SOU 1995:141

Folkbildning och vuxenstudier : rekrytering, omfattning, erfarenheter : delbetänkande

1. Hur omfattande är vuxenutbildningen i Sverige?

Vår beskrivning över deltagandet i vuxenutbildning i Sverige inleds med ett försök att redogöra för dess totala omfattning. Innan vi använder Fritidsstudieundersökningen för att skatta denna omfattning vänder vi oss till annan statistik.

Drygt var tredje svensk i åldrarna 16-74 hade år 1988/89 genomgått någon form av vuxenutbildning under den senaste tolvmånadersperioden, enligt Statistiska Centralbyråns undersökningar om befolkningens lev- nadsförhållanden (ULF) — om man lägger till ungdomsskolan och uni- versitetsstudier blir skattningen 42 procent (SCB 1991, Tabell 3.8). Motsvarande siffror för år 1992/93 — utan ungdomsskola och universitet — var 29 procent, men då gällde frågan intervjupersoner mellan 16-84 år (SCB 1995).

Kurser arrangerade av arbetsgivaren (runt 1 miljon deltagare) och av studieförbunden (närmare 700.000 deltagare enligt skattningen i ULF) dominerade klart, alldeles säkert därför att vi där finner de kortare utbildningarna. Kortare komvux-kurser utgör troligen också en rätt betydande andel: i början av 1990—talet deltog nästan 125.000 svenskar om året i komvux—utbildning (SOU 1993:85, Figur 2:4). Närmare 23.000 personer gick längre folkhögskolekurser läsåret 1992/93 (fördelat unge- fär lika mellan allmänna och särskilda kurser). Drygt 135.000 gick korta kurser. Därutöver deltog ca 16.000 personer i uppdragsutbildning och kurser med arbetsmarknadsanslag (SCB 1993).

Vid sidan av den utbildning som sker inom arbetslivet är det, som framgått ovan, studieförbundens bildningsverksamhet som till stor del ligger bakom det höga vuxenstudiedeltagandet i Sverige. Det finns därför skäl att specialstudera studiecirklarna. Studieförbunden redovisar årligen till SCB uppgifter över deltagandet. År 1993/94 var antalet

studiecirklar närmare 330.000, antalet studietimmar drygt 1 1.5 miljoner och antalet deltagare ungefär 2.8 miljoner (SCB 1994, Tablå 1). ”Del- tagare” refererar dock inte till antalet individer utan till något vi kan kalla ”individtillfällen” — samma person bidrar med ett individtillfälle för varje studiecirkel hon går. Vi kan därför inte dra några slutsatser om hur många individer som deltar eller hur stor andel som inte är aktiva i studiecirkelverksamhet.

Ett mått på andelen svenskar som deltar i studiecirklar kan vi istället få från riksrepresentativa intervjuundersökningar där man ställt frågor om fritidsstudier. Det är främst två sådana som är aktuella, de tidigare nämnda ULF och LNU. De förra har gjorts årligen sedan mitten av 1970-ta1en medan det finns fyra omgångar av de senare (1968, 1974, 1981, samt 1991).

I 1992/93 års ULF ställdes frågan om intervjupersonen gått någon kurs eller utbildning under den senaste 12-månadersperioden, uppdelat på arrangör. Andelen ja-svar var 10.1 procent (studieförbund), 1.5 (klubb/förening), 2.6 (fackföreningar) respektive 3.2 procent (”annan anordnare”). Det är oklart hur stor andel av dessa kurser som kan ha varit anordnade av studieförbund och därmed ”regelrätta” studiecirklar — många kurser anordnas formellt av studieförbund, men arrangeras av andra organisationer. Om vi antar att en rätt stor andel av kurser anord- nade av fackföreningar och klubbar, och åtminstone en del av utbild- ningarna med ”annan anordnare”, formellt bedrevs som studiecirklar, kan deltagandet i studiecirklar år 1992/93 skattas till runt 15 procent av dem i åldrarna 16-84 år. Det motsvarar cirka en miljon deltagare under en tolvmånadersperiod. Som diskuteras närmare nedan (och vidare i Bilaga 3) finns det dock skäl att tro att detta är en underskattning.

I LNU ställs en fråga om intervjupersonen ”brukar” gå kurser/studie— cirklar på fritiden. Andelen svenskar i åldrarna 18-75 år som uppger att de ”ofta” deltar i sådan utbildning var år 1991 drygt 9 procent, medan ytterligare 19 procent deltar ”någon gång”.

På grund av frågornas olika konstruktion kan skattningama av studie- cirkeldeltagandet genom ULF och LNU inte jämföras. Andelarna som rapporteras är också svåra att tolka. Framför allt i LNU är det vanskligt att veta vilken typ av utbildningar som intervjupersonen räknar som ”kurser/studiecirklar” — alldeles säkert ingår korta folkhögskolekurser, komvux-kurser samt cirklar anordnade av studieförbund, men troligen också andra typer av kurser. Vidare tenderar vi att underskatta studiedel- tagandet på grund av minnesfel. Å andra sidan kan bortfallet i undersök- ningarna — runt 20 procent — medverka till att deltagandet överskattas, då vi vet att ”utanförstående” i en allmän mening är överrepresenterade bland dem som vägrar delta i denna typ av undersökningar.

1 . 1 Kunskapsluckor

Som en sammanfattning av den statistik som finns tillgänglig kan vi säga att det pågår mycket vuxenutbildning i Sverige. Räknat som under— visningstillfallen, studietimmar och kurser är det imponerande tal som framträder ur statistiken.

Det finns dock tillkortakommanden med den befintliga statistiken. Den grundläggande svagheten med rapporteringen från studieförbunden är att den inte ger möjlighet att uppskatta hur många personer, eller hur stor andel av den vuxna befolkningen, som deltar i studier av olika slag, respektive som deltar i någon form av utbildning. De studieaktiva kan genom sitt stora utbildningsintresse försvåra en skattning av andelen som inte deltar i utbildning — de räknas ofta dubbelt genom att de t.ex. går två kurser samtidigt och en liten andel extremt studiebenägna kan dölja en ganska stor grupp som står utanför vuxenutbildningen. Därut- över kan vi från befintlig statistik inte sluta oss till hur stor andel av befolkningen — eller hur många — som någon gång deltagit i vuxenut— bildning. Sådan information blir väsentlig när vi vill uttala oss om hur utbrett deltagandet är i befolkningen när vi så att säga summerar över individuella livscykler. Ett sådant mått ger också en indikation om studiebenägenhet eller det potentiella studiedeltagandet bland medborg— arna och det är nödvändigt för att vi skall kunna studera dem som inte deltar i vuxenutbildning.

Det finns också skäl att anta att statistik som samlas in via intresse- organisationer inte är helt tillförlitlig. Att skatta medlemsantal, deltagar- antal och besöksantal via uppgifter som tillhandahålls av organisationer- na själva är sällan den bästa metoden; det är nästan alltid att föredra att basera skattningama på frågor ställda till representativa urval av be- folkningen.

För de skattningar som baseras på intervjuundersökningar (ULF, LNU) uppkommer inte problemet med dubbelräkningar, och de är i flera bemärkelser mer tillförlitliga än uppgifter från studieorganisationema. De är dock osäkra av andra skäl. Framför allt är det svårt att veta vilken typ av kurser som intervjupersonerna räknar med. I den intervjuunder- sökning som analyseras nedan har frågorna konstruerats för att så långt möjligt komma tillrätta med dessa problem.

1.2. Studiecirklarna — en skattning av deltagarantalet

Vi nämnde ovan att studieaktiviteten mäts olika i ULF och LNU. Den förra undersökningen noterar studier de senaste 12 månaderna medan den senare söker fånga individers studievanor (”brukar du...”). Detta gör oss uppmärksamma på en viktig punkt: det finns inte ett mått som kan sägas svara på frågan vilken omfattning studiecirkelverksamheten har. Vårt perspektiv är, som antytts ovan, inte verksamhetsanknutet — vårt intresse är inte hur stor ”apparat” vuxenutbildningen är utan hur många som nås av den; hur många som är studieaktiva och hur stor andel som inte deltar. Men även med detta perspektiv kan vi alltså konstruera flera mått, ett som ger en tvärsnittsbild av befolkningens studiedeltagande (som i ULF) och ett som tar fasta på individernas studievanor (som i LNU). I det följande skall vi försöka skatta båda dessa aspekter på vuxenutbildningens omfattning. Vi börjar med det längre och bredare perspektivet, nämligen andelen som uppger att de ”någon gång” gått i en studiecirkel.

1.2.1. Hur många har någon gång deltagit i en studiecirkel?

I intervjun ställs frågan ”Har Du någon gång har deltagit i en studie- cirkel?” I vårt urval svarar 66 procent omedelbart ja. Eftersom vi vet att många studiecirklar anordnas av studieförbunden i samarbete med eller via andra föreningar — politiska partier, kulturföreningar eller idrottsföre- ningar t.ex. — är vi övertygade om att många inte har uppfattat att den kurs de gick i mötesteknik, tränarutbildningen, eller teaterverksamheten, egentligen drevs som en studiecirkel. Därför följde tre ”fångstfrågor”:

1. ”Har Du deltagit i fritidskurs som anordnats av en förening, av facket eller på jobbet? Räkna också med ledar- tränar— eller funktionärs— utbildning!”

2. ”Har Du deltagit i någon musik—, dans- eller teatergrupp, eller sjungit i kör?”

3. ”Har Du deltagit i någon kurs i fritidsfiske, jakt, naturvård, navi- gation eller liknande?”

Intervjuarna hade blivit särskilt utbildade och tränade för att följa upp svaren på var och en av dessa fångstfrågor för att om möjligt reda ut om det kan ha varit fråga om en studiecirkel (vilket ofta är fallet för de nämnda kurserna). När ja—svaren på fångstfrågoma läggs till, är det totalt 74.5 procent som uppger att de någon gång har gått en studie—

cirkel.5 Ytterligare 15 personer uppgav, som svar på en senare fråga om ”andra” genomgångna utbildningar, kurser som möjligen också borde räknats som studiecirklar. Om vi också lägger till dem får vi något vi skulle kunna kalla en maximal punktskattning av andelen som någon gång deltagit i en studiecirkel (icke korrigerat för minnesfel dock). Denna max—skattning är 76.3 procent av befolkningen 18-75 år, eller knappt 4.760.000 svenskar.6

Eftersom urvalsundersökningar alltid är behäftade med slumpfel bör vi också ta hänsyn till dessa. Detta kan man göra genom att beräkna så kallade konfidensintervall för punktskattningama. Ett 95%-igt sådant intervall för skattningen om 74.5 procent är 1.7 procentenheter: det innebär att det ”sanna” värdet med 95 procents sannolikhet ligger mellan 72.8 och 76.2 procent. Om vi fortsätter att laborera med en max-skatt- ning kan vi addera 1.7 till 76.3, vilket indikerar att det faktiskt kan vara så många som 78 procent, eller närmare 4.9 miljoner svenskar i åldern 18-75 år som någon gång gått en studiecirkel. Studiecirkeldeltagande är således en mycket spridd erfarenhet, utan tvekan utgör denna verksam- heten en integrerad del i svenskarnas fritidskultur.

1.2.2. Studiecirkeldeltagande vid intervjutillfället

Det rimligaste tvärsnittsmåttet på omfattningen av deltagandet i studie- cirklar får man helt enkelt genom att fråga intervjupersonerna: ”Deltar Du i en studiecirkel just nu?” I enkäten svarar 11.6 procent jakande på den frågan. Det innebär att cirka 720.000 svenskar mellan 18-75 år i genomsnitt deltar under en termin. Det bör understrykas att frågan om deltagande ”just nu” ställdes direkt efter den om ”någon gång”, det vill säga efter det att fångstfrågoma introducerats för intervjupersonerna. Det gör att vi troligen fångar in fler studiecirkeldeltagare än vad man exempelvis gör i ULF-undersökningarna. Skattningen på 11.6 procent

5 Detta är en skattad procentsats, eftersom de 185 personer som besvarade den korta intervjublanketten inte fått fångstfrågan. Av de övriga fångades 24.8% av nej-svaren in och vi har helt enkelt antagit att samma fångstandel skulle gällt de övriga. Det kan noteras att de som genomfört en kort intervju har en betyd- ligt lägre deltagarbenägenhet — personer med Språksvårigheter är ju bl.a. över— representerade — och det antal vi antar skulle kunnat fångas in är endast 28 personer. Om vi istället uteslutit de som gjort den korta intervjun hade totalsiff— ran för deltagandet varit något högre. 6 Det kan noteras att av de 25 procent som enligt denna skattning aldrig gått någon studiecirkel har ca 0.7 procent varit ledare för en studiecirkel (17 person- er i vårt urval).

har inte korrigerats vare sig för den lägre aktivitetsgraden bland dem som genomfört den korta intervjun (och som inte fick frågan om de gick en studiecirkel vid intervjutillfället) eller för bortfallseffekter. När vi gör det sjunker andelen till runt 1 1.2 procent eller cirka 700.000 deltagare.

Ett problem med att fråga om deltagande vid en viss tidpunkt är naturligtvis att svaren kommer att vara beroende av om studiecirkel- terminen har kommit igång eller på andra säsongsvariationer. För att erhålla en säker skattning av deltagande under en termin, eller ett år, måste man ställa upprepade frågor eller be människor minnas sitt delta- gande. Varje tvärsnittsundersökning av den typen vi gör kommer att snedvrida skattningen på termins- eller årsbasis. Vi har dock ingen anledning att befara att tidpunkten för intervjun (i huvudsak februari, v. 5-9) skulle vara illa vald — den torde ge en god bild av deltagandet en normaltermin.

1.2.3. Frekvent deltagande i studiecirklar

Det tredje måttet på omfattningen av deltagande i studiecirklar riktar in sig på frekvenser, dvs. hur ofta varje individ deltar. Vi har ställt två frågor om detta. Den första lyder: ”Om du tänker tillbaka — hur ofta har Du deltagit i studiecirklar under de senaste 10 åren? (för de yngre: ...sedan du fyllde 16 år)”. Närmare 40 procent uppger att de deltagit ”någon enstaka gång” och ungefär lika många har inte gått någon studiecirkel de senaste tio åren. Var tionde svensk i åldern 18-75 år har dock deltagit en gång per år eller oftare. Bland dem som någon gång deltagit är enstaka cirklar det vanligaste.

Den andra frågan om studiefrekvens lyder: ”Hur många studiecirklar har Du deltagit i under de senaste tre åren?” Typvärdet bland dem som någon gång deltagit är faktiskt 0, medan 30 procent har deltagit i 1 studiecirkel och ytterligare 21 procent 2-3 cirklar (jfr. Tabell 1). Totalt sett — alltså även inklusive dem som aldrig gått en cirkel — uppger 0.8 procent att de deltagit i 7 eller fler studiecirklar de tre senaste åren. Det innebär att runt 50.000 personer har gått mer än en cirkel per termin, enligt våra skattningar.

Andelen som någon gång gått en studiecirkel är bedövande hög, men uppgifterna över frekvensen av deltagande nyanserar bilden: även för majoriteten av dem som någon gång följt en studiecirkel är deltagandet sporadiskt och många torde aldrig gå mer än någon enstaka cirkel.

TABELL 1. Skattat deltagande i studiecirklar enligt fyra olika mått.

Deltagande i studiecirkel Andel av befolk- ningen 18-75 år

Någon gång gått en studiecirkel 74.5

Går en studiecirkel vid intervjutillfället 11.6

Deltagande de senaste 10 åren — Av samtliga Av dem som ngn gång hur ofta? deltagit i en ste

Inte alls 37.2 17.7 Enstaka gånger (1-3 ggr) 39.2 51.3 Flera gånger (4—7) 13.7 17.9 Nästan varje år (8-10) 5.6 7.3 Nästan varje termin (1 l-w) 4.3 5.6

Totalt 1000 99.8

Antal studiecirklar de senaste 3 åren Av samtliga Av dem som ngn gång

deltagit i en ste

Ingen studiecirkel 62.6 40.3 En 18.9 30.2 Två 8.4 13.5 Tre 4.8 7.7 Fyra 2.0 3.2 Fem 1.0 1.6 Sex 1.0 1.6 Sju - tio studiecirklar 0.8 1.3 Totalt 99.5 99.4 1.2.4 Sammanfattning — omfattningen av studiecirkeldeltagandet

I Tabell 1 sammanfattas omfattningen av studiecirkeldeltagandet som den framstår med våra fyra mått.

Våra resultat pekar på att antalet svenskar som går studiecirklar är stort. Om vi tar vår skattning om drygt 11 procents deltagande under några veckor i februari som bas, om vi antar att drygt tio procent av dessa går mer än en cirkel per år (jfr Tabell 1, antal studiecirklar de senaste 3 åren) och om vi vidare antar att deltagande på höstterminen kommer att likna det på våren, hamnar vi på ett skattat antal studie- cirkeldeltagande svenskari åldrarna 18-75 på mellan 1.2 och 1.3 miljo-

ner under hela året 1995 (eller drygt 20%). Studieförbundens statistik talar för att denna siffra ändå kan vara en underskattning. Kanske är det så att vissa studiecirkeldeltagare inte känner till att de gått en cirkel när verksamheten exempelvis arrangeras av en ideell förening.7 Sammanfattningsvis är det en mycket stor andel av alla vuxna sven- skar som någon gång gått en studiecirkel. För en betydande majoritet av dessa begränsas dock erfarenheten till en enstaka kurs/cirkel, eller utgörs av enbart sporadiskt deltagande. För en tiondel av befolkningen i åldrar- na 18-75 utgör däremot studiecirklar en reguljär fritidsverksamhet och för hälften av denna grupp framstår deltagandet närmast som en livsstil.

1.3. Deltagande i annan vuxenutbildning

Studiecirkelverksamheten är helt dominerande när det gäller omfatt- ningen av vuxenutbildningen. Det är naturligtvis delvis en följd av att studiecirklar är relativt korta och går på kvällstid. Därmed kräver de oftast inte av deltagare att de försakar sitt normala liv eller arbete — här finns det dock undantag när det gäller personer med obekväm arbetstid eller med små barn (se vidare analyserna i avsnittet II.2). Andra former av vuxenutbildning är emellertid också mycket spridda fast de i en analys över deltagande hamnar i skymundan av de populära studiecirk— larna.

Vilka andra former av vuxenutbildning finns det då? De som samlar flest deltagare utgörs av fackliga kurser, kommunal vuxenutbildning, arbetsmarknadsutbildning, brev- och andra korrespondensstudier, samt fritidsbaserade högskolekurser, i nu nämnd ordning. 1 Tabell 2 redovisas skattningar av andelen vuxna svenskar i åldrarna 18-75 som någon gång deltagit i olika typer av vuxenutbildning.

Att de fackliga kurserna dominerar andelsmässigt 1 Tabell 2 beror delvis på att den fackliga anslutningsgraden i Sverige är mycket hög, och att den fackliga aktiviteten är betydande. Vidare är fackliga kurser — liksom studiecirklar — av kort varaktighet och ställer sällan krav på långtgående engagemang. Att mer än var fjärde vuxen svensk gått en facklig kurs bevisar ändå att fackföreningarna spelar en viktig roll i den totala studieverksamheten i landet.

7 Ett försök till skattning av antalet individtillfällen utifrån våra siffror om antalet studiedeltagande personer görs i Bilaga 3, där vi också för en kort diskussion över möjliga skäl till diskrepansen mellan studieförbundens rapporte- rade deltagande och våra skattningar.

TABELL 2. Deltagande i vuxenutbildning (utom studiecirklar). Andelen som deltagit i olika vuxenutbildningsformer "någon gång” i åldrarna 18—75 år. (Samma person kan ha deltagit i flera olika typer av vuxen- utbildning varför kolumnen inte summerar till 100.)

Typ av vuxenutbildning Procent Facklig kurs 25.9 Kommunal vuxenutbildning" 20.1 heltid 8. 7 deltid I 3. 2 Arbetsmarknadsutbildning 1 5.4 Brevstudier/Statens skola för vuxna 12.2 Folkhögskola" 1 1.9 lång kurs 7.9 kort kurs 5.2 Universitet/högskoleutbildning på fritid 11.7 Övrig vuxenutbildning 2.5

Nat: " Samma intervjuperson kan ha gått både heltid och deltid, respektive lång och kort kurs

Komvux-studier är också mycket utbredda, var femte anger att de någon gång deltagit i komvuxutbildning. Liksom för fackliga kurser är en anledning att kurserna ofta är korta. Över 13 procent har sålunda del- tagit i deltidskurser i komvux, men närmare 9 procent har ändå bedrivit heltidsstudier. Det innebär att komvux, vid sidan av universitet och högskolor, står för en stor del av den i tid mer omfattande utbildningen av vuxna.

1 den svenska aktiva arbetsmarknadspolitiken ingår utbildning som ett centralt element. För arbetslösa bedrivs omskolning eller utbildning för att upprätthålla kunskaper och kvalifikationer. Detta medför att många svenskar — cirka 15 procent — uppger sig ha erfarenhet av någon typ av arbetsmarknadsutbildning. Vi har inga uppgifter på omfattningen

av dessa studier, men tidigare resultat tyder på att de korta utbildningar- na dominerar (Erikson och Jonsson 1993, Tab. 8:4).8

Nästan var åttonde vuxen svensk har deltagit i korrespondensunder- visning någon gång. Även här har vi indikationer på att kurser av min- dre omfattning dominerar.9 Ungefär lika vanligt är det att ha gått i folkhögskolan respektive deltagit i en högskolekurs på fritiden. Av dessa utbildningsformer utgör folkhögskolan den mest omfattande: runt 9 procent har gått en längre folkhögskolekurs (cirka 5 procent en kortare). Räknat som en del i utbildningsväsendet är folkhögskolan perifer och kurserna har ofta en karaktär av ”vid-sidan-av-studier” — specialutbild- ning i konstnärliga ämnen, skapande verksamhet samt ideologiskt in- riktade studier utgör väsentliga inslag. Det är ändå troligt att folkhög— skolestudiema, på ett liknande sätt som högskolestudier, präglar de individer som gått där. För detta talar bland annat att hela 5 procent av alla svenskar mellan 18-75 år har bott på folkhögskoleinternat. Totalt sett torde därför folkhögskolan ha en inte alls oväsentlig betydelse för svenskarnas utbildningserfarenheter.

Utöver de vuxenutbildningsformer som nämnts finns ytterligare några, dock av mindre omfattning. Runt 2-3 procent av de som intervju- ats har gått en kurs via Utbildningsradion, men säkert är det en större andel som följer radio- eller TV-programmen utan att formellt gå kurser- na. En lika stor andel uppger också att de genomgått någon annan typ av vuxenutbildning. Här återfinner vi bland annat frivilligkurser som ges av det militära eller civilförsvaret (t.ex. lottakurser och FBU), svenska för invandrare (SFI), samt kurser anordnade av arbetsgivare som givits utanför arbetstid.

Den typ av utbildning som inte tagits med ovan är sådan som anord- nas av arbetsgivaren på arbetstid, framför allt i form av internutbildning och fördjupningskurser inom yrket. Sådana utbildningar kan i flera avseenden inte jämföras med fritidsstudier. Framför allt är deltagandet inte alltid frivilligt, även om analyser vi genomfört pekar mot att samma typ av studieintresse som ligger bakom deltagandet i studiecirklar också

8 Skattningen ger vid handen att endast 1.8 procent av svenskar mellan 18-75 år har gått en arbetsmarknadsutbildning som varat i sex månader eller mer (på heltid, eller omräknat till heltid). Den stora diskrepansen mellan denna siffra, baserad på 1991 års levnadsnivåundersökning, och skattningen i Tabell 2 är säkert huwdsakligen beroende på kravet på sex månaders omfattning, men den höga arbetslösheten efter 1990 torde också ha medverkat till en reell höjning av andelen som har erfarenhet av arbetsmarknadsutbildning. 9 Erikson och Jonsson (op.cit.) får resultatet att 1.2 procent har genomgått en korrespondenskurs som omfattar sex månader eller mer.

är viktigt för internutbildning.” Ibland är det kanske också svårt att urskilja ett utbildningsinslag, viss så kallad trainee-utbildning ligger nära ren arbetslivserfarenhet (eller ”on-the-job-training”) och kortare kurser används av arbetsgivare ibland som belöningar snarare än som en inves- tering. Omfattningen av intern utbildning på arbetstid är hög, exempel- vis skattar man i ULF-undersökningen 1986/87 att drygt 46 procent av de anställda deltagit i någon sådan kurs under de senaste tolv månaderna (SCB 1991, Tabell 3.11).ll Där ingår då alla kurser, även av typen ”helgkurser”. När vi istället (i LNU 1991) skattar andelen bland de anställda som under det senaste året deltagit i internutbildning som varat minst sju dagar, hamnar vi på 18 procent (Erikson och Jonsson 1993, Tabell 814). Dessa skattningar är naturligtvis inte jämförbara med dem i tabellen ovan. Om vi hade haft en motsvarande uppgift om hur stor andel av befolkningen som ”någon gång” hade deltagit i internutbildning på jobbet hade den troligen varit mycket hög.

2. Vilka är de studieaktiva?

Vilka är då de studieaktiva? Vi definierar studieaktivitet på två olika sätt nedan, först som deltagande i studiecirklar och därefter som deltagande i vuxenutbildning generellt. Båda måtten riktar in sig på omfattningen av studierna, men det första säger mer om regulariteten i studierna medan det andra snarare mäter bredden.

”Högaktiva” i studiecirklar är de som genomgått mer än 8 studie- cirklar de senaste tio åren och/eller 3 cirklar de senaste tre åren. Detta gäller för 14 procent av befolkningen i åldrarna 18-75 år.

För vuxenutbildning generellt har vi skapat en variabel utifrån frågor— na om studiecirklar, korta respektive långa folkhögskolekurser, arbets-

”) 1 en analys av levnadsnivåmaterialet visar det sig att det finns en rätt stark positiv korrelation (ca. 0.20) mellan deltagande i personalutbildning i arbetsgiv- arens regi och deltagande i studiecirklar på fritiden, även när vi kontrollerar för allmän utbildningsnivå, samhällsklass, ålder, kön och en rad andra faktorer som relaterar till familj och arbetsförhållanden (jfr. analyserna av LNU i avsnittet II.2.2.2). ” Andelen är naturligtvis blygsammare när vi tar hela den vuxna befolkningen och inte bara anställda som bas. Enligt ULF-undersökningama år 1988/89 deltog knappt 16 procent av svenskarna mellan 16-74 år i en kurs eller utbild- ning anordnad av arbetsgivaren under den senaste tolvmånadersperioden (SCB 1991, Tabell 3.8).

marknadsutbildning, komvux (heltid respektive deltid), utbildning som arrangeras av utbildningsradion, Statens skolor för vuxna, fackförening, universitet eller högskola (kurser genomgångna på fritiden) samt andra fritidsstudier (t.ex. anordnade av frivilligorganisationer eller arbetsgiva- re). De som deltagit i fyra eller fler typer av vuxenutbildning eller deltagit i studiecirkelverksamhet mer än 8 gånger de senaste tio åren eller 3 gånger de senaste tre åren (minst) kallas ”högaktiva i vuxenut- bildning”. Det gäller för cirka 19 procent av dem som intervjuats.

Det är naturligtvis inte möjligt att säga att det är ”bättre” att vara högaktiv i vår mening än att vara ”normalaktiv” och poängen är inte att urskilja dem som har ”mer” vuxenutbildning än andra — vi kan ju inte påstå att den som gått en facklig kurs, deltagit i kortare komvux- och folkhögskolekurser och regelbundet går i studiecirklar, har mer sådan utbildning än den som exempelvis gått en treårig komvuxutbildning eller en längre folkhögskolekurs. Resultaten handlar istället om frekvenser: vi urskiljer dem som ofta, eller regelbundet, går vuxenutbildning. I avsnitten 1.5 och 11.2 studerar vi vilka som har mer eller mindre vuxen- utbildning.

2.1. Vad betyder talen i tabellen?

I den första kolumnen i Tabell 3 redovisas andelarna som är högaktiva för ett antal olika grupper, först efter kön, ålder och bostadsortstyp; sedan efter familjetyp, civilstånd och förekomsten av barn i hushållet; och slutligen efter utbildning, sysselsättningsstatus och samhällsklass.

I kolumnerna två och tre i Tabell 3 genomförs mer djuplodande analyser med hjälp av en så kallad multivariat analysmetod (logistisk regression). De värden som visas beskriver hur stor ”överrisk” en viss kategori har att vara aktiva i studiecirklar, jämfört med en annan kate- gori (en s.k. referenskategori). Vi ser exempelvis i Modell 1 att kvinnor har en benägenhet att vara högaktiva som är 1.59 gånger så hög som män — eftersom män utgör referenskategori sätter vi deras benägenhet till 1. Det innebär att oddset för kvinnor att vara högaktiv (relativt att inte vara det) är närmare 60 procent högre än motsvarande odds för män.'2 På samma sätt kan vi konstatera att benägenheten att vara hög- aktiv i studiecirklar, definierad på detta sätt, är mer än dubbelt så hög för dem som är mellan 65—75 år gamla jämfört med dem som är 18—29

” Oddset att vara högaktiv är helt enkelt sannolikheten att vara det (l6.5% för kvinnor) dividerat med sannolikheten att inte vara det (1—0.l65=83.5%).

år (estimatet är 2.11). För att ha behållning av de presenterade talen, eller ”estimaten”, utan att vara närmare bekant med metoden, räcker det att veta att tal större än ] uttrycker en viss grupps överrisk för det aktuella förhållandet gentemot referenskategorin, medan ett tal mindre än 1 uttrycker motsvarande ”underrisk”.

Kanske kan det verka onödigt tillkrånglat att använda ”riskmått” istället för enkla procentskillnader. Emellertid finns det stora poänger med de statistiska analyser som möjliggörs med dessa riskmått. En fördel är att vi enkelt kan testa hur säkra de procentskillnader vi finner i vänstra kolumnen är. Eftersom vårt datamaterial baserar sig på ett urval av den svenska befolkningen mellan 18-75 år kan vi endast med en viss säkerhet säga att våra resultat skulle gälla också om vi haft möjlighet att inkludera hela befolkningen i dessa åldrar i materialet. Denna säkerhet beräknas genom så kallade signifikansprövningar. Vårt syfte i den andra kolumnen (Modell 1) är att analysera om sannolikhe- ten att vara högaktiv i studiecirklar respektive vuxenutbildning i stort skiljer sig på ett statistiskt säkerställt sätt mellan de olika befolknings- grupperna.

Asteriskerna efter estimaten uttrycker denna statistiska säkerhet, ju fler asterisker desto mer kan vi lita på de observerade skillnaderna. Om talen inte följs av någon asterisk innebär detta att skillnaden mellan den kategorin och referensgruppen inte är signifikant på 10%-nivån. Det betyder att det är mer än 10 procents chans att vi skulle ha observerat en så här stor skillnad även om det i själva verket inte finns någon skillnad mellan grupperna — därmed kan vi knappats fästa avseende vid de observerade procentskillnaderna. Generellt sett kan man säga att en gräns på 5 procent (två asterisker) är rätt säker, och vi känner oss själva övertygade om att det finns en skillnad mellan två grupper i befolk- ningen om skillnaden i vårt urval når en signifikansgräns på 1 procent (tre asterisker).

En avgörande fördel med multivariata analysmetoder, där fler fakto- rer betraktas samtidigt, är att de ger oss en möjlighet att bestämma vilken faktor som är den viktigaste för exempelvis studieaktivitet. När vi bara betraktar procenttalen kan vi inte avgöra om en faktor verkligen har betydelse eller om den bara tycks ha betydelse eftersom den har ett samband med en annan, kausalt verkande, faktor. Om vi exempelvis finner att äldre är mer aktiva än yngre kan vi ändå inte vara säkra på att det är just åldern som är avgörande för studieaktiviteten. Det kan ju vara så att det är sysselsättningsstatusen som är avgörande (så att t.ex. för- värvsaktiva, som ju är yngre, har mindre tid för studier) eller familje- cykeln (så att t.ex. barnfamiljer, som är yngre, inte har möjlighet att studera när barnen är små).

TABELL 3. Vilka grupper är mest aktiva i studiecirklar? Andelar i olika befolkningsgrupper med hög aktivitetsnivå, respektive antilogarit- merade oddskvoter från logistiska regressioner av deltagande på olika socio—demografiska bakgrundsvariabler. (N=2.250)

Logistiska modeller

Variabel Kategori Andel 1 2 högak- Utan Med tiva (%) kontroller kontroller Kön Män 11.3 1 1 Kvinnor 16.5 1.59*** 1.80*** Ålder 18—29 9.6 1 1 30-44 11.8 1.23 1.45 45-54 16.5 1.78*** 1.86" 55-64 16.5 1.79*** 1.93" 65—75 18.7 2.11*** 2.26" Ortstyp Stockholm 9.3 1 1 Göteborg/Malmö 17.4 2.10" 2.17" Större stad 15.2 1.82*** 2.02*** Mellanstor stad 13.6 1.63" 1.82" Samh/landsbygd 14.9 1.78*** 2.06*** Familjetyp” Ensam, -44 år, ej barn 10.7 Sambo, -44, ej barn 11.0 Ensam, 45-, ej bam 16.9 Sambo, 45-, ej barn 18.1 Ensamst. med barn 13.0 Sambo, småbam -6 år 15.7 Sambo, barn 7-18 år 17.5 civilstånd Sammanboende (14.2) 1 1 Ensamstående (13.5) 0.96 0.98 Barn i Ej barn 0-18 år (14.9) 1 1 hushåll Barn 0-6 år (7.5) 0.48*** 0.52*** Barn 7-18år (16.4) 1.13 1.02 Utbildnings— Förgymn ( 9 år 13.1 1 1 nivå Förgymn 9-10 år 12.5 0.94 1.31 Gymnasium 2 år 13.0 1.01 1.40 Gymnasium 3-4 år 13.2 1.00 1.43 Post-gymn studier 18.5 1.46* 1.65* Universitetsexamen 1 5.3 1 . 19 1 . 15

Tabellen fortsätter på nästa sida.

Fortsättning på Tabell 3.

Logistiska modeller Variabel Kategori Andel 1 2 högak- Utan Med

tiva (%) kontroller kontroller

Sysselsätt- Förvärvsarbetande 1 3. 8 ningsstatusb Arbetslös 4.8 0.32*” 0.40" Pensionär 18.6 1.50*** 1.13 Övrig sysselsättning 13.0 Förvarb + övrig 1 1

Samhälls- Högr tjm, större föret 17.7 1.87"* 2.09"* klass Tj-män mellannivå 18.4 1.96*" 1.86*** Lägre tjänstemän 16.6 1.73" 1.62* Okval lägre tjmän 9.0 0.86 0.74 Företagare med anst. 9.5 0.92 1.02 Företagare utan anst. 18.3 1.95" 2.58*** Jordbrukare 21.2 2.34" 2.04* Kvalificerade arbetar ' 11.4 1.12 1.24 Okvalificerade arbet. 10.3 1 1 Studerande 14.6 1.49 2.04"

Samtliga 14.0

Noter: *** = estimatet signifikant på 1%—nivån ** = signifikant på 5%-nivån * = signifikant på 10%—nivån.

I den multivariata analysen kan inte denna variabel användas då den är för korrelerad med ålder. Istället används civilstånd och antal barn.

I den multivariata analysen ingår "övrig sysselsättning” tillsammans med förvärvsarbetande i referenskategorin.

N=2.250 (Andelar, kolumn 1) N=2.200 (Modell 1 och 2)

Talen, eller estimaten, i den tredje kolumnen (Modell 2) visar över- och underrisker att vara högaktiv mellan olika grupper, när man antar att individerna i dessa kategorier är jämnt fördelade över andra faktorer, eller kontrollerat för dessa faktorer, som det ofta uttrycks. Samtidigt som procenttalen ger en korrekt beskrivande bild, ligger styrkan i den multivariata analysen att den därmed kan ge ett bättre underlag för förklaringar till skillnader mellan grupper.

2.2. Stora skillnader mellan vissa befolkningsgrupper

[ Tabell 3 och 4 framgår att det finns markanta skillnader i studieaktivi- tet. Detta gäller främst för vuxenutbildning i stort, medan hög aktivitet i studiecirklar är mindre ojämnt fördelad. Senare kommer vi att analyse- ra studiehinder närmare, men det förefaller rimligt att redan här formule- ra en hypotes som innebär att utbildningar som är korta — och därige- nom billiga — och för vilka förkunskapskraven är små eller inga alls, har lättare att locka till sig ”marginella” studerandegrupper. Eftersom rekry- teringen till studiecirklar är jämnare vad gäller social tillhörighet och utbildningsnivå, förefaller dessa något bättre motsvara målet att vuxenut- bildningen framför allt skall nå eftersatta grupper.

Om vi inledningsvis studerar andelarna för olika grupper i Tabell 3 och 4 finner vi att ett flertal av resultaten stöder tidigare studier. '3 Vi vet således sedan tidigare att kvinnor är mer studiebenägna än män. Medan cirka 1 1 procent av samtliga män är högaktiva i studiecirklar (Tabell 3) och 16.5 procent deltagit i ett stort antal vuxenutbildningar (Tabell 4) är motsvarande andelar ungefär fem procentenheter högre för kvinnor. Dessa skillnader är statistiskt säkerställda vilket framgår av mittkolum— nerna i de båda tabellerna, där kvinnors benägenhet att vara högaktiva överträffar mäns med 59 respektive 36 procent. Om män och kvinnor hade haft samma levnadsförhållanden i övrigt så hade skillnaden i studieaktivitet mellan könen varit än större än vi faktiskt uppmätt, vilket framgår när vi jämför Modell ] och 2.14

'3 Se till exempel studier av rekrytering till vuxenutbildning och folkbildning i Olofsson och Rubensson (1985), genomgången av tidigare forskning i Ds U 1985:10, samt SCB (1991). ” Den huvudsakliga förklaringen till detta förhållande är att kvinnor i genom- snitt tillhör mindre studieaktiva samhällsklasser (framgår ej av tabellen).

Det finns flera möjliga förklaringar till dessa könsskillnader, exem- pelvis att kvinnor mer än män försakar utbildning när de bildar familj (ett visst stöd för detta ges i avsnitt 11.2.2 nedan), men att de sedan ”tar igen” detta via vuxenutbildning. Det kan också vara så att den mer positiva inställning till studier som flickor uppvisar redan i grundskolan håller i sig upp i vuxen ålder och får till effekt att kvinnor oftare är högaktiva i både studiecirklar och annan vuxenutbildning. Man kan också tänka sig att utbudet av studiecirklar faller inom traditionellt kvinnliga intresseområden, exempelvis genom att konsthantverk och annan estetisk verksamhet utgör en stor del i studieförbundens kurs- program, medan mansdominerade fritidsintressen som korpfotboll och motorer/fordon inte utövas i sådan form (vilket naturligtvis kan vara en anpassning till efterfrågan).

Yngre tycks bara i liten utsträckning vara högaktiva i studiecirklar och vuxenutbildning i stort, men detta är till stor del en funktion av frågornas konstruktion (det finns ett kumulativt inslag och de yngre har inte haft samma möjligheter till hög aktivitet de senaste tio åren; jfr. Figur B3.1 i Bilaga 3 som visar att deltagandet i studiecirklar bland de yngre är lika högt som i andra åldersgrupper). Personer i ”övre medel— åldern” (45-64) tenderar vara mest studieaktiva. Undantaget är att de äldsta (65-75) har en högre andel mycket aktiva i studiecirklar. Det är intressant att notera att om de medelålders och äldre hade haft samma villkor som de yngre — främst samma höga grundutbildning och samma socioekonomiska förhållanden — hade deras försprång varit än större. Hypotesen att förvärvsaktivitet och/eller familjesituation ligger bakom de yngres mindre studiedeltagande får inget stöd — när vi jämför olika åldersgrupper som har samma grad av förvärvsaktivitet och samma familjesituation kvarstår skillnaderna.

