&] & 1982z22 & J ordbruksdepartementet

Svensk amatörboxning och skadeverkningarna

Betänkande av boxningsutfedningen

Stockholm 1982

• Sida 2
•  Original

Omslag Johan Ogden Jernström Offsettryck AB

ISBN 91-38-06831-1 ISSN 0375-250X

Gotab, Stockholm 1982

• Sida 3
•  Original

Till Statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet

Den 20 december 1979 bemyndigade regeringen chefen för jord- bruksdepartementet att tillkalla en särskild utredare med

uppgift att utreda frågan om boxningens skadeverkningar.

Med stöd av detta bemyndigande förordnade departementschefen den 9 januari 1980 hovrättslagmannen Lars—Erik Tillinger som särskild utredare. Som experter förordnades samma dag f.d. rektorn vid Gymnastik— och idrottshögskolan i Stockholm gymnastikdirektören Paul Högberg,ordförandeni Svenska box— ningsförbundet advokaten Björn Rosengren och överläkaren vid kirurgiska kliniken på Nacka sjukhus docenten Lars Räf samt den 16 januari 1981 överläkaren vid klinisk neurofysiologiska

laboratoriet på Huddinge sjukhus docenten Anders Persson.

Till sekreterare i utredningen förordnades den 9 januari 1980

hovrättsfiskalen Lars Haglind.

Utredningen har antagit namnet boxningsutredningen.

Boxningsutredningen får härmed överlämna betänkandet Svensk

amatörboxning och skaderiskerna (sou 1982:22 ).

Uppdraget är härmed slutfört.

Stockholm i maj 1982

Lars—Erik Tillinger

Lars Haglind

• Sida 4
•  Original

• Sida 5
•  Original

INNEHÅLL sid- FÖRKORTNINGAR 8 SAMMANFATTNING 9 1. UTREDNINGSUPPDRAGET 11 1.1 Direktiven 11 1.2 Utredningsarbetet 12 2. TIDIGARE UTREDNINGAR OCH FÖRSLAG 15 2.1 I Sverige 15 2.1.1 Naumanns utredning 1961 (son 15 1961z46) 2.1.2 Riksdagen 15 2.1.5 1969 års departementspromemoria 20 2.2 I Norden 22 2.2.1 Nordiska medicinska expert— 22 kommitténs betänkande 1967 2.2.2 Nordiska rådet 23 5. ÖVERSIKT AV NUVARANDE FÖRHÅLLANDEN 27 5.1 Lagstiftning 27

5.1.1 Lagen om förbud mot professionell boxning 27

5.1.2 5 kap. brottsbalken 29 5.1.5 Allmänna ordningsstadgan 31

5.2 Idrottens regler ' 32

5.2.1 Bestraffningar och bestraffnings— 32 rätt inom idrotten

5.2.2 Amatörboxningens tävlingsregler 33 5.5 Boxningssporten i Sverige 38 5.5.1 Omfattning 38 5.5.2 Organisation 41

• Sida 6
•  Original

5.4 Förhållandena i övriga Norden 44 5.4.1 Island 44 5.4.2 Danmark 44 5.4.5 Finland 45 5.4.4 Norge 45

4. TILLÄMPNINGEN AV NORDISKA MEDICINSKA EXPERT— KOMMITTENS FÖRSLAG TILL SÄKERHETSFÖRESKRIFTER 47

4.1 De tävlande 47 4.1.1 Åldern 47 4.1.2 Minimum av skicklighet 51 4.1.5 Antalet tävlingar per år 52 4.1.4 Antalet matcher per vecka och dag —54 4.1.5 Jämbördig matchning 55

4.2. Funktionärerna 56 4.2.1 Läkarens befogenheter under 56

boxningstävlingar 4.2.2 Tävlingsläkarens utbildning 58 4.2.5 Instruktion för domare 59

4.5. Kontrollen 61 4.5.1 Startbokssystemet 61 4.5.2 Karantänbestämmelserna 64 4.5.5 Läkarkontroll efter karantän 65

4.5.4. Uteslutning från tävlingsboxning 65

4.4. Utrustningen 66 4.4.1 Ringunderlaget 66 4.4.2 Handskar 68 4.4.5 Huvudskydd 69

4.4.4. Underlivsskydd och tandskydd 70

• Sida 7
•  Original

S(Dl) 1982:22 5. SKADOR OCH SKADERISKER 5.1 Idrottsskador

5.1.1. Definition 5.1.2 Omfattning

5.1.5. Boxningsskadornas andel 5.2 Boxningsskador

5.2.1. Skadeorsaker och skadetyper

5.2.2. Akuta skador på centrala nerv— systemet

5.2.5. Kroniska skador på centrala nervsystemet 5.2.4 Övriga skador 6. DISKUSSION OCH SLUTSATSER 6.1 Diskussion 6.1.1 Debatten

6.1.2. Olika aspekter på boxning

6.1.5. Några utgångspunkter för utred— redningens slutsatser

' 6.2 Krävs samhällsingripande?

* 6.5 Synpunkter på säkerhetsföreskrifterna

6.5.1. De tävlande 6.5.2 Funktionärerna 6.5.5 Kontrollen 6.5.4 Utrustningen

LITTERATUR

71

71

71

71

73

75

75 76

78

80

83

83

83

85 86

88

90

91 94 94 96

99

• Sida 8
•  Original

FÖRKORTNINGAR

AIBA Association International de Boxe Amateur

DSC doctor stopping contest (doktorn stoppar matchen)

EABA European Amateur Box Association

EEG elektroencefalografi

prop. proposition

RF Sveriges riksidrottsförbund

rskr riksdagens skrivelse

RSC refree stopping contest (ringdomaren stoppar matchen)

SI Severity Index (måttenhet för islagseffekt)

• Sida 9
•  Original

SAMMANFATTNING

Den professionella boxningen förbjöds i Sverige 1969. Därefter har statsmakterna vid flera tillfällenhaft att ta ställning till om förbudet mot professionell boxning bör utvidgas till

att också omfatta amatörboxningen.

Utredningen har haft till uppgift att från medicinska ut— gångspunkter söka ge ledning för en bedömning, om amatörbox- ning utövad enligt nuvarande regler och med tillämpning av gällande säkerhetsföreskrifter är förenad med sådana risker att ett samhällsingripande i någon form mot amatörboxningen är påkallad. Däremot har utredningen inte uppehållit sig vid vad som brukar kallas boxningens etiska problem, dvs det för— hållandet att tävlingsboxarens avsikt är att slå motståndaren till dess han är försvarslös. Det bör vara möjligt för en—

var att utan utredningar bestämma vilken vikt som skall till—

mätas den etiska frågan.

Utredningen har intagit den ståndpunkten att ett förbud mot amatörboxning ej bör införas, såvida det inte kan påvisas att den med nuvarande regler och säkerhetsföreskrifter samt med hänsyn till de medicinska skadornas antal, art och svårighetsgrad kan anses innefatta större risker och större problem för den enskilde utövaren och för samhället än annan idrott.

Utredningsarbetet har företagits mot bakgrund av svenskt och utländskt material om boxning och boxningsskador, vilket granskats och sammanställts.Detta material och en kart— läggning av svensk amatörboxning har fått ligga till grund för en redovisning av och diskussion om riskproblemen inom

boxningen.

• Sida 10
•  Original

I betänkandet redovisas tidigare utredningar och förslag rörande amatörboxning. Vidare redogöres för sportens regler och säkerhetsföreskrifter samt organisationoch omfattning i Sverige, varvid tävlingsboxarnas antal, ålder och tävlings— frekvens kartläggs. Förutom tävlingsboxningen lämnas upplys— ningar om den s.k. diplomboxningen. De utredningar, som företogs på 1960—talet om risker inom boxningssporten, följes upp, utvärderas och ställes i relation till skaderisker inom

annan sport och idrott.

Utredningen har kommit till den slutsatsen att det ej kan anses föreligga skäl för ett ingripande med förbud mot svensk amatör— boxning i den utformning den har för närvarande och anser att det också i fortsättningen bör tillkomma amatörboxningens organisation inom riksidrottsförbundet att i likhet med vad

som gäller inom andra idrotter utforma regler och säker—

hetsföreskrifter i samråd med idrottsmedicinsk expertis.

Avslutningsvis ges i betänkandet vissa synpunkter och

kommentarer kring gällande säkerhetsföreskrifter.

• Sida 11
•  Original

S(DIJ 1982 22 1 UTREDNINGSUPPDRAGET 1.1 Direktiven

I utredningens direktiv (1979z148) anför chefen för jord— bruksdepartementet, statsrådet Dahlgren, följande.

"Den professionella boxningen är sedan år 1969 förbjuden i Sverige (prop. 19691118, 1 LU 1969;51, rskr 1969:344, SFS 1969:612). I samband med att detta förbud infördes, liksom vid upprepade tillfällen därefter, har statsmakterna haft att ta ställning till frågan om boxningsförbudet bör utsträckas till att gälla amatörboxning. Det har inte ansetts föreligga skäl att föreslå en sådan utvidgning av förbudet. Samtidigt har emellertid uttalats att detta ställningstagande bör omprövas, om någon väsentlig punkt i de säkerhetsföreskrifter som gäller vid boxning inte iakttas eller om dessa föreskrifter visar sig otillräckliga för att i önskad grad undanröja de hälsorisker som kan vara förknippade med boxningsutövningen.

De säkerhetsföreskrifter som åsyftats är utarbetade av en av de nordiska regeringarna efter initiativ av Nordiska rådet tillsatt medicinsk expertkommitté. Kommitténs överväganden och förslag är redovisade i betänkandetBoksningens medicinske skadevirkninger" (Nordisk utredningsserie 1967z16). Före- skrifterna omfattar 16 punkter. Av dessa innebär en att den nedre åldersgränsen fördeltagane i boxningstävlingar för ama— törer bör vara minst 17 år. Som motivering härför framhöll kommittén att helt unga boxare i regel är mera övermodiga och oförsiktiga än de äldre boxarna. Ofta saknar de dessutom i högre grad tillfredsställande förståelse för eventuella risker och har inte hunnit tillägna sig en tillräcklig defensivteknik.

År 1969 skedde i Sverige till följd av riksdagens uttalande en anpassning till denna åldersgräns. Motsvarande åtgärder vidtogs däremot inte i övriga nordiska länder. Svenska deltagare i nordiska juniorboxningar kom därigenom genom- snittligt att ha mindre matchrutin än motståndarna från andra nordiska länder. Svenska boxningsförbundet utverkade med hänvisning härtill år 1976 riksidrottsstyrelsens bifall till en sänkning av åldersgränsen till 15 år. Riksidrottsstyrelsens ställningstagande innebar att en sådan åldersgräns kunde accepteras under den tid som utredningar om boxningens skade— verkningar fullföljs.

• Sida 12
•  Original

Riksdagen har vid flera tillfällen i anledning av bl.a. motioner och budgetpropositioner deklarerat att säkerhets— föreskrifterna bör tillämpas 'utan något väsentligt undantag'. Riksdagen har också uttalat att en sänkning av åldersgränsen från 17 till 15 år innebär en sådan väsentlig avvikelse från säkerhetsföreskrifterna.

Riksdagen (KrU 1977/78:19, rskr 1977/78:216) har, bl.a. mot denna bakgrund, förordat att en ingående undersökning görs med syfte att om möjligt klarlägga i vilken omfattning boxare ådragit sig bestående skador vid boxning. Regeringen har där— efter fört överläggningar med Sveriges riksidrottsförbund och Svenska boxningsförbundet för att klargöra möjligheterna att utföra de av riksdagen begärda undersökningarna. Förbunden har därefter gjort en utredning. Detta material håller på att ställas samman och avses bli presenterat för regeringen inom kort.

Med hänsyn till kravet på objektivitet och opartiskhet i be- dömningen av boxningens skadeverkningar bör nu en särskild utredare tillkallas. Denne bör, med utgångspunkt i bl.a. det av idrottsrörelsen redovisade materialet, genomföra den av riksdagen begärda utredningen. Utredningen bör avse tiden efter 1969 års riksdagsbeslut. I utredningen bör vidare redovisas de erfarenheter man inom idrottsrörelsen har av tillämpningen av säkerhetsföreskrifterna. Utredningen skall bedrivas skyndsamt och innefatta förslag till åtgärder från statsmakternas sida."

1.2. Utredningsarbetet

Under utredningsarbetet har inhämtats uppgifter och synpunkter från olika myndigheter och organisationer inom och utom landet. Från Svenska boxningsförbundet har inhämtats upp— gifter om sportens omfattning och organisation. Via Sveriges ambassader i Danmark, Norge, Finland, USA, Förbundsrepubliken Tyskland, Tyska Demokratiska Republiken och Storbritannien har utredningen införskaffat upplysningar om boxningssporten och synen på skaderiskerna i dessa länder. Från försäkringsbolagen Folksam och Trygg Hansa har utredningen erhållit uppgifter om skadefrekvenser i några idrottsgrenar där utövarna är för— säkrade. Utredningen har vidare under arbetets gång haft kontakter med statens väg— och trafikinstitut, Sveriges riksidrottsförbund, Riksidrottsnämnden och Idrottens forsknings—

råd, vilka också tillställt utredningen visst material.

Utredningen har sammanträffat med företrädare för dansk,

finsk och norsk amatörboxning bl.a. för att undersöka möjlig—

• Sida 13
•  Original

heten av att boxningsorganisationerna i Norden antar gemen— samma regler och säkerhetsbestämmelser. Vidare har utredningen samarbetat med en av Norges Idrottsförbund tillsatt arbets— grupp med uppgift att kartlägga hälsoriskerna vid amatör—

boxning i Norge.

Utredningens medicinska experter har granskat och sammanställt nyare medicinskt material, som bl.a. tillsammans med tidigare utredningar om boxningssportens medicinska skadeverkningar och en kartläggning av svensk amatörboxning fått ligga till grund för utredningens diskussioner och slutsatser. Utred— ningen har på olika sätt sökt komma i kontakt med läkare som under de senaste tio åren behandlat boxare eller f.d. boxare som företett tecken på bestående skador orsakade av boxning (Läkartidningen, 1981 ).

Utredningen har bevistatett tiotal boxningstävlingar på olika nivåer samt besökt träningslokaler och sammanträffat med

svenska och nordiska boxningstränare och boxningsledare.

Boxningsutredningen har haft omkring femton sammanträden

med experterna.

I direktiven omnämnes en utredning av Sveriges riksidrotts— förbund och Svenska boxningsförbundet för klarläggande av

i vilken omfattning boxare ådragit sig bestående skador

vid boxning. Någon sådan särskild utredning finns emellertid inte. Vad som här åsyftas i direktiven torde vara dels en av boxningsförbundet genomförd enkätundersökning, vartill ut— redningen återkommer i det följande, dels ett av överläkaren Karl Axel Melin påbörjat neurologiskt undersökningsprojekt

rörande boxare i Stockholm.

Att vetenskapligt klarlägga i vilken omfattning svenska

eller nordiska amatörboxare kan ha ådragit sig bestående skador på grund av boxning kräver omfattande undersökningar. Detta påpekades redan av nordiska medicinska expertkommittén 1976. Sådana undersökningar bör pågå 10 — 20 år och innebär att kvalificerad personal och avancerad medicinsk utrustning måste ställas till förfogande från sjukvården. Vidare är

• Sida 14
•  Original

boxare — minst ett par hundra - och en motsvarande kontroll— grupp att under så lång tid frivilligt underkasta sig regel— bundna läkarundersökningar och tester. Därtill kommer svårig— heten att avgöra om konstaterade neurologiska eller andra symtom enbart beror på boxning. Ändrade regler och säkerhets— föreskrifter medför dessutom att uppnådda undersökningsresultat inte utan vidare kan läggas till grund för bestämda slutsatser. Utredningen har med hänsyn till det ringa antalet utövare och det relativt sett begränsade medicinska problem, som amatör— boxningen i Sverige bedömts utgöra, inte funnit motiverat att inom ramen för sitt uppdrag begära medel för sådana omfattande

och tidskrävande undersökningar.

Det är emellertid utredningens uppfattning att endast en sådan omfattande longitudinell undersökning som nu beskrivits kan vetenskapligt klarlägga i vilken utsträckning dagens

amatörboxning är förenad med risker för bestående skador.

Utredningen har övervägt att som i ett led i utredningsarbetets senare skede genomföra en neurologisk engångsundersökning av dels ett antal för tio år sedan aktiva boxare och dels en motsvarande kontrollgrupp. Värdet av en sådan undersökning har dock bedömts vara ytterst begränsat och knappast ägnat att leda till andra slutsatser än redan tillgängliga utredningar till— låter. I detta sammanhang kan tilläggas att den av Svenska boxningsförbundet år 1981 genomförda obligatoriska olycks— fallsförsäkringen efter ett antal år kan tänkas ge upp— lysningar av intresse rörande boxningsskadornas art och

frekvens.

Utredningens arbete har bedrivits med utgångspunkt från att likartade utredningar ägde rum under 1960—talet ( SOU 1961:46 och Boksningens medicinske skadevirkninger, 1967). Vad som redovisas får alltså i huvudsak ses som en uppföljning av

dessa arbeten såvitt avser amatörboxningen.

• Sida 15
•  Original

2 TIDIGARE UTREDNINGAR OCH FÖRSLAG

2.1. I Sverige

2.1.1. Naumanns utredning 1961 (SOU 1961:46)

Chefen för inrikesdepartementet tillkallade 1959 medicine licentiaten Bengt Naumann att såsom sakkunnig följa frågan angående boxningssportens skadeverkningar. Såsom sakkunniga tillkallades 1961 docenterna Karl-Erik Åström och Lars—Erik Larsson att biträda vid uppdragets fullgörande. Betänkandet

Boxningssportens skadeverkningar överlämnades 1961.

I betänkandet beskrivs tränings— och tävlingsförhållanden och ges medicinska översikter av boxningsskador. Vidare redovisas resultat av EEG—undersökningar av boxare utförda i nära an— slutning till matcher och i matchfria intervaller samt kart— läggs boxningsskador inträffade i Sverige. Utredaren konstaterar i betänkandet att varaktigt skadade boxare eller möjligen skadade boxare i Sverige sannolikt torde uppgå till högst

ett par hundra ackumulerade alltsedan 1920—talet, då

sporten slog igenom i landet. I utredningen sägs vidare

att endast ett fåtal av dessa torde lida av "äkta punch-drunk tillstånd" eller vara helt arbetsoförmögna på grund av skadorna. Utredaren konstaterar sammanfattningsvis att boxningen ej ut— gör något större medicinskt problem även om det enskilda fallet kan te sig nog så problematiskt. Utredaren konstaterar även

att det vore av stort intresse att studera sporten vidare ur sociala och psykologiska synvinklar. Samma tendenser och attityder som finns hos boxare och boxningsintresserade måste, enligt utredaren, också finnas hos många fler människor även om boxarna ibland kanske kan förete vissa drag speciellt eller pregnant utformade. Utredaren anser att ett sådant studium

kan bli av central betydelse för förståelsen av en rad före— teelser och förhållanden inom samhället liksom för samhällets och den enskildes förmåga att handskas med agressiviteten i

• Sida 16
•  Original

Utredningen innehåller således — med undantag av förslaget om ytterligare studier — inte något direkt förslag till in— gripande från statsmakternas sida. Betänkandet ledde ej heller

till några sådana åtgärder.

2.1.2. Riksdagen

Frågan om boxningsförbud i en eller annan form har behand—

lats av riksdagen vid åtskilliga tillfällen. Den första motionen i frågan väcktes 1924. Professionell boxning förbjöds i Sverige den 1 januari 1970 genom lagen om förbud mot professionell boxning. Vid behandlingen av lagförslaget

(prop. 1969:118) hade riksdagen också att ta ställning till två motioner om förbud mot all boxning. Första lagutskottet konstaterade i sitt utlåtande 1969:51 — som godkändes av riks— dagen — att vissa av nordiska medicinska expertkommitténs förslag till säkerhetsföreskrifter redan tillämpades vid amatör— boxning i Sverige och att Svenska boxningsförbundet förklarat sig vilja medverka till att fler av de föreslagna säkerhets— föreskrifterna infördes. Mot den bakgrunden och med hänsyn till nordiska expertkommitténs bedömning, att ett genomförande av förslagen rimligen borde kunna väsentligt minska faran för hjärnskador som följd av boxning, ansåg utskottet att man

kunde underlåta att förbjuda amatörboxningen.

Vid 1971 års riksdag väcktes på nytt en motion 1971:21 om förbud mot amatörboxning. Kulturutskottet uttalade i betänkande 1971:5 att förutsättningen för att riksdagen skulle kunna inta samma ståndpunkt som 1969 var att den nordiska medicinska ex— pertkommitténs förslag till säkerhetsföreskrifter tillämpades utan något väsentligt undantag. Som en ytterligare förut— sättning för att underlåta att förbjuda amatörboxningen angav utskottet nödvändigheten av att man kontinuerligt arbetade på att minska riskerna för skador på grund av boxning. Utskottet framhöll vidare vikten av att man energiskt fullföljde under— sökningar om ringgolv, handskar och hjälmar i syfte att minska risken för skador. Utskottet uttalade att det räknade ned att vad som anförts skulle komma att beaktas. Det ansåg sig därför

inte böra tillstyrka motionen.

