Kvinnofrid D. Bslutbetänkande.

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2015

Kvinnofrid

DelB

Huvudbetänkande Kvinnovåldskommissionen

av

,WW L

.

Wi

l

f,

f

329m,

41W f

Statens offentliga utredningar

1995:60

Socialdepartementet

Kvinnofrid

Del B

slutbetänkande Kvinnovåldskommissionen

av

Stockholm 1995

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes, Offentliga Publikationer, uppdrag av Regeringskansliets förvaltningskontor.

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst

106 47 Stockholm

Fax: 08-20 50 21

Telefon: 08-690 90 90

Svara remiss. Hur och Varför. Statsrådsberedningen, 1993.

En liten broschyr som underlättar arbetet för den som skall svara remiss. - Broschyren kan beställas hos:

Regeringskansliets förvaltningskontor

Arkiv- och informationsenheten

103 33 Stockholm

Fax: 08-790 09 86

Telefon: 08-405 24 81

ISBN 91-38-13971-5 Graphic Systems AB, Göteborg 1995 ISSN O375-25OX

Innehållsförteckning

Del B

BILAGOR 1 Kvinnovåldskommissionens direktiv dir. 1993:88 2 FN:s deklaration avskaffande våld kvinnor om av mot 21

3¶Europarådets deklaration strategier for våld om att bekämpa

mot kvinnor i ett demokratiskt Europa 29 4 Europarådets resolution våldtäkt och sexuellt utnyttjande om av kvinnor 35 5 Kvinnovåldskommissionens enkät till landets kommuner beträffande socialtjänstens insatser för kvinnor som utsatts för våld 37 Sammanställning av kvinnojourernas statistik år 1994 ROKS 49 7 Regler förundersökning och åtal i brottmål om 55

7a Riksåklagarens anvisningar angående vissa frågor rörande ledningen av förundersökning i brottmål Fördelningscirkuläret 61

7b Riksåklagarens cirkulär angående utformningen av avskrivningsbtslut 67 8 Kvinnomisshandel och våldtäkt i rättsmaskineriet Kvinnovåldskommissionens statistiska undersökning 73 9 Motsträvighet anomali i rättsväsendet som 81 10 Hur behandlas våld mot kvinnor i

yrkesutbildningar 161

Bilaga 1

Kommittédirektiv

Kommission om våld mot kvinnor

Dir. 1993:88 Beslut vid regeringssammanträde 1993-07-01 Chefen för Socialdepartementet, statsrådet B. Westerberg, anför efter samråd med justitieministern samt statsråden Lauren och Könberg.

Mitt förslag

Jag föreslår att en särskild kommission tillkallas för att utifrån ett kvinnoperspektiv göra en översyn av frågor som rör våld mot kvinnor och föreslå åtgärder för att motverka sådant våld.

Inledning

Våldet mot kvinnor är utbrett och förekommer överallt i sanrhället. De män som misshandlar eller begår sexuella övergrepp mot kvinnor kommer från alla miljöer och är i alla åldrar. De misshandlande männen är oftast bekanta med kvinnan, vanligtvis nuvarande eller tidigare partner. Våldet sker huvudsakli-

en gen i hemmet.

Dessa omständigheter medför att våldet mot kvinnorna ofta är osynligt. De våldsbrott som riktar sig mot kvinnor har därför höga mörkertal. Trots att samhället har vidtagit ett stort antal åtgärder under senare år är, enligt tillgängliga studier, det dolda våldet omfattande. De anmälda brotten våld mot

om kvinnor har också ökat.

Åtgärder för att komma till rätta med detta våld berör naturliga skäl i första

av hand de utsatta kvinnorna och deras barn de män utövar våld. Åt-

samt som gärderna måste emellertid i större utsträckning beakta orsakerna till att våld

6 Bilaga 1

kvinnor uppstår. Det handlar här bl.a. samhällets och de enskilda inmot om dividernas allmärma kvinnosyn. Förlegade uppfattningar om kvinnorollen lever fortfarande kvar i vårt samhälle, trots att Sverige i ett internationellt perspektiv föregångsland när det gäller jämställdhet mellan kvinnor och anses vara ett Sådana fördomar, direkt och indirekt tar sig uttryck i uppfattningar män. som mäns makt över kvinnor, måste bekämpas med kraft. I förlängningen kan om sådana fördomar utgöra grogrund for uppkomsten våld mot kvinnor. För en av kunna föreslå adekvata åtgärder mot detta våld är det viktigt att kunskaperna att de bakomliggande orsakerna till våldet mot kvinnor ökar. om Samtidigt Sverige inte är fritt från traditionella uppfattningar om kvinsom och mäns roller måste konstateras att vårt samhälle idag präglas av ett nors större mått jämställdhet mellan kvinnor och män än för bara ett decennium sedan. Svenska kvinnor har världens högsta förvärvsfrekvens. Både kvint.ex. och män har goda möjligheter kombinera förvärvsarbete och föräldranor att skap. Även när det gäller politiskt deltagande intar svenska kvinnor internatio-

nellt sett en tätposition. Debatten våldet mot kvinnor bör mot denna bakgrund. Både kvinnor om ses själva har utsatts för våld och andra kvinnor ger nu i allt högre grad utsom för sina värderingar och sina ökade kunskaper, dels genom krav på åt-

tryck

gärder, dels att anmäla de handlingar de blivit utsatta för. Många män genom initiativ, både enskilt och i för sitt bidrag i arbetet med att förtar grupp, att ge hindra våld kvinnor. På tid har också i olika samuppkomsten av mot senare manhang, bl.a. i riksdagen, krav intensifierade åtgärder för att förtests hindra detta våld.

Ett kvinnoperspelcriv

Våld kvinnor är ett allvarligt allmänmänskligt och samhälleligt problem. mot Hittills har emellertid det perspektiv tar sin utgångspunkt i de utsatta som kvinnornas situation varit eftersatt. forskning har bedrivits på detta område. Kvinnoforskningen, både i

Åtskillig

och utomlands, har år bidragit till ökade kunskaper om våld

Sverige senare

kvinnor. Det gäller inte minst frågor makt och inflytande som konmot om fliktorsak mellan kvinnor och män. Våldtäkt, misshandel och andra övergrepp mot kvinnor har inom denna forskning alltmer kommit uppfattas allvarliga uttryck för bristande jämställdatt som i förhållandet mellan enskilda kvinnor och män, i samhället i het, såväl som

stort. Inom kvinnoforskningen används ofta termen sexualiserat våld som ett sam-

lingsbegrepp för olika former övergrepp mot kvinnor. Inom begreppet ryms av flertal handlingar, begångna kvinnor i just deras egenskap av kvinnor. ett mot således kvinnospecifika övergrepp och kränkningar med starka Det handlar om

Bilaga 1 7

kopplingar till föreställningar om kvinnors roll såsom underordnad mäns. Dessa övergrepp behöver inte nödvändigtvis innefatta fysiskt våld eller begränsas enbart till handlingar som är att betrakta som sexualbrott. Ofredande kan vara ett exempel på ett sådant övergrepp. Forskningen på detta område har intensifierats under senare år. Det sexualiserade våldets djupa skador är i dag väl dokumenterade.

Forskningen beskriver och analyserar hur en misshandelsprocess påverkar både kvinnan och mannen. I denna forskning beskrivs mannens våld som ett uttryck för en vilja att kontrollera kvinnan, samtidigt som också våldet, för att osynliggöras, är kontrollerat i olika avseenden, t.ex. i tid och rum. Forskningen beskriver också hur våldet efter hand "normaliseras" och hur detta påverkar kvinnans självförtroende och självuppfattning samt hur hon av rädsla alltmer anpassar sig för att undvika att bli utsatt för ytterligare våld. Till slut blir ofta kvinnan helt isolerad från kontakter utanför parförhållandet.

Samstämmiga forskningsresultat visar att de män som utövar misshandel kommer från alla samhällsklasser. Alkoholkonsumtion och kriminalitet som bidragande orsaker till att män slår tillmäts inte en lika stor betydelse i kvinnoforskningens studier som i annan forskning och i de slutsatser som har dragits på grundval av innehållet i polisanmälningar om kvinnomisshandel m.m. Det finns därför skäl att ytterligare belysa vilken roll alkohol och andra droger har för våld mot kvinnor.

Frågor som rör våld mot kvinnor har således ett samband med frågor om jämställdhet mellan kvinnor och män, maktfördelning mellan könen och mäns

på kvinnor. Våldtäkt kan som ett extremt exempel på obalans i maktförsyn ses hållandet mellan könen. Det finns även andra företeelser i samhället som hänger nära samman med våldet mot kvinnor och som på liknande sätt är uttryck för en sådan obalans: prostitution, pornografi, incest och sexuella trakasserier på

arbetsplatserna.

Den kvinnosyn som ofta kommer till uttryck i dessa företeelser låter sig svårligen förenas med samhällets jämställdhetsmål, bl.a. innebär att kvinnor

som

och män skall ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter inom alla väsentliga områden i livet se bl.a. prop.1990/91:113 s. 6.

Bakgrund

Förekomsten av våld mot kvinnor Den senaste statistiken från Statistiska centralbyrån SCB och Brottsförebyggande rådet BRÅ över antalet anmälda sexualbrott visar dessa sammanlagt

att ökade med 25 procent under år 1992 jämfört med år 1991. Det framgår också att antalet anmälningar om sexuellt tvång, sexuellt utnyttjande och sexuellt umgänge riktat mot vuxna personer ökade med 23 procent under år 1992 jäm-

8 Bilaga 1

fört med år 1991 och att ökningen av sexuellt ofredande riktat mot under vuxna samma period uppgick till 35 procent. Antalet anmälningar misshandelsom brott ökade under samma period med tio procent. Under år 1992 Ökade anmälningarna om sexualbrott riktade mot lika kraftigt eller kraftigare vuxna som än dem mot barn. Slutsatsen blir att anmälningarna nästan samtliga kateav gorier sexualbrott ökade kraftigt under år 1992 kraftigare än på länge. - Sett över en längre tidsperiod kan exempel att antalet anmälda som anges våldtäktsbrott mellan åren 1981 och 1991 ökade med 70 procent. Också med hänsyn tagen till att samma anmälan kan innehålla flera våldtäktsbrott, begångna av samma gärningsman mot samma person, är ökningen mycket stor. De nu refererade uppgifterna ger dock inte tillräckligt underlag för att belysa i vilken utsträckning det är den faktiska brottsligheten har ökat. Den desom batt, inte minst i massmedia, som på senare tid har förekommit i dessa frågor, kan antas ha lett till att en del av det våld som tidigare har varit dolt synlignu gjorts genom att kvinnor i ökad utsträckning har vågat anmäla de brott de blivit utsatta för. Ökningen under år 1992 torde emellertid inte endast kunna hänföras

till en ökad anmälningsbenägenhet.

I statistiken över sexualbrott redovisas inte offrets kön. Tidigare undersökningar visar emellertid att en övervägande majoritet av offren för sexualbrott är kvinnor. Det finns därför anledning anta att den största delen ökningen av av sexualbrotten, men även en stor del misshandelsbrotten, våld mot av avser kvinnor. Det finns skäl att känna oro över denna utveckling. Därtill kommer att det dolda våldet, det som inte anmäls och inte heller på annat sätt kommer till myndigheternas kännedom, fortfarande torde vara omfattande. Inom BRÅ pågår för närvarande, inom för i

ramen ett regeringsuppdrag,

samarbete med SCB ett arbete för att hitta metoder för att statistiskt bättre

kunna följa de rättstillärnpande myndigheternas hantering av ett ärende, från

anmälan till lagföring.

Hittills vidtagna och pågående åtgärder

På senare år har ett stort antal åtgärder vidtagits för att motverka våldet mot kvinnor och lindra dess verkningar. Ny lagstiftning har införts samtidigt som många ändringar har gjorts i befintliga lagar. Satsningar har gjorts på t.ex. förebyggande åtgärder och på förbättringar av skyddet för de kvinnor som har utsatts eller riskerar att utsättas för våld.

Många olika myndigheter inom både socialtjänsten, hälso- och sjukvården

och rättsväsendet har ansvar för att hjälpa och skydda kvinnor har utsatts som för övergrepp. I det följande redovisas några av de åtgärder som har vidtagits på senare tid och som berör dessa myndigheters ansvarsområden. Under det senaste decenniet har det skett en stark framväxt av lokala kvinnojourer, vilka utför ett betydande arbete till stöd för kvinnor i akuta situationer.

Bilaga I 9

Kvinnojourernas verksamhet sker på ideell basis och utgör ett komplement till samhällets insatser. En kartläggning av jourernas verksamhet gjordes år 1990 och finns redovisad i en rapport från Socialstyrelsen SoS 1990:38. Kvinnojourerna har fått ett väsentligt ökat stöd från det allmänna under senare år. Ett organisationsstöd har inrättats för Riksorganisationen för kvinnojourer ROKS och de lokala jourerna får statliga medel för olika former av försöks- och utvecklingsarbete. ROKS erhåller också statsbidrag i sin egenskap av kvinnoorganisation.

År 1989 tillsatte den dåvarande regeringen arbetsgrupp inom regerings-

en kansliet för att arbeta med frågor om våld mot kvinnor. Arbetsgruppen föreslog ett samlat åtgärdsprogram som bl.a. avsåg fortbildning, stöd till lokala utvecklingsarbeten och till kvinnojourerna och ROKS, former för samverkan och förslag till att regeringen borde ta initiativ till en utvärdering av bestämmelsen om olaga våldsskildring i brottsbalken.

Personal inom hälso- och sjukvården, främst på akutmottagningarna men också på kvinnoklinikerna och t.ex. inom psykiatrin, möter ofta kvinnor som har utsatts för våld. För några år sedan initierade Landstingsförbundet en kampanj inom sjukvården, Vården mot våld. Syftet var att personalen inom hälso- och sjukvården skulle ökade kunskaper både i att upptäcka vilka patienter som drabbats av våldsbrott och om hur dessa patienter bättre skulle kunna tas om hand.

På Akademiska sjukhuset i Uppsala pågår f.n. projektet Omhändertagande vid kvinnomisshandel. Bl.a. har inom ramen for projektet ett handlingsprogram utarbetats för sjukhusets direkta behandling av misshandlade kvinnor. Handlingsprogrammet tar upp såväl läkarundersökningen som frågor om sjukvårdspersonalens handläggning av sekretessen och om hur misshandelsskador och andra skador skall dokumenteras, t.ex. i rättsintyg. Projektet är ett led i ett större arbete inom Uppsala läns landsting i dessa frågor.

I propositionen prop. 1990/91:1l3, bet. 1990/91:AU17, rskr. 1990/912288 om en ny jämställdhetslag, m.m. redovisades ett åtgärdsprogram med tonvikt på regionalt utvecklingsarbete och fortbildning av berörda personalgrupper liksom ett förbättrat akut skydd för kvinnor som har utsatts för våld eller hot

våld. Som följd härav har nyligen personal på central nivå inom rättsom en väsendet, socialtjänsten samt hälso- och sjukvården genomgått fortbildning i frågor som rör våld mot kvinnor. Denna verksamhet, som berör ett mycket stort antal personer, fortsätter nu på det regionala och lokala planet.

Genom riksdagens beslut att anta propositionen fick Socialstyrelsen medel för ett regionalt utvecklingsprojekt som avser frågor om våld mot kvinnor. Avsikt-

är att i fem län få fram metoder och modeller for ett förbättrat samarbete en mellan myndigheter inom rättsväsendet, socialtjänsten samt hälso- och sjukvård-

en liksom mellan dessa myndigheter och frivilliga organisationer. Projektet

skall avslutas efter tre år, dvs. under år 1995, och därefter utvärderas. Social-

10 Bilaga 1

har också i andra sammanhang särskilt uppmärksammat barnens situa-

styrelsen

tion i familjer där kvinnomisshandel förekommer.

har, vilket också framgår den ovan nämnda proposi-

Rikspolisstyrelsen av

för kvinnor utsätts för våld eller hot om våld. tionen, tagit fram akut skydd som formen väskor bl.a. innehåller mobiltelefon

Skyddet har av specialutrustade som

larmanordning för installation bl.a. i hemmen. Väskorna finns tillgängliga och Under tiden den 1 juli 1992 till och med den 30 juni

på samtliga polisdistrikt.

