SOU 1993:12

Vårdhögskolor : kvalitet, utveckling, huvudmannaskap : slutbetänkande

Till statsrådet och chefen för SOU 1993: 12 Utbildningsdepartementet

Genom beslut den 2 april 1992 bemyndigade regeringen chefen för Ut- bildningsdepartementet, statsrådet Per Unckel, att tillkalla en särskild ut— redare med uppdrag att undersöka möjligheterna att överföra vårdhögsko— lorna till statligt huvudmannaskap.

Med stöd av bemyndigandet förordnade departementschefen den 1 juni 1992 som särskild utredare landshövdingen Anita Bråkenhielm.

Som experter förordnades den 1 juni 1992 enhetschef Catharina Blom, lektor Lars-Åke Idahl, rektor Bernt Lindén och rektor Gunilla Svanberg. Den 10 augusti 1992 förordnades departementssekreterare Karin Oden- crants och departementssekreterare Lil Ljunggren samt den 1 december 1992 byrådirektör Karin Bodell.

Som sekreterare förordnades den 1 juni 1992 byråchef Ewa Ställdal och som biträdande sekreterare 1:e sekreterare Anders Engquist.

Utredningen antog namnet huvudmannaskapsutredningen, HVU—92. Regeringen har den 18 juni 1992 till utredningen överlämnat ett antal framställningar.

Särskilt yttrande har avgetts av Catharina Blom. Huvudmannaskapsutredningen överlämnar härmed betänkandet Vård- högskolor — kvalitet — utveckling — huvudmannaskap. Utredningsuppdra- get är därmed slutfört.

Stockholmi februari 1993

Anita Bråkenhielm

/Ewa Ställda] Anders Engquist

Sammanfattning

Det linns 27 vårdhögskolor i landet. Vid ett antal vårdhögskolor bedrivs utbildning på flera orter i form av filialer eller studiegrupper. Härutöver finns det tre enskilda sjuksköterskeskolor i Stockholm. Sammantaget be- driver landstingen idag högskoleutbildning på 41 orteri landet.

Den stora spridningen av vårdhögskolornas utbildning har utan tvekan gett upphov till svårigheter särskilt vad gäller möjligheterna att uppnå kraven på en god akademisk högskolemiljö vid samtliga enheter. Dessa svårigheter har förstärkts av att vårdhögskolorna har utvecklats ur de icke—akademiska fackskolorna.

Enligt min uppfattning är de viktigaste åtgärderna att åstadkomma en större samordning mellan olika högskolor samt en ökad nationell koncen- tration. Forskning och utvecklingsarbeten inom vårdutbildningarnas ka- raktärsämnen är viktiga medel för att ge dessa ämnen en klarare profil. Målet är att höja utbildningarnas kvalitet och akademiska anknytning. För att åstadkomma detta föreslår jag att vårdhögskolornas kontaktvägar på olika sätt stärks till den statliga forslmingsorganisationen. Huvudman— naskapsfrågan är med denna utgångspunkt av underordnad betydelse om mål och strategi kan uppfyllas i ett gemensamt perspektiv för hela hög— skolan. Samarbete bör vara fullt möjligt även över en huvudmanna— skapsgräns. Det finns dock skäl att överföra delar av utbildningen till statligt huvudmannaskap, dels för att uppnå rationellare utnyttjande av ut- bildningsresurser, dels för att stärka sambandet mellan grundutbildning och forskning. Jag lägger också vissa andra förslag, ämnade att stärka vårdutbildningens ställning.

I utredningen redovisar jag tre olika modeller att helt eller delvis över- föra vårdutbildningarna till statligt huvudmannaskap.

Dessa är

* vissa utbildningar överförs till statligt huvudmannaskap * vårdhögskolorna på universitetsorterna överförs till statligt huvud—

mannaskap medan övriga vårdhögskolor har landstingen som hu— vudmän * enhetligt statligt huvudmannaskap. De tre enskilda sjuksköterskeskolorna föreslås i samtliga modeller bli fristående högskolor.

Samtliga lösningar har för- och nackdelar. Problemen är inte att finna organisatoriska förslag till en ändamålsenlig lösning för en ny vårdhög- skolestruktur med eller utan mångfald i huvudmannaskapet. Svårigheter- na är större vad gäller att överföra dagens finansiering till andra struktu— rer. Vid ett förstatligande av vårdutbildningar är det tekniskt möjligt att överföra de medel som satsas av kommuner och landsting till staten via ingreppp i skatteutjämningssystemet eller genom ett avdrag från den er- sättning som utgår till landstingen enligt den s.k. Dagmaröverenskom- melsen. Att göra detta på ett rättvist sätt i förhållande till de starkt varie—

SOU 1993: 12 Sammanfattning

rande satsningar på utbildning som landstingen gör idag förutsätter dock förhandlingslösningar.

Det finns inget som hindrar att överenskommelser mellan enskilda vårdhögskolor och deras finansiärer landstingen å ena sidan och staten å den andra kommer till stånd för att lösa finanansieringsfrågan i enskilda fall. ”

Systemet med interkommunala ersättningar, söm är beroende av stu- denternas hemort, är svårt att översätta till den princip för fritt tillträde över hela landet som gäller för statlig högskoleutbildning. Det bör därför enligt min mening avvecklas.

Ett statligt huvudmannaskap skulle underlätta en anknytning mellan ut— bildning och forskning samt en utbyggnad av forskarutbildning inom de ämnesområde de medellånga vårdutbildningama representerar. Det är dock inte självklart att fördelarna med en enhetlig organisationsstruktur skulle uppväga nackdelar såsom större svårigheter att mobilisera regiona— la resurser. Konformitet är inte heller en invändningsfn' målsättning. I samband med arbetet att uppnå en större koncentration av utbildningarna är det angeläget att ta tillvara de mer eller mindre långt komna under— handlingar om samgående mellan högskolor och nätverksbildningar som pågår. Det vore enligt min uppfattning fel att enhetligt föregripa eller di- rigera dessa försök att bygga ut starkare oCh mer varierande högskolemil- jöer Sådana förhandlingsuppgörelser om drift och finansiering av för- stärkta högskolor bör istället uppmuntras och staten bör gå in aktivt 1 så- dana om realistiska initiativ tas av landsting '

De redovisade modellerna har enligt min mening intresse och kan tjäna som inspiration och underlag för de olika 'samverkansplaner som finns. De bildar också utgångspunkt för mitt förslag som redovisas i kapitel 7. Mitt förslag omfattar följande åtgärder: '

* Vårdhögskolorna kommer att omfattas av såväl statlig som lands— '

tingsägt huvudmannaskap.

* Kraven på styrning- och ledningsformer skall vara likartade för all högskoleutbildning med garanterat inflytande för rektor, lärare och studenter i särskilda högskolestyrelser. * Överföring av social omsorgslinje till de universitet och högskolor som har utbildning inom ämnesområdet socialt arbete samt en över- föring av ansvaret för utbildningarna i arbetsterapi och sjukgymnas4 tik i Boden till universitetet i Umeå. Tandhygiensutbildningen' i Malmö föreslås överföras till den odontologiska fakulteten i Lund med lokalisering till tandläkarhögskolan 1 Malmö. * Jag har beräknat en besparing om 22 miljoner kronor till följd av ra- tionalieringsvinster och dimensioneringsminskning. ' * Minskningen av de grundläggande utbildningarna bör i första hand ske på universitetsorternas vårdhögskolor där belastningen för prak- tikplatserna är stor. * Införande av kvalitetskrav i samband med statsbidragsgivning till landsting och fristående högskolor för att såvitt möjligt garantera li.— ka kvalitet för den grundläggande högskoleutbildningen. Kraven

SOU 1993: 12 Sammanfattning

kan avse internationella kontakter, forskningsaktivitet, ökat antal SOU 1993: 12- forskarutbildade lärare samt biblioteksresurser. Sammanfattning * Minimikrav på viss kvantitet och bredd i utbildningsutbud. En själv- ständig högskoleenhet med egen examinationsrätt för grundläggan- de högskoleutbildning måste enligt min mening ha minst 300 årsstu- dieplatser och minst två utbildningsprogram. * Ett lO-tal av dagens vårdhogskolor 1 nuvarande form kommer enligt mina förslag inte att uppfylla kriterierna för fortsatt verksamhet med statsbidrag och examinationsrätt. * Resurser för magisterutbildningar bör om några få år finnas på samtliga universitetsorter. Magisterutbildningar ska enligt mitt för- lag utgöra grund för lärarutbildning liksom till vissa kvalificerade tjänster inom vård och omsorg. Jag föreslår att 4 miljoner kronor fördelas till de medicinska och samhällsvetenskapliga fakulteterna som stöd för uppbyggnad av sådana utbildningprogram. * Kliniska högskolelektorat, förenade med tjänster i vården t.ex. som sjuksköterska, sjukgymnast, arbetsterapeut bör oberoende av huvud- mannaskap inrättas vid Vårdhögskolorna. * Minimikravet för ämnesfördjupning för lärartjänster bör vara magis- terutbildning. * Vårdlärarubildningen bör avvecklas fr.o.m. läsåret 1994/95. Därmed frigörs ca 10 miljoner kronor utöver de 40 miljoner kronor som re- dan indragits enligt förslag i årets budgetproposition. De frigjorda resurserna bör användas till bl.a. utbyggnad av ovan nämnda magis- terprogram. Den pedagogiska utbildningen för vårdlärare bör lösas på samma sätt som för högskolan övriga lärare. * Stödet för utbyggnad av forskning och forskarutbildning inom vård- utbildningarnas karaktärsämnen kan öka med ca 25 miljoner kronor om mina förslag till rationaliseringar, dirnensioneringsminskningar och samordningar kan genomföras. Detta stöd föreslås fördelas mel- lan universiteten och forskningsråden. * Vårdhögskolorna i Linköping och Umeå föreslås'överföras till sta- ten och integreras i universiteten. ' * På övriga universitetsorter bör fördjupningsutbildning, forskning och forskarutbildning finansieras av staten och byggas upp inom ra- men för redan etablerad samverkan mellan vårdhögskolorna och universiteten samt Karolinska institutet ' * Jag föreslår att vårdhögskolorna förs upp i den bilaga 1 högskoleför- ordningen som anger fakulteternas verksamhetsområden. * Oberoende av om någon huvudmannaskapsförändring genomförs bör systemet med interkommunal ersättning avvecklas. Högskole- studier bygger på en fri rörlighet för vuxna medborgare inom landet och inom ramen för europeisk integration Högskolornas finansie- ring bör inte vara beroende av studerandes mantalsskrivningsort vid ansökningstillfället. * De tre enskilda sjuksköterskeskolorna föreslås ges en ställning som . fristående skolor. Staten bör teckna avtal med resp enhet för regle- ring av utbildningsverksamhetens omfattning, inriktning, kvalitet

och finansiering. Förslaget förutsätter förhandling med Stockholms SOU 1993: 12 läns landsting som idag svarar för skolornas driftsbudget. Sammanfattning * Landstingens vårdhögskolor och de tre enskilda sjuksköterskehög—

skolorna bör inom en treårsperiod bli föremål för en utvärdering av kvalitet och uppnådda mål avseende högskolans krav på internatio—

nellt samarbete, forskningsaktivitet, lärarkompetens, biblioteksre—

surser m.m. Jag föreslår att regeringen ger det nationella sekretaria- tet för utvärdering i uppdrag att ta ett sådan initiativ.

' SOU 1993: 12 1 Inledmng Kapitel 1

1.1 Kommittédirektiven och utredningens inriktning

Enligt direktiven uppmanas utredaren att presentera alternativa lösningar för vårdhögskolornas framtida huvudmannaskap och verksamhet.

Kommittédirektiven föreskriver att de ekonomiska konsekvenserna av att föra över samtliga vårdhögskolor till ett statligt huvudmannaskap skall redovisas. I detta uppdrag ingår dessutom att kostnader i samband med överföring av personal från ett avtalsområde till ett annat, med andra lö— ne— och anställningsvillkor, skall redovisas. Detsamma gäller även fördel- ningen av kostnader för pensionsförmåner som delvis intjänats hos kom- munal huvudman.

Idag finns 30 vårdhögskolor i landet där utbildning ges vid 41 orter. Direktiven har gett mig fria händer att ”redovisa alternativa förslag till differentierade organisatoriska lösningar för vårdhögskolornas framtida huvudmannaskap och verksamhet.” Detta innebär att olika icke traditio- nella organisationsmodeller, vilka kan stimulera till utveckling och förny- else inom vårdhögskolornas utbildningar och forskning, presenteras. Av detta följer att såväl ett samlat statligt huvudmannaskap, fortsatt lands- tingsägt huvudmannaskap och fristående skolor samt en kombination av dessa har övervägts. De ekonomiska konsekvenserna av de olika alterna- tiven och förslagen redovisas i den mån det är möjligt.

För att genomföra uppdraget har jag funnit anledning överväga vilka utbildningar som den framtida studieorganisationen inom vårdhögskolan skall omfatta. Utgångspunkter för översynen har bl.a. varit beslutet om en ny examensordning, EG-direktiv vad avser medellång vårdutbildning, omvärldens och arbetsmarknadens krav på högskoleutbildning, utbild- ningarnas anknytning till andra utbildningsverksamheter samt möjlighe- terna till forskningsanknytning.

Idag saknas för de studerande inom vårdhögskolorna en organiserad fortsatt utbildning som ger behörighet till forskarutbildning och forskning vilket medför att rekrytering till forskarutbildning avsevärt försvåras. Jag har funnit det angeläget att försöka redovisa behovet av forskarutbildad personal med medellång vårdutbildning och i vilka befattningar inom re- spektive organisation sådana kunskaper och erfarenheter efterfrågas eller kan komma att efterfrågas i framtiden.

Trots att landstingen satsat på kompetensutveckling av vårdhögskolor— nas egna lärare samt rekrytering av forskarutbildade lärare är det inte i nuläget och inom överskådhg tid möjligt att, utifrån nationella och inter- nationella krav, inom samtliga vårdhögskolor skapa en egen grund för an- knytning mellan utbildning, forskning och forskarutbildning. Den teori- och metodutveckling som skett i anslutning till vårdarbetet har samlats och koncentrerats inom ramen för vårdforskningen. En betydande kom— petensutveckling har åstadkommits via en organiserad samverkan mellan landstingen och universiteten och då främst medicinska och samhällsve-

tenskapliga fakulteter. De vårdhögskolor som är lokaliserade till universi— SOU 1993: 12 tetsorter har större möjligheter till samverkan med universiteten 1 syfte att Kapitel 1 stärka forskningsanknytmngen av utbildningarna samt möjliggöra för lä- rare att forska 1 tjänsten. Även vid vissa vårdhögskolor ute i landet har en organiserad samverkan med universitet och statliga högskolor etablerats. Det är dock av olika skäl få studerande inom de medellånga vårdutbild— ningarna som fortsätter sina akademiska studier och skaffar sig en fors— karutbildning. En orsak är att det idag inte finns någon möjlighet till sys- tematisk övergång för dessa studenter till forskarutbildningen. De måste efter grundutbildningen på olika sätt kvalificera sig för att uppnå särskild behörighet.

'En utgångspunkt för utredningen har varit att staten har ett särskilt an- svar för uppbyggnaden av starka miljöer för forskning och utveckling. Enligt direktiven har jag som utredare övervägt hur detta statliga ansvar skall utformas.

Enligt min uppfattning är det väsentligt att utbildning och vårdforsk- ning integreras i vård- och omsorgsverksamheten. Först då kan kunska- perna effektivt tillvaratas för utvecklingen av vård- och omsorg. Som en konsekvens av detta kan forskningens status höjas och bättre tas till vara i verksamheten och inte bara i lärarutbildningen. Vårdhögskolornas relati- va isolering gentemot vårdverksamheten måste därför brytas om vård- forskningen skall bli framgångsrik. Jag har därför i detta sammanhang även berört vissa tjänsteorganisatoriska frågor. Det är också väsentligt att stödet för utveckling av vårdforskningen utformas på ett sådant sätt att dessa forskningsprojekt bedöms på samma sätt och utifrån samma krite- rier som andra forskningsprojekt 1nom andra delar av högskolan En väg är att forskningsrådsorganisationerna ges ansvar för fördelning av en del av detta forskningsstöd.

De framlagda förslagen till organisatoriska lösningar medger fördjup- ningsstudier för de studerande samt möjligheter att knyta utbildningarna till befmtliga forskningsorganisationer. Förutsättningarna för vårdhög— skolorna på universitetsortema har 1 detta sammanhang särskilt beaktats och förutsättningarna för samarbete mellan vårdhögskolorna och den stat- liga högskolan har övervägts. Jag redovisar översiktligt olika organisa— tionsmodeller med varierande studieorganisation.

Några centrala frågor kring utbildningarnas innehåll har analyserats in- nan förslag till organisation och struktur för vårdhögskolornas framtid har kunnat presenterats.

Den första gäller behovet av högskoleutbildad personal inom vård- och omsorgsverksamhet såväl i offentlig som privat regi. Är det så att inne- hållet i de tjänster som idag bemannas av befattningshavare med medel- lång vårdutbildning kräver en högskoleutbildning eller är en annan ut- bildning av mera renodlat yrkesförberedande karaktär mer adekvat? I vad mån efterfrågar arbetsgivaren de kunskaper och färdigheter som specifikt tränas och utvecklas 1 en högskoleutbildning? Hur kommer tjänsteorgani- sationen inom vård- och omsorgsverksamheten att se ut i framtiden? För vilka tjänster kommer en högskoleutbildning verkligen att krävas? Vilken

dimensionering kommer att krävas för i utredningen berörda utbildning- SOU 1993: 12 ar? ' Kapitel 1

Vårdforskningen i Sverige har vuxit fram under en period av 15 år. Fram till 1990 hade ett hundratal personer med medellång utbildning dis- puterat och mer än dubbelt så många, ca 250 är idag antagna till forskar- utbildning. Jag har för att kunna presentera olika modeller för fortsatt kompetensutveckling och forskningsanknytning diskuterat vilka ämnesdi- scipliner som har den naturligaste kopplingen till vårdforskningen och vilka ärrmesdiscipliner vårdhögskolornas lärare och studenter i första hand bör beredas möjligheter till forskarutbildning eller fördjupningsstu- dier i.

Det stora antalet vårdhögskolor i landet, deras lokalisering, deras när- het till universitet och högskolor samt de satsningar som respektive hu— vudman gjort innebär att olika förutsättningar för forskningsanknytning och kompetensutveckling råder för de studerande vid olika skolor.

En grundläggande förutsättning för att uppnå högskolenivå på utbild- ningarna är lärarkompetensens kvalitet. Jag har studerat vårdlärarutbild- ningen och lämnar synpunkter på vilken utbildning som bör krävas av högskolelärare inom den framtida vårdhögskolan.

Landstingens utbildningsnämnder har ansvaret för utbildningarnas ge— nomförande. I Göteborg och Malmö är det kommunen som har motsva— rande ansvar. De politiska styrelser som landstingens utbildningsnämnder utgör innebär, till skillnad mot i den statliga högskolan, att varken stude— rande, lärare eller rektorer har något formellt inflytande över beslut som fattas om vårdhögskolornas verksamheter. Enligt direktiven har jag dis- kuterat enhetliga regler för styrning och ledning av högskolorna som medger såväl studerande som läratinflytande samt att verksamheten kan bedrivas i enlighet med högskoleförordningens bestämmelser om statlig högskoleutbildning.

Enligt kommittedirektiven har underhandlingar förts med de tre lands— tingsunderstödda enskilda sjuksköterskeskolorna i Stockholm, Ersta di- akonisällskaps sjuksköterskehögskola, Röda korsets sjuksköterskeskola samt Sophiahemmets sjuksköterskeskola angående ekonomiska villkor och förutsättningar i övrigt för deras framtida ställning som enskilda sko- lor. Dessa skolor har idag en styrelseform som liknar den statliga högsko- lans men är i utbildningsfrågor underställda Stockholms läns landstings kultur- och utbildningsnämnd.

Den finansiering av vårdhögskolornas verksamhet som finns idag kan inte på ett enkelt och rättvist sätt utan vidare överföras till staten. Innan något av förslagen i sin helhet kan genomföras måste förändringar i t.ex. skatteutjämningssystem eller avgiftssystem genomföras. Dessa föränd- ringar har endast översiktligt kunna anges inom denna utrednings ram. Förslagen måste även i andra avseenden utredas vidare innan de konkret kan genomföras. Utredningen gör endast anspråk på att ha utpekat vissa grundläggande förändringar som måste vidtas och anger några möjliga vägar att gå om målsättningen att integrera de medellånga vårdutbild— ningarna i en traditionell högskoleorganisation skall uppnås.

1.2 Genomförande

Utredningsarbetet inleddes under juni månad 1992. Utredningen antog namnet Huvudmannaskapsutredningen, HVU—92. Sammanlagt har jag haft sex sammanträden med hela expertgruppen varav två varit i form av internatsammanträden. Jag har därutöver haft ett antal sammanträden med sekretariatet.

Ett frågeformulär har utsänts till enskilda vårdgivare avseende nuva- rande och framtida personalstruktur samt behov av forskarutbildad perso- nal med medellång vårdutbildning som grund.

Landstingsförbundet har, via enkät, medverkat till insamlandet av data gällande hälso- och sjukvårdsverksamhetens krav/behov av utbildning för tjänstgöring inom olika verksamhetsgrenar. Landstingsförbundet har där— utöver lämnat en prognos avseende behovet av forskarutbildad personal med grundutbildning från vårdhögskola.

Svenska Kommunförbundet har biträtt utredningen med att undersöka kraven på och behovet av högskoleutbildade inom den sociala omsorgs— verksamheten.

Två av experterna har under utredningens gång arrangerat hearings gäl- lande utbildning inom hörselvård respektive laboratorieassistentutbild- ning. Dessutom har en av utredningen arrangerad hearing angående ut- bildning inom social omsorg genomförts.

Jämtlands läns landsting, Kristianstads läns landsting och Landstinget i Dalarna har biträtt utredningen med framtagandet av modeller för beräk- ning av kostnader för den kliniska undervisningen.

Jag har ensam eller tillsammans med experter och sekretariatet sam- manträffat med representanter från Hälsohögskolan i Jönköping, Hälso- universitetet i Linköping, Högskolan i Örebro, Styrelsen för Röda korsets sjuksköterskeskola, Vårdhögskolan i Örebro, Länsstyrelsen i Jämtlands län, Jämtlands läns landsting, Västernorrlands läns landsting, Örebro läns landsting, Legitimerade sjukgymnasters förbund, Sveriges Tandhygie— nistförening samt Vårdhögskolan i Östersund.

Utredningen har därutöver inhämtat vissa synpunkter från Föreningen Sveriges Arbetsterapeuter, Lärarnas Riksförbund, Tandhygienisternas Riksförbund samt Svenska Hälso- och Sjukvårdens Tjänstemannaförbund (SHSTF).

Jag har från andra fackliga organisationer, landsting, vårdhögskolor samt enskilda sakkunniga personer erhållit skrivelser med synpunkter på vårdhögskolornas framtida organisation och huvudmannaskap. Utred- ningens experter har på mitt uppdrag haft kontakter och samtal med flera inom området sakkunniga personer och med representanter för högskolor och organisationer.

Underhandlingar har, i enlighet med direktiven, förts med representan- ter för de tre enskilda sjuksköterskeskolorna Ersta diakonisällskaps sjuk- sköterskehögskola, Röda korsets sjuksköterskeskola och Sophiahemmets sjuksköterskeskola. Underhandlingarna har, med respektive enhet, ägt rum vid två tillfällen.

SOU 1993: 12 Kapitel 1

Arbetet har skett under en stark tidspress. Om något av förslagen skall SOU 1993: 12 genomföras måste vissa vidare utredningar och förhandlingar, bl.a. avse— Kapitel 1 ende kostnadsomfördelningen mellan stat och landsting genomföras. Dessutom måste förhandlingar avseende övertagande av personal, lokaler och utrustning samt om finansiering av fortsatt drift föras.

- 11 1 . . . 1.1.1). ).) '1 1)1) ”) - _ . . _. ' ä'!" r..! . . I . 11-3- . . I . . .. l' -'-. . . . . i .

__ Anju. . ... ). _ 1' 41.11 ...... .. gala 111111.- 11:10 Isgrttrtber

11'.' 'u'..11'111.1.1:-| ; 11111'11 r) ._ j..- gr "11'71.*121111f 11.13.» 71 '..1

. ***-9211 .:» » . 1.1.1...» 111.11- .11>1-'1* -.1.-1.- ..

T'” '#' 1 . 119111 'i') Mmm-J '! :1111'.'_".'1'.'r1 ln nt nef-311 alsnumrnöä 11511 1150 1171911 narmoimalnhagrtH 15 - 1 -- Musica—1.151 11%

r

WPT n mut'toltdwelnwwnd nuläget). han 71: 113911: 311111»? 161 Hm.-11 nr:-S': sömn-11110. grerqu när 8430 trails.-l 11' V'. aut nbsmralrnlaar " *? 3:3- '1 11111 411 iu'fgm rtåfnatb'rtltn'nämoä 'n'-g.; 11.11.1111 111 metron at:/131121". lbrrtrtn mf garam. 24'117-311 111); 311 1:11 tanig-19115 anlänt 1311-1111: rnrtc auinbädrttbr ing 1151) 1111 & nas—.:". 1' föl.! 157111 nagmrtlwtaozvmlmsr. sl film.—1.1 gninbtir'tn in;—131111 15115 "i 11. ' ..”111111 11- bas? att 111.111 snatta!) tta nmnögiabb 111011 13113th sinat] gn'sblurttnww mammutar !.1olmlagörl 11:11» mit-twin! 111111 ramas—31.1? .1111'111131 ”11: » ' ' ' "mat? ?. ".?! milianqmn 11.11.1111. twin-11311 111317.ansamliåms'twifaötl mm. ut) nå'fhsis—m får”)? —(53Ä1.*gm'13, nf. simmat1.=11;111.111...1-;= —.—11.1.111.-1111111mwärm; mumsa ...så-115.111 51-1ng 1—111131'1119'119131-1 111.1111111111 1111 'In-tå 111111»— '1—1'11'5 ml 181. .1 11.111 .llvn v.t'w nu 911113? ”11111" 151111; z'sbtmwhtsw ak. rusat. .mf. -—'v'1'.1' uy.» ttrtit'tn Fm!) 1111 galant)? ?.:311111 1111 gin töl'ms gat-113111 råv- ana-111511 443111 ms again.-11111 frrotttrfxatil 111111111131111-11041.11-11 tgqq'nttivwl vr. vittna.-1111- 1 dar * "nwnnreludtu smb 1111 ctögrtinmiim ebnnlrrmä 151. 11... 11111 111-11 .tQOl- _, st:) nsgniztäaroi ar.; ;msl tunt.),- 11—31»- -bl'm'maarlrz 113111) tufft 1 ankdam.) matt—111111 uma-111111”; 115111 hundmat ! ' " ' 1.*1*-a='111111;.-_zrsnin " ' ,neiw sam—15". 11'1'1 11:11 ubåten" nam slumra doo mami—nnan sv åtsnainnnfm 161 gm hb'm'ålsl .mA'ttqbiåv 1651 1r1: : mum - .haålttagtärteéltabtwrä gumman.; 1.1—tablrfanoätswrr11nr där.» Jammi ”1151 nu 111511 hm. ni atägibtl "111113. ingttittbhdln ran 151111. [111 11.311 111-111 mum. tai. 312-511!) : r) 1" 11.5 1 rtwmbltdtnfnsw ma 1111 mm 1nM1äMlöataqört 11 1.1; awemhsb vi ttnlmiastznmizrg mum tennisbana). at:»?! aminogntnmmtmäne fr,. utan ' 113195.”th Warren lämn! 1111-1111» Wimmnwmzm mna us nf. grät-tgb?! angina-tö? 9121131 tre..-1.1mqmq 1 nnmttöti 111.111? 111 11-111

mbuwd marts W" unthMl'W 111115th 193 M 191161579'1'1910399f11'

rnrmmäuårnnq ,11111111111111111111111111111111kameramannen mr. nr anamn rrnnä tamkatt Kl:—rp varnad nämbrtvr'srået?W.Wa54tnsmb:1/1sn ' 'len—' (i'm Naut) iam Mamma»: ml 912 WWWHQMÄ 111an n?n-5: gts-bl

gälarna» emmmmb '.ötmm *1'1'11 .

magnum sta natet; stammarna nal; IB timme-magman; 1111 11.11.1151 11.11 % , ' — mmm san" 11.11 11.11.1111

Summan?!» anta framgångarna? 311111; 111119 111111 151131;ch 111—11 , - . — ' den Han swtneirsnrnvn -wnmg 111.111 1.111 m; 1111-1111 inhä- onmmä 11111 lagman mn? timrå main Memoriam mum andra; 1111; man 5111-11.» natet/. &; Han Wånmmänwrt Mmmm)! mat—1151 ha maritimt? 1) 91131 qoiq

2. Tidigare utredningar och förslag

2.1. Högskolereformen 1977 och den kommunala delen av högskolan

Som grund för reformeringen av den svenska högskoleutbildningen 1977 låg 1968 års högskoleutredning, även kallad U68, vars uppdrag omfattade den grundläggande högskoleutbildningen. Forskarutbildningen ingick in- te i utredningens uppdrag.

U68 föreslog att den grundutbildning som tidigare kallats eftergymna- sial utbildning eller högre utbildning skulle få samlingsbeteckningen hög- skoleutbildning. Detta begrepp kom därigenom att omfatta mer än vad som ditintills betecknats som universitet och högskolor. I regeringens proposition 1975:9 står

U68 utgår från att som högskoleutbildning skall betraktas sådan utbildning som förutsätter högre skolunderbyggnad än grundsko- la eller ställer krav på bestämda erfarenheter utöver grundsko— lan. Även de studerandes ålder bör spela en viss roll. (aa. s. 18)

Regering och riksdag anslöt sig till U68:s förslag till definition och av- gränsning av begreppet högskoleutbildning. Dessutom föreslogs att hög- skola skulle vara det samlande benämningen för dessa utbildningar och den därtill hörande forskningen (aa. s. 409).

I samband med reformen indelades högskolan i fem olika yrkesutbild— ningssektorer;

— utbildning för tekniska yrken, — utbildning för administrativa, ekonomiska och sociala yrken, — utbildning för vårdyrken, — utbildning för undervisningsyrken, — utbildning för kultur— och informationsyrken. Den vidgade definitionen fick till följd att utbildningar som tidigare in- te definierats som högskoleutbildningar bl.a flera vårdutbildningar t.ex. sjuksköterskeutbildningen och vissa specialkurser inom gymnasieskolan såsom assistentutbildningar kom att inlemmas i den svenska högskolan.

Den av såväl U68 som i proposition l979:9 föreslagna vidgningen av högskolebegreppet kom att omfatta utbildningar med annat huvudman— naskap än det statliga nämligen landstingskommunalt, primärkommunalt och enskilt huvudmannaskap. Dessa huvudmän bedrev och bedriver ännu idag även andra högskoleutbildningar än inom vårdområdet men dessa faller utanför denna utrednings uppdrag.

I sitt förslag till omorganisation av den kommunala delen av högskolan föreslog inte U68 någon förändring av huvudmannaskapet. Som skäl för detta åberopades dels den nära samorganisationen med utbildningar på gymnasienivå och dels samordningen med sjukvården och dess planering. Som exempel på samorganisation kan nämnas att lärare inom gymnasie- skolan skulle komma att anlitas inom den kommunala högskolan. Även i prop. 1979:9 föreslogs ett fortsatt kommunalt huvudmannaskap och då

SOU 1993: 12 Kapitel 2

åberopande U68:s motiveringar. Föredraganden uttalade sig dock princi- SOU 1993: 12 piellt, liksom även U68 gjort, för ett enhetligt huvudmannaskap för hög— Kapitel 2 skoleutbildning och då fr.a. ett statligt sådant. Föredraganden avsåg att senare återkomma i denna fråga (aa. s. 505).

Ett kommunalt huvudmannaskap ansågs inte komma att innebära att utbildningen enbart skulle planeras utifrån den enskilda primär- eller landstingskommunens behov. Samma mål och samma grundläggande be- stämmelser som för den statliga skulle gälla (aa. s. 505).

I regeringens proposition 1976/77z59 säger föredraganden när det gäl- ler enhetligt huvudmannaskap för högskolan:

För egen del anser jag liksom vissa remissinstanser och U 68- beredningen att det finns skäl för ett enhetligt huvudmannaskap för högskoleutbildningen, i första hand ett statligt. Ett samlat hu- vudmannaskap skulle främja den hel hetssyn på den grundläg- gande högskoleutbildningen som jag betonat i det föregående. Det skulle också praktiskt underlätta ett förverkligande av de riktlinjer jag förordat för utveckling av utbildningens innehåll och organisation och av sambandet mellan grundläggande ut- bildning och forskning/forskarutbildning liksom en tillämpning av de principer jag föreslagit för den framtida dimensioneringen och lokaliseringen av högskoleutbildninger. (a.a. s. 504)

Beträffande huvudmannaskapet för den kommunala högskolan redovi— sades följande synpunkter:

Även jag anser, i likhet med H 75 samt ettförhållandevis stort an- tal remissinstanser att det finns skäl för ett enhetligt huvudman- naskap för högskoleutbildningen.

Jag vill emellertid framhålla att frågan om ett enhetligt huvud- mannaskap för högskoleutbildningen också måste ses i ett vidare perspektiv än enbart högskolans. Det berör som jag nyss antytt avgränsningen av det kommunala och landstingskommunala kompetensområdet samt fördelningen mellan stat och kommun av det ekonomiska ansvaret för skilda slag av offentlig verksamhet. Innan ställning tas till en'utredning om huvudmannaskapet för den blivande kommunala högskolan anser jag att dessa mera övergripande frågor om det kommunala och landstingskommu— nala verksamhetsområdets utveckling bör vara klarlagt ........ Jag anser vidare att några års erfarenheter av en kommunal högsko- leorganisation kan vara av värde för en bedömning av huvud- mannaskapet. Jag är således inte nu beredd att förorda en utred- ning i denna fråga. (a.a. s. 85)

Högskolereformen 1977 innebar inte att de medellånga vårdutbildning- arna omedelbart förändrades till sin struktur och organisation. Vissa ju— steringar i befintliga kursplaner gjordes för att bättre anpassa dem till den övriga högskolans mål, organisation och innehåll.

De grundläggande målen i högskolelagen blev gemensamma för både statlig och kommunal högskoleutbildning medan regler om ledning, styr- ning och tjänstekonstruktion kom att ges olika utformning. Som exempel på detta kan nämnas den linjenämndsorganisation som infördes i" den

kommunala högskolan. Med anledning av den ordning som följer av den SOU 1993: 12 kommunala demokratins regler skiljer sig bl.a. linjenämndernas samman— Kapitel 2 sättning, befogenheter, ansvarsområden samt styrning åt mellan statlig och kommunal högskola.

Regeringen bemyndigade den 9 juli 1977 chefen för utbildningsdepar- tementet att tillkalla en kommitté, även kallad Vård 77, med uppdrag att utreda vissa frågor om vårdutbildningar inom högskolan.

Huvuduppgiften för kommittén var att lägga fram förslag till huvud- principerna för sjuksköterskeutbildningen och de specialkurser inom gymnasieskolan som från och med 1 juli 1977 kom att tillhöra högskolan.

I kommittédirektiven kommenteras huvudmannaskapet enligt följande:

Jag har i högskolepropositionen (1976/77:59) framhållit att det finns skäl för ett enhetligt huvudmannaskap för högskoleutbild- ningen och att denna fråga måste ses i ett vidare perspektiv än enbart högskolans ............................. Utbildningsutskottet har framhållit (UbU 1976/77:20 s. 33—34, rskr. ]976/77:246) att re- geringen bör följa utvecklingen inom den kommunala högskolan vad gäller verksamhet, resurssamband, m.m. och därvid paral- lellt ta del av pågående utredningsarbete): med anknytning till huvudmanna skapsfrågor. I anslutning härtill bör, enligt utskot- tets mening, initiativ tas till en förutsättningslös utredning av frå- gan om ett enhetligt huvudmannaskap för högskolan.

Jag avser att i annat sammanhang återkomma till regeringen i den större frågan om huvudmannaskapet. (aa. s. 247)

Kommittén lämnade i sitt betänkande (SOU 1978:50) Ny vårdutbild- ning, förslag till ny organisation av de medellånga vårdutbildningarna. Utifrån kommitténs förslag fattade riksdagen i december 1979 beslut om nuvarande organisation för dessa utbildningar. ' ,

Ledningen av och ansvaret för den kommunala högskolan kom, att för den övervägande majoriteten av högskolorna, utföras av styrelserna för de olika landstingen, vilka i sin tur delegerat ansvaret till sina respektive utbildningsnämnder. I Göteborg och Malmö fick kommunerna motsva- rande ansvar.

I Stockholm fanns och finns fortfarande tre enskilda sjuksköterskesko- lor som har egna styrelser men som i utbildningsfrågor är underställda beslut i landstingets Kultur- och utbildningsnämnd. "

Motioner har vid ett flertal tillfällen väckts i riksdagen om ett eventu- ellt förstatligande av den kommunala delen av högskolan. Efter rege- ringsbeslut 1975 utreddes frågan om ett enhetligt huvudmannaskap för högskolan. 4

2.2. Huvudmannaskapskommittén

Denna kommitté, 1978—1980, arbetade inte enbart med de vårdutbild— ningar som ingår i sektorn för utbildning för vårdyrken utan även andra , högskoleutbildningar som vidlaktuell tid tillhörde den kommunala hög- skolan. Nedanstående sammanfattning av kommitténs arbete och förslag

koncentreras i sin framställning enbart på för nuvarande utredning aktuel- SOU 1993: 12 la utbildningar. Kapitel 2

I direktiven sades bland annat:

Kommitténs huvuduppgift bör vara att med utgångspunkt i en analys av de problemområden som är av betydelse för ett ställ- ningstagande lägga fram förslag om hur huvudmannaskapsfrå- gan bör lösas. Med huvudmannaskapsfrågan avser jag frågan om kommunala och landstingskommunala utbildningar bör föras över till ett statligt huvudmannaskap. Av grundläggande betydel- se är därvid hur huvudmannaskapsförhållandena påverkar möj- ligheterna att på kort och lång sikt vidareutveckla och förbättra högskoleutbildningen enligt grunderna för högskolereformen. Även forskningens betingelser bör beaktas inte minst med hänsyn till kravet på forskningsanknytnin g av all grundläggande högsko— leutbildning. En annan viktig fråga är hur huvudmannaskapet beträffande högskoleutbildningen påverkar fullgörandet av and- ra samhällsuppgifter som på olika sätt berörs av den kommunala högskoleutbildningen, t.ex. skolundervisning och hälso- och sjuk- vård.

Kommittén bör belysa olika alternativ i huvudmannaskapsfrå- gan. Alternativen bör avse olika grader av förstatligande. (aa. s. 234)

Vid tiden för kommitténs arbete pågick lärartjänstutredningen i vars di- rektiv (U 1977104) ingick att bl.a. se över den kommunala högskolans tjänsteorganisation. Detta fick till följd att huvudmannaskapskommittén inte fick några direktiv att utreda denna. '

Kommittén skulle beräkna den dåvarande kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna samt dessutom kostnadsökningen vid ett statligt övertagande omfattande bl.a. lokal- och utrustningsfrågor. En omfattande kostnadsöverföring till staten ifråga om högskoleutbildningen skulle be- aktas vid den ekonomiska regleringen mellan staten och kommunerna.

Vid tiden för kommitténs arbete var det centrala ansvaret på myndig— hetsnivå delat mellan skolöverstyrelsen (SÖ) och universitets- och hög- skoleämbetet (UHÄ). Kommittén föreslog att vid ett alternativ med fort- satt kommunalt huvudmannaskap för de medellånga vårdutbildningama skulle det centrala myndighetsansvaret åvila UHÄ.

Kommitténs uppfattning var att de vårdutbildningar som omfattades av uppdraget skulle ges, så långt det var möjligt, en innehållsmässig och or- ganisatorisk samordning. Med detta som utgångspunkt ansåg kommittén att endast två huvudalternativ fanns att pröva.

Det ena huvudalternativet avser en i princip helt statlig högskola och alltså ett överförande av de idag kommunala vårdutbildning- arna till staten. Det andra alternativet avser en bibehållen kom- munal högskoleutbildning för de utbildningar inom vårdsektorn som idag är kommunala. Vid ett alternativ med en bibehållen kommunal högskoleutbildning inom vårdsektorn bör underlaget för en sådan organisation inte tunnas ut ytterligare utan snarare förstärkas. (aa. s. 190)

Kommittén fann att de utbildningar, som genom reformen förts till SOU 1993: 12 högskolan, saknade viktiga förutsättningar för forskningsanknytning. Kapitel 2 Kommittén lyfte för det första fram att utbildningarna saknade forsk- ningstradition. Flertalet utbildningar saknade även fasta resurser för forskning och utvecklingsarbete. En följd härav var att det inte förekom någon forskningsmässig bearbetning av det berörda yrkeslivets problem samt att självklara forskningsområden inte utvecklats. För det andra redo- visade kommittén att lärarna i grundutbildningen inte var forskarutbilda— de och saknade erfarenhet från forsknings- och utvecklingsarbete. För det tredje hade utbildningarna inte givit behörighet till forskarutbildning.

Samverkan mellan grundläggande utbildning och forskarutbildning be— dömdes kunna ske oberoende av huvudmannaskap. Uppfattningen var att sambandet mellan utbildning-, forsknings- och utvecklingsarbete måste stärkas. Vid ett oförändrat huvudmannaskap måste okonventionella lös— ningar prövas för att stärka detta samband och knyta forskningsorganisa- tionen till statliga universitet och högskolor.

Kommittén skrev vidare:

Otvivelaktigt talar flera organisatoriska skäl för att kontakten mellan grundläggande högskoleutbildning å ena sidan och forsk- ning ochforskarutbildning å den andra bäst främjas inom ramen för en statlig högskola, det gäller särskilt för orter med fasta re- surser för forskarutbildning och forskning. Här finns samlad er- farenhet av hur samspelet mellan utbildningoch forskning bör ordnas och här finns ett etablerat regelsystem för forskningsan— knytningen. Ett statligt huvudmannaskap för grundutbildningen leder emellertid inte automatiskt till en god forskningsanknyt- ning. Även vid den statliga är det svårt att etablera forsknings- kontakt vid de skolor som saknar fasta forsknings- ochforskarut- bildningsresurser. (as. s. 125)

Kommittén påtalade också att för flera av utbildningarna krävdes en ut- veckling av nya, tvärvetenskapliga forskningsområden där den institutio- nella och fakultetsmässiga organisationen inte var fastställd. Denna ut- veckling ansågs dessutom kräva ett väl fungerande samarbete med hälso— och sjukvårdsorganisationen och dess verksamhet och det utvecklingsar- bete som där bedrivs. ,

Kommittén avslutade sin redogörelsen av möjligheterna att forsknings— anknyta de medellånga vårdutbildningarna sålunda:

Oavsett hur huvudmannaskapet för grundutbildningen löses och hur forskningen organiseras framstår det som mest väsentligt för en forskningsanknytning av grundutbildningen i nu berört avse-. ende att kontaktvägar öppnas för en praktisk samverkan mellan statliga och landstingskommunala organ och institutioner. Såväl statliga högskoleorgan som kommunala utbildnings- och hälsa- och sjukvårdsinstitutioner måste ta på sig ett ökat ansvar för att svara mot det kontakzbehov som uppkommer. (aa. s. 126)

Kommittén förutsatte att vid ett förändrat huvudmannaskap skulle den statliga högskolan överta och/eller utnyttja de befintliga resurserna om- fattande i första hand personal, lokaler och utrustning. En kostnadsöver—

föring från kommunerna till staten skulle i detta sammanhang vara aktu- SOU 1993: 12 ellt. Vid tiden för utredningen beräknades de kommunala huvudmännens Kapitel 2 kostnader för högskoleutbildningen vara 210 miljoner. Utöver detta skul- le vid ett förstatligande tillkomma kostnader för de praktikplatser som staten skulle använda vid landstingens inrättningar samt vissa lokalkost- nader. Kostnaderna för praktiken beräknades schablonmässigt till 80—1 10 miljoner kr och lokal- och utrustningskostnaden till 100 miljoner kr. To- talt skulle statens kostnader öka med 305—335 miljoner kronor per år.

Efter inhämtande av synpunkter från huvudmännen för de enskilda skolorna, Ersta diakonisällskaps sjuksköterskehögskola, Röda korsets sjuksköterskeskola samt Sophiahemmets sjuksköterskeskola, föreslogs att skolorna antingen skulle förstatligas eller kommunaliseras beroende på hur huvudmannaskapet för övriga vårdutbildningar löstes. Kommittén be- dömde att ett enhetligt huvudmannaskap bör eftersträvas för en och sam- ma linje inom högskolan och att riksdagens beslut om en mer samlad stu- dieorganisation inom kommunal högskoleutbildning talade emot ett delat huvudmannaskap för dessa utbildningar.

Med anledning av att kommittén i sitt betänkande visat på att frågan om huvudmannaskapet för utbildningarna i sig inte spelar någon avgöran- de roll för möjligheterna att vidareutveckla och förbättra högskoleutbild- ningen enligt grunderna för högskolereformen blev, enligt regeringens proposition 1981/82z89, de ekonomiska konsekvenserna av avgörande betydelse. Regeringen ansåg att det mot bakgrund av det statsfinansiella läget inte var möjligt att ändra det kommunala huvudmannaskapet för be- rörda utbildningarna.

Beträffande huvudmannaskapet för de tre enskilda sjuksköterskesko- lorna anslöt sig inte regeringen till kommitténs förslag om ett förändrat huvudmannaskap. Det förutsattes att utbildningarna vid de enskilda sko— lorna även i fortsättningen skulle samordnas med motsvarande utbild- ningar inom Stockholms läns landsting vad avser planering av utbildning— ens innehåll, dimensionering, praktikplatsbehov. Utbildningen skulle, som övriga högskoleutbildningar i förslaget, ställas under tillsyn av UHÄ.

Detta blev riksdagens beslut.

2.3. Aktuella utredningar och regeringsförslag

2.3.1. Frihet Ansvar Kompetens. Grundutbildningens villkor i högskolan. SOU 1992:1 Betänkande av högskoleutredningen

Regeringen tillsatte 1989 en utredning för dels analysera nuvarande för- hållanden mom grundutbildningen 1 den svenska högskolan mot en inter- nationell bakgrund och dels lämna förslag till åtgärder" som syftar till att bättre kunna utnyttja resurserna för högre utbildning.

Kommittén redovisade resultatet av sina undersökningar i betänkandet Frihet Ansvar Kompetens, SOU 1992:1. '

Kommittén ansåg att grundutbildningens status i högskoleorganisatio- SOU 1993: 12 nen behövde stärkas. Ett antal åtgärder föreslogs omfattande bl.a. kompe- Kapitel 2 tensutveckling av lärare, meritvärdering, utvecklingsarbete och åtgärder för att stärka sambandet mellan utbildning och forskning.

Sambandet mellan utbildning och forskning är enligt kommittén funda- mentalt för universitet och högskolor och detta samband måste stärkas. För att underlätta detta föreslogs att det i högskoleförordningen bör fram- gå att forskning ingår i samtliga lärartjänster inom högskolan. Lärare som inte har forskarutbildning bör genom lokala insatser stimuleras att skaffa sig sådan. Forskare som deltar i externfmansierade projekt bör regelmäs- sigt medverka i undervisningen vid sin institution.

Utbildningen får om den är kopplad till forskningen på ett natur- ligt sätt del av den pågående kunskapsutvecklingen. På motsva- rande sätt gäller även att forskningen förnyas genom utbildning— en. Vetenskapliga idéer uppstår oftare än man tror genom kon- takter med grundutbildningen och studenterna. Det kan ske i form av allt från en enkel fråga under en föreläsning till ett för- djupningsarbete som utvecklas till ett vetenskapligt projekt. (aa. s. 87)

I ett särskilt avsnitt redovisar kommittén vårdhögskolornas situation. Som en grund för de slutsatser utredningen kommer fram till ligger den undersökning som en av kommittén utsedd arbetsgrupp genomfört. Ar- betsgruppen avlämnade i februari 1990 en delrapport — Vårdhögskolor— nas situation — med inventering av de problem inom vårdhögskolorna som har samband med utredningens uppdrag. Innehållet i rapporten redo- visas i detta betänkande under kapitel 3.2.

2.3.2. Riksdagens beslut med anledning av regeringens proposition 1992/93zl om universitet & högskolor — frihet för kvalitet

I propositionen och den nya högskolelagen redovisas en ny strategi för att förändra det svenska universitets- och högskolesystemet. Den strategi som presenteras består av följande tre metoder: * Ökad frihet för och skapande av incitament för utveckling och kvalitet inom statliga universitet och högskolor. * Införandet av fasta och entydiga regler för relationerna mel- lan staten och fristående universitet och högskolor. * Förändrat, icke-statligt huvudmannaskap för vissa universitet och högskolor. (a.a. s. 21) .

I den nya högskolelagen medges statliga universitet och högskolor en större frihet vad gäller studieorganisation, utbildningsutbud, antagning av studenter, inrättande och tillsättning av professurer, skapande av karriär- vägar för lärare, institutionell organisation, disposition av resurser tiH grundutbildning och omfördelning mellan anslag till forskning (aa. s. 22).

Samtidigt med den ökade friheten kommer staten att ange inom vilka gränser denna frihet skall få utövas. Anledningen till detta, enligt propo—

sitionen, är nödvändigheten av grundläggande garantier för det kritiska SOU 1993: 12 tänkandet och den fria forskningen, rättssäkerheten för enskilda studenter Kapitel 2 och lärare, fungerande former för kvalitetssäkring, funktionella besluts- former och ett tydligt ledningsansvar, undantag från annan lagstiftning för att medge ett smidigare och till verksamheten mer anpassat arbetssätt, samt klara och grundläggande mål för verksamheten (a.a. s. 22).

I propositionen understryks också den beprövade erfarenhetens grund- läggande betydelse för undervisning inom högskolan. Detta gäller fram- för allt många praktiska yrkesutbildningar medan inom traditionellt aka- demiska ämnen och utbildningar den vetenskapliga grunden för undervis- ningen kommer att dominera.

Målet för den grundläggande utbildningen och forskarutbildningen är enligt den nya högskolelagen att:

9 59 Den grundläggande högskoleutbildningen skall, utöver kun- skaper och färdigheter, ge studerande förmåga till självständig och kritisk bedömning, förmåga att självständigt lösa problem samt förmåga att följa kunskapsutvecklingen, allt inom det områ—' de utbildningen avser. Utbildningen bör också utveckla studen- ternas förmåga till informatiortsutbyte på vetenskaplig nivå.

F orskarutbildningen skall, utöver vad som gäller för grundläg- gande högskoleutbildning, ge de kunskaper och färdigheter som behövs för att självständigt bedriva forskning. (a.a. s. 4)

Examensordning m.m.. för grundläggande högskoleutbildning

I enlighet med riksdagens beslut kommer nuvarande linjesystem att upp— höra fr.o.m. den 1 juli 1993. I stället kommer studieorganisationen att be— slutas av respektive universitet och högskola. All grundläggande utbild- ning skall bedrivas i form av ldirser. För" utbildningar som är avsedda att * leda fram till en examen skall kurserna kunna sammanföras till utbild— ningsprogram. Det ankommer på regeringen att ge grundläggande be- stämmelser om de olika examina. I dessa bestämmelser (examensord- ningen) skall det anges vilka examina som får utfärdas av vilka högskolor och universitet samt vilka krav som skall uppfyllas för att få en examen..

Förändringen i studieorganisationen bygger på att en examensordning införs vars syfte är att ange krav och inriktning på olika examina, genom målformuleringar i examensbeskrivningarna tillhandahålla ett instrument för kvalitetskontroll samt fungera som instrument för lokalisering av vis- . » sa utbildningar.

De generella examina som inrättas inom den grundläggande'högsko- leutbildningen är magisterexamen, kandidatexamen, högskoleexamen samt konstnärlig högskoleutbildning efter varierande studietider.

Utöver de generella examina införs ett antal yrkesexamina med särskil- da examensbeskrivningar. Skälet till detta är att vissa utbildningar leder fram till yrken med officiellt fastställda krav på legitimation eller behö- righetskrav. För "dessa yrkeskategorier är detenligt propositionen angelä- get att formulera vissa centrala mål i examensbeskrivningen.

l examensordningen ingår 36 yrkesexamina. De examina som omfattas SOU 1993: 12 av föreliggande utredning är arbetsterapeutexamen, barnmorskeexamen, Kapitel 2 sjukgymnastexamen, sjuksköterskeexamen, social omsorgsexamen och tandhygienistexamen.

F orskarutb ildn in g

Forskarutbildning skall bedrivas vid samtliga universitet och dehögsko- lor som har fakultet dvs. de som har fasta forskningsresurser. Den all- männa behörigheten till forskarutbildning höjs från nuvarande 80 till 120 _ poäng. Dessutom tillkommer att vissa discipliner och forskningsområden kan komma att ställa särskilda krav på kompetens av visst slag.