• Sida 17
•  Original

En vid 1975 års riksdag väckt motion 1975:35 om förbud mot amatörboxning avstyrktes av kulturutskottet i betänkandet 1975:28. Utskottet ansåg sig inte ha anledning att inta någon annan ståndpunkt än 1971. Man framhöll emellertid ånyo vikten av att man genom noggranna säkerhetsföreskrifter sökte eli—

minera riskerna för amatörboxarna.

Frågan om förbud mot amatörboxning aktualiserades ånyo vid 1974 års riksdag i motionen 1974z40. Vid behandlingen av denna motion uttalade kulturutskottet i betänkandet 1974:16, att av utskottet inhämtade remissvar inte innehöll uppgifter om boxningsskador — som inträffat efter 1969 — som gav an- ledning att föreslå riksdagen att inta annan ståndpunkt än 1969, 1971 och 1973. Utskottet avstyrkte motionen men fram— höll återigen vikten av att man genom noggranna säkerhetsföre— skrifter sökte eliminera riskerna för deltagare i boxnings—

tävlingar.

Vid riksmötet 1976/77 behandlades motionen 1975/76:185 vari yrkats bl.a. att riksdagen skulle utvidga förbudet mot professionell boxning att avse all boxning. Svenska boxnings— förbundet hade vid denna tid sänkt åldersgränsen för täv— lingsboxare från 17 till 15 år. Kulturutskottet uttalade nu i betänkandet 1976/77:19 att boxningsförbundets beslut i

början av 1976 att sänka åldersgränsen innebar en väsentlig avvikelse från de säkerhetsföreskrifter nordiska medicinska expertkommittén föreslagit 1967. I sakfrågan om amatörboxningen borde förbjudas eller ej gjorde utskottet samma bedömning som tidigare att ett förbud kunde undvaras under förutsättning att säkerhetsföreskrifterna iakttogs utan något väsentligt undantag. Om säkerhetsföreskrifterna icke efterlevdes eller dessa visade sig otillräckliga ansåg utskottet att frågor om boxningsförbud ånyo borde tas upp till prövning. Utskottet framhöll vidare som önskvärt att regeringen i lämpligt sammanhang verkade för en enhetlig tillämpning inom Norden av den rekommenderade 17—årsgränsen. Utskottet ansåg att riks— dagen borde avslå motionen men samtidigt ge till känna för regeringen vad utskottet anfört. Riksdagen anslöt sig till

utskottets bedömning och gav sin mening till känna för regeringen (rskr 1976/77:55).

• Sida 18
•  Original

I propositionen 1977/78:1OO (bilaga 15, punkten I 1, s 162)

tog föredragande statsrådet upp frågan om åldersgränsen för amatörboxning med anledning av att riksidrottsförbundet hade anhållit om regeringens godkännande av åldersgränsen 15 år. Riksidrottsförbundet hade därvid hänvisat till att ålders— gränsen i Danmark var 10 år, i Finland 11 år och i Norge 15 år. Statsrådet förklarade att han anslöt sig till idrottsrörelsens uppfattning och förordade att den av riksidrottsförbundet föreslagna 15-årsgränsen skulle tillämpas. Han förklarade

sig vidare förutsätta att man tog hänsyn till aktuella kun-

skaper om boxningens medicinska skadeverkningar.

Vid riksmötet 1977/78 togs frågan om den nordiska medicinska expertkommitténs förslag till säkerhetsföreskrifter (nh deras tillämpning upp i motionerna 1977/78z262 och 1977/78z1159. Motionärerna uttalade att 15—årsgränsen och statsrådets ut— talande i propositionen 1977/78:1OO stod i direkt strid med de uttalanden som riksdagen enhälligt gjort vid fyra tidigare tillfällen. Motionärerna hemställde om ett förnyat uttalande av riksdagen att de av medicinska expertkommittén utarbetade säkerhetsföreskrifterna fortfarande borde gälla utan något väsentligt undantag. I motionen 1977/78z1159 uttalade motio— nären som sin uppfattning att boxning inte var någon sport. Hon anförde att boxning inte borde uppmuntras utan att

man skulle satsa på verksamhet utan inslag av våld och elit- tänkande. Hon framhöll vidare att det behövdes en ökad in— formation om boxningens skadeverkningar. I fråga om ålders— gränsen framförde motionären att denna inte fick sänkas under 17 år, och att den också borde gälla tävlingsdeltagare från

andra länder när dessa tävlade i Sverige.

Vid behandlingen av motionerna uttalade kulturutskottet i betänkande 1977/78z19 följande.

"Riksdagen har vid upprepade tillfällen klart deklarerat som sin uppfattning att ett förbud mot amatörboxning f.n. kan und— varas under förutsättning att säkerhetsföreskrifterna iakttas utan något väsentligt undantag. Riksdagen har ansett sig kunna räkna med att denna förutsättning beaktas av vederbörande. Riksdagen har också uttalat att den anser att en sänkning av åldersgränsen under 17 år innebär en väsentlig avvikelse från säkerhetsföreskrifterna.

• Sida 19
•  Original

Mot denna bakgrund finner utskottet det uttalande angående åldersgränsen för amatörboxning som gjorts i propositionen 1977/78z100 överraskande både formellt och i sak. Frågan an- mäls 'för riksdagens information', men samtidigt 'förordar föredragande statsrådet att den av Riksidrottsförbundet föreslagna åldersgränsen 15 år skall tillämpas. Någon moti— vering som berör kärnfrågan — skaderiskerna — anförs inte. Frågan underställs inte riksdagens prövning, vilket man haft anledning vänta med hänsyn till riksdagens tidigare ut— talanden. Ej heller upplyses huruvida regeringen fattat något eget beslut i frågan. Det framgår ej heller om regeringen på något sätt verkat för en enhetlig tillämpning i Norden av den rekommenderade 17—årsgränsen.

Med hänsyn till riksdagens tidigare behandling av frågan om åldersgränsen är detta sätt att ånyo anmäla densamma för riks— dagen inte tillfredsställande.

I sak vidhåller utskottet att säkerhetsföreskrifterna f.n. bör iakttas utan något väsentligt undantag. Detta bör kunna uppnås utan att lagstiftning tillgrips.

Utskottet uttalade förra året som sin uppfattning att en sänkning av åldersgränsen under 17 år är en väsentlig avvikelse från säkerhetsföreskrifterna. Något material som kan ge utskottet anledning att ändra denna bedömning har inte förebragts för utskottet.

Utskottet anser att en ingående undersökning bör göras med syfte att om möjligt klarlägga i vilken omfattning boxare ådragit sig bestående skador vid boxning. Undersökningen bör avse tiden efter 1969 års riksdagsbeslut. I undersökningen skall självfallet medicinsk expertis medverka. Undersökningen skall bedrivas skyndsamt, och dess resultat bör helst kunna redovisas för riksdagen vid riksmötet 1978/79. Samtidigt bör för riksdagen redovisas de erfarenheter man inom idrotts— rörelsen anser sig ha av tillämpningen av säkerhetsföreskrif- erna. Om dessa erfarenheter och den då gjorda undersökningen kan motivera en avvikelse från säkerhetsföreskrifterna i fråga om ålderSgränsen ankommer det på regerigen att återkomma till riksdagen med förslag därom-"

Riksdagen anslöt sig till vad utskottet anfört och gav sin

mening tillkänna för regeringen (rskr 1977/78z216).

Frågan om förbud mot amatörboxning aktualiserades också vid riksmötet 1979/80 i motionen 1979/80:514 vari hemställdes att riksdagen beslutar att vidga förbudet mot professionell boxning till att omfatta all boxning. Motionen behandlades först vid riksmötet 1980/81 (kulturutskottets betänkande 1979/80:54). Med hänvisning till den pågående utredningen

• Sida 20
•  Original

avstyrkte kulturutskottet motionen i betänkandet 1980/81z1. Riksdagenbeslutadedärefter i enlighet med vad kulturutskottet

föreslagit. 2.1 . 5 1969 års departementspromemoria

Inom justitiedepartementet upprättades 1969 en promemoria angående boxningsförbud (Stencil Ju 1969z1). Promemorian inne— höll två alternativa förslag till lag. Det ena förslaget av— såg endast professionell boxning och kom sedermera att läggas till grund för lagen om förbud mot professionell boxning.

Det andra lagförslaget omfattade förbud mot all boxning och upprättades främst i syfte att få del av remissinstansernas

synpunkter också på amatörboxningen.

Promemorians slutsatser grundades på medicinskt material som redovisats i nordiska medicinska expertkommitténs betänkande 1967. Man konstaterade i promemorian att det inte tycktes råda någon tvekan om att vad som där redovisats var till— räckligt för att från medicinsk synpunkt också ta ställning mot amatörboxningen. Å andra sidan anfördes att boxningens syfte var att förvandla oordnat slagsmål till en kamp med regler och grunder för bedömning av de kämpandes prestationer samt att kampidrotterna och andra individuella idrottsgrenar hade en stor uppgift att fylla genom att idrottsutövarnas aggressioner kanaliserades på ett ordnat sätt. Vidare fram— hölls att Svenska boxningsförbundet uttalat att amatörbox—

ningen bidragit till att många svenska ungdomar anpassats

till ett normalt socialt liv.

Vid sidan av de medicinska synpunkterna anfördes i promemo— rian två andra skäl mot boxning. Det ena avsåg den förråande inverkan som tävlingar ansågs ha på åskådarna, särskilt på ungdomar och andra med lättpåverkat psyke. Det andra skälet avsåg de ekonomiska intressen som gjorde sig gällande inom den professionella boxningen. Enligt promemorian måste det anses stötande att boxare och arrangörer kunde göra stora ekonomiska vinster på en verksamhet som var inriktad på att åstadkomma skador hos deltagarna. Avsevärda risker förelåg

också, enligt promemorian, att de som drog ekonomisk fördel av

• Sida 21
•  Original

boxarens verksamhet inte brydde sig om dennes hälsa. Vidare kunde den professionella boxarens vinstbegär, enligt vad som ytterligare sades i promemorian, medföra att han tog allvar- liga risker. Dessa skäl ansågs tala för ett förbud mot i

vart fall den professionella boxningen.

I promemorian tog man inte slutlig ställning till frågan,

om ett förbud mot boxning borde omfatta också amatör— boxning. Man pekade på att Svenska riksidrottsförbundet för- klarat sig berett att med boxningsförbundet diskutera de av nordiska medicinska expertkommittén föreslagna säkerhetsåt— gärderna. Utgången av dessa överläggningar kunde enligt promemorian komma att inverka på det slutliga ställnings— tagandet till amatörboxningen. Av stort intresse ansågs också vara resultaten av boxningsförbundets undersökningar om för— bättrad utrustning. Att de rekommenderade föreskrifterna infördes av amatörboxningens organisationer ansågs utgöra

en första förutsättning för att amatörboxningen alltjämt

skulle få utövas i Sverige.

Remissinstansernas inställning till huvudfrågan framgår

schematiskt i nedanstående tabell.

Tabell 2:1

Yttranden över 1969 års departementspromemoria

Remissinstans Förbud mot Förbud mot professionell amatörbox— boxning ning

Riksåklagaren ja ja

Hovrätten över Skåne och Blekinge ja ja

Rikspolisstyrelsen ja ja

Socialstyrelsen ja ja

Länsstyrelsen i Sthlms län ja ja

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ja ja

Idrottsutredningen ja nej

Sveriges riksidrottsförbund ja nej

Svenska boxningsförbundet - nej

• Sida 22
•  Original

2.2 I Norden 2.2.1 Nordiska medicinska expertkommitténs betänkande 1967

Nordiska rådets elfte session antog 1965 en rekommendation (nr 15) vari hemställdes att regeringarna i Danmark, Finland, Norge och Sverige skulle göra en gemensam undersökning av boxningens skadeverkningar. Undersökningen skulle omfatta såväl amatörboxning som professionell boxning. Till koordine— rande land utsågs Danmark. Det danska inrikesministeriet tillsatte därefter en kommitté vari ingick elva medicinskt sakkunniga från de fyra länderna. Från Sverige deltog över- läkaren och docenten Boris Silfverskiöld samt medicinalrådet och överläkaren Henry Sälde. I april 1967 var kommittén färdig med sitt arbete och överlämnade betänkandet Boksningens medicinske skadevirkninger (Nordisk utredningsserie 1967:16).

I betänkandet redogörs för sportens omfattning i Danmark, Finland, Norge och Sverige samt redovisas sportens regler och säkerhetsföreskrifter. Betänkandet innehåller vidare en

översikt av "viden om boksningens medicinske skadevirkninger".

Kommitténs undersökningar och överväganden utmynnade i vissa förslag till säkerhetsföreskrifter, bl.a. att lägsta ålders- gränsen för tävlingsboxning borde vara 17 år för amatörer. Förslagen redovisas närmare nedan 1 avsnitt 4. Om de före— slagna säkerhetsföreskrifterna infördes ansåg sig kommittén kunna avstå från att föreslå förbud mot boxning. Kommitténs krav på nya säkerhetsföreskrifter gällde både professionell boxning och amatörboxning. Man betvivlade emellertid att den professionella boxningen skulle kunna utövas enligt de före— slagna säkerhetsföreskrifterna. Kommittén tog ej ställning till i vilken juridisk form säkerhetsföreskrifterna skulle införas. Om de nordiska boxningsorganisationerna själva införde före— skrifterna ansåg man att det inte förelåg något behov av lag-

stiftning.

• Sida 23
•  Original

2.2.2. Nordiska rådet

Boxningssporten har vid många tillfällen varit föremål

för behandling också i Nordiska rådet. Nordiska medicinska expertkommitténs förslag till säkerhetsföreskrifter tillkom efter initiativ av Nordiska rådets juridiska utskott sedan några medlemmar 1965 väckt förslag att Nordiska rådet skulle antaga en rekommendation vari regeringarna i Danmark, Finland, Norge och Sverige skulle uppmanas att vidtaga åtgärder för

att förhindra professionella boxningstävlingar.

Inför rådets 16:e session 1968 tog en av de svenska dele— gaterna upp frågan hur regeringarna i de berörda länderna avsåg att behandla de förslag till begränsningar av box— ningens skadeverkningar som nordiska medicinska expertkommittén hade lagt fram 1967. Den danske justitieministern svarade, att den danska regeringen skulle söka kontakt med regering- arna i Finland, Norge och Sverige bl.a. för att under—

söka om förslagen i betänkandet kunde genomföras på likartat sätt och eventuellt samtidigt i samtliga berörda länder. I debatten förklarade den svenske justitieministern, att han vid kommande förhandlingar ämnade verka för ett förbud

åtminstone mot den professionella boxningen.

Frågan om vilka åtgärder som borde vidtagas med anledning

av nordiska medicinska expertkommitténs betänkande behand— lades också hösten 1968 vid ett möte mellan cheferna för

de centrala hälsovårdsmyndigheterna i Norden. Därvid ut— talades att arbetet med att begränsa boxningens hälsofarliga

verkningar borde fortsätta och konkretiseras.

Inför Nordiska rådets 17:e session 1969 väcktes ett medlems— förslag med hemställan att rådet skulle rekommendera regering- arna i Danmark, Finland, Norge och Sverige att i lag förbjuda professionell boxning. Förslaget remissbehandlades i de fyra länderna och bereddes i rådets juridiska utskott. Juridiska utskottets majoritet föreslog att rådet skulle rekommendera regeringarna att söka genomföra om möjligt likartade säker—

hetsföreskrifter för att minska eller utesluta faran för skador

• Sida 24
•  Original

vid såväl amatörboxning som professionell boxning. Utskottets minoritet föreslog i en reservation att rådet skulle bifalla medlemsförslaget. Nordiska rådet biföll reservationen och rekommenderade således att i lag förbjuda professionell box— ning i berörda länder. Sedan Sverige 1970 infört förbud mot professionell boxning och intresset för saken i de övriga lände

visat sig mycket begränsat avskrevs dock rekommendationen 1972.

Vid Nordiska rådets 28:e session 1980 väcktes ånyo förslag vari hemställdes att Nordiska rådet skulle rekommendera Nordiska ministerrådet att vidtaga åtgärder för att enhetliga säkerhetsföreskrifter för amatörboxning införes i Norden. Förslagsställarna — två svenskar — anförde bl.a. att föga syntes ha gjorts för att införa de säkerhetsföreskrifter som föreslogs 1967 av nordiska medicinska expertkommittén. För— slagsställarna hänvisade också till att frågan om boxningens berättigande som sport och lämpligheten av ett generellt för— bud mot boxning länge varit föremål för debatt i Norden. Medlemsförslaget remissbehandlades i Danmark, Finland, Norge och Sverige samt bereddes liksom 1969 i Nordiska rådets juridiska utskott. Utskottet uttalade i sitt betänkande

(A 547j), att det fanns behov av ytterligare säkerhetsföre— skrifter för amatörboxningen och att det borde gälla en nedre åldersgräns för amatörboxning på 17 är; denna borde kunna upp- nås på längre sikt inom hela Norden. Med hänsyn till att så varierande åldersgränser tillämpades i de berörda länderna — lägsta gränsen 11 år — förordade utskottet dock att man i första hand borde försöka att genomföra en nedre åldersgräns på 15 år. Utskottet framhöll vidare att nordiska medicinska expertkommitténs förslag till säkerhetsföreskrifter borde införas i samtliga berörda nordiska länder. Utskottet för— klarade sig införstådd med att detta skulle komma att innebära

begränsade möjligheter för nordiska boxare att deltaga i

internationella turneringar. Särskilt med hänsyn därtill fann utskottet betydelsefullt att de nordiska länderna genomförde likartade säkerhetsföreskrifter så att inte möjligheterna

för idrottsligt utbyte mellan de nordiska länderna försvårades. Ett internationellt idrottsligt umgänge begränsat till boxare från Danmark, Finland, Norge och Sverige borde — med hänsyn

till de säkerhetsmässiga fördelarna som kommer att vara

• Sida 25
•  Original

förenat med enhetliga säkerhetsföreskrifter — tillfreds— ställa boxningssportens utövares krav på internatio—

nell erfarenhet, ansåg utskottet. Utskottet föreslog

att Nordiska rådet rekommenderade ministerrådet att

vidtaga åtgärder för att genomföra likartade säkerhetsföre- skrifter för amatörboxning i Danmark, Finland, Norge och Sverige. I debatten uttalade en av medlemmarna i juridiska utskottet, att utskottets förslag inte skulle tolkas så att man i Sverige borde sänka åldersgränsen från 17 till 15 år. Han ansåg vidare att 17—årsgränsen är den eftersträvansvärda minimiåldern. men att endast 15—årsgränsen i andra länder än Sverige är politiskt genomförbar. Nordiska rådet antog juridiska utskottets rekommendation i enlighet med vad ut— skottet föreslagit (rskrnr 12/1980).

• Sida 26
•  Original

• Sida 27
•  Original

3. ÖVERSIKT AV NUVARANDE FÖRHÄLLANDEN

3.1. Lagstiftning

Professionell boxning är sedan den 1 januari 1970 förbjuden

i Sverige. Enligt lagen (1969:612) om förbud mot professio— nell boxning dömes den som här i riket deltager i tävlings—, uppvisnings— eller träningsmatch i professionell boxning till böter eller fängelse i högst sex månader. Samma straffansvar gäller för den som anordnar, ekonomiskt understödjer eller upplåter lokal för professionella boxningstävlingar samt för

deltagande manager, domare och sekond.

I propositionen (prop. 1969z118) anförde departementschefen

att hälsoriskerna och övriga ogynnsamma konsekvenser av den professionella boxningen såsom dess förråande inverkan på publik och deltagare samt de i samband därmed förekommande osunda ekonomiska intressena talade för ett förbud. Med hän— syn härtill och då han inte ansåg sig kunna räkna med att några säkerhetsföreskrifter kunde förebygga hälsoriskerna inom den

professionella boxningen förordade han ett förbud.

Beträffande amatörboxningen konstaterade departementschefen

att de svenska boxningsreglerna i vissa avseenden redan upp- fyllde de krav som nordiska medicinska expertkommittén ställt upp och att Svenska boxningsförbundets styrelse förklarat sig vilja medverka till att ytterligare säkerhetsföreskrifter infördes i enlighet med kommittéförslaget. Av särskild betydelse ansåg departementschefen vara att boxningsförbundet dessutom beslutat att arbeta för att knock—out togs bort som vinstgivande faktor i nybörjar- och juniortävlingar, vilket han ansåg böra med— föra en avsevärd reducering av riskerna för hjärnskador på nybörjare och juniorer. Han ansåg emellertid att man måste

räkna med hälsorisker, bl.a. vissa risker för hjärnskador,

• Sida 28
•  Original

även om nordiska medicinska expertkommitténs förslag till säkerhetsföreskrifter och boxningsförbundets förslag att ta bort knock—out som vinstgivande moment realiserades. Departemente— chefen ansåg dock att man kunde sätta tilltro till nordiska medicinska expertkommitténs bedöming, att ett genomförande av förslagen rimligen torde kunna väsentligt minska faran för hjärnskador. Under brutsättning att de föreslagna säkerhets— föreskrifterna genomfördes utan något väsentligt undantag ansåg departementschefen att ett förbud mot amatörboxningen inte borde införas. Han förklarade sig beredd att ompröva ståndpunkten om säkerhetsföreskrifterna inte genomfördes eller det visade sig att dessa inte i tillräcklig grad undanröjde

hälsoriskerna.

