

2. Kontorsbyggnader och övriga byggnader, kritisk strålningsnivå av 0,25 W/cmz.

Det bör nämnas att ett vanligt parkettgolv (ek) med två lager syntetisk behandling har en kritisk strålningsnivå av 0.4 W/cm2.

Den amerikanska undersökningen visar att om gränsen för godkännande sätts vid 0.5 W/cm2 kommer urvalet av golvbeläggningar att begränsas till ca 50 % av nuvarande marknad. Bland de material som fyller kraven finns flertalet vinylmattor och ett stort antal produkter där matta och underlag från början är en integrerad enhet. Mattor med separata underlag har större svårighet att klara gränsen. Slutligen kan påpekas att förutom den kritiska strålningsnivån borde även som utslagsgivande parameter väljas tiden fram till dess att flamspridning

upphör.

7.5.5. Tillgängliga provningsmetoder

Utredningen konstaterar mot bakgrund av det sagda att krav kan ställas på att mattor i bostadsrum bör klara den s k tablettmetoden (SIS 83 25 27). För mattor i korridorer och andra utrymningsvägar bör övervägas att ersätta eller komplettera nu använd provningsmetod, SIS 02 48 25, med en metod liknande den strålpanelmetod som framtagits i USA, se B. 1 .7 respektive B.2.9 i bilaga B.

7.5.6. U tveck/ingsarbete i Sverige

FoU-arbete beträffande textila mattor har huvudsakligen utförts vid TEFO i samarbete med övriga nordiska forskningsinstitut på området.

Arbetet ledde år 1976 till en överenskommelse mellan de nordiska varudeklarationsorganen (i Sverige konsumentverket) om ett märknings- system med rubriken ”Nordisk klassning av textila golvbeläggningar” (NCC). Förutsättning för märkning enligt NCC är att mattan uppfyller grundkraven på "antändlighet” eller— om den skall användas i utrymnings- vägar — kraven enligt SBN 1975.

För Sveriges del utarbetar konsumentverket riktlinjer med stöd av mark- nadsföringslagen. I dessa riktlinjer för heltäckande textila golvbeläggningar ingår samma krav på ”säkerhet och funktion" som ligger till grund för nyssnämnda NCC.

Ytterligare FoU-arbete med avseende på brandfarlighet synes för närva- rande inte erforderligt.

7.6. Möbler eller möbeldetaljer av styv plast

7.6.1. Definition

Med här behandlade produkter avses dels hela möbler, dels möbeldetal jer av typen luckor, lådor, profiler, dekorationsplattor etc.

7.6.2. Material

Utvecklingen av plastmöbler var under 1970-talets första år mycket snabb i USA. Liknande tendenser kunde spåras i Europa. Fördelarna med plast i möbler ligger framförallt i att materialet medför förenklad tillverkning av komplicerade konstruktioner eller mönster. Eftersom formstycken i plast kan ges nära nog vilket mönster som helst, kan de efterbehandlas så att de imiterar en rad naturmaterial, tex trä. Plastmöbelmarknaden i USA är till stor del uppbyggd på tillverkning av sådana möbler. I Europa har användningen av plast delvis utvecklats annorlunda. Här har man i stället för att imitera utnyttjat plastmaterialens extrema formbarhet för möbler, uppbyggda av ”skal” eller andra hela formelement.

Flera olika bearbetningstekniker hos plastmaterial kan användas beroende på seriernas storlek och särskilda krav (Plastvärlden nr 9/1974) /86/:

D gjutning med polyester D formskumning av styv polyuretanplast El rotationsgjutning av olefin- och/eller ABS-plast El formsprutning av strukturell plast (också benämnda integralcellplaster) [] formsprutning av massiv styrenplast.

Mest intressant från utredningens synpunkt är de 5 k integral- eller struktur- cellplasterna. Dessa är cellplastprodukter, som genom speciell teknik får ett i det närmaste homogent ytskikt. Beroende på plasttyp och teknik är över- gången mellan ytskikt och kärna mer eller mindre skarp. Formgodset kommer därför att bli en skalkonstruktion fylld med en cellplast och

Figur 7 . l 5 Densitetens fördelning över tvärsnittet av ettformstycke av styv integralcellPUR / 8 7 /.

Densitet (g/cm3)

karakteriseras därför av låg vikt samt hög hållfasthet och styvhet. Dessa material tillåter konstruktioner med starkt varierande tvärsnitt och kommer till användning även för framställning av stora enheter.

Figur 7.15 och tabell 7.6, hämtade från Plastvärlden nr 10/1973 /87/ ger en beskrivning av några strukturcellplasters fysikaliska egenskaper.

Strukturcellplast eller styv massiv plast förekommer i tex bord, stolar, sängar, soffor och bokhyllor. Dessutom kan sådan plast även förekomma som detaljer i form av t ex skåpluckor, hyllor, låd- och backsystem.

Tabell 7.6 Jämförelse mellan tillverkningsmetoderna formsprutad strukturcellplast och strukturcellPUR l87/ .

Formsprutad Strukturcell- termoplastisk PUR strukturcellplast Densitet (kg/dm3) > 0,6 > 0,1 Formstyckenas maximala

volym (dm3) ( 40 ( 800 Godstjocklek (mm) 5—20 5—100 Maximal flytväg:

Godstjocklek 50—100:1 100—200:1 Olikhet i godstjocklek 311 20:1 thinish rå slät Färg kan infärgas endast svart

ofta otillräckligt färg möjlig Cykeltid fördelaktig vid liten stor godstjocklek

(gräns ungefär 12—16 mm)

7.6.3. Brandrisker

Möbelenheter eller möbeldelar tillverkade av strukturcellplast är som regel särskilt brandfarliga. Genom sin cellstruktur, dvs hög specifik yta (se avsnitt om cellplaster i 6.2), sitt höga energiinnehåll och avsaknaden av isolerande kolskikt kan produkter av detta material utveckla mycket stor förbrännings- intensitet i synnerhet vid stora möbelenheter. Brandutbredningen kan bli mycket snabb med fullständig övertändning av ett bostadsrum på så kort tid som 2 minuter. Åtföljande rökutveckling kan bli mycket kraftig.

Även möbler tillverkade av massiv plast rymmer större brandrisker än traditionella material som en följd av de skillnader i brandegenskaper mellan plaster och naturmaterial som beskrivs i avsnitt 5.2.6.

7.6.4. Riskbedömningsmetoder

Fullskaleförsök med plastmöbler har utförts vid University of California, Berkeley, USA. Försöken med strukturcellplastmöbler ledde till en petition till Consumer Product Safety Commission, USA. Häri hävdades att vissa produkter innebär sådan omedelbar risk för konsumenten att marknadsför- ingen bör förbjudas, om det inte genom fullskaleprov eller på annat sätt kan visas att brandriskerna hålls på acceptabel nivå.

I en rapport /88/ från RAPRA, England, redovisas en studie av lättantänd- lighet och förbränningsintensitet hos stapelbara stolar, både i enstaka exemplar och uppstaplade. Försöken visade bl a att en enstaka stol av polypropylen kunde antändas med en tändsticka och att en snabb brandsprid- ning övergick i en intensiv, fullt utvecklad brand om stolar av detta slag var staplade på varandra. Andra plastmaterial hade en brandhärdighet som kunde jämställas med den traditionella plywoodstolens, dvs stolarna var efter försökets slut endast obetydligt skadade.

7.6.5. Tillgängliga provningsmetoder

Avgörande egenskaper är primärt lättantändlighet och förbränningsintensi- tet. Antändningsegenskaper kan fastställas med de metoder för stoppmöbler som diskuteras i avsnitt 7.2. Förbränningshastigheten kan antingen studeras genom en kartläggning av grundläggande förbränningsförsök, se tabell 5.2, eller genom fullskaleförsök. I båda fallen gäller att den experimentella tekniken ännu ej standardiserats nationellt eller internationellt.

7.7. Sammanfattning

Utredningen gör följande huvuduppdelning av inredningsprodukters brand- egenskaper:

El antändlighet El deltagande i brandtillväxt El brandgasernas beskaffenhet.

Begreppet ”antändlighet” avser här tändtid, utbredning, värmealstring och släckbarhet i ett inledande skede av en brand. ”Deltagande i brandtillväxt”

avser egenskaper som flamspridning, termisk stabilitet, förbränningsinten- sitet och släckbarhet i en brands senare skede. "Brandgasernas beskaffenhet” är deras fysikaliska och kemiska sammansättning, främst den siktnedsät- tande och toxiska verkan.

Dessa egenskaper har betydelse för hela brandförloppet. Effekterna av dem varierar emellertid beroende på brandens storlek och karaktär, som i sin tur också påverkas t ex av ventilationsförhållandena.

Statistisk information och data från laboratorieexperiment har använts för att fastställa de vanligaste riskerna för olika produkter och hur dessa risker relateras till produktens brandfarlighetsprofil (se avsnitt 7.2.4). Personrisken har vanligtvis samband med uppbyggnaden av värme, rök och giftiga gaser i vistelsemiljön och utrymningsvägar. Hur snabb uppbyggnad av dessa livsho- tande komponenter som kan tillåtas beror huvudsakligen på utrymningssi- tuationen i den brinnande byggnaden. Lämpliga åtgärder måste därmed bestämmas med hänsyn till byggnadens utrymningstid.

De tre huvudegenskaper som beskrivits ovan anger samtidigt tre skilda kravnivåer, nämligen

kravnivå l: kontroll av antändlighet kravnivå 2: nivå 1 + kontroll av de produktegenskaper som ger snabb brandtillväxt kravnivå 3: nivå 1 + nivå 2 + kontroll av brandgasers siktnedsättande och toxiska verkan.

Kravnivåerna motsvarar ett allmänt åtgärdsmönster, som med variationer återkommer från produktgrupp till produktgrupp. Naturligtvis finns det avvikelser. Generellt gäller emellertid att kravnivå 1 är primär, medan nivåerna 2 och 3 ger miljöer med successivt högre brandtålighet.

Brandspridningshastigheten och personrisken i t ex ett bostadsrum beror i hög grad av brandtåligheten hos samtliga inredningsprodukter. Särskilt viktiga är de produkter som antingen på grund av sitt stora termiska energiinnehåll (stoppmöbler, större möbler av styv plast, madrasser) eller på grund av sin stora ytutbredning (vägg- och takmaterial, större gardiner) ensamma förmår förvandla en brand i en del av rummet till en total övertändning.

Om huvuddelen av inredningen i ett bostadsrum uppfyller kravnivå ] åstadkommes i förhållande till dagens läge en kraftig minskning av sannolik- heten för antändning. Övertändning förutsätter då att den ursprungliga tändkällan är av större intensitet än normal tändsticka, cigarett, mindre ljus etc,något som är relativt sällan förekommande. För produkter med stort energiinnehåll och hög förbränningsintensitet kan det dock vara motiverat att ställa krav även på andra brandegenskaper än antändlighet. För skolor, hotell, samlingslokaler och andra lokaler där ett större antal människor vistas måste däremot högre krav ställas på miljön och risken för övertändning minskas ytterligare. 1 än högre grad gäller detta institutioner med speciellt svåra utrymningsförhållanden, tex sjukhus och fängelser. Minskad risk kan erhållas antingen genom att kraven enligt nivå 1 ställs högre eller genom att nivå 2 eller 3 tillämpas. En kombination av dessa åtgärder blir förmodligen vanligast. Om avsiktlig antändning kan befaras är krav enligt nivå 2 nödvändiga, eftersom antändningskänsligheten bl a med hänsyn till kom-

fortegenskaper ej kan sänkas under en viss gräns. Utredningen konstaterar att en del av de tillgängliga småskaliga laborato- riemetoderna har tekniska brister. Resultaten beskriver inte alltid den risk som är förknippad med materialet eller produkten under verkliga brandför- hållanden. För sammansatta produkter gäller t ex att tillfredsställande prov- ningsresultat hos samtliga delkomponenter ej garanterar en från brand- skyddssynpunkt godtagbar färdig produkt.

8 Förslag till åtgärder

Främst genom byggnadslagstiftningen och dess tillämpningsbestämmelser regleras frågor avseende utförande av byggnadsdelar och byggnads fasta inredning. Efterlevnaden av föreskrifterna övervakas av byggnadsnämnden vid prövning av ansökan om byggnadslov och genom besiktningar på byggnadsplatsen. Emellertid har byggnadsnämnden, såsom tidigare påpekats (avsnitt 2.1), ingen praktisk möjlighet att hindra att sådana inredningspro- dukter, som godkänts vid byggnadstillfället. i efterhand ersätts med en brandfarlig motsvarighet. Detsamma är förhållandet om invändig tilläggs- isolering utförs med brandfarligt material utan att förses med skyddsbe- klädnad eller om man i väggar injekterar ett brandfarligt material, som borde förses med en invändig skyddsbeklädnad (avsnitt 6.3.1). Det finns därför behov av andra styrmedel, tex genom brandlagstiftningen och marknads- föringslagen. I fråga om lokaler som mera regelbundet underkastas brandsyn är brandlagstiftningen ett lämpligt komplement till byggnadslagstiftningen (avsnitt 8.3.2). l bostäder företas dock normalt inte regelbunden brandsyn enligt brandlagstiftningen, däremot har marknadsföringslagen (MFL) bety- delse för produkter och material som förs in i bostäderna. Restriktioner eller förbud i byggbestämmelserna blir i stor utsträckning verkningslösa, om de inte kompletteras med motsvarande informationsplikt eller försäljnings- förbud på sätt som marknadsföringslagen ger möjlighet till. Detta gäller särskilt sådana inredningsmaterial som är relativt enkla att ersätta. såväl beträffande tillgång på varianter i marknaden som beträffande själva utbytesproceduren. Exempel på produkter som bör kunna förbjudas med stöd av 4å nämnda lag är enligt utredningens uppfattning dörrhandtag av

lättsmält eller eljest termoplastiskt material utan kärna av stål eller annat värmetåligt material (avsnitt 6.4.2).

8.2.1. Bestämmelser i byggnadsstadgan

Byggnadsstadgan använder begrepp som "faran för brand” (445 1 mom), ”brandfara” (44 5 5 och 7 mom)och "vid brand” (44 ä 6 mom) för att beskriva brandrisker. Stadgan anger här grundregler för hur brandskyddssynpunkter skall beaktas vid byggande. Någon distinkt åtskillnad mellan den termiska påverkan som en brand medför och de risker som följer av utvecklad rök görs sålunda inte. Detta har dock inte utgjon hinder att i tillämpningsbestämmel- serna till stadgan, dvs i Svensk byggnorm, använda sådan distinktion där förståelsen för bestämmelsernas syfte därmed underlättas. Som exempel härpå kan nämnas kap 52 (Luftbehandlingsinstallationer), där reglerna är så utformade att det klart framgår vad som erfordras till skydd mot spridning av brand respektive spridning av brandgaser.