Det finns ett positivt samband mellan allmän utbildningsnivå och vuxenstudier i stort — ju högre grundläggande utbildning desto oftare deltar man i vuxenutbildning.” Detta förhållande gäller dock inte för studiecirklar där skillnaderna mellan olika utbildningsnivåer är små.

” Till en viss del kan detta naturligtvis bero på att de som deltagit i viss typ av vuxenutbildning också har höjt sin grundläggande utbildningsnivå. Vi har inte uppgifter på om vuxenutbildningama ligger före eller efter den högsta utbildningsnivån i tiden. Detta problem gäller generellt längre vuxenutbildningar som kan antas vara kompetenshöjande och diskuteras närmare i slutsatserna och i diskussionsdelen. Vi vet dock från longitudinella studier att ungdomar med högre utbildning senare i livet i högre grad än andra kommer att genomgå vuxenutbildning (Tuijnman 1989).

TABELL 4. Vilka grupper är mest aktiva i vuxenutbildning i stort? Andelar i olika befolkningsgrupper med hög aktivitetsnivå, respektive antilogaritmerade oddskvoter från logistiska regressioner av deltagande på olika socio-demograflska bakgrundsvariabler.

Variabel

Kön

Alder

Ortstyp

Familj etypa

Civilstånd

Barn i hushåll

Utbildnings- nivå

Kategori

Män Kvinnor

18-29 30-44 45-54 55-64 65-75

Stockholm Göteborg/Malmö Större stad Mellanstor stad Samh/landsbygd

Ensam, -44 år, ej bam Sambo, -44, ej bam Ensam, 45-, ej bam Sambo, 45-, ej barn Ensamst. med barn Sambo, småbarn -6 år Sambo, barn 7—18 år

Sammanboende Ensamstående

Ej barn 0-18 år Barn 0-6 år Barn 7-18 år

F örgymn ( 9 år Förgynm 9—10 år Gymnasium 2 år Gymnasium 3—4 år Post-gynm studier Universitetsexamen

Andel högak- tiva (%)

16.5 21.3

8.9 21.5 24.6 23.3 17.1

17.3 26.1 21.1 17.1 17.8

13.9 15.0 22.1 21.8 22.1 12.2 26.5

(19.6) (17.4)

(18.7) (13.2) (25.3)

10.8 13.5 15.2 23.6 31.2 29.1

Logistiska modeller l 2 Utan Med kontroller kontroller 1 1 1.36*** 1.54*** 1 1 2.70*" 2.87"* 3.15'" 3.24*** 2.90*** 3.42*** 1.98*** 2.47'" 1 1 1.72" 1.79" 1.29 1.61 ** 1.01 1.35 1.06 1.48" 1 1 0.89 1.09 1 1 0.68" 0.53*** 1.49*** 0.94 1 1 1.29 1.88" 1.51" 1.82*** 2.54"* 3.19*** 3.71*** 3.45*** 3.33'" 2.43***

Tabellen fortsätter på nästa sida.

Fortsättning på Tabell 4.

Variabel

Sysselsätt- ningsstatusb

Samhälls- klass

Samtliga

Noter: * * * * *

*

Logistiska modeller Kategori Andel 1 2 högak- Utan Med

tiva (%) kontroller kontroller

Förvärvsarbetande 20.5 Arbetslös 12.4 0.63* 0.79 Pensionär 19.1 0.98 1.14

Övrig sysselsättning 11.1

Förvarb. + övrig 1 1

Högr tjm, större föret 30.0 3.39*** 2.20*** Tj-män mellannivå 31.6 3.67*** 2.30*** Lägre tjänstemän 22.3 2.27" 1.64" Okval lägre tjmän 12.8 1.16 0.88 Företagare med anst 9.5 0.83 0.69

Företagare utan anst 17.1 1.63" 1.51 ' J ordbrukare 17.3 1.66 1.70 Kvalificerade arbetar 15.5 1.45* 1.31 Okvalificerade arbet. 11.2 1 1 Studerande 10.2 0.90 1 . 33 18.9

= estimatet signifikant på l%-nivån = signifikant på 5%-nivån = signifikant på 10%-nivån.

I den multivariata analysen kan inte denna variabel användas då den är för korrelerad med ålder. Istället används civilstånd och antal barn.

I den multivariata analysen ingår "övrig sysselsättning” tillsammans med förvärvsarbetande i referenskategorin.

N=2.250 (Andelar, kolumn 1) N=2.200 (Modell 1 och 2)

Endast en grupp, de med postgymnasiala studier under universitetsnivå, tycks ha högre studiecirkeldeltagande än dem med enbart grundläggande utbildning. Den generella tendensen att vuxenutbildning bidrar till att öka utbildningsskillnaderna mellan hög- och lågutbildade går på tvärs mot ett bärande syfte med sådana studier, nämligen att de skall ge dem med kort utbildning möjligheter att ”komma ikapp” andra. En anledning till situationen kan vara att det finns underliggande faktorer som på- verkar både hur mycket grundläggande utbildning och hur mycket vuxenutbildning en person genomgår. En sådan faktor är intresse eller motivation för studier. Om denna faktor är viktig är det svårt att tänka sig att en utjämning skulle kunna komma till stånd utan massiva insatser för att de med lägre utbildning skall motiveras för och rekryteras till vuxenstudier. En annan faktor som visat sig ha betydelse för både ungdomsutbildning och vuxenutbildning är kognitiv förmåga (Tuijnman 1989).

När det gäller sysselsättningsstatus slås man av att mycket få arbets- lösa är högaktiva i studiecirklar (Tabell 3). Skillnaden är betydligt min- dre för vuxenutbildning i stort (Tabell 4) och närmare analyser, rappor- terade i avsnitt 1.6.4 nedan, visar att de arbetslösas studiedeltagande inte är entydigt lägre än förvärvsarbetandes.

Vi finner, liksom tidigare studier, också skillnader mellan olika samhällsklasser. Mycket studieaktiva personer finner vi framför allt bland högre tjänstemän och tjänstemän på mellannivå, även om de inte dominerar studiecirklar i samma grad som andra typer av vuxenutbild— ning. En möjlig orsak är att de yrken och arbetsuppgifter som dominerar i högre samhällsklasser av olika skäl verkar uppmuntrande eller under— lättande för fritidsstudier, till exempel kan avancemangsmöjligheter på arbetsplatsen bidra med nödvändiga incitament till att gå kurser eller högre utbildning. '6 Delar av skillnaden mellan samhällsklassernai studi- edeltagande kan också stå att finna i ekonomiska förhållanden. Sådana orsaker studeras djupare i avsnittet om studiehinder (II.2).

Något förvånande är kanske resultatet att jordbrukarna bryter mönst— ret bland samhällsklasserna genom att vara förhållandevis högaktiva, speciellt i cirkelverksamhet. Detta är dock inte helt oväntat då bonde- klassen i Sverige av tradition är folkrörelseorienterad och, liksom arbe— tarrörelsen, har egna skolor och utbildningar. Delvis kan det vara en

'5 Notera här att våra data inte på ett nöjaktigt sätt kan separera frågan om rekrytering till vuxenstudier från den om vilka som tidigare genomgått sådan — som nämndes i noten ovan kommer vi att t.ex. klassificera de som gör yrkeskarriär p.g.a. sina vuxenstudier i den högre klassen, när de i ett rekryte- ringsperspektiv borde höra till den lägre.

temporär topp vi registrerar. När intervjuerna gjordes på våren 1995 kan de ofta förekommande EU-cirklarna i LRF:s regi drivit upp andelen högaktiva. Tidigare resultat verifierar dock bilden av den svenske bon- den som i mycket hög grad aktiv i studiecirklar (SCB 1991, Tabell 3.B.15).

Det faktum att redan gynnade grupper— högutbildade och tjänstemän — i högre utsträckning än andra deltar i vuxenutbildning skulle ytterliga- re accentueras om vi skulle inkludera internutbildning under arbetstid, eftersom denna påtagligt gynnar högutbildade (se t.ex. SCB 1991, Tabell 3.12).

Det föreligger ingen större skillnad mellan olika typer av bostadsor- ter, med ett intressant undantag: det finns få högaktiva i studiecirklar i Stockholm. När vi tar hänsyn till att stockholmarna är ”gynnade” genom att det i huvudstaden finns relativt många i mer studiebenägna sociala skikt kan vi också konstatera att det finns få högaktiva i vuxenutbild- ning i allmänhet i Stockholm jämfört med såväl Göteborg/Malmö som med andra större städer. Orsakerna till detta diskuteras i avsnitten 1.5 och 17

När det gäller individens familjesituation finns det i stort sett inga skillnader i studieaktivitet mellan dem som är ensamstående och dem som lever tillsammans med en partner, medan små barn inverkar nega- tivt på studieaktiviteten. Det ligger nära till hands att anta att småbarns- föräldrar upplever hinder att studera i form av exempelvis tidsbrist. En alternativ, och lika rimlig tolkning, är emellertid att intresset för studier minskar hos dessa föräldrar och att man hellre ägnar sin fritid åt barnen under de första åren. Ett sådant förlorat intresse förefaller dock inte vara beständigt, vilket visas av det faktum att de som har barn i skolåldern studerar i klart högre omfattning.

Vi kan avslutningsvis konstatera att det finns stora skillnader mellan olika grupper i befolkningen vad gäller studieaktivitet, mätt som andel med hög aktivitet, genom att jämföra två ”extremkategorier”. Bland unga, lågutbildade män i arbetarklassen är endast cirka 3 procent hög- aktiva i studiecirklar och lika stor andel i vuxenutbildning generellt. Som kontrast kan vi studera medelålders kvinnor i medelklassen, med postgymnasial utbildning. I denna grupp är runt 28 procent (studie— cirklar) respektive 54 procent (vuxenutbildning generellt) högaktiva Även om bastalen är rätt små i denna jämförelse (64 och 82 personer), och yngre är ”missgynnade” på grund av våra mått, är skillnaderna så dramatiska att det knappast kan råda någon tvivel om att deltagandet i vuxenutbildning — vanligt som det är — ändå är skevt fördelat i befolk- nmgen.

2.3. Studiecirklar med olika inriktning

Statistiken över deltagande i studiecirklar som vi visat ovan döljer att en studiecirkel långt ifrån är någon homogen företeelse. De gemen- samma elementen skall vara att studierna är frivilliga, gemensamma och planmässiga, samt att arbetsformen är demokratisk och flexibel, men ämnena varierar stort. Studieförbundens kurser återspeglar hela spektrat av de studieintresserade medborgarnas intressen, från näverslöjd till Nietzsche; från bokföring till barnteater. De indelningar i ”huvudämnes— grupper” som görs för offentlig statistikproduktion och av folkbildning- ens egna organisationer — exempelvis ”språk”, ”samhällsvetenskap/infor- mation”, ”estetiska ämnen” — ger (kanske nödvändigtvis) ett blekt åter- sken av detta färgsprakande studiecirkelliv.

Vi har här inte möjlighet att utföra en mer detaljerad analys av vilka ämnen som (olika) studieförbund inriktar sig mot och rekryteringen till cirklar i dessa ämnen, men vi skall åtminstone inleda en sådan analys genom att urskilja två huvudområden för folkbildningen. Dessa är allmän medborgerlig bildning och estetisk-kulturell verksamhet. Det första avser kunskaper och färdigheter som kan förmedlas som komple- ment eller alternativ till främst den läroplansstyrda utbildningen och som kan antas medföra att individer stärks i sin medborgarroll, vilket i sin tur antas vara till gagn för demokratin. Hit för vi studiecirklar i framför allt samhällsinriktade ämnen, ekonomi och konsumentfrågor, litteratur, språk, matematik, naturvetenskap, arbetsmiljö och arbetsliv, och juri- dik.'7 Även om avgränsningarna i några fall är godtyckliga har vi valt att till exempel inte inkludera beteendevetenskapliga ämnen (psykologi m.m.). Som vi definierat ”allmän medborgerlig bildning” är det en hög överensstämmelse med de ämnesområden som tidigare utgjorde grund för så kallade ”prioriterade bidrag”, nämligen svenska, matematik, engelska och samhällskunskap (jfr. Proposition 197035).

Det andra huvudområdet, estetisk-kulturell verksamhet, fokuserar på folkbildningens roll som kulturbärare (se Folkbildningsrådet 1993). Det

'7 Vi har tyvärr varit begränsade i vår definition av de svarsalternativ som ingått i Fritidsstudieundersökningen. ”Litteratur” kan synas vara mindre medborgar— skolning och mer personlig utveckling eller ren avkoppling, men utgjorde i studieförbundens barndom — när folkrörelsebiblioteken var mer centrala än studieverksamheten — grundstenen för allmänbildningen; det var först efter inhämtandet av skönlitteraturen som människor ansågs mogna för mer plan- mässiga studier (Arvidson 1985). Ett problem är att ”fackliga” ämnen har slagits ihop till en kategori som vi valt att inte ta med i huvuddefinitionen. Medan vi skulle velat ta med de samhällsinriktade fackliga cirklarna, borde ren funktionärsutbildning t.ex. inte ingå.

är dels fråga om personlig utveckling hos studiecirkeldeltagarna, dels om bevarandet och förmedlandet av ett gemensamt kulturarv. Hit har vi fört cirklar i framför allt teater, dans, musik, körsång, (konst)hantverk, måleri/skulptur, historia/hembygdskunskap samt släktforskning. Det är säkert så att även den estetisk-kulturella verksamheten (åtminstone indirekt) kan bidra till att fördjupa demokratin genom att utgöra ett offentligt rum för diskussioner om samhälleliga och politiska frågor (se t.ex. Waldén 1994), men vi utgår här från att de allmän-medborgerliga cirklarna i högre grad, och på ett mer oförmedlat sätt, stärker indivi— duella ”politiska resurser”.lg

I vårt material har 36 procent någon gång följt en studiecirkel som vi hänfört till ”allmän medborgerlig bildning”, medan 31 procent någon gång deltagit i en cirkel med ”estetiskt-kulturellt” innehåll.l9 Det kan vara intressant att notera att enligt vår definition är alltså den vanligt förekommande beskrivningen att studieförbundens huvudverksamhet utgörs av estetiska ämnen inte alldeles rättvisande. (Vilka studieinrikt- ningar som dominerar är naturligtvis alltid beroende på en — ofta god- tycklig — gruppering av mängder av olika studiecirklar under några huvudområden.)

Skiljer sig då sammansättningen av deltagarna mellan de båda om- råden vi koncentrerat oss på? Ja, resultaten i Tabell 5 på nästa sida visar på flera olikheter.20 Skillnaden i popularitet mellan de båda huvudom- rådena existerar exempelvis enbart för män. Bland kvinnor har 38 procent deltagit i såväl allmänna som estetiska studiecirklar, medan motsvarande siffror bland män är 34 respektive 24 procent. Vidare står de yngre för en stor del av deltagandet i estetiska-kulturella aktiviteter.

” Ett visst stöd för detta får vi genom att studera samvariationen mellan deltag- ande i de två olika studiecirkelforrnema och ”politisk fattigdom” (mätt som förmågan att kunna överklaga ett myndighetsbeslut), kontrollerat för vuxen- studiefrekvens, samhällsklass, allmän utbildning, ålder m.fl. bakgrundsfaktorer (jfr. avsnittet 1.7). Det finns ett (inte särskilt starkt) samband mellan allmän- medborgerliga cirklar och förmåga att kunna författa ett överklagande, medan vi inte finner något motsvarande samband för estetiskt-kulturella cirklar. '9 Områden som inte nämns i samma utsträckning och som vi heller inte kom- mer att specialstudera här, är friluftsaktiviteter, idrott, hälsovård, beteendeveten- skap, mat/hushåll/kost och mekanik. 20 De multivariata analyserna 1 Tabell 5 baserar sig på en mer ”trimmad” modell än tidigare analyser. Vi har tagit bort icke-signifikanta bakgrundsfak- torer samt slagit ihop vissa kategorier för att få ut mesta möjliga information från minsta antalet parametrar i modellen. Detta är framför allt nödvändigt när vi bryter ner urvalet som vi gjort här på två undergrupper.

TABELL 5. Vilka grupper har någon gång deltagit i allmän- medborgerliga respektive estetisk—kulturella studiecirklar? Andelar i olika befolkningsgrupper, respektive antilogaritmerade oddskvoter från logistiska regressioner av deltagande på olika socio-demografiska bakgrundsvariabler. (N =2.20 1 )

Andel som någon gång Multivariata modeller deltagit i Kategori Allmämia- Estetiskt- Allmänna- Estetiskt-

rnedborg. kulturella medborg. kulturella

Män 34.0 24.1 1 1 Kvinnor 38.0 38.0 1.27" 1.91*** 18-29 18.6 28.9 1 1 30-44 37.1 34.7 2.10*** 1.26 45-54 42.4 31.5 2.78*** 1.22 55-64 48.3 27.9 3.91*** 1.12 65-75 39.0 29.5 2.78*** 1.29 Förgymn ( 9 år 34.6 24.0 1 1 Förgymn 9-10 år 25.7 26.1 1.14 1.13 Gymnasium 2 år 34.9 34.7 1.32* 1.70*** Gymnasium 3—4 år 40.6 29.2 1.81*** 1.45" Post-gymn studier 38.5 39.5 1.37 1.95*** Universitetsexamen 44.2 3 l .5 1 .34 1.4 1 Högr tjm, större föret 43.3 31.6 1.74"* 1.01 Tj-män mellamrivå 45.5 36.2 1.91*" 1.10 Lägre tjänstemän 45.7 32.5 1.99" (3.93 Företagare 35.0 28.6 1.34 1.08 Jordbrukare 46.2 28.8 2.10" 1.12 Kvalificerade arbetar 32.7 27.1 1.29 (..83 Okvalificerade arbet. 27.0 30.6 1 1 Studerande 13.1 27.7 0.82 1.05 Totalt 36.0 31.1 Not: *** = estimatet signifikant på 1%-nivån

** = signifikant på 5%-nivån * = signifikant på 10%—nivån.

Den viktigaste slutsatsen när det gäller rekryteringen till de två olika typerna av studiecirklar är ändå att det finns stora klasskillnader i delta- gandet i allmänna-medborgerliga kurser, medan engagemanget i den estetisk-kulturella verksamheten är mer relaterat till utbildningsnivån. Snedrekryteringen till den förra typen av cirklar kan ses som ett pro-

blem eftersom ett bärande syfte med studiecirkelverksamheten är att stärka den medborgerliga kompetensen och förmågan att försvara sina egna intressen hos eftersatta grupper. Istället är det tjänstemän som, tillsammans med jordbrukarna, deltar, medan manuella arbetare uppvisar klart mindre andelar aktiva. De senare är den enda samhällsklassen som oftare deltar i estetiska-kulturella än i allmänna-medborgerliga studie- cirklar. Den eventuella betydelsen av denna snedrekrytering diskuteras mer ingående i slutsatserna och i diskussionsdelen.

2.4. Skiljer sig rekryteringen till studiecirklar mellan olika studieförbund?

De olika studieförbunden har skilda ideologiska eller andra intressein- riktningar. Ett flertal av dem, bland annat det klart största, Arbetarnas Bildningsförbund (ABF), bygger på en folkrörelsetradition. Utbudet av cirklar och samarrangemangen med olika organisationer och föreningar avslöjar vissa skillnader mellan studieförbunden längs sådana linjer, och man skulle kunna tänka sig att rekryteringen efter samhällsklass och tidigare utbildning också skulle vara olika.

Fritidsstudieundersökningen räcker inte till för att specialstudera rekryteringen uppdelat på studieförbund, eftersom flera av dessa står för en ganska liten andel av studiecirklarna och eftersom det är svårt att entydigt koppla en individ till ett studieförbund (många går ju flera cirklar under sitt liv och då öfta i olika studieförbund). Vi har dock kontrasterat cirklar anordnade av ABF mot andra förbund och studerat rekryteringen till den senast genomgångna studiecirkeln (resultaten visas ej). Vi finner inga skillnader av intresse. Detta är dock inte tillräcklig grund för att dra slutsatsen att alla studieförbund har samma rekryte- ringsmönster, exempelvis kan de mindre förbunden skilja sig ganska mycket från ABF utan att vi skulle kunna se det i vårt begränsade urval. Men därutöver tillkommer ett besvärande förhållande, nämligen att runt 28 procent av dem som tidigare gått en studiecirkel inte kan nämna vilket studieförbund som anordnade den senaste cirkeln de deltog i. En anledning till detta är att för somliga ligger händelsen långt tillbaks i tiden, men cirka 22 procent kan inte peka ut arrangör ens för den cirkel som de genomgått under de senaste fem åren. Till detta kommer natur- ligtvis att en viss andel som verkligen anger ett studieförbund, minns fel — hur stor den felkällan är kan vi dock inte beräkna.

3. Allmänhetens syn på vuxenutbildning och folkbildning

Hur ser då individer på vuxenutbildning generellt, och vilken uppfatt- ning har man mer specifikt om studiecirklar och folkhögskolor? Skiljer sig synen på vuxenutbildning mellan dem som deltagit i vuxenstudier och dem som inte deltagit? Svaren kan indikera om det exempelvis är en särskilt negativ hållning till studier i allmänhet, eller till studieformen som sådan, som avhåller vissa individer från att söka sig till vuxen- utbildning.

3.1. Synen på vuxenutbildning i stort

De som intervjuats har fått ta ställning till sex påståenden som avser att belysa i vilken grad de anser att vuxenutbildning är till gagn för in- dividen själv. Påståendena kan delas in i tre kategorier. De två första behandlar utbildningens betydelse för yrkeslivet (”Jag skulle ha nytta av mer utbildning i mitt yrkesliv”, respektive ”Mitt arbete skulle kunna bli intressantare om jag fick mera utbildning”).

Svaren på de två därpå kommande påståendena visar i vilken grad studierna förväntas öka intervjupersonens allmänna kunskaper (” Vuxen- utbildning skulle vara ett bra sätt för mig att få ökade kunskaper om samhället” respektive ”...ökade kunskaper om miljön”). De båda av- slutande påståendena belyser frågan om vuxenutbildning kan bidra till individens personliga utveckling i form av en rikare fritid, respektive öka engagemanget i politiska frågor.

Till frågorna om inställningen skiljer sig åt mellan dem som deltagit och dem som inte deltagit, samt eventuella skillnader mellan olika befolkningsgrupper kan vi därmed lägga frågan om de tillfrågade anser att vissa av utbildningens funktioner är viktigare som studiemotiv än andra. Låt oss börja med att besvara denna fråga. Anser de tillfrågade att vuxenstudier är lika viktiga för att bidra till en rikare fritid som för yrkeslivet? Frågan om studierna leder till ett ökat politiskt engagemang är kanske särskilt intressant eftersom en stor poäng med folkbildningen antas vara just detta.

I Tabell 6 på nästa sida visas andelen som instämmer i de sex olika påståendena om vuxenutbildning, dels för alla tillfrågade, dels uppdelad efter om intevjupersonen någon gång deltagit i vuxenutbildning eller ej.

TABELL 6. Andelen i åldrarna 18-75 år som ”instämmer helt” i sex olika påståenden om vuxenutbildning, totalt, samt uppdelat på dem som aldrig respektive någon gång deltagit i vuxenutbildning.

Påstående Alla Del- Icke- tagare delt. Jag skulle ha nytta av mer utbildning i mitt 52.6 54.4 38.1 yrkesliv" Mitt arbete skulle kunna bli intressantare om jag fick mer utbildning" 44.9 46.2 33.7 Vuxenutbildning skulle vara ett bra sätt för mig att få ökade kunskaper ...om samhället 42.4 43.0 38.6 ...om miljön 45.4 46.0 41.1 Vuxenutbildning skulle kunna leda till att jag engagerade mig mera i politiska frågor 12.2 12.2 11.7 jag fick en rikare fritid 16.1 16.9 10.6

Not: " Gäller endast förvärvsarbetande.

Om vi i Tabell 6 koncentrerar oss på kolumnen för ”alla”, framgår att den största andelen som ”instämmer helt” i påståenden om nyttan av vuxenutbildning återfinns för yrkeslivsindikatorerna. Drygt hälften menar att vuxenutbildningen är till nytta för yrkeslivet medan 45 pro- cent helt instämmer i påståendet att utbildningen gör arbetet intressanta- re.Zl Drygt 40 procent av deltagarna menar också att utbildningen ger ökade kunskaper om samhället respektive miljön. 1 relation till dessa siffror ter sig andelarna som håller med om att vuxenutbildningen ger ett ökat engagemang i politiska frågor, 12 procent, och att utbildningen ger en rikare fritid, 16 procent, ganska små. Dessa resultat tyder på att en instrumentell syn på vuxenutbildning dominerar, dvs. man uppfattar vuxenstudier som i huvudsak kopplade till kunskaper och färdigheter, framförallt sådana som är till nytta i yrkeslivet. Vuxenutbildningens betydelse för fritiden eller det politiska engagemanget verkar, åtminstone för det stora flertalet, vara av underordnad betydelse. Det kan vara värt att notera att detta inte säger något om eventuella konsekvenser av vuxenstudier — en allmän höjning av kunskapsnivån, framför allt i samhällsfrågor, kan ju mycket väl bidra till ett mer initierat offentligt samtal och högre politisk aktivitet utan att detta är någon framträdande orsak till att människor deltar.

” Procentandelama gäller bara dem som förvärvsarbetar.

Den andra frågan vi söker besvara med hjälp av Tabell 6 är om det finns skillnader i inställning mellan deltagare och icke-deltagare. Ett mönster som framträder är att deltagarna oftare instämmer i de påståen- den om vuxenutbildning som man tagit ställning till här. Detta är föga förvånande eftersom man kan anta att de som redan inledningsvis har en positiv inställning till vuxenutbildning också i högre grad studerar. Det är kanske mer överraskande att skillnaderna mellan grupperna är relativt små. Andelarna som ”instämmer helt” bland icke-deltagarna är nästan lika stora som bland deltagarna, åtminstone när det gäller frågor- na orn allmänna kunskaper, politiskt engagemang och utbildningens betydelse för en rikare fritid. Dessa resultat tyder på att det inte är en principiellt negativ inställning till vuxenstudier som avhåller de förra från att studera. Skälen till icke-deltagande är en fråga som vi återkom- mer till i ett senare avsnitt.

När det gäller yrkeslivsindikatorema är skillnaderna mellan de båda grupperna större. Detta kan tala för att det är den yrkesinstrumentella synen som oftast leder till deltagande i praktiken, men förklaringen kan också ligga i att arbetsgivarna ofta skickar sina anställda på kurser med det uttalade syftet att utbildningen ska öka deras yrkeskompetens.

Vilka skillnader i inställning till vuxenstudier finns då mellan olika befolkningsgrupper? Vi har studerat betydelsen av kön, ålder, ortstyp, familjetyp, språk i uppväxtfamilj, utbildningsnivå, sysselsättningsstatus, samt klasstillhörighet (resultaten visas ej). Skillnaderna mellan dessa olika grupper är generellt sett obetydliga men några intressanta mönster framträder.

Kvinnor är mer positivt inställda till nyttan av vuxenstudier än män. Detta mönster går igen för samtliga de sex indikatorerna och är i linje med resultatet att kvinnor i större utsträckning är högaktiva i deltagandet i studiecirklar (Tabell 3). Även icke vuxenstudiedeltagande kvinnor är dock mer positiva än motsvarande kategori män, speciellt, tycks det, till nyttan i yrket. De som inte haft svenska som modersmål, ensamstående med barn, samt handikappade — grupper som traditionellt bedömts ha svårt att hävda sig i utbildningssystemet och som kan ha så svårt att omsätta sin utbildning på arbetsmarknaden — förefaller ha en väl så positiv syn på vuxenutbildning som andra.

Yngre, arbetslösa och studerande instämmer oftare i påståendena om utbildningens betydelse för yrkeslivet. Detta hänger förmodligen ihop med att betydelsen av utbildning är störst för dessa kategorier.

För att ge ytterligare pregnans åt analyserna av den yrkesinstrumen- tella inställningen till vuxenstudier har vi gjort en kombinationsvniabel, där de som svarat instämmande på de båda yrkesrelaterade påståendena samt svarat nekande på ”politiska frågor” och ”rikare fritid” defnierats

» 22

som ”enbart yrkesinstrumentella . Dessa intervjupersoner uppfattar vuxenutbildningens gagn för dem som klart yrkesrelaterat. Totalt har närmare 17 procent av de förvärvsarbetande en sådan utpräglat yrkes- instrumentell syn på vuxenutbildning. I en multivariat analys (se ovan för en förklaring av analystypen), framgår att kvinnor oftare ger uttryck för en sådan inställning.23 Åtminstone i en mening har de också goda skäl till detta — för kvinnor, som har mindre karriärmöjligheter via befordran på basis av förvärvsarbetsmeriter än män, betyder utbildning mer för vilken yrkesstatus och social position de uppnår (Jonsson 1996). Det finns också en tendens att de med postgymnasial utbildning oftare har en yrkesinstrumentell syn på vuxenutbildning. Intressant nog finner vi ingen skillnad mellan olika samhällsklasser. Detta är inte helt lätt att tolka eftersom analysen kontrollerar för tjänstemännens överlag mer positiva hållning till vuxenstudier, men resultatet kan peka på att för- värvsarbetande i alla samhällsklasser uppfattar vuxenutbildning som potentiellt nyttig för sin yrkesverksamhet.

3.2. Synen på studiecirklar

Även när det gäller studiecirklar har intervjupersonerna fått ta ställning till ett antal påståenden om synen på utbildningen. Resultatet av detta redovisas i Tabell 7, uppdelat på deltagare och icke—deltagare. (Mer detaljerade analyser som vi refererar till visas inte här.)

Drygt tre av tio deltagare menar att det mest är äldre som studerar i studiecirklar. Åsikten hävdas främst av äldre intervjupersoner där 56 procent av de 65-75 åriga deltagarna instämmer helt. Denna höga andel låter sig inte till fullo förklaras av att denna kategori i högre utsträck- ning söker sig till kurser med äldre deltagare eftersom också hälften av de äldre icke-deltagarna hyser åsikten att det mest är äldre som studerar i studiecirklar.

” Indelningen har gjorts genom att alternativen ”instämmer helt” och ”instäm- mer delvis” har slagits ihop. Vi har valt att urskilja dem som instämmer i påstå- endena att vuxenstudier är till nytta i arbetet men som inte ser betydelsen för fritid och politik, därför att vi vill ”rensa” för dem som är allmänt positivt inställda till vuxenutbildning (eller som har en benägenhet att instämma gene- rellt i påståenden av denna typ). ” Resultaten är baserade på en logistisk regression där yrkesinstrumentell instälhiing utgör beroende variabel, och där ålder (fem kategorier), utbildnings- nivå (sex nivåer), samhällsklass (sju klasser), ortstyp (fem kategorier), samt kön ingår som prediktorer.

TABELL 7. Andelen i åldrarna 18-75 år som instämmer i åtta olika påståenden om studiecirklar, totalt samt uppdelat på studiecirkel- deltagare och icke-deltagare.

Påstående Alla Del- Icke- tagare delt.

Det är mest äldre människor som studerar 1 32.5 31 .2 37.1 studiecirklar Studiecirklar är mest till för människor med 26.7 23.9 36.0 dålig utbildning I studiecirklar studerar man mest ämnen som 56.8 56.5 57.9 man kan ha glädje av på sin fritid I studiecirklar studerar man inte utan pratar 28.5 26.6 35.9 mest I studiecirklar bedriver de flesta planmässiga 68.6 67.9 71.1 studier I studiecirklarna bestämmer deltagarna mer 41.2 39.2 48.3 än cirkelledama hur man skall arbeta I studiecirklar kan man studera vilket ämne 81 .4 82.5 77.9 som helst Många studiecirkelledare har bristande 45.4 46.8 40.5 kunskaper i ämnet

En knapp fjärdedel bland dem som deltagit i studiecirklar menar att studiecirklar mest är till för dem med låg utbildning medan motsvarande andel bland icke-deltagama är 36 procent. Skillnaden skulle kunna tyda på att många anser att studiecirklar är på för "låg nivå”, men så tycks inte vara fallet: andelen med kort utbildning som instämmer är betydligt högre än andelen med lång utbildning, både bland deltagare och icke— deltagare. Resultaten tyder snarast på att varje grupp så att säga finner en cirkel som motsvarar deras nivå, eller känner till att det finns studie— cirklar som vänder sig till dem.

De äldre anser mycket oftare än de yngre att studiecirklar är till för lågutbildade, vilket möjligen kan tolkas som att de uppfattar studiefor- men som väl avpassad till sin åldersgrupp (som ju till övervägande del består av just lågutbildade).

Närmare sex av tio, både bland deltagare och icke-deltagare, menar att man i studiecirklar mest studerar ämnen man kan ha nytta av på fritiden. Detta är måhända förvånande med tanke på att endast cirka 17 procent instämde helt i att vuxenutbildningen i allmänhet kan leda till en rikare fritid. Förklaringen är sannolikt att kursutbudet i form av studiecirklar skiljer sig från det som gäller för vuxenutbildning i stort. För de förra finns ett större inslag av kurser av ”hobbykaraktär”.

Drygt en av fyra deltagare hävdar att man inte studerar utan ”mest pratar” i studiecirklar, men en stor majoritet anser att man bedriver planmässiga studier. Vi har gjort en kombinationsvariabel av de båda påståendena, där de som tycker att man mest pratar och inte bedriver planmässiga studier kan sägas beskriva studiecirkelverksamheten som ”mindre studier, mer kafferep”. Det är cirka 12 procent som intar en sådan attityd. Andelen är intressant nog densamma bland deltagare som bland icke-deltagare, vilket tyder på att det finns en reell grund för inställningen. Att mer än var tionde cirkeldeltagare menar att studie- inslaget är magert kan möjligen verka alarmerande, men kan knappast tas till intäkt för någon omfattande kritik. För det första uttalar sig intervjupersonerna generellt och inte om sina egna erfarenheter, vilket betyder att man delvis återspeglar schablonmässiga bilder av cirkelverk- samheten — uttalanden från dem som deltar kan helt enkelt spegla deras bild av andra studiecirklar. Detta stöds (som visas nedan) av att de egna erfarenheterna från den senast genomgångna studiecirkeln i huvudsak är positiva.

För det andra finns det en möjlighet att en cirkel som fungerar i enlighet med den ursprungliga idén faktiskt helt avsiktligt skulle kunna utmärkas av diskussioner och frånvaro av läroplansliknande styrning. (Lite osannolik är nog ändå denna tolkning, med tanke på påståendenas formuleringar — att inte studera, utan mest prata, är en rätt tydligt nega- tiv formulering, och den andra frågan är ställd så att det troliga är att en person som är positivt inställd till studiecirklar skulle svara ”ja”.)

Uppfattningen att deltagarna bestämmer mer än ledarna hur arbetet i studiecirklar bedrivs delas av fyra deltagare av tio. Denna uppfattning är vanligare bland icke-deltagama där ungefär hälften instämmer helt i påståendet, vilket skulle kunna tyda på att den bygger på en schablon- bild av studiecirkeln som ett aktivt deltagande till viss del korrigerar. Skillnaderna i uppfattning mellan olika befolkningsskikt är mycket små och inga tydliga mönster kan utläsas.

Det är en mycket utbredd uppfattning att man i studiecirklar kan studera vilket ämne som helst — cirka åtta av tio, deltagare som icke- deltagare, uppfattar antalet ämnen som i stort sett obegränsade. An- ledningen till icke-deltagandet bör sålunda inte vara uppfattningen att det inte finns möjlighet att studera det ämne man är intresserad av.

Så många som nära varannan studiecirkeldeltagare menar att många av ledarna har bristande kunskaper i ämnet (framförallt män och äldre instämmer i påståendet). Detta resultat är inte helt enkelt att tolka, bland annat därför att många cirkelledare inte har fått sin funktion för att de innehar sådan kunskap. Det gäller många studiecirklar som arrangeras via föreningar, men kan också gälla ”kompis-cirklar”, exempelvis i

improviserad musik, där cirkelledaren är en i musikgruppen. Som frågan är formulerad tar intervjupersonen inte heller ställning till hur stor andel av ledarna som brister i kunskaper utan det kan räcka att hon någon gång erfarit eller kanske bara hört talas om inkompetenta ledare för att frågan besvaras jakande. Som framgår nedan anser ungefär 90 procent att ledaren för den senast genomgångna cirkeln hade tillräckliga kun— skaper. Helt oavsett de tolkningssvårigheter som vidlåder påståendet om cirkelledarnas bristande kunskaper, är det intressant att notera att an- delen som instämmer är något högre bland deltagarna än bland icke- deltagarna. Anledningen till icke-deltagande verkar alltså inte heller vara att man har en särskilt ”fördomsfull” uppfattning om cirkelledarnas kompetens i denna grupp.

Generellt sett tycks inställningen till studiecirklarna inte ligga bakom valet att inte delta — icke-deltagama har ungefär samma inställning som deltagarna, ibland är de faktiskt något mer positiva. Det finns ett möjligt undantag och det är personer med akademisk utbildning respektive högre tjänstemän m.fl. (vilka ofta naturligtvis är samma individer i praktiken). Bland dessa skiljer sig icke-deltagarna genom att mer sällan än deltagarna tro att det bedrivs planmässiga studier och att man kan studera vilket ämne som helst, att oftare tro att studiecirklar främst är till för lågutbildade, att det mest pratas där, samt att deltagarna bestäm- mer mer än cirkelledama över utbildningen (svarsmönstret får oss att tro att just dessa högutbildade individer tolkar den sistnämnda frågan nega- tivt). Skillnaderna är inte alltid skönjbara mot alla andra kategorier, men det systematiska mönstret tyder på att det bland välutbildade högre tjänstemän finns en grupp som upplever att studiecirklar "inte är något för dem”, troligen därför att de anser att cirklarna är på för låg nivå. Vi bör dock hålla i minnet att den stora majoritet högutbildade personer som deltagit i studiecirklar inte hyser denna åsikt.

3.3. Synen på folkhögskolan

Vilken 'är då allmänhetens syn på folkhögskolorna? I intervjun presente- rades åtta påståenden som de svarande ombads ta ställning till. I Tabell 8 redovisas andelen ja-svar för alla svarande samt uppdelat på om intervjupersonen deltagit i folkhögskoleutbildning eller ej.24

24 Eftersom bastalen för deltagarna är rätt litet och intembortfallet på frågorna rätt stort har vi inkluderat folkhögskolestuderande från tilläggsurvalet (detta har dock endast gjorts för gruppen deltagare).

TABELL 8. Andelen i åldrarna 18-75 år som instämmer i åtta olika påståenden om folkhögskolan, totalt samt uppdelat på folkhögskole- deltagare och icke-deltagare.

Påstående Alla Del- Icke- tagare delt.

Eleverna i folkhögskolan har inte lyckats så 43.9 45.2 43.7 bra i den vanliga skolan I folkhögskolorna studerar äldre tillsammans 92.7 94.1 92.4 med ungdomar Lärarna i folkhögskolan är mer engagerade 67.8 80.2 65.8 än dem i den vanliga skolan Lärarna i folkhögskolan är mindre objektiva 29.0 26.4 30.2 än dem i den vanliga skolan De flesta folkhögskolor har en tydlig politisk 37.5 56.9 34.2 eller religiös inriktning I folkhögskolorna tycker man att det är 48.2 63.2 46.2

viktigare att eleverna utvecklas som personer än att de får faktakunskaper I folkhögskolorna bor nästan alla elever i 61.8 65.7 61.2 internat vid skolan Det är svårt att komma in vid en 30.6 20.8 32.1 folkhögskola

Relativt få tror att det är svårt att komma in vid en folkhögskola. Den allmänna uppfattningen om folkhögskolan i övrigt tycks vara: ' att eleverna till stor del består av sådana som inte lyckats i den vanliga skolan, dvs. folkhögskolorna uppfattas av många som en ”andra chans”; ' att lärarna är mer engagerade än lärare i den vanliga skolan, men möjligen något mindre objektiva; ' att folkhögskolorna har en ganska tydlig politisk eller religiös inrikt- ning; ' att elevernas personlighetsutveckling är viktigare än inhämtandet av faktakunskaper, samt ' att internat är den dominerande formen.