Lagen om förbud mot professionell boxning utgör inget hinder för svenska boxare att tävla som professionella utanför landets gränser. En professionell boxare kan i landet utan hinder av lagen bedriva viss träning, såsom konditionsträning, skugg— boxning och slag mot särskilda redskap. Enligt vad departe— mentschefen ytterligare uttalade i propositionen gäller emellertid förbudet mot träningsmatcher också s.k. Sparring t.o.m. under tid när den professionella boxaren inte är kontrakterad för viss match. Departementschefen anförde att en amatörboxare som uppträdde som sparringpartner åt en pro— fessionell boxare borde kunna straffas för otillåten box—

ningsutövning.

Beträffande frågan om definitionen av begreppet boxning ut—

talade departementschefen i propositionen:

"Innebörden av begreppet torde i allmänhet vara klar. Den får bestämmas med hänsyn till sportgrenens allmänna kännetecken och de grundläggande regler som allmänt iakttas inom grenen. Boxning kan sålunda anses föreligga även om inte alla regler har följts. Skulle en tvekamp mellan två personer bära boxningsmatehens allmänna prägel, bör det anses likgiltigt om vissa av de regler som allmänt tillämpas i boxningsmatch inte har iakttagits, t.ex. regler om boxarnas utrustning och rondernas längd eller om poängberäkning. Frågan om boxning skall anses föreligga får alltså bedömas med utgångspunkt från förhållandena i det aktuella fallet och under be— aktande av boxningens allmänna karakteristika."

• Sida 29
•  Original

För gränsdragningen mellan professionell boxning och amatör— boxning ansåg departementschefen att reglerna för respektive tävlingsform skulle vara vägledande. Behov av att definiera begreppet professionell ansågs därför föreligga endast om reglerna skulle ändras.— Frågan om ekonomisk ersättning ut— går till deltagarna eller ej synes mot bakgrund av departe— mentschefens uttalanden inte ha någon direkt betydelse för

att avgöra om en boxningsmatch är att anse som professionell.

Med hänsyn till önskvärdheten att kunna ingripa mot en planerad match utformades övriga handlingar som ansågs straffvärda i sammanhanget som självständiga brott, t.ex. att upplåta lokal för professionell boxningsmatch, i egenskap av manager ingå avtal om sådan match eller främja tillkomsten av ett sådant avtal. Ansvaret för domare är ej begränsat till ringdomaren utan gäller även poängdomarna. De ekonomiska vinster som kan uppkomma för boxare, manager, promotor och andra kan enligt

lagen om förbud mot professionell boxning förverkas till staten.

Lagen om förbud mot professionell boxning torde aldrig ha tillämpats av domstol. Enligt uppgift har dock åtalsefter— gift meddelats i något fall vid Sparring.

3.1.2 5 kap. brottsbalken

Brottsbalken innehåller regler om brott mot liv och hälsa. Bestämmelserna avser att skydda den enskilde mot fysiska angrepp mot hans person. Enligt 3 kap. 5 & dömes den som tillfogar annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom i vanmakt eller annat sådant tillstånd för misshandel till fängelse i högst två år eller om brottet är ringa till böter. För grov misshandel döms enligt 6 % till fängelse, lägst ett år och högst tio år. Vid bedömande om brott är grovt skall särskilt beaktas om gärningen varit livsfarlig eller om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller all— varlig sjukdom eller eljest visatsynnerlig hänsynslöshet

eller råhet. Den som av oaktsamhet orsakar en annan person kroppsskada som ej är ringa kan enligt 8 & dömas för vållande

till kroppsskada eller sjukdom till böter eller fängelse i

• Sida 30
•  Original

högst sex månader. Den som av grov oaktsamhet utsätter annan för livsfara eller fara för svår skada eller allvarlig sjuk— dom dömes enligt 9 & för framkallande av fara för annan till

böter eller fängelse i högst två år.

Sedan gammalt gäller vissa undantag från dessa regler i brottsbalken. Samtycke från den angripne kan i vissa fall leda till ansvarsfrihet. Gällande svensk rätt innehåller inte någon generell regel om samtycke som ansvarsfrihetsgrund. Rättspraxis är mycket sparsam på detta område. Man är huvud— sakligen hänvisad till uttalanden i äldre juridisk litteratur. Enligt en däri uppställd regel har samtycke ansvarsbefriande verkan endast om misshandeln ej förorsakat svårare resultat än smärta eller kroppsskada eller sjukdom som kan betecknas som ringa såvida inte gärningen kan rättfärdigas av ett för individen själv eller samhället nyttigt syfte eller om den eljest enligt gängse uppfattning framstår som godtagbar. Frågan uppstår därvid om boxningen uppbärs av ett så allmänt intresse att ett frivilligt deltagande i en boxningsmatch kan rättfärdiga också.tillfogandeav kroppsskada eller sjuk— dom som ej kan betraktas som ringa. I den juridiska littera— turen har boxningens rättsenlighet ifrågasatts om det skulle visa sig att en beaktansvärd risk för svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom normalt skulle vara förbunden med boxning

även om reglerna följs (Agge, 1964).

Före brottsbalkens tillkomst uttalade riksåklagaren (RÅ 592/509) i ett ärende angående ifrågasatt misshandelsåtal vid boxning

att även svårare integritetskränkningar enligt gängse rätts— uppfattning inte föranleder ansvar för misshandel under förutsättning att den som orsakat skadan inte brutit mot de regler som gällde eller allmänt iakttagits inom ifrågavarande

sportgren.

Det är således ej helt klart var gränsen går mellan skador

som får godtagas och skador som inte kan rättfärdigas av den skadelidandes samtycke. Idrottens allmänt fostrande och hälso— främjande egenskaper anses dock utgöra ett särskilt skäl att

tillåta sådant som innebär risker för utövarna. Den som i

• Sida 31
•  Original

en boxningsmatch tillfogar sin motståndare skador åtalas inte för misshandel. Rättsläget har i den juridiska litteraturen sammanfattats sålunda: Om sportens regler följes utesluter samtycket ansvar för misshandel men möjligen icke för vållande

till kroppsskada eller till annans död (Bengtsson, 1962).

Inom andra kampsporter än boxning förekommer icke sällan regelöverträdelser med relativt allvarliga skador på andra deltagare som följd. Åtal för misshandel har dock veter— ligen anställts endast i några enstaka fall. Bland aktiva, ledare och andra sportintresserade finns i regel en motvilja mot att andra påföljder än idrottens egna (se avsnitt 5.2.1)

utdöms. 5.1.5 Allmänna ordningsstadgan

Allmänna ordningsstadgan innehåller bestämmelser om offentliga tillställningar. Till sådana räknas tävling och

uppvisning i sport och idrott.

I vissa fall fordras tillstånd av polismyndigheten för att få anordna offentlig tillställning. Sådant krav uppställs för tillställning på allmän plats samt för vissa särskilt upp— räknade tillställningar påannan plats,bl.a. tävling och uppvisning i motorsport och professionell brottning. För amatörboxningar krävs således tillstånd endast när tävlingarna anordnas på allmän plats, t.ex. torg, park osv. Om tävlingarna, såsom vanligtvis är fallet, äger rum i en sporthall erfordras ej tillstånd. Däremot krävs i sådant fall i regel att arrangören till polismyndigheten fem dagar före tävlingen skriftligen eller muntligen anmäler var och när boxningstävlingen skall äga rum. Den som anordnar offentlig tävling utan att inneha erforderligt tillstånd eller ha gjort anmälan kan dömas till

böter eller fängelse i högst sex månader.

I lokal ordningsstadga kan bestämmas vilka föreskrifter som skall gälla beträffande tillträde vid offentlig tillställ-

ning och den ordning som skall iakttagas vid sådan till—

ställning.

• Sida 32
•  Original

5.2. Idrottens regler 5.2.1 Bestraffningar och bestraffningsrätt inom idrotten

Inom idrottsrörelsen finns ett särskilt bestraffningssystem,

reglerat i riksidrottsförbundets stadgar.

Förening, styrelseledamot eller enskild medlem inom orga— nisation som är ansluten till riksidrottsförbundet samt tävlingsfunktionär, ledare, tränare och instruktör som bry— ter mot t.ex. ett specialförbunds regler eller tävlings— bestämmelser kan bestraffas med tillrättavisning, böter eller diskvalifikation. Tillrättavisning är det lindrigaste straffet. Det innebär ett skriftligt påtalande av det fel som begåtts och en anmaning till den felande att för fram— tiden ställa sig gällande bestämmelser till efterrättelse. Böter innebär att den felande åläggs att utge visst belopp i pengar. Böterna tillfaller det specialförbund inom vars verksamhet förseelsen har begåtts. De skall användas för främjande av verksamheten inom specialförbundet. Böter får åläggas förening med högst 10 OOOkr, samt, i den utsträck— ning och med det belopp som vederbörande specialförbund

har bestämti sina stadgar, enskild person. Diskvalifikation innebär att enskild inte får deltaga i tävling eller uppvisning. Han får inte heller utöva uppdrag i den idrotts— gren inom vilken förseelsen har begåtts. Diskvalifikationen kan begränsas att gälla endera av dessa båda påföljder. Diskvalifikationen får utsträckas till att avse all idrotts— lig verksamhet när förseelsens art eller andra särskilda omständigheter så föranleder. Diskvalifikation gäller viss

tid — lägst en vecka och högst två år.

Anmälan om bestraffning måste göras skriftligen. Den an— mälande, t.ex. en domare eller annan tävlingsfunktionär,

och den anmälde blir båda parter i ett ärende som uppkommer genom anmälan. Bestraffningsmyndigheten — i regel veder— börande specialdistriktsförbund ? skall lämna parterna till— fälle att förebringa utredning och att avge förklaring. Be— straffningsmyndigheten kan genom egen försorg föranstalta om

erforderlig utredning och förordna om muntligt förhör. Be—

• Sida 33
•  Original

slut i bestraffningsärende skall alltid avfattas skriftligt. Ett sådant beslut får av part överklagas hos högre bestraff— ningsmyndighet. Beslutet får dessutom överklagas av den som

av specialförbund fått särskild rätt att föra talan i bestraff— ningsärende, även om han ej är part. Beslut som meddelas av specialdistriktsförbund överklagas hos vederbörande special- förbund och beslut av specialförbund hos riksidrottsnämnden. Mot riksidrottsnämndens beslut kan talan ej föras. Hos be— straffningsmyndigheten skall föras särskilt register över bestraffningar som ålagts i form av böter eller diskvali—l

fikation.

De nu redovisade reglerna rörande bestraffningar och be— straffningsrätt gäller även inom amatörboxningen. Svenska boxningsförbundets styrelse utövar den prövningsrätt i be— straffningsärenden som enligt riksidrottsförbundets stadgar tillkommer specialförbunden. Enligt Svenska boxningsförbundets stadgar har dess styrelse rätt att överlämna prövningsrätten

till sitt verkställande utskott.

Riksidrottsnämnden prövar varje år 10 - 15 ärenden. De flesta rör idrottsgrenarna ishockey, basket, handboll, bandy och fotboll. Under de senaste tio åren har förekommit endast ett

ärende som rört boxningssporten. 5.2.2 Amatörboxningens tävlingsregler

De nuvarande boxningsreglerna härrör i sina huvuddrag från mitten av 1800—talet. Man införde då bestämmelser som bl.a. skyldighet att använda boxhandskar. Rondernas längd bestämdes till tre minuter och amatörboxningen skildes från prisbox— ningen. Amatörboxningens tävlingsregler har sedan dess reviderats åtskilliga gånger i avsikt att minska skaderisk- erna. I Sverige infördes under 1950—talet betydelsefulla säkerhetsföreskrifter såsom obligatorisk läkarkontroll

och startbokssystem.

• Sida 34
•  Original

Sporten är en olympisk gren med internationella regler fast— ställda av det internationella boxningsförbundet. De svenska tävlingsreglerna är fastställda av Svenska boxningsförbundet

och följer i allt väsentligt de internationella.

Varje match döms av tre eller fem poängdomare. Vid matcher i olympiska spel, europamästerskap och världsmästerskap skall alltid fem domare döma. Alla boxningsdomare skall vara amatörer. Poängdomarna skall under matchen sitta vid sidan av ringen avskilda från publiken. Förutom poängdomarna skall en ringdomare tjänstgöra vid matchen. Han skall befinna sig i ringen och vara klädd i vita kläder och bära svart fluga. Hans uppgift är att se till att boxarna följer reglerna. Vid tävlingsboxning förekommer domsluten . seger på poäng . seger genom knock—out . seger genom att motståndaren ger upp . seger genom att ringdomaren stoppar matchen

(referee stopping contest, RSC)

. seger genom att motståndaren diskvalificeras

En boxningsmatch kan aldrig sluta oavgjord. Alla andra domslut än seger på poäng fattas av ringdomaren. Seger på poäng inne— bär att den boxare som hos majoriteten av poängdomarna erhåller högsta sammanlagda poäng förklaras som segrare. Poängbe— räkningen sker med utgångspunkt från antalet slag som träffat motståndaren. För att ett slag skall ha poängvärde måste motståndaren träffas med den knutna handskens knogparti på huvudets framsida till bakkanten av örat eller på kroppens framsida ovanför midjan. Slag som träffar motståndaren på handskarna och armarna poängberäknas ej. Vid slutet av varje rond skall poängdomaren tilldela den bättre boxaren 20 poäng och hans motståndare proportionsvis mindre. Om poäng—

domaren vid matchens slut finner att båda boxarna har samma poängsumma skall den boxare som visat den bättre "stilen"

och försvarat sig bäst utses till segrare (Seger på poäng).

Om en boxare blivit nedslagen och inte kan återuppta boxningen

inom elva sekunder efter nedslagningen förklaras motståndaren

• Sida 35
•  Original

som segrare (segerpåknock—out). En boxare är att anse som ned—

slagen om han

. berör golvet med någon annan kroppsdel än fötterna

. hänger försvarslös på repen

. kommit utanför repen

. efter en hård träff befinner sig i ett försvarslöst tillstånd och enligt ringdomarens uppfattning inte

kan fortsätta matchen

Ringdomaren skall en sekund efter nedslagning börja att räkna sekunder. Motståndaren skall genast bege sig till den längst bort belägna neutrala ringhörnan. Han får inte gå till angrepp ånyo förrän ringdomaren räknat till minst åtta

och därefter funnit att den nedslagne kan fortsätta matchen.

Om en boxare frivilligt eller på grund av skada eller annan orsak ger upp, skall ringdomaren förklara motståndaren som

vinnare (seger genom att motståndaren ger upp).

Om en boxare blir utklassad, får ta emot alltför många slag eller får en sådan skada — t.ex. en ögonbrynsskada — att han bedöms icke kunna fortsätta, skall ringdomaren stoppa matchen

och förklara motståndaren som segrare (RSC).

En boxare som inte gör sitt bästa eller inte följer reglerna och ringdomarens tillsägelser diskvalificeras (seger genom att motståndaren diskvalificeras).

Under hösten 1980 beslutades i Sverige en ny regel för det fall då ringdomaren stoppar matchen på grund av att ena boxaren ådragit sig en ögonbrynskada. I ett sådant fall skall ringdomaren stoppa matchen och poängdomarna fastställa poängen för de båda boxarna sådan ställningen var när skadan inträffade och matchen bröts. Den boxare som hos majoriteten av poängdomarna därvid erhåller flest poäng förklaras som segrare. Den nya regeln tillämpas fr.o.m. 1981. Den

gäller emellertid endast vid tävlingar mellan svenskar i

Sverige. Vid internationella tävlingar tillämpas de inter—

• Sida 36
•  Original

nationella reglerna som saknar motsvarande särbestämmelsa Enligt de internationella reglerna förlorar alltså den ögonbrynsskadade boxaren matchen och hans motståndare förklaras som segrare genom att motståndaren ger upp eller

genom RSC.

Enligt de svenska reglerna kan domsluten seger på knock—out och seger genom RSC endast förekomma i matcher mellan seniorer. Alla andra matcher skall avgöras på poäng även när någon av boxarna blivit nedslagen eller när ringdomaren stoppat matchen. I sådana fall skall matchen brytas och poängdomarna fastställa poängen för de båda boxarna med hän— syn till vad som dittills förekommit under matchen. Den av boxarna som därvid erhåller den högsta poängsumman hos majoriteten av poängdomarna skall förklaras som segrare.

Knock—out är således vinstgivande endast vid seniortävlingar.

Förutom tävlingsboxning förekommer i Sverige för yngre boxare s.k. diplomboxning. Sådan boxning är en sorts stiltävling och skiljer sig från tävlingsboxningen genom att antalet utdelade slag inte är avgörande för erhållande av diplom. Deltagarna erhåller poäng endast för sitt fotarbete och sin förmåga

att utdela rena slag, hålla balansen samt att glida undan och gardera sig för motståndarens slag. Diplomboxningen innehåller således ett tävlingsmoment såtillvida att deltagarna strävar efter att få poäng för erhållande av diplom. Någon segrare utses ej och efter matchens slut lyfter ringdomaren båda pojkarnas händer. Reglerna föreskriver att diplomboxning

ej får bli hård och att ringdomaren i sådant fall skall

bryta matchen.

En boxningsmatch mellan två amatörer pågår i tre ronder. Varje rond är tre minuter och mellan varje rond görs uppe— håll i en minut. Rondernas längd vid matcher mellan ny— börjare och juniorer är två minuter. Rondernas längd vid diplomboxning är en och en halv minut. Om deltagarna är

under 15 år är dock rondens längd endast en minut.

I reglerna föreskrivs att boxarna före matchens början och

• Sida 37
•  Original

när domslutet tillkännages skall skaka hand med varandra "som ett tecken på sportslig vänskaplig tävlan i enlighet med

boxningsreglerna".

För att två boxare skall få tävla mot varandra krävs att de tillhör samma viktklass. Vid alla nationella och internatio—

nella tävlingar gäller viktklasserna.

. Lätt flugvikt under 48 kg . Flugvikt 48 — 51 kg . Bantamvikt 51 - 54 kg . Fjädervikt 54 _ 57 kg . Lättvikt 57 _ 60 kg . Lätt weltervikt ' 60 - 65,5 kg . Weltervikt 65,5 — 67 kg . Lätt mellanvikt 67 — 71 kg . Mellanvikt 71 — 75 kg . Lätt tungvikt 75 _ 81 kg" . Tungvikt' 81 - 91 kg . Supertungvikt över 91 kg

För diplomboxning och vid svenska ungdomsmästerskapen gäller särskilda viktklasser även för de som väger under 48 kg, varvid större viktskillnad än två kg icke får förekomma.

Särskilda regler finns också beträffande de tävlandes ålder, läkarkontroller, material och redskap samt om vilken klädsel och utrustning boxarna skall bära. I den mån dessa regler är att hänföra till säkerhetsföreskrifterna kommer de att

behandlas i kapitel 4.

Den professionella boxningssportens regler och säkerhets— föreskrifter skiljer sig i många avseenden från vad som gäller för amatörboxning. En match mellan två professionella boxare

pågår vanligtvis tolv eller femton ronder.

• Sida 38
•  Original

5.5. Boxningssporten i Sverige 5.5.1 Omfattning

Sveriges riksidrottsförbund har närmare 40 000 medlemsför— eningar. Av dessa är 150 boxningsklubbar. Fotboll, som är

den största idrotten, har omkring 5 200 röstberättigade

föreningar.

Tabell 5:1

___—___.

Till Svenska boxningsförbundet anslutna föreningar

Är Antal . Är Antal 1920 12 1955 144 1925 95 1960 119 1950 151 1965 129 1955 115 1970 92 1940 107 1975 95 1945 169 1980 150 1950 189

Källa: Svenska boxningsförbundet

Tabell 5:2

Idrottsföreningarnas fördelning på Specialförbund

inom Sveriges riksidrottsförbund

Antal föreningar Specialförbund

under 50 danssport, bob & rodel, landhockey, akad. idrott, dragkamp, baseboll, skrid— skosegling, kanotsegling, rugby, biljard, casting

• Sida 39
•  Original

Antal föreningar Specialförbund

50 — 100 fäktning, racerbåt, rodd, skridsko, squash, vatten— skidor, ridsport, konst— åkning, kanot

100 — 200 curling, boxning, minigolf, golf, varpa, tyngdlyftning, cykel, bågskytte, flygsport, brottning, budo

200 — 500 Sportdykning, gång, handi— kappidrott, motorcykel

500 — 500 badminton, simning, seg— ling, basket, bilsport, volleyboll

500 — 900 bandy, militär idrott, hand— boll, ishockey, sportskytte, tennis

900 — 1 500 orientering, friidrott, bowling, bordtennis

över 1 500 Skolidrott, gymnastik, skidor, fotboll

Källa: Riksidrotten 1979, Sveriges riksidrotts— förbund

Antalet individer engagerade inom idrottsrörelsen är svårt

att ange. Riksidrottsförbundets medlemsregister upptar över 4 milj. namn varav drygt hälften är under 25 år. Av dessa

är emellertid många medlemmar i mer än en förening. Antalet enskilda medlemmar har uppskattats till 2,5 milj. Fotbollen är också med hänsyn till antalet utövare störst med över

170 000 licensierade spelare.