1993 pågick också försöksverksamhet med livvaktsskydd för hotade kvinnor en utvärdering dessa båda verksamheter kommer att redovisas i fyra län. En av

till Justitiedepartementet före den 1 oktober 1993. olika förslag lades fram i proposition 1989/90:90 Som ett resultat av de som inrättades den 1 juli 1991 professur i sociologi, särskilt om forskning, en universitet med inriktning på frågor som rör våld kvinnoforskning, vid Uppsala har nyligen tillsatts. Regeringen har också lämnat uppmot kvinnor. Tjänsten Eliasson vid Uppsala universitet att göra översikt drag till docent Mona en avslutad forskning rörande våld mot kvinnor. Studien kom-

över pågående och

att överlämnas till regeringen inom kort. mer har nyligen tillsatt särskild utredare vars huvuduppgift är att

Regeringen en

prostitutionens omfattning i Sverige och särskilt belysa

göra en kartläggning av

förknippade med prostitution samt orsakerna till dessa de olika problem som är 1993:31. Det kan därtill nämnas att utredningen också S 1993:03 och Dir. skall studera kriminalisering är lämplig metod för att förutsättningslöst om en

motverka prostitutionen och dess konsekvenser.

1988 trädde lagen 1988:688 besöksförbud i kraft. Den inne- Den l juli om för framför allt kvinnor hotas, förföljs eller trakasbar ett förbättrat skydd som straffmaximum för överträdelse ett besöksseras. Den 1 april 1990 höjdes av månader till år. Lagen och dess tillämpning är f.n. förbud från fängelse sex ett utvärdering BRÅ. föremål för av målsägandebiträde trädde i kraft den 1 juli 1988. Lagen

Lagen 1988:609 om

fick rätt till juridiskt biträde vid förundersökinnebar att målsägande ett eget vid vissa brott, i första hand vid grövre sexuella ning och rättegång typer av 1991 utvidgades möjligheterna att få ett målsägandeövergrepp. Den 1 januari få sådant biträde finns i princip i alla mål om biträde. Rätt att ett numera Vid övriga brott där målsägandebiträde kan komma i fråga, t.ex. sexualbrott. i mål misshandel och olaga hot, har reglerna blivit mer generösa. om Några brottsofferfrågor Ds 1992:24 föreslås att

I departementspromemorian

målsägandebiträde skall utvidgas ytterligare. Förslagen möjligheterna att få

skall kunna förordnas i ytterligare mål om brott

innebär att målsägandebiträde

biträdets uppgifter i mål skadestånd utvidgas. I enligt brottsbalken och att om föreslås också utökade möjligheter till allmän rättshjälp och annat

promemorian

brottsoffer i angelägenheter behandlas utomlands. ekonomiskt bistånd som remissbehandlats och lagrådsremiss är för närvarande Promemorian har en

Bilaga I 11

under utarbetande inom Justitiedepartementet.

Den 1juli 1993 höjdes straffskalorna för bl.a. ett antal vålds- och sexualbrott prop. 1992/93:l4l, bet. 1992/93:JuU16, rskr. 1992/932220, SFS 1993:207. Genom ändringarna stärks det straffrättsliga skyddet för särskilt

utsatta grupper, för kvinnor som utsätts för våld och hot samt för barn.

Kommittén om ideell skada ser över reglerna om ersättning för ideell skada i samband med personskada m.m. Kommittén har i augusti 1992 lagt fram delbetänkandet Ersättning för kränkning genom brott SOU 1992:84. Kommittén föreslår nya regler om ersättning för lidande som någon tillfogar annan genom brott mot den personliga friheten eller annat integritetskränkande brott. Betänkandet har remissbehandlats och förslagen bereds vidare i ustitiedeparte-J

nu mentet.

Justitiekanslern JK redovisade i december 1992 till regeringen ett uppdrag rörande en översyn av bestämmelserna i 16 kap. 10 b § brottsbalken om olaga våldsskildring. JK föreslår inte några författningsändringar utan anför att slutsatser kan dras först efter ytterligare domstolsavgöranden. JK:s rapport bereds

f.n. inom Justitiedepartementet.

En departementspromemoria som bl.a. redovisar möjligheter till en förlängning av preskriptionstiderna för sexualbrott som riktar sig mot barn utarbetas för närvarande inom Justitiedepartementet. I promemorian kommer även andra frågor rörande framför allt sexuella övergrepp mot barn att behandlas.

I departementspromemorian Brottsoffren i blickpunkten Ds 1993:29, som för närvarande remissbehandlas har behovet av ytterligare insatser på brottsofferområdet kartlagts och åtgärder för att stärka brottsoffrens ställning föreslagits. Frågorna spärmer över ett brett område och omfattar åtgärder olika

av slag. Bl.a. föreslås att en brottsofferfond skall inrättas. Den skall finansieras med avgifter som skall betalas av dem som döms för brott och medlen skall användas till att främja brottsofferarbete av olika slag samt för finansiering av brottsskadeersättningar. Andra förslag syftar till att generellt förbättra informationen och öka stödet till brottsoffren under och efter det rättsliga förfarandet. Vidare presenteras ett förslag till ett uppdrag för att hitta lokala lösningar för samverkan och samarbete mellan myndigheter och andra samt för att tillgodose brottsoffers behov av psykologiskt stöd och terapibehandling.

Inom kriminalvården har under senare år bedrivits utvecklingsarbete i frågor som rör våld mot kvinnor. T.ex. har olika behandlingsmetoder prövats för män som dömts för våldsbrott mot kvinnor. Fängelseutredningen Ju 1992:06 och Dir. 1992:36 har bl.a. i uppgift att klarlägga hur riksdagens målsättning att utöka behandlingen av dessa män skall kunna förverkligas.

Professor Hans Klette undersöker på Justitiedepartementets uppdrag straffmätningspraxis vid vissa våldsbrott. Undersökningen skall avse såväl en bearbetning av tillgängliga statistiska data som en genomgång av meddelade domar.

12 Bilaga 1

En lagrådsremiss behandlar frågor om frihet från ansvar är för närvaran-

som de under utarbetande inom Justitiedepartementet. Lagrådsremissen grundar sig bl.a. på överväganden gjorda Våldskommissionen, redovisade i slutbetänk-

av andet Våld och brottsoffer SOU 1990:92. I lagrådsremissen kommer bl.a. överväganden rörande bestämmelserna om nödvärn och nöd att redovisas.

Till sist skall nämnas några rapporter som behandlar våld mot kvinnor. Projektet Kvinnor och handikapp, bedrivs med medel från bl.a. Allmänna

som arvsfonden, har under våren 1993 gett ut rapporten Våld mot handikappade flickor och kvinnor. I rapporten Kvinna och invandrare, i vilken Statens invandrarverk år 1992 redovisar ett regeringsuppdrag, belyses bl.a. misshandlade invandrarkvinnors situation.

Internationella insatser

Frågor våld kvinnor uppmärksammas alltmer i andra länder och i det

om mot internationella samarbetet. Ett exempel det är arbetet, i vilket Sverige

senare aktivt deltagit, med den F N-deklaration nyligen har antagits av F Nzs kvin-

som nokommission. Enligt denna är våld mot kvinnor "varje form av könsrelaterat våld resulterar eller kan resultera fysisk, sexuell eller psykisk skada

som eller lidande för kvinnor, inklusive hot om sådana handlingar, tvång eller godtyckliga frihetsberövanden arbitrary deprivations of liberty i den engelska versionen, sig det sker i det offentliga eller i det privata livet". Deklara-

vare tionen beräknas bli slutligt antagen FN generalförsamling under hösten

av :s 1993.

Inte minst brotten mot kvinnor i f.d. Jugoslavien har bidragit till att det internationella samfundet, inom ramen för frågor om mänskliga rättigheter, har kommit att ägna frågor våld mot kvinnor ökad uppmärksamhet. Också

om i dessa sammanhang har Sverige varit starkt pådrivande. Vid 1993 års möte med FN kommission for de mänskliga rättigheterna antogs en resolution om

:s

kommissionen, vid sitt möte år 1994, skall överväga inrättandet av en s.k. att särskild rapportör i frågor rör våld mot kvinnor. I slutdokumentet från

som FN världskonferens mänskliga rättigheter nyligen ägt rum i Wien

:s om som intar frågor rör kvinnors mänskliga rättigheter och diskriminering av

som kvinnor central plats. Bl.a. understryks vikten av att arbeta för att undanröja

en våld mot kvinnor, både i det privata och i det offentliga livet, liksom t.ex. att undanröja könsfördomar i rättstillämpningen the elimination of gender bias the administration justice i den engelska versionen.

Många länder över och förbättrar de nationella åtgärderna vad avser

ser nu våld kvinnor. Som exempel kan nämnas att i Kanada, där dessa frågor

mot under år har varit mycket aktuella, har omfattande reformering av

senare en sexualbrottslagstiftningen Också i USA finns erfarenheter att studera

ägt rum. på detta område. För cirka ett år sedan länmade en arbetsgrupp en rapport om

Bilaga 1 13

våld mot kvinnor i Danmark för att belysa omfånget av våldsförbrytelser mot kvinnor. I Norge, där kvinnoforskning har bedrivits under lång tid, pågår ett antal projekt, inte minst när det gäller myndighetssamarbete. Jag tänker t.ex. på den s.k. Oslo-modellen ett projekt där bl.a. socialjour, polis och hälso-

och sjukvård samordnat sitt arbete for kvinnor som utsatts för sexualiserat våld. I Norge finns också försök med s.k. terapicenter, som drivs av kvinnliga psykologer och psykiatriker.

Slutligen vill jag nämna att våld mot kvinnor är det ämne som skall behandlas vid nästa möte med de europeiska jämställdhetsministrarna, som arrangeras hösten 1993 av Europarådet med Italien som värdland.

Behovet av ytterligare åtgärder

För att kunna öka insatserna mot det våld som riktas mot kvinnor behövs en tydlig insikt om våldets bakomliggande orsaker och mekanismer. Frågor om våld mot kvinnor spänner över ett brett område och måste därför angripas på bred front. Detta bör kunna bidra till att nya metoder att närma sig problemen utvecklas. Därmed kan också åtgärderna bli mer effektiva och få en större genomslagskraft.

Det har nu gått mer än tio år sedan Sexualbrottsutredningen avlärrmade sitt betänkande SOU 1982:61, vilket föranledde olika ändringar i brottsbalken. Dessa ändringar var bl.a. ett uttryck för behovet av att anpassa lagstiftningen till de värderingsförskjutningar som hade skett i samhället när det gäller synen på sexuella övergrepp mot kvinnor. Under den tid som gått sedan dess har ytterligare sådana förskjutningar skett, vilket bl.a. avspeglats i den offentliga debatten. Att antalet anmälda fall om både sexualbrott och kvinnomisshandel ökat kraftigt liksom att ett antal mål som rör våld mot kvinnor och unga flickor har kommit i fokus kan också ses som ett uttryck för den värderingsförskjutning som ägt rum.

Det är därför angeläget att nu göra en utvärdering och allmän översyn av hur bestämmelserna om sexualbrott och näraliggande bestämmelser tolkats och tillämpats. En utvärdering bör också ske av om de olika rekvisiten i brottsbalkens bestämmelser är adekvat utformade med hänsyn tagen till de värderingar som statsmakterna i olika sammanhang har gett uttryck för när det gäller synen jämställdhet .mellan kvinnor och män i allmänhet och på våld mot

kvinnor i synnerhet.

Jag anser således att en utvärdering och allmän översyn nu bör ske av olika insatser som rör våld mot kvinnor. Utifrån en sådan översyn kan sedan ett mer samlat syn- och förhållningssätt till våldet mot kvinnor presenteras och förslag till åtgärder för att motverka och undanröja detta våld läggas fram. Sådana förslag kan gälla både regelverk och olika myndigheters handläggning av dessa frågor, liksom stöd till de utsatta kvinnorna och insatser riktade till de miss-

14 Bilaga 1

handlande männen. Behov åtgärder kan finnas såväl inom socialtjänsten och

av hälso- och sjukvården som inom rättsväsendet.

Jag föreslår att en kommission tillkallas för att göra sådan översyn och

en lämna förslag till lämpliga åtgärder för att motverka våldet mot kvinnor.

Uppdraget

Kommissionens uppdrag bör särskilt omfatta följande områden och frågor.

Socialtjänsten

Enligt socialtjänstlagen 1980:620 har kommunen det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp de behöver. Detta

ansvar omfattar således även kvinnor som har utsatts för misshandel och andra övergrepp.

Det finns flera skäl för kommissionen att närmare studera de sociala myndigheternas erfarenheter och handläggning av frågor rör våld mot kvinnor.

som Av den tidigare nämnda rapporten från Socialstyrelsen om kvinnojourernas verksamhet SoS 1990:38 framgår bl.a. att socialtjänsten är jourernas viktigaste samtalspartner. Enligt rapporten överlämnar socialtjänsten i många fall

samhälleliga uppgifter till jourerna.

Socialtjänstens kontakter med kvinnor som har utsatts för våld sker bl.a. i samband med vårdnadsärenden eller när det gäller stöd till missbrukarfamiljer. Därvid kan det, utan särskilda kunskaper eller en genomtänkt strategi i handläggningen, vara svårt att upptäcka huruvida förekomsten våld spelat roll

av en i det aktuella ärendet och hur stor den rollen kan Möjligheterna att på

vara. bästa sätt ge stöd de utsatta kvinnorna men också åt barnen i dessa familjer riskerar därmed att bli begränsade. Det kan också självfallet leda till svårigheter att bemöta den misshandlande mannen.

En nyligen genomförd studie i Blekinge län visar att ett flertal socialbyråer

anser att det finns hinder inom den organisationen för att på ett tillfreds-

egna ställande sätt kunna arbeta med frågor om våld mot kvinnor. Bristande tid och rutiner samt inte minst bristande kunskap om dessa frågor är exempel på sådana hinder. Studien visar också att de anställda inom socialtjänsten ofta själva är osäkra på hur de skall arbeta med frågorna.

Kommissionen bör kartlägga i vilken omfattning och i vilka situationer socialtjänsten kommer i kontakt med kvinnor utsätts för våld. Kommissionen

som bör vidare redovisa om det finns hinder för att inom socialtjänstens skydda

ram och stödja de kvinnor som utsätts for övergrepp samt lämna förslag på hur sådana hinder skulle kunna övervinnas. Det kan också finnas skäl att undersöka om det kan uppstå konflikter i fråga om socialtjänstens skyldighet att å ena

Bilaga 1 15

sidan tillgodose ett barns behov av kontakt med sin far och å andra sidan tillgodose den utsatta moderns behov av stöd och hjälp.

Vidare bör kommissionen göra en inventering av de olika insatser som socialtjänsten i dag erbjuder utsatta kvinnor och överväga om insatserna behöver förstärkas. I sammanhanget bör samarbetet mellan socialtjänsten och kvinnojourerna särskilt beaktas. Uppmärksamhet bör också ägnas frågan om vilket stöd kvinnor kan få av socialtjänsten under förundersökning och eventuell rättegång liksom socialtjänstens möjligheter att i akut situation ordna boende för

en kvinnor.

Hälso- och sjukvården

Erfarenheterna visar att det också inom hälso- och sjukvården finns ett behov av insatser till stöd för kvinnor som utsatts för våld. Det gäller både i de direkta kontakterna med dessa kvinnor och i samarbetet med andra myndigheter. Insatser behövs både i det förebyggande arbetet och i primär- och länssjukvården. Men de behövs också när det gäller psykologiskt stöd och terapi. Mycket

tyder att både rutiner och behandlingsmetoder inom hälso- och sjukvården

behöver vidareutvecklas för att skapa en trygg och förtroendeingivande situation för de patienter som har utsatts för våld och för att öka möjligheterna att i ett tidigt skede fånga upp dessa fall samt erbjuda adekvat behandling. Det är nödvändigt att kunskaperna hos personalen om mekanismerna bakom det sexualiserade våldet ökar. Inte minst gäller detta vid psykologiskt stöd och terapi.

Läkarundersökningen är mycket betydelsefull för de kvinnor som har utsatts för våld. Läkaren är ofta en av kvinnans första kontakter efter ett övergrepp. Detta ställer krav på läkaren i form av lyhördhet, kunskap och tid. Det kan t.ex. vara viktigt att ha ett enskilt samtal med kvinnan utan närvaro av anhöriga.