Såsom tidigare påvisats medför inredningsbränder i nu använda syntet- material en tendens till kraftigare eller i vart fall snabbare rökutveckling än bränder i inredning av naturmaterial. Nya material kan också alstra brandgaser med en sammansättning som har farligare giftverkan än som hittills varit vanligt. Det finns därför skäl för införande av restriktioner mot användning av material och produkter som vid brand utvecklar gaser som är farligare än "normala" brandgaser (främst kolmonoxid). Tillgången på lämpliga provningsmetoder är dock för närvarande bristfällig— tills vidare kan därför bedömningsgrunder av annan an behöva tillgripas.

Något uttryckligt stöd för restriktioner i här avsett syfte finns inte i byggnadsstadgan. Det kan emellertid uppnås genom tillägg av "och vid” i 44 & 1 mom första meningen, varvid meningen får följande lydelse: "Byggnad skall med'avseende å konstruktion och inredning utföras så, att faran för och vid brand ej blir större än som betingas av hänsyn till dess ändamål, angränsande bebyggelse och omständigheterna i övrigt." Utredningen förordar därför att 44 5 1 mom byggnadsstadgan ändras genom att komplet- teras på angivet sätt. Eftersom en omedelbar sådan ändring inte framstår som oundgängligen nödvändig synes det vara tillräckligt att ändringen sker vid lämpligt tillfälle.

8.2.2. Bestämmelser i Svensk byggnorm

Med hänvisning till vad som anförts i kap 6 framstår det som angeläget att kvantihera kraven i avsnitt 37:31, SBN 1975 genom komplettering med preciserande anvisningstext. Föreskriften lyder: "Material i byggnadsdel får inte ha sådana egenskaper eller ingå i byggnadsdelen på sådant sätt att brand därav lätt kan uppstå eller att materialet vid ringa brandpåverkan av byggnadsdelar ger upphov till mycket snabb brandspridning eller snabbt utvecklar stor mängd rök. Material i innertak och väggar får inte ha sådana egenskaper att det vid ringa brandpåverkan deformeras eller eljest förändras på sådant sätt att särskild risk för personskador uppkommer." Denna föreskrift tillkom i och med att SBN 1975 trädde i kraft. Utred- ningens arbete har bekräftat angelägenheten av föreskriften. Det bör

observeras att den inte är begränsad till sin tillämpning och att den sålunda gäller även för t ex småhus. Den gäller också för sådana utrymmen och ytor, för vilka görs undantag i SBN 1975 från eljest gällande brandtekniska krav på ytskikt (avsnitt 37:52). Den är sålunda tillämplig även för "små avskilda utrymmen, såsom badrum och dylikt” och "för begränsade väggytor av inredningskaraktär, såsom garderobs- och andra skåpsidor samt överstycken och bröstningar vid dörrar och fönster".

Dessa undantag tillkom i samband med införande av ytskiktskrav i dåvarande byggnadsstyrelsens anvisningar till byggnadsstadgan (BABS 1960), närmast i syfte att medge användning av konventionellt inrednings- snickeri av massivt trä, spånskivor och liknande utan hinder av de nya ytskiktskraven. Utredningsarbetet har inte givit anledning till ändrat synsätt på denna punkt. Emellertid har på senare tid framkommit ett flertal inredningskomponenter, helt eller till stor del av material som har avsevärt ogynnsammare brandtekniska egenskaper än dessa träprodukter.

En preciserande anvisningstext till avsnittet 37:31 bör sålunda ges sådant innehåll att fortsatt användning av dessa träprodukter godtas, medan inredning med brandfarligare material inte godtas. Tills vidare kan detta lämpligen ske genom hänvisning till provning enligt metod SlS 02 48 23 (se bilaga B) och jämförelse med en ny gränskurva 3, se figur 8.1, vad gäller flamspridningsegenskaper och med det kriterium beträffande rökutveckling som för närvarande gäller för ytskikt klass II. Dessa två kriterier har föreslagits av de officiella nordiska brandlaboratorierna gemensamt och är så valda att de uppfylls av träbeklädnad men inte av exempelvis flertalet cellplaster eller porösa träfiberskivor.

Gränskurva 3 600

.. " I I Granskurva 2 ,1 500— ,'

Gränskurvål 400—*

_]

10 min

Figur 8.1 Gränskurvor _lör rökgastemperatur vid provning enligt SIS 02 48 23.

Komplettering av SBN 1975 på detta sätt innebär införande av en ny klass, ytskikt klass Ill. Det är helt i överensstämmelse med intentionerna bakom föreskriften iavsnitt3713l liksom även med det förslag till gemensam nordisk brandteknisk klassindelning, som utarbetats inom Nordiska kommitten för byggbestämmelser (NKB) genom dess brandskyddsutskott och som fast- ställts av NKB i juni 1977 (NKB-rapport nr 29). Förfarandet täcker även det behov att avgränsa träpanel från brandfarligare vägg- och takbeklädnad som kommer att uppträda vid genomförande av NKst riktlinjer för byggnadstek- niskt brandskydd i enfamiljshus (antagna i juli 1975, NKB-rapport nr 25). Förslag till erforderliga ändringar i SBN 1975 för ett sådant genomförande har i december 1977 överlämnats till regeringen för fastställande.

Provning enligt ovan angivna metod ger vanligen missvisande resultat om det provade materialet har termoplastiska egenskaper. För sådana fall måste därför för närvarande hänvisas till andra lämpliga provningar i hel eller halvstor skala, på samma sätt som sker i SBN Godkännanderegler 197519, Brandskydd.

Krav enligt den nya klassen, ytskikt klass lll, föreslås gälla i samma utsträckning som ifrågavarande avsnitt 37:31 i SBN 1975, dvs iprincip för alla invändiga tak- och väggytor, där inte högre krav (ytskikt klass I eller Il)gäller. Samma krav beträffande brandspridning—om än inte beträffande rökutveck- ling — bör gälla även för mindre ytor såsom exempelvis bågar och karmar till fönster samt dekorativa balk- och pelarattrapper. Detta krav är särskilt angeläget om de placeras i tak eller nära taket. Generellt undantag bör endast gälla ytor av obetydlig utsträckning såsom socklar, täcklistero d. Däremot bör kravet — dock utan anspråk beträffande rökutveckling — även gälla som minimikrav för utvändig väggbeklädnad, som det inte heller finns skäl godta med ogynnsammare brandspridningsegenskaper än träbeklädnad med träpanel e (1.

Ovanstående förslag är i viss utsträckning förberett redan genom tillkomsten av SBN 1975. Det har även förankring i det harmoniseringsarbete som bedrivs inom ramen för NKst verksamhet och vari planverket medverkar från svensk sida. Det bör därför kunna genomföras relativt snart.

Utredningen föreslår ytterligare två åtgärder — övergång till provning med röktäthetskammare enligt NBS (se bilaga B) för mätning av rökalstring vid brandpåverkan samt komplettering av den nu tillämpade klassen tändskyd- dande beklädnad med en klass karakteriserad av bättre brandskyddande förmåga. Båda åtgärderna skulle innebära komplettering av nyligen antagna nordiska riktlinjer beträffande brandteknisk klassindelning. lnnan regler i dessa avseenden införs i SBN, bör därför överläggningar komma till stånd inom NKB i syfte att komma fram till gemensamt ställningstagande.

Provning med röktäthetskam maren ger helt andra möjligheter än provning enligt SIS 02 48 23 att mäta rökalstring under olika formerav brandpåverkan. Den ger därmed bättre möjligheter att åstadkomma byggnadsbestämmelser, som inte är onödigt restriktiva eller riskabelt toleranta. Provningsmetoden är emellertid inte generellt användbar i sin nuvarande utformning; den tillåter inte provning av termoplastiska material och inte heller mätning av rökalstring vid olika ventilationsförhållanden, jfr avsnitt 5.3.5. Modifiering

av metoden pågår emellertid inom ramen för arbetet inom lSO/TC 92 ”reaction-to-fire" och kan förväntas leda till väsentliga förbättringar inom ett par år. Detta arbete bör följas med uppmärksamhet från svensk sida, inte minst genom brandlaboratoriet vid statens provningsanstalt.

Tillgång till en bättre "tändskyddande" beklädnad än enligt nu gällande krav skulle ge större möjligheter att medge användning av åtskilliga isoleringsprodukter av cellplast med värdefulla egenskaper i andra än brandtekniska avseenden. Önskemålet om ett sådant bättre skydd skall också ses mot bakgrund av ett stigande intresse för att använda högvärdiga isoleringsmaterial.

Försvarets forskningsanstalt (FOA) har på uppdrag av styrelsen för teknisk utveckling (STU) utarbetat ett förslag till program för brandteknisk forskning och utveckling (STU-utredning nr 71—1977). De allmänna direktiven för denna utredning var följande: "Utredningen skall avse forskning för enbart området brand (ej allmän räddningstjänst). Utredningen skall icke behandla frågor om forskningens organisation och finansiering. Utredningen skall utgå från den nuvarande brandforskningen i landet, som drar en årlig kostnad av ca 3 Mkr. Med denna utgångspunkt skall utredningen föreslå den ytterligare forskning som bör utföras om området tillförs 3 resp 9 Mkr/år, motsvarande en fördubbling resp en fyrdubbling av nuvarande kostnad. Utredningen skall dessutom skissera ett program på tillskottsnivån 21 Mkr/år, motsvarande en åttadubbling av nuvarande resurser."

Utredningen publicerades hösten 1977 och har därefter remissbehandlats. Remissinstansernas positiva reaktion har fått som resultat att STU nu (våren 1978) har för avsikt att i samarbete med näringslivet etablera ett nationellt brandforskningsprogram. Till grund för programmet skall ligga de mål och prioriteringar som brandforskningsutredningen förordat. I väsentliga delar blir också forskningsinnehållet det som föreslagits av utredningen.

Emellertid har ambitionsnivån nu fastlagts till ett program av storleken +3 Mkr/år, dvs det lägsta av de alternativ som brandforskningsutredningen behandlat. En arbetsgrupp har tillsatts för att utarbeta ett FoU-program som kan ligga till grund för ett avtal mellan stat och näringsliv. Avtalet är avsett att träda i funktion under 1978. Brandriskutredningen tillstyrker genomförandet av detta nationella brandforskningsprogram.

8.5.2. Provningsmetoder

Den begränsade tillgången på teoretiska dimensioneringsmodeller medför att effektiv kontroll av produkters brandegenskaper oftast måste baseras på praktisk provning. Provningsmetodernas utformning i kombination med

valet av godkännandekn'terier kommer därför att avgöra produkturvalet och därmed den av materialet beroende personrisken. Som en följd härav har en betydande del av utredningens arbete inriktats på att för olika produktgrupper undersöka befintliga provningsmetoders relevans. Detta gäller inte minst prövning av produkter tillverkade av plaster.

Som framhålls i avsnitt 8.1 har brist på tillförlitliga provningsmetoder medfört att utredningen, vad gäller skydd mot giftverkan av rök och andra brandgaser, inte funnit det möjligt att för närvarande ange andra åtgärder än sådana som främst syftar till att begränsa materialens rökutveckling som sådan. Aktuella provningsmetoder för detta ändamål bestämmer rökgaspro- duktionen genom mätning av brandgasernas genomsiktlighet. Därmed anges endast en mycket begränsad komponent av brandgasernas roll för personsä- kerheten. Den forskning och utveckling som pågår i syfte att finna lämpliga metoder för att bestämma brandgasernas totala fysiologiska verkan på människokroppen bör emellertid noga följas och påverkas från svensk sida. Statens brandnämnd driver bl a ett projekt med analys av brandgaser (se avsnitt 4.3.1). Även produktkontrollnämnden arbetar med likartade frågor. Statens provningsanstalt har ansvaret för utarbetande och fastställande av provningsmetoder.

Det råder vad gäller brandskyddskrav stor obalans mellan byggnaden och dess fasta inredning å ena sidan och byggnadens lösa inredning å andra sidan. Medan det beträffande byggnaden och den fasta inredningen till stor del är fråga om att vidareutveckla existerande provningsprocedurer, så måste vad gäller lös inredning i vissa fall helt nya metoder tas fram. Konsumentverkets riktlinjearbete för lös inredning spelar i detta sammanhang en viktig roll.

Brandprovningsmetoders allmänna bakgrund, filosofi, utvecklingsten- denser och framtidsbehov redovisas i det principdokument som på samnordisk bas tagits fram av NORDTEST /20/. Denna rapport samman- fattar forskningsbehov i samband med pågående och framtida utveckling av brandprovningsmetoder. Behovssammanställningen är strukturerad med hänsyn till forskning och utveckling i anslutning till gällande NORDTEST- metoder, till pågående verksamhet inom ISO/TC 92 (se avsnitt 5.4), till brandtekniska provningsmetoder för möbler, textilier och annan inredning i fullskala samt till provningsmetoder, föranledda av möjligheten att i vissa fall använda dimensioneringsmodel ler.

Utredningen föreslår att NORDTEST-rapporten läggs till grund för det fortsatta utvecklingsarbetet inom brandprovningsområdet. Speciellt finner utredningen angeläget att följande projekt ges hög prioritet.

El Utarbeta provningsmetoder för lös inredning såsom möbler och textilier. Framtagna metoder bör vara klart kopplade till de åtgärder som beskrivs i avsnitt 8.1. För närvarande pågår förberedelser för internationell standar- disering av provningsmetoder för brandegenskaper hos kompletta möbler inom ISO/TC 136 Furniture. El Arbeta aktivt inom ISO/TC 92 för att påskynda utvecklingen av materialprovningsmetoder inom området "reaction-to-fire”. Speciellt bör beaktas att, om nu använda provningsmetoder skall kunna ersättas med de nya ISO-metoderna, är en grundförutsättning att "rate-of—heat- release”-metoden visar sig vara funktionsduglig (se avsnitt 5.5).

El Utveckla ett hörntest (jfr avsnitt 5.3.2)eller an nan typ av fullskaletest, som kan standardiseras, i första hand för provning av ytskiktsmaterial ax typen termoplaster eller skumplaster, i andra hand för provning av inrednings- komponenter. El Klarlägga hur gällande metoder godkända av NORDTEST avspeglar den påverkan produkten utsätts för i en verklig brandsituation. Hög prioritet bör här ges en energi- och massbalansstudie av SIS 02 48 23 (jfr avsnitt 5.3.4). Exempel på halvskalemetoder som bör ytterligare studeras utgör den i SP Meddelande 124 /67/ beskrivna modellen för provning av fasadmaterial. Metoden framtogs och korrelerades med fullskaleprov under 1950-talet. Det är önskvärt att provningsmetodens relevans för fasadpåverkan vid dagens inredningsbränder studeras.

Statens provningsanstalt har huvudansvaret för det fortsatta utvecklingsar- betet inom provningsområdet. Utredningen understryker betydelsen av detta åliggande och vill betona att det för fortsatt utvecklingsarbete i föreslagen omfattning krävs att erforderliga resurser ställs till provningsanstaltens

förfogande.