Antalet licensierade tävlingsboxare i landet uppgick tävlings— säsongen 1980/81 till 756. Av dessa var 605 tävlingsberättigade genom innehav av giltig startbok. Antalet diplomboxare var under samma tid 485. Under tävlingssäsongen 1979/80 före—

kom i Sverige sammanlagt 2 974 matcher, varvid 690 svenska boxare,inklusive diplomboxare,deltog. Sedan startbokssystem infördes i Sverige 1955 har Svenska boxningsförbundet ut— färdat drygt 8 000 startböcker. Under tiden den 50 juni — den 51 december 1980 ansökte 205 boxare om startbok. Åldersför—

• Sida 40
•  Original

delningen bland tävlings- och diplomboxare redovisas i avsnitt 4.1.1.Intresset för sporten anses ha ökat i landet under de senaste åren. Publikgenomsnittet de senaste säsongerna har

emellertid inte överstigit 500. Tabell 5.5

Till Svenska boxningsförbundet inrapporterade

tävlingar i Sverige

Säsong Antal 1970/71 42 1975/76 77 1980/81 104

Källa: Svenska boxningsförbundet

Tabell 5:4

Antalet verksamma, av Svenska boxningsförbundet

godkända domare

Är Antal 1970 150 1975 157 1980 152

Källa: Svenska boxningsförbundet

Sverige har internationellt tävlingsutbyte främst med Danmark, Finland och Norge genom årligen återkommande senior— och juniorlandskamper. Därutöver förekommer varje år omkring

tio internationella turneringar inom och utom landet med svenska deltagare. Också diplomboxarna har visst interna— tionellt tävlingsutbyte med pojkboxare från Danmark,

Finland och Norge.

• Sida 41
•  Original

SOU 1982:22 Översikt av nuvarande förhållanden 41 5.5.2 Organisation

Amatörboxningen är organiserad på samma sätt som andra idrottsgrenar och Svenska boxningsförbundet är ett av Sveriges riksidrottsförbunds 56 Specialförbund. Svenska boxningsför- bundet skall enligt sina stadgarleda och administrera boxa ningssporten i Sverige. Förbundet består av de föreningar som upptagits till medlemmar. Varje klubb tillhördessutom det specialdistriktsförbund inom vars område föreningens hem—

ort är belägen enligt en av riksidrottsförbundet fastställd distriktsindelning. Där specialdistriktsförbund saknas finns

i stället en ombudsman.

Svenska boxningsförbundet är medlem i det internationella boxningsförbundet, Association International de Boxe Amateur (AIBA) och det europeiska boxningsförbundet, European Amateur Box Association (EABA). AIBA har omkring 120 medlemsländer.

Figur 5:1 Riksidrottsförbundets organisation

RIKSIDROTTSMÖTET

RIKSIDROTTSSTYRELSEN KANSLI

56. SPECIALFÖRBUND 1 000 SPECIALDISTRIKTSFÖRBUND

AO OOO IDROTTSFORENINGAR

RF:—

25. DISTRIKTSFORBUND

Källa: Sveriges riksidrottsförbund

• Sida 42
•  Original

Figur 5:2 Boxningssportens organisation

[RIKSIDROTTSMOTETI

RI SIDROT SSTYREESEJ

2. DISTRIKTSFORBUND äSVENSKA BOXNINGSFÖRBUNDET

15. SPECIALDISTRIKTSFORBUND

- BOXNINGSOMBUDSMÄN

150. BOXNINGSKLUBBAR

Källa: Sveriges riksidrottsförbund

Budgetåret 1981/82 uppgick det statliga stödet till idrotten till drygt 151 milj.kr. ( prop. 1980/81:100 , bilaga 15, s. 8). Svenska boxningsförbundet erhöll för samma tid 550 000 kr. av de 91 milj. kr. som riksidrottsförbundet fördelade till sina olika Specialförbund. Boxningsförbundet hade äskat drygt

1 milj.kr. De största bidragen till boxningssporten, liksom till all annan idrott, lämnas via kommunerna såsom direkta bidrag — s.k. aktivitetsstöd — till klubbarna. Kommunerna svarar också i regel för driftkostnaderna för idrottsan— läggningarna. Svenska boxningsförbundet och boxningsklubbarna finansierar i övrigt sin verksamhet genom medlemsavgifter, anordnande av tävlingar, reklam samt bidrag från företag och enskilda. Svenska boxningsförbundet omsätter omkring 1,2

milj. kr. årligen.

Tabell 5:5

Bidrag från Sveriges riksidrottsförbund budgetåret

1281[82

Specialförbund Belopp (i tusental kr.) Korpidrotten 12 806 Gymnastik 5 527 Skidor 4 546 Fotboll 4 218 Fri—idrott 4 164 Orientering 5 752 Handikapp 5 015 Simning 2 618 Bordtennis 2 564

• Sida 43
•  Original

Specialförbund

Handboll Segling Tennis Basket Volleyboll Ishockey Bandy Sportskytte Cykel Skolidrott Badminton Bowling Brottning Kanot Skridsko Tyngdlyftning Gång Akademisk idrott Bilsport Ridsport Golf Motorcykel Fäktning Rodd Konståkning Militär idrott Budo

Squash Flygsport Sportdykning Curling Bågskytte Vattenskidor Boxning Minigolf Varpa Biljard Casting Rugby Dragkamp Landhockey Baseboll Racerbåt Kanotsegling Bob och Rodel Danssport Skridskosegling

Totalt

Belopp (i tusental kr.)

EX) & kn N

152 148 096 878 869 759 708 620 584 527 481 408 546 559 528 251 118 094 058 005 945 914 897 886 884 855 765 742 705 685 657 598 222 550 470 466 460 585 574 545 555 251 244 240 218 188

_|_>_|._u..s_i_x_._n_s_u..i_s_s_x_u_nm|x)m

90 950

Källa: Sveriges riksidrottsförbund

• Sida 44
•  Original

Svenska boxningsförbundet beslutade vid sitt årsmöte 1981 att

i likhet med de flesta andra Specialförbund ha en särskild obligatorisk licensförsäkring. Denna försäkring är en kollek— tiv olycksfallsförsäkring som gäller för olycksfallsskador

som uppkommer vid tävling och gemensam träning samt under färd till och från tävling och träning. Förutom licensierade utövare brukar lagledare, tränare, instruktörer och funktionärer

som löst licens vara försäkrade. Enligt försäkringsavtalet utgår bl.a. invaliditetsersättning, dödsfallsersättning, läkekostnadsersättning, tandskadeersättning och ersättning för invaliditetshjälpmedel. Svenska boxningsförbundets beslut inneb" att varje till boxningsförbundet ansluten förening ålägges

att teckna en kollektivolycksfallsförsäkring för de med—

lemmar som tävlar, tränar och motionerar. Förening som ej följer förbundets beslut erhåller ej tävlingslicens för sina

medlemmar. 5.4 Förhållandena i övriga Norden

Samtliga nordiska boxningsförbund är organiserade i Nordisk boxningsunion. Också de danska, finska och norska förbunden är medlemmar i AIBA och EABA. Totala antalet amatörboxare i Norden, som genom innehav av giltig startbok och licens var berättigade att tävla säsongen 1980/81 torde inte ha över—

stigit 5 000.

5.4.1 Island

I Island har boxningssporten aldrig utövats i sin nuvarande form. I landet råder sedan 1956 förbud mot tävlingar och uppvisning i boxning och t.o.m. försäljning av boxhandskar

är förbjuden. 5.4.2 Danmark

Nordiska medicinska expertkommitténs betänkande 1967 föranledde berörda myndigheter i Danmark att tillsätta en särskild ut- redning med uppgift att i samarbete med idrottens organisa— tioner föreslå vilka av de av kommittén föreslagna säkerhets—

föreskrifterna som kunde införas. Några skäl att föreslå förbud

• Sida 45
•  Original

mot professionell boxning ansåg de danska myndigheterna ej föreligga. Utredningen föreslog 1975 vissa ändringar i box- ningsreglerna i enlighet med vad nordiska medicinska expert— kommittén föreslagit (Fastsaettelse af yderligere sikkerheds— forskrifter 'vedrdrende boksesportens udövelse, stencil 1975). Vissa av utredningens förslag upptogs så småningom i Justitie— ministeriets cirkulaere om offentlige boksekampe (Jmcirk nr 159 af 17.08.1978) med särskilda föreskrifter om ålder, start— boktxdlinstruktioner för ringdomaren samt i Sundhedstyrelsens cirkulaerevedrdrende staevnelaegens pligter og beföjelser under offentlige boksekampe (cirk nr 144 af 24.08.1978). Föreskrifterna gäller för såväl amatörboxning som professionell boxning. Danmark är ett av de fåtal länder där boxnings- sporten är reglerad genom särskilda av statlig myndighet ut- färdade föreskrifter. Cirkulärens innehåll redovisas närmare

i kapitel. 4. 5.4.5 Finland

Nordiska medicinska expertkommitténs betänkande föranledde inte några särskilda åtgärder i Finland. De finska reglerna och säkerhetsföreskrifterna följer i allt väsentligt de internationella reglerna. Något förbud mot professionell

boxning finns ej. 5.4.4 Norge

Några särskilda av myndighet utfärdade föreskrifter om amatör— boxning finns ej heller i Norge. Våren 1981 antogs en lag med förbud mot professionell boxning. Lagen - med ikraftträdande den 1 januari 1982 — har samma innehåll som den svenska. Som skäl att förbjuda professionell boxning anfördes i proposi— tionen (odalstingspropositionen nr 52, 1980—81) sportens hälsoriskxvoch de osunda ekonomiska intressen som alltid om— ger professionell boxning. Några skäl att förbjuda också ama- törboxningen ansågs inte föreligga. I propositionen anfördes vidare att amatörboxningens hälsorisker i första hand borde

elimineras genom skärpta säkerhetsföreskrifter.

• Sida 46
•  Original

• Sida 47
•  Original

54. Tillämpningen av föreslagna säkerhetsföreskrifter SOU 1982:22 Tabell 4:4

Totala antalet matcher hos säsongen 1980/81 tävlingsba— rättigade svenska amatörboxare

Matcher Antal'boxare O — 9 421 10 — 19 75 20 — 29 52 50 — 59 25 40 — 49 5 50 — 59 15 60 — 69 6 70 — 79 1 80 — 89 5 90 -'99 2 100—255 6 605

Källa: Svenska boxningsförbundet

Enligt uppgift från Svenska boxningsförbundet torde diplom—

boxarna i regel ha en lägre tävlingsfrekvens än tävlingsboxarna 4.1.4 Antalet matcher per vecka och dag

Nordiska medicinska expertkommittén fann att det ur säker— hetssynpunkt var väsentligt med långt uppehåll mellan matcherna Kommittén konstaterade att en boxare som under t.ex. ett vecko— slut boxas fyra matcher, varav tre under samma dag, löper särskilt stor risk att drabbas av hjärnskador. Ur medicinsk synpunkt fann kommittén önskvärt med åtminstone en veckas uppehåll mellan varje match och i vart fall förbud mot mer än

en match under samma dygn. Svenska boxningsförbundets regler innehåller sedan 1969 den s.k. enveckasregeln. Denna innebär att ingen boxare utan

förbundets dispens tillåts tävla oftare än var sjunde dag.

I Danmark gäller att ingen boxare får deltaga i mer än en match

• Sida 55
•  Original

inom samma dygn och högst två matcher inom samma vecka. Del— tagarna vid de årliga danska mästerskapen — dock ej pojk— och ungdomsboxare — kan av danska boxningsförbundets lokal— förbund medges rätt att deltaga i högst tre matcher under

ett veckoslut.

De finska och norska reglerna innehåller inga särskilda före—

skrifter om antalet matcher per dag och vecka. Enligt uppgift

, tillämpas också i dessa länder enveckasregeln.

Enveckasregeln kan av tidsskäl inte tillämpas vid turneringar såsom olympiska spel, europamästerskap, svenska mästerskap och internationella tävlingar. Svenska boxningsförbundet har an—

fört att man vid sådana tävlingar numera inte tillåter att en boxare deltar i mer än en match per dag. Boxningsförbundet har

vidare uppgivit att boxare som deltagit i internationella och

nationella turneringar ofta får tävlingsförbud under mer än

en vecka omedelbart efter tävlingarnas slut. Samtliga fina— lister vid juniormästerskapen och svenska ungdomsmästerskapen

avstängs alltid två veckor efter finaldagen.

Vid utredningens granskning av startböokerna har konstaterats avvikelser från sjudagarsregeln endast beträffande de mest framgångsrika boxarna i landet. I de fåtal fall där dispens icke hade beviljats har överträdelserna beivrats enligt

idrottens bestraffningssystem. 4.1.5 Jämbördig matchning

Enligt nordiska medicinska expertkommittén borde ingen b0xare få tävla mot en mer erfaren och duktigare motståndare. En underlägsen boxare är nämligen, enligt kommittén, särskilt utsatt för skaderisker. Kommittén pekade särskilt på att unga talanger ibland alltför tidigt vid t.ex. mästerskapsturneringar och landskamper ställs mot alltför kvalificerade motståndare.

Svenska boxningsförbundet har i detta sammanhang anfört att betryggande garantier finns för att motverka ojämbördig match— ning. Förbundet har därvid i första hand pekat på reglerna

om de olika viktklasserna och om åldersreglerna. I svenska

• Sida 56
•  Original

ungdomsmästerskapen deltager boxare i åldrarna 15 — 17 år

och i svenska juniormästerskapen boxare i åldrarna 17 — 19 år. Svenska boxningsförbundet äger rätt att förbjuda okvalifi— cerade boxare att deltaga i mästerskapstävlingar. Boxnings— förbundet har också pekat på att det ligger i tävlings— boxningens natur att ingen ledare tillåter någon att tävla

mot en väsentligt starkare konkurrent.

I Danmark gäller vid pojk— och ungdomsboxning — såsom nämnts — att åldersskillnaden mellan deltagarna får vara högst två år.

I de 400 granskade startböckerna red0visas domsluten i 5 044 matcher under tiden 1972 — 1980. Av dessa hade 45 matcher slutat genom knock-out och 127 genom RSC. Av de 400 boxarna hade 57 någon gång förlorat genom knock—out. Mer än tre knocke outförluster förekom inte hos någon. I en av Svenska box— ningsförbundet 1980 gjord enkätundersökning redovisas 2 974 tävlings— och diplommatcher säsongen 1979/80. Av dessa slutade 66 genom domslutet kock-out eller RSC. Det bör i detta sammanhang anmärkas att granskningen av startböckerna inte ger en fullständig bild av matchresultaten. Boxare som misslyckats under säsongen och förlorat många matcher kan

nämligen ha underlåtit att förnya sin startbok. 4.2. Funktionärerna 4.2.1 Läkarens befogenheter under tävlingsboxning

Nordiska medicinska expertkommittén föreslog att alla nordiska länder skulle införa regeln att tävlingsläkaren har rätt

att stoppa en pågående match. Kommittén ansåg att läkarens möjlighet att gripa in kunde vara av avgörande betydelse

för att förhindra skador. Kommittén föreslog också att be— rörda nordiska länders hälsovårdsmyndigheter skulle utarbeta en skriftlig vägledning för tävlingsläkare varav skulle fram— gå vad läkaren särskilt borde uppmärksamma och när han skulle

gripa in och stoppa matchen.

• Sida 57
•  Original

Enligt nuvarande svenska regler skall en legitimerad läkare vara närvarande under varje boxningstävling. Han får inte lämna tävlingslokalen förrän han sett sista matchen. Läkaren skall utses av arrangören. Under 1970—talet gällde i Sverige att läkaren ägde rätt att stoppa en pågående match, om han ansåg att det förelåg fara förnågonav'boxarnas hälsa. Dom— slutet blev då "läkaren stoppar matchen" (doctor stopping contest, DSC). Svenska boxningsförbundet tog emellertid ny— ligen bort regeln. Man menade att det ur säkerhetssynpunkt

var bättre att endast ringdomaren hade det omedelbara ansvaret för matchen. Boxningsförbundet anser, att ringdomaren snabbare kan stoppa en match vid skada än den vid sidan av ringen placerade läkaren. Förbundet har vidare pekat på att ett

delat ansvar mellan ringdomaren och läkaren inte är tillfreds— ställande ur säkerhetssynpunkt och att en erfaren ringdomare

oftast vet bättre än en läkare när en match bör brytas."

Enligt de danska föreskrifterna skall tävlingsläkaren bryta en match när han finner att fara för boxarens hälsa före— ligger. Om ena boxaren blir nedslagen skall den danske täv— lingsläkaren vara särskilt uppmärksam på om matchen omedel— bart bör brytas. Läkaren skall ingripa, när han märker att den ena deltagaren inte fullt ut är herre över sina handlingar. Det åligger vidare den danske tävlingsläkaren att före tävlingen kontrollera boxningsringen, de tävlandes handskar och underlivsskydd. Enligt de svenska reglerna skall

motsvarande kontroll utföras av ringdomaren.

Reglerna i Finland och Norge om läkarens befogenheter under

boxningstävlingar överensstämmer med vad som gäller i Sverige.

Regeln att tävlingsläkaren fick stoppa en pågående match har under sin giltighetstid i Sverige tillämpats endast vid ett fåtal tillfällen. Inte i någon av de i startböckerna redo—

visade 5 044 matcherna har domslutet "doktorn stoppar matchen"

förekommit.

• Sida 58
•  Original

4.2.2 Tävlingsläkarens utbildning

Nordiska medicinska expertkommittén konstaterade, med hän— visning till de särskilda medicinska svårigheter som föreligger att konstatera hjärnskador, att en läkare utan särskilda kun— skaper om boxningsskador inte alltid kan bedöma vilka följder en boxningsmatch kan ha och vilka åtgärder som ibland bör vidtagas. Alla läkare som tjänstgör som tävlingsläkare borde, enligt kommittén, ha särskilda kunskaper om de risker som är

förbundna med boxning.

Svenska boxningsförbundet har i detta sammanhang upplyst att man nyligen i likhet med andra Specialförbund påbörjat ut— bildning av tävlingsläkare genom anordnande av särskilda inter- natkurser i vilka läkare från hela landet deltagit. Förbundet

har upplyst att intresset för utbildningen varit stort och

att nya kurser planeras.

För svenska tävlingsläkare finns sedan början av 1981 bro— schyren "Läkare vid boxningstävlingar" utgiven av Svenska boxningsförbundet och skriven av ledamoten av Svenska box— ningsförbundets läkarkommitté, legitimerade läkaren Douglas Falk. I broschyren ger författaren allmänna synpunkter på boxningsskador och upplyser om speciella olycksfallsskador

som är typiska för sporten och som kanske inte ses så ofta

i andra sammanhang. Bland olycksfallsskadorna behandlas bl.a. ögon— och ögonbrynsskador, skador på näsa, käke och tänder samt hand— och fingerskador. Beträffande hjärnskador rekommenderas att alla som drabbats av hjärnskakning bör observeras ett dygn på sjukhus och att en boxare som blivit nedslagen alltid skall kontrolleras noga i omklädningsrummet efter matchen. I broschyren

ges vidare råd till tävlingsläkaren om vilken utrustning han bör medföra till tävlingen.

Några särskilda föreskrifter om den svenske tävlingsläkarens kompetens och utbildning finns ej. De läkare som anlitas som tävlingsläkare i Sverige har sällan specialistkompetens inom

det medicinska ämnesområdet neurologi.

• Sida 59
•  Original

I Danmark skall tävlingsläkaren godkännas av den polismyndig— het som beviljar arrangören tillstånd att anordna tävlingen. Polismyndigheten äger därvid infordra yttrande från bl.a. Sundhedsstyrelsen över läkarens lämplighet som tävlingsläkare. Till den danske tävlingsläkarens hjälp finns av Sundheds— styrelsen utarbetade föreskrifter rörande hans skyldigheter under matchen (Sundhedsstyrelsen cirkulaere af 24 august 1978 vedrdrende staevnelaegers pligter og befdjelser under offentlige boksekampe). Sundhedsstyrelsen har vidare utarbetat skriftliga anvisningar som innehåller en kort redogörelse för typiska akuta och kroniska boxningsskador samt vissa anvis— ningar om vad tävlingsläkaren särskilt skall iakttaga och

kontrollera före, under och efter matchen.

I övriga berörda nordiska länder saknas särskilda föreskrifter

om tävlingsläkarens kompetens och utbildning. 4.2.5 Instruktion för domare

Ringdomarens kunskaper och omdöme är utan tvivel en av de viktigaste förutsättningarna för att allvarligare skador skall kunna undvikas. Nordiska medicinska expertkommittén föreslog att boxningsorganisationerna samt hälso- och sjukvårdsmyndig— heterna tillsammans skulle utarbeta en skriftlig instruktion för ringdomaren. I denna skulle bl.a. upplysas om de situa—

tioner som kan medföra särskilda risker för hjärnskador. Boxningsförbundet har vid kontakter med utredningen erinrat om att det enligt amatörboxningens skrivna regler ingår i

ringdomarens åligganden att

. förhindra att en svag boxare blir utsatt för överdriven

och onödigt hård boxning

. tillse att deltagarna iakttar regler och säkerhetsbe—

stämmelser

. ha kontroll över matchens alla situationer

• Sida 60
•  Original

. bryta en match när han anser den för ensidig . stoppa en match om någon av deltagarna skadas

. utdela tillsägelser och varningar samt diskvalificera

boxare som inte iakttar reglerna

Någon särskild av socialstyrelsen eller annan myndighet ut— arbetad instruktion för ringdomare finns ej i Sverige.

I Danmark finns en särskild instruktion för ringdomaren. En— ligt denna skall domaren vara särskilt uppmärksam på ny— börjares tekniska färdighet. Om nybörjaren är alltför oruti— nerad och underlägsen kan ringdomaren förbjuda boxaren att tävla under fyra månader för att boxaren skall få tillfälle

att träna ytterligare (teknisk karantän).

I de övriga nordiska länderna finns inga särskilda av myndig— heter utfärdade instruktioner för ringdomarna.

Svenska boxningsförbundets domarkommitté utser svenska box— ningsdomare. För att få licens som distriktsdomare erfordras

att man är medlem i en boxningsklubb, ansluten till Svenska boxningsförbundet. Man skall ha fyllt 21 år men får ej vara äldre än 55 år. Vidare erfordras att man varit förenings— ledare eller instruktör i minst två år eller har tävlingsboxats. Dessutom föreskrives att man måste ha genomgått Svenska boxningsförbundets domarkurs och provdömt minst 50 poängav— gjorda matcher.

För att få licens som förbundsdomare erfordras fyra års till— fredsställande verksamhet som poängdomare på distriktsnivå

i minst 200 matcher. För att få tjänstgöra som ringdomare på distriktsnivå erfordras tre års verksamhet som poängdomare. För att godkännas som förbundsringdomare erfordras dessutom att man tjänstgjort tillfredsställande som ringdomare på distriktsnivå i minst 100 matcher. Som domare vid landskamp och svenska mästerskap får endast tjänstgöra förbundsdomare. Domare som icke varit verksam under ett år eller som visar

sig inte fylla de krav, som kan ställas på honom, kan före—

• Sida 61
•  Original

läggas att genomgå ny domarkurs med prov. Inom varje distrikt anordnas kontinuerligt domarkurser. Sådan kurs skall genomgås minst vart tredje år. Varje boxningsdomare har en av Svenska boxningsförbundets domarkommitté utfärdad domarbok som varje

år måste inges till förbundet för kontroll.

Det kan i detta sammanhang erinras om att boxning sedan 1980 finns representerad på idrottslärarlinjen vid Gymnastik—

och idrottshögskolan i Stockholm. 4.5 Kontrollen 4.5.1 Startbokssystemet

Nuvarande startboksstystem infördes på 1950—talet. Säkerheten förbättrades därigenom avsevärt inom svensk amatörboxning. Systemet tillämpas nu i de flesta andra länder. I USA föreslogs 1979 införande av en särskild federal lag angående professionell boxning med skyldighet att registrera alla boxningsmatcher

hos en särskild kommission som därigenom skulle få möjlighet

att kontrollera boxarnas tävlingsfrekvens.

Startbokssystemet innebär att alla tävlingsboxare måste inneha en startbok. Startboken utfärdas av Svenska boxningsförbundet efter ansökan. Till ansökan skall bifogas foto och ett ifyllt

protokoll över läkarundersökning enligt följande fastställda

formulär.

"1. Allmänt:

. Vilket år började Du boxas? . Skador och k.o. (tidpunkt)? Avstängningar (när och hur länge)? Symtom på kvarstående men?

ÖQJLDLP

2. Nuvarande hälsotillstånd:

. Hjärta:

Blodtryck: Puls:

1. I vila

2. Efter 20 knäböjningar ; 5. Tid för återgång till normal puls * D. Lungor:

* 1. Auskultation

! 2. Lungröntgen eller skärmbild 1

0 m >

• Sida 62
•  Original

E. Nervssystemet: 1. Koordinations— och balansrubbningar 2. Talrubbning 5. De vanligaste reflexerna F. Syn (det är förbjudet för enögda att utöva

boxning): höger vänster G. Hörsel: (det är förbjudet för döva att utöva boxning): höger vänster H. Tänder: I. Bråck: J. Ryggrad och bröstkorg: K. Extremiteter (deformitet, åderbråck): L. Muskulatur: kraftig, medelmåttig, svag: M. Hud: N. Venerea: 0. Vikt P. Längd R Urinprov (socker, äggvita)"

För att få startbok fordras att synförmågan är minst 0,5 på ena ögat och minst 0,2 på det andra. Läkaren skall i protokollet avslutningsvis uttala huruvida den undersökte

är "tävlingsduglig" eller ej.

I startboken skall boxarens alla matcher antecknas. Tävlings— arrangören skall i boken anteckna matchdag, boxarens vikt—

klass, motståndare och matchresultat. Tävlingsläkaren skall anteckna om boxaren skall avstängas efter matchen. När start— boken är fulltecknad och boxaren ansöker om ny bok, skall den gamla boken bifogas ansökan. Varje år inför tävlingssäsongens början i september skall boxaren skicka in sin startbok till Svenska boxningsförbundet för kontroll. En funktionär hos för- bundet gör en bedömning med utgångspunkt från antalet matcher

och resultaten, om boxaren skall få fortsätta att tävlingsboxas. Boxare med normal tävlingsaktivitet — omkring sex - tio matcher per år — åläggs läkarundersökning i regel vartannat år. De

flesta boxarna är medvetna om detta och när startboken inges

för kontroll är protokoll över ny läkarundersökning vanligtvis intagen i startboken.

Nordiska medicinska expertkommittén påpekade att Vissa skill— ' nader förelåg mellan de olika nordiska ländernas system och att vissa förbättringar kunde göras. Kommittén föreslog därför

att startböckerna i alla berörda nordiska länder skulle göras

• Sida 63
•  Original

enhetliga. Varje startbok borde, enligt kommittén, förses med en kortare redogörelse för de särskilda risker som föreligger vid boxning. Därigenom skulle varje boxare frånÖbörjan få

en förklaring till varför läkarkontroller är nödvändiga. Varje startbok borde vidare, ansåg kommittén, innehålla en allmän förklaring till varför boxaren i vissa fall bör under—

kasta sig neurologiska och psykiatriska undersökningar.

Några skillnader föreligger numera inte i de nordiska ländernas startbokssystem. Svenska boxningsförbundets nuvarande start-

böcker innehåller följande allmänna upplysningar och hälsoråd:

" Åtgärder efter KO o RSC:

Om en boxare under en match blir nedslagen en eller flera gånger, eller mottager många träffar, kan han av läkaren eller ringdomaren beordras vila från boxning och träning under en tid av minst en månad. En boxare, som fälls till golvet av en träff måste ta räkning till dess ringdomaren uttalat åtta och box, innan matchen får fortsätta. Om en boxare blivit träffad och matchen fortsätter efter det ringdomaren uttalat åtta och box, men faller till golvet, utan att ha träffats av något slag, skall ringdomaren fort— sätta räkningen där han slutat alltså fortsätta med nio och tio. En boxare, som blivit slagen knockout — dvs. blivit utslagen eller omförmögen att försvara sig - skall genast undersökas av läkare och om denna icke beordar något annat, följas hem av en ansvarig funktionär. En boxare, som blivit slagen knockout, får inte tävla, träna eller utöva annan idrott på minst en månad. En boxare, som slagits knockout två gånger under en period av tre månader, får icke tävla, träna eller utöva annan idrott inom tre månader efter den andraknockouten. Eh boxare, som blivit utslagen tre gånger, får icke tävla eller träna under ett år, räknat från den tredje knockouten. Innan en boxare får deltaga

i tävling efter den längre viloperioden måste han undersökas av en legitimerad läkare och friskförklaras. Distrikts— styrelser, tävlingsläkare, tävlingsledare, föreningsledare, tränare och boxare göras uppmärksamma på nödvändigheten av att dessa bestämmelser bli samvetsgrant iakttagna, så att boxarna får den viloperiod, som är a b 3 o 1 u t nöd— vändig efter en knockout. Boxningsförbundet hemställer att tävlingsläkaren i startboken inför nödvändig notering om avstängning. Varje försök att förtiga, bortförklara eller förringa en knockout är ett brott mot boxarens hälsa. Den ledare, som gör sig skyldig till ett sådant försök, handlar samvetslöst mot boxarens och sportens intressen och kommer att beivras.

• Sida 64
•  Original

Se till att Du alltid är fullt tränad före en match. Bra kondition minskar risken för skador. Träna inte eller matcha när Du är sjuk, även om sjukdomen är lindrig. Sköt skadorna ordentligt och börja inte träna förrän läkaren lämnat tillstånd. Boxa alltid i Din naturliga viktklass. Överdriven bantning kan vara hälsovådlig- Kontrollera noga Din vikt. Sköt dina tänder. Gå regel— bundet till tandläkare. Iakttag noggrant alla råd och be— stämmelser beträffande hälsan. Läs och lär dig regler och tävlingsbestämmelser i Svenska Boxningsförbundets upp— slagsbok, rekvireras från kansliet. Varje år (aug/sept) skall startboken in för kontroll samtidigt som läkar— intyget skall förnyas."

4.5.2 Karantänbestämmelserna

Nordiska medicinska expertkommittén föreslog att de dåvarande karantänbestämmelserna skulle skärpas. Man ansåg att också boxare som — utan att ha varit nedslagna — blivit hårt med— tagna under en match, t.ex. genom att ha fått ta emot många hårda slag, borde avstängas en viss tid. Kommittén föreslog att varje boxare som ålagts karantän skulle avstängas också

från träning.

Svenska boxningsförbundets styrelse kan, enligt nu gällande ordning, förbjuda uppenbart okvalificerade boxare att tävla. Förbundet kan också avstänga boxare efter hårda matcher oavsett

om boxaren vunnit eller förlorat matchen.

Nuvarande karantänbestämmelser innebär att en boxare som förlorar en match genom domslutet knock-out eller RSC på

grund av hårda slag mot huvudet avstängs från allt tävlande under minst fyra veckor. Om en boxare på samma sätt blir ut— slagen två gånger under en period av tre månader får han inte tävla inom tre månader efter den andra utslagningen. En boxare som blir utslagen tre gånger efter varandra inom ett år avstängs under ett år från den tredje utslagningen. Efter varje av— stängning skall boxaren läkarundersökas innan han får tävla

på nytt. I reglerna sägs att han skall genomgå "specialist—

• Sida 65
•  Original

undersökning". Karantänbestämmelserna är numera internatio- nella. Beslut om karantän fattas av tävlingsläkaren som också

har ansvaret för att anteckning därom görs istartboken. 4.5.5 Läkarkontroll efter karantän

Nordiska medicinska expertkommittén föreslog att boxare som varit avstängda på grund av karantänbestämmelserna skulle genomgå en särskild läkarundersökning för att få fortsätta att utöva sporten. Undersökningen skulle ut— föras av en läkare med särskilda kunskaper om boxnings—

sporten och dess skaderisker.

Nuvarande svenska regler föreskriver, att en avstängd boxare innan han får återuppta träning och tävling måste genomgå "specialistundersökning" och därvid befinnas vara lämplig

för tävlingsboxning. Vad som här närmare avses med specialist- undersökning är inte angivet. Avstängda boxare läkarundersöks före ny start, men kravet på specialistundersökning upp— rätthålls ej.

4.5.4 Uteslutning från tävlingsboxning

Nordiska medicinska expertkommittén ansåg antalet knock—

outs i och för sig inte vara avgörande för hjärnskadornas

art och omfattning. Kommittén underströk emellertid att

varje knock—out är en hjärnskakning, som innebär att boxaren fått åtminstone ett hårt slag mot huvudet. Flera knock—outs borde, enligt kommittén, tas som ett tecken på att boxaren fått ta emot åtskilliga hårda huvudslag och inte i till- räcklig grad behärskar boxningens defensivteknik. Mot bakgrund härav föreslog nordiska medicinska expertkommittén att boxare som gått ett stort antal hårda matcher borde avstängas

från fortsatt tävlingsboxning.

Nuvarande regler innehåller inga särskilda föreskrifter om obligatorisk uteslutning från tävlingsboxning efter ett visst

antal matcher eller knockåouts.

• Sida 66
•  Original

Svenska boxningsförbundet har i sammanhanget erinrat om

sin särskilda kontrollkommitté som har till uppgift att svara för säkerheten inomsvensk boxning. Kontrollkommittén äger avstänga boxare för viss tid eller för alltid om den finner skäl härför oavsett antalet matcher och matchresultat. Det fåtal boxare som boxningsförbundets kontrollkommitté avstängt har antingen bedömts vara för gamla eller ha en

alltför aggressiv stil. 4.4 Utrustningen 4.4.1 Ringunderlag

Tidigare användes som ringunderlag över ett trägolv uteslutande filt eller gummi övertäckt med segelduk (canvas). Nordiska medicinska expertkommittén påpekade att många boxare avlidit

på grund av skallskador uppkomna i samband med fall mot ring— golvet. Kommittén konstaterade att ringunderlagen inte var tillräckligt stötabsorberande. Man föreslog därför att box- ningsförbunden i de berörda nordiska länderna i samarbete med den moderna trafiksäkerhetsforskningen skulle söka få fram

ett nytt ringunderlag.

Som ringunderlag används nu i Sverige antingen filt, 15 —19 mm, eller divinycellplast (Divinycell, M 150), 40 mm. Diviny— cellplasten har använts sedan höstsäsongen 1980. I september 1978 hade Svenska boxningsförbundet från statens väg- och trafikinstitut beställt en undersökning som skulle visa olika materials lämplighet som ringunderlag. Institutet gjorde en försöksserie enligt en metod som användes vid studier av olika materials lämplighet för inredning av bilar. Undersökningen finansierades bl.a. genom bidrag från Idrottens forsknings— råd. Vid försöken valdes islagshastigheten så att den kom att motsvara ett fritt fall från omkring 1,25 och 2,40 meter respektive 0,6, 1,2 och 2,4 meter. Islagseffekten mäts iseveritylndex (SI). Om SI överstiger 1 500 enheter anses livshotande hjärnskador kunna uppstå. Resultatet av för— söksserierna framgår av följande tabeller. Siffrorna visar

ringgolvets och boxningshjälmens skyddseffekter vid s.k. fritt

• Sida 67
•  Original

fall, dvs. då en boxare faller fritt och handlöst med huvudet först i ringgolvet. Enligt uppgift från Svenska boxningsför— bundet är ett sådant fall synnerligen ovanligt.

Tabell 4z5 , Material Severity Index Utan huvud- Med huvud— skydd skydd

___—___;—

Fallhöjd ca 1,25 m

7 mm gummimatta svart > 7 000

20 mm skumplast > 7 000 16 mm filt > 6 500 endast trägolv >6 500

10 mm gummitrall grå >6 000 10 mm Divinycell M 150 P6 000

20 mm E%hafoam 400 5 515 50 mm skumplast 5 128 20 mm filt 4 581 20 mm Ethafoam 600 5 442 16 mm filt j_ggé

20 mm gummitrall svart 2 406 20 mm Divinycell M 150 2 269 20 mm filt 2 245 20 mm gummitrall svart 1 579

___—___—

RISKGRÄNS 1 000 — 1 150

40 mm Divinycell M 150 566 504

Fallhöjd ca 2,40 m

16 mm filt 8 500 20 mm Divinycell M 150 >8 000 20 mm gummitrall svart >8 500 4 622 40 mm Divinycell M 150 1 793 965

Källa: Statens väg— och trafikinstitut, Resultatöversikt boxningsgolv, 1979—05-16

• Sida 68
•  Original

Tabell 4:4

Resultat av slagprovning av golvmaterialet Divinycell M 150 i olika tjocklekar utan hjälm

Islags- Ekvivalent Divinycell M 150 tjocklek mm hastighet fallhöjd 10 20 25 50" 55 40 km h m

12 0,6 SI > SI= SI: SI: SI: utgår 5 210 250 178 154 109 18 1,2 SI > SI: SI: SI: SI: SI: 6 268 2 575 1 118 608 459 565

24 2,4 SI > SI > SI >. SI > SI: SI:

8 000 7 855 5 651 5 515 2 892 1 859

Källa: VTI—Utlåtande nr 97, 1980—10—27

Anm. I de fall mätområdet 500 g överskridits anges för lågt SI varför beteckningen SI;>använts i dessa fall ovan.

Numera används diVinycell vid alla större tävlingar i Sverige. Kostnaden för ett sådant golv uppgår till omkring 20 000 kr. Endast ett fåtal exemplar har framställts hittills. Golvet har, enligt vad Svenska boxningsförbundet upplyst, visats

för EABA:s regel— och teknikkommitté som visat stort in—

tresse för det nya ringunderlaget.

4.4.2 Handskar

Gällande internationella tävlingsregler föreskriver, att boxhandsken skall väga 227 gram (8 ounces). Lädrets vikt får ej överstiga 114 gram (4 ounces). I Danmark, Norge och Finland tillämpas de internationella reglerna. Enligt de svenska reglerna skall handsken väga 285 gram (10 ounces), varav lädret skall väga högst 140 gram. Handskarna skall vara av boxningsorganisationerna godkänt fabrikat och träff- ytan skall vara markerad med avvikande färg. De tävlande skall bärade handskar som arrangören tillhandahåller. Det är således ej tillåtet att bära andra, t.ex. egna, handskar.

Nordiska medicinska expertkommittén ansåg att man borde

konstruera en boxhandske som minskar slagens effekt.

• Sida 69
•  Original

Svenska boxningsförbundet har vid olika tillfällen ansökt om anslag av Idrottens forskningsråd i syfte att få fram en ny typ av stötabsorberande material till stoppning i boxhandskar. Hittills har använts tagel eller polyten. Försök pågår inom EABA att konstruera en ny typ av box—

handskar.

4 . 4 . 5 Huvudskydd

Nordiska medicinska expertkommittén föreslog att en ny typ av huvudskydd skulle konstrueras för att lindra slagens aiekt. Man konstaterade att den hjälm som då användes endast skyddade mot ögonbrynsskador och blödningar i ytterörat samt mot huvudskador vid fall mot golvet. Kommittén uttalade: "Utvalget kan ikke anbefale anvendelse af de nuvaerende kendte bokshjelme, men det bör efter udvalgets opfattelse söges udarbejdet boksehjelme, der kan yde nogen beskyttelse i de naevnte henseender og samtidigt er hensigtsmaessige." Någotkrav på hjälmobligatorium har kommittén således ej uppställt.

Någon ny hjälm som uppfyller de av nordiska medicinska expert— kommitténs diskuteradevillkorenhar intekonstruerats. De olika typer av huvudskydd som idag användes vid träning och tävling har dock i viss mån förbättrats i förhållande till de som användes under 1960—talet. Några säkra uppgifter om i vilken utsträckning dessa skyddar mot t.ex. hjärnskakningar finns

emellertid ej.

Enligt de svenska reglerna är huvudskydd obligatoriskt för svenska boxare vid tävlingsboxning, dock ej vid internatio— nella mästerskapstävlingar. Någon motsvarighet till regeln finns ej i de övriga nordiska länderna. Svenska boxnings— förbundets styrelse kan dock numera lämna dispens'vid täv— lingar där ringunderlaget divinycellplast användes. Enligt förbundet ges dispens endast för seniorboxare efter prövning

i varje särskilt fall.

Svenska boxningsförbundet har i olika sammanhang påpekat

nackdelar med boxningshjälmen. Genom hjälmen anser man att

• Sida 70
•  Original

träffytan på huvudet blir större och att den hjälmförsedda boxaren därigenom får ta emot fler slag än den som inte bär hjälm. Vidare anses, att hjälmen ibland begränsar boxarens synfält och att han i vissa matchmoment blir störd genom att han tvingas rätta till hjälmen. Boxningsförbundet har vidare pekat på risken att hjälmförsedda boxare kan invaggas i en falsk säkerhetskänsla och därigenom underlåta att boxas försiktigt. Hakremmens placering under hakan anses öka risken för skador på struphuvud och hals när hakremmen sträcks vid träffar mot boxningshjälmen. Att svenska boxare använder hjälm vid tävling har, enligt vad som upplysts,

försvårat ett internationellt tävlingsutbyte.

4.4.4 Underlivsskydd och tandskydd

Nordiska medicinska expertkommittén föreslog att underlivs— skydd och individuelltutprovade tandskydd skulle vara obliga—

toriskt vid tävling.

Gällande internationella regler, vilka tillämpas i samtliga nordiska länder, föreskriver obligatoriskt underlivsskydd. Någon motsvarande föreskrift om tandskydd finns icke. Tand— skydd torde emellertid användas av alla svenska tävlings— boxare. Om boxaren tappartandskyddet skall matchen, enligt de svenska reglerna, brytas och ringdomaren sätta till— baka skyddet.

• Sida 71
•  Original

5. SKADOR OCH SKADERISKER 5.1 Idrottsskador

5.1.1 Definition

Skador som drabbar idrottsutövare i samband med eller på grund av tävling eller träning — s.k. idrottsskador — skiljer sig inte från andra fysiska skador som drabbar oss. Vissa skador är dock speciellt vanliga hos idrottsutövare, vilket även av— speglar sig i vissa åkommors namn, t.ex. tennisarmbåge (yttre epikondylit) och golfarmbåge (inre epikondylit). De flesta idrottsskadorna innebär ingastörre problem för den drabbade

eller samhället och kräver ej någon medicinsk behandling.

Idrottsmedicinen brukar indela idrottsskadorna i grupperna olycksfallsskador och förslitningsskador. Till olycksfalls— skador räknas alla frakturer, urledvrickningar, led— och led— bandsskador, muskel— och senbristningar samt hjärnskakningar. Förslitningsskador förorsakas av upprepade överbelastningar och kan yttra sig som inflammationer i muskler och senor och som utmattningsbrott — s.k. stressfrakturer. En del förslitnings— skador ger sig till känna först lång tid efter avslutad idrotts-

karriär (Peterson och Renström, 1979). 5.1.2 Omfattning

Att idrotta — tävla, träna eller motionera — är numera en av

de mest utbredda fritidssysselsättningarna i vårt land. An— talet registrerade aktiva idrottsutövare har, såsom tidigare framgått, uppskattats till 2,5 milj. Idrotten anses allmänt främja en sund och sjukdomsförebyggande livsföring. Att idrotta innebär dock nästan alltid en risk att drabbas av skador av olika slag. Allteftersom antalet idrottsutövare ökar och inten—

siteten i tävlandet skärps, ökar också antalet skador.

• Sida 72
•  Original

Vid bedömning av de risker som följer med utövande av en viss idrottsgren blir bedömningen meningsfull endast om den jäm— förs med skaderisker vid annan aktivitet, i första hand annan idrott. Man måste också ta hänsyn till skadornas olika svårighet grader och konsekvenser på sikt. Vid vissa idrotter såsom exempelvis fotboll, ishockey, brottning, handboll, tresteg och spjutkastning är skador vanliga. Dessa är emellertid i regel av mindre allvarlig art. En del av dem kan emellertid på sikt medföra förslitningsskador och eventuella handikapp. Inom andra idrotter är skadefrekvensen låg men när skador inträffar blir konsekvenserna ofta allvarliga, exempelvis vid motorsport, rid— ning, störtlopp och sportdykning. Slutligen finns idrotter där problemet begränsas av att utövarna är få - exempelvis vissa

biltävlingar.

Bilden av boxningens skaderisker grundar sig väsentligen på erfarenheter från professionell boxning och från amatörboxning under en period med andra säkerhetsbestämmelser än dem som nu gäller. Många anser dock att också dagens amatörboxning inne- bär oacceptabelt höga risker.

Några säkra uppgifter om idrottsskadornas omfattning och dess kostnader för samhället finns ej. Konsumentverket försökte år 1978 att utreda omfattningen av och orsaken till olycksfalls— skador i Norden. Verket undersökte därvid 30 000 fall som krävt behandling på sjukhus, hälsovårdscentraler eller av privat— praktiserande läkare. Undersökningen visade att omkring 12 % av alla olycksfallsskador hade inträffat i samband med boll— spel. Undersökningar i Danmark, Norge och Västtyskland från 1950— och 1960—talen visade att 5 - H)%av de patienter som sökt vård vid sjukhusmottagningar företett skador uppkomna i samband med idrottsutövning. I Norge gjordes på 1950—talet undersökningar Som tydde på att2 — 7 % av alla sjukhuspatienter var intagna på grund av idrottsskador. Vid registrering av alla patienter sonlsökt vid akutmottagningen på central— lasarettet i Mölndal under 15 månader 1975 och 1976 befanns att omkring 6% eller 505 patienter hade skadat sig i samband med idrottsutövning i någon form. Av dessa hade 72 patienter så allvarliga skador att de var tvungna att kvarstanna på sjukhuset (Axelsson, Renström och Svensson, 1980).

• Sida 73
•  Original

Försäkringsbolaget Folksam, som kollektivförsäkrar majoriteten av landets idrottsutövare, gjorde under 1961 och 1966—67 skadeundersökningar baserade på erfarenheterna av de kollek— tiva olycksfallsförsäkringar som tecknats av Svenska bandy— förbundet, Svenska fotbollsförbundet, Svenska handbollsför— bundet och Svenska ishockeyförbundet. Undersökningen visade att det totala antalet skadefall inom dessa lagidrotter uppgick till omkring 10 000 på ett år, vilka beräknades medföra omkring 275 000 sjukdagar per år (Folksam, 1971). Under tiden 1976 t.o.m. den 28 februari 1980 utbetalade Folksam, enligt uppgift till boxningsutredningen, för— säkringsersättning till skadade fotbollsspelare med sammanlagt 2,5 milj. kr. och till skadade ishockeyspelare med 1,1 milj. kr., vilka ersättningar således utbetalats utöver sedvanlig

ersättning från allmän försäkringskassa.

Hälsoriskerna på längre sikt av tävlingsmässigt utövande av idrott är ännu svårare att överblicka. Den idrottsmedicinska forskningen har inte givit något entydigt svar på frågan hur1 idrott i tävlingsform påverkar t.ex. medellivslängden hos ut— övarna. Skillnader i hälsotillståndet hos utövare av olika idrottsgrenar kan bero på att olika grenar attraherar olika typer av människor (Eriksson och Tibblin, 1979). 5.1.5 Boxningsskadornas andel

Varken Sveriges riksidrottsförbund eller något av dess special— förbund registrerar inträffade skador och någon aktuell jäm- förande undersökning i Sverige av skadefrekvensen för olika grenar finns ej. Inom amatörboxningen sker dock en viss regi— strering genom anteckningar i startböckerna samt genom de skade— rapporter som arrangörer av boxningstävlingar är skyldiga att

lämna till boxningsförbundet efter varje tävling.

Undersökningar i Västtyskland, Österrike och Östeuropa under 1960— och 1970—talen, grundade på bl.a. försäkringsstatistik

och relaterade till antalet utövare inom varje sportgren visade, att utövare av bollsporterna rugby, fotboll, handboll och basket— boll var mest drabbade av olycksfallsskador. Bland de indi-

• Sida 74
•  Original

viduella idrottsgrenarna med hög skadefrekvens märktes utförs— åkning på skidor,cykel och ridning. Boxningssporten redo— visades i alla sammanställningar som en idrott med förhållande— vis låg skadefrekvens (Franke, 1977)). En undersökning i Väst— tyskland av försäkringsfall under tiden 1975 — 1979, som Deutscher Sportbund i Frankfurt am Main tillställt utred— ningen, visade att idrottsgrenarna golf och konståkning hade samma olycksfallsskadefrekvens som boxning — 0,93 per 100 utövare och år. Rugby—, handboll— och ishockeyspelare var, enligt undersökningen, de mest skadedrabbade med skadefre— kvensen 4,20, 5,13 respektive 2,95 per 100 utövare och år.

Av samma undersökning framgick att de svåraste olycksfalls— skadorna, vissa med allvarlig invaliditet som följd, drabbat ryttare, handbolls—och fotbollsspelare samt gymnaster. I

en australisk undersökning från Queenslanduniversitetet

från början av 1970-talet fann man i en grupp på 995 studenter följande skadefrekvenser: Rugby 0,44, fotboll 0,50, gymnastik 0,20, hockey 0,25, judo 0,21, boxning 0,17, och basketboll 0,15 (Blonstein, 1974). Äldre undersökningar om idrotts— skador i Norden visade att bland 6 000 skador dominerade sådana som inträffat i samband med skidåkning och fotbolls— spel samt att skador bland boxare endast hade förekommit i

100 fall (Johansen, 1955).

Inte heller bland fall med skador på centrala nervsystemet som vårdats på specialklinik synes boxningsskador särskilt vanliga. I en amerikansk undersökning fann man bland 95 skallskadefall, uppkomna i samband med sport endast en boxare (Peterson och Wenker, 1968). En undersökning från Östtyskland av patienter som vårdats på en specialklinik för ansikt— frakturer uppkomna vid idrottsutövning, visade att 20 — 25 % var boxare (Bocher och Langanke, 1979).

Även i Sverige tycks vårdkrävande skador eller sjukskriv— ning på grund av boxning varaovanligt(Nanmann, 1961). Till det försäkringsbolag som kollektivolycksfallsförsäkrat om— kring 50 boxare i landet anmäldes under tiden 1976 — den 28 februari 1981 endast en skada (tandskada). Av de omkring 175 000 kollektivolycksfallsförsäkrade fotbollsspelarna i landet gjordes under samma tid 4 947 skadeanmälningar. För—

• Sida 75
•  Original

båda grenarna. De nämnda siffrorna från boxningen tillåter inga slutsatser om olycksfallsskadefrekvenserna med hänsyn till det obetydliga statistikmaterialet. Eftersom det totala antalet tävlingsboxare i landet endast är omkring 700 talar dock vad som redovisats för att boxningen i jämförelse med

annan idrott belastar den allmänna sjukvården endast obetyd—

ligt.

Svenska boxningsförbundet genomförde hösten 1980 en enkät- undersökning bland boxningsklubbarna i landet angående akuta skador under säsongen 1979/80. Av 114 tillfrågade klubbar svarade 102. Av svaren framgick att tillhopa 690 tävlings—

och diplomboxare varit aktiva under säsongen och sammanlagt gått 2 974 matcher. Vidare framgick att 78 boxare under säsongen i samband med träning eller tävling drabbats av någon akut skada som inneburit att vederbörande måst göra en tids tränings— eller tävlingsuppehåll. Av dessa skador var 58 så allvarliga att de fordrade läkarvård. De vanligaste behandlings— krävande skadorna var handskador som förekom i 17 fall. I övrigt noterades nässkador, ryggskador, skador på örat och

tandskador. 5.2 Boxningsskador 5.2.1 Skadeorsaker och skadetyper

Allvarliga skador som drabbar boxare uppkommer i regel på grund av_slag eller vid fall mot ringgolvet eller repen. Boxarens huvud och ansikte är särskilt utsatta men också kropps— slag kan skada organ i bröst och bukhåla. Även den som ut—

delar slaget kan skada sig i handen eller armen.

Vid redovisning av boxningsskador brukar man skilja mellan demsomdrabbar centrala nervsystemet och övriga skador. Ska— dorna på centrala nervsystemet kan delas in i akuta och kroniska. Först skall här beskrivas dels den akuta lätta skallskadan, som uppstårvid knock—out, dels de allvarligare skador som kan uppstå i samband med blödning i skallen. I det därefter följande avsnittet beskrivs de kroniska skadorna,

vilka kan uppträda långt — ofta decennier - efter de akuta

• Sida 76
•  Original

skadetillfällena. Slutligen redovisas övriga skador som kan uppstå vid boxning.

5.2.2 Akuta skador på centrala nervsystemet

Riskerna för hjärnskador vid boxning har utförligt behandlats i tidigare utredningar (Naumann, 1961 och Boksningens medi— cinske skadevirkninger, 1967).De beskrivningar av hjärnskadornas natur som där ges, är välkända och allmänt accepterade. Inget väsentligt nytt har under senare år tillkommit med avseende på patofysiologi och symtomatologi.

Effekten av ett kraftig slag mot skallen direkt eller in— direkt via underkäken mot skallbasen kan bli en hjärnskak— ning (commotio cerebri). Ibland kan hjärnskakning också upp— stå sonlföljd av flera var för sig inte särskilt hårda slag, s.k. summationseffekt. Den skadade förlorar medvetandet, benen viker sig och han faller till golvet. De krafter som krävs för att utlösa ett sådant tillstånd är tämligen väl— kända, bl.a. genom djur— och modellförsök samt studier av boxares reaktioner i samband med knock—out(Unterharnscheidt och Sellier, 1970 samt Johnson, Skorechi och Wells, 1974). Er— farenheter från skallskador i allmänhet visar att majoriteten av allahjärnskakningar läker utan att kvarvarande men uppstår.

Ett slag eller en serie av slag kan också ge upphov till ett omtöckningstillstånd under vilket boxaren kan hålla sig på benen men saknar förmåga att försvara sigeffektivt.£%t sådant s.k. groggy state kan följas av samma symptom som efter hjärnskakning, dvs. minnesluckor, huvudvärk och ibland neurologiska bortfallssymptom, som kan finnas kvar under dagar till veckor.

Många boxare har, oavsett om de varit nedslagna eller ej, kvarvarande symptom i mer än ett dygn efter en match. Vid undersökning av 427 deltagare i en stor boxningsturnering i USA i slutet av 1950—talet befanns 91 ha symtom under mer än 24 timmar efter tävlingens slut (Sercl och Jaros, 1962). I enstaka fall kan sådana symtom dröja kvar t.o.m. under flera

veckor. Upprepat våld mot huvudet ökar risken för att symtomen

• Sida 77
•  Original

skall bli allvarliga och läkningen fördröjas (Gronwall och Wrigthson, 1975).

Även om de studier som gjorts angående riskerna för långvariga och eventuellt bestående men efter knock—out eller groggy state är mycket summariskt presenterade i den medicinska litteraturen och knappast tillåter säkra slutsatser, be- lastar de dock boxningen som en allvarlig riskfaktor. Det

är därför av intresse att studera hur ofta nedslagning eller groggy state förekommer inom amatörboxningen i dag. En under— sökning av 51 danska boxare omkring 1970 visade att 25 haft hjärnskakning en eller flera gånger under sin karriär (Thorseth, 1972). I de startböcker som under tiden den 1 september 1980 — den 51 maj 1981 ingavs till Svenska boxningsförbundet för kontroll, redovisades domsluten i

5 044 matcher under tiden 1972 — 1980. Av dessa hade 45 matcher (0,8 %) slutat genomknock—out och 127 (2,5 %) genom

RSC. Av de 400 boxarna hade 57 någon gång förlorat genom

' knOCk—out. Mer än tre knock—outförluster förekom inte I * hos någon. I den av förbundet 1980 gjorda enkätundersökningen redovisades 2 974 tävlings— och diplommatcher säsongen 1979/80. Av dessa slutade 66 (2,2 %) genom domslutet knock—out eller

% RSC. Det bör även i detta sammanhang anmärkas att redovis— l ningen i startböckerna inte ger en fullständig bild av : matchresultaten. Boxare som misslyckats under säsongen och förlorat många matcher kan nämligen ha underlåtit att förnya sin startbok. Trots detta är det berättigat konstatera att förhållandevis få matcher inom svensk amatörboxning slutar

med knock—out eller RSC.

Vid alla slag mot huvudet finns en liten risk att blödningar uppkommer i eller runt omkring hjärnan. Dessa kan ge omedel— bara symtom med medvetslöshet och neurologiska bortfallsymtom, men kan också ge sig tillkänna först en tid efter skalltraumat. Traumatiskt betingade blödningar har rapporterats från amatör— boxning (Cruikshank, 1980), vilka i något fall lett till dödsfall (Simonsen, 1980). Smärre blödningar med symtom svåra att skilja från dem vid hjärnskakning och groggy states torde också undantagsvis kunna förekomma även vid amatörboxning.

! Med hänsyn till hittills rapporterade sena, beståendemen hos

• Sida 78
•  Original

amatörboxare måste dock den risken bedömas som mycket liten.

Dödsfall i samband med boxning har ägnats stor uppmärksamhet. Antalet boxare som genom tiderna avlidit under tävling har upp— skattats till omkring 400. I en undersökning från 1979 rappor— terades att det under de sista tio åren registrerats 56 döds— fall i världen. Särskilt i USA har ett stort antal boxare skadats svårt eller avlidit. I staten New York avled fram till 1950 21 boxare. Antalet under tävling avlidna basebollspelare och utövare av amerikansk fotboll var emellertid under samma tid högre (Mc Cown, 1959). Utredningar visar att det är främst professionella boxare som avlidit, men dödsfall har före— kommit också bland amatörer (Simonsen, 1980 och Cruikshank, 1980). I Sverige har inträffat två dödsfall i samband med boxning, båda under 1940—talet._

Förutom dödsfallen har rapporterats fall med blödningar i hjärnan som överlevt med resttillstånd. Sådana fall har helt nyligen inträffat i samband med amatörboxning (Cruikshank, 1980).

5.2.5 Kroniska skador på centrala nervsystemet

Det är väl känt från såväl djurexperimentella studier som kliniska undersökningar — bl.a. på professionella boxare —

att upprepade slag mot huvudet kan ge upphov till hjärn— skador trots att det enskilda slaget varit lindrigt och ej givit några påtagliga kliniska symtom. Vid dessa undersök— ningar på boxare har det visat sig att hjärnskadans svårighets- grad kan sättas i direkt relation till boxningskarriärens längd och antalet matcher — ju längre karriär och ju större antal matcher desto allvarligare hjärnskada. Symtomen kan upptäckas långt - ofta decennier — efter det att boxaren slutat tävla. Skadorna är progressiva, dvs. förvärras mer än man med hänsyn till åldersutvecklingen kan förvänta

(Roberts, 1969). Den kliniska bilden är typisk med såväl psykiska som motoriska symtom. Försämrat minne, intellektuell avtrubbning och karaktärsförändringar är vanliga psykiska sym— tom medan talrubbning, klumpiga rörelser, balansrubbning och

darrningar dominerar bland de motoriska. Obuktion av professio—

• Sida 79
•  Original

nella boxare har visat stereotypa strukturella förändringar i hjärnan.Ienobduktionsundersökning av 15 f.d. boxare med lång karriär, varav tolv varit professionella, påvisades fokal celldegeneration, dvs. cellförstöring, i stora och lilla hjärnans hemisfärer, i de undre nervcellsförande nervknutarna (basala ganglierna) samt cellminskning (atrofi) inom utbredda områden av det Limbiska systemet. Dessa patologiskt anatomiska

förändringar svarar mot ovan beskrivna symtom. Hos två av de

' tre undersökta amatörboxarna fann man inga av de ovan beskrivna

neuropatologiska förändringarna (Corsellis, 1975).

_ Det är således uppenbart att slag mot huvudet kan ge upphov

till skador på hjärnvävanden. Slag som är tillräckligt kraftiga för att bedöva en människa för en kort stund kan orsaka små fokala skador på nervceller oeh_kapi1lärer (Oppenheimer, 1968). Sådana skador är kumulativa (Roberts, 1969) och kan

leda till traumatisk encefalopati, s.k. punchdrunksyndrom.

Hur ofta inträffar då dessa ovan beskrivna, kroniska skador? I Roberts undersökning 1969 av 224 professionella boxare, ut- förd på uppdrag av Royal College of Physicians, visade 17 % tecken på sådana kroniska hjärnskador som kunde anses bero på boxningen. Vid undersökning av 1 582 amatörboxare fann man tecken på encefalopati hos 148 eller 9 %. Som jämförelse undersöktes en grupp på 1 000 jämnåriga som aldrig boxats. Hos denna fanns encefalopatitecken hos 56 eller 5,6 %.Skill- naden mellan grupperna beträffande skadefrekvens var sig— nifikant (Serel och Jaros, 1962). Vid undersökning av alla amatörboxare i det engelska flygvapnet under en fjortonårs— period rapporterades 240 akuta skador. Inga fall av kronisk encefalopati observerades under den relativt korta observa— tionstiden (Brennan och O'Connor, 1968). Författarna menar att adekvat kontrollerad amatörboxning är behäftad med minimal risk för kroniska hjärnskador. Liknande slutsatser görs i ett nyligen publicerat danskt arbete, vari 55 f.d. amatörboxare undersökts genom omfattande kliniskt utförda neurologiska undersökningar, EEG och neuropsykologiska under— sökningar. Gruppen jämfördes med en kontrollgrupp av 55 fot— bollsspelare. Observationstiden efter det att boxarna slutat tävla var i medeltal elva år(5 —19)och boxarnas karriär hade

• Sida 80
•  Original

varat i medeltal åtta år(5 —16). Av det totala antalet

matcher som boxarna gått hade endast omkring en procent slutat med knock—out. Vid jämförelse av de båda grupperna fann man ingen skillnad beträffande subjektiva besvär, neurologiska fynd eller EEG. I den neuropsykologiska undersökningen fann man en liten skillnad med något sämre motorisk funktion i vänster hand hos boxarna. I boxargruppen fann man ingen korrelation mellan observerade avvikelser i symptomatologi och boxningskarriärens längd, antal knock—outs osv. (Thomassen, 1979). Med hänsyn till det undersökta materialet synes författarnas slutsatser vara väl underbyggda. Under— sökningens värde begränsas dock något av det relativt stora bor

fallet ur den ursprungliga gruppen, 114 boxare.

5.2.4 Övriga skador

Sår i ansiktet speciellt vid ögonbrynen är vanliga och kan förutses i samband med boxning. På grund av kraftigt blod- flöde, vilket kan försämra boxarens synförmåga, leder sådana sår inte sällan till att matchenaybryts. Detta är för övrigt tillrådligt, om man vill förhindra nedsmutsning av såret och försämrad läkning. Risk för sår inuti munnen har minskat i och med användning av tandskydd. Också blodansamling under huden (haematom) i ansiktet är vanliga och även dessa skador kan inskränka synen genom att ögat "muras igen". Risken för haematom på ytterörat med s.k. blomkålsöra som följd anses ha minskat i och med användande av huvudskydd. Sår och haematom i ansiktet kan leda till missprydande ärr och deformiteter men ger i övrigt sällan några men. Samma gäller de relativt vanliga näsfrakturerna som inte sällan ger gamla boxare en speciell profil. Dessa näsfrakturer kan, om de inte be— handlas tidigt och korrekt, ibland ge upphov till för-

svårad näsandning.

Allvarliga ansiktsskador kan också drabba underkäken. Dessa är vanligen lokaliserade till käkvinkeln eller nära käk— 1eden (Bocher och Langanke, 1979). Vissa rapporter talar om att ansiktsfrakturer skulle uppstå i en frekvens av fyra per 6 000 seniormatcher. Även frakturer på tänderna— speciellt

• Sida 81
•  Original

hörntänderna — förekommer men har numera minskat i och med

att tandskyddet användes regelmässigt.

De allvarligaste ansiktsskadorna är otvivelaktigt ögonskadorna. Smärre sår kring ögonhålan uppkommer i två procent av alla boxningsmatcher. Däremot är den fruktade näthinneavlossningen ovanlig och sedan 1946 uppges endast sex fall ha förekommit hos amatörboxare och nio fall bland professionella (Blonstein, 1975). Andra rapporter tyder dock på att skadan kan vara vanligare (Paul, 1966 och Hruby, 1979). Risken för näthinne— avlossning är särskilt stor hos närsynta personer varför dessa ej bör tillåtas att boxas. Genom operation kan i vissa fall näthinnan fixeras och skadan i vissa fall förbättras. En stor del får emellertid bestående synnedsättning. Bland övriga ögonskador som rapporterats märks blödning i näthinnan och glaskroppen samt linsförskjutning. Prognosen tycks här

vara bättre.

Handskada torde vara den vanligaste skadan bland boxarna. Ett flertal typer av fraktur i handen har beskrivits. De -lesta är beskedliga även om de förhindrar möjlighet till boxning under kortare eller längre tid. Däremot är frakturer som kan drabba tummens basalled och båtbenet behandlings— krävande och kan ge framtida men. Överansträngningsskador i hand och armbåge har beskrivits — t.ex. Boxer's knuckle dvs. kronisk inflammerad slemsäck på knogen (Williams, 1976) och Boxer's elbow dvs. broskskada i armbågen (Grenier och Rouleau, 1976). Sådana skador kräver ibland operativ behandling och särskilt armbågsskadorna kan medföra framtida men.

När det gäller skador på organ i bröst och buk torde njur— skador vara vanligast. Risken för blödning från njuren tycks öka kraftigt i och med antalet ronder. Vid undersökningar av professionella boxare befanns hälften ha spår av blod i urinen efter en tio ronders boxningsmatch (Mc Cown, 1959). Allvarlig njurblödning är dock mycket ovanlig, speciellt hos amatörboxare. Dödsfall i samband med mjältblödning har beskrivits men även detta är sällsynt (Thorseth, 1972).Vid slag mot bröstkorgen kan uppstå revbensbrott och någon gång perforation av lungan (pneumothorax). Vid de dödsfall som

• Sida 82
•  Original

beskrivits efter slag mot bröstet har det sällan varit fråga om bristning av hjärtmuskeln eller de stora kärlen utan snarare

om en på grund av yttre våld utlöst rytmrubbning i hjärtat. Vid våld mot halsen har beskrivits bristning i stora hals— kärlen, struphuvudet och till och med halsryggraden. Denna

typ av skador, som är ovanliga, kan uppkomma inte bara genom slag utan även vid fall mot repen.

• Sida 83
•  Original

6. DISKUSSION OCH SLUTSATSER 6.1 Diskussion

6.1.1 Debatten

Boxningen och dess skaderisker har alltsedan sporten började utövas i landet på 1920—talet varit föremål för en intensiv debatt. Åtskilliga förslag har väckts genom åren att all boxning borde förbjudas och att regler och säkerhetsföreskrifter skall ändras.Ingen annan enskild idrottsgren har varit före- mål för sådant intresse från riksdagens sida. Intresset är oväntat därför att boxningen alltid varit en liten sport i Sverige och även därför att detta särskilda intresse synes sakna motsvarighet i andra länder, däri inräknat de nordiska. Vad gäller skaderisker inom andra idrotter har man låtit idrottens egna organ själva utöva övervakningen av skade— situationen. Detta oaktat att ett avsevärt våld — tillåtet eller otillåtet enligt reglerna - förekommer också inom andra idrotter och med allvarliga fysiska skador som följd.

Boxningssportens motståndare har i huvudsak anfört att sam— hället inte bör tolerera och ekonomiskt stödja en verksam- het som går ut på,attdeltagarna skall misshandla varandra. Att boxare skadas genom avsiktlig våld inom ramen för box— ningens regler har bidragit till att intensifiera debatten. Man har alltså gjort gällande att all boxning är ur etisk synpunktförkastlig. Det har vidare ansetts att boxning är förenat med betydande risker — främst risker för bestående men på centrala nervsystemet. De som försvarat boxningen har i regel hävdat att idrott i allmänhet och icke minst boxning har en stor social och ungdomsfostrande uppgift och att

hälsoriskerna överdrivits.

Debatten rörande amatörboxningen har ofta brustit i saklig—

• Sida 84
•  Original

het. Man har i mångt och mycket under 1960—talet och därefter betraktat de medicinska problemen så som de gestaltade sig inom den professionella boxningen under de närmast föregående decennierna. Den professionella boxningen har som alltid tilldragit sig ett dominerande intresse hos dem som över

huvud taget intresserat sig för boxningen. The World Championsh inom den professionella boxningens olika viktklasser åt—

njuter en oerhörd publicitet som tillvaratar all dess miljon— rullning, spänning, dramatik och tragik. Denna publicitet påverkar naturligtvis också — ehuru med orätt — synen på

amatörboxningen.

I boxningsdebatten har således inte alltid gjorts åtskillnad mellan amatörboxning och professionell boxning. Undersök— ningar som åberopats som stöd för ett totalförbud har i huvudsak avsett professionella boxare som varit aktiva under en tid då säkerhetsbestämmelser saknats. För en seriös

debatt är det emellertid nödvändigt att hålla i minnet att

den professionella boxningen är — och än mer varit — en i många avseenden annorlunda aktivitet med andra säkerhetsbestämmelser, längre matcher, avsaknad av karantänbestämmelser osv. Det är alltså ej korrekt att utan vidare överföra erfarenheter och iakttagelser från professionell boxning till amatörboxningen. Det bör betonas att vad som bedöms i denna utredning är den amatörboxning som svenska idrottsmän bedriver i dag enligt

nu gällande regler och säkerhetsföreskrifter.

Den debatt som förts i Sverige efter 1969 rörande amatörbox- ningen har huvudsakligen rört säkerhetsföreskrifterna — främst vilken åldersgräns som bör gälla och om huvudskyddet skall vara obligatoriskt. Många har haft uppfattningen att ama— törboxningen inte bör förbjudas om erforderliga säkerhets— bestämmelser iakttages, varmed man i regel menat genomförande av de förslag som nordiska medicinska expertkommittén gav

år 1969.

Skaderiskerna vid boxning har sällan jämförts med skaderisker vid annan idrottsutövning. Amatörboxningens positiva betydelse i fysiskt och socialt hänseende har aldrig — i vart fall inte

• Sida 85
•  Original

i Sverige — granskats vetenskapligt. Att boxning skulle ha en väsentligt större social och ungdomsfostrande betydelse än någon annan idrottsgren samt mer än annan idrott attrahera rotlös men aktivitetshungrande ungdom har visserligen på—

ståtts men aldrig klarlagts. 6.1.2 Olika aspekter på boxning

Att amatörboxningen har ivriga såväl motståndare som för— svarare beror på att de olika sidorna gör sina värderingar från olika utgångspunkter. Många ser i all boxning ett etiskt problem. Från denna synpunkt sett måste konstateras, att tävlingsboxningens mening - att utdela så många och så hårda slag som möjligt mot motståndarens kropp - talar emot sporten och är skäl för ett samhällsingripande, också när boxning utövas som amatöridrott. Det bör emellertid i sammanhanget påpekas, att denna etiska fråga icke uteslutande kan sägas gälla boxningen. Ett icke obetydligt avsiktligt våld —

enligt reglerna tillåtet eller otillåtet — förekommer i så gott som alla kampidrotter. Dessa idrottsgrenars be— rättigande har dock aldrig ifrågasatts. På ett något annor— lunda sätt kan andra sportgrenar sett ur samhällssynpunkt sägas innebära etiska problem, t.ex. vissa former av motorsport, där en kalkylerad risk för svåra olycksfallsskador får anses ingå i sporten. Ej heller har för annan idrott än boxning krävts samhällsingripanderivadgäller utformning av regler,

åldersbestämmelser eller säkerhetsföreskrifter för utövarna.

Boxningens etiska problem måste ses mot den bakgrunden att allt deltagande i boxningstävlande sker frivilligt. Det bör också sägas att utredningen ej fått intrycket att ledare eller tränare inom amatörboxningen söker genom påtryckningar eller på annat otillbörligt sätt förmå klubbarnas medlemmar att

ställa upp i matcher och tävlingar.

Sett ur ett annat än ett etiskt perspektiv kan saken te sig annorlunda. Många menar sålunda att boxningen mer än andra idrottsgrenar har en social betydelse. Boxningen skulle i

ovanligt hög grad kräva allmän skötsamhet och tränings—

• Sida 86
•  Original

flit. Boxningen — har man sagt — går ut på att förvandla ett okontrollerat slagsmål till en kamp enligt fastställda regler därdisciplin,teknik och självkontroll krävs av varje deltagare. Många boxningsledare och andra inom idrottsrörelsen har vitt—

nat om boxningens speciellt ungdomsfostrande egenskaper.

I förarbetena till lagen om förbud mot professionell boxning har anförts att boxning verkar förråande på ungdomen och på publiken. Någon dokumentering som bestyrker — eller för— ringar — sanningshalten i detta påstående har utredningen icke kännedom om. Utredningsuppdraget och bakgrunden därtill har emellertid ej givit anledning att söka klarlägga hur det må förhålla sig med boxningens psykiska verkningar på utövare

och publik jämfört med motsvarande påverkan av annan idrott. Det synes för övrigt tveksamt om ens en omfattande veten— skaplig undersökning skulle kunna bringa någon klarhet i en sådan frågeställning. För utredaren och experterna, som under någon tid besökt såväl ett antal fotbolls- och ishockeymatcher som flertalet större boxningstävlingar, är det påtagligt,

att boxningspubliken visserligen är lika intresserad och entusiastisk men utan varje tvivel mindre bråkig än

publiken vid förstnämnda arrangemang. Man ser nästan aldrig berusade personer på boxningstävlingar.

Man kan således anlägga en mängd olika synpunkter på box— ningen. Utredningen har emellertid inte sett som sin upp- gift att värdera eller utreda dessa eller andra liknande aspekter på boxningssporten. Såsom tidigare framhållits vill utredningen endast från huvudsakligen medicinska utgångs— punkter söka ge ledning för en bedömning om amatörboxning — utövad enligt nuvarande regler och med tillämpning av gällande säkerhetsbestämmelser — kräver samhällsingripanden i någon form. 6.1.5 Några utgångspunkter för utredningens slutsatser Vid bedömning av vilka problem boxningens fysiska skadeverk—

ningar kan antagas medföra för samhället måste i första hand framhållas det relativt begränsade antalet utövare vi har i

• Sida 87
•  Original

Sverige. Under säsongen 1980/81 var, såsom tidigare redovisats, endast omkring 600 amatörboxare tävlingsverksamma och det totala antalet tävlingsboxare i landet torde inte överstiga

1 000. Antalet tävlingsaktiva kommer med största sannolik— het också i framtiden att bli relativt begränsat. Även om boxningssporten under de senaste åren rönt ett ökat intresse bland ungdomen, måste man hålla i minnet att endast ett mindre antal av dem som börjar att träna någonsin kommer

att tävla. Boxning är en tekniskt svår sportgren som i hög grad kräver disciplin samt långvarig och regelbunden träning. Åtskilliga har vid något eller några tillfällen prövat på boxningsträning men inte fortsatt. En del fortsätter med träningen mer ger sig inte in på tävlande. Den omständig- heten att antalet utövare i landet är så få innebär — oavsett skadornas omfattning - en begränsning av det medicinska problemet såvitt gäller sjukvårdsinsatser från samhällets

sida.

Idrottsutövning innefattar två moment: träning och tävling. Det står å ena sidan klart att motionsidrott och träning för förbättring av prestationsförmågan i allmänhet är nyttigt ur medicinsk synpunkt. Detta gäller i synnerhet en riktigt bedriven konditionsträning. Idrottsträningen är också — som bekant — väsentligen till fördel från social synpunktgenom att den ger ungdom — och andra _ en vettig och fostrande fritidssysselsättning. Lika säkert är att idrottsutövning på elitnivå inom så gott som alla idrottsgrenar, och alltså ej endast inom kampidrotterna, innebär stora skaderisker. Man skulle därför utan alltför stor överdrift kunna säga att tävlingsidrott inom nästan alla idrottsgrenar ur strikt medicinsk synpunkt i och för sig är olämplig. Så har det också vid ett av landets sjukhus konstaterats att ungefär var sjunde olycksfallspatient har skadats vid idrottsutövning och det är otvivelaktigtså att utövarna av tävlingsidrott i förhållande till sitt antal är överrepresenterade som konsumenter av sjukvård. Som alla inser är det orealistiskt att för den skull dra slutsatsen att tävlingsidrott skall förbjudas. Detta behöver ej närmare utvecklas eller analyseras. , Mot idrottens skadeverkningar måste ställas dess sociala be-

• Sida 88
•  Original

tydelse, den tillfredsställelse och nytta träning och tävling

ger utövaren och den avkoppling, spänning och tjusning som idrottstävlingar kan ge publiken.

Vad nu sagts gäller också amatörboxningen. Boxningsträningen är i regel fri från skador och ger allsidig fysisk och psy— kisk uppbyggnad. Såsom nämnts har boxningen - i vart fall

i samma mån som andra idrottsgrenar — sociala fördelar. Om man alltså bortser från sakens etiska sida, synes en rättvis och rimlig ståndpunkt kunna formuleras så, att ett förbud mot amatörboxning ej bör införas, såvida det inte kan påvisas att den med nuvarande regler och säkerhetsföreskrifter samt med hänsyn till de medicinska skadornas antal, art och svårighetsgrad kan anses utgöra ett större problem för sam— hället och enskilda än annan idrott. Därvid måste för ama— törboxningens del liksom för nästan all annan idrott en viss

förekomst av skador kunna accepteras. 6.2 Krävs samhällsingripande?

Utredningens medicinska undersökningar visar att intet fram— kommit efter Naumanns utredning 1961 eller nordiska medicinska expertkommitténs betänkande 1967, som på ett avgörande sätt kan anses ändra de däri gjorda bedömningarna. Det är helt klarlagt att amatörboxning — också utövad enligt nuvarande regler och säkerhetsföreskrifter — kan ge upphov till olika skador. Liksom för alla andra idrotter gäller att de flesta skadorna är av mindre allvarlig art och sällan ger några bestående men. När det gäller allvarligare akuta skador som kräver läkarbehandling visar inte de medicinska rapporterna att boxare skulle vara mer drabbade än utövare av många andra idrottsgrenar. Tvärtom ger utredningar utomlands, byggda på försäkringsstatistik, vid handen att olycksfallsskador som kräver läkarvård är mindre förekommande inom boxningen än inom flera andra kampidrotter. Svenska boxningsförbundets enkätundersökning hösten 1980 tyder på att förhållandena är desamma i Sverige. Ej heller kan dödsfall anses vara

vanligare i samband med amatörboxning än vid annan kamp- idrott.

• Sida 89
•  Original

Vad som skiljer boxningen från annan idrott är den påtalade risken för skador på centrala nervsystemet. Inte inom någon annan idrottsgren är huvudet och hjärnan så utsatta som vid boxning. Under en boxningsmatch kan deltagarna i större utsträckning än vid annan idrottsutövning drabbas av hjärnskakning, som undantagsvis kan ge upphov till bestående men. Vidare kan i sällsynta fall utan att några påtagliga symtom , dessförinnan iakttagits — ibland lång tid efter avslutad karriär — uppkomma kroniska hjärnskador med såväl psykiska som motoriska symtom — s.k. punchdrunksyndrom. Under de senaste tio åren finns dock, såvitt utredningen kunnat ut- röna, inga allvarliga bestående skador rapporterade inom svensk amatörboxning. I fem fall som kommit till utredningens kännedom — genom en förfrågan till landets läkare i Läkar— tidningen 1981 — har iakttagits psykiska symtom hos svenska f.d. utövare av amatörboxning. Dessa skador har dock inte

kunnat.tillskrivas boxningen.

Vad som framkommit på senare tid tyder på att hälsoriskerna vid amatörboxning överbetonats. Att så skett synes bero på att man hänfört sig till förhållanden, som gäller professio— nell boxning eller amatörboxning i ett tidigare, mindre säkerhetsreglerat och hårdare skede. Uppgifterna från Svenska boxningsförbundet talar också för att tävlingsfrekvensen numera är lägre — för den genomsnittlige amatören sex matcher per år och 15 totalt under hela karriären — än vad som an— tagits i tidigare utredningar. De ändringar som vidtagits i fråga om säkerhetsföreskrifter under senare år kan visser— ligen ej anses ha eliminerat riskerna vid amatörboxning men de har — särskilt karantänreglerna - medfört en begränsning av riskerna. Utredningens bestämda intryck är vidare att boxningssportens ledare och funktionärer numera i större utsträckning än tidigare är medvetna om boxningssportens speciella risker och att de känner sitt ansvar för tävlings—

boxarnas hälsa.

Utredningen har mot bakgrund av vad ovan anförts funnit att det ej kan anses föreligga skäl för ett ingripande med för—

bud mot svensk amatörboxning i den utformning den f.n. har.

• Sida 90
•  Original

6.5. Synpunkter på säkerhetsföreskrifterna

Nordiska medicinska expertkommitténs förslag till säkerhets— föreskrifter har inte till alla delar vunnit tillämpning i Sverige och ej heller i de andra berörda länderna. Möjlig- heterna för en utanför idrottsrörelsens stående utredning att utan särskilda skäl i väsentlig grad påverka gällande regler och säkerhetsföreskrifter för en enskild idrottsgren är be- gränsade. Den enda möjligheten synes vara att föreslå stats— makterna att i samband med beviljande av anslag till idrotts— rörelsen uppställa vissa villkor. Detta skulle emellertid strida mot den inställning som statsmakterna tidigare haft gentemot idrottsrörelsen i Sverige. För idrottsrörelsen är det dessutom främmande, att regler och säkerhetsföreskrifter bestäms av någon annan än dess egna nationella och inter- nationella organ. För att ett internationellt tävlingsutbyte skall kunna vara möjligt krävs_yidare att varje gren följer vissa internationella regler. Det är därför helt orealistiskt att föreslå ändringar i reglerna som i alltför hög grad av— viker från vad som gäller internationellt. Vad gäller amatör— boxningen är det, om man vill att den skall fortleva i Sverige, omöjligt att införa förbud mot huvudslag. Vissa särskilda nationella regler kan dock tillämpas utan att möjligheten till internationellt tävlande upphör eller att grenens egenart försvinner. Vidare kan givetvis svenska representanter i internationella boxningsorganisationer

verka för bättre säkerhetsbestämmelser.

I detta avsnitt granskar utredningen de nuvarande säkerhets— föreskrifterna. De synpunkter som framförs är att uppfatta som underlag för en diskussion inom svensk amatörboxning

och idrottsmedicin för att öka säkerheten — icke såsom

villkor för amatörboxningens tillåtande.

Utredningen anser att det också i fortsättningen bör tillkomma amatörboxningens organisation inom riksidrottsförbundet att — i likhet med vad som gäller inom andra idrotter — utforma regler och säkerhetsföreskrifter i samråd med idrottsmedicinsk

expertis utan statsmakternas inblandning.

• Sida 91
•  Original

6.5.1

De tävlande

Några särskilda medicinska erfarenheter rörande åldersgränsen för tävlingsboxning finns ej rapporterade. Allmänt anses dock att det ur medicinsk synpunkt är olämpligt att tävla före ton— åren. Detsamma torde för övrigt gälla många andra idrotts— grenar. Vidare kan konstateras att en tidig tävlingsdebut kan medföra en lång tävlingskarriär vilket — såsom ovan redovisats — för boxningens del innebär en särskild risk i förhållande till

andra idrottsgrenar.

Som skäl för en 17—årsgräns anförde nordiska medicinska expert— kommittén att unga boxare är övermodigare och oförsiktigare än äldre, inte har tillräcklig defensivteknik samt saknar förståelse för sportens risker. Utredningens iakttagelser stöder inte nordiska expertkommitténs påståenden. Det kan således, enligt utredningens mening, inte generellt göras gällande att 15—åringar är oförsik— tigare i sin boxning än 17—åringar eller att unga boxare i högre grad än äldre saknar förståelse för sportens risker.

Ungdomar mellan 15 och 17 år är mycket olika utvecklade i psykiskt och fysiskt hänseende. Utredningens mening är att den nuvarande 15-årsgränsen kan behållas. En förutsättning härför är emellertid att undersökningsläkaren och boxningsförbundet i varje särskilt fall prövar om den, som efter genomgångna kun- skapsprov är berättigad att ansöka om tävlingslicens och start— bok, är lämpad för tävlingsboxning. Vidare bör han av undersök- ningsläkaren informeras om att ett intensivt och mångårigt tävlande medför risker för bestående men i hjärnan.

Utredningen kan alltså ej instämma i riksdagsuttalandet att en sänkning av åldersgränsen från 17 till 15 år skulle vara en väsentlig avvikelse från säkerhetsföreskrifterna.

Enligt utredningens mening är det icke mindre angeläget att diskutera en övre åldersgräns för boxning. Det är nästan uteslutande hos boxare med en lång tävlingskarriär bakom sig man iakttagit förändringar i hjärnan. Det föreligger därför starka skäl att såsom en ny säkerhetsföreskrift införa en övre åldersgräns för tävlingsboxning, vilken bör ligga unge-

• Sida 92
•  Original

92 Diskussion och slutsatser SOU 1982:22 får vid 30 år. Under utredningsarbetet har emellertid fram— kommit att boxningsförbundet har sin uppmärksamhet riktad på den särskilda risk äldre boxare löper. Förbundet har sålunda uppgivit att man regelmässigt avslår alla ansökningar om tävlingslicens från dem som fyllt 25 år, såvida inte veder— börande tidigare tävlingsboxats och då tillhört eliten. I fall där man är tveksam om lämpligheten av att någon åter— upptar tävlandet föranstaltar man om en kompletterande läkar— undersökning med EEG—prov. Under säsongen 1981/82 be— slutade förbundet om sådan undersökning i ett fall. För de som fyllt 30 år och efter någon säsongs uppehåll vill åter— uppta tävlandet vägrar förbundet alltid licens. Under säsongen 1980/81 förekom en sådan ansökan och säsongen 1981/82 två, vilka samtliga avslogs.

Utredningen anser sig mot denna bakgrund inte behöva föreslå någon formell säkerhetsbestämmelse rörande en övre ålders— gräns. Utredningen vill emellertid understyka nödvändig— heten av att undersökningsläkare, tävlingsläkare och förbundet särskilt uppmärksammar att äldre boxare bör stoppas, när deras boxningskarriär "bär utför” eller defensivtekniken blivit sämre. Att en boxare säges "tåla mycket stryk" kan vara illavarslande och det är då ibland fråga om en boxare som borde avsluta sitt tävlingsboxande. — Det totala antalet amatörboxare som fyllt 30 år torde f.n. inte överstiga tio i hela landet.

Enligt Svenska boxningsförbundet förekommer inte i dag inom nordisk amatörboxning att helt otränade och orutinerade tillåts att tävla. Utredningens iakttagelser stöder påståendet. Den kunskapskontroll som f.n. sker genom märkestagning och stil— prov innan någon tillåts tävla, synes också utgöra en viss garanti för att den blir hejdad, som inte tillräckligt till— ägnat sig sportens teknik. Nordiska medicinska expertkommitténs krav på inrättande av särskilda boxningsnämnder för utförande av denna kontroll torde således ej längre ha fog för sig.

För att undvika skador är det inom flera idrottsgrenar viktigt att inte tävla alltför ofta. Detta gäller särskilt boxning, där ett ögonblicks oskärpa kan medföra en skada. Det har redan

• Sida 93
•  Original

framhållits att det av medicinska rapporter framgår, att boxare som tävlar ofta och under många år löper en särskild risk att drabbas av bestående men. De regler och den praxis som nu gäller, synes i huvudsak tillgodose kravet på att tävlingsintensiteten inte blir alltför omfattande. För

den genomsnittlige amatörboxaren i Sverige tycks ej heller antalet matcher per år eller totalt utgöra en sådan särskild risk som här avses. Däremot finns ett fåtal framstående boxare vars periodvis flitiga tävlande kan diskuteras ur säkerhets— synpunkt. Det är enligt utredningens mening av största vikt att sjudagarsregeln efterföljs och att undantag görs endast vid större turneringar. Med den kontrollmöjlighet som box— ningsförbundet har genom startboksstystemet torde sådana regelöverträdelser lätt kunna upptäckas och beivras enligt idrottens straffbestämmelser. - I detta sammanhang kan man för övrigt ej underlåta den reflektionen att "karantänregler" borde finnas också inom vissa andra idrottsgrenar där våld

mot huvudet inträffar.

Risken för ojämbördig matchning är störst vid turneringar — nationella och internationella — där arrangörerna ej på för— hand kan bestämma vilka som skall mötas och deltagarna inte alltid ägerkännedmnom varandras styrka. Vid andra tävlingar torde man genom att kontrollera de tävlandes startböcker,

där alla matcher och resultat finns antecknade, enkelt

kunna pröva lämpligheten av att två tävlande får mötas. Ut- redningen har inte funnit skäl att ifrågasätta riktigheten

av boxningsförbundets påstående, att det icke förekommer att helt orutinerade boxare tillåts att deltaga i turneringar, där de riskerar att få tävla mot betydligt mer erfarna boxare. De boxare som uttages till stora internationella tävlingar är rutinerade och vältränade. Risken för allvarliga skador på grund av ojämbördig matchning kan, enligt utredningens mening, ej anses kräva ytterligare åtgärder. Utredningen vill emeller— tid understryka nödvändigheten av att alla arrangörer vid ut— formning av matchprogrammen beaktar de skaderisker som kan

uppstå på grund av ojämbördig matchning.

De nuvarande säkerhetsföreskrifterna stadgar att synför—

mågan skall vara minst 0,3 på ena ögat och minst 0,2 på det

• Sida 94
•  Original

andra. Enligt utredningens mening måste dessa föreskrifter skärpas.

6.3.2. Funktionärerna

Utredningen finner ej skäl att föreslå någon ytterligare formell utbildning för tävlingsläkare eller ringdomare. Ut— redningen har med sina experter också diskuterat tävlings— läkarnas kompetens, men har funnit att det — även om det

kunde vara önskvärt — inte är realistiskt att kräva specialist— kompetens som neurolog. Utredningen förutsätter att boxnings- förbundet i samband med de olika kurser som anordnas, in— formerar om de skador som kan förekomma och att förbundet verkar för att tävlingsarrangörerna i så stor utsträckning som möjligt till funktionärer utser personer som genomgått

förbundets kurser.

Utredningen anser att tävlingsläkarens åligganden i samband med boxningstävlingar bör utvidgas. Även om ringdomaren bättre än någon annan kan iakttaga och bedöma de tävlandes förmåga att försvara sig och är helt införstådd med att följa tävlingsläkarens råd, är det ändå naturligt och önskvärt att läkaren har ett självständigt ansvar för de tävlandes hälsa. Tävlingsläkaren bör alltså ges en ovillkorlig befogenhet att bryta en pågående match när han finner att fara för någon av de tävlandes hälsa föreligger. Tävlingsläkaren bör vidare åläggas att till boxningsförbundet rapportera eventuella brister i den utrustning som användes ävensom åsidosättande av andra säkerhetsföreskrifter. Han bör vidare ha skydighet att till förbundet rapportera, om han finner att någon av boxarna inte är lämpad för fortsatt tävlande. Säkerheten skulle, enligt utredningens uppfattning, öka om tävlings— läkarens befogenheter utvidgades i enlighet med vad som nu

föreslagits.

6-5-3 Kontrollen

Genom startbokssystemet och kravet på läkarundersökningar

sker en regelbunden och obligatorisk kontroll av alla täv—

• Sida 95
•  Original

lingsboxare. Både boxningsförbundet och tävlingsläkarna får genom startböckerna en viss möjlighet att överblicka varje boxares tävlingsfrekvens och hela tävlingskarriär. Man borde således med utgångspunkt i antalet matcher och match— resultat, som finns antecknade i varje boxares startbok, få ett underlag för ett beslut att förbjuda eller rekommendera fortsatt tävlande. Det är viktigt att skyldigheten att rapportera skador till boxningsförbundet upprätthålles och

att denna rapportering registreras och bevaras.

Risken att drabbas av hårda slag mot huvudet, som på lång

sikt kan ge bestående men, måste bedömas som störst för de boxare som tillhör eliten och tävlar flitigt mot starka mot— ståndare i internationella matcher. Utredningen anser att kontrollen av dessa boxare kunde skärpas ytterligare genom

att en särskild läkarundersökning införes. En sådan under- sökning skall utföras av läkare med specialistkompetens i neurologi, vilka har tillgång till den medicinska apparatur som bör komma till användning. Denna särskilda läkarundersökning bör göras obligatorisk efter t.ex. var hundrade matchyoavsett matchresultaten. Med hänsyn till svenska amatörboxares täv— lingsfrekvens är det endast ett fåtal mycket framstående elitboxare som kommer att beröras av en sådan föreskrift.

Det är emellertid just denna lilla grupp som genom att fort— sätta att boxas år efter år utsätter sig för särskilda risker att drabbas av bestående allvarliga skador. Genom denna särskilda läkarundersökning som nu föreslagits fäster man också de aktivas uppmärksamhet på att ett långvarigtoch

intensivt tävlande kan innebära vissa skaderisker.

Om denna specialistundersökning införes i svensk amatörboxning finner utredningen inga skäl att föreslå någon obligatorisk uteslutning från tävlingsboxning efter ett Visst antal

matcher eller knock—outförluster. Möjligheten till ute— slutning från fortsatt tävlande finns för övrigt redan genom de befogenheter som tillagts Svenska boxningsförbundets kontrollkommitté.

Nuvarande karaktänbestämmelser synes ur medicinsk synpunkt

• Sida 96
•  Original

lämpliga. Tävlingsläkaren bör dock efter varje match — oavsett utgången — kunna få ålägga någon eller båda boxarna tävlings— förbud under en eller flera månader.

6.3.4. Utrustningen

Det nya ringunderlaget — devinycell M 150 — har både en

god stötabsorberande förmåga och är inte alltför mjukt. Ext mjukt underlag hindrar nämligen boxarnas fotarbete. Det nya materialet innebär en väsentlig förbättring. Boxnings— förbundet bör verka för att ringunderlaget blir obligatoriskt så snart som möjligt vid allaamatörtävlingar, även utanför Sverige.

Med undantag för ringgolvet har dock få åtgärder vidtagits under de senaste15 - ZOåren för att få fram bättre utrustning och skydd. Undersökningar om hur t.ex. boxhandskarnas vikt, fyllning och utformning i övrigt påverkar slagens effekt och motverkar handskador har beslutats men av kostnadsskäl icke kunnat genomföras. Säkra uppgifter om att de tyngre handskarna som användes i Sverige är "ofarligare" än de något lättare amatörhandskarna som användes utomlands finns inte. Däremot ger vissa idrottsmedicinska undersökningar vid handen att nya handskar skulle vara mer stötabsorberande än begagnade.

Utredningen har med utgångspunkt i direktiven inte funnit anledning att göra några närmare undersökningar om vilka konkreta åtgärder somkanvidtagas för att förbättra utrustning och skydd. Idrottsrörelsens resurser för vetenskapliga under— sökningar och materialprovningar är begränsade. Boxningsför— bundet bör emellertid snarast — t.ex. i samarbete med övriga nordiska förbund eller någon fabrikant av idrottsutrustning och den moderna trafiksäkerhetsforskningen — söka få fram en boxhandske och ett huvudskydd som ytterligare dämpar slagens effekt. Den forskning som f.n. sker inom EABA har ännu inte redovisats varför boxningsförbundet — i likhet med vad det gjorde beträffande ringgolvet — torde få utreda frågan i egen regi. E%t sådant projekt synes — om det stödjes genom bi— drag från t.ex. Idrottens forskningsråd — vara genomförbart.

• Sida 97
•  Original

Huvudskyddets obligatorium under tävling har ständigt de— batterats i Sverige. Bland de flesta boxare och ledare har hjälmen inte varit populär av skäl som redovisats tidigare. Endast ett fåtal länder — och icke något av de nordiska — har tillämpat samma regler som Sverige beträffande skyldigheten att ha hjälm vid tävling. Det kan tilläggas att brittiska boxare av säkerhetsskäl ej tillåts att bära huvudskydd eller

att möta boxare med sådant skydd.

Nyttan av att ha hjälm är föremål för olika meningar. Som framgått av den tidigare redovisningen medger numera Svenska boxningsförbundet dispens för seniorboxare från skyldig— heten att bära hjälm vid tävlingar där det nya ringunderlaget användes. Däremot användes alltid huvudskydd vid Sparring. Utredningen har funnit klarlagt att de olika hjälmtyper som finns idag i vart fall utgör ett gott skydd för bakhuvudet vid fall mot golvet och att de i icke oväsentlig grad skyddar mot ögonbryns— och öronskador. Däremot är det tveksamt om hjälmen skyddar mot effekten av slag mot huvudet. Frågan vilken skyddseffekt hjälmen har, borde också bli föremål för någon form av vetenskaplig granskning i boxningsför— bundets regi i samarbete med trafiksäkerhetsforskningen,

som har tillgång till den apparatur och kunskap som er-

fordras.

l avvaktanpå resultatet av en sådan granskning finner ut— redningen inte anledning att föreslå någon ändring av vad som nu tillämpas. Hjälmtvånget bör således bestå för ungdoms- boxare och juniorer åtminstone vid nationella tävlingar. Undantag bör endast ske för seniorboxare av elitklass och då endast vid tävlingar där det nya ringunderlaget användes. Först efter en vetenskaplig granskning kan en utvärdering av huvudskyddets effektske och nya bestämmelser eventuellt ut— färdas. Forskningsresultaten beträffande handskarna kan komma att påverka inställningen till huvudskyddets vara

eller icke vara inom svensk amatörboxning.

• Sida 98
•  Original

De underlivsskydd och tandskydd som idag användes av svenska amatörboxare synes ändamålsenliga. Några särskilda åtgärder beträffande denna utrustning är inte påkallade.

• Sida 99
•  Original

LITTERATUR

Kap. 1

Kap. 2

Kap. 3

Kap. 5

Läkartidningen 44: 388, 1981

Naumann, Bengt: Boxningssportens skadeverk— ningar, SOU 1961:46, Stockholm 1961

PM angående boxningsförbud, Justitiedepartementet, Stencil, Ju 1969z1, januari 1969

Boksningens medicinske skadevirkninger, Nordisk utredningsserie, 1967z16, Stockholm 1967

Agge, Ivar: straffrättens allmänna del, Föreläs—

ningar, Tredje häftet, Stockholm 1964

Bengtsson, Bertil: Skadestånd vid sport, lek och sällskapsliv, Stockholm 1962

Peterson, Lars och Renström, Per: Skador inom idrotten, Handbok om förebyggande, behandling och rehabiliterande åtgärder för aktiva, ledare, instruktörer m.fl., Folksam och Riksidrottsförbundet, Tidens förlag, 1979

Axelsson, Renström och Svensson: Akuta idrotts— skador på ett centrallasarett, Läkartidningen 77: 3613—3630, 1980

Folksam: Idrottsskador, Olycksfallsrisken i bandy, fotboll, handboll cch ishockey, Folksams hälsoråds skriftserie, HS 10, Stockholm 1971

Eriksson, Carl—Gunnar och Tibblin, Gösta: Hur gick det för 30—talets idrottsmän?, Läkartid- ningen 76: 1409—1412 1979

Franke, Kurt: Traumatologie des Sportes, Berlin 1977

• Sida 100
•  Original

Blonstein, JlL: Injuries in Sport, Trans Med Soc Lond 90: 20—30, 1974

Johansen, O: Idrett og skader, Kirke— og under— visningsdepartementet, Statens ungdoms— och idrettskontor, Oslo 1955

Peterson, E. & Wenker, H: Verletzungen des Zentralnervensystems durch Sportunfälle, Beitr. Neurochir. 15: 233—244, 1968

Bocher, von B. & Langankel, B: Traumatologische Aspekte im Kiefer— Gesichts— Berich, Medicin und Sport 19: 578—381, 1979

Unterharnscheidt, von F. & Sellier, K: Mechanik, Pathomorphologie und Klinik der traumatischen Schäden des ZNS bei Boxern, Medicin und Sport 2 och 3: 35—45 och 111—117, 1970

Johnson, J., Skorecki, J. & Wells, H. P: Peak accelerations of the head experienced in boxing, Medical and Biological Engineering, 396—404, 1975

Simonsen, J: Dödsfall i förbindelse med amatörbox— ning, Ugeskr. Laeg. 142: 895, 1980

Cruikshank, J.K., Higgens, C.S. & Gray, J.H.: Lancet 626—627 1980

Serel, M. & Jaros, 0: The mechanism of cerebral concussion in boxing and their consequences, World Neurol 1962:3, 351—358

Gronwall, D. & Wrightson, P: Cumulative effect of concussion, Lancet 995—997, 1975

Thorseth, K: Idrottslaesioner, Odense, Köpenhamn, Århus, Fadls förlag, 1972

• Sida 101
•  Original

Mc Cown, I.A.: Boxing injuries, Amer J. Surg 98: 509-516, 1959

Roberts, A.H.: Brain Damage in Boxers Pitmån Medical and Scientific Publishing Company Ltd, London 1969

Corsellis J.A.N., Bruton, C.J. & Freeman— Browne, D: The aftermath of boxing, Psychological

Medicine 3: 270—303, 1975

Oppenheimer, D.R: Microscopic lesions in the brain following headinjury,J. Neurol. Neurosurg. Psychiat., 31: 299—306, 1968

Brennan T.N.N. & O'Connor, P.J.: Incidence of boxing injuries in the Royal Air Force in the United Kingdom, Brit. J. Industr Med, 25: 326—329, 1968

Thomassen, A., Juul—Jensen P., de Fine Olivarius, B., Braemer J., Christensen A.L: Neurological, electroencephalographic and neuropsychological

examination of 53 former amateur boxers, Acta Neurol

Scand 60: 352—362, 1979

Blonstein, J.L: Eye injuries in Sport, The practitioner 215: 208—209, 1975

Paul, W: Uber Augen Verletzungen beim Boxsport, Medicin und Sport 21: 2002—2007, 1966

Hruby, K: Netzhautablosung beim Boxsport, Klin. Monatsbl. Augenheilkd., 174: 314-316, 1979

Williams, J.G.P: Sports Medicine, s. 423—424, Arnold, London 1976

Grenier, R. & Rouleau, C: Boxer's elbow, An extension and hypertension injury, J. Sports

Med 3:382—387, 1975

• Sida 102
•  Original

Statens offentliga utredningar 1982

Kronologisk förteckning

20. 21.. 22.

Real beskattning. 8. Real beskattning. Bilaga 1—3. 8. Real beskattning. Bilaga 4—6. B. Tandvården under 80-talet. 8. De förtroendevalda i kommuner och landstingskommuner. Kn. Sockemäringen. Jo. Talböcker-utgivning och spridning. U. Videoreklamfrågan. Ju. Ny plan- och bygglag. Remissammanställning. Bo. Sanering efter industrinedläggninger. Bo. Den långsiktiga tillgången och efterfrågan på låkerarbets— kraft. S. Statlig fondförvaltning m. m. E. Kommunalföretaget. Kn. Tillväxt eller stagnation. E. Internationella företag i svensk industri. I. Skatt på energi. 8. Skatt på energi. Bilagor. B. Förvärvsarbete och föräldraskap. A. Handikappade elever i de'. allmänna skolväsendet. U. Kommunerna och näringslivet. Kn. En effektivare vite. Ju. Svensk amatörboxning och skadeverkningame. Jo.

• Sida 103
•  Original

Statens offentliga utredningar 1982

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet

Videoreklamfrågan. [8] Ett effektivare vite. [21]

Socialdepartementet

Tandvården under 80-talet. [4] Den långsiktiga tillgången och efterfrågan på Iäkararbetskraft. [11]

Ekonomidepartementet

Statlig fondförvaltning m.m. [12] Tillväxt eller stagnation. [14]

Budgetdepartementet

Realbeskattningsutredningen. i. Real beskattning. [1] 2. Real beskattning. Bilaga 1—3. [2] 3. Real beskattning. Bilaga 4—6. [3] Energiskattekommittén. 1. Skatt på energi. [16]2. Skatt på energi. Bilagor, [17]

Utbildningsdepartementet

Talböcker-utgivning och spridning. [7] Handikappade elever i det allmänna skolväsendet. [19]

Jordbruksdepartementet

Sockernäringen. [6] Svensk amatörboxning och skadeverkningarna. [22]

Arbetsmarknadsdepartementet Förvärvsarbete och föräldraskap. [18]

Bostadsdepartementet

Ny plan- och bygglag. Remissammanställning. [9] Sanering efter industrinedläggningar. [10]

Industridepartementet Internationella företag i svensk industri. [15]

Kommundepartementet

De förtroendevalda i kommuner och Iandstingskommuner. [5] Kommunalföretaget. [13] Kommunerna och näringslivet. [20]

• Sida 104
•  Original

• Sida 105
•  Original

• Sida 106
•  Original