Det är intressant att notera att de som själva har erfarenhet av att studera vid folkhögskola tydligare markerar skillnaderna mellan denna utbildningsform och den ”vanliga skolan” — de poängterar lärarnas engagemang, skolans politiska eller religiösa inriktning, samt under- stryker personlighetsutvecklingens betydelse.

4. Deltagarnas egna erfarenheter av studiecirklar och folkhögskolekurser

Vilka är då deltagarnas erfarenheter av utbildningar som anordnats av studieförbund och folkhögskolor? Intervjupersonerna har fått ta ställning till i vilken grad olika påståenden gäller för den senaste genomgångna cirkeln/kursen.

4.1. Vilken uppfattning har deltagarna om de studiecirklar de själva gått?

Intervjupersonerna har fått sju frågor om den senast genomgångna studiecirkeln. Resultaten visas i Tabell 9, där vi också har följt den enkla indelning vi introducerade ovan i cirklar med allmänt-medborger- ligt innehåll och estetisk-kulturell verksamhet.25

Cirka hälften av alla deltagare instämmer helt i påståendet att det främst var cirkelledaren som bestämde över arbetet. Framförallt omfartas denna uppfattning av äldre och av välutbildade. Åtminstone det senare resultatet kan bero på att högutbildade oftare går cirklar av föreläsnings- karaktär (t.ex språk, juridik), där inslaget av traditionell förmedlingsae- dagogik kan antas vara större. Troligen av samma skäl är andelen högre för allrnän-medborgerliga cirklar. Det är svårt att värdera andelen sam menar att cirkelledaren styrde; som i så många andra fall beror ens värdering på förväntningarna. Många skulle säkert anse att siffran talar för att de pedagogiska idealen som styr studieförbundens verksamhet inte nås. Detta intryck styrks av Lindgren-s (1995) resultat från en cel- tagarundersökning, som visar att bara drygt en tredjedel av folkhög- skoleelever och studiecirkeldeltagare uppger att de tillsammans ned läraren/ledaren diskuterat kursens uppläggning och innehåll och att de själva kunnat påverka studiearbetet.

25 Här måste noteras att för frågan om den senaste cirkelns innehåll har iite intervjupersonerna specificerat alternativet ”annat”, vilket gör att vi förloraren stor andel till ”övrig-kategorin” (ca 30 procent). Det finns ingen anledning att befara att detta snedvrider resultaten, men procentsatsema blir något minlre tillförlitliga.

TABELL 9. Andelen i åldrarna 18-75 år som svarar instämmande på sex olika frågor om sina erfarenheter av den senast genomgångna studiecirkeln. Påstående Alla Allmän Estetisk medborg.. kultur. Det var främst cirkelledaren som bestämde 48.8 57.1 41.3 över arbetet Cirkelledaren hade tillräckliga kunskaper 90.5 91.1 92.2 Det var främst diskussionerna mellan 51.4 51.6 35.1 deltagarna som gav cirkeln dess värde Cirkelledaren kunde ställt större krav på 24.8 29.5 17.4 cirkeldeltagama Cirkelledaren ställde för höga krav på 2.0 3.3 2.6 cirkeldeltagama Studietakten för hög 2.7 3.8 2.6 Kraven på förkunskaper för höga 2.5 3.8 1.8

Något mer än varannan deltagare menar att diskussionerna mellan deltagarna gav cirkeln dess värde. Det är män, äldre, de boende på små orter och landsbygd, samt handikappade som i störst utsträckning upp- skattar sådana diskussioner. Möjligen syftar de svarande på ett mer socialt umgänge förutom de rent ämnesbundna diskussionerna; åtminsto- ne för de äldre vet vi från tidigare studier att motivet att delta i studie- cirklar i hög grad rör sig om social gemenskap (Svensson 1994). I estestisk-kulturella cirklar har diskussionerna en mindre framträdande roll i deltagarnas värderingar — kanske uppfattar dessa deltagare själva skapandet som mer centralt, medan man i samhällsinriktade cirklar oftare ser diskussionen som ett viktigt inslag.

Samtidigt som nio av tio studiecirkeldeltagare menar att cirkelledaren för den senast genomgångna kursen hade tillräckliga kunskaper är det en betydande andel — faktiskt en fjärdedel — som anser att denne gärna kunde ha ställt högre krav. Endast en försvinnande liten andel tycker att kraven från cirkelledaren var för höga. Nästan ingen menar heller att studietakten var för hög eller att kraven på förkunskaper var för höga. När vi väger samman svaren på dessa frågor blir slutsatsen att kraven i studiecirklar av många uppfattas som lågt ställda. Detta är möjligen en av anledningarna att 12 procent av studiecirkeldeltagarna, som diskute- rats ovan, var skeptiska till utbildningsinslaget i cirklarna (”mest prat” och ”ej planmässiga studier”).

Det kan antas vara en generell risk för en sådan inklusiv verksamhet som studiecirklarna är — alla skall kunna delta — att man drivs mot en sänkning av kravnivån. Det är dock intressant i sammanhanget att fråga sig vilka grupper som eventuellt skulle förlora på en generell förändring mot högre krav. Som ”kravkänsliga” har vi definierat dem som inte tycker att cirkelledaren bort ställt högre krav och som därutöver uppfat— tat något av kraven på studietakt eller förkunskaper, alternativt cirkelle- darens krav, som för högt ställt. Det är bara 5 procent av studiecirkel- deltagarna som hamnar i denna kategori. Trots att skillnaderna är små (och inte statistiskt säkra i vårt urval) finns det dock en tendens att invandrare och individer med olika former av handikapp oftare gör det. Drygt 7 procent av de nordiska invandrarna, 11 procent av de utom- nordiska, och drygt 12 procent av de handikappade är kravkänsliga enligt denna definition. En generellt höjd kravnivå kan således leda till en förhöjd risk att studieförbunden förlorar de grupper som man mest värnar om. Självfallet utesluter inte detta att kravnivån för vissa typer av cirklar kan höjas, kanske till och med påtagligt, utan sådana negativa konsekvenser.

Vi bör också nämna möjligheten att det faktiskt inte är själva kravni- vån som utgör problemet för dem som upplever att cirkelledama kunde ställt högre krav. Det kan också vara så att det snarare är karaktären på cirklarna som gör att utbildningsinnehållet upplevs som tunt. Bland annat används studiecirklarna inom det estetiskt-kulturella området i viss utsträckning som ett generellt kulturstöd och kanske kan det också smyga sig in ett element av föreningsstöd till löpande verksamhet i cirklarna. Vi vill betona att vi inte har något empiriskt stöd i vårt mate- rial för att uttala oss om traditionella folkbildningsideal efterlevs — vårt resonemang är hypotetiskt (om än fört för att förstå ett empiriskt resul- tat).26

36 l proposition 1963:36 om den statliga kulturpolitiken (refererad i Rubenson, Bergsten och Bromsjö 1977, sid 16) uttrycks dessa ideal sålunda: ”För att en aktivitet skulle kunna kallas bildningsarbete måste dock vissa krav ställas på den. Den skulle kunna ge deltagarna möjlighet till någon form av personlig utveckling utöver vad samvaron med andra deltagare kunde innebära. Om verksamheten i en grupp endast hade till syfte att vara en förevändning för människor att vara tillsammans eller om den var en mekaniskt utövad syssel- sättning av något slag, t.ex. tillverkning av föremål utan möjlighet att i djupare mening engagera tankar, känslor eller fantasi hos deltagarna, kunde den inte betraktas som folkbildningsarbete — hur värdefull den från andra synpunkter än kunde anses vara. Studiematerialets innehåll och utformning och ledarens pedagogiska och kunskapsmässiga kvalifikationer var avgörande för om en grupp från statsbidragssynpunkt skulle anses ha förutsättningar för studier och bildande aktivitet.”

TABELL 10. Andelen i åldrarna 18-75 år som svarar instämmande på åtta olika frågor om sina erfarenheter av folkhögskolans längre kurser.

Svar Procent "ja ” Folkhögskolan erbjuder en bra studieform 974 Har fått de kunskaper som jag förväntade mig 93.9 Hade kunniga lärare 98.2 Fick själv vara med och bestämma studiernas uppläggning 52.2 Stämningen mellan lärare och elever var bra 98.3 Stämningen mellan eleverna var bra 96.5 Studietakten var för låg 9.1 Kraven på förkunskaper var för låga 8.3

4.2. Vad tycker folkhögskoleelevema om sin utbildning?

De som deltagit i folkhögskolestudier fick ett antal frågor om sina erfarenheter av studierna. I Tabell 10 framgår andelen som svarar ja på åtta olika frågor rörande längre folkhögskoleutbildning.27

Det är en överväldigande majoritet av deltagarna i längre folkhög- skolekurser som är nöjda — de tycker att folkhögskolan är en bra studie- form, anser att de har fått de kunskaper de förväntade sig, samt är nöjda med skickligheten bland lärarna och stämningen mellan lärare och elever samt bland eleverna.

En mycket stor andel tycker att studietakten och kraven på för- kunskaper var lagom högt ställda, bara en liten andel menar att de var för höga. Något färre än var tionde menar att kraven var för lågt ställda och ungefär lika många tycker att studietakten var för låg. Därutöver anser ungefär hälften att de själva fick vara med och påverka studiernas uppläggning och innehåll.

” Vi har återigen inkluderat även tilläggsurvalet bland deltagarna (N=228-230) för att få någorlunda stabila skattningar. Detsamma gäller Tabell 1 1 nedan (där är N=159-170).

TABELL 11. Andelen i åldrarna 18-75 år som svarar instämmande på fyra olika frågor om sina erfarenheter av folkhögskolans korta kurser.

Svar Procent "ja " Kursen gav de kunskaper jag förväntade mig 96.4 Lärarna var skickliga 97.0 Lärarna var engagerade 98.8 Diskussionerna mellan deltagarna var viktigare än 28.3 undervisningen

Det är vanskligt att värdera procentsatser som dem i Tabell 10 när vi inte har någon jämförelsegrund, t.ex. gymnasieskolan. Det råder väl dock knappast någon tvekan om att varken ungdomsskolan eller högsko- lan skulle kunna uppvisa deltagare med så positiva erfarenheter. Troli- gen är en avgörande skillnad att folkhögskolan verkligen är frivillig, och att de som söker sig dit' är starkt studiemotiverade. Även om gymnasiet och högskolan är frivilliga studieformer kan de nog ofta uppfattas som obligatoriska eller nödvändiga varför den allmänna nivån på studiemoti- vationen är lägre än för folkhögskolan. Dessutom finns naturligtvis ofta en stark ideologisk samstämmighet mellan folkhögskolans inriktning, dess lärare och elever. Men utöver detta ger resultaten anledning att spekulera i att många folkhögskolor lyckats skapa ett gott studieklimat, något som givet skolornas speciella karaktär naturligtvis kan vara svårt att överföra åtminstone till gymnasieskolor och högskolor.

Är då deltagarnas erfarenheter av kortare folkhögskolekurser lika positiva? 1 Tabell ll ovan visas, på motsvarande sätt som i Tabell 10, jakande svar på ett antal frågor om sådana kurser.

Ja, det råder knappast någon tvekan om att erfarenheterna av de kortare folkhögskolekurserna också är mycket positiva. Speciellt verkar det vara den lärarledda undervisningen som framstår som viktig. Man är mycket nöjd med lärarnas kompetens och engagemang och menar att själva undervisningen var betydligt viktigare än diskussionerna mellan kursdeltagarna. Äran över lärarnas positiva egenskaper kan dock inte bara tillfalla folkhögskolan — hälften av kursdeltagarna anger att lärarna i själva verket inte kom från skolan. I dessa fall torde kursen formellt ha arrangerats av folkhögskolan, men undervisningen skett med externa lärare.

Vi kan notera att det är påtagligt färre som lyfter fram diskussionerna mellan deltagarna, jämfört med studiecirkeldeltagarna.

5. Vilka är det som inte deltar i vuxenutbildning?

Samtidigt som det är av allmänintresse att studera studiedeltagare, speciellt kanske högaktiva, och deras skäl för och erfarenheter av sina studier, är gruppen som inte deltar på ett sätt viktigare att kartlägga. Det är bland dem som inte deltar, särskilt bland lågutbildade icke-aktiva, som vi kan finna befolkningskategorier som utbildningspolitiskt brukar hänföras till prioriterade grupper. En beskrivning över icke-deltagarna ger inte bara en bild över vilka individer studieförbund och andra arran- görer av vuxenutbildning inte förmår rekrytera, utan också en fingervis- ning om vilka grupper som kan tänkas vara resurssvaga i ett samhälle där utbildning sägs bli en allt viktigare individuell resurs.

1 Tabell 12 på nästa uppslag beskriver vi hur stor andel i olika kate- gorier som står utanför vuxenutbildningen. Vi genomför också, liksom tidigare i Tabell 3 och 4, multivariata analyser där det framgår vilka bakgrundsfaktorer som har störst inverkan på benägenheten att inte alls delta i vuxenutbildning. I följande avsnitt skall vi mer ingående söka svara på frågan varför dessa grupper inte deltar och speciellt söka utröna om vi kan identifiera studiehinder för dessa personer. Som icke—aktiva i vuxenutbildning har vi definierat dem som aldrig deltagit i någon av de elva olika utbildningsformer som vi redovisat ovan (under rubriken ”högaktiva”). Gruppen består av 13.5 procent av befolkningen 18-75 år. Det förtjänar påpekas att gruppen icke-aktiva inte med någon auto- matik är en spegelbild av gruppen högaktiva; som vi skall se nedan är det så att vissa kategorier är polariserade och följaktligen har höga andelar av såväl studieaktiva som icke-deltagare. I vissa delar är Tabell 12 en spegelbild Tabell 4 över dem som klas- sades som ”högaktiva” i vuxenstudier. Tjänstemän förekommer klart mindre ofta än arbetare i kategorin icke-aktiva. Medan var femte bland de okvalificerade arbetarna är inaktiva så gäller detta endast cirka var femtionde i den högre tjänstemannakategorin. Skillnaderna mellan de olika samhällsklasserna är större när det gäller icke-aktivitet i vuxenut— bildning än hög aktivitet (jfr. Tabell 4). Tjänstemän är oftare mycket aktiva än arbetare, men framförallt är de mer sällan icke-aktiva. Detta mönster går igen när vi studerar personer på olika utbildningsnivåer. De med högre utbildning är oftare högaktiva i vuxenutbildning (Tabell 4) men ett ännu tydligare mönster framträder här där de mycket sällan registreras som icke—aktiva.

TABELL 12. Vilka grupper är minst aktiva i vuxenutbildning i stort? Andelar i olika befolkningsgrupper som aldrig deltagit i vuxen- utbildning, respektive antilogaritmerade oddskvoter från logistiska reg- ressioner av icke-deltagande på olika socio-dcmografrska bakgrunds- variabler. Logistiska modeller Variabel Kategori Andel 1 2 aldrig ak- Utan Med tiva (%) kontroller kontroller Kön Män 13.7 1 1 Kvinnor 13.3 0.96 0.95 Ålder 18-29 20.7 1 1 30-44 8.8 0.39" 0.58" 45-54 8.1 0.35" 0.39" 55-64 13.6 0.56" 0.44" 65-75 19.6 0.97 0.58 Ortstyp Stockholm 1 6. 7 1 1 Göteborg/Malmö 7.2 0.36" 0.31" Större stad 10.8 0.61" 0.42" Mellanstor stad 14.9 0.82 0.57" Samir/landsbygd 14.4 0.79 0.55" Familjetyp" Ensam, -44 år, ej barn 21.4 Sambo, -44, ej barn 12.0 Ensam, 45-, ej bam 19.9 Sambo, 45-, ej barn 11.8 Ensamst. med barn 9.1 Sambo, småbarn -6 år 10.5 Sambo, barn 7-18 är 7.4 Civilstånd Sammanboende (10. 8) l 1 Ensamstående (19.4) 2.00" 1.52" Bami Ej barn 0-18 år (15.7) 1 1 hushåll Barn 0-6 år (10.5) 0.64" 1.03 Barn 7-18 är (7.6) 0.45" 0.92 Utbildnings- F örgyrrm ( 9 år 24.8 1 1 nivå Förgymn 9-10 år 23.5 0.96 0.65* Gymnasium 2 år 11.1 0.37" 0.30" Gymnasium 3-4 år 8.4 0.28" 0.23" Post-gymn studier 5.5 0.17" 0.18" Universitetsexamen 4.6 0.15" 0.33"

Tabellen fortsätter på nästa sida.

Fortsättning på Tabell 12.

Logistiska modeller Variabel Kategori Andel 1 2 aldrig ak- Utan Med tiva (%) kontroller kontroller Sysselsätt- Förvärvsarbetande 1 1.4 ningsstatusb Arbetslös 10.3 0.80 0.64 Pensionär 18.6 1.64" 1.09 Övrig sysselsättning 14.8 Samhälls- Högr tjm, större föret 4.0 0.16" 0.29" klass Tj-män mellannivå 5.1 0.21" 0.35" Lägre tjänstemän 9.3 0.40” 0.52" Okval lägre tjmän 11.3 0.50" 0.56* Företagare m anst 4.8 0.20" 0.23" Företagare utan anst 15.9 0.74 0.87 Jordbrukare 15.4 0.71 0.59 Kvalificerade arbet. 16.9 0.79 1.05 Okvalificerade arbet 20.6 1 1 Studerande 25.5 1 .34 0.66 Samtliga 1 3.5

Noter: *** = estimatet signifikant på 1%-nivån ** = signifikant på 5%—nivån * = signifikant på 10%—nivån.

I den multivariata analysen kan inte denna variabel användas då den är för korrelerad med ålder. Istället används civilstånd och antal barn.

I den multivariata analysen ingår "övrig sysselsättning” tillsammans med förvärvsarbetare i referenskategorin.

N=2.250 (Andelar, kolumn 1) N=2.200 (Modell 1 och 2)

Effekterna av utbildningsnivå och samhällsklass kvarstår relativt ograverade när vi i Modell 2 kontrollerar för övriga förhållanden. Om en arbetare och en tjänsteman har samma utbildning, är sannolikheten alltså högre att arbetaren är icke—aktiv. På motsvarande sätt har utbild- ningsnivån betydelse inom en viss samhällsklass. Möjliga förklaringar kan t.ex., i det förra fallet, vara att högre klasspositioner kräver vidareut- bildning i form av vuxenstudier och, i det senare fallet, att individer med högre utbildning har ett större intresse för studier än kollegor med lägre utbildning.

Till skillnad från analysen över de mycket studieaktiva finns det inga könsskillnader bland de icke-aktiva. Medan det alltså finns en klart större grupp kvinnor som ofta läser i studiecirklar eller andra former av vuxenutbildning så är gruppen inaktiva lika stor bland män och kvinnor.

En annan skillnad från tidigare analyser är att den äldsta åldersgrupp- en — som vi fann ha en hög andel mycket aktiva i studiecirklar och en ungefär genomsnittlig andel mycket aktiva i vuxenutbildning i stort — också har en relativt hög andel icke-deltagare. Det är ungefär lika många äldre som yngre som inte deltar alls i vuxenutbildningen. Efter— som vi baserar vår analys på frågor om intervjupersonen ”någon gång” har deltagit i vuxenutbildning finns det dessutom en kumulativ effekt som gör att vi faktiskt underskattar andelen icke-aktiva bland äldre personer (de har s.a.s. haft längre tid på sig att definieras som ”aktiva” i vår mening). Vi kan komma ifrån detta problem genom att analysera dem som inte deltagit i en studiecirkel de tre senaste åren. Denna analys visar att det är fler icke—aktiva i åldersgruppen 65-75 år än i någon av de yngre kategorierna. När vi (i en multivariat analys) tar hänsyn till att de äldsta har lägre grundutbildning och i genomsnitt lägre klasspositio- ner har de ungefär samma benägenhet att delta som andra åldersgrupper, med ett undantag: personer mellan 45-54 har den högsta benägenheten att delta i studiecirklar.

Resultaten visar att de äldre utgör en polariserad grupp där vissa deltar mycket aktivt i vuxenstudier medan andra inte deltar alls. Just de äldre betraktas ofta felaktigt som en homogen kategori. I själva verket är det mycket som talar för att skillnaden i levnadsnivå accentueras i högre åldrar, exempelvis ökar skillnader i ohälsa mellan olika samhälls- klasser med stigande ålder (jfr. Jonsson och Lundberg 1984). I avsnittet nedan om ”unga lågutbildade” (1.6.5) framgår att de äldre deltar allt mer aktivt i studiecirklar över tid, precis som andra analyser av levnadsnivå— materialet visar att äldre blir allt mer aktiva på sin fritid generellt sett (Lennartsson 1993). Anledningen till den ökade aktiviteten är troligen att de äldres ekonomi och hälsa förbättrats, möjligen i samklang med att dagens äldre grundlagt sina ”vuxna” fritidsvanor i en tidsperiod när

vuxenutbildning var utbredd (till skillnad mot de som tillhörde gruppen äldre för, säg, 30 år sedan). Denna ljusa bild över studieaktiviteten bland de äldre — eller, för att använda en mer korrekt term, bland de ”unga äldre” — bör således ändå ses mot bakgrund av en möjlig invändning: det finns också en rätt stor grupp äldre som inte deltar alls.

Individens familjesituation tycks också påverka inaktivitet i vuxen- studier på ett annat sätt än aktivitet. Ovan fann vi att ensamstående och sammanboende i samma grad var högaktiva. Här uppträder emellertid en betydande skillnad i det att ensamstående oftare är icke-aktiva. Re— sultatet talar för att det inte finns någon kompenserande mekanism som gör att ensamstående människor oftare än sammanboende söker gemen- skap och vänner i studiecirklar och på kurser. Snarare är det tvärtom så att en stor andel ensamstående också är icke-aktiva när det gäller vuxen- studier.

När det gäller barns inverkan på föräldrars studieaktivitet förefaller de som inte har några barn att delta i mindre utsträckning. Resultaten tyder på att gruppen ensamstående utan barn är blandad på så sätt att vissa mycket ofta deltar i studier medan andra inte deltar alls. För pensionärer tycks förhållandet vara detsamma, med många högaktiva och många icke-aktiva. Pensionärema kan naturligtvis liksom de äldre antas vara en speciellt polariserad grupp vad gäller hälsan.

Slutligen kan vi återigen notera att vuxenstudier är ett mindre utbrett fenomen bland befolkningen i Stockholm (17 procent är icke-aktiva) än i övriga landet. Störst är skillnaden mellan Stockholm och Göteborg/- Malmö, där endast 7 procent är icke-aktiva. Skillnaderna skulle ha varit ännu mer markanta om fördelningen över samhällsklasser och utbild- ningsnivåer varit identisk i olika delar av landet. Hur kan vi förklara det låga deltagandet i huvudstaden? Kanske är det inslaget av snabbt byggda ”betongförorter” som drar ner Stockholms siffror? Det hävdasju ibland att rotlöshet och passivitet präglar miljonprogrammets områden och vi kan ju också tänka oss att folkrörelserna och deras studieförbund har svårare att etablera sig i områden dit en stor majoritet har flyttat från andra delar av landet eller från andra länder (även om detta också borde gälla Göteborg och Malmö).

För att söka utröna bakgrunden till det låga deltagandet i Storstock— holm har vi delat in detta område i tre delar, innerstaden, förorter och kranskommuner, samt miljonprogrammets områden (så långt vi kunnat identifiera dem). Tyvärr är urvalet för litet för att nå några säkra resul- tat, men våra data tyder på att invånarna i dessa tre områden har lika låg andel högaktiva. Även när vi studerar den offentliga aggregerade statisti- ken över studiecirkeldeltagandet i landet (SCB 1994) finner vi att Stock- holm släpar efter. Av de tio kommuner som år 1993/94 hade det lägsta

studiecirkeldeltagandet återfanns inte mindre än sju i storstockholms- området. Dessa sju är främst områden i huvudstadens utkant: Salem, Nacka, Haninge, Österåker, Vaxholm och Vallentuna. Detta styrker slutsatsen att nyckeln till det låga deltagandet inte bör sökas i egenska- per hos mil jonprogramsområdena; detär snarast ”landsbygdsområdena” i Storstockholm som utmärks av lågt deltagande. En möjlig förklaring till detta kunde vara att människor i dessa kommuner jobbar i centrala Stockholm och därför går studiecirklar och annan vuxenutbildning där. Mot detta talar dock att Storstockholm som helhet släpar efter. Möjliga alternativa förklaringar är att de kommunala bidragen i vissa kranskom- muner i stockholmsområdet är mycket låga, att arbets- och restider är långa, samt att konkurrensen om medborgarnas fritid är stor i huvud— staden. (Vi återkommer till detta i avsnitt 1.7.2 och 11.2.)

Slutligen kan det nämnas att en skillnad mellan hög aktivitet och icke-deltagande också uppträder för studiecirklar (vi visar inte tabellen över icke-deltagare här). Det gäller utbildningsnivå som ju inte hade någon effekt för hög aktivitet, men som är en viktig faktor bakom icke- deltagande.

6. Särskilda grupper

Vuxenutbildningen har som ett viktigt syfte att nå ”eftersatta” grupper. I Proposition 1990/91:82 sägs att ”personer som är utbildningsmässigt, socialt eller kulturellt missgynnade skall särskilt prioriteras, varvid invandrare särskilt skall uppmärksammas. Handikappade utgör en annan viktig målgrupp” (sid. 12). Vi har därför valt att specialstudera följande kategorier, som kan antas vara utsatta i dagens samhälle: handikappade, invandrare, ensamföräldrar, arbetslösa, samt unga lågutbildade. Hur stor andel av medborgarna i dessa grupper nås av folkbildning och övrig vuxenutbildning? Beror deras eventuella lägre studieaktivitet på grupper- nas socio—demografrska sammansättning?

Alla kategorier vi valt ut är relativt små, vilket begränsar våra an- alysmöjligheter. Vi har därför valt att i detta avsnitt använda hela ur- valet, dvs. även överurvalet, draget från tre orter i landet. Detta gör att generaliseringar till svenskar i allmänhet i strikt mening inte kan göras. Som analyserna är utformade tror vi dock att våra slutsatser är giltiga för samtliga svenskar i åldrarna 18—75 år och vi har så långt möjligt försökt att kontrollera att resultaten inte snedvrids.

TABELL 13. Deltagande i vuxenutbildning respektive studiecirkel- verksamhet bland personer med och utan handikapp, samt efter typ av handikapp. Procent.

Aktivitet i

vuxenutbildning Studiecirkel Handikapp Icke-aktiv Högaktiv Någon gång Antal Ej handikappad 13.0 18.3 75.9 (2.518) Handikappad - problem i 145 22.7 73.8 (242) dagligt liv Handikappad — problem 12.9 22.3 80.4 (139) att bedriva studier Typ av handikapp Synproblem 11.1 25.0 80.0 (36) Hörselproblem 0.0 25.0 95.8 (24) Rörelsehinder 14.5 20.9 74.0 (220) Hjärt/kärlsjukdom 19.0 28.6 81.0 (21) Övrigt handikapp 16.9 23.4 72.4 (77)

6. l Handikappade

Handikappade är en av de grupper som är prioriterade i vuxenutbild- ningen, vilket innebär att särskilda insatser görs för att de skall kunna deltaga trots sina handikapp. I vilken utsträckning deltar de då? I in- tervjuundersökningen har två frågor ställts om självrapporterade handi- kapp. De lyder: **Har Du något handikapp eller funktionshinder ...som medför problem för Dig i Ditt vanliga liv?” respektive "...som gör det svårt för Dig att bedriva studier?” Drygt 13 procent av dem mellan 18— 75 år uppger att de har något handikapp. Ungefär en tredjedel av dessa — cirka 5 procent — menar att detta handikapp försvårar studier. Detta är en påminnelse om att för många är vuxenstudier förknippade med praktiska problem, men det säger inget om i hur hög utsträckning dessa problem omöjliggör deltagande.

I övre delen av Tabell 13 framgår hur stor andel av de handikappade som deltar i vuxenutbildning, uppdelat på dem som endast uppger allmänna problem och dem som därutöver upplever att studiedeltagandet försvåras. Som tidigare använder vi tre mått på studieaktivitet, nämligen

"icke aktiv” respektive "högaktiv” i vuxenutbildning i stort, samt studie- cirkeldeltagande (någon gång). Siffrorna visar att inga märkvärdiga skillnader föreligger mellan personer med och utan handikapp, möjligen är de handikappade faktiskt oftare högaktiva.

De som uppgivit att de har ett handikapp har också tillfrågats vilken typ av handikapp de har. Det klart vanligaste är någon form av rörelse— hinder. Syn- och hörselproblem är exempelvis så sällsynta att grupperna knappast går att studera särskilt. Vi visar i den undre delen av Tabell 13 andelarna som är studieaktiva uppdelade efter typ av handikapp, men vi bör alltså bara fästa vikt vid avsevärda olikheter när det gäller de mindre grupperna. Resultaten talar för att variationen i studieaktivitet är liten mellan människor med olika typer av handikapp. Det är intressant att notera att samtliga kategorier har en större andel högaktiva än dem som inte har rapporterat något handikapp.

För att pröva hur säkra skillnaderna mellan personer med och utan handikapp är, prövar vi också, i Tabell 14, tre mer djuplodande statisti- ska modeller över studiedeltagande. [ dessa utgör de icke-handikappade referenskategori (med värdet satt till 1). Vi kontrasterar samtliga handi- kappade mot denna kategori — eftersom det inte framträdde några skill— nader i Tabell 13 mellan dem som uppger ett allmänt och ett studie- hämmande handikapp har vi slagit ihop dessa båda grupper. Som i tidigare analyser redovisar vi estimat före och efter kontroll av en upp- sättning socio-demografrska faktorer, där värdena efter kontroll ger oss en uppfattning om vilken skillnad som skulle ha funnits mellan dem med och utan handikapp om dessa grupper hade haft samma ålders- sammansättning, utbildning, socio—ekonomiska position, familjesituation etc.

Resultaten i Tabell 14 visar att handikapp inte leder till lägre studie- aktivitet. Alla estimat utom ett är så osäkra att vi inte vågar lita på de (små) procentskillnader vi fann i Tabell 13. Det värde vi litar på visar att handikappade oftare är högaktiva i vuxenutbildning, när man tar hänsyn till gruppens socio—demografrska sammansättning. De har fak- tiskt ett rätt stort försprång före dem som inte har något handikapp. En av anledningarna till detta kan vara att studier, även om de är förknippa- de med praktiska problem, är den fritidssyssla som ändå är möjlig att genomföra för en person med handikapp. Vuxenutbildning kan vara den främsta källan till social kontakter för den som har svårt att delta i ett utåtriktat umgängesliv; men studier kan också vara den enda chansen för många handikappade att kvalificera sig för ett förvärvsarbete.

TABELL 14. Betydelsen av att ha ett handikapp för deltagande i vuxenutbildning, före (Modell 1) samt efter (Modell 2) kontroll för olika socio-demografrska förhållanden. Antilogaritrnerade parameter- estimat från logistiska regressionsmodeller. (N=2.643)

Icke-aktivitet Hög aktivitet Studiecirklar

Handikapp 1 2 l 2 1 2 Ej handikapp 1.00 1.00 1.00 1.00 1.00 1.00 (ref.kat.) Handikappade 1.30 0.83 1.20 1.41 " 0.89 1.05 Noter: *" = estimatet signifikant på l%-nivån

** = signifikant på 5%-nivån * = signifikant på 10%—nivån.

I modeller som inkluderar kontroller ingår kön, ålder (fyra grupper), sam- hällsklass, utbildningsnivå, födelseland, antal småbarn (0-6 år), civilstånd, sysselsättningsstatus, samt ortstyp.

6.2. Invandrare

Det är ett klassiskt resultat från tidigare studier att invandrare har det svårare i skolan såväl som på arbetsmarknaden. Språksvårigheter är en orsak till detta, diskriminering en annan, och det är också möjligt att kulturella skillnader gör att invandrare har svårare att utnyttja de ut- bildningsmöjligheter som står till buds. När det gäller folkbildningen kan nog den svenska "studiecirkelkulturen” t.ex. te sig rätt främmande för människor som inte mött den, och rekryteringen till cirklarna går ofta via vänner och bekanta som har egen erfarenhet av studieformen (jfr. Svensson 1994).

Det kan vara värt att notera att andra generationens invandrare har ett annat utgångsläge än sina föräldrar, genom att de inte har språk- problem i samma utsträckning och då de i högre grad har vuxit upp i det svenska samhället. Även om också de kan möta diskriminering, står de på flera sätt starkare än sina föräldrar. Bland annat när andra genera- tionens invandrare (dvs. svenskar med utländska föräldrar) från icke- nordiska länder utbildningsnivåer som inte står de "infödda” svenskarnas efter (Erikson och Jonsson 1993; Similä 1994). I vårt datamaterial kan vi inte urskilja andra generationens invandrare och vi inskränker därför analyserna till att gälla personer som är födda i ett annat land än Sveri- ge.

TABELL 15. Deltagande i vuxenutbildning i stort samt i studiecirkel- verksamhet, efter födelseland. Procent.

Aktivitet i vuxenutbildning Studiecirkel Födelseland Icke- Hög- Antal Någon gång Antal aktiv aktiv Sverige 13.2 18.8 (2.907) 67.0 (2.778) Nordiskt land 10.5 19.6 (143) 64.7 (167) Utornnordiskt 19.8 19.8 (121) 39.5 (228)

1 Tabell 15 visas hur stor andel av personer födda i Sverige, i ett annat nordiskt land, respektive utom Norden, som inte är aktiva i vuxenut— bildning, som är högaktiva samt som någon gång följt en studiecirkel.28 Eftersom vi inte finner några nämnvärda könsskillnader bland invandrar- na visar vi inte andelarna separat för män och kvinnor. De som föddes utom Norden återfinns oftare i den "icke-aktiva” kategorin. Den mest markanta skillnaden i Tabell 15 gäller studiecirkel— deltagandet. Där har infödda svenskar och de som kommer från andra nordiska länder en betydligt högre andel aktiva än dem som föddes i ett utomnordiskt land. Skillnaderna är, fastän korrekta som en beskrivning, inte lätta att tolka. Det beror på att det ingår ett kumulativt element i våra mått över studiedeltagande ("Har du någon gång...?”). Eftersom personer födda utom Sverige ofta har spenderat kortare tid som vuxna i landet än infödda svenskar, har de helt enkelt haft mindre möjlighet att skaffa sig erfarenheter av vuxenutbildning (deras "tid under risk” är kortare). Tyvärr tillåter inte Fritidsstudieundersökningen oss att komma över detta problem. Vi vet inte hur lång tid invandrarna bott i Sverige och denna grupp är för liten för att studera vad gäller andra frågor om deltagande än "någon gång” (t.ex. de som studerar i studiecirklar vid intervjutillfället, eller de tre senaste åren).29

” Här har vi inte kunnat använda ”fångstfrågan” om studiecirkeldeltagande (se avsnitt 1.1.2 ovan) eftersom den inte ställdes till dem med Språksvårigheter. Därför kommer också skattningama av andelen som någon gång deltagit att skilja sig från den som vi redovisade i avsnittet "deltagandets omfattning”. ” Anledningen är att för det begränsade urval som besvarade det korta forrnulä- ret ställdes inte dessa frågor.

_ Född i Sverige Nordiskt land & Utomnordiskt

% 40

v ' . o'o o o '&å&

" oo ooo &? ' o

30

'

' O .

..åå

&? o &

. .é & o &

,- oo &

&& oo &!

'.'...- o o o då? oooo %%”. .33

.A% .

& o % ?

20

”Ö oc &&

zv

.

do o of

2

v o o &

””High; &UVQ ooo ggg,

MW avser &UWWäP åéég åéååa

' ?.

v 0 o 43 .

Ö? 0 Ö.

Ö.. Ö... &&3

.?..... o 4.

.a!

5'

då? oo gp

;

V. . .a

vv-

öv o 3. 4- o ?. o 0 ,. . in

10

%

. . ,. o 30

o v o o of

ÖWWV .. då?

'o oo &: 0 .J

v o o

o?

..! . .

liiiiiiiilhi . Q'Q'O'O 0600 302020:

"5 % ....

020330. o oo 45

o o

'#

o

Q. 0 O »: '. O ., . . 'o o då '$ 0 48 o oo %&o

ny 00 .?

v 0 O

.. .

vw .

O

., .

'O Q .!

k» %&?b

05 O &»

r 2

.

. . »

OO

': gå.......u,. V . »

2 3 4 5-6 Antal utbildningstyper

FIGUR l. Andel individer som genomgått olika antal typer av vuxenut- bildning, efter födelseland

E' en ra :: _.

Med undantag för frågan om studiecirkeldeltagandet baseras siffrorna i Tabell 15 på de personer som besvarat alla frågorna i enkäten. Som nämndes inledningsvis användes emellertid ett kortare formulär när intervjuaren hade svårt att göra sig förstådd på svenska _ 290 personer besvarade detta avkortade formulär. Det är viktigt att så långt som möjligt få med dessa i analysen av invandrares vuxenutbildningsvanor, eftersom många av dem naturligtvis är immigranter, troligen också rätt nyligen invandrade. Därför har vi konstruerat ett rätt enkelt mått över vuxenstudiedeltagande, där vi helt enkelt har summerat hur många typer av vuxenutbildningar man deltagit i (studiecirklar, komvux, etc. enligt avsnitt 1.2. ovan). Självklart är detta ingen idealisk indikator på studie- längd eller -intensitet, men den ger antagligen en på det hela taget rättvisande bild — framför allt utgör andelen som inte deltagit i någon vuxenutbildningsforrn en viktig signal om uutanförstående”.

1 Figur 1 visas fördelningen över antalet genomgångna vuxenutbild- ningstyper för personer födda i Sverige, i ett annat nordiskt land, samt för dem födda utanför Norden. De två förstnämnda kategorierna upp— visar ett liknande mönster. Utomnordiskt födda har däremot en påtagligt större andel som inte alls deltagit i vuxenutbildning och, i motsvarande grad, färre som deltagit i två eller flera typer av utbildningar.

TABELL 16. Betydelsen av att vara född i ett annat land än Sverige för deltagande i vuxenutbildning, före (Modell 1) och etter (Modell 2) kontroll för olika socio—demografrska förhållanden. Antilogaritmerade parameterestimat från logistiska regressionsmodeller.

FULLSTÄNDIG MODELL Icke-aktivi tet Hög aktivitet Studiecirklar Mod. Mod. Mod. Mod. Mod. Mod. Födelseland 1 2 1 2 1 2 Sverige 1.00 1.00 1.00 1.00 1.00 1.00 (ref.kat. ) Nordiskt land 0.92 0.86 0.99 0.97 0.89 0.87 Utomnordiskt 1.72"* 2.24*** 1.11 1.01 0.45*** 0.42" REDUCERAD MODELL I cke-akti vi tet Hög aktivitet Studiecirklar Mod. Mod. Mod. Mod. Mod. 1V_od. Födelseland 1 2 1 2 1 2 Sverige 1.00 1.00 1.00 1.00 1.00 1.0) (ref. kat.) Nordiskt land 0.92 0.99 0.74 0.69 0.90 0.77

Utomnordiskt l.70*** 1.92*** 0.51" 0.39*** 0.34'" 0.2)***

Noter: *" = estimatet signifikant på l%—nivån ** = signifikant på 5%—nivån * = signifikant på lO%—nivån.

I modeller som inkluderar kontroller ingår kön, ålder (fyra grupper), samhällsklass, utbildningsnivå, antal småbam (0-6 år), civilstånd, S'SSel- sättningsstatus, samt ortstyp.

N=2.573 (Fullständig modell) N=3.158 (Reducerad modell, studiecirklar) N=3.1 14 (Reducerad modell, vuxenstudier i stort)

Vi måste nu fråga oss om de skillnader vi finner mellan infödda sven- skar och dem som kommer från ett utomnordiskt land går att återföra till socio-demografiska faktorer. Kanske är det exempelvis helt enkelt det faktum att utomnordiskt födda har en annan åldersfördelniig än infödda svenskar som förklarar skillnaden i vuxenstudiedeltagande? För att kontrollera detta genomför vi multivariata (logistiska) analyser av vuxenstudiedeltagande. Som tidigare analyserar vi icke-deltagande samt

hög aktivitet i vuxenutbildning generellt, samt deltagande i studiecirklar någon gång. Resultaten visas i den övre delen av Tabell 16.

Därutöver urskiljer vi också icke—aktivitet i vuxenutbildning enligt Figur 1 (0 mot 1 eller flera vuxenutbildningstyper), hög aktivitet (defini— erat som 4 eller fler aktiviteter) samt analyserar frågan om studiecirkel- aktivitet utan fångstfrågan — på så sätt maximerar vi antalet personer i analysen, vilket gör resultaten säkrare. Dessa resultat visas i den undre delen av Tabell 16. Liksom i den övre delen visas resultat både före och efter kontroll för olika sociodemografiska faktorer.30

Det är ställt utom allt tvivel att deltagandet i vuxenutbildning — såväl generellt som i form av studiecirklar — är märkbart lägre bland dem som föddes i ett utomnordiskt land. Också när vi tar hänsyn till att denna grupp inte har samma sammansättning som infödda svenskar när det gäller bl.a. ålder, kön, socio—ekonomisk tillhörighet, utbildning, barnan- tal, civilstånd, sysselsättning samt ortstyp, kvarstår skillnaderna — fak- tiskt framstår de då som extra stora. Utomnordiska invandrare löper ungefär dubbelt så hög "risk” att inte alls delta i vuxenstudier, medan deras benägenhet att vara högaktiva samt att delta i studiecirklar är cirka 40 procent av infödda svenskars.31

En svaghet med analysen ovan är som nämnts att vi använder mått på studieaktivitet som är kumulativa. Detta gör att resultaten måste tolkas med stor försiktighet. Slutsatsen vi drar är att utomnordiska invandrare i betydligt mindre utsträckning har deltagit i vuxenutbildning, men att detta mycket väl kan bero på att de inte haft lika lång tid på sig som infödda svenskar att skaffa sig dessa erfarenheter.

” Tyvärr kan vi inte kontrollera för socioekonomisk tillhörighet (SEI), barnan- tal, eller civilstånd i dessa analyser eftersom frågorna inte ställdes till dem som besvarade den korta intervjun. Vi har testat vilken betydelse skillnader i kont- rollvariabler har genom att göra analyserna i den fullständiga modellen även med den reducerade uppsättningen kontrollvariabler. Resultatet är att estimaten vad gäller aktivitetsgrad i vuxenutbildning generellt ("*ingen” respektive "hög”) är opåverkade, medan vi tenderar att underskatta de utomnordiska invandrarnas studiecirkeldeltagande i den reducerade modellen. ” Det finns en viss risk för att vi underskattar studiedeltagandet bland dem som ej är födda i Sverige när vi analyserar hela datamaterialet, nämligen om de som ingår i överurvalet från Angered — som är invandrartätt — är mindre studiebe- nägna än andra invandrare. De kan exempelvis vara speciellt utsatta i socialt hänseende, eller de kan nyligen ha kommit till Sverige. När vi analyserar enbart riksurvalet får vi dock mycket liknande resultat. Effekterna för utomnordiskt födda är i stort sett desamma, fast signifikansnivåema är något högre (eftersom urvalet ju blir mindre); fortfarande är dock estimaten för icke-aktiva och studie- cirkelaktivitet signifikanta på 2—3 procentsnivån.

TABELL 17. Deltagande i studiecirkelverksamhet och vuxenutbildning bland ensamstående respektive gifta/samboende med hemmavarande barn. Procent.

Aktivitet i vuxenutbildning Studiecirkel Familjetyp Icke-aktiv Högaktiv Någon gång Antal Gifta/samboende 9.4 19.4 77.8 (1.064) Ensamstående 9.8 25.7 75.4 (132)

6.3. Ensamföräldrar

Ensamföräldrar är en kategori som kommit att uppmärksammas inom socialpolitiken eftersom de har lägre inkomster än andra grupper och oftare måste förlita sig till socialbidrag (Socialstyrelsen 1994). Den ekonomiska situationen för denna grupp har dessutom försämrats under 1980-talet (Östberg 1994), vilket också tycks ha haft återverkningar på deras fritidsutnyttjande (Lennartsson 1993). Även i andra avseenden än de ekonomiska kan livssituationen för ensamstående föräldrar vara problematisk — exempelvis har de svårare att hinna med barn, hem och arbete (jfr. SCB 1992).

Problem av dessa slag har också återverkningar på barnen, troligen i kombination med stressen i samband med föräldrarnas konflikter och skilsmässa (eller den ena förälderns bortgång). För ensamföräldershus- håll liksom för tvåföräldershushåll gäller att förälderns/föräldrarnas socioekonomiska ställning och utbildning har en stor betydelse för barnens utbildningschanser och livschanser i stort. Men barn till en- samma föräldrar går också mindre ofta över till högre utbildning än man kan förvänta sig, givet deras sociala och kulturella bakgrund (Erikson och Jonsson 1993; Jonsson och Gähler 1995). Även om skillnaderna inte är särskilt stora innebär det alltså en nackdel att växa upp med bara en förälder. Denna nackdel skulle möjligen kunna kompenseras om för- äldern deltar i vuxenutbildning, eftersom både utbildningsaspirationer och kunskaper och färdigheter överförs från föräldrar till barn.

TABELL 18. Betydelsen av att vara ensamstående för deltagande i vuxenutbildning bland barnfamiljer, före och efter kontroll för olika socio-demografiska förhållanden. Antilogaritmerade parameterestimat från logistiska regressionsmodeller. (N =1 .065)

I cke-akti vitet Hög aktivitet Studiecirklar

Familjezyp Mod. 1 Mod. 2 Mod. 1 Mod. 2 Mod. 1 Mod. 2 Gift/sambo 1.00 1.00 1.00 1.00 1.00 1.00 (ref.kat.) Ensamstående 1.18 1.28 1.53* 1.23 0.89 0.72 Noter: *** = estimatet signifikant på l%—nivån

" = signifikant på 5%-nivån * = signifikant på 10%-nivän.

I modeller som inkluderar kontroller ingår kön, ålder (fyra grupper), sam— hällsklass, utbildningsnivå, antal småbarn (0-6 år), antal skolbarn (7-18 år), antal barn mellan 19-25 år (de tre bamvariablema gäller enbart hemma- boende bam), civilstånd, sysselsättningsstatus, samt ortstyp.

Hur högt är då ensamföräldrars vuxenutbildningsdeltagande? Vi vet från Tabell 3 och 4 ovan att hög aktivitet i vuxenstudier är mindre vanligt bland dem som har barn. För att analysera om de ensamstående har en nackdel därutöver har vi valt att i Tabell 17 jämföra dem med föräldrar som är gifta eller samboende.

Andelen icke-aktiva är densamma för ensamföräldrar som för sam- boende föräldrar. Deltagandet i studiecirklar skiljer sig inte heller. Andelen högaktiva är snarast större bland ensamstående med barn, men bastalen är för små för att vi skall kunna lita på denna skillnad.

När vi tar hänsyn till att gifta/sammanboende med barn oftare har flera barn, samt andra olikheter mellan en- och tvåföräldershushåll, finner vi inga skillnader som är statistiskt signifikanta (Tabell 18). Värdena pekar också åt olika håll för olika mått, vilket styrker slutsatsen att de ensamstående föräldrarna inte kännetecknas av mindre aktivitet i vuxenstudier. När det gäller vuxenutbildning i allmänhet är det sannolikt att exempelvis det särskilda studiestöd som utgår till ensamstående med försörjningsplikt, möjliggör studiedeltagande av större omfattning. När det gäller tidsaspekten, är vårt material tyvärr inte tillräckligt stort för att pröva hypotesen att ensamstående föräldrar med små barn skulle ha svårare att delta i vuxenutbildning.

6.4. Arbetslösa

En ofta omvittnad konsekvens av arbetslöshet är passivitet. Den stimu- lans som man får genom arbetet och umgänget med arbetskamrater går förlorad, och tillvaron kan komma att sakna fasta tider och rutiner. Detta kan inverka även på fritiden, så att aktivitetsnivån sjunker. Om arbets- lösheten är långvarig kan framtidstron rubbas, vilket kan leda till att framåtsyftande aktiviteter, som studier, inte uppfattas som meningsfulla. Å andra sidan kan naturligtvis också arbetslösheten sporra till vidareut- bildning eller omskolning och arbetsmarknadsutbildning kan kanske t.o.m. uppfattas som "obligatorisk”.

När det gäller vuxenutbildning i allmänhet visar resultaten 1 Tabell 19 att de arbetslösa är ungefär lika aktiva som dem som har förvärvs- arbete. När vi delar in de arbetslösa efter hur lång tid de varit utan jobb (kortare än 6 månader respektive längre tid än så) finner vi heller inga skillnader.

Nära hälften av de arbetslösa har genomgått arbetsmarknadsut— bildning, vilket förklarar en del av deras studieaktivitet, men även om vi räknar bort dessa typer av utbildningar är skillnaderna mellan för- värvsaktiva och arbetslösa små. Studiecirkeldeltagandet bland de arbets- lösa är dock lägre än bland de förvärvsaktiva. Eftersom det gäller delta- gande ccnågon gång” är det dock knappast sannolikt att arbetslösheten är orsaken till den lägre aktiviteten.

När vi tar hänsyn till socio-ekonomiska och demografiska skillnader mellan arbetslösa och förvärvsaktiva finner vi heller inga statistiskt säkerställda skillnader i benägenheten att gå studiecirklar eller vuxenut- bildning i allmänhet (Tabell 20). Som vi såg i Tabell 4, är arbetslösa mer sällan högaktiva i studie- cirklar. Vi har prövat flera andra mått på studiecirkeldeltagande (stude- rar nu, någon cirkel de tre senaste åren, samt reguljärt deltagande) utan att finna motsvarande resultat. Genom att antalet arbetslösa i undersök- ningen är ganska litet och resultaten därmed relativt osäkra, bör vi ändå vara försiktiga i våra slutsatser. Eftersom arbetslösheten för närvarande tycks ha stabiliserat sig på en hög nivå, finns det all anledning att framgent fördjupa studierna av arbetslösas levnadsvillkor och aktivitets- mva.

l 1

TABELL 19. Deltagande i studiecirkelverksamhet och vuxenutbildning bland förvärvsaktiva och arbetslösa, uppdelat på arbetslöshets- periodens längd. Procent.

Aktivitet i

vuxenutbildning Studiecirkel Sysselsätmingsstatus Icke-aktiv Högaktiv Någon gång Antal Förvärvsaktiv 10.8 20.4 79.3 (1858) Arbetslös ( 6 mån 11.9 14.3 69.9 (83) Arbetslös >=6 mån 10.3 15.5 68.0 (97)

TABELL 20. Betydelsen av att vara arbetslös för deltagande i vuxenutbildning, före (Modell 1) och efter (Modell 2) kontroll för olika socio-demografiska förhållanden. Antilogaritmerade parameterestimat från logistiska regressionsmodeller. (N=2.043)

Icke—aktivitet Hög aktivitet Studiecirklar

Sysselsättnings- Mod. Mod. Mod. Mod. Mod. Mod. status l 2 l 2 1 2 Förvärvsaktiv 1.00 1.00 1 .00 1 .00 1.00 1.00 (ref.kat.) Arbetslös mindre 1.12 0.63 0.65 0.93 0.60" 0.94 än 6 månader Arbetslös 6 må- 0.95 0.60 0.72 0.99 0.55*** 0.76 nader eller mer Noter: "* = estimatet signifikant på 1%—nivån

** = signifikant på 5%—nivån * = signifikant på 10%-nivån.

I modeller som inkluderar kontroller ingår kön, ålder (fyra grupper), sam- hällsklass, utbildningsnivå, födelseland, antal småbarn (0-6 år), civilstånd, samt ortstyp.

6.5. Unga lågutbildade

De unga lågutbildade framställs ofta som cfinforrnationssamhällets” stora förlorare, de som halkar efter när utvecklingen på arbetsmarknaden går mot ökade krav på formell utbildning och abstrakt kunskap. En anled- ning till att hysa sådana farhågor är naturligtvis att de som saknar gym- nasieutbildning idag är relativt sett färre (runt 10- 15%) än vad de var för, säg, fyrtio år sedan. Även om personer med enbart grundskole- utbildning bl.a. har högre arbetslöshetsrisker än dem med gymnasieut— bildning, är det troligt att de lågutbildade faktiskt inte är så utsatta som det oftast förmodas, och tidigare analyser visar att de åtminstone inte har fått en försämrad relativ position under 1970- och 1980-talet (Jons- son 1991).

Unga lågutbildade är intressanta att studera också ur en annan aspekt. I denna kategori kan vi anta att det finns en viss andel som inte funnit sig tillrätta i ungdomsskolan. Här kan folkbildningen, med sina annor- lunda arbetsformer, utgöra ett alternativ. Ungdomar som "hoppat av” den reguljära skolan kan via studiecirklar och folkhögskolor ändå få en utbildning som är allmänbildande och/eller yrkesinriktad och de kan också sedan gå vidare till högre studier. Komvux är en annan sådan alternativ utbildningsväg för den som inte gått vidare till gymnasiet direkt efter grundskolan.

Vi kan se (från Figur 83.1 1 Bilaga 3) att de unga deltar i studie- cirklar i ungefär lika hög utsträckning sorn övriga åldersgrupper, när vi mäter deltagandet vid intervjutillfället. När det gäller annan vuxenut- bildning har vi enbart mått på om de deltagit "någon gång”, som då av naturliga skäl uppvisar lägre siffror än för äldre intervjupersoner. Vi förväntar oss därför att unga — lågutbildade såväl som högutbildade — skall ha höga andelar icke-aktiva och låga andelar högaktiva. Detta är också fallet.

Av Figur 2 framgår att närmare 40 procent av personer mellan 18 och 29 år med enbart grundskoleutbildning inte har deltagit i någon form av vuxenutbildning.” Bara 5 procent är högaktiva. Motsvarande siffror för unga högskoleutbildade är 4 respektive 19 procent och för personer mellan 30-44 år med grund— eller folkskoleutbildning 19 respektive 9 procent.

32 Vi har uteslutit dem som studerar vid intervjutillfället ur dessa analyser.

_ 18-29 år 30-44 år & 45-75 år

% 40

30

20

10

&&hh oooo ooo4 .... veva ###? &€&ä

",,, ååh!

V oooo [s:—:e: Ååååå

Grundsk. 2 år gymn. 3 år gymn. Univ. Utbildningsnivå

? "fläååå Alrvae

A L......-

FIGUR 2. Andelen som aldrig deltagit i någon form av vuxenutbildning efter utbildningsnivå och ålder.

Resultaten 1 Figur 2 verifierar att unga lågutbildade har ett lågt studie— deltagande jämfört med andra grupper — av det skälet borde de vara en viktig målgrupp för utbildningsorganisatörer. En central fråga är nu om skillnaderna mellan låg— och högutbildade i vuxenstudieaktivitet är större bland de yngre. Vi kan testa detta enklast genom att genomföra separata analyser av effekten av utbildningsnivå för vuxenstudieaktivitet för olika åldersgrupper. Resultaten redovisas i Tabell 21 på omstående sida. De demonstrerar återigen att unga lågutbildade i högre utsträckning än äldre är icke-aktiva i vuxenutbildning, men därutöver visar siffrorna också att de lågutbildade ”släpar efter” mer bland de yngre.33 Detta gäller också när vi kontrollerar för hushållsstorlek, civilstånd, samhällsklass, kön, ortstyp och sysselsättningsstatus.

” I flera mer formella statistiska test (som inte visas här) framgår också att interaktionseffekten mellan ålder och utbildning på såväl icke—aktivitet som högaktivitet är signifikant, så att effekten av utbildning är starkare bland de yngre.

TABELL 21. Betydelsen av utbildningsnivå för icke-aktivitet 1 vuxen-

utbildning för olika åldersgrupper, före (Modell 1) och efter (Modell 2) kontroll för olika socio—demografiska förhållanden. Antilogaritmerade parameterestimat från logistiska regressionsmodeller.

Utbildnings- 18-29 år (N=482) 30-44 år w=620) 45- 75 år (N=1053)

nivå Mod. 1 Mod. 2 Mod. l Mod. 2 Mod. 1 Mod. 2 Grundskola 10.92*" 7.27"* 5.96*" 3.34" 7.86*** 5.35*** 2-årigt gymn. 4.16" 2.22 1.86 0.88 2.70" 2.09 Imotsv. 3-årigt gymn. 4.12" 2.69 0.97 0.46 0.72 0.74 /motsv. Högskola el- 1.00 1.00 1.00 1.00 1.00 1.00 ler univ. Noter: "* = estimatet signifikant på 1%-nivån ** = signifikant på 5%-nivån * = signifikant på 10%—nivån.

I modeller som inkluderar kontroller ingår kön, samhällsklass, civilstånd, samt hushållsstorlek.

Vi bör inte överdriva skillnaderna mellan åldersgrupperna eftersom de bara framträder ijämförelsen mellan lågutbildade och högskoleutbildade, där vi bör beakta att den sistnämnda kategorin inte är särskilt stor bland 18-29-åringarna. I tabellen synes för övrigt också de lågutbildade i den äldsta gruppen ha det sämre förspänt än i gruppen "medelålders”, men skillnaderna är för små för att vara statistiskt säkerställda.

Finns det då anledning till oro därför att det är just bland de unga som utbildningsskillnaderna tycks ha störst betydelse för vuxenstudie— aktiviteten? Svaret på den frågan beror på vad resultaten innebär. Innebär de att det finns en förändring över historisk tid, så att de som är unga och lågutbildade idag har det sämre förspänt än dem som var unga och lågutbildade för, säg, trettio år sedan? Eller återspeglar resulta- ten förhållandet att utbildningsskillnaderna i alla årskullar är störst bland ungdomar för att sedan minska allteftersom de blir äldre? 1 det första

fallet skulle vi tala om en kohorteffekt, i det senare om en livscykel- effekt.34

Om det är en livscykeleffekt skulle vi faktiskt på ett sätt kunna se positivt på saken. Det skulle tala för att de som initialt är missgynnade utbildningsmässigt så småningom kommer att minska denna klyfta genom att bli allt mer aktiva i vuxenutbildning, vilket ju precis är en viktig målsättning för vuxenutbildningen. Om resultaten genereras av en kohorteffekt är det mer negativt. Detta skulle nämligen tala för att de som är unga och lågutbildade idag inte kommer att närma sig sina bättre utbildade generationskamrater. Följden skulle kunna bli ökade klyftor i framtiden, kanske accentuerade av ökade krav på utbildning i sam— hället. Vi måste dock komma ihåg att de absoluta utbildningsskillna- derna mellan låg- och högutbildade idag är mindre än vad de var för några decennier sedan — skillnaden mellan 6—7 års folkskola och 9 års grundskola är ändå betydande och kan innebära att behovet av vuxenut- bildning för att nå en viss kompetensnivå är mindre för yngre generatio- ner. Att skilja mellan kohort- och livscykeleffekter är problematiskt och kräver alltid vissa antaganden samt goda data. Om vi har information om ålder, utbildning och studiedeltagande vid flera historiska tidpunkter kan vi komma närmare en slutsats. Detta är fallet i levnadsnivåunder- sökningarna (beskrivna ovan). Vi använder oss av ett mått baserat på en fråga om intervjupersonen brukar gå i studiecirklar/kurser på fritiden där vi skiljer mellan dem som svarar "nej, aldrig” och övriga. Vi har inte några idealiska möjligheter till jämförelser eftersom LNU-data bara rör "studiecirklar/kurser” (och inga andra former av vuxenutbildning) och eftersom frågan är annorlunda ställd ("brukar gå”, istället för har "någon gång gått”).

Då utbildningsfördelningen förändrats kraftigt i befolkningen sedan 1968 måste vi också slå ihop dem med studentexamen (eller 3—4-årig gymnasielinje), kortare högskoleutbildning samt universitetsexamen. De får utgöra en kategori "högutbildade”. Kurvan för 1991 i Figur 3 (som visas på nästa sida) innehåller inget värde för den yngsta åldersgruppen eftersom urvalet i 1991 års LNU inte inkluderade personer i åldrarna 15— 17 år.

34 Det skulle i princip också kunna vara en periodeffekt, men det skulle kräva att lågutbildade i alla åldersgrupper skulle ha minskat sitt vuxenstudiedeltagan- de. Eftersom våra mått är kumulativa är det egentligen inte möjligt, och dess- utom är det osannolikt att deltagandet skulle minskat bland lågutbildade vuxna.

% —-- 1968 ”" 1981 _ 1991 50

18—24 30-34 40-44 50-54 60—64 70-75 Åldersgrupp

FIGUR 3. Andelen som brukar gå studiecirklar/kurser på fritiden, upp- delad efter ålder och år.

Figur 3 visar att andelen som ”brukar gå studiecirkel/kurs” på fritiden generellt sett är låg bland yngre, ökar fram till 50-55-årsåldern ungefär, för att därefter falla. Bland de yngre och medelålders uppstår detta livscykelmönster nog delvis av att frågan fångar en kumulativ process. Mönstret ser dock olika ut för olika är. År 1968 faller andelarna redan vid 40-årsåldern och når mycket låga noteringar för de äldsta. Detta tolkar vi som en kohorteffekt — studiecirkelverksamheten expanderade kraftigt när dessa kohorter redan blivit "för gamla” för att lägga sådan studieaktivitet till sina etablerade fritidsvanor. På motsvarande sätt kan resultaten för år 1991 tolkas så att de som var i en mer "mottaglig” ålder när expansionen skedde också tar med sig denna fritidsvana in i pensionsåldern. Vad vi ser i Figur 3 är m.a.o. troligen en kombination av livscykel- och kohorteffekter. Att de äldsta är 1991 har en högre andel aktiva tyder också på att livcykelmönstret förändrats över tid, kanske beroende på att pensionärer har bättre hälsa idag än för 25 år sedan, kanske därför att kursutbudet nu i högre grad tillgodoser de äldres efterfrågan. 1 Figur 4 på nästa sida presenteras studiedeltagandet för lågutbildade respektive högutbildade.

Låg utbildning

%

60

50

40

30

20

10

>..._ ——___

15-17 18-29 30-39 40-49 50-59 60-69 70-75 Åldersgrupp

Hög utbildning

18—29 30-39 40-49 50-59 60-69 70-75 Åldersgrupp

FIGUR 4. Andel låg- respektive högutbildade som brukar gå studiecir— klar/kurser på fritiden, uppdelad efter ålder och år.

Studiedeltagandet på fritiden tycks inte ha förändrats särskilt mycket bland de yngre lågutbildade. Farhågan att de yngre i en absolut mening halkar efter verkar därmed kunna avskrivas — de deltar lika ofta. Det som däremot inträffar är att de äldsta lågutbildade deltar i allt högre grad, varför skillnaden i studieaktivitet mellan unga och gamla vänds till de senares fördel. Detta kan knappast ses som något negativt i den mån dagens unga kommer att följa detta livscykelmönster.

På grund av små bastal är kurvorna för högutbildade i Figur 4 lite skakiga, men vi kan ana samma typ av utveckling bland de äldre; år 1991 sjunker inte längre deltagandet med stigande ålder. I nästa steg jämför vi studiedeltagandet mellan högutbildade och lågutbildade i samma ålder. Därmed kan vi undersöka om resultatet i Tabell 21 finner sin motsvarighet i 1991 års LNU-data, och om utbildningsskillnaderna förändrats över tid. 1 Figur 5 har vi beräknat de högutbildades försteg genom att dividera deras odds att inte delta med motsvarande odds för lågutbildade. Vi har grupperat åldrarna som i Tabell 21 för att underlätta jämförelser.

Bland de unga kan vi inte se någon trend. År 1968 hade de lågut- bildade dubbelt så hög ("risk” som högutbildade att inte delta. Denna skillnad ökade mellan 1968 och 1981 för att återigen minska till år 1991. Bland de medelålders och äldre har dock det relativa försteget för dem med hög utbildning minskat över tid.

Vår slutsats är att de unga lågutbildade idag visserligen har en rela- tivt mer utsatt position jämfört med äldre lågutbildade, men att detta fenomen inte är oroande i den meningen att vi har anledning att befara att de har halkat efter mer permanent. Det som istället har inträffat är dels att de äldre har ökat sitt deltagande relativt sett mer än de yngre, dels att det relativt sett främst är lågutbildade äldre som står för denna ökning, vilket har fått som följd att utbildningsskillnaderna i den äldsta åldersgruppen samtidigt har minskat. De yngre har inte sänkt sitt absolu- ta deltagande och skillnaden mellan låg- och högutbildade har inte ökat i denna åldersgrupp. I sinom tid kommer troligen de lågutbildade ung— domarna att öka sitt studiedeltagande.

Dessa optimistiska slutsatser till trots, finns det anledning att ytterli- gare studera ungdomarnas studiedeltagande. Exempelvis har vi varit tvungna att inkludera en rätt bred åldersgrupp i den yngsta kategorin. Det finns tecken som tyder på att deltagandet i studiecirklar (fr.a. impro— viserad musik) nu är högt bland yngre tonåringar och det vore intressant att veta om rekryteringen till dessa aktiviteter sker bland dem som det också går bra för i skolan — kanske med en övervikt medelklassbam — eller om det är morgondagens lågutbildade som redan tidigt etablerar sig som aktiva i fritidsstudier.

_ 1968 1981 & 1991 Oddskvoter

%

v %$ . %& o

- % o o o o o o o o o . o o o o . o o o o o o o o . o o o o o ., '5 o o

. AA . .

ooo ooo op ....

O % o ' 20:40? '

ooo

oooo

'o ååå” . oo oo oooooooooo oooooooooo oooooooooooo åååhNiåååWRåJboo 02620201626262020.

O

o oo pooooo oooom Maååå

o o o :*? oo oo; .. O ..

18-29 30—44 45-75 Åldersgrupp

FIGUR 5. Benägenheten (oddset) bland högutbildade, relativt benägen- heten bland lågutbildade, att delta i studiecirklar/kurser på fritiden, uppdelad efter ålder och är.

6.6. Utsatta grupper: slutsatser

1 en kartläggning av vuxenutbildningsaktiviteten i befolkningen framstår det som särskilt viktigt att studera de grupper som kan tänkas vara speciellt utsatta i något avseende, exempelvis arbetslösa, handikappade och invandrare. Om dessa grupper står utanför folkbildning och vuxen- studier är det en signal om att dessa utbildningsforrner inte när dem som kanske är i särskilt behov av utbildning.

Den datainsamling som ligger till grund för denna rapport gjordes inte med något uttalat syfte att studera mindre grupper av denna karak- tär. Resultaten ovan baserar sig därför på ganska små bastal, men det går att identifiera de kategorier som vore värda att analysera närmare. Enligt vår mening är det främst utomnordiska invandrare som borde bli

föremål för sådana studier. Våra resultat — att deras deltagande i vuxen- studier är klart lägre än infödda svenskars, även när vi kontrollerar för andra faktorer som socioekonomisk ställning, ålder, ortst och familje- struktur — indikerar att de inte nås av det svenska vuxenutbildnings— systemet, men det kan bero på att de inte varit i Sverige tillräckligt länge för att ha tagit del av det stora utbudet. Här bör fördjupade studi- er, som också kan ta hänsyn till invandringsår, kunna ge säkrare svar på frågan om t.ex. vuxenutbildningens utformning eller innehåll inte attra- herar dessa grupper, eller om Språksvårigheter eller inforrnationsbarriärer försvårar deras deltagande.35

I övrigt talar våra resultat för att även utsatta grupper nås av vuxen- utbildning. Arbetslösa, ensamstående föräldrar och handikappade deltar alla i vuxenutbildning i ungefär lika hög utsträckning som förvärvsakti- va, sammanboende föräldrar respektive personer utan handikapp. Detta innebär naturligtvis inte att det inte skulle finnas enskilda individer som exempelvis möter studiehinder i form av handikapp, resultaten gäller bara för grupperna generellt. Faktiskt förefaller det vara så för just handikappade, precis som för äldre, att genomsnittsvärdena döljer en stor variation; en rätt stor del är mycket studieaktiva medan en inte obetydlig andel inte alls deltar.

I den rätt ljusa bild av deltagande i vuxenutbildning som framträtt i våra analyser har vi Sätt ett frågetecken för unga lågutbildade. Våra resultat tyder på att skillnaden i vuxenstudiedeltagande mellan hög- och lågutbildade är större i de yngre årskullarna än bland medelålders och äldre. Vår hypotes är att detta troligen ändå inte skall ses som en nega- tiv utveckling eftersom varken de unga lågutbildades studiedeltagande minskat över tid, eller deras deltagande minskat relativt unga högut- bildades. Det är istället de äldre som har ökat sitt engagemang i fritids- studier och faktiskt i högst utsträckning de lågutbildade äldre.

Även för arbetslösa kvarstår en viss farhåga att deras studiedeltagan- de är lägre än förvärvsaktivas och i dagens dystra arbetsmarknadssitua- tion framstår det som en viktig forskningsuppgift att specialstudera lång- tidsarbetslösa.

” I sådana studier vore det också viktigt att skilja ut språkstudier (av typen "svenska för invandrare”). Det är viktigt både att få kunskap om hur många invandrare med språkproblem som inte nås av sådana studier, och i vilken grad de nås av annan vuxenutbildning, t.ex. i samhällsorienterade och estetiska ämnen.

7. Vuxenstudier, annan fritidsaktivitet och deltagande i samhällslivet

7.1. Vuxenutbildning, fritids- och organisationsaktivitet

I ett perspektiv kan studieaktivitet ses som en bland många former av fritidsaktivitet. En naturlig fråga är då om studieaktivitet faller i en särskild dimension bland våra fritidsvanor, eller om det finns ett sam- band med andra fritidsaktiviteter. En annan fråga är om det finns ett inslag av "antingen-eller” när det gäller fritidsvanor, så att de som inte deltar i vuxenstudier istället gör något annat, eller om det finns en mer allmän "aktivitetsdimension”, så att de som studerar också tenderar att vara aktiva inom andra områden.

Ur en annan vinkel kan vuxenstudier ses som en aktivitet som be- drivs i organiserad form och kanske som ett alternativ till annan organi- sationsverksamhet. Även här kan vi ställa oss frågan om vuxenstudier och deltagande i olika organisationer — fackföreningar, pensionärs- eller idrottsföreningar, religiösa samfund e.d. — är konkurrerande aktiviteter, eller om det finns en allmän aktivitetsdimension. Det kan också vara intressant att studera vilka typer av organisationer som har aktiva med— lemmar som också deltar i vuxenstudier — det ger bland annat studie- arrangörer en bild över "utbildningsbenägenheten” i olika organisationer.

För att söka svar på dessa frågor har vi beräknat sambanden mellan vuxenstudier och några andra typer av fritidsaktiviteter, respektive organisationsaktiviteter. 1 F ritidsstudieundersökningen ställdes frågor till intervjupersonerna om de brukar motionera; gå på restaurang, dans eller bio; gå på teater, konserter, muséer eller utställningar; läsa böcker; etc. som fritidsaktivitet. De alternativ som tas upp är naturligtvis långt ifrån uttömmande. Flera ofta förekommande aktiviteter (som att sköta träd— gården eller meka med bilar) är inte medtagna, vilket bör has i åtanke.

För att indikera organisationsaktiviteter ställdes frågor om intervju- personen a) är medlem i en viss organisation, b) räknar sig som aktiv medlem, samt c) har eller har haft något förtroendeuppdrag. Ett aktivi— tetsindex har konstruerats där de som svarar "ja” på alla tre frågorna räknas som "högaktiva”; de som är aktiva medlemmar men inte haft något förtroendeuppdrag betraktas som "aktiva”; samt de som bara är medlemmar räknas som "passiva medlemmar”.

1 Tabell 22 visas statistiska samband mellan studieaktivitet å ena sidan och fritidsaktiviteter respektive organisationsaktiviteter å andra sidan.36 I första kolumnen visas enkla samband — ju högre värde, desto starkare koppling mellan vuxenstudier och den angivna andra aktivitet- en. 1 den andra kolumnen visas motsvarande samband när vi kontrollerar för ett antal bakgrundsfaktorer, nämligen kön, ålder, ortstyp, barn i hushållet, utbildningsnivå och samhällsklass. Värdena uttrycker sam- banden när man tagit hänsyn till att de delvis uppkommer därför att både studieaktiviteten och den andra aktiviteten påverkas av en tredje faktor, exempelvis ålder (s.k. partialkorrelationer). Tabell 22 visar tydligt att det finns en allmän aktivitetsdimension — studieverksamhet har ett positivt samband med i stort sett alla andra aktiviteter. Sambanden är inte särskilt starka, men underskattas av att våra mått är ganska trubbiga. Intrycket av att aktivitet inom ett område är förknippat med aktivitet också inom ett annat, gäller också när vi kontrollerar för diverse bakgrundsfaktorer. Speciellt synes vuxenstudier ha samband med att läsa böcker, gå på teater/muséer etc. samt spela musikinstrument/sjunga i kör (vilket ju ofta bedrivs i studiecirkelforrn). Släktskapet är troligen byggt på ett "kulturellt” intresse och andas övre- medelklass. Alldeles rättvisande är nog ändå inte den tolkningen efter- som vi tidigare sett att det är i skikten just under det högsta (både när det gäller samhällsklass och utbildningsnivå) som vuxenstudiema är som mest utbredda. De starkaste sambanden mellan vuxenstudier och organisationsak- tivitet finner vi för politiska föreningar, pensionärsorganisationer och (*andra” föreningar (t.ex. hobbyföreningar och intresseföreningar), men också aktivitet i fackföreningar, idrottsföreningar, föräldraföreningar och religiösa samfund uppvisar positiva samband med vuxenstudier. Dessa organisationer bedriver troligen en del av sin verksamhet i studiecirkel- form, men man kan notera att deltagarna i nykterhetsföreningar inte är särskilt studiebenägna.37

36 Vi använder en fyrdelad variabel för att mäta studieaktivitet, där lägst akti- vitet innebär att intervjupersonen aldrig gått någon vuxenutbildning och där extrem aktivitet representeras av dem som gått minst fem olika former av vuxenutbildning eller minst tre former och dessutom varit högaktiva i studie- cirklar. Vi har prövat tre andra definitioner, av dem två som mäter deltagandet i studiecirklar. Alla visar samma grundresultat (defrnitionema är heller inte oberoende av varandra), men vissa enskilda fritids- och organisationsaktiviteter uppvisar högre samband med ett visst mått på studiedeltagande. ” Resultatet att vuxenstudier ingår i en "kulturell dimension” och därutöver samvarierar med organisationsdeltagande får stöd i en studie av kortutbildade (Bergsten 1977).

TABELL 22. Samband (Pearson 's r) mellan olika fritids— och organisa— tionsaktiviteter och aktivitet i vuxenutbildning i stort i riket, samt upp- delat på ortstyp (Stockholm kontrasterat mot övriga landet), före (Modell 1) och efter (Modell 2) kontroll för olika socio-demografiska förhållanden. Typ av aktivitet Hela riket Stockholm Övr. landet Mod. 1 Mod. 2 Mod. 2 Mod. 2

Fritidsaktiviteter: Fiska/jaga 0.02 0.06"* -0.03 0.07" Motionera 0.06'" 0.04" 0.08' 003 Gå på restaurang 0.06*** 0.08*" 0.08' 0.09"

/dans/bio Gå på teater/konserter 0.23*** 0.15'" 0.04 0.17***

lmuséer/utstållningar Läsa böcker 0.18*** 0.11*** -0.04 0.14*** Spela bingo -0.07*** -0.03 0.08* 0.04* Spela musikinstrument 0.16*** 0.15*** 0.24*** 0.13***

/sjunga i kör Gå på gudstjänst 0.13"* 0.09'" 0.08* 0.09'" Träffa vänner/bekanta -0.02 0.05*** 0.07 0.05"

/släktingar Ogganisationsaktiviteter: Fackförening 0.20*** 0.13"* 0.12" 0.13"* Politisk förening 0.19*** 0.20*** 0.12" 0.21" Idrottsförening 0.05" 0.07*" 0.12" 0.04" Föräldraförening" 0.13"* 0.07*** 0.00 0.08*** Pensionärsorganisationb 0.22*** 0.26*" - 0.24*** Religiöst samfund 0.10*** 0.07*** 0.05 0.08*** Nykterhetsförening 0.03 0.03 0.08* 0.03 Annan förening 0.25*** 0.21*** O.30*** 0.19'" Basta] 2.166 2.166 318 1.843 Noter: "* = estimatet signifikant på 1%-nivån

" = signifikant på 5%-nivån * = signifikant på 10%—nivån. = enbart föräldrar b = enbart pensionärer

I modeller som inkluderar kontroller ingår kön, samhällsklass, civilstånd, bam, utbildning, ålder, ålder i kvadrat, samt — för riket som helhet — ortstyp.

7.2. Stockholmarnas låga deltagande — effekt av ett rikt kulturutbud?

En särskild fråga är om mönstret av fritidsaktiviteter kan förklara det faktum att vuxenstudiedeltagandet är så lågt i Stockholm. Vi spekulera— de ovan (i anslutning till Tabell 12) att det kan vara det stora fritidsut- budet i huvudstaden — både det rika nöjeslivet och kulturlivet — som kan utgöra konkurrenter till studieverksamheten. Om det vore så, skulle vi förvänta oss ett lägre samband mellan studiedeltagande och dessa typer av fritidsaktiviteter i Stockholm än i andra orter. Eftersom vi sett att det finns ett positivt samband mellan studier och såväl nöjes- som kulturak- tiviteter skulle Stockholms egenart kunna förklaras redan om dessa samband är lägre där (sambanden behöver alltså inte vara negativa, av typen "antingen studier eller någon annan fritidssyssla”). En annan förklaring som verkar rimlig i skenet av resultaten ovan, är att organisa- tionslivet spelar en mindre central roll i Storstockholm och att vuxenut- bildningsdeltagandet (främst i studiecirklar) därför inte får samma drag- hjälp som i orter med ett rikt organisationsliv.

För att försöka pröva dessa hypoteser om det låga studiedeltagandet i Stockholm har vi gjort analyserna i Tabell 22 uppdelat på tre ortstyper (Stockholm; Göteborg, Malmö och andra städer med mer än 50.000 invånare; mindre städer, samhällen och landsbygd). Eftersom vi inte fann några skillnader mellan de två senare ortstyperna har dessa slagits ihop och detär kontrasten mellan Stockholm och "resten av landet” som visas i de två högra kolumnerna i Tabell 22. Låt oss börja med att konstatera (vilket inte syns i tabellen) att nöjes- och kulturaktiviteter är vanligare bland stockholmare, medan organisationsaktiviteter är ungefär lika vanliga i alla ortstyper (fast det varierar något mellan olika organi- sationer). Nöjesaktiviteter — att gå på restaurang, bio, dans — uppvisar samma samband med studieaktiviteter i Stockholm som i de båda andra kategorierna. Det finns en tendens till att de som ofta deltar i nöjesakti- viteter också är studieaktiva; kanske fångar resultaten in en utåtriktad personlighetstyp.

Det som är intressant är att kulturaktiviteterna (såväl teater-/muséibe- sök m.m. som bokläsning) har ett påtagligt samband med studieaktivitet i alla andra ortstyper än Stockholm, där det överhuvudtaget inte finns något samband. Detta kan vara en ledtråd till varför studiebenägenheten är så låg i Stockholm, men själva resultatet ger i sig ingen förståelse för fenomenet.

En tolkning är att kulturverksamhet i huvudstaden är ett alternativ till studier (här får man hålla i minnet att en stor del av studiecirkelverk-

samheten, som utgör väsentlig del i vårt mått på studiedeltagande, är av estetisk-kulturell art), medan det på andra håll är ett komplement; kanske beroende på olikheter i omfattningen av utbudet, kanske beroende på skillnader i vilken typ av utbildningar som ges. Detta ger dock inte någon bra förklaring till varför det inte skulle finnas något samband mellan bokläsning och studier i Stockholm. En annan tolkning, som möjligen kan kasta ljus även över detta förhållande, är att huvudstadens invånare i högre grad omfattar en "elit-kultur” inom vilken t.ex. studie- cirkelverksamhet ses något över axeln. Som vi sett tidigare är studie- cirkelverksamheten rätt fast förankrad i medelklassens fritidsliv, i något mindre grad i högre skikt. Kanske är det så att stockholmare i alla olika sociala grupper ligger närmare dessa högre skikts kulturella intressen och värderingar?

En banalare förklaring är att det ekonomiska stödet till studiecirklar- na är speciellt dåligt i storstockholmsregionen och att bokläsning och andra kulturella aktiviteter därför blir naturliga alternativ till ett otill- räckligt utbud av studiecirklar. Denna förklaring kräver dock för sin trovärdighet att rekryteringen till studiecirklar har en stark lokal för- ankring, eftersom det totala cirkelutbudet i stockholmsområdet rimligen är mycket omfattande. Vi kan inte uttala oss om detta, men det som talar för betydelsen av lokal rekrytering är att mer än var femte studie- cirkeldeltagare uppger att informationen om cirkeln kom från en bekant eller arbetskamrat (Svensson 1994).

Ovanstående alternativa förklaringar bygger på resonemang och spekulationer runt ett empiriskt resultat som inte låter sig tolkas på något enkelt sätt. Eftersom det inte är särskilt många intervjupersoner från Stockholm (analysen baserar sig på drygt 300 huvudstadsbor), får vi dessutom betrakta resultaten som preliminära. En sammanfattande hypotes kan ändå vara att studiecirkelverksamheten har speciella kultu- rella särdrag som gör att benägenheten att delta i sådana aktiviteter varierar med inte bara sociala utan också lokala kulturella mönster.

7.3. Vuxenutbildning och deltagande i samhällslivet

Tidigare studier har diskuterat förhållandet mellan deltagandet i vuxen- utbildning och allmänt samhällsengagemang och man har ofta antagit att det förra leder till det senare (jfr. DsU 1985:10). Detta är naturligtvis mycket svårt att leda i bevis. Frågan kan inte avgöras på basis av Fri- tidsstudieundersökningens material — för det skulle vi behöva detaljerade

longitudinella data, där samma individer följs över tid och där man har information om politiska resurser m.m. både före och efter genomförda vuxenstudier. Om vi i vår studie finner ett samband mellan vuxenstudier och exempelvis politiska resurser kan det bero på att båda dessa faktorer påverkas av en gemensam bakomliggande faktor; ålder, samhällsklass och utbildning är tänkbara kandidater. Därutöver kan den kausala ord— ningen vara den omvända, så att det i själva verket är de som redan har starka politiska resurser som är aktiva i vuxenstudier.

I Tabell 23 analyserar vi sambandet mellan vuxenstudieaktivitet å ena sidan, och politiska resurser, opinionsbildande verksamhet, politiskt deltagande och samhällsengagemang i termer av "nyhetsbevakning,” å den andra. Politiska resurser mäts som förmågan att kunna överklaga ett myndighetsbeslut; opinionsbildande verksamhet som svar på frågan om man någon gång talat inför ett möte eller gjort ett inlägg i en diskus— sion; samt politiskt deltagande via frågor om man deltog i senaste riksdags-

respektive kyrkofullmäktigevalet. "Nyhetsbevakning” är helt enkelt svaret på en fråga om intervjupersonen "brukar se nyhetsprogram i TV”. Liksom i tabellen ovan redovisar vi samband såväl utan som med kon— troll för olika bakgrundsfaktorer.

Alla samband går i förväntad riktning, även om det med "nyhets- bevakning” är mycket svagt. Ett aktivare deltagande i vuxenutbildning går hand i hand med mer politiska resurser/deltagande i samhällslivet, grovt uttryckt. Resultaten kan tolkas som att det även här finns en allmän dimension av "politiska resurser” eller ”samhällsintresse” som innefattar vuxenstudier. Genom att vi i vår statistiska modell jämför personer i en given samhällsklass och på en given utbildningsnivå (dvs. * kontrollerar rätt väl för möjliga gemensamma bakomliggande faktorer) är det en del som talar för att det finns en kausal relation — att ett högt vuxenstudiedeltagande t.ex. stärker de politiska resurserna eller leder till ett ökat samhällsengagemang. Vi kan dock inte dra en sådan slutsats eftersom det fortfarande kan vara så att relationen faktiskt kan vara spegelvänd.

Det finns en möjlighet att komma lite längre i försöken att studera om vuxenutbildning leder till ökade politiska resurser, här definierade som möjligheten att kunna överklaga ett myndighetsbeslut och erfaren- heten att ha hållit ett anförande vid ett möte. Antag att det finns en generell faktor som vi kan kalla för samhällsengagemang, och att män— niskor som är engagerade i samhällsfrågor också gärna ägnar sig åt vuxenstudier. Antag vidare att vi kan mäta samhällsengagemang genom våra uppgifter om nyhetsbevakning, röstning, samt medlemskap och aktivitet i fackföreningar, i politiska organisationer, i religiösa samfund, samt i nykterhetsföreningar.

TABELL 23. Samband mellan olika typer av politiska resurser/ samhällsinriktade aktiviteter och vuxenstudiedeltagande (Pearson ”s r), samt partialkorrelationer, kontrollerat för samhällsklass, utbildning, kön, ålder, antal barn i hushållet, ortst och civilstånd.

Utan Med bakgrunds kontroller kontroller Deltagande i allmänna val 0.17"* 0.15*" Brukar se nyhetssändningar på TV 0.06*-** 0.04" Har talat inför möte 0.32*" 0.25'"

Politiskt fattig (kan ej överklaga myndighetsbeslut) —0.21"* —0.15***

Om vi då kontrollerar för dessa faktorer — samhällsengagemang — för- utom övriga faktorer som utbildning, samhällsklass, ålder, kön, etc., borde ett eventuellt kvarvarande samband mellan vuxenstudier och politiska resurser kunna förmodas vara en konsekvens av studierna. Sambanden sjunker något när vi kontrollerar för "samhällsengagemang”, men är fortfarande relativt starka (0.20 för "talat inför möte” och -0.12 för "politiskt fattig”; båda signifikanta på 1%-nivån). Eftersom våra mått är svaga och då vi inte har en ideal kausal modell skall vi inte dra några stora växlar på detta resultat, men om något stöder våra resultat tanken att vuxenstudier stärker individers politiska resurser.38

” Det bör igen betonas att analyserna utgår från ett individperspektiv. Det kan också vara så att kollektiva maktresurser stärks av vuxenstudier — det kan väl nästan sägas vara idealbilden av en rörelseförankrad studiecirkel. För att studera detta tarvas dock andra metoder och andra data.

Del II. Förklaringar

1 Snedrekryteringen till vuxenutbildning — vilka är mekanismerna bakom?

Vuxenutbildningen skiljer sig i väsentliga avseenden från annan utbild- ning, exempelvis ungdomsskolan. De största skillnaderna är att det just är vuxna, dvs. människor som normalt sett har bredare erfarenhet av samhällsfrågor och av arbetsliv, som undervisas; att studierna är frivilli— ga; samt att de oftast inte betygsätts — ”resultat” i vuxenstudier ligger sällan till grund för intagning till högre utbildning och utgör bara i undantagsfall en merit på arbetsmarknaden.

Dessa karakteristika har betydelse på flera sätt. Bland annat får utbildning av vuxna andra konsekvenser genom att deras sätt att ”an- vända” utbildningen förmedlas genom deras livserfarenheter — därmed är det rimligt att anta att det individuella ”karriärperspektivet”, som passar bra på gymnasie- och universitetsstudier för ungdomar, komplet- teras av ett ”förändrarperspektiv”, där vuxna kan använda sina nyvunna kunskaper och färdigheter för att påverka sin situation på jobbet och i samhället. Vi har ovan kunnat se att vuxenstudier troligen har viss be- tydelse för individers politiska resurser, men vi har inga uppgifter som gäller vilken betydelse utbildningen har för situationen påjobbet. Över- huvudtaget har Fritidsstudieundersökningen inte närmare sökt utröna konsekvenserna av vuxenstudier för individers karriärer eller situation på marknaden, i privatlivet, i politiken och på jobbet; som vi återkom- mer till i diskussionen är detta ett forskningsområde som synes vara väsentligt för att vi alls skall kunna avgöra hur viktig frågan om rekryte- ring till vuxenstudier är.

Vuxenutbildningens karakteristika — målgruppen, frivilligheten, betygsättningen — har också betydelse för hur undervisningen genom- förs, något som kanske framför allt märks inom folkbildningen. Delta- garstyrningen är högre och den traditionella katederundervisningen av mindre omfattning. Vi såg ovan att mer än hälften av studiecirkeldelta- gama uppgav att det var diskussionerna mellan deltagarna som gav

cirkeln dess värde, medan en lika stor andel instämde i påståendet att det främst var cirkelledaren som bestämde över arbetet. Hälften av deltagarna i folkhögskolans längre kurser menade också att de fick vara med och bestämma studiernas uppläggning. Även om siffrorna indikerar att traditionella undervisningsformer har starkt fäste även inom folk- bildningen (jfr. Byström 1976; Lindgren 1995) tycks medbestämmandet vara utbrett — det förefaller åtminstone sannolikt att en normal gym— nasiestudent skulle uppgivit betydligt lägre inflytande.

Samtidigt som vuxenutbildningen har en särprägel är den heterogen till innehållet och också till formen. I ett försök att urskilja mekanismer- na bakom den sneda rekryteringen till vuxenstudier kan det vara lämp- ligt att skilja mellan de utbildningar som är mer traditionella och de som har folkbildningens ”ideala” särprägel, samt mellan dem som är korta och fritidsbetonade och dem som kräver en större insats vad gäller tid, arbete och kanske också pengar. Indelningen gör att vi lättare kan lyfta fram likheter och skillnader mellan snedrekryteringen till vuxenutbild- ning och till ungdomsskola och högre studier.

Utbildningens krav (ex. tid, ansträngning, kostnad)

Undervisnings- Kortare kurser Mer krävande kurser form Traditionell utbild- Komvux kursverksamhet Universitetsstudier på deltid ning Arbetsmarknadsutbildning Komvux

Intemutbildning på företag etc. Gymnasieutbildningar

Särpra'glad vuxen- Studiecirklar Folkhögskolans längre kurser utbildning Folkhögskolans kortare kurser (stort deltagar- Korrespondensstudier inflytande) Fackliga kurser

Vuxenutbildningens stora omfattning vilar på de utbildningar som vi förenklat kallar ”kortare kurser” i matrisen ovan. Det måste understrykas att kategorierna inte är renodlade. Exempelvis torde både vissa fackliga kurser och korrespondensstudier kunna placeras in under ”mer krävande utbildning”, liksom många studiecirklar (t.ex. i språk) och fackliga studier ges i traditionella former.

För att diskutera mekanismerna bakom rekryteringen till vuxenut- bildning börjar vi med en enkel individmodell över beslutet att börja studera, där en förutsättning är att studierna är frivilliga. Det kan vara värt att hålla i minnet att för viss vuxenutbildning kan beslutet att delta vara kollektivt. Det gäller exempelvis då en förening eller ett antal

vänner beslutar sig för att starta en studiecirkel (även så, är det natur- ligtvis slutligen individer som bestämmer sig för att gå med). Vi dis- kuterar inte kollektiva beslut vidare.

En modell för att förklara sambandet mellan social bakgrund och utbildningval i ungdomsskolan och till högre studier har utvecklats av Erikson och Jonsson (1996; jfr. Halsey, Heath och Ridge 1980). Den kan hjälpa oss att förstå varför rekryteringen till högre studier tycks vara socialtjämnare i Sverige än i ett flertal jämförbara länder, samt varför vi i Sverige haft en notervärd utjämning i detta avseende i ett historiskt perspektiv (se Erikson och Jonsson 1993, 1996). Modellen utgår från att en individ tar ställning till tre saker vid sitt beslut, nämligen kostnaden för studierna (K), belöningarna från dem (B), samt sannolikheten att klara studierna (S). Den uppfattade nyttan (U) att påbörja (en viss typ av) studier antas vara en funktion av de förväntade belöningarna gånger den uppskattade sannolikheten att lyckas minus de förväntade kostnader-

na.39

U = SB—K

Sannolikheten att välja en viss utbildning följer sedan av en rangordning av denna uppfattade nytta och motsvarande ”kalkyler” för andra aktivite- ter (fr.a. att börja förvärvsarbeta), dvs. det finns en serie Uzn för varje individ vid en given tidpunkt. Självklart gör människor inga detaljerade kalkyler — det skulle för övrigt vara omöjligt eftersom ingen kan ha fullständig information om t.ex. kommande inkomster —— men i stort sett är utbildningsval överlagda handlingar. Egentligen säger modellen bara att varje individ ställer sig tre frågor när det gäller en viss studieaktivi- tet, i vårt fall vuxenstudier:

B: Kommer studierna att ge mig något? (Kommer jag att lära mig något? Är ämnet intressant, läraren bra, kurskamraterna trevliga? Kan jag få bättre jobb eller högre lön efter utbildningen? Kommer studierna att skänka inre tillfredsställelse eller stärka mitt självförtroende?)

S: Kommer jag att klara av dem? (Har jag nödvändiga förkunskaper? Har jag tid att delta i den utsträckning som krävs, och att läsa på mellan sammanträdena?)

”” I modellen antas att kostnaderna för studierna kvarstår även vid ett studie- misslyckande. Detta är möjligen tvivelaktigt när det gäller många typer av vuxenstudier. Deltagaravgiften kvarstår nog, men kostnader för resor, försatad inkomst etc. kan oftast reduceras vid ett studieavbrott. När vi analyserar vuxen- utbildning i stort tror vi inte att denna modellspecifikation är problematisk efter-

1 1 80 Del ][ Förklaringar SOU 1995zl4l 1 som kostnaderna är så små.

K: Har jag råd med dem? (Är deltagaravgiften hög? Måste jag avstå lön för att delta, och/eller betala för inkvartering under studierna? Vad kostar resorna till och från kurslokalen? Finns det bidrag för studierna?)

Kostnader och belöningar mäts inte enbart i monetära termer, även om vi tror att kostnaderna främst är i reda pengar eller enkelt kan räknas om till sådana (t.ex. reskostnader eller tidsåtgång/löneavdrag vid tjänst- ledighet från studier). Belöningarna däremot är just när det gäller vuxen- utbildning av många skilda slag och en väsentlig del av dem uppkom- mer under studietiden (till skillnad från högre studier där man kan förvänta sig en långsiktig ökning av inkomsterna efter avslutad utbild- ning). Social samvaro, meningsfull fritidssysselsättning, känsla av delak- ti ghet, förfärdigande av konstföremål är vanliga typer av belöningar från fritidsstudier. Vi kan kalla sådana belöningar för interna (syftar på ”egenvärde”, och är en inte helt bra översättning av det engelska in- trinsic) för att skilja dem från externa, vilka är en konsekvens av stu- dierna och främst berör förbättrade karriärmöjligheter i arbetslivet.40

Att ”lyckas”, att klara studierna, är ett viktigt element i ungdoms- skolan, men med tanke på vuxenutbildningens karaktär ofta av mindre vikt där; man straffas inte ut från sin studiecirkel, möjligen känner man sig manad att avbryta en kurs om man inte gör några framsteg, eller märker att man saknar förkunskaper. När vi diskuterar de mindre krä- vande formerna av vuxenutbildning är det främst tidsaspekten som är intressant för sannolikheten att lyckas. För de längre vuxenutbildningar- na är skillnaden mot ungdomsutbildningen troligen inte så stor, dock.

Ett viktigt komplement till modellen är att den bara kan förklara benägenheten för studier för sådana alternativ som är ”strukturellt möjli- ga”, dvs. som finns inom räckhåll för individer (och då inte i någon psykologisk mening, utan praktisk). Somliga individer bor för långt ifrån studieplatsen, eller kan inte delta på grund av sjukdom eller handikapp. Vissa utbildningar kräver sådana förkunskaper att många inte kan aspire- ra på dem. Andra är så dyra att man helt enkelt inte har råd, eller kräver en tid man inte har. Normalt sett kommer, som nämnts, tidsaspekten in när det gäller en bedömning av om man kommer att klara studierna. Men om arbete eller familj tar så mycket tid i anspråk att (vissa typer av) vuxenutbildning är omöjlig — exempelvis så att man inte kan boka in sig för en serie studietillfällen eftersom man arbetar oregelbundna tider — föreligger en tidsrestriktion. Om man inte upplever sig ha tid för studier därför att andra fritidsaktiviteter fyller ut den lediga tiden före-

40 1 ekonomiska termer skulle man säga att fritidsstudier är mer konsumtion än investering, dvs. avkastningen uppstår samtidigt med deltagandet.

ligger dock ingen restriktion, då är det istället så att benägenheten att studera är mindre än benägenheten att göra något annat.

Olika utbildningsformer kan beskrivas i modellens termer. För att ta exempel från studiet av rekryteringen till högre sekundär utbildning kan vi säga att elitskolor med höga elevavgifter (t.ex. intematskolor i Eng- land) utmärks av höga kostnader, stora belöningar och (kanske) goda möjligheter att lyckas med studierna på grund av hög lärartäthet mm. 1 länder som utmärks av att en stor majoritet går över till studier på sekundär nivå (som dagens Sverige eller U.S.A.) präglas gymnasieut- bildning av låga kostnader, rätt små belöningar och goda möjligheter att klara av studierna (jfr. Erikson och Jonsson 1996).

Vuxenutbildning i dess mindre krävande form (vänstra kolumnen i matrisen ovan) utmärks, tror vi, av låga kostnader, rätt stora belöningar och goda möjligheter att lyckas, givet att man väljer en kurs som man är intresserad av och tror att man kommer att bemästra. Belöningarna uppstår huvudsakligen, men inte enbart, vid själva studietillfällena. Detta är i stort sett idealtypen för en studieform som skall attrahera ett stort antal deltagare. Kostnaderna är obetydliga, beroende på att deltagar- avgifterna är låga, att tillgängligheten är mycket god och att man inte behöver försaka lön för att delta. Därför finns det heller inga stora hinder för att påbörja en kurs. Man behöver inte känna sig övertygad om stora belöningar, eller att man klarar studierna, för att starta. Finns det några hinder, kan vi anta att de snarare beror på tidsrestriktioner än på bristande ekonomiska resurser.

I dess mer krävande form liknar vuxenutbildningen den ”vanliga” utbildningen (gymnasium och universitet). Kostnaderna är kanske inte alltid höga — bl.a. därför att det finns ett relativt generöst vuxenstudie— stöd — men heller inte obetydliga, och sannolikheten att lyckas är inte lika lätt att bedöma (och ofta klart mindre än 100 procent). Belöningar- na är inte i samma höga grad omedelbara, utan här måste kanske delta- garna hoppas att utbildningen skall ha positiva konsekvenser på sikt, till exempel i form av befordran i jobbet eller inkornsthöjningar.

Det kan också hända att det finns en skillnad mellan vuxenstudier som genomförs med traditionella undervisningsformer och sådana som följer vuxenutbildningens mer ”demokratiska” ideal, förkroppsligat genom beteckningen ”cirkel”. De flesta vuxna människor ser nog större inneboende belöningar i kurser och utbildningar där deras erfarenheter får komma till sin rätt och där de kan ta aktiv del i uppläggning och ge- nomförande av studierna. Om detta är fallet krävs det större belöningar efter studietiden för att utbildningar av traditionellt snitt skall kunna konkurrera om studiebenägna vuxna.

Den individuella beslutsrnodellen som vi presenterat gäller just aktiviteten vuxenutbildning. Det finns naturligtvis en rad andra, konkur- rerande aktiviteter (inräknat också ”passiviteter”, dvs. att vara inaktiv på fritiden). Sannolikheten att påbörja vuxenstudier är därför avhängig hur den uppfattade nyttan av denna aktivitet rangordnas i förhållande till motsvarande nytta av att välja en annan aktivitet. En rimlig utgångs- punkt är att valet mellan olika alternativa fritidssysselsättningar främst är styrt av individuella preferenser, eller belöningar, i våra termer. Vissa människor får mer ut av att engagera sig i en hobbyförening eller en politisk förening än att studera, eller finner det mer belönande att baka, meka med bilar, eller motionera. En social eller annan snedrekrytering till vuxenstudier uppstår om preferensema inte bara varierar mellan individer utan också mellan samhällsklasser, män och kvinnor, personer med olika utbildning, boende i olika regioner e.d.

Vi har naturligtvis goda skäl att tro att sådana variationer existerar — det finns många orsaker till att fritidsintressena skiljer sig mellan olika grupper. Den centrala frågan är dock om en låg värdering av studier för vissa grupper enbart är en konsekvens av sådana små förväntade be- löningar (relativt ointresse), eller om höga förväntade kostnader, en liten upplevd sannolikhet att lyckas i studierna, eller rena restriktioner ligger bakom. När vi analyserar de mindre krävande formerna av vuxenut- bildning, framför allt studiecirklar, kan vi ganska säkert säga att osäker- heten om ens kapacitet räcker till är en mindre viktig faktor. Ungefär var tionde som inte deltar i studiecirklar uppger att skälet är att kravni- vån är för hög och inte ens tre procent av alla lågutbildade som gått en studiecirkel menar att studietakten var för hög eller att kraven på för- kunskaper var för höga. Det är snarare tidsaspekten och kostnaderna som är potentiellt viktiga faktorer, och det är på dessa som analyserna i det följande är koncentrerade.

2 Studiehinder

Med studiehinder menar vi att en individ har intresse för studier men av något skäl — ekonomiskt, hälsomässigt, geografiskt, tidsmässigt eller liknande — inte kan förverkliga detta intresse. För att anknyta till resone- manget ovan kan vi säga att alla faktorer som minskar benägenheten till vuxenstudier därför att de inverkar på antingen kostnaderna eller sanno- likheterna att lyckas med studierna, utgör studiehinder. Därutöver måste naturligtvis strukturella begränsningar räknas till studiehinder. Däremot kan inte små belöningar sägas vara ett ”hinder”, det är snarare frågan

om bristande incitament. Oftast manifesteras detta när det gäller fritids- studier genom att individen prioriterar någon annan fritidsaktivitet som verkar mer givande. (I praktiken är det dock svårt att veta om kostnader eller sannolikheten att lyckas också spelar in.)

Ur ett socialpolitiskt och utbildningspolitiskt perspektiv kan det vara centralt att lokalisera eventuella studiehinder och det är även ett viktigt inslag för att förstå hur ojämlikheter i levnadsvillkor uppkommer. Frå- gan är dock inte okomplicerad. När vi studerar en företeelse som bygger på frivilligt deltagande är den rimliga utgångspunkten att icke-deltagan- de är ett val som speglar individers intresse. Detta gäller naturligtvis speciellt om vi kan anta att kostnaderna är låga, tillgängligheten god, och sannolikheten att lyckas med studierna höga: Vuxenutbildningen i Sverige är väl spridd och flera former också nära nog gratis och det finns ett stort urval studiecirklar som inte kräver några förkunskaper. Det är också en mycket utbredd uppfattning att man i studiecirklar kan studera vilket ämne som helst — cirka åtta av tio, deltagare som icke- deltagare, uppfattar antalet ämnen som man kan studera som i stort sett obegränsat. När vi frågar dem som aldrig deltagit i en studiecirkel om orsaken, är det mindre än 10 procent som instämmer i påståendet att studiecirklar är för svåra. Sammantaget talar detta för att vi bör ha rätt starka belägg för att det verkligen föreligger studiehinder innan vi drar en sådan slutsats.

Frågan om studiehinder är inte bara komplicerad i detta perspektiv. Det är också svårt att peka på en metod att undersöka om sådana hinder finns. Det mest rättframma sättet är naturligtvis att fråga intervjuperso— nen om hon uppfattar att det föreligger något studiehinder, men det är ingen idealisk metod. Människors svar på en sådan fråga är styrda av vilka förväntningar de har på tillgängligheten av vuxenutbildning, av vilket svar som är ”socialt önskvärt”, och av ett antal andra psykologis- ka mekanismer —- därutöver är det ju möjligt att den tillfrågade faktiskt inte själv känner till vilka barriärer som existerar, hon har kanske aldrig reflekterat över situationen.

En metod för att analysera förekomsten av studiehinder son. undviker ovannämnda problem är att försöka ta in ”objektiv” information om potentiella studiehinder (t.ex. fråga om inkomst istället för att fråga om ekonomin är ett hinder för studiedeltagande), för att sedan analysera om sådana faktorer har något samband med studieaktivitet. Om vi använder den metoden måste vi dra slutsatser om förekomsten av sttdiehinder från statistiska samband på gruppnivå, vilket inte heller är oproblema- tiskt. Vi kan heller inte avgöra om t.ex. ett samband mellan inkomst och studiedeltagande beror på att en faktor som vi inte har mått påverkar både inkomsten och deltagandet. Detta skulle ju kunna vara fallet med

”studieintresse”; ett sådant intresse kanske både leder till hög allmän utbildning, och därmed hög lön, och till fortsatt hög studieaktivitet på fritiden. Som diskuteras nedan försöker vi bemästra detta problem genom att kontrollera för bland annat allmän utbildningsnivå.

Vi har ingen lösning på problemet hur studiehinder bäst skall mätas, men vi försöker i det följande att använda båda metoderna som beskrivs ovan. I praktiken kommer vi att behöva förlita oss på resonemang i kombination med empiriska resultat. Vi börjar med att studera vilka skäl intervjupersonerna själva uppger för att inte hysa några studieplaner. Därefter följer en rad analyser av möjliga studiehinder, definierade så ”objektivt” som möjligt i intervjun.

Vilka är skälen att inte studera, som de uppges av intervjupersonerna själva? I undersökningen ställdes sju frågor om planer att under det kommande året studera i komvux, i studiecirkel, på gymnasium, folk- högskola m.m. Frågorna ställdes till dem som aldrig tidigare gått i nå- gon av dessa former av vuxenutbildning. Närmare 30 procent av dessa, och ca 27 procent av de lågutbildade i denna grupp, anger att de hyser sådana planer. Vanligaste intentionen bland de tidigare icke-aktiva är att gå en studiecirkel (40%), men heltidsstudier vid gymnasiet är en nästan lika vanlig plan (37%) och även universitets- och komvuxstudier är ofta angivna (25% respektive 19%). Med kännedom om det faktiska delta- gandet (se avsnittet 1.1 ovan) kan vi med stor säkerhet säga att de upp- givna siffrorna långt ifrån kommer att motsvaras av faktiskt deltagande.

Vi är mest intresserade av dem som säger att de inte hyser några ut— bildningsplaner för det närmaste året. De lågutbildade icke-aktiva som inte planerar att studera utgör faktiskt en inte alltför ringa minoritet, omkring 6 procent i vårt urval (vilket motsvarar drygt 300.000 personer i befolkningen 18-75 år).

Till alla som angav att de inte hade några planer på att studera nästa år ställdes en serie frågor om anledningen till detta. Det är som nämnts vanskligt att fånga de verkliga skälen bakom svaren. Det är inte tillråd- ligt att tolka den absoluta nivån på procentsatsema — i en situation där en intervjuperson sagt sig inte vilja delta i en vanligt förekommande och positivt betraktad aktivitet som studier, kan vi förvänta oss en hög andel ”ja”-svar generellt, inte bara på frågor om studieplaner nästa år, utan också på frågor om ”x-skälet” och ”y-skälet” ligger bakom.

TABELL 24. Andelen av dem som aldrig genomgått vuxenutbildning och som uppger att de inte ämnar delta i sådan nästa år, som uppger olika skäl för att inte delta, efter studieaktivitetsgrad (flera skäl kan

anges).

Angivna skäl Samtliga Icke- lågutbildade Jörbestömda kategorier) aktiva icke-aktiva Överhuvudtaget inte intresserad 31 48 59 Jag är för gammal 32 39 52 Ingen nytta av utbildning i mitt yrke” 30 41 54 Ingen nytta av utb. för mitt fritidsintresse 47 63 73

Jag tror inte jag kommer att ha & 21 25 30 Jag tror inte jag kommer att ha ti_d 53 50 44 Kan få kunskaper på annat sätt 56 60 65 Får tillräckligt med utbildning i mitt jobb" 39 47 47 Bastal 1.100 214 129

Not: " Gäller endast förvärvsarbetande.

Orsakerna kan ofta vara sammansatta, eller bara grumliga — om till exempel intresset att studera är klart svagare än att välja en annan fritidsaktivitet, är de troligen inte så väldefinierade. Det är säkert en anledning till att samma individ också ger ”ja”-svar på ett flertal olika alternativ. Skälen för att inte delta kan naturligtvis också vara andra än dem som ingick i frågeformuläret.

] Tabell 24 visas frekvenser över skäl att inte delta i utbildning påföljande år. De mest relevanta jämförelserna vi kan göra är mellan kategorier definierade efter studiedeltagare i allmänhet, samt mellan olika svarsalternativ.

Intressant nog, och i linje med våra antaganden ovan, är det ekono- miska skälet i alla grupper det mest sällan angivna. Då vi kan anta att nytto-skälen och intresse—skälet är nära besläktade, är en dominerande orsak till att inte gå vuxenutbildning troligen brist på belöningar, både externa och interna. Det finns få tecken i analysen ovan som tyder på att några påtagliga hinder förklarar den ljumma entusiasmen för vuxenutbildning bland en liten andel av den vuxna befolkningen. Ett sådant är åldersskälet — speciellt gruppen lågutbildade icke-aktiva har en märkbart högre medelålder (55.4 mot 48.4 respektive 49.6).

TABELL 25. Andelen som uppger olika skäl för att aldrig ha deltagit i en studiecirkel, efter studieaktivitetsgrad (flera skäl kan anges).

Angivna skäl Samtliga Icke- Lågutbildade Jörbestämda kategorier) aktiva icke-aktiva Studerar hellre på armat sätt 45 40 46 Har inte kommit mig för 63 66 68 Studiecirklar är på för låg nivå 9 6 6 Studiecirklar är för svåra 11 14 21 Deltagaravgiften är för hög" 8 9 8 Har inte tid p.g.a. arbete 55 57 56 Har inte tid p.g.a. andra fritidsintressen 54 56 59 Har inte tid p.g.a. familjen 32 34 34 Har inte känt till möjligheten 22 22 26 Resorna till studielokalen för långa 9 11 13 Bastal 694 364 220

Not: ” Alternativet har ett relativt stort antal "vet ej”-svar som här räknats som

"nej”—svar under antagandet att ”vet ej” syftar på deltagaravgiftens storlek.

Högre ålder kan, allt annat lika, möjligen indikera en lägre sannolikhet att lyckas i studierna och äldre korttidsutbildade har mindre utbildning än någon annan kategori. Att tidsskäl ofta uppges skulle också kunna vara ett tecken på studiehinder.

Det är påfallande hur skälet ”ej intresserad av studier” anges oftare med avtagande studieaktivitet. Så gör i stort sett alla skäl utom tids- skälet, vilket talar för att det finns en grupp icke—deltagare som är upptagna och därför inte deltar (fast de nog skulle vilja), och en kategori som i och för sig skulle kunna delta, men som inte har något intresse.

Vi har också specialstuderat studiecirklarna (Tabell 25). De som aldrig har deltagit i en studiecirkel, ungefär var fjärde svensk i åldrarna 18-75 år, fick en serie påståenden som de fick antingen instämma eller inte instämma if”

4' Med tanke på de små bastalen använder vi här hela urvalet. När vi begränsar oss till riksurvalet ser vi dock ingen anledning till att dra andra slutsatser.

sammans med tidsskäl. Svårighetsgraden på studiecirklarna spelar liten roll, fast vi kan notera att det ändå är var femte lågutbildad icke-aktiv som instämmer i påståendet att ”jag tror att studiecirklar är för svåra för mig”. Om detta är en överlagd åsikt eller om den speglar en allmän osäkerhet för sådant som har med studier att göra går inte att säga, men denna grupp synes utifrån målen med studieförbundens verksamhet vara speciellt relevant att rikta särskilda rekryterande insatser mot.

Drygt var femte intervjuad som aldrig deltagit i en studiecirkel anger också att han eller hon ”inte känt till möjligheten”. Detta sägs dock ofta i kombination med något annat svarsalternativ vilket gör det sannolikt att det i själva verket är intresset som sviktar: om man inte är studie- motiverad gör man sig kanske inte besvär med att undersöka vilka utbildnings-

och kursaltemativ som står till buds.

Slutsatserna från analyser av subjektivt upplevda orsaker till att inte delta i vuxenutbildning i allmänhet, och studiecirklar i synnerhet, är att ointresse och tidsbrist är de viktigaste skälen och att ekonomiska skäl väger lätt. Det bör dock återigen poängteras att det är vanskligt att tolka svaren på attitydfrågor av den typen som behandlas här. Därutöver finns inte alla tänkbara svarsalternativ med: framför allt finns inga alternativ av typen ”orkar inte med studier efter jobbet”, något som dock analyse- ras i nästa avsnitt.

Resultaten ovan tyder på att människor främst väljer att inte delta i vuxenutbildning, dvs. att de har andra intressen eller preferenser. I sådana fall kan vi som nämnts knappast tala om studiehinder. Vilka studiehinder kan vi då tänka oss att det finns? 1 diskussionen av den individuella beslutsmodellen kom vi fram till att individers studiebenä- genhet schematiskt kan analyseras med hjälp av kategorierna kostnader, belöningar, sannolikhet att lyckas i sina studier samt restriktioner (eller strukturella begränsningar). Belöningarna måste betraktas som incita- ment eller uttryck för intresse, dvs. uteblivna belöningar kan inte be— traktas som hinder i vår mening. Övriga faktorer kan dock innehålla studiehinder. Kostnaderna, som kan vara direkt ekonomiska eller in- direkta (tillgång till bil, möjlighet att ta ledigt frånjobbet, etc.), kan vara för höga i relation till belöningarna — studierna är inte värda sitt pris. Språksvårigheter, tidsbrist och fysiskt utmattande jobb kan minska Återigen är det de intresse-relaterade skälen som dominerar, nu till- sannolikheten att klara av studierna. Studiealternativet kan också i vissa

fall vara blockerat. Restriktionerna kan gälla tiden för studier, men även kursutbudet på orten, liksom handikapp eller sjukdom som omöjliggör deltagande.

De studiehinder som vi studerar nedan, är:

1. Tidsrestriktioner (enbart förvärvsaktiva) 2. Ekonomiska resurser 3. Arbetsvillkor

4. Handikapp 5 . Språksvårigheter

Hur skall vi då kunna säga om studiehinder föreligger, eller om skillna- der i studiedeltagande bara är en fråga om intresse? Det finns inget enkelt sätt att avgöra denna fråga. Vi resonerar så här: om ”objektiva” mått på exempelvis ekonomiska resurser och tidsbrist har ett samband med studiedeltagande talar det för att det finns en kausal koppling (så att t.ex. ekonomiska resurser påverkar studiemöjligheterna). Problemet är att studieintresset kan vara korrelerat med t.ex. ekonomiska faktorer så att vi egentligen ”bakvägen” mäter studieintresse via dessa faktorer. Vi behöver därför någon indikator på studieintresse som kan hjälpa oss att urskilja just de ekonomiska resursernas betydelse. Det förefaller oss rimligt att anta att individens formella utbildningsnivå är en sådan indikator. Som vi sett i analyserna ovan har också bokläsning och teater— /museibesök m.m. ett samband med vuxenstudiedeltagande och kan därmed antas indikera ett allmänt kulturellt intresse som ibland finner sitt uttryck i studier. Om vi sålunda kontrollerar för dessa tre faktorer är det troligt att en samvariation mellan tidsbrist, ekonomiska tillgångar etc. och studiebenägenhet beror på att de förra faktorerna styr den senare. Nackdelen med detta är att vi underskattar en typ av studiehin— der, nämligen de som kommer sig av att individen upplever bristande förkunskaper som en broms för att delta. Vi kommer att få lämna denna typ av studiehinder oanalyserad här. Tidigare undersökningar talar dock för att osäkerheten att klara studierna sällan anges som orsak till att inte studera även bland korttidsutbildade (Rubenson, Bergsten och Bromsjö 1977, Tab. 21).

Närmast ges en beskrivning av tillvägagångssättet för att pröva hypoteserna om att ekonomiska resurser, tidsbrist och andra faktorer påverkar benägenheten till vuxenstudier. Därefter presenteras en sam- manfattning av resultaten av de analyser som gjorts på basis av Fritids- studieundersökningens data. Slutligen testas hypotesen att arbetets

innehåll har betydelse för benägenheten att delta i studiecirklar/kurser på fritiden.

2.2.1 Ekonomiska hinder och tidsbrist

För att studera om ekonomiska hinder för studier föreligger utgår vi från fem olika indikatorer på ekonomiska resurser. Den första är hushållsin- komst och den andra hushållsstorlek. Den tredje, som vi kallar för ”kontantmarginal”, baserar sig på frågan om intervjupersonen skulle klara att skaffa fram 12.000 kronor på en vecka om han/hon hamnade i en oförutsedd situation. Den fjärde och femte kommer från uppgifter om intervjupersonen har bil respektive fritidshus, något som kan ses som indirekta indikatorer på ekonomiska resurser. Därutöver inkluderar vi samhällsklass — både intervjupersonens samt dennes make/makas — som bland annat indikerar ekonomisk ställning.

För att i görligaste mån isolera den unika betydelsen av de ekono- miska måtten från betydelsen av andra faktorer håller vi i analysen konstant för intervjupersonens ”studieintresse” (utbildning, intresse för bokläsning samt besök på teater/muséer etc.), ortstyp, ålder och syssel- sättning. Det vill säga, vi jämför individer som är i samma ålder, kan antas ha samma intresse för studier, bor i samma typ av ort och har samma sysselsättning, men som skiljer sig vad beträffar ekonomiska resurser.

Som diskuterades ovan kan tidsbrist ses som en begränsande faktor för vuxenstudiedeltagande på två sätt. 1 ”allvarliga fall”, men troligen relativt sällan, är det en restriktion som gör att studier inte alls kan komma ifråga. I andra fall verkar tidsbristen nedsättande på individers studiebenägenhet genom att minska sannolikheten att lyckas med studi— erna — man har helt enkelt inte tid att förbereda undervisningstillfällena, och man är inte säker på att man kan deltaga på reguljär basis. Tidsbrist innebär också att studierna måste konkurrera med högprioriterade alter— nativ.

Ett problem med förklaringar till icke-deltagande i termer av tids- brist, är naturligtvis att det är en omskrivning för preferenser; man är i princip positiv till studier, men väljer att göra annat istället — hade man mer tid, skulle man kanske också delta i vuxenutbildning. Som vi kunde se ovan, får vi av detta skäl en stor andel som (i och för sig korrekt) uppger tidsbrist som anledning till att de inte studerar. Det bästa sättet att komma ifrån problemet att särskilja tidsbrist från intressebrist är att söka mer ”objektiva” mått på tidsbrist. Om detär så att vuxenstudiedel- tagandet styrs av ”tillgång till fri tid” bör vi bland de förvärvsaktiva

finna ett samband mellan arbets-/resetid och deltagande, samt mellan obekväm arbetstid och deltagande (kontrollerat för övriga faktorer). På motsvarande sätt bör vi finna ett negativt samband mellan hushållsarbe- tets omfattning och studiedeltagande.

Vi har tillgång till information om tidsbrist genom en fråga om hur många timmar intervjupersonen tillbringar borta från hemmet en normal arbetsdag (där vi särskilt bett att resetid till och från jobbet skall räknas in); genom en fråga om förläggningen av den normala arbetstiden under dygnet eller veckan (där vi kontrasterar ”vanlig dagtid” mot alla andra former); respektive genom en fråga om hur stor andel av hushållsarbetet som intervjupersonen uppskattar att han/hon står för. För att våra tidsin- dikatorer skall kunna testas samtidigt gör vi analyserna för de intervju- personer som förvärvsarbetar och är sammanboende. Därutöver inklude- rar vi också en uppgift om hur många barn som finns i hushållet, upp- delat på tonårsbarn och förskolebarn. Som diskuteras nedan är det svårt att säga om barn utgör en tidsrestriktion för föräldrarna eller om de bara förskjuter intresset från fritidsstudier.

Förutom ekonomiska resurser och tidsbrist har vi i analyserna också tagit med två ytterligare faktorer som kan verka som studiehinder, nämligen Språksvårigheter (indikerade genom uppgift om att man talade annat språk än svenska i uppväxthemmet) och handikapp. Den senare faktorn har ju redan specialgranskats och är medtagen därför att den bör ingå i en sammanfattande bild över studiehinder.

Både när det gäller ekonomiska faktorer och tidsbrist finns det skäl att tro att eventuella effekter inte bara är generellt verkande. Framför allt kan man misstänka att det finns könsskillnader när det gäller tidsbrist, eftersom fördelningen av hushållsarbete och avlönat arbete skiljer sig mellan män och kvinnor. Men vi kan också anta att det finns klasskill- nader, speciellt vad gäller ekonomiska resurser. Exempelvis är det inte osannolikt att det finns någon form av tröskeleffekt som gör att en utsatt ekonomisk position kan hämma studiedeltagandet, men om man bara har uppnått en ekonomisk nivå som är mycket vanlig bland tjänstemän spelar ytterligare resurser ingen större roll för deltagandet. För att av— göra om eventuella effekter är generellt verkande eller varierar beroende på kön och samhällsklass, har vi gjort separata analyser för dessa kate- gorier (och i förekommande fall testat interaktionseffekter).

Som vi nämnt ovan kan vi anta att olika former av vuxenutbildning kräver olika mått av ekonomisk insats och tidsinsats — framför allt är det osannolikt att icke-deltagande i mindre resurskrävande vuxenstudier (främst studiecirklar) skulle bero på ekonomiska faktorer. Därför har vi gjort separata analyser för olika typer av vuxenutbildning. Först an— vänder vi den grova indelningen i aktiva och icke-aktiva på basis av

uppgifter om intervjupersonen ”någon gång” deltagit i vuxenutbildning. Därefter urskiljer vi högaktiva, som tidigare. I tillägg identifierar vi tre kategorier utifrån en ungefärlig beräkning av omfattningen av studierna. Mest krävande i den bemärkelsen är komvux på heltid, lång folkhög- skolekurs, samt universitets/högskoleutbildning på fritid (även om det finns en ansenlig variation även inom denna kategori), vilket får utgöra vår kategori av ”längre studier”. Som en mellankategori definierar vi fackliga kurser, komvux på deltid, brevstudier, folkhögskolans korta kurser, samt ”övrig vuxenutbildning”.

Studiecirklar får utgöra en separat kategori. Även om flera andra typer av kurser (fackliga, komvux) kan vara av samma karaktär, kräver studiecirklarna i genomsnitt mindre ofta att man behöver försaka in- komster för att genomföra dem och de går också normalt utanför arbets- tid. Det är också av särskilt intresse att specialstudera studiecirklarna eftersom de kan antas vara ett testfall på hur väl man kan nå ut med vuxenutbildning till medborgarna oavsett deras ekonomiska ställning. Vi har valt att definiera studiecirkeldeltagande både enligt uppgiften om ”någon gång”, och som mer reguljärt deltagande (fyra eller fler gånger de senaste tio åren). För samtliga sex mått på studiedeltagande gäller att vi inte har önskvärd precision när det gäller att koppla bakgrundsfakto- rer till deltagande tidsmässigt — felet är antagligen allvarligast när det gäller längre former av vuxenutbildning och minst för reguljärt deltagan- de i studiecirklar.

I Tabell 26 på nästa uppslag visas en sammanfattande bild över resultaten av analyserna av studiehinder som gjorts på grundval av Fritidsstudieundersökningen. Vi har valt att inte visa effekternas styrka utan enbart deras signifikansnivå (betecknat med olika antal asterisker, som tidigare), samt för vilka kategorier de uppträder. Om vi börjar med att studera de ekonomiska faktorernas betydelse, kan vi konstatera att klasstillhörigheten påverkar studieaktiviteten medan de övriga ekono- miska faktorerna har begränsad inverkan.42 Vi har prövat ett stort antal definitioner av ekonomiska resurser, exempelvis index och olika kom- binationsvariabler, men inte funnit någon tendens till att de skulle ha något starkt samband med vuxenstudiedeltagande när man väl jämför individer med samma utbildning, i samma samhällsklass och i samma ålder. Om man inte kontrollerar för klass finns en viss effekt, men inte märkvärdigt stark.

” Vi visar inga effekter av hushållsstorlek eftersom de är obetydliga och/eller mer tolkbara som en effekt av förekomsten av småbarn i hushållet (eftersom vi får en effekt för småbarn, men inte för tonåringar).

Trots att det övergripande intrycket är att ekonomiska resurser har en begränsad effekt, kan vi se i tabellen att de inte är oviktiga. För arbetare finns en effekt av hushållsinkomst för två av utfallsmåtten och vårt sammanfattande mått på ekonomiska resurser ger utslag framför allt för skiljelinjen mellan aktivitet/icke-aktivitet (både för studiecirklar och vuxenutbildning i allmänhet). Mer ingående analyser visar att det främst är kontantmarginal som har inverkan: de som inte har en ekonomisk buffert är överrepresenterade bland icke-deltagarna. Samtidigt som vi finner en viss effekt av ekonomiska resurser i förväntad riktning, visar analyserna också motstridiga resultat. Det verkar märkligt att högre inkomst medför lägre studiedeltagande, men det är faktiskt i linje med flera andra resultat som vi redovisat tidigare, och som visar att det inte är de universitetsutbildade och de högre tjänstemännen som har det högsta deltagandet, utan de på nivåerna strax under. Vi bör också hålla i minnet att effekten av inkomst gäller kontrollerat för en rad andra förhållanden, bl.a. just utbildning och samhällsklass.

Våra analyser talar för att den löpande ekonomiska situationen som den avspeglar sig i hushållsinkomst, familjestorlek och kontantmarginal inte spelar någon stor roll för deltagande i vuxenstudier, men att den möjligen har en viss inverkan.43 Frågan är då hur vi skall tolka betydel- sen av samhällsklass. Människor i olika sociala klasser har större eller mindre ekonomiska resurser. I vissa fall är klass kanske också att före- dra som mått på sådana resurser, eftersom förmögenhet, konsumtionsut- rymme och — inte minst viktigt — inkomststabilitet över tid, har stark koppling till klassposition. Men samhällsklass fångar också upp andra dimensioner, exempelvis behovet och avkastningen av yrkesrelaterad vuxenutbildning. Tjänstemän kanske upplever högre krav att hänga med i utvecklingen (när det gäller data, språk, etc.) i sitt jobb. Det är också framför allt för tjänstemän som utbildning kan ge en avkastning i form av avancemang inom yrket eller högre lön (detsamma gällerjordbrukare och andra företagare vad gäller anpassning till EU-regler t.ex.). I termer av den individmodell över utbildningsval som vi diskuterade ovan, kan vi säga att de externa belöningarna för (vissa typer av) vuxenutbildning kan vara högre för dessa samhällsklasser.”

'” Storleken på de signifikanta effekterna är sådana att en standardavvikelses skillnad i hushållsinkomst reducerar oddset att delta med 25 till 40 procent. " Vuxenutbildning kan också leda till avancemang från arbetarjobb till tjänste- mannajobb. Tyvärr kan detta inte tas med i analysen genom att våra uppgifter om individers klassposition i tid ligger efter den vuxenutbildning vi registrerar. Vi får därmed en selektionseffekt som gör att vi kommer att överskatta tjänste- männens utnyttjande av vuxenutbildningen.

TABELL 26. Betydelsen av tidsbrist, ekonomiska resurser och andra potentiella studiehinder, samt samhällsklass, utbildning, ortstyp och kön för deltagande i vuxenutbildning (definierat på sex olika sätt). Schematisk sammanställning över vilka kategorier som uppvisar indi- kationer på studiehinder, baserad på en serie logistiska regressioner.

Icke- Hög- Lång Variabler aktiva i aktiva i vuxen- vuxenutb vuxenutb utbildn Hushållsinkomst [Kvin*** [Män **] mm)] Ekonomiska resurser Kvin ** ij ** Timmar bortovarö per dag [Kvin***] Obekväm arbetstid Män ** Arb ** Andel hushållsarbete Män ** Antal förskolebarn i hushållet Kvin *** Kvin ** [Mäntåi (ej förv)] Handikapp [Kvin ** (RSN/)] Hemspräk ej svenska Samhällsklass Män *** Män *** Män *** (ej förv) (ej förv) Utbildning Män *** Män ** Män *** Kvin *** Kvin *** Kvin *** Ortstyp Män/Kvin i arb ** Kön (=kvi1modominans) Arb *** Arb *** ij ** ij **

Tabellen fortsätter på nästa sida.

Fortsättning på Tabell 26.

___—___..—

Medel- Aldrig Går stu- Variabler lång/kort gått stu- diecirkel vuxenutb diecirkel reguljärt ___—___— Hushållsinkomst Arb *** Arb ** Ekonomiska resurser Kvin ** Alla *** ij " Timmar bortovaro per dag Kvin *** Obekväm arbetstid Andel hushållsarbete Antal förskolebarn i hushållet Män ** (förv) Handikapp Hemspråk ej svenska Män ** Samhällsklass Män *** Kvin ** Utbildning Män *** Män *** Kvin *** Kvin *** Ortstyp Män *** Kvin ** Kön (=kvinnodominans) Ar *** ij tu ij ut ___—___ Noter: ** = estimatet signifikant på 5%-nivån

*** = signifikant på 1%-nivån

Estimat inom [hakparentes] anger att effekten går i icke förväntad riktning.

Män = Estimatet gäller för män Kvin = ...kvinnor Arb = ...personer med arbetaryrken ij = ...personer med tjänstemannayrken Alla = Estimatet signifikant för alla kategorier ( förv) = ...endast för förvärvsarbetande

(ej förv) ...endast för hela urvalet, ej för förvärvsarbetande enbart.

För att försöka avgöra vilken av mekanismerna bakom effekten av samhällsklass som är den viktigaste — den som refererar till ekonomiska förhållanden eller den som avser arbetsrelaterade villkor — har vi gjort en analys av icke-deltagande bland samboende/gifta där båda yrkes- arbetar (resultaten visas ej). Först använde vi intervjupersonens egen klassposition som förklarande faktor (kontrollerat för en rad andra faktorer) och därefter jämförde vi resultaten med en analys där vi också tog med makens/makans klassposition. Om yrkesrelaterad efterfrågan på vuxenutbildning vore den viktigaste mekanismen skulle vi inte vara behjälpta av att inkludera makens/makans klass. Det visar sig att ett mått på ”högsta” samhällsklass i hushållet har en starkare effekt på deltagande i vuxenutbildning än intervjupersonens egen klasstillhörighet, det vill säga makens/makans klass har en viss betydelse. Skillnaden mellan modellerna är emellertid måttlig och uppträder enbart då maken/- makan är högre tjänstemän. Även där är skillnaden liten jämfört med den totala effekten — ”risken” att inte delta i vuxenutbildning är 0.38 (till 1) när vi jämför intervjupersoner som är högre tjänstemän med sådana som är okvalificerade arbetare, och 0.17 när vi också inkluderar makes/makas klass. Resultatet styrker tanken att det främst är yrkes- relaterade faktorer och inte ekonomiska som ligger bakom effekten av samhällsklass.

Finner vi kanske mer påtagliga effekter av våra indikatorer på tidsbe- gränsningar? Nej, egentligen inte. Obekväm arbetstid kan möjligen vara ett hinder för personer med arbetaryrken när det gäller att genomgå längre vuxenutbildning, men resultatet är osäkert på grund av en möjlig selektionsmekanism. Totalt sett är de signifikanta effekterna alltför osystematiska för att vi skall kunna dra slutsatsen att tidsrestriktioner inverkar på människors vuxenstudieaktivitet. Däremot tycks benägen- heten att engagera sig i vuxenstudier vara mindre ju fler förskolebarn man har, en effekt som intressant nog är systematiskt starkare för kvin— nor. En rimlig tolkning är att förekomsten av små barn främst utgör en tidsbegränsning för kvinnor, men det kan också vara så att deras intresse för barnen under en period överflyglar intresset för studier (den senare tolkningen stöds av att våra andra tidsmått inte går i förväntad riktning).

2.2.2 Arbetsvillkor

Det är väl känt sedan tidigare forskning att förhållandena på jobbet har konsekvenser för aktivitetsnivån på fritiden (se fr.a. Tåhlin 1987). Relationen är sådan att de som har tyngre och/eller riskfyllda arbeten är mindre aktiva på fritiden dvs. det finns inga tecken på kompenserande

mekanismer som skulle innebära att de som har utarmande arbeten söker sig till studier på fritiden. När det gäller den specifika fritidsaktiviteten ”deltagande i studiecirklar/kurser” kan vi tänka oss tre olika sätt på vilken den påverkas av arbetsvillkor.

För det första är det möjligt att ett fysiskt uttröttande arbete gör att man inte orkar delta i studier på fritiden. I en studie av upplevelse av rekryteringshinder bland korttidsutbildade uppger 19 procent att alterna- tivet ”för trött efter arbetet” gäller ”i hög grad” och ytterligare 40 pro- cent ”i viss grad” (Rubenson, Bergsten och Bromsjö 1977, Tab. 21) — av detta kan man dock inte självklart dra slutsatsen att det är arbetet som tröttat ut dem. För det andra kan ett psykiskt ansträngande jobb ha samma konsekvenser. För det tredje kan vi tänka oss ett samband mel- lan intellektuella krav och utmaningar i arbetet och intresse (och kanske incitament) för studier. Här är det möjligt att ett intellektuellt stimule— rande arbete uppmuntrar till studier, medan ett intellektuellt utarmande jobb har en passivicerande verkan. Därutöver kan eventuella samband mellan arbetsvillkor och studiedeltagande bero på en gemensam bakom- liggande faktor (dvs. selektion snarare än kausalitet). Därför kommer vi så långt möjligt att kontrollera för olika tänkbara sådana faktorer i analyserna nedan.

För att studera huruvida arbetsvillkor har någon relation till benägen- heten att delta i fritidsstudier har vi gjort ett antal analyser på 1991 års levnadsnivåundersökning, som innehåller ett mycket omfattande avsnitt om arbetsförhållanden. Vi studerar benägenheten till fritidsstudier via frågan om intervjupersonen ”brukar göra något av följande som fritids- aktivitet: ...Delta i studiecirklar eller kurser?” (där vi slagit ihop alterna- tiven ”ja, någon gång” och ”ja, ofta” vilka tillsammans utgör 30 procent av alla svar).

Fysiskt uttröttande arbete mäts via ett index som bygger på frågor om arbetet är kroppsligt krävande, medför tunga lyft, innebär daglig svettning samt om man måste inta olämpliga arbetsställningar för att utföra det.45 Psykiskt ansträngande arbeten definieras som enformiga jobb som dessutom är antingen psykiskt ansträngande ellerjäktiga. Som intellektuellt utmanande arbeten uppfattar vi sådana där man lär sig nya saker, där man måste vara kreativ, där man inte är direkt övervakad och där arbetstakten inte är styrd av maskiner, samt där man har inflytande över arbetsuppgifter och -metoder och deltar i fattandet av viktiga beslut. Därutöver antar vi att jobb som innebär autonomi i fråga om

45 En mer ingående beskrivning av variabler och index-konstruktion finns i Jonsson (1996).

arbetstider och disponeringen av arbetet över dagen (mätt i ett index) täcker en dimension av arbetets intellektuella innehåll.

För att särskilja betydelsen av arbetsvillkoren kontrollerar vi för intervjupersonens kön, ålder, civilstånd, utbildningsnivå, sociala position, ekonomiska resurser (timlön), samt arbetstid (skiftarbete samt övertid). Det kan diskuteras om man verkligen skall hålla konstant för klassposi- tion, men när vi genomför analyser utan kontroll av klass blir resultaten nästan exakt desamma.

Finner vi då några samband mellan arbetsvillkor och aktivitet i vuxenstudier? Varken fysiskt krävande eller psykiskt ansträngande arbeten tycks inverka på studiebenägenheten.46 När det gäller intellektu- ella krav är huvudintrycket att sådana också är i stort sett okorrelerade med fritidsstudier. Där finns dock vissa undantag. De som i sitt arbete deltar i viktiga beslut (angående budget, verksamhetens inriktning, nyanställningar etc.) har högre studiebenägenhet än andra, och de (kvin- nor) som uppger att de inte lärt sig något i jobbet som de kan ha nytta av hos en annan arbetsgivare deltar mindre ofta. Å andra sidan finns det ett samband mellan autonomi och studiedeltagande som visar att de som har mindre frihet att planera sin dag och sin arbetstakt är något mer aktiva. Sammantaget får inte hypotesen om en överföring av arbetets intellektuella krav och träning till studievanor på fritiden något stöd — till denna slutsats bidrar det faktum att så många indikatorer inte har någon inverkan på studiebenägenheten. Det kvarstår dock en samvaria- tion mellan samhällsklass och studiedeltagande, när vi kontrollerar för arbetsvillkor och andra faktorer. Våra tidigare analyser talar för att denna samvariation bara till liten del beror på ekonomiska skillnader mellan samhällsklasser (våra analyser av LNU inkluderar också lön), och vi har diskuterat möjligheten att det är starkare incitament att för- kovra sig i sitt arbete som gör att tjänstemän i högre utsträckning deltar i vuxenutbildning, en tolkning som bland annat stöds av att många uppfattar vuxenstudier som värdefulla i yrkeslivet. För att testa detta skulle vi helst behöva veta mer precis vad den anställde gör på jobbet och vilken typ av studiecirklar som hon är intresserad av, och att utröna detta har inte varit möjligt med de data vi har till vårt förfogande.

Slutintrycket är att faktorer knutna till arbetets innehåll inte har någon nämnvärd betydelse för deltagandet i studiecirklar/kurser på fritiden, men det finns möjligen en inverkan av ”tjänstemannaliknande arbetsuppgifter” för incitamenten att genomgå studier på fritiden.

” När vi studerar frågorna om psykiskt ansträngande arbete, jäktigt arbete och enformigt arbete separat, finner vi heller ingen inverkan på studieaktivitet.

Del 111. Slutsatser och diskussion

1 Slutsatser

I inledningen ställdes sju frågor om vuxenstudier. Vilka är då slutsatser- na vi drar på basis av de analyser vi genomfört?

När vi studerar dem som är högaktiva i vuxenutbildning i stort visar det sig att rekryteringen är såväl könsmåssigt som socialt sned. Kvinnor deltar mer än män, tjänstemän mer än arbetare och högutbildade mer än lågutbildade. Därutöver är huvudstadsbor mindre aktiva än andra och de som har barn i förskoleåldern likaså. Skillnaderna är rätt stora, exempel— vis är oddset att vara högaktiv det tredubbla för personer med postgym— nasial utbildning jämfört med personer med förgymnasial skolning kortare än nio år (även när vi tar hänsyn till, dvs. kontrollerar för, kön, ålder, samhällsklass, ortstyp, sysselstättningsstatus och familjetyp). Motsvarande skillnad mellan okvalificerade arbetare och tjänstemän är ungefär två till ett, medan kvinnor har ungefär 50 procents högre odds än män.

Omfattningen av den sociala och utbildningsmässiga snedrekrytering- en är dock svår att bestämma eftersom vi inte vet i vilken utsträckning vuxenstudiema lett till att deltagarna förändrat sin sociala position och höjt sin allmänna utbildningsnivå. De som gjort detta kommer att klassi- ficeras i sin nya position och därmed förväxlar vi en beskrivning över vilka grupper som rekryteras till en vuxenutbildning med en bild över vilka grupper som har faktiskt har erfarit sådan.

När vi specialstuderar rekryteringen till studieförbundens cirklar finner vi att den är märkbart jämnare, troligen därför att förkunskaps- kraven knappast utesluter någon samt att kostnaderna är försumbara, till stor del beroende på att utbildningen är så koncentrerad till kvällstid och därmed går att kombinera med yrkesarbete. De som är högaktiva kom- mer visserligen oftare från tjänstemannaklasserna, men deras försteg är mindre än för vuxenutbildning generellt och det finns i stort sett ingen

47 Vi kan återigen påminna om att vi inte räknar företags— eller branschintem utbildning, däremot ingår arbetsmarknadsutbildning.

skillnad mellan hög- och lågutbildade. Däremot är kvinnodominansen högre i studiecirklar — kvinnors benägenhet att vara högaktiva är hela 80 procent högre än mäns — och Stockholm är något mer underrepresen- terat.

När det gäller studiecirklar varierar rekryteringen med ämnesområde. När vi gör en enkel uppdelning mellan cirklar som förmedlar ”allmän medborgerlig bildning” (främst samhällsinriktade ämnen) och dem som bygger på ”estetisk-kulturell verksamhet”, visar det sig att rekryteringen till det förra ämnesområdet är socialt skevare — framför allt tjänstemän och jordbrukare överväger. De estetisk-kulturella cirklarna domineras rätt kraftigt av kvinnor samt av personer med medelhög utbildning. Arbetare är den enda samhällsklass som oftare deltar i estetisk-kulturell än i allmän-medborgerlig studieverksamhet (som vi definierat dessa). Om vi gör antagandet att det är de senare cirklarna som mer direkt stärker individers politiska resurser, kan studiecirkelverksamheten bidra till att öka klassklyftorna i den bemärkelsen. Denna farhåga skall dock inte överdrivas, vilket diskuteras i avsnitt III.2 nedan.

Värdet av vuxenutbildning framstår som högt i medborgarnas ögon. Närmare hälften av de vuxna mellan 18 och 75 år instämmer i påståen- den om att sådan utbildning skulle kunna vara till nytta i jobbet samt bidra till ökade kunskaper om miljö och samhälle. Däremot är det rätt få som menar att vuxenstudier skulle leda till ett ökat engagemang i politiska frågor eller till en rikare fritid. Det hindrar givetvis inte att vuxenstudier kan ha sådana konsekvenser.

Den instrumentella och kunskapsorienterade synen på vuxenutbild- ning i stort tycks inte gälla studiecirklar i samma utsträckning: närmare 60 procent menar att man i dessa cirklar mest studerar ämnen som man har glädje av på fritiden. I övrigt är det intressant att notera att många (över 40 procent) instämmer i påståendet att deltagarna bestämmer mer än cirkelledama hur man skall arbeta, men att andelen är högre bland icke-deltagarna. Här kan man anta att schablonbilden av studiecirkeln som en deltagarstyrd verksamhet måhända har en fast grund i verklighe- ten, men att erfarenheterna från att delta ändå justerar denna bild något — studierna påminner mer än väntat om ”vanlig” undervisning.

En ofta omfattad åsikt är att cirkelledama har bristande kunskaper i ämnet. Den absoluta nivån (45 procent) utgör knappast något starkt

belägg för någon utbredd inkompetens. Dels arrangeras många cirklar av grupper där alla deltagare ”står på samma nivå” och där det ingår i idén att man inte skall lära sig av en utomstående auktoritet, dels hävdar 90 procent faktiskt att cirkelledarens kunskaper i den senaste cirkeln de själva genomgick var tillräckliga. Det är möjligen något oroväckande att åsikten om cirkelledarnas bristande kunskaper delas av flera i gruppen deltagare, jämfört med icke-deltagare.

När det gäller folkhögskolorna betonar särskilt de som deltagit i sådana studier att skolan lägger större vikt vid personlighetsutveckling än vid faktakunskaper. Den allmänna uppfattningen är annars att folk- högskoleeleverna är sådana som till stor del har misslyckats i den van- liga skolan, att lärarna är mer engagerade — men möjligen mindre objek- tiva — samt att skolorna har en ganska tydlig politisk eller religiös inriktning. Allmänhetens bild är inte ”förvrängd” på så sätt att den för— storar folkhögskolomas särart, tvärtom är det de som studerat vid dessa skolor som främst lyfter fram skillnaderna gentemot den vanliga skolan.

1.1. Vilken omfattning har vuxenutbildningen?

Vuxenstudier är en betydande fritidsverksamhet bland svenskarna. Cirka 75 procent av dem mellan 18-75 år har någon gång gått en studiecirkel och vi beräknar att runt 20 procent, eller cirka 1.2 — 1.3 miljoner in— divider, är aktiva i sådan utbildning under år 1995. Den övervägande delen av dem som någon gång gått en studiecirkel deltar bara spora- diskt, men för 10 procent av den vuxna befolkningen är studiecirkelakti- viteten reguljär och för runt 5 procent tycks den i det närmaste domine— ra fritiden.

Studiecirklarna är den helt dominerande studieformen antalsmässigt, men flera andra typer av studier är också vanliga; drygt 25 procent av den vuxna befolkningen har någon gång gått en facklig kurs; 20 procent har deltagit i komvuxutbildning; och mer än 10 procent har någon gång studerat i brevskola e.d., gått folkhögskolekurser, respektive gått en högskoleutbildning på fritiden. Om vi också räknar sådan vuxenutbild- ning som inte alltid är frivillig blir de totala talen mycket större. Detta beror främst på att kurser och internutbildning arrangerade av arbetsgi- varen är en betydande verksamhet: närmare hälften av de anställda genomgår någon sorts kurs under ett kalenderår och cirka 18 procent går en utbildning längre än sju dagar. Därtill kommer att 15 procent någon gång deltagit i arbetsmarknadsutbildning.

Självklart är det så att det totala antalet utbildningstillfällen är ojämnt fördelat i befolkningen. Många studerar ofta och mycket, andra inte alls. Våra resultat tyder på att ungefär 14 procent aldrig har deltagit i någon form av vuxenutbildning. Andelen som bara deltagit någon enstaka gång

är naturligtvis mycket större. Exempelvis har cirka 26 procent aldrig deltagit i någon vuxenutbildning utöver studiecirklar, och inte deltagit i en sådan under de senaste tio åren. Inskränker vi oss till att studera de tre senaste åren är motsvarande andel drygt 35 procent, dvs. mer än var tredje svensk mellan 18-75 år har inte genomgått någon form av vuxen- studier alls under de tre senaste åren.47

1.4. Deltagare i folkbildning — vilka är deras erfarenheter av sina studier?

De som bedrivit folkhögskolestudier är mycket positiva till såväl studie— formen som arbetsformer och lärare. Vissa bedömare skulle möjligen bli bekymrade över att endast hälften av alla som deltagit i längre folkhög- skolekurser anger att de fick vara med och bestämma utbildningens uppläggning. Även när det gäller studiecirklarna förefaller folkbildnings- idealet om deltagarstyrning att inte riktigt överensstämma med verklig- heten. Vi bör betona att Fritidsstudieundersökningen inte räcker till för några säkra slutsatser om graden av deltagarstyrning, men våra resultat stöds av en undersökning av Lindgren (1995).

Något oroande är att cirka 12 procent av dem som deltagit i studie- cirklar uttrycker tvivel över utbildningsinslaget i undervisningen (de anser att man ”mest pratar” och inte ”bedriver planmässiga studier”). Därutöver menar så många som var fjärde deltagare att cirkelledama kunde ställt högre krav på deltagarna, medan nästan inga menar att studietakten eller kraven var för högt ställda. Sammantaget ger resulta- ten visst fog för att hävda att många studiecirklar ligger på en alltför låg nivå och att deltagarna inte upplever att de fått ut tillräckligt mycket kunskapsmässigt av sitt engagemang. Här finns det emellertid en risk att en generellt högre kravnivå skulle komma i konflikt med andra mål för folkbildningen. Denna fråga diskuteras mer ingående i avsnitt III.2.4.

1.5. Vilka är det som inte deltar i vuxenutbildning?

De som aldrig deltagit i någon form av vuxenstudier (cirka 14 procent i vårt urval) finner vi delvis i de grupper som i analysen över högaktiva framstod som underrepresenterade. Således är de med arbetaryrken, lägre utbildning, samt boende i Storstockholm oftare icke—aktiva än andra. En viktig skillnad är dock att olikheterna mellan olika samhälls- klasser, utbildningskategorier och ortstyper är större när det gäller icke- aktivitet än när det gäller hög aktivitet. Det tyder på att barriären att pröva på vuxenstudier är mer korrelerad med bakgrundsförhållanden än intensiteten i studieintresset bland dem som väl brutit denna barriär.

Det finns även andra skillnader mellan analyserna av högaktiva respektive icke—aktiva. Kvinnor är ofta högaktiva, men är i samma grad som män icke-aktiva. Bland de äldre, liksom bland ensamstående, finner vi både en benägenhet att delta ofta och att inte delta alls. Det är inte särskilt förvånande, eftersom dessa grupper är polariserade med avseen- de på hälsotillstånd och socialt utanförstående.

I motsvarande analys över dem som aldrig deltagit i en studiecirkel visar det sig att utbildningsnivå är en viktig faktor bakom icke—deltagan— de, medan den inte har någon inverkan på hög aktivitetsnivå. Det talar åter för att barriären att överhuvudtaget börja studera är speciellt beroen- de av bakgrund.

Det framstår som särskilt viktigt att studera vuxenutbildningens spridning bland befolkningsgrupper som är eftersatta av olika skäl. Vi har därför specialstuderat handikappade, invandrare, ensamstående mödrar, unga lågutbildade samt arbetslösa. Generellt sett tyder resultaten på att vuxenutbildningen verkligen när dessa grupper _ handikappade är till och med något oftare högaktiva än andra. Det finns dock en kvardrö- jande farhåga när det gäller personer födda i utomnordiska länder. De uppvisar en överlag låg studieaktivitet, med en hög andel icke—aktiva. Våra analyser kan dock inte ta hänsyn till att de genom att ha varit bosatta kortare tid i landet än jämnåriga födda i Sverige också har haft mindre möjligheter att skaffa sig erfarenheter av vuxenstudier.

Unga lågutbildade utmärks också av en låg studieaktivitet, men våra slutsatser där är att det inte finns anledning att befara något mer perma- nent utanförstående. Sammantaget anser vi att våra resultat (tillsammans med andra uppgifter) ändå starkt talar för att såväl utomnordiska invand- rares som ungdomars studieaktivitet i cirklar och annan vuxenutbildning borde utredas ytterligare. Detsamma gäller de arbetslösas deltagande, främst i perspektiv av den långvarigt höga nivån på arbetslösheten.

När det gäller rekryteringen till längre former av vuxenstudier måste vi än en gång understryka att det är vanskligt att studera den ”i efter- hand”. I den utsträckning som sådana studier leder till externa belö- ningar i form av yrkeskarriär eller högre formell kompetens, måste en annan undersökningsmetod användas — som det nu är, kommer vi att överskatta snedheten i rekryteringen till sådana vuxenstudier eftersom de som genomgått dem klassificeras efter sin ”nya” position, som ju alltså kan vara en konsekvens av utbildningen.

1.6. Vilket samband finns det mellan aktivitet i vuxenstudier och andra områden inom samhällslivet?

När vi ser deltagandet i studiecirklar/kurser som ett fritidsintresse och frågar oss om detär ”besläktat” med andra dylika intressen, finner vi ett klart mönster. Det finns en ”kulturell dimension” som innefattar vuxen- studier, bokläsning, besök på muséer/teatrar/konserter/utställningar, samt körsång och trakterande av musikinstrument. De som är aktiva inom det ena området tenderar att också vara det inom de andra. Även när vi eliminerar samvariationen med samhällsklass, utbildning, ortstyp, m.fl. bakgrundsfaktorer framträder detta mönster. Vuxenstudier tangerar därmed det som ibland kallas ”finkultur”, men vi har sett i tidigare analyser att det inte är den mest privilegierade samhällsklassen eller de med den högsta utbildningen som oftast deltar, utan de som ligger ”nivån under”.

Men vuxenstudieaktivitet har också ett positivt samband med andra än kulturella fritidsaktiviteter, även om dessa samband är svagare och i vissa fall inte statistiskt säkerställda. Detta talar för att det finns en allmän aktivitetsdimension. Vi kan därmed avfärda hypoteser om att det finns generellt verkande kompenserande mekanismer som gör att in- divider tenderar att antingen göra det ena eller det andra på sin fritid. Att det finns ett genomsnittligt positivt samband mellan olika aktiviteter utesluter dock inte att engagemang i andra fritidsaktiviteter för många ändå kan vara ett alternativ till vuxenstudier.

På motsvarande sätt som för fritidsaktiviteter, fastän inte lika på— tagligt, finns det ett generellt positivt samband mellan deltagande i organisationslivet och i vuxenstudier. Det är främst medlemmar och aktiva i politiska föreningar, pensionärsorganisationer och ”andra före- ningar” (t.ex. hobbyföreningar), samt i viss mån fackmedlemmar som ofta deltar i vuxenstudier. En av anledningarna till resultatet kan vara att

aktiviteterna inom dessa organisationer ofta bedrivs i form av studie- cirklar.

Aktivitet i vuxenutbildning har också ett positivt samband med politiska resurser och samhällsinriktad aktivitet. De som har talat inför ett möte. de som upplever sig kunna överklaga ett myndighetsbeslut samt de som röstade i senaste riksdags- och kyrkofullmäktigevalet är i genomsnitt mer aktiva i vuxenstudier än andra. Detta gäller också när vi jämför individer med samma utbildning, samhällsklass, ålder, kön m.m. Vi har tyvärr inga möjligheter att avgöra om dessa former av deltagande i samhällslivet befordras av vuxenstudier, eller om det snara- re är så att personer som är allmänt intresserade av samhällsfrågor också attraheras av kurser och studiecirklar; våra analyser ger dock anledning att framkasta hypotesen att vuxenutbildning faktiskt leder till ökade politiska resurser.

1.7. Vilka är skälen för att inte delta i vuxenutbildning?

Vilka skäl kan det då finnas för att inte delta i vuxenutbildning? När vi frågar dem som varken deltagit eller hyser planer att delta, tycker vi oss kunna se en klar dominans av intresserelaterade skäl (även om formule- ringarna ibland är annorlunda). Det är inte ovanligt att också nämna tidsskäl, men när vi söker mäta tidsbrist på ett mer objektivt sätt — via frågor om arbetstid, hushållsarbete och skiftarbete — finner vi inget stöd för detta. Inte heller deltar ensamstående med (ett givet antal) barn mindre än sammanboende par. Däremot är kvinnor som har barn i förskoleåldem mindre studieaktiva, speciellt är de mindre ofta högakti— va. Vår slutsats är att tidsskäl generellt sett inte uppträder som en re- striktion, snarare är det så att vissa prioriterar andra fritidssysselsätt— ningar än studier.

Det är troligen inte heller en principiellt negativ inställning till vuxenstudier som avhåller människor från att delta — även de icke-aktiva instämmer relativt ofta i påståenden om att vuxenutbildning skulle ha positiva effekter för dem. Det är också osannolikt att ett begränsat utbud kan förklara icke-deltagande, eftersom närmare 80 procent av dem som inte deltar menar att man kan studera vilket ämne som helst i studie— cirkelform.

Arbetslöshet och handikapp tycks inte heller kunna förklara icke- deltagande i vuxenutbildning. Inte heller finner vi några belägg för att fysiskt eller psykiskt ansträngande arbeten skulle påverka benägenheten

att delta i studiecirklar/kurser på fritiden och vi hittar bara få och osyste- matiska tecken på att det intellektuella innehållet i arbetet skulle ha några sådana effekter. Slutligen har vi sökt testa huruvida ekonomiska faktorer spelar in, men vi finner i stort sett inget stöd för att de icke- aktiva skulle dra sig för att studera av sådana skäl. Här finns dock undantag som kan vara värda att notera, exempelvis tycks ekonomiska resurser inverka på studiedeltagandet hos personer med arbetaryrken.

Våra resultat innebär inte att det inte finns människor som står inför påtagliga studiehinder i form av exempelvis sjukdom, handikapp. tids- brist eller små ekonomiska resurser. Resultaten talar dock mot att dessa fenomen utgör generella förklaringar — detär så att säga i stort sett lika många med dessa problem som utan, som inte studerar. Slutsatsen är därför inte att varenda människa som har intresse av vuxenutbildning också kan delta, utan att det inte finns några enkelt identifierbara studie- hinder.

Istället för studiehinder, som i vårt resonemang ovan består av kost— nader, tidsrestriktioner och begränsad sannolikhet att lyckas i studierna, är det troligen skillnader i de förväntade belöningarna som förklarar varför vissa deltar och andra står utanför vuxenutbildningen. Som vi diskuterat tidigare kan dessa belöningar innehålla två skilda dimensio- ner, egenvärdet av utbildningen och externa belöningar. Den snedrekry- tering som vi finner även till studiecirklarna - t.ex. de samhällsinriktade — kan troligen till en del förklaras av att nyttan av sådan utbildning i arbetet i genomsnitt är högre för tjänstemän. Det är framför allt tjänste- män på mellannivå samt lägre tjänstemän som ofta deltar i fritidsstudier, kontrollerat för en lång rad andra faktorer, däribland ålder, utbildnings- nivå, arbetsvillkor och ekonomiska resurser.

Det är svårt att på basis av analyserna av studiehinder rekommendera några utbildningspolitiska åtgärder för att bredda rekryteringen till vuxenutbildningen. Det har legat något utanför vårt syfte att specialstu- dera alla längre former av vuxenutbildning (t.ex. längre komvuxutbild- ningar), men det är sannolikt att snedrekryteringen till sådana utbild- ningar skulle kunna åtgärdas genom att sänka kostnaderna. När det gäller de mest utbredda vuxenstudieformerna, framför allt studieförbun- dens cirkelverksamhet, finns det knappast någon generell åtgärd som skulle nå dem som står utanför. Detta gör det troligt att uppsökande verksamhet och riktade aktioner är en mer rimlig metod, även om den kan vara både komplicerad, dyr och tidskrävande (jfr. försöken med FÖVUX, beskrivna i Boethius 1972).

2 Diskussion

Flera av våra slutsatser ovan väcker frågor. Vi avslutar denna rapport med att diskutera några av dessa. De rör såväl metodologiska spörsmål som frågor om vuxenutbildningens och folkbildningens mål och strategi- er för att uppnå dem. Avsnittets karaktär gör det påkallat att återigen betona att åsikterna är författarnas egna.

Vi har vid flera tillfällen ovan lyft fram ett metodproblem i studiet av rekryteringen till vuxenstudier: om utbildningen varit kompetenshöjande för en deltagare har vi måst klassificera henne efter den högre yrkes— respektive utbildningspositionen. Därmed blandas effekterna av utbild- ningen ihop med karaktären av rekryteringen. Problemet är egentligen vidare än så, eftersom det finns skäl att anta att de individer som ge— nomgår vuxenstudier har större benägenhet att röra sig socialt uppåt oavsett effekterna av själva utbildningen. Konsekvensen är att vi speci- ellt för de längre och mer karriärorienterade vuxenutbildningsformerna överskattar den sociala och utbildningsmässiga snedrekryteringen. Detta problem — som vidlåder de flesta studierna inom området — är ofta förbisett.

Metodproblemet uppträder när vi söker studera rekryteringen till vuxenstudier i en tvärsnittsundersökning genom så kallade retrospektiva (tillbakablickande) frågor om deltagandet i studier av typen ”Har du någon gång gått en folkhögskolekurs?” I Fritidsstudieundersökningen fanns inte utrymme för de mer avancerade formerna av uppläggning som skulle kunna lösa problemet. En design som i teorin löser det (och som nuförtiden är närmast standard i vetenskapliga sociologiska inter— vjuundersökningar) bygger på ett utförligt avsnitt av retrospektiv karak- tär. Den intervjuade får uppge ”exakt” (oftast med en tillförlitlighet på en månad) när olika händelser inträffade, bland annat när hon genom- gick olika utbildningar, när hon hade olika jobb samt när hon genom— gick olika faser i familjelivet (sammanboende, barnafödande, skilsmäs- sor etc.). Därmed kan olika händelser ordnas tidsmässigt i förhållande till varandra, vilket i vårt fall möjliggöra både en mer korrekt uppskatt— ning av rekryteringen till vuxenstudier och en analys av konsekvenserna av dessa. Det största problemet med denna uppläggning är naturligtvis

minnesfel. Detta kan antas vara speciellt stort när det gäller kortare vuxenutbildningar som ligger långt tillbaka i tiden.

Ett alternativ till retrospektiva studier är longitudinella, eller längd- snittsundersökningar. Där följs samma individer över tid och förändring- ar i exempelvis deras utbildning och yrke noteras. Sådana studier har fördelen att måtten blir mer tillförlitliga — tillbakablickande frågor som gäller exakta tidpunkter kan undvikas — men de är i allmänhet dyra och både finansiärer och forskare avskräcks lätt från att engagera sig i dem, då avkastningen ligger långt fram i tiden.

Det naturliga, enkla, alternativet till retrospektiv information är annars att studera rekryteringen vid intervjutillfället. Detta har i Fritids- studieundersökningen gjorts för studiecirkeldeltagande, men det kan också illustrera svårigheten med ett sådant förfaringssätt. Endast drygt tio procent deltog i en studiecirkel vid intervjun — skulle vi frågat om folkhögskolekurser eller andra former av vuxenutbildning hade andelar- na varit så små att inga analyser av rekryteringen hade varit menings- fulla att göra. Då återstår möjligheten att för dessa vuxenstudieforrner analysera statistik på aggregerad nivå, exempelvis inskrivningsstatistik. Detta har inte varit möjligt av flera skäl; dels finns (med vissa undantag) ingen inskrivningsstatistik på individnivå centralt tillgänglig, dels finns få eller inga möjligheter att koppla denna till individens utbildning, yrke och samhällsklass vid inskrivningstillfället.

Eftersom vi inte kunnat lösa problemet kan man fråga sig hur stort detär. I en studie av 1991 års levnadsnivåundersökning visar det sig att ungefär 14 procent av alla vuxna svenskar har sin högsta utbildning från en ”altemativ väg”, dvs. en annan än ungdomsskolan eller högskolan (Erikson och Jonsson 1993, Tabell 815). I dessa 14 procent ingår dock internutbildning, som vi inte här räknat som vuxenutbildning, samt yrkesskolor och utbildningar som tidigare var fristående från ungdoms- skolan men som sedan början av 1970—talet i stort sett sammanförts med gymnasieskolan (eller upphört). Om vi räknar bort dessa finner vi att för 6.4 procent kan vi anta att den högsta utbildningen härrör från vuxenut- bildning — subtraherar vi arbetsmarknadsutbildning från denna andel får vi 4.8 procent (folkhögskolorna står för 2.3 procent, komvux för 1.5 och korrespondensinstitut m.fl. utbildningsfortner för 1 procent).48 Om vi relaterar dessa siffror till dem 1 Tabell 2 ovan kan vi dra slutsatsen att det är relativt sällan som vuxenutbildning utgör en individs högsta formella kompetens (närmare 8 procent har gått en längre folkhögskole-

” Siffran är dock troligen en underskattning eftersom vi inte kunnat räkna in fritidsstudier vid universitet/högskola.

kurs, 15 procent arbetsmarknadsutbildning, närmare 9 procent komvux på heltid och ungefär 12 procent korrespondensutbildning/motsv.). Vuxenstudierna kan emellertid ha inneburit en höjning av den formella kompetensen oftare än så, eftersom de kan ha utgjort en språngbräda till en högre formell utbildningsnivå (t.ex. om folkhögskolekursen lett till universitetsexamen).

Det tycks ändå som om vuxenstudier inte har särskilt påtagliga konsekvenser för individers högsta utbildningsnivå; åtminstone förefaller det vara betydligt vanligare att sådana studier inte leder till höjd formell kompetens.49 Vilka konsekvenser har då vuxenutbildning för yrkes- eller inkomstkarriärer? Tuijnman (1989) finner positiva effekter av jobb- relaterad vuxenutbildning i ett lokalt urval födda år 1928 (Malmö-under- sökningen). Effekterna uppträder för yrkesstatus och därmed indirekt för lön (däremot finner han inga direkta effekter av vuxenutbildning på lön) och de positiva konsekvenserna är större i högre åldrar, vilket kan tala för att avkastningen av vuxenstudier måste studeras i ett långsiktigt perspektiv. Förutom denna även i ett internationellt perspektiv unika longitudinella studie (vilken tyvärr inte innefattar kvinnor) har vi liten kunskap i denna fråga.

För att relatera till analyserna ovan är vår övertygelse att slutsatserna vad gäller studiecirklar är i stort sett opåverkade av metodproblem av det slag som diskuteras här. Det beror dels på att de sällan leder till någon höjning av den formella kompetensen eller till yrkeskarriär, dels på att vi har kunnat verifiera resultaten genom att analysera deltagandet vid intervjutillfället samt under de tre senaste åren. Vi är heller inte särskilt bekymrade över analyserna av andra korta och ”medellånga” former av vuxenutbildning — vad gäller den sociala snedrekryteringen är slutsatserna dock något påverkade av det faktum att vi frågat om deltagande ”någon gång”, vilket kan ligga långt tillbaka i tiden (dock troligen inte längre än 1960-talets slut, eftersom vuxenutbildningen innan dess var av liten omfattning). Människors normala karriärrörlighet har under perioden varit uppåtstigande, vilket gör att vi kommer att överskatta tjänstemannainslaget i vuxenutbildningen något. Felet reduce- ras dock av det faktum att rörlighet från arbetaryrken till tjänste- mannayrken är ovanlig när en individ väl är etablerad på arbetsmark- naden.

" Studierna kan naturligtvis leda till höjd formell kompetens genom att t.ex. bredda en individs kunskaper och färdigheter, men detta är av mindre intresse här eftersom vår fråga är i hur stor utsträckning snedrekryteringen som vi möter den genom ett mått på "högsta utbildningsnivå” påverkas.

Genom att de mest förekommande formerna av vuxenstudier inte är alltför anfrätta av metodproblemet är vi också optimistiska när det gäller analyser av studiefrekvens. Därutöver är studiet av icke—aktiva troligen inte särskilt problematiskt, även om det finns en viss selektionseffekt som gör att de som inte har varit aktiva har haft mindre möjligheter att nå högre utbildningsnivåer och sociala positioner. Det är främst när vi behandlar längre vuxenutbildning som vi tror att vi kan ha problem; vi har följaktligen inte lagt så stor vikt vid sådana utbildningar.

Diskussionen om metodproblem kan tyckas vara något esoterisk, men har faktiskt stora konsekvenser för möjligheten att utvärdera i vilken grad vuxenutbildning och folkbildning när ett centralt mål, nämligen att rekryteringen till sådana studier skall stärka dem som har de sämsta förutsättningarna, främst lågutbildade. Om man skall kunna uttala sig om detta med precision och om man skall kunna följa utvecklingen över tid och kanske analysera effekter av kommande reformer eller riktade insatser för att bredda rekryteringen, måste det finnas en strategi anting- en från statsmakternas eller studieorganisatöremas sida för att samla in information som möjliggör sådana studier. En positiv bieffekt skulle kunna vara att informationen kan användas för att studera konsekvenser— na av vuxenstudier för deltagarna, ett forskningsområde som även det förefaller centralt (hur skall man annars kunna veta om vuxenstudier stärker deltagarnas resurser?) och som i brist på passande datamaterial i stort sett är helt obearbetat.

En slutsats vi dragit ovan, är att studiehindren för deltagande i de mer tillgängliga formerna av vuxenutbildning (främst studiecirklar) är små och att riktade rekryteringsinsatser troligen behövs för att nå dem som inte deltar. ] linje med tidigare resonemang kan vi anta att också rekry- teringen till längre och mer krävande former av vuxenstudier förutsätter något slags aktiv insats, speciellt om man inte vill eller kan minska kostnaderna eller höja den beräknade sannolikheten för att klara av studierna. Det kan därför vara av intresse att diskutera om man bör rekrytera alla som definieras som ”icke—deltagande” till vuxenstudier. Låt oss börja med att slå fast att ett sådant mål verkar rimligt för alla som har bristande grundutbildning, t.ex. invandrare utan tillräckliga kunskaper i svenska eller om det svenska samhället, liksom för dem med avbruten obligatorisk skolgång.

I tidigare studier har man, som Rubenson (1975) påpekat, förvånans- värt ofta inte ens besvärat sig med att fråga om skälet till icke—delta- gande kan vara ointresse, ett skäl som vi, som framgått, tycker oss ha funnit vara vanligt förekommande. Ett sådant ointresse för vuxenstudier kan i vissa fall bero på att utbildningsutbudet inte stämmer överens med individers arbete eller livssituation (jfr. slutsatserna i Rubenson 1975; Rubenson, Bergsten och Bromsjö 1977). Det kan också vara så att ointresset så att säga är genuint, och kanske t.o.m. artikulerat, det vill säga reflekterar en överlagd attityd. Det finns en uppenbar risk för att de som gör undersökningar och skriver rapporter om vuxenstudier själva okritiskt utgår från att studier är en ”bättre” fritidssyssla än andra fritids— aktiviteter och kanske därför tillskriver icke-deltagarna en utsatthet för hinder, exempelvis ”psykologiska hinder”.50 Det är naturligtvis så att vissa människor helt enkelt inte anser sig få ut något av vuxenutbildning eller att studier för vissa förknippas med olust. Kanske är det till och med så att vuxenstudier för somliga skulle leda till ett sänkt istället för stärkt självförtroende? Den som bryter ett väl inövat mönster av sociala relationer på fritiden — inkluderande olika kända belöningar i form av uppskattning och vänskap — kan ju riskera att genom att ägna sig åt vuxenstudier istället känna sig otillräcklig, mindre vård och icke upp- skattad. Sådana risker kan väl knappast tas till intäkt för att inte bedriva rekryterande verksamhet, beslutet att gå vuxenutbildning är ju ändå slutligen individens eget. Vår poäng är snarare att det som en studie- organisatör — eller en vuxenutbi ldningsforskare — uppfattar som likgiltig- het inför studiernas välsignelse kan vara en överlagd handling av en person som gör andra bedömningar av olika aktiviteters egenvärden. Tidigare forskning talar också för att ett skäl till att människor inte deltar är att de är tillfreds med sin livssituation, medan de som är miss- nöjda tenderar att vara mer studieaktiva (Johansson och Ekerwald 1976).

Om vuxenstudier på något sätt leder till stärkta politiska resurser, och konkurrerande aktiviteter inte gör det, är det dock under i övrigt lika omständigheter bättre att studera på fritiden än att inte göra det; samma sak om vuxenstudier innebär en intellektuell träning som underlättar inlärning av nya saker, eller har andra påtagliga positiva konsekvenser som andra fritidsaktiviteter inte har. Då är det frågan om externa be— löningar, förutom utbildningens egenvärde. I sådana fall, men knappast annars, kan icke-deltagandet uppfattas som ett problem, vilket diskuteras i följande avsnitt.

50 Detta gäller naturligtvis framför allt om sådan forskning är kopplad till organisationer som har direkt intresse av att utöka deltagarantalet.

Den sociala snedrekryteringen till högre studier upplevs på goda grunder som ett problem. Det framhålls ofta som en individuell orättvisa att studiebegåvade ungdomar från lägre sociala skikt inte har samma möj- ligheter att gå vidare till högre utbildning. Anledningen till att snedrek- ryteringen är en viktig jämlikhetsfråga är naturligtvis att högre utbild- ning har positiva effekter för de individer som genomgår den: högre utbildning leder, trots myter om motsatsen, i genomsnitt till högre lön och påtagligt bättre arbetsvillkor och levnadsförhållanden i stort, och hög utbildning är också förknippad med stora politiska resurser (Erikson och Jonsson 1993; Jonsson 1988).

Vi har tidigare menat att ett av kännetecknen för de korta och mindre krävande vuxenutbildningsformerna är att utbildningens värde, som in- dividen uppfattar det, i relativt hög grad ligger i själva studierna och inte i dess konsekvenser (även om deltagarna möjligen är mer instru- mentella i förhållande till vuxenstudier än vad man vanligen föreställer sig). I den utsträckning egenvärdet är det centrala är rimligen inte sned- rekryteringen något problem.

Men egenvärdet är inte det enda värdet med vuxenstudier. Det finns också ett inslag av vad vi kallat ”externa belöningar”, framför allt i form av ökade chanser till en yrkes- och inkomstkarriär. Detta inslag är naturligtvis starkare för de typer av vuxenutbildningar som är längre. Vi har också funnit att för de vuxenstudier där man kan anta att konsekven- serna för t.ex. jobb och inkomst är störst, är också snedrekryteringen störst (även om det som diskuterats ovan finns metodproblem förknippa- de rned detta resultat). Till de utbildningar där egenvärdet kan antas dominera, främst estetiskt-kulturella studiecirklar, är rekryteringen betydligt jämnare. I den utsträckning som vuxenutbildning medför externa belöningar bör snedrekryteringen betraktas som ett problem likvärdigt det som gäller högre studier. Även förklaringarna till den sneda rekryteringen kan då sökas i termer av ekonomisk ojämlikhet och skillnader i studieförutsättningar.

Förutom ”nyttan” av vuxenutbildning, främst i yrkeslivet, kan också deltagandet utgöra en fostran i demokrati. Det är allmänt omvittnat att vuxenstudier kan stärka den egna självkänslan och träningen i gruppdis— kussioner och delaktigheten i uppläggningen och genomförandet av en kurs kan dessutom stärka den ”praktiska politiska kompetensen”. Men få deltar i fritidsstudier för detta ändamål. Vi kunde rapportera att en relativt liten andel tror att sådan utbildning skulle kunna leda till att de

engagerade sig mera i politiska frågor (se också Lindgren 1995). Även om dessa resultat inte är något bevis för att vuxna inte studerar för att stärka sina politiska resurser, förefaller det troligt att den förstärkning av demokratin som vuxenstudierna eventuellt leder till verkligen är en ur individens perspektiv icke—avsedd konsekvens. Det kan vara värt att betona att de samhälleliga målen med folkbildningen — att främja demo- kratin och att ”stärka människors möjligheter att påverka sina livsvillkor och tillsammans med andra förändra förhållandena enligt egna värderin- gar och idéer” (Proposition 1990/91:82, sid. 6) — ändå kan uppfyllas.

Positiva konsekvenser av vuxenutbildning i form av fördjupad demo- krati kan följa av två olika mekanismer: dels en ”kvalitetsförbättring” av det offentliga samtalet (t.ex. genom ökad tolerans och större kunskap i politiska sakfrågor), dels en förstärkning av individuella resurser (t.ex. genom ökad kapacitet att hävda sin rätt mot myndigheter eller arbetsgi- vare). Den första är en kollektiv nytta som inte kan utnyttjas av en enskild individ. Den andra mekanismen är i första hand en individuell resurs som också kan bli en kollektiv tillgång. Distinktionen mellan de båda är viktig om vi vill relatera rekryteringen till vuxenutbildning till distributiv rättvisa. Den kollektiva nyttan beror av det totala deltagandet och kan inte leda till ojämlikhet mellan individer eller befolkningsgrup- per (om ock till höjd välfärd för alla medborgare). När det gäller politis— ka resurser som individuell tillgång förhåller det sig uppenbarligen på ett annat sätt. Här kan en sned rekrytering leda till både ökade individu- ella skillnader i möjligheten till politiskt inflytande och ökad ojämlikhet mellan socioekonomiska eller andra grupper.

Den sneda rekryteringen till vuxenstudier framställs ofta som ett problem eftersom den leder till förstärkta initiala skillnader mellan mer och mindre politiskt resursstarka grupper i samhället. Våra resultat talar för att farhågan både är och inte är berättigad. Om man vill lägga vikt vid den förstärkning av demokratin som antas komma till stånd genom att medborgarna aktivt deltar i vuxenutbildning måste den väldiga om- fattningen av vuxenstudier i Sverige tolkas positivt. Det kollektiva goda tas i anspråk av alla utan att den sneda rekryteringen leder till ojämlik— het. Även om vi själva inte tillhör dem som menar att all slags utbild- ning nödvändigtvis fördjupar demokratin, är även den typ av utbild- ningar som vi kallat allmän-medborgerliga så omfattande att omdömet måste vara positivt: exempelvis har nästan var tredje lågutbildad svensk mellan 18 och 75 år och mer än var fjärde okvalificerad arbetare genomgått en studiecirkel inom detta område.

Om man vill lägga vikt vid den del av vuxenutbildningens positiva konsekvenser för demokratin som kanaliseras genom ökade individuella politiska resurser ger våra resultat inte anledning till samma positiva

omdöme. Tjänstemännen, som har större politiska resurser redan initialt, förstärker antagligen dessa resurser proportionellt mer än t.ex. arbetare genom sitt högre studiedeltagande. Eftersom politiken i hög grad gäller fördelningsfrågor av nollsummetyp — vad en grupp vinner, måste en annan förlora — skulle många hävda att snedrekryteringen till vuxenut- bildning indirekt bidrar till ökade klasskillnader. En sådan slutsats är dock inte oproblematisk.

Samtidigt som den sneda rekryteringen är ett reellt problem för vuxenutbildningen eftersom det går på tvärs mot målet att utjämna redan existerande resursskillnader, är det långt ifrån säkert att ett alternativt scenario skulle vara mer fördelaktigt för resurssvaga grupper. Här kan vi dra en parallell till diskussionen om socialpolitiska strategier. Man skiljer där ofta mellan en generell, eller institutionell, socialpolitik och en marginell (se Titmuss 1965; Korpi 1980). Den förra, som dominerar svensk socialpolitik, baserar sig på bidrag som ges lika till alla i en viss livscykelfas eller när ett visst behov uppstår, exempelvis barnbidrag eller statliga subventioner för hälsovård eller utbildning. Den senare typen av socialpolitik (som förs bland annat i U.S.A.) bygger på riktade bidrag utbetalade efter inkomstprövning, motsvarande socialbidraget i Sverige. En vanlig kritik—mot en generell socialpolitik är att den har mindre ”träffsäkerhet” och att den ofta gynnar medelklassen som tenderar att utnyttja statligt subventionerade tjänster mer än andra samhällsskikt — detta gäller ju nästan all kulturverksamhet (bibliotek, teatrar m.m.) men också all utbildning utöver den obligatoriska (jfr t.ex. LeGrand 1980).

Det finns dock flera skäl att tro att de minst resursstarka faktiskt gynnas av generella system. För det första försvaras dessa av en stor majoritet, även av den politiskt starka medelklassen, medan riktade bidrag riskerar att snabbt urholkas då målgruppen är både liten och politiskt svag.” Att alla grupper erhåller fördelar av den skatt de betalar kan också vara viktigt för att legitimera ett högt skatteuttag. För det andra är det troligt att generella subventioner till exempelvis sjukvård och skola även gynnar de grupper som inte utnyttjar tjänsterna i samma utsträckning som andra. Den kontrafaktiska situationen kan nämligen antas vara värre. Även om den offentligt finansierade sjukvården an— vänds proportionellt mer av medelklassen, som ändå skulle ha råd att betala för sina läkarbesök, kan den garantera att sjuka från mindre

51 Jämför den politiska strategin för att förbättra den obligatoriska utbildningen i början av seklet, där ett starkt skäl för att få medelklassen att sätta sina barn i folkskolan var att detta snabbt skulle leda till krav på förbättringar i den skolformen (Björck 1922, 1918 års skolkommission), en strategi som tycks ha varit framgångsrik.

gynnade samhällsskikt får god vård när de behöver den. Om universi- tetsstudier skulle betalas fullt ut av studenterna eller deras föräldrar skulle det i genomsnitt gynna de underrepresenterade sociala grupperna ekonomiskt, men konsekvenserna av att enbart barn till rika föräldrar skulle få högre utbildning skulle i längden kunna ha mer negativa kon- sekvenser för mindre privilegierade grupper.

Vi kan nu omsätta dessa tankegångar till frågan om fördelningen av vuxenutbildning över exempelvis samhällsklasser. Det statliga stödet till vuxenutbildning kan ses som ett generellt system. Det ger alla en rimlig chans att delta, men möjligheterna utnyttjas i högre utsträckning av tjänstemän, i mindre grad av arbetare. Om deltagarna skulle betala den egentliga kostnaden för studierna skulle den totala omfattningen av vuxenutbildningen minska påtagligt. Den skulle dock sannolikt minska mer för de mindre privilegierade. För att referera till vår modell över individuella val skulle kostnaderna för en given utbildning — som ju har större betydelse ju mindre ekonomiska resurser man har — oftare över— stiga belöningarna just för mindre bemedlade grupper i samhället. Under antagandet att vuxenstudier stärker individers politiska resurser skulle därmed ojämlikheten öka mellan sociala grupper. Att begränsa denna risk genom att inkomstpröva deltagaravgifter är väl knappast praktiskt möjligt.

Slutligen måste det understrykas att diskussionen ovan är hypotetisk i ett viktigt avseende: vi känner inte efekten av deltagandet i vuxenstu- dier för individers politiska resurser. I den ideologiska legitimeringen av vuxenutbildningen — och i de politiska målen för den — betonas dess vikt för demokratins funktionssätt, men vi kan rimligen inte pröva antagandet om den kollektiva nyttan.52 Däremot är det fullt tänkbart, ehuru komplicerat metodologiskt, att pröva antagandet att individers politiska resurser stärks av vuxenutbildning — vi har gjort ett försök till detta ovan, men anser oss inte kunna dra några säkra slutsatser från resultaten. Om effekten är svag, vilket kan vara fallet om till exempel redan resursstarka individer i sina studier ”breddar sig” snarare än förmerar sina politiska resurser, eller om vuxenstudier nästan enbart ger

52 Det förefaller oss vara en fråga som varken kan eller bör utvärderas. Den rimliga utgångspunkten är att betrakta det som axiomatiskt att vuxenstudier har positiva konsekvenser i form av kollektiv nytta och att söka utvärdera mål på lägre nivåer (om deltagarna lär sig något, om deras självförtroende och politiska resurser stärks etc.). Frågan om vuxenutbildningen är ”värd sina pengar” blir aktuell om det finns alternativa vägar att fördjupa demokratin (som går via statsbudgeten), och då avgörs frågan ändå på grundval av politiska övervägand- en andra än dem som baserar sig på antaganden om ”effektiviteten” hos olika verksamheter.

andra typer av kunskaper och färdigheter, är de positiva konsekvenserna av vuxenstudieverksamheten mindre än vad man normalt antarf'3 Då är å andra sidan snedrekryteringen inget stort problem.

I analyserna av studiecirkeldeltagarnas egna erfarenheter från sina studi- er fann vi vissa belägg för kritiken att många deltagare upplever att de studiecirklar de genomgått legat på en alltför låg nivå — till detta kan läggas att nästan ingen invänder att kraven varit för höga. Om deltagar- na inte uppfattar cirklarna som en utmaning eller om de känner att de inte kan växa kunskapsmässigt genom sitt engagemang, är det inte osannolikt att de tröttnar på vuxenstudier eller söker sig till andra stu- dieformer. Den stora skillnaden vi registrerar mellan andelen som delta— git någon gång i studiecirklar och andelen som deltar mer regelbundet skulle i detta sken kunna förklaras av att många "prövar på” en eller ett par studiecirklar, finner för liten stimulans i dem och därför upphör med **försöksverksamheten”, (flera andra förklaringar är dock möjliga).

I studieförbundens cirkelverksamhet finns naturligtvis ett kunskaps- mål. Deltagandet i studiecirklar skall vara något mer än "vanlig före- nings- eller kulturverksamhet” eller social samvaro; det skall ge någon form av kunskaper, färdigheter eller insikter som man inte bibringas i vardagens ostrukturerade möten med medmänniskor. Att närmare ett hundra procent av alla studiecirkeldeltagare anger att de gick den senas- te cirkeln för att de var intresserade av ämnet talar för att det ligger nära till hands att relatera sitt deltagande till någon form av **sakinnehåll”, och fördjupade kunskaper inom det ämne man valt är därför totalt sett antagligen mycket viktigt för att människor skall finna sitt deltagande meningsfullt. Andra typer av mål (bl.a. deltagande i samhällslivet och personlig utveckling) är mer framträdande för studieförbund och folk- högskolor än för arrangörer av annan vuxenutbildning, men de står knappast isig i konflikt med kunskapsmålet. Kanske uppfylls dessa mål bäst ”i förtäckt form”, just genom att deltagarna lockas av ett intressant ämnesinnehåll och känner att de lär sig något nytt av studierna.

” De självupplevda konsekvenserna av studiecirkeldeltagande när det gäller att stå bättre rustad och bli mera intresserad av att påverka förhållanden i samhället är enligt Lindgrens (1995) studie rätt små — knappt 15 procent instämmer i detta.

Det finns emellertid andra mål med studiecirkelverksamheten. Fram- för allt skall den, som diskuterats i avsnittet ovan, fördjupa demokratin samt i kompenserande syfte nå utbildningsmässigt eftersatta grupper. Detta komplicerar bilden. För att fördjupa demokratin bör rimligen studieförbunden sträva efter att maximera antalet deltagare, men speci- ellt bör de försöka rekrytera dem som i utgångsläget har de svagaste resurserna (utbildningsmässigt, politiskt, m.m.). Våra resultat visar att sådana prioriterade grupper som handikappade och invandrare oftare än andra upplever de nuvarande kraven som högt ställda. Dessutom anger de kortutbildade som aldrig gått en studiecirkel betydligt oftare än andra som inte har någon cirkelerfarenhet att anledningen att inte delta är att "studiecirklar är för svåra”. Det är inte så att kortutbildade, invandrare och handikappade generellt sett anser att studiecirklar är för svåra — mycket talar för att utbildningen i typfallet passar dem förträffligt — men bland dem som befinner sig på marginalen när det gäller att klara av sina studier är de prioriterade grupperna troligen överrepresenterade. Låt oss för diskussionens skull anta att studieförbunden medvetet väljer en låg kravnivå. Detta leder till en för alla individer hög förväntad sanno- likhet att klara studierna och därmed åstadkommer man alldeles säkert en jämnare rekrytering. Därmed skulle kompensationsmålet kunna uppfyllas genom att det sätts före kunskapsmålet och kanske delvis till och med på bekostnad av detta.

Ännu mer komplicerat blir det om vi antar att t.ex. demokratimålet är avhängigt inte bara rekryteringen av "eftersatta grupper” utan också beror av den totala omfattningen av studiecirkelverksamheten. Det är säkert så att en generellt låg kravnivå normalt sett attraherar fler lågut- bildade än vad den "stöter bort” högutbildade och att verksamheten därmed får en större omfattning än vad den skulle haft med en högre kravnivå (jfr. diskussionen av beslutsmodellen ovan). Men allt eftersom utbildningsnivån höjs i befolkningen kan man inte utesluta att även det omvända förhållandet kan (komma att) råda: för att locka till sig de prioriterade grupperna stöter man bort så många andra att den totala omfattningen av cirkelverksamheten minskar. Inställningen vi fann tecken på bland en rätt liten grupp akademiker — att studiecirklar inte var något för dem — skulle i en sådan tolkning kunna sprida sig nedåt i utbildningshierarkin.

Det finns således konflikter, åtminstone potentiella sådana, mellan olika mål med studieförbundens verksamhet. För tydlighetens skull vill vi betona att vi här bara velat antyda möjligheten av en sådan målkon- flikt. Våra resultat talar visserligen för att kravnivån oftare är för låg än för hög inom studiecirkelverksamheten, men diskussionen i övrigt är hypotetisk. "*Bortstötningen,” är mer en illustration av en risk än något

vi kan belägga — åtminstone en av analyserna tidigare i rapporten tyder ju på att studiecirklarna är rätt väl avpassade till människors allmänna utbildningsnivå.

Det torde ändå vara ett inte helt obekant problem för ledare och deltagare i studiecirklar att bestämma en viss kravnivå — dels kan för- kunskaperna variera stort mellan deltagarna, dels har deltagarna ofta olika resurser (t.ex. hälsa) och olika gott om tid att satsa på studierna — men i praktiken undviks dessa problem ofta genom en differentiering av kursutbudet. I en verksamhet som ganska ofta innebär deltagarstyrning kan naturligtvis varierande förkunskapskrav lika ofta vara en stimulans som det utgör ett problem.

Referenslista

Arvidson, Lars (1985): Folkbildning i rörelse. Malmö: CWK Gleerup/- Liber. Bergstedt, Bosse och Staffan Larsson (red.) (1995): Om folkbildningens innebörder. Linköpings Universitet: Mimer/Skapande vetande. Bergsten, Urban (1977): Adult education in relation to work and leisure. Stockholm: Almqvist & Wiksell International. Björck, Wilhelm (1922): Skolreformen. En orienterande redogörelse för skolkommissionens förslag till enhetsskoleorganisation. Stockholm: P. A. Norstedt & Söners Förlag. Boéthius, Gunilla (1972): F ÖVUX. Uppsökande verksamhet i vuxenut- bildning. Stockholm: Prisma. Byström, Jan (1976): Alla ”studiecirklar" blir inte studiecirklar. Stock— holm: Pedagogiska Institutionen, Stockholms universitet. Ds U 1985: 10: Vuxenutbildning. 1970-talets reformer — en utvärdering. Betänkande från utredningen om vuxenutbildningsreformemas effekt- er. Stockholm: Utbildningsdepartementet. Erikson, Robert och Jan 0. Jonsson (1993): Ursprung och utbildning. Social snedrekrytering till högre studier. (SOU 1993:85) Stockholm: Fritzes. Erikson, Robert och Jan 0. Jonsson (1996): ”Explaining Class Inequali- ty in Education: Sweden as a Test Case”, sid. 1—63 i Erikson, Robert och Jan 0. Jonsson (red.): Can education be equalized? The Swedish case in comparative perspective.Boulder, Col.: Westview Press. Erikson, Robert och Rune Åberg (red.) (1984): Välfärd i förändring. Levnadsvillkor i Sverige 1968-81..m Prisma. Fritzell, Johan och Olle Lundberg (red.) (1994): Vardagens villkor. Levnadsförhållanden i Sverige under tre decennier. Stockholm: Brombergs.

Folkbildningsrådet (1993): Folkbildningen. F olkbildningsrådets fördjupa- de anslagsframställning för budgetperioden 1994/95, 1995/96 och 1996/97.

Halsey, A H, Anthony Heath och John Ridge (1980): Origins and Destination. Family, Class and Education in Modern Britain. Oxford: Clarendon Press. Husén, Torsten (1986): The learning society revisited Oxford: Perga— mon Press. Johansson, Lena och Hedvid Ekerwald (1976): Vuxenstudier och livs- situation. En intervjuundersökning med studerande och icke stude- rande vuxna. Stockholm: Prisma. Johansson, Sten (1971 ): Politiska resurser. Om den vuxna befolkningens deltagande i de politiska beslutsprocesserna. Stockholm: Allmänna Förlaget. Jonsson, Jan 0. (1988): Utbildning, social reproduktion och social skiktning. Stockholm: Almqvist & Wiksell.

Jonsson, Jan 0. (1991): ”De lågutbildade - en ny underklass?”, Sociolo- gisk Forskning, Nummer 2, sid. 44-64. Jonsson, Jan 0. (1996): ”Stratification in Post-Industrial Society: Are Educational Qualifications of Growing Importance”, sid. 113-144 i Erikson, Robert och Jan 0. Jonsson (red.): Can education be equali— zed? The Swedish case in comparative perspective.Boulder, Col.: Westview Press. Jonsson, Jan 0. och Michael Gähler (1995): ”Family Dissolution, Fami- ly Reconstitution, and Children's Educational Careers: Recent Evi- dence for Sweden”, Stencil, Stockholm: Institutet för social forsk- mng. Jonsson, Jan 0. och Olle Lundberg (1984): De äldre i välfärden. Stock— holm: Institutet för social forskning.

Korpi, Walter (1981): Den demokratiska klasskampen. Stockholm: Tiden. Lennartsson, Carin (1993): Fritid och social förankring. Om förändring och sociala skillnader under perioden 1981 till 1991. Rapport nr. 5 från 1991 års levnadsnivåprojekt. Stocm: Institutet för social forsk— ning. LeGrand, Julian (1980): The Strategy of Equality. Redistribution and the Social Services. London: George Allen & Unwin. Lewin, Leif (1970): Folket och eliterna. Stockholm: Almqvist & Wiksell. Lindgren, Lena (1995): ”Kan en filthatt stärka demokratin?” Stencil. Jönköping: Högskolan för lärarutbildning och kommunikation. Olofsson, Lars-Erik och Kjell Rubenson (1985): 1970-talets vuxenut— bildningsreformer. Rejlexioner kring strategier och utfall. Rapport 9/ 85 från Högskolan för lärarutbildning i Stockholm, Institutionen för

pedagogik.

OECD ( 1995): Education ata Glance. OECD Indicators. Paris: OECD.

Proposition 1970135. Ökat stöd till vuxenutbildningen. Proposition 1990/91:82. Folkbildning. Rubenson, Kjell (1975): Rekrytering till vuxenutbildning. En studie av kortutbildade yngre män. Göteborg: Acta Universitatis Gothobur- gensis. Rubenson, Kjell, Urban Bergsten och Birger Bromsjö (1977): Korttids- utbildades inställning till vuxenutbildning. SÖ-rapport FOU26. Stock- holm: Skolöverstyrelsen och Liber Förlag. SCB (Statistiska Centralbyrån) (1991): Vuxnas studiedeltagande 1975—89. Rapport nr. 67 i serien Levnadsförhållanden. Stockholm: SCB. SCB (Statistiska Centralbyrån) ( 1992): T idsanvändningsundersökningen 1990/91. Rapport nr. 80 i serien Levnadsförhållanden. Stockholm: SCB. SCB (Statistiska Centralbyrån) (1993): Folkhögskolan 1992/93, U 22 SM 9301. Stockholm: SCB. SCB (Statistiska Centralbyrån) (1994): Studieförbund 1993/94 Studie- cirklar och kulturprogram, Ku 10 SM 9401. Stockholm: SCB. SCB (Statistiska Centralbyrån) (1995): Rådatatabeller från ULF

1992/93, beställda av SUFO96.

Similä, Matti (1994): ”Andra generationens invandrare i den svenska skolan”, sid. 226-263 i Erikson, Robert och Jan 0. Jonsson, Sorte- ringen i skolan. Stockholm: Carlssons.

Socialstyrelsen (1994): Social rapport 1994. SoS-rapport 1994:10. Stockholm: Socialstyrelsen. Svensson, Alvar (1994): Vilka deltar i studiecirklar? Stockholm: Folk- bildningsrådet. Titmuss, Richard M. (1974): Social Policy. London: George Allen & Unwin. Tuijnman, Albert (1989): Recurrent Education, Earnings, and Well- being. A F ifty- Year Longitudinal Study of a Cohort of Swedish Men. Stockholm: Almqvist & Wiksell International. Tåhlin, Michael (1987): Arbetets värde och kostnader. En studie av lönearbetets konsekvenser för individen. Stockholm: Almqvist & Wiksell. Waldén, Lousie (1994): ”Cirkelns liv och handarbetets väsen”, Rapport nr 4 från projektet Handen och Anden. Stockholm: ABF och Söder- tälje: Studieförbundet Vuxenskolan. Östberg, Viveca (1994): ”Barns levnadsvillkor”, sid. 28—58 i Fritzell, Johan och Olle Lundberg (red.), Vardagens villkor. Levnadsför— hållanden i Sverige under tre decennier. Stockholm: Brombergs.

Bilaga 1

Teknisk rapport över undersökningen Fritid och fritidsstudier

Redovisning av datainsamling och estimation

Anders Karlsson Åke Pettersson

STATISTISKA CENTRALBYRÅN 1995-04-06

124

1. Inledning

Folkbildning är samlingsbegreppet för den verksamhet som bedrivs av studieförbund - främst i form av studiecirklar - och av folkhögskolor. De skall erbjuda både vuxna och ungdomar möjligheter till studier inom vitt skilda områden, och de skall vara stöd för utvecklingen av en fol— klig kultur i vårt samhälle.

Studieförbunden och folkhögskolorna får varje är betydande belopp i bidrag från staten, kommuner och landsting. För de statliga bidragen har regering och riksdag satt upp mål för vad studieförbunden och folkhögskolorna skall åstadkomma. SUFO 96, som är en statlig utred- ning, har fått i uppdrag att göra en utvärdering av studieförbundens och folkhögskolomas verksamhet. Som ett led i den utvärderingen ingår en intervjuundersökning, som Statistiska centralbyrån (SCB) gör för ut- redningens räkning.

Någon motsvarande undersökning har aldrig tidigare gjorts i Sverige. Undersökningar har däremot gjorts bland dem som deltagit i studiecir- klar och folkhögskolekurser under en termin eller ett år.

II. Formuläret

Vad utredningen vill försöka få grepp om är hur stor andel av den svenska befolkningen som någon gång har deltagit, hur ofta de har deltagit och vilka de är - vad de har för bakgrund i fråga om utbildning, familjesituation, ekonomi och mycket annat. Utredningen vill också försöka få en uppfattning om vad svenskarna rent allmänt har för upp- fattning om studiecirklar och folkhögskolor. Skiljer sig uppfattningen mellan dem som har deltagit i en studiecirkel och dem som aldrig har deltagit? Skiljer sig uppfattningarna mellan dem som har hög utbildning och dem som bara har obligatorisk utbildning?

När det var svårt att göra intervjun p.g.a. exempelvis Språksvårigheter kunde intervjuaren välja att göra en kort intervju och få svar på de viktigaste frågorna (ca 20 frågor). I den korta intervjun ingick några bakgrundsfrågor, om man deltagit i någon form av folkbildning och annan typ av utbildning, däremot ställdes inga attitydfrågor. Denna korta intervju användes också vid vägrarbearbetningen.

De personer som säger att de inte gått någon studiecirkel och de som inte varit cirkelledare kom till en "fångstfråga". Här fick intervjuaren ställa ett antal frågor för att utreda om det är troligt att intervjupersonen

gått i någon cirkel. Om det verkade troligt att så var fallet angavs ja på frågan. Här skulle intervjuaren ha en liberal tolkning.

Formuläret var gjort i SCBs datorstödda intervjuprogram (DATI). Intervjuprogrammet styr frågeföljden med förgreningar och kontrollerar vilka värden som är tillåtna samt utför logiska kopplingar, s.k. konsis- tenskontroll. Varning kan ges för extremvärden som analyseras direkt vid intervjutillfället.

III. Uppläggning och urval

Urvalsramen konstruerades med hjälp av SCBs register över totalbe— folkningen (RTB) och omfattade alla personer mellan 18 och 75 år. Totalt kom det i denna s.k. bruttopopulation att ingå 6 236 017 personer.

Därefter drogs fyra obundna slumpmässiga urval (OSU):

l) i hela riket (3 000 av 6 236 017 personer) 2) i Norbergs kommun (333 av 4 492 personer) 3) i S:t Nicolai och Alla Helgona församlingar i Nyköping (334 av 22 773 personer) 4) i Gunnareds församling i Angered (333 av 13 703 personer).

I riksurvalet kom att ingå två personer från Norberg, 1 6 personer från de aktuella församlingarna i Nyköping samt sex personer från Gunnared.

IV. Datainsamling

Aktuella adressuppgifter för de utvalda personerna hämtades från det tidigare nämnda RTB. Datainsamlingen gjordes genom telefonintervjuer i SCBs datorstödda intervjusystem DATI. Alla deltagande intervjuare fick en timmas genomgång av undersökningens syfte och fakta om folkbildningen innan intervjuarbetet startade. Hälften av urvalet bearbe- tades av intervjuarna ute i landet och hälften av den centrala gruppen i Örebro. Göteborgsintervjuarna uppmanades att göra besöksspårningar i området Angered. I övrigt gjordes besök endast om det kunde ske i samband med annat spårningsarbete i storstäderna.

Ett informationsbrev till urvalspersonen skickades ut sista veckan i januari. Tillsammans med detta brev erhöll urvalspersonen ett telefon- kort värt 30 kronor som tack för att han eller hon ställer upp.

TABELL Bl.] Resultat av datainsamlingen från "Fritid och fritids-studier"

___—___— Brutto— Urval Svar Därav känd Bortfall

population övertäckning Antal Antal Antal Proc Antal Proc Proc

Riket 6 236 017 3 000 2 458 81,9 23 0,8 18,1 Norberg 4 492 333 265 79,6 1 0,3 20,4 Nyköping 22 773 334 258 77,2 6 1,8 22,8 Gunnared 13 703 333 254 76,3 8 2,4 23,7

Intervjuarbetet startade vecka 5 och pågick sedan t.o.m. vecka 9. Under vecka 10 och 1 l genomfördes en bortfallsuppföljning. Målet för denna var att höja andelen intervjuer från 75 till 80 procent. Detta mål nåddes redan på tisdagen i vecka 11. I bortfallsuppföljningen ingick vägrar— bearbetning i hela landet och bearbetning av ej anträffade i Stockholm, Göteborg, Malmö och i det särskilda urvalet för Nyköping. Till personer med hemliga telefonnummer skickades brev ut med svarsporto så att de kunde meddela SCB sina telefonnummer och när intervjuaren kunde ringa. Detta resulterade i ca 20 procent svar i den gruppen. Övriga har sedan spårats vidare genom arbetsgivare m.m.

Mindre fel i blanketten rättades till eller frågorna förtydligades under fältarbetets inledande fas. Två tilläggsinstruktioner sändes ut under den perioden. Instruktionerna skickades i SCBs Mail-system och intervjuarna hade dessa tillhanda omedelbart.

1 Tabell Bl.1 redovisas resultatet av datainsamlingen. Totalt erhölls svar från 3 235 (80,9 procent) av undersökningspersonema. 38 personer kunde hänföras till s.k. övertäckning (utomlands, avlidna etc.), och avfördes från undersökningspopulationen.

V. Databeredning

Dataregistreringen gjordes fortlöpande vid intervjutillfällena, och som tidigare nämnts gjordes löpande logiska maskinella kontroller. Yrke och arbetsuppgifter, som efterfrågades för både den intervjuade personen och ev. make/maka sambo, registrerades i klartext vid intervjutillfället och därefter gjordes en maskinell och manuell kodning av yrkena enligt det

system som användes vid folk- och bostadsräkningen 1990 (FoB 90). Även den socioekonomiska koden (SEI- koden) för yrket lades på. Materialet levererades till uppdragsgivaren som två filer med olika innehåll. Den ena innehöll alla utvalda poster med information om resultat av intervjukontakten (svar, icke-svar), när intervjun gjordes m.m. Den andra filen omfattade alla de angivna svaren samt yrkeskoder och SEI-koder. På bägge filerna fördes också på ett antal bakgrundsvari- abler: födelseår, kön, nationalitet, födelseortskod, sammanräknad in- komst och högsta utbildning. Filerna framställdes i två format; dels som ASCII-filer och dels som SPSS-filer.

VI. Estimation

De svar som erhållits räknades upp med vikter som tog hänsyn till urvalssannolikhet och svarsfrekvens i resp. grupp. Vikten för enkätsvara- re blev följande:

M

ne

En skattning av undersökningspopulationens storlek erhålls genom

"* N ne

De

där N" är bruttopopulationens storlek

1 n n

antal svar antal svar exkl övertäckning.

6

e

För svar som är gemensamma för både riksurvalet och urvalen i Nor- berg, Nyköping och Gunnared har två vikter framräknats. En vikt an- vänds vid framtagning av rikssiffror, den andra vikten vid framtagning av resp. "kommuns" siffror.

VII. Felkällor

Varje statistisk undersökning är behäftad med fel av olika slag. Detta är viktigt att beakta vid planeringen av undersökningen för att därmed kunna reducera omfattningen av dessa. I detta avsnitt diskuteras tänk— bara felkällor i föreliggande undersökning.

Om det register man drar urvalet ifrån inte överensstämmer helt med populationen har man ett täckningsfel. Registeransvariga har gjort be- dömningen att denna felkomponent är av ringa storlek.

De uppräknade skattningama avser situationen på populationsnivå. Eftersom de endast bygger på ett urval är skattningama behäftade med urvalsfel. Urvalsfelets storlek bestäms av urvalets storlek, urvalsför- farande, variationen i populationen för studerad variabel samt estima- tionsmetod. Med mätfel avses de fel som uppstår då de angivna svaren avviker från de faktiska förhållandena. En särskild typ av mätfel är minnesfel, som förekommer speciellt när varaktigheten eller antal av en företeelse efterfrågas. Återintervjustudier har även visat att frågor kring attityder och värderingar kan ge upphov till mindre bra överensstämmel- se mellan olika intervjutillfällen. I denna undersökning förelåg enligt vissa intervjuare risk för missuppfattning för fråga Al8. Påståendet "de flesta eleverna i folkhögskolorna har inte lyckats så bra i vanliga sko- lan" besvarades från början med nej, fastän det senare framkom att de menade ja. Det var negationen i frågan som störde intervjupersonen.

Med bortfallsfel menas de fel som kan uppkomma p.g.a. att inte alla efterfrågade uppgifter erhålls. Det uppstår inget fel om bortfallet upp— träder slumpmässigt, men däremot om bortfallet är stort och av en avvikande art. En speciell typ av bortfall är det partiella bortfallet, som uppstår då svar på enstaka frågor saknas.

Bearbetningsfel kan uppstå vid den manuella eller maskinella be— arbetningen av ett undersöknings- material. De granskningsrutiner som använts gör att bearbetningsfelen kan förväntas vara små.

Bilaga 2

Bortfallsanalys

Med vederbörligt tillstånd från Datainspektionen har vissa register— variabler lagts till totalurvalet. Därmed kan vi göra skattningar över hur svarandegruppen skiljer sig från bortfallsgruppen och därmed söka bestämma bortfallets eventuellt snedvridande effekter. Nedan har vi analyserat bortfallet med avseende på kön, ålder, utbildningsnivå, samt födelseland. I Tabell B2.1 på nästa sida visas bortfallet per undergrupp och totalt, samt fördelningarna över de fyra nämnda variablerna i urvalet samt i svarandegruppen.

Bortfallet skiljer sig märkbart mellan olika kategorier. Det är relativt högt för personer som är födda utanför Sverige, speciellt i ett land utanför Norden. Bortfallet är vidare högre för män än för kvinnor, samt högre bland lågutbildade än bland högutbildade. Det är rätt jämnt för— delat över åldersgrupper, där dock urvalspersoner mellan 30-44 år har ett relativt högt bortfall. För ingen variabel utom födelseland gör bort- fallet särskilt stor skillnad för marginalfördelningarna.

Vi har konstruerat en vikt för att justera för selektivt bortfall, där vi har givit alla kategorier en vikt som gör att svarandegruppens marginal- fördelningar blir lika med urvalsgruppens för de fyra variablerna. Vi har sedan applicerat denna vikt på några centrala beroende variabler i under- sökningen och därmed sökt korrigera för bortfallets snedvridande in- verkan på skattningarna av frekvenser. Resultatet av dessa frekvens- analyser visas i Tabell B2.2 på nästa uppslag.

Sammansättningen av bortfallet med avseende på kön, ålder, utbild- ningsnivå och födelseland har rätt liten inverkan på våra skattningar av vuxenstudiedeltagandet. Generellt sett överskattar undersökningen troli- gen deltagandet något, vilket har viss inverkan på skattningen av antalet deltagare i populationen (jfr. Bilaga 3). Skillnaderna är dock så små att de inte kan påverka några slutsatser i rapporten.

130

TABELL B2.1 Bortfallet i Fritidsstudieundersökningen efter kön, ålder, utbildningsnivå och födelseland; fördelningarna av dessa fyra variabler i hela urvalet och i svarandegruppen; samt en bortfallsvikt baserad på kvoten av dessa.

Andelar av samtliga i...

Bortfall Hela urvalet Svarande- Vikt gruppen Män 21.7 50.7 49.0 1.035 Kvinnor 17.7 49.3 51.0 0.967 18-29 19.3 22.2 22.3 0.996 30-44 22.2 29.1 278 1.047 45-54 16.3 20.6 21.7 0.949 55-64 18.8 13.6 14.0 0.971 65-75 20.9 14.4 14.2 1.014 Förgymn ( 9 år 22.2 19.8 19.2 1.031 Förgymn 9-10 år 23.5 15.0 14.1 1.064 Gymnasium 2 år 17.4 31.9 32.1 0.994 Gymnasium 3-4 år 16.8 12.7 12.8 0.992 Post-gynm studier 14.7 10.5 11.0 0.955 Universitetsexamen 14.0 10.0 10.6 0.943 Svensk 17.6 88.2 90.5 0.975 Nordisk 27.6 4.7 4.2 1.119 Utomnordisk 34.7 7.0 5.4 1.296 Totalt 19.7 1.000

Vi kan naturligtvis inte veta om sambandet mellan olika variabler (t.ex. bakgrundsvariabler och studiedeltagande) är detsamma i bortfallet som i svarandegruppen, men det förefaller inte sannolikt att skillnaderna skulle vara av den omfattningen att det påverkar de slutsatser som dras vad gäller exempelvis rekrytering och studiehinder.

Det man kan notera är att bortfallet bland utlandsfödda är relativt stort och att specialanalyserna av dessa grupper är beroende av att bortfallet inte är systematiskt relaterat till några av de beroende variab— lerna. När vi beräknar den genomsnittliga vikten baserad enbart på faktorerna kön, ålder och utbildningsnivå är den för personer födda i Sverige 1.0, i övriga Norden 0.988, samt i länder utanför Norden 0.995. Att skillnaderna är så små talar för att det inte finns någon besvärande systematik bakom. Eftersom det finns ett ganska starkt samband mellan utbildningsnivå och deltagarvariablerna är det speciellt förtroendeingi- vande att vi kan ta hänsyn till bortfallets fördelning över denna faktor.

TABELL 82.2 Skattningar av vuxenstudiedeltagande från svarande- populationen samt korrigerat för bortfallets avvikande fördel-ning med avseende på kön, ålder (fem grupper), utbildningsnivå och födelseland, enligt vikterna 1 Tabell B2. 1.

Variabel Kategori Utan vikt Med vikt Någon gång gått en Ja 73.4 72.6 studiecirkel Nej 26.6 27.4 Deltagit i en studie- Ja 37.1 36.6 cirkel de tre senaste åren Nej 62.9 63.4 Går en studiecirkel nu Ja 15.1 15.0 (av dem som gått) Nej 84.9 85.0 Aktivitet i vuxen- Låg 13.5 13.8 utbildning i stort "Normal” 67.6 67.7 Hög 12.8 12.7 Extremt hög 6.1 5.9

Bilaga 3

Skattning av antalet individtillfällen från enkätsvaren

Vi nämnde i genomgången av vuxenutbildningens omfattning (avsnitt 1.1.2) att vår skattning av deltagande vid intervjutillfället kan vara i underkant. Speciellt låg framstår den när vi jämför med studieförbun- dens rapportering. Som vi också diskuterade finns det stora mättekniska skillnader mellan Fritidsstudieundersökningen och befmtlig deltagarsta- tistik från studieförbunden. Den senare baseras inte på enskilda individer utan på något vi kallat ”individtillfallen”, där varje individ bidrar med ett ”tillfälle” för varje cirkel hon deltar i. Eftersom Fritidsstudieunder- sökningen ger en ovanligt god möjlighet att göra en rättvisande skatt- ning av deltagandet i studiecirklar finns det skäl att försöka beräkna antalet individtillfällen och jämföra med motsvarande rapportering från studieförbunden. Även om vi inte kan uttala oss om vad skillnaden i skattning beror på, framstår det som en viktig metodologisk fråga att utreda vilka felkällor som sätter ned tillförlitligheten i olika typer av skattningar.

Vår skattning av andelen svenskar i åldern 18-75 år som i februari 1995 gick en studiecirkel är som nämnts 11.6 procent eller cirka 720.000 deltagare. Om varje deltagare bara går en cirkel och deltagandet på höstterminen är av samma omfattning som på våren borde det totala antalet individtillfallen vara 720.000*2=1.440.000. Vi vet dock att många går mer än en cirkel per år — våra siffror tyder på att lite drygt 10 procent i vårt urval gör det. I beräkningen ovan har vi tagit hänsyn till dem som går en cirkel på våren och en på hösten, men inte till dem som går två cirklar samma termin. Mindre än tre procent har gått fem eller fler cirklar under de senaste tre åren, vilket talar för att en justering för dem som går mer än två cirklar per termin gör en viss skillnad, säg, ytterligare 100.000 individtillfällen, vilket skulle innebära ungefar 1.54 miljoner totalt.

Till detta kommer antalet individtillfällen bland personer som är yngre än 18 år och äldre än 75. Vi har förvånansvärt osäker information

134

över deltagandet i olika åldrar. I vårt material avtar deltagandet med stigande ålder (jfr. Figur B3.l), men de yngsta är ”normalaktiva” eller t.o.m något aktivare än andra åldersgrupper. Åtminstone för de äldsta är det en säker gissning att deltagandet sjunker stadigt (samtidigt som årskullarna också minskar i storlek). Folkbildningsrådets (1993) upp- skattning för åldrarna 0-15 år samt 75 år och uppåt, är att de står för 13.5 procent av alla individtillfällen. Det är oklart hur säker denna skattning är, bortfallet kan vara högre bland de unga (se Svensson 1994). Folkbildningsrådets skattning är dock i linje med den från ULF- undersökningarna (t.ex. SCB 1991, Tabell 3.8), där det framgår att cirkeldeltagandet i åldrarna 16—19 är litet (även om det även där kan finnas risk för underrapportering i gruppen; se ibid.).54 Om vi ändå utgår från Folkbildningsrådets skattning, och sedan antar att 16-17-åringarna, liksom 14-15 åringarna, står för cirka 3 procent bör vi korrigera vår skattning för åldrarna som inte ingår i vår studie med en faktor på ungefär 0.84. 1.54 miljoner dividerat med 0.84 ger knappt 1.84 miljoner individtillfällen.

Vi bör därutöver i görligaste mån också ta hänsyn till den överskatt- ning av studiecirkeldeltagandet som är följden av att vi inte justerat våra skattningar för bortfallets eventuellt snedvridande effekt, samt att vi inte tagit hänsyn till att studiedeltagandet är lägre bland dem som p.g.a. språkproblem genomförde den reducerade intervjun (och därför inte svarade på frågan om studiecirkeldeltagande vid intervjutillfället). När vi gör det erhåller vi en siffra motsvarande cirka 1.79 miljoner individ- tillfällen under 1995 (jfr. avsnitt I.1.2.2).

Med ovanstående antaganden kommer vi fram till en punktskattning av studiecirkeldeltagandet år 1995 om cirka 1.8 miljoner individtillfäl- len. Om vi tar frågan om antalet genomgångna studiecirklar under de senaste tre åren som riktpunkt för att beräkna individtillfällen kommer vi fram till samma skattning.

” Situationen kompliceras av att vissa studiecirklar — fr.a. musikcirklama (”rock-cirklama”) — domineras av ungdomar mellan 15 och 18 är samtidigt som dessa cirklar står för en stor del av den totala verksamheten i studieförbunden (se SCB 1994). Det bör dock noteras att antalet deltagare per cirkel är mycket lågt för dessa kurser, bara 4.8, vilket medför att de står för en betydligt högre andel av studietimmama eller studiecirklarna än av deltagarna.

Var är den förlorade miljonen?

Skattningen på 1.8 miljoner individtillfällen för alla åldrar år 1995 kan jämföras med studieförbundens rapportering 1993/94 på 2.8 miljoner (SCB 1994). Det är en avsevärd diskrepans, en hel miljon individtillfäl- len, och det kan vara skäl att fråga sig hur den kan uppstå. Flera för— klaringar är möjliga. För det första gäller siffrorna olika år. Det är dock osannolikt att detta kan göra särskilt mycket. Den nedåtgående trend som studiecirkeldeltagandet uppvisade under början av l980-talet till följd av minskade bidrag bröts i mitten av 1980-talet och även mellan 1992/93 och 1993/94 ökade antalet individtillfällen, med 2.6 procent (SCB 1994).

För det andra har vi inte tagit hänsyn till den osäkerhet som vidlåder punktskattningen på grund av att vi arbetar med ett urval. När vi beräk- nar ett 95%-igt konfidensintervall runt vår skattning finner vi att vi bör omgärda våra initiala 700.000 med en reservation om drygt 80.000, vilket i förlängningen (med samma antaganden som ovan) leder till en skattning av antalet individtillfallen per år som kan vara så högt som 2 miljoner. (Eftersom slumpfelet lika gärna kan leda till en underskattning som till en överskattning, kan dock individtillfallena också vara dryga 1.5 miljoner.)

För det tredje kan vår korrektionsfaktor för åldrarna över och (speci- ellt) under dem vi täcker i Fritidsstudieundersökningen vara fel — om det är många fler deltagare bland de unga än vad vi tror, gör vi oss skyldiga till en märkbar underskattning. Det kan leda till stora fel i absoluta tal, men kan knappast svara för mer än del av diskrepansen på en miljon individtillfällen. Om vi som illustration antar att den ”sanna” korrek- tionsfaktom skulle vara 0.7 istället för 0.84, skulle vår skattning om 1.8 miljoner justeras uppåt kraftigt, med nästan 300.000 individtillfällen, men ändå skulle det ”saknas” 700.000.

För det fjärde har vi kanske trots våra s.k. fångstfrågor inte lyckats fånga in alla studiecirkeldeltagare. Många studiecirklar arrangeras av politiska eller andra ideella föreningar och deltagarna kan vara okunniga om att ett studieförbund ligger bakom aktiviteten (om så är fallet har studieförbunden misslyckats med att ”marknadsföra” sig). Skattningar från ULF-undersökningarna över andelen deltagare i kurser som anord- nas av andra än studieförbund (jfr. SCB 1991, Tabell 3.6—3.8) talar också för att felen inte kan vara särskilt stora för de kurser som upp- fattas som utbildningar. Fortfarande kan det finnas en underrapportering därför att cirkeldeltagaren inte uppfattar verksamheten som en utbildning eller kurs (ett exempel på sådana cirklar kan vara babysim, men också

studiecirklar inom det estetiskt/kulturella området, t.ex. de s.k. rock— cirklarna). De vanligaste formerna av sådana verksamheter — t.ex. kör— sång och idrottsutbildning — har vi dock täckt in med vår fångstfråga. Att vi får en så hög skattning av andelen som någon gång deltagit i en studiecirkel talar också för att vi har lyckats fånga in en mycket stor andel faktiska studiecirklar vid intervjutillfället.

För det femte kan det vara så att vi underskattar andelen som går mer än en studiecirkel per år. Det kan ske genom att det som intervju- personen uppfattar som en sammanhängande cirkel som spänner över två terminer i en administrativ mening utgörs av två cirklar (det kan dock vara samma ledare och samma deltagare). Omfattningen av detta fel går inte att skatta med nu tillgängliga uppgifter.

För det sjätte innehåller studieförbundens rapportering om antalet individtillfällen även deltagandet bland personer som senare avbryter sina studier och som kanske inte skulle uppge i en intervjuundersökning att de följt en cirkel eller kurs. Detta påverkar exempelvis skattningama i ULF om deltagande under senaste tolvmånadersperioden, men har mindre inverkan på våra skattningar från Fritidsstudieundersökningen som ju baserar sig på frågan om intervjupersonen just nu går en cirkel.

Slutligen är det möjligt att det föreligger en överrapportering från studieförbunden. Med tanke på studiecirklamas omfattning kan även begränsade överrapporteringar komma att leda till stora fel på aggrege- rad nivå.

Slutsatsen här kan bara bli att diskrepansen mellan vår skattning av studiecirkeltillfällen och studieförbundens rapportering inte kan förklaras med nu existerande information. Eftersom skillnaden ändå är betydande förefaller det oss rimligt att studera frågan närmare. En sådan studie skulle också kunna ge värdefull kunskap om i vilken utsträckning stu- dieförbundens cirkelverksamhet inte uppfattas (som sådan) av delta— garna. Det är naturligtvis inte nödvändigt för kvaliteten hos studierna eller värdet av aktiviteterna att deltagarna känner till att de är arrangera- de av ett studieförbund, men det borde vara en viktig fråga för studie- förbunden själva att sprida kännedom om sin insats för folkbildning, kulturliv och fritidssysselsättning. Det kan nog också uppfattas som oroande om utbildningsinnehållet i verksamheten är så svagt så att människor inte ens uppfattar det som ”kurs eller utbildning”.

- - Någon gång — Studiecirk. nu — Stc senaste 3 åren %

100

75

50

25

19 27 36 54 63 75 45 Ålder (treårsintervall) Figur B3.1. Andelen som någon gång gått en studiecirkel, som går en

studiecirkel vid intervjutillfället, respektive som har följt en studiecirkel under de tre senaste åren, efter ålder.

Kronologisk förteckning

l. 2 3. 4 5

13. 14. 15. 16. 17. 18. 19. 20. 21. 22. 23. 24. 25.

26.

27. 28.

29.

30. 31

33. 34. 35 36

37 38

39.

Ett renodlat näringsförbud. N. . Arbetsföretag — En ny möjlighet för arbetslösa. A.

Grön diesel — miljö- och hälsorisker. Fi. . Långtidsutredningen 1995. Fi. . Vårdens svåra val.

Slutbetänkande av Prioriteringsutredningen. S.

. Muskövarvets framtid. Fö.

. Obligatoriska arbetsplatskontakter för arbetslösa. A. . Pensionsrättigheter och bodelning. Ju. . Fullt ekonomiskt arbetsgivaransvar. Fi.

.Översyn av skattebrottslagen. Fi.

. Nya konsumentregler. Ju. . Mervärdesskatt — Nya tidpunkter för

redovisning och betalning. Fi.

Analys av Försvarsmaktens ekonomi. Fö. Ny Elmarknad + Bilagedel. N. Könshandeln. S. Socialt arbete mot prostitutionen i Sverige. 5. Homosexuell prostitution. S. Konst i offentlig miljö. Ku. Ett säkrare samhälle. Fö. Utan el stannar Sverige. Fö. Staden på vatten utan vatten. Fö. Radioaktiva ämnen slår ut jordbruk i Skåne. Fö. Brist på elektronikkomponenter. Fö. Gasmoln lamslår Uppsala. Fö.

Samordnad och integrerad tågtrafik på Arlandabanan och i Mälardalsregionen. K. Underhållsbidrag och bidragsförskott, Del A och Del E. S. Regional framtid + bilagor. C. Lagen om vissa internationella sanktioner — en översyn. UD.

Civilt bruk av försvarets resurser — regelverken, erfarenheter, helikoptrar. Fö. Alkylat och Miljöklassning av bensin. M.

.Ett vidareutvecklat miljöklassystem i EU. M. 32. IT och verksamhetsförnyelse inom rättsväsendet. Förslag till nya samverkansformer. Ju. Ersättning för ideell skada vid personskada. Ju. Kompetens för strukturomvandling. A. . Avgifter inom handikappområdet. S.

. Förmåner och sanktioner - en samlad redovisning. Fi.

. Vårt dagliga blad — stöd till svensk dagspress. Ku. . Yrkeshögskolan — Kvalificerad eftergymnasial yrkesutbildning. U. Some retlections on Swedish Labour Market Policy. A. Några utländska forskares syn på svensk arbetsmarknadspolitik. A.

40 41 42. 43. 44. 45. 46.

47. 48. 49. 50. 51 52. 53. 54.

55. 56.

57.

58.

59.

60. 61. 62. 63.

64. 65. 66.

67. 68. 69. 70. 71

.Älvsäkerhet. K.

. Allmän behörighet för högskolestudier. U. Framtidsanpassad Gotlandstrafik. K. Sambandet Redovisning _ Beskattning. Ju. Aktiebolagets organisation. Ju. Grundvattenskydd. M. Effektivare styrning och rättssäkerhet i asylprocessen. A. Tvångsmedel enligt 27 och 28 kap. RB samt polislagen. Ju.

EG—anpassade körkortsregler. K. Prognoser över statens inkomster och utgifter. Fi. Kunskapsläget på kärnavfallsområdet 1995. M. .Elförsörjning i ofred. N.

Godtrosförvärv av stöldgods? Ju. Samverkan för fred. Den rättsliga regleringen. Fö. Fastighetsbildning — en gemensam uppgift för stat och kommun. M. Ett samlat verksamhetsansvar för asylärenden. A. Förmåner och sanktioner

— utgifter för administration. Fi. Förslag om ett internationellt flygsäkerhets— universitet i Norrköping—Linköping. U. Kompetens och kunskapsutveckling — om yrkes— roller och arbetsfält inom socialtjänsten. S. Ohälsoförsäkring och samhällsekonomi — olika aspekter på modeller, finansiering och incitament. S. Kvinnofrid. Del A+B. S.

Myndighetsutövning vid medborgarkontor. C. Ett renat Skåne. M. Översyn av skattereglerna för stiftelser och ideella föreningar. Fi. Klimatförändringar i trafikpolitiken. K. Näringslivets tvistlösning. Ju. Polisens användning av övervakningskameror vid förundersökning. Ju.

Naturgrusskatt, m.m. Fi. lT—kommissionens arbetsprogram 1995—96. SB. Betaltjänster. Fi. Allmänna kommunikationer — för alla"? K. . Behörighet och Urval. Förslag till nya regler för antagning till Universitet och högskolor. U. .Svenska insatser för internationell katastrof— och flyktinghjälp. Kartläggning, analys och förslag. Fö.

.Ett aktiebolag för service till universitet och högskolor m.m. U. .Lägenhetsdata. Fi. .Svensk flyktingpolitik i globalt perspektiv. A. . Arbete till invandrare. A.

Kronologisk förteckning

77.

78. 79. 80.

81.

83.

84. 84. 85. 86. 87. 88. 89. 90. 91

93. 94.

95. 96.

97. 98.

99. 100. 101.

102.

103. 104. 105. 106.

107.

Röster om EU:s regeringskonferens — hearing med organisationsföreträdare, debattörer och forskare. UD. Den svenska rytndverksamhcten. N. Vårdnad. boende och umgänge. JU. EU om regcringskonferensen 1996

— institutionernas rapporter — synpunkter i övriga medlemsländer. UD. Ny rättshjälpslag och andra bestämmelser om rättsligt bistånd. Ju.

.Finansieringslösningar för Göteborgs- och

Dennisöverenskommelserna. K. EU-kandidater _ 12 länder som kan bli EU:s nya medlemmar. UD. Kulturpolitikens inriktning. Ku. Kulturpolitikens inriktning — i korthet. Ku. Tjugo års kttlturpolitik 1974-1994. Ku. Dokumentation och socialtjänstregister. S. Försäkringsrörelse i förändring 3. Fi. Den brukade mångfalden. Del l+2. Jo. Svenskar i EU—tjänst. Fi. Kärnavfall och Miljö. M. .Ett reformerat straffsystem. Del 1—111. Ju. 92. EG:s arbetstidsdirektiv och dess konsekvenser för det svenska regelsystemet. A. Omprövning av statliga åtaganden. Fi. Personalavveckling. utbildning och beskattning. Fi.

Hälsodataregister - Vårdregister. S. Jordens klimat förändras. En analys _av hotbild och globala åtgärdsstrategier. M. Miljöklassning av snöskotrar. M. 1990—talets bostadsmarknad — en första utvärdering. N. SMHI:s verksamhetsform? K. Hållbar utveckling i landets fjällområden. M. Ett utvidgat EU — möjligheter och problem. Sammanfattning av en hearing i augusti 1995. UD.

Medborgarnas EU — frihet och säkerhet"?

Frågor om unionens tredje pelare inför regerings- konferenscn 1996. UD. Föräldrar i självförvaltande skolor. U. Skattereformen 1990—1991. En utvärdering. Fi. Konkurrens i balans. Åtgärder för ökad konkurrensneutralitet vid offentlig prissättning m.m. N. Rapporteringsskyldighet för revisorer i finansiella företag. Fi. Avbytarverksamhetens organisation och finansiering. Jo.

108. 109. 110.

111.

112.

113. 114. 115. 116. 117.

118.

119.

120. 121. 122. 123. 124. 125. 126. 127. 128. 129.

130.

131.

132.

133.

134.

135. 136.

Ny ellag. N. Likvärdig utbildning på lika villkor. U. Viljan att veta och viljan att förstå — Kön, makt och den kvinnovetenskapliga utmaningen i högre utbildning. U. Omvärld, säkerhet, försvar. Frågor om EU:s andra pelare inför regerings- konferensen 1996. UD. Svensk sjöfart — näring för framtiden. + Bilagor. K. Fristående gymnasieskolor. U. Indirekt tobaksreklam. S. Ny lag om europeiska företagsråd. A. Jämställdhet ett mål i utvecklingssamarbetet. UD. Jordbruk och konkurrens — jordbrukets ställning i svensk och europeisk konkurrensrätt. Jo. Totalförsvarspliktiga m 95. En utvärdering av de totalförsvarspliktigas medinflytande och av deras sociala och ekonomiska situation under grundutbildningen. Fö.

Ändringar i hyresförhandlingslagen. Hyresgästinflytande vid ombyggnad m.m. Ju. TV och utbildning. U. Riksdagen, regeringen och forskningen. U. Reform på recept. 5.

Subsidiaritetsprincipen i EU. UD. Ett reformerat hovrättsförfarande. Ju. Finansiell verksamhet i kris och krig. Fi. Kostnader för den statliga assistansersättningen. S. Framtida central Europainformation. UD. Kulturegendomar och kulturföremål. KU. En styrande krigsorganisation. Om avsikterna med LEMOAreformen. FÖ.

Sverige i EU — makt, öppenhet, kontroll. Sammanfattning av ett seminarium i september 1995. UD. Enklare och effektivare. Om EU:s komplexitet och maktbalanser. UD. Utvidgning och samspel. EU:s östintegration ur historiskt och ekonomiskt perspektiv. Förhållandet småstat — stormakt : svenskt identitetsbyte. UD. Bostadsbidragen — effektivare inkomstprövning — besparingar. S. Verklig ledning — obegränsad skattskyldighet för

juridiska personer? Fi. Ubåtsfrägan 1981-1994. Fö.

Rättsväsendets resultat — så kan det redovisas. Ett förslag till modell för en samlad resultatredovisning. Ju.

___—__—

Kronologisk förteckning

137. Kapitalförluster och organisationskostnader vid beskattningen. Fi. 138. Departementskontoret — statsrådsarbete utanför regeringskansliet. SB. 139. Omställning av energisystemet. N. 140. Omställning av energisystemet. Underlagsbilagor, del 1-4. N. 141. Folkbildning och vuxenstudier. Rekrytering, Omfattning, Erfarenheter. U.

Systematisk förteckning

Statsrådsberedningen

II"—kommissionens arbetsprogram 1995—96. [68] Departementskontoret — statsrådsarbete utanför regeringskansliet. [138]

J ustitiedepartementet

Pensionsrättigheter och bodelning. [8] Nya konsumentregler. [11] IT och verksamhetsförnyelse inom rättsväsendet. Förslag till nya samverkansformer. [32] Ersättning för ideell skada vid personskada. [33] Sambandet Redovisning — Beskattning. [43] Aktiebolagets organisation. [44] Tvängsmedel enligt 27 och 28 kap. RB samt polislagen. [47] Godtrosförvärv av stöldgods? [52] Näringslivets tvistlösning. [65] Polisens användning av övervakningskameror vid förundersökning. [66] Vårdnad, boende och umgänge.[79] Ny rättshjälpslag och andra bestämmelser om rättsligt bistånd. [81] Ett reformerat straffsystem. Del 1—111. [91] Ändringar i hyresförhandlingslagen. Hyresgästinilytande vid ombyggnad m.m. [119] Ett reformerat hovrättsförfarande. [124] Rättsväsendets resultat — så kan det redovisas. Ett förslag till modell för en samlad resultatredovisning. [136]

Utrikesdepartementet

Lagen om vissa internationella sanktioner — en översyn. [28] Röster om EU:s regeringskonferens — hearing med organisationsföreträdare, debattörer och forskare. [77] EU om regeringskonferensen 1996

— institutionernas rapporter

— synpunkter i övriga medlemsländer. [80] EU-kandidater — 12 länder som kan bli EU:s nya medlemmar. [83] Ett utvidgat EU — möjligheter och problem. Sammanfattning av en hearing i augusti 1995. [101] Medborgarnas EU — frihet och säkerhet? Frågor om unionens tredje pelare inför regerings- konferensen 1996. [102] Omvärld, säkerhet, försvar. Frågor om EU:s andra pelare inför regerings— konferensen 1996. [111] Jämställdhet ett mål i utvecklingssamarbetet. [116]

Subsidiaritetsprincipen i EU. [123] Framtida central Europainformation. [127] Sverige i EU — makt, öppenhet, kontroll. Sammanfattning av ett seminarium i september 1995. [130] Enklare och effektivare. Om EU:s komplexitet och maktbalanser. [131] Utvidgning och samspel. EU:s östintegration ur historiskt och ekonomiskt perspektiv. Förhållandet småstat — stormakt : svenskt identitetsbyte. [132]

Försvarsdepartementet

Muskövarvets framtid. [6] Analys av Försvarsmaktens ekonomi. [13] Ett säkrare samhälle. [19] Utan el stannar Sverige. [20] Staden på vatten utan vatten. [21] Radioaktiva ämnen slår ut jordbruk i Skåne. [22] Brist på elektronikkomponenter. [23] Gasmoln lamslår Uppsala. [24]

Civilt bruk av försvarets resurser —

regelverken, erfarenheter, helikoptrar. [29] Samverkan för fred. Den rättsliga regleringen. [53] Svenska insatser för internationell katastrof— och flyktinghjälp. Kartläggning, analys och förslag. [72] Totalförsvarspliktiga rn 95. En utvärdering av de totalförsvarspliktigas medinflytande och av deras sociala och ekonomiska situation under grundutbildningen. [118] En styrande krigsorganisation. Om avsikterna med LEMO—reformen. [129] Ubåtsfrågan 1981-1994. [135]

Socialdepartementet

Vårdens svåra val. Slutbetänkande av Prioriteringsutredningen. [5] Könshandeln. [15] Socialt arbete mot prostitutionen i Sverige. [16] Homosexuell prostitution. [17] Underhållsbidrag och bidragsförskott, Del A och Del B. [26] Avgifter inom handikappområdet. [35] Kompetens och kunskapsutveckling — om yrkes— roller och arbetsfält inom socialtjänsten. [58] Ohälsoförsäkring och samhällsekonomi — olika aspekter på modeller, finansiering och incitament. [59] Kvinnofrid. Del A+B. [60] Dokumentation och socialtjänstregister. [86] Hälsodataregister — Värdregister. [95] Indirekt tobaksreklam. [1 14]

Systematisk förteckning

Reform på recept. [122] Kostnader för den statliga assistansersättningen. [126] Bostadsbidragen

- effektivare inkomstprövning — besparingar. [133]

Kommunikationsdepartementet

Samordnad och integrerad tågtrafik på Arlandabanan och i Mälardalsregionen. [25] Älvsåkerhet. [401 Framtidsanpassad Gotlandstrafik. [42] EG—anpassade körkortsregler. [48] Klimatförändringar i trafikpolitiken. [64] Allmänna kommunikationer — för alla? [70] Finansieringslösningar för Göteborgs- och Dennisöverenskotnmelserna. [82] SMHI:s verksamhetsform? [99]

Svensk sjöfart — näring för framtiden. + Bilagor. [112]

Finansdepartementet

Grön diesel — miljö- och hälsorisker. [3] Långtidsutredningen 1995. [4]

Fullt ekonomiskt arbetsgivaransvar. [9] Översyn av skattebrottslagen. [10]

Mervärdesskatt — Nya tidpunkter för

redovisning och betalning. [12]

Förmåner och sanktioner — en samlad redovisning. [36] Prognoser över statens inkomster och utgifter. [49] Förmåner och sanktioner

— utgifter för administration. [56] Översyn av skattereglerna för stiftelser och ideella föreningar. [63] Naturgrusskatt, m.m. [67]

Betaltjänster. [69] Lägenhetsdata. [74] Försäkringsrörelse i förändring 3. [87] Svenskar i EUätjänst. [89] Omprövning av statliga åtaganden. [93] Personalavveckling, utbildning och beskattning. [94] Skatterefortnen 1990—1991. En utvärdering. [104] Rapporteringsskyldighet för revisorer i finansiella företag. [106] Finansiell verksamhet i kris och krig. [125] Verklig ledning — obegränsad skattskyldighet för juridiska personer? [134] Kapitalförluster och organisationskostnader vid beskattningen. [137]

Utbildningsdepartementet

Yrkeshögskolan - Kvalificerad eftergymnasial yrkesutbildning. [38]

Allmän behörighet för högskolestudier. [41] Förslag om ett internationellt flygsåkerhets- universitet i Norrköping-Linköping. [57] Behörighet och Urval. Förslag till nya regler för antagning till Universitet och högskolor. [71] Ett aktiebolag för service till universitet och högskolor m.m. [73] Föräldrar i självförvaltande skolor. [103] Likvärdig utbildning på lika villkor. [109] Viljan att veta och viljan att förstå — Kön, makt och den kvinnovetenskapliga utmaningen i högre utbildning. [110] Fristående gymnasieskolor. [113] TV och utbildning. [120] Riksdagen. regeringen och forskningen. [121] Folkbildning och vuxenstudier. Rekrytering, Omfattning, Erfarenheter. [141]

J ordbruksdepartementet

Den brukade mångfalden. Del l+2. [88] Avbytarverksamhetens organisation och finansiering. [107] Jordbruk och konkurrens — jordbrukets ställning i svensk och europeisk konkurrensrätt. [117]

Arbetsmarknadsdepartementet

Arbetsföretag — En ny möjlighet för arbetslösa. [2] Obligatoriska arbetsplatskontakter för arbetslösa. [7] Kompetens för strukturomvandling. [34] Some reflections on Swedish Labour Market Policy. [39]

Några utländska forskares syn på svensk arbetsmarknadspolitik. [39] Effektivare styrning och rättssäkerhet i asylprocessen. [46]

Ett samlat verksamhetsansvar för asylärenden. [55] Svensk flyktingpolitik i globalt perspektiv. [75] Arbete till invandrare.[76] EG:s arbetstidsdirektiv och dess konsekvenser för det svenska regelsystemet. [92]

Ny lag om europeiska företagsråd. [115]

Systematisk förteckning

Kulturdepartementet

Konst i offentlig miljö. [18] Värt dagliga blad - Pstöd till svensk dagspress.[37] Kulturpolitikens inriktning. [84] Kulturpolitikens inriktning — i korthet. [84] Tjugo års kulturpolitik 1974—1994. [85] Kulturegendomar och kulturföremål. [128]

Näringsdepartementet

Ett renodlat näringsförbud. [1] Ny Elmarknad + Bilagedel. [14] Elförsörjning i ofred. [51] Den svenska Rymdverksamheten. [78] l990»talets bostadsmarknad — en första utvärdering. [98] Konkurrens i balans. Åtgärder för ökad konkurrensneutralitet vid offentlig prissättning m. m. [105] Ny ellag. [108] Omställning av energisystemet. [139] Omställning av energisystemet. Underlagsbilagor. del 14. [140]

Civildepartementet

Regional framtid + bilagor. [27] Myndighetsutövning vid medborgarkontor. [61]

Miljödepartementet

Alkylat och Miljöklassning av bensin. [30] Ett vidareutvecklat miljöklassystem i EU. [31] Grundvattenskydd. [45] Kunskapsläget på kärnavfallsområdet 1995. [50] Fastighetsbildning — en gemensam uppgift för stat och kommun. [54] Ett renat Skåne. [62] Kärnavfall och Miljö. [90] Jordens klimat förändras. En analys av hotbild och globala åtgärdsstrategier. [96] Miljöklassning av snöskotrar. [97] Hållbar utveckling i landets fjällområden. [100]