För byggnadsdelar och/ast inredning innebär utredningens förslag i huvudsak att redan givna föreskrifter i Svensk byggnorm utvecklas och preciseras. Detta kommer att medföra att betämmelserna i framtiden avser fler materialkombinationer och produktgrupper än vad som för närvarande är

fallet. Med hänsyn till utvecklingen i övrigt torde kostnaderna för detta vara så begränsade att de knappast påverkar de totala kostnaderna fören byggnad. För vissa tillverkare och importörer kan dock i ett övergångsskede problem uppstå med att anpassa produktionen/importen till de nya kraven. I viss utsträckning torde sådana svårigheter kunna överbryggas genom tex dispenser under en övergångstid.

Konsumentverket kommer med stöd av 4ä marknadsföringslagen och inom ramen för sitt riktlinjearbete att utarbeta regler för brandegenskaper hos produkter som marknadsförs som lös egendom till enskilda konsumenter. Kostnadskonsekvenserna för anskaffande av den lösa inredningen för bostäder måste bedömas mot bakgrund av ständiga förändringar på varu- marknaden, såväl avseende priser som produktegenskaper. Viss del av en produktgrupp kan bli utslagen på grund av de nya säkerhetskraven. I många fall kan det dock visa sig att det inte är de billigaste produkterna som slås ut av brandsäkerhetsskäl. I andra fall kan konsumenterna bli hänvisade till produkter som är dyrare vid nyanskaffning. Eftersom det ofta gäller varaktiga produkter är det inte endast anskaffningskostnaden som är intressant, utan även kostnaden utslagen på hela användningstiden. Det är inte osannolikt att det högre priset vid anskaffning ibland kan kompenseras av bättre egenska- per, bl a hållbarhet. Med hänsyn till denna komplicerade bild torde det vara omöjligt att med rimlig säkerhet bedöma om införande av nya regler för lös inredning i bostäder överhuvudtaget höjer kostnaderna för konsumenten. Däremot är det här, liksom för den fasta inredningen, möjligt att tillverk- ningen och importen utsätts för vissa problem i övergångsskedet. Dessa bör dock kunna överbryggas på samma sätt som i det förra fallet.

Statens brandnämnd föreslås få befogenhet att meddela föreskrifter för inredning i andra lokaler än bostäder. Utredningen förutsätter att brand- nämnden i stor utsträckning kan använda konsumentverkets riktlinjer som utgångspunkt när den ställer krav på sådana lokaler. I vissa fall måste dessa krav vara högre än för bostäder. De förstärkta brandsäkerhetskraven för andra lokaler än bostäder avser inte endast nyanskaffningar utan även befintliga inredningar. Detta innebär att brandmyndigheten kan komma att ställa krav på ändrad inredning, om den finner att inredningen inte fyller rimliga krav på brandtålighet. För sådana lokaler kan det vara angeläget att kraven införs omgående. De icke obetydliga kostnader som här punktvis kan uppstå, är ett pris som enligt utredningens uppfattning måste betalas för en säkrare miljö. Dessa kostnader kan motiveras även från arbetarskydds- synpunkt.

Tillverkarna uppvisar i regel en god förmåga att utveckla nya produktva- rianter och produktionsprooesser. Därför är det meningslöst att beräkna väntade kostnadskonsekvenser utan att ta hänsyn till den flexibilitet som sannolikt finns inom de berörda branscherna. På längre sikt kan även dessa kostnader ses som en övergångsföreteelse, eftersom produktionen sannolikt efter hand anpassas till de nya bestämmelserna.

Den sammanfattande slutsatsen blir, att de kostnader som kan drabba konsumenter, företag, stat och kommuner därför att högre krav kommer att ställas på den fasta och lösa inredningen i byggnader totalt synes bli av ringa omfattning. Punktvis kan dock problem uppstå på marknaden. Vidare kan - märkbara kostnadsstegringar uppstå för vissa andra lokaler än bostäder.

Något underlag för mer exakta beräkningar av dessa kostnader föreligger för närvarande inte. Uppskattning av punktvisa kostnader kan göras i anslutning till att beslut tas om vilka krav som skall ställas på begränsade produktom- råden.

Utredningens förslag innebär också att flera myndigheter måste ta på sig nya eller utökade uppgifter. Detta gäller brandnämnden, konsumentverket, planverket, statistiska centralbyrån och statens provningsanstalt. Kostna- derna avser uppgifter som närmare preciserats i olika avsnitt i kapitel 8.

Bilaga A Begreppsförklaringar och förkortningar

Begreppsförklaringar

Brandcell

Brandfarlig vara

Brandgas Brandhärdig byggnad

Brandsyn (regelbunden)

Brandsäker byggnad

Brandcell ärdel av byggnad,som äravskild på sådant sätt att en brand kan förhindras sprida sig till annan del av byggnaden under viss tid, bestämd med hänsyn till byggnadens ändamål och höjd. I brandcellens omslu- tande konstruktioner kan ingå funktionellt betingade delar med mindre brandmotstånd än som svarar mot denna tid,t ex fönster och dörrar,om brandens spridning i anslutning till dessa kan hindras genom brandförsva- rets ingripande med normal insatstid eller på annat sätt.

Dels gasformig vara som vid en temperatur av +210C eller därunder kan antändas och brinna i luft (brandfarlig gas), dels flytande eller halvfast vara med en flampunkt av högst +600C samt (Oavsett flampunkten) dieselolja och eldningsolja (brandfarlig vätska).

Se vidare SFS 1961:568 och 1973:584.

Gas utvecklad vid brand, vanligen delvis oförbränd.

Med brandhärdig byggnad förstås en byggnad där skilda verksamheter skall vara åtskilda med konstruktioner, som skall kunna motstå 30 min brandprovning. I en brandhärdig byggnad gäller även krav på ytskikt och beklädnader på tak- och väggytor i utrymningsvägar samt på takytor i övriga utrymmen. Se vidare SBN 1975, kap 37.

Författningsenlig besiktning av byggnader, upplag eller anläggningar, som är särskilt brandfarliga eller där brand kan medföra fara för ett större antal människor. Regel- bunden brandsyn förrättas av brandchefeller av brand— befa'l som han förordnar därtill. Andra slag av brandsyn är eldstadsbrandsyn och särskild brandsyn. Se vidare 12-14 & brandstadgan (SFS 1962:91).

Med brandsäker byggnad förstås en byggnad där skilda verksamheter skall vara åtskilda med konstruktioner, som i regel skall kunna motstå 60 min brandprovning, för vissa bärverk dock 90 min. 1 en brandsäker byggnad gäller även krav på ytskikt och beklädnader på invändiga

Cellplast (skumplast)

Densitet (täthet)

Exoterm reaktion Flamhärdigt ytskikt Flamsäkert ytskikt

Flexibla polyuretanskum

Gaskromatograli

Konvektion

Ledning

Masspektrografi

Optisk täthet

Plast

tak- och väggytor samt på golvbeläggning i utrymnings- vägar. Vidare finns restriktioner beträffande användning av brännbart material i bl a ytterväggar. Se vidare SBN 1975, kap 37.

Genom tillsats av jäsmedel eller blåsmedel kan plast bilda ett skum med slutna celler, vilka ibland öppnas vid slutbehandlingen. Cellplast kan vara styv eller mjuk (flexibel). Se även plast.

Massa per volymsenhet (tex kg/m3). Se även Optisk täthet.

Reaktion som sker under avgivande av värme. Se Ytskikt. Se Ytskikt.

Flexibla polyuretanskum används främst som möbel- stoppningsmaterial och till madrasser. Det finns flera olika typer av flexibla polyuretanskum, tex polyeter, kallskum. Benämningen polyeter härrör från den typ av polyol som används vid framställningen. Polyolen kan vara en polyeter eller en polyester. 1 förstnämnda fallet erhålls skumplasten "polyeter". Benämningen kallskum säger inte någonting om materialets sammansättning. Det är en äldre benämning som endast talar om att man inte behöver tillföra någon värme vid avformningen.

Gaskromatografi, metod som utnyttjar gasformiga ämnens förmåga att fördela sig på så sätt att de delvis sugs upp av en vätska (tex smält paraffin) på ett adsorbens (t ex kiselgur) och delvis bärs vidare av en strömmande gas (tex kväve eller helium). Metoden utmärker sig i jämförelse med andra kromatografiska metoder för en synnerligen stor förmåga att skilja isomerer av organiska ämnen (t ex kolväten, ketoner och aldehyder). Den används ofta för skiljning av vätskor, vilka då först förgasas.

Konvektion innebär att värme överförs i en vätska eller en gas genom att delar med olika temperaturer blan- das.

Ledning innebär att värme överförs genom direktkon- takt mellan olika medier eller mellan delar av en kropp med olika temperaturer.

Läran om masspektrum, dvs fördelningen (spektrum) av atomer. molekyler eller molekylfragment med avseende på massa eller kvoten massa/laddning.

Optisk täthet är "ett mått på den minskning av ljus- genomsläppligheten som kan orsakas av tex förekomst av rök.

Plast kan definieras som ett vid användningstempera- turen i regel fast material som oftast är plastiskt formbart genom tryck vid förhöjd temperatur.

Polyestervadd

Polyeterskum, ”polyetercellplast

Polyuretan (PUR)

»»

Polyuretanskum

Pyrolys

Specifik area

Strålning

Styva polyuretanskum

Stökiometri

Termisk tröghet

Termoplaster

Plaster består i allmänhet av polymerer, fyllmedel och tillsatsämnen. Polymerer är högmolekylära organiska material vilka ingår i plaster som bärande komponent. Fyllmedel kan utgöras av ballast eller fiberarmering. Tillsatsämnen kan utgöras av färgmedel, mjukningsme- del, stabilisatorer, flamskyddsmedel m rn.

Polyestervadd är en vadd bestående av den syntetiska textilfibern polyester.

Populär benämning på flexibla polyuretanskum, se detta ord.

Polyuretan är en polymer där man som råvaror vid framställningen utgår från en förening av isocyanattyp och en polyol. lsocyanaten reagerar med polyolen och man får en polyuretan.

Polyuretanskum får man genom att under kontrollerade former leda in gas vid reaktionen mellan isocyanat och polyol, eller låta den vid reaktionen bildade gasen vara kvar. Genom valet av isocyanat och polyol avgörs om det blir ett styvt eller ett flexibelt skum.

Med pyrolys menas upphettning utan låga av ett bränn- bart material till temperaturnivåer över 2000C, varvid produkten börjar frigöra brännbara gaser. Vanligen används termen pyrolys bara om sådana fasta ämnen som vid värmepåverkan destilleras och efterlämnar en fast rest i form av kol (trä, papper, bomull etc). Andra fasta ämnen (naftalen, kamfer) övergår direkt i gasform utan att lämna någon fast rest — andra åter, t ex många termoplaster, smälter till en vätska som efter hand förångas.

Area per viktsenhet. Exempelvis har en viss mängd trä i form av träull en väsentligt större specifik area än samma mängd massivt trä.

Strålning innebär att värme överförs mellan ytor (med olika temperaturer) hos kroppar som är skilda åt av ett medium som är genomsläppligt för värmestrålar, tex luft eller glas.

Styva polyuretanskum används främst för isoleringsän- damål. Till viss del används styvt polyuretanskum även som konstruktionsmaterial, se avsnitt 7.6.2 för defini- tion av strukturell-PUR (också kallad integralcell- PUR).

Läran om de mängdförhållanden i vilka kemiska ämnen omsätter sig med varandra.

Produkten av densitet, värmekapacitivitet och värme- konduktivitet (behandlas närmare i avsnitt 5.2.1).

Termoplaster är plastiskt formbara vid upphettning och antar sirapsliknande konsistens vid högre temperaturer. Vid avkylning stelnar materialet igen. Processen kan

Tändskyddande beklädnad

Värmekapacitivitet

Värmekonduktivitet

Värmeöverföring

Ytskikt

Övertändning

upprepas och om plasten inte värms till så hög tempe- ratur att den börjar sönderdelas. behåller den sina egenskaper.

Med tändskyddande beklädnad förstås beklädnad av obrännbart eller annat för ändamålet lämpligt material som vid brandprovning enligt fastställd metod (se statens planverk godkännanderegler l975:9) under minst 10 minuter hindrar bakomliggande brännbara materials antändning. Se vidare SBN 1975. avsnitt 371112.

Specifik värmekapacitet. uttryckt i J/kgoC (J/kg K). den värmemängd (J) som åtgår för att höja temperaturen hos 1 kg av ett material (ämne) IOC.

Värmeledningsförmåga (Å-värde), W/mOC (W/mK).

Värmeöverföring kan ske genom ledning. strålning och konvektion; se dessa ord.

Med ytskikt förstås den yttre del av en byggnadsdel eller beklädnad som kan bli utsatt för brandpåverkan i ett tidigt skede av en brand.

Med flamsäkert ytskikt(klass l)förstås ytskikt.som på grundval av provning enligt fastställd metod (se statens planverk godkännanderegler 197519) bedöms dels endast i ringa grad medverka till övertändning. dels utveckla rök endast i ringa mängd.

Med flamhärdigt ytskikt (klass ll) förstås ytskikt, som på grundval av provning enligt fastställd metod (se statens planverk godkännanderegler 197519) bedöms dels endast i måttlig grad medverka till övertändning. dels inte utveckla rök i stor mängd. (SBN l975. avsnitt 371l13).

Med övertändning (eng flash-over) menas det skede då en brand. oftast ögonblickligen. övergår från att omfatta enstaka fasta eller lösa inredningsprodukter till att samtidigt omfatta hela rummet.

8.1. Behov och möjligheter

Utredningens faktamaterial visar att brandskyddet i byggnader i vissa avseenden kan vara otillfredsställande. Utvecklingen har under senare år medfört att material, produkter och konstruktioner förändrats i mer brand- farlig riktning. Beprövade naturmaterial har ersatts av syntetmaterial som i en del fall dramatiskt ökat brandriskerna och medverkat till avsevärda föränd- ringar i brandförloppen. Särskilt gäller detta den lösa inredningen — stoppade möbler, bäddar, gardiner, textila mattor och styva plastmöbler. Behovet av åtgärder är därför stort inom detta område.

Dessa åtgärder bör omfatta dels att klarlägga och beskriva brandriskerna hos olika material, produkter och konstruktioner, dels i att fastställa brandskyddskrav under vissa givna förutsättningar, dels att utveckla regel- system med vars stöd skäliga säkerhetskrav kan garanteras.