Kommissionen bör kartlägga i vilken omfattning och i vilka situationer hälsooch sjukvården kommer i kontakt med kvinnor som har utsatts för våld. Därvid bör kommissionen redovisa om det finns hinder för att inom hälso- och sjukvården ge dessa kvinnor adekvat stöd och behandling och lämna förslag om hur sådana eventuella hinder kan övervinnas. Erfarenheter från pågående arbete bl.a. inom Uppsala läns landsting bör särskilt studeras.

I det tidigare nänmda projektet Omhändertagande vid kvinnomisshandel vid Akademiska sjukhuset i Uppsala rekommenderas att familjerådgivning och familjeterapi inte skall ges i de fall av kvinnomisshandel då paret lever tillsammans, eftersom denna behandling, enligt programmet, kan öka våldet i familjen. Det finns anledning att undersöka om dessa erfarenheter är allmängiltiga.

Kommissionen bör också studera olika former för psykosocialt och psykiatriskt stöd till kvinnor som har utsatts för övergrepp ochöverväga om detta stöd behöver förbättras.

16 Bilaga 1

Vid läkarundersökning är det viktigt att eventuella skador dokumenteras

en noggrant, inte minst för att vid behov kunna utgöra underlag för rättsintyg. Erfarenheterna, bl.a. från den tidigare nämnda fortbildningen i Rikspolisstyrelsens regi, visar att det förekommer brister i dokumentationen av skador. Mot den bakgrunden bör kommissionen särskilt belysa frågor om utformningen av rättsintyg när det gäller våld mot kvinnor.

Under tid har förslag, bl.a. i riksdagen, väckts om inrättandet av

senare särskilda s.k. våldtäktskliniker. Detta är i första hand en fråga för berörda huvudmän inom hälso- och sjukvården. Det finns dock skäl att närmare studera lämpligheten i att inrätta sådana kliniker. Kommissionen bör därför överväga

det finns behov att inrätta en eller flera s.k. våldtäktskliniker och om så om av är fallet närmare förutsättningarna för en sådan verksamhet. Därvid bör

ange beaktas fördelen att få till stånd ett nära samarbete mellan klinisk verksam-

av het och forskning. Erfarenheter från liknande verksamhet i Norge bör studeras.

Sekretessfrágor

En särskild fråga som berör både socialtjänsten och hälso- och sjukvården är hur gällande regler sekretess och tystnadsplikt påverkar personalens möjlig-

om heter att polisanmäla våldsbrott mot kvinnor söker hjälp eller vård. Den

som möjlighet som finns enligt 14 kap. 3 § sekretesslagen att efter en intresseawägning lämna ut sekretessbelagda uppgifter gäller inte i fråga om uppgifter inom socialtjänsten och sjukvården. Sekretessen kan emellertid enligt 14 kap. 4 § efterges den enskilde, dvs. i dessa fall den hjälpsökande kvinnan. Noteras

av bör dock att hon endast kan efterge den sekretess som gäller till förmån för henne själv. Socialtjänsten och hälso- och sjukvården har vidare en möjlighet att lämna ut uppgifter angår misstanke om brott till polismyndighet. Detta

som följer 14 kap. 2 § fjärde och femte styckena sekretesslagen. Denna möjlighet

av gäller i aktuella fall när fråga brott för vilket inte är föreskrivet

nu är om lindrigare straff än fängelse i två år. Ytterst få brott är av denna grad. Bl.a. faller misshandel även grov misshandel och sexuellt tvång utanför regelns

- -

tillämpningsområde. Någon sekretessbrytande regel som särskilt tar sikte på nu

aktuella fall finns inte.

De återgivna sekretessreglerna kan skapa en osäkerhet hos personalen om

nu hur de skall för att hjälpa en kvinna som har vänt sig till dem, särskilt i

agera fråga att göra en polisanmälan som kvinnan inte vågar stå för själv, men

om också i fråga kontakterna med andra myndigheter. Dessa svårigheter bör

om analyseras och förslag läggas fram i syfte att ge underlag för adekvata åtgärder. Bl.a. bör övervägas möjligheterna att genom ändringar i gällande sekretessbestämmelser öka förutsättningarna för att kvinnor som utsätts för våld effek-

ge tivt stöd. I sammanhanget bör också övervägas om det är möjligt och lämpligt

införa anmälningsskyldighet för bl.a. hälso- och sjukvården till socialatt en

Bilaga 1 17

tjänsten motsvarande den som finns i 71 § socialtjänstlagen beträffande barn som misshandlas eller far illa. I sammanhanget måste dock beaktas de konsekvenser eventuella förslag kan få på angränsande områden och för andra brottstyper.

Rättsväsendet

Brottsbalkens bestämmelser om sexualbrott är naturligtvis central betydelse av i detta sammanhang även andra straffbestämmelser, exempelvis för missmen handel och ofredande, är av intresse. Flertalet dessa bestämmelser har av relativt nyligen setts över och är knappast i behov någon genomgripanav mera de översyn i detta sammanhang. Kommissionen bör emellertid göra en utvärdering och allmän översyn av tillämpningen av de regler som rör sexualbrott, kvinnomisshandel och därmed närbesläktade brott, t.ex. olaga hot och ofredande, och överväga möjligheterna att med i huvudsak nuvarande lagstiftning komma tillrätta med sådana brott. I det sammanhanget bör kommissionen särskilt studera våldtäktsbrottet. Kommissionen bör påtala brister som uppmärksammas vid översynen och aktualisera de lagstiftningsåtgärder, inklusive i fråga om straffsatser den finner m.m., som påkallade. Som ett underlag för sina ställningstaganden bör kommissionen studera tillgängliga uppgifter angående straffmätningspraxis vid olika former övergrepp av mot kvinnor. Enligt tillgängliga uppgifter från SCB leder bara tredjedel antalet en av anmälningar om kvinnomisshandel till lagföring och dom. Övriga anmälningar skrivs av genom att förundersökning inte inleds eller läggs ned eller att åtal eller annan talan inte väcks vid brott är motsvarande andel hälften. grova ca Även andel, en stor ca tre fjärdedelar, av antalet anmälningar om våldtäkt skrivs av. Ofta motiveras avskrivningsbesluten med att brott inte kan styrkas.

Någon författningsmässig skyldighet att motivera avskrivningsbeslut finns inte.

Riksåklagaren har dock utfärdat allmänna råd RÅC 107 utformningen om av

avskrivningsbeslut. En förklaring till att en så stor andel av anmälningarna

om våldsbrott mot kvinnor skrivs och således inte leder till åtal kan att det av vara vid dessa brott ofta finns bevissvårigheter i det enskilda fallet. Det är emellertid angeläget att närmare analysera orsakerna till att så stor andel dessa en av anmälningar skrivs av. Kommissionen bör också undersöka hur långa handläggningstiderna hos de brottsutredande myndigheterna, dvs. polis- och åklagarmyndigheterna, är för de brott som innefattar övergrepp mot kvinnor samt i det sammanhanget se om rutinerna för handläggningen sådana brott kan förbättras. Därvid bör Åklaav garutredningens SOU 1992:61 överväganden i denna del beaktas. Kommissionen bör undersöka om den nuvarande brottsstatistiken kan och bör

18 Bilaga 1

könsuppdelas i större utsträckning än för närvarande, i syfte att ge ett bättre underlag för att bedöma brottsutvecklingen såvitt avser våld som riktas mot kvinnor.

Kommissionen bör studera den särskilda problematiken för kvinnor som utsätts för hot om våld och överväga om tillämpningen av bestämmelserna om nödvärn vållar problem i sådana sammanhang.

Kommissionen bör vidare göra en kartläggning och bedömning av de nuvarande behandlingsmetoderna för män som gjort sig skyldiga till övergrepp mot kvinnor.

Kommissionen bör undersöka s.k. punktbevakning av de våldsverkande

om märmen är möjlig och lämplig i kombination med andra metoder som skyddar utsatta kvinnor och hur sådan punktbevakning i så fall skulle kunna utfor-

en mas.

Kommissionen bör undersöka det går att fram ytterligare kunskaps-

om underlag belyser eventuella samband mellan våldspornografi och våld mot

som kvinnor.

Övrigt

Kommissionen bör undersöka i vilken utsträckning frågor om våld mot kvinnor

i grundutbildning för de yrkesgrupper som i sin verksamhet berörs tas upp m.m.

dessa frågor. Det gäller att kartlägga om inslagen i dessa frågor i t.ex. av grundutbildningen for jurister och poliser, läkar-, sjuksköterske-, psykolog- och socionomutbildningarna samt fortbildningen för berörda yrkesgrupper är tillfredsställande samt överväga hur eventuella brister i detta hänseende skall kunna rättas till.

Kommissionen bör inhämta erfarenheter från verksamheterna med akut skydd

larm samt livvaktsskydd för kvinnor som leds av Rikspolisstyrelsen.

m.m.

Kommissionen bör vidare inhämta erfarenheter från den verksamhet som

bedrivs av kvinnojourerna liksom från kvinnoforskningen.

Kommissionen bör studera internationella erfarenheter på området. Kommissionen bör samråda med utredningen S 1993:03 om prostitutionen

i Sverige Dir. 1993:31.

Jag vill också framhålla att uppdraget är mycket omfattande. Det är självfallet angeläget att undvika dubbelarbete och förseningar på områden där ett utredningsarbete redan bedrivs eller planeras eller där det i övrigt redan finns eller inom kort kommer att finnas tillräckligt underlag för ställningstaganden.

Kommissionen bör med beaktande härav ha stor frihet att lägga fram förslag till åtgärder och påpeka brister i lagstiftningen. Kommissionen bör också ha stor frihet i sitt val av arbetsmetoder.

För kommissionens arbete gäller de allmänna tilläggsdirektiv som utfärdats den 16 februari 1984 till samtliga kommittéer och särskilda utredare Dir.

Bilaga 1 19

1984:5. Kommissionen skall särskilt beakta vad sägs i tilläggsdirektiven

som om att förslag från kommittéerna inte får öka de offentliga utgifterna eller minska statsinkomsterna. Vidare skall kommissionen beakta vad sägs i

som

Dir. 1988:43 om EG-aspekter i utredningsverksarnheten.

Kommissionen kan vid behov fortlöpande avrapportera sitt arbete. Vad

avser frågan om att inrätta en eller flera s.k. våldtäktskliniker bör ett förslag redovisas senast den 30 november 1993. En slutrapport skall avlämnas före utgången av år 1994.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar

chefen för Socialdepartementet

att tillkalla en kommission omfattad kommittéförordningen 1976:119

- av med högst 7 ledamöter med uppdrag att utifrån ett kvinnoperspektiv göra

- en översyn av frågor som rör våld mot kvinnor och föreslå åtgärder för att motverka sådant våld,

att utse en av ledamöterna att vara ordförande, att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde kommis-

sionen.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar

att kostnaderna skall belasta femte huvudtitelns anslag Utredningar, utveckling, samverkan m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.

Socialdepartementet

Bilaga 2

Förenta Nationerna

Deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor

antagen vid 85:e plenarmötet den 20 december 1993, A/RES/48/ 104

GENERALFÖRSAMLINGEN

som inser det trängande behovet av allmän tillämpning på kvinnor av alla

människors rättigheter principer såvitt avser jämlikhet, trygghet, frihet, integri-

tet och värdighet,

som konstaterar att dessa rättigheter och principer är innefattade i internationella överenskommelser som den universella förklaringen om de mänskliga rättigheterna den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheten den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter konventionen om avskaffande av all slags diskriminering mot kvinnor och konventionen mot tortyr och arman grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning

som inser att faktisk tillämpning av konventionen om avskaffande av all slags diskriminering mot kvinnor skulle bidra till avskaffandet av vald mot kvinnor och att deklarationen om avskaffande av våld mot kvinnor, som läggs fram i denna resolution, kommer att stärka och fullständiga denna utveckling,

som är orolig över att våldet mot kvinnor är ett hinder för uppnåendet av jämställdhet, utveckling och fred, vilket uppmärksammas i Nairobidokumentets

Antagen vid 85:e plenarmötet den 20 december 1993, A/RES/48/ 104

2 Resolution 217 A III

3Se resolution 2200 A XXI, bilaga

4 Resolution 34/ 180, bilaga

5 Resolution 39/46, bilaga

22 Bilaga 2

framåtsyftande strategier för att förbättra kvinnors ställningf där en serie åtgärder för att bekämpa våld mot kvinnor rekommenderades, liksom för ett fullständigt förverkligande av konventionen om avskaffande av all slags diskriminering mot kvinnor,

som hävdar att våld mot kvinnor utgör en kränkning av kvinnors rättigheter och grundläggande friheter och skadar eller upphäver deras åtnjutande av dessa

rättigheter och friheter och som är orolig över det långvariga misslyckandet med

att skydda och främja dessa rättigheter och friheter vad gäller våld mot kvinnor,

som inser att våld mot kvinnor är ett uttryck för historiskt ojämlika maktförhållanden mellan män och kvinnor, vilka har lett till mäns dominans över och diskriminering av kvinnor och förhindrat kvinnors fulla möjligheter till framsteg och att våld mot kvinnor är en av de avgörande sociala mekanismer genom vilka kvinnor tvingas i en underordnad ställning gentemot män,

är oroad över att vissa grupper av kvinnor såsom kvinnor tillhörande

som minoritetsgrupper, infödda kvinnor, flyktingkvinnor, migrerande kvinnor, kvinnor som bor på landsbygden eller i avlägsna samhällen, utblottade kvinnor, kvinnor på institutioner eller i arrest, minderåriga flickor, kvinnor med funktionshinder, äldre kvinnor och kvinnor under tillstånd av väpnad konflikt är särskilt utsatta för våld,

erinrar slutsatsen i punkt 23 i bilagan till Ekonomiska och sociala

som om rådets resolution 1990/15 av den 24 maj 1990 att insikten om att våld mot kvinnor i familjen och i samhället är utbrett och skär genom inkomstgränser, klass och kultur måste bemötas med brådskande och effektiva åtgärder för att hindra dess utbredning,

som även erinrar om Ekonomiska och sociala rådets resolution 1991/18 av den 30 maj 1991, där rådet rekommenderade utarbetandet av en stomme till en internationell överenskommelse som uttryckligen skulle behandla frågan om våld mot kvinnor,

välkomnar den roll kvinnorörelserna spelar när det gäller att dra

som som

större uppmärksamhet till arten av, allvaret i och omfattningen av problemet

med våld mot kvinnor,

är oroad över att kvinnors möjligheter att uppnå juridisk, social, politisk

som och ekonomisk jämlikhet i samhället är begränsade, bland annat genom fortgående och traditionellt våld som är specifikt för ett visst område,

som är övertygad om att det mot bakgrund av ovanstående finns behov av en klar och tillräckligt omfattande definition av våld mot kvinnor, ett otvetydigt uttalande om de rättigheter som gäller för att säkerställa avskaffandet av våld

° Rapport från FN Världskonferens för granskning och utvärdering av framstegen

:s

Förenta nationernas kvinnoârtionde i jämställdhet, utveckling och fred, Nairobi av 15-26 juli 1985 Förenta nationernas publikation, försäljningsnummer E85.IV. 10, kap. avdelning A.

Bilaga 2 23

mot kvinnor i alla dess former, ett åtagande från staterna med avseende på deras ansvar och ett åtagande från det internationella samfundet i dess helhet för avskaffandet av våld mot kvinnor,

kungör högtidligt följande deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor och ivrar för att alla ansträngningar görs for att den skall bli allmänt känd och respekterad :

Artikel 1 l denna deklaration avses med uttrycket "våld mot kvinnor" varje könsbetingad våldshandling som resulterar i eller sannolikt kommer att resultera i fysisk, sexuell eller psykisk skada eller sådant lidande för kvinnor innefattande

hot om sådana handlingar, tvång eller godtyckligt frihetsberövande vare sig det sker offentligt eller privat.

Artikel 2 Våld mot kvinnor skall anses omfatta men inte vara begränsat till följande:

a fysiskt, sexuellt och psykiskt våld som förekommer inom familjen, innefattande misshandel, sexuellt utnyttjande av minderåriga flickor i hushållet, våld relaterat till hemgift, våldtäkt inom äktenskapet, kvinnlig könsstympning och andra traditionella seder som är skadliga för kvinnorna, våld utövat annan

av än make och våld i samband med utnyttjande,

b fysiskt, sexuellt och psykiskt våld som förekommer ute i samhället inklusive våldtäkt, sexuellt utnyttjande, sexuellt ofredande och hotelser i arbetet, inom utbildningsinstitutioner och på andra platser, handel med kvinnor och tvångs-

prostitution,

c fysiskt, sexuellt och psykiskt våld förövat eller tolererat av staten, varhelst det förekommer.

Artikel 3 Kvinnor har rätt till lika åtnjutande och skydd av alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter inom de politiska, ekonomiska, sociala, kulturella och medborgerliga områdena eller varje annat område. Dessa rättigheter innefattar bland annat

24 Bilaga 2

rätten till liv7

a

b rätten till jämlikhet

rätten till frihet och personlig säkerhet

c

d rätten till lika skydd av lagen

rätten att inte utsättas för någon form av diskriminering

e

f rätten till den högsta uppnåeliga standarden vad avser fysisk och mental

hälsa g rätten till rättvisa och arbetsförhållanden"

gynnsamma h rätten att inte utsättas för tortyr eller annan grym, omänsklig eller förned-

rande behandling eller bestraffning.

Artikel 4

Staterna bör fördöma våld mot kvinnor och bör inte åberopa någon sed, tradition eller någon religiös hänsyn för att undvika sina åtaganden vad gäller dess avskaffande. Staterna bör med alla lämpliga medel och utan dröjsmål bedriva

politik syftar till att avskaffa våld mot kvinnor och bör för detta ändamål en som

a överväga, i de fall de inte redan har gjort det, att ratificera eller ansluta sig till konventionen avskaffande av all slags diskriminering mot kvinnor eller

om dra tillbaka reservationer mot denna konvention,

b avstå från att inlåta sig på våld mot kvinnor,

med vederbörlig uthållighet verka för att förhindra, undersöka och, i

c

enlighet med nationell lagstiftning, bestraffa våldsgärningar mot kvinnor, vare

7 FN universella förklaring de mänskliga rättigheterna, artikel 3 och Intematio-

:s om nella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, artikel

8 Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, artikel 26.

° FN:s universella förklaring om de mänskliga rättigheterna, artikel 3 och Intemationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, artikel 9.

° Internationella konventionen ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter,

om artikel 12.

" FN:s universella förklaring av de mänskliga rättigheterna, artikel 23, och den internationella konventionen ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, artik-

om larna 6 och

2 FN universella förklaring de mänskliga rättigheterna, artikel den interna-

:s om tionella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, artikel samt konventionen mot tortyr och grym, omänsklig eller förnedrande behandling

annan eller bestraffning.

Bilaga 2 25

sig dessa gärningar förövas staten eller privatpersoner, av av

d utarbeta straffrättsliga, medborgerliga, arbetsrättsliga och administrativa

sanktioner i den nationella lagstiftningen för att bestraffa och gottgöra de oförrätter som tillfogats kvinnor vilka utsatts för våld. Kvinnor utsätts för våld som bör ges tillgång till rättsmekanismerna och till rättvis och fullgod gottgörelse enligt den nationella lagstiftningen för den skada de har lidit. Staterna bör som också underrätta kvinnorna deras rättigheter att söka gottgörelse om genom sådana mekanismer, e överväga möjligheten att utarbeta nationella handlingsplaner för att främja skyddet av kvinnor mot varje form av våld eller att inlemma bestämmelser i detta syfte i redan befintliga planer, när så är lämpligt med beaktande den av samverkan som kan erhållas från icke-statliga organisationer, särskilt sådana som är engagerade i frågan om våld mot kvinnor, f allsidigt utveckla förhållningssätt som förebygger våld mot kvinnor och alla åtgärder av juridisk, politisk, administrativ och kulturell natur främjar som skyddet av kvinnor mot varje form våld och säkerställa att kvinnor inte på av nytt görs till offer på grund av lagar som är könsblinda, på grund tillämpav ningspraxis eller andra ingripanden, g arbeta för att i görligaste mån mot bakgrund tillgängliga och, av resurser i mån av behov, inom för internationell samverkan, säkerställa kvinramen att nor som utsatts för våld, och i tillämpliga fall deras barn, får tillgång till specia-

liserat stöd, såsom rehabilitering, hjälp med och försörjning barn,

omsorg av

behandling, rådgivning, hälsovård och sociala förmåner, hjälpmedel

och program, likaväl som försörjningsstöd och bör vidta alla andra lämpliga åtgärder

för att främja deras säkerhet och fysiska och psykiska rehabilitering,

h anslå tillräckliga resurser i den statliga budgeten för verksamhet syftar som till att avskaffa våld mot kvinnor, i vidta åtgärder för att se till att poliser och statstjänstemän ansvariga för genomförandet av handlingsprogram för att förebygga, undersöka och straffa våld mot kvinnor får utbildning som gör dem lyhörda för kvinnors behov, j besluta om alla lämpliga åtgärder, särskilt på utbildningsområdet, för att förändra kvinnors och mäns sociala och kulturella beteendemönster och avskaffa fördomar, hävdvunna bruk och alla andra seder grundar sig på föreställsom ningen om det ena könets underlägsenhet eller överlägsenhet och på stelnade roller för kvinnor och män, k främja forskning, insamla uppgifter och sammanställa statistik, särskilt beträffande våld i hemmet, som avser utbredningen olika former våld mot av av kvinnor samt uppmuntra forskning orsakerna, arten, allvarligheten och om följderna av våld mot kvinnor och om hur verksamma de åtgärder är som genomförts för att förhindra och gottgöra våld mot kvinnor denna statistik och dessa forskningsresultat kommer att offentliggöras,

26 Bilaga 2

l besluta åtgärder riktade mot avskaffande av våld mot kvinnor som är om särskilt utsatta för våld, inbegripa information våld mot kvinnor och åtgärder som vidtagits för m om att sätta denna deklaration i verket när de lämnar in rapporter enligt Förenta nationernas tillämpliga överenskommelser om mänskliga rättigheter, uppmuntra utarbetandet lämpliga riktlinjer som kan bidra till ett genomn av förande de principer presenteras i denna deklaration, av som erkänna kvinnorörelsens och icke-statliga organisationers betydelsefulla roll

o

över hela världen när det gäller att väcka medvetenhet om och lindra problemet med våld mot kvinnor, underlätta och främja kvinnorörelsens och icke-statliga organisationers

p

arbete och samarbeta med dem på de lokala, nationella och regionala nivåerna, uppmuntra mellanstatliga regionala organisationer, i vilka de är medlem-

q

att inlemma avskaffandet våld mot kvinnor i sina program där så är mar, av

lämpligt.

Artikel 5

Organisationer inom Förenta nationernas system och F Nzs fackorgan bör inom sina respektive kompetensområden bidra till erkännandet och förverkligandet av de rättigheter och principer läggs fram i denna deklaration och bör därför som bland annat främja internationellt och regionalt samarbete i syfte att fastställa regionala

a

strategier för att bekämpa våld, utbyta erfarenheter och finansiera program för avskaffandet av våld mot kvinnor, stödja möten och seminarier i syfte att skapa och väcka medvetenhet bland

b

alla märmiskor problemet med avskaffande av våld mot kvinnor, om främja samordning och utbyte mellan FN-systemets organ för fördragen om

c

de mänskliga rättigheterna för att angripa frågan om våld mot kvinnor på ett effektivt sätt, i analyser sociala trender och problem utarbetade av organisationer och d av inom Förenta nationernas system inkludera en undersökning av utveckorgan lingen våld mot kvinnor, exempelvis i periodiska rapporter om den sociala av situationen i världen, uppmuntra samordning mellan organisationer och organ inom FN -systemet

e

för att inlemma frågan våld mot kvinnor i pågående program, i synnerhet om med avseende kvinnor som är särskilt utsatta för våld, grupper av stödja utformningen riktlinjer eller handböcker som avser våld mot f av kvinnor med beaktande de åtgärder som omnämns i denna deklaration, av beakta frågan avskaffande våld mot kvinnor i samband med att de g om av fullgör sina uppdrag avseende förverkligandet överenskommelsen om de av mänskliga rättigheterna, där så är lämpligt,

Bilaga 2 27

h samarbeta med icke-statliga organisationer när det gäller att angripa frågan om vald mot kvinnor.

Artikel 6

Ingenting i denna deklaration påverkar någon bestämmelse i stats lagstiftning

en eller i en internationell konvention, ett internationellt fördrag eller någon

annan överenskommelse i kraft i en stat, som bättre främjar avskaffandet av vald mot kvinnor.

Bilaga

Europarådet

Tredje europeiska ministermötet om jämställdhet mellan kvinnor och män Rom den 21-22 oktober 1993

Deklaration strategier för att bekämpa våld mot kvinnor i ett

om demokratiskt Europa

Ministrarna i de stater vilka deltar i det tredje europeiska ministermötet om jämställdhet mellan kvinnor och män Rom den 21-22 oktober 1993,

som erinrar om att principerna för en pluralistisk demokrati, rättssäkerhet och respekt för mänskliga rättigheter vilka är Europarådets ledande principer

-

utgör grunden för deras samarbete, -

som erinrar om de åtaganden som gjorts av Europarådets medlemsstater enligt Europakonventionen om mänskliga rättigheter och i deklarationen om jämställdhet mellan kvinnor och män den 16 november 1988,

4. som hävdar att kvinnors faktiska åtnjutande av grundläggande rättigheter och friheter på jämställd fot med män är en väsentlig princip i demokratiska samhällen,

5. som beaktar det fysiska, sexuella och psykiska våld som utövas av män mot unga och vuxna kvinnor inom familjen, på arbetsplatsen eller i samhället, bland annat misshandel, incest, könsstympning, sexuellt ofredande, sexuellt utnyttjande, handel med kvinnor och våldtäkt,

6. som hävdar att sådant våld mot kvinnor utgör en kränkning av offrets rätt till liv, säkerhet, frihet, värdighet och integritet och följaktligen är ett hinder för funktionen hos ett demokratiskt samhälle, grundat på rättssäkerhet,

7. som fördömer utövande våldtäkt under väpnade konflikter, i synnerhet

av när våldtäkt används i strategiska syften, som en särskilt allvarlig kränkning av mänskliga rättigheter och ett svårt brott mot internationell humanitär rätt,

i detta sammanhang erinrar om Förenta nationernas program för före-

som byggande av brott och om Straffrätt, Nairobidokumentets framätsyftande strategier för att förbättra kvinnors ställning och Förenta nationernas utkast till deklaration avskaffande av våld mot kvinnor,

om

9. som även erinrar om dokumentet från Europeiska säkerhetskonferensens

30 Bilaga 3

Moskvamöte om den mänskliga dimensionen 1991, slutdeklarationen från den första ministerkonferensen om fysiskt och sexuellt våld mot kvinnor Bryssel, mars 1991, Europaparlamentets resolution om våld mot kvinnor 1986 och den resolution om skydd för kvinnors och mäns värdighet i arbetslivet som antogs av Europeiska gemenskapernas råd 1990, Europeiska gemenskapernas kommissions rekommendationer och förfaranderegler till skydd för kvinnors och mäns värdighet i arbetslivet 1991 såväl som Europarådets rekommendationer om våld inom familjen 1985 och 1990 och om principerna för distribution av videokassetter med ett innehåll av våldsam, brutal och pornografisk karaktär 1989,

10. som med djup oro konstaterar att våld mot kvinnor är en allmänt utbredd företeelse som förekommer inom alla sociala skikt och alla samhällen oberoende av utvecklingsnivå, politisk stabilitet, kultur eller religion och vars omfattning först nu håller att bli synlig,

11. som i detta sammanhang konstaterar framväxten av europeiska nätverk för handel med kvinnor,

12. som understryker att sådant våld på grund av dess inverkan inte endast på offren utan även på samhället i dess helhet, utgör ett allvarligt politiskt problem för europeiska länder,

13. som framhåller att våld mot kvinnor, däri inbegripet vägran av rätten att fritt välja moderskap, kan betraktas som ett medel att kontrollera kvinnor, vilket härrör från det ojämlika maktförhållande som fortfarande råder mellan män och kvinnor och därför är ett hinder för uppnåendet av verklig jämställdhet mellan kvinnor och män,

14. som med hänsyn härtill anser att varje handlingsprogram för att bekämpa

våld mot kvinnor därför måste utgöra en väsentlig del av jämställdhetspolitik och utbildning i mänskliga rättigheter med huvudvikten lagd på attityder, beteende och personligt ansvar,

15. som framhäver medias ansvar i det nutida samhället med avseende på våld mot kvinnor, i deras egenskap av bärare och skapare av föreställningar om samhället, och understryker den nödvändiga balans som bör råda i ett demokratiskt samhälle mellan yttrandefrihet och respekt för grundläggande mänskliga

rättigheter,

16. som särskilt betonar medias ansvar vad gäller produktion, reproduktion och distribution av produkter med ett innehåll av våldsam, brutal eller pornografisk karaktär,

17. som i detta sammanhang understryker den positiva uppgift som media kan åta sig genom att avstå från en mediabehandling av exploaterande och sensationell natur och sätta ljuset på problemet med våld och användning av våldtäkt mot kvinnor i vardagslivet eller under förhållanden som innebär konflikt eller spärming,

18. som konstaterar att staterna har ansvar för våldshandlingar som utförs av

Bilaga 3 31

statstjänstemän och att Staterna även kan komma att stå till för våldshand-

svars lingar utförda av privatpersoner, om inte staten vidtar tillräckligt kraftfulla åtgärder för att förhindra kränkningen av rättigheter eller undersöker våldshandlingar för att straffbelägga dem och ge stöd offren,

19. som erkänner den betydelsefulla roll som kvinnorörelsen, icke-statliga organisationer och regeringar spelar att föra problemet med våld

genom upp mot kvinnor på den politiska dagordningen,

20. som hävdar att genomförandet av ett omfattande gemensamt handlingsprogram och en intensifiering av internationellt samarbete för att bekämpa våld mot kvinnor är en ofrånkomlig uppgift för Europarådet för att det helt och fullt skall ta på sig sin speciella uppgift att skydda och främja de mänskliga rättigheterna,

21. FÖRDÖMER högtidligen våld kvinnor, vilket

mot utgör en kränkning av de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna,

22. BESLUTAR ATT BEKÄMPA våld kvinnor varhelst det förekom-

mot

mer, inom familjen, på arbetsplatsen eller i samhället och utan hänsyn till

om det förövas eller tolereras av statstjänstemän eller genom ett angeläget

-

förverkligande av ett gemensamt handlingsprogram med utnyttjande av politiska,

rättsliga, administrativa, utbildningsmässiga kulturella och andra medel,

23. ÄR ENIGA OM de strategier skall användas i detta

att som handlingspro-

gram måste utvecklas i nära samverkan med program som syftar till att åstadkomma verklig jämställdhet mellan kvinnor och män,

24. ÄR VIDARE ENIGA OM detta skall omfatta

att handlingsprogram en

rad gemensamma åtgärder med avseende forskning, förebyggande åtgärder, utbildning, skydd mot institutionaliserat våld eller våld inom familjen, hjälp och stöd offer, repressiva åtgärder, uppfordran till rättsliga åtgärder, liksom kriminalisering av våldshandlingar begångna inom äktenskapet lista

en som antyder typen av åtgärder bifogas denna deklaration,

25. BESLUTAR att vid genomförande av detta program ägna särskild

uppmärksamhet de kvinnor som är mest försvarslösa gentemot våld,

26. HÃVDAR internationellt samarbete, särskilt vad gäller

betydelsen av

sammanställning av statistik, utbyte av data och jämförelse av erfarenheter,

27. BESLUTAR att intensifiera sitt samarbete inom Europarådet och inför andra internationella fora,

28. REKOMMENDERAR Europarådets ministerkommitté att vidta alla nödvändiga åtgärder för att uppnå de mål som uppställs i denna deklaration, särskilt

a att utarbeta ett eventuellt protokoll till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna vilket innefattar kvinnors och mäns grundläggande rätt till jämställdhet,

b att utarbeta och genomföra ett gemensamt handlingsprogram för att bekämpa våld mot kvinnor, som innefattar utarbetandet av lämpliga rättsliga

32 Bilaga 3

överenskommelser,

c att uppmuntra medlemsstaterna att vidta nödvändiga åtgärder för att fullt ut förverkliga de mänskliga rättigheterna så som de framställs i relevanta internationella överenskommelser så att alla former av våld mot kvinnor fördöms och beläggs med straff,

d att stödja den verksamhet som bedrivs av icke-statliga organisationer vilka arbetar mot samma mål,

e att främja självsanering inom media, f att förstärka arbetet med järnställdhetspolitiken inom Europarådets ram.