Licentiatexamen utgör en etappavgång inom forskarutbildningen. Ut- bildningstiden för denna examen omfattar studier om minst två års fors- karutbildning. Skillnaden mellan licentiat- och magisterexamen är att .den senare är en fördjupad grundutbildning och den förra en forskarutbildning (a.a. s. 49ff).

Tjänsteorganisatoriska frågor

Endast tjänster som professor och lektor regleras i lagen. Beträffande lä- rartjänster i övrigt regleras endast vad som ingår i sådana tjänster, vissa bisysslor och vissa tjänstekombinationer på den medicinska sidan Övriga , tjänster vid enheterna regleras genom föreskrifter av regeringen.

Samtliga lärartjänster kommer att inrättas av respektive högskolestyrel- se. Detta gäller även tjänster som professor vilka tidigare inrättats och ut-. setts av regeringen.—Enligt propositionens förslag kommer Tjänster som, adjunkter kommer att finnas kvar. Det ankommer. på respektive utbild- ningsenhet att inrätta de lärartjänster, som erfordrasför att uppnå den kvantitet och kvalitet inom utbildningarna som krävs (a.a. s. 53ff).

Den institutionella organisationen

I princip beslutar högskolan själv om sin—interna organisation. lhögskole- förordningen finns det dock bestämmelser om vilka fakulteter som skall finnas, på vilka orter dessa fårfinnas samtbestämmelser om fakultets- nämnders uppgifter och sammansättning.

När det gäller ledamöter i beslutande organ inom denstatliga universi- tets- och högskoleorganisationen skall företrädare för lärare utses via val. Personer med ledningsansvar skall utses av rektor efter förslag från verk- samheten. Rektor utses av regeringen efter förslag från högskolestyrel— sen. ' . 1. -. _ . _ Lärare skall utgöra majoriteten i beslutsorgan under styrelsen.. Stude— rande har rätt att ingå i de beslutsorgan som behandlar utbildningsfrågor.

:,:

Fackliga företrädare skall inte ingå i beslutsorganen utan får framföra si- SOU 1993: 12 na synpunkter inom ramen för medbestämmandelagen. Kapitel 2 Regeringen utser majoriteten av ledamöterna i den statliga högskole- styrelsen medan övriga utses av lärare och studenter. För beslutsorgan i övrigt föreskrivs i lagen att det skall finna beslutsor- gan som svarar för forskning och forskarutbildning inom respektive fa- kultet, fakultetsnämnd. Antalet fakultetsnämnder inom en fakultet be- stäms av styrelsen. För att minska klyftan mellan grundutbildning och forskning skall fakultetsnämnderna normalt även ansvara för den grund- läggande högskoleutbildningen vilket möjliggör en samordning av hög- skolans viktigaste uppgifter. Det ankommer på styrelsen att besluta om att inrätta eventuella särskilda beslutsorgan för grundutbildningen. För högskolor utan fasta forskningsresurser kommer detta att vara normalfal- let.

Kvalitet och utvärdering

Varje universitet och högskola skall ansvara för den interna utvärdering av den egna verksamheten. Det nationella utvärderingssekretariatet inrättades den 1 juli 1992. Sek- retariatets arbetsuppgifter omfattar: att planera vilka nationella utvärderingar som skall genomföras att svara för beställningen av olika nationella utvärderingar och att publicera resultaten av de utförda utvärderingarna och att stimulera universitet och högskolor att genomföra egna utvär- deringar. Sekretariatet skall också följa den internationella utvecklingen på området och pröva uni- versitets och högskolors rätt att examinera på olika nivåer (a.a. s. 661).

Principer för dimensionering och resurstilldelning

Från och med budgetåret 1993/94 kommer ett nytt anslagssystem att gälla för grundläggande högskoleutbildning och forskning. I betänkandet Er- sättning för kvalitet och effektivitet (SOU 1993:3) redovisas utformning- en av ett nytt resurstilldehiingssystem för grundläggande högskoleutbild— ning. Principerna är att varje universitet och högskola tilldelas ett anslag för grundläggande högskoleutbildning enligt vissa fastställda grunder vil- ka är kvalitet, studenternas val och effektiviteten i resursanvändningen.

När det gäller universitet och högskolor med fast forskningsorganisa- tion kommer dessa att tilldelas ett fakultetsanslag för forskning med an- slagsposter för varje fakultet.

Inför varje treårsperiod utformas ett utbildningsuppdrag för respektive utbildningsenhet. Uppdraget innehåller dels krav på kvantitativa studie- prestationer inom olika utbildningsområden och dels krav på kvalitets-

säkringssystem. Utbildningsuppdraget anger det högsta antalet helårsstu- SOU 1993: 12 denter och helårspresatationer inom olika utbildningsområden samt den Kapitel 2 högsta samlade ersättningen för dessa, ett takbelopp. Staten kommer se- dan att betala för fullgjort uppdrag. Utöver detta kan respektive enhet an- ta studenter utanför uppdraget utan ersättning från staten. Ur statsbudge- tens synvinkel betraktas de medel som tilldelas universitet och högskolor som bidrag. Bidragen får användas på det sätt som universiteten och hög- skolorna finner långsiktigt mest ändarnålsenligt. Kortsiktigt måste de an- vändas för att ge den utbildning som är en förutsättning för att åstadkom— ma de helårsprestationer och för att rekrytera och behålla det antal helårs- studenter som ger huvuddelen av inkomsterna för grundutbildningen. När det gäller examina som är av särskilt intresse för statsmakterna kommer ett visst minimiantal årsstudieplatser att fastställas.

Genomförande m.m.

Den nya högskolelagen och förordningen skall gälla fr.om. den 1 juli 1993.

”& intima)?

_ fhÅ uqsiai Gävle

S:t

gninviwäaedaegäluiå F

"|.

nnitsairicgin rhoiniblmje %*.ETTÖlD'Årigidib'tliv ' i ?

mim påminn»! .-';l?lånfilil_'g intuition tarirmsaåh—mgninblirim mer:-(nitglåit'åj ;o)-[43555 fabnzzgniilhnmzj 91453!) mg finåm'qöri men .norm,-tirltrraniizfeöäåfv»" Ö-qqn firm remi)! atm-sömn) flyt; sinår:blidntzbsnggvrlfq tf'a'f- rrszinbfidifm . .tvbBri—"hng .net-nn dart» har»?! mom etwinlilirhnags'tb

tab m; rä niegarbuntii mbt—nä ? ”lift oiéagöiibräv TS. .».nnft armatur—rön i??? wti igqqu aiognitzhnst tilt TE'tBVZ rti—w tuttarna)! rella gnitzbma sin?!" 'trsrgm Hginrfa'llÄ ett lager ennen nea gtzirnmtrlf t..!rafviagödbrtia- :va zmrtifilml -.».'ion£"1 & ne rix; raida ; na Jmlfnlzgöiibirzv i!» risti m:,» gammel anst -cbntt2. 1 Bie.);legöri'oxsv 115 barn gnirabnnl anni Ibnuljfimwd-ÖV "iTl'SZ .gim vn gitarrist—anamma.» ha rommen EU?; rat-mi] .iiiwbii'ixarnt”) : na förfilm muttrarna? tab iii timtal-Ä ! anröinmnagllin miniature shrurnåmue Mila-h huttmöiittrtnmmoä na tab rit vind—höft" % rim "invent-; sintrrwamm val”—Än: humanism; enaiorizgiäritmw vs X” få?" imaimsnit 38351iiahnrilanfifåäiöh 'en mini & men.) mimi: år; gninhiiritu utrotat? "it)[ongorllnée ister ns bil! -görib'iav gutamål." latsil Biiftb FBQ laqmaaa mo? .raqqtngeifmr» rella teisilh bem bsrahsä .l nsloäagifuimlråli .grsrhrsv .? Selén ham batzrrzlfsi—l i natt)»: in)! the gmdgnielai—i i lsiiii bom bmm | ftHlMÅZT—gf'i'dhiév adam”? & lnilii .)livrweiév i gnmblidin '!Blh'iååtf mna eloäegörlhm anti! iam -blidme)laratö>lalnta nr.—ve evhbed iv_>ln>tagörll.z's>sc ?.Hägi'lllälMlL—ll mmm-ö?! -—iiiåaino>lsih mer?! :trttodblmtä i mim! wie'lntöä'duie nötta/:fre- '!!! bm gain uns;- simlaaaleifnöämluiz daaim! rsböäi .rstniagörlejmmöxmini? equal; nämöuvuti ange rart mimla Bauen .sloxäeämetörleflngf atammerieiriqoä sbiliåmiebnn iogåiitagbud doo egninbliötu i itä nom reaktiva sags rit.—r) JU .gnöabnsl anis! artilar—Haut? .nabnmänzgninbiidm rian from:)! i intaget vs lab Buried .mioala samt) abnritifånad gaibqqn rti-ämne ”få Tsh' tangent/bat .it latiqwi infann asznnbz—rt tcigmbqqn 4151 i ratio iii sq gninblidtualoäegöd negriiiahnul removal iguittm'nrttse

Jab dr: i en - hns'f 902 äni? dm risti EH BIT aan .ggvd .gtgd emo .nrtwg iqs'rsi ätas nejnil v". H rg ?? 05." 2 l ' DO QS ! naima ! ' 8 8 zsnllnä € blä öl 'cö ESI zeros .£ CC ZE enas & b & OV S&P snmel'niaa & S! 'i' M" OU aula”! .a 8 ()?-j öl NE . _ 96 &? l elviåD .? tj»? ES 031 ss; ut när toa (€ gmdaiöi) .8 M bh Ob betande?! .O Ht 06 in! grötig—nicht? .Ol & & Haveilibnll ll

ett ar or: : 'grtiqöiinöl '.s | at a tt: M? 15th .t1 OS (19 530913:va .ål

»- m mm m m

3. N ulägesbeskrivning

3.1. Vårdhögskolornas struktur och organisation

Landstingens utbildningsverksamhet omfattar gymnasie-, högskole- samt folkhögskoleutbildning. Inom högskolan ges dels grundläggande högsko- leutbildning och påbyggnadsutbildning, dels fristående kurser och upp- dragsutbildning inom vård- och omsorgsområdet.

För närvarande finns 27 vårdhögskolor i landet. Huvudregeln är att det inom varje landsting eller kommun som svarar för landstingets uppgifter skall finnas en vårdhögskola. Undantag från denna regel är Älvsborgs läns landsting som har två vårdhögskolor, en i Borås och en i Väners- borg, samt Västernorrlands läns landsting med en vårdhögskola i Sunds— vall och en i Örnsköldsvik. Under 1993 kommer en sammanslagning av de två sistnämnda enheterna att genomföras. ] Malmö är det kommunen som har motsvarande ansvar och i Göteborg är det ett kommunalförbund där Bohuslandstinget finansierar 30 % av Vårdhögskolans verksamhet.

Vid ett antal vårdhögskolor bedrivs utbildning på andra orter i form av filialer eller studiegrupper. Som exempel på detta kan nämnas Vårdhög- skolan i Halmstad med filial i Varberg, Hälsohögskolan i Karlstad med filial i Torsby, Vårdhögskolan i Lund med frlial i Helsingborg och Kal- mar läns vårdhögskola som bedriver utbildning i Västervik.

Förutom landstingens vårdhögskolor bedrivs även sjuksköterskeutbild- ning vid tre enskilda sjuksköterskeskolor i Stockholm; Ersta diakonisäll- skaps sjuksköterskehögskola, Röda korsets sjuksköterskeskola samt Sophiahemmets sjuksköterskeskola. Dessa skolor har egna huvudmän och egna styrelser men är i utbildnings- och budgetfrågor underställda beslut 1 Kultur- och utbildningsnämnden, Stockholms läns landsting. Ut- redningen har fått särskilt uppdrag beträffande dessa skolor. Denna del av uppdraget redovisas under kapitel 6.

Sammanlagt bedriver landstingen högskoleutbildning på 41 orter i lan— det.

Tot. HS— Lab. Arb. Sjuk- Soc. Tand- På- Lab. linjen ass. terapi gymn. oms. hyg3. bygg. ass. HS >

1 . Boden 189 90 15 20 27 37 2. Bollnäs 8 8

3. Borås 127 65 16 46 4. Eksjö 35 35

5. Eskilstuna 94 70 20 4 6. Falun 110 74 24 12

7. Gävle 173 69 34 16 46 8 8. Göteborg 2) 403 124 70 24 40 25 94 9. Halmstad 60 46 14 10. Helsingborg 101 60 41 11. Hudiksvall 8 8 12. Jönköping!) 270 78 16 32 50 22 13. Kalmar 94 41 6 16 31 14. Karlskoga 20 20

SOU 1993: 12 Kapitel 3

Arb. terapi/ sjukgy

15. Karlskrona 98 50 20 16 12 SOU 1993; 12 16. Karlstad 130 61 16 16 10 27 17. Kristianstad 118 73 24 21 Kapitel 3 18. Linköping 195 44 15 24 18 44 36 14 19. Lund 2) 280 94 36 32 72 18 16 20. Malmö 125 65 36 16 8 21. Norrköping 83 45 20 18 22. Skellefteå 15 15 23. Skövde 154 105 16 33 24. Sthlm, Ersta 75 75 25. Sthlm, Röda korset 71 71 26. Sthlm, Sophia- hemmet 60 60 27. Sthlm, Vård- högskolan 676 233 85 32 66 20 184 40 16 28. Sundsvall 161 95 12 24 30 29. Torsby 20 20 30. Uddevalla 88 58 30 31. Umeå 308 90 56 30 30 55 32 15 32. Uppsala 287 123 78 40 38 8 33. Varberg 31 15 16 34. Vänersborg 90 40 30 20 35. Värnamo 1 5 15 36. VästerVik 20 20 37. Västerås 105 75 30 38. Växjö 92 53 39 39. (__)rebro 242 88 24 30 34 66 40. (__)msköldsvik 20 20 41. Östersund 90 40 25 25 Summa 5341 2486 452 219 154 558 74 1110 133 84

!) Ortoped tekn + ortopeding utb 32 pl i Jönköping. 2) Hörselvård 14 pl i Göteborg och 12 pl i Lund. 3) På påbyggn. HS—linjen finns även 22 platser fördelade till Hässleholm, Motala, Simrishamn och Angelholrn.

Källa: Antagningen HT 1991. UHÄ-rapport 1991:16. Tabell 1. Antal nybörjarplatser vid vårdhögskoleenheterna, HT—91

Verksamheten vid de olika enheterna är av skiftande omfattning och karaktär avseende såväl utbildningsutbud, ekonomisk omslutning som in- riktning mot forsknings- och utvecklingsarbete. Den arbetsgrupp som till- sattes av Högskoleutredningen med uppdrag att särskilt granska vårdhög- skolornas situation skriver i sin rapport, Vdrdhögskolornas situation, föl- jande:

det finns avsevärda skillnader i fråga om kunskapssyn och kompetens, ifråga om studieorganisation och ifråga om resurser mellan olika högskolor och mellan olika huvudmän. Inte minst när det gäller förutsättningarna för fördjupade studier är skillna— derna betydande. Det finns också olikheter mellan de olika lin- jerna, som sammanhänger med skilda professionella traditioner. (a.a. s. 8)

Den sammanställning över antalet utnyttjade årsstudieplatser, ekono- misk omslutning och statsbidrag för samtliga vårdhögskolor budgetåret 1989/90, som statskontoret gjort, ger en översiktlig bild av kvantitativa skillnader enheterna emellan.

Ekonomisk omslutning och statsbidrag för samtliga SOU 1993; 12 vårdhögskolor budgetåret 1989/90

Kapitel 3 Vårdhögskolor Antalet utnytt- Verksamhetens Statsbidrag Statsbidragets jade årsstudie- ekonomiska Mkr andel av om- platser omslutning slutningen Mkr % Ersta 132 5,4 1,2 22 Röda Korset 298 10,3 2,8 27 Sophiahemmet 238 8,6 2,2 25 Stockholm 1 752 91,8 18,5 25 Uppsala 803 47,2 9,7 20 Esldlstuna 300 15,6 2,7 17 Östergötland 806 44,9 9,3 21 Jönköping 909 66,9 9,7 14 Karlskrona 242 1 1,9 2,4 20 Kalmar 300 14,8 2,5 17 Växjö 328 13,9 2,4 18 Kristianstad 45 1 1 8,7 3,7 20 Lund/Helsingborg 927 54,2 10,0 19 Malmö 662 21,7 7,0 33 Halland 245 15,0 2,3 15 Bohuslän 192 8,2 1,9 23 Göteborg 1 363 74,7 15,8 21 Borås 330 21,1 3,2 15 Vänersborg 264 15,5 2,2 14 Skaraborg 352 16,7 3,3 20 Värmland 373 18,3 3,8 21 Örebro 838 42,0 8,5 20 Västerås 290 1 1,6 2,8 24 Falun 406 15,2 3,6 17 Gävle 396 21,2 3,6 28 Sundsvall 442 12,5 3,5 28 Örnsköldsvik 97 5,5 0,9 16 Östersund 22 1 9,0 1 ,9 2 1 Umeå 969 39,6 1 1,7 30 Boden 509 36,2 6,0 16 Totalt 15432 788,3 158,8 20

Beloppen är avrundade. Procentsiffroma är beräknade på de ursprungliga värde- na, ej på de avrundade värdena.

Tabell 2. Ekonomisk omslutning och statsbidrag för samtliga vårdhögsko- lor budgetåret 1989/90. Statskontorets rapport: Den kommunala högskolan, kostnader och framtida statsbidrag, 1991125, bilaga 2.

Den reguljära grundutbildningen inom vårdhögskolorna bedrivs t.o.m. budgetåret 1992/93 inom sju allmänna linjer samt påbyggnadslinjer till dessa: ' '

* Hälso- och sjukvårdslinjen * Hörselvårdsassistentlinjen * Laboratorieassistentlinjen * Ortopedtekniska linjen * Rehabiliteringslinjen * Sociala omsorgslinjen

* Tandhygienistlinjen. .

Utbildningsutbudet när det gäller de reguljära medellånga utbildningar- na van'erar starkt de olika enheterna emellan. Vårdhögskolan i Göteborg

har det största utbudet och saknar enbart utbildning i ortopedteknik me- SOU 1993: 12 dan flera enheter enbart har hälso- och sjukvårdslinjens inriktning mot Kapitel 3 allmän hälso- och sjukvård.

Utbildnings- Arb. Hör- Lab. Örto- Sjuk— Sjuk- Soc. TH program: terap. selv. ass. pedt. gymn. sköt. oms. Boden X X X Borås X Eskilstuna Falun Gävle Göteborg X X Halmstad Jönköping Kalmar Karlskrona Karlstad Kristianstad Linköping X Lund/Helsing- borg X X Malmö Skövde Sthlm, Ersta Sthlm, Röda korset

Sthlm, Sophiahemmet Sthlm, Vårdhög-

skolan X X Sundsvall Uddevalla Umeå X Uppsala

Vänersborg

Västerås

Växjö

Örebro X X Örnsköldsvik Östersund

X X XXXXX

X

XXXXXX XXXX XX

XXXXXX

Xl)

XX

XX XIX! XX

X XXXXXXXXXXX XXXXXX XXXXXXXXXXXXX

XXXXXXX

[) Utbildningen förlagd till Tandvårdshögskolan.

Tabell 3. Nuvarande utbildningsorganisation vid respektive vårdhögskola

Ledningsansvaret vid samtliga enheter åvilar i enlighet med högskole- förordningen rektor som i de flesta fall har en eller flera biträdande skol— ledare (studierektorer) till sin hjälp att leda verksamheten. Det finns dock enheter där rektor ensam utgör enhetens ledning. I stället för biträdande skolledare har vid några vårdhögskolor inrättats befattningar som biträ— dande rektor, enhetschefer, linjeledare eller utbildningsansvariga lärare beroende på hur verksamheten organiserats.

Vid flera av enheterna har en institutionsindelning i enlighet med den statliga högskolans mönster införts under ledning av prefekter. Prefekter- na kan i sin tur ha ett antal biträdande skolledare till sin hjälp vid ledning av institutionernas verksamheter. Institutionsindelningen är i flera fall uppbyggd kring nuvarande linjesystem. Som exempel på detta kan näm- nas beteckningar som institution för hälso- och sjukvård, institution för biomedicinsk laboratorievetenskap, institution för rehabilitering och insti- tution för social omsorg. Annan organisation som tillämpas är ämnesin-

stitutioner. Med anledning av att linjesystemet upphör fr.o.m. den 1 juli SOU 1993: 12 1993 pågår för närvarande en omstrukturering av institutionsindelningen. Kapitel 3

Utöver de reguljära utbildningarna erbjuder vårdhögskolorna ett varie- rat utbud av fristående kurser, påbyggnadsutbildningar, lokala linjer samt uppdragsutbildningar. Det är ofta genom detta utbud som högskolorna har möjligheter till profilering av sin verksamhet.

Värdhögskolornas inre organisation och antal lärarbefattningar varierar beroende på variationen i utbildningsvolym och utbildningsutbud. Störst antal heltidsbefattningar, 225, har Vårdhögskolan i Göteborg. Vårdhög- skolan i Örnsköldsvik med 9,0 befattningar är den enhet som har det läg- sta antalet anställda högskolelärare.

Riksdagen beslöt med anledning av SOU 1980:3 att särskilda tjänster som FoU-lärare, med doktorskompetens eller motsvarande, skulle inrättas inom den kommunala högskolan i syfte att stärka möjligheterna till forsk— ningsanknytning av utbildningarna, se vidare kapitel 3.2.4. Antalet FoU- lärare idag varierar. Flest antal anställda FoU—lärare/ högskolelektorer har Vårdhögskolan i Göteborg, med 25 befattningar medan Vårdhögskolan i Örnsköldsvik för närvarande inte har någon FoU-lärare/högskolelektor anställd. För att underlätta för högskolelärare att bedriva forskarutbild- ning har vid vissa enheter inrättats forskningsassistent/doktorandtjänster för de lärare som antagits till forskarutbildning.

Beträffande vårdhögskolornas arbete med forskningsanknytning hänvi— sas i övrigt till kapitel 3.3.3.

3.2. Vårdhögskolornas situation, en probleminventering

Vårdhögskolorna har sedan högskolereformens genomförande 1977 be- funnit sig i en intensiv implementeringsfas där stora satsningar gjorts vad gäller utveckling av utbildningarnas innehåll samt kompetensuppbyggnad inom lärarkåren. Olika modeller för samverkan med den statliga högsko- lan har utarbetats och etablerats för att bl.a. stärka möjligheterna till forskningsanknytning av utbildningarna. För närmare beskrivning av vårdhögskolornas forskningsanknytning hänvisas till kapitel 3.2.3.

Högskoleutredningens arbetsgrupp hade till uppgift att göra en invente- ring av de problem som kan räknas som specifika för denna del av hög- skolan. I februari 1990 överlämnade arbetsgruppen sin rapport — Vård- högskolornas situation — till utredningen. Nedan sammanfattas arbets- gruppens synpunkter samt redovisas de ställningstaganden som högsko- leutredningen gjort vad gäller vårdhögskolornas nuvarande och fortsatta verksamhet. Vissa delari framställningen har utvidgats och ytterligare in— formation inhämtats utifrån syftet med föreliggande utredning.

3.2.1. Aktuella problem

Under rubriken aktuella problem redovisas fem olika områden där värd- högskolorna skiljer sig från övriga högskolor i landet. Dessa problemom-

råden är vårdhögskolornas roll i samhället, jämlikhet i högskolefamiljen, SOU 1993: 12 samspelet mellan teori och praktik, undervisningsformerna samt lärarsta- Kapitel 3 bens kompetens.

Vårdhögskolornas roll i samhället

Vid en högskola skall enligt högskolelagen bedrivas utbildning, forskning och utvecklingsarbete. Genom högskolans arbete skall kunskaper och får- digheter förmedlas till omgivande samhälle.

Vårdhögskolornas möjligheter att bedriva forsknings- och utvecklings- arbete varierar beroende på hur respektive högskola betonat och priorite- rat denna verksamhet, vilka satsningar de olika landstingen gjort för att stödja detta arbete samt möjligheten till samverkan med statlig högskola.

Vårdhögskolorna har inte en naturlig koppling till de etablerade forsk- ningsorganisationerna vid högskolorna utan olika samverkansformer för att möjliggöra denna har utvecklats. Att vårdhögskolorna inte är knutna till forskningsorganisationer vid universiteten, med tillgång till den kritis- ka massa som där finns tillgänglig, innebär svårigheter för vårdhögsko- lorna att bygga upp forskning och forskarutbildning inom utbildningarnas karaktärsämnen och högskolornas verksamhetsområden. Denna fråga an- sågs av utredningen vara bland de viktigaste för vårdhögskolornas fram- tid och utveckling.

Genom bristande forskningsresurser och brist på forskarutbildad perso- nal kan inte vårdhögskolorna idag, i tillräckligt hög grad, medverka till den utveckling av hälso- och sjukvårds- och sociala omsorgsverksamhe- ten som, enligt Vård 77, var ett syfte med reformeringen av de medel- långa vårdutbildningarna.

Att vårdhögskolorna har varierande förutsättningar att bedriva forsk- nings- och utvecklingsarbete beror till stor del på att det finns skillnader i kunskapssyn och kompetens mellan såväl olika huvudmän som olika högskolor. Inom vissa landsting betonas vikten av att högskoleutbildning- en vid vårdhögskolan har sin tyngdpunkt mot en professionell yrkesut- bildning som i första hand tillfredsställer verksamhetens behov av utbil- dad arbetskraft. Detta innebär att högskolelagens föreskrifter om utbild- ning som vilar på vetenskaplig grund samt kravet att utbildningen skall ge allmän behörighet till forskarutbildning inte prioriteras och i vissa fall ifrågasätts. Detta faktum påtalas även i den utredning som på uppdrag av Landstingsförbundet genomförts av Ställdal Lindqvist, 1992.

Att det råder delade meningar om vårdhögskolornas kompetens och ut- vecklingspotential framtonar också i landstingens skilda sätt att organise- ra sin FoU-verksamhet inom hälso- och sjukvården. Majoriteten av lands- tingen har organiserat denna i FoU-enheter och forskningsavdelningar vilka knutits till landstingens centrala kanslier. Detta innebär att de är fri— stående i förhållande till vårdhögskolorna vilket i sin tur försvårar hög- skolornas möjligheter att driva kunskapsutvecklingen framåt såväl inom utbildningarnas ram som i den direkta vård- och omsorgsverksamheten. I utredningen föreslogs att landstingen bättre bör utnyttja kompetensen in-

om vårdhögskolorna avseende såväl utbildnings- som utvecklingsarbete. SOU 1993: 12 En möjlighet till detta är att vårdhögskolorna får en närmare koppling till Kapitel 3 respektive landstings forskningsorganisation.

Vårdhögskolornas kompetens skulle i högre grad kunna utnyttjas för uppdragsutbildningar samt för konsultmedverkan inom landstingens olika verksamheter. Detta skulle stärka samverkan mellan utbildning och verk- samhet samtidigt som kompetensen inom vårdhögskolorna på ett mer konkret och suategiskt sätt kunde komma vård- och omsorgsverksamhe- ten till godo.

En avgörande fråga i detta sammanhang är, oavsett huvudmannaskap, vilket synsätt och vilken målstrategi som skall styra kunskapsutveckling- en inom de medellånga vårdutbildningarna samt vilka uppgifter vårdhög- skolorna skall ha inom ramen för denna utveckling inom vård— och om- sorgsområdet.

Jämlikhet i högskolefamiljen

Enligt högskolereformen 1977 skall alla högskolor ha likvärdiga förut— sättningar. Annat huvudmannaskap och bristande resurser för forskning gör att vårdhögskolorna i detta sammanhang kommer i ett annat läge än motsvarande enheter inom den statliga högskolan. När det gäller forsk— ningsresurser kan motsvarande problem dock finnas även bland mindre och medelstora statliga högskolor men dessa har bl.a via styrelseformen lättare att utifrån ett högskoleperspektiv göra prioriteringar inom verk- samheten. Den ledningsorganisation som finns inom den kommunala högskolan medger inte samma möjligheter till självständiga ompriorite- ringar.

En av förutsättningarna för vårdhögskolornas fortsatta utvecklingsmöj- ligheter är att de har tillgång och tillträde till den etablerade forskningsor- ganisationen med forskarutbildning och fasta forskningsresurser. Mindre och medelstora statliga högskolor har i olika utsträckning motsvarande problem.

Förutom brist på forskningstradition saknas även tradition vad gäller internationalisering av utbildningarna. Internationaliseringsarbetet kan ha olika infallsvinklar där lärar—, student- och kunskapsutbyte är en viktig del. En genomgång av vårdhögskolornas genomförda och planerade verk- samheter visar dock att arbete med att åstadkomma ett internationellt ut- byte både pågår och förväntas få en allt större del i de olika enheternas verksamheter.

Studerandeinflytandet kan utövas på olika sätt, dels genom möjligheten till representation i beslutsfattande organ och dels via studentorganisatio- nerna. När det gäller beslutsfattande organ kan i dagens läge studerande inom landstingens högskolor enbart vara representerade i de olika hög- skolornas linjenämnder. Styrelserna för de olika enheterna är sammansat- ta av allmänföreträdare, dvs. politiker, vilket inte medger ett studerande- inflytande. Övriga organ inom vårdhögskolorna är enbart rådgivande till respektive beslutsfattare. Linjesystemet och därmed linjenämndsorgani-

sationen försvinner fr.o.m. den 1 juli 1993 vilket innebär att formerna för SOU 1993: 12 Studerandeinflytandet på något sätt måste förändras. Kapitel 3 Studerandeorganisationernas uppbyggnad inom vårdhögskolorna skil— jer sig från motsvarande verksamhet inom den statliga högskolan. Det finns idag ingen samlad studerandeorganisation som tillvaratar samtliga studerandes intressen. Lokala och centrala studerandeorganisationer är organiserade efter yrkesområden. De centrala studerandeorganisationema är i sin tur knutna till motsvarande fackliga organisationer. Spridningen av studenter över ett stort antal organisationer kan ha en negativ effekt på Studerandeinflytandet. Medlemskapet i de olika organisationerna byg- ger på en frivillig anslutning och det kårobligatorium som tills vidare fö- rekommer vid statlig högskola saknas.

Samspelet mellan teori och praktik

Vårdhögskoleutbildningarna och då framför allt sjuksköterskeutbildning- en, har genom den omorganisation av utbildningarna som skett under 1980-talet, haft en tendens att fjärma sig från det praktiska vårdarbetet. Detta gäller såväl utbildningarnas teoretiska innehåll som organisationen av den praktiska utbildningen. Stora satsningar har gjorts på utvecklingen av utbildningarnas teoretiska innehåll medan utvecklingen av den praktis- ka utbildningen inte haft samma prioritet. Den teoretiska utbildningen har tenderat att skärma sig från det praktiska vårdarbetets, och därmed prakti- kens, innehåll.

Sjuksköterskeutbildningen bedömdes av högskoleutredningens arbets— grupp ha sämre anknytning till det praktiska sjukvårdsarbetet än läkarut- bildningen trots att landstingen är huvudman för såväl sjuksköterskeut- bildning som vårdverksamhet. En orsak kan vara att sjuksköterskeutbild- ningen, till skillnad från läkarutbildningen, saknar kliniskt anknutna lära- re vilka svarar för den praktiska utbildningens genomförande. Den lärar- konstruktion som gäller vårdhögskoleutbildningarna förutsätter i stället att skolornas lärare ansvarar för såväl den teoretiska utbildningens ge- nomförande som för den praktiska eller kliniska undervisningen.

Nuvarande organisation av den praktiska utbildningen bygger på att personalen på praktikplatserna tagit över det direkta ansvaret för handled- ningen av studenterna. I många fall saknar personalen såväl utbildning för den handledande funktionen som tidsutrymme för denna uppgift. Vårdlärarens funktion i denna organisation blir mer av en konsultverk- sarnhet där utvärderingssamtal genomförs med såväl studeranden som handledare. Oftast ser inte läraren den studerandes insatser i det direkta vård- och omsorgsarbetet. Trots detta är det läraren som betygsätter den studerande efter den praktiska utbildningens genomförande. I Högsko- leutredningen påtalas vikten av att handledningen under den praktiska ut- bildningen förstärks och att handledararbetet får ta tillräckligt utrymme av arbetstiden för vårdpersonalen.

Genom denna uppdelning i ansvarsområden för den teoretiska och praktiska utbildningens genomförande har klyftan mellan den nya utbild-

ningen och det traditionella yrkesarbetet ökat. Ett visst spänningsförhål- SOU 1993: 12 lande mellan utbildning och verksamhet är i många fall en stimulans till Kapitel 3 och en förutsättning för utveckling men kan vid för stora differenser leda till en motsatt effekt.

Undervisningsformerna

Studier inom högskolan bygger traditionth på lärarledda självstudier, där studenten är den aktive kunskapsinhämtaren, som själv ansvarar för sin utbildning och läraren mer ses som en handledningsresurs.

Som tidigare redovisats lyftes de medellånga vårdutbildningarna, ge- nom högskolereformen, från en gymnasieorganisation in i högskolan. I samband med detta startade en intensiv debatt inom vårdhögskolorna om vilken pedagogik som skulle bedrivas för att bäst underlätta inlärningen och samtidigt svara upp till kravet på en högskolemiljö. Denna debatt är ännu inte avslutad och på flertalet vårdhögskolor bedrivs utvecklingsar- beten och försöksverksamheter vad gäller kursuppläggning, undervis- ningsformer i samt utvärderingar av utbildningarna. Högskoleutredning- ens arbetsgrupp ansåg att det fortfarande finns problem med uppbyggna- den av en högskolemiljö, i detta fall avseende enbart det pedagogiska in- nehållet och pekade i detta sammanhang på följande faktorer:

Av dagens lärarkår vid vårdhögskolorna har många ingen egen erfaren— het av högskolestudier. Detta medför svårigheter att identifiera sig med högskolekulturen samt utifrån denna planera och genomföra utbildningar- na. Som ett exempel på det sistnämnda kan nämnas kompetensen vid handledning av studerandes specialarbeten/fördjupningsarbeten. I detta sammanhang diskuterades dessutom svårigheterna med att utbildningar- nas karaktärsämnen inte är klart definierade utifrån relevant forskning. Detta förhållande påtalades redan i Vård 77:s betänkande. Problemet har med andra ord, trots stora ansträngningar, inte kunnat lösas under de 15 år som gått sedan högskolereformen. Ställda] Lindqvist, 1991, skriver:

Om kvaliteten i högskoleutbildningarna skall uppnå målen i hög- skolelagen måste lärarna utveckla förmåga att tillämpa veten- skapliga teorier och metoder. Detta är endast möjligt att uppnå om lärarna själva deltar i såväl undervisning, forskning som kli- niskt hälso- och sjukvårdsarbete. Under de senaste åren har vis- sa landsting satsat stora resurser på kompetensutveckling av vårdhögskolornas lärare. Många lärare har disputerat och ande-

len forskarutbildade lärare kommer att öka under de kommande åren.

Aktiv medverkan i forskning bidrar också till ökade internatio- nella kontakter. En annan viktig aspekt är att forskningsaktiva lärare förmodligen kan stimulera fler studenter till fortsatta stu- dier på forskarutbildningsnivå. Detta är en förutsättning för att vårdforskningen skall kunna utvecklas i Sverige. (a.a. s. 6)

Högskolan är både en produktionsmiljö och en intellektuell miljö. Det finns såväl inom vårdhögskolorna som bland avnämare skillnader i syn-

sätt beträffande var tyngdpunkten i högskoleutbildning och högskolemil- SOU 1993: 12 jö skall ligga. En avgörande fråga i detta sammanhang är huruvida tyngd- Kapitel 3 punkten skall läggas på en professionell yrkesutbildning som tillgodoser verksamhetens behov av utbildad personal eller om kraven på vetenskap- lighet, forskar— och forskarutbildningsmöjligheter skall få genomslags- kraft såväl beträffande utbildningarnas genomförande som i vårdhögsko- lans totala verksamhet. Av tradition har produktionstänkandet haft över- handen men behovet av uppbyggnad av en kreativ miljö med tillgång till en kritisk massa växer sig allt starkare bland såväl studenter, lärarperso- nal som avnämare. Ställdal Lindqvist, 1992, beskriver detta förhållande på följande sätt: Från vissa landstingsföreträdare framförs att tyngdpunkten i en högskoleutbildning bör utgöras av en professionell yrkesutbild- ning som kan tillgodose hälso- och sjukvårdens personalkrav me- dan kraven på vetenskaplighet och forskarkarriär kommer i and- ra hand eller t.o.m. ifrågasätts. Detta synsätt gagnar enligt min mening inte hälso- och sjukvårdens utveckling och inte heller en möjlig karriärutveckling av typiska kvinnoyrken som sjuksköter- skans. Att anpassa vårdutbildningarna till målen för högskolan utesluter inte att vårdutbildningarna självklart också skall an- passas till hälso- och sjukvårdens krav. Denna dubbla målangi- velse har även andra högskoleutbildningar som bedrivs med stat- ligt huvudmannaskap t.ex. de för läkare och logopeder. Även om dessa utbildningar har andra vetenskapliga traditioner så torde det ändå framstå som en helt given målsättning för utbildnings- huvudmannen att ge en yrkesutbildning med god vetenskaplig förankring. Ett mer odramatiskt förhållningssätt till kunskapsutveckling in- om de områden som hitintills omgärdats av gamla traditioner (t.ex. omvårdnad, arbetsterapi) skulle kunna leda till att dessa kunde få mogna och successivt kunna bygga upp forskning och forskarutbildning oavsett vem som är huvudman för utbildning- arna om en bättre balans i målen för de medellånga vårdutbild- ningarna kan uppnås inom landstingen. (a.a. s. 16)

I Landstingsförbundets studie Vårdforskare — villkor före och efter forskarutbildning (1992) redovisas att det i januari 1992 fanns 135 fors- karutbildade personer med grundutbildning från vårdhögskolor och av dessa var ett 30—tal licentiater. Vid samma tidpunkt fanns ca 250 perso- ner registrerade i forskarutbildning. Beträffande villkoren för de forskar- utbildade redovisas att:

Ca 30 % anser att de i hög grad har möjlighet att forska inom ramen för sin tjänst. 10 % anser att de inte alls har denna möj— lighet. Denna möjlighet uppfattas som större bland universitets- än landstingsanställda. Bland landstingsanställda anses denna möjlighet större av anställda utanför än på vårdhögskolorna. (a.a. s. 6)

Detta resultat kan tolkas som att den inre miljön inorn vårdhögskolorna inte heller till fullo tillvaratar den kompetens som de disputerade innehar.

De pedagogiska modeller som kommit att tillämpas har både fördelar SOU 1993: 12 och nackdelar: de avser att främja studenternas personlig utveckling, vil- Kapitel 3 ket är viktigt i vårdy/rkena, men kan samtidigt motverka aktiv inlärning. Karakteristiskt för högskolestudier är att de utgår från den ansvarstagande och kreative studenten som i en intellektuell miljö stimuleras till såväl kunskapsinhämtande- som personlig utveckling. Trots detta redovisas allt- för ofta från studenthåll att det inom vårdhögskolorna råder ett gymnasi- alt synsätt på den studerande vilket kan leda till en passivisering av loca— tiviteten. En genomgång av de redovisningar som lämnats i vårdhögsko- lornas anslagsframställningar inför de tre kommande budgetåren visar dock att ett intensivt utvecklingsarbete har bedrivits och bedrivs vad av- ser det pedagogiska förhållningssättet.

Lärarstabens kompetens

Den övervägande majoriteten av lärarna inom vårdhögskolorna innehar tjänster som lärare inom kommunal högskoleutbildning vilka motsvarar adjunkttjänster inom den statliga högskolan. Behörig att inneha sådan tjänst är den som genomgått praktisk—pedagogisk utbildning om 60 poäng dvs. vårdlärarutbildning. Vårdlärarutbildningen innebär att lärarna har en hög pedagogisk kompetens i jämförelse med motsvarande lärarkategori inom den statliga högskolan. När det gäller ämnesfördjupning och kom— petens råder däremot motsatt förhållande mellan den statliga högskolan och landstingens högskolor. Vårdlärarna har inte automatiskt djupare äm- nesutbildning än den som motsvarar den deras studenter skall ha.

För att öka möjligheten till forskningsanknytning av utbildningama har, i enlighet med lärarutredningen, tjänster som FoU-lärare inrättats. För att inneha tjänst som FoU-lärare krävs doktorsexamen eller motsva— rande kompetens. Trots en ökning av antalet forskarutbildade lärare be- räknar Landstingsförbundet att andelen enbart utgör 4 % av den totala lä- rarkåren. För att möjliggöra en högskolemiljö krävs att proportionerna mellan dessa grupper ändras till förmån för FoU—lärarna. Detta är dock ett arbete på sikt med tanke på ringa tillgång till forskarutbildade personer med adekvat utbildningsbakgmnd.

Vid vissa enheter har forskartjänster kunnat inrättas vilka formellt är knutna till universiteten men med den övervägande delen av tjänstgöring- en förlagd till vårdhögskolorna. Dessa tjänster har delvis och i vissa fall helt finansierats av respektive landsting. Detta har möjliggjort en närmare knytning mellan universitetens forskningsprogram och vårdhögskolorna.

Utöver ovanstående finns dessutom ett tiotal disputerade lärare anställ- da som högskolelärare.

3.2.2 Organisatoriska frågor SOU 1993: 12 Kapitel 3 Den av Högskoleutredningen tillsatta arbetsgruppen redovisade att flera av vårdhögskolornas problem kunde relateras till det landstingsägda hu-

vudmannaskapet.

Den statliga högskolan har särskilda styrelser utsedda med företrädare för allmänintressen, studerande och lärare vid högskolan. inom landsting- ens högskolor förekommer däremot politiska styrelser som utgörs av landstingens utbildningsnämnder, eller motsvarande, i enlighet med den kommunala demokratins regler för politisk styrning av landstingens verk- samheter.

De enskilda landstingen kan dock besluta att annat organ än utbild- ningsnämnd skall vara styrelse för vårdhögskolan. Vid Vårdhögskolan i Göteborg utgörs t.ex. ledningsorganisationen sedan januari 1992 av en di- rektion och ett rektorsämbete där rektor har direktansvar inför direktio- nen. Rektor är i detta fall tillika förvaltningschef.

l normala fall är förvaltningschefen föredragande i utbildningsnämn- derna. Detta innebär att rektor inte har något direkt inflytande över beslut gällande vårdhögskolornas verksamheter. Den styrelseform som gäller för vårdhögskolorna medger dessutom inte något studerande- eller lärar— inflytande.

Arbetsgruppen påtalade vikten av att vårdhögskolorna, oavsett huvud- mannaskap, får en tydligare ställning och identitet, såväl i politiska som budgetmässiga sammanhang. En möjlig åtgärd för att stärka vårdhögsko- lornas utvecklingsmöjligheter ansågs vara att separata högskolestyrelser, med ställning som egen nämnd, inrättas i enlighet med det statliga mönst- ret.

I övrigt hänvisas i denna fråga till kapitel 4.3.

3.2.3. Forskningsanknytning

Att forskningsanknytningen varit ett av vårdhögskolornas mest påtagliga problem sedan högskolereformen 1977 påtalades av Högskoleberedning- en. De fasta forskningsresursema är idag förlagda till universiteten vilket innebär att vårdhögskolorna inte har samma naturliga förutsättningar för forskningsanknytning som de institutioner där forskning och utbildning tillhör samma organisation och där dessa verksamheter ingår i lärarnas tjänstgöring.

Högskolereformen 1977 fick till följd att utbildningar med vitt skilda traditioner och förutsättningar, bl.a. avseende anknytning till forskning, kom att tillhöra högskolan.

Fr.o.m. den 1 juli 1977 inrättades en regionstyrelse inom respektive högskoleregion. En av de största uppgifterna var att verka för och under— lätta forskningsanknytningen för framför allt de utbildningar inom hög- skolan som tidigare saknat såväl tradition som förutsättningar för detta, till denna grupp hörde de medellånga vårdutbildningarna. Genom forsk- ningsanknytningsmedel kunde styrelsen stimulera till olika utvecklings-

projekt vid de olika högskoleenhetema vars syfte var att stärka möjlighe- SOU 1993: 12 terna till forskningsanknytning. Regionstyrelsemas verksamhet upphörde Kapitel 3 den 30 juni 1988 och arbetsuppgiften med fördelning av forskningsan- knytningsmedel som riksdagen avsatt för den nya högskolan 1976/77 överflyttades till UHÄ.

Vård 77 ansåg att en forskningsanknytning av den grundläggande hög- skoleutbildningen inom vårdområdet kan komma att påverka utvecklings- arbetet och härigenom direkt kunna inverka på vårdens innehåll och ar- betsformer.

Det gällde, enligt kommittén, inte i första hand att försöka utveckla nå- gon direkt motsvarighet till den traditionella forskarutbildningen utan i li— ka hög grad finna nya och för respektive utbildning lämpligt avpassade former för forskninganknytning. Som exempel på det senare nämndes förbättrade möjligheter till fortsatt högskoleutbildning samt att involvera den praktiska verksamheten i ett utvecklingsarbete.

Kommittén förutsatte att oavsett var de studerande genomgår sin ut- bildning skall de i sin grundläggande högskoleutbildning ges i stort sam- ma förutsättningar för fortsatt utbildning och för forsknings— och utveck- lingsarbete.

I de övergripande utbildningsmål for sektorn för utbildning för vårdyr- ken som kommittén föreslog och som sedan fastställdes av riksdagen uppmärksammas särskilt utbildningarnas anknytning till forskning.

Att lärarna inom utbildningen är rustade för uppgiften att anknyta ut- bildningarna till forskning ansågs av kommittén vara en av de viktigaste förutsättningarna. Lärarutbildningens mål, innehåll och arbetsformer be- hövde anpassas till bl.a. de krav som forskningsanknytningen av den grundläggande utbildningen skulle komma att ställas på lärarna. Dessut— om förutsattes att kompetensutvecklande åtgärder vidtogs för de lärare som saknade eller hade svag anknytning till forskningen.

På uppdrag av Medicinska forskningsrådet, MFR, har en kartläggning av omvårdnadsforskningen i Sverige genomförts av Rinell Hermansson. Studien har gällt främst forskningens omfattning, forskningsmiljöernas karaktär, rekryteringen till forskarutbildningen samt de behov av stöd som finns för omvårdnadsforskningens fortsatta utveckling.

Med omvårdnadsforskning avses i rapporten all forskning inom vård— och omsorgsområdet trots att det finns såväl akademiska som fackliga motsättningar kring denna definitionsfråga.

Före högskolereformen räknades inte en vårdutbildning som någon me- rit vid antagning till forskarutbildning. Omorganisationen av utbildning- arna samt UHÄzs beslut om att högskoleutbildning omfattande minst 80 poäng skulle ge allmän behörighet till forskarutbildning ändrade förut- sättningarna radikalt. För särskild behörighet krävdes 60 poäng i karak— tärsämnet vilket medförde att ”överbryggande” utbildning anordnades. Det fanns dock inga omvårdnadsinstitutioner att söka till för denna ut— bildning utan ytterligare kompletteringar behövdes för behörighet för an- tagning till befintliga institutioner.

Rinell Hermansson påpekar att det för forskningsområdet och forsk- ningens utveckling krävs att flera personer i form av forskargrupper arbe-

tar med samma problemområden och typer av problem. Detta innebär att SOU 1993: 12 en lditisk massa och viss stabilitet är nödvändig och sådana forsknings- Kapitel 3 miljöer behöver tillskapas.

Fram till 1992 hade enligt Landstingsförbundets undersökning över hundra personer med medellång vårdutbildning som grund disputerat. Till detta kommer omvårdnadsforskare med annan utbildningsbakgrund ex. läkare och samhällsvetare.

Forskningsmiljöema inom omvårdnadsforskningen, har enligt under- sökningen, utvecklats på i princip tre olika sätt (tre exempel på dessa samverkansformer redovisas mer ingående):

_Genom institutioner/enheter/centrumbildningar med den direk— ta uppgifien att forska och forskarutbilda inom ämnet omvård- nadsforskning. _Genom att etablerade ämnesinstitutioner inom medicinska och samhällsvetenskapliga fakulteter antagit forskarstuderande med inriktning mot omvårdnadsforskning. _Genom olika samarbetsformer mellan berörda organisationer, som t.ex. mellan institutioner vid statliga och kommunala hög— skolor. (a.a. s. 14)

Institutioner/centrumbildningar/enheter för omvårdnadsforskning, med fasta forskningsresurser och forskarutbildning i omvårdnadsforskning, finns idag enbart i Linköping, Stockholm, Umeå och Uppsala. Vid Nordi- ska hälsovårdhögskolan finns dessutom ett forskningsprogram i folkhäl- soforskning med en inriktning mot vårdvetenskap. Åmnesföreträdare har utsetts vilket innebär att omvårdnadsvetenskap fått status som forskarut- bildningsämne.

Enheterna är relativt små. Omvårdnadsämnet har dock kommit att be- traktas som ett forskningsämne, huvudsakligen inom medicinska och samhällsvetenskapliga fakulteter.

Som framkommer i rapporten sker omvårdnadsforskning till stor del vid institutioner som primärt inte är inriktade mot detta forskningsfält. Det har dock här byggts upp en kompetens inom detta forskningsområde och allt fler omvårdnadsintresserade forskare söker sig hit. Detta har på vissa håll lett till att särskilda enheter för omvårdnadsforskning bildats ex. Omvårdnadssektionen vid medicinska institutionen vid Karolinska in- stitutet. Doktoranderna vid dessa sektioner är antagna till forskarutbild— ning vid de institutioner som enheterna tillhör.

Olika samverkansmodeller förekommer mellan landstingens högskolor och universiteten (se bilaga 2). Genom ömsesidiga avtal har förutsätt— ningar för forskning och forskarutbildning för studerande från de kom- munala högskolorna skapats. I Kristianstads och Örebro läns landsting har extra professurer i omvårdnadsforskning inrättats i samverkan med universitetet inom respektive region. Dessa professurer är dock vid dags dato inte tillsatta pga. bristande rekryteringsunderlag.

Beträffande rekryteringen till forskarutbildning föreligger det skillna- der mellan de olika utbildningslinjema inom vårdhögskolorna. En orsak till detta kan vara att utbildningarna sins emellan skiljer sig åt vilket kan

innebära att det varit olika lätt för olika grupper att komma ifråga för SOU 1993: 12 forskarutbildning. Kapitel 3

Av de 89 personer med grundutbildning från vårdhögskolor som dispu- terade under perioden 1977—1990 var 53 sjuksköterskor/barnmorskor, 14 laboratorieassistenter, 18 sjukgymnaster och fyra arbetsterapeuter. Licen— tiatexamen avlades under samma period av 12 sjuksköterskor/barnmor- skor, sju laboratorieassistenter, fem sjukgymnaster och två arbetsterapeu— ter. I förhållande till antalet utbildade inom respektive grundutbildning innebär detta att flest studerande från sjukgymnastutbildningen gått vida— re i en akademisk karriär. Det finns inga disputerade med utbildning från hörselvårdslinjen, sociala omsorgslinjen eller tandhygienistlinjen. Det finns dock registrerade doktorander inom majoriteten av dagens utbild- ningslinjer (uppgifterna hämtade ur Landstingsförbundets rapport).

Landstingen är den allt överskuggande bidragsgivaren till omvårdnads- forskningen vid de olika konstellationerna som ovan redovisats. I vissa fall står landstinget för 100 % av den totala kostnaden. MFR har under perioden 1985/86—1990/91 bidragit med ca 7,5 miljoner kronor för fors- kartjänster, doktorandtjänster och projektanslag för omvårdnadsforsk— ningen.

För att möjliggöra fortsatt kunskapsuppbyggnad inom omvårdnads— forskningen behöver, enligt Rinell Hermansson, åtgärder vidtagas för att främja:

— forskningens och forskarutbildningens kvalitet —forskningsmiljöer med kritisk massa och kontinuitet —kompetensuppbyggnad inom området —pri0ritering av för omvårdnaden centrala forskningsområden — nätverksuppbyggandet mellan olika yrkes- och forskargrupper — forskningens förankring inom den omsorg och vård i samhäl- le och på sjukhus där vårdtagare och vårdgivare möts. (a.a. s. 78)

UHÄ fick 1986 regeringens uppdrag att undersöka möjligheterna till samverkan mellan statlig och kommunal högskola avseende forsknings- anknytning. UHÄ kunde konstatera att följande åtgärder borde vidtagas:

_Anslagen till studiefinansiering under forskarutbildningen be- höver utökas för att möta behovet av studiestöd för de nya grupperna av forskarstuderande. —Särskilda doktorandtjänster för forskarstuderande med medel- lång vårdutbildning bör inrättas under en övergångsperiod. —Landstingen bör utöka sitt stöd till forskarutbildningen för bl.a. lärare vid vårdhögskolorna. (a.a. s. 26)

För att stärka vårdhögskolornas möjligheter till en forskningsanknyt— ning har regeringen beslutat att, fr.o.m. budgetåret 1992/93, till de medi- cinska och samhällsvetenskapliga fakulteterna anvisa en rörlig resurs om 583 000 kr till respektive medicinsk och samhällsvetenskaplig fakultet på respektive universitetsort för lärare inom den kommunala högskolan. Medlen är främst avsedda att användas av disputerade lärare för egen forskning men kan i undantagsfall användas för forskarutbildning av lära— re. Vidare krävdes, enligt UHÄ, att landstingen som arbetsgivare och an-

svariga för kompetensutveckling skulle bidra med resurser. Det senare SOU 1993: 12 påpekas äveni 1990 års forskningspolitiska proposition. Kapitel 3 Vårdhögskolornas villkor för forskninganknytning i ett nationellt per- spektiv varierar, som tidigare nämnts, dels beroende på vårdhögskolornas lokalisering och dels på olika landstings engagemang och prioritering av detta område. Vårdhögskolor på eller i närheten av universitetsorter har av naturliga skäl andra förutsättningar för samverkan med den etablerade forskningsorganisationen än övriga vårdhögskolor. Det är dock viktigt att :*påpeka att vissa landsting gjort betydande insatser för att främja vårdhög- skolornas arbete: med forskningsanknytning medan andra visat ett mindre intresse. "Ett krav som den av Högskoleutredningen tillsatta arbetsgruppen ställer i sin rapport beträffande forskningsanknytning är att varje student i hög- skolan, oavsett utbildningens huvudmannaskap, redan under studietiden bör få information om den kortaste och effektivaste vägen fram till fors- karutbildning och forskning inom sitt kormnande yrkesområde. Detta för- utsätter att det finns en tydlig och fast struktur för samverkan med en forskningsorganisation.

3.2.4. Tjänsteorganisation

Tjänsteorganisatiönen, för vårdsektorn inom högskolan, var omedelbart efter högskolereformen 1977 samordnad med gymnasieskolan. Beträffan- de sjuksköterskeutbildningen bedrevs den vid tiden både inom gymnasie— skolans ram och som fristående sjuksköterskeskolor. Detta fick till följd att lärare anställda inom gymnasieskolan i vissa fall kom att samtidigt un- dervisa inom de båda skolformerna. Gemensamma föreskrifter vad gäller tjänstgöringsskyldighet m.m. förelåg. Riksdagens beslut om en ny studie- organisation för de medellånga vårdutbildningarna och omorganisationen och omstruktureringen av den kommunala högskolan föranledde att lärar- tjänstutredningen (SOU 198053) även granskade denna del av högskolan.

Inom den landstingsägda högskolan skall enligt 23 kap. & 4 i högskole- förordningen finnas två slags-tjänster som lärare, nämligen tjänst som lä— rare i- komrnunal högskoleutbildning och tjänst som lärare med särskild inriktning mot forskning och utveckling, vilka tillsätts av styrelsen för ut- bildningen. Denna tjänstekonstruktion bygger på lärartjänstutredningens förslag.

För att möjliggöra integrationen mellan teoretiska och kliniskt/prakti- ska moment i utbildningen föreslog utredningen att lärartjänster skulle in- rättas på underlag från båda dessa komponenter i utbildningen. Lärar- tjänsterna skulle—vara knutna till utbildningsorganisationen och inte till vårdorganisationen för att bäst kunna tillgodose utbildningsverksamhe— tens behov.

Nu gällande föreskrifter för dessa lärartjänster finns i högskoleförord- ningen, 23 kap.:

5 5. Behörig till en tjänst som lärare i kommunal högskoleutbild— ning "är den som

]. dels har gått igenom en allmän utbildningslinje eller motsva- SOU 1993: 12 rande grundläggande högskoleutbildning eller på annat sätt Kapitel 3 har förvärvat motsvarande kunskaper och erfarenheter, 2. dels har gått igenom praktisk-pedagogisk utbildning med den inriktning tjänsten avser, och 3. dels har de kunskaper och erfarenheter och den förmåga i öv- rigt som behövs för att jidlgöra tjänsten väl. (SFS 1983:98)

Undervisningsskyldigheten för lärare i kommunal högskola skiljer sig från motsvarande befattningar inom den statliga. Enligt avtal är undervis— ningsskyldigheten högst 880 timmar/år vilket motsvarar ett genomsnitt av 22 timmar/vecka dock maximalt 25 timmar/vecka. Den höga undervis- ningsskyldigheten gör det svårt att inom tjänstens ram bedriva eget forsk- nings- och utvecklingsarbete. Detta påtalar arbetsgruppen som ett pro- blem vad gäller möjligheter till den ämnesfördjupning och kompetensut- veckling som undervisning på högskolenivå förutsätter.

I enlighet med lärarutredningens förslag och riksdagens beslut omfattar nuvarande tjänsteorganisation även lärarkategori med särskild inriktning mot forskning och utvecklingsarbete, s.k. FoU-lärare vilka skall fungera som bas för forskningsanknytningen av utbildningen och forsknings— och utvecklingsarbete. Syftet är att stimulera övriga lärare till deltagande i forsknings- och utvecklingsarbete.

Inom utbildningsverksamheten innebär FoU-tjänsten ett särskilt ansvar för att kunskaper om forsknings- och utvecklingsarbete förs in i grundut- bildningen. Vidare skall möjligheter, för ett antal lärare, att bygga upp sin kompetens genom kvalificerad fort- och vidareutbildning och medverkan i forsknings— och utvecklingsprojekt skapas. FoU—tjänsten skall fungera som en resurs för information, stimulans och stöd åt forsknings- och ut- vecklingsprojekt som bedrivs av andra grupper såsom lärare och vårdper— sonal. FoU-tjänsterna är knutna till utbildningsorganisationen.

Följande föreskrifter finns i högskoleförordningens 23 kap. avseende behörighet för tjänst som FoU-lärare:

6 5 För behörighet till tjänst som lärare med särskild inriktning mot forsknings— och utvecklingsarbete krävs, utöver vad som föreskrivs i 5 5 I och 3, doktorsexamen eller motsvarande kompetens samt erforderlig pedagogisk skicklighet. (SFS ] 983 : 908)

Som angivits tidigare är förhållandet mellan lärare med och utan fors- karutbildning inom den kommunala högskolan helt annorlunda än inom högskolani övrigt. Detta förhållande påpekas i 1990 års forskningspoliti- ska proposition och regeringen understryker att andelen lärare med dok- torsexamen måste öka.

När det gäller att omvandla tjänsterna inom den kommunala högskolan till tjänster motsvarande dem i den statliga högskolan, har Landstingsför- bundet och de fackliga organisationerna i avtal kommit överens om att omvandla befattningar som FoU-lärare till högskolelektorsbefatmingar.

För närmare beskrivning av vårdlärarutbildningens innehåll, dimensio- nering och lokalisering hänvisas i övrigt till kapitel 3.5.

3.3. Nuvarande studieorganisation inom vårdhögskolorna

För närvarande bedrivs inom vårdhögskolorna grundläggande högsko— leutbildning inom sju allmänna linjer samt påbyggnadslinjer till dessa. Samtliga linjer tillhör sektorn för utbildning för vårdyrken. Utbildningar— na följer dels allmänna riktlinjerna för grundläggande högskoleutbildning angivna i högskolelagen (SFS 1977:218) och dels allmänna riktlinjer för sektorn för utbildning för vårdyrken, vilka godkändes vid 1979/80 års riksmöte. De senare utarbetades parallellt med nya förslag till hälso- och sjukvårdslag samt socialtjänstlag.

Utöver nedan redovisade påbyggnadslinjer finns ett antal lokala linjer, fristående kurser och påbyggnadsutbildningar, utgående från vård— och omsorgsverksamhetens behov.

3.3.1. Hälso- och sjukvårdslinjen samt påbyggnadslinjer

Enligt riksdagens beslut inrättades fr.o.m. 1982-07—01 en allmän utbild- ningslinje med benämningen hälso- och sjukvårdslinjen. Linjen har sex olika inriktningar; mot allmän hälso- och sjukvård, psykiatrisk vård, ope- rationssjukvård och ögonsjukvård omfattande vardera 80 poäng samt diagnostisk radiologi och onkologi omfattande vardera 90 poäng.

När det gäller behörigheten till linjen hade VÅRD 77—kommittén före— slagit en direkt anknytning mellan hälso- och sjukvårdslinjen och gymna- sieskolans vårdlinje bl.a. med utgångspunkt från tanken om återkomman— de utbildning. Utbildningsutskottet godkände detta förslag men förutsatte dessutom, ur reld'yteringshänseende, att studerande från andra inriktning- ar inom gymnasieskolan skulle ha möjlighet till tillträde till linjen. Med hänvisning till detta anordnades en ettårig vårdinriktad kompletterings- kurs inom gymnasieskolan vilken skulle ge en kompetens motsvarande vårdlinjen och därigenom behörighet till studier vid hälso- och sjukvårds- linjen. Efter genomgången kompletteringskurs kunde den studerande sö- ka anställning som sjukvårdsbiträde eller undersköterska/are inom sjuk- vården.

Hälso- och sjukvårdslinjens inriktning mot allmän hälso- och sjukvård, 80 poäng: Utbildningen syftar till att den studerande under utbildningens gång skaffar sig de kunskaper och färdigheter som erfordras för yrkes- funktionen som sjuksköterska inom allmän hälso- och sjukvård omfattan- de långtidssjukvård, medicinsk och kirurgisk sjukvård samt delar av pri- märvården såsom allmänläkarmottagning och sjukhemsverksamhet.

Hälso- och sjukvårdslinjens inriktning mot psykiatrisk värd, 80 poäng: Utbildningen syftar till att den studerande skaffar sig kunskaper och får- digheter för en yrkesfunktion som sjuksköterska inom psykiatrisk vård.

Hälso— och sjukvårdslinjens inriktning mot operationssjukvård, 80 poäng: Utbildningen syftar till att den studerande skaffar sig kunskaper och färdigheter för en yrkesfunktion som sjuksköterska dels vid allmän och specialiserad operationsenhet och dels vid mottagning av kirurgisk karaktär.

SOU 1993: 12 Kapitel 3

Hälso- och sjukvårdslinjens inriktning mot ögonsjukvård, 80 poäng: SOU 1993: 12 Denna utbildning syftar till att studerande skaffar sig kunskaper och fär- Kapitel 3 digheter för yrkesfunktion som sjuksköterska vid oftalmologisk mottag- ningsenhet, vårdavdelning, operationsavdelning samt inom annan oftal- mologisk verksamhet.

Hälso- och sjukvårdslinjens inriktning mot onkologi, 90 poäng: Utbild- ningen syftar till att den studerande skall skaffa sig kunskaper och färdig- heter för arbete som sjuksköterska inom onkologisk behandlingsenhet, onkologisk mottagning och isotopdiagnostisk avdelning. Behörigheten har sedan utbildningsplanen fastställts utvidgats till att även omfatta tjänstgöring som sjuksköterska vid onkologisk vårdavdelning.

Hälso- och sjukvårdslinjens inriktning mot diagnostisk radiologi, 90 poäng: Utbildningen syftar till att den studerande skaffar sig kunskaper och färdigheter för yrkesfunktion som sjuksköterska inom diagnostisk ra- diologi skall den studerande skaffa sig under utbildningens gång.

Efter med godkänt resultat genomgången utbildning utfärdas, efter an- sökan av den nyutexaminerade sjuksköterskan/aren, legitimation av soci- alstyrelsen.

Rekryteringunderlaget till linjen minskade successivt till slutet av 80- talet. Minskningen drabbade framför allt inriktningar med en stark spe- cialisering såsom psykiatri, operation, onkologi och diagnostisk radiologi. Enligt uppgift i Departementspromemorian 199l:81 för läsåret 1984/85 kunde inte ca 1 000 beviljade utbildningsplatser (ca 25 % av det totala antalet) utnyttjas. Detta fick också till följd att antalet budgeterade utbild— ningsplatser minskade. Efter läsåret 1986/87 har antalet sökande ökat och då främst till inriktningen mot allmän hälso- och sjukvård.

För att öka rekryteringen till hälso- och sjukvårdslinjen, främst inrikt- ningar med stark specialisering, startade våren 1986 försöksutbildning vid Vårdhögskolan i Lund, med vidgat tillträde till inriktningen mot on- kologi. Utbildningen omfattade 130 poäng med direktantagning för dem som saknade den särskilda behörigheten. Försöksverksamheten utvidga- des senare till att omfatta både inriktningen mot onkologi och diagnostisk radiologi vid Vårdhögskolan i Örebro. Till följd av de positiva erfarenhe- terna med ett ökat antal sökande utvidgades försöksverksamheten till att gälla linjens samtliga inrikmingar. Utbildning om 120/130 poäng ges nu vid i stort sett samtliga vårdhögskolor.

Vid Vårdhögskolan i Stockholm bedrivs sedan 1990, enligt beslut av regeringen, i nära samarbete med Karolinska institutet en försöksverk- samhet med sjuksköterskeutbildning med forskningsinriktning om 120 poäng, inriktning mot allmän hälso- och sjukvård. Utöver grundläggande utbildning till sjuksköterska skall utbildningen ge den särskilda behörig- het som krävs för tillträde till forskarutbildning vid medicinska fakulteten vid Karolinska institutet. För att uppnå den särskilda behörigheten till forskarutbildningen läses forskningsförberedande moment om 20 poäng parallth med ordinarie utbildningen. Försöksverksamheten skall pågå under tre år och sedan utvärderas.

I anslutning till den nuvarande hälso- och sjukvårdslinjen finns sju oli- ka påbyggnadslinjer vilka som särskild behörighet kräver genomgången

sjuksköterskeexamen. Samtliga påbyggnadslinjer tillhör sektorn för ut- SOU 1993: 12 bildning för vårdyrken. Kapitel 3

Påbyggnadslinjen i obstetrisk och gynekologisk vård, 50 poäng (barn— morskeutbildning): Utbildningen leder fram till barnmorskeexamen. Efter ansökan om legitimation hos Socialstyrelsen utfärdas legitimation som barnmorska.

I enlighet med prop. 1991/92:100 förlängs utbildningen fr.o.m. den 1 juli 1993 till 60 poäng med anledning av barnmorskans vidgade arbetsfält samt inom EG fastställda direktiv. Enligt direktiven är minirnikravet att utbildningen skall omfatta 18 månader och bygga på en sjuksköterskeut- bildning om tre år.

Påbyggnadslinjen Utbildning i anestesisjukvård och intensivvård, 40 poäng: Utbildning leder fram till examensbenämningen ”Högskoleexa- men i anestesisjukvård för sjuksköterskor”, eller ”Högskoleexamen i in- tensivvård för sjuksköterskor”.

Påbyggnadslinjen Utbildning i hälso- och sjukvård för barn och ung- dom, 40 poäng: Utbildningen leder fram till yrkesfunktionen som barn— sjuksköterska i barnhälsovård, skolhälsovård och barnsjukvård, inkl. barnhabilitering och barnpsykiatrisk vård.

Till utbildningen knyts examensbenämningen ”Högskoleexamen på på- byggnadslinjen Utbildning i hälso- och sjukvård för barn och ungdom”.

Påbyggnadslinjen Utbildning i öppen hälso- och sjukvård, 40 poäng: Utbildningen syftar till att utbilda distriktssköterskor i primärvård och skolhälsovård. Efter genomgången utbildning erhålles ”Högskoleexamen på påbyggnadslinjen Utbildning i öppen hälso- och sjukvår ”.

Påbyggnadslinjen Påbyggnadsutbildning i onkologisk omvårdnad 20 poäng: Utbildningen syftar till att den studerande skaffar sig fördjupade kunskaper och färdigheter i onkologisk omvårdnad alternativt nuklearme— dicinsk diagnostik och omvårdnad. Till utbildningsbeviset knyts exa- mensbenämningen ”Högskoleexamen på påbyggnadslinjen Utbildning i onkologisk omvårdnad” samt ett uttryck som anger vilken inriktning som den studerande genomgått.

Påbyggnadsutbildning i ortoptik, 20 poäng: Utbildningen syftar till att den studerande skaffar sig de kunskaper och färdigheter som erfordras för arbete som oroptist. Till utbildningsbeviset knyts examensbenämningen ”Ortoptistexamen”.

I enlighet med riksdagens beslut inrättas från och med den 1 juli 1993 en sjuksköterskeutbildning omfattande 120 poäng och samtidigt avveck- las hälso- och sjukvårdslinjen.

Den nya utbildningen skall inriktas mot allmän hälso- och sjukvård och breddas till sitt innehåll och därigenom ge en generalistutbildning. Hu- vudsyftet med den nya utbildningsorganisationen är att den skall ge en bred bas för verksamhet som sjuksköterska inom hälso- och sjukvård och samtidigt förbereda för fortsatta studier. Övriga inriktningar inom nuva— rande hälso- och sjukvårdslinje kommer att anordnas i form av påbygg- nadsutbildningar till den nya Sjuksköterskeutbildningen..

Utbildningen ingår i den nya examensordningen och leder fram till yr- kesexamen med benämningen sjuksköterskeexamen.

Ett syfte med omorganisationen är att bredda behörigheten till sjukskö— SOU 1993: 12 terskeutbildningen. För tillträde till kommande utbildning gäller dels all- Kapitel 3 män behörighet för högskolestudier och dels särskild behörighet vilken fastställs av respektive huvudman (prop. 1991/92:100 s. 121).

Fr.o.m. den 1 juli 1993, då linjesystemet upphör, kommer systemet med påbyggnadslinjer att upphöra. Enligt fattade beslut föresldivs från statsmakterna enbart att utbildning till barnmorska skall finnas, vilken även omfattas av den nya examensordningen. Övriga påbyggnadslinjer anordnas som påbyggnadsutbildningar inom ramen för lokala linjer och fristående kurser och organiseras som inriktningar mot olika verksam- hetsområden.

3.3.2. Hörselvårdslinjen

Enligt riksdagens beslut inrättades 1982-07-01 en allmän utbildningslinje med benämningen hörselvårdslinjen och omfattar 80 poäng. Utbildning- en finns inrättad på fyra platser i landet, Göteborg, Lund, Stockholm och Örebro.

Syftet med linjen är att den studerande skaffar sig de kunskaper och de färdigheter som erfordras för yrkesfunktion som hörselvårdsassistent in- om olika delar av samhällets hörselvård.

Till utbildningsbeviset knyts examensbenämningen ”Hörselvårdsassi- stentexamen”.

Påbyggnads-/fördjupningsutbildningar anordnas dessutom inom ramen för anslaget till lokala linjer och fristående kurser.

Genom den högskolereforrn som genomförs den 1 juli 1993 beslutar inte längre riksdag och regering om hur utbildningen för hörselvårdsassi- stenter skall anordnas. Detta beslutas av huvudmannen för utbildningen.

3.3.3. Laboratorieassistentlinjen samt påbyggnadslinjer

Enligt riksdagens beslut inrättades den 1 juli 1982 en allmän linje med benämningen medicinska servicelinjen. Linjebeteckningen ändrades fr.o.m. den 1 juli 1985 till laboratorieassistentlinjen. Linjen tillhör sektorn för vårdyrken och omfattar 90 poäng. Linjens karaktärsämne är biomedi- cinsk laboratorievetenskap med inriktning mot metodik.

Syftet med utbildningen är att studerande skall förvärva de kunskaper och färdigheter som fordras för att självständigt kunna arbeta som labora- torieassistent inom skilda slag av laboratorier i samhället. Utbildningen skall också stimulera den studerande till medverkan i en kontinuerlig kunskapsutveckling inom karaktärsämnet biomedicinsk laboratorieveten- skap och för fortsatta studier inom högskolan.

Utbildningen består av en basdel omfattande grundläggande laborato- tiemetodik om lägst 50 poäng och en specialiseringsdel om högst 40 poäng. Inom specialiseringsdelen finns inriktningar mot klinisk fysiologi,

klinisk kemi, mikrobiologi, biokemi och molekylärbiologi samt morfolo- SOU 1993: 12 gisk cellbiologi. Kapitel 3

Examensbenämningen ”Högskoleexamen på laboratorieassistentlinjen” med angivande av inriktning knyts till utbildningsbeviset.

Flera vårdhögskolor i landet planerar för en utökning av utbildningen till 120 poäng, inom laboratorieassistentlinjen bl.a. beroende på svårighe- ter med rekryteringen men också för att kunna ge en kvalitativt bättre ut- bildning utifrån avnämarnas krav. Vid Vårdhögskolan i Göteborg starta- des en försöksverkamhet om 120 poäng 1991 och i Stockholm hösten 1992 en utbildning omfattande 120 poäng i biomedicinsk laboratorieve- tenskap. Det änns också varianter där olika påbyggnadsutbildningar knu— tits till linjen exempelvis Vårdhögskolan i Karlskrona som erbjuder en ut- bildning om 10 poäng i datalogi.

I anslutning till laboratorieassistentlinjen änns ett antal påbyggnadslin- jer. Påbyggnadslinjen Utbildning i molekylärbiologi och bioteknik, 40 poäng, leder till en fördjupning i laboratorieassistentlinjens karaktärsäm- ne biomedicinsk laboratorievetenskap.

Linjen syftar till att studerande skaffar sig de fördjupade kunskaper som krävs för självständigt arbete inom det biokemiska, immunologiska och molekylärbiologiska arbetsfältet samt förbereda för fortsatta högsko- lestudier. Till utbildningsbeviset knyts examensbenämningen ”Högskole- examen i biomedicinsk laboratorievetenskap”.

Påbyggnadslinjen i klinisk cytologi, 24 poäng syftar till att den stude- rande skaffar sig de kunskaper och färdigheter som krävs för arbete som cytologassistent.

Till utbildningsbeviset knyts examensbenämningen ”Cytologassistent- examen”.

Påbyggnadslinjen i blodgruppsserologi, 6 poäng syftar till att den stu- derande skaffar sig de kunskaper och färdigheter som fordras för arbete som laboratorieassistent inom blodgruppsserologisk verksamhet, på blod— centraler samt inom transplantationsimmunologisk verksamhet. Efter ge- nomgången utbildning utfärdas utbildningsbevis.

Genom den högskolereform som genomförs den 1 juli 1993 beslutar inte riksdag och regering om hur utbildningen för laboratorieassistenter skall anordnas. Detta beslutas av huvudmannen för utbildningen.

Även beträffande laboratorieassistentlinjen upphör systemet med på- byggnadslinjer fr.o.m. den 1 juli 1993. Påbyggnadsutbildningar kan an- ordnas inom ramen för fristående kurser och lokala linjer.

3.3.4. Ortopedtekniska linjen

Från och med den 1 juli 1983 inrättades en allmän utbildningslinje med benämningen ortopedtekniska linjen omfattande 80/100 poäng.

Inom linjen änns två inriktningar, en mot yrkesfunktionen ortopedin- genjör och en mot yrkesfunktionen ortopedtekniker. UHÄ beslöt att in- riktning mot ortopedingenjör skall omfatta 120 poäng och inriktning mot

ortopedtekniker 60 poäng. Enligt utbildningsplanen skall utbildningarna planeras utifrån behovet av samordning mellan utbildningarna.

Utbildningen syftar till att de studerande skaffar sig de kunskaper och färdigheter som fordras för att som ortopedingenjör respektive ortoped— tekniker kunna tillgodose handikappades behov av ortopedtekniska hjälp- medel med anknytande behandling och habilitering/rehabilitering. Inrikt— ningen mot ortopedtekniker skall även ge de kunskaper och färdigheter som fordras för arbete som hjälpmedelstekniker. Studerandes förmåga att medverka i forskning och utvecklingsarbete skall utvecklas och studeran— de skall under utbildningen dessutom få kontakt med aktuell ortopedtek— nisk forskning.

Utbildningen som änns i Jönköping skall enligt kursplanen inriktas mot en gemensam nordisk arbetsmarknad avseende det ortopedtekniska området. Detta innebär att under utbildningens gång skall undervisningen belysa den ortopedtekniska verksamhetens innehåll och organisation in- om de nordiska länderna. Utbildningen har med andra ord hela Norden som upptagningsornråde.

Till utbildningsbeviset skall knytas examensbenämningen ”Högskole- examen på ortopedtekniska linjen” med angivande av vilken inriktning den studerande genomgått.

Utöver den grundläggande utbildningen ges en fördjupningskurs inom ortopedteknik, 30 poäng. Behörig att söka fördjupningskursen är den som genomgått ortopedteknisk utbildning med inriktning mot ortopedingen- jör.

Genom den högskolereform som genomförs den 1 juli 1993 beslutar inte längre riksdag och regering om hur utbildningen till ortopedingenjör och ortopedtekniker skall anordnas. Detta beslutas av huvudmannen för utbildningen.

3.3.5. Rehabiliteringslinjen samt påbyggnadslinjer

Rehabiliteringslinjen inrättades fr.o.m. den 1 juli 1983. Linjen omfattar 100 poäng. Inom linjen änns två inriktningar, en mot arbetsterapi och en mot sjukgymnastik.

Basdelen består dels av en baskurs om 10 poäng med ett för flertalet linjer inom sektorn för utbildning för vårdyrken gemensamt innehåll. Dels änns två alternativa kurser om 10 poäng, naturvetenskaplig kurs el— ler Vårdinriktad kurs beroende på den studerandes behörighetsbakgrund.

Fortsättningsdelen om 80 poäng har till ändamål att den studerande skall skaffa sig sådana kunskaper och färdigheter som fordras för själv- ständigt arbete inom verksamhetsområdet rehabilitering. Inriktningen mot arbetsterapi skall tillgodose utbildningsbehovet för individ- och miljöin— riktad verksamhet inom områdena personlig vård, boende fritid och arbe- te/skola. Inriktningen mot sjukgymnastik i sin tur skall tillgodose utbild- ningsbehovet för sjukgymnastisk verksamhet inom sluten sjukvård och öppen vård samt inom uppsökande och förebyggande vård.

Kapitel 3

Det övergripande syftet med linjen är att ge den studerande sådana all- SOU 1993: 12 männa och grundläggande kunskaper och färdigheter som erfordras för Kapitel 3 självständigt, kritiskt och utvecklande arbete som arbetsterapeut respekti— ve sjukgymnast.

Till utbildningsbevisen knyts examensbenämningarna ”Arbetsterapeut- examen” respektive ”Sjukgymnastexamen”.

För närvarande finns Rehabiliteringslinjens inriktning mot arbetsterapi på åtta orter i Sverige; Boden, Göteborg, Jönköping, Linköping, Lund, Umeå, Stockholm och Örebro.

Rehabiliteringslinjens inriktning mot sjukgymnastik änns idag på sju orter i landet; Boden, Göteborg, Linköping, Lund, Stockholm, Umeå och Uppsala.

I Lund och Stockholm har utbildningarna ett statligt huvudmannaskap medan övriga bedrivs av landsting .

Frågan om ett gemensamt huvudmannaskap för sjukgymnastutbild- ningen var föremål för en särskild utredning 1986 (U 19851F). Utredning- en föranledde inte något ändrat huvudmannaskap för de aktuella utbild- ningarna.

Påbyggnadslinjen Utbildning i arbetsterapi, 20 poäng inrättades 1986. Inom linjen finns fyra inriktningar, en mot primärvård, en mot läns- och regionsjukvård, en mot psykiatrisk vård och en mot rehabilitering. Ut- bildningen är organiserad så att det finns en gemensam del om 10 poäng och en del som avser var och en av de fyra inriktningarna. Till utbild- ningsbeviset knyts examensbeteckningen ”Högskoleexamen på påbygg- nadslinjen Utbildning i arbetsterapi” med angivande av vederbörande in- riktning.

Påbyggnadslinjen Utbildning i sjukgymnastik, 20 poäng inrättades 1986. Påbyggnadslinjen skall med utgångspunkt i målen för hälso- och sjukvården, omsorgsvården samt socialtjänsten bl.a. ge fördjupade kun— skaper för sjukgymnastisk verksamhet. Kunskapsutvecklingen när det gäller sjukgymnastikens begreppsbildning, teori och metod skall främjas samt stimulera de studerande till att medverka i en sådan utveckling. In— om linjen finns fyra inriktningar, en mot primärvård, en mot läns- och re- gionssjukvård, en mot psykiatrisk vård och en mot habilitering. Till ut- bildningsbeviset knyts examensbenämningen ”Högskoleexamen på på- byggnadslinjen Utbildning i sjukgymnastik” med angivande av vald in- riktning.

Riksdagen har beslutat att utbildningen till såväl arbetsterapeut som sjukgymnast skall förlängas från och med den 1 juli 1993 till 120 poäng. Samtidigt med detta avvecklas påbyggnadslinjerna i anslutning till reha- biliteringslinjen. De nya utbildningarna ingår i den nya examensordning— en och leder fram till yrkesexamen med benämningen arbetsterapeutexa- men respektive sjukgymnastexamen.

3.3.6 Sociala omsorgslinjen SOU 1993: 12 Kapitel 3 Från och med i juli 1982 inrättades en allmän utbildningslinje med be- nämningen sociala omsorgslinjen. Linjen tillhör sektorn för vårdyrken och omfattar 80/100 poäng. Inom linjen finns tre olika inriktningar, en mot äldre- och handikapp- omsorg (inriktning I), en mot psykiskt utvecklingsstörda och flerhandi- kappade (inriktning II) och en mot socialpedagogiskt behandlingsarbete (inriktning HI). Linjen är uppbyggd av en basdel om 20 poäng och av en inriktnings- specifrk fortsättningsdel omfattande 60 poäng för inriktning I och II och 80 poäng för inriktning 111. Syftet med linjen är att inom det sociala arbetsfältet tillgodose dels be— hovet av utbildning för föreståndar- och assistentfunktioner och dels för andra ledande tjänster inom äldre- och handikappomsorg, omsorg om psykiskt utvecklingsstörda och flerhandikappade samt socialpedagogiskt behandlingsarbete inom främst socialtjänstens hem för vård och boende samt inom öppenvård, kriminalvård och hem för särskild tillsyn. Utbildningen leder fram till ”Högskoleexamen på sociala omsorgslin- jen” till vilken angivande av inriktning skall knytas. Genom bl.a. svårigheter med att rekrytera studerande till linjens inrikt- ningar I och II bedrivs sedan läsåret 1987/88 en försöksverksamhet med sammanslagning av dessa till en variant omfattande 100 poäng. Dessut- om har vissa förändringar i tillträdesreglema gjorts. Utbildningen leder fram till en bredare yrkesfunktion inom social omsorg. Resultatet fran denna försöksverksamhet är positivt och antalet sökande har ökat. Utbildning inom social omsorg ingår i den nya examensordningen och leder fram till Social omsorgsexamen.

3.3.7. Tandhygienistlinjen

Från och med 1977—07-01 inrättades en allmän utbildningslinje benämnd tandhygienistlinjen. Linjen omfattade 40 poäng och ledde fram till en Tandhygienistexamen.

Utbildningens syfte var bl.a. att den studerande skulle inhämta sådana kunskaper och färdigheter som fordrades för yrkesverksamhet som tand- hygienist med tyngdpunkt på förebyggande insatser. Utbildningen skulle också ge den studerande en grund för fortsatt högskoleutbildning och för att på egen hand fördjupa sina kunskaper i karaktärsämnet och sina yrkes- kunskaper.

Till utbildningsbeviset knöts examensbenämningen ”Tandhygienist- examen”.

I enlighet med proposition 1990/911100 bilaga 9, beslöt riksdagen att fr.o.m. 1992-07-01 förlänga tandhygienistutbildningen till 80 poäng samt att utbildningen skall leda fram till legitimation.

Utbildningen syftar till att den studerande skall förvärva de kunskaper och färdigheter som fordras för självständigt arbete som tandhygienist.

Utbildningen skall dessutom bl.a. förbereda den studerande för forsk- SOU 1993: 12 nings- och utvecklingsarbete inom tandhygienistens karaktärsområde. Kapitel 3

Till utbildningsbeviset knyts examensbenämningen ”Tandhygienist- examen”.

3.4. Kostnader för den kliniska undervisningen

De medellånga vårdutbildningarnas innehåll omfattar en icke oansenlig del klinisk undervisning, i vissa utbildningar ca 50 % eller mer av utbild- ningstidens längd. Med klinisk undervisning menas den del av utbild- ningen som studenten, under handledning av skolans eller vård- och om- sorgsverksamhetens personal, befinner sig på annan plats än inom utbild- ningsenheten. Detta omfattar utbildningsplatser inom framför allt offent- lig regi.

Det finns till dags dato ingen kostnadsberäkning gjord utifrån de faktis- ka kostnader som den kliniska undervisningen medför. Samtliga beräk- ningar har gjorts utifrån en schabloniserad kostnad.

Huvudmannaskapsutredningen 1979 utgick i sina beräkningar från en schablonisering av framför allt antalet handledningstirnmar/vecka från verksamhetens personal, ökade driftskostnader såsom sjukvårdsenhetens personalkläder, telefon etc. Utredningen utgick från att vid ett eventuellt förstatligande skulle sjukvårdshuvudmännen svara för praktikplatssam- ordningen. Utifrån gjorda beräkningar uppskattades kostnaderna för den kliniska undervisningen till mellan 50 och 70 kr/stud/dag. Antalet dagar då studenterna befann sig på klinik avdelning eller motsvarande beräkna- des till 1,5 miljoner dagar/år vilket skulle medföra en kostnad orn 80—1 10 miljoner kr/år för den kliniska undervisningen.

Inom Stockholms läns landsting har ett förslag till finansiering av den forskning, det utvecklingsarbete samt den utbildning (FoUU) som bedrivs inom verksamheten utarbetats. Finansieringen har utarbetats inom ramen för ett nytt ekonomiskt styrsystem inom landstinget, den s.k. Stockholms- modellen.

Irapporten (Lindsten, 1991) påtalas

att mot bakgrund av att de olika komponenterna inom FoUU- verksamheten är så integrerade med varandra, och att verksam- heten som helhet är intimt sammanflätad med hälso- och sjukvår- den, uppstår stora svårigheter vad gäller att beräkna dels hur stora budgetmedel som bör avsättas, dels hur dessa medel skall fördelas på de ingående komponenterna respektive kliniker, sjuk- hus m.m. (a.a. s. 3)

Utbildningskostnaden för läkarstuderande under grundutbildning, inom ramen för LUA-avtalet anges till 204 000 kr per utbildningsplats. Denna summa utgör grunden för det statliga LUA-bidraget. Kostnaderna för en studerandevecka under den klinisk undervisningen beräknas till 1 720 kr.

Beträffande sjuksköterskor och laboratorieassistenter skattas i rappor- ten kostnaderna för den kliniska undervisningen till 2/3 av motsvarande kostnader för läkarstuderande under grundutbildning. Att kostnaderna be-

räknas blir lägre beror bl.a. på att handledningskostnadema förväntas va- SOU 1993: 12 ra lägre samt att de studerandes bidrag till verksamheten är högre. Antalet Kapitel 3 studerandeveckor med klinisk undervisning har för Stockholmsregionen beräknats till 45 600 varav följer att kostnaden för den kliniska undervis- ningen uppgår till ca 52 300 000 kr/år. Då sjukgymnastutbildningen i Stockholm har ett statligt huvudmannaskap och är förlagd till Karolinska institutet finns statliga LUA—medel för detta ändamål, motsvarande 18 000 kr per utbildningsplats.

Den kostnadskalkyl som redovisas i rapporten bygger på schablonise- rade beräkningar och redovisar inte de faktiska kostnaderna för den klini— ska undervisningen för någon studerandekategori.

En beräkning av kostnader för den kliniska undervisningen har på ut- redningens uppdrag tagits fram av sjukvårdsförvaltningen i Kristianstad. Underlag för beräkning av kostnaderna har inhämtats in från 80 praktik- arbetsplatser. Förvaltningens merkostnader uppskattas till ca 500 000 kr/ 300 studenter/år. Kostnadsberäkningen grundar sig på den tidsåtgång för planering innan studenten anländer till avdelningen eller motsvarande som uppstår. Beroende på antalet studenter på samma utbildningsnivå och praktikarbetsplats samt handledarens erfarenheter av handledning be- räknas tidsåtgången till mellan 5 och 10 timmar per planeringsperiod. Detta tidsbortfall måste i flertalet fall täckas med vikarier vilket medför ökade kostnader.

Den tidsåtgång som uppstår genom fortlöpande handledning, kun— skapsöverföring, kontakt med vårdlärare/skola samt utvärdering och be- dömning uppvägs, enligt förvaltningen, av de insatser som studenterna gör fr.a. mot slutet av sin tid på praktikarbetsplatsen. Man kommer alltså fram till en kostnad på endast 1 600 kr per utbildningsplats och år.

Jämtlands läns landsting har gjort beräkningar över kostnader för den kliniska undervisningen. Beräkningar har gjorts avseende kostnader för den praktikundervisning som ges av Vårdhögskolans lärare och dels kli- nikernas handledningskostnader.

För hälso- och sjukvårdslinjen beräknas utbildningskostnaden för den kliniska undervisningen utgöra 78 % av kostnaderna för utbildningen på linjen. Att den kliniska utbildningen upptar 78 % av kostnaderna uppges bero på en bibehållen utbildningstradition, ambitionsnivån för praktikun- dervisningen samt lärarnas tjänstgöringsavtal. För en grupp om 43 stude- rande beräknas kostnaden för högskolans praktikplatsundervisning till 42 012 272 kr.

När det gäller kostnader för praktikhandledning vilken ges av prak- tikplatsens egen personal anses det rimligt att väga dessa kostnader mot de intäkter som uppstår som en följd av den studerandes arbetsinsats. Värdet av de nya kunskaper som den studerande och Vårdhögskolans lä— rare tillför praktikstället betraktas i detta sammanhang samt att rekryte- ringen av personal underlättas. Den bedömning som görs är att kostnader och intäkter balanserar varandra.

Vårdhögskolan i Falun har tillsammans med representanter för olika verksamheter inom landstinget gjort en personalekonomisk kalkyl för handledning av Vårdhögskolans studerande under klinisk utbildning. Av

redovisningen framgår att förutsättningarna för handledning och förhål- SOU 1993: 12 landen i övrigt skiljer sig åt från praktikplats till praktikplats. Kalkylen Kapitel 3 speglar därför inte i alla stycken den verklighet som råder överallt. Det ursprungliga underlaget har dock förankrats på ett 10—tal praktikplatser och har bedömts som realistiskt.

Kalkylen förutsätter att en lärare från vårdhögskolan finns för handled- ning och uppföljning av studerandes utvecklingsprojekt, studie- och se— minarieuppgifter samt för pedagogiskt stöd för yrkeshandledaren. Tidsåt- gången är beräknad för en studerande som fyra dagar per vecka under sex veckor befinner sig på klinik eller motsvarande.

Kostnaden per studerande har beräknats till 5 020 kr vilket motsvarar 44 timmars handledning eller motsvarande från personalen. Kosmaden per timme utgår från en månadslön om 13 000 kr för handledaren och 16 000 kr för avdelningsföreståndaren. I dessa 44 timmar ingår plane- ring/introduktion, fortlöpande handledning, kontakter med Vårdhögsko— lans lärare, utvärdering/uppföljning/bedömning, information/fortbildning och handledarutbildning. Den största tiden åtgår till den fortlöpande handledningen vilken under perioden beräknas utgöra 36 timmar. Den studerandes insatser i vårdarbetet har beräknats till 12 timmar vilken re- ducerat den ursprrmgliga tidsåtgången från 54 till 44 timmar.

En jämförelse mellan de redovisade kostnaderna för den kliniska un- dervisningen (praktikplatsens kostnader) ger följande kostnadsbild beräk- nad på 90 års siffror:

Kostnad för klinisk undervisning (klinikens kostnader)

Stockholmsmodellen 25 150 kr/ÅP (90 års siffror) Kristianstadsmodellen 1 471 kr/ÅP (90 års siffror) Östersundsmodellen 0 kr/ÅP Falumodellen 18 360 kr/ÅP (90 års siffror)

3.5. Vårdlärarutbildning

För tjänst som lärare inom kommunal högskoleutbildning gäller de före- skrifter som i detta arbete tidigare redovisats i kapitel 3.2.4. Som gene- rellt krav på behörighet gäller genomgången vårdlärarutbildning motsva- rande föreskrifternas krav på praktisk-pedagogisk utbildning.

För närvarande finns det lärare inom organisationen som vid högskole- reformen 1977 fick en tjänst överförd från gymnasieskolan till högskolan och som saknar vårdlärarutbildning och därmed formell behörighet för anställning som lärare inom de landstingskommunala vårdhögskolorna. Vissa gymnasielektorer/adjunkter inom laboratorieassistentutbildningen saknar t.ex. formell behörighet även om de har en ämneskunskap som de ej kunnat erhålla via lärarutbildning.

Flertalet av lärarna har en grundutbildning som de erhållit före högsko- lereformen och saknar därmed egen högskoleutbildning.

I enlighet med 1976/77 års riksmöte beslutade regeringen att det fr.o.m. SOU 1993: 12 1977-07-01 skall finnas inrättad en allmän linje med benämningen vård- Kapitel 3 lärarlinjen omfattande 60 poäng. Linjen förbereder för verksamhet som lärare inom gymnasieskola, statlig och kommunal högskola, arbetsmark- nadsutbildning, kommunal vuxenutbildning och i övrigt inom den utbild- ningsverksamhet där linjens utbildningsärnnen förekommer.

Av dessa 60 poäng utgör 20 poäng ämnesutbildning och 40 poäng praktisk-pedagogisk utbildning. Enligt utbildningsplanen skall utbild- ningens innehåll relateras till läroplan för gymnasieskolan och andra pla— ner som är aktuella för de skolformer den studerande efter genomgången utbildning kan komma att tjänstgöra som lärare.

Behörig att antas till utbildningen är den som uppfyller ett av nedanstå- ende krav:

1. har svensk legitimation som sjuksköterska/sjukskötare och har vida- reutbildning (påbyggnadslinje) eller därmed jämförbara kunskaper samt har minst två års väl vitsordad tjänstgöring som sjuksköterska/ sjukskötare

2. har grundutbildning inom ett av följande yrkesområden: arbetstera- peut, fotvårdsspecialist, hörselvårdsassistent, laboratorieassistent, operationsassistent, radioterapiassistent, röntgenassistent, sjukgym— nast, tandhygienist, tandsköterska, ålderdomshemsföreståndare m.fl. och har minst två års väl vitsordad tjänstgöring inom yrket efter av- slutad utbildning. Beträffande fotvårdsspecialister och tandsköterskor gäller att de skall ha undergått särskild prövning avseende slutförd lärokurs i ämnet anato- mi och fysiologi samt mikrobiologi och hygien i årskurs 2 på vårdlinjens gren för hälso- och sjukvård samt åldringsvård.

Ämnesutbildningen skall inriktas mot de i utbildningen deltagande yr- kesgruppemas karaktärsämnen. Den praktiskt-pedagogiska utbildningen skall omfatta pedagogik, metodik och praktik. Utifrån utbildningsplanen har det ankommit på linjenämnderna att fastställa kursplaner som mer de- taljerat ger föreskrifter om utbildningarnas genomförande.

Vårdlärarutbildning bedrivs idag på sex orter i landet med sammanlagt 392 årsstudieplatser;

1. Universitetet i Göteborg, Institutionen för vårdlärarutbildning

2. Universitetet i Linköping, Vårdlärarlinjen

3. Universitetet i Lund, Lärarhögskolan i Malmö, Vårdlärarlinjen

4. Högskolan för lärarutbildning i Stockholm, Vårdlärarlinjen

5. Universitetet i Umeå, Institutionen för vårdlärarutbildning

6. Universitetet i Uppsala, Vårdlärarlinjen. Under utbildningen erhåller tills vidare lärarkandidaterna utbildnings- arvode omfattande 10 000 kr/mån/9 mån vilket ger en kostnad för staten om 40 miljoner kr/år. I årets budgetproposition föreslår regeringen att detta bidrag dras in. I utbildningsutskottets betänkande, l991/92:UbU20, Lärarutbildning m.m., tillstyrkte utskottet enhälligt förslaget om inrättandet av en ny ut- bildningslinje om 40 poäng (praktisk-pedagogisk utbildning) för gymna- sielärare (nuvarande gymnasielärarutbildningar avses upphöra fr.o.m.

budgetåret 1993/94). Till denna utbildning skall studerande som tidigare SOU 1993: 12 inhämtat de för läraryrket adekvata ämneskunskaperna kunna antas. Lin— Kapitel 3 jen förutsätts till övervägande del kunna anordnas gemensamt för alla ka- tegorier blivande lärare inom gymnasieskolan. Beträffande vårdlärarutbildningen som idag omfattar 60 poäng, varav 20 poäng utgörs av ämnesfördjupning, utgick utskottet från att det nya förslaget inte kommer att innebära en minskad ämnesfördjupning jämfört med motsvarande utbildning idag. Det nya förslaget till gymnasielärarut- bildning kommer för vårdlärarnas del, för tillträde till utbildningen, kräva minst 20 poäng ämnesfördjupning utöver den grundläggande ämnesteore- tiska högskoleutbildningen. Ämnesfördjupningen skall motsvara det krav som ställs inom nuvarande vårdlärarutbildning. Någon skillnad finns där- med inte mellan gymnasie- och högskolelärare.

4 Pågående utveckling

Vårdhögskolorna och universiteten representerar två helt olika traditioner vad gäller utbildning, forskning och kunskapssyn. Universiteten har en tradition av strävan efter frihet i såväl forskning som utbildning innebä— rande bl.a. en frihet i relation till uppdragsgivare och avnämare. Kunska- pen utvecklas i fri dialog och bygger på fri forskning — en akademisk kunskapstradition med internationell kontakt vad gäller såväl förmedling som utveckling av kunskapen.

Vårdhögskolornas verksamhet har framför allt styrts av avnämarnas (dvs. landstingens och kommunernas) behov av arbetskraft och kunskap. Avnämarna är även huvudmän för vårdhögskolorna.

Utbildning och forskning i högskolan kräver koncentration och profile- ring med en viss minsta lqitiska massa lärare och forskare för att kunna utveckla en god kvalitet för framtiden.

I flera av vårdhögskolornas anslagsframställningar redovisas långtgå- ende planer för utbyggd grundutbildning och förstärkt forskning. Flera högskolor efterlyser även fasta forskningsresurser med egen forskarut- bildning.

Hälso— och sjukvårdsområdet präglas av en omfattande utveckling så- väl högteknologiskt som omvårdnadsmässigt vilket får konsekvenser för utbildnings- och forskningsplanering. Universitet och högskolor intar en central roll i samhället när det gäller att att ta fram ny medicinsk metodik och teknologi samt för värderingen, undervisningen och spridningen av dessa.

Vid vårdhögskolorna bedrivs grundutbildning för vård- och viss om- sorgspersonal samt i mindre omfattning forskning. Forskningen bedrivs huvudsakligen vid landets universitet eller med anknytning till dessa.

Universiteten har ett huvudansvar för forskning och forskarutbildning. Genom denna skapas ny teoretisk och klinisk grundforskning samtidigt som nya forskare utbildas. De erhållna forskningsresultaten utnyttjas vid utvecldingen av nya metoder, nya teknologier och nya kunskaper vilka i sin tur bidrar till en effektivare och bättre vård. Universiteten är genom sin forskningsverksamhet ansvariga för metodikutveckling och värdering.

4.1. Struktur och verksamhetsinriktning

Det pågår för närvarande en genomgripande reformering av verksamhe- terna inom både stat och landsting med både kvantitativa och kvalitativa inslag. Myndigheter avvecklas, läggs samman eller minskas. Samtidigt sker en nyorientering i synsätt och inriktning av verksamheten mot ökad målstyrning, resultatorientering och decentralisering av beslutsfattande. De förändringar vi sett hittills är troligen endast början av en utveckling som kommer att pågå under en stor del av 90-talet.

Kapitel 4

Universitets- och högskoleämbetet lades ned som myndighet den 1 juli SOU 1993: 12 1992. Högskolorna ges nu ansvar för betydande uppgifter som tidigare Kapitel 4 handlagts på central nivå. Exempel på sådana uppgifter är:

* planering av utbildning och forskning * prövning och inrättande av professurer * samordning av utbildnings- och forskningsfrågor i landet * planering av utbildningarnas innehåll och studieorganisation * planering av nya utbildningar utifrån avnämarnas behov * dimensionering av utbildningar * antagning av studerande * urval- och behörighetsbestämmelser * ansvar för att kvaliteten upprätthålls * uppföljnings- och utvärderingsansvar * internationalisering. Högskolorna har ställt sig positiva till denna utveckling. För att möjli g- göra förnyelse och för att kunna tillvarata den frihet som den nya högsko— lelagen ger högskolorna krävs också ett reellt inflytande över planering och beslut inom berörda verksamheter. Det nya regelsystem som fr.o.m. den 1 juli 1993 gäller för den statliga högskolan möjliggör detta. I prakti- ken innebär det nya högskolesystemet att varje högskoleenhet blir att be- traktas i stor utsträckning som en ”fri högskola” med eget resultatansvar utifrån vissa grundläggande krav och tilldelade resursramar.

Denna utveckling medför att högskolornas kontaktytor redan nu måste breddas och utökas gentemot regering, myndigheter och andra samhälls— organ och högskolor både nationellt och internationellt. Högskolorna måste ha en viss basorganisation med kompetens och resurser av framför allt planerings-, utrednings- och driftkaraktär för att motsvara dessa nya och utökade krav. Vid ett EG-inträde kommer dessa krav att ytterligare skärpas. Reformer och förnyelse måste dessutom i huvudsak ske inom givna ekonomiska ramar. Målstyrning och decentraliserat beslutsfattande och ansvar ses som instrument för bättre och effektivare användning av knappa resurser inom den offentliga sektorn samtidigt som kvaliteten i verksamheten måste säkras.

Ett nytt sekretariat för kvalitetskontroll av högskolornas utbildning och forskning har nyligen bildats. En annan myndighet, Verket för Högskole- service, får serviceinriktade uppgifter gentemot universitet och högsko— lor. Denna nya myndighet finansieras delvis av staten, delvis av universi- tet och högskolor själva i den mån de vill utnyttja myndigheten.

Flera landsting inför nu eller planerar att införa nya ekonomiska styr— system i vården bl.a. för att komma till rätta med resursfördelningen i en allt knappare ekonomi. De nya systemen innebär i huvudsak en uppdel- ning i beställare- och producentroller för primärvårdens enheter och sjuk— husens kliniker. Budgeteringen blir befolkningsrelaterad och styrning av resurser resultatorienterad.

Högskolorna är inga myndigheter i vanlig mening och utbildning och forskning tillhör de få områden som kan förutses ges ökat stöd. Det hind- rar dock inte att ovan redovisade allmänna förändringar i stats- och kom- munalförvaltningarna också berör högskoleområdet. Det gäller t.ex. in-

riktningen inot målstyrning i stället för nuvarande detaljstyrning samt det ökade kravet på resultatredovisning och effektivt resursutnyttjande.

För vårdhögskolornas del kan införandet av ett marknadsorienterat sys— tem innebä'a en risk för att resurser för utbildning och forskning och FoU-arbete minskar därför att dessa är mindre påträngande i det korta perspektivet än akuta hälso- och sjukvårdsproblem. Medel måste därför avsättas för att möjliggöra klinisk utbildning och forskning inom ramen för hälso- och sjukvårdsorganisationen.

Idag går knappt 30 % av Sveriges gymnasister vidare till högre utbild- ning. Genomsnittet för OECD-området ligger på ca 40 %. Endast ca 12 % av dessa rekryteras till utbildningar som är tre år och längre, dvs. pro- gram med internationell akademisk standard. I detta perspektiv synes det viktigt att fler utbildningsprogram i högskolan görs treåriga. Både rege- ring och riksdag har också uppmärksammat Sveriges eftersläpning och åtgärder vidtas nu för att utöka antalet högskoleplatser samt höja och står— ka kvaliteten i högskoleutbildningarna. Samtliga högskoleutbildningar skall ocleå genom omstrukturering följa internationella krav.

I Utbildningsdepartementets diskussionspromemoria "Forskningens utmaningar — en strategi inför ZOOO-talet" påtalas behovet av att antalet forskarstuderande ökar inom teknik och naturvetenskap, eftersom dessa områden bedöms ha stor relevans för näringslivets långsiktiga utveckling. Regeringen menar att samarbetsprojekt mellan näringsliv, universitet el— ler högskolor bör kunna främja detta syfte. Som exempel härpå nämns:

* läkemedelskemi

* arbetsvetenskap * välfärd och omsorg * sjulvårdsadministration

* hälsoekonomi

* rehabilitering.

Flera av dessa områden kan vara relevanta för personer med medellång vårdutbildning.

4.2. Samverkan mellan högskolor

En fortsatt utveckling mot ytterligare samverkan mellan olika högskole- enheter måste ges prioritet för att Sveriges vårdhögskolor skall vara rus- tade att nöta laaven på högskolan mot år 2000.

I ansluning till Högskoleutredningen har en studie gjorts över omfatt- ningen at och formerna för samarbetet mellan vårdhögskolorna och de statliga lögskolorna (se bilaga 2). Av denna framgår att samarbetet har utvecklas kraftigt under de senaste fem åren. Mer än hälften av vårdhög- skolornahar någon form av samarbete med något universitet. De formella samarbetsavtal som har upprättats gäller i första hand samarbete med me— dicinsk frkultet, och i andra hand någon institution inom samhällsveten- skaplig frkultet. Samarbetet med de mindre och medelstora statlig hög— skolornahar varit mindre omfattande och oftast ej formaliserat.

SOU 1993: 12 Kapitel 4

Under de allra senaste åren rapporteras dock planer på en snabb ut- SOU 1993: 12 byggnad av detta samarbete, i en del fall genom sanrlokalisering i samma Kapitel 4 byggnader och i en del fall genom samordning i en gemensam högskole- organisation.

Syftet med en sådan formaliserad samverkan kan vara att utforma gemensamma övergripande mål tillämpa samma regelsystem för all högskoleutbildning stärka kvaliteten i grundutbildningen stärka och bredda kompetensen i lärarkåren stärka forskningsanknytningen utveckla ett antal forskningsprofilområden ge större förutsättningar att bedriva forskarutbildning på distans i samarbete med universitet samordna planering effektivisera resursutnyttjande avseende bibliotek, administration och lokaler * bredda basen för internationalisering * bidra till den regionala utvecklingen. Det finns olika organisationsmodeller för denna samverkan. På de fles- ta håll är idéerna utifrån de lokala förutsättningar som gäller för den en- skilda regionen varierande och ännu så länge på planeringsstadiet. Hu- vudmannaskapet kan komma att variera från ett samlat statligt huvud- mannaskap till fristående skolor. Nedan ges en kortfattad beslqivning av några sådana samverkansprojekt med sinsemellan olika karaktär.

***-***)f

**

* Avtal om vissa gemensamma forskartjänster

Inom flera landsting har avtal träffats om att vissa forskartjänster inrätta— de vid universitet skall förläggas till landstingens vårdhögskolor. Exem- pel härpå är en extra professur i omvårdnadsforskning i Lund förlagd till Vårdhögskolan i Kristianstad, en extra professur i omvårdnadsforskning i Uppsala förlagd till Vårdhögskolan i Örebro m.fl. Lund och Kristianstad samverkar också inom ramen för en gemensam enhet för vårdforskning där ett flertal andra forskare samverkar och viss överbryggande utbild- ning ges.

* Centrum för omvårdnadsvetenskap i Uppsala

Vid universitetet i Uppsala finns centrum för vårdvetenskap. Förutom ett antal forskartjänster ges stöd för forskningsanknytning och forskning med imiktning främst på samhällsvetenskap och medicin. Vid central finns en professur inrättad. Avtal har slutits med sex landsting som knu- tits till centrum för omvårdnadsforskning och som bidrar till dess finan- siering.

* Centrum för vårdvetenskap och för kompetensutveckling inom vård SOU 1993: 12 och omsorg i Stockholm Kapitel 4

Vid Karolinska institutet resp vid Stockholms universitet har centrum— bildningar inrättats i samverkan med Vårdhögskolan i Stockholm i syfte att stärka forskning och forskarutbildning för personer med medellång vårdutbildning. Verksamheterna leds av styrelser som är sammansatta av företrädare från landstinget och staten. De båda enheterna har f.n. omfat- tande budget som innefattar forskartjänster, rörliga forskningsmedel som fördelas i konkurrens efter vetenskapliga kriterier, seminarieverksamhet m.m.

* Institutionerna för omvårdnadsforskning i Umeå och i Linköping

Vid universitetet i Umeå och vid Hälsouniversitetet i Linköping finns landets enda institutioner i omvårdnadsforskning som båda företrädes av ordinarie professurer i omvårdnadsforskning. Båda innehavarna har sjuk- sköterskeutbildning som grundutbildning. I Umeå finns ett väl utvecklat samarbete med Vårdhögskolan. I Hälsouniversitet har den medicinska fa- kulteten och Vårdhögskolan integrerats i en samlad organisation inom universitetet i Linköping men med bibehållet huvudmannaskap av staten resp. landstinget.

* Nämnden för forskning och utveckling i Göteborg

Vid universitetet i Göteborg har en nämnd med ledamöter från Vårdhög- skolan, medicinska fakulteten och samhällvetenskapliga fakulteten bil- dats för att stärka forskning och forskarutbildning inom de ämnesområ- den som de medellånga vårdutbildningarna representerar. Nämnden för- delar Vissa forskningsmedel samt granskar studieplaner för forskarutbild- ning före registrering. Vid universitetet i Göteborg finns också landets enda professur i vårdpedagogik.

* Samverkan mellan vårdhögskolornai Skåne

Vårdhögskolorna i Malmö, Lund/Helsingborg och Kristianstad/Ängel- holm har inlett ett samarbete med sikte på en fullständig samordning och anslutning till universitetet i Lund och övrig statlig högskoleutbildning inom regionen dvs. Skåne. Projektet har hittills resulterat i ett gemensamt utbildningsprogram för de samverkande vårdhögskolorna.

Projektet innebär en strävan att samordna de statliga högskolorna i Sundsvall och Östersund med vårdhögskolorna i Östersund och Sunds— vall/Härnösand. Som ett första steg till ett samgående kommer de olika högskolorna att gå samman i en gemensam högskoleorganisation med en gemensam styrelse utan att resp. huvudmannaskap förändras.

4.3. Lednings- och styrformer

Svenska universitet och högskolor har i likhet med övriga europeiska uni- versitet en lång tradition av självstyre med kollektivt och kollegialt an- svar för verksamheten. Genom öppna och kritiska diskussioner forskare och lärare emellan prövas verksamhetens uppläggning och genomföran- de. På detta sätt vill man värna om den akademiska friheten samt utbild- ningens och forskningens kvalitet.

Enligt den nya högskolelagen är det styrelsen som skall ha inseende över universitetets eller högskolans angelägenheter och ansvara för att dess uppgifter fullgörs. Det föreskrivs vidare att det för ledningen av verksamheten närmast under styrelsen skall finnas en rektor vid varje universitet och högskola.

Till ledamöter i styrelsen skall utses personer med bakgrund i verksam- het av betydelse för universitets/högskolans utbildnings- eller forsknings— uppdrag. Rektor skall ingå i styrelsen. Normalt bör rektor också vara ord- förande i styrelsen men detta regleras ej i lagen. Däremot regleras i lagen att lärare och studerande har rätt att vara representerade i styrelsen.

I direktiven till Huvudmannaskapsutredningen anges att samtliga lös- ningar skall medge inflytande från studerande och lärare i styrning och ledning av vårdhögskolornas verksamhet samt att verksamheten bedrivs utifrån högskoleförordningens bestämmelse om statlig högskoleutbild- ning. För att uppnå detta krävs inom landstingen en ny modell för ledning och styrning av högskolans verksamhet. Nya styr- och ledningsformer måste då införas oavsett hur huvudmannaskapsfrågan löses.

En väsentligt ökad decentralisering av uppgifter och beslutsrätt från re- gering och centrala myndigheter till den enskilda högskolan kräver för- ändringar inom vårdhögskolorna avseende fördelning av uppgifter och resurser samt det administrativa stödet till verksamheten.

En sådan översyn måste ske med utgångspunkt i de målsättningar som gäller för högskolans verksamhet för framtiden samt från den kraftigt av- reglerade styrningen från statsmakterna som införs fr.o.m. den 1 juli 1993.

Målsättningen måste vara — oavsett hur huvudmannaskapet blir — att skapa ökade förutsättningar att optimalt klara av den nya lokala hand- lingsfriheten för beslut om hur utbildnings— eller forskningsverksamheten skall genomföras.

SOU 1993: 12 Kapitel 4

Nuvarande styrformerför landstingens högskolor

Landstingens högskolor har inte någon motsvarighet till de statliga hög- skolestyrelsema. Även om vissa landsting har genomfört försöksverk- samheter med egna högskolestyrelser är sammansättningen av dessa olik de statliga genom att de fortfarande i huvudsak har en politisk samman- sättning och saknar studeranderepresentation.

Styrelsen för den landstingskommunala högskolan är i normalfallet ut- bildningsnämnden. Denna är sammansatt av politiker och har flera upp- gifter även utanför högskolan såsom gymnasieskola, jord- och trädgårds— utbildningar samt kulturfrågor.

En annan fundamental skillnad mot den statliga högskolan är rektors ställning i organisationen. Rektorn för en vårdhögskola ingår inte i styrel- sen och är oftast underställd en utbildningschef/förvaltningschef. Detta har medfört att ett stort antal rektorer formellt aldrig möter sin styrelse för överläggningar om för högskolan viktiga beslut.

Detta har givit en otydlig ledningsorganisation och lett till osäkerhet om vem som skall besluta i frågor rörande verksamheten. I flera landsting har rektor dock närvarorätt vid utbildningsnämndens sammanträden.

De statliga universitetens och högskolornas ledning

I departementspromemorian ”Fria Universitet och Högskolor” (Ds 1992:1) diskuteras olika ledningsfilosofier för universitet och högskolor. Med den ökade frihet och ansvar som kommer att gälla för högskolornas verksamhet i framtiden påpekas att styrelsernas uppgifter blir allt viktiga- re. Stora krav kommer att ställas på samtliga styrelseledamöter. De har att utifrån sin kompetens och erfarenhet verka i högskolans intresse. De skall således inte företräda särintressen vare sig utanför eller inom högskolan. Såväl lärare som studerande skall vara representerade.

Enligt förslaget skall rektor vara chef och främste företrädare för hög- skolan. Eftersom rektor skall ha ställning som chef för den myndighet, som ett universitet eller högskola är från förvaltningsrättslig synpunkt, bör denne utses av regeringen efter förslag av styrelsen. Dessa riktlinjer har under hösten 1992 följts upp i regeringens proposition 1992/93:l ”Universitet och Högskolor”. Riksdagen beslöt enligt förslagen i januari 1993.

Med en sådan ordning som beskrivs i propositionen försvinner termen rektorsämbete i den statliga högskolan som idag består av rektor och en förvaltningschef. Det är givet att ett lärosäte kring rektor kan behöva en kvalificerad administrativ ledning men dess sammansättning kommer in- te riksdagen och regeringen att reglera i författning. Detta innebär enty- digt att det är rektor som är chef för högskolan.

SOU 1993: 12 Kapitel 4

4.4 Konsekvenser av ny examensordning — utbildningsfrågor i ett nytt system

Grundläggande högskoleutbildning kommer fr.o.m. 1993/94 att bedrivas i form av kurser. Det nuvarande linjesystemet avvecklas därmed. Hur or- ganisationen av den grundläggande utbildningen skall utformas får beslu- tas av Varje enskild högskola eller universitet. Detta kommer sannolikt att leda till såväl skillnader mellan universitet och högskolor som variationer mellan olika utbildningsområden vad gäller studiernas uppläggning. Ut- bildningsutbudet kan spänna från individuella studieprogram, bestående av fritt valda kurser med olika grad av fördjupning, till rekommenderade studiegångar och till fasta utbildningsprogram.

I samband med att den centrala regleringen i form av ett nationellt lin- jesystem avvecklas måste varje högskola besluta om hur organisation och planering av utbildningsverksamheten skall se ut och genomföras. De nu- varande linjenämnderna skall vara avvecklade den 1 juli 1993. Det är dock troligt att även om kraven på förnyelse är stora så kommer de me- dellånga vårdutbildningarna till största delen att genomföras i form av re- lativt fasta utbildningsprogram, bl.a därför att de leder fram till yrkesexa- mina, flera med legitimation för bestämda yrken.

Prövning av rätten att utfärda examen enligt den nya examensordning- en kommer att göras av regeringen efter förslag av det nyligen inrättade nationella utvärderingssekreteriatet. Examinationsrätten kommer således inte att vara en gång för alla given. Villkoret för högskolor och universi- tet att få behålla eller tilldelas den rätten skall vara att vederbörande er— bjuder utbildningar som uppfyller de kvalitativa fordringarna.

Inom den grundläggande högskoleutbildningen finns fr.o.m. den 1 juli 1993 fyra generella examina:

* Magisterexamen efter studier om minst 160 poäng * Kandidatexamen efter studier om minst 120 poäng * Högskoleexamen efter studier om minst 80 poäng * Yrkesexamen efter varierande studietider. För magister- och kandidatexamen gäller också krav på ämnesfördjup- ning omfattande minst 80 respektive 60 poäng i ett ämne.

I den nya gymnasieskolan kommer alla nationella program att vara tre- åriga. Varje sådant program ger i framtiden allmän behörighet till hög- skoleutbildning.

Utöver allmän behörighet kan särskild behörighet krävas för olika kur- ser och utbildningsprogram. Denna skall beslutas av universiteten och högskolorna själva. Ett sådant system bör kunna ge de bästa möjligheter— na för varje högskola att ange och hävda sina särskilda kvalitetskrav.

Forskarutbildningen bygger på att doktoranderna har såväl djup som bredd i sin grundläggande utbildning. För att kunna garantera en hög kva— litet inorn forskarutbildningen har riksdagen beslutat att den allmänna be- hörigheten för forskarutbildning höjs från 80 poäng till 120 poäng fr.o.m. den 1 juli 1993. De särskilda behörighetskraven skall även i fortsättning- en fastställas av respektive fakultetsnämnd. Beslutet om en höjning av de

SOU 1993: 12 Kapitel 4

allmänna behörighetskraven till forskarutbildning påverkar ett flertal ut— bildningar inom vårdhögskolorna.

Regeringen har tidigare angivit att antalet doktorsexamina bör fördubb- las fram till år 2000. Detta mål kräver avsevärda insatser, inte minst eko- nomiska, bl.a. för att underlätta doktorandernas studiemöjligheter och för att förstärka handledningen.

Efter minst två års forskarutbildning finns möjlighet att avlägga licen- tiatexamen.

I de fördjupade ämnesstudierna skall ingå ett självständigt arbete om minst 10 poäng för kandidatexamen och ett om minst 20 poäng eller två om vardera minst 10 poäng för magisterexamen. Den ämnesmässiga bredden regleras inte centralt utöver att den skall omfatta minst två äm- nen.

Regeringen anger i sin proposition (1992/93:1) riktlinjer för vilka hög- skolor som får utfärda dessa generella examina nämligen:

* Magisterexamen får utfärdas av universitet och högskolor med fast forskningsorganisation, dvs. i ämnen de har forskarutbildning. Ma- gisterexamen skall också enligt förslag i Ds 1992:127 Magisterexa- men vid vissa högskolor få utöver vid de högskolor som har fast forskningsorganisation ges i vissa ämnen vid Högskolan i Karlstad, den sammanslagna högskolan i Sundsvall/Härnösand och Östersund samt vid högskolorna i Växjö och Örebro. * Kandidatexamen får utfärdas av samtliga universitet och statliga högskolor. * Högskoleexamen får utfärdas av samtliga högskoleenheter samt in- om de kommunala vårdutbildningarna. Flera av de kommunala vårdhögskolorna har framfört starka önskemål om att också få utfärda kandidatexamen. Detta kan komma att beviljas ef- ter särskild prövning om de uppfyller de krav som regeringen ställer på ämnesmässig djup och bredd samt lärarkompetens.

4.5. Internationella frågor

Sverige har till skillnad från många andra länder ett högskolesystem som även omfattar yrkesutbildningar. Högskoleutbildning skall bygga på en integrering mellan grundutbildning, forskning och forskarutbildning samt utvecklingsarbete.

Flera länder i Europa har genomfört eller planerar att genomföra för- ändringar inom högskolan. Som exempel kan nämnas att under 1992 om- vandlades de olika ”polytechnics” i Storbritannien till universitet. Vid dessa universitet utbildas bl.a. laboratorieassistenter och sjuksköterskor. Även ”College of Higher Education” har möjlighet att bli universitet. För att få kallas universitet måste ett college ha fått rätten att utfärda examina (inklusive ”research degrees”), ha minst fyra tusen heltidsstudenter varav minst tre tusen på ”degree level courses”.

I Danmark genomförs nu en reform av den högre utbildningen. Huvud- linjer i reformen är bl.a. avreglering, decentralisering och kvalitetssäk-

SOU 1993: 12 Kapitel 4

ring. Som ett led i kvalitetssäloingen kommer inträdeskraven i vissa fall SOU 1993: 12 att skärpas. För att få studera vidare måste en student klara ett prov efter Kapitel 4 det första året. Examensordningen innehåller tre steg; en ”Bachelor”s degree” efter tre år, en ”Masters degree” efter ytterligare två år och en Ph.D. efter tre års doktorandstudier över masters—nivån.

I Norge och på Island har de medellånga vårdutbildningarna nyligen inordnats i universiteten. I Norge har antalet högskoleenheter i samband härmed lqaftigt reducerats.

Kännetecknande för den svenska högskolan är, enligt gällande högsko- leförordning, en internationalisering av verksamheten. Detta kan bl.a. omfatta internationellt studerande- och lärarutbyte, gemensamma utbild- nings- och utvecklingsprogram samt kunskapsutbyte på såväl grundut- bildnings-, forsknings- som forskarnivå. Av de anslagsframställningar som vårdhögskolorna lämnat för perioden 1993—96 framgår att ett inten- sivt arbete pågått och pågår för att framför allt bygga upp eller ansluta sig till olika utbytesprogram för studenter och lärare och att skapa nätverk för integration och kunskapsutveckling.

För utredningen aktuella utbildningar gäller att inom Europeiska ge- menskapen, EG, och andra delar av världen tillträdesregler, utbildningar- nas längd och examinationsnivåer varierar. Detta får konsekvenser för bl.a. utbytesprogrammen, ekvivalering av examina och acceptans vid an- sökan om arbete utomlands. En ökad internationell och framför allt Euro- peisk integrering förutsätter ett samarbete högskolor emellan vad gäller utbildningsplanering och kvalitetssäkring. I Högskoleutredningen före- slås ett system med internationella examinatorer för att möjliggöra en in- ternationell jämförelse av de olika högskoleutbildningarnas innehåll, kva- litet och examensnivå.

Inom EG finns direktiv avseende vissa minimikrav för sjuksköterskeut- bildning och barnmorskeutbildning. Sjuksköterskeutbildningen skall byg— ga på en 10—årig allmän skolutbildning eller motsvarande, omfatta minst tre år och inriktas mot tjänstgöring inom allmän hälso- och sjukvård. De- lar av innehållet i och förhållandet mellan teori och praktik regleras. För barnmorskeutbildningen finns minimikrav fastställda vad gäller tillträ- deskrav, utbildningens längd och innehåll.

De av riksdagen beslutade förlängningarna av sjuksköterske— och barn- morskeutbildningen uppfyller EG—direktivens krav avseende utbildning- arnas längd. Högskolorna har att i planeringen av utbildningarnas inne- håll ta hänsyn till direktivens krav. För övriga medellånga vårdutbild- ningar finns inte några fastställda direktiv.

För de karaktärsämnen som de medellånga vårdutbildningarna repre— senterar finns i flera länder för de studerande möjligheter till fördjup- ningsutbildningar motsvarande Master-nivå samt forskarutbildning. En motsvarande systematisk organisation för dessa examensnivåer finns för närvarande inte i Sverige. Vid några av vårdhögskolorna planeras och ge- nomförs fördjupningsutbildningar, inom olika karaktärsämnen, tillsam- mans med universitet eller motsvarande framför allt i USA och England.

Den nya högskolelagen ger möjlighet för högskolorna att lokalt besluta att bygga upp fördjupningsutbildningar motsvarande internationella krav.

Internationellt kunskapsutbyte på forskningsnivå är under utveckling SOU 1993: 12 vid vårdhögskolorna och kan förväntas öka i och med att antalet forskar- utbildade lärare stiger.

4.6. Utvecklingstendenser inom hälso- och sjukvård samt social omsorgsverksamhet

4.6.1. Hälso- och sjukvård

I Sverige, liksom många länder i Europa och andra delar av världen, ge- nomförs för närvarande en översyn av hälso- och sjukvårdens fmansie— ring, innehåll, omfattning och organisation. Syftet är bland annat att för- bättra befolkingens hälsotillstånd, öka effektiviteten samt öka tillfreds- ställelsen hos de vårdsökande.

Landstingsförbundet sammanfattar några av dagens kännetecken inom den svenska hälso- och sjukvården på följande sätt:

* brist på incitament som skulle kunna leda till bättre integration mel- lan hälso- och sjukvård, social omsorg och försäkringskassa. Inom hälso- och sjukvården kan dessutom på kontinuiteten mellan akut- och primärvård öka, * primärvården uppfyller ännu inte de krav på service och kontinuitet vilken skulle leda till att merparten av vårdsökarna skulle föredra primärvården innan de vänder sig till eventuell sjukhusansluten vård, * inom vissa geografiska områden är det svårt med rekryteringen av distriktsläkare, * variationer förekommer i utnyttjandet av hälso- och sjukvården vil- ket inte enbart kan förklaras med skillnader i hälsoproblem, * vårdköer finns fortfarande till vissa typer av kirurgiska ingrepp. Kö- tiderna har dock förkortats, * vårdtagare/sökare har fått starkt utökad men ännu inte tillräcklig valfrihet, * hälso- och sjukvårdens produktivitet och effektivitet behöver öka. För att förbättra den svenska hälso- och sjukvården, såväl i ett kvalita- tivt som kvantitativt perspektiv, pågår för närvarande stora förändringsar- beten inom olika verksamhetsområden.

Primärvården utgör basen i hälso- och sjukvården och kännetecknas av lättillgänglighet, närhet, kontinuitet, helhetssyn och kvalitet. En väl fun- gerande primärvård förväntas, enligt Landstingsförbundet, avlasta den slutna vården och därmed öka sjukvårdens totala produktivitet.

För att alla innevånare skall få egen läkare förutsätts att ett betydande antal läkare inom länssjukvården går över till anställning inom primärvår- den.

Insatserna i samhället för att förebygga ohälsa är viktiga och kommer att öka av såväl humanitära som samhällsekonomiska skål. De humanitä- ra aspekterna är att öka förutsättningarna för människors välfärd och väl- befinnande. De samhällsekonomiska aspekterna innebär att de förebyg-

Kapitel 4

gande insatserna torde leda till att den ökande efterfrågan på tjänster in- om vårdsektorn minskar. I det förebyggande arbetet har läkare och di- striktssköterskor inom primärvården en viktig roll. Särskilt insatser som riktar sig mot att minska ojämlikheten i hälsa mellan olika socialgrupper kommer att prioriteras.

Habilitering, rehabilitering samt hjälpmedelsförsörjning till handikap- pade kommer att utvecklas, förstärkas och byggas ut så att den får en bättre geografisk spridning än idag. Samhället har gjort stora satsningar beträffande den yrkesinriktade rehabiliteringen. Flertalet av personer som behöver yrkesinriktad rehabilitering måste idag passera hälso- och sjuk- vården och ofta ta del av rehabiliteringen där. Risk finns därmed att reha- biliteringen inom den slutna vården blir en flaskhals som förhindrar och försvårar en tidig och samordnad rehabilitering. Denna verksamhet behö- ver utvecklas samtidigt som det finns ett behov av en utvecklad och för- stärkt rehabilitering inom primärvården. Drygt hälften av sjukvårdshu- vudmännen har idag tillgång till egen medicinsk rehabiliteringsklinik.

Den omstrukturering mot öppna och decentraliserade vårdformer som påbörjats inom det psykiatriska vårdområdet pågår alltjämt och kommer att fortsätta. Det föreligger dock skillnader i förändringstakten mellan oli- ka regioner. För att psykiskt utvecklingsstörda skall kunna fungera ute i samhället krävs insatser, inte enbart från hälso- och sjukvården, utan även från andra samhällssektorer ex. social omsorg och arbetsförmedlingar.

För närvarande arbetar en parlamentarisk kommitté med en utredning om hälso- och sjukvårdens finansiering och organisation. Den skall ana- lysera och bedöma hälso- och sjukvårdens resursbehov fram till år 2000. Enligt direktiven skall utredningen bl.a. ställa olika möjligheter till kost- nadsnrinskningar mot de ökade behov av resurser som blir följden av ett ökat antal äldre mot de otillfredställda behov av sjukvård som finns i da- gens hälso- och sjukvård. Hänsyn skall tas till effekterna av den medi- cinsk—tekniska utvecklingen som dels ger möjligheter till bättre och billi- gare behandlingsmetoder, dels medför möjligyheter till nya behandlingar som i sig kan innebära ökade kostnader. Kommittén skall utgå från tre fr- nansierings- och organisationsmodeller. Den första — en reformerad landstingsmodell — bygger på dagens system där landstinget ock kommu- nerna ansvarar för finansiering och tillhandahållande av hälso- och sjuk- vård. I modellen — primärvårdsstyrd vård — läggs samtliga hälso- och sjukvårdens ekonomiska resurser hos primärvården. Den tredje modellen — obligatorisk sjukvårdsförsäkring — innebär att resurserna för hälso- och sjukvård samlas hos en eller flera försäkringsgivare. Landstingens rätt att ta ut skatt för hälso- och sjukvård upphör därmed.

4.6.2. Social omsorgsverksamhet

Den framtida utvecklingen av den sociala omsorgen kommer, enligt upp- gift från Svenska Kommunförbundet, främst vara beroende av ekonomis- ka resurser samt tillgång till välutbildad personal. Den kraftiga utbyggna- den av omsorgen fram till 90-talet möjliggjordes av ekonomisk tillväxt

SOU 1993: 12 Kapitel 4

och höjda skatter. Under 90-talets första hälft får växande omsorgsbehov i huvudsak tillgodoses genom effektivisering. Fortfarande planeras för 1993 en viss volymökning inom äldre- och handikappomsorgen. Oför- ändrad standard kommer dock att kräva en volymökning med 2—2,5 % varje år under 1990—talet.

Antalet personer i de högsta åldrarna kommer att fortsätta öka under 90-talet, dock ej i samma takt som under 70— och 80-talen. Detta betyder emellertid inte med nödvändighet att behoven av vård och omsorg pro- centuellt kommer att öka i samma takt som antalet individer i hög ålder. Under 80—talet har antalet personer i de högsta åldrarna som bor i en sär- skild boendeform, får vård och omsorg i hemmet eller på sjukhus, mins- kat. Behoven av insatser per person kan, enligt Svenska Kommunförbun- det, komma att minska ytterligare beroende på faktorer som bättre hälsa, bättre bostäder, bättre ekonomiska resurser, en utvecklad och utbyggd re- habilitering samt bättre behandlingsmöjligheter inom hälso— och sjukvår- den.

För närvarande råder i Sverige ett överskott på arbetskraft och rekryte- ringen till arbete inom omsorgen är tillfredställande. Den långsiktiga trenden är dock att andelen av befolkningen som behöver vård och om- sorg växer på bekostnad av antalet personer i förvärvsaktiv ålder. För att vid en högkonjunktur möta konkurrensen om befintlig arbetskraft krävs att arbetet inom social omsorgsverksamhet utvecklas vad gäller arbetsin- nehåll, arbetsmiljö, ledning, personalutveckling och rekrytering.

Ansvaret för att människor får den vård och omsorg de behöver kom— mer även i framtiden vara en angelägenhet för samhället. Primärvård, öp- pen psykiatrisk vård, omsorger om psykiskt utvecklingsstörda kan kom— ma att vara kommunernas ansvar tillsammans med socialtjänsten. Detta innebär en ökad integrering av arbete inom de olika verksamhetsområde- na vilket möjliggör bättre prioriteringar mellan olika delar av omsorg och vård och mellan olika grupper.

Kraven på hushållning med tillgängliga resurser kommer att öka ytter- ligare. Kommunernas insatser kommer att koncentreras alltmer till vård och omsorg av personer i hög ålder och som har stora hjälpbehov. Här kommer emellertid också att finnas ett betydande inslag av personer med utvecklingsstörning, psykiska störningar och andra funktionsnedsättning— ar (syn,. hörsel, rörelse, medicinska etc.).

Kommunerna kommer, enligt Svenska Kommunförbundet, att ha eko- nomiskt ansvar för vård som ges vid sjukhus eller andra specialiserade enheter som kräver stort upptagningsområde. Härigenom kommer en ver- tikal integrering mellan specialiserad sluten och öppenvård och å andra sidan den allt mer dominerande öppna vård och omsorgen att främjas.

Vård— och omsorgsarbetet inom kommunerna kommer att mer organi— seras i tform av självständiga basenheter. Dessa kommer att inom bostads— områden )ch kommundelar svara för den vardagliga vård och omsorgen för dem som behöver denna. De dominerande arbetsuppgifterna kommer att vara omvårdnad, social omsorg men också inslag av habilitering, reha— bilitering och medicinsk behandling.

SOU 1993: 12 Kapitel 4

Baspersonalen, som framför allt utgörs av personer utbildade vid gym- nasieskolans omvårdnadsprogram, kommer i sitt arbete att stödjas av en rad specialister såsom läkare, sjuksköterskor, logopeder, psykologer, so- cionomer, sjukgymnaster samt arbetsterapeuter. Dessa specialister kom- mer att utföra egna behandlingar men oclmå ha en stödjande funktion gentemot baspersonalen. Detta innebär, enligt Svenska Kommunförbun- det, att ett ökat antal specialister kommer att arbeta inom den kommunala vård- och omsorgsverksamheten.

Det kommer i framtiden bli allt att vanligare kommunernas samlade personal inom hälso— och sjukvård och social omsorg får stöd från sjuk— husens kliniker i form av fortbildning, konsultation och vidareutbildning.

Förutom baspersonal och specialister med olika kompetenser inom vårdområdet, beräknar Svenska Kommunförbundet, att det kommer att behövas social omsorgspersonal på chefs- och ledningsnivå med adrni- nistrativ och ekonomisk kompetens. Dessa kommer att behövas både ute i driftsorganisationen och i centrala förvaltningsuppgifter. Dessa tjänste- män behöver kompetens såväl inom verksamhetsområdet som sådant som i vård och omsorgsadministration. Bland annat utbildningen inom den so— ciala omsorgslinjen utbildar idag för dessa funktioner. Arbetsledande, verksamhetsutvecklande och samordnande funktioner kommer förmodli- gen att besättas med personer med skiftande baskompetens.

SOU 1993: 12 Kapitel 4

5. Utredningens överväganden SOU 1993: 12 Kapitel 5

5.1. Begreppet huvudmannaskap

Landets universitet och högskolor har idag staten som huvudman. I hög- skolelagen anges dock att även landsting, stiftelser och enskilda skolor får bedriva högskoleutbildning under vissa förutsättningar och med viss inriktning. Principen som tills nyligen rätt för högskolans utbyggnad är emellertid att det är ett enhetligt statligt huvudmannaskap som skall gälla för högskolan.

Under 60— och 70-ta1et byggdes ett centralt reglerat system upp både i fråga om yttre organisation och vad gäller studievillkor.

Att både höja kvaliteten inom utbildning och forskning samt öka anta- let högskoleutbildade är nödvändigt om Sverige skall kunna hävda sig i en hårdnande internationell konkurrens. Regeringen och riksdag har klart uttalat att man vill förena kravet på kvalitet med en vidgad frihet. Univer- sitet och högskolor skall inte vara direkt underställda statsmakten utan skall i framtiden kunna ha en mer oberoende ställning till regering och riksdag.

Detta synsätt skiljer sig delvis från det som hittills rått för högskolans utveckling. Den strategi för förändring som skall gälla sammanfattas en- ligt följande i regeringens proposition 1992/93:1:

* Frihet och incitament för utveckling och kvalitet inom statliga uni-

versitet och högskolor * Införandet av fasta och entydiga regler för relationerna mellan staten

och fristående universitet och högskolor * Förändrat, icke statligt, huvudmannaskap för vissa universitet och

högskolor.

Härav kan slutsatsen dras att synen på huvudmannaskap har förändrats. Variationer, nya initiativ och omprövningar är både önskvärda och san- nolika.

Enligt direktiven skall jag i denna utredning redovisa alternativa orga- nisatoriska lösningar för vårdutbildningarna som idag i regel har lands- tingen som huvudman samt redovisa konsekvenserna av eventuella för- ändringar. Det finns skäl för vissa förändringar. Jag har funnit att det finns för— och nackdelar med olika lösningar. Problemen är inte att finna olika organisatoriska förslag. Svårigheterna visar sig i stället i finansie— ringen. Det är tekniskt möjligt att överföra de medel som satsas av kom- muner och landsting till andra huvudmän om en förändring av ansvaret för vårdutbildningarna sker. Att göra detta på ett rättvist sätt i förhållande till de starkt varierande satsningar på utbildning som landstingen idag gör förutsätter förhandlingslösningar. Det är bland annat svårt att översätta systemet med interkommunala ersättningar, som är beroende av studen— ternas hemort, till den princip för fritt tillträde över hela landet som gäller för statlig högskoleutbildning. Beträffande enskilda vårdhögskolor finns

dock inget som hindrar att överenskommelser slutes mellan staten och enskilda landsting för att lösa finansieringsfrågan.

Nedan ges en beskrivning av särdragen i några olika huvudmannas- kapsfrågor.

Statligt huvudmannaskap

Staten svarar för driften av utbildningen dvs. inga terminsavgifter eller s.k. interkommunala ersättningar tas ut. (För utbildningslinjer/program som bedrivs av både stat och landsting har staten möjlighet att ta ut mot- svarande ersättning. Detta gäller sjukgymnastutbildningen.) Studenten kan fritt välja utbildningsort. Staten reglerar verksamheten i högskolela— gen och högskoleförordningen. Regeringen utser högskolestyrelsen samt bestämmer sammansättningen av denna. Studenter och verksamhetsföre- trädare ingår i styrelsen där rektor i regel är ordförande. Vid vissa hög- skolor, i regel universiteten, finns fakultetsnämnd och en fakultetsorgani— sation för forskning och forskarutbildning. Enligt den nya högskolelagen skall fakultetsnämnd ansvara för såväl grundutbildning som forskning och forskarutbildning. I en bilaga till högskoleförordningen listas univer— sitet och högskolor som får ha en fakultetsorganisation med s.k. fasta forskningsresurser. I bilagan anges också vilka högskolor som ingår i fa— kultetemas verksamhetsområden. Bilagan omfattar endast de statliga högskolorna.

Landsting som huvudman

Vissa högskoleutbildningar på grundutbildningsnivå får bedrivas med landsting som huvudman. Det enskilda landstinget svarar för driften men tar ut s.k. interkommunala ersättningar för andra landstings studenter samt uppbär statsbidrag. Vissa särregler finns i högskoleförordningen för denna del av högskolan avseende lärare, studenter, utbildningens utform- ning samt styr- och ledningsftmktioner. Den inre organisationen bestäms i stor utsträckning av det enskilda landstinget. Grunden finns i kommu- nallagen. I regel finns ingen särskild högskolestyrelse. Styrningen utövas i stället av en politikersammansatt utbildningsnämnd som oftast har andra uppgifter inom landstingens utbildningsverksamhet. Rektor, studenter och lärare är ej representerade i denna nämnd.

Enskild huvudman

För vårdutbildningarnas del finns tre enskilda sjuksköterskeskolor nämli- gen Ersta diakonisällskaps sjuksköterskehögskola, Röda korsets sjukskö- terskeskola och Sophiahemmets sjuksköterskeskola. Deras självständig- het är begränsad. Utbildningen ingår helt i Stockholms läns landstings ut- bildningsorganisation som via Vårdhögskolans rektorsämbete svarar för

SOU 1993: Kapitel 5

övergripande planeringsarbete, dimensioneringsarbete och finansiering. SOU 1993: 12 Skolorna har egna styrelser vilkas roll ihuvudsak är att inom skolans ram Kapitel 5 besluta om utbildningarnas genomförande, profilering samt särskilda satsningar för vilka vissa stiftelsemedel står till förfogande. Skolornas personal är anställd direkt av respektive skola och personaladministratio-

nen sköts lokalt. Styrelsernas sammansättning liknar vid två av de tre

skolorna den statliga högskolans.

5.2. Allmänna överväganden om vårdhögskolornas huvudmannaskap

Den nya högskolelagen föreskriver följande vad gäller all grundläggande

högskoleutbildning: 9 & Den grundläggande högskoleutbildningen skall, utöver kun- skaper och färdigheter, ge studenterna förmåga till självständig och kritisk bedömning, förmåga att självständigt lösa problem samt förmåga att följa kunskapsutvecklingen, allt inom det områ- de som utbildningen avser. Utbildningen bör också utveckla stu— denternas förmåga till informationsutbyte på vetenskaplig nivå.

Det icke statliga huvudmannaskapet innebär emellertid att vårdhögsko- lorna har en särställning när det gäller tex lärarkompetens samt Studentin- flytande och lärarinflytande i beslutande organ. Vad gäller problem med bristande forskningsanknytning och avsaknad av forskningsresurser har även de statliga mindre och medelstora högskolorna liknande problem. Skillnaden är att dock att de senare har större möjligheter att själva påver- ka situationen och lättare kan göra prioriteringar utifrån högskolans eget perspektiv. Det är sannolikt också lättare att ”köpa tjänster” som forsk— nings- och lärarstöd från universitet om båda parter i en uppgörelse har statligt huvudmannaskap och likartad organisation och struktur.

En viktig uppgift är idag att höja vårdutbildningarnas kvalitet och aka- demiska anknytning. För att åstadkomma detta bör vårdhögskolornas kontaktvägar till den statliga högskolans forskningsorganisation stärkas. Huvudmannaskapsfrågan är med denna utgångspunkt av underordnad be- tydelse om mål och strategi kan uppfyllas i ett gemensamt perspektiv för hela högskolan. Samarbetet bör vara fullt möjligt även över en huvud- mannaskapsgräns.

I flera utredningar påtalas problemen med att utforma ”högskolemässi— ga” arbetsformer inom vårdhögskolorna. I Högskoleutredningen, den s.k. Grundbulten, påpekas att detta delvis beror på att högskolan här är både produktionsmiljö och intellektuell miljö där tyngdpunkten inom vårdhög- skolorna lagts vid produktionen. Kraven från avnämarna, som här även är huvudmän driver verksamheten i den riktningen. Att skapa en fullvärdig intellektuell rrriljö med internationell anknytning uppfattas inte alltid som viktigt av de lokala beslutsfattarna. Inom vårdhögskolornas lärarkår har många bristande erfarenhet av högskoleutbildning. Det innebär att be- greppet ”högskolemässighet” inte har en konkret innebörd för många av

dem. En av de viktigaste åtgärderna för att stärka vårdutbildningarnas ut- veckling är därför att höja lärarkompetensen.

Vissa av vårdhögskolornas problem är av organisatorisk karaktär och sammanhänger ibland med att de har en annan huvudman än övriga delar av högskolan. Dessa är dock möjliga att åtgärda även med ett bibehållet kommunalt huvudmannaskap. Exempel på lösningar och åtgärder är i detta sammanhang bl.a.

* färre enheter * ökad samverkan mellan högskolor och universitet för att garantera

goda FoU-miljöer

* bredd och djup i utbildningsutbudet * miniminivå på lärarkompetens * garanterat inflytande från lärare och studerande i styrnings- och led-

ningsorganisationen

* nationella krav på uppföljning och utvärdering. Utveckling och förnyelse i högskolan kräver inte en likriktad organisa- torisk lösning. Tvärtom kan, såsom också poängteras i utredningsdirekti- ven, icke traditionella organisationsmodeller stimulera till utveckling och förnyelse inom utbildning och forskning. Detta gäller inte minst för verk— samheten vid de mindre och medelstora högskolorna. Där finns särskilda förutsättningar att ta regionala hänsyn och utveckla en nära samverkan mellan högskola och näringsliv. De organisatoriska problemen borde kunna lösas även med olika huvudmannaskap.

Andra problem kan ha kvalitetsmässiga aspekter. Utbildningen bedrivs idag på så många platser i landet att det är svårt att upprätthålla en akade- misk nivå och akademisk miljö i samtliga utbildningar. Detta gäller sär- skilt möjligheterna till integrering mellan grundutbildning, forskning och forskarutbildning. Ur ett regional- och personalpolitiskt perspektiv kan det visserligen ses som angeläget med en stor spridning av utbildningen men detta får inte inverka negativt på utbildningarnas kvalitet. Faran för brister i detta avseende blir större när man kommer utanför den strikta grundutbildningsramen.

Flera landsting önskar behålla huvudmannaskapet för vårdutbildningar- na. Enligt min uppfattning är det troligt att regionala resurser lättare kan mobiliseras vid ett regionalt förankrat huvudmannaskap. Staten har dock ett särskilt ansvar för uppbyggnad av starka miljöer för forskning och ut- veckling. Detta talar för att ett tillräckligt antal vårdhögskolor förstatligas och inlemmas i universitetsorganisationen. Därmed ges förutsättningar för att på några skolor i landet utveckla en fördjupning och förstärkning av vårdutbildningarna som kan komma hela sektorn till nytta. Här bör en utbyggnad av forskningsförberedande utbildning på magisternivå samt forskarutbildning ske. För denna nivå krävs ett brett utbud av resurser i form av lärare, bibliotek och forskningsnriljöer. En sådan fördjupning som jag här föreslår sker av naturliga skäl lättast i anknytning till univer- siteten.

På andra orter kan det vara mer ändamålsenligt med en fortsatt utveck- ling av de olika former av samverkan dels mellan flera landstingsägda vårdhögskolor (ex. den redovisade Skånesamverkan) dels mellan lands-

SOU 1993: 12 Kapitel 5

tingsägda vårdhögskolor och statliga högskolor som redan initierats ofta i form av ett nätverk (ex. Omega-projektet). Samarbete mellan stat och landsting kan också utvecklas i form av samordning mellan utbildningar på samma ort. Sådan samordning planeras t.ex. i Örebro. Inom nätverks— organisationer mellan enbart landstingsdrivna eller ”blandade” samar— betsformer kan på sikt resurser för utvecldings- och forskningsmiljöer byggas upp. De organisatoriska och praktiska problem som en sådan struktur jämförelsevis har, kan uppvägas av stora möjligheter att få resur- ser från olika håll.

De medellånga vårdutbildningarna har en klart yrkesförberedande in- riktning. Landstingen jämte kommunerna är idag de helt dominerande ar- bets givarna för personer med medellång vårdutbildning. Det är väsentligt att en dimensionering kan upprätthållas så att den svarar mot verksamhe- tens behov av professionell arbetskraft. Från olika håll — utbildningsinsti- tutioner, vård- och omsorgsgivare, fackliga organisationer och enskilda företrädare för forskning och vård har till utredningen framförts samfäll- da krav på fördjupning och förstärkning av de medellånga vårdutbild- ningarna.

Med anledning av utbildningarnas starka anknytning till kommande verksamhetsfält och den klart yrkesförberedande karaktären har de me- dellånga vårdutbildningarnas placering inom högskolan ifrågasatts. En möjlighet, som enligt min uppfattning måste övervägas, är att dessa ut— bildningar ses som rena yrkesutbildningar utanför högskoleorganisatio- nen och organiseras som fackskolor.

Det har dock med överväldigande kraft hävdats att den fördjupad kom- petens, ämnesutveckling och forskningsanknytning som högskoleutbild- ning medger är nödvändiga och en förutsättning för utvecklingen inom vård- och omsorgsarbetet. Detta har till utredningen framförts av bl.a. Svenska Kommunförbundet. Landstingsförbundet och Svenska hälso- och sjukvårdens tjänstemannaförbund (SHSTF) och av representanter för vårdhögskolorna. Landstingsförbundet har, utifrån vårdverksamhetens behov, redovisat följande aktuella faktorer inom hälso— och sjukvårds— ver'ksamheten som motiv för en placering av de medellånga vårdutbild- ningarna inom högskolan:

— decentralisering med ökat ansvar och ökade befogenheter, — ökade krav på effektivitet och produktivitet, kvalitetssäkring och

service,

— ökad konkurrens mellan vårdgivare, — nya vårdformer (kortare vårdtider, allvårdavdelningar m.m.), — den medicinsk—tekniska utvecklingen, — förändrad arbetsorganisation,

— datorisering.

Härtill kommer, enligt Landstingsförbundet, även andra faktorer som påverkar utbildningens inordnande i utbildrringssystemet såsom:

— arbetsmarknadspolitiken

— de generella behoven av att öka antalet högskoleutbildade i Sverige.

SOU 1993: 12 Kapitel 5

Utifrån de redovisningar som lämnats till mig har jag därför utgått från kravet på högskoleutbildning inom de aktuella områdena. Med detta som utgångspunkt kommer jag att redovisa modeller för alternativa organisa- toriska lösningar där möjligheter ges att stärka vårdutbildningarna inom högskoleorganisationen och därigenom ge dem mer verklig karaktär av akademisk utbildning.

I mina förslag till huvudmannaskap och studieorganisation har jag ut- gått från att möjligheter ges till kandidat- och magisterutbildningar inom respektive vårdutbildnings karaktärsämne. I varje fall bör i ett första ske- de detta av olika skäl utvecklas vid universitet och högskolor med fast forskningsorganisation där den bredd i utbildningsprogram finns som krävs för att uppfylla kravet på fördjupning i minst två ämnen.

Det finns flera anledningar till att jag finner det angeläget att utbild- ningar på denna nivå möjliggörs inom vårdutbildningarnas karaktärsäm- nen.

Ungdomskullarna i Sverige kommer under de närmast kommande åren att minska och konkurrensen om de studerande att öka. Ur rekryterings- synpunkt är det därför viktigt att grundutbildningarna ger en grund för fortsatta akademiska studier inom ämnesområdena och inte upplevs som återvändsgränder. Ur studerandeperspektivet måste det finnas klara vägar till fortsatta fördjupningsstudier.

Även i ett internationellt perspektiv är det nödvändigt med högre aka- demiska studier inom de olika yrkenas karaktärsämnen. I flera Europeis— ka länder och i USA, finns Master— och doktorprogram för sjuksköters- kor, sjukgymnaster, arbetsterapeuter m.fl. väl etablerade och utgör en grund för professionell akademisk karriär. För att inte hindra en ökad in- ternationell rörlighet för redan yrkesverksamma samt utbyte under studie— tiden också för svenskar bör sådana examina även ges i Sverige.

Utbildning på kandidat- respektive magisternivå kommer dessutom att spela en viktig roll när det gäller att ge vårdutbildningarna en högre aka- demisk status och ge forskningsanknytningen en reell innebörd.

Vård— och omsorgsverksamheten kommer att kräva att anställda på le- dande befattningar har fördjupade ämneskunskaper inom områden med direkt anknytning till yrkesprofessionen. Akademiska utbildningar inom yrkesprofessionerna blir därför nödvändiga. För att idag kunna erhålla akademiska examina krävs att den studerande med medellång vårdutbild— ning som grund byter till andra ämnesområden vilka kanske inte alltid är av tydlig relevans för yrkesområdet.

Utbildningarna riktar sig mot en klart kvinnodominerad verksamhet, vård- och omsorgsområdet. Ur jämställdhetssynpunkt är det därför ange- läget att möjligheter till akademisk karriär också ges inom dessa utbild- ningars ämnesområden. Från flera håll har dessutom påtalats att det finns en stor begåvningsreserv inom de aktuella yrkeskategoriema, en kompe— tensreserv som bör utnyttjas i samhällsutvecklingen.

SOU 1993: 12 Kapitel 5

De alternativa lösningar för vårdhögskolornas framtida organisation och huvudmannaskap som jag redovisar har som en utgångspunkt att förbättra möjligheterna till forskningsanknytning av utbildningsverksamheten, dvs. en systematisk anknytning av grundutbildningen till forskningen inom området. Ett syfte är att möjliggöra och underlätta för studenterna att gå vidare till forskarutbildning. Detta har från alla berörda ansetts vara en väsentlig del av arbetet för att utveckla dessa utbildningar och de veten- skaper de företräder. Som tidigare redovisats i kapitel 3.2.3 har också med nuvarande huvudmannaskap insatser gjorts för att möjliggöra forsk- ningsanknytning av de medellånga vårdutbildningarna.Vårdhögskoloma blev tämligen plötsligt högskolor utan någon genomgripande förändring av den icke akademiska miljö och struktur de haft som yrkesförberedande fackskolor.

Den medicinska forskningen har utvecklats dramatiskt under ett antal decennier. Kunskapsutvecldingen och nya vetenskapliga rön ger förut- sättningar för diagnostisering och behandling av olika medicinska till- stånd som enbart för några eller något år sedan betecknades som omöjliga eller osannolika att bota. Att förebygga, bota eller lindra sjukdom kräver inte enbart medicinska insatser utan också ett professionellt kunnande in- om omhändertagande, omvårdnad, habilitering och rehabilitering. Forsk- ningen inom dessa områden är i dagens läge inte på långt när lika utveck- lad, etablerad och accepterad som den medicinska forskningen.

Oklarheter har rätt kring ämnesbeteckningar och ämnesinnehåll för de forskningsområden som de medellånga vårdutbildningarna representerar. I det följande har jag valt att använda begreppet vårdforskning för att be— teckna den forskning som sker inom de medellånga vårdutbildningarnas karaktärsämnen.

Det finns områden inom vård- och omsorgsverksamheten som knap- past varit föremål för någon vetenskaplig granskning och där forskning och utvecklingsarbete traditionth haft en låg prioritet eller ingen alls. Till dessa områden hör de verksamhetsområden aktuella utbildningar rik— tar sig mot. Mycket av det arbete som sker inom dessa verksamheter sker utifrån beprövad erfarenhet och kunskapsöverföring från person till per- son, från generation till generation av vård- och omsorgspersonal. Detta innebär inte att det är dålig kvalitet på verksamheten men den är inte all- tid vetenskapligt granskad och utvärderad på ett traditionellt akademsikt sätt. En djupare anknytning av grundutbildningen till forskningen och kritiskt kunskapssökande skulle utveckla yrkesutövarna inom området på ett för hälso- och sjukvården och omsorgsverksamheten fruktbart sätt. Det är ur olika aspekter angeläget och nödvändigt att det runt vård— och omsorgstagare sker en kunskapsutveckling/produktion som är relevant och mångsidig.

Utbildningarnas karaktärsämnen behöver utvecldas och stärkas under ledning av vetenskapligt skolade lärare. Kunskaperna från detta arbete skall också via utvecklingsarbete eller via studenterna komma verksam- heten tillgodo och kunna omsättas i praxis.

SOU 1993: 12 Kapitel 5

Kraven på kunskapsutveckling inom vård— och omsorgsområdet ökar SOU 1993: 12 allt eftersom den medicinskt teknologiska utvecklingen gåri snabb takt. Kapitel 5 Syftet med ett ökat antal forskarutbildade är att dessa skall kunna vara verksamma i sina yrkesprofessioner och där kunna bedriva och utveckla vård- och omsorgsarbetet. Detta kan exempelvis ske genom att kliniska högskolelektorat förenade med tjänster i vården inrättas. Därigenom kan lärare kombinera sin undervisning med forskningsarbete och yrkesverk— samhet. Härigenom förhindras att de forskarutbildade lärarna isoleras från den yrkesverksamhet där de bedriver sin forskning. Ytterligare en modell för att knyta de forskarutbildade till vård- och omsorgsverksam— heten är inrättandet av särskilda tjänster för utvecklingarbete. För den sistnämnda kategorin har Landstingsförbundet beräknat ett behov av 250—300 tjänster. De forskarutbildade lärarna och vård— och omsorgsar- betarna har en central roll när det gäller att garantera kvalitet och metod- utveclding inom vård och omsorg. Även privata vårdgivare har framfört ett ökande behov av forskarutbildade med medellång vårutbildning som grund.

Vårdvetenskapen och vårdforskningen är en ung vetenskap som måste ges möjligheter till utveckling. Vårdforskningen måste ha den kvalitet att den tål att granskas på samma villkor som forskning inom etablerade ve- tenskapliga discipliner. Detta är väsentligt om ämnesområdena skall kun- na få likvärdig ställning med andra ämnesområden i högskolan för öv- rigt.

Enligt nuvarande regelsystem kan forskarutbildning endast ges vid högskolor med fakultetsnämnd. Det är dock fullt möjligt att delar av fors- karutbildning genomföras vid enheter utan sådan. En förutsättning härför är givetvis att det där finns tillräcklig lärar- och handledningskompetens, en kreativ högskolemiljö och tillräckliga kontakter med universitetet. För att uppnå detta krävs en koncentration av nuvarande resurser. Vid en fort- satt organisation med landstingsägda vårdhögskolor måste landstingen medverka till att dessa krav kan uppfyllas. Det handlar också om att vård- högskolornas ställning inom landstingsorganisationen måste stärkas samt att lärarnas och studenternas inflytande i ledning och styrning av verk— samheten ökas. Enligt min uppfattning bör vissa vårdhögskolor kunna ut- vecklas till centra för forsknings— och utvecklingsarbete inom vård och omsorg om antalet enheter minskas och framför allt de teoretiska delarna av utbildningen koncentreras.

Forskare och forskarstuderande med medellång vårdutbildning som grund har en förhållandevis hög ålder jämfört med till andra forskarstude— rande. Enligt Landstingsförbundets rapport var medelåldern bland dispu- terade 50 år och bland licentiater 49 år. Detta faktum är anmärkningsvärt också i ett samhällsekonomiskt perspektiv. En orsak till detta kan vara dessa gruppers svårigheter att i nuvarande utbildningssystem uppfylla den särskilda behörigheten till forskarutbildning.

Som tidigare angetts är i genomsnitt endast 4 % av vårdhögskolornas lärare forskamtbildade. Detta innebär troligen att studenterna har ringa möjlighet att under utbildningstiden på ett mera konkret sätt komma i kontakt med och bli engagerad i pågående och aktuell vårdforskning. Det

är också föga troligt att lärare utan egen forskningserfarenhet eller ens egen kontakt med forskningsmiljöer kan förmedla ett vetenskapligt för— hållningssätt till studenterna. För att kunna åstadkomma en ökad rekryte- ring av unga vårdforskare krävs därför fortsatta insatser för kompetensut- veckling av lärarna. Varje lärare bör ha egna erfarenheter av forsknings- verksamhet och möjligheter att hålla kontakt med forsknings- och utveck— lingsarbete i sitt arbete.

Det är också viktigt att skapa en sådan studieorganisation så att de stu- derande kan erbjudas en tydlig akademisk skolning alltifrån grundutbild- ning till forskarutbildning.

5.4. Tj änstekonstruktion

Det krävs olika insatser för att anknyta den grundläggande utbildningen inom vårdområdet till forsknings— och utvecklingsarbete. Många åtgärder ligger utanför frågan om huvudmannaskapet för de medellånga vårdut- bildningarna. En Viktig fråga är tjänsteorganisationens utformning för lä- rare vid vårdhögskolorna och deras kontaktytor gentemot forsknings- och utvecklingsarbete samt arbetsliv.

Lärarna har en nyckelroll vad gäller utbildningarnas kvalitet och forsk- ningsanknyming. En stor andel av vårdhögskolornas lärare är inte fors— karutbildade och många har fortfarande en stark koppling till gymnasie- skolan. Arvet från den mera snävt yrkesinriktade ”fackskolan” påverkar uppläggningen av undervisningen vid vårdhögskolorna. Denna har delvis en gymnasial karaktär med hög undervisningstäthet och förhållandevis li— te själstudier. Riksdagsbeslutet år 1985 om den statliga högskolans lärare berörde inte den kommunala högskolans lärare. De tjänstetyper som åter- finns inom andra delar av högskolan har därmed ingen motsvarighet vid vårdhögskolorna. Den speciella lärarutbildning som krävs för lärare i kommunal högskoleutbildning,vilken är gemensam för högskole— och gymnasielärare, ger inte enligt min uppfattning den ämnesfördjupning som undervisning på högskolenivå kräver.

Den absoluta majoriteten av lärarna, ca 1 800, innehar tjänster som lä- rare i kommunal högskoleutbildning motsvarande högskoleadjunkt. De FoU-lärartjänster som tillkom i samband med Vård 77-reformen har inte lyckats lösa problemen med brister i forskningsanknytning och möjlighe- terna till forskningsverksamhet för Vårdhögskolans lärare. En orsak är de höga kraven på undervisningsskyldighet för lärarna som medfört för litet utrymme för forskning inom ramen för tjänsten. Dessutom finns i många fall ingen koppling till den praktiska vårdverksamheten vilken måste ut- göra grunden för den kliniska forskningen. Hittills har ca 70 FoU-lärar— tjänster inrättats av landstingen. Dessa tjänster omvandlas nu till högsko— lelektorat.

För den framtida utvecklingen och för att ge förutsättningar för ökat samarbete mellan olika högskoleenheter bör tjänsteorganisationen inom högskolan ges en likartad utformning. Jag föreslår därför att tjänsteorga—

SOU 1993: 12 Kapitel 5

nisationen vid vårdhögskolorna anpassas till den tjänstestruktur som gäl- SOU 1993: 12 ler för den statliga högskolan. Kapitel 5

Det är också väsentligt att proportionen mellan adjunkts- och lektors- tjänster successivt kan ändras så att en större andel lektorer undervisar in- om de medellånga vårdutbildningarna. Detta kan endast uppnås på sikt. Under tiden är det väsentligt att samverkan med lärarutbyte kommer till stånd över högskole- och fakultetsgränser framför allt p.g.a. bristen på personer med adekvat utbildning.

Vid några vårdhögskolor har särskilda forskartjänster inrättats, formellt knutna till universitet men med huvuddelen av tjänstgöringen förlagd till vårdhögskolan. Denna utveckling har enligt min uppfattning bidragit po- sitivt till att knyta universitetens forskningsorganisation och vårdhögsko- lan till varandra samtidigt som Vårdhögskolans forskningskompetens stärkts. Det har dock än så länge p.g.a. brist på personer med adekvat ut- bildning varit svårt att permanent besätta t.o.m. de få tjänster som finns. I avvaktan på att andelen forskarutbildade lärare på vårdhögskolorna ökar är detta en bra konstruktion som bör tillämpas i ökad utsträckning.

En annan fråga av betydelse är den enligt uppgift ökande klyftan mel- lan teori och praktik i dessa utbildningar.

Lärare på vårdhögskolorna har sin kompetens inom de teoretiska äm— nesområdena och framför allt inom ämnet pedagogik. De har fått allt mindre tid för att inom ramen för sin tjänstgöring handleda studentema under den kliniska praktiken och följa utvecklingen inom vård och om- sorg. Flertalet lärare har därmed fjärmats från vård— och omsorgsarbetet och har svårt att upprätthålla den kliniska kompetens som krävs för un- dervisning i kliniska situationer eller för att själva kunna upprätthålla en klinisk tjänst. Detta har medfört att ansvaret för handledning alltmer kommit att läggas på de yrkesverksamma sjuksköterskorna eller motsv. berörda yrkeskategorier. En sådan ”dubblering” av handledning blir, sär- skilt vid mycket små undervisningsgrupper eller t.o.m. enskilda studen- ter, mycket dyrbar. Handledningen i det praktiska vårdarbetet borde på ett mera naturligt sätt finnas ute i den kliniska verkligheten. Härtill kom- mer att lärarna ofta ökat sin ämnesfördjupning och utvecklat sin kompe- tens i en teoretisk pedagogisk inriktning i stället för fördjupning i för vård- och omsorgsverksamheten relevanta ämnen. Klyftan mellan teori och praktik i de medellånga vårdutbildningarna har därmed kommit att vidgas.

I nedanstående figur framgår samspelet mellan teori och praktik i vård- utbildningarna.

Vårdhögskolor

> Praktik

Hälso— och sjukvård

Undervrsnrng W . Undervrsnrng M

STATEN — LANDSTING — KOMMUNER

Kapitel 5 SOU 1993: 12

Det bör därför övervägas att inrätta kliniska högskolelektorat vid hög— skolor med medellång vårdutbildning som tidigare framgått. En lektors- tjänst förenas med en tjänst i vården t.ex. som sjuksköterska, arbetstera— peut eller sjukgymnast. Inom ramen för tjänsten ges utrymme för under- visning, forskning och vårdoch omsorgsverksamhet i lika män. En före- bild till en sådan tjänstekonstruktion finns inom de statliga medicinska utbildningen där kliniska högskolelektorat, tidigare benämnda kliniska lä- rare, förenade med läkartjänster funnits sedan många år. Sedan några år finns möjlighet att efter särskild prövning av regeringen få förena sådan lektorstjänst med annan tjänst än läkare. Vid de medicinska fakulteterna finns idag ett 15—tal kliniska lektorat inrättade vilka är förenade med tjänst som sjuksköterska och sjukgymnast. Landstingen har idag möjlig- het att inrätta motsvarande befattningar. Endast ett fåtal sådana tjänster har emellertid hitintills inrättats inom landstingen.

Förutom kliniska högskolelektorat, för vilka krävs doktorsexamen, kan man även överväga kliniska adjunktstjänster. Inom vård— och omsorgs- området finns det personer med en hög yrkeskompetens men som inte har forskarutbildning. Inom ramen för adjunktstjänster kombinerade med vårdtjänster skulle man kunna ta tillvara deras kliniska kunskaper samti— digt som de ges möjlighet att upprätthålla sin yrkeskompetens.

Dessa förslag innebär att lärare i framtiden kan ges en väsentligt för— bättrad anknytning till vård- och omsorgsverksamheten med möjlighet till forsknings— och utvecklingsarbete inom ramen för sina tjänster. Sådana lärartjänster kan spela en viktig roll när det gäller överbryggrringen mel- lan teori och praktik i vårdutbildningarna.

5.5. Lärarutbildning

En av de viktigaste förutsättningarna för en hög kvalitet i utbildning är, förutom studenternas ambition och kunskaper, lärarnas kompetens. I 1990 års forskningsproposition framhölls att doktorsexamen i princip bör vara ett behörighetsvillkor för anställning som lärare inom högskolan. Enligt högskoleutredningens redovisning av lärarkompetensen finns det inom den statliga högskolan stora grupper av lärare som inte har avlagt doktorsexamen.Vid de mindre och medelstora högskolorna saknar 40 procent eller mer av lärarna doktorsexamen. Vid de landstingskommuna— la högskolorna är det mer undantag än regel att lärare har doktorsexamen. Det är givetvis orealistiskt att alla dessa på kort tid skall kunna avlägga doktorsexamen varför adjunktstjänster måste behållas i högskolan. Det är däremot väsentligt att former för lärarnas ämnesfördjupning och deras möjlighet att följa forskarutbildningskurser organiseras.

Generellt kan sägas att vårdlärare har en bred pedagogisk utbildning med liten ämnesfördjupning medan lärare inom högskolan i övrigt har god ämnesfördjupning men ofta ringa praktisk-pedagogisk utbildning.

Nuvarande vårdlärarutbildning kvalificerar för anställning som lärare inom både gymnasie- och högskola. Flera förslag till förändringar av vårdlärarutbildningen har diskuterats genom åren. Därvid har diskuterats

SOU 1993: 12 Kapitel 5

om det krävs separata utbildningar för gymnasie- respektive högskola. En SOU 1993: 12 viss organisatorisk förändring har beslutats av riksdagen för vilken jag re- Kapitel 5 dogör i avsnitt 3.5.

Jag delar högskoleutredningens uppfattning att den ämnesmässiga bas- kunskapen är den viktigaste delen i lärarnas kompetens. Det är denna som skall ligga till grund för lärarens auktoritet och självförtroende i un- dervisningen. De pedagogiska kunskaperna skall underlätta för läraren att på ett professionellt sätt utöva sin lärarroll. För att undervisningen skall kunna bedrivas på en kvalitativt hög nivå krävs att läraren har båda kom— petenserna.

En gedigen kunskap krävs dels för att kunna meddela en ”högskole— mässig” undervisning och dels för att kunna driva kunskapsutvecklingen inom de olika karaktärsärnnena framåt. Detta är också en förutsättning för att, inte bara inom det egna ämnet, kunna kommunicera med ämnesföre— trädare såväl nationellt som internationellt samt kunna ta del av samt be- driva eget forsknings- och utvecklingsarbete.

Mitt förslag är att miniminivån för lärarkompetensen för vårdhögsko— lan i ett inledningsskede skall vara 80 poäng ämnesfördjupning, dvs. mot— svarande magisterutbildning, inom respektive karaktärsämne samt därtill någon pedagogisk utbildning. Ämnesfördjupningen skall enligt min me- ning förmedlas av de högskolor som ges examinationsrätt för magister- examen.

En konsekvens av mitt förslag är att den nuvarande vårdlärarutbild- ningen för högskolelärare avvecklas. Magisterutbildningar inom respekti— ve karaktärsämne måste utvecklas vid de högskolor som ges examina- tionsrätt för dessa utbildningar. Därmed blir i stället magisterutbildning grunden för både en kommande lärarfunktion samt en karriär i yrkespro- fessionen.

Jag förutsätter att flera olika lärarkategorier kommer att undervisa in- om de medellånga vårdutbildningarna i framtiden. Det är angeläget att lä— rare med fördjupade kunskaper inom olika ämnesområden bedriver un- dervisning för att kraven på såväl bredd som djup tillgodoses. Jag utgår från att kraven på dessa lärare kommer att motsvaras av de förslag som lämnats av högskoleutredningen. Kraven på såväl ämnesfördjupning som pedagogisk utbildning bör vara gemensamma för hela högskoleverksam- heten. Det är för att uppnå en nrångfald och en kritisk massa nödvändigt att lärare med olika utbildningar” och specialkunskaper inom olika ämnen finns inom högskolan.

Enligt min mening bör högre krav enligt ovan ställas allt efterhand som tjänsteinnehavaren nyrekryteras. Personer med magisterexamen och dok- torsexamen, även inom andra relevanta ämnen, bör också kunna anställas som lärare och ges en pedagogisk utbildning.

5.6. Högskolornas framtida utveckling, huvudmannaskap och organisation

De kartläggningar som under senare år har genomförts av utbildnings- och forskningsverksamheten vid de mindre och medelstora högskolorna samt vårdhögskolorna pekar på behovet av en större samordning mellan skolorna samt en ökad nationell koncentration och profilering av forsk— ning och utvecklingsarbete. Detta är nödvändigt för att kunna uppnå en bred kompetens samt starka FoU-miljöer vid högskoleenhetema.

Det delade huvudmannaskapet har ibland visat sig vara ett hinder för samarbetet mellan högskolor som t.o.m. ligger på samma ort. Det är gi— vetvis svårt att avgöra det delade huvudmannaskapets verkliga betydelse i sammanhanget. Vissa uppgifter talar för att det har en betydelse. Till ex- empel har sjukgymnastutbildningarna på de orter där den är statlig, i Lund och Stockholm, bättre lyckats etablera samarbete och utveckla forskningsanknytning än på de orter där den drivs av landstingen. Med vissa undantag har samarbetet inte kommit längre än att stat och landsting på vissa orter delar lokaler för sin högskoleverksamhet (se bilaga 4 om redovisning av samarbete mellan högskolor).

I Sverige krävs en utökning av såväl grundutbildning som forskarut- bildning i högskolan. Under sommaren 1992 beslöt riksdagen att utöka antalet platser i högskolan med 2 000 nya platser. Inga av dessa gick till vårdhögskolorna. I höstens regeringsförklaring aviserades också fortsatt utveckling av högre utbildningar och på sikt en fördubbling av antalet forskarutbildade. För att klara dessa mål krävs att högskolans samlade re- surser tas tillvara optimalt.

Stordrift ärinte automatiskt en garanti för hög kvalitet. Då det gäller en viktig del av vårdutbildningen, klinisk undervisning, kan det tvärtom vara så att den konkurrens om utbildningstillfällen som finns mellan många studerande av olika kategorier på universitetssjukhusen är en direkt nack- del. Universitetssjukhusens starka specialisering kan för vissa ”genera- list”-utbildningar också vara en nackdel. Det är dock uppenbart att det för forskarutbildning och för forskningsanknytning och utveckling av vård- vetenskaperna krävs att utvecklingen sker i kontakt med en tillräcklig minsta kritiska massa av lärare och forskare. Om en högskola inte själv har tillräcklig kompetens eller mångfald inom ett område kan denna åstadkommas t.ex. genom att flera högskolor slås samman till en enhet, samverkar inom ramen för en högskoleorganinsation eller genom nät- verk. Lättast och snabbast sker sådan utveckling i direkt samverkan med ett universitet.

Enligt min uppfattning har intressanta planer på en större integration mellan statliga och landstingsägda högskolor utvecklats under de senaste två, tre åren. Jag har redovisat några av dessa i kapitel 4. Detta plane— ringsarbete bör stimulera fortsatt utveckling. Det kan komma att störas av generella huvudmannaskapsförändringar om dessa inte sker i den riktning samarbetsplanerna har.

En viktig fråga i svensk högskolepolitik är vilken spridning av resurser för forskning och forskarutbildning som kan tillåtas utan att kvaliteten ur-

Kapitel 5

holkas. Denna fråga ligger utanför mitt utredningsuppdrag men påverkar SOU 1993: 12 mina förslag rörande organisatoriska lösningar för vårdhögskolorna i Kapitel 5 framtiden. För forskning och forskarutbildning inom de områden som de medeiånga vårdutbildningarna representerar gäller dessutom att själva ämnena måste stärkas och utvecklas på ett sådant sätt att dessa når en klar egen identitet om de skall motivera forskningssatsningar utanför de äm- nesområden som redan finns.

Med all sannolikhet kommer forskningen att stärkas också vid de mindre och medelstora högskolorna under 90-talet. De statliga medel som avsatts för forskning och kompetensutveckling av lärare vid dessa högskolor och som förvaltas av universitetens fakulteter spelar en viss roll för den ökade forskningsaktiviteten. Större betydelse har kanske de ökade regionala resurserna från kommuner, landsting och näringsliv haft. Andelen lärare vid mindre och medelstora högskolor som är engagerade i forskiing har ökat under senars år.

Vad gäller vårdhögskolorna kommer jag att föreslå vissa rationalise- ringsätgärder med viss minskning av antalet årsstudieplatser inom grund- utbildningen och en mer samlad studieorganisation. Genom sådana åtgär- der frigörs resurser. Dessa resurser bör kunna omfördelas till satsningar på förlängd grundutbildning, magisterutbildning och forskning och fors- karutbildning inom vårdvetenskapema.

Mina förslag innebär att en del av de frigjorda resurserna för forskning och forskarutbildning skall fördelas dels till berörda fakulteter och dels till berörda forskningsråd för stöd till vårdforskningen. En förstärkning av de för fri konkurrens tillgängliga forskningsresursema bör kunna med- verka till en ökad personell rörlighet mellan högskolorna, en förbättrad kvalitet på grundutbildningen vid samtliga högskolor samt en spridning av forskningsmedel också utanför universiteten.

F orslrningsmi ljöer

En at de viktigaste förutsättningarna för forskning av internationell klass är kreativa forskningsmiljöer. Hur sådana miljöer skall och bör vara upp- byggda varierar från forskningsområde till forskningsområde. Ett antal kännetecken, redovisas i utbildningsdepartementets rapport om strategi för fcrskning inför 2000-talet:

— De uppstår ofta kring en individuell forskare som genom sina egna insatser och ledarskap förmår stimulera andra forskare, lärare och doktorander. — Den har en kritisk massa av aktiva forskare med hög och komplette- rande vetenskaplig kompetens. — Den har väl utbyggda kontaktnät, såväl internationella som inhems- ka, som dessutom ofta sträcker sig över disciplingränserna. — Den är attraktiv även för utländska gästforskare. Universiteten har med sina fasta forskningsresurser de generellt bästa föruträttningarna att skapa goda forskningsmiljöer. De svarar för en mångfald och en bred kompetens. Lika viktigt är att studenter vid ett uni-

versitet eller en högskola med många utbildningar har möjlighet att under SOU 1993: 12 sin studietid träffar och umgås med studenter från andra ämnesområden Kapitel 5 än det egna — att vistas i en mångfacetterad akademisk nriljö.

Ett närmande mellan universiteten och vårdhögskolorna på universi- tetsorterna skulle skapa goda förutsättningar för de medellånga vårdut- bildningarnas utveckling och anknytning till forskning. Resurserna för att skapa nationellt och internationellt slagkraftiga institutioner för forskning inom vårdutbildningarnas karaktärsämnen skulle snabbast ge resultat om de koncentreras till universitetsortema. En närhet till framför allt medi- cinska och samhällsvetenskapliga fakulteter ger möjlighet att skapa inte bara djup utan nödvändig bredd.

För att klara kraven på utveckling och kvalitet inom utbildning och forskning inom bla hälso- och sjukvård anser jag emellertid att den kom- petens och förnyelsekraft som har byggts upp utanför universitetsorter också måste tas tillvara.

Forskarutbildning bör även fortsättningsvis främst ske vid universite- ten. När tillräcklig tillgång till bredd och djup i lärarkompetensen upp- nåtts bör det bli möjligt för ett antal högskolor, även utanför universite- ten, att ge delar av en forskarutbildning samt utfärda fördjupade akaderni- ska examina som kandidat- och magisterexamen inom vårdutbildningar— na. All erfarenhet visar att tillgången till utbildning på högskolenivå är be- tydelsefull för en regions utveckling. En högskola ökar chanserna för ungdomar att stanna kvar i regionen. Dessutom förbättras möjligheterna att inom regionen locka till sig och behålla verksamheter som har behov av välutbildad personal samt att till regionen rekrytera personer som vår- desätter möjligheterna för högre utbildning t.ex. för sina barn. Det blir också möjligt att kring högskolan utveckla och skapa innovativa miljöer som på olika sätt stärker regionens näringsliv och möjliggör kompetens— utveckling för anställda både inom näringsliv och offentlig sektor.

Självklart har vårdhögskolorna stor betydelse för utvecldingen av häl- so- och sjukvården i resp region. Den kraftiga utbyggnaden av vårdut- bildningen med stor spridning på över 40 orter har underlättat den lokala rekryteringen av personal till hälso- och sjukvården. Utredningar har vi— sat att de studerande ofta stannar och blir yrkesverksamma på den ort där man fått sin utbildning. För vårdutbildningarnas del är närheten till ut- bildning särskilt betydelsefull då de studerande inte sällan är kvinnor som uppnått den ålder då de redan har ansvar för barn och familj.

Kraven på högskoleutbildning ökar emellertid. I ett skede där vårdut- bildningarna måste stärkas och forskningen inom dessa områden måste ges ökad bredd och kvalitet kan individens krav på närhet till utbildning till vissa delar, åtminstone i ett uppbyggnadsskede, få stå tillbaka för krav på större koncentration av högskoleutbildning för att säkerställa kvalitet.

Det är, som kommer att framgå av de olika organisationsmodellema som redovisas nedan, säkerligen omöjligt att bygga upp kreativa högsko- lemiljöer med forskningsprofrl eller forskarutbildning vid 30 självständi- ga vårdhögskolor. Några blir för små och har för snävt utbildningsutbud för att utan sammanslagning med eller fastare knytning till annan högsko—

leenhet kunna konkurrera som fullvärdiga högskolor. En koncentration av SOU 1993: 12 de teoretiska delarna av utbildningen, även grundutbildningen, till färre Kapitel 5 enheter är på sikt nödvändig.

Däremot ligger det ett stort värde i att klinisk praktisk utbildning är spridd på länssjukhus och den öppna vården. Den kliniska kompetens och det breda patientunderlag som där finns är en resurs som måste tas till va— ra för att ge studenterna en tillräcklig professionell träning. De olika nät- verk mellan universitet och vårdhögskolor som är under utveckling kan tjäna som struktur att bygga ett sådant utbildningssamarbete på.

Det finns fortfarande vårdhögskolor som lokalmässigt och administra- tivt är samordnade med gymnasieskolans verksamhet. Detta framkommer vid landstingens redovisning där det i en del fall inte går att budgetmäs- sigt separera de olika skolformerna. Det finns enheter som inrättat en in- stitutionsindelning enligt statligt mönster medan andra organiserat verk- samheten som en enda stor enhet.

Inte heller de mindre och medelstora statliga högskolorna har egen forskarutbildning. Detta har medfört vissa problem vad gäller strävan att integrera utbildning och forskning. Olika lokala insatser har gjort av hög- skolorna för att öka rekryteringen av forskarstuderande. Med tanke på den låga forskningsaktivitet som råder utgående från vård- och omsorgs- utbildningarna är sådana insatser nödvändiga också inom vårdhögskolor- na. För närvarande saknar flertalet av vårdhögskolornas lärare forskarut- bildning och fördjuprring inom sina ämnesområden. Om en höjning av ut— bildningskvaliteten skall kunna nås inom rimlig tid måste tillgängliga re- surser initialt satsas på ett mindre antal enheter som får—ses som spjutspet- sar varifrån flödet av fördjupad kunskap och kompetens sedan kan nå ut till vård- och omsorgsverksamheten och övriga utbildrringsenheter.

För att säkerställa kvaliteten och för att underlätta för studerande vid enheter utanför universiteten att gå vidare till akademiska studier kan nå- gon form av överenskommelser träffas mellan dessa skolor och universi- tet eller högskolor med påbyggnads- och forskarutbildning träffas.

Det finns inom såväl stat som landsting krav om rationaliseringar och besparingar. Samtidigt anges inom offentlig och privat vård- och om- sorgsverksamhet behov av personal med förlängd utbildning. Mot bak- grund av kunskapstillväxten inom de olika områdena krävs ökad kompe- tens. För att finansiera förlängningar krävs åtgärder som t.ex. minskad di- mensionering, ökad samordning emellan och koncentration av utbild— ningarna. ] ag redovisar ett antal möjliga förändringar för att uppnå detta.

En i flera sammanhang diskuterad möjlighet att möta kravet på förläng- da utbildningar samtidigt som kostnaderna för staten inte kan tillåtas öka är att lyfta ut delar av den kliniska undervisningen. Man måste dock be- akta de krav som finns i EG-direktiven vad gäller krav på sjuksköterske— och barnmorskeutbildningarnas kliniska undervisning. Det finns inte inom utredningens ram underlag för något ställningstagande i denna frå- ga. Jag föreslår att denna fråga prövas. Inriktningen av en sådan översyn bör vara att pröva om någon del av den klirriskt-praktiska undervisningen framför allt vissa påbyggnadsutbildningar kan förläggas efter grundut-

bildningen och garanteras av respektive arbetsgivare, t.ex. som uppdrags- SOU 1993: 12

utbildning vid vårdhögskolorna.

5.7. Alternativa modeller för förändring av huvudmannaskap

Jag har valt att redovisa tre alternativa teoretiska modeller för att över- flytta hela eller delar av vårdhögskoleorganisationen till staten.

1. Vissa utbildningar överförs till ett statligt huvudmannaskap.

2. Vårdhögskolorna på universitetsortema överförs till statligt huvud— mannaskap medan övriga vårdhögskolor har landstingen som hu- vudmän.

3. Enhetligt statligt huvudmannaskap för vårdhögskolorna. (De tre enskilda sjuksköterskeskolorna förblir i samtliga modeller fri- stående högskolor. ) Utgångspunkter i modellerna har varit följande: * målen för respektive utbildning * verksamhetens behov av högskoleutbildad personal * anknytning till annan högskoleutbildning med liknande profil

* kvalitetskrav * dimensioneringskrav * krav på starka forskningsmiljöer

* krav på god högskoleutbildning

* internationella krav. Samtliga modeller är på sikt möjliga att genomföra. Kvaliteten i vård— utbildningarna är inte i första hand en fråga om huvudmannaskap utan en kombination av åtgärder i syfte att åstadkomma en höjd lärarkompetens, större koncentration med ökad bredd och djup i utbildningsutbudet.

Ett enhetligt statligt huvudmannaskap skulle visserligen underlätta en anknytning mellan utbildning och forskning samt en utbyggnad av fors- karutbildning inom de ämnesområden de medellånga vårdutbildningarna representerar. Det är dock inte självklart att fördelarna med en enhetlig organisationsstruktur och ett enhetligt huvudmannaskap skulle uppväga nackdelar såsom minskade möjligheter att mobilisera regionala resurser. Modellerna har dock enligt min mening intresse. De är fullt möjliga att helt eller delvis genomföras. De kan troligen också stimulera de olika irri— tiativ till samverkan och utveckling som tagits på olika håll i landet.

I varje modell utgår jag från att en fördjupningsutbildning till magister- nivå inledningsvis bör byggas upp på universitetsortema, inom universi— tetet eller vid den på orten befintliga vårdhögskolan. Resurserna för forskning och forskarutbildning för studerande från vårdutbildningarna bör också förstärkas. Resurserna bör fördelas både till universiteten och i en fri till forskningsråden rörlig resurs.

Utredningen har enligt direktiven haft att redovisa och ange kostnader för olika modeller för förstatligande av de medellånga vårdutbildningar- na. Direktiven ger stor frihet att utforma förslagen men ett av förslagen skall avse ett totalt överförande till statligt huvudmannaskap.

Kapitel 5

Ingen av de tre modellerna ryms ekonomiskt inom de ramar direktiven SOU 1993: 12 anger nämligen att statens kostnader för de medellånga vårdutbildningar— Kapitel 5 na ej får öka. Modellerna förutsätter att man kan finna sätt att överföra de medel som idag satsas av framför allt landstingen i dessa utbildningar på ett rättvist och invändningsfritt sätt till staten.

För att stärka de lokala vårdhögskolorna ställning och för att möjliggö— ra och stimulera till en fortsatt utveckling har en samlokalisering med den statliga högskolan genomförts på ett fåtal orter. Med något undantag in- nebär hittills samlokaliseringen mer ett gemensamt utnyttjande av den fy- siska miljön än utbyte av kunskap och kompetens. De flesta små statliga högskolorna har en sådan profil (lärarutbildning, ekonomi, teknik) att möjligheten för direkt studiegemenskap och annan integrering med vård— högskolorna är små.

Det pågår på olika håll i landet överläggningar om samgående mellan statliga och kommunala högskolor, om nätverksbildningar mellan statliga och landstingsägda högskolor eller mellan båda formerna. Det förekom— mer avtal mellan universiteten och kringliggande av landstingen drivna skolor om forskarutbildning och vidareutbildning.

Dessa modell kan och bör vidareutvecklas. Troligen kan resultatet bli en variation av samarbetsformer eller sammanslagningar, utformade efter olika regionala eller lokala önskemål. Det kan inte undvikas att en sådan mångfald kommer att ge till resultat utbildningar av varierande grad av forskningsanknytning och ”högskolemässigt” innehåll. Även idag är emellertid skillnaderna sannolikt betydande även mellan samma utbild- ning på olika orter.

Min förhoppning är att de nedan presenterade modellerna skall kunna tjäna som användbara förslag som helt eller delvis kan förverkligas i överenskommelser mellan staten och enskilda eller samtliga landsting. De kostnadsberäkningar som gjorts är på grund av grundmaterialets osä- kerhet ungefärliga men kan troligen också ge underlag för planering och vägval i de olika reformsträvanden som pågår.

Jag kommer slutligen att lyfta fram några förslag ur de olika modeller— na som jag finner så intressanta att regeringen bör ta initiativet till att de genomförs. Dessutom föreslår jag att den nuvarande vårdlärarutbildning- en avvecklas och ersätts med en ny i form av magisterutbildning kom- pletterad med en pedagogisk utbildning.

5.7.1. Rationalisering och förstatligande med utgångspunkt i varje utbildning för sig

Om utbildningarna förstatligas utifrån skäl som synes rationella utifrån deras innehåll och möjligheter till utbyte av kurser och samläsning med andra utbildningsprogram synes framförallt utbildning inom social om- sorg samt utbildning inom arbetsterapi och sjukgymnastik vinna på ett förstatligande.

Det blir i detta alternativ svårt att upprätthålla en kreativ högskolemil- jö vid vissa högskolor som efter omstrukturering får färre än 300 utbild-

ningsplatser och bara ett enda utbildningsprogram. För några av dessa SOU 1993: 12 skulle dock finnas möjlighet till samlokalisering och samordning, med Kapitel 5 befintlig statlig högskola på orten för att därmed ge den mångfald och storlek som studenterna bör ha rätt att kräva av en högskola.

Om sådan samordning inte kan komma till stånd leder detta alternativ till att flera av vårdhögskolorna bör avvecklas.

Grundläggande utbildning Arbetsterapeut- och sjukgymnastutbildning

Utbildning inom linjens båda inriktningar sker gemensamt vid fyra av de 11 utbildningsanordnarna (statlig resp. landstingsägda). Den utbildnings- orgarrisation som nu tillämpats tyder på att det i realiteten idag är två näs- tan separata utbildrringslinjer.

Vid Vårdhögskolan i Göteborg pågår emellertid en försöksutbildrring om 120 poäng med större samordning av linjens båda inriktningar, den s.k. Göteborgsmodellen. Resultaten visar att det finns flera gemensamma ämnesblock främst avseende samhälls- och beteendevetenskap, humanbi— logi och vetenskaplig metodik. Inom försöksverksamhetens 120 poäng är 50 poäng gemensamma för arbetsterapi och sjukgymnastik. Förutom pe- dagogiska och kunskapsmässiga fördelar redovisas ekonomiska vinster med denna organisation av utbildningen. Vid en samundervisning (se bi- laga 5) erhålles en ekonomisk besparing om 429 000 kr/grupp om 72 stu- derande.

Det finns två huvudlinjer; de flesta anser att de båda yrkeskategoriema hittat sina nischer och att det bör vara två separata utbildningar medan andra anser att en ökad samverkan bl.a. skulle medföra ekonomiska vins— ter.

Min uppfattning är att den s.k. Göteborgsmodellen har visat att en stör- re samordning av studieorganisationen ger pedagogiska och kunskaps— mässiga fördelar samt avsevärda ekonomiska vinster. Jag anser inte att en studieorganisation i denna form skulle inverka negativt på möjligheterna att utveckla de olika karaktärsämnena. Lärarkompetensen koncentreras vilket leder till såväl kunskaps- som ytterligare kompetensutveckling. Stora vinster torde kunna uppstå om utbildning inom arbetsterapi och sjukgymnastik bedrivs av samma huvudman och inom samma organisa- tion. Utbildning till arbetsterapeut och sjukgymnast bör därför enbart ges där utbildningarna kan samordnas.

Jag kan se fördelar med att utbildningarna inom sjukgymnastik och ar- betsterapi ges ett samlat statligt huvudmannaskap och inordnas inom me- dicinsk fakultet. För att kunna genomföra detta förutsätts i detta alternativ att sjukgymnast- och arbetsterapeututbildningen flyttas från Boden till universitetet i Umeå och arbetsterapeututbildningen i Örebro till universi- tetet i Uppsala. Arbetsterapeututbildningen i Stockholm överförs till Ka- rolinska institutet. Arbetsterapeututbildrringen vid Hälsohögskolan i Jön- köping överförs till Hälsouniversitetet i Linköping. Utbildningarna inord-

nas i respektive universitetsorganisation. Genom en sådan omorganisa- tion oc;h rationalisering (enligt Göteborgsmodellen, se bilaga 5) skulle medel frigöras för bygga upp magisterprogram och för att förstärka forsk- ning oeh forskarutbildning inom utbildningarnas karaktärsämnen.

Hörselvårdsutbildning

Den hörselvårdande verksamheten genomgår för närvarande stora föränd- ringar framför allt inom rehabilitering. Denna utveckling ställer höga krav på personalen och förutsätter en kvalificerad grundutbildning inom audiologi/hörselvård.

Idag finns inom den hörselvårdande verksamheten flera personalkate- gorier som arbetar kring patienten bl.a. hörselvårdassistenter, hörselpeda- goger och logopeder. Det är hörselvårdsassistenten som främst samarbe- tar med patienten när det gäller diagnos och rehabiliteringsåtgärder.

Inom ramen för utredningen har en hearing med bl.a. företrädare för den audiologiska verksamheten inom Göteborgsregionen hållits. Här framfördes behovet av en förlängd utbildning inom audiologi/hörselvård omfattande 120 poäng. Detta överensstämmer med vad som föreslagits i en av UHÄ initierad utredning 1991. Liknande synpunkter har också till utredningen framförts av ett antal lärare inom utbildningen. Dessutom fö- reslogs vid denna hearing en sammanslagning av nuvarande utbildning till hörselvårdsassistent och hörselpedagog.

Hörselvårdsassistent- och logopedutbildrringen har många berörings- punkter och en större samordning mellan dessa utbildningar borde kunna ge såväl pedagogiska som ekonomiska vinster. Detta är internationell vanligt förekommande och det bör övervägas om så också kan ske i Sve— rige. Samordningen mellan hörselvårdsassistent— och logopedutbildning- en bör ha större förutsättningar att genomföras om utbildningarna för- läggs till samma fakultet eller institution. En sådan samordning torde medföra vissa rationaliseringsvinster

Det har också påpekats att rekryteringen till hörselpedagogyrket som är en lång utbildning skulle underlättas om i en samordnad utbildningsorga— nisation överbryggningskurser för hörselvårdsassistenter till hörselpeda- gog kunde utformas. Behovet av påbyggnadsutbildningar inom audiolo- gi/hörselvård har påtalats. Idag finns lokalt arrangerade påbyggnadsut- bildningar till hörselvårdslinjen vid vårdhögskolorna vilket tyder på att nuvarande utbildning inte täcker det kunskapsbehov som verksamheten har.

Inom den korta tid som stått till utredningens förfogande har inte till- räckligt underlag kunnat inhämtas för förslag om förlängning av nuvaran- de hörselvårdsassistentutbildning, överbryggande utbildning till hörselpe- dagog, samordning mellan utbildningarna och/eller logopedutbildningen. De berörda utbildningarna finns idag vid universitetsortema samt i vissa delar vid Vårdhögskolan i Örebro där en mycket kvalificerad audiologisk forskning bedrivs.

SOU 1993: 12 Kapitel 5

Enligt denna modell förefaller det naturligt att samla hörselvårdsutbild- SOU 1993: 12 ningarna under statligt huvudmannaskap vid universitetsortema och vid Kapitel 5 Vårdhögskolan i Örebro.

Laboratorieassisrentutbildning

Avgörande faktorer för att upprätthålla en hög kvalitet och goda möjlig— heter till forskning och forskarutbildning är tillgång till forskarutbildade lärare och ett nära samarbete med olika institutioner inom den statliga högskolan. Detta talar också för att koncentrera laboratorieassistentut— bildningen till de vårdhögskolor där dessa förutsättningar finns.

Det har till utredningen framförts, att laboratorieassistentutbildningen idag finns på någon eller några vårdhögskolor där dessa förutsättningar saknas. Andra vårdhögskolor kan däremot ha goda möjligheter att med utnyttjande av kvalificerade krafter inom sjukhus och forskningslaborato- rier bygga upp laboratorieassistentutbildning.

Det anses i dagsläget vara svårt att prognostisera det framtida behovet av laboratorieassistenter. Från forskningslaboratorier uttrycks önskemål om, inom naturvetenskaplig fakultet eller teknisk högskola utbildad per- sonal, för arbete inom området medan från sjukvården anges fortsatt be- hov av laboratorieassistenter, inte minst i primärvården.

Laboratorieassistenten bör om hon/han skall möta kraven och behoven inom sjukvården ges en bred professionell basutbildning. Om utbildning- en utformas som ett enda program omfattande 120 poäng kan program- met ersätta de nuvarande inriktningarna mot biokemi och molekylärbio- logi, klinisk kemi, mikrobiologi samt morfologisk cellbiologi. Inom pro— grammet kan 20 till 30 poäng utgöra en fördjupning inom något ämnes- område exempelvis hematologi eller klinisk kemi. Den komplicerade ord- ningen med kompletteringutbildningar som förekommer idag skulle där— med kunna avskaffas. Det bör utredas om påbyggnads— och specialise- ringsutbildning i övrigt i framtiden kan överföras till att vara vara arbets- givarens ansvarsområde i högre utsträckning.

Laboratorieassistentutbildningen leder inte fram till en yrkesexamen el- ler till ett legitimationsyrke. I ett friare kurssystem är det därför angeläget att det nationella utvärderingssekretariatet snarast granskar kvaliteten i dessa utbildningar.

Ortopedteknisk utbildning

Verksamhetsområdet för ortopedingenjörer och tekniker är under stark omdaning. Arbetsuppgifter som idag åvilar de båda yrkeskategoriema kommer med all sannolikhet att till vissa delar övertas av eller återfinns redan idag hos andra yrkeskategorier.

Hälsohögskolan i Jönköping har inställt antagningen till utbildningen t.o.m. 1994. Till höstterminen 1995 planerar enheten att se över utbild— ningen avseende nivå och innehåll.

Enligt min uppfattning föreligger f.n. inte underlag för att i denna ut- redning föreslå några förändringar avseende utbildningens organisation eller huvudmannaskap.

Några avgörande rationaliseringsvinster genom samordning med annan utbildning torde inte finnas utöver de allmänna administrativa, studiemil- jömässiga m.fl. vinster som kan uppstå om den samordning mellan Häl— sohögskolan och den lokala statliga högskolan som diskuteras blir av.

Sjuksköterskeutbildning

Utbildningen har ett klart såväl medicinskt naturvetenskapligt som sam- hällsvetenskapligt innehåll vilket gör att utbildningen inte omedelbart har en direkt fakultetstillhörighet utan är av gränsöverskridande karaktär.

Vissa företrädare för landstingen har tidigare ifrågasatt behovet av forskningsanknytning av sjuksköterskeutbildningen. De har menat att det i första hand måste vara en professionell yrkesutbildning som skall upp- nås. Enligt min mening är det en avvägning mellan en vetenskaplig bas och en god yrkesutbildning som måste gälla. Sjuksköterskeutbildningen innehåller omfattande teoretiska moment. Den bör därför hemma i hög— skolesystemet.

Nuvarande inriktningar inom hälso- och sjukvårdslinjen, förutom in— riktning mot allmän hälso- och sjukvård kommer att fr.o.m. 1 juli 1993 att överföras till påbyggnadsutbildningar till en ny sjuksköterskeutbild— ning. Jag vill rikta särskild uppmärksamhet på nuvarande inriktning mot diagnostisk radiologi, 90 poäng. Det har från såväl fackligt håll som från verksamhetens sida framförts farhågor för dels en försämrad kvalitet och dels rekryteringssvårigheter när utbildning till röntgensjuksköterska kom- mer att omfatta sjuksköterskeutbildning som grund och därefter påbygg- nadsutbildning. Förslag finns hos SHSTF om att ett treårigt separat ut- bildningsprogram inrättas för en yrkesfunktion motsvarande röntgensjuk- sköterskan med karaktärsämnena omvårdnad och radiologisk omvårdnad. Jag är inte beredd till något ställningstagande i denna fråga.

Landstingsförbundet har redovisat att det i nuläget råder balans mellan tillgång och efterfrågan på utbildade sjuksköterskor.

Från såväl offentliga som privata vårdgivare finns ett klart uttalat be— hov av ett ökat antal forskarutbildade sjuksköterskor. Fler forskarutbilda- de lärare behövs också i högskolan. Den nuvarande organisationen av ut- bildningen har inte lett till att tillräckligt många yrkesverksamma sjuk- sköterskor rekryterats till forskarutbildning sedan högskolereformen 1977. För att få till stånd ett samband mellan grund- och forskarutbild- ning av sjuksköterskeutbildningen krävs andra organisatoriska lösningar.

Ett bättre samband mellan grundutbildning och forskning kan lösas på två sätt. Ett skulle vara att all sjuksköterskeutbildning ges ett statligt hu— vudmannaskap och förläggs till universitet eller motsvarande. Detta skul- le dock medföra regionalpolitiska nackdelar såväl som ett mycket hårt tryck på de praktikplatser som redan är hårt utnyttjade på universitetsor- terna.

SOU 1993: 12 Kapitel 5

En annan lösning vore ett förstatligande av utbildningen på de orter där SOU 1993: 12 möjligheter till forskningsanknytning kan utvecklas mest realistiskt och Kapitel 5 fruktbart. Utbildningarna och organisationen på dessa orter kan i detta sammanhang ses som spjutspetsar varifrån sjuksköterskor med ämnes- och forskarutbildning sedan kan medverka i kunskapsuppbyggnad och kompetensutveckling vid övriga vårdhögskolor och inte minst tillföra ökad kompetens inom vården. Som framgår nedan kommer jag att före- slå att en överföring av sjuksköterskeutbildningen till universitetsorgani- sationen sker på åtminstone två orter.

En möjlighet är att sjuksköterskeutbildningen på universitetsortema an- knyts till de medicinska fakulteterna. Med tanke på utbildningarnas gränsöverskridande karaktär måste vid en sådan organisation samverkan med fr.a. samhällsvetenskapliga fakulteterna eftersträvas. Den minskning av dirnensioneringen av sjuksköterskeutbildningen som föreslås, bör ske på dessa orter för att medge kvalitetshöjning och att resurser frigörs för att bygga ut magisterutbildning, forskning och forskarutbildning.

I övrigt bibehålls huvudmannaskapet för sjuksköterskeutbildningen av landstingen.

Påbyggnadsutbildningar

Påbyggnadslinjer till sjuksköterskeutbildningen finns idag vid flertalet vårdhögskolor. Antalet platser regleras för närvarande genom beviljade statsbidrag till de olika enheterna. En genomgång av utbildningsutbudet visar att studerandegruppernas storlek varierar avsevärt mellan de olika enheterna. Denna spridning av specialistutbildningarna har nackdelar. Som exempel kan nämnas att Påbyggnadslinjen hälso- och sjukvård för barn och ungdom, 40 poäng, vid en enhet har en dimensionering av 8 ny- börjarplatser varannat år, Påbyggnadslinjen i obstetrisk och gynekologisk vård, 50 poäng har vid flera enheter en dimensionering mellan 10—16 ny- börjarplatser/år och Påbyggnadslinjen utbildning i anestesisjukvård och intensivvård, 40 poäng har en dimensionering av 8 nybörjarplatser/år för respektive inriktning. Kunskaps- och kompetensutveckling samt möjlig- heter till en ämnesfördjupning för såväl studenter som lärare måste för- svåras under dessa förhållanden. Även om tillgången till kliniska prak— tikplatser och ett tillräckligt patientunderlag är viktiga fördelar av en spridning av utbildning borde den teoretiska delen av utbildningen vinna på att sarnmanhållas i större enheter, i synnerhet om kontakt med forsk- ning och utveckling önskas.

Barnmorskeutbildningen är den enda påbyggnadsutbildning som regle- ras fr.o.m. den 1 juli 1993. För de övriga påbyggnadsutbildningama/spe- cialistutbildningarna gäller att dessa får byggas upp i samverkan mellan arbetsgivare och berörd vårdhögskola.

Social onsorgsutbildning

Utbildnirg inom social omsorg bedrivs idag vid 20 vårdhögskolor i lan- det. Mes spridd är inriktningarna mot äldre och handikappomsorg samt inriktningen mot psykiskt utvecklingsstörda och flerhandikappade. Inrikt- ningen rrot socialpedagogiskt behandlingsarbete bedrivs enbart vid sju av enheterna.

I sambmd med denna utredning har en hearing angående utbildning in— om socizl omsorg genomförts med representanter från vårdhögskolor, universitet, medicinska kliniker och Svenska Kommunförbundet. Fråge- ställningar som berördes var nuvarande utbildnings möjligheter att svara mot framtida krav inom social omsorg, utbildningarnas karaktär i förhål- lande till övriga utbildningar inom samma ämnesområde, behovet av se- parat högskoleutbildning inom det sociala omsorgsområdet, behovet av möjlighe'er till forskning och forskarutbildning inom karaktärsämnet samt utbidningens dimensionering i förhållande till behovet av personal med olikt utbildningar inom kommunernas ansvarsområden.

Utbildringens och karaktärsämnets nära koppling till ämnen vid sam- hällsvetenskaplig fakultet framhölls. Det finns skillnader mellan utbild— ningarna: inriktningar och innehåll men de olika karaktärsämnena social omsorg respektive socialt arbete vilar på samma fundament. Som exem— pel kan rämnas det sociala perspektivet, en samhällsvetenskaplig grund, det psykcsociala fältet och det psykosociala arbetssättet. En samlokalise- ring av och en ökad samverkan mellan utbildningarna inom den statliga högskoleorganisationen torde framkalla synergieffekter i den fortsatta ut- vecklingen av de båda karaktärsämnena vilket kommer såväl avnämare som utbildningsverksamhet till godo. De båda utbildningarnas särart kan även i en sådan organisation upprätthållas, förutsatt att det verkligen är två skilda ämnen.

Svenska kommunförbundet har framfört behovet av en förlängd utbild- ning där iamför allt administration, ekonomi, juridik och personalfrågor får en större vikt. Som baspersonal inom omsorgsverksamheten avser man att använda personer utbildade inom gymnasieskolans omvårdnads- program. För att finansiera en förlängd utbildning föreslår Svenska Kom- munförbundet att dimensioneringen av utbildningen inom området social omsorg minskas med hälften. Härigenom kan resurser frigöras för finan- siering av utbildningens förlängning.

Jag finner att stora vinster skulle kunna uppnås om utbildning inom so- cial omsorg överförs till högskolor med utbildning i socialt arbete. Karak- tärsämnets har nära anknytning till och släktskap med utbildning inom socialt arbete. Därmed bör rationaliseringsvinster kunna göras genom samläsning med och utnyttjande av lärarkompetens från andra program inom socialvetenskaperna. Karaktärsämnet social omsorg kan därigenom möjligen också karakteriseras och utvecklas på ett konkret sätt och även med sin kring omsorgstagaren centrerade inriktning verka befruktande på andra discipliner. Önskemålen om fördjupad utbildning i administra- tion, juidik ock ekonomi kan därmed också tillgodoses.

SOU 1993: 12 Kapitel 5

Utbildningen bör inordnas i de högskolor/universitet som har utbild— ningsprogram i socialt arbete på följande orter: Göteborg, Linköping, Malmö, Stockholm, Umeå, Örebro och Östersund. De berörda högskolor- na bör ges i uppdrag att utreda hur utbildningen kan utformas inom hög- skolans utbildningsprogram. Samtidigt bör antalet studieplatser minskas till hälften. Genom denna omorganisation och dimensioneringsförändring erhålles vissa ekonomiska resurser för förstärkning av forskningsanknyt— ningen av utbildningarna samt utveckling av fördjupningsutbildning — magisterutbildning — i karaktärsämnet.

Tandhygienistutbildning

När det gäller tandhygienistlinjens längd och kvalitet har till mig fram- förts mycket divergerande önskemål. Det råder dock en enighet om att ut- bildningen skall vara en högskoleutbildning även om utbildningen inte uppfyller kraven på allmän behörighet till forskarutbildning.

Beträffande utbildningens längd har från de flesta håll framförts att nu- varande 80 poäng är tillfyllest. Som skäl anges bl.a. att en längre utbild- ning tidsmässigt skulle ligga allt för nära nuvarande tandläkarutbildning utan att ge sådan kompetens. Den kompetens som tandhygienisten ges i sin utbildning idag uppfyller också verksamhetens krav och behov.

Från vissa fakulteter har däremot framförts krav på en förlängd utbild- ning. Skälen härtill är kraven på ökad kompetensen pga. det kvalificerade och självständiga arbete en tandhygienist utför samt den etableringsrätt som tillkommit för tandhygienister i samband med införandet av legiti- mation. Från dessa källor har även ett ökat behov av forskarutbildning för tandhygienister framförts.

Det förefaller på många sätt naturligt att även tandhygienistutbildning- en överförs till de odontologiska fakulteterna åtminstone de som är för- lagda på orter där odontologisk fakultet finns. Större samordningsmöjlig- heter med andra utbildningar för yrkesgrupper inom den framtida tand- vården kan också åstadkommas om fakulteterna ges direkt ansvar för även tandhygienistutbildningen. Detta bör leda till såväl pedagogiska, kunskapsmässiga som ekonomiska vinster för tandhygienistutbildningen. Ett inlemmande av tandhygienistutbildningen i en fakultetsorganisation kan dessutom underlätta kunskapsuppbyggnaden inom karaktärsämnet samt öka möjligheten och förutsättningarna för tandhygienisternas forsk— ning och forskarutbildning.

Innan ställningstagande görs till en eventuell förlängd utbildning till tandhygienist måste nuvarande utbildningsorganisation med en utökad ut— bildning från 40 till 80 poäng utvärderas.

En koncentration av utbildningen kan bereda praktiska svårigheter och investeringskostnader. De odontologiska fakulteterna bör i varje fall kun- na spela en viktig roll för kvalitetssäkringen även för utbildning som be- drivs vid landstingens vårdhögskolor. Vid tandläkarhögskolan i Malmö bedrivs tandhygienistutbildningen idag helt integrerat med övrig statlig tandvårdutbildningen men med ett kommunalt huvudmannaskap. Detta

SOU 1993: 12 Kapitel 5

kan motivera en särbehandling och ett förstatligande av tandhygienistut- SOU 1993: 12 bildningen i Malmö. Kapitel 5 Konsekvenser av modellen vid ett genomförande

Huvudmannaskapet för utbildningarna skulle enligt detta förslag fördela sig enligt följande:

Utbildning Statligt Enskilt Landstinget som huvudmannaskap huvudmannaskap huvudman

Arbetsterapeut- utbildning X

Hörselvårds— assistentutb. X (X)1)

Lab. assistent— utbildning X

Ortopedteknisk

utbildning X

Sjukgymnast-

utbildning X

Sjuksköterske—

utbildning X X X

Social omsorgs- utbildning X

Tandhygienist—

utbildning X X

1) Hörselvårdassistentutbildningen i Örebro

Tabell 4. Huvudmannaskap för utbildningarna enligt modell 1

Jag anser inte att utbildning skall bedrivas och examinationsrätt ges vid vårdhögskolor som utifrån mitt förslag till omstrukturering kommer att ha färre årsstudieplatser än 300 och minst två utbildningsprogram med in- riktning mot två skilda yrken av grundutbildningskaraktär. Genom att fle- ra utbildningar koncentreras till de statliga högskolorna kommer i denna modell flera av de landstingsägda vårdhögskolorna endast att bedriva sjuksköterskeutbildning. Detta leder till att flera vårdhögskolor kommer att avvecklas. För några av dessa enheter finns dock möjligheten till en samlokalisering och samordning med statliga högskolor eller en närmare samverkan med andra näraliggande vårdhögskolor för att uppnå kraven.

En sådan samordning skulle kunna stärka vårdhögskolornas möjlighe- ter att erbjuda de studerande en acceptabel högskolemiljö. Varje sådant förslag till samordning bör granskas och utvärderas.

Det finns naturligtvis risker med att bryta upp nuvarande vårdhögskoleor- ganisation och inordna flera utbildningar i en etablerad universitetsorga- nisation. Utbildningarnas karaktärsämnen och särart kan få svårt att häv- da sig. Belastningen på fakulteterna, framför allt de medicinska, som när- mast blir berörda skall heller inte underskattas.

En egen samlad organisation för de utbildningar som genom förslagen förs över till staten kan vara en möjlighet. En sådan lösning kan vara att institutioner för vårdvetenskap vilka inrymmer grundutbildning, forsk- ning och viss forskarutbildning inrättas. I samband med resurstilldelning måste medel avdelas för denna verksamhet.

Det finns även önskemål om att särskilda vårdvetenskapliga fakulteter skapas för att säkerställa möjligheterna till forskning och utveckling inom aktuella karaktärs- och forskningsområden. Enligt min mening är de be- rörda ämnena ej tillräckligt väl definierade och etablerade som ämnen in- om forskningsvärlden för att separata fakulteter skall kunna byggas med dem som grund.

Det finns alternativa lösningar för att inordna nuvarande vårdutbild- ningen i universiteten. Riskerna att vårdutbildningarna isoleras från övrig verksamhet inom universitetsorganisationen måste minimeras. Målet måste vara att underlätta och stärka sambandet mellan grundutbildning och forskning med samt andra angränsande ämnen. En uppbyggnad av fristående statliga vårdhögskolor är med denna utgångspunkt inte en idea— lisk lösning. Det ökar kraven från ytterligare högskolor på fasta forsk- ningsresurser och möjlighet till forskarutbildning. Man riskerar också en fortsatt isolering och särställning för just vårdhögskolorna. Olika lösning— ar måste vid ett förstatligande få väljas för olika universitetsorter, bl.a. beroende på storleken av de enheter som skall sammanföras och den va- rierande uppbyggnaden av universiteten idag.

Det är av stor vikt att kvaliteten på den grundläggande högskoleutbild- ningen är likvärdig oavsett var den genomföres. Detta är en förutsättning för att samtliga studerande skall ha möjligheter att vidareutbilda sig och flytta mellan examensnivåerna enligt modellen. Det förslag som jag tidi- gare redovisat med någon form av avtal mellan landstingsägda vårdhög— skolor och enskilda sjuksköterskeskolor å ena sidan och universiteten å den andra om kvalitetssäkringar och sådana övergångar kommer enligt min mening att spela en viktig roll i detta syfte.

Några av konsekvenserna i detta alternativ är * ökad samverkan mellan näraliggande utbildningar bör medföra

ekonomiska vinster * respektive utbildning knyts lättare till en etablerad forskningsorga- nisation utbildningarna kopplas till starka Fo U-miljöer koncentration av utbildningarna ger större möjligheter till till sam— lad lärarkompetens och fördjupade ämnesstudier iflera ämnen * en bättre kontinuitet mellan grund— och forskarutbildning erhålles

**

SOU 1993: 12 Kapitel 5

* särarten i vårdutbildningarnas karaktärsämnen kan uttunnas vid in- ordnandet i etablerade universitetsorganisationer * studenterna kan under studietiden behöva byta ort för att kunna fullfölja sina studier * ett antal vårdhögskolor riskerar att få avvecklas p.g.a för liten ut- bildningsdimension * små vårdhögskolor måste samlokalisera eller samordna sig med statlig högskola eller andra vårdhögskolor för att garantera en hög- skolemiljö * nya styrnings- och ledningsformer måste införas vid landstingens vårdhögskolor * ny lärartjänstorganisation måste också utvecklas inom landstingens vårdhögskolor.

5.7.2. Alternativ där ett antal vårdhögskolor förstatligas

Om man betonar statens särskilda ansvar för att bygga upp och vidmakt- hålla goda FoU—miljöer kan man i en modell utgå från att att staten över- tar huvudmannaskapet för vårdutbildningen på några orter där fördjup— ning, forskarutbildning m.m. har störst förutsättningar att utvecklas.Detta är av flera skäl universitetsortema. Härutöver kan med fördel även andra huvudmän fortsätta bedriva högskoleutbildning företrädesvis på grund- läggande nivå.

För att kunna finansiera uppbyggnaden av fördjupningsutbildningar samt en förstärkning av resurser för forskning och forskarutbildning före— slås även i detta alternativ en minskad dimensionering av den grundläg- gande utbildningen vid de vårdhögskolor som överförs till statligt huvud- mannaskap. Även ur kvalitetssynpunkt bör den minskning av antalet stu- dieplatser som aviseras för några av utbildningarna kunna ske just på uni- versitetsortema. Antalet studerande är här stort. Den stora volym studen— ter som där skall ges klinisk utbildning har orsakat trängsel på universi- tetsklinikerna. Där bedrivs också oftast en starkt specialiserad vård vilket gör att de inte alltid är lämpliga som praktikplatser för allmänt inriktade utbildningar. Det är därför viktigt att så långt som möjligt utnyttja läns- sjukhusens och primärvårdens patientunderlag för den kliniska undervis- ningen.

En sådan organisatorisk lösning skulle tillgodose behovet av utbildning av kvalificerad vård- och omsorgspersonal på tillräckligt många orter pa- rallellt med att miljöer för kunskaps-, forsknings- och kompetensutveck- ling inom de olika karaktärs—/kunskapsområdena utvecklas. Om detta ini- tialt görs på de högskoleenheter där det går fortast och bäst möjligheter finns, kan en spridning av bättre forskningsmöjligheter för alla snabbare komma till stånd.

En valfrihet framför allt på den grundläggande utbildningsnivån skall finnas. Både stat och landsting bör med samma kvalitet kunna bedriva grundläggande högskoleutbildning.

SOU 1993: 12 Kapitel 5

Förutsättningen för ämnes- och forskningsutvecklingen är att det före- SOU 1993: 12 ligger en kontinuitet mellan grundutbildningen, de ämnesfördjupningar Kapitel 5 som kandidat- och magisterexamina innebär samt forskarutbildning på li- centiat- och doktorsnivå. Det är därför en fördel om även grundutbild- ningen är statlig vid de högskolor där fördjupningsutbildning och forsk- ning bedrivs, även om det ej är nödvändigt.

Det är lättast att i ett första steg börja med att bygga upp magisterpro- gram i karaktärsärnnena på universitetsortema där det finns forskning i dessa ämnen. Därigenom blir universitetens bredd i utbildningsutbudet och kreativa forskningsmiljö tillgänglig för studenter med vårdutbildning som bas. Detta ger också optimala förutsättningar att bygga ut forskarut- bildningen för dessa studenter och stärka vårdforskningens utveckling.

Även i denna modell kan universitetens och forskningsrådens resurser för forskning och forskarutbildning förstärkas för utveckling av vård— forskning samt kompetenshöjning hos lärarna. Genom att rådsorganisa- tionen tillförs medel för projektstöd till vårdforskare ges möjlighet för forskare utanför universiteten att i konkurrens söka forskningsmedel.

a. Enheter på universitetorter

Vårdhögskolorna på universitetsortema har bättre förutsättningar att upp- fylla kraven på en god högskolemiljö. Närheten till forskningsmiljöer och forskaruthdningsorganisationer liksom möjlighet att knyta an till redan väl etablerad ämneskunskap i många av de ämnen som ligger nära vård- utbildningarna är en stor fördel. Vid ett förstatligande av vårdhögskolor- na på universitetsorterna bör dessa inordnas i en befintlig universitetsor- ganisation. Därmed ges studenterna i vårdutbildningarna samma möjlig- heter som studenter i andra utbildningar.

Ett fullständigt förstatligande av vårdhögskolorna på universitetsorter— na skulle innebära att ca 40 % av all vårdutbildning får ett statligt huvud- mannaskap. Det finns idag ca 700 lärare anställda vid dessa vårdhögsko- lor förutom administrativ och teknisk personal. Ca 10 % av dessa vård- högskolors lärare har disputerat vilket innebär att antalet forskarutbildade lärare är dubbelt så stort som genomsnittet vid de övriga.

Vårdhögskolorna i Göteborg, Linköping, Lund, Stockholm, Umeå och Uppsala förutsätts i detta alternativ överföras till ett statligt huvudman- naskap och integreras i universiteten på motsvarande ort.

De kommunala högskoleutbildningarna i Linköping ingår för närvaran- de i Hälsouniversitetets organisation men med ett bibehållet kommunalt huvudmannaskap. Erfarenheterna pekar dock på betydande nackdelar med ett delat huvudmannaskap och starka önskemål har från Linköping framförts om enhetligt huvudmannaskap. Samtliga vårdutbildningar inom Hälsouniversitetet bör i fortsättningen ges ett samlat statligt huvudman- naskap. Med den uppbyggnad vårdyrkesutbildningen i Linköping har syns det speciellt intressant att genomföra ett enhetligt huvudmannaskap här.

Beträffande övriga universitetsorter kan vårdhögskolorna inordnas in- SOU 1993: 12 om respektive universitet på olika sätt. Hur och på vilket sätt den nya Kapitel 5 samlade utbildningen organiseras inom universiteten måste avgöras i ut- ifrån de lokala förutsättningarna. Om vårdvetenskapliga institutioner skall byggas upp eller utbildningarna skall läggas in i fakultetsorganisa- tionen kan vara beroende på storlek och antal utbildningsprogram.

Förhandlingar måste föras mellan stat och respektive landsting avseen- de övertagande av lokaler, administrativ personal och lärare om riksda- gen beslutar att denna modell skall genomföras.

b. Enheter utanför universitetsorter

Utbildning på grundläggande nivå kan bedrivas med andra driftsformer och huvudmän på övriga orter. En organisation där landstinget även tills vidare ansvarar för drift och verksamhet vid ett antal vårdhögskolor skul- le lösa de regional- som personalpolitiska problem som skulle komma att uppstå vid en för stark koncentration av de medellånga vårdutbildningar— na. Andra driftsformer såsom stiftelser och fiia högskolor kan också övervägas. I en organisation med alternativa driftsformer förutsätts att staten tecknar avtal innehållande såväl kvalitativa som kvantitativa krav- specifikationer med dessa vårdhögskolor och deras styrelser.

Avtal mellan vårdhögskolor med landstingen som huvudmän och de statliga universiteten kan utformas för att underlätta studerandes möjlig— heter till fördjupade fortsatta högskolestudier. Erfarenheter av ett sådant avtalsförfarande finns mellan statliga högskolor t.ex. Högskolan i Eskils— tuna/Västerås, KTH och Högskolan i Linköping (se bilaga 4). Samord- nings- och rationaliseringsvinsterna blir så stora om utbildningen i social omsorg integreras i socialhögskoloma att det synes fel att avstå från en sådan samordning i något av alternativen. En konsekvens härav blir att sociala omsorgslinjen som för närvarande bedrivs på 20 orter överförs till sju orter (Göteborg, Linköping, Malmö, Stockholm, Umeå, Örebro och Östersund). Arbetsterpeututbildningen inordnas 1 universitet eller motsva- rande på universitetsorterna och arbetsterapeutbildningen 1 Örebro över- förs till universitetet i Uppsala. Rehabiliteringslinjens båda inriktningar vid Vårdhögskolan i Boden överförs till universitetet i Umeå. På så sätt kommer sjukgymnast- och arbetsterapeututbildningarna även i denna mo- dell som helhet att bli statliga och förlagda till universitetsortema.

Den organisatoriska lösning jag här redovisat innebär att huvudman- naskapet för de medellånga vårdutbildningarna fördelar sig enligt följan— de:

Utbildning Statligt Enskilt Landstinget som huvudmannaskap huvudmannaskap huvudman

Arbetsterapeut-

utbildning X

Hörselvårds- assistentutb. X X

Lab. assistent— utbildning X X

Ortopedteknisk

utbildning X

Sjukgymnast— utbildning X

Sjuksköterske—

utbildning X X X

Social omsorgs- utbildning X

Tandhygienist—

utbildning X X

Tabell 5. Huvudmannaskap för utbildningarna enligt modell 2

Flera landsting har initierat och påbörjat ett utvecklingsarbete med samverkan mellan näraliggande skolor eller statliga högskolor t.ex. ge- nom nätverk. Detta arbete utvecklas bäst om det kan bedrivas utifrån de förutsättningar som råder lokalt. Ibland är en samverkan mellan flera vårdhögskolor att föredra, ibland är det samverkan mellan vårdhögskolor och statliga högskolor som är att föredra beroende på huruvida den statli- ga högskolan kan tillföra vårdhögskolorna lämplig och efterfrågad kom- petens.

Riktlinjer för detta arbete bör vara att varje högskoleorganisation skall ha en viss minsta volym, en viss bredd i utbildningsutbudet samt avtal med universitet som på något sätt underlättar för de studerande att gå vi- dare med studier inom området. Avtal kan också slutas för att garantera lärarkompetens på adjunkts- och lektorsnivå. Dessutom skall skolorna ha en utbyggd internationell samverkan. Varje skola bör ha minst två exami- nationsprogram. Härutöver bör gälla att enheterna kan redovisa en god tillgång på forskarutbildade lärare och minst 300 årsstudieplatsersamt en plan för internationalisering av verksamheten.

En möjlighet för de vårdhögskolor som enligt mitt förslag hotas av av- veckling är att genom samverkan med annan högskoleenhet, statlig eller landstingsägd, bredda sitt utbildningsutbud och öka sin lärarkompetens så att examinationsrätt även kan beviljas för dessa enheter. Det bör an- komma på de lokala styrelserna att utarbeta sådana planer.

En viktig förutsättning för samtliga utbildningar är tillgång till under- visningssjukhus/klinik med god lärar- och handledningskompetens inom respektive område.

Vid ett antal vårdhögskolor utanför universitetsortema finns önskemål om ett samlat statligt huvudmannaskap för utbildningen. Vid några av

SOU 1993: 12 Kapitel 5

dessa finns långt utarbetade planer på samgående/samlokalisering med den statliga högskolan på orten. Dessutom finns i något fall en lärarkom- petens motsvararande de krav en högskoleutbildning bör kunna uppvisa.

Den utveckling med s.k. nätverkshögskolor där högskolor med olika huvudmannaskap slås samman i en högskoleorganisation med enhetligt regelsystem ger enligt min mening också en utvecklingspotential där bå- de statliga och landstingskommunala intressen tas tillvara utan att huvud- mannaskapet behöver förändras. Planeringen bör fortsätta utifrån de loka— la initiativ som redan har tagits.

Det ovan redovisade alternativet med förstatligande av utbildning inom social omsorg samt förstatligande av samtlig grundutbildning på universi- tetsortema samt utbyggnad där av forskarutbildning, magister- och kandi- datexamen ryms i de av direktiven givna ramarna att statens kostnader för de medellånga vårdutbildningarna ej får öka endast om frågan om överfö- rande av landstingsmedel löses.

Några konsekvenser av modellen är att * en spridning av antalet enheter ger bättre tillgång till utbildnings-

platser för den kliniska undervisningen

* regionala ekonomiska resurser kan mobiliseras * statens intresse av starka Fo U-miljöer kan tillgodoses genom att

vårdhögskolorna på universitetsortema inordnas i universiteten * regional- och personalpolitiska problem med en stark koncentration undvikes risk för variation i utbildningarnas kvalitet staten måste specificera kraven för utbildningsarnas kvalitet särskilda överenskommelser mellan landstingsägda och statliga högskolor kan underlätta studenternas möjligheter till fortsatta stu- dier * ökad samverkan krävs mellan landstingsägda vårdhögskolor samt

mellan vårdhögskolor och statliga högskolor och/eller universitet

för att säkra den mångfald högskolemiljön kräver * högskoleförordningen måste ses över så att enhetliga regler för led- ning, styrning och lärartjänster kan tillämpas.

***

5.7.3. Enhetligt statligt huvudmannaskap för vårdhögskolorna

Konsekvenser av att överföra nuvarande vårdhögskoleorganisation till staten

Om staten skall överta hela den befintliga vårdhögskoleorganisationen in— nebär detta att stora kostnader omfördelas. Fördelar med nuvarande spridning av vårdhögskoleorganisation är framför allt regionalpolitiska. Den spridda organisationen med många små enheter är orationell. Detta framstår tydligt vid ett enhetligt huvudmannaskap.

Ledning och administration av vårdhögskolorna är i dagens läge inte uppbyggda utifrån samma regelsystem som den statliga högskolans. 1 nu gällande högskolelag och förordning finns särbestämmelser vad gäller

Kapitel 5

den kommunala högskolan vilka utformats efter den kommunala demo- SOU 1993: 12 kratins regler. I samband med ett statligt övertagande av huvudmannaska- Kapitel 5 pet måste därför adminisnationerna/organisationerna anpassas till det statliga regelsystemet. Många administratörer i landstingen har idag and- ra uppgifter inom såväl gymnasieskolan som högskolan. Det kan därför enbart bli fråga om en överföring av viss del av administration till staten. Då förutsättningarna skiljer sig åt mellan landstingen måste genomföran— det av förslaget utformas på olika sätt inom respektive landsting.

Vårdhögskolor finns på ett antal orter där dessa saknar möjligheter till samverkan med statlig högskola. På dessa orter måste, om högskolan skall vara kvar, en helt ny högskoleorganisation med staten som huvud- man inrättas. En omstrukturering av vårdhögskolornas administration och organisation till ett statligt mönster kommer under en övergångsperiod medföra ökade kostnader för staten. Ett statligt huvudmannaskap för samtliga vårdhögskolor kommer sannolikt på sikt att medföra krav på ökade kostnader för staten oavsett förhand]ingsöverenskommelser och medelsöverföringar.

Oberoende av huvudmannaskap kommer förändringarna i lagstiftning- en för högskolan, kraven på förlängd utbildning och ökad lärarkompetens att påverka vårdhögskolornas verksamhet. Dessa förändringar kommer att medföra kostnadsökningar för verksamheterna oberoende av huvud- man. Samtliga kostnadsökningar åvilar vid ett enhetligt huvudmannaskap enbart staten.

En koncentration av resurserna för medellång vårdutbildning blir troli- gen nödvändig ur såväl kvalitativa som ekonomiska aspekter oavsett hur frågan om huvudmannaskapet löses. Den kritiska massa av lärare, som krävs för en acceptabel ämnesfördjupning och forskningsanknytning av utbildningarna, måste användas så effektivt som möjligt. Rationalisering- ar bör kunna genomföras mer effektivt vid enhetligt huvudmannaskap.

Den forskning som idag bedrivs av personer med medellång vårdut- bildning är av gränsöverskridande karaktär. Detta innebär att universite- ten med sin bredd i forskningsverksamheten, tillgång till välutbildade lä- rare samt mångfalden i utbildningsutbud skulle vara den mest kreativa miljön för utvecklandet av vårdforskningen. En förutsättning är att vård- högskolornas verksamhet på olika sätt kan integreras med universiten.

Det änns skäl som talar för en koncentration och rationalisering av vårdhögskoleorganisationen för att säkerställa kvaliteten i utbildningarna samt bättre ta till vara lärarkompetensen i landet. Detta gäller i synnerhet för utveckling av ämnesfördjupning och forskning. Vid ett samlat statligt huvudmannaskap torde en sådan koncentration av statfmansiella skäl få drivas längre än om flera huvudmän frnns.

Även om ett statligt huvudmannaskap för vårdutbildningarna enligt en enhetlig modell skulle beslutas av riksdagen måste staten uppta vissa för— handlingar med varje enskilt landsting eftersom de ekonomiska förutsätt- ningarna och förutsättrringama för att rationellt driva utbildningen vidare varierar mellan olika regioner. Olika landsting ställer idag mycket olika resurser till utbildningarnas förfogande.

Ett förändrat huvudmannaskap skulle medge att den kompetens som SOU 1993: 12 idag finns inom den statliga högskolan kan tas tillvara också för vårdut- Kapitel 5 bildningarna. Detta gäller fr.a. ämnesområden inom humanistiska, medi— cinska, samhällsvetenskapliga och teologiska fakulteter. Undervisningen förmedlas idag oftast av vårdlärare som av naturliga skäl inte har den dju- pa ämneskunskap som finns hos respektive ämnesföreträdare.

Behovet av vårdlärare kommer med all sannolikhet att minska genom de rationaliseringsvinster som uppkommer om staten beslutar om en kon- centration av utbildningarna till färre högskoleenheter. Även antalet tjänster för administrativ och teknisk personal kan minskas. Det bör dock observeras att landstingsanställda vårdlärare har en högre undervisnings- skyldighet än statligt anställda högskolelärare. Därvid räknas dock som undervisning t.ex. besök hos den studerande under den kliniska prakti- ken, något som ej motsvarar något i övriga högskolelärares undervisning.

En överföring av hela den samlade vårdhögskoleorganisationen omfat- tar i korthet följande poster:

Utbildning (91/92) 16 297 Åpl för grundläggande utbildning och på- byggnadsutbildningar 580 Åpl för fristående kurser och lokala linjer Lärare (ht —91) 1 823 vårdlärare 74 FoU-lärare/högskolelektorer Utbildningsenheter 27 vårdhögskolor och tre enskilda sjuksköterske- skolor 41 skolenheter Total kostnad (1992) 1 088 727 540 SEK (I de beräkningar som gjorts i kapitel 6 har 1990 års siffror använts ef- tersom underlag ej finns för överväganden senare.)

De slutsatser som kan dras utifrån denna redovisning är att vårdhög- skolornas problem inte omedelbart löses av en övergång till ett enhetligt statligt huvudmannaskap. Trots att man uppnår enhetligt regelsystem för styrning, ledning, studerandeinflytande samt lärartjänster löses inte de grundläggande problem med bristande forskningsanknytning och svag lä— rarkompetens. Dessa har inte i första hand har med huvudmannaskapet att göra. I stället är det åtgärder i form av ändrad studieorganisation, större samverkan och koncentration samt insatser i form av kompetensutveck- ling av lärare m.m. som måste vidtagas. Även om en förändring på dessa punkter teoretiskt sett lättare skulle kunna genomföras vid ett överförande till ett helt statligt huvudmannaskap ryms inte denna modell inom direkti— vens krav att statens samlade kostnader för de medellånga vårdutbild- ningarna inte får öka om inte tämligen omfattande rationaliseringar ge- nomföres.

Denna modell får bl.a. följande konsekvenser * en oförändrad geografiskt spridd utbildningsorganisation tillfreds-

ställer regional- och personalpolitiska behov och krav, det senare fr.a. sett i ett rekryteringsperspektiv

* den kompetens och resurser som via landstingens satsningar byggts SOU 1993: 12 upp lokalt vid vårdhögskolorna kan vid ett förstatligande tas till va- Kapitel 5 ra i utvecklingen av vård- och omsorgsverksamheten * utbildning kan bedrivas i nära samverkan med den lokala vård- och omsorgsverksamheten * uppbyggnad av en statlig högskoleorganisation på ytterligare ett antal orter utöver nuvarande medför ökade kostnader för staten * staten övertar en högskoleorganisation med stor splittring av resur- serna * en fortsatt stor spridning av utbildningarna på många orter motver- kar ett rationellt utnyttjande av lärarresurser, försenar och försvå- rar en samlad strategisk konzpetensutveckling av lärarna samt för— svårar vårdforskningens utveckling * en koncentration kan få regional- och personalpolitiska konsekven- ser avseende rekryteringsmojligheter till vård— och omsorgsarbete: i vissa delar av landet * en uppbyggnad av forskningsmiljöer och påbyggnads- och fördjup- ningsutbildning (magisternivå) för vårdutbildningarna på samtliga orter skulle kräva nytillskott av stora ekonomiska och personella re- surser * arbetet med utbildnings— och budgetarbete kan anpassas till statlig verksamhet * studerande- och lärarinflytande över verksamheten underlättas ev gemensam organisatorisk ledning * tjänstekonstruktionen anpassas efter statligt mönster.

5.7.4. Fördjupade ämnesstudier inom de olika karaktärsämnena . anlag—isterutbildningar

Oavsett vilken modell för huvudmannaskapsförändringar som väljs måste förutsättningar för fördjupningsutbildningar skapas. Behovet av fördjupa- de ämnesstudier på kandidat— och magisternivå inom de olika utbildning— arnas karaktärsämnen har vid ett flertal tillfällen påtalats av såväl utbilda— re som verksamhetsföreträdare. När det gäller utbildning på kandidatnivå förutsätter jag att vårdhögskolorna i sina arbeten med de nya utbildnings- programmen utgår från att det skall vara möjligt för en studerande att in- om ramen för den nya 120-poängsutbildningen uppfylla kraven på denna examensnivå. För de utbildningar som leder till yrkesexamen gäller att högskolorna utreder hur kompletterande ämnen skall planeras för att ut- bildningen skall uppfylla kraven för kandidatexamen.

Beträffande karaktärsämnena arbetsterapi Och sjukgymnastik bör möj— ligheter till fördjupade studier på magisternivå inom de olika karaktärs- ämnena organiseras på universitetsorterna. De verksamhetsområden som utbildningarna riktar sig mot beänner sig kunskapsmässigt och innehålls- mässigt i ett expansivt skede vilket gör det angeläget att ämnesfördjup- ningar inom de olika områdena tillhandahålles. Detta förutsätter också en

koncentration av den lärarkompetens på kvalificerad nivå som finns till- gänglig.

Jag föreslår också att utbildningsprogram på magisternivå inom hörsel- vård utvecklas vid universiteten. Dessutom bör en prövning ske om den- na möjlighet även skulle finnas vid Vårdhögskolan i Örebro med anled— ning av samarbetet med den audiologiska kliniken. Detta skulle medföra möjligheter till utveckling av karaktärsämnet samtidigt som forskning in- om hörselvårdens rehabiliterande verksamhet stimuleras. Dagens forsk- ning inom hörselvård är till största delen inriktad mot teknik och medicin. Sambandet med hörselpedagogiken bör uppmärksammas.

Laboratorieassistentutbildningen bör enligt min uppfattning omfatta 120 poäng. Behovet av fördjupade ämnesstudier har påtalats och labora- torieassistentutbildningen bör med förtur granskas av utvärderingssekre- tariatet för att grund för förlängd utbildning skall skapas och vägar till forskning och forskarutbildrting etableras. Om magisterprogram är erfor- derliga kan jag ej idag ta ställning till.

Sjuksköterskeutbildningen leder fram till en yrkesexamen. Jag anser att det är angeläget att sjuksköterskor bereds möjligheter till fördjupade äm- nesstudier motsvarande magisterexamen inom ämnesområdet omvård- nad. Från vårdverksamheten har detta behov framförts.

Att särskilda magisterprogram inom karaktärsämnet social omsorg be— hövs utöver de möjligheter som en samordning med utbildning i socialt arbete innebär synes knappast troligt. En samordning bör först prövas med andra utbildningsprogram inom samhällsvetenskaplig fakultet.

Det underlag som inhämtats avseende ortopedteknisk utbildning ger inga förutsättningar för ställningstagande att magisterprogram inom detta område behöver prioriteras.

Vad gäller tandhygienistutbildning är det i första hand frågan om att anordna påbyggnadsutbildningar för att uppfylla kraven för allmän behö- righet till den forskarutbildning som är aktuell. Det är dock angeläget att utvecklingen inom ämnesområdet följs.

Forskning och forskarutbildning

Som tidigare redovisats anges att det finns ett behov av forskarutbildade med medellång vårdutbildning stort såväl hos offentliga och som enskilda vård— och omsorgsgivare. Dessutom finns ett behov inom utbildnings— verksamheten. Extra åtgärder måste vidtagas vid universiteten för att möjliggöra forskarutbildning inom de karaktärsämnen som utbildningar— na representerar. Åtgärderna kan vara i form av uppbyggnad av forsk— ning, specifika forskarutbildningskurser, möjligheter att erbjuda forskar— månader och forskartjänster, doktorandtjänster m.m. Medlen skall vara vara riktade mot personer med medellång vårdutbildning som grund. Med anledning av vårdvetenskapens eeh vårdforskningens gränsöverskri- dande karaktär måste medel fördelas mellan medicinsk och samhällsve— tenskaplig fakultet. Jag föreslår därför att de medel som kan friggöras via

Kapitel 5

i modellerna redovisade rationaliseringar och dimensioneringsminskning- ar skall fördelas till universitet och forskningsrådsorganisationer.

Olika vårdforskare kan i konkurrens söka dessa medel för forskning och utveckling. Det är av största vikt att forskningsmedel tillförs vård— forskare enligt samma vetenskapliga kriterier som andra forskare. Först därigenom kan de accepteras av forskarsamhället och deras status höjas.

SOU 1993: 12 Kapitel 5

6. Ekonomiska aspekter vid 2515321923: 12 förändringar i huvudmannaskapet

Ett förstatligande av vårdhögskolorna — helt eller delvis — aktualiserar i huvudsak två kostnadsfrågor. Den ena är de direkta utbildningskostnader— na. Med detta avses de kostnader som lyfts av landstingen när dessa inte längre står som huvudmän för utbildningen vid vårdhögskolorna. Den andra är den pensionsreglering som blir aktuell för den personal som i och med det ändrade huvudmannaskapet övergår från anställning i lands- ting till statlig anställning. En mindre kostnadspost som också aktualise- ras i sarnmanhanget är studiemedel.

Statens kostnader för utbildning

Enligt direktiven skall utredningen beräkna kostnaderna vid ett totalt för- statligande.

Idag utgörs statens kostnader för den kommunala högskolan av statsbi- drag till landstingen. Bidragen är direkt relaterade till antalet utnyttjade årsstudieplatser. De sammanlagda kostnaderna för staten kalenderåret 1990 uppgick till ca 162 000 000 kr.

Vid ett förstatligande måste landstingens kostnader för att bedriva ut- bildning vid vårdhögskolorna via förhandlingsuppgörelser överföras till staten.

I Landstingsförbundets rapport ”Utbildningskostnader 1990” änns en redovisning av kostnadsstrukturen för högskoleutbildningen vid lands— tingen. Den totala kostnaden för landstingens högskoleutbildning uppgick 1990 till 989 424 000 kr. Kostnadsstrukturen är dock inte baserad på den- na siffra utan på beloppet 872 495 000 kr, vilket är totalkostnaden om de interkommunala ersättningarna exkluderas.

Kostnadsandelarna anges som vägda medelvärden i förhållande till stu- derandeantal dvs. högskolor med höga studerandeantal får större genom- slagskraft i materialet än högskolor med lägre studerandeantal. Samman- taget redovisas sex olika kostnadsposter. Dessa är: undervisningsperso- nal, övrig personal, hyrda lokaler, egna lokaler, kapitaltjänstkosmader och övriga kostnader. Den största posten är undervisningspersonal, vilken i genomsnitt uppgår till 51 % av landstingens kostnader för högskoleut- bildning. Övriga kostnader, avser t.ex. material av allehanda slag för un- dervisningen samt administrativa tjänster av typ vaktmästeri m m, utgöri genomsnitt 26 % av kostnaderna. En relativt stor post är även övrig per- sonal, 12 % i genomsnitt. Egna lokaler, hyrda lokaler samt kapitaltjänst- kostnader utgör relativt små andelar — 5 %, 3 % resp. 3 % vardera. I pos- ten kapitaltjänstkostnader ligger avskrivningar och interna räntor för 10- kaler och inventarier.

Intäktsstrukturen för vårdhögskolorna måste också beaktas. Om denna kan sägas att i genomsnitt kommer 61 % av medlen från det egna lands-

tinget, 18 % från statsbidragen samt 13 % från andra landsting de s.k. in- SOU 1993: 12 terkommunala ersättningarna. Kapitel 6 Såväl för kostnads- som intäktsstrukturen gäller att genomsnittsvärdena måste hanteras som de genonrsnittsvärden de är. Stora skillnader före- kommer mellan både landsting och skolor. T.ex. kan nämnas att den stör- sta posten på kostnadssidan, undervisrringspersonal, varierar mellan 36 % och 76 %. För intäktssidan änns, i Statskontorets rapport ”Den kommu— nala högskolan — kostnader och framtida statsbidrag”, siffror som visar att statsbidragen täcker mellan 14 och 33 % av vårdhögskolornas kostna— der. Dessa exemplifieringar låter oss förstå att alla förändringar som ge- nomförs i en sådan heterogen grupp som landstingen i detta fall bildar kommer att slå mycket olika i de olika landstingen; landstingen har olika grad av möjlighet att ställa om sig efter nya förutsättningar.

Kostnader för den kliniska undervisningen

Som tidigare nämnts har denna kostnad av tradition inte beräknats av landstingen. På senare tid har dock några försök att uppskatta kostnaden för den kliniska praktiken gjorts, vilka redovisats i kapitel 3.4.

Min bedömning är att de disparata resultat som olika landsting kommit till när de beräknat sina kostnader för klinisk undervisning visar att man idag har dåligt grepp om de verkliga kostnaderna för den kliniska under— visningen. För att få en uppfattning om storleken på den kostnad den ldi- niska undervisningen skulle innebära för staten vid ett övertagande av vårdhögskolorna är det därför rimligt att utgå från en schablon byggd på de nuvarande LUA—avtalen. I Stockholm, där man i de i kapitel 3.4 redo- visade beräkningarna använt denna modell, är man idag enligt uppgift av uppfattningen att man överskattat kostnaderna. En rimligare nivå kan va- ra ca 15 000 kr.

Vidare beror denna kostnad av den nya lärarorganisationen. Denna skall enligt uppgift förändras. Hur många kliniska tjänster av olika typ som kommer att inrättas eller hur en övergång till en lärartäthet och un- dervisningsskyldighet som motsvarar statlig högskolestruktur slår är svårt att beräkna innan beslut fattats.

Landstingförbundet har tagit initiativ till att kvalitetsbedöma och kost— nadsberäkna den kliniska undervisningen i landstingen. Någon gång un- der 1993 väntas arbetet slutföras. Inställningen från Landstingsförbundets sida är att det utifrån dagens material är vanskligt att uppskatta kostnaden för den kliniska undervisningen. Man påpekar också att det vore fel att beräkna den på dagens siffror; kostnaden för den ldiniska undervisningen måste beräknas utifrån den nya lärarorganisationen.

Kvarstående kostnader för landstingen

Vid ett förstatligande kan landstingens kostnader förväntas avta i takten ”snart, ganska snart samt på lite längre sikt”. Undervisningspersonal, öv-

rig personal samt övriga kostnader är poster som lyfts av landstingen SOU 1993: 12 snart vid ett förstatligande. Avvecklingskostnadema för övertalig perso- Kapitel 6 nal kan dock uppkomma och dessa kostnader kan variera mellan olika landsting beroende på möjligheten att använda personalen inom andra de- lar av verksamheten. Vad gäller pensionsfrågan för anställda som byter huvudman hänvisas till avsnittet pensionsreglering. Hur snabbt kostna- derna för hyrda lokaler kan lyftas av beror på vilka löptider respektive landsting har på sina kontrakt. En kvalificerad gissning är att detta kan ske snart eller ganska snart. När det gäller de egna lokalerna måste lands- tingen antingen hyra ut, sälja eller försöka lokalisera andra delar av sin verksamhet till dessa lokaler. Beslutsprocess och genomförande av detta placerar posten i intervallet ganska snart/längre sikt. En rimlig utgångspunkt är att staten i de flesta fall — åtminstone initialt — tar över verksamheten vid vårdhögskolorna i befintligt skick dvs. med lokaler och allt. Iden mån staten väljer andra alternativ måste det ankom- ma på landstinget att lösa de övergångsproblem överblivna lokaler ger upphov till.

Pensionsreglering

Ett förstatligande innebär att personalen byter arbetsgivare; en övergång från anställning i landstinget till en statlig anställning. Den förändrade anställningsformen kommer dock i praktiken inte att gälla all personal. De neddragningar som blir nödvändiga innebär att en viss del av persona- len kommer att bli övertalig i den nya organisationen.

Den personal som byter anställningsform måste i sin nya anställnings- form få med sig det pensionsbelopp som intjänats under de år de varit an- ställda i landstinget. För att detta inte skall innebära en dryg kostnadspost för landstingen dvs. att betala ut de tidigare landstingsanställdas ihopsam- lade pensioner i en klumpsumma måste en för alla parter godtagbar lös- ning konstrueras. En sådan pensionskostnadsreglering änns tidigare teck- nad mellan dåvarande budgetdepartemenetet, landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet vad gäller ändrat huvudmannaskap för viss verksamhet. Regleringen är daterad 1981—05-06.

Två möjligheter finns. Det ena alternativet bygger på att bidrag betalas ut först från och med pensionstillfället och då som en klumpsumma av vad personen i fråga tjänat ihop, 55 7, 8. På så sätt uppstår ingen omedel— bar utgiftspost för landstingen vid ett förstatligande. Däremot blir de klumpsummor som i detta alternativ betalas ut vid pensionstillfällena ut- giftsposter som annars skulle varit löpande under flera år.

Det andra alternativet bygger på att bidraget betalas ut i sin helhet vid tidpunkten för huvudmannaskapsförändringen. Detta gäller endast om parterna för särskilt fall kan enas därom enligt 5 9. Att redogöra för stor- leken på ett sådant belopp är inte möjligt. Man vet inte hur många och vilka av de 1 897 berörda lärarna (1 823 högskolelärare/adjunkter och 74 högskolelektorer) som blir övertaliga i en ny organisation. Man vet inte

heller hur många tjänsteår de personer som följer med i den nya organisa- SOU 1993: 12 tionen har respektive de som blir övertaliga har. Kapitel 6 För arbetstagare under 35 år tar den nye huvudmannen över hela an- svaret. Det rör sig om förhållandevis små summor och merparten av de vid överförandetidpunkten intjänade pensionskostnaderna finns fortfaran- de kvar hos den gamle huvudmannen. Regleringen av pensionerna vid denna typ av förändrat huvudmannaskap sköts av KPA och SPV. Former- na för hur det skall gå till finns etablerade. Vilket alternativ som skall till- lämpas får bli en förhandlingsfråga. När det gäller den del av personalen som blir övertalig och därmed inte byter huvudman är det den avlämnande huvudmannen som bär ansvaret för dessa vad gäller pensioner; i detta fall landstinget.

Studiemedel

Det finns skäl att tro att det totalt sett inte kommer att efterfrågas mer stu- diemedel än i det nuvarande systemet; de ytterligare studiemedel som ianspråktas med anledning av förlängningen av vissa linjer täcks av de di— mensioneringsminskningar som föreslås. Vidare torde även det minskade behovet av studiemedel till följd av föreslagna dimensioneringsminsk— ningar kunna täcka behovet av studiemedel som föranleds av magisterut— bildningen. Det är inte troligt att denna kategori studerande söker hela studiemedelsbeloppet.

F inansieringsaspekter

Verksamheten vid vårdhögskolorna har idag en tredelad finansiering; eg- na landstingsmedel, statsbidraget samt de interkommunala ersättningarna.

Utgifterna för verksamheten vid vårdhögskolorna varierar mellan landstingen. Av Landstingsförbundets rapport ”Utbildningskostnader 1990” framgår att de lägsta kostnaderna för ett landsting uppgick till 12 526 000 kr medan det högsta uppgick till 125 899 000 kr.

Det framgår av Statskontorets rapport ”Den kommunala högskolan — kostnader och framtida statsbidrag” att betydelsen av de interkommunala ersättningarna och statsbidragen, för att finansiera verksamheten vid sko— lorna, varierar mycket mellan landstingen. Statsbidragens täckningsgrad för verksamheten vid vårdhögskolorna varierar mellan 14 och 33 %.

Därmed uppstår svårigheter när pengar skall föras mellan de här aktu— ella huvudmännen, staten och landstingen. Att landstingen i detta sam- manhang utgör en heterogen grupp gör att generella och schabloniserade överföringar av pengar inte enkelt utfaller på ett rättvist sätt.

Statsbidrag SOU 1993: 12 Kapitel 6 Överföringar av statsbidragsmedel är den post som är enklast för staten att påverka. Exempelvis kan justeringar i antalet årsstudieplatser/lands— ting göras i det nya system som gäller för statsbidragstilldelning för vård— högskolorna. Det är också tekniskt möjligt att dra in statsbidragen för ut- bildningar eller högskolor som ej uppfyller vissa krav.

Tekniska lösningar för överföring av landstingsmedel

Att påverka landstingets egna medel som fmansieringskälla är komplice— rat.

Skatteväxling mellan stat och kommun är ej möjlig på grund av stats— och kommunalskattens olika konstruktion.

Att överföra medel från skatteutjänmingssystemet är förenat med flera problem. För det första är de summor som här är aktuella för små för ett ingrepp i skatteutjämningssystemet. Dessutom ingår inte samtliga lands- ting i systemet.

För det andra handlar det om att hitta ett överföringssystem som blir rättvist. Skatteutjämningen dvs. lagen om särskilda bestämmelser om ut- betalning av skattemedel år 1993 är en typ av reglering som slår generellt över hela landet med samma belopp/invånare. Den enda faktor som till- mäts betydelse för ett enskilt landstings totalbelopp är invånarantalet. Denna faktor är viktig men överensstämmer inte med de varierande kost- nadsbildema för de olika vårdhögskolorna; de skiftande kostnadsbildema som presenteras i Statskontorets rapport kan enligt min mening inte en- bart förklaras av landstingens skiftande invånarantal. En tillämpning av denna reglering slår därmed väldigt olika på de olika vårdhögskolornas verksamhet. Ytterligare ett problem är att regleringen är tillfällig. Skat- teutjämningssystemet är dock enligt finansdepartementets uppgift möjlig att använda. Nya former för regleringar mellan stat och kommun och stat och landsting är under utarbetande. För närvarande är det därför okänt hur regleringen mellan stat och landsting kommer att se ut när och om av mig föreslagna huvudmannaskapsförändringar genomförs.

Om huvudmannaskapsförändringen inte blir total utan kommer att be— röra endast delar av vårdhögskoleorganisationen får troligen andra lös— ningar väljas.

Den ekonomiska regleringen mellan landstingen och staten som följer av ett överförande av huvudmannaskapet för vårdhögskolorna kan ske genom ett avdrag från den allmänna sjukvårdsersättningen för varje be- rört landsting, det vill säga den s.k. Dagmaröverenskommelsen.

Med ett delat huvudmannaskap blir det orimligt att fortsätta ta betalt för studerande från andra landsting. Istället förslås att en omfördelning av kostnaderna mellan landstingen görs i ett nytt utjämningssystem för landstingen. I praktiken innebär detta att de interkommunala ersättningar- na upphör som finansieringskälla. Det är min uppfattning att så bör ske oavsett huvudmannaskap.

Ett avtalsförfarande där beaktandet av lokala förutsättningar vägs in är SOU 1993: 12 en öppen möjlighet för separata avtal mellan stat och enskilt landsting. I Kapitel 6 en sådan förhandling kan då också vägas in de starkt skiftande önskemål om den fortsatta verksamheten som finns på olika håll liksom de eventu- ella rationaliseringsvinster som kan uppstå t.ex. vid sammanslagning med en befintlig statlig högskola. Inget hindrar ett landsting att om man finner det vara förenligt med regionala intressen genom politiska beslut överföra resurser till en regional högskola även om denna är statlig.

Interkommunal ersättning

Interkommunala ersättningarna är en ersättningsform landstingen emellan och någon motsvarighet finns inte inom de statliga högskolorna. Formen har sin grund i kommunallagens & 4, vilken handlar om att på vissa områ- den finns särskilda föreskrifter vad gäller kommunernas och landstingens befogenheter och skyldigheter. Skollagen och högskolelagen är sådana specialföresld'ifter. I högskolelagen & 34 anges att om ett landsting tar emot studerande som inte är folkbokförd inom landstinget så har lands- tinget rätt till ersättning för utbildningen.

Systemet bygger på att ersättning skall betalas av den kommun där den studerande är mantalsskriven vid ansökningstillfället.Systemet leder till initationer och ekonomiska förluster för vissa landsting eftersom det fö- rekommit att landsting inte följt de rekommendationer om ersättning som funnits.

Högskolestudier bygger på en fri rörlighet för vuxna medborgare inom landet och inom ramen för europeisk integration. Högskolornas finansie- ring bör inte vara beroende av studerandes mantalsskrivningsort vid an— sökningstillfället.

Systemet med interkommunala ersättningar som linansieringskälla för högskolor bör avskaffas oavsett eventuella förändringar i huvudmanna— skap.

Övriga ekonomiska aspekter av betydelse

För att få en uppfattning om vad ett förstatligande — helt eller delvis — kostar för staten är underlaget bristfälligt. Såväl totalsummor som mer specifika detaljer finns inte redovisade på den nivå som vore önskvärt för att med någorlunda säkerhet kunna fastställa beloppen. Det uppgifter som använts för att uppskatta kostnader av olika slag i utredningen kommer huvudsakligen från statskontorets rapport ”Den kommunala högskolan — kostnader och framtida statsbidrag” och landstingsförbundets rapport ”Utbildningskos tnader 1990”.

I Landstingsförbundets rapport är måtten grova; totalkostnaden/lands- ting redovisas. Landstingens sätt att redovisa sina uppgifter är inte homo- gen; t.ex. har inte alla landsting lyckats exkludera uppdragsutbildning i redovisningen. Statskontorets rapport baserar sig på en urvalsundersök-

ning. Materialet visar att kostnadsbilden varierar kraftigt mellan olika skolor; därmed är det möjligt att en totalundersökning hade givit delvis en annan bild av kostnadsförhållanden inom vårdhögskolorna.

Materialet är dock vad som i dagsläget finns att tillgå för att uppskatta kostnaderna för att driva vårdhögskolorna. Landstingsförbundet har tagit initiativ till att införa ett enhetligt redovisningssystem för utbildningverk- samheten.

Mot denna osäkra bakgrund lämnas en grov uppskattning av vad kost— naden skulle bli om staten tog över driften av vårdhögskolorna med nuva- rande organisation. För de övriga beskrivna modellerna kan inte motsva- rande siffror lämnas, det enda som med säkerhet kan sägas är att kostna- derna vid genomförandet av dessa modeller blir mindre.

Några viktiga utgångspunkter

* kostnader och beräkningar uttrycks antingen i 1990 års siffror eller 1989/90 års siffror. Anledningen till detta är att materialet från stats- kontoret är uttryckt i 89/90 års siffror medan det från Landstingsför— bundet är uttryckt i 1990 års siffror. * i utbildningskostnadema som finns redovisade i statskontorets mate- rial är lokaler och hyreskostnader exkluderade. Detsamma gäller för beräkningar gjorda på magisterutbildnings- och besparingsförsla— gen, vilka presenteras i bilaga 3. Vilken den faktiska lokalkostnaden blir i respektive högskola vid ett förstatligande beror på de praktiska förutsättningarna; ryms verksamheten i befintliga lokaler, måste nya lokaler skaffas osv. * i de fall uppgifter om årsstudieplatser förekommer är det de tilldela- de ramarna för 1991/92 som använts. I det nya systemet för statsbi— dragstilldelning kommer enbart antalet årsstudieplatser/landsting att regleras. I ett sådant system får de enskilda högskolorna prioritera mellan olika utbildningsprogram och deras resp. dimensioneringar. I ett sådant system saknar det relevans att diskutera hur antalet nybör- jarplatser fördelas på olika utbildningar. För att beräkna vad mins— kade dimensioneringar innebär har ändå nybörjarplatserna får utgöra utgångspunkt; det är den enda jämförelsegrund som finns.

Kostnader och finansiering vid ett enhetligt förstatligande

Det finns två sätt att uppskatta statens kostnader vid ett övertagande av ansvaret för dagens utbildningsvolym.

Det första sättet utgår från redovisat kostnadsunderlag för befintlig verksamhet. Materialet är behäftat med både över- och underskattningar. Driften av vårdhögskolorna uppgick enligt Landstingförbundets beräk— ningar för 1990 till ca 989 424 000 kr.

SOU 1993: 12 Kapitel 6

* Underskattningar

Den kliniska undervisningen har inte kunnat prissättas varför den kost- nadsposten helt saknas. Om man utgår från det schablonbelopp om 15 000 kr som tidigare redovisats och en volym av 15 432 utnyttjade års— studieplatser där uppskattningsvis 50 % av studietiden utgör klinisk un- dervisning erhålles följande beräkning:

15000x 15 432:2= 115 740000kr.

Dessa belopp är dock mycket osäkert och enligt uppgift från Lands- tingsförbundet bör dessa beräkningar inte utgöra något underlag.

Kostnaderna för den kliniska undervisningen bör vid ett statligt huvud- mannaskap lyftas av landstingen och överföras till staten. Staten kan se- dan köpa utbildningstjänster av landstingen för motsvarande belopp.

När det gäller lokaler finns ett antal felkällor. Kostnaden för magister- utbildningen och forskarutbildningen innehåller inga uppgifter om lokal- kostnader, vilket innebär att totalkostnaden blir underskattad. I bespa— ringsberäkningarna har lokalkostnaderna också exkluderats, dvs. bespa- ringsmöjligheten är därmed något underskattad och därmed blir totalkost- naden i detta fall överskattad. Det finns också anledning att tro att de 10— kalkostnader som uppgivits i landstingsförbundets material i dagsläget ligger högre i och med att det idag internbudgeteras i högre grad; därmed kommer också dessa lokalkostnader ”upp till ytan”.

* Överskattningar

Överskattningar förekommer också; ett tiotal skolor som inte uppfyller kraven på minst 300 årsstudieplatser och minst två utbildningsprogram kan komma att utgå. Dessa skolor kan välja att slå sig ihop med varandra eller med andra större skolor alternativt besluta om nedläggning. För de skolor som beslutar sig för att slå sig ihop med andra skolor kommer ra- tionaliseringsvinster att kunna göras. För de skolor som läggs ner kom— mer landstingsmedel och statsbidrag att frigöras. I den mån frigjorda me- del och rationaliseringsvinster kan tas in och fördelas på andra skolor in- nebär det att totalkostnaden kan ligga under den ovan uppgivna.

Det andra sättet att uppskatta statens kostnader för ett övertagande av vårdutbildningarna utgår från en beräkning av vad nuvarande volym års- studieplatser skulle kosta om den ersättningsnivå som utbildningsdeparte- mentet redovisar i SOU 1993:3 tillämpas. Beloppet 53 900 kr uppges som en totalsumma som skall utgå per helårsprestation. Antalet utnyttjade års- studieplatser 1989/90 var 15 432.

53 90 x 15 432 = 831 784 800 kr.

Kapitel 6

Uttryckt i 1990 års siffror blir beloppet 702 589 415 kr vilket understi- ger med nästan 300 000 000 kr det belopp som vårdhögskolornas verk- samhet kostade 1990.

Om staten vid ett övertagande av dagens utbildningsvolym skulle ge resurser enligt denna beräkningsmodell skulle vårdhögskoleverksamheten tvingas rationalisera motsvarande en betydande summa. Troligen skulle det dock bli mindre än 300 000 000 kr med tanke framför allt på att lokal- kostnaderna inte ingår i underlaget för beräkningarna här ovan.

Särskilda satsningar

Utredningen föreslår en uppbyggnad av magisterbildningar samt stöd till forskning och forskarutbildning. Jag har beräknat dessa nya åtaganden enligt följande: * Magisterutbildning exkl. lokalkostnad, ca 4 000 000 kr * Stöd till forskning och forskarutbildning exkl. lokalkostnad, ca 26 000 000 kr. Modell tre inrymmer vissa besparingar. * Besparingarna uppgår till ca 73 360 000 kr.

Av dessa medel har redan 40 000 000 kr tagits i anspråk enligt förslag i 1993 års budgetproposition. Därmed skulle endast 30 000 000 kr utgöra besparingar som kan utnyttjas till verksamheten vid vårdhögskolorna för- utsatt att medelsöverföringen mellan stat och landsting kunnat lösas. * Sammanlagt ger detta en totalkostnad om 989 424 000 kr uttryckt i

1990 års siffror. Summan är framtagen som differensen mellan (989 424 000+4 000 000+26 000 000) — 30 000 000 = 989 424 000 kr.

Kostnader för ett förstatligande

Om siffran 989 424 000 kr (1990 års siffror) accepteras som ”den när- maste sanningen” kan kostnadsfördelningen beskrivas som nedan.

Av totalkostnaden motsvarar ca 162 000 000 kr den summa som redan idag utgår som statsbidrag. Landstingsmedlen utgör ca 710 000 000 kr. De interkommunala ersättningarna är också landstingsmedel och omfattar ca 117 000 000 kr. Den summa som förutsatt oförändrad kostnad för sta- ten måste överföras från landstingen uppgår därmed till 827 000 000 kr.

Kostnader och finansiering av modell 1 och 2

Att beräkna kostnaderna för ett delvis förstatligande är förenat med svå- righeter främst på grund av ofullständiga och disparata underlag om kost— nader för utbildning inom olika landsting. De faktiska kostnaderna måste fastställas via förhandlingar med varje enskilt landsting. Med all sanno- likhet understiger kostnaden den summa som beräknats för ett enhetligt

SOU 1993: 12 Kapitel 6

förstatligande. De resonemang som förs i modell tre angående under- och SOU 1993: 12 överskattrringar gäller också för modell ett. Kapitel 6

7. Utredarens förslag 255219? 12

Överväganden om huvudmannaskap

Den stora spridningen av svensk högskoleutbildning på många, ofta små enheter, har givit upphov till svårigheter då det gäller att tillgodose kra— ven på en akademisk högskolemiljö vid samtliga enheter. Dessa svårighe- ter är särskilt märkbara vad gäller vårdhögskolorna, som utvecklats ur icke—akademiska yrkesinriktade fackskolor.

Under hela den tid som gått sedan vårdyrkesutbildningarna överfördes till högskolesystemet har krav rests på deras överförande till statligt hu- vudmannaskap. Motiven för dessa krav har utan tvekan huvudsakligen varit att man förutsatt att en kreativ högskolemiljö lättare skulle kunna uppnås om vårdhögskolorna fick samma grundläggande förutsättningar som de statliga högskolorna.

Under den senaste tiden har dock mångfald och variation i högskolan poängterats. Från regering och riksdag har öppenhet visats för olika hu- vudmannaskap för universitet och högskolor. Som ett led i strävan att ge universiteten och högskolorna större frihet att själva utforma sina utbil- ningsutbud och möta varierande krav från studenter och samhälle har lin- jesystemet ersatts av friare kursprogram och de statliga högskolorna till— delats ramanslag för utbildningsuppdrag inom vilka friheten att fördela resurser på olika utbildningar blivit större.

I denna snabbt förändrade värld riskerar vårdhögskolorna, om inte mot- svarande förändringar genomföres där, att ytterligare fjärmas från den öv- riga högskolan. Inom ramen för denna utredning har jag därför förhållan- devis ingående diskuterat innehållet i de enskilda utbildningarna, kvali- tetskraven och olika modeller för att stärka vårdhögskoleutbildningarna, ge dem mera uttalad högskolekaraktär och klarare definiera karaktärsäm- nenas ställning som självständiga delar av forskningsvärlden.

Ett överförande av vårdhögskolorna till det statliga högskolesystemet skulle utan tvekan i en tid med så övergripande förändringar av högskole- väsendet ha fördelar. De skulle lättare bli en del i utvecldingen. Dessutom skulle finansieringen bli enhetlig och systemet med interkommunal er— sättning upphöra. Högskolor, liksom universitet, bör inte för sin fmansie- ring vara beroende av varifrån i landet deras studenter kommer.

Ett förstatligande skulle också inlemma vårdhögskolorna i etablerad högskolekultur som finns vid universiteten och de äldre högskolorna. Ett brott med den gymnasiala struktur med vilken vissa vårdhögskolor är samordnad skulle också underlätta en tillväxt in i en högskolekultur. Ett sådant brott är möjligt att genomföra även med bibehållet huvudmannas— kap, men skulle ske naturligt vid ett överförande till den statliga högsko- lan.

Vårdutbildningarna har sina övervägande beröringspunkter med de me- dicinska fakulteterna och vissa samhällsvetenskapliga institutioner. Ra- tionaliserings-, samordnings- och förstärkningsvinsterna av samordning

av vårdhögskoleutbildningar med högskolor utanför universiteten skall SOU 1993: 12 ändå inte underskattas. Men även en sammanslagning med en högskola Kapitel 7 med tekniska, ekonomiska och lärarutbildningar skulle — utöver självkla- ra administrativa och lokalmässiga fördelar — kunna medverka till att öka den kritiska massan och ge studenterna möjligheter till samarbete och samvaro med studenter utanför det egna facket, dvs. att finnas i en mera mångsidig högskolemiljö med vidare impulser. Härutöver finns även in- nehållsmässigt intressanta samordningsvinster att göra. Högskolan i Örebro och i Östersund har förhållandevis starka samhällsvetenskapliga institutioner och högskolan i Växjö och Karlstad får troligen examina- tionsrätt på magisternivå inom vissa ämnesområden. Internationalisering- en är också längre driven vid de små statliga högskolorna än vid många vårdhögskolor idag.

Samtidigt innebär ett förstatligande sannolikt att idag mobiliserade re- gionala resurser skulle bli mera svåråtkomliga. I praktiken torde också ett snabbt och enhetligt genomförande av så stora strukturella förändringar vara svåra att genomföra. Den nuvarande finansieringen av vårdhögsko— lorna kan inte utan relativt komplicerade förhandlingar med nuvarande huvudmän överföras till staten.

Att till staten dra in de resurser som idag av landstingen tillförs vård- högskolorna är tekniskt genomförbart via ingrepp i skatteutjämnings— el- ler Dagmarsystemet. Det skulle dock drabba olika landsting olika på ett sätt som inte enkelt låter sig omräkna till effekterna av ett samtidigt ge- nomförande av de rationaliseringar och omorganisationer mellan olika högskolor, som skulle bli naturliga vid ett övertagande av staten.

Dessutom pågår i landet fiera mer eller mindre långt komna under- handlingar och planer på samgående mellan högskolor och nätverksbild- ningar. Det vore enligt min uppfattning fel att störa sådana planer genom reformer som enhetligt föregriper eller dirigerar dessa försök att bygga ut starkare och mer varierade högskolemiljöer. Det finns nämligen inget som hindrar enskilda landsting att tillsammans med andra landsting eller tillsammans med staten efter politiska beslut bidra till finansieringen av statliga eller på annan sätt gemensamma högskolor om man skulle bedö- ma att detta skulle vara till fördel för den egna regionen. Sådana planer finns t.ex. i anslutning till OMEGA—projektet. Långtgående planer på sammanslagning av statliga och landstingsägda högskolor finns också i Örebro och i Jönköping. Enligt min mening bör förhandlingsuppgörelser om drift och finansiering av förstärkta högskolor uppmuntras. Staten bör aktivt gå in i sådana om realistiska inititativ tas av landsting.

I utredningen har jag redovisat tre olika utgångspunkter för ett förstatli- gande, helt eller delvis, av vårdhögskolorna. Även om utgångspunkterna är något olika i de tre modellerna blir slutresultatet likartat: En rationella- re struktur med färre, mångsidigare och troligen starkare skolor. Anknyt- ning och övergång till den etablerade universitetsorganisationen och till forskning skulle i alla tre modellerna förbättras. Sammanförande av vissa utbildningar, framför allt den nuvarande linjen social omsorg med utbild- ning i socialt arbete vid de samhällsvetenskapliga fakulteterna skulle medföra rationaliseringsvinster och större möjligheter för studenterna att

variera och profilera sin utbildning. Jag har beräknat dessa rationalise- ringseffekter till att motsvara drygt 22 000 000 kr.

Vid ett enhetligt huvudmannaskap skulle ett enhetligt system för styr- ning och student- och lärarinflytande uppnås. Övergången mellan grund- och vidareutbildning samt forskning skulle underlättas. Tillträdet till forskning och forskarutbildning samt utbyte av lärartjänster mellan olika högskolor skulle bli administrativt enklare. Den övergång från linjesys- tem till friare kursprogram som sker ger stora möjligheter till kvalitets- och rationaliseringsvinster, som vårdhögskolornas studenter lättare skulle komma i åtnjutande av om deras utbildningar integreras med andra när— besläktade utbildningar inom den statliga högskolan.

Det är möjligt att genomföra alla tre modellerna som jag ovan redovi- sat, förutsatt att hela eller delar av de medel som landstingen idag ställer till förfogande för utbildningen överföres till staten.

Mera svårförutsägbara skulle effekterna bli av finansiering genom en ensidig indragning av samtliga statsbidrag och en omfördelning till en- dast vissa skolor. Det totala statsbidraget till de medellånga vårdutbild- ningarna skulle inte räcka till total finansiering av mer än en mycket be— gränsad del av den nuvarande organisationen. Om de landsting som då skulle bli utan statsbidrag för sina högskolor skulle välja att driva dem vi- dare med enbart egna medel skulle behovet av interkommunala ersätt- ningar för studenter från andra landsting bli ännu större. Man skulle i praktiken få en situation där endast studerande från de egna landstingen här skulle bli aktuella. De statliga högskolorna skulle samtidigt bli fritt tillgängliga för alla. Jag förutsätter nämligen att vårdutbildningsinstitutio- ner som samordnas med medicinska, samhällsvetenskapliga eller andra fakulteter i universiteten inte kan ha tillträdeskrav och finansiering som varierar i förhållande till vilket ämne studenterna vid olika tillfällen läser i ett friare utbud inom olika kursprogram.

Teoretiskt sett är ett enhetligt huvudmannaskap och samtidigt överfö- rande till staten av hela vårdhögskoleorganisationen enklast att genomfö- ra förutsatt en omedelbar och enhetlig lösning av fmansieringsfrågan. Statsfinansiellt sett är detta inte utan vidare genomförbart. Ett enhetligt förstatligande ryms inte inom de i direktiven till denna utredning givna förutsättningarna att statens kostnader för de medellånga vårdutbildning- arna inte får öka. Detta är genomförbart endast under förutsättning att en modell för överförande av skattemedel från landstingen kan finnas.

De rationaliseringar av organisationen som för en statlig huvudman skulle bli nödvändig bl.a. ur ett samhällsekonomiskt perspektiv skulle drabba olika regioner utan relation till resurser man tidigare satsat på ut- bildning. Så länge landsting med egen beskattningsrätt finns kvar skulle också troligen i en sådan situation nya högskolor växa upp, med risk för att invånarna i en region, som inte får statlig högskola skulle få ”betala dubbelt” — både för tillträde till en rikstäckande högskoleorganisation och för en egen dessutom.

Inom utredningen har ej funnits kompetens att överväga hur de olika &— nansieringsmodeller som antytts ovan skall utformas. Finansdepartemen- tet, som haft en expert knuten till utredningen, har dock i utredningens

SOU 1993: 12 Kapitel 7

slutskede meddelat att man ämnar genomföra en utredning om nya meto- SOU 1993: 12 der för reglering av kostnader mellan stat och landsting. Kapitel 7

Varje genomförande av förstatligande av endast delar av den nuvaran- de organisationen är mera komplicerat men inte ogenomförbart. Det är framför allt då det gäller enskilda vårdhögskolor fullt möjligt att göra för- handlingsöverenskommelser med berört landsting om t.ex. gemensam fortsatt finansiering av en regional högskola.

Staten har ett särskilt ansvar för att bygga upp starka miljöer för forsk- ning och utveckling. Jag vill i första hand peka på behovet av och möjlig— heterna att förstärka forskning och forskarutbildningsmöjligheter inom vårdutbildningarnas karaktärsämnen. Detsamma gäller en utbyggnad av resurser för fördjupningsutbildning i begränsad skala. En sådan stegvis och inledningsvis begränsad utbyggnad är också den enda möjliga vägen med tanke på den begränsade tillgången på forskare och lärare med ade- kvat kompetens för uppbyggnaden av sådana institutioner. Detta gäller även om dessa byggs upp i anslutning till och med utnyttjande av etable— rade resurser vid universitet. I utredningen har jag anvisat vägar att frigö— ra medel för sådana insatser.

Min förhoppning är att de olika förslag som presenterats angående oli- ka utbildningar i de olika modellerna skall kunna verka inspirerande på de samordningsplaner som finns och ge upphov till nya samarbetsprojekt.

Jag bygger mina förslag på de överväganden som här redovisats, Jag är ej beredd att förorda ett förstatligande av vårdhögskolorna enligt någon av de tre modeller som presenterats. De olika tillvägagångssätt för att överföra medel från landstingen som antytts är ej tillräckligt analyse- rade och prövade. Jag anser också att de samarbetsförslag och samord- ningsplaner som finns på olika håll i landet i vissa fall bör först avvaktas under en positiv hållning från staten.

Jag är dock beredd att föreslå att regeringen tar de beslut som fordras för att genomföra följande förändringar, avsedda att höja kvaliteten, för- bättra valfriheten, stärka möjligheten till forskarutbildning och forskning inom vårdvetenskapema och allmänt stärka vårdhögskolornas ställning.

Kvalitetskrav

I SOU 1993:3 Ersättning för Kvalitet och Ejektivitet — Utformning av ett nytt resurstilldelningssystem fo'r grundläggande högskoleutbildning an- ges riktlinjer och exempel på utbildningsuppdrag till universitet och hög- skolor innehållande krav på åtgärder i syfte att säkra kvaliteten i grundut— bildningen. Jag föreslår att regeringen överväger att i samband med stats- bidragsgivningen till landstingen ställas motsvarande kvalitetssäkring- skrav för att garantera en såvitt möjlig lika kvalitet för den grundläggande högskoleutbildningen. Sådana krav kan avse internationella kontakter, forskningsaktivitet, ökat antal forskarutbildade lärare samt biblioteksre- surser. Det bör också krävas att en högskola uppfyller minimikraven 300 årsstudieplatser och två fullständiga utbildningsprogram riktade mot olika yrken.

Jag anser att en självständig högskoleenhet måste ha minst 300 årsstu- SOU 1993: 12 dieplatser och minst två utbildningsprogram med inrikming mot två skil- Kapitel 7 då yrken inom den grundläggande högskoleutbildningen för att erhålla examinationsrätt. Detta torde vara ett absolut minimum för att åstadkom- ma en högskoleliknande miljö. Om förslagen enligt ovan genomförs innebär detta att ett lO—tal vård- högskolor inte nu uppfyller kriterierna för fortsatt verksamhet med stats- bidrag och examinationsrätt om inte sammanslagning med annan högsko- la sker.

Högskolesryrelse

Oberoende av huvudmannaskap bör en vårdhögskola ha en särskild hög- skolestyrelse i vilken rektors, lärares och studenters inflytande garanteras.

Utvärdering

Landstingens vårdhögskolor och de tre enskilda sjuksköterskehögskolor- na bör inom en treårsperiod bli föremål för en utvärdering av kvalitet och uppnådda mål avseende högskolans krav på internationellt samarbete, forsklningsaktivitet, lärarkompetens, biblioteksresurser m.m. Jag föreslår att regeringen ger det nationella sekretariatet för utvärdering i uppdrag att ta ett sådant initiativ.

Laboratorieassistentutbildningen bör med förtur granskas av utvärde- ringssekretariatet. Den leder ej fram till yrkesexamen eller till ett legiti- mationsyrke. Risk kan därför föreligga att skillnader i kvalitet uppkom- mer och i samband med utbildningens förlängning till 120 poäng. Det bör övervägas vid vilka högskolor denna bör ges.

F ördjupn in gsutbil dning

Staten har ett ansvar för uppbyggnad av högskolemiljöer för forskning och utveckling. Vid några vårdhögskolor, företrädesvis de som finns på universitetsortema, bör sådan miljöer byggas upp och förstärkas. Resur- ser för magisterutbildningar inom vårdyrkenas karaktärsämnen bör inom några få år finnas på samtliga universitetsorter.

Magisterutbildningar bör utgöra grund för lärarutbildning liksom för utbildning till vissa kvalificeradetjänster inom vård och omsorg. För att sådana magisterprogram skall kunna byggas upp vid universitetsortema bör särskilda medel ställas till respektive vårdhögskolas eller fakultets förfogande. Jag föreslår därför att 4 000 000 kr avsätts för uppbyggnad av magisterprogram inom vårdutbildningarnas karaktärsämnen.

Forskning och forskarutbildning SOU 1993: 12 Kapitel 7 Från såväl privata som offentliga vårdgivare samt från utbildningsanord-

narna har framförts ett ökat behov av forskarutbildade med medellång vårdutbildning som grund. Jag föreslår därför att 26 000 000 kr av de ge— nom föreslagen rationalisering och samordning frigjorda medlen överförs till de medicinska och samhällsvetenskapliga fakulteterna samt till forsk- ningsrådsorganisationema för uppbyggnad av forskning och forskarut- bildning inom utbildningarnas karaktärsämnen. Av dessa bör hälften ges till fakulteterna och hälften till forskningsrådsorganisationerna för att möjliggöra att medel också kan sökas av forskare vid övriga högskolor.

Lärarkompetens

Jag anser att minimikravet för ämnesfödjupning för lärare i högskolan i ett inledningsskede bör vara magisterutbildning oberoende av huvudman- naskap. För att kunna uppnå en bättre integration av teori opch praktik fö— reslår jag att kliniska högskolelektorat förenade med tjänst i vården t.ex. sjuksköterska, arbetsterapeut, sjukgymnast inrättas vid vårdhögskolorna.

Detta innebär att nuvarande vårdlärarutbildning för högskolelärare kan avvecklas från och med läsåret 1994/95. Härigenom uppnås en besparing av 10 000 000 kr.

Dimensioneringsförändringar

De neddragningar av antalet grundutbildningsplatser som för vissa utbild- ningar redan beslutats eller som föreslagits i de modeller som redovisats i denna utredning, kan med fördel göras på universitetsorternas vårdhög- skolor. Dels är dessa skolor så stora att de inte riskerar att uttunnas ge- nom ett något minskat studerandeunderlag, dels är på dessa orter trycket på de kliniska utbildnings- och praktikplatserna störst. En nedläggning av några mindre högskolor kan också bli följden av höjda kvalitetskrav. Där- med kan totalt sett resurser frigöras. Teknisk modell för överföring av dessa till staten måste finnas eller måste i förhandling med det landsting som berörs ske.

F örstatligande av vårdhögskolorna i Linköping och Umeå

Principen för högskoleutbildning är att det föreligger ett samspel mellan grundutbildning, forskning och forskarutbildning. Ett nära samband leder till att forskare på ett naturligt sätt kan delta i undervisningen på grundut- bildningsnivå. Det skall finnas naturliga vägar för studenten att under stu- dietiden gå vidare från grundläggande högskoleutbildning till forskarut— bildning. Det är därför angeläget att i anslutning till universiteten skapa

en samrnahållen grund- och fördjupningsutbildning med naturliga möjlig- SOU 1993: 12 heter att gå vidare till forskning och forskarutbildning. Kapitel 7

Jag föreslår, av skäl som nedan anges, att detta i ett första skede sker vid universiteten i Linköping och i Umeå.

Mitt förslag är att överföra den vårdutbildning som sker vid de lands- tingsägda vårdhögskolorna i Linköping och Umeå till staten. På det sättet skapas vid två universitet modeller för en helt integrerad utbildning om- fattande grundutbildning, fördjupningsutbildning, forskning och forskar- utbildning.

Hälsouniversitetet i Linköping arbetar med målsättningen att såvitt möjligt integrera de olika vårdutbildningarna med varandra. Visserligen har integrationen mellan läkarutbildningen å ena sidan och de övriga ut- bildningarna inte blivit så omfattande, men utbildningarna avviker i sin uppläggning från dem på andra orter. Nackdelen med dubbla huvudman- naskap för de integrerade utbildningarna synes uppenbart vara större här än vid övriga högskolor och vinsten med ett förstatligande av vårdutbild- ningarna är därmed stor.

Jag föreslår också att vårdhögskolan i Umeå på samma sätt överföres till statligt huvudmannaskap och inordnas i universitetet. I Umeå har man tidigt varit angelägen om en anknytning till universitet och arbetat fram- gångsrikt med vårdforskningsutveckling. För att uppnå samordningsvins- ter och för att ge sjukgymnast- och arbetsterapeututbildningen i norr en bättre högskolemiljö bör ansvaret för dessa utbildningar i Boden överfö- ras till universitetet i Umeå. Universitetet och vårdhögskolan är tillsam- mans inte större än att de bäst fungerar som en enhet när det gäller strä- van att bygga upp en fullständig högskolemiljö med fördjupningsutbild- ning och forskningsresurser för vårdutbildningarna.

De övriga fyra universiteten och motsvarande vårdhögskolor är så stora att sammanslagna och helt integrerade organisationer kan innebära risker för nackdelar av alltför stora organisationer. Såväl universitet som värd- högskolor i Stockholm, Göteborg, Uppsala och Lund är mycket stora en— heter, beträffande universiteten så stora att de åtminstone i Stockholm och Lund redan är uppdelade i relativt fristående delar.

Målsättningen bör vara att ett överförande av vårdutbildningarna i Lin— köping och Umeå skall vara genomförd den 1 juli 1994. Man bör i någon utsträckning värdera resultatet av överförandet till en helt statlig utbild- ning i Linköping och Umeå innan regeringen tar initiativ beträffande öv- riga universitet.

Hur en ökad integrering mellan universiteten och vårdhögskolorna på övriga orter skall ske får utredas och beslutas utifrån lokala förutsättning— ar. Fördjupningsutbildning forskning och forskarutbildning bör finansie- ras av staten och byggas upp inom ramen för redan etablerad samverkan mellan vårdhögskolorna och universiteten.

I Uppsala finns Centrum för omvårdnadsvetenskap i anslutning till uni- versitetet och med utvecklat samarbete med flera landsting och deras vårdhögskolor.

I Stockholm är situationen mera komplicerad med två universitet, Ka- rolinska institutet med en omfattande medicinsk utbildning och forskning

och Stockholms universitet, där de samhällsvetenskapliga anknytnings- punkterna finns. Dessutom finns i Stockholm de tre enskilda sjuksköters- keskolorna, vars studerande också bör ha samma möjligheter till anknyt- ning till fördjupningsutbildning och forskarutbildning. Där bör Centrum för vårdvetenskap vid Karolinska institutet och Centrum för kompetens- utveckling inom vård och omsorg vid universitetet få tillräckliga resurser för att kunna stödja de fördjupningsutbildningar och den forskning som behövs för att stärka Vårdhögskolans utveckling.

Göteborg är en av landets största vårdhögskolor och har egna relativt starka resurser. Integrationen med universitetet bör förstärkas bl.a. genom att resurser för fördjupningsutbildning och forskning avsätts för att stärka Vårdhögskolans utveckling. Hur detta skall ske torde kunna överenskom- mas mellan Göteborgs universitet med sin huvudman staten och Vård- högskolan med sin huvudman Göteborgs kommun och Bohuslandstinget.

I Lund finns idag inte någon stark institution för vårdvetenskap och samarbetet mellan vårdhögskolan och universitetet synes mindre utveck- lat. Det nätverk, som är under uppbyggnad mellan de skånska vårdhög- skolorna tar i första hand sikte på samarbete landstingen emellan. Jag fö— reslår därför ett centrum för vårdvetenskap byggs upp i en nära anknyt— ning till den medicinska fakulteten vid Lunds universitet och att den typ av avtal, som redan finns mellan universitetet och Vårdhögskolan i Kris- tianstad används i avvaktan på resultatet av den just initierade samord- ningen av vårdhögskolorna i Skåne.

Enskilda skolor

Mitt förslag innebär också att de tre enskilda sjuksköterskolorna ges ställ— ning som fristående högskolor. Detta redovisas i kapitel 8. Staten skall di— rekt med respektive enhet teckna avtal angående utbildningens omfatt— ning och inriktning. Detta förutsätter att medel från Stockholms läns landsting på något sätt kan överföras. Antalet platser inom grundutbild- ningen kan öka på dessa skolor och i motsvarande grad minska vid lands- tingets vårdhögskola för att där ge utrymme och möjligheter till utbygg— nad av fördjupningsutbildningar.

Ändring i högskoleförordningen

Jag föreslår att vårdhögskolorna förs upp i den bilaga i högskoleförord- ningen som anger fakulteternas verksamhetsområden för att därmed ge fakulteterna ett ”ansvar” också för vårdhögskolorna i sin region. Utbildning inom social omsorg

Jag föreslår att uppdraget att genomföra utbildning i social omsorg över- förs till de universitet och högskolor som idag har social linje. Som angi-

SOU 1993: 12 Kapitel 7

vits ovan är kraven på personal inom kommunernas sociala omsorg i om— SOU 1993: 12 vandling och stora vinster skulle kunna uppnås om denna utbildning om- Kapitel 7 vandlas till ett utbildningsprogram inom de högskolor som har utbildning inom socialt arbete. Karaktärsämnet social omsorg med sin helhetssyn på den vård- och omsorgsmottagande, kan verka stimulerande och befruk-

tande på övriga socialvetenskaper och ämnet i sig kan under inflytande av näraliggande ämnen som finns inom socialhögskolan, kanske profileras och karaktäriseras på ett bättre sätt än den något oklara profil det uppvi- sar idag. Den av de blivande arbetsgivarna, kommunerna, efterfrågande förstärkningen med utökad utbildning i juridik, administration och ekono—

mi kan också lättare erhållas i en samhällsvetenskaplig än i en vårdhög-

skolemiljö. Utbildningen bör förlängas till 120 poäng. Förlängningen fö- reslår jag finansieras genom halvering av utbildningsdimensioneringen.

Interkommunala ersättningar

Oberoende av om en huvudmannaskapsförändring kommer till stånd an- ser jag att systemet med interkommunala ersättningar bör avvecklas. Då högskolestudier bygger på en fri rörlighet för vuxna medborgare inom landet och inom ramen för en europeisk integration kan högskolornas fi— nansiering inte vara beroende av studerandes mantalsskrivningsort vid ansökningstillfället.

är emir Hail—32; wlr'iåWMJåÄMMZ-ÖUMWW' - .”- r walnut-ink »»mauuhånmiärih—w WBMM -:" ..

rf.”. »mswwrbmt...».tmmm fåfäng”. »- A...»..-

:....5 . - .. ..:: Harmaala» LWWMIHMJ leif-Firm» "..-..- u»..' . .. ...... kWh-'a' mer... ett» nam-WW'W ' W »»f f» . mamman” vaan—mammwvnnéwäfmnl '.»' » »'- »' 'H'L ä;»??trfriimm. maailmaa-”arm inan ., . L] ' '. ** ' » ».»HrcgylåquLWII—rilhl'pl-r T'Jw. 'lJ thi 331») ”FM DTM ' "'Ö' "»» "anamn .Uriartljaw Wwwwhw *- »f'h'. mur.—F bmmumijnwmsmn; stritar. izvxumt' . -' . »'

.'1 '.'.L'nt' »— '»p».'.mit.u»sr-:r:. giåq.m.li».lelums$fl£JH|ib ' HJ ' ”34.—T' thailändskt?» pari—Hatt Wet». » -.t'. men... ' WJZILTBiWEPr*W"SDÅLunB—JBW lentatmå- ”'i'.-_D; ,1' ..'. "1 tr.-':' . . ."? JM... .' ,..'- E - :.: ) 't r , i" 'i... ' :JJWU. mmh,. . '

' I,," "' T'. .;1. Lif '... .;i l:,W', . Ps L....Et m=," ”I? får?-. r?,- ,,,, l-L- mtrl ...1'.,".1rlrd':t i... . ...-,,, »' 1: '.'-tr '..-'.. '—-.-»,'.' ,it. »,»f'vmr ',wa ...»."Dn-f :...-.... . ni». '..' um:- ”egt... :»... f» ,,. .»..r- skumt..» artilar»! ..

»»»"W'T". '»f' ”".-r..».am'..,—i*urc..-..na inriktar-.». »mw »; H» u.” »" '.' sn”. '.Wm-JW' mamma.—Wwwm - g..-..,,» '.... 'mangäwmn am.-. frn m..»;m-WWWW” '4 -'.'-' '.'» '» .'- ' ». -t'» åmihhmlnurtm. utmanarna Hmm |E! m »» »JF' .' rum—..: narr-(311! manater; Eniro afri- Ca ...an m: .

' l

Lig-Ly. 'n' Human: . , ::.,' 51.43.- _r .r',|

'.E nr.-.» i.» '.

l:;dllkrl-Öföiilu'ilu ”t'—'».'i,-..-.". "'»..ILT P". ". ' .".1'»_1'»'-.-..”"' LM,... Kim.. Q'? .:tlH— iiri "**. '"'r ' 'na-:$»;- "?l'h-Cf (Thi värm-.'- än rr», - (fler 1'l» ..Ä': r'j- rtL. [:'r inl- ' , " -L' '.',1. , :»: fhi'Jll'f'WLE. Hivert] altaret. nja-I.M. ll. J iafl". nu. i..! ..».I" '.'...!.'r.Lthmu-' 'R'—'

l:a-£ ,, ; ,_ - '.' "'.-. ,, ,, ,._ .. ”ur-”?Vi

| . . I mat—r. l'-.i.- . ,, ' ».»..- .':.»..'. 7 .ir'. l.mt"3'-'T ..,' .:," . mr...» ». ritning» .. »'f:.:*= T": Ert-la f:» ' 1 - 'i'; i”: '- ,'Lij ,fif-jruij |"! al.-'.' ihm r' ,-5 -'ZuutL-Ta. J,- | L. ' 'i'.?r'irifflll. ii.»; » , . .- '- .. . ' 34'. "';v .:” , -. , , _'- ,,".Hil—TH' N_f _ '|'. ' " " rr . ' ., _ .,. uar”, '- rti"? ' n' ..»? _.-. ="?” '. .- * '>L”" .»' 't; dra?-.- ”..'—rm. ;" .» , -- ,» ,. '.s __ ti,-;;. f.”..— ,-. ' ,. . . LL , , i,_.' .» _ . ,,»,.»' - . . 557 _iJ." " ('n "f 'i' 't? 'hli; .r";.l H.; (ESI. , . .. ""'r .' . __. * '.l- ,, " .. . ' | | - ' . ' ' .l "" ,u ,,. .. .. ",g, " *, ” ' .— ' 'f"|| "EET. . . , . .» . " ' _ I | LA ll ___—... W

8. Sjuksköterskeutbildning med enskilt 258.219? 12 huvudmannaskap ”

Inledning

I Stockholm bedrivs sjuksköterskeutbildning förutom vid Vårdhögskolan även vid de tre enskilda sjuksköterskeskolorna Ersta diakonisällskaps sjuksköterskehögskola, Röda Korsets sjuksköterskeskola samt Sophia— hemmets sjuksköterskeskola. De tre enskilda sjuksköterskeskolorna har ett mycket högt antal förstahandssökande till sina utbildningar. Inför an- tagningen vårterminen 1992 hade skolorna mer än fyra förstahandssökan- de per nybörjarplats. Som jämförelse kan nämnas att landstingets vård— högskola hade knappt en förstahandssökande per utbildningsplats för motsvarande utbildning.

Skolorna har egna styrelser men är i utbildningsfrågor underställda be- slut i Kultur- och utbildningsnämnden, Stockholms läns landsting. Enhe- terna är anslutna till nuvarande linjenämndsorganisation inom Vårdhög- skolan och följer den av SÖ och UHÄ gemensamt fastställda utbildnings— planen för hälso- och sjukvårdslinjen samt av linjenämnden fastställda lo— kala planer och kursplaner. Detta är en förutsättning för att de studerande efter utbildningen kan erhålla legitimation som sjuksköterskor från soci- alstyrelsen. Nuvarande linjenämndsorganisation är förlagd till Vårdhög- skolan till vars verksamhet de enskilda skolorna är anslutna.

Enligt SFS 1977:396 erhåller skolorna statsbidrag för den grundläggan- de utbildningen inom hälso- och sjukvårdslinjen. Driftsunderskottet vid skolorna täcks idag via landstingets budget.

För närvarande sker rekvisition av statsbidrag, planering av utbild- ningsdimensionering, utbildningsutbud, ekonomi samt praktikplatshante— ring via Vårdhögskolans rektorsämbete. Fördelning av årsstudieplatser för den reguljära utbildningen och för fristående kurser och lokala linjer sker via förhandlingar med de enskilda sjuksköterskeskolorna. Vårdhög— skolan ansvarar för och driver den gemensamma studenthälsovården och studievägledningen.

Enligt direktiven har utredningen haft att särskilt pröva de ekonomiska villkoren och förutsättningarna i övrigt för en framtida ställning som en— skilda högskolor.

Underhandlingar har förts med representanter från de tre enskilda sjuk- sköterskeskolorna. Företrädare för skolornas styrelser har varit Director och rektor för Ersta diakonisällskaps sjuksköterskeskola och Styrelseord- föranden och rektor för de båda övriga.

En utgångspunkt vid underhandlingarna har varit att vid en eventuell fortsatt drift vid skolorna skall styrelseformerna vid enheterna medge ett inflytande från studerande och lärare samt att verksamheten bedrivs i en— lighet med högskolelagens och förordningens bestämmelser om statlig högskoleutbildning.

Vid underhandlingarna med de tre skolorna framkom att det förekom— mer ett samarbete dem emellan och att detta samarbete kan ökas. Det

finns dock inga förutsättningar för en sammanslagning till en enda enhet. SOU 1993: 12 Det senare beror dels på skilda juridiska och ekonomiska förutsättningar Kapitel 8 och dels på att möjligheterna till de prolileringar som respektive enhet värnar om skulle elimineras. En annan utgångspunkt har varit att skolorna för framtiden önskar ges en ställning som fristående skolor och därmed

frigöras från sin organisatoriska anknytning till Vårdhögskolan och Stockholms läns landsting.

8.1. Ersta diakonisällskaps sjuksköterskehögskola

Ersta diakonisällskap är en ideell förening inom svenska kyrkan. I säll- skapets stadgar, fastställda av regeringen, står att ändamålet med verk- samheten är att utbilda diakonissor, diakoner och andra medarbetare — i huvudsak ungdom — till egen, svenska kyrkans och samhällets tjänst för vård och fostran.

Sällskapets angelägenheter handhas av en styrelse vilken utses av säll- skapet. Styrelsens ledamöter och suppleanter skall vara medlemmar i sällskapet. Styrelsen är också skolstyrelse för Ersta diakonisällskaps sjuk- sköterskehögskola.

Ersta diakonisällskaps sjuksköterskehögskola har som syfte att erbjuda en sjuksköterskeutbildning med god professionell standard med inrikt— ning mot grundläggande etiska värderingar. I den grundläggande profes- sionella kunskapen förväntas sjuksköterskorna inte skilja sig från övriga sjuksköterskor. Den miljö som utbildningen bedrivs i anses av skolan va- ra stimulerande för de studerandes engagemang och framtida verksamhet. Skolan har en lång tradition vad gäller sjuksköterskeutbildning.

Vid sjuksköterskehögskola bedrivs för närvarande utbildning inom hälso— och sjukvårdslinjens inriktning mot allmän hälso- och sjukvård, 120 poäng. Förutom sjuksköterskeutbildning ges vid skolan dessutom ett antal fristående kurser där skolan profilering har framträdande plats.

Skolan har ett utvecklat samarbete med teologiska institutionen vid Uppsala universitet bl.a. beträffande planering och genomförande av en fördjupad utbildning i Etik och människosyn.

De personella resurserna vid skolan utgörs, förutom av administrativ personal, av:

* rektor * 0,7 FoU-lärare/lektor * 10 vårdlärare. Av värdlärarna är för närvarande två antagna till en Mastersutbildning, en antagen till forskarutbildning vid samhällsvetenskaplig fakultet och fem har utbildning motsvarande 60—poängsnivå.

Utöver de driftsmedel från Stockholms läns landsting bekostar sällska- pet:

* 0,5 tjänst som teolog * lFoU-lärare/högskolelektor * 0,5 högskolelärare.

Dessa tjänster ger ytterligare stöd för Vårdutveckling med betoning på SOU 1993: 12 den helhetssyn på människan som finns i den kristna traditionen samt ut- Kapitel 8 rymme för att övriga lärare skall kunna fördjupa sig i profileringen och genomföra vissa fristående kurser i etik och livsåskådningsfrågor.

Skolan bedriver utbildningen i egna lokaler och flyttar i början av 1993 in i nyrenoverade lokaler i centrala Stockholm.

Enligt de underhandlingar som förts med Director och skolans rektor önskar skolan kvarstå som enskild enhet. Det är skolans önskemål att få en självständigare ställning gentemot landstinget än vad nuvarande orga- nisation tillåter. En förutsättning för skolan att kvarstå som enskild enhet är dock att en extern finansiering av verksamheten är möjlig. De särskilda satsningar på en profilering av skolans verksamhet som sällskapet hittills gjort, framför allt inom etik och humanism, kommer även fortsättningsvis att utvecklas.

Ersta diakonisällskap har långt framskridna planer på att sammanföra sjuksköterskehögskolan, diakoniutbildningen, Ersta vårdetiska institut och Ersta utbildningsinstitut till en enhet under en gemensam högskole- styrelse och ledning. Denna omorganisation beräknas vara klar senast årsskiftet 1994/95. Nuvarande styrelse har gett ledningen i uppdrag att ut— arbeta reglemente för den kommande högskolestyrelsen. Vid underhand— lingarna framkom att denna styrelses sammansättning skall garantera så- väl studerande- som lärarinflytande.

Skolan har möjlighet att utöka sin dimensionering av sjuksköterskeut- bildningen bl.a. beroende på de nya lokaler som blir klara för inflyttning under 1993. Lokalkostnadsanslag finns idag inom landstingets budget. Dessutom önskas en utökad dimensionering och utbud vad gäller fristå- ende kurser samt möjligheter att anordna längre utbildningar i form av påbyggnadsutbildningar ex inom det sociala omsorgsområdet.

Tillsammans med Teologiska institutionen i Uppsala planeras de fristå- ende kurserna så att de skall kunna verka som forskarutbildningsförbere- dande utbildningar till forskarutbildning inom etik eller livsåskådningsve- tenskap.

Vid det vårdetiska institutet finns f.n. 2,25 forskartjänster varav 1,5 tjänst avser fast anställda medan flera forskare under olika perioder är knutna till institutet. För närvarande pågår planering för att adjungera in- stitutets föreståndare som professor vid Uppsala Universitet. Institutet har idag inte någon formell anknytning till utbildningen men deltager dock i verksamheten. Vid institutet planeras en utökning av forskarstaben varav en tjänst skulle komma att bli mer inriktad mot undervisning. Parallellt med den reguljära sjuksköterskeutbildningen planeras en frivillig fördjup- ningskurs inom etik— och livsåskådningsfrågor.

För att stärka forskningsanknytningen av utbildningen har sällskapet, utöver den i budget dimensionerade 0,2 bef. som FoU-lärare/lektor, inrät- tat en tjänst som FoU—lärare/lektor vilken delas mellan skolan och sjuk- huset. Dessutom har skolan tillträde till samarbetet inom såväl CVV vid Karolinska institutet som CKVO vid Stockholms universitet och sedan flera år finns ett samarbete med Institutionen för Vårdvetenskap vid Åbo Akademi.

Min bedömning SOU 1993: 12 Kapitel 8 Ersta diakonisällskaps sjuksköterskeskola har en angelägen profilering av sin verksamhet. Den samordning av verksamheten mellan sjuksköterske- högskolan, diakoniutbildningen, det vårdvetenskapliga institutet samt Ersta utbildningsinstitut till en enhet som planeras stärker enligt min be— dömning möjligheterna till dels en ökad profilering och dels möjligheter- na till en förstärkt forskninganknytning av utbildningarna. Förutsättning- arna bör prövas om diakoniutbildningen till vissa delar skulle kunna ses som påbyggnadsutbildning till sjuksköterskeutbildningen. Den inriktning som verksamheten har idag och som ytterligare kommer att stärkas är ett värdefullt alternativ till övrig sjuksköterskeutbildning. Sammanslagning av sjuksköterskeutbildningen, diakoniutbildningen samt utbudet av fristå- ende kurser ger dessutom en acceptabel utbildningsvolym.

Den föreslagna samordningen av olika enheter till Ersta högskola bör enligt min mening ge goda förutsättningar att kunna erbjuda de studeran- de en högskolemiljö och en profil som är ett viktigt komplement till det utbud som högskolan i övrigt kan erbjuda.

De problem som jag vill redovisa i samband med en mer fristående ställning för Ersta sjuksköterskehögskola berör i första hand till lärarkol- legiets nuvarande storlek, sammansättning och kompetens. Det är angelä- get att det beträffande de enskilda skolorna ställs samma krav på tillgång till en kritisk massa av lärare samt högskolemiljö som ställs i högskolan i övrigt. Kopplingen till det vårdetiska institutet samt till Karolinska insti- tutet och Stockholms universitet kan till vissa delar uppväga de brister som finns inom nuvarande organisation. Vid förhandlingarna framkom vidare att målet är att tre eller fyra lektorer skall vara anställda inom kol- legiet i samband med organisationsförändringen.

Intemationaliseringen av utbildningsverksamheten är svag. Denna bör utvecklas om Ersta diakonisällskaps sjuksköterskehögskola skall kunna bibehålla en ställning som enskild högskola.

Minförslag

Jag föreslår att utbildningen vid Ersta diakonisällskaps sjuksköterskesko- la fortsättningsvis skall bedrivas under enskild huvudman. Med tanke på den utbildningstradition som skolan har och skolans unika profil är det viktigt att garantera fortsatt verksamhet vid skolan. Detta gäller dock en- dast under förutsättning att den utveckling av verksamheten som redovi- sats vid underhandlingarna kommer att realiseras. En fortsatt samverkan med andra högskolor när det gäller utveckling av utbildningarnas forsk- ningsanknytning är nödvändig. För att möjliggöra utvecklingen av sko- lans profilering och verksamhet är det angeläget att skolan får en själv- ständigare ställning gentemot landstinget. För att underlätta detta föreslår jag att avtal tecknas direkt mellan Ersta diakonisällskap och staten vad avser utbildningsplanering, dimensionering och ekonomiska villkor. En

förutsättning för en självständigare ställning är också att en organisation SOU 1993: 12 för studievägledning och studenthälsovård genomförs. Kapitel 8

Ett utvidgat utbud av och utbildningsplatser för de fristående kurserna kan medverka till möjligheterna att utveckla skolan profil. Enligt min uppfattning bör även antalet utbildningsplatser i den grundläggande sjuk- sköterskeutbildningen öka.

I samband med att skolan ges en ställning som fristående högskola måste lärar- och studentinflytande garanteras i styrelsen.

Verksamheten bör utvärderas inom tre år av det nationella utvärde- ringssekretariatet.

8.2. Röda korsets sjuksköterskeskola

Stiftelsen Rödakorshemmet är huvudman för och ansvarar för drift och övrig verksamhet vid Röda korsets sjuksköterskeskola. Diiftbudgeten täcks dock helt av medel från Stockholms läns landsting. Stiftelsen har delegerat till skolans styrelse att ansvara för driften vid skolan. Styrelsens sammansättning liknar de statliga högskolestyrelserna med representanter för såväl allmänföreträdare som studenter.

Skolans profilering innebär en sjuksköterskeutbildning med ett interna- tionellt perspektiv samt utveckling inom utbildningen av Röda korsets grundprinciper. Grundprincipema har omsatts i en etisk/filosofisk grund för såväl den teoretiska som den praktiska utbildningen. De sjuksköters- kor som utbildas skall vara väl skickade att arbeta i vårt mångkulturella samhälle såväl nationellt som internationellt. Skolan samarbetar med Rö- da korsets organisation såväl nationellt som internationellt. Sjuksköters- keutbildning har bedrivits vid skolan i 125 år.

Skolans kontakter med Röda korsets verksamhet har ökat. Svenska Rö- da korsets centralkommitté och stiftelsen Rödakorshemmet är beredda att fortsättningsvis stödja verksamheten vid skolan, dock ej beträffande driftskosmaderna för utbildningen.

Vid sjuksköterskeskolan bedrivs utbildning inom hälso- och sjukvårds— linjens inriktning mot allmän hälso— och sjukvård, såväl 80- som 120- poängsutbildning. Skolan erbjuder desutom fristående kurser vilka har en internationell prägel för att stärka skolan profil. Totalt finns för läsåret 1992/93 beräknat 495 årsstudieplatser.

Utöver medel för skolans drift från landstingets budget kan styrelsen genom fonder bidra med medel för aktiviteter som inte direkt berör ut- bildningens genomförande. Medlen används till FoU-verksamheten, viss kursutveckling och kursutbud, internationella besök för såväl lärare som studenter, skolans rapportserie samt en planerad fördjupningsutbildning tillsammans med Cardiff University i England.

De personella resurserna vid skolan utgörs, förutom administrativ per- sonal, av

* rektor * 1 studierektor

* 0,8 FoU—lärare/högskolelektor

* 19,9 vårdlärare. SOU 1993: 12 Skolan är belägen i lokaler som ägs av Stockholms läns landsting. Lo- Kapitel 8 kalerna är i starkt behov av upprustning. För närvarande pågår överlägg— ningar med landstinget om eventuellt övertagande av lokalerna. Stiftelsen kommer att vara garant för att lokaler kommer att finnas.

Enligt de underhandlingar som förts med styrelseordföranden samt skolans rektor önskar skolan helt frigöras från den nuvarande integrering- en i landstingets utbildningsorganisation avseende både planering och fi- nansiering och bli en självständig fristående enhet. Skolan kan i detta sammanhang se två alternativ:

1. Stiftelsen Rödakorshemmet driver även i fortsättningsvis sjukskö- terskeskolan.

2. En fristående stiftelse driver verksamheten vid skolan. Oavsett alternativ förutsätts en fullständig extern finansiering för sko- lans drift medan stiftelsen Röda korshemmet liksom för närvarande kan stimulera till utveckling av utbildningarna samt bidra med medel för lä- rarnas kompetensutveckling. Målet för skolan är att utveckla ett centrum för kompetensuppbyggnad och kompetensutveckling inom sjuksköterskans yrkesprofession samt forskning inom transkulturell omvårdnad i nära samarbete med Svenska röda korset och med Röda korsets idéer och grundprinciper som den etisk/filosofiska grunden. Skolan har gjort stora satsningar på ett internationellt utbyte av såväl lärare som studerande. Nära hälften av studenterna genomför en praktik- period i annat land via avtal inom ramen för olika samarbetsavtal. Detta är en satsning vars omfattning skiljer sig från övriga vårdhögskolor i lan- det. Utöver utbytet arrangeras årligen ett antal vårdlärardagar, seminarier och föreläsningar med internationell prägel. Skolan uppger att man kan utöka antalet studieplatsema inom nuvaran- de lokaler. Utöver sjuksköterskeutbildning önskar skolan bl.a ett utbild— ningsutbud omfattande barnmorskeutbildning, påbyggnadsutbildningar! fördjupningsutbildningar inom barnmorskeutbildning, barnsjukvård, pri— märvård, anestesi och intensivvård samt operationssjukvård. Genom verksamhetens etiska/filosofiska grund skulle dessa utbildningar, enligt skolan, erbjudas ytterligare en dimension. Utöver detta utbildningsutbud föreslås fristående kurser med inriktning mot fr.a. bistånds- och katastrof- arbete, rehabilitering och omvårdnad samt kvalitetssäkring för sjukskö— terskor. I samverkan med Cardiff university i England genomförs för när— varande en fördjupningsutbildning i Nursing i syfte att kompetensutveck— la ett antal lärare inom kollegiet. Ett utökat samarbete med andra högskolor planeras dels genom upprät- tade avtal och dels genom tilläggsavtal. Skolan har också tillträde till det samarbete som sker inom ramen för CVV och CKVO. Härigenom ökas förutsättningarna för att kunna erbjuda studenterna en god högskolemiljö. Skolan har via medel från Stiftelsen Rödakorshemmet kunnat bygga upp ett väl fungerande bibliotek med kompetent personal. Beträffande utvecklingen av lärarnas kompetens planeras att inom tre år skall 30 % erhållit sin Mastersexamen och ytterligare 30 % påbörjat

densamma. 20 % av lärarna skall ha disputerat och ytterligare 20 % bör SOU 1993: 12 ha börjat sin forskarutbildning. Dessutom skall kombinationstjänster mel— Kapitel 8 lan utbildnings- och vårdverksamheten ha inrättats inom olika specialite- ter.

Min bedömning

Röda korsets sjuksköterskeskola har utvecklat ett brett internationellt samarbete med olika universitet och högskolor vilket kommer såväl stu— derande som lärare tillgodo. Omfattningen av detta internationella samar- bete är en profilering som särskiljer skolans sjuksköterskeutbildning i för— hållande till annan sjuksköterskeutbildning. Skolan är attraktiv ur studen— ternas synpunkt vilket avspeglar sig i ett mycket högt sökandeantal.

Den andra profilen är inriktningen mot Röda korsets grundprinciper vilken omsatts i en etiskt/filosofisk grund för såväl den teoretiska som den praktiska utbildningen. Enligt min uppfattning är inriktningen, mot de verksamheter som Röda korset nationellt och internationellt är engage- rad i, ur ett samhällsperspektiv angeläget. Här är skolans profilering unik gentemot annan sjuksköterskeutbildning och är den profil som starkast motiverar en fortsatt utbildningsverksamhet vid skolan. Det är också den- na inriktning som, genom den information som framkommit vid under- handlingarna, ytterligare behöver och kommer att utvecklas.

För att stärka lärarkompetensen krävs enligt min mening att samverkan med näraliggande universitet och forskningsinstitutioner utvecklas mer organiserat. Det är väsentligt att andelen forskarutbildade lärare ökas om skolan med sitt smala utbildningsutbud skall kunna erbjuda en god hög- skolemiljö.

Verksamheten vid Röda korsets sjuksköterskeskola utgör ett viktigt komplement till annan sjuksköterskeutbildning. Detta gäller främst sko- lans inriktning mot och utveckling av en etisk/filosofisk grund utgående från Röda korsets grundprinciper samt profilering mot de verksamhets- områden Röda korsets verksamhet omfattar. Skolans internationella sam— arbete är imponerande.

Mitt förslag

Utifrån den internationella profilering av verksamheten som är under ut- veckling föreslås att sjuksköterskeutbildning även fortsättningsvis skall bedrivas vid skolan. Verksamheten bör inom en femårsperiod utvärderas utifrån möjligheterna att uppfylla kraven på yrkesexamen samt kraven på en god högskolemiljö.

Skolan har framfört önskemål om att starta barnmorskeutbildning samt påbyggnadsutbildningar/fördjupningsutbildningar inom barnsjukvård, primärvård, anestesi och intensivvård samt operationssjukvård. För att en kvalitativt acceptabel nivå på utbildningarna skall kunna uppnås måste en viss minsta volym av påbyggnadsutbildning samt fördjupning finnas med

både djup och bredd i utbildningsutbudet. Enligt min uppfattning bör sko- SOU 1993: 12 lan i stället för att starta nya specialiteter utöka antalet platseri grundläg- Kapitel 8 gande sjjuksköterskeutbildning samt i påbyggnadsutbildningar och för- djupningsutbildningar i internationell hälso- och sjukvård samt katastrof- medicin, för dem, som önskar förbereda sig inför arbete i andra länder och inom Röda korsets verksamhet. Sådan påbyggnadsutbildning skulle kunna rikta sig mot t.ex. barnmorskor och orerationssjuksköterskor. En sådan profil skulle skolan vara ensam om och skulle kunna ge en till- fredsställande volym.

En utökning av antalet årsstudieplatser för fristående kurser och lokala linjer är mot denna bakgrund väsentlig för att skolan skall uppnå en till- fredsställande utbildningsvolym. Det finns också en betydande efterfrå— gan av det utbildningsutbud som skolan erbjuder. Härutöver föreslår jag att antalet platser i den grundläggande sjuksköterskeutbildningen ökas.

För att stärka skolans strävan mot en ökad självständighet föreslås även här att avtal slutes direkt mellan skolan och staten avseende fortsatt ut- bildningsverksamhet.

I samband med att skolan ges en ställning som fristående högskola måste en styrelseform finnas som liksom nu garanterar lärar- och student- inflytande.

8.3. Sophiahemmets sjuksköterskeskola

Sophiahemmets sjuksköterskeskola tillkom genom ett donationsbrev från drottning Sophia. Den är Sveriges äldsta sjuksköterskeskola. Donationen gällde utbildning av sjuksköterskor vilket blev en start för en professio- nell sjuksköterskeutbildning i Sverige. För att bereda eleverna praktik byggdes Sophiahemmets sjukhus vilket numera drivs som ett aktiebolag med stiftelsen Sophiahemmet som huvudägare. I stiftelsens statuter förut- sätts att såväl utbildning som vård bedrivs. Någon specifik föreskrift om att just sjuksköterskeutbildning skall bedrivas föreligger inte. Skolan har en egen styrelse vilken utses av stiftelsen. Styrelsens sammansättning lik- nar de statliga högskolestyrelserna och Stockholms läns landsting finns representerat. Skolans lokaler ägs av stiftelsen som via donationer svarar för byggnadernas underhåll.

Skolans primära uppgift är att utbilda sjuksköterskor. Den profilering som skolan för närvarande har och arbetar för imiktas mot geriatrik och gerontologi, nefrologi, kardiologi, administration och ledarskap inom vård- och omsorg samt hälsoekonomi.

Vid skolan bedrivs grundläggande utbildning inom hälso- och sjuk- vårdslinjens inriktning mot allmän hälso- och sjukvård, 80 och 120 poäng samt utbildning i form av fristående kurser vars inriktning utarbetas ut- ifrån skolans profil. Totalt finns beräknat för läsåret 92/93 255 årsstu- dieplatser.

De personella resurser som finns vid skolan, förutom administrativ per- sonal, utgörs av:

* 0,3 FoU-lärare/högskolelektor Kapitel 8

* 17 vårdlärare. Förutom de medel som erhålles från landstinget subventionerar stiftel- sen vissa driftskostnader samt vissa andra aktiviteter inom skolan. Dess- utom finns en utbildningsdelegation som planerar för kompetenshöjande åtgärder för såväl skolans personal som vårdpersonal anställda på sjukhu- set.

Vid de underhandlingar som förts med styrelseordföranden och rektor har framkommit att skolan önskar kvarstå som en enskild skola med en mer självständig ställning gentemot landstinget. En fortsatt drift vid sko- lan förutsätter att en extern finansiering kan erhållas.

Skolan arbetar för att stärka sin profilering mot geriatrik, administra- tion och ledarskap inom vård och omsorg samt hälsoekonomi fr.a. genom att anordna fristående kurser inom dessa ämnesområden. För att garantera kvaliteten i dessa utbildningar finns ett etablerat samarbete med olika in- stitutioner vid Karolinska institutet. Syftet är att utbildningarna skall sti- mulera till forskarutbildning inom respektive ämnesområde.

Sjuksköterskeutbildningen vid skolan kommer enligt utarbetade planer att breddas och mer allmänt inriktas mot utbildning i administration, eko- nomi och ledarskap i sjukvården samt hälsoekonomi. Genom alternativa kurser skall de studerande förberedas både för arbete inom akutsjukvår- den samt för verksamhet utanför denna i såväl offentlig, kooperativ som privat regi.

Enligt de underhandlingar som förts önskar skolan inte utöka sin di- mensionering av sjuksköterskeutbildningen. Däremot önskas en utökning i utbudet av fristående kurser och uppdragsutbildningar. Små enheter an- ses av skolan dels medge en hög kvalitet på utbildningen och dels ge möjlighet att minska administrativa kostnader.

För att stärka möjligheterna till forskningsanknytning åberopas dels tillgången till det samarbete som äger rum inom ramen för CVV och dels de formella avtal som finns mellan skolan och ett antal institutioner vid Karolinska institutet samt Äldrecentrum. Genom fr.a. avtalen med Karo- linska institutet engageras forskarutbildade lärare samt doktorander i ut- bildningarna. Den sjukvård som bedrivs vid Sophiahemmets sjukhus in- om hjärtkirurgi, dialysbehandling uppges erbjuda goda möjligheter till forskning kring omvårdnadsproblem. Skolan driver dessutom tillsam- mans med Sophiahemmet olika utvecklingsprojekt.

Min bedömning

Den profilering som redovisats vid underhandlingarna är av ett intresse men bör stärkas och utvecklas för kunna utgöra ett motiv för fortsatt verksamhet med en fullständigt statlig finansiering. Skolans profil till— sammans med det kulturhistoriska intresset att bevara utbildningstraditio- nen utgör dock goda skäl till en fortsatt utbildningsverksamhet vid Sophiahemmets sjuksköterskeskola.

Vad gäller lärarkompetensen anser jag att skolan har brister. Skolan SOU 1993: 12 måste anlita ett stort antal lärare från andra högskoleenheter för att uppnå Kapitel 8 en kritisk massa av lärare samt en högskolemiljö i övrigt. Idag finns inom kollegiet en lärare med Master utbildning, en antagen doktorand samt sex lärare med utbildning på 60-poängsnivå. Enligt utvecklingsplanema för att höja lärarkompetensen skall dock inom tre år sju lärare ha avlagt li- centiatexamen och inom fem år skall 25 % av lärarna inom inneha lek- torstjänster med formell behörighet.

Jag bedömer också att skolans ringa internationella kontakter bör ut- vecklas för att den skall kunna bibehålla en ställning som fristående hög- skola.

Mitt förslag

Utifrån de underhandlingar som förts föreslår jag att sjuksköterskeutbild- ning även fortsättningsvis skall bedrivas vid Sophiahemmets sjuksköters- keskola med nuvarande dimensionering. Enligt min bedömning bör anta- let årsstudieplatser för fristående kurser utökas för att stärka skolans möj- ligheter till profilering. En förutsättning för mitt ställningstagande att Sophiahemmets sjuksköterskeskola skall kunna driva sin verksamhet som enskild högskola är dock att de samverkansformer/avtal som redan teck- nats och som planeras kommer att stärkas och realiseras. Utvecklingspla- nen för att höja lärarkompetensen bör förverkligas. Detta för att säkerstäl- la utbildningens kvalitet och de studerandes rättigheter till god högskole- miljö.

För att möjliggöra utvecklingen vid skolan i enlighet med de planer som presenterats vid underhandlingarna bör avtal tecknas mellan skolan och staten avseende fortsatt utbildningsverksamhet och ekonomiska vill— kor.

I samband med att skolan ges en ställning som fristående högskola måste styrelseformen liksom nu garantera lärar— och studentinflytande.

8.4. Kostnader och finansiering

Ersta, Sophiahemmets och Röda korsets sjuksköterskeskolor erhåller för närvarande medel för driften av verksamheten från Stockholms läns landsting. Ersta och Sophiahemmet äger sina lokaler medan Röda korsets sjuksköterskeutbildning bedrivs i lokaler som ägs av landstinget. För Rö- da korsets del gäller att antingen köpa sina lokaler och rusta dem eller att fortsätta hyra av landstinget mot den högre kostnad som gäller efter reno- vering.

I samband med att skolorna ges en fristående ställning bör medel mot- svarande skolornas driftsbudgetar överföras till skolorna. Staten träffar därefter avtal med respektive skola angående utbildningsverksamhetens omfattning och anger i samband härmed vissa grundläggande kvalitets— krav.

Särskilda underhandlingar har förts med de enskilda skolorna och dessa SOU 1993: 12 har även lämnat in uppgifter om sina preliminära behov av medel för Kapitel 8 1993/94. För Röda korset ligger behovet på ca 20 000 000 kr. Sophia- hemmet har begärt ca 10 000 000 kr och även Ersta menar sig ha ungefär denna kostnad för sin verksamhet.

Det finns enligt min bedömning två sätt att föra över driftmedel till de enskilda skolorna. Det ena alternativet innebär att Stockholms läns lands- ting överför dessa medel direkt till berörda skolor. Det andra alternativet innebär att medel motsvarande skolornas driftbudgetar lyfts över från landstinget till staten och att staten i form av statsbidrag finansierar berör— da utbildningar. Enligt båda alternativen bör staten träffa avtal med sko- lorna om kvalitetskrav, utbildningens omfattning och inriktning m.m.

8.5. Mitt förslag

Jag föreslår att de tre fristående sjuksköterskeskolorna verkligen ges en i förhållande till landstinget självständig ställning och att medel för driften ges direkt från staten.

Skolorna bör med förtur utvärderas vad gäller volym, mångsidighet, lä- rarkompetens, internationalisering och forskningsanknytning.

Dimensioneringen av grundutbildningen bör vid de tre skolorna öka för att tillräcklig studentkår skall uppnås. Motsvarande minskning bör ske vad gäller grundutbildningen vid landstingets vårdhögskola där de resur- ser som frigörs bör omfördelas mot fördjupningsutbildning på magister- nivå för Stockholms behov.

|_'||| || '||||

|| " "_|.

_ ..—'|..|1..||_||__||_|||_ _ , Ä,?r'tr'tf '.|_|*|' .

r...| ... l'|..'.

|__|||||j'|||"|_|| _ | |||

. ..'| || |-'.... |_ | '|'__||_|jl-"

_|._ ||||| . ."_||' :".m '-|"' ""*-||. ' |..|'_'l'|""l- "" ”ii-"' " ""r. '. '||.| |.-|| ".-

|'l' .. .. .. _ :"!” .:!jr'". "J.' . r- "'|r.".'| .|_"-'r- . 'ä- ,,".-.. |"1_.-'_|1_i. ||| ::.. lj. |_ .. |'r. '._ __ "|. |'_'|_ || |__ _._||.

|. _ p||| __| ||| || | | |

1:'."" ""rå" _ ||"|'.'?_-'.|,'..|,||._. .'|. ..

|l_'l_"|*|" _....|_l|1'|.|_'_-

..|..." —' " | ' |__|ng . |'.l. ..'lH'". .'|-|||||-_ || |__ | ' ' ". '.'l' . ".g .|_|| '|.l||._ ' |__' 'i" _'||. | | ||.||_|i'. ..| . | ||l '_||_|_

- ' | - . |. |_ ._||___ "E'" . __ ||| |___| __ _lu i"” "| -' ' -_ .. .||r"r . .. ""'r || || | _||| | |||.||

f*n—mir »- ....'.|.| T..._j'i:-..||.

Särskilt yttrande av Catharina Blom

Jag tar avstånd från utredarens ställningstaganden på följande punkter:

För det första delar jag inte åsikten att landstingen vid ett eventuellt förstatligande av vårdhögskolor automatiskt skulle bidra till finansiering- en i statlig regi. Varje huvudmannaskapsförändring måste föregås av en förhandling som utmynnar i ett avtal om vem som skall vara huvudman och hur finansieringsfrågan skall lösas. Detta gäller även den föreslagna huvudmannaskapsförändringen av vårdhögskolorna i Linköping och Umeå.

För det andra anser jag att varken Dagmarsystemet eller skatteutjäm- ningssystemet kan användas för att lösa den tekniska frågan om hur re- surser kan föras över från landsingens högskoleutbildning till staten. Dagmar reglerar ersättning inom hälso- och sjukvården och skattesyste- met är heller inte konstruerat för att reglera högskolekostnader.

Slutligen anser jag att det går utanför utredningens direktiv att föreslå ändringar i systemet med interkommunala ersättningar.

SOU 1993: 12 Särskilt yttrande

!"

__|,-v WP.-gå _å ' ___— .

w. J..-tf"

|." 3.2-az,..u. .'t.-'-.——...—. ... 'TÅ'" ..,

| ” '_ t?&fta"i'l

f,- . ivriga-fiir. .:”.il -- :tpllrj: .... tin :.tr gamma..- smärta.—ur nam—'tis . .. ' | ' '.' rattar?" quit: -tbt. vm! "artist; i..: '... .it" wesaft) ' ' Rani sänkningar—'i .- llit mi.-m" & 'wr ii.. -:r;-.|— vartåt

IT. ;. ":ifl ___=—_-Z_',£'l "'if"?

'å'AthitftiW. ._—.-: ..'." : .1'. girl.".."rja'

' | * '. ". ' .. tF-r'åriålzl'l'l'ltfåliffji! wait ..'-...a. rrn'af't—zr'rlt åriga: . f.. — | ';';—_l " 'i”! .'W. frn:— l

. åt:—Säl istf. ni.....wrmmuqu natt man. "armaturen—.." :mréte' ?""Lfr - matningar"! salongen titt n'mtirtsmrarwrmau |.-=:s.a;z|->-. ...-..|. | '. Mimmis» rimmat-s.: imgmtoaia3åtl mn natt |” sinat similar. » intri -—'= .'a

..|-m i "emm Msämiib 36! maximalt). rmimrtwrtftu rm" 'ta ner-. sig. ' " ' ' ' bildt lefmlagrtt' lsarmrnöå rl ir. mest...-it”)? smmaznswis ,. "'.- finns]. rini- artär: rase gumma grtlrrbat mn ial3ei crrenrrrnbroittrsltwa .ri bwin: garn

' - - ' —ruhr|å'.' m rännet mail.—.. J's 3163»: män! 733 tr'ä'lah simmare)! 7:30 _" | ' '_ ,. lätt!!) få) sam...». ..wmma farmarlag—nia; |?» gang Sq regn:.rtdm , '- ._ nns (i)?! mat tm... ..:jmlawmubmiw sattsa 531 tic; mammas-rem.. tll) t- _ .- |. " _j": . anni-i label : Heini” mma! malm #56 samt! am.-a sq hetsigawg. -- .. ' _ — Wm. wwåmmmmmuamw en . _ ., | - __",m rått r$lälä$ 8! 63003? Grafik-liir åägsäärmiMia nr: 865199» 1513. : |". .. d'.". ..| '. :va mwwmm mmm...-sj

.. . ' - _ 't'tar wuwwmwm tåskädänatsram | Wmmwwww mimi 131541"? . .'|-.'| _. '- . ':... memmw am mmm..

. : ' intimmohrr sälla steg-itä Enea aoirsaiargwrm »

SOU 1993: 12 Bilaga ]

Kommittédirektiv

Dir. 1990:00

Huvudmannaskapet för vårdhögskolorna

Chefen för utbildningsdepartementet, statsrådet Unckel, anför.

Mitt förslag

Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas för att undersöka möjlighe- ten att överföra vårdhögskolorna till statligt huvudmannaskap. Utredaren får redovisa alternativa förslag till organisatoriska lösningar.

Vårdhögskolornas omfattning, inriktning och problem Vårdhögskolornas omfattning

I samband med 1977 års högskolereform fördes flera utbildningar som ti- digare tillhört gymnasieskolan inom den primärkommunala eller lands- tingskommunala utbildningsorganisationen till högskolan. Integreringar av de olika utbildningarna i den nya högskoleorganisationen genomför- des utan att huvudmannaskapet förändrades. De allmänna målen i hög— skolelagen blev gemensamma för statlig och kommunal högskoleutbild- ning medan högskoleförordningens regler om ledning, styrning och tjäns— teorganisation kom att ges olika utformning.

Den kommunala delen av högskolan utgörs av olika former av vårdut- bildningar på grund- och påbyggnadsnivå. Sammanlagt erbjuds där drygt 9 000 nybörjarplatser på 10 olika utbildningslinjer samt knappt 600 års- studieplatser på lokala linjer och fristående kurser. Totalt i landet finns det 30 vårdhögskolor fördelade på över 40 enheter. Staten betalar budget- året 1991/92 ett schablonbidrag på mellan 9 700 och 18 200 kr per utnytt— jad årsstudieplats. Den större delen av utbildningskostnadema betalas av huvudmännen. Landstingen (motsv.) beräknar de egna kostnaderna för de medellånga vårdutbildningarna till ca 700 miljoner kronor för 1990/91, medan statens bidrag till verksamheten under motsvarande tid var ca 160 miljoner kronor. Huvudmannen kan utbilda fler än vad planeringsramar- na anger, men får då inga statsbidrag för dessa platser.

Det kommunala huvudmannaskapet innebär att landstingets styrelse SOU 1993: 12 har ansvaret för utbildningens genomförande. I Göteborg och Malmö har Bilaga I kommunen motsvarande ansvar. I Stockholm finns dessutom tre enskilda sjuksköterskeskolor, Röda Korsets sjuksköterskeskola, Sophiahemmets sjuksköterskeskola och Ersta sjuksköterskeskola. Det planerade antalet platser för Stockholms läns landsting innefattar även dessa skolors plat- ser.

Vårdhögskolornas inriktning

Studerande som genomgår och avslutar någon av de medellånga vårdut- bildningarna saknar i dag möjligheter till en organiserad fortsatt utbild- ning som ger behörighet till forskarutbildning och forskning.

De medellånga vårdutbildningarna har genomgående en mycket stark direkt yrkesförberedande inriktning. Viktiga inbördes skillnader finns dock. Främst sjuksköterskeutbildning och sjukgymnastutbildning omfat- tar betydande teoretiska moment. Efterhand har teori- och metodutveck— ling i anslutning till vårdararbetet kommit att samlas och koncentreras in- om ramen för omvårdnadsforskningen. Detta har i sin tur skapat nya för— utsättningar för utbildningarna. Kompetensutveckling har i betydande ut- sträckning skett inom ramen för en organiserad samverkan mellan lands- ting och statliga högskolor, främst de medicinska och samhällsvetenskap— liga fakulteterna. Totalt iinns i dag mer än 300 forskarstuderande inom dessa grupper samt ca 150 som har disputerat eller avlagt licentiatexa— men. Mellan åren 1986 och 1991 ökade antalet forskarstuderande med 71 % och antalet disputerade med 100 %. Andelen studerande som fortsätter till forskarutbildning är dock läg. Sedan de kommunala vårdhögskolorna inrättades 1977 har ca 65 000 personer utbildats vid dessa.

Vårdhögskolorna pä universitetsortema har givetvis haft bättre förut- sättningar att etablera en nära samverkan med universiteten i syfte att stärka forskningsanknytningen av utbildningen samt att möjliggöra för lä- rarna att forska i tjänsten. Formerna för samverkan är olika — här kan nämnas program för riktade satsningar, avtal, olika typer av tjänstekon- struktioner, gemensamma kurser, centrumbildningar och gemensamma nämnder.

Även vid en del vårdhögskolor som ligger utanför universitetsortema har former för samverkan mellan vårdhögskolor och statliga högskolor/ universitet utvecklats. Det råder dock inget tvivel om att vårdhögskolorna på universitetsortema har en särställning, därför att dessa dels har många studerande och lärare, dels har en större andel forskarutbildade lärare och en geografisk närhet till en forskarutbildningsorganisation.

Probleminventering

Flertalet av vårdhögskolornas lärare saknar egen erfarenhet av forskning. Många av lärarna har inte högskoleutbildning, huvudsakligen beroende

på att dessa utbildningar före 1977 inte klassificerades som högskoleut- SOU 1993: 12 bildning. Trots kraftfulla åtgärder i landstingen för att utveckla lärarnas Bilaga 1 kompetens och satsningar på att rekrytera forskarutbildade lärare är det sannolikt svårt att inom överskådlig tid skapa sådana betingelser inom alla vårdhögskolor att en generell anknytning mellan utbildning och forskning kan åstadkommas.

Vissa av vårdhögskolornas problem är av organisatorisk karaktär och sammanhänger med huvudmannaskapet. Vårdhögskolornas styrelse och beslutsorganisation har en speciell utformning. Inom denna del av hög- skolan har man i regel politiska styrelseri landstingens utbildningsnämn- der, medan man vid de statliga högskolorna har särskilda styrelser utsed- da med företrädare för allmänintressen, lärare och studerande vid högsko- lan.

Detta medför att varken de studerande eller rektorer och lärare verk- samma vid vårdhögskoloma har något formellt inflytande över besluten om högskolans verksamhet. Landstingens utbildningsnämnder har dessut— om en rad andra uppgifter inom sina ansvarsområden (gymnasieutbild- ning, jord- och trädgårdsutbildningar samt ofta även kulturfrågor). Styrel- seledamöternas intresse och kompetens splittras därmed på frågor av oli— ka beskaffenhet.

Den splittrade strukturen med över 30 olika skolenheter och med ut- bildning förlagd till över 40 orter doch det stora utbildningsansvaret för tusentals sjuksköterskor, sjukgymnaster, laboratorieassistenter m.fl. för- svårar givetvis arbetet att förmedla en utbildning som är både vetenskap- ligt förankrad och direkt förberedande för yrkesutövning i vården. Det är naturligt att det under dessa omständigheter råder stora skillnader i kun- skapssyn och kompetens mellan olika huvudmän och högskolor.

De många enheterna och den starkt varierande storleken får även kon— sekvenser för möjligheterna att skapa lika utvecklingsmöjligheter vid samtliga enheter.

Tidigare utredningar

Huvudmannaskapet för vårdutbildningarna har utretts och diskuterats i mer än tio år. Vid riksdagsbehandlingen av Huvudmannaskapskommit- tens förslag (SOU 1981:9) uttalade utbildningsutskottet (UbU 1981/82120) att principiella skäl talade för ett statligt huvudmannaskap.

Av statsfinansiella skäl beslutade dock riksdagen att det landstings- kommunala huvudmannaskapet lör vårdutbildningarna skulle behållas.

Riksdagens utbildningsutskott har därefter vid flera riksmöten gjort samma ställningstagande (UbU 1988/89z5, UbU 1989/90:21). Vid riks- mötet 1991 beslöt dock riksdagen att huvudmannaskapsfrågan åter skulle utredas (UbU 1990/91:12).

Utredningsuppdraget SOU 1993: 12 Bilaga I Utredningen skall i första hand fokuseras på de ekonomiska aspekterna vilka framgår av utbildningsutskottets betänkande. En förändring av hu- vudmannaskapet förutsätter att en för staten godtagbar ekonomisk uppgö- relse med landstingen kan uppnås.

Utredaren bör redovisa ekonomiska konsekvenserna av att föra över samtliga vårdhögskolor till ett statligt huvudmannaskap. I denna redovis- ning bör ingå beräkningar av kostnaderna till följd av att personalen över- förs till ett annat avtalsområde med andra läns— och anställningsvillkor, t.ex. konsekvenserna av att kommunalt anställda kommer att omfattas av det statliga trygghetssystemet. I redovisningen bör även beaktas fördel— ningen av kostnader för pensionsförmåner som delvis intjänats hos kom— munal huvudman.

Utredaren får fria händer att redovisa alternativa förslag till differentie- rade organisatoriska lösningar för vårdhögskolornas framtida huvudman- naskap och verksamhet.

Utveckling och förnyelse i högskolan kräver nämligen inte en likriktad organisatorisk lösning. Tvärtom kan olika icke traditionella organisa— tionsmodeller stimulera till utveckling och förnyelse inom utbildning och forskning.

De strukturella problem som härrör från det stora antalet utbildningsen— heter av mycket varierande storlek bör beaktas. Utgångspunkten bör där- vid vara att staten har ett särskilt ansvar för uppbyggnad av starka miljöer för forskning och utveckling. Utredaren bör överväga hur detta statliga ansvar skall utformas. De framlagda organisatoriska lösningarna bör leda till möjligheter till fördjupningar för de studerande och att utbildningarna i erfoderliga fall knyts till en befintlig forskningsorganisation. I samband härmed skall de särskilda förutsättningarna för vårdhögskolorna på uni— versitetsortema beaktas. Förutsättningarna för samarbete mellan vårdhög- skolorna och övriga högskolor skall utvärderas. Utredaren får fritt över- väga organisationsformer alltifrån samlat statligt huvudmannaskap till fri- stående skolor och redovisa de ekonomiska konsekvenserna av sina för- slag.

:I Stockholm finns tre fristående sjuksköterskeskolor, Röda Korsets sjuksköterskeskola, Sophiahemmets sjuksköterskeskola och Ersta sjuk— sköterskeskola. Dessa skolor har redan idag en styrelseform, som liknar den statliga högskolans, men får bidrag för driften från Stockholms läns landsting. Preliminära förhandlingar bör föras med företrädare för stiftel- seskolorna angående de ekonomiska villkoren och förutsättningarna i öv- rigt för en framtida ställning som enskilda skolor.

För vårdhögskolorna utanför universitetsortema kan olika modeller till- lämpas. De ekonomiska villkoren för avtal med intresserade landsting som vill anordna medellång vårdutbildning i högskolan även i framtiden bör analyseras.

Samtliga lösningar skall medge ett inflytande från studerande och lära- re i styrning och ledning av vårdhögskolornas verksamhet samt att verk-

samheten bedrivs utifrån högskoleförordningens bestämmelse om statlig högskoleutbildning.

Förslagen bör i princip kunna genomföras utifrån en målsättning om oförändrade ekonomiska ramar. Statens totala kostnader för de medel— långa vårdutbildningarna får inte öka.

Uppdraget skall redovisas senast den 31 oktober 1992.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar utbildningsministern — att tillkalla en utredare — omfattad av kommittéförordningen (19761119) — med uppdrag att undersöka möjligheterna att överföra vårdhögskolan till statligt huvudmannaskap, — att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt förhandlaren. Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall be- lasta åttonde huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.

(Utbildningsdepartementet)

Bilaga 1

I. . "lilltån”. man nu ”&? ,WMMm: ur. . ämm

Et'l'f't—t'llk'imwi tm'. » um "shaman! ...-me avlida 'rät- :" W -M. | |||.||

* .|.. MHF" '|','|01 mmm WEW ik! .. , "||| ämn-||" | mmm... "le ...... |' lmmW| :||:-tha? Ile-nm ul'll'ålhm ..:uäJf, |.” '||.—m;,

" "" "' [md-111533, lm: "MW'T'RFE-f ”mir-um lå” Mm MIM tumma-| hm .|=-.| Min.—'. m..-| |.|.'-... |||||||||...'1|. dömt-.nu. .n ilj. .'l'm lh |? .||||—|l.1:|.| |»'. 'Tlihm. '. A. I"!.. L' ä' hmithåuuhim IWQ'iwhg-l Y'QMEMHF” '.;r..u'.'|'|1||r-||I.1|t|1t'|'r|.|11t.|i Pahr, ..I'MJ'J]. en......» |"". -'-|1'||'.|.|'éci|1||rtl||...||.'| 311113?” ååå-ät fält r

'...'! 1'""""|"'m11ågtn'lb|%sl lll'u ut 5!"h&.11f;"1'||'"'1':j| www.-| få.-H..

mammivuénaaä m ' — gm . , , (Um-cunt: '||!||| Fm m...? |||| r.|||.'.. 1111161111 ' "||| mwmwwm ,MJEWMM WWWnHI-t'i . .. "hmmm,; , . m "'llnlimt'flnk 10.-. maj.

. tvåtåiga! '._._.,_'.':'."'._»..'| '.'-'lmm ||" LF'uåzr'lm 5.41: MWh-rf cam-ann |a|l ]

ufmwuw'tllnmll'r [||| |' ..|-vu.;'1..'.' ||,_ r|| ""|", '..a- 'Fly: tum |" ' '.'uu'u' |" '| . 'en-tm ' Dash' -|L| |||-all; |||.|t|'|:'.| |||-|| |I|ä||.|. l- u.||| | :| ....Lnal-r ..|l |..|11|| m...-f _- antaa

_,lm|.r||_|.- |||:'...'|'|-|' .11|:"||.m$.*'.l- |.|"| ||'r| 1111. .|.w,.| [H..-lan gamla.-:| letur ||l| ..mim -|| |wm . ”M

”| 'I-; !l'å'jun" [Ef] 'It-UC _lltt'wäuFH- ååå—5 1.34 |".u' miåfhågrurålu; 319111?) 1H|Z||u|nla1€ uttu'. '.»'. U|- 7'11' ruhe-.b .|.,gr.'.|||1||.||- '|.-:|... namn.,mw. tr.—'h-

Ll'll mmm...—.u- | 13.954Wtäf'w .. .i. mln—.fi .].l'Mfldt—ITJWFJH

Law _||,||_|.1.|.||.|,1 .u &: um: l,, ukäruur.||||ir'ln'|||.l|||l|. || hanhund hämnd 11.211 .'-' |.1'.|-'|.1'1|| l'."-'..f||1'.|||.i|;'||r. . L'l. '.'Fth'pkwum pli. url- 'I _mlmum..m| me....n: [launtlbungmr- [g..-| |'..'||*J||||;u|'lir:'l.ill turn-ut- slim båtar-mg:. lungn-|||- »bll :| ...ruluu'. _|:l|:|r1|l|=||' IJ! trut tiv: - '- wtw Mmmm mlt'l..|l||:'|J||:|1.|| ||. "|. 1||uuchu|mmhpt|11 |.| MME 1.1'|.|1|.||11.1||::b||'1||ldr.=l.|||||||n'.b|.'..|:...tlmnnhtrlhf & all:

'1 mant... 'na: mg. _imwr'mk spmwmum % ism

Wankel-|”. Dean-Lulu, l|.:.' mid. aldig-||| J.- . i | ' W|mhtwmuinpbnär im |."ntll111rm från Elmia-_. ' (qu l'liå'lleih-fm hmmm]! "15??th 11. " ' Umm uu" ..| 'I '..1- Wikman— lm- ruta:-'..' d- flm-www tilll—um :mtwmwmgum ||| || (||| wNmämm;11MW.wmulew4m Fu: #l'tlllii |g|wtrn=|w1rmr |||.1'1himr'rtlntm luna allla Mini 1:11-

Miriam” . ' | . ' '. w...-mm...”... .thtlku'hr- r| lunga-1; ['mmldmriumzihn- '|. '. 111-im m'a auditing, .l'll tammagmrrur m ||| - sant..—||| virk-

.| -'|::1-'.|:|.|'

. _la ___-1 ...a- ___-___— ..A—_______—_.___.____ .1

SOU 1993: 12 Bilaga 2

Samarbete mellan Vårdhögskolorna och den statliga högskolan

Sammanställning av enkätsvar

Högskoleutredningen Mars 1990

SOU 1993: 12 Bilaga 2

Svarsfrekvens

Tillfrågade

Svar från

Ej svar

Samarbete med statlig högskola

Universitet Regional högskola

Avtal Avtal

17 13* 8 O

* varav 5 avser Centrum för omvårdnadsvetenskap i Uppsala

Samarbetsava med

— medicinsk fakultet — samhällsvetenskapliga institutioner — andra institutioner

* Temainst. Linköping

SOU 1993: 12 Bilaga 2

Stockholm

Centrum för vårdvetenskap (Karolinska institutet) 1988 Styrelse: Repr. för KI, UN, HSN

Föreslagna resurser: 8—10 forskningsassistenter 2 x 0.5 studierektorer 1 utredningstjänst 1 professor (t.v. vakant) stipendier (250 000 ler/år)

Centrum för kompetensutveckling inom vård och omsorg (Pedagogiska inst. Stockholms universitet) 1988

Styrelse: Repr för ped. inst. vårdhögskolan, omsorgsförvaltningen

Föreslagna resurser: 4 x 0, 5 forskningsass. (SLL) (ytterligare 2 x 0, 5 tj fr.o.m. 1990) resurser för forskarutb. från SLL studievägledn. 10 tim/månad

Uppsala

Centrum för vårdvetenskap (Uppsala universitet) 1987

Gemensamt regionalt organ för landstingen i Uppsala, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs län.

Styrelse (nämnd): Repr. för medfak. (2), samh.vet.fak. (2), landstingen (5), personal (2), studenter (l).

Resurser: 150 000 lcr/landsting (750 000 kr/år, indexreglerat) Tjänster: professor högskolelektor

1 1 1 doktorandtjänst 2 x 0,5 forskarassistent

SOU 1993: 12 Bilaga 2

Linköping Hälsouniversitetet UKN Univ.styr.

HU—styrelse VHÖ—styrelse Förvaltningsnämnd (5)(15)

Utbildnings- och forskningsnämnd (16 ledamöter)

Forskn./forskarutb.-grupp Fristående kurser

Linjegrupper

Jönköping

Samarbete med Göteborgs universitet:

* Långvårdsmedicin: Forskningssamarbete; landstinget bekostar en adjungerad professor

* Odontologi: kurser och handledning i forskarutbildningen Samarbete med Linköpings universitet:

Tema H: * Landstinget bekostar en professur *Kurser och seminarieserier i Jönköping samt forskarhandledning

Omvårdnadsforskning: * Gemensam tjänst som högskolelektor i omvårdnadsforskning i Linköping — FoU-lärare i Jönköping; kurser i omvårdnadsforskning i Jönköping

Samhällsmedicin: * HSA-kurser i Jönköping samt forskarhandledning m.m.

SOU 1993: 12 Bilaga 2

Kristianstad

Enhet för vårdforskning och Vårdutveckling vid högskolan, gemensam för lands- tinget och Lunds universitet (inrättad 1984).

Personal: 1 professur 2 forskningsassistenter 3 FoU-lärare 2 doktorander (utbildningsbidrag)

FoU—enhet vid Centralsjukhuset i Kristianstad: samverkan med högskolan. FoU-centrum för landstinget utreds under 1990.

Lund Enhet för vårdforskning (Lunds universitet, medfak.) 1986

Resurser: 1 forskarassistent med tjänstgöringsskyldigheten förlagd till vårdhög- skolan (betalas av vårdhögskolan)

Landstinget betalar tjänster vid universitetet för undervisning i laboratoriemeto- dik (histologi, kemi), anatomi samt fysiologi

Universitetet (Centrum för samhällsmedicin, Dalby) anordnar påbyggnadsutbild— ning i arbetsterapi 20 p

Växjö

FoU—enhet vid högskolan (inrättad 1989) svarar för * forskningsanknytning av grundutbildningen vid vårdhögskolan * FoU inom omvårdnad och social omsorg

FoU—enheten är enligt särskilt avtal knuten till Lunds universitet. Universitetet kan inrätta forskartjänster med tjänstgöring i Växjö. F.n. finns: * pedagogik (75 % i Växjö) * socialt arbete (25 % i Växjö)

Vt 1991 planeras en tjänst i vårdforskning (med.fak., 50 % i Växjö).

SOU 1993: 12 Bilaga 2

Göteborg

Nämnd för forskning och utveckling inom de medellånga vårdutbildningarna (vårdhögskolan, med. fak., samhällsvetwfak) Inrättas 1990

Professur i klinisk vårdforskning (med undervisningsskyldighet vid vårdhögsko- lan). Ledigförklarad sept. 1989

6 forskarassistenttjänster (4 med.fak., 2 samhällsvetfak.) finansieras gemensamt av vårdhögskolan, sjukvården och universitetet (1/3 vardera)

Vårdhögskolans rektor ingåri med.fakzs forskarutbildningskommitté

Umeå

Samrådskommitté landstinget—universitetet

3 samrådsgrupper (U, M, 0)

Samverkan i kompetenshöjande utbildning efter vårdhögskola — bl.a. lokal linje i omsorgs/vårdvetenskap (80 p) vid universitetet (1988)

Vårdhögskolans rektor ingår i med.fakzs forskarutbildningskommitté

FoU-enheter inom landsting 11 — varav knutna till vårdhögskolan

(Ytterligare en har föreslagits)

Jönköping

Landstingets FoU-kommitté har sitt sekretariat förlagt till högskolan.

Chefen för högskolans FoU—avdelning är också FoU—kommitténs verkställande tjänsteman.

FoU-kommitténs budget (3 Mkr/år) är en del av högskolans budget. Högskolans FoU—verksamhet omfattar därutöver ca 6 Mkr (15 tjänster).

Centrum för rehabiliteringsforskning, knutet till hälsohögskolan, startar 1990 (ge- mensamt för högskolan i Jönköping, hälsohögskolan och Jönköpings kommun).

SOU 1993: 12 Bilaga 2

Kalmar

Utredningsförslag (augusti 1989): * Under utbildningsnämnden bildas en forskningskommitté.

* Vid vårdhögskolan inrättas en forskningsenhet, som leds av forskningskom- mitténs ordförande.

Budget: minst 2 Mkr/år.

Karlstad Landstingets Centrum för folkhälsoforskning (FoU-C) samarbetar med högskolan (särskilt samarbetsavtal). Samarbetet omfattar bl.a.

* 4 stipendier vid FoU-C (50 %, Zår) för vårdlärare * handledning för övriga vårdlärare och studenter i projektarbeten * undervisning (forskarutbildningskurser, överbryggande kurser).

Högskolan betalar en tjänst för forskningsutveckling vid FoU-C.

Örebro

Centrum för omvårdnadsvetenskap är förlagt till Vårdhögskolans lokaler, men ingår ej i högskolans organisation.

Landstingets forskningsenhet är knuten till landstingets kansli.

SOU 1993: 12 Bilaga 2

Lärares tjänstgöring i vården Linköping

3 tjänster med delad tjänstgöring vårdhögskolan—hälso— och sjukvården (försöksverk- samhet 1990).

Jönköping 5 kombinationstjänster FoU-praktisk tjänstgöring (50 %—50 %). Helsingborg

0,5 lärarjtänst + 0,5 tjänst på vårdutvecklingsavdelning.

Göteborg

2 kombinationstjänster vård—undervisning (50 %—50 %), placering med.klin. H SS (försöksverksamhet 1989—1990).

Örebro

1 kombinationstjänst (1/3 undervisa, 1/3 FoU, 1/3 kliniskt utvecklingsarbete) 50 % finansieras av sjukvården (försöksverksamhet 1989/90).

Västerås

Lärares tjänstgöring i vården betraktas som fortbildning. Läraren behåller sin lön (men kostnaden betalas av sjukvården).

Kostnadsberäkningar SQU1993: 12

1 Sociala omsorgslinjen

Utgångspunkterna för sociala omsorgslinjen är att, * linjen skall förlängas till 120 poäng * nybörjarplatserna minskas med 50 % * förlängningen får inte medföra ökade kostnader för staten * de medel som frigörs, och inte används för att bekosta förlängning- en av linjen, skall användas till att bygga upp magisterutbildningar- na.

Vad kostar linjen idag?

Kostnaden beräknas som totala antalet årsstudieplatser för linjen enligt 91/92 års siffror muliplicerat med snittkostnaden för en årsstudieplats på sociala omsorgslinjen. * Antalet årsstudieplatser för sociala omsorgslinjen 91/92 uppgick till 1 503 * Snittkostnaden, 32 010 kr, har tagits fram utifrån Statskontorets ma— terial. Siffran är ett vägt medelvärde av små resp stora skolors me- delvärden för en årsstudieplats på sociala omsorgslinjen, där de sto- ra skolorna tilldelats en större vikt. Kostnaden kan beräknas som,

1503 X 32010 = 48111030kr.

Osäkerheter föreligger i underlagssiffrorna i form av att det statistiska materialet är litet. Alla avvikelser/extremvärden får därmed väldig tyngd i materialet. Underlagsmaterialet utgörs av en urvalsundersökning. Efter- som skolorna som ingick i urvalet uppvisar stora skillnader i kostnadsbil- den är det tänkbart att en totalundersökning hade givit delvis andra upp- lysningar om kostnadsförhållandena.

Vad kostar förlängningen ?

Förlängningen antas kosta lika mycket/termin som de första 100 poängen gör/termin. Majoriteten av skolorna har redan idag utbildning som omfat- tar 100 poäng. Tre skolor erbjuder utbildning om 80 poäng och en skola har en utbildning på 90 poäng. I beräkningen har denna bild förenklats så att utgångspunkten blir att alla skolor idag har utbildning om 100 poäng. Därmed handlar förlängningen om en termin, dvs. 20 poäng.

Antagandet om att kostnaden för denna sista termin är densamma som för de föregående terminerna har gjorts efter kontakt med vårdhögskolan

i Kalmar. Här kommer från och med hösten 1993 en försöksverksamhet SOU 1993: 12 att bedrivas om 120 poäng. I sina kalkyler har man utgått från att kostna- Bilaga 3 den/termin skall förbli densamma. För 1991 kostade en ÅP 41 748 kr exkl. hyreskostnader. I sammanhanget bör observeras att man avser att öppna denna verksamhet även för andra intressenter och på så sätt skapa viss intäkt. Detta innebär en kostnad om 104 370 lcr/ÅP för de existerande 100 poängen och en kostnad om 125 244 kr/ÅP för alla tre åren om 120 poäng. En halvering av nybörjarplatserna, vilka uppgick till 719, innebär att 360 nybörjarplatser återstår. Därmed finns totalt 360 X 3 = 1 080 årsstu- dieplatser kvar i systemet. Kostnaden för detta system blir,

1080 X 32 010 = 34 570 800 kr.

Hur stor blir besparingen ?

När systemet minskar med 423 årsstudieplatser innebär det en besparing om 13 540 230 lcr/år när systemet är fullt utbyggt efter tre år.

Tidigare kostnad, 48 111 030 kr Kostnad i nytt system, 34 570 800 kr dvs. en differens på 13 540 230 ler/år.

Kommentar

När det gäller sociala omsorgslinjen lyder förslaget att linjen skall inlem— mas på redan befintliga fakulteter. Sannolikheten att rationaliseringar av olika slag därmed följer är stor; därmed är besparingen som här angivits ' möjligen underdimensionerad. Det är på intet sätt säkert att rationalise— ringar går att hämta på alla fakulteter; den faktiska utvecklingen av re- sursbesparing av att sociala omsorgslinjen inlemmas i befintliga fakulte- ter beror på hur kostnadsförhållandena ser ut på respektive ställe.

2 Laboratorieassistentlinjen

Utgångspunkterna för laboratorieassistentlinjen är att, * linjen skall förlängas till 120 poäng * nybörjarplatserna skall minska så att förlängningen kan finansieras inom nuvarande ram samt så att medel frigörs till uppbyggnad av magisterutbildningarna.

Vad kostar linjen idag ?

Kostnaden beräknas som totala antalet årsstudieplatser för linjen enligt 1991/92 års siffror muliplicerat med snittkostnaden för en årsstudieplats på sociala omsorgslinjen. * Antalet årsstudieplatser för laboratorieassistentlinjen 1991/92 upp- gick till 1 303 * Snittkostnaden, 40 700 kr, har tagits fram utifrån Statskontorets ma- terial. Siffran är medelvärdet för en årsstudieplats på laboratorieassi- stentlinjen vid de stora vårdhögskolorna. Kostnaden kan beräknas som 1303 X 40 700 = 53 032 100 kr. Osäkerheter föreligger i underlagssiffrorna i form av att det statistiska materialet är litet. Alla avvikelser/extremvärden får därmed väldig tyngd i materialet. Underlagsmaterialet utgörs av en urvalsundersökning. Efter- som skolorna som ingick i urvalet uppvisar stora skillnader i kostnadsbil- den är det tänkbart att en totalundersökning hade givit delvis andra upp- lysningar om kostnadsförhållandena.

Vad kostar förlängningen ?

För att beräkna kostnaden för förlängningen är utgångspunkten att utbild- ningen idag omfattar 90 poäng. Förlängningen avser alltså ytterligare 30 poäng för att nå de avsedda 120 poängen. Enligt uppgift har fyra skolor idag planer på en förlängning av linjen. I Stockholm finns redan en för- söksverksamhet om 120 poäng. Resten av skolorna erbjuder en linje om 90 poäng.

Förlängningen med 30 poäng antas inte heller kosta mer/termin än de redan existerande terminerna gör/termin. Detta antagande har gjorts efter kontakt med vårdhögskolan i Stockholm. Här bedrivs, som nämnts, sedan 1992-08—01 en försöksverksamhet om 120 poäng. För 1992 kalkylerade man med att en årsstudieplats kostar 65 000 Slcr. Därtill tillkommer hy- reskostnader. När dessa inkluderas stiger kostnaden för en årsstudieplats till ca 100 000 kr.

Detta innebär en kostnad om 225 000 kr/ÅP för de första 90 poängen och en kostnad om 300 0000 SEK/årsstudieplats för de 120 poängen m.a.o. kostnaden kan antas vara densamma/årsstudieplats alla tre åren.

Jag föreslår att nybörjarplatserna minskas med 200 stycken från 579 till- 379. Därmed finns totalt 379 X 3 = 1 137 årsstudieplatser kvari systemet. Kostnaden för detta blir,

1137 X40 700= 46 275 900kr.

Hur stor blir besparingen ?

När systemet minskar med 166 årsstudieplatser innebär det en besparing om 6 756 200 kr/år när systemet är fullt utbyggt efter tre år.

SOU 1993: 12 Bilaga 3

Tidigare kostnad, 53 032 100 kr SOU 1993: 12 Kostnad i nytt system, 46 275 900 kr Bilaga 3 dvs. en differens på 6 756 200 kr/år.

3 Rehabiliteringslinjen

Jag föreslår här en ökad samläsning mellan inriktningarna arbetsterapi och sjukgymnastik av den typ som praktiseras i Göteborg. I en PM från vårdhögskolan visas att härigenom lyckas man spara 429 000 kr för en studerandegrupp om 78 personer när hela förändringen är genomförd. Siffrorna är uttryckta i 1992 års siffror. Besparingen görs i form av lärar- rersurser.

Förväntad besparing av samläsning vid universitetsortema

Vid samtliga universitetsorter kommer gruppstorleken att uppgå till minst 78 studerande. Man kan därför förvänta sig att samtliga universitetsorter skulle kunna göra minst samma besparing, när programmet är fullt ut- byggt efter tre år, som Göteborg kalkylerat med.

Den totala besparingen kan därmed förväntas bli, 429 000 x 6 = 2 574 000 kr när programmet är fullt utbyggt vid alla universitetsorter. Besparingen är uttryckt i 1992 års siffror. Omräknat i 1990 års siffror blir beloppet 2 271 890 kr.

4 En uppskattning av summan frigjorda medel

Den totala besparingen, till följd av minskad dimensionering och samläs- ning, erhålls som summan av,

* besparingen på sociala omsorgslinjen, 13 540 230 kr * besparingen på laboratorieassistent]injen, 6 756 200 kr * besparingen på rehabiliteringslinjen, 2 271 890 kr. Sammanlagt uppgår besparingen till 22 568 320 kr/år i 90 års siffror när förändringarna är genomförda efter tre år jämfört med vad ett bibe- hållande av hur linjerna idag ser ut skulle kostat.

Till detta kommer de medel som idag finansierar den del av vårdlärar- utbildningen som avser just vårdhögskolornas verksamhet. Detta belopp uppgår till 10 799 419 kr uttryckt i 90 års siffror. Beloppet är framtaget som ett medelvärde av vad vårdlärarutbildningen kostar i Stockholm, Gö— teborg, Umeå, Uppsala och Lund. Medelvärdet, vilket är 81 570 ca har mulitiplicerats med antalet platser (150 stycken) på vårdlärarutbildningen som avser lärare till vårdhögskolornas verksamhet.

Idag utgår 40 000 000 ld' som utbildningsbidrag. Dessa pengar borde också komma denna verksamhet till del.

Sammanfattningsvis ser bilden ut på följande sett, * besparing på sociala omsorgslinjen, ca 13 540 000

* besparing på laboratorieassistentlinjen, ca 6 750 000 SOU 1993: 12 * besparing på rehabiliteringslinjen, ca 2 270 000 Bilaga 3 * frigjorda medel från vårdlärarutbildningen, ca 10 800 000 * frigjorda medel från utbildningsbidraget, ca 40 000 000 Totalt ett belopp om ca 73 360 000 kr.

"" '.élu' 'thilså'i'r'ff 'å'-5213" ';'""' ' .',_"'.'-.'- "

., . J, , _ - '.'." Z...-'..', ”"* %% '.'?” "...?..." i"",

. .,, ,,,-,,,?

N "I, lr. # ' 131,51 352111" ""P"," u". '- '5"l""".'f"' ""'—..') ""'" #$%&""

., ,..., ,',-m,. Wim-. m...—af

.", r,1,.5'

, ,,,. J ,, ,.t "',',"'."','L."" ""*"jj .,1, "" d', ."' ..,..p.|.,, gm?" "fl..,” ”=" ' r 'i'-bi”

"1 ",|""*"f"'"|.' ' , |' - il -"'.-..-..v-. . ,"-..j""" ""c "' ' ., ., ,,,."lr. 1' in, , '. .-' amiga är ' "" ,,,—,). ,,,, " :, '"'g," gg," rg; ! P.;, 33113?” ' ,"""11 311511;

' ,',h

.,r'. , . 'if-""HW' ,. Qi:"

w,.

..|H... .

,'br.,,',", '. , ' '

."" .

,.'.,,l*.

' ,n

..',jr ,',, , . ,,, , _ i;," . ' _,l ., ,. .'.v , gummi,-_, ' u- ..'n,. ,, '.,_.;., . |""3'

'.'. "”i't'ä ' -r. -. . - . . , . , . ,. _ . 1.1.1". ,,-,.l' ., , __ t— , ,', , 'T'Il ' ,, ", , .:, _ , ' %. ' n' , |,*,*"" ||| 'EH ,ulr'.',"|", | ("I är" ”. A"

_, _ '=,,. "!

t.v.. ,. ...,...

' ' ',"'"f"*" 'J-""'l"'l"'""' ""'"i*_-'-'" 53111" :.._"'," ' ,,,... "' ",!'ij '#'.v"

,,,- ",-

. ., d'.-"':',"? ,,,,i, ”."..." .»' ,ll ..'.". "'7F."'=.. .

Mif" ' .it-

Häftad?” 1,11'9'95) " - .'

,. - ,,,,P',,£,”, :?:-.! ,'I',r., ,,rl _,,, 51le .,

131,11," ”Färm 'v.J,' 'å',

- n...... ...... .. . ' . | _ .

j'j'fé'f . ".,it' -"l 1:11?" 1,',lr, blir 1'. qi... ,, ,g .1 ;. "' '.'!th 'MEHI 'W' ' "g,? , ,

, " &%%'—11165" fallit".- ..., "

ha ååftn'bw'b 31,1'") """"'!-1 '

1,'le ,:lvt,"",l,,:,2:,jqu|f|.1 "fw: u ',... .a, I)?” ”fi...;-

gäkfl), MiB-dw'ijt .1' '..'t " l_'-'Y"i.( ." ..,, 'n1' mån..» rus); t.ex?-.»' _ (att, Sitamtiis- ut, 'öi. r....z vilt: ' ,w'aä Q'E'P! 13131 » imam: t.'_ ' ”Händel miki»; ,.... iim'r' .J'i '|_..

br.—m I.M.. ....th

' 4. 31.”! .nu ,, ""åwåpwéå; ä".'"""'""""""", '.

_ på! när en...» £)" ' ,,itnmasbétmra d'.—r.: '.a.

. i

Kungliga Tekniska Högskolan SOU 1993: 12 Bilaga 4

Modell för utbildningssamverkan med små och medelstora högskolor

Samverkan avser förläggning av grundutbildningens första 80 poäng (och högst 100 poäng) till annan högskola i landet.

Inför en planerad samverkan skall grundutbildningsnämnden och be- rörd linje-/utbildnings— och forskningsnämnd tillsammans försäkra sig om att den högskola med vilken utbildningssamverkan planeras har den kom— petens och de resurser som krävs för att självständigt kunna genomföra den planerade utbildningen. Beslut om samverkan fattas av högskolesty- relsen på förslag av rektorsämbetet, efter hörande av grundutbildnings- nämnd och linje/utbildnings- och forskningsnämnd.

Utbildningsplan för hela den aktuella utbildningen fastställs av KTH. De två första åren (5 terminerna) av utbildningen genomförs av samver- kande högskola på uppdrag av KTH och på följande vilkor:

Samverkande högskola skall — ansvara för att utbildningen leder till samma kunskaps- och färdig- hetsmål som berörd linje/utbildnings- och forskningsnämnd vid KTH. Krav på exakt överensstämmelse mellan kursplaner vid KTH och den samverkande högskolan ställs ej

— förrätta examination

— ansvara för kvaliteten i utbildningen — tillsammans med KTH svara för information om utbildningen — självständigt sköta studievägledning och den administration som är förknippad med utbildningen i fråga.

De studerande söker och antas som teknologer vid KTH under särskild antagningskod.

Teknologerna är inskrivna vid samverkande högskola under de fem ter- minerna.

Samverkande högskola beslutar om anstånd, studieuppehåll eller annat avbrott samt om disciplinära åtgärder. KTH, Stockholm, skall underrättas om och sarnrådas med i frågor som rör disciplinära åtgärder, avskiljande etc.

KTH garanterar att de teknologer som med godkänt resultat genomfört utbildningen vid samverkande högskola bereds plats i årskurs tre på sam- ma vilkor som gäller för de teknologer som följer utbildningen vid KTH i Stockholm.

x,. .. ' *" * ' -|||.,.—_.,1_' . ,. . &..JJ'W'JW, - " J.M.! .__..,,_' '_',1'__._,, %.;i'l' "Eggs |'_' ' ': ,_,1.________.+_ _ , " ' '1.. ..J.- |'|,_| '-' '_'i"f'_ ,, . _ _ . "'| '.1. . _.- =1||—.];|_,,,n;., 13: _ |. "r'it:|r...'_1r,f|l,r-..-J|»Mig.:- 11'|'.'.' ' . ..!» . '-' |H-.é.'.'a|;-', -' -' ,. .- »1!r.1|' '. | . _lll, . ( ___. .. ,, _mhpt få"? !"#$.- ..___'_,—_|'___ ___-___ ..' , .' ', "i" .h|.,,_.-'_,':' _.. , - _ '. ".r.

- ..'”"l"

|||-|||!" F&T'i”:..lr'r" r:.|'-' ,- "'"-'- ||l'rflg.q,..|'1||"1'|l|u'-'.. .fi" '

_ .'. lé Jamil; . ' c—"L'11li'*'"M1" ". _| ||_ ||. L.wfi='.||rr.u.5.';. P%.- |||. 11.1" (M.. , i'll-'. "'i' .. .l'r' '" .T'fikllmwr|"||1mp-..k'v.:____ H

15"

'." "JIH

..- "_|.|||.L

&"; W.), |'|' | MI'J'JH | : , "när ”T'-|| [|1_.._,'_ ”

_' . . .. , -,'_,'... : .g ',

' | . .. ..

. '|'_'1=a'1_|'_m-WMF '. —_ ...i'. |" | "af". ..1 1' ||.13T' . ff.. _ '- . ." »fälbååig _ - ;," w_u ”_F'.|L'|;"1':'.'.' | |[_-' l,>|1-..|:..ri |"...'. " || __.-

.:.,-.+|..å|.. .. - 53%. ' " " &. .

|||-| 111'; 553; |__.

|—. :

"d_n va??-"& ' då .

"'#/fu .»

|||. HL'JI..|.||_| |.|.. '

_ '[|_|..'-|..-1_ '.|.' | Huh?-%$

1.15. - T .. H.,;fif . i'll... &%%' .., || | mm. .!'_|,aF)D.'_»f_i MDF-ärr T.J"u'h ':?WNTJJH'. ”.b 'Van-

11ezlmnq.wr..x_r 'AE.|_ ,. am mm;, mr.. _|9. &”

-. _ _ _ _k..:_l1"'"'

mamman» . .blm s.; |)... _ .:..." »'aånmquthföz 119611;

Översikt över utbildningens uppläggning

120 poäng av 50 poäng är gemensamma för arbetsterapi och sjukgymnastik vilket framgår av markerad ruta

1 Arbetsterapi 5p

Sjukgymnastik 5 p

Humanbiologi

Humanbiologi Sjukdomslära

Humanbiologi Sjukdomslära

Samhälls- och beteende- vetenskap Sociologi

Arbetsterapi 20 p inkl. fördjupnings— arbete

Samhälls— och beteendeveten— skap

Psykologi

Anatomi/ Fysiologi 10 p

Arbetsterapi Skapande tekniker 5 p

Samhälls- och beteende- vetenskap

Arbetsterapi 15 p

Arbetsterapi Skapande tekniker 5 p

Sjukgymnastik 5 p Arbetsterapi 10 p

Sjukgymnastik 10 p

Arbetsterapi 10 p

Arbetsvet. med inriktning mot AT resp. SG 5 p AT-SG

Sjukgymnastik 15 p

Sjukgymnastik 20 p inkl. fördjupnings- arbete

Vetenskaplig metod 5 p

Sjukgymnastik 15 p

Vetenskaplig

”JD

111.111

rug—_...»

1*1..