Viktigast är att tillse att man inte använder material, produkter och konstruktioner som innebär stora brandrisker. I första hand måste man minska riskerna för antändning och glödförbränning, föranledda av de vanligaste brandorsakerna, nämligen glödande cigaretter, brinnande tänd- stickor och Ijus samt elektriska uppvärmningsanordningar. Dessutom måste man vara medveten om att produkten kan utsättas för termisk påverkan som är kraftigare än de antändningskällor som nämnts ovan, tex genom att antändning skett av en annan inredningsdetalj, som i sin tur påverkar den aktuella produkten. Detta gör att krav även måste ställas på exempelvis produktens termiska stabilitet, flamspridningsegenskaper och förbrännings- intensitet. Sistnämnda faktor reglerar den hastighet varmed brandgaser bildas och bestämmer därmed hur snabbt en livshotande miljö uppkommer. Andra faktorer som är avgörande för personsäkerheten är brandgasernas fysikaliska och kemiska karaktär (siktnedsättande egenskaper, irritation av ögon och andningsvägar samt toxicitet).

På en och samma produkt kan således ställas en rad olika krav. Avvägningen mellan dessa får göras för varje produktgrupp och baseras på hur produkterna är avsedda att användas. Det är härvid nödvändigt att säkerställa att förbättring av en brandriskfaktor, t ex lättantändligheten, inte motverkas genom att andra egenskaper, exempelvis brandgasernas toxicitet, försämras vid modifieringen av materialet.

De kunskaper om plastmaterialens brandegenskaper som står till förfo- gande och de provningsmetoder som hittills utvecklats är begränsade.

Utredningen anser dock att möjlighet redan finns att värdera material och att uppställa krav. De regelsystem som står till buds behöver kompletteras när det gäller möjligheten att uppställa krav och att påverka utvecklingen mot ökat brandskydd. Gällande författningar och andra bestämmelser bidrar till att flera väsentliga brandskyddskrav upprätthålls och kan hävdas, men någon övergripande lagstiftning som siktar till att skapa en i alla avseenden brandtrygg miljö i byggnader finns inte. Brandlagstiftningen kan visserligen sägas ha sin utgångspunkt i en helhetssyn på den brandtekniska miljön, men dess betydelse för byggnaders lösa inredning är begränsad såsom framgår av avsnitt 2.2. I övrigt inriktas gällande bestämmelser på byggnaden och dess fasta inredning (byggnadslagstiftningen, dvs byggnadsstadgan och Svensk byggnorm) eller på skydds- och säkerhetsfrågor i allmänhet (arbetarskydds- lagstiftningen och marknadsföringslagen ). Brandrisken är härvid en bland flera aspekter som beaktas. Förordningen om brandfarliga varor är inriktad på skydd mot brand och explosion, men den omfattar endast brandfarliga vätskor och gaser.

Vad gäller giftverkan av rök och andra brandgaser finns för närvarande inte tillgång till ändamålsenliga provningsmetoder. Detta har sin grund i proble- mets komplicerade natur, äsom närmare behandlats i det föregående(avsnitt 5.3), och måste uppmärksammas vid FoU-arbete och vid utarbetande av provningsmetoder. Utredningen har därför inte funnit det möjligt att föreslå andra konkreta åtgärder än som syftar till begränsning av rökutvecklingen som sådan. Dessa åtgärder motverkar också den vanligaste orsaken till förgiftning i samband med brand, nämligen kolmonoxid (CO), som uppstår i riskabla mängder vid praktiskt taget alla bränder inomhus. Särskilt om förbränning och rökutveckling sker snabbt kan giftiga ämnen i brandgaserna medföra allvarliga olägenheter. Riskerna för giftverkan kan sålunda minskas genom krav på begränsning av rökutvecklingen under det tidiga skedet av en brand, oavsett brandgasernas sammansättning.

Det bör vidare observeras att existerande eller tillkommande material kan visa sig ge upphov till farligare brandgaser än CO, generellt eller under vissa bestämda omständigheter. Det kan därför bli nödvändigt att. genom allmängiltiga krav på materialsammansättning och beteende vid brandpåver- kan, förbjuda användning av sådana material.

Utöver åtgärder avsedda att förbättra produkternas brandegenskaper tillkommer behovet av att påverka människors beteende, se vidare avsnitt 8.4.

Utredningen har även övervägt möjligheterna att förkorta insatstijerna för brandförsvaret. Ju förr en brandstyrka kommer till en brandplats, desto större bör nämligen utsikterna att hindra brandspridning och bekämpa branden och därigenom rädda liv och egendom vara.

Med hänsyn till de ökade brandriskerna i form av bl a snabbare antändning och ökad rökavgivning i dagens boende- och arbetsmiljö och andra vistelse- miljöer kan man spekulera i att dessa risker kan kompenseras med en förkortad insatstid för brandförsvaret. Det har emellertid visat sig attäven vid bränder i objekt, till vilka brandstyrkorna haft mycket korta insatstider, har stora såväl person- som egendomsskador uppstått till följd av fullt utvecklade bränder. Detta beror naturligtvis delvis på att bränderna pågått en tid innan brandkårerna fått larm men pekar samtidigt på att riskerna knapaast kan

elimineras i tillräcklig grad genom en förkortad insatstid. Naturligtvis uppnås generellt betydligt bättre förutsättningar för brandförsvaren att bekämpa en brand eller utföra den primära livräddningsinsatsen genom en sådan åtgärd. Nedskärningen måste dock göras radikalt — till exempelvis 5 minuter för såväl grupp I- som grupp Il-bebyggelse. Riskerna för personer i branddrabbad lägenhet måste med hänsyn till fast och lös inredning med dagens material bedömas vara desamma åtminstone i dessa slag av bebyggelsetyper. Om endast hänsyn tas till brandspridningsrisken till angränsande lägenheter (byggnader) — framförallt via fönster i fasad — skulle, i konsekvens med gällande värden, insatstiden för grupp ll-bebyggelse förkortas med 10 minuter.

En sådan nedskärning skulle betyda att insatstiden skärs ned från 10 resp 20 minuter till 5 minuter för både grupp I— och grupp II-bebyggelse eller alternativt 5 resp 10 minuter,vilket kan jämföras med nu gällande insatstider som med vissa smärre ändringar gällt sedan 1963.

Utredningen finner en sådan åtgärd alltför drastisk med hänsyn till de avsevärt ökade kostnader för kommunerna som en förkortning av insatstiden skulle föra med sig, sett mot bakgrund av de osäkra förbättringar från personrisksynpunkt som skulle uppnås, eftersom brandförsvaret sannolikt ändå inte hinner fram till brandplatsen i tid för att kunna påverka det tidiga brandförloppet.

8.3. Lös inredning

För lös inredning är underlaget för bestämning av brandegenskaper och säkerhetskrav ofullständigt. Det krävs utveckling av provningsmetoder och kravspecifikationer. Även regelsystem för ingripande mot brandfarliga produkter är ofullständiga och behöver ses över. Vid denna översyn måste hänsyn tas till att systemen skall fungera för olika slag av byggnader och gälla såväl nyanskaffning som befintlig inredning.

Byggnader kan indelas i två huvudgrupper med avseende på användningen (se avsnitt 1.2). Den ena huvudgruppen utgörs av bostäder och den andra av byggnader som används för offentlig, kommersiell eller annan kollektiv verksamhet. För den lösa inredningen i bostäder svarar den boende, för den lösa inredningen i övriga byggnader den som ansvarar för verksamheten i byggnaden. Det kan vara stat, kommun eller enskild näringsidkare. Denna skillnad i ansvar medför behov av olika regelsystem när brandsäkerhetskrav skall uppställas.

8.3.1. Läs inredning i bostäder

Ökat skydd mot brandrisk i bostäderna kan åstadkommas dels genom produktpåverkan, dels genom information till de boende om produkters och materials brandegenskaper. Den nya marknadsföringslagen är därvid ett lämpligt instrument. Mot bakgrund av lagens regler kan konsumentverket utarbeta riktlinjer för företagens marknadsföring och produktutformning bl a med avseende på säkerhet. Beträffande marknadsföringslagens tillämpning och riktlinjernas funktion hänvisas till redovisningen i avsnitt 2.3.

Konsumentverket arbetar med framtagning av riktlinjer för produktgrup- perna möbler, bäddar, textila mattor, gardiner, halvhårda golv och väggmate- rial. I dessa riktlinjer kommer regler för produkters brandegenskaper att ställas med utgångspunkt från tillgängliga provningsmetoder.

Det står klart att vad som för ögonblicket krävs, åtminstone vad gäller den enskilda konsumentens skydd i hemmiljö, är ett snabbt införande av regler som gallrar ut de brandfarligaste produkterna och garanterar en minimistan- dard för vissa väsentliga egenskaper. För de flesta produkter gäller att den primära riskfaktorn är antändligheten. Den nuvarande avsaknaden av restriktioner för lös inredning gör att uppfyllande av även relativt milda

fordringar i fråga om begränsning av antändlighet medför betydande sänkning av brandfarligheten. Det kan dessutom för produkter med stort energiinnehåll och hög förbränningsintensitet vara motiverat att ställa krav även på andra brandegenskaper än antändlighet.

I kapitel 7 har angivits tre kravnivåer som kan upprättas med avseende på produkters brandegenskaper, där kravnivå 1 innebär kontroll av antändlig- het. Utredningen har funnit att tillgängliga provningsmetoder ger möjlighet för sådana restriktioner. Det är mot denna bakgrund konsumentverket har påbörjat sitt riktlinjearbete.

Vad gäller brandrisk i bostäder har riktlinjearbetet i början av år 1978 kommit längst beträffande heltäckningsmattor. I denna riktlinje ingår en säkerhetsregel avseende antändlighet som innebär att en matta som säljs till konsument för enskilt bruk skall motstå en mindre antändningskälla som motsvarar en brinnande tändsticka eller ett ljus. För andra produkter kan reglerna avseende brandegenskaper bli mer omfattande. Det kan även bli aktuellt med särskilda informationsregler avseende brandegenskaper, vilket ej varit fallet för heltäckningsmattor.

Konsumentverkets riktlinjer kommer att gälla produkter som säljs till konsumenter. ] takt med hushållens nyanskaffning förbättras därmed brandskyddet i bostäderna. Riktlinjerna inverkar däremot inte på den inredning som redan finns i bostäderna. Den ökade information som når konsumenterna som en följd av riktlinjearbetet kan dock antas komma att öka allmänhetens medvetenhet om brandriskerna.

8.3.2. Lös inredning i andra lokaler än bostäder

I andra lokaler än bostäder kan inredningens brandegenskaper påverkas såväl genom produktpåverkan som genom krav riktade till dem som ansvarar för byggnadens inredning. Även i dessa fall kan produkter som uppfyller konsumentverkets riktlinjer vara tillfredsställande från brandskyddssyn- punkt. I vissa fall måste emellertid kraven ställas högre. Det kan inte heller förutsättas att produkter, som enbart säljs till myndigheter och näringsidkare, alltid kommer att uppfylla konsumentverkets regler. Särskilt i lokaler som inreds av privata näringsidkare, t ex restauranger och hotell, kan risk finnas att brandfarliga produkter kommer till användning.

Med hänsyn härtill samt till att behov finns att påverka den inredning som redan finns i lokalerna anser utredningen det angeläget att den befintliga regleringen av brandskyddet för dessa lokaler förstärks. Som framgår av avsnitt 2.2 förrättas idag brandsyn ialla byggnader som är särskilt brandfarliga eller där brand kan utgöra fara för ett större antal människor. Dessa byggnader utgör en betydande del av byggnadsbeståndet. Med stöd av gällande bestämmelser kan i och för sig den lösa inredningens beskaffenhet kontrol- leras vid brandsyn. Detta sker dock ytterst sällan på grund av att föreskrifter för lös inredning saknas. För lokaler som inreds av stat, kommun eller privata näringsidkare bör därför enligt utredningens mening kompletterande åtgärder vidtas för att åstadkomma ökad brandsäkerhet hos den lösa inredningen.

Utredningen finner det sålunda angeläget att föreskrifter för den lösa inredningen i andra byggnader än bostäder snarast utarbetas.

Därvid kan konsumentverkets riktlinjer för skilda produkter utgöra en utgångspunkt. Som tidigare nämnts är det ofta fråga om samma produktslag som säljs till enskilda och som används i inredning av andra lokaler än bostäder. I den män för viss lokal ej ställs särskilda krav på brandskydd, torde riktlinjernas regler vara omedelbart överförbara. Behov kan dock finnas att mer långtgående krav fastställs förvissa lokaler, exempelvis restauranger och vårdinrättningar.

Krav på inredningens brandtålighet måste mot bakgrund av det sagda kunna riktas till den som ansvarar för dessa lokalers inredning. Detta bör lämpligen ske genom föreskrifter utfärdade av den centrala brandmyndig- heten (statens brandnämnd) i samråd med berörda myndigheter.

Utredningen föreslår att i gällande brandlagstiftning införs bestämmelser som ger statens brandnämnd befogenhet att utfärda erforderliga föreskrifter för inredning i andra lokaler än bostäder. Föreskrifterna bör gälla såväl redan befintlig inredning som nyanskaffning. För befintlig inredning kan behov finnas av särskilda övergångsbestämmelser.

Det finns anledning att särskilt beröra frågan om bevisbördan för att inredning uppfyller de föreskrifter som förutsätts komma att gälla för den lösa inredningen i andra lokaler än bostäder. För närvarande gäller att det ankommer på kommunen att genom brandsyneförrättaren göra de under- sökningar som behövs för att fastställa om det föreligger brandtekniska brister. I första hand måste det emellertid anses ankomma på den som svarar för viss lokal, att tillse att den inte ges en utformning och en inredning som kan leda till brandfara. Därför bör gälla att denne har att påvisa att inredning och övriga anordningar uppfyller gällande brandskyddskrav. En bestäm- melse med denna innebörd bör införas i brandlagstiftningen.

8.4. Information

Det kommer alltid i större eller mindre omfattning att inträffa brandtillbud och bränder. Även om förbättringar genomförs avseende byggnadernas fasta och lösa inredning kommer alla risker inte att kunna elimineras. Som ett komplement till lagstiftningsåtgärder har därför en väl avvägd och målin- riktad information en uppgift att fylla.

Orsaken till bränder och brandtillbud kan vara okunnighet eller ovarsam- het. Brandskador kan försvåras av att kunskapen om hur man skall agera när en brandolycka inträffar är bristfällig. Information som riktar sig till alla medborgare eller till grupper som har särskilda informationsbehov kan bidra till att reducera antalet bränder och brandskador.

Man kan t ex varna allmänheten mot sängrökning, el radiatorer, öppen eld, brandfarliga hushållskemikalier etc. Information kan också lämnas om hur man skall bete sig vid bränder och brandtillbud: vad som kan göras för att släcka bränder, i vilka situationer och hur man skall behandla brand- och brännskador.

Den institution som idag gör de största informationsinsatserna avseende bränder och brandförsvar är Svenska brandförsvarsföreningen (SBF). Föreningen har till uppgift att stödja brandförsvar och därmed förenlig verksamhet. Arbetsuppgifterna omfattar brandskydd, brandsläckning och

annan räddningstjänst. Föreningen framställer informationsmaterial både för allmänheten och för sådana grupper som yrkesmässigt kommer i kontakt med brandförsvar. SBF framställer också undervisningsmaterial och bedriver en omfattande kursverksamhet. Det finns skäl att även erinra om de värdefulla insatser som görs i civilförsvarets regi när det gäller brandför- svar.

Planverket, konsumentverket och statens brandnämnd har hittills endast i begränsad utsträckning bed rivit information avseende bränder och brandför- svar. Det finns inte heller särskilda medel avsatta för detta ändamål. Utredningen anser dock att myndigheterna har en uppgift att fylla när det gäller information och förutsätter att de andra åtgärder som föreslås i detta betänkande följs upp genom lämpliga informationsåtgärder. Det är därvid av vikt att ett samlat grepp tas på detta område.

8.6. Statistik

Utredningen har i kapitel 3 framhållit att en centralt organiserad insamling av uppgifter och erfarenheter från inträffade bränder är av betydande värde som underlag för åtgärder. Insamlingen bör avse uppgifter om typ av brand, objekt, brandförlopp, brandspridning, personskador, kostnader mm. De insamlade uppgifterna bör också kunna användas vid planering av forskning samt vid undervisning och övning av brandpersonal m 11.

Statistiska centralbyrån (SCB) anser att en utredning av behov och förutsättningar för en svensk brandstatistik är nödvändig och att SCB:s erfarenheter därvid bör tas till vara. SCB har förklarat sig beredd att delta iett sådant arbete. Visst arbete avseende datainsamling har redan initierats av en informell arbetsgrupp, den s k brännskadegruppen (se avsnitt 3.2.2). Syftet har varit att skapa större kunskap såväl om brännskadeproblem som om metoderna för datainsamling och analys inom området.

Utredningen föreslår att SCB får i uppdrag att i samarbete med berörda myndigheter— statens brandnämnd, statens planverk och konsumentverket — utreda möjligheterna att organisera en uppgifts- och erfarenhetsinsamling från inträffade bränder avsedd att ligga till grund för en ändamålsenlig och fortlöpande brandstatistik. En sådan utredning bör komma till stånd snarast.

Förkortningar

ASTM American Society for Testing and Materials BABS Byggnadsstyrelsens anvisningar till byggnadsstadgan BS British Standard, Byggnadsstadgan CPSC Consumer Product Safety Commission FAA Federal Aviation Association FF Flammable Fabric Act FFACTS Flammable Fabrics Accident Case and Testing System FIDO Fire Incident Data Organization FMV Försvarets materielverk FMVSS Federal Motor Vehicle Safety Standard FOA Försvarets forskningsanstalt FoU Forskning och utveckling FSAB Försäkringsbranschens Service AB FSC Flame Spread Classification ISO Internationella Standardiseringskommissionen KO Konsumentombudsmannen LIC Landstingens Inköpscentral LTH Lunds tekniska högskola MFL Marknadsföringslagen MI Möbelinstitutet NASA National Aeronautics and Space Administration NBS National Bureau ofStandards NCC Nordic Carpet Classification NEISS National Electronic Inquiry Surveillance System NFIRS National Fire Incident Reporting System NFPA National Fire Protection Association NKB Nordiska kommittén för byggbestämmelser RAPRA Rubber and Plastics Research Association RHR Rate of Heat Release SBF Svenska brandförsvarsföreningen SBN Svensk byggnorm SCB Statistiska centralbyrån SFS Svensk författningssamling SIS Standardiseringskommissionen i Sverige SP Statens provningsanstalt SPI Society of Plastic Industry Spri Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsin- Sillul STU Styrelsen för teknisk utveckling TEFO Svenska textilforskningsinstitutet USF University of San Francisco VDN Varudeklarationsnämnden

' .- 'an'f'ewé'

-: . | ' ' ' . _." . |. .D- ”|._ ..|.||'|"'.n'I- 'M'H'h i.u-rm " lin, ii.-|»: ua m'a

::; 'qq-Ill. ,||.' Halim ,,,-231 =.'-.l'|.|'|..1.-lfl ....-

fw'l'm hummm'" ;liBE' law.-||| '|-'r-.l'..l -H-'v.r.

_" -., ', _.i: I ", '.'Li hg". . : '|'. ... ' i, MiNiMi-'|' ""” ' "H' .it, , ,_ _ ;... JT. ;- ,. ..'. ,, , .|', U' '

, ,—-_ .". .'" '. '.'.'JMLHIHI" '.|'||."l"-I JÅ'H

:] WWF-'"".- . .a" Huai-.. .-.1...-crr1

... q'f ”'i'.-'"';”- i, _ "'—' 'lI'l"..":'.||'|.'l.|'|..uMi |. ..: , . .» .'.'". '_,»_. I". " ...g. .- ' H...-La ama .. » ; .'_ . '. .'.—pw _.,.-| .. . . _ . ..... : Fu... 4.1? _|.r,"i'| _ . ,_ ' — '- .' ' _ ' ' , , .— . -. , . 'iui

' ". ""

,' .-"L' ',_ -' ' ' "under "HTS ' '.-.. '.. . ' — ... _ _ ',|_,' .._, ',"._-,.—i,,11111 -' . WI'll-JUJ ...—"I' iz

* ' ...”—, i * ,..' .— ._. .. _.”— ' ..'. - i;..ni: _ ...'-HMI

. , ,' ' lh." llril'ilulill'l'i...- läs., "'. '.'" ', '. ;...' " ' ""J'il'lll'i ...-M

it"”???

' "', i, , i .' ,""-,"|' _lr . ' i ._ MEn-VL % . ,1 3,1,1, ' I.". ', -' ,, I- _' _ '- . ' " VINN-"|| w

* " -' ,. "; - : a_i—mau

, i,. * H . ' I,. . ”"'-f .' i'm |" "Nil!

. ' - . , ...,—' _' , ' - - =-. ',.,d.|-m"? nu"? . " " . ,..uimfma i'll!

.,,, ”.,.l' , I , '. I. '_ , .'i '" [TFF.-| Raab-"E'. W .". ', _ '. (",: 51, ._ !!!ilhuht'asi'. 5112 ,"... , ;." '-,' .'i. ,, ,_" . . ' ' ' — —-|l'|'|'|||I'l:|.I|.J? '|'!

J _ ..'Li _ |- qlh. ||, i'll-(T- mr _ " , ._ , ' ' ' , _ _ ,. . Harr-'i'flarl'lbllrdum nu?

' .. " . '_' 1 i ' _: ' . ' |-|-,, : ;.uua ' :. "',, l,.. i , i l ' Inu-_l .'. WT

"ii ',, ” ' i ' nu * " .,,- '|'| " mv

BilagaB Brandprovningsmetoder

I bilagan beskrivs under angivna avsnitt följande provningsmetoder.

B.] Provningsmetoder enligt svensk standard

B.l.l SIS 02 48 21 (NORDTEST-metod NT FIRE 002) 3.12 SIS 02 48 22 (NORDTEST-metod NT FIRE 003) 8.13 SIS 02 48 23 (NORDTEST-metod NT FIRE 004) 8.1.4 SIS 02 48 25 (NORDTEST-metod NT-FIRE 007) 3.15 SIS 65 00 82 8.1.6 SIS 65 00 83 3.1.7 SIS 83 25 27

B.2 Andra provningsmetoder av intresse för utredningen

B.2.1 Limiting Oxygen Index (LOI) test B.2.2 ASTM E 84 (tunnelmetoden) B.2.3 ASTM E 162 (strålningsmetoden) B.2.4 ASTM D 1692 82.5 FMVSS-302 B.2.6 British Standard 476:6 B.2.7 Rate of Heat Release (RHR) Apparatus B.2.8 NBS Smoke Density Chamber (röktäthetskammare) B.2.9 Strålningspaneltest (flooring radiant panel test)

B.] Brandprovningsmetoder enligt svensk standard (SIS)

B.l.1 SIS 02 4821

SIS 02 48 21 (NORDTEST-metod NT FIRE 002) används för bestämning av antändbarheten hos beklädnadsmaterial i skivform. Vid provningen fästs två provkroppar(i skivform med dimension 800 x 300 mm) vertikalt på obränn- bart underlag. Provkropparna placeras parallellt och vända mot varandra med ett inbördes avstånd av 50 mm och förskjutna 125 mm i vertikalled. Lågan från en gasbrännare riktas mot den lägre provkroppen. Den tid som åtgår till dess båda provkropparna brinner mäts. Se figur B.].

Figur B.! SIS (1.7 48 2].

et > HCG

800 >

Bakstycke

VII/IIIIIIII'IIIIII

xx

Stödpaneler

150

Propanbrännare

| 50 n—sxxtx—t—xx—xx—xuu

—xxxsxtxxxxxxxu

Provkroppar

&

B.].Z SIS 02 48 22

SIS 02 48 22 (NORDTEST-metod NT FIRE 003) används för bestämning av beklädnaders brandmotstånd, dvs för att utröna om en beklädnad har sådana egenskaper att den skyddar ett brännbart underlag från antändning under en specificerad, i förväg bestämd tid. Vid provningen fästs beklädnaden mot

undersidan av ett horisontellt placerat brännbart material och utsätts från undersidan för brand. För provningen används en brandprovningsugn i vilken temperaturen stegras efter ett bestämt temperatunidssamband. Under provningen görs följande noteringar

a) tidpunkten då beklädnaden spricker eller andra skador uppstår,

b) tidpunkten då beklädnaden brinner eller genomsläpper brännbara gaser som antänds,

c) tidpunkten då beklädnaden faller ner eller lossnar så att undersidan på, för provningen använd, träspånskiva direkt exponeras av elden samt

d) temperaturen på undersidan av spånskivan.

B.1.3 SIS 02 48 23

SIS 02 48 23 (NORDTEST-metod NT FIRE 004) används för bestämning av ytskikts benägenhet för övertändning och rökutveckling. Metoden används för ytskikt och beklädnader i form av skivor eller på material som kan bearbetas till skivform. Med ytskikt förstås den yttre del av en byggnadsdel eller beklädnad som kan bli utsatt för brandpåverkan i ett tidigt skede av en brand. Ett ytskikts benägenhet för övertändning och rökutveckling definieras genom gastemperaturen och röktätheten i relation till tiden. För provning används en lådformig behållare (brännkammare) som täcks på insidan med provmaterial (figur 8.2). Vid provning placeras provskivorna utefter bakre väggen. sidoväggarna och taket i brännkammaren, vilken tillsluts med ett lock.

Provningsresultatet redovisas i diagramform med rökgastemperaturen och röktätheten som funktion av tiden.

B.1.4 SIS 02 48 25

SIS 02 48 25 (NORDTEST—metod NT FIRE 007) används för bestämning av golvmaterials (golvbeläggnings) förmåga att vid brand hindra brandspridning och skydda brännbart underlag från antändning samt av golvmaterials rökutveckling vid brand. Vid provningen placeras provkroppen (dimension 1 000 x 400 mm)— lutande 30 0 i sin längdriktning — mellan två lufttrummor. En specincerad brandhärd antänds och placeras vid provkroppens nedre kant. Genom den nedre lufttrumman blåses luft ut över golvbeläggningen och genom den övre quttrumman sugs luft och rökgaser ut. Lufthastigheten skall vara ca 2 m/s. Under provningen noteras

a) den eventuella tidpunkt då golvmaterialet antänds

b) den tidpunkt då lågor och all glöd slocknar

c) sambandet (registreras av skrivare) mellan tid och röktäthet i den övre lufttrumman.

Efter provningen noteras alla skador och deras storlek på såväl golvbelägg- ning som underlag.

Ljuskälla

,/ Termoelement

Provkroppar

Sekundärluft * Observationsfönster

Figur B.2 SIS 02 48 23. Primärluft Propangas

B.1.5 SIS 65 00 82

SIS 65 00 82 används för mätning av antändlighet hos en vertikalt hängande tygremsa. Provkroppen (dimension 300 x 50 mm) placeras vertikalt med fritt lufttillträde till båda sidor. En låga från en gasbrännare placeras under provkroppen i 12 sekunder. Den tid som provkroppen därefter fortsätter att brinna mäts, lågans utbredning samt efterglödningens varaktighet och utbredning observeras.

B.1.6 SIS 65 00 83

SIS 65 00 83 används för mätning av förbränningshastighet hos vävnader. Provkroppen (dimension 50 x 160 mm) placeras i en provhållare, avsedd för en exponerade yta av 40 x 150 mm. med en lutning av 45 0 mot horisontal- planet. Provkroppen placeras så att den är fri vid nedre kanten men infäst vid övre kanten och långsidorna. Antändningslågan skall träffa provkroppen 6 mm över dess nedre kant vinkelrätt mot provkroppens ovansida. Den tid som behövs för att förbränningen skall sprida sig 127 mm längs provkroppen mäts, Lågan är riktad mot provet under hela provningstiden.

B.1.7 SIS 83 25 27

SIS 83 25 27 används för bestämning av antändlighet hos textilmattor. Vid provningen placeras provkroppen (dimension 230x230 mm) plant med slitytan uppåt på botten i en låda utan lock (brandkammare). Ovanpå provkroppen placeras en stålram med ett cirkulärt hål (diameter 203 mm). I ramen placeras och antänds en metenamintablett. När eld och glöd upphört, mäts det kortaste avståndet mellan den förbrända ytan och ramen. I provningsrapport skall dessutom i förekommande fall ges besked om brandens utbredning till grundstommen eller tvärs igenom provkroppen.

B.2 Andra brandprovningsmetoder av intresse för utredningen

Här lämnas en summarisk redogörelse för andra brandprovningsmetoder av intresse för utredningen; för mer detaljerade beskrivningar hänvisas t ex till /51/.

B.2.1 Limiting Oxygen Index (LOI) rest

Oxygen Index-metoden använder en vertikal glastub 60 cm hög och 8,4 cm i diameter, i vilken den stavformade provkroppen, 8 cm lång. fastsätts vertikalt. En blandning av syre och en annan gas — vanligtvis kväve — får passera nerifrån genom tuben. "Limiting Oxygen Index" är den minsta andel syre i gasblandningen som är nödvändig för att vidmakthålla en förbränning efter det att provkroppen antänts i sin övre del. Material med LOI > 0,21 självslock nar således i vanlig luft, om antändnings- och förbränningsomstän- digheter är likvärdiga med provningsmetodens. Självslockning under reella antändningsförhållanden kräver som regel att materialet har avsevärt större oxygen-index-värde än 0,21.

B.2.2 ASTM E84 (runnelmeroden)

Metoden är avsedd att användas för alla typer av byggnadsmaterial och är den helt dominerande provningsmetoden i USA och Kanada. Den mäteri första hand f1amspridningen över materialets yta, men även bränsletillskottet och rökutvecklingen.

uttag for foto— differential— 19 fo'nster, 70-300 termoelement två uft — gasanalys cell manometer gaslågor ntag ventil 450 (GX c-c A—A

keramisk isolering asbest

sawd— eller vazsketa'tni

fönster tegelstenar

två gaslågor

keramisk , isolering

Figur 8.3 — ASTM 1584. Provnings apparalur sedd från sidan respektive i B ' B genomskärning vid brän-

naränden.

Apparaturen består av en tunnel med längden 7,6 m (25 fot) och inre mått 445 x 305 mm. Se figur B.3. Tunneln är isolerad med keramiska material. Längs ena långsidan finns ett antal små fönster. Taket utgör ett avtagbart lock, i vilket provet, 7,6 x 0,5 m, placeras. l tunnelns ena ände finns ett luftintag samt två gasbrännare så placerade att lågorna täcker hela provets bredd. Energitillförseln är 5,3 MJ/min. Tunneln kalibreras så att vid provning av rödek f1ammor når tunnelns bortre ände på 5,5 min. Denna f1amsprid- ningshastighet ges det godtyckliga skalvärdet 100.

Resultaten beräknas som tre storheter:

flamspridningsindex (flame spread classification, FSC) bränslebidragsindex (fuel contribution classification, FCC) och rökutvecklingsindex (smoke development classification, SDC).

De tre storheterna behöver ej nödvändigtvis följa varandra och beräknas på följande sätt:

flamspridningsindex, FSC 1. för material som sprider lågorna 19,5 fot (5,94 m) på tiden t min

a) t_( 5,5 min; FSC = 513

b) t > 5,5 min; FSC =2tÄ+ 50

2. för material som sprider lågorna till avståndet d ( 19,5 fot (5,94 m) på 10 min

a) 13,5 ( d ( 19,5; FSC =50 + 4,62 d

b) d _( l3,5; FSC = 16,84 d (dim)

bränslebidragsindex, FCC, beräknas ur ytorna under tid-temperaturkurvorna för provmaterialet, rödek och asbest genom FCC : provmaterial—asbest _ 100

rodek — asbest rökutvecklingsindex, SDC, beräknas på liknande sätt ur ytorna under tid- rök-intensitetskurvorna för provmaterialet och rödek

prov material

SDC = rödek

- 100, dvs i % av rödeks rökutveckling.

B.2.3 ASTM E 162 (sirålningsmetaden)

ASTM E 162, se principskiss i figur B.4, använder en strålningskälla. vertikalt monterad och med en yttemperatur av 670 ”C. Provkroppen placeras framför panelen med en vertikal lutning av 300 och antänds av en pilotfiamma i sin övre del. Flamspridning nedåt, temperaturstegring i förbränningsgaser samt rökintensitet observeras. Resultatindex eller flamspridningsindex Is beräknas som produkten av en fiamspridningsfaktor FS och värmeutvecklingen Q;

IS = FS ' Q .. l 1 1 1 1 dar F =1 + — + + + + 5 t3 tr,—[3 It)—[6 t12—19 Iis—liz med t3 . _ . . tIS = tiden i minuter från exponering fram till dess att fiamfronten nått positionen 7.6 . . . .38.1 cm (3"—15") från övre kort- sidan

och Q =maximal temperaturhöjning, normaliserad så att Is för rödek = 100. Som jämförelsetemperatur används temperaturen när provkroppen består av obrännbart material, dvs [5 = 0 för t ex en asbestskiva.

B.2.4 ASTM D 1692 (identisk med ISO/DIS 3582)

Metoden mäter horisontell Iågutbredning hos flexibla cellplaster. Prov— kroppen (dimension 150 x 50 x 13 mm) placeras horisontellt på ett nät och utsätts för lågan från en gasbrännare under 60 sekunder, se figur B.5. Tiden, som därefter åtgår till dess provkroppen slocknar eller lågan nått sträckan 12,5 cm på provkroppen, noteras. Om lågan slocknar innan den nått 12,5 cm,

| Temperaturmätningsdon Provkroppxt % Strålningspanel 300 FigurB.4 ASTM E 162.

noteras tid och förbränd sträcka och provet klassificeras som SE (självslock- : nande). Om lågan når in 12,5 cm på provet, noteras tiden, förbränningshas- ( tigheten beräknas och provet klassificeras som B (ej självslocknande) med förbränningshastighet av X cm/min.

B.2.5 FMVSS — 302

Metoden mäter horisontell lågutbredning hos flexibla cellplaster. Fem provkroppar uttas (dimension 355 x 100 x 13 mm) och förses med två tvärgående markeringar på avstånden 38 mm och 292 mm från ena kortsidan. Provkroppen fixeras horisontellt i en hållare och antänds vid kortsidan av lågan från en gasbrännare. Tiden registreras från det lågan passerar den första

Nit och provhcpp

Stativ med nåt och brännare

Brännal rörets lcpv

Figur B.5 ASTM D 1692.

law med Uvnml. brinn-. och ”vin"

!!!!!!!!!! W

i man

tvärgående linjen (38 mm från kortsidan) till dess lågan självslocknar eller passerar den andra tvärgående linjen. Medelvärde av bränntid i sekunder och brännsträcka i cm beräknas för de fem provkropparna, varefter medelbränn- hastigheten kan beräknas.

B.2.6 British Standard 476:6

Metoden mäter den värmemängd som utvecklas från ett material, vilket utsätts för värme i en brännkammare, samt hastigheten i värmeutveck- lingen.

Brännkammaren (invändiga mått190 x 190 x 90 mm) haren löstagbar vägg med hållare för provkroppen, se figur B.7. Provkroppen har dimensionen 228 x 228 mm samt högst 50 mm tjocklek. Värmetillförseln per tidsenhet varieras mellan 527 W och 2327 W under provningstiden 20 minuter med hjälp av en gasbrännare och två elektriska element. Brännkammaren har ett luftintag (95 x 25 mm) på väggen mitt emot provkroppen samt en skorsten med 38 mm diameter och 190 mm höjd. Inuti skorstenen finns två termo-

skorsten med termoelement

el — element

prov inspektionstönster

228 - 228 mm horisontell

gaslåga

luftintag

Figur B.6 FMVSS — 302.

Figur B. 7 Brilish Sian- dard 4 76:6.

Figur B.8 Ohio State University RH R -apparat.

element, se figur B.7. Resultatet av provningen redovisas som ett index, I, vilket erhålls ur temperaturdifferenserna vid vissa tidpunkter mellan medel- temperaturkurvan för tre provningar och en kalibreringskurva.

B.2.7 Rate ofHeat Release (RHR) Apparatus

Apparater för samtidig mätning av antändningstider, flamspridningshastig- heter, frigiven värmeeffekt och producerad rökmängd har på senare år framtagits vid olika institutioner. En av de mest använda har konstruerats vid Ohio State University, USA. Apparaten består väsentligen av en plåtlåda, ca 1,30 m hög, se lig 88, där provkroppar under noggrant kontrollerade förhållanden kan exponeras för olika, konstanta strålningsnivåer.

B.2.8 NBS Smoke Density Chamber (röktäthetskammare)

Metoden mäter ett materials benägenhet för rökutveckling. Mätningen sker i ett Iådformat stängt utrymme, med volymen ca 0,5 m3. Provkroppen, med dimension 75 x 75 mm och vid praktisk användning normal tjocklek upp till 25 mm, monteras i en hållare mitt emot en strålningsugn, vilken ger en strålningsintensitet av 25 kW/m2 på provkroppens yta. Varje material provas tre gånger med och tre gånger utan pilotlåga. Man mäter den reduktion i ljusgenomsläpplighet som den utvecklade röken orsakar, med hjälp av en ljusstråle som passerar vertikalt genom provutrymmet. Den optiska tätheten, D, relateras till ljusgenomsläppligheten genom uttrycket D =log & där T utgör ljusgenomsläppligheten i procent.

T Den specifika optiska tätheten, Ds, definieras genom uttrycket Ds = Cry—L D = å.— 1og %” , där V är röktäthetskammarens volym,

A är provets exponerade yta och L är ljusstrålens längd. Maximivärdet av Ds betecknas Dm och tiden tills Dnn uppnås betecknas tm.

Rökmätare

Strålningsapparat

-. Till gastillförsel

Luftfördelningsplatta

. —Lufttillflöde

B.2.9 Strälningspane/test ('_'/laoring radiant panel test")

Metoden mäter horisontell flamspridning hos golvbeläggningsmaterial. Metoden har utarbetats inom National Bureau of Standards (NBS) och föreslagits som standardiserad provningsmetod i USA. En horisontellt placerad 100 cm lång provkropp utsätts för värmestrålning uppifrån från en strålningspanel belägen vid provkroppens ena ände och i 300 vinkel med horisontalplanet, se figur 8.9. Provkroppen antänds efter 2 min vid denna ände av lågan från en gasbrännare. Strålningspanelen ger en avtagande strålningsintensitet (1.1—0.1 W/cmz) utefter provkroppen. Strålningsintensi- teten i den punkt där lågan slocknar är den minsta strålningspåverkan som erfordras för att vidmakthålla flamspridning på aktuellt golvbeläggnings- material.

Strålningspanel

Gräns för Antänd-

flamspridning ; / nåing med

/ I ga Provkropp

Intensitet hos infal- hnde

strålning

W/cm2

Figur 8.9 Strålningspa- neltest (' fflooring radiant cm panel lest”), principskiss.

slimmat mil .Hlitl' Wyoming. huitrulllmibtlluk tuli

.'- ml; IMI tr.!rtlä' || lllll i :||:" | I ' ' ' . E " I'II'I i.;jl'l.|*3t.lliilm '. '&' *I ||JL|J|||lFrf :a *

där:-IWF '. H . | ' ”& %& illa Itliilun

"» ::, bil?:- . 1=*u.a_il'.t.'a,rirml , .'IIIII, :" ., ":I thu—i'm WilmllrMiMIm NM i -' ' . en tum.-|n- » ' - |. _. , na., ninnuam-m.: iu. wii-'. halloumi-n. ri.— [' ..i:- -" .it - .- -' - VHFILH'III mantal-nl turn-lit....uleh'imi'im

' , ||.i: tnrn uma. e. lut-Jimmie. whip-ut

Bilaga C Masspektrometrisk analys av brand-

gaser med gaskromatograf

(Detta avsnitt bygger på en uppsats av Sven Berg, Harald Frostling och Sven Jacobsson, Institutionen för analytisk kemi, Stockholms universitet)

Plastmaterial används mer och mer i industriella sammanhang och i det dagliga livet. Härav följer att brandgaserna innehåller nya ämnen och mer sammansatta blandningar av ämnen. I hög grad giftiga föreningar före- kommer allt oftare, tex fosgen (COCIZ), cyanväte (HCN) och karcinogener såsom polyaromater.

Trots alla farliga gaser från plaster utgör kolmonoxid fortfarande den största faran för brandkårspersonal. Andra farliga riskmoment utgör kol- dioxidnivåer över 7 % och syrenivåer under 16 %. Tillsammans med eten är metan, etan och acetylen de gaser som i huvudsak är ansvariga för övertändning. Mycket hög exponering för brandgaser kan förorsaka allvarliga skador och to m dödsfall hos brandkårspersonal som bekämpar stora industribränder.

Provtagning och analys har därför gjorts av utvecklade brandgaser vid verkliga bränder och närmast avsett den tillgängliga andningsluften för sådana brandmän som arbetat nära brandhärden utan rökdykarutrustning. Provtagningen har utförts av brandbefal vid Stockholms brandförsvar med hjälp av nästan lufttomma glasampuller. Analys har därefter skett med gaskromatografi i kombination med masspektrometri.

(Detaljerad beskrivning av instrument och analysmetoder har utelämnats här.)

Enligt rapporten har analyserats 167 prover från verkliga bränder, se exempel på kromatogram i figur C 1. Provet från textilbranden visar ett mönster av kolväten med låg kokpunkt troligen härrörande från petroleum- eter som använts vid rengöring. Detta exempel visar ett sätt att använda analysresultaten för att påvisa brandens ursprung om provet tagits på ett tidigt stadium. Provet från lägenhetsbranden visar typiska kemiska föreningar men topparna är högre än vanligt. Prover från källare och soprum ger i allmänhet höga toppar (höga koncentrationer).

Dessa utrymmen har dålig ventilation varför förbränningen är ofullständig. Dessutom innehåller ofta prover från sådana utrymmen ett stort antal kemiska ämnen, inkluderande mycket ovanliga ämnen vars masspektra är svåra att uttolka.

Särskilt intressant från arbetarskyddssynpunkt är kromatogrammet från en brand i ett varuhus med stora lagrade mängder polyuretan. Femtio ämnen kunde identifieras med kokpunkten varierande från —1040C till + 2430C. Halvkvantitativa analyser på några av dem (tabell C 1) utvisar att den totala mängden cyanider är hög. Mängden bensen är också hög — omkring 200 ppm.

Tabell C ]

Nr Brandgas

N—

NOOOxIONkII-ÄLM

10 11 12 13

15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33

eten etin (acetylen) etan propen

cyanväte propin

klormetan metanol klorcten (vinylklorid) etanal (acetaldehyd) n-butan l-buten 1,3-butadien metylmetanoat (metyl- format) l-buten-3-yn (vinyl- acetylen) etanol

metylbutan n-pentan l-penten furan metylcyanid 2-propanon (aceton) metylbuten cyclopenten cyclopentadien akrylonitril nitromentan dimetylbutan metylpenten n-hexan l-hexen 2,4—dimetylpentan - etylcyanid metylfuran metyletylketon metakrylonitril

X = identifierad

värde = koncentration i ppm

De identifierade ämnena överensstämmer med vad andra forskare funnit som förbränningsprodukter från polyuretan som bränts under kontrollerade laboratorieförhållanden.

Kromatogram från 28 lägenhetsbränder har studerats. En sammanställ- ning från dessa bränder visar en ganska låg total koncentration jämfört med andra typer av bränder. De vanligaste organiska föreningarna från bränder i lägenheter är paraffiner, olefiner, lägre monoalkoholer och acetaldehyd.

ABCDE XXXXX XXXXX XX XX XX X X XX X3535X XXSOXX XXX X15403020 10 XXXX XX15X X XXX X X X 15 XX 10X20 X 35 XX15X50 X X X XX 50 XX X X X X XX X 5 X XXX 30XX X

Nr Brandgas

35 36 37

38 39

40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69

metylhexan n-heptan 2-butanal (croton- aldehyd)

bensen dimetylfuran 2-pentanon metylheptan metylmorfolin n-oktan l-okten toluen

pyridin cyclopentanon Cz-bensener klorbensen furfural

styren C3-bensener terpener metylstyren fenol 5-metyl-2-furaldehyd acetofenon C4-bensener bensaldehyd bensofuran bensonitril diklorbensen bensoylklorid inden metylcyanobensen metylbensofuran triklorbensen naftalen metylnaftalen bifenyl

20

15

XX

xxgmxx (I!

XXX

X

xxgx x

XX

XXV'

200

100

100

>(&

sou1978;30 BilagaC 185 .. nnsiu ,. mm A 47 nu 19 17 27 5, Zl 36 5,41 35 ' is 1 * 10 |" Ill 5; l ,. ' 21 9 1 se * ' l " ' * _Cle L au 25 zu is lll 5 um ! III mm ' 33 1! mm su " 1 0 se , D . z ' 49 41 1 ll st . ' Iu:. . "I. . l ' 1 n ' , 4 _; :: ” is || : lll fu & mm—

"|!"

Fig. C ]. A—E Kromato- gram från bränder i Stock- holm, 1977. A = textil grosshandel, B = lägenhet, C = soprum, D = källare, E = Iagerlokaljjilld med polyuretan. Identi/iering av toppar se tabell C 1 .

_ "I: .l'tmu-irrr ... -'l "ml ar.-L: f-i i.'.":'"llll'.u" r.-' . - .l'l- .rn .. ri him. .' T.:u Liu-www:

5511

' I'. |..lI'II'i_'"' .' ,._... tri.-

:. | -1t-'r.n Las-311 . '.' '.I'Jllli Pi.—"Hu tri—." ,

!;"jni .l. nu '.

- ('.!-Malmlin |z|-fhm" l'l l'l-wi -l'.l't'_"i :'_I.--i'l|.i'll',.'|.i,llr i... rh'Jnu—I mul'l'lfultlri lm,-hk+ IK.-("l,

Hume math .it

quest! _. militum; ' ”wara-tm»! .ma=u.mmw=11 'MMWuu-guhl minimum.-nm .nnaluwwiwm

Bilaga D Federal Trade Commission (16 CFR Part 439): Cellular Plastics Products

(Utdrag från Federal Register, Vol. 40, No, 142 — Wednesday, July 23, 1975)

Disclosure of Combustion Characteristics in Marketing and Certifica- tion.

Notice is hereby given that the Federal Trade Commission, pursuant to the Federal Trade Commission Act, as amended, 15 U.S.C. section 41 , et seq., the provisions of Part 1, Subpart B of the Commission*s procedures and rules of practice, 16 CFR 1.7. et seq., and section 553 ofSubchapter II, Chapter 5, Title 5 of the U.S. Code (Administrative Procedure), has initiated a proceeding for the promulgation of a Trade Regulation Rule concerning Disclosure of Combustion Characteristics in the Marketing and Certification of Cellular Plastics Products.

Accordingly, the Commission has proposed the following Trade Regula- tion Rule and to amend Subchapter D, Trade Regulation Rules, Chapter 1 of 16 CFR by adding a new Part 439.

Sec. 439.] Definitions. 439.2 The rule. Authority: 38 Stat. 717, as amended (15 U.S.C. 41, et seq.).

& 439.1 Definitions.

(a) Cellular plastics product. Means cellular plastics material (as hereinafter defined) which is used in the construction of structures and, for the purpose of 54392 (a) only, which is used in the manufacture of furniture. Cellular or foamed plastic material means & heterogeneous system comprised of at least two phases, one of which is a continuous polymeric organic material, and a second of which is deliberately introduced for the purpose of distributing a gas in voids throughout the material, thus achieving a reduction in mass per unit volume to less than 95 percent of the density of the unfoamed polymeric organic material. For purposes of & 4392 (a) and (b), only, cellular plastics material shall include foamed and unfoamed polymeric or monomeric precursors (pre-polymer, if used) of cellular plastics products and flame retardants, when sold for use in cellular plastics products. Cellular plastics material shall not include plasticizers, fillers, extenders, catalysts, blowing agents, colorants, stabilizers, lubricants, surfactants, pigments, reaction

control agents or processing aids. Cellular plastics product shall not include flooring, flooring underlay, carpeting, carpet underlay or synthetic grass underlay.

(b) Structure. Means a building designed for industrial, commercial, agricul- tural, institutional or residential occupancy, or other similar enclosure such as a storage tank or mine.

(c) Combustion characteristics. Means flammability, ease of ignition, flame spread, flashover, rate of heat release, total heat released, fuel contribution, and the products of combustion, including, but not limited to smoke development and release of gaseous products.

(d) Marketing. Means sale, offering for sale, advertising, promotion or distribution, and the inducement of specification, purchase or use, or the inducement of adoption or acceptance under building codes. This definition shall apply whether the form of offer, advertisement, promotion or induce- ment is oral, visual or written.

(e) Standard. Means any prescribed set of conditions or requirements, applicable to any product in any market, whether established by govern- mental authority, private organization or by agreement or custom. The term includes, but is not limited to definitions; methods of test; specifications for performance, design, construction, or composition; classification; guidelines, codes and recommended practices.

(f) Cenification. Means seals. statements ofapproval, labels, listings, endors- ements or other forms of approval, or other indications that a product complies with or performs satisfactorily in relation to a standard.

(g) Clearly and conspicuously. Means that the over-all effect ofa statement or disclosure be reasonably calculated to give notice to prospective purchasers or users prior to purchase and use. Important elements of such notice include, but are not limited to the context ofsuch disclosure, color, graphics, type size and placement.

(h) Actual fire conditions. Means the fire conditions to which one could reasonably expect a particular product to be subjected, including the expected quantity, configuration and spatial arrangement of materials and material assemblages, and ignition sources.

(i) Nonprofessional applicator. Means a person who does not regularly purchase or utilize cellular plastics products.

& 4392 The Rule.

(a) ln connection with the marketing of cellular plastic products, and in connection with the certification of cellular plastics products, in or affecting. commerce, as ”commerce” is defined in the Federal Trade Commission Act, it is an unfair method of competition and an unfair or deceptive actor practice within the meaning of section 5 of that Act:

(1) To refer directly or indirectly to any standard or certification or make any

representation which deals in any manner with a combustion characteristic of a cellular plastics product unless such standard, certification, or representa- tion is substantiated by a reasonable basis, which shall include competent scientific test(s) which determine, evalutate, predict or describe said combus- tion characteristic under actual fire conditions to the extent that such tests are recognized as probative given the then existing state of the art, and may include, but shall not be limited to, empirical data which document the performance of the product in actual fire conditions.

(2) This paragraph shall not prohibit references or representations required for compliance with Federal statutes or Federal regulation of a particular cellular plastics product for a specific end use, but such reference may be made only in connection with the marketing ofthe particular product for the specific end use covered by such statute or regulation.

(3) A representation that a product contains flame retardants, without more, shall not be deemed to violate this section if such is the fact.

Nate ]: The Commission recognizes that although certain standards or certifications presently exist which do not satisfy the substantiation standard, these standards or certification may be useful for purposes unrelated to describing combustion characteristics, such as control of product uniformity or quality. Nevertheless, because of the potential för abuse of the results of limited purpose testing, the Commission requires, without exception, compliance with the test of ”reasonable basis. . . under actual fire conditions” in the marketing or certification of cellular plastics products.

Note 2: Reference to the following standards is impermissible at the present. This list is not considered to be exhaustive. However, future reference to & standard may be permitted if the standard is determined to meet or is modified to meet the substantiation standard of this section.

(1) Test for flammability of plastics sheeting and cellular plastics, variously denoted as: ASTM DI692; ANS K65.114; UL 94;

(2) Test for flammability of self-supporting plastics, variously denoted as: ASTM D635; ANS K65.21;

(3) Test for surface flammability ofbuilding materials using an 8-ft. (2.44—m) tunnel furnace, denoted as: ASTM D286.

Note 3: The Commission considers that neither the standard entitled ”Standard Method of Test for Surface Burning Characteristics of Building Material”, variously denoted as ASTM E-84, UL 723, NFPA 255 and ANS 2.5, nor the standard entitled ”Standard Method of Test for Surface Flammability of Materials Using a Radiant Heat Energy Source", denoted as ASTM E-162, alone constitutes a ”reasonable basis. .. under actual fire conditions” as required by this section. However, the Commission recognizes that reference to these standards is often necessary to obtain building code approval for a number of end uses of cellular plastics products. The Commission does not wish to eliminate products from the regulated buildning market where other substantiation exists for the product in its recommended end use.

Therefore, the Commission will permit reference to these standards where the cellular plastics product, if its recommended end use(s), does not pose a combustion hazard with respect to the combustion characteristic(s) measured by those standards under actual fire conditions, and that fact is substantiated as required by this section. Provided, Any reference to these standards must clearly and conspicuously disclose the following statement:

Caution:

This numerical (flame spread and/or smoke density and/or fuel contribution) (rating/ index) (does/do) not define the hazard presented by this material (or products made from this material) under actual fire conditions (NOTE: Insert appropriate word or phrase in text of statement).

Note 4: ”Recognized as probative” does not necessarily imply formal adoption or acceptance by standards organizations, certifiers, government organizations or similar entities.

Note 5: Section 439.2 (a) requires a marketer to conduct only such variety and number of tests sufficient to establish a reasonable basis for a reference or representation; this section does not require that a product be subjected to every test which may be available to support a reference or representa- tion.

(b) To use, directly or indirectly, such terminology as: ”non-burning”, ”selfextinguishing”, ”slow burning”, ”non-combustible”, ”SE”, ”SB”, ”NB”, ”FR”, or any term, expression or proprietary language which purports to describe or might be constructed to describe any combustion characteristic, unless such terminology reflects the performance of the product under actual fire conditions and is substantiated by a reasonable basis pursuant to & 439.2 (a).

Note: Included with this section are arbitrary or fanciful words, symbols or depictions, such as trademarks, that might have acquired a secondary meaning similar to the representations prohibited by this section.

(c) To fail to evaluate any cellular plastics product on the basis of competent scientific tests, as defined in Section 439.2 (a), to the extent that such tests are available, and to fully and accurately disclose (1) any unreasonable combus- tion hazards associated with the use of the product under actual fire conditions in reasonably foreseeable end uses, and (2) the need to follow instructions, required to be furnished pursuant to & 439.2 (d), to minimize the hazards indicated by such evaluation. The disclosure requirement may be met by use of the following statement:

"Warning! This product is flammable and may constitute a fire hazard ([ improper/y used or installed. lt should not be left exposed or inadequate/y protected. Consult Speri/ie instructions/or use accompanying this product".

...i—__M— _. s.k; ...—_Ad ..,_. ___—. __ _ _ ,

5... ___5 .—_._ -. ab.-. .

Any disclosure required by this paragraph shall appear clearly and conspicu- ously (1) on all advertisements (other than advertisements which disclose only the product name), specifications sheets, promotional materials and instructions for use; and (2) affixed to the product or product package where it is sold för installation by a non-professional applicator. ((1) To fail clearly and conspicuously to disclose ( ]) on all specification sheets and instructions for use; and (2) affixed to the product or product package where it is sold to a non-professional applicator, recommended end use instructions and installation instructions for a cellular plastics product to minimize any unreasonable combustion hazards indicated by the evaluation required by & 439.2 (c) involved in reasonably foreseeable end uses.

Note: The requirement to provide instructions does not mitigate the separate disclosure requirements of & 439.2 (c).

Bilaga E Referenser

/l/ Statistiska centralbyrån: Brännskadeundersök— ningen (Lägesrapport IV), januari 1978. /2/ U.S. Consumer Products Safety Commission Flammable Fabrics Report, Fiscal Year 1975. /3/ Chandler, S.E.: Some Trends in Furniture Fires in Domestic Premises. Building Research Estab— lishment, Borehamwood, 1976. /4/ ATV:s Brandgruppe: Brandforskning på brand- stedet — en undersögelse af brande i villaer. Före- drag vid Svenska Brandbefa'lets Riksförbunds kongress i Lund, juni 1976. /5/ Fire Journal, november 1974. /6/ Fire Journal, maj 1976. /7/ Baldwin, R. — Kamachandran, G. — Chandler, S.E.: Furniture and Furnishings in the Home in the United Kingdom — Some Fire Statistics. Interna- tional Symposium on Fire Safety of Combustible Materials, Edinburgh, oktober 1975. /8/ Montgomery, R.R. — Reinhardt, C.F. — Terrill, J.B.: Comments on Fire Toxicity. Journal ofFire & Flammability/Combustion Toxicology, augusti 1975. /9/ Stewart, RD. m fl.: Carboxyhemoglobin Levels in American Blood Donors. Journal of the American Medical Association, augusti 1974. /10/ Birky, M.M.: Review of Smoke and Toxic Gas Hazards in Fire Environment. International Sym- posium on Fire Safety of Combustible Materials, Edinburgh, oktober 1975. /11/ Berg, S. och Frostling, H.: Masspektrometrisk analys av brandgaser. FoU-brand nr 1, 1977. /12/ Bemskiöld, A.: Flexibla skumplaster och eld. Delrapport 3: Giftighet hos pyrolys- och förbrän- ningsgaser. TEFO Rapport nr BFN 76103. /l3/ Petajan, J.H. m fi.: Assessment ofthe Relative Toxicity of Materials: Concept of a Limiting Toxicant. Fire Standards and Safety, ASTM STP 614, 1977. /l4/ Einhorn, I.N. m fl.: The Physiological and Toxicological Aspects ofCombustion. 5th Interna-

tional Fire Protection Seminar, Karlsruhe, septem- ber 1976. /15/ Herpol, C.: Biological Evaluation of the Products of Pyrolysis and Combustion ofMaterials. Fire and Materials, Vol 1, No 1, 1976. /16/ Hilado, C.J. — Furst, A.: Relative Toxicity of Pyrolysis Products of Some Materials Used in Home Furnishings. Journal of Combustion Toxi- cology, Vol 3, november 1976. /l7/ Hiladö, C.J.: Relative Toxicity of Products of Pyrolysis and Combustion of Polymeric Materials Using Various Test Conditions. Journal of Consu- mer Product Flammability, september 1976. /18/ Petajan, J.H. mfl.: Extreme Toxicity from Combustion Products of a Fire-Retarded Polyure- thane Foam. Science, Vol 187, februari 1975. /19/ Skornik, W.A. m fl.: Toxicity of Thermal Decomposition Products of Various Paints of Combustion Toxicology, februari 1976.

/20/ Pettersson, 0. — Magnusson, SE.: Fire Test Methods — Background, Development Trends and Future Needs. NORDTEST-project 34—75.

/21/ McCarter, R.J.: Smouldering of Flexible Polyurethane Foam. Journal of Consumer Pro— ducts Flammability, Vol 3,juni 1976. /22/ Klitgaard, P.S. — Williamson RB.: The Impact of Contents on Building Fires. Report UCB FRG 75—10, Fire Research Group, University of Califor— nia, Berkeley, juli 1975. /23/ Quintiere, J.: The Growth of Fire in Building Compartments. Preprint No 7, presented at NBS/ ASTM Symposium on Fire Standards and Safety, Gaithersburg, Maryland, USA, 5—6 april 1976.

/24/ Hägglund, B. — Jansson, R. — Onnermark, B.: Fire Development in Residential Rooms after Igni- tion from Nuclear Explosions. Försvarets forsk- ningsanstalt, FOA Rapport C 20016 — D6 (A3). Stockholm, november 1974. /25/ Fire in Houses. Fire Research 1950. Her Majes- ty's Stationary Office, London. /26/ Thomas, P.H.: Some Physical Aspects of the

Spread of Fire. FoU-brand, nr 1, 1975. /27/ Harmathy,T.Z.: A New Look at Compartment Fires. Part ]: Fire Technology, Vol 8, No 3, augusti 1972 — Part 2: Fire Technology, Vol 8. No 4, november 1975. /28/ Friedman, R.: Ignition and Burning of Solids. Fire Standards and Safety, ASTM STP, 1977. /29/ Kung, H.C.: Residential Sprinkler— Protection Study. Prepared for NBS, USA by FMRC, november 1975.

/30/ Magee, R.S. — Reitz, R.D.: Extinguishment of Radiation Augmented Plastic Fires by Water Sprays. lSth Symposium (International) on Com- bustion. /31/ Flexible Polyurethane Foam, Its Uses and Misuses. Handbook Issued by the British Rubber Manufacturers” Association, London. /32/ Roberts, A.F.: Polyurethane Foam: Some Studies Relating to Its Behaviour in Fire. Fire Technology, augusti 1971. /33/ Plast og brand, nr 1, april 1972. /34/ Plast inom byggnadstekniken. Programskrift 13, Statens råd för byggnadsforskning. /35/ Tewarson, A. — Pion, R.F.: Flammability of Plastics: I. Burning lntensity, Combustion and Flame, Vol 26, 1976.

/36/ Tewarson, A. — Tamanini, F.: Research and Development For A Laboratory Scale Flammabi lity Test Method For Cellular Plastics. Factory Mutual Research Corporation, FMRC Serial No 22524, augusti 1976.

/37/ ISO/TC 92, Att Examination of the Role and Philosophy of Fire Tests. Document ISO/TC 92 (Sec-200) 390, maj 1975. /38/ Emmons, H.W.: Fire and Fire Protection. Scientific American, Vol 231, No 1,juli 1974. /39/Smith, E.E.: How Can Product Fire Safety Be Evaluated? Safety and Products Liability, Proceed— ing of the 1974 SPI. 17 National Cellular Plastics Conference, TECHNOMIC, 1975. /40/ Denyes, W. — Quintiere, J.: Experimental and Analytical Studies of Floor-Covering Flammability with a Model Corridor. Consumer Product Flam- mability. mars 1974. /41/ Bauman, MR.: Relation ofCellular Plastics To Our Fire Safety Problem. Safety and Product Lia— bility, Proceeding of the 1974 SPI. l7 National Cellular Plastics Conference, TECHNOMIC, 1975. /42/ Williamson.R.B.—Baron,F.M.: ACornerFire Test to Simulate Residental Fires. Journal ofFire & Flammability, Vol 4, april 1973.

_ /43/ Castino, GT. — Beyreis, J.R. — Metes, W.S.:

Flammability Studies ofCellular Plastics and Other Building Materials Used for Interior Finish. File Subject 723, Underwriters Laboratories Inc. /44/ Benjamin, I.A.: Development ofa Room Fire Test. Fire Standards and Safety, ASTM STP 614, ASTM 1977. /45/ Fire Hazard Evaluation for Flooring and Wall- coverings. European Flooring Institute and Euro- pean Wallcovering Association, december 1976. /46/ Fang, J.B.: Fire Buildup in a Room and the Role of Interior Finish Materials. NBS Tech. Note 879. juni 1975. /47/ Gross, D. — Loftus, J.L.: Flame Spread Proper- ties of Building Finish Materials. ASTM Bulletin, maj 1958. /48/ Bernskiöld, A.: Ignition and Burning Proper- ties of Textiles. A Study of Test Methods. FoU— brand, nr 1, 1976. /49/ Bergström, M. — Larsson, G.: Flamspridning hos ytbeklädnadsmaterial. Meddelande 123, Sta- tens provningsanstalt, Stockholm, 1958. /50/ Fang, J.E.: Measurements of the Behavior of Incidental Fire in a Compartement. National Bureau of Standards, U.S., NBSIR 75—679, mars 1975. /51/ Östman, B.: Brandprovningsmetoder för bygg- nadsmaterial i Västeuropa och Nordamerika. Meddelande Serie B Nr 259, Svenska Träforsk— ningsinstitutet 1974. /52/ Hinkley,P.L.—Wraight,H.G.H.—Wadley,A.: The Fire Propagation Test as a Measure of the Fire Hazard of a Ceiling Lining. Fire Research Station Note No 710, maj 1968. /53/ Gundersen, W.: Rapport Vedrorende Nordtest — Prosjekt 22—75: Brennbare Materialer under Brann. Korrelasjon — Smoke Density Chamber- metoden og hittill Benyttede Metoder. Norges Branntekniske Laboratorium, Universitetet ii Trondheim. /54/ Bluhme: D.: Smoke Density Chamber-metof dens Anvendlighet till Beskrivelse af Rogudvik- lingen vid Brand i Boligstekstiler. Statsproveanstal- ten, Köpenhamn,januari 1976. /55/ Oksanen, P. — Yli-Penttilä, M.: Nordtest- projekt 21—75: Faran vid Brand i Verkliga Byggna- der, Sett i Sammanhang med Smoke Density Chamber-metoden. Brandtekniska Laboratoriet, Statens Forskningscentral, Helsingfors, 1976. /56/ Jin, T.: Visibility Through Fire Smoke, Part 5. Allowable Smoke Density for Escape from Fire. Report of Fire Research Institute of Japan, No 42, september 1976. /57/ Robertson, A.F.: Estimating Smoke Produc-

tion During Building Fires. Fire Technology, maj 1975. /58/ Notice Proposed Rule Making 75—3, U.S. Federal Register 40, februari 1975. /59/ Grand, A.F.: Defining the Smoke Density Hazard of Plastics. Journal ofFire & Flammability, Vol 7, april 1976.

/60/ Chien, W.P. — Seader, J.D.: Smoke Develop- ment at Different Energy Flux Levels in an NBS Smoke Density Chamber. Fire Technology, Vol 10, No 3, augusti 1974. /61/ Gaskill, J.R.z Smoke Hazard and Their Meas- urement. Journal of Fire & Flammability, Vol 4, oktober 1973. /62/ Smith, E.E.: Relations of Performance Tests to Actual Fires. Fire Technology, februari 1976. /63/ Uniform Building Code 1976 Edition. Interna- tional Conference of Building Officials. /64/ Plast og Brand, Cellplast. Dansk Plastic- Sammanslutningen, nr 4, 1976. /65/ Malhotta, H.L.: Expanded Polystyrene Linings for Domestic Buildings. Fire Note No 12, Fire Research Station, London, 1971. /66/ Woolley W. D. m fl.: The Thermal Decompo- sition Products of Rigid Polyurethane Foams. Fire Research Station, London, augusti 1975. /67/ Johannesson, P. — Larsson, G.: Brandförsök med lätta, icke bärande ytterväggar. Meddelande 124. Statens provningsanstalt, Stockholm, 1958. /68/ Bernskiöld, A.: Ytskikt och stoppningsmate- rial. Scanplast 77. /69/ U.S. Consumer Products Commission: Brief- ing Paper on The Flammability of Upholstered Furniture, december 1976. /70/ Palmer, K.N. — Taylor, W.: Fire Hazards of Plastics in Furniture and Furnishings; Ignition Studies. BRE Current Paper l8/74,CIB/W 14/27/ 74. /71/ Damant,G.H.: A Survey ofUphoIstery Fabrics and Their Flammability Characteristics. Journal of Fire & Flammability/Consumer Product Flamma- bility, Vol 2, mars 1975. /72/ Damant, G.H.: Cigarette Induced Smoulder- ing of Uncovered Flexible Urethane Foam. Journal of Fire & Flammability, Vol 2,juni 1975. /73/ Damant, G.H.: Flammability Aspects of Upholstered Furniture. Journal ofFire & Flamma— bility/Consumer Product Flammability, Vol 3, mars 1976.

/74/ Palmer, K.N. — Taylor, W. — Paul, K.T.: Hazards of Plastics in Furniture and Furnishings: Characteristics of Burning. BRE Current Paper 3/ 75, Fire Research Station, London,januari 1975.

/75/ Hillenbrand. LJ. — Wray, J.A.: A Full-Scale

Fire Program to Evaluate New Furnishings and Textile Materials Developed by The National Aero- nautics and Space Administration. Contract No NASW-1948, Columbus Laboratory, Columbus Ohio. CIB/W 14/25/74, maj 1973. /76/ Palmer, K.N. — Taylor, W. — Paul, K.T.: Fire Hazards of Plastics in Furniture and Furnishings: Fires in Furnished Rooms. BRE Current Paper 21/ 76, Fire Research Station, London, februari 1976. /77/ Hilado, C.J. — Damant, G.H.: The Effect of Flame Retardants on Properties, Flammability and Relative Toxicity of Some Conventional Flexible Polyurethane Foams. Journal of Fire Retardant Chemistry, maj 1976. /78/ Klitgaard, P.S. — Williamson, R.B.: The Impact of Contents on Building Fires. Structural Engi— neering and Structural Mechanics, Department of Civil Engineering, University of California. Berke- ley, ClB/W 14/72/75,juli 1975. /79/ Furniture — An Approach to Reducing the Fire Hazard. Handbook Issued by The British Plastics Federation, Publication No 145/l, september 1976. /80/ Abolt, R.L.: Perspective on The Bedding Industry and Flammability. Journal of Fire & Flammability/Consumer Product Flammability, december 1975. /81/ Yuill, C. H.: The Life Hazard of Building and Upholstery Fires. Journal ofFire and Flammability, oktober 1970. , /82/ Woolley, W.D. m fl.: Fire Behaviour of Beds and Bedding Materials. Fire Research Note No 1083, Fire Research Station, Borehamwood, juni 1975. /83/ Alvares, N.J. -— Blackshear, P.L.: Burning Rate and Heat Transfer from Vertically Burning Cotton Cloth Panels. Journal of Fire & Flammability, januari 1970. /84/ Fire Tests Flame Resistant Textiles, Films. NFPA No 701. /85/ Benjamin, 1.A.: Regulations of Floor Cover- ings. National Bureau of Standards, Washington, september 1976. /86/ Plastvärlden nr 9/1974. /87/ Plastvärlden nr 10/1973. /88/ Paul R.T.: Community Chairs Their Beha- viour under Fire Conditions. RAPRA, England.

Kronologisk förteckning

. Stat—kyrka. Ändrade relationer mellan staten och svenska kyr- kan. Kn. Stat—kyrka. Bilaga 1. Kyrkans framtida organisation. Kn.

3. Stat—kyrka. Bilaga 2—12. Utredningar | delfrågor. Kn. 4. Skolplanering och skolstorlek. Faktaredovisning och bedöm- ningsunderlag. U. Föräldrautbildning. S. Ny skogsbolitik. Jo. Skog för framtid. Jo. Hyresrätt 2. Lokalhyra. Ju. Ny konkurrensbegränsningslag. H. . Barnets rätt. 1. Om förbud mot aga. Ju.

. Kapitalmarknaden i svensk ekonomi. E. . Kapitalmarknaden i svensk ekonomi. Bilaga 1. E. . Kapitalmarknaden | svensk ekonomi. Bilaga 24. E. . Arbete åt handikappade. A. . Praktikfrågor—ätgärder i ett kort perspektiv. U. . Regional konsumentpolitisk verksamhet. H. . Energi. |. . Öresundsförbindelser. K.

. Öresundsförbindelser. Bilaga A. Ritningar. K. . Öresundsförbtndelser. Bilaga B. Konsekvenser för företag och hushåll. K. . Bemanning av fartyg. K. . Energi, strukturomvandling och sysselsättning. A. Växtförädling. Jo. Nv renhällningslagstiftning. Jo. Etablering av miljöstörande industri. Bo. Hälso- och sjukvårdspersonalen. S.

. Fortsatt körkortsreform. K

Kvinnors förvärvsarbete och förvärvshinder. A. Arbete i jordbruk och trädgård. A. Brand inomhus. B.

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet

Hyresrätt 2. Lokalhyra.18l Barnets rätt. 1. Om förbud mot aga. [10]

Socialdepartementet

Föräldrautbildning. [5] Hälso- och sjukvårdspersonalen. [26]

Kommunikationsdepartementet

1975 års danska och svenska öresundsdelegationer. 1. Öresunds- förbindelser. [ 18] 2. Öresundsförbindelser. Bilaga A. Ritningar. [ 19] 3. Öresundsförbindelser Bilaga B. Konsekvenser för företag och hushåll. [20] Bemanning av fartyg. [21] Fortsatt körkortsreform. [27]

Ekonomidepartementet

Kapitalmarknadsutredningen. 1. Kapitalmarknaden i svensk eko- nomi. [1 1] 2. Kapitalmarknaden i svensk ekonomi. Bilaga 1. [12] 3. Kapitalmarknaden I svensk ekonomi. Bilaga 2—4. [13].

Utbildningsdepartementet

Skolplanering och skolstorlek. Faktaredovisning och bedömnings- underlag. [4]

Jordbruksdepartementet

1973 års skogsutredning. 1. Ny skogspolitik. [6] 2. Skog för fram— tid. [71 Växtförädling. [23] Ny renhållningslagstiftning. [24]

Handelsdepartementet

Ny konkurrensbegränsningslag. [9] Regional konsumentpolitisk verksamhet. [16]

Arbetsmarknadsdepartementet

SysseIsättningsutredningen. 1. Arbete åt handikappade. [14] 2. Energi, strukturomvandling och sysselsättning. [22] 3. Kvinnors förvärvsarbete och förvärvshinder. [28] Arbete i jordbruk och trädgård. [29]

Bostadsdepartementet

Etablering av miljöstörande industri. [25] Brand inomhus. [30].

Industridepa rtementet Energi. [ 1 7]

Kommundepartementet

Kyrkoministerns stat—kyrka grupp. 1. Stat—kyrka. Ändrade relationer mellan staten och svenska kyrkan. [1] 2. Stat—kyrka. Bilaga 1. Kyrkans framtida organisation. [2] 3. Stat—kyrka. Bilaga 2—12. Utredningar i delfrågor. [3]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.

_ . |, ,. ,_.. i . un 1' l ;l— ' " . _ "" "H" 1 : q., 291134" -_:+. >: *. I 11 1 ?> [_ . l|'.' .." _;JJ , ”11,15- rn 14,31 . ": malmarna & . rt » egg-4.121 '. "ir " '. _.A- ånger.-ungar,. |. At: IIA'l'I 1.4»— : -|= L . I.

"I-. L .

II?— |__—.- _._—.=?.r......._ . .nu". ..”-www", wall-nunnan.-

, 'i'] LiberFörlag

Allmjnna Förlaget