SOU 1987:19
Varannan damernas : slutbetänkande från Utredningen om kvinnorepresentation
Till statsrådet Anna-Greta Leijon
Utredningen om kvinnorepresentation överlämnar härmed sitt slutbetänkande — ett betänkande som vi hoppas skall vara inledningen till ett intensivt och konstruktivt arbete för att förverkliga målet om en jämn könsfördel- ning i alla de statliga organ utredningen omfattar.
Det är glädjande att konstatera, att alla som berörs av vår utredning — regeringskansli, partier och övriga organisationer — säger sig sträva efter ett samhälle där män och kvinnor deltar i lika utsträckning i beslutsfat— tandet. Viljan saknas inte, har man försäkrat oss, det gäller bara att komma över de hinder som finns utstakade efter vägen. Vi har därför satt på pränt de problem som idag sägs föreligga för den kraftiga underrepresentatio— nen av kvinnor, men också formulerat lösningar för att riva hindren på vägen mot en jämn könsfördelning.
I den debatt som föranletts av våra delbetänkanden har frågan om tvingande åtgärder i form av lagstiftning eller skärpningar i regeringens förordningar givit upp— hov till häftiga uttalanden och stort motstånd.
Det är vår orubbliga uppfattning att ett snabbt resultat endast kan åstadkommas med tvingande åtgärder. Trots detta har vi i våra förslag valt den "mjukare" vägen beroende på vår tillit till parternas försäkringar om att man bara behöver lite mer tid. Därför föreslår vi att regeringen fram till 1992 ger de nominerande organi— sationerna chansen att konkret visa sin goda vilja. Som stimulans föreslår vi en treårig projektverksamhet. Vi menar att vi då givit alla berörda en ärlig chans att visa att man verkligen menar allvar med sina uttalanden. Vi anser att målet om en jämn könsfördelning kan uppnås
inom en tioårsperiod.
Det är också vår förhoppning att detta slutbetänkande kan vara ett hjälpmedel för alla de kvinnor som i sina organisationer kämpar för delad makt, inflytande och ansvar. Det är kvinnor som under utredningens gång sam—
fällt svarat nej på frågan om även morgondagens samhälle
skall formas enbart av män.
Ansvarig för arbetet med slutbetänkandet har utredning— ens sekreterare Ann Boman varit. Kerstin Sjeldrup, utredningens assistent, har omvandlat kladdiga manu—
skript till ett läsbart betänkande.
Anette Romö har i samarbete med Kerstin Sjeldrup skrivit kapitel 6, Två fallstudier om könskvotering. Anita Dahlberg har skrivit kapitel 8, Regler om kvinnorepre- sentation i Norden samt bilaga 1, Underlag för lag om
jämn könsfördelning. övriga delar av betänkandet har Ann
Boman skrivit.
Utredningen har tidigare avlämnat två betänkanden: Ska även morgondagens samhälle formas enbart av män? Kart- läggning av könsfördelningen i central och regional
statsförvaltning (Ds A 1986:4) och Hit - men inte läng—
re? Rapport från seminariet Kvinnor och politisk makt (Ds A 1986z5).
Utredningen har i och med avlämnandet av detta slutbe—
tänkande slutfört sitt uppdrag.
Stockholm i maj 1987
Gerd Engman
/Ann Boman
l "., ' "I . . . .. '5 in. .* . . _ . . ; ” ...J. "
*. r". . , ref . . .... '.!—Jr. . | ,* _ . aff-rm.» | .l' .. , ,_ ,, *i' ...nu.
_' ...-......
..
Sammanfattning
Utredningen om kvinnorepresentation har arbetat i drygt ett år och överlämnar nu sitt slutbetänkande. Det upp— drag vi fått av regeringen är att föreslå åtgärder för att öka kvinnorepresentationen i statliga styrelser och kommittéer m m. I detta slutbetänkande redovisar vi pro— blem och hinder i den verklighet vi studerat men också förslag till åtgärder för såväl regeringen som för orga— nisationer, partier och statsförvaltning.
Slutbetänkandet har fått namnet Varannan damernas. Där— med vill vi ange målet för vårt arbete: att kvinnor och män delar makt, inflytande och ansvar på samhällets alla
områden.
Under vårt arbete har vi upptäckt att det på vägen mot en jämn könsfördelning finns en mängd hinder. Det är hinder som är mer eller mindre osynliga vid en första anblick och som därför obesvärat lever vidare trots alla
formella bekännelser om jämställdhet mellan könen.
Osynliga val
Vi har kartlagt könsfördelningen inom statliga lekmanna— styrelser och kommittéer. Detta är beslutsfora som är indirekt valda i motsats till de parlamentariska försam— lingarna som väljs i allmänna val. Då partierna visar upp sig för väljarna är kvinnorna förhållandevis många. I de direktvalda församlingarna är kvinnorepresentatio—
nen idag drygt 30%. I de indirekt valda organ vi stude— rat finns inte mer än 16% kvinnor i genomsnitt. En av förklaringarna till den låga kvinnorepresentationen där tror vi att just osynligheten är. Styrelserna är i sig osynliga och relativt okända och likaså rekryteringsvä—
garna.
I de organ vi studerat samverkar partier, intresseorga— nisationer och statsmakten. De politiska partierna är den grupp som har den högsta andelen kvinnor bland sina företrädare, 22%. Av företrädarna för staten och arbets— marknadens parter är kvinnorna bara drygt 11%. De perso; ner som företräder statsmakten, organisationer och par— tier utgör den administrativa och politiska eliten. De utses inom en mycket snäv krets där kvinnor är starkt
underrepresenterade.
Hinder inom fackliga organisationer
Vår kartläggning liksom flera andra studier visar att kvinnor har betydligt lättare att nå inflytelserika poster inom de politiska partierna än inom de fackliga organisationerna. När vi sökt förklaringar till detta har vi funnit att det framför allt är tre faktorer som
påverkar:
(l) Synlighet och konkurrens. Partierna är utsatta för massmedias och väljarnas granskning av vilken könsför— delning de har i olika sammanhang. Så är inte fallet för de fackliga organisationerna, de behöver inte riskera att tappa medlemmar på grund av att de inte driver jäm— ställdhetspolitik eller har starkt mansdominerade sty—
relser.
(2) Partierna behandlar andra frågor. Inom de politiska
partierna behandlas ett brett spektrum av frågor som rör
kvinnors hela livssammanhang, frågor som kan hänföras såväl till det offentliga livet som till det privata. Inom de fackliga organisationerna begränsar man sig till
frågor som löner och förhållanden på arbetsplatsen.
(3) Inställning till separata kvinnogrupper. En tredje anledning till att kvinnor haft lättare att nå makt och
inflytande inom de politiska partierna än inom de fack— liga organisationerna är säkerligen att man inom parti—
erna har en mer positiv syn på att kvinnor organiserar sig separat.
Varför fler kvinnor?
Varför behövs fler kvinnor i politiken? Den frågan har vi valt att besvara så här: Utan en jämn könsfördel—
ning i beslutande församlingar blir såväl demokratin som besluten ofullständiga.
Kvinnor är hälften och några till av befolkningen. En jämn könsfördelning i beslutande församlingar är därför en viktig demokratifråga.
Kvinnors och mäns erfarenheter skiljer sig från varand—
ra. För att kunna fatta relevanta beslut behövs underlag från både kvinnors och mäns erfarenhetssfärer. Det är alltså inte bara fråga om att enskilda kvinnor stängs ute från maktens boningar. Det handlar också om att vik— tiga områden och frågeställningar stängs ute, samhället går miste om viktig kunskap. En jämn könsfördelning i beslutande församlingar blir därför en viktig resursfrå—
&-
Att kvinnor och män har olika erfarenheter och ansvars—
områden och därmed också olika kunskaper att tillföra är
idag en ganska okontroversiell ståndpunkt. Men har kvin—
nor och män också olika intressen?
En viktig uppgift för de styrelser och kommittéer vi studerat är att fördela resurser. De områden som styrel—
seledamöterna anser vara särskilt viktiga får mest peng—
ar, andra får stå tillbaka. Vilka områden som priorite— ras skiljer sig åt mellan företrädare för olika partier men ibland också mellan företrädare för olika kön. När det gäller att öka kvinnorepresentationen tycks det ock— så föreligga olika intressen mellan kvinnor som grupp och män som grupp. En jämn könsfördelning i beslutande församlingar blir därmed en intressefråga som gynnar
kvinnor.
Ökad kvinnorepresentation av demokratiskäl är ett mål i sig. Både kvinnor och män skall ha ett reellt inflytande i hela samhället. Men ökad kvinnorepresentation kan ock— så betraktas som ett medel, ett medel att lyfta upp nya frågor och infallsvinklar och att få dem betraktade som politiskt relevanta. Målet blir då en politik som utfor— mas för och av kvinnor och män gemensamt, en politik som
tar tillvara allas intressen.
Könskvotering och lagstiftning
Att könskvotering är en het potatis konstaterade vi redan i vårt första betänkande. Vi redovisar i detta slutbetänkande de argument för och emot könskvotering vi stött på under vårt arbete. Många av argumenten mot könskvotering är av ideologisk karaktär. Partier och organisationer har olika ideologiska uppfattningar i många frågor. I inställningen till könskvotering däremot har nästan alla organisationer och partier samma ideolo—
giska ståndpunkt.
De ideologiska invändningarna mot könskvotering bygger på uppfattningen att jämställdhet skall nås med (1) könsneutrala åtgärder, (2) utan kollision med andra demokratiska principer och (3) på frivillig väg. Vi har
en annan uppfattning.
Vi har visat med åtskilliga exempel att villkoren inte är lika för kvinnor och män. Vi frågar oss därför vad könsneutrala åtgärder hjälper i ett samhälle som inte är könsneutralt. Vi har också konstaterat att det i prakti— ken ofta uppstår ett motsatsförhållande mellan jäm— ställdhet och "demokrati". Jämställdhet som demokratisk princip tycks bara kunna tillämpas när den inte står i strid med andra principer. Vi menar istället att jäm— ställdhet innebär att demokratin ökar. Vi menar också att frivillighetens väg inte är gångbar. Hittills har den vägen inte lett fram till jämställdhet trots att möjligheten funnits i alla tider och nu även fått stöd i lagar och förordningar. Frivillighetens väg är inte framkomlig om målet skall kunna förverkligas inom över— skådlig tid.
Erfarenheter av könskvotering
För att studera hur könskvotering kan fungera i prakti—
ken har vi genomfört två fallstudier. Vi har granskat
hur kvinnorepresentationen genom den metoden har ökat i
Norge och Järfälla.
I Norge har man större erfarenhet av och mer genomgri-
pande beslut om "annorlunda rekryteringsformer", köns— kvotering, än i Sverige. Tre av de politiska partierna i
Norge har infört könskvotering i sina stadgar.
I Sverige har vi ingen erfarenhet av regelrätt könskvo—
tering. I Järfälla, en grannkommun till Stockholm, har
dock den socialdemokratiska arbetarekommunen infört en form av kvotering. Här valde man att etappvis införa jämn könsfördelning. Ingen av dem som redan satt i nämn— der eller i fullmäktige skulle "petas" om de önskade behålla sin plats och hade utfört ett bra arbete. Denna strategi var lyckosam, ingen behövde känna sig förbi—
gången.
Vi redogör i betänkandet för diskussioner och problem som föregick besluten om kvotering liksom för hur reg-
lerna har fungerat i praktiken.
Följderna av en större andel kvinnor i politiken var i flera avseenden desamma i både Norge och Järfälla. Det som beskrevs som de mest positiva och tydliga effekterna och som betonades i både Norge och Järfälla var att beslutsunderlaget breddats och förnyats, att fler av de närvarande deltar i debatterna, att de "mjuka" frågorna ökat i status och att stämningen på sammanträdena blivit
lättsammare.
Erfarenheter av lagstiftning
Alla övriga nordiska länder har idag lagar som syftar till en jämnare könsfördelning i offentliga styrelser
och nämnder. Det enda undantaget är Sverige.
Genom sin lag från 1981 har Norge den längsta traditio— nen på området. Denna lag har fått stå modell för dem
som nu tagits i bruk i Danmark, Island och Finland.
I Norge där lagen varit i kraft under några år är kvin— norepresentationen ungefär dubbelt så hög som i Sverige.
Kvinnoandelen i norska statliga organ är i genomsnitt
drygt 30%, motsvarande siffra hos oss är 16%.
Vi redogör i betänkandet för lagarnas utformning, till—
lämpning och effekter.
Röj undan hindren — nu!
När skall det bli en självklarhet att kvinnor nomineras och väljs i samma utsträckning som män? Vi menar att det finns nog med program om jämställdhet — nu är det
dags att tillämpa dem.
Kvinnorepresentationen ökar inte till en jämställd nivå av sig själv. För att verkligen nå målet om en jämn könsfördelning krävs mer än vackra ord på ett papper. Det krävs konkreta mål och handlingsplaner och det krävs
att handlingsplanerna efterlevs.
Vi redovisar en mängd hinder inom partier, organisatio— ner och statsförvaltning men vi ger också tips på hur hindren kan undanröjas. Dessa tips kan sammanfattas i
följande punkter:
o Förbättra den statliga personalpolitiken
o Sprid uppdragen — begränsa mångsyssleriet
0 Se över arbetsformerna
o Ledningen måste visa sitt intresse
o Vidga synen på kompetens och kvalifikationer
o Uppvärdera och synliggör kvinnors kunskaper
o Värna om lekmannarollen
o Utbilda män i kvinnofrågor
0 Ge kvinnor chans till praktisk träning
o Ordna riktad utbildning till kvinnor som utgår från
kvinnors egna behov
o Underlätta för kvinnor att bilda kvinnliga stöd— grupper
o Bredda rekryteringsbasen
o Formulera kriterier för val
0 Ordna speciell utbildning för valberedningar
o Formulera rekryteringsstrategier
o Upprätta konkreta mål och handlingsplaner
o Redovisa varje år hur handlingsplanerna fullföljts
Det är dock inte bara de nominerande organisationerna som bär skulden till den låga kvinnorepresentationen.
Även regeringskansliet har försummat frågan.
För att kunna skrida från ord till handling krävs mer än allmänna rekommendationer också från regeringens sida. De förslag vi lämnar till regeringen kommer, om de antas och förverkligas, att leda till att målet om en jämn
könsfördelning inte förblir en utopi.
Vi föreslår regeringen att anta som mål att en jämn könsfördelning skall vara uppnådd år 1998 samt
att anta som etappmål att kvinnorepresentationen skall vara minst 30% år 1992 och minst 40% år 1995,
att avsätta medel för en treårig projektverksamhet som syftar till att öka kvinnorepresentationen i stat—
liga organ,
att år 1992 föreslå riksdagen att lagstifta om jämn könsfördelning om kvinnorepresentationen då inte
uppgår till minst 30%,
att
att
att
att
nuvarande bestämmelse om gemensam beredning vid större förändringar skärps så att den även gäller vid kompletterande utnämningar under mandatperio— den samt
de förordningar där regeringen anger metoder för
att förbättra kvinnorepresentationen kontinuerligt
utvärderas och omprövas,
årligen redovisa könsfördelningen i statliga sty—
relser och kommittéer för riksdagen,
stimulera olika forskningsorgan att i ökande omfattning initiera, finansiera och bedriva forsk— ning om kvinnors möjligheter till inflytande och
makt i samhället.
Våra motiv till dessa förslag och våra förslag till hur
de skall genomföras och finansieras finns i kapitel 9.
'i:
Falu
|..'. .
| . '. _ * " ,"H I : 21.” ll'lIL" ”I": '- ' ...r. .. _l” .. |, |' ""M". w...-l...,” . .. -* ||... — ' I., "."l'. ,_i 0 l.", 'i' ML- ' r?- .. i.u .."-. .. ..J, . .,j _ .. ||_ . .. '..-"f' .H.. _ .( J' . .1 ,.” ] ||. J" .l _ * ;. .. 3. .. . . ' . - " * ' "| .ru_. '_ __ u. ' | *_ 1 . ..Vll ?. " ll [Ak " ' " . IA ' |; J .. 4 _ _| .'-l. .i. ..-. ' ., "_ . .. ' | " . , , ,, -. '...* _' | .. d ' r . I '. . ! , _ .. .. ...,; "g ut'. . al.... . —;-._._n..,_-u- . . . ”*? » ' * 'i' ...... _, , _ __ "" .. : . .. ._ .. f. ..är. ;. . : ,. '.' - ... . . " I " H. *" ( _ I,I ( . i], .. | . ... __ Jl _. ' I .3 . ..J * . . ' '.1'. . | I .' i V I I.I . _ ". ' ' ' I_ . j_ . . _f .. ;_—:, f' 'n' . f .. .. . '..'. .. i .. . . * >.. .. S.. | : . .. f . _- .. .. j . '.' ".. ' i , .! Hill.! . Ä' " .L . .. " , '... ' ll . .,. _ j .. _ . _. ' |. " i ' l , f ' 1 . . .. . . , .. .l ' || |." I ' r. e ._ . .. '.'
1. Några utgångspunkter
Utredningens arbete
Den bild vi presenterar i de kommande kapitlen bygger på erfarenheter, tankar och funderingar som väckts hos oss
under det år vi arbetat med utredningen.
Efter vår kartläggning, som presenterades i september 1986, vidtog ett omfattande intervjuarbete. Vi har sam— talat med makthavare och jämställdhetsansvariga inom statsförvaltningen, de politiska partierna och arbets— marknadens parter. De makthavare vi talat med inom statsförvaltningen är 18 statssekreterare, 9 chefstjäns- temän och 7 handläggare inom samtliga departement och statsrådsberedningen. Inom partierna valde vi att samta— la med partisekreterarna och kanslicheferna för riks— dagsgrupperna. De som fick företräda makten inom arbets— marknadens parter var personer som ingick i eller arbe— tade mycket nära ledningen för respektive organisation. Dessutom har vi haft samtal med de jämställdhetsansvari— ga inom arbetsmarknadens huvudorganisationer samt med
ordförandena för de politiska partiernas kvinnoförbund.
Erfarenheter och slutsatser från dessa samtal liksom citat från enskilda makthavare finns invävda i de dis— kussioner, överväganden och förslag som presenteras i detta slutbetänkande. Den forskning som bedrivits på området har varit till stor hjälp när vi försökt struk— turera vårt material, därifrån har vi hämtat fakta, idé— er och inspiration. En utförligare beskrivning av vårt
Innan vi ger oss in på att förmedla våra erfarenheter från det år vi arbetat med utredningen vill vi redovisa vår syn på den verklighet vi studerat och de problem vi
har att brottas med för att förändra den.
Missförstå oss inte
För att undvika missförstånd vill vi en gång för alla slå fast att när vi talar om kvinnor och män så talar vi om kvinnor som grupp och män som grupp. Det betyder att vi är medvetna om att det finns enskilda individer som bryter mönstret — kvinnor med makt och maktlösa män. Vi beskriver inte maktförhållanden på ett individuellt plan utan på ett strukturellt. Vi beskriver maktstrukturer som vi alla är bärare av och som vi alla i olika hög grad har anpassat oss till. Vi beskriver de mönster som
bildar norm, inte de undantag som bekräftar regeln.
Vi lever i ett manssamhälle
Vår utgångspunkt är att vi lever i ett manssamhälle, ett samhälle där mäns erfarenheter och värderingar är norm och kvinnors avvikande. Otaliga är vittnesmålen om hur kvinnor systematiskt blir diskriminerade på grund av sitt kön. Allt för ofta sägs kvinnors underordnade ställning i samhället vara en attitydfråga. Visst hand- lar det om attityder — också. Men som grund för dessa attityder finns maktstrukturer som måste lyftas fram i ljuset om kvinnors underordnade position i samhället skall kunna förändras. Risken är annars stor att vi
fastnar med flätorna i brevlådan.
Idag dominerar männen det politiska livet och har däri— genom stort inflytande över kvinnors liv. Om kvinnor
skall få ett reellt inflytande över sina egna liv måste
de släppas in i de rum där de politiska besluten fattas. Målet är att kvinnor och män delar makt, inflytande och ansvar på samhällets alla områden. Både det privata och
det offentliga livet skall utformas av kvinnor och män
på lika villkor.
. '. *. ..,...
JHMS'MLLD HET
...man... H...-rn...qm'atéw-m—gaalermmuu |... ...wmpbmwm. ...nu... undvik. m.m..-...man... .. minimi. uf'W-Sgann'-ngw .. "nu...... M...... a... uni-m.m...uwm .. .- ..man-*mumvaaantmm m;. 'mllålnuno :.....
H.."JBJLL' Liv mil.], Bl.]
Missioniä (.:... rrm:
lib: '|' ur... »; m..-..;N'.u-._1'...d vi. . v. m- ...Inn. ...i... .H' I nl Fr.... I'll; am nu..-.: m h-"""'i"""' u....u... l-'.'L en.-.: 'I. f*** 3'3 "£.-...; '.'. Han ' - De: hum-.b... J.."...
q.. 1...- 'qu "& ..... m.... :. .. .- V...... cm.-...a...» url... ab .. "'å'." _ ' ,
Hmm-r '., ,,,, a.,-w,, . . ||n|1| , _;" |namn-...- m... '.i'. ....__._._L_;,.u 1 [nu ';'3*_m hanhund... plan man ...I- ' _, å'”.— '..l ha.” ..... man.-auwhtufu m 01 n., . .. ' ' .:..m nu;-n " .s'l'm I: mill..- !=th graden.-lr rivna-"_ un > U| - ,-l ...,, .I-l- Hahr.-...” d'.-|||. Mm..: |... . hnr- då). ...min... .. ...a-|| vilka.. fr...-L.. . ' » ä; _ . Wlan-er.. VI.." Häri-lng gun.-:.. är "I-"." vi. hiv. "Wii.”: wu husman H&m l' Mm ! sur-Minut 'vmcn m..-. "äi"-., , n...: t...-..; u.- ut..1".)'ll.ll.' »— wc-all.» .E-tm m ...-rm... fl.: :...-.i-
sulwnu i'll-ma lukt.-nunnor u...... ...Ium- utan... lta...» ! ljun-tt rm. nummr- munqunlum MB'JDII : :..-MIM". ska,"... Munn-|| Milk.-åran. lll-hin Ilr mnu'l uh.-r litt '|'-'|- f...-w..- t..|.-.J flinta-tm L brevlådan.,
IM mun-.nu” nu..-...; ...-1 Pujiuuhl hem: ...a-eri. nu..: dl.—.t- WMI nm . mm.—innan. har ksiuwtl i.u- INT. lttiihtåt om."... El ett snut- innnan-'n Enl.. s;"! nlrn n'? Mit-1
2. Bistra fakta om den politiska makten
Osynliga val missgynnar kvinnor
1921 blev kvinnan valbar till riksdagen, men inte förrän 1947 fick vi i Sverige det första kvinnliga statsrådet, Karin Kock, folkhushållningsminister. I dagens regering finns fem kvinnliga statsråd (24%), men bland de 23 statssekreterarna finns bara två kvinnor (9%). En för— klaring till detta är säkerligen att statsråden är syn— liga för allmänheten medan statssekreterarna lever ett mera dolt liv, trots att deras makt och inflytande inte
är särskilt mycket mindre än statsrådens.
vi har noterat att synlighet är en viktig faktor för kvinnorepresentationen. Då partierna visar upp sig för väljarna är kvinnorna förhållandevis många. I riksdagen finns idag 31% kvinnor, i landstingen 37% och i kommun— fullmäktige 30%. När man ur dessa församlingar sedan väljer utskott, styrelser och nämnder sjunker andelen kvinnor betydligt. Som vi kommer att visa senare är kvinnorepresentationen inom arbetsmarknadsorganisatio- nerna betydligt lägre än inom partierna. Organisationer— na är inte utsatta för offentlig granskning på samma sätt som partierna och inte heller för den inbördes kon—
kurrens som de politiska partierna.
Det är också viktigt att rekryteringsvägarna är synliga om kvinnorepresentationen skall kunna öka, att medbor— garna eller medlemmarna är med där besluten fattas om
vem som skall väljas till företrädare. Valsedlar ställs
samman efter demokratiskt fastställda principer i alla partier, det är medlemmarna som avgör listornas samman— sättning. Vem som slutligen väljs bestäms av väljarna. Företrädare i statliga styrelser och kommittéer utses av en liten grupp personer inom organisationer och partier och utsätts sällan för medlemmarnas granskning. Den grupp som förbereder nominering och val av dessa före- trädare domineras i hög grad av män. öppna och synliga
rekryteringsvägar gynnar alltså kvinnor.
Få kvinnor på valbara platser
En förutsättning för att kvinnor skall få del av infly— tande och makt i de parlamentariska organen är att de finns på valbara platser på partiernas valsedlar. Dis— kussioner om varvade listor har förts inom alla partier men inget parti har genomfört principen konsekvent. 1980 krävde Fredrika Bremer—Förbundet att en lag skulle infö— ras som stadgade att valsedlarna skulle vara varvade — varannan en kvinna och varannan en man. Det förslaget
var det dock inget parti som nappade på.
Ett genomgående mönster för alla partiers valsedlar är att de är mycket "jämställda" på de platser som inte betraktas som säkra. På de valbara platserna däremot dominerar männen kraftigt. Striden om dessa platser är tuff och ju säkrare ett mandat är desto färre är kvin— norna. Ett exempel som belyser detta är folkpartiets valsedlar till 1985 års riksdagsval. Vid 1982 års val minskade partiet från 38 till 21 mandat, kvinnorepresen— tationen minskade från 24% till 14%. Vid 1985 års riks- dagsval gick partiet kraftigt framåt — antalet mandat ökade till 51. Denna oväntade framgång innebar att ande— len kvinnor ökade från 14% till 39%. De vi talat med inom partiet, såväl män som kvinnor, säger mycket
bestämt att så många kvinnor aldrig hade kommit med
bland de valda om man på förhand kunnat ana antalet man— dat.
Statliga styrelser och kommittéer
Den första uppgift vi tog oss an i utredningen var att göra en omfattande kartläggning av könsfördelningen inom statliga styrelser och kommittéer. Vi granskade 6 804 uppdrag fördelade på 88 centrala myndigheter, 175 läns— myndigheter och 130 kommittéer. Kartläggningen finns redovisad i betänkandet (Ds A l986:4) Ska även morgonda—
gens samhälle formas enbart av män?.
De organ vi haft i uppgift att granska ingår i vad man brukar kalla den korporativa kanalen. Det är statliga lekmannastyrelser, nämnder och kommittéer där politiska partier, intresseorganisationer och statsmakten samver— kar. Kartläggningen visade att jämfört med den parlamen— tariska kanalen har kvinnor här betydligt sämre möjlig— heter till makt och inflytande. I dessa organ fattas många viktiga beslut om hur resurser skall fördelas, hur reformer skall utformas och förverkligas — hur det fram— tida samhället skall se ut. Det är beslut som kvinnor i mycket liten utsträckning har möjlighet att påverka idag.
I vårt första betänkande visade vi att de politiska par— tierna har den högsta andelen kvinnor av dem som är företrädda i den korporativa kanalen. Hur de olika grup— pernas kvinnorepresentation fördelade sig framgår av tabell 1.
Tabell 1. Könsfördelning för olika grupper inom centrala och regionala myndighetsstyrelser, ordinarie ledamöter. Procentuell fördelning
Kvinnor Män andel (antal) andel (antal) Politiska partier 22 (295) 78 (1072) Arbetsmarkn. parter 11 (56) 89 (457) Statsförvaltningen 12 (61) 88 (464) Övriga 11 (36) 89 (289) Samtliga 16 (448) 84 (2282)
Källa: Ds A 1986z4
Rekryteringsbasen är sna' v
Sammantaget var kvinnorna 16% i de centrala och regiona— la styrelser vi granskade. De personer som företräder organisationer, partier och statsmakten i dessa organ befinner sig mycket högt upp i respektive hierarki. Man skulle kunna kalla dem den administrativa och politiska eliten. Detta är en grupp som i mycket hög grad domine— ras av män och för kvinnor är rekryteringsmöjligheterna utomordentligt begränsade. De som utses är personer som ofta har flera liknande uppdrag och dessutom tidskrävan— de uppgifter inom sin egen organisation. De nätverk som uppstår i den korporativa kanalen domineras av män, kvinnor har mycket svårt att ta sig in och betraktas
ofta som avvikande.
Arbetsmarknadens parter
Arbetsmarknadens parter är den ojämförligt största grup— pen av de intresseorganisationer som finns represente— rade i statsförvaltningens lekmannastyrelser. Som vi såg av tabell 1 är endast 11% av deras företrädare kvinnor. Detta trots att andelen kvinnliga medlemmar i de fackli— ga huvudorganisationerna är nära nog hälften - LO 43%, TCO 57% och SACO/SR 38%. I de fackliga organisationerna är det inte bara bland de indirekt valda företrädarna som kvinnor har svårt att hävda sig. Även i organisatio— nernas egna styrelser är andelen kvinnor mycket låg - LO 7%, TCO 18% och SACO/SR 20%.
De politiska partierna
De som utses till företrädare för de politiska partierna hämtas mycket ofta från riksdagsgrupperna för represen— tation på central nivå. På det regionala planet är det
oftast från landstingsgrupperna ledamöterna rekryteras. Centralt stämmer kvinnornas andel av företrädarna ganska väl överens med rekryteringsbasen, dvs riksdagsgrupper— na. På regional nivå däremot är förhållandet ett annat.
I landstingen är kvinnoandelen 37%; när dessa sedan väl— jer företrädare till mindre synliga men väl så inflytel—* serika organ sjunker andelen kvinnor markant. Kvinnore— presentationen i regionala statliga myndigheter är i
genomsnitt 18% för de politiska partierna.
Jämfört med de fackliga organisationerna är det betyd— ligt lättare för kvinnor att nå positioner med makt och inflytande i de politiska partierna. Tänkbara förkla—
ringar till detta diskuterar vi i nästa kapitel.
Tabell 2. Könsfördelning bland ordinarie ledamöter
i olika organ inom arbetsmarknadens huvudorga— nisationer. Organ _ LO K M
Samtliga medlemmar
Egen styrelse
Central och regional statsförvaltn.
Källa: Ds A 1986:4
43 57
93
94 L________
Procentuell fördelning
Tabell 3. Könsfördelning bland ordinarie ledamöter i olika organ per riksdagsparti. Procentuell fördelning
Samtliga
medlemmar Riksdagen 22 Centrala 14 myndigh.
Landsting 34
Regionala myndigh.
Källa: Ds A l986:4
78
86
66
32
32
37
68
68
63
39
58
38
61
42
62
34
33
37
66
67
63
16 84 100 0 43 57 O 100
31
32
37
18
69
68
63
82
Statsförvaltningen
I den centrala statsförvaltningen är det oftast rege— ringskansliet, dvs de olika departementen, som före— slår de personer som utses att företräda staten i sty— relser och kommittéer. Precis som för arbetsmarknadens parter och de politiska partierna består rekryteringsba— sen för denna grupp till övervägande delen av män. De som utses att vara statens företrädare är högre tjänste— män inom departement och myndigheter och på dessa poster finns nästan enbart män. Detta blir en dubbel fälla för kvinnor: kvinnor finns inte med bland beslutsfattarna och inte heller i rekryteringsbasen. Kvinnor ingår myc— ket sällan i det nätverk som beslutsfattare och ledamö— ter i statsförvaltningen utgör. Bara 12% av statens företrädare i lekmannastyrelserna är kvinnor — en siffra
som endast LO och SAF kommer under.
Arbetsdelning inom politiken
Inom politiken råder en tydlig arbetsdelning mellan könen både horisontellt och vertikalt. Kvinnor och män anses vara experter på olika sakområden (horisontell arbetsdelning). Det mest uppseendeväckande exemplet på detta från vår kartläggning är hur kvinnor och män för— delar sig inom de regionala myndigheterna. I de myndig— heter som ägnar sig åt regional arbetsmarknadspolitik fanns den lägsta andelen kvinnor, mellan 6% och 11%. I försäkringskassornas styrelser däremot fanns det inte
mindre än 31% kvinnor.
Men det råder också en annan arbetsdelning inom politi— ken. De uppdrag och sakområden som betraktas som viktiga och har stort inflytande domineras kraftigt av män (ver—
tikal arbetsdelning). Det blir då inte bara en fråga om vilka områden som intresserar kvinnor respektive män
Figur 1. Könsfördelning i olika funktioner inom centrala och regionala myndigheter
Centrala Regionala tm KVINNOR myndigheter myndigheter C:)MÄN
88% .ullllll 12% Mxndighetschefer
89% .Illllll 111 83% .lllllll 17% StyrelSeordförande
Alnlh 18% 85% Jlulh 15% Ordinarie ledamöter i53ilZl_'i53:2lfi53rålili?;_l5lfff
personalföreträdare
."lull 23% _HIHII 23% Su pleanter exEl personalföreträdare
I'IIIIII ”'N'"! 25% hl 29% Personalföreträdare ”__-'_—
marie
||II| "'N'"! 37% Personalföreträdare
suppleanter
Källa: Ds A 1986:4
utan också en fråga om var makten är placerad. Sociala och kulturella institutioner har betydligt mindre makt i samhället än de som ägnar sig åt skatter och industriell
verksamhet.
Den vertikala arbetsdelningen visar sig också i vilka uppdrag och positioner kvinnor och män har. I vår kart— läggning visar det sig mycket tydligt att ju högre upp i hierarkin man kommer desto färre blir kvinnorna. Bland myndighetscheferna i central och regional statsförvalt— ning fanns bara 6% respektive 12% kvinnor. Av de ordina— rie ledamöterna var motsvarande siffror 18% respektive 15% och går vi så långt ner i hierarkin som till perso— nalföreträdarnas suppleanter stiger andelen kvinnor till 34% respektive 37%. Män är chefer och ordförande, kvin—
nor är suppleanter (se figur 1).
Arbetsdelning i riksdagen
Det viktigaste politiska arbetet i riksdagen sker i utskotten. Där finns företrädare för de olika parti— grupperna och man förbereder alla förslag innan de tas upp i kammaren. Totalt innehas 29% av utskottsplatserna av kvinnor. Männen dominerar kraftigt i skatte—, trafik- och näringsutskotten. I socialförsäkrings—, social— och kulturutskotten däremot är kvinnorna i majoritet. Inom "tunga" områden som skatter och näringsliv är det få kvinnor som betraktas som kunniga nog att företräda sitt parti. Däremot har riksdagskvinnorna lyckats bli betrak— tade som experter på traditionellt kvinnliga områden som social— och kulturfrågor. Trots att detta är områden som brukar betraktas som kvinnliga är det ganska ovanligt
att kvinnor är i majoritet bland beslutsfattarna.
Tabell 4. Ledamöter i riksdagens utskott 1987. Rangordning efter antal kvinnor i utskotten
Utskott Kvinnor Män antal antal Socialförsäkr.utskottet * 9 6 Kulturutskottet * 9 Socialutskottet Lagutskottet 5 10 Utrikesutskottet 5 10 Utbildningsutskottet 5 10 Justitieutskottet * 4 11 Arbetsmarkn.utskottet 4 11 Konstitutionsutskottet 3 12 Finansutskottet 3 12 Försvarsutskottet 3 12 Jordbruksutskottet 3 12 Bostadsutskottet 3 12 Skatteutskottet 2 13 Trafikutskottet 2 13 Näringsutskottet 2 13 Samtliga 70 (29%) 170 (71%)
* Utskottet har kvinnlig ordförande
Källa: Riksdagens informationstjänst
Hinder på Vägen mot en jämn könsfördelning
Vi har i detta kapitel visat att kvinnornas andel i de direktvalda parlamentariska församlingarna ligger kring 30%. Studerar vi de indirekt valda organen, utskott, nämnder, styrelser och kommittéer, så halveras kvinnoan— delen ofta. Vi har påpekat att synlighet och konkurrens är viktiga faktorer för kvinnors inflytande liksom öppna och synliga rekryteringsvägar. Vi har också hävdat att den vertikala och horisontella arbetsdelningen är ett hinder för kvinnors inflytande.
Andra faktorer som medverkar till den låga kvinnorepre— sentationen i den korporativa kanalen är det ökade inslaget av experter. Kvinnor är oftast inte experter i den bemärkelse som normen föreskriver, framför allt inte på traditionellt manliga områden. Intresseorganisatio— nernas ökande medverkan bidrar också till att kvinnore— presentationen är låg. Vi har visat att kvinnorna är försvinnande få bland såväl interna makthavare som bland
organisationernas företrädare i statsförvaltningen.
lll JH... HrmoRNe mim—:a Noe MED ”t.om —th VHR du ÄNDÅ MTE så LQNGE SEN om mer, Rosrafrrrl.
3. Släpp fram kvinnorna i facken!
Vår kartläggning liksom flera andra studier visar att kvinnor har lättare att nå inflytelserika poster inom de politiska partierna än inom de fackliga organisationer— na. När vi sökt förklaringar till detta har vi funnit att det framför allt är tre faktorer som påverkar: (1) partiernas könsfördelning är mer synlig än fackens, (2) partierna arbetar med andra frågor och (3) inom partier— na har man en mer positiv inställning till separata
kvinnogrupper än vad facken har.
Synlighet och konkurrens
Vi har tidigare påvisat skillnaden mellan partier och fackliga organisationer när det gäller synlighet och konkurrens. De politiska partierna är utsatta för mass— medias och väljarnas granskning av vilken könssamman- sättning de har i olika sammanhang. Att visa upp en kvinnovänlig profil kan ibland vara ett konkurrensmedel mellan partierna. En allt för mansdominerad valsedel eller en politik som mer eller mindre saknar kvinnopro— fil skulle också kunna leda till att de tappar kvinnliga väljare. Partiernas agerande i jämställdhetsfrågor är mycket mer synligt än de fackliga organisationernas. Enbart i undantagsfall är de fackliga organisationerna utsatta för ett konkurrensförhållande, det finns i regel inte mer än ett fackförbund att ansluta sig till. De fackliga organisationerna behöver därför inte riskera
att tappa kvinnliga medlemmar på grund av att de inte
driver jämställdhetspolitik eller har starkt mansdomine—
rade styrelser.
Facken behandlar färre frågor
Inom de politiska partierna behandlas ett brett spektrum av frågor som rör kvinnors hela livssammanhang, frågor som kan hänföras såväl till det offentliga livet som till det privata. Inom de fackliga organisationerna
begränsar man sig till frågor som löner och förhållanden
på arbetsplatsen.
När kvinnor under senare år i allt större omfattning sökt sig ut på arbetsmarknaden har de flesta sugits upp av den offentliga sektorn. Inom denna sektor återfinns många uppgifter som i allt väsentligt påminner om det arbete kvinnor i alla tider utfört oavlönat i hemmen. Flera forskare har studerat förhållandet för kvinnor inom dessa sektorer och funnit att det ofta uppstår kol— lisioner på grund av att de krav och erfarenheter kvin— nor har med sig från hemmen inte stämmer överens med de
krav de möter ute i arbetslivet.
Den klassiska fackliga uppgiften är att stödja medlem— marna i rollen som anställd. Det handlar då om frågor som löner, arbetsmiljö, arbetsorganisation osv. Det har visat sig att de traditionella fackliga frågorna ofta är för snäva för att engagera kvinnor fackligt. Kvinnors vardagserfarenheter tas sällan upp i det fackliga arbe- tet. Inte heller de problem som kvinnor möter i balans— gången mellan det avlönade och det oavlönade arbetet har gjorts till frågor för facken. Inom de politiska parti— erna har det däremot alltid funnits plats för diskussio—
ner om t ex social service av olika slag.
En förändrad syn kan skönjas
För att illustrera att man inom fackföreningsrörelsen inte är omedveten om vilka problem kvinnor möter har
vi valt att referera LO—rapporten "Jämställdhet och solidaritet" från 1981. Där pekar man på att kvinnor med förskolebarn har den lägsta fackliga aktiviteten medan det bland män förhåller sig precis tvärtom. Män med för— skolebarn har i högre utsträckning förtroendeuppdrag än
män utan små barn.
Om jämställdhet skall kunna genomföras inom facket måste formerna för det fackliga arbetet ändras, hävdas det i rapporten. Också orsakerna till kvinnors underordnade
ställning inom facket diskuteras:
"Kan det vara så, att de fackliga organisatio— nerna inte tillräckligt kraftigt drivit en del frå— gor som är viktiga just för kvinnorna? Kan det vara så, att hårt formaliserade mötesformer allmänt sett avskräcker kvinnor från att delta och från att ytt— ra sig mer än det avskräcker män? Finns det skäl att tro att fler kvinnor blir aktiva om de fackliga organisationerna engagerar sig starkare t ex för en bättre reglering av deltidsarbetet och för en snab- bare utbyggnad av barnomsorgen även för barn vilkas föräldrar arbetar obekväm arbetstid? Om facket visar en vilja att ta upp den sneda fördelningen av arbetet i hemmet till diskussion? Om man ger till— räcklig tyngd i det fackliga arbetet åt de krav som de sämst ställda kvinnogrupperna har rätt att stäl- la?
Här fordras naturligtvis en växelverkan. Fler aktiva kvinnor leder till att facket hårdare driver de frågor som är särskilt viktiga för kvinnorna. Och detta ökar i sin tur drivkraften för andra kvinnor att också aktivt ta del i det fackliga
arbetet." (sid 103—104)
I takt med att kvinnorna blivit fler såväl bland medlem— mar som bland förtroendevalda har alltså dessa frågor börjat tas upp på den fackliga dagordningen. Alla de
fackliga huvudorganisationerna har i sina jämställdhets—
program under senare år pekat på de problem kvinnor brottas med i sin vardag, problem som bottnar i kvinnors dubbelarbete. Men att skriva program är inte nog, pro— grammen skall också förverkligas. Exemplen på att de frågor som behandlas i programmen också drivs med kraft
är mycket få.
De fackliga organisationerna ägnar sig i betydligt mind— re utsträckning än de politiska partierna åt frågor som rör kvinnors hela livssammanhang. Detta är, menar vi, en av förklaringarna till att färre kvinnor är aktiva inom de fackliga organisationerna än inom de politiska parti— erna. Det är också en av förklaringarna till varför det inom de politiska partierna finns fler kvinnor i maktpo—
sitioner än inom de fackliga organisationerna.
Kvinnor organiserar sig separat
En tredje anledning till att kvinnor haft lättare att nå makt och inflytande inom de politiska partierna än inom de fackliga organisationerna är säkerligen att man inom partierna har en mer positiv syn på att kvinnor organi—
serar sig separat.
Det krävs en kvinnlig minimikvot
Inom de politiska partierna har det sedan 10—15 år till— baka betraktats som nödvändigt att ha en viss andel kvinnor på valsedlarnas säkra platser. Denna osynliga minimiandel har stigit från val till val och idag tycks den i genomsnitt ligga kring 30% i de direktvalda parla— mentariska grupperna. Det förekommer dock på vissa val—
sedlar att de valbara platserna helt domineras av män.
De indirekt valda grupperna har inte uppmärksammats på samma sätt av kvinnorna när de ställt sina krav, här är minimigränsen också betydligt lägre. Ibland tycks det
inte ens existera någon minimigräns, det finns fortfa— rande politiskt sammansatta grupper helt utan kvinnor. Inom de fackliga organisationerna tycks det vara vanli- gare med starkt mansdominerade grupper än inom partier—
na.
Minimigränsen för andelen kvinnor flyttas emellertid inte fram automatiskt, det krävs ständig uppmärksamhet, bevakning, kritik och debatt. Flertalet av de makthavare vi talat med under utredningens gång har medgett att det haft stor betydelse att vi lyft fram frågan i ljuset och satt fingret på de ömma punkterna. Många av dem hade tidigare inte ens funderat över att kvinnorna är så få i
de statliga styrelserna och kommittéerna.
Men det räcker inte med att statliga utredningar och massmedia uppmärksammar den låga kvinnorepresentationen. Frågan måste också drivas med kraft inom respektive organisation. Inom de fackliga organisationerna har pressen från kvinnorna inte varit lika stark som inom de politiska partierna. Vi tror att det kan förklaras med att kvinnorna inom facken inte haft samma möjlighet att
formulera och driva sina krav på grund av det starka
motstånd de mött mot separata kvinnogrupper. Därmed inte sagt att de partipolitiskt aktiva kvinnorna saknar mot— stånd.
Motstånd mot kvinnaorganisationer
Inom fackföreningsrörelsen har man alltid betonat med— lemmarnas gemensamma intressen gentemot arbetsgivaren.
Det har lett till att man tonat ned de motsättningar som
kan uppstå mellan kvinnliga och manliga medlemmar.
I vissa frågor har kvinnor mer gemensamt med kvinnor ur andra samhällsklasser än med männen inom den egna klas— sen. I andra frågor har kvinnor ur olika samhällsklasser helt motstridiga intressen. En kvinnlig metallarbetare har helt andra problem att brottas med än vad en kvinn— lig jurist på samma företag har. Men de har också gemen— samma intressen: båda har med all säkerhet lägre lön än sina manliga kollegor, båda har sämre möjligheter till makt och inflytande såväl i arbetet som inom sitt fack— förbund än vad deras manliga kollegor har. Båda har säkerligen huvudansvaret för hem och barn, vilket ger dem speciella problem och glädjeämnen som deras manliga kollegor saknar.
Inställningen till separata kvinnoorganisationer har varit mer positiv inom de politiska partierna men även där har man diskuterat kvinnoförbundens vara eller inte vara. Även där har striden gällt specifika kvinnointres— sen kontra intressen gemensamma för kvinnor och män i samma parti. Kvinnoorganisationernas förespråkare har fått höra att intressegemenskapen inom partiet är vikti— gast och de har ibland blivit beskyllda för att vilja splittra och för att vara separatister. Inställningen till de politiska kvinnoförbunden har växlat genom tiderna. För tillfället tycks det bara vara inom vpk som det råder en allmänt negativ inställning till att kvin— norna organiserar sig i ett eget förbund. En av partiets företrädare motiverar detta så här:
— Kvinnofrågor är hela partiets angelägenhet och om vi har ett kvinnoförbund då kan det lätt bli så att kvinnofrågorna förpassas dit. Då slipper gubbarna i partiet ta ansvar och så vill vi inte ha det.
Vid en offentlig utfrågning av de tre fackliga huvudor— ganisationerna, anordnad av Fredrika Bremer—Förbundet,
diskuterades nyligen inställningen till att kvinnor
fössunnaps kl/INMO— TRÄGOR .. .'
(MKB (thrillern FRÅGOR?
organiserar sig separat inom facken. De fackliga före— trädarna fick frågor om hur de såg på att kvinnor (1) bildade egna fackförbund, (2) bildade kvinnoförbund lik— nande dem hos de politiska partierna och (3) bildade mer informella nätverk/stödgrupper. På de två första frågor— na svarade de fackliga makthavarna samfällt NEJ. På frågan om behovet av mer informellt organiserade kvinn— liga nätverk trodde SACO/SRs företrädare att det fanns skäl för sådana kvinnliga stödgrupper i vissa fall och menade att de i ett övergångsskede kan vara befogade. LOs och TCOs företrädare hade en annan uppfattning. Här lurar faror i form av kvinnliga kotterier, tycktes deras
inställning vara:
— Att ha speciella kurser för kvinnor är bra, men jag har en viss tveksamhet till vad som ligger i förlängningen av nätverken. Ofta blir det en liten grupp som haft inbördes kontakter och som föreslår varandra. Man måste vara försiktig så att det inte uppstår en Rotary-anda. Demokratin i fac— ken har ju breddats de senaste decennierna. Istäl— let bör man bredda deltagandet överhuvudtaget. Det är bättre än att bygga på de dåliga manliga struk— turer som gällde på 40— och 50—talen.
— För vår del handlar det mer om att leta upp kvinnor. Att visa att det finns kvinnor. Nätverk och stödgrupper blir ofta grupper för inbördes beundran.
K vinnoförbundens fördelar
I de diskussioner som genom åren förts inom de politiska partierna kring kvinnoförbundens vara eller inte vara brukar förespråkarna hävda organisationernas tredubbla
funktion:
(l) Värvar kvinnliga medlemmar Kvinnoförbunden har ofta fungerat som bas för att värva kvinnliga medlemmar och väljare. Genom kvinnoförbunden
annars inte skulle ha valt att bli medlemmar i ett poli— tiskt parti. I kvinnoförbunden har kvinnor fått erfaren— het av föreningsarbete, vilket partiet sedan dragit
nytta av.
(2) Påtryckningsgrupp mot partiet
Kvinnoförbunden har också fungerat som påtryckningsgrup— per för att få sina partier att bedriva en mer aktiv kvinnopolitik. De har varit relativt framgångsrika i sina krav om fler kvinnor på ledande poster inom parti— erna. De har också fungerat som opinionsbildare i fram—
för allt familje— och socialpolitik samt fredsfrågor.
(3) Stödgrupper
Kvinnoförbunden har också fungerat som stödgrupper och "ventiler" för kvinnor med uppdrag inom partierna. Det politiska klimatet är präglat av manliga normer och arbetsformer, vilket av många kvinnor uppfattas som myc— ket påfrestande. Att få dela sina erfarenheter med andra kvinnor är därför många gånger nödvändigt för att orka fortsätta sitt arbete i manligt dominerade församling—
ar.
Kvinnliga nätverk
Män har i alla tider format informella nätverk, nätverk som haft stor betydelse för beslut och karriär, nätverk som byggt på kontakter mellan män. I det offentliga livet, på arbetsplatser och i politiken, dominerar män och många av männen återfinns i mer än ett styrelserum. Här bildas nätverk där informationen går informella vägar — förbi kvinnor — men ändå ingår i beslutsunderla- get. Kvinnor har svårt att hävda sig i dessa informella kontaktnät.
Det finns flera studier som visar att social likhet (också kallad homosocialitet) är något mycket viktigt, framför allt på elitnivå. Det innebär att beslutsfattare i de flesta situationer föredrar personer som socialt liknar dem själva och att det är dessa som uppmuntras och hjälps framåt. Sådana strävanden efter "släktskap" tar sig också uttryck i en strävan att få "tillförlit— lig" information. Detta behov kan delvis tillgodoses genom att de som kommunicerar har gemensamma erfarenhe— ter, värderingar och ett gemensamt språk. Kvinnor anses ofta ha ett annat språk, andra värderingar och ett annat förhållningssätt än män. Kvinnor betraktas därför som annorlunda och avvikande och risken blir stor att de
stängs ute från både information och kontaktnät.
För att skapa en motvikt mot dessa informella manliga nätverk har under senare år allt fler kvinnliga nätverk startats. Det vanligaste motivet för att bilda nätverk är att samla information och kunskap och att utveckla kontakter tvärs över normala organisationsgränser. Genom dessa grupper får många kvinnor styrka att hävda sig själva i andra, mansdominerade, grupper. Vissa nätverk är formella och strukturerade, andra informella och per- sonliga. Kvinnorna samlas kring gemensamma frågor på
arbetsplatsen, i bostadsområdet, i yrket osv.
Även inom de fackliga organisationerna har det bildats informella kvinnliga nätverk eller stödgrupper. Det kan vara kvinnliga förbundsombudsmän eller kvinnliga för— bunds— eller distriktsstyrelseledamöter som samlas för att diskutera gemensamma frågor och utbyta erfarenheter. I flera fall är grupperna sammansatta av kvinnor tvärs över de normala förbundsgränserna. Dessa informella kvinnogrupper verkar i det tysta och utan sanktion från
organisationerna.
Inom de politiska partierna samlas kvinnorna inom kvin— noförbunden men också på andra sätt. Det börjar bli allt vanligare att kvinnliga partimedlemmar med t ex kommuna— la förtroendeuppdrag samlas då och då för att utbyta erfarenheter och för att ge varandra kraft och mod att utveckla egna kvinnliga politikerroller. Inom partierna råder en relativt positiv syn på separata kvinnoträffar. Det förekommer också att kvinnorna får såväl ekonomiskt
som administrativt stöd till sina arrangemang.
4. Varför behövs fler kvinnor i politiken?
Demokratin och besluten är ofullständiga
Under utredningens gång har vi haft många och långa dis— kussioner om ökad kvinnorepresentation med såväl maktha— vare som enskilda kvinnor inom intresseorganisationer, politiska partier och statsförvaltning. De argument för varför kvinnorepresentationen bör öka som framförts har vi valt att dela in i tre grupper: demokratifrågan, resursfrågan och intressefrågan.
Demokratift'ägan
Kvinnor är hälften och några till av befolkningen. En jämn könsfördelning i beslutande församlingar är därför en viktig demokratifråga. Vi har allmän och lika röst— rätt i landet men kvinnor och män har inte lika möjlig— heter att påverka de politiska besluten mellan valen. Våra styrande organ skall representera folkviljan och vara en spegelbild av befolkningen. Representativ demo- krati kräver att kvinnor och män deltar i besluten i
lika stor omfattning.
Sedan 1921 har kvinnor haft rösträtt och varit valbara till riksdagen, men inte förrän 1974 steg andelen kvinn— liga riksdagsledamöter över 20%—gränsen. Idag är siffran 31%. Om kvinnorepresentationen skall öka i samma takt som hittills kommer vi att få en jämn könsfördelning i
riksdagen först om 40 år.
0 Utan en jämn könsfördelning i beslutande
församlingar blir demokratin ofullständig.
Resursfrågan
Kvinnors och mäns erfarenheter skiljer sig från varand— ra. För att kunna fatta relevanta beslut behövs under— lag från både kvinnors och mäns erfarenhetssfärer. Det är alltså inte bara fråga om att enskilda kvinnor stängs ute från maktens boningar. Det handlar också om att vik— tiga områden och frågeställningar stängs ute, samhället
går miste om viktig kunskap.
Det är ett obestridligt faktum att kvinnor idag svarar för det mesta omsorgsarbetet i samhället — såväl det betalda som det obetalda. Dessa erfarenheter skall tas tillvara, men det betyder inte att det enbart är inom social— och familjepolitiken som kvinnor skall betraktas som experter. Kvinnor kan med sina erfarenheter berika alla områden inom politiken — det finns ett kvinnoper— spektiv på alla frågor. Kvinnor kan utveckla idéer på områden som idag är försummade. En av de makthavare vi
intervjuat uttryckte saken så här:
— Jo det är klart att skall man få in andra synpunkter i trafikpolitiken, t ex miljö och säker— het, så måste det nog in fler kvinnor.
Ett annat exempel är jordbrukspolitiken som nu i större utsträckning än tidigare handlar om kvalitén på den mat vi äter. Ytterligare ett exempel är att boendemiljön och lägenhetsstandarden blev mer anpassad för verkliga behov
när kvinnliga arkitekter fick ett större inflytande.
Resursfrågan handlar om att ge de politiska besluten ett
annat innehåll. Kvinnors insikter och erfarenheter är
värdefulla och måste i högre grad än idag styra samhäl— let. Kvinnor kan med sina erfarenheter bidra till nya lösningar och kan ta upp problem som kvinnor ofta möter. Samhället måste definieras även utifrån kvinnors erfa—
renheter, krav och frågeställningar.
0 Utan en jämn könsfördelning i beslutande försam—
lingar blir besluten ofullständiga.
rti KVINNOR
H&R där Komgflftls
Intressefrågan
Att det är ett rättmätigt demokratikrav att kvinnor del— tar i beslutande församlingar i förhållande till sin andel av befolkningen är idag en uppfattning som de flesta säger sig dela. Att kvinnor och män till stora delar har skilda villkor i samhället och att detta med— för att kvinnor kan tillföra politiken mycket är inte heller särskilt kontroversiellt. I båda fallen handlar det om att kvinnor skall komplettera. Men leder det fak— tum att kvinnor och män har olika erfarenheter och ansvarsområden nödvändigtvis till att de också har olika intressen? Här går meningarna isär. Vi menar att det på
vissa områden är så.
En viktig uppgift för de styrelser och kommittéer vi
studerat är att fördela resurser. De områden som styrel— seledamöterna anser vara särskilt viktiga får mest peng— ar, andra får stå tillbaka. Vilka områden som priorite— ras skiljer sig åt mellan företrädare för olika partier
men ibland också mellan företrädare för olika kön.
Till exempel kan det uppstå intressekonflikter i fråga
om resurserna skall satsas på utbyggt vägnät eller utbyggd kollektivtrafik. Kvinnorna åker kollektivt, män— nen tar familjens bil. Prioriteringar inom socialsek— torn, som utbyggd barn— och äldreomsorg, är också frågor som på ett mycket mer påtagligt sätt påverkar kvinnors vardag än mäns. Här kan det också uppstå intressekon—
flikter mellan könen.
Ett annat område där kvinnors och mäns olika vardag tar sig uttryck i olika intressen är arbetstiden. De flesta kvinnor föredrar att förkorta den dagliga arbetstiden för att hinna med både arbetsliv och familj. Många män föredrar att förkorta arbetstiden i form av längre se—
mester, kortare arbetsvecka eller lägre pensionsålder.
Att förbättra kvinnorepresentationen tycks också vara en fråga där det föreligger olika intressen mellan kvinnor som grupp och män som grupp. Att kvinnor får sin rättmä— tiga del av beslutsmakten innebär att många män får
avstå från möjligheter till makt och inflytande.
0 Om inte kvinnors intressen blir företrädda i beslutande församlingar blir såväl demokratin som besluten ofullständiga.
Kvinnofrågor i parlamenten
Det ställs ofta krav på att redovisa vilka effekter det får för de enskilda politiska besluten att kvinnor finns med i beslutsfattandet. Om man nöjer sig med att hävda att kvinnor skall finnas med av demokratiskäl så är frå— gan egentligen onödig. Om man däremot hävdar att kvinnor och män har olika erfarenheter och intressen och att kvinnor därmed kan tillföra politiken nya dimensioner
blir frågan mer relevant.
En gemensam erfarenhet från våra båda fallstudier, som redovisas i ett senare kapitel, är att med fler kvinnor i politiken får "mjuka" frågor som t ex sociala och kul— turella en högre prioritet än tidigare. Stämningen på sammanträden har också blivit mer informell och person—
lig sedan kvinnorna blivit fler.
I vilken utsträckning innehållet i de politiska besluten påverkats av att fler kvinnor kommit med bland besluts— fattarna är svårt att redovisa. Det är ett område som inte ägnats någon uppmärksamhet inom forskarvärlden. En sak är emellertid helt klar: kvinnor har väckt frågor som annars inte skulle kommit upp på den politiska dag
ordningen. Flera studier redovisar att "rena" kvinnofrå—
gor så gott som uteslutande väcks av kvinnor. Det hand- lar då om frågor där det direkta och primära målet är att förbättra villkoren för kvinnor som grupp, t ex kvinnorepresentation, jämställdhetsarbete, mammografi, kvinnojourer, pornografi, prostitution, kvinnomisshandel
mm.
Den här typen av frågor är mycket sällsynta i de parla— mentariska församlingarna. Det är uppenbarligen frågor som inte prioriteras och som inte anses viktiga av fler— talet ledamöter. När frågorna kommer upp på dagordningen så har de dock nästan undantagslöst väckts av kvinnor. För att överhuvudtaget få upp dessa frågor till diskus— sion och beslut krävs alltså att kvinnor finns med bland
beslutsfattarna.
En förändring kräver många kvinnor
Att vara kvinna på elitnivå och samtidigt driva kvinno— frågor är problemfyllt. Det politiska systemet funge— rar på ett sätt som gör det svårt för dessa kvinnor att driva frågor som primärt gynnar kvinnors intressen. Det ställs krav på kvinnliga politiker att anpassa sig till rådande normer och värderingar, eller som en kvinnlig
politiker uttryckte saken:
— Antingen driver man kvinnofrågor eller också blir man respekterad.
Det har visat sig att mängden kvinnor i beslutande för— samlingar är viktig för hur de kvinnor agerar som sitter där. Finns det en stor andel kvinnor är möjligheterna också större att agera utifrån kvinnliga erfarenheter och intressen. Är kvinnorna få blir omgivningens tryck hårt på att de inte skall avvika. Många sätter då en ära
i att inte avvika, att vara som normen kräver. Flera
studier visar att den kritiska gränsen för hur stor andelen kvinnor bör vara för att de skall kunna agera
som kvinnor och inte som gisslan ligger kring 30%.
Det som tycks ha förändrats när kvinnorna blivit allt fler i beslutande församlingar är att det öppna motstån— det mot kvinnliga politiker avtagit ganska påtagligt.
Den negativa inställningen till att bli representerad av
en kvinna håller också på att mattas av.
Det börjar med andra ord skapas utrymme för kvinnor att agera som kvinnor i politiken. Det betyder dock inte att alla hinder är undanröjda, långt därifrån. Fortfarande existerar uppfattningen att kvinnor är sämre företrädare än män därför att de inte är lika "förankrade", de har inte har lika många kontakter med makthavare inom och utom organisationen. De kontakter kvinnor har anses inte vara lika betydelsefulla och relevanta. Fortfarande möter kvinnor motstånd mot sitt sätt att uppföra sig: agerar de som män brukar göra kallas de ofta ragator, uppför de sig mjukare och mindre dominant beskylls de
för att sakna pondus och auktoritet.
För att kvinnor skall kunna utveckla egna politikerrol— ler och ta upp kvinnofrågor i den offentliga politiken krävs det alltså många kvinnor i de politiska försam— lingarna. Dessutom har det visat sig att starka kvinno— organisationer som fungerar som påtryckningsgrupper ock— så är en förutsättning för att kvinnofrågor skall drivas med kraft.
Målen för ökad kvinnorepresentation
I detta kapitel har vi hävdat att ökad kvinnorepresenta— tion är en fråga om att öka demokratin och bredda be—
slutsunderlagen. Ökad kvinnorepresentation av demokrati—
tiskäl är ett mål i sig. Både kvinnor och män skall ha
ett reellt inflytande i hela samhället.
Men ökad kvinnorepresentation kan också betraktas som ett medel, ett medel att lyfta upp nya frågor och infallsvinklar och att få dem betraktade som politiskt relevanta. Målet blir då en politik som utformas för och av kvinnor och män gemensamt, en politik som tar tillva— ra allas intressen. För att förverkliga detta mål krävs att kvinnorna är många där besluten fattas. Få kvinnor har svårt att agera som kvinnor, de anpassar sig mer
eller mindre automatiskt till normen.
5. Könskvotering — ett hot och en möjlighet
Ideologiska invändningar mot könskvotering
Jämställdhet mellan kvinnor och män är ett mål som det råder bred politisk enighet kring. Hur detta mål skall uppnås finns det däremot många och motstridiga uppfatt—
ningar om.
Det finns i nästan varje organisation och parti i vårt land rekommendationer om jämn könsfördelning i olika beslutsfora. När dessa rekommendationer skall förverkli— gas visar det sig ofta att motståndet är starkt. Den enda metod som oss veterligen skulle leda till kvinnors och mäns lika möjligheter till inflytande är könskvote— ring. Det är en metod som får diskussionens vågor att gå
höga.
I detta kapitel redovisar vi de argument för och emot könskvotering som förts fram under våra intervjuer och vid vårt seminarium. Vissa makthavare inom organisatio— ner och partier är för könskvotering, men de flesta är mycket kritiska. Att öka kvinnorepresentationen är en viktig demokratifråga enligt samtliga makthavare, men
därifrån till tvingande könskvotering är steget långt.
Vi har noterat att jämställdhet som mål anses viktigt men att verkligheten ofta sätter hinder i vägen för att nå målet. De hinder vi ser som övergripande för att upp— nå reell jämställdhet kan delas in i tre grupper: (l)
könsneutrala åtgärder, (2) andra principer väger tyngre
och (3) frivillighetens väg. Inställningen till dessa punkter speglar vilken ideologi man ansluter sig till när det gäller jämställdhet. Partier och organisationer har olika ideologiska uppfattningar i många frågor. Beträffande könskvotering däremot har nästan alla orga- nisationer och partier samma ideologiska ståndpunkt. Vi har valt att beskriva de vanligaste invändningarna mot
könskvotering i ideologiska termer.
K ånsneutrala åtgärder
I diskussionen hörs ofta argument som "man kan väl inte särbehandla kvinnor bara för att de är kvinnor?" Till förtroendeuppdrag skall alla väljas på precis lika vill— kor oavsett kön, vi skall alla mätas med samma mått—
stock, anser några.
Vi har med åtskilliga exempel visat att villkoren inte är lika för kvinnor och män, varken i politiken eller i samhället i övrigt. Eftersom vi lever i ett samhälle där män systematiskt gynnas i förhållande till kvinnor så måste systematiska motåtgärder sättas in för att bryta mansdominansen. Att betrakta samhället ur ett s k köns— neutralt perspektiv innebär ofta att det manliga betrak— tas som norm för det mänskliga. Vad hjälper det med könsneutrala åtgärder i ett samhälle som inte är köns— neutralt? För att kunna upphäva obalansen behövs positiv
särbehandling för den diskriminerade gruppen.
- Jag och mitt parti har en starkare tilltro till kvinnorna än vad jag tycker de verkar ha som före— språkar kvotering. Vi tror att de orkar bryta sig fram utan sådana här litet mera konstlade medel om vi lägger tillrätta villkoren för dem.
— Men istället för att fatta beslutet uppifrån, kvotera mer, så säger vi låt alla bedömas efter samma måttstock — det ger också alla möjligheter att kunna hävda sig.
— Men det är klart, när man väljer folk till ett uppdrag så finns det en massa avvägningar man gör. Visst är det så. Min poäng är att vi ska välja folk på precis lika villkor oavsett kön. Det är där motståndet mot det här med kvotering ligger.
Andra principer väger tyngre
Jämställdheten är en viktig princip, men den tycks bara kunna tillämpas när den inte står i strid med andra demokratiska principer. När två demokratiska principer kolliderar är det sällan den som gynnar kvinnor som seg— rar. I praktiken tycks det uppstå ett motsatsförhållande mellan jämställdhet och demokrati trots att jämställdhet
innebär att demokratin ökar.
Ett annat exempel på argument mot könskvotering är att det vore odemokratiskt att gå emot medlemmarnas vilja när det gäller valsedlarnas sammansättning. Skulle man besluta om varvade listor så skulle man urholka medlems— demokratin, menade några. Men könskvotering innebär ing— et annat än att man reserverar ett visst antal platser för kvinnor och ett visst antal för män. Kvinnor konkur— rerar med kvinnor och män med män. Medlemmarna avgör givetvis vilka kvinnor och vilka män som skall placeras högt upp respektive långt ner på listan.
Andra grunder för kvotering, t ex geografisk tillhörig— het, förbundstillhörighet osv existerar i alla organisa— tioner, det är rationellt. Att kvotera mellan könen
tycks inte vara rationellt och anses uppenbarligen inte som en lika viktig demokratisk princip. Om kvinnor hade varit hälften av företrädarna för de grupper som kvote— ras hade könskvotering varit onödig. Så är dock inte
fallet, därför blir könskvotering både rationell och viktig.
— Det vi har av kvotering i samhället ska man väl snarare se som ett nödvändigt ont. Att vi kvo— terar antalet ledamöter på en kongress i förhållan— de till vilka förbund de tillhör, det beror på att det är det rationella sättet att ordna demokratin inom organisationen. Det hade inte varit rationellt att dela upp medlemskollektivet i män och kvinnor, jag har en känsla av att det skulle uppfattas som litet sjukt att ordna demokratin på de grunderna.
— Vi har mycket enkla regler som säger att vi låter alla våra medlemmar rösta på i vilken ordning de tycker att kandidaterna ska stå på listan. Att tillämpa könskvotering vore att gå förbi medlemmar— nas vilja. Jag kan ju inte strunta i vad medlemmar— na tycker och göra en egen lista. Eller hur?
— Andelen kvinnor i partistyrelsen är förhållande— vis låg. Det finns ju egentligen ingen anledning till att det ska vara så, men det har blivit så när man ska ta hänsyn till olika intressen, få folk från olika delar av landet, från olika yrkesgrupper osv.
Fri villighetens våg
Jämställdhet är ett viktigt mål som skall nås på frivil- lig väg, anser många. Att skriva princip—program med vackra deklarationer är en sak, att genom tvingande beslut försäkra sig om att programmen förverkligas en helt annan. Frivillighetens väg grundar sig på uppfatt— ningen att kvinnor och män har gemensamma intressen i att förverkliga målet. Men, har vi verkligen det? Om kvinnor skall få del i makten så måste de som har makt idag släppa fram kvinnorna. Och vilken grupp lämnade
frivilligt ifrån sig makt senast?
Frivillighetens väg är inte gångbar. Hittills har den vägen inte lett fram till jämställdhet trots att möjlig— heten teoretiskt funnits i alla tider och nu även har stöd i lagar och förordningar. Frivillighetens väg är inte framkomlig om vi skall nå målet inom överskådlig
tid — vi tvingas in på andra vägar.
— Det är klart att man kan ju i organisationer— na ha regler men det blir svårt och olustigt. Det måste bygga på övertygelse.
— Det är bättre att ta de här frågorna utifrån diskussioner, därför att då får man inte bara den formella acceptansen utan också den reella accep— tansen på de åtgärder man vidtar.
— Våra kvinnor vill inte ha kvotering. Däremot vill de att det ska satsas mera på dem, så att de får en plattform i samhället att stå på och att organisationerna, de fackliga företrädarna, satsar mera på att få fram fackliga tjejer.
Vanföreställningar om könskvotering
De vanligaste invändningarna mot könskvotering är, som vi visade ovan, ideologiska. Men det finns också en annan typ av invändningar mot könskvotering, invändning— ar som vi menar bygger på vanföreställningar om vad könskvotering egentligen innebär.
Kvinnor är ingen minoritet
— Varför ska man kvotera in kvinnor, tänk om alla vänsterhänta också skulle kräva att bli inkvo— terade?
I detta citat gör man misstaget att likställa kvinnor med minoriteter. Kvinnor är hälften och några till av befolkningen och är alltså ingen minoritet. Däremot är kvinnor underrepresenterade i olika beslutsfora, vilket får till följd att samhället styrs av manliga normer. Att citatet ovan bygger på manliga normer råder det väl
knappast någon tvekan om?
Kvinnor saknar inte självinsikt
— Jag tror inte på könskvotering. Man måste kräva någon form av kompetens.
— Man ska veta att man fick posten därför att man var bäst, inte därför att man möjligen hade ett annat kön.
— Påbudet om kvotering bygger på att det är karlar som kan något men att kvinnor skall med för att de är kvinnor.
Dessa citat grundar sig på missuppfattningen att kvinnor som kandiderar till uppdrag inte besitter någon kompe- tens, att det skulle vara fråga om att välja mellan en kompetent man och en inkompetent kvinna. Sådana uppfatt— ningar bygger på vanföreställningen att kvinnor i större utsträckning än män kandiderar till uppdrag som de inte har kompetens nog att klara av, dvs att kvinnor skulle ha sämre självinsikt än män. Men är det egentligen inte precis tvärtom — att män brukar vara mindre nogräknade med att fundera över sin kompetens än kvinnor innan de
tackar ja till ett uppdrag?
Några av citaten ovan säger indirekt att det skulle vara förnedrande för kvinnor med könskvotering, de skall veta att de blev valda på grund av sin kompetens och inte på grund av sitt kön. Detta är en inställning som är van— lig, framför allt i grupper där kvinnor är starkt under— representerade. I sådana grupper blir det viktigt för kvinnor att förneka sitt kön och istället framhålla sin egenskap av "expert". Man glömmer då bort att kvinnor har andra erfarenheter och kan tillföra nya dimensioner i beslutsfattandet, att besluten inte blir relevanta för den halva av befolkningen som inte finns med där beslu— ten fattas. Att bli vald i egenskap av kvinna uppfattas som något negativt, att bli vald för att man kommer från Norrbotten eller är metallarbetare brukar inte betraktas
som förnedrande.
De citat vi återgett ovan bygger på uppfattningen att de som idag är företrädare för sin organisation eller sitt
parti är de bästa. Att dessa nästan alltid råkar vara
män har ingen som helst betydelse, det bara blev så.
Fördelar med könskvotering
När vi studerar argumenten för och emot könskvotering har vi noterat att förespråkarna och motståndarna dis— kuterar på olika nivåer. Förespråkarna brukar hävda att kvinnor som grupp måste bli representerade, motståndarna ser mer till individens rättigheter — den mest kompeten— te får inte bli förbigången. I diskussionen om kompetens och kvalifikationer döljer sig många fördomar, vilket vi återkommer till i ett senare kapitel.
m Kvoten igt/mma tm VAL mms WIRRE AN ATT Kl/ÖTERH Faik , MED Rel/DIG SLIPS-
Den största fördelen med könskvotering är, enligt dem vi talat med i våra båda fallstudier, att när beslutet en gång är fattat så gäller det — i alla sammanhang. Kvin— norna slipper känna sig och uppfattas som tjatiga med sina ständiga påpekanden om att kvinnorepresentationen skall tillgodoses. Har man en gång fattat ett beslut om könskvotering så har man. Då är det bara för varje val— beredning att i alla sammanhang sätta upp en lista för kvinnor och en för män. Detta har prövats med gott resultat i både Norge och Järfälla, vilket vi visar i
nästa kapitel.
Med könskvotering kan man bryta såväl den horisontella som den vertikala arbetsdelningen mellan könen inom po- litiken. I alla sammanhang skall det finnas en viss an— del kvinnor. En gemensam erfarenhet för kvinnorna i Nor— ge och Järfälla är också att den negativa klangen kring tvingande könskvotering mjukas upp i takt med att man
skaffar sig erfarenhet.
Vid det seminarium där vi diskuterade ökad kvinnorepre— sentation med en mängd makthavare var inställningen till könskvotering delad. Samtliga företrädare för arbets-
marknadens parter var negativa. Tre av företrädarna för de politiska partierna (fp, s och vpk) var däremot posi—
tivt inställda till någon form av könskvotering.
— För min del är jag övertygad om att för att vi ska få en jämnare fördelning måste vi tillämpa kvotering. Jag tror att det är det enda som innebär en jämnare könsfördelning.
— Vi har ju sedvanerätt i det här landet där på alltför många poster män väljs därför att de är män och för att bryta den sedvänjan så kan man behöva tvingande åtgärder som ett stöd.
— Det är klart att det vid enstaka tillfällen då och då kan bli rätt bra representation utan någon form av åtgärd som kvotering, men på sikt tror jag att man i alla fall inom partierna bör finna meto—
der för en jämnare könsfördelning, någon form av kvotering.
— Dessutom är jag av den meningen att alla sådana här nomineringar är ingenting annat än kvotering. Hos oss är det en metallarbetare och hos er en bon- de. Hela nomineringsprocessen är ju bara kvotering och frågan är då bara om man reglerar den eller om den bara finns där som ett medvetande hos allihop.
Mjukare former av kvotering
Som vi kommer att beskriva i nästa kapitel har socialde— mokraterna i Järfälla använt sig av en mildare form av könskvotering än det tvingande beslutet att kvinnor i alla sammanhang skall utgöra en viss procent. Istället
valde de att tillsätta alla vakanta platser med kvin—
nor .
Detta är en metod som med fördel skulle kunna användas för statliga styrelser och kommittéer t ex. Det händer ganska ofta att ledamöter avsäger sig sitt uppdrag under en mandatperiod. Med en medveten satsning skulle kvinno— representationen kunna öka avsevärt om alla dessa vakan—
ser konsekvent tillsattes med kvinnor.
Vid den utfrågning av de fackliga huvudorganisationerna som Fredrika Bremer-Förbundet anordnade frågade man efter företrädarnas inställning till "Järfällamodellen". Ingen av de tre företrädarna tyckte att detta var en
användbar modell inom facket:
— Det är ju en mild form av kvotering, men våra förbund tycker att kvotering är olustigt. Det är svårt att jämföra partipolitik med facklig verksam- het. Vi kan ju inte ha 40—60 i alla sammanhang för
det finns inte så många kvinnor.
— Nej, det skulle inte gå att tillämpa.
— Det låter ju mer smakligt än direkt kvotering, men jag tror inte att den formen har någon mark.
Ibland bygger vi upp murar och får för oss att kvinnor och män är så olika. Men olika är vi bara när det gäller att hänga sig kvar vid uppdrag. Kvinnor lämnar gärna sin plats till någon annan.
Vid våra intervjuer med olika makthavare kom det fram att man tillämpar en annan form av "kvotering" i vissa sammanhang. Det handlar då om grupper som tillsatts, ofta efter nomineringar från olika håll, och enbart består av män. När man i efterhand såg det enkönade resultatet kompletterade man gruppen med en kvinna. Det— ta kan knappast kallas för könskvotering utan är snarast ett exempel på det resonemang vi fört tidigare om att det krävs en viss minimikvot av kvinnor. Det är inte
längre acceptabelt att tillsätta helt enkönade grupper.
Könskvotering ger kvinnor makt och inflytande
Motståndet mot könskvotering är fortfarande starkt, men det är ett motstånd som på senare år börjat luckras upp. Kraven från kvinnor i olika organisationer och par- tier på att bli garanterade representation i olika beslutsfora växer sig allt starkare. Allt oftare utmyn—
nar protesterna i krav på könskvotering.
Könskvotering har visat sig vara den enda metod som med säkerhet ger kvinnor del i makt och inflytande, den enda metod som garanterar att ledningen inom och företrädarna för en organisation blir representativa för sina medlem— mar. Könskvotering innebär att kvinnorepresentationen
ökar och att mansrepresentationen minskar.
Könskvotering kan uppfattas som ett hot mot män och en möjlighet för kvinnor. För samhället som helhet innebär könskvotering att kunskaper och resurser som idag är dolda och outnyttjade används för att utveckla beslut
och verksamhet.
6. Två fallstudier om könskvotering
Frågor som vi ställde oss innan vi genomfört våra båda fallstudier om könskvotering var: kan ett system med könskvotering fungera? Är motståndet så stort att kvin— nor och män aldrig skulle kunna samarbeta om man tvinga— de alla att acceptera könskvotering? Vad händer när kvinnor kommer med i de beslutande organen, förändras politiken eller förblir allt som förut? Om befolkningens representativitet i beslutande församlingar är angelägen och om kvinnor och män skall kunna samarbeta på lika villkor i beslutsfattandet, då kanske rekryteringsfor—
merna måste förändras.
Norge har större erfarenhet av och mer genomgripande beslut om "annorlunda rekryteringsformer", könskvote— ring, än Sverige. Tre av de politiska partierna i Norge har infört könskvotering i sina stadgar: Arbeiderpartiet (AP), Socialistiske Venstreparti (SV) och Venstre. Vi har samtalat med kvinnor som sedan lång tid varit aktiva politiker i dessa tre "kvoterande" partier. Vi har också samtalat med några av de norska forskare som speciellt studerat kvinnors situation i det politiska livet. Totalt samtalade vi med 17 kvinnor: fyra från AP, fyra
från SV, sex från Venstre samt tre forskare.
I Sverige har vi ingen erfarenhet av regelrätt könskvo— tering. I Järfälla, en grannkommun till Stockholm, har dock den socialdemokratiska arbetarekommunen infört en form av kvotering, en jämn könsfördelning i partiets
representation i kommunen. Deras strategi var att under
en övergångsperiod stegvis förbättra kvinnorepresenta— tionen. För att kunna ge en beskrivning av hur en sådan successiv övergång till jämn könsfördelning kan gå till och hur situationen i de beslutande politiska organen kan se ut i Sverige med en ökad andel kvinnor samtalade vi med aktiva politiker i Järfälla med uppdrag i kommun— fullmäktige och i nämnderna. Totalt har vi samtalat med 14 politiker: från socialdemokraterna tre kvinnor och två män samt fyra socialdemokratiska kvinnoklubbister, två kvinnor från moderaterna, en kvinna från folkparti—
et, en kvinna från centern och en kvinna från vpk.
Dessa fallstudier har gjorts för att ge röst åt de erfa— renheter som vunnits i Norge och Järfälla. Vi har inte haft ambitionen att göra vetenskapliga studier eller
utvärderingar.
Norge
Norge har hunnit betydligt längre än Sverige med att utjämna könsfördelningen i beslutande församlingar. Tre av de politiska partierna har i sina stadgar en kvote— ringsregel som säger att minst 40% av ettdera könet skall finnas representerat överallt. I alla tre partier— na tycks kvoteringen nu vara accepterad av medlemmarna. Debatten har dock sett och ser lite olika ut i respekti—
ve parti.
Socialistiske Venstreparti
Socialistiske Venstreparti (SV; motsvarar ungefär vpk i Sverige) bildades 1975 av fyra grupper som hade gått till val till Stortinget 1973 i en valallians; alliansen fick 16 platser. Här ingick "de oavhängiga" (kvinnorö—
relsen), Socialistiske Folkeparti (SF) — som var den
största gruppen i alliansen, Norska Kommunistpartiet (NKP) och Demokratiske socialister (AIK). NKP splittra— des och endast en falang inom partiet ingick i det nya SV. AIK var ett litet, nybildat och kortlivat parti som hade startats av en utbrytargrupp ur Arbeiderpartiet (AP) efter de beslut AP tog om Norges inträde i EG. AIK var det första partiet i Norge som införde könskvotering i sina stadgar, 1973. När sedan SV bildades 1975 var det självklart att könskvoteringen skulle ingå i stadgarna. De engagerade kvinnorna var starka i partiet och kvinno—
frågorna fick på så sätt en framskjuten plats redan från
början.
Även om majoriteten var för en regel om könskvotering debatterades frågan mycket. De som var mot kvotering ansåg att det var orimligt att kvinnor på detta sätt fick företräde, yrke ansågs vara viktigare än kön och de trodde att det skulle bli svårt att finna kvinnor som ville åta sig uppdragen. Nu, tio år senare, fungerar kvoteringen relativt bra. Som ett direkt resultat av könskvoteringen finns nu 40% kvinnor i SVs kommunfull—
mäktigegrupper mot 23% totalt sett.
På det lokala planet har det ibland varit svårt att hit— ta kvinnor som varit villiga att åta sig politiska upp— drag, medan detta inte varit något problem centralt. Männen har emellertid inte släppt ifrån sig all sin makt, första placeringarna på partiets valsedlar har mestadels varit män. SV har dock möjlighet till central granskning av de olika distriktens nomineringar till exempelvis Stortinget, så att partiets nomineringar
totalt för hela landet följer kvoteringsregeln.
Venstre
Venstre (liberalerna) var nästa parti som införde köns— kvotering i sina stadgar, det beslutades med 101 rös—
ter mot 8 på en kongress 1974. På kongressen framfördes ett krav från en manlig deltagare att man i stället för en 40-60—regel skulle införa 50—50. Detta förslag rösta— des ned. Någon central samordning eller kontroll av att
kvoteringen efterföljs har inte införts.
Även om det rådde stor enighet om att införa kvotering inom Venstre tog det lång tid innan beslutet var allmänt accepterat i partiet. De vi talat med i Venstre anser att kvoteringen är oproblematisk idag, men att de inte alltid strikt följer den. "Kompetens" får ibland gå före könskvotering, som någon uttryckte saken. Könskvotering— en anses ändå fungera bra, kvoteringsregeln är inte föremål för diskussioner eller problem inom partiet. Problemet har i stället varit ett sjunkande medlemsantal
och minskat antal aktiva.
Arbeiderpartiet
I Arbeiderpartiet (AP; socialdemokraterna), slutligen, föregicks kvoteringsbeslutet av ett aktivt och målin— riktat arbete från kvinnoorganisationen i partiet. Under åren 1979—82 arbetade kvinnorna aktivt med kvoterings— frågan. De möttes ofta av motstånd och ifrågasättande inom partiet och fackföreningsrörelsen. Det ansågs att andra kriterier var viktigare, t ex facklig tillhörighet eller kompetens. Könskvotering innebar att frångå kravet på kompetens, sades det, och kompetens var viktigare än kön. En huvudinvändning mot könskvotering var just att det skulle bli svårt att hitta tillräckligt många kvin—
nor som var kompetenta och villiga att ta uppdrag.
AP införde könskvotering som princip på sitt landsmöte 1981. På det efterföljande landsmötet 1983 beslutades att införa könskvoteringen i stadgarna. Diskussionen på
landsmötet gällde om det i stadgarna skulle stå: skall
vara minst 40% eller bör vara minst 40% — man enades om
den tvingande formuleringen.
Till en början rådde det delade meningar i AP om hur den nya stadgan skulle tolkas. Några ansåg att 40—60—regeln inte skulle gälla för varje enskild nämnd men att den skulle gälla för hela den valsedel som upprättades. Resultatet av denna tolkning blev på några håll inom partiet att kvinnorna inte alls fanns med i vissa nämn— der och att de placerades så långt ned på vallistor att
de inte var valbara.
Partiet centralt gjorde då tolkningen att 40—60—regeln skulle gälla på de valbara platserna i varje enskilt sammanhang. Den skulle också gälla i alla sammanhang inom partiet i övrigt, varje individuell styrelse, nämnd eller grupp som partiet tillsätter skulle alltså omfat—
tas av kvoteringsregeln.
Den här tolkningen har inte ifrågasatts och den följs av
så gott som alla partiföreningar. AP har dock ingen cen—
tral samordning eller kontroll av att 40—60—regeln efterlevs i partiet totalt sett. Medlemmarna kan emel— lertid överklaga lokala partiorganisationers nominering—
ar om de anser att regeln har förbigåtts. Högre instans inom partiet kan uppmana lägre instans att ändra på de
nomineringar som inte följer kvoteringsregeln.
Inför stortingsvalet 1985 följde 18 av de 19 fylkena kvoteringsregeln när de satte samman sina valsedlar. Av regeringens 18 ministrar är åtta kvinnor, 44%. Även bland statssekreterarna och de politiskt sakkunniga i
departementen har bestämmelsen om minst 40% kvinnor
följts. APs stortingsgrupp ökade sin kvinnoandel från 33% till 42% som ett direkt resultat av könskvotering—
en.
Könskvoteringen tycks inte vålla några större problem i partiet i stort, kvinnor och män samarbetar bra. På någ— ra håll har dock konfrontationer uppstått då kvinnor närmar sig makten. Konflikten är tydlig i Bergen där partiets kvinnoorganisation är stark och engagerad i maktfrågor. Vissa kvinnor hålls tillbaka vid nominering— ar i distriktet trots att de föreslagits av kvinnoorga— nisationen och av lokalorganisationer. Det förekommer negativ ryktesspridning om de aktiva kvinnorna och kon—
flikterna debatteras i den lokala pressen.
Massmedia bevakar kvoteringen
Sogn og Fjordane, ett län strax norr om Bergen, är en jordbruksglesbygd. De geografiska avstånden är stora
och kommunikationerna dåliga. Både i Sogn og Fjordane och i Bergen, om än i mindre grad där, tycks relationer— na mellan kvinnor och män vara "konservativa". Männen motsätter sig kvoteringen i Sogn og Fjordane och nomine— rar i regel män, en situation som alla de kvoterande
partierna upplevt.
Massmedia i Norge är mycket intresserade av de olika partiernas kvinnorepresentation. De stridigheter som förekommit i Sogn og Fjordane och i Bergen har noga
refererats i massmedia. Detta bidrar säkert till att partierna i andra län är försiktiga, de vill inte på
samma sätt refereras i pressen.
Efter varje val noteras i tidningarna hur könsfördel— ningen ser ut för de olika partierna. Många anser att det kanske är den uppmärksamheten som gjort att man även inom Höyre (moderaterna) varit angelägen att åstadkomma en jämnare könsfördelning. Kvinnoorganisationen inom Höyre har också framhållit att den kommer att kräva kvo— tering om inte partiets valsedlar visar en 40—60—fördel- ning inom fyra år.
Aktiviteter inför valen
I Norge inrättades 1972 ett Likestillingsråd som har till uppgift att arbeta för jämställdhet mellan könen på alla samhällsområden. Rådet ger information och råd om jämställdhet till alla intresserade och initierar
opinionsbildande verksamhet.
Likestillingsrådet har inför valen i såväl Storting som kommuner initierat möten där representanter för de poli— tiska partierna har träffat massmedia och kvinnor ur kvinnorörelsen. Syftet har varit att påverka nominering— ar och slutliga val så att jämställdheten främjats. Tillsammans med Likestillingsrådet har politiskt aktiva kvinnor kunnat samarbeta tvärpolitiskt i syfte att öka
kvinnorepresentationen.
Under hösten 1986 initierade Likestillingsrådet en kam— panj som bl a skall försöka påverka partiernas nomine— ringskommittéer inför kommunalvalet i Norge. Kampanjen består av 15 olika kvinnoorganisationer som i samarbete med Likestillingsrådet har organiserat ett kontaktnät med ideellt arbetande kvinnor i varje kommun. Kontakt— personerna har organiserat möten på orten med de olika partiernas nomineringskommittéer och med massmedia. Kam— panjledare har sedan kommit till dessa olika möten lan— det runt och berättat hur könsfördelningen ser ut i kom— munen. Syftet med att samla nomineringskommittéerna är att försöka förmå partierna att "säkra" så många platser på sina kommunala listor att en jämnare könsfördelning
garanteras.
Säkrade platser på valsedeln
De norska kommunala valen är organiserade så att väljar— na kan stryka eller kumulera enskilda kandidater på val— sedlarna. Varje parti har en egen valsedel. Genom kumu— leringen ger väljaren en av kandidaterna på sin valsedel en extra röst, de som stryks får ingen röst och de övri— ga på valsedeln, som varken kumuleras eller stryks, får en röst. Det går också att ge extra röster, kumulera, ett annat partis enskilda kandidater, ett annat parti än
det man har på sin valsedel. Dessa extra röster ger
stort genomslag på personsammansättningen i fullmäkti—
ge.
Syftet med strykning och kumulering är att väljarna skall ha möjlighet att göra personval i kommunerna. Par— tierna kan själva påverka graden av personval genom att säkra platser på sina listor. En kandidat som partiet har säkrat är därför inte sårbar för väljarnas stryk— ningar. Av tradition säkrar partierna mycket få kandida— ter på sina listor, de är måna om att inte inskränka väljarnas möjlighet till personval, något som ses som en viktig demokratisk rättighet i Norge.
Systemet med strykningar och kumuleringar är mycket känsligt. En enda väljares ändringar kan få omedelbar effekt för de kandidater som inte är säkrade och kan således ändra partiets prioriteringar. Dock är det myc— ket få väljare som utnyttjar sina rättigheter att stryka
och kumulera, ca 1/4 av väljarna.
Den så kallade kvinnokuppen 1971 innebar att grupper av kvinnor i några kommuner träffades och gjorde samma strykningar på sina valsedlar. Det ledde till kvinnoma— joritet i tre kommuner. Plötsligt representerades parti— erna av sina kvinnor i större utsträckning än av sina män. Aktionen kritiserades och ledde till en ändring i vallagen som innebar en viss begränsning av möjligheten att rösta fram kandidater från andra partier än det par— ti man röstat på. Motsvarande aktioner av grupper av män har förekommit tidigare i de norska kommunala valen, men dessa aktioner har inte uppmärksammats av massmedia och
är därför inte allmänt kända eller kritiserade.
Även om inte grupper av väljare gör gemensam sak i sina strykningar, så stryks kvinnor oftare än män på listor— na. Väljarnas agerande vid förra kommunalvalet gjorde
att SV representerades av fler kvinnor än planerat medan
de andra partierna representerades av färre kvinnor än planerat. Kvinnonamnen var i mycket liten utsträckning säkrade. Man angav som en tänkbar förklaring till varför kvinnor stryks oftare än män att de kvinnor som "sticker ut hakan" och tycker till i någon kontroversiell fråga
syns mer än män i motsvarande situation.
Systemet med att partierna säkrar platser på sina listor debatteras mycket i Norge. Många anser att partierna gör intrång i väljarnas demokratiska rättigheter: att kunna påverka personsammansättningen i kommunfullmäktige. And- ra anser att det är nödvändigt att partierna säkrar platser eftersom det nu är en mycket liten del av väl— jarna som i praktiken får ett avgörande inflytande på personsammansättningen, endast 1/4 av väljarna gör strykningar och/eller kumuleringar på listorna.
Vad harförändrats?
Kvinnorna i de partier som har könskvotering är mycket nöjda med denna sakernas ordning och är genomgående positiva till att regeln införts. De slipper vara stän— digt uppmärksamma, slipper ständigt påminna om att jäm— ställdheten skall beaktas, slipper bli tjatiga och trå— kiga. Med könskvotering i stadgarna hjälps alla åt att finna de aktiva och duktiga kvinnor som inte skulle upp—
märksammats annars .
Man upplever kvinnornas inverkan på politiken lite olika i de tre kvoterande partierna. Venstre anser inte att kvinnornas intåg har påverkat vare sig mötesformer eller den politiska inriktningen. Man talar mer om att Venstre är ett parti som passar kvinnor eftersom partiet driver frågor som är angelägna för kvinnor: miljöfrågor och decentralisering av industri och byråkrati. Det anses
också att de kvinnor som trodde sig kunna driva kvinno—
frågor inom Venstre har lämnat partiet eller passivise—
rats.
Både inom SV och AP anser man att kvinnornas närvaro gjort att de frågor som står kvinnorna nära nu kommer upp på dagordningen och ges en högre prioritet än tidi— gare. Debatten breddas genom att den politiska reperto— aren vidgas. Det är t ex numera legitimt att ta hänsyn till barnen då nya vägar planeras, barnomsorgen uppmärk— sammas mer och det har blivit legitimt att vara kvinna och beslutsfattare. Stämningen på sammanträden och möten har också blivit mer lättsam med många kvinnor närvaran— de. Någon uttryckte saken så att kvinnorna inte tar sig själva på lika blodigt allvar som männen gör.
Den relativt stora andelen kvinnor (44%) i nuvarande regering (AP) har skapat förhoppningar hos kvinnorna i Norge om en ändrad inriktning i politiken. Många anser att den politiska inriktningen ännu inte har ändrats, medan andra anser att regeringens senaste budgetförslag, i högre grad än tidigare, har tyngdpunkten på frågor som är angelägna för kvinnor. Uppmärksamheten riktas extra mycket på den kvotering som skett i AP eftersom samhäl— let i stort påverkas av att ett så stort parti som AP
infört könskvotering.
Det interna arbetet i de kvoterande partierna har för— ändrats med den större andelen kvinnor. SV har under sina tio år med könskvotering gjort många försök att ändra arbetsformer, mötesformer och mötestider på sådant sätt att det skulle passa kvinnorna bättre. Engagemanget inom partiet i dessa frågor har varit olika starkt under olika perioder. Just nu tycks man vara inne i en period av "traditionella" sätt att organisera möten och arbete på. Kvinnofrågorna har dock hög prioritet i partiet. Men
några av de kvinnor i SV som vi talade med ansåg att det
ofta är svårt att ta upp frågor som ifrågasätter struk—
tur: mötesformer etc.
Inom AP har kvinnoorganisationen just startat en debatt om arbetsformerna som man anser måste anpassas till kvinnornas vardag. Kvoteringsregeln har ju inte funnits så länge, vilket gör att det är relativt nytt med ett stort antal kvinnor i olika fora. De vi pratade med i AP säger också att männen i högre grad än tidigare ifråga—
sätter mötestider som kolliderar med familjelivet.
Svårt att hitta kandidater
Problemet med att allt färre människor engagerar sig politiskt finns i Norge liksom i Sverige. De olika politiska partierna i Norge finner det svårare att hitta aktiva som är villiga att representera partierna vid val. Många kvinnor med förtroendeuppdrag ställer inte upp till omval eftersom de anser att arbetet och den tid uppdraget tar inte motsvaras av utfallet. Men kvinnornas "avhopp" från kommunalpolitiken beror ibland också på att de stryks på listorna. Det är alltså fler kvinnor
som ställt upp till omval än som valts.
En kärvare arbetsmarknad, ansåg några av dem vi pratade med, innebär att kvinnorna kanske mer än tidigare enga— gerar sig i att få och behålla ett arbete. Männens enga— gemang i hemmen har inte ökat i motsvarande grad som kvinnornas engagemang utanför hemmet. Detta gör att de politiskt aktiva kvinnorna trippelarbetar: de sköter ett avlönat arbete, de sköter hemmet och barnen, de sköter ett politiskt förtroendeuppdrag. De vi talade med menade att det är uppdraget som fritidspolitiker som kvinnorna i första hand avsäger sig om de inte upplever något kon—
kret resultat av det arbetet.
Men partierna har problem inte bara med att aktivera kvinnorna, männen blir också färre och politikerrollen
ifrågasätts även av dem. Att vara politiker har också minskat i status i allmänhetens ögon, något som säkert
inte underlättar rekryteringen.
Kvinnors medverkan — ett hot mot ”demokratin ”?
De män som i de kvoterande partierna kan tänkas möta störst hinder i och med kvinnornas inträde i politiken är de yngre männen. De bromsas i möjligheten att avance— ra till de platser som de äldre männen lämnar. De yngre männen kan ju inte konkurrera om kvinnoplatserna och inte heller med de män som man inte vill peta och som
alltså behåller sina positioner.
Kvinnorna tycks upplevas som ett hot mot "demokratin" inom fackföreningsrörelsen. Norska LO hade en mycket negativ inställning till att könskvotering skulle infö— ras i AP. Det framhålls att de som väljs måste vara "kompetenta", men någon definition av vad som menas med kompetens ges inte. En av de kvinnliga forskare vi tala— de med påpekade att resonemanget kompliceras av att de politiskt tillsatta personerna skall representera befolkningen, de är inte tillsatta för att de är exper— ter på något visst område och det skulle därför vara illegitimt att tala om kompetens i detta sammanhang. Med fackföreningens resonemang skulle männen vara mest "kom-
petenta" att bevaka de områden i samhället som kvinnorna
förvaltar.
De forskare vi talade med i Norge ansåg att genom att kvinnorna nu finns med i större omfattning och på alla nivåer i samhället skapar de kontaktvägar även för kvin— nor utanför parlamentet. Det påpekades också att kvin—
norna redan 1971 genom kvinnokuppen visade att de anser
att andelen kvinnor i beslutande organ är av avgörande
betydelse.
Maktkampen
Under några av de samtal vi hade med forskare och poli— tiker i Norge framförde de sina reaktioner och funde— ringar kring männens maktkamp. I och med att kvinnorna får ökade erfarenheter i beslutande organ upplever de också ett behov av att lära sig hur maktkampen fungerar. De har märkt att kvinnor är "sämre" på maktkamp än män— nen, och de har ofta lite avsmak för maktkamp. Det är vanligt att kvinnor är rädda för att de inte skall vara tillräckligt demokratiska och de är därför noga med att följa de officiella spelreglerna, de visar sitt agerande
öppet.
Kvinnor inser i regel inte heller vikten av olika former av ritualer, t ex mottagningar: de avstår ofta från att delta. Men, som en av dem vi talade med påpekade, ritua— lerna är ett sätt att manifestera en position och få den legaliserad, ett synliggörande av makt och status. Den individuella makten uppstår inte bara genom att personen har goda kunskaper eller en central position. Omgivning— en måste dessutom bekräfta personens makt. Genom att vara betydelsefull blir personen inviterad till betydel— sefulla evenemang, ritualer, vilket i sin tur bekräftar
för omgivningen att personen verkligen är betydelse— full.
"Rätta" personliga kontakter är ett annat viktigt inci— tament till makt. För att få ta del av möjligheten till inflytande behöver kanske kvinnorna lära sig maktens spel. Men som det påpekades för oss, för att förstå systemet måste man gå in i det. Har man gått in i det
riskerar man å andra sidan att bli en del av det.
Järfälla kommun
Järfälla är en förortskommun i stockholmsregionen som sedan 1960—talet snabbt expanderat. Kommunen har vuxit från ca 19 000 invånare 1960 till ca 56 000 1985/86. Det är en ung kommun: ca 30% av invånarna är barn och ung— domar i åldrarna 0—20 år, ca 60% är yrkesverksamma i åldrarna 21—64 år och endast ca 7% är pensionärer.
Många av de yrkesverksamma arbetar i den egna kommunen. Här finns olika typer av industrier och småföretag, totalt ett 70—tal företag med 20 — 2 000 anställda. Jär— fälla kommun är själv den största arbetsgivaren med ca
5 200 anställda.
Den snabba expansionen har påverkat också det politiska livet i kommunen. Antalet ledamöter i kommunfullmäktige har ökat från 35 ledamöter år 1961 till 61 ledamöter
fr o m valet 1979. I kommunfullmäktige finns idag många kvinnor och samtliga tre kommunalråd är kvinnor. De politiska partierna i Järfälla har under den senaste tioårsperioden släppt fram, eller kanske tvingats släppa fram, sina aktiva kvinnor. Hösten 1986 talade vi med 14 politiker i Järfälla kommun, de flesta kvinnor, som alla varit aktiva politiker under lång tid inom socialdemo— kraterna, moderaterna, folkpartiet, centern och vpk.
Att kvinnorna nu är många beror till största delen på deras egen aktivitet. I slutet av 1960—talet var kvinno— organisationen Grupp 8 mycket aktiv i bl a Järfälla. Kvinnor från alla partier rycktes med, även om de inte höll med om de politiska slutsatser som Grupp 8 drog. Kvinnorna i de olika partierna aktiverade sig och satsa— de särskilt på kvinnor på olika sätt. Inom den socialde— mokratiska arbetarekommunen engagerade sig kvinnorna
kanske mest i att utöka andelen kvinnor i politiska upp—
drag. Kvinnorna inom andra partier ordnade särskilda
kurser för kvinnor, t ex ekonomicirklar.
De socialdemokratiska kvinnornas strategi
Det parti i Järfälla som mest målmedvetet arbetat för en jämn könsfördelning är socialdemokraterna. Det började i slutet av 1960-talet med att en grupp aktiva kvinnor bestämde sig för att försöka komma tillrätta med männens dominans i politiken. Kvinnorna gick i studiecirklar om kommunalpolitik, utbildningen var en viktig del av arbe— tet. De använde de socialdemokratiska kvinnoklubbarna i Järfälla som bas, ordnade debatter och möten som bl a
behandlade jämställdhetsfrågor. De arbetade för att göra kvinnorna kända inom arbetarekommunen, de kom med namn-
förslag på kvinnor när någon skulle väljas till ett upp- drag för partiet. Dessa kvinnor såg till att någon eller
några av dem var med på alla möten och framförde kvin-
nornas krav.
Många av männen i arbetarekommunen insåg efterhand att det var viktigt att kvinnorna skulle inneha en större andel av de politiska uppdragen. Andra män tyckte att det var jobbigt och tjatigt med de ständiga kvinnodebat— terna. Kvinnornas envisa och målinriktade arbete gav
emellertid frukt: arbetarekommunen enades om en långsik—
tig plan för att så småningom uppnå en varvad lista till kommunfullmäktige med varannan person en kvinna, varan—
nan en man till de politiska uppdragen.
För att uppnå en jämn könsfördelning inom rimlig tid började man med att välja in kvinnor i nämnderna då
någon avsade sig sin plats. Fler kvinnor fick på så sätt
kommunalpolitisk erfarenhet och det blev sedan lättare att få in kvinnor på fullmäktigelistan. På listan besat—
tes till en början enbart de platser som blev lediga med
kvinnor, det var aldrig avsikten att "peta" någon som skött sitt arbete i fullmäktige bra och ville stanna kvar. Detta innebar att 1970 innehades varannan plats av en kvinna, varannan av en man från 11:e till 35:e plats på listan till kommunalvalet. År 1973 var listan varvad från och med femte plats och 1976 var hela kommunfull—
mäktigelistan varvad.
Socialdemokraterna har arbetat utifrån en mycket medve— ten strategi för att uppnå ökad kvinnorepresentation i kommunfullmäktige. I de övriga riksdagspartierna i Jär— fälla kommun blev kvinnorna också djärvare och mera aktiva. Inget av de partierna har dock någon form av kvotering till kvinnornas fördel; här har kvinnorna arbetat med utbildning särskilt för kvinnor, de har dis— kuterat, bildat nätverk och stöttat varandra — även informellt över partigränserna — och i olika hög grad påverkat sina respektive partiers nomineringar till kvinnornas fördel. Partierna har haft en viss draghjälp av varandra. Men socialdemokraternas metod för att uppnå jämn könsfördelning har haft större framgång än de övri—
ga partiernas strategier.
Tabell 5. Könsfördelningen i Järfälla kommunfull- mäktige efter valet 1985. Antal mandat
Parti Ordinarie Suppleanter K M K M (5) 15 16 8 8 (m) 6 10 1 7 (fp) 3 5 2 2 (vpk) l 2 l 1 (c) 2 — — 1 (mpg) l — — 1 Totalt 28 33 12 20
Tabell 6. Könsfördelning i nämnderna i Järfälla kommun efter valet 1985. Ordinarie ledamöter och suppleanter
Mie—M_— andel (antal) andel (antal) K M K M K M K M (5) 47 53 (35) (39) 39 61 (22) (34) (m) 24 76 (10) (32) 43 57 (18) (24) (fp) 20 80 ( 3) (12) 27 73 ( 4) (11) (vpk) O 100 ( O) ( 2) 33 67 ( 4) ( 8) (C) 33 67 ( l) ( 2) — — ( —) ( -) (mpg) 0 100 ( 0) ( 1) 50 50 ( l) ( 1) Totalt 36 64 (49) (88) 39 61 (49) (78)
Källa: Järfälla kommun
Nu när det hela fungerar upplever inte socialdemokrater— na i Järfälla sin "könskvotering" som särskilt märkvär— dig eller problematisk. Man säger att det ju "bara är att göra två listor, en med kvinnor och en med män och
sedan lägga samman listorna. Det enda problem som skulle
kunna uppstå är vem som skall stå först på listan, en kvinna eller en man. När det beslutet väl är fattat fal— ler sig resten av sig självt". Men det har inte alltid varit lika självklart att varannan valbar person skulle
vara en kvinna.
Det har varit betydligt svårare att ordna en jämn köns— fördelning i kommunens alla nämnder. Vid senaste valet, 1985, lyckades man få en relativt jämn könsfördelning på de socialdemokratiska platserna i nämnderna. Av social— demokraternas representanter i nämnderna är totalt 47% kvinnor. För varje enskild nämnd varierar dock deras
könsfördelning: mellan 40% och 60% är kvinnor utom i
byggnadsnämnden och kulturnämnden, där andelen kvinnor
är 20%, och i kommundelsnämnden där andelen kvinnor är 80%.
Nam Jovi, DUGER m HON ELLER sm Jm; llLLFRllG/i Z Hawn man' !—
Motstånd har inte saknats
De aktiva socialdemokratiska kvinnorna i Järfälla möttes i början av misstro och motargument. Motståndarna ansåg t ex att det skulle bli svårt att hitta tillräckligt många kompetenta och erfarna kvinnor. De påpekade att andra kriterier eller kvoter för inval till fullmäktige var viktigare: bostadsområde, yrke, facklig anslutning och att "kvalitén" på dem som nominerades inte fick glömmas bort. De ansåg att det inte var rätt att en kvinna skulle komma in i fullmäktige "bara för att hon var kvinna". De ansåg att det skulle vara förnedrande
att bli invald på grund av sitt kön.
Oron för att kvinnor inte skulle ställa upp eller inte vara tillräckligt kompetenta visade sig vara helt ogrun— dad. Många av de föreslagna kvinnorna var kanske till en början tveksamma om de skulle klara av uppdraget, om de skulle orka eller våga. Men det moraliska stödet från de övriga kvinnorna gjorde att de insåg att de hade kunska— per och kompetens och de lärde sig efter hand de speci— ella förutsättningarna för arbetet i fullmäktige. Idag har 6 av 16 nämnder (inklusive kommunstyrelsen och kom—
mundelsnämnden) kvinnliga ordförande, 38%.
Vad har förändrats ?
De kommunalpolitiker vi pratade med i Järfälla säger att det större antalet kvinnor i fullmäktige och nämnder har haft till följd att demokratin breddats, att besluten
inte längre fattas av en liten initierad grupp utan att de som är valda att delta i beslutsfattandet också del— tar. Många anser att beslutsfattandet nu återförts till
"de fora där det hör hemma".
Kvinnorna vi talade med säger också att de informella kontakterna över partigränserna har ökat. De anser att man tidigare i kommunen haft mycket få sådana kontakter. Detta tyder kanske på att de informella kontakterna mest togs av män förut, att kvinnorna inte hade insyn eller var informerade om dessa kontakter. Männen vi talade med menar nämligen att det alltid funnits informella kontak— ter över partigränserna. Kvinnorna utestängdes från de informella kontakterna tidigare: det var få kvinnor med och det starkaste skälet var nog att man var rädd för ryktesspridning. En av männen vi pratade med berättade att det spreds rykten om sexuella kontakter om kvinnor fanns med i de informella sammanhangen, något som inte längre sker eftersom "vi nuförtiden är mer vana vid att umgås med det andra könet utan att det betyder något
annat än vänskap".
I övrigt anser man att debattklimatet blivit annorlunda. Debatterna i fullmäktige har blivit mer koncentrerade för att man håller sig till sakfrågorna och även för att kvinnorna i mindre utsträckning än männen går upp i talarstolen och håller med föregående talare. Många tyc— ker också att kvinnornas enklare, rakare språk gör det lättare att förstå debatterna. Nämndsammanträdena har också förändrats: man menar att kvinnliga ordförande är mer noga med att alla skall vara med och besluta, att alla deltar i debatten. Fler kommer till tals, både kvinnor och män. Kvinnorna tillför nya perspektiv och erfarenheter, vilket ger bättre och bredare beslutsun— derlag. Stämningen på sammanträdena har blivit mer lätt— sam, mjukare, till och med på de formella, offentliga fullmäktigesammanträdena. De informella kontakterna har också förändrats, så har t ex de lite råa "mans—skämten"
helt försvunnit nu när kvinnorna är med.
Några kvinnor menade också att männen i politiken nu
"vågar" ta hänsyn till sitt familjeliv och reagerar då
tider i politiken kolliderar med familjens tider. Förr skulle männen aldrig sagt att de inte kunde delta i ett
möte på grund av familjeangelägenheter.
Påverkas den faktiska politiken ?
För att kunna uttala sig om i vilken grad den faktiska politiken påverkats av den stora andelen kvinnor skul— le det behövas "två Järfälla", en kommun med få kvinnor och en med många kvinnor i politiken, ansåg de politiker vi talade med. De tyckte dock att de "mjuka" frågorna — barnomsorg, skola, fritid/kultur — har fått en större tyngd. Dessa frågor kom ständigt sist på dagordningen förut, nu kommer de först, medan de "hårda" nämnderna _ byggnads, tekniska — hade större tyngd tidigare. De trodde att t ex barnomsorgen inte skulle ha byggts ut lika snabbt i början av 1970—talet utan många kvinnor i fullmäktige. Däremot skulle nog barnomsorgen fram till idag uppnått samma totala omfattning, även med färre kvinnliga politiker. Detsamma gäller troligen skolorna
och fritidsverksamheten, trodde de vi talade med.
Är kvinnornas platser självklara ?
Efter våra samtal med politiker i Järfälla kommun står det helt klart att de är nöjda med förändringarna, att kvinnornas utökade andel har haft en positiv effekt. Samtliga anser att kvinnorna har fört in ny kompetens
och erfarenhet i både fullmäktige och nämnder.
Socialdemokraterna i Järfälla har arbetat fram ett system som alla i arbetarekommunen utgår från: varannan föreslagen ledamot till fullmäktige och nämnder skall vara kvinna, varannan man. Socialdemokraterna tycks ock-
så behöva lägga ner mindre arbete på att bevaka den här
frågan än övriga partier. Men bevakas måste den, ännu är det inte någon självklar process och det kan av några upplevas som lite tröstlöst. Det var och uppfattas kan— ske fortfarande vara kvinnoklubbarnas ansvar att få med kvinnor i det politiska arbetet, att nominera kvinnor
till politiska uppdrag.
För att även i fortsättningen kunna ha en jämn könsför— delning i politiken säger de flesta kvinnliga politiker vi talat med att de lutar åt att det är nödvändigt med en regel om könskvotering. Några har klart tagit ställ— ning för en sådan regel, medan andra är emot. De senare anser att de som väljs skall väljas på grund av sin kom- petens och inte på grund av sitt kön. Ett annat sätt att
öka andelen kvinnor, menar de, är att se till att kvin—
nor nominerar och röstar på kvinnor.
De olika partiernas andel kvinnor i nämnder och i full— mäktige talar dock sitt eget språk: strategin med att kvinnor röstar fram kvinnor har inte burit frukt i samma omfattning som strategin med planerad jämn könsfördel—
ning gjort.
Politikerrollen
I samtliga partier anser man att det blivit svårare att rekrytera och aktivera medlemmar i partierna och att motivera dem till kommunala uppdrag än vad det var för ca 15 år sedan. Man anser att kvinnor är mindre benägna än män att ta politiska uppdrag. Rollen som fritidspoli- tiker innebär många upptagna kvällar, mindre tid för
familj och vänner och många middagar vid korvkiosken.
En fritidspolitiker får ekonomisk ersättning för förlo— rad arbetsinkomst då kommunala sammanträden är förlagda
till dagtid, men det innebär ändå svårigheter på arbets—
platsen. Den minskade arbetstiden innebär i regel inte minskad mängd arbete att utföra. Politiken ger inga inkomster och ingen framtid - efter nästa val kanske någon annan får det egna uppdraget. Fritidspolitikern måste därför trygga sin personliga framtid och ekonomi på den vanliga arbetsmarknaden. Och trots övertiden på arbetet skall ju hemmet skötas: för många kvinnor inne— bär de upptagna kvällarna problem med barnpassning och att t ex tvätt och städning måste hinnas med på andra tider, eftersom männen inte delar hemansvaret i till—
räcklig utsträckning.
De som är aktiva tycker ändå att det politiska uppdraget är så stimulerande att det är värt ett engagemang, trots avigsidorna. Även om inflytandet ibland inte motsvarar arbetsinsatsen är det roligt att vara med och forma sam— hället, vara med och bestämma. Om arbetsgivare och arbetskamrater vore stolta över att ha anställda respek— tive arbetskamrater som är politiker skulle det vara lättare för fritidspolitikern och fler skulle antagligen aktivera sig i politiken, trodde några vi talade med. En annan idé som framfördes var att de mycket tidskrävande uppdragen skulle kunna betraktas som deltidsarbete; då skulle en vikarie kunna anställas på arbetsplatsen och den minskade arbetstiden skulle innebära att även arbetsmängden minskade. För kvinnornas del är det givet—
vis också viktigt att männen tar sitt ansvar i hemmet.
Sammanfattning
Bredare beslutsunderlag
Följderna av en större andel kvinnor i politiken var i
flera avseenden desamma i både Norge och Järfälla. Det
som beskrevs som de mest positiva och tydliga effekterna och som betonades i både Norge och Järfälla var att beslutsunderlaget breddats och förnyats, att fler av de närvarande deltar i debatterna, att de "mjuka" frågorna ökat i status och att stämningen på sammanträdena blivit
lättsammare.
Dessa förändrade förutsättningar inför beslutsfattandet antyder att beslutsunderlaget tidigare var bristfälligt. Hade politikerna redan tidigare verkligen varit repre— sentativa för befolkningen skulle kvinnornas erfarenhe— ter varit representerade. Att beslutsunderlaget breddats genom att kvinnornas erfarenheter nu tas tillvara är av avgörande betydelse för allmänheten, eftersom besluts—
fattandet rimligen bör påverkas härav.
Om kvinnornas erfarenheter, dvs det bredare beslutsun— derlaget, verkligen påverkar dagspolitiken framgår inte klart. Det som antas ha förändrats är att "mjuka" frågor kommit högre upp på dagordningen: barnomsorg, skola, fritidsverksamhet, kultur. I vad mån det bredare beslutsunderlaget ändrar riktningen på besluten är svårt att avgöra, det skulle kräva en speciell och systematisk studie. Men det finns anledning att anta att nya argu— ment inför beslutsfattandet också påverkar det slutliga beslutet. Beslutet kan sedan upplevas som en partipoli— tisk ståndpunkt och det blir svårt att urskilja vilka grupper eller personer som varit tongivande för beslu—
tets utformning.
Upplevelserna av att stämningen på sammanträdena föränd— rats, blivit 1ättsammare, har kanske mest inverkan på den interna politiska verksamheten. Politikernas vardag påverkas, det politiska arbetet blir trivsammare och
roligare.
En ytterligare aspekt som framfördes och som är av bety— delse för allmänheten är att de kvinnliga politikerna, genom att de är många och finns på hög nivå i politiken, är viktiga förebilder. Det blir legitimt att vara kvinna och beslutsfattare och kvinnor i allmänhet respekteras mer. Kvinnorna i samhället kan ges en ny självbild eftersom de kan identifiera sig med en mer komplett kvinnoroll: att vara kvinna, vara yrkesverksam, vara beslutsfattare och jämställd samhällsmedborgare. Framför allt gäller detta i Norge där AP i regeringsställning har könskvotering och många kvinnor finns med i den aktiva utåtriktade politiken. Genom att det finns många kvinnliga beslutsfattare förmedlas bilden av att "alla"
kvinnor kan, inte bara några mycket få undantagskvinnor.
Rekryteringsproblem
Både i Norge och Järfälla har man problem med att den politiska aktiviteten minskar. Det tycks också vara
något svårare att rekrytera och aktivera kvinnor än män. Problem på flera nivåer beskrivs som orsak till den
sjunkande aktiviteten:
— kvinnorna har fortfarande ansvaret för barnen och hemmet, den privata sfären behöver förändras så att
männen tar sitt ansvar,
— de formaliserade mötena passar inte kvinnorna rik— tigt, de är ovana vid att begära ordet och att pra— ta inför många människor; strukturen behöver änd— ras, samtidigt måste en viss formell struktur upp—
rätthållas för att vissa möten skall fungera,
— arbetsmarknadens krav gör att människor inte orkar aktivera sig politiskt; arbetstiden måste anpassas
till människors totala vardag.
Argument mot könskvotering
Både i Norge och Järfälla har argumenten mot könskvote— ring handlat om en rädsla för att kvinnorna inte skulle ha tillräcklig kompetens och att de inte skulle vara villiga att åta sig uppdrag. Men framför allt innan ett beslut om jämn könsfördelning har fattats motarbetas de kvinnor som har kompetens och som vill arbeta politiskt. Uppenbarligen är "rädslan" inte korrekt beskriven, mot- ståndarna mot könskvotering är rädda för någonting annat än kvinnors bristande kompetens eller ovilja att arbeta politiskt. Det antyds ju också i Norge att konflikt mel— lan kvinnor och män uppstår i samband med att kvinnor hävdar sig, kräver tillgång till makten på sina egna villkor.
FLER KUINNOR : snRELSERNA
00. ÅUEH sn » n ansvara/EH?
Ökad kvinnorepresentation
I den socialdemokratiska arbetarekommunen i Järfälla valde man att etappvis införa jämn könsfördelning.
Ingen av dem som redan satt i nämnder eller i fullmäkti- ge skulle "petas" om de önskade behålla sin plats och hade utfört ett bra arbete. Denna strategi var lyckosam, ingen behövde känna sig förbigången. Vi tror dock att förutsättningen för att denna strategi skall lyckas är att det finns en konkret intern överenskommelse om hur övergångsperioden skall organiseras och när målet skall vara uppnått. Det faktum att övriga partier i Järfälla inte lyckats åstadkomma en jämn könsfördelning i nämn— derna visar på problemen med en välvillig inställning i stället för mer konkreta beslut. Partierna säger sig vara angelägna om att åstadkomma en jämn könsfördelning, men de har valt att inte fatta beslut om könskvotering eller om hur de skall uppnå jämn könsfördelning. Köns— fördelningen är relativt jämn i fullmäktige, men inte i nämnderna, dvs kvinnorna kommer inte fram i partiernas
indirekta val.
Erfarenheterna från Norge tyder också på att det är först då en klar regel finns som det blir en någorlunda jämn könsfördelning. AP hade t ex ett principbeslut redan 1981 om en 40—60—fördelning. Beslutet följdes inte allmänt i partiet förrän stadgarna ändrades 1983. Venst— re fick genomslag för sin jämnare könsfördelning först sedan stadgan ändrats 1974. SV hade ju ett beslut med i
sina stadgar redan när partiet bildades.
Den genomgående erfarenheten från både Norge och Järfäl— la är ändå att då beslutet om könskvotering väl har fat— tats så samarbetar kvinnor och män bra och de tidigare problemen med kvotering är borta. I vilken grad det
beror på att kvinnorna anpassar sig till rådande normer
och maktförhållanden eller att männens motstånd och
rädsla försvunnit kan vi inte avgöra på basis av våra fallstudier. Det viktigaste nu, som en av de norska forskarna sade, är att det är legitimt att vara kvinnlig beslutsfattare, att alla samhällets sfärer — även kvinnornas — kommer upp på dagordningen och att allt fler kvinnor på olika samhällsnivåer nu skapar
kontaktvägar till maktens centrum.
7. Röj undan hindren — nu!
Under vårt arbete har vi upptäckt att det på vägen till en jämn könsfördelning finns en mängd hinder. Det är hinder som är mer eller mindre synliga vid en första anblick och som obesvärat lever vidare trots alla for—
mella bekännelser till jämställdhet mellan könen.
Men vi har också mött en mängd entusiaster som fått vind i seglen genom att frågan om ökad kvinnorepresentation nu uppmärksammas allt oftare. När skall det bli en självklarhet att kvinnor nomineras och väljs i samma utsträckning som män, frågar sig många. Vi har mött fle— ra som menar att det finns nog med program om jämställd—
het — nu är det dags att tillämpa dem.
Erfarenheten visar att kvinnorepresentationen inte ökar till en jämställd nivå av sig själv, det krävs speciella åtgärder. I detta kapitel redovisar vi en mängd hinder
inom partier och organisationer, vi ger också tips på
hur hindren kan undanröjas. Flertalet av dessa hinder
och förslag till åtgärder gäller också statsförvaltning—
en.
Förbättra den statliga personalpolitiken
Inom regeringskansliet vilar ansvaret för den statliga
personalpolitiken på civildepartementet. Personalpolitik
är en fråga som faller utanför våra direktiv och uppgif—
ter och vi har därför valt att behandla den mycket sum—
mariskt och utan att lämna förslag till åtgärder.
Vi konstaterar dock att om kvinnorepresentationen skall öka i statliga styrelser och kommittéer så krävs kraft— tag från organisationer, partier och inte minst från statsförvaltningen. De som företräder staten i de sty— relser och kommittéer vi granskat är en grupp som i myc— ket hög grad domineras av män, bara 12% är kvinnor. För att siffran skall kunna höjas måste jämställdhet bli en självklar del av den statliga personalpolitiken. Så är inte alltid fallet idag, vilket också civilministern
påpekade vid vårt seminarium.
KVINNOR sa:—1 QIEFER...” Mann" ÄR VÄL Sym; Pt nur
TGL) HHNPLÄGMRE !.!
Vi har noterat att det råder ett ljumt intresse för jäm— ställdhetslagens krav på aktiva åtgärder inom många myn— digheter. Jämställdhetsavtalet och jämställdhetsförord— ningen kommer vid många myndigheter helt i skymundan. Vi vågar också påstå att innehållet i dessa är obekant för
många chefer inom statsförvaltningen.
Idag finns relativt många kvinnor på handläggarnivå inom statsförvaltningen. Det är dock ytterligt få av dessa som avancerar till chefspositioner. I vår kartläggning fanns bland de 82 cheferna för centrala myndigheter endast 5 kvinnor (6%) och bland länsmyndigheternas 169
chefer fanns 21 kvinnor (12%).
Om vi kliver ett eller ett par steg ner i hierarkin och granskar chefer inom myndigheterna kan vi notera att i de fall kvinnor tillsätts på chefsposter så är det fram— för allt inom områden som personal och information. Kvinnor kan bli chefer inom staben, men mycket sällan inom linjeorganisationen som har det direkta ansvaret för myndighetens verksamhet. Att vara chef inom staben innebär att man sällan har någon möjlighet att företräda myndigheten utåt därför att man då inte är expert på
myndighetens egentliga verksamhetsområde.
För att öka kvinnorepresentationen krävs att den statli— ga personalpolitiken på ett mycket mera offensivt sätt inriktas på att uppfylla såväl jämställdhetslagens krav på aktiva åtgärder som de avtal och förordningar som finns på området.
Sprid uppdragen
För att förstå kvinnors underordnade roll i politiken
måste man ta hänsyn till kvinnors hela livssituation,
dvs hem och familj, yrkesarbete och fritidsintressen.
Tid är en bristvara för många kvinnor, marginalerna för att ta sidouppdrag är betydligt mindre för kvinnor än
för män. Om varje fackligt eller politiskt uppdrag auto- matiskt medför ett otal sidouppdrag blir det med nödvän— dighet män som åtar sig de flesta. Män tycks ha mer obe—
gränsade resurser när det gäller tid.
Att sprida uppdragen och därmed begränsa mångsyssleriet leder inte bara till att fler kvinnor kan åta sig fack— liga eller politiska uppdrag. Åtgärden har många poäng— er. För det första innebär det att demokratin inom orga— nisationerna ökar på så vis att fler medlemmar blir del— aktiga i verksamheten. För det andra tror vi att det ur verksamhetens synvinkel är en fördel att de personer som åtar sig ett uppdrag också har tid att ägna sig åt det. Personer med mindre fulltecknade almanackor tar förmod- ligen sina uppgifter mer på allvar än de som ständigt är på väg till nästa sammanträde och därmed saknar tid till eftertanke. För det tredje skulle det innebära att de män som idag har allt för många uppdrag fick mer tid att
ägna åt sina hem och barn.
Se över arbetsformerna
Ofta är arbetsformerna inom såväl fackliga som politiska organisationer mycket stela och formella. Det är former
som stämmer dåligt överens med kvinnors erfarenheter och
sätt att arbeta och uttrycka sig.
Män har ofta ett opersonligt och formellt språk medan kvinnor uttrycker sig mer personligt och informellt. Män konstaterar och kvinnor frågar sig. Det faktum att kvin— nor och män använder språket olika gör att kvinnor ofta har känslan av att inte bli förstådda eller tagna på
allvar.
Såväl arbetsformer som språk används för att upprätthål— la makt och revir och för att ange rangordning. Kvinnor
har ofta mycket svårt att göra sig gällande i sådana
manliga miljöer.
Det har också visat sig att kvinnor mera håller sig till att lösa sakfrågor och är mindre intresserade av makt- och prestigekamper än män. Detta uppfattas ofta som en
brist, som ett slags politisk naivitet.
Att ändra arbetsformer handlar inte om att kasta proto— koll och talarlistor i papperskorgen. Det handlar om att alla skall känna sig delaktiga i det arbete och de dis— kussioner som föregår ett beslut. Det handlar om att skapa ett öppnare och mer tillåtande klimat där reglerna
för "hur man uppför sig' förändras. När arbetsklimatet blir mer personligt skapas det också större utrymme för samarbete. Att fråga eller att be om hjälp uppfattas i många sammanhang som ett hot mot den egna kompetensen. Med ett mer personligt och informellt arbetsklimat blir det legitimt att på ett prestigelöst sätt utnyttja var—
andras kompetens.
I våra fallstudier och i våra intervjuer framkom att arbetsformer och arbetsklimat blivit betydligt mer avspända och mindre formella med fler kvinnor i olika beslutsfunktioner. Såväl män som kvinnor tyckte att det—
ta var en förändring till det bättre.
Ledningen måste visa sitt intresse
Flera av dem vi intervjuat har pekat på vikten av att ledningen visar sitt intresse för jämställdhetsfrågor— na. I flera departement hänvisade man till skillnaden i hur statsråden agerar. Om statsrådet signalerar att jäm—
ställdhet är viktigt får det genomslag i hela departe—
mentet. Likadant visade det sig vara i ett par partier; de tider de haft en partiledare som engagerat sig för att öka kvinnorepresentationen hade de också fått fram
fler kvinnor.
Vi fick också motsatsen bekräftad — i organisationer och partier där jämställdhet har låg status i ledningen är det också dåligt ställt med jämställdhet i praktiken. Man pekade på att ingen gör aktivt motstånd, alla tiger och samtycker, men gör ingenting i praktiken. Vi fick även exempel på organisationer där jämställdhet överhu- vudtaget inte diskuterades i ledningen. När frågan om
t ex ökad kvinnorepresentation kom upp möttes den med argument som "det löser sig med tiden" eller "det får vi
tänka på till nästa gång".
Ledningens intresse och engagemang är alltså oerhört viktigt och får ofta genomslag i hela organisationen. Det avspeglar sig både i synen på kvinnor och hur aktiv man är för att anställa eller välja fler kvinnor. I en organisation där ledningen inte engagerar sig i jäm-
ställdhetsfrågor uppfattas kvinnor ofta som ett hot:
— Vi hade hälften kvinnliga handläggare på min avdelning ett tag och då uppfattades det som att kvinnorna var i majoritet och det knorrades mycket. Nu är männen fler än kvinnorna och då är det inget knorr längre.
Vidga synen på kompetens och kvalifikationer
Vilka kvalifikationer och vilken kompetens är viktig och nödvändig i politiska och fackliga sammanhang? Vem avgör och vems värderingar ligger till grund för dessa avgö— randen? Bakom uttryck som kompetens och duglighet finns en rad värderingar som är knutna till vad män i decenni—
er definierat som nödvändiga kunskaper och egenskaper.
Det är erfarenheter från den offentliga sfären som räk— nas i dessa sammanhang. Det är män som besitter dessa
erfarenheter och det är också män som sätter normen för
vad som är relevant kunskap.
Kvinnors kunskaper är relevanta
Kvinnor har andra erfarenheter och intressen än män och därmed också ett annat slags kompetens. Kvinnor har också ett annat slags kontaktnät och mindre erfarenhet från den offentliga sfären, kvinnors erfarenheter betraktas därför som mindre relevanta. Kvinnor har sämre politiska resurser mätt med de mått som brukar gälla,
att vara man är i sig en politisk resurs som kvinnor
saknar.
Många makthavare, framför allt fackliga, anser att det idag inte finns tillräckligt många kvinnor som är kvali— ficerade nog att företräda organisationen. En sådan upp— fattning bygger på rådande värderingar om kompetens och kvalifikationer, kvinnors kunskaper betraktas som irre-
levanta.
— På lång sikt kanske verksamheten kan bedrivas lika bra om man inför könskvotering om 50—50. Men på kort sikt skulle det innebära att verksamheten blir lidande. Annars skulle ju inte männen vara i majoritet om det inte skulle få effekter på verk— samheten om man plockade in kvinnor hux flux.
Bakom uttalanden som detta döljer sig också andra värde— ringar. Det är svårt att skönja någon vilja till föränd— ring. De normer, värderingar, arbetsformer och frågeom— råden som idag råder skall även fortsättningsvis vara rådande. På lång sikt kanske det går bra, men kortsik— tigt skulle verksamheten bli lidande om hälften av
beslutsfattarna vore kvinnor, hävdade sagesmannen ovan.
Kvinnor betraktas med ett sådant synsätt som ofullborda— de män, män utgör normen för det mänskliga och kvinnor
är avvikande.
Bakom uttalandet ovan döljer sig även den vanföreställ— ning vi tidigare pekat på, nämligen att kvinnor i högre utsträckning än män skulle kandidera till uppdrag som de inte klarar av. Det skulle då vara fråga om att välja
mellan en kompetent man och en inkompetent kvinna.
Det är den mest duglige och den mest kompetente som skall väljas, det var en ståndpunkt som återkom i många av våra intervjuer med makthavare. Möjligen kan man tän— ka sig att välja en kvinna före en man om de har mer
eller mindre identiska kvalifikationer:
[&KOMPETEHTAR mm mm [mr HHR TILLRHCKLICBT M thT H&R ? BRÖSFETH
— Om kvalifikationssituationen motiverar det ska man lyfta fram kvinnor.
— Vi resonerar inte i könstermer och det finns ingen irritation över det i vår riksdagsgrupp. Det känns inte bra att frångå principen att gå strikt på kvalifikationer.
Kvinnors kunskaper är inte lika synliga som mäns. Manli— ga yrken är mer specificerade och klassificerade än kvinnliga både när det gäller arbetsuppgifter och yrkes— beteckningar. Hur många olika yrken döljer sig inte bak— om beteckningar som kontorist eller sekreterare? Om det fanns motsvarande detaljerade klassificering av kvinno— dominerade yrken som av mansdominerade skulle säkerligen inte den bild stämma som vi idag ofta använder för att illustrera arbetsmarknaden: att kvinnor fördelar sig på 30 yrken och män på 300. Att få en mer nyanserad bild av kvinnoyrken är viktigt för att synliggöra kvinnors arbe— te och för att få en möjlighet att på lika villkor jäm—
föra kvinnors och mäns arbete.
I LO—rapporten "Solidaritet och jämställdhet" diskuteras en förändrad värdering av kunskaper. Hur skall ansvar
för människor värderas i förhållande till ansvar för en dyrbar maskin, frågar man sig. En mer systematisk och
genomarbetad värdering av olika arbetsuppgifter bör kun— na leda till en annan värdering av många arbeten, säger man i rapporten och syftar på arbeten som idag är lågav—
lönade och kvinnodominerade.
Att kvinnors kunskaper osynliggörs och inte betraktas som politiskt relevanta visar sig också när man studerar vilka organisationer som brukar vara remissinstanser. Kvinnoförbunden och andra kvinnoorganisationer brukar vara remissinstanser endast i jämställdhets— och famil— jepolitiska frågor. Men det finns ett kvinnoperspektiv också på t ex skatte—, trafik— och näringslivsfrågor.
Andra intresseorganisationer, t ex de fackliga, blir
ombedda att yttra sig i de flesta frågor. Om kvinnoför-
bunden och andra kvinnoorganisationer gavs möjlighet att yttra sig i större utsträckning än idag skulle fler frå— gor kunna berikas med ett kvinnoperspektiv. Det borde
t ex vara en självklarhet att Forum för kvinnliga fors—
kare fick möjlighet att yttra sig över alla frågor som
rör högskolan.
Diskussioner om kompetens och kvalifikationer ser vi som mycket viktiga för att öka kvinnorepresentationen. Kvin— nors kunskaper måste i högre grad än idag betraktas som relevanta och som en tillgång. Idag går vi miste om vik—
tig kunskap som skulle kunna berika samhället.
Värna om lekmannarollen
Det ökande inslaget av experter i statliga styrelser och kommittéer är ett stort hinder för att öka kvinnorepre— sentationen. Här står vi inför det faktum att kvinnor och män är experter på olika områden och att det är experter inom de manligt dominerade områdena som betrak—
tas som viktiga.
I de fora där politiker finns med som lekmän är kvinno— representationen generellt sett högre än i rena expert— organ. Även här är den rådande synen på kompetens ett hinder för kvinnor men också för demokratin i övrigt. I allt större omfattning blir de politiska företrädarna experter på vissa områden och inte de lekmän de är tänk— ta att vara. Ett syfte med lekmannainflytandet är enligt regeringens proposition om ledning av den statliga för- valtningen att "säkerställa medborgerligt inflytande i myndigheternas verksamhet". Att medborgerligt omdöme tillförs myndigheterna "kan ge viktiga impulser till myndigheternas utvecklingsarbete", sägs det vidare i
propositionen.
Vid våra intervjuer med makthavare inom de politiska partierna hävdade de ofta att det var svårt att öka kvinnorepresentationen eftersom partiet bara hade en expert på varje fråga. På central nivå var det i regel den person som bevakade frågan i respektive riksdagsut— skott som var experten. Med ett sådant synsätt blir lek—
mannarollen förfelad, lekmännen professionaliseras och
specialiseras.
Vid vårt seminarium tog vi upp frågan om expertrollen kontra lekmannarollen till diskussion. Samtliga politis— ka företrädare sade sig då värna om lekmannarollen, den
är viktig för demokratin och den gynnar kvinnor:
— Sedan tycker jag att man ska betrakta poli— tiska uppdrag som politiska och inte som intresse— uppdrag. Det tror jag är oerhört viktigt för att nå jämställdhet. Det är så här att man som politiker ska vara en allmän företrädare för medborgarintres— set. Och då ska man inte utse någon som har en tjänstemannabakgrund eller andra intressebakgrun— der. Därför det gäller att ha dem som är allmänt kloka där och inte dem som är så tekniskt begåvade, för det finns det så många anställda.
— I folkstyrelsekommittén har vi fört diskussioner om det här med att vissa mer blir företrädare för myndigheterna än för folket. Man borde nog plocka folk utanför parlamentet i större utsträckning än nu. Det måste vara en rimlig blandning mellan par— lamentariker och andra. I de styrelser och kommit— téer där vi har mer än en plats borde vi verkligen se till att det finns med folk även utanför parla— mentet.
— Det här med att vara allmänt förnuftig när man är förtroendevald är naturligtvis det viktigaste, det ska vara en allsidig representation, det hand- lar inte om att man ska vara expert och kunnig i olika ämnen.
— Jag tillhör också dem som håller väldigt hårt på att det är lekmannarollen man måste slå vakt om i samband med t ex nomineringar till riksdagen och andra församlingar. Det är den allmänna klokskapen som ska vara det grundläggande hos den person som man nominerar.
Att värna om lekmannarollen har emellertid sina problem. I många styrelser för statliga myndigheter och framför allt affärsverk går utvecklingen mot att man minskar inslaget av lekmän och ökar expertmedverkan. Den rådande synen på kvinnors kompetens utgör i dessa sammanhang ett
stort hinder för att öka kvinnorepresentationen.
— När det gäller statliga bolag jobbar vi för att få dem mer professionella.
— Affärsverksstyrelser: vi minskar inslaget av lekmän och försöker istället få in folk med kompe- tens på teknik och ekonomi. Och det är ju få kvin— nor som verkligen tillför något i dessa frågor. Det går möjligen att hitta en eller högst två kvinnor som har kompetens nog för våra styrelser.
- Styrelserna sysslar för litet med "filosofiska resonemang" typ utveckling av verksamheten. Det blir därför svårt att medverka med sunt förnuft som det nu är. Om det inte vore så kunde man ju ha en annan syn på kvalifikation och kompetens.
Utbildning på kvinnors villkor
Utbildning var ett gemensamt lösenord för nästan alla de makthavare vi bett om förslag till åtgärder. Inom
såväl de politiska partierna som inom de fackliga orga— nisationerna har man prövat olika former av riktad utbildning till kvinnor. Vissa utbildningar är upplagda kring "traditionella" frågor som t ex samhällsekonomi,
avtalsförhandlingar, kommunala frågor etc, men bara kvinnor är välkomna som deltagare. Andra utbildningar har tyngdpunkten förlagd till s k självförtroendeträ— ning. Här är det meningen att kvinnor skall tränas i att
hålla anföranden, argumentera och debattera.
Utbildning i all ära, men en tanke som slog oss när vi tagit del av makthavarnas recept om att utbilda fram
kvinnor till maktpositioner var: är det så att kvinnor
inte har kunskaper nog att företräda organisationer och partier? Är det så att kvinnor måste utbildas "upp" till männens nivå? Liknande frågor ställde sig många av del— tagarna på det seminarium där makthavarna utfrågades:
— I Norrbotten är det på det sättet att männen är representerade i de indirekt valda organen till 92% och kvinnorna till 8%, det är sämst i landet. Utifrån det skulle man kunna dra den slutsatsen att Norrbottens kvinnor är sällsynt outbildade, inkom— petenta, med dåligt självförtroende osv. Vad det handlar om är en kvinnosyn, det handlar om att det männen kallar för klokskap, kompetens och duglig— het, det är inte riktigt samma sak som vi kvinnor kallar för kompetens och duglighet. Vi ser på det på olika sätt, och därför värderar männen varandra så högt. De har litet svårt att släppa platserna. Och mot den bakgrunden tror jag inte att vi kan utbilda oss tjejer tills vi blir så att de tycker att vi är duktiga på deras villkor. Utan jag tror faktiskt att vi måste få en kvotering eller en lag— stiftning för annars får vi vänta i 200 år.
Utbilda män i kvinnofrågor
Några tog också upp frågan om att utbilda män. Om kvin— nor skall få makt och inflytande och om kvinnor skall
kunna använda sina positioner till att förändra rådande politikerroller och till att föra in ett kvinnoperspek— tiv krävs att även män blir medvetna om arbetsdelningen
mellan könen och dess effekter.
— Det krävs naturligtvis annat för att bryta den könsbestämda maktstruktur som finns i samhäl— let. Det krävs en diskussion i hela partiorganisa— tionen om kvinnofrågan, om manssamhällets realite— ter, så att både män och kvinnor blir medvetna.
— Jag tror att det är väldigt viktigt att föra ut den kunskap som den här församlingen sitter inne med, kunskapen om skillnaden mellan kvinnligt och manligt beteende, kvinnligt och manligt ledarskap, kvinnligt och manligt språk och sådana här saker. Det är viktigt att både män och kvinnor får del av den för att kunna utveckla den till något positivt.
Ng Hon 28 111775 "itRD/G KLOK Läte tt LOD/(ET NÅGRH tunn ÅR nu.!
Praktisk träning
Den bästa utbildningen, menade en av makthavarna, är trots allt praktisk träning. Att vara verksam politi— ker eller facklig företrädare ger erfarenheter som man aldrig kan skaffa sig via utbildning. För att kvinnor
skall få dessa erfarenheter krävs att de släpps fram.
— För det första förstår jag överhuvudtaget inte den här utbildningsdiskussionen, därför att vara förtroendevald handlar om att vara allmänt förståndig, och det behövs mycket mera klokskap än utbildning och det behövs framförallt mycket mera integritet från dem som är förtroendevalda. Jag tror också att det är en oerhörd tillgång att man får växa in i sin roll som verksam förtroendevald, och jag tror att det har större betydelse än alla sådana här utbildningsprogram. Och om man då inte blir nominerad, om man inte har plats, så kan man ju inte vara verksam, och då är det ingen lösning att man får gå på kurs. Att vara verksam är det som har betydelse. Det är därför jag är för ett kvote— ringssystem.
Utbildning som stöd
Några av de utbildningssatsningar som presenterades hade som främsta syfte att stärka självförtroendet hos kvin— nor. Sådana initiativ är lovvärda och bör uppmuntras om de är ett resultat av kvinnornas egna behov och önske— mål, om kursernas innehåll och uppläggning utgår från behov som kvinnorna själva formulerat. Vi har också sett
exempel på kurser där männen i en organisation eller ett
parti formulerat innehåll och mål för kvinnors utbild— ning. Det blir då fråga om att män formulerar kvinnors
"brister” och hur dessa skall avhjälpas.
Vi vill på intet sätt kritisera att det ordnas särskild utbildning riktad till enbart kvinnor — tvärtom. Det är
ett faktum att långt färre kvinnor än män ägnar sig åt
frågor som teknik och ekonomi. För att kunna anlägga ett kvinnoperspektiv på dessa och andra frågor krävs att kvinnor även behärskar det rådande perspektivet. Kurser för enbart kvinnor tjänar många syften, det visar en sammanställning av enkätsvar från kvinnor som deltagit i TCOs samhällsekonomiska kurser. Svaren på frågan om motiven för att välja en kurs enbart för kvinnor speglar
det behov som finns hos många kvinnor att få komma sam—
man i separata grupper:
- Känner trygghet bland kvinnor.
— Män pratar för mycket och är för dominanta i sam— hällsekonomiska debatter. Kvinnor kan använda sitt eget språk.
— Lättare att lära när kvinnor kommer till tals.
— Diskussionen med kvinnor ger ett kvinnoperspektiv på samhällsekonomin.
— Även om vissa kvinnor var mer kunniga än andra upp— stod ingen underlägsenhetskänsla.
— Stärkte självkänslan. Atmosfären var mer avspänd.
Utbildning för förändring
På flera håll förekommer det kurser anordnade för och av kvinnor. Det finns också exempel på att kvinnor som deltagit i olika kvinnokurser sedan bildat nätverk/stöd— grupper där de ger varandra stöd och styrka i den dagli- ga verksamheten. Att ordna kurser för kvinnor som utgår från kvinnors egna behov och att underlätta för kvinnor att bilda stödgrupper i olika former är något vi vill
rekommendera såväl partier, fackliga organisationer som
statsförvaltning.
Studera och diskutera rekryteringsprocessen
Vi har tidigare påpekat att rekryteringsbasen för den typ av uppdrag vi studerat är mycket snäv och att kvin— nor sällan finns med i de grupper där företrädarna utses. Vi har också noterat att kriterierna för att bli vald är mycket otydliga och varierande. För att kvinnor skall kunna göra sig gällande krävs att principerna för nominering och rekrytering ställs inför öppen debatt och att de krav man har på sina företrädare formuleras och
diskuteras.
Bredda rekryteringsbasen
Rekryteringsbasen för ledamöter i centrala myndighets— styrelser och kommittéer är oftast partiernas riksdags— grupper och arbetsmarknadsorganisationernas kanslier. När man ur dessa grupper väljer företrädare till statli— ga styrelser sjunker andelen kvinnor betydligt jämfört
med rekryteringsbasen.
På det regionala planet är rekryteringsbasen för statli— ga styrelser oftast 1andstingsgrupperna eller arbets— marknadsorganisationernas distriktsstyrelser/distrikts- kanslier. Trots den relativt höga andelen kvinnor i landstingen (37%) utser de politiska partierna bara kvinnor till 21% av sina platser i länsförvaltningen. Bland arbetsmarknadsorganisationerna är det endast LO och TCO som har distriktsstyrelser. Precis som de poli— tiska partierna är de fackliga organisationerna sämre på kvinnorepresentation regionalt än centralt. LO har i genomsnitt 13% kvinnor i sina distriktsstyrelser men bara 3% bland sina företrädare i regionala myndighets— styrelser. Motsvarande siffror för TCO är 33% respektive 17%.
Vi har noterat att de politiska partierna på central nivå inte har en samlad bild av hur nomineringsprocedu— ren går till ute i distrikten. Det har också visat sig att man har olika principer i olika distrikt inom ett och samma parti. Oftast är det en mycket liten grupp som handlägger nomineringarna, t ex gruppledningen i lands- tingen. Partidistrikten, såväl medlemmar som distrikts— styrelse, är ofta helt ovetande om att valen överhuvud— taget ägt rum. Partimedlemmarna får med ett sådant nomi— neringsförfarande ingen inblick i vilka som väljs till
partiföreträdare eller på vilka grunder de väljs.
För att öka andelen kvinnor i statliga styrelser krävs dels att rekryteringsbasen breddas — att man går utanför den snäva krets där ledamöterna hämtas idag - dels att kvinnorna blir fler i kommunfullmäktige, landsting, riksdag och i arbetsmarknadsorganisationernas styrelser
och kanslier.
— Där skulle jag gärna se att vi fick litet bredare rekryteringsbas. När det gäller statliga utredningar exempelvis så tas ju partiernas repre— sentanter nästan enbart från riksdagsgrupperna. Litet grand borde man ju gå därutöver.
— Vi måste få ett stort urval av kvinnor. Idag får kvinnor inte själva avgöra vad de skall jobba med, de får hoppa in där det behövs kvinnor.
Inom arbetsmarknadsorganisationerna är det också väsent— ligt att man ser över sin egen personalpolitik. Samtliga organisationer har skrivit på avtal om att arbetsgivarna på medlemmarnas arbetsplatser skall främja jämställdhet bl a genom positiv särbehandling för det underrepresen— terade könet. När det gäller personalpolitiken på de egna kanslierna tycks åtgärder som positiv särbehandling
vara sällsynta.
— När det gäller centrala styrelser och kommit— téer plockar vi ur ombudsmannakretsen. Och vi har
en stor mansdominans bland ombudsmännen på förhand— lingssidan. På kansliet har vi inga kvinnliga sek— tionschefer.
— Bland personalen här är könsfördelningen ganska traditionell. Vi har ingen kvinna i ledningsgruppen och inte heller bland sektorcheferna.
Formulera kriterier för val
Vilken kompetens krävs för att vara företrädare för ett parti eller en organisation? Bakom uttryck som duglig- het och kompetens finns en mängd dolda värderingar som sällan ställs inför öppen debatt, kriterier för val uttalas och formuleras inte. Trots det hänvisar maktha—
varna ofta till att det är kompetensen som avgör vem som får uppdraget.
Vi har försökt gå bakom argumenten om duglighet och kom— petens och bett makthavarna att formulera vari duglighe— ten består. I några fall fick vi svar av typen att man skall kunna verksamheten eller ha förmåga att entusias— mera medlemmarna. I andra fall fanns uttalade principer om att i första hand välja en privatanställd före en offentligt anställd och i andra hand prioritera kvinnor
före män.
Av många intervjuer framgick det att kriterierna för val ofta bygger på dolda "kvalifikationskrav" och värdering— ar som status, prestige och belöning. Många medgav att rekryteringen bygger på slentriantänkande och principer som att vissa grupper har monopol på vissa uppdrag eller att man inte kan "gå förbi" någon.
— Och det tycker jag också tillhör svagheterna i vårt parti, att vi så sällan ställer upp princi- per och mål för nomineringen utan det blir alldeles som en slump på slutet om det blir det ena eller det andra. Vi borde kunna sätta upp riktlinjer för
vår egen verksamhet som la fast bl a de här princi— perna.
Belöningssystem
Ett kriterium för val som sällan uttalas men ofta gäller är anciennitetsprincipen — tack för lång och trogen tjänst. Med sådana kriterier hamnar kvinnor på efterkäl— ken även om principen formuleras och uttalas, kvinnor har i regel inte lika lång erfarenhet som män av fackli—
ga och politiska uppdrag.
— Man bryter en rad principer som man har, senilitetsprinciper, för det är ju nästan det som gör att männen dominerar, man säger att man kan inte gå förbi den ene eller andre osv.
— Det där med kompetens är bara snack — inte är det väl världens mest kompetenta som sitter i sty- relserna idag. Men styrelserna tillsätts ju ofta på andra villkor, man kommer inte med på grund av sin kompetens. Idag handlar det sällan om kompetens utan om belöning. Det är oftast män som utses som tack för lång och trogen tjänst.
Monopol på uppdrag
Ett annat kriterium som tycks gälla i många fall är att vissa intressegrupper är mer eller mindre självskrivna på vissa uppdrag. Detta kriterium är inte fullt lika dolt som de övriga vi beskriver i detta avsnitt, men det
är sällan eller aldrig intressegrupper som domineras av
kvinnor som har monopol på uppdragen.
— Jag tror det är på det viset att man låter
intressesynpunkter i allt för hög grad dominera i stället för kompetens när man tillsätter de här utredningarna. Och när man plockar från olika intressesynpunkter så blir det en snedfördelning av könen.
— Till de regionala myndigheterna är det LO—dist— rikten som utser företrädare och där är det också svårt att få kvinnor att ställa upp. Byggnads och Metall har monopol på vissa uppdrag. På distrikts— nivå fördelar man uppdragen förbundsvis och då rös— tar de ofta på varandra.
Det viktigaste kriteriet för att bli vald till en sty- relse är att redan vara ledamot i den. Man kastar inte ut en ledamot som inte misskött sig rejält. Är du en gång vald sitter du kvar tills du själv väljer att avgå. Eftersom män är i majoritet bland de redan valda är även detta ett kriterium som missgynnar kvinnor, det tar tid att öka kvinnorepresentationen även om alla vakanser konsekvent tillsätts med kvinnor. Som vi vet är det sällsynt med en medveten satsning på att tillsätta kvin— nor på alla lediga poster. Principen är att den som redan är vald sitter kvar och att kvinnor är underrepre— senterade bland de nyvalda. En större omsättning bland ledamöterna skulle med en medveten satsning dock kunna
innebära ökad kvinnorepresentation.
— Den här länsrepresentationen där vi har en tydlig manlig dominans är en produkt av nominering— ar som gjordes för ganska länge sedan. Man kastar inte ut folk som har skött sig bra i det jobbet.
Beträffande länsarbetsnämnden har vi hittills gjort så att de som velat fått chansen att sitta kvar. Nästa höst skall länsarbetsnämnden nyväljas och då finns det ju möjlighet att se till så att det blir 50—50.
— Problemet är ju att man inte kan lyfta ut någon. Det är enklare när det ändå sker byten, enklare när det uppstår vakanser.
Status och prestige
Att status och prestige spelar en stor roll när det gäl— ler att utse företrädare konstaterade vi redan i vårt första delbetänkande. Å ena sidan är det så att myndig— hetschefer gärna ser att ledamöterna i "deras" styrelse har en topp—position inom den organisation han företrä— der — ju högre status på styrelseledamöterna desto högre status på myndigheten. Å andra sidan tycks det finnas en inbördes rangordning mellan olika myndigheter — vissa är "finare" än andra. Det lär t ex betraktas som mera vär— defullt att vara ledamot i länsarbetsnämnden än i läns— skolnämnden eller försäkringskassan. Ledamöterna i läns— arbetsnämnderna består till 89% av män och i försäk—
ringskassorna är motsvarande siffra 69%.
Graden av status på myndigheten tycks alltså avgöra hur högt eller lågt i organisationen man söker sina företrä— dare, men också i vilken utsträckning man låter sig
representeras av kvinnor.
— Och det ska jag tala om att det kan vara en strid på kniven ibland vem som ska utses att sitta. Det beror litet grand på vad det är för form av
uppdrag. Vissa uppdrag är väldigt eftertraktade och andra är mindre eftertraktade.
— Departementen och myndigheterna vill ju ha folk på så hög nivå som möjligt. Även de borde försöka lära sig att avdramatisera synen på styrelser och kommittéer. De borde lära sig att söka efter erfa— renheter istället för titlar.
— Ofta är det ju departementen själva som sät— ter nivån på vilka som blir våra representanter. De talar om vilka som kommer att företräda regerings- kansliet och därmed har de angett var vi bör plocka våra företrädare. Det blir ju folk med titlar.
Att status och prestige spelar en viktig roll i rekryte- ringsprocessen är svårt att angripa. Det tycks finnas en viss rundgång i argumenten: organisationer och partier
vill ha företrädare i statusfyllda styrelser och myndig- heter och departement vill ha högt uppsatta företrädare för organisationer och partier. Vi tror att det enklaste sättet att komma åt problemet är att kriterierna för val formuleras och diskuteras så att rekryteringsprocessen
blir synlig.
Riktade insatser mot valberedningar
Många av de problem vi tagit upp i detta avsnitt är frå— gor som måste diskuteras och formuleras i samtliga orga— nisationer, partier och inom statsförvaltningen. De grupper som alldeles särskilt måste få en bättre insikt i vilka kriterier som ligger till grund för deras arbete är valberedningarna. Varje valberedning borde ständigt föra diskussioner om vilka kvalifikationer som är vikti— ga, hur uppdragen kan spridas på flera, om företrädaren skall vara expert eller lekman och vilka speciella meto—
der som skall tillämpas för att rekrytera fler kvinnor.
Varje organisation borde därför satsa på särskild ut— bildning och andra insatser för valberedningar. På cen— tral nivå kan man t ex samla samtliga ordförande för valberedningar på distriktsnivå. På distrikts— och lokal nivå borde man kunna samla valberedningens samtliga le— damöter för att göra dem uppmärksamma på vilka kriterier som i realiteten ligger till grund för deras arbete och
vilka kriterier som skall gälla.
Inrätta namnbanker
En vanlig kommentar till den som påtalar att kvinnore— presentationen är låg i ett förslag till sammansätt—
ning av en styrelse e dyl är "det finns inga kvinnor" eller "kom med ett namn då". Det ställs krav på att den som påtalat bristen också skall åtgärda den vid sittande möte. Varje organisation borde därför på alla nivåer skaffa sig en "kvinnobank", en förteckning över kvinnor som är villiga att åta sig olika uppdrag. Denna namnbank borde föregås av en inventering av de kvinnliga (och varför inte även de manliga) medlemmarnas intresse— och kunskapsområden. Sådana namnbanker borde också inrättas för personalen på varje myndighet och departement.
Formulera rekryteringsstrategier
För att öka kvinnorepresentationen krävs att organisa- tioner och partier på alla nivåer formulerar konkreta rekryteringsstrategier för ett par år framöver som anger vilka metoder som skall tillämpas. Den mest effektiva
metoden är att en gång för alla besluta att kvinnor
skall vara representerade i alla sammanhang, t ex i för—
hållande till sin andel av medlemmarna. Detta är emel-
lertid en metod som möter starkt motstånd.
En mindre radikal men dock effektiv metod är att bestäm— ma sig för att på alla lediga poster alltid tillsätta en kvinna under en viss period eller till dess att kvinnor utgör en bestämd andel. Denna metod har, som vi tidigare beskrivit, med framgång tillämpats av socialdemokraterna i Järfälla. Metoden används också inom Handelstjänste—
mannaförbundet (HTF). Den har formulerats på följande
sätt i förbundets plan för jämställdhet:
"att enbart det underrepresenterade könet nomi— neras till vakanta poster. Män nomineras endast om det inte finns kvinnliga kandidater och vice versa
....
att vid nominering till val skall vartannat namn på nomineringslistan vara ett kvinnonamn, vartannat ett mansnamn." (sid 6—7)
Strategierna för hur kvinnorepresentationen skall ökas kan variera i det oändliga. För att verkligen nå målet om en jämställd representation krävs dock mer än vackra ord på ett papper. Det krävs konkreta mål och handlings— planer och det krävs att planerna efterlevs. Varje orga— nisation bör därför formulera avläsbara mål och konkreta handlingsplaner och kontinuerligt redovisa resultaten av arbetet. Aktiv handling är vad som krävs för att nå målet. Det finns inga genvägar till en självklar jäm- ställdhet.
Tips på åtgärder — en sammanfattning
o Förbättra den statliga personalpolitiken
o Sprid uppdragen — begränsa mångsyssleriet
0 Se över arbetsformerna
o Ledningen måste visa sitt intresse
o Vidga synen på kompetens och kvalifikationer
o Uppvärdera och synliggör kvinnors kunskaper
o Värna om lekmannarollen
o Utbilda män i kvinnofrågor
0 Ge kvinnor chans till praktisk träning
o Ordna riktad utbildning till kvinnor som utgår från kvinnors egna behov
o Underlätta för kvinnor att bilda kvinnliga stödgrupper
o Bredda rekryteringsbasen
o Formulera kriterier för val
0 Ordna speciell utbildning för valberedningar
o Formulera rekryteringsstrategier
o Upprätta konkreta mål och handlingsplaner
o Redovisa varje år hur handlingsplanerna fullföljts
8. Regler om kvinnorepresentation i Norden
Alla övriga nordiska länder har idag lagar som syftar till jämnare könsfördelning i offentliga styrelser och nämnder. Det enda undantaget är Sverige. Här är frågan
först nu under utredning.
Genom sin lag från 1981 har Norge den längsta traditio— nen på området. Det gör att de norska erfarenheterna varit av störst intresse för oss. Redogörelsen för den
norska lagen får därför mest utrymme i det följande.
Norge
Norge redovisar den högsta kvinnorepresentationen i offentliga styrelser och nämnder — och har också den mest utvecklade rättsliga regleringen av området. Både forskare och politiker har ansett att det finns ett orsakssamband mellan de här två företeelserna. Offici— ellt förklaras att arbetet med att öka kvinnoandelen i
offentliga organ lett till en jämn och säker ökning.
Olika forskare har ansett att den relativt radikala norska lagstiftningen lett till att kvinnoandelen ökat offentliga styrelser och nämnder. Uppdragen har också spritts på fler personer genom att kvinnor kommit in. Det har t o m uppfattats som omöjligt att öka kvinnore— presentationen utan att tillgripa särskilda metoder
("visse former for spesielle tiltak").
Nu gällande regler
De särskilda åtgärder som införts i Norge innebär att kvinnor och män skall ingå i alla offentliga organ på den statliga och kommunala sektorn och att en så jämn könsfördelning som möjligt skall eftersträvas. Som mini— miregel gäller att minst två ledamöter och minst två av suppleanterna skall tillhöra det ena könet (vilket i praktiken innebär: vara kvinnor). Undantag från minimi— regeln kan göras om den är "uppenbart orimlig" att upp— fylla. Den jämnare könsfördelningen skall åstadkommas bl a genom att de som föreslår namn till styrelser, nämnder etc skall lämna dubbla namnförslag som innefat—
tar både en kvinna och en man.
Kontrollen av sammansättningen på den kommunala sidan vilar på Likestillingsombudet. Den skall bl a ske genom heltäckande kartläggningar med några års mellanrum. På den statliga sektorn skall alla utnämningar på departe— mental nivå kontrolleras av Forbruker— og Administra—
sjonsdepartementet (FAD).
1973 års resolution
Vägen till nuvarande regler har gått i flera etapper. Åtgärderna för att öka kvinnorepresentationen i of— fentliga organ daterar sig bakåt i tiden till 1973. Då infördes särskilda föreskrifter i syfte att stärka kvin— noandelen i statliga styrelser, nämnder, delegationer etc. Resolutionens syfte var uttryckligt kvinnofrämjan— de. Kvinnor skulle garanteras en starkare representation i offentliga organ. Själva ordalydelsen var dock köns—
neutral.
Organisation, myndighet eller annan som tillfrågades om namnförslag skulle anmodas att lämna dubbla namn till
varje plats och namn på lika många kvinnor som män. Den som inte lämnade förslag enligt den ordningen skulle mo— tivera varför. FAD skulle följa utvecklingen på området genom att alla statliga utnämningar till offentliga or—
gan rapporterades dit.
Skärpta regler 1976
1976 skärptes reglerna genom en ny resolution eftersom utvecklingen mot en jämnare könsfördelning inte gått tillräckligt snabbt. Nu infördes kravet att FAD i varje enskilt fall skulle underrättas om förslaget till sam— mansättning i god tid innan utnämningen skedde. Inrap— porteringen blev därmed ett led i ärendeberedningen. Vid utnämning "i statsråd", dvs av regeringen vid regerings- sammanträde, krävdes att det skulle framgå av föredrag— ningen inför regeringen att inrapporteringsskyldigheten fullgjorts. En effekt av den ändringen avsågs bli att könsfördelningen diskuterades i regeringen. Syftet med resolutionen var oförändrat, att åstadkomma en starkare kvinnorepresentation i alla statliga styrelser, råd, nämnder, delegationer etc. Nu infogades den målsättning—
en som en första punkt i resolutionen.
Utredning 1979 om lagstiftning
Trots 1976 års skärpning ansågs reglerna och tillämp— ningen av dem fortfarande som bristfälliga. En arbets— grupp inom FAD fick i uppdrag att undersöka möjligheter-
na att lagstifta om könskvotering.
Av 1979 års utredningspromemoria framgick att inrappor— teringen till FAD inte fungerade effektivt. Ofta kom förslagen så sent att departementet inte kunde reagera
på könssammansättningen innan utnämningen var ett fak—
tum. Inte heller de som föreslog ledamöter visade till— räcklig vilja att följa reglerna. Bara sällan lämnades
dubbla namnförslag. Oftast föreslogs endast män. Ytter— ligare en begränsning var att reglerna inte gällde kom— munala styrelser och nämnder (kommuner och fylkeskommu—
ner).
I promemorian diskuterades bl a placeringen av en even— tuell lagregel, hur huvudregeln och minimiregler för de båda könens representation skulle konstrueras samt reg-
ler för kontroll och sanktioner.
Utredningens förslag
Lagregler om könskvotering kunde placeras inom redan befintliga lagar, i likestillingsloven (jämställdhets— lagen), i kommunallagarna eller i förvaltningslagen, eventuellt som ett särskilt kapitel. En helt ny lag var
också tänkbar.
Enligt arbetsgruppen var det bästa alternativet att
foga in reglerna i likestillingsloven. Den lagen regle— rade redan det offentliga jämställdhetsarbetet och kvo- teringsreglerna skulle bli generellt tillämpliga på alla
slags offentliga organ. Dessutom var det en fördel om
alla jämställdhetsregler samlades på ett ställe.
Som vägledande huvudregel föreslogs i promemorian att en så jämn könsfördelning som möjligt borde eftersträvas i alla offentliga organ. Huvudregeln föreslogs alltså bli
konstruerad också som målsättningsregel.
Som minimiregel borde gälla att minoritetskönet skulle ha minst en tredjedel av platserna. I praktiken skulle
det innebära att
av tre ledamöter skulle minst en vara kvinna; av 4—6 ledamöter skulle minst två vara kvinnor; av 7—9 ledamöter skulle minst tre vara kvinnor osv.
Undantag från minimiregeln skulle ges bara om den var
omöjlig (fumulig") att uppfylla.
Samma förfarande som redan gällde för utnämningar till statliga organ förespråkades nu för alla offentliga sty— relser, nämnder etc. Nomineringsförslagen skulle inne— hålla namn på dubbelt så många personer som antalet
platser och lika många namn på kvinnor som på män.
Kravet på namnförslag som omfattade både kvinnor och män kunde inte rimligen anses som en inskränkning i organi— sationernas rättigheter. Rätten att delta i offentliga styrelser och nämnder begränsades ju inte och en kvinna borde lika väl som en man kunna föra fram organisatio—
nens ståndpunkt.
x/HD ÄR DET FöR Hau ATW/61.33 ilj KVINNA FÖR ATFHON AR KVINNA NHR mm 1 nu TIDER Vems Tage
Olika kontrollformer föreslogs för stat och kommuner.
FAD borde som dittills granska den centrala statsför—
valtningens myndigheter.
Kontrollen över kommuner och fylkeskommuner borde där- emot ligga hos fylkesmannen (landshövdingen). Enligt norsk rätt kontrolleras lagligheten av kommunala beslut av fylkesmannen. Uppföljningen av kvoteringsbesluten ingick som en naturlig del i den kontrollen. (Legali— tetskontroll enligt den svenska modellen, dvs i form av kommunalbesvär till förvaltningsdomstol, finns alltså
inte.)
Fylkesmannen skulle pröva om "omöjlighetskriteriet" förelåg och ha rätt att uppmana kommun/landsting att förrätta nyval eller besluta om nyutnämning. Den styrel— se, nämnd etc som inte ändrade den ursprungliga könssam- mansättningen sedan fristen löpt ut skulle inte längre kunna fatta rättsligt bindande beslut, enligt försla— get.
Detta hade varit en mycket kraftfull sanktion, men också andra sanktioner diskuterades. En metod att sätta press på nominerande organ skulle vara att neka representation till dem som endast nominerade män. En annan väg vore att ge extra representation till dem som föreslog kvin— nor. Arbetsgruppen avvisade dock båda uppslagen. Att vissa organisationer deltog var ofta nödvändigt för ett fungerande arbete i en del organ. Det var också lämpligt att de olika intressen som fanns representerade i en styrelse, nämnd etc stod i ett rimligt styrkeförhållande
till varandra.
1981 års kvoten'ngsregel
FADs utredningsförslag från 1979 låg till grund för 1981 års ändring av likestillingsloven. Då tillkom bl a ett nytt lagrum, & 21, om representation av båda könen i
alla offentliga organ.
Genom att lagfästa kraven på en i huvudsak jämn könsre— presentation skulle en rimlig könsfördelning påskyndas och säkras. Förhoppningen var också att kvinnors speci—
fika erfarenheter och insikter skulle komma att uppvär— deras generellt.
$ 21 var konstruerad som en ramlag. Preciseringar skulle kunna göras i form av föreskrifter. ("Kongen kan gi utfyllende bestemmelser til paragrafen her.") På den
statliga sektorn skulle föreskrifterna från 1976 gälla jämsides med 5 21.
Till stora delar stämde & 21 överens med innehållet i det förslag som arbetsgruppen inom FAD lagt fram. Det gällde t ex huvudregeln om en så jämn könsfördelning som möjligt.
En skillnad var dock minimiregeln. I lagen inskränktes minimikravet till två personer från det kön som var i minoritet. I styrelser, nämnder etc med fyra medlemmar eller mera skulle varje kön vara representerat med minst
två ordinarie ledamöter och minst två suppleanter.
Också förfarandet och kontrollen överensstämde med för— slaget. Dubbla och könsbalanserade namnförslag skulle
lämnas vid nominering till offentliga organ. Fylkesman— nen skulle kontrollera att reglerna följdes på den kom—
munala sektorn och FAD på den statliga. Alla statliga organ ("etater") skulle anmälas till FAD medan endast de
kommunala organ som inte uppfyllde minimikravet skulle
rapporteras till fylkesmannen.
I praktiken kom regeln om fylkesmannens tillsyn att tillämpas i mycket begränsad omfattning. 5 21 trädde i kraft under en valperiod, dvs när de kommunala organen redan var tillsatta, och ändrades innan nya val ägt rum. Den utbildning av fylkesmännen som Likestillingsombudet
hade planerat hann inte heller komma till stånd.
1983 års ändring av 59 21
1981 års utformning av S 21 i likestillingsloven hade beslutats i politisk oenighet. Lagrummet överensstämde med arbeiderpartiets regeringsförslag. En alternativ
lydelse som förts fram av en borgerlig minoritet hade
avslagits.
Redan när 1981 års ändring av likestillingsloven trädde i kraft, 1 januari 1981, hade det politiska läget för— ändrats och Norge hade en borgerlig majoritet i Stor— tinget och en borgerlig regering. Ett förslag om att ändra likestillingslovens & 21, som motsvarade det tidi— gare minoritetsförslaget, förelåg redan på vårvintern 1982. Den nya lydelsen av 5 21 i likestillingsloven beslutades i mars 1983, trädde i kraft den 1 augusti
samma år och gäller än så länge oförändrad.
Ändringarna avsåg den kommunala sektorn. För det första omfattas inte längre proportionellt valda organ. För det andra har kontrollfunktionen mildrats väsentligt. Kommu— nerna skall inte som tidigare anmäla varje enskilt fall som underskrider minimiregeln, utan inrapporteringen sker periodiskt i efterhand. Uppgifterna skall inte längre lämnas till fylkesmannen utan till Likestillings—
ombudet vid periodiska kartläggningstillfällen. Avsikten
är att få fram en helhetsbild av den könsmässiga fördel— ningen i offentliga organ i stället för reaktioner på individuella tillsättningar. Man räknar med att publici— teten i samband med de riksomfattande kartläggningarna av styrelser och nämnder på den kommunala sektorn skall ha positiv effekt på könsfördelningen. Dessutom anses en helhetsbedömning stämma bättre överens med den kommunal—
politiska verksamheten än detaljkontroller.
Fortfarande kan fylkesmannen genom sin generella legali— tetskontroll uppmärksamma fall som inte uppfyller lagens minimiregel för representation av de två könen. Däremot har fylkesmannen inte längre befogenhet att underkänna
ett val eller en utnämning eller överhuvud att pröva om
"orimlighetskriteriet" är tillämpligt.
1983 års resolution
I skuggan av de mycket diskuterade reglerna om kvotering av kommunala styrelser och nämnder upphävdes 1976 års resolution om statliga styrelser, nämnder etc fr o m den 1 augusti 1983. I dess ställe kom en ny resolution som fortfarande gäller.
De nya föreskrifterna är helt könsneutralt utformade och
omfattar alla statliga organ. De viktigaste ändringarna gäller kontrollreglerna.
För organ som skall utnämnas på departemental nivå lig— ger kontrollen oförändrat hos FAD, men sammansättningen av andra statliga organ skall rapporteras till respekti—
ve fackdepartement.
I kommentaren till resolutionen framhålls att det kon— trollerande departementet behöver få rapporten minst två
veckor före utnämningen. Vidare betonas att ordinarie
ledamöter och suppleanter skall räknas var för sig när könssammansättningen bedöms, men den jämna könssamman— sättningen tillåts bli rubbad om suppleant går in som
ordinarie ledamot under en mandatperiod.
Tillämpning av 59 2] och 1983 års resolution
Den kommunala sektorn
Efter kommunalvalet 1983 gjorde Likestillingsombudet den första — och hittills enda — undersökningen av köns— fördelningen i nämnder, styrelser etc inom kommuner och fylkeskommuner. I mars 1984 tillställdes alla kommuner och fylkeskommuner en omfattande enkät. Svaren som data— behandlades visade att kvinnoandelen i de ca 20 000 organen var 31,6% i kommunerna och 30,5% i fylkeskommu— nerna. Någon uppgift om hur många styrelser/nämnder som stred mot lagens minimiregel finns inte. Däremot angavs att de allra flesta kommunerna i landet hade ett eller
flera organ som inte uppfyllde minimikravet.
De största tillämpningssvårigheterna hade gällt undan— tagsbestämmelsen för proportionellt valda organ. Kommu- nerna hänvisade i många fall till den, men enligt lagen gäller den bara om valet varit proportionellt både for— mellt och reellt. Det innebär bl a att en speciell val— procedur måste användas. I praktiken förekommer det myc— ket sällan.
Ett annat problem rörde möjligheten att förrätta omval när en styrelse eller nämnd inte uppfyllde minimiregeln. Konsekvensen kunde bli att en ledamot mot sin vilja mås— te avlägsnas under löpande mandatperiod. Var detta över— huvudtaget lagligt? Enligt 5 21 kunde omval eller ny
utnämning ske om könssammansättningen var alltför skev
och om annan lag inte lade hinder i vägen. Likestil— lingsombudet bad Justis— og Politidepartementet (justi— tiedepartementet) att uttala sig i frågan. Departementet tog inte klart ställning i sitt svar men ansåg närmast att de mandatperioder som angetts i speciallag skulle respekteras. Om en nämnd eller styrelse hade utsetts för viss tid enligt specialregleringen på området borde omval inte kunna ske med hänvisning till att könsfördel—
ningen stred mot likestillingslovens minimiregel.
Den statliga sektorn
Oklarheter beträffande tillämpningsområdet
På den statliga sektorn har tillämpningsproblemen bl a gällt vilka organ som omfattas av reglerna. Det norska begreppet "utvalg" har definierats som grupp på minst tre personer som pålagts bestämda, avgränsade uppgifter oavsett om det är fråga om beslutsfattande, utrednings— arbete eller rådgivande uttalanden. Alla grupper som fattar beslut av betydelse för allmänheten faller in under begreppet. Däremot omfattas inte interna arbets— grupper vilkas uppgifter är en del av den dagliga pro—
duktionen eller den löpande administrationen.
En annan oklarhet har gällt vilka "delegationer" som omfattas av reglerna. Justitiedepartementet ansåg att delegationer till internationella sammankomster, där deltagandet mer knöts till en viss tjänst eller befatt— ning än till ett fritt val mellan personer, borde falla utanför. Departementet rekommenderade också att tillämp- ningsområdet borde preciseras närmare i en särskild resolution eller genom föreskrifter från FAD. Hittills har dock gränsfallen avgjorts från fall till fall genom
tolkning av 1983 års resolution.
Rapporteringsskyldigheten
Det finns inga säkra uppgifter om hur många val och ut— nämningar som inte inrapporteras till FAD. Hösten 1986 påbörjades en generell kartläggning av hur regeringsin- struktioner följs. Den omfattar också 1983 års kvote-
ringsresolution.
Det finns inte heller någon samlad kunskap om i vilken
omfattning underställda myndigheter rapporterar könssam- mansättningen av styrelser/nämnder till sitt fackdepar— tement eller om de rutiner som kan ha utarbetats för att
hantera den rapporteringen.
Förslag om dubbla namn
I vilken mån regeln om dubbla och könsbalanserade namn- förslag följs vid nomineringar har inte undersökts, men enligt samstämmiga uppgifter har arbetsmarknadens parter hittills tillämpat den endast i begränsad omfatt—
ning.
Vid sin kongress 1985 beslöt LO om könskvotering inom sitt interna arbete. Vid utnämning av permanenta styrel— ser, råd etc skall könsfördelningen bland medlemmarna avspegla sig i sammansättningen. Det beslutet väntas ge organisationerna större möjligheter att öka kvinnorepre—
sentationen också i offentliga styrelser och nämnder. Handläggningen inom FAD Kvoteringsreglernas tillämpning handläggs inom den
avdelning av FAD som ansvarar för familje— och jäm— ställdhetsfrågor.
När ett könsmässigt otillfredsställande förslag inkommer till FAD värderas i första hand den motivering som even— tuellt finns till varför en jämnare könssammansättning
är omöjlig. Kan den inte accepteras eller finns det inte
någon motivering tar departementet muntligt kontakt med
det rapporterande departementet.
Handläggare på rapporterande departement har i sin tur ofta haft svårt att begära nya namnförslag från nomine— rande myndigheter och organisationer. Särskilt tycks
detta gälla i förhållande till arbetsmarknadsorganisa-
tionerna.
I några fall har det förekommit att FAD biträtt andra
departement med namnförslag, men detta har uteslutande
gällt kvinnor som s k fristående experter. Ändå är kvin—
noandelen överlag större bland experterna än bland orga—
nisationernas företrädare.
Den gängse uppfattningen i både organisationer och departement är att de få kvinnor som finns i arbetsmark— nadsorganisationernas ledande skikt blir nominerade till övermått. Den uppfattningen kan emellertid inte bekräf—
tas i tillgänglig statistik (se tabell 7).
Den enda kvinna som har mer än sex uppdrag är en numera pensionerad LO—funktionär. Däremot finns 16 män i den kategorin. T 0 m i förhållande till sin andel av samtli—
ga representerade män är de manliga "mångsysslarna"
överrepresenterade jämfört med kvinnorna.
Aktuella ändringsförslag
Hösten 1986, när arbeiderpartiet åter kommit i rege— ringsställning, framlades ett nytt förslag till ändring
av 5 21 i likestillingsloven.
Tabell 7. Antal uppdrag i statliga organ (utval, styre og råd) per person i arbetsmarknads— organisationerna
ANTAL UPPDRAG
1 2—3 4—5 6 el. Samtliga fler Män 2723 538 49 16 3326 Kvinnor 1258 200 18 1 1477 Samtliga 3981 738 67 17 4803
Källa: Statlege utval, styre og råd m.v. 1. januar — 31. desember 1985. St.meld. nr. 7 (1985—86), sid VI.
Efter anmärkningar från Likestillingsombudet om könssam—
mansättningen i kommunala organ skall således nyval eller nyutnämning kunna ske. Däremot finns inget förslag
om en återgång till den tidigare ordningen för att kon—
trollera hur reglerna handhas i kommuner och landsting.
Frågan om att flytta kontrollen från Likestillingsombu— det till fylkesmännen tycks alltså ha avförts från dag—
ordningen.
Danmark
I Danmark trädde en särskild lag om jämställdhet mellan kvinnor och män vid tillsättning av offentliga organ i kraft den 1 juli 1985.
Bakgrund
Frågan hade varit föremål för rättslig reglering sedan
1976. Då hemställde statsministern att övriga statsråd
skulle uppmärksamma jämställdhetsfrågan när styrelser, nämnder etc skulle tillsättas och att organisationer och myndigheter som nominerade till sådana organ skulle
erinras om frågan.
Uppmaningen skärptes 1981. Samtidigt infördes en skyl—
dighet för departementen att inrapportera förslagen till sammansättning till statsministerns kansli (motsvarande statsrådsberedningen) innan utnämning eller tillsättning hade skett. Året efter blev frågan om jämnare represen— tation av kvinnor och män i offentliga styrelser och nämnder föremål för utredning. Det arbetet resulterade i 1985 års lag.
1985 års lag
Syfte och huvudregel
Lagen tillkom som ett medel att förändra den könsmässiga obalansen i offentliga organ. Kvinnoandelen var låg
och ökade i mycket långsam takt. Syftet att förbättra kvinnornas ställning i samhällslivet framgår dock inte uttryckligen av lagtexten, som är könsneutral. Huvudre- geln är att de organ som omfattas av lagen såvitt möj— ligt bör ha en "avbalanserad" könsfördelning. Om en sty—
relse på mer än tre personer har endast en kvinna (eller
man) är sammansättningen inte "avbalanserad".
Tillämpningsområdet
Kravet på jämnare könsfördelning omfattar statliga sty— relser, nämnder etc som tillsatts på regeringsnivå ("nedsat af en minister"). Det är tillämpligt på styrel—
ser, råd, kommissioner etc som utsetts för att utreda
och/eller förbereda lagstiftning, samhällsplanering eller annan planering av allmänt intresse som kan komma att påverka medborgarnas levnadsförhållanden. Någon entydig avgränsning av tillämpningsområdet har inte
ansetts möjlig.
Utanför tillämpningsområdet faller dock
— kommunala organ ("kommunale og amtskommunale udvalg");
— statliga styrelser, nämnder etc som tillsatts på lägre nivå än av en minister;
— nämnder, delegationer etc med administrativa och/ eller tekniska arbetsuppgifter som inte anses ha allmänt intresse eller inte direkt påverkar medbor- garnas levnadsförhållanden. Som exempel nämns i lagförarbetena vissa organ för ekonomisk tillsyn och rent rådgivande funktionärer inom det tekniska området;
— interna arbetsgrupper hos departement och myndighe— ter;
— interdepartementala arbetsgrupper där ledamöterna
utsetts på grund av sina särskilda arbetsuppgifter eller funktioner.
Förfarandet
Myndigheter och organisationer skall till varje plats ge förslag på två personer, en kvinna och en man. Det slutliga valet mellan dem överlämnas till vederbörande statsråd. Innan tillsättningen sker skall förslaget inrapporteras till statsministerns kansli. I lagens för- arbeten understryks vikten av att det sker i så god tid att statsministeriet har möjlighet att reagera på för—
slaget.
Undantagsbestämmelse
Om särskilda skäl föreligger kan undantag medges från regeln om dubbla namnförslag. Organisation, myndighet etc som vill åberopa undantagsbestämmelsen skall lämna
särskild motivering i varje enskilt fall.
Undantagsregeln kan gälla exempelvis när dubbla namnför— slag inte kan ges för att uppdraget kräver särskild sak- kunskap eller vissa kvalifikationer. Ett annat fall är när myndigheten/organisationen har ett rekryteringsskikt som består av bara det ena könet. Det ansågs föreligga risk för att lagens målsättning kunde hotas genom det vida undantagsområdet. Därför framhölls att frågan skul—
le tas upp till ny behandling om undantagsbestämmelsen
användes alltför flitigt.
Sanktioner
Lagen har inga sanktionsbestämmelser. Lagens verkningar kommer därför att vara beroende av den politiska vil— jan. Det blir avgörande hur statsministeriet reagerar på könsmässigt icke "avbalanserade" utnämningsförslag.
Den fortsatta utvecklingen
Efter lagens tillkomst har kvinnorepresentationen ökat. I de nya statliga styrelser och nämnder som tillsatts under perioden 1 juli 1985 — 31 december 1986 var 30% av ledamöterna kvinnor. Kvinnoandelen ökade också något i övriga statliga organ. (Genomsnittssiffran för 1985 var 15,7% mot 12,7% för 1984.)
Ett av problemen med tillämpningen har bl a varit kravet
att föreslå både kvinnor och män till lediga platser.
Ett annat problem har gällt kompetensbedömningen.
Ett fall gällde en myndighet som hade kvinnor på totalt 70% av sina platser i offentliga organ. Vid ett komplet- teringsval till en mansdominerad nämnd lämnade denna myndighet endast ett namnförslag, en man. Det acceptera— des inte, utan myndigheten avkrävdes också ett kvinnligt
namnförslag.
Ett annat fall gällde tillsättningen av en ny nämnd som skulle följa den teknologiska utvecklingen. Där beslöt
den ansvarige ministern att arbetsmarknadens parter och de kommunala parterna inte fick delta eftersom de inte
kunnat föreslå några kvinnliga kandidater. I det läget
lyckades de nominera också kvinnor och kunde ingå i
nämnden.
I en motion till Folketinget 1987 väcktes förslag om dels en kartläggning av kvinnorepresentationen i aktie— bolag, fonder etc där det offentliga godkänner samman— sättningen eller har representanter, dels riktlinjer för att säkra en jämnare könsfördelning i sådana organ. Motionen behandlas för närvarande i Folketinget.
ldand
1985 års lag
När 1976 års isländska jämställdhetslag år 1985 avlöstes
av en ny, tillkom en bestämmelse om jämn könsfördel— ning i råd, styrelser och nämnder. I den föreskrivs att staten, kommunerna och organisationerna skall sträva efter att fördelningen mellan kvinnor och män blir så jämn som möjligt när ledamöter skall utses (12 å). Lag— förslaget innehöll också regler om förfarandet: vid nomineringen skulle dubbla namn lämnas och den som inte kunde föreslå både ett kvinnligt och ett manligt namn till en plats skulle lämna särskild motivering. Detta
kom dock inte med i 1985 års lag.
Lagen innehåller alltså inga preciserade regler om hur en jämnare könsfördelning skall åstadkommas. Generellt gäller dock att jämställdhetskommittén (Jafnréttisrad) har till uppgift att se till att lagens bestämmelser följs. Om kommittén har anledning att befara att de överträds skall berörda parter få påpekanden för att vidta särskilda åtgärder (16 å). Kommittén kan påkalla prövning vid allmän domstol om part inte samtycker till sådana särskilda åtgärder (17 5). Vid brott mot lagen kan skadestånd utdömas (18 $).
Tillämpningen hittills
I ett första steg har jämställdhetskommittén informerat statliga organ, kommuner och arbetsmarknadens parter
om de nya reglerna i jämställdhetslagen. En handlings— plan har utarbetats som ett andra steg och godkänts av det ansvariga departementet (socialministeriet) samt diskuterats i Alltinget (15 5 2. och 22 5). I planen krävs att kvinnors andel ökar i Alltinget, i statliga och kommunala styrelser, nämnder, kommittéer etc, på högre tjänster inom staten och vid representation från de fackliga organisationerna. Under 1986 initierades en kartläggning av könsfördelningen i statliga styrelser, nämnder och kommittéer. Detta har setts som ett tredje
steg avsett att ge underlag för mer direkta åtgärder.
Finland
En finsk jämställdhetslag trädde i kraft den 1 januari 1987. Den har till syfte att främja jämställdheten mellan kvinnor och män bl a genom att "förbättra kvin— nans ställning i synnerhet i arbetslivet" (1 5). Av sär— skild betydelse för frågan om kvinnors och mäns repre— sentation i offentliga organ är lagens fjärde paragraf. Enligt den har myndigheterna en särskild skyldighet att främja jämställdheten. Där föreskrivs också att i stat— liga kommittéer, delegationer och motsvarande organ samt i kommunala nämnder skall både kvinnor och män vara representerade såvida inte särskilda skäl talar däremot (4 5 andra stycket). Regeln skall säkra att de offentli— ga organen får en omfattande och mångsidig sakkunskap
genom att båda könen blir representerade.
Bestämmelsen är inte tillämplig på statliga bolag och inte heller på de statliga ämbetsverkens direktioner
eller andra kollegiala förvaltningsorgan. Också inom
undantagsområdet skall dock både stat och kommuner all— tid beakta det generella jämställdhetskravet.
Om "särskilda skäl" föreligger gäller inte kravet på att både kvinnor och män skall vara representerade. Som
exempel nämns i lagförarbetena
"fallet då man skall tillsätta ett organ för att bereda en reform på något visst specialområde och de sakkunniga som lämpar sig för uppgiften antingen är enbart kvinnor eller enbart män".
Jämställdhetsombudsmannen har generell tillsyn över att jämställdhetslagen efterlevs, men kraven på representa— tion från båda könen kan bli prövade i annan ordning. Förvaltningsdomstol kan efter besvär av kommunmedlem pröva lagligheten av kommunala beslut. Beslut som inne— bär att bara det ena könet representeras i en nämnd
skulle alltså kunna bli ogiltigt genom dom.
På den statliga sektorn utövar justitiekanslern en aktiv kontroll av lagligheten i regeringsbeslut. Justitiekans— lern skulle därför kunna ifrågasätta förslag till sam— mansättning av statliga organ som inte består av både
kvinnor och män.
Under den korta tid jämställdhetslagen har varit i kraft har hittills två tolkningsfrågor aktualiserats i anslut— ning till 4 5. Den ena gäller om begreppet "kommunala nämnder" innefattar kommunstyrelser. Sannolikt kommer frågan efter besvär att avgöras av förvaltningsdomstol. Det andra problemet gäller uttrycket "kvinnor och män". Några intressenter har hävdat att bestämmelsen är upp— fylld så snart en enda kvinna ingår i det offentliga organet. Andra anser att den uttryckliga pluralformen i kombination med lagens jämställdhetssyfte kräver att en så jämn könsfördelning som möjligt skall eftersträvas. Också denna tolkningsfråga kan komma att avgöras av för—
valtningsdomstol.
Sammanfattande jämförelse av de nordiska länderna
Alla nordiska länder utom Sverige har idag lagregler som syftar till en jämnare könsfördelning i offentliga styrelser och nämnder. De fyra länderna hanterar frågan
på'delvis olika sätt.
Reglernas placering
Medan Danmark har stiftat en särskild lag har de övriga, Norge, Island och Finland, fogat in representationsbe—
stämmelserna i landets jämställdhetslag.
Målsättning
Den låga kvinnoandelen i offentliga organ är ett gemen— samt politiskt problem som länderna avser att förbätt— ra genom lagstiftning. Bara i Norge och Finland framgår dock det kvinnofrämjande syftet direkt av lagtexten och då i den generella målsättningsbestämmelsen i landets jämställdhetslag. De direkta lagrummen om mer jämställd representation har i alla länderna formulerats könsneu— tralt.
T illämpningsomrädet
Det isländska tillämpningsområdet är det vidaste och omfattar styrelser, nämnder etc inom stat och kommuner och dessutom organisationerna på den privata sektorn. Samtidigt är de isländska reglerna de minst precisera— de.
Norsk rätt reglerar representation till både statliga och kommunala organ. Utanför faller bl a interna arbets— grupper och proportionellt valda styrelser eller nämn—
der.
Också de finska bestämmelserna gäller både stat och kom— mun men begränsas till kommunala nämnder och vissa stat— liga styrelser, nämnder etc. Ämbetsverkens direktioner
och andra kollegiala förvaltningsorgan är undantagna.
I Danmark är tillämpningsområdet inskränkt till statliga organ som utnämnts på ministernivå. Bland undantagen kan nämnas interna arbetsgrupper och grupper med rent admi— nistrativa och/eller tekniska arbetsuppgifter.
Gränserna för tillämpningsområdet är ganska oklara i
alla länderna. De flesta exemplen på gränsdragningspro—
blem kan hämtas från Norge. Det beror inte på att den norska lagen är mindre preciserad, utan på att de längs— ta och bredaste erfarenheterna av regelanvändningen
finns i Norge.
Huvudregeln
Reglerna om jämnare könsfördelning är mest generellt ut— formade i norsk och isländsk lag. Där talas om "så lika
representation (så jämn fördelning) som möjligt".
De danska bestämmelserna använder begreppet "avbalanse— rad sammansättning". Det innebär att representationen delvis kan relateras till det befintliga rekryteringsun-
derlaget, men generellt skall mer än en kvinna ingå i
gruppen.
I finsk lag krävs endast att både kvinnor och män skall vara representerade. Den huvudregeln är alltså närmast
konstruerad som en minimiregel. M inimiregel
Norge har en uttrycklig minimiregel för den kommunala sektorn. Styrelse eller nämnd etc med fyra eller fler ledamöter skall ha minst två ledamöter av det ena kö—
net.
Undantag
I samtliga fall är huvudregeln villkorad, dvs försedd med en reservation. Regeln skall gälla "såvitt möj— ligt" eller "om inte särskilda skäl talar däremot". Ock— så från den norska minimiregeln ges undantag om det på
grund av särskilda förhållanden är "uppenbart orimligt"
att uppfylla den.
Förfarandet
Enligt den danska lagen och de norska reglerna för den statliga sektorn skall de nominerande organen ge för—
slag på en kvinna och en man, dvs dubbla namnförslag
till varje plats.
De danska reglerna föreskriver vidare att den som inte avger dubbla namnförslag skall motivera varför det inte
kunnat ske.
I finsk och isländsk lag finns hittills inga regler om
förfarandet.
Kontrollen
Den norska kontrollen är olika för den kommunala och den statliga sektorn. På den förstnämnda kontrolleras könssammansättningen i de offentliga organen genom kart— läggningar av Likestillingsombudet efter kommunalvalen,
dvs med några års mellanrum.
På den statliga sektorn prövar FAD, det departement som ansvarar för bl a jämställdhetsfrågor, förslagen till sammansättning av grupper som skall utnämnas av departe— menten eller regeringen. För statliga organ på lägre
nivå görs granskningen av vederbörande fackdepartement.
När regeringen utser styrelse eller nämnd förutsätts att
också könssammansättningen behandlas.
I Danmark prövas frågor om fördelningen av kvinnor och män av vederbörande departement. Om dubbla namnförslag
inte har lämnats underställs ärendet statsministerns
kansli. Där kontrolleras alltså i sista hand att regler—
na följs.
Den isländska jämställdhetskommittén ansvarar för kon— trollen av att jämställdhetslagen följs — och därmed i
princip också för regeln om jämnare könsrepresentation.
Beträffande tillämpning och kontroll av de finska reg— lerna kan jämställdhetsombudsmannen ge råd och anvis—
ningar i frågan. Lagligheten i statliga beslut kontrol— leras av justitiekanslern och kommunala besluts laglig—
het prövas efter besvär av förvaltningsdomstol. I båda
fallen skulle den prövningen kunna avse beslut om köns-
sammansättningen i statliga respektive kommunala organ.
Sanktioner
I inget av de nordiska länderna finns uttryckliga sank—
tionsmöjligheter mot alltför ojämn könssammansättning av offentliga organ.
Enligt den isländska lagen tycks det finnas formella möjligheter att i sista hand efter talan vid domstol utdöma skadestånd, men detta är i dagsläget en regel
utan praktisk funktion.
Både i Norge och Danmark kan departement och/ eller regering reagera på utnämningsförslag på den statliga sektorn och därigenom få fram ändringar. Det innebär dock inga sanktioner mot förslagsställarna utan är ett led i förfarandet. En skarpare åtgärd är att, som skett
vid ett tillfälle i Danmark, genom särskilt beslut
vakanssätta platsen när dubbla namnförslag inte har läm—
nats .
Inte heller den finska rättsordningen innefattar sank- tioner. Dock kan reella ändringar åstadkommas genom ingripande av justitiekanslern beträffande statligt beslut och genom att förvaltningsdomstol genom dom ogil— tigförklarar kommunalt beslut.
Slutsats
Sammantaget är de norska reglerna de mest utvecklade. De har tillämpats längst tid och fått störst genomslags- kraft. Effekterna gäller inte bara det egna landet. Det lagstiftningsarbete som bedrivits i övriga nordiska län— der har påverkats av de norska erfarenheterna. I samtli— ga fall är strävan att få en högre kvinnoandel i led—
ningen av den offentliga verksamheten.
9. Våra förslag till regeringen
Konkreta mål för ökad kvinnorepresentation
Vi föreslår
i att regeringen antar som mål att en jämn könsför— delning i statliga organ skall vara uppnådd år 1998, samt
att regeringen antar som etappmål att kvinnorepre—
sentationen i statliga organ skall vara minst 30% år 1992 och minst 40% år 1995 .
Att kvinnor och män skall finnas med i lika stor omfatt— ning där besluten om vårt framtida samhälle formas är ett mål som regeringen, organisationer och politiska partier sagt sig sträva efter. Kvinnorepresentationen i statliga styrelser och kommittéer är låg och såväl rege— ringskansli som organisationer och partier har formule— rat allmänna rekommendationer om att förändra detta fak— tum. Det konkreta resultatet av dessa rekommendationer har, som vi visat i detta och tidigare betänkanden, inte varit tillfredsställande. Kvinnorepresentationen har inte ökat i någon nämnvärd omfattning. För att kunna skrida från ord till handling krävs mer än allmänna rekommendationer. Det krävs också konkreta handlingspla—
ner där det klart framgår hur målen skall kunna förverk-
ligas. Och framför allt att dessa mål omsätts i prak— tiskt handlande.
Motståndet mot lagstiftning är kompakt
Som vi visat i föregående kapitel har samtliga länder i Norden utom Sverige infört regler som syftar till att nå jämn könsfördelning i statliga organ. I Danmark har lagen medfört en väsentlig förbättring av kvinnorepre— sentationen i nyutnämnda och omvalda organ, kvinnoande— len har där stigit från 13% till drygt 30%. I Norge där lagen varit i kraft under några år har kvinnorepresenta— tionen också ökat betydligt. Kvinnoandelen i samtliga
statliga organ är nu i genomsnitt drygt 30%.
Vi är övertygade om att den enda metod som med säkerhet innebär att kvinnorepresentationen ökar i någorlunda snabb takt är en lag om jämn könsfördelning i statliga organ. Trots denna övertygelse föreslår vi i första hand andra vägar. Detta på grund av det kompakta motstånd mot lagstiftning som vi mött från företrädare för organisa- tioner och partier. Den enda av de nominerande organisa— tioner vi samtalat med som kan tänka sig att gå fram lagstiftningsvägen är vpk. Ett förslag om en lag som med omedelbar verkan tvingar såväl regeringskansli som orga— nisationer och partier att tillämpa regeln om jämn köns— fördelning skulle med största sannolikhet hamna i byrå— lådan.
Ge oss några år till så skall vi nog klara en jämn köns— fördelning, säger man från organisationer och partier. Vi har tidigare noterat att kvinnorepresentationen inte ökar av sig själv. Det behövs piskor — men också moröt— ter. Regeringen måste därför på olika sätt underlätta för organisationer och partier att öka kvinnorepresenta—
tionen.
Det är dock inte bara de nominerande organisationerna som bär skulden till den låga kvinnorepresentationen, också regeringskansliet har försummat frågan. Den låga kvinnorepresentationen har diskuterats sedan mitten av 1970—talet. Många regeringar har passerat revy sedan dess, men inte förrän nu har man på allvar sett sig om
efter åtgärder mot kvinnors underrepresentation.
Regeringen måste föregå med gott exempel och visa att den menar allvar med att öka kvinnorepresentationen. Vi föreslår därför att regeringen fastställer konkreta mål som stegvis leder fram till en jämn könsfördelning. Vi menar att det är rimligt att nå målet om jämn könsför— delning inom en dryg tioårsperiod. Vi föreslår Vidare att regeringen antar etappmål som innebär att kvinnornas
andel i statliga organ skall uppgå till minst 30% år 1992 och till minst 40% år 1995.
Pro jektverksamhet
Vi föreslår
att regeringen avsätter medel för en treårig pro— jektverksamhet som syftar till att öka kvinnorepre— sentationen i statliga organ samt
att kostnaderna belastar tionde huvudtitelns anslag A 7, Särskilda jämställdhetsåtgärder.
Syfte med projektet
För att könsfördelningen i statliga organ skall bli jämn
krävs särskilda insatser. Regeringen bör därför på olika
sätt stimulera såväl organisationer och partier som den statliga förvaltningen att öka kvinnorepresentationen
bland sina företrädare i dessa organ.
Vi föreslår att regeringen anslår medel för en projekt— verksamhet som syftar till att pröva olika metoder för att öka kvinnorepresentationen samt att dokumentera och
utvärdera dessa metoder. Målet för projektverksamheten
skall vara att höja kvinnorepresentationen i såväl cen—
trala som regionala och lokala statliga organ.
Organisation
På central nivå bör finnas ett projektsekretariat samt en referensgrupp eller motsvarande med företrädare för de politiska partiernas kvinnoförbund samt jämställd— hetsansvariga inom arbetsmarknadens parter och statsför-
valtningen.
Projektet kan knytas till jämställdhetsrådet, bedrivas i
delegations—/kommittéform eller på annat sätt som jäm— ställdhetsministern finner lämpligt.
Projektarbetet
De aktiviteter som bedrivs inom projektet skall utgå från de behov som finns inom varje enskild organisa-
tion och de förhållanden som råder i respektive län. Projektet skall ge stöd och legitimitet åt de metoder de
inblandade kvinnorna vill pröva inom sina respektive
organisationer. Inom projektets ram bör därför metoder
med skilda utgångspunkter och perspektiv prövas. Ett
gemensamt mål för dem alla skall dock vara att öka kvin—
norepre S entationen .
Inom projektet bör nya och okonventionella metoder prö— vas på ett prestigelöst och fantasifullt sätt. Projekt— verksamheten bör därför inte på förhand regleras i detalj. I några län bör man pröva att bedriva en samord—
nad verksamhet mellan organisationer, partier och stats—
förvaltning.
På andra håll kan man bedriva arbetet i samarbete med andra eller var för sig. Organisationer och partier bör också kunna ansöka om medel för egna initiativ som inte
ryms inom deras ordinarie verksamhet.
Projektet bör studera och pröva de metoder som det nors-
ka Likestillingsrådet använt sig av i sina kampanjer
inför de senaste kommunal— och stortingsvalen.
Projektsekretariatet bör ge praktiska råd om hur ett lokalt arbete kan bedrivas. Sekretariatet bör också sam— ordna arbetet, dokumentera resultaten av de prövade metoderna samt sammanställa och sprida kunskaper om des— sa. Sekretariatet bör vidare ordna utbildning, ta fram
informationsmaterial och vara opinionsbildare.
Vi föreslår att regeringen avsätter medel för en treårig
projektverksamhet av den modell som skissats ovan. Där—
efter bör prövade metoder utvärderas.
Lagförslag prövas år 1992
Vi föreslår
att regeringen år 1992 föreslår riksdagen att lag-
stifta om jämn könsfördelning om kvinnorepresen- tationen i statliga organ då inte uppgår till minst 30%.
Såväl regeringskansli som organisationer och partier har sagt sig vara villiga att med kraft verka för att kvin— norepresentationen ökar i statliga organ. Vi utgår från att det finns en politisk vilja att förverkliga målet att kvinnor och män på lika villkor skall delta i beslu— ten om morgondagens samhälle. Om alla inblandade formu—
lerar konkreta mål och handlingsplaner som också genom—
förs, kommer målet att kunna uppnås inom en tioårspe—
riod.
Skulle det visa sig att dessa mål och planer inte ger
avsedd effekt menar vi att det blir nödvändigt att lag— stifta om jämn könsfördelning i statliga organ. Att än en gång utreda och formulera nya mål kommer då inte att leda frågan framåt. Vi har tidigare påpekat att en lag
är det enda instrument som ger ett snabbt resultat.
Regeringen bör därför föreslå riksdagen att lagstifta om en jämn könsfördelning i statliga organ:
gm andelen kvinnor år 1992 inte är minst 30% och
gm regeringskansli, organisationer och partier då inte
kan redovisa handlingsplaner för hur målet 40% år 1995 skall nås.
I bilaga 1 finns ett underlag för en lag som innebär att det endast i undantagsfall kan tillsättas statliga organ där kvinnornas andel understiger 40% år 1995 och 50% år 1998.
Hittills har regeringen använt sig av metoden att begära in namn på både en kvinna och en man till varje erbjuden post för att på så sätt kunna öka kvinnorepresentatio— nen. Det är den metod som hittills visat sig mest användbar i våra nordiska grannländer. Vi menar dock att metoderna för hur målet skall nås kan variera. Regering— en kan i förordningar ange de metoder den finner lämpli—
ga, men de kan också anges i lagen.
Regeringens förordningar skärps och utvärderas
Vi föreslår
att nuvarande bestämmelse om gemensam beredning vid
större förändringar skärps så att den även gäller vid kompletterande utnämningar under mandatperioden
samt att de förordningar där regeringen anger metoder för
att förbättra kvinnorepresentationen kontinuerligt
utvärderas och omprövas.
Rekommendationen från 1981 börjar gälla
Redan 1981 antog dåvarande center—/folkpartiregering en rekommendation om att organisationer och partier i
alla sammanhang skall nominera en person av vartdera könet till varje erbjuden post. Syftet med metoden var att regeringen skulle få ett bredare beslutsunderlag och
därigenom kunna öka kvinnorepresentationen.
Trots att rekommendationen funnits sedan 1981 har den knappast tillämpats. Anledningen är dels att de nomine— rande parterna är mycket kritiska till metoden, dels att regeringskansliet inte upplyst om regeringens önskemål
att få ett bredare beslutsunderlag.
Vid våra intervjuer med makthavare inom organisationer och partier uppgav de att de mycket sällan blev uppmana— de att nominera två personer till varje post. När vi samtalade med statssekreterarna bekräftade de att de sällan begärde två namn. I de fall de upplyst om rekom— mendationen har det oftast skett i form av en till intet
förpliktande rad i en skrivelse.
Att regeringen inte använder sig av den metod den själv anvisat uppmärksammade vi redan i vårt första betänkan- de. För att rätta till denna brist skärpte regeringen i slutet av 1986 jämställdhets— och kommittéförordningar— na. Dessa skärpta regler har varit i bruk under så kort tid att det är omöjligt för oss att bedöma hur effektiva de är och i vilken mån de tillämpas. Vi utgår dock från att regeringskansliet numera uppmanar organisationer och partier att nominera minst en kandidat av vartdera könet samt att de begär att den nominerande parten skall för-
klara sig om den anvisade metoden inte följs.
Motstånd hos de nominerande
Metoden att nominera en kandidat av vartdera könet till varje erbjuden post har mött starkt motstånd hos de nominerande parterna. Organisationernas rätt att själva avgöra vilka som skall företräda dem anses vara en myc— ket viktig demokratisk princip. Det betraktas på vissa håll som ett ingrepp i den fria organisationsrätten att regeringen ges möjlighet att välja mellan två föreslagna
kandidater.
- Vi ställer oss avvisande till detta därför att det skulle innebära att statsmakten och dess olika organ fick en möjlighet att utöva inflytande över den representation som vi har. Oavsett om statsmakten, otillbörligt eller inte, skulle utöva den så är blotta misstanken eller risken för detta något som vi tycker att man bör vara väldigt varsam med.
Det betraktas alltså som en viktig demokrati— och prin— cipfråga att den nominerande parten själv får avgöra vem som skall företräda organisationen. Mot detta kan hävdas att någon måste ta det övergripande ansvaret för att kvinnorepresentationen skall öka. Om varje organisation skall hävda sina egna principer som viktigast kommer kvinnorepresentationen knappast att öka. Samtliga nomi— nerande parter har hävdat att en jämn könsfördelning är en viktig demokratifråga, men i praktiken finns det and— ra principer som är viktigare och som sätter hinder i vägen. Vi har tidigare påpekat att när två demokratiska principer kolliderar är det sällan den som gynnar kvin— nor som segrar. Hur kan något kallas demokratiskt när
kvinnor inte är en självklar del av demokratin?
Fördelar med metoden
Vi har dock inte bara mött motstånd mot metoden att nominera en person av vartdera könet till varje post. Flera av statssekreterarna tyckte att det var utmärkt att regeringen nu skärpt förordningarna så att organisa— tioner och partier måste förklara sig när de inte följer rekommendationen. En annan fördel är, menade flera, att även departementen nu måste motivera sina förslag till sammansättning i den gemensamma beredningen med arbets— marknads— och civildepartementen. Det borde medföra att de också kommer att sätta hårdare press på organisatio-
ner och partier.
— Det som är bra med att man nu börjar tillämpa det här med dubbla namn är ju också att man får tips på folk man aldrig tänkt på som man kan använ— da i andra sammanhang. Dessutom är det viktigt att man får förklara sig om man inte följer de regler som gäller.
Det fanns också företrädare för de nominerande parterna som hade svårt att förstå motståndet mot att nominera
två namn. Har vi bara tänkt igenom vilka vi föreslår är risken för att regeringen skulle kunna missbruka metoden
obefintlig, menade några.
— Varför inte två namn — om båda är lika kompe— tenta så gör det väl inget om regeringen avgör vem det blir?
Tillämpning av reglerna inom regeringskansliet
Norge har sedan 1973 tillämpat metoden att nominerande parter skall föreslå namn på en person av vartdera könet. Denna metod, kombinerad med en lag som föreskri— ver att könsfördelningen skall vara jämn, har lett till att kvinnorepresentationen ökat väsentligt. I Sverige har metoden egentligen inte prövats, trots att den gällt sedan 1981. Vi menar därför att de skärpningar som nu gjorts i förordningarna måste få tid att prövas i prak—
tiken innan det avgörs om metoden är lämplig eller
inte.
Den ordning som nu gäller innebär att departementen skall vara aktiva och ta initiativet till att de nomi— nerande parterna föreslår en kandidat av vartdera könet. Det faller också på departementens lott att kräva att organisationerna förklarar sig i de fall de inte följer
rekommendationen.
Regeringen har också beslutat åtgärda den brist på sam— ordning inom regeringskansliet som vi påtalade i vårt första betänkande. Numera skall gemensam beredning ske
med arbetsmarknads— och civildepartementen
— när styrelser, nämnder och kommittéer nyinrättas eller ombildas på ett mer genomgripande sätt,
— i samband med en ny förordnandeperiod för flertalet ledamöter i en styrelse, eller
— i andra situationer där jämställdhetsintresset gör sig särskilt påmint.
Fördelen med gemensam beredning är att man får kontroll över och en samlad bild av de utnämningar som görs. Det skapas också möjligheter att ifrågasätta och förbättra kvinnorepresentationen i förslag till sammansättning innan ett ärende når regeringens bord. Motivet till att den gemensamma beredningen enbart gäller vid större för— ändringar är att det skulle bli alltför "byråkratiskt och krångligt" att ha gemensam beredning även vid vakan—
ser under mandatperioden.
Vi menar att det är en brist att den gemensamma bered— ningen endast gäller vid större förändringar. Det vikti- gaste kriteriet för att bli invald i en styrelse tycks vara att redan vara ledamot i den. Det blir därför svårt att åstadkomma någon större förbättring av kvinnorepre— sentationen i redan existerande organ. En god möjlighet att öka den är när någon lämnar sin plats under mandat— perioden. Vi föreslår därför att den gemensamma bered— ningen utvidgas att gälla även vid kompletterande val
under mandatperioden.
Vi menar vidare att gemensam beredning inte alls behöver
vara byråkratisk och krånglig. Frågan kan skötas smidigt
och informellt. En informell handläggning kan t o m
bidra till att öka kreativiteten och underlätta samarbe—
tet över departementsgränserna.
En brist som flertalet organisationsföreträdare påtalade var den korta tid de får på sig att lämna sina nomine— ringar. Många statssekreterare bekräftade detta och menade att det utan större ansträngning går att föränd— ra. Det är regeringens sak att underlätta för organisa— tioner och partier att öka kvinnorepresentationen. Om de nominerande parterna säger sig behöva längre tid för att
handlägga nomineringsfrågorna bör de också få det.
Årlig redovisning för riksdagen
Vi föreslår
att regeringen årligen redovisar könsfördelningen i statliga styrelser och kommittéer för riksdagen.
Skampålen
Att formulera mål och handlingsplaner är en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för att kvinnorepre— sentationen skall kunna öka. För att åtgärderna skall få
bestående effekt krävs också att planerna verkställs och
att resultaten granskas.
Vid våra intervjuer med makthavare från olika håll gavs ett ständigt återkommande svar på frågan hur kvinnore— presentationen skall kunna ökas: ställ oss vid skampå— len! Nästan alla makthavarna vittnade om den opinions— bildande effekt vår kartläggning haft. Risken att bli
utpekad som boven i dramat bidrar till att höja medve—
tenheten och att existerande regler tillämpas.
— Första gången vi tog de här planerna var för tio år sedan och risken är ju att arbetet blir litet sömnigt med tiden. Den här utredningen har bidragit till att väcka upp en del av det som kan— ske har glömts bort under de här tio åren.
- Den här utredningen har gjort att frågan har uppmärksammats även hos oss. Det har skapats litet oro i leden och man är litet fundersam över vad det här innebär.
En årligen återkommande redovisning av den aktuella könsfördelningen i styrelser och kommittéer kan bidra till att hålla intresset för frågan vid liv, att skapa debatt om hinder och möjligheter och att stimulera alla inblandade att pröva nya metoder att nå målet — en jämn
könsfördelning.
Departementen får löpande statistik
Regeringen kan lämpligen i budgetpropositionen för riks— dagen redovisa resultaten av de beslut som fattats under året. Detta kräver att ett departement får ansvar för att från övriga departement samla in uppgifter samt att sammanställa och redovisa dem. Idag har samtliga depar— tement i uppgift att inför en tillsättning i styrelser och kommittéer bereda ärendet gemensamt med arbetsmark— nads- och civildepartementen. Ansvaret för sammanställ— ning och redovisning kan därför lämpligen placeras hos jämställdhetsministern eller civilministern.
För att arbetet med den årliga redovisningen inte skall bli alltför tidskrävande måste statistiken föras fortlö— pande under året. Den kan föras på liknande sätt som nu
sker med ärendebalansen. I samband med att ett rege-
rings- eller departementsbeslut fattas förs uppgifter in i ett särskilt formulär om kön på dem som tillsatts och entledigats samt vem som nominerat dem. Ansvaret för statistik och sammanställning bör lämpligen vila på expeditionschefen eller chefen för planerings— och bud—
getsekretariatet.
Det mest rationella sättet att samla dessa uppgifter vore att ta datatekniken till hjälp. För närvarande pågår diskussioner om gemensam upphandling av ett enhet- ligt datasystem inom regeringskansliet och när det
installerats borde rutiner som dessa kunna skötas den
vägen.
Länsstyrelsen samordnar statistik i länet
Som vi tidigare påpekat är beslutsfattandet för den regionala statsförvaltningen splittrat på flera hän— der. Idag finns inte någon samlad bild av könsfördel— ningen i statliga länsmyndigheters styrelser.
Till vissa styrelser är det landstingen som utser leda— möterna, t ex länsstyrelser, försäkringskassor och utvecklingsfonder, i andra är det partiernas och organi— sationernas distrikt som nominerar ledamöter och 5233" ringen som utser, t ex länsbostadsnämnder och regionala högskolestyrelser. För att komplicera bilden ytterligare finns det också andra former för val och nominering: till länsskolnämnderna utses vissa ledamöter av rege— ringen efter förslag av arbetsmarknadens parter, andra ledamöter utses av landstingen. Till länsarbetsnämnder och regionala AMU—myndigheter nomineras ledamöterna av arbetsmarknadens parter men utses av huvudmyndigheten,
dvs AMS och AMU—Styrelsen.
Det blir svårt att hitta åtgärder som ökar kvinnorepre— sentationen i de regionala myndighetsstyrelserna efter— som regeringen inte har något inflytande över val av
styrelse i flera av länsmyndigheterna. Här är det lands— tingen och i vissa fall kommunfullmäktige som fattar
merparten av de beslut som rör styrelsernas sammansätt— ning. Kanske kan man åtgärda den låga kvinnorepresenta— tionen regionalt genom aktiva satsningar från Kommunför—
bundet och Landstingsförbundet?
Som vi visat i vår kartläggning är kvinnorepresentatio— nen i länsmyndigheterna ännu lägre än i de centrala. Det är därför ytterst väsentligt att riksdagen och regering— en fortlöpande kan följa utvecklingen på länsnivå. Vi föreslår att länsstyrelserna får till uppgift att årli— gen samla in och redovisa den aktuella könsfördelningen i samtliga statliga lekmannastyrelser i sina respektive län. Redovisningen sker till det departement som enligt regeringens beslut skall ansvara för rapporteringen till riksdagen. Vid varje länsmyndighet förs statistiken fortlöpande under året enligt samma modell som föreslås för departementen.
En fråga vi ställt oss men inte kunnat besvara är: vad innebär den nya samordnade länsförvaltningen för kvinno— representationen? Regeringen har för avsikt att i en proposition föreslå en mer samordnad länsförvaltning enligt den modell man haft på försök i Norrbotten. Modellen innebär att flera länsmyndigheter inordnas under en hatt. Hur lekmannainflytandet kommer att för— ändras har vi inte kunnat få en klar bild av, men vi utgår från att regeringen noga överväger eventuella kon—
sekvenser för kvinnorepresentationen.
Forskning för förändring
Vi föreslår
att regeringen stimulerar olika forskningsorgan att
i ökande omfattning initiera, finansiera och bedriva; [ I
| i forskning om kvinnors möjligheter till inflytande I i och makt i samhället. !
K vinnoforskningen ställer nya frågor
Forskning om politisk makt bedrivs främst inom statSVe— tenskapen och den politiska sociologin. Denna forskning har, liksom all annan forskning, i såväl frågeställning— ar som resultat utgått från mäns tankar om mäns villkor i samhället. I en studie om kvinnosynen hos de stora politiska tänkarna från Platon fram till Engels konsta— teras att kvinnor i första hand betraktas som kvinnor och män som människor. Kvinnor är för dessa tänkare i första hand privata medan männen är offentliga och poli— tiska. Den kände filosofen Jean—Jacques Rousseau
uttryckte på 1700—talet denna syn på följande sätt:
"Mannen är inte speciellt man, utom i vissa ögonblick, kvinnan är kvinna hela sitt liv ige— nom."
Denna föreställning kan vi på vissa håll skymta än idag inom både politik och vetenskap. Inte förrän under de senaste decennierna har vi inom forskningen kunnat ta del av kvinnors tankar om kvinnors villkor i samhället. Forskning om kvinnor och politisk makt är alltså ett
relativt nytt forskningsområde. Nästan all tidigare
forskning har studerat den politiska människan som kön—
lös. Man har inte gjort någon skillnad på kvinnor och
män vare sig i teori eller empiri.
Kvinnoforskningen har strävat efter att synliggöra kvin- nor och beskriva de skilda villkor som gäller för kvin- nor och män. Forskarna har sökt förklaringar till det
könsuppdelade samhället och har analyserat de maktstruk- turer som bidrar till att upprätthålla könsojämlikheter—
na.
För att kunna upphäva kvinnors underordnade ställning i samhället behövs kunskaper om vilka mekanismer som upp— rätthåller rådande ordning. Det är därför viktigt att forskningen tar sig an detta försummade forskningsfält och prövar vad ett kvinnoperspektiv kan tillföra vår kunskap. Att utveckla ett kvinnoperspektiv på forskning— en innebär att frågeställningar, begrepp och teorier utgår från att samhället på ett systematiskt sätt är organiserat också efter kön. En ökad kvinnoforskning skulle även medföra en större vakenhet för hur den tra— ditionella forskningens begrepp och metoder påverkar
synen på kvinnors roll i politiken och i samhället.
Det finns en rad studier om olika gruppers engagemang att påverka beslutsprocessen i samhället. För att vinna ny kunskap om åsiktsbildning och politisk socialisation bland kvinnor krävs att forskningen tar sig an frågor om kvinnors aktiviteter inom etablerade organisationer och partier och inom separata kvinnoorganisationer. Detta är ett nästan helt outforskat område idag. Den etablerade forskningen tycks ta de formellt lika rättigheterna,
t ex valdeltagandet, till intäkt för att det också råder reellt lika möjligheter i det politiska deltagandet. Det synsättet bidrar till att dölja att kvinnor och män i många fall har olika villkor och möjligheter att agera politiskt.
I många forskningsprojekt studeras demokratin inom t ex fackföreningsrörelsen och inom olika politiska organ utan att det görs skillnad på kvinnor och män. Vissa forskare granskar i efterhand sitt material utifrån variabeln kön, men detta är inte tillräckligt. Om inte frågeställningarna finns med i utgångspunkterna blir såväl tolkningar som resultat och teorier ofullstän—
diga.
Ett försummat forskningsfält
Vilka är orsakerna till att kvinnor är så underrepresen- terade i beslutande församlingar och vilka blir effek— terna när kvinnorepresentationen ökar? Vi har i detta betänkande pekat på några av svaren på dessa frågor. Det är emellertid frågor som bör studeras på ett mer syste— matiskt sätt utifrån flera perspektiv och inom flera vetenskapliga discipliner. Det är frågor som kräver
tvärvetenskapliga svar.
Trots att makt och konflikt är centrala begrepp inom
t ex statsvetenskapen tycks det inom den etablerade forskningen finnas ett inbyggt motstånd mot att studera just könsskillnader i dessa termer. Detta motstånd måste brytas om forskningen skall kunna bidra till att öka förståelsen för och kunskapen om kvinnors villkor i sam— hället.
Utan en mer djupgående kunskap om vilka mekanismer som bidrar till att upprätthålla arbetsdelningen mellan könen blir det svårt att hitta åtgärder för en bestående förändring. Vi menar därför att det är ytterst väsent— ligt att regeringen på olika sätt stimulerar såväl forskningsfinansierande organ som forskningsinstitut och
universitet att i ökande omfattning initiera, finansiera
och bedriva forskning om kvinnors möjligheter till
inflytande och makt i samhället.
Kostnader
Det enda av våra förslag som medför kostnader för rege— ringen är förslaget om en treårig projektverksamhet i syfte att öka kvinnorepresentationen. Vi föreslår att kostnaderna för denna skall belasta tionde huvudtitelns
anslag A 7, Särskilda jämställdhetsåtgärder.
|. » W . _ _, " ätlig.-.fi (I,- ;, Å
'.
ål] al;-tål 'n
J'I'L".'l
Referenslitteratur
ANDERSEN, Agnete & NIELSEN, Ruth: Ligestillings— lovene. Jurist— og Okonomforbundets Forlag, rhus, 1986.
ANIANSSON, Eva m fl (red): Rapport från kvinnouniversi—
tetet. Vetenskap, patriarkat och makt. Akademilittera- tur, 1983.
BERGQVIST, Olof m fl: Jämställdhet i arbetslivet. LiberFörlag, 1980.
BOMAN, Ann: Omsorg och solidaritet — ohållbara argument? En studie av hur kvinnor inom ett fackförbund resone— rar om arbete och teknik. Arbetslivscentrum, 1983.
DAHLBERG, Anita: Jämt eller ibland — om jämställdhet. Forskningsrapport nr 43, Arbetslivscentrum, 1984.
DAHLBERG, Anita: Kvotering och könsmakt. Ingår i
Ds A l986:5 Hit — men inte längre? Arbetsmarknads- departementet, Stockholm.
DAHLERUP, Drude: Fra en lille til en stor minoritet.
Ingår i Ds A l986:5 Hit — men inte längre? Arbetsmark— nadsdepartementet, Stockholm.
DAHLERUP, Drude: Alt for få kvinder i de mange statslige udvalg, komiteer, råd og navn. Stencil 1986. Kommer att ingå i Håndbog i kvindereprasentation. Nordiska
Ministerrådet, under utgivning.
DAHLERUP, Drude & GULLI, Brita: Kvindeorganisationerne i Norden: Afmagt eller modmagt? Ingår i Haavio—Mannila m fl (red): Det uferdige demokratiet. Nordiska Minis- terrådet, Oslo, 1983.
Danska Stortinget: Forslag til lov om ligestilling mel— lem mmnd og kvinder vid udpegning af medlemmer til offentlige udvalg, kommissioner o.lign. Lovforslag nr L 161, Folketinget, 1984—85.
Danska Stortinget: Forslag til folketingsbeslutning om kvinderepräsentation i visse bestyrelser, fonde og lignende, nr B 111, Folketinget, 1986—87.
Ds A l986:4: Ska även morgondagens samhälle formas enbart av män? Delbetänkande från utredningen om kvin- norepresentation. Arbetsmarknadsdepartementet, Stockholm.
Ds A l986:5: Hit — men inte längre? Delrapport från
utredningen om kvinnorepresentation. Arbetsmarknadsde— partementet, Stockholm.
EDUARDS, Maud: Kvinnorepresentation och kvinnomakt.
Forskningsrapport 1980:2, Stockholms universitet, statsvetenskapliga institutionen.
EDUARDS, Maud (red): Kön, makt, medborgarskap. Kvinnan i politiskt tänkande från Platon till Engels. LiberFör— lag, 1983.
EDUARDS, Maud Landby: Myten om den goda modern. Om kvin— norna, välfärdsstaten och jämställdhetspolitiken. Ingår i Makt och kön. Rapport nr 2, Delegationen för jämställdhetsforskning (JÄMFO), Stockholm, 1985.
EDUARDS, Maud Landby: Dilemman i demokratin. Ingår i Ds A l986:5 Hit — men inte längre? Arbetsmarknads— departementet, Stockholm.
EDUARDS, Maud, HALSAA, Berit & SKJEIE, Hege: Likestil— ling, hvor likt? Om den nordiske offentlige likestil— lingspolitikken. Ingår i Haavio—Mannila m fl (red): Det uferdige demokratiet. Nordiska Ministerrådet, Oslo, 1983.
Finlands Riksdag: Förslag till lagstiftning om jäm— ställdhet mellan kvinnor och män. Regeringens proposi— tion nr 57/1985 rd.
Finlands Riksdag: Andra lagutskottets betänkande nr 4/1985.
Finlands Riksdag: Stora utskottets betänkande nr 79/1986.
Finlands Riksdag: Riksdagens svar på regeringens propo— sition med förslag till lagstiftning om jämställdhet mellan kvinnor och män (juni 1986).
Forbruker— og Administrasjonsdepartementet: Instilling fra en arbeidsgruppe som har vurderet mulighetene for en generell lovfesting av representasjon av begge kjönn i alle offentlige utvalg, styrer, råd m.v. Oslo, 1979. Stencil.
Forbruker— og Administrasjonsdepartementet: St. meld. nr 7 (1986— 86). Statlege utval, styre og råd m. v. 1. januar — 31. desember 1985. Oslo, 1986.
FORSBERG, Gunnel & GUNNARSSON, Ewa: Kvinnokampanjen. En
probleminventering. ArbetslivscentrumlArbetsmarknads— departementet, Stockholm, 1985.
GONEGAI, Berit & THORSELL, Birgitta: Kvinnorna och fac— ket. En studie om facklig aktivitet bland kvinnor i Svenska Kommunalarbetareförbundet. Skriftserie nr 4, Forum för tvärvetenskapliga kvinnostudier, Göteborgs universitet, sociologiska institutionen, 1985.
HAAVIO—MANNILA, Elina m fl (red): Det uferdige demokra— tiet. Kvinner i nordisk politikk. Nordiska Ministerrå— det, Oslo, 1983.
Handelstjänstemannaförbundet: HTFs plan för jämställd representation 1979—1980.
HEDLUND—RUTH, Gun: Makt och kön. Kvinnors villkor i kom— munalpolitiken — en studie av en svensk kommun. Ingår i Makt och kön. Rapport nr 2, Delegationen för jäm— ställdhetsforskning (JÄMFO), Stockholm, 1985.
HEDLUND—RUTH, Gun: Varför ska just gruppen kvinnor öka sin representation i beslutande organ? Ingår i Ds A l986:5 Hit — men inte längre? Arbetsmarknads— departementet, Stockholm.
HEDLUND— RUTH, Gun & JöNASDÖTTIR, Anna G: Statsvetenskap. Ingår i SOU 1983: 4: Om hälften vore kvinnor ... Jäm— ställdhetskommittens betänkande om kvinnorna i forsk— ningen. Arbetsmarknadsdepartementet, Stockholm.
HELLEVIK, Ottar & SKARD, Torild: Norske kommunestyrer — Plass for kvinner? Universitetsforlaget, Oslo, 1985.
HERNES, Helga Maria & HÄNNINEN—SALMELIN, Eva: Kvinners representasjon i det korporative system. Ingår i Haavio—Mannila m fl (red): Det uferdige demokratiet. Nordiska Ministerrådet, Oslo, 1983.
HIRDMAN, Yvonne: Mellan likhet och särart — kvinnorörel— sens historia i ett annat perspektiv. Ingår i Aniansson m fl (red). Rapport från kvinnouniversite— tet. Vetenskap, patriarkat och makt. Akademilittera— tur, 1983.
HIRDMAN, Yvonne: Mellan struktur och konspiration. Ingår i Ds A 1986: 5: Hit — men inte längre? Arbetsmarknads— departementet, Stockholm.
HOEL, Marit: Arbeidertradisjon og kvinnefellesskap i industribedrifter. Ingår i Holter (red): Kvinner i fellesskap. Universitetsforlaget, Oslo, 1982.
HOLGERSEN, Gudrun: Likestillingsloven. Universitetsfor— laget, Oslo, 1984.
Järfälla kommun: Matrikel 1986. Myndigheter, nämnder, styrelse m m.
Kommunförbundet: Kommunalt förtroendevalda 1983 — parti och kön.
Kvinnovetenskaplig tidskrift nr 2/85. Tema: Kvinnor och politik
Kvinnovetenskaplig tidskrift nr 3/86. Tema: Jämställdhet — ideologi och politik.
Law on the Equal Status and Equal Rights of Women and Men (No. 180, June 19, 1985). Reykjavik, 1985. Stencil.
Ligestillingsrådet: Årsberetning 86. Köpenhamn, 1987.
Likestillingsombudet og Klagenemnda for likestilling: Årsmelding for 1984. Oslo.
Likestillingsombudet og Klagenemnda for likestilling: Årsmelding for 1985. Oslo, 1986.
Likestillingsombudet: Likestillingsloven 5 21 — oppsum— mering og erfaringer. Rapport till Forbruker- og Admi— nistrasjonsdepartementet. Oslo, 1984. Stencil.
Likestillingsrådet: Kvinner og politikk. Konferens— rapport, stencil. Oslo, april 1984.
LILJESTRÖM, Rita: Går det att förena likhet och särart? Ingår i Aniansson m fl (red): Rapport från kvinnouni— versitetet. Vetenskap, patriarkat och makt. Akademi— litteratur, 1983.
LILJESTRÖM, Rita: Två världar. Ingår 1 SOU 1983z4: Om hälften vore kvinnor ... Jämställdhetgkommittens betänkande om kvinnorna i forskningen. Arbetsmarknads— departementet, Stockholm.
LILJESTRöM, Rita & DAHLSTRÖM, Edmund: Arbetarkvinnor i hemarbets— och samhällsliv. Tidens förlag, 1981.
LILJESTRÖM, Rita & ÖZGALDA, Elisabeth: Kommunals kvinnor
på livets trappa. Svenska Kommunalarbetareförbundet, 1980.
LO: Jämställdhet och solidaritet. Rapport om jämställd— het i arbetslivet, 1981.
Makt och kön. Rapport nr 2, Delegationen för jämställd— hetsforskning (JÄMFO), november 1985.
Norska Stortinget: Lov om endring i lov av 9. juni 1978 om likestilling mellom kjönnene. Ot.prp. nr. 67 (1980—81).
Norska Stortinget: Instilling fra sosialkomiteen. Innst. 0. nr. 78 (1980—81).
Norska Stortinget: Lov om endring i lov av 9. juni 1978 nr. 45 om likestilling mellom kjönnene. Ot.prp. nr. 53 (1981—82).
Norska Stortinget: Instilling fra forbruker— og admi— nistrasjonskomiteen. Innst. 0. nr. 30 (1982—83).
NOU l978:7: Nemnder på fylkesplan. Oslo, 1978. NOU 1982:38: Nemnder på kommuneplan. Oslo, 1982.
Notat den 18. juli 1985 från statsministeriet, Köpen— hamn. Stencil.
Proposition l986/87:99: Ledning av den statliga för— valtningen. Stockholm.
RESSNER, Ulla: Vårdarbetarkollektivet och facket. Arbetslivscentrum, 1981.
RESSNER, Ulla: Den dolda hierarkin — om demokrati och ____T_______________________________ jämställdhet. Raben & Sjögren, 1985.
RESSNER, Ulla: Mäns makt och kvinnors arbete inom offentlig förvaltning. Ingår i Ds A l986:5 Hit — men inte längre? Arbetsmarknadsdepartementet, Stockholm.
SCB: Kvinno— och mansvär(l)den. Fakta om jämställdheten i Sverige 1986.
Sida vid Sida. En rapport om jämställdhetens läge i Sverige 1985. Arbetsmarknadsdepartementet, Stockholm, 1986.
SINKKONEN, Sirkka: Kvinnorna i kommunalpolitiken. Ingår
i Haavio—Mannila m fl (red): Det uferdige demokratiet. Nordiska Ministerrådet, Oslo, 1983.
SKARD, Torild: Hverdag på Lövebakken. Oslo, 1981.
SKARD, Torild & HAAVIO—MANNILA, Elina: Kvinner i parla— mentene. Ingår i Haavio—Mannila m fl (red): Det ufer— dige demokratiet. Nordiska Ministerrådet, Oslo, 1983.
SKJEIE, Hege: Fortrinnsrett — ingen forpliktelse. Om bruk av kvotering som virkemiddel i den offentlige likestillingspolitikken. Rapport 4/85, Institutt for Samfunnsforskning, Oslo, 1985.
SOU 1983:4: Om hälften vore kvinnor ... Jämställdhets— kommitténs betänkande om kvinnorna i forskningen. Arbetsmarknadsdepartementet, Stockholm.
STEFANSSON, Alexander: En fyraårig plan om åtgärder för att uppnå jämlikhet mellan könen. Reykjavik, 1986. Stencil.
TCO: Sammanställning av enkätsvar från kvinnor som del— tagit i TCOs samhällsekonomiska kurser för kvinnor, 1986—04—23.
Underlag för lag om jämn könsfördelning i vissa offentliga organ
— Allmänna överväganden
Utredningen om kvinnorepresentation har dokumenterat den ojämna könsfördelning som råder i statliga styrelser och kommittéer. Den debatt om jämställdhet inom staten som förekommit sedan i vart fall 1970-talets första hälft har intensifierats som en följd av denna kartläggning. Om det delmål som angetts i slutbetänkandet för att öka den låga kvinnorepresentationen inte nåtts 1 juli 1992 är mer kraftfulla åtgärder nödvändiga. Erfarenheterna från våra nordiska grannländer bekräftar också att det behövs särskilda åtgärder för att få en bestående ökning
av kvinnorepresentationen.
Lagen bör utformas på följande underlag.
— Det krävs lagstiftning
Sverige är nu det enda land i Norden som inte i lag reg— lerat frågan om jämnare könsfördelning i statliga sty— relser, nämnder etc. Utredningen har stannat för att fö— reslå att en lag om jämn könsfördelning i vissa statliga organ skall utarbetas om inte kvinnorepresentationen år 1992 uppgår till minst 30%.
Frågan om jämn representation av de två könen i alla of— fentliga organ är av så grundläggande karaktär att den skulle kunna bli föremål för en konstitutionell lösning, dvs regleras i grundlag. Utredningsuppdraget har emel—
lertid uteslutande gällt könsfördelningen i statliga styrelser, nämnder etc och inom det statliga kommittévä— sendet. Den rättsliga reglering som syftar till en jäm— nare könsfördelning inom detta område har hittills in— skränkt sig till förordningen (l984:803) om jämställdhet i statlig verksamhet, kommittéförordningen (1976:119) och föreskrifter. Regler om sammansättningen av statliga organ tillhör regeringens primärområde och regleras nor—
malt i sådana former.
Andelen kvinnor och män i statliga styrelser, kommittéer etc är emellertid också en fråga för dem som lämnar för- slag på personer till sådana uppdrag. Nomineringsförslag lämnas av både organisationer, politiska partier och myndigheter. En lag innefattar åliggande även för dem som nominerar till statliga organ att beakta kravet på jämn könsfördelning. Den gäller alltså förhållandet mel- lan enskilda och det allmänna, dvs det område som skall
regleras i lag.
En lag har också ett betydande värde som uttryck för
samhällets betoning av jämställdhetsmålet och avsikt att förbättra kvinnorepresentationen. Både frågans vikt och behovet av att normerna på området blir allmänt kända är
ytterligare motiv för lagstiftning.
— Om lagens bestämmelser
Lagen bör inledas med en programförklaring som anger att lagens ändamål är att uppnå en jämn könsfördelning i vissa offentliga organ genom att öka kvinnorepresenta—
tionen. Att kvinnors andel i statliga styrelser, nämnder
etc är låg och t o m i vissa fall obefintlig har behand— lats i delbetänkandet (Ds A l986:4) Ska även morgonda-
gens samhälle formas enbart av män? och i detta slutbe—
tänkande.
En låg kvinnoandel är inte bara en fråga om kvantitet och numerisk rättvisa. Den är också en tilltrosfråga. På könsmässiga grunder kan objektivitet och saklighet i be— slut som fattas av ensidigt sammansatta organ ifrågasät— tas. En jämnare representation av kvinnor och män 1 of— fentliga organ har därför betydelse för medborgarnas
tilltro till myndigheternas verksamhet.
En svag kvinnorepresentation är dessutom en kvalitativ fråga. Hittills har både beslutsfattande och myndighe— ters interna diskussioner i hög grad gått miste om kvin— nors särskilda kunskaper och erfarenheter. Det är ett samhälleligt intresse att både kvinnor och män bidrar med sina skilda erfarenheter i den offentliga verksamhe-
ten.
Förutom att en sådan paragraf har till uppgift att upp— lysa om lagens ändamål skall den ge ledning när de ef— terföljande lagrummen tolkas. Så länge kvinnorepresenta—
tionen i offentliga organ generellt inte uppfyller de
krav som anges i lagen skall inte i första hand en hög kvinnoandel i någon enstaka styrelse eller kommitté be- gränsas med hänvisning till kravet på jämn könsfördel—
ning.
En bestämmelse bör precisera tillämpningsområdet. Syftet att öka kvinnorepresentationen omfattar såväl centrala som regionala och lokala statliga myndigheter. Lagen skall inriktas på tillsättning av statliga styrelser, nämnder, delegationer etc som utses av regeringen och på referensgrupper, samarbetsorgan o dyl. Ordförbistringen
på området är betydande. Oavsett benämning skall lagen
gälla organ vars ledamöter huvudsakligen består av s k
lekmän, dvs av personer som inte är anställda hos den
myndighet varunder det sorterar.
Ledamöter i styrelser och nämnder i regionala och lokala statliga myndigheter tillsätts i viss omfattning i sär— skild ordning, bl a genom val i kommunala församlingar. På ledamöter som utses i sådan ordning är lagen inte
tillämplig.
Utanför tillämpningsområdet faller också förvaltnings— domstolarnas lekmannadomare, statliga bolags styrelser samt den kommunala och privata sektorn. Inte heller om— fattas grupper, kommittéer etc som är sammansatta enbart av befattningshavare vid myndigheten eller grupper utan lekmannainflytande för samverkan mellan myndigheter. På dessa är förordningen (l984:803) om jämställdhet i stat— lig verksamhet och departementsförordningen (l982zll77) tillämpliga.
En paragraf bör ange de fullständiga reglerna för hur statliga styrelser, nämnder, kommittéer etc skall vara
sammansatta med hänsyn till kön.
Den skall beaktas när förslag lämnas på ordinarie leda— möter och suppleanter och den gäller när styrelser och kommittéer tillsätts, kompletteras eller får förnyat
mandat.
Vid tillämpningen skall ordinarie ledamöter och supple—
anter räknas var för sig.
Regeln kan dessutom vara ett stöd för organisationer och myndigheter i deras strävan till jämställdhet mellan kvinnor och män. Kraven på jämn könsrepresentation bör bidra till att de som nominerar till statliga uppdrag
intensifierar arbetet med att rekrytera kvinnor till de
befattningsskikt och funktioner från vilka personer bru— kar föreslås till uppdrag. Regeln bör också vara till hjälp för att bredda rekryteringsbasen för sådana upp— drag.
Huvudregeln i bestämmelsen är att de statliga organ för vilka lagen gäller skall ges en i huvudsak jämn fördel— ning mellan kvinnor och män. Uttrycket "en i huvudsak jämn fördelning" kan tolkas på olika sätt under olika tider. Det är orealistiskt att tro att kvinnorepresenta— tionen genast efter lagens ikraftträdande kan bli jäm— bördig med den manliga. Det kan behövas en viss över— gångstid för att nå den jämna könsfördelningen. över— gångsvis skall det anses råda en i huvudsak jämn köns— fördelning när kvinnoandelen i styrelser, kommittéer etc är minst 40% fr o m den 1 juli 1995.
Fr o m den 1 juli 1998 skall "en i huvudsak jämn fördel— ning" tolkas som en hälftenregel. Naturligtvis måste så— dana marginella avvikelser accepteras som följer av att statliga organ kan ha ett ojämnt antal ledamöter. Det bör inte heller anses stridande mot huvudregeln om i hu— vudsak jämn könsfördelning att andelen kvinnor och män förändras genom att t ex en suppleant går in på ordina—
rie plats under löpande mandatperiod.
En undantagsbestämmelse är en tvingande nödvändighet i ett så starkt könssegregerat samhälle som vårt. Även med synnerlig god vilja hos alla parter framstår det som svårt att få en jämn könsfördelning inom alla organ för försvar, brandväsende, skogsbruk och fiskerinäring, för att nu nämna några områden. Av utredningens kartläggning framgår att de enkönade sammanslutningarna endast är manliga. På de kvinnodominerade sektorerna finns alltid också manliga representanter. Även där kan det dock fö— religga skäl till undantag från huvudregeln, exempelvis
beträffande styrelser, nämnder etc för kvinnoforskning.
Bedömningen av vilka särskilda skäl som kan åberopas mot en i huvudsak jämn könsfördelning kan inte vara statisk. Efter viss tid bör även en extremt sned könsfördelning ha kunnat luckras upp. Både myndigheter och organisatio— ner kan genom ett målmedvetet aktivt jämställdhetsarbete bland sina anställda mildra problemet. Eftersom över— gångsregler förespråkats vid tolkningen av "en i huvud— sak jämn fördelning" förutsätts att undantagsbestämmel— sen behöver tillgripas endast i enstaka och speciella fall.
Ett sådant kan vara när myndighet eller organisation be—
höver bli företrädd av någon med specialistkompetens och
där det inte finns flera personer att välja mellan.
Undantagsregeln kombineras med en minimiregel som skall tolkas strikt. Enligt den skall varje kön vara represen— terat med minst en person i organ som har högst sex le— damöter, minst två personer när ledamöterna är sju till elva personer och minst tre personer i organ med tolv eller fler ledamöter. Genom minimiregeln kommer helt en- könade sammansättningar av styrelser och kommittéer att försvinna. Det har setts som synnerligen väsentligt att båda könen är representerade i statliga styrelser och kommittéer. Minimiregeln kan därför sammanfalla med hu—
vudregeln i statliga organ med få medlemmar.
I en paragraf bör anvisas vägar för det närmare förfa—
randet vid tillämpningen av lagen.
I kapitel 9 i slutbetänkandet har föreslagits vidgning av området för sådan gemensam beredning som av jäm- ställdhetsskäl bör ske mellan arbetsmarknads— och civil— departementen. Förfarandet med gemensam beredning bör användas också fortsättningsvis. Vidare skall ansvarigt
departement ge råd i frågor som gäller lagens undantags—
bestämmelse till dem som har att föreslå ledamöter till
statliga organ.
I både förordningen (l984:803) om jämställdhet i statlig verksamhet och kommittéförordningen (1976:1l9) föresprå— kas metoden med dubbla, könsbalanserade namnförslag när en styrelse respektive en kommitté skall utses. Samma tillvägagångssätt används också i andra länder. I vårt land förekommer också principen — men utan könsaspekter - vid förslag till ledamöter och ersättare i arbetsdom—
stolen. Den är alltså allmänt etablerad.
Även andra sätt att åstadkomma den jämna könsfördelning— en kan användas. En metod är direkta samråd med nomine— rande myndigheter, organisationer och politiska partier
i enskilda fall inför en nominering.
Utrymme bör lämnas för olika lösningar inom lagens all— männa ram. De ovan nämnda förordningarna kan användas
för ytterligare föreskrifter med anledning av lagen.
"ful" 'i”!
"..-' _rur _.l _r'f nt..
.|
_ || i.? i |: ... _|- 11
(|| m
HJ ATW Alk-PMIL::LLI itl- :,:: ?"... , . De- M : L,: er (,är:- .-.'=rq '”';-Hi. I..: .» ||: :|” =». . % främling liking? "vi,” uF .H .3- '#. . ;Mvuw. J
. 41.3? ||._*r13.'l.”':ff ill: l-:|i,[' :$” '$. - M; "'
-||.- | ...... ' 332: _” ir .. . . . li,. - .|.. &. ..::;wbwrll' * VPN-MFF.)?” nig- .fr? ..
- ' rfi'yL'H. 'r ' (" _- »u: in . | u ..|— . - " * ' .é- :'1. . ' -f1'| "4 .i, . r.|| | '|i5 . :| :. ,; :||: . *))? åi du, ;. r'=i||l|'.1£'1 t___|f|:-1l.*'.å 'n. '— ' |:|-- .
UmirHFv' |:”.— 'i|—|— |
* l.— '| au" 1". ils-ryan: -|.i.|'.| ; .. :".r- |.5— gång,... '
:-' '- : ";t—L fl 11914: r -*|_ [_h .||| 1351” .,7—r;.'-L _: (I-W .|”..; ..F *H' . | '#' .. gi"
r. |
. .. | || ... r- jäågäLIGÄ-åg *:MÄEUI. fm .'. ping?-13: _r -..=' ::. .:. VI:" . få? '|.'.||j*_L. ::||I||_':H '] '.r'q' | gav-'. ' 1|=H|..:.uw.qm'.”:1 dl.-=.: . . . _. :,::
. | ,...-|.:___:å | :.
_:*H'i'_*_4.. | JWHu,—:|,
urnan" ::. .
. ir . (vid. : | . . . |—| r: a _ .it-| fp:-jp- ”4 '—|| .: | -| | | . . . .- . : . li,-..::... , l.. ; .. " ."'||.|l| ' .- .' '|' _i- '. ” '.". ' ):ufv: |[q . _ : fr. | : | ::
Utredningens arbete
Regeringen beslutade den 5 september 1985 att tillsätta en utredning med uppgift att föreslå åtgärder för att öka kvinnorepresentationen i statliga organ. Statsrådet Anita Gradin utsåg till särskild utredare Gerd
Engman, som då var riksdagsledamot. Hon har till sin hjälp haft ett sekretariat där Ann Boman från arbetslivscentrum varit sekreterare och Kerstin
Sjeldrup från arbetsmarknadsdepartementet assistent.
Till sekretariatet har under hösten 1986 knutits Anita Dahlberg, lektor i rättskunskap, i två månader och Anette Romö, psykolog, i fyra månader för att biträ—
da med särskilda delstudier.
- Kartläggning av könsfördelningen
Sekretariatet började sitt arbete i februari 1986 och den första arbetsuppgiften blev att kartlägga könsför—
delningen i en mängd statliga organ.
Den kartläggning vi genomförde omfattar 88 centrala myn— digheter, l75 länsmyndigheter och 130 kommittéer inom departementen. Sammantaget ingår 6 804 uppdrag i kart— läggningen. Underlag till kartläggningen fick vi genom att sända ut formulär till de myndigheter vi ville stu—
dera. I formuläret bad vi om uppgifter som rörde myndig—
heternas lekmannastyrelser och högsta tjänstemannaled—
ning.
Resultatet av kartläggningen presenterades i september 1986 i delbetänkandet (Ds A 1986:4) Ska även morgonda— gens samhälle formas enbart av män?. Vi valde att inte bara Visa verkligheten i form av siffror och tabeller, utan ställde också en mängd provocerande frågor till olika makthavare. Vår avsikt var att skapa debatt om dels hur det kan komma sig att verkligheten ser ut som den gör, dels hur långt makthavarna är beredda att gå för att förändra den. Och debatt har det blivit, delbe— tänkandet har fått stor uppmärksamhet i såväl massmedia
som inom organisationer, partier och statsförvaltning.
- Uppmaning inför tillsättningar
I mars 1986 skrev vi till de nominerande parterna och till samtliga statssekreterare. Inför de tillsättning— ar som stundade ville vi fästa deras uppmärksamhet på att öka kvinnorepresentationen och på regeringens rekom— mendation att nominera en kvinna och en man till varje
erbjuden plats.
— Forskarseminarium
För att få en någorlunda klar bild av vilka faktorer som
påverkar den låga kvinnorepresentationen bad vi sex
kvinnoforskare att utifrån sin egen forskning kommentera
vårt första delbetänkande.
De sex forskarna skrev var sin uppsats, som presentera— des vid ett seminarium i september 1986. Seminariet möt— tes av ett stort intresse och stora delar av "organisa—
tionssverige" fanns med bland deltagarna. Uppsatserna
finns dokumenterade i delrapporten (Ds A l986:5) Hit —
men inte längre?
De förklaringar och diskussioner som forskarna förde fram i sina uppsatser har varit till stor hjälp för oss när vi bearbetat och tolkat vårt material. Därifrån har
vi hämtat fakta, idéer och inspiration.
De forskare som medverkade vid vårt seminarium var: Anita Dahlberg, jurist; Drude Dahlerup, Maud Landby Eduards och Gun Hedlund— Ruth, statsvetare; Yvonne Hirdman, historiker, och Ulla Ressner,
arbetslivsforskare.
— Två fallstudier om könskvotering
Att könskvotering är en het potatis konstaterade vi redan i vårt första betänkande och det har vi också
fått många belägg för under året. För att få mera kun— skap om hur könskvotering kan fungera i praktiken genom—
förde Vi under hösten 1986 två fallstudier.
I den ena fallstudien studerar vi vårt grannland Norge, där tre av de politiska partierna infört regeln om köns— kvotering i sina stadgar. Vi samtalade med kvinnliga politiker från dessa tre partier, med forskare och med handläggare på Likestillingsrådet. Intervjuerna i Norge
genomfördes av Ann Boman och Anette Romö.
En annan, något mildare, form av kvotering har införts av Järfälla socialdemokratiska arbetarekommun. Vi ville veta vilka erfarenheter man har av den metoden och intervjuade därför flera socialdemokratiska politiker i Järfälla — såväl kvinnor som män — men också företrädare för de övriga riksdagspartierna i kommunen. Dessa inter—
vjuer har gjorts av Anette Romö och Kerstin Sjeldrup.
- Granskning av lagstiftning i övriga Norden
Sverige är det enda land i Norden som saknar en lag om jämn könsfördelning i offentliga styrelser och nämn— der. Norge var först att lagstifta i dessa frågor och har därmed den längsta erfarenheten. Vi valde därför att studera den norska lagen och erfarenheterna av den extra noga. Anita Dahlberg har under hösten 1986 besökt fors— kare, jurister och departementstjänstemän i Norge. Hon har också granskat lagarnas utformning i Danmark, Island
och Finland.
— Diskussioner med makthavarna
Vilka har det största inflytandet över beslut om nomine— ringar till de beslutsfora vi studerar, frågade vi oss.
Vi fick fram att nyckelpersonerna var departementens
statssekreterare, partisekreterarna och kanslicheferna
för riksdagsgrupperna samt nära medarbetare till ordfö— randena för arbetsmarknadens huvudorganisationer. Gerd Engman och Ann Boman intervjuade under hösten 1986 dessa makthavare om deras syn på orsakerna till den låga kvin— norepresentationen och hur de ville förändra denna ting—
ens ordning.
1 februari 1987 anordnade vi ett offentligt seminarium där vi utfrågade företrädare för riksdagspartierna och för arbetsmarknadens huvudorganisationer. Seminariet möttes av ett mycket stort intresse från såväl massmedia
som organisationer och partier.
Våra erfarenheter och slutsatser från såväl intervjuer som seminariet finns invävda i detta slutbetänkande lik-
som citat från enskilda makthavare.
— Diskussioner med kvinnoförbund och jämställdhets— ansvariga
Vi nöjde oss inte med att enbart tala med makthavarna om vilka problemen är och hur de kan avhjälpas. För att
få en komplett bild samtalade vi också med ordförandena för de politiska partiernas kvinnoförbund, med de jäm— ställdhetsansvariga inom arbetsmarknadens huvudorganisa— tioner och med enskilda kvinnor verksamma inom såväl partier, organisationer som statsförvaltning. Dessa sam— tal var viktiga komplement till de intervjuer vi gjorde med makthavarna. Vi tror att vi därmed skaffat oss en någorlunda fullständig bild av den verklighet vi är sat— ta att utreda. Erfarenheter och slutsatser av samtalen med dessa kvinnor finns invävda i de diskussioner, över— väganden och förslag som presenteras i detta slutbetän—
kande.
— Utredningen har rönt stor uppmärksamhet
Som vi redan nämnt har utredningen fått stort utrymme i massmedia. Vad vi känner till har utredningen fram till april 1987 uppmärksammats i ca 200 tidningsartiklar och 15 program i radio och TV. Dessutom har vårt första del— betänkande lett till att en mängd lokaltidningar gjort
egna kartläggningar av könsfördelningen i sina kommuner.
Utredningens ordförande och sekreterare har medverkat
som föreläsare vid ett tjugotal möten, konferenser och seminarier anordnade av partier, kvinnoförbund och andra
kvinnoorganisationer, av fackförbund och statsförvalt—
ning. Våra erfarenheter från dessa sammankomster har
också varit Viktiga för oss när vi gjort våra slutliga
bedömningar.
Kommittédirektiv (Dir 1985143)
Uppdrag att föreslå åtgärder för att öka kvinnorepresen—
tationen i statliga organ Beslut vid regeringssammanträde 1985—09—05.
Statsrådet Gradin anför.
— Mitt förslag
Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas för att föreslå åtgärder för att öka andelen kvinnor i statliga organs styrelser m.m. I utredarens arbete bör ingå att kartlägga den nuvarande kvinnorepresentationen i sådana organ. Kartläggningen bör genomföras så att den kan ge ett underlag för en fortlöpande uppföljning av hur kvin— norepresentationen utvecklas. Utredaren bör samråda med
berörda nominerande organisationer.
— Bakgrund
— Kvinnorepresentationen idag
Jämställdhet mellan kvinnor och män innebär bl.a. att både kvinnor och män bör vara representerade i beslutan—
de och rådgivande organ.
Kvinnors representation i direktvalda politiska organ
har ökat kraftigt under 1970—talet. Jämfört med länder utanför Norden har kvinnorna i Sverige en stark ställ— ning i sådana organ. I riksdagen har under den senaste mandatperioden kvinnornas andel av ledamöterna uppgått till 27,5 %. I landets kommunfullmäktige finns i genom— snitt 29,3 % kvinnor och i landstingsfullmäktige 33 %.
Situationen är dock långt ifrån tillfredsställande i bl.a. styrelserna för de statliga organen. I statliga styrelser och råd m.m. är kvinnorepresentationen mycket låg. Många styrelser saknar helt kvinnliga ledamöter. I de centrala ämbetsverkens styrelser utgjorde kvinnorna år 1984 ca 10 %. Även i länsstyrelsernas styrelser var kvinnoandelen ca 10 %. Länsarbetsnämndernas styrelser hade endast 8 % kvinnliga ledamöter, medan det bland
länsskolnämndernas ledamöter fanns 18 % kvinnor.
Vad gäller det statliga kommittéväsendet har kvinnoande- len bland ordförande, ledamöter, sakkunniga och experter
sedan årsskiftet 1981/82 årligen redovisats i kommitté— berättelsen. Andelen kvinnor har under denna tid varit
så gott som oförändrad, ca 16 %.
— Vissa hittills vidtagna åtgärder
I många fall hänger den låga kvinnoandelen i de statliga organens styrelser m.m. samman med att organisationer,
som ombeds nominera företrädare i styrelserna, i regel
nominerar män.
Konstitutionsutskottet har i sitt granskningsbetänkande våren 1984 (KU 1983/84:30) anfört att det är av stor betydelse att arbetet med jämställdhetsfrågor fortsätter och att regeringens strävanden att öka kvinnornas delta— gande i t.ex. kommitté— och utredningsarbetet måste fortsätta. Utskottet har därvid funnit det vara av värde att resultatet av regeringens jämställdhetsarbete fort— löpande redovisas.
Behovet av att öka andelen kvinnor i statliga styrelser
m.m. har sedan år 1977 kommit till tydligt uttryck genom en direkt författningsregel i den s.k. jämställdhetsför— ordningen. Under hösten 1984 utfärdade regeringen en ny
förordning (l984:803) om jämställdhet i statlig verksam— het.
Enligt denna förordning skall en myndighet, när den själv skall ge någon ett uppdrag inom ett område, där det inte råder en i huvudsak jämn könsfördelning, verka för att göra det möjligt att välja mellan personer av båda könen, om det kan ske inom ramen för sakliga
urvalsgrunder.
Även när myndigheten skall föreslå någon till ett upp— drag skall den, enligt den nya förordningen, föreslå en person av vartdera könet, om det kan ske inom ramen för
sakliga urvalsgrunder.
Hittills under 1980—talet har också vissa försök gjorts
för att förstärka kvinnorepresentationen genom ändringar
av nomineringsförfarandet. Här kan t.ex. nämnas att frå— gan har tagits upp vid flera tillfällen under senare år i kontakter mellan regeringskansliet och de politiska partierna samt arbetsmarknadens organisationer. Jag
redovisar inte dessa olika åtgärder utförligare här utan hänvisar till de redogörelser som lämnats i bl.a. denna fråga i två betänkanden från konstitutionsutskottet (KU 1983/84:30 och 1984/85:35) i särskilda avsnitt och pro- memorior om regeringens åtgärder beträffande jämställd—
hetsfrågor.
Jag har under år 1984 haft överläggningar med arbets— marknadens parter för att diskutera kvinnorepresentatio— nen och hur den skall kunna förstärkas. Parterna och jag
är överens om att dessa överläggningar bör fortsätta.
Vidare har frågan om kvinnorepresentationen särskilt behandlats vid ett möte med jämställdhetsrådet i början av år 1985. Rådet, i vilket jag är ordförande, består av företrädare för de fem riksdagspartierna, de större
kvinnoorganisationerna, arbetsmarknadens parter m.fl.
— Vissa åtgärder i Norge och Danmark
I Norge regleras frågan om kvinnors och mäns representa— tion i styrelser för statliga organ i likestillingsloven (5 21). Därutöver finns sedan år 1976 en förordning enligt vilken organisationer som ombeds nominera före— trädare i statliga utredningar, styrelser och nämnder, skall lämna namnförslag med dubbelt så många kandidater som organisationen skall representeras med, d.v.s. med lika många kvinnor som män. Ordinarie ledamöter och sup— pleanter räknas härvid var för sig. Organisationer som inte följer detta krav och som inte kan ange särskilda skäl härför riskerar att bli utan representation. Sedan
denna förordning infördes har kvinnorepresentationen i
de norska statliga organen ökat med ca 12 % och ligger i dag på ca 30 %.
I Danmark, där kvinnorepresentationen i statliga organs styrelser endast är 11,4 %, finns sedan den 1 juli 1985 en lag, enligt vilken myndigheter och organisationer skall föreslå både kvinnor och män till representations— uppdrag. Regeln kan dock frångås om särskilda skäl före— ligger. Det är resp. minister som avgör vem som skall utses till representant av dem som nominerats men först sedan de föreslagna kandidaterna granskats av statsmi—
nistern.
— Uppdraget
De i Sverige hittills vidtagna åtgärderna har inte lett
till att kvinnorepresentationen har ökat märkbart i de
statliga styrelserna m.m. Den situation som råder i dag
är inte tillfredsställande.
Samtliga statliga organ har ett ansvar för jämställd— hetsarbetet. Bl.a. därför bör kvinnorepresentationen i deras styrelser öka. Jag anser att ytterligare åtgärder behöver vidtas i detta syfte. En särskild utredare bör därför tillkallas. Utredarens uppgift bör vara att lämna förslag till åtgärder för att öka kvinnorepresentationen
i de statliga organens styrelser m.m.
I utredarens uppdrag bör ingå att kartlägga den nuvaran— de kvinnorepresentationen i olika statliga organ. Att genomföra en total kartläggning av den kvinnorepresenta— tion i alla de styrelser, kommittéer, nämnder och råd m.fl. organ som regeringen, enskilda statsråd och olika underordnade statliga organ fattar beslut om, är en alltför omfattande uppgift. Kartläggningen bör emeller—
tid kunna genomföras så att den blir representativ även
om den omfattar endast vissa statliga organ. Det är däremot önskvärt att verksamhetsområden från alla departement omfattas av undersökningen. Kartläggningen bör dessutom genomföras på ett sådant sätt att den kan bilda underlag för framtida återkommande redovisningar
av kvinnorepresentationen.
Huvuduppgiften för utredaren bör vara att överväga olika modeller för hur kvinnorepresentationen skall kunna öka. Det är av central betydelse att utredaren bedriver sitt arbete i nära kontakt med bl.a. de nominerande organisa- tionerna så att olika lösningar kan belysas utifrån deras perspektiv. Erfarenheter från övriga nordiska län— der bör redovisas. De norska erfarenheterna bör härvid särskilt studeras. Vidare bör övervägas om det är möj— ligt och lämpligt att t.ex. uppställa mål att kvinnore— presentationen inom en viss tidsperiod skall ha ökat till en viss nivå. Utredaren bör vara oförhindrad att ta initiativ till åtgärder som kan prövas och eventuellt
genomföras under utredningens gång.
En utgångspunkt för utredningsarbetet skall vara att
alla förslag som läggs fram skall kunna genomföras inom
ramen för oförändrade resurser inom det område som för—
slagen avser. Det innebär att om kostnadskrävande för— slag läggs fram måste samtidigt visas hur förslagen kan
finansieras genom besparingar i form av rationalisering-
ar och omprövning av pågående verksamhet inom utred—
ningsområdet.
Utredaren skall i sitt arbete samråda med berörda myn— digheter, arbetsmarknadens parter och andra berörda
organisationer.
Utredningsarbetet bör bedrivas skyndsamt. En första
redovisning bör kunna läggas fram senast under våren 1986.
- Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag
att regeringen bemyndigar det statsråd som har ansvar
för jämställdhetsfrågor,
o att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att föreslå åtgärder för att öka kvinnorepresentationen i statliga organ samt
0 att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare
och annat biträde åt utredaren.
Vidare hemställer jag att regeringen beslutar
o att kostnaderna skall belasta tionde huvudtitelns kommittéanslag.
- Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden
och bifaller hennes hemställan.
(Arbetsmarknadsdepartementet)
Kronologisk förteckning
Otillbörlig efterbildning, Ju. Dödsboägande och samägande av jordbruksfastighet m. rn. Ju. Långtidsutredningen ”87. Fi. En ny kyrkolag m, m. Del 1. C. En ny kyrkolag m. m. Del 2. C. Folkstyrelsens villkor. Ju, Barnets rätt. Ju. Svenska försvarsindustrins utlandsverksamhet. Ud. Det svenska totalförsvaret inför QO-talet. Fö. Indrivningslag m. m. Fi, Skydd för det väntade barnet. Ju. Legitimation för vissa kiropraktorer. S. Översyn av rättegångsbalken 3. Ju. Mordet på Olof Palme. Ju, Miljöskadefond. ME. Begravningslag. C. Franchising. Ju, Internationella familjerättsfrågor. Ju. Varannan damernas. A.
wmsemepwepmmsomes» re.—'
Systematisk förteckning
Justitiedepartementet
Otillbörlig efterbildning. [1] Dödsboägande och samägande av jordbruksfastighet m. m. [2] Folkstyrelsens villkor. [6] Barnets rätt, [7] Skydd för det väntade barnet. [11] Oversyn av rättegångsbalken 3. [13] Mordet på Olof Palme, [14] Franchising, [17] Internationella familjerättsfrågor. [18]
Utrikesdepartementet Svenska försvarsindustrins utlandsverksarnhet. [8]
Försvarsdepartementet Det svenska totalförsvaret inför 90-talet. [9]
Socialdepartementet Legitimation för vissa kiropraktorer. [12]
Finansdepartementet
Långtidsutredningen '87. [3] Indrivningslag m. m. [10]
Miljö— och Energidepartementet Miljöskadefond. [15]
Arbetsmarknadsdepartementet Varannan damernas. [19]
Civildepartementet
En ny kyrkolag m. m. Del 1. 4 En ny kyrkolag m. m. De12. 5 Begravningsiag. [16]
KUNGL. erat.
1987 '06— 0 3
