Ägande och inflytande i svenskt näringsliv huvudbetänkande

"Till Statsrådet och chefen för iindustridepartementet

(Genom beslut den 23 maj 1985 bemyndigade regeringen chefen för indusstridepartementet att tillkalla en kommitté med parlamentarisk samman— ssättning för att utreda ägar- och inflytandefrågor i svenskt näringsliv.

Med stöd av såsomledamöter i

bemyndigandet tillkallades den 1juli 1985 kommittén direktör Gunnar Leo (ordförande), riksdagsledamot Christer IEirefelt, riksdagsledamot Per-Ola Eriksson,

riksdagsledamot Rune Evens— sson, dåvarande riksdagsledamot Carl-Henrik Hermansson, riksdagsledarmot Berit Oscarsson, riksdagsledamot Lennart Pettersson och riksdagslledamot Per Westerberg. Per—OlaEriksson entledigades från kommittén ffr. o. m. den 1 september 1986 och efterträddes samma dag av riksdagslledamot Rolf Kenneryd.

Kommitténs ordförande Gunnar Leo avled den 24 december 1986. Som my

ordförande förordnades den 15 januari 1987 riksdagsledamot Lennart Pettersson.

Som ny ledamot i kommittén förordnades den 1 april 1987 riksdags— ltedamot Mats Lindberg.

Som sakkunniga i kommittén förordnades den 1 juli 1985 utredningsssekreterare Gösta Karlsson, direktör Jan Persson och utredningssekreterare ILars-Olof Pettersson. Pettersson entledigades fr. o. m. den 1 juni 1986 och efterträddes samma dag av ekonom Stig Carlsson.

Att som experter

biträda kommittén förordnades den 1 juli 1985 civilekonom Ragnar Boman, dåvarande utredningssekreterare Urban Bäcksström, dåvarande departementsrådet Fredriksson,

Carl direktör Jan Odhmoff och dåvarande hovrättsassessor Per Pettersson. Vidare förordnades ssom experter den 1 september 1985 docent Ingemund Hägg och

dåvarande

dlepartementsrådet Johan Salsbäck. Bäckström entledigades fr. o. m.

den 7 sceptember 1986 och efterträddes samma dag av

dåvarande utredningsscekreterare Stefan Eriksson. Eriksson entledigades fr. o. m. den 1 mars 11987 och efterträddes samma dag av jur. kand. Lars Milberg. Salsbäck ezntledigades fr. o. m.

den 16 januari 1987 och efterträddes samma dag av k:ammarrättsassessor Eskil Nord.

Till sekreterare förordnades den 1 augusti 1985 docent Leif Lindmarkk

som biträdande sekreterare dåvarande departementssekreteraf- (deltid) och re civilekonorm

Dan Hjalmarsson (deltid). Den 12 augusti 1985 förordnades Rolf Skog som biträdande sekreterare och därefter som sekreteraree fr. o. m. den 14 april 1987. Fil.kand. Mats Isaksson förordnades som bi—.trädande sekreterare fr. o. m. den 18 maj 1986. Lindmark och Hjalmarssom entledigades fr. o. m. den 1 augusti 1987. Hjalmarsson förordnades fråm samma dag som expert i kommittén.

Kommittén överlämnade i februari 1986 en kartläggningsrapport rörandce ömsesidigt aktieägande mellan svenska börsföretag (Ds I 198616).

Kommittén får härmed överlämna sitt huvudbetänkande. I enlighet med erhållna tilläggsdirektiv fortsätter kommittén sitt arbete med en under—'sökning av större företagsförvärv och fusioner i svenskt näringsliv.

Stockholm den 31 oktober 1988

Lennart Pettersson Christer Rune Evensson

Eirefelt

Carl-Henrik Hermansson Kenneryd

Rolf

Mats Lindberg Berit Oscarsson Per Westerberg

Skog

/Rolf

Mats Isaksson

SOU 1988z38

Innehåll

Sammanfattning

I Utredningens uppdrag 1.1 Inledning 1.2 Utredningens direktiv 1.3 Uppdragets genomförande 1.4 Betänkandets disposition

2 Tidigare kartläggningar av ägar- och inflytandestrukturen i det sveruska näringslivet 2.1 Inledning 2.2 Koncentrationsutredningen 2.3 Statens industriverk 2.4 Löntagarfondsutredningen 2.5 Röstvärdeskommittén 2.6 Sammanfattning

3 Älgarutredningens kartläggning av ägar- och inflytandestrukturen i

— grundmaterial det svenska näringslivet uppläggning och 3.1 Inledning 3.2 Studerade näringsgrenar och företag 3.3 Utredningens kartläggning i relation till näringslivets produk-

tions- och sysselsättningsstruktur

3.3.1 Den samlade produktionen

3.3.2 Export och import

3.3.3 Sysselsättning 3.4 Utredningens kartläggning i relation till aktiemarknaden . . . . 3.5 Grundmaterial 3.6 Sammanfattning

4 Ägande och inflytande i storföretagen 4.1 Inledning 4.2 Storföretagen år 1978 och år 1985 4.3 De privatägda svenska storföretagens ägar- och inflytandestruk—

Privatägda svenska storföretag på aktiemarknaden . . .

4.3.1.1 Antal ägare

4.3.1.2 Ägarkoncentration

4.3.1.3 Röstandelskoncentration

4.3.1.4 Inflytandekoncentration

4.3.1.5 Inflytande och kontroll

4.3.1.6 Ägarkategorier

4.3.1.7 Koncentration och kategorifördelning i ett läng-

re tidsperspektiv samt utvecklingen fram till år

4.3.1.8 Kontrollägarskiften och företagsuppköp 4.3.1.9 Ömsesidigt och cirkulärt aktieägande

4.3.2 Privatägda svenska storföretag utanför aktiemarknaden Stora ägare i det privata näringslivet 4.4.1 Stora ägare är 1985 4.4.2 Stora ägare är 1963, 1979 och 1985

4.4.2.1 Stora ägare såväl år 1963som år 1985

4.4.2.2 Stora ägare som markant minskade sitt inflytan-

de mellan år 1963 och år 1985

4.4.2.3 Stora ägare som markant ökade sitt inflytande

mellan år 1963 och år 1979

4.4.2.4 Stora ägare som markant ökade sitt inflytande

mellan år 1979 och år 1985

1963, —

4.4.2.5 Stora ägare är 1979 och 1985 en sam-

manfattande bedömning

4.5.1 Konvertibler 4.5.2 Konvertibla vinstandelsbevis 4.5.3 Teckningsoptioner 4.5.4 Total omfattning 4.5.5 Inverkan på företagens ägar- och inflytandestruktur . . 4.5.6 Köp- och Säljoptioner 4.6 Sammanfattning

5 Ägande och inflytande [ utländskt näringsliv 5.1 Inledning 5.2 Ägande och inflytande i de nordiska ländernas näringsliv . . . . 5.2.1 Norge 5.2.2 Danmark 5.2.3 Finland Ägande och inflytande i vissa länder utom Norden 5.3.1 Frankrike 5.3.2 Förbundsrepubliken Tyskland 5.3.3 Storbritannien 5.3.4 5.3.5

SSOU 198838 Innehåll 7

5.4 Sammanfattning

46 Orsaker till förändringar [ storföretagens ägar—och inflytande- :struktur 46.1 Inledning 46.2 Aktiestockens fördelning på ägarkategorier 6.2.1 Hushållssektorn 6.2.1.1 Hushållssektorns totala investeringar 6.2.1.2 Hushållssektorns finansiella investeringar . . . . 6.2.1.3 Hushållssektorns totala innehav av finansiella

tillgångar 6.2.1.4 Hushållssektorns innehav av börsnoterade

aktier Aktiefonder, aktiesparfonder och allemansfonder . . . . 6.2.2.1 Fondernas organisation och verksamhet 6.2.2.2 Fondernas investeringar och totala innehav av

finansiella tillgångar 6.2.2.3 Fondernas innehav av börsnoterade aktier . . . Investmentföretag 6.2.3.1 Investmentföretagens organisation och verk-

samhet 6.2.3.2 Investmentföretagens tillkomst och ägarstruk-

6.2.3.3 Investmentföretagens investeringar 6.2.3.4 Investmentföretagens innehav av börsnoterade

Försäkringsföretag 6.2.4.1 Försäkringsföretagens organisation och verk-

6.2.4.2 Försäkringsföretagens totala investeringar . . . . 6.2.4.3 Försäkringsföretagens totala innehav av

finansiella tillgångar 6.2.4.4 Försäkringsföretagens innehav av börsnoterade

aktier Icke-finansiella företag 6.2.5.1 De icke-finansiella företagens totala investe-

ringar 62.52 De icke-finansiella företagens finansiella inves-

teringar 6.2.5.3 De icke-finansiella företagens totala innehav av

finansiella tillgångar 6.2.5.4 De icke—finansiella företagens innehav av börs-

noterade aktier 6.2.5.5 Tjugofemprocentsregeln 6.2.5.6 Valutaregleringen Fjärde AP-fonden

6.2.6.1 Fjärde AP-fondens organisation och verksam—

investeringar och totala in-

6.2.6.2 Fjärde AP-fondens

nehav av finansiella tillgångar

6.2.6.3 Fjärde AP-fondens innehav av börsnoterade

aktier

6.2.6.4 Beslut om inrättande av en femte AP-fond . . .

Löntagarfonderna

6.2.7.1 Löntagarfondernas organisation och verksam-

6.2.7.2 Löntagarfondernas investeringar och totala in-

nehav av finansiella tillgångar

6.2.7.3 Löntagarfondernas innehav av börsnoterade

Utländska ägare 6.2.8.1 Begreppet utländska ägare 6.2.8.2 Regleringen av det utländska ägandet

6.2.8.3 Utländska ägares förvärv av svenska börsnote-

rade aktier 6.2.8.4 Utländska ägares innehav av svenska börsnoterade aktier

Koncentrationen i de enskilda företagens ägar- och inflytandestruktur 6.3.1 Värdet av kontroll 6.4 Sammanfattning

7 av förändringar i storföretagens ägar- och inflytande-

Effekter

struktur 7.1 Inledning 7.2 Studier rörande ägande och effektivitet 7.2.1 Studier rörande koncentration 7.2.2 Studier rörande ägarkategorier 7.2.3 Studier rörande kontrollägarskiften Utredningens principiella utgångspunkt Utredningens sammanfattande slutsatser 7.4.1 Den ökade institutionaliseringen 7.4.2 Den ökade koncentrationen 7.4.3 Kontrollägarskiften och försvarsåtgärder 7.4.4 Övrigasynpunkter

Reservationer och särskilda yttranden

Appendix A De 50 sysselsättningsmässigt största företagen i svenskt

näringsliv år 1985

Appendix B Koncentrationsmått

Appendix C Koncentrations- och kontrollmått Appendix D Bilagor till huvudbetänkandet Utredningens direktiv Utredningens tilläggsdirektiv

Sammanfattning

Ägarutredningen erhöll i maj 1985 regeringens uppdrag att utreda ägar- och inflytandefrågor isvenskt näringsliv. Uppdraget innefattade en kartläggning av de förändringar som ägt rum i ägar—och inflytandestrukturen

under de senaste tio åren, en analys av orsakerna till dessa förändringar samt en analys av förändringarnas betydelse för näringslivets effektivitet och förnyelseförmåga. I föreliggande betänkande redovisas resultatet av utredningens arbete.

Utredningen har kartlagt ägar- och inflytandestrukturen i samtliga företag med minst 500 anställda verksamma inom svenskt

näringsliv. Utanför undersökningen faller i huvudsak endast vissa delar av den offentliga förvaltningen.

Vid den studerade periodens ingång, år 1978, fanns det i näringslivet omkring 300 storföretag med sammanlagt omkring en och en halv miljon anställda. En tredjedel av dessa företag köptes upp eller försvann av annat skäl ur storföretagspopulationen under perioden. Emellertid tillkom också ett betydande antal företag varför populationen antalsmässigt var i stort sett oförändrad vid periodens slut.

Två tredjedelar av storföretagen var privatägda svenska företag, medan resterande företag kontrollerades av offentliga ägare, föreningar eller utländska intressen. De privatägda företagen svarade också för omkring två tredjedelar av den sammanlagda sysselsättningen i storföretagen.

De privatägda storföretagen kan indelas i företag på respektive utanför aktiemarknaden. Antalsmässigt återfanns ett hundratal företag i respektive kategori, men storleksmässigt var aktiemarknadsföretagen helt dominerande. I sysselsättningstermer svarade de för omkring 90 % av antalet anställda i de privatägda storföretagen. Utredningens intresse har därför i första hand riktats mot privatägda storföretag som också är aktiemarknadsföretag.

Den första aspekt av företagens ägarstruktur utredningen studerat är antalet ägare. En mycket stor spännvidd föreligger i det avseendet mellan företagen, från 400 till drygt 150 000 ägare. Bland de privatägda storföretag som återfanns på aktiemarknaden såväl år 1978 som tio år senare ökade det genomsnittliga antalet ägare kraftigt, framför allt under periodens allra sista år. I genomsnitt

hade dessa företag 19 000 ägare vid periodens början och 27 000 ägare vid dess slut.

12 Sammanfattning

Vad gäller ägarnas fördelning på ägarkategorier visar utredningens kartläggning på en fortsatt institutionalisering. Utredningen har i samarbete med SCB genomfört en fullständig genomgång av ägandet i samtliga börsföretag avseende situationen vid årsskiftet 1985—1986och jämfört ägarnas kategoritillhörighet med förhållandet vid 1970-talets slut. Det har därvid konstaterats att nedgången i de fysiska personernas direktägda andel av börsvärdet under 1980-talets första hälft var drygt tio procentenheter. Vid årsskiftet 1985—1986 uppgick deras andel av börsvärdet till omkring en

att denna utveckling fjärdedel. Preliminära uppgifter för våren 1988 visar fortsatt och att de fysiska personernas andel gått tillbaka med ytterligare ett par procentenheter.

Förskjutningen från individuellt till institutionellt ägande har fortgått under hela efterkrigstiden. I ett längre tidsperspektiv bör denna utveckling betraktas av å ena sidan storföretagens expansion och behov av

i ljuset riskkapital och å andra sidan den förskjutning i sparande och uppbyggnad av finansiella tillgångar som ägt rum i ekonomin, från hushåll till institutioner.

En stor del av det totala börsvärdet är hänförligt till ett begränsat antal företag, av vilka flertalet ursprungligen hade en tydlig ägarmässig anknytning till en eller ett par av

familjer. I samband med fortlöpande behov riskkapitaltillskott har många av nödvändigt att

dessa familjer funnit det låta andra teckna aktier i företagen. De ursprungliga ägarnas andel av aktiestocken har därigenom successivt minskat och detsamma har gällt röstandelen i den mån denna inte behållits med hjälp av röststarka aktier.

En aktiv fördelningspolitik från statsmakternas sida har samtidigt medverkat till att utvecklingen endast i begränsad utsträckning motverkats av nya fysiska personers inträde i företagens krets av större ägare. En allt större del av aktiestocken har i stället kommit att innehas av institutioner för vilka framför allt de skattemässiga betingelserna för ackumulering av kapital och placeringar i aktier är mer gynnsamma än för fysiska personer.

Det angreppssätt utredningen använt för att analysera förskjutningarna i aktiestockens fördelning på ägarkategorier under den förhållandevis korta period utredningen studerat innebär att av börsakti—

varje kategoris innehav er vid en viss tidpunkt betraktats som resultatet av kontinuerliga val mellan olika investeringsalternativ och att orsakerna till de inträffade förskjutningarna sökts i faktorer som påverkat utfallet av dessa val. Betydande vikt har därvid tillmätts ägarkategoriernas finansiella ställning, förväntad av— kastning och risk på olika investeringsalternativ samt legala restriktioner som vidlåder olika ägarkategoriers investeringsmöjligheter.

Beträffande den fortsatta tillbakagången för den av fysiska personer direktägda andelen av aktiestocken ger en sådan analys vid handen att såväl bruttosparandet som upplåningen i hushållssektorn gick tillbaka under 1980-talets första hälft. Den därigenom sjunkande totala investeringsnivån innefattade en nedgång i såväl de reala som finansiella investeringarna. Hushållen nettosålde varje år under perioden börsnoterade aktier. Därtill skall läggas att hushållen i oproportionellt låg utsträckning deltog i de

nyemissioner av aktier som genomfördes under perioden.

Nettoförsäljningen av aktier liksom det låga nyemissionsdeltagandet kan till viss del ses som ett resultat av de möjligheter till skattemässigt mer gynnsamma, indirekta, placeringar i aktier som under perioden uppkom i form av aktiespar- och allemansfonder. Det är emellertid också nödvändigt att beakta den inverkan som den mycket kraftiga värdestegringen på aktier i förhållande till andra finansiella tillgångsslag hade på sammansättningen av hushållens totala innehav av finansiella tillgångar. Trots nettoförsäljningarna ökade börsaktiernas andel av hushållssektorns finansiella tillgångar från drygt 8 % till närmare 15% under perioden. Med hänsyn till det risktagan— de som en investering i aktier innebär kan nettoförsäljningen därför till viss del också tolkas som en omvandling till andra, mindre riskfyllda, tillgångsslag.

Det skall dock understrykas att hushållssektorn är en mycket heterogen grupp ägare och att långt ifrån alla fysiska personer nettosålde aktier under perioden. Tvärtom fanns det också fysiska personer som förvärvade stora andelar i enskilda företag och därigenom uppnådde ett betydande inflytande i näringslivet.

Spegelbilden av den minskade andelen för svenska fysiska personer är en ökad andel för framför allt svenska institutionella ägare, men också för utländska ägare. En kategori bland de institutionella ägarna som i större utsträckning än någon annan kan betraktas som mellanhandsägare för fysiska personers aktieinvesteringar är Dessa hade länge en

aktiefonder.

mycket ringa utbredning i det svenska näringslivet och innehade år 1978 aktier motsvarande endast omkring 1 % av börsvärdet. De möjligheter till skattesubventionerat sparande i aktiesparfonder som då infördes resulterade emellertid i en ökning av såväl antalet andelsägare som fondernas innehav av börsaktier. Utvecklingen påskyndades då skattefondsparandet ersattes av en möjlighet till sparande i våren 1984. Sammantaget

allemansfonder

medförde införandet av skattesubventioner att fondernas andel av börsvärdet ökade till knappt 6 % vid utgången av år 1985. Uppgången har därefter fortsatt.

Fondernas innehav utgörs som regel av mycket begränsade poster i ett stort antal företag, vilket till viss del är en av att

följd varje fond enligt lag får inneha högst 5 % av röstetalet i ett enskilt företag. Trots den markant ökade andelen av börsvärdet saknar därför fonderna nämnvärt inflytande i företagen.

Investmentföretag har i likhet med aktiefonder till uppgift att äga och förvalta aktier i andra företag. I ett inflytandeperspektiv är emellertid investmentföretag väsentligt mer betydelsefulla dels av det skälet att de själva ofta har kontrollerande ägare, dels för att de ofta förekommer som stora ägare i enskilda företag. Investmentföretagen innehar också en betydligt större andel av börsvärdet.

Under perioden 1978—1985 nettoköpte investmentföretagen aktier i en omfattning som något översteg börsaktiestockens expansion och ökade därigenom något sin andel av det totala börsvärdet. Börsnoterade invest-

ment- och förvaltningsföretag innehade vid periodens slut aktier till ett värde motsvarande omkring 16 % av det totala börsvärdet. Investmentföretagens nettoköp finansierades emellertid i betydande utsträckning genom upptagande av lån. Bruttosparandet i investmentföretagssektorn var totalt sett negativt och med enstaka undantag genomförde företagen inte några nyemissioner på marknaden. Det senare torde delvis bero på de regler som gäller för beskattning av investmentföretagens realisationsvinster vid aktieförsäljningar, vilka kan anses bidra till att kursen på investmentföretagens aktier är lägre än vad som motsvaras av värdet deras aktieinnehav. Preliminära uppgifter visar på en svag nedgång i investmentföretagens andel av börsvärdet efter år 1985. I Sverige liksom i många andra länder kanaliseras allt större mängder kapital till försäkringsföretag, vilka utvecklats till mycket stora aktörer på kapitalmarknaden. Försäkringsföretagens intäkter i form av premieinkomsdirektavkastning mer än 1978—1985, ter och fördubblades under perioden vilket skapade utrymme för en ökning av deras totala investeringar. Legala restriktioner och rekommendationer från riksbankens sida medförde dock att placeringarna endast till mindre del avsåg riskfyllda objekt, exempelvis aktier. Nettoinvesteringarna i börsnoterade aktier varierade kraftigt mellan är, men var totalt sett positiva under perioden. Sammantaget motolika svarade de emellertid inte helt börsaktiestockens expansion, vilket medförde att försäkringsföretagens andel av börsvärdet minskade från 13 % vid % vid dess slut. Därefter synes andelen åter ha ökat periodens början till 11 med ett par procentenheter. Försäkringsföretag får enligt gällande regler inte inneha aktier motsvamer än 5 % av röstetalet i ett enskilt företag. I allt väsentligt utgörs rande därför deras aktieinnehav av röstandelsmässigt begränsade poster i ett stort största försäkringsföretaget, Skandia, innehade vid ut— antal företag. Det gången av år 1985 aktier i drygt ett hundra aktiemarknadsföretag med en genomsnittlig röstandel på 2 %. Som en särskild kategori institutionella ägare kan fjärde AP-fondenoch löntagarfonderna betraktas. Dessa har tillkommit efter beslut från riksdagens sida. Riksdagen beslutar i grunden också om fondernas storlek och placeringsinriktning. Av de placeringar som fjärde AP-fonden genomförde under perioden 1978—1985 avsåg mindre än hälften börsnoterade aktier. Fondens andel av börsvärdet var i stort sett densamma vid periodens slut som %, och har därefter ökat endast obetydligt. vid dess början, drygt 2 Löntagarfondernas andel av börsvärdet var vid utgången av år 1985 knappt 1 %. Därefter har andelen stigit till omkring 2 %. att förvärva börsaktier i enskilda företag Fjärde AP-fondens möjligheter är begränsad till 10 % av röstetalet och var och en av löntagarfonderna fick under den studerade perioden inneha högst 8 % av röstetalet i ett enskilt börsföretag. I samband med riksdagens beslut våren 1988 att inrätta en AP—fond, sänktes gränsen för löntagarfondernas andel till 6 % av femte som löntagarfondernas börsaktieinneröstetalet. Såväl fjärde AP-fondens

SOU 1988238

Sammanfattning 15

hav utgörs mot denna bakgrund i allt väsentligt av begränsade andelar i en stor mängd företag. Den i ett inflytandeperspektiv mest markanta förskjutningen i börsaktiestockens fördelning på ägarkategorier är emellertid inte hänförlig till institutioner som har till uppgift att förmedla sparade medel till investeringar i näringslivet, utan till icke-finansiellabörsföretags innehav av aktier i andra börsföretag. Bruttosparandet i företagssektorn steg markant under den studerade perioden, vilket kom till uttryck i en ökning av såväl de reala som finansiella investeringarna. Investeringsuppgången var dock väsentligt mer

;

markerad för de sistnämnda, vilket skall ses i ljuset av bl. a. den betydande förskjutning som vid mitten av 1970-talet ägde rum i relativ avkastning på materiellt och finansiellt kapital. I takt med kapitalmarknadens avreglering och framväxten av en fungerande penningmarknad kom företagens finansiella investeringar också i större utsträckning än tidigare att avse andra ? placeringar än & traditionell bankinlåning och rörelseanknutna fordringar.

ll Utredningens kartläggning visar att börsnoterade icke-finansiella företag

vid utgången av år 1985 innehade aktier motsvarande drygt 9 % av det totala börsvärdet, vilket var en mer än dubbelt så stor andel som år 1978. Andelsförskjutningen var till övervägande av att företagen del en följd förvärvade stora och från inflytandesynpunkt betydelsefulla andelar i andra företag. Icke-finansiella företag kom under perioden i allt större utsträckning att ta över fysiska personers roll som kontrollerande ägare i enskilda företag. Icke-finansiella företag är inte skattskyldiga för utdelningsinkomster aktieinnehav motsvarande minst 25 % av röstetalet i ett annat företag. Utredningen har i enlighet med sina direktiv analyserat vilken betydelse denna s.k. tjugofemprocentsregel haft för de icke-finansiella företagens aktieförvärv. Utredningen menar att regeln inte är av avgörande betydelse för förvärv av aktieposter motsvarande 25 % eller mer av röstetalet i ett enskilt företag. Det ökade risktagande som ofta följer med ett så stort innehav torde endast undantagsvis uppvägas av skattefrihet på utdelningarna. Däremot kan tjugofemprocentsregelnpå marginalen ge anledning att öka ett förestående förvärv eller tidigare innehav från strax under till strax över 25 %. På motsvarande sätt har utredningen uppmärksammat valutaregleringens betydelse för de icke—finansiellaföretagens aktieförvärv och ökade andel av börsvärdet. Utredningen anser det sannolikt att valutaregleringens förbud mot portföljinvesteringar utomlands bidrog till vissa större företags portföljplaceringar på den svenska aktiemarknaden under den studerade perioden, men finner det osannolikt att förbudet hade annat än marginell betydelse för företagens ökade andel av börsvärdet. Den senare förskjutningen är i allt väsentligt en av stora följd placeringar i enskilda företag, vilka inte kan anses vara substitut till portföljinvesteringar utomlands. Stiftelserskiljer sig från övriga institutionella ägare i det grundläggande avseendet att de saknar en egen, slutlig, ägarkrets. Ägarkategorin stiftelser är stiftelser, också mycket heterogen. Den inbegriper ideella företagsan—

Sammanfattning

rörelsedrivande stiftelser samt faknutna pensions- och personalstiftelser, nedgång i stiftelsernas miljestiftelser. Utredningens kartläggning antyder en av börsvärdet, men denna uppgift är mycket osäker. Det är dock andel uppenbart att som inte fortlöpande tillförs nya medel saknar stiftelser möjlighet att på lång sikt behålla sin andel av börsvärdet då börsaktiestocken expanderar. Den svenska aktiemarknaden utmärktes under den studerade perioden av en tilltagande internationalisering. I börsföretagen återspeglades också en fördubbling av den utlandsägda andelen av aktiedenna utveckling i stocken, % år 1978 till omkring 8 % år 1985. En tidigare från omkring 4 nettoimport av svenska börsnoterade aktier förbyttes under perioden 1981—1986 i en omfattande nettoexport. Ett nytt omslag skedde dock under andra halvåret 1986, varefter Sverige åter nettoimporterat svenska aktier från utlandet och den utlandsägda andelen av börsvärdet gått tillbaka med ett par procentenheter. Enligt utredningens mening var nettoexporten av svenska aktier under 1980-talets första hälft en följd av faktorer hänförliga till dels de utländska ägarna, företagen. Den allmänna likviditetsökningen i dels de svenska en rad utländska företag världsekonomin ökade placeringskapaciteten hos och fonder och den internationellt sett kraftiga kursuppgången på Stockholms fondbörs drog en del av dessa placeringar till den svenska aktiemarknaden. De ökade utländska förvärven av svenska börsaktier var emellertid också en följd av ett betydande antal nyemissioner riktade till utlandet och introduktioner av svenska företags aktier på utländska marknader. En grundläggande förutsättning för utvecklingen var dock den liberalisering av valutaregleringen som genomfördes under perioden. Vad gäller koncentrationen i de enskilda företagens ägar- och inflytandeen påtaglig ökning konstateras under perioden. Den största struktur kan ägarens andel av aktiekapitalet i de enskilda företagen uppgick år 1978 till i genomsnitt 20 %, medan den år 1988 var 29 %. Ett omfattande bruk av aktieslag med olika röstvärden medförde att röstandelskoncentrationen i flertalet av företagen var väsentligt högre än kapitalandelskoncentrationen. Den största ägarens andel av röstetalet år 1978 uppgick till 27 % och år 1988 till 41 %. Bruket av röstvärdesdifferenser ökade också under perioden. Vid av företagen aktieslag med olika periodens början hade omkring hälften röstvärden, medan motsvarande andel vid periodens slut var drygt tre

fjärdedelar. För att fastställa koncentrationsgraden i företagens inflytandestruktur är att lägga samman aktieposter tillhöriga ägare som det dessutom nödvändigt i ett inflytandeperspektiv kan anses höra ihop. Så är exempelvis fallet om ägarna i fråga har en gemensam slutägare eller om deras agerande är reglerat i ett konsortialavtal. Efter en sådan sammanslagning uppgick den största ägarens genomsnittliga andel av röstetalet år 1978 till 34 % och tio år senare till 47 %. I närmare hälften av företagen innehade en ägare eller ägargrupp ensam majoritet i röstetalet. sett företagens Den genomsnittligt ökade koncentrationen i de enskilda

ägar- och inflytandestruktur är till övervägande del ett resultat av de förändringar i populationens sammansättning som ägde rum under perioden. De företag som bortföll ur populationen under perioden hade visserligen en ägar—och inflytandestruktur som genomsnittligt sett överensstämde med de bestående företagen, men de som tillkom i populationen hade en väsentligt mer koncentrerad ägar—och inflytandestruktur. De tillkomna företagen var med enstaka undantag betydligt mindre än de bestående företagen och en stor del av dem kontrollerades av en familj eller ett icke-finansiellt företag, ofta basis av röststarka aktier.

Koncentrationen i ägar- och inflytandestrukturen ökade emellertid även i flertalet av de storföretag som kvarstod på aktiemarknaden under hela perioden. Den största ägarens genomsnittliga andel av röstetalet i dessa företag uppgick efter sammanslagning av inflytandemässigt närstående ägare till 33 % år 1978. Tio år senare var andelen 39 %. Bland dessa företag återfinns flertalet av de företag som kan anses utgöra kärnan i svenskt näringsliv och som svarar för en betydande andel av näringslivets sysselsättning och export. Vid en samlad bedömning av koncentrationsutvecklingen i företagen bör därför dessa företag tillmätas särskild betydelse.

Koncentrationsökningen i de bestående företagen var nära förknippad med den fortgående institutionaliseringen av företagens ägarkrets. Koncentrationsökningen kom i allt väsentligt till stånd genom att institutionella ägare, främst investmentföretag och icke-finansiella företag, ökade sina andelar av företagens aktiekapital och röstetal, medan fysiska personer minskade sina andelar.

Nära förknippad med koncentrationsutvecklingen i de enskilda företagen är den under perioden ökade förekomsten av kontrollägarskiften. Utredningen har kartlagt samtliga kontrollägarskiften fr.o.m. år 1978 bland de närmare 100 storföretag som då återfanns på aktiemarknaden. Kartläggningen visar att närmare hälften av dessa företag hade en ny kontrollerande ägare är 1988 och att dessa kontrollägarskiften i stor och ökande utsträckning kom till stånd genom offentliga uppköpserbjudanden på aktiemarknaden. Bland kontrollägarskiften av detta slag under perioden märks bl. a. Electrolux köp av Gränges år 1980, Volvos köp av 1981, Bofors

Beijerinvest köp av Kema Nobel 1984, Trelleborgs köp av

Boliden 1987 och Nordstjernans köp av ABV 1988. Bland företag som under perioden erhöll nya kontrollerande ägare utan att bli föremål för uppköp kan nämnas Bofors, Munksjö och Sandvik.

Utredningen erhöll i maj 1988 tilläggsdirektiv att studera ett tiotal större företagsförvärv i svenskt näringsliv. Inom ramen för dessa studier kommer utredningen att mer detaljerat belysa drivkrafterna bakom och effekterna av kontrollägarskiften och företagsuppköp. Detta arbete skall vara avslutat vid halvårsskiftet 1989.

Ett inslag i de svenska storföretagens ägarstruktur som under senare år ägnats betydande intresse i debatten och som i viss utsträckning kan betraktas som en reaktion på den ökade förekomsten av kontrollägarskiften

18 Sammanfattning

och företagsuppköp är ömsesidigt och cirkulärt aktieägande, även kallat korsvist ägande. Utredningen presenterade vid årsskiftet 1985—1986en kartläggning av ömsesidigt och cirkulärt aktieägande bland svenska börsföretag. Vid en förnyad kartläggning våren 1988 har utredningen kunnat konstatera en viss nedgång i antalet ägarsamband av detta slag. Alltjämt är emellertid ömsesidigt och cirkulärt aktieägande förhållandevis vanligt bland aktiemarknads— företagen. Våren 1988 förekom det mellan aktiemarknadsföretag 26 fall av ömsesidigt ägande där företagen innehade minst två procent av varandras aktiekapital eller röstetal. I genomsnitt uppgick röstandelen i dessa samband till 14 %. Därtill skall läggas flera fall av cirkulärt ägande bland aktiemarknadsföretagen samt ett inte obetydligt antal såväl ömsesidiga som cirkulära ägarsamband mellan aktiemarknadsföretag och företag utanför aktiemarknaden. Den förnyade kartläggningen ger också vid handen att några av de företag som i större utsträckning än andra använde sig av ömsesidigt och cirkulärt ägande vid årsskiftet 1985—1986i minst lika stor utsträckning gjorde det våren 1988. Bland dessa finns några av landets allra största företag. Utredningen har också studerat ägar- och inflytandestrukturen på en mer övergripande nivå och kartlagt förekomsten av ägare med inflytande i flera företag. Det har därvid konstaterats att ett begränsat antal ägare kontrollerar stora delar av produktion och sysselsättning i den privatägda delen av svenskt näringsliv. Släkten Wallenberg har under flera decennier varit den i särklass största ägaren i detta avseende, närmast följd av Svenska Handelsbanks-gruppen. Betydande förändringar präglar däremot övriga stora ägares inflytandepositioner. Många av dem som för ett tiotal år sedan var betydelsefulla ägare har sedan dess förlorat sitt inflytande, medan andra ägare och ägargrupper trätt i deras ställe. Bland de ägare som detta sätt försvunnit märks exempelvis släkterna Broström, Kockum och Salén och tillkomna ägare kan nämnas Anders Wall, Erik Penser och familjen bland Lundberg. Som nya och mycket stora ägare har under senare år också framträtt icke-finansiella företag. Det gäller framför allt företagen Volvo och Skanska, av omfattande ömsesidiga och cirkulära ägarvilka till följd samband ägare. Flera tecken tyder på att själva saknar kontrollerande ägarkoncentrationen i näringslivet denna övergripande nivå ökat. Det är dock enligt utredningens mening inte möjligt att beskriva en sådan utveckling i ett sammanfattande koncentrationsmått. I syfte att skapa en internationell referensram till de förändringar som iakttagas i det svenska näringslivets ägarstruktur, har utredningen kunnat låtit genomföra särskilda studier av ägarstrukturens utseende och utveckling i dels de nordiska länderna, dels Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland, Storbritannien, Förenta staterna och Japan. Den internationella översikten ger vid handen att institutionaliseringen av aktieägandet har sin motsvarighet i samtliga studerade länder. Det är typer av institutioner som står bakom denna utveckling. dock delvis olika

SOU 1988138 Sammanfattning

I fråga om koncentrationen i företagens ägar- och inflytandestruktur uppvisar de studerade länderna däremot en mer splittrad bild. I de nordiska länderna synes ägarkoncentrationen i enskilda företag påminna om förhållandena i svenska företag. Detsamma kan i viss mån sägas gälla de tyska, franska och japanska storföretagen, medan amerikanska och brittiska storföretag som regel präglas av en mer spridd ägarstruktur. I flera av de studerade länderna förekommer s.k. sfärer, i vilka företag inflytandemässigt är förbundna med varandra. Störst utbredning har detta i Japan, där flertalet börsföretag är knutna till någon finansiell eller industriell grupp. Ett annat land där sådana grupper har stor utbredning är Frankrike och i viss utsträckning existerar detta fenomen även i det västtyska näringslivet. Någon direkt motsvarighet synes däremot inte finnas i det i brittiska eller amerikanska näringslivet. Det ökade antal kontrollägarskiften genom offentliga uppköpserbjudanden som präglat den svenska aktiemarknaden under senare år har sin motsvarighet i flera länder. Utvecklingen har varit särskilt markerad i Förenta staterna och Storbritannien, där uppköpen också föranlett företagens styrelser och verkställande ledningar att vidta en rad försvarsåtgärder i syfte att försvåra nya ägares inträde i företagen. Den svenska aktiebolagslagen tillåter företag att ge ut aktieslag med olika röstvärden, men begränsar röstvärdesskillnadernas storlek så att inte någon aktie får ha ett röstvärde som överstiger tio gånger röstvärdet för en annan aktie. En medelväg har därmed valts mellan att helt förbjuda röstvärdesdifferenser och att tillåta obegränsade skillnader i röstvärde. Båda dessa ytterligheter finns representerade bland de studerade länderna. De uppgifter utredningen haft att tillgå tyder emellertid på att möjligheten till röstvärdesdifferentiering utnyttjas i större utsträckning i Sverige än i flertalet övriga studerade länder. I Storbritannien och Förenta staterna, där bolagslagstiftningen i princip tillåter obegränsade röstvärdesdifferenser, är aktieslag med olika röstvärden mycket ovanliga. Det ömsesidiga och cirkulära aktieägandets utbredning i det svenska näringslivet synes sakna direkt motsvarighet i övriga studerade länder utom Japan. I Frankrike och Förbundsrepubliken Tyskland uppställs sedan länge generella legala begränsningar för sådana ägarsamband och i Förenta staterna tillåts inte investmentföretag ingå i ömsesidiga eller cirkulära ägarsamband motsvarande mer än 3 % av röstetalet i ett annat företag.

Utredningens bedömningar I den sista delen av utredningens uppdrag reses frågan om betydelse vilken förändringarna i ägar- och inflytandestrukturen haft för effektiviteten i enskilda företag, för näringslivets kapitalförsörjning och för fördelningen av kapital mellan olika företag och branscher. Utredningen skall särskilt beakta om förändringarna givit upphov till inlåsningseffekter som kan hämma en snabb överföring av kapital från stagnerande till expanderande företag eller branscher.

20 Sammanfattning sou 198838

En vedertagen och sammanhållen modell för att analysera ägar- och inflytandestrukturens betydelse för näringslivets effektivitet och förnyelseförmåga existerar inte. Ägarstrukturfrågor är ett relativt nytt område inom ekonomisk forskning och teorin området har i flera avseenden karaktär av preliminära hypoteser. Utredningen har företagit en utförlig genomgång av de teoretiska och empiriska studier som gjorts inom området och redovisar i betänkandet studiernas huvudsakliga resultat.

Resultaten av de studier som analyserat samband mellan å ena sidan koncentration och kategorifördelning i ägarstrukturen och å andra sidan företagens effektivitet, är motstridiga och ofta svårtolkade. Den bakomliggande teorin är i vissa avseenden outvecklad och betydande metodproblem gör sig gällande vid studiernas genomförande. Enligt utredningens mening är det inte möjligt att på basis av sådana studier generellt ange vilken betydelse den fortsatta institutionaliseringen eller den ökade koncentrationen i de svenska storföretagens ägarstruktur haft för företagens effektivitet och förnyelseförmåga.

en rik flora av företag i olika

Vid varje tidpunkt uppvisar näringslivet utvecklingsstadier och med olika verksamhetsinriktning. Ett rimligt antagande är att denna variation kräver flexibilitet även i ägarstrukturen. Ett visst stöd för detta antagande ger studier som behandlat sambandet mellan kontrollägarskiften och effektivitet, men även dessa måste tolkas och appli— ceras på svenska förhållanden med största försiktighet. De sammanfattande bedömningar av utvecklingen under perioden som utredningen redovisar tar mot denna bakgrund utgångspunkt i en mer principiell syn på drivkrafterna bakom näringslivets utveckling och den roll som i det sammanhanget kan anses tillkomma företagens ägare.

Till denna del av betänkandet har vissa av utredningens ledamöter och sakkunniga fogat reservationer och särskilda yttranden.

Den ökade institutionaliseringen Den fortlöpande institutionalisering som under hela efterkrigstiden präglat det svenska näringslivets ägarstruktur är i grunden ett uttryck för långtgående förskjutningar i kapitalbildningen mellan olika sektorer i ekonomin. Motsvarande utveckling kan iakttagas i de flesta andra västländer. Det är också uppenbart att många svenska storföretag nått en sådan storlek att de mycket stora kapitalbehov som tidvis uppkommer i företagen kräver att det i ekonomin också existerar kapitalkällor av sådan storlek att de i realiteten måste vara av institutionell karaktär. Utredningen anser det inte vara

därför

realistiskt att i avgörande utsträckning basera näringslivets kapitalförsörjning på fysiska personers direktägande av aktier.

Det är emellertid samtidigt av vikt att de fysiska personernas direktägande av aktier inte ytterligare minskar. För att aktiemarknaden skall fungera väl krävs bl. a. att handeln sker mellan ett någorlunda stort antal av varandra oberoende aktörer. Ett brett enskilt aktieägande ökar också kraven öppenhet och bevakning av aktiemarknaden, vilket på lång sikt är av

Sammanfattning 21

betydelse för dess förmåga att till låga kostnader kanalisera riskkapital till företagen.

Enligt utredningens mening är det önskvärt att en bättre balans åstadkommes mellan villkoren för direkt och indirekt aktieägande. Med hänsyn till pågående utredningar inom skatteområdet har ägarutredningen inte funnit skäl att närmare diskutera vilka åtgärder som i detta syfte skulle kunna komma i fråga. Som en i flera avseenden intressant åtgärd vill utredningen dock peka på möjligheten att medge småsparare i aktier uppskov med beskattning av realisationsvinster från aktieförsäljningar som återinvesteras på aktiemarknaden.

För att kunna möta de krav på kapital för skilda ändamål som ställs av befintliga företag och inte minst för att kunna svara mot de behov som ofta uppkommer isamband med att nya verksamheter och affärsidéer introduceras i näringslivet, är det nödvändigt att befintliga riskkapitalkällor uppvisar en inbördes variation i fråga om kompetensområde, placeringsinriktning, tidshorisont och riskbenägenhet. Det är av samma skäl också nödvändigt att nya kapitalkällor kan etableras i ekonomin. Den förmåga till förnyelse och omställning som präglar en framgångsrik strukturomvandling i näringslivet måste motsvaras av en förändringsförmåga i riskkapitalutbudet.

Utredningen anser det mot denna bakgrund vara av vikt att de institutionella ägarna [ näringslivet uppvisar en inbördes variation vad avser uppbyggnad och huvudmannaskap så att förutsättningar skapas för en pluralism i bedömningen av olika investeringsprojekt. I det perspektivet utgör offentliga och kollektiva ägare ett betydelsefullt komplement till det privata ägandet. Utbudet av offentligt och kollektivt ägt kapital på aktiemarknaden ökar mångfalden i näringslivets riskkapitalförsörjning och bidrar till en bred prövning av olika investeringsprojekt.

En ägarkategori som traditionellt ansetts spela en viktig roll i näringslivets strukturomvandling är investmentföretag. De har också till skillnad från andra finansiella intermediårer, såsom aktiefonder och försäkringsföretag, större möjlighet att utöva en aktiv ägarfunktion i företagen. Utredningen anser det vara av vikt att investmentföretag även i framtiden kan fullgöra en sådan funktion i de svenska storföretagen. Med hänsyn till detta bör inom ramen den pågående översynen av skattelagstiftningen prövas

för

huruvida investmentföretagens skattemässiga situation bör

förändras.

De icke-finansiella företagen ökade kraftigt sin andel av börsvärdet under perioden och förekom i allt större utsträckning som kontrollerande ägare i andra företag. Flera industriföretag utvecklades till betydande mellanhandsägare på aktiemarknaden, vilket medförde att de ägarfunktioner som skulle kunnat utövas av enskilda aktieägare övertogs av företagen.

Risken för att kapital på ett omotiverat sätt hålls kvar i företagen och undandras de slutliga ägarnas prövning har uppmärksammats i direktiven till utredningen om reformerad företagsbeskattning. Den skall bl.a. ta ställning till vilka ändringar i gällande skatteregler som kan genomföras för att stimulera kapitalet till ökad rörlighet mellan olika företag och branscher.

Ägarutredningen vill från sina utgångspunkter understryka vikten av reformer i detta avseende.

Den utlandsägda andelen av börsvärdet ökade markant under 1980-talets första hälft. Uppgången var en följd av dels utländska placerares ökade förvärv på den svenska aktiemarknaden, dels svenska företags emissioner utomlands och introduktioner av aktier på utländska marknader. En grundläggande förutsättning för utvecklingen var den liberalisering av valutaregleringen som skedde under perioden.

Utredningen ser positivt på det ökade utländska intresset den svenska

för

aktiemarknaden. Det har bidragit till en pluralism i riskkapitalförsörjning och övervakning i svenskt näringsliv. Utredningen anser dock att de begränsningsregler som gäller utländska av stora andelar i

beträffande förvärv

enskilda företag bör kvarstå. Den internationella integration som i dag präglar näringslivets utveckling liksom de krav på reciprocitet som EG kan komma att ställa kräver att tillämpningen av dessa begränsningsregler även i fortsättningen är generös. Samtidigt anser emellertid utredningen det vara av nationellt intresse att de allra största företagen förblir i svensk ägo.

Utredningen har också uppmärksammat behovet av att resursutnyttjandet i statligt ägda företag, i möjlig mån, blir föremål för en mångsidig prövning. Utredningen anser att minoritetsaktieposter i större statliga

därför

företag bör bli marknadsnotering om inte särskilda skäl talar

föremålför

emot detta. Statens ägarroll i företagen skulle därigenom kompletteras med en fortlöpande utvärdering från andra aktörer i ekonomin.

Den ökade koncentrationen Koncentrationen i de enskilda storföretagens ägar- och inflytandestruktur ökade under den studerade perioden. Utredningen har också visat att koncentrationsuppgången i flertalet företag kom till stånd genom att den största ägaren ökade sin kapital- och röstandel. Den mycket starka ställning som inte minst till följd av ett informationsmässigt övertag tillkommer den anställda företagsledningen i moderna storföretag möjliggör i praktiken ofta ett inflytande även över bolagsstämmans agerande. En mycket spridd ägaroch inflytandestruktur kan öka utrymmet för ett handlande från företagsledningens sida som inte står i överensstämmelse med ägarnas intressen. Utredningen anser det inte vara möjligt att en samtliga företag

fastställa för

ideal koncentrationsgrad i ägar- och inflytandestrukturen, men menar att en viss koncentration är en förutsättning en fungerande resursövervak-

ofta för

ning i företagen.

aktiebolagslagens 9

Utredningen finner i linje med detta inte skäl för den i kap. 3 &upptagna regeln att inte någon aktieägare får utöva rösträtt för mer än en femtedel av de vid stämman företräddda antalet aktier, såvida inte annat föreskrivits i bolagsordningen. Om inte annat föreskrivits i bolagsordning bör i stället varje ägare vara berättigad att rösta för det fulla antalet av honom företrädda aktier.

Sammanfattning 23

Utredningens kartläggning har visat att vissa av de ägarkategorier som svarar för en betydande del av näringslivets riskkapitalförsörjning endast undantagsvis förekommer som kontrollägare i de enskilda företagen. I betydande utsträckning torde detta vara en av en avsiktlig placerings-

följd strategi från ägarnas sida. För flera stora och växande institutionella ägare som aktiefonder, aktiesparfonder. allemansfonder, AP-fonden, lön-

fjärde tagarfonder samt försäkringsföretag, föreligger emellertid också legala begränsningar beträffande den andel av röstetalet i ett enskilt företag som ägaren får inneha. En allt större andel av börsvärdet har på detta sätt kommit att innehas av ägare som till följd av politiskt fattade beslut saknar möjlighet att utöva vissa av de funktioner som krävs för en aktiv ägarroll i företagen.

Utredningen anser att den samlade av de legala begränsningar som

effekten

uppställs i frågan om vissa institutionella ägares aktieinnehav i enskilda företag kan bli att resursövervakningen i företagen försvagas. Utredningen ser därför positivt på det förslag till höjning av gränsen för försäkringsföre— tagens andel av röstetalet i enskilda företag som framlagts av försäkringsverksamhetskommittén.

Frågan om koncentrationen i de enskilda företagens ägar- och inflytandestruktur är nära kopplad till förekomsten av aktieslag med olika röstvärden. Utredningen menar att en teoretiskt rimlig utgångspunkt för fördelningen av det totala röstetalet bland bolagets ägare är att röstandelen för varje ägare står i proportion till risktagandet. Samtidigt anser emellertid utredningen det vara av vikt att mindre och expanderande företag med bibehållen inflytandestruktur kan erhålla riskkapital från aktiemarknaden och att större företag i vissa fall har möjlighet att anskaffa kapital på utländska aktiemarknader utan att den svenska kontrollen går förlorad. Vid en samlad bedömning vill utredningen därföri dagsläget inte en

förorda

förändring av bestämmelserna rörande aktiebolags möjligheter att emittera aktier med olika röstvärde.

Utredningen har i sin kartläggning också uppmärksammat ägar- och inflytandeförhållandena på en mer övergripande nivå och konstaterat att ett begränsat antal ägare kontrollerar en mycket stor del av det svenska näringslivet. I denna mening kan ägandet i näringslivet anses koncentrerat och flera tecken tyder också på att ägarkoncentration i det avseendet ökat.

Utredningen anser att en hög koncentration i näringslivets ägarstruktur, i den meningen att ett begränsat antal ägare kontrollerar en stor del av de totala produktionsresurserna, kan strida mot behovet av en mångsidig prövning av näringslivets resurser. Mot de nackdelar som detta medför måste dock vägas behovet av att i en allt hårdare internationell konkurrens samordna svenska företags resurser.

Kontrollägarskiften och försvarsåtgärder Utredningen har i sin kartläggning visat att antalet kontrollägarskiften i storföretagen ökat markant under senare år. I betydande utsträckning har

dessa kommit till stånd genom offentliga uppköpserbjudanden på aktiemarknaden. Möjligheten till kontrollägarskiften representerar en viktig del i den utvärdering av företagens resursutnyttjande som sker via aktiemarknaden. Genom förvärv av aktier på marknaden kan den som tror sig kunna utnyttja de i ett visst företag befintliga resurserna på ett mer effektivt sätt, erhålla kontroll över företaget och förändra dess verksamhet. Ett kontrollägarskifte av detta slag är också ofta förenat med förändringar i företagets verkställande ledning, varför redan hotet om kontrollägarskiften kan bidra till resursövervakningen. Utan denna möjlighet skulle aktiemarknadens betydelse resursövervakningen minska.

för

En från inflytandesynpunkt viktig förändring i företagens ägar- och inflytandestruktur under senare decennier är den ökade förekomsten av ömsesidigt och cirkulärt aktieägande mellan storföretagen. Utredningens kartläggning har påvisat flera fall av ömsesidiga och cirkulära ägarsamband av sådan storlek att de spelar en avgörande roll för inflytandestrukturen i de inblandade företagen. I likhet med exempelvis röstvärdesdifferenser och ask-i-askägande kan ömsesidigt aktieägande utnyttjas i syfte att åstadkomma en skillnad mellan den av en viss ägare innehavda kapital- och röstandelen i ett företag. Emellertid kan ömsesidigt aktieägande på ett annat sätt än de andra åtgärderna också utnyttjas av en företagsledning i syfte att minska ägarnas inflytande i företaget.

Utredningen anser att ett inflytandesynpunkt ömsesidigt

från omfattande

eller cirkulärt aktieägande kan förutsättningarna näringslivets

försämra för

tillväxt och förnyelseförmåga. Utredningen anser att statsmakterna noga bör följa den fortsattautvecklingen av dessa ägarförhållanden och överväga en begränsande lagstiftning på området andra länder.

efterförebildfrån

Utredningen har i sin kartläggning också konstaterat en ökad användning av finansiella instrument med anknytning till aktiemarknaden såsom konvertibla skuldebrev, Optionsbevis förenade med rätt till nyteckning och konvertibla vinstandelsbevis. I flera företag representerar dessa instrument ett betydande latent ägande. Det är också uppenbart att instrumentens rättsliga status ger företag och ägare möjlighet till ageranden som lagstiftaren med avseende på aktier sökt förhindra. Som exempel på det senare kan nämnas företagens möjlighet att återköpa tidigare utgivna konvertibla vinstandelsbevis för att senare avyttra dem till valfri köpare. Därigenom uppkommer för företagets ledning en möjlighet att påverka ägarstrukturens utseende i företaget. Motsvarande ageranden med aktier är förbjudna. Utredningen anser att de rättsregler som gäller för denna typ av finansiella instrument bör ses över i syfte att undanröja möjligheter att kringgå i aktiebolagslagen uppställda regler.

1¶Utredningens uppdrag

1.1¶Inledning

Det svenska näringslivets struktur förändras ständigt. Nya företag startas medan gamla företag läggs ned, slås samman och struktureras om. Det är en process som med varierande intensitet har pågått under lång tid och utgör ett karakteristiskt drag i en utvecklad ekonomi. Den har därför sin motsvarighet i en rad andra länder. Processen omfattar också näringslivets ägaroch inflytandestruktur. I de enskilda företagen förändras ägarbilden genom nya ägares inträde, men också genom köp och försäljning av ägarandelar mellan befintliga ägare. I näringslivet som helhet växer nya ägare och ägarkategorier i storlek, medan andras innehav minskar och i vissa fall helt försvinner. I föreliggande betänkande redovisas och analyseras förändringar som sedan slutet av 1970-talet ägt rum i det svenska näringslivets ägar- och inflytandestruktur. Vissa återblickar görs också på ägarförhållandena år 1950 och år 1963. Betänkandet behandlar utvecklingen inom främst den privatägda delen av näringslivet med tonvikt på de sysselsättningsmässigt största företagen. Bland dessa företag är aktiebolaget den helt dominerande associationsformen, varför diskussionen tar utgångspunkt i det regelsystem som avser aktiebolag och de förhållanden som råder på aktiemarknaden. Tidigare undersökningar av ägarförhållandena i näringslivet har pekat på en tilltagande institutionalisering av ägandet i den meningen att företagens aktiestock i ökande utsträckning innehas av juridiska personer. Det blir enligt dessa undersökningar också allt vanligare att företagens ägarstruktur domineras av ett fåtal stora ägare och att koncentrationen i de enskilda företagens ägarstruktur därigenom ökar. Det har dock påpekats att en koncentrationsökning som på detta sätt delvis utgår från en institutionalisering inte utesluter att företagens slutliga ägarkrets samtidigt vidgas. Det finns också tecken som tyder på en tilltagande komplexitet i ägar- och inflytandestrukturen. Ask—i-askägande har sedan länge en omfattande utbredning, men ett förhållandevis nytt inslag är att företag ömsesidigt äger aktier i varandra. Till komplexiteten bidrar också ett ökat bruk av aktieslag med olika röstvärden. Intimt förknippad med ägar- och inflytandestrukturens utveckling är den ökade aktiviteten på aktiemarknaden, inte minst i form av handel med

kontrollposter och köp av hela företag. Ett betydande antal företag har under 1980-talet fått nya kontrollerande ägare efter offentliga uppköpsav öppen kamp erbjudanden och i flera fall har dessa ägarskiften föregåtts mellan olika ägare. Därvid synes också företagsledningen i de berörda företagen ofta ha eftersträvat möjligheter att kunna påverka förändringar i ägarbilden. Trots att förändringar i företagens ägar- och inflytandestruktur mycket väl kan tänkas ha betydelse för näringslivets funktionssätt och därmed vara av intresse för utformningen av den ekonomiska politiken, har någon övergripande kartläggning av sådana förändringar inte gjorts sedan 1970-talets senare hälft. När det gäller förändringarnas orsaker och effekter saknas över huvud övergripande undersökningar avseende svenska förhållanden.

1.2¶Utredningens direktiv

Mot bakgrund av ovanstående erhöll ägarutredningen i maj 1985 regeringens uppdrag att ”utreda ägar- och inflytandefrågor i svenskt näringsliv”. Enligt direktiven innefattar uppdraget tre delar, nämligen en kartläggning av de förändringar som ägt rum i det svenska näringslivets ägar- och inflytandestruktur under de senaste tio åren, en analys av orsakerna till dessa förändringar samt en analys av förändringarnas effekter. I den kartläggande delen av uppdraget åläggs utredningen, i likhet med den s.k. koncentrationsutredningen vid mitten av 1960-talet och statens industriverks undersökning drygt tio år senare, att uppmärksamma dels aktiestockens fördelning ägarkategorier, dels koncentrationen i ägaroch inflytandestrukturen. Till skillnad från de tidigare utredningarna skall ägarutredningen lägga särskild vikt vid "den form av institutionellt ägande ett företags inflytande över ett annat företag”. Det gäller som innebär framför ask-i-askägande och ömsesidigt ägande. Utredningen skall allt s.k. också kartlägga omfattningen av ägarformer ”somstår aktien nära och som på sikt kan få inverkningar på ägar- och inflytandestruktureninäringslivet”. Som exempel nämns konvertibla skuldebrev och teckningsoptioner. Den andra delen av uppdraget är att analysera orsakerna till de förändringar som inträffade under den studerade perioden. I huvudsak riktar direktiven därvid uppmärksamheten mot institutionella faktorers betydelse för ägarstrukturens utseende och nämner fyra exempel på sådana faktorer. Den första faktorn är skattelagstiftningen, inom vilken det åligger utredningen att diskutera bl. a. i vilken utsträckning den s.k. tjugofemprocentsregeln bidragit till en ökad koncentration i företagens ägarstruktur och ett ökat ömsesidigt aktieägande. Den andra av de institutionella faktorerna är valutaregleringen. Direktiven ställer frågan om svenska företag med utlandsverksamhet, av valutaregleringen. hindrats att föra ut medel till utlandet och i stället använt dessa för förvärv av aktier och andelar i andra svenska företag. Den tredje institutionella faktorn är aktiebolagslagen. Utredningen skall diskutera bl. a. huruvida reglerna om aktiers röstvärde

SOU 1988238 Utredningens uppdrag

påverkat förändringarna i ägar- och inflytandestrukturen. Den fjärde institutionella faktorn är lagen om utländska förvärv av svenska företag m. m.

Förändringar i ägar- och inflytandestrukturen har, enligt direktiven, effekter på såväl enskilda företag som

näringslivet i dess helhet. Den tredje och sista delen i utredningens uppdrag är att analysera dessa effekter. Analysen skall avse effektiviteten i enskilda företag, industrins försörjning med kapital och fördelningen av kapital mellan olika företag och branscher. Utredningen bör i detta sammanhang lägga "särskild vikt vid industrins långsiktiga förmåga till tillväxt och förnyelse" och ta ställning till om de kartlagda förändringarna i riktning mot exempelvis ett ökat ömsesidigt aktieägande "kan få inlåsningseffekter som kan hämma en snabb överföring av kapital från stagnerande till expanderande

branscher och/eller företag”.

1.3¶Uppdragets genomförande

Frågor om ägande och inflytande i näringslivet har vid flera tillfällen diskuterats i den politiska debatten. De har också behandlats av olika offentliga utredningar, vilkas utgångspunkter och syften emellertid varierat. I vissa fall har syftet varit att uppnå ett breddat ägande av produktionsmedlen, medan andra utredningar syftat till ett ökat inflytande i företagen för i första hand de anställda. Ett par utredningar av huvudsakligen beskrivande slag har också företagits.

Ägarutredningens uppdrag har i allt väsentligt ett annat syfte än dessa tidigare utredningar. Ägarutredningens uppgift är att studera frågan om ägande och inflytande med utgångspunkt i näringslivets förmåga till förnyelse och tillväxt. Den slutliga frågeställningen är hur denna förmåga påverkas av förändringar i ägar- och inflytandestrukturen. Förändringarnas betydelse för företagsdemokratiska och fördelningspolitiska strävanden i samhället ligger utanför uppdraget att behandla.

Vid uppläggning och genomförande av uppdraget har utredningen tagit utgångspunkt i de uppgifter som i en blandekonomi av svensk modell kan anses tillkomma företagens ägare. Enligt utredningens mening kan dessa kortfattat sägas vara att tillföraföretagen riskkapital och att övervaka resursutnyttjandet iföretagen. I detta ligger också att ständigt ompröva den rådande fördelningen av resurser mellan olika företag och branscher.

Ägarnas riskkapitalförsörjande uppgift fullgörs fortlöpande genom att vinstmedel tillåts stå kvar i företagen och används för nya investeringar. I de flesta företag uppkommer emellertid förr eller senare också behov av att via nyemissioner av aktier erhålla ytterligare riskkapitaltillskott

från befintliga eller nya ägare. Möjligheten att genomföra sådana emissioner är i grunden avhängig den avkastning ägarna kan förvänta sig på det satsade kapitalet i relation till andra investeringsalternativ, men kan också anses avhängig storleken på och riskattityden hos de i ekonomin befintliga kapitalkällorna.

Analysen av ägarnas uppgift att svara näringslivets försörjning med

för

riskkapital tar utgångspunkt i en kartläggning av antalet ägare i de enskilda

28 Utredningens uppdrag

företagen, koncentrationen i ägarstrukturen samt ägarnas kategoritillhörighet.

Det kapital som ett aktiebolag har en riskfylld karaktär

ägarna tillskjuter i i den meningen att dess ersättning är residuellt bestämd. Till skillnad från

som är fallet i fråga om lånekapital bestäms ersättningen till aktieägarvad na i efterhand med utgångspunkt i resultatet av företagets verksamhet. Ägarna av detta skäl antas ha incitament att övervaka hur företagets

kan resurser används och en sådan övervakning sker fortlöpande dels genom utnyttjande av den med aktieinnehavet förknippade rösträtten, dels genom handel med företagets aktier.

att deltaga och rösta vid bolagets högsta

Varje aktie berättigar dess ägare beslutande organ, bolagsstämman. Om samtliga aktier därvid också berättigade till samma antal röster, skulle det totala röstetalet i bolaget vara fördelat på samma sätt som aktiekapitalet. Den svenska aktiebolagslagen tillåter emellertid utgivande av aktieslag med olika röstvärden, vilket gör det möjligt för en ägare att uppnå en större röst- än kapitalandel i företaget.

Analysen av ägarnas övervakningsmöjlighet inleds med en kartläggning av i vilken utsträckning företagen och de enskilda ägarna utnyttjat systemet med

differentieraderöstvärden.

företag där ägarna valt att överlåta den löpande förvaltningen en

I varje anställd företagsledning finns en risk att ledningens handlande inte i alla avseenden står i överensstämmelse med ägarnas intressen. Ägarnas möjligheter och benägenhet att övervaka ledningens agerande och korrigera dess beteende genom att utöva rösträtt vid bolagsstämman anses i ekonomisk teori avhängig bl. a. graden av koncentration i röstandelsstrukturen. En mycket spridd röstandelsstruktur har ansetts ge företagsledningen ett stort i handlingsutrymme, medan en mer koncentrerad struktur antagits gynna g

. ägarnas övervakningsmöjligheter.

Under senare år har också hävdats att flera av de institutionella ägare som vuxit fram i näringslivet av olika skäl är mindre benägna att utnyttja rösträtten för sina aktieinnehav och vid missnöje med företagets utveckling i stället förlitar sig på möjligheten att sälja aktierna.

Analysen av ägarnas möjligheter till övervakning av företagens resursut- ;

; nyttjande också en kartläggning av röstandelskoncentratio-

innefattardärför

nen i en kartläggning

de enskilda företagen. I samma syfte genomförs också av de största ägarnas kategoritillhörighet.

Ägarnas resursövervakning är emellertid inte begränsad till möjligheten

bolagsstämman eller i styrelsen. Ägarna att deltaga i beslutsfattandet vid ger syn företagets verksamhet genom att handla

också uttryck för sin

ger med aktierna. Den inverkan som dessa transaktioner har på aktiekursen företagsledningen en signal om befintliga och potentiella ägares bedömning av dess agerande.

Möjligheten att handla med aktierna är också av grundläggande betydelse för förekomsten av kontrollägarskiften i företagen. Den som tror sig kunna utnyttja de i ett visst företag befintliga resurserna på ett mer effektivt sätt kan genom förvärv av aktier på marknaden erhålla kontroll över företaget

och förändra dess verksamhet. Ett kontrollägarskifte av detta slag är ofta förenat med förändringar i företagets verkställande ledning, varför redan hotet om kontrollägarskiften har ansetts bidra till resursövervakningen.

Analysen av ägarnas resursövervakning mot denna bakgrund

innefattar

även en kartläggning av företagsuppköp och kontrollägarskiften i företagen V under den studerade perioden.

w;

Ett under senare år uppmärksammat fenomen är ömsesidigt och cirkulärt l aktieägande mellan två eller flera företag —

i den allmänna debatten ofta kallat korsvist ägande. Dessa ägarkonstruktioner har ett särskilt intresse i en analys av ägarnas möjligheter att övervaka resursutnyttjandet i företagen. I ett företag med en kontrollerande ägare som baserar sin kontroll på en röstandel motsvarande mindre än hälften av röstetalet för samtliga aktier, kan ett ömsesidigt eller cirkulärt aktieägande användas för att

minska sannolikheten för en potentiell ägares övertagande av kontrollen. I ett företag med en spridd ägarstruktur utan uppenbar kontrollerande ägare, kan den anställda företagsledningen genom att medverka till ett ömsesidigt eller cirkulärt ägande stärka sin position visavi ägarna och öka kostnaderna för ägarnas resursövervakning. En kartläggning av det ömsesidiga och cirkulära aktieägandet är av stort intresse vid en analys av ägarnas över-

därför

vakningsuppgift i näringslivet. I enlighet med direktiven avlämnade ut-

5'

redningen våren 1986 en första rapport (Ds I 1986z6) på detta område.

Sammantaget avser utredningens kartläggning att belysa förändringar [ företagens ägar- och inflytandestruktur som kan ha påverkat ägarnas möjligheter att fullgöra sina uppgifter i de enskilda företagen och i näringslivet som , helhet och som

därigenom kan ha varit av betydelse förnäringslivets

effektivi-

tet. För att närmare kunna diskutera förändringarnas betydelse i detta avseende är det emellertid också nödvändigt att beakta drivkrafterna bakom den observerade utvecklingen. ? De inträffade förändringarna i ägar- och inflytandestrukturen kan i viss mån anses avhängiga varandra eller ses som olika aspekter på ett och samma fenomen. Sålunda talar flera skäl för att de faktorer som legat bakom förskjutningen i olika ägarkategoriers andelar av aktiestocken också kan betraktas som väsentliga drivkrafter bakom förändringar i ägarkoncentrationen i enskilda företag och i viss mån även bakom förändringar i antalet företagsuppköp och kontrollägarskiften. Kartläggningen följs därförav en orsaksanalys där intresset i hand riktas mot förskjutningar i aktie-

första

stockens fördelning på ägarkategorier.

Analysen tar utgångspunkt i de allmänna betingelserna för olika ägarkategoriers ackumulering av kapital och villkoren för placering av detta kapital i olika tillgångsslag. Vad därefter gäller valet mellan olika tillgångsslag följer analysen i grova drag en s.k. portföljvalsmodell, i vilken aktier och andra tillgångsslag betraktas som investeringsalternativ förenade med olika förväntad avkastning och risk. Förskjutningar i olika kategoriers andelar av aktiestocken blir i analysen uttryck för förändringar i dessa variabler.

[ den avslutande effektanalysen inriktas intresset mot att huruvida

fastställa

de förändringarna i ägar- och inflytandestrukturen påverkat ägar-

inträffade

nas förutsättningar att fullgöra de riskkapitalförsörjande och resursövervakande uppgifterna i näringslivet. Särskild vikt tilldelas därvid ägarnas roll vad gäller näringslivets förmåga till flexibilitet och förnyelse inför framtiden. Med denna utgångspunkt innefattar analysen en genomgång av empiriska studier som sökt fastställa ägar- och inflytandestrukturens betydelse för företagens effektivitet samt en kortfattad principiell diskussion om ägarnas betydelse för företagens utveckling. På basis därav redovisas utredningens egna bedömningar.

Utredningen har i sin kartläggning samarbetat med arbetslivscentrum i Stockholm, där ett register över ägar- och inflytandeförhållandena i svenskt näringsliv successivt byggts upp. Detta arbete har på ett förtjänstfullt sätt utförts av Barbro Sköldebrand.

Utredningen har under arbetets gång också låtit genomföra ett antal expertstudier rörande olika aspekter av näringslivets ägar—och inflytandestruktur. Studierna har presenterats för utredningen och legat till grund för olika delar av betänkandet. En del av dessa studier publiceras som bilagor till betänkandet, se förteckning i appendix D.

1.4¶Betänkandets disposition

Betänkandets disposition anknyter till uppdragets tre delar: kartläggning, orsaksanalys och effektanalys.

Den kartläggande delen inleds i kapitel 2 med ett kortfattat referat av tidigare kartläggningar av ägar- och inflytandestrukturen i svenskt närings— liv. I kapitel 3 redovisas uppläggningen av den kartläggning utredningen genomfört och den studerade företagspopulationen relateras i vissa avseenden till näringslivet som helhet. Kartläggningsresultaten redovisas i kapitel 4. Den kartläggande delen avslutas i kapitel 5 med en översikt över ägar- och inflytandestrukturen i utländskt näringsliv.

I kapitel 6 analyseras orsakerna till de observerade förändringarna i företagens ägar- och inflytandestruktur. Intresset riktas därvid huvudsakligen mot orsakerna till de förskjutningar som ägt rum i aktiestockens fördelning på ägarkategorier, men en diskussion förs också om faktorer av betydelse för koncentrationen i företagens ägar- och inflytandestruktur.

Slutligen diskuteras i kapitel 7 vilka effekter de registrerade förändringarna i ägar- och inflytandestrukturen kan ha haft näringslivets riskkapitalförsörjning och effektiviteten i enskilda företag.

2¶Tidigare kartläggningar av ägar- och inflytandestrukturen i det svenska

näringslivet

2.1¶Inledning

Debatten om ägande och inflytande i näringslivet har en lång tradition i svensk politik. Den har också föranlett flera offentliga utredningar, av vilka en del haft en rent beskrivande karaktär medan andra föreslagit reformer på olika områden. I föreliggande kapitel skall i korthet huvudresultaten presenteras från de utredningar som under efterkrigstiden redovisat kartläggningar av ägar- och inflytandestrukturen i näringslivet.

Den första mer omfattande kartläggningen av detta slag gjordes av den s. k. koncentrationsutredningen och avsåg ägandet i det privata näringslivet ; vid mitten av 1960-talet. upp av statens industriverk i

Den följdes sedermera " en undersökning av förhållandena vid mitten av 1970-talet. Dessutom utförde den s. k. löntagarfondsutredningen och röstvärdeskommittén av

i början 1980—taletvissa kartläggningar av ägar- och inflytandestrukturen i börsföretagen som är av intresse i sammanhanget.

Studier i detta ämne har också genomförts av fristående forskare och författare utan anknytning till offentliga utredningar. Dessa undersökningar 5 har varit av mer begränsat slag och kartläggningsresultaten i dem har i viss ; utsträckning beaktats i de offentliga utredningarna.l

2.2¶Koncentrationsutredningen

För att få en bild av bl. a. ”ägandeförhållandena och maktkoncentrationen”i det svenska näringslivet tillsatte regeringen i början av 1960-talet den s. k. koncentrationsutredningen med uppgift att dels kartlägga fördelningen av ägande och inflytande i företagen, dels studera en rad andra förhållanden i näringslivet. Resultaten av utredningens arbete lades fram i åtta delbetänkanden, av vilka ett innehåller en redovisning av ägarstrukturen i de svenska storföretagen vid mitten av 1960-talet.2

' Hermansson, H.,

C. Monopol och storfinans, Arbetarkultur, 1962. Hermansson, C. H., Kapitalister I Monopol, Arbetarkultur, 1979 och Kapitalister Storfinans, Arbetarkultur, 198I. Hedlund, G., Hägg, I., Hörnell, E. och Rydén, B., Institutioner som aktieägare, SNS, 1985. Ägande och inflytande i det privata näringslivet, SOU 1968:7.

Koncentrationsutredningen kartlade ägarförhållandena i — samtliga privata fristående företag eller koncerner med minst 500 årsan-

ställda i Sverige — samtliga affärsbanker — samtliga större investmentföretag — samtliga företag med aktier inregistrerade vid Stockholms fondbörs eller

noterade på den dåvarande fondhandlarlistan.

Totalt omfattade kartläggningen 305 företag, varav 23 utländska dotterföretag som i flertalet fall lämnades utanför analyserna. I huvudsak avsåg undersökningen därför ägarstrukturen i 282 svenska företag. Av dessa var 143 aktiemarknadsföretag i den meningen att deras aktier noterades på börs- eller fondhandlarlistan, medan 139 företag stod utanför aktiemarknaden.

Beträffande antalet ägare i aktiemarknadsföretagen konstaterade utredningen att drygt tre än 1 000 ägare år 1964 och att

fjärdedelar hade fler knappt en femtedel av företagen hade fler än 10 000 ägare. Det genomsnittliga antalet ägare i aktiemarknadsföretagen uppgick till 5 600 jämfört med i genomsnitt endast 9 ägare i de studerade företagen utanför aktiemarknaden. I de aktiemarknadsföretag för vilka utredningen hade uppgifter att tillgå hade antalet ägare ökat med i genomsnitt drygt 40 % från år 1958 till år 1964.

För aktiemarknadsföretagens del visade kartläggningen att ett begränsat antal ägare svarade för en betydande andel av aktiekapitalet i företagen. I 15 särskilt studerade företag som enligt utredningen ”torde ge en relativt god bild av aktieägandet i börsnoterade företag", innehades tre fjärdedelar av aktiekapitalet i genomsnitt av de 10 % största aktieägarna.

Vad gäller ägarkoncentrationen i de studerade företagen framkom bl. a. att den största ägarens genomsnittliga andel av aktiekapitalet i de enskilda företagen var 10 % i börsnoterade företag, 17 % i företag med aktier noterade på fondhandlarlistan och 35 % i övriga studerade företag. De 20 största ägarnas genomsnittliga andel av aktiekapitalet var 41 % i börsnote-

% fondhandlarlistan och 100 % i l rade företag, 63 i företag med aktier på övriga företag. Inte i något av de börsnoterade företagen innehade 1 ägare ?

ensam mer än hälften av aktiekapitalet och endast i 8 % av företagen

|

innehade 2—5ägare tillsammans en så stor andel. Trots detta var koncentrationen i de enskilda företagens ägarstruktur enligt utredningen högre i Sverige än i exempelvis Förenta staterna och Storbritannien.

Utredningen uppmärksammade också av aktieslag med olika

förekomsten

röstvärden och konstaterade att röstetalets fördelning mellan aktieägarna i vissa företag var mer än aktiekapitalets fördelning. I 30 % av de

ojämn börsnoterade företagen, 8 % av de företag som hade aktier noterade fondhandlarlistan och 17 % av de övriga företagen förekom enligt utredningen aktieslag med olika röstvärden. Den sammanfattande bedömningen var dock att röstetalets fördelning, med enstaka undantag, nära överensstämde med aktiekapitalets fördelning.

Tidigare kartläggningar

Utredningen undersökte vidare aktieägarnas fördelning på ägarkategorier, främst med avseende personer. I nio tiondelar av

på fysiska och juridiska de börsnoterade företagen var andelen fysiska personer av det totala antalet ägare större än 90 %. De juridiska personernas innehav i de enskilda företagen var emellertid genomsnittligt sett betydligt större än de fysiska & l personernas. av de börsnoterade företagen var i I två tredjedelar således l minst 10 av de 20 största personer.

ägarna juridiska I de 15 särskilt studerade företagen utgjorde de juridiska personerna 6 % av det totala antalet aktieägare, men svarade tillsammans för 46 % av det totala aktiekapitalet.

Mot bakgrund av samtida diskussioner om aktieägarnas minskade inflytande över företagen undersökte koncentrationsutredningen också i vilken omfattning stora aktieägare var i företagens styrelser. Därvid

företrädda

framkom bl. a. att styrelsemedlemmar i börsnoterade företag hade relativt sett mycket begränsade egna aktieinnehav i respektive företag. Styrelsemedlemmarnas egna aktieinnehav motsvarade i genomsnitt endast något mer än 1 % av röstetalet i företagen. Emellertid företrädde, enligt utredningen, styrelsemedlemmarna ofta ett betydligt större antal bakomliggande ägare. En fysisk person som inte själv ingick i styrelsen ansågs representerad när en släkting var styrelsemedlem person

och en juridisk ansågs representerad när en av dess styrelsemedlemmar samtidigt var medlem av styrelsen i det företag i vilket aktier innehades. Med detta sätt att mäta var i genomsnitt 30 % av det totala röstetalet företrätt i börsnoterade företags styrelser och nära 100 % i övriga företags styrelser.

I det sammanhanget studerade utredningen också närvaron vid bolagsstämmorna och konstaterade att andelen närvarande eller representerade aktieägare varierade kraftigt mellan börsnoterade, fondhandlarnoterade och övriga företags bolagsstämmor. I börsnoterade företag var i genomsnitt endast 1,5 % av antalet aktieägare representerade, motsvarande

medan andel i företag utanför börs- och fondhandlarlistan var drygt 60 %. Däremot var, även i börsnoterade företag, en relativt betydande andel, 39 %, av det totala röstetalet företrätt vid stämmorna. Det var i första hand de största aktieägarna som genom ombud deltog vid bolagsstäm-

själva eller l morna. Vid tre fjärdedelar av de börsnoterade företagens stämmor hade 1—3 personer tillsammans och inte vid något börsnoterat

röstmajoritet företags bolagsstämma behövdes mer än 10 personer för att uppnå röst— majoritet.

Undersökningen visade också att styrelserna i börsnoterade företag, bl.a. genom insamlade fullmakter, hade en mycket stark ställning vid bolagsstämman och i genomsnitt förfogade över drygt 40 % av företrädda röster. Motsvarande andel var för företag på fondhandlarlistan 52 % och för övriga företag 71 %.

Sammanfattningsvis konstaterade utredningen beträffande bolagsstämmorna att om de ”över huvud taget har något inflytande så är utövandet av detta inflytande med få undantag begränsat till ett mycket litet antal personer, som företrädesvis är ombud för de största aktieägarna och ofta också är medlemmar av företagets styrelse”.

34 Tidigare kartläggningar

Koncentrationsutredningen kartlade också ägarförhållandena en mer övergripande nivå och identifierade 17 ägargrupper som ansågs ha särskilt stor betydelse i näringslivet. Dessa hade år 1963 majoritetsintressen, dominerande eller starka minoritetsintressen3 i företag med totalt omkring 400 000 anställda i Sverige och ett förädlingsvärde motsvarande 36 % av industrins totala förädlingsvärde. Den största ägargruppen var släkten Wallenberg med majoritetsintressen i företag med omkring 150 000 anställda i Sverige. Den näst största gruppen var uppbyggd kring det till Svenska Handelsbanken anknutna investmentföretaget Industrivärden och den tred-

största var uppbyggd kring de två investmentföretagen Custos och Säfveån med anknytning till dåvarande Skandinaviska Banken. Övriga ägargrupper var väsentligt mindre.

Tabell 2:l Stora ägargrupper år 1963.

Släkten Wallenberg 10. Släkten Kockum Industrivärden-SHB 11. Dunkergruppen Custos-Säfveån-Skandinaviska Banken 12. Släkten Ericsson

4. Släkten Wehtje 13. Släkten Åhlén

Släkten Ax:son Johnson 14. Släkten Kempe Släkterna Klingspor och Stenbeck 15. Släkten Söderberg

7. Släkterna Mark och Carlander 16. Släkten Bergengren

Släkten Broström 17. Släkten Edstrand Släkten Bonnier

Källa: SOU l968:7.

i

i

2.3¶Statens industriverk

År 1975 fann regeringen det motiverat att följa upp den del av koncentrationsutredningens arbete som avsåg ägande- och inflytandeförhållandena i näringslivet. Statens industriverk fick då i uppdrag att genomföra en studie avseende ”koncentrationen av ägande inom det privata näringslivet”, vilken i möjligaste mån borde ansluta till koncentrationsutredningens arbete.4Till skillnad från koncentrationsutredningen ålades industriverket att

emellertid

till det privata näringslivet också räkna företag ägda av ”kooperationer, fackföreningar o. d”.

Totalt omfattade industriverkets undersökning 230 företag i det privata näringslivet, vilka uppfyllde i huvudsak samma kriterier som de av koncentrationsutredningen studerade företagen.

3

Ett företag betraktades som majoritetsägt när en ägare eller ägargrupp innehade absolut röstmajoritet. Ett dominerande minoritetsintresse förelåg när den största ägargruppen eller ägaren innehade mer än 5 % av det totala röstetalet, hade absolut majoritet vid bolagsstämman och var representerad vid stämman. Ett starkt minoritetsintresse ansågs föreligga när den största ägaren eller ägargruppen visserligen innehade mer än 5 % av det totala röstetalet, men antingen inte var representerad i företagets styrelse eller inte hade absolut majoritet vid stämman.

Ägandet i det privata näringslivet, SIND 1980z5.

Beträffande antalet aktieägare i dessa företag visade undersökningen att en markant ökning ägt rum sedan mitten av 1960-talet. Det genomsnittliga antalet

aktieägare i börsnoterade företag hade ökat från 5 600 år 1963 till 16 000 ägare är 1976 och denna ökning berodde på ett kraftigt ökat antal fysiska personer i företagens ägarkrets.

Undersökningen visade emellertid också att detta inte resulterat i någon ökning av de fysiska personernas direktägda andel av aktiekapitalet i företagen. I 15 särskilt studerade företag hade de fysiska personernas andel av antalet aktieägare ökat från 94 % till närmare 99 % , medan deras andel av aktiekapitalet under motsvarande period minskat från 54 % till 46 %.

Vad gäller ägarkoncentrationen i företagen visade undersökningen att

en viss ökning ägt rum

i aktiemarknadsföretagen jämfört med förhållandena år 1964. Jämförelsen försvårades emellertid kraftigt av de förändringar som samtidigt hade ägt rum i företagspopulationerna. För hela gruppen privata storföretag kunde någon förändring av koncentrationen därför inte konstateras. ”Vad som kan fastslås”, heter det i undersökningen, är att ”ägandet fortfarande är starkt koncentrerat till ett fåtal ägare”.

För att få en bild av ägarnas inflytande i företagen undersöktes också röstfördelningen vid de börs- och företagens bolags-

fondhandlarnoterade

stämmor. Därvid framkom att antalet närvarande aktieägare och ombud vid de börsnoterade företagens bolagsstämmor nästan tredubblats, från i genomsnitt 30 personer år 1963 till 90 personer år 1976. Emellertid syntes denna ökning till stor del kunna förklaras av ett ökat antal aktieägare i företagen. I genomsnitt var endast 1 % av

aktieägarna i de börsnoterade företagen närvarande vid stämmorna år 1976, medan motsvarande andel år 1963 var 1,5 %.

I likhet med koncentrationsutredningen kunde industriverket konstatera att det i första hand var de stora aktieägarna som besökte bolagsstämmorna, själva eller genom ombud. Det fåtal aktieägare som var representerade

vid stämmorna år 1976 svarade således i genomsnitt för 40 % av aktiekapitalet och 45 % av det totala röstetalet i företagen. Vid bolagsstämmoma återspeglades personernas ökade betydelse som ägare. Un-

också de juridiska der år 1963 svarade personer för 60 % av det vid börsföretagens

juridiska bolagsstämmor företrädda röstetalet, var

medan motsvarande andel år 1976 80 %.

Vad gäller de dominerande ägarnas ställning vid bolagsstämmoma konstateras i undersökningen också att sex personer tillsammans hade röstmajoritet vid stämman år 1976 i samtliga undersökta företag med undantag för ett par banker. I 80 % av

de studerade börsnoterade företagen behövde högst tre personer samman för att stämman. Till

bilda majoritet vid övervägande del baserades emellertid dessa personers röster på fullmakter för andra ägare. I sammanfattningen anförs: ”Anledningen till att så få personer —

kan bilda majoritet vid bolagsstämmoma är således ägarkon— centrationen till institutioner och att dessa ger fullmakt åt någon eller några —

ofta en styrelseledamot. Den ökning av röstkontrollen som skett sedan

i

| 1963 förklaras med andra ord av de institutionella ägarnas ökade aktieinnehav.”

36 Tidigare kartläggningar SOU 198838

I likhet med koncentrationsutredningen gjorde industriverket en kartläggning av särskilt betydelsefulla ägargrupper i näringslivet. För år 1979 identifierades 32 sådana grupper grupper är 1963, se tabell jämfört med 17 2:2. En del av denna ökning var emellertid en direkt följd av att den studerade företagspopulationen år 1979 utökats till att omfatta även föreningsägda företag.

Tabell 2:2 Stora ägargrupper år 1963 och år 1979.'

Ägargrupper är 1963 Tillkomna ägargrupper är 1979

Asken Ahlsell-Euroc-Cementgjuteriet (Mark/Carlander) Bergengren Fjärde AP-fonden Bonnier Beijerinvest Broström Cardo Custos Företagsfinans Dunker ICA Edstrand Konsumentkooperationen Ericsson Lantbrukskooperationen Industrivärden-SHB LO-arbetarrörelsen Ax:son Johnson Persson Kempe Philip-Sörensen Kinnevik Philipson (Stenbeck) Kockum Praktikergruppen Söderberg Salén Wallenberg Säfveån Wehtje Åhlén

” Utvecklingen efter år 1979 redovisas i tabell 4:47 nedan. Källa: SIND 1980z5. De 32 grupperna hade år 1979 aktieinnehav som översteg 5 % i företag med tillsammans drygt 800 000 anställda i Sverige, vilket motsvarade 38 % av sysselsättningen inom den privata sektorn. Beaktas endast starkare in- — eller med matressen aktieinnehav förenade med styrelserepresentation bolagsstämman — var stort sett densamma. joritet vid situationen i Den största ägargruppen var även är 1979 släkten Wallenberg och den näst största var Industrivärden-SHB-gruppen, medan övriga ägargruppers inflytande inte på långt när berörde lika många anställda. Närmast kom Konsumentkooperationen, fjärde AP-fonden och Lantbmkskooperationen, följda av Custos, släkten Ax:son Johnson och Landsorganisationen.

2.4¶Löntagarfondsutredningen

Inom ramen för den s. k. löntagarfondsutredningen utarbetades flera expertrapporter rörande ägande och inflytande i svenskt näringsliv, av vilka här skall nämnas endast de kartläggande delarna i två rapporter.

Tidigare kartläggningar 37

Rapporten Ägarstrukturen i börsföretagen5 innehåller en beskrivning av ägarstrukturens utveckling i svenska börsföretag från år 1975 till år 1981, med tyngdpunkt på förhållandena år 1979. Därvid redovisas bl. a. aktiestockens fördelning på ägarkategorier.

Rapporten konstaterar att hushållens andel av börsvärdet successivt min— skat under hela efterkrigstiden och att nedgången var särskilt snabb under slutet av 1970- och början av 1980-talet. Från år 1975 till år 1981minskade ; hushållens andel från omkring 47 % till omkring 30%, medan institutionernas andel ökade från omkring 49 % till omkring 66 %, se tabell 2z3 nedan. Som tänkbara förklaringar till denna utveckling anger rapporten dels betydande kapitalplaceringar från befintliga och nytillkomna institutioners sida, dels ett lågt nyemissionsdeltagande bland hushållen.

Tabell 2:3 Olika ägarkategoriers andelar av börsvärdet vid utgången av år 1975, 1979, 1980 och 1981. Procent.'

Ägarkategori 1975 1979 1980 1981 Icke-finansiella företag 13 13 15

%

Samtliga 100 100 100 100 = ” l Utvecklingen efter år 1981redovisas i tabell 4:28.

b

Ingår i kategorin stiftelser etc.

l

Källa: sou 1982128.

!

:

För första gången under efterkrigstiden uppmärksammas i rapporten också

ömsesidigt och cirkulärt ägande mellan aktiemarknadsföretag. Som ex-

i

empel nämns ägarförhållandena i Cementgjuteriet och Euroc i början av

1980-talet, men också andra fall redovisas.

I rapporten i svenska börsbolag6 presenterade lön-

i Röstvärdesdifferenser

tagarfondsutredningen en studie rörande aktieslag med olika röstvärden.

?

Av rapporten framgår bl. a. att det vid årsskiftet 1980—1981 förekom röst—

värdesskillnader i 61 % av de börsnoterade företagen, jämfört med 24 % år

1963. Ökningen förklaras enligt rapporten till stor del av att röstvärdesskill-

nader ofta förekom bland de företag som introducerades på Stockholms

fondbörs under den mellanliggande tiden.

Av totalt 67 företag med röstvärdesskillnader mellan olika slag av stam-

aktier hade 56 företag differensen 1 till 10, tre differensen 1 till ett

differensen 1 till 100 och sju företag differensen 1 till 1 000. De sistnämnda

företagen var Alfa-Laval, Electrolux, Ericsson, Holmens Bruk, Nife Jung-

ner, SKF och Swedish Match.

5 Boman, R.,

Ägarstrukturen i börsföretagen, i SOU 1982:28.

Skog, R., Röstvärdesdifferenser i svenska börsbolag, i SOU 1981:78.

2.5¶Röstvärdeskommittén

Löntagarfondsutredningens rapport om röstvärdesskillnader kom senare att ligga till grund för regeringens direktiv till den s. k. röstvärdeskommittén, vilken tillsattes våren 1984 med uppgift att utreda frågan om aktiers röstvärde. Kommittén utförde ytterligare kartläggningsarbete och fördjupade i vissa avseenden diskussionen om röstvärdesskillnadernas för- och nackdelar. Kommittén drog den sammanfattande slutsatsen att ett avskaffande av möjligheten till röstvärdesdifferentiering skulle medföra större nackdelar än fördelar, men ansåg sig inte ha tillräckligt underlag för ett slutligt ställningstagande. Den menade att frågan borde ställas samman med framför allt ägarutredningens arbete. Mot denna bakgrund beslutade regeringen i maj 1986 att överlämna kommitténs betänkande7till ägarutredningen som underlag för dess arbete.

2.6¶Sammanfattning

Det svenska näringslivets ågar- och inflytandestruktur har beskrivits och diskuterats i flera offentliga utredningar under efterkrigstiden. En om— fattande kartläggning genomfördes vid mitten av 1960-talet av koncentrationsutredningen och följdes tio år senare upp i en studie utförd av statens industriverk. Vissa aspekter av ägar- och inflytandestrukturen belystes un— der slutet av 1970-talet och början av 1980-talet av dels löntagarfondsutredningen, dels röstvärdeskommittén. Därutöver har flera undersökningar av betydande intresse genomförts på enskilt initiativ. l

I korthet pekar tidigare studier på en tilltagande institutionalisering och koncentration i de enskilda företagens ägar- och inflytandestruktur. De

|

visar också på ett tilltagande bruk av aktieslag med olika röstvärden och ett : begynnande bruk av ömsesidigt och cirkulärt aktieägande mellan företagen. Slutligen framgår att kontrollägarskiften, med varierande intensitet, sedan , länge förekommit i det svenska näringslivet, men också att flera av de

i

största företagen haft samma kontrollerande ägare eller ägargrupp under mycket lång tid.

1|

7 röstvärde, Aktiers SOU 1986:23.

3 Ägarutredningens kartläggning av ägar-

och inflytandestrukturen i det svenska

—

näringslivet uppläggning och

grundmaterial

3.1¶Inledning

Ägarutredningen skall kartlägga den nuvarande ägar- och inflytandestruk-

turen i svenskt näringsliv, men också beskriva de förändringar som ägt rum i

denna struktur under den senaste tioårsperioden. Utredningens uppdrag är

därmed vidare än uppdragen för tidigare utredningar inom området, vilka

främst syftat till att belysa förhållandena vid en viss tidpunkt. I utredningens ; uppdrag ingår också, som tidigare framhållits, att analysera orsakerna till

och effekterna av konstaterade förändringar.

I föreliggande kapitel beskrivs uppläggningen av utredningens kartlägg-

ning. I avsnitt 3.2 preciseras den tidsperiod kartläggningen avser. Vidare ! redovisas de näringsgrenar som kartläggningen omfattar och det urval av

företag som skett ur dessa näringsgrenar. Därefter relateras i avsnitt 3.3 de , studerade näringsgrenarna och företagen till produktions- och sysselsätt— . ningsstrukturen i näringslivet som helhet. Bland de studerade företagen har

aktiemarknadsföretag i flera avseenden en dominerande ställning. Mot

|

denna bakgrund ges i avsnitt 3.4 en kortfattad beskrivning av den svenska

j

aktiemarknaden, varefter den del av de studerade företagen som är aktiei !

marknadsföretag relateras till samtliga företag på aktiemarknaden. Kapitlet

avslutas i avsnitt 3.5 med en kort beskrivning av det grundmaterial på vilket ' undersökningen baseras. Resultaten av utredningens kartläggning presente- ! ras i kapitel

I

3.2¶Studerade näringsgrenar och företag

Som ovan påpekats åligger det utredningen att studera de förändringar som

ägt rum i ägar- och inflytandestrukturen under den senaste tioårsperioden.

För att möjliggöra detaljerade jämförelser över tiden har utredningen där-

vid funnit det nödvändigt att själv insamla data avseende förhållandena

såväl vid periodens början som slut. Tidigare studier har inte ansetts utgöra

ett för det ändamålet användbart underlag.

Undersökningen avser primärt utvecklingen mellan årsskiftet 1978—1979

och årsskiftet 1985—1986.Den första tidpunkten har bestämts av att årsskifl tet 1978—1979är det första tillfälle för vilket ägaruppgifter funnits att tillgå i

sådant skick att de kunnat användas av utredningen. År 1978 startade

nämligen företaget Aktiemarknadsbevakning en bearbetning av de större aktiemarknadsföretagens aktieböcker på ett sådant sätt att ägarna rangordnades storleksmässigt. Den senare tidpunkten är betingad av att årsskiftet 1985—1986är det senaste tillfälle för vilket fullständiga uppgifter funnits att tillgå om samtliga av utredningen studerade variabler. Utredningen har inte sett det som sin primära uppgift att redovisa ägar- och inflytandestrukturens utseende vid ett så sent tillfälle som möjligt, utan att ange riktningen och styrkan i de förändringar som pågår i denna struktur. För flera viktiga variabler har dock mätperioden utsträckts till år 1988. Det gäller bl. a. koncentrationsutvecklingen i enskilda företag, det ömsesidiga och cirkulära aktieägandets utbredning samt förekomsten av kontrollägarskiften i de studerade företagen. På basis av grundmaterial insamlat i samarbete med SNS redovisas också vissa uppgifter om ägarstrukturen i svenskt näringsliv år 1950 och år 1963.

Vad därefter gäller omfattningen av kartläggningen kan konstateras att en undersökning av ägande och inflytande i hela det svenska näringslivet inte varit möjlig att genomföra inom ramen för utredningens arbete. En första avgränsning har gjorts med avseende näringsgrenar och därefter har ett urval skett av företag inom dessa näringsgrenar.

Koncentrationsutredningen studerade, som nämnts i föregående kapitel, ägande och inflytande i privata företag med minst 500 anställda i Sverige, privata affärsbanker, större investmentföretag samt övriga aktiemarknadsföretag. Företag ägda av staten, kooperationen och fackföreningsrörelsen ingick inte i studien. Statens industriverks undersökning omfattade i huvudsak samma företagskategorier som koncentrationsutredningens, men inkluderade även föreningsägda företag.

Ägarutredningens undersökning omfattar såväl privat som kooperativt, statligt, kommunalt och på annat sätt ägda företag. I enlighet med vad som kan anses följa av utredningens direktiv ligger dock tonvikten på den j privatägda delen av näringslivet. Denna inriktning kan också sägas vara motiverad av att det i första hand är i de privatägda företagen som ägar- och inflytandestrukturen fortlöpande förändras.

I fråga om näringsgrenar har utredningen i undersökningen innefattat hela näringsgrenarna gruvor och mineraler (SNI 2), tillverkningsindustri

3), el-, gas-, värme- och vattenverk (SNI 4), byggnadsindustri (SNI 5), (SNI varuhandel m.m. samfärdsel, post- och televerk samt

(SNI 6), (SNI banker, försäkringsinstitut, fastighetsförvaltning och uppdragsverksamhet (SNI 8). Från näringsgrenen offentlig förvaltning och andra tjänster har inkluderats grupperna renings- och renhållningsverk, städningsverksamhet m. m. (SNI 92) samt reparations-, tvätteri- och annan serviceverksamhet

undersökningen faller hela näringsgrenen jordbruk, (SNI 95). Utanför skogsbruk, jakt och fiske (SNI liksom större delen av näringsgrenen offentlig förvaltning och andra tjänster (SNI 9).

I likhet med tidigare undersökningar på området har utredningen funnit det lämpligt att avgränsa kartläggningen till att omfatta de största företagen

inom de studerade näringsgrenarna. En stor del av sysselsättningen och produktionen i näringslivet har därigenom kunnat täckas in med ett begränsat urval av företag. Utredningens undersökning omfattar således svenska fristående företag eller koncerner i aktiebolagslagens mening, med minst 500 anställda i Sverige eller utomlands samt utländska företag med minst 500 anställda i Sverige. Dessa företag benämns fortsättningsvis storföretag. För år 1985 innefattar denna population 284 företag och för år 1978 innefattar den 289 företag.

Det storlekskriterium som använts är antal anställda. Även andra mått på företagsstorlek, såsom omsättning, förädlingsvärde och balansomslutning, är tänkbara, men i praktiken blir skillnaderna små om ett kriterium byts mot ett annat. Med exempelvis omsättning som storlekskriterium i stället för sysselsättning skulle främst några handelsföretag inom petroleum- och bilbranschen tillkomma i storföretagspopulationen.

3.3¶Utredningens kartläggning i relation till näringslivets produktions- och sysselsättningsstruktur

I syfte att ge en grov bild av hur utredningens urval av företag i några avseenden förhåller sig till näringslivet och ekonomin som helhet redovisas nedan vissa uppgifter rörande produktion och sysselsättning i svenskt näringsliv. Uppgifterna är hämtade från SCB:s statistik och är inte i alla avseenden direkt jämförbara med utredningens uppgifter rörande de studerade företagen.

3.3.1¶Den samlade produktionen

Den svenska bruttonationalprodukten

uppgick år 1985 till 860 miljarder kronor. Som framgår av tabell 3:1 nedan kom de största enskilda bidragen till denna produktion

från offentlig förvaltning (25 %) och tillverkningsindustri (24 %). Andra betydande näringsgrenar var bank- och försäkringsrörelse (13 %) samt varuhandel, restaurang

och hotellrörelse (12 %). En jämförelse med år 1978 visar att näringsgrenarnas relativa andelar av det samlade förädlingsvärdet endast obetydligt förändrades under perioden fram till år 1985.

I ett längre perspektiv kan dock en tydlig förskjutning iakttagas från varutill tjänsteproducerande näringar. År 1960 svarade varuproduktionen för drygt 50 % av BNP, medan motsvarande andel år 1985 var knappt 40 %. Denna utveckling rymmer emellertid också en strukturell omvandling som skapat förutsättningar för sänkta priser på industriprodukter i förhållande till andra varor och tjänster. Industrin har därigenom kommit att lämna ett allt större bidrag till den materiella välfärden. En utveckling i denna riktning kan iakttagas även i andra länder med jämförbar inkomstnivå, men

unikt för Sverige är att tjänsteproduktionens tillväxt skett främst inom den offentliga sektorn. Den privata tjänstesektorns andel av BNP var i stort sett densamma år 1985 som år 1960.

Av tabell 3:1 framgår också att de i utredningens kartläggning ingående näringsgrenarna, såväl år 1978 som år 1985, svarade för något mer än 70 % av det samlade förädlingsvärdet. Utredningen har inte haft tillgång till uppgifter om hur stor del av förädlingsvärdet inom dessa näringsgrenar som härrörde från företag med minst 500 anställda.

Tabell 3:l Bidrag till bruttonationalprodukten från olika näringsgrenar år 1978 och år 1985. Procent)

. Näringsgrenar 1978 1985

1

' Jord- 3,6 3,7

och skogsbruk, jakt och fiske

" Beräkningarna grundas säsongsrensade kvartalsdata avseende förädlingsvärden till producentpris uttryckta i 1980 års priser.

3.3.2¶Export och import

Det svenska näringslivet karakteriseras sedan länge av ett starkt internationellt beroende. Detta är särskilt uttalat inom industrin, för vilken den internationella handeln fortlöpande fått en allt större betydelse. Av diagram 311 nedan framgår att såväl exportens andel av industriproduktionen som importens andel av den inhemska användningen av industriprodukter uppgick till knappt 30 % år 1970. Vid utgången av år 1985 var exportandelen omkring 47 % och importandelen omkring 42 %. Export- och import— andelen för övriga näringsgrenar år 1980 och år 1986 redovisas i tabell 322 nedan.

Fördelas industriexporten på enskilda företag framgår att ett begränsat ; antal företag svarar för en mycket stor andel av densamma. År 1985 svarade

] de 20 största exportföretagen för 50 % av industrins export och de 5 största för 30 %. Många svenska storföretag har under efterkrigstiden utvecklats l till internationella koncerner med minskad andel avsättning och sysselsätt- l ning i Sverige. I flertalet av de 20 största exportföretagen översteg utlands-

— faktureringens andel av omsättningen 70 % år 1985 och i tre av dem Sandvik, — uppgick den till omkring 90

SKF och Alfa—Laval %. Tillväxten på utlandsmarknaderna har emellertid inte skett endast genom en ökad export, utan också genom företagsköp och nyetableringar utomlands, vilket

|

|

Ägarutredningenskartläggning 43

Diagram 3:I Exportens andel av industriprodukn'onen och importens andel av den

inhemska användningen av industriprodukter åren 1970—1986.

Exportens andel av produktionsvärdet

%

| | T I | '

|

45 50 % Importens andel av inhemsk förbrukning

Tabell 3:2 Exportens andel av produktionsvärdet respektive importens

(saluvärdet)

andel av inhemsk förbrukning i olika näringsgrenar år 1980 och år 1986. Procent.

Exportandel Importandel

1980 1986 1980 1986

Jord- 6 8 17

och skogsbruk, jakt och fiske 18 . Gruvor och mineralbrott 54 68 91 93 '

Tillverkningsindustri 39 46 37 42 ? El-, gas-, värme—och vattenverk 2 2 2

2 ; Byggnadsindustri

2 1 1 1 '

Varuhandel, restaurang och hotellrörelse 3 1

2 2 ? Samfärdsel, post- och televerk 22 21 11

10 ; Bank, försäkring, fastighetsförvaltning

4 4 4 3 ; Övriga tjänster 1 2 1

1 l

Källa: Nationalräkenskaperna och

Tjänstehandelsenkäten.

medfört att exportens andel av utlandsfaktureringen stadigt minskat. I de 20 största industriföretagen var denna andel år 1986 omkring 40 %. Så gott som hela den svenska exporten är hänförlig till de näringsgrenar som ingår i utredningens kartläggning. Det är inte möjligt att precisera hur stor del av denna export som är hänförlig till företag med minst 500 anställda. En antydan om att dessa företag svarar för merparten av exporten ger dock ovan redovisade uppgifter beträffande de 20 största exportföre— tagen, vilka samtliga ingår i kartläggningen.

3.3.3¶Sysselsättning

Vid årsskiftet 1978—1979motsvarade den totala sysselsättningen i Sverige, enligt SCB:s statistik, omkring 3 miljoner årsanställda och vid årsskiftet

1985—1986drygt 3,4 årsanställda.l

miljoner Som framgår av tabell 3:3 nedan svarade näringsgrenen offentlig förstörst andel av valtning och andra tjänster såväl år 1978 som år 1985 för sysselsättningen. År 1985 uppgick sysselsättningen i denna näringsgren till 1,3 årsanställda, vilket motsvarade 37 % av den totala sysselsättmiljoner ningen i landet. Den sysselsättningsmässigt näst största näringsgrenen var båda åren tillverkningsindustrin, i vilken är 1985 återfanns omkring 860 000 eller en av totalantalet årsanställda. Antalet anställda i tillverkfjärdedel ningsindustrin minskade dock med drygt 41 000 under perioden. I fråga om övriga näringsgrenar kan framför allt noteras att sysselsättningen inom banker, försäkringsverksamhet m. m. ökade med drygt 60 000 årsanställda under den studerade perioden och år 1985svarade för knappt 8 % av den i totala sysselsättningen. I SCB:s sysselsättningsstatistik inkluderas endast anställda i Sverige. Som ovan påpekats har emellertid många svenska storföretag fått en allt mer internationell karaktär, inte bara vad avser försäljning utan även i fråga om , sysselsättning. Enligt uppgifter från den s. k. direktinvesteringskommittén ! bedrev år 1965 ett åttiotal svenska företag tillverkning (SOU 1982:27)

i

utomlands och sysselsatte i den delen av sin verksamhet omkring 170 000 | personer. År 1978 hade antalet anställda utomlands ökat till omkring 300 000 och för år 1986 kan antalet uppskattas till omkring 370 000. Mot denna bakgrund har utredningen beräknat sysselsättningen i de svenska företagen med utgångspunkt i det sammanlagda antalet anställda i Sverige och utomlands. Det medför att en jämförelse mellan SCB:s och utredningens sysselsättningssiffror måste göras med försiktighet. På basis av SCB:s material framgår dock av tabell 3:3 att omkring 60 % av det totala antalet årsanställda i Sverige år 1985 återfanns inom de av utredningen studerade näringsgrenarna.

' som antalet redovisade arbetstimmar dividerat med l Antalet årsanställda beräknas den totala arbetstiden för olika kategorier heltidssysselsatt arbetskraft. I texten används begreppen årsanställda och anställda synonymt.

Tabell 3z3 Antal årsanställda i Sverige år 1978 respektive 1985 fördelade på närings-

gren.”

&

Till följd av olikheter i SCB:s datainsamling är sysselsättningsstatistiken för de två åren inte helt jämförbar. Det gäller framför allt näringsgrenen offentlig förvaltning och andra tjänster i vilken sysselsättningen i ett stort antal myndigheter är inkluderad först fr. o. m. är 1980.

I förhållande till det totala antalet företag i näringslivet är antalet företag med minst 500 anställda mycket begränsat. År 1985 utgjorde dessa företag endast 0,5 % av totalantalet företag. Sysselsättningsmässigt är dock storföretagen synnerligen betydelsefulla, vilket framgår av tabell 324 nedan.

Inte heller dessa siffror från SCB är direkt jämförbara med utredningens, emedan SCB använder ett annat företagsbegrepp än utredningen. I SCBstatistiken redovisas en koncern som ett företag

varje juridisk enhet inom och uppgifter om antalet anställda avser sysselsättningen i den juridiska enheten. Utredningen har i sin kartläggning räknat varje koncern som ett företag och inkluderat det i kartläggningen om koncernens sammanlagda sysselsättning motsvarar minst 500 anställda. De siffror som återfinns i tabellen ger således ett minimimått på hur stor andel av sysselsättningen som täcks av utredningens kartläggning.

Tabellen visar att 47 % av antalet —

det totala anställda år 1985 i Sverige och inom de studerade näringsgrenarna —

återfanns i företag med minst 500 anställda. Storföretagens andel av sysselsättningen var högst inom näringsgrenen gruvor varuhandel, restau-

och mineralbrott (73 %) och lägst inom rang och hotellrörelse (26 tillverkningsindustrin svarade storföre-

%). Inom tagen för 53 % av totalantalet anställda.

I korthet kan således konstateras att omkring 60 % av den totala sysselsättningen i Sverige år 1985 återfanns inom de av utredningen studerade näringsgrenarna och att omkring hälften av antalet anställda i dessa näringsgrenar fångas upp genom ett studium av företag med minst 500 anställda. Därutöver täcker utredningens kartläggning en betydande del av antalet anställda i svenska företag utomlands. Motsvarande uppgifter för år 1978 har inte varit tillgängliga för utredningen.

Tabell 3:4 Antal årsanstållda i Sverige år 1985 totalt och i företag med minst 500 årsanställda inom de av utredningen studerade näringsgrenarna.

Näringsgren Anställda

Totalt Varav i företag Andel

med minst 500

årsanställda

3.4¶Utredningens kartläggning i relation till aktiemarknadens struktur

De av utredningen studerade storföretagen utgörs i allt väsentligt av aktiebolag och bland dessa är de bolag av särskild betydelse, vilkas aktier är föremål för regelbunden handel på marknaden. Mot denna bakgrund ges i föreliggande avsnitt en kortfattad beskrivning av den svenska aktiemark-

storföretag som återfinns på naden och vissa jämförelser görs mellan de aktiemarknaden och samtliga svenska aktiemarknadsföretag.

Den svenska aktiemarknadens utveckling präglades under den studerade perioden av att det totala antalet aktiemarknadsföretag ökade betydligt och att aktiehandeln fann delvis nya former. Aktiehandelns omsättning och aktiemarknadsföretagens samlade börsvärde steg också kraftigt. Därtill var nyemissionsvolymen historiskt sett mycket hög.

Aktiemarknaden kan sägas bestå av två skilda men ömsesidigt beroende

— Med pridelmarknader en primärmarknad och en andrahandsmarknad. märmarknad avses aktieköp i samband med nyemissioner. Genom nyemis-

soliditeten, vilsioner erhåller företagen ytterligare riskkapital och stärker ket skapar utrymme för investeringar eller ger möjlighet att överbrygga temporära nedgångar i lönsamheten.

Som framgår av diagram 3:2 nedan var aktiemarknadens riskkapitaltillskott genom nyemissioner betydligt högre under 1980-talets fem första år än under 1970-talets senare hälft. Nyemissionerna var speciellt omfattande år

emissionsbeloppen uppgick till 9,4 1983 då de sammanlagda miljarder kronor. Diagrammet visar på betydande skillnader mellan olika år, men ger

— också en bild av den mängd riskkapital som via primärmarknaden under

omständigheter -— aktiemarknadsföretagen. viss tid och vissa kan tillföras År 1987 erhöll aktiemarknadsföretagen nytt

drygt 7 miljarder kronor i riskkapital.

Diagram 3.2 Till svenska akliemarknadsföretag tillförtbelopp genom nyemissioner under perioden 1975—1987.

Miljarder kronor

W

xxxxxv W xxxxxx” xxxxxv

19751976 1977 1978 1979 1980 1981 1982 1988 1984 1985 19861987 Nyemissioner Riktade till utlandet . . [:] Introduktioner

Statistiken inbegriper företag med aktier noterade på A 1-, A 2- och OTC-listorna samt inofficiella listan och omfattar kontantemissioner till marknaden. Som emissionsdatum räknas datum för likvid. Källa: År 1975—1979fjärde AP-fondens årsredovisning. År 1980—1987 Stockholms fondbörs.

48 Ägarutredningens kartläggning

Förekomsten av en primärmarknad för aktier förutsätter i viss mån en väl fungerande andrahandsmarknad, vilken i det sammanhanget fyller två funktioner. För det första ger det på andrahandsmarknaden etablerade priset ett riktmärke mot vilket priset nyemitterade aktier kan ställas. För det andra borgar en väl fungerande andrahandsmarknad för att de aktier av aktiemarknadsföretag har en hög grad av likviditet, dvs. som emitteras att de med så gott som omedelbar verkan kan omsättas i kontanter eller värdepapper. En sänkning av likviditetsrisken reducerar ägarnas andra avkastningskrav och underlättar därigenom företagets kapitalanskaffning. Den svenska andrahandsmarknaden för aktier utgörs i allt väsentligt av den handel som förekommer vid Stockholms fondbörs. Vid fondbörsen fanns år 1978 endast en lista, A-listan, vilken det vid utgången av året noterades totalt 138 aktieserier utgivna av 94 olika företag. Det sammanlag- , da börsvärdet dessa aktier uppgick till närmare 44 miljarder kronor och den värdemässiga omsättningen var strax över 4 %.2 Vid sidan av handeln vid Stockholms fondbörs förekom år 1978 också viss handel med aktier noterade den dåvarande fondhandlarlistan. Denna lista omfattade sammanlagt 42 aktieserier med ett samlat marknadsvärde uppgående till 3,3 kronor, utgivna av 39 olika företag. Den miljarder registrerade omsättningen uppgick till 76,5 miljoner kronor, vilket betyder att endast omkring 2 % av marknadsvärdet på denna lista omsattes under året. Av den totala registrerade omsättningen på aktiemarknaden år 1978 svarade fondhandlarlistan för endast omkring 4 %. Vid årsskiftet 1979-1980 erhöll Stockholms fondbörs monopol på fondbörsverksamhet och en successiv avveckling av fondhandlarlistan påbörjades. Från den 1 tidigare A-listan för större januari 1981 reserverades den företag och ändrade namn till A 1-listan, samtidigt som en ny lista, A inrättades för företag med mindre aktiekapital. I samband därmed börsregistrerades flertalet av de aktier som tidigare noterats fondhandlarlistan och introducerades på A 2-listan. Av tabell 315 nedan framgår att det på fondbörsens A-listor vid utgången av sammanlagt 275 olika aktieserier, vilket var nästan år 1985 noterades dubbelt så många som år 1978. Även antalet företag med noterade aktier ökade betydligt, från 94 företag år 1978 till 171företag år 1985. Till följd avi en har antalet företag därefter första hand omfattande uppköpsaktivitet reducerats något. För inregistrering av aktier vid fondbörsen har börsstyrelsen uppställt krav rörande dels företagens kapitalstorlek, dels spridningen av företagens j notering på A 1-listan gäller bl. a. att företagen skall ha ett aktier. För aktiekapital uppgående till minst 10 miljoner kronor och för notering på A 2-listan kronor. Vad avser spridningen av aktierna gäller minst 2 miljoner för A 1-listan att det måste finnas minst 1 000 ägare som vardera innehar

2 Omsättningen i detta avsnitt beräknad som årsomsättning dividerad med det är per ultimo respektive år. En mer korrekt metod är att utnyttja samlade dagsvärdet årets genomsnittliga marknadsvärde.

Tabell 325 Antal aktieserier noterade på Stockholms fondbörs A-listor vid utgången av år 1978—1987.

1978 1979 1980 19813 1982 1983 1984 1985 1986 1987

Antal aktieserier 138 139 149 180 193 215 263 275 273 281 Antal företag 94 96 103 130 139 150 160 171 161 157

2I samband med avvecklingen av fondhandlarlistan tillkom den 1 januari 1981 A 2—listanpå vilken 29 företag introducerades under året. Av dessa återfanns 23 tidigare på fondhandlarlistan.

minst en s.k. börspost.3För A 2-listan gäller att företagen skall ha minst 400 börspostägare. Vidare gäller som spridningskrav att högst 90 % av det aktieslag som noteras får ägas av en enskild ägare eller ägargrupp.

Tabell 3:6 Inregistreringskrav för aktier vid Stockholms fondbörs och OTC-listan år 1985.

Den totala omsättningen på fondbörsens A-listor år 1985 var 83,4

miljarder kronor och det samlade marknadsvärdet uppgick vid årets slut till närmare 285 miljarder kronor. Uttryckt i fast penningvärde var marknadsvärdet närmare fyra gånger högre än år 1978. En för marknadens likviditet och förmåga till adekvat prissättning betydelsefull faktorer är omsättningshas— tigheten. Denna uppgick år 1985 till närmare 30 %, vilket var sju gånger . högre än år 1978.

Som framgår av tabell 3:5 ovan minskade antalet företag med aktier noterade på fondbörsens A—listornågot under år 1986 och år 1987. Det

samlade marknadsvärdet av aktierna på dessa listor steg dock med omkring 50 %

under år 1986 och uppgick vid årets slut till 433 miljarder kronor. Denna kursutveckling bröts under hösten 1987. Som en följd av kraftiga kursfall sjönk A-listornas samlade marknadsvärde och uppgick vid årets utgång till 412 miljarder kronor. Såväl år 1986 som år 1987 omsattes omkring en tredjedel av A-listornas samlade marknadsvärde.

Även efter börsmonopolets införande kom en betydande handel att idkas med aktier som inte inregistrerats vid Stockholms fondbörs. Den mest

Med börspost förstås det lägsta antal aktier eller lägsta nominella belopp som får bli föremål för notering. Riktvärdet för A l-listan är ett basbelopp och för A 2—listanett halvt basbelopp.

av av den s.k. OTC-marknaden, organiserade delen denna handel utgörs vilken tillskapades år 1982. OTC-marknaden är kopplad till Stockholms fondbörs bl. a. genom att handeln sker i dess lokaler och främst mellan börsmedlemmar. Aktierna är emellertid inte inregistrerade vid fondbörsen.

ett avtal mellan företaget och en Som grund för handel och notering ligger s.k. market-maker, vilken vanligen är en bank eller en fondkommissionär. Avtalet specificerar bl. a. market-makerns skyldighet att upprätthålla en marknad i företagets aktier och ålägger denne ett ansvar för en tillfredsställande information om företaget. Börschefen skall fortlöpande informeras i frågor som rör OTC-företagen och kan i samråd med market-makern besluta om noteringsstopp. Handeln med OTC-aktier står under bankinspektionens tillsyn.

Vid utgången av OTC-marknadens första år noterades på OTC-listan endast två aktieserier utgivna av två företag. Vid utgången av år 1985 hade antalet noterade aktieserier ökat till 71 utgivna av 71 företag med ett samlat marknadsvärde uppgående till omkring 6,2 kronor. Antalet OTC-

miljarder företag ökade således dramatiskt på kort tid, men handeln i OTC-aktier utgör trots det en ringa del av den totala aktiemarknaden i Sverige. År 1985 svarade den värdemässigt för endast omkring 1 % av aktiehandeln vid Stockholms fondbörs.

Förutom i OTC-företag förekommer också någorlunda regelbunden handel med aktier i ytterligare ett antal företag. Fram till sommaren 1988 bedrevs denna handel helt vid sidan av Stockholms fondbörs verksamhet och utan tillsyn från någon myndighet. Kurser för dessa aktier noterades regelbundet i dagspressen på den s. inofficiella listan och väntelistan. Några kriterier för notering på dessa listor fanns inte. För väntelistan gällde dock som regel att företaget ansökt om att få sina aktier inregistrerade vid fondbörsen. Vid utgången av år 1985 återfanns 33 aktieserier utgivna av 28 företag på den s. k. inofficiella listan, medan det väntelistan noterades fem aktieserier utgivna av fyra företag.

I tabell 317nedan redovisas dels antalet företag vilkas aktier vid utgången av år 1985var föremål för någon form av notering, dels marknadsvärdet och omsättningen på de då aktuella listorna.

Tabell 3:7 Antal företag noterade på olika kurslistor vid utgången av år 1985 samt totalt marknadsvärde och omsättning för respektive lista. Kurslista Antal företag Marknadsvärde Omsättning”

per 1985—12—31 %

mkr

&

Beräknat som total omsättning under år 1985 dividerad med det samlade marknads— värdet per 1985—12—31.

Vid halvårsskiftet år 1988 tillkom ytterligare en lista för aktienoteringar, nämligen den s. k. O-listan, vilken är avsedd för oregistrerade aktier. De aktier som noteras på O—listanfår handlas genom fondbörsens datasystem under förutsättning att de företag som givit ut aktierna förbinder sig att uppfylla i princip samma krav på informationsgivning som börsföretagen. Så gott som samtliga aktier som noterades på väntelistan respektive den inofficiella listan fördes över till O-listan, vilket medförde att väntelistan helt försvann och att endast fem företag hade sina aktier inofficiellt noterade vid utgången av augusti 1988.

Utredningens kartläggning avser, som ovan redovisats, fristående företag eller koncerner med minst 500 anställda i Sverige eller utomlands. År 1985 fanns det i svenskt näringsliv 284 företag som uppfyllde dessa kriterier, varav 111 företag var aktiemarknadsföretag.

På såväl fondbörsens listor som övriga kurslistor noteras i vissa fall aktier i dels ett moderföretag, dels ett eller flera icke helägda dotterföretag till moderföretaget. För att antalsmässigt kunna relatera de av utredningen studerade 111 storföretag som också återfanns på aktiemarknaden år 1985 till samtliga aktiemarknadsföretag, är det därför nödvändigt att till de 111 företagen lägga 58 dotterföretag som noterades på någon kurslista år 1985.

Av tabell 3:8 nedan framgår att utredningens undersökning därigenom omfattade drygt 75 % av antalet företag på A 1- och A 2-listorna och drygt 60 % av samtliga aktiemarknadsföretag.

Relateras i stället de studerade aktiemarknadsföretagen till samtliga aktiemarknadsföretag i värdetermer framgår att utredningens kartläggning täcker drygt 75 % av värdet på samtliga aktiemarknadsföretag.

Tabell 3:8 Antal studerade storföretag på aktiemarknaden år 1985 fördelade på kurslistor.

3.5¶Grundmaterial

På basis av bearbetade aktieböcker från Värdepapperscentralen

(VPC) och bolagsstämmoprotokoll från patent- och registreringsverket har utredningen låtit upprätta ett register över ägarandelar representerande minst 2 % av aktiekapitalet eller röstetalet i de studerade företagen respektive år. Registret innehåller för år 1985 uppgifter om 439 företag med sammanlagt 1 900 registrerade ägarandelar. För år 1978 omfattar registret 331 företag och 1 100 ägarandelar.

De ägarandelar som på detta sätt registrerats för aktiemarknadsföretagen år 1985 täcker i genomsnitt 72 % av aktiekapitalet och 80 % av röstetalet i företagen. För år 1978 är täckningsgraden i motsvarande företag 49 % respektive 55 %. När det gäller företag utanför aktiemarknaden omfattar registret med få undantag hela aktiekapitalet och röstetalet. Vid registrering av ägarnas andelar i företagen har ambitionen varit att ange ägares innehav för sig och att undvika sammanslagningar av varje varandra närstående ägares innehav. Grundmaterialets karaktär har emellertid gjort att denna princip inte till fullo kunnat följas. Ägardata har hämtats från företaget Aktiemarknadsbevakning, vilket bearbetar företa- ' gens aktieböcker ett sådant sätt att ägarna rangordnas storleksmässigt. I samband med denna bearbetning sker emellertid också vissa sammanslagningar av aktieposter tillhöriga varandra närstående ägare. I utred-

I

ningens register är av detta skäl aktieinnehav som tillhör medlemmar i

l

samma sammanslagna till en aktiepost. Vidare har till denna post familj l förvaltningsföretag som i prinförts innehav tillhöriga familjekontrollerade cip inte bedriver annan verksamhet än förvaltning av familjens aktieportfölj. Detsamma gäller stiftelsers innehav. Som exempel kan familjeanknutna nämnas att innehav tillhöriga det av Erik Penser kontrollerade förvaltnings-

|

företaget Yggdrasil betecknats som tillhöriga Erik Penser och att innehav

l

tillhöriga Knut och Alice Wallenbergs stiftelse inkluderats i ”släkten Wal- ;

lenbergs” aktieposter. : I övrigt har inte några sammanslagningar gjorts i grundmaterialet, vilket exempelvis innebär att de båda Wallenberganknutna investmentföretagen Investor och Providentias innehav i ASEA och en rad andra företag redovisas som separata aktieposter. I analyserna har däremot sammanslagningar skett i de fall det ansetts motiverat. Utöver ägarnas andelar av aktiekapital och röstetal har utredningen för företag registrerat uppgifter om det totala antalet årsanställda samt för varje aktiemarknadsföretagens del även om aktiekapitalets storlek och kursen på företagets aktier. Dessa uppgifter har hämtats från företagens årsredovisningshandlingar samt från riksskatteverkets deklarationsanvisningar. Slutligen har uppgifter inhämtats från VPC om det totala antalet aktieägare i företagen. Det bör dock ifråga om dessa uppgifter noteras att de inte inkluderar utländska ägare som har sina aktier hos utländska förvaltare. Därigenom uppstår en underskattning av totalantalet ägare i en del företag. Vid de beräkningar av olika ägarkategoriers andelar av det totala börssom betänkandet, har börsvärdet för värdet SCB utfört och som redovisas i ] ' företag beräknats genom att antalet aktier i olika aktieserier multivarje plicerats med den av riksskatteverket angivna deklarationskursen. I de fall en viss aktieserie inte är inregistrerad vid Stockholms fondbörs anges emellertid inte heller någon deklarationskurs. SCB har då använt den högsta kursen för någon av företagets övriga aktieserier. Metoden resulterar i ett något högre börsvärde än vad som vanligtvis anges från Stockholms fondbörs sida, emedan det senare baseras endast på vid fondbörsen inregistrerade aktieserier.

3.6¶Sammanfattning

Ägarutredningens kartläggning av ägar- och inflytandestrukturen i näringslivet avser i första hand förhållandena vid utgången av år 1978 och år 1985.

Kartläggningen omfattar samtliga näringsgrenar utom jordbruk, skogsbruk, större delen av näringsgrenen offentlig

jakt och fiske. Vidare har förvaltning och andra tjänster uteslutits. Kartläggningen avser förhållandena i storföretag, varmed avses företag med minst 500 anställda. Omkring 60 % av den totala sysselsättningen i Sverige år 1985 återfanns inom de studerade näringsgrenarna och omkring hälften av antalet anställda i dessa näringsgrenar fångas upp i utredningens studie av storföretag. Därutöver täcker utredningens kartläggning en betydande del av antalet anställda i svenska företag utomlands.

Den del av de studerade storföretagen som utgörs av aktiemarknadsföretag representerade drygt 60 % av det totala antalet aktiemarknadsföretag år 1985 och hade ett marknadsvärde motsvarande drygt 75 % av marknadsvärdet samtliga aktiemarknadsföretag.

4¶Ägande och inflytande i storföretagen

4.1¶Inledning

I föreliggande kapitel presenteras de resultat som framkommit i utredningens kartläggning av ägar- och inflytandestrukturen i det svenska näringslivets storföretag, varmed avses koncerner eller fristående företag med minst 500 anställda i Sverige eller utomlands. Kartläggningen avser i huvud- ; sak perioden från årsskiftet 1978—1979till årsskiftet 1985—1986, men har i flera avseenden utsträckts till år 1988. Vissa jämförelser görs också med ? ägarförhållandena år 1950 och år 1963.

I avsnitt 4.2 redovisas storföretagspopulationen och företagen delas upp i _ olika kategorier med avseende på ägarförhållanden. Vidare beskrivs de 5 förändringar i storföretagspopulationens sammansättning som ägde rum i under den studerade perioden.

I avsnitt 4.3 koncentreras intresset till privatägda svenska storföretag. Med hänsyn till de stora skillnader i fråga om ägar- och inflytandestruktur som ofta föreligger mellan företag på aktiemarknaden och företag i vilkas aktier eller andelar det inte förekommer någon regelbunden handel, delas beskrivningen upp i två delar. I den första, 4.3.1, ges en utförlig redovisning av strukturen i privatägda svenska storföretag på aktiemarknaden. Beskrivningen avser: — antalet ägare — ägarkoncentrationen —

röstandelskoncentrationen — inflytandekoncentrationen , — ägarnas kategoritillhörighet —

kontrollägarskiften och företagsuppköp —

ömsesidigt och cirkulärt aktieägande.

I den andra delen, 4.3.2, behandlas på ett mer kortfattat sätt ägar- och inflytandestrukturen i privatägda svenska storföretag aktiemark-

utanför

naden.

Redovisningen iavsnitt 4.3 avser ägar- och inflytandestrukturen i enskilda företag och tar inte hänsyn till att många ägare har intressen i flera företag. I avsnitt 4.4 däremot riktas uppmärksamheten mot ägare som har möjlighet att utöva kontroll över flera storföretag. En redovisning görs av stora ägare i näringslivet.

Slutligen ges i avsnitt 4.5 en översiktlig beskrivning av det tilltagande bruket av konvertibler, teckningsoptioner och likartade instru-

finansiella

ment med anknytning till aktiemarknaden.

4.2¶Storföretagen år 1978 och år 1985

I svenskt näringsliv fanns år 1985 sammanlagt 284 koncerner eller fristående företag med minst 500 anställda i Sverige eller utomlands, vilka tillsammans hade 1,6 ;

miljoner årsanställda.' Med utgångspunkt i ägarförhållanden har utredningen delat in dessa företag i fyra kategorier, nämligen: ; — utlandsägda företag

;

—

offentligt ägda svenska företag ; — föreningsägda svenska företag

;

— privatägda svenska företag.

Till kategorin utlandsägda företag har förts företag i vilka mer än hälften av röstetalet eller motsvarande innehades av utländska ägare.2Kategorin of- ; fentligt ägda svenska företag utgörs samma sätt av företag i vilka mer än ; hälften av röstetalet eller motsvarande innehades av stat, landsting eller kommuner. Med föreningsägda svenska företag avses företag drivna i föreningsform samt företag associationsform i vilka mer än hälften ;

med annan ; av röstetalet eller motsvarande innehades av en eller flera föreningar. Till denna kategori har också förts ömsesidigt ägda försäkringsföretag samt sparbanksrörelsen. Med privatägda svenska företag avses slutligen företag i vilka mer än hälften av röstetalet eller motsvarande innehades av svenska

personer som inte tillhörde någon av de övriga kategofysiska eller juridiska rierna.

Av de 284 företagen tillhörde 43 företag kategorin utlandsägda. Det största av dessa var det skandinaviska flygbolaget SAS, i vilket den svenska ägarandelen är tre sjundedelar och resten delas lika mellan norska och danska intressen. SAS hade år 1985 drygt 30 000 anställda. Så gott som samtliga övriga utlandsägda företag var dotterföretag till utländska företag. I jämförelse med svenskägda storföretag var de genomsnittligt små och hade tillsammans knappt 90 000 anställda, vilket motsvarade omkring 6 % av det totala antalet anställda i storföretagen år 1985. Företagen var i huvudsak verksamma inom transport-, elektronik-, kemi- och livsmedelssektorerna. Störst var Svenska Philips med omkring 5 000 anställda i Sverige. ;

I 35 företag innehades majoriteten av röstetalet av offentliga intressen. Flertalet av dem hade staten som huvudägare, men i gruppen ingår också

Det bör observeras att uppgiften om antalet koncerner och fristående företag inte är jämförbar med de i avsnitt 3.3.2 redovisade uppgifterna i vilka varje företag inom en koncern särredovisas. I appendix A redovisas de 50 sysselsättningsmässigt största företagen i svenskt näringsliv år 1985. 2 dotterföretag

I kategorin utländska företag har även inkluderats utländska i Sverige, trots att dessa inte uppfyller kravet på att vara fristående företag eller egna koncerner.

några kommunal- och landstingsägda företag. Av det totala antalet anställda i storföretagen återfanns en femtedel, eller drygt 300 000 anställda, i denna kategori. De tio största företagen svarade för fyra femtedelar av sysselsättningen i de offentligt ägda företagen och över hälften av de anställda återfanns i fyra affärsdrivande verk, nämligen postverket, statens järnvägar, statens vattenfallsverk och televerket.3

Av storföretagen år 1985 var 20 föreningsägda. I dessa dominerades ägarbilden av producent- och konsumentkooperationen. Producentkooperationen hade sin tyngdpunkt i förädling av

råvaror från jord—och skogs— bruk, medan verksamheten inom konsumentkooperationen till lika delar utgjordes av detaljhandel och produktion av konsumentvaror. Som påpekats har till kategorin föreningsägda företag också förts ömsesidigt ägda försäkringsföretag samt sparbanksrörelsen. Sammanlagt svarade de föreningsägda företagen för drygt en tiondel av det totala antalet anställda i storföretagen.

I 181 av de 284 storföretagen innehades röstmajoriteten av svenska fysiska eller juridiska personer som inte tillhörde någon av de övriga kategorier— na.4 Dessa privatägda svenska storföretag hade sammanlagt 1 an-

miljon ställda, vilket motsvarade av sysselsätt-

knappt två tredjedelar den totala ningen i storföretagen. De tio största företagen svarade tillsammans för närmare hälften av sysselsättningen. Av dessa var verkstadsföretag,

sju medan övriga tre företag hade sin tyngdpunkt inom entreprenad-, trärespektive gruvindustrin. Omkring en av det totala antalet an-

tredjedel ställda i de privatägda svenska storföretagen år 1985 var verksamma utomlands och många företag hade fler anställda utomlands än i Sverige. Det senare var fallet i bl. a. Electrolux, SKF, Swedish Match, Sandvik, Atlas Copco, Esselte, Alfa-Laval och AGA.

Tabell 4:l Fristående företag eller koncerner i svenskt näringsliv med minst 500 anställda år 1985 fördelade på kategorier med utgångspunkt i ägarförhållanden. (284 företag)

*

Se not 4 nedan.

Till de stora offentliga företagen kan också räknas Samhällsföretag (nuvarande

Samhall). Företaget har inte inkluderats i undersökningen. "

Fem företag har inte kunnat klassificeras enligt majoritetsägarprincipen. I dessa delades röstetalet lika mellan två ägare från olika ägarkategorier. Företagen i fråga återfinns i tabell 4:1 under rubriken Delat huvudägarskap.

Vid en över tiden framgår att såväl det totala antalet storföre-

jämförelse tag som den sammanlagda sysselsättningen i dessa företag var i stort sett densamma år 1978 som år 1985. Jämförs tabell 411 med tabell 4:2 nedan framgår att några större förändringar inte heller ägde rum ifråga om företagens ägarkategoritillhörighet. Vid båda tillfällena var majoriteten av storföretagen privatägda svenska företag.

Tabell 412 Fristående företag eller koncerner i svenskt näringsliv med minst 500 anställda är 1978 fördelade på kategorier med utgångspunkt i ägarförhållanden.

( (289 företag)

i

1¶Att antalet företag och anställda liksom fördelningen kategorier i stort sett var densamma vid båda tillfällena innebär emellertid inte att det var

j

samma företag som utgjorde storföretag i svenskt näringsliv år 1978 som år 1985. Tvärtom ägde betydande förändringar rum inom storföretagspopulationen under perioden. Av de 289 storföretagen år 1978 återstod i 1985 års population endast 196 företag. Se tabell 4:3 nedan.

En knapp tredjedel av 1978 års storföretag uppfyllde år 1985 inte kriteriet att vara ett fristående företag eller en koncern, med minst 500 anställda, vilket till övervägande del förklaras av att företagen i fråga köptes upp av något annat företag. I 59 av de 93 företag som lämnade storföretagspopulationen under den studerade perioden var detta således en följd av att något annat företag förvärvade aktier eller andelar motsvarande mer än halva röstetalet i företaget. Förvärven medförde dock endast undantagsvis att företagen i fråga försvann i egenskap av juridisk person eller att verksamheten upphörde. Flertalet av de uppköpta företagen existerade är 1985som dotterföretag till det köpande företaget.

En annan viktig förklaring till att företag lämnade storföretagspopulationen var att antalet anställda minskade till färre än 500 under den studerade perioden. Det var fallet i 25 av företagen. Slutligen gick 6 av storföretagen i

jÅ

konkurs och 3 företag försvann av annat skäl ur populationen.

Emellertid tillkom också i stort sett lika många storföretag som det bortföll under perioden. Drygt hälften av de företag som tillkom existerade som fristående företag eller koncerner redan år 1978, men hade då färre än 500 anställda. Resterande företag var nya i den meningen att de år 1978 inte var fristående företag eller koncerner. Det innebär emellertid inte att de bedrev verksamhet redan år 1978. Tvärtom var många av de tillkomna företagen s.k. avknoppningsföretag från redan existerande storföretag. Som

SOU 198838 Ägande och inflytande i storföretagen

i

exempel kan nämnas Volvos försäljningsföretag Catena vars verksamhet år 1978 var en del av Volvo-koncernen, men under perioden bröts ut till ett fristående företag.

Tabell 4:3 visar också att förändringarna i storföretagspopulationen framför allt ägde rum inom kategorierna privatägda svenska och utlandsägda företag. Inom kategorin offentligt ägda företag försvann endast ett fåtal företag ur storföretagspopulationen och inom kategorin föreningsägda företag kvarstod alla utom ett företag i 1985 års population.

4.3¶De privatägda svenska storföretagens ägar—och inflytandestruktur

Såväl år 1978 som år 1985 tillhörde flertalet storföretag i svenskt näringsliv kategorin privatägda svenska företag och vid båda mättillfällena svarade dessa för närmare två tredjedelar av det totala antalet anställda i storföretagen liksom för en betydande andel av den samlade produktionen i näringslivet. Så gott som samtliga dessa företag drevs i aktiebolagsform, vilket medför att deras ägarstruktur kan beskrivas i termer av aktiestockens fördelning i olika avseenden. Det gäller dels den storleksmässiga fördelningen, dels fördelningen på olika ägarkategorier. Variationen bland företagen var i dessa avseenden mycket stor. Vissa företag hade endast en ägare, medan [

andra hade tio tusentals ägare. I vissa företag innehades så gott som samtliga aktier av fysiska personer, medan ägarbilden i andra dominerades av institutioner.

Som regel föreligger väsentliga skillnader i ägarstruktur mellan företag vilkas aktier är föremål för regelbunden handel på aktiemarknaden och företag i vilkas aktier sådan handel förekommer. Beskrivningen av de privatägda svenska storföretagens ägar- och inflytandestruktur delas därför upp i två delar. Den ena avser storföretag vilkas aktier är föremål för regelbunden handel på aktiemarknaden (4.3.1) och den andra storföretag utanför aktiemarknaden (4.3.2). De förstnämnda företagen benämns fortsättningsvis aktiemarknadsföretag och utgörs av fristående företag eller koncerner med minst 500 anställda, vilkas aktier år 1985 noterades på Stockholms fondbörs A eller A 2-lista eller OTC-, vänte- eller inofficiella listan eller år 1978 noterades på dåvarande börs—eller fondhand—

larlistan.5

4.3.1¶Privatägda svenska storföretag på aktiemarknaden

Av samtliga 181 privatägda svenska storföretag år 1985 var knappt 60 % aktiemarknadsföretag, medan resterande 40 % av företagen stod utanför

Begreppet aktiemarknadsföretag är inte synonymt med det i lagen (1985:571) om värdepappersmarknaden använda begreppet aktiemarknadsbolag. Det senare inbegriper endast börs- och OTC-företag.

SOU 1988138 Ägande och inflytande i storföretagen 61

Tabell 4:4 Privatägda svenska fristående företag eller koncerner med minst 500 anställda år 1978 respektive år 1985 fördelade på aktiemarknads- och icke-aktiemarknadst'öretag.

aktiemarknaden, se tabell 4:4 ovan. Räknat i antal anställda dominerades populationen helt av aktiemarknadsföretagen genomsnitt

(86 %) med i 8 000 anställda, vilket var fyra gånger fler än genomsnittet för icke-aktiemarknadsföretagen. Av tabellen framgår också att en viss förändring ägde rum under perioden så till vida att en något större andel av de privatägda svenska storföretagen och de anställda i dessa företag återfanns i aktiemarknadsföretag år 1985 jämfört med år 1978. Det kan också noteras att de 107 studerade aktiemarknadsföretagen år 1985 hade ett sammanlagt marknadsvärde motsvarande omkring tre fjärdedelar av marknadsvärdet på samtliga aktiemarknadsföretag vid samma tidpunkt.

Av figur 4:1 nedan framgår att 61 av 1978 års 90 aktiemarknadsföretag med minst 500 anställda kvarstod i denna grupp år 1985, medan 29 företag bortföll under perioden. Figuren visar också att totalt 46 nya aktiemark-

Figur 4:1 Förändringar i populationen privatägda svenska företag med minst 500 anställda mellan år 1978 och år 1985.

År 1978 År

29 31

90 aktiemarknads- 61 107 aktiemarknads-

företag .

företag

99 icke 74 icke

aktiemarknads- aktiemarknads-

företag företag

nadsföretag med minst 500 anställda tillkom under perioden. Av dessa 46 företag uppfyllde 15 företag redan år 1978 kriteriet att ha minst 500 anställda, men återfanns då inte på aktiemarknaden. Resterande 31 företag existerade inte som fristående företag eller koncerner år 1978 eller hade då färre än 500 anställda.

I den grupp av 61 privatägda företag som under hela perioden 1978—1985 hade minst 500 anställda och återfanns på aktiemarknaden ingår flertalet av de företag som brukar anses utgöra kärnan i den privatägda delen av [ svenskt näringsliv och som svarar för en betydande andel av näringslivets | sysselsättning, förädlingsvärde och export. Ett karakteristiskt drag hos ] många av dessa företag är en tilltagande internationalisering på såväl produkt- som faktormarknaderna. Flera av dem har expanderat kraftigt utomlands genom förvärv av andra företag och hade år 1985 ett större antal anställda utomlands än i Sverige. Det totala antalet anställda i de 61 företagen ökade från 700 000 till 800 000 under perioden och omkring två .I

av denna ökning ägde rum utomlands. i tredjedelar

De 29 företag som bortföll ur populationen under perioden redovisas i tabell 4:5 nedan. Av tabellen framgår att orsaken till bortfallet i 25 av 29 fall var att företaget upp av eller fusionerades med något annat I

i fråga köptes företag. I samtliga 25 fall var det förvärvande företaget ett annat aktiemark— nadsföretag. Tre av företagen försvann till följd av att de år 1985 hade färre än 500 anställda och ett företag försvann efter konkurs. )

Tabell 4:5 Företag som under perioden 1978—1985bortföll ur gruppen privatägda svenska fristående företag eller koncerner på aktiemarknaden med minst 500 anställda. (29 företag) Företag Antal Företagets situation är 1985 år 1978 anställda

är 1978

AEG 2 500 Dotterföretag till Ahlsell Ahlsella 2 900 Dotterföretag till Boliden Askena 4 900 Färre än 500 anställda Bahcoa 4 400 Dotterföretag till Promotion

11 600 Dotterföretag till Volvo Beijerinvest Billerud 8 100 Dotterföretag till Stora Custosa 800 Färre än 500 anställda Fläkt” 11 600 Dotterföretag till Asea Företagsfinansa 600 Färre än 500 anställda Garphyttantl 700 Dotterföretag till Incentive Gränges 20 200 Dotterföretag till Electrolux Höganäsa 3 100 Dotterföretag till Kanthal J&Wa 900 Dotterföretag till Programator i Kema Nobel 7 400 Dotterföretag till Nobel Kinnevik 1 800 Dotterföretag till Kinnevik (f.d. Fagers-

ta) Korsnäsa 4 500 Dotterföretag till Kinnevik Monark 4 200 Dotterföretag till Aritmos Nife 2 300 Dotterföretag till Sonesson

Forts. tabell 4:5 Företag Antal Företagets situation är 1985 år 1978 anställda

är 1978

Nymölla" 600 Dotterföretag till Papyrus Personer 700 Dotterföretag till Sonesson Saléninvest 3 200 Konkurs Scansped" 2 400 Dotterföretag till Bilspedition Skandinav. Elverk 800 Dotterföretag till Asea Säfveån” 2 500 Dotterföretag till Catena

”

Företaget var år 1985 alltjämt inregistrerat vid Stockholms fondbörs.

Den tillkomna gruppen företag består som påpekats av dels 15 företag som år 1978 hade minst 500 anställda, men stod utanför aktiemarknaden, dels 31 företag som hade färre än 500 anställda eller inte alls existerade som fristående företag eller koncerner år 1978. Beträffande de sistnämnda företagen kan konstateras att än

15 företag hade färre 500 anställda är 1978, att

9 företag var dotterföretag till andra företag detta år och att 7 företag bildades under perioden. De tillkomna företagen redovisas i tabell 4:6 nedan.

Tabell 4:6 Företag som under perioden 1978—1985 tillkom i gruppen privatägda svenska fristående företag eller koncerner på aktiemarknaden med minst 500 anställda. (46 företag)

Företag Antal Företagets situation är 1978 år 1985 anställda

är 1985

Anderson 2 400 Fler än 500 anställda, men aktiemarknadsföretag Argentus 1 600 Fanns B & B 900 Färre än 500 anställda Bergman 900 Färre än 500 anställda Bilspedition 4 200 Fler än 500 anställda, men aktiemarknadsföretag Brio 800 Färre än 500 anställda Catena 4 800 Dotterföretag till Volvo Componenta 1 400 Dotterföretag till Bofors Consilium 700 Fanns Datatronic 600 Färre än 500 anställda Ellos 900 Fler än 500 anställda, men aktiemarknadsföretag Enström 700 Färre än 500 anställda Fenix 1 100 Fanns Fermenta 1 700 Dotterföretag till Astra Finnveden 900 Fanns

Forts. tabell 426

Företag Antal Företagets situation år 1978 år 1985 anställda är 1985

Forsheda ] 400 Fler än 500 anställda, men aktiemarknadsföretag Geveko 600 Färre än 500 anställda Hasselfors 700 Fler än 500 anställda, men aktiemarknadsföretag Hevea 5 000 Färre än 500 anställda Investment 1 000 Fanns i nuvarande form

AB Beijer JM 3 000 Dotterföretag till Industrivärden Lindab 800 Färre än 500 anställda Ljungdahl 900 Fler än 500 anställda, men aktiemarknadsföretag Lundberg 2 000 Fler än 500 anställda, men aktiemarknadsföretag Lundgren 600 Färre än 500 anställda Nea ] 000 Fler än 500 anställda, men aktiemarknadsföretag Norden 600 Dotterföretag till Swedish Match NPL Conata ] 400 Fler än 500 anställda, men aktiemarknadsföretag Parafront 1 400 Fanns Parcon 700 Fanns Pharos I 500 Dotterföretag till AGA Philipson 1 600 Fler än 500 anställda, men aktiemarknadsföretag Platzer 1 000 Dotterföretag till Gränges Programator 2 200 Färre än 500 anställda

1 300 Fler än 500 anställda, men aktiemarknadsföretag Pronator Scapa 600 Färre än 500 anställda

4 200 Fler än 500 anställda, men aktiemarknadsföretag Siab Skandia International 1 600 Dotterföretag till Skandia Skoogs 600 Färre än 500 anställda Sonesson 10 000 Dotterföretag till Beijerinvest Strålfors 700 Färre än 500 anställda Swanboard 1 000 Färre än 500 anställda Swepart 800 Färre än 500 anställda Sydsvenska Dagbladet 1 500 Fler än 500 anställda, men aktiemarknadsföretag

1 100 Fler än 500 anställda, men aktiemarknadsföretag VIAK

Markanta sysselsättningsmässiga storleksskillnader föreligger mellan de bestående företagen och de företag som föll bort respektive tillkom i populationen. År 1978 uppgick antalet sysselsatta i de 61 företag som fanns med

företag som under hela perioden till i genomsnitt 11000 och i de 29 sedermera bortföll ur populationen till drygt 4 100. År 1985 var antalet

i företagen i genomsnitt 13 000, medan de 46 sysselsatta de 61 bestående under perioden tillkomna företagen var väsentligt mindre och i genomsnitt hade 1 600 anställda. Den särredovisning av utvecklingen bland endast de 61 bestående företagen som i det följande görs vid beskrivning av i första hand koncentrationsutvecklingen under perioden, kan därför i viss mån betraktas som en storleksmässig viktning av företagen.

4.3.1.1 Antal ägare Den första aspekt av företagens ägarstruktur som utredningen valt att studera är antalet ägare i företagen. Uppgifter om detta har inhämtats från

är styrelsen skyldig att — VPC. I varje aktiebolag föra förteckning aktiebok —

över bolagets samtliga aktier och aktieägare. Aktieboken är offentlig och skall hållas tillgänglig hos bolaget. För företag anslutna till VPC-systemet (avstämningsbolag) förs emellertid aktieboken av VPC och är offentlig endast med avseende på ägare som innehar fler än 500 aktier i bolaget. VPC redovisar dock regelbundet antalet ägare i företagen, inklusive ägare med färre än 500 aktier.

I många företag finns ägare som uppdragit åt en särskild förvaltare att handha aktieinnehavet. I dessa fall antecknas i aktieboken endast förvaltarens namn, medan ägaren förblir anonym. Svenska förvaltare måste till VPC uppge namn på ägare som innehar fler än 500 aktier i ett företag och VPC inhämtar från de svenska förvaltarna också uppgifter om totalantalet ägare som låtit förvaltarregistrera aktier i respektive företag. Dessa ägare ingår därför i VPC:s statistik.

Emellertid kan även utländska förvaltare, efter beslut av bankinspektio— nen, erhålla tillstånd att förvalta aktier i svenska företag. Dessa förvaltare behöver inte uppge vare sig namnen på de ägare som låtit förvaltaren handha deras aktier eller det totala antalet ägare som utnyttjat denna ' möjlighet. Då många storföretag i dag har en betydande andel av sin [ aktiestock utomlands och då dessa innehav ofta är förvaltarregisterade, innebär detta att VPC:s uppgifter om antalet ägare i företagen underskattar

f

det verkliga antalet ägare. I grova drag kan de nedan redovisade uppgifterna

j

1 därför sägas ange antalet ”svenska” ägare.

Bristerna i statistiken omöjliggör en exakt jämförelse mellan det totala antalet ägare i företagen är 1978 och år 1985. Jämförelsen måste begränsas till att avse antalet ”svenska” ägare och de resultat som framkommer kan i inte användas som en approximation för förändringar i totalantalet ägare. Det finns nämligen anledning att tro att aktieägarkretsen i vissa av de större företagen ökade mer i utlandet än i Sverige under perioden.

Med dessa reservationer kan konstateras att antalet ägare i de privatägda svenska storföretag som återfanns på aktiemarknaden år 1985 uppgick till i genomsnitt närmare 15 000. Antalet varierade emellertid väsentligt mellan olika företag och medianvärdet var knappt 5 000 ägare. Det största antalet ägare, 154 000, hade Volvo, medan företaget Componenta i detta avseende var minst med knappt 500 ägare. I tabell 4:7 nedan redovisas de 25 företag som hade erst ägare.

En jämförelse över tiden visar att de privatägda svenska storföretagen på aktiemarknaden år 1985 hade något färre ägare än de företag som år 1978 klassificerades på motsvarande sätt. Som framgår av tabell 4:8 var det genomsnittliga antalet ägare i 1978 års population knappt 17 000, medan det i 1985 års population var

knappt 15 000. Medianvärdet sjönk från 8 000

Tabell 4z7 De 25 privatägda svenska fristående företag eller koncerner som var aktiemarknadsforetag med minst 500 anställda år 1985 och hade flest aktieägare)

avser antalet våren 1986.

I dessa företag tillkommer ett okänt antal utländska aktieägare som hade sina aktier inregistrerade i utländsk förvaltares namn. Källa: VPC.

Tabell 4z8 Antal ägare i de privatägda svenska fristående företag eller koncerner som var aktiemarknadsforetag med minst 500 anställda år 1978 respektive år 1985. (90 respektive 107 företag)

Antal ägare i Antal ägare i

1978 års företag 1985 års företag

Medel 16 700 14 900 | Min 800 500 ;

Median 7 900 4 600 Max 129 500 153 700 Antal observationer” 86 107

” förklaras av

Differensen mellan det totala antalet företag och antalet observationer att fullständiga ägaruppgifter saknas för vissa företag.

till knappt 5 000 ägare. Nedgången torde i allt väsentligt förklaras av att de 46 företag som tillkom i populationen under perioden hade betydligt färre ägare än de bestående företagen.

Begränsas jämförelsen till de 61 företag som vid båda mättillfällena var privatägda svenska storföretag på aktiemarknaden blir bilden en annan. I dessa företag ökade genomsnittsvärdet något över tiden, från 19 200 till . 20 600 ägare. Även medianvärdet ökade något, se tabell 429.

Tabell 4:9 Antal ägare i de privatägda svenska fristående företag eller koncerner som var aktiemarknadsföretag med minst 500 anställda såväl år 1978 som år 1985. (61 företag)

Antal ägare

1978 1985

Medel 19 200 20 600 Min 800 600 Median 8 900 9 900 Max 129 500 153 700 Antal observationera 55 55 ? Se not till tabell 418.

4.3. 1.2 Ägarkoncentration Beskrivningen av antalet ägare ger en bild av hur många källor som tillskjutit riskkapital till företagens verksamhet. I de enskilda företagens ägarstruktur är emellertid ägarna i detta avseende av mycket olika storlek och betydelse. Strukturen domineras som regel av ett begränsat antal ägare som tillskjutit merparten av företagens riskkapital, medan resterande del tillskjutits av ett stort antal mindre ägare.

Mot denna bakgrund redovisas i föreliggande avsnitt koncentrationen i företagens ägarstruktur. Ägarkoncentrationen mäts därvid med utgångspunkt i ägarnas innehav av kapitalandelar och beskriver de största ägarnas betydelse i ägarstrukturen vid ett tillfälle i förhållande till ett annat tillfälle eller i ett företag i förhållande till ett annat företag. Koncentrationen är i den meningen alltid ett relativt begrepp.

Det bör noteras att koncentrationen i de enskilda företagens ägarstruktur inte med nödvändighet står i något samband med ägarkoncentrationen i näringslivet som helhet. Koncentrationen i de enskilda företagens struktur kan öka även om koncentrationen på övergripande nivå är oförändrad eller i avtagande. De uppgifter om utvecklingen i de enskilda företagen som redovisas nedan kan därför inte användas för att beskriva utvecklingen på övergripande nivå.

I anslutning till detta bör också framhållas att utredningen betraktar ägaroch inflytandestrukturen i företagens perspektiv. Uppmärksamheten riktas mot de ägare som har, oberoende av om dessa ägare i sin tur

varje företag har en bakomliggande, att

slutlig, ägarkrets eller ej. Det innebär inte utredningen bortser från de slutliga ägarnas möjliga inverkan på mellan— handsägarnas beteende, men för företagets vidkommande är det i första hand dess egna ägare —inte eventuella slutliga ägare - som anses svara

kan för riskkapitaltillförseln och övervakningen av ledningens handlande. Om ett stort antal fysiska personer med begränsade aktieinnehav i ett visst företag avyttrar sina aktier ökar koncentrationen med detta synsätt oavsett om aktierna förvärvas av en fysisk person eller exempelvis ett investmentföretag med en stor, slutlig, ägarkrets. För företagets vidkommande innebär även det senare alternativet att ägarfunktionernas utövande koncentreras.

Slutligen bör noteras skillnaden mellan begreppet koncentration och begreppet spridning. Ett företag med två ägare som vardera innehar hälften av aktiekapitalet, har en mer koncentrerad ägarstruktur än ett företag med tre lika stora ägare, trots att ägarna i båda fallen innehar lika stora relativa andelar av aktiekapitalet och att ett spridningsmått således skulle anta samma värde i båda fallen.

I likhet med tidigare undersökningar har utredningen valt att som ett koncentrationsmått använda de största ägarnas andel av aktiekapitalet. Detta mått tillåter dock inte några generella jämförelser av koncentrationen i olika företag eller i ett och samma företag vid olika tillfällen. Ett företag som vid jämförelse med ett annat företag uppvisar en högre koncentration med avseende på den största ägarens andel, kan med avseende på exempelvis de fem största ägarnas sammanlagda andel visa sig ha en lägre koncentration.

För att möjliggöra denna typ av

jämförelser har utredningen för varje företag även beräknat ett koncentrationsindex, vilket beaktar såväl de enskilda innehavens relativa storlek som det totala antalet ägare i företagen? Indexet kan antaga värden från 0 till där 1 anger högsta möjliga koncentration, dvs. att företaget har endast en ägare. Indexet beräknas som summan av de kvadrerade andelarna för de enskilda ägarna, vilket innebär att det i ett företag med exempelvis två lika stora ägare är 0,52+0,52, dvs. 0,5. I ett företag med fem ägare som vardera innehar 40 %, 30 %, 20 %, 5 % respektive 5 % av aktiekapitalet, är koncentrationsindexet 0,295.

Indexet kan också översättas i ett s.k. ekvivalenttal som uttrycker koncentrationen i termer av en hypotetisk ägarstruktur där samtliga ägare har lika stora innehav. Koncentrationsindex 0,5 motsvarar därvid en hypotetisk ägarstruktur med två lika stora ägare och index 0,295 en struktur med drygt tre lika stora ägare. Ju högre koncentrationen är, desto lägre blir ekvivalenttalet.

”

En beskrivning av det använda indexet ges i appendix B.

SOU 198838 Ägande och inflytande storföretagen i 69

I tabell 4:10 nedan redovisas ägarkoncentrationen i termer av de fem största ägarnas andelar av aktiekapitalet i de privatägda svenska storföretag som återfanns på aktiemarknaden år 1978respektive år 1985. Som framgår var spridningen i materialet vid båda tillfällena mycket stor.

Den största ägarens innehav i Ericsson representerade år 1985 endast 4 % av

aktiekapitalet, representerade

medan det i företaget Strålfors hela 80 % av aktiekapitalet.

Av tabellen framgår också att de stora ägarnas andelar av aktiekapitalet ökade väsentligt under perioden. Den största ägarens genomsnittliga andel ökade från 20 % till 29 % av aktiekapitalet och de fem största ägarnas sammanlagda andel från i genomsnitt 41 % till 56 % av aktiekapitalet.

I diagram 4:1 nedan illustreras utvecklingen också i form av koncentrationskurvor för de största ägarnas genomsnittliga kumulerade andelar av

aktiekapitalet i företagen respektive år, där det vertikala avståndet mellan kurvorna återspeglar den ökade koncentrationen i ägarstrukturen.

Tabell 4:10 De fem största ägarnas kumulerade genomsnittliga andelar av aktiekapitalet i de privatägda

svenska fristående företag eller koncerner som var aktiemarknadsföretag med minst 500anställda år 1978respektive år 1985. Procent. (90 respektive 107 företag)

Största äga- Två största Tre största Fyra största Fem största rens andel ägarnas andel ägarnas andel ägarnas andel ägarnas andel 1978 1985 1978 1985 1978 1985 1978 1985 1978 1985

Medel 20 29 29 40 35 48 38 53 41

91 93 Antal observationera 90 107 90 106 89 103 83 98 72

93 ”

Se not till tabell 4z8.

Även vid mätning med koncentrationsindex var koncentrationen i företagens ägarstruktur genomsnittligt sett högre år 1985 än år 1978. Översatt till en hypotetisk ägarstruktur bestående av lika stora

ägare hade år 1985 närmare en av företagen en ägarstruktur sådan att

fjärdedel den motsvarade färre än fem lika stora om-

ägare. År 1978 var motsvarande andel endast kring en av företagen. Andelen företag med en

sjundedel struktur motsvarande fler än 20 lika stora ägare uppgick år 1985 till knappt en fjärdedel, medan den år 1978 uppgick till fler än hälften av företagen, se tabell 4:11 nedan.

Diagram 4:1 De största ägarnas kumulerade andelar av aktiekapitalet i de privat-

fem

ägda svenska företag eller koncerner som var aktiemarknadsföretag med

fristående

minst 500 anställda är 1978 respektive år 1985. (90 respektive 107företag)

Andel av aktiekapital % 100—

90 —

80 —

70—

60 — Kapitalandel 1985

50— Kapitalandel 1978 40— I

30— / / // 20—1/

10—

0 I 1 T 1 1 2 3 4 5 Antal ägare

Tabell4:11 Ägarkoncentration i de privatägda svenska fristående företag eller koncerner med minst 500 anställda som var aktiemarknadsföretag år 1978 respektive år 1985. (90 respektive 107 företag)

Koncentrationsindex uttryckt Antal Andel av som antal lika stora ägare företag företagen (kumulerad procent) 1978 1985 1978 1985

” Se not till tabell 4:8. Såväl i termer av de största ägarnas andelar av aktiekapitalet som i termer av koncentrationsindex översatt till en hypotetisk struktur med lika stora

att ägarstrukturen var mer koncentrerad i

ägare, visar jämförelsen således

de privatägda svenska fristående företag eller koncerner med minst 500 anställda som återfanns aktiemarknaden år 1985 än i de företag som år 1978 klassificerades på samma sätt. Beaktas de under perioden inträffade populationsförändringarna framgår att koncentrationsökningen endast till en mindre del förklaras av att koncentrationen ökade i de 61 företag som fanns med i populationen under hela perioden. Som framgår av tabell 4:12 nedan steg den största ägarens andel av aktiekapitalet i dessa företag från i genomsnitt 19 % till 22 % av aktieka— pitalet och de fem största ägarnas sammanlagda andel från 40 % till 49 %.

Tabell 4:12 De fem största ägarnas kumulerade genomsnittliga andelar av aktiekapitalet i de privatägda svenska fristående företag eller koncerner som var aktiemarknadstöretag med minst 500anställda såväl år 1978som år 1985. Procent. (61 företag)

Största äga- Två största Tre största Fyra största Fem största rens andel ägarnas andel ägarnas andel ägarnas andel ägarnas andel 1978 1985 1978 1985 1978 1985 1978 1985 1978 1985

Medelvärde 19 22 28 34 34 41 38 46 40 49 Antal observationer 61 61 61 60 58 60 58 58 51 55

Studeras utvecklingen i de 61 företagen var för sig, kan konstateras att koncentrationen, såväl i termer av den största största ägarnas och de fem andelar av aktiekapitalet som i termer av koncentrationsindex, ökade i 33 och minskade i 15 av de 61 företagen. I resterande 13 företag ger de olika koncentrationsmåtten motstridiga resultat. Det sammanfattande koncentrationsindexet visar dock att koncentrationen ökade i 10 och minskade i 3 av dessa 13 företag. Totalt ökade således ägarkoncentration i drygt tre fjärdedelar av de 61 företag som fanns med i populationen under hela perioden. Den höga koncentrationen år 1985 jämfört med år 1978 sammanhänger främst med den grupp 46 företag som tillkom under perioden. Koncentrationsgraden var i dessa företag i genomsnitt väsentligt högre än i de företag som fanns med under hela perioden. Den största ägarens andel av aktiekapitalet år 1985var i de tillkomna företagen i genomsnitt 37 % och de fem största ägarnas sammanlagda andel 66 % , % och 49 % jämfört med 22 i de 61 bestående företagen. Som påpekats ovan uppvisar de studerade företagen en kraftig storleksmässig variation i termer av antal anställda. Detsamma gäller företagens börsvärde. Lägst börsvärde, kronor, hade år 1985 företaget 64 miljoner Lundgrens El, medan Volvos börsvärde vid samma tidpunkt var omkring 350 gånger större, är att 22 miljarder kronor. En ofta framförd hypotes ägarkoncentrationen börsvärde, eftersom det kossjunker med tilltagande tar mer att hålla en viss andel av aktiekapitalet högre börsvärdet är. I den studerade gruppen företag finns endast ett svagt samband av sådant slag. I

viss utsträckning torde dock den genomsnittligt högre ägarkoncentrationen

företagen kunna i de tillkomna jämfört med de under perioden bestående förklaras av skillnader i börsvärde.

Begränsas redovisningen till exempelvis de 20 företag som år 1985 hade högst börsvärde blir koncentrationsvärdena betydligt lägre än genomsnittet för hela populationen. I dessa 20 företag uppgick den största ägarens kapitalandel till i genomsnitt 15 % och de fem största ägarnas sammanlagda andel till i genomsnitt 35 % , vilket kan jämföras med 29 % respektive 56 % för populationen som helhet.

Av de 20 värdemässigt största företagen år 1985 återfanns 18företag även i 1978 års storföretagsgrupp. I tio av dessa företag ökade koncentrationen under perioden, medan den minskade i fyra av företagen. För återstående fyra företag är resultaten delvis motstridiga.

4.3.1.3 Röstandelskoncentration Beskrivningen av koncentrationen i företagens ägarstruktur tar utgångs-

innehav av kapitalandelar — — punkt i olika ägares aktier i företagen. Varje sådant innehav berättigar ägaren till en andel i företagets resultat, men också till att deltaga och rösta vid företagets bolagsstämma. Om varje aktie berättigade till samma antal röster vid bolagsstämman, skulle det totala röstetalet i ett företag vara fördelat samma sätt som dess aktiekapital. Den svenska aktiebolagslagen tillåter emellertid företagen att använda aktieslag med olika röstvärden, ofta kallade A- respektive B—aktier. Skillnaden i röstvärde är begränsad så att inte någon aktie får ha ett röstvärde överstigande tio gånger röstvärdet för en annan aktie. Från denna regel undan— tas dock företag som före ikraftträdandet av 1944 års aktiebolagslag hade givit ut aktieslag med större röstvärdesskillnader. Dessa företag får fortsätta att ge ut aktier med samma röstvärden som tidigare, vilket medför att det i vissa företag återfinns aktier med ett röstvärde som är tusen gånger större än röstvärdet för andra aktier.

Tre fjärdedelar av de privatägda svenska storföretag som återfanns på aktiemarknaden år 1985 hade utestående stamaktier med olika röstvärden.7 I ytterligare tio företag medgav bolagsordningen utgivande av aktieslag med olika röstvärden utan att företagen utnyttjat denna möjlighet. Av tabell 4:13 nedan framgår att skillnaden i röstvärde år 1985var 1 till 1 000 i sex företag, 1 till 10 i 71 företag och 1 till 5 i fyra företag.

7

Ett fåtal företag hade röstvärdesskillnad mellan stam- och preferensaktier. Dessa är inte inkluderade i beräkningarna.

SOU 1988138 Ägande och inflytande i storföretagen 73

Tabell 4:13 Förekomst av aktieslag med olika röstvärden i de privatägda svenska fristående företag eller koncerner som var aktiemarknadsföretag med minst 500 anställda år 1978 respektive år 1985. (90 respektive 107 företag)

Röstvärdes- Antal företag skillnad

En jämförelse med de privatägda svenska storföretag som återfanns på aktiemarknaden år 1978 ger vid handen att röstvärdesskillnader var vanligare år 1985 än år 1978. Andelen företag med röstvärdesskillnad ökade under perioden från 57 % till 76 % , vilket till övervägande del förklaras av att röstvärdesskillnader mellan olika aktieslag ofta förekom i de företag som tillkom i populationen under perioden. Av 46 tillkomna företag hade 36 företag aktieslag med olika röstvärden. En viss del av ökningen förklaras dock av att 6 av de 61 företag som fanns med vid båda mättillfällena introducerade ett nytt aktieslag med avvikande röstvärde under perioden. Dessa företag var AGA, ASEA, Borås Wäfveri, ESAB, Euroc och Incentive.

Genom att förvärva aktier med högt röstvärde kan en ägare uppnå en högre röst- än kapitalandel i företaget. Ett mått på i vilken utsträckning deti ett visst företag är möjligt att i detta syfte utnyttja röstvärdesdifferentieringen kan erhållas genom att beräkna den minsta andel av aktiekapitalet med vilken en ägare, som i första hand förvärvar röststarka aktier, kan uppnå 50 % av antalet röster för samtliga aktier i företaget.

—

I diagram 412 nedan visas hur denna utnyttjandemöjlighet kapitalandelskravet för att uppnå —

röstmajoritet påverkas av dels röstvärdesdifferensens storlek, dels den antalsmässiga fördelningen mellan röstsvaga

och röststarka aktier. Av punkten A framgår att det vid röstvärdesskillnaden 1 till 10 och 10 % röststarka aktier krävs en kapitalinsats motsvarande 9,5 % av företagets totala aktiekapital för att uppnå röstmajoritet genom förvärv av i första hand röststarka aktier. Är röstvärdesskillnaden i stället 1 till 5 framgår av punkten B att kapitalkravet vid samma andel röststarka aktier uppgår till 30 %.

Den maximala utnyttjandemöjligheten representeras för varje röstvärdesskillnad av den lägsta punkten respektive kurva. Av diagrammet framgår således att det vid röstvärdesskillnaden 1 till 10 är möjligt för företaget att ge ut A- och B-aktier i sådana proportioner att en ägare, genom förvärv av endast A-aktier, kan uppnå en 9,1 %

majoritet i röstetalet med knappt av aktiekapitalet. För röstvärdesskillnaden 1 till 5 är motsvarande andel omkring 16,7 % och för röstvärdesskillnaden 1 till 1 000 så låg som 1 promille av aktiekapitalet. Som framgår av diagrammet stiger kapitalandelskravet mycket snabbt om relationen mellan röstsvaga och röststarka aktier förskjuts åt något håll.

Diagram 4:2 Kapitalandelskrav att uppnå majoritet i röstetalet för olika pro—

för

portioner mellan A- och B-aktier och för olika röstvärdesdifferenser. Andel av aktiekapitalet %

A

50—

40—

30—

| |

10 20 30 40 50 60 70 80 90 100%

Andel

röststarka aktier

I de privatägda svenska storföretag på aktiemarknaden som år 1985 hade

utestående aktieslag med olika röstvärden, möjliggjorde röstvärdesdifferentieringen en betydande reducering av den kapitalandel som krävdes för uppnående av röstmajoritet. En tiondel av de företag som hade röstvärdesskillnaden 1 till 10 hade givit ut röststarka och röstsvaga aktier i sådana proportioner att kapitalkravet endast med en procentenhet avvek från det

teoretiskt lägsta möjliga kravet, 9,1 %. I en krävdes

fjärdedel av företagen

högst 11 % av aktiekapitalet för att uppnå röstmajoritet och i fler än hälften

av företagen högst 20 % av aktiekapitalet, se tabell 4:14 nedan. Det företag som i störst utsträckning använde sig av aktieslag med olika röstvärden var Electrolux, i vilket differensen 1 till 1 000 gjorde det möjligt att med 1,8 % av aktiekapitalet uppnå 50 % av det totala röstetalet.

Tabell 4:14 Kapitalandelskrav för att uppnå majoritet i röstetalet i de privatägda svenska fristående företag eller koncerner med minst 500 anställda som år 1985 var aktiemarknadsforetag och hade aktieslag med röstvärdesskillnaden 1 till 10. (71 företag)

Ägande och inflytande i storföretagen 75

Den grundläggande principen för beslutsfattande vid bolagsstämman är enkel majoritet. Det förslag vinner stämmans bifall som erhåller fler än hälften av det sammanlagda antalet avgivna röster. I syfte att skydda en aktieägarminoritet mot maktmissbruk från sida uppställer

majoritetens emellertid aktiebolagslagen en rad s.k. minoritetsskyddsregler. Innehållet i dessa varierar, men kan allmänt sägas innebära en skärpning av

majoritetsregeln.

Till minoritetsskyddet kan också räknas den i aktiebolagslagen 9 kap. 3 & upptagna regeln att inte någon får rösta, för egna eller andras aktier, för i sammanlagt mer än en av

femtedel det vid stämman företrädda antalet

— tjugoprocentsregeln. aktier den s. k. Regeln är emellertid dispositiv såtill-

j

| vida att den genom en

bestämmelse i bolagsordningen kan åsidosättas eller ersättas av någon annan omröstningsregel.

En genomgång av bolagsordningarna i de privatägda svenska storföretag som återfanns aktiemarknaden år 1985 visar att endast 10 % av före— tagen tillämpade tjugoprocentsregeln. av företagen hade

Tre fjärdedelar helt åsidosatt bestämmelsen och tillät varje ägare att rösta för det fulla antalet av honom eller ombud företrädda aktier. Resterande 15 % av företagen — vanligen strängare —

hade infört någon annan begränsning i rösträtten, se tabell 4:15 nedan.

Tabell 4:15 Förekommande rösträttsbegränsningar i privatägda svenska fristående företag eller koncerner som var aktiemarknadsföretag med minst 500 anställda år 1985. (107 företag) ; Rösträttsbegränsning Antal företag

Graderad röstskala max 30 röster 1/10 av företrädda röstetalet 1/4 av företrädda röstetalet 1/5 av totala röstetalet 1/20 av antalet företrädda stamaktier och 1/200 av preferensaktierna 1/10 av antalet företrädda A-aktier och 1/100 av B-aktierna

10 av antalet företrädda aktier 1/5 av antalet företrädda aktier 1 1/5 av antalet företrädda A-aktier och 1/5 av antalet företrädda B-aktier 1/50 av totala antalet aktier 1/5 av totala antalet aktier 1/4 av totala antalet aktier

begränsning

|

Det bör också noteras att tjugoprocentsregeln enligt ordalydelsen tar sikte på det antal aktier för vilka rösträtt får utövas. Den avser inte röstetalet för de företrädda aktierna, vilket innebär att dess praktiska betydelse kan motverkas genom förekomsten av aktieslag med olika röstvärden. Vid en bolagsstämma där exempelvis en ägare företräder 10 000 A-aktier med röstvärdet tio och 1 000 ägare företräder vardera 10 B-aktier med röstvärdet

76 Ägande och inflytande i storföretagen

ett, innebär regelns ordalydelse att inte någon ägare får rösta för mer än 20 % av 20 000 aktier, dvs. 4 000 aktier. Innehavaren av A-aktierna kan således rösta för endast fyra tiondelar av sitt innehav, men uppnår till följd av det högre röstvärdet ändå en klar majoritet med 40 000 av maximalt 50 000 avgivna röster. Huruvida en mer extensiv tolkning kan göras av regeln, så att den även inbegriper röstetalet på företrädda aktier, har inte prövats i högre instans.

Enligt ordalydelsen omfattar tjugoprocentsregeln inte bara sådana aktier som vid stämman företräds av aktiernas ägare, utan också aktier som företräds av ombud för ägare. Utanför bestämmelsens tillämpningsområde faller emellertid den i många storföretag vanliga situationen att olika aktieposter innehas av formellt oberoende, men i praktiken varandra närstående ägare. Detta var år 1985 fallet i exempelvis företaget Stora, i vilket de tre

— Patricia, Providentia — tillsammans innehade största ägarna Investor och omkring 16 miljoner av totalt 32 miljoner aktier. Dessa tre mellanhandsägare har släkten Wallenberg som gemensam slutägare och kan i ett inflytandeperspektiv betecknas som en ägare. Om så även formellt vore fallet skulle tjugoprocentsregeln kraftigt reducera deras gemensamma röstandel vid bolagsstämman, men genom uppdelningen på tre formellt fristående ägare kan detta i betydande utsträckning undvikas.

Sammanfattningsvis kan konstateras att det i tre fjärdedelar av de privatägda svenska storföretag som återfanns på aktiemarknaden år 1985 inte förelåg några inskränkningar i ägarnas möjligheter att utöva rösträtt för innehavda aktier. I de företag sådana inskränkningar förelåg begränsades den praktiska betydelsen därav genom förekomsten av dels aktieslag med olika röstvärden, dels inHytandemässiga förbindelser mellan olika ägare. Utredningen har därför valt att i den fortsatta framställningen av storföre— tagens röstandels- och inflytandestruktur bortse från rösträttsbegränsningar vid bolagsstämman.

Röstvärdesdifferentieringens betydelse för röstandelskoncentrationen i de privatägda svenska storföretagen kan belysas genom en jämförelse mellan de största ägarnas andelar av röstetalet och deras andelar av aktiekapitalet. Jämförelsen ger vid handen att ägarna förvärvat röststarka aktier på ett sådant sätt att röstandelskoncentrationen såväl år 1978 som år 1985 var väsentligt högre än ägarkoncentrationen. Av tabell 4:16 nedan framgår exempelvis att den största ägarens aktieinnehav år 1985 motsvarade i genomsnitt 39 % av röstetalet, medan det representerade 29 % av aktiekapitalet. De fem största ägarnas sammanlagda andel av röstetalet var i genomsnitt 66 %, medan deras andel av aktiekapitalet var 56 %. Resultaten illustreras också i diagram 413 i vilket framgår att koncentrationskurvan förskjuts uppåt till följd av röstvärdesdifferentieringen.

Ett tydligt exempel röstvärdesdifferentieringens betydelse erbjuder koncentrationsutvecklingen i företaget Electrolux. År 1978 innehade ASEA, som största ägare, drygt 49 % av röstetalet och 20 % av aktiekapitalet i Electrolux. Vid periodens slut, är 1985, var ASEA:s kapitalandel endast omkring hälften så stor, 12 %, medan röstandelen var i stort sett oförändrad, 48 %.

Tabell 4:16 De fem största ägarnas kumulerade genomsnittliga andelar av aktiekapitalet och röstetalet i de privatägda svenska fristående företag eller koncerner som var aktiemarknadsföretag med minst 500 anställda är 1985. Procent. (107 företag)

Största äga- Två största Tre största Fyra största Fem största rens andel ägarnas andel ägarnas andel ägarnas andel ägarnas andel

! Röstetalet 39 52 59 63 66 ; Aktiekapitalet 29 40 48 53 56

Diagram 4.3 De femstörsta ägarnas kumulerade genomsnittliga andelar av aktiekapii talet och röstetalet i de privatägda svenska företag eller koncerner som var

fristående

1 aktiemarknadsföretag med minst 500 anställda är I 985. företag) (107

Andel av aktiekapital respektive röstetal

[ %

100—

90—

80—

70— Röstandel 60 Kapitalandel

50—

__________

40— / / / / / 30—, /

20—

10—

0 | 1 l i 1 2 3 4 5 Antal ägare

Som framgår av såväl tabellen som diagrammet var skillnaden mellan den största ägarens röst- och kapitalandel i stort sett densamma som skillnaden

mellan de femstörsta ägarnas kumulerade röst- och kapitalandelar, vilket

indikerar att röststarka aktier i första hand innehades av den största ägaren i de enskilda företagen. Röstvärdesdifferentieringens betydelse för dessa ägare kan närmare belysas genom att röstandelen relateras till den innehavda kapitalandelen. Den kvot som därvid framkommer kan kallas röstandelskvot. Om ägaren innehar en större röst- än kapitalandel är röstandelskvoten större än Sammanfaller ägarens röst- och kapitalandel är kvoten

exakt medan den är mindre än 1 om ägaren har en mindre röst- än kapitalandel.

Beräknas röstandelskvoten för den röstmässigt största ägaren i de 81 privatägda svenska storföretag som år 1985 återfanns på aktiemarknaden och hade aktieslag med olika röstvärden framgår att i 71 fall (88 %) var kvoten större än I fyra fall var kvoten 1 och i sex fall mindre än Som framgår av tabell 17 nedan var kvoten mellan 1 och 1,5 i drygt en

fjärdedel av företagen och mellan 1,5 och 2 i knappt en tredjedel av företagen. Den största röstandelskvoten registreras för investmentföretaget Industrivärden

Ericsson. Industrivärden innehade 22 % av röstetalet, men endast 3 % av i aktiekapitalet 7,3. Den genom-

och uppnådde därmed röstandelskvoten snittliga röstandelskvoten bland de största ägarna i de 81 företagen var 2,0.

Tabell 4:17 Röstandelskvot för den röstmässigt största ägaren i de privatägda svenska storföretag som återfanns på aktiemarknaden och hade aktieslag med olika röstvärden år 1985. (81 företag)

Om motsvarande beräkningar utförs för den röstmässigt näst största ägaren i företagen framgår att en av dessa hade en

väsentligt mindre andel (44 %) röstandelskvot större än 1 och att en väsentligt större andel hade en kvot mindre än röstandelsmässigt största

Utsträcks jämförelsen till de fem ägarna blir denna tendens ännu tydligare, se tabell 4:18 nedan. En närmare & granskning av att i de fall andra ägare än den största hade i

materialet visar en röstandelskvot större än så var dessa ägare ofta inflytandemässigt

?

närstående den största ägaren.

SOU 1988138 Ägande och inflytande i storföretagen

Tabell 4:18 Röstandelskvot för de fem röstmässigt största ägarna i de privatägda svenska storföretag som återfanns på aktiemarknaden och hade aktieslag

med olika röstvärden år 1985. Procent. (81 företag)

En jämförelse med förhållandena år 1978 visar att

röstandelskoncentrationen ökade markant under perioden, se tabell 4:19. Av diagram 4:4 nedan framgår också att det vertikala avståndet mellan röst- och kapitalandelskur-

vorna var större år 1985 än år 1978.

]

Tabell 4:19 De fem största ägarnas kumulerade genomsnittliga

andelar av röstetalet i de privatägda svenska fristående företag eller koncerner som var aktiemarknadslöretag med minst 500anställda år 1978respektive

år 1985. Procent. (90 respektive 107företag)

I likhet med vad som konstaterats i avsnitt 4.3.1.2 ovan beträffande ägarkoncentrationen,

förklaras den ökade röstandelskoncentrationen i begränsad utsträckning av

en ökad koncentration i de 61 företag som såvälår 1978 som år 1985 tillhörde kategorin privatägda svenska storföretag på aktiemarknaden. Den största ägarens genomsnittliga röstandel ökade i denna grupp från 27 % till 31 % och de fem största ägarnas sammanlagda andel från 49 % till 59 %, se tabell 4:20 nedan. Vid en mätning av röstan— delskoncentrationen som dels den största och de fem största ägarnas röstan— delar, dels koncentrationsindex framgår

att koncentrationen ökade i 33 och minskade i 15 av de 61 företagen. För resterande 13 företag ger de olika koncentrationsmåttenmotstridiga resultat.

Diagram 4:4 De största ägarnas kumulerade genomsnittliga andelar av aktiekapi—

fem

talet och röstetalet i de privatägda svenska företag eller koncerner som var

fristående

aktiemarknadsföretag med minst 500 anställda är 1978 respektive år 1985 (90 respektive 107företag)

Andel av aktiekapital respektive röstetal % 100

0 | | I

1 2 3 4 5

O Kapitalandel 1978 ClKapitalandel 1985

. Röstandel 1978 I HÖStandel 1985

Tabell 4:20 De fem största ägarnas kumulerade genomsnittliga andelar av röstetalet i de privatägda svenska fristående företag eller koncerner som var aktiemarknadsföretag med minst 500 anställda såväl år 1978som år 1985. Procent. (61 företag)

Större delen av skillnaden i röstandelskoncentration mellan år 1985 och år | 1978 förklaras av en hög koncentration i de 46 företag som tillkom under

' den studerade perioden. Som framgår av tabell 4:21 nedan motsvarade den största ägarens andel av röstetalet i dessa företag år 1985 i genomsnitt 49 % i

! och de fem största ägarnas andel 76 %.

SOU 198838 Ägande och inflytande i storföretagen 81

Tabell 4:21 De fem största ägarnas kumulerade genomsnittliga andelar av röstetalet i de företag som under perioden 1978—1985tillkom i gruppen privatägda svenska fristående företag eller koncerner på aktiemarknaden med minst 500 anställda. Procent. (46 företag)

4.3.1.4 Inflytandekoncentration I den beskrivning av koncentrationen i företagens ägar—och röstandelsstruk— tur som redovisats ovan har grundprincipen varit att

behandla varje ägares aktiepost som ett separat innehav. Sammanslagningar har skett endast av aktieposter tillhöriga medlemmar i samma familj, familjeanknutna stiftelser ] och förvaltningsföretag. är enligt utredningens

familjekontrollerade Det bedömning ett adekvat tillvägagångssätt vid en kartläggning av företagens

?'

ägarstruktur liksom av röstvärdesdifferentieringens betydelse för röstandelsstrukturen. I ett inflytandeperspektiv år det emellertid nödvändigt att slå samman även vissa andra aktieposter. Om två eller flera ägare i ett visst företag, på annat än helt frivillig grund och med hög sannolikhet, kan förväntas använda aktiernas rösträtt på ett unisont sätt, bör även dessa ägares aktieposter slås samman vid en beskrivning av företagets inflytandestruktur.

Utredningen har mot

denna bakgrund för varje företag gått igenom samtliga aktieposter motsvarande minst 2 % av aktiekapitalet eller röstetalet och slagit samman de poster som inflytandemässigt bedömts höra ihop.8 Det kriterium som därvid oftast använts är att en och samma slutägare ansetts kunna utöva ett betydande inflytande över flera aktieposter i företaget. Detta gäller exempelvis sammanslagningen av Investor och Providentias innehav i ASEA,

där slutägandet kan hänföras till släkten Wallenberg. Ett annat fall där sammanslagning skett avser innehav hänförliga till personer

i det studerade företagets ledning. Ofta föreligger konsortialavtal mellan personerna i fråga och i flera fall är

de också grundare av företaget. Slutligen har i vissa fall aktieposter hänförliga till pensionsstiftelser slagits samman med andra aktieposter. Det gäller främst bankernas pensions— stiftelser, vilkas innehav ofta sammanförts

med andra till banken anknutna intressen.

Förekomsten av konsortialavtal ägnas viss uppmärksamhet i utredningens direktiv och skall därför något ytterligare kommenteras. Ett konsortialavtal är i korthet ett avtal mellan två eller flera ägare i ett företag som reglerar

— olika förhållanden dem emellan. Avtalet som kan ha såväl skriftlig som

Genomgången och sammanslagningen av aktieposter har på utredningens uppdrag utförts av utredningens expert Ragnar Boman och den för ägarregistret ansvariga Barbro Sköldebrand.

— exempelvis rösträtten för ägarnas aktier muntlig form kan föreskriva hur skall utövas under innehavstiden. Ofta intas då också i avtalet en bestämmelse som innebär att de avtalsslutande ägarna har förköpsrätt om någon av dem bjuder ut hela eller delar av sitt aktieinnehav till försäljning. En bestämmelse om förköpsrätt får inte intas i företagets bolagsordning. Denna kan däremot innehålla en s.k. hembudsklausul, som innebär att förvärvare av inlösen, exempelvis till be-

aktie måste hembjuda den till fintliga ägare i bolaget. Det kan dock noteras att Stockholms fondbörs inte tillåter inregistrering av aktieslag som omfattas av hembudsskyldighet.

För att erhålla underlag till en beskrivning av företagens inflytandestruktur har utredningen låtit utföra en kartläggning av dels hembudsklausuler intagna i aktiemarknadsföretagens bolagsordningar, dels konsortialavtal mellan företagens huvudägare.9 Uppgifter om hembudsklausuler har därvid hämtats direkt ur företagens bolagsordningar, medan resultaten i den senare delen baseras på frivilligt avgivna enkätsvar från företagen.

Av kartläggningen framgår att omkring en fjärdedel av aktiemarknadsföretagen intagit en bestämmelse om hembud i bolagsordningen. Mest frekvent förekom hembudsklausuler i företag vilkas aktier var noterade på OTC-marknaden. I stort sett vartannat OTC-företag hade en sådan klausul i sin bolagsordning. När det gäller förekomsten av konsortialavtal visar kartläggningen i korthet att det i minst ett tjugotal företag på Stockholms fondbörs A 1- och A 2-lista och i ungefär lika många företag på OTC-listan förekom konsortialavtal mellan huvudägarna. Som exempel anförs i kartläggningen konsortialavtal i Investment AB Beijer, Ericsson, Gambro, Marieberg och Åkermans. Syftet med dessa avtal var som regel att en viss grupp personer skulle kunna bevara, eller kontrollera

fysiska eller juridiska förändringar av, inflytandet i företagen. I de flesta fall innehade de avtalsslutande ägarna tillsammans en majoritet av det totala röstetalet i företaget, men det förekom också röstandelsmässigt mindre omfattande avtal.

På basis av det material som framkommer efter sammanslagningar av varandra ”närstående” ägare i enlighet med vad ovan sagts, kan en beskrivning göras av de studerade företagens inflytandestruktur. Denna struktur 4.3.1.2 studerade ägarstrukturen

skiljer sig följaktligen från den i avsnitt — — av

som avser ägarnas kapitalandelsinnehav dels till följd förekomsten av aktieslag med olika röstvärden, av de gjorda samman-

dels till följd slagningarna.

Används materialet för en mätning av inflytandekoncentrationen i de 107 privatägda svenska storföretag som återfanns på aktiemarknaden år 1985 framgår bl. a. att den största "ägaren" detta år innehade i genomsnitt 47 % av röstetalet och de fem största ”ägarna” tillsammans 69 % av röstetalet. Av tabell 4:22 nedan framgår också i vilken utsträckning inflytandekoncentrationen avviker från ägar- och röstandelskoncentrationen i företagen. Från ursprungligen 29 % av aktiekapitalet växer den största ägarens andel ge-

9 Sundqvist, S-I., Utredning kring konsortialavtal, Stockholm, 1987.

nom röstvärdesdifferentiering till 39 % av röstetalet och slutligen genom sammanslagning med inflytandemässigt närstående ägare till 47 % av röste-

talet. De fem största ägarnas andel växer på motsvarande sätt från 56 % av

aktiekapitalet till 66 % av röstetalet genom röstvärdesdifferentiering och till 69 % av röstetalet genom sammanslagning. Se även diagram 425 nedan.

Tabell 4:22 Ägar-,röstandels- och inflytandekoncentration i de privatägda svenska fristående företag eller koncerner med minst 500 anställda som återfanns på aktiemarknaden år 1985. Procent. (107 företag)

Diagram 4:5 Ägar—,röstandels- och inflytandekoncentration i de privatägda svenska friståendeföretag eller koncerner med minst 500 anställda som återfannspå aktiemarknaden år 1985 (107 företag) Andel av aktiekapital respektive röstetal % 100— 90—

80—— 70 _ "Inflytande”

60—

50 _

----------- Kapitalandel

/ 40 _/

20-— 10—

0 | | l ?

1 2 3 4 5

Antal

ägare

Vid en jämförelse mellan inflytandekoncentrationen i de privatägda svenska storföretag som återfanns på aktiemarknaden år 1985 och inflytandekoncentrationen i motsvarande kategori företag år 1978 framgår tydligt att koncentrationen ökade under perioden. Således motsvarade år 1978 den

största "ägarens" innehav 34 % av röstetalet och sju år senare 47 %. De fem största ”ägarnas" sammanlagda innehav ökade på motsvarande sätt från 51 % till 69 % av röstetalet. Se vidare tabell 4:23 och diagram 4:6 nedan.

Tabell 4:23 lntlytandekoncentration i de privatägda svenska fristående företag eller koncerner med minst 500 anställda som återfanns på aktiemarknaden år 1978 respektive år 1985. Procent. (90 respektive 107 företag)

Största äga- Två största Tre största Fyra största Fem största rens andel ägarnas andel ägarnas andel ägarnas andel ägarnas andel 1978 1985 1978 1985 1978 1985 1978 1985 1978 1985

Medel 34 47 43 59 47 64 49 67 51 69 Min 2 5 3 9 5 13 5 16 5 18 Median 29 47 42 61 47 67 49 70 51 69 Max 88 98 93 99 99 99 100 99 100 99

Diagram 4:6 Inflytandekoncentratian [ de privatägda svenska friståendeföretag eller koncerner med minst 500 anställda som återfannspå aktiemarknaden år 1978 respektive år 1985. (90 respektive 107företag)

Andel av röstetal % 100—

90 _

80 — — Röstandel 1985 70 60 — Röstandel 1978 50 — ___—__— ___——___—__- 40 -

20 —

10—

O 1 & Antal ägare !

i 85

Även vid användande av koncentrationsindex framkommer en tydlig uppgång i inflytandekoncentrationen under perioden.

Av tabell 4:24 nedan framgår exempelvis att 8 % av de privatägda svenska storföretag som

återfanns på aktiemarknaden år 1978 hade en koncentration i inflytandestrukturen sådan att den motsvarade en

hypotetisk struktur med maximalt två ägare, medan motsvarande andel av 1985 års företag var 22 %.

Tabell 4:24 Inflytandekoncentration i de privatägda svenska fristående företag eller koncerner med minst 500 anställda som var aktiemarknadsföretag år 1978 respektive år 1985. (90 respektive 107 företag)

Koncentrationsindex uttryckt Antal Andel av som antal lika stora ägare företag företagen 1

(kumulerad procent)

79 10 ( x ( 20 11 10

67 88 20 ( x ( 30 3 8 70

99 100 ( X 7 1 100

85a 107 ”

Se not till tabell 4:8.

I likhet med vad som tidigare konstaterats beträffande såväl ägar- som röstandelskoncentrationen var den ökade inflytandekoncentrationen i begränsad utsträckning en av en koncentrationsuppgång i de 61 företag

följd som under hela perioden var privatägda svenska storföretag aktiemarknaden. Som exempel kan nämnas den största "ägarens” genomsnittliga andel av röstetalet. Denna andel steg från 34 % till 47 % vid en

jämförelse mellan de privatägda storföretag som återfanns på aktiemarknaden år 1978 respektive

år 1985 (se tabell 4:23 ovan). Studeras i stället utvecklingen i de 61 bestående företagen framgår att den största ”ägarens” andel steg från 33 % till 39 %. Den viktigaste förklaringen till de genomsnittligt högre koncentrationsvärdena år 1985 står därför att finna i de under perioden tillkomna företagen, vilka i betydande utsträckning var familjeföretag och företag som avknoppats från andra storföretag. Den största ”ägaren” innehade i dessa företag i genomsnitt 58 % av röstetalet och de fem största ägarna 79 %. Se vidare tabell 4:25 och 4:26 nedan.

Vid en sammanfattande bedömning av utvecklingen bör emellertid beaktas att de 61 bestående företagen genomsnittligt sett var flerfaldigt större än de 46 tillkomna företagen. I sysselsättningstermer var storleksrelationen tio till ett. Trots den mer begränsade koncentrationsökningen i de 61 bestående företagen, kan det därför finnas skäl att tillmäta utvecklingen bland dessa företag en särskild betydelse.

Tabell 4:25 De fem största ”ägarnas” kumulerade genomsnittliga andelar av röstetalet i de privatägda svenska fristående företag eller koncerner som var aktiemarknadsföretag med minst 500 anställda såväl år 1978som år 1985. Procent. (61 företag)

Tabell 4:26 De fem största ”ägarnas” kumulerade genomsnittliga andelar av röstetalet i de företag som under perioden 1978—1985 bortföll ur respektive tillkom i gruppen privatägda svenska fristående företag eller koncerner som är aktiemarknadsforetag med minst 500 anställda. Procent. (29 respektive 46 företag)

Tillkomna (1985)

4.3.1.5 Inflytande och kontroll Ett med inflytande och inflytandekoncentration nära förknippat, men ibland också förväxlat begrepp är kontroll. Enligt utredningens mening finns det skäl att begrepp åt. Inflytande avser möjligheten att

skilja dessa påverka beslutsfattandet vid bolagsstämman i ett företag och basen för inflytandet är den andel av röstetalet för bolagets samtliga aktier som olika ägare innehar och kan utnyttja vid en omröstning på stämman. Inflytandekoncentrationen beskriver de största ägarnas betydelse vid en sådan om— röstning.

Om beslutsregeln vid bolagsstämman är enkel majoritet och några begränsningar inte föreligger med avseende på rösträttens utnyttjande, kommer en ägare som innehar mer än hälften av det totala röstetalet med full säkerhet att stämman. Är det däremot så att företaget

uppnå majoritet vid saknar majoritetsägare måste begreppet kontroll relateras till sannolikheten för att en viss ägare i företaget uppnår majoritet av de vid stämman avgivna rösterna, s.k. praktisk majoritet.

Frågan om vad som konstituerar praktisk majoritet har tilldragit sig ett betydande intresse i tidigare undersökningar av inflytandestrukturen i såväl svenskt som utländskt näringsliv. På basis av den erfarenhetsmässiga besöksfrekvensen vid bolagsstämman har därvid ofta ett riktvärde beräknats för hur stor andel av röstetalet som krävs för att uppnå majoritet vid stämman. Till grund för ett sådant resonemang ligger att kontrollen över företaget är beroende av dels sannolikheten för att övriga ägare deltar och röstar vid bolagsstämman, dels den storleksmässiga relationen mellan ”kontrollägarens” och övriga ägares andelar av röstetalet. Ju lägre sannolikheten är att övriga ägare tar del i omröstningen, desto större är ”kontrollägarens”

SOU 1988138 Ägande och inflytande i storföretagen 87

utsikter till framgång. Under förutsättning att samtliga ägare röstar oberoende av varandra ökar också hans chanser större hans egen röstandel är i förhållande till var och en av de övriga ägarnas röstandelar, dvs. mer spridd den övriga strukturen är. Av detta följer att en ökad röstandel för en viss ägare inte med nödvändighet medför en ökad sannolikhet för uppnående av majoritet vid bolagsstämman. Huruvida så är fallet bestäms av utvecklingen bland företagets övriga ägare. Inflytandekoncentrationen i företaget och kontrollmöjligheten för den största ägaren kan med andra ord utvecklas åt olika håll. Ökar såväl den största ägarens röstandel som exempelvis den näst största och tredje största ägarens andelar, kan sannolikheten för den största ägaren att uppnå majoritet för ett förslag vid stämman minska trots att koncentrationen ökat. På motsvarande sätt kan en minskad inflytandekoncentration medföra att den största ägarens ställning stärks. Om den största ägarens röstandel är konstant medan resterande struktur blir mer spridd minskar koncentrationen, men sannolikheten för den största ägaren att en vinna omröstning ökar. Med utgångspunkt i det ovan redovisade materialet rörande inflytandekoncentrationens utveckling kan konstateras att i 21 % av de 90 privatägda svenska storföretag som återfanns på aktiemarknaden år 1978 innehade den största "ägaren” egen stormajoritet i röstetalet. Bland de 107 privatägda företag som återfanns aktiemarknaden år 1985 var motsvarande andel dubbelt så stor, 42 %, se tabell 4:27 nedan. Uppgången förklaras framför allt av förhållandena i de under perioden tillkomna företagen. I 29 av de 46 tillkomna företagen innehade den största ”ägaren” år 1985 mer än hälften av röstetalet.

Tabell 4:27 Privatägda svenska storföretag på aktiemarknaden år 1978 respektive år 1985 fördelade efter den största ägarens andel av röstetalet. (90 respektive 107företag)

Andel av 1978 1985 Antal Kumulerad Antal Kumulerad

zzstetal företag

40 >x >

10 >

15 100 4 100

90 107

Studeras utvecklingen i de 61 företag som bestod under hela perioden framgår att nio företag vid båda tillfällena hade en största ”ägare" med en röstandel överstigande 50 %. I två tredjedelar av resterande företag ökade den största ägarens röstandel under perioden, medan den i en tredjedel minskade. Det är emellertid inte säkert att dessa upp- respektive nedgångar

88 Ägande och inflytande i storföretagen SOU 1988138

i koncentrationen av en ökad respektive minskad kontroll för den

åtföljdes största ägaren i företagen i fråga.

Inom den ekonomiska forskningen har en modell under senare år utvecklats för att beräkna sannolikheten för kontroll i företag som saknar majoritetsägare. Modellen har använts för beräkningar på amerikanska och brittiska data, men är svår att tillämpa på svenska förhållanden. I många svenska storföretag är ägar- och inflytandestrukturen så koncentrerad att de antaganden som sannolikhetsberäkningarna utgår från inte är uppfyllda, vilket leder till missvisande resultat. Modellen kan emellertid användas för vissa grova indikationer och visar då att en ökad röstandel för den största ägaren som regel också ökade sannolikheten för denne att kunna genomdriva ett stämmobeslut?”

Det är emellertid uppenbart att en ökad röstande] för den största ägaren i vissa fall åtföljdes av en minskad sannolikhet för uppnående av stämmoma-

exempel företaget Alfajoritet. Ett tydligt på det erbjuder utvecklingen i Laval, vari släkten Wallenberg år 1978 var största ägare med omkring 9 % av röstetalet och Skandia näst största ägare med omkring 4 %. Wallenberg var största ägare även år 1985 och hade då en väsentligt högre röstandel, 26 %. Emellertid tillkom under perioden en ny näst största ägare, Lundbergföretagen, som år 1985 innehade 25 % av röstetalet. Under den tidigare angivna förutsättningen att ägarna röstar oberoende av varandra ger en sannolikhetsberäkning vid handen att Wallenbergs möjligheter att nå fram-

— — gång vid en omröstning trots det närmast tre gånger större innehavet minskade under perioden.

Sammanfattningsvis indikerar materialet att koncentrationsutvecklingen i de enskilda företagen under perioden 1978—1985 inte entydigt kan översättas i kontrolltermer. I flertalet fall medförde den högre inflytandekoncentrationen år 1985en stärkt kontroll för företagens största ägare, men det finns också exempel på motsatsen.

4.3.1.6 Ägarkategorier

En beskrivning av de förändringar i ägar- och inflytandestrukturen som skulle kunna vara av betydelse för fullgörandet av ägarnas uppgifter i företagen kan inte begränsas till att ange hur många ägare företagen har och hur stora dessa ägare är. Av flera skäl kan fullgörandet av dessa uppgifter också förväntas vara beroende av vilka ägare företagen har. I föreliggande avsnitt ges därför en beskrivning av ägarstrukturen itermer av ägarnas kategoritillhörighet.

Redovisningen inleds med en genomgång av samtliga ägares fördelning på ägarkategorier. Med hänsyn till grundmaterialets karaktär och tidigare studiers uppläggning tvingas utredningen därvid använda utvecklingen i samtliga börsföretag som approximation för utvecklingen i den primärt

'"

En beskrivning av modellen ges i appendix C.

i 89

studerade populationen privatägda svenska aktiemarknadsföretag med minst 500 anställda. Redovisningen avser därefter kategorifördelningen bland de för ägarfunktionernas utövande mest intressanta ägarna, nämligen de stora ägarna i de enskilda företagen. Slutligen uppmärksammas, mycket kortfattat, koncentrationen de statistiska sambanden mellan den ökade i företagens ägarstruktur och den tilltagande institutionaliseringen av denna struktur.

Börsvärdets fördelning på ägarkategorier Vid en kategorisering av ägarna kan en övergripande distinktion göras mellan fysiska och juridiska personer. Fysiska personer kan äga aktier i företagen antingen direkt eller indirekt via en juridisk person. Juridiska . personer har med få undantag en egen ägarkrets, vilken kan bestå av såväl . fysiska som andra juridiska personer. De juridiska personerna kan därför betecknas som mellanhandsägare. För en diskussion om fullgörandet av ägarnas uppgifter är det lämpligt att personerna i sin tur de juridiska indelas i olika kategorier med avseende på verksamhetsinriktning, såsom i investmentföretag, försäkringsföretag och icke-finansiella företag. Förekomsten av en slutlig ägarkrets personerna kan i bakom de juridiska vissa fall motivera att mellanhandsägandet elimineras så att exempelvis den av aktiefonder innehavda andelen av börsvärdet hänförs till aktiefondernas slutliga ägare.” Ett sådant förfarande kan vara ändamålsenligt vid en be— skrivning av ägarstrukturen i exempelvis ett fördelningspolitiskt perspektiv. Utredningens uppdrag är emellertid att studera ägar- och inflytandestrukturen i företagens perspektiv och att diskutera effekterna av förändringar i denna struktur med avseende på företagens effektivitet och förnyelseförmå— ga. Som tidigare påpekats är det därvid nödvändigt att i såväl beskrivning som analys inbegripa samtliga kategorier ägare som innehar aktier i företagen, oberoende av om dessa ägare i sin tur har en egen ägarkrets eller ej. Den primära källan för inhämtande av data om företagens ägarstruktur är, som tidigare påpekats, företagens aktieböcker. För ett visst företag kan aktiestockens fördelning på ägarkategorier kartläggas genom en fullständig genomgång av aktieboken och en klassificering av varje aktiepost med avseende på ägarens kategoritillhörighet. För en undersökning avseende en större mängd företag nödvändiggör emellertid aktieböckernas uppläggning och omfattning att en sådan genomgång utförs maskinellt. Ett annat tillvägagångssätt för att fastställa olika ägarkategoriers andelar av aktiestocken är att utgå från de uppgifter som ägarna själva offentliggör samt den statistik som utarbetas av olika myndigheter. Uppgifter av detta slag föreligger dock inte för samtliga ägarkategorier och är i flera fall behäftade med osäkerhet. Direktuppgifter finns att tillgå för fjärde AP-

" Som närmare redovisas i avsnitt 6.2.2 nedan är en aktiefond i strikt juridisk bemärkelse inte en juridisk person. Distinktionen är emellertid i föreliggande sammanhang oväsentlig och beaktas inte i det följande.

fonden. löntagarfonderna samt aktie-. aktiespar- och allemansfonderna. Detsamma gäller försäkringsföretagen, för vilka försäkringsinspektionen sammanställer denna typ av uppgifter. För de investment— och förvaltnings— företag som är börsföretag framgår aktieinnehaven av årsredovisningshandlingarna. men registreras också basis av enkätundersökningar av SCB. Någon samlad statistik avseende det fåtal investmentföretag som inte är börsföretag och övriga förvaltningsföretag existerar däremot inte. Uppgifter om de icke-finansiella börsföretagens innehav kan hämtas ur deras årsredovisningar. Detta är möjligt att göra även för icke-finansiella företag utanför börslistorna, men förutsätter då kunskap om vilka av dessa företag som också är börsaktieägare och någon sådan sammanställning finns ej. För stiftelser och fysiska personer saknas direktuppgifter, utom i de fall de själva offentliggjort sådana uppgifter. Utländska ägares innehav av svenska aktier kan grovt beräknas med hjälp av riksbankens transaktionsstatistik. Någon möjlighet att fysiska och juridiska personer bland de utländska

skilja ägarna finns dock inte.[2

En offentlig undersökning av börsvärdets fördelning på ägarkategorier baserad på en fullständig genomgång av företagens aktieböcker utfördes första gången år 1987 av SCB. Undersökningen avsåg förhållandena vid årsskiftet 1985—1986. För tidigare år är denna typ av undersökning inte möjlig att genomföra. De studier av börsvärdets fördelning på ägarkategorier vid slutet av av 1980-talet som i olika sammanhang

1970—och början utförts av utredningens expert Ragnar Boman och som refererats i kapitel 2 har därför baserats i huvudsak direktstatistik, men också på partiella genomgångar av företagens aktieböcker.

Tabell 4:28 nedan innehåller för det första en sammanställning av olika ägarkategoriers andelar av börsvärdet år 1979 och år 1983, grundad på de av Boman utförda undersökningarna. Därutöver redovisas för år 1985 utredningens bedömning av kategorifördelningen baserad på dels tillgänglig direktstatistik, dels SCB:s statistik och bearbetningar av denna. Börsvärdet år 1979 avser de företag som hade något aktieslag noterat på Stockholms fondbörs dåvarande A-lista eller den s.k. fondhandlarlistan, medan börsvärdet för år 1983 och år 1985 avser företag vilkas aktier noterades på Stockholms fondbörs A eller A 2-lista.

Vid utgången av år 1978 var kronor,

det totala börsvärdet 47 miljarder

kronor. Drygt medan det vid årsskiftet 1985—1986 uppgick till 289 miljarder tre av denna uppgång var en följd av att värdet på den befintliga

fjärdedelar aktiestocken i 1978 års börsföretag steg med omkring 480 % under perioden. Resterande del av uppgången representerar nettoeffekten av börsvär-

bortfallna och tillkomna företagen samt de nyedet på de under perioden missioner av aktier som genomfördes under den studerade perioden.

Med avseende på olika ägarkategoriers andelar av börsvärdet innebär detta att en kategori som år 1978 innehade en viss andel av börsvärdet och

'2 inbegriper kategorin fysiska personer således endast

I den fortsatta framställningen fysiska personer bosatta i Sverige.

Ägande och inflytande i storföretagen

under perioden 1978—1985inte förändrade sin aktieportfölj, vid periodens slut innehade en andel av börsvärdet som motsvarade endast omkring tre fjärdedelar av den ursprungliga andelen. Vid tolkning av tabellen bör således observeras att en ägarkategori som innehade en lika stor andel av börsvärdet vid periodens slut som vid dess början, i realiteten nettoköpte aktier under perioden.

Tabell 4:28 Börsvärdets fördelning på ägarkategorier vid utgången av år 1979, 1983 och 1985. Procent.

100 100

Källa: SOU 1982:28 samt industridepartementets årsbok 1983/84.

Ägarkategori 1985

Aktiefonder Aktiespar- och allemansfonder Börsnoterade investment- och förvaltningsföretag

börsnoterade investment- och förvaltningsföretag Försäkringsföretag Börsnoterade icke-finansiella företag

börsnoterade icke-finansiella företag Stiftelser och intresseorganisationer Fjärde AP-fonden Löntagarfonder Stat och kommun Övrigajuridiska personer Utländska ägare Fysiska personer

fördelata

” Avser förvaltarregistrerade aktier i poster omfattande färre än 500 aktier. Källa: Statistiska centralbyrån.

Vad först avser den övergripande fördelningen på fysiska och juridiska personer visar tabellen att de fysiska personernas direktägda andel av börs— värdet minskade kraftigt under den aktuella perioden. Det bör dock observeras att närmare 7 % av börsvärdet i SCB:s undersökning är ofördelat till följd av att aktierna i fråga var förvaltarregistrerade i poster omfattande

färre än 500 aktier. Då så är fallet är uppgifter om aktiernas ägare inte offentliga. Hur stor andel av dessa aktier som ägdes av fysiska personer är svårt att bedöma. Aktieposternas begränsade storlek talar visserligen för att en stor del av dem tillhörde fysiska personer, men det är också känt att personer, såsom stiftelser och fonder, har betydande aktieinnehav juridiska i poster om färre än 500 aktier och att dessa ofta är förvaltarregistrerade. En grov uppskattning är att hälften av den ofördelade andelen 7 % tillhörde personer och hälften fysiska personer. Det skulle innebära att de juridiska fysiska personernas direktägda andel av det totala börsvärdet uppgick till omkring 25 % år 1985 och således minskade med omkring 10 procentenheter under perioden 1978—1985. Vad därefter gäller den mer fördelningen på ägarkategorier detaljerade ger tabellen och det bakomliggande grundmaterialet i korthet vid handen följande. av traditionellt slag innehade vid periodens början omkring

Aktiefonder

1,5 % av 0,7 % börsvärdet. Denna andel hade vid periodens slut sjunkit till och fonderna var under perioden nettosäljare av aktier. Aktiespar- och är fonder för skattesubventionerat sparan-

allemansfonder

de i aktier. Aktiesparfondernas verksamhet startade år 1978 och upphörde, i den meningen att insättningar inte längre kunde göras till fonderna, i mars 1984. Vid samma tidpunkt inrättades i stället allemansfonderna. Tillsammans var de båda fondtyperna nettoköpare av aktier varje år under perioden och ökade successivt sin andel av börsvärdet. Vid utgången av år 1985 representerade deras innehav av börsaktier 4,6 % av börsvärdet. Börsnoterade investment- och förvaltningsföretag innehade år 1979 omkring 14 % av börsvärdet. Sex år senare var motsvarande andel omkring 16 %, varav omkring 3 procentenheter innehades av dotterföretag till investmentföretag. investment- och förvaltningsföretag innefattar dels ett Ej börsnoterade fåtal företag OTC- och inofficiella listan, dels förvaltningsföretag som står utanför aktiemarknaden. Som exempel det senare kan nämnas det av Erik Penser kontrollerade Yggdrasil, vilket år 1985 innehade betydande andelar i Nobel Industrier, Asken, Saba och Carnegie. Tillsammans innehade de icke-börsnoterade investment- och förvaltningsföretagen drygt 3 % av börsvärdet år 1985. Deras andel år 1979 kan inte utläsas ur statistiken, emedan de då inkluderades i kategorin börsnoterade icke—finansiella företag. Försäkringsföretag är en kategori som i statistiken inbegriper dels de kollektiva arbetsmarknadsförsäkringarna AMF/SPP, dels liv- och skadeförsäkringsföretagen. AMF/SPP innehade under hela den studerade perioden börsaktier motsvarande knappt 3 % av börsvärdet. De övriga försäkrings— företagens sammanlagda andel av börsvärdet uppgick vid utgången av år 1985 till drygt 8 % efter att ha minskat med ett par procentenheter under den studerade perioden. Börsnoterade företag utgörs av börsföretag som inte tillhör

icke—finansiella

kategorierna investment-, förvaltnings- eller försäkringsföretag. Enligt de

Ägande och inflytande

i storföretagen 93

refererade undersökningarna steg denna kategoris andel av börsvärdet från 5 % år 1979 till 9 % vid mitten av år 1983. Som komplement till dessa uppgifter har utredningen låtit utföra en totalgenomgång av de aktieinnehav som redovisas i de icke-finansiella börsföretagens årsredovisningshandlingar för år 1978 och år 1985. Genomgången visar att icke-finansiella företag med aktier noterade börs- eller fondhandlarlistan år 1978 innehade aktier i andra företag på dessa listor motsvarande knappt 4 % av det totala börsvärdet. År 1985var inregistrerade motsvarande andel för företag med aktier på A eller A 2-listan drygt 9 % av börsvärdet, varav procentenhter 2 innehades av dotterföretag. Ej börsnoterade företag innehade år 1985 omkring 2 % av

icke-finansiella

det totala börsvärdet. Av denna andel svarade OTC- och inofficiellt noterade företag, som exempelvis Datatronic och IDK, för omkring en fjärdedel, medan resterande aktier innehades av icke-finansiella företag utanför aktiemarknaden, exempelvis IKEA och KF. Stiftelserär en ägarkategori som inbegriper ideella stiftelser såsom Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, företagsanknutna pensionsstiftelser såsom S-E-Bankens och Svenska Handelsbankens pensionsstiftelser, företagsanknutna personalstiftelser såsom Alfa-Lavals personalstiftelse, rörelsedrivande stiftelser samt slutligen familjestiftelser. Tillgången på uppgifter om stiftelsers innehav av börsaktier är mycket begränsad. De är inte skyldiga att avge någon offentlig årsredovisning och i flera fall avstår de också från

att göra detta.13På basis av

företagens aktieböcker uppskattades den av stiftelser innehavda andelen av börsvärdet år 1979 till omkring 16 %. I SCB:s undersökning avseende år 1985 har stiftelser och intresseorganisationer, ex. SAF och LO, slagits samman och uppnår tillsammans drygt 9 % av börsvärdet. Till detta skall dock läggas ett par procentenheter av den ofördelade andel på 7 % som är hänförlig till förvaltarregistrerade aktier i poster omfattande färre än 500 aktier. Fjärde AP-fondensom startade sin verksamhet är 1974 innehade vid ingången av den studerade perioden börsnoterade aktier till ett värde motsvarande 2,1 % av det totala börsvärdet. Denna andel ökade något under perioden och uppgick år 1985 till 2,5 % av börsvärdet. Löntagarfonderna startade sin verksamhet tio år efter fjärde AP-fonden och nettoköpte aktier under de två verksamhetsår som ryms inom den av utredningen studerade perioden. Marknadsvärdet av börsaktieinnehaven uppgick vid utgången av år 1985 till 2,3 kronor, miljarder vilket motsvarade drygt 0,8 % av börsvärdet. Staten och kommunerna hade vid periodens slut en ägarandel motsvarande omkring 2 % av börsvärdet. Staten ägde aktier i endast ett börsföretag, PK-banken, vilken introducerades på aktiemarknaden år 1984. Statens andel i PK-banken uppgick till 85 %, vilket representerade 1,4 % av börs-

” Ett förslag till lag om stiftelser framlades år 1987 av justitiedepartementet. Ett genomförande av förslaget skulle bl. a. öka den offentliga insynen i stiftelsernas verksamhet. Se Ds Ju 1987rl4.

värdet. Kommunernas innehav av börsaktier bestod främst av aktier i Sydkraft till ett värde motsvarande knappt 1 % av börsvärdet.

Statens ägande av börsaktier skall inte sammanblandas med att statliga institutioner förvaltar en mängd fonder, vilkas tillgångar delvis är placerade i börsaktier. De största förvaltarna i detta avseende var vid utgången av år 1985, i nämnd ordning, kammarkollegiet, Karolinska institutet och universiteten. Värdet av de börsaktier som förvaltades av kammarkollegiet uppgick

kronor. Ägaretill de förvaltade medlen är emellertill omkring 800 miljoner tid respektive fond, varför de i statistiken inte redovisas under rubriken stat och kommun.

Utländska ägare innefattar i statistiken dels utländska fysiska och juridiska personer, dels svenska medborgare som har fast bostad utomlands. På basis av utdelningsstatistik och företagens aktieböcker beräknades denna ägarkategoris andel av börsvärdet år 1979 till omkring 4 %. År 1985 var motsvarande andel omkring 8 %.

Fysiska personer är i de tidigare undersökningarna en restpost i statistiken. Den utgörs av innehav som är direktägda av fysiska personer bosatta i Sverige och framkommer som skillnaden mellan det totala börsvärdet och de andelar som på basis av direktstatistik och bearbetningar av aktieböcker hänförts till övriga ägarkategorier. Med ett sådant tillvägagångssätt redovisar de tidigare undersökningarna andelen 36 % för år 1979 och den väsentligt lägre andelen 22 % för år 1983. Den använda metoden medför dock att uppgifterna måste tolkas med viss försiktighet. SCB:s mätning för år 1985 som baseras en fullständig genomgång av aktieböckerna ger vid handen en andel på drygt 21 %. Som inledningsvis påpekats kan dock en betydande del av den i SCB:s undersökning ofördelade andelen på 7 % antas tillhöra fysiska personer, varför deras andel av börsvärdet snarare torde ha legat i närheten av 25 %. Det bör observeras att därvid inkluderats endast av fysiska personer direktägda aktier och att exempelvis familjeägda förvaltningsföretags innehav hänförts till juridiska personers innehav. Som framgår av tabellen kan förvaltningsföretags andel av

dock familjekontrollerade börsvärdet år 1985 ha motsvarat högst omkring 3 %, varför betydelsen av den snäva definitionen av kategorin fysiska personer inte bör överdrivas.

Sammanfattningsvis kan den tillgängliga statistiken, trots skillnader i undersökningsmetod, anses indikera följande större förändringar i börsvärdets fördelning på ägarkategorier under perioden 1979—1985: — en personer

minskad andel för svenska fysiska — en personer, framför allt aktiespar- och

ökad andel för svenska juridiska

allemansfonder samt icke-finansiella företag — en ökad andel för utländska ägare. Även vid en bedömning av förändringar i börsvärdets fördelning på ägarka— tegorier måste hänsyn tas till förändringar i företagspopulationen under den studerade perioden. Som tidigare konstaterats lämnade flera företag börslistorna under perioden och ett stort antal företag tillkom. I den mån dessa företag hade en med avseende på ägarkategorier annorlunda fördelning än

de under perioden bestående företagen påverkade detta fördelningen av det totala börsvärdet. Graden av påverkan beror emellertid också på hur stor andel av börsvärdet som var hänförlig till å ena sidan de bortfallna respektive tillkomna företagen och å andra sidan de bestående företagen. Även stora skillnader i kategorifördelning får ett begränsat genomslag i totalsiffrorna om de bortfallna och tillkomna företagens börsvärden är små i förhållande till det totala börsvärdet. Vid utgången av år 1978 omfattade börsföretagspopulationen totalt 133 företag. Av dessa försvann 28 företag ur populationen perioden, under medan 105 företag kvarstod vid periodens utgång. Under perioden tillkom emellertid också 58 företag, varför det totala antalet börsföretag uppgick till 163 vid årsskiftet 1985—1986. Det har inte varit möjligt att erhålla uppgifter om den totala aktiestockens fördelning på ägarkategorier bland de 28 företag som ur börsföre-

bortföll

tagspopulationen under perioden. De uppgifter utredningen haft att tillgå avser endast de större ägarnas kategoritillhörighet år 1978. Uppgifterna tyder emellertid att kategorifördelningen i denna grupp företag inte markant avvek från motsvarande fördelning bland de 105 företag som bestod under hela perioden. Utredningens beräkningar visar också att det sammanlagda börsvärdet på de bortfallna företagen motsvarade endast omkring 9 % av det totala börsvärdet år 1978, annat än varför bortfallet inte marginellt kan ha påverkat kategorifördelningen i börsföretagspopulationen som helhet. Vad därefter gäller de 58 företag som tillkom under perioden visar uppgifter från SCB att betydande skillnader förelåg mellan ägarnas kategoritillhörighet i dessa företag och i de 105 företag som bestod i populationen under hela perioden. I gruppen tillkomna företag var den av fysiska personer direktägda andelen av börsvärdet väsentligt större än grupp i den företag som under hela perioden återfanns på fondbörsen, 28 % respektive 20 % (utan hänsyn till den i undersökningen ofördelade andelen). En markant högre andel av börsvärdet i de tillkomna än i de bestående företagen framkommer också för ägarkategorin icke-finansiella företag. För övriga ägarkategorier var förhållandet det omvända, de hade väsentligt lägre andelar av börsvärdet i gruppen tillkomna än i gruppen bestående företag. De iakttagna skillnaderna kan sägas vara ett uttryck för att de tillkomna företagen i stor utsträckning var familjeägda företag och s. k. avknoppningsföretag. De tillkomna företagens sammanlagda börsvärde representerade emellertid knappt 14 % av det totala börsvärdet år 1985. Trots de stora avvikelserna i fördelningen fick därför inte heller dessa företags ägarförhållanden annat än ett marginellt genomslag i hela populationen. Vad gäller fördelningen mellan fysiska och juridiska personer var effekten av de tillkomna företagen att den registrerade tillbakagången för fysiska personer skulle varit omkring 1 procentenhet större om de tillkomna företagens ägarstruk-

i storföretagen

96 Ägande och inflytande

tur överensstämt med de bestående företagens struktur. Se vidare figur 4:2 nedan.

Figur 4:2 Börsvärdets fördelning på ägarkategorier vid utgången av år 1985. Ofördelad andel 7 %.

Bestående Samtliga 105 tömtag 163 företag Fy. perso 20 % Fy. pers. 21 % Jur. pers. 65 % Jur, pers. 64 % Utländska &% Utländska S% i

Tillkomna 58 företag Fy, pers. 28 % Jur. pers. 59 % Utländska 6 %

I de 105företag som bestod under hela perioden är ägarkategoriförändringav i den ursprungliga aktiestocken, dels olika arna en följd dels transaktioner kategoriers deltagande i de under perioden genomförda nyemissionerna. Om olika ägarkategorier inte deltar i nyemissioner i proportion till sina tidigare andelar av börsvärdet, kommer aktiestockens fördelning på ägarkategorier att förändras. En stor andel riktade emissioner till exempelvis utlandet att den utlandsägda andelen ökar, medan övriga kategoriers medför således ut. För utredningens analys av orsakerna till förändringar i andelar spädes är av intresse att klarlägga i vilken utsträckning förägarstrukturen det ändringarna är ett resultat av transaktioner i den ursprungliga aktiestocken av deltagande i nyemissioner. och i vilken utsträckning de beror på graden En beräkning av börsvärdet år 1985 på de aktier som under perioden nyemitterades av de bestående företagen kan göras på olika sätt. Utredningen har valt att utgå från det sammanlagda börsvärdet på dessa företag år 1978, räkna upp detta med generalindex och därefter jämföra det företagens verkliga börsvärde år 1985. Den skillnad erhållna värdet med som framkommer utgör enligt utredningens mening en godtagbar därvid approximation för det sammanlagda nyemissionsbeloppet under perioden, uttryckt i 1985 års aktiekurser. Som framgår av figur 413 ger en sådan beräkning vid handen att omkring kronor, eller 15 % av 44 miljarder 1985, var börsvärdet av de under perioden genomförda nyebörsvärdet år missionerna i de företag som bestod under hela perioden.

och inflytande i storföretagen 97

Figur 43 Börsvärdet år 1978 och år 1985 fördelatmed hänsyn till populationsfärändringar och nyemissioner av aktier.

Börsaktiestock 1978 Börsaktiestock 1985

Aktiestock i28 bortfallna företag

Aktiestock i 105 Aktieslocki 105 bestående företag beståendeföretag

Under perioden nyemitterad aktiestock 44 mdr kr

Aktiestock i58 tillkomna företag 39 mdr kr 47 mdr kr 289 mdrkr

Utredningen har inte i detalj kunnat kartlägga i vilken utsträckning skilda ägarkategorier deltog i de nyemissioner som genomfördes under perioden. Genom olika antaganden i detta avseende kan emellertid en bild erhållas av hur stor del av de redovisade förskjutningarna i ägarstrukturen var som en följd av å ena sidan ett oproportionellt deltagande i nyemissionerna och å andra sidan transaktioner i den under perioden bestående aktiestocken. I tabell 4:29 nedan har således den av fysiska personer år 1985 ägda andelen av den bestående aktiestockens börsvärde beräknats för olika antaganden om deras andel år 1985 av de under perioden nyemitterade aktierna. Beräkningen utgår från att de fysiska personernas andel av den bestående aktiestocken år 1978 var 36 % (en approximation utifrån 1979 års värde) och att deras andel av av bestående och emittehela aktiestocken (summan rade aktier) i de 105 företag som bestod under hela perioden uppgick till 25 % år 1985. En första slutsats av dessa beräkningar är att ett oproportionellt lågt deltagande i nyemissionerna inte ensamt kan förklara tillbakagången för de fysiska personerna. Även om dessa år 1985 inte alls innehade någon del av de under perioden nyemitterade aktierna, måste deras andel i den bestående aktiestocken ha sjunkit till 30 % för att andelen i hela stocken skall

bli 25 %. Av 11 procentenheters tillbakagång är således minst 6 procentenheter hänförliga till transaktioner i den bestående aktiestocken.

Om de fysiska personerna år 1985 ägde 10 % av den nyemitterade aktiestocken ger tabellen vid handen att nettoförsäljningarna under perioden i den bestående aktiestocken motsvarade 8 av 11 procentenheters tillbakagång. Var andelen i den nyemitterade aktiestocken 20 %, så motsvarade nettoförsäljningarna i den bestående aktiestocken 10 av 11 procentenheters tillbakagång osv. Ju större andel av den nyemitterade aktiestocken som ägdes av kategorin fysiska personer år 1985, desto större andel av den bestående stocken måste kategorin ha sålt under perioden.

Tabell 4:29 Fysiska personers andel av börsvärdet år 1985 på den under perioden bestående aktiestocken i de företag som var börsföretag såväl år 1978 som år 1985. Beräkningar utifrån olika antaganden om de fysiska personernas andel av börsvärdet på den nyemitterade stocken. (105 företag)

Antagen andel av börsvär- Beräknad andel av börsvär- Beräknad förändring det år 1985 den under det år 1985 på den under av andel av börsvärdet perioden nyemitterade perioden bestående aktie- på den under perioden aktiestocken stocken bestående aktiestocken

(procentenheter)

—6

—7

—8

—9

—-10

—11

—16

—27

Mot bakgrund av att omkring en tredjedel av det totala nyemissionsbeloppet under perioden var hänförligt till antingen emissioner utomlands

att därutöver ett stort antal apporteller riktade emissioner inom landet och emissioner ägde rum under perioden är det troligt att svenska fysiska personer år 1985 innehade en mycket begränsad andel av de aktier som emitterades. Enligt utredningens bedömning torde denna andel ha legat väsentligt under 25 %. Av beräkningarna i tabellen följer då att nettoför— säljningarna ur den bestående aktiestocken motsvarade i runda tal mellan 6 och 10 procentenheter.

Sammanfattningsvis kan konstateras att de inträffade förskjutningarna i det totala börsvärdets fördelning på ägarkategorier mellan år 1978 och år 1985 i huvudsak ägde rum genom förändringar i de företag som under hela perioden fanns med i börsföretagspopulationen. Förändringarna var endast

en företag som bortföll i begränsad utsträckning följd av fördelningen i de respektive tillkom i populationen. I de 105företag som återfanns på börslistorna såväl år 1978 som år 1985 orsakades förändringarna av dels trans-

ett aktioner i den del av aktiestocken som bestod under hela perioden, dels med avseende ägarnas kategoritillhörighet oproportionellt deltagande i

de nyemissioner som dessa företag genomförde under perioden. När det gäller fördelningen fysiska personer och övriga ägarkategorier förklaras åtminstone halva tillbakagången för de fysiska personerna av nettoförsälj— ningar i den bestående aktiestocken, medan resten är en

följd av en låg andel i den nyemitterade delen av aktiestocken.

Mot bakgrund av den konstaterade tillbakagången för fysiska personers direktägande av börsaktier har utredningen också kartlagt de fysiska personernas sammanlagda andel av aktiekapitalet i de enskilda börsföretagen år 1985. Som framgår av tabell 4:30 nedan var denna andel mindre än 10 % i närmare en av företagen och mindre än 20 % i drygt hälften av

fjärdedel företagen. Endast i knappt en tiondel av börsföretagen uppgick de fysiska personernas sammanlagda andel av aktiekapitalet till mer än 50 % och endast i ett företag var andelen större än 90 %.

Tabell 4:30 Fysiska personers sammanlagda andel av aktiekapitalet

i företag som återfanns på Stockholms fondbörs A 1- och A 2-lista vid utgången av år 1985.

(163 företag)

Andel av aktie- Antal Andel av kapitalet företag företagen % %

90—100 ( 80— 90 70— 80 60— 70 50— 60 40— 50 30— 40 20— 30 10— 20 0— 10

Källa: Statistiska centralbyrån.

En uppdelning har också gjorts med hänsyn till företagens börsvärde. Därvid framgår att de företag i vilka fysiska personer innehade en stor andel av aktiekapitalet i regel hade ett betydligt lägre börsvärde än genomsnittet. I 9 av de 15 företag där andelen uppgick till minst 50 % var företagets börsvärde lägre än 250 miljoner kronor. I fem av företagen var börsvärdet mellan 0,5 ett företag översteg

och lmiljard kronor och endast i det 1 miljard kronor. Se vidare tabell 4:31 nedan.

% &= && OO& 5.;f && N 9. & & &=

av

i MNNOVN O

'N

Vä &

De enskilda företagens största ägare Den totala aktiestockens fördelning på ägarkategorier ger en bild av de källor som svarar för företagens försörjning med riskkapital, men visar inte i vilken utsträckning de också har möjlighet att utöva inflytande över verksamheten i företagen. För att bedöma detta bör intresset fokuseras på i första hand stora ägare i de enskilda företagen. De juridiska personernas dominans blir därvid ännu mer markerad. av

Närmare två tredjedelar företagen hade en person som största ägare år 1985.

juridisk

Vid en jämförelse över tiden framgår visserligen att andelen fysiska personer bland de största respektive fem största ägarna var något större är 1985 än år 1978 och att det institutionella ägandet av de stora aktieposterna i de enskilda företagen i denna antalsmässiga mening således minskade något under perioden. En närmare granskning visar emellertid att det ökade inslaget av fysiska personer bland de enskilda företagens stora ägare i sin helhet var hänförligt till de 46 företag som tillkom i storföretagspopulationen under perioden. Studeras utvecklingen i enbart de 61 företag som vid båda tillfällen tillhörde gruppen privatägda svenska storföretag på aktiemarknaden framträder en motsatt bild med en ökad andel juridiska personer bland de stora ägarna. År

1985 saknade omkring två tredjedelar av dessa företag helt fysiska personer bland de fem största ägarna. Särredovisas olika ägarkategorier framgår att fysiska personers innehav av stora aktieposter ersatts av i första hand icke-finansiella företag och investmentföretag. Se tabell 4:32.

Tabell 4:32 Ägarkategoritillhörighet för den största respektive de fem största ägarna av aktiekapitalet i de privatägda svenska fristående företag eller koncerner som såväl år 1978 som år 1985 var aktiemarknadsföretag. Procent. (61 företag)

Icke fi- lnvest- Försäk- Fjärde Övriga Fysiska

nansiella ment- rings- AP- juridiska personer

företag företag företag fonden personer

Andel av de största ägarna År 1978 20 År 1985 28

Andel av de fem största ägarna År 1978 8 31 År 1985 12 25

En adekvat beskrivning av de stora ägarnas kategoritillhörighet kan emel— lertid inte avse endast antalet ägare av en viss kategori. Hänsyn bör också tas till hur stora andelar av aktiekapitalet och röstetalet dessa ägare innehar liksom till kapitalstorleken på de studerade företagen.

Undersökningen visar att den största ägarens kapitalandel i de 107 privatägda svenska storföretag som återfanns på aktiemarknaden år 1985genomsnittligt sett var väsentligt större i de fall ägaren var en fysisk person än i de

fall ägaren var en person, 39 % %. Som framgår av

juridisk jämfört med 23 diagram 4:7 nedan var dock de fysiska personernas innehav av den största kapitalandelen koncentrerade till företag som hade ett lägre börsvärde än de företag i vilka juridiska personer innehade den största kapitalandelen. I närmare hälften av de storföretag som hade ett börsvärde lägre än 1 miljard kronor var den största ägaren en fysisk person. Bland företag med ett börsvärde överstigande 1 miljard kronor var motsvarande andel knappt en femtedel och i företag med ett börsvärde överstigande 4 miljarder kronor förekom, med två undantag, över huvud taget inte någon fysisk person som största ägare.

I de fall den största kapitalandelen innehades av en fysisk person var det genomsnittliga värdet av denna andel därför väsentligt mindre än i de fall

person — fysiska personers innehav den innehades av en juridisk trots att ofta representerade större procentuella andelar. Detta förhållande blir ännu tydligare om jämförelsen utvidgas till de fem största ägarna. Se vidare tabell 4:33 nedan.

Tabell 4:33 De fem största ägarnas kategoritillhörighet och andelar av aktiekapitalet i de privatägda svenska fristående företag eller koncerner som var aktiemarknadsföretag med minst 500 anställda år 1985. (107 företag) Aktiepost Ägarens kategori- Ägarens genom- Andelens

tillhörighet snittliga andel genomsnittliga av aktiekapitalet börsvärde % (mkr)

Största Fysisk person 39 320 Största Juridisk person 23 430 Näst största Fysisk person 14 87 Näst största Juridisk person 11 198 Tredje största Fysisk person 43 Tredje största Juridisk person 137 Fjärde största Fysisk person 33 Fjärde största Juridisk person 102 Femte största Fysisk person 20 Femte största Juridisk person 88

Ett sätt att eliminera den storleksmässiga skillnaden mellan företagen är att jämföra börsvärdet på den sammanlagda andel av aktiekapitalet i de studerade företagen som innehades av en viss kategori största ägare med börsvärdet på den andel som innehades av samtliga största ägare. För de 61 företag som under hela perioden återfanns i den studerade gruppen ger en sådan jämförelse vid handen att de juridiska personernas andelar ökade. Av det sammanlagda börsvärdet på de aktier som de största ägarna innehade i dessa företag svarade de juridiska personerna år 1978 för 76 % och år 1985 för 83 %. Delas i dessa företag de juridiska personerna upp i olika ägarkategorier framkommer att de fysiska personernas minskade andelar ersattes av i första hand icke-finansiella företag och investmentföretag, se tabell 4:34 nedan.

Diagram 4.7 De största ägarnas kategoritillhörighet och andelar av aktiekapitalet i de privatägda svenska friståendeföretag eller koncerner som var aktiemarknadsföretag med minst 500 anställda är I 9854Fördelning efterbörsvärdet på företagens aktiestock. (107 företag)

?:

0 C

9 X L (1) 'U!—

.a

2V

0.)

KB>

& =O .D

0 07 ..(B CD

5 U.

.

-

9 8 7

%

Tabell 4:34 Sammanlagt börsvärde på de största ägarnas andelar av aktiekapitalet fördelat på ägarnas kategoritillhörighet. Privatägda svenska fristående företag eller koncerner som var aktiemarknadsföretag såväl är 1978 som år 1985. Procent. (61 företag)

Ägarkategori Största ägare

Jämförs dessa resultat med dem som ovan redovisats rörande fördelningen på ägarkategorier av de privatägda storföretagens totala aktiestock, kan konstateras att båda mätningarna visar en markant tillbakagång för fysiska personers direktägande av aktier. Såväl med avseende på hela aktiestocken som med avseende på endast de stora ägarnas innehav i de enskilda företagen, innehades en allt större andel av aktierna av andra ägarkategon'er än fysiska personer.

Det kan emellertid också konstateras att flera av de ägarkategorier som spelade en stor roll i företagens riskkapitalförsörjning inte alls eller endast undantagsvis förekom som stora ägare i enskilda företag. Detta torde till viss del vara en följd av en medveten placeringsstrategi från ägarnas sida, men också ett resultat av legala begränsningar som vidlåder flera ägarkategoriers möjligheter att förvärva aktier i enskilda företag. Sådana begränsningar föreligger för försåkringsföretag, aktiefonder, aktiespar- och allemansfonder, AP-fonden, den nyligen inrättade femte AP-fonden

fjärde samt löntagarfonderna. Därutöver råder i praktiken begränsningar för utländska ägares möjligheter att förvärva aktier i svenska företag.

Den enda ägarkategori som i större utsträckning dels ökade sin andel av den totala börsaktiestocken, dels förekom som största ägare i de enskilda företagen var icke-finansiella företag.

Kategoritillhörighet och koncentrationsgrad Avslutningsvis finns skäl att ställa frågan i vilken utsträckning den förskjutning som under den studerade perioden skedde mellan olika ägarkategoriers andelar av aktiestocken kan förklara den koncentrationsökning som samtidigt ägde rum i de enskilda företagens ägar- och inflytandestruktur.

Det har tidigare konstaterats att koncentrationen i ägarstrukturen ökade i flertalet av de 61 storföretag som under hela perioden 1978—1985återfanns på aktiemarknaden. större —

Beaktas endast förändringar motsvarande

en av — minst tiondel den ursprungliga andelen kan konstateras att den största ägarens andel av aktiekapitalet ökade i 31 och minskade i 22 av dessa företag. I de företag i vilka koncentrationen i denna mening ökade var den

Ägande inflytande

och i storföretagen 105

största ägarens kapitalandel i genomsnitt mer än dubbelt så stor vid periodens slut som

vid dess början. I de företag i vilka koncentrationen minskade uppgick andelen vid periodens slut till i genomsnitt mellan tre

fjärdedelar och fyra femtedelar av andelen

vid periodens början.

Någon skillnad i börsvärde förelåg genomsnittligt sett inte mellan de företag i vilka koncentrationen ökade respektive minskade. Däremot kan en skillnad konstateras med avseende på den största ägarens kategoritillhörighet. I 28 av de 31 företag i vilka koncentrationen ökade var den största ägaren en person år 1985. Endast i tre av de 31 företagen var

juridisk den största ägaren en fysisk person. Bland de företag i vilka koncentrationen minskade var fysiska personer största ägare i 9 av 22 fall är 1985. Kortfattat indikerar resultaten att koncentrationsuppgången med avseende på den största ägarens kapitalandel kom till stånd genom att institutionella ägare ökade sina andelar, medan fysiska personer —

i de fall dessa var största ägare i företagen ——

minskade sina andelar.

En koncentrationsuppgång i de enskilda företagens ägarstruktur som på detta sätt utgår från en institutionalisering av ägandet utesluter inte att företagens slutliga ägarkrets samtidigt vidgas. Som tidigare påpekats kan det i exempelvis ett fördelningspolitiskt perspektiv att

finnas skäl bortse från mellanhandsägarna och studera koncentrationsutvecklingen i den slutliga ägarkretsen. Utredningens uppdrag är emellertid att utveck-

studera lingen i de enskilda företagens perspektiv och att relatera förändringarna i ägar- och inflytandestrukturen till ägarnas möjligheter att förse företagen med riskkapital och övervaka hur det kapitalet används. Dessa uppgifter fullgörs av de ägare företagen har, oberoende av om ägarna i sin tur

har en bakomliggande ägarkrets eller ej. En koncentrationsökning i de enskilda företagens ägar- och inflytandestruktur kan därvid, något förenklat, sägas innebära att de största ägarna fått en större betydelse för fullgörandet av dessa uppgifter. Detta utesluter givetvis inte att det sätt på vilket uppgifterna fullgörs kan påverkas av den slutliga ägarkretsens utseende.

4.3.1.7 Koncentration och kategorifördelning i ett längre tidsperspektiv samt utvecklingen fram till år 1988

Koncentration och kategortfördelning 1950—1985

De förändringar i storföretagens ägar- och inflytandestruktur som redovisats ovan har avsett perioden 1978—1985. I syfte att

belysa dessa förändringar i ett

längre tidsperspektiv har utredningen också insamlat vissa uppgifter om ägarstrukturen i svenskt näringsliv år 1950 och år 1963.

Vad först gäller förändringarna i storföretagspopulationen, kan konstate— ras att dessa är ännu mer

omfattande i det längre tidsperspektivet. Flertalet av de storföretag som återfanns på aktiemarknaden

år 1950 försvann ur populationen under trettiofemårsperioden

fram till år 1985. Det kan också konstateras att den dominerande förklaringen till bortfallen även i det längre tidsperspektivet är att företagen köptes upp

av andra företag. I realiteten fanns därför verksamheten i de bortfallna företagen ofta kvar även år 1985, men bedrevs då inom ramen för något annat företag.

Ägande i storföretagen SOU l988:38

106 och inflytande

Endast 31 företag uppfyllde under hela perioden 1950—1985 kriteriet att dels ha minst 500 anställda, dels vara aktiemarknadsföretag. Som framgår av tabell 4:35 nedan återfanns bland dessa företag flertalet av landets största industrikoncerner och tre av de större bankerna. Tillsammans svarade dessa företag under hela perioden för större delen av sysselsättningen bland de privatägda storföretagen.

Tabell 4:35 Privatägda svenska aktiemarknadsforetag med minst 500 anställda såväl år 1950 som år 1963, 1978 och 1985. (31 företag)

”

Regelbunden handel vid Stockholms fondbörs har bedrivits sedan år 1901. Före— tagets aktier torde dock redan dessförinnan ha varit föremål för handel vid fond— börsen.

Fusion av flera äldre företag. ” Enskilda Bank och Skan- S-E-Banken tillkom genom en fusion mellan Stockholms dinaviska Banken år 1972. Stockholms Enskilda Bank grundades år 1856 och Skandinaviska Banken är 1864. Båda bankerna börsintroducerad es år 1901. ” organiserades som aktiebolag år 1888.

Stora Kopparberg

Ägande och inflytande

i storföretagen 107

För 27 av dessa företag har utredningen funnit ägaruppgifter som avser hela den aktuella perioden, medan uppgifterna för fyra företag är ofullständiga. Den fortsatta framställningen begränsas därför till 27 av företagen. I fråga om ägarkoncentrationen i dessa företag kan inledningsvis konstateras dels att företagen vid periodens början väsentligt skilde sig i fråga om koncentrationsgrad, dels att en koncentrationsuppgång genomsnittligt sett ägde rum under perioden. Fem av periodens företagen saknade vid början helt och hållet ägare med innehav motsvarande minst 2 % av aktiekapitalet och totalt förekom 79 aktieinnehav av denna storleksordning. Vid periodens slut hade samtliga företag ägare med innehav som uppgick till 2 % eller mer av aktiekapitalet och det totala antalet innehav av denna storlek var 180 stycken. Samtidigt ökade de större innehavens sammanlagda andel av aktiekapitalet. År 1950 svarade innehav om minst 2 % tillsammans för i genomsnitt 22 % av aktiekapitalet i de enskilda företagen. År 1985var motsvarande andel 50 %. På en mer att den största ägarens av detaljerad nivå framgår andel aktiekapitalet ökade i 19 av de 27 företagen, medan den i två företag var oförändrad och i sex företag minskade. I de 19 företag i vilka koncentrationen i denna bemärkelse ökade, tredubblades den genomsnittliga andelen för den största ägaren, från 7 % till 22 %. I de sex företag i vilka koncentrationen sjönk, minskade den största ägarens andel från 32 % till 14 %. För gruppen som helhet innebar utvecklingen att största ägarens den andel av aktiekapitalet ökade från i genomsnitt 13 % år 1950 till 19 % år 1985.

Vad därefter gäller röstandelskoncentrationen att

kan konstateras den största ägaren i drygt hälften av de 27 företagen är 1950 innehade röststarka aktier och därmed en högre andel av det totala röstetalet än av aktiekapitalet. I genomsnitt uppgick den största ägarens av % , andel röstetalet till 16 medan andelen av aktiekapitalet enligt vad ovan sagts uppgick till 13 %. Bruket av aktieslag med olika röstvärden medförde att den största ägarens andel av röstetalet i många företag steg mer än kapitalandelen under den aktuella perioden. Det finns också företag i vilka röstandelen för den största ägaren ökade trots att kapitalandelen var oförändrad eller minskade under perioden. Så var exempelvis fallet i Electrolux, i vilket den största ägaren, företaget Stabilitas, innehade omkring 39 % av såväl aktiekapitalet som röstetalet vid periodens början. Trettiofem år senare var ASEA största ägare med den väsentligt lägre kapitalandelen 12 %, men med 48 % av det totala röstetalet. Sammantaget ökade den största ägarens genomsnittliga andel av röstetalet i de 27 företagen från 16 % till 26 % under perioden, vilket var en något större ökning än för andelen av aktiekapitalet. Koncentrationsökningen i de studerade företagen sammanföll med en markant förskjutning i fråga om ägarnas kategoritillhörighet. Denna kommer till uttryck bl. a. i en minskande andel fysiska personer bland företagens större ägare. En annan iakttagelse av är att intresse antalet stora aktieposter tillhöriga juridiska personer ökade markant under perioden. Det har ovan konstaterats att antalet innehav motsvarande minst 2 % av aktiekapitalet eller röstetalet steg.från 79 till 180 innehav under perioden

och att den genomsnittliga andel av aktiestocken i företagen som täcktes av dessa poster samtidigt ökade. Det mer än fördubblade antalet stora innehav var således en av att nya ägare tillkom i företagen och inte resultatet av följd att tidigare stora innehav splittrades. En klassificering av företagens stora ägare med avseende på kategoritillhörighet visar att drygt 90 % av dem var personer. Som exempel kan nämnas att försäkringsföretag år 1950 juridiska hade 3 aktieinnehav om minst 2 % i de berörda företagen, medan motinnehav år 1985var omkring 50. En likartad utveckling kan svarande antal iakttagas för investmentföretagens del. Vad gäller de icke-finansiella företagens betydelse som stora ägare framgår bl. a. att icke-finansiella aktiemarknadsföretag år 1950 hade 6 aktieinnehav motsvarande minst 2 % i de företagen, medan motsvarande antal innehav år 1985 var 14. Samtidigt 27 steg den genomsnittliga storleken innehaven från 5 % till 21 %.

Koncentration och kategorifördelning I 988 Den senaste tidpunkt för vilken fullständiga och tillförlitliga uppgifter om ägar—och inflytandestrukturen i samtliga storföretag funnits att tillgå och kunnat beaktas i utredningens arbete är årsskiftet 1985—1986. För de storföretag är aktiemarknadsföretag har emellertid uppgifter om som också koncentrationsutvecklingen fram till våren 1988, på ett antalet ägare och sent stadium, kunnat inhämtas. Därutöver har SCB till utredningen kunnat redovisa preliminära uppgifter om börsaktiestockens fördelning på ägarkategorier vid årsskiftet 1987—1988. Vad först gäller antalet ägare kan konstateras att den begränsade nedgång som noterades vid en antalet ägare i jämförelse mellan det genomsnittliga 1978 och 1985 års företag i stort sett försvinner om jämförelsen i stället görs mellan 1978 och 1988 års företag. År 1988 uppgick det genomsnittliga antalet ägare i de privatägda storföretagen på aktiemarknaden till 16 300. I de företag som bestod som storföretag på aktiemarknaden under perioden 1978—1985 ökade det genomsnittliga antalet ägare från 19 200 till — 20 600 ägare. Under tiden fram till våren 1988 fortsatte och accelererade — företag uppgick denna uppgång. Det genomsnittliga antalet ägare i dessa till närmare 27 000 våren 1988. En av flera förklaringar till uppgången torde vara att företagen i fråga förvärvat andra företag med en förhållandevis vid ägarkrets och därvid erlagt betalning i form av nyemitterade aktier eller konvertibla skuldebrev som sedermera konverterats till aktier. På så sätt har ägarna till de förvärvade företagen kommit att bli ägare i de köpande företagen. Beträffande koncentrationen i ägar- och inflytandestrukturen visar uppgifterna att den genomsnittligt sett högre koncentrationsgraden år 1985 än är 1978 bestod även är 1988. Den största ägarens genomsnittliga andel av aktiekapitalet uppgick såväl år 1988som år 1985 till 29 %. Röstandelen var var två procentenheter högre än år 1985, 41 % %. år 1988 jämfört med 39 Om inflytandemässigt närstående ägares innehav slås samman blir den genomsnittliga röstandel år 1988 lika stor som år 1985, dvs. största ägarens 47 %.

Studeras endast de företag som bestod som storföretag på aktiemarknaden under hela tioårsperioden 1978—1988 är koncentrationsökningen något mer markerad än då motsvarande utveckling studeras för de företag som bestod fram till år 1985. Den största ägarens genomsnittliga andel av aktiekapitalet ökade i dessa företag från 18 % år 1978 till 21 % år 1988 och andelen av röstetalet ökade från 27 % till 33 %. Efter sammanslagning av inflytandemässigt närstående ägares innehav visar uppgifterna att röstandelen för den största ägaren steg från i genomsnitt 33 % år 1978 till 41 % år 1988.

Vid en granskning av koncentrationsutvecklingen i vart och ett av de bestående företagen och med beaktande av —

endast större förändringar motsvarande minst en tiondel av —

den ursprungliga andelen kan konstateras att inflytandekoncentrationen ökade i 60 % av företagen, var oförändrad i 20 % och minskade i 20 %. I de företag i vilka koncentrationen ökade var den största ägarens genomsnittliga andel av röstetalet mer än dubbelt så stor år 1988 som tio år tidigare.

Vad slutligen gäller börsaktiestockens fördelning på ägarkategorier kan först och främst konstateras att institutionaliseringen av ägarstrukturen fortsätter. Den av fysiska personer direktägda andelen av börsaktiestocken var vid årsskiftet 1987—1988 drygt två procentenheter lägre än år 1985 och torde ha uppgått till högst 22—23 %.

Bland förändringar i övriga ägarkategoriers andelar märks framför allt en nedgång i den utlandsägda andelen från 8 % till 6 % och en uppgång för försäkringsföretagens andel från 11 % till 14 %. Iövrigt är förändringarnai förhållande till år 1985 marginella.

Sammanfattningsvis kan konstateras att den beskrivning av koncentrations- och kategoriutvecklingen i storföretagen som utredningen redovisat för perioden 1978—1985är giltig även vid beaktande av

utvecklingen fram till år 1988. I vissa avseenden blir de iakttagna tendenserna något starkare i det längre perspektivet.

4.3.l.8 Kontrollägarskiften och företagsuppköp Den med aktien förknippade rösträtten ger ägarna möjlighet att via bolagsstämman påverka och övervaka företagens verksamhet. Ägarna kan emellertid också tillkännage sin mening genom att avyttra eller förvärva ytterligare aktier i företagen. Det yttersta uttrycket för denna möjlighet kan sägas vara att någon förvärvar en så stor andel av aktierna i ett företag att ett kontrollägarskifte kommer till stånd. Mot denna bakgrund redovisas i föreliggande avsnitt förekomsten av kontrollägarskiften i de storföretag som återfanns på aktiemarknaden vid utgången av år 1978. På grund av det betydande antal ägarskiften som rapporterats under de senaste åren utsträcks redovisningen till att avse tiden fram till augusti 1988.

I allt större utsträckning har kontrollägarskiften bland aktiemarknadsföretag kommit att tillgå så att samtliga aktier köps upp av ett annat företag, varefter det uppköpta företaget lämnar aktiemarknaden. Det förekommer

Ägande och inflytande i storföretagen

kontrollägarskiften där endast kontrollaktieposten byter emellertid också ägare medan företaget kvarstår på aktiemarknaden. I det följande redovisas steg, se figur 424nedan. Först indelas storföretagen därför ägarskiftena i två i å ena sidan företag som köptes upp och lämnade marknaden under perioden och å andra sidan företag som bestod på marknaden under perioindelas dessa båda grupper i företag som bytte kontrollägare den. Därefter företag i vilka något kontrollägarskifte inte ägde rum. under perioden och

Figur 4:4 Illustration av avsnittets disposition.

Privatägda svenska storföretag på aktiemarknaden år 1978

Uppköpta Bestående företag företag

/X X

kontroll - Kontrollägar- kontroll- Kontrollägarskifte ägarskifte skifte ägarskifte

I tabell 4:36 nedan har förtecknats samtliga 90 privatägda fristående företag eller koncerner med minst 500 anställda som återfanns på aktiemarknaden år 1978. Av tabellen framgår att 40 av dessa företag (markerade med fet vid augusti månads utgång år 1988 hade köpts upp och lämnat stil) aktiemarknaden av pågående uppköp var på väg att lämna eller till följd aktiemarknaden. Omkring tre av de 40 uppköpen ägde rum under periodens fjärdedelar andra hälft, dvs. efter år 1983, och tio av dem skedde under de första åtta månaderna 1988. Tabellen visar vidare att köparen med få undantag var ett annat storföretag. Inte mindre än 38 av de uppköpta företagen köptes av ett annat företag, medan endast två företag köptes av fysiska personer. Ofta genomförs ett uppköp så att köparen successivt förvärvar aktier i företaget och framlägger ett offentligt uppköpserbjudande avseende resterande aktier först sedan han uppnått en betydande röstandel. Huruvida ett uppköp också skall anses ha inneburit ett kontrollägarskifte beror därför på — vilket tidsperspektiv som anläggs. I sex av de 40 aktuella uppköpen Fläkt, Kinnevik, — var Alcro, Edstrand, Nymölla och Skandinaviska Elverk köparen största ägare i företaget redan år 1978. I dessa företag ägde med andra ord inte något kontrollägarskifte rum under perioden 1978—1988.

SOU 1988138 Ägande och inflytande i storföretagen

Detsamma gäller i praktiken Papyrus och Swedish Match som köptes av Stora år 1986 respektive år 1988. Papyrus, Swedish Match och Stora kontrollerades alla av släkten Wallenberg närstående intressen är 1978. Till kategorin uppköp utan kontrollägarskiften kan också räknas Hallstahammars köp av Bulten-Kanthal år 1983 samt GOTA:s köp av Götabanken och MoDozs köp av Iggesund år 1988. Det förvärvande företaget var i dessa fall visserligen inte största ägare redan år 1978, men under så lång tid före uppköpet att kontrollägarskiftet inte kan anses ha kommit till stånd genom själva uppköpet. Sammantaget kan konstateras att 40 av 1978 års 90 privatägda svenska storföretag på aktiemarknaden köptes upp under tiden fram till augusti 1988 och att detta i 29 fall innebar ett entydigt kontrollägarskifte. Det har inom ramen för föreliggande betänkande inte varit möjligt att närmare studera på vilket sätt dessa kontrollägarskiften påverkat verksamheten i de berörda företagen. Det är också förenat med betydande problem att i en ny — koncernstruktur identifiera den uppköpta verksamheten inte minst om vissa delar brutits ut och sålts vidare till andra företag. Utredningen har dock gjort en mycket övergripande genomgång av större förändringar i företagen, vilken redovisas i det följande. Efter beslut av regeringen erhöll utredningen i maj 1988 tilläggsdirektiv med uppdrag att beskriva och analysera utfallet av ett tiotal större företagsförvärv och fusioner i svenskt näringsliv. Utredningens arbete på detta område kommer således att fortsätta. Tilläggsuppdraget skall vara avslutat sommaren 1989 och resultatet kommer att redovisas i en särskild rapport.

Tabell 4:36 Uppköp under perioden januari l979—augusti 1988 bland samtliga 90 privatägda svenska fristående företag eller koncerner som den 1 januari 1979 var aktiemarknadsföretag Uppköpta med minst 500 anställda. företag markerade med fet stil.

Företag Köpare År Anställda Anställda Anmärkning 1978 19783 vid uppköpeta ABV Nordstjernan 10 300 12 000 Uppköpet genomfört 1988. AEG Ahlsell 2 500 4 600 Ahlsell köptes av Boliden 1986. Boliden köptes av Trelleborg 1987. AGA 15 300 Ahlsell Boliden 2 900 Boliden köptes av Trelleborg 1987. Alcro AC Intressenter 900 kontrollägarskifte. AC Intressenter är ett konsortium med familjen Alfort som huvudintressent. Alfa-Laval Almedahl Skandia Skandia behöll Almedahls aktieportfölj. Industridelen avknoppades i Almedahlsgruppen. Aritmos ASEA Huvuddelen av verksamheten fusionerad år 1988 med det schweiziska bolaget Brown Boveri.

Forts. tabell 4:36 Företag Köpare År Anställda Anställda Anmärkning 1978 1978& vid

uppköpeta

1980 och förvärvade resterande aktier 1985. Promotion bytte namn till Bahco. Bahco Ventilation såldes sedermera till Fläkt. VD-skifte. Aktieportföljen och vissa helägda rörelse— Beijerinvest drivande delar avknoppades i Investment AB Beijer. Volvo behöll en majoritetspost i Sonesson samt därutöver bl.a. STC, Felix, Morgårdshammar, Kockums Jernverk och Beckers. De sistnämnda tre företagen har därefter sålts. Billerud Uddeholm var kontrollerande ägare från slutet av 1970-talet. Stora köpte Uddeholms post 1984 och förvärvade efter ett offentligt bud resterande aktier. VD-skifte. Bofors (Namnbyte till Nobel efter köp av Kema Nobel 1984) Boliden Trelleborg Trelleborg köpte Boliden i tre steg. Aktieportfölj och kraftinnehav såldes. Flera företagsförvärv har därefter skett. VD-skifte. Borås Invest Munksjö behöll aktieportföljen, medan Munksjö Borås Wäfveri avknoppades och börsnoterades. Huvudägare i Borås Wäfveri blev Borås Invests tidigare VD, L. Mauritzon. Broströms ASEA Uppköpet genomfört 1988. Bulten- Hallstahammar kontrollägarskifte. Ulf Lindén var kon- Kanthal trollerande ägare i Hallstahammar och tillsammans med von Kantzow kontrollägare i Bulten-Kanthal. Hallstahammar köpte Bulten-Kanthal och bytte namn till Kanthal. Nuv. Kanthal-Höganäs köptes 1988 av Beckers. Volvo behöll bl.a. Sockerbolaget och Hilleshög, medan aktieportföljen avknoppades i ”nya" Cardo som är börsnoterat. VD-skifte.

Custos DN (Namnbyte till Marieberg) Edstrand Fam. Edstrand kontrollägarskifte. Huvudägaren köpte ut övriga ägare.

Eldon Electrolux Ericsson

Forts. tabell 4:36

gen avknoppat från ASEA och var vid

uppköpstillfället dotterbolag till ASEA

BB. Företagsfinans Pronator Företagsfinans var ett rent investmentföre-

tag och en av två huvudägare i ABV.

Pronator behöll större delen av aktieport-

följen. ABV—postensåldes till Nordstjernan

1988. VD—skifte. Garphyttan Grafoprint (Namnbyte

till Duni) Gränges Electrolux Betydande försäljningar har successivt

skett av bl.a. kraft- och metallverksamhe-

ten. Gränges Aluminium är i stort sett den

enda del som är kvar i Electrolux ägo.

( Exkl. Lamco, Liberia) Gunnebo Götabanken GotaGruppen kontrollägarskifte. Hennes & Mauritz Herakles Hexagon Holmen MoDo Uppköpet genomfört 1988. VD-skifte. Höganäs Kanthal Custos var största ägare med 7% 1978. Iggesund MoDo Uppköpet genomfört 1988. Incentive Industrivärden J & W Kema Nobel Bofors Kraftinnehav har sålts. VD-skifte. Bofors

har bytt namn till Nobel. Kinnevik Fagersta kontrollägarskifte. Fagersta, som kon-

trollerades av Kinnevik, köpte Kinnevik

och bytte namn till Kinnevik. Kockums (Namnbyte

till Skåne-Gripen efter försälj-

ning av

industrirörelsen till staten) Korsnäs

Forts. tabell 4:36

Företag Köpare Anställda Anställda Anmärkning

finns idag i det från Volvo avknoppade

"nya"Cardo. NK-Åhléns Se anmärkning (Namnbyte till Carnegie.) Rörelsen köptes

i maj 1988 av A. Johnson & Co HAB.

Släkten Johnson var en av huvudägarna i

NK-Åhléns 1978—1983. Under perioden

1983—1988kontrollerades företaget av

Erik Penser. Nymölla Papyrus kontrollägarskifte. Papyrus ägde 1978

närmare 50 % av Nymölla. Papyrus Stora kontrollägarskifte. Papyrus och Stora

kontrollerades 1978 av släkten Wallenberg

närstående intressen. Perstorp Personer Sonesson kontrollägarskifte. Beijerinvest förvärva—

de majoriteten i Persöner 1979 och var ma-

joritetsägare i Sonesson sedan mitten av

1970-talet. Sonesson köptes av Volvo 1986. Pharmacia (Namnbyte från Portia) PLM Industrivärden Industrivärden var största ägare med 10%

1978. Promotion (Namnbyte till Bahco) Ratos Saab-Scania Saléninvest (Konkurs år 1984) Sandvik SCA Scansped Bilspedition Konkurrentföretaget Bilspedition köpte ak-

tiemajoriteten år 1985 från bl.a. några av

de ursprungliga ägarfamiljerna och förvär-

vade resterande aktier efter ett offentligt

bud. Två av Scanspeds dotterföretag, Nor-

disk Transport & Spedition samt Fraktar-

na, har sedermera avyttrats. VD-skifte. S-E-Banken SHB SKF Skandia

Forts. tabell 4:36 Företag Köpare Anställda Anställda Anmärkning 1978 1978a vid

uppköpeta

Skandinaviska Elverk ASEA 800 kontrollägarskifte.

ASEA ägde 49% av

Skandinaviska Elverk. Skanska Skånska Banken Stora Sundsvallsbanken Uplandsbanken)

(Se Swedish Match kontrollägarskifte. Swedish Match och

Stora kontrollerades 1978 av släkten Wal-

lenberg närstående intressen. Säl'veån Catena Säfveåns dotterföretag Jacobson & Pons-

bach har sålts. VD-skifte. 'Itansatlantic Bilspedition Uppköpserbjudande i augusti 1988. Trelleborg 'It-etorn Aritmos Expansion genom i första hand utländska

företagsförvärv. Tretorn hade år 1987 1 300

anställda. VD-skifte. Uddeholm AGA Förvaltningsbolaget Tresor förvärvade 20%

av aktierna i Uddeholm våren 1983. AGA

förvärvade en större post i Tresor som öka-

de innehavet i Uddeholm till omkring

40%. Efter ett offentligt bud förvärvade

AGA samtliga aktier. Större delen av

Uddeholms ursprungliga verksamhet har

successivt avyttrats. Uplands- Sundsvallsbanken 1985 kontrollägarskifte. Uplandsbanken och

”

Avser totalantalet anställda i Sverige och utomlands.

Av 29 kontrollägarskiften i samband med uppköp under perioden 1978—augusti 1988 avser 6 fall uppköp av investmentföretag. I fyra av dessa resulterade uppköpet i att vissa delar behölls av köparen, medan andra delar återfördes till aktiemarknaden. Almedahl köptes år 1986 av Skandia som behöll aktieportföljen och avknoppade industrirörelsen i ett nybildat bolag, Almedahlsgruppen. Ett parallellfall av

till detta utgör Munksjös förvärv Borås Invest år 1985. Munksjö behöll aktieportföljen och avknoppade indu-

Ägande i storföretagen

116 och inflytande

strirörelsen i form av Borås Wäfveri. Den omvända situationen kan sägas gälla beträffande Volvos köp av Beijerinvest år 1981 och Cardo år 1985. Volvo behöll de rörelsedrivande dotterföretagen och avknoppade aktieport- Investment ”nya"Cardo. Slutligen medförde följen i AB Beijer respektive två av investmentföretagsuppköpen i princip endast att aktieportföljer bytte ägare. Det gäller dels Pronators köp av Företagsfinans år 1986, dels Catenas köp av Säfveån år 1985. — — uppköp Beträffande resterande 23 med kontrollägarskiften förenade kan i korthet följande kommentarer göras. ABV ingick år 1978 i ett nät av ömsesidigt och cirkulärt ägande som successivt förstärktes under 1980-talet. Under år 1985 påbörjades en upplösning av det ömsesidiga ägandet varigenom konsultföretaget Pronator blev största ägare i företaget. Pronators innehav såldes i december 1987 till Nordstjernan AB som under våren 1988 också förvärvade resterande aktier i ABV. Därefter har en sammanslagning skett mellan Nordstjernans dotterföretag JCC och ABV. AEG ägdes år 1978 av ett konsortium av svenska företag. I samband med Ahlsells köp av AEG år 1982 blev konsortiemedlemmarna delägare i Ahlsell. En av dessa delägare var Boliden som år 1986 köpte övriga ägares andelar och gjorde Ahlsell till helägt dotterbolag. Trelleborg köpte därefter Boliden i tre steg med början år 1986 och slut år 1987. Bolidens aktieportfölj och kraftinnehav har sålts, medan ett flertal företagsförvärv genomförts i Sverige och utomlands. Bahco var år 1978kontrollerat av SCA som innehade 44 % av röstetalet. År 1980 innehade SCA 49 % och övriga ägare med anknytning till SHB 12 % av röstetalet, varav Promotion 3 %. Promotion köpte SCA:s post år 1980 och lade ett bud på resterande aktier år 1985. Av Bahcos tre huvudsakliga verksamhetsgrenar har därefter en, Bahco Ventilation, sålts till Fläkt. Billeruds största ägare år 1978 var Uddeholm som innehade aktier motsvarande 49 % av röstetalet. År 1984 förvärvades denna aktiepost av Stora som dessutom köpte en mindre post i Billerud från Tresor och till övriga ägare lämnade ett bud på resterande aktier. Broströms bedrev år 1978 en omfattande rederirörelse med omkring 6 200 anställda. Företaget var emellertid förlustbringande sedan mitten av 1970-talet och verksamheten avvecklades successivt. Vid tiden för ASEA:s bud på samtliga aktier i mars 1988 kvarstod endast en liten del av den ursprungliga rörelsen. Fagerhults hade år 1978 grundarfamiljen Bertil Svensson som dominerande aktieägare. Almedahlsgruppen förvärvade under våren och sommaren 1988 i företaget och lade därefter ett bud på resterande aktiemajoriteten aktier. Almedahlsgruppen har vid sidan av sin traditionella textilrörelse byggt upp en grupp dotterföretag inom belysningsbranschen. Avsikten är att slå ihop denna verksamhet med motsvarande tillverkning inom Fagerhults.

Gränges är ett av de aktiemarknadsföretag som under efterkrigstiden haft den mest spridda ägarstrukturen. Gränges förvärvades år 1980 av Electrolux som därefter avyttrat bl. a. Gränges Metallverken och Wirsbo Bruk. I dag är Gränges Aluminium i stort sett den enda del av den ursprungliga verksamheten som återfinns inom Electroluxkoncernen.

Holmen har sedan decennier haft Dagens Nyheter och investmentföre— taget Ratos som dominerande ägare. Under hösten 1987 förvärvade MoDo dessa båda aktieposter och uppnåde därigenom röstmajoritet i Holmen. Under våren 1988 övertogs resterande aktier efter ett offentligt uppköpser-

Avsikten är att Holmen, Iggesund och MoDo skall bilda ett s.k. bjudande. tredje block inom svensk Skogsindustri.

Höganäs största aktieägare år 1978var det blandade investmentföretaget Custos. Under åren 1981—1983förvärvade Hallstahammar AB (sedermera Kanthal) 7 % av aktierna i Höganäs. År 1984 utökades innehavet till 25 % och ett år senare till 56 % genom förvärv av Custos aktiepost. År 1986 förvärvades genom ett offentligt uppköpserbjudande resterande aktier.

Kema Nobels största ägare år 1978 var Wallenbergföretagen Investor, Providentia och Export-Invest, vilka tillsammans innehade omkring 30 % av röstetalet. Under 1980-talets första år förvärvade Erik Penser aktier i Kema. Dessa såldes sedermera till det av Penser kontrollerade Bofors, som i sin tur förvärvade ytterligare Kema-aktier. År 1984 förvärvade Bofors först Wallenberggruppens aktier och därefter genom ett offentligt uppköpserbjudande resterande aktier.

Monarks röstandelsmässigt största ägare år 1978 var medlemmarna i musikgruppen ABBA, vilka år 1982 flyttade över dessa aktier till det av dem själva kontrollerade investmentföretaget Kuben (f.d. Kanalen). Samma år förvärvade Kuben övriga aktier i Monark. Aritmos förvärvade aktier motsvarande 53 % av röstetalet i Kuben hösten 1983 och ytterligare 19 % våren 1984. Ett år senare lade Aritmos ett bud på resterande aktier och uppköptet slutfördes under senare delen av år 1986.

Nife Jungner kontrollerades år 1978 av

familjen Ameln. Under år 1980 förvärvade företaget Sonesson aktier motsvarande 49 % av röstetalet och Sonesson närstående placerare förvärvade ytterligare 25 %, huvudsakligen från familjen Ameln. Genom ett offentligt erbjudande i början av år 1981 köpte Sonesson resterande aktier.

Persöner kontrollerades år 1978av grundarfamiljen Raihle. Företaget var ett konglomerat med sex olika verksamhetsinriktningar utan mer påtagligt samband. Efter det att Persöner förvärvats av Sonesson år 1980 såldes de olika delarna successivt till andra företag.

PLMzs största

ägare har sedan början av 1960-talet varit investmentföretaget Industrivärden. Från slutet av 1970—taletfram till hösten 1987 ökade innehavet från omkring 10 % till omkring 20 % av röstetalet. En ny stor ägare, Munksjö, tillkom år 1986. Under hösten 1987 förvärvades Munksjös aktiepost av Industrivärden som därefter genom ett offentligt uppköpserbjudande också förvärvade resterande aktier i PLM.

118 Ägande och inflytande i storföretagen SOU 198838

Scansped grundades år 1970 genom en sammanslagning av flera familjeägda speditionsföretag. Ägandet spreds successivt utanför de ursprungliga familjerna och bolaget noterades från slutet av 1970-talet på fondhandlarlistan. I december 1985 köpte konkurrentföretaget Bilspedition aktiemajoriteten från bl. a. några av ägarfamiljerna och lade därefter ett offentligt uppköpserbjudande på resterande aktier. Två av Scanspeds dotterföretag har sedermera avyttrats, nämligen Nordisk Transport & Spedition till Ratos samt Fraktarna till Pressbyrån.

'It-ansatlantic hade år 1978 två större ägare, investmentföretaget Asken och familjen Carlsson. Under år 1980 köpte familjen Carlsson Askens majoritetspost. År 1984 blev även Broströms Rederi stor ägare i Transatlantic. I augusti 1988 förvärvade Bilspedition bl. a. familjen Carlssons och Broströms innehav och aviserade ett bud på resterande aktier.

'Itetorn grundades vid sekelskiftet och ingick tillsammans med Trelleborg i den s.k. Dunker-gruppen. Under slutet av 1970-talet hade företaget betydande problem och tillverkningen drogs ned. År 1980 såldes aktiemajoriteten till Roger Akelius som avsåg att utnyttja företagets stora förlustavdrag i sin premieobligationsrörelse. Akelius sålde emellertid våren 1981 sitt innehav till Aritmos som även förvärvade resterande aktier. Genom företagsförvärv i Sverige och utomlands har verksamheten i Tretorn därefter kraftigt expanderat.

Uddeholm var i decennier en av de mest spridda aktierna på fondbörsen och företaget saknade länge dominerande ägare. Från år 1976 hade före— taget stora ekonomiska problem. Skogsindustrirörelsen överläts år 1978 till Billerud i utbyte mot en aktiepost i detta företag. Under våren 1983 köpte det nybildade holdingbolaget Tresor omkring 20 % av aktierna i Uddeholm. Tresor noterades senare inofficiellt, varvid AGA förvärvade en större post i Tresor. Innehavet i Uddeholm utökades under år 1983 till omkring 40 %. Genom bl. a. Tresors medverkan sammanfördes under år 1984 specialståltillverkningen från Avesta, Fagersta och Uddeholm i Avesta. Aktieinnehavet i Billerud såldes samma år till Stora. Genom ett offentligt uppköpserbjudande år 1985 övertog AGA samtliga aktier i Uddeholm. Därefter har Uddeholms kraftrörelse och tillverkning av verktygsstål avyttrats. Större delen av Uddeholms ursprungliga verksamhet är därmed avyttrad.

Uplandsbanken fusionerades år 1984 med Sundsvallsbanken. Tekniskt organiserades fusionen så att Sundsvallsbanken förvärvade Uplandsbanken genom en riktad nyemission och bytte namn till Nordbanken.

Upsala Ekebys största ägare är 1978var Carnegie. Företaget var verksamt i flera branscher och ägde bl. a. Rörstrands porslinsfabriker, Kosta—Boda, GAB samt ett inte obetydligt antal fastigheter. År 1984 förvärvades Upsala Ekeby av Proventus, som sedermera avyttrat Rörstrand och merparten av fastighetsinnehavet.

Weibulls kontrollerades år 1978 av grundarfamiljen Weibull. År 1980 köptes företaget av investmentföretaget Cardo, vilket fem år senare köptes av Volvo.

Medan sammanlagt 40 av 90 privatägda svenska storföretag på aktie-

SOU 1988138 Ägande och inflytande i storföretagen

marknaden år 1978 köptes upp och lämnade aktiemarknaden under den efterföljande tioårsperioden och ett företag gick i konkurs, kvarstod 49 företag på marknaden under hela perioden. Inte heller bland dessa företag var emellertid ägarbilden oförändrad. I ett tiotal av dem kan ett eller flera kontrollägarskiften iakttagas under perioden och det finns flera exempel på företag som år 1978 saknade en entydigt kontrollerande ägare, men erhöll detta under perioden. I fler än hälften av företagen var inflytandestrukturen mer koncentrerad år 1988än tio år tidigare. Koncentrationsuppgången kom till stånd främst genom att den största ägaren ökade sin andel av röstetalet och ibland även av aktiekapitalet. I vissa fall kan uppgången sättas i direkt samband med en öppen kamp om kontrollen över företaget mellan olika ägare.

Sammanfattningsvis ger uppföljningen av 1978 års 90 privatägda storföre— tag på aktiemarknaden vid handen att omkring hälften av dem hade en annan kontrollerande ägare i augusti 1988 än tio år tidigare och att dessa ägarskiften i betydande utsträckning kom till stånd genom offentliga uppköpserbjudanden på aktiemarknaden, se figur 4:5 nedan.

Figur 4:5 Uppköp och kontrollägarskiften i privatägda storföretag på aktiemarknaden under perioden januari 1979—augusti 1988.

Privatägda svenska

storföretag på

aktiemarknaden 1978

40 50

Uppköpta Bestående

företag företag

/X / X

29 11 Ca 10 Ca 40

Kontroll- kontroll- Kontroll- kontroll-

ägarskitte ägarskitte ägarskitte ägarskitte

Ett annat sätt att studera kontrollägarskiften är att redovisa samtliga uppköp bland aktiemarknadsföretag under en viss tidsperiod. Ett sådant tillvägagångssätt skiljer sig från det ovan använda, framför allt genom att det inkluderar företag med färre än 500 anställda och företag som efter år 1978 introducerats på aktiemarknaden.

Av tabell 4:37 nedan framgår att 85 företag med aktier noterade på Stockholms fondbörs A-listor eller den tidigare fondhandlarlistan köptes upp från ingången av

år 1979 till halvårsskiftet 1988. Drygt två tredjedelar

av dessa uppköp ägde rum efter år 1984. Samtidigt kan noteras att 90 företag introducerades vid fondbörsen under perioden, vilket medförde en nettoökning på 5 företag. Även bland företag med aktier noterade på de under perioden inrättade O'IlC- och inofficiella listorna förekom uppköp, men där var tillströmningen av företag flerfaldigt större än uppköpen. Sammanlagt 40 företag på dessa listor köptes upp, medan 157 företag introducerades på listorna.

Tabell 4:37 Antal uppköpta och introducerade aktiemarknadsföretag från den ] januari 1979 till den 30 juni 1988)

År A och A 2-listanb OTC-listan Inofficiella listan

Uppköpta Tillkomna Uppköpta Tillkomna Uppköpta Tillkomna

1979 1980 1981 1982 1983 1984 1985 1986 1987 första halvåret

Med uppköp avses att företaget under året blivit föremål för köpserbjudande. Med introduktion avses att företagets aktier under året erbjudits till allmänheten.

Årtal för formell (av)registrering av företagets aktier avviker i vissa fall från de i tabellen angivna årtalen.

Omflyttning av företag mellan olika listor och avregistrering på grund av konkurs

förändringar i antalet registrerade företag. ingår ej. Siffrorna anger därför inte

Inkl. fondhandlarlistan år 1979—1981. Källa: Stockholms fondbörs. För år 1988: Ragnar Boman.

4.3.1.9¶Ömsesidigt och cirkulärt aktieägande

Ett inslag i de svenska storföretagens ägarstruktur som under senare år ägnats betydande intresse i debatten och som i viss utsträckning kan betraktas som en reaktion på den ökade förekomsten av kontrollägarskiften och företagsuppköp är s.k. korsvist ägande, vilket är den sista aspekt av ägar- och inflytandestrukturen i enskilda företag som utredningen studerat. Om ett företag, A, genom förvärv av aktier blir kontrollerande ägare i ett annat företag, B, brukar ägarstrukturen beskrivas som ett ask-i-askägande, se figur 426 nedan.

Figur 46 Ask-i-askägande.

Företag Företag A B

En kontrollerande ägare i företaget A kan genom en sådan konstruktion uppnå kontroll över företaget B med en mindre kapitalinsats än vad som skulle krävts om han med egna medel förvärvat aktier i såväl företag A som B. Kostnaderna för företaget A:s förvärv av aktier i företaget B delas av samtliga ägare i företaget A, men kontrollen tillkommer den som kontrollerar A. Ask-i-askägande har under i stort sett hela 1900-talet förekommit i det svenska näringslivet och har tillsammans med bruket av aktieslag med olika röstvärden varit av avgörande betydelse för vissa ägares möjligheter att uppnå och behålla kontroll över en större mängd företag.

Förvärvar företaget B i sin tur aktier i företaget A, uppkommer ett korsvist eller ömsesidigt aktieägande. Beteckningen används

för varje situation där två aktiebolag, oberoende av verksamhetsinriktning, äger aktier i varandra. Värdet på A:s aktieinnehav i företaget B utgörs därvid till viss del av värdet på B:s aktieinnehav i A och vice versa. Företagen äger med andra ord, indirekt, en del av sin egen aktiestock.

Äger företaget A en så stor andel av aktierna i B att det har möjlighet att påverka beslutsfattandet i företaget, så uppkommer genom det ömsesidiga ägandet också en möjlighet för A att via B påverka beslutsfattandet vid den egna bolagsstämman, exempelvis vid val av styrelse. Hur stort detta inflytande är bestäms av den andel av de vid stämman avgivna rösterna som företaget B förfogar över.

För det fall företaget A har en kontrollerande ägare kan denne genom det ömsesidiga ägandet således förstärka sin ställning visavi företagets övriga ägare utan att —

själv bära hela kostnaden för detta de medel som investeras i den ömsesidiga ägarrelationen hämtas ur bolaget. Saknar företaget kontrollerande ägare kan det ömsesidiga ägandet användas av företagsled— ningen för att försvåra befintliga och potentiella ägares inflytande över det sätt på vilket ledningen använder företagets tillgångar.

Ett med ömsesidigt aktieägande jämförbart ägarförhållande föreligger om tre eller flera företag äger aktier eller andelar i varandra på ett sådant sätt att det sista företaget i kedjan i sin tur äger aktier i det första. Även i det fallet blir vart och ett av de ingående företagen indirekt ägare till en del av sin egen aktiestock. På samma sätt som vid ett ömsesidigt ägande mellan två företag kan också vid denna typ av ägarsamband en möjlighet till inflytande vid den egna bolagsstämman öppnas för ett eller flera av de ingående företagen. I litteraturen benämns en ägarstruktur av detta slag ibland cirkulärt aktieägande.

122 Ägande och inflytande i storföretagen

Figur 4.'7 Ömsesidig! och cirkulärt aktieägande mellan två respektive tre företag.

Företag Företag A B

Företag Företag A B

Företag

C

Genom att kombinera ömsesidiga och cirkulära ägarsamband är det möjligt att skapa slutna ägarsystem som kan brytas upp endast genom att något av de inblandade företagen avyttrar hela eller delar av sina aktieinnehav. Ett exempel på sådant samband åskådliggörs i figur 418 nedan i vilken vart och ett av de tre företagen kan kontrollera en majoritet av röstetalet vid den egna bolagsstämman. Ägarsamband liknande dessa förekom fram till år 1986 mellan ABV, Balken Invest och Företagsfinans.

Figur 48 Slutet ägarsystem i formav kombinerat ömsesidigt och cirkulärt ägande mellan tre företag.

Företag ___—_ Företag A _, B

>25 % >25 % >25 % Företag C .—

Utredningen genomförde vid årsskiftet 1985—1986 en kartläggning av ömsesidigt och cirkulärt aktieägande mellan svenska aktiemarknadsföretag. Resultaten redovisades i en särskild rapport

(Ds I 1986:6) som överlämnades till regeringen. I föreliggande avsnitt återges kartläggningens huvudresultat. Därutöver redovisas uppgifter rörande förekomsten av ömsesidiga ägarsamband år 1963 och år 1978samt våren 1988. Slutligen redovisas också vissa uppgifter om ömsesidiga ägarsamband mellan aktiemarknadsföretag och företag utanför aktiemarknaden.”

Utredningens kartläggning avseende förhållandena vid utgången av år 1985 omfattade dels ömsesidiga ägarsamband mellan två företag som ägde aktier motsvarande minst två procent av aktiekapitalet eller röstetalet i varandra, dels cirkulära ägarsamband mellan tre företag som ägde aktier motsvarande minst 2 % av aktiekapitalet eller röstetalet i varandra. Vid cirkulära ägarsamband uppställdes som ytterligare villkor att det första företaget var representerat i styrelsen för det andra företaget och att det andra företaget i sin tur var representerat i styrelsen

för det tredje.

Vid årsskiftet 1985—1986 ingick sammanlagt 38 företag i ett eller flera ömsesidiga ägarsamband. Av dessa ingick 15 företag dessutom i cirkulära ägarsamband. Ett företag ingick i enbart cirkulärt ägande. var

Totalt således 39 aktiemarknadsföretag vid denna tidpunkt involverade i ömsesidiga eller cirkulära ägarsamband med varandra.

Fördelas företagen med avseende på den kurslista på vilken aktierna noterades, framgår av tabell 4:38 nedan att 36 av företagen var hemmahörande på Stockholms fondbörs A 1-lista. Närmare vart

tredje företag på denna lista var involverat i ett ömsesidigt eller cirkulärt aktieägande med ett eller flera andra aktiemarknadsföretag. Bland dessa företag märks dels stora icke—finansiellaföretag som Skanska och Volvo, dels flertalet av listans investmentföretag. Inte mindre än 18av 25 investmentföretag ingick i denna typ av ägarsamband.

Tabell 4:38 Aktiemarknadsföretag involverade iömsesidigt eller cirkulärt aktieägande år 1985 fördelade på kurslista.

Lista Antal företag

Inofficiell OTC Vänte Samtliga

” Utredningen

har låtit genomföra en expertstudie rörande associationsrättsliga aspekter av ömsesidigt och cirkulärt aktieägande. Studien redovisas i bilaga Ömsesidigt aktieägande och aktiebolagslagens regler om förvärv och innehav av egna aktier, av Rolf Skog.

124 Ägande och inflytande i storföretagen

Tillsammans representerade de aktieposter som ingick i ömsesidiga och cirkulära ägarsamband betydande belopp. Det sammanlagda börsvärdet på de aktieposter som konstituerade ömsesidiga ägarsamband mellan aktiemarknadsföretag vid årsskiftet 1985—1986motsvarade omkring 7 % av det totala börsvärdet. Värdet på de aktieposter som ingick i cirkulära ägarsamband har beräknats.

På en relativ liten aktiemarknad med en hög andel juridiska personer som ägare, utsträckning är aktiemarknadsföretag, är

vilka själva i betydande ömsesidiga och framför allt cirkulära ägarsamband av begränsad storlek i realiteten ofrånkomliga. Som illustration till detta kan nämnas att försäkringsföretaget Skandia vid årsskiftet 1985—1986ägde aktier i drygt ett hundra aktiemarknadsföretag. Sannolikheten för att något av dessa företag direkt eller via ett företag ägde aktier i Skandia är givetvis mycket

tredje stor. Ju fler företag som som betecknas som cirkulärt

tillåts ingå i den kedja ägande, desto större blir också denna sannolikhet.

En genomgång av storleken på de aktieposter som ingick i de ömsesidiga ägarsambanden år 1985 talar emellertid för att sambanden endast i begränsad utsträckning var resultat av rena kapitalplaceringar. Som framgår av tabell 4:39 nedan var en stor del av ägarsambanden av sådan styrka att de torde ha konstituerat betydande inflytandemöjligheter för åtminstone ett av de två berörda företagen. Det har också från flera av de inblandade företagens sida öppet deklarerats att syftet med det ömsesidiga ägandet är att uppnå inflytandeeffekter som ett skydd mot förändringar i ägarstrukturen.

Tabell 4:39 Röstandel i ömsesidiga ägarsamband mellan aktiemarknadsföretag vid årsskiftet 1985—1986.

De ömsesidiga ägarsambandens betydelse som instrument för utövande av inflytande understryks också av en rad andra faktorer, bland vilka främst kan nämnas bruket av aktier med högt röstvärde. I 23 av de 38 företag som ingick i ömsesidiga ägarsamband förekom aktieslag med olika röstvärden. Det ömsesidiga ägandet i dessa företag var i stor utsträckning uppbyggt röststarka aktier.

Ett annat tecken på ägarsambandens koppling till inflytande är att i så gott som samtliga fall av ömsesidigt ägande vid årsskiftet 1985—1986var minst ett av de två företagen representerat i det andra företagets styrelse. I hälften av fallen var det fråga om ensidig och i hälften om ömsesidig styrelserepresentation.

Som påpekats ovan kan ett ömsesidigt och cirkulärt aktieägande

möjliggöra för ett företag att uppnå en viss kontroll över den egna bolagsstämman. Hur stor denna kontroll är bestäms av den andel av de vid stämman avgivna rösterna som företaget via det ömsesidiga och cirkulära ägandet kan kontrollera. Motsvarar denna andel mer än 50 % av röstetalet för samtliga aktier i företaget så kan företaget alltid uppnå en majoritet och kan sägas vara självkontrollerat. I så gott som samtliga storföretag krävs i realiteten väsentligt mindre än hälften av röstetalet för samtliga aktier för att uppnå en majoritet av de vid stämman avgivna rösterna. Företagen domineras av ett fåtal stora aktieägare som innehar större delen av aktiestocken, medan resterande del av aktierna är spridda ett stort antal ägare vilkas besöks— frekvens på bolagsstämmorna är mycket låg.15Det innebär att även företag som via ömsesidigt och cirkulärt ägande kontrollerar mindre än hälften av det totala röstetalet kan uppnå en betydande grad av kontroll över beslutsfattandet vid den egna bolagsstämman.

Det bör också påpekas att ett och samma företag genom att kombinera flera olika ömsesidiga och cirkulära ägarsamband, som var för sig ger begränsade möjligheter till inflytande vid bolagsstämman, kan uppnå ett totalt sett betydande inflytande vid stämman. Ett exempel

på detta erbjöd vid årsskiftet 1985—1986företaget Volvos ägarsamband med Cardo, Custos och Protorp, vilkas sammanlagda innehav i Volvo motsvarade drygt 12 % av det totala röstetalet. Som framgått av figur 4:8 ovan kan en kombination av ömsesidiga och cirkulära ägarsamband också leda till uppkomsten av slutna ägarsystem.

I utredningens kartläggning beräknades, för vart och ett av de aktiemarknadsföretag som vid årsskiftet 1985—1986ingick i ömsesidiga och cirkulära ägarsamband, den andel av det totala röstetalet som var förbunden med denna typ av ägarrelationer. Som framgår av tabell 4:40 nedan var andelen i närmare hälften av företagen större än 30 %. I fem företag var den med ömsesidigt och cirkulärt ägande förknippade andelen av röstetalet större än 50 %.

Tabell 4:40 Andel av totalt röstetal förbunden med ömsesidigt eller cirkulärt ägande bland aktiemarknadsföretagen vid årsskth 1985—1986.

Andel av röstetalet Antal företag %

5(

204 304 504

'5

Se exempelvis Röstägande i 40 svenska storbolag på bolagsstämma 1984, Landsorganisationen, 1984.

126 Ägande och inflytande i storföretagen SOU 198858

I vilken utsträckning dessa innehav också uttrycker ett företags möjligheter att utöva inflytande över beslutsfattandet vid den egna bolagsstämman går inte att fastställa utan mer ingående analyser, bl. a. av riktningen på inflytandet. Som exempel kan nämnas att företaget MoDo vid måttillfål— let innehade aktier motsvarande 49,8 % av röstetalet i företaget Iggesund, vilket i sin tur innehade aktier motsvarande 12,9 % av röstetalet i MoDo. Genom detta samband uppnådde MoDo en viss möjlighet till självkontroll via Iggesund, medan det omvända inte kan anses ha varit fallet. En försiktigt bedömning från utredningens sida är emellertid att de ömsesidiga och cirkulära ägarsambanden representerade en reell möjlighet till självkontroll i knappt hälften av de 39 företagen.

Betraktas det ömsesidiga och cirkulära ägandet i ett historiskt perspektiv kan konstateras att bland samtliga börsföretag år 1963 återfanns endast två ömsesidiga ägarsamband i vilka företagen innehade aktier motsvarande minst 2 % av varandras aktiekapital, nämligen mellan företagen Indu-

samt Promotion, se figur 4:9 strivärden och SCA mellan Industrivärden och

gränsen till 1 % av aktiekapitalet ökar antalet ömsesidiga nedan. Sänks samband till åtta, av vilka flertalet berörde endast investment- och försäkringsföretag.

Figur 4:9 Ömsesidiga ägarsamband mellan företagen Industrivärden och SCA samt mellan Industrivärden och Promotion år 1963. Procentuell andel av röstetalet.

Industri- 4,3 14,9 . a_i Promotion värden

10,8 3.4

13,9

SCA

Under 1970-talets första hälft etablerades ömsesidiga ägarsamband dels mellan företagen Kinnevik och Korsnäs, dels runt företagen ABV och Företagsfinans. Därefter ökade antalet ömsesidiga och cirkulära ägarsam— band mellan olika aktiemarknadsföretag förhållandevis snabbt. Vid en genomgång av ägarstrukturen i samtliga aktiemarknadsföretag år 1978 framkommer att 24 företag detta år ingick i ett eller flera ömsesidiga ägarsamband. Ett av de mer uppmärksammade av dessa var uppbyggt med företaget Skanska som utgångspunkt och illustreras i figur 4:10 nedan.

SOU 1988138 Ägande och inflytande storföretagen i 127

Figur 4:10 Ömsesidigtoch cirkulärt ägande runt företaget Skanska år 1979. Pro— centuell andel av röstetalet.

Euroc

6,5 8,8

Skanska

Ahlsell

Under tiden fram till år 1985 tillkom ytterligare ett antal ömsesidiga ägarsamband mellan aktiemarknadsföretag. En del av representerade dessa begränsade kapital- och röstandelar i de inblandade företagen, medan andra hade tydliga inflytandemässiga konsekvenser. Ett exempel på det senare utgör ägarbilden runt företaget Volvo år 1985, vilken illustreras i figur 4:11 nedan.

Figur 4:11 Ömsesidig! och cirkulärt ägande runt företaget Volvo år 1985. Procentuell andel av röstetalet. 4,3 3,4 (___

Volvo

4,5 21,3 13,8 22,9

Protorp Cardo

Custos

1—5—0—

Med hänsyn till den centrala ställning det ömsesidiga och cirkulära aktieägandet har i utredningens direktiv och den betydande uppmärksamhet dessa ägarsamband ägnats i debatten har utredningen funnit skäl att i detta avseende göra en förnyad kartläggning våren 1988. I korthet visar resultaten därav att antalet ömsesidiga ägarsamband mellan aktiemarknadsföretag minskat något. Alltjämt var dock ett betydande antal företag involverade i ömsesidigt aktieägande våren 1988. Kartläggningen visar också ett fortsatt omfattande bruk av cirkulärt ägande. Slutligen står det klart att några av de

företag som i större utsträckning än andra använde sig av ömsesidigt och

cirkulärt ägande år 1985 i minst lika stor utsträckning gjorde det våren 1988. Totalt förekom det mellan aktiemarknadsföretag våren 1988 26 fall av ömsesidigt ägande där företagen innehade minst två procent av varandras aktiekapital eller röstetal. Som framgår av figur 4:12 nedan var 28 olika företag involverade i dessa samband. Den röstande] företagen innehade i % till 50 % och uppgick i genomsnitt till 14 %. varandra varierade från 2

aktiemarknadsföretag våren

Figur 4:12 Ömsesidiga ägarsamband mellan svenska I 988. Procentuell andel av röstetalet.

48,7 12,5 Carnegie Iggesund

15.9 49.9

5,2 8,1 Industri- Industri- Skanska värden värden 31 6.7 Industri- Industri— Bei'er] .. .. värden värden

.. Industri- B Munksyo euer värden

Investor Skandia

Convexa Kinnevik

Custos Marieberg Skandia

Custos Opus Skanska

Custos Öresund Protorp

Custos Protorp Skanska

Protorp Providentia Skandia

Opus Skandia Öresund

Öresund Skanska Öresund

I figur 4:13 och 4:14 illustreras ömsesidiga och cirkulära ägarsamband våren 1988 runt dels investmentföretaget Industrivärden, dels de icke-finansiella företagen Skanska och Volvo. De ägarsamband som förelåg runt dessa företag kan i flera avseenden sägas dominera bilden av de ömsesidiga och cirkulära ägarsambanden mellan aktiemarknadsföretag våren 1988.

Figur 4:13 Ömsesidigtoch cirkulärt ägande runt företaget Industrivärden våren 1988. Procentuell andel av röstetalet.

4,7 4,6 ; Skanska SHB 8,1

J2,8

2 ],8'0 15,3

Industrivärden 6,7 19,7 Beijer

3,0 Skandia International

26,1 Munksjö

Custos

storföretagen

130 Ägande och inflytande i

Figur 4:14 Ömsesidig! och cirkulärt ägande runt företagen Skanska och Volvo våren 1988. Procentuell andel av röstetalet.

2,2 Industri-

värden

5,7 .

Antmos

20.0 16.4

Gonhon

Öresund

8,1

3,8

Skanska 155

22,0;

21 Protorp

7,9

För att till fullo klarlägga de Ömsesidiga och cirkulära ägarsambandens betydelse för inflytandestrukturen i aktiemarknadsföretagen är det nödvändigt att också beakta de samband av detta slag som föreligger mellan å ena

aktiemarknadsföretag och å andra sidan företag utanför aktiemarksidan naden. Då detta kräver tillgång till ägaruppgifter även för de senare företagen har en komplett kartläggning av sådant slag inte kunnat genomföras. Det är dock uppenbart att denna typ av ägarsamband existerar och i flera

betydelse för inflytandeförhållandena i aktiemarknadsföretagen. I fall är av figur 4:15 nedan redovisas sju exempel på sådana samband våren 1988.

och inflytande i storföretagen 131

Figur 4:15 Exempel på ömsesidiga och cirkulära ägarsamband mellan aktiemarknadsföretag och företag utanföraktiemarknaden våren I 988. Procentuell andel av röstetalet.

Bilspedition Brlspedltlon Transponörer

Beijer Nyckeln Capital

Euroc Norcem

Gyllenhammar &Partners Mercurius

Kinnevik Eldrimner

Skandia Pohjola

Beijer G& Beijer Industries

Sammanfattningsvis kan konstateras att ömsesidigt och cirkulärt ägande under det senaste decenniet i ökad utsträckning kommit att användas i syfte att påverka inflytandeförhållandena i det svenska näringslivet och att flera storföretag på detta sätt uppnått en betydande möjlighet till inflytande över beslutsfattandet vid den egna bolagsstämman.

4.3.2¶Privatägda svenska storföretag utanför aktiemarknaden

Hittillsvarande beskrivning har avsett ägar- och inflytandestrukturen i de privatägda svenska fristående företag eller koncerner, med minst 500 an-

ställda, som återfanns

på aktiemarknaden. I föreliggande avsnitt riktas uppmärksamheten mot privatägda svenska storföretag utanför aktiemarknaden. Som framgår av figur 16 nedan var det år 1978 totalt 99 företag. Av dessa bortföll 40 företag under den studerade perioden genom att de år 1985 inte längre uppfyllde kriterierna att vara ett fristående företag eller en koncern med minst 500 anställda. Av resterande 59 företag, vilka således uppfyllde storföretagskriterierna såväl år 1978 som år 1985, introducerades 15 företag på aktiemarknaden under perioden, medan 44 företag kvarstod utanför aktiemarknaden.

storföretagen

132 Ägande och inflytande i

Figur 4:16 Förändringar i populationen privatägda svenska företag med minst 500 anställda mellan år 1978 och år 1985.

År 1978 År 1985

29 31

T i

90 aktiemarknads- 107 aktiemarknads-

företag företag

99 icke 74 icke

aktiemarknads— aktiemarknads-

företag företag

I tabell 4:41 nedan redovisas de 40 företag som under perioden 1978—1985bortföll ur gruppen privatägda svenska storföretag utanför ak-

samt anledningen till att de föll bort. Av tabellen framgår att tiemarknaden

företag som en av att de köptes upp av något 21 lämnade populationen följd annat företag, 14företag som en av att sysselsättningen minskade till

följd färre än 500 anställda och att 5 företag på bortföll på grund av konkurs under perioden. I genomsnitt uppgick antalet anställda i de bortfallna 40 företagen till 1 000 personer.

SOU 1988z38 Ägande och inflytande i storföretagen 133

Tabell 4:41 Företag som under perioden 1978—1985bortföll ur gruppen privatägda svenska fristående företag eller koncerner, med minst 500 anställda, utanför aktie— marknaden. (40 företag)

Företag år 1978 Antal anställ- Företagets situation

da år 1978 år 1985

Argus Städnings AB 1000 Dotterföretag till Reckitt—gruppena Bisco 600 Dotterföretag till Maraboua Bofa Kabel 800 Dotterföretag till Ericsson Bukettföretagen 700 Färre än 500 anställda är 1985 Cabby 600 Konkurs Dickson Förvaltnings AB 600 Färre än 500 anställda år 1985 Förvaltnings AB

Elektrounion 500 Dotterföretag till Ahlsell Ernströmgruppen 1 000 Färre än 500 anställda är 1985 Förenade Bil 500 Färre än 500 anställda är 1985 Gambro Dotterföretag till Sonesson Granstedts Byggnads AB 600 Konkurs Gullringshus 500 Färre än 500 anställda är 1985 Gusums Bruk 600 Färre än 500 anställda är 1985 Hedenius, Sam 1600 Dotterföretag till Saba-företagen Hellgren Invest 600 Färre än 500 anställda är 1985 Kungsfoto 500 Färre än 500 anställda är 1985 Kähr, Gustaf 600 Dotterföretag till Skåne-Gripen Lesjöfors 900 Konkurs Luxor 2000 Dotterföretag till Nokiaa Malaga Konkurs Malmros Rederi 600 Färre än 500 anställda är 1985 Masonite 700 Dotterföretag till Skrinet Mellansvenska Städ 600 Färre än 500 anställda är 1985 NBN Rör 600 Dotterföretag till Fläkt Nya Asfalt

Dotterföretag till Nordstjernan Nynäs Petroleum 1 300 Dotterföretag till A. Johnson & Co HB Polarvagnen 500 Konkurs Rydboholm Färre än 500 anställda är 1985 Samfod Dotterföretag till Sv. Slakteriförbundet Skandinaviska Jute Färre än 500 anställda är 1985 Securitas Dotterföretag till Hevea (nuv. Latour) Selga Dotterföretag till Ericsson Supra Dotterföretag till Norsk Hydroa Svenska Knäcke Dotterföretag till Sandoza Thun, Erik Färre än 500 anställda år 1985 Vingåker Konfektion Färre än 500 anställda är 1985 Värnamo Gummi Dotterföretag till Trelleborg

*

Moderbolaget är till mer än 50 % utlandsägt.

134 Ägande och inflytande i storföretagen SOU 1988138

Tabell 4:42 redovisar de 15 storföretag som år 1978 stod utanför aktiemarknaden, men introducerades på marknaden under perioden och tabell 4:43 redovisar de 44 företag som stod utanför aktiemarknaden såväl år 1978 som år 1985.

Tabell 4:42 Företag som år 1978 tillhörde gruppen privatägda svenska fristående företag eller koncerner utanför aktiemarknaden, med minst 500 anställda, men introducerades på aktiemarknaden under perioden 1978—1985. (15 företag)

Tabell 4:43 Företag som såväl år 1978 som år 1985 tillhörde gruppen privatägda

svenska fristående företag eller koncerner, med minst 500 anställda, utanför aktiemarknaden. (44 företag)

Företag Antal anställda år 1985

Göteborgsposten

x

Ägande och inflytande i storföretagen 135

av familjen Rausing. Sysselsättningsuppgiften avser endast antal anställda i Sverige, emedan uppgifter för övriga företag saknas.

Som framgår av den ovan redovisade figur 4:16 tillkom 30 företag i populationen storföretag utanför aktiemarknaden under den studerade perioden, vilka förtecknats i tabell 4:44 nedan. Flertalet av dessa existerade som fristående företag eller koncerner även är 1978, men hade då färre än 500 anställda. Det finns dock även exempel på företag som bildades under perioden, i första hand genom sammanslagningar mellan tidigare existerande företag.

Tabell 4:44 Företag som under perioden 1978—1985 tillkom i gruppen privatägda svenska fristående företag eller koncerner, med minst 500 anställda, utanför aktiemarknaden. (30 företag)

Företag Antal Företagets situation

anställda är 1978

år 1985

Allmänna Ingenjörsbyrån (AIB) 500 Färre än 500 anställda är 1978 Beckers 3 200 Dotterföretag till Beijerinvest Bohlins revisionsbyrå 700 Färre än 500 anställda är 1978 Bulten 1 500 Dotterföretag till Bulten—Kanthal Dafgård 600 Färre än 500 anställda år 1978 Datema 1 200 Dotterföretag till Nordstjernan Elajo 600 Färre än 500 anställda är 1978 Elander 500 Färre än 500 anställda är 1978 Fiber Invest 500 Fanns G & L Beijer 500 Färre än 500 anställda är 1978 Gotthard Nilsson 800 Färre än 500 anställda är 1978 Hagström & Sillén 600 Färre än 500 anställda är 1978 Infjärdens värme 500 Färre än 500 anställda år 1978 Inter Innovation 500 Färre än 500 anställda är 1978 Kloster Speedsteel 1 000 Dotterföretag till Uddeholm Nerikes Allehanda 500 Färre än 500 anställda är 1978 Nibe-verken 600 Färre än 500 anställda är 1978 Nyge-verken 600 Färre än 500 anställda är 1978 Pegenova 700 Färre än 500 anställda är 1978 Ragnsells 700 Färre än 500 anställda är 1978 Tage Rejmes 500 Färre än 500 anställda är 1978 Reveko 500 Färre än 500 anställda är 1978 Sabis 500 Färre än 500 anställda är 1978 Shipinvest 800 Fanns Smedjebacken-Boxholm 1 300 Fanns Stenströms Herrekipering 700 Färre än 500 anställda är 1978 Swedair 600 Färre än 500 anställda år 1978 Swedspan 600 Fanns

Stripsteel 900 Dotterföretag till Uddeholm

Uddeholms

Totalt fanns det 74 privatägda svenska fristående företag eller koncerner, med minst 500 anställda i Sverige eller utomlands, som stod utanför aktiemarknaden år 1985. Trots att aktiebolaget var den helt dominerande associationsformenäven bland dessa företag, hade flertalet av dem en väsentligt annorlunda ägarstruktur än de storföretag som återfanns på aktiemarknaden. I sju av företagen innehade delar av de anställda samtliga aktier i företaget. Det var fallet i Allmänna Ingenjörsbyrån, Bohlins revisionsbyrå, Hagström & Sillén, Praktikertjänst, Reveko, VBB och Öhrlings revisions— byrå. I resterande 67 företag var antalet ägare mycket begränsat och koncentrationsgraden hög. Närmare hälften av dem hade bara en ägare och

och inflytande i storföretagen 137

endast undantagsvis förekom fler än tio ägare. Det var också mycket ovanligt att företagen använde sig av aktieslag med olika röstvärden, varför röstoch kapitalandelar för ägarna i regel sammanföll. I tabell 4:45 nedan redovisas de 33 privatägda svenska storföretag som stod utanför aktiemarknaden år 1985 och i vilka den största ägaren inne— hade minst 90 % av röstetalet. Så gott som samtliga dessa företag var familjekontrollerade.

Tabell 4:45 Privatägda svenska icke-aktiemarknadsfdretag år 1985 med minst 500 anställda, i vilka den största ägaren innehade minst 90 % av röstetalet.

(33 företag) Företag Antal Ägare

anställda

!

l A. Johnson & Co HAB 3 100 Fam. Ax:son Johnson Beckers 3 200 Beckerintressenter 1g Bergendahl & Son 600 Fam. Bergendahl och Mylonopoulos

! Bonnierföretagen 6 200 Fam. Bonnier via Åhlén & Åker-

i:

lunds HB Cloetta (Sv. Chokladfabriken) 800 Fam. Svenfelt och företaget Consilio Dafgård 600 Fam. Dafgård Dux 600 E. Ljung Elander 500 Fam. Elander Elof Hansson 800 B-E. Hansson Gulin, Sven 600 Fam. Gulin IKEA 9 000 Fam. Kamprad j Infjärdens värme 500 Fam. Westerberg l Inter Innovation 500 L. Lundblad Janstorp International 900 B. Janstorp Kapp Ahl 1 200 Fam. Ahl Ludvig Svensson 600 Fam. Ludvigsson Mattssonföretagen 1 000 Fam. Mattsson Metro 1 400 Fam. Nordmark Munkedal 1 400 T. Onstad via Property Nerikes Allehanda 500 Liberala Tidningar Nibe-verken 600 Fam. Bernerup Nordstjernan 22 500 Fam. Ax:son Johnson Nya Wermlands Tidningen 900 Fam. Ander Nyge-verken 600 Fam. Johansson Persson Invest 1 100 Fam. Persson Ragnsells 700 R. Sellberg Tage Rejmes 500 Fam. Rejme Sabis 500 Fam. Andersson Sinab 1 300 S. och G. Jerhammar Stena 6 200 Fam. Olsson Stenströms Herrekipering 700 B. Bengtsson

*

Se not till tabell 4:43.

Ägande och inflytande i storföretagen

Ägarförhållandena i de privatägda svenska storföretagen utanför aktiemarknaden tillåter inte en koncentmeningsfull statistisk jämförelse mellan rationen i företagen är 1978 och år 1985, men ingenting tyder på att koncentrationen förändrades under den studerade perioden. Vid båda tidpunkterna kontrollerades flertalet företag av en begränsad ägarkrets, främst i form av en familj. Vid en samlad bedömning av koncentrationsutvecklingen i såväl aktiemarknads- som icke-aktiemarknadsföretag bör dock beaktas att 15 av de privatägda storföretag som år 1978 stod utanför aktiemarknaden, introducerades på marknaden under perioden. I dessa minskade koncentrationen därvid något.

4.4¶Stora ägare i det privata näringslivet

Redovisningen av storföretagens ägar- och inflytandestruktur i tidigare avsnitt har avsett förhållandena i de enskilda företagen. Det har därvid inte funnits anledning att diskutera i vilken utsträckning en och samma ägare att utöva inflytande i fler än ett företag. Det kontrollerar eller har möjlighet är emellertid ett välkänt faktum att ett begränsat antal ägare genom att kontrollera flera företag har möjlighet att påverka förhållandena i stora delar av det svenska näringslivet. Som ett komplement till den tidigare framställningen redovisas därför i föreliggande avsnitt de, i denna inflytandemässiga bemärkelse, största ägarna i den privatägda delen av svenskt näringsliv år 1985. En diskussion förs också om förändringar som i detta avseende ägt rum under de senaste decennierna. I den dagliga debatten beskrivs ägarförhållandena på denna övergripande nivå ofta i termer av inflytandesfärer, vilkas utseende till stor del bestäms av ägarsamband, men också av exempelvis gemensamma styrelseledamöter och andra, vid en kvantitativ analys mer svårfångade, samband. Under de senaste åren har på enskilt initiativ publicerats årliga beskrivningar av detta slag avseende ägarförhållandena i de svenska aktiemarknadsföretagen.l6 Dessa beskrivningar utgör ett viktigt underlag för en diskussion om dagsläget, men kan inte omedelbart användas för jämförelser med äldre undersökningar. För att utredningen funnit kunna göra sådana jämförelser har det nödvändigt att basera föreliggande redovisning uteslutande på ägande och att avgränsa den till innehav av sådan storlek att de kan anses kon— stituera kontroll över de berörda företagen. I de allra flesta företag har ägarförhållandena bedömts vara sådana att kontrollen entydigt kunnat tillskrivas den röstandelsmässigt största ägaren. ? I ett begränsat antal företag har emellertid den största och näst största ägarens andelar av röstetalet ansetts ligga så nära varandra att kontrollen över företaget betecknats som delad. I de fall den största ägaren befunnits vara en person, exempelvis juridisk ett annat företag, som i sin tur har en kontrollerande ägare, har kontrollen ”” Sundqvist, S-I., Ägarna och makten, Marieberg.

SOU l988z38 Ägande och inflytande [

storföretagen 139

tillskrivits den slutliga ägaren. personen, av Har den juridiska till följd exempelvis ett omfattande ömsesidigt ägande, befunnits sakna kontrolle— rande ägare, har den juridiska personen som slutägare. själv betraktats För att kunna jämföra kontrollerande ägare i olika företag med varandra och för att på ett adekvat sätt kunna redovisa den kontroll som en viss ägare har över flera företag är det också nödvändigt att tilldela de berörda företagen någon form av vikter. Annorlunda uttryckt måste den kontroll som ägare A har över tre företag med viss storlek göras jämförbar med den kontroll som ägare B har över två företag av annan storlek. Utredningen har därvid valt att knyta an till det tidigare använda sysselsättningskriteriet och betrakta en ägare som större han, fler anställda de företag har i vilka ensam eller tillsammans med någon annan, är kontrollerande ägare. Detta tillvägagångssätt stämmer överens med tidigare undersökningar och möjliggör jämförelser bakåt i tiden. Det bör dock understrykas att syftet inte är att fastställa någon exakt rangordning mellan ägarna. Redovisningen av de inflytandemässigt största ägarna bör inte förväxlas med en redovisning av vilka ägare som innehar störst andelar av det sammanlagda värdet på företagens aktiestock. Vissa av de inflytandemässigt största ägarna tillhör också de värdemässigt största och skulle ingå även i sådan beskrivning, men det finns en rad, framför allt institutionella, ägare som innehar stora andelar av den samlade aktiestocken utan att förekomma som kontrollägare. De har i stället fördelat sitt aktieinnehav på mindre aktieposter i en större mängd företag. Exempel på denna typ av ägare är försäkringsföretag och olika slag av fonder, vilka dessutom av legala skäl ofta är förhindrade att skaffa sig kontrollinnehav i enskilda företag.

4.4.1¶Stora ägare år 1985

Vid årsskiftet 1985—1986fanns i den privatägda delen av svenskt näringsliv 20 ägare som kontrollerade företag med fler än 5 000 anställda. Tretton av dessa ägare kontrollerade företag med sammanlagt fler än 10 000 anställda och två av ägarna kontrollerade företag med fler än 100 000 anställda, se tabell 4:46 nedan. I allt väsentligt samma bild framkommer om hänsyn tas endast till antalet anställda i Sverige. De 20 ägare som vardera kontrollerade företag med minst 5 000 anställda uppvisade — sinsemellan betydande storleksskillnader. Den största ägaren släkten Wallenberg — ensam, kontrollerade eller tillsammans med en annan ägare, företag med i det närmaste lika många anställda som övriga 19 ägare tillsammans. De minsta av de 20 ägarna kontrollerade företag med en sysselsättningsmässig storlek som motsvarade endast ett par procent av de Wallenberg-kontrollerade företagen. Av tabellen framgår vidare att majoriteten av de stora ägarna år 1985 i grunden utgjordes av fysiska personer, vilka som regel baserade sitt ägarinflytande på dels en privat förmögenhet placerad i aktier, dels familjeanknutna stiftelsers och fonders aktieinnehav. I flera fall var dessa innehav kanaliserade till investmentföretag som i sin tur förvärvat kontrollaktieposter i andra företag.

Emellertid visar tabellen också att fyra av de 20 ägarna var juridiska personer som av betydande ägarspridning samt ömsesidiga och

till följd cirkulära ägarsamband saknade kontrollerande ägare. Den största av dessa ägare var Industrivärden-Promotion-SHB-gruppen, vilken bestod av dels

nära anknytning till Svenska Handelsbanken, dels de olika stiftelser med banken närstående investmentföretagen Industrivärden och Promotion. Övrigatre ägare som var personer var de icke-finansiella företagen

juridiska Skanska, Volvo och Boliden, vilka byggt upp sina ägarpositioner i näringslivet genom betydande aktieförvärv under 1980—talet.

I tabell 4:46 redovisas de 20 ägarna med angivande av det sammanlagda antalet anställda i Sverige och utomlands i de företag i vilka de år 1985var röstandelsmässigt största respektive delad största ägare. I de fall ägaren var en person som saknade kontrollerande ägare, anges i tabellen också

juridisk antalet anställda i ägarföretagen. Tabell 4:46 Stora ägare i den privatägda delen av svenskt näringsliv år 1985.Baserat på antal anställda i Sverige och utomlands.'

Ägare Antal anställda i företag där ägaren är:

Penser

—

Lindholm

14 000 — Jacobsson/Larsson/Wattin Söderberg 8 000 6 000 Kempe/Carlgren 11 000 1 000

10 000 — Stenbeck Kamprad 9 DW —

— 9 000 Wall Lindén 3 000 5 000

— 6 000 von Kantzow

5 000 — Olsson

5 000 — Douglas

Samtliga 622 000

” baserat på en summering

Ägarnahar i tabellen angivits i fallande ordning av varje rad. Uppställningen skall emellertid inte ses som en inbördes rangordning av ägarnas intressen i näringslivet.

Kolumnen kan grund av dubbelräkning summeras. c Ingvar Kamprad personligen eller via stiftelser kontrollerade IKEA-före-

De av tagen utgör formellt flera koncerner i olika länder. Antalet anställda avser samtliga dessa företag, varav företag i Sverige svarar för drygt 2 000 anställda. Kamprad återfinns därför inte i tabell 4:47 nedan.

Ägande och inflytande i storföretagen 141

4.4.2¶Stora ägare är 1963, 1979 och 1985

Frågan om vilka ägare som inflytandemässigt dominerar den privatägda delen av svenskt näringsliv kan också diskuteras i ett dynamiskt perspektiv, där intresset riktas mot de förändringar som äger rum under en viss tidsperiod. Förekomsten av ägare med möjligheter att kontrollera flera företag uppmärksammades av koncentrationsutredningen vid mitten av 1960-talet j liksom av statens industriverk i den studie av ägar- och inflytandestrukturen i det privata näringslivet som verket genomförde vid 1970-talets slut. Till-

!

sammans med utredningens egen undersökning avseende år 1985 ger dessa : studier en grov bild av de förändringar som i detta avseende ägt rum i ägaroch inflytandestrukturen under de senaste decennierna.

Koncentrationsutredningen identifierade för år 1963 sammanlagt 15stora ägare i det privata näringslivet som var röstandelsmässigt största eller delad ! största ägare i ett eller flera företag med sammanlagt minst 5 000 anställda

i Sverige.17 Av tabell 4:47 nedan framgår att 11 av dessa ägare, med samma kriterium, klassificerades som stora ägare i statens industriverks

undersökning avseende år 1979 och att av ägarna enligt ägarutredningens

sju undersökning uppfyllde detta kriterium även år 1985. De sju ägare som i under hela perioden kvarstod som stora ägare i det privata näringslivet var dels släkten Wallenberg och Industrivärden-Promotion—SHB-gruppen, dels [ släkterna Ax:son Johnson, Bonnier, Söderberg, Kempe/Carlgren och Stenbeck.

Tabellen visar också att ett betydande antal stora ägare tillkom mellan år 1963 och år 1985. I statens industriverks undersökning är 1979 kan, i förhållande till år 1963, åtta nya stora ägare identifieras. Två av dessa ägare kan sägas ha uppfyllt motsvarande kriterium även år 1985, medan sex av 1979 års nya stora ägare förlorade sin inflytandemässiga position under 1980-talets första hälft. Slutligen framgår av tabellen att tio nya stora ägare tillkom mellan år 1979 och år 1985. Det kan dock ifrågasättas om ett par av dessa ägare inte borde ha ingått redan i statens industriverks undersökning.

”

Koncentrationsutredningen identifierade med ett alternativt kriterium ytterligare två stora ägare, nämligen släkterna Bergengren och Edstrand. Dessa uppfyllde emellertid inte det sysselsättningsmässiga kriteriet.

Tabell 4:47 Stora ägare i den privatägda delen av svenskt näringsliv år 1963, 1979 och 1985. Baserat på antal anställda i Sverige.

1963 1979 1985

Wallenberg Wallenberg Wallenberg Industrivärden-Promotion-SHB Industrivärden-Promotion-SHB lndustrivärden—Promotion-SHB Ax:son Johnson Ax:son Johnson Ax:son Johnson Bonnier Bonnier Bonnier Söderberg Söderberg Söderberg Kempe/Carlgren Kempe/Carlgren Kempe/Carlgren Stenbeck Stenbeck Stenbeck Custos Custos Broström Broström Kockum Kockum Dunker Dunker Wehtje Mark/Carlander Ericsson Åhlén

Cardo

Salén

Asken

Praktikergruppen

Företagsfinans

Philip-Sörensen

Ahlsell-Euroc-Cementgjuteriet Skanska

Beijerinvest Wall

Volvo

Boliden

Penser

Lundberg

Lindholm

Jacobsson/Larsson/Wattin

Lindén

Olsson

von Kantzow

Douglas

Källor: År 1963: Koncentrationsutredningen.

År 1979: industriverk.

Statens

År 1985: Agarutredningen.

4.4.2.1¶Stora ägare såväl år 1963 som år 1985

Av de 15 ägare som år 1963, enligt koncentrationsutredningen, var kon-

trollerande ägare i företag med minst 5 000 anställda i Sverige, uppfyllde sju ägare motsvarande sysselsättningskriterium även är 1985. I korthet kan utvecklingen av dessa ägares kontrollinnehav beskrivas på följande sätt. Släkten Wallenberg var såväl år 1963 som år 1985 den utan jämförelse största ägaren i svenskt näringsliv. Till grund för denna position låg dels egna aktieinnehav, dels innehav hänförliga till olika familjeanknutna stiftelser såsom Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, Jacob Wallenbergs stiftelse

samt Marianne och Marcus Wallenbergs stiftelse. Med dessa innehav kontrollerades bl. a. investmentföretagen Investor och Providentia, vilka i sin tur ägde betydande andelar i flera av landets största företag.

Bland de företag som såväl år 1963 som år 1985kontrollerades av släkten Wallenberg märks bl. a. ASEA, Atlas Copco, Electrolux, Swedish Match, Saab och Stora. Därutöver var släkten Wallenberg under hela perioden delad största ägare tillsammans med Industrivärden-Promotion-SHB-gruppen i företaget Ericsson. Flera av dessa företag expanderade

kraftigt under perioden, inte minst genom köp av

andra företag i Sverige och utomlands. Det enda större företag som släkten Wallenberg helt lämnade under perioden var Kema Nobel, i vilket Erik Penser via Bofors år 1984 förvärvade kontrollen. I ett par företag som dominerades av släkten Wallenberg år 1963 trädde dock även andra stora ägare in under perioden. Det gäller Alfa- Laval och Incentive, i vilka kontrollen sedan mitten av 1980-talet delas med släkten Lundberg.

Sammanlagt var släkten Wallenberg år 1985 största ägare i företag som hade närmare 280 000 anställda, varav omkring hälften i Sverige. Därutöver var släkten Wallenberg delad största ägare i företag med omkring 100 000 anställda i Sverige eller utomlands. Den dominerande position i näringslivet som tillkom släkten Wallenberg förstärktes av ett stort antal begränsade aktieinnehav i företag där andra ägare innehade den röstandelsmässigt största aktieposten.

Efter år 1985 har släkten Wallenbergs ägarintressen förändrats främst genom att

ASEA:s industrirörelse 1988 fusionerades med det schweiziska bolaget Brown Boveri samt genom att Stora förvärvade samtliga aktier i Papyrus år 1986 och i Swedish Match år 1988.

Industrivärden-Promotion-SHB-gruppenbestår som ovan påpekats av oli-

ka stiftelser med nära —

anknytning till Svenska Handelsbanken främst SHB:s pensionsstiftelser, Jan Wallanders stiftelse, Tore Browalds stiftelse och personalstiftelsen Oktogonen —

samt de banken närstående investmentföretagen Industrivärden och Promotion. Till följd av en betydande ägarspridning och ett omfattande ömsesidigt ägande kan någon kontrollerande ägare till denna grupp inte identifieras, varför gruppen behandlats som slutägare.

Industrivärden-Promotion-SHB-gruppen var år 1963 största ägare i bl. a. AGA, Ahlsell, Almedahl-Dalsjöfors, Bergvik & Ala, Fagersta, Husqvarna, PLM, SCA och Svenska Metallverken. Almedahl,

I AGA, PLM och SCA bestod gruppens dominerande ställning även år 1985, medan övriga nämnda innehav avyttrades under perioden. Bland nya innehav år 1985 märks investmentföretaget Argentus, i vilket gruppen var delad största ägare tillsammans med Anders Wall. Argentus var största ägare i bl. a. Investment AB Beijer som i sin tur var största

ägare i bl. a. Munksjö och Skandia. Såväl år 1963 som år 1985var gruppen också delad största ägare i Ericsson och hade dessutom ett stort antal minoritetsposteri företag där andra ägare var röstandelsmässigt större.

144 Ägande och inflytande i storföretagen .SOU 1988:38

Sammanlagt var Industrivärden-Promotion-SHB-gruppen år 1985största ägare i företag med närmare 50 000 anställda och delad största ägare i företag med närmare 90 000 anställda, i Sverige eller utomlands. Därutöver sysselsattes inom Industrivärden, Promotion och SHB, med dotterföretag, närmare 20 000 personer.

Efter år 1985 har gruppens större ägarintressen förändrats bl. a. genom att Industrivärden förvärvade samtliga aktier i PLM år 1987 och samma år sålde aktiemajoriteten i dotterföretaget JM till företaget Skanska.

Släkten Ax:son Johnsons ägarintressen i det svenska näringslivet baseras på dels enskilda medlemmars aktieinnehav, dels familjeanknutna stiftelsers innehav. Släktens ägarintressen var år 1963 hänförliga till fyra helägda företagsgrupper, nämligen Rederi AB Nordstjernan, Nynäs Petroleum, Nya Asfalt och handelsaktiebolaget A Johnson & Co. Tillsammans sysselsatte dessa företagsgrupper omkring 20 000 anställda, varav omkring 15 000 återfanns inom Rederi AB Nordstjernan.

Nordstjernan förvärvade under 1970-talet betydande andelar i grossistföretaget J S Saba och blev därigenom också största ägare i NK-Ähléns med drygt 20 000 anställda. År 1983 såldes innehavet i J S Saba till Erik Penser, medan NK-varuhusen behölls i ett helägt dotterföretag. Nya Asfalt inordnades år 1980 som dotterföretag till Nordstjernan. Bland Övriga större

framför allt dotterföretaget Avesta förändringar inom Nordstjernan märks Jernverks övertagande av stora delar av Fagerstas och Uddeholms tillverkning av rostfritt stål år 1984. Nordstjernan avyttrade under 1980-talets ! första hälft också flera dotterföretag och minskade markant antalet an- i

li ställda. i

!

Nynäs Petroleum förvärvades år 1982 av A Johnson & Co, men såldes till stor del ett par år senare. Hälften av aktierna såldes till utländska intressen

Investeringsbanken, medan en fjärdedel behölls inom och en fjärdedel till A Johnson & Co.

År 1985 sysselsatte de Johnson-kontrollerade företagen sammanlagt 26 000 personer. Efter år 1985 har dock stora förändringar skett i fråga om släkten Ax:son Johnsons ägarintressen i näringslivet. Främst kan därvid nämnas Nordstjernans förvärv av byggnadsföretaget ABV våren 1988. Vidare förvärvade A Johnson & Co under år 1988, från Erik Penser, den varuhus- och grossistverksamhet som återfanns i J S Saba (och som före år 1983 kontrollerades av Nordstjernan). Från mitten av år 1988 kan släktens ägarintressen anses bestå av två från varandra åtskilda delar. Den ena delen utgörs av Nordstjernankoncernen, som aviserat en börsintroduktion och i samband därmed kommer att få en mindre koncentrerad ägarstruktur än tidigare. Röstmajoriteten kommer dock att innehas av de familjeanknutna stiftelserna. Den andra delen utgörs av A Johnson & Co som är helägt av Antonia Ax:son Johnson.

Släkten Bonniers ägarintressen i det svenska näringslivet dominerades såväl år 1963som år 1985 av företag som bedrev förlags- och tryckerirörelse samt tidningsutgivning och näraliggande verksamhet. Sysselsättningsmässigt störst av dessa företag var år 1985 det helägda Bonnierföretagen med

omkring 6 000 anställda. Därutöver var släkten Bonnier under hela perioden största ägare i bl. a. Dagens Nyheter, Grafoprint och Pressbyråns Intressenter AB (PIA) med sammanlagt närmare 14 000 anställda och delad största ägare i Holmens Bruk med drygt 4 000 anställda. Totalt omfattade släkten Bonniers kontrollinnehav år 1985 således företag med drygt 24 000 anställda. Efter år 1985 har släkten Bonniers ägarintressen i näringslivet förändrats i första hand genom att innehavet i Holmens Bruk såldes till MoDo år 1988. Släkten Söderberg kontrollerade såväl år 1963 som år 1985 investmentföretaget Ratos. Kontrollen baserades på dels privata aktieinnehav, dels innehav tillhöriga Ragnar Söderbergs stiftelse och Torsten Söderbergs stiftelse. Ratos hade år 1963 två större helägda dotterföretag, nämligen grossistföretaget Söderberg & Haak samt Smedjebackens Valsverk. Ratos var också största ägare i Nordarmatur och innehade stora intressen i Holmens Bruk och Bulten. Söderberg & Haak såldes år 1979 till SSAB. Innehavet i Nordarmatur såldes till Saab år 1969 och innehavet i Bulten till släkten von Kantzow och Ulf Lindén år 1983. År 1985 var Ratos största ägare i Skåne- Gripen och delad största ägare i Holmens Bruk, Smedjebacken, Gotthard Nilsson och Independent. Sammanlagt sysselsatte dessa företag omkring 14 000 personer. Efter år 1985 har ytterligare stora—innehavsålts. År 1986 såldes aktierna i Gotthard Nilsson till Electrolux och år 1987såldesstörre delen av innehavet i Skåne-Gripen i utbyte mot en betydande andel i Independent. Hösten 1987 såldes också innehavet i Holmens Bruk till MoDo och i början av år 1988 såldes aktierna i Independent till bröderna Lindholm. Bland de förvärv som gjorts efter år 1985 märks framför allt Scandic Hotell, vilket sedan år 1986 är ett helägt dotterföretag till Ratos. Släkten Kempe/Carlgrens inflytande i det svenska näringslivet baseras på dels släkten Kempes privata aktieinnehav, dels Stiftelserna ] C Kempes och Seth Kempes minne samt Kempe-Carlgrenska Fonden. Såväl år 1963 som år 1985 var släktens innehav koncentrerade till företaget MoDo. Detta blev i sin tur genom successiva förvärv största ägare i Iggesund år 1981. MoDo sysselsatte år 1985 omkring 7 000 personer och Iggesund närmare 4 000 personer. Efter att hösten 1987 ha förvärvat Ratos innehav i Holmens Bruk lade MoDo våren 1988 ett offentligt bud på resterande aktier i Holmens Bruk och Iggesund. Affärens genomförande medförde att släkten Kempe/Carlgrens ägarintressen i näringslivet expanderade till att omfatta företag med sammanlagt omkring 16 000 anställda. Släkten Stenbeck var år 1963, via i första hand Investment AB Kinnevik, största största ägare i Korsnäs-Marma och Sandvik. År 1978 blev Kinnevik ägare i Fagersta, vars stålrörelse år 1984 såldes till Avesta Jernverk och Sandvik. Kontrollen över Sandvik hade året dessförinnan övertagits av byggnadsföretaget Skanska. År 1985 var Stenbeck via Kinnevik största ägare i Korsnäs och Kloster med sammanlagt omkring 10 000 anställda.

i storföretagen

146 Ägande och inflytande

4.4.2.2 Stora ägare som markant minskade sitt inflytande mellan år 1963 och år 1985 Ägarutredningens kartläggning visar att åtta av de ägare som enligt koncentrationsutredningens uppgifter kontrollerade företag med sammanlagt minst 5 000 anställda i Sverige år 1963, inte gjorde det år 1985. Det var dels Broström, Ericsson, Kockum, Mark och Carlander, samt släkterna Wehtje Åhlén, dels den s. k. Dunkergruppen och investmentföretaget Custos. Vid en närmare granskning kan beträffande dessa ägares intressen i näringslivet, i grova drag, tre olika förlopp Ett urskiljas under perioden. av släkten Ericssons intressen i Facit sägas första förlopp kan utvecklingen representera. av 1970-talet av betydande ekono- Facit drabbades vid början miska problem i samband med övergången till elektronik i kontorsmaskin- j branschen, vilket gjorde att företaget så småningom köptes upp och att verksamheten sedermera kraftigt förändrades. Släkten Ericssons markant var på det sättet nära förknippat med en minskade inflytande i näringslivet tillbakagång för det ägda företaget. Ett likartat förlopp kan iakttagas för släkterna Broströms och Kockums intressen i rederi- och varvsverksamhet. En annan typ av förlopp representerar utvecklingen av släkten Wehtjes intressen i byggnadsindustrin, däribland Skånska Cementgjuteriet, Skånska Cement och Iföverken. Släkten sålde under 1960- och 1970-talet successivt sina innehav, men företagens verksamhet bestod och expanderade. Ett likartat förlopp kan iakttagas för släkterna Mark och Carlanders samt släkten Åhléns ägarintressen. typ av förlopp representerar utvecklingen för investmentföre- En tredje taget Custos som år 1963 saknade kontrollerande ägare och vid detta tillfälle som slutägare. Custos var även är 1985en betydelsefull därför betraktades ägare i näringslivet, men Skanska och Volvo förvärvade under perioden så stora andelar av Custos aktiestock att företaget är 1985 inte längre var att beteckna som slutägare. För var och en av de åtta ägarna kan utvecklingen i korthet beskrivas på följande sätt. Släkten Broström intressen inom hade vid 1960-talets början omfattande rederi- och varvsnäringen via i första hand Broströms Rederi AB (dåvarande Ångfartygs AB Tirfing) med dotterföretagen Eriksbergs Mekaniska Verkstad, Svenska Amerika Linien m. fl. Totalt uppgick antalet anställda i koncernen till drygt 10 000 personer. Släkten Broström var tillsammans med staten också hälftenägare i Uddevallavarvet och var största ägare i ] bl. a. ESAB och Svenska Lloyd. Rederiverksamheten inom koncernen gick i = från 1970-talets mitt med förlust och antalet anställda minskade successivt. I samband med den kraftiga tillbakagången för varvsindustrin såldes Eriksbergs Mekaniska Verkstad år 1976 till staten. Vidare såldes innehavet i ESAB till ASEA. Under hela perioden minskade också släkten Broströms innehav i moderföretaget och år 1985 återfanns släkten inte längre som större ägare i företaget. Broströms Rederi AB kontrollerades då av släkten Wallenberg och Erik Penser, vilka år 1988 sålde sina innehav till ASEA.

Släkten Ericssons ställning som stor ägare i det svenska näringslivet år 1963 var uteslutande en följd av deras aktieinnehav i kontorsmaskinföretaget Facit med närmare 5 000 anställda. Facit var i sin tur största ägare i Munksjö. Som en följd av övergången till elektronik i kontorsmaskinbranschen drabbades Facit vid 1970-talets början av betydande ekonomiska problem och förvärvades år 1973 av Eletrolux. Därmed upphörde släkten Ericssons inflytandeposition i näringslivet.

Släkten Kockum ägde vid 1960-talets början majoriteten av aktierna i Kockums Jernverk med närmare 2 000 anställda och hade betydande ägarintressen i Kockums Mekaniska Verkstad med närmare 7 000 anställda. Innehavet i Kockums Jernverk Varvsrörelsen

såldes till Beijerinvest år 1975. i Kockums Mekaniska Verkstad övertogs av staten år 1979 och den övriga industrirörelsen såldes samma år till Statsföretag. Tillgångarna i Kockums Mekaniska Verkstad bestod därefter i huvudsak av en större kontorsfastighet och mindre banktillgodohavanden. Efter namnbyte till Skåne-Gripen och en ny företagslednings tillträde genomfördes en snabb expansion av företagets verksamhet, i första hand i form av företagsköp. Dessa finansierades till stor del genom riktade nyemissioner, varför släkten Kockums andel av företagets aktiestock successivt minskade och år 1985uppgick till endast ett par procent.

Släkterna Mark och Carlanders ägarintressen år 1963 omfattade i första hand investmentföretaget Asken och textilföretaget Gamlestaden med drygt 2 000 anställda. Asken var tillsammans med släkten Wallenberg delad största ägare i SKF med 16 000 anställda. Mark och Carlanders ägarintressen i Asken avvecklades emellertid successivt under 1960-talet och uppgick vid 1970-talets mitt till endast ett par procent av aktiestocken. År 1979 saknade Asken kontrollerande ägare och betraktades i statens industriverks undersökning som slutägare till dels flera industriella dotterföretag, dels större aktieinnehav i bl. a. Bofors och SKF. Under slutet av 1970-talet och början av 1980-talet förvärvade emellertid Erik Penser successivt allt större andelar av aktiestocken i Asken, varför företaget år 1985 inte längre var att anse som slutägare.

Släkten Wehtjes ägarintressen år 1963 omfattade en rad företag inom byggnads- och byggmaterialindustrin, bland vilka kan nämnas Skånska Cementgjuteriet (nuvarande Skanska), Skånska Cement Eu-

(nuvarande roc), Iföverken och Tarkett. I samband med bl. a. en omstrukturering i dessa branscher under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet avyttrade emellertid släkten

Wehtje sina intressen i dessa företag och bortföll ur gruppen av inflytandemässigt stora ägare i det svenska näringslivet.

Släkten Åhléns ägande var år 1963 koncentrerat till detaljhandelsföretaget Åhlén & Holm, var majoritetsägare. Åhlén & Holm hade drygt

där familjen 6 000 anställda. Under 1970-talet sålde familjen successivt detta innehav och vid decenniets slut hade kontrollen över företaget övergått till andra ägare. Familjen Åhléns inflytandeposition i svenskt näringsliv var därmed borta.

Ägande i storföretagen

148 och inflytande

Dunkergruppen är en samlande beteckning för Henry och Gerda Dunnr samt Henry och Gerda Dunkers Stiftelse, kers Donationsfond 1 och 2 var kontrollerande ägare i gummiföretagen Trelleborg och vilka är 1963 Tretorn med tillsammans närmare 8 000 anställda. Tretorn såldes år 1980 till investmentföretaget Aritmos och sysselsättningen i Trelleborg minskade kraftigt under slutet av 1970-talet och början av 1980-talet, varför Dunkergruppen ägare som kontrollerade företag med är 1985 inte återfanns bland Dunkergruppens bortfall ur gruppen stora ägare minst 5 000 anställda. var emellertid en tillfällig företeelse. Trelleunder 1980-talets första hälft kraftigt expanderat dels internt, dels borgs verksamhet har efter år 1985 genom företagsförvärv. Det sysselsättningsmässigt största förvärvet gjordes , år 1987 då Trelleborg köpte Boliden med 15 000 anställda. i

Investmentföretaget Custos, investmentföretaget Säfveån och Skandinaviska Banken ansågs av koncentrationsutredningen utgöra en samman— hängande ägargrupp, som år 1963 var största ägare i bl. a. Boliden, Bille— rud, Mölnlycke, Höganäs, Uddeholm och Volvo samt delad största ägare Wallenberg i Swedish Match. Totalt var gruppen tillsammans med släkten största ägare i företag med drygt 60 000 anställda. Vid slutet av 1970-talet var emellertid såväl ägar- som styrelsesambanden mellan Custos och Säfsvagare, varför Custos i statens : veån respektive S-E-Banken väsentligt ' industriverks undersökning avseende år 1979 betecknades som slutägare. Av större aktieinnehav fanns då i huvudsak endast Höganäs och 1963 års kvar; resterande innehav hade avyttrats. Under tiden fram Swedish Match större poster i bl. a. investtill 1979 förvärvade emellertid Custos också mentföretaget Cardo, byggnadsföretaget SIAB samt Östgötabanken och

Skaraborgsbanken. Custos under lång tid mycket spridda ägarstruktur ändrades år 1983 då Lundbergföretagen successivt förvärvade aktier i företaget. Hösten 1984 uppnådde Lundbergföretagen drygt en av röstetalet. Sedermera fjärdedel såldes emellertid dessa aktier till Skanska och Volvo som därigenom tog kontroll över Custos. I samband med denna försäljning förvärvades Custos aktier i Skaraborgsbanken, Östgötabanken och SIAB av Lundbergföretagen.

ägare som markant ökade sitt inflytande mellan år 1963 och 4.4.2.3 Stora ; år 1979

I statens industriverks undersökning är 1979 kunde konstateras inte endast att stora ägare bortfallit, utan också att flera nya stora ägare tillkommit flera sedan år 1963. I den privatägda delen av svenskt näringsliv identifierades åtta nya stora ägare som kontrollerade företag med tillsammans minst 5 000 anställda i Sverige år 1979, men inte återfanns bland de av koncentrationsutredningen identifierade stora ägarna år 1963.18Som framgår av redovis-

" av ett, i förhållande till koncentrationsutredningen, ändrat urvalskriteri— Till följd um identifierade statens industriverk även andra stora ägare i näringslivet. Dessa berörs emellertid inte i föreliggande sammanhang.

SOU 198838 Ägande och inflytande i storföretagen 149

ningen nedan kvarstod emellertid endast två av dessa ägare som stora ägare även är 1985, nämligen Ahlsell-Euroc—Cementgjuteriet som till stor

del överensstämmer med ägaren Skanska år 1985 och investmentföretaget Beijerinvest som år 1985 återfanns under sin huvudägare Anders Wall.

Övrigasex

ägares kontrollinnehav reducerades väsentligt under 1980-talets första hälft.

Den första av de nya ägarna år 1979 var investmentföretaget Asken, vilket år 1963 ansågs kontrollerat av släkterna Mark och Carlander, men år 1979 saknade kontrollerande ägare. Som påpektas ovan förvärvades Asken sedermera av Erik Penser.

Den andra av de nya ägarna var företagsgruppen Ahlsell-Euroc-Cementgjuteriet. Vid slutet av 1960-talet innehade den största ägaren i byggmaterialföretaget Euroc endast ett par procent av aktiestocken. Euroc var största ägare i Skånska Cementgjuteriet, med omkring 40 % av röstetalet. Under 1970-talets första hälft ansåg ledningen för Skånska Cementgjuteriet att den instabila ägarstrukturen i Euroc skulle kunna leda till att oönskade ägare, via Euroc, tog kontroll över Skånska Cementgjuteriet. I syfte att hindra en

tre — sådan utveckling bildades år 1974 förvaltningsföretag Opus, Protorp

— övertog och Laverna som stora aktieposter i Euroc och Cementgjuteriet. De senare företagen blev samtidigt kontrollerande ägare i förvaltningsföretagen. Även landets största VVS-grossist, Ahlsell & Ågren, knöts till konstellationen, som av det ömsesidiga ägandet i praktiken var

till följd självkontrollerande. Senare lämnade såväl Laverna som Ahlsell gruppen. Under 1980-talet har Cementgjuteriet, som bytt namn till Skanska, allt mer kommit att framstå som gruppens dominerande företag. Skanska är bl. a. en av landets största fastighetsägare och innehar också en betydande aktieportfölj. Skanska var år 1985 största ägare i Euroc, Graningeverken, Sandvik och SKF (vid sidan om släkten Wallenberg) samt i Custos, som bl. a. är dominerande ägare i fastighetsbolaget Hufvudstaden. Senare har Skanska också blivit största ägare i bygg- och fastighetsföretaget JM.

Den tredje nya ägaren år 1979var investmentföretaget Efter

Beijerinvest. betydande aktieförvärv under 1970-talet omfattade större

Beijerinvests ågarintressen & Industri med

dels den helägda koncernen Beijer Handel drygt 7 000 anställda samt majoritetsposter i Wilhelm Becker, Wilhelm Sonesson och Kockums Jernverk, dels kontrollposteri bl. a. Boliden,

Beijer Byggmaterial och Persöner. I det dittills största företagsförvärvet i svenskt näringsliv förvärvades Beijerinvest år 1981 av Volvo. Två år senare lät Volvo börsintroducera ett investmentföretag med namnet Investment AB Beijer, vars huvudsakliga tillgångar utgjordes av dels en större aktieportfölj, dels ett par helägda dotterföretag som tidigare återfanns inom

Beijerinvest. Anders Wall var sedan mitten av

1960-talet verkställande direktör i Beijerinvest och byggde vid mitten av 1980—taletupp en stark ägarposition i Investment AB Beijer. Via ett röststarkt innehav i investmentföretaget Argentus har Wall successivt ökat sin kontroll över Beijer, en utveckling som kulminerade under år 1987, då Argentus lade ett bud på samtliga utestående aktier i Investment AB Beijer. Under år 1988 har Wall-gruppen

sålt ut större aktieposter i Skandia och Munksjö, varför Anders Wall hösten 1988 i huvudsak kontrollerar de helägda dotterföretagen, främst Kebo.

Den fjärde nya ägaren var det blandade investmentföretaget Cardo som under 1960-talet uppstod ur Svenska Sockerfabriks AB och vid decenniets slut gjordes till moderbolag i koncernen. År 1979 hade Cardo en mycket spridd ägarstruktur och betraktades därför som slutägare. I Cardokoncernen sysselsattes drygt 3 000 anställda. Cardo hade betydande ägarintressen i bl. a. AEG och Weibull samt begränsade innehav i stort antal andra börsföretag. År 1985 förvärvades Cardo av Volvo.

Även den femte nya ägaren år 1979 var ett blandat investmentföretag, Företagsfinans, som vid denna tidpunkt saknade kontrollerande ägare och

l ingick i flera ömsesidiga ägarsamband. Företagsfinans betraktades därför som slutägare. Företaget hade år 1979 en helägd industrirörelse med drygt &

400 anställda och var största ägare i ABV med närmare 10 000 anställda

j'

liksom i Gorthon Invest och Sture Ljungdahl AB. Industrirörelsen såldes under slutet av år 1979. Tre år senare såldes också innehaven i Gorthon Invest och Sture Ljungdahl, varefter endast kontrollinnehavet i ABV åter— stod. Efter flera strider om kontrollen över Företagsfinans och därmed indirekt även om ABV, vilka beskrivits i utredningens rapport Ömsesidigt aktieägande mellan svenska börsföretag (Ds I 198616), förvärvades Företagsfinans år 1986 av konsultföretaget Pronator. Företagsfinans position som slutägare försvann därmed och år 1988 lät Pronator avyttra ABVinnehavet till det av släkten Ax:son Johnson kontrollerade Nordstjernan.

Den sjätte nya ägaren var Philip-Sörensen som i den helägda

familjen Securitas-koncernen vid 1970-talets slut sysselsatte närmare 20 000 personer, varav närmare 6 000 i Sverige. Den svenska delen av koncernens verksamhet såldes år 1983 till investmentföretaget Skrinet och familjen Philip-Sörensen är inte längre bosatt i Sverige.

Den sjunde nya ägaren var Praktikergruppen, som är en organisation för privatpraktiserande läkare och tandläkare. Via Investment AB Collector

var Praktikergruppen år 1979största ägare i dels Euroc, dels (f.d. Laverna) SKF. Efter försäljning av dessa innehav till företaget Skanska år 1981 bortföll Praktikergruppens inflytandemässiga ställning i näringslivet.

Den åttonde och sista ägare i den privatägda delen av svenskt näringsliv som enligt statens industriverk kontrollerade företag med sammanlagt minst 5 000 anställda vid 1970-talets slut, men inte gjorde det år 1963var släkten Salén. Saléns ägarintressen inom rederinäringen expanderade kraftigt under 1960-talet. Under 1970-talet utökade Salén också sina ägarintressen inom

;

import-, grossist—och detaljhandeln. År 1979 sysselsattes inom Salénkoncernen närmare 3 000 personer och moderföretaget Saléninvest var, tillsammans med släkten Ax:son Johnson, kontrollerande ägare i företagsgruppen J S Saba och NK—Åhléns, med närmare 27 000 anställda. Detta innehav avyttrades år 1983 till Erik Penser och i december 1984 gick Saléninvest i konkurs.

4.4.2.4 Stora ägare som markant ökade sitt inflytande mellan år 1979 och år 1985 Enligt ägarutredningens kartläggning återfanns i svenskt näringsliv år 1985 totalt 20 ägare som kontrollerade ett eller flera privatägda företag med tillsammans minst 5 000 anställda i Sverige eller utomlands. Som påpekats i anslutning till tabell 4:46 ovan uppfyllde 19 av dessa ägare motsvarande kriterium även om endast företagens sysselsättning i Sverige beaktas. Bland

?

dessa 19 ägare återfinns endast sju av de stora ägare som koncentrationsutredningen identifierade för år 1963. Under den drygt två decennier långa perioden tillkom således också tolv, med detta kriterium, inflytandemässigt stora ägare i näringslivet. Två av nya ägarna — de Skanska och Anders Wall — hade redan år 1979 uppnått en betydande intlytandeposition i näringslivet och betecknades som stora ägare i statens industriverks undersökning. De har kommenterats ovan. Även ett par av de övriga nya ägarna hade betydande ägarintressen i näringslivet år 1979, men uppfyllde då inte kriteriet att vara kontrollerande ägare i företag med sammanlagt minst 5 000 an-

!

? ställda. En av de största nya ägarna år 1985var Volvo, som år 1979 saknade större ] aktieinnehav utanför den egna koncernen. Sex år senare var Volvo till följd ; dels stora aktieförvärv, dels avknoppningar av egna verksamhetsom-

av

! råden, kontrollerande ägare i företag med sammanlagt omkring 30 000 anställda. Bland dessa företag märks Pharmacia, Sonesson, Hexagon och

%

: Catena. Genom flera ömsesidiga och cirkulära ägarsamband var Volvo år 1985 också största ägare i det egna företaget med 65 000 anställda. Till de nya ägarna år 1985 hör också företaget Boliden som vid denna tidpunkt saknade en entydigt kontrollerande ägare och därför betecknades som slutägare. Boliden har senare förvärvats av Trelleborg. Övriganya ägare år 1985 var fysiska personer, vilka grovt sett kan indelas i två kategorier. Det är å ena sidan personer som sedan länge haft ägarintressen i enskilda företag, vilka successivt expanderat och kommit att överskrida gränsen 5 000 anställda och å andra sidan personer som genom aktieförvärv blivit kontrollerande ägare i företag med sammanlagt minst i 5 000 anställda. i ' Till den första kategorin hör Sten A Olsson, vars inträde bland de stora ägarna i näringslivet är kopplat till expansionen av den helägda företags— gruppen Stena, som bedriver dels rederirörelse, metallhandel. dels Från av ' slutet av 1970-talet till mitten 1980-talet ökade antalet anställda i denna verksamhet från omkring 1 500 till omkring 5 000 personer. Tillväxten ägde rum genom såväl intern expansion som köp av andra företag, bl. a. konkurrenterna Sessanlinjen och Lion Ferry. Släkten von ägarintressen i Kantzow har sedan 1900-talets början haft företaget Kanthal. Först efter det att släkten Söderberg under 1980-talet avyttrat sina intressen i företaget blev emellertid von Kantzow, tillsammans med dåvarande direktören vid Volvo, Ulf Lindén, största ägare i Kanthal. UlfLindén var också huvudägare i Beckerintressenter som i sin tur inne—

hade aktiemajoriteten i företaget Beckers. Efter 1985 har släkten von Kanzow sålt sitt innehav till Lindén.

Bland de fysiska personer som genom aktieförvärv skaffat sig stora kontrollinnehav i näringslivet sedan 1970-talets slut märks främst Erik Penser. Under 1970—talet förvärvade Penser successivt aktier i Bofors och var år 1978 företagets största ägare. Positionen i Bofors förstärktes åren därefter genom stora förvärv i investmentföretaget Asken, som i sin tur innehade en större post i Bofors. Under 1980-talets första år förvärvade Penser också stora andelar i bl. a. Kema Nobel, J SSaba, Pharos och Broströms. År 1984

», köpte Bofors upp Kema Nobel och koncernen bytte namn till Nobel. Totalt kontrollerade Penser år 1985 företag med omkring 38 000 anställda. Därefter har emellertid Penser, under år 1988, avyttrat J S Saba till A Johnson & Co och innehavet i Broströms till ASEA. Våren 1988 sålde Penser också Carnegie Fondkommission till PK-banken och erhöll i utbyte nyemitterade aktier i banken. Erik Penser blev därigenom den, efter staten, näst största ägaren i PK-banken.

Släkten Lundbergs ägande i det privata näringslivet begränsades vid 1970talets slut till ett E Lundberg samt

majoritetsinnehav i byggnadsföretaget L mindre poster i några andra företag. Under början av 1980—taletförvärvade släkten via Lundbergföretagen större aktieposter i flera storföretag och var år 1985 största ägare i SIAB samt delad största ägare tillsammans med släkten Wallenberg i Alfa-Laval och Incentive. Incentive var i sin tur största ägare i Garphyttan, Hasselblad, LKB och Orrefors. Lundbergs var också kontrollerande ägare i dels Östgötabanken, som var ett dotterföretag till Lundbergföretagen, dels Östgöta Holding som var en av huvudägarna i Skaraborgsbanken. Under år 1988 såldes innehavet i Skaraborgsbanken till GotaGruppen.

Bröderna Gerhard och Peo Lindholm blev genom omfattande aktieköp största ägare i företaget Esselte med 16 000 anställda år 1985. Kapitalet till dessa förvärv emanerade från hotell- och fastighetsaffärer under slutet av 1970-talet och början av 1980-talet. Bröderna Lindholm saknade dessförinnan mer omfattande ägarintressen i det svenska näringslivet.

Även stora ägarna i

familjen Douglas inträde bland de inflytandemässigt näringslivet vid 1980-talets början kan sägas vara baserat på kapital från hotell—och fastighetsaffärer under slutet av 1970-talet. År 1985 var Douglas ägarintressen knutna till framför allt investmentföretaget Hevea, som kon-

Philip-Sörensen avyttrade svenska delen av trollerade den från familjen bevakningsföretaget Securitas med omkring 5 000 anställda. Via Hevea var Douglas också största ägare i Schatullet och delad största ägare i Forsinvest. Därutöver innehade Douglas begränsade intressen i Almedahl, Boliden och Trelleborg.

Gruppen Jacobsson-Larsson-Wattin utgör företagsledningen i konsultföretaget Pronator och är tillika företagets huvudägare. Genom Pronators förvärv hösten 1985 av förvaltningsföretaget Balken Invest som i sin tur var största ägare i byggnadsföretaget ABV, blev Jacobsson-Larsson—Wattin i praktiken också kontrollerande ägare i ABV med 10 000 anställda och

ingick därför bland de stora ägarna i näringslivet detta år. ABV-innehavet såldes emellertid våren 1988 till Nordstjernan, som därefter förvärvade resterande aktier i ABV.

4.4.2.5 Stora ägare 1963, och — 1979 1985 en sammanfattande bedömning Ägarstrukturen i den privatägda delen av svenskt näringsliv dominerades såväl vid 1960-talets början som ett par decennier senare av ett begränsat antal ägare. I denna mening kan ägarstrukturen sägas vara koncentrerad, men utredningen har inte funnit något mått som på ett adekvat sätt kan uttrycka graden av koncentration vid ett tillfälle i förhållande till ett annat. Släkten Wallenberg var den i särklass största enskilda ägaren såväl år 1963 som år 1985, närmast av Industrivärden-Promotion-SHB-grupföljd pen. Betydande förändringar präglade däremot övriga ägarens inflytandepositioner. Mångaav — — de inte minst fysiska personer som för ett tiotal år sedan var betydelsefulla ägare förlorade sin inflytandemässiga ställning under den mellanliggande perioden, medan andra ägare och ägargrupper trädde i deras ställe. Som nya och mycket stora ägare framträdde under perioden bl.a. de icke-finansiella företagen Skanska och Volvo, I vilka till följd av omfattande ömsesidiga och cirkulära ägarsamband saknade egna kontrollerande ägare.

[

4.5¶Konvertibler, teckningsoptioner m. rn.

l

& Under 1980-talet har marknaden för finansiella instrument med anknytning till aktiemarknaden väsentligt breddats. Det har skett genom såväl ett ökat

'

utnyttjande av befintliga instrument som genom tillkomsten av för Sverige

*»

helt nya finansiella instrument. I utredningens direktiv påpekas att denna ; utveckling i olika avseenden kan påverka ägar- och inflytandestrukturen i l företagen och bör uppmärksammas av utredningen. I föreliggande avsnitt ges därför en kortfattad översikt över utvecklingen. En uppdelning kan göras mellan finansiella instrument som är kopplade till primärmarknaden och instrument som uteslutande är avhängiga andrahandsmarknaden. Till den förra kategorin hör konvertibler, konvertibla vinstandelsbevis och teckningsoptioner, medan olika typer av optioner till köp och försäljning av redan emitterade aktier hör till den senare kategorin.

4.5.1¶Konvertibler

Konverteringslån är det gemensamma namnet lån där det låntagande företaget erbjuder långivarna att omvandla (konvertera) sin fordran till aktier i företaget. Det skuldebrev som långivarna erhåller som bevis på sin fordran kallas konvertibel. Totalt hade svenska aktiemarknadsföretag hösten 1988 utestående konverteringslån till ett nominellt värde av 16 miljarder kronor. Av dessa hade

endast 10 % emitterats med företrädesrätt för företagens aktieägare, medan resterande 90 % riktats till företagens anställda, använts som betal-

ningsmedel i samband med företagsförvärv eller riktats till långivare utanför

ägarkretsen.

Fram till augusti 1988 hade sammanlagt 132 aktiemarknadsföretag emitterat personalkonvertibler. Det nominella värdet på dessa uppgick till drygt

10 miljarder kronor, vilket således motsvarade 60 % av den sammanlagda

konvertibelstocken. De emitterande företagens fördelning på olika kurslis-

tor framgår av tabell 4:48 nedan.

Tabell 4:48 Utestående konvertibellån riktade till företagens anställda. Aktiemarknadsföretag. Augusti 1988.

Antal företag Antal lån

med personalkonvertibler

Källa: Sköldebrand, B., Anställd och ägare — konvertibler, Arbetslivscentrum, Stockholm, 1988.

Personalkonvertibler är ett förhållandevis nytt fenomen bland svenska aktiemarknadsföretag och den absoluta merparten av den utestående stocken har emitterats sedan mitten av 1980-talet. År 1987emitterades personal— konvertibler till ett nominellt värde av närmare 5 miljarder kronor.

Ett annat användningsområde för konvertibler är som betalningsmedel vid företagsförvärv. Av den totala utestående konvertibelstocken hösten

kronor, dvs. 20 %, emitterats i detta syfte. Som 1988 hade 3 miljarder exempel på förvärv där betalning erlagts i form av konvertibler kan nämnas Electrolux förvärv av Gränges år 1980 samt Storas förvärv av Billerud år 1984 och av Papyrus år 1986.

Som en särskild kategori kan också urskiljas konvertibelemissioner som riktats till utländska marknader. Utredningen har kännedom om utestående konvertibler av detta slag med ett sammanlagt nominellt värde på omkring 1,3

miljarder kronor.

4.5.2¶Konvertibla vinstandelsbevis

Ett värdepapper som tillkommit under de senaste åren är konvertibla vinstandelsbevis (KVB), vilket emitterades första gången hösten 1985 då företaget Argentus en femte-

(nuvarande Beijer Industries) förvärvade omkring del av aktierna i Investment AB Beijer. Konvertibla vinstandelsbevis är skuldebrev som har stora likheter med konvertibler bl. a. i det avseendet att räntan är avdragsgill för det emitterande företaget samt att innehavaren har möjlighet att konvertera sin fordran till aktier. Det föreligger emellertid också väsentliga skillnader mellan dessa två värdepapper. Räntesatsen för

SOU 198838 Ägande och inflytande i storföretagen 155

konvertibler uttrycks i procent av skuldebrevets nominella belopp, medan den för konvertibla vinstandelsbevis anges i procent av utdelningen företagets aktier. Vidare är löptiden för konvertibla vinstandelsbevis väsentligt längre än för konvertibler.

För exempelvis Beijer Industries kon— vertibla vinstandelsbevis är löptiden 40 år. Sammantaget leder detta till att marknadspriset på konvertibla vinstandelsbevis ett mer direkt sätt kan relateras till priset på det emitterande företagets aktier. Kursen på konvertibla vinstandelsbevis noteras också som regel samma kurslista som företagets aktier.

Fram till september 1988 hade sju aktiemarknadsföretag emitterat konvertibla vinstandelsbevis till ett sammanlagt värde av knappt 4,8

miljarder kronor. I samtliga fall utom ett företogs emissionen i syfte att betala förvärv av aktier i andra företag.

År 1985 emitterade Argentus KVB på 323 miljoner kronor i samband med ett förvärv av omkring 20 % av aktierna i Investment AB Beijer.

År 1986 emitterade Cederroths KVB på 10 miljoner kronor för att förvärva företaget Famaco från Pharmacia.

År 1987 emitterade Beväringen KVB på 224 miljoner kronor till allmänheten i samband med börsintroduktion.

År 1987 och år 1988 emitterade Industrivärden KVB sammanlagt drygt 900 miljoner kronor för förvärv av PLM.

År 1987 emitterade Indevo KVB på 19 miljoner kronor för förvärv av företaget Nordia.

År 1988 emitterade Enströms KVB på 6 miljoner kronor för förvärv av Carl Lamm AB.

År 1988 emitterade MoDo KVB närmare

3 300 miljoner kronor för förvärv av Holmen och Iggesund.

4.5.3¶Teckningsoptioner

Vid ett optionslån erhåller långivaren ett skuldebrev förenat med en option att i framtiden teckna aktier i det låntagande företaget. Optionsbeviset

praktiken från skuldebrevet och handlas separat. Medan kon— avskiljs i verteringslån ger rätt att omvandla en befintlig fordran till aktier, krävs vid utnyttjande av optionsrätt att innehavaren vid teckningstillfället erlägger betalning i form av pengar.

Efter en ändring i skattelagstiftningen i december 1984minskade emissionerna av optionslån kraftigt, men under år 1988 har en viss ökning kunnat iakttagas. Vid maximalt utnyttjande kan i dag kända teckningsoptioner leda till ett framtida riskkapitaltillskott på omkring 7

miljarder kronor i de emitterande företagen.

4.5.4¶Total omfattning

I tabell 4:49 nedan redovisas, för samtliga aktiemarknadsföretag med utestående konvertibler, konvertibla vinstandelsbevis eller teckningsoptioner, det tillskott till företagens riskkapital som i framtiden kan uppkomma

156 Ägande och inflytande i storföretagen SOU 198838

genom konvertering och tecknande av nya aktier. Det totala beloppet uppgår till 28,5 kronor, vilket motsvarar omkring 5 % av börsvär-

miljarder det i augusti 1988. Det är givetvis inte möjligt att ange hur stor andel av ett framtida börsvärde som aktierna kommer att representera om instrumenten utnyttjas för omvandling till eller teckning av aktier.

Tabell 4:49 Utestående konvertibler, konvertibla vinstandelsbevis och teckningsoptioner i aktiemarknadsföretag. Augusti 1988. Miljarder kronor.

Anställda "Företagsförvärv” 3,2 4,8 2,9 10,9

1,3 — 0,1 1,4 Utländska placerare Totalt 16,3 4,8 7,4 28,5

Anm. För konvertibler och konvertibla vinstandelsbevis har utestående lånebelopp angivits, medan beloppen för teckningsoptioner beräknats genom att det antal aktier som optionerna ger rätt att teckna multiplicerats med den fastställda tecknings— kursen. Av totalsumman på 28,5 miljarder kronor har företagen således genom lån redan tillförts resterande 7 miljarder kronor utgör

drygt 21 miljarder kronor medan maximalt tillskott vid senare tidpunkt.

4.5.5¶Inverkan företagens ägar- och inflytandestruktur

Såväl konvertering som utnyttjande av optionsrätt leder till emission av nya aktier och kan därigenom ge upphov till förändringar i de emitterande företagens ägar- och inflytandestruktur. Denna aspekt uppmärksammas explicit i utredningens direktiv, varför utredningen på ett tidigt stadium lät undersöka omfattningen av sådant latent ägande i de enskilda företagen. Det är av flera skäl inte möjligt att identifiera innehavarna till konvertibler och Optionsbevis, varför undersökningen begränsades till att fastställa den utspädning av antalet aktier och röster som skulle kunna komma till stånd genom konvertering och utnyttjande av optionsrätt.

För varje aktiemarknadsföretag som vid årsskiftet 1984—1985hade utestående konvertibler eller teckningsoptioner beräknades det maximala antal aktier respektive röster som kunde tillkomma efter konvertering och utnyttjande av antalet, "

optionsrätt. Dessa lades sedan till det befintliga varvid

' erhölls ett slutligt antal aktier och röster. Utspädningen uttrycktes som de tillkommande aktiernas respektive rösternas andel av det slutliga antalet aktier respektive röster. Det bör noteras att beräkningen utgår från att företaget inte emitterar ytterligare aktier under den period konvertering respektive teckning är möjlig samt att hela lånebeloppet konverteras och samtliga Optionsbevis utnyttjas.

Av totalt 247 granskade aktiemarknadsföretag hade 107 företag utestående konvertibler eller optionslån. Av tabell 4:50 nedan framgår att tillkommande aktiers andel av det slutliga antalet aktier översteg 10 % i fler

än hälften av dessa företag och i genomsnitt svarade för drygt 15 % av det

slutliga antalet aktier.

Tabell 4:50 Tillkommande aktiers andel av slutligt antal aktier efter konvertering och utnyttjande av Optionsbevis. Procent.

I omkring tre fjärdedelar av de studerade företagen gav konvertibler och Optionsbevis rätt att teckna endast röstsvaga aktier. Av tabell 4:51 nedan framgår således att röstetalet för tillkommande aktier motsvarade minst 10 % av det slutliga antalet röster i endast drygt en av företagen. I

tredjedel genomsnitt motsvarade tillkommande aktiers andel av det slutliga antalet röster knappt 10 %.

Tabell 4:51 Tillkommande rösters andel av slutligt antal röster efter konvertering och utnyttjande av Optionsbevis. Procent.

" Uppgifter

om tillkommande aktiers fördelning på aktieslag saknas för två företag.

158 Ägande och inflytande i storföretagen SOU 198838

En särskild aspekt av de finansiella instrumentens betydelse för ägar- och inflytandestrukturen i företagen är att de i viss utsträckning kommit att återköpas av de emitterande företagen. Som exempel kan nämnas att företaget Beijer Industries (dåvarande Argentus) år 1984 emitterade teckningsoptioner som totalt gav rätt att teckna 2,5

miljoner aktier i företaget. Efter återköp är Beijer Industries hösten 1988 själv ägare till samtliga dessa optioner, vilka i framtiden kan komma att säljas till valfri köpare och påverka ägar- och inflytandestrukturen i företaget. Återköp av tidigare emitterade aktier tillåts inte enligt den svenska aktiebolagslagen.

4.5.6¶Köp- och säleptioner

Under år 1985 och år 1986 etablerades en marknad för standardiserade köpoch Säljoptioner i Sverige. Som underliggande värde vid handel med sådana optioner ligger redan emitterade aktier och något tillskott i form av kapital eller röster kommer inte till stånd vid eventuellt utnyttjande.

En köpoption är ett avtal i vilket innehavaren av en post aktier förbinder sig att, till en viss kurs och inom en viss tidsperiod, sälja aktierna till den som innehar optionen och påkallar sin rätt att utnyttja den. En säljoption är på motsvarande sätt ett avtal som ger innehavaren rätt att sälja en viss post aktier till viss kurs och inom viss tid.

Visserligen kan nya ägarkonstellationer uppstå genom handel med standardiserade optioner, men utredningen har i detta avseende inte haft möj— lighet att företa någon kartläggning.

4.6¶Sammanfattning

Utredningen har kartlagt ägar- och inflytandestrukturen i samtliga företag verksamma inom svenskt näringsliv med minst 500 anställda. Utanför undersökningen faller i huvudsak endast vissa delar av den offentliga förvaltningen. Kartläggningen avser i huvudsak perioden från årsskiftet 1978—1979 till årsskiftet 1985—1986, men har i flera avseenden utsträckts till år 1988.

Vid den studerade periodens ingång fanns det i näringslivet omkring 300 storföretag med sammanlagt omkring en och en halv miljon anställda. En

av dessa företag köptes upp eller försvann av annat skäl ur stortredjedel företagspopulationen under perioden. Emellertid tillkom också ett betydande antal företag varför populationen antalsmässigt var i stort sett oförändrad vid periodens slut.

Två tredjedelar av storföretagen var privatägda, medan resterande företag kontrollerades av offentliga ägare, föreningar eller utländska intressen. De privatägda företagen svarade också för omkring två tredjedelar av den sammanlagda sysselsättningen i storföretagen.

Ägande och inflytande i storföretagen 159

De privatägda storföretagen kan indelas i företag på respektive utanför aktiemarknaden. Antalsmässigt återfanns omkring ett hundra företag i respektive kategori, men storleksmässigt var aktiemarknadsföretagen helt dominerande. I sysselsättningstermer svarade de för omkring 90 % av antalet anställda i de privatägda storföretagen. Utredningens intresse har därför i första hand riktats mot privatägda storföretag som också är aktiemarknadsföretag.

Den första aspekt av företagens ägar- och inflytandestruktur utredningen studerat är antalet ägare. En mycket stor spännvidd föreligger i det avseendet mellan företagen, från 400 till drygt 150 000 ägare. Bland de privatägda storföretag som återfanns aktiemarknaden såväl år 1978 som år 1985 ökade det genomsnittliga antalet ägare från i genomsnitt 19 200 ägare vid periodens

början till 20 600 ägare vid dess slut.

Vad därefter gäller koncentrationen i de enskilda företagens ägarstruktur kan en påtaglig ökning konstateras under perioden. Den största ägarens andel av aktiekapitalet i de enskilda företagen uppgick år 1978 till i genomsnitt 20 %, medan den år 1985var 29 %. De fem största ägarnas sammanlagda andel ökade från i genomsnitt 40 % till 49 %.

Ett omfattande bruk av aktieslag med olika röstvärden medförde att röstandelskoncentrationen i flertalet av företagen var väsentligt högre än kapitalandelskoncentrationen. Den största ägarens andel av röstetalet uppgick år 1978 till 27 % och år 1985 till 39 %. Bruket av röstvärdesdifferenser ökade också under perioden. av

Vid periodens början hade omkring hälften företagen aktieslag med olika röstvärden, medan motsvarande andel vid periodens slut var drygt tre fjärdedelar. Bland de 81 företag som hade aktieslag med olika röstvärden hade 6 företag differensen 1 till 1 000, 71 företag differensen 1 till 10 och 4 företag differensen 1 till

För att fastställa koncentrationsgraden i företagens infiytandestruktur är det dessutom nödvändigt att lägga samman aktieposter tillhöriga ägare som i ett inflytandeperspektiv kan anses höra ihop. Så är exempelvis fallet om ägarna i fråga har en gemensam slutägare eller om deras agerande är reglerat i ett konsortialavtal. Efter en sådan sammanslagning uppgick den största ägarens genomsnittliga andel av röstetalet år 1978 till 34 % och år 1985 till 47 %. I närmare hälften av företagen innehade en ägare eller ägargrupp ensam majoritet i röstetalet.

Den genomsnittligt sett ökade koncentrationen i de enskilda företagens ägar—och inflytandestruktur är till övervägande del ett resultat av de förändringar i populationens sammansättning som ägde rum under perioden. De företag som bortföll ur populationen under perioden hade visserligen en ägar—och inflytandestruktur som genomsnittligt sett överensstämde med de bestående företagen, men de som tillkom i populationen hade en väsentligt mer koncentrerad ägar- och inflytandestruktur. De tillkomna företagen var med enstaka undantag betydligt mindre än de bestående företagen och en stor del av dem kontrollerades av en ett icke-finansiellt företag,

familj eller ofta på basis av röststarka aktier.

Koncentrationen i ägar- och inflytandestrukturen ökade emellertid även i flertalet av de storföretag som kvarstod på aktiemarknaden under hela perioden. Den största ägarens genomsnittliga andel av röstetalet i dessa företag uppgick efter sammanslagning av inflytandemässigt närstående äga— re till 33 % år 1978 och 39 % år 1985. Bland dessa företag återfinns flertalet av de företag som kan anses utgöra kärnan i svenskt näringsliv och som svarar för en betydande andel av näringslivets sysselsättning och export. Vid en samlad bedömning av koncentrationsutvecklingen i företagen bör därför dessa företag tillmätas särskild betydelse.

Vad gäller ägarnas fördelning på ägarkategorier visar utredningens kartläggning pä en fortsatt institutionalisering. Utredningen har i samarbete med SCB genomfört en fullständig genomgång av ägandet i samtliga börsföretag avseende situationen vid årsskiftet 1985—1986och jämfört ägarnas kategorifördelning med förhållandet vid 1970-talets slut. Det har därvid konstaterats att nedgången i den av fysiska personer direktägda andelen av börsvärdet under 1980-talets första hälft var drygt tio procentenheter. Vid årsskiftet 1985—1986uppgick de fysiska personernas andel till omkring en fjärdedel.

Spegelbilden av den minskade andelen för fysiska personer är en ökad andel för framför allt svenska institutionella ägare, men också för utländska ägare. Den kategori institutionella ägare som uppvisade den mest markanta andelsmässiga förändringen under perioden var de skattesubventionerade aktiefonderna. Dessa tillkom under perioden och innehade vid utgången av år 1985 drygt 5 % av börsvärdet. lnvestmentföretagens andel ökade något och uppgick år 1985 till omkring 16 %, medan försäkringsföretagens andel minskade med ett par procentenheter till omkring 11 %.

Som en särskild kategori institutionella ägare kan fjärde AP-fonden och löntagarfonderna betraktas, vilka har tillkommit efter beslut från riksdagens sida. Fjärde AP-fondens andel av börsvärdet var i stort sett densamma vid periodens slut som vid dess början, drygt 2 %, och löntagarfondernas andel var knappt 1 %.

Den i ett inflytandeperspektiv mest markanta förskjutningen i börsakties— tockens fördelning ägarkategorier är emellertid inte hänförlig till institutioner som har till uppgift att förmedla sparade medel till investeringar i näringslivet, utan till icke-finansiella börsföretags innehav av aktier i andra börsföretag.

Utredningens kartläggning visar att börsnoterade icke-finansiella företag vid utgången av år 1985 innehade aktier motsvarande drygt 9 % av det totala börsvärdet, vilket var en mer än dubbelt så stor andel som år 1978. Till skillnad från de skattesubventionerade aktiefonderna, vilka också ökade sin andel av börsvärdet kraftigt, var de icke-finansiella företagens ökade andel till övervägande del en följd av att företagen förvärvade stora och från inflytandesynpunkt betydelsefulla andelar i andra företag. Icke-finansiella företag kom under perioden i allt större utsträckning att ta över fysiska personers roll som kontrollerande ägare i enskilda företag.

Ägande och inflytande i storföretagen

En tilltagande internationalisering av aktiemarknaden under perioden återspeglades i en fördubbling av den utlandsägda andelen av börsvärdet, från 4 % år 1978 till omkring 8 % år 1985. I korthet pekar utredningens undersökning större förändringföljande ar i börsvärdets fördelning på ägarkategorier under perioden 1979—1985 — en minskad andel för svenska fysiska personer — en ökad andel för svenska juridiska personer, framför allt aktiespar- och allemansfonder samt icke-finansiella företag — en ökad andel för utländska ägare.

Den senaste tidpunkt för vilken fullständiga och tillförlitliga uppgifter om ägar- och inflytandestrukturen i samtliga storföretag funnits att tillgå och kunnat beaktas i utredningens arbete är årsskiftet 1985—1986. För de storföretag som också är aktiemarknadsföretag har emellertid uppgifter kunnat inhämtas om antalet ägare och koncentrationsutvecklingen fram till våren 1988. Därutöver har SCB till utredningen kunnat redovisa preliminära uppgifter om börsaktiestockens fördelning på ägarkategorier vid årsskiftet 1987—1988. Det kan på basis av dessa uppgifter konstateras att den beskrivning av koncentrations- och kategoriutvecklingen i storföretagen som utredningen redovisat för perioden 1978—1985är giltig även vid beaktande av utvecklingen fram till år 1988. I vissa avseenden blir de iakttagna tendenserna något starkare i det längre tidsperspektivet. Nära förknippad med koncentrationsutvecklingen i de enskilda företagen är den under perioden ökade förekomsten av kontrollägarskiften. Utredningen har kartlagt samtliga kontrollägarskiften fr.o.m. år 1978 bland de 90 storföretag som då återfanns på aktiemarknaden. Kartläggningen visar att närmare hälften av dessa företag hade en ny kontrollerande ägare år 1988 och att dessa kontrollägarskiften i stor och ökande utsträckning kom till stånd genom offentliga uppköpserbjudanden aktiemarknaden. Bland kontrollägarskiften av detta slag under perioden märks bl. a. Electrolux köp av Gränges år 1980.Volvos köp av 1981, av Beijerinvest Bofors köp Kcma Nobel 1984, Trelleborgs köp av Boliden köp 1987 och Nordstjernans av ABV 1988. Bland företag som under perioden erhöll nya kontrollerande ägare utan att bli föremål för uppköp kan nämnas Bofors, Munksjö och Sandvik. Utredningen erhöll i maj 1988 tilläggsdirektiv att studera ett tiotal större företagsförvärv i svenskt näringsliv. Inom ramen för dessa studier kommer utredningen att mer effekterna av detaljerat belysa drivkrafterna bakom och kontrollägarskiften och företagsuppköp. Detta arbete skall vara avslutat vid halvårsskiftet 1989. Ett inslag i de svenska storföretagens ägarstruktur som under senare år ägnats betydande intresse i debatten och som i viss utsträckning kan betraktas som en reaktion på den ökade förekomsten av kontrollägarskiften och företagsuppköp är ömsesidigt och cirkulärt aktieägande, även kallat korsvist ägande.

Utredningen presenterade vid årsskiftet 1985—1986en kartläggning av ömsesidigt och cirkulärt aktieägande bland svenska börsföretag. Vid en förnyad kartläggning våren 1988 har utredningen kunnat konstatera en viss nedgång i antalet ägarsamband av detta slag. Alltjämt är emellertid ömsesi-

& digt och cirkulärt aktieägande förhållandevis vanligt bland aktiemarknadsföretagen. Våren 1988 förekom det mellan aktiemarknadsföretag 26 fall av ömsesidigt ägande där företagen innehade minst två procent av varandras aktiekapital eller röstetal. I genomsnitt uppgick röstandelen i dessa samband till 14 %. Därtill skall läggas flera fall av cirkulärt ägande bland aktiemarknadsföretagen samt ett inte obetydligt antal såväl ömsesidiga som cirkulära ägarsamband mellan aktiemarknadsföretag och företag utanför aktiemarknaden. Den förnyade kartläggningen ger också vid handen att några av de företag som i större utsträckning än andra använde sig av ömsesidigt och cirkulärt ägande vid årsskiftet 1985—1986i minst lika stor utsträckning gjorde det våren 1988. Bland dessa företag återfinns några av landets allra största företag.

Inom gruppen privatägda svenska storföretag finns också ett stort antal företag som står utanför aktiemarknaden. Med enstaka undantag är dessa företag väsentligt mindre än storföretagen aktiemarknaden. Ägarförhållandena i de privatägda storföretagen utanför aktiemarknaden medger inte en meningsfull statistisk analys av ägarkoncentrationen eller ägarkategorifördelningen. Det kan konstateras att ägar- och inflytandestrukturen i dessa företag inte på något avgörande sått förändrades under den studerade perioden. Flertalet av företagen hade färre än tio ägare och i närmare hälften av dem innehade en ägare 90 % eller mer av röstetalet. I det senare fallet var företagen som regel familjekontrollerade.

Utredningen har också studerat ägar- och inflytandestrukturen på en mer övergripande nivå och kartlagt förekomsten av ägare med inflytande i flera företag. Det har därvid konstaterats att ett begränsat antal ägare kon— trollerar stora delar av produktion och sysselsättning i den privatägda delen av svenskt näringsliv. Släkten Wallenberg har under flera decennier varit den i särklass största ägaren i detta avseende, närmast av Svenska

följd Handelsbanks-gruppen. Betydande förändringar präglar däremot övriga stora ägares inflytandepositioner. Många av dem som för ett tiotal år sedan var betydelsefulla ägare har sedan dess förlorat sitt inflytande, medan andra ägare och ägargrupper trätt i deras ställe. Bland de ägare som detta sätt försvunnit märks exempelvis släkterna Broström, Kockum och Salén och bland tillkomna ägare kan nämnas Anders Wall,

Erik Penser och familjen Lundberg. Som nya och mycket stora ägare har under senare år också framträtt icke-finansiella företag.

Det gäller framför allt företagen Volvo och Skanska, vilka till fölgdav omfattande ömsesidiga och cirkulära ägarsamband själva saknar egna kontrollerande ägare. Flera tecken tyder att ägarkoncentrationen i näringslivet på denna övergripande nivå ökat. Det är dock enligt utrednirgens mening inte möjligt att beskriva en sådan utveckling i ett sammanfattande koncentrationsmått.

SOU 1988138 Ägande och inflytande storföretagen i 163

Avslutningsvis har utredningen i sin kartläggning konstaterat ett

ökat bruk av finansiella instrument med anknytning till aktiemarknaden såsom konvertibla skuldebrev, Optionsbevis förenade med rätt

till nyteckning och konvertibla vinstandelsbevis. Den totala mängden utestående finansiella instrument av dessa slag hösten 1988 skulle, om samtliga konverteringslån omvandlades till aktier och samtliga optionsrätter utnyttjades, ge aktiemarknadsföretagen ett riskkapitaltillskott

drygt 28 miljader kronor. I flera företag kan därigenom betydande förändringar också uppkomma i ägar- och inflytandestrukturen.

SOU 1988238

5¶Ägande och inflytande i utländskt näringsliv

5.1¶Inledning

Tidigare kapitel har ur olika synvinklar beskrivit ägar—och inflytandestrukturen i det svenska näringslivet. På en är denna struktur

detaljerad nivå givetvis unik för Sverige, liksom ägar- och inflytandestrukturen i varje annat land. Det hindrar emellertid inte att vissa av de förhållanden och utvecklingstendenser som kännetecknar den svenska strukturen har sin motsvarighet i andra länder. I syfte att underlätta tolkningen av svenska data, men också för att skapa en referensram till de utländska studier av ägande och inflytande som diskuteras i betänkandets avslutande kapitel, har ut— redningen därför funnit det lämpligt att översiktligt undersöka och redovisa ägar- och inflytandestrukturens utseende i vissa andra länders näringsliv.

På utredningens uppdrag har forskare utarbetat rapporter om förhållandena i dels de nordiska länderna Norge. Danmark och Finland. dels Frankrike. Förbundsrepubliken Tyskland. Storbritannien. Förenta staterna och Japan.] Expertrapporterna grundas i stor utsträckning på sekundärdata i form av tidigare utförda undersökningar. vilkas uppläggning och inriktning endast undantagsvis överensstämmer. Tillgången uppgifter om ägar- och inflytandestrukturen varierar väsentligt mellan olika länder och de uppgifter som finns att tillgå är ofta behäftade med betydande osäkerhet. Föreliggande kapitel bör därför i första hand ses som en redovisning av vissa likheter och skillnader mellan de studerade länderna och endast i andra hand som en detaljerad beskrivning av förhållandena i de enskilda länderna.

Det förtjänar också att understrykas att de studerade ländernas ekonomier skiljer sig väsentligt med avseende på såväl storlek som näringslivsstruktur. Som exempel kan nämnas att den amerikanska bruttonational-

'Rapporterna har utarbetats av Svenn-ÅgeDahl (Norge), Peter

Ole Berrefjord och Brixtofte (Danmark), Pekka Spolander (Finland). Erik Berglöf (Förbundsrepubliken Tyskland. Förenta staterna och Japan), Ingemund Hägg (Frankrike) samt Ingemund Hägg och Erik Hörnell (Storbritannien). För referenser till de undersökningar som legat till grund för expertrapporterna hänvisas till respektive rapport. Rapporterna rörande de nordiska länderna publiceras som bilaga 9—1! till utredningens be— tänkande. Rapporterna rörande Förbundsrepubliken Tyskland, Förenta staterna och Japan har utgjort underlag till bilaga 12. Rapporterna rörande Frankrike och Storbritannien finns utgivna SNS förslag.

produkten är större än den sammanlagda produktionen i samtliga övriga studerade länder och att närmare hälften av västvärldens 200 omsättningsmässigt största företag är amerikanska. Den svenska ekonomin är störst i Norden, men väsentligt mindre än ekonomierna i de studerade länderna utanför Norden. Trots ett betydande antal internationellt verksamma koncerner i relation till den svenska ekonomins storlek återfinns endast en handfull av västvärldens 200 största företag i Sverige. De studerade länderna uppvisar även betydande olikheter i fråga om exempelvis politiska och kulturella förhållanden, vilket givetvis måste beaktas vid en diskussion om orsaker till och effekter av skillnader i ägar- och intlytandestruktur mellan länderna.

Kapitlet är disponerat så att ägar- och inflytandestrukturen i de nordiska ländernas näringsliv behandlas i avsnitt 5.2, medan förhållandena i länderna utanför Norden redovisas i avsnitt 5.3. Kapitlet avslutas med en sammanfattning i avsnitt 5.4. Framställningen ansluter till tidigare kapitel genom att beskrivningsvariablerna i möjlig mån överensstämmer med de variabler som utnyttjats vid beskrivningen av ägar- och inflytandeförhållandena i det svenska näringslivet. Efter vissa grundläggande uppgifter om ekonomin och aktiemarknaden i respektive land redovisas således börsaktiestockens fördelning på ägarkategorier, ägar—och inflytandekoncentrationen i enskilda företag samt ägar- och inflytandestrukturen i näringslivet som helhet. Mot bakgrund av att utredningens direktiv särskilt uppmärksammar förekomsten av aktieslag med skilda röstvärden och ömsesidigt aktieägande, redovisas därefter dessa ägarkonstruktioners utbredning i de olika ländernas näringsliv.2 Avslutningsvis presenteras uppgifter om förekomsten av kontrollägarskiften och företagsuppköp.

5.2¶Ägande och inflytande i de nordiska ländernas näringsliv

5.2.1¶Norge

Den norska ekonomin är ungefär hälften så stor som den svenska. Bruttonationalprodukten uppgick svenska kro-

år 1986 till omkring 500 miljarder nor, varav exporten svarade för drygt en fjärdedel. Av det samlade produktionsvärdet härrörde omkring 45 % från gruv- och tillverkningsindustrin, vilken även inkluderar petroleum- och gasindustrin. Den totala sysselsättningen uppgick till 2 miljoner anställda och av dessa återfanns drygt en fjärdedel inom industrin.3Norges sysselsättningsmässigt största företag var

2Fören utförlig redovisning av de associationsrättsliga reglerna rörande ömsesidigt och cirkulärt ägande i de olika länderna hänvisas till Skog, R., Ömsesidigt aktieägande och aktiebolagslagens regler om förvärv och innehav av egna aktier, bilaga 1 till betänkandet. 3Produktions-och sysselsättningsuppgifter för respektive land är hämtade från OECD—statistik.

samma år Norsk Hydro med drygt 26 000 anställda, varav hälften var verksamma i Norge.

Den norska staten är näringslivets största enskilda aktör. Den samlade omsättningen i de fem största statligt ägda företagen exklusive de affärsdrivande verken, var år 1985nästan sex gånger så stor som i de fem största privatägda företagen. Denna dominans förklaras till stor del av att staten ensam äger det omsättningsmässigt största företaget, Statoil, samt ytterligare ett antal storföretag som Kongsbergs Våpenfabrikk och Raufoss Amunisjonsfabrikker. Bland de företag i vilka staten inte är ensam ägare men har betydande andelar kan nämnas Norsk Hydro. Staten äger 51 % av aktiestocken Norsk Hydro.

Den norska aktiemarknaden är väsentligt mindre än den svenska och karakteriserades länge av en låg aktivitetsnivå. I likhet med vad som varit fallet i många andra länder har emellertid aktiviteten ökat väsentligt under de senaste åren. Vid fondbörsen i Oslo bedrevs år 1986 handel med aktier i omkring 150 företag och det totala börsvärdet uppgick vid utgången av året till omkring 70 miljarder svenska kronor. Under året omsattes närmare 40 % av det totala börsvärdet.

För utredningens räkning har en undersökning genomförts av ägarförhållandena år 1986 i Norges 250 största aktiebolag, av vilka en knapp fjärdedel hade aktier inregistrerade vid Oslo fondbörs. Resultaten av denna undersökning har jämförts med en likartad studie avseende år 1978 utförd av den norska s.k. maktutredningen. Undersökningen, som avser aktieinnehav motsvarande minst 0,5 % av aktiekapitalet, visar att det genom— snittliga antalet ägare per företag med aktieinnehav av denna storleksordning minskade från 11 till 8 under perioden samtidigt som de registrerade innehavens genomsnittliga storlek ökade från 8 % till 12 % av aktiekapitalet. Undersökningen visar också att andelen företag med endast en ägare fördubblades under perioden, från 16 % till 32 %.

Av undersökningen framgår vidare att de juridiska personernas genomsnittliga andel av aktiekapitalet, med undantag för ett fåtal branscher, ökade under perioden. År 1978 innehade juridiska personer aktier motsvarande i genomsnitt minst 63 % av aktiekapitalet i de studerade företagen. Åtta år senare var denna andel minst 75 %. Den genomsnittliga storleken på dessa aktieinnehav uttryckt som andel av aktiekapitalet var år 1986, personer närmare 15 % och för fysiska personer drygt

för juridiska 6 %. Som framgår av tabell 5:1 nedan innebär det en ökning för båda

att resultat kategorierna jämfört med år 1978. Möjligheten jämföra dessa med tidigare redovisade uppgifter avseende Sverige är emellertid begränsad, enär de norska undersökningarna även inbegriper dotterföretag. I förhållande till de svenska resultaten innebär det en överskattning av i första hand de icke-finansiella företagens andel.

Sammanfattningsvis konstateras i undersökningen att de största ägarnas inflytande i de norska storföretagen ökade väsentligt mellan år 1978 och år 1986. Inom den genomsnittligt sett ökade koncentrationen ryms emellertid enligt undersökningen två delvis motstridiga tendenser. Bland de studerade

Tabell S:] Aktieinnehavens genomsnittliga storlek i norska storföretag för fysiska och juridiska personer med innehav motsvarande 0,5 % eller mer av aktiekapitalet år 1978 respektive år 1986. Procent. (288 respektive 246 företag)

företagen finns dels ett stort antal företag med en betydande och tilltagande

ägarkoncentration, dels ett begränsat antal stora företag med en betydande ägarspridning. Den förra, men den senare, gruppen karakteriseras också av en stor och ökande ande] institutionellt ägande.

När det gäller en mer detaljerad fördelning olika ägarkategorier har

utredningen haft tillgång endast till en undersökning avseende företag med aktier inregistrerade vid Oslo fondbörs åren 1984 och 1985. Som framgår av

tabell 522 nedan innehades 38 % av börsvärdet år 1985 av ägare tillhöriga kategorin"industri”, vilken inbegriper dels icke-finansiella företag, dels investmentföretag. Finansiella institutioner exklusive investmentföretag ägde

tillsammans 15 %. Fysiska personers innehav motsvarade drygt 22 % av börsvärdet och utländska ägare svarade för 15 %. Statens betydelse som kapitalägare i norskt näringsliv illustreras i detta sammanhang av att den vid utgången av år 1985 ägde börsnoterade aktier till ett värde motsvarande

närmare 9 % av det totala börsvärdet.

Tabell 5:2 Börsvärdet vid Oslo fondbörs lista I och II fördelat på ägarkategorier åren 1984och 1985. Procent.

aInkluderar även investmentföretag. Källa: Kreditkassen, 1986. Citerad i Berrefjord och Dahl (1988). Liksom i Sverige kan en betydande del av den norska börsaktiestocken ägarmässigt hänföras till ett begränsat antal stora ägare. I den för utredningens räkning utförda undersökningen anges att det vid utgången av år 1985 fanns tio ägare som innehade börsaktier till ett värde om minst 1 mil-

att dessa tillsammans förfogade över mer än en jard norska kronor och

Ägande och inflytande i utländskt näringsliv 169

fjärdedel av börsvärdet. En av dessa ägare var norska staten medan resterande nio i huvudsak var företag. Enligt tillgängliga uppgifter förekommer det bland dessa och andra stora ägares innehav i betydande utsträckning ask-i-askägande, medan ömsesidigt och cirkulärt aktieägande synes ha en mycket begränsad utbredning i det norska näringslivet. Bortsett från förbudet mot dotterbolags förvärv och innehav av aktier i sitt moderbolag föreligger dock, i likhet med vad som är fallet i Sverige,

inte några legala hinder för sådana ägarsamband.

Den norska aktiebolagslagen föreskriver att som huvudregel

varje aktie skall ha röstvärdet ett. Röstvärdesdifferenser tillåts endast under förutsättning att aktieslag med lågt röstvärde har högst 20 ägare. Från denna regel kan emellertid regeringen bevilja dispens, så att aktieslag med olika röstvärden kan emitteras även till en större ägarkrets. Utredningen har inte haft tillgång till tillförlitliga uppgifter om i vilken utsträckning sådana dispenser beviljats.

Vad slutligen gäller uppköpsaktiviteten i näringslivet konstateras i den utförda undersökningen att antalet stora transaktioner på aktiemarknaden ökat markant under de senaste åren. Omkring vartannat börsföretag var under år 1986 involverat i uppköpsaffärer, antingen som köpare eller uppköpsobjekt. Enligt uppgifter i tidskriften Okonomisk Rapport bytte enskilda aktieposter, omfattande minst 10 % av aktiekapitalet, ägare i drygt 50 norska börsföretag under år 1986. I flera av dessa företag bytte de aktuella aktieposterna ägare flera gånger under året. Som särskilt aktiva köpare urskiljs i undersökningen ett trettiotal börsregistrerade och ett tjugotal icke-börsregistrerade företag.

5.2.2¶Danmark

Den danska bruttonationalprodukten uppgick år 1986 till omkring 590 miljarder svenska kronor, varav 22 % kom från gruv- och tillverkningsindustrin. Värdet av den danska exporten var samma är omkring 150 miljarder svenska kronor, vilket motsvarade 25 % av bruttonationalprodukten. Av totalt 2,5 sysselsatta i den danska ekonomin är 1985 var 28 %

miljoner verksamma inom tillverkningsindustrin. Det sysselsättningsmässigt största företaget var International Service System med drygt 56 000 anställda. Av dessa var dock endast en fjärdedel anställda inom landet.

Till skillnad från vad som ovan konstaterats beträffande Norge, är den danska statens roll som ägare i näringslivet begränsad. Av de 100 om— sättningsmässigt största danska företagen är 1985, exklusive kommunikations- och postväsende samt finansiella institutioner, var staten dominerande ägare i endast fem företag. Bland de mer betydelsefulla kan nämnas Det Danske Luftfartsselskab som äger av SAS samt det av staten

två sjundedelar helägda DONG A/S, vilket är verksamt inom gas- och petroleumbranschen.

Köpenhamns fondbörs har i likhet med övriga fondbörser i Norden expanderat kraftigt under 1980-talet. Vid utgången av år 1986 noterades på

170 Ägande och inflytande i utländskt näringsliv

fondbörsen aktier i omkring 250 företag och det samlade börsvärdet uppgick till 130miljarder svenska kronor. Den registrerade omsättningen under året motsvarade drygt 10 % av detta värde. Därtill skall emellertid läggas en flerfaldigt större oregistrerad omsättning.

Det har traditionellt varit mycket svårt att en bild av ägarförhållandena i den privatägda delen av Danmarks näringsliv. I en statlig rapport från år 1978 gjordes dock på basis av utdelningsstatistik och särstudier av dels samtliga börsföretag, dels icke-börsföretag med minst 10 miljoner kronor i aktiekapital en grov uppskattning av den totala aktiestockens fördelning på ägarkategorier. Inhemska personer uppskattades därvid inneha

juridiska omkring hälften av aktiestocken, medan de fysiska personernas andel uppskattades till mellan 25 % och 28 %. Den av utländska ägare innehavda andelen beräknades ligga mellan 10 % och 20 %.

Efter en lagändring år 1981 är danska företag tvungna att förteckna ägare som innehar aktier motsvarande minst 10 % av aktiekapitalet eller röstetalet. Förutsättningarna för upprättande av ägarstatistik har därigenom förbättrats något. På basis av sådan statistik har för utredningens räkning en undersökning genomförts av ägarstrukturen år 1986 i företag vilkas aktier var inregistrerade vid Köpenhamns fondbörs. En väsentlig skillnad mellan denna undersökning och övriga i kapitlet refererade undersökningar är emellertid att mellanhandsägandet i möjlig mån eliminerats på det sättet att olika aktieposter hänförts till sina slutliga ägare. Det innebär bl. a. att icke—finansiella företag, investmentföretag och andra juridiska personer med egen ägarkrets inte förekommer som ägare i statistiken.

I undersökningen har en kartläggning gjorts av s. dominerande ägare, varmed så gott som undantagslöst avses ägare som innehar en majoritet av röstetalet i ett enskilt företag. Undersökningsresultaten ger vid handen att drygt 60 % av börsföretagen hade dominerande ägare år 1986, se tabell 513 nedan. Fysiska personer var dominerande ägare i 36 % av företagen, medan privata fonder var dominerande ägare i 12 % av företagen. Privata fonder tillsammans med ett fåtal fysiska personer betecknades som dominerande ägare i drygt 4 % av företagen, staten i knappt 2 % och utlänningar ansågs dominera ägarbilden i 6 % av företagen.

I närmare 40 % av företagen kunde någon dominerande ägare inte urskiljas. Den höga andelen förklaras främst av att de i populationen ingående bankerna uppvisade en mycket spridd ägarstruktur. Av 59 ingående banker hade endast en bank en dominerande ägare. Bland industriföretagen däremot hade drygt fyra femtedelar dominerande ägare och i drygt hälften av dessa var denne ägare en fysisk person.

Någon statistik över hela börsaktiestockens fördelning på ägarkategorier finns inte. Genom att beräkna värdet av några av de större institutionernas börsaktieportföljer kan emellertid en antydan om de institutionella ägarnas betydelse erhållas. Till de största institutionella investerarna hör ATPfonden, Lonmodtagernes Dyrtidsfond, pensionskassorna, affärs- och sparbankerna samt försäkringsföretagen. Tillsammans hade dessa institutioner vid utgången av år 1985omkring 5 % av sina tillgångar placerade i börsakti—

SOU 198838 Ägande och inflytande i utländskt näringsliv

Tabell 5:3 Dominerande ägare idanska börsföretag år 1986fördelade på ågarkategorier. (231 företag)

fjärdedel det totala börsvärdet vid Köpenhamns fondbörs. För att få en bild av de juridiska personernas totala andel av privata

börsaktiestocken skall därtill läggas de fondernas och de icke-finansiella företagens innehav av aktier.

I likhet med förhållandet i Sverige är det även

för danska företag tillåtet att emittera aktieslag med olika röstvärden med en högsta röstvärdesskillnad motsvarande 1 till 10. När det gäller bruket av röstvärdesdifferenser bland de danska börsföretagen har utredningen haft tillgång till endast ofullständiga uppgifter avseende enbart icke-finansiella företag. På basis av dessa kan emellertid konstateras att en majoritet av de icke-finansiella börsföretagen i Danmark hade utelöpande aktieslag med olika röstvärden år 1986.

Även i fråga om ömsesidigt aktieägande stämmer den danska regleringen överens med den svenska. Ägarsamband av detta slag synes dock vara mycket ovanliga i det danska näringslivet.

Utredningen har inte haft tillgång till tillförlitliga uppgifter om kontrollägarskiften eller företagsuppköp i det danska näringslivet.

5.2.3¶Finland

Den finländska ekonomin är, räknat i bruttonationalprodukt,

jämförbar med den norska. Värdet av den samlade produktionen uppgick år 1986 till omkring 500 miljarder svenska kronor med en exportandel motsvarande 23 %. Av totalt 2,4 sysselsatta var närmare en

miljoner tredjedel verksamma inom industrin, vilken svarade för omkring 37 % av bruttonationalprodukten. Finlands sysselsättningsmässigt största privatägda företag var konglomeratet Nokia med närmare 28 000 anställda, varav fler än tre

fjärdedelar var sysselsatta i Finland.

Liksom i flera andra länder är det statliga ägandet i Finland koncentrerat till basnäringarna. Endast 19 av landets 300 omsättningsmässigt största företag var statligt ägda år 1985, men dessa svarade tillsammans för en femtedel av företagens samlade omsättning.

Vid utgången av år 1986 noterades vid Helsingfors fondbörs aktier i

endast 5() företag och börsvärdet uppgick till knappt 80 miljarder svenska

kronor. Omsättningen motsvarade under samma är omkring 15 % av värdet, vilket gjorde Helsingforsbörsen till den omsättningsmässigt minsta av de studerade ländernas fondbörser år 1986.

Ägarförhållandena i näringslivet har i Finland ägnats relativt liten upp-

märksamhet och någon tillförlitlig statistik föreligger inte. Det senare för-

klaras bl. a. av att den som förvärvar aktier i Finland inte är skyldig att

registrera sitt aktieinnehav i företagets aktiebok. Registrering är dock en förutsättning för att rösträtt skall kunna utövas vid bolagsstämman, varför större innehav som regel återfinns i aktieboken. Det finns dock anledning

till viss försiktighet vid analys av den statistik som framkommer på basis av

aktieböckerna.

För utredningens räkning har en undersökning genomförts av ägarstrukturen i de finländska börsföretagen. Vad först gäller ägarnas fördelning på

kategorier konstateras därvid att personer vid utgången av år 1986 juridiska

innehade mer än 60 % av börsföretagens sammanlagda aktiestock. Störst bland personerna var icke-finansiella företag. vilkas andel

de juridiska

uppgick till 17 %. Den största enskilda ägarkategorin var dock fysiska personer som innehade en andel 37 %, se tabell 514 nedan. Liksom i den ovan refererade norska undersökningen ingår även i den finländska studien dotterföretag i populationen. Totalt är det emellertid endast fråga om tre

dotterföretag, varför resultaten i viss utsträckning kan jämföras med upp-

gifterna beträffande Sverige. Jämförelsen försvåras dock av att den fin-

ländska studien avser aktiestockens nominella värde, medan uppgifterna för Sverige och övriga länder avser börsvärde.

Tabell 5:4 Det nominella värdet av de finländska börsföretagens sammanlagda aktiestock fördelat på ägarkategorier år 1986. Procent.

Avser bl. a. ägare. Källa: Kansallis—Osake-Pankki. Citerad i Spolander (1988).

Börsaktiestockens fördelning ägarkategorier karakteriseras i Finland liksom i Sverige och många andra länder av en ökande andel institutionellt ägande. Enligt en undersökning utförd av utredningsinstitutet ETLA i Helsingfors personernas direktägda andel med omkring

sjönk de fysiska

15 procentenheter mellan år 1958 och år 1985. Utvecklingen illustreras i diagram 5:1 nedan.

Diagram 5:1 Fysiska personers andel av det nominella värdet på de finländskabörsnoterade företagens sammanlagda akiieslock åren 1958—1985. Andel av aktiekapital %

—_ xx

&

30 O | | l I år | >

1960 1965 1970 1975 1980 1985

I den för utredningen genomförda undersökningen har en fördelning på

ägarkategorier också gjorts av de röstmässigt största ägarna i börsföretagen. Som framgår av tabell 5:5 nedan var en fysisk person största röstinnehavare i endast 2 av 48 studerade börsföretag år 1986, medan en person

juridisk innehade den största röstandelen i 46 av företagen. I 20 av dessa företag innehades den största röstandelen av ett annat företag. Två typer av in-

stitutionella ägare som sällan respektive aldrig är största röstinnehavare i svenska företag är försäkringsföretag och banker. I Finland däremot inne— hade dessa ägarkategorier den största röstandelen i närmare en av

tredjedel börsföretagen. Efter en lagändring våren 1987 tillåts banker äga aktier motsvarande högst 10 % av röstetalet i andra företag, medan försäkringsföretag tillåts inneha högst 20 % av röstetalet. Vid tidpunkten för den

redovisade undersökningen var emellertid gränserna 20 % respektive 50 %.

Tabell 5:5 Röstmässigt största ägare i finländska företag med aktier noterade vid Helsingfors fondbörs fördelade på ägarkategorier år 1986. (48 företag)

Källa: Kansallis-Osake-Pankki. Citerad i Spolander (1988).

174 Ägande och inflytande i utländskt näringsliv

Vad gäller koncentrationen i de enskilda företagens ägar- och inflytandestruktur konstateras vidare i undersökningen att den röstandelsmässigt största ägaren innehade mer än 10 % av det totala röstetaleti tre fjärdedelar av företagen. I 10av de 48företagen innehade den största ägaren mer än halva röstetalet, se tabell 516 nedan.

Tabell 516 Den största ägarens andel av röstetalet i finländska företag med aktier inregistrerade vid Helsingfors fondbörs år 1986. (48 företag)

Källa: Kansallis—Osake-Pankki. Citerad i Spolander (1988).

Trots att banker är 1985innehade endast 8 % av det samlade aktiekapitalet vid Helsingfors fondbörs brukar bankernas inflytande i Finlands näringsliv betecknas som relativt betydande. I ett inflytandeperspektiv brukar finländska företag ofta hänföras till någon av de två stora bankerna Kansallis— Osake-Pankki (KOP) eller Föreningsbanken i Finland (FBF). Av 31 industriföretag med aktier noterade fondbörsen brukar 7 hänföras till KOPgruppen och 11 till FBF-gruppen. Varje affärsbank har också ett försäkringsinstitut med vilket den samarbetar. Såväl banker som försäkringsinstitut har vanligen styrelserepresentanter i de företag som anses tillhöra den egna gruppen.

Den finländska aktiebolagslagen tillåter, i likhet med den svenska, att företagen emitterar aktieslag med olika rÖStVärden. Skillnaden i röstvärde får dock vara större än i Sverige, nämligen 1 till 20. Omkring två tredjedelar av de börsnoterade företagen hade år 1986aktieslag med olika röstvärden, vanligen med skillnaden 1 till 10 eller 1 till 20.

När det gäller ömsesidigt och cirkulärt aktieägande framgår av en undersökning avseende situationen vid slutet av år 1986 att vart sjätte av de 75 största finländska företagen var involverat i denna typ av ägarsamband med innehav överstigande 2 % av aktiekapitalet eller röstetalet. Dock motsvarade endast fyra innehav mer än 10 % av röstetalet. Begränsas redovisningen till enbart börsföretag framgår att endast fem av dessa var involverade i ömsesidigt ägande med varandra.

Under år 1985 och år 1986 förekom i Finlands näringsliv en efter finländska förhållanden relativt livlig uppköpsverksamhet med flera större företag inblandade. Enligt tillgängliga uppgifter köptes tio börsföretag upp av andra börsföretag under år 1986.

Ägande och inflytande i utländskt näringsliv

5.3¶Ägande och inflytande i vissa länder utom Norden

5.3.1¶Frankrike

Den franska ekonomin är omkring fem gånger så stor som den svenska. Bruttonationalprodukten uppgick år 1986 till närmare sven-

5 200 miljarder ska kronor och antalet sysselsatta Av dessa var 31 %

till knappt 21 miljoner. sysselsatta inom industrin. Värdet av den franska exporten motsvarade samma år 17 % av bruttonationalprodukten. Frankrikes sysselsättningsmässigt största tillverkningsföretag, Renault, hade år 1985 omkring 200 000 anställda och var således i detta avseende dubbelt så stort som det största svenska företaget. Det tionde största företaget, Péchiney, hade 48 000 anställda.

Franska staten har traditionellt haft ett relativt starkt inflytande i näringslivet. I samband med andra världskrigets slut liksom efter den socialistiska valsegern år 1981 genomfördes omfattande nationaliseringar dels inom industrin, dels inom bank—och försäkringsväsendet. av

Sju de tio största bankerna var vid utgången av år 1982 statligt ägda. Av de tio sysselsättningsmässigt största företagen är 1985var nio statligt ägda med tillsammans drygt 1 miljon anställda. Efter regeringsskiftet år 1986 deklarerade emellertid den liberalkonservativa regeringen att den, inom ramen för ett s.k. privatiseringsprogram, hade för avsikt att avyttra sammanlagt 65 statliga icke-finansiella företag och banker. Vid mitten av år 1987 hade programmet resulterat i att 13 stora banker och icke-finansiella företag övergått från statlig till privat ägo. Bland dessa märks industriföretaget Saint Gobain och den finansiella gruppen Paribas. Den socialistiska regering som tillträdde våren 1988 har förklarat att den inte avser att privatiseringspro—

fullfölja grammet, men att en viss del av aktiestocken i olika statliga företag kan komma att avyttras till privata intressen. Staten skall dock i dessa fall behålla en majoritet av aktierna.

Aktiemarknaden i Frankrike är liten i förhållande till ekonomins storlek och domineras helt av Paris-börsen. Vid sidan av denna finns dock sex mindre, regionala, fondbörser. Under en av år har antalet företag med

följd aktier inregistrerade vid Paris-börsen successivt minskat, vilket delvis beror

ett betydande antal fusioner bland börsföretagen. År 1986 noterades aktier i omkring 500 företag med ett sammanlagt börsvärde på omkring 1 000 miljarder svenska kronor. Årsomsättningen motsvarade samma år drygt en av börsvärdet.

tredjedel

I likhet med vad som varit fallet i övriga studerade länder har det institutionella ägandet ökat även i Frankrike. Bortsett från bankernas aktieinnehav ökade, enligt tillgängliga uppgifter, de finansiella institutionernas andel av börsvärdet under perioden 1966—1982från knappt 12 % till drygt 24 %, se tabell 517nedan. Ökningen föll i det närmaste

helt på försäkringsföretag och aktiefonder. För andra ägarkategorier än de finansiella institutionerna är uppgifter som visar utvecklingen över tiden mycket osäkra.

176 Ägande och inflytande utländskt näringsliv

Undersökningar utförda av Banque de France visar att fysisk) personers direktägda andel av börsvärdet omkring 50 % år 1979 till om—

sjönk från kring 45 % år 1984. De icke-finansiella företagens andel ökade under samma period från omkring 20 % till omkring 25 %. Den itlandsägda andelen uppskattas till drygt 5 %,

Tabell 5:7 Finansiella institutioners andel av den franska börsaktistocken åren l966—l984. Procent.

Källa: Société d'Etudes pour Dévelopement Economique et Soma! (SEDES), Banque de France, Commission des Operations de Bourse. Citerad i Hägg (1987).

I en annan undersökning, publicerad av Paris-börsen, anges den av fysiska

personer direktägda andelen till mellan 36 % och 38 % år 1979. I samma undersökning är finansiella institutionernas andel 20 %, de icke-finansde iella företagens andel mellan 22 % och 24 % och den utlandsägda andelen

16 %.

Tillgängliga uppgifter tyder på att ägandet på företagsnivå är relativt starkt koncentrerat i franskt näringsliv. Av de tio sysselsättningsmässigt största franska företagen år 1985 var nio statligt ägda och ett företag,

Peugeot, familjekontrollerat. Av de 500 största företagen vid 1980-talets

var hälften i den bemärkelsen llt en ägare

början majoritetskontrollerade

innehade minst 50 % av aktierna i företaget. 1 de 245 företag där majo—

ritetsägande förelåg innehades denna majoritet i 94 fall av franska fysiska personer, i 88 fall av utländska ägare och i 40 fall av franska staten. Uppgifter har inte funnits att tillgå beträffande ägarkoncentrationen i en-

dast börsföretagen och inte heller beträffande koncentrationens utveckling

över tiden. .

Ett för det franska näringslivet karakteristiskt drag är förekomsten av finansiella och industriella grupper som hålls samman genom bl. a. ask-i-

askägande samt ömsesidigt och cirkulärt ägande. Störst bland de finansiella

grupperna är Suez och Paribas och bland de industriella grupperna märks Rhone-Poulenc, Peugeot-Citroen och Michelin. Inom dessa grupper förekommer också styrelsesamband.

Den franska aktiebolagslagen har sedan 1940-talet starkt begränsat möjligheten till ömsesidigt ägande. Innehar ett företag 10 % eller mer av aktiestocken iett annat företag tillåts det sistnämnda företaget inte förvärva

aktier i det förstnämnda. Det ömsesidiga ägandet i de fimnsiella och

industriella grupperna baseras därför i stor utsträckning på röstandels-

mässigt begränsade innehav. I syfte att förhindra uppkomsten av s.k.

bolag -— att styrelse självkontrollerande i meningen sittande och ledning uppnår kontroll över egna bolagsstämman —

beslutsfattandet vid den infördes år 1985 också restriktioner för cirkulärt aktieägande. Innebörden av dessa restriktioner kan i korthet beskrivas på följande sätt. Om ett aktiebo— lag, A, genom aktieägande kontrollerar ett annat aktiebolag, B, som i sin tur kontrollerar ett C, vilket äger aktier i A, tillåts C utöva

tredje bolag, rösträtt för högst 10 % av det vid stämman företrädda antalet aktier i A. En närmare beskrivning av dessa regler återfinns i bilaga 1 till betänkandet.

Franska företag är att emittera aktieslag med olika

också förbjudna röstvärden. Huvudregeln är att röstandelen skall vara proportionell mot kapitalandelen. Från denna regel görs emellertid det undantaget, att företagen i bolagsordningen kan föreskriva att ägare som innehaft sina aktier två år eller längre tid skall tilldelas ett dubbel röstvärde för dessa aktier. Enligt tillgängliga uppgifter har dock företagen endast i begränsad utsträckning använt sig av denna möjlighet.

Fusioner och uppköp har varit ett vanligt inslag i det franska näringslivet under hela efterkrigstiden, inte minst bland de största företagen. I allt väsentligt torde dessa affärer ha genomförts efter förhandlingar mellan de inblandade företagen, medan uppköp i form av offentliga bud riktade direkt till ägarna varit betydligt ovanligare. Under åren 1966—1978skedde endast ett hundratal uppköp av franska företag genom offentliga bud, varav en fjärdedel på utländskt initiativ. Under 1980-talets första år var antalet uppköp ännu färre. Under de senaste åren har emellertid en markant förändring ägt rum i detta avseende och uppköpsaktiviteten, framför allt i form av offentliga bud, har ökat kraftigt. Inte minst utländska företag har i detta avseende varit aktiva på den franska aktiemarknaden. Som en av

följd den ökade uppköpsaktiviteten har franska företag under den senaste tiden också i tilltagande utsträckning vidtagit åtgärder för att försvara sig mot oönskade ägarskiften.

5.3.2¶Förbundsrepubliken Tyskland

I Förbundsrepubliken Tyskland uppgick bruttonationalprodukten år 1986 till närmare 6 400 miljarder svenska kronor och det totala antalet sysselsatta till drygt 25 miljoner, varav 41 % var verksamma inom industrin. Exporten motsvarade samma år 27 % av landets bruttonationalprodukt. Det största tillverkningsföretaget, Siemens, sysselsatte år 1985 omkring 350 000 personer och det tionde största, Mannesmann, drygt 100 000 personer.

Vid en beskrivning av ägarstrukturen i det västtyska näringslivet skall inledningsvis noteras att aktiebolagsformen har en mindre framträdande ställning i Förbundsrepubliken Tyskland än i många andra länder. Av de 100 omsättningsmässigt största västtyska företagen är 1982 var endast 66 företag aktiebolag, Aktiengesellschaft. Av resterande 34 företag drevs 22 i form av kommanditbolag eller den särskilda bolagsformen GmbH. Endast för aktier existerar en organiserad andrahandsmarknad.

Det statliga ägandet är i den västtyska industrin som helhet begränsat, men betydande i vissa företag. Staten ägde år 1982 drygt 30 % av aktierna i tre av de tio största västtyska aktiebolagen. Statens ägarintressen omfattar främst företag inom gruv-, metall-, kraft- och verkstadsindustrin. Den nuvarande regeringen har emellertid aviserat att flera av de stora statligt ägda företagen skall avyttras till privata intressen.

Även den västtyska aktiemarknaden är liten i förhållande till ekonomins storlek och aktiviteten på börsen var länge låg. Aktiviteten har dock ökat markant under de senaste åren. Handel med aktier i 450 företag förekommer på åtta oberoende fondbörser av vilka börserna i Frankfurt och Dusseldorf svarar för 50 % respektive 25 % av omsättningen. De åtta fondbörsernas sammanlagda marknadsvärde uppgick år 1986 till omkring

årsomsättningen motsvarade 55 % av 1 700 miljarder svenska kronor och marknadsvärdet.

I likhet med vad ovan sagts beträffande Frankrike synes de fysiska personernas direktägda andel av den västtyska börsaktiestocken ha minskat över tiden. Utredningen har inte haft tillgång till tillförlitlig statistik avseende hela börsaktiestockens fördelning på ägarkategorier. En studie omfattande samtliga majoritetsaktieposter i börsföretagen visar dock en tydlig andelsmässig tillbakagång för fysiska personer som kontrollägare. År 1963svarade fysiska personer för 48 % av alla majoritetsinnehav, medan denna andel år 1983 minskat till 35 %. Ökningen i de juridiska personernas innehav kan i första hand tillskrivas banker, vilkas andel ökade från 8 % till 12 % och icke-finansiella företag som ökade från 12 % till 17 %.

År 1983 var av de västtyska börsföretagen majoritetskon-

två tredjedelar trollerade i den meningen att en ägare innehade minst 50 % av aktiestocken. Ytterligare en av företagen hade en eller flera ägare med

fjärdedel innehav motsvarande minst 25 % av aktiestocken. De majoritetskontrollerade företagen var genomsnittligt mindre än de företag som inte hade majoritetsägare.

Undersökningar visar att den största ägarens aktieinnehav i de börsnoterade västtyska företagen tenderat att öka något över tiden samtidigt som

börsföretag ökat. År 1963 var 56 % av andelen majoritetskontrollerade börsföretagen majoritetskontrollerade. Denna andel hade 1983 ökat till 66 %.

En förskjutning har även ägt rum mellan olika kategorier majoritetsägare. I närmare hälften av de börsföretag som år 1963 hade majoritetsägare var denna en personernas andel av majoritetsinnehaven

familj. De fysiska hade dock sjunkit till drygt en samma period blev

tredjedel år 1983. Under det i stället vanligare att banker och icke-finansiella företag förekom som majoritetsägare.

Ett utmärkande drag i det västtyska näringslivet är bankernas centrala ställning och i den mån olika inflytandesfärer kan sägas existera är dessa uppbyggda kring de största bankerna. Denna roll tillkommer bankerna delvis till följd av deras stora betydelse som kreditförmedlare, men också till

av deras ägande i näringslivet. Som framgått ovan svarade banker för följd

SOU l988z38 Ägande och inflytande i utländskt näringsliv

12 % av det sammanlagda i de västtyska börsföre-

antalet majoritetsinnehav tagen år 1983. Bankerna är också stora förvaltare av andra ägares aktieinnehav och kan i betydande utsträckning utöva rösträtt för dessa aktier. Det är också vanligt att banker, i likhet med försäkringsföretag, har styrelserepresentation i andra företag. Bankerna karakteriseras i sin tur som regel av en mycket spridd ägarstruktur.

Ömsesidigt aktieägande synes vara mycket ovanligt i det västtyska näringslivet. Aktiebolagslagen uppställer inte något generellt förbud mot sådana ägarsamband, men för det fall två aktiebolag äger mer än 25 % av varandras aktiestock kan inte något av företagen utöva rösträtt för mer än 25 % av det andra företagets aktier. Denna regel finns utförligt beskriven i bilaga 1 till betänkandet.

Den västtyska aktiebolagslagen föreskriver att

varje aktie skall berättiga till en röst vid bolagsstämman. Från denna huvudregel kan emellertid delstatsmyndigheterna bevilja dispens i syfte att värna om viktigare samhällsintressen. Några federala bestämmelser om hur stora röstvärdesdifferenser som därvid får medges finns inte. Exempel finns på röstvärdesdifferenser av storlek 1 till 50, 1 till 200 och i vissa fall även 1 till 450.

Utredningen har inte haft tillgång till statistik rörande företagsuppköp i det västtyska näringslivet. Mycket tyder på att uppköpsaktiviteten hittills varit väsentligt lägre än i exempelvis Förenta staterna och Storbritannien och att uppköp i strid mot den sittande ledningens och styrelsens

vilja varit sällsynta, men att en förändring i detta avseende under de senaste åren ägt rum.

5.3.3¶Storbritannien

Även den brittiska ekonomin är flera gånger större än den svenska med en bruttonationalprodukt uppgående till omkring 3 900 miljarder svenska kro— nor år 1986. Exportandelen var samma är omkring en femtedel. Av totalt 24 miljoner sysselsatta återfanns en tredjedel inom industrin. Det största brittiska företaget, Unilever, sysselsatte år 1985 omkring 300 000 personer och det tionde största, Imperial Group, knappt 90 000 personer.

Till följd av en rad förstatliganden efter andra världskrigets slut är det statliga ägandet mer omfattande i Storbritannien än i exempelvis Sverige. Det förekommer framför allt inom branscherna kol, gas, elektricitet, järn och stål samt transport och kommunikationer. Under de senaste åren har emellertid flera statliga företag sålts till privata intressen, däribland British Telecom, British Airways och British Gas. Regeringen har dessutom framskridna planer en försäljning av stål- och elproduktionsindustriema liksom vattenverken och motorfordonstillverkaren Rover Group (tidigare British Leylands).

En stor del av det privatägda brittiska näringslivet representeras av de omkring 2 700 företag, vilkas aktier är inregistrerade vid fondbörsen i London, The London Stock Exchange. De brittiska börsnoterade företagen hade år 1986ett marknadsvärde omkring 3 000 miljarder svenska kronor

och en omsättning motsvarande 30 % av detta värde.

Ägarstrukturen i de brittiska börsföretagen har under efterkrigstiden karakteriserats av att de fysiska personernas direktägda andel av aktiestocken kontinuerligt minskat och ersatts av institutionellt ägande. Enligt beräkningar utförda av London-börsen minskade de fysiska personernas andel från 54 % till 28 % under perioden 1963—1981, se tabell 5:8 nedan. Även investmentföretagens, bankernas och de utländska ägarnas andelar minskade under perioden. Det stora utbudet av riskkapital kom i stället från finansiella institutioner, främst pensionsfonder och försäkringsföretag. Som framgår av tabellen ökade pensionsfondernas andel av börsaktiestocken från 6 % till 27 % och försäkringsföretagens andel från 10 % till 21 % under den redovisade perioden. Börsmäklarföretaget Philips & Dew uppger att de fysiska personernas %, medan de

andel år 1984 hade sjunkit till 22 finansiella institutionernas andel stigit till över 60 % , varav pensionsfonderna till över 30 %.

Tabell 5:8 Den brittiska börsaktiestockens fördelning ägarkategorier åren 1963—1981.Procent.

Investment- och andra finansiella

Källa: The Stock Exchange Survey of Share Ownership. Citerad i Hägg och Hörnell (1987). Som en viktig förklaring till denna utveckling anförs ofta den kraftiga tillväxten hos olika finansiella institutioner. Under 1950- och 1960-talet sjudubblades deras tillgångar och ökningen har därefter fortsatt. Institutionernas tillväxt förklaras ofta i termer av finansiella obalanser mellan ekono— mins olika sektorer. Sparandets andel av hushållens disponibla inkomst steg kontinuerligt under 1960- och 1970-talet, medan företagssektorn liksom den offentliga sektorn under framför allt den senare delen av 1970-talet upp— visade ett negativt sparande. Det ökade sparandet i hushållssektorn har i stor utsträckning kanaliserats till försäkringsföretag och olika typer av pensionsfonder, vilka i sin tur till stor del placerat influtna medel på aktiemark— naden. Vid utgången av år 1985 var två tredjedelar av pensionsfondernas samlade tillgångar placerade i aktier eller andra börsnoterade värdepapper.

Utredningen har inte haft tillgång till någon aktuell och tillförlitlig sammanställning av ägarkoncentrationen i enskilda brittiska företag. Uppgifter avseende de tio största företagen år 1980 antyder emellertid en långtgående ägarspridning i flertalet av dessa företag. Även när det gäller företagens ägande av aktier i varandra är underlaget mycket begränsat. Det finns exempel på ömsesidigt och cirkulärt aktieägande i det brittiska näringslivet, men företeelsen är totalt sett ovanlig.

Den brittiska aktiebolagslagen uppställer inte några restriktioner i fråga om möjligheten att röstvärde —

emittera aktier med olika även aktier helt utan röstvärde är tillåtna. Inte heller förbjuder London-börsen inregistrering av röstsvaga eller rösträttslösa aktier. Systemet med röstvärdesdifferenser har trots detta en synnerligen ringa utbredning bland de brittiska aktiemarknadsföretagen. Av samtliga 2 700 företag med aktier noterade på London-börsen har endast ett trettiotal företag aktier med skilda röstvärden.

Ägarsfärer av den relativa storlek som finns i det franska näringslivet synes inte förekomma i Storbritannien. Tillgänglig statistik visar att de

som — banker, institutioner i andra länder konstituerar sfärer investmentföretag och icke-finansiella företag —

äger relativt begränsade andelar av den brittiska börsaktiestocken. En undersökning av styrelsesamband mellan Storbritanniens 250 största industriella och finansiella företag visar också att Storbritannien har ett, i förhållande till många andra länder, glest och svagt styrelsenätverk.

Till bilden av ägande och inflytande i det brittiska näringslivet hör slut— ligen en omfattande uppköpsaktivitet. Under perioden 1957—1966köptes närmare 40 % av företagen London-börsen upp av andra börsföretag och under den senaste tjugoårsperioden har antalet företag på börsen minskat frän 4 000 till omkring 2 700 företag. Även under 1970- och 1980-talet har uppköpsaktiviteten — —

i likhet med förhållandena i Förenta staterna varit hög i Storbritannien.

5.3.4¶Förenta staterna

Den amerikanska ekonomin är i särklass störst av de studerade ländernas ekonomier. Bruttonationalprodukten uppgick år 1986 till närmare 30 000 miljarder svenska kronor och var därmed dubbelt så stor som den japanska och omkring 30 gånger större än den svenska bruttonationalprodukten. Exportandelen var i jämförelse med övriga länder liten, omkring 5 %. Antalet sysselsatta i Förenta staterna uppgick samma år till omkring 110

människor, varav omkring 28 % var verksamma inom industrin. miljoner

Amerikanska storföretag är i jämförelse med europeiska företag mycket stora. Sysselsättningsmässigt störst är 1985 var General Motors med drygt 810 000 anställda, medan R. Reynolds Industries, som i detta avseende var det tionde största företaget, sysselsatte knappt 150 000 personer.

Näringslivet i Förenta staterna domineras av privata intressen, medan det statliga ägandet är mycket begränsat och av underordnad betydelse för

ekonomin som helhet. I likhet med vad som är fallet i de flesta övriga studerade länder är också den allra största delen av de amerikanska storföretagen aktiebolag, vilkas aktier är föremål för handel på marknaden.

Den värdemässigt största fondbörsen i världen är 1986 var The New York Stock Exchange, på vilken noterades aktier i omkring 1 500 företag med ett sammanlagt marknadsvärde uppgående till 15 500 miljarder svenska kronor. Årsomsättningenutgjorde samma år 62 % av marknadsvärdet. Värdemässigt bedrivs 85 % av aktiehandeln i Förenta staterna på New Yorkbörsen. Ytterligare drygt 3 % av handeln äger rum The American Stock Exchange i New York och resterande handel sker på ett antal regionala börser, varav Pacific, Midwest, Philadelphia, Boston och Cincinnati är de största. Vid sidan av fondbörserna finns också en OTC-marknad, NASDAQ, på vilken handel med aktier bedrivs i omkring 4 000 företag. Denna typ av handel har under senare år vuxit kraftigt och OTC-marknaden har blivit en stark konkurrent till fondbörserna.

Tillgången till statistik om ägarstruktur och ägarförändringar i amerikanskt näringsliv är mycket begränsad och bedömningen av bl. 3. olika kategoriers ägande är därför högst osäker. Sammantaget pekar utförda undersökningar på en fortgående institutionalisering även av den amerikanska börsaktiestocken, men utvecklingen synes i det avseendet inte ha gått lika långt som i övriga studerade länder. Enligt den federala övervakningsmyndigheten Securities and Exchange Commission (SEC) innehade fysiska personer år 1980 drygt 51 % av börsaktiestocken och utländska ägare drygt 6 %, medan resterande 43 % var hänförligt till inhemska juridiska personer, se tabell 5:9 nedan.

Tabell 5:9 Den amerikanska börsaktiestockens fördelning på ägarkategorier år 1980. Procent.

Källa: SEC Monthly Statistical Review, Securities and Exchange Commission.

Flera studier pekar att framför allt pensions- och aktiefondernas andelar av börsaktiestocken ökat markant under en av år. I pensionsfonder

följd samlas ett allt större kapital som i ökad utsträckning placeras i aktier, företrädesvis i de större amerikanska företagen. I ett betydande antal av de största företagen är också företagens egna pensions—och vinstandelsfonder största ägare.

Av statistik från SEC och New York-börsen framgår att investmentföretag och stiftelser relativt sett minskat sina innehav under den senaste tjugoårsperioden, medan utlandsägandet och de icke—finansiella företagens ägar-

andelar ökat. Trots de icke-finansiella företagens relativt stora samlade aktieinnehav synes dock ägarsfärer av den relativa storlek som återfinns i Frankrike och Japan vara ovanliga i Förenta staterna.

Som en avslutande illustration till institutionaliseringen av den amerikanska börsaktiestocken redovisas i diagram 5:2 nedan de resultat som i detta avseende framkommit i fyra olika undersökningar under 1900-talet.

Diagram 5:2 Institutionella ägares andel av den amerikanska börsaktiestocken åren 1910—1980.

Andel av

börsvärdet

%

50—

40-

35-

25-

20-

15-—

10—

5.

0 | | | T I | | | | | | | | |

1910 1920 1930 1940 1950 1960 1970 1980

Källa: Jarrell, C.A., Change at the Exchange: The Causes and Effect of Deregulation, Journal of Law and Economics, Vol. 72, 1984.

Betydande

problem uppkommer också vid jämförelser mellan ägarkoncentrationen i amerikanska och europeiska företag. Flertalet amerikanska studier synes nämligen behandla mellanhandsägare, exempelvis investmentoch försäkringsföretag, på ett annat sätt än europeiska studier. I de amerikanska studierna bortses ofta från mellanhandsägandet och koncentrationen mäts med utgångspunkt i den slutliga ägarkretsens utseende, vilket resulterar i systematiskt lägre koncentrationsvärden än exempelvis utredningens kartläggning av förhållandena i svenska företag. Trots dessa reservationer får det dock anses att börsföretagen —

klart de amerikanska framför allt de allra största företagen — karakteriseras av genomsnittligt

en mindre koncentrerad ägarstruktur än de europeiska företagen.

Spridningen av ägandet har i stor utsträckning ägt rum genom att stora privata innehav i enskilda företag kraftigt reducerats. I en undersökning utförd vid slutet av 1920-talet klassificerades 43 av de 200största företagen i Förenta staterna som starkt familjeägda. Enligt en uppföljande undersökning hade familjernas ägande vid mitten av 1970-talet minskat med mer än 75 % i 25 av de 43 företagen. I ytterligare 12 företag var nedgången mellan 50 % och 75 %. Endast i tre av företagen var nedgången mindre än 25 %. Emellertid har alltjämt närmare hälften av de 500 största företagen fysiska personer som största ägare och i de få fall majoritetsägande förekommer är detta till övervägande del hänförligt till fysiska personer.

Bolagslagstiftningen är i Förenta staterna en delstatlig angelägenhet. I flertalet delstater föreskriver aktiebolagslagen att röst-

varje aktie skall ha värde, men några begränsningar i fråga om röstvärdesdifferensernas storlek uppställs som regel inte. Bruket av röstvärdesdifferenser har emellertid en mycket ringa utbredning i det amerikanska näringslivet. En viktig förklaring till detta torde vara att New York-börsen sedan 1920—talet inte registrerat aktier i företag som har stamaktieslag med olika röstvärden. Som en bland många åtgärder för att motarbeta oönskade ägarskiften lät emellertid flera storföretag under 1980-talets första hälft emittera aktieslag med olika röstvärden och registrerade sina aktier vid The American Stock Exchange eller i NASDAQ-systemet, där restriktioner i detta avseende inte förelåg. Röstvärdesskillnader infördes också av en del företag på New York-börsen, vilka till följd därav hotades att avregistreras.

I syfte att åstadkomma en enhetlig regleringi denna fråga beslutade SEC sommaren 1988 att företag med aktier inregistrerade på någon av fondbörserna i Förenta staterna eller i NASDAQ-systemet visserligen får ha utestående aktier med olika röstvärde, men att företagen inte får skapa ett nytt aktieslag med avvikande röstvärde om detta leder till en reducerad röststyrka för befintliga ägare. I praktiken innebär det att företagen kan emittera aktier som har ett lägre röstvärde än utestående aktier, men däremot inte med ett högre röstvärde.

Ömsesidigt aktieägande synes inte förekomma i det amerikanskt näringsliv. Med undantag för vad som av antitrustlagstiftningen föreligger

följer inte några legala hinder för icke-finanisiella företag att ömsesidigt äga aktier i varandra. Däremot tillåts inte investmentföretag ingå i ömsesidiga ägarrelationer överstigande 3 % av röstetalet med andra investmentföretag eller med icke-finansiella företag.

Under hela 1900-talet har det i det amerikanska näringslivet förekommit perioder av omfattande företagsuppköp och fusioner, vilka som regel genomförts efter förhandlingar mellan de inblandade parterna. Ett delvis nytt inslag är uppköp genom offentliga bud riktade direkt till aktieägarna, s. k. take-overs. Dessa har under senare år ägnats ett betydande intresse i massmedia och föranlett en intensiv debatt i såväl akademiska som politiska kretsar. Av det totala antalet företagsuppköp och fusioner utgör emellertid de offentliga buden alltjämt endast en begränsad andel. I en undersökning publicerad av Congressional Research Service anges det totala antalet upp-

köp och fusioner till drygt 3 300 år 1986, varav endast 125 fall avsåg förvärv av börsföretag genom offentliga uppköpserbjudanden.

De offentliga buden under 1980-talet har emellertid avsett några av Förenta staternas största och mest etablerade företag. En sammanställning gjord av SEC visar att det samlade marknadsvärdet av de börsföretag som köptes genom

offentliga bud år 1986 uppgick till drygt 39 miljarder dollar. Genom utnyttjande av obligationer med låg säkerhet och hög ränta har också enskilda personer och företag med relativt begränsade förmögenheter riktat uppköpserbjudanden även till de allra största företagens ägare. I vissa fall har styrelsen och företagsledningen i det köpta företaget uttryckligen motsatt sig ett uppköp, vilket ytterligare bidragit till att denna form av företagsförvärv rönt stor uppmärksamhet i debatten.

I syfte att undvika uppköp har företagsledningarna och styrelserna i företagen i tilltagande omfattning kommit att vidta försvarsåtgärder av olika slag. Dessa kan indelas i två huvudtyper. Den ena huvudtypen innebär att företagen direkt ändrar sin egen ägarbild, exempelvis genom att ge ut nya eller omplacera gamla aktier till ”pålitliga" ägare eller genom att återköpa aktier från ägare som önskar ta kontroll över företaget. Den andra innebär att förändringar görs i företagets bolagsordning, ex. så att aktieslag med olika röstvärden införs eller så att majoritetskravet för utseende av styrelse höjs. I debatten om företagsuppköp har en rad kritiker ifrågasatt huruvida försvarsåtgärder av detta slag är förenliga med ett effektivt resursutnyttjande i näringslivet.

5.3.5¶Japan

Japan har under efterkrigstiden vuxit till en av världens största ekonomier. Bruttonationalprodukten uppgick år 1986 till närmare 14 000 miljarder svenska kronor med en exportandel på drygt 10 %. Antalet sysselsatta var samma år 59 miljoner, varav 35 % var verksamma inom industrin. Det största japanska tillverkningsföretaget, Toybo, som producerar textilvaror sysselsatte år 1984 drygt 180 000 personer och det tionde största, Toyota, knappt 60 000 personer.

Även i Japan pågår inom ramen för ett s.k. privatiseringsprogram en utförsäljning av statligt ägda företag till privata intressen. Under senare år har betydande delar av aktiestocken i bl. a. det statliga teleföretaget NTT, de japanska järnvägarna JR och flygbolaget JAL, sålts ut på marknaden. Ytterligare försäljningar har aviserats.

Aktiehandeln i Japan domineras av Tokyo-börsen som år 1986 var världens omsättningsmässigt näst största fondbörs med registrerade aktier i omkring 1 400 företag och ett sammanlagt marknadsvärde

på 12 000 miljarder svenska kronor. Omsättningen motsvarade samma år 55 % av marknadsvärdet.

Av tabell 5:10 nedan framgår den japanska börsaktiestockens fördelning på ägarkategorier under perioden 1960—1984. Den största enskilda för-

ändringen under perioden är de finansiella institutionernas ökade ägarandel från 23 % är 1960 till 39 % år 1984. Banker tillåts äga upp till 5 % av aktiestocken i andra företag och är försäkringsföretag den finansiella

jämte institution som svarar för störst ägarandel. Värd att notera är även de icke-finansiella företagens ökade andel. De fysiska personernas ägarandel minskade under perioden från 46 % till 27 %.

Tabell 5:10 Den japanska börsaktiestockens fördelning på ägarkategorier åren 1960—1984. Procent.

Källa: Manual of Securities Statistics, The Nomura Securities Co. Ltd, 1981samt Tokyo Stock Exchange Fact Book 1985. Citerad i Berglöf (1988). Ägarkoncentrationen i de japanska storföretagen synes ha ökat något sedan mitten av 1950-talet. I en studie av ägarförhållandena i de 200 största japanska företagen konstateras att den största ägaren innehade ner än 10 % av aktiestocken i 57 företag är 1956. Tjugo år senare, år 1976 hade den största ägaren mer än 10 % av aktiestocken i 150 företag. Utvecklingen redovisas i tabell 5:11 nedan.

Tabell 5:11 Ägarkoncentrationen i de 200 största japanska företagen. Procent

Den största Andel av företagen ägarens andel av aktiekapitalet 1956 1966 % 50 ( x 2,5 4,5 10 s x 5 50 26,0

x ( 10 71,5

100,0

Källa: Mito (1983). Citerad i Berglöf (1988). I likhet med vad som tidigare sagts beträffande det franska näringslivet karakteriseras ägar- och inflytandestrukturen i det japanska näringslivet av förekomsten av finansiella och industriella grupper. Inom dessa grupper finns starka band och täta kontakter mellan företagen.

Drygt 80 % av de närmare 900 företag som år 1981 hade aktier nregistrerade vid Tokyo-börsens första avdelning tillhörde någon fimnsiell

grupp. Kärnan av företagen i dessa grupper binds samman av ett komplext nätverk av ömsesidigt och cirkulärt ägande samt kommersiella och finansiella kopplingar. Varje grupp har en huvudbank som fyller en viktig funktion som långivare, samordnare och finansiell rådgivare.

De industriella grupperna domineras i regel av ett stort företag som dels knutit finansiella band med leverantörer och distributörer, dels låtit divisio— ner och helägda dotterföretag bli självständiga. Även inom de industriella grupperna finns ett markant inslag av ömsesidigt och cirkulärt ägande.

Fram till början av 1980-talet begränsades det ömsesidiga aktieägandet i Japan endast av en föreskrift om att helägda dotterbolag inte fick förvärva aktier i sitt moderbolag. Genom en lagändring år 1982 utsträcktes emellertid denna regel till att avse även icke helägda dotterbolag. Lagändringen innebar också att om ett bolag, A, innehar mer än 25 % av aktiestocken i ett annat bolag, B, så får B inte utöva rösträtt för ett eventuellt aktieinnehav i bolaget A.

Japanska aktiebolag får inte emittera stamaktier med olika röstvärden. Däremot kan röstvärdet skilja sig mellan stam- och preferensaktier.

Förvärv av företag genom offentliga uppköpserbjudanden är ovanliga i det japanska näringslivet. En förklaring till det kan vara företagens bindningar till de finansiella och industriella grupperna. I litteraturen har också hävdats att företagsuppköp är svårförenliga med vad som kallas japansk företagskultur.

5.4¶Sammanfattning

I syfte att underlätta tolkningen av svenska data och skapa en referensram till åberopade utländska studier inom utredningens ämnesområde har utredningen låtit genomföra expertstudier av ägar- och inflytandestrukturens utseende och utveckling i dels de nordiska länderna, dels Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland, Storbritannien, Förenta staterna och Japan. Vid en jämförelse med dessa länder framgår att den svenska utvecklingen i flera avseenden liknar utvecklingen i andra länder, men att den i vissa avseenden är unik för Sverige.

I samtliga studerade länder är näringslivet i huvudsak privatägt. I varierande omfattning förekommer emellertid också offentligt och kooperativt ägande. Det pågår dock i flera länder en intensiv debatt om privatisering av offentlig verksamhet och utförsäljningar av offentligt ägda företag till privata intressen har genomförts i framför allt Storbritannien, Frankrike och Japan.

Bland storföretagen i den privatägda delen av näringslivet är aktiebolaget den dominerande associationsformen såväl i Sverige som i övriga studerade länder. Det enda land där andra associationsformer nått en större spridning är Förbundsrepubliken Tyskland, där vissa storföretag drivs som kommanditbolag eller i den särskilda bolagsformen GmbH.

I den utsträckning stora företag är privatägda och är aktiebolag är deras aktier också vanligen föremål för handel vid fondbörsen i respektive land. I

samtliga studerade länder har aktiviteten på aktiemarknaden tilltagit markant under senare år. Såväl börsvärde som omsättning har stigit och i vissa länder har antalet aktiemarknadsföretag ökat väsentligt. Den största av världens fondbörser år 1986 var The New York Stock Exchange vid vilken handel bedrevs i omkring 1 500 företags aktier. Det totala marknadsvärdet av dessa aktier uppgick vid utgången av året till 15 500 miljarder svenska kronor och årsomsättningen motsvarade 62 % av detta värde. Storleksmässigt därefter börserna i Japan, Storbritannien, Kanada, För-

följde bundsrepubliken Tyskland och Frankrike. Vid den svenska fondbörsen bedrevs handel i omkring 160företag är 1986 med ett sammanlagt börsvärde

kronor. Den värdemässiga omsättningen uppgick till 32 %. på 430 miljarder Fondbörserna i de övriga nordiska länderna var väsentligt mindre än den svenska börsen.

Den av fysiska personer direktägda andelen av den svenska börsaktiestocken har under en lång följd av år minskat och motsvarade vid utgången av är 1985 omkring en av börsvärdet. Institutionaliseringen av

fjärdedel aktieägandet har sin motsvarighet även i övriga studerade länder. Exakta

om aktiestockens fördelning finns inte att och direkt jämförbara uppgifter tillgå, men utförda undersökningar visar att fysiska personers direktägda andel i flertalet länder ligger närmare 25 %. Ett närmare studium visar dock att det är delvis olika typer av institutioner som ökat sina andelar i de olika länderna. är det i första hand pensions- och aktiefonder,

I vissa länder medan det i andra är försäkringsföretag och banker. I likhet med förhållandena i Sverige finns det också länder där en ökad andel kan noteras även för icke-finansiella företag.

De svenska storföretagens ägar- och inflytandestruktur karakteriseras också av en tilltagande koncentration. I flertalet företag har exempelvis den störste ägarens kapital- och röstandelar ökat över tiden och motsvarade vid utgången av är 1985 i genomsnitt 29 % av aktiekapitalet och 39 % av röstetalet. Övrigaländer uppvisar en splittrad bild i fråga om koncentrationen i de enskilda företagens ägar- och inflytandestruktur, vilket till viss del torde förklaras av storleksskillnader mellan företagen. Den svenska situationen är en kontrast till förhållandena i Förenta staterna, där ägarspridning i stället är ett framträdande drag hos storföretagen. Även i Storbritannien synes ägarkoncentrationen i storföretagen vara lägre än i Sverige.

De västtyska, franska och i viss mån även japanska storföretagen uppvisar däremot en, i likhet med de svenska företagen, genomsnittligt sett mer koncentrerad struktur. Som exempel kan nämnas att två tredjedelar av de västtyska börsföretagen år 1983 i den meningen

var majoritetskontrollerade att en ägare innehade minst 50 % av aktiekapitalet. Tillgängliga uppgifter avseende Förbundsrepubliken Tyskland och Japan tyder också att koncentrationen i de enskilda företagen i dessa länder ökat över tiden. Även i de studerade nordiska länderna synes ägarkoncentrationen i enskilda företag mer påminna om förhållandena i svenska företag.

Som ett framträdande drag i det svenska näringslivets ägar- och inflytandestruktur framhålls ofta förekomsten av s.k. sfärer, i vilka flera

SOU l988z38 Ägande och inflytande i utländskt näringsliv 189

företag genom bl. a. ägande är inflytandemässigt förbundna med varandra. Även i flera andra länder är företag och finansiella institutioner sammanlänkande till större grupper. Störst utbredning torde detta ha i Japan, där flertalet börsföretag är knutna till någon finansiell eller industriell grupp dels genom ägarrelationer, dels genom finansiella och kommersiella kopplingar. I likhet med vad som är fallet i Sverige är ask—i-askägande samt ömsesidigt och cirkulärt ägande vanliga inslag i dessa gruppers uppbyggnad.

Ett annat land där finansiella och industriella grupper har stor utbredning är Frankrike och i viss utsträckning existerar sådana också i det västtyska näringslivet. Någon direkt motsvarighet synes däremot inte finnas i det brittiska eller amerikanska näringslivet. I de nordiska länderna förekommer finansiella och industriella grupper i såväl det finländska som norska näringslivet. Tillförlitliga uppgifter beträffande Danmark saknas.

Två företeelser i det svenska näringslivet som under senare år rönt särskild uppmärksamhet är röstvärdesdifferenser mellan olika aktieslag samt ömsesidigt och cirkulärt aktieägande. Röstvärdesdifferenser förekom vid utgången av år 1985 i omkring tre av de svenska börsföretagen.

fjärdedelar Lagstiftaren har med vissa undantag begränsat den maximalt tillåtna differensen, så att inte någon aktie får ha ett röstvärde som överstiger tio gånger röstvärdet för en annan aktie. En medelväg har därmed valts mellan att helt förbjuda röstvärdesdifferenser och att tillåta obegränsade skillnader i röstvärde. I andra länder finns båda dessa ytterligheter representerade.

Såväl i Förbundsrepubliken Tyskland som i Frankrike är grundprincipen att alla aktier har samma röstvärde. Emellertid kan undantag från denna regel medges. Även i Japan gäller principen om lika röstvärde för samtliga aktier och undantag medges där inte. Storbritannien däremot uppställer inte några restriktioner i fråga om utgivande av aktieslag med olika röstvärden och detsamma gäller så gott som samtliga amerikanska delstater. I Förenta staterna har emellertid New York-börsen sedan 1920-talet förbjudit inregistrering av aktier i företag som har utelöpande aktier med olika röstvärden, vilket kraftigt motverkat röstvärdesdifferentieringens utbredning. En viss liberalisering av dessa regler skedde dock sommaren 1988. Regleringen i Danmark och Finland överensstämmer i detta avseende med den svenska. Norge har däremot valt en annan väg och tillåter utgivande av aktieslag med olika röstvärden endast under förutsättning att röstsvaga aktier innehas av högst 20 ägare. Från denna begränsning kan emellertid regeringen bevilja dispens.

Tillförlitliga och heltäckande uppgifter om bruket av röstvärdesdifferen— ser saknas för flera länder. De uppgifter utredningen haft att tillgå tyder emellertid på att systemet med röstvärdesdifferenser har en större utbredning i Sverige än i flertalet övriga studerade länder. I exempelvis Förenta staterna hade år 1985 endast ett hundratal av 4 000 OTC-företag röstvärdesdifferenser, trots att några begränsningar i detta avseende inte gäller på OTC-marknaden. Sådana differenser är inte heller vanliga bland företag med aktier noterade på The American Stock Exchange. Endast 6 % av drygt 900 företag denna fondbörs hade utelöpande aktieslag med olika

röstvärden vid mitten av år 1984. Inte heller i Storbritannien där obegränsade röstvärdesdifferenser tillåts har dessa fått någon nämnvärd utbredning. Endast någon promille av 2 700 företag med aktier inregistrerade vid London-börsen har aktieslag med olika röstvärden.

Bruket av ömsesidigt och cirkulärt aktieägande i det svenska näringslivet liksom styrkan i dessa ägarsamband synes sakna direkt motsvarighet i övriga studerade länder utom Japan. I syfte att skydda det bundna kapitalet, men också för att förhindra en s.k. självkontroll från styrelsens och den verkställande ledningens sida uppställs i Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland och i viss mån även Japan legala begränsningar för ömsesidigt och cirkulärt ägande. Det är också värt att notera att investmentföretag i Förenta staterna inte tillåts ingå i ömsesidiga ägarsamband motsvarande mer än 3 % av röstetalet.

I samtliga länder pågår en kontinuerlig omstrukturering av näringslivet, vilken kommer till stånd genom bl. a. fusioner och uppköp av företag. De företagsuppköp och kontrollägarskiften som under senare år ägt rum den svenska aktiemarknaden har sin motsvarighet i flera andra länder. Företagsuppköpen kommer som regel till stånd efter förhandlingar mellan köparen och företagets styrelse, men det har under 1980-talet blivit allt vanligare att uppköpserbjudanden riktas direkt till företagens aktieägare utan att styrelsens samtycke inhämtas. Denna utveckling har varit särskilt markerad i Förenta staterna och Storbritannien, där dessa uppköp också föranlett företagens styrelser och verkställande ledningar att vidta en rad försvarsåtgärder i syfte att en ny ägares inträde i företaget.

höja kostnaden för

6¶Orsaker till förändringar i storföretagens ägar- och

inflytandestruktur

6.1¶Inledning

Den kartläggning av ägar- och inflytandestrukturen i det svenska näringslivet som utredningen genomfört och presenterat i kapitel 4 ovan kan i viss mån ses som en uppföljning av tidigare offentliga utredningar inom området. Till skillnad från vad som varit fallet i de tidigare utredningarna åligger det emellertid ägarutredningen att även diskutera orsakerna till konstaterade förändringar i ägar- och inflytandestrukturen.

En sammanhållen och heltäckande modell för en sådan orsaksanalys existerar inte. Utredningen har därför valt att inrikta analysen mot förändringar huvudsakligen i en av de studerade variablerna, nämligen de förskjutningar som under den studerade perioden ägde rum i aktiestockens fördelning på ägarkategorier. Det gäller dels den mer grundläggande förskjutningen från fysiska till personer, dels förskjutningar inom

juridiska kategorin juridiska personer. Enligt utredningens mening torde dessa förskjutningar till stor del kunna förklaras av faktorer hänförliga till utbudet av riskkapital på marknaden, varför analysen tar ägarka-

utgångspunkt i olika tegoriers möjligheter att ackumulera kapital och de villkor som

under perioden i fråga gällde för placering av kapital

detta i olika tillgångsslag, däribland aktier. Utredningen uppmärksammar också orsaker till de skill— nader i kategorifördelning som observerats mellan å ena sidan företagens samtliga ägare och å andra sidan de största ägarna i företagen.

En institutionalisering av företagens ägarstruktur som kommer till stånd genom att ett stort antal ägare med små andelar i enskilda företag ersätts av ett begränsat antal institutioner med betydligt större andelar, innebär definitionsmässigt att ägarstrukturen i företagens perspektiv koncentreras. En del av koncentrationsutvecklingen i de enskilda företagen förklaras därför av de drivkrafter som ligger bakom kategoriförskjutningen i ägarstrukturen. Koncentrationen [ företagens ägarstruktur kan emellertid också diskuteras med utgångspunkt i mer företagsspecifika faktorer. Orsaksanalysen avslutas med en kortfattad diskussion rörande några faktorer som i det sammanhanget kan anses relevanta.

6.2¶Aktiestockens fördelning på ägarkategorier

Under det senaste decenniet har den av svenska fysiska personer direktägda andelen av aktiestocken fortsatt att minska till förmån för dels svenska juridiska personer, dels utländska ägare. Denna utveckling har skildrats i avsnitt 4.3.1.6 ovan, där också en närmare fördelning av aktiestocken på ägarkategorier redovisats.

Börsnoterade aktier representerar för de flesta ägare en begränsad del av de samlade tillgångarna. I varierande utsträckning innehar olika ägare även andra finansiella och reala tillgångar, vilka vid en diskussion om orsaker till förändringar i innehavet av börsaktier kan betraktas som investeringsalternativ med olika avkastning, risk, likviditet m. m. I vilken utsträckning en viss ägarkategori över tiden ändrar sammansättningen av sina tillgångar

ses som utslag av förändringar i dessa variabler, men måste också ses kan mot bakgrund av vilka möjligheter kategorin i fråga har att finansiera de investeringsalternativ som vid varje tillfälle är för handen.

De medel som en viss ägarkategori under en viss tidsperiod använder för investeringar utgörs av dels internt genererat kapital i form av bruttosparan— de, dels externt tillfört kapital i olika former. Bruttosparandet utgörs av disponibel inkomst och kapitalförslitning minskad med konsumtion. Av direkt betydelse för respektive ägarkategoris bruttosparande är därför kategorins faktorinkomster, men också skatter och transfereringar som påverkar den disponibla inkomstens storlek. Hur dessa storheter utvecklas bestäms av flera faktorer, vilka i sin tur kan vara ömsesidigt beroende. Det gäller bl. a. finans- och stabiliseringspolitiska åtgärder liksom utvecklingen av priser, löner och produktivitet.

Den del av investeringarna som inte täcks genom bruttosparande finansieras genom tillskott av externt kapital, framför allt i form av lån. Genom bl. a. kreditpolitiska åtgärder har statsmakterna viss möjlighet att för hela eller delar av ekonomin påverka den tillgängliga kreditvolymen. Denna är också beroende av det finansiella systemets effektivitet när det gäller att överföra medel från sektorer med finansiellt överskott till sektorer med finansiellt underskott.

Det är också möjligt att frigöra medel investeringar i ett visst tillgångs-

för

slag genom att helt eller delvis avyttra ett annat tillgångsslag. Det bör emellertid observeras att ett sådant förfarande inte ökar de samlade tillgångarnas värde, utan endast påverkar sammansättningen av en kategoris tillgångar. En förutsättning för att sammansättningen skall förändras är dock att transaktionen sker mellan olika ägarkategorier.

De investeringar som genomförs med internt och externt kapital liksom de omplaceringar som görs från ett tillgångsslag till ett annat, resulterar i en stock av tillgångar med en viss sammansättning. Såväl storleken denna stock som relationen mellan de i stocken ingående tillgångsslagen påverkas emellertid också av orealiserade värdestegringar, vilka kan betraktas som återinvesterat sparande. En beskrivning av de investeringar som ägar-

varje kategori genomförde under den studerade perioden måste därför kompletteras med en beskrivning av värdestegringen på olika tillgångsslag.

förändringar 193

De av genomförda investeringarna kan delas upp varje ägarkategori i reala och investeringar. De finansiella investeringarna kan i sin

finansiella

tur delas upp i investeringar i olika typer av objekt, däribland

finansiella

börsnoterade aktier. Hur investeringarna fördelar sig på dessa alternativ kan i betydande utsträckning antas vara bestämt av skillnader i förväntad avkastning och risk mellan investeringsobjekten. Den förväntade avkastningen baseras på bedömningar av direktavkastning i form av nominell ränta, utdelning etc. samt värdeförändringar på placeringsobjekten, men är också beroende av skillnader i skattebehandling mellan olika objekt och olika ägarkategorier. Det bör dock observeras att investeringsobjekt ofta skiljer sig även i andra avseenden, exempelvis i fråga om likviditet och belåningsmöjlighet, vilket kan vara av betydelse för placeringsvalet. I sammanhanget bör också beaktas att endast vissa ägarkategorier har full frihet i valet mellan olika investeringsobjekt. Till följd av legala restriktioner har många kategorier begränsade möjligheter att välja mellan reala och finansiella investeringsobjekt och i vissa fall även mellan olika finansiella investeringsobjekt. Förekomsten av sådana restriktioner kan antas vara av betydelse för utvecklingen av olika ägarkategoriers andelar av börsaktie— stocken. I följande avsnitt redovisas för olika ägarkategorier dels storleken och sammansättningen av de medel som under perioden 1978—1985utnyttjades för investeringar, dels investeringarnas fördelning på olika objekt. Framställningens disposition illustreras i figur 6:1 nedan. Då finansierings- och investeringsbeslut i realiteten sker simultant och det inte går att studera det ena beslutet fristående från det andra eller att ange en inbördes ordning mellan besluten skall figuren inte betraktas som ett schema över ett kronologiskt händelseförlopp.

Figur 6:I Illustration av framställningens disposition.

Internt genererat kapital Externt tillfört kapital

Investeringar i Investeringar i reala tillgångar finansiella tillgångar

Investeringar i Investeringar i börsnoterade aktier övrigafinansiella tillgangar

194 Orsaker till förändringar SOU 198838

I sina huvuddrag ansluter orsaksanalysens uppläggning till den s.k. portföljvalsteorin, investerare antas maximera den förväntade nyttan i vilken varje av sin finansiella portfölj, dvs. av sitt totala innehav av finansiella tillgångar. Teorin förutsätter att olika investeringsalternativ skiljer sig åt endast med avseende på förväntad avkastning och risk samt att investerarna utmärks av riskaversion, vilket innebär att de föredrar en investering med viss för— väntad avkastning och risk framför en annan investering med samma för— väntade avkastning men med högre förväntad risk. Risken definieras i det sammanhanget som variationen i avkastningen. Inom ramen för en allmän riskaversion varierar emellertid riskbenägenheten från en investerare till en annan och varje investerare kommer att sträva efter en sådan samman— sättning av portföljen att den maximerar den förväntade avkastningen för den riskattityd han har. Att med hjälp av portföljvalsteorin till fullo förklara hur olika ägarkategorier under en viss tidsperiod placerat sina medel är emellertid inte möjligt. Ett av flera skäl till detta är att teorin utgår från att varje investerare söker maximera den förväntade nyttan av sina tillgångar. I praktiken har den pekuniära avkastningen kommit att användas som synonym för nyttan, men det kan ifrågasättas huruvida denna avkastning alltid uttrycker det värde som olika investerare tillmäter den förväntade nyttan av att inneha olika nämnas hushållens val mellan småhusboende och objekt. Som exempel kan finansiella investeringsobjekt. Den förväntade värdeförändringen på småhus torde inte nödvändigtvis återspegla den förväntade nytta olika individer tillmäter denna boendeform. Sammanfattningsvis talar detta för viss försiktighet vid användning av portföljvalsteori för att förklara olika ägarkategoriers placeringsbeteende. En sådan försiktighet synes vara särskilt påkallad i fråga om valet mellan reala och finansiella investeringsalternativ. Den statistiska redovisningen i avsnittet baseras i huvudsak på SCB:s kreditmarknadsstatistik och nationalräkenskaper, varför kategoridefinitionerna i vissa fall inte exakt stämmer överens med dem som använts i redovisningen av aktiestockens fördelning i avsnitt 4.3.1.6 ovan. Där så är fallet påpekas detta i texten. Grundmaterialets karaktär tillåter inte heller att de uppgifter om olika kategoriers innehav av börsnoterade aktier som framkommer i föreliggande avsnitt direkt omräknas till andelar av börsvärdet. Fördelningen av den totala börsaktiestocken på ägarkategorier framgenom en granskning av företagens aktieböcker, vilket är kommer säkrast den metod som använts i avsnitt 4.3.1.6. Beräkningarna i föreliggande avsnitt är endast avsedda att utgöra underlag för en diskussion om de faktorer som förorsakat förändringar i denna fördelning. Genomgången inleds i avsnitt 6.2.1 med kategorierna svenska fysiska personer och stiftelser, vilka båda är s.k. slutliga ägare. Därefter redovisas i avsnitten 6.2.2—6.2.7 olika kategorier av mellanhandsägare. I avsnitt 6.2.2 behandlas aktie-, aktiespar- och allemansfonder, vilka kan sägas fylla en entydig intermediär funktion kapitalmarknaden. De har inte någon än att fungera som mellanhänder för olika ägares innehav av annan uppgift

sou 1988138 Orsaker till

förändringar 195

aktier och andra värdepapper och fondernas storlek är på ett direkt sätt avhängig antalet andelsägare. En sådan funktion har också de i avsnitt 6.2.3 behandlade investmentföretagen, men kopplingen mellan investmentföretagens storlek och antal ägare är inte lika uttalad. I avsnitt 6.2.4 behandlas försäkringsföretag och i avsnitt 6.2.5 icke-finansiella företag. I avsnitten 6.2.6 och 6.2.7 redovisas de båda offentliga ägarkategorierna fjärde APfonden och löntagarfonderna. Dessa skiljer sig från övriga kategorier såtillvida att deras tillkomst och i viss mån även deras storlek och placeringsinriktning är direkt avhängig av riksdagen fattade beslut. Slutligen behandlas i avsnitt 6.2.8 kategorin utländska ägare.

6.2.1¶Hushållssektorn

I kreditmarknadsstatistiken och nationalräkenskaperna framkommer fysiska personer och stiftelser tillsammans med ideella föreningar som en restpost under benämningen hushållssektorn. Det har därför inte varit möjligt att redovisa kategorin fysiska personer för sig. Såväl i fråga om investeringarnas totala omfattning som omfattningen av investeringar i börsnoterade aktier torde emellertid fysiska personer vara den värdemässigt helt dominerande kategorin under rubriken hushållssektorn. Det kan också konstateras att stiftelsernas andel av aktiestocken, enligt vad som tidigare redovisats, förändrats i samma riktning som de fysiska personernas andel. Sammanfattningsvis talar detta för att hushållssektorn i föreliggande sammanhang torde kunna tjäna som en någorlunda god approximation för de fysiska personerna. Det innebär emellertid inte att de förklaringar till utvecklingen under perioden som diskuteras i avsnittet, och som personer, avser fysiska också skulle vara giltiga för stiftelser.

6.2.l.l Hushållssektorns totala investeringar Hushållens totala investeringar under en viss tidsperiod kan uttryckas som summan av deras bruttosparande och upplåning under perioden. En sådan summering har gjorts i diagram 6:1 nedan av vilket framgår att de totala investeringarna under större delen av 1970-talet översteg 10 % av BNP och i genomsnitt under decenniet uppgick till närmare 11 %. Mellan år 1978 och år 1985 föll emellertid investeringarna kraftigt, från närmare 12 % till drygt 7 % av BNP. Den genomsnittliga investeringsnivån för denna period var därför något lägre än under 1970-talet. Hushållens bruttosparande motsvarade under 1970-talet i genomsnitt 4,5 % av bruttosparandet BNP. Under perioden 1978—1985minskade dock från drygt 5 % till drygt 3 %. Bruttosparandet påverkas på ett direkt sätt av disponibel inkomst och konsumtion, varför förändringar i dessa båda storheter också förändrar bruttosparandets storlek. Hushållens reala disponibla inkomster steg varje år under 1970-talet och sparandets andel uppvisade inte någon trendmässig förändring. I samband med att den disponibla inkomsten sjönk i början av 1980-talet, medan konsumtionen inte förändrades nämnvärt, föll emellertid bruttosparandet märkbart. När hushål-

196 Orsaker till förändringar

lens realinkomster åter började stiga under år 1983 ökade också konsumtionen betydligt, varför utrymmet för sparande förblev begränsat. Hushållens låga bruttosparande under 1980-talets första hälft var således förknippat med en sänkt disponibel inkomst och en viss ökning av konsumtionen.'

Diagram 6:I Hushållsseklorns totala investeringar åren 1970—1985.Procent av BNP.

Andel

av BNP %

" 14

— 12

_.

1971 1973 1975 1977 1979 1981

Bruttosparande 'Förändring i skulder

D

Delas hushållens totala investeringar upp i investeringar i reala respektive

tillgångar, framgår av diagram 612 nedan att den sjunkande

finansiella

investeringsnivån från slutet av 1970-talet inbegrep en relativt sett större tillbakagång för reala än för finansiella investeringar. Hushållens reala investeringar låg under 1970-talet, med små variationer, på en nivå motsvarande omkring 5 % av BNP och bestod främst av investeringar i småoch fritidshus. Den höga inflationen i kombination med bland annat gällande avdrags- och räntebidragsregler medförde att lånefinansierade bostadsinvesteringar för många framstod som ett mycket attraktivt sätt att förvärva

' Analyseras sparandeutvecklingen i hushållssektorn under en längre tidsperiod måste hänsyn tas även till andra faktorer, såsom demografiska förändringar och upp— byggnaden av kollektiva pensionsförsäkringssystem. Dessa faktorer torde emellertid ha varit av mindre betydelse för utvecklingen under den relativt korta period som utredningen studerat.

en bostad och samtidigt värdesäkra sitt sparande. Vid 1980-talets början skedde en rad förändringar i dessa avseenden och bostadsinvesteringarna sjönk kraftigt. Hushållens reala investeringar under perioden 1978—1985 kom därför att ligga en betydligt lägre nivå än under 1970-talet som helhet och uppgick år 1985 till endast 2,4 % av BNP.

Även för hushållens investeringar kan en viss nedgång noteras

finansiella

från slutet av 1970-talet. Nedgången skedde dock från en hög nivå, varför de finansiella investeringarna genomsnittligt sett var något högre under perioden 1978—1985än under 1970-talet som helhet, trots en betydande nedgång i bruttosparandet. Uttryckt i marknadsvärde vid transaktionstillfället motsvarade de finansiella investeringarna i genomsnitt närmare 6 % av BNP under åren 1978-1985 och uppgick vid periodens slut till 5 %.

Nedgången i hushållens finansiella investeringar var inte lika kraftig som nedgången i de reala investeringarna. De finansiella investeringarnas andel av hushållens totala investeringar ökade därför under perioden. Under 1970-talet var de finansiella investeringarna i stort sett i nivå med de reala och svarade i genomsnitt för 52 % av de totala investeringarna. Motsvarande andel för perioden 1978—1985var omkring 60 %.

Diagram 6:2 Hushållssektarns totala investeringar åren 1970—1985 fördeladepå reala och finansiellainvesteringar. Procent av BNP.

Andel av BNP

Finansiella investeringar

Reala investeringar

l l | l | l T | I | l | l I

1971 1973 1975 1977 1979 .1981 1983 1985

Traditionellt utgörs hushållens finansiella investeringar främst av bankinlåning.2Därutöver innehar hushållen finansiella tillgångar i form av bl. a. obligationer, försäkringar och börsnoterade aktier. Under perioden 1978—1985ägde en rad förändringar rum som kan ha påverkat hushållens benägenhet att investera i dessa tillgångsslag. Den ekonomiska politiken under perioden var i betydande utsträckning inriktad på att stimulera hus— hållens sparande. Bland de åtgärder som vidtogs i detta syfte kan nämnas skattelättnader för olika typer av bankinlåning och sparande i aktiefonder samt betydande emissioner av sparobligationer till gynnsamma villkor. Sammantaget kan dessa faktorer förmodas ha haft en positiv inverkan på den förväntade avkastningen på finansiella tillgångar, vilket i så fall medförde att nedgången i de finansiella investeringarna under 1980-talets första hälft blev mindre än vad som annars skulle ha varit fallet.

6.2.1.2 Hushållssektorns finansiella investeringar I större utsträckning än valet mellan reala och finansiella investeringar torde hushållens val mellan olika finansiellatillgångar kunna analyseras i ett portföljvalsperspektiv, där utfallet avgörs av skillnader i förväntad pekuniär avkastning och förväntad risk mellan föreliggande investeringsalternativ. Genom att det ständigt sker förändringar som påverkar dessa faktorer varierar hushållens fördelning av de finansiella investeringarna mellan olika år.

Det bör dock understrykas att detta inte innebär att samtliga eller ens en majoritet av hushållen resonerar i sådana termer vid beslut om investeringar i finansiella tillgångar. Tvärtom visar utförda undersökningar att flertalet hushåll saknar finansiella tillgångar av sådan storlek att de kan förväntas vara placerade med utgångspunkt i ett portföljresonemang. För dessa hushåll representerar de finansiella tillgångarna snarast en likviditetsreserv av begränsad storlek. Den ojämna fördelningen av de finansiella tillgångarna bland hushållen medför emellertid samtidigt att portföljvalsperspektivet är en realitet för de hushåll som innehar merparten av de finansiella tillgångarna.3 Totalt sett kan det därför anses rimligt att betrakta fördelningen av hushållens finansiella investeringar i ett sådant perspektiv.

I tabell 6:1 nedan redovisas hushållens totala finansiella nettoinvesteringar fördelade på bankinlåning, obligationer och förlagsbevis, fondandelar, försäkringar samt svenska börsnoterade aktier för perioden 1978—1985. I den övre delen av tabellen redovisas de tillgångsslag i vilka hushållens nettoinvesteringar var positiva, medan de tillgångsslag i vilka hushållen gjorde negativa nettoinvesteringar redovisas i tabellens nedre del. Av tabellen framgår att hushållen varje år under perioden företog positiva nettoinvesteringar i samtliga tillgångsslag utom börsnoterade aktier, vilka nettosåldes.

2 Med bankinlåning avses sedlar, mynt och banktillgodohavanden. 3Pålsson, A-M.,

Hushållens finansiella sparande, 1972—1983.Stencil, Lunds universitet, september 1987.

%

%

8 5 %

5 %

%

%

9 3 % i

5 2 %

4 2

200 Orsaker till förändringar sou 198838

Tabellen visar också att en förskjutning ägde rum i investeringarnas fördelning på olika tillgångsslag. Bankinlåningens andel av de positiva nettoinvesteringarna uppgick år 1978 till 70 %, men minskade trendmässigt till närmare 48 % år 1985. Nettoinvesteringar i obligationer svarade för i stort sett samma andel vid periodens slut som vid dess början, men uppvisade vissa år markant avvikande värden. Det senare torde hänga samman med bl. a. statens inlösen av vissa premieobligationslån utan motsvarande nyemissioner. Den mest markerade andelsökningen uppvisar hushållens nettoinvesteringar i fondandelar. Dessa svarade vid periodens början för mindre än 1 % av de positiva nettoinvesteringarna och vid periodens slut för närmare % — 13 en utveckling som torde vara starkt förknippad med införandet av möjligheterna till skattesubventionerat sparande i aktiesparoch sedermera allemansfonder. Det bör dock noteras att fondandelar även inkluderar andelar i fonder som helt eller delvis äger andra värdepapper än aktier och att det samlade värdet av sådana värdepapper vid periodens slut representerade mer än hälften av fondernas totala tillgångar. Vad slutligen gäller försäkringssparandet, visar tabellen att dess andel av de positiva nettoinvesteringarna mer än fördubblades under perioden, från 9 % till 21 %. Avkastningen på svenska börsnoterade aktier har under efterkrigstiden varierat kraftigt, vilket i diagram 6:3 nedan illustreras för perioden 1950—1975. Genomsnittligt sett var avkastningen på aktier under den perioden väsentligt högre än på exempelvis obligationer och banksparande. En betydande nedgång kan emellertid noteras under periodens senare hälft.

Diagram 6:3 Ärligrealavkastning skatt på fysiska personers investeringar i sven-

efter

ska börsnoterade aktier, obligationer och banksparande år [950—1975. Avkastning % 45—-

35—

_15_

——25 ! | I I

1950 1955 1960 1965 1970

— — —— Aktier Bank Obligationer Källa: Wohlin, L. och Lindörn, B., Industrins tillväxt och långsiktiga finansiering, i SOU 1978:l3.

SOU 198838 Orsaker till förändringar 201

På uppdrag av utredningen har avkastningen på fysiska personers investeringar i olika finansiella investeringsobjekt beräknats även för perioden 1978—1985.4Av beräkningarna framgår bl. a. att

banksparande erbjöd den lägsta genomsnittliga årliga avkastningen under perioden som helhet medan avkastningen på aktier och aktiefonder var ojämförligt högst —

oberoende av ägarens marginalskattesats, se tabell 6:2 och 6:3 nedan.

Tabell 6:2 Genomsnittlig årlig real avkastning efter skatt på investeringar i kapitalräkningskonto med 12 månaders uppsägningstid under perioden 1978—1985.

aInvesteringsperioden avser den 1januari—den 31 december.

Källa: Pålsson, A-M, Avkastningen på några aktuella sparformer, 1975—1985, Bilaga 5 till betänkandet.

Tabell 6:3 Genomsnittlig årlig real avkastning (vårdestegring och direktavkastning) efter skatt på investeringar i svenska börsnoterade aktier under perioden 1978—1985.' Investerings- Marginalskatt

' b

”

Avkastningen på sparande i aktiespar- och allemansfonder motsvaras av de värden som ges av kolumnen för marginalskatten 0 %. bInvesteringsperioden avser den 1 januari—den 31 december. Beräkningarna utgår från antagandet att direktavkastningen, efter beskattning, återinvesteras. Källa: Pålsson, A-M, Avkastningen på några aktuella sparformer, 1975—1985, Bilaga 5 till betänkandet.

Med utgångspunkt i endast den konstaterade avkastningen synes således hushållens minskade banksparande rationellt. Detsamma gäller det ökade försäkringssparandet och framför allt det ökade sparandet i fondandelar. Vad däremot gäller nettoförsäljningen av börsnoterade aktier synes beteendet, mot bakgrund av endast denna utveckling, mindre motiverat.

4¶Pålsson, A-M., Avkastningen på några

aktuella sparformer, 1975—85. Bilaga 5 till betänkandet.

6.2.l.3 Hushållssektorns totala innehav av finansiella tillgångar

En adekvat bedömning av hushållens val mellan olika tillgångsslag kräver emellertid att hänsyn tas även till av icke realiserade värdeföränd-

effekten

ringar på de [ Värdeförändringarna

hushållens portfölj ingående objekten. påverkar såväl storleken som sammansättningen av portföljen. Hushållens stock av finansiella tillgångar uppgick år 1978 till närmare 290 miljarder kronor, vilket motsvarade drygt 70 % av BNP. Som redovisats ovan föll hushållens finansiella investeringar under perioden 1978—1985. Beräknas effekten av dessa investeringar på ett sådant sätt att enbart de årliga nettoinvesteringarna fortlöpande adderas till tillgångarnas samlade värde vid utgången av år 1978, blir resultatet att hushållens finansiella tillgångar minskade med drygt 6 procentenheter av BNP under perioden. Detta illustreras av den undre kurvan i diagram 6:4 nedan. Om hänsyn tas även till icke realiserade värdeförändringar ändras emellertid resultatet radikalt. Den övre kurvan i diagrammet visar sålunda att hushållens totala finansiella tillgångar i realiteten steg med 10 procentenheter av BNP under perioden och vid utgången av år 1985 uppgick till omkring 80 % av BNP.

Diagram 6:4 Värdet av hushållssektorns samlade finansiellatillgångar vid utgången av år 1978—1985. Procent av BNP. Andel av BNP % 100 1

— 90

Inklusive kapitalvinster

80—

"

50—

40—

%

1978 1985

19'79 19'80 15381193321925319'84

Anm. Värdet av hushållens försäkringstillgångar består i statistiken av försäkringsföretagens försäkringstekniska skuld till hushållen samt värdet av den s. återbäringsfonden. Inte någon av dessa poster regleras med hänsyn till eventuell värde-

stegring. Kapitalvinster är emellertid att betrakta som en del av försäkringstagarnas samlade fordran försäkringsföretaget, varför statistiken underskattar värdet av hushållens försäkringstillgångar. Med hjälp av uppgifter från försäkringsinspektionen har utredningen uppskattat marknadsvärdet av livförsäkringsföretagens tillgångar. Beräkningarna ger vid handen att det samlade värdet av hushållens försäkringssparande skulle stiga med mindre än 10 % år 1985 vid beaktande av kapitalvinster. Det skulle i sin tur betyda att den övre kurvan i diagrammet för år 1985 försköts knappt 1 procentenhet uppåt.

Värdestegringen påverkar emellertid inte endast storleken på hushållens portfölj av finansiella tillgångar. I den mån värdet på de i portföljen ingående objekten utvecklas olika, kommer även sammansättningen av portföljen att förändras. I ett portföljvalsperspektiv måste därför en bedömning av hushållens agerande inbegripa också de kapitalvinster som

under den studerade perioden uppkom på befintliga innehav av olika finansiella tillgångar och som inte realiserades under perioden. Av diagram 625 nedan framgår att Stockholms fondbörs aktieindex i det närmaste femdubblades ineHan år 1978 och år1985. För övdga Hnanäeua ngångari hushånens portfölj var värdestegringen däremot i stort sett försumbar,

varför kursutvecklingen på aktier kraftigt påverkade sammansättningen av hushållens finansiella portfölj.

Diagram 6:5 Stockholms aktieindex åren 1978—1985. År 1979 = 100.

fondbörs

Index

soo—1

450—

400—

350—

300-

250—

200—

150-

100 l 1 T I | 1 j

1978 1979 1980 1981 1982 1983 1984 1985

204 Orsaker till förändringar sou 1988z38

Som framgår av diagram 6:6 nedan var bankinlåning under hela perioden det största tillgångsslaget i portföljen. Med undantag för år 1984 föll dock bankinlåningens andel kontinuerligt från 58 % år 1978 till omkring 46 % år 1985. Obligationer uppvisade en relativt konstant andel under perioden, omkring 10 %. Detta var också fallet för försäkringar, trots att hushållen avsatte en allt större andel av de årliga finansiella nettoinvesteringarna till försäkringar. Förklaringen till att andelen för dessa tillgångsslag inte ökade trots fortlöpande nettoinvesteringar ligger främst i den kraftiga värdestegringen på börsnoterade aktier och fondandelar. Trots att hushållen under hela perioden var nettosäljare av börsnoterade aktier ökade aktiernas andel av hushållens finansiella tillgångar från omkring 8,5 % år 1978 till närmare 15 % vid utgången av år 1985. Genom såväl betydande nettoköp som värdestegringar ökade också den del av de finansiella tillgångarna som utgjordes av andelar i aktie-, aktiespar- och allemansfonder från knappt (),3 % till närmare 4 %.

Diagram 6:6 Sammansättningen av hushållssektorns finansiellatillgångar vid utgången av år 1978—1985. Marknadsvärden. Andel %

— 100

_ Övrigt 90

Försäkringar

" 80

* Obligationer 70

Fondandelar

& 60—

Börsnoterade aktier

— 50

_ Bankinlåning 40 30— 20— 10—

0 I 1 T | l l I

1978 1979 1980 1981 1982 1983 1984 1985 Anm. Beträffande hushållens försäkringstillgångar se anmärkning vid diagram 614.

6.2.1.4 Hushållssektorns innehav av börsnoterade aktier Den av fysiska personer direktägda andelen av den svenska börsaktiestocken har under hela efterkrigstiden minskat och denna utveckling synes ha varit särskilt markerad under de två senaste decennierna. Beräkningar från 1960-talets mitt uppskattar de fysiska personernas direktinnehav av börsno-

terade aktier till omkring 70 % av det dåvarande börsvärdet. Vid ingången av perioden 1978—1985var andelen omkring 35 % och föll därefter under perioden till omkring 25 %. Som framgått av den internationella översikten i kapitel 5 är denna s.k. institutionalisering av aktieägandet inte något specifikt svenskt fenomen. En likartad utveckling kan iakttagas i flera länder.

För att en viss ägarkategori över tiden skall behålla sin andel av börsaktiestocken krävs att den fortlöpande nettoköper aktier i en omfattning som motsvarar stockens expansion i form av dels nyemitterade aktier i befintliga företag, dels nyintroducerade företags aktier.5 Den konstaterade tillbaka— gången för den av fysiska personer ägda andelen av börsaktiestocken skulle därför kunna vara resultatet av i huvudsak tre typer av ageranden, nämligen: — att

fysiska personer nettosålde aktier till andra ägarkategorier under

perioden

att fysiska personer inte tecknade en andel av den under perioden

nyemitterade aktiestocken i de bestående företagen som motsvarade deras andel av börsaktiestocken vid periodens

början att fysiska personer varken förvärvade eller redan vid introduktionstill-

fället innehade aktier i de nyintroducerade företagen i en utsträckning

som motsvarade deras andel av

börsaktiestocken vid periodens början. I avsnitt 4.3.1.6 ovan har visats att minst hälften av den konstaterade nedgången i de fysiska personernas andel av börsvärdet under den av utredningen studerade perioden var hänförlig till nettoförsäljningar ur den bestående aktiestocken. Det har i föreliggande kapitel också visats att hushållssektorn varje år under perioden nettosålde börsnoterade aktier. Mot bakgrund av att nyemissionsvolymen och introduktionen av nya företag på aktiemarknaden under tidigare år var relativt sett mindre än under den av utredningen studerade perioden torde också den långsiktiga tillbakagången för de fysiska personernas andel i allt väsentligt vara resultatet av nettoförsäljningar ur den bestående aktiestocken.

Vid en närmare granskning av orsakerna till detta beteende bör beaktas att den del av den totala börsaktiestocken som i statistiken hänförs till fysiska personer är ett aggregat av en rad enskilda aktieposter av synnerligen varierande storlek. Flertalet av dessa poster representerar endast mycket begränsade andelar i respektive företag, medan andra aktieposter är så stora att de ger ägaren möjlighet att utöva ett kontrollerande inflytande i företaget. I det förstnämnda fallet utgör aktierna vanligtvis en mindre del av ägarens portfölj av olika finansiella tillgångar, medan de i det sistnämnda fallet ofta utgör så gott som hela innehavet av finansiella tillgångar för ägaren i fråga. Beroende på skillnader i innehavens karaktär hos olika fysiska personer kan delvis olika orsaker sökas till de konstaterade nettoför-

En enskild aktör kan på en expanderande börs behålla sin andel av börsvärdet genom placeringar som utvecklas bättre än börsindex. Denna möjlighet torde inte föreligga för en hel ägarkategori.

säljningarna. Det är givetvis inte heller så att samtliga ägare inom kategorin fysiska personer nettosålt aktier, tvärtom finns det personer som varit nettoköpare av aktier såväl under den av utredningen studerade perioden som i ett längre tidsperspektiv.

Vad först gäller de ägare som i valet mellan olika tillgångsslag placerat en del av sin portfölj i aktier, kan konstateras att den reala avkastningen på aktier efter skatt för fysiska personers direktägande, från 1950-talet till 1970-talets slut, genomsnittligt sett visserligen var högre än på exempelvis obligationer och banktillgodohavanden, men att aktieplaceringar också var förenade med ett väsentligt större risktagande i form av variation i avkastningen. Det skall också noteras att avkastningen på aktier sjönk mycket kraftigt under dessa år, medan risken var i stort sett oförändrad. Visserligen

även på obligationer och banktillgodohavanden, men sjönk avkastningen inte lika mycket som avkastningen aktier. De fysiska personernas nettoförsäljningar kan därvid betraktas som en förändring av tillgångarnas sammansättning med hänsyn till förväntad avkastning och risk.

Under perioden 1978—1985var emellertid avkastningen aktier genomsnittligt sett remarkabelt hög, vilket förklaras av en mycket kraftig värdestegring under periodens senare del. Nettoförsäljningarna under perioden kan mot denna bakgrund synas mindre motiverade, men det fanns faktorer som motiverade en viss försäljning.

För det första uppkom det under perioden möjligheter att placera mindre belopp i aktier på ett sådant sätt att avkastningen blev ännu högre än vad som ovan redovisats, nämligen i form av skattesubventionerade insättningar i aktiespar— och sedermera allemansfonder. Det får anses troligt att den ökade andel av börsaktiestocken som under perioden uppnåddes av dessa fonder delvis representerar uteblivna förvärv av nya aktier från fysiska personers sida och i viss mån också omplaceringar av fysiska personers tidigare direktägda aktieinnehav.

Som påpekats ovan måste vidare beaktas att aktier i förhållande till många andra tillgångsslag representerar en riskfylld placering. Trots en kraftig avkastning på aktieinvesteringar finns det därför skäl, för såväl fysiska personer som vissa andra ägarkategorier, att låta aktier utgöra endast en begränsad del av de samlade finansiella tillgångarna. Som visats ovan representerade aktier trots nettoförsäljningarna en nästan dubbelt så stor andel av hushållssektorns finansiella portfölj vid periodens slut som vid dess I det perspektivet kan en del av försäljningarna tolkas som att

början. värdestegringen under perioden i viss utsträckning omvandlades till andra och mindre riskfyllda tillgångsslag, liksom till konsumtion.

För de fysiska personer som äger så stora andelar av aktiestocken i enskilda börsföretag att de kan sägas vara kontrollerande ägare, torde aktieinnehaven i fråga representera en mycket stor andel av de totala finansiella tillgångarna. Som närmare diskuteras i avsnitt 6.3 nedan kan dessa innehav ses som uttryck för att ägaren värderar kontrollmöjligheten högre än den riskreducering som skulle kunna uppnås genom en diviersifiering av portföljen. Under den av utredningen studerade perioden förekom

Orsaker till förändringar

att hela eller delar av ägarkategorier. sådana aktieinnehav såldes till andra I en vid bemärkelse kan även dessa försäljningar betraktas som en förändring av sammansättningen av ägarens finansiella portfölj, motiverad av en avvägning mellan förväntad avkastning och risk för olika tillgångsslag. För denna typ av aktieinnehav har utvecklingen i riktning mot institutionellt ägande, framför allt i ett längre tidsperspektiv, också påverkats av den splittring av innehaven som ofta uppkommit i samband med arvsskiften efter den ursprunglige ägaren. Arvingarna har i många fall saknat incitament att ut det till behålla aktieinnehavet intakt och därför bjudit försäljning, varvid det förvärvats av i första hand de allt kapitalstarkare juridiska personerna. Beträffande det andra av de tre ageranden som skulle kunna förklara nedgången i de fysiska personernas direktägande av börsnoterade aktier, ett oproportionellt lågt deltagande i nyemissioner, kan inledningsvis konstateras en stor del av riskkapitalet i de svenska börsföretagen ursprungligen tillsköts av ett fåtal fysiska personer i samband med företagens grundande. För att kunna uppnå och bevara en ur konkurrenssynpunkt lämplig storlek på dessa företag har krävts kontinuerliga tillskott av kapital, vilket i betydande utsträckning kunnat tillgodoses genom företagens egna vinstmedel. Det har emellertid också varit nödvändigt att vidga företagens bas av eget kapital genom nyemissioner av ursprungaktier. Inte sällan har företagens liga ägare därvid funnit det lämpligt — av — eller likviditetsskäl nödvändigt att låta andra teckna aktier i företagen. Som redovisas i avsnitten 6.2.2—6.2.7 nedan har förutsättningarna för deltagande i dessa emissioner varit särskilt goda för de juridiska personer till vilka allt större mängder sparade medel kanaliserats och för vilka de skattemässiga villkoren för förvärv och innehav av aktier varit mer gynnsamma än för fysiska personer. Den totala nyemissionsvolymen i de företag som under hela den studerade perioden återfanns på börslistorna var under 1980-talets första hälft mycket stor i förhållande till vad som var fallet under exempelvis 1970-talet. Närmare två tredjedelar av apport— den totala nyemissionsvolymen (exkl. emissioner) under perioden utgjordes av emissioner vid vilka företagens befintliga ägare hade företräde att teckna de nya aktierna, medan resterande emissioner var s.k. riktade emissioner, vid vilka de befintliga ägarnas företrädesrätt till nyteckning åsidosattes. Vad först gäller emissioner med företrädesrätt för ägarna kan noteras att det förekom ett betydande utbud av teckningsrätter i små poster på marknaden under den studerade perioden, vilket enligt flera bedömare i huvudsak emanerade från fysiska personer. För de ägare som vid denna typ av emissioner ställs inför valet att teckna eller inte teckna nya aktier är valet teoretiskt sett inte annorlunda än valet mellan att sälja eller inte sälja redan innehavda aktier. De förklaringar till de fysiska personernas nettoförsäljningar av aktier som med utgångspunkt i den s.k. portföljvalsteorin diskuterats ovan kan därför antas utgöra förklaringar också till att kategorin inte utnyttjade befintliga möjligheter att teckna nya aktier. Emellertid mås— te vid nyemissioner också beaktas att ägarna av likviditetsskäl kan vara

tvungna att avstå från ett teckningserbjudande.

Vad därefter gäller de nyemissioner som under perioden i fråga genomfördes utan företrädesrätt för befintliga ägare i företagen, kan i korthet konstateras att de i allt väsentligt var riktade till utländska placerare. De bidrog därigenom ett direkt sätt till nedgången i svenska fysiska personers andel av börsvärdet.

Under senare år har företagen genom apportemissioner i allt större utsträckning kommit att utnyttja nyemitterade aktier som betalningsmedel vid förvärv av andra företag. Förvärvet tillgår då så att aktieägarna i det förvärvade företaget i utbyte mot sina gamla aktier erhåller nyemitterade aktier i det köpande företaget. Under förutsättning att såväl det köpande som det uppköpta företaget är börsföretag medför dessa emissioner inte i sig någon förändring av börsaktiestockens fördelning på ägarkategorier. Det kan dock noteras att ägarna till de aktier som byts ut är skattskyldiga för den realisationsvinst som kan uppkomma vid bytet, vilket av likviditetsskäl kan tvinga dem att sälja en del av de erhållna aktierna. Det stora antal uppköp av börsföretag som med hjälp av apportemissioner genomfördes under den studerade perioden bidrog sannolikt, på detta indirekta sätt, i någon mån till nedgången i de fysiska personernas andel av börsvärdet.

Vad slutligen gäller det sistnämnda av de tre ageranden som skulle kunna ligga bakom den konstaterade nedgången i de fysiska personernas andel av börsvärdet nämligen ett oproportionellt litet och innehav av aktier i

förvärv

de företag som börsintroducerades under perioden, har i avsnitt 4.3.1.6 visats att de fysiska personerna år 1985 innehade en större andel av aktiestocken i dessa företag än i genomsnittet för samtliga börsföretag, varför tillkomsten av nya företag på börslistorna inte bidrog till den minskade andelen för de fysiska personerna. Tvärtom medförde tillkomsten av nya företag att nedgången blev något mindre än den annars skulle ha blivit.

Som avslutande förklaringar till den för fysiska personer minskade andelen av börsvärdet under den av utredningen studerade perioden bör också framhållas två företeelser som delvis faller utanför de ageranden som ovan diskuterats. De kan närmast beskrivas som att ägare över tiden, av skatte- eller andra skäl, ändrar kategoritillhörighet.

Till kategorin fysiska personers aktieinnehav hänförs i statistiken endast aktier som ägs direkt av enskilda individer. Aktier ägda av exempelvis ett förvaltningsföretag hänförs till juridiska personers ägande, även om förvaltningsföretaget i sin helhet ägs och kontrolleras av en eller ett fåtal fysiska personer. En grov beräkning tyder på att en mindre del av tillbakagången för fysiska personers direktägande kan vara ett resultat av att vissa fysiska personers aktieinnehav överfördes till förvaltningsföretag under perioden. Betydelsen därav bör dock inte överskattas då familjekontrollerade förvaltningsföretag kan beräknas ha innehaft högst 3 % av börsaktiestockens samlade värde år 1985.

En liten del av nedgången i de fysiska personernas andel av börsvärdet kan också hänföras till att vissa stora ägare flyttade från Sverige till utlandet under perioden. Sammantaget torde dock utflyttningar av detta slag inte

kunna förklara mer än omkring en procentenhet av nedgången, vilket delvis beror på att flera av de stora ägare som lämnade landet redan före utflyttningen bedrev sin verksamhet via förvaltningsföretag, varvid börsaktieinnehaven i statistiken klassificerades som tillhöriga kategorin

juridiska personer.

6.2.2¶Aktiefonder, aktiesparfonder och allemansfonder

Det finansiella risktagande som förvärv av aktier i ett visst företag innebär — —

och som kommer till uttryck i en variation i avkastningen på aktierna kan sägas bestå av två delar, nämligen en systematisk och en osystematisk risk. Den systematiska risken är gemensam för alla företag och benämns därför ibland marknadsrisk. Den härrör från exempelvis en allmän nedgång i ekonomin eller generella förändringar i betingelserna för att inneha aktier. Den osystematiska risken däremot är

hänförlig till varje enskilt företag och benämns därför även företagsspecifik risk. Genom en lämplig fördelning av en aktieportfölj på aktier i olika företag kan den osystematiska risken i portföljen elimineras, varför en ägare inte behöver bära större osystematisk risk än han själv önskar.

Varje ägare kan naturligtvis själv hantera sin aktieportfölj och kontinuerligt bevaka att den har en lämplig fördelning. Då detta emellertid är förenat med såväl informations- som transaktionskostnader, kan ägaren istället genomföra en investering i aktier på det sättet att han förvärvar en andel i en juridisk person som i sin tur äger och förvaltar en aktieportfölj. De mest renodlade formerna för denna typ av mellanhandsägare representeras i Sverige av dels aktie-, aktiespar- och allemansfonder, dels investmentföretag, vilka alla har en entydigt intermediär funktion på kapitalmarknaden. Till kategorin mellanhandsägare hör emellertid också en rad företag, vilkas huvudsakliga verksamhetsföremål är ett annat än att äga och förvalta aktier, men som också innehar betydande aktieportföljer.

Aktiefonder var redan under 1900-talets första decennier en etablerad ägarkategori framför allt i Förenta staterna, men också i vissa europeiska länder med väl utvecklade aktiemarknader. I Sverige är denna ägarkategori däremot väsentligt yngre. Den första aktiefondsverksamheten startades år 1932 av det Stockholms Enskilda Bank närstående företaget AB Svenska Aktier. Verksamheten hade dock en förhållandevis begränsad omfattning och det dröjde närmare trettio år innan sparande i aktiefonder fick en mer allmän spridning. År 1958 bildades Stiftelsen Aktietjänst som i sin tur startade de s.k. Koncentrafonderna, vilka förvaltades av Svenska Handelsbanken. Under 1960-talet startades aktiefondsverksamhet av bland annat Skandinaviska Banken (Stiftelsen Skandifond) och sparbanksrörelsen

(Stiftelsen Sparinvest).

I Sverige saknades också länge särskilda lagregler rörande denna typ av verksamhet, varför det i flera avseenden rådde oklarhet om de rättsliga förhållandena mellan de i fondverksamheten inblandade parterna. På uppdrag av regeringen utarbetade emellertid den s.k. aktiefondsutredningen år

210 Orsaker till förändringar SOU 198838

1969ett förslag 1969:16), vilket resultera-

till lagstiftning på området (SOU

aktiefondslag. Denna lag är också de i den alltjämt gällande 1974 års utgångspunkt för regleringen av de senare inrättade aktiespar- och allemansfonderna.

6.2.2.l Fondernas organisation och verksamhet

Aktiefonder

Fonder för investeringar i värdepapper kan vara uppbyggda på två principiellt olika sätt, nämligen som slutna respektive öppna fonder. En sluten fond utmärks av att det sammanlagda antalet fondandelar är bestämt från början och att detta antal inte kan ökas eller minskas annat än i formbunden ordning, dvs. utan att de bestämmelser som reglerar verksamheten ändras. Andelarna är som regel föremål för handel, varför priset på dem blir beroende inte bara av värdet av de i fonden ingående värdepapperen utan också av tillgång och efterfrågan på andelarna. Slutna fonder är normalt konstruerade som aktiebolag, där andelarna motsvaras av aktier i bolaget. Det är i denna form de i Sverige förekommande investmentföretagen är organiserade. I ett investmentbolag är således värdepappersinnehavet en del av bolagets egen förmögenhet, i vilken också kan ingå annan egendom. Tillskott av medel från nya ägare kan i dessa bolag ske endast genom teckning av och betalning för aktier i samband med emissioner. Bolaget kan inte heller annat än i formbunden ordning, exempelvis i samband med nedsättning av aktiekapitalet, lösa in aktier från befintliga ägare.

En öppen karakteriseras framför allt av att andelsägarna kan lösa in

fond

sina andelar hos fonden. Fonden ökar i storlek genom försäljning av nya fondandelar och minskar genom att befintliga andelar löses in. Värdet en andel i en öppen fond motsvarar därför vid varje tidpunkt det sammanlagda värdet av fondens värdepapper dividerat med antalet utelöpande andelar. Även öppna fonder kan konstrueras som aktiebolag, men det förutsätter att bolaget har möjlighet att genom ett enkelt förfarande öka och minskasitt aktiekapital. Den svenska aktiebolagslagen uppställer emellertid stränga formregler för denna typ av aktiebolag att

åtgärder och förbjuder i princip förvärva egna aktier. Mot denna bakgrund är de i Sverige förekommande aktiefonderna konStruerade i en kontraktuell form med tre parter, vilkas inbördes förhållanden regleras genom avtal. Ett förvaltande företag, fondbolag, ombesörjer försäljning och inlösen av andelar i en fond och sköter placeringar i en värdepappersportfölj. Övrigaparter är en förvaringsbank som har hand om de värdepapper som ingår i portföljen, samt investerarna. Aktiefonden är visserligen inte en självständig juridisk person, men är likväl en i förhållande till fondbolaget fristående förmögenhetsmassa som ägs av andelsägarna.

Aktiefondsutredningen föreslog att styrelsen i ett fondbolag skulle bestå av minst fem ledamöter och att minst en av dem skulle utses av andelsägarna eller bankinspektionen med uppgift att bevaka andelsägarnas

intressen. Förslaget innebar också att rösträtten för de aktier som innehades av en aktiefond skulle utövas av fondbolaget och dess styrelse som därvid hade att handla uteslutande i fondandelsägarnas gemensamma intresse. Utredningen konstaterade att fondbolagens styrelser och ytterst de intressenter som stod bakom fondbolagen, till följd av denna organisatoriska ordning, skulle kunna utöva ett större inflytande inom näringslivet än som stod i proportion till deras egna kapitalinsatser i fondbolagen. Inflytandet skulle i stor utsträckning komma att grundas på de anonyma fondandelsägarnas tillskott till fonderna. Med hänsyn till önskemålet att förhindra en från samhällelig synpunkt ”föga önskvärd maktkoncentration inom näringslivet” föreslog utredningen därför vidare att varje fondbolags aktiefonder tillsammans inte skulle få inneha mer än 5 % av aktierna i ett och samma företag eller, om företaget givit ut aktier med olika röstvärden, 5 % av röstetalet för samtliga aktier i företaget.

Regeringen önskade emellertid åstadkomma en närmare koppling mellan andelsägarna och rösträttens utövande, varför den föreslog dels att andelsägarna skulle utse en representant för varje påbörjat tretal styrelseledamöter, dels att endast dessa representanter skulle ha rätt att om

besluta rösträttens utövande. I propositionen konstateras att det motiv som förestavade utredningens förslag om en femprocentsgräns i de enskilda företagen därigenom i viss mån försvagades, men ”att ett stort engagemang i ett och samma företag kan vara mindre önskvärt också av andra skäl än syftet att motverka maktkoncentration”. Regeln kunde bl. a. bidra till riskför— delningen inom en fond. I propositionen godtogs därför utredningens förslag att införa en femprocentsgräns för varje aktiefonds kapital- och röstandel i enskilda företag.

Riksdagen biföll i allt väsentligt regeringens förslag till aktiefondslag, men gjorde på en punkt en väsentlig ändring. I stället för att tillerkänna andelsägarrepresentanterna en exklusiv rätt att deltaga i styrelsebeslut om hur rösträtten för fondernas aktieinnehav skall utövas, fastslog riksdagen att beslutet i vanlig ordning skall fattas av styrelsen i dess helhet. Beslutet blir dock giltigt endast under förutsättning att det biträds av minst hälften av andelsägarrepresentanterna.

Vad gäller aktiefondernas placeringspolitik föreskriver aktiefondslagen att tillförda medel så snart det anses lämpligt skall placeras i värdepapper. Lagen anger också vilka typer av värdepapper fonden får förvärva. Det är bl. a. svenska aktier och andra svenska värdepapper, men också utländska värdepapper som är föremål för notering och handel vid fondbörs. I syfte att främja en lämplig fördelning av fondernas förlustrisker föreskriver lagen också att en aktiefond i princip inte får inneha värdepapper från en och samma utfärdare i vidare mån än att dessa totalt representerar 10 % av fondens värde.

Aktiefonder är skattskyldiga för erhållna utdelningar och ränteintäkter, men får göra avdrag för utdelningar till andelsägarna. Dessa beskattas i sin tur för utdelningarna på samma sätt som för aktieutdelningar. För realisationsvinster på avyttrade aktier beskattas aktiefonder enligt de vanliga

realisationsvinstreglerna om aktierna innehafts kortare tid än två år. Har de avyttrade aktierna innehafts två år eller längre tid gäller däremot, sedan år 1980, att realisationsvinsten inte beskattas. Genom utdelning till andels-

avdragsrätt har emellertid aktiefonderna möjlighet ägarna och åtföljande att helt eller delvis undgå beskattning även för aktier som innehafts kortare tid än två år. Andelsägarna är skattskyldiga vid försäljning av fondandelar

samma sätt som vid försäljning av aktier.

Vid ingången av perioden 1978—1985fanns det i Sverige 17 aktiefonder med en sammanlagd fondförmögenhet uppgående till omkring 800 miljoner kronor, varav knappt 700 miljoner kronor var hänförligt till svenska börsnoterade aktier. Fondernas aktieinnehav representerade således omkring 1,5 % av det dåvarande börsvärdet vid Stockholms fondbörs.

Aktiesparfonder Våren 1977 tillsatte den året dessförinnan tillträdda borgerliga regeringen en utredning med uppgift att utreda möjligheten att stimulera hushållens sparande och att kanalisera ett ökat sparande till kapitalbildning i näringslivet. Mot bakgrund av de resultat utredningen presenterade (Ds E 1978:1) framlade regeringen ett år senare ett förslag om s.k. skattesparande, vilket omfattade sparande i dels bank, dels s.k. aktiesparfonder. Skattesparandet var öppet endast för fysiska personer och en övre gräns sattes för det årliga sparbeloppet. I syfte att stimulera sparandet erbjöds insättarna skattesubventioner i form av dels skattefrihet för värdestegring, utdelning och ränteinkomster under sparåret och de närmast åren, dels en direkt

följande fem reduktion av statsskatten motsvarande 20 % av det under året sparade beloppet.

Aktiesparfonderna erhöll en organisatorisk uppbyggnad och verksamhetsinriktning som nära anslöt till aktiefonderna och kom i huvudsak också att regleras av 1974 års aktiefondslag. Nämnvärda avvikelser gjordes dock på två punkter, varav den ena rörde fondernas organisation och den andra deras placeringsmöjligheter.

I likhet med vad som gällde för aktiefonderna föreskrevs att varje aktiesparfond skulle förvaltas av ett fondbolag. För aktiesparfonderna stadgades emellertid att styrelsen för detta bolag skulle bestå av minst sju ledamöter samt att två av dessa skulle utses av regeringen och minst hälften av de återstående ledamöterna utses av andelsägarna. I fråga om rösträtten för de av fonden innehavda aktierna gjordes däremot inte några ändringar i förhållande till de vanliga aktiefonderna. Rösträtten för aktiesparfondernas aktier skulle således utövas enligt beslut av fondbolagets styrelse, vilket blev giltigt endast om det biträddes av minst hälften av andelsägarrepresentantema i styrelsen.

Beträffande placeringsmöjligheterna gjordes i förhållande till aktiefonderna avvikelsen att aktiesparfonderna i princip tilläts förvärva endast svenska aktier inregistrerade vid Stockholms fondbörs eller noterade på den dåvarande fondhandlarlistan. Aktiesparfonderna tillåts inte förvärva utländska aktier.

Till skillnad från aktiefonderna befriades aktiesparfonderna från skattskyldighet för utdelnings- och ränteinkomster, medan någon skillnad inte gjordes med avseende på realisationsvinstbeskattningen. I likhet med aktiefonderna var aktiesparfonderna således befriade från skattskyldighet för realisationsvinster på aktier som avyttrades efter en innehavstid om minst två år.

Vid ingången av år 1981 öppnades också möjlighet för de anställda i företag med aktier inregistrerade vid Stockholms fondbörs att bilda s. k. företagsanknutna aktiesparfonder med uppgift att förvärva aktier i endast det egna företaget eller koncernen. Dessa fonder omfattades följaktligen inte av regeln att maximalt 10 % av en aktiefonds värde får utgöras av värdepapper från en och samma utgivare. Vid vissa företag bildades också fonder som formellt sett var öppna för allmänheten, men i realiteten vände sig endast till de anställda. De var således inte företagsanknutna i lagens mening, men åsyftade att placera mer än en tiondel av fondförmögenheten i det egna

företaget. Fonderna beviljades därför dispens från den aktuella begränsningsregeln och tilläts placera upp till 25 % av fondförmögenheten i det egna företaget.

Trots skattesubventionerna till andelsägarna blev anslutningen till aktiesparfonderna under de två första verksamhetsåren, 1979 och 1980, förhållandevis begränsad. I januari 1980 ökades därför skattereduktionen till 30 % av det årligen sparade beloppet och i december samma

år höjdes den övre gränsen för det årliga sparbeloppet. Därefter skedde en kraftig tillväxt i antalet aktiefondskonton under år 1981 och år 1982. I september 1983 fanns det totalt sju aktiesparfonder med tillsammans drygt 530 000 aktiefondskonton och en sammanlagd fondförmögenhet på omkring 8 miljarder kronor. Därtill skall läggas knappt 60 000 konton i 46 företagsanknutna aktiesparfonder och 15 aktiesparfonder vid företag. Den samlade fondförmögenheten i dessa 61 fonder uppgick till omkring 800 kronor.6

miljoner

Allemansfonder

Mot bakgrund av kritik som i olika avseenden riktades mot skattesparandet tillsatte den år 1982 tillträdda socialdemokratiska regeringen en ny utredning med uppdrag att utreda frågor om stimulanser av hushållens sparande. Utredningen föreslog (Ds Fi 1983:15) att en ny sparform, sedermera kallad allemanssparande, skulle inrättas och att skattesparandet i samband därmed skulle upphöra. Regeringen följde utredningens förslag och riksdagen beslutade att allemanssparandet skulle träda i kraft den 1 april 1984.

I likhet med skattesparandet är allemanssparandet ett skattesubventionerat sparande öppet endast för fysiska personer, vilket kan ske antingen i bank på ett s.k. allemanssparkonto eller i värdepapper i en s.k. allemans-

Varje sparare var berättigad att inneha två aktiefondskonton, varför antalet konton inte direkt kan översättas till antal andelsägare.

Andelsägarna i en allemansfond är helt befriade från skattskyldighet

fom/1.7

för den vinst som kan uppkomma vid inlösen av fondandelarna. Däremot är allemanssparandet inte förenat med någon direkt reduktion av statsskatten av det slag som gällde för skattesparandet.

På samma sätt som aktiesparfonderna baseras allemansfondernas organisatoriska uppbyggnad och verksamhet i allt väsentligt 1974 års aktiefondslag. Regeringen önskade dock åstadkomma ett större inflytande för andelsägarna i allemansfonderna än vad som varit fallet i aktiesparfonderna. I fråga om sammansättningen av fondbolagets styrelse gjordes därför den förändringen att av styrelsen, inklusive ordföranden, skall

majoriteten utses av en årligen hållen andelsägarstämma. Av övriga ledamöter skall två utses av regeringen och minst en av bolagsstämman i fondbolaget. Vidare föreskrivs, i enlighet med vad som ursprungligen föreslogs gälla för aktiefonderna, att endast de av andelsägarna utsedda representanterna äger rätt att deltaga i beslut om utövande av rösträtt för fondernas aktieinnehav.

Varken i lagen eller i dess förarbeten anges vilka regler som skall gälla för andelsägarstämmans val av dessa representanter. Reglerna fastställs av bankinspektionen efter ansökan från fondbolaget och varierar i flera avseenden från en fond till en annan. Enligt vad utredningen erfarit tillämpar samtliga fonder principen att det antal röster som vid stämman tillkommer

bestäms av antalet innehavda andelar. Däremot föreligger varje andelsägare skillnader mellan fonderna i så måtto att en del av dem uppställer begränsningsregler med avseende på det antal andelar som en ägare får utöva

— begränsning som har likheter med aktiebolagslagens s.k. rösträtt för en tjugoprocentsregel (se avsnitt 4.313).

I fråga om placeringsverksamheten tilldelades allemansfonderna rätt att placera förvaltade medel även i olika typer av statspapper. Det sammanlagda värdet av dessa papper får dock inte överstiga 25 % av fondförmögenheten.

I likhet med skattesparfonderna befriades allemansfonderna från skattskyldighet för utdelnings- och ränteinkomster. Dessa skall i stället adderas till fonden och ökar andelarnas värde. Till skillnad från aktiesparfonderna befriades allemansfonderna också helt från realisationsvinstbeskattning aktier och andra värdepapper.3

I samband med allemanssparandets införande upphörde också möjligheten att göra nya insättningar i skattesparandet. Aktiesparfonderna finns emellertid kvar och består av de medel som på detta sätt sparades till och med utgången av mars 1984 minskat med de uttag som därefter gjorts. Fonderna förvaltas av de ursprungliga fondbolagen och de regler som gäller för förvaltningen av allemansfonderna omfattar nu även aktiesparfonderna.

7 skattesparandet finns det inom ramen för allemans-

I likhet med vad som var fallet i sparandet även möjlighet att bilda företagsanknutna fonder. 8 Lagtekniskt att allemansfonderna är skattskyldiga

är skattebefrielsen utformad så endast för inkomst av fastighet och rörelse.

6.2.2.2 Fondernas investeringar och totala innehav av finansiella tillgångar För såväl aktiefonder som aktiespar- och allemansfonder gäller att de medel som används investeringar utgörs av dels internt genererat kapital i form

för

av rörelseöverskott, dels externt kapital i form av andelsägarnas

tillfört

nettoförvärv av andelar. I begränsad utsträckning anskaffar fonderna också externt kapital i form av lån. Det har i den för utredningen tillgängliga statistiken inte varit möjligt att särskilja internt och externt kapital för var och en av de olika fondtyperna. Det är dock uppenbart att det för investeringar använda kapitalet i allt väsentligt utgörs av andelsägarnas nettoförvärv av andelar, medan rörelseöverskott och upptagna lån har en i det avseendet marginell betydelse.

Inte någon av de tre fondtyperna äger rätt att investera förvaltade medel i reala tillgångar, varför valet mellan reala och investeringar kan

finansiella

lämnas därhän. Vad därefter gäller valet mellan olika finansiellatillgångsslag har ovan pekats på vissa skillnader i fondernas placeringsmöjligheter, där aktiefonder har förhållandevis stora möjligheter att välja mellan olika typer av värdepapper, medan aktiespar- och allemansfonder i större utsträckning är begränsade till att placera i aktier.

Vad gäller utvecklingen av de tre fondtypernas verksamhet kan i korthet konstateras följande. Den traditionella aktiefondsverksamheten fick, som tidigare påpekats, en större spridning i Sverige först under1960—talet.År 1970 fanns det totalt sex aktiefonder med ett sammanlagt innehav av svenska börsnoterade aktier till ett värde av kronor, vilket mot-

123 miljoner svarade 0,5 % av det dåvarande börsvärdet vid Stockholms fondbörs. Som framgår av tabell 6:4 ökade antalet fonder därefter successivt och fonderna nettoköpte av perioden

aktier varje år fram till år 1978. Vid ingången 1978—1985 fanns det 17aktiefonder, vilkas innehav av svenska börsnoterade aktier representerade omkring 1,5 % av börsvärdet. Därefter minskade andelen successivt under perioden och uppgick vid utgången av år 1985 till endast 0,7 % av börsvärdet. Med undantag för år 1981 nettosålde aktiefonderna svenska börsnoterade aktier varje år under perioden. Den kraftiga ökning i antalet aktiefonder som tabellen visar under periodens senare del beror på tillkomsten av obligations- och s.k. avkastningsfonder, av vilka de sistnämnda placerar förvaltade medel i framför allt räntebärande papper på penningmarknaden. Detta framgår också av den snabbt växande andelen obligationer, Statsskuldväxlar m. m. bland fondernas totala finansiella tillgångar.

Aktiesparfondernas verksamhet startade år 1978 och upphörde, i den bemärkelsen att nya insättningar inte längre kunde göras, den sista mars 1984. Som framgår av tabell 615 nedan tillfördes fonderna under denna period omkring 6 miljarder kronor i form av sparade medel och nettoköpte aktier under vart och ett av åren. Vid utgången av år 1983 innehade aktiesparfonderna svenska börsnoterade aktier till ett värde av knappt 10

kronor, vilket motsvarade 4 % av det dåvarande börsvärdet. miljarder

1 1 3 1

6 6 6

i

” ” c

SOU 198838 Orsaker till förändringar

Under år 1984 nettosålde fonderna aktier för närmare kronor,

800 miljoner medan nettot år 1985 var obetydligt positivt. Vid utgången av år 1985 var aktiesparfondernas andel av det totala börsvärdet 3,8 %. Tabell 6:5 Aktiesparfondernas utveckling under perioden 1978—1985. Miljoner kronor."

1978 1979 1980 1981 1982 1983

30 145 286 565 Sparande under året i aktiesparfonderc 28 129 150 1 272 1 949 2 097

a

Exkl. företagsanknutna fonder och fonder. b

Avser andra, tredje och fjärde kvartalen. C

Inkl. sparande

i företagsanknutna fonder (ca 10 %). Källa: Kreditmarknadsstatistik, Statistiska centralbyrån.

Allemansfonderna startade sin verksamhet i april 1984. Under de knappt två verksamhetsår som ryms inom den av utredningen studerade perioden öppnades drygt 500 000 konton9för sparande i allemansfonder och de totala insättningarna Av dessa medel uppgick till omkring 3 miljarder kronor.

användes 2,5 av

miljarder kronor för förvärv svenska börsnoterade aktier. Vid utgången av år 1985 representerade allemansfondernas aktieinnehav 1,1 % av det totala börsvärdet.

Tabell 6:6 Allemansfondernas utveckling under perioden 1984—1985. kro—

Miljoner

nor."

*

Exkl. företagsanknutna fonder och fonder knutna till företag men öppna för allmänheten. ”

Avser andra, tredje och fjärde kvartalen. c

Inkl. sparande i företagsanknutna fonder (ca 10 %). Källa: Kreditmarknadsstatistik, Statistiska centralbyrån.

”

I likhet med vad som ovan sagts beträffande aktiefondskonton, gäller inom allemanssparandet att varje sparare är berättigad att inneha två allemansfondskonton, varför antalet konton inte direkt kan översättas till antal andelsägare.

6.2.2.3 Fondernas innehav av börsnoterade aktier

Sammantaget visar utredningens genomgång att den andel av det totala börsvärdet som kan hänföras till fonder för sparande i aktier mer än tredubblades under perioden 1978—1985, från 1,5 % till 5,6 %. Som framgår av tabell 6:7 förklaras denna uppgång helt av utvecklingen av det

skattesubventionerade sparandet iaktiespar- och allemansfonder, medan de traditionella aktiefondernas andel halverades under perioden.

Tabell 6:7 Andelar av börsvärdet för aktie-, aktiespar- och allemansfonder åren 1978—1985." 1978 1979 1980 1981 1982 1983

& Exkl. företagsanknutna fonder. Källa: Kreditmarknadsstatistik, Statistiska centralbyrån.

6.2.3¶Investmentföretag

De i Sverige förekommande aktiefonderna är som framhållits i föregående avsnitt öppna fonder, vilkas andelsägarkrets förändras genom att nya andelar ges ut och befintliga löses in. Detsamma är fallet med aktiespar- och allemansfonderna. Som påpekats kan emellertid fonder för investeringar i aktier och andra värdepapper organiseras även som slutna fonder, i vilka antalet andelar inte kan ändras annat än i formbunden ordning genom beslut av andelsägarna. 1 Sverige förekommer sådana fonder under benämningen investmentföretag.

6.2.3.l Investmentföretagens organisation och verksamhet Begreppet investmentföretag definieras i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt, 75 8 mom. Ett företag som ”uteslutande eller så gott som uteslutande förvaltar värdepapper eller likartad lös egendom” betecknas i detta lagrum som ett förvaltningsföretag. Under de ytterligare förutsättningarna att företagets uppgift väsentligen är att ”genomett väl fördelat värdepappersinnehav erbjuda aktie- eller andelsägare riskfördelning” och att företagets ”aktier eller andelar ägs av ett stort antal fysiska personer”, betecknas företaget som ett investmentföretag. Beroende huruvida dessa förutsättningar är uppfyllda eller ej, skall vid varje taxeringstillfälle avgöras på vilket sätt företaget skall beskattas för emottagna utdelningar på aktier och andelar.

SOU 198838 Orsaker till förändringar 219

En grundläggande princip i den svenska bolagsbeskattningen har under hela 1900—taletvarit att de inkomster som uppkommer i ett aktiebolag skall dubbelbeskattas, varmed avses att inkomsten först skall beskattas i bolaget och därefter hos bolagets ägare vid utdelning från bolaget. Riksdagen fastslog emellertid redan vid seklets början att s.k. kedjebeskattning inte skall förekomma, vilket innebär att inkomsten inte skall bli föremål för beskattning i fler än två led. Mot denna bakgrund fastställdes att svenska aktiebolag och ekonomiska föreningar skulle vara frikallade från skattskyldighet för utdelning från andra svenska aktiebolag och ekonomiska föreningar.

I samband med att dubbelbeskattningen inskränktes genom införandet av det s.k. Annell-avdraget år 1963 förändrades emellertid reglerna angående kedjebeskattning. Huvudregeln blev därefter att

företag åtnjuter skattefrihet för utdelning på aktier i andra företag endast under förutsättning att det råder, vad lagstiftaren kallar, rörelsesamband mellan företagen i fråga. För utdelningar på aktier som anskaffats i kapitalplaceringssyfte har företagen att erlägga inkomstskatt i vanlig ordning. Den närmare innebörden av denna regel diskuteras i avsnitt 6.2.5.5 nedan. Från den nya huvudregeln gjordes emellertid betydelsefulla undantag för förvaltnings- och investmentföretag.

Förvaltningsföretag är frikallade från skattskyldighet för utdelningar på aktier och andelar i den mån det sammanlagda beloppet av denna utdelning under ett beskattningsår överstiger den utdelning som företaget beslutat för samma år. All fonderad, dvs. utdelad, utdelningsinkomst blir därmed föremål för beskattning i vanlig ordning.

Beträffande investmentföretagen konstaterade 1960 års bolagsskattesakkunniga att de nya reglerna möjligen skulle kunna få för hårda verkningar. Enligt de sakkunnigas uppfattning kunde investmentföretagen förväntas ta sådana risker bl. a. i samband med finansiering av strukturrationaliseringar och rekonstruktioner att en viss fondering av vinsten var nödvändig i dessa företag. I viss mån krävdes en sådan fondering också för att möjliggöra en jämn utdelningsnivå. De sakkunniga föreslog därför att utdelning som uppbars av ett investmentföretag skulle beskattas endast till den del ut— delningen översteg 125 % av investmentföretagets egen utdelning för samma år. Regeringen ställde sig bakom förslaget och den nya regeln upptogs i dels lagen om statlig inkomstskatt, dels kommunalskattelagen. Den kommunala beskattningen av personer upphörde fr. o. m. inkomståret

juridiska 1985. Med avseende på den statliga beskattningen kvarstår däremot regeln oförändrad. Om ett investmentföretag uppbär utdelningsinkomster med exempelvis kronor, — att

10 miljoner måste företaget således för bli frikallat

skattskyldighet — från för hela beloppet i sin tur utdela minst 8 miljoner kronor, dvs. 80 % av utdelningsinkomsten. Utdelar företaget exempelvis endast 6 miljoner kronor, blir det skattskyldigt för 2,5

miljoner kronor

— 125/100 x (10 000 000 6 000 000).

Vid en jämförelse med traditionella aktiefonder kan således konstateras att investmentföretag har möjlighet till viss fondering av Obeskattade medel,

220 Orsaker till förändringar

medan aktiefonder som reinvesterar emottagna utdelningar har att erlägga skatt för dessa. Vad gäller realisationsvinster föreligger mellan aktiefonder och investmentföretag den skillnaden att aktiefonder är befriade från skattskyldighet för aktier som innehafts minst två år, medan investmentföretag i enlighet med de vanliga reglerna för realisationsvinstbeskattning är skyldiga att ta upp 40 % av vinsten till beskattning.

Jämförs investmentföretagen i stället med allemansfonderna, kan i korthet konstateras att investmentföretagen har en sämre skattemässig situation såväl i fråga om emottagna utdelningar som realisationsvinster. Allemansfonder är i båda dessa avseenden helt befriade från skatt.

I lagstiftningen uppställs inte några krav att investmentföretag drivs i en viss associationsform. I realiteten torde dock samtliga investmentföretag vara organiserade som aktiebolag. Med avseende på förvaltningen av investmentföretagens aktieportföljer —

innebär det till skillnad från vad som är i aktie-, aktiespar- och allemansfonder — att

fallet företagens ägare helt och hållet själva har möjlighet att avgöra hur denna skall bedrivas. Det sker genom att ägarna vid bolagsstämman utser investmentbolagets styrelse och därmed indirekt dess verkställande ledning, vilken ansvarar för den löpande förvaltningen. Den ägare som genom innehav av ett tillräckligt stort antal aktier i investmentbolaget uppnår en majoritet av de vid stämman avgivna rösterna har således möjlighet att påverka dels vilka placeringar bolaget skall göra, dels hur det inflytande skall användas som följer med dessa placeringar.

I detta sammanhang bör också erinras om att ägarna i ett investmentbolag har möjlighet att sälja hela eller delar av sitt aktieinnehav på marknaden. Genom en kontinuerlig handel etableras en kurs på aktierna i investmentbolaget och förändringar i denna kurs kan betecknas som en signal från ägarna om hur dessa bedömer förvaltningen av bolagets portfölj.

Kravet på ett stort antal fysiska personer som ägare torde i praktiken medföra att samtliga investmentföretag är aktiemarknadsföretag i den meningen att deras aktier är inregistrerade vid Stockholms fondbörs eller föremål för notering någon annan kurslista. Vid ingången av perioden 1978—1985 fanns det bland aktiemarknadsföretagen 24 investmentföretag. Under perioden försvann några av dessa företag till följd av uppköp, men det tillkom också nya investmentföretag, varför det vid utgången av år 1985 fanns 26 investmentföretag på den svenska aktiemarknaden. Som framgår av tabell 6:8 nedan var dessa av mycket varierande storlek. Det största företaget, Investor AB, hade ett börsvärde på 4,4 kronor, medan

miljarder börsvärdet det minsta företaget, Investment AB Eken, var endast 140 miljoner kronor. Av investmentföretagens sammanlagda börsvärde var 52 % hänförligt till de fem största företagen och 77 % till de tio största företagen.

SOU 198838 Orsaker till förändringar

Tabell 6z8 Investmentföretag på den svenska aktiemarknaden vid utgången av

år 1985. Rangordnade efter börsvärde. kronor.

Miljoner

Företag Börsvärde

Kumulerad andel

%

själva förvaltar och handlar med har flertalet av dem också dotterföretag, vilkas huvudsakliga verksamhetsföremål sammanfaller med moderföretagets. I tilltagande utsträckning har investmentföretagen också kommit att ha dotterföretag som bedriver industriell eller annan icke-finansiell verksamhet. I vissa fall är detta en

följd av att investmentföretaget uppstått ur ett

icke-finansiellt företag, men i andra fall är det fråga om dotterföretag som förvärvats i ett

senare skede. Många investmentföretag kan därför i dag sägas vara koncerner med en aktieförvaltande och en icke-finansiell verksamhetsdel. Det har därigenom blivit allt svårare att verksamhetsmässigt avgränsa kategorin investmentföretag från kategorin icke-finansiella företag. Ofta görs en åtskillnad mel— lan s.k. rena och blandade investmentföretag, där den senare termen

som regel reserveras för investmentföretag i vilka en väsentlig andel av för— mögenhetsmassan utgörs av

konsoliderade rörelser. Gränsdragningen mellan dessa båda kategorier är emellertid i viss mån godtycklig.

222 Orsaker till förändringar

6.2.3.2 Investmentföretagens tillkomst och ägarstruktur

Vid kartläggningen av ägarstrukturen i de svenska storföretagen har framinvestmentföretagen, aktiefonder, kommit att till skillnad från exempelvis ofta förekommer som stora ägare i enskilda företag. Det är också väl känt att några av de större investmentföretagen utgjort och alltjämt utgör viktiga instrument för vissa ägares kontroll över företagsgrupper av betydande storlek i det svenska näringslivet. Mot bakgrund av detta har utredningen funnit skäl att kortfattat beröra investmentföretagens tillkomsthistoria och egen ägarstruktur. Det år 1985största investmentföretaget, Investor, bildades redan år 1916 och fungerade då i huvudsak som ett förvaltningsföretag för den av familjen Wallenberg dominerade gruppen kring dåvarande Stockholms Enskilda Bank. Flera av de övriga stora investmentföretagen tillkom som en följd av lågkonjunkturen under1920—talet, då affärsbankerna i syfte att skydda sina fordringar övertog stora aktieposter i en rad företag som kommit på obestånd. Efter ändringar i banklagen år 1934 förbjöds bankerna i princip att förvärva och inneha aktier och ålades att avveckla befintliga innehav så snart det lämpligen kunde ske. Det skedde som regel genom att bankernas aktieägare att på fördelaktiga villkor teckna aktier i ett nybildat erbjöds förvaltningsföretag, vilket från banken förvärvade de aktieinnehav som denna skulle avveckla. På detta sätt uppstod år 1937 AB Custos med anknytning till dåvarande Skandinaviska Banken, år 1943 AB Industrivär- Handelsbanken och år 1948 Förvaltnings den med anknytning till Svenska AB Providentia med anknytning till dåvarande Stockholms Enskilda Bank. En likartad tillkomsthistoria har företaget Säfveån som bildades år 1959 Banken, liksom Exportmed anknytning till dåvarande Skandinaviska Invest som tillkom i samband med fusionen mellan Stockholms Enskilda Bank och Skandinaviska Banken år 1971. En annan grupp investmentföretag har ett ursprung som familjeägda att ett begränsat antal, ofta förvaltningsföretag med uppgift förvalta aktier i helägda, industriella företag. Efter en utvidgning av aktieinnehaven till att avse även portföljplaceringar och en breddning av ägarkretsen, har dessa företag introducerats vid fondbörsen och kommit att uppfylla kraven för att vara investmentföretag i skattelagstiftningens mening. Till denna grupp företag hör exempelvis det av Söderberg år 1934 bildade Förfamiljen valtnings AB Ratos. En likartad bakgrund har också företaget Hevea och Industriförvaltningsaktiebolaget Kinnevik. grupp investmentföretag har uppstått som en följd av att icke- En tredje företag ändrat karaktär och skaffat sig betydande aktieportföljer finansiella i samband med strukturomvandlingen i industrin. Det gäller exbl.a. företagen Almedahl, Asken, Borås Invest och Rang Invest, empelvis vilka har sina ursprung i textilindustrin. Även företagen Aritmos och Cardo har detta sätt en bakgrund i icke-finansiella företag. ovan krävs i skattelagstiftningen att ett investmentföretag Som påpekats har ett stort antal fysiska personer i den egna ägarkretsen. Någon närmare

SOU 1988238 Orsaker till förändringar

precisering av vad som därmed avses ges emellertid varken i lagen eller dess förarbeten. Av tabell 6:9 framgår att antalet ägare är 1985 varierade avsevärt mellan de olika investmentföretagen, från 700 i Investment AB Carnegie & Co och i Gorthon Invest AB, till närmare 85 000 i Investment AB Beijer. Flertalet av dessa ägare var fysiska personer, men det bör observeras att kravet på ett stort antal fysiska personer inte utesluter juridiska personer i ägarkretsen och inte heller säger något om den storleksmässiga relationen mellan ägarna. Flera av investmentföretagen domineras ägarmässigt av personer, framför allt icke-finansiella företag, och juridiska har en koncentrerad ägarstruktur.

Tabell 6:9 Investmentföretag på den svenska aktiemarknaden år 1985. Rangordnade efter antal ägare.

Företag Antal ägare Största ägare

Största ägarens

röstandel

%

Investment AB Beijer Anders Wall 36 AB Cardo a

Volvo Investment AB Argentus Anders Wall 39 AB Industrivärden SHB-gruppen 14 AB Custos Skanska 23 Förvaltnings AB Providentia Släkten Wallenberg 24 Investor AB Släkten Wallenberg 27 Säfveåns AB b

Catena Investment AB Asken Erik Penser 50 AB Export-Invest Släkten Wallenberg 17 Förvaltnings AB Ratos Släkten Söderberg 59 Investment AB Promotion SHB-gruppen 46 Industriförvaltnings AB Kinnevik Fam. Stenbeck 67 AB Aritmos LRF 19 AB Företagsfinans Pronator 38 Investment AB Öresund Custos 18 AB Hevea Gustaf Douglas 40 Rang Invest AB IKEA 24 Investment AB Eken Sparbankerna B & B Invest K-A Bonnier AB Almedahl-Dalsjöfors SHB-gruppen Förvaltnings AB Hasselfors Släkten Wachtmeister Borås Investment AB Munksjö Forsinvest AB Boliden Investment AB Carnegie & Co Saba Gorthon Invest AB Cardo

” AB Cardo var vid årsskiftet 1985—1986 föremål för uppköp från Volvos sida och avregistrerades från fondbörsen i september 1986. b Säfveåns AB var vid årsskiftet 1985—1986 föremål för uppköp från Catenas sida och avregistrerades från fondbörsen i augusti 1986. c Borås Investment AB var avregistrerades

vid årsskiftet 1985—1986föremål för uppköp från Munksjös sida och från fondbörsen i augusti 1986. " Investment AB Carnegie & Co var vid årsskiftet 1985—1986 föremål för uppköp från Sabas sida och avregistrerades från fondbörsen i augusti 1986.

Av de kapitalmässigt största ägarna i de enskilda investmentföretagen år 1985 var således knappt en personer och av de fem största

tredjedel fysiska ägarna endast omkring en femtedel. Drygt en tredjedel av investmentföretagen saknade helt fysiska personer bland de fem största ägarna. Vid ett närmare studium av de juridiska personer som förekom som kapitalmässigt största ägare framgår att det i åtta fall var ett icke-finansiellt företag och i fem fall ett annat investmentföretag. I de fem fall den största ägaren var ett annat investmentföretag hade detta i sin tur ett icke-finansiellt företag som största ägare.

Genom ett kontrollerande innehav i ett investmentföretag som i sin tur innehar aktieposter i andra företag kan en ägare uppnå inflytande i dessa företag till en lägre kostnad än om han direkt förvärvade aktier i företagen. Kostnaden för inflytandet delas med investmentföretagets övriga ägare, men inflytandet tillkommer den som kontrollerar investmentföretaget. På denna grund har många investmentföretag utgjort ett väsentligt instrument för vissa ägares kontroll över större grupper av företag i det svenska näringslivet. Som exempel på detta brukar ofta anföras familjen Wallenbergs inflytande via investmentföretagen Investor och Providentia, men det finns också en rad andra exempel. I tabell 6:9 redovisas också den ägare eller ägargrupp som röstmässigt dominerade de olika investmentföretagen år 1985 och till vilken företagen i ett inflytandeperspektiv vid denna tidpunkt brukade hänföras.

6.2.3.3 Investmentföretagens investeringar I likhet med vad som gäller för övriga ägarkategorier kan också investmentföretagens investeringar betraktas som ett resultat av dels föreliggande investeringsalternativ, dels möjligheterna att finansiera dessa investeringar genom bruttosparande och externt tillfört kapital. Bruttosparandet utgörs av rörelseöverskottet, dvs. i huvudsak av utdelnings- och ränteintäkter minskade med räntekostnader och övriga kostnader, skatt samt utdelning till aktieägarna. Det externa kapitalet utgörs av dels lånekapital, dels influtna betalningar för nyemitterade aktier. [ finansråkenskaperna redovisas årligen uppgifter om storleken dessa poster samt om de sätt på vilka medlen använts. Till investmentföretagssektorn räknas därvid dels enskilda företag som uppfyller de skattemässiga rekvisiten för investmentföretag, dels dotterföretag till dessa företag som har till uteslutande uppgift att förvalta eller bedriva handel med aktier. Statistiken inbegriper däremot inte dotterföretag med annan verksamhetsinriktning, exempelvis industriföretag. Vid utredningens genomgång av dessa uppgifter har en rad brister i statistiken uppmärksammats, varför det inte ansetts möjligt att lägga den till grund för tidsserier av det slag som redovisas för andra ägarkategorier. Detta beror till viss del på de förändringar som under perioden ägde rum i investmentföretagspopulationen genom att företag bortföll och tillkom, men också på att grundmaterialet i vissa fall måste anses mindre tillförlitligt. Analysen försvåras vidare av det ovan påpekade förhållandet att investmentföretagen utvecklats till koncerner med såväl finansiell som icke-finan-

siell verksamhet. Den tillgängliga statistiken synes därigenom i tilltagande utsträckning ha kommit att påverkas av svåröverskådliga koncerninterna transaktioner, bl. a. i form av lån mellan olika företag i koncernen. Utredningen har dock gjort den bedömningen att uppgifterna sammantaget ger en någorlunda god bild av utvecklingen.

Sett över hela perioden 1978—1985var investmentföretagssektorns bruttosparande negativt. Utdelningsinkomsterna var visserligen, i löpande pri— ser, närmare fyra gånger så stora vid periodens slut som vid dess början, men bidrog i ringa utsträckning till bruttosparandet eftersom mer än 80 % årligen vidareutdelades till de egna ägarna. Investmentföretagens huvudsakliga finansieringskälla under perioden var i stället externt kapital i form av upptagna lån. Flera stora konverterings- och optionslån gavs under perioden ut på marknaden. Vad gäller den andra externa kapitalkällan, nyemissioner av aktier, kan däremot konstateras att investmentföretagen, med något undantag, över huvud taget inte genomförde några nyemissioner på marknaden under den studerade perioden. Det förekom dock ett antal större apportemissioner i samband med förvärv av andra företag.

Som förklaring till att investmentföretagen endast i obetydlig utsträckning utnyttjat möjligheten att erhålla externa medel genom emissioner av aktier brukar anföras den s.k. investmentbolagsrabatten. Därmed avses det förhållandet att investmentföretagens börsvärde är lägre än deras substansvärde, definierat som redovisat eget kapital med tillägg för orealiserade värdestegringar på aktier. Rabatten antas försvåra riskkapitalanskaff— ningen, eftersom värdet av de aktier ägarna erhåller kan förväntas bli lägre än det inbetalda beloppet.

En avgörande orsak till investmentbolagsrabattens existens brukar anses vara gällande regler för beskattning av realisationsvinster. Investmentföretagens skyldighet att ta upp realisationsvinster från aktieförsäljning till beskattning innebär för deras ägare en dubbelbeskattning av framtida värdestegring på investmentföretagsaktierna, vilket anses missgynna investmentföretagen och motivera en del av rabatten. Skattereglernas effekter är emellertid inte alldeles entydiga. Möjligheten att skattefritt avsätta 20 % av utdelningsinkomsterna för återinvesteringar i aktier torde snarast verka i motsatt riktning. Vissa av de faktorer som är av betydelse för skattereglernas faktiska inverkan kan investmentföretagen dessutom själva påverka, exempelvis aktieportföljens omsättningsandel och den andel av erhållna utdelningar som återinvesteras i aktier.

Som kompletterande förklaringar till investmentbolagsrabatten har nämnts bristande diversifiering i investmentföretagens portfölj, höga förvaltningskostnader och svårigheter att utan kursfall avyttra stora innehav. Vidare har anförts att förekomsten av rörelsedrivande dotterföretag försvårar värderingen av investmentföretagen på ett sätt som ibland leder till undervärdering.

Frågan om investmentföretagens skattskyldighet för realisationsvinster uppmärksammades av den s.k. kapitalvinstkommittén vars slutbetänkande (SOU 1986:37) avlämnades sommaren 1986. Kommittén var ålagd att över-

väga om det skulle vara möjligt och lämpligt att befria investmentföretag från sådan skattskyldighet på samma sätt som skedde för aktiefonder, och därmed även för aktiesparfonder, år 1980. Kommittén ansåg emellertid att skillnaderna mellan investmentföretag och sådana fonder i väsentliga hänseenden var så stora att motsvarande skattebefrielse för investmentföretagens del var motiverad.

Vad därefter gäller placeringen av de tillgängliga medlen kan först konstateras att investmentföretagen i endast obetydlig utsträckning investerar i reala tillgångar, varför valet mellan reala och tillgångar kan läm-

finansiella

nas därhän även för denna kategori.

Med avseende på fördelningen mellan olika typer av investe-

finansiella

ringar visar statistiken en markant uppgång för investeringar i olika slags fordringsbevis under periodens senare del. Uppgången torde dock i stor utsträckning vara en av koncerninterna transaktioner, varför stati-

följd stiken på denna punkt bör tolkas med försiktighet. En kraftig ökning kan emellertid noteras även för obligationer, förlagsbevis och konvertibla skuldebrev år 1984 och framför allt år 1985.

När det gäller investeringar i aktier framgår av tabell 6:10 nedan att investmentföretagen nettoköpte svenska börsnoterade aktier samtliga är utom 1981 och 1985. Sammantaget översteg dessa transaktioner börsaktiestockens expansion och investmentföretagens andel av det totala börsvärdet ökade något under perioden.

Tabell 6:10 Investmentfdretagens nettotransaktioner i aktier åren 1978—1985. Miljoner kronor.

1978 1979 1980 1981 1982 1983 1984 Börsnoterade svenska aktier

börsnoterade svenska aktier

Utländska aktier Köp/försäljning —13 —2 1 7 127

Totalt 92 —78 336 —65 703

Källa: Statistiska meddelanden, K 15 SM 8701, Statistiska centralbyrån.

Anm. Statistiska centralbyråns statistik rörande investmentföretagens transaktioner i värdepapper är i flera avseenden bristfällig. Särskilt bör noteras att det av Investor och Providentia helägda företaget Patricias förvärv av

aktier i Atlas-Copco och Stora Kopparberg år 1984, för omkring 3 miljarder kronor, inte ingår i tabellen.

Orsaker till förändringar 227

6.2.3.4 Investmentföretagens innehav av börsnoterade aktier Investmentföretagens innehav av börsnoterade svenska aktier motsvarade vid ingången av perioden 1978—1985omkring 14 % av det totala börsvärdet. Som en av — — följd de huvudsakligen lånefinansierade nettoköp som därefter skedde, var andelen något högre vid periodens slut, trots börsaktiestockens kraftiga expansion. Vid utgången av år 1985 var investmentföretagens andel av börsvärdet således omkring 16%. Vad gäller karaktären dessainnehav bör framhållas att kravet på ett väl fördelat värdepappersinnehav inte innebär att investmentföretag är förhindrade att förvärva eller inneha stora aktieposter i enskilda företag. Som påpekats ovan är det tvärtom så, att investmentföretagen är av central betydelse för vissa ägares inflytande i det svenska näringslivet. Det har i kapitel 4 också visats att att investmentföretag ofta återfanns bland storföretagens största ägarna såväl vid periodens som början slut. Av de största ägarna i de 107 privatägda svenska storföretag som år 1985 återfanns aktiemarknaden hade drygt en fjärdedel ett investmentföretag som största ägare. I ett inflytandeperspektiv kan också konstateras att en betydande andel av investmentföretagens större aktieinnehav utgörs av röststarka aktier. Närmare hälften av de fem största investmentföretagens 65 aktieinnehav vid utgången av år 1985 representerade mer än 5 % av röstetalet i de berörda företagen. Med ett undantag var röstandelen i dessa innehav större än kapitalandelen och motsvarade i genomsnitt 19 % av röstetalet i företagen. Det kan slutligen noteras att aktieportföljen i flertalet investmentföretag domineras av ett begränsat antal aktieposter. I de fem största investmentföretagen representerade således de fem största aktieposterna i genomsnitt 57 % av aktieportföljens marknadsvärde år 1985 och de tio största posterna i genomsnitt 78 % av portföljens värde.

6.2.4¶Försäkringsföretag

I Sverige liksom i många andra länder har under 1900—taletallt större mängder kapital kanaliserats till försäkringsföretag, vilka i sin tur placerat de influtna medlen i finansiella och reala tillgångar. I samband med införandet av den allmänna tilläggspensioneringen år 1959 gick sparandet i de enskilda försäkringsföretagen visserligen markant tillbaka, men nedgången avstannade vid 1960—taletsmitt. Under slutet av 1960- och början av 1970talet träffade arbetsmarknadens parter en rad överenskommelser om kollektiva försäkringar. Därutöver ägde under 1970-talet en expansion rum i fråga om individuella livförsäkringar, vilken delvis var en av skatteföljd mässiga överväganden hos försäkringstagarna. Sammantaget medförde detta en kraftig uppgång av sparandet i försäkringsföretagen under 1970-talets början och vid mitten av decenniet hade sparandet, som andel av BNP, stigit till en högre nivå än före ATP-reformens genomförande. Försäkringsföretagens expansion har därefter fortsatt och idag är försäkringsföretagen mycket stora aktörer såväl på kreditmarknaden som på

228 Orsaker till förändringar SOU 1988238

den för utredningens vidkommande mer aktuella delen av kapitalmarkna-

den, nämligen aktiemarknaden. Trots att aktier utgör en begränsad del av försäkringsföretagens tillgångar innehade dessa företag år 1985 mer än en

tiondel av den totala svenska börsaktiestocken.

Indelas försäkringsföretagen i liv-, skade- och återförsäkringsföretag, kan konstateras att det i Sverige år 1985 fanns 18 svenska livförsäkringsföretag, drygt 500 svenska skadeförsäkringsföretag samt 8 svenska återförsäkringsföretag. Därutöver drev 14 utländska försäkringsföretag efter koncession försäkringsrörelse i Sverige. Samtliga livförsäkringsföretag är rikstäckande, medan flertalet skadeförsäkringsföretag har ett begränsat geografiskt verksamhetsområde. Efter omfattande fusioner, framför allt under 1960-talet, domineras försäkringsbranschen av ett begränsat antal stora koncerner som

bedriver både liv- och skadeförsäkringsrörelse samt några fristående livför-

säkringsföretag. Studeras exempelvis fördelningen av premieinkomsterna

framgår av tabell 6:11 nedan att de 20 koncerner eller fristående företag som år 1985 hade de största premieinkomsterna i direkt försäkring, till-

sammans svarade för 98 % av samtliga svenska försäkringsföretags premie-

inkomster och att de fem största svarade för 72 %. Av tabellen framgår också att de 20 koncerner eller fristående företag som redovisade störst belopp i förvaltade tillgångar samma år svarade för 99 % av samtliga försäkringsföretags förvaltade tillgångar och att de fem största svarade för

74 %.

Tabell 6:11 De 20 största svenska försäkringsföretagen år 1985. Rangordnade efter premieinkomst respektive bokfört värde på tillgångarna. Miljoner kronor.

Källa: Enskilda försäkringsföretag 1985, Försäkringsinspektionen.

SOU 1988z38 Orsaker till förändringar 229

6.2.4.1 Försäkringsföretagens organisation och verksamhet Med avseende på associationsform består försäkringsföretagen av dels

för-

säkringsaktiebolag, dels ömsesidiga försäkringsbolag. Ett försäkringsaktiebolag är, som framgår av namnet, ett aktiebolag och ägare till bolaget är dess aktieägare. På grund av försäkringsverksamhetens egenart är dock försäkringsaktiebolag i flera avseenden underkastade andra rättsregler än ett allmänt aktiebolag. Det gäller bland annat bolagsbildning, tillsyn och registrering. För livförsäkringsaktiebolag gäller dessutom att vinst inte får delas ut till aktieägarna. Det överskott som eventuellt uppstår i verksamheten återförs i stället till försäkringstagarna i form av återbäring. Ett ömsesidigt försäkringsbolag ägs av sina försäkringstagare och överskottet i verksamheten kommer försåkringstagarna tillgodo genom s.k. bonussystem. Det största försäkringsaktiebolaget i Sverige är Skandia och det största ömsesidiga försäkringsbolaget är SPP.

För såväl liv- som skadeförsäkringsföretag gäller att det kapital som företaget disponerar ytterst emanerar från inbetalda premier. För livförsäkringar uppställer lagen dessutom krav på fonderingar motsvarande skulden till försäkringstagarna, varför väsentligt större mängder kapital ackumuleras i livförsäkringsföretag än i skadeförsäkringsföretag.

Försäkringsföretagens möjligheter att placera det förvaltade kapitalet har under efterkrigstiden reglerats av två parallella komplex av bestämmelser. För det första har i försäkringsrörelselagen angivits vilket sätt företagens åtaganden gentemot försäkringstagarna skall motsvaras av placeringar i olika tillgångsslag. Dessa regler är i första hand utformade med hänsyn till kravet på trygghet för försäkringstagama. För det andra har det från statens sida ansetts nödvändigt att styra försäkringsföretagens kreditgivning med hänsyn till övergripande ekonomisk-politiska mål. Det har skett framför allt genom rekommendationer och bestämmelser från riksbanken beträffande företagens placeringar. Dessa avskaffades emellertid successivt under slutet av den av utredningen studerade perioden och upphörde helt att gälla vid utgången av år 1986. Med undantag för vad som av valutaregleringen

följer begränsas därför försäkringsföretagens placeringar idag endast av försäkringsrörelselagens bestämmelser.

Regleringen i försäkringsrörelselagen har sin grund i försäkringstagarnas anspråk på att avtalade försäkringsåtaganden skall kunna infrias. För alla typer av försäkringsföretag fastslås därför i lagens 7 kap. 1 & att balansräkningen i ett försäkringsföretag under rubriken försäkringstekniska skulder skall ange värdet av företagets ansvarighet för löpande försäkringar (premiereserv), försäkringsersättningar för inträffade försäkringsfall

(ersättningsreserv), utgifter för reglering av inträffade försäkringsfall

(skadeståndsreserv) samt tilldelad återbäring som inte förfallit till betalning. Under det att företagen beträffande Skadeförsäkring i princip fritt kan bestämma om tillgångarnas placering, stadgas med avseende på livförsäkringar i 7 kap. 95 att, ett belopp motsvarande den försäkringstekniska skulden alltid skall redovisas i vissa särskilt angivna slag av värde-

handlingar, främst obligationer utgivna av stat, kommun, kreditinstitut eller bank samt fordringar för vilka företaget har säkerhet i form av panträtt. Som ett undantag från denna regel gäller emellertid att en viss andel av detta belopp får redovisas i andra värdehandlingar, dock aktier. Denna s.k. fria sektor fick enligt den tidigare gällande försäkringsrörelselagen uppgå till maximalt 10 % av den försäkringstekniska skulden. Efter förslag från Kapitalmarknadsutredningen 1978:11) emellertid grän- (SOU höjdes sen år 1980 till 20 % och den gränsen behölls i den nu gällande försäkringsrörelselagen av är 1982. Kapitalmarknadsutredningen föreslog också att företagen skulle äga rätt att inom ramen för den fria sektorn förvärva aktier, men detta avvisades av regeringen. I fråga om placeringar i aktier begränsas försäkringsföretagens handlings— utrymme också av det i försäkringsrörelselagen centrala förbudet mot att bedriva annan verksamhet än försäkringsrörelse. Ett sådant förbud återfanns redan i den första egentliga lagen om försäkringsverksamhet av år 1903 och ansågs då så självklart att det inte närmare motiverades. Förbudet har därefter vid flera tillfällen varit föremål för ingående överväganden, men har kvarstått i princip oförändrat och återfinns idag i lagens 1 kap. 3 Från förbudet kan dock undantag medges om det finns särskilda skäl därtill — närmast om verksamheten har ett naturligt samband med försäkringsrörelsen. I korthet innebär bestämmelsen att försäkringsföretag dels är förbjudna att vid sidan av försäkringsrörelsen driva annan verksamhet, dels att vid kapitalförvaltningen engagera sig i annan verksamhet i en utsträckning som strider mot förbudet. Stadgandets principiella karaktär lämnar emellertid betydande tolkningsmöjligheter rättstillämpningen. I 1948 års försäkringsrörelselag infördes dock en kompletterande bestämmelse av mera konkret innebörd beträffande försäkringsföretagens aktieägande utanför försäkringssektorn. I lagen föreskrevs att ett försäkringsföretag inte utan försäkringsinspektionens medgivande fick äga en större andel av aktierna i ett svenskt aktiebolag än som motsvarar 5 % av det totala röstetalet i bolaget. Lagstiftarens motiv härför var att hindra försäkringsföretagen från att skaffa sig ett alltför stort inflytande i företag utanför försäkringssektorn. Kapitalmarknadsutredningen föreslog sedermera att denna gräns skulle höjas till 10 %. Med hänvisning till att aktieinnehav av en sådan storleksordning skulle kunna medföra ett åsidosättande av förbudet mot att driva annan rörelse än försäkringsrörelse, avvisade emellertid regeringen förslaget och femprocentsregeln upptogs i oförändrat skick även i 1982 års försäkringsrörelselag, 7 kap. 17 Regeln tillämpas inte innehav av aktier eller andelar i andra försäkringsföretag. Vad därefter gäller den styrning av försäkringsföretagens placeringar som tidigare skedde genom riksbankens rekommendationer och bestämmelser, kan inledningsvis konstateras att syftet med dessa var att inrikta placeringarna mot bostadsbyggande, statsupplåning och jordbruk. Första gången så skedde i större omfattning var år 1952, då riksbanken träffade en över-

sou 198838 Orsaker till förändringar 231

enskommelse med försäkringsföretagen som innebar att företagen inte skulöka näringslivets andel av kreditgivningen utan i stället kanalisera denna till bostadsbyggande och offentliga investeringar. Liknande överenskommelser träffades därefter i stort sett årligen under 1950-, 1960- och 1970talet. År 1962 antogs visserligen en beredskapslag om placeringskvoter för vissa kreditinrättningar, däribland försäkringsföretag, men lagen kom aldrig att användas. Den torde dock ha haft betydelse som bakgrund till de nämnda överenskommelserna. Beredskapslagen från år 1962 följdes år 1975 av lagen om kreditpolitiska medel, vars syfte var detsamma som för den tidigare lagen, nämligen att dels skapa utrymme för bostadsbyggandets kreditbehov, dels vidga förutsättningarna för statens upplåning utanför banksystemet. Lagen innebar att riksbanken fick möjlighet att besluta om s.k. allmän placeringsplikt och räntereglering och därigenom påverka placerarnas val mellan olika placeringsalternativ. Konkret innebar placeringsplikten att riksbanken kunde ange att en viss del av ökningen av försäkringsföretagens placeringstillgångar skulle göras inom prioriterade områden, i allt väsentligt i form av obligationsköp. Vid ingången av perioden 1978—1985 rekommenderade riksbanken att minst 70 % av livförsäkringsföretagens och 55 % av skadeförsäkringsföretagens nettoplaceringsökning under år 1978 skulle avse prioriterade placeringar. År 1979 höjdes kravet på de prioriterade placeringarnas andel något och samtidigt markerades från riksbankens sida vikten av att försäkringsföretagen bidrog till bostadssektorns och industrins finansiering. Vid förhandlingarna inför år 1980 nåddes inte någon överenskommelse mellan försäkringsföretagen och riksbanken. Efter ansökan från riksbanksfullmäktige beslutade då regeringen att med stöd av lagen om kreditpolitiska medel låta riksbanken utfärda bestämmelser om placeringsplikt för försäkringsföretagen. I korthet innebar dessa bestämmelser att minst 75 % av livförsäkringsföretagens och 64 % av skadeförsäkringsföretagens nettoplaceringsökningar skulle avse prioriterade placeringar. Med smärre justeringar behölls nivån dessa placeringskvoter under resterande del av den studerade perioden. Från september år 1984 fick placeringskvoten emellertid en annan innebörd än den dittills haft. Kravet ändrades från att ha avsett nettoplaceringar till att avse bruttoplaceringar. Det stod därmed försäkringsföretagen fritt att efter förvärv av prioriterade obligationer omedelbart sälja dessa utan att det inverkade på uppnåendet av placeringskvoten. Uppnåendet av kvoten påverkades inte heller av försäljning av tidigare förvärvade prioriterade obligationer. Kvoten fick således snarast karaktär av inköpskvot. Samtidigt ändrades emellertid reglerna så att endast obligationer förvärvade direkt från emittent betraktades som prioriterade. Vid utgången av år 1985 slopades placeringskvoterna för skadeförsäkringsföretag och fr. 0. m. december 1986 upphörde prioriteringssystemet att gälla även för livförsäkringsföretag. Det skall slutligen noteras att försäkringsföretagens möjligheter till placeringar i olika tillgångsslag diskuterats av den s.k. försäkringsverksamhets-

232 Orsaker till förändringar

träffande ö riga ägarkategorier, kan för- I gsslag — ovan i olika tillgå inom ramen för

a av dels föreliggande investe-

e 5 m finns tillgängliga för olika

n '.mg# m m.. ww .mw w ingar åren 1978—1985. Procent av

m

Orsaker

till förändringar 233

Av diagram 6:7 framgår att försäkringsföretagens totala investeringar ökade något under den av utredningen studerade perioden. Det framgår vidare att ökningen var förknippad med ett ökat bruttosparande.10 Försäkringsföretagens bruttosparande uppgick kronor,

år 1985 till omkring 30 miljarder vilket motsvarade omkring 3,5 % av

BNP. Vad avser fördelningen mellan bruttosparande och förändring i skulder kan noteras att av

de medel försäkringsföretagen år 1978 hade tillgängliga för investeringar härrörde 93 % från bruttosparande. Denna andel var fortsatt hög under perioden.

Försäkringsföretagens bruttosparande kan i grova drag sägas utgöra skillnaden mellan å ena sidan premieinkomster och direktavkastning på förvaltade tillgångar och å andra sidan utbetalningar för försäkringsfall, rörelsens kostnader, under året betald skatt samt utgiven återbäring eller utdelning. Det sammanlagda värdet av premieinkomster och direktavkastning uppgick år 1978 till närmare 26,7 kronor, vilket motsvarade 6,5 %

miljarder av BNP. År 1985 motsvarade värdet av dessa inkomstslag 8,5 % av

BNP. Denna ökning var en följd av såväl stigande premieinkomster som en ökad direktavkastning och föll så gott som uteslutande Iivförsäkringsföretagen. Mot bakgrund av bl. a.

hushållssektorns tilltagande intresse för livoch pensionsförsäkringar ökade livförsäkringsföretagens årliga premieintäkter under perioden och var, uttryckt som andel av BNP, omkring 20 % högre år 1985 än år 1978. Den årliga direktavkastningen på livförsäkringsföretagens tillgångar, som år 1978 uppgick till ett belopp motsvarande 1,2 % av BNP, 2,4 %.

uppgick vid periodens slut till närmare

För såväl liv- som skadeförsäkringsföretag ägde också en förskjutning rum mellan premieinkomster

och direktavkastning under den studerade perioden. Av diagram 6:8 nedan framgår således att direktavkastningens relativa betydelse ökade för båda försäkringsformerna. De totala inkomsterna från premier och direktavkastning uppgick för livförsäkringsföretågens del till drygt kronor år 1978, varav direktavkastningen

14 miljarder svarade för 35 %. Denna andel ökade betydligt under perioden och uppgick år 1985 till närmare 47 %.

1"

De uppgifter avseende försäkringsföretagens bruttosparande som redovisas i SCB:s nationalräkenskaper har vid närmare granskning befunnits så osäkra att utredningen, efter samråd med SCB, företagit egna beräkningar av bruttosparandet. En del av den diskrepans som vissa år förekommer mellan totalt influtna medel och totala investeringar är en följd av detta förfarande. I detta avseende är SCB:s beräkningssätt föremål för revidering. Därutöver har hushållens försäkringssparande inkluderats i utredningens beräkningar av bruttosparandet och betraktas inte som förändrad skuldsättning, vilket är fallet i SBC:s beräkningar. Utredningens tillvägagångssätt i detta avseende innebär att förändring i skulder begränsas till att avse skulder som inte utgörs av försäkringsförpliktelser.

234 Orsaker till förändringar

Diagram 6:8 Direktavkastningens andel av medel i av premieinkomster

influtna form

och direktavkasming försäkringsföretagen åren 1978—1985.

för

Andel

%

50 "

Livförsäkringsföretag

N

—

—

-— Skadeförsäkringsföretag

0 | | 1 | I | |

1978 1979 1980 1981 1982 1983 1984 1985

Diagram 6:9 Försäkringsföretagens totala investeringar åren 1978—1985 på

fördelade

och reala investeringar. Procent av BNP.

finansiella

Andel av BNP

% A Finansiella investeringar 4._ 3.5— 3- 2.5— 2_ 1.5— 1_ Reala investeringar 0.5 — »— ________ | l I | | 1978 1979 1980 1981 1982 1983 1984 1985

Orsaker till förändringar 235

Försäkringsföretagen har, som tidigare påpekats, en intermediär funktion på kapitalmarknaden. Deras huvudsakliga uppgift är att — inom ramen för de gränser som uppställs av försäkringsrörelselagen och andra föreskrifter — förvalta de av försäkringstagarna inbetalda medlen genom investeringar i olika tillgångsslag. Till övervägande del sker dessa investeringar i finansiella tillgångar, vilket framgår av diagram 6:9 ovan. Dessa ökade under perioden och var, uttryckt som andel av BNP, närmare % 20 högre år 1985 än år 1978. De reala investeringarnas andel av de totala investeringarna fördubblades visserligen under perioden, men trots det var de mycket små i förhållande till de finansiella investeringarna. De reala investeringarna utgörs så gott som uteslutande av fastighetsförvärv. Försäkringsföretagens totala investeringar uppgick år 1985 till

finansiella

drygt 30 miljarder kronor. Inom ramen för gällande bestämmelser kan dessa investeringar betraktas i ett portföljvalsperspektiv, där företagen för en viss förväntad risk eftersträvar högsta möjliga avkastning. I tabell 6:12 nedan redovisas fördelningen av försäkringsföretagens finansiella investeringar på olika tillgångsslag under den studerade perioden. Av tabellen framgår att dessa helt dominerades av obligationsköp och köp av förlagsbevis. Med undantag för år 1980 avsåg mellan två tredjedelar och tre fjärdedelar av de positiva finansiella nettoinvesteringarna köp av obligationer och förlagsbevis. Den relativt låga andelen år 1980 skall ses mot bakgrund av att ett nytt penningmarknadsinstrument, bankcertifikat, det året emitterades för första gången. Även tillkomsten av en marknad för Statsskuldväxlar två år senare påverkade fördelningen av försäkringsföretagens finansiella nettoinvesteringar betydligt. Statsskuldväxlar svarade år 1982 för 15 % av försäkringsföretagens finansiella nettoinvesteringar. Vid en jämförelse med exempelvis obligationer framstår försäkringsföretagens årliga investeringar i börsnoterade aktier som mycket blygsamma. Det samlade värdet av försäkringsföretagens nettoinvesteringar i börsnoterade aktier uppgick kronor, år 1978 till drygt 200 miljoner vilket motsvarade 2 % av de positiva nettoinvesteringarna. Även under de tre därpå följande åren nettoköpte försäkringsföretagen börsnoterade aktier i denna storleksordning. Under åren 1982—1984nettosålde försäkringsföretagen börsnoterade aktier till ett värde av var sammanlagt 2 miljarder kronor. Störst försäljningarna år 1983 då de uppgick till 1,3 miljarder kronor. En betydande svängning ägde åter rum är 1985 då försäkringsföretagen nettoköpte börsnoterade aktier för % 2,2 miljarder kronor, vilket motsvarade 7 av de positiva finansiella nettoinvesteringarna.

236 Orsaker tillförändringar SOU 1988z38

1 2 4

%

% 0

% 0 2 2 % 0

% 0 i — % 0 0 7 % 0 0 7 3

SOU 198838 Orsaker till förändringar 237

6.2.4.3 Försäkringsföretagens totala innehav av finansiella tillgångar Värdet av försäkringsföretagens finansiella tillgångar uppgick vid utgången av år 1978 till närmare kronor, vilket motsvarade drygt 22 %

92 miljarder av BNP. I diagram 6:10 illustreras den storleksmässiga utvecklingen av dessa tillgångar fram till utgången av år 1985. Den undre av diagrammets två kurvor visar hur tillgångarnas värde utvecklades som en av netto-

följd transaktionerna under perioden, utan beaktande av icke-realiserade kapitalvinster. Uttryckt som andel av BNP var ökningen då 7 procentenheter. Den övre kurvan i diagrammet visar utvecklingen av de finansiella till— gångarnas värde inklusive kapitalvinster. Vid periodens slut uppgick värdet av försäkringsföretagens finansiella tillgångar i löpande priser till närmare 275 miljarder kronor, vilket motsvarade 32 % av BNP. Den totala ökningen av de finansiella tillgångarnas värde, inklusive icke-realiserade. kapitalvinster, uppgick således under perioden 1978—1985 till 10 procentenheter av BNP, vilket överstiger summan av periodens nettotransaktioner pro-

med 3 centenheter. Av avståndet mellan de två kurvorna framgår att kapitalvinster var av störst betydelse för tillgångarnas totala värde under periodens senare del, vilket naturligtvis hänger samman med den betydande kursuppgång som ägde rum under dessa år och som illustrerats i diagram 6:5 ovan.

Diagram 6:10 Värdet av försäkringsföretagens totala tillgångar vid utgången

finansiella

av år 1978—1985. Procent av BNP.

Andel

av BNP %

A

Inklusive kapitalvinster 30—

/

/ f”

___— ___—

.,," ___;

25— fExkluslvekapitalvinster

20—

15—

10—

5—

0 | I I | |

1978 1979 1980 1981 1982 1983

1984 1985

De icke-realiserade kapitalvinsternas betydelse för de finansiella tillgångarnas totala värde framstår emellertid trots betydande kursstegringar som relativt begränsad, vilket till stor del förklaras av sammansättningen av

försäkringsföretagens finansiella tillgångar. Som framgår av diagram 6:11 nedan består dessa till övervägande del av tillgångar på vilka det inte alls eller endast i obetydlig utsträckning förekommer kapitalvinster, exempelvis obligationer och förlagsbevis. Dessa tillgångsslag dominerade under hela perioden försäkringsföretagens finansiella portfölj, vilket i viss utsträckning torde vara en av de placeringsregler som uppställs i försäkrings-

följd rörelselagen och som tidigare uppställdes även av riksbanken.

En betydande del av de tillgångar som försäkringsföretagen har att förvalta placeras i form av direkta lån och liknande fordringar. Som framgår av diagrammet minskade emellertid denna andel kontinuerligt under perioden, från 43 % år 1978 till 27 % år 1985. Det framgår vidare att nya tillgångsslag, såsom Statsskuldväxlar och bankcertifikat, tillkom vid 1980talets början och därefter svarade för mellan 1 % och 3 % av försäkringsföretagens finansiella tillgångar.

Trots att försåkringsföretagen under tre av de åtta år som utredningen studerat nettosålde börsnoterade aktier till betydande belopp fördubblades aktiernas andel av deras finansiella portfölj. Denna utveckling var nära förknippad med icke-realiserade kapitalvinster, främst under periodens senare hälft. Vid periodens slut uppgick marknadsvärdet av försäkringsföre— tagens börsnoterade aktier således till närmare kronor, vilket

33 miljarder motsvarade 12 % av deras samlade finansiella tillgångar.

Diagram 6:11 Sammansättningen av försäkringsföretagens finansiellatillgångar vid utgången av år 1978—1985. Marknadsvärden.

Andel % 100—

90—

_ Övriga lånoch fordringar 80

_ 70

_ 60 Börsnoterade aktier

— 40

_ Obligationer och törlagsbevis 30

20—1

10—

1978 1979 1980 1981 1982 1983 1984 1985

6.2.4.4 F örsäkringsföretagens innehav av börsnoterade aktier Försäkringsföretagens andel av börsvärdet uppgick vid utgången av år 1978 till omkring 14 %. Under perioden 1978—1985 var försäkringsföretagen vissa år nettoköpare och andra år nettosäljare av börsaktier. Tillsammans motsvarade dessa transaktioner knappt börsaktiestockens expansion under perioden, vilket medförde att försäkringsföretagens andel av det totala börsvärdet vid periodens slut var omkring 11 %.

Till följd av framför allt ett ökat försäkringssparande i hushållssektorn, ökade de till försäkringsföretagen influtna medlen under vart och ett av de studerade åren. Företagens möjligheter att investera dessa medel i olika tillgångsslag är starkt avhängiga försäkringsrörelselagens krav att den skuld livförsäkringsföretagen har till försäkringstagarna skall motsvaras av pantsatta tillgångar i vissa typer av värdepapper, dock aktier. Av försäkringsföretagens totala tillgångar år 1985 utgjordes omkring 54 % av denna typ av värdepapper, medan resterande 46 % utgjordes av fria fonder. Under den studerade perioden omfattades försäkringsföretagen dessutom av riksbankens placeringsregler, vilka föreskrev att en viss del av nettoplaceringsökningen avse prioriterade värdepapper.

varje år skulle

Inom ramen för de fria fonderna står det försäkringsföretagen i princip fritt att förvärva alla typer av tillgångar. I likhet med vad som är fallet för andra aktörer kan försäkringsföretagens val av tillgångar därvid betraktas i ett portföljvalsperspektiv, där förväntad avkastning och risk tillmäts en avgörande betydelse. Statistiken visar också att företagen agerade mycket aktivt på kapitalmarknaden under den studerade perioden.

Mot bakgrund av den ekonomiska utvecklingen och en strävan från försäkringsföretagens sida efter att realvärdesäkra de fria fonderna, kom dessa under perioden i allt större utsträckning att utgöras av fastigheter och börsnoterade aktier. Börsnoterade aktier svarade år 1978 för drygt 15 % av de fria fondernas sammanlagda värde, medan andelen år 1985 var 24 %. Den nettoförsäljning av börsnoterade aktier som ägde rum under en del av den studerade perioden kan i det perspektivet tolkas som en justering av portföljen där den förväntade avkastningen på aktierna inte tilläts helt skymma det faktum att investeringar i aktier vanligtvis är förenade med ett högre risktagande än investeringar i andra tillgångsslag. En annan tolkning är att försäljningarna grundades på förändrade avkastningsförväntningar. Då andelen aktier av de fria fonderna varierar betydligt mellan olika försäkringsföretag är generella slutsatser i detta avseende svåra att dra. Uppgifter som tagits fram av riksbanken visar att andelen aktier i livförsäkringsföretagens fria fonder år 1985 i genomsnitt uppgick till 24,5 %. Störst andel hade Trygg-Hansa, 44 %, medan exempelvis AMF—pension och SPP låg klart under genomsnittet med 12,5 % respektive 15,9 % aktier.

Karaktären på försäkringsföretagens innehav av börsaktier påverkas av försäkringsrörelselagens förbud mot innehav av mer än 5 % av röstetalet i ett enskilt företag. Försäkringsföretagens börsaktieinnehav utgörs i allt väsentligt av begränsade innehav i ett stort antal företag.

SOU 198838

240 Orsaker till förändringar

I tabell 6:13 nedan illustreras detta för företaget Skandia som vid årsskiftet 1985—1986 innehade den värdemässigt största aktieportföljen bland försäkringsföretagen. ett sammanlagt värde omkring 8

Portföljen hade

fördelat på innehav i 107aktiemarknadsföretag. Av tabelmiljarder kronor len framgår att dessa innehav endast i fem företag intresseföretagen

(exkl. Skandia International Holding AB och Svenska Kreditförsäkring AB) motsvarade 5 % av röstetalet. I dessa företag hade Skandia således nått den övre gränsen för innehavens storlek. I övrigt var innehaven relativt jämt

storleksklasserna och motsvarade i genomsnitt 2,2 % fördelade på de olika av röstetalet i företagen.

Av tabellen framgår också att de av Skandia innehavda aktieposterna ofta motsvarade en något större andel av aktiekapitalet än röstetalet i de berörda företagen, vilket förklaras av att innehaven i betydande utsträckning konstituerades av röstsvaga aktier. Det kan dock noteras att innehaven endast i 11 företag representerade mer än 5 % av aktiekapitalet och endast i ett företag mer än %. I genomsnitt motsvarade innehaven 3,2 % av aktieka-

10 pitalet.

Tabell 6:13 Skandiakoncernens innehav av aktier i svenska aktiemarknadsföretag 1985—12—31, fördelade efter andel av aktiekapital respektive röstetal i de' berörda företagen. Procent.

Källa: Skandias årsredovisning 1985. Placeringarnas inriktning mot aktier med lågt röstvärde åskådliggörs också i diagram 12 nedan i vilket kapital- och röstandel markerats för vart och ett av Skandias aktieinnehav i företag som vid årsskiftet 1985—1986 hade aktieslag med olika röstvärden.

Diagram 6:12 Försäkringsföretaget Skandias aktieinnehav år 1985 i svenska aktiemarknadsföretag med röstvärdesdifferens.Totalt 78 innehav. Röstandel

_

I IV

9 10%

Kapitalandel

6.2.5¶Icke-finansiella företag

Företag vilkas verksamhetsföremål i huvudsak är ett annat än att bedriva bank-, finans- eller försäkringsverksamhet och som inte är förvaltningseller investmentföretag tillhör ägarkategorin icke-finansiella företag. Kate— gorin innefattar företag med skilda associationsformer, men merparten av de icke-finansiella företagens börsaktieinnehav är hänförligt till aktiebolag

inregistrerade vid och framför allt till aktiebolag som själva har sina aktier Stockholms fondbörs. Till denna kategori hör exempelvis flertalet av landets stora industriföretag. I finansräkenskaperna är emellertid gränsen mellan icke-finansiella företag och framför allt förvaltningsföretag mindre skarp, varför de uppgifter som redovisas i föreliggande avsnitt i viss mån också inbegriper förvaltningsföretag. Uppgifterna torde dock utgöra en mycket god approximation för utvecklingen även bland enbart de ickefinansiella företagen.

Föremålet för verksamheten i ett aktiebolag skall anges i dess bolagsordning. För det fall exempelvis ett handelsföretag avser att förvärva en så stor aktiepost i ett byggnadsföretag att det också kan anses komma att bedriva byggnadsverksamhet, måste detta således ha uttryckligt stöd i bolagsordningen. Förvärv av mindre aktieposter kan däremot anses ligga inom ramen för förvaltningen av företagets likvida medel och kräver därför inte något stadgande i bolagsordningen.

Icke-finansiella företag har under hela efterkrigstiden förekommit som ägare till svenska börsnoterade aktier, men deras andel av det totala börsvärdet har under senare år ökat markant. Som närmare skall redovisas nedan är denna uppgång i allt väsentligt en följd av att ett begränsat antal företag förvärvat inflytandemässigt stora aktieposter i andra företag.

6.2.5.l De icke-finansiella företagens totala investeringar De icke-finansiella företagens totala investeringar, uttryckt som summan av bruttosparande och förändring i externt kapital, illustreras i diagram 6:13 nedan. Av diagrammet framgår att investeringsnivån varierade kraftigt under perioden 1970—1985. De totala investeringarna motsvarade värdemässigt närmare en fjärdedel av BNP år 1974, men var fyra år senare endast hälften så stora. Efter år 1978 steg investeringarna åter och motsvarade år 1985 drygt 24 % av BNP, vilket var betydligt mer än genomsnittet under 1970-talet.

Det framgår vidare att en betydande andel av de totala investeringarna finansierades genom internt genererade medel i form av bruttosparande. Nivån bruttosparandet är nära kopplad till företagens rörelseresultat och kan på grund av bland annat konjunkturförändringar och ekonomisk-politiska åtgärder variera betydligt mellan olika år vilket illustreras av utvecklingen sedan början av 1970-talet.

I samband med att oljepriserna steg kraftigt i slutet av år 1973 försvagades den internationella konjunkturen. Mot bakgrund av ett relativt högt finansiellt sparande i ekonomin fördes i Sverige en expansiv politik i syfte att lindra konjunkturnedgångens effekter på produktion och sysselsättning. I motsats till vad som var fallet i omvärlden präglades därför den svenska ekonomin av en uttalad högkonjunktur år 1973 och år 1974 och i samband därmed en relativt god lönsamhet. De icke-finansiella företagens bruttosparande uppgick under första hälften av 1970-talet till mellan 6 % och 8 % av BNP. Genom en rad åtgärder från statsmakternas sida kom bruttosparandet att ligga på en relativt hög nivå även under år 1975.

Överbryggningspolitiken under åren 1974—1976 förutsatte en internationell konjunkturuppgång under år 1976 samt att pris- och kostnadsutvecklingen i Sverige inte skulle komma att avvika markant från den i omvärlden. Den internationella konjunkturutvecklingen var emellertid fortsatt svag även under åren 1976 och 1977 samtidigt som kostnadsutvecklingen i Sverige var avsevärt snabbare än genomsnittet i våra avnämarländer. Denna utveckling gav upphov till en försämrad konkurrenskraft och betydande förluster av marknadsandelar. De icke-finansiella företagens bruttosparan-

närmare 6 procentenheter av BNP, de sjönk mellan år 1975 och år 1977 med från 9,3 % till 3,5 %. Under samma period minskade den totala investeringsnivån med en fjärdedel, vilket medförde att den andel av investeringarna som finansierades genom bruttosparande föll från närmare 40 % år 1975 till knappt 20 % år 1977.

Diagram 6:13 De företagens totala investeringar åren 1970—1985.

icke-finansiella

Procent av BNP.

Andel av BNP

%

26—

24"

22—

20—

Q'

16—

14—

12—

l

1

1971 1973 1 1979 1981 1983 m

&

& Bruttosparande Förändringiskulder Nyemissioner

% B .

I syfte att komma till rätta med konkurrenskraftsproblemen devalverades den svenska kronan vid tre tillfällen under åren 1976 och 1977. I kombination med en dämpad lönekostnadsutveckling och ökad produktivitet bidrog detta till att lönsamheten i industrin åter steg och att de icke—finansiella företagens bruttosparande i början av 1980-talet nådde samma nivå som under 1970-talets första hälft. Den tillbakagång som kan iakttagas i samband med lågkonjunkturen åren 1981 och 1982 endast temporär. Som en

var

följd av bl. a. devalveringar år 1981 och år 1982steg vinstnivån markant och de icke-finansiella företagens bruttosparande var, som andel av BNP, högre

år 1985 än någon gång under den närmast föregående tjugoårsperioden.

De icke-finansiella företagens totala investeringar finansieras emellertid

internt genererade medel. Företagen utnyttjar i beinte uteslutande med tydande utsträckning även externt kapital, framför allt i form av lån. Den

av de totala investeringarna som finansieras genom upplåning varierar andel

omvänt med bruttosparandets andel. Investeringsökningen därför i regel under 1980-talets första hälft finansierades främst genom ökat bruttosparande och upplåningens andel av det totala finansieringsbehovet sjönk jämfört med senare hälften av 1970-talet.

Valet mellan olika finansieringskällor är beroende av en rad faktorer. Av central betydelse är investeringens förväntade räntabilitet och företagets finansiella ställning. Beroende på den osäkerhet som ofta råder beträffande investeringarnas räntabilitet medför lånefinansiering att företaget ikläder sig en finansiell risk. Den rådande skuldsättningsgraden är därför en av de faktorer som kan antas påverka valet mellan olika finansieringskällor. Soliditeten i industrin föll kontinuerligt under perioden 1970—1977, vilket kan vara en bidragande orsak till den begränsade upplåningen under 1980-talets första hälft.

För de flesta icke-finansiella företag föreligger även möjligheten att er-

externt kapital genom att emittera aktier. Externt kapital i form av hålla nyemissioner svarade i genomsnitt under 1970-talet för omkring 6 % av det totala finansieringsbehovet. I absoluta tal var nyemissionerna under perioden 1978—1985betydligt högre än genomsnittet under 1970-talet som helhet. Trots att det totala finansieringsbehovet samtidigt steg, ökade därför nyemissionernas bidrag till de totala investeringarna. Nyemissionernas andel av det totala externa kapitalet ökade också. Genomsnittligt erhölls under 1970-talet drygt 9 % av det totala externa kapitalet från nyemissioner, medan motsvarande andel för perioden 1978—1985uppgick till drygt 12 %.

I diagram 6:14 nedan redovisas de icke-finansiella företagens totala investeringar på reala och investeringar. Med undantag

fördelade finansiella

för år 1973 översteg de reala investeringarna under hela 1970-talet investeringarna i finansiella tillgångar. De reala investeringarna svarade i genomsnitt för omkring 60 % av de totala investeringarna, men betydande variationer förekom mellan olika år. Stora skillnader förelåg även i fråga om de reala investeringarnas sammansättning. De omfattande reala investeringarna under åren 1974—1976 bestod i stor utsträckning av lagerinvesteringar, vilka stimulerades av en expansiv ekonomisk politik och de statsbidrag som utgick för lagerproduktion. Trots att ett visst lagerstöd gavs även efter år 1976 och trots att en rad åtgärder vidtogs i syfte att stimulera

företagens maskin- och byggnadsinvesteringar minskade de icke-finansiella reala investeringar kraftigt under 1970-talets senare hälft och uppgick år 1978 till 7,4 % av BNP, vilket var drygt hälften av investeringsnivån tre år tidigare. En nedgång kan visserligen noteras även för investeringar i finans-

men denna var inte lika kraftigt som för de reala investeringiella tillgångar, arna. att de finansiella investeringarnas andel av de

Detta fick till följd

totala investeringarna ökade och vid 1970-talets slut i stort sett var i nivå med de reala investeringarna.

Under 1980-talets första hälft ökade de icke-finansiella företagens investeringar i såväl reala som finansiella tillgångar och låg i genomsnitt betydligt över investeringsnivån under andra hälften av 1970-talet. Ökningen var emellertid mest markerad för de finansiella investeringarna, vilka under perioden 1982—1984översteg de reala investeringarna. Mellan år 1978 och år 1985 svarade de finansiella investeringarna i genomsnitt för närmare hälften av de totala investeringarna, vilket var betydligt mer än under 1970-talet som helhet då motsvarande andel uppgick till omkring 40 %.

Diagram 6:14 De icke—finansiellaföretagens totala investeringar åren 1970—1985för— delade på finansiellaoch reala investeringar. Procent av BNP.

Andel av BNP

%

4¶Finansiella investeringar

# l i | | | i | | | i [ | l l

1971 1973 1975 1977 1979 1981 1983 1985

De icke-finansiella företagens avvägningar mellan reala och finansiella investeringar bör betraktas av företagens vinstsyfte. Den gängse

i ljuset bilden av de icke-finansiella företagen är att de genom internt genererade medel och externt kapital finansierar investeringar i syfte att producera varor och tjänster som möter konsumtionsefterfrågan och att valet mellan olika placeringsalternativ avgörs av investeringarnas relativa förväntade räntabilitet. En sådan bedömning av förväntad avkastning måste emellertid även inbegripa avkastningen på finansiella placeringar av olika slag. En förutsättning för att en viss investering i realkapital verkligen skall komma till stånd är att den har en högre förväntad räntabilitet än varje annan investering — av finansiell

såväl real som karaktär.

Med hänsyn till bland annat svårigheten att fastställa realkapitalets storlek är det också problematiskt att beräkna dess räntabilitet. Vid en analys av olika placeringars lönsamhet är dock räntabilitetens absoluta nivå mindre relevant. Intresset bör i stället riktas mot förändringar i relativ avkastning mellan placeringsalternativen. I diagram 6:15 nedan redovisas beräkningar av den reala räntabiliteten på materiellt kapital och realräntan på finansiella

Diagram 6:15 Real räntabilitet på materiellt kapital och realränta på industriobligationer"åren I 965—I985.

0/0

+

15—

Räntabilitet

x

/

x

Realränta

—10' | | I I

1965 1970 1975 1980 1985

Fr. o. m. är 1984 riksobligationer. Källa: SOU 1987:3.

placeringar för perioden 1965—1985, hämtade ur långtidsutredningen 1987 (SOU 1987:3). Som approximativt mått på den finansiella avkastningen har i denna använts avkastningen industriobligationer för perioden före år 1984 och avkastningen på riksobligationer för år 1984 och år 1985. Av diagrammet framgår att en betydande förskjutning i den relativa avkastningen ägde rum vid mitten av 1970-talet. Den högre avkastningen på materiella investeringar under decenniets första hälft reducerades kraftigt år 1975 och år 1978 översteg avkastningen finansiella investeringar avkastningen på investeringar i materiellt kapital. Med undantag för år 1983 bestod denna relation mellan avkastning på materiellt och finansiellt kapital till utgången av år 1985. Till detta skall läggas den sänkta likviditetsrisk på finansiella investeringar som kan förmodas ha kommit till stånd genom en ökad och mer marknadsmässig handel med olika finansiella instrument.

6.2.5.2 De icke-finansiella företagens finansiella investeringar Såväl den totala nivån på de icke-finansiella företagens investeringar i finansiella tillgångar som investeringarnas fördelning på olika tillgångsslag är nära kopplad till de förändringar som under den studerade perioden ägde rum den svenska kapitalmarknaden. I huvudsak bestod dessa förändringar av en omfattande avreglering samt framväxten av en fungerande penningmarknad.

Under hela efterkrigstiden har en fast växelkurs varit ett viktigt mål för svensk kredit- och valutapolitik. Kapitalrörelser över landets gränser får vid en sådan växelkurs direkta återverkningar på lividiteten och räntenivån inom landet, varför befarade eller konstaterade valutaflöden varit av stor betydelse för den förda politiken. För att motverka oönskade valutaflöden har riksbanken utnyttjat en rad olika medel ämnade att

justera den inhemska räntan i förhållande till räntenivån utomlands. Detta har i betydande utsträckning skett genom interventioner i form av exempelvis diskonto- och straffräntejusteringar i kombination med likviditetskvoter och emissionskontroll. En rad av de regler som legat till grund för denna politik avskaffades under 1980-talet samtidigt som riksbankens agerande blev mer marknadskonformt. Bakom denna utveckling låg bland annat en strävan efter att finna nya former för finansiering av budgetunderskotten.

Fram till 1980-talets början säkerställdes statens upplåning inom landet främst genom att försäkringsföretag och banker var ålagda att förvärva statsobligationer. Upplåningen kom därefter i allt större utsträckning att ske från aktörer utanför den reglerade finanssektorn, däribland icke—finansiella företag. Detta förutsatte emellertid att upplåningen företogs på mer marknadsmässiga villkor och att en väl fungerande andrahandsmarknad etablerades för fordringsbevisen.

Såväl avregleringen som framväxten av en fungerande penningmarknad avspeglas väl i de icke-finansiella företagens nettoinvesteringar i finansiella tillgångar under perioden 1978—1985. Dessa redovisas i tabell 6:14 nedan varefter utvecklingen kommenteras i kronologisk ordning.

% — 2 3 % — — 1 7 %

7 1 6 2 % — —0 5 1 1 % 0 3 1 % 2 0 i % 0 0 0 6 % — 0 9

I *

sou 198838 Orsaker till förändringar 249

Vid periodens början, är 1978, utgjordes en betydande del av företagens finansiella nettoinvesteringar av specialinlåning i bank där lånevillkoren fastställdes i förhandlingar mellan banken och företaget. Specialinlåningsförfarandet svarade emellertid inte mot de ökade kraven på en fungerande penningmarknad, bland annat av det skälet att lånebevisen inte var lämpade för omsättning på en andrahandsmarknad. I mars 1980 tilläts bankerna för första gången att emittera bankcertifikat, vilket kan betraktas som en mer standardiserad och anonym form av specialinlåning. Bankcertifikaten har en löptid på högst 12 månader och är väl lämpade för handel på en andrahandsmarknad. Vid utgången av år 1980 uppgick värdet av den utestående volymen bankcertifikat kronor, varav de

till omkring 14 miljarder icke-finansiella företagen innehade omkring 40 %. Som framgår av tabellen innebar detta att företagen under året avsatte en femtedel av de positiva finansiella nettoinvesteringarna till förvärv av bankcertifikat. Bankinlåningen minskade samtidigt i en utsträckning som i stort sett motsvarade dessa förvärv.

De icke-finansiella företagens placeringar i svenska börsnoterade aktier och andelar svarade för mindre än 1 % av de årliga finansiella nettoinvesteringarna under 1970-talet. En viss uppgång kan dock noteras under slutet av decenniet och år 1980 var andelen omkring 3 %.

Mot bakgrund av ett betydande valutautflöde vidtog riksbanken i januari år 1981 en rad åtgärder i syfte att höja den inhemska räntenivån. Nettoinvesteringarna i nyemitterade bankcertifikat var obetydliga och volymen utelöpande bankcertifikat minskade markant under årets första tio månader. I oktober var den utelöpande stocken bankcertifikat endast hälften så stor som vid årets början. Under slutet av året sjönk räntan på bankcertifikat kraftigt och många placerare valde att i stället placera sina likvida tillgångar i specialinlåning.Den samlade effekten blev att de icke-finansiella företagens nettoinvesteringar i bankcertifikat under år 1981 var obetydliga jämfört med året innan. I stället steg bankinlåningen kraftigt.

Ett betydelsefullt steg i riktning mot en väl fungerande penningmarknad och ett ökat utrymme för marknadsoperationer från riksbankens sida togs i

statsskuldväxlar. juli 1982 då riksgäldskontoret för första gången emitterade Det medförde bl. a. att villkoren för den inhemska upplåningen i ökad utsträckning anpassades till räntenivån på penningmarknaden, vilken i sin tur i ökad utsträckning kom att kontrolleras genom marknadsoperationer från riksbankens sida. Statsskuldväxlarna är avsedda framför allt för placerare utanför banksektorn, exempelvis icke-finansiella företag och kommu— ner, och hade inledningsvis löptider 6 respektive 12 månader. Senare har Statsskuldväxlar med löptider på upp till två år emitterats. De icke-finansiella företagen nettoköpte under år 1982 Statsskuldväxlar för drygt 20 mil-

kronor, vilket motsvarade omkring en tredjedel av de positiva finansjarder iella nettoplaceringarna under året. Under samma period nettosålde företagen bankcertifikat kronor. Investeringarna i

motsvarande drygt 1 miljard Statsskuldväxlar motsvarades även av en minskad andel investeringar i form av bankinlåning och obligationer jämfört med år 1981.

Under år 1983 ökade likviditeten i ekonomin och räntorna föll fram till halvårsskiftet. Med början i augusti kunde också en ökning av valutautflödet noteras. I syfte att minska likviditeten och därigenom höja räntenivån emitterade staten i mitten av november de första riksobligationerna. Dessa utformades med fast kupongränta och väsentligt längre löptider än såväl bankcertifikat som Statsskuldväxlar. Villkoren för de första riksobligationslånen betraktades allmänt som gynnsamma. Under november och december 1983 emitterades riksobligationer till ett sammanlagt värde av 25 miljarder kronor, vilka till betydande del förvärvades av icke-finansiella företag. Totalt motsvarade de icke-finansiella företagens förvärv av obligationer och förlagsbevis under året hela 17 % av företagens totala finansiella nettoinvesteringar. Bankinlåning svarade för omkring en tiondel av de totala finansiella nettoinvesteringarna, medan andelen investeringar i statsskuldväxlar uppgick till endast 2 %, % året innan.

jämfört med 33

Efter marknadsoperationer från riksbankens sida steg räntenivån under sommaren 1984, men föll åter kraftigt under andra halvåret. Även den internationella räntenivån föll och var vid årets utgång lägre än vid årets början. De icke-finansiella företagen nettosålde under året Statsskuldväxlar till ett värde av närmare 3 miljarder kronor och bankcertifikat till ett värde av närmare 10 miljarder kronor. Den andel av de finansiella nettoinvesteringarna som placerades i långa obligationer föll också och uppgick till endast 2 %, % året innan. I stället ökade andelen bankin-

jämfört med 17 låning till 19 %, vilket var i det närmaste en fördubbling jämfört med år 1983.

De icke-finansiella företagens investeringar i börsnoterade svenska aktier uppgick under perioden 1980—1983 till mellan 1 miljard och 3 miljarder kronor årligen, vilket motsvarade omkring 3 % av de finansiella nettoinvesteringarna. Under år 1984 uppgick investeringarna i svenska börsnotera-

kronor, vilket såväl beloppsmässigt som de aktier till drygt 7 miljarder andelsmässigt innebar en betydande ökning i förhållande till tidigare år.

Under de fem första månaderna år I 985 förekom ett betydande valutautflöde, vilket föranledde riksbanken att vid upprepade tillfällen företa åtgärder i syfte att minska likviditeten i ekonomin. Under året emitterades Statsskuldväxlar till ett sammanlagt värde av närmare 29 miljarder kronor,

Därutöver emittera— vilket kan jämföras med drygt 12 miljarder året innan. des riksobligationer kronor, vilket var närmare 5

motsvarande 17 miljarder

mer än föregående år. De icke-finansiella företagens köp av miljarder Statsskuldväxlar uppgick till en av företagens positiva finansiella

fjärdedel nettoinvesteringar under året, eller närmare kronor. Samtidigt

18 miljarder som företagens bankinlåning uppvisade ett negativt netto på närmare 8 mil-

kronor, nettosålde företagen även bankcertifikat. Investeringar i jarder obligationer och förlagsbevis ökade såväl andelsmässigt som i absoluta tal

% av de positiva finansiella nettoinjämfört med år 1984 och svarade för 4 vesteringarna. Vad slutligen gäller företagens investeringar i börsnoterade

mer än halverades dessa i absoluta tal och svarade för 4 % av svenska aktier de samlade finansiella investeringarna år 1985.

Sammanfattningsvis kan konstateras att utvecklingen på kapitalmarknaden under 1980-talets första hälft medförde betydande variationer i fördelningen av företagens investeringar mellan olika finansiella tillgångar. Det framgår också av ovanstående att fördelningen i stor utsträckning var direkt avhängig tillkomsten av nya placeringsalternativ samt det sätt på vilket riksbanken utnyttjade dessa i samband med interventioner på pen- ; ningmarknaden.

För många företag innebar utvecklingen sannolikt ökade möjligheter att bedriva en

effektiv finansförvaltning, vilket i viss utsträckning kan ha bidragit till finansnettots ökade betydelse för företagens resultat. Uppgifter från SCB ger vid handen att i de 500 största industriföretagen

finansnettot

kontinuerligt förbättrades under perioden 1980—1985, se diagram 6:16 nedan. Från att tidigare ha varit negativt gav finansnettot år 1985 ett positivt bidrag till företagens nettoresultat motsvarande 1 % av omsättningen. Denna av

utveckling skall emellertid framför allt ses i ljuset förhållandet mellan tillväxttakt och vinstutveckling i industrin under perioden.

Diagram 6:16 Rörelse- och nettomarginal samt i procent av omsättningen

finansnetto

för de större industriföretagen åren 1977—1986.

% .. .

Rorelsemargtnal

T /'——x

Finansnetto

—4 | | | |

1977 1979 1981 1983

Källa: Statistiska meddelanden, F11 SM 8601, Statistiska centralbyrån.

252 Orsaker till förändringar

6.2.5.3 De icke-finansiella företagens totala innehav av finansiella tillgångar fördelningen av företagens finansiella nettoinvesteringar Storleken och påverkar såväl nivån som sammansättningen av den stock finansiella tillgångar som innehas av företagen. Värdet av företagens tillgångar

finansiella

uppgick vid utgången av år 1978 till omkring kronor, vilket 270 miljarder motsvarade drygt 65 % av BNP. I diagram 6:17 nedan redovisas utvecklingen av de finansiella tillgångarnas samlade värde fram till utgången av år 1985. Den övre kurvan i diagrammet illustrerar utvecklingen av de ickefinansiella företagens totala finansiella tillgångar i förhållande till BNP med beaktande av de vårdeförändringar som uppkom genom exempelvis aktiekurs- och växelkursförändringar, medan den nedre kurvan visar utveck: lingen enbart som ett resultat av kumulerade nettoinvesteringar. Av diagrammet framgår att värdeförändringarna under periodens tre första år totalt sett var obetydliga. De finansiella tillgångarnas värde motsvarade fram till år 1981 med små variationer omkring 65 % av BNP. Under år 1982 och år 1983 kan dock en betydande ökning av de finansiella tillgångarnas värde noteras, motsvarande drygt 15 procentenheter av BNP. Värdet av de totala finansiella tillgångarna steg något även under periodens två sista år och uppgick vid utgången av år 1985 till drygt 735 miljarder kronor, vilket motsvarade 85 % av BNP. För hela perioden 1978—1985 uppgick ökningen således till omkring 20 procentenheter av BNP.

de företagens totala tillgångar vid

Diagram 6:17 Värdet av icke-finansiella finansiella

utgången av år 1978—1985. Procent av BNP.

Andel av BNP % 100— Inklusive kapitalvinster 90— .,.— 80— , _,—

70— Exklusive kapitalvinster — 60 50 -

40 —

— 30 20—

10e

0 | | | | | 1978 1980 1982 1983 1984 1985

19'79 19'81

Av skillnaden mellan de två kurvorna framgår att kapitalvinster på inbegripna tillgångsslag fick ökad betydelse under periodens senare hälft. Kapitalvinsterna är hänförliga främst till kursstegringar svenska börsnoterade aktier. Det är emellertid värt att notera att de icke-finansiella företagens finansiella nettoinvesteringar under perioden var så betydande att tillgångarnas samlade värde steg med drygt 15 procentenheter av BNP även om kapitalvinster på aktier exkluderas.

Samtidigt som de finansiella tillgångarna steg i värde och deras betydelse för de icke-finansiella företagen ökade, förändrades sammansättningen av dessa tillgångar. I diagram 6:18 nedan redovisas det totala innehavet av finansiella tillgångar fördelat olika objekt för perioden 1978—1985. Det dominerande tillgångsslaget var under hela perioden rörelseanknutna fordringar, men dess andel minskade från drygt 65 % år 1978 till knappt 58 % år 1985. En nästan lika stor relativ nedgång kan noteras för bankinlåningen som år 1978 utgjorde närmare en femtedel av de finansiella tillgångarna. Nedgången, som var särskilt markerad under periodens senare del, uppgick till 6 procentenheter.

De icke-finansiella företagens innehav av såväl långa som korta obligationer var obetydliga år 1978. Posten statsskuldvåxlar m.m., vilken även inkluderar skattkammarväxlar och olika typer av certifikat, ökade dock betydligt under perioden och utgjorde år 1985 drygt 6 % av de totala finansiella tillgångarna. Även innehav av obligationer med längre löptid

Diagram 6:18 Sammansättningen av de företagens tillgång—

icke—finansiella finansiella

ar vid utgången av år 1978—1985. Marknadsvärden. Andel % 100-—

Övrigt 90-—

Börsaktuer 80 _!

W,—

Stats .växlar mm. 70—

Bankmlånmg 60

—/X_______

_ Röretseanknutna

50 fordringar

40—

30 —

20—

10—

0 | i i | I |

1

1978 1979 1980 1981 1982 1983 1984 1985 Anm. I rörelseanknuta fordringar har även inkluderats utlåning till andra sektorer. Statsskuldväxlar m.m. innefattar även olika typer av certifikat.

ökade avsevärt. Sammantaget svarade olika typer av penningmarknadsinstrument år 1985 för närmare en tiondel av de totala finansiella tillgångarnas värde. Vid periodens början var deras andel av de icke-finansiella företagens finansiella tillgångar obefintlig. Detta förhållande,

jämte den minskade andelen traditionell bankinlåning, speglar väl den anpassning av företagens portföljer som av de omfattande förändringarna på

följde kapitalmarknaden under 1980-talets första hälft.

6.2.5.4 De icke-finansiella företagens innehav av börsnoterade aktier

Av de icke-finansiella företagens totala finansiella tillgångar år 1978 utgjorde börsnoterade svenska aktier drygt 1 %. Till följd av framför allt fortlöpande nettoköp ökade denna andel till närmare 9 % år 1985.

Det har i avsnitt 4.3.1.6 också visats att den andel av det totala börsvärdet som är hänförlig till de icke-finansiella företagens aktieinnehav, mer än fördubblades under den studerade perioden. De aktieposter som företagen

— som förvärvade och tillsammans konstituerar denna andelsökning på

— aggregerad nivå är av mycket varierande storlek såväl med avseende på börsvärde som med avseende på den andel av aktiekapital och röstetal som de representerar i de enskilda företagen. En fullständig kartläggning av aktieposternas fördelning i detta avseende har inte varit möjlig att genomföra. I syfte att få en uppfattning om denna fördelning har utredningen emellertid gjort en totalgenomgång av de icke-finansiella börsföretagens innehav av aktier i andra svenska börsföretag vid utgången av år 1978 respektive år 1985.

Av genomgången framgår att 41 av 64 icke-finansiella företag på börsoch fondhandlarlistan år 1978 innehade aktier i andra svenska börsföretag. Omkring en av dessa företag innehade aktier i endast ett företag,

tredjedel nämligen förvaltningsföretaget SILA. Sammanlagt innehade företagen 149 aktieposter i andra börsföretag, varav en sjättedel utgjordes av aktier i SILA. Undantas SILA-innehaven från beräkningarna var det 28 ickefinansiella börsföretag som år 1978 innehade aktier i andra svenska börsföretag.

Det sammanlagda börsvärdet av de 149aktieposterna uppgick till knappt 1,8 kronor, vilket motsvarade närmare 4 % av det dåvarande

miljarder börsvärdet. Som framgår av tabell 6:15 nedan representerade två tredjedelar av aktieposterna mindre än 1 % av aktiekapitalet och fler än fyra femtedelar av posterna mindre än 5 % av aktiekapitalet i de berörda företagen. Endast undantagsvis var andelen av röstetalet i dessa fall högre än kapitalandelen. Av tabellen framgår också att dessa poster, trots den antalsmässiga dominansen, tillsammans svarade för en mycket begränsad andel av det totala börsvärdet på den innehavda aktiestocken. Endast omkring 3 % av posternas sammanlagda börsvärde på 1,8

miljarder kronor var hänförligt till poster motsvarande mindre än 1 % av aktiekapitalet och omkring 10 % till poster motsvarande mindre än 5 % av aktiekapitalet. Merparten av börsvärdet aktieposterna var hänförligt till ett fåtal poster

SOU [98838

Orsaker till förändringar 255

som var och en representerade stora andelar av aktiekapitalet

i de berörda företagen. Således svarade exempelvis de nio aktieposter som var och en

representerade minst 20 % av aktiekapitalet ett

i enskilt företag för 62 % av värdet på de icke-finansiella företagens innehav av börsnoterade aktier.

Tabell 6:15 Svenska icke-finansiella börsföretags innehav av svenska börsnoterade aktier år 1978.

Andel av Antal Innehavens

Kumulerad andel aktiekapitalet innehav

kumulerade av innehavens i det ägda företaget börsvärde

totala börsvärde %

mkr %

50 5 x 1

35 2 20 ( x ( 50

100 Samtliga 149

Vid en jämförelse med förhållandena år 1985 framgår att betydligt fler

icke-finansiella

börsföretag ägde aktier i andra svenska börsföretag detta år och att det genomsnittliga antalet ägda poster 2,7 6,5 ökade från till under perioden. Totalt ägde 63 icke-finansiella börsföretag 407 aktieposter i svenska företag på Stockholms fondbörs A 1- och A 2-lista år 1985. Det sammanlagda börsvärdet av dessa poster uppgick 26,4 till kronor, miljarder vilket motsvarade 9,2 % av det totala börsvärdet vid samma tidpunkt. Av tabell 6:16 nedan framgår att posternas fördelning på andel av aktiekapitalet i de berörda företagen försköts något under perioden, så att den antalsmässiga dominansen ökade för poster representerande små andelar av företagens aktiekapital. Detta påverkade emellertid endast obetydligt fördelningen av posternas sammanlagda börsvärde. De tre fjärdedelar av antalet poster som representerade mindre än 1 % av företagets aktiekapital år 1985 svarade tillsammans för endast 4 % av posternas sammanlagda börsvärde och den tiondel av posterna som representerade % av minst 20 aktiekapitalet i företagen svarade för 51 % av posternas sammanlagda börsvärde. Merparten av av de icke-finansiella börsföretagens innehav börsaktier var hänförligt till ett fåtal företags innehav av stora andelar i andra företag. Den största ägaren i sammanhanget, byggföretaget Skanska, innehade ensamt börsaktier till ett värde av kronor, fördelat ett tjugotal drygt 5 miljarder poster. Skanskas innehav representerade således närmare en femtedel av värdet på de icke-finansiella företagens samtliga börsaktieinnehav. Som ytterligare illustration till den ojämna fördelningen kan nämnas att de två aktieposter om vardera 20 % respektive 13 % perioden som Skanska under förvärvade i Sandvik och SKF tillsammans hade ett börsvärde år 1985 som översteg värdet av samtliga 331 i tabellen redovisade aktieinnehav motsvarande mindre än 5 % av aktiekapitalet i de ägda företagen.

256 Orsaker till förändringar

Bland övriga i sammanhanget stora ägare kan nämnas Volvo med innehav till ett värde av omkring 3,5 miljarder kronor (exkl. Hilleshög) och ASEA

närmare 2,7 kronor. Även dessa innehav ut-

med innehav på miljarder gjordes i allt väsentligt av stora andelar i enskilda företag.

Tabell 6:16 Svenska icke-finansiella börsföretags innehav av svenska börsnoterade aktier år 1985.

Andel av Antal Innehavens Kumulerad andel aktiekapitalet innehav kumulerade av innehavens i det ägda företaget börsvärde totala börsvärde

mkr

3 989

Sammanfattningsvis kan konstateras att den ökade andel av börsvärdet som av icke-finansiella företag i allt under den studerade perioden uppnåddes väsentligt utgjordes av aktieposter av sådan storlek att de gav möjlighet till betydande inflytande i de berörda företagen. Huruvida dessa aktieposter förvärvats i syfte att utnyttja denna inflytandemöjlighet eller med tanke på Statistiken.Beaktas posternas värdesenare avyttring kan inte utläsas ur mässiga storlek är det dock uppenbart att de endast undantagsvis kan ses som uttryck för en likviditetsförvaltning i form av en väldiversifierad aktieportfölj.

6.2.5.5 Tjugofemprocentsregeln

Utredningen har i avsnitt 6.2.3 ovan kortfattat berört den skattemässiga behandlingen av utdelningsinkomster från ett företags innehav av aktier i företag. konstaterats att icke-finansiella företag, ett annat Det har därvid är skattskyldiga för sådana inkomster, enligt den nu gällande huvudregeln, men att regeln är avsedd att träffa utdelningsinkomster endast från aktier kallar, kapitalplaceringssyfte. Den är som förvärvats vad lagstiftaren därför försedd med ett väsentligt undantag. Skattskyldighet föreligger inte om det görs sannolikt att aktieinnehavet betingas av rörelsen i det ägande företaget eller annat företag som kan anses stå det nära. Den närmare innebörden av denna formulering framgår inte av lagtexten, men i förarbetena framhålls att s.k. rörelsebetingade innehav anses föreligga bl. a. då förvärv skett för att trygga företagets tillförsel skall ett av företagets produkter eller för att av råvaror, som led i avsättningen samordna rörelser eller rörelsegrenar hos flera företag. Det framhålls också att alltför stränga krav inte bör ställas på bevisningen i dessa avseenden och

att skattefrihet för utdelning bör medges även i fall då någon tvekan kan råda om förvärvet haft samband med ägarföretagets rörelse. Skattebefrielse medges av taxeringsmyndigheterna genom godkännande av företagets deklaration, vilken inte är offentlig. Tillgänglig rättspraxis tyder emellertid på en generös tillämpning av bestämmelsen, bl. a. i det avseendet att rörelsebetingade innehav ansetts föreligga även då innehaven i fråga representerat endast en mycket begränsad andel av röstetalet. Generellt medges skattebefrielse för utdelningar om aktieinnehavet representerar minst 25 % av röstetalet i det ägda företaget. Aktierna skall i dessa fall alltid anses förvärvade i annat än kapitalplaceringssyfte och någon utredning om förvärvets samband med rörelsen behöver således inte före— bringas som stöd för ett yrkande om skattefrihet. I ägarutredningens direktiv ställs frågan om denna s.k. tjugofemprocentsregel bidragit till de icke-finansiella företagens ökade aktieinnehav i andra företag. Utredningen har med anledning därav låtit utföra en expertstudie rörande de kostnader och intäkter som för en ägare kan anses vara förknippade med ett tjugofemprocentigt innehav av röstetalet i ett visst före-

tag.11

Vad först gäller intäktssidan konstateras i studien att denna bestäms av dels utdelningsinkomsternas storlek före skatt, dels gällande skattesats. Med en genomsnittlig direktavkastning på svenska börsnoterade aktier motsvarande 2—3 % och en statlig inkomstskatt på 52 %, kan skattebefrielsens effekter grovt beskrivas som att ägarnas avkastningskrav av till följd skattebefrielsen kan sänkas med i genomsnitt 1 procentenhet. Mot den inkomstökning som skattebefrielsen representerar måste emellertid vägas ett förvärv av aktier motsvarande de kostnader som följer med 25 % eller mer av röstetalet i ett enskilt företag. För att belysa dessa kostnader kan utgångspunkt tas i det faktum att förvärv av aktier innebär ett risktagande för vilket ägaren kräver kompensation i form av högre avkastning, en s.k. riskpremie. Risken kan delas upp i en systematisk risk som är gemensam för alla företag på aktiemarknaden och en osystematisk eller företagsspecifik risk. Genom en lämplig diversifiering av en aktieportfölj kan emellertid den osystematiska risken i portföljen elimineras och avkastningskravet sänkas. I vilken utsträckning ett förvärv av aktier motsvarande 25 % av röstetalet i ett enskilt företag förändrar den företagsspecifika risken i en aktieportfölj beror bl. a. på aktiepostens storlek i relation till ägarens totala förmögenhet, aktieportföljens sammansättning i övrigt samt sätt det vilket förvärvet finansieras. Ju större del av ägarens totala förmögenhet som aktieposten representerar, mindre diversifierad portföljen i övrigt är och högre grad av lånefinansiering som ligger bakom förvärvet, desto större blir risktagandet och därmed kostnaden för förvärvet. Enligt den utförda expertstudien representerar ett tjugofemprocentigt förvärv i de allra flesta fall

” Rydqvist, K., Tjugofemprocentsregelns betydelse för det ökade institutionella ägandet. Bilaga 3 till betänkandet.

258 Orsaker till förändringar

en kostnadsökning i form av ett ökat risktagande som är väsentligt större än den intäktsökning som skattefrihet på utdelningsinkomsterna representerar. Endast undantagsvis torde ett förvärv av denna storleksordning medföra en riskreducering i aktieportföljen. Tjugofemprocentsregeln kan därför inte i siganses ge incitament att förvärva aktieposter motsvarande 25 % eller mer av röstetalet i ett enskilt företag. Det är emellertid inte ovanligt att icke-finansiella företag i likhet med framför allt fysiska personer och investmentföretag innehar aktieposter som uppgår till, och ofta väsentligt överstiger, 25 % av röstetalet i ett enskilt företag. Som närmare diskuteras i avsnitt 6.3 nedan kan dessa innehav ses som utslag av en strävan efter kontroll över företaget, där ägaren i fråga tillmäter kontrollen ett större värde än den riskreducering som skulle kunna uppnås genom en diversifiering av portföljen. Värdet av kontrollen kan exempelvis baseras på att ägaren tror sig kunna utnyttja de i företaget befintliga resurserna på ett mer effektivt sätt. I dessa fall kan givetvis tjugofemprocentsregeln vara av betydelse det sättet att en ägare som att förvärva en aktiepost motsvarande något mindre än 25 %, avser väljer att i stället förvärva aktier motsvarande något mer än 25 % av röstetalet för att därigenom av skattefrihet för utdelningsinkomsterkomma i åtnjutande na. Den marginalkostnad i form av ett ökat risktagande som förvärv av ytterligare aktier i det fallet medför skall vägas mot den skattebefrielse ägaren uppnår för hela innehavet. Att ageranden av detta slag förekommer har bekräftats vid de hearings utredningen haft med företrädare för näringslivet, men det har inte varit möjligt att kartlägga omfattningen därav. Vid utgången av den studerade perioden 1978—1985förekom icke-finansiella företag i 5 fall som ägare till aktieposter motsvarande 25—26 % av röstetalet i icke-finansiella företag med aktier inregistrerade vid Stockholms fondbörs och i 13 fall som ägare till poster motsvarande 25—30% av röstetalet. Det är för utredningen inte möjligt att avgöra huruvida dessa innehav också är att betrakta som rörelsebetingade och därmed skulle ha medfört skattefrihet även under 25 %, men det är troligt att vissa innehav därvid inte skulle berättigat ägaren till skattebefrielse på utdelningsinkomsterna.

6.2.5.6 Valutaregleringen utredningens reses också frågan om valutaregleringen, genom att I direktiv lägga restriktioner investeringar i utlandet, bidragit till de svenska företagens förvärv av svenska börsnoterade aktier under den studerade perioi första hand de icke-finansiella börsföretagens den. Med avseende tilltagande innehav av aktier i andra börsföretag vill utredningen i det sammanhanget framhålla följande. Valutaregleringen infördes i Sverige år 1939som en del i beredskapslagstiftningen i samband med andra världskriget. Regleringen tillkom huvudsakligen för att möjliggöra direkta ingripanden mot kapitalutströmning orsakad av krig eller krigsfara, men användes som ett instrument för valuta-

ransonering och handelsreglering även under början av 1950-talet. Sedan full konvertibilitet genomförts för de viktigaste valutorna och i takt med den internationella kreditgivningens utveckling kom emellertid valutaregleringen i allt större utsträckning att utnyttjas som ett stabiliseringspolitiskt instrument. Grundprincipen för valutaregleringens tillämpning är att restriktioner läggs såväl på finansiella kapitalrörelser mellan Sverige och utlandet som på uppbyggnad av svenska finansiella fordringar och skulder i utlandet samt motsvarande för utlänningar gentemot Sverige. I princip krävs att kapitalrörelser, skulder och fordringar skall ha en real bakgrund i form av handelstransaktioner eller direktinvesteringar. Syftet är att därigenom minska utrymmet för kapitalflöden av avkastningsskillnader eller förvänt— till följd ningar om växelkursförändringar. Författningsmässigt utgår valutaregleringen från valutalagen, vilken är en fullmaktslag som ger regeringen rätt att vid krig eller krigsfara eller när det är nödvändigt för att uppnå centrala mål för den ekonomiska politiken utfärda valutareglerande föreskrifter. Dessa meddelas i valutaförordningen som skall underställas riksdagen för godkännande och får avse en tid av högst ett år i sänder. I förordningen bemyndigas riksbanken att meddela tillstånd och tillämpningsföreskrifter på valutaregleringens område. Tilllämpningsföreskrifterna, som återfinns i riksbankens författningssamling, ger därmed valutaregleringen dess konkreta innehåll. Regleringen administreras av riksbanken. Valutaregleringen är utformad som ett generellt betalningsförbud från vilket ett antal undantag gjorts, framför allt för s.k. löpande betalningar, varmed avses betalningar för varor som inte är och tjänster. Betalningar löpande klassificeras som antingen kapitalbetalningar eller transfereringar, av vilka endast kapitalbetalningar är av intresse i föreliggande sammanhang. Kapitalbetalningarna indelas i sin tur i betalningar som resulterar i direktinvesteringar respektive portföljinvesteringar. Med direktinvestering avses en investering av valutainlänning i företag i utlandet och av valutautlänning i företag i Sverige, som ”ger möjlighet till effektivt inflytande i företagets förvaltning eller har till syfte att varaktig ekonomisk eljest skapa förbindelse med företaget”. Investeringar som inte är av denna karaktär betecknas som portföljinvesteringar. Direktinvesteringar kräver tillstånd från riksbanken och villkoren för att erhålla sådant tillstånd har varierat över tiden. För utgående investeringar gällde ursprungligen att — investeringarna helt skulle finansieras utomlands med egna medel eller genom upplåning. Under den av utredningen studerade perioden tillämpades emellertid bestämmelserna liberalt och direktinvesteringarna uppvisade under 1980-talets första hälft en stark expansion. Företagen tvingades visserligen till övervägande del ta upp lån utomlands för att finansiera investeringarna, men det ärinte möjligt att avgöra i vilken utsträckning så skulle skett även om möjlighet funnits till finansiering med i Sverige tillgängliga medel. Kravet på utlandsupplåning avskaffades våren

260 Orsaker tillförändringar SOU 198838

1986 och erfarenheterna därefter visar att företagen ofta fortsatt att finansiera sina direktinvesteringar med utlandslån. Även portföljinvesteringar kräver riksbankens tillstånd och sådant tillstånd inte under den av utredningen studerade perioden. Det kan beviljades enligt utredningens mening anses sannolikt att denna del av valutaregleringen var av betydelse för vissa, framför allt större, icke-finansiella företags aktieplaceringar. Förbudets betydelse för de icke-finansiella företagens kraftigt ökade andel av börsvärdet bör emellertid diskuteras i ljuset av vad som i avsnitt 6.2.5.4 ovan sagts beträffande sammansättningen av företagens aktieinnehav. Det har där visats att de icke-finansiella företagens ökade andel av börsvärdet i allt väsentligt var en av ett begränsat antal följd aktieförvärv, vilka var för sig avsett förhållandevis stora andelar av de berörda företagens aktiekapital och röstetal. Dessa förvärv torde endast undantagsvis kunna karakteriseras som portföljinvesteringar. Till övervä— gande del synes de vara motiverade av en strävan från förvärvarens sida efter inflytande i de berörda företagen. Antalsmässigt kan visserligen en ökning noteras för rena portföljinvesteringar i aktier, men det sammanlagda av dessa innehav är så litet att de endast marginellt bidragit till börsvärdet de icke-finansiella företagens ökade andel av det totala börsvärdet. Som illustration kan nämnas att värdet av de icke-finansiella börsföretagens samtliga innehav av aktieposter motsvarande mindre än 5 % av aktiekapitalet i andra svenska börsföretag, motsvarade mindre än O,5 % av det totala börsvärdet år 1985. En del av de portföljinvesteringar som genomfördes i Sverige skulle förmodligen genomförts på utländska kapitalmarknader om detta hade varit möjligt, men den samlade effekten börsvärdets fördelning av ett sådant agerande skulle ha varit mycket begränsad.

6.2.6¶Fjärde AP-fonden

En ägarkategori som med avseende på förmögenhetsuppbyggnad väsentligt sig från ovan behandlade kategorier är allmänna pensionsfonden. skiljer Den grundades i samband med att riksdagen år 1959 beslutade införa en finansierad genom obligatoriska arbetsgivarallmän tilläggspensionering, avgifter. För att uppväga ett tänkbart bortfall av försäkringssparande och säkerställa en hög kapitalbildningstakt i ekonomin, knöts pensionssystemet samman med en fondbildning. Därigenom möjliggjordes också en utjämning av utgifterna för pensionerna. Fondens uppgift är att förvalta de medel med vilka kostnaderna för försäkringen för tilläggspension bestrids och fondens tillväxt bestäms av det politiskt beslutade avgiftsuttaget, förräntningen av fondens medel samt de utgående pensionernas storlek. Fondens verksamhet regleras i lagen med reglemente för allmänna pen- (1983:1092) sionsfonden.

6.2.6.1 AP-fondens organisation och verksamhet Fjärde Med utgångspunkt i de influtna medlens ursprung delades förvaltningen av upp i tre styrelser, vanligen kallade första, andra och tredje fondens medel

AP-fonden. Första fondstyrelsen förvaltar tilläggspensionsavgifter som erlagts av staten, kommuner och därmed jämförliga samfälligheter samt bolag, föreningar och stiftelser, i vilka stat, kommun eller jämförlig samfällighet äger ett bestämmande inflytande. Andra fondstyrelsen förvaltar avgifter som erlagts av andra arbetsgivare, såvitt avser månad med ett avgiftsunderlag som överstiger 20 basbelopp och fondstyrelsen för-

tredje valtar övriga tilläggspensionsavgifter.

I sin ursprungliga form tilläts AP-fonden placera förvaltade medel huvudsakligen i obligationer och andra långfristiga fordringsbevis. Fonden ägde däremot inte rätt att förvärva aktier. En sådan rättighet var inte heller föremål för allvarligare överväganden inom den kommitté som utarbetade förslaget till fondsystemet —

ett förhållande som delvis torde kunna tillskrivas näringslivets relativt höga vinstnivå och självfinansieringsgrad under 1950-talet.

Redan i samband med AP-fondens tillkomst markerades emellertid från regeringens sida att en översyn av fondens verksamhet efter viss tid skulle komma att genomföras. En sådan översyn gjordes av 1968 års kapitalmarknadsutredning, vilken i ett delbetänkande år 1972 (SOU framför

1972:63) de förslaget att AP-fonden skulle beviljas möjlighet att förvärva även aktier och vissa aktien näraliggande former av värdepapper. Bakom förslaget låg framför allt en strävan efter att förse näringslivet med riskvilligt kapital och därigenom mildra effekterna av det under 1960-talet kraftigt minskade sparandet i den privata sektorn.

Regering och riksdag ställde sig bakom huvuddragen i utredningens förslag och år 1974 startade fonden denna del av sin verksamhet. Förvaltningen av de medel som används för förvärv av aktier och liknande värdepapper uppdrogs åt en fjärde fondstyrelse,

den s.k. fjärde AP-fonden. Denna erhöll rätt att genom dragningar på de tre övriga fonderna, under viss tidsperiod, rekvirera medel ur ett av riksdagen fastställt rambelopp. I samband med fondens införande fastställdes det första rambeloppet till 500 miljoner kronor.

I motsats till kapitalmarknadsutredningen ansåg regeringen att

fjärde AP-fonden inte borde åläggas att bidra till utbetalningen av pensioner, varför fonden ursprungligen inte var skyldig att göra några inbetalningar till pensionssystemet. Fonden var däremot skattskyldig för all inkomst av kapitalförvaltningen. Denna ordning ändrades emellertid fr. o. m. är 1979 då skattskyldigheten upphävdes och fonden ålades att årligen inbetala 80 % av rörelseöverskottet till pensionssystemet. I propositionen betonade föredragande statsrådet överensstämmelsen mellan den valda procentsatsen och kravet investmentföretag att vidareutdela 80 % av uppburen utdelning för att erhålla skattebefrielse på utdelningsintäkter. I samband med löntagarfondernas införande ändrades dock reglerna ånyo. Sedan år 1984 gäller således att första,

fjärde AP-fonden årligen, till andra och tredje fondstyrelserna, skall överföra avkastning för närmast föregående räkenskapsår beräknad till 3 % av nuvärdet av förvaltade medel.

rätt att förvärva aktier i sven- Fjärde AP-fonden tilldelades ursprungligen ska aktiebolag, med undantag för aktiebolag som driver bank- eller försäkringsrörelse. Kapitalmarknadsutredningen föreslog att fonden inte heller skulle tillåtas förvärva aktier i investmentföretag. På denna punkt framkom emellertid betydande kritik i remissbehandlingen, varför regeringen därvidlag frångick utredningens förslag. Förutom aktier tilldelades fjärde APfonden rätt att förvärva konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning av aktier. Fr. o. m. är 1984 har fonden också möjlighet att förvärva aktier och näraliggande värdepapper i utländska företag. Det sammanlagda värdet av sådana värdepapper får dock inte överstiga 1 % av det totala värdet på de medel fonden förvaltar. Kapitalmarknadsutredningen föreslog i sitt delbetänkande också att fjärde AP-fonden, i likhet med försäkringsföretag, inte skulle få inneha aktier motsvarande mer än 5 % av röstetalet i ett enskilt företag. Regeringen kunde emellertid inte finna att de skäl som låg till grund för en sådan bestämmelse avseende försäkringsföretagen också var giltiga för AP-fonden, förslag. varför den inte heller på denna punkt följde utredningens Kravet på en begränsning av fondens ägarandel i enskilda företag återkom dock i kapitalmarknadsutredningens slutbetänkande år 1978 (SOU Utredningen förordade då att gränsen för försäkringsföretagens 1978:11). ägarandel i enskilda företag % av antalet aktier eller, om skulle höjas till 10 företaget givit ut aktier med olika röstvärde, 10 % av det totala röstetalet samt att motsvarande bestämmelse skulle införas för fjärde AP-fonden. om Regering och riksdag följde denna gång utredningens förslag i fråga AP-fonden, men låt femprocentsgränsen kvarstå för försäkringsföretagen. Den nya bestämmelsen trädde i kraft år 1980. Bestämmelsens tillämpningsområde begränsades dock år 1984 till att avse endast aktier inregistrerade vid Stockholms fondbörs. I företag vilkas aktier inte är börsnoterade finns således inte någon övre gräns för fondens ägarandel. Bestämmelsen synes enligt ordalydelsen inte heller hindra att fonden förvärvar en röstande] som överstiger 10 % genom att, i företag som inte inregistrerat samtliga aktieserier vid fondbörsen, förvärva icke inregistrerade aktier.

investeringar och totala innehav av finansiella 6.2.6.2 Fjärde AP-fondens tillgångar I likhet med vad som gäller för tidigare nämnda ägarkategorier består de medel som under en viss tidsperiod använder för in-

fjärde AP—fonden

vesteringar av dels externt tillfört kapital, dels bruttosparande. Det externa kapitalet utgörs av de medel som fonden under perioden rekvirerar ur det av riksdagen rambeloppet. Som ovan konstatebeviljade rats fastställde riksdagen vid fondens tillkomst rambeloppet till 500 miljoner kronor. Det har därefter höjts vid fyra tillfällen och uppgick vid utgången av kronor. Av tabell 6:17 nedan framgår att fonden år 1985 till 2 350 miljoner rekvirerat medel ur totalramen under samtliga verksamhetsår utom tre och att det sammanlagda rekvirerade beloppet år 1985 uppgick till 1 850 miljo-

ner kronor. Fonden äger inte rätt att ta upp långfristiga lån, varför denna form av externt kapital inte behöver beaktas. Bruttosparandet utgörs av fondens rörelseöverskott under perioden minskat med gjorda inbetalningar till pensionssystemet. Rörelseöverskottet framkommer som skillnaden mellan å ena sidan aktieutdelningar och ränteintäkter och å andra sidan kostna— derna för fondens förvaltning.

Under den av utredningen

studerade perioden 1978—1985använde fjärde AP-fonden drygt 900 miljoner kronor för investeringar. Omkring två tredjedelar av detta belopp emanerade från de av riksdagen fastställda rambeloppen, medan resterande del härrörde från utdelningar och ränteintäkter

fondens värdepappersinnehav.

Tabell 6:17 Till investeringar använda medel i fjärde AP-fonden åren 1974—1985. Miljoner kronor.

1974 1975 1976 1977 1978 1979

Inbetalning till pensionssystemet —69 —83 —98 —116 Använda medel 17 170 175 178

Källa: Fjärde AP—fondensårsredovisningar 1974—1985. Fjärde AP-fonden äger, med undantag för förvärv av lokaler för verksamheten, inte rätt att göra investeringar

i reala tillgångar. Valet mellan reala och investeringar kan därför förbigås.

finansiella

Vad gäller valet mellan olika finansiellaobjekt har ovan konstaterats att fonden äger rätt att placera förvaltade medel inte endast i svenska börsnoterade aktier. Fonden får också göra placeringar i icke-börsnoterade svenska aktier, i utländska aktier samt

i konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning. Placeringarna skall, inom ramen för vad som gagnar försäkringen för tilläggspension och är förenligt med den allmänna ekonomiska politiken samt med beaktande av kreditmarknadens funktionssätt, syfta till att förbättra riskkapitalförsörjningen till gagn för svensk produktion och sysselsättning. Placeringarna skall också tillgodose kraven god avkastning, långsiktighet och riskspridning.

Som framgår av tabell 6:18 nedan har fonden under samtliga verksamhetsår utom år 1983 nettoköpt värdepapper. Vid årsskiftet 1978—1979uppgick marknadsvärdet på fondens värdepappersinnehav till 995 miljoner kronor, varav

964 miljoner kronor (97 %) avsåg börsnoterade aktier och

resterande del konvertibla skuldebrev. Räknat i marknadsvärde vid trans-

aktionstillfället nettoköpte fonden därefter värdepapper för 574 miljoner

kronor fram till utgången av år 1985.

Tabell 6:18 Fjärde AP-fondens nettoplaceringar i värdepapper år 1974—1985.Miljoner kronor.

Källa: Fjärde AP-fondens årsredovisning 1985. Det har inte varit möjligt att för vare sig vart och ett av de aktuella åren eller för perioden som helhet erhålla uppgifter om fondens nettoplaceringar i

'2 endast börsnoterade svenska aktier. Tillgängligt material indikerar dock att dessa var relativt begränsade under perioden som helhet och under vissa är negativa. Såväl år 1983 som år 1984 nettosålde fonden börsnoterade svenska aktier och år 1985 var nettot endast svagt positivt.

En betydande del av fondens nettoplaceringar under perioden avsåg således andra värdepapper än börsnoterade aktier. År 1980 beslutade fondens styrelse att fonden skulle förvärva även onoterade värdepapper. Som framgår av tabell 6:19 nedan nettoplacerade fonden därefter, under perioden 1980—1985, omkring 315 miljoner kronor i onoterade aktier och konvertibler. Vissa av dessa värdepapper inregisterades dock vid Stockholms fondbörs under perioden, varför nettoplaceringarna i värdepapper som var onoterade såväl vid transaktionstillfället som vid periodens slut uppgick till 260 miljoner kronor.

Tabell 6:19 Fjärde AP-fondens nettoplaceringar i onoterade aktier och onoterade konvertibler år 1980—1985. Miljoner kronor. År 1980 1981 1982 1983 1984 1985 Belopp 5 18 49 51 132 60

Källa: Fjärde AP-fondens årsredovisning 1985. Som påpekats ovan tillåts fonden sedan år 1984att i begränsad utsträckning göra placeringar även i utländska värdepapper. Nettoplaceringarna i sådana papper uppgick år 1984 till 16 miljoner kronor och år 1985 till 15 miljoner kronor.

'2 finansräken-

Uppgifter om nettoplaceringar återfinns i kreditmarknadsstatistikens skaper. För perioden före år 1985 är dessa uppgifter beräknade av SCB med utgångspunkt i del- och helårsredovisningar från AP-fonden. Uppgifterna är enligt utredningens bedömning osäkra och har inte ansetts användbara för utredningens arbete. Sedan år 1985 insamlar SCB uppgifterna genom förfrågan direkt till fonden.

förändringar 265

Sammantaget ger materialet vid handen att knappt hälften av fjärde AP-fondens nettoplaceringar i värdepapper under perioden 1978—1985av— såg börsnoterade svenska aktier och andra noterade svenska värdepapper. Totalt uppgick placeringarna i dessa båda tillgångsslag till drygt 280 miljoner kronor, varav större vara delen torde hänförlig till börsnoterade aktier. Den del av fondens medel som inte placeras i värdepapper utgör fondens likvida tillgångar. Om det behövs för en tillfredsställande betalningsberedskap eller för att tillgodose kravet på en ändamålsenlig förvaltning får dessa placeras som bankinlåning samt, fr. o. m. år 1984, i Statsskuldväxlar, skattkammarväxlar, bank— och företagscertifikat. Under perioden 1978—1985 ökade de likvida medlen i löpande priser från 309 miljoner kronor till 777 miljoner kronor, vilket emellertid innebar att av deras andel fjärde AP-fondens totala tillgångar sjönk från 23 % till 18 %. I diagram 6:19 nedan illustreras utvecklingen av fjärde AP-fondens totala finansiella tillgångar under den studerade perioden som andel av BNP. Den nedre kurvan visar effekten av under perioden tillförda medel i form av externt kapital och rörelseöverskott utan hänsyn till värdeförändringar. Av kurvan framgår att dessa medel i stort sett motsvarade tillväxten i ekonomin. 1 den övre kurvan har värdeförändringar på befintliga tillgångar inkluderats. Till följd av betydande värdestegringar på börsnoterade aktier tredubblades värdet av fondens tillgångar uttryckt som andel av BNP, från drygt 0,3 % till närmare 1 %.

Diagram 6:19 Utvecklingen av fjärde tillgångar perioden

AP-fondensfinansiella

1978—1985. Andel av BNP.

Andel

Inklusive kapitalvinster

Exklusive kapitalvinster

! | | | | 1 j 1979 1980 1981 1982 1983 1984 1985

Börsnoterade svenska aktier representerade som tidigare påpekats 97 % av det sammanlagda marknadsvärdet av fondens värdepappersportfölj år 1978. Trots nettoplaceringarnas tilltagande inriktning mot andra värdepapper minskade denna dominans endast obetydligt under den studerade perioden. Av värdepappersportföljens sammanlagda marknadsvärde 7,5 miljarder kronor vid utgången av år 1985 var 7,2 kronor, eller 96 %,

miljarder

svenska — hänförligt till börsnoterade aktier en utveckling som förklaras av den kraftiga värdestegringen på detta tillgångsslag. Vid en fördelning av fondens totala tillgångar olika tillgångsslag framgår att börsnoterade svenska aktiers andel ökade med drygt 10 procentenheter under perioden, från 74 % till 86 %, se diagram 6:20 nedan. Förutom värdestegringen på aktierna förklaras denna utveckling av en minskad andel likvida medel.

Diagram 6:20 Sammansättningen av fjärde AP—fondensfinansiellatillgångar vid utgången av år 1978—1985. Marknadsvärden.

Andel %

— 100

Likvida tillgångar

- 90 ..

Ovriga värdepapper

_ Börsnoterade svenska aktier 70 60—

50— 40—

30— 20— 10—

0 I | | I | | 1

1978 1979 1980 1981 1982 1983 1984 1985

6.2.6.3 Fjärde AP-fondens innehav av börsnoterade aktier Av fjärde AP-fondens totala investeringar i värdepapper under perioden 1978—1985 gick mindre än hälften till förvärv av börsnoterade svenska aktier. Fondens totala börsaktieinnehav ökade endast något snabbare än börsaktiestockens värde och steg från 2,1 % år 1978 till 2,5 % år 1985.

Sammanlagt innehade fjärde AP-fonden vid utgången av år 1985 aktier i 45 aktiemarknadsföretag. I fler än hälften av dessa företag var fondens

av aktiekapitalet större än av — ett andel dess andel röstetalet förhållande som delvis bör ses mot bakgrund av den begränsning som gäller för fondens

röstandel i enskilda företag. I genomsnitt motsvarade innehaven 5,6 % av

aktiekapitalet och 4,2 % av röstetalet, se diagram 6:21 nedan.

Diagram 6:21 Röst- och kapilalandelar för fjärde AP-fondensinnehav av aktier i aktiemarknadsföretag vid utgången av år I 985. Procent.

Röstandel

17!

16— 450 15" 14— 13— 12— 11—

. .

. o _

4 5 6 7 9 10 12 13 14 15 16 17

Kapital-

andel

6.2.6.4¶Beslut om inrättande av en femte AP-fond

Avslutningsvis bör i detta sammanhang påpekas att riksdagen våren 1988

beslutade inrätta en femte AP-fondstyrelse. Fjärde AP-fondens andel av

börsaktiestocken har enligt regeringen nått en sådan omfattning att fonden av marknadsskäl inte bör bli särskilt mycket större. En femte fondstyrelse,

här kallad femte AP-fonden, skall därför inrättas, med samma placeringsmöjligheter som tillkommer AP-fonden.

fjärde Genom beslutet sattes också en övre gräns för tilldelning av medel till fjärde och femte AP-fonderna. Dessa skall vardera tilldelas medel som motsvarar högst 1 % av det sammanlagda anskaffningsvärdet på de medel

som första, AP—fonderna förvaltar. Den femte AP-fonden

andra och tredje

skall dock inte kunna rekvirera hela detta belopp vid ett och samma tillfälle, utan skall successivt byggas upp, med fjärde AP-fondens uppbyggnadstakt som riktmärke.

I likhet med vad som gäller för fjärde AP-fonden skall den femte AP-

fondens innehav av aktier inregistrerade vid Stockholms fondbörs, få mot-

svara högst 10 % av röstetalet för samtliga aktier i ett enskilt företag.

6.2.7¶Löntagarfonderna

I oktober 1983beslutade riksdagen att komplettera ATP-systemet med fem s.k. löntagarfondstyrelser, i det följande benämnda löntagarfonder. I den

stundtals mycket intensiva politiska debatt som under flera år föregick detta beslut framfördes från förslagsställarnas sida en rad motiv för inrättande av dessa fonder. I regeringens proposition i ämnet framhöll dock föredragande

statsrådet att fondernas väsentligaste uppgift är att medverka till en fördelningspolitiskt acceptabel tillväxt- och stabiliseringspolitik.

6.2.7.1 Löntagarfondernas organisation och verksamhet Löntagarfonderna finansieras genom dels en särskild vinstdelningsskatt, dels den obligatoriska arbetsgivaravgift som finansierar den allmänna tillläggspensioneringen. Var och en av de fem löntagarfonderna äger således rätt att årligen rekvirera dels en femtedel av vinstdelningsskatten, dels ett belopp motsvarande fyra hundradelar av procentsatsen för uttag av till— läggspensionsavgiften. I samband med att löntagarfonderna infördes höjdes den senare avgiften med 2 procentenheter. Den totala medelsramen för

varje löntagarfond får emellertid inte överskrida ett i fondens reglemente angivet belopp. Detta fastställdes för år 1984 till 400 miljoner kronor och ökar därefter årligen o. m. är 1990 med ett belopp motsvarande 20 000

basbelopp för respektive år.

De medel som fonderna rekvirerar skall användas för förvärv av framför

allt aktier i svenska företag och avkastningen skall tillföras ATP-systemet. Löntagarfonderna äger emellertid också rätt att placera förvaltade medel i

aktier, konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning utfärdade av svenska aktiebolag. Vidare kan fonderna placera medel som riskkapital i svenska ekonomiska föreningar, men saknar möjlig—

het att förvärva utländska värdepapper. I likhet med vad som är fallet för fjärde AP-fonden gäller för varje löntagarfond en begränsning i fråga om den ägarandel fonden får inneha i form av börsnoterade aktier i ett enskilt företag. Denna andel fastställdes ursprungligen till högst 8 % av samtliga aktier i företaget eller, om företaget givit ut aktier med olika röstvärde, 8 % av det totala röstetalet i företaget. Gränsen motiverades med att de fem löntagarfonderna och fjärde AP— fonden tillsammans inte skulle ta sig ett fortlöpande huvudansvar för

förvaltningen av enskilda företag. Tillsammans kunde löntagarfonderna och

fjärde AP-fonden genom förvärv av aktier inregistrerade vid Stockholms fondbörs därigenom uppnå maximalt 50 % av röstetalet i ett enskilt företag.

Som redovisats i föregående avsnitt beslutade riksdagen våren 1988att en femte AP-fond att —

skall inrättas och denna i likhet med fjärde AP-fonden —

skall kunna förvärva vid Stockholms fondbörs inregistrerade aktier motsvarande högst 10 % av röstetalet i ett enskilt företag. Tillsammans kan fjärde och femte AP-fonden därmed uppnå 20 % av röstetalet. I syfte att behålla gränsen 50 % för AP-fonderna och löntagarfonderna tillsammans, innefattade beslutet också en sänkt gräns för löntagarfondernas del. Var och en av löntagarfonderna tillåts, i form av börsnoterade aktier, inneha högst 6 % av röstetalet i ett enskilt företag.

6.2.7.2 Löntagarfondernas investeringar och totala innehav av finansiella tillgångar

De medel som löntagarfonderna under en viss tidsperiod använder in-

för

vesteringar utgörs av dels externt kapital i form av rekvirerade medel, dels internt genererat kapital i form av rörelseöverskottet minskat med gjorda inbetalningar till pensionssystemet. I likhet med vad som ovan sagts beträffande fjärde AP-fonden är löntagarfonderna inte skattskyldiga, men skall till första, avkastning för

andra och tredje AP-fonden årligen överföra närmast föregående räkenskapsår beräknad till 3 % av nuvärdet av förvaltade medel. Som framgår av tabell 6:20 nedan rekvirerade löntagarfonderna tillsammans 1 524 miljoner

kronor år 1984 och 1231 miljoner kronor år 1985. Efter tillägg för rörelseöverskott och avdrag för inbetalningar till pensionssystemet uppgick de för investeringar använda medlen respektive år till 1 531 miljoner kronor och 1 kronor.

236 miljoner

Tabell 6:20 Av löntagarfonderna använda medel för investeringar år 1984 och år 1985. Miljoner kronor.

1984 1985

Källa: Löntagarfondernas årsredovisningar 1985.

I likhet med vad som ovan konstaterats beträffande AP-fonden

fjärde äger löntagarfonderna, med undantag för förvärv av lokaler för verksamheten, inte rätt att placera förvaltade medel i reala tillgångar. Valet mellan reala och finansiellatillgångar kan därför även för löntagarfondernas del förbigås. Vad gäller valet mellan olika finansiellatillgångsslag framgår av fondernas årsredovisningar att verksamheten under de två aktuella åren var starkt inriktad mot placeringar i börsnoterade aktier.

Den kraftiga värdestegringen på börsnoterade aktier medförde att marknadsvärdet på fondernas totala tillgångar under de studerade åren ökade väsentligt mer än de externt och internt tillförda medlen. Marknadsvärdet på fondernas totala tillgångar uppgick således till 3,5 miljarder kronor vid

utgången av år 1985, medan de av fonderna använda medlen för investeringar under perioden uppgick till knappt 2,8 miljarder kronor.

I tabell 6:21 nedan har marknadsvärdet på fondernas sammanlagda finansiella tillgångar fördelats på olika tillgångsslag. Av tabellen framgår att börsnoterade aktier vid utgången av år 1984 representerade 65 % av tillgångarnas sammanlagda marknadsvärde, medan denna andel ett år senare var 70 %.

Tabell 6:21 Löntagarfondernas sammanlagda finansiella tillgångar vid utgången av år 1984 och år 1985. Fördelning på olika tillgångsslag. Miljoner kronor.

QTC—

Källa: Riksrevisionsverkets utlåtande över löntagarfondernas verksamhet 1984 och 1985.

6.2.7.3 Löntagarfondernas innehav av börsnoterade aktier Löntagarfonderna startade sin verksamhet är 1984 och hade vid utgången av år 1985 uppnått ett aktieinnehav motsvarande knappt 1 % av det totala börsvärdet. I likhet med vad som är fallet för fjärde AP-fonden kan denna utveckling ses som ett direkt resultat av ett beslut från riksdagens sida.

6.2.8¶Utländska ägare

Ett framträdande drag i utvecklingen på kapitalmarknaden under den av utredningen studerade perioden är en tilltagande internationalisering. På aktiemarknaden kommer denna utveckling till uttryck bl. a. i en ökad handel över nationsgränserna och ett ökat antal marknadsplatser runt om i världen. Ett annat uttryck för internationaliseringsprocessen är att allt fler aktier utgivna av svenska företag noteras på utländska fondbörser. Visserligen förekom noteringar av svenska aktier på utländska fondbörser redan under 1920-talet, men det utländska intresset för svenska

aktier sjönk markant efter den s.k Kreuger-kraschen. Till följd av i huvudsak de noteringar som ägde rum under slutet av 1970- och början av 1980-talet bedrivs emellertid i dag handel på utländska fondbörser med aktier i ett tjugotal svenska företag.

När det gäller ägarstrukturen i de svenska börsföretagen återspeglas internationaliseringsprocessen i en markant uppgång för den andel av börsvärdet som innehas av utländska ägare. Denna andel var år 1978 omkring 4 %, medan den år 1985 uppgick till omkring 8 %. Till följd av bl. a. de särskilda regler som gäller för utländskt ägande i svenska företag är det

emellertid sällsynt att utländska ägare tillhör de större ägarna i enskilda börsföretag.

6.2.8.1 Begreppet utländska ägare Begreppet utländska ägare är inte entydigt och ges därför i olika sammanhang olika innebörd. För utredningens vidkommande är det av särskilt intresse hur begreppet definieras i den av SCB utförda undersökningen av olika ägarkategoriers andelar av det totala börsvärdet som redovisats i kapitel 4. Därutöver är det nödvändigt att beakta de sätt på vilket utländska ägare identifieras i de två regleringar som närmast berör utländska ägares möjligheter att förvärva svenska aktier, nämligen valutaregleringen och den s.k. förvärvslagstiftningen.

SCB utgår i sin undersökning från den indelning som görs av VPC. I korthet medför det att till kategorin utländska ägare hänförs aktier vilkas ägare har skattemässig hemvist i annat land än Sverige samt aktier som är förvaltarregistrerade hos utländsk förvaltare.

Valutaregleringen gör en åtskillnad mellan valutainlänningar och valutautlänningar. Med valutainlänning avses för det första svensk medborgare som har fast bostad i Sverige samt utländsk medborgare som under de tre senaste kalenderåren haft fast bostad i Sverige. Därutöver räknas som valutainlänning dels juridisk person vars styrelse har sitt säte i Sverige eller, om styrelse saknas, vars huvudkontor finns i Sverige, dels filial eller annat kontor för utländskt bolag eller för utländsk ekonomisk förening som driver verksamhet i Sverige. Övriga personer är valuta-

fysiska och juridiska utlänningar. Med mycket få undantag torde det av SCB nyttjade begreppet utländska ägare knyta väl an till begreppet valutautlänning.

Förvärvslagstiftningen gör en åtskillnad mellan vad som kallas kontroll— subjekt och icke kontrollsubjekt, varvid räknas bland

som kontrollsubjekt andra utländska medborgare oberoende av bostadsort, övriga utländska rättssubjekt samt svenska aktiebolag som i sin bolagsordning inte intagit ett s.k. utlänningsförbehåll. Det kan noteras att svenska medborgare som är bosatta utomlands och enligt valutaregleringen är valutautlänningar, inte är kontrollsubjekt.

6.2.8.2 Regleringen av det utländska ägandet I föreliggande avsnitt ges en summarisk redovisning av valutaregleringen och förvärvslagstiftningen till den del dessa regelkomplex kan antas vara av betydelse för det utländska ägandet av aktier i svenska börsföretag. Ett sådant ägande kan uppkomma på i huvudsak fyra olika sätt, nämligen genom I köp på den svenska aktiemarknaden via fondkommissionär eller

svensk valutabank

köp på utländsk aktiemarknad i samband med att svenska aktier in-

troduceras där

III teckning av nyemitterade aktier vid kontant- eller apportemission som

riktas till viss utländsk ägare IV utförsel av aktier i samband med att svensk ägare flyttar utomlands. De tre förstnämnda av dessa förfaranden berörs av såväl valutaregleringen som förvårvslagstiftningen. Det fjärde förfarandet träffas av valutaregleringen om aktierna lämnar Sverige. Vanligtvis väljer emellertid ägaren att lämna aktierna i svensk depå, varvid denna ”spärras” i den meningen att aktierna inte utan tillstånd får föras ut ur landet. Inom ramen för depån får ägaren fritt handla med aktierna i Sverige, men för att föra ut likvid eller avkastning erfordras tillstånd för kapitalexport. Förvårvslagstiftningen avser, som framgår av namnet, endast förvärv och är därför inte alls aktuell i det fjärde fallet.

Valutaregleringen Valutaregleringen tillkom, som påpekats i tidigare avsnitt, år 1939. Den utgår från en distinktion mellan kategorierna valutainlänning och valutautlänning. Såväl med avseende på valutainlänningars investeringar utomlands som med avseende valutautlänningars investeringar i Sverige görs vidare en åtskillnad mellan direktinvesteringar och portföljinvesteringar.

Direktinvesteringar karakteriseras av att de ”ger möjlighet till effektivt inflytande i företagets förvaltning eller har till syfte att eljest skapa varaktig ekonomisk förbindelse med företaget”. Valutautlänningars direktinvesteringar i Sverige kräver riksbankens tillstånd på grund av de betalningar och värdepapperstransaktioner som krävs för investeringarnas genomförande. Sådant tillstånd lämnas emellertid i princip alltid. Prövningen inskränks till en kontroll av att de finansiella transaktionerna gäller en verklig direktinvestering, i enlighet med valutaföreskrifternas definition.

Investeringar som inte karakteriseras som direktinvesteringar är portföljinvesteringar. Inte heller dessa får genomföras utan riksbankens tillstånd och till skillnad från vad som är fallet i fråga om direktinvesteringar, var riksbankens ursprungliga inställning att utländska portföljinvesteringar i Sverige som huvudregel skulle vara förbjudna. Det ansågs det sättet möjligt att i viss mån hindra kortfristigt, lättrörligt, kapital från att strömma fram och tillbaka över gränserna. Trots den ursprungligen mycket restriktiva inställningen kom emellertid riksbanken med tiden att för allt fler situationer även till portföljinvesteringar.

bevilja tillstånd

Redan i samband med regleringens tillkomst gjordes ett undantag för den stock av svenska aktier som då fanns i utlandet. Valutautlänning som ägde börsnoterade svenska värdepapper tilläts att på vissa villkor genomföra omplaceringar till andra börsnoterade svenska värdepapper. Denna s.k. switchrätt kunde också överlåtas. Vidare medgavs på vissa villkor att valu— tautlänning som ägde börsregistrerade aktier i ett svenskt bolag deltog i en nyemission i detta bolag med den rätt som tillkom honom på grund av det ursprungliga aktieinnehavet. På samma sätt fick valutautlänning vid en

fondemission förvärva det antal delbevis som fordrades för tilldelning av en fondaktie, då innehavet av gamla aktier inte motsvarade helt antal fondaktier.

Under början av 1970-talet beviljade riksbanken för första gången tillstånd för svenska företag att låta större aktieposter förvärvas av valutautlänningar. Det var då frågan om en begränsad och selektiv kapitalimport. I samband med att riksbanken år 1974 sökte vägar att finansiera mer permanenta underskott i den svenska bytesbalansen diskuterades möjligheten att som ett led i kapitalimporten även acceptera valutautlänningars köp av svenska aktier i vidare omfattning. Denna utväg avvisades emellertid med hänvisning till riskerna för betalningsbalansmässiga påfrestningar samt störningar i anslutning till kreditpolitiken och handeln på Stockholms fondbörs vid eventuella återflöden av kapital till utlandet.

I samband med avvisandet framhölls dock att om man vid försäljning av aktier till utlandet kunde nå sådana kategorier som var mindre intresserade av kortsiktig avkastning och mer av riskspridning eller andra långsiktiga placeringsmotiv, skulle riskerna för accentuerade återförsäljningar vid olämpliga tidpunkter i hög grad minska. Riksbanken beslöt därför år 1975 att tillstånd till export av svenska aktier skulle kunna lämnas dels om särskilda skäl förelåg, dels om försäljningen i utlandet kunde ske i form av konvertibler, optionsrätter eller riktade emissioner eller i övrigt i större aktieposter till köpare som kunde antagas göra mer ”varaktiga placeringar”. Fram till år 1979 ansökte dock endast ett fåtal företag om sådant tillstånd.

År 1979 liberaliserades tillståndsgivningen ytterligare. Riksbanken beslutade då att försäljning av svenska aktier till utlandet kunde tillåtas efter ansökan från respektive företag om överlåtelsen bedömdes medföra fördelar från export- eller kapitalförsörjningssynpunkt. Därtill skulle i enstaka fall ansökan kunna bifallas när speciella skäl förelåg, exempelvis med hänsyn till köparens särskilda anknytning till Sverige. Samtidigt borttogs kravet

"varaktiga placeringar", bl. a. därför att det till viss del stod i strid mot företagens intresse av en aktiv handel i de exporterade aktierna. Ansökningar om utlandsförsäljning av större aktieposter kom därefter regelmässigt att ett tjugotal börsföretag erhållit sådant

beviljas och år 1985 hade tillstånd. Liberaliseringen fortsatte år 1986genom att det i tillämpningsföreskrifterna skrevs in att riksbanken normalt skulle lämna tillstånd till export av svenska börsnoterade aktier och OTC-aktier. Någon egentlig tillståndsprövning ägde därefter i praktiken inte rum och i februari 1988 avskaffades tillståndskravet.

Förvärvslagstifmingen

Vad därefter gäller förvärvslagstiftningen kan konstateras att denna emanerar från den tidigare gällande lagen (1916:156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m., vilken initierades av farhågor för vissa utländska företags intresse av att förvärva gruvor i Sverige. Lagen innebar att utländska medborgare, utländska företag och andra likställda

utan särskilt tillstånd fick förvärva fast egendom eller gruva rättssubjekt inte i Sverige. Detsamma gällde för svenska aktiebolag som i bolagsordningen inte intagit ett s.k. utlänningsförbehåll. Med det senare avsågs ett förbehåll enligt vilket utländska rättssubjekt eller tillståndspliktiga svenska rätts-

genom teckning eller överlåtelse fick förvärva endast en mindre del subjekt av bolagets aktier, vid varje tidpunkt motsvarande mindre än 40 % av aktiekapitalet och 20 % av röstetalet för samtliga aktier i bolaget. Om exempelvis ett utländskt företag önskade förvärva ett svenskt aktiebolag, krävde detta således ett borttagande av förbehållet. Varken ett borttagande eller en ändring av förbehållet fick emellertid genomföras utan regeringens medgivande och vid prövning därav tillmättes företagets innehav av fast egendom betydelse.

Syftet med 1916 års lag var i korthet att skydda vissa naturtillgångar mot utländsk exploatering. År 1973 genomfördes vissa provisoriska förändringar i lagen, bl. a. i det avseendet att medgivande till ändring eller borttagande av utlänningsförbehåll inte skulle lämnas, om detta stred mot ”väsentligt allmänt intresse". I korthet innebar det att regeringen vid prövning av ändringsansökan inte endast skulle beakta företagets innehav av materiella utan också av immateriella tillgångar. I praxis kom värderingen av utlänningsförbehållen i samband med ändringansökningar därefter att innefatta dels en prövning av betydelsen av det utländska ägandet i sig för skyddsintressena i bolaget, dels lämpligheten hos den potentielle förvärvaren. Därigenom kom prövningen i princip att fungera som en indirekt förvärvskontroll.

Efter utredning av frågan under 1970-talet framlade regeringen ett förslag till ny reglering på detta område i form av dels en lag om utländska förvärv av svenska företag, dels en lag om utländska förvärv av fast egendom m. m. Båda lagarna trädde i kraft den 1 januari 1983. Enligt den nya företagsförvärvslagen sker kontrollen av det utländska inflytandet över svenska företag genom dels en tillståndsprövning av vissa förvärv, dels ett system med utlänningsförbehåll.

Förvärvskontrollen innebär att kontrollsubjekt inte utan förvärvstillstånd får förvärva aktier i svenska aktiebolag om förvärvet får till följd att kontrollsubjektets innehav i bolaget därigenom passerar någon av gränserna 10 %, 20 %, 40 % eller 50 % av aktiekapitalet eller röstetalet. Kontrollsubjekt är som påpekats ovan bl. a. utländska medborgare, oavsett om de är bosatta i Sverige eller ej, andra utländska rättssubjekt samt svenska aktiebolag som saknar utlänningsförbehåll. Frågan om förvärvstillstånd prövas av länsstyrelsen eller, i vissa viktigare ärenden, av regeringen och tillstånd skall enligt lagen meddelas om det inte strider mot "väsentligt allmänt intresse".

Som utgångspunkt för bedömning av vad som är ”väsentligt allmänt intresse” har i praxis identifierats vissa s.k. skyddsvärda intressen. Dessa inbegriper industri- och regionalpolitiska intressen, säkerhets- och beredskapspolitiska intressen, intresset av nationellt och obe-

självbestämmande roende samt nationella kulturella intressen. Huvuddelen av de ansökningar