Bilaga 3 33

Bilaga

Områden och strategier för ingripande skall ingå i ett handlingsprogram för att

som bekämpa våld mot kvinnor.

FORSKNING OCH UTVÄRDERING

a Uppmuntran av och stöd till forskning i ämnet särskilt vad gäller sammanställning av tillförlitlig och aktuell statistik över omfattningen, arten av, formerna för, allvaret i och följderna av våld mot kvinnor, förövama och själva företeelsen.

b Utvärdering på nationell och europeisk nivå multilateral utvärderingsöversikt

av gällande lagstiftning, genomförda program och vidtagna åtgärder för att avskaffa våld mot kvinnor.

c Åtgärder ñr att främja dialog mellan forskare och berörda organisationer i de

en olika länderna och för att underlätta spridningen av forskningsresultaten.

II. LAGSTIFTNINGSASPEKTER, RÄTTSLIGA OCH POLISIÄRA ASPEKTER

a Straff-, offentlig- och privaträttsliga påföljder för olika former våld mot kvinnor,

av vilka bör betraktas som brott. Våld mot kvinnor inom familjen inklusive våldtäkt inom äktenskapet måste behandlas lika strängt våld utanför familjen.

som

b Erkännande i nationell lagstiftning av offrets psykologiska och sociala behov och studium av de verksammaste åtgärderna för gottgörelse inklusive alternativ till åtal och fängelse för våldsverkama.

c Ständig uppdatering av den nationella lagstiftningen i linje med de strängare normer som antagits på den internationella nivån.

d Möjlighet till kostnadsfri juridisk hjälp för offren. e Tillfredsställande behandling av fall av våld mot kvinnor från polisens sida mottag-

ning av kvinnliga polistjänstemän och hjälp åt offren: obligatorisk registrering

av anmälan, en positiv attityd mot offret, information till offren deras rättigheter och

om möjligheter till hjälp, möjlighet till snabbt och effektivt ingripande till

exempel genom att flytta förövaren av våldet från det gemensamma hemmet.

f Rättsligt förfarande som garanterar skydd ñr offrets värdighet och privatliv.

g Utarbetande av lämpliga nationella rättsliga påföljder och intensifiering av internationellt samarbete mellan polis och rättskipande myndigheter i syfte att lagligen beivra och göra slut på transnationella nätverk för handel med kvinnor.

III. FÖREBYGGANDE ÅTGÄRDER OCH UTBILDNING a Åtgärder för att underlätta förändring kvinnors och mäns socio-kulturella attityder

av och beteenden och för att öka medvetenheten om problem sammanhänger med våld

som mot kvinnor.

b Information och kampanj er genom myndigheternas försorg för att väcka allmänheten till medvetenhet om och vinna dess stöd för åtgärder i avsikt att bekämpa företeelsen.

34 Bilaga 3

c Utbildning människor, vuxna och personal inom offentliga verk och av unga inrättningar som sysslar med kvinnovåldsproblemet. d Höjning mäns medvetenhet i syfte att uppmuntra dem till att analysera och av våldsmekanismema och försöka hitta alternativa beteendesätt, särskilt i konrasera fliktsituationer. e Ökning kvinnors medvetenhet i avsikt att fä dem att rapportera de våldshandav lingar för vilka de blir offer, så att åtgärder kan vidtas. f Utbildning dem möter problemet med våld mot kvinnor i sitt arbete statsav som tjänstemän ansvariga för tillämpningen av regler och praxis på området, läkare, socialarbetare, polisen i metoder att upptäcka fall och förhindra upprepning. g Göra medierna medvetna den roll de kan spela i förebyggande syfte främja en om positiv bild kvinnor och deras ansvar vad gäller fortbeståndet av attityder som föder av våld. Uppmuntra till att yrkeskodexar införs inom området. h Åtgärder för att förbättra säkerheten för allmänheten, särskilt i samband med stadsplanering belysning, installation av telefonkiosker etc.. i Utarbeta och genomföra principer och praxis inom den offentliga sektorn, som kan tjäna exempel för den privata sektorn, i syfte att slut på och bestraffa våld på som arbetsplatserna. j Utbildningsprogram för föräldrar som medel att förebygga våld. k Medling i familjekonflikter som ett medel att ñrebygga våld.

IV. HJÄLP OCH STÖD

a Tillbörlig uppmärksamhet och social, ekonomisk och psykologisk hjälp från myndigheterna inklusive kommunala myndigheter åt kvinnor som har utsatts för våld. b Samarbete och samordning mellan de olika organ som är engagerade i hjälpen rättskipande myndigheter, personal inom läkar- och socialvárd, poliskåren, stödorganisationer för att tillgodose offrens olika behov. Materiellt stöd och stöd i andra former från myndigheterna för att inrätta och driva

c

akuthjälpsverksamhet tillflyktsort för misshandlade kvinnor, Stödgrupper och åt en frivilligorganisationer hjälper offren och förövarna av våld. som

Bilaga

Europarådet

Tredje europeiska ministermötet jämställdhet mellan kvinnor och män

om Rom

den 21-22 oktober 1993

Resolution om våldtäkt och sexuellt kvinnor

utnyttjande av

Ministrarna i de stater som deltog i det tredje europeiska ministermötet om jämställdhet mellan kvinnor och män i Rom den 21-22 oktober 1993, 2. som anser att våldtäkt och sexuellt utnyttjande fortfarande, i dag likaväl som i det förflutna, används av män för att tvinga kvinnor till underkastelse och skrämma dem, som erinrar om och stöder de deklarationer och uttalanden med fördömande av den systematiska användningen av våldtäkter på kvinnor ett led i krigsom föring och etnisk rensning, vilka nyligen gjorts det internationella samfundet, av 4. som anser att sådana deklarationer och uttalanden har bidragit till väcka att den allmänna opinionen till medvetenhet dessa särskilt allvarliga kränkningar om av mänskliga rättigheter, 5. som tror att det är lika viktigt att väcka den allmänna opinionen till medvetande om det stora antalet våldtäker och fall sexuellt utnyttjande många av av slag som förekommer i samhället, som konstaterar att kvinnor under exceptionella förhållanden kan särvara skilt utsatta, såsom under tillstånd väpnad konflikt, i situationer är av som en följd av politiskt och ekonomiskt förfall flyktingar, migrerande och tvångsförflyttade kvinnor etc. eller när de berövats sin frihet, som fäster uppmärksamheten på omfattningen våldtäkter och sexuellt av utnyttjande av kvinnor både inom och utanför familjen, som anser det nödvändigt att bryta den tystnad sådana handlingsom omger af,

HÄVDAR våldtäkt och sexuellt utnyttjande att av kvinnor a alltid är en kränkning av kvinnors värdighet, frihet och integritet har som allvarliga sociala, psykologiska och andra följder,

36 Bilaga 4

och därför utgör allvarliga brott mot mänskliga rättigheter och grundläg-

b

friheter och sådana bör straffbeläggas nationella och internatio-

gande som av

nella domstolar,

dessa handlingar är följd statstjänstemäns missbruk av sina makt-

c när en av befogenheter, är angelägenhet för staterna enligt internationella överenskom-

en melser mänskliga rättigheter,

om

II. VÄDJ AR till de deltagande staterna att vidta åtgärder av förebyggande natur för våldtäkt och sexuellt utnyttjande kvinnor, att aktivt uppmuntra

att utrota av kvinnor fall våldtäkt och sexuellt utnyttjande och att vidta

att rapportera av kraftfulla åtgärder så sådana handlingar beläggs med effektiva straff och så

att att stöd ges offren,

REKOMMENDERAR ledamöter i nationella och internationella rättsin- III. att

skall handlägga fall våldtäkt och sexuellt utnyttjande ges särskild stanser som av utbildning och i sådana rättsinstanser ingår ett tillbörligt antal kvinnliga

att ledamöter,

ÄR ÖVERENS OM intensifiera sitt samarbete för detta ändamål både IV. att inom Europarådet och andra europeiska och internationella fora.

Bilaga

Kommunenkät

Kvinnovåldskommissionens enkät till landets

kommuner beträffande insatser

socialtjänstens

för kvinnor som utsatts för våld

Allmänt om enkäten

I direktiven till Kvinnovåldskommissionen anförs, såvitt avser socialtjänsten och våld mot kvinnor, att kommissionen bör kartlägga i vilken omfattning och i vilka situationer socialtjänsten kommer i kontakt med kvinnor som utsätts för våld. Vidare anförs att kommissionen bör göra en inventering av de olika insatser som socialtjänsten i dag erbjuder utsatta kvinnor. Samarbetet mellan socialtjänsten och kvinnojourerna bör särskilt beaktas i det sammanhanget, anförs det också. Uppmärksamhet bör även ägnas frågan om vilket stöd kvinnor kan få av socialtjänsten under förundersökning och eventuell rättegång liksom socialtjänstens möjligheter att i en akut situation ordna boende för kvinnor.

Vi har på flera olika sätt tagit del av socialtjänstens erfarenheter och resurser for att hjälpa och stödja kvinnor utsatts för våld. Sålunda anordnade vi

som våren 1994 en hearing med socialtjänstemän som särskilt engagerat sig i frågor med anknytning till våld mot kvinnor. Vi har också gjort ett flertal studiebesök där vi träffat socialtjänstföreträdare på olika nivåer av socialtjänstens organisation. För att få ytterligare bakgrund till våra ställningstaganden har vi också tillställt samtliga kommuner i landet en enkät med frågor genom vilka vi avsett att få belyst dels vilka insatser socialtjänsten vanligtvis använder för att bistå

38 Bilaga 5

våldsutsatta kvinnor, dels vilka socialtjänstens samarbetspartners är i dessa ärenden, också i vilken utsträckning kommunernas socialtjänst är anträffbar

men för kvinnorna under s.k. jourtid.

För ändamålet tillsatte vi arbetsgrupp som utarbetade ett frågeformulär

en innehållande ett tiotal frågor. Frågorna i huvudsak av sluten karaktär, där

var "ja-svar" skulle besvaras med särskild markering. Det fanns dock utrymme

en för den besvarade enkäten att komplettera med egna synpunkter i anslutning

som till flertalet frågor. I enkäten fanns, nämnts ovan, även frågor om social-

som tjänstens tillgänglighet under jourtid. Kommuner med socialjour eller social beredskap ombads besvara vissa kompletterande frågor angående denna verksamhet.

Enkäten utsändes till alla kommuner i landet, vid tidpunkten för enkäten 286 stycken. Ett antal kommuner är delade i kommundelar och har ansvaret för socialtjänsten individ- och familjeomsorgen delegerat till kommundelen. Enkäten adresserades till cheferna för individ- och familjeomsorgen i kommu-

och, i förekommande fall, kommundelarna. Enkäten skickades till totalt nerna 425 mottagare.

Enkäten sändes ut i juni 1994 med skriftliga påminnelser i juli 1994 och augusti 1994. När endast ett mindre antal kommuner i början av hösten 1994 ännu inte hade besvarat enkäten påmindes enkätmottagarna per telefon. Vid tiden för bearbetningen enkäten hade 280 286 kommuner besvarat enkä-

av av ten. Bortfallet 2,1 procent kan anses försumbart.

Kommissionens sakkunniga, avdelningsdirektören vid Brottsförebyggande rådet Monika Olsson, och utredningens sekretariat har stått för bearbetning av enkäten. Vid bearbetningen har delsvaren från kommunerna med kommundelar sammanförts till ett gemensamt svar för hela kommunen. Därvid har samråd skett angående tolkningen svaren med någon centralt placerad företrädare för

av kommunens socialtjänst.

Som framgår betänkandets del A bl.a. Kapitel 9 Samverkan mellan

av se

myndigheter och organisationer för att motverka våld mot kvinnor har under åren 1992-1995 ett särskilt projekt Myndighetssamarbete vid kvinnomisshan-

del bedrivits i fem län med Socialstyrelsen som samordnare av projektet. Vi

har vid utvärdering enkäten försökt belysa i vilken utsträckning det föreligger

av skillnader mellan de kommuner för vilka en särskild satsning gjorts när det gäller våld mot kvinnor och övriga kommuner i landet. De särskilda projektlän-

har varit Stockholms, Södermanlands, Blekinge, Skaraborgs och Kopparbergs en län.

Enkätresultaten

Av enkäten framgår att ekonomiskt bistånd och stödjande samtal är de insatser

oftast erbjuds kvinnor utsatts för misshandel. Skyddat boende och som som

Bilaga 5 39

allmän rådgivning erbjuds också i stor utsträckning. Att socialtjänsten förordnar en kontaktperson är förhållandevis frekvent. Samtalsgrupper används däremot i mycket begränsad utsträckning. Ungefär en femtedel av kommunerna brukar bistå med en Stödperson under förundersökning och rättegång.

Kommunerna har tillfrågats om det inom deras socialtjänst finns någon

person specialiserad inom området kvinnomisshandel. 144 kommuner har man en sådan person. Bland de kommuner som har ingått i projektet Myndighetssamarbete vid kvinnomisshandel är detta vanligare.

Kvinnojourerna är den klart vanligaste samarbetspartnern i ärenden som gäller våld mot kvinnor. Knappt tio procent av kommunerna ingår i sarnråds- eller arbetsgrupp för frågor som har anknytning till våld mot kvinnor. Av kommunerna som ingått i projektet Myndighetssamarbete vid kvinnomisshandel har knappt en femtedel av kommunerna svarat att de ingår i någon sådan grupp. Detta kan tyckas anmärkningsvärt, eftersom socialtjänsten i alla kommuner i de nänmda fem länen har ingått i samverkansprojektet. Det bör dock noteras att samverkansgrupperna började formeras under framför allt år 1994. En annan förklaring kan vara att de som deltagit i samverkansgrupper inte fört sina erfarenheter vidare till t.ex. sina chefer, dvs. till dem som i huvudsak besvarat vår enkät.

Knappt hälften av kommunerna 43,9 % har egen jourbostad som kan ställas till en misshandlad kvinnas förfogande. Det vanligaste torde vara att socialtjänsten vänder sig till kvinnojouren när jourbostad behöver ordnas för en utsatt kvinna. 90 % av kommunerna har svarat att man vänder sig dit. Hotell måste ofta tillgripas som inkvartering 57,9 %. Det förekommer att kommunerna köper resurser även från andra kommuner.

En mycket utsatt grupp är kvinnor med missbruksproblem som utsätts för våld. De ideellt arbetande kvinnojourerna anser sig i allmänhet inte ha möjligheter att ta emot våldsutsatta kvinnor som dessutom har missbruksproblem, i vart fall inte när missbruket är i en aktiv fas. Trots detta visar vår enkät att hälften av kommunerna vänder sig till kvinnojourerna för att ordna ett akut boende för dessa kvinnor. En dryg tredjedel av kommunerna har särskilda jourbostäder som kan användas för misshandlade kvinnor med missbruksproblem.

Det kan i vissa situationer vara viktigt för en kvinna som utsatts för våld att i en akut situation, dvs. under helger och nätter, kunna nå de sociala myndigheterna. Enkäten innehöll därför vissa frågor om kommunens sociala jour och beredskap. Social jour defmierades i enkätformuläret som en fristående verksamhet som utgår från en arbetsplats, medan social beredskap skulle anses föreligga när någon form av schemalagd beredskap upprätthålls av en socialarbetare i sitt hem. En femtedel av Sveriges kommuner 56 av 280 svarande har inte någon som helst form av social beredskap under jourtid. Mindre än en femtedel av kommunerna 45 kommuner har svarat att de har socialjour, ytterligare 75

- att de har social beredskap. I 91 kommuner har polis, SOS alarmering eller motsvarande tillgång till telefonnummer till någon politiker i socialnämnden

40 Bilaga 5

eller till någon tjänsteman inom socialtjänsten. 17 kommuner delar eller köper jourtjänster från en annan kommun. Svaret att delar med eller köper från man någon annan utgjorde dock extra information, endast lämnades tre som av fjärdedelar av kommunerna. Som framgått ovan ställdes kompletterande frågor till kommuner har som socialjour eller social beredskap. 120 totalt 280 svarande kommuner har av alltså sådan verksamhet. Verksamheten har i de flesta fall funnits ganska länge, dvs. mer än fem år 105 kommuner. Fyra kommuner har haft jour/beredskap i mindre än ett år. I något fall att tidigare haft sådan verksamhet angavs man men att den upphört under det senaste året. Vi efterfrågade också på vilket sätt allmänheten kan kontakta den sociala jouren/beredskapen. I ca en tredjedel av kommunerna med jour eller beredskap kan kommuninnevånarna kontakta verksamheten direkt. Detta motsvarar 15 % 44 av 280 av alla kommuner i landet. Hälften kommunerna med social av beredskap en fjärdeldel av samtliga svarande kommuner kan nås via telefonnumret 90 000 och ytterligare 6 % 2,5 % alla andra myndigca av genom heter/organisationer, t.ex. genom polisen eller sjukvården. Vi frågade även efter hur det bekantgörs för kommuninnevånarna att kommunen har social jour eller

social beredskap. Tre fjärdedelar av kommunerna med jour/beredskap 92

av 120 har något slag av utåtriktad information om sin verksamhet. 69 kommuner har låtit ta med uppgifter i telefonkatalogen, 24 har tagit med dem i särskild en broschyr. 15 % 18 kommuner informerar inte utåt den verksamheten. om Social jour eller social beredskap under all tid utanför kontorstid finns i 33 kommuner, och i ytterligare 20 kommuner kan jouren/beredskapen nås varje kväll fram till kl. 24.00 i vissa fall till kl. 02.00. I 55 kommuner fungerar jouren/beredskapen endast under helger, i 25 av dessa under hela helgen, i resten endast mellan vissa klockslag. I ett litet antal kommuner är jouren eller beredskapen tillgänglig endast under s.k. storhelger. Kommunerna med socialjour eller social beredskap ombads även besvara en fråga om hur ofta jourverksamheten har kontakt med kvinnor som utsatts för våld. Två kommuner Stockholm och Göteborg möter varje dag kvinnor som utsatts för våld. 42 kommuner med jour/beredskap möter utsatta kvinnor någon eller några gånger i månaden. 58 kommuner ha socialjour eller social som beredskap har kontakt med kvinnor som utsatts för våld högst någon eller några gånger per år. Fyra kommuner har svarat att de aldrig under jourtid har kontakt med kvinnor som utsatts för våld.

Bilaga 5 41

Kommuner Antal Andel

Totalt har Sverigesalla286 kommunerfått enkätenoch ombettsbesvaradem.280 svarade. Bortfallet 2,1% är forsumbart.71 kommuner 25% ligger i ett projektlän. Alla dessahar

- besvarat enkäten. Senareföljer en specialredovisningfor dessakommuner.

Det externabortfallet om sexkommunerkommer i fortsättningen inte att redovisas.

FRÅGA 1 Vilka insatser brukar socialtjänsten i Er kommun erbjuda

misshandlade kvinnor

Annat -

Annan samtalsgrupp 14 5,0 2 2,8 Annat - Annat Förmedlar kontakt medkvinnojour o dyl 42 15 8 11,3

-

Förmedlar kontakt medpsykvârd särskild 4 1,4 1 1,4 Annat mottagn inom sjukvården Annat Förmedlar kontakt medåklagareeller annanjurist 6 2,1 2 2,8

- Annat Familjesamtal, familjerådgivning annatän 5 1,8 O 0,0 hemmahos-grupp

42 Bilaga 5

FRÅGA 2 Har socialtjänsten i Er kommun

någon person specialiserad inom

-

området kvinnomisshandel

Fråga 2 Samtliga Kommuner i

kommuner N280 projektlän N71

Antal Andel Antal Andel Ja, det finns en specialiseradperson 44 15,7 25

355 Nej, ingen specialiseradperson 236 84,3 45 63,4 Totalt 280 l00,0 71 100,0

FRÅGA 3 Med vilka samarbetar socialtjänsten i Er kommun i frågor

- om våld mot kvinnor

annan- Med ospeciñcerat 96 34,3 31 43,7

annan- Med enbart i individuella fall 4 1,4 0 0,0

annan- Totalt någotsamarbeteöver huvud taget 247 88,2 70 98,6 Inget direkt samarbete 33 11,8 1 1,4

Bilaga 5 43

FRÅGA 4 Hur löses idag misshandlad kvinnas akuta behov logi

- Annan övriga kategorier avjourbostad, t.ex. för flyktingar 10 3,6 l 1,4

-

missbrukare Annan kontaktpersoner 9 3,2 0 0,0

- Annan kvinnan måstesjälv ordna bostad 10 3,6 O 0,0

- Inget alternativ harangetts 4 1,4 1 1,4 Totalt somangett minstett alternativ 276 98,6 70 98,6

44 Bilaga 5

FRÅGA 6 Vilken form akutboendc kan socialtjänsten i Er kommun

- av

erbjuda missbrukande kvinnor som misshandlas

- Annan övriga kategorier avjourbostad, t.ex. for flyktingar 52 18,6 17 23,9

-

missbrukare Annan kontaktpersoner 10 3,6 2 2,8

- Annan kvinnan måstesjälv ordna bostad 4 1,4 1 1,4

- Inget alternativ har angetts 37 13,2 9 12,7 Totalt som angett minstett alternativ 243 86,8 62 87,3

Bilaga 5 45

FRÅGA 7 Kommunen har - Fråga 7 Samtliga Kommuner i kommuner N280 projektlân N7l Antal Andel Antal Andel beredskap 56 20,0 12 16,9 Ingen typ av

-

tjänsteman

Annanform polis, SOS alarmeringo likn har tillgång till 91 32,5 26 36,6

sånttelnr

Totalt 280 100,0 71 100,0

EXTRAINFORMATION FRÅN FRÅGA 7 Om kommunen köper tjänsten

-

kommun eller "delar" jouren eller beredskapen

av annan

extrainforrnation Samtliga Kommuner i Fråga 7 -

kommuner N 280 projektlän N 71

Antal Andel Antal Andel

FRÅGA 8 Socialjour / social beredskap har funnits i -

Fråga 8 Samtliga Kommuner med kommuner N280 Socialjour social beredskapN120

Antal Andel Antal Andel

46 Bilaga 5

FRÅGA 9 Kan allmänheten vända sig direkt till socialjouren / social

beredskap utan att först genom annan myndighet, t.ex. polisen

Fråga 9 Samtliga Kommuner me:d

kommuner N280 socialjour social

beredskapN 12

Antal Andel Antal Anade

som t.ex. 17.00 02.00 -

Fråga 10 Samtliga Kommuner med kommuner N280 socialjour social

beredskapNl20 Antal Andel Antal Andel

natt

100,0

Bilaga 5 47

FRÅGA 11 Om socialjouren / den sociala beredskapen har begränsat

öppethållande finns någon fonn beredskap när verksamheten inte

- annan av är öppen Om ja, vilken typ av beredskap

Fråga 11 Samtliga Kommuner med

kommunerN280 socialjour social

beredskapN120

Antal Andel Antal Andel Ingenverksamhetfinns 160 57,1

- - - - Jourenär alltid öppen 24 5,6 24 20,0 Beredskap i hemmet 17 6,1 17 14,2 Viss tjänstemaneller politiker 23 8,2 23 19,2 Kvinnojouren 1 0,4 1 0,8 Ingenbakjour finns 41 14,6 41 34,1 Ingenuppgift 14 5,0 14 11,7 Totalt 280 100,0 120 100,0

FRÅGA 12 Hur informerar kommunen den sociala jouren/

- om beredskapen

Fråga 12 Samtliga Kommuner med flera alternativ kan anges kommuner N280 socialjour social

beredskapN120

Antal Andel Antal Andel

Annat - Annat info gestill enskildai behov 7 2,5 7 5,8

-

48 Bilaga 5

FRÅGA 13 Hur ofta har jourverksamheten kontakt med misshandlade

kvinnor

Fråga 13 Samtliga Kommuner med

kommuner N280 socialjour social

beredskapN120

Antal Andel Antal Andel

49 6 Bilaga Sammanställning av statistik år 1994 kvinnojourernas Av Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige ROKS

50 Bilaga 6

Kvinnojoureni Medl Anställ- Anslag Anslag Antal Antal Antal Antal Antal

da kommunen annat samtal boende boende nätter kvinnor

från kvinnor barn kvinnor som polis-

hjâlpsök o barn anmält

kvinnor

Boxholm Bålsta Dals Långed Eksjö Enköping

l-ilipstad

finska kvj Hagfors 25 hyra, el, tel 7000 14 7 5 47 3

Bilaga 6 51

Kvinnojouren i Medl nstâll- Anslag Anslag Antal Antal ntal Antal Antal a kommunen annat samtal boende boende nätter kvinnor trán kvinnor barn kvinnor som polishjålpsök o barn anmält kvinnor

Kalix Kalmar 115 0,5 110000 111033 105 22 19 313 12 Karlshamn Kanskoga/Degerl. 159 2 220000 227879 108 24 9 475 20 Karlskrona

Leksand

52 Bilaga 6

Kvlnnojoureni Medl Anslag Antal Antal Antal Antal Antal

AnstáII-Anslag

da kommunen nnat samtal boende boende nätter kvinnor

frán kvinnor barn kvinnor som polis-

hjålpsök o barn anmält

kvinnor Mariestad 68 62721 70 4 7 25 5 Mora Motala 25 68000 11000 240 29 32 222 3 Mölndal 104 1,5 460000 150000 315 22 18 925 42 Norrköping Norrtälje 100 115000 65 5 19 14 Nyköping 62 2 555000 183801 124 39 31 994 Olofström Osby-Östra Göing 26 10000 15000 37 1 3 Oskarshamn 10 5000 500 11 4 133 Pajala

Sorsele Stenungsund 15 0.5 185000 17000 240 8 8 250 1 Stockholm, AKH 675 4,1 2091000 135000 1618 49 39 2888 20 Stockholm.Stödc 750 1,5 343000 650000 724 Strängnäs Sundsvall 128 1,75 450000 50000 176 26 16 896 18 Sveg

Bilaga 6 53

Kvinnojouren r Medl nståll- Anslag Antal ntal ntal Antal Antal

Anslag

da kommunen annat samtal oende oende nätter kvinnor från kvinnor barn kvinnor som polishjälpsök o barn anmält kvinnor

Vänersborg Vännäs Värnamo 15 60000 15 7 6 300 2 Västervik

Älmhult Älvsbyn

Där uppgift linns har kunnat få tram denna. ROKS kansli har dessutom tagit emot ca 400joursarntal.

54 Bilaga 6

Bilaga

Antal kvinnor som kontaktat vården för fysisk eller psykisk ohälsa: 45 jourer har svarat att 251 kvinnor har kontaktat värden för fysisk ohälsa. 45 jourer har svarat att 237 kvinnor har kontaktat vården för psykisk ohälsa. Antal kvinnor som uppgivit att gärningsmannen använder pornografi: 18 jourer har svarat att 200 kvinnor uppgivit att gärningsmannen använder pornografi. Antal utåtriktade informationstillfällen som jouren haft under året: 82 jourer uppger att de har haft 1.738 informationstiilfälien. Alla in- och utgående kontakter, såsom kvinnor, soc.tjänst, advokat, polis m m. 86 jourer har haft 72.015 kontakter.

Bilaga 7

Regler om förundersökning och

åtal i brottmål

Rättegången i brottmål bygger på den s.k. ackusatoriska principen, som bl.a. innebär att domstolen, med vissa undantag, inte på eget initiativ kan ta upp en fråga om ansvar för brott. Talan anhängiggörs i stället av någon utanför domstolen, i regel åklagaren, som i målet yrkar att den tilltalade fälls till ansvar för en preciserad gärning. Detta yrkande utgör i huvudsak ramen för vad domstolen har möjlighet pröva. Åtal kan väckas åklagare allmänt åtal eller i vissa

att av fall av den som blivit utsatt för brott, dvs. rnålsäganden enskilt åtal.

l Ãklagarens åtalsplikt, m.m.

Brott som hör under allmänt åtal kan åtalas av en åklagare. De flesta brott hör under allmänt åtal. Rätten för åklagare att väcka åtal är i princip förenad med en plikt att åtala när vissa förutsättningar föreligger. På motsvarande sätt är polisen i princip skyldig att utreda alla sådana brott.

Absolut åtalsplikt innebär att åklagaren är skyldig att väcka åtal om en gärning är straffbar och bevisningen tillräckligt stark för att kunna ligga till grund för en fällande dom. Vid relativ åtalsplikt ges åklagaren en rätt att utifrån förhållandena i det enskilda fallet pröva om åtal är påkallat. Svensk rätt utgår från en absolut åtalsplikt, denna har försetts med betydande undantag. Regler-

även om na om undantag från åtalsplikten är framför allt av två slag, nämligen särskild åtalsprövning och åtalsunderlåtelse.

För att åklagaren skall vara skyldig att åtala skall det föreligga tillräckliga

skäl. Åklagaren måste ta ställning till om den föreliggande gärningen innefattar ett brott och skall därvid beakta alla omständigheter som hänför sig till gärningens objektiva och subjektiva sida. Även omständigheter kan utesluta

som

56 Bilaga 7

eller upphäva straffbarhet måste beaktas, t.ex. nödvärn eller nöd. Gärning som har begåtts av någon som inte uppnått 15 års ålder och därför inte får dömas till påföljd, skall inte föranleda åtal. Brott som är preskriberat skall inte heller föranleda åtal. Vidare skall åklagaren pröva styrkan av den bevisning som finns för att den misstänkte begått gärningen. Bevisningen måste vara tillräckligt stark för att åklagaren på objektiva grunder skall kunna förvänta sig en fällande dom.

1.1¶Särskild åtalsprövning

Beträffande vissa brott råder inskränkningar i åklagarens åtalsplikt. Brott där allmänt åtal får väckas först efter särskild åtalsprövning är såvitt nu är i fråga

-

hemfridsbrott, som inte är grovt, samt ofredande, som inte förövats på allmän plats. Vid dessa brott får åtal väckas endast om målsäganden anger brottet till

åtal målsägandeangivelse eller om åtal är påkallat ur allmän synpunkt.

Någon viss form för hur angivelsen skall gå till är inte föreskriven, utan denna kan göras såväl skriftligen som muntligen. Angivelsen dokumenteras av polisen i samband med att en anmälan tas upp eller i samband med den fortsatta ut-

redningen. Vid bedömningen av om åtal är påkallat ur allmän synpunkt tas

hänsyn såväl till brottets art och straffets syfte som till omständigheterna vid brottets begående. Hänsyn till målsäganden vägs in i bedömningen och kan tala för att åtal inte skall väckas. Inte sällan kan dock åtal vara påkallat i de fall målsäganden inte vågar ange brottet till åtal. Om åklagaren överväger att väcka åtal för ett angivelsebrott utan att angivelse har skett bör skälen för att målsäganden inte angett brottet till åtal noga beaktas.

I 2 Ãtalsunderlåtelse

. Den andra huvudtypen av inskränkningar i åklagarens åtalsplikt utgörs av bestämmelserna om åtalsunderlåtelse. Åklagaren medges rätt att under vissa givna förutsättningar underlåta att åtala. Reglerna om åtalsunderlåtelse är generella till skillnad från reglerna om särskild åtalsprövning och gäller således allmänt för vissa i lagstiftningen angivna typfall.

Åklagare dvs. därtill behörig åklagare får i följande fall besluta att underlåta åtal för brott åtalsunderlåtelse under förutsättning att något väsentligt allmänt eller enskilt intresse inte åsidosätts:

om det kan antas att brottet inte skulle föranleda annan påföljd än böter, -

det kan antas att påföljden skulle bli Villkorlig dom och det finns särskil- - om

da skäl för åtalsunderlåtelse,

den misstänkte begått annat brott och det utöver påföljden för detta brott - om

inte krävs påföljd med anledning av det föreliggande brottet, eller

psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus eller i vårdhem för vuxna - om

enligt 35 § lagen 1967:940 angående omsorger om vissa psykiskt ut-

Bilaga 7 57

vecklingsstörda eller insatser enligt lagen 1993:387 om stöd och service till vissa funktionshindrade kommer till stånd.

Åtal får vidare efter beslut överåklagare underlåtas det av särskilda av - om skäl är uppenbart att det inte krävs någon påföljd för att avhålla den misstänkte från vidare brottslighet och att det med hänsyn till omständigheterna inte heller

av andra skäl krävs att åtal väcks. Reglerna åtalsunderlåtelse gäller oavsett gärningsmarmens ålder. För om ungdomar vid tiden for brottet inte fyllt arton år finns särskilda regler om som åtalsunderlåtelse. Ett beslut åtalsunderlåtelse innefattar ett konstaterande från åklagarens sida om den misstänkte gjort sig skyldig till ett visst brott. I princip förutsätts därför att att brottsutredningen är fullständig och att det är klarlagt att den misstänkte fordras den misstänkte erkänt. Åtalsunderlåtelse får begått brottet. Normalt att inte meddelas skuldfrågan inte är klarlagd. Ett beslut av åklagaren att om underlåta att åtala får återkallas det inte längre finns skäl för beslutet. Beslut om åtalsunderlåtelse berövar inte målsäganden dennas åtalsrätt. om

2¶Förundersökningen

Med förundersökning utredning i brottmål genom vilken det bl.a. menas en utreds kan misstänkas för ett brott. Utredningen utgör underlag för vem som beslut i åtalsfrågan och eventuell rättegång. Förundersökning skall i regel inledas så snart det finns anledning att, på grund av anmälan eller annat skäl, brott hör under allmänt åtal förövats. Gränsen har satts lågt, anta att ett som kravet på att det skall finnas anledning anta att ett brott förövats innebär men i och for sig i någon mån preciserad brottsmisstanke måste föreligga. att en

Gärningsmannen kan dock okänd och bevisning nämnvärd styrka be-

vara av höver inte finnas. Kännedom brottet kan ha erhållits genom anmälan, genom om spaning eller på annat sätt. Beslut att inleda förundersökning fattas av polisen myndigheten eller åklagaren.

2.1¶Förundersökningsledning

Har förundersökning inletts polismyndighet och är saken inte av enkel av beskaffenhet skall ledningen förundersökningen övertas av åklagare så snart av någon skäligen kan misstänkas för brottet. Åklagare skall även i andra fall ta över ledningen förundersökningen det är påkallat av särskilda skäl. När av om förundersökningen leds av åklagaren sköts utredningsarbetet av polisen. Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen har i samråd fastställt anvisningar beträffande vissa frågor har samband med förundersökningsledningen. Ansom finns i Riksåklagarens cirkulär RÅC 1:95, det s.k. Fördelningsvisningarna cirkuläret bilaga 7a. Som brottmål där saken enkel beskaffense anses vara av

58 Bilaga 7

het anses bl.a. misshandel inte är hemfridsbrott och ofredande. Även

som grov, om ett brottmål skall anses vara av enkel beskaffenhet, skall åklagare i vissa fall inträda som förundersökningsledare. Detta är fallet när fråga uppstår

om användning av vissa tvångsmedel, såsom anhållande och häktning, när åtgärd

av domstol erfordras under förundersökningen, såsom förordnande målsägande-

av biträde eller offentlig försvarare, när särskild åtalsprövning är föreskriven eller när den misstänktes sinnesbeskaffenhet kan antas avvika från det normala och svårare straff än böter kan följa på brottet. Även när målet är svårbedömt eller det annars är påkallat med hänsyn till utredningens art eller omfattning skall åklagaren inträda som förundersökningsledare.

2.2¶Förundersökningens bedrivande

Syftet med förundersökningen är bl.a. att samla erforderligt material för åklagarens bedömning av åtalsfrågan, att förbereda brottmålet inför huvudförhandlingen i domstolen den misstänkte inblick i åklagarens bevismaterial

samt att ge och möjliggöra för honom att få materialet justerat eller berikat.

Förundersökningen skall bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger, och den skall präglas av objektivitet. Den bör inte drivas längre än vad är

som motiverat av sakliga skäl. Enligt den s.k. objektivitetsprincipen skall såväl de omständigheter som talar mot den misstänkte de är för

som som gynnsamma honom beaktas. Utredningen skall bedrivas på ett sådant sätt att den inte

onödigtvis medför olägenheter för dem som berörs av den.

En person som kallats eller medtagits till polisen för förhör är skyldig att kvarstanna under högst sex timmar eller, om det är av synnerlig vikt att den som kan misstänkas för brottet är tillgänglig för fortsatt förhör, under högst tolv timmar. Vid polisförhör skall om möjligt ett förhörsvittne närvarande.

vara Under förhöret bör den förhörde få tillfälle sammanhängande be-

att avge en rättelse om sina iakttagelser eller om vad han haft för sig.

När någon blivit skäligen misstänkt för brottet skall denne erhålla kärmedom därom. Samtidigt med underrättelsen skall förhörsledaren informera den misstänkte om att han har rätt att anlita försvarare. Om förutsättningar föreligger för förordnande av offentlig försvarare skall åklagaren göra en framställning

om detta till rätten. Den som är skäligen misstänkt för ett brott har rätt att fortlöpande ta del av bevismaterialet, dock med den inskränkningen att det skall kunna ske utan men för utredningen. När "slutförhör" hållits med den misstänkte har han en ovillkorlig rätt att del av hela det föreliggande bevismaterialet innan åklagaren avgör åtalsfrågan. Vid förhör inför polisen har försvararen rätt att närvara om det kan ske utan men för utredningen. Den misstänkte kan begära att utredningen kompletteras. Sedan åklagaren beslutat att väcka åtal har den misstänkte rätt att få del av protokollet från förundersökningen.

Målsäganden får åtföljas av en Stödperson vid förhör under förundersökningen.

Bilaga 7 59

Denna har rätt att närvara vid förhör som sker med målsäganden om det kan ske utan för utredningen. Likaså har målsäganden rätt att åtföljas av en stödmen person under rättegången. När förundersökning har inletts skall i vissa fall ett särskilt biträde för målsäganden målsägandebiträde förordnas. Detta gäller vid sexualbrott enligt sjätte kapitlet brottsbalken, det inte är uppenbart att målsäganden saknar behov av om målsägandebiträde. Det gäller också vid brott mot liv och hälsa samt frihet och frid enligt tredje och fjärde kapitlen brottsbalken, om fängelse kan följa på brottet det med hänsyn till målsägandens personliga relation till den och om misstänkte eller andra omständigheter kan antas att målsäganden har behov av biträde. Under vissa omständigheter skall ett målsägandebiträde förordnas även vid vissa andra brottsbalksbrott. Målsägandebiträdet skall ta till vara målsägandens intressen i målet samt lämna stöd och hjälp till målsäganden. Målsägandebiträdet har ovillkorlig rätt att närvara vid förhör med målsäganden. en

2.3¶Förundersökningens avslutande

En förundersökning avslutas genom nedläggande eller genom beslut i åtalsfrågan. Finns det inte längre anledning att fullfölja förundersökningen skall fullständig förundersökning utförts skall åklagaren besluta läggas ned. Har en i åtalsfrågan. En förundersökning kan läggas ned flera skäl. Utredningen kan visa att av något brott inte förekommit eller att brott inte kan styrkas. Brottet kan vara

preskriberat. Någon misstänkt gärningsman har kanske inte påträffats. En vanlig

grund för nedläggande eller s.k. negativt åtalsbeslut är att bevisningen för att den misstänkte begått brottet inte är tillräcklig.

Även reglerna s.k. förundersökningsbegränsning möjliggör i vissa fall ett

om nedläggningsbeslut. Åklagaren får besluta att inte inleda förundersökning om kan förutse att, för det fall en fullständig utredning skulle företas, åtal man skulle komma att underlåtas till följd någon regel om åtalsunderlåtelse eller av inte väckas på grund att särskild åtalsprövning är föreskriven. Har förunderav sökning inletts får åklagaren under förutsättningar lägga ned denna. En samma förundersökning får vidare efter beslut av därtill behörig åklagare läggas ned om

utredningen skulle kräva oproportionerligt höga kostnader och påföljden i

händelse lagföring skulle bli böter. av När polis eller åklagare, beroende vem som är förundersökningsledare, fattar beslut att lägga ned förundersökningen sker detta genom ett avskrivom

ningsbeslut. Om målsäganden begär prövning av polismyndighetens beslut att

inte inleda eller att nedlägga förundersökningen skall prövningen göras av åklagare. När förundersökningen har slutförts och den misstänkte slutligt underrättats utredningen skall förundersökningen inte läggas ned utan åklagaren skall då om

60 Bilaga 7

ta ställning i åtalsfrågan. Om åklagaren beslutar att inte väcka åtal negativt åtalsbeslut sker också detta i form av ett avskrivningsbeslut. Prövning av åklagarens beslut kan under samtliga stadier av förundersökning och åtalsprövning göras av överåklagaren och/eller riksåklagaren genom s.k. överprövning på begäran av målsäganden eller annan.

Riksåklagaren har i cirkuläret RÅC 1:107 bilaga 7b uttalat sig

se om utformningen av avskrivningsbeslut. Följande standardformuleringar bör enligt cirkuläret användas vid åklagarens avskrivningsbeslut.

Allmänna avskrivningsgrunder:

gärningen brott brott kan styrkas misstänkt avviken och kan inte förväntas bli anträffad misstänkt har lämnat landet och kan inte förväntas återvända misstänkt avliden misstänkt oskyldig preskription kan dömas enligt svensk lag

De särskilda avskrivningsgrunderna tar framför allt sikte på bestämmelserna om

särskild åtalsprövning.

Övriga standardformuleringar tar sikte på åtalsunderlåtelser enligt 20 kap. 7 §

rättegångsbalken samt övrig förundersökningsbegränsning enligt 23 kap. 4 a §

rättegångsbalken.

3¶Målsägandens åtalsrätt

Vid brott som hör under allmänt åtal har målsäganden en subsidiär ätalsrätt. Två förutsättningar måste vara uppfyllda. Målsäganden skall hos åklagare eller polismyndighet ha gett uttryck en önskan att brottet skall beivras. Vidare skall åklagaren ha fattat ett beslut som innebär att åtal inte kommer att väckas. Den subsidiära åtalsrätten innefattar också en befogenhet för målsäganden att fullfölja talan i högre rätt.

Bilaga 7a

Fördelnings-

cirkuläret

Riksåklagarens författningssamling

RÃFS 1979:1 Utgivare: Byråchefen Arne Wikström

RÅC 1:95

Utkom från trycket den 10 januari 1980

Riksåklagarens anvisningar angående vissa frågor rörande ledningen

förundersökning i brottmål

av meddelade den 21 december 1979.

1 Allmänt Enligt 23 kap. 3 § första stycket rättegångsbalken inleds förundersökning i brottmål polismyndighet eller åklagare. Har den inletts av polismyndighet

av och är saken enkel beskaffenhet, skall ledningen av förundersökningen

av övertas åklagare så snart någon person är skäligen misstänkt för brottet.

av Åklagaren skall även eljest överta ledningen av förundersökningen om det är

påkallat särskilda skäl. Vidare gäller enligt andra stycket i samma paragraf

av att åklagaren, när undersökningen ledes av polismyndighet, får meddela anvisningar rörande undersökningens bedrivande.

Om åklagaren inträder undersökningsledare, slutförs utredningen av

som

polismyndigheten.

Riksåklagaren och rikspolisstyrelsen har i samråd fastställt följande anvisningar beträffande vissa frågor i samband med förundersökningsledning.

62 Bilaga 7a

2 Brottmål enkel beskaffenhet av Mål avseende i bilaga 1 upptagna brott anses som regel vara av enkel beskaffenhet.

2.1 Polismyndighet leder förundersökning Förundersökningsledningen skall, med de undantag som anges i avsnitt 2.2 a-g, åvila polismyndigheten när fråga är om brott är upptagna i bilaga som Har anmälan om brott inkommit till åklagarmyndighet och har åklagare beslutat att förundersökning skall inledas, äger åklagaren överlämna till polismyndighet att leda förundersökningen om saken är av enkel beskaffenhet. Uppstår mellan polismyndighet och åklagare delade meningar om saken är enkel eller skall åklagaren vara undersökningsledare.

2.2¶Ãklagare leder förundersökning

Beträffande brott som avses i bilaga 1 skall i följande fall åklagare inträda som undersökningsledare: a När fråga uppstår om användande av tvångsmedel och det ankommer på undersökningsledare att jämlikt 24-28 kapitlen rättegångsbalken besluta därom Undantag : Husrannsakan som är av större omfattning RB 28:4 1 st Avspärrning, förbud m.m. för säkerställande av utredning om brott RB 27: 15 Kroppsvisitation och kroppsbesiktning Beslag. Polismyndighet skall dock överlämna förundersökningsledningen till åklagare senast 15 dagar från dagen för beslaget i de fall åtal skall väckas inom en månad RB 27:7. När åtgärd av domstol erfordras under förundersökningen, t.ex. förordnande av offentlig försvarare, utseende av sakkunnig eller föreläggande eller prövning enligt RB 23:19 jfr dock 3.1 första stycket. När särskild åtalsprövning är föreskriven. När anmälan eller påstående om brott avser polisman eller annan arbetstagainom polisväsendet och målet föreskrifter i RÅFS 1977:2 RÅC

ie enligt

1:90 skall handläggas med åklagare som undersökningsledare. När brottet avser våld, hot eller förgripelse mot polisman.

Bilaga 7a 63

f När den misstänktes sinnesbeskaffenhet kan antas avvika från det normala

och svårare straff än böter kan följa på brottet. g När målet är svårbedömt eller det eljest är påkallat med hänsyn till ut-

redningens art eller omfattning.

3 Underrättelse till åklagare i vissa fall

3.1 När polismyndighet är undersökningsledare Har den misstänkte erkänt och är brottet sådant som avses i 3 § andra stycket

lagen 1964:542 om personundersökning i brottsmål, åligger det polismyndig-

heten att utan dröjsmål göra anmälan härom till åklagaren om särskilda skäl är däremot. Sådan anmälan föranleder i och för sig icke att åklagaren övertar

ledningen av förundersökningen. Var den misstänkte vid brottets begående under

aderton år, får som regel särskilda skäl anses föreligga att icke underrätta åklagaren.

När förundersökningen avser brott av särskilt allvarlig beskaffenhet mord, mordbrand etc., skall polismyndigheten genast länma meddelande om brottet till åklagaren samt fortlöpande hålla denne underrättad om förundersökningens gång.

3.2 När åklagare är undersökningsledare Förekommer, sedan åklagare inlett förundersökning eller övertagit ledningen av förundersökningen beträffande vissa brott, anledning antaga att den misstänkte gjort sig skyldig även till annat brott, skall polismyndigheten utan dröjsmål bereda åklagaren tillfälle att överta förundersökningsledningen även beträffande detta brott. Motsvarande gäller om annan person misstänks ha begått brott som står i samband med förstnämnda brott.

3.3¶Övrigt

I ärenden sådan beskaffenhet grova skattebedrägerier, grova valutabrott och

av andra typer av s.k. ekonomiska brott att tidigt åklagareinträde bör ske med hänsyn till brottets juridiska svårighetsgrad eller annan särskild omständighet

skall polismyndighetenunderrätta överåklagare eller chef för länsåklagarmyndig-

het, när fråga uppkommer om att inleda förundersökning. Beslutar åklagaren att förundersökning skall inledas, skall åklagaren inträda som undersökningsledare.

64 Bilaga 7a

4¶Prövning av polismyndighets beslut

När málsägande eller person, som enligt 20 kap. RB eller särskild författ-

annan ning är att anse som málsâgande, begär prövning av polismyndighets beslut att icke inleda eller att nedlägga förundersökning, skall sådan prövning göras av åkagare.

Dessa anvisningar skall tillämpas fr.0.m. den l januari 1980, då riksåklagarens cirkulär A 23 upphör att gälla.

MAGNUS SJÖBERG

/Uno Hagelberg

Bilaga 7a 65

FÖRTECKNING Bilaga 1

1979-12-21

Brottmål där saken anses vara av enkel beskaffenhet Misshandel ej grov BrB 3:5 ÄP Vållande till annans död i samband med trafikolycka 3:7 Vållande till kroppsskada eller sjukdom i samband

med trafikolycka 3:8 ÄP Hemfridsbrott och olaga intrång 4:6 AP Ofredande 4:7 ÄP Otuktigt beteende BrB 6:6 andra stycket 6:6, 2 st Stöld 8:1 AP Snatteri 8:2 ÅP Bodrâkt 8:3 AP Grov stöld 8:4 Tillgrepp fortskaffningsmedel 8:7 AP

av Egenmäktigt förfarande 8:8 ÅP Sjâlvtâkt 8:9 AP Olovlig kraftavledning 8:10 AP Bedrâgligt beteende 9:2 ÅP Häleri och häleriñrseelse när ñrbrottet består

tillgreppsbrott 9:6-7 ÅP

överträdelse myndighets bud och hindrande

av

förrättning 17:13

av Brott mot trañkbrottslagen 1951:649

ÄP Särskild åtalsprövning skall i vissa fall göras åklagare.

av

Bilaga 7b

cirkulär

Riksåldagarens

Utgivare: Byråchefen Arne Wikström RÅC 107

Utkom från tryck den 1 nov. 1985

Utformningen av avskrivningsbeslut

Allmärma råd meddelade av riksåklagaren den 26 juni 1985. Med avskrivningsbeslut avses här beslut som innebär att förundersökning inte inleds eller nedläggs eller att åtal eller talan inte väcks.

arman

1 Gränsdragningen mellan olika beslutsformer

1.1 Bakgrund Gränsdragningen mellan avskrivningsbeslut i form av beslut om nedläggande av förundersökning och beslut att inte väcka åtal negativt åtalsbeslut har länge diskuterats i skilda sammanhang. Olika meningar har därvid kommit till uttryck. Riksåklagaren har tidigare se bl.a. cirkulär C 62 som grundregel rekommenderat att avskrivningsbeslut ges formen av negativt åtalsbeslut i fall där någon under förundersökningen har underrättats om misstanke om brott. Från grundregeln har emellertid gjorts undantag i ett flertal olika typfall, för vilka sålunda

avskrivningsformen nedläggande av förundersökning rekommenderats trots att

viss person delgetts brottsmisstanke.

Den i cirkulär C 62 förordade ordningen har visat sig svår att tillämpa i praktiken. Trots att utformningen av avskrivningsbeslut fortlöpande uppmärksammats i tillsynsverksamheten föreligger fortfarande stora brister i enhetlighet

både mellan olika åklagarmyndigheter och inom många myndigheter.

svårigheterna att upprätthålla en enhetlig praxis har ökat genom tillkomsten

år 1982 av institutet förundersökningsbegränsning RB 23:4a. Avskrivning

förutsätts här ske i form av nedläggande av förundersökning även i fall där någon underrättats om misstanke om brott. Utrymmet för förundersökningsbegränsning har nu vidgats avsevärt genom de nya regler om åtalsunderlåtelse

trätt i kraft den 1 april 1985 SFS 1985:13, jfr cirkulär RÅC m.m. som se

68 Bilaga 7b

1:105.

Enligt RB 20:8 får målsäganden inte väcka åtal för brott som hör under allmänt åtal om han inte angett brottet och åklagaren beslutat att åtal skall äga rum. Beslut att nedlägga förundersökning och beslut att inte inleda förundersökning har i praxis ansetts uppfylla det krav som här ställs på avskrivningsbeslut eftersom beslutens innebörd är att allmänt åtal inte kommer att väckas.

1.2 Ändrad gränsdragning mellan beslutsformerna

För att till stånd en större enhetlighet i fråga om avskrivningsbeslutens utformning och underlätta åklagarens val beslutsform i olika beslutssituatio-

av

är det nödvändigt att finna klarare och mera entydig princip än den ner en hittills tillämpade för gränsdragningen mellan beslut att nedlägga förundersökning och beslut att inte väcka åtal. En ändamålsenlig lösning är att låta det vara avgörande för valet beslutsform avskrivningsbeslutet meddelas före eller

av om efter det slutdelgivning skett med den misstänkte enligt RB 23: 18, l st. Det är i det enskilda målet lätt att konstatera denna punkt passerats eller inte jfr

om - 12a § förundersökningskungörelsen 1947:948. Först när slutdelgivning skett får åtal beslutas. Det kan med hänsyn härtill synas naturligt att ett avskrivningsbeslut formen negativt åtalsbeslut först om prövningen skett på detta

ges av stadium. Vidare är sådan ordning i linje med reglerna om förundersöknings-

en

begränsning. Enligt dessa kan en förundersökning nedläggas så länge någon

förundersökningsåtgärd ännu återstår att företa. Sedan slutdelgivning skett torde därför normalt inte finnas förutsättningar för beslut om förundersökningsbegränsning.

Av anförda skäl bör åklagarna fortsättningsvis tillämpa den ordningen att avskrivningsbeslut ges formen av negativt åtalsbeslut ide fall där den misstänkte slutligt underrättas utredningen enligt RB 23:18. Det är här fråga om till-

om lämpning bestämmelsen i RB 23:20 enligt vilken förundersökningen avslu-

av tas med beslut huruvida åtal skall väckas. I andra fall bör avskrivningsbeslut meddelas i form beslut att nedlägga förundersökningen eller i förekommande

av fall beslut att inte inleda förundersökning.

En speciell situation föreligger i fall där enligt RB 23:22 förundersökning inte erfordras. Som regel rör det sig här bötesförseelser som redovisas från

om polismyndigheten till åklagaren endast i form av en polisrapport av vilken skall framgå huruvida den misstänkte erkärmer eller förnekar gärningen jfr 25 § förundersökningskungörelsen. Oftast kan en prövning av åtalsfrågan ske på grundval polisrapporten. Om åklagaren därvid beslutar att avskriva målet bör

av detta således ske i form ett negativt åtalsbeslut. Om åklagaren däremot finner

av underlaget otillräckligt för ett ställningstagande till åtalsfrågan men beslutar avskriva saken utan ytterligare utredning bör det ske i form av ett beslut att inte inleda förundersökning.

Bilaga 7b 69

2¶Motivering av avskrivningsbeslut

2.1 Motiveringsskyldighet

Någon författningsmässig skyldighet för åklagare att motivera avskrivningsbeslut finns inte. Det är emellertid sedan länge stadgad praxis att så sker. I riksåklagaanvisningar diarieföring RÅC 11:52 föreskrivs att beslut att inte rens om m.m. inleda förundersökning, beslut att nedlägga förundersökning och beslut att inte

väcka åtal skall redovisas i brottmålsdiariet med, förutom själva slutet, en

kortfattad motivering. Sammanfattningsvis kan alltså fastslås att en motiveringsskyldighet i praktiken

ansetts föreligga. En sådan ordning bör alltjämt iakttas.

2.2 Motiveringens omfattning och utformning

Ett huvudkrav är att beslutet får sådan avfattning att det blir begripligt och en ingen osäkerhet uppkommer dess närmare innebörd. Detta förutsätter att om bl.a. att klar åtskillnad görs mellan själva slutet och motiveringen. Av beslut åtalsunderlåtelse skall klart framgå vilka gärningar beslutet om avser. Motiveringen bör inte göras vidlyftigare än sakens beskaffenhet föranleder. I

de allra flesta fall är det tillräckligt med standardformuleringar av det slag som

i det följande avsnittet 2.3. Det är inte erforderligt och inte heller önskanges värt avskrivningsbeslut motiveras på det ingående sätt som ofta sker att mera i domstolsavgöranden. Några referat vad olika under förundersökningen av hörda uppgett bör normalt inte tas in i ett avskrivningsbeslut. Inte personer heller bör motiveringen innefatta någon direkt redogörelse för hur utsagor som lämnats olika avvägts mot varandra eller hur åklagaren sett på av personer frågan olika inblandade trovärdighet. om personer Uttalanden framhäver kvardröjande brottsmisstanke mot viss person som en bör undvikas. I komplexa fall det nödvändigt att precisera beslutsskälen närmare, mera vara

vilket objektivt eller subjektivt rekvisit som med

exempelvis genom att ange hänsyn till bevisläget eller grund inte anses uppfyllt. Detsamma gäller av annan även i övrigt fall där det kan risk för att målsäganden eller annan som vara berörs beslutet missförstår grunden för avskrivningsbeslutet om denna endast av allmänt. Om åklagaren exempelvis funnit att det subjektiva rekvisitet anges mera inte går kan det någon gång påkallat att direkt detta efteratt styrka vara ange enbart motiveringen "brott kan styrkas" erfarenhetsmässigt ibland misssom

förstås och uppfattas uttryck för att målsägandens uppgifter i sak inte

som bedömts trovärdiga. Om ett beslut innefattar komplicerade rättsliga besom dömningar kan närmare redovisning dessa ibland vara önskvärd. Undanen av tagsvis kan starka allmänna hänsyn eller hänsyn till enskilda personers intresse

70 Bilaga 7b

kräva att åklagaren närmare redogör för sitt ställningstagande i saken. Om en utredning väckt stor uppmärksamhet kan det någon gång vara påkallat att även utgången redovisas mera fylligt än vad som i allmänhet brukar ske.

I ett avskrivningsbeslut skall inte beröras andra frågor än sådana det

som ankommer på åklagaren att ta ställning till. Uttalanden om hur åklagaren ser på frågor om disciplinansvar eller på lämpligheten av ett visst beteende får t.ex. inte göras. Förkastelsedomar eller uttryck för ogillande hör självfallet inte heller

hemma i ett avskrivningsbeslut.

Sekretess enligt 9 kap. 17 § första stycket sekretesslagen 1980: 100 gäller inte beslut huruvida åtal skall väckas, beslut om att förundersökning inte skall inledas eller beslut om att förundersökning skall läggas ned 9: 18, 1 st. SekrL. Sådana beslut omfattas därför i allmänhet inte av någon sekretess till skydd för enskildas intressen. Vid avfattningen av avskrivningsbeslut bör viss försiktighet iakttas i fråga om redovisning av förhållanden av personlig eller eljest för dem som berörs särskilt känslig natur. I sammanhanget kan anmärkas att, i fall där ett avskrivningsbeslut avser viss misstänkt person, uppgift denne är

om vem torde på sådant sätt utgöra en del av beslutet att uppgiften blir offentlig i samma utsträckning som beslutet i övriga delar.

2.3 standardformuleringar

De allra flesta brottmål rutinbetonad karaktär och kräver regel endast

är av som en kortfattad motivering. Skälen kan i dessa fall lämpligen anges i en koncentrerad telegramstil. Förutom andra fördelar medför detta att motiveringen lätt kan få plats på förundersökningsprotokollet eller arman lämplig handling i målet och i brottmålsdiariet.

I många fall kan samma korta formulering också användas på blanketter, avsedda för underrättelser till misstänkta och målsägande. Särskilt i fall där standardformuleringen endast återger viss lagrumsbeteckning måste dock ett

avskrivningsmeddelande förtydligas genom att avskrivningsgrunden anges i klartext. Även i övrigt fimis det skäl att ägna formuleringen avskrivnings-

av meddelandena särskild uppmärksamhet i syfte att underlätta för mottagaren att förstå beslutets innebörd.

I det följande upptas standardformuleringar av de vanligaste avskrivningsgrunderna. Dessa formuleringar bör normalt användas när de är tillämpliga i den mån mera ingående motivering inte erfordras i det enskilda fallet.

Avskrivningsbeslut enligt 1 § lagen 1964:167 med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare behandlas inte här.

Vid några större åklagarmyndigheter används för internt bruk i rationaliseringssyfte kodsystem, vari de vanligaste och enklaste avskrivningsgrunderna åsatts en kodbeteckning. För enhetlighetens skull bör sådana förteckningar över

Bilaga 7b

avskrivningsgrunderna i förekommande fall anpassas efter de följande standard-

formuleringarna.

Allmänna avskrivningsgrunder

Gärningen brott - Brott kan styrkas. Formuleringen brott styrkt bör inte användas

Misstänkt awiken och kan inte förväntas bli anträffad

Misstänkt har lämnat landet och kan inte förväntas återvända

Misstänkt avliden - Misstänkt oskyldig -

Preskription

- Kan dömas enligt svensk lag -

Som motivering till beslut att inte inleda förundersökning kan i allmänhet, när

inte 23:4a RB, följande formulering användas: Enär det inte beslutet grundas

finns anledning att anta att brott förövats.

Särskilda avskrivningsgrunder

Angivelse, särskild átalsprövning, m.m.

Mälsägandebrott

målsäganden När alternativa förutsättningar för åtal angivet av är uppställda se t.ex. BrB 13 måste

åklagarens ställningstagande till samtliga

framgå av avskrivningsbeslutet

Åtalsmedgivande föreligger inte

-

Åtal påkallat allmän synpunkt

ur - Åtal särskilda skäl påkallat - av ur allmän synpunkt

31 § lagen 1981:1243 om vård missbrukare i vissa fall LVM av 6 § lagen 1964:167 med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

LUL

72 Bilaga 7b

Ätalsunderldtelse

Enligt RB 20:7 1 st. 1 -

Enligt RB 20:7 l st. 2 -

Enligt RB 20:7 1 st. 3 -

Enligt RB 20:7 l st. 4 -

Enligt RB 20:7 2 st. Observera den särskilda behörighets- -

regeln

Förundersökningsbegrdnsning

Enligt RB 23:4a l st. 1 p. Observera den särskilda behörighets- -

regeln

Enligt RB 23:4a 1 st. 2 Ange tillämplig regel om átalsunder- -

jämförd med låtelse, t.ex. RB 20:7 l st. 1

p.

Enligt RB 23:4a l st. 2 enär -

åtal är påkallat alt. är

av särskilda skäl päkallat ur

allmän synpunkt

Detta cirkulär skall tillämpas fr.0.m. den l juli 1985. Samtidigt upphävs cirku-

lär C 62.

MAGNUS SJÖBERG

/Uno Hagelberg

Bilaga 8

våldtäkt i

Kvinnomisshandel och

rättsmaskineriet

Kvinnovåldskommissionens statistiska undersökning

Vid polisanmälningar misshandel och våldtäkt mot kvinnor i nära relationer

om finns oftast misstänkt gärningsman. Trots detta skrivs ett stort antal ärenden,

en

rör våld mot kvinnor i nära relationer utan att brotten blir föremål för som av, rättslig prövning. En förklaring till att så stor andel av anmälningarna om

en våldsbrott mot kvinnor skrivs av och inte leder till åtal kan vara att det vid dessa brott ofta finns bevissvårigheter i det enskilda fallet, men även andra förklaringar kan finnas.

Vi har gjort statistisk undersökning avseende beslut och handläggningstider

en för anmälda brott, syftar till att få mer kunskap om rättsvårdande myndig-

som heters hantering ärenden rör anmälda fall av våldtäkt och misshandel

av som mot kvinnor för de statistiska kategorier där man oftast återfinner brott där kvinnan och gärningsmannen har eller har haft en nära relation till varandra. Statistiska centralbyrån SCB har på kommissionens uppdrag tagit fram uppgifter polisanmälda brott år 1992 avseende dels misshandel grov misshandel

om och misshandel inomhus bekant mot kvinna 15 år eller äldre

annan av person s.k. kvinnomisshandel, dels våldtäkt fullbordat brott inomhus mot en person 15 år eller äldre. SCB har samkört dessa uppgifter med uppgifter om de beslut

beträffande respektive anmälan fattats i förundersökningsfrågan samt som motiveringen till besluten. De anmälda brotten följdes upp t.o.m. utgången av år 1993. Kommissionen fick resultatet SCB:s databearbetning i tabellform.

av Ytterligare databearbetning, analys och presentation har gjorts av kommissio-

sakkunniga, avdelningsdirektören vid Brottsförebyggande rådet Monika

nens

74 Bilaga 8

Olsson, och kommissionens sekretariat.

Totalt anmäldes 10 585 kvinnomisshandelsbrott under år 1992. Av dessa var 945 brottsutredningar inte avslutade vid utgången av år 1993. Bortfallet är sju ärenden, eller 0,1 %, vilket saknar betydelse för resultaten. Antalet anmälda våldtäktsbrott uppgick till 905. Av dessa hade 119 brottsutredningar inte blivit avslutade vid utgången av år 1993. Undersökningsresultatet framgår av följ ande tabeller och figurer.

Bilaga 8 75

Tabell Typ avbeslut for de studerademisshandels-och våldtäktsbrotten misshandel mot kvinna inomhus sombegåttsav enfