Sammanfattning

1 2

Bakgrund Dataunderlag

DELI BOENDESEGREGATION (Vogel)

3 4 5

Demografisk segregation (Vogel) Socioekonomisk segregation (Vogel) Diskussion (Vogel)

DEL 11 LEVNADSFÖRHÅLLANDEN

6 7 8 9 10 11 12 13 14 15

Utbildning (Vogel) Sysselsättning och arbetsmiljö (Vogel) Inkomster (Vogel) Materiell standard (Vogel) Bostadsförhållanden (Vogel) Levnadskostnader (Lindblom, Vogel) Sociala relationer (Häll) Kriminalitet (Häll) Politiskt deltagande (Häll, Vogel) Hälsa (Nordström)

BRAGOR

UIP—DONH

De regionala indelningama Befolknings— och bastalstabeller Kompletterande tabeller Teknisk beskrivning Valdeltagande och partival vid riks- dagsvalen 1979—1988

Litteratur

• Sida 6
•  Original

• Sida 7
•  Original

Sammanfattning

SCB redovisar i denna rapport en jämförelse av levnadsförhållandena i storstadsregionema och övriga delar av landet, resp en inomregional jämförelse inom de tre storstadsregionema. Rapporten har utarbetats på uppdrag av Storstadsutredningen. Den omfattar två delar:

Del 1 belyser boendesegregationen i storstadsregionema, där vi jämför befolkningsstrukturen i 1 600 bostadsområden med

avseende på demografiska faktorer (ålder, hushållst mm), resp socioekonomiska faktorer (s k socioekonomiska grupper, invandrare, inkomst). '

Del 2 belyser Ievnadstörhållandena, där vi tittar på utbild- ning och studiedeltagande, sysselsättning och arbetsmiljö, inkomster, materiell levnadsstandard och levnadskostnader, bostadsstandard, sociala kontakter, kriminalitet, politiskt deltagande och valbeteende samt hälsa. Här jämför vi dels storstadsregionema med andra större städer, regioner med speciella problem resp sammanhållna landsdelar, dels kommuner och bostadsområden inom storstadsregionema.

Rapporten beskriver dels nuläget, dels förändringarna sedan slutet av 70-ta1et.

Datamaterialet

Datamaterialet omfattar FOB (folk- och bostadsräkningarna) från 1980 och 1985, ULF (undersökningarna av levnadsförhållanden) från 197 8- 1988, HINK (undersökningarna av hushållens inkomster) från 1975-1987, HUT (undersökningarna av hushållens utgifter) från 1985,

• Sida 8
•  Original

AKU (arbetskraftsundersökningama) för 1987, SCBs löpande konsu- mentprisstatistik samt valstatistiken för 1979, 1982, 1985 och 1988.

För analysen av boendesegregationen och levnadsförhållandenai storstadsregionema erfordrades en indelning av storstäderna i "naturliga bostadsområden". Samtliga fastigheter i storstadsregion- erna grupperades till totalt 1 600 bostadsområden som skulle utgöras av geografiska områden med i huvudsak samma typ av bebyggelse (småhus/flerfarruljshus), upplåtelseform] ägarkategori och ålder. De skulle dessutom av de boende upplevas som naturliga bostadsområden (t ex inte delas av motorleder, vattendrag etc). För varje sådant bostadsområde beräknades med hjälp av FOB en rad demografiska karakteristika (befolkningens ålder, andel samboende/ ensamstående, andel barn, sysselsättningsgrad osv). Vidare beräknades varje bostadsområdes socioekonomiska struktur (andel av befolkningen som tillhör olika yrkesgrupper/socioekonomiska grupper mm).

De 1 600 bostadsområdena klassificerades vidare efter läge (centrum, närförorter, yttre förorter) och dominerande bebyggelse (småhus- områden, bostadsrättsområden, hyreshusområden). Hyreshusområdena klassificerades även efter dominerande ägarkategori (allmännyttiga bostadsföretag, privat hyresvärd) och slutligen klassificerades samt— liga bostadsområden efter dominerande byggnadsperiod. Likartade bostadsområden har sammanförts till kluster (grupper) av likartade bostadsområden. Ett flertal sådana grupperingar utnyttjas i rapporten för beräkningar av graden av segregation samt för särredovisningar av levnadsförhållanden. Vi har tittat speciellt på de bostadsområden som vi med ledning av prisbildnin g och befolkningsstruktur har bedömt som särskilt attraktiva, nämligen innerstaden och småhusområdena i de inre förorterna. Vidare särredovisas "miljonprogramområdena", dvs av de allmännyttiga bostadsföretagen ägda hyreshusområden i förorterna, byggda under perioden 1965-75.

• Sida 9
•  Original

Demografisk segregation

Innerstaden - färre pensionärer, färre ensamstående, flera barn

Vi har sedan länge en fortlöpande hushållssplittring i landet. I stor- stadsregionema har denna utveckling kommit längst: där är nu var fjär- de person ensamstående:

De ensamstående är överrepresenterade i innerstaden (44 procent), men denna tendens har tidigare varit ännu star- kare. Minskningen bör hänga samman med att många smålä- genheter har försvunnit i samband med saneringen av det äldre fastighetsbeståndet.

De ensamstående är däremot kraftigt underrepresenteradei småhusområdena (8 procent), men något mindre än tidigare.

De är överrepresenterade i olika typer av hyreshusområden, mest i det äldre fastighetsbeståndet och hos allmännyttan.

Andelen barn av totalbefolkningen har minskat i storstadsregionema. Den andelen är högst i småhusområdena och lägst i centrum. Men även här är förändringar på väg:

Andelen barn minskar mest i småhusområdena, och ökar nu i centrum. Aven här bör saneringen av innerstaden vara en viktig förklaring. I samband med saneringama försvinner många små— lägenheter och bildar större lägenheter. Och nybyggnationen domineras av relativt stora bostäder.

Andelen pensionärer har ökat i storstadsregionema (från 15 till 16 procent), dels på grund av ökad medellivslängd, dels på grund av tidig- are pensionering. Pensionärernas bosättning har förändrats relativt mycket:

• Sida 10
•  Original

Mellan 1980 och 1985 har andelen pensionärer som bor i innerstaden minskat med en tiondel. Aven här bör orsaken vara färre smålägenheter.

Pensionärema är i allt större utsträckning bosatta i bostads- rättsområden i förorterna.

Socioekonomisk segregation

Innerstaden - fler högre tjänstemän, färre arbetare Småhusområden - flera arbetare

Med socioekonomisk segregation menas att befolkningen i olika socioekonomiska grupper (arbetare, tjänstemän på olika nivåer resp företagare) bor mer eller mindre koncentrerade till olika typer av bostadsområden. Det segregerade boendet äri huvudsak en konsekvens av varierande resurser (inkomster, personliga kontakter, kunskaper), som avgör i vilken utsträckning man i konkurrens med andra kan bosätta sig i de attraktiva bostadsområdena.

I hela landet pågår en tydlig förändring av den socioekonomiska strukturen: arbetarklassen minskar, och framför allt de högre tjänstemännen ökar i antal. I storstadsregionema är denna förändring särskilt stark, och den är starkast i Stockholmsregionen. Våra undersökningsresultat visar att 40 procent av storstadsbefolkningen över 18 år tillhör arbetarklassen (anställdai yrken som normalt organiseras av LO, inkl pensionärer från sådana yrken). Andelen har minskat med 0,6 procentenheter mellan 1980 och 1985. Andelen högre tjänstemän (yrken med minst 3 års utbildning efter student- examen) har ökat från 12 till 16 procent på bara 5 år.

Arbetarna är underrepresenterade i storstädernas centrum (29 procent), och den tendensen har blivit ännu mera markerad.

På bara 5 år har andelen arbetare i innerstaden minskat med en tiondel (3,3 procentenheter).

• Sida 11
•  Original

Det är istället de högre tjänstemännens andel som har ökat avsevärt: från 16 till 22 procent, dvs med en tredjedel.

Bakgrunden till dessa resultat ligger i boendekostnadsutvecklingen i storstädernas centrum. Genom saneringama har många inte fullt moderna och därför billiga lägenheter, liksom många smålägenheter försvunnit från storstädernas äldre fastighetsbestånd. Saneringarna ökar boendekostnadema vilket är lättare att bära för höginkomsttagare. I innerstaden sker dessutom en snabb omvandling av hyresrätter till bostadsrätter. Exempelvis har andelen bostadsrätter ökat med hela 8,5 procentenheter på tio år. Kravet på en (i regel marknadsmässig) kon- tantinsats driver upp boendekostnadema alternativt förutsätter en viss förmögenhet.

S aneringarna har utan tvekan skapat bättre bostads- förhållanden i innerstaden, och de har gjort den gamla stenstaden mera attraktiv. Men omflyttningama i samband med saneringama ledde också till att vi fick en starkt förändrad befolkningsstruktur. Paradoxalt kan alltså den stora satsningen på sanering ha lett till att resurssvaga grupper - istället för att få en bättre boendemiljö - har ersatts av resursstarka bostadskonsumenter som kunde betala de högre boendekostnadema.

Samtidigt kan vi emellertid konstatera en tendens till minskad segregation:

I småhusområdena, där arbetarna tidigare var underrep- resenterade (36 procent), har deras andel ökat något. Men fortfarande är de högre tjänstemännen kraftigt överrepre- senterade där, särskilt i de mest attraktiva områdena i de inre förorterna. I storstadsregionema där man har de högsta villapriserna är naturligtvis sambandet mellan klass och boendeform starkast.

Det finns också ganska stora skillnader mellan enskilda stor— stadskommuner: andelen arbetare varierar mellan 18 och 52 procent (Danderyd resp Botkyrka). När vi jämför enskilda bostadsområden blir skillnaderna ännu mera drastiska. I Malmöregionen finns områden med mer än 80 procent arbetare, och i innerstaden och vissa äldre villaområden finns områden med mindre än 10 procent arbetare.

• Sida 12
•  Original

Andelen högre tjänstemän i storstadskommunema varierar mellan 36 procent (Danderyd) och 7 procent. En del bostadsområden har mer än 50 procent högre tjänstemän. Våra resultat visar att även skillnaderna mellan storstadskommunema har ökat.

Hyreshusområdena i förorterna byggda under miljonprogrammet och ägda av allmännyttan, har haft en omvänd utveckling:

Där har andelen arbetare ökat, och andelen högre tjänstemän har inte alls ökat på samma sätt som i de mera attraktiva områ- dena.

Där tillhör 63 procent arbetarklassen (i centrum var det 32 procent). Och endast 5 procent utgörs av högre tjänstemän (i centrum: 22 procent).

Resultaten tyder på att många av dessa områden har fått dålig status. Det är där nykomlingarna på bostadsmarknaden (invandrare, storstad— ens ungdomar, inflyttare från landsorten) har börjat sin "boende- karriär". Eftersom många av områdena inte har en attraktiv miljö, med nackdelar som långa avstånd, nedsliten yttre miljö och anhopning av problemhushåll, har de blivit genomgångsområden för dem som har haft råd att flytta. Områdena har drabbats av stark omflyttning och låg social gemenskap. Många sådana områden har stigmatiserats och fått dåligt rykte. Vi kan avläsa denna utvecklingen i våra siffror om befolkningsutvecklingen.

Alla de förändringar som vi har nämnt har försiggått under en period med ganska stora förändringar av fastighetsbeståndet. Fram till mitten av 70-talet hade vi en snabb ökning av hyresbostäder (i viss mån även bostadsrätter) i förorterna (miljonprogrammet). Sedan dess har andelen småhus ökat, man har sanerat i de gamla bostadsområdena, där många smålägenheter har försvunnit, och man har haft en snabb ökning av andelen bostadsrätter. Boendeformer, lägenhetsstorlekar och upplåtel- seformer kan vara olika attraktiva för olika typer av hushåll, oavsett deras ekonomiska resurser. Därför har vi tittat närmare på arbetare och tjänstemän i olika familjesituationer (livscykel):

Ökningen av andelen högre tjänstemän i storstädernas centrum gäller framför allt ensamstående äldre eller pensionerade från denna typ av yrken. Nästan 40 procent

• Sida 13
•  Original

av dessa pensionärer bor nu i innerstaden. För dessa kan vi samtidigt registera ett minskat småhusboende.

Minskningen av andelen arbetare gäller framför allt äldre (över 44 år) resp pensionärer.

Även yngre barnlösa samboende högre tjänstemän har ökat sitt centrumboende.

Praktiskt taget i alla livscykelkategorier har arbetarnas centrumboende minskat.

Småhusboendet har i första hand ökat bland arbetare med barn.

Levnadsförhållanden

UTBILDNING

Befolkningens utbildning har förbättrats i hela landet, men för— bättringarna är störst i Stockholms- och Göteborgsregionerna, som har flest långtidsutbildade; där har 29 resp 24 procent någon form av eftergymnasial utbildning. I Malmöregionen är det 17 procent, iriketi sin helhet 19 procent och i norra glesbygden 11 procent.

Inom storstadsregionema har vi samma typ av förändringar som redan har konstaterats beträffande de socioekonomiska gruppernas bosätt- ningsmönster.

I centrum har vi fått en allt mera markant koncentration av långtidsutbildade (41 procent, en ökning med hela 12 pro— centenheter på 10 år).

I allmännyttans hyreshusområden i förorterna är endast 16 procent långtidsutbildade.

Utvecklingen är entydigt: de som har kvalificerad utbildning (och därmed högre inkomster) bosätter sig i allt större utsträckning cen— tralt, medan de som har lägre utbildning hamnar alltmera ute i storstadsregionernas periferi.

• Sida 14
•  Original

SYSSELSÄTTNING

Storstadsregionema har landets högsta sysselsättningsgrad (Stockholmsregionen: 76 procent, glesbygdsregioner: cirka 65 procent). I Stockholmsregionen har man dessutom de längsta ar- betstiderna och den lägsta arbetslösheten. Befolkningskoncentra— tionen innebär större valmöjligheter på arbetsmarknaden, där finns också en större andel kvalificerade arbeten och därmed högre in- komster. I innerstaden ökar sysselsättningsgraden särskilt starkt, beroende på bl a en minskad andel pensionärer.

Såväl ifråga om arbetstider som arbetsmiljö finns det stora skillna- der mellan befolkningen i rniljonprograrnområden resp i de attraktiva innerstadsområdena och de välbelägna småhusområdena. Dessa resul- tat korresponderar mot resultaten rörande den socioekonomiska segregationen i kapitel 4.

INKOMSTER

Lönerna är cirka 30 procent högre i Stockholmsregionen än i norra glesbygden (på grund av flera höglönejobb och längre arbetstider). Medan lönerna har minskat sedan 1978 har de disponibla inkomster- na ökat med 6-7 procent (beroende på ökad förvärvsintensitet bland kvinnor, ökade pensioner mm).

Aven de disponibla inkomsterna är klart högre i storstadsregionema: i Stockholmsregionen 66 000 kr, Göteborg] Malmöregionema 61 800 kr, övriga större kommuner 57 700 kr ochi norra glesbygden 54 200 kr/år.

Inom storstadsregionema är det naturligtvis i de mest attraktiva områdena vi hittar de högsta inkomsterna, den minsta andelen socialbidragstagare och lågavlönade.

• Sida 15
•  Original

I de närbelägna småhusområdena är de disponibla inkomsterna 25 procent högre än i allmännyttans hyreshusområden i förort- erna, byggda under miljonprogrammet.

I centrum har de disponibla inkomsterna ökat snabbast: med nästan 20 procent på fem år. Detta gäller både den gamla sten- staden och de centrala bostadsrättsområdena.

Även skuldsättningen ökar påtagligt i centrum, och det bör hänga samman med marknadspriserna på bostadsrätterna.

MA TERIELL STANDARD

Den materiella standarden iform av bl a kapitalvaror (bil, frys, video mm) är starkt relaterad till boendeformen (småhus eller lägen- het). Småhusbefolkningen har i de flesta avseenden högre standard. Vi konstaterar vidare:

Befolkningen i innerstaden har fritidshus i minskande omfattning. Det beror antagligen på att det ökade antalet bostadsrätter och den ökade hyresnivån i innerstaden lägger beslag på en större del av inkomsterna. I någon mån inverkar även en föryngring i centrum.

B OS TADS S TANDARD

Befolkningens bostadsstandard har förbättrats avsevärt under-de senaste decennierna, och det gäller även storstadsregionema. Aven här har bostadsbeståndet genomgått en omvandling mot flera småhus, flera bostadsrätter, större lägenheter och modernisering av bostäderna.

56 procent av storstadsbefolkningen bor i ägarbostäder (småhus eller bostadsrätter)

27 procent av innerstadsbefolkningen bor i ägarbostäder (i regel bostadsrätter). Den siffran har ökat snabbt (med 8 procentenheter på 10 år).

• Sida 16
•  Original

I ägarbostädema har marknadsvärdena stor inverkan på boende— kostnadema. Storstadsregionemas bostadsefterfrågan och bostads- brist pressar upp priserna och boendekostnadema, vilket kommer att drabba framtida bostadskonsumenter. Konsekvenserna kan vi nu avlä- sai statistiken i form av en snabb ökning av andelen resursstarka bo- stadskonsumenter (t ex högre tjänstemän) i innerstaden. I takt med att marknadsvärdena realiseras framöver kommer boendekostnadema att ta en allt större del av inkomsterna i storstadsregionema. Detta kommer framför allt att drabba nykomlingarna på bostadsmarknaden: inflyttare från landsorten, storstadsregionemas egna ungdomar och invandrare.

Utrymmesstandarden har fortsatt att öka även i storstadsregionema. Men inom storstadsregionema kan vi notera ökad trångboddhet i innerstaden. Detta hänger samman med en förändrad hushållsstruktur (flera barnfamiljer i bostäder av ordinär storlek) samt en relativ minskning av andelen pensionärer.

LE VNADS K OS TNADER

Analyser av levnadskostnadema i storstadsregionema visar att boendet och även transportkostnadema är betydligt dyrare än i landsorten. Det gäller särskilt stora hyreslägenheter, och lägenheter byggda under 80—talet. 80-talslägenhetema kostade i Storstockholm 446 kr/m2, i Storgöteborg 475 kr/m2 ochi resten av landet 408 kr/m2 (1987 års priser).

Även bostadsrätterna är betydligt dyrare i storstadsregionema. Månadsavgiften är visserligen inte högre, men överlåtelsepriserna är 3-4 gånger högre i Storstockholm och 2 gånger högre i Storgöteborg.

SCBs småhusundersökningar visar att stora bamfamiljer (minst tre barn) betalar 15-17 000 kronor mera per år i Storstockholm och Stor— Göteborg än utanför storstadsregionema. Detta ger emellertid inte hela bilden, eftersom husens storlek, kvalitet och lånebilden kan variera mellan regionerna. Typfallsberäkningar för kostnaderna i likvärdiga småhus (ett "medelhus") visar att Stockholmaren betalar cirka 3 500 kronor mera per månad än smålänningen, om huset är köpt med 100 000 kronor i insats under det senaste året (här slår de högre marknadsvärdena igenom). Om samma hus har köpts fem år tidigare

• Sida 17
•  Original

blir skillnaden cirka 1 700 kr/månad. Samtliga dessa beräkningar är gjorda enligt det nya skattesystemet (RINK). Det nya skattesystemet ökar boendekostnadema betydligt mera i storstäderna än i landsorten (med 1 000 resp 600 kr/månad i dessa båda exempel, utöver den ökning som drabbar ett referensområde i landsorten).

SOCIALA RELATIONER

De sociala relationerna äri flera avseenden sämre i storstads— regionema: andelen ensamboende är högre och färre har kontakt med anhöriga och grannar. Liksom i resten av landet ökar andelen ensamstående. De är starkt överrepresenterade i hyreshusområdena och i centrum, och just där är också grannkontaktema sämre utvecklade. Motpolen är småhusområdena — där umgås man mera med sina grannar och familjekontakterna är mera omfattande.

KRIMINALI TE T

Kriminalstatistiken över anmälda brott visar klart högre vålds- och egendomsbrottsligheti storstadsregionema. Samma resultat visar även levnadsnivåundersökningarna, där vi har frågat intervjupersonema vad ' de har råkat ut för under det senaste året. Medan kriminalstatistiken visar en ökad brottslighet i storstadsregionema, kan vi inte registrera flera offer när vi frågar svenska folket. Förklaringen ligger i att kriminalstatistiken endast avser anmälda brott, och de motsvarar endast 25 procent av den volym som kommer fram i intervjuerna. Vi anser att förändringarna i kriminalstatistiken mera speglar föränd- ringar av anmälningsbenägenheten.

Vi kan alltså inte belägga någon ökning av våldsbrottsligheten i storstadsregionema.

Inom storstadsregionema är de boende i innerstaden samt i allmännyttans miljonprogramområdena i förorterna mest ut- satta.

Under en ettårsperiod uppger två och en halv procent av stor- stadsbefolkningen att man utsatts för "våld med kroppsskada" (märken, sår etc). I hela riket rör det sig om strax under två

• Sida 18
•  Original

procent. Lägger vi till hotelser och våld "utan märken" ökar an- delen till åtta procent i storstadsregionema mot sex procent i hela landet.

Däremot är oron för att drabbas av våld betydligt större i storstadsregionema. Nästan var femte storstadsbo har "någon gång under det senaste året avstått från att ge sig ut på kvällen av oro för att bli överfallen, rånad eller på annat sätt ofreda "

Även andelen som har drabbats av stöld eller skadegörelse är större i__storstadsregionerna (32 procent mot 23 procent i hela riket). Aven här är de boende i allmännyttans miljonprogram- områden i förorterna resp innerstadsbefolkningen mest drabb— ad. Inte heller här kan vi se någon klar ökning.

Våra resultat tyder vidare på att "vandaliseringen i bostadsområdena" har minskat mellan 1978 och 1985.

VALBETEENDE

Valbeteendet, dvs valdeltagandet och partivalen i olika typer av bostadsområden speglar dels befolkningssammansättningen dels be- folkningens reaktioner på den politiska utvecklingen. Förändringar mellan valen (av valdeltagandet eller valet av parti) kan vara en indikation på ett ökat missnöje.

1980- talet har präglats av minskande politisk mobilisering. valdeltagandet minskar med cirka fem procentenheter mellan 1982 och 1988. Storstadsregionema har något lägre valdeltagande än riket 1 övrigt, och det socialistiska blocket är cirka fyra procentenheter svagare. Sedan 1982 har det socialistiska väljarstödet försämrats i storstadsregionema (relativt landet i övrigt).

Vänstern är starkast i förorternas miljonprogramområden (allmännyttans hyreshusområden), vilket främst beror på en hög andel arbetare. Det är där som valdeltagandet har minskat mest, med bortåt 9 procentenheter. Och andelen som röstar på SAP/V PK har minskat ännu mera mellan 1982 och 1988 ( cirka 11 procentenheter).

• Sida 19
•  Original

Även när man kontrollerar för klasstrukturen i olika valdistrikt är det framför allt i allmännyttans miljonprogramområden i förorterna som valdeltagandet liksom röstningen på SAP/V PK har minskat.

Valdeltagandet är högst i småhusområdena (90 procent), och där har man inte heller haft så stor minskning av valdeltagandet. Där är det borgerliga blocket starkast, men just där har det socialistiska blocket klarat sig bäst, medan det borgerliga har minskat mer än normalt (röster till miljöpartiet).

Innerstaden har, som redan har visats, fått en alltmera välsituerad befolkning. Det sätter också spår i valdeltagandet och röstningen: valdeltagadet minskar inte lika starkt där och relationerna mellan blocken förskjuts nu. Det socialistiska blocket har tappat mest: i den gamla stenstaden var man 1988 nere i 34 procent av rösterna, en minskning med 5,6 procentenheter sedan 1982.

Det är i_innerstaden som miljöpartiet och vpk har sina starkaste fästen. Aven moderaterna är överrepresenterade i den gamla sten- staden och i de mest attraktiva småhusområdena nära stadskärnan. Centern är överrepresenterad i småhusområden ide yttre förorterna, socialdemokratema i hyres- och bostadsrättsområden samt hos allmän— nyttan i förorterna, och folkpartiet i alla slags småhusområden.

Valdeltagandet minskar mest i områden med hög andel arbet- are, hög andel socialistiska röster (i det senaste valet), låg sysselsättningsgrad, många invandrare och låga inkomster.

Aven när det gäller andra mått på politiska aktiviteter förekommer stora skillnader mellan olika bostadsområden. En jämförelse mellan t ex allmännyttans hyresområden inom miljonprogrammet och närort- emas småhusområden visar bl a att i de förra områdena är det färre (tre och en halv procentenheter) som är anslutna till något politiskt parti, det är dubbelt så många som uppger att man inte brukar diskutera poli- tik och ungefär fyra gånger så många som inte tror sig ha några möj- ligheter att författa en skrivelse för att överklaga ett beslut av en myndighet.

Utvecklingen går dessutom åt motsatt håll i dessa områden, klyftorna vidgas: anslutningen till politiska partier tycks ha ökat i närortemas småhusområden mellan 1978 och 1988. Där ökar intresset för politik

• Sida 20
•  Original

och det är fler som skulle klara av att överklaga ett beslut. I miljon- programmets allmännyttiga hyresområden är andelarna istället minsk— ande för vart och ett av dessa mått.

HÄLSOTILLSTÅND

Vi har hittat relativt stora skillnader när det gäller sjukligheten, både mellan storstadsregionema och landsorten och mellan olika bostads- områden och kommuner inom storstadsregionema. De beror inte på åldersskillnader (vi redovisar åldersstandardiserade sjuklighetstal), utan på dels yrkesstrukturen (effekter av förslitningen i arbetslivet), dels på selektiv omflyttning (andelen friska, arbetsföra, välutbildade osv som flyttar in resp ut ur området).

Storstadsbefolkningen är betydligt friskare än befolkningen i inre Norrland.

Inom storstadsregionema är hälsan betydligt bättre i de mest attraktiva bostadsområdena, dvs i den centrala gamla sten— staden och i småhusområdena, än i allmännyttans hyreshus- områden i ytterorrrrådena, byggda under miljonprogrammet.

Dessa skillnader korresponderar med den socioekonomiska strukturen i dessa områden, mot andelen arbetare, andelen socialbidragstagare, förtidspensionärer osv. Och skillnaderna är stora:

I småhusområdena har 7 procent "i hög grad nedsatt arbetsförmåga". I allmännyttans miljonprogramområden i de yttre förorterna rör det sig om 16 procent.

En sammanfattning: Vad händer med de mest attraktiva bostadsområdena?

Innerstaden har genomgått en snabb omvandling: genom saneringama har många billiga smålägenheter slagits samman till större lägenheter, och hyrorna har ökat genom saneringen. Dessutom har andelen bostäd- er som upplåts med bostadsrätt ökat drastiskt (i Stockholms innerstad med 8,5 procentenheter på 10 år). Det har blivit dyrare att bo i

• Sida 21
•  Original

innerstaden, och det krävs allt högre inkomster och förmögenheter. Resultatet har blivit en snabb förändring av befolkningsstrukturen:

Andelen arbetare har minskat med en tiondel på fem år. I inner- staden utgör arbetarna endast 29 procent (genomsnittet för stor— stadsregionema: 40 procent)

Andelen högre tjänstemän ökar (med en tredjedel på fem år!). Där utgör de 22 procent (genomsnitt i storstadsregionema: 16 procent).

Minskningen av arbetarandelen gäller framför allt de äldre och ensamstående, medan ökningen av de högre tjänstemännen gäller alla åldrar, men framför allt äldre ensamstående och pensionärer.

Dessa befolkningsförändringar har haft konsekvenser för levnads- förhållandena i innerstaden:

andelen högutbildade har ökat medelinkomstema har blivit högre andelen lågavlönade har minskat bilägandet ökar

men: skulderna har ökat (flera bostadsrätter) flera är oroliga för sin ekonomi

flera är trångbodda färre har råd med ett fritidshus

I småhusområdena har vi en något annorlunda utveckling: där ökar andelen arbetare, särskilt i de mera avlägsna områdena och områden som kom till under perioden 1965-75 (miljonprogrammet). Man kan tänka sig att tjänstemännens inflyttning till innerstaden öppnade vissa möjligheter för den övriga befolkningen. Fortfarande är arbetarna underrepresenterade i småhusområdena:

I de inre förorternas småhusområden räknas endast 29 procent av de vuxna till arbetarklassen ( genomsnitt 1 storstads- regionema: 40 procent).

• Sida 22
•  Original

Det är betydligt dyrare att bo i småhus i storstadsregionema, jämfört med landsorten. Statistiken visar att stora bamfamiljer som bor i småhus i Stockholmsregionen betalar 15-17 000 kronor mera än i landsorten. Typfallsberäkningar för kostnaderna i likvärdiga småhus (ett "medelhus") visar att Stockholmaren betalar cirka 3 500 kr mera per månad än smålänningen, om huset är köpt med 100 000 kr i insats under det senaste året (här slår de högre marknadsvärdena igenom). Om samma hus har köpts fem år tidigare (i ett lägre prisläge) blir skillnaden cirka 1 700 kr/månad.

Förslaget till ett nytt skattesystem (RINK) ökar boende- kostnadema betydligt mera i storstäderna än i landsorten: med 1 000 resp 600 kr/månad i dessa båda exempel, utöver den ökning som drabbar ett referensområde i landsorten.

En i många avseenden negativ utveckling har vi konstaterat i de allmännyttiga bostadsföretagens miljonprogramområden (hyreshus— områden i förorterna, byggda under 1965-75). De bildar en kontrast mot innerstaden:

arbetarandelen ökar: den är nu mer än dubbelt så stor som i innerstaden

de högre tjänstemännens andel minskar: den är nu tre gånger lägre än i innerstaden

medelinkomstema har utvecklats ogynnsamt: andelen socialbidragstagare är 15 gånger högre än i de attraktiva småhusområdena

den materiella standarden är sämre

befolkningen har sämre hälsa.

• Sida 23
•  Original

översiktstabell 1 Andel Andel Varit Disp Ingen Äger Antal arbe— högre arblös ink bil sin boende tare tjm s 5 årl/ke bostad /100re

Hela riket 44.3 8 O

Mindre regioner i Söder 48.9 4.9 13.1 63.4 17.8 75.7 54.1

Alla storstadsområden 31,4 12,1 11.8 73.3 26.6 55.7 55.8 Regiondel

Centrum 26.7 18.2 14.3 74.5 46.8 27.2 51.9 Närort 39.4 10.4 12.1 72.3 27.6 50.8 56.6 Ytterort 36.2 11.3 10.3 74.1 16.6 74.3 56.4 Förortsamråden

>80% småhus 28.0 14 >80% bostadsrätt 42.7 8 >80% hyresrätt 50.7 5. Områdeskluster Hyra priv centr —1951 24.8 9 Småhus närort 25.4 6 miljonprogramområden

Hyra allmnytta ytterort 60.2 3.9 20.1 67.6 41.5 20.1 63.4 1) Varit arbetslös någon gång under de senaste fem åren.

• Sida 24
•  Original

översiktstabell 2 Ensam Ingen Utsatt Oro Stöld, Rös— Nedsatt boende grann— för våld för skade— tade arbets—

kontakt m skada våld görelse 1988 förmåga

Hela riket 18.7 25.1 1.9 12.3 23.6 86,0 9.

Mindre regioner i söder 19.1 27 1 8 9

Alla storstadsområden 22.1 30.8 2.4 17.6 32.8 84.9 8.8 Regiondel Centrum 41.8 42.4 Närort 21.7 33.7 Ytterort 14.3 21.9 Förortsamråden

>80% småhus 7.3 15.9 >80% bostadsrätt 24.0 37.3 >80% hyresrätt 28.8 41.0 Områdeskluster

Hyra priv centr —1951 43.0 42.9 3.6 19.3 37.3 82.6 8.9 Småhus närort 7.1 17.5 1 4 6 5 Miljonprogramamråden

Hyra allmnytta ytterort 27.7 33.1 4.0 18.2 43.7 76.3 15.6

(Fr—ll!) CDOÄCD [X Q' (1) N N ('") N O N NNW MNN

. .

kOCDlx KOCON N 89 &) (N [& N O O') N co.—H* HmN

. |

• Sida 25
•  Original

Kapitel 1 Bakgrund

Utredningsuppdraget

Denna rapport har utarbetats på uppdrag av Storstadsutredningen. Ut— rednin gens uppdrag är att utarbeta förslag till åtgärder för att för- bättra livsmiljön i storstäderna. Därvid skall särskild hänsyn läggas på åtgärder som kan förbättra levnadsvillkoren för utsatta grupper. Vidare skall man överväga förslag som skulle kunna vidga deltagan- det i det politiska livet.

I utredningsdirektiven betonas skapandet av likvärdiga levnadsvillkor för medborgarna oberoende av var i landet de bor som ett viktigt mål för den nationella politiken. Man pekar på att den snabba utvecklingen i storstäderna kan ha lett till vidgade skillnader dels mellan, dels inom storstäderna. Levnadskostnadema är höga och utslagningen på arbets— marknaden kan vara högre än i mindre kommuner. Vidare bör miljön i storstadsområdena förbättras. I direktiven nämns också att den sociala kontrollen är svagare i storstäderna vilket kräver ett effektivare brottsförebyggande arbete, samt att bristerna i samhällsservicen åtgär- das.

Beträffande det politiska deltagandet pekar man på att de som bor i storstäderna är mindre benägna att engagera sig politiskt. Således har valdeltagandet minskat kraftigt i delar av storstadsregionema.

I direktiven sägs vidare att utredningen ska göra en bred belysning av levnadsvillkoren i storstäderna i relation till levnadsvillkoren ilandet i övrigt. En sådan brett upplagd och jämförande studie har utarbetats av statistiska centralbyrån (SCB). Studien utnyttjar en rad av SCBs stora statistiska material, nämligen 1980 och 1985 års folk- och bo- stadsräknin gar (FOB), undersökningarna av levnadsförhållanden

• Sida 26
•  Original

(ULF) från 1978—1988, undersökningarna av hushållens inkomster (HINK) från 1978-1987, arbetskraftsundersökningarna (AKU) från 1988, konsumentprisindex (KPI) samt hushållsbudgetundersökningen (HBU) från 1985. Resultaten redovisas samlat i denna rapport.

SCBs utredningsuppdrag har preciserats ytterligare enligt följande:

1. Levnadsvillkoren ska studeras med hjälp av den indelning i levnadsnivåkomponenter som tillämpas inom välfärdsstatisti— ken (ULF). Analysen ska således omfatta komponenterna ut- bildning, sysselsättning, arbetsmiljö, inkomster, boende och materiell standard i övrigt, fritid, politiskt deltagande, sociala relationer, trygghet och säkerhet samt hälsa.

2. Levnadsvillkoren ska jämföras dels inom storstadsregion— ema dels mellan storstadsregionema och landet i övrigt, där olika typer av regionala särredovisnin gar kommer att tillämpas. Inom storstadsregionema jämförs levnadsförhållandena dels mellan olika kommuner, dels mellan olika typer av likartade bostadsområden.

3. Särskild tonvikt läggs vid en analys av boendesegrega- tionen, dvs befolkningens rumsliga fördelning i storstäderna med avseeende på resurser (klass, inkomst, nationalitet) resp demografiska faktorer (ålder, hushållstyp). Boendeseg- regationen studeras både på kommunnivå och på bostads- områdesnivå, dvs avgränsade geografiska områden med i regel likartad bebyggelse och upplåtelsefonn/ägarkategori, som av de boende i allmänhet uppfattas som "deras bostadsområde". I de tre storstadsregionema Stockholm, Göteborg och Malmö har cirka 1 600 sådana områden identifierats. Dessa områden om- fattari genomsnitt cirka 1 600 personer. Boendesegregationen på bostadsområdesnivå undersöks genom jämförelser av grupper (kluster) av likartade bostadsområden (med avseende på hustyp, upplåtelseform, ägarförhållanden, läge i regionen och byggnadsår).

• Sida 27
•  Original

Rapportens disposition

Rapporten inleds i kapitel 2 med en precisering av analysens tekniska uppläggning och dataunderlaget. Resultatredovisningen inleds i kapitel 3 med mera översiktliga analyser av den demografiska segregationen mellan olika typer av bostadsområden inom storstadsregionema. Här studerar vi segregationen bland annat efter ålder och hushållstyp. I kapitel 4 går vi över till den socioekonomiska segregationen efter klass (socioekonomisk grupp) resp nationalitet. Inkomstvariationer åter- kommer vi till senare i kapitel 8. I ett sammanfattande kapitel 5 sum- merar vi segregationstendensema och kombinerar demografiska och socioekonomiska faktorer.

Därefter fördjupas redovisningen genom en komponentvis genomgång av befolkningens levnadsförhållanden i landsdelar resp kommuner och bostadsområden inom storstäderna. I kapitel 6 studerar vi utbildnings- resurser och utbildningsaktiviteter. I kapitel 7 behandlas befolkningens sysselsättningssituation och arbetsmiljö. I kapitel 8 och 9 fortsätter vi med inkomster och materiell levnadsstandard och kapitel 10 gäller bo- endet. Kapitel 11 sammanfattar slutsatser om levnadskostnader och konsumtion, hämtade från hushållsbudgetundersökningarna resp kon- sumentprisstatistiken. Därefter går vi över till den icke materiella välfärden: sociala relationer (kapitel 12), trygghet och säkerhet, där vi behandlar exponering för våld och egendomsbrottslighet (kapitel 13), samt politiska resurser (kapitel 14). Här ägnas ett särskilt avsnitt åt valbeteendet i olika regioner och typer av bostadsområden, där vi bl a utnyttjar data från valstatistiken. Det sista kapitlet behandlar befolk- ningens hälsa (kapitel 15). Rapporten inleds med en sammanfattande diskussion.

Allmänna utgångspunkter

Med boendesegregation menar man i allmänhet en inre differentiering i ett geografiskt område, tex i en kommun eller region, där olika typer av befolkningsgrupper är överrepresenterade i vissa delområden och underrepresenterade i andra, så att de olika delområdena får en från genomsnittet i regionen avvikande befolkningssammansättning. På senare år har man alltmera intresserat sig för en resursmässig seg- regation: att befolkningen fördelas mellan olika bostadsområden efter socialgrupp, inkomst eller nationalitet. Man får därigenom en anhop-

• Sida 28
•  Original

ning av låginkomsttagare, invandrare, socialbidragstagare etc i vissa områden, medan resursstarka hushåll är mera överrepresenterade i an- dra områden. Segregationstendenser av denna typ har uppmärksam- mats på olika nivåer, t ex i form av skillnader mellan olika kommuner, vilket har konsekvenser för både kommunernas utgifter och inkomster. I debatten uppmärksammas särskilt bostadsområden med en dominer— ande resurssvag befolkning, eller fastigheter och rent av trappupp— gångar med en ensidig befolkningssammansättning.

Men segregation efter resurser tycks inte ha fått någon större uppmärk- samhet förrän på 70-talet (Danerrnark, 1982). Demografisk segrega- tion efter befolkningens ålder och hushållstyp har uppmärksammats tidigare och ligger ofta som motiv bakom målsättningen om en allsidig befolkningssammansättning genom en varierad bebyggelse.

Det är emellertid mot segregation efter resurser som huvudintresset riktas i denna rapport. Bakgrunden är främst boendekostnadsutveck— lingen, bostadsbristen, den snabba omvandlingen av hyresrätter till bo- stadsrätter, och minskningen av andelen små och billiga lägenheter i det äldre fastighetsbeståndet. Boendesegregation kan ses som resultatet av samspelet mellan dels spelreglerna på bostadsmarknaden, dels bo- stadskonsumentemas resurser i konkurrensen om bostäderna, dels kon- sumenternas bostadsönskemål. Man skulle kunna säga att spelreglerna på bostadsmarknaden har förändrats. Bostadsanskaffning och flytt- ningsrörelser påverkas antagligen i allt större utsträckning av konsu- menternas resurser. När vi studerar boendesegregationen och dess utveckling ser vi resultatet av detta samspel mellan spelregler och re- surser. Vi räknar med att resultaten kommer att visa en tilltagande segregation i storstäderna med avseende på befolkningens resurser.

Spelreglerna på bostadsmarknaden

Spelreglerna på bostadsmarknaden bestäms av aktörerna: producenter, fastighetsägare, politiker och konsumenter. Bostadsproducentema - markägare, byggföretag och fastighetsägare — har ett stort inflytande över vilka typer av bostäder som finns på marknaden, var i regionen bostäderna ligger och var man bygger nya bostäder, bostadsstorlekar, hustyper, upplåtelseformer och kostnader. De påverkar även boende- miljön i vidare bemärkelse. Exempelvis är lokaliseringen av bostäder i relation till arbetsplatser av stor betydelse. Den ökande koncen-

• Sida 29
•  Original

trationen av arbetsplatser i city innebär således försämrad miljö genom ökad trafik i storstädernas centrala delar, medan restiderna förlängs för de förortsboende.

S amhällsplanering och politiska beslut på kommunal nivå inverkar givetvis också på bostadsbeståndet och dess kvalitéer. Här ligger den formella beslutanderätten, som emellertid många gånger endast har en begränsad betydelse för vad som byggs, när det sker, och hur befolk- ningen fördelas över bostadsbeståndet: vem som flyttar vart i bo- stadsbeståndet. Men samhällsplaneringen har också andra målsätt- ningar, som ibland kan vara i konflikt med de rent bostadspolitiska. Samhället är emellertid en huvudaktör när det gäller ansvaret för det totala utbudet (genom bostadsbyggnadsprogrammen, planmonopolet), när det gäller infrastrukturen, men framför allt när det gäller bostads- finansiering och boendekostnader. Bostadslån, bostadsbidrag, beskatt- ning av boendet samt hyressättning (bruksvärde) styr boendekostnad- ema i olika delar av storstadsregionema. De gör det dels direkt, dels genom att marknaden anpassar sig genom överlåtelsepriser. Exempel- vis innebär en begränsning av ränteavdragen att småhuspriserna däm— pas, gynnsam beskattning av reavinster på bostadsrätter leder till att dessa stiger kraftigt i värde, låga hyror i city medför att även hyreslä- genheter på marknaden får ett bytesvärde mot småhus och bostadsrät- ter. Vidare skapar generella bostadssubventioner förmögenhetsök- ningar hos de boende. Subventionema ökar ägarbostädemas marknadsvärden, och de påverkar också hyreslägenhetemas by- tesvärde på bostadsmarknaden.

Ett särskilt problem i detta sammanhang är omvandlingen av det äldre bostadsbeståndet genom sanering: moderniseringen leder visserligen till en höjning av bostadsstandarden, eftersom bostäderna blir större och modernare. Men den har också lett till att billiga smålägenheter försvinner och att bostadskostnadema stiger. Det betyder att bostads— marknaden för de resurssvaga grupperna försämras. Detta gäller i hu— vudsak den gamla stenstaden i storstädernas centrum. I samband med moderniseringen sker ofta ett byte av hyresgäster, som således kan leda till en ökad koncentration av resursstarka hyresgäster. Den bo— stadspolitiska satsningen kan därmed bli en motor för ökad segregation i storstadsregionema.

Slutligen hör praxis när det gäller bostadsfördelningen till spel- reglerna. Samhällets bostadsförmedlingsverksamhet täcker emellertid

• Sida 30
•  Original

endast en begränsad del av alla bostadsbyten, och stort spelrum har lämnats åt marknaden.

Boendepreferenser

Spelreglerna liksom utbudet på bostadsmarknaden utgör således ramen för konsumenternas val av bostad, där bostadsönskemålen ställs mot konsumenternas resurser. Bostadsönskemålen påverkas säkert kraftigt av kosmadema, både de löpande utgifterna och insatser i olika former. Men även avkastningen i form av förmögenhetsbildning genom ökade fastighetspriser på småhus och bostadsrätter inverkar på konsumen- ternas bostadsval. Just förmögenhetsbildnin gen bör vara en viktig förklaring till att stadskärnoma liksom vissa välbelägna småhusområ- den har blivit alltmera attraktiva.

Bostadsönskemålen hänger också samman med vår livscykel: barnfa- miljer föredrar småhus medan de yngre och äldre föredrar mera cen- trala lägen med de fördelar närheten till service, butiker och kultur kan ge. Reseavstånden är en viktig fråga för många: man vill bo någor- lunda nära sitt arbete och sina anhöriga. Vidare kan ett bostadsområdes befolkningssammansättrring vara attraktiv för de bostadssökande: områden med många höginkomsttagare, få socialbidragstagare, in- vandrare och problemfamiljer får hög status och blir attraktiva redan av det skälet. På kommunnivå innebär detta även ekonomiska fördelar (lägre kommunalskatt).

Bostadskonsumenternas resurser

Dominerande för konsumenternas bostadsval är i regel deras resurser när det gäller atti konkurrens med andra välja bostad (och bostadsom— råde). Som resurser räknar vi här främst hushållens löpande inkomster, men även förmögenheten spelar en allt större roll på grund av ökade överlåtelsepriser. Alltflera bostäder är formellt ägarbostäder (bo- stadsrätter och egna hem). Och även hyresbostädema i attraktiva om- råden utgör i praktiken hårdvaluta i en bytesaffär där bytet gäller en ägarbostad. Detta innebär att inträdesbiljetten till ett attraktivt bostadsområde allt oftare är en viss förmögenhet. Det förutsätter en "boendekarriär" - att man varit ute på bostadsmarknaden en tid och där kunnat tillgodogöra sig reavinster — alternativt att man kan betala höga

• Sida 31
•  Original

löpande kostnader som i allt flera fall även omfattar räntor och amorteringar. Detta innebär att attraktiva bostadsområden trots normala hyresnivåer riskerar att få en underrepresentation av lägre inkomsttagare, socialbidragstagare, invandrare, resp av ungdomar och inflyttare från landsorten som ska börja en boendekaniär och etablera sig på bostadsmarknaden i storstadsregionema. Det innebär samtidigt en överrepresentation av det övre tjänstemannaskiktet.

Till resurserna hör även kunskaper och personliga förbindelser som kan vara av nytta när det gäller att forcera bostadsköerna: det gäller att ställa sig i köerna, bevaka sina intressen, inventera alternativ och utnyttja personliga kontakter.

Den viktigaste resursen är emellertid den tid man har varit etablerad på den lokala bostadsmarknaden. Ju längre man har haft bostad i storstadsregionen desto större sannolikhet att den är äldre och därmed billig och centralt belägen. Eller desto större inflationsvinster har man kunnat tillgodogöra sig om man har haft en ägarbostad. Detta är i allmänhet en generationsfråga: det är de äldre som bott länge i stor- stadsregionen och har gjort sin boendekarriär som bör ha de mest attraktiva bostäderna. För nykomlingarna är sådana bostäder i prakti- ken oåtkomliga utan mycket hög skuldsättning, personliga förbindel- ser, medverkan av en fastighetsägare etc. Detta är också en fråga om jämlikhet mellan generationerna: på storstadsregionemas kärva bo— stadsmarknad blir ungdomarnas bostadsanskaffnin g speciellt proble— matisk. Utvecklingen av marknadspriser (liksom hyresrättemas "bytes- värden") innebär i huvudsak en resursöverföring mellan generation- erna, från ungdomar (liksom andra nykomlingar på bostadsmarknaden) till de äldre som sedan länge varit etablerade på bostadsmarknaden.

Segregation och klasskillnader

Segregation efter resurser kan ses i ljuset av de klasskillnader i fråga om levnadsförhållanden som finns i samhället. Med klasskill- nader menas här skillnader mellan olika socioekonomiska grupper. Man kan i allmänhet räkna med att segregationen speglar klasskill- nadema, och att stora klassskillnader också medför hög segregation. När klasskillnadema utjämnas och således skillnaderna ifråga om resurser (inkomster, förmögenheter, utbildning, kunskaper) minskar, bör man kunna vänta sig en minskad segregation, dels genom en

• Sida 32
•  Original

mindre klassbunden bosättning, dels genom en mindre varierad be- byggelse (när man jämför bostadsområden), resp större heterogenitet inom bostadsområden. Sett i ett historiskt perspektiv har levnadsför- hållandena utjämnats, dels genom att inkomstskillnadema har minskat, dels genom att klasstrukturen har blivit mindre skev: nutida högin- komstgrupper har dels relativt sett lägre inkomster, dels är de betyd- ligt större till antalet.

Okad jämlikhet behöver emellertid inte innebära mindre segregation. Parallellt med en utjämning av levnadsförhållandena har storstads— befolkningen vuxit kraftigt och storstäderna har fått ett tillskott av nya bostadsområden som ofta innehåller en likriktad bebyggelse (samma hustyp, upplåtelseform och ägare). Tillskottet vände sig främst till de som var nya på bostadsmarknaden (relativt unga inflyttare från landsorten, invandrare och storstadens egna ungdomar). Den snabba expansionen, särskilt under perioden 1965-75 ("miljonprogrammet"), tillförde därmed storstäderna ett starkt element av demografisk segregation. Karakteristiskt för dessa områden är att de under de följande årtiondena åldras befolkningsmässigt, men att i många sådana områden segregationen efter resurser växer sig allt starkare. Högin- komstgrupper tenderar att lämna dessa områden och flytta vidare till mera attraktiva områden (t ex till innerstaden eller villaområden, eller rätt och slätt "byta upp sig" till ett område med högre status). Analogt tenderar låginkomstgmpperna att stanna kvar och bli alltmera överre- presenterade, alternativt cirkulera mellan likartade mindre attraktiva områden. Påfyllningen i dessa områden kommer att utgöras av främst nya grupper av nykomlingar på den lokala bostadsmarknaden, alltså ungdomar, invandrare och inflyttare från landsorten. Det är således i dessa områden man får börja sin boendekarriär i storstaden.

Storstäderna hade således en stark expansionsperiod fram till andra hälften av 70—talet. Sedan dess har miljonprogrammets bostads- områden (1965-75) åldrats och många präglas nu av en växande över— vikt av låginkomstfamiljer och problemgrupper. Flera negativa faktorer samverkar till en negativ spiral: en likriktad, ofta tung och hög, bebyggelse i storstädernas utkanter och med långa resor till arbetsplatsen, med små möjligheter till förmögenhetsbildning (gäller hyresbostädema), en växande överrepresentation av resurssvaga grupper, nedslitning av den yttre miljön osv. Många sådana områden har stigmatiserats i massmedia och därmed förlorat ytterligare i attraktivitet.

• Sida 33
•  Original

Sett i detta perspektiv kan man tänka sig en ökad segregation efter resurser i storstadsregionema, trots en parallell allmän utjämning av klasskillnadema. Förklaringen kan således vara dels utvecklingen av befolkningssnukturen i de minst attraktiva bostadsområdena (perifera bostadsområden, särskilt allmännyttans hyreshusområden från miljon— programmet), dels att förmögenhetsbildningen genom boendet ökari betydelse. Det senare påverkar dels resursfördelningen i sig, dels befolkningens bostadsval och flyttningsrörelser. Vi räknar med att detta kommer att avspeglas i våra undersökningsresultat. Av dessa skäl riktas ett särskilt intresse åt dels de bostadsområden som har byggts under miljonprogrammet, dels de bostadsområden som har varit särskilt attraktiva och med starkt ökande överlåtelsepriser. I miljon- programområden, särskilt där fastigheterna ägs av allmännyttan väntar vi oss att befolkningen i ökande utsträckning ska domineras av hushåll med sämre resurser, medan de attraktiva områdena (innerstaden, när— belägna äldre småhusområden) i allt högre grad domineras av hushåll med större resurser.

Segregation efter resurser uppfattas i allmänhet som negativ, medan en demografisk segregation som istället är ett uttryck för preferenser inte framstår som lika kontroversiell (t ex barnfamiljemas småhusbo- ende eller ensarnståendes innerstadsboende). Den resursmässiga seg— regationen utgör naturligtvis ett fördelningspolitiskt problem analogt med den ojämlika fördelningen av materiella villkor i övrigt, av sjuk- vård, kultur, vuxenutbildning, barnomsorg etc, eftersom det är just resurserna och inte boendepreferensema som är den avgörande faktorn bakom olika socioekonomiska gruppers rumsliga bosättningsmönster. Här gäller det fördelningen av de attraktiva boendemiljöema och tillträdet till de mest attraktiva bostadsområdena, med väsentliga värden såsom centralt läge, närhet till service, kultur och arbets- platser, en vårdad yttre miljö, närhet till naturen, möjligheter till förmögenhetsbildning, social status, frånvaro av störande grannar osv.

Socioekonomisk boendesegregation återverkar på resursfördelningen genom två mekanismer. En tilltagande segregation inverkar på förrnögenhetsfördelningen genom en gynnsam utveckling av fastig- hetsvärden, bostadsrätter och även hyresrättemas bytesvärden i de attraktiva områdena: de som redan bor bra får ett ökande utbyte av sitt boende. Vidare gäller att kommuner med en resurssvag befolkning tvingas hålla en högre kommunalskatt, vilket ytterligare pressar

• Sida 34
•  Original

låginkomsthushållens resurser. Och kommuner med hög medelinkomst har råd med en mera omfattande service, trots lägre skatteuttag. Seg— regation efter resurser blir därför ett centralt planeringsproblem. Här kan kommunal skatteutjämning och statliga bidrag till centrala kom- munala verksamheter mildra segregationens effekter. Men grundpro- blemet, nämligen flyttningrörelsema till och mellan olika bostadsom— råden överlåts i princip till marknaden. Den kommunala bostadsför- medlingen torde endast ha marginell betydelse i det sammanhanget.

Segregation efter resurser kan också ses som negativ ur demokratisk synpunkt. En förutsättning för en fungerande demokrati är kunskaper och förståelse för andra gruppers villkor. Geografisk isolering av olika skikt i stora bostadsområden med en homogen befolkning motverkar det syftet. Därför måste man se en socioekonomisk segregation som ett hinder för ökad jämlikhet. Man kan emellertid också argumentera för att segregation i sig kan vara positiv för uppkomsten av gemenskap inom bostadsområdena ("lika barn leker bäst"). Just denna fördel kommer dock i konflikt med en mera universell gemenskap, som när- mast bör vara en förutsättning för en vidare solidaritet. Det är å andra sidan tveksamt om någon av dessa två ståndpunkter har någon större praktisk betydelse i Sverige. Båda tål en segregation inom vissa gränser. Det är endast en del av bostadsområdena som har en mera utpräglad homogen resurssvag eller resursstark befolkning. Det är emellertid viktigt att följa upp utvecklingen: om dessa bostadsområden ökar i antal, och om befolkningsstrukturen tenderar att bli alltmera extrem.

• Sida 35
•  Original

Kapitel 2

Dataunderlag

Om mätning av segregation

Segregation mäts genom jämförelser av andelen i olika bostads- områden som tillhör en viss grupp. Vi intresserar oss för befolk- ningsstrukturen i vissa typer av likartade bostadsområden, som ka- rakteriseras av områdets sammansättning med avseende på hustyp (småhus, lägenhet), bostädernas ålder, upplåtelseform, ägarkategori och geografiskt läge i regionen. Områden av likartad karaktär läggs samman till kluster (grupper) av bostadsområden.

Två typer av beräkningar ska utföras. För det första beräkningar av andelen av de boende i varje sådant kluster som tillhör en viss ka- tegori (viss socioekonomisk grupp, åldersgrupp etc). Dessa andelar jämförs sedan med genomsnittet i hela regionen, vilket kommer att visa i vilken utsträckning befolkningen i de olika klustren av bo— stadsområden skiljer sig från den genomsnittliga i storstadsregionema. Dessa beräkningar belyser således situationen för olika typer av bo- stadsområden. Motsvarande beräkningar genomförs även för storstads- kommunerna.

För det andra beräknas för hela regionen ett sammanfattande segrega- tionsindex. Detta index beräknas enligt följande:

D = 1/2 Z/(Pi-Pj)/

• Sida 36
•  Original

där

Pi = andelen av alla personer i grupp i inom storstads- regionema som bor i ett visst område, och

Pj = andelen av den övriga befolkningen i storstadsregionen som bor i detta område.

Detta mått visar hur stor andel som skulle behöva flytta inom regionen , för att regionen skulle vara helt osegregerad. Indexet ger en övergri- pande bild av segregationen i regionen mellan de områden man vill studera. Det kan (med vissa reservationer) användas för jämförelser mellan olika storstadsregioner eller för jämförelser över tid. Seg— regationsindexet säger däremot inget om vad som karakteriserar de områden som har en avvikande befolkningsstruktur, eller i vilka typer av områden som befolkningsstrukturen har förändrats. Indexberäk— ningar finns i kapitel 4, där de gäller socioekonomisk segregation.

Vid beräkningar av segregation krävs preciseringar beträffande dels de befolkningsgrupper vars rumsliga fördelning man vill studera, dels beträffande de områden man vill studera.

Befolkningsgruppema varierar något mellan de olika material som ut- nyttjats (FOB, ULF, HINK) och presenteras därför i detalj i anslutning till resultatredovisningen. Redovisningen omfattar dels socioekono- miska grupper, inkomstgrupper resp utländska medborgare som får re— presentera grupper med varierande resurser, dels åldersgrupper och hushållstyper som representerar grupper med varierande boendepre— ferenser.

Valet av geografiska områden

Utfallet av analyser av segregation beror i stor utsträckning på storle— ken av de områden man studerar. Allmänt gäller att ju mindre vi delar upp den region vi studerar (och ju större områden man således arbetar med) desto mindre segregerad framstår regionen. Valet av delområden har skett utifrån tre huvudprinciper. Gränser som av de boende upplevs som naturliga skulle följas. Vidare skulle likartad bebyggelse hållas ihop, liksom områden med samma upplåtelseform och ägare. Och be— byggelse av samma ålder skulle föras samman.

• Sida 37
•  Original

Den tredje principen är praktisk. Analysen förutsätter gemensamma klassificeringsprinciper för de tre storstadsregionema, vilket innebär ett omfattande manuellt arbete. För var och en av de tre storstadsregio- nema fanns emellertid redan en form av delområdesindelning som kompletterade den s k nyckelkodsområdesstatistiken som utnyttjas av flertalet kommuner. Bostadsområden i den bemärkelse vi eftersträvade omfattar större geografiska områden än nyckelkodsområdena.

En granskning av de befintliga indelningama visade att den indelning som tillämpades av Stockholms regionplane— och trafikkontor sedan ett tiotal år kunde utnyttjas som mall. Motsvarande indelning togs fram för Göteborgs- och Malmöregionema av stadsbyggnadskontoret i Gö- teborgsregionen resp Sydvästra Skånes kommunalförbund, i samarbete med SCBs regionalstatistiska kontor. De tre storstadsregionema de- lades in i totalt cirka 1 600 bostadsområden, varav 839 i Stockholms— regionen, 434 i Göteborgsregionen och 326 i Malmöregionen. I genomsnitt omfattar stockholmsområdena cirka 1 700 invånare, medan områdena i de båda andra regionerna omfattar cirka 1 500 resp 1 400 invånare.

Den totala befolkningen i de tre storstadsområdena utgjorde 1985 ca 2,5 miljoner, varav 1,4 miljoneri Stockholmsregionen (exkl Söder- tälje), 670 000 i Göteborgsregionen och 450 000 i Malmöregionen. De tre storstadsregionema innefattar kranskommunema enligt den redo— visning som finns i bl a tabell 3.1.b (se bilaga 3). Storstadsregion— ernas geografiska avgränsningar framgår av kartorna i bilaga 1.

Klassificering av likartade kluster av bostadsområden

Det primära syftet med vår analys är emellertid inte att redovisa enskilda bostadsområdens befolkningssammansättning, utan hur befolkningssammansättningen varierar mellan likartade bostads- områden, som bl a innehåller samma typ av bostäder, har samma typ av ägare och upplåtelseform, tillhör samma byggnadsperiod, och ligger lika centralt eller perifert i regionen. Målsättningen är att likart— ade bostadsområden (tex allmännyttans hyresområden i de yttre för- orterna, byggda under miljonprogrammet) ska kunna studeras i ett sammanhang och jämföras med andra likartade områden (t ex den gamla stenstaden i city).

• Sida 38
•  Original

Sådana kluster av likartade områden bildades på empirisk grund med hjälp av Folk- och bostadsräkningama från 1980 och 1985. En ny bostadsområdesdatabas (där de statistiska enheterna utgörs av bostadsområden) upprättades och kompletterades med beräkningar av bostädernas resp befolkningens egenskaper enligt folkräkningama. Denna bostadsområdesdatabas omfattar således statistik om bostads- strnktur resp befolkningsstruktur för de cirka 1 600 bostadsområdena, såväl för år 1980 som för 1985. Databasen har sedan använts för att i nästa steg bilda kluster av med hänsyn till bostadsvariablema homo- gena bostadsområden. Variablema som beskriver befolkningen an- vänds för att beskriva hur befolkningen fördelas mellan de olika bo- stadsområdesklustren.

Principerna för uppläggningen av den statistiska bearbetningen var följande. Flera regionala indelningar skulle användas parallellt. Redo- visningen skulle givetvis utnyttja de administrativa indelningama, och således innehålla en sammanhållen redovisning av de tre storstadsom- rådena varför sig och en särredovisning av varje storstadskommun för sig. Dessutom skulle de tre storstadsregionema delas in i cen- trumdel, närförorter och yttre förorter. Eftersom de tre regionerna är av så olika storlek kommer denna indelning inte att motsvaras av samma geografiska avstånd. I bilaga 1 visas kartor för dennna indel- ning. Av tabell 2.1 framgår befolkningstalen i dessa tre zoner i de tre storstadsregionema.

Vidare identifierades utanför centrumdelen med avseende på boende- formen "rena" bostadsområden. Vi skiljer här mellan småhusområden, bostadsrättsområden och hyreshusområden. Som småhus räknas i detta sammanhang alla en- eller tvåfamiljsbostäder i friliggande eller sammanbyggda hus oavsett upplåtelseformen. Som småhusområden definieras områden där minst 80 procent av bostäderna är småhusbo- städer. Som bostadsrättsområden räknas områden där minst 80 procent av bostäderna utgörs av bostadsrätter. Analogt definieras hyresrätts- områden. Ca 1,5 miljoner människor bor i "rena områden" enligt denna definition (se tabell 2.1), medan de resterande 1,1 miljonerna antingen bor i centrum (400 000) elleri förortsområden i med avseende på bebyggelsen heterogena bostadsområden (ca 600 000).

De följande båda indelningama försöker kombinera fem egenskaper hos bostadsområdena, nämligen läge, hustyp, bebyggelsens ålder, upplåtelseform och ägarkategori. Det stora antalet variabler förut-

• Sida 39
•  Original

sätter givetvis någon form av reduktion av det stora antalet möjliga kombinationer. Målsättningen var här att definiera homogena kluster av tilhäckli g storlek för att klassificeringen även skulle kunna användas vid beräkningar baserade på de stickprovsmaterial som skulle analyseras (ULF, HINK). Den gränsen sattes vid cirka 30 000 invånare.

Den huvudindelning vi använder i denna rapport kallas i det följande "områdeskluster". De har bildats enligt följande principer och med angiven prioritetsordning:

1 Vi börjar med att definiera "rena småhusområden", där minst 80 procent av lägenheterna ligger i friliggande eller sammanbyggda småhus.

2 Därefter identifierar vi "blandområden" där 20-80 pro— cent av lägenheterna är småhuslägenheter.

3 Resterande områden är således områden där minst 80 procent av bostäderna ligger i flerbostadshus. Dessa områ— den fördelas på tre grupper med avseende på upplåtelse- formen/ägarförhållanden, beroende på vilket av följande tre alternativ som dominerar: andel bostadsrättslägenheter, andel hyreslägenheter som ägs av allmännyttan eller andel privatägda hyreslägenheter. Iden senare kategorin ingår även stiftelser och staten.

Ett fjärde kriterium är en särredovisning av centrum, närförorter resp yttre förorter. Detta ger totalt 5x3=15 områdeskluster. Av dessa faller fyra för vårt kriterium om minst 30 000 invånare. Hit hör småhusom— råden och blandområden i centrum, liksom privatägda hyreshusområ- den ide yttre förorterna.

I den slutliga klassificeringen gjordes vissa kompletterande justeringar. Bostadsrättsområden i när- och ytterförortema sammanfördes till en grupp. Vidare renodlades "den gamla stenstaden" i de tre storstadsom— rådena. Den definieras som hyreshusområden som i huvudsak är bygg— da före 1951 och har privata ägare.

Som ett stöd för utarbetandet av denna klassificering har klusteranaly- ser genomförts med såväl de ovannämnda variablerna avseende be—

• Sida 40
•  Original

Tabell 2-1 Klassificering av bostadsområden i storstadsregionerna. Befolkningstal enligt FOB 1980 resp 1985 (tusental).

SAMTLIGA STOCKHOLM GÖTEBORG MALMÖ STORSTÄDER ____________________________

1980 1985 1980 1985 1980 1985 1980 1985

ALLA STORSTADSOMRÅDEN 2499 2564 1382 1432 664 674 453 457

REGIONDEL

Centrum 395 409 225 236 89 92 80 80 Närort 1226 1229 529 532 401 397 296 298 Ytterort 863 916 626 662 162 177 74 75

HUVUDSAKLIG BEBYGGELSE

80%(småhus 757 815 352 375 244 264 161 175 80%(bostadsrätt 150 133 64 53 46 47 39 32 80%(hyresrätt 533 531 323 316 163 168 46 46 Centrum el blandomr. 1057 1085 641 687 209 194 205 203

OMRÅDESKLUSTER

Hpriv centr —1951 287 294 191 193 45 44 50 56 Hallm centr 32 48 11 23 19 23 1 1 Brätt centr 39 39 12 12 10 10 16 15 Hpriv närort 223 210 132 110 59 62 31 37 Hallm närort 391 387 212 231 139 118 39 37 Brätt når— el ytterort 256 242 114 115 66 64 75 62 Småhus närort 313 336 81 83 124 133 107 119 Blandomr närort 131 143 63 68 17 25 49 49

• Sida 41
•  Original

Hallm ytter

Småhus ytter

Blandomr ytter Oklassificerade områden

MILJONPROGRAMOMRÅDEN Hallm närort

Hallm ytter

Brätt närort

Brätt ytterort Småhus närort

Småhus ytterort

153 443 147

77

158 101 74 40 153 179

149 479 170

62

145 105 59 36 150 155

138 270 121

29 74 89 37 31 120

136 292 140

22 73 95 32 26 96

10 120 20 30 65 26 57 41

8 130 25 26

51 26 57 41

4 53

17 18 38 64 18

4 56

13 20 30 66 16

• Sida 42
•  Original

byggelsen som befolkningskarakteristika. Dessa analyser understryker att den övervägande delen av de cirka 1 600 bostadsområdena utan större svårigheter faller i ett begränsat antal homogena kluster. I

tabell 2.1 visas således att endast 12 procent av befolkningen bor i blandområden där mellan 20 och 80 procent av bostäderna utgörs av småhus. Cirka 97 procent av befolkningen har kunnat klassificeras till något av våra 11 områdeskluster.

Som synes ingår inte en klassificering efter bostadsområdenas ålder i dessa områdeskluster (bortsett från vår renodling av "den gamla sten- staden"). De områden som byggdes under perioden 1965-75 är emel- lertid av speciellt intresse i detta sammanhang. Vi särredovisar där— för dessa "miljonprogramområden", med klassificering i övrigt enligt ovan. Här utgår emellertid centrum.

Befolkningstalen för dessa klassificeringar framgår av tabell 2.1. Datamaterial

De datamaterial som utnyttjas i denna rapport är folk- och bostadsräk— ningarna 1980 och 1985 (FOB), undersökningen av levnadsförhållan— den 1978—1988 (ULF), undersökningarna av hushållens inkomster (HINK) samt arbetskraftsundersökningama (AKU). Undersökningarna skiljer sig i flera avseenden och kompletterar varandra på flera punk- ter. FOB är en totalundersökning som genomförs vart femte år medan ULF, HIN K och AKU är stickprovsundersökningar som genomförs år- ligen. FOB kan genom sin karaktär av totalundersökning ge god sta— tistik även för små geografiska områden. Stickprovsundersökningama förutsätter sammanslagning av geografiska områden till grövre katego- rier, såsom beskrevs i föregående avsnitt. I FOB är informationen rör- ande befolkningens resurser mera begränsad, och här kompletterar ULF och HINK genom en betydligt allsidi gare och mera omfattande information.

Klassificeringen av bostadsområden bygger som redan nämnts på FOB-data. Bostadsområdesdatabaser skapades med utgångspunkt från dels FOB 1980 dels FOB 1985. De statistiska enheterna utgörs av bostadsområden och variablerna av karakteristika för bebyggelse och befolkning. Detta arbete koordinerades mellan 1980 och 1985, så att bostadsområdena är identiskai sin geografiska utbredning. 1985 till- kom emellertid ett fåtal nybyggda bostadsområden. Redovisningen i

• Sida 43
•  Original

denna rapport avser emellertid endast de områden som existerade såväl 1980 som 1985. Vi kan således med hjälp av de båda bostadsom- rådesdatabaserna följa enstaka områden över tid och studera hur be— byggelse respektive befolkningsstruktur har förändrats.

I samband med upprättandet av dessa båda bostadsområdesdatabaser skapades ett fastighetsregister, där varje fastighet hänfördes till ett visst bostadsområde. Med hjälp av detta "nyckelregister" kan samtliga bostadsområdeskarakteristika föras över till andra register som inne— håller fastighetsnummer (ULF,HINK,AKU). Därigenom blir det möj- ligt att genomföra sambandsanalyser mellan bostadsområdeskarak— teristika och detaljerade uppgifter i dessa undersökningar, nämligen individernas resurser och levnadsförhållanden i vid bemärkelse. Datainspektionen har lämnat tillstånd till dessa samkömingar. De olika undersökningarna har kompletterats med bostadsområdeskarakteristika från närmaste folkräkning. Således har ULF 1978-1982 kompletterats med data från FOB 1980, och ULF 1983-88 från FOB 1985.

Allmänt om undersökningen av levnadsförhållanden (ULF)

Sedan 1974 genomför SCB årligen intervjuundersökningar av svenska folkets levnadsförhållanden. Antalet intervjuer har varierat mellan 6 000 och 14 000 per år. Personerna är utvalda slumpmässigt och utgör ett representativt stickprov ur Sveriges vuxna befolkning i åldrarna 16- 74 år (fr o rn 1980 16-84 år). Vid intervjuerna, som i regel görs vid ett besök i hemmet, ställs ett stort antal frågor om levnadsförhållandena. Intervjuerna brukar ta cirka en timme. Deltagandet i undersökningen är frivilligt, men drygt 83 procent av de utvalda personerna har ställt sig till förfogande för en intervju. Detta är ett genomsnitt för åren 1978-88 - de år från vilka uppgifterna i denna rapport är hämtade. Totalt bygger uppgifterna i rapporten på intervjuer med drygt 67 000 personer mellan 16 och 74 år. I bilaga 2 anges antal intervjuer och befolknings- tal för de grupper som redovisas i denna rapport.

SCB publicerar resultaten från dessa undersökningar i serien Levnads- förhållanden i Sveriges officiella statistik. Serien omfattar fyra typer av rapporter: detaljerade rapporter som avser de olika välfärdskompo- nentema, rapporter rörande olika utsatta gruppers situation (t ex invan- . drare, pensionärer, handikappade), rapporter som behandlar vissa ak-

• Sida 44
•  Original

tuella samhällsproblem (t ex sjukfrånvaro), samt översiktsrapporter över välfärden i sin helhet.

Den tekniska informationen i denna rapport är starkt begränsad. Här finns t ex ingen allmän beskrivning av den statistiska precisionen i re- sultaten liksom andra tillförlitlighetsproblem i statistiken. En mera fullständig diskussion av undersökningsmetodiken finns i övriga rap— porter i serien Levnadsförhållanden och framför allt i den särskilda metoddokumentation som ges ut som appendix till denna serie.

I bilaga 2 finns en förteckning över stickprovsstorlekarna i alla redovi- sade grupper. Tillsammans med t ex appendix 7 eller andra rapporter i serien kan de utnyttjas för signifikanstestning.

Trendanalyserna i kapitel 6-15

Undersökningarna av levnadsförhållandena har år från år genomförts med i huvudsak konstant undersökningsmetodik i fråga om upplägg- ning, intervjuteknik, definitioner och skattningsförfaranden. Detta för att så långt som möjligt garantera att mätningarna för varje år avser samma fenomen, vilket är en förutsättning för trendanalyser.

I tabellerna anges utvecklingen över n'den genom förändringen av pro- centandelen mellan 1978 och 1988. Vi redovisar således hur många flera (+) eller färre (—) som har resp situation. Beräkningarna har gjorts med hjälp av en modellanpassning med s k regressionsanalys (se vi- dare bilaga 4). Med hjälp av denna funktion har differensen mellan an- delarna 1978 och 1988 framräknats. Skattningama bygger således på hela det under 1978-88 insamlade intervjumaterialet, cirka 67 000 in— tervjuer. För några indikatorer omfattar trendanalysen en kortare tids- period, vilket frarngår av resp tabell. Nulägesbeskrivningen för storstadsregionema bygger på data från ULF 1983-88 och omfattar drygt 10 000 intervjuer.

I tabellerna anges om trenden (i positiv eller negativ riktning) är sta- tistiskt säkerställd. Detta har prövats med signifikanstest på 95-pro- centnivån. Signifikans markeras med en stjärna (*) i tabellmaterialet.

Med hänsyn till det relativt långa tidsintervallet som vi studerar här — ett tiotal år - redovisar vi i tabellerna även tilläggsinformation om ut-

• Sida 45
•  Original

vecklingen under perioden 1978—88. Här intresserar vi oss för om ut- vecklingen gått i samma riktning under hela perioden resp om den gått lika snabbt under perioden. I det senare fallet kan vi tänka oss en avta- gande (retarderande) eller accelererande ökning. Vi följer således inte utvecklingen är från år, utan utnyttjar andragradsekvationen för att be- skriva den allmänna karaktären hos trenden. I tabellerna markeras ut- vecklingen med hjälp av symbolerna A (accelererande utveckling), R (retarderande), T och D (topp resp dal — dvs utvecklingen visar ett markant högre eller lägre värde någon gång under perioden än vid dess början eller slut). I bilaga 4 åskådliggörs och exemplifieras dessa trendbeteckningar.

Man kan säga att detta tillvägagångssätt ger en allmän och övergri— pande bild av utvecklingen genom en utjämning av de registrerade procenttalen under vart och ett av åren Med hänsyn till den ibland be- gränsade stickprovsstorleken (och därmed precisionen i beräkningarna för enskilda år) är deti allmänhet inte tekniskt möjligt att följa utveck— lingen år för år. I regel är förändringstakten alltför liten i förhållande till de s k konfidensintervallen.

• Sida 46
•  Original

• Sida 47
•  Original

DEL I - BOENDESEGREGATION

Kapitel 3

Demografisk segregation

I kapitel 3 resp 4 redovisas storstädernas boendesegregation i två av— seenden. Vi inleder i kapitel 3 med en översiktlig analys av demogra- fisk segregation och avslutar sedan i kapitel 4 med en mera utförlig analys av segregation med avseende på befolkningens resurser. Se- gregation studeras genom jämförelser av befolkningsstrukturen i olika typer av geografiska områden, enligt den presentation som finns i kapitel 2. Vi gör dels jämförelser av olika typer av bostadsområden, dels jämförelser mellan kommuner i storstadsregionema. Vissa jäm- förelser gäller storstadsregionema i sin helhet och olika landsortsre- gioner. Genom utnyttjande av upprepade tvärsnittsundersökningar av bostadsbeståndet resp av befolkningsstrukturen kan segregationen stu- deras inte bara beträffande nuläget utan även i tidsperspektiv. Ana- lysen behandlar utvecklingen under en tioårsperiod. Vissa analyser spänner över perioden 1980-85 (FOB), andra över perioden 1978-88 (ULF). Redovisningen i kapitel 3 är begränsad till inomregionala jäm- förelser i storstadsregionema med hjälp av FOB 1980 och 1985.

Med demografisk segregation menas i detta sammanhang skillnader i befolkningsstrukturen vad gäller andelen ensamstående vuxna (av alla över 17 år), andelen hemmavarande barn resp andelen pensionärer av den totala befolkningen, samt slutligen andelen sysselsatta av be- folkningen i åldrarna 18-64 år.

Den demografiska strukturen i storstadsregionemas bostadsområden varierar troligen kraftigare än i mindre städer. Dels har storstäderna en relativt stor andel sent byggda sammanhållna bostadsområden, som den gången fick en relativt ung och inflyttad befolkning. I storstadsre- gionema finns också större sammanhållna bostadsområden med rela—

• Sida 48
•  Original

tivt homogen bebyggelse och befolkning. Där finns också en större va- riation av boendemiljöer, vilket innebär möjligheter och restriktioner när det gäller olika livsstilar.

De ensamstående

I storstadsregionema finns betydligt fler ensamstående vuxna (med eller utan barn) än i resten av landet. Enligt ULF 1985 bodde 19 pro— cent av den vuxna befolkningen helt ensamma. I Storstockholm var siffran klart högre (24 procent enligt ULF). Göteborgs- och Malmö- regionema låg något lägre än Stockholmsregionen. FOB-data i tabell 3.1 visar att de ensamstående vuxna (av befolkningen över 17 år) är starkt överrepresenterade i storstädernas centrum och i hyreshusbe- ståndet. I tabell 3.1 visas således att 43,7 procent av de vuxna i centrumdelen är ensamstående (andra raden). Index har beräknats till 1,75 av motsvarande andel i samtliga storstadsregioner. Och trenden är stigande: sedan 1980 har andelen ensamboende ökat med 2.3 procent- enheter i storstäderna. Vi har emellertid samma tendens i hela landet. Enligt ULF kan man för perioden efter 1975 konstatera en ökning av de ensamboende med en tiondel. Hela denna ökning tycks kunna hänföras till åldrarna mellan 20 och 40, då de flesta brukar ha funnit en partner.

I tabell 3.1 kan vi vidare se att de ensamstående i storstadsregionema i vissa avseenden tenderar att bo alltmera koncentrerat: andelen ökar i vissa bostadsområden där de redan tidigare var starkt överrepresente- rade (i hyres- resp bostadsrätter i förorterna). Och deras relativa andel av befolkningen i småhusområdena, där de redan tidigare var kraftigt underrepresenterade, minskar ytterligare mellan 1980 och 1985. Där— emot har de blivit något mindre överrepresenterade i centrum mellan 1980 och 1985. Detta hänger troligen samman med en annan trend som vi kommer till senare, nämligen en relativ minskning av andelen pensionärer i centrum. Detta gäller emellertid inte samtliga centrum- områden utan endast den gamla stenstaden: privatägda hyreshusområ- den som i huvudsak är byggda före 1951. Där minskar andelen ensam— stående relativt sett, liksom andelen pensionärer. Och där ökar också andelen barn. En rimlig tolkning är att lediga bostäder i ökande ut- sträckning övertas av yngre barnfamiljer. Det är en konsekvens av sa- neringen av det äldre bostadsbeståndet, som bl a innebär att andelen

• Sida 49
•  Original

smålägenheter har minskat. I bilaga 3 finns motsvarande tabell med särredovisning av samtliga storstadskommuner.

I diagram 3.1.a visar vi nu ett sammandrag av dessa tendenser i grafisk form. Diagrammet ger en överblick över hur olika typer av bostadsom— råden utvecklats med avseende på andelen ensamstående. I detta dia- gram visas således vilka typer av bostadsområden som bidrar till att regionen i sin helhet blir mera segregerad, och vilka som bidrar till att den blir mindre segregerad. Vi kommer att se att båda dessa ten- denser förekommer i olika delar av storstadsregionema. I fält 2 och 4 hittar vi bostadsområden där utvecklingen bidrar till en tilltagande se- gregation i storstadsregionema. Det innebär att befolkningsstrukturen avviker allt starkare från den gemensamma strukturen i storstads— regionema. I fälten 1 och 3 finns områden som bidrar till en ut— veckling mot avtagande segregation. Diagrammet ger såväl en hel- hetsbild (punktsvärrnens allmänna orientering) som en inblick i situa- tionen för enskilda typer av bostadsområden. I diagrammet visas ett representativt urval av kluster av bostadsområden hämtade från tabell 3.1. I diagram 3.1.b visas motsvarande diagram för vår mest de- taljerade indelning i "områdeskluster". Lägg märke till att urvalet i dia- gram 3.1.a är selektivt och innehåller områden hämtade från flera indelningar, vilket innebär att vissa områden räknas flera gånger. I dia- gram 3.1.b förekommer alla områden en och endast en gång.

I fält 1 och 2 faller således kluster av områden där de ensamstående ökar mera än genomsnittet i storstadsregionema (ca 2.3 procenten— heter), och i fält 3 och 4 där de minskar eller ökar mindre än genom- snittet. Särskilt intressanta är naturligtvis de kluster som blivit alltmera avvikande från den gemensamma befolkningsstrukturen. Vi hittar dem i fält 2 och 4. I fält 2 finns bl a centrala bostadsrättsområden resp all- männyttans mest perifera hyreshusområden, byggda under åren 1965— 75. Där är de ensamstående överrepresenterade, och denna tendens ökar dessutom. I fält 4 finns olika typer av småhuskluster. Där är de ensamstående redan tidigare underrepresenterade, och den tendensen ökar dessutom. I fält 3 finns den gamla stadskärnan (Hpc), liksom centrumområden mera generellt (C). Där är de ensamstående överrepresenterade, men den tendensen har minskat mellan 1980 och 1985.

• Sida 50
•  Original

Tabell 3.1. Boendesegregation med avseende på befolkningens demografiska sammansättning.

Bostadsområden 1 storstadsregionerna. Procent som tillhör olika befolkningskategorier (år 1985),

index resp trend (differens) mellan 1980 och 1985 för kluster av bostadsområden. Källa: FOB 1980 och 1985.

Ensamst. vuxna Barn(18 år Pensionärer Sysselsättningsgrad

1985 index trend 1985 index trend 1985 index trend 1985 index trend ALLA STORSTADSOMRÅDEN 25.1 1.00 2.3 20.8 1.00 —1.8 16.0 1.00 1.0 82.1 1.00 3.0

REGIONDEL Centrum 43.7 1.75 1.2 9.9 0.47 1.0 26.9 1.69 —2.5 78.5 0.96 3.9 Närort 25.1 1.00 2.8 20.0 0.97 -1.7 16.9 1.06 2.2 81.0 0.99 2.5 Ytterort 16.9 0.67 2.2 26.6 1.27 —3.2 9.8 0.62 1.0 85.5 1.04 3.4 FÖRORTSOMRÄDEN

80%(småhus 8.0 0.32 0.6 28.5 1.36 —2.7 9.2 0.58 80%(bostadsrätt 28.9 1.16 4.0 18.0 0.86 —4.5 19.2 1.21 80%(hyresrätt 34.2 1.37 4.0 19.1 0.92 -1.9 15.6 0.98

86.3 1.05 3.2 83.1 1.01 2.7 77.7 0.94 2.2

i* m m . . O =!” N

OMRÅDESKLUSTER

Hpriv centr -1951 45.4 1.82 0.4 9.5 0.46 1.2 26.4 1.66 -3.7 79.3 0.96 3.9 Hallm centr 40.4 1.62 2.7 12.1 0.58 1.4 24.0 1.51 —1.1 76.4 0.93 4.2 Brätt centr 42.3 1.69 4.6 8.8 0.42 0.0 33.4 2.10 1.5 78.3 0.95 4.0 Hpriv närort 39.5 1.58 3.2 12.6 0.60 —0.9 22.8 1.43 1.5 79.8 0.97 3.5 Hallm närort 32.5 1.30 4.3 19.4 0.93 —1.7 16.4 1.03 3.0 76.6 0.93 1.3 Brätt när— el ytterort 31.5 1.26 4.2 16.5 0.79 —3.8 20.3 1.28 4.0 82.4 1.00 2.5 Småhus närort 7.5 0.30 0.6 27.2 1.30 —2.2 10.7 0.68 1.3 85.6 1.04 2.8 Blandomr närort 19.2 0.77 1.8 22.1 1.06 —0.5 17.0 1.07 0.6 84.8 1.03 3.7 Hallm ytterort 32.8 1.31 4.4 24.4 1.17 —3.4 8.7 0.55 1.6 81.7 0.99 3.6 Småhus ytterort 8.3 0.33 0.7 29.4 1.41 —3.0 8.1 0.51 0.3 86.8 1.06 3.4 Blandomr ytterort 16.8 0.67 2.6 26.2 1.25 —2.6 11.1 0.70 1.0 86.0 1.05 3.0

• Sida 51
•  Original

MILJONPROGRAMOMRÅDEN Hallm närort

Hallm ytter

Brätt närort

Brätt ytterort Småhus närort

Småhus ytterort

29.9 32.5 27.2 29.9 5.7 6.1 1.20 1.30 1.09 1.20 0.23 0.24 27.1 26.2 21.5 23.3 29.9 31.7 1.29 1.25 1.03 1.11 1.43 1.52 —2.5 —3.7 -3.8 -6.3 —4.4 —5.4

8.7 6.9 17.0 11.9 6.5 5.1

0.55 0.44 1.07 0.75 0.41 0.32 73.9 80.8 81.9 83.6 86.5 88.0 0.90 0.98 1.00 1.02 1.05 1.07

• Sida 52
•  Original

Diagram 31 .a Andel ensamstående i vissa typer av bostadsområden. 1980 (index) och trend (förändring 1980 - 1985 i procentenheter)

Trend 1980-1985

0 2 4 6 .8 l l .2 l .4 l .0 l .8 2

. . lm (Index) TECKENFORKLARING

C = Centrum N = Näron Y = Ytterort

Förortsområden

805m = >80% småhus i området 80br = >80% bostadsrätteri området 80hy = > 80% hyresrätter i området

Hpc = Hyresrätter. privata. centralt belägna, byggda före 1951 Hac = Hyresrätter. allmännyttan. centralt belägna Brc = Bostadsrätter, centralt belägna

Sn = Småhus i närförort Sy = Småhus i ytterförort

HayM = Hyresrätter, allmännyttan. belägna i ytterförort. miljonprogrammet SnM = Småhus i närförort. byggda under miljonprogrammets tid SyM = Småhus i ytterförort, byggda under miljonprogrammets tid

• Sida 53
•  Original

Diagram 3.1.b Andel ensamståendeivissa områdeskluster. 1980 (index) och trend (förändring 1980 - 1985 i procentenheter)

Trend1980-19ä

2 4 6 8 l 1 2 i 4 1.6 l 8 2 1980 (index)

TECKENFÖRKLARING

Hpc = Hyresrätter, privata. centralt belägna. byggda före 1951 Hac = Hyresrätter. allmän nyttan. centralt belägna Brc = Bostadsrätter, centralt belägna Hpn = Hyresrätter, privata i närförort Han = Hyresrätter. allmännyttan i närförort Brny = Bostadsrätter i när- eller ytterförort Sn = Småhus i närförort Bln = Blandområde i närförort Hay = Hyresrätter, allmännyttan. belägna i ytterförort. Sy = Småhus i ytterförort Bly = Blandområde i ytterförort

• Sida 54
•  Original

Avslutningsvis kan vi konstatera att båda diagrammen visar att bostadsområdena företrädesvis ligger i fält 2 och 4 (undantag: centrumområden). Det betyder att segregationen ökar i det här avseendet.

Liknande tendenser återfinner vi också när vi jämför segregationen inom var och en av de tre storstadsregionema, resp jämför de olika storstadskommunerna med varandra (se bilaga 3). Tabell B.3.2 visar således att ensamståendehushållen är överrepresenterade i Stockholms— regionen jämfört med övriga storstadsregioner. Stockholms kommun, Sundbyberg och Solna har störst överrepresentation. Där är var tredje vuxen ensamstående. De kommuner som ligger längst ut och har en relativt omfattande och ung småhusbebyggelse har relativt få ensam- stående. Det gäller t ex Vallentuna, Täby, Osteråker och Salem i Stockholmsregionen, Staffanstorp och Lomma i Malmöregionen resp Lerum och Kungsbackai Göteborgsregionen. Det finns ganska stora skillnader mellan olika storstadskommuner: andelen ensamstående- hushåll varierar mellan 9 och 34 procent. Ser man ut över hela landet är det just mellan storstadskommunerna vi hittar de största skillna- derna. Förklaringen ligger framför allt i den inre differentieringen inom storstadsregionema vad gäller bebyggelsens karaktär.

Andelen barn

Mellan 1980 och 1985 kan vi vidare konstatera en minskning av an- delen bam i storstadsregionema. Den andelen låg 1985 på 20,8 pro- cent och hade då minskat med en tiondel på fem år (-1,8 procent- enheter enligt tabell 3.l). Barnen är naturligtvis överrepresente- rade i småhusområden (28,5 procent) och i förorterna, och underre- presenteradei centrum. Utvecklingen sammanfattas analogt med före- gående avsnitt i diagrammen 3.2.a-b för dels ett urval av kluster dels för samtliga "områdeskluster" enligt tabell 3.1.

Överrepresentationen av barn i småhusområdena minskar emellertid: andelen barn minskar mer än normalt i småhusområdena (där de var överrepresenterade), och barnen ökar istället i centrum (där de var un— derrepresenterade). Som framgår av diagram 3.2.a faller dessa områ- den i fält 1 eller 3. I tabell 3.1 kan vi också konstatera att andelen barn framför allt minskar i samtliga typer av miljonprogramområden, dvs

• Sida 55
•  Original

de bostadsområden som byggdes under perioden 1965-75. En viktig förklaring till detta är dessa områdens befolkningsstruktur. Den be- folkning som flyttade in i dessa områden var relativt ung då dessa om- råden var nybyggda. Befolkningen hari viss utsträckning åldrats i sin bostad, och barnen har delvis vuxit upp och flyttat hemifrån. Vidare har utbudet av stora innerstadslägenheter ökat genom saneringsverk— samheten. En kompletterande tolkning ansluter till den kraftiga ök- ningen av marknadsprisema på småhusen i storstadsregionema. Denna utveckling innebär relativt sett större restriktioner för yngre familjer.

Avslutningsvis kan vi konstatera att helhetsintrycket i både diagram 3.2.a och 3.2.b talar för en avtagande segregation med avseende på andelen barn.

I vår kommunvisa redovisning (tabell B.3.2) kan vi konstatera en över- representation av barn i de perifera kommunerna. Det hänger natur- ligtvis samman med andelen småhus. Andelen barn varierar mellan 14 och 31 procent (Solna och Sundbyberg resp Salem). Men vi kan också se att Stockholms kommun har fått en relativt sett större andel barn, medan flertalet kommuner i periferin såsom Tyresö, Staffanstorp, och Järfälla har fått en minskad överrepresentation av barn.

Pensionärer

Medellivslängden har ökatlångsamt vilket bör leda till en något större andel som är över 64 år. Aven andra faktorer kan emellertid inverka, såsom invandringen och barnafödandet. Enligt folkräkningarna ökar andelen pensionärer i storstäderna med en procentenhet till 16 procent mellan 1980 och 1985 (se tabell 3.1).

Pensionärema är starkt överrepresenterade i centrum och underrepre— senterade i de yttre förorterna. De är också starkt underrepresenterade i miljonprogramområdena. Bakgrunden till dessa resultat är de äldres "boendekarriärer". De flesta kom ut på bostadsmarknaden före eller under andra världskriget. De områden som då var aktuella låg i all- mänhet i centrum eller i närförortema. Man har ofta stannat kvar i dessa områden, ty 60- och 70- talens nybebyggelse med högre hyror, längre avstånd och sämre miljö var knappast något attraktivt alternativ. Det centrala boendet har dessutom särskilda fördelar när man blir äldre.

• Sida 56
•  Original

Diagram 3.2.a Andel barn under 18 år i vissa typer av bostadsområden. 1980 (index) och trend (förändring 1980 - 1985 i procentenheter)

Trond1mo-1985

TECKENFÖRKLARING maanden

C = Centrum N = Närort Y = Ytterort

Förortsområden 805m = >80% småhus i området 80br = >80% bostadsrätter i området 80hy = > 80% hyresrätter i området

Hpc = Hyresrätter. privata. centralt belägna. byggda före 1951 Hae = Hyresrätter. allmännyttan. centralt belägna Brc = Bostadsrätter. centralt belägna Sn = Småhus i närförort Sy = Småhus i ytterförort HayM = Hyresrätter. allmännyttan. belägna i ytterförort. miljonprogrammet SnM = Småhus i närförort. byggda under miljonprogrammets tid SyM = Småhus i ytterförort. byggda under miljonprogrammets tid

• Sida 57
•  Original

Diagram 3.2.b Andel barn under 18 år ivissa områdeskluster. 1980 (index) och trend (förändring 1980 - 1985 i procentenheter)

Trend1980-1985

2 .4 _6 .8 l 1 .2 l .4 1 .6 1980 (Index)

TECKENFÖRKLARING

Hpc = Hyresrätter. privata. centralt belägna. byggda före 1951 Hac = Hyresrätter. allmännyttan. centralt belägna Brc = Bostadsrätter. centralt belägna Hpn = Hyresrätter. privata i närförort Han = Hyresrätter. allmännyttan i närförort Brny = Bostadsrätter i när- eller ytterförort Sn = Småhus i närförort Bln = Blandområde i närförort Hay = Hyresrätter, allmännyttan. belägna i ytterförort. Sy = Småhus i ytterförort Bly = Blandområde i ytterförort

• Sida 58
•  Original

Diagram 3.3.a Andel pensionärer i vissa typer av bostadsområden. 1980 (index) och trend (förändring 1980 - 1985 i procentenheter)

Trend1980-1985

5.2 4.8 4.4

4 3.6 3.2 2.8 2.4

2 i 6 1.2

2 4 6 8 1 1.2 1 4 1 6 1 8 2 2.2 TECKENFÖRKLARING maanden

C = Centrum N = Närort Y = Ytterort

Förortsområden

805m = >80% småhus i området 80br = >80% bostadsrätter i området 80hy = > 80% hyresrätter i området

Hpc = Hyresrätter. privata. centralt belägna. byggda före 1951 Hac = Hyresrätter. allmännyttan. centralt belägna Brc = Bostadsrätter. centralt belägna Sn = Småhus i närförort Sy = Småhus i ytterförort HayM = Hyresrätter. allmännyttan. belägna i ytterförort. miljonprogrammet SnM = Småhus i närförort. byggda under miljonprogrammets tid SyM = Småhus i ytterförort. byggda under miljonprogrammets tid

• Sida 59
•  Original

Diagram 3.3.b Andel pensionärer i vissa områdeskluster. 1980 (index) och trend (förändring 1980 - 1985 i procentenheter)

Trend1980-1985

4.2 3.8 3.4

3 2.6 2.2 l .8 l .4

.4 .6 ,8 l l ,2 1.4 1.6 1.8 2 2.2 1980 (Index)

TECKENFÖRKLARING

Hpc = Hyresrätter. privata. centralt belägna, byggda före 1951 Hae = Hyresrätter. allmännyttan. centralt belägna Brc = Bostadsrätter. centralt belägna Hpn = Hyresrätter, privatai närförort Han = Hyresrätter. allmännyttan i närförort Brny = Bostadsrätter i när- eller ytterförort Sn = Småhus i närförort Bln = Blandområde i närförort Hay = Hyresrätter, allmännyttan. belägna i ytterförort. Sy = Småhus i ytterförort Bly = Blandområde i ytterförort

• Sida 60
•  Original

Överrepresentationen av pensionärer har således en historisk bak- grund. Vi kan emellertid också konstatera att pensionärerna nu min— skar 1 storstädernas centrala delar. Trots att andelen pensionärer har ökat totalt (med 1 procentenhet) har den minskat ordentligt i centrum (med 2,5 procentenheter på fem år, vilket utgör ungefär en tiondel av pensionärsandelen fem år tidigare). Huvudförklaiingen ligger även häri ålderspyramidens utseende, i bebyggelsens ålder och fördelning- en av lägenhetsstorlekar. I storstädernas äldre bostadsbestånd pågår nu ett generationsskifte. Under fem år ersätts fem ovanligt över- representerade årskullar av pensionärer, och successionema efter dessa utgörs i allmänhet av yngre. Här spelar säkert saneringen av bo- stadsbeståndet en viktig roll. Andelen smålägenheter minskar i det äldre centrala fastighetsbeståndet och de moderniserade och större lägenheterna förutsätter högre inkomster: de är lättare att betala av samboende fullt förvärvsarbetande par.

Pensionärsandelen minskar således 1 centrum, men den ökar 1 förort— erna. Det gäller framför allt bostadsrättsområden och 1 närförorterna. Även andelen pensionärer varierar starkt mellan olika storstadskom- muner, analogt med andelen barn och ensamstående. Andelarna ligger mellan 6 och 22 procent (Tyresö, Upplands-Bro m fl resp Stockholm).

Diagrammen 3.3.a och b visar denna gång inte någon do- minerade trend mot ökad segregation eller integration. Punktsvärmen visar inget påtagligt mönster. En viktig ten- dens är emellertid den tydliga minskningen av pensionärer- nas representation i centrum.

Sysselsättningsgrad

Den sista indikatorn i denna redovisning gäller andelen sysselsatta i åldrarna 18-64 år. Den speglar framför allt åldersstrukturen, faktorer som är relaterade till de lokala arbetsmarknadema (andel pensionärer under 65 år) och det lokala utbildningsutbudet (andel studerande).

Sverige har sedan länge en trend mot högre sysselsättningsgrad. Den faller i huvudsak på kvinnorna som dels förvärvsarbetar allt oftare, dels på senare tid även förlängt sina arbetstider. Mellan 1980 och 1985 ökade förvärvsfrekvensen i storstadsregionema med hela tre pro— centenheter till 82,1 procent bland befolkningen i åldrarna 18-64 år

• Sida 61
•  Original

(tabell 3.1). Sysselsättningsgraden varierar emellertid betydligt mindre än övriga demografiska variabler mellan olika typer av bostadsområ- den. Utvecklingen i olika typer av bostadsområden visas analogt med tidigare avsnitt i diagrammen 3.4.a-b.

• Sida 62
•  Original

Diagram 3.4.a Andel sysselsatta i vissa typer av bostadsområden. 1980 (index) och trend (förändring 1980 - 1985 i procentenheter)

Trond1980-1985

44 4.3 4.2 4.1

4 3.9 3.8 3.7 3 6 3 5 3.4 3.3 32 3.1

3 2.9 2.8 2 7 2.6 2.5 2.4 2.3 2.2 2,1

')

& 86 9 95 1 1.06 1 l .. 1980 (Index) TECKENFORKLARING C = Centrum N = Närort Y = Ytterort Förortsområden

BOsm = >80% småhus i området 80br = >80% bostadsrätter i området 80hy = > 80% hyresrätter i området

Hpc = Hyresrätter. privata. centralt belägna. byggda före 1951 Hae = Hyresrätter, allmännyttan. centralt belägna Brc = Bostadsrätter. centralt belägna Sn = Småhus i närförort Sy = Småhus i ytterförort HayM = Hyresrätter. allmännyttan, belägna i ytterförort. miljonprogrammet SnM = Småhus i närförort. byggda under miljonprogrammets tid SyM = Småhus i ytterförort. byggda under miljonprogrammets tid

• Sida 63
•  Original

Diagram 3.4.b Andel sysselsatta ivissa områdeskluster. 1980 (index) och trend (förändring 1980 - 1985 i procentenheter)

Trend 1980 - 1985 4.4 4.2

4 3.8 35 3.4 3.2

3 2.8 2.6 2.4 2.2

2 l .8 l .6 I .4 I .2

I

1980 (Index)

TECKENFÖRKLARING

Hpc = Hyresrätter. privata. centralt belägna. byggdaföre 1951 Hae = Hyresrätter. allmännyttan. centralt belägna Brc = Bostadsrätter. centralt belägna Hpn = Hyresrätter, privata i närförort Han = Hyresrätter, allmännyttan i närförort Brny = Bostadsrätter i när- eller ytterförort Sn = Småhus i närförort Bln = Blandområde i närförort Hay = Hyresrätter. allmännyttan. belägna i ytterförort. Sy = Småhus i ytterförort Bly = Blandområde i ytterförort

• Sida 64
•  Original

• Sida 65
•  Original

Kapitel 4

Socioekonomisk segregation

De viktigaste resurserna på bostadsmarknaden är givetvis befolkning— ens ekonomiska resurser, dvs inkomster och förmögenheter. Dessa as- pekter kommer att tas upp utförligt i ett fristående kapitel längre fram i samband med vår genomgång av levnadsförhållanden i olika typer av bostadsområden (kapitel 8). Idet följande skall vi se på den viktigaste faktorn bakom fördelningen av ekonomiska resurser, nämligen klass- tillhörighet. Vår utgångspunkt är att yrkestillhörighet, klassificerad till s k socioekonomiska grupper, innebär resursskillnader som inverkar på bosättningsmönstren. Resurserna utgörs inte bara av inkomster (löner, kapitalinkomster) och förmögenheter (t ex arv eller inflationsvinster från tidigare boende), utan även av kunskaper och personliga förbind- elser. Eftersom bostadsanskaffning i huvudsak sker på marknadens villkor är det resurserna som kommer att avgöra hur befolkningen för— delas mellan olika typer av bostäder och bostadsområden.

De ekonomiska resursemas betydelse är uppenbara. Bostads— marknaden har förändrats på flera punkter: allt flera bostäder kräver någon form av insats: andelen bostadsrätter och egna hem har ökat snabbt och insatserna ökar kraftigt. Aven överlåtelser av rena hyreslä- genheter förutsätter ofta någon form av motprestation (t ex nedsättning av priset på ett bytesobjekt). I samband med saneringen av det äldre bostadsbeståndet i storstädernas centrum har andelen smålägenheter minskat, och bostadskostnaderna i de sanerade bostäderna har ökat starkt. Denna utveckling gäller särskilt för den gamla stadskärnan. Därför finns det mycket som talar för att ekonomiska resurser har bli- vit alltmera betydelsefulla för fördelningen av bostäder, särskilt i in- nerstaden, och att detta leder till ökande segregation: attraktiva bostadsområden får en alltmera resursstark befolkning. Detta innebär

• Sida 66
•  Original

att andelen resursstarka minskar i andra typer av bostadsområden, där denna kategori kan bli ännu mera underrepresenterad.

Beträffande de minst attraktiva områdena, främst hyreshusområden i förorterna byggda under miljonprogrammet 1965-75, har man konsta- terat en motsatt utveckling. I många sådana områden har man kommit in i en negativ spiral: miljön, förslitningen och avstånden gör områ- dena oattraktiva och områdena får därmed dålig status. De som har råd flyttar vidare och de resurssvaga tvingas stanna kvar. I en region med svår bostadsbrist blir sådana områden lätt genomgångsområden för nya bostadskonsumenter, för ungdomar, invandrare och inflyttare från landsorten. Det betyder hög flyttningsfrekvens och en instabil befolk- ning. I dessa områden riskerar man en tilltagande koncentration av re- surssvaga.

Till resurserna hör även kunskaper och färdigheter när det gäller att tolka marknaden och tillvarata sina rättigheteri bostadsköerna. Dessa färdigheter har framför allt de långtidsutbildade och de som i sitt van- liga yrke arbetar med information och administration, dvs det övre tjänstemannaskiktet. Vi bör också räkna med att personliga kontakter kan ha en viss betydelse, framför allt när det gäller dem som är upp- vuxna i regionen. Aven här bör de långtidsutbildade ha fördelar.

En annan viktig resurs är "senioritet på marknaden", dvs den tid man har varit etablerad på den lokala bostadsmarknaden. De som kom ut på bostadsmarknaden i storstäderna för 30—50 år sedan och fortfarande bor kvar i dessa äldre områden bor i dag i den mest attraktiva delen av storstadsregionema: där är hyrorna ofta lägst och man har de kortaste avstånden till storstadens kulturella och kommersiella utbud. Tyvärr har vi inte tillgång till statistik om sambandet mellan "tiden på marknaden" och bostadsförhållanden. Vi kommer emellertid att re— dovisa resultat för de utrikes födda, som är en grupp som genomsnitt- ligt har kortare tid på marknaden än de svenskfödda.

"Senioritet på marknaden" är en faktor som inte berörs av några sam- hälleliga korrektioner i riktning mot utjämning, såsom sker beträffande inkomstvariationer, utbildningsskillnader etc. Det är just på detta om- råde som vi har sett omfattande förändringar som har gynnat dem som varit etablerade på marknaden, och dessa förändringar är särskilt stora i storstadsregionema. Det gäller inflationsvinster på boendet i småhus och bostadsrätter, och permanent lägre boendekostnader i äldre bostä-

• Sida 67
•  Original

der, vilket gynnar de som bor där, dvs främst de äldre. Detta är en hu- vudfaktor bakom de ökade standardskillnadema mellan generationerna (Vogel m fl, 1987, kap 14).

Totalräknad statistik från folkräkningarna Sammanfattande index

Innan vi tittar på variationerna mellan olika typer av bostadsområden skall vi studera ett sammanfattande index på socioekonomisk segrega— tion. Det mäter för samtliga storstadsregioner, resp var och en för sig, hur befolkningsstrukturen varierar mellan våra 1 600 bostadsområden resp mellan indelningama i kluster av bostadsområden. Indexet visar hur stor andel av en befolkningsgrupp (arbetare, tjänstemän, utrikes födda) som skulle behöva flytta om regionen skulle vara helt osegre- gerad (se kapitel 2 för en ytterligare beskrivning av indexet). Be- räkningarna ger ett sammanfattande mått på variationerna mellan om- råden när det gäller befolkningsstrukturen.

I tabell 4.1 kan vi se att det inte föreligger några större förändringar av graden av segregation, och att tendensen i vart fall inte går mot ökande segregation. Detta gäller således generellt, om vi summerar utveck- lingen för hela regionen. Men inom denna generella bild kan vi ha en ganska stor överrepresentation av vissa befolkningsgrupper i vissa ty- per av områden, och vi kan också tänka oss att vissa områden har fått en alltmera ensidig befolkningssammansättning, tvärtemot den gene- rella trenden. Således kan en allmän trend mot en utjämning av befolk— ningsstrukturen dölja en stark tendens till ökad anhopning av resurs- starka i en viss typ av områden, och av resurssvaga i andra typer av områden. Syftet med vår analys är just detta, att lokalisera sådana om- råden och förklara en sådan utveckling. I det perspektivet blir den ge- nerella utvecklingen av mindre intresse, men det är ändå värdefullt att veta att vi inte har en trend mot ökad segregation som gäller storstads- regionema i sin helhet.

Tabell 4.1 visar att den socioekonomiska segregationen beräknad på detta sätt är relativt konstant, möjligen svagt minskande. Vi kommer att visa längre fram, att utvecklingen är sammansatt av olika tendenser i motsatt riktning: en viss grupps överrepresentation kan ha förstärkts i

• Sida 68
•  Original

Tabell 4.1 Segregaticnsindexl för arbetare, högre tjänstemän respektive utrikes födda. Särredovisning av Stockholms—, Göteborgs— och Malmöregionerna. FOB80 resp FOB85. Områdesindelning

enligt beskrivningen i kapitel 2.

Arbetare— Högre tjm— Utrikes övriga övriga födda—övriga

1980 1985 1980 1985 1980 1985

ALLA BOSTADSOM DEN

Samtliga regioner 27.3 27.0 32.1 31.3 27.6 27.1 Stockholm 24.9 25.1 29.2 28.7 25.4 25.2 Göteborg 28.7 28.4 34.6 33.7 31.2 30.8

Malmö 28.6 27.3 35.2 34.1 29.6 30.9 OMRÅDESKLUSTER

Samtliga regioner 20.8 20.4 22.6 21.1 20.1 20.0 Stockholm 20.6 20.2 23.9 22.8 17.7 17.6 Göteborg 24.6 23.2 27.0 24.4 23.4 23.8

Malmö 21.6 20.0 21.7 20.4 23.2 23.4 MILJONPROGRAMOMRÅDEN

Samtliga regioner 31.5 32.1 30.9 30.4 35.1 35.7 Stockholm 30.9 31.1 31.6 32.6 31.2 30.4 Göteborg 34.1 32.5 32.0 28.1 33.3 34.1 Malmö 32.5 31.8 28.5 26.0 32.5 34.4

¹ För att kunna jämföra de båda tidpunkterna har FOBSS räknats om till FOB80:s struktur eller tekniskt uttryckt: FOB80:s cellvärden har anpassats till FOB85:s marginaler genom "iterative proportional

fitting". De korrigerade Värdena har därefter använts för att beräkna indexen för FOB85.

• Sida 69
•  Original

en viss typ av områden, medan överrepresentation minskar i andra om- råden. Det förra bidrar således till ökad segregation, och det senare till minskad segregation. Det är emellertid först när vi studerar utveck— lingen i en viss kategori av bostadsområden som vi kan knyta an till de processer som inverkar på bosättningsmönstren. Eftersom vi stude- rar segregation ur ett fördelningsperspektiv är det de minst attraktiva bostadsområdena, liksom de mest attraktiva, vi framför allt intresserar oss för.

I tabell 4.1 kan vi också se att graden av segregation tycks vara minst i Stockholmsregionen (lägst index). Detta kan i viss mån förklaras av områdenas storlek: ju större områden desto mindre indexvärde. Vidare kan områdesstrukturen ha en viss inverkan vid dessa jämförelser. Slut- satsen blir därför osäker.

Samtliga storstadsområden

Resultatredovisningen inleds med FOB—data rörande andelen arbetare och tjänstemän samt utrikesfödda i olika typer av bostadsområden i storstadsregionema. Vi genomför även motsvarande analys med hjälp av ULF-data. ULF är till skillnad från FOB en Stickprovsundersök- ning, men kan ge en vidgad bild av den geografiska fördelningen av de socioekonomiska grupperna. I FOB kan nämligen endast de yrkesak- tiva klassificeras, medan man i ULF klassificerar hela befolkningen, således även pensionärerna. ULF anses även ge en exaktare klassifice- ring. I bilaga 4 finns en beskrivning av principerna för den socioeko— nomiska klassificeringen.

I tabell 4.2 visas hur vissa av de socioekonomiska grupperna fördelar sig på olika typer av bostadsområden (enligt FOB). Andelen arbetare (av samtliga sysselsatta) är 1985 40.1 procent, och den har minskat något sedan 1980 (-0,6 procentenheter). Tjänstemännen har ökat nå— got, framför allt de högre tjänstemännen. Tjänstemännen på mellan och hög nivå (M+H) har ökat med 1,7 procentenheter, och de högre tjänstemännen med hela 3,8 procentenheter under dessa fem år. Det senare är en ökning med en tredjedel. Okningen är dessutom betydligt större än för riket i sin helhet. Dessa resultat visar hur klasstrukturen i storstadsregionema förskjuts uppåt, och att ökningen är kraftig under denna korta period: på bara fem år har andelen högre tjänstemän i stor- städerna ökat från cirka 12 till 16 procent.

• Sida 70
•  Original

Av tabell 4.2 framgår också att arbetarna är ordentligt underrepresente- rade i centrum - index=0,73, dvs i centrum finns endast 73 procent av den normala "arbetartätheten" som vi annars har i storstadsregionema. Denna underrepresentation har dessutom blivit ännu större: andelen arbetare i centrum har minskat med 3,3 procentenheter, vilket som synes motsvarar ungefär en tiondel av arbetarandelen 1980. Arbetarna är istället överrepresenterade i förorterna. I de yttre förorterna ökar nu också deras andel, och detta trots att arbetartätheten annars är nedåt- gående i storstadsregionema.

Vi kan sammanfatta dessa resultat med att konstatera att arbetarna alltmera har trängts uti storstadsregionemas periferi. Istället har de högre tjänstemännen ökat mest i centrum, och de har ökat svagare än normalt i förorterna. Enligt tabell 4.2 har andelen högre tjänstemän i centrumområdena ökat med en tredjedel på bara fem år, från cirka 16 till 22 procent. En del av denna ökning hänger naturligtvis samman med att andelen högre tjänstemän har ökat generellt i storstadsregionema, men även utöver detta har deras andel i centrum ökat med en tiondel (cirka två procentenheter).

Tabell 4.2 visar ytterligare detaljer. De högre tjänstemännen ökar (relativt sett) även i förorternas småhusområden, där de redan tidigare var överrepresenterade. I de yttre småhusområdena ökar emellertid även arbetarna, och detta ger bidrag till en minskad segregation i stor- stadsregionema, eftersom arbetarna tidigare var starkt underrepresen- terade i småhusområdena. I de inre förorternas småhusområden, där de högre tjänstemännen redan tidigare var överrepresenterade fortsätter emellertid denna utveckling.

Dessa resultat motsvarar slutsatser från SCBs 10-årsanalys som visar att arbetarna tenderar att öka sitt småhusboende (Vogel m fl, 1987). Här ser vi att detta gäller i de yttre förorterna, men inte i de mest at- traktiva småhusområdena i de inre förorterna.

Utvecklingen skiljer sig mellan de socioekonomiska grupperna fram- för allt när det gäller centrum och miljonprogramområdena i förort— erna. I samtliga tre typer av centrumområden ökar överrepresenta- tionen av högre tjänstemän, såväl i det privatägda äldre bostadsbestån- det (byggt före 1951) som i de centrala hyreshusområden som ägs av

• Sida 71
•  Original

allmännyttan och i bostadsrättsområdena. I dessa tre typer av centrum- områden minskar också arbetarandelen överlag. Vi kan således konstatera att detta är en gemensam tendens för alla centrumområden, oavsett ägar— och upplåtelseformer.

I allmännyttans miljonprogramområden i förorterna är tendensen den omvända. Där ökar arbetarandelen med ca två procentenheter, trots att den generellt minskar med 0,6 procentenheter i storstäderna. Och de högre tjänstemännen blir ännu mera underrepresenterade där. Tabell 4.2 visar också att det är just i ytterförorternas småhusområden, byggda under miljonprogrammet som arbetarna har gjort en inbrytning. Där bidrar således utvecklingen till minskad segregation i storstadsregionema.

Vi har tyvärr inte tillgång till data om flyttningsrörelser som kan ge exakt kunskap om vem som flyttar vart i storstadsregionema. Den främsta förklaringen till den utveckling vi har observerat bör emeller- tid vara en selektiv utflyttning från allmännyttans miljonprogram— områden (att resursstarka grupper har lättare för att flytta) och i andra hand en selektiv inflyttning (att resursstarka grupper är underrepre- senterade även bland inflyttarna). Dessa områden skulle således få en karaktär av genomgångsområden för de resursstarka, medan de resurs— svaga blir mera permanenta där eller flyttar oftare mellan liknande områden.

I detta kapitel tar vi inte upp segregation efter inkomster. I kapitel 8 följer en detaljerad analys av inkomster och inkomstslag samt ekono— misk rörelseförmåga. Där kommer vi att redovisa en korresponderande utveckling ifråga om befolkningens inkomster i de olika typerna av bostadsområden.

I diagram 4.1.a-b resp 4.2.a-b visar vi nu ett sammandrag av dessa ten- denser i grafisk form. Dessa diagram ger en överblick över hur olika typer av bostadsområden utvecklats med avseende på andelen arbetare resp högre tjänstemän. I fält 2 och 4 hittar vi bostadsområden där ut- vecklingen går i riktning mot tilltagande segregation. I fälten 1 och 3 finns områden som bidrar till en utveckling mot avtagande segrega- tion i storstadsregionema. Diagrammen ger såväl en helhetsbild (punktsvärmens allmänna orientering) som en inblick i situationen för enskilda typer av bostadsområden. I diagram 4.1.a visas ett selektivt

• Sida 72
•  Original

Tabell 4.2 Boendesegregation med avseende på befolkningens resurser. Bostadsområden i storstads- regionerna. Procent år 1985 som tillhör olika befolkningsgrupper, index resp trend (differens) mellan 1980 och 1985 för kluster av bostadsområden. Källa FOB 1980 och 1985.

ALLA STORSTADSOMRÅDEN 40.1 1.00 —0.6 33.3 1.00 1.7 15.7 1.00 3.8 12.3 1.00 0.9

REGIONDEL

Centrum 29.5 0.73 —3.3 42.3 1.27 4.5 21.9 1.40 5.6 11.1 0.90 0.3 Närort 43.2 1.07 -0.6 30.8 0.93 2.0 13.9 0.89 3.5 13.2 1.07 1.3 Ytterort 40.8 1.01 0.5 32.7 0.98 0.2 15.2 0.97 3.3 11.9 0.97 0.6

FÖRORTSOMRÅDEN

80%(småhus 32.2 0.80 0.5 39.1 1.18 0.1 19.6 1.25 4.3 7.3 0.59 0.7 80%(bostadsrätt 49.6 1.23 —1.8 25.8 0.78 2.8 9.8 0.62 3.2 13.4 1.09 0.4 80%(hyresrätt 56.2 1.40 0.6 20.9 0.63 1.6 7.3 0.46 1.8 20.4 1.66 1.7

OMRÅDESKLUSTER

Hpriv centr —l951 27.5 0.68 —3.0 43.4 1.30 4.4 22.8 1.46 5.9 10.7 0.87 0.3 Hallm centr 37.2 0.92 —4.7 38.4 1.15 5.4 17.4 1.11 4.5 13.5 1.10 0.1 Brätt centr 36.3 0.90 —4.7 38.2 1.15 6.0 19.0 1.21 5.6 9.8 0.80 0.6 Hpriv närort 43.9 1.09 —1.7 30.1 0.90 3.3 12.7 0.81 3.5 13.1 1.06 0.4 Hallm närort 56.4 1.40 0.7 20.3 0.61 1.7 6.8 0.43 1.7 20.5 1.67 2.6 Brätt när— el ytterort 49.5 1.23 —2.0 26.2 0.79 3.1 10.0 0.64 3.4 13.9 1.13 0.7 Småhus närort 29.1 0.72 —0.3 42.0 1.26 0.8 22.0 1.40 5.1 6.9 0.56 0.7 Blandomr närort 33.6 0.84 —2.0 38.8 1.17 2.7 20.0 1.28 5.1 8.9 0.72 0.6 Hallm ytterort 61.2 1.52 1.5 17.6 0.53 0.4 5.3 0.34 1.1 24.6 2.00 0.7 Småhus ytterort 34.3 0.85 1.0 37.1 1.11 —0.4 17.9 1.14 3.8 7.5 0.61 0.7 Blandomr ytterort 0.2 19.4 1.24 4.0 10.8 0.88 0.5

• Sida 73
•  Original

MILJONPROGRAMOMRÅDEN Hallm närort

Hallm ytter

Brätt närort

Brätt ytterort Småhus närort

Småhus ytterort

62.8 63.6 57.6 54.8 27.2 32.0 1.56 1.58 1.43 1.36 0.68 0.80

2.0 2.0 —0.5 —0.2 0.7 2.0

18.1 16.2 20.0 22.1 43.4 39.9 0.54 0.49 0.60 0.66 1.30 1.20

0.6 6.2 —0.1 4.7 2.2 6.5 1.9 7.8 —0.8 22.6 —1.9 18.9

0.40 0.30 0.42 0.50 1.44 1.20 30.8 28.5 13.4 19.3 6.2 7.3 2.50 2.32 1.09 1.57 0.50 0.60

• Sida 74
•  Original

urval av kluster av bostadsområden hämtade från tabell 4.2. Diagram 4.1.b kompletterar bilden genom att återge samtliga kluster enligt vår huvudindelning ("områdeskluster").

I fält 2 i diagram 4.1 a-b visas områden där arbetarna är överrepre- senterade, och där denna tendens dessutom har förstärkts. Det rör sig om miljonprogramområden i de yttre förorterna, som ägs av allmän- nyttan, liksom om hyreshusområden i förorterna mera generellt. Och i fält 4 hittar vi de områden där arbetarna är underrepresenterade och där de har tappat ytterligare terräng: i den gamla stadskärnan (Hpc), men även i andra typer av centrumområden. I fält 2 och 4 hittar vi så- ledes de typer av områden som bidrar till ökad segregation i storstads- regionema. I fält 1 finns däremot tecken på avtagande segregation: arbetarnas underrepresentation i småhusområden minskar mellan 1980 och 1985.

I diagram 4.1.a-b kan vi också få en helhetsbild av den allmänna tendensen. Punktsvärmen är inteentydigt orienterad i någon av diagonalema. Detta visar att utvecklingen av arbetarklassens bosättning går i olika riktningar för olika typer av bostadsområden: segregationstendenser blandas med integrationstendenser.

Motsvarande diagram för andelen högre tjänstemän visar däremot mera entydiga tendenser (diagram 4.2.a—b). Här är de olika typerna av bostadsområden väl samlade utefter den ena diagonalen (cell 2 och 4), och bilden av ökande segregation är iögonfallande. I fält 2 hittar vi de kluster av bostadsområden som de flesta uppfattar som de mest attrak— tiva: det är här de högre tjänstemännen är överrepresenterade och de ökar dessutom sin andel mer än genomsnittet för storstadsregionema. Det gäller den gamla privatägda stenstaden (Hpc), men även nyare centrumområden, liksom småhus i närförortema. Och högre tjänste- män ar underrepresenterade och har blivit det ännu mera mellan 1980 och 1985 i miljonprogramområden i de yttre förorterna, som ägs av allmännyttan.

Den socioekonomiska segregationen har välfärdskonsekvenser på flera plan. De mest attraktiva miljöerna är i ökande utsträckning reserverade för de resursstarka. Men segregationen ifråga om resurser har också kommunalekonomiska konsekvenser. Kommunalskattesatsema påver- kas och trots skatteutjämning är det kommuner med den socioekono-

• Sida 75
•  Original

miskt svagaste befolkningen som har de högsta skatterna, men samti- digt de största behoven. Vår kommunala redovisning (tabell B.4.2 i bilaga 3) visar att det finns betydande skillnader mellan storstads- kommunerna när det gäller befolkningens socioekonomiska struktur. Andelen arbetare (bland de sysselsatta) varierar mellan 18 procent (Danderyd) och drygt 50 procent (Burlöv, Ale och Trelleborg 55, Bot- kyrka 52). Om vi går ned på bostadsområdesnivå blir skillnadema ännu mera drastiska. I Malmöregionen finns vissa områden med mer än 80 procent arbetare, och i city eller vissa attraktiva äldre villaområden ligger arbetarandelen under 10 procent. Analogt finns det betydande skillnader ifråga om andelen högre tjänstemän. Där varierar kommuntalen mellan 7 procent och 36 procent (Danderyd). På bo- stadsområdesnivå är variationerna ännu större. Vissa områden har bara 1—2 procent högre tjänstemän, dvs en tiondel av det genomsnittliga i storstadsregionema ochi andra ligger siffran över 50.

Aven den kommunala jämförelsen visar en tilltagande segregation. Många kommuner som redan tidigare hade underrepresentation för högre tjänstemän (enligt FOB 1980) visade fem år senare en ännu större underrepresentation. Det gäller t ex för Haninge, Sigtuna, Bur- löv, Malmö och Ale. Och en rad kommuner med överrepresentation av högre tjänstemän har blivit ännu mera extrema. Det gäller t ex Dande- ryd, Sollentuna, Stockholm, Nacka, Lomma och Lund.

Jämförelser mellan de tre storstadsregionema

Stockholmsregionen hade 1985 den lägsta andelen arbetare (av den förvärvsarbetande befolkningen). Andelen var 36.1 procent vilket var cirka nio procentenheter högre än i Göteborgs- resp Malmöregionema (se bilaga 3, tabellerna B.4.1.S-M). Under femårsperioden 1980-85 har andelen arbetare minskat något i samtliga regioner. Stockholmsregi- onen hade också den högsta andelen högre tjänstemän (17.5 procent mot 13 procent för de båda andra regionerna). Andelen högre tjänste- män har ökat starkt i samtliga regioner, men mest i Stockholmsregio- nen.

I samtliga tre storstadsregioner är arbetarna underrepresenterade i centrum. Denna tendens tycks vara starkare i Stockholms- och Göte- borgsregionema. I Malmöregionen är den relativt svag. Denna skillnad hänger delvis samman med avgränsningen av centrumdelen: i Mal-

• Sida 76
•  Original

Diagram 4.1 .a. Andel arbetare i vissa typer av bostadsområden. 1980 (index) och trend (förändring 1980 - 1985 i procentenheter)

Trend 1980 — 1985

2.2 1 .8 1 .4

_'.buhto'ch—

-1.4 -1.8 2.2 -2.6

49.4 38 4 2 4 .6

_6 .a l 1 2 1 .4 1 .6

.. 1980 ( index) TECKENFORKLARING

C = Centrum N = Närort Y = Ytterort

Förortsområden 80sm = >80% småhus i området 80br = >80% bostadsrätter i området 80hy = > 80% hyresrätter i området

Hpc = Hyresrätter, privata, centralt belägna, byggda före 1951 Hac = Hyresrätter, allmännyttan, centralt belägna

Brc = Bostadsrätter, centralt belägna Sn = Småhus i närförort Sy = Småhus i ytterförort

HayM = Hyresrätter, allmännyttan, belägna i ytterförort, miljonprogrammet SnM = Småhus i närförort, byggda under miljonprogrammets tid SyM = Småhus i ytterförort, byggda under miljonprogrammets tid

• Sida 77
•  Original

Diagram 4.1.b Andel arbetare i vissa områdeskluster. 1980 (index) och trend (förändring 1980 — 1985 i procentenheter)

Trend 1980-1985 1.8

.6 ,8 i 1.2 1 _4 i .6 1980 (Index)

TECKENFÖRKLARING

Hpc = Hyresrätter. privata. centralt belägna. byggda före 1951 Hac = Hyresrätter. allmännyttan. centralt belägna Brc = Bostadsrätter. centralt belägna Hpn = Hyresrätter, privata i närförort Han = Hyresrätter. allmännyttan i närförort Brny = Bostadsrätter i när- ellerytterförort

Sn = Småhus i närförort Bln = Blandområde i närförort

Hay = Hyresrätter, allmännyttan. belägna i ytterförort. Sy = Småhus i ytterförort

Bly = Blandområde i ytterförort

• Sida 78
•  Original

Diagram 4.2.a Andel högre tjänstemän i vissa typer av bostadsområden. 1980 (index) och trend (förändring 1980 - 1985 i procentenheter)

Trend 1980-1985

_2 .4 .6 e 1 l 2 i 4 i 6 .. 1980 (Index) TECKENFORKLARING C = Centrum N = Närort Y = Ytterort Förortsområden

805m = >80% småhus i området 80br = >80% bostadsrätter i om rådet 80hy = > 80% hyresrätter i området

Hpc = Hyresrätter. privata. centralt belägna. byggda före 1951 Hac = Hyresrätter. allmän nyttan. centralt belägna Brc = Bostadsrätter, centralt belägna Sn = Småhus i närförort Sy = Småhus i ytterförort HayM = Hyresrätter. allmännyttan. belägna i ytterförort. miljonprogrammet SnM = Småhus i närförort. byggda under miljonprogrammets tid SyM = Småhus i ytterförort. byggda under miljonprogrammets tid

• Sida 79
•  Original

Diagram 4.2.b Andel högre tjänstremän ivissa områdeskluster. 1980 (index) och trend (förändring 1980 - 1985 i procentenheter)

Trend 1980 - 1985

? 4 .6 .8 I 1 .2 1 ,4 I 6 1980 (Index)

TECKENFÖRKLARING

Hpc = Hyresrätter, privata. centralt belägna. byggda före 1951 Hac = Hyresrätter, allmän nyttan, centralt belägna Brc = Bostadsrätter, centralt belägna Hpn = Hyresrätter. privata i närförort Han = Hyresrätter. allmännyttan i närförort Brny = Bostadsrätter i när- eller ytterförort Sn = Småhus i närförort Bin = Blandområde i närförort Hay = Hyresrätter. allmännyttan. belägna i ytterförort. Sy = Småhus i ytterförort Bly = Blandområde i ytterförort

• Sida 80
•  Original

möregionen ingår en omfattande bebyggelse med allmännyttiga centrala hyresbostäder från 60— och 70-talet, där arbetarklassen är starkt överrepresenterad. Motsvarande bebyggelse ligger i de andra re- gionerna i huvudsak utanför centrum.

Det finns också vissa skillnader ifråga om den inomregionala fördel— ningen av andelen högre tjänstemän: i Stockholms- och Göteborgs- regionerna är de högre tjänstemännen starkt överrepresenterade i centrum, och dessutom ökar denna överrepresentation mellan 1980 och 1985. I Malmöregionen är de istället underrepresenterade i centrum, men däremot överrepresenterade i närförortema. I ta- bellmaterialet visas således att andelen högre tjänstemän är 25 procent i Stockholmsregionens centrum, medan den endast är 12 procent i Malmöregionens centrum. Återigen är säkert områdes- indelningen av betydelse. I Malmöregionens centrum ingår stora hyreshusområden från miljonprogrammet. I Malmöregionen är dess- utom de geografiska avstånden mindre och förorterna får därmed en annan funktion än i de båda större regionerna. Centralt läge har inte lika stor betydelse ur välfärdssynpunkt.

Vi kan vidare konstatera att arbetarna blir alltmera underrepresen- terade i den gamla centrala privatägda stadskärnan (hyreshussområ- den), och det gäller samtliga tre regioner. I Stockholm och Göteborg gäller detsamma även för allmännyttans yngre hyreshusområden i centrum, liksom för bostadsrättsområdena. I Malmö är utgångsläget annorlunda. Där har man tidigare haft en överrepresentation av arbetare i såväl allmännyttans centrumområden som i bostadsrätt— sområdena. Men även här går nu utvecklingen i riktning mot en relativ minskning av arbetarandelen. Men 1985 hade Malmö fortfarande en stark överrepresentation av arbetare i sina allmännyttiga centrum- områden.

Vi har tidigare nämnt att Stockholm- och Göteborgsregionernas cen- trum har fått en starkare överrepresentation av högre tjänstemän, och detta gäller även allmännyttiga bostäder. Någon motsvarande generell utveckling finns inte i Malmöregionen. Å andra sidan var andelen hö- gre tjänstemän redan tidigare mycket låg i Malmös allmännyttiga cen— trala hyreshusområden (endast 1 procent). Och just där minskar nu re— presentationen av högre tjänstemän ytterligare. Det är en process som vi i Stockholm- och Göteborgsregionerna hittar i motsvarande

• Sida 81
•  Original

förortsområden - i motsvarande centrumområden däremot ökar an- delen högre tjänstemän.

Småhusområdena i närförortema är attraktiva genom sin närhet till centrum och sin boendemiljö. I alla tre regionerna är högre tjänstemän överrepresenterade i dessa områden, och den tendensen blir starkare. Arbetarna är underrepresenterade, men utvecklingen varierar mellan regionerna. I Stockholmsregionen förstärks denna tendens, medan den försvagas i Malmöregionen. Där har arbetarna gjort en viss inbrytning (arbetarandelen ökar), men fortfarande består en tydlig underrepre- sentation av arbetare i dessa områden. Arbetarnas inbrytning i småhus- områdena är annars generell för samtliga tre storstadsregioner. I Mal- möregionen inträffar den såväl i närförortema som i ytterförortema. I Stockholms— och Göteborgsregionerna föreligger den bara i ytterort- erna.

Det är i ytterförortemas miljonprogramområden, byggda av allmän- nyttiga bostadsföretag och upplåtna med hyresrätt, som vi hittar den starkaste överrepresentationen av arbetare, liksom en kraftig underre- presentation av högre tjänstemän. I dessa områden förstärks nu denna utveckling, och det gäller samtliga tre storstadsområden. I Malmöre- gionen är således 81 procent (av de sysselsatta) arbetare, och endast 2 procent är högre tjänstemän.

Utrikes födda

De utrikes födda utgör en grupp med sämre resurser, dels på grund av en överrepresentation av arbetare, dels på grund av en överrepresen- tation av personer med kort tid på den lokala bostadsmarknaden. De bör också ofta ha sämre möjligheter att utnyttja personliga kontakter. Utrikesfödda är således överrepresenterade i de mindre attraktiva bostadsområdena. Det gäller förorterna, och vidare hyresrättema. Den största överrepresentationen hittar vi i allmännyttans miljonprogram- områden. Där utgör de utrikes födda två och en halv gånger större an- del än vad som är normalt i samtliga storstadsområden sammantagna. Och där förstärks också denna tendens (se även diagrammen 4.3 a-b).

• Sida 82
•  Original

Diagram 4.3.a Andel utrikes födda i vissa typer av bostadsområden. 1980 (index) och trend (förändring 1980 - 1985 i procentenheter)

Trend1980-1985 1.8

1.6 1.4

1.2

4 8 8 'I I 2 1.4 1.8 I 8 2 2.2 2.4 2.6

.. 1980 (Index) TECKENFORKLARING

C = Centrum N = Närort Y = Ytterort

Förortsområden

805m = >80% småhus i området 80br = >80% bostadsrätter i området 80hy = > 80% hyresrätter i området

Hpc = Hyresrätter, privata. centralt belägna. byggda före 1951 Hac = Hyresrätter. allmännyttan. centralt belägna Brc = Bostadsrätter. centralt belägna Sn = Småhus i närförort Sy = Småhus i ytterförort HayM = Hyresrätter. allmännyttan. belägna i ytterförort. miljonprogrammet SnM = Småhus i närförort. byggda under miljonprogrammets tid SyM = Småhus i ytterförort. byggda under miljonprogrammets tid

• Sida 83
•  Original

Diagram 4.3.b Andel utrikesfödda ivissa områdeskluster. 1980 (index) och trend (förändring 1980 - 1985 i procentenheter)

Trend 1980 - 1985 2.8

2.6 2.4 2.2

2 1.8 1.6 1.4

1.2

.4 .6 .8 1 1.2 1.4 1.6 1.8 2 2.2 1980 (Index)

TECKENFÖRKLARING

Hpc = Hyresrätter. privata. centralt belägna. byggda före 1951 Hac = Hyresrätter. allmännyttan. centralt belägna Brc = Bostadsrätter. centralt belägna Hpn = Hyresrätter, privata i närförort Han = Hyresrätter. allmännyttan i närförort Brny = Bostadsrätter i när- eller ytterförort Sn = Småhus i närförort Bin = Blandområde i närförort Hay = Hyresrätter, allmännyttan. belägna i ytterförort. Sy = Småhus i ytterförort Bly = Blandområde i ytterförort

• Sida 84
•  Original

Data från Ievnadsnivåundersökningarna ( ULF) Jämförelser med hela riket

ULF—materialet har utnyttjats dels för att ta fram motsvarande data rö- rande den inomregionala variationen, dels regionala jämförelser över hela landet med de indelningar som ingick i SCBs tidigare lO-årsana- lys av välfärdsutvecklingen (Vogel rn fl, 1987). Utnyttjandet av ULF ger oss möjliheter till en bättre klassificering av de socioekonomiska grupperna, men vi får istället stickprovsfel eftersom vi här analyserar ett stickprovsmaterial till skillnad från folkräkningarna som omfattar hela befolkningen. Vi redovisar andelen i olika socioekonomiska grupper som andelar av hela befolkningen. Det innebär således att. pensionärer, arbetslösa och hemarbetande klassificeras enligt tidigare yrke eller makens yrke. Detta förfarande samt det förhållande att ULF är en stickprovsundersökning innebär att resultaten kan avvika något från FOB-resultaten i det föregående.

I tabell 4.3 visas skillnader i klasstrukturen mellan 5 k RUT-regioner och i tabell B.4.3 i bilaga 3 mellan H—regioner och de 5 k "speciella re- gionerna" (defrnitionema av dessa finns i bilaga 1). Vi kan konstatera att Stockholmsregionen har extremt många som tillhör det övre tj än- stemannaskiktet och att arbetarna är starkt underrepresenterade. Göte- borgs- och Malmöregionema har en liknande tendens, men den är be— tydligt mindre markant. Göteborgs och Malmös kommuner liknar mera övriga länsresidensstäder än Stockholm. Andelen arbetare varie- rar mellan 34 procent (Stockholmsregionen) och drygt 50 procent (Bergslagen, inre Norrland, Norrköping, Sjuhäradsbygden, Sydöstra Götaland).

På motsvarande sätt är det övre tj änstemannaskiktet kraftigast överre- presenterat i Stockholmsregionen (13 procent högre tjänstemän) me- dan Göteborgs- och Malmöregionema ligger ett par procentenheter lä— gre. I vissa regioner finns endast en tredjedel av denna nivå (Norra in- landet, Bergslagen, Sydöstra Götaland). Bortsett från vissa universi- tetsorter ligger länsresidenserna på 7-10 procentenheter.

Trendanalysen visar dessutom att andelen tjänstemän har ökat snabbast i Stockholmsregionen. Det är egentligen endast en av de större

• Sida 85
•  Original

Tabell 4.3 Procent som tillhör olika socioekonomiska grupper. Regional särredovisning av hela landet. Genomsnitt för 1983—1988 samt trend 1978—1988.

Arbetare Tjänstemän

Samtliga Lägre Mellan Högre o. Mellan Samtliga arbetare nivå led.befl o. högr tjänstem

HELA RIKET Nuläge 1983/88 29.2 15.1 44.3 13.9 14.1 8.0 22.1 36.0 Trend 1978—88 —2.5* 0.5 —1.9* 1.4* .. .. 3.5*D 4.9*D RUT—Regioner Nuläge 1983/88 Stockholmsregionen 21.5 12.3 33.7 19.0 18.5 13.3 31.8 50.8 Göteborgsregionen 26.5 15.0 41.5 15.2 15.5 9.2 24.7 39.9 Malmöregionen 26.0 14.1 40.1 16.6 15.4 10.0 25.4 42.0 Stödjepunkter i söder 29.9 15.3 45.2 13.4 13.7 8.8 22.5 35.9

Stödjepunkter i norr

Mindre regioner i söder

29.5 33.3 16.4 15.6 18.2 45.8 48.9 52.9 15.0 10.5 10.3 14.0 11.4 12.0 20.4 16.2 16.0 35.4 26.7 26.3

Mindre regioner i norr 34.7 Norra inlandet 35.6 16.1 51.7 9.6 11.2 Trend 1978—88

Stockholmsregionen —5.4* —0.8— —6.1* 0.8 .. .. 6.5* 7.3*D Göteborgsregionen —l.3— 0.6— —0.7— —0.6 .. .. 2.0— 1.4— Malmöregionen —4.8 1.2— —3.6 4.4* .. .. 0.6— 5.0 Stödjepunkter i söder —1.9 —0.1— —1.9 0.6— .. .. 4.0* 4.6* Stödjepunkter i norr —3.6 0.4 —3.1* 3.7* .. .. 2.0— 5.7* Mindre regioner i söder 0.1— 1.5— 1.7— 0.9 .. .. 2.2*D 3.l* Mindre regioner 1 norr

Norra inlandet —0.9— —0.1— —l.1— 3.1 .. .. 3.9* 7.1*

14.6 24.2

m N N w I IX o' I m 0 m N 1 H m I

1. Se not under tabell 4.4.forts.

• Sida 86
•  Original

Tabell 4.4

variationer i storstadsområdena. Genomsnitt för 1983—1988 samt trend 1978—1988.

Procent som tillhör olika socioekonomiska grupper. Särredovisning efter inomregionala

HELA RIKET Nuläge 1983/88 Trend 1978—88 Regiondel Nuläge 1983/88 Centrum Närort Ytterort Trend 1978-88 Centrum Närort Ytterort Förortsområden Nuläge 1983/88 > 80 % småhus > 80 % bostadsrätt > 80 % hyresrätt Trend 1978—88 > 80 % småhus > 80 % bostadsrätt > 80 % hyresrätt

16.6 25.3 23.4

-9.7* —4.0* -1.9 T

16.6 28.3 33.7

-1.5 1.3 —l.7—

10.1 14.2 12.8

—2.4— —0.1— —0.4—

11.4 14.4 16.9

1.4 -4.5— 0.7—

Samtliga arbetare

44.3 -1.9* 26.7 39.4 36.2

—12.0* —4.2* —2.2

28.0 42.7 50.7

—0.1 T —3.2 -1.0—

13.9 1.4* 19.7 17.8 17.0 1.5—

2.5*

16.3 17.7 17.3 0.8— —1.7 —0.6-

3.5*

17.9 16.9 17.8 18.2 10.4 11.3 36.1 27.3 29.1

12.8* .. .. 4.2 1.6 D

20.2 14.3 19.6 8.5 14.1 5.4 34.5 28.1 19.5

0.9 D .. .. 3.8— .. .. 2.4

Samtliga tjänstem

36.0 4.9* 55.8 45.1 46.1

14.3* 4.1* 4.1*D

50.8 45.7 36.8

1.6 D 2.1 1.8

• Sida 87
•  Original

Områdeskluster Nuläge 1983/88 Hpriv centr -1951 15.5 9.3 Hallm centr 21.2 16.3 Brätt centr 21.7 8.4 Hpriv närort 24.4 15.6 Hallm närort 34.3 16.9 Brätt när— el ytterort 30.9 15.1 Småhus närort 14.8 10.7 Blandomr närort 22.4 10.3 Hallm ytter 37.5 18.4 Småhus ytter 17.9 11.9 Blandomr ytter 19.8 10.8 Trend 1978—88 Hpriv centr —1951 —9.3* —l.2 Hpriv närort —4.8 0.2— Hallm närort —4.3 2.7 Brätt när- el ytterort 2.1 —3.7—

Småhus närort —1.5- 0.6 T

Blandomr närort -5.7— —4.6 Hallm ytter —0.4- 0.9 Småhus ytter —l.6 1.8— Blandomr ytter —6.6 —4.2

1. Se not under tabell 4.4.forts.

24.8 37.5 30.0 40.0 51.3 46.1 25.4 32.7 55.9 29.8 30.6 20.8 17.0 18.4 20.4 17.2 17.5 16.8 18.6 16.6 16.0 18.8 17.2 18.4 20.9 16.3 14.1 17.4 20.4 16.4 11.2 20.0 18.2 19.0 15.2 12.9 8.4 5.4 7.9 16.3 15.8 4.7 12.8 14.8 36.2 33.6 33.8 24.7 19.5 25.3 36.8 32.2 15.9 32.8 33.0 57.0 50.6 52.2 45.1 36.6 42.8 53.5 50.8 32.5 48.8 51.8

• Sida 88
•  Original

Tabell 4.4.forts Procent som tillhör olika socioekonomiska grupper. Särredovisning efter

inomregionala variationer i storstadsområdena. Genomsnitt för 1983—1988 samt trend 1978—1988.

Samtliga Mellan

0. högr tjänstem

Samtliga arbetare

HELA RIKET Nuläge 1983/88 Trend 1978—88

Mil'on

Nuläge 1983/88 Hallm närort Hallm ytter

ro ramområden

Brätt närort Brätt ytter Småhus närort Småhus ytter Trend 1978—88 Hallm närort Hallm ytter Brätt närort Småhus närort Småhus ytter

37.3 40.1 32.3 32.0 13.1 16.1 15.0 20.1 18.0 14.4 10.1

9.3

44.3 -1.9* 52.3 60.2 50.3 46.4 23.2 25.4 13.9 1.4* 15.8 13.6 16.5 16.0 18.1 17.4

9.2 11.1 11.8 15.3 22.4 20.6 5.3 3.9 7.3 8.7 16.6 15.6

22.1 3.5* 14.5 15.0 19.1 24.0 39.0 36.2 36.0 4.9* 30.3 28.6 35.7 40.0 57.1 53.6

1. Trendberäkningar kan ej göras separat för "tjänstemän på mellannivå" resp "högre tjänstemän"

på grund av vissa definitionsförändringar som genomfördes 1982. Efter sammanslagning av grupperna erhålls emellertid över tiden jämförbara grupper.

• Sida 89
•  Original

kommunerna i landsorten som har haft en kraftigare utveckling än Stockholm (Linköping).

Inomregionala jämförelser

Beräkningarna baserade på ULF visar i allt väsentligt samma tenden- ser som vi__redan har sett i föregående avsnitt i FOB—materialet (se ta— bell 4.4). Aven här framgår att de attraktiva centrumområdena har en kraftig överrepresentation av tjänstemän och underrepresentation av arbetare. Dessa tendenser har förstärkts under den senaste tioårs- perioden. Arbetare är överrepresenterade hos allmännyttan, särskilt i miljonprogramområdena. De är underrepresenterade i småhusområ- den, men den tendensen minskar, i vart fall i de yttre förorterna. Arbetarandelen varierar mellan 27-28 procent i centrum resp i småhus— områden och 60 procent hos allmännyttans hyreshusområden i ytter— förortema byggda under miljonprogrammet.

I bilaga 3 (tabell B.4.4) finns motsvarande tabellmaterial rörande nulä- get för samtliga storstadskommuner. Här kan vi bl a konstatera att ar- betarandelen varierar från 15 procent i Danderyd till 47-48 procent i Haninge, Trelleborg och Burlöv och hela 56 procent i Ale i Göteborgs- regionen.

• Sida 90
•  Original

• Sida 91
•  Original

Kapitel 5 Diskussion

I kapitel 3 och 4 har vi gått igenom boendesegregationen i storstadsre- gionema i två avseenden, dels med avseende på bostadsområdenas demografiska struktur, dels med avseende på befolkningens socioeko— nomiska sammansättning. Resultaten visade ett splittrat mönster: ten- denser till ökad segregation blandades med tendenser till ökad integra- tion.

Eftersom vi i första hand intresserar oss för bosättningsmönstren ur ett fördelningsperspektiv tittade vi särskilt på de bostadsområden som kan anses som särskilt attraktiva resp de minst attraktiva områdena. Det gäller i första hand centrumområdena, särskilt i den gamla stadskär— nan, som bör ha blivit alltmera attraktiva genom saneringen och om- vandlingen till bostadsrätter. Hit hör också småhusområdena, särskilt äldre områden nära stadskärnan. Den långvariga inflationen har samti- digt gjort dessa bostäder till goda investeringsobjekt. Detta ökar emel- lertid boendekostnadema, och det begränsar de resurssvaga gruppernas möjligheter. Allmännyttans hyreshusområden från miljonprogrammet, särskilt i storstadsregionemas periferi, representerar motpolen. Många sådana områden upplever nu en negativ spiral: en anhopning av re— surssvaga bostadskonsumenter, stark omflyttning, förslitning och ökade sociala problem.

Resultaten i kapitel 3 och 4 understryker att bosättningsmönstret i många avseenden har utvecklats mot ökande segregation: attraktiva bostadsområden har fått en mera exklusiv befolkning och de mindre attraktiva en mera resurssvag befolkning. Men vi har också visat att det sett ur ett helhetsperspektiv inte finns en ökande socioekonomisk segregation: de tendenser till ökande segregation vi har observerat kompenseras i många bostadsområden av en utveckling i motsatt rikt-

• Sida 92
•  Original

ning, dvs mot mindre avvikelser från den för hela regionen gällande befolkningsstrukturen.

I det följande ska vi komplettera den bild vi gav i de föregående ka- pitlen på ett par punkter.

Familj och klass

De huvudsakliga faktorerna bakom bosättningsmönstren inom en stor— stadsregion är befolkningens ekonomiska resurser resp position i livscykeln. Det är dessa faktorer som mera direkt avgör individernas och hushållens val av boendeform, av bostadsområde och av den kon- kreta bostaden. Men bakom detta val ligger också bedömningar av levbarheten i regionen: av sysselsättningsmöjlighetema, av utbild- nin gsutbudet, av kulturutbudet, möjligheterna till friluftsliv osv. Inom en storstadsregion är det i regel möjligt att bosätta sig var som helst och utnyttja hela regionens utbud. Men åtkornligheten i termer av res- tider kan variera avsevärt: i centrum har man nära till kultur och ar— betsplatser, och i periferin är det nära till naturen, men man kan ändå utnyttja storstadsregionemas breda utbud av arbete, av kultur, av fri natur osv. Valet av bostadsområde påverkas naturligtvis av våra värde— ringar av sådana kvalitéer. Boendepreferensema varierar mellan olika individer och här finns det stora variationer mellan olika perioder i 11- vet. Våra möjligheter att realisera preferensema varierar emellertid: de ekonomiska resurserna avgör om vi kan bo hur och var vi vill.

En annan faktor av betydelse för ett bostadsområdes befolknings- struktur, som vi återkommer till senare, är bostadsområdets ålder”. befolkningspyramidens utseende i ett område samverkar med områdets ålder. I nybyggda bostadsområden finns en dominans av de nya kon- sumenterna på bostadsmarknaden, som i regel är relativt unga, och befolkningen åldras med bostadsområdet så att samma födelsekohorter förblir något överrepresenterade under flera årtionden.

I denna rapport är vi emellertid främst intresserade av hur bosätt— ningsmönstren samvarierar med befolkningens ekonomiska resurser, såsom dessa framträder vid jämförelser mellan socioekonomiska grup- per (kapitel 4) och efter inkomstnivå (kapitel 8). Även positionen i livscykeln kan tolkas 1 termer av resurser. Således kan de som är sam- boende göra stordriftsfördelar: två lever billigare tillsammans än var

• Sida 93
•  Original

och en för sig, och då kan man t ex bära högre boendekostnader. Ålder innebär senioritet på bostadsmarknaden. Man har ofta kommit en bit på väg i sin boendekarriär, man bor i en äldre, billigare och mera cen- tral bostad, som ofta både ger en bättre total bostadsstandard och ett bytesvärde på marknaden. De flesta äldre har genom sitt boende kun- nat bilda en "latent" förmögenhet, som antingen kunnat realiseras, eller kunnat utnyttjas för ett billigare boende. De nya på bostadsmarknaden (ungdomar, invandrare, inflyttare från landsorten) bori allmänhet mindre attraktivt och dyrare. Att ha en försörjningsbörda (barn) be- gränsar vidare de ekonomiska resurserna.

Positionen i livscykeln (dvs hushållstyp och ålder) kan alltså förstärka effekterna av inkomst— och förmögenhetsskillnader. Därför är det san- nolikt att de attraktiva bostadsområdena har en särskilt stark överre— presentation av äldre med goda ekonomiska resurser, och att denna överrepresentation växer sig allt starkare i takt med att dessa områdens relativa fördelar Ökar (dvs bostädernas kvalitet, läge, möjligheterna till förmögenhetsbildning).

För att belysa samspelet mellan ekonomiska resurser och position i livscykeln har vi tittat närmare på dessa faktorer i ett sammanhang. I tabell 5.1 redovisas inledningsvis resultatet från sex separata regres- sionsanalyser där vi tittar på arbetar— resp tj änstemannarepresentatio- nen (beroende variabler) i tre typer av områdesindelningar (oberoende variabler). Underlageti tabell 5.1 är ULF 1983/87, totalt 9 305 personer. I dessa analyser ingår även kön, ålder, hushållstyp (samboende/ensamstående, barn) samt pensionering såsom oberoende variabler. Det innebär att andelen arbetare i de olika områdena beräknas som om den demografiska strukturen var densamma i samtliga områden. I tabellen visas skillnaderna i andelen arbetare (resp högre tjänstemän) mellan ett referensområde och vissa namngivna typer av bostadsområden.

Tabell 5.1 visar att andelen arbetare är 15,5 procentenheter större i när— förortema, och 14 procentenheter större i de yttre förorterna än i cen— trumområdena. Dessa resultat (där alltså demografiska strukturskillna- der är eliminerade) kan jämföras med tabell 4.4 där beräkningarna inte tog hänsyn till sådana strukturskillnader. Vi får som synes i stort sett samma resultat. Andelen högre tjänstemän är även vid hänsynstagande till demografisk struktur betydligt högre i centrum än i förorterna.

• Sida 94
•  Original

Tabell 5.1 Andel arbetare resp högre tjänstemän i olika typer av bostadsområden. Regressionsskattningar av skillnader mellan olika bostadsområden (se resp referenser i tabellen). Procenttal. I regressionsanalyserna ingår vidare kön, ålder, hushållstyp (samboende/ensamstående, barn) samt pensioner—

Andel Andel arbetare högre tjänste— män REGIONDEL referens=centrum Närort +15.5 —9.1 Ytterort +14.0 —8.8 OMRÅDESKLUSTER

referens=samtliga privata hyres- områden i centrum

Hallm centr +10.4 —3.3 Brätt centr +4.5 —5.2 Hpriv närort +13.5 —10.0 Hallm närort +26.7 —13.8 Brätt förort +20.7 —11.3 Småhus närort +1.9 —2.1 Blandomr närort +7.8 —3.4 Hallm ytterort +33.3 —15.9 Småhus ytterort +6.7 —6.4 Blandomr ytter +6.9 —4.2

MILJONPROGRAMSOMRÅDEN referens: samtliga övriga bostads—

områden Hallm närort +21.5 —8.3 Hallm ytterort +28.6 —10.6

1 inkl småhusområden i centrum

• Sida 95
•  Original

J ämförelsema mellan områdesklustren i tabell 5.1 visar (även vid jus- tering för demografiska strukturskillnader) att de privatägda hyreshus- områdena i centrum (i huvudsak den gamla stenstaden) har den lägsta andelen arbetare av alla "områdeskluster" (enbart plustecken i tabel- len), och den högsta andelen högre tjänstemän (enbart minustecken). Vi lägger märke till att småhusområdena i närförortema är mest lika de privata centrumområdena.

De båda sista analyserna gäller allmännyttans hyreshusområden i för- orterna, byggda under miljonprogrammet. Särskilt ytterortsområdena

har en anmärkningsvärd hög andel arbetare och en mycket mindre an- del högre tjänstemän än regionen i övrigt.

Dessa resultat tyder alltså på att den socioekonomiska strukturen inte i någon större omfattning kan återföras till demografiska strukturskill- nader. Däremot kan det ändå föreligga ett visst samband, så att domi- nansen av en viss socioekonomisk grupp är särskilt stark i några ål— dersgrupper eller hushållstyper, och att utvecklingen främst avspeglar sig i vissa kombinationer av socioekonomiska och demografiska grup— per. Detta vill vi beskriva i tabell 5.2, som visar hur arbetare resp hö- gre tjänstemän inom olika hushållstyper är fördelade över bostadsom— rådena i storstadsregionema. Materialet utgörs av ULF 1978-88, där vi dessutom studerar utvecklingen genom att jämföra perioden 1978-81 med 1982-88.

Läsanvisning - ett exempel: I tabell 5.2 visas t ex hur stor andel av de arbetare som har hemmavarande barn ("föräldrar" i tabellen) som bor i centrum, i småhusområden, i miljonprogramområden osv. Vi kan sei tabellen att endast 3-4 procent av alla "arbetarföräldrar" bor i centrum enligt ULF 1982/88. Där bor emellertid 16 procent av den totala befolkningen i storstäderna (första kolumnen i tabel- len). Arbetarföräldrama är alltså starkt underrepresenterade där. Kvoten mellan dessa tal (3,5/ 16,0) säger oss att vi egentligen borde ha drygt fyra gånger så många arbetarföräld- rari centrum, om storstadsregionema vore helt osegregerade. En viktig förklaring till detta låga tal är emellertid att barnfamiljer generellt är underrepresenterade i centrum, därför att många under denna period i sitt liv föredrar den glesare småhusmiljön i förorterna. Men om vi gör samma beräkning för högre tjänstemän (som är föräldrar) kan vi konstatera att

• Sida 96
•  Original

dessa endast är måttligt underrepresenterade i centrum: kvoten är 11,8/ 16,0 och alltså betydligt större än för arbetarna. Tjänstemannaföräldrarna har alltså drygt tre gånger större representation i centrum än arbetarföräldrama. Av tabell 5.2 framgår också att denna skillnad nu tycks vidgas ytterligare.

Efter dessa läsanvisningar sammanfattar vi nu följande tendenser i ta— bell 5.2. Beträffande bosättning i storstadsregionemas centrum gäller följande:

1 Yngre ensamstående (16-44-åringar utan barn) är ge- nerellt överrepresenterade i centrum, men överrepresen— tationen minskar för både arbetare och högre tjänstemän. De yngre ensamstående högre tjänstemännens representation är emellertid dubbelt så hög som arbetarnas, och det är arbetarnas representation som minskar mest.

2 Aven bland yngre barnlösa par (i åldern 16—44 år) har vi funnit samma relationer mellan arbetare och högre tjänstemän: de senare är klart starkare representerade i centrum. Arbetar— nas representation motsvarar den genomsnittliga, men högre tjänstemän är dubbelt så starkt representerade som arbetarna. Aven här ökar de högre tjänstemännens representation, medan den minskar för arbetarna.

3 Föräldrar är som redan nämnts klart underrepresen— terade i centrum, och de högre tjänstemännen har drygt tre gånger större representation där.

4 Aven bland äldre barnlösa par (45-64 år) finns samma skillnader mellan de socioekonomiska grupperna. Arbetarna minskar sin relativa närvaro i centrum med en tredjedel, och de högre tjänstemänen med endast en tiondel. I det senare fallet ökar småhusboendet i de yttre förorterna ganska starkt. En hypotes är att detta troligen gäller attraktiva miljöer i äldre f d fritidshus och småhus.

5 Även bland äldre ensamstående (45-64 år) kan vi kon- statera en minskning när det gäller arbetarnas närvaro i centrum. Däremot ökar nu de högre tjänstemännens repre— sentation: den är nu nästan tre gånger högre än de ensam—

• Sida 97
•  Original

stående äldre arbetarnas. Enligt tabell 5.2 bor 18 procent av de äldre ensamstående arbetarna i centrum, vilket kan jämföras med 47 procent av de äldre ensamstående högre tjänstemännen.

6 Vi har samma tendenser bland pensionärer, men här är den olikartade utvecklingen för dem som har varit arbetare och högre tjänstemän ännu mera markerad. Vid slutet av 70-talet var de båda grupperna ungefär lika starkt representerade i centrum, men nu är de högre tjänstemännens närvaro dubbelt så hög. Arbetarpensionäremas representation har minskat med en fjärdedel, medan de högre tjänstemännens nästan har fördubblats. Notera att det rör sig om en snabb utveckling: dessa förändringar utspelas under en femårsperiod.

Vi kan alltså konstatera att minskningen av arbetarrepresentationeni centrum har inträffat 1 praktiskt taget samtliga hushållstyper och livscykelfaser. Ökningen av de högre tjänstemännens representation gäller 1 princip alla barnlösa par, men i huvudsak pensionärer.

Nu ska vi se hur olika socioekonomiska grupper i viss livscykelfas är representerade i andra attraktiva bostadsområden, nämligen i små- husområdena, särskilt ide inre förorterna. Dessa bostadsområden har relativt nära till city, de är i allmänhet äldre och med en mera etablerad befolkning, och de erbjuder oftast en varierad bebyggelse med upp- vuxen grönska. I småhusen är barnfamiljerna starkt överrepresenterade (se kapitel 3). Sedan barnen flyttat hemifrån väljer många äldre att bo kvar i sin småhusmiljö. Småhusboende förutsätter speciellt i storstäd— erna höga insatser, och det innebär ofta att man har kommit upp i me— delåldern. Därför är de äldre generellt överrepresenterade i småhusom- rådena, och detta gäller såväl arbetare som högre tjänstemän. När man närmar sig pensionsåldern ökar emellertid åter andelen som bor i fler- familj shus, och där innerstaden kan bli ett alternativ. Beträffande små- husområdena gäller följande:

7 Arbetarna är generellt underrepresenterade i små- husområdena. Detta gäller även barnfamiljema.

8 Just i detta avseende har emellertid utvecklingen gått i positiv riktning: arbetarjöräldrarnas representation har ökat, och detta viktiga särdrag bidrar således till minskad segregation i storstadsregionema.

• Sida 98
•  Original

9 Även representationen i småhusområdena av föräldrar som är högre tjänstemän är fortfarande betydligt större än representationen av arbetarföräldrarna (54 resp 35 procent).

10 Pensionerade högre tiänstemäns representation i småhusområdena har minskat. I gengäld har deras repre— sentation ökat i centrum.

Nu vänder vi oss till miljonprogramområdena som förvaltas av all- männyttiga bostadsföretag i förorterna, av vilka många idag måste betecknas som problemområden. De hari många avseenden haft en negativ utveckling. Redan från början präglades många sådana områ- den av bostadsbristen på 60-talet: en snabb bostadsproduktion med en- sidiga miljöer, ofta långt från centrum, där man fick en överrepresen- tation av unga, inflyttare från landsorten, invandrare och låginkomstfa- miljer. Omflyttningen blev hög, problemhushållens andel ökade, de sociala relationerna påverkades negativt, ordningen försämrades och områdena blev utsatta för en förslitning, vilket gav områdena dålig status som i sin tur ledde till ökande utflyttning. I många av dessa om- råden finns idag en överrepresentation av arbetare, socialbidragstagare, låginkomsttagare etc.

11 I allmännyttans miljonprogramområden är arbetar- föräldrama minst fem gånger starkare representerade än högre tjänstemän med barn. Och av de högre tjänstemännen med barn är en betydligt större andel bosatta i småhus- områdena, jämfört med andelen bland arbetarföräldrarna. I småhusområden i närortema är de två gånger starkare re- presenterade. Men just i detta avseende har vi också kunnat konstatera en utveckling mot mindre skillnader mellan de socioekonomiska grupperna.

Bostadsmarknaden

Vi har sett i det föregående att utvecklingen av befolkningsstrukturen i olika typer av bostadsområden i storstadsregionema inom sig rymmer varierande trender: här blandas tendenser i riktning mot avtagande se- gregation och tendenser till ökande segregation, och dessa effekter be- rör olika delar av storstadsregionema.

• Sida 99
•  Original

Vi har tidigare nämt att individernas och hushållens resurser samt de- ras preferenser avgör valet av boendeform, bostadsområde och bostad. I detta avsnitt ska vi titta närmare på bostadsmarknaden, och de för- ändringar som inträffat vad gäller bostädernas kvalitet, storlek och bo— endekostnader. Under de senaste 10 åren har bostadsbeståndet föränd— rats avsevärt i dessa avseenden. Dessa förändringar bör leda till för- ändringar av befolkningsstrukturen i olika typer av bostadsområden. Längre fram kommer vi att diskutera demografiska förändringar som är relaterade till bostadsområdenas åldrande.

Bostadsmarknaden har förändrats i följande avseenden:

] Sanering i den gamla stenstaden

Under de senaste 10—15 åren har ombyggnadema och mo- derniseringen av det äldre bostadsbeståndet skjutit fart. Sa— nering ökar bostadsstandarden, men också boendekostnadema: dels därför att saneringen leder till högre hyresnivåer, dels därför att mindre bostäder slås samman till större i samband med ombyggnad.

Mellan 1975 och 1985 har andelen smålägenheter (mindre än 2 rok) i Stockholms innerstad minskat från 50 till 42 procent. Under dessa 10 år har således 15 000 smålägenheter försvunnit enbart från Stockholms innerstad. I Göteborg och Malmö har utvecklingen varit likartad. Smålägenhetema vari regel äldre och inte fullt moderna, och de hade därför låg hyra. Saneringen innebar i regel avflyttning med en formell rätt att flytta tillbaka eller till en annan bostad, men då ofta till en större och alltid betydligt dyrare bostad. Ofta blev emellertid alternativet en förortslägenhet. Den ökade kostnadsnivån i den moderniserade bostaden drabbar i första hand resurssvaga hushåll, som därmed i praktiken ofta förlorar sina möjligheter till återflyttning till den gamla bostaden eller sitt gamla bo— stadsområde.

Eftersom sanering ofta förutsätter att bo-städema töms, ställs samtliga berörda hyresgästers bostadsval på sin spets vid en och samma tidpunkt: avflyttningen sker ju inte "naturligt" vartefter hyresgästemas hushållssituation eller arbetsplats förändras, eller deras bostadspreferenser således har förändrats,

• Sida 100
•  Original

utan just för att fastighetsägaren ska kunna genomföra saneringen. Därigenom framtvingas en "onaturlig" omflyttning som just kännetecknas av att den kombineras med stora för- ändringar av bostadskostnadema. En eventuell återflyttning efter flera månader eller år, kanske till en annan fastighet, innebär ytterligare ett psykologiskt hinder, särskilt för de äldre. I tabell 5.2 kunde vi se att det var just bland arbetare i de övre åldrarna som innerstadsboendet minskade. Det gäller äldre en— samstående eller samboende arbetare i åldern 45-64 är, liksom pensionerade arbetare. Dessa grupper var sannolikt överrepre- senterade i de gamla mindre och omoderna innerstadslägenhet— ema. Tabell 5.2 visade också att ensamstående äldres och speciellt pensionerade högre tjänstemäns innerstadsboende ökade mycket kraftigt.

Paradoxalt nog kan alltså den stora satsningen på sanering ha lett till att resurssvaga grupper istället för bättre bostäder fick se sig utträngda till mindre attraktiva bostadsområden i förorterna.

2 Ökningen av bostadsrätterna Vidare har ägandeförhållandena förändrats kraftigt i stor- städernas centrum: Mellan 1975 och 1985 har andelen bo- stadsrättslägenheter i Stockholms innerstad ökat från 8 till 16,5 procent. Samma utveckling föreligger i Göteborgs och Malmös kommuner. Enbart Stockholms centrum har således under en tioårsperiod fått cirka 14 000 nya bostadsrätter.

Förändringen har framför allt inträffat inom den gamla stenstaden. Det innebär att en allt större del av innerstads- lägenhetema förutsätter en hög "inträdesbiljett", en mark- nadsmässig köpesumma med en kontantinsats och belåning, vilket naturligtvis ökar boendekostnadema. Samtidigt ger utvecklingen de gamla ägarna en förrnögenhetsökning som kan realiseras vid flyttning, köp av ett småhus eller belåning för annan konsumtion. Utvecklingen av överlåtelseprisema visar att förmögenhetsutvecklingen varit enastående för säljarna. En

• Sida 101
•  Original

trerumslägenhet med bostadsrätt i Stockholms innerstad kostar idag mellen en och två miljoner. Samma utveckling har vi också i förorternas lägenhetsbestånd, men där är priserna betydligt lägre.

Innerstadens bostadsmarknad har således blivit relativt sett mindre åtkomlig för de resurssvaga konsumenterna. Pris- utvecklingen har också haft konsekvenser för hyres- lägenhetema. De betingar också ett reellt värde på marknaden såsom bytesobjekt, t ex vid köp av småhus.

3. Inflationsutvecklingen

Under de senaste 20—30 åren har ägandet av fast egendom blivit särskilt fördelaktigt. Småhusägande i regioner med en överhettad bostadsmarknad har lett till stora förmögenhets- ökningar, och därför har fastighetsprisema pressats uppåt. Det har inneburit att resurssvaga grupper har haft sämre möjligheter att finansiera ett småhusboende i storstadsregionema, och därför har också skillnaderna mellan andelen småhusägare bland arbetare och tjänstemän varit störst i just storstäderna. Förändringarna i avdragsreglerna har under 80-talet ändrat "småhusboendets avkastning" i form av förrnögenhetsökning. Istället har nu bostadsrätterna blivit en bättre penningpla— cering: där har värdestegringarna varit större, eftersom realisationsvinstbeskattningen och förmögenhetsbeskattningen var extremt gynnsamma, och eftersom utbudet på marknaden var mindre. Följaktligen ökade andelen resursstarka som istället valde bostadsrätter. Detta är en bidragande förklaring till den snabbt ökade andelen högre tjänstemän och minskande andelen arbetare i centrum.

Samtliga dessa tre faktorer bör således ha bidragit till de påtagliga för— ändringarna av den socioekonomiska strukturen i framför allt centrum. För att kunna bedöma och jämföra dessa faktorers relativa effekter er- fordras egentligen longitudinella data om förändringar av de enskilda hushållens bosättning. Vi behöver veta vilka som lämnar smålägenhet- erna i centrum, vilka som flyttar i samband med saneringama och inte flyttar tillbaka, vilka som flyttar från resp till bostadsrätterna i cen- trum, och vilka som flyttat från storstädernas småhusområden. Tvär- snittsmaterial av den typ vi har använt här kan ge oss starka hypoteser,

• Sida 102
•  Original

Tabell 5.2 Bosättningsmöster för arbetare resp högre tjänstemän 1 olika hushållstyper. Procenttal. (Exempel: tabellen visar hur många procent av yngre ensamstående arbetare i

storstadsregionerna som är bosatta 1 resp typ av bostadsområde. Radvis jämförelse visar hur resp områden. Dessa andelar kan jämföras med förväntad representation om storstadsregionerna inte vore segregerade, vilket framgår av första kolumnen (områdestypens andel av totalbefolkningen).

starkt resp grupp är representerad 1

Antal intervjuer

Samtliga storstads— områden

REGIONDEL Centrum Närort Ytterort

FÖRORTER

>80 % småhus >80 % bostadsr. >80 % hyresr.

Samtliga Arbetare

1982/88

12349 100.0

16.0 51.3 32.3

3500

100.0

14.4 54.4 30.8

78/81 82/88

100.0

11.3 52.6 35.6

100.0

20.3 48.2 31.5

100.0

22.3 43.3 34.3

Arbetare 78/81 82/88

100.0 100.0

Arbetare 78/81 82/88

100.0

26.0 48.2 25.2

Fms? CDLOr—l

100.0

21.3 48.3 29.9

Högre tjm

78/81 100.0

47.5 39.2 13.4

82/88

100.0

45.4 37.9 16.2

• Sida 103
•  Original

OMRÅDESKLUSTER

35.5 37.0

16.9 20.0

3.4

4.8 1.9

15.5 17.2

7.7 1.7 1.4 9.6

9.1 20.6

11.3 1.4 1.7 9.4 16.2

Hpriv centr —51

Hallm centr

4.9 2.4 13.2

2.4 0.9 14.5 2.4 20.8

0.5 0.4

2.0

1.2

2.0

2.3 11.4

0.9 10.9

1.7 6.4 7.1 6.7 18.8

2.0 10.6

Brätt centr

5.1 14.7

6.9 24.8

.

8.6

Hpriv närort Hallm närort Brätt förort

13.7 10.2

23.1

22.0

4.8 5.9

10.1 10.9

9.5 15.6

11.1

7.1 21.2

13.4 12.3

11.3 12.9

4.5 3.4 11.8 3.4 4.8

10.7

13.7

9.3 5.2 8.9 15.5 7.9 4.8 7.9

12.2

Småhus närort Blandomr närort

5.0 3.5

6.1

3.5 6.0

18.3

7.3 2.5 20.1

6.8 2.4 19.1

5.3 5.5

16.4

7.4 27.3

Hallm ytterort

2.4

6.4

3.7

5.2

Småhus ytterort Blandomr ytter

8.1 8.2 .

8.0

6.0

5.8

MILJONPROGRAMSOMRÅDEN

5.0

2.5 2.4

6.9 8.5 1.9 3.3 2.0 2.1

9.1 8.0

10.1 5.0

2.6

8.7 7.5 2.8

6.0 3.5 2.9

Hallm närort

0.5 2.0

4.0 1.3 7.5

3.9 11.6

1.5 1.5 1.3 8.5 8.1

1.2 1.0 11.0

6.5 3.3

3.4 2.5

Hallm ytterort Brätt närort

2.1

2.4 1.4

4.1

1.8

Brätt ytterort

2.3 1.8

2.4

1.4 1.5

7.3 7.2

3.2 4.5

6.0 6.4

Småhus närort

2.1

9.4

Småhus ytterort

• Sida 104
•  Original

Arbetare 78/81 82/88

Högre 78/81

Arbetare 78/81 82/88

Högre tjm 78/81 82/88

Antal intervjuer 303 456

Samtliga storstads— områden 100.0 100.0

REGIONDEL

Centrum 16.7 15.0 Närort 53.4 43.5 Ytterort 29.7 40.6

FÖRORTER

>80 % småhus 17.5 18.2 >80 % bostadsr. 8.1 5.3 >80 % hyresr. 31.3 32.7

OMRÅDESKLUSTER Hpriv centr —51 1 Hallm centr Brätt centr Hpriv närort Hallm närort Brätt förort Småhus närort

| .

cooocoome HHOQONLO

.

CDOFMCDOP HNOHHWP

Hn—l HNu—i

100.0 100.0

22.2 53.3 24.5 31.0 45.5 23.5

. .

vau—ihoom H XOr—lu—lLOOLOr—I

H

100.0 100.0

LOkOmGXFHkO . NOOPNLDCD NH OCNQ'MLONQ' NOOKOOHN (Xiu—IH

.

100.0 100.0

11.3 11.8 48.0 44.8 40.6 43.4

ONUW LOQ'LD whln mmw

owmwmwm GDOHNkOkOF Nmmmmmm UNHONVKDID

• Sida 105
•  Original

9.6 2.3

28.2

8.6

2 27.8

10.4 22.5

4.2 10.4

7.6 5.0 8.1 5.7

3.8

3.2 12.8

13.0

3.5 10.6

Blandomr närort

.2

2.4 10.2

Hallm ytterort

17.6

9.8 3.8

Småhus ytterort Blandomr ytter

9.6

6.2

7.9

7.0

.

MILJONPROGRAMSOMRÅDEN

1.6 1.6 1.2

10.7 12.7

2

10.0

8.1 10.2

9.6 8.0 3.7

Hallm närort

0.8

8.0 3.9

5.4

2.9

2.4

Hallm ytterort Brätt närort

0.5 0.9

15.3

3.2 2.6

3.8 .

.

5.8

2.6 10.1

3.3 3.2 4.1

Brätt ytterort Småhus närort

12

6.3

4.6 6.7

2.4

14.8 12.1

2.4 7.2

5.9

3.0

Småhus ytterort

• Sida 106
•  Original

Tabell 5.2 forts

Arbetare 78/81 82/88

Antal intervjuer 844

Samtliga

storstads- områden 100.0 100.0 REGIONDEL Centrum 15.6 57.5

26.5 10.8 57.5 31.5

Närort Ytterort

FÖRORTER

>80 % småhus 21.9 26.4 >80 % bostadsr. 7.2 7.8 >80 % hyresr. 23.5 25.2

OMRÅDESKLUSTER

Hpriv centr —51 8.0 6.7 Hallm centr 2.8 0.9 Brätt centr 4.2 2.7 12.3 10.3 19.1 18.9 13.8 14.0 Småhus närort 9.4 11.6

Hpriv närort Hallm närort Brätt förort

Äldre barnlösa par

Högre tjm 78/81 82/88

100.0 100.0

21.9 53.8 24.4 19.2 46.6 34.2

32.5 4.2 3.9 14.9 16.4 14.5 1.1 0.2 2.4 1.5

10.1 7.5 10.2 7.7 8.3 6.9

20.8 19.2

Arbetare 78/81 82/88

100.0 100.0

24.8 57.1 18.0 18.4 59.0 22.1 10.8 10.8 6.6 7.9 28.6 34.6 15.8 10.8 3.4 4.2 3.4 2.3 14.5 12.8 22.9 27.3 12.8 14.5 5.8 4.2

Högre 78/81 100.0

42.0 38.9 19.2 17.1 6.9 14.9 33.4 1.8 10.7 7.5 13.7 9.9

100.0

47.2 33.7 19.1 11.1 4.7 12.8 35.7 2.4 6.0 10.0 12.1 8.8 3.1

Arbetare 78/81 82/88

100.0 100.0

18.3 62.2 19.1 24.2 54.4 21.3 14.8 16.4 7.0 7.5 22.6 27.0 14.7 11.8 2.4 2.1 5.4 3.5 14.3 12.8 17.3 21.5 15.1 14.9 6.4 9.1

100.0

22.3 44.9 32.8 31.0 4.9 7.4 16.7

5.3 6.6 13.1 16.4

100.0

38.5 38.0 23.5 17.9 8.4 9.5 29.2

3.4 6.9 8.2 11.5 7.3

• Sida 107
•  Original

Blandomr närort 6.1 6.9 6.2 Hallm ytterort 5.5 518 2.5 Småhus ytterort 12.6 14.8 11.7 Blandomr ytter 4.5 5.7 5.4 MILJONPROGRAMS-

OMRÅDEN

Hallm närort 4.2 3.7 1.1 Hallm ytterort 2.7 3.3 2.5 Brätt närort 2.5 2.9 3.0 Brätt ytterort 1.8 1.5 0.7 Småhus närort 2.7 4.5 9.8 Småhus ytterort 4.4 4.2 4.8

7.2 1.0 19.7

10.6

0

8.2 _ 3.9 14.7 2.9 8.0 0.7 10.5 6.6

N QOFO

ln G) .

mer—lu—lv ("Hm.—(NH HOONl—IO

• Sida 108
•  Original

men inte ett slutgiltigt svar på den relativa betydelsen hos de ovan nämnda faktorerna.

Till stor del bör emellertid flyttningsrörelserna i storstadsregionema som helhet ha sin bakgrund i "naturliga" demografiska faktorer såsom utflyttning av ungdomar, skilsmässor, dödsfall, byte av arbetsplats osv. I samband med sådana byten kommer emellertid faktorer som gäller de aktuella villkoren på bostadsmarknaden att aktiveras: man tvingas an- passa sig till utbudet (omfattning, kvalitet, kostnader) och till konkur- rensen från andra bostadskonsumenter.

Men förändringarna av villkoren på bostadsmarknaden kan också sti— mulera eller framtvinga en omflyttning utan en naturlig bakgrund i ändrade familjeförhållanden eller arbetsplatsbyten. Exempelvis bör skärpningen av ränteavdragen för egnahem, de höjda taxeringsvär— dena, den minskande reala värdestegringen på småhusen under början av 80-talet, de starka värdestegringarna på bostadsrätterna, modernise— ringen av den gamla stenstaden ha stimulerat en omflyttning: bostadskonsumentema anpassar sig till marknaden. Sådana flyttningar kan tex innebära att man byter ett fördelaktigt läge (innerstads— lägenhet) mot ett småhus i förorterna (till lägre köpeskillning), eller att man tar ut marknadsvärdet på en central bostadsrätt vid byte mot en förortslägenhet osv. Denna "marknadsanpassning" innebär att deti första hand är de resursstarka som kan utnyttja förändringarna på bostadsmarknaden och söka sig till ett attraktivare (och dyrare) bo- ende. Här har vi en kompletterande förklaring till förändringarna av befolkningsstrukturen i innerstaden, i småhusområdena och i allmän- nyttans miljonprogramområden.

Demografiska förändringar

I kapitel 3 kunde vi konstatera att vi under tioårsperioden också hade vissa förskjutningar i den demografiska strukturen: fler ensamstående, färre barn och fler pensionärer. Dessa förändringar förekommer även utanför storstadsregionema. Inom storstadsregionema har vi också sett vissa skillnader i den demografiska strukturens utveckling. I centrum ökar således de förvärvsarbetande, där minskar pensionärerna, och där minskar även de ensamstående relativt sett mer än i resten av stor- stadsregionema. Aven dessa tendenser kan emellertid tolkas i termer av ekonomiska resurser. Boendet i den sanerade och alltmera attraktiva

• Sida 109
•  Original

stadskärnan kräver större inkomster, och de båda nämnda grupperna har genomsnittligt mindre resurser. I stadskärnan finns också fler barn, och det betyder numera att de vuxna är relativt unga och fullt syssel— satta.

Det är svårt att bedöma om dessa demografiska förändringar är relater- ade till ändrade värderin gar av olika boendeformer, i riktning mot en mera urban livsstil och bort från en grön livsstil och ett glesare små- husboende. Antagligen betyder boendets ekonomiska villkor mera för förändringarna av befolkningsstrukturen i centrum.

En annan typ av demografiska förändringar är relaterade till bostads— områdets ålder. Nybyggda områden har i regel en relativt ung befolk- ning. N är bostadsområdet åldras åldras även befolkningen: trots en betydande omflyttning kan befolkningspyramiden innehålla en (successivt minskande) överrepresentation av personer i de åldrar som flyttade in när området var nytt. En förutsättning för en sådan utveck- ling är dock att bostäderna i området är tillräckligt heterogena för att fånga upp ändrade utrymmesbehov (lägenhetsstorlekar). I de äldsta bostadsområdena har denna effekt blivit relativt liten, och där bör man räkna med en föryngring när den generation som flyttade in när områ— det var nytt kommer upp i pensionsåldern och dör undan. Detta gäller nu många bostadsområden i storstädernas centrala delar, som är byggda under 40-50 talet. Nu under 80-talet inträffar dessa demo— grafiska förändringar samtidigt med en snabb modernisering av bostä- derna, bortsaneringen av billiga smålägenheter och en snabb ökning av bostadsrätterna. Dessa faktorer sam verkar således till att öka flytt- ningsrörelsema. Man kan säga att omvandlingen av bostadsbeståndet i den gamla stenstaden försiggår samtidigt med ett generationsskifte. Hur mycket resp faktor betyder kan man emellertid inte bedöma med den typ av tvärsnittsdata vi har haft tillgång till. En rimlig tolkning är att generationsväxlingen ger ett större spelrum åt marknadskrafterna, och därmed en ökning av andelen resursstarka hushåll, eftersom den ökar utbudet av centrala bostäder.

I de minst attraktiva bostadsområdena kan man tänka sig en annan typ av utveckling. De kan spela rollen av genomgångsområden för nya bostadskonsumenter. Storstadens ungdomar, inflyttare från landsorten och invandrare är i första hand hänvisade till de områden där bostads— förmedlingen har ett större inflytande på bostadstilldelningen, och där utbudet är störst. Perifera och ensidiga bostadsområden med dålig yttre

• Sida 110
•  Original

boendemiljö kan drabbas av en anhopning av hushåll med små resur- ser, som i sin tur leder till att området uppfattas som mindre attraktivt och får dåligt rykte. Området hamnar i en ond cirkel där de som kan (dvs har resurser) lämnar det och flyttar vidare till mera attraktiva om- råden, medan de resurssvaga tvingas stanna kvar. I sådana områden tenderar man att istället för ett "naturligt åldrande" av befolkningen få en alltmera markant dominans av hushåll med små resurser, av invand— rare, nyinflyttade i regionen. Den typen av utveckling förekommer i många av de allmännyttiga bostadsföretagens hyreshusområden i för- orterna, som byggdes under miljonprogrammet 1965-75.

Sammanfattning

Vi har visat att den socioekonomiska segregationen i storstads- regionema på det hela taget inte har förändrats mycket, om vi be- traktar storstadsregionema som en helhet. Eftersom vi sätter fördel- ningsperspektivet i centrum har vi emellertid intresserat oss för de mest attraktiva områdena, liksom för de minst attraktiva, såsom detta kan bedömas med utgångspunkt från piisbildning och socioekonomisk struktur. Vi fann varierande tendenser i olika typer av bostadsområden, som kan förklaras i utbudstermer: lägenhetsstorlekar, ägandeforrner, hyresnivåer, bostädernas kvalitet resp områdenas yttre miljö.

En fråga som återstår att besvara är om dessa skilda tendenser kan ha ett samband. Förändringar inom en del av bostadsmarknaden och en viss typ av bostadsområden kan ha återverkningar i andra delar av storstadsregionema. Om de ekonomiska villkoren för boendet förän- dras eller om boendemiljön förändras i en del av storstadsregionema, påverkar detta efterfrågan och bosättningsmönstren mera generellt. På grund av sådana förändringar på bostadsmarknaden kan en gradvis förskjutning av befolkningsstrukturen bidra till ökad eller minskad koncentration av resursstarka hushåll i olika delar av storstadsregion— ema. Sådana selektiva flyttningsrörelser kan ses som en fortlöpande anpassning mellan utbudet på bostadsmarknaden och konsumenternas preferenser och resurser. En sammanfattning av de tendenser vi har kunnat se på basis av vårt tvärsnittsmaterial skulle kunna leda till föl- jande sammanfattning.

Saneringen av innerstaden har haft betydande konsekvenser för boendevillkoren: bostäderna har blivit större och de har moder-

• Sida 111
•  Original

niserats, och därmed har innerstadsmiljön blivit alltmera attraktiv. Men innerstadsbostädema har också fått högre bo- stadskostnader. Samtidigt har en betydande del av lägenhetsbe- ståndet omvandlats till bostadsrätter. Aven detta har ökat boendekostnadema. Värdestegringen på bostadsrätterna inne- bär att framtida bostadskonsumenter tvingas betala extremt höga marknadsvärden.

Denna utveckling leder till att resurssvaga grupper stöts bort. Värdestegringarna i innerstaden attraherar hushåll med höga inkomster eller förmögenheter. En del av dessa resursstarka konsumenter utgörs av äldre småhusägare, med relath höga inkomster och reavinster från sitt småhusboende, som inför sin pensionering flyttar in till centrum. I småhusområdena öppnar sig därmed möjligheter för en mera homogen befolkningsstruk— tur och nu kan arbetarnas småhusboende öka något. Fort- farande är dock arbetarna kraftigt underrepresenterade i småhusområdena. I innerstaden minskar däremot arbetarande- len ganska snabbt.

Arbetarna trängs således ut till förorterna, och speciellt till de minst attraktiva bostadsområdena. Hos de allmännyttiga bo- stadsföretagens perifera bostadsområden från perioden 1965-75 dominerar arbetarna redan tidigare. Där utgör de två tredje- delar. Tjänstemännens allt starkare orientering mot innerstaden samspelar med arbetarnas ökande orientering mot småhusom- rådena.

• Sida 112
•  Original

• Sida 113
•  Original

DEL II - LEVNADSFÖRHÅLLANDEN

Kapitel 6 Utbildning

Variationer ifråga om levnadsförhållanden mellan olika regioner kan uppstå på två sätt: de kan skapas genom strukturella skillnader mellan regionerna eller de kan uppstå genom selektiv flyttning. När det gäller utbildningsskillnader mellan olika regioner är huvudfaktorema ett va- rierande utbildningsutbud respektive skillnader i arbetskraftsefterfrå- gan. Ett bredare utbildningsutbud i storstadsregionema stimulerar na— turligtvis till högre utbildning. I storstadsregionema finns också en större efterfrågan på långtidsutbildad arbetskraft. Man kan säga att dessa båda faktorer samverkar till att skapa bättre levnadsförhållanden i bemärkelsen bättre utbildningsresurseri storstadsregionema.

Men utbildningsnivån i en region påverkas också av flyttningrörel- serna. Storstadsregionema har alltid attraherar långtidsutbildad arbetskraft från landsorten, och omvänt har det i stora delar av landet varit svårt för de lån gtidsutbildade att bo kvar eller återvända till hemkommunen efter fullbordade studier och finna adekvata arbeten.

De regionala strukturskillnadema ifråga om utbildningsutbud och ar— betskraftsefterfrågan måste ses i ett historiskt perspektiv. Den viktig- aste förklaringen till att man skaffar sig högre utbildning är primärt inte utbildningsutbud eller arbetsmarknadens efterfrågan, utan den so- ciala bakgrunden. Föräldrar med lång utbildning stimulerar barnens studiebenägenhet, deras studieresultat och framtidsplaner. I stor— stadsregionema har man traditionellt en överrepresentation av högut- bildade. Denna faktor förstärks således av det lokala utbildningsutbu- det och de lokala arbetsmarknadema i storstadsregionema.

• Sida 114
•  Original

Inom storstadsregionema kan emellertid andra faktorer förklara ut- bildningsskillnader mellan olika bostadsområden. Här är det istället utbildning som resurs för bosättning som bör vara dominerande: högre utbildning innebär möjligheter till högre inkomster, och därmed större förutsättningar att konkurrera på bostadsmarknaden: betala höga boen— dekostnader och höga överlåtelsepriser i de attraktiva bostadsområ- dena. Inom storstadsregionema bör därför en selektiv omflyttning vara en betydelsefull förklaring till variationer av befolkningens utbild- ningsresurser.

Det lokala utbildningsutbudet är således viktigt för den regionala för— delningen av likvärdiga levnadsvillkor. Högskoleutbildningen har en strategisk betydelse i detta sammanhang: högskolorna är viktiga för den lokala näringslivsutvecklingen. 1977 års högskolereform skulle genom lokalisering av nya högskolor utanför storstadsregionema och de gamla högskoleorterna åstadkomma en rättvisare regional för- delning av högskoleutbildningen. Antalet högskolenybörjare har också utjämnats mellan olika län, rekryteringstätheten minskade i vissa av de gamla universitetslänen, och den ökade i de län där den tidigare var låg. Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Uppsala län fick under den senaste tioårsperioden en minskad tillströmning till högskolorna, medan den ökade i Malmöhus län liksom i flera glesbygdslän (Väster— bottens, Blekinges, Gotlands, Värmlands län m fl). Men fortfarande studerar endast hälften av de högskolestuderande i sitt eget hemlän. Det finns också stora skillnader mellan länen: denna andel varierar mellan en och fyra av fem studerande. Storstadslänen behåller natur- ligtvis flest studerande, eftersom utbildningsutbudet är störst där (S CB, 1989).

Den allmänna trenden går emellertid mot en ökning av högskolestudier utanför hemlänet. När man emellertid jämför mellan kommuner fram— står närheten till högskolorna som en betydelsefull faktor. Rekryte— ringstätheten kan vara fyra gånger högre i vissa kommuner (t ex Dan- deryd, Lund) än i de kommuner som har lägst rekrytering.

Var man sedan bosätter sig beror mycket på den lokala arbetsmarkna- den. Man söker sig naturligtvis till orter där de speciella kvalifi- kationer man har är efterfrågade. De högskoleexaminerade är således överrepresenterade i Stockholms och Uppsala län, liksom i Göteborgs och Bohuslän (cirka åtta procent av befolkningen i åldrarna 18-64 år).

• Sida 115
•  Original

Den statistiska redovisningen i detta kapitel omfattar utbildningsnivå resp studiedeltagande. Utbildningsnivån mäts med tre indikatorer. Ex- tremt lågutbildade är personer vars skolgång var kortare än den obli- gatoriska som gällde under deras uppväxttid och i den kommun där de bodde. De slutade således skolan i förtid, och har inte heller komplet- terat sin utbildning sedan dess. Den här gruppen har visat sig ha låg levnadsnivå i de flesta avseenden. Antalet utbildningsår varierar i den här gruppen beroende på deras ålder och i vilken kommun de växte upp. Dessa skillnader speglar skolväsendets expansion under de se- naste 60 åren.

Vi redovisar vidare andelen som endast har förgymnasial utbildning, resp andelen som har eftergymnasial utbildning. Studiedeltagandet beskrivs genom andelen som deltagiti vuxenstudier under den senaste tolvmånadersperioden. Materialet för dessa redovisningar är ULF för åren 1978-1988. Redovisningen omfattar dels jämförelser mellan storstadsregionema och andra delar av landet, dels inomregionala jäm— förelser inom storstadsregionema.

Utbildningsnivå

Cirka tre procent av den vuxna befolkningen är enligt vårt kriterium extremt lågutbildade. De är klart överrepresenterade i glesbygder, men även i en del kranskommuner till stor städerna. Stockholmsregionen har endast cirka en procent extremt lågutbildade. Samma tendenser gäller för andelen som har eftergymnasial utbildning. Enligt tabell 6.1 har 19 procent av landets l6-74-åiingar eftergymnasial utbildning. I Stockholmsregionen gäller detta för 29 procent, i Göteborgs- resp Malmöregionema 25 procent och i norra glesbygden 11 procent. Variationerna mellan olika kommuner är än större: i Danderyd har ca 45 procent någon form av eftergymnasial utbildning, medan glesbygdskommuneri regel ligger på omkring 10 procent Se bilaga 3, tabell B.6.2). Och det är i Stockholms- och Göteborgsregionerna som befolkningens utbildningsnivå ökar starkast. Malmöregionen har där- emot en sämre utveckling än riksgenomsnittet.

En blick på de inomregionala variationerna i storstadsregionema och utvecklingen av utbildningsnivån (tabell 6.2) visar samma tendenser som vi redan konstaterade i kapitel 4. I storstädernas centrum ökar an— delen högutbildade kraftigt under perioden 1978-88. I centrum har 41

• Sida 116
•  Original

procent eftergymnasial utbildning, och där är ökningen hela 12 procent under 10-årsperioden. Utanför centrum är utbildningsökningen störst i bostadsrättsområdena. I allmännyttans hyreshusområden i de yttre för— orterna finns endast 16 procent med eftergymnasial utbildning.

Resultaten visar att vi har betydande skillnader mellan framför allt_den gamla centrala stenstaden och allmännyttans områden i periferin. Aven här kan vi se att dessa områden har blivit alltmera extrema under 10— årsperioden:

de högutbildade har blivit alltmera överrepresenterade i cen- trum och underrepresenterade i periferin.

Småhusområdena i förorterna intar en mellanställning: även där är de högutbildadeöverrepresenterade, men denna tendens tycks ha minskat något. Resultaten överensstämmer med resultaten ifråga om den rums— liga fördelningen av de olika socioekonomiska grupperna i kapitel 3.

Vuxenstudier

38 procent av den vuxna befolkningen har deltagit i någon form av studieaktivitet under det senaste året. Här inkluderas såväl mera om- fattande studier som enstaka kurser av hobbykaraktär och utbildning på arbetstid. Den allmänna utvecklingen under perioden går mot en ökning av andelen studerande (4 procentenheter). Studiefrekvensen i olika regioner är relaterad till bl a sysselsättningsgraden, utbild- ningsnivån och yrkesstrukturen i regionerna. I storstadsregionema är således andelen studiedeltagare störst. Utvecklingen varierar mellan storstadsregionema, där Göteborgsregionen tycks ha en snabbare ut- veckling.

De inomregipnala variationerna i storstadsregionema är relativt be- gränsade. Indikatom är ett globalt mått där även demografiska faktorer (åldersstruktur) inverkar vid sidan av yrkesstrukturen och det lokala utbildningsutbudet. Studiedeltagandet tycks vara störst i centrum och småhusområdena i förorterna, dvs i områden med den bäst utbildade befolkningen.

• Sida 117
•  Original

Tabell 6.1 Utbildningsresurser i olika delar av landet. Procenttal. Genomsnitt för 1983—1988 samt trend 1978—1988.

Inget studie—

HELA RIKET

Nuläge 1983/88

Trend 1978—88

RUT—Regioner

Nuläge 1983/88 Stockholmsregionen Göteborgsregionen Malmöregionen Stödjepunkter i söder Stödjepunkter i norr Mindre regioner i söder Mindre regioner i norr Norra inlandet

Trend 1978—88 Stockholmsregionen Göteborgsregionen Malmöregionen Stödjepunkter i söder Stödjepunkter i norr Mindre regioner i söder Mindre regioner i norr Norra inlandet

—2.0* 6.0* —13

28.7 24.2 24.9 19.6 17.2 12.1 11.9 11.3

Q'kakOmkaLf) r—INNNNMNQ'

—0.7 8.7* —10

⁰ 7.5* —11 —0.2— 3.3 —11 —l.5* 6.5* —13 —1.6 5.7* —14 —3.3* 3.9* —13 —3.5* 3.5* —14 —5.3* 4.3* —15

39.4 .3* 29.9 36.2 35.6 38.3 37.8 47.9 45.5 45.1

.9* .5* .8* .4* .8* .6* .5* .8*

61.8 —4.4

59.1 56.8 63.2 61.4 59.4 64.7 66.9 65.6

—0.3 D —10.4* —5.6 —4.6 —3.7 —4.5 —3.5 —8.3

1) Uppgifter saknas åren 1982, 1983 och 1988. 2) Uppgifter saknas år 1984.

• Sida 118
•  Original

Tabell 6.2 Utbildningsresurser.

Särredovisning av inom—

regionala variationer i storstadsregionerna. Procenttal. Genomsnitt för 1983-1988 samt trend 1978—1988.

Extremt Efter— lågut— gymn bildadl utbildn

Inget studie—

HELA RIKET Nuläge 1983/88 Trend 1978—88

Alla storstadsregioner

Nuläge 1983/88 Trend 1978-88 Regiondel Nuläge 1983/88 Centrum

Närort

Ytterort

Trend 1978—88 Centrum Närort

Ytterort Förortsområden Nuläge 1983/88

> 80 % småhus

> 80 % bostadsrätt > 80 % hyresrätt Trend 1978-88

> 80 % småhus

> 80 % bostadsrätt > 80 % hyresrätt

2.8 19.0 -2.0* 6.0* 2.0 27.6 —0.3— 7.9*

¹ 0 40.7 2.3 24.8 ¹ 9 25.7 —0.3— 12.4*

0.2— 7.7* —1.0 6.4*

¹ 9 30.1 0.8 24.1 ² 7 17.5 ⁰ 5 6.6* -2.2 9.8 ⁰ 8 4.9*

39.4 —l3.3*

32.0 —ll.5*

24.8 34.2 32.2

—9.4*D —12.5* —10.6*

29.4 36.3 38.4

—10.5*A —9.4 —11.2*

61.8 —4.4

59.3 —3.9

55.6 60.6 59.3

—9.0* —4.9 —0.1

55.5 63.3 64.8

—4.1 2.5— —3.3

• Sida 119
•  Original

Områdeskluster Nuläge 1983/88

Hpriv centr —1951 Hallm centr Brätt centr

Hpriv närort Hallm närort

Brätt när— el ytterort Småhus närort Blandomr närort

Hallm ytter

Småhus ytter

Blandomr ytter

Trend 1978—88

Hpriv centr —195l —O.5— 9.2* Hpriv närort —0.6 5.6 Hallm närort 0.2— 3.8 Brätt när— el ytterort —l.2 7.9* Småhus närort 0.5- 6.6 Blandomr närort 1.3— l7.2*D Hallm ytter —0.3— 3.6— Småhus ytter —l.3 6.9 Blandomr ytter —0.8— 4.8—

0

41.3 39.2 35.1 23.4 16.3 23.4 33.4 31.0 16.4 27.8 29.4

CDOHPKOMOPHwH

NHNHNMMHN

.

22.7 31.4 34.6 34.8 38.8 35.4 27.7 32.0 38.4 30.6 31.5 54.4 53.1 65.4 62.4 65.8 63.8 52.4 55.4 64.7 57.7 58.6

—6.7*D —5.9* —ll.1* —13.7* —15.2*

—7.0* —18.2* —6.0— —13.5* —3.3—

—3.6 —2.4— 0.6— —7.4 —lO.8* —O.8 _2.0_ 7.4—

1) Uppgifter saknas åren 1982, 1983 och 1988. 2) Uppgifter saknas år 1984.

• Sida 120
•  Original

Tabell 6.2.forts

Utbildningsresurser.

Särredovisning efter

inomregionala variationer i storstadsregionerna. Procenttal.

Genomsnitt för 1983—1988 samt trend 1978—1988.

Inget studie—

HELA RIKET

Nuläge 1983/88

Trend 1978—88

Alla storstadsre ioner Nuläge 1983/88 Trend 1978—88

Mil'on ro ramområden

Nuläge 1983/88 Hallm närort Hallm ytterort Brätt närort Brätt ytterort Småhus närort Småhus ytterort Trend 1978—88 Hallm närort Hallm ytter Brätt närort Småhus närort Småhus ytterort

² 16.3 ⁷ 14.6 .3 17.7 ⁰ 23.8 ⁸ 31.6 ⁶ 30.8

2.5 —l.2 l 1— —3.3— .. —1.8— ¹ 3.2— ⁰ 6.2

39.4 —l3.3*

32.0 —11.5*

39.2 38.2 40.4 33.7 27.4 29.3

—12.1* —5.3 —9.6 —8.1* "8.0

61.8 —4.4

59.3 —3.9

63.6 64.4 65.8 60.4 54.5 53.1

1) Uppgifter saknas åren 1982, 1983 och 1988. 2) Uppgifter saknas år 1984.

• Sida 121
•  Original

Kapitel 7

Sysselsättning och arbetsmiljö

Sysselsättningen har ökat i hela landet. Vi har haft en starkt ökad för- värvsfrekvens bland kvinnor, parallellt med en svag minskning bland män. Under hela efterkrigstiden har ungdomsutbildningen förlängts, och det har bidragit till att minska sysselsättningen, eftersom inträdet på arbetsmarknaden nu sker allt senare. En faktor som bidrar till en lä— gre sysselsättning är sänkningen av pensionsåldern och ökningen av förtidspensionärerna, som har lett till en sysselsättningsrninskning i absoluta termer bland äldre män. Sammantaget har vi emellertid haft en klar ökning av sysselsättningen, även under perioden efter 1975, och den ökningen kan helt tillskrivas kvinnornas utträde på arbets— marknaden. Mellan 1950 och 1985 ökade kvinnornas förvärvsfrekvens från 33 till 85 procent.

Utvecklingen på arbetsmarknaden domineras av två huvudtendenser. En sysselsättningsökning inom industrin avlöstes av en expansion av tjänstesektorn, och sedan början av 70—talet särskilt den offentliga sektorn. Kvinnornas sysselsättningsökning kom således i den offent— liga sektorn (vård, omsorg, utbildning). Den andra trenden gäller spe- cialisering och professionalisen'ng inom arbetslivet. De traditionella arbetaryrkena minskade och tjänstemannayrkena expanderade. Aven inom resp yrken skedde omfattande förändringar. Mekanisering av ar- betaryrkena ändrade arbetets innehåll. Och alltflera yrken är numera kvalificerade: de kräver lång utbildning och ger möjligheter till själv- realisering.

Dessa allmänna utvecklingstendenser har haft konsekvenser för ut- vecklin gen av arbetsmarknadema i olika delar av landet, och för be— folkningens bosättningsmönster. Storstadsregionema utvecklades från

• Sida 122
•  Original

nationella servicecentxa till nationella kompetenscentra, och de har alltmera dominerat Över landsorten under de senaste decennierna. Till— växten av den offentliga sektorn var inte större än i landet i sin helhet, utan det var mest inom företagssektom som storstadsregionemas do- minans blev allt starkare. Eftersom dessa tjänster är förknippade med hög utbildning innebar utvecklingen att storstadsregionema kom att bli nationella kompetenscentra (ERU,1989). Denna utveckling förstärks av att det är i storstadsregionema som utbildningsutbudet är störst, sär- skilt inom högskolesektom. Denna bild gäller framför allt för Stock- holmsregionen, som har blivit ett alltmera dominerande nationellt centrum. Stockholmsregionens roll som knutpunkt för nationella och internationella kontakter har förstärkts. Samtidigt har Göteborgsregio- nens nationella roll blivit svagare. Dess betydelse som landets ledande import- och exporthamn har blivit mindre markant, och den karakteri— seras idag framför allt av en stor industrisektor. Malmöregionen har omvandlats från ett centrum för nationell industriproduktion till ett re— gionalt servicecentrum (ERU,1989).

Under efterkrigstiden har storstadsregionema fått en betydande befolk— ningstillväxt. Sedan 1950 har storstadsbefolkningen ökat från 27 till 34 procent av landets totalbefolkning. Vid en utveckling mot full syssel- sättning för både män och kvinnor blir de stora städerna särskilt at- traktiva: deras större arbetsmarknad ger bättre valmöjligheter för alla i familjen. På mindre orter är utbudet av arbetstillfällen mindre och även mindre varierat.

Storstadstillväxten förde med sig att storstadsregionemas yta växte, och den nya befolkningen bosatte sig allt längre ut från stadskärnan. Inom storstadsregionema uppstod en inre differentiering: nya och mo- derna bostäder byggdes utanför centrum, och där ligger också huvud- delen av småhusen. En betydande andel av de nya kvalificerade arbe- tena ligger emellertid i centrum, på relativt stort avstånd från de nya bostadsområdena, och med långa resavstånd. På sikt bör därför inner- staden bli alltmera attraktiv som bostadsområde för personer med kva- lificerade yrken. Detta aktualiseras också med anledning av saneringen av den gamla stenstaden under de senaste 10 åren .

• Sida 123
•  Original

Sysselsättning och välfärd

Sysselsättningsutvecklingen är av central betydelse för befolkningens materiella levnadsförhållanden. Trots den ekonomiska krisen har sys- selsättningen fortsatt att öka även efter 1975. Det är bland kvinnorna hela ökningen har fallit, och den faller i huvudsak inom den offentliga sektorn. Kvinnornas sysselsättningsökning har parerat reallöneförsäm— ringarna. Den har också inneburit en allmän inkomstutjämning mellan hushållen, och en allt större andel av de vuxna har blivit ekonomiskt självförsörjande. Samtidigt har ATP slagit igenom: årskullar utan eller med minimal ATP har ersatts av nya årskullar av pensionärer med full ATP. Även detta har bidragit till en inkomstutjämning mellan hus- hållen. Sysselsättningen fortsätter nu att öka genom att arbetstiderna per anställd tenderar att öka: deltidsarbetet bland kvinnorna ersätts alltmera av längre arbetstider. Det innebär att hushållens inkomster liksom inkomstfördelningen fortsätter att utvecklas i rätt riktning. Samtidigt som undersysselsättning blir mera ovanlig innebär den emellertid ett problem framför allt i glesbygder med en svag arbetsmarknad.

En grupp vars ekonomiska villkor har utvecklats sämre än ge- nomsnittet är ungdomarna. Deras inkomstutveckling har släpat efter: ungdomsutbildningen har förlängts successivt och arbetslöshets- riskema har i allmänhet varit större bland ungdomarna. Inkomsterna har kommit senare och är mera osäkra.

Sysselsättningen har länge varit högst i storstäderna, och många av de nya kunskapsorienterade arbetena faller inom just storstadsområdena. Stockholms- och Göteborgsregionen har länge haft lägre arbetslös- hetstal, och storstadsbefolkningen har också en fördel i större valmöj- ligheter genom ett större utbud av arbetstillfällen.

Inom storstadsregionema finns det vissa skillnader mellan olika typer av bostadsområden som speglar sambandet mellan sysselsättning och inkomster, resp bostadsområdenas ålder. I kapitel 4 visade vi att tjän- stemän var överrepresenterade i de attraktiva bostadsområdena och att den tendensen hade förstärkts. Kostnadsutvecklingen talar för att hus— hållen i sådana bostadsområden i allt större utsträckning måste vara fullt sysselsatta. Vi kunde konstatera i materialet från folkräkningarna att sysselsättningsökningen var kraftigast i just centrumområdena.

• Sida 124
•  Original

Sysselsättning

I detta kapitel behandlas två aspekter på sysselsättning. Vi inleder med en redovisning av arbetskraftsdeltagandet resp arbetslöshet, och av- slutar med några mått på arbetsmiljö.

Inledningen till tabell 7.1 ger den allmänna sysselsättningsutveck- lingen i hela landet: Vi konstaterar att andelen sysselsatta har ökat med 3 procentenheter till 71 procent av hela befolkningen i åldern 16-74 år. Förändringarna är sammansatta av en svag sysselsättningsminsknin g i de övre åldrarna (tidigare pensionering och förtidspensionering bland män), mera studier bland ungdomar, men en stark sysselsättningsök— ning bland kvinnor i alla åldrar. Andelen heltidsarbetande ligger på 63 procent, vilket inte innebär någon större förändring under tidsperioden. . Fyra procent är utslagna från arbetsmarknaden, dvs förtidspensione- radc eller långvarigt arbetslösa (sedan minst sex månader). Också det är relativt oförändrat, och inte heller andelen akut arbetslösa har ökat. De utgör 1988 cirka två procent. Däremot har andelen som har varit arbetslösa (någon gång under de senaste fem åren) ökat med två pro- centenheter till 14 procent. När detta skrivs tycks emellertid tillförsik— ten inför framtiden ha förbättrats: nu är 12 procent "oroliga för att bli arbetslösa", vilket är klart lägre än 1978. Bakom denna siffra döljer sig ett medelvärde för perioden 1983-88. Under högkonjunkturens 1988 låg siffran på sju procent.

Stockholmsregionen har högst sysselsättning liksom flest heltidsarbet- ande. Göteborgs- och Malmöregionema ligger några procentenheter lägre och ganska nära andra större städer. Landets glesbygdsområden ligger ca 10 procentenheter efter Stockholmsregionen. Stockholmsre- gionen har också fa'rre utslagna, färre akut arbetslösa och färre som har egen erfarenhet av arbetslöshet än riket i övrigt. Göteborgs— och Mal- möregionema liknar mera övriga större städer och i glesbygdema är andelarna som drabbas av dessa problem dubbelt så stora som i Stock— holmsregionen. Både Göteborg och Malmö ligger emellertid över riksgenomsnittet. I viss mån är dessa siffror en underskattning av otryggheten, eftersom selektiv flyttning kan inverka på resultaten.

De inomregionala skillnadernai storstadsregionema bör i första hand ses i ljuset av det bosättningsmönster som ges av marknadskraftema på bostadsmarknaden: boendekostnader (insatser, månadskostnad) i rela— tion till de boendes ekonomiska resurser, samt olika gruppers boende-

• Sida 125
•  Original

Tabell 7.1 Sysselsättning och arbetslöshet i olika delar av landet. Procenttal. Genomsnitt för 1983—1988 samt trend 1978—1988. Syssel— Ej hel— Långvar. Arbets— Arbets- Orolig satta tid/hel— arbets— lös löshets— bli ar— helårl lös erfaren2 betslös3

HELA RIKET Nuläge 1983/88 71.0 36.9 4.3 2.2 14.2 12.4 Trend 1978—88 3.4*D 0.5 0.2- OT 2.2*T —5.1 RUT—Regioner Nuläge 1983/88 Stockholmsregionen 75.8 31.7 Göteborgsregionen 72.2 36.6 Malmöregionen 72.3 37.5 Stödjepunkter söder 70.4 37.9 Stödjepunkter 70.1 38.6 Mindre regione i söder 70.4 38.2 Mindre regione i norr 66.5 39.5 Norra inlandet 63.3 41.3 Trend 1978-88 Stockholmsregionen 2.5* - Göteborgsregionen 6.9* Malmöregionen 4.1— Stödjepunkter i söder

54

10.7 10.1 14.0 9.7 13.4 14.1 13.4 12.6 16.4 12.5 15.1 13.1 16.6 14.4 19.8 17.6

. .

r—IGXNNQ'WNO

H H 0 C -rl-HHH

mmqtvmwmw

.

wmmmmr—lu—tb Hr—lr—INNNMQ'

* m a . I &

& xo' | &

m m | m v m m m m M N | v Q | | % Q | E—rE—uE—uE—t

| N

Q

Q

r—| N N O m m m N % v N V H G H M N

2 Stödjepunkter l norr 1 8 Mindre regioner i söder 4.0*

3 5 0

& m Q I | m e" Ei Ett—1 * * B. (D .e' l I N Q &

Mindre regioner i norr Norra inlandet

G H W N N m v H En ko o' ko o'

1-3) Se fotnoter under tabell 7.2.forts.

• Sida 126
•  Original

Tabell 7.2 Sysselsättning och arbetslöshet. Särredovisning av

inomregionala variationer

Genomsnitt för 1983-1988 samt trend 1978—1988.

Syssel— Ej hel— tid/hel- arbets-

satta

helår1

¹ storstadsregionerna. Procenttal.

Långvar. Arbets- Arbets- Orolig

lös lös

löshets— bli ar- erfaren2 betslös3

HELA RIKET Nuläge 1983/88 Trend 1978-88

ALLA STORSTADSOMRÅDEN

Nuläge 1983/88

Trend 1978-88 Regiondel Nuläge 1983/88 Centrum Närort

Ytterort

Trend 1978-88

CEntrum

Närort

Ytterort Förortsområden Nuläge 1983/88

> 80 % småhus

> 80 % bostadsrätt

> 80 % hyresrätt Trend 1978—88

> 80 % småhus

> 80 % bostadsrätt

> 80 % hyresrätt

71.0 3.4*D 74.2 4.2* 69.9 72.0 79.2

10.3* 1.1— 4.5*

79.0 69.6 70.8

5.8* —6.7 —4.1—

VNV) MW'N

—2.7* —0.2—

14.2 12.4 OT 2.2*T —5.1 11.8 10.7 1.2*T —5.7 14.3 10.6 12.1 11.2 10.3 10.1

⁴ 4 -7.2 1.5 T —5.6* ⁰ 4 T -4.9

1.5 T —2.6— —0.6 T —4.9 -0.3— —5.4

• Sida 127
•  Original

Områdeskluster Nuläge 1983/88 Hpriv centr -1951 71.2 31.6 Hallm centr 71.7 35.6 Brätt centr 60.4 29.7 Hpriv närort 70.1 30.9 Hallm närort 69.6 32.4 Brätt när— el ytterort 71.5 31.5 Småhus närort 76.5 39.0 Blandomr närort 73.5 38.3 Hallm ytter 78.5 27.4 Småhus ytter 80.9 37.7 Blandomr ytter 79.0 35.0 Trend 1978-88 Hpriv centr —1951 9.0* Hpriv närort 0.5- Hallm närort -2.6— Brätt när— el ytterort 1.4- Smähus närort 1.5— Blandomr närort 6.0 Hallm ytter —1.8 — Småhus ytter 9.1* Blandomr ytter 2.6-

r-srcoaomookommmm NLOQ'MkDMNMLDI—IN

O

(") v—I

Q'

r—l H mmhmammmmmc» HNONNr—iv—lr—INOO

o m I v w | & G I N N | &

H 10 v H I | m ") | & * | Oa Q ou H

& & m % v m m m m m a N m m m e m w H %

! ko sa'

!

hmmm") N

|

I SD ._| V V E—t

1-3) Se fotnoter under tabellen på nästa Sida.

• Sida 128
•  Original

Tabell 7.2.forts Sysselsättning och arbetslöshet. Särredovisning av

inomregionala variationer l storstadsregionerna. Procenttal. Genomsnitt för 1983-1988 samt trend 1978-1988.

Syssel— Ej hel— Långvar. Arbets- Arbets— Orolig satta tid/hel— arbets- lös löshets— bli ar— helår1 lös erfaren2 betslös3 HELA RIKET Nuläge 1983/88 71.0 36.9 4.3 2.2 14.2 12.4 Trend 1978—88 3.4*D 0.5 T 0.2- OT 2.2*T —5.l ALLA STORSTADSOMRÅDEN Nuläge 1983/88 74.2 34.2 3.5 1.6 11.8 10.7 Trend 1978—88 4.2* —0.9 T —0.3- —0.1— 1.2*T —5.7 Mll on ro ramområden Nuläge 1983/88 Hallm närort 69.7 33.2 7 Hallm ytter 78.5 26.0 6 Brätt närort 69.6 37.1 5. l 2 1

⁷ 18.9 20.1 ² 20.1 12.7 .2 12.4 23.8 ³ 11.8 9.1 ⁹ 7.1 10.1 ⁸ 7.1 11.4

Brätt ytterort 73.0 27.4 Småhus närort 80.4 38.0 Småhus ytterort 79.3 35.2 Trend 1978-88 Hallm närort —5.4— 1.2- 2.7— —0.9 —0.1- —0.2— Hallm ytter —5.4- —6.5 T 5.9 4.3 —3.9— .. Brätt närort —4.6— .. 1.0— -3.0— —3.8 .. Småhus närort 1.0- 0.8— 1.0 0.7— -0.5 —4.2 Småhus ytterort 4.2 —6.5 —0.1 0.1- 2.6 1.6 1) Enbart anställda. 2) Uppgifter saknas år 1978. 3) Enbart sysselsatta. Uppgifter saknas åren 1982—83 och 1986-87.

• Sida 129
•  Original

preferenser. Vi har sett i kapitel 4 att högre tjänstemän i de övre åld— rarna tenderar att bli alltmera överrepresenterade i centrum, och att andelen ensamstående samt pensionärer minskar. Den främsta orsaken bör vara förändringarna av bostadsbeståndet (färre smålägenheter och färre omoderna bostäder) och därmed av boendekostnadema. Syssel- sättningssituationen för de boende bör i huvudsak vara en följd av de omflyttningar som denna utveckling alstrar.

I tabell 7.2 kan vi se att sysselsättningsgraden fortfarande är lägsti centrum, vilket hänger samman med en högre andel äldre. Den har emellertid ökat mest där, och detta bör bero på en ökad inflyttning av yrkesaktiva 1 den övre medelåldern. I centrum finns också en ökande andel som arbetar heltid. Ökningen är större än i förorterna. Tendensen är således tydlig och den understryker vad vi fann 1 kapitel 4: stor- stadsregionemas kärna tenderar att utvecklas i riktning mot ett bostadsområde för fullt sysselsatta tjänstemän på högre nivå och i den övre medelåldern. I centrum finns emellertid fortfarande en överrepre- sentation av icke förvärvsaktiva resp icke heltidssysselsatta.

I förorterna hittar vi variationer som hänger samman med bo— sättningsmöstren för olika typer av hushåll. I småhusområdena ökar nu sysselsättningen. Det bör i första hand bero på den allmänna syssel— sättningsökningen bland kvinnor i barnhushållen.

I tabell 7.2 ser vi vidare sambandet mellan boendeform och trygghet på arbetsmarknaden. I småhusområdena dominerar de som har en stark ställning på arbetsmarknaden, och detta är ju ofta också en förutsätt- ning för att kunna välja det relativt dyra småhusboendet i stortstadsre- gionema. I småhusområdena är således personer med arbetslöshetser- farenhet, akut arbetslösa, utslagna från arbetsmarknaden, och personer som känner oro för sin sysselsättning klart underrepresenterade. Dessa grupper är istället överrepresenterade i flerfamilj sbostadsområdena, särskilt i rena hyreshusområden, och hos allmännyttiga bostadsföretag. Allmännyttans miljonprogramområden i förorterna tycks ha den mest utsatta befolkningen. Var femte vuxen 1 allmännyttans hyresområden från miljonprogrammet har varit arbetslös någon gång under de se— naste fem åren.

• Sida 130
•  Original

Arbetstider

Arbetsmiljön redovisas endast översiktligt i detta kapitel. De konkreta arbetsförhållandena i olika regioner och för befolkningen i olika bo- stadsområden bestäms i huvudsak av den lokala yrkesstrukturen, och bosättningsmönstren för olika yrkesgrupper. I tabell 7.3 visas hur ar- betstiderna resp hur den kronkreta arbetsmiljön ter sig.

Arbetstidema i tabell 7.3 kompletterar den bild som vi fick i tabell 7.1 av arbetskraftsdeltagandet. Vi arbetari medeltal 35.9 timmar per vecka, och arbetstiderna ökar med knappt en timme på 10 år. I stor- stadsregionema har man de längsta arbetstiderna, och Stockholmsre- gionen ligger högst även här. Eftersom restiderna är längst i storstads- områdena innebär detta att även den sammanlagda bruttoarbetstiden är längst i Stockholmsregionen. Eftersom storstadsregionema har en överrepresentation av kvalificerade tjänstemannayrken är obekväma arbetstider mera sällsynta.

Inom storstadsregionema hittar vi variationer som speglar variationen mellan olika yrkesgruppers bosättningsmönster (tabell 7.4). Vi kan konstatera att hyreshusområdena i förorterna, särskilt allmännyttans från miljonprogrammet har en överrepresentation av personer som har obekväma arbetstider (var fjärde i ytterortema). I de mera attraktiva bostadsområdena (t ex småhusområden i närförortema) ligger den an— delen på cirka 12 procent.

Arbetsmiljö

Skillnaderna i yrkesstrukturen leder också till regionala skillnader när det gäller befolkningens arbetsmiljö. I tabell 7.3 visas att befolkningen i storstadsregionema, och då speciellt Stockholmsregionen, i praktiskt taget alla avseenden har bättre fysiska arbetsförhållanden: arbetet är mera sällan fysiskt tungt, mindre bulhigt, och dessutom mindre mo— notont. Däremot är flera berörda av "psykisk ansträngning", som är vanligare i mera kvalificerade arbeten. Göteborgsregionen är mindre extrem i dessa avseenden, vilket hänger samman med en mera omfat- tande industrisektor.

De inomregionala variationerna följer samma mönster. Centrumbe- folkningen har mera kvalificerade arbeten, och följaktligen något

• Sida 131
•  Original

Tabell 7.3. Arbetsförhållanden i olika delar av landet. Procenttal.

Genomsnitt för 1983—1988 samt trend 1978—1988.

Öronbe— dövande buller2

Psyk.an— sträng- ande2

HELA RIKET Nuläge 1983/88 35.9 18.6 24.2 Trend 1978—88 0.9*D 1.7* 4.0* RUT-Regioner Nuläge 1983/88 Stockholmsregionen 37.1 15.1 20.5 Göteborgsregionen 36.0 21.2 23.4 Malmöregionen 35.9 16.4 20.0 Stödjepunkter i söder 35.6 18.3 24.7 Stödjepunkter i norr 35.4 20.5 24.0 Mindre regioner i söder 35.6 18.5 27.4 Mindre regioner i norr 35.2 24.4 27.3 Norra inlandet 35.3 18.8 24.5 Trend 1978—88 Stockholmsregionen 1.2* 0.9— 2 Göteborgsregionen 0.3- 5.9* 4 Malmöregionen —0.4— 0.3- 1 Stödjepunkter i söder 0.7*D 1.9 5.0* Stödjepunkter i norr 0.9— —0.3— 3 Mindre regioner i söder 1.1* 1.5 5 Mindre regioner i norr 0.8* 4.0* 7 Norra inlandet 1.2 0.3— -1.

9.6 —2.5*

LOGXXDO'SON Hr—l [*OHI—IQ'r—lmm mm l—Iv—i

10.5 12.3 11.4 11.0 12.1 12.1 12.4 13.0

—3.5*T 0.1 T —0.3 —l.6 T —0.3 T 0.3 T

1) Enbart anställda. 2) Enbart sysselsatta.

• Sida 132
•  Original

Tabell 7.4 Arbetsförhållanden. Särredovisning av inomregionala

variationer l storstadsregionerna. Procenttal. Genomsnitt för 1983—1988

samt trend 1978—1988.

HELA RIKET Nuläge 1983/88 Trend 1978—88 ALLA STORSTADSOMRÅDEN Nuläge 1983/88 Trend 1978-88 Regiondel Nuläge 1983/88 Centrum Närort Ytterort Trend 1978—88 Centrum Närort Ytterort Förortsområden Nuläge 1983/88 > 80 småhus > 80 % bostadsrätt > 80 % hyresrätt Trend 1978—88 > 80 % småhus > 80 % bostadsrätt > 80 % hyresrätt

du

Normal Annat Dagliga Öronbe- Psyk.an— Jäktigt vecko- än dag— tunga dövande sträng— och en— arb.tid1 tidl lyft2 buller2 ande2 formigt2

35.9 18.6 24.2 9.6 39.4 11.6 0.9*D 1.7* 4.0* —2.5* 1.9 T —1.2 T 36.6 16.8 21.0 6.5 43.3 11.3 0.6— 1.9 3.0 -1.4 0.8 T -1.7 T

37.3 18.1 17.7 5 2 36.3 17.0 21.8 6.7 42.2 12.5 36.7 16.0 21.3 6 7

⁴ -4.2*T 0.5— 2.5 4.7 —2.1 0 —0.6 T ⁵ -l.9 T

• Sida 133
•  Original

Områdeskluster Nuläge 1983/88

Hpriv centr —1951 37.3 18.1 16.4 Hallm centr 37.1 15.1 21.1 Brätt centr 37.0 16.9 24.7 Hpriv närort 36.8 18.6 23.0 Hallm närort 36.9 20.2 25.9 Brätt när— el ytterort 36.8 16.7 25.8 Småhus närort 35.8 12.8 15.9 Blandomr närort 35.7 15.8 19.5 Hallm ytter 36.8 23.2 31.8 Småhus ytter 36.3 14.4 18.0 Blandomr ytter 36.9 12.9 19.3 Trend 1978—88

Hpriv centr -1951 0.8 —0.6 — Hpriv närort 1.0— 6.1

Hallm närort 1.0— 1.6— Brätt när- el ytterort 0.9— 4,3— Småhus närort 0 2.9 Blandomr närort 0.1— —2.8 Hallm ytter 0.1— 6.8- Småhus ytter 0.8- 2.3— Blandomr ytter 1.0— 0.4- — 1) Enbart anställda.

2) Enbart sysselsatta.

49.7 9.8 47.1 16.6 58.6 13.5 41.9 15.7 40.9 15.7 43.2 13.5 43.1 7. 42.4

39.9 1 41.2

45.7

VMOQLOONOOWPQ' voor-mmr-mmchmw

Q —k eo N 1 'n #*

& 00 O | Q 5 m H 'n'—10% I | v 0 I l m

_

Eq H N | m G | | N O | "30000 & m m % m m V N G

& m e VH | & H H o m | | m % % H | | | [N

cu så | NO 10 l 05 N | V' U)

• Sida 134
•  Original

Tabell 7.4.forts

Arbetsförhållanden. Särredovisning av inomregionala

variationer 1 storstadsregionerna. Genomsnitt för 1983—1988 samt

trend 1978—1988.

Annat vecko— än dag- arb.tid1 tidl

Dagliga tunga lyft2 Öronbe— dövande buller2

Psyk.an— Jäktigt sträng- ande2

och en— formigt2

HELA RIKET Nuläge 1983/88 Trend 1978-88 ALLA STORSTADSOMR Nuläge 1983/88 Trend 1978-88 Miljonprogramområden Nuläge 1983/88 Hallm närort Hallm ytter Brätt närort Brätt ytterort Småhus närort Småhus ytterort Trend 1978-88 Hallm närort Hallm ytter Brätt närort Småhus närort Småhus ytterort

35.9 0.9*D 18.6 1.7*

36.6 0.6— 16.8 1.9

27.6 34.1 27.2 25.7 15.2 14.0

1) Enbart anställda. 2) Enbart sysselsatta.

• Sida 135
•  Original

mindre fysisk belastning i arbetet. Det gäller också småhusområ- dena i förorterna. De som har tunga arbeten bor framför allt i hyreshusområden i förorterna, och särskilt hos allmännyttan och i miljonprogramområdena.

• Sida 136
•  Original

.

d i "_'i I .'|. & .

155-ii Hi!. :

• Sida 137
•  Original

Kapitel 8 Inkomster

Geografiska variationer av befolkningens inkomster beror i princip på tre huvudfaktorer. De lokala arbetsmarknadema (arbetstillfällen, yr- kesstruktur och lönenivåer) förklarar variationerna mellan stora geo— grafiska områden, dvs de indelningar av hela landet som tillämpas i denna rapport. De inomregionala variationerna inom mindre geografi- ska områden som fungerar som en gemensam arbetsmarknad, kan där— emot återföras till de lokala bostadsmarknademas sätt att fungera. Där räknar vi med att befolkningens bosättningsmönster är en konsekvens av bostadsområdenas attraktivitet och av boendekostnadema: de re- sursstarka hushållen tenderar att bli överrepresenterade i de attraktiva områdena. Utöver dessa effekter kan vi räkna med att demografiska faktorer av betydelse för boendepreferenser kan inverka. Exempelvis väljer bamfamiljer oftare ett småhusboende. Aven skillnader i ålders— struktur kan förklara variationer mellan olika delar av landet. Sådana variationer har delvis en bakgrund i den allmänna urbaniseringsproces- sen. Inom storstadsregionema spelar även bostadsområdenas ålder en viss roll: tendensen att bo kvar i den bostad eller det bostadsområde där man först bosatte sig innebär att befolkning och bostadsområden åldras tillsammans. Man får således en överrepresentation av äldre i de äldre bostadsområdena.

Flera av de inkomstmått vi använder i detta kapitel beskriver indivi- dernas ekonomiska resurser i relation till deras behov: de tar hänsyn till den försörjningsbörda man har och därmed till levnadskostnadema (tabellerna 8.1-4). Dessa beräkningar visar "levbarheten" i olika regio- ner och bostadsområden. En dålig inkomstsituation kan således bero på dåliga inkomster, men även på höga bostadskostnader, hög för- sörjningsbörda etc. Det innebär att vi delvis tar hänsyn till att man be- höver ha högre inkomster i vissa typer av hushåll resp regioner, bero- ende på omständigheterna. En viktig skillnad mellan storstäderna och

• Sida 138
•  Original

resten av landet är boendekostnadema som inte beaktas i samband med inkomstberäkningama. Boendekostnadema tar vi istället upp i ett sär— skilt appendix till kapitel 11.

I detta kapitel använder vi statistik dels från ULF, dels från HINK (undersökningarna av hushållens inkomster). Redovisningen i tabell- erna 8.1-2 bygger på HINK som har längre tidsserier (1978-1987), medan tabellerna 8.3-4 bygger på ULF som här i huvudsak enbart om- fattar perioden 1983-87. Undersökningarna kompletterar varandra: HINK ger bättre information om olika inkomstslag och ULF om im- komstproblem. Vi inleder redovisningen med några delkomponenter i befolkningens totala inkomster. Sedan går vi över till ett sammanfatt- ande inkomstmått: disponibel inkomst per konsumtionsenhet.

Lön

Vi inleder med en redovisning av löneniVåema enligt deklarations— material som utnyttjats i HINK 197 8-87. Beräkningarna avser inkomst av tjänst för personer i åldrarna 16—74 år som har haft sådana in- komster. Här ingår således alla anställda. Variationerna har att göra med två faktorer: dels lönenivå (timlön) dels arbetstidsvolym under året. Regionala variationer som visas i tabellerna beror på båda faktor- erna.

I tabell 8.1 visas att lönerna (i 1988 års penningvärde) ligger väsent- ligt högre i storstadsregionema. Stockholmsregionen har en lönenivå som ligger drygt 30 procent högre än i norra glesbygden och nästan 10 procent högre än i Göteborgs— och Malmöregionema sammantagna. Tabellen visar däremot också att Stockholmregionen, tillsammans med de norra delarna av landet, har haft en sämre löneutveckling än de än- dra storstäderna.

Inom storstadsregionema är löneskillnadema också ganska stora. De speglar olika socioekonomiska gruppers bosättningsmönster, och överensstämmer därför med de resultat vi fann i kapitel 4. I småhus- områdena bor en mera välsituerad befolkning med högre löner, särskilt i de mera attraktiva områdena nära stadskärnan. Där ligger lönerna på 108 000 kronor per år. I allmännyttans miljonprogramområden i för- orterna ligger lönerna på cirka 80 000 kronor, alltså en tredjedel lägre. I centrumområdena motsvarar lönerna genomsnittet för storstäderna

• Sida 139
•  Original

Tabell 8.1 Inkomstförhållandenl i olika delar av landet. Genomsnitt för 1983—1987 samt trend 1978—1987. Källa: HINK 1978—87. Lön Disp Skuld- Social— Antal Fri ink/ke räntor bidrag sjdag bil (tkr) (tkr) (tkr) (tkr) /år (%) HELA RIKET Nuläge 1983/87 86.9 59.2 2.7 3.6 18.2 2.9 Trend 1978—87 —3.5* 4.0* 2.2* 1.7* —2.5- ..

H—Regioner Nuläge 1983/87

Hl HZ H3 H4 H5

Stockholm Göteborg,

Malmö

Större kommuner

Södra mellanbygden

Norra tätbygden

99.2 91.7 85.2 80.1 81.6 66.0 61.8 57.7 55.9 57.3

. .

18.2 18.8 17.9 18.1 19.0

.

VHF:—ICON WQNNr—lu—l PNNHOW QMNNNr—l

HG Norra glesbygden 75.7 54.2 17.5

Trend 1978—87

Hl Stockholm —6.6* 5.3* 3.7* 1 2 HZ Göteborg, Malmö -0.3 5.6* 3.4* 1 1

H3 Större kommuner —3.3 3.1 1.5* 2.3 l 4 1 7 2 4

H4 Södra mellanbygden —2.0* 3.9* 2.0* HS Norra tätbygden —7.2* 3.6* 1.6* HG Norra glesbygden —4.7* 1.4 1.1*

1) Samtliga beräkningar i detta kapitel är utförda 1 fast penningvärde (1988).

• Sida 140
•  Original

Tabell 8.2 Inkomstförhållanden. Särredovisning av inomregionala

variationer l storstadsregionerna. Genomsnitt för 1983—1987 samt trend 1978-1987. Källa: HINK 1978-87.

Lön Disp Skuld- Social— Antal Fri ink/ke räntor bidrag sjuk— bil. (tkr) (tkr) (tkr) (tkr) dgr/år (%)

HELA RIKET

Nuläge 1983/87 86.9 59.2 2.7 3.6 18 2 2.9 Trend 1978—87 —3.5* 4.0* 2.2* 1 7* —2.5— Alla storstadsområden

Nuläge 1983/87 96.3 64.5 4.2 4.4 18.5 4.6 Trend 1978-87 —4.1* 4.7* 3.4* 1.8 —4.5

Regiondel Nuläge 1983/87 Centrum 95.4 65.5 Närort 94.6 63.6 Ytterort 99.0 65.1 Trend 1978-87 Centrum —3.5 8.6* 7.0* Närort —3.1 3.0 2.3* Ytterort —6.2* 5.3* 3.2* Förortsområden Nuläge 1983/87 > 80 % småhus 106.6 68.1 4.9 > 80 % bostadsrätt 89.6 60.8 2.8 > 80 hyresrätt 82.4 58.0 2 2 Trend 978—87 småhus —4.0 7.3* 3.2 0.5 -0.4— bostadsrätt 4.4 0.9- 1.0- —0.4— —4.6— hyresrätt -7.5* —0.6 1.7* 3.1 —5.2

16.6 20.4 17.0

1—l|—IKD kom?” Noam mmm HMH WWII)

—l7.0* .. —4.4- .. * l.l— ..

m m % N N N

13.8 6 22.1 2. 27.9 1

CSF—lN (Du—(ON

>80 > 80

oxo v—q ett: 010 010 C) (X) A

• Sida 141
•  Original

Områdeskluster Nuläge 1983/87 Hpriv centr -1951 97.0 67.7 Hallm centr 80.6 55.0 Brätt centr 100.7 67.0 Hpriv närort 91.1 62.8 Hallm närort 83.3 58.1 Brätt när— el ytterort 89.8 62.5 Småhus närort 108.5 70.1 Blandomr närort 102.4 68.2 Hallm ytter 81.7 57.4 Småhus ytter 105.2 66.7 Blandomr ytter 103.8 68.3 Trend 1978—87 Hpriv centr -1951 —0.5 12.2* 8.2* Hallm centr —17.6 —3.3 1.7* -2 Brätt centr 0.8 9.5 11.2 Hpriv närort —8.0 1.1 3.0* Hallm närort -2.9 -0.5 1.6* Brätt när— el ytteror 0.2- 2.2— Småhus närort -2.7 6.9* Blandomr närort —8.1- 5 Hallm ytter —15.9 -l.2 Småhus ytter —4.5 8.1* Blandomr ytter —4.5 4 9

15.9 19.6 20.6 23.5 26.6 21.2 14.1 15.8 30.3 13.6 14.2

. . .

. . .

. .

LOQ'SX'Q'CNMONv—lr—lm v—l (*)LOIXMOQDONCXNLO QONNNNPPOKOF Q'OXHMGNIXINKOOHN OHPHHWMNNMOÄ FNFMNVQ'MNLOM

. .

• Sida 142
•  Original

Tabell 8.2 forts Inkomstförhållanden. Särredovisning av inomregionala variationer i storstadsregionerna. Genomsnitt för 1983-1987 samt trend 1978—1987. Källa: HINK 1978—87. Lön Disp Skuld- Social— Antal Fri ink/ke räntor bidrag sjuk- bil. (tkr) (tkr) (tkr) (tkr) dgr/år (%) HELA RIKET Nuläge 1983/87 86.9 59.2 2.7 3.6 18 2 2.9 Trend 1978—87 -3.5* 4.0* 2.2* 1.7* Alla storstadsområden Nuläge 1983/87 96.3 64.5 4.2 4 Trend 1978—87 —4.1* 4.7* 3.4* 1.8 —4.5 Mil'on ro ramområden Nuläge 1983/87

närort

78.2

Hallm ytter Brätt närort Brätt ytterort Småhus närort Småhus ytterort

81.7 81.7 86.4 113.0 107.2

56. 56. 59. 57. 73. 66.7

OCDQ'NP (”#10me HNNNUÄQ' VNr—IPOH r—ir—l OOCDOMO

23.3 32.9 26.1 16.4 13.2 13.7

r—lr—IONkOkD vaxeoooom

Trend 1978—87

Hallm närort -7.2 —1.0 0.8 1.7— Hallm ytter —14.0 —1.0 2.4* 6.0 Brätt närort —9.4 —l.4— l.6* 0.4— 3.9— Brätt ytterort —29.1 -11.1* —l.2— 2.9 1.4— .. Småhus närort 1.8 11.6* 4.8 Småhus ytterort —5.6 6.8* 2.4* 0.9 1.1

• Sida 143
•  Original

(drygt 95 000 kr). Att inte den siffran är högre beror på det inkomst- begrepp vi har valt: här ingår samtliga som har inkomst av tjänst, såle- des även pensionärer och studerande. Om vi istället hade haft tillgång till timlöner skulle innerstaden legat betydligt högre än genomsnittet för storstadsregionema.

Skuldräntor

I tabell 8.1-2 visas även nettoskuldräntor för samtliga i åldrarna 16-74 år. Redovisningen avser skuldräntor som tas upp i deklarationen under kapital. Räntor som tas upp under fastighet kommer inte med här. Dessa skuldräntor återkommer vi till i kapitel 11.

Skulderna under kapital har beräknats till 2 700 kronor för hela riket, 4 700 för Stockholmsregionen och 3 200 för Göteborgs-och Mal- möregionema sammantagna. Och det är i storstadsregionema som den posten har ökat mest. Det är stora förändringar det är frågan om: i Stockholmsregionen är ökningen (i fast penningvärde) 3 700 kronor, dvs tre fjärdedelar av nivån vid mitten av 80—talet.

Tabell 8.2 visar att det är i centrumområdena, särskilt i centrala bo— stadsrättsområden som vi har fått en ökning av skuldräntoma. Förkla- ringen ligger i den ökade andelen bostadsrätter, som förutsätter allt högre insatser och belåning. Men även i småhusområden tycks vi ha fått en ökad skuldsättning, särskilt i närortsområden byggda under 1965-75.

Fri bil

Fri bil som löneförmån har speciellt stor betydelse i storstadsregio- nema. I hela riket har tre procent fri bil, i storstadsregionema gäller det 4-5 procent. De som har fri bil bor företrädesvis i småhus- områdena (6-7 procent), men även i centrum har drygt fyra procent fri bil.

• Sida 144
•  Original

Disponibel inkomst

Det inkomstbegrepp vi väljer här är den disponibla inkomsten per konsumtionsenhet. Den utgörs av summan av löner, inkomster av ka- pital, rörelse, jordbruksfastighet och tillfällig förvärvsverksamhet samt transfereringar minus direkta skatter. Summan divideras med ett kon- sumtionsenhetstal för familjen, där man tar hänsyn till stordriftsför— delar (två lever billigare än var och en för sig) resp till att barnen är billigare i drift än de vuxna. Här får vi således ett inkomstbegrepp som är relaterat till försörjningsbördan, och kan därmed jämföra inkomst— variationer mellan grupper och regioner som skiljer sig i fråga om hushållsstrukturen. Beloppet är beräknat i reala termer med justering för inflationen.

Teknisk kommentar: Beräkningar har utförts både för HINK och ULF, med i stort sett samma inkomstbegrepp, men med något annorlunda kon— sumtionsenhetstal. I HIN K räknas ensamstående som 1,15 en- heter, ett samboende par som 1,90 och varje barn som ytterlig- are mellan 0,55 och 0,75 konsumtionsenheter, beroende på ålder. Denna konsumtionsenhetsskala är härledd ur socialsty— relsens rekommendationer för socialbidrag. I ULF följer vi istället skattelagstiftningens existensminimiregler, och koeffi— cientema är då något lägre (0,95, 1,65 resp 0,40). De båda be- räkningarna geri stort sett samma resultat, men inkomsterna ligger pga de olika skalorna på olika nivåer. HINK utnyttjas för att beräkna trenderna mellan 1978 och 1987 medan ULF i detta kapitel enbart avser åren 1983-87. HINK-beräkningarna finns i tabellerna 8.1-2 och ULF—beräkningarna i tabellerna 8.3—4.

"Disponibel inkomst per ke" redovisas som en individuell egenskap: vi visar vilken inkomststandard som individen har, mot bakgrund av bl a sin hushållssituation. Just detta mått tar emellertid inte hänsyn till bo- endekostnadema. Det innebär att man i regioner med högre boende- kostnader (tex storstadsregionema) behöver ha något högre "disponi— bel inkomst per ke" för att kunna hålla samma materiella levnads— standard.

"Disponibel inkomst per ke" är således sammansatt av flera kompo- nenter. Man kan ha en hög disponibel inkomst trots låga lönenivåer, om man inte har någon försörjningsbörda (barn). Och man kan ha en

• Sida 145
•  Original

mycket låg disponibel inkomst per ke trots höga löner, om man har flera barn och hemarbetande vuxen.

I tabell 8.1 kan vi nu se att "disponibel inkomst per ke" ligger på 59 200 kr genomsnittligt i riket. Sedan 1978 har inkomsterna ökat med 4 000 kr (cirka sju procent). Det beror i huvudsak på en ökad syssel- sätmingsgrad och ökade pensioner. Lönerna för heltidsanställda har inte alls utvecklats så gynnsamt under denna period.

Stockholmsregionens befolkning har cirka 20 procent högre inkomster än landets glesbygder i norr. Aven Göteborgs- och Malmöregionema ligger klart lägre än Stockholmsregionen. Idet längre perspektivet har storstadsregionema haft en bättre inkomstutveckling än andra områ- den.

Inom storstadsregionema föreligger endast obetydliga skillnader mel- lan centrum och periferi. Här inverkar bl a demografiska effekter (unga fullt sysselsatta i förorterna) och löneskillnader (höginkomsttag- are resp pensionärer i centrum). Småhusområdena i förorterna har högre inkomster (främst pga den högre sysselsättningsgraden samt högre löner), och hyreshusområdena har lägre inkomster (flera låg- inkomsttagare). I hyreshusbeståndet i de yttre förorterna, särskilt hos allmännyttan och i miljonprogramområdena har man den lägsta in— komststandarden. I dessa förorter är den disponibla inkomsten per konsumtionsenhet nästan 20 procent lägre än i den gamla stenstaden eller i småhusområdena i de inre förorterna.

Den bästa inkomstutvecklingen finns ide mest attraktiva bo- stadsområdena, ett resultat som överensstämmer med den snabba ök- ningen av högre tjänstemän i dessa områden (se kapitel 4). I småhus— områdena har vi under perioden 1978—87 en ovanligt stor ökning av medelinkomsten, större än genomsnittligt för storstadsregionema. Och i den gamla centrala stenstaden har inkomsterna ökat med 20 pro- cent mellan 1978 och 1987. Samma tendens ser vi i innerstadens bostadsrättsområden. Bakgrunden till denna utveckling ligger naturligtvis i saneringama (som ger högre hyror) och den snabba vär- destegringen på bostadsrätter i innerstaden, som leder till en selektiv omflyttning. De som flyttar in måste ha mycket höga inkomster för att kunna betala de ökade hyrorna resp de höga priserna på bostadsrätt— erna.

• Sida 146
•  Original

Resultaten i tabell 8.4 rörande disponibel inkomst resp kontant- mar'ginal (se nästa avsnitt) har kontrollerats med avseende på eventuella effekter av hushålls— och åldersstrukturen i de olika områ- destypema. Regressionsanalyserna visar i huvudsak samma in- komstrelationer mellan områdena som framgår av tabellerna 8.3 och 8.4. Småhusområdena i förorterna har cirka 11 000 kronor högre in- komst än bostadsrätts- och hyresrättsområdena, alltså 2—3 000 kronor mera än i tabell 8.4. För allmännyttiga hyresrättsområden i förorterna minskar inkomsterna ytterligare något. Relationerna mellan me— . delinkomstema i olika områden förändras således inte, men de skärps en aning.

Inkomstproblem

Övriga indikatorer i tabell 8.3-4 berör olika typer av inkomstproblem. Vi räknar andelen under existensminimum, som motsvarar ungefär den gräns som socialstyrelsens allmänna råd om socialbidrag anger. I denna beräkning ingår inte kvarboende ungdomar, studerande, före- tagare samt jordbrukare, och skälet är jämförbarhetsproblem.

Vi beräknar vidare andelen som tillhör ett hushåll som fått social- bidrag under intervjuåret. I princip bör dessa båda indikatorer ge samma resultat, eftersom de har ett nära samband. I praktiken är an- delen under existensminimum dubbelt så stor som andelen social- bidragstagare. Det beror i någon mån på att socialbidragsnorrnema varierar mellan kommunerna. Dessutom kan obenägenheten att söka socialbidrag ge lägre siffror för socialbidragstagandet. En annan för- klaring är att inkomstsituationen beräknas per taxeringsår, medan so- cialbidragen oftast gäller hjälp i tillfälliga nödsituationer. Man kan vara berättigad till tillfälliga socialbidrag trots att man sett över hela året har haft relativt goda inkomster. Ofta utgörs även de som be- räknats ligga under existensminimum av övergångsfall: ungdomar som kommer ut på arbetsmarknaden under året, invandrare, flyttare etc.

Övriga variabler gäller intervjupersonernas subjektiva bedömningar av sin inkomstsituation. Vi frågade om man har en rimlig kontantmargi- nal ("Om Du plötsligt skulle hamna i en oförutsedd situation, där Du på en vecka måste skaffa fram 9 000 kronor, skulle Du klara det?"). Beloppet följer inflationen och har höjts från 4 000 till 9 000 kronor sedan år 1978. Den andra indikatom gäller om för den egna ekonomin

• Sida 147
•  Original

Tabell 8.3 Inkomstförhållanden i olika delar av landet. Procenttal. Genomsnitt för 1983—1987 samt trend 1983—1987. Källa: ULF 1983—1987.

Disp Under Låg— Fått Ingen Orolig ink/ke existens— avlö— social— kontant för (tkr) minimum1 nad2 bidrag marg.3 ekonomin4 HELA RIKET Nuläge 1983/87 67.8 7.5 40.9 4.0 14.8 26.7 Trend 1983—87 0.5 —1.8 —2.7 0.3— —l.8 3.1 RUT—Regioner Nuläge 1983/87 Stockholmsregionen 74.5 Göteborgsregionen 72.1 Malmöregionen 70.1 Stödjepunkter i söder 67.1 Stödjepunkter i norr 67.3 Mindre regioner i söder 63.4 Mindre regioner i norr 64.0 Norra inlandet 61.7 1 Trend 1983—87 Stockholmsregionen Göteborgsregionen Malmöregionen Stödjepunkter i söder Stödjepunkter i norr Mindre regioner i söder Mindre regioner i norr — Norra inlandet

16.5 29.0 14.5 27.1 13.2 26.7 14.5 26.9 15.0 26.3 13.3 24.9 16.4 25.9 16.3 27.7

. .

mhmthwQ vmvsrmmmm

ON

P 00 LONNHLOCXCDG) LnlkaPPCDQr-i

ln H I .. QHvHHQr—tv—t

V 07 | I

. .

N m H % m m Q m vaMv—tv—ivh H m N") || QKOQHNWOQN

QHQQQQQ | ln o m N I eokovmkommxo

• Sida 148
•  Original

Tabell 8.4

Inkomstförhållanden. l storstadsregionerna. Procenttal. Källa: ULF 1983—1987.

Särredovisning av inomregionala variationer Genomsnitt för 1983—1987 samt trend 1983—1987.

Under

Fått Ingen social— kontant bidrag marg.3

Orolig för ekonomin4

HELA RIKET Nuläge 1983/87 Trend 1983—87

ALLA STORSTADSOMRÅDEN

Nuläge 1983/87 Trend 1983—87 Regiondel Nuläge 1983/87 Centrum

Närort

Ytterort

Trend 1983—87 Centrum Närort

Ytterort Förortsområden Nuläge 1983/87

> 80 % småhus

> 80 % bostadsrätt > 80 % hyresrätt Trend 1983—87

> 80 % småhus

> 80 % bostadsrätt > 80 % hyresrätt

73.3 —0.5

74.5 72.3 74.1 —0.6 —0.1— —1.1— 76.2 69.1 68.0

—2.4— —2.6— 0.4

34.5 37.1 34.7 2.5— —3.9 —5.6 27.7 35.6 46.5

4.0 14.8 —1.8 4.4 15.1 —3.3

11.3 16.7 14.4

MHN 101000

1.4 —6.6* —0.1— —2.9 —0.1— —2.0

—l.1 T —1.1— —3.3

32.7 27.6 26.8

&otxm €!ij

.

23.2 25.8 34.0

wrx'w

• Sida 149
•  Original

Områdeskluster Nuläge 1983/87 Hpriv centr —l951 Hallm centr

34.2 38.0

74.6 72.6

u—l

Brätt centr

Hpriv närort Hallm närort

Brätt när— el ytterort Småhus närort

Blandomr närort

Hallm ytter

Småhus ytter

Blandomr ytter

73.0 70.8 67.3 71.9 77.7 76.1 67.8 75.2 77.2 34.7 40.8 46.0 40.0 25.5 28.4 50.0 29.2 30.3

NNkOI—OMWQ'NNOLD

lnkOYt'l-DONMHMOHN r—l (Nr—ILOkOINLOQ'W'wWM mmmhmmmmr—toocr

10.8

NNFGNIXHLOON ko N

33. 35. 26. 27. 32.8 28.9 24.5 23.6 41.4 22.4 23.8

insrom

Trend 1983—87 Hpriv centr —1951 Hpriv närort 1.3 Hallm närort 0.1 Brätt när— el ytterort Småhus närort —2.6- Blandomr närort . Hallm ytter —8.3 Småhus ytter . Blandomr ytter 3.4 —0.

m & N o v m w m v N |

Maier?" g.. | I N (') '? N

m I

N

N |

1) Ej studerande, kvarboende hos föräldrar eller företagare.

2) Enbart heltids— och helårsanställda.

3) "Nuläget" visar ett genomsnitt för perioden 1983—1988 och trenden visar utvecklingen under perioden 1978—1988.

4) Uppgifter finns endast åren 1984, 1985 och 1988.

• Sida 150
•  Original

Tabell 8.4 forts Inkomstförhållanden. Särredovisning av inomregionala variationer i storstadsregionerna. Procenttal. Genomsnitt för 1983—1987 samt trend 1983—1987. Källa: ULF 1983—1987. Disp Under Låg— Fått Ingen Orolig ink/ke existens— avlö— social— kontant för (tkr) minimum1 nad2 bidrag marg.3 ekonomin4 HELA RIKET Nuläge 1983/87 67.8 7.5 40.9 4.0 14.8 26.7 Trend 1983-87 0.5 —1.8 —2.7 0.3— —l.8 3.1 ALLA STORSTADSOMRÅDEN Nuläge 1983/87 73.3 6.0 35.8 4.4 15.1 28.0 Trend 1983-87 —O.5 —2.0 —3.7 0.2— —3.3 3.3 Mil'on ro ramområden Nuläge 1983/87 Hallm närort 63.4 12 6 Hallm ytter 67.6 9.5 53.5 Brätt närort 65.9 3.8 32.4 Brätt ytterort 68.7 8.4 39.5 3 8 2 7

47.5 37.7 43.5 36.3 43.5 17.8 28.9 26.9 41.5

8.2 21.7 7.6 24.3

l—lr—I Q'HQ'INOO

Småhus närort 77.9 21.7 Småhus ytterort 73.9 Trend 1983—87

Hallm närort —2.4 —6.3 —9.5 —7.1 1.0- .. Hallm ytter —9.4*R 3.0— 4.3— 5.1* -0.4- .. Brätt närort 1.7— —1.4 —20.1 —2.9 —7.1 .. Småhus närort 2.6 —2.5 1.1 T 2.0*D u—l.9 .. Småhus ytterort —7.6 —1.8 —10.4 —0.8 —2.8

HNmoGltr

27.5

• Sida 151
•  Original

("har Du under den senaste tiden känt Dig orolig för Din familjs eko- nomi under det kommande året?"). Denna indikator har ett nära sam— band med konjunkturutvecklingen.

Cirka 7—8 procent ligger under existensminimum. Andelen fattiga i denna bemärkelse tycks ha minskat en aning sedan 1983, den period som vi överblickar med ULF. Andelen socialbidragstagare ligger rela- tivt oförändrat på fyra procent. Andelen under existensminimum är lägst i storstadsregionema (mindre arbetslöshet), men här finns å andra sidan flera socialbidragstagare.

Inom storstadsregionema tycks centrum ha någon övervikt för såväl fattiga som socialbidragstagare. I småhusområden är dessa andelar lägst, och de är högst i förorternas hyreshusområden. Det är framför allt hos allmännyttan och i miljonprogramsområdena i förorterna vi hittar de fattiga och socialbidragstagarna. Där tillhör var åttonde ett socialbidragshushåll, och mer än var tionde ligger under existens- minimum. Detta hänger givetvis samman med att dessa bostads- områden är de minst attraktiva, och att de resurssvaga bostads- konsumentema har större utsikter att få bostad i allmännyttans områden. Således är andelen socialbidragstagare tio gånger större hos allmännyttan än i småhusområdena, och två gånger större än hos pri- vata värdar.

Endast 15 procent saknar en kontantmarginal motsvarande en ordinär bruttomånadslön. Nästan dubbelt så många, 27 procent, känner emel- lertid oro för sin ekonomi. För båda dessa indikatorer är det relativt små skillnader mellan olika regioner i landet.

I storstädernas centrum tycks man oftare vara orolig för sin ekonomi, och den andelen tycks öka. Det kan möjligen hänga samman med för- väntningarna på den framtida bostadskostnadsutvecklingen. Analogt med övriga resultat är det framför allt i allmännyttiga bostadsområden som man har låg likviditet. Och där känner man oftare oro för sin eko- norm.

Inkomststandarden i olika befolkningsgrupper

Vi avslutar detta kapitel med beräkningar av inkomstsituationen för några viktiga grupper som är bosatta i olika regioner. Vi tittar på dels

• Sida 152
•  Original

arbetare och tjänstemän (mellan och hög nivå), dels samboende föräld- rar, dels yngre barnlösa ensamstående (under 45 år) och äldre sambo— ende utan barn (över 44 år).

I tabell 8.5 visas att de disponibla inkomsterna är högre i storstads— regionema än i riket i övrigt för samtliga dessa grupper utom yngre en- samstående resp äldre barnlösa. Eftersom levnadskostnadema är högre i storstadsregionema (särskilt boendekostnadema, se kapitel 11) erfor— dras också högre inkomster här. Vi kan också konstatera att tjänste— männen har en relativt sett bättre inkomstsituation i storstads— regionema (+3 800 kr), medan denna skillnad är klart lägre för arbetarna (+1 900 kr). Störst skillnad kan vi registrera för samboende med barn (+6 400 kr). Detta bör i första hand bero på en hög för- värvsintensitet bland kvinnor i storstadsregionema.

Inom storstadsregionema är inkomstskillnadema mellan olika områden relativt små när det gäller arbetarna, men de är klart större för tjäns— temännen. Mellan arbetare och tjänstemän skiljer det nästan 20 000 kr (30 procent) i de mest attraktiva områdena (den gamla stenstaden, småhusområden i närort).

Det finns ganska stora inkomstskillnader mellan samboende med barn som bor i olika typer av bostadsområden: de som bor i centrum resp i småhusområden har cirka 20 procent högre inkomster än de som bor i miljonprogramsområdena.

I tabell 8.5 finns även en jämförelse mellan generationer. De yngre har överlag mindre inkomster än de äldre, vilket hänger samman med högre arbetsinkomster bland de äldre (stordriftsfördelen av samboende är redan beaktad i inkomstbegreppet). Det finns inte någon större sam- spelseffekt mellan generation och områdestyp.

På motsvarande sätt visas i tabell 8.6 andelen som saknar en kon- tantmarginal. För arbetarnas del föreligger här en samspelseffekt: denna andel är högre i storstadsregionema för arbetare (4 procenten— heter), medan den är ungefär densamma som i riket för de andra grupperna. För samtliga grupper framträder en markant högre andel i hyreshusområden i förorterna, särskilt i miljonprogramsområden som ägs av allmännyttan. Bland arbetarna saknar här nästan varannan en kontantmarginal.

• Sida 153
•  Original

Tabell 8.5 Disponibel inkomst per konsumtionsenhet (tusen kr). Särredovisning av olika befolkningsgrupper i ett urval av områdestyper. ULF 1983—1987.

Disponibel inkomst/ke (tusen kr)

Arbe— Mellan Sambo Ensam Äldre

tare + hgr m barn yngre sambo tjm u barn u barn

Hela riket 65.0 81.6 65.3 74.5 88.3 Mindre regioner i söder 63.5 77.4 60.4 72.9 83.3 Alla storstadsområden 66.9 85.4 71.7 71.4 82.8 REGIONDEL .

Centrum 69.1 85.6 73.2 72.1 81.2 Närort 65.2 84.2 69.6 70.7 81.2 Ytterort 65.8 86.9 73.5 72.0 86.4 FÖRORTSOMRÅDEN

>80% småhus 69.1 88.4 76.1 69.8 89.6 >80% bostadsrätt 65.2 77.6 61.9 71.9 76.4 >80% hyresrätt 65.8 78.2 59.6 70.3 75.1 OMRÅDESKLUSTER Hpriv centr —1951 65.0 84.9 73.2 71.1 83.1 Småhus närort 68.6 89.5 77.2 67.7 90.0 MILJONPROGRAMSOMRÅDEN

Hallm ytterort 66.7 73.0 61.9 67.8 71.6

• Sida 154
•  Original

Tabell 8.6 Andel som saknar kontantmarginal. Särredovisning

av olika befolkningsgrupper i ett urval av områdestyper. ULF 1983—1988.

Arbe— Mellan Sambo Ensam Äldre tare + hgr m barn yngre sambo tjm u barn u barn

Hela riket 19.5 4 8 7 0 Mindre regioner i söder 16.4 4.2 10.3 19.5 6.6 Alla storstadsområden 23.3 4 7 6 9 REGIONDEL '

Centrum 21.7 Närort 23.8 Ytterort 23.3 FÖRORTSOMRÅDEN

>80% småhus 13.6 >80% bostadsrätt 20.1 >80% hyresrätt 32.5 1 OMRÅDESKLUSTER Hpriv centr —1951 19.5 5.5 Småhus närort 1213 2 2 MILJONPROGRAMSOMRÅDEN Hallm ytterort 44.8 16.0 33.5 36.2 24.9

(VM")?1 LOan

.

OMCI) (t'kON (0 © r—l romeo LO:—IP r—l c—lr—lr—l NLQN

• Sida 155
•  Original

Kapitel 9 Materiell standard

I kapitel 8 redovisade vi inkomstsituationen och dess variationer mel— lan olika delar av landet resp bostadsområden i storstadsregionema. Inkomsterna bygger på re gisteruppgifter från bl a taxeringen resp olika transfereringssystem. Dessa uppgifter kan delvis vara missvisande: alla inkomster är inte deklarerade, och inkomstdispositioner och för- mögenhet som inte syns i taxeringssammanhang kan störa jämförel— serna. Inkomsterna bör också ses i relation till utgifterna. Exempelvis kan höga hyresnivåer eller hög skuldsättning för anskaffningskost- nader i samband med boendet (insatser, svarta överlåtelsepriser) inne- bära att man i storstadsregionema och särskilt i vissa attraktiva bo- stadsområden behöver ha högre inkomster för att leva på en i övrigt lika god levnadsstandard.

I detta kapitel skall vi se hur den materiella levnadsstandarden ter sig i storstadsregionema i konkreta termer. Vi redovisar andelen som har tillgång till ett urval kapitalvaror och annan konsumtion. Urvalet om- fattar fritidshus, bilar, vissa hushållsmaskiner (video, diskmaskin, frys) samt semesterresor. Levnadsstandarden i dessa avseenden är natur- ligtvis relaterad till inkomsterna. Detta inverkar även på de regionala skillnaderna: bosättningen bestäms i viss mån av hushållens ekonomi— ska resurser. Å andra sidan kan levnadskostnadema, och då speciellt boendekostnadema i dyra områden påverka sambandet mellan inkomst och konsumtion i andra avseenden. Iden typen av områden kan man tvingas att använda en större del av sin inkomst till bostadskostnader. Detta talar i så fall för en jämnare fördelning av den materiella standarden. Och om boendekostnadsutvecklingen är kraftig och varie- rar mellan olika områden kan man t o m'tänka sig en successiv standardsänkning i de mera attraktiva bostadsområdena.

• Sida 156
•  Original

Våra konsumtionsval speglar emellertid inte bara våra inkomster utan även preferenser. Sådana val hänger samman med vår allmänna livs- stil, och den varierar med bosättningsmönstren. De småhusboende sat- sar oftare på hushållsmaskiner, på bilar och på ett stationärt liv, medan de som bor i lägenheter satsar på ett rörligare liv (semesterresor) och annan konsumtion än kapitalvaror till hushållet.

Maskinell utrustning i bostaden

Diskmaskin och frys ingår normalt inte i hyresbostäder, men finns ofta som standard i småhus. Där har de också viktigare funktion, eftersom de allra flesta barnfamiljer med fullt förvärvsarbetande föräldrar bor i småhus. Detta samband ligger bakom resultat som visas i tabell 9.1 och 2. Idag har 39 procent av den vuxna befolkningen diskmaskin, och 92 procent har frys. I storstadsregionema där andelen småhusboende är mindre, ligger dessa tal en aning lägre (37 resp 87 procent). 26 procent har video i riket, men 30 procent i storstäderna. Dessa tre utrustnings- detaljer har ett särskilt intresse, eftersom de representerar de senaste innovationema på kapitalvarumarknaden. För diskmaskin och frys gäller att de först penetrerade marknaden utanför storstadsregionema. För video är det tvärtom.

Samtliga tre kapitalvaror finns i mindre utsträckning hos befolkningen i centrum, ochi större utsträckning i småhusområdena. Beträffande frys, som är den äldsta detaljen, är innovationsfasen nära nog avslutad: på senare år har därför ökningstakten varit snabbast i flerfamiljsbostä- dema och i centrum. De nyare detaljerna diskmaskin och video ökar snabbast i förorter och i småhusområden.

Bilägande

Bilägandet har ökat under hela efterkrigstiden, och ökningen har fort— satt även under krispen'oden efter 1975. I storstadsregionemas centrala delar är bilägarna fortfarande färre än i riket i sin helhet, men ökningen är lika kraftig som i resten av landet. I riket har 82 procent bil, och även i storstädernas centrum är nu en majoritet bilägare (53 procent). I storstadsregionemas småhusområden har 93 procent bil, och det är flera än i norra inlandet och andra glesbygder.

• Sida 157
•  Original

Tabell 9.1. .Materiell levnadsstandard i olika delar av landet.

Genomsnitt för 1983—1988 samt trend 1978—1988.

Äger ej Ingen Ingen fritids— videol disk— hus maskin

HELA RIKET Nuläge 1983/88 79.2 73.7 61.1 Trend 1978—1988 3.0 D —31.4*A —16.1* RUT-Regioner Nuläge 1983/88 Stockholmsregionen 75.0 69.8 62.2 Göteborgsregionen 80.3 70.5 64.4 Malmöregionen 82.8 70.2 63.7 Stödjepunkter i söder 81.4 74.4 61.9 Stödjepunkter i norr 74.3 74.0 57.5 Mindre regioner i söder 84.1 76.3 58.7 Mindre regioner i norr 77.3 76.4 63.1 Norra inlandet 69.8 79.2 61.2 Trend 1978-88 Stockholmsregionen Göteborgsregionen Malmöregionen Stödjepunkter i söder Stödjepunkter i norr Mindre regioner i söder —l Mindre regioner i norr Norra inlandet

* 80 M N I 4 * N m m I Q

* ko V' H I * ko Q m I I & m Q Q % |

år v & H | $ & H m | v m w % N v Q #

"iv

1) Uppgifter saknas åren 1978—81.

18.5 —5.3* 30.1 21.8 21.3 17.8 13.7 12.6 14.0 14.0

Ingen semes-

terresa

37.5 —4.1* 24.4 32.2 34.8 36.9 38.5 44.9 48.5 49.4

Procenttal.

NNVNHFOM HH vamhmmcom

• Sida 158
•  Original

Tabell 9.2 Materiell levnadsstandard. Särredovisning av inomregionala variationer i storstadsregionerna. Procenttal. Genomsnitt för 1983—1988 samt trend 1978—1988. Äger ej Ingen Ingen Ingen Ej gjort Ingen fritids— videol disk— bil semes— frys hus maskin terresa

HELA RIKET Nuläge 1983/88 79.2 73.7 61.1 18.5 37.5 8.4 Trend 1978-1988 3.0 D —31.4*A —l6.1* -5.3* —4.1* -9.7*R ALLA STORSTADSOMRÅDEN Nuläge 1983/88 77.3 70.0 63.0 26.6 27.9 12.8 Trend 1978—88 5.9 —32.3*A —13.1*A —5.9* —3.4 —l5.0*R Regiondel Nuläge 1983/88 Centrum 77.8 81.2 82.0 46.8 27.6 25.5 Närort 76.8 70.5 67.6 27.6 30.6 13.1 Ytterort 77.6 64.7 48.9 16.6 24.5 6.9 Trend 1978-88 Centrum 1 Närort Ytterort Förortsområden Nuläge 1983/88 > 80 % småhus 75.6 63.8 33.1 7.2 23.2 > 80 % bostadsrätt 73.7 75.7 77.6 25.9 32.1 > 80 % hyresrätt 81.2 71.3 87.1 40.9 34.7 2 Trend 1978-88 > 80 % småhus > 80 % bostadsrätt > 80 % hyresrätt

* —20.9* -5.2 —8.7 —4.8 —28.2*R —30.8* —ll.8* —4.4* —0.7- —14.0* D —38.7*A —15.4* —4.5* —5.8*T —8.8*

Oxv'm N % H

RDOI—l NGSO

D —40.1*A —16.9* —4.0* —6.6* —3.9* —23.1* —6.5 —l.2 T 4.4 —l8.4* —25.6* —4.6*T —0.8 —1.2 —18.2*

lev N m m

• Sida 159
•  Original

Områdeskluster

Nuläge Hpriv Hallm Brätt Hpriv Hallm Brätt

1983/88

centr —1951 centr centr

närort närort

när— el ytterort

Småhus närort Blandomr närort

Hallm

ytter

Småhus ytter Blandomr ytter Trend 1978—88 Hpriv centr —1951 Hpriv närort

Hallm Brätt

närort när— el ytterort

Småhus närort Blandomr närort

Hallm ytter

Småhus ytter Blandomr ytter

77.6 81.2 76.0 76.2 81.6 76.0 73.8 74.2 85.2 76.9 72.0 81.6 86.2 79.3 77.4 69.5 73.3 65.2 69.8 66.9 62.9 64.5

1) Uppgifter saknas åren 1978—81.

82.2 83.7 83.4 85.1 87.0 79.8 34.2 51.5 84.0 32.3 44.6 26.6 33.1 31.8 33.6 35.0 30.6 23.4 29.0 29.1 23.1 21.9

• Sida 160
•  Original

Tabell 9.2.forts Materiell levnadsstandard. Särredovisning av inomregionala

variationer l storstadsregionerna. Procenttal. Genomsnitt för 1983—1988 samt trend 1978—1988.

Äger ej Ingen Ingen Ingen Ej gjort Ingen fritids— videol disk— bil semes— frys hus maskin terresa

HELA RIKET Nuläge 1983/88 79.2 73.7 61.1 18.5 37.5 8.4 Trend 1978—1988 3.0 D —3l.4*A —16.1* —5.3* —4.1* —9.7*R ALLA STORSTADSOMRÅDEN Nuläge 1983/88 77.3 70.0 63.0 26.6 27.9 12.8 Trend 1978—88 5.9 —32.3*A —13.1*A —5.9* —3.4 —l5.0*R MILJONPROGRAMOMRÅDEN Nuläge 1983/88 Hallm närort 87.2 60.5 84.2 39.9 37.1 15 Hallm ytterort 87.0 66.0 85.7 41.5 31.2 17 Brätt närort 78.0 71.0 81.3 28.7 35.2 9 Brätt ytterort 82.3 67.3 71.2 30.2 28.6 8. Småhus närort 76.1 60.8 27.0 4.1 21.7 3 Småhus ytterort 75.0 59.3 25.5 5.9 17.3 1 Trend 1978—88 Hallm närort 1.6 —37.9* —7.1 l 8— 2 1— —16.3* Hallm ytterort —1.2— —33.5* 1.3— 8 3 —2 4— —14.3* Brätt närort 3.1- .. —8.8 T 7 4 4 4— —13.4* Småhus närort 3.9 D —46.3* —10.0* —2.6— —3 8- 1.1— Småhus ytterort 4.3 D —43.6* —13.7* -—0.8— —7 4 —2 3 D

1) Uppgifter saknas åren 1978—81.

• Sida 161
•  Original

Fritidshus

Ett fritidshus kan kompensera det täta boendet i storstädernas centrala delar. Samtidigt är kostnaderna större i storstadsregionemas närhet, och kostnadsutvecklingen har varit lika kraftig som för ägarbostädema i storstadsregionema. 21 procent av den vuxna befolkningen äger ett fritidshus, något flera i storstadsregionema (23 procent). Fritidsboen- det tycks ha minskat något, även bland storstadsbefolkningen. Minsk- ningen är särskilt kraftig för befolkningen i storstädernas centrum (13 procentenheter), i just den typ av bosättning där fritidshuset har den viktigaste funktionen att kompensera ett tätt boende. Tolkningen kan här vara att konsumenterna p g a kostnaderna tvingas göra ett val mellan ett centralt boende och en fritidsbostad. En annan tolkning kan vara utvecklingen av en mera urban livsstil, där investering i en (dyr) fritidsbostad inte prioriteras lika starkt.

Semesterresor

Semesterresandet är i hög grad relaterat till inkomsterna, men det på— verkas också av bosättningen. Småhusboende innebär vissa kvalitéer (tomt, trädgård, närhet till naturen) som kan ersätta en semesterresa. Storstadsbefolkningen reser oftare än landsortsbefolkningen. Av be- folkningen i centrum har tre fjärdedelar gjort en semesterresa på minst en vecka under de senaste tolv månaderna. I landets glesbygder gäller det var annan. Semesterresandet ökar i hela landet, däremot inte i vissa delar av storstadsregionema. Det gäller bl a allmännyttans förortsom- råden.

Den materiella levnadsstandarden i olika typer av bostadsområden är till stor del en konsekvens av befolkningens resurser, men den på— verkas också av livsstil och val mellan olika konsumtionsaltemativ. Olika typer av bosättning innebär samtidigt ett val av livsstil. Exem— pelvis är andelen bilägare mindre i storstädernas centrum, medan det för barnfamiljer i perifera småhusområden nästan är en nödvändighet. Konsumtionsmönster följer livscykeln (t ex semsterresor, friluftsliv, kulturkonsumtion) och kan vara mer eller mindre starkt företrädda i olika områden, beroende på befolkningens ålder och hushållsstruktur. Om vi tar hänsyn till sådana strukturskillnader blir skillnaderna mellan olika typer av bostadsområden betydligt större än i tabell 9.2. Regres- sionsanalyser där utöver områdestypen även har ingått kön, ålder och

• Sida 162
•  Original

hushållstyp visar t ex att andelen bilägare skulle vara betydligt mindre i småhusområdena, om inte barnfamiljerna vore så starkt överrepresen— terade där.

• Sida 163
•  Original

Kapitel 10 Bostadsförhållanden

Våra bostadsförhållanden bestäms av tre huvudfaktorer. Utbudet på bostadsmarknaden (hustyper, bostadsbeståndets utrustning, bostads— storlekama, upplåtelseformema, boendekostnader) bildar den ram inom vilken konsumenterna kan välja. Vi väljer bostad i enlighet med våra preferenser för olika boendemiljöer och våra resurser i form av inkomst och förmögenhet, kunskaper och personliga kontakter. Boendekostnadema inverkar på vårt val: om boendekostnaden eller in- satsen blir för hög får vi revidera våra önskemål, och söka oss till ett billigare boendealtemativ. Det är konsumenternas samlade preferenser och efterfrågan som avgör hur åtkomliga olika bostäder är för olika grupper. Om det råder en stark efterfrågan pressas boendekostnadema uppåt: överlåtelseprisema på bostadsrätter och småhus ökar, hyresbo— städema får ett allt högre bytesvärde, och nybyggnation och renover- ing ökar den allmänna bostadskostnadsnivån. Möjligheterna till för- mögenhetsbildning genom boendet innebär att bostadsvalet ofta kan bli en framtidsinvestering, och även detta påverkar bostadsvalet.

Dessa tendenser leder till en kostnadsdifferentiering mellan attraktiva bostäder (centrum, småhusområden i de inre förorterna) och de mindre attraktiva områdena (höghusområden i de yttre förorterna, allmännytt- ans hyresområden, storskaliga höghusområden byggda under miljon- programmet). Flera faktorer stimulerar och förstärker denna process. Den snabba omvandlingen av hyresrätter till bostadsrätter i centrum, som i kombination med gynnsamma reavinstregler leder till markanta förmögenhetsökningar och höjer "inträdesbiljetten" för nästa genera- tion konsumenter. Saneringen av den gamla stenstaden leder till på- tagliga hyresökningar och en minskning av antalet små och billiga lä- genheter. Detta innebär att ekonomiska resurser blir allt viktigare för

• Sida 164
•  Original

tillträde till den mest attraktiva delen av bostadsbeståndet. Valmöjlig- hetema för de resurssvaga minskar.

Vissa förändringar är också att vänta med hänsyn till storstadsregion- emas tillväxt och förändringarna av yrkesstrukturen. Storstadsregion- emas tillväxt, som var relativt snabb fram till 70-talet, innebär i sig en ökad differentiering. De nuvarande stadskärnoma inrymde för några decennier sedan en betydligt större andel av regionernas befolkning, men idag har de en annan funktionell roll. Befolkningstillväxten har utvidgat storstadsregionemas gränser och innerstaden har kontoriserats i stor utsträckning. Den äldre befolkningen dominerad av arbetare och lägre tjänstemän som flyttade in i centrala bostäder under 30- och 40- talen tenderar nu att ersättas av en yngre befolkning med högre utbild- ning och mera kvalificerade arbeten. Denna generationsväxling sam- manfalleri tiden med en omvandling av bostadsbeståndet och ägarför— hållandena. Tendenserna bör förstärka varandra i de mest attraktiva bostadsområdena till nackdel för de svaga bostadskonsumentema.

Vi väntar oss att dessa tendenser ska inverka dels på bosättnings- mönstren (dvs befolkningens rumsliga fördelning mellan olika bo— stadsområden, vilket visades i kapitel 3 och 4), dels på befolkningens bostadsstandard vad gäller själva bostaden. I detta kapitel kan vi såle- des komplettera den bild vi fick i kapitel 3 och 4 med en koppling mellan individ och bostad.

Regionala variationer av bostadsförhållandena kan i princip uppstå på tre sätt: genom att den lokala arbetsmarknaden skapar ekonomiska re- surser som används till ökad bostadsstandard, genom förändringar av bostadsutbudet (ny— och ombyggnad), resp genom selektiva flyttnings— rörelser. Den ekonomiska utvecklingen och utvecklingen på arbets- marknaden bör i princip ha samma effekter för storstadsregionema i sin helhet, eftersom de utgör en gemensam arbetsmarknad. Bostads- standarden ökar naturligtvis i de områden där bebyggelsen genomgår större förändringar, t ex genom sanering eller kompletterande nybe— byggelse. Men inomregionala variationer av bostadsförhållanden kan också uppstå genom selektiv omflyttning. Om de ekonomiskt starka konsumenterna, som kan välja sitt boende, tenderar att bli överrepre— senterade i vissa attraktiva områden kan bostadsstandarden (i vidare bemärkelse) öka i dessa områden därför att bostäderna då blir bättre utrustade. Om hushållsstorleken minskar i ett bostadsområde (t ex när befolkningen åldras och barnen flyttar ut) leder detta till att

• Sida 165
•  Original

utrymmesstandarden ökar. Befolkningsstrukturen kan således ha effekter för bostadsstandardens utveckling inom de bostadsområden vi studerar här.

Upplåtelseform och hustyp

I kapitel 4 har vi redovisat vissa förändringar av bostadsbeståndet som är av betydelse för boendekostnadsutvecklingen. Vi visade att andelen smålägenheter hade minskat, framför allt i den gamla stadskärnan, och att andelen bostadsrätter och andra ägarbostäder hade ökat kraftigt. Till bilden hör också den starka ökningen av överlåtelsepriser. I detta ka— pitel inleds därför tabellredovisningen med uppgifter om andelen som äger sin bostad, resp andelen som bor i bostäder i flerfamiljshus. Bo- stadsstandarden redovisas sedan genom två mått på trångboddhet. Ytterligare mått på bostadsstandard finns i kapitel 9 (utrustnings- standard).

Sedan mitten av 70-talet har vi haft en snabb omvandling av bostads- beståndet mot en större andel småhus. Samtidigt har allt flera kommit att äga sin bostad, framför allt pga omvandlingen av hyresrätter till bo- stadsrätter. Villkoren för bostadsfmansiering har lett till att även nya småhus i viss omfattning upplåts med bostadsrätt eller hyresrätt. Den för storstadsregionema viktigaste utvecklingen är emellertid den snabba ökningen av andelen bostadsrätter. Två tredjedelar av den vuxna befolkningen äger numera sin bostad. I Stockholmsregionen rör det sig om drygt 50 procent, i Göteborgs— och Malmöregionen om 57 resp 67 procent. Malmöregionens höga tal hänger samman med hög andel bostadsrätter, och Stockholms relativt låga tal med en låg andel småhus. I Stockholmsregionen bor 61 procent i lägenhet (i fler- familjshus), i Göteborgsregionen är det 53 procent och i Malmö- regionen 51 procent. I riket i sin helhet ligger den andelen nu på 40 procent, och den har sjunkit med 5 procentenheter på 10 år, i storstadsregionema med 6-8 procentenheter (tabell 10.1).

Inom storstadsregionema har ökningen av andelen som äger sin bo- stad varit störst i centrum. Detta gäller Stockhohn och Göteborg, och det gäller bostadsrätter som på bara tio år (mellan 1975 och 1985) har ökat från 8 till 16,5 procent av bostadsbeståndet. Det innebär att Stockholms centrum på tio år har fått cirka 14 000 nya bostadsrätter, i huvudsak i de gamla bostadsområdena som byggdes före 1951.

• Sida 166
•  Original

Variationen mellan de olika storstadskommunerna är betydande. I Täby och Lomma äger bortåt 95 procent sin bostad, medan det i Sund- byberg bara är 14 procent. I Ekerö och Vellinge bor mer än 90 procent i småhus, i Solna och Sundbyberg är det mindre än 10 procent (bilaga 3, tabell B.10.2).

Utrymmesstandard

Utrymmesstandarden har ökat under hela efterkrigstiden, och bör idag höra till den högsta i världen. Antalet boende per 100 rumsenheter (kök samt rum på minst 6 kvm) ligger för hela riket på 55,2. Andelen trångbodda (enligt "norm 3") ligger på 15 procent av den vuxna be- folkningen. Som trångbodda räknas här personer i hushåll där man har mindre än ett (sov)rum per person, kök och vardagsrum oräknade. Samboende anses dock dela sovrum. Det innebär att ett par med två barn behöver minst 4 rum och kök, en ensamstående vuxen eller ett barnlöst par 2 rum och kök osv.

Skillnaderna mellan storstadsregionema och resten av landet är relativt små. Stockholms- och Göteborgsregionema har något flera trångbodda (enl norm 3), och det bör framför allt hänga samman med en lägre an- del småhus. På den här punkten har också utvecklingen i storstads- regionema, och särskilt i Stockholmsregionen, varit sämre än riket som helhet. Utvecklingen i Stockholms kommun avviker vidare från Göteborg och Malmö. I Stockholms kommun har andelen trångbodda ökat sedan början av 80-talet (se tabell B.10.1 i bilaga 3). Den andra indikatom visar här också en relativt sett sämre utveckling, men inte negativ. Måttet på antalet boende per 100 rumsenheter är inte lika känsligt för lägenhetsstorleken som norm 3: skillnaden beror på att Stockholm har färre småhus och därmed färre stora bostäder (med mer . - än 3 rum och kök).

I tabell 10.2 kan vi sei vilka bostadsområden vi har många trång- bodda, och var trångboddheten har ökat. Det gäller i första hand den gamla stenstaden där 26 procent är trångbodda, ochudär trångbodd- heten har ökat med 15 procentenheter sedan 1982. Aven i miljonprogramområdena är mer än var fjärde vuxen trångbodd.

• Sida 167
•  Original

Tabell 10.1 Bostadsförhållanden i olika delar av landet. Procenttal. Genomsnitt för 1983—1988 samt trend 1978—1988.

Äger ej Bor i sin bo— lägen— stad het

HELA RIKET

Nuläge 1983/88 33.8 39.9 Trend 1978—88 —6.0*R —5.l*

RUT—Regioner

Nuläge 1983/88

Stockholmsregionen 48.5 61.3 Göteborgsregionen 42.6 53.0 Malmöregionen 33.1 51.3 Stödjepunkter i söder 34.7 41.5 Stödjepunkter i norr 28.0 35.9 Mindre regioner i söder 24.3 23.5 Mindre regioner i norr 27.6 26.8 Norra inlandet 24.2 20.4 Trend 1978—88

Stockholmsregionen —7.7* —5.8* Göteborgsregionen —5.5*D —5.9* Malmöregionen —8.1* —8.0* Stödjepunkter i söder —7.3* —7.5* Stödjepunkter i norr —4.7* —2.1— Mindre regioner i söder —5.7* —5.7*D Mindre regioner i norr —4.1 —5.0* Norra inlandet —5.1 —1.3—

19.8 18.1 14.4 13.7 13.9 12.5 16.0 18.0

• Sida 168
•  Original

Tabell 10.2

Bostadsförhållanden.

Särredovisning av inom regionala variationer i storstadsregionerna. Procenttal. Genomsnitt för 1983-1988 samt trend 1978—1988.

Äger ej Bor i sin bo— lägen—

stad

het

HELA RIKET Nuläge 1983/88 Trend 1978—88 ALLA STORSTADSOMRÅDEN Nuläge 1983/88 Trend 1978—88 REGIONDEL Nuläge 1983/88 Centrum

Närort

Ytterort

Trend 1978—88 Centrum Närort

Ytterort FÖRORTSOMRÅDEN Nuläge 1983/88

> 80 småhus

> 80 bostadsrätt > 80 % hyresrätt Trend 1978—88

> 80 % småhus

> 80 bostadsrätt > 80 hyresrätt

olo olo

% %

33.8 —6.0*R 44.3 —7.9* 72.8 49.2 25.7

—8.4* —6.5*D —5.1*

39.9 —5.1* 58.1 —6.7* 95.2 63.1 35.4 51.9 26.0 56.6 19.5 56.4 13.4

—2 9 13.1*

• Sida 169
•  Original

OMRÅDESKLUSTER Nuläge 1983/88 Hpriv centr -1951 Hallm centr

Brätt centr Hpriv närort Hallm närort

Brätt när— el ytterort

Småhus närort Blandomr närort Hallm ytter Småhus ytter Blandomr ytter Trend 1978—88 Hpriv centr —195l Hpriv närort Hallm närort

Brätt när— el ytterort

Småhus närort Blandomr närort Hallm ytter Småhus ytter Blandomr ytter

1) re = rumsenheter

(kök

76.4 86.6 29.4 79.6 88.2 23.0

8.5 21.7 75.9 7.7 27.1

—8.5* —4.4 —O.l—

10.9*D

—3.3—

r8.8

—l.0— —4.4* —2.3—

95.8 94.8 98.6 94.1 95.4 92.7

5.6 34.0 89.6 4.6 32.8

0.5— 0.3— —l.7— —3.5 —l.6 —2.4— —4.7* —3.6

2.0—

51.6 53.9 52.9 55.1 60.8 57.2 53.3 7 7 54.4 61.9 55.1 8 8 55.3 —2.6 —3.8 —5.2* —9.7* ⁰ —4.0 —l.2 —6.7* 7 2 —4.7* —7.4* —6.7

samt rum på minst 6 kvm)

2) Som trångbodda enl norm 3 räknas personer i hushåll där man har mindre än ett rum per person, oräknade. Samboende anses dock dela sovrum. Uppgifter saknas åren 1978—1981.

kök och vardagsrum

• Sida 170
•  Original

Tabell 10.2.forts

Bostadsförhållanden.

Särredovisning av

inomregionala variationer i storstadsregionerna. Procenttal. Genomsnitt för 1983—1988 samt trend 1978—1988. Äger ej Bor i sin bo— lägen—

stad

het

HELA RIKET Nuläge 1983/88 Trend 1978—88

ALLA STORSTADSOMRÅDEN

Nuläge 1983/88 Trend 1978—88

MILJONPROGRAMSOMRÅDEN

Nuläge 1983/88 Hallm närort Hallm ytterort Brätt närort Brätt ytterort Småhus närort Småhus ytterort

Trend 1978—88 Hallm närort Hallm ytter Brätt närort Småhus närort

Småhus ytterort

33.8

—6.0*R

44.3 —7.9* 89.9 79.9 13.7 17.8 7.8 4.8 1.5— 1.7— —26.0* —l.8 —2.3— 39.9 —5.1* 58.1 —6.7* 94.3 90.5 92.9 91.8 6.0 4.4

—1.5— —2.1— —5.8 —0.1

tabell 10.2.

• Sida 171
•  Original

Ökningen av andelen trångbodda i centrum gäller i huvudsak barnfa- miljer. Vi konstaterade i kapitel 3 att andelen barn hade ökat, och an- delen pensionärer hade minskat.

Bostadsstandarden för olika befolkningsgrupper

Vi avslutar detta kapitel med en analys av standardvariationer mellan olika befolkningsgrupper i storstadsregionema. Vi visar i kapitel 11 att boendekostnadema är högre i storstadsregionema. Det bör ha kon- sekvenser för bostadsstandarden, och detta bör i första hand gälla grupper med mindre ekonomiska resurser och större behov. I tabell 10.3 visar vi utrymmesstandarden (antal boende per 100 rumsenheter) i vissa typer av bostadsområden i storstadsregionema, och vi redovisar som referenspunkter även hela riket resp mindre regioner i söder (dvs landsortskommuner exkl 5 k Stödjepunkter, se Regionalpolitiska kom— mittén, 1984). De grupper vars utrymmesstandard vi redovisar är ar- betare resp tjänstemän (pga inkomstskillnader) samt bamfamiljer (för- sörjningsbörda ger större utrymmesbehov samt sämre ekonomi).

Beträffande arbetarnas och tjänstemännens (mellan och högre nivå) utrymmesstandard gäller följ ande:

Båda grupperna har något sämre utrymmesstandard i storstads- regionerna än i resten av landet. Det bör bero på att andelen småhus (där antalet rum är högre) är lägre i storstadsregion- erna.

Skillnaden mellan grupperna är något större i stor- stadsregionema.

Skillnaderna är störst i hyresrättsområdena, särskilt allmännytt- ans områden byggda under miljonprogrammet.

Beträffande samboende med barn gäller följande:

De har sämre utrymmesstandard i storstadsregionema än ires- ten av landet.

Det är naturligtvis i hyreshusområdena utrymmesstandarden är sämst, och den är allra sämst i miljonprogramområdena. Där

• Sida 172
•  Original

Tabell 10.3 Antal boende per 100 rumsenheter. Särredovisning av olika befolkningsgrupper i ett urval av områdestyper.1

Antal boende per 100 rumsenheter

Arbe— Mellan+ Sambo tare hgr tjm m barn

Hela riket 57.1 52.8 71.6 Mindre regioner i söder 56.0 52.1 70.0 Alla storstadsregioner 58.7 53.5 73.2 Regiondel Centrum 54.0 50.6 78.3 Närort 59.4 54.0 74.3 Ytterort 59.1 54.3 71.0 Förortsområden >80% småhus 55.6 54.2 65.8 >80% bostadsrätt 58.6 57.2 81.9 >80% hyresrätt 61.9 54.4 87.7 Områdeskluster Hpriv centr —1951 54.3 50.0 77.7 Småhus närort 54.8 53.5 64.2 Miljonprogramsområden Hallm ytterort milj. 65.0 56.3 92.1

1) Exkl kvarboende hos föräldrarna

• Sida 173
•  Original

är antalet boende per 100 rumsenheter bland samboende föräld- rar 18 procent högre än i den gamla stenstaden, och 40 procent högre än i småhusområdena.

Det gäller även innerstaden, där de genomsnittligt mindre bo- städerna (och troligen också de högre kostnadema) bidrar till att speciellt stora familjer är något mera trångbodda.

Småhus är genomsnittligt större och de barnfamiljer som bor där har därför större utrymmesstandard.

• Sida 174
•  Original

• Sida 175
•  Original

Kapitel 11

Levnadskostnader

I kapitlen 8-10 har vi tittat dels på ekonomiska resurser i termer av in— komster, dels på konsumtion i termer av materiell välfärd såsom bo— stadsstandard och förfogande över vissa kapitalvaror. I detta kapitel följer nu en bredare analys av konsumtionen i vid mening. Den bygger på SCBs hushållsbudgetundersökningar och konsumentprisundersök- mngar.

Regionala variationer av konsumtionsnivåer

Att mäta skillnader i levnadskostnader mellan olika regioner är för- enat med stora mätproblem och höga kostnader. Den senaste undersök- ningen av sådana skillnader gjordes år 1964. Undersökningen tog cirka tre år och kostade i den tidens penningvärde cirka 3 milj kronor. Undersökningen omfattade 90 000 prisnoteringar för 105 varor, upp— gifter om 20 000 bostäder och resedata avseende cirka 30 000 hushåll. Avsikten med undersökningen var att belysa dyrhetsskillnader mellan dåvarande kommunblock.

Undersökningen visade att Stockholm i genomsnitt var något dyrare för de varor och tjänster som prissattes på marknaden. Räknade man till detta kostnaden och tidsåtgången för nödvändigt resande blev skillnaden ännu något mindre. Med hänsyn tagen till skillnaderna i kommunalskatt var Stockholm snarast något billigare att leva i än ge— nomsnittet för övriga kommunblock.

Som antytts av det föregående så är det inte bara fråga om att mäta skillnader i prisnivåer mellan olika regioner. Minst lika viktigt är det

• Sida 176
•  Original

att belysa av geografiska eller klimatiska orsaker mer eller mindre på— tvingade skillnader i utgifter, t ex när det gäller arbets— och inköpsresor eller boendekostnader. Det kan därför vara av intresse att redovisa skillnader och likheter mellan olika regioner beträffande hushållens utgifter.

SCB gör med olika långa mellanrum undersökningar för att belysa fördelningen på olika varor och tjänster när det gäller hushållens kon- sumtion. Den senaste avser år 1985. Undersökningen avsåg ett urval på cirka 6 000 hushåll som hade att föra kassabok över sina utgifter under en fyraveckorsperiod. Tyvärr har denna typ av undersökningar relativt stort bortfall. Undersökningen avseende år 1985 redovisar en svarsfrekvens på 73 procent.

Resultaten av 1985 års undersökning visar att hushållen i Stockholm konsumerade för i genomsnitt 125 000 kr. I Göteborg och Malmö sammantaget låg konsumtionsnivån på cirka 120 000 kr i genomsnitt, dvs i nivå med Stockholm. I övriga landet var genomsnittsutgiften per hushåll cirka 110 000 kr. För landet som helhet var konsumtionen per hushåll ca 115 000 kr.

Fördelningen på olika varor och tjänster i olika regioner som är möj— liga att redovisa visar att utgiftsmönstret är likartat i Stockholms- regionen jämfört med Göteborgs— och Malmöregionema i genomsnitt. Stockholmarna ägnar sig dock i något högre grad åt uteätande, har större utgifter för lokalresor och lägger ner något större del av sin inkomst på alkohol och tobak.

Jämför man storstadsregionema med övriga delen av landet blir skill- nader av olika slag mer märkbara. Hushållen utanför storstadsregion— ema lägger en större andel av sin inkomst på

- mat,

— energi för uppvärmning, — räntor i samband med boendet, - inköp och drift av bil,

och en mindre del av sin inkomst på

- att köpa 5 k hushållstjänster, — fritids— och kulturella aktiviteter,

• Sida 177
•  Original

— resor och hotell än hushållen i storstadsregionema.

Till en del är skillnaderna i utgiftsmönster betingade av geografiska och klimatiska skillnader. Utanför storstadsregionema behövs oftare bilen för arbets— och inköpsresor, liksom för sociala kontakter, medan mycket av det lokala resandet, framför allt i Stockholm företas med kollektiva färdmedel. I storstäderna utgör flerfamiljshusen en kvanti- tativt betydande boendeform, vilket i genomsnitt ger ett stort genom- slag för hyra i hushållens budget. Utbudet av fritidsaktiviteter, kultur och tjänster är sannolikt markant större i storstadsregionema än i landet i övrigt, vilket förklarar skillnaderna i denna del.

Regionala prisvariationer

Men skillnaderna i konsumtionsnivåer är främst ett uttryck för in- komstskillnader. För bedömningar av välfärdsskillnaderna mellan olika regioner är det viktigt att jämföra prisnivåerna: de säger oss om det är dyrare att leva i en viss region, och om det eventuellt krävs högre inkomster i en (dyr) region för att kompensera en hög prisnivå.

För att belysa prisnivåskillnader mellan olika regioner har i det följ- ande en systematisk genomgång gjorts av den indelning som används vid publiceringen av SCBs konsumentprisindex (KPI). De prisuppgif— ter som månatligen samlas in för KPI-beräkningama kan tyvärr inte utan vidare användas för geografiska jämförelser mer än undantagsvis. Det beror på att KPI, och därmed prismaterialet, är avsedd för jämförelser i tiden. En jämförelse i rummet kräver prismätningar för varor och tjänster som är identiska vid ett och samma tillfälle på alla mätställen. KPI kan därför endast på spridda områden ge en bild av de regionala variationerna.

Dagligvaror

För dagligvaror (livsmedel, förbrukningsartiklar och tobak), vilka ut- gör ca 20 procent av den totala privata konsumtionen, har dock KPI- underlaget kunnat utnyttjas. Här samlas månatligen in prisuppgifter för ca 900 produkter från prislistor som ges ut av de tre stora dagligvaru-

• Sida 178
•  Original

kedjorna. Genom att undersökningen här knyts till prislistor erhåller man en landsomfattande jämförbarhet för de utvalda varuvariantema. De bearbetningar som har gjorts avser hela år 1988. Eftersom bearbet— ningarna är gjorda på ett urval prislistor, som också är geografiskt be- gränsade, kan resultaten endast ligga till grund för kvalitativa utsagor.

Resultaten tyder på att skillnaderna både mellan storstadsregionema och mellan storstadsregionema och landet i övrigt är relativt små. Skillnader förekommer inom en och samma kedja mellan olika re gio- ner, men när dagligvarukedjorna läggs samman försvinner skillnaderna 1 stort sett.

Vin och sprit

Konsumtionen av vin och sprit utgör ungefär 5 procent av den totala privata konsumtionen. Eftersom försäljningen sker från ett monopol- företag under starkt politiskt inflytande, är priserna desamma över hela landet.

Kläder och skor

Köpen av kläder och skor svarar för cirka 8 procent av svenskarnas konsumtionsutgifter. Skillnaderna i prisnivåer mellan storstäder och övriga landet kan bedömas vara av mindre storlek. För detta talar att de större rikstäckande detaljistkedjoma på beklädnadsområdet normalt håller samma prisnivå på jämförbara produkter över hela landet.

Boende

Utgiftema för boendet tar så mycket som cirka 26 procent av de sam— manlagda utgifterna för hushållen i Sverige. I SCBs bostads- och hyresundersökningar redovisas hyres- och andra boendekostnader uppdelade bl a på regioner, men också på bostädernas byggnadsår och storlek. Några möjligheter att i övrigt jämföra kostnaden till en mellan olika regioner konstant standard föreligger inte. Resultaten i det följ- ande visar således kostnaden att bo inom olika regioner med det utbud som där är tillgängligt.

• Sida 179
•  Original

När det gäller hyreskostnadema, dvs kostnaderna för att bo i hyrd lä- genhet, härrör resultaten från den senast tillgängliga undersökningen från 1988. De avser totalt 1 471 000 lägenheter. I Stockholm finns 26 procent och i Göteborg finns 11 procent av det totala antalet hyreslä- genheter. Resten, 63 procent, finns i övriga landet (Malmö är inte särredovisat i undersökningen). Det relativt nyproducerade beståndet (lägenheter färdigställda under perioden 1981-1987) utgör drygt sex procent av hela beståndet. Andelen är ungefär densamma i Stock- holmsregionen, medan andelen av det totala beståndet i Göteborgs- regionen uppgår till drygt fyra procent.

Ser man på hela beståndet hyreslägenheter i resp region är den genom- snittliga årshyran något högre i Stockholm och Göteborg än i Övriga landet. När materialet fördelas efter bostadens storlek kan man kon- statera att skillnaderna är nästan inga beträffande smålägenheter men blir större, ju större lägenheter man jämför. Jämför man den senast redovisade åldersklassen lägenheter, dvs lägenheter färdigställda 1981- 1987, blir bilden något annorlunda. Hyresnivån för dessa lägenheter ligger i storstadsregionema betydligt högre än för äldre lägenheter, medan motsvarande skillnad i övriga landet är mindre. Därigenom blir det en märkbar skillnad i hyresnivåema mellan storstäderna åena sidan och övriga landet å den andra när det gäller nybyggda lägen- heter. Denna bild bekräftas av utvecklingen av hyrorna från januari 1988 till januari 1989.

Kvadratrneterhyran för hela beståndet var 1988 i genomsnitt 371 kr i Stockholmsregionen, 385 kr i Göteborgsregionen och 346 kr för övriga landet. För lägenheterna som färdigställdes 1981-1987 var motsvar— ande hyror 446 kr, 475 kr resp 408 kr. Kvadratmeterprisema har stigit, när man jämför årgångarna 1981-1987 med årgångarna 1961—1970, med 29 procent för Stockholmsregionen, 28 procent för Göteborgs— regionen och med 19 procent för övriga landet.

Bostadsrättslägenheter omfattas av SCBs bostads— och hyresundersök- ning 1987. Enligt denna fanns då nära 600 000 bostadsrättslägenheter i Sverige. Av dem fanns 23 procent i Stockholmsregionen, 9 procent i Göteborgsregionen och resten, 68 procent, i övriga Sverige. Eftersom undersökningen grundar sig på ett urval är möjligheterna begränsade att särredovisa de betydande regionala skillnader som förekommer när det gäller boendeutgiftema för bostadsrättslägenheter. Avgiften till bostadsrättsföreningen går att fastställa relativt säkert. Här visar det sig

• Sida 180
•  Original

att några större skillnader inte föreligger, oavsett man gör jämförelsen för avgiften för hela lägenheten eller för avgiften per kvadratmeter. Man kan konstatera att avgiften ligger klart högre för de bostadsrätts- lägenheter som har färdigställts under åren 1981-1987 i Stockholms- och Göteborgsregionema än för motsvarande i övriga Sverige.

Avgiftemas storlek är dock av mindre betydelse. Man kan konstatera att (det officiella) överlåtelsepriset för bostadsrättslägenheter som förvärvades under 1987 i Stockholmsregionen i genomsnitt låg på ca 375 000 kr, i Göteborgsregionen på ca 200 000 kr och i resten av landet på strax under 100 000 kr. Sedan 1987 har skillnaderna sanno- likt accentuerats. Det innebär att skillnaden att bo i bostadsrätts- lägenheter är betydligt större än vad skillnademai avgift visar. Nettoutgiften, dvs sedan man tagit hänsyn till räntor, amorteringar, skatteeffekter och bostadsbidrag, för ett enpersonshushåll i bostadsrätt var 1987 i genomsnitt 2 500 kr högre i Stockholmsregionen än i landsortskommunema (detta gäller en genomsnittlig bostadsrätts- lägenhet oavsett byggnadsår). Motsvarande skillnad för Göteborgs— regionen var 1 500 kr. För ett hushåll med endast makar var mot- svarande tal cirka 4 200 kr resp cirka 2 100 kr.

SCBs bostads- och hyresundersökningar omfattar också småhus. Den senaste avser år 1987. År 1987 fanns det cirka 1 160 000 småhus, dvs friliggande småhus samt rad- och kedjehus, i Sverige. Av dem fanns ca 416 000 småhus eller 36 procent i storstadsregionema, och 765 000 småhus eller 65 procent i övriga landet. Huvuddelen var friliggande, även om andelen rad- och kedjehus uppgick till 30 procent i storstads— regionema. Aven i antal räknat var rad- och kedjehusen vanligare i storstadsregionema än i övriga landet. Småhusen var vidare något större till ytan än i landsorten. En fjärdedel av småhusen i storstads- regionema har en yta i intervallet 121-140 kvadratmeter.

När det gäller taxeringsvärdenas storlek föreligger en påtaglig skillnad mellan storstadsregionema och övriga landet. I storstadsregionema hade 31 procent av småhusen ett taxeringsvärde på 350 000 kr eller mer år 1987. Motsvarande tal för övriga landet var endast 4 procent. Detta avspeglar skillnader i marknadsvärdena.

Bostadsutgiften för småhus, dvs summan av ränteutgifter, amorte- ringar, bränslekostnader och andra avgifter (före skatteeffekter), var 1987 ca 12 000 kr högre i storstadsregionema än i övriga landet.

• Sida 181
•  Original

Skillnaden gäller samtliga storleksklasser. Skillnaden i bostadsutgift är dessutom betydligt större när man jämför äldre hus med hus byggda senare än 1971, främst till följd av att ränteutgiftema för äldre hus i storstadsregionema är betydligt högre än i övriga landet. Det är också intressant att konstatera att bränsleutgiftema sjunker med stigande färdigställandeåri alla storleksklasser, något mer i storstadsregionema än i övriga landet.

Eftersom även undersökningen rörande småhus grundar sig på ett ur— val hushåll har inte de betydande skillnader som finns när det gäller boendeutgiftema kunnat redovisas i sedvanliga tabeller. För några typhushåll har emellertid regionfördelade resultat tagits fram. För makar med ett barn i Stockholmsregionen var nettoutgiften nästan 10 000 kr högre än för motsvarande hushåll utanför storstadsregion- ema. För samma typ av göteborgshushåll var skillnaden ca 9 000 kr. Detta trots att skatteeffekt och räntebidrag är betydligt större i storstadsregionema. Skuldbeloppet är dock mer än dubbelt så högt som för icke storstadsregioner. Bostadsytan är i dessa beräkningar densamma i samtliga jämförda regioner.

Samma bild får man för makar med två barn resp makar med tre eller flera barn. Skillnaderna blir ännu större. Nettoutgiften för hushåll med tre eller flera barn är mellan 16 000 och 17 000 kr högre i Stockholms- regionen och mellan 15 000 och 16 000 kr högre i Göteborgsregionen än utanför storstadsregionema.

Utvecklingen över tiden kan belysas med SCBs fastighetsprisstatistik. Den bygger på uppgifter från lagfartsbevis om försålda fastigheter. Fastighetsprisema, dvs priserna vid överlåtelser av småhus, har från 1981 till 1988 ökat med i genomsnitt 54 procent (6,4 procent per år i genomsnitt) för riket som helhet. För Stockholms— och Göteborgs— regionema har fastighetsprisema ökat med 90 procent (9,6 procent per år) resp 84 procent (9,1 procent per år), medan uppgången i Mal- möregionen under den redovisade perioden stannade vid 59 procent (6,8 procent per år). Enbart under 1988 steg småhusprisemai Stock- holm med 28 procent och i Göteborg med 24 procent. För riket totalt stannade uppgången vid 18 procent.

Det är intressant att konstatera att prisupp gången 1981-1988 har varit mest markant för småhus i taxeringsvärdeintervallet 401—550 tusen kronor med 80 procent (8,8 procent per år i genomsnitt). I Stockholms

• Sida 182
•  Original

län låg köpeskillingen under första kvartalet 1989 3 gånger högre än taxeringsvärdet, vilket är en betydligt högre kvot än för hela riket (drygt 2,2), trots att taxeringsvärdena i Stockholm ligger drygt 50 procent högre än för riket i genomsnitt.

Inventarier och husgeråd

Inventarier och husgeråd utgör cirka sju procent av den totala privata konsumtionen. Här ingår bl a möbler, där de stora rikstäckande före- tagen ger ut rikstäckande prislistor/kataloger. Om skillnader i pris- nivåerna inom detta område förekommer, torde de vara små.

Transport och samfärdsel

Transport och samfärdsel, med ca 17 procent av den totala privata konsumtionen, är ett område där, vilket har antytts tidigare, pris- nivåjämförelser kan bli missvisande. Undersökningen av hushållens utgifter, liksom resultaten av 1964 års dyrortsundersökning, visar att utgifterna fördelas olika beroende på region och på tillgång till färd- medel. Att konstatera att t ex bensinen kostar ungefär lika mycket i hela landet - bortsett från lokala och tillfälliga prissänkningar - är därför inte vägledande, eftersom behovet av att använda bilen till nödvändiga transporter, liksom körsträckema, varierar kraftigt mellan olika regioner. I varugruppen ingår förutom lokalresande och drifts- kostnader för fordon, även postporto och teletaxor samt inköp av mo- torfordon.

Fritid

Fritid, nöjen och kultur utgör cirka 10 procent av den totala privata konsumtionen. Här ingår radio och TV, andra fritidsartiklar (t ex sportartiklar), nöjen och rekreation samt böcker, tidningar och tid- skrifter. För de varor och tjänster som är jämförbara och prismäts i KPI är skillnadema i prisnivåer mellan olika regioner inte speciellt stora (TV -licens, tidskriftsprenumerationer och lösnummerpriser på tidningar och tidskrifter), även om de förekommer (dagstidningspre- numerationer). Totalt sett torde eventuella prisnivåskillnader inte vara stora och vara av mindre betydelse.

• Sida 183
•  Original

Resten av hushållens konsumtion kallas diverse i konsumentprisindex och utgör ca 8 procent av privata konsumtionen. Här ingår hälso- och sjukvård, vin, sprit och öl på restaurang, utemåltider, hotellvistelse m m. Här är det svårt att utan speciella undersökningar ge en uppskatt- ning av om regionala skillnader föreligger och hur stora de i så fall är.

Sammanfattning

Den genomgång som gjorts i det föregående visar att skillnader mellan regioner när det gäller prisnivåer och levnadskostnader föreligger för i första hand boende och resor. Boendet är betydligt dyrare i storstads- regionema, en skillnad som förefaller bli allt större. När det gäller resekosmadema behövs en specialundersökning som också tar hänsyn till tidsåtgången för och ändamålet med resorna för att fastställa vilka skillnader som föreligger mellan regionerna och hur stora de är.

• Sida 184
•  Original

Appendix

Bostadskostnaderna i småhus: en jämförelse mellan storstäder och landsort (Vogel)

I kapitel 11 visades att boendekostnadema i storstadsregionema var avsevärt större än i resten av landet. Skillnaden var 12 000 kr/åri medeltal. Dessa resultat bygger på intervjumaterial som ger en sam- manfattande bild av samtliga kostnader som i deklarationssamman- hang tas upp i fastighetsdeklarationen.

Det finns ett flertal problem vid regionala jämförelser av denna sta- tistik: här ingår även kostnader som egentligen inte bör räknas som boendekostnader (t ex konsumtionslån med fastigheten som säkerhet). Det finns vidare regionala skillnader i husens storlek, ålder och utrustning. Dessutom visar statistiken boendekostnadema för dem som just nu bor i småhusen. Kostnaderna beror till stor del på den aktuella lånesituationen, och den avgörs av hur länge man har bott i huset (dvs i vilket penningvärde det är köpt), i vilken utsträckning man har reno— verat eller av andra skäl höjt lånen, och de beror också på de boendes personliga ekonomi. Om de småhusboende i en region utgör ett selek- tivt urval med höga inkomster och förmögenhet underskattas boende- kostnadema. Just detta gäller för storstadsregionema. Vi vet att bo— endekostnadema för samma typ av hus kan variera avsevärt både inom och mellan regioner, beroende på sådana faktorer.

Därför kan jämförelser av faktiska boendekostnader i olika regioner vara missvisande när man vill bedöma Ievnadskostnadema i en region. Sådana jämförelser måste vara oberoende av vem som bor i husen, och de måste gälla samma hus.

I detta appendix beräknar vi därför hypotetiska boendekostnader för ett medelhus med hänsyn till lokala marknadspriser och beskattning.

• Sida 185
•  Original

I dessa beräkningar konstanthåller vi den boendes inkomster, husets storlek, standard och byggnadsår, och dessutom in- köpsåret, kontantinsatsen och låneräntan, men låter marknads- prisema variera mellan regioner.

I det följande redovisas typfallsberäknin gar av boendekostnadema i småhus i de tre storstadsregionema med jämförelse med ett referens- område. Vi har valt Småland, exkl kommunerna Kalmar, Växjö och Jönköping. Referensområdet får representera landsbygden utanför de större städerna.

Vi utgår från följande förutsättningar:

Vi studerar ett "medelhus" i SCBs fastighetsprisstatistik. Detta hus är byggt på 60-talet, har värdepoäng 13-16 och en area på 116-136 m .

För var och en av de fyra regionerna hämtas taxeringsvärdet samt köpeskilling för denna typ av hus ur fas- tighetsprisstatistiken.

Vi tittar på två fall: ett sådant hus som köpts 1983 resp 1988.

Köparens årsinkomst är 180 000 kr, han betalar i båda fallen 100 000 kr kontant, och låneräntan är 12 procent.

Typfallsberäkningarna visar kapitalkostnadema inkl fastighetsskatt enligt 1988 års skatteregler resp 1991 års regler (enl RINK). Vi bortser således från underhållskostnader och amortering. Beräkningarna visar tre typer av effekter:

regionala variationer i kapitalkostnader

skatteomläggnin gens effekter

effekter av den tid man ägt småhuset. Beräkningarna ger en representativ bild av marknaden som mäter bo- stadskonsumenter som är relativt nya på bostadsmarknaden. Aldre småhusägare som ägt sitt hus längre än fem år bör ha en mera gynn- sam situation. För en bedömning av bostadsmarknaden är det emeller-

• Sida 186
•  Original

tid de nya konsumenterna som bör stå i blickpunkten: det är de som möter de av marknadsprisema och beskattningen skapade bostadskost- nadema. Boendekostnadema för gamla resp nya småhusägare är den idag kanske viktigaste järnlikhetsfrågan: gamla småhusägare (särskilt i storstadsregionema) har kunnat tillgodoräkna sig enorma latenta infla- tionsvinster, som nu kan tas ut antingen som ett billigt boende eller som konsumtion (reavinst, belåning). I storstadsregionema har värde— stegringen på småhus legat i storleksordningen en (skattefri) miljon. Dagens marknadspriser måste betalas av de nya konsumenterna i form av höga boendekostnader. Det är frågan om en dramatisk omfördel- ning mellan generationerna, som leder till att ungdomar får väsentligt högre boendekostnader än föräldragenerationen. Reavinstbeskatt- ningen har haft en allt mindre korrigerande effekt. Den här effekten är störst i storstadsregionema.

Marknadsvärden

I tabell 11.1 visas att 1983 års marknadsvärde och köpesumma var 72 procent högre i Stockholmsregionen än i Småland. Fem år senare (1988) var stockholmshuset 130 procent dyrare än smålandshuset. Motsvarande hus i Malmö- resp Göteborgsregionen var 1988 72 resp 103 procent dyrare. I Stockholmsregionen kostade "medelhuset" 768 000 kronor år 1988 enl SCBs fastighetsprisstatistik. Detta hus skulle i den nya taxeringen ha fått ett taxeringsvärde på 776 000 kr. Vid slutet av 1989 bör marknadsvärdet ligga vid drygt en miljon kro- nor. Beräkningarna baseras på sålda fastigheter i samtliga kommuner enl redovisningen i övrigt i denna rapport. I statistiken dominerar småhusen i de yttre förorterna. I de inre förorterna i Stockholms- regionen ligger priserna betydligt högre. Där bör marknadspriset ligga på närmare 1,5 miljoner. Beräkningarna i tabell 11.1 är således relativt snälla: de gäller varken småhus i extremt dyra områden, inte heller nya hus eller extrema lyxhus.

Fastighetsskatten

Fastighetsskatten baseras på taxeringsvärdena, som i sin tur baseras på fastighetsprisstatistiken. Det innebär att marknadsvärdena pressar upp fastighetsskatten. I Stockholmsregionen är den således nästan dubbelt så hög som i Småland. 1991 och enligt det nya skattesystemet (RINK)

• Sida 187
•  Original

ökar denna skillnad ytterligare: i Stockholmsregionen blir fastighets— skatten 130 procent högre än i Småland, iGöteborgsregionen 85 pro- cent högre. Merkosmaden blir i Stockholmsregionen cirka 5 244 kro- nor och i Göteborgsregionen 3 456 kronor.

Kapitalkostnader

De totala kapitalkostnaderna inkl fastighetsskatten varierar ännu kraf- tigare, trots att vi tittar på samma typ av hus. Den övre delen av tabel- len visar hur det går för den som har köpt medelhuset år 1983. Fem år senare (1988) betalar Stockholmaren 26 357 lcr/år och smålänningen 12 778 kr för samma hus, köpt fem år tidigare. Göteborgaren och Mal- möbon betalar 21 resp 19 000 kr per år. Skillnaden blir ännu större om man tittar på ett nyköpt hus (år 1988). Då betalar Stockholmaren 46 815 kr, smålänningen 17 230 kr, göteborgaren 40 243 och Malmö- bon 33 337 kronor per år. Här ligger alltså skillnaden i kapitalkost- nad i samma typ av hus på närmare 2 500 kronor per månad mellan Stockholmsregionen och Småland.

Dessa beräkningar gäller det gamla skattesystemet. Om vi får en skatteornläggning enl RINK blir skillnaderna ännu större: stockholma- ren som har köpt hus år 1988 får betala 65 452 kr, och smålänningen betalar 23 388 kr för samma hus. Här ligger alltså skillnaden på 3 500 kronor per månad. I det nya skattesystemet blir det alltså ännu dyrare att bo i storstadsregionema: merkostnaden i Stockholmsregionen kan ur tabell 11.1 härledas till följande belopp:

Extra kapitalkostnad (kr/år) jämfört med Småland

Inköpsår 1983 13 579 20 924 + 7 345 Inköpsår 1988 29 585 42 064 +12 479

Som synes ökar boendekostnadema med 7 resp 12 000 kr mera i Stockholmsregionen jämfört med Småland: med RINK blir det alltså relativt sett ännu dyrare att bo i småhus i storstadsregionema.

• Sida 188
•  Original

Tabell 11.1 Fastighetsskatt och kapitalkostnad för "medelhuset" köpt 1983 resp 1988. Kostnader enligt 1989 års resp 1991 års skattesystem (RINK). Kontantinsats: 100 000 kr. Samtliga beräkningar är genom— förda i samma penningvärde (1988).

INKÖPSÅR 1 983

Inkomst (tkr) 180 180 180 180 180 180 180 180 Data om huset

Köpesumma (tkr) 447 367 347 260 Taxeringsvärde (tkr) 309 776 280 627 260 476 185 339 Kontantinsats (tkr) 100 100 100 100 Skuldbelopp (tkr) 347 267 247 160 Kostnader

Fastighetsskatt (kr) 1442 9312 1306 7524 1213 5712 863 4068 Kapitalkostnad2(kr) 26357 38432 20898 29924 19345 26432 12778 17508

• Sida 189
•  Original

INKÖPSÅR 1988

Inkomst (tkr) 180 Data om huset

Köpesumma (tkr) 768 Taxeringsvärde (tkr) 309 Kontantinsats (tkr) 100 Skuldbelopp (tkr) 668 Kostnader

Fastighetsskatt (kr) 1442 Kapitalkostnad2(kr) 46815

¹ exkl Kalmar, Växjö och ² inkl fastighetsskatt

180 180 671 776 280 100 571

Jönköping

180 180 567 627 260 100 467

7524 1213 54474 33337

180 180 330 476 185 100 230 180 339

• Sida 190
•  Original

• Sida 191
•  Original

Kapitel 12

Sociala relationer

Kontakter mellan människorna - kontakter med familj, grannar, ar- betskamrater, vänner och bekanta eller inom föreningslivet - präglas i betydande utsträckning av grundläggande faktorer som urbaniseringen, hushållssplittringen, sysselsättningen och den offentliga sektorns övertagande av hushållssektoms traditionella servicefunktioner.

Urbaniseringen innebär förflyttningar och har under efterkrigstiden medfört att en stor del av befolkningen har bosatt sig långt från upp- växtorten och därmed ofta förlorat möjligheterna till täta kontakter med föräldrar och andra släktingar, barndomsvänner och sin förank- ring i ett lokalt socialt nätverk. På inflyttningsortema var det nödvän- digt att bygga upp ett nytt socialt nätverk, där släkten och barndoms- vännema spelade en mindre roll och där istället grannkontaktemas, ar- betskamratemas och föreningslivets betydelse ökade. Mindre konti- nuitet i de sociala relationerna, mera anonymitet i de stora städerna och en tydligare uppdelning mellan arbete och fritid gav säkert livet på inflytmingsortema mindre av den sociala gemenskap som ett kvarbo- ende på uppväxtorten kunde ge.

Under efterkrigstiden har vi också sett dramatiska förändringar i sys— selsättningen. Kvinnornas förvärvsintensitet har ökat kraftigt och där- med vidgat de sociala kontakterna. Detta gäller inte minst i storstads- länen, där år 1988 83 procent av alla kvinnor förvärvsarbetade, mot något under 80 procent för övriga län '- 54 procent av storstadskvin— noma arbetade på heltid mot cirka 40 procent av kvinnorna i det övriga landet (enligt SCBs arbetskraftsundersökningar). I omstruktureringen av arbetsmarknaden ingår en överföring av arbetsuppgifter från hus-

• Sida 192
•  Original

hållen till främst den offentliga sektorn. Det gäller dels barntillsynen, vården av anhöriga och utbildningen. Barnstugorna, sjukvården, åld- ringsvården och yrkesutbildningen övertog omsorgsfunktioner som på gott och ont innebar praktiska och emotionella band mellan fa— miljemedlemmar och generationer. Ett minskat beroende av familj och släktingar kan vara positivt för de som inte för egen del och just då be— höver sitt nätverk. Men det kan också vara negativt t ex för svaga per— soner för vilka familjerelationer kan innebära stöd och emotionell trygghet.

Under de senaste årtiondena har vi vidare haft en omfattande hus- hållssplittring i form av ökande skilsmässofrekvens och avbrutna sam— boendeförhållanden. Sålunda har skilsmässofrekvensen fördubblats sedan början av 1960-talet vilken i sin tur var dubbelt så hög som den var i mitten av 1940—talet. Den ökade fanriljesplittringen brukar sättas i samband med urbaniseringen, den ökade förvärvsfrekvensen bland kvinnor och sekulariseringen.

Farrriljema är således betydligt stabilare i landsorten än i storstads- regionema. Det är mellan 30 och 50 procent vanligare att familjerna upplöses i de tre storstadsregionema än i riket som helhet. Om man gör en tio-i—topp-lista av kommunerna med den högsta isärflyttrrings- frekvensen hamnar, med ett undantag, samtliga inom storstadsregion— ema (åldersstandardiserade indextal; genomsnitt för riket=100): Solna 169, Sundbyberg 154, Stockholm och Malmö 145, Haninge 144, Bot— kyrka 139, Göteborg, Huddinge, Sigtuna och Oxelösund 132. På_den motsatta sidan, med lägst isärflyttning, hamnar kommuner som Over- kalix 32, Sorsele 41 , Ockerö 43, Habo, Overtomeå och Götene 48 osv (Välfärdsbulletinen nr 3, 1989). Solna har alltså en mer än fem gånger så hög familjeupplösning som i Overkalix.

I detta kapitel skall vi redovisa några mått på kontakter mellan män- niskori olika avseenden familjekontakter, grannkontakter, kontakter med vänner och bekanta osv. Men kan man göra statistik av detta? Många aspekter på de levnadsförhållanden som redovisas i övriga ka- pitel är ganska enkla att beskriva statistiskt, t ex trångboddhet, bilinnehav och andra materiella förhållanden. Men när man vidgar perspektivet till olika aspekter på livskvalitet saknar man ofta veder- tagna indikatorer som fångar upp det väsentliga i dessa begrepp.

• Sida 193
•  Original

Ensamhet och isolering är kanske i första hand ett välfärdsproblem på ett inre individuellt plan. Upplevelsen av ensamhet finns inom indivi- den. Samhällets möjligheter att hjälpa individen i detta avseende är också mera begränsade än när det gäller den materiella levnads- standarden. Ensamhet kan också vara något positivt förindividen om den är självvald — till skillnad från påtvingad isolering. Aven på detta område gäller att människor har olika behov och intressen.

På grund av dessa svårigheter att kartlägga den inre upplevelsen av ensamhet studerar vi istället förutsättningarna för ensamhet eller gemenskap, nämligen omfattningen av kontakter med andra människor i olika avseenden. Det är med andra ord kvantitet och allsidighet i de sociala relationerna som välfärdsstatistiken kan belysa. När det där— emot gäller kvalitetsaspekten — positiva upplevelser att älska och vara älskad, att känna trygghet i sina sociala relationer och möta uppskatt- ning från omvärlden saknar vi användbara statistiska mått.

Familjekontakter

Redan i kapitel tre, som handlar om demografisk segregation, redovi— sades utvecklingen när det gäller olika farniljers sammansättning - an- delen ensamstående, andelen barnfamiljer, pensionärshushåll osv. Vi kommer i detta avsnitt att ansluta till och komplettera dessa uppgifter genom att dels visa hur många som bor helt ensamma i de olika områ- dena, dels hur många som inte brukar ha kontakt med någon nära an- hörig så ofta som en gång i månaden.

Utvecklingen i Sverige går mot allt mindre hushåll. I ett längre pers- pektiv finner man att år 1945 utgjorde enpersonershushållen 14 pro- cent av samtliga hushåll. Fyrtio år senare, 1985, hade denna andel ökat till 36 procent. Under samma tid minskade medelantalet personer per hushåll från 3,1 till 2,2.

I tabell 12.1 visas att 19 procent av alla personer mellan 16 och 74 år bor helt ensamma. Under perioden mellan 1978 och 1988 är detta en ökning med två procentenheter. Ensamboendet är vanligast bland de allra äldsta. I åldersgruppen 75-84 år bor 34 procent bland männen och 64 procent bland kvinnorna ensamma. Den större andelen ensambo- ende bland äldre kvinnor förklaras av att kvinnor lever längre än män

• Sida 194
•  Original

och att de i ett parförhållande ofta är yngre än männen. Det fanns 1987 cirka 455 000 änkor men bara 116 000 änklingar.

Men även i medelåldern — efter den normala åldern för familjebildning - finns ett stort antal som är helt ensamboende, och det antalet har ökat markant. Bland 25-34-åringarna är 20 procent ensamboende och det är en andel som ökat med 6 procentenheter på bara 12 år. Det är här främst männen som är ensamboende, en följd av att dessa bildar par något senare och att kvinnor i större utsträckning väljer äldre partners.

De regionala skillnaderna blir då i stor utsträckning en återspegling av regionens köns— och ålderssammansättning. Idet äldre hyresbeståndet i de gamla stadskämoma bor många äldre människor - här är också en- samboendet utbrett. Motsatsen gäller då ofta för de nybyggda bostads- områdena i storstadsregionemas periferi. Enligt tabell 12.1 är 24 pro- cent inom Stockholmsregionen ensamboende, (hela 32 procent i Stockholms kommun), cirka 20 procent i Göteborgs- och Malmöreg— ionema samt 15-17 procent i områdena utanför de större kommun- erna. I samtliga områden visas ökande andelar ensamboende - högst är ökningen i det norra inlandet (fem procentenheter) vilket kan bero på en relativt sett ökande andel åldringar med fler änkor/änklingar till följd.

Då man ser specifikt till storstadsregionema visas en mycket tydlig trend när det gäller ensamboendet i centrum kontra periferin - 42 pro- cent i de centrala delarna, 22 i närorter och 14 i ytterorter. I de centrala delarna dominerar hyreslägenhetema bland de ensamboende. Av de som bor i områden med i huvudsak allmännyttans bostäder är 45 pro- cent ensarnboende mot 33 procent i områden med de mera kapital- krävande bostadsrätterna. Okningstakten har emellertid varit störst i närort - här har också andelen personer över 65 år ökat.

Indikatom i tabellemas andra kolumn — ej kontakt med anhörig - re- dovisar dem som dels är ensamboende, dels inte träffar någon nära an- hörig (föräldrar, syskon, barn) så ofta som en gång i månaden. Detta gäller för sju procent i befolkningen. Här har emellertid utvecklingen gått i positiv riktning - mot lägre andelar utan familjekontakter. Paral- lellt med en ökad familjesplittring i form av allt flera uppbrott från parförhållanden och ett ökat ensamboende, har familjekontakterna med föräldrar, barn och syskon ökat i betydelse.

• Sida 195
•  Original

Tabell 12.1 Sociala relationer 1 olika delar av landet. Procenttal. Genomsnitt för 1983—1988 samt trend 1978—1988. Ensam— Ej kon— Ej kon— Ingen Saknar Socialt boende takt m. takt m. grann— nära isolerad1 anhörig1 vänner1 kontakt2 vän1

HELA RIKET Nuläge 1983/88 18.7 7.1 8.2 25.1 20.9 1.4 Trend 1978—88 2.1* —1.4*D —5.9* —4.9*D —4.5*D —1.l* RUT—Regioner Nuläge 1983/88 Stockholmsregionen 23.7 Göteborgsregionen 19.6 Malmöregionen 20.2 Stödjepunkter i söder 19.1 Stödjepunkter i norr 16.7 Mindre regioner i söder 15.4 Mindre regioner i norr 17.5 Norra inlandet 16.4 Trend 1978—88 Stockholmsregionen 2. Göteborgsregionen l. Malmöregionen 1. 2. 1.

29.6 18.8 30.5 19.8 33.2 19.4 27.7 21.3 21.2 22.0 20.9 21.9 19.7 21.4 14.6 24.1

. . .

*DNMPQ'VONO Nkommr—lr—lOr—l Nl—lr—li—lv—li—lr—lr—l mmmkonNr-l wwmoobhmco mwhkokDLnleN

Stödjepunkter i söder * —1.7* —6.3* —5.1 D —3.1 —1.3* Stödjepunkter i norr . Mindre regioner i söder 0.8— —0.9 D —7.0* —3.0 -5.1*D —0.8* Mindre regioner i norr 3.0* —0.4 —5.7* —3.4 D —4.7*D —1.7 Norra inlandet 5.0* 0 0.9— 3.4*D —4.3 —0.4

* ") N I Q * G H H I * m H H I * "7 B | m N I N O m & 0

1) Uppgifter saknas år 1978. 2) Uppgifter saknas åren 1978—79.

• Sida 196
•  Original

Tabell 12.2 Sociala relationer. Särredovisning av inomregionala

variationer i storstadsregionerna. Procenttal. Genomsnitt för 1983—1988

samt trend 1978—1988. Ensam— Ej kon— Ej kon— Ingen Saknar Socialt boende takt m. takt m. grann— nära isolerad1

anhörig1 vänner1 kontakt2 vänl

HELA RIKET Nuläge 1983/88 18.7 7.1 8.2 25.1 20.9 1.4 Trend 1978—88 2.1* —1.4*D —5.9* —4.9*D —4.5*D —l.1* ALLA STORSTADSOMR

Nuläge 1983/88 22.1 8.8 8.6 30.8 19.2 2.0 Trend 1978—88 1.9 —2.3* —6.4* —8.2* —5.0*D —l.1*

Regiondel Nuläge 1983/88

Centrum 41.8 15.4 Närort 21.7 9.1 Ytterort 14.3 5 7 Trend 1978—88 Centrum 1.3— —5.0* —9.8* —l3.2* —5.4* —3.3* Närort 3.6* —1.4 —6.0* —6.0 —2.7*D —0.8 Ytterort 1.2— —l.6 —5.3* —7.7* —8.0* —0.5 Förortsområden Nuläge 1983/88 > 80 % småhus 7.3 > 80 % bostadsrätt 24.0 > 80 % hyresrätt 28.8 1 l %

42.4 16.4 3 5 33.7 20.9 1.9 21.9 18.1 1 4

[*Nm DONG)

7.3 15.9 19.1 0.7 37.3 22.5 2.9 10.4 41.0 20.6 2 2

kB

r—l r—l LONV mmm

Trend > 80 småhus 0.3— —2.0* —5.7* —8.4* —5.7*D —0.6 > 80 % bostadsrätt 5.0 —2.6 4.7 —10.8* —3.0 2.4 > 80 % hyresrätt 6.4* 2.0 —5.9*D —5.3 D —2.4 D —1.4

• Sida 197
•  Original

Områdeskluster Nuläge 1983/88 Hpriv centr —1951 43.0 15.5 Hallm centr 45.3 20.7 Brätt centr 33.3 11.5 Hpriv närort 36.9 13.4 Hallm närort 26.7 11.9 Brätt när— el ytterort 25.9 10.0 Småhus närort 7.1 3. Blandomr närort 15.1 7 Hallm ytter 27.3 10 Småhus ytter 7.4 3. Blandomr ytter 12.8 4 Trend 1978—88 Hpriv centr —1951 0.6 —5.5* —7.9* —13.5* —3.6 —2.9 Hpriv närort 9.7* 0.1— —9.5* —8.7 —5.4 —0.9— Hallm närort 6.7* 1.7— —5.4 —3.1 —0.2 —0.3 Brätt när— el ytterort 5.0* —1.1 D 1.1— —5.7 —8.7* 1.9 Småhus närort 0.8— —3.3* —5.7 —8.9 —5.4*D —0.3 Blandomr närort —3.0 D —4.9 —7.8 —2.8— 4.4 —2.4 Hallm ytter 5.5— —3.9— —8.6* —5.l*D —13.1* —l.9- Småhus ytter —0.2 —1.0 —5.6* —7.8* —5.8 —0.8 Blandomr ytter 3.4 —1.8 —6.1 —4.6 D —4.1— 0.7

42.9 15.4 37.1 19.5 47.1 19.7 43.0 19.0 42.7 23.0 38.8 20.7 17.5 19.4 26.0 21.1 34.9 17.1 14.8 19.0 19.6 16.7

memOr—IWFWPF r—lr—i kOPMr—lr—lv—lv'vomm mmmmmmoHNoH WOWMWFGXONQ'PN

1) Uppgifter saknas år 1978. 2) Uppgifter saknas åren 1978—79.

• Sida 198
•  Original

Tabell 12.2 forts Sociala relationer. Särredovisning av inomregionala variationer i storstadsregionerna. Procenttal. Genomsnitt för 1983—1988 samt trend 1978—1988. Ensam— Ej kon— Ej kon— Ingen Saknar Socialt boende takt m. takt m. grann— nära isolerad1 anhörig1 vänner1 kontakt2 vän1

_._.__._-__.________________—_______..._____...—_..—___...______—________,_._____.._..______

HELA RIKET Nuläge 1983/88 18.7 7.1 8.2 25.1 20 9 1 4 Trend 1978—88 2.l* —l.4*D —5.9* —4.9*D —4.5*D —1 1* ALLA STORSTADSOMR

Nuläge 1983/88 22.1 8.8 8.6 30.8 19 2 2 0 Trend 1978—88 1.9 —2.3* —6.4* —8.2* —5.0*D —1 l* Mil'on ro ramområden Nuläge 1983/88

Hallm närort 23.2 14.6

Hallm ytterort 27.7 11.8

Brätt närort 23.3 10.2 1 Brätt ytterort 21.2 8 0 1 Småhus närort 5.5 3.3 Småhus ytterort 5.2 3 5 Trend 1978—88

Hallm närort 8.5 5.9 l 0— 9 1 1.7— 2 Hallm ytterort 5.9— 0.3— —5 4 1 7 D —9 3 —1 Brätt närort 12.0* —10.0 1 2- —10 0— —5 1— 1.

l 0

⁹ 9 42.5 24.7 2 ⁷ 8 33.1 17.2 2 2.9 36.4 21.8 3. 3.1 31.3 22.0 2 ⁶ 8 18.5 18.0 0 ⁷ 4 14.2 18.3 0

Småhus närort —1.2— —2.1 D —5 8 —5.3 —8.9* Småhus ytterort 0 D 1.2 —3.9 —6.0*D —1.7

1) Uppgifter saknas år 1978. 2) Uppgifter saknas åren 1978—79.

• Sida 199
•  Original

Skillnaderna mellan de olika regionerna samvarierar naturligt nog med andelen ensamboende, men påverkas också av hur stor andel av be- folkningen i ett område som är nyinflyttade. I Stockholms kommun saknar var åttonde person sådana här familjekontakter mot ungefär var sextonde i områdena utanför de större kommunerna. I de centrala del- arna av storstadsområdena uppger 15 procent att man inte umgås med anhöriga- högst är andelen 1 områden med allmännyttans hyresrättslä- genheter (21 procent). I ytterområdena är motsvarande andel endast sex procent. Trendema visar dock på en snabbare positiv utveckling i centrum-områdena, en minskning med fem procentenheter.

Kontakter med grannar, vänner och bekanta

Med övriga indikatorer i tabell 12.1-2 går vi så ett steg utanför sj älva hushållet och ser till umgängeskontakter överhuvud taget.

"Inga grannkontakter" sägs de ha som svarat nej på frågan "Finns det någon här i området som Du brukar utbyta små tjänster med, t ex genom att hjälpa varandra med blomvattning eller lån av småsaker?" och som svarat mindre än någon gång i kvartalet på frågan "Hur ofta brukar Du själv träffa och vara tillsammans med någon av Dina gran- nar?". Här hamnar var fjärde vuxen person, 25 procent, men även här har trenden gått mot ökande grannkontakter. Under perioden sedan 1978 minskade således andelen med fem procentenheter, bl a innebär- ande en viss regional utjämning.

Fortfarande är dock skillnaderna mellan olika områden i Sverige stora. I Stockholms-, Göteborgs- och Malmöregionema ligger andelarna på cirka 30 procent mot 15 procent i norra inlandet. Men skillnaderna har varit betydligt större: under perioden minskade andelen utan grann- kontakter med 11- 12 procentenheter i Stockholms- och Malmöregion- ema men ökade med tre procentenheter i norra inlandet.

Skillnader i grannkontakter mellan boende i olika delar av storstads- regionema kan antagligen bero på flera samverkande faktorer, t ex bo- endetid i området, hur stora omflyttningama är mellan områdena samt hur homogen eller heterogen befolkningen i de olika områdena är. Det är således betydligt vanligare att människor har kontakt med varandra i småhusområden än i områden med i huvudsak hyres- och bostadsrät- ter. Högsta andelen utan grannkontakter redovisar de som bori områ-

• Sida 200
•  Original

den med centrala bostadsrätter (47 procent), följt av privata hyreslä— genheter i centrum och närort samt allmännyttans bostäderi närorter (43 procent). Här tycks således anonymiteten människor emellan vara betydligt större än i t ex förorternas småhusområden, där endast cirka 16 procent inte säger sig ha några utvecklade grannkontakter.

Andelen som inte träffar några vänner eller bekanta så ofta som en gång i kvartalet skiljer sig däremot ganska litet åt mellan de olika regionerna i landet. Totalt hamnar åtta procent av befolkningen här - en minskning med hela sex procentenheter sedan 1978. Liksom när det gällde grannkontakter har denna utveckling inneburet en viss regional utjämrring så att samtliga RUT-regioner nu har andelar på 7-10 pro- cent. Aven i de olika bostadsområdena i storstadsregionema är skill— naderna förhållandevis små.

Slutligen har vi också ställt en fråga om man, vid sidan av den egna familjen, har någon riktigt nära vän som man kan ta kontakt med och prata med om vad som helst. Syftet med frågan är att få en viss upp- fattning om de sociala kontaktemas kvalité - om man har någon att an- förtro sig åt. Var femte person i den vuxna befolkningen säger sig sakna någon sådan vän, men även för denna indikator har det skett en ganska snabb utveckling under den senaste tioårs-perioden. 1979 upp- gav nämligen var fjärde person att man inte hade någon nära vän. Denna utveckling går igen även i de olika storstadsregionema, där skillnaderna mellan områdena är ganska små och dessutom förefaller vara relativt oberoende av områdenas karaktär.

Social isolering

En liten del av befolkningen, cirka en och en halv procent, kan be- tecknas som socialt isolerade. Utvecklingen sedan 1978 visar en minskning med cirka en procent, dvs närmast en halvering av andelen isolerade. Våra resultat bör emellertid snarast uppfattas som minirri— skattningar - man bör räkna med att de intervjuade ibland undviker att berätta om ensamhet.

Med att vara socialt isolerad menas att man dels är ensamboende, dels under loppet av en normal vecka inte haft några kontakter med anhö- riga, grannar, arbetskamrater eller andra vänner och bekanta. IULF- undersökningama har visats att denna sociala isolering är vanligast i de

• Sida 201
•  Original

övre åldrarna, där döden har ryckt bort anhöriga och vänner. Den är också hög bland förtidspensionärer och personer med rörelsehinder och andra handikapp, men framför allt bland ensamstående män i me- delåldern (11 procent).

Storstädema tycks ha en något högre andel socialt isolerade. Högst är den bland de boende i de centrala citykärnoma där 3-4 procent är socialt isolerade enligt detta sätt att räkna. Här har dock också minskningen varit särskilt hög - drygt tre procentenheter.

• Sida 202
•  Original

• Sida 203
•  Original

Kapitel 13

Kriminalitet

Det är väl känt att brottsligheten är starkt koncenuerad till vissa be- gränsade delar av landet och varierar markant med befolkningstät- heten. Områden med många individer per ytenhet har således en hög brottsnivå och vice versa. De högsta brottsnivåema finns följaktligen i de tre storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö medan de lägsta nivåerna finns i Norrland samt i delar av Sydsverige.

Att de mest tättbefolkade delarna av landet också har det största antalet brott brukar främst ges två förklaringar: tillfällesstrukturen och den svagare sociala kontrollen.

Tillfällesstrukturen utgörs, när det gäller egendomsbrott, tex av affä- remas rikhaltiga varuutbud i citykärnoma, mängden av under dagtid övergivna lägenheter och småhus i storstädernas ytterområden eller av fullbelagda parkeringsplatser och - garage. Mängden av presumtiva frestelser är således betydligt större i storstäder än på mindre orter. När det gäller våldsbrott har storstadsregionema också ett mer utvecklat nöjesliv med restauranger, nattklubbar, discotek etc, oftast i den cen- trala innerstaden, där ungdomar från hela storstadsområdet samlas och konfronteras. Den svagare sociala kontrollen som finns i storstads— regionema gör det lättare att leva som social avvikare och detta kan underlätta uppkomsten av brottsdelkulturer. Härtill kommer att upp- täcktsrisken också är mindre.

Brottsnivån och brottslighetens utseende varierar också markant mel— lan stadens olika delar; ett område som har mycket gatuvåld behöver inte samtidigt ha många bostadsinbrott, och omvänt, ett område med många bostadsinbrott kan kanske vara nästan fritt från gatuvåld. En

• Sida 204
•  Original

ytterligare aspekt på brottsligheten i stadens olika delar är dess grad av lokalltet; i vissa områden begås brotten huvudsakligen av dem som "ror 1 området, i andra områden är det tillfälliga besökare som står för de flesta brotten. I vissa delar av staden är en större andel av de boende kända för brott än i andra delar, detsamma gäller också offer för bror. Områden med många brottsoffer är inte alltid samma områden somrar många brottslingar boende där (Wikström, 1988).

I detta kapitel skall vi först redovisa brottsligheten utifrån krirni- nalstatistikens uppgifter om de anmälda brottens regionala fördelniig. Därefter ser vi kriminaliteten ur ett offerperspektiv. I debatten kring trygghetsfrågan har ofta riskerna för olika typer av brottslighet obser- verats. Genom s k offerundersökningar som integrerats med levnads nivåundersökningarna kan vi följa riskerna att bli utsatt för olika for- mer av våld eller hotelser, stölder eller skadegörelser. Liksom i de fle- Sta andra länder har Sverige en ökning av den registrerade brottslig— heten. Ur individuell välfärdssynpunkt är det förstås sannolikheten att drabbas som står i centrum för vårt intresse, men även den psykolo- giska otryggheten som många människor kan uppleva. I andra kapitel 1 denna rapport behandlas trygghetsdimensionen ur övriga perspektiv, t ex när det gäller sysselsättning, ekonomi och boende.

Utvecklingen enligt kriminalstatistiken

Det_är en ganska allmän uppfattning att våldet och kriminaliteten brett u_t Sig allt mer i samhället. Detta tycks också bekräftas av den offent- hga kriminalstatistiken. År 1988 polisanmäldes 955 043 brottsbalks- brott 1 Sverige. Under tioårs-perioden sedan 1978 är detta en ökning från 683 646 brott, dvs drygt en kvarts miljon brott.

De _regionala variationerna är betydande med en mycket stark koncen- trat1on till de tre storstadsregionema. I Stockholmsregionen polisan- mäldes år 1988 19 391 brottsbalksbrott per 100 000 invånare. I Göte- borgsregionen är motsvarande siffra 15 776 och i Malmöregionen 18 _033. Dessa tre områden har brottsnivåer som är betydligt högre

årn iglzårådet i övrigt, där 10 450 brott anmäldes per 100 000 invånare

I tabell 13.1 visas den regionala fördelningen av några olika brottsty- Per for storstadsregionema resp landet i övrigt. Brottskoncentrationen

• Sida 205
•  Original

Tabell 13.1 Anmälda brott i Vissa regioner 1988 fördelade per

¹⁰⁰ 000 av medelfolkmängden. Brottsart Stock— Göte— Malmö— Övriga Hela holms— borgs— reg riket riket reg reg

Mord eller dråp, misshandel

med dödlig utgång 2 2 3 1 2

Misshandel, ej dödlig utgång 644 501 570 375 445

Olaga hot, ofredande 465 346 495 279 329

Våldtäkt 23 22 19 13 16

Rån 120 89 84 24 50 Inbrottsstöld 2 520 2 047 2 148 1 197 1 552 därav i lägenhet el villa 419 483 414 149 239 Övrig stöld, snatteri 952 5 321 6 097 3 056 4 094 därav i butik och varuhus 076 825 1 287 544 701 Fullbordade biltillgrepp 142 798 496 304 502

wi—lr—l

Bedrägeri 867 461 1 363 816 083 Skadegörelse 299 087 232 918 016 Narkotikabrott 241 593 415 333 344 Trafikonykterhetsbrott 313 304 302 279 289

r—iu—l

r—i r—lr—l r—lr—l

Samtliga brott (ej enbart de ovan redovisade) 19 391 15 776 18 033 10 450 12 875

• Sida 206
•  Original

till storstadsregionema framgår här mer eller mindre markant för var och en av brottskategoriema. En av de mera iögonfallande brottstyp- ema i detta avseende är rånen. Av de 4 177 rån som anmäldes 1988, inträffade två av tre i någon av storstadsregionema, varav Stockholms- regionen ensamt svarade för 1 758 rån (42 procent). Ungefär det- samma är förhållandet för biltillgreppen; Av drygt 42 000 anmälda fullbordade tillgrepp inträffade närmare 17 000 i Stockholmsregionen, närmare 6 000 i Göteborgsregionen och drygt 2 000 i Malmöregionen. I relation till befolkningsstorleken innebär detta att dessa brott före- kommer drygt dubbelt så ofta i Stockholms- som i Malmöregionen och närmare fyra gånger så ofta som i riket utanför de tre storstadsregion— ema.

När det gäller våldsbrott som misshandel, olaga hot och ofredanden är de regionala skillnaderna något mindre. I Stockholmsregionen anmäl- des 1988 1 109 sådana brott per 100 000 personer. I Göteborgs— resp Malmöregionen är motsvarande siffra 847 resp 1 065 och i riket i öv- rigt 654.

De brottskategorier i tabellen som är jämnast spridda över landet är trafiknykterhetsbrott och narkotikabrott. För narkotikabrotten noteras en överrepresentation i Göteborgsregionen — närmare 600 anmälda brott per 100 000 personer mot mellan 200 och 400 i Stockholm, Malmö och övriga delar av landet. Eftersom såväl narkotikabrott som trafiknykterhetsbrott så starkt hänger samman med polisens insatser, går det dock inte att ur dessa uppgifter utläsa omfattningen och hur de varierar mellan olika regioner.

I ett längre tidsperspektiv är en tilltagande brottslighet i storstads- regionema ett framträdande regionalt mönster. Antalet anmälda brotts— balksbrott har ökat mycket kraftigti Stockholms samt Göteborgs och Bohus län, där man under perioden 1975 till 1987 registrerat 70 resp 76 procent fler brottsbalksbrott. I Malmöhus län är motsvarande ök- ning 42 procent och i övriga län 33 procent. Under de 13 åren ökade antalet anmälda brottsbalksbrott i Sverige med nära 300 000. Av dessa polisanmäldes 200 000 i något av de tre storstadslänen medan åter- stående 100 000 hörde hemma i något av de övriga länen (BRÅ, 1988)

• Sida 207
•  Original

Offer för våld och hotelser

Resultaten från ULF-undersökningama skiljer sig från statistiken över anmälda våldsbrott. I dessa undersökningar kan vi inte finna något belägg för att våld har blivit vanligare i Sverige under den senaste tioårsperioden. Utvecklingen sedan 1978, då de första mätningarna gjordes, har varit mycket stabil. Andelen som blivit utsatt för något våld eller hot under "den senaste ettårsperioden" har hela tiden pendlat mellan fem och sex procent, medan den grövsta formen av våld - våld

med kroppsskada - har rapporterats av cirka två procent av befolk- ningen.

Det finns dock risker med att använda resultaten från offerundersök- ningar som facit. Data över polisanmälda våldsbrott och offerdata beskriver sannolikt inte helt och hållet samma del av den verkliga våldsbrottsligheten. De som är inblandade i den polisanmälda vålds— brottsligheten hör till stor del till kriminellt belastade och/eller missbrukargrupper. Offerdata beskriver troligen bäst det våld som den "vanlige" medborgaren utsätts för (Wikström, 1987).

En annan orsak till de skiljaktliga resultaten enligt de båda statistik- källoma kan vara att människors toleransnivå mot våldshandlingar minskat och anmälningsbenägenheten därför ökat. Den debatt på våldsområdet som tidvis förts med stor intensitet skulle kunna tolkas som ett uttryck för en toleransrninskning, t ex debatterna om ung— domsvåld, kvinnomisshandel, barnmisshandel, mobbning, polisvåld etc. Självklart kan man dock inte anta något enkelt samband av typen att en toleransminskning åtföljs av en höjd anmälningsbenägenhet. Dessutom bör man tänka på att det bara är en mindre del av alla vålds- händelser som överhuvud taget kommer till polisens kännedom. Ut- ifrån 1988 års ULF-undersöknin g har vi gjort en mycket grov upp- skattning att den vuxna befolkningen i Sverige mellan 16 och 74 år under en ettårsperiod blivit utsatta för närmare 350 000 våldsbrott (med eller utan kroppsskada). Härtill kommer drygt en halv miljon fall av hotelser som "var farliga eller så allvarliga att man blev räd ". Under 1988 anmäldes emellertid endast 80 957 brott som klassificera- des som brott mot person. Om vi till detta lägger 4 177 rån, får vi totalt cirka 85 000 anmälda våldsbrott eller 25 procent av de ovannämnda 350 000 våldshändelsema.

• Sida 208
•  Original

I tabellerna 13.2 och 13.3 redovisas andelen drabbade personer i olika regioner och storstadsområden. I indelningen efter RUT-regioner (lik- som efter H—regioner i tabell B. 13.1 i bilaga 3) visas således en klar tendens mot en högre andel våldsoffer i de mera tättbefolkade områ— dena i landet. I Stockholmsregionen uppger drygt nio procent att man blivit utsatta för något våld eller hot under en ettårsperiod. Mot- svarande andel i Göteborgsregionen hamnar mellan sju och åtta pro— cent, i Malrnöregionen på närmare sex procent medan övriga områden i landet får andelar på mellan fyra och fem procent.

UtvéCklingen över tiden visar genomgående små förändringar och den enda statistiskt Säkerställda trenden erhålls för Göteborgs kommun, där andelen drabbade antyds ha minskat med tre procentenheter sedan 1978.

När man ser till de olika storstadsregionema finner man att risken att drabbas av våld eller hotelser är störst för dem som bor i stadskämoma liksom för dem som bor i områden vars huvudsakliga bebyggelse be- står av hyresrättslägenheter. När så regiondel och bebyggelsetyp kom- -' bineras erhålls några områden där mer än var tionde person uppger sig ha blivit utsatta för våld eller hotelser under en ettårsperiod. Dessa ut- görs av allmännyttans bostäder såväl centralt som i när- och ytterort samt områden med privata hyreshus i centrum. Högst andel anges bland dem som bor i allmännyttans bostäder i ytterorter och som dess— utom tillhör miljonprograrnområdena. Här säger sig 15 procent av den vuxna befolkningen ha blivit drabbade under ett år - fyra procent av ett så allvarligt våld att det ledde till synliga märken eller kroppsskada.

På vilka platser äger då våldet rum? Ar allt slags våld (lägenhetsvåld, våld på arbetsplatser, gatuvåld etc) vanligare i storstadsregionema än i övriga delar av landet? I tabell 13.4 redovisas platsen för våldet efter H-regioner med data från ULF-undersökningama 1988.

I tabellen kan vi se en ganska tydlig tendens att såväl gatuvåld som lä- genhetsvåld och våld på arbetsplatser är vanligare i storstadsregion—' erna. Ett undantag utgör våld eller hotelser på "restaurang, dansställe, folkpark eller annat nöjesställe", där den drabbade procenten av be— folkningen är ganska jämnt fördelad över landet. När det däremot gäl- ler gatuvåld och våld på andra allmänna platser totalt sett drabbas år— ligen var tjugonde stockholmare mot 2-3 procent i områdena utanför storstadsregionema. I tabellen ges också ett intryck av att våld på

• Sida 209
•  Original

Tabell 13.2 Exponering för kriminalitet i olika delar av landet. Procenttal. Genomsnitt för 1983—1988 samt trend 1978—1988. Våld Våld med Orolig Stöld, eller kropps— för skade— hot skada— våld1 görelse2 HELA RIKET - Nuläge 1983/88 5.9 1.9 12.3 23.6 Trend 1978—88 —0.2 RUT—Regioner Nuläge 1983/88 Stockholmsregionen Göteborgsregionen Malmöregionen Stödjepunkter i söder Stödjepunkter i norr Mindre regioner i söder Mindre regioner i norr Norra inlandet Trend 1978—88 Stockholmsregionen —0.7 —0.6— Göteborgsregionen —2.l —O.9 Malmöregionen 0.8 0.3— Stödjepunkter i söder —l.0 —0.4— Stödjepunkter i norr 0.1— 0 Mindre regioner i söder 0.5— 0.3 T Mindre regioner i norr 0.4— —0.3— Norra inlandet 0.3— 0.4— 1) Uppgifter saknas år 1986. 2) Uppgifter saknas åren 1978—1981.

H G | Q N H I N G |

18.3 34.7 14.7 31.1 18.7 28.8 14.5 23.3 19.6 ⁷ 3 17.8 7.6 14.7 ⁴ 2 12.5

. o

o .

H

0 H kOQ'INKO'Q'GDTI'kO

. . . .

mmmoxooomr-i ONFLODQ'Q'WQ' NNr—li—lr—(r—li—lr—l

I Q

QNXOHHQHQ

wrnri Q ”k

! Q %%KOCOQLOVW

• Sida 210
•  Original

Tabell 13.3 Exponering för kriminalitet. inomregionala variationer i storstadsområdena. Procenttal. Genomsnitt för 1983—1988 samt trend 1978—1988.

Våld med Orolig Stöld,

kropps—

skada—

Särredovisning av

för skade— våld1 görelse2

HELA RIKET Nuläge 1983/88 Trend 1978—88 ALLA STORSTADSOMRÅDEN Nuläge 1983/88 Trend 1978—88 Regiondel Nuläge 1983/88 Centrum Närort Ytterort Trend 1978—88 Centrum Närort Ytterort Förortsområden Nuläge 1983/88 > 80 % småhus > 80 % bostadsrätt > 80 % hyresrätt Trend 1978-88 > 80 % småhus > 80 % bostadsrätt > 80 % hyresrätt

OÄKOO OPw kooocp QHQ |

Nkom kOkOO

—0.5— _l.0— _l.l—

NN?" MNN

»

"3th QQ

CDi-”llN i—lmN

—0.8— 1.5— —l.4

12.3 23.6 1.1 D —0.1 17.6 32.8 0.9 D 0.8 20.0 37.5 20.2 32.2 13.0 31.5

¹ 7 D 4.2 2.0 1.0 ² 0 —0.9—

11.9 28.7 23.0 27.7 22.4 37.6

2.2 7.5 —3.9

Ormen HkoQ

• Sida 211
•  Original

Områdeskluster Nuläge 1983/88 Hpriv centr —l951 Hallm centr Brätt centr Hpriv närort Hallm närort Brätt när— el ytterort Småhus närort Blandomr närort Hallm ytter Småhus ytter Blandomr ytter Trend 1978—88 Hpriv centr —1951 —l.0— 0.4— —2.5 D 7 5 Hpriv närort —0.7— -l.5— —2.0— -6 7 Hallm närort —1.2— —l.0 D 0.2— l 2 Brätt när- el ytterort —l.0— 1.2— 5.3 1.2 5 9 2 0 8 4

19.3 37.3 22.1 37.3 20.4 41.0 20.6 33.7 23.0 37.2 22.0 29.1 15.1 29.1 19.3 28.7 18.1 44.0

9.6 28.4 14.6 30.8

t—lr—l 1—1

| .

r—l

RONQ'LOIXPQ'WI—lr—ILO MNONNNHNWNr—i

. .

PHOWVPNMPON HOKOPOPWPum

Småhus närort —3.0 —l.8— 3 0 Blandomr närort —3.7 -0.4— 8 l Hallm ytter 4.9— 0.5— 4.9* — Småhus ytter 1.4— 0.1— l 5 Blandomr ytter —l.l— 0.8— 4 l 1) Uppgifter saknas år 1986. 2) Uppgifter saknas åren 1978—1981.

• Sida 212
•  Original

Tabell 13.3 forts Exponering för kriminalitet. Särredovisning av inomregionala variationer i storstadsområdena. Procenttal. Genomsnitt för 1983—1988 samt trend 1978—1988.

Våld med Orolig kropps— skada—

för

våldl

görelse2

HELA RIKET Nuläge 1983/88

5 Trend 1978—88 —0.2

ALLA STORSTADSOMRÅDEN Nuläge 1983/88

Trend 1978—88 —0.8

Mil'on ro ramområden Nuläge 1983/88 Hallm närort Hallm ytterort Brätt närort Brätt ytterort Småhus närort Småhus ytterort Trend 1978—88

Hallm närort —3.7*

Hallm ytterort

Brätt närort —2 6— Småhus närort —4 2

Småhus ytterort

1.9 —0.2—

12.3 1.1 D 23.6 —0.1

32.8 0.8 39.3 43.7 28.6 37.7 29.0 28.0

—O.4— —l4.7* 13.7 D

1) Uppgifter saknas år 1986.

2) Uppgifter saknas åren 1978—1981.

• Sida 213
•  Original

arbetsplatser skulle vara i det närmaste dubbelt så vanligt som våld i bostadslägenheter. Detta hänger naturligtvis samman med svårighet- erna att kartlägga det "privata" våldet, där gärningsmannen ofta tillhör den egna familjen eller bekantskapskretsen. Detta är en typ av våld som människor ofta inte vill berätta om - vare sig för polisen eller för en intervjuare. Mera rättvisande är antagligen de angivna värdena för det 3 k gatuvåldet samt våld på den egna arbetsplatsen.

Avslutningsvis, och som en summering, ett citat från Brottsförebygg— ande rådets årsbok "Brottsutvecklingen 1988" (sid 43): Den överväg- ande delen av våldet mellan främlingar sker i nöjeslivet. Det är sällan främlingar slåss under andra omständigheter. Det rör sig oftast om män som slår män. Parterna är ungdomar eller yngre vuxna. Vanligtvis utspelar sig händelserna på sen kvälls- eller nattetid i städernas city- områden i och kring restauranger och andra nöjeslokaler. Brotten är starkt geografiskt koncentrerade. I städer sker också en del av detta våld på allmänna kommunikationer när folk är på väg till eller, mera vanligt, hem från olika nöjesaktiviteter.

Oro för att bli utsatt för våld

Andelen som säger sig vara rädd för våld står ofta i skarp kontrast till andelen som faktiskt blivit utsatt för något våld eller hot. I hela be- folkningen, 16-74 år, uppger drygt 12 procent, motsvarande omkring 750 000 personer, att man "någon gång under det senaste året har av- stått från att ge sig ut på kvällen av oro för att bli överfallen, rånad el- ler på annat sätt ofredad". Denna andel har varit ganska konstant under hela perioden mellan 1978 och 1988.

Sedan tidigare undersökningar vet vi att oron för våld främst varierar med ålder, med kön och med var i landet man bor. Aldre är mer oro— liga än yngre, kvinnor mer än män och storstadsbor mer oroliga än människor i glesbygd. Kombineras dessa bakgrundsvariabler förstärks tendenserna dramatiskt. Praktiskt taget ingen bland de yngre männen i de norra delarna av landet säger sig vara oroliga. Däremot: bland kvin— nor, 65-84 år, i Stockholm uppger närmare 55 procent att man på grund av rädsla har avstått från att ge sig ut på kvällen (1988 års upp- gifter) - en skrämmande hög siffra. Aven om denna variabel, såsom den framställs vid intervjuerna, inte förmedlar några objektiva fakta,

• Sida 214
•  Original

Tabell 13.4 Var någonstans äger våldet rum? Redovisning efter H—region. Personer 16—74 år. 1988. Procent.

Har blivit utsatt för våld eller hot... Har ej

——————————————————————————————————————— blivit

I bo— På På På På Summa utsatt H—region stads— ar— tag, restau— gator våld för våld

lägen— bets— buss, rang, o övr på eller

het plats T—bana folk— allm allm hot etc park plat— plat— etc ser ser Hela befolkningen 1,0 1,8 0,4 1,0 2,1 3,2 93,8

Stockholm 1 2 Göteborg och Malmö 1,1 Större kommuner 1 2

Södra mellanbygden 0 6 Norra tätbygden 0,4 Norra glesbygden O 8

• Sida 215
•  Original

ger den dock sannolikt en ganska god bild av den attityd den försöker spegla - oron för våld på gator och torg.

I den tredje kolumnen i tabell 13.3 visas de förhållandevis små regio- nala skillnaderna mellan olika bostadsområden i storstadsregionema. Det framgår här att andelen oroade är genomsnittligt högre bland dem Som bor i centrum eller i närort och, när det gäller bebyggelsetyp, högre bland dem som bor i flerfamiljshus än i småhusområden. Den högsta andelen, 27 procent oroade, förekommer bland dem som bor i närortemas bostadsrätter och som tillhör miljonprogramområden. Detta beror på en mycket markant ökning med hela 17 procentenheter sedan 1978, som bör vara en konsekvens av att många förhållandevis gamla personer flyttat in i dessa områden under perioden.

Offer för stöld eller skadegörelse

I ULF-undersökningama finns jämförbara uppgifter om stölder och skadegörelser sedan 1982. Under den sjuårsperiod vi därmed kan överblicka finns ingen tendens till en ökning av andelen som drabbats av stölder, till skillnad från utvecklingen av den registrerade till- greppsbrottsligheten. 1982 berättade 25 procent av befolkningen om någon stöld eller skadegörelse under en ettårsperiod. Fram till 1985-86 sjönk andelen ned till 21-22 procent för att under 1987-88 på nytt nå upp till cirka 25 procent.

I tabellerna 13.2-3 (kolumn fyra) visas, liksom när det gällde våld, kraftiga regionala skillnader. Enligt indelningen efter RUT—regioner har i medeltal mer än var tredje person (35 procent) inom Stockholms- regionen årligen berättat om någon stöld eller skadegörelse under peri- oden 1983—88. I Göteborgs- resp Malmöregionen är motsvarande andel 31 resp 29 procent för att sedan successivt minska i de mindre tätt- befolkade områden till 13 procent i norra inlandet. I vissa storstads- kommuner fås mycket höga andelar: i Stockholmsregionen når Ha- ninge 45 procent, Järfälla 41 och Huddinge 39 procent, i Malmöregio- nen har Lomma 39 procent (tabell B.13.2 i bilaga 3).

När man ser till utvecklingen över tiden antyds en ökad andel drabb- ade i Malmöregionen med 7 procentenheter (framför allt i Malmö kommun med 13 procentenheter) och en minskning i norra inlandet med 7 procent. Då vi för denna indikator endast har data sedan 1982

• Sida 216
•  Original

krävs det emellertid ännu större skillnader för att trenden skall vara statistiskt säkerställd.

Sedan tidigare undersökningar vet vi att offren för stöld och ska- degörelser betydligt oftare bor i områden med höghusbebyggelse än i villa- och småhusområden. Vid t ex 1988 års ULF-undersökning kon- staterade vi att 39 procent av samtliga boende i höga flerfamiljshus (minst fyra våningar) blivit utsatta för stöld/skadegörelse, medan mot- svarande andel bland boende i villa eller småhus var 19 procent. Dessa skillnader tenderar att minska då vi enbart jämför olika bebyggelse— typer i storstadsregionema - andelen drabbade i småhusområden ligger här närmare motsvarande andel i flerfamiljshus. Både i områden som till sin huvudsakliga bebyggelse har småhus resp bostadsrätter är andelen drabbade totalt sett strax under 30 procent medan boende i områden med hyresrätter i allmänhet ligger cirka 10 procentenheter högre. Generellt sett tycks också de som bor i storstädernas centrala delar mer drabbade (38 procent) i jämförelse med dem som bor i när— eller ytterort.

Kombineras dessa faktorer, typ av bebyggelse och närhet till centrum, erhålls några specifika riskområden. Ett sådant är allmännyttans bo— städer i ytterort där hela 44 procent säger sig ha blivit drabbade av stöld eller skadegörelse under en ettårsperiod. Trots den nuvarande ni— vån noteras dock en minskad andel egendomsbrott under perioden - i de av allmännyttans bostäder i ytterort som ligger inom miljonpro- gramsområdena visas en statistiskt säkerställd nedgång med hela 15 procentenheter. Detta antyder att i början av 80-talet var närmare 60 procent av dessa hushåll drabbade årligen.

Ytterligare en bostadstyp, centrala bostadsrätter, hamnar över 40 pro— cent. Skillnaden gentemot centralt belägna hyresrätter är dock liten och man kan knappast spekulera i att de mera välsituerade bostadsrätt- erna i centrum skulle utgöra en speciell lockelse för brottsangrepp. Flertalet övriga områden, såväl bostadsrätter, småhus- och blandområ- den både i när- och ytterort hamnar på 30 procent eller strax därunder.

Vi skall också något närmare se hur stölderna/skadegörelsema för delar sig på olika brottstyper. Här har vi enbart uppgifter för de olika H-regionema, ej för skilda bostadsområden.

• Sida 217
•  Original

Tabell 13.5 Bostadshushåll som under en ettårsperiod blivit utsatta för stöld eller skadegörelse. Särredovisning efter brottstyp och H—region. 1988. Procent.

..i den ..på ..i ..av ..av ..av cy— ..an— ordina— vind, i fri— bil något kel, mo— nan rie bo— källare, tids— i el ped, MC stöld staden i gara— bo— från el delar ge etc stad bilen av dessa

Samtliga bostadshushåll 2,0 5,4 0,6 4,3 7,5 7,3 5,4

Stockholm 2 4 Göteborg och Malmö 3 0 Större kommuner 2,3 Södra mellanbygden 1 5 Norra tätbygden 0 7 Norra glesbygden O

• Sida 218
•  Original

Den högre brottsligheten i storstadsregionema slår igenom för flertalet brottstyper. I särskilt hög grad gäller detta stöld/skadegörelse i olika förvaringsutrymmen, vind, källare eller garage (9 procent av hushållen i Stockholms-, Göteborgs- och Malmöregionema), stöld av bilar (6 procent) eller stöld eller skadegörelse av något i eller från bilen (hela 13 procent i Stockholmsregionen, 11 i Göteborgs— och Malmöregion— ema). Stölder eller åverkan på cyklar, mopeder eller motorcyklar lik- som inbrott i fritidsbostäder är däremot mera jämnt fördelade över landet.

Slutligen ett par uppgifter om skadegörelse eller vandaliseringstenden- ser i bostadsområden i olika regioner samt i vilken utstäckning det" förekommer variationer när det gäller innehav av hemförsäkring. Aven här finns enbart uppgifter för olika H-regioner, de senaste från 1985.

I tabellen nedan redovisas således i de båda första kolumnerna de an— delar som år 1978 resp 1985 svarat "ja, mycket vanligt" eller "ja, gan- ska vanligt" på frågan "Ar det vanligt här i bostadsområdet att det före- kommer skadegörelse eller åverkan på gemensamma utrymmen, lek- platser, parker eller dylikt?". Här framgår två tydliga tendenser: För det första, vandaliserings graden ökar med befolkningstäthet och är så— ledes högst i Stockholmsregionen där var femte person 1985 ansåg att det var vanligt med skadegörelse i bostadsområdet. I Göteborgs- och Malmöregionema var motsvarande andel 16 procent, för att sedan sjunka till 4 procent i norra glesbygden. Den andra tendensen är att det är färre som upplever vandalisering i sitt bostadsområde 1985 än det var 1978 - en positiv utveckling således. Detta gäller i större eller min- dre utsträckning i var och en av de beskrivna regionerna - störst har minskningen varit i Stockholmsregionen, från 30 till 21 procent.

I de båda sista kolumnerna visas de andelar som uppger att man inte har någon hemförsäkring för bostaden. Aven här finns det en klar ut- vecklingstrend. Andelen som saknar hemförsäkring har närmast hal- verats under de åtta åren. I Stockholmsregionen, där 13 procent angav att man ej var hemförsälcrad 1978, har andelen minskat till mellan 7 och 8 procent 1985. Fortfarande tycks andelen ej försäkrade vara något högre i de tre storstadsregionema än i övriga landet. I samband med 1985 års undersökning kunde vi konstatera att andelen icke försäk- ringstagare varierade markant med boendeform liksom bostadens standard och utrustning. Så gott som alla som bor i villor och småhus

• Sida 219
•  Original

Tabell 13.6 1) Uppfattning om vandalisering i bostadsområdet samt 2) personer som saknar hemförsäkring. 1978 resp 1985. Särredovisning efter

H—region. Procenttal.

Anser vandalisering van— Har ej hemförsäkring lig i bostadsområdet för bostaden

Hela riket 16,3 11,2 8,1 4,4

Stockholm 29,7 20,8 13 2 Göteborg och Malmö 19,3 15,5 7,3 Större kommuner 14,9 9,8 6 3

Södra mellanbygden 11 7 Norra tätbygden 7,3 Norra glesbygden 4 8

• Sida 220
•  Original

är försäkrade. För dessa är ju hemförsäkringen vanligen kombinerad med den oftast obligatoriska villaförsäkrin gen (s k villa-hemförsäk- ring). Bland boende i flerfamiljshus saknar cirka 10 procent försäk- ring. Att ha försäkring är också betydligt vanligare bland dem som bor med ägande- eller bostadsrätt än bland dem som enbart har hyresrätt. Utrymmes- och utrustningsstandard är också viktig. Andelen försäk- ringstagare ökar med antal rum och antal utrustningsdetaljer som disk- eller tvättmaskiner. En grupp som i stor utsträckning saknar hemför— säkring är de utländska medborgarna. Både 1978 och 1985 uppgav var fjärde av dessa att man saknade hemförsäkring.

• Sida 221
•  Original

Kapitel 14 Politiskt deltagande

Variationer i det politiska deltagandet, tex medlemskap och aktiviteter i politiska partier eller olika intresseorganisationer, liksom valdel- tagandet kan tolkas på flera olika sätt. Deltagandet kan öka när viktiga politiska frågor engagerar väljarna. Ett lågt deltagande kan vara ett tecken på större konsensus i befolkningen: att det inte finns några större motsättningar som engagerar befolkningen. Men låg mobiliser- ing kan också vara ett tecken på resignation: att väljarna inte ser några politiska alternativ som ger lösningar på deras problem och svarar mot deras värderingar. Skillnader mellan olika grupper och geografiska områden kan alltså ge uppslag till olika tolkningar.

80-talet präglas av minskande politisk mobilisering. Mellan 1982 och 1988 har valdeltagandet minskat med 5,4 procentenheter. 1988 röstade 86 procent. De regionala skillnaderna mellan olika valkretsar är rela— tivt små i Sverige. Vid 1988 års riksdagsval varierade valdeltagandet mellan 84,0 procent _i_ Kopparbergs län och 88,0 procent i Alvsborgs läns södra valkrets. Aven trenderna är mycket likformade - i samtliga valkretsar minskade valdeltagandet mellan 1985 och 1988, som mest i Västmanlands och Kopparbergs län (-4,7 procentenheter), som minst i Gotlands län (-3,1 procentenheter).

Valdeltagandet i storstäderna i sin helhet visar ganska små avvikelser från riksgenomsnittet. Stockholms och Göteborgs kommuner ligger traditionellt något under riksgenomsnittet - 84,7 resp 84,6 procent deltog vid valet 1988 (en minskning med 4,1 resp 4,0 procentenheter sedan 1985). Malmö kommun ligger nära riket i dess helhet - 85,8 pro- cent 1988, en minskning med 3,3 sedan 1985.

• Sida 222
•  Original

I vissa valdistrikt i storstadsområdena är valdeltagandet däremot mycket lågt, och utvecklingen är delvis alarmerande. I detta kapitel skall vi inleda med en analys av valbeteendet i storstäderna. Sedan fortsätter vi med andra indikatorer på politiskt beteende, såsom före- ningsaktiviteter, intresse för politiska frågor osv.

Riksdagsvalet 1988.

SCB gör regelbundet vid varje riksdagsval särskilda valdeltag- andeundersökningar, som bygger på urval &ån Arbetskraftsundersök- ningarna (AKU) vilka kompletteras med uppgifter från röstlängdema. Vid den senaste efter valet 1988 omfattade urvalet cirka 37 000 per- soner. Dessa undersökningar möjliggör en redovisning av valdeltagan- det inom skilda befolkningsgrupper, efter kön, ålder, utbildningsnivå, inkomstförhållanden osv. På uppdrag av storstadsutredningen har en särskild tabellredovisning tagits fram för en jämförelse i storstads- regionema och riket i övrigt (SCB: 1990c).

I tabell 14.1 görs en jämförelse av valdeltagandet i storstadsområdena och resten av landet efter kön, ålder, utbildning, inkomstförhållanden och facklig tillhörighet. (Konsekvensema av att detta är en urvals- undersökning visar sig t ex i att vi skattar valdeltagandet i hela riket till 85,2 i stället för det sanna värdet 86,0. Men intresset i den här ta- bellen knyter ju främst an till skillnaderna mellan olika regioner och olika befolkningsgrupper inom dessa regioner.)

Tabellen visar att kvinnor röstari större utsträckning än män. I lan- det i sin helhet är skillnaden närmare tre procentenheter, men i stor- stadsregionema är den något mindre än i det övriga landet. Både i Stockholms kommun och i Stor-Malmö är skillnaderna mellan könen obetydliga.

Valdeltagandet är lägst bland de allra yngsta och de allra äldsta. Bland förstagångs- och andragångsväljarna (l8-24-åringar) var det ungefär en fjärdedel som avstod att rösta vid riksdagsvalet 1988. Sedan stiger deltagandet med ökande ålder för att nå sitt maximum i åldrarna mel- lan 55 och 69 år - över 90-procentigt deltagande. I den äldsta ålders- gruppen, personer över 75 år, har andelen röstande åter sjunkit ner till omkring 77 procent. Skillnaderna mellan storstad och det övriga landet är mest uttalade bland de yngsta väljarna: 80 procent av 18-24 åring-

• Sida 223
•  Original

arna röstade i storstadsområdena mot cirka 73 procent i landet i övrigt. I övriga åldrar upp till 75 år är skillnaderna ganska små och varier- ande, medan bland de äldsta förhållandet snarast tycks vara det om- vända - fler röstande bland åldringar utanför storstadsområdena.

Högutbildade röstar betydligt flitigare än lågutbildade: nästan 94 pro- cent bland dem med eftergymnasial utbildning röstade 1988 mot cirka 85 procent bland dem som har gymnasial eller förgymnasial utbild— ning. Skillnaden mellan könen är mindre bland de eftergymnasialt utbildade (en och en halv procentenheter fler kvinnliga röstande) än bland gymnasialt (drygt fem procentenheter) och förgymnasialt utbild— ade (tre och en halv procentenheter fler kvinnor). Tendensen är unge- fär densamma i storstadsområdena som i resten av landet.

Valdeltagandet varierar också kraftigt mellan personer med olika in- komster. Det är lågt vid små inkomster - cirka 80 procent i inkomst— klasser under 60 000 kronor — och stiger sedan successivt till över 93 procent bland dem som tjänar mer än 140 000 kronor.

Den mest påtagliga regionala skillnaden gäller dem som har låga inkomster inom Stockholms kommun. I inkomstlägena under 60 000 kronor valskolkar 27-28 procent - en nivå som ligger mer än 20 procentenheter lägre än bland de högsta inkomsttagama (6 procent valskolkare).

Här kan också påpekas att inkomstfördelningen i Stockholm är starkt förskjuten uppåt i jämförelse med hela landet. Bara 25 procent av stockholmarna har under 60 000 kronor mot 34 procent i hela landet. I gengäld har cirka 30 procent av stockholmarna inkomster över 120 000 kronor mot 21 procent av befolkningen i hela landet.

I tabell 14.1 visas även valdeltagandet efter facklig tillhörighet. Totalt sett är knappt hälften av de röstberättigade (48 procent) anslutna till något fackligt förbund inom LO, TCO eller SACO. Fack- förbundstillhörighet har samband både med utbildningsnivå och inkomstförhållanden. Tendensen blir således liknande den vi har sett för dessa indelningar: LO-gruppen ligger lägst med drygt 83 procent röstande, TCO-medlemmarna ligger på 92-93 procent och SACO på närmare 97 procent. Valdeltagandet är högre bland de fackligt anslutna i storstäderna än i landet i sin helhet (90 procent, cirka två procenten-

• Sida 224
•  Original

Tabell 14.1 Valdeltagande i storstadsområdena resp det övriga landet efter kön, ålder, utbildningsnivå, inkomstförhållanden och facklig tillhörighet. Riksdagsvalet 1988. Procent.

Stor— därav Övriga Hela stads— Stock— Övr Stor— Stor— landet riket områ— holms Stor— Göte— Malmö

den kommun Stock— borg

holm

Samtliga 86,4 84,5 86,5 87,3 87,4 84,7 85,2 Kön Män 85,5 84,8 84,9 85,7 87 Kvinnor 87,1 84,2 87,9 88,8 87,7 86,2 86,5 Ålder . 18—21 år 80,1 81,1 80,4 76,5 83,5 73,6 75,6 21—24 80,1 77,3 77,2 85,1 80,3 72,2 74,8 25—29 81,9 83,7 79,4 82,2 82,1 80,9 81,2 30—34 84,9 85,0 83,3 84,8 87,2 81,3 82,5 35—39 89,9 86,5 88,5 92,8 92,4 87,5 88,2 40—44 91,1 87,1 92,1 90,5 94,7 87,8 88,8 45—49 89,2 85,9 89,8 90,4 89,9 89,9 89,6

50—54 90,6 85,2 92,0 91,3 93,5 89,0 89,5 55—59 90,2 88,8 92,4 89,7 89,7 91,3 91,0 60—64 92,5 93,8 92,2 91,8 91,9 91,7 91,9 65—69 91,8 91,8 86,5 92,6 97,1 89,9 90,4 70—74 90,7 87,8 89,6 94,2 91,9 88,8 89,4 75— 73,9 68,2 81,7 75,0 73,0 78,4 77,2

• Sida 225
•  Original

Utbildningsnivå Förgymnasial

därav män därav män kvinnor Eftergymnasial därav män

Inkomstförhållanden

kvinnor Gymnasial

kvinnor

Ingen inkomst

40 60 80 100 120 140

Facklig

LO TCO SACO

1 000 000 000 000 000 000

39 59 79 99 119 139

999 999 999 999 999 999

kr el mer

tillhörighet

85,2 82,4 87,7 86,9 85,6 88,3 93,4 92,7 94,1 78,5 79,0 79,1 85,3 87,8 89,1 90,1 93,9 85,2 93,2 96,3

• Sida 226
•  Original

heter högre än i hela landet). Det gäller främst LO-gruppema som vi- sar ett relath högre valdeltagande i storstäderna än riket i övrigt.

Valbeteende i valdistrikt inom storstadsregionema

I tidigare kapitel i denna rapport har vi systematiskt redovisat levnadsförhållandena för människor som bor i storstädernas olika delar, med hänsyn till närhet till centrum, huvudsaklig bostadst i området osv. För att möjliggöra en motsvarande redovisning även när det gäller valdeltagandet har vi klassificerat storstädernas val- distrikt på samma sätt som vi har gjort betrajfande de tidigare definierade bostadsområdena: efter regiondelar, efter förortsom- råden, efter områdeskluster och efter distrikt som domineras av miljonprogrambebyggelse. Dessa båda indelningar överensstämmer i sina huvuddrag med varandra. Notera således att områdesindel- ningen således inte är identisk med den som tillämpas i övriga kapi- tel.

Genom att klassificera valdistrikten efter bebyggelsens karaktär och befolkningsstruktur med hjälp av folk- och bostadsräkningama, kan vi dessutom beskriva valbeteende och röstningsmönster i valdistrikt med speciella karakteristika: hög/låg andel arbetare eller andel högre tjänstemän, inkomstnivå, andel utrikes födda, andel barnfamiljer, pensionärsfamiljer eller ensamboende. Och detta har vi gjort för vart och ett av riksdagsvalen mellan 1979 och 1988. Valet 1979 har vi relaterat till folk- och bostadsräkningen 1980 (FOB 80), valet 1982 till både FOB -80 och FOB -85 samt valen 1985 och 1988 till FOB -85.

Vi har inte bara tillgång till andelen röstande i de olika bostadsområ- dena utan även hur rösterna har fördelats på de olika politiska parti- erna. Det bör också observeras att detta medför en totalredovisning av samtliga personer i de definierade storstadsområdena, dvs resultaten visar det faktiska valdeltagandet och den faktiska röstfördelningen.

I diagram 14.1 visas utvecklingen av valdeltagandet inom olika typer av valdistrikt i storstadsregionema. I tabell 14.2 kompletteras detta ge— nom att redovisa valdeltagandet samt andelen röster på respektive po- litiskt block (socialdemokratema + vänsterpartiet kommunisterna resp centerpartiet + folkpartiet + moderata samlingspartiet) dels för riks-

• Sida 227
•  Original

dagsvalet 1988, dels för utvecklingen sedan 1979 (ökning eller minsk- ning räknat i procentenheter).

Den andra raden i tabellen visar således resultatet för samtliga stor— stadsvaldistrikt sammantagna. Vid riksdagsvalet 1988 deltog 84,9 pro- cent: en minskning med fyra och en halv procentenheter sedan valet 1979. Det socialistiska blocket minskade med 2,3 procentenheter till 44,8 procent medan det borgerliga blocket minskade med 5,7 pro- centenheter till 45,5 procent. De resterande 9,7 procenten utgörs av miljöpartiet (6,6 procent) och övriga partier, främst KDS, (3,1 pro- cent).

I förhållande till hela riket är valdeltagandet drygt en procentenhet lä- gre i storstadsområdena, men utvecklingen sedan 1979 har i stort sett varit densamma som i riket. Det socialistiska blocket är svagare i stor— städerna än i hela riket (drygt fyra procentenheter lägre) medan det omvända gäller för det borgerliga blocket: närmare fyra procentenheter starkare i storstadsområdena.

Tabell 14.2 visar också att det socialistiska blocket har haft en sämre utveckling i storstäderna än det borgerliga blocket. Detta gäller i relation till utvecklingen i riket. Medan S+VPK ökade i hela riket med 0,2 procentenheter minskade man i storstadsregionema med 2.3 pro- centenheter. De borgerliga minskade med 7,2 procentenheter i riket men endast med 5,7 i storstäderna. Den större nedgången för de bor- gerliga inträffade parallellt med en stor ökning för miljöpartiet.

Mil jonprogramområden

Valdeltagandet är lägst i allmännyttans hyresbostäder. Detta gäller såväl centralt som i när- och ytterort. Allra lägst är deltagandet i de av allmännyttans bostäder som byggdes under miljonprogrammet. Här röstade endast cirka tre fjärdedelar av de röstberättigade vid riksdagsvalet 1988. Det är också här som valdeltagandet har minskat mest. Traditionellt är det socialistiska blocket starkt i dessa områden:

cirka 60 procent av rösterna år 1988 mot 30 procent eller därunder för det borgerliga blocket.

När det gäller de allmännyttiga hyreshusområdena är bilden generellt ganska negativ ur det socialistiska blockets synvinkel. I allmännyttans

• Sida 228
•  Original

Tabell 14.2 Valdeltagande och partipreferenser storstadsområdena. Riksdagsvalet 1988 resp utvecklingen mellan valen 1979 och 1988. Procent. Enbart röstberättigade.

Hela riket 86,0 —4,7 49,0 +0,2 41,8 -7,2 Samtliga

storstadsområden 84,9 —4,5 44,8 —2,3 45.5 —5,7 Stockholm 84,6 —4,6 43,3 —3,8 47,7 —3,5 Göteborg 84,7 —4,3 45,5 —0,1 43,3 —9,2 Malmö 86,2 —4,6 48,6 —1,1 41,8 —7,1 Regiondel

Centrum 83,0 —3,8 39,2 —5,0 48,8 —5,1 Närort 84,7 -4,7 48,3 —1,4 42,4 —6,2 Ytterort 86,1 —4,6 43,0 —2,2 47,9 -5, Förortsområden

Småhus > 80 % 90,0 —3,6 33,4 +0,6 57,8 —8,2 Bostadsrätt > 80 % 86,2 —4,4 56,1 0 34,9 —7,0 Hyresrätt > 80 % 79,4 —6,2 53,2 —1,9 36,2 —6,6 Områdeskluster

Hpriv centrum —51 82,6 —3,6 34,3 —5,7 53,6 —4,5 Hallm centrum 81,9 —4,8 53,0 —4,9 34,0 —6,2 Brätt centrum 85,2 —3,1 48,8 —5,7 40,0 —3,4 Hpriv närort 82,2 —5,6 49,9 —2,5 40,3 —5,4 Hallm närort 78,8 —6,7 62,2 —1,4 28,1 —6,1 Brätt när— el ytterort 85,0 —4,9 54,4 —1,6 36,5 —5,6 Småhus närort 91,6 —2,7 30,9 +0,7 60,6 -8,1

• Sida 229
•  Original

Blandomr närort 87,3 -4,1 41,7 —0,9 49,1 -6,9 Hallm ytterort 77,0 —7,4 59,6 —4,2 31,3 —2,8 Småhus ytterort 89,0 —4,2 35,0 +0,5 56,1 —8,1 Blandomr ytterort 86,8 -4,1 44,3 —3,3 46,6 —4,5 Miljonprogramområden

Hallm närort 75,5 —8,2 61,8 —0,6 27,7 —7,4 Hallm ytterort 76,3 —7,6 59,8 —3,3 30,8 —3,8 Brätt närort 84,7 —5,6 62,4 +0,7 28,8 —7,6 Brätt ytterort 82,3 —6,3 55,0 —0,3 36,1 —6,6 Småhus närort 92,4 —2,8 29,1 —0,2 62,6 —7,1 Småhus ytterort 89,6 —4,3 35,0 —0,6 56,3 —7,0

• Sida 230
•  Original

Tabell 14.2 (forts) Valdeltagande och partipreferenser i storstads— områdena. Riksdagsvalet 1988 resp utvecklingen mellan valen 1979 och 1988. Procent.

Politisk dominans

S+VPK 65— % 78,6 —7,0 68,2 +0,1 23,2 —6,7 S+VPK 35—64 % 84,5 —4,8 49,3 —0,8 40,7 -7,4 S+VPK —34 % 88,5 —3,9 25,4 0 65,1 -8,2 Andel sysselsatta

Hög 88,1 -5, 2 40,6 +0,2 50,6 —7, 8 Mellan 83, 6 -6, 1 46,1 —0,6 43,7 —7, 9 Låg 75,8 —8,3 59,7 +3,2 28,8 —12, 3 Andel arbetare

Hög 77,5 —7,4 65,0 —0,5 25,5 —6,8 Mellan 85,3 —4, 5 46,5 —1,5 43,7 —6, 6 Låg 88,9 —3, 6 24,6 —0,4 65,9 —7, 9 Andel högre tjänstemän Hög 88,3 -3,7 28,2 +1,8 61,9 —10,5 Mellan 84,4 —5, 3 49,7 +1,4 40,6 —9,4 Låg 75,9 —9, 1 66,9 +2,1 23,8 —9,2 Andel företagare Hög 86,2 —6,0 31,1 +1,2 55,4 -13,5 Mellan 86,6 —2,8 39,4 —8,0 51,2 +0,3 Låg 82,7 —4,4 52,2 —8,0 37,8 +0,2

• Sida 231
•  Original

Inkomstnivå

Hög 89,6 — 26,1 — 65,4 —

Mellan 85,3 — 46,2 — 43,9 —

Låg 78,4 — 60,9 — 28,7 —

Andel utrikes födda

Hög 78,2 —6,6 58,0 —3,3 32,2 —4,2 Mellan 86,2 —3,8 42,4 -3,1 47,9 -5,0 Låg 88,5 —4,5 36,3 +0,4 53,8 -9,0 Andel ensamboende Hög 81,1 —4,6 46,5 —3,1 41,9 -6,4 Mellan 84,6 —4,4 46,9 —3,3 43,6 —4,4 Låg 91,1 —3,2 32,6 —0,2 59,1 —6,9 Andel barnfamiljer Hög 87,1 —4,3 44,2 +0,3 47,0 —7,7 Mellan 85,1 —4,3 44,7 —2,8 45,7 —5,1 Låg 82,3 —4,3 46,0 -4,2 43,2 —4,6 Andel pensionärer Hög 83,8 —4,0 44,9 —1,6 44,9 —6,7 Mellan 84,9 —4,6 45,0 —2,4 45,2 —5,8

• Sida 232
•  Original

lägenheter i ytterorter har S+VPK minskat kraftigare än genomsnittligt . för storstadsorrrrådena - en minskning med 4,2 procentenheter: -3,4 för socialdemokratema, -0,8 för VPK. Detta ska jämföras med genom- snittet för storstadsvaldistrikten (—2,3) resp riksgenomsnittet (+0,2).

Småhusområden

Områden med i huvudsak småhusbebyggelse har det högsta valdel- tagandet med i genomsnitt 90 procent. Här har nrinskningen av val- deltagandet också varit förhållandevis måttlig, 3,6 procentenheter. Det är i dessa områden som det socialistiska blocket har hållit sina ställningar bäst; detta är de enda områden där man kan se en ökning av andelen socialistiska röster. Här är det istället det borgerliga blocket som under samma tid har minskat (med omkring åtta procentenheter), men fortfarande dorrrinerar de borgerliga kraftigt i småhusbebyggelsen med cirka 58 procent av rösterna.

Områden som i huvudsak består av bostadsrätter hamnar ungefär rrritt emellan hyreshus-och småhusområden, både vad beträffar valdel- tagandets nivå (cirka 85 procent) och utveckling (i snitt minus fyra och en halv procentenheter).

Det socialistiska blocket är ofta starkt i flerfarrriljshusområden (både bostadsrätt och hyresrätt). Vid valet 1988 fick dessa partier 56 procent av rösterna i bostadsrättsområden och 53 procent i områden med hy- resrätter. Motsvarande andelar för de borgerliga partierna var 35 resp 36 procent.

Innerstaden

Ett markant undantag utgör de gamla privata hyreshusområdena i in- nerstaden. Här fanns 1988 endast 34 procent socialistiska sympatisörer mot närmare 54 procent för de borgerliga. Det är också här, liksom i de centrala områdena i övrigt, som det socialistiska blocket har fått vidkännas de kraftigaste förlusterna. Sedan valet 1979 har SAP/VPK tappat 5,7 procentenheter, vilket är mer än dubbelt så mycket som för storstadsområdena i sin helhet. Detta hänger antagligen samman med den ökade tillströmningen av högre tjänstemän som ägt rum under pe- rioden.

• Sida 233
•  Original

I tabell 14.2 finns också en redovisning av valdistrikt med speciella karakteristika: hög/låg andel arbetare, utrikes födda, barnfamiljer, pensionärer osv. De 20 procent av samtliga områden som har den högsta andelen arbetare betecknar vi med "hög andel arbetare". På motsvarande sätt tillskrivs de 20 procent av områdena med lägst arbetarandel "låg andel arbetare". Mellannivån utgörs således av de resterande 60 procenten av områdena. Samma princip gäller för de övriga indelningama, med undantag av den första, "politisk domin- ans". Här har vi helt enkelt delat in områdena efter andel röster på socialdemokratema och VPK sammantagna: mer än 65 procent, min- dre än 35 procent resp något däremellan.

Här framgår tydligt att valdeltagandet är lägst i de områden där det socialistiska blocket är starkt, och att utvecklingen mellan 1979 och 1988 har förstärkt denna tendens. Numera är det hela tio procenten- heter lägre valdeltagande i de socialistiskt starka områdena jämfört med de svaga områdena. Däremot ger den decimerade gruppen röstan- de i de starka fästena ungefär lika stora röstandelar åt SAP och VPK 1988 som man gjorde 1979. Det borgerliga blocket har under motsvar- ande tid minskat med närmare sju procentenheter.

I tabellen kan vidare noteras att valdeltagandet är lågt i områden med låg sysselsättningsgrad (75,8 procent), hög andel arbetare (77,5), hög andel utrikes födda personer (7 8,2) och områden med en låg inkomst- nivå (78,4 procent).

Partiernas förankring i olika typer av områden

I en annan typ av tabell, tabell 14.3, visas valdeltagandet och röstemas fördelning på de olika partierna vid riksdagsvalet 1988 som indextal. Andelen för samtliga storstadsområden har satts till 100. Indexberäk- ningarna underlättar en överblick över i vilka områden som valdel— tagandet var relativt lågt/högt och var de olika partierna har sina starka och svaga fästen.

Man kan här t ex se att VPK och miljöpartiet är starkast representerat i allmännyttans hyreslägenheter i de centrala stadskämoma (index=169 resp 144). Båda partierna har också ovanligt många väljare i den gamla stenstaden (index=132 resp 139). Socialdemokraterna är starkast i de

• Sida 234
•  Original

Tabell 14.3 Valdeltagande och partipreferenser i storstadsområdena. Riksdagsvalet 1988. Index. Samtliga storstadsområden

Valdel— tagande 1988

100.

Samtliga storstadsområden Stockholm Göteborg

Malmö

Regiondel

Centrum

Närort

Ytterort Förortsområden Småhus > 80 % Bostadsrätt > 80 % Hyresrätt > 80 % Områdeskluster Hpriv centrum —51 Hallm centrum Brätt centrum Hpriv närort Hallm närort

Brätt när— el ytter Småhus närort

Blandomr närort Hallm ytterort Småhus ytterort Blandomr ytterort

100 100 100 102

98 100 101

106 102 94

97 97 100 97 93

100 108 103

91 105 102

100 111 104

56

127 105 79

53 93 148

132 169 106 122 155 103 47 83 132 57 78

100

94 101 119 80 108 99 79 132 113 65 108 109 109 136 125 73 95 133 82 103

100

96 112 94

130 90 98

91 86 108

139 144 112

99 89 91 84 93 94 95 99

100 92 121 94

74 84 132

141 81 74

78 66 68 79 68 85 104 93 85 165 123

100 102 114

74 97 97 107

124 79 83 103 81 84 93 70 86 127 110 78 121 104

100 109

79 102

121 93 98 126 74 79 135 73 94 88 56 76 143 110 60 116 97

100

86 122 111

107 107 87

92 107 111 97 114 123 108 123 102 97 98 93 88 82

• Sida 235
•  Original

Miljonprogramområden

Hallm närort 89 159 134 94 62 69 55 138 Hallm ytterort 90 136 133 95 80 77 60 100 Brätt närort 100 94 149 77 69 66 60 122 Brätt ytterort 97 112 125 94 88 85 74 87 Småhus närort 109 35 71 80 100 134 148 97 Småhus ytterort 106 53 83 94 153 126 116 83

• Sida 236
•  Original

Tabell 14.3 (forts)

områdena. Riksdagsvalet 1988.

Valdeltagande och partipreferenser i storstads— Samtliga storstadsområden =

Index.

100.

Politisk dominans S+VPK 65— % S+VPK 35—64 % S+VPK —34 % Andel sysselsatta Hög

Mellan

Låg

Andel arbetare Hög

Mellan

Låg

104 99 89

91 101 105

Andel högre tjänstemän

Hög

Mellan

Låg

Andel företagare Hög

Mellan

Låg Inkomstnivå Hög

Mellan

Låg

104 100 89 102 102 98 106 101 92

129 112 59

76 113 137

124 103 69

80 106 122 54 83 122 57 105 128

157 110 56

94 101 133

150 104 52

60 112 155 73 89 115 59 103 137

73 104 103 93 105 105 84 101 107

112 97 77 102 98 103

91 104 97

61 103 108

119 91 59

71 110 85 90 108 70

193 111 83

93 109 76

56 95 130

115 93 69

62 100 130

128

93 57

113 108 90 131 100 67

46 83 158

108

99 61 49 91 167

151

83 46

112 116 79 162 92 58

121 101 90

86 105 145

128 100 79

83 104 136

219 94 104

78 99 128

• Sida 237
•  Original

Andel utrikes födda

Hög 92 Mellan 102 Låg 104 Andel ensamboende Hög 96 Mellan 100 Låg 107 Andel barnfamiljer

Hög 103 Mellan 100 Låg 97 Andel pensionärer

Hög 99 Mellan 100

134 97 44 136 101 50

83 99 119

129 94 89

93 102 95

125 97 86

92 99 111

74 97 184 77 102 117

108 102 81

77 104 118 90 96 133

114 100 94

67 108 105 97 94 131 96 101

115 94 115 110 100 87

89 99 113

• Sida 238
•  Original

bostadsrättsområden i närortema som tillhör miljonprogrammet (149). De är också överrepresenterade i miljonprogrammets allmännyttiga hyreshusområden, men svaga i den gamla stenstaden och (liksom VPK) i småhusområdena. Centerpartiet är starkast i ytterortemas småhusområden (165), medan folkpartiet och moderaterna är starkast i närortemas småhusområden (index=127 resp 143).

I centrumområdena är således tre partier starkt överrepresenterade i förhållande till sitt normala väljarstöd. Det är VPK, miljöpartiet och moderaterna. Iden gamla stenstaden är socialdemokratema starkt underrepresenterade, liksom centem. Man kan också konstatera att miljöpartiet är ett utpräglat innerstadsparti, medan centern har sitt huvudsakliga stöd i förorternas småhusområden.

Förändringar av röstbeteendet i storstadsregionema

I tabell 14.2 och 3 visades valdeltagandet och partival vid 1988 års riksdagsval. I det följande ska vi titta närmare på utvecklingen sedan senaste regeringsskiftet 1982. Med hjälp av multivariat analys ska vi visa hur valdeltagande och andel avgivna röster på S+VPK har för- ändrats i olika typer av valdistrikt. Den metod som använts är reg- ressionsanalys med områdestypen (kluster av valdistrikt) resp klass- strukturen i valdistrikten som förklarande variabler. De statistiska enheterna utgörs av valdistrikt i storstadsregionema, och variablerna beskriver således egenskaper hos valdistrikten, beräknade via den totalräknade folk— och bostadsräkningen 1985 resp den likaledes total- räknade valstatistiken för riksdagsvalen 1982-88.

Valbeteendet har här uppfattats som en effekt av dels den socioeko- nomiska strukturen i ett område (andelen arbetare), dels av boende- miljön i valdisuiktet såsom denna klassificeras enligt beskrivningen i kapitel 2. Genom att i regressionsekvationen ta med den socioeko- nomiska strukturen kan vi beräkna befolkningens valdeltagande resp partival i valdisuiktet som en ren "miljöeffekt". Med andra ord: vi kan visa hur befolkningen skulle ha röstat om det inte hade förekommit några skillnader mellan valdistrikten ifråga om klasstruktur. Beräk- ningarna som redovisas i tabell 14.4 och 14.5 har genomförts för en reducerad uppsättning valdistrikt, nämligen de mest resp minst attrak- tiva områdena (centrumområden, småhusområden och miljonprogram- områden).

• Sida 239
•  Original

Valdeltagande

Beträffande valdeltagandet visar tabell 14.4 följ ande resultat. Andelen arbetare har fått ökad betydelse för valdeltagandet. Analysen visar att det framför allt är i de arbetartäta distrikten som valdeltagandet har minskat. Enligt tabell 14.4 ökar arbetarkvotseffekten från -0,10 till — 0,17. Det innebär att man i valdistrikt med 10 procent flera arbetare än genomsnittet i storstadsregionema hade ett valdeltagande som var en procentenhet lägre än genomsnittet. Detta gäller för 1982. 1988 hade effekten ökat till -1,7 procentenheter.

I miljonprogramområdena (allmännyttans hyreshusområden i förort— erna, byggda 1965-75) har valdeltagandet minskat med 9,4 pro- centenheter mellan 1982 och 1988, dvs ungefär dubbelt så mycket som i storstadsregionema i medeltal. Därav kan huvuddelen hänföras till skillnader i andelen arbetare. Men om vi konstanthåller klass- strukturen kvarstår en viss "områdeseffekt". I sista kolumnen i tabell 14.4 ser vi att områdeseffekten är negativ i miljonprogramområdena både 1982 och 1988, vilket visar att man har ett lägre valdeltagande där än genomsnittligt i storstadsregionema. Och dessutom har områdeseffekten förstärkts. 1982 låg valdeltagandet 1,9 procenten- heter under det genomsnittliga i storstadsregionema. 1988 låg det 4,9 procentenheter under, allt beräknat med antagande av genomsnittlig klasstruktur. Differensen har alltså ökat med -3,0 procentenheter. Detta visar att det finns en tydlig minskning av valdeltagandet i just miljonprogramområdena, som inte kan förklaras med skillnader i

klasstrukturen, och att den effekten är större än i andra typer av valdistrikt.

I småhusområdena minskar det observerade valdeltagandet med en- dast 2,9 procentenheter (inre förorter) resp 4,3 procentenheter (yttre förorter). Båda talen ligger klart lägre än den genomsnitt- liga minskningen i storstadsregionema. Minskningen är således markant lägre än den minskning i valdeltagandet som vi hade i miljonprogramområdena. Om vi tittar på områdeseffekten (vid konstant klasstruktur) ser vi att småhusområdena har högre valdel- tagande än genomsnittet såväl 1982 som 1988. Dessutom är utveck- lingen positiv: relativt övriga områden ökar valdeltagandet i småhusområdena.

• Sida 240
•  Original

Tabell 14.4 Regressionsanalys av valdeltagande.

19821988. Diff 1982 1988 Diff

Samtliga områden 1 605 89,9 84,9 —5,0 0 0 Urval av områdeskluster

Hpriv centr —1951 192 86,8 82,6 —4,2 —4,0 —4,2 —0 Hallm centr 39 85,3 81,8 —3,5 —3,9 —2,2 1 Brätt centr 54 89,1 84,7 —4,4 —0,7 —0,3 0 Småhus närort 153 94,3 91,4 —2,9 3,6 4,7 1, Småhus ytter 260 92,5 88,2 —4,3 2,5 2,9 0 Hallm förort 1965—75 130 85,5 76,1 —9,4 —1,9 —4,9 —3

Arbetarkvotseffekt —O,10 —0,l7 Förklarad varians (%) 43 67

• Sida 241
•  Original

Aven i centrumområdena är nedgången i det observerade valdeltagan- det lägre än genomsnittet i storstäderna, men det ligger ganska nära detta genomsnitt. Områdeseffekten är något varierande: starkt negativt värde i den gamla stenstaden och i allmännyttans centrala områden, vilket visar att de har lägre valdeltagande än småhusområdena. Ut— vecklingen är genomsnittlig i den gamla stenstaden ochi bostadsrätts- områdena och klart positiv i allmännyttans centrumområden.

Notera att dessa "områdeseffekter" alltså inte har att göra med klassu'ukturen i områdena, utan är beräknade som om klasstrukturen (andelen arbetare) hade varit densamma i alla områden. Skillnaderna kan alltså i princip tolkas som en ren områdeseffekt. Det innebär att det minskande valdeltagandet i miljonprogramområdena måste ses som en reaktion på miljö- och levnadsförhållanden som är unika för dessa områden. En kompletterande förklaring är befolkningens sam- mansättning i andra avseenden än den socioekonomiska. I den mån miljön i dessa områden faktiskt har försämrats, om de har stigma— tiserats i massmedia och blivit allt mindre attraktiva, kan deti sin tur leda till selektiva omflyttningar som har tillfört miljonprogramområ— dena en relativt stor andel andra resurssvaga bostadskonsumenter (socialbidragstagare, låginkomsttagare, problemfamiljer), dvs hushåll som har de sämsta valmöjligheterna på bostadsmarknaden. Och dessa har antagligen också ett exeptionellt lågt valdeltagande. Vi kan inte avgöra vilken av dessa hypoteser som är mest relevant. Båda berör emellertid områdenas attraktivitet.

Partival

I tabell 14.5 visar vi en analog analys av partivalet. Här tittar vi istället på andelen av alla röstberättigade som har lagt sin röst på SAP eller VPK . Aven här kan vi se tydliga skillnader mellan olika typer av valdistrikt. Till att börja med kan vi konstatera att klass- strukturen i ett valdistrikt spelar en stor roll för parti valet: när arbetarandelen ökar med 10 procentenheter ökar andelen röster på SAP/VPK med 5 procentenheter.

Aven här kan vi konstatera störst effekter i miljonprogramområdena: det är där nedgången för det socialistiska blocket är störst. Tabell 14.5 visar att de socialistiska partierna samlade hela 10,9 procentenheter mindre vid riksdagsvalet 1988 än 1982 i miljonprogramområdena. I

• Sida 242
•  Original

småhusområdena var nedgången bara en fjärdedel av detta (knappt 3 procentenheter). Det mesta av nedgången kan tillskrivas klass- strukturen, men vi ser att det även här finns tydliga skillnader när det gäller områdeseffekten. I miljonprogramområdena har SAP/VPK-välj- arna minskat med 4,3 procentenheter, medan den har ökat med cirka 3 procentenheteri småhusområdena (allt räknat relativt till den genom- snittliga utvecklingen och vid konstant klasstruktur).

Även här kan vi alltså mellan 1982 och 1988 konstatera betydande röstförluster i miljonprogramområdena, medan vänstern har klarat sig betydligt bättre i småhusområdena. Den typ av data vi har tillgång till (aggregerade data) tillåter tyvärr inte några säkra slutsatser om individuella partival. Den mest naturliga tolkningen av dessa resultat bör emellertid vara att man i miljonprogramområdena har fått en stark minskning bland traditionella vänsterväljare, och att det i huvudsak rör sig om minskat valdeltagande. Det ligger nära till hands att se denna utveckling som en reaktion på miljöfaktorer i vid bemärkelse. Områ— deseffekten ligger på ytterligare 4,3 procent i relativ minskning av vänsterröster, jämfört med den genomsnittliga.

I småhusområdena har de socialistiska partierna de allra minsta för- lusterna i registrerade röster (knappt 3 procentenheter, vilket är mindre än genomsnittet i storstadsregionema). Och om vi enbart tittar på "om- rådeseffekten" så konstaterar vi att SAP/V PK istället har klarat sig bättre än genomsnittligt i småhusområdena: där ökar vänsterröstema med cirka 3 procentenheter (relativt till utvecklingen i samtliga berörda områdena). En rimlig tolkning är att småhusbefolkningen har blivit (relativt sett) mera nöjd med de socialistiska partiernas politik, medan man har blivit allt mera missnöjd i miljonprogramområdena. En annan förklaring kan vara selektiv omflyttning: att vänsteranhängare (oavsett klasstillhörighet) i större utsträckning bosätter sig i småhus- områdena.

Centrumområdena intar en mellanställning mellan småhusområdena och miljonprogramområdena i förorterna. Aven här har SAP/VPKs ställning försvagats (mera än genomsnittligt).

I bilaga 5 finns en komplett redovisning av valdeltagande och partival för de olika bostadsområdena och för områden med olika befolknings- egenskaper för vart och ett av riksdagsvalen mellan 1979 och 1988.

• Sida 243
•  Original

Tabell 14.5 Regressionsanalys av andelen av samtliga röstberättigade som röstar på SAP eller VPK.

RUT—Regioner Nuläge 1983/88 Stockholmsregionen 89.4 96.9 24.7 88.9 22.1 24.6

Göteborgsregionen 89.5 96.9 17.2 89.1 26.3 18.1 Malmöregionen 87.8 97.4 15.8 87.9 27.2 14.3

Stödjepunkter i söder 86.1 96.5 11.5 86.9 29.7 13.6 Stödjepunkter i norr 84.5 96.3 7.9 85.8 30.0 11.0 Mindre regioner i söder 80.7 94.5 13 4 86.9 34.7 11.8 Mindre regioner i norr 83.4 95.6 8.7 86.5 35.5 14.5 Norra inlandet 83.4 95.1 8 6 84.1 38.2 15.0 Trend 1978—88

Stockholmsregionen 1.2 0.2— 0.5 D 3.3*T —5.7* Göteborgsregionen —1.9 0.7— -1.1— 5.3 T -0.6— Malmöregionen —2.7— —0.2— —0.9 4.7*T —6.5* Stödjepunkter i söder 0.1— 1.2 —5.0*D 4.3*T -3.6 Stödjepunkter i norr 0.5 3.4* —5.2* 1.6 —4.9 Mindre regioner i söder—1.4 0.8— -3.5*D 5.5*T —3.0 Mindre regioner i norr 0.4— 1.9 —6.6*D 3.4 —3.2 Norra inlandet 1.2 0.8

1—7) Se fotnoter under tabell 14.7.

HQIDXDMOIDON mvavmlntF

. I N N I Q

ko N I * * *

Q % m N N N m %

| M N |

m e m w N N % n

• Sida 246
•  Original

Tabell 14.7 Medborgerliga aktiviteter. Särredovisning av inomregionala variationer l storstadsregionerna. Procenttal. Genomsnitt för 1983-1988

samt trend 1978—1988.

Ej med- Ej aktiv Ej medl Ej fack—

lem pol. l

parti2

pol i fackl ligt

org3

Brukar

Ej dagl. Kan ej

ej disk tidning6 över—

verksam4 politik5

HELA RIKET Nuläge 1983/88 Trend 1978-88 ALLA STORSTADSOMRÅDEN Nuläge 1983/88 Trend 1978—88

Regiondel Nuläge 1983/88

Centrum Närort Ytterort Trend 1978-88 Centrum Närort Ytterort Förortsområden Nuläge 1983/88 > 80 % småhus > 80 % bostadsrätt

> 80 % hyresrätt Trend 1978—88

> 80 % småhus

> 80 % bostadsrätt > 80 % hyresrätt

85.4 -0.2— 89.2 —0.3

88.6 89.9 88.6 1.4— —0.6- _0_4_ 88.2 88.2 91.7

—1.1— 0.1 0.5—

96.0 14.7

1.1— —3.1*D

97.1 0.1—

96.8 97.5 96.6

_a_1_ 0.6— —0.2—

21.7 0.3 D

28.1 19.0 22.7

87.3

3.9*T

88.9

4.3*T

4

1.5 T 7.3*T

89.6 88.1 89.6

.8*

15.2 26.0 24.4

—12.2* —3.0 —2.3

Hmm 0 H N

⁴ 5 —3.9* 2.8 —1.3 3 4

• Sida 247
•  Original

Områdeskluster

Nuläge Hpriv Hallm Brätt Hpriv Hallm Brätt

1983/88

centr —1951 centr centr

närort närort

när— el ytterort

88.9 90.3 88.9 90.5 91.3 89.1 30.9 18.8 24.2 20.6 18.1 17.6 90.5 83.4 92.7 88.3 88.2 88.4

u15.0 16.1'

17.1 26.8 31.7 29.2

87.9 89.7 90.6 88.3 88.3

20. 18. 19. 24. 24.

Småhus närort Blandomr närort Hallm ytter Småhus ytter Blandomr ytter Trend 1978—88 Hpriv centr —1951 Hpriv närort Hallm närort 0.4— Brätt när— el ytterort —0.6 Småhus närort —2.4- Blandomr närort —0.3— Hallm ytter -0.4— Småhus ytter Blandomr ytter

⁶ 87.5 ⁸ 86.8 ⁰ 91.7 ⁰ 89.9 ⁶ 89.9

19.0 21.3 33.2 22.3 20.9

20.4 25.9 12.9 27.7 32.6 20.9

7.1 13.2 41.3 14.8 17.1

| mwmvmmwho m m m O T N m v m

D

| *

OGSNGCDNKDWEDQOF HmHmeHmmNN

1) Uppgifter saknas år 1979. 2) Uppgifter saknas åren 1979, 3) Enbart anställda.

4) Enbart anställda. Uppgifter saknas åren 1979, 5) Uppgifter saknas åren 1982 och 1983.

6) Uppgifter saknas åren 1978 och 1979. 7) Uppgifter saknas år 1986.

1986 och 1987.

1986 och 1987.

• Sida 248
•  Original

Tabell 14.7 (forts) Medborgerliga aktiviteter. Särredovisning av inomregionala

variationer l storstadsregionerna. Procenttal. Genomsnitt för 1983—1988 samt trend 1978—1988.

Ej med— Ej aktiv Ej medl Ej fack- Brukar Ej dagl. Kan ej lem pol. i pol i fackl ligt ej disk tidning6 över- partil parti2 org3 verksam4 politik5 klaga7 HELA RIKET Nuläge 1983/88 85.4 96.0 14.7 87.3 2949 15.5 4.3 Trend 1978—88 —0.2- 1.1— —3.1*D 3.9*T —3.7* 2.4*A —1.3 ALLA STORSTADSOMRÅDEN Nuläge 1983/88 89.2 97.1 21.7 88.9 23.8 20.7 3.3 Trend 1978—88 —0.3 0.1— 0.3 D 4.3*T —4.2* 1.9 D —0.9 Mil'on ro ramområden Nuläge 1983/88 Hallm närort 90.4 98.9 17.1 89.2 36.8 37.8 6 9 Hallm ytterort 91.3 95.6 20.0 90.4 38.0 45.1 5 9 Brätt närort 88.8 97.5 17.3 88.3 33.3 20.1 4.4 7 5 l 4 1 9

Brätt ytterort 87.0 95.4 18.8 85.3 25.5 26.8 Småhus närort 89.2 96.9 21.6 86.4 17.0 5.1 Småhus ytterort 88.6 95.6” 24.1 88.3 18.7 12.0 Trend 1978—88

Hallm närort 0.6— 6.7 0.1— 4 5

Hallm ytterort 0.3— —3.7 0.9 6 0 Brätt närort 0.6— —0.2 6.3— 7.6 T 4.6- 3.7 0.6— Småhus närort —2.8— 1.2— —2.6— l 2 T Småhus ytterort —l.7 —0.6— —0.1— 12 9

• Sida 249
•  Original

personer - statistiskt säkerställd ökning dock enbart i den norra tät- bygden (tabell B.l4.1 i bilaga 3).

Även i de olika storstadsregionema är skillnaderna små när det gäller de partipolitiska aktiviteterna; andelen medlemmar hamnar i samtliga områden mellan 8 (hyresrätter) och 12 procent (småhus och bostads- rätter).

Den fackliga anslutningen bland anställda har ökat med tre pro— centenheter under perioden och uppgår nu till 85 procent. Däremot tycks aktiviteten inom facken gå åt motsatt håll. Andelen bland de anställda som säger att man deltar aktivt i den fackliga verksamheten minskade nämligen under motsvarande tid med 4 procentenheter. Nu- mera uppger knappt 13 procent av de anställda att man deltar aktivt i den fackliga verksamheten.

Den regionala indelningen visar att man i Stockholmsregionen har en betydligt lägre organisationsnivå — var fjärde anställd stockholmare är oorganiserad. I Göteborg och Malmö är motsvarande andel 16—17 pro- cent och i de mindre tättbefolkade delarna av landet cirka 10 procent. Detta hänger delvis samman med att storstadsregionema har en pro- portionellt stor andel anställda inom handel och andra tjänste- och servicenäringar där anslutningsgraden traditionellt sett är låg.

Variationerna inom storstadsregionema är också relativt stora. An- delen medlemmar är lägst i de centrala stadsdelarna, allra lägst bland dem som bor i de privata äldre hyreshusområdena i city. Här är hela 31 procent oorganiserade; mindre än 10 procent uppger sig vara aktiva i den fackliga verksamheten. Det är en minskning med hela sju pro- centenheter sedan 1978. Generellt kan sägas att anslutningsgraden är något lägre i områden med hög andel högre tjänstemän än i områden med många facklärda arbetare. På riksnivå är totalt sett ungefär 90 procent bland facklärda arbetare medlemmar i en fackförening mot cirka 83 procent bland de högre tjänstemännen. Detta innebär att hy- res- och bostadsrättsområden i när- och ytterorter med en högre andel arbetare, ofta har relativt hög facklig anslutningsgrad.

I tabell 14.8 visas medlemskap i några andra föreningstyper än politi- ska och fackliga organisationer, liksom vissa andra föreningsaktivi- teter. Till skillnad från vad som gällde för politiska partier har med- lemsandelen ökat för t ex hyresgäst—, bostadsrätts- och villaägare

• Sida 250
•  Original

Tabell 14.8 Föreningsaktiviteter 1 olika H—regioner 1984. Jämförelser

Medlem i... ..hyresgäst-, bostadsrätts— el villaägareförening ..konsumföreningar el andra konsumentorganisationer ..lokala intresse— el aktions— grupper, miljgrupper el likn ..idrotts- el frilufts— föreningar ..någon förening Deltar aktivt i någon förening Har varit på något förenings— möte senaste året Har varit på mer än tolv möten senaste året

Försökt att påverka beslutl)

43,6+11 34,9 +5 5,2 +1 31,9 +6 89,0 +3

39,5 +4 66,0 +7

42,4+17

27,7 +7

4,7 0

31,5 +9 89,9 +8 38,6 +2 64,6 +4 18,6 +6

Större kommun- er

32,5+12 36,1 +8 5,4 +1 35,7+10 91,3 +5

43,0 +4 68,9 +7

Södra mellan— bygden

19,7+6 33,0+5

6,9+3 37,3+8

91,8+7 45,9+4

24,0+ll 44,9+15

9,4 +5

38,7+11 91,6 +6 42,8 +1

11,7 +4

45,4+12

8,3 +4

34,7 +8 92,2 +9 41,5 +7

31,2+

35,3

6,1

34,9 90,9 42,3 67,4 19,5

med år 1978. Procent.

10 +7 +2 +6 +4 +6

1) Andel som svarat "ja" på frågan "Har Du någon gång tagit kontakt med någon person

svarig ställning 1 någon... (olika föreningstyper)

för att påverka ett beslut

¹ an-

¹ en fråga?"

• Sida 251
•  Original

föreningar, konsumentorganisationer och idrotts- eller friluftsföre- ningar. 1984 var nio av tio i den vuxna befolkningen medlemmar i nå- gon förening, en ökning med sex procentenheter sedan 1978. Aven mötesdeltagandet tycks ha ökat under perioden - 1984 uppgav drygt två tredjedelar att man varit på något föreningsmöte under en ettårspe- riod, även detta en ökning med sex procentenheter. 36 procent uppger att man tagit kontakt med någon person i ansvarig ställning i någon förening för att påverka ett beslut i någon fråga. 1978 var motsvarande andel knappt 30 procent.

De regionala skillnaderna mellan storstadsregioner och landet i övrigt är stora främst när det gäller medlemskap i hyresgäst-, bostadsrätts- eller villaägareföreningar. 42-43 procent i storstadsregionema minskar successivt ned till 12 procent i norra glesbygden. För konsumentorga- nisationer, lokala miljö— och intressegrupper liksom för idrotts- eller friluftsföreningar är tendensen snarast den omvända, med något högre medlemsandelar utanför storstadsområdena.

Intresse för politik

Intresse för politik försöker vi spegla genom frågan "Hur brukar Du själv göra om Du är med i ett sällskap, där samtalet kommer in på poli- tiska frågor?". I den femte kolumnen i tabell 14.6-7, "brukar ej diskut- era politik", redovisas andelen som svarat antingen "jag brukar inte bry mig om att lyssna när folk börjar prata om politik" eller "jag brukar nog lyssna, men jag lägger mig aldrig i diskussionen". Ungefär 30 pro- cent av befolkningen väljer något av dessa alternativ, vilket är en minskning med närmare fyra procentenheter sedan 1978. Ungefär en tredjedel av befolkningen ger svaret "det händer ibland, men inte så ofta, att jag säger vad jag själv tycker" medan den sista dryga tredje- delen svarar "jag brukar för det mesta vara med i diskussionen och säga min åsikt".

Denna indikator ger framför allt stora skillnader mellan grupper med olika utbildningsnivå och därmed också skillnader mellan olika socio- ekonomiska grupper. 40 procent bland de icke facklärda arbetarna sä- ger sig icke diskutera politik - en andel som successivt sjunker till 10 procent bland de högre tjänstemännen (uppgifter från år 1988). Där- med blir också de regionala skillnaderna stora. I områden med många högutbildade, t ex i storstadsregionema, är det färre som ej brukar

• Sida 252
•  Original

diskutera politik än i glesbygdema. Andelen ökar successivt från 22 procent i Stockholmsregionen till 38 procent i det norra inlandet. I Stockholmsregionen har det också ägt rum en påtaglig minskning under perioden, närmare 6 procentenheter.

Mycket stora skillnader kan också noteras mellan de olika storstads- områdena. Skillnader som också blivit allt större under perioden. I de centrala delarna, som fått ett ökande inslag av välutbildade personer bland de boende, är det bara omkring 15 procent som säger sig ej dis- kutera politik — en andel som har minskat med hela 12 procentenheter under perioden sedan 1978. Detta kan jämföras med förorternas hyres- husområden där utvecklingen snarare har varit negativ. I allmännyttans hyresområden som tillhör miljonprogrammet antyds ökande andelar som ej diskuterar politik på cirka 10 procentenheter, och ligger numera på närmare 40 procent. Detta ger således en skillnad på hela 25 pro- centenheteri förhållande till bostadsområdena i de centrala stadskäm- orna.

Förmåga att försvara sina intressen

Liknande tendenser mellan storstadsområdena fås för den indikator som skall visa förmågan att försvara sina intressen. 33 procent, drygt två miljoner av den svenska befolkningen 16- 74 år, anser inte att mat själva skulle kunna åta sig att författa en skrivelse och överklaga ett beslut av en myndighet. Omkring 1,6 miljoner av dessa uppger att man känner någon som man skulle kunna få hjälp av i en sådan situation, medan ytterligare 134 000 säger att man vet vart man kan vända sig för att få hjälp (advokater, rättshjälp eller dylikt). De återstående 260 000 personerna (drygt fyra procent av befolkningen) skulle såle- des, enligt detta sätt att mäta, sakna möjlighet att försvara sig mot ett beslut av en myndighet. Det är denna andel som redovisas i kolumnen näst längst till höger i tabellerna.

Även denna indikator är kraftigt korrelerad till utbildningsnivå och S)— cioekonomisk grupp. I rapporten "Ojämlikheten i Sverige" kunde konstateras att det knappast fanns några alls bland de högre tjänstemännen eller de politiskt aktiva som inte skulle klara av ett Överklagande, medan det i grupper som förtidspensionerade eller arbetshandikappade arbetare och utländska arbetare rör sig om drygt 10 procent (Vogel m fl, 1987).

• Sida 253
•  Original

De regionala skillnadema på riksnivå ger inga enhetliga trender mellan storstad och glesbygd. Generellt antyds en minskad andel som ej anser sig kunna överklaga - cirka en procentenhet. I storstadsområdena varierar andelarna på ungefär samma sätt som när det gällde intresset av att diskutera politik — låga andelar (cirka en procent) i centrala områden med bostadsrätter och privata hyresrätter samt i småhusom- rådena; relativt höga andelar (6—7 procent) i miljonprograrnmets hy- reslägenhetsområden. Aven här ökar skillnaderna - i centrum minsk- ande andelar, i allmännyttans hyresområden ökande.

Ej daglig tidning

Den sista indikatom i detta sammanhang visar de andelar i befolk- ningen som inte har tillgång till någon daglig tidning. Massmediema, och då kanske framför allt dagspressen, spelar en mycket central roll i det politiska livet. De förmedlar i sina nyheter en huvuddel av den offentligt tillgängliga informationen om vad som sker på olika nivåer i politiken. De fungerar också som ett forum för åsikter i samhällsfrågor - i debattartiklar och insändare kan man föra fram olika politiska bud- skap.

Totalt sett uppger ungefär 16 procent av befolkningen att man inte har tillgång till någon daglig tidning. Detta innebär en ökning med cirka två och en halv procent under perioden sedan 1978. Stockholmsregio- nen ligger häri topp - ungefär var fjärde stockholmare har ingen daglig tidning. I Göteborgsregionen är motsvarande andel 18 procent och i övriga regioner mellan 11 och 15 procent (indelningen efter RUT- regioner).

Inom storstadsregionema är också skillnaderna markanta mellan de olika boendeformema. I förorternas småhusområden är det 12 procent som saknar daglig tidning - en andel som ökar till 19 procent i områ- den med bostadsrätter och till hela 34 procent i hyresrättsområdena. Ytterlighetema visas i två av miljonprograrnmets områden: 45 procent saknar daglig tidning i allmännyttans hyresområden i ytterorter mot 5 procent i småhusområdena i närorter. I de förra områdena har andelen ökat med cirka 14 procentenheter sedan 1978. När det gäller att göra prioriteringar vid knappa ekonomiska resurser är det uppenbarligen så att många Hnner dagstidningarna mera umbärliga än annat.

• Sida 254
•  Original

Tabell 14.9 Valdeltagande och andra medborgerliga aktiviteter 1 olika storstadsområden. Nuläge och utveckling. Procent.

Hela riket Samtliga storstadsområden Områdeskluster Hpriv centrum Hallm centrum Brätt centrum Hpriv närort Hallm närort Brätt när—

el ytterort Småhus närort Blandomr närort Hallm ytterort Småhus ytterort Blandomr ytterort

Rös— tade ej 1988 med— lem i Trend pol 79—88 parti Dis—

kute—

rar

ej Trend

& (V)

omNoooo N HMc—lmm

NNK— NNSN N

NkOkOkOKOF QHMWNN

&

Trend 78—88

• Sida 255
•  Original

Miljonprogram—

områden

Hallm närort 24,5 +8,2 90,4 +0,6 36,8 +1,2 6 9

Hallm ytterort 23,7 +7,6 91,3 +0,3 38,0 +10,2 5 9

Brätt närort 15,3 +5,6 88,8 +0,6 33,3 +4,6 4,4 +0,6 Brätt ytterort 17,7 +6,3 87,0 .. 25,5 .. 7 5 Småhus närort 7,6 +2,8 89,2 —2,8 17,0 —4,3 l 4 Småhus ytterort 10,4 +4,3 88,6 —l,7 18,7 —4,3 1 9

• Sida 256
•  Original

De tre indikatorema, "brukar ej diskutera politik", "kan ej överklaga" och "har ej tillgång till daglig tidning", ger, som vi sett, tydliga mönster i de olika storstadsområdena, beroende på koncentrationen av resursstarka eller resurssvaga grupper. Dessa tendenser får också genomslag på kommunnivå (se tabell 14.2 i bilaga 3). I Stockholms- regionen kan detta åskådliggöras genom Danderyd, där andelarna för de tre indikatorema ovan är 8, 0 resp 8 procent. Motsvarande andelar är för t ex Botkyrka 34, 4 resp 36 procent, för Haninge 30, 6 resp 31 procent och för Sundbyberg 18, 9 resp 38 procent.

Sammanfattande tabell av sambandet mellan valdeltagande och andra medborgerliga aktiviteter

Som en översiktlig sammanfattning jämförs i tabell 14.9 de ovan redo— visade resultaten för valdeltagande med några av de övriga måtten på politiska aktiviteter inom de olika områdesklustren och miljonpro- gramområdena.

Som synes är tendenserna påfallande samstämmiga. För att ta de i denna rapport ofta använda exemplen på attraktiva och mindre attrak- tiva områden: småhus i närort resp allmännyttans hyresområden inom miljonprogrammet. I dessa senare områden är andelen valskolkare nästan tre gånger så hög som i de inre småhusområdena och ökningen under perioden mellan 1979 och 1988 har varit betydligt snabbare. Det är vidare färre (tre och en halv procentenheter) som är anslutna till något politiskt parti, det är dubbelt så många som uppger att man inte brukar diskutera politik och ungefär fyra gånger så många som inte tror sig ha några möjligheter att författa en skrivelse för att överklaga ett beslut av en myndighet. Och dessutom går utvecklingen åt motsatt håll i dessa områden, klyftorna vidgas: anslutningen till politiska partier tycks ha ökat i närortemas småhusområden mellan 1978 och 1988, intresset för politik ökar också och det är fler som skulle klara av att överklaga ett beslut. I miljonprogrammets allmännyttiga hyresom- råden är andelarna istället minskande för vart och ett av dessa mått.

• Sida 257
•  Original

Kapitel 15 Hälsa

En av de mest betydelsefulla aspekterna av ett lands välfärd är befolkningens hälsa. Det kan dock vara svårt att definiera vad som menas med hälsa. Enligt Världshälsoorganisationen (WHO) innebär begreppet hälsa ett tillstånd "av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande och ej endast frånvaro av sjukdom eller svaghet" (SCB, 1987). Här ingår således två olika hälsoperspektiv: Dels det objektiva perspektivet från vilket hälsobedömningarna vanligen görs av medicinsk expertis (yttre kriterier), och dels det subjektiva perspektivet där individen själv får beskriva och bedöma det egna hälsotillståndet (upplevd ohälsa). Genom att registrera och samman- ställa objektiva och subjektiva hälsodata kan hälsoförhållandena hos befolkningen beskrivas i termer av hur stora andelar som drabbas av hjärt-kärlsjukdomar, olycksfall, diabetes, olika cancerformer eller sjukdomar i rörelseorganen, samt hur stora andelar som upplever att de har någon långvarig sjukdom, nedsatt arbetsförmåga, funktionsned- sättningar, upplever stress på arbetsplatsen eller som mår allmänt dåligt etc. Genom att även studera hur ohälsan är fördelad mellan könen, i olika åldersgrupper, olika socioekonomiska grupper, mellan olika regioner etc kan man få en mer ingående bild av befolkningens hälsa.

Innan dessa sammanställningar om olika hälsoförhållanden kan göras måste man först bemästra de olika svårigheter som uppkommer i sam— band med val av undersökningsmetod och den praktiska datainsam- lingen. Två vanliga metoder är dels personlig intervju och dels enkätintervju, genom vilka uppgifterna om hälsoförhållandena kommer direkt från sj älva källan. Man kan dels få uppgifter om diagnosticerade sjukdomar och dels om mer subjektivt upplevd ohälsa. Båda dessa metoder är dock förknippade med kvalitetsbrister i fråga om mätfel och bortfall. Det är till exempel lätt hänt att den

• Sida 258
•  Original

intervjuade glömmer bort att berätta om olika krämpor eller besvär kanske därför att denne vant sig vid och lärt sig leva med dem. Dessutom kan många sjukdomar och besvär vara förknippade med skamkänslor som gör att den intervjuade ibland inte vill uppge eventuell könssjukdom eller liknande. Ytterligare en faktor som kan leda till underskattning av sjukligheten är ett dåligt vårdutbud inom rimligt avstånd från hemmet. Ett annat problem är att den man vill intervjua är alltför sjuk för att överhuvudtaget kunna besvara inter- vjufrågoma.

Undersökningens kvalitet är således till stor del beroende av i vilken utsträckning mätfel och bortfall kan elimineras. Det är således viktigt att hai åtanke att några absoluta sanningar i fråga om befolkningens hälsa inte kan fastställas eftersom ett visst bortfall och en viss grad av mätfel är oundvikliga i alla typer av hälsoundersökningar. Det blir i stället en bedömningsfråga i vilken utsträckning sådana kvalitetsbrister kan tänkas snedvrida resultaten.

Även om hälsotillståndet bland befolkningen sett i ett nationeut perspektiv kan betraktas som gott har omfattande forskning och undersökningar på bl a ULF-materialet visat att det föreligger stora skillnader dels regionalt och dels mellan olika befolkningsgrupper. Eftersom ohälsa och sjuklighet är så intimt förknippat med åldrandet är det givetvis i de äldsta åldersgruppema som sjukligheten är mest ut- bredd. Kvinnor drabbas också i högre utsträckning än män av ohälsa när det gäller de flesta sjukdomsgruppema. Det finns också socioeko- nomiska skillnader: Personer i arbetaryrken drabbas oftare av olika slags sjukdomar och funktionsnedsättningar än personer i tjänste- mannayrken. Det kan i många fall vara svårt att avgöra om det är vissa yrken isig som orsakar ohälsan eller om det beror på att ohälsosamma levnadsvanor såsom rökning, hög alkoholkonsumtion, mycket fett i kosten, för lite motion eller dylikt är vanligare bland arbetare än bland tjänstemän och därigenom orsakar hög sjuklighet. Omfattande forsk- ning har dock visat att öveniskema för olika typer av sjukdomar hos arbetare kvarstår även sedan man tagit hänsyn till dessa riskfaktorer (Socialstyrelsen, 1987; SCB 1985).

Ohälsa och sjuklighet är regionalt ojämnt fördelad i landet. Till viss del kan detta förklaras av skillnader i ålders-, köns-, och socioekono- misk fördelning. Befolkningen i storstäderna och i de större kommun- erna längs norrlandskusten, syd- och mellansverige är förhållandevis

• Sida 259
•  Original

friskare än den befolkning som bor i avfolkningsbygden i de norra och inre delarna av Norrland samt i glesbygdsområden i Götaland och Svealand. En del av förklaringen till detta är att den yngre, friskare och mer arbetsföra delen av befolkningen flyttat till storstadsregionema där det största utbudet av arbeten, kulturell och social service finns. Kvar blir då en äldre befolkning, relativt sett mer belastad av tunga arbeten i skogs— och jordbruk, gruv- och tillverkningsindustri. Till viss del kan det också bero på arbetsmarknadsförhållanden: vissa regioner har drabbats hårt av företagsnedläggelser med massarbetslöshet och för- tidspensioneringar som följd, vilket i sin tur kan leda in i psykisk ohälsa och missbruksproblem av olika slag (Vogel m fl, 1987).

När vi jämför hälsoförhållandena inom storstadsregionema liksom mellan olika regioner, fumer vi att vissa områden uppvisar en relativt frisk befolkning hos vilka långvariga sjukdomar och funktionsnedsätt- ningar förekommer i relath liten utsträckning, medan befolkningen i andra typer av områden uppvisar relativt omfattande hälsoproblem av olika slag. Orsakerna till dessa hälsoskillnader kan vara flera. För det första kan det vara så att speciella miljojb'rhållanden i sj älva området genererar ohälsa bland befolkningen. Det kan finnas brister i vårdut- budet eller i det förebyggande hälsoarbetet, lokala arbetsförhållanden kan medföra betydande risker för sjukdomar eller olycksfall, giftiga ämnen i utomhusmiljön eller i själva bostäderna kan förorsaka olika hälsoproblem etc. För det andra kan det föreligga hög sjuklighet i ett geografiskt område inte i första hand beroende på miljömässiga egen- skaper utan i stället på selektionsprocesser av olika slag, d v 5 det kan ha skett en selektiv flyttning till- och från området så att en betydande andel friska har flyttat ut eller en betydande andel sjuka flyttat in till området. Om sådana selektiva omflyttningar får fortgå kommer sådana bostadsområden att uppvisa en alltmer vårdkrävande befolkning med stora hälsoproblem, medan andra mer attraktiva bostadsområden, till exempel centrala lägen och småhusområden, i allt större utsträckning kommer att befolkas av friska personer med välbetalda arbeten, som i allmänhet också innebär mindre hälsorisker.

För det tredje kan hälsoförhållandena i bostadsområdet liksom i det förra fallet bero på befolkningsstrukturen, men där köns- och ålders- strukturen är av störst betydelse, d v s biologiska faktorer som inte är relaterade till miljömässiga förhållanden.

• Sida 260
•  Original

En stor del av de regionala hälsoskillnadema beror alltså på att olika bostadsområden eller regionala områden har olika befolkningsstruk- turer. Vi kan därför förvänta oss att områden med framför allt en hög andel äldre, men också områden med höga andelar arbetare, invand- rare, förtidspensionerade, arbetslösa etc kommer att uppvisa sämre hälsoförhållanden än områden med större andel tj änstemän och lägre medelålder. På samma sätt kan man ibland förklara eventuella hälso- förändringar i områdena med att det förmodligen skett mer eller min- dre omfattande förändringar i dessa områdens befolkningsstruktur, snarare än att de personer som bott i områdena blivit friskare eller sjukare på grund av miljön.

För att försöka ge en någorlunda övergripande bild av häl- soförhållandena i Sverige skall vi i detta kapitel om befolkningens hälsa begränsa oss till att redovisa följande fyra variabler:

- andelen av den vuxna befolkningen med långvarig sjukdom - andelar med nedsatt arbetsförmåga — andelar med nedsatt rörelseförmåga - andelar som inte gjort något tandläkarbesök det senaste året

Eftersom hälsoförhållandena bland befolkningen så starkt samvarierar med ålders- och könsstrukturen kommer detta att överskugga de sam- band som råder mellan befolkningens hälsa och andra strukturella faktorer såsom yrkestillhörighet och arbetsmiljö, arbetslöshet, etniskt ursprung, ekonomiska förhållanden, boendeförhållanden, hushålls- sammansättning, social förankring etc. Därför har nedanstående tabel- ler ålders- och könsstandardiserats, d v s resultaten har genom ett speciellt vägningsförfarande omräknats efter den ålders- och könsför- delning som råder i olika regionala redovisningsområden (ålder i 10- års klasser). Hälsoskillnader mellan olika regioner kan därmed inte förklaras genom de skillnader i ålders— och könsstruktur som råder mellan olika regioner, utan eventuella skillnader måste då få andra förklaringar. Man får dock inte glömma bort de faktiska hälsoförhål- landena i olika regioner där ålders— och könsfördelningen utgör en viktig förklaring. Dessutom är de faktiska hälsoförhållandena av stor vikt för hälso- och sjukvårdsplaneringen. De "riktiga" värdena, ostandardiserade, återfinns därför i tabell B.15.3—5 i bilaga 3.

• Sida 261
•  Original

Långvarig sjukdom

38 procent av befolkningen mellan 16 och 74 år uppger att de har någon långvarig sjukdom. Denna andel har varit tämligen konstant under perioden 1978—1988. De högsta andelarna med långvarig sjuk- dom finner man i glesbygdsområdena i Norrland, Svealand och Göta- land. Efter ålders- och könsstandardisering kvarstår norra inlandet som speciellt utsatt där 43 procent av befolkningen skulle ha uppgivit långvarig sjukdom om de hade haft samma ålders- och könsstruktur som landets totalbefolkning. Trenden visar också att andelen med långvarig sjukdom har ökat under lO-års perioden i de norra glesbygd- ema. Till viss del kan detta bero på en övervikt beträffande slitsamma och tunga arbeten inom bl a skogs- och gruvnäringarna. En annan för- klaring kan ligga i en förändrad arbetsmarknadsstruktur som medför utflyttningar av den friskare, yngre och mera arbetsföra delen av befolkningen till orter där arbeten finns. De som då stannar kvar i regionen utgör en växande andel med relativt hög sjuklighet och som inte på samma sätt har möjlighet att hävda sig på arbetsmarknaden.

De lägsta andelarna långvarigt sjuka återfinns i de större tätorterna och då främst i Stockholmsregionen där andelen med långvarig sjukdom dessutom minskat med fem procentenheter medan den ökat i de båda övriga storstadsregionema Göteborg och Malmö, orter som präglas av tung varvsindustri med tillhörande arbetsmiljöproblem och förslit- ningsskador. Det är dessutom troligt att dessa regioners karaktärer av industriområden inte i samma utsträckning som i Stockholmsområdet lockat till sig en relativt frisk arbetskraft verksam inom tjänstesektorn, utan istället i relativt stor utsträckning både behåller sin arbetar- befolkning och rekryterar nya unga arbetare som med åren åldras och slits i arbetslivet.

Flera av de "speciella regionerna" (se bilaga 3, tab B.15.1) kan urskiljas som större befolkningscentra med betydande industrier och handel, mer eller mindre rikt kulturutbud samt i många fall också utbildningscentra med en eller flera högskolor knutna till dessa regio— ner. Efter köns— och åldersstandardisering föreligger endast små skill- nader mellan dessa vad gäller förekomst av ohälsa. Möjligen kan man urskilja regioner som Linköping och Orebro, med en relativt frisk be- folkning och där andelen med långvarig sjukdom minskar, medan den i stället är relativt hög och dessutom ökar i industriregioner som Växjö, Västerås, Bergslagen och Sydöstra Götaland.

• Sida 262
•  Original

Även vid en uppdelning på de enskilda kommunerna inom stor- stadsregionema (se tabell B.15.2 i bilaga 3) framträder skillnader i fråga om förekomst av långvarig sjukdom bland befolkningen. Det är dock viktigt att tänka på att slumpen kan ha haft en icke obetyng inverkan på resultaten av de kommunvisa beräkningarna då antalet intervjuer ofta är förhållandevis få.

Stockhohnsregionens kommuner har förhållandevis låga andelar med långvarig sjukdom i förhållande till kommunerna i Göteborgs- och Malmöregionema. I Stockholmsregionen är det främst Värmdö, Ekerö och Botkyrka som uppvisar höga andelar med långvarig sjukdom, vil- ket förvånar något med tanke på att Ekerö och Värmdö för övrigt inte är specith hårt belastade vad gäller antal sjukskrivningsdagar och andel förtidspensioneringar bland befolkningen (Regionplane- och tra- fikkontoret, 1983). Men eftersom dessa kommuner har relativt få äldre är det troligt att detta kan ha påverkat de ålders- och könsstandardi— serade resultaten. I Ale kommun i Göteborgsregionen kan vi se att varannan person har någon långvarig sjukdom Relativt höga andelar finns också i Mölndal, Göteborg, Härryda och Kungälv. Dessa kom- muner kännetecknas för övrigt av att de har relativt höga andelar ar- betare och relativt få högre tjänstemän (Storstadsutredningen, 1989). För Malmöregionen kan vi se ett något motsägande mönster. I enlighet med ovanstående resonemang borde arbetarkommuner som Malmö, Trelleborg, Burlöv och Svedala uppvisa relativt höga andelar med långvarig sjukdom (Sydvästra Skånes kommunalförbund, 1989; Stor- stadsutredningen, 1989). Istället framstår befolkningen i dessa kommuner som relativt frisk (Svedala undantaget) medan Lund och Vellinge, kommuner med höga andelar högre t'änstemän, uppvisar förhållandevis höga andelar långvarigt sjuka. lders- och könsstandar— diseringen torde inte ha spelat någon roll här eftersom även den icke standardvägda tabellen visar ungefär samma resultat (se tabell B. 15.5 i bilaga 3). Däremot kan slumpens inverkan vara betydande då redovis- ningen sker på kommunnivå.

Storstädemas mångskiftande bebyggelsetyper med bl a cen- trumområdenas äldre stenhus, miljonprogrammets tämligen likformiga och höga flerfamiljshus i utkanterna av stadskärnan, äldre villabe- byggelse förhållandevis nära centrum etc avspeglar sig också i hälsoförhållandena hos de människor som bor i dessa områden. Efter ålders- och könsstandardisering finns förhållandevis höga andelar med

• Sida 263
•  Original

Tabell 15.1

Hälsa och tandvårdskonsumtion i olika delar av landet. Procenttal. Genomsnitt för 1983—1988 samt trend

1978—1988. Köns— och åldersstandardiserade beräkningar.

Ej tand—

o

Lang— varig sjukdom

HELA RIKET Nuläge 1983/88 38.2 Trend 1978—88 0.3— RUT—Regioner Nuläge 1983/88 Stockholmsregionen 35.5 Göteborgsregionen 40.1 Malmöregionen 36.4 Stödjepunkter i söder 37.9 Stödjepunkter i norr 37.3 Mindre regioner i söder 39.0 Mindre regioner i norr 40.9 Norra inlandet 43.0 Trend 1978—88 Stockholmsregionen —4.8* Göteborgsregionen 4.5 Malmöregionen 4.4* Stödjepunkter i söder 0.1— Stödjepunkter i norr —2.4— Mindre regioner i söder 1.4— Mindre regioner i norr 3.6 Norra inlandet 5.3

Nedsatt arbets— förmåga

. .

r—l

COOWCDOWOOWr—ir—l kOLOOOr—anNm

r—lr—l

Nedsatt rörelse— förmåga

12.9 —3.1*R 12.4 11.8 13.0 13.9 12.1 12.9 13.7 12.6

—3.8* —4.1* —0.6— —2.6* —4.6* —3.2* —2.0*D —l.2 D

läkare— besök

28.7 —16.4*

28.6 23.9 20.5 26.5 33.4 27.8 32.2 44.4

—7.8* —11.8* —10.6* —l7.8* —16.7* —22.7* —21.9*R —16.4*

• Sida 264
•  Original

Tabell 15.2 Hälsa-och tandvårdskonsumtion. Särredovisning av inomregionala variationer i storstadsregionerna. Procenttal. Genomsnitt för 1983—1988 samt trend 1978—1988. Köns— och åldersstandardiserade beräkningar. Lång— Nedsatt Nedsatt Ej tand— varig arbets— rörelse— läkare— sjukdom förmåga förmåga besök

HELA RIKET Nuläge 1983/88 Trend 1978—88 ALLA STORSTADSOMRÅDEN Nuläge 1983/88 Trend 1978—88

Regiondel Nuläge 1983/88

Centrum

Närort

Ytterort

Trend 1978—88 Centrum Närort

Ytterort Förortsområden Nuläge 1983/88

> 80 % småhus

> 80 % bostadsrätt > 80 % hyresrätt

38.2 0.3— 37.0 —O.5— 35.2 38.4 36.0 —8.3 0.2 2.9— 36.1 37.9 41.6

9.4 —0.5

8.8 _0_4_

.

(rr—iLO CDÖNCX)

—l.0— —1.4— 1.5—

kOCXDIx wooN

.

12.9 —3.1*R 12.3 —3.4* 13.9 13.1 10.4

—l.5— —3.3* —3.9*

28.7 —l6.4*

26.0 _9_4* 28.4 25.1 26.1 —3.7 —7.7* —l4.8*

20.7 23.1 33.2

• Sida 265
•  Original

Trend 1978—88 > 80 % småhus > 80 % bostadsrätt

6 3

.0* .2—

—10.4* -12.0

> 80 % hyresrätt —l.5— — —7.3* Områdeskluster Nuläge 1983/88 Hpriv centr —l951 35.4 Hallm centr 37.6 Brätt centr 33.1 Hpriv närort 40.4 Hallm närort 39.9 Brätt när- el ytterort 37.8 Småhus närort 36.2 Blandomr närort 32.9 Hallm ytter 41.8 Småhus ytter 35.9 Blandomr ytter 32.1 Trend 1978-88 Hpriv centr —1951 —8.6 Hpriv närort —0.1— Hallm närort —4.6 —l.8— —2.8— Brätt när— el ytterort 0.6— —l.0 —3.5 —7.3 Småhus närort 6.9* 0.9— 0.3— —5.8 Blandomr närort —0.7 —2.3— —6.8 —9.0 Hallm ytter 3.5— 2.0— 1.5 —13.5*T Småhus ytter 5.5 1.2 —2.6 —l4.l*

Blandomr ytter —3.9— 2.1— —7.7 —12.2

. o .

[N

L!) N

KD

N r—i ÖthCDOJKOkOLDCDKDLÖQ4 meHHwKOmew

l—ir—i

.

t—l

• Sida 266
•  Original

Tabell 15.2 forts Hälsa och tandvårdskonsumtion. Särredo— visning av inomregionala variationer i storstadsregionerna. Procenttal. Genomsnitt för 1983—1988 samt trend 1978—1988. Köns— och åldersstandardiserade beräkningar.

Lang- Nedsatt Nedsatt Ej tand— varig arbets— rörelse- läkare— sjukdom förmaga förmåga besök

HELA RIKET Nuläge 1983/88 38.2 9.4 12.9 28. 7 Trend 19/8—88 0.3— —0.5 —3 1*R —16.4* ALLA STORSTADSOMRÅDEN Nuläge 1983/88 37.0 8.8 12 3 26.0 Trend 1978— —88 —0.5— —0.4- —3 4* —9.4* Mil on ro ramområden Nuläge 1983/88 Hallm närort 40.4 13.2 16.5 32.8 Hallm ytter 45.0 15.6 21.3 36.6 Brätt närort 39.4 10.3 16.8 25.7 Brätt ytterort 34.8 12.5 16.5 35.1 Småhus närort 35.2 5.5 10.1 15.8 Småhus ytterort 37.6 5.6 8 8 19.8 Trend 1978—88 Hallm närort —l 4— O 8— —4 6— —9. l Hallm ytter 7.9— 4.6— 6 1 T —21.3* Brätt närort 1.8— —0 9 2 4— 1 4 D Småhus närort 12.5* —1 9 —3 4 —5 9 Småhus ytterort 10.0 —3.0 0.6— —l6.9*

• Sida 267
•  Original

långvarig sjukdom bland dem som bor i hyreshusområden och då spe— ciellt i ytterområden där de allmännyttiga bOStadsföretagen äger bo- stadsbestånden uppförda under miljonprogrammets tid cirka 1965- 1975. Variationerna är betydande: i den gamn centrala stenstaden har 35 procent långvarig sjukdom, medan denna andel i allmännyttans bo- stadsområden i ytterområdena uppgår till 45 procent. Trenden antyder också att andelen med långvarig sjukdom skulle ha ökat under lO-års- perioden för de boende i dessa områden medan den däremot skulle ha minskat i närförortema.

Den friskare delen av befolkningen återfinner vii storstadsregionemas centrala delar samt i bostadsrätts— och småhu$områdena Huvudförkla- ringen ligger här på skillnader i yrkesstrukturen. Andelen arbetare är betydligt lägre i dessa områden. I de centrala områdena har dessutom andelen med långvarig sjukdom minskat med cirka åtta procent, me- dan den i__stället ökat med omkring sex procent bland dem som bor i småhus. Okningen är speciellt stor bland dem som bor i småhus byggda under miljonprogrammets tid. Det kan finnas många olika för- klaringar till de skillnader som föreligger mellan de olika områdestyp- erna och till de förändringar som inträffat under lO-årsperioden. Den troligaste förklaringen torde emellertid vara att det skett en omfattande omflyttning av olika befolkningsgrupper under 1978-1988 och som därmed tagit med sig sin hälsostatus till det nya området. Som tidigare omtalats i kapitel 4 så har bl a andelen arbetare och andelen ensam- stående ökat i allmännyttans bostadsområden. i ytterförortema men också i småhusområdena, medan andelen högre tjänstemän blivit allt vanligare i storstädernas centrala områden och på så sätt successivt kommit att ersätta den äldre arbetarbefolkningen där.

Nedsatt arbetsförmåga och rörelseförmåga

Långvarig sjukdom hänger till stor del samman med nedsatt arbets- förmåga och nedsatt rörelseförmåga. Det är högst sannolikt att om man har någon "långvarig sjukdom, besvär efter olycksfall något handikapp eller annan svaghet", som frågeformuleringen lyder, så torde detta in- verka negativt på den egna förmågan både att klara av olika arbets— uppgifter och att röra sig obehindrat i det dagliga livet. Således är de regioner i landet med höga andelar med långvarig sjukdom i stor ut- sträckning också de regioner där stora delar av befolkningen uppger att den egna rörelse- och arbetsförrnågan är nedsatt. För pensionärer som

• Sida 268
•  Original

inte förvärvsarbetar gäller uppgiften om nedsatt arbetsförmåga i stället någon form av sysselsättning. I tabellredovisningen anges de andelar som har en "i hög grad" nedsatt arbetsförmåga.

Underperioden 1983—1988 har i genomsnitt cirka nio procent av rikets befolkning uppgivit att de hari hög grad nedsatt arbetsförmåga, medan motsvarande andel för nedsatt rörelseförmåga uppgår till ca 13 pro- cent. De regionala skillnaderna är mycket små för båda variablerna Dock :inns en viss Överrepresentation för regionerna i norra Sverige vad gäller nedsatt arbetsförmåga, vilket sannolikt kan förklaras av den höga andelen arbetare där. För arbetaryrkena gäller också att kraven på god hälsa är större i dessa arbeten, vilket i sig bidrar till att siffrorna inte är högre. Både andelen med nedsatt arbetsförmåga och nedsatt rörelseförmåga minskar i alla regioner med undantag för Malmöregio- nen och norra inlandet där i stället en svag ökning kan skönj as vad gäller nedsatt arbetsförmåga, vilket återigen kan ha sin förklaring i dels selektiva flyttningar och dels att detta är regioner med tunga industier som tär hårt på arbetskraften.

När det gäller de speciella regionerna (tab B.15.1 i bilaga 3) kan vi inte utläsa några nämnvärda skillnader beträffande nedsatt arbets— och rörelseförmåga. Däremot förefaller andelen med nedsatt rörelseför- måga ha minskat markant i Uppsalaregionen. Andelen med nedsatt ar- betsförmåga är överlag lägre i storstadskommunerna jämfört med r'ks- genomsnittet (tab B.15.2 i bilaga 3). Ett fåtal kommuner i Stockholms- regioren utmärker sig: Haninge, Huddinge, Botkyrka och Solna. Aven när det gäller nedsatt rörelseförmåga uppvisar främst Haninge en hög andel medan de övriga tre kommunerna inte är lika dominerande här. I Göteborgsregionen ser vi att höga andelar av befolkningen i Härryda har både nedsatt arbetsförmåga och nedsatt rörelseförmåga. Låga andelar finns i tjänstemannakommunema Kungsbacka, Lerum och Kungälv. I Malmöregionens kommuner är det överlag låga andelar med nedsatt rörelse- respektive arbetsförmåga jämfört med de övriga storstrdskommunema. Endast Trelleborg kan sägas uppvisa höga vär- den. Som nämnts tidigare bör dock siffrorna tolkas med viss försktig- het vid kommunjämförelsema med tanke på slumpens inverkan på re- sultatcn.

I storstadsregionema är hyreshusområdena mest belastade medar. småhusområdena uppvisar mycket låga värden både vad avser nedsatt arbetsförmåga och nedsatt rörelseförmåga. Ingen större förändring har

• Sida 269
•  Original

skett beträffande andelen med nedsatt arbetsförmåga, medan andelen med nedsatt rörelseförmåga minskat relativt mycket i bostadsrätts- områden. Framför allt är det i allmännyttans hyreshusområden i förort- erna, byggda under miljonprogrammets tid som nedsatt arbets— och rörelseförmåga är mest utbredd. Här har hela 15 procent av befolk— ningen "i hög grad nedsatt arbetsförmåga". I småhusområdena är det 7 procent. Motsvarande skillnader är beträffande nedsatt rörelseförmåga 21 respektive 10 procent. I allmännyttans miljonprogramområden i ytterförortema kan vi också se en ökning av dessa andelar under perioden 1978—1988, medan andelarna i stället generellt minskar i öv- riga områden. Notera att dessa skillnader inte kan bero på skillnader i åldersstrukturen mellan områdena. Förklaringen till detta ligger i stål- let återigen i den socioekonomiska strukturen: Områden med höga an- delar arbetare uppvisar höga värden medan områden med höga andelar högre tjänstemän uppvisar låga värden.

Tandläkarbesök

Tandvårdskonsumtionen är en god indikator på vårdkonsumtionen: alla behöver regelbunden tandvård oavsett hälsotillstånd. Under perioden 1983—1988 har i genomsnitt 29 procent av rikets befolkning uppgivit att de inte gjort något tandläkarbesök under det senaste året. Mellan 1978 och 1988 minskade denna andel med 16 procent, till stor del beroende på tandvårdsreformen från 1974. I denna fastslogs att hela befolkningen skulle ha lika möjligheter till adekvat tandvård oavsett bostadsort och betalningsförmåga. Man lät därför landstingen få ett ansvar för barn- och ungdomsvården samt för specialistvården. Vidare byggde man ut folktandvården och erbjöd ungdomar avgiftsfri tandvård fram to m 19 års ålder samt inrättade en allmän försäkring för den vuxna befolkningen 20 år och äldre. Patienten skulle inte behöva betala mer än 50 procent av den totala kostnaden för vården. Tandvårdsförsäkiingen har emellertid till viss del försämrats sedan dess. Den andel av den totala kostnaden för tandvården som patient- försäkringen täcker har sedan reformen startade varit oförändrad, men däremot har den kostnadsandel som försäkringen täcker för varje en- skild behandlingsform varierat år från år beroende på regeringens bestämmelser. Detta har exempelvis inneburit att den profylaktiska vården blivit relativt dyrare för patienten medan andra vårdformer blivit billigare (SCB, 1986).

• Sida 270
•  Original

Trots att tandvårdsförsäkringen till stora delar fått önskade effekter så kan vi fortfarande skönja en regional variation beträffande andelen som inte gjort något tandläkarbesök under det senaste året. Denna an- del är störst i norra inlandet och minst i storstadsregionema och i de mellanstora kommunerna. Trenden visar emellertid att andelen som har fått tandvård har ökat mest i de utsatta regionerna och vi har där- med fått en allt större regional utjämning.

Beträffande inomregionala variationer i storstadsregionema finner vi att den del av befolkningen som bor i hyresrätt inte besökt tandläkare i samma höga utsträckning som dem som bor i småhus. Inte heller min- skar denna andel lika mycketi hyresrättsområdena som i småhus- och bostadsrättsområdena. Specith höga är dessa andelar i de allmän- nyttiga bostadsområdena även om trenden är starkt avtagande. Vidare har storstädernas centrala områden något högre andelar som inte be- sökt tandläkare än närorts- och ytterortsområdena. Minskningen är heller inte lika påtaglig i centrum som i ytterförortema.

Storstadsregionemas kommuner uppvisar stora olikheter vad beträffar tandläkarbesök. Man kan se ett visst mönster där kommuner med en hög andel arbetare även har en relativt hög andel av befolkningen som inte gjort tandläkarbesök: Upplands-Väsby, Värmdö, Haninge, Sund- byberg och Upplands-Bro i Stockholmsregionen. Härryda, Ale och Göteborg i Göteborgsregionen. Kävlinge, Trelleborg, Svedala-och Malmö i Malmöregionen. På motsvarande sätt hittar vi i tabellen fler tandläkarbesök i kommunerna Ekerö, Danderyd och Lidingö i Stock- holmsregionen. Kungsbacka, Kungälv, Lerum och Partille i Göte- borgsregionen samt Lomma och Vellinge i Malmöregionen.

Det är över lag påfallande små andelar i Malmöregionens kommuner som uppgivit att de inte gjort något tandläkarbesök senaste året. Möjligen beror detta på en väl fungerande tandvårdsorganisation med en effektiv uppsökande verksamhet. En annan viktig förklaring till dessa skillnader är att de välutbildade högre tjänstemannaskikten på ett bättre sätt än arbetare och lägre tjänstemän lyckats tillgodogöra sig information om hur man tillämpar god förebyggande egenvård. Det är också tänkbart att de högre samhällsskikten genom större möjligheter att tillgodose sina intressen och bättre ekonomiska förhållanden kan etablera bra kontakter med privatpraktiserande läkare, medan de lägre socialgruppema inte anser sig ha råd med täta profylaktiska behand— lin gsformer utan i stället utnyttjar tandvården för mer akuta fall. Denna

• Sida 271
•  Original

senare förklaring kan också utgöra en konsekvens av den förra. Emel- lertid torde dock den numera aktivt uppsökande folktandvården i hög grad medverka till att utplåna de grova socioekonomiska skillnadema i alla fall vad gäller besöksfrekvensen hos tandläkare generellt. De regionala variationer som kan utläsas ur tabellerna skulle i så fall till stor del kunna bero på variationer hos respektive regional tandvårds- organisation.

• Sida 272
•  Original

• Sida 273
•  Original

Bilagor

• Sida 274
•  Original

• Sida 275
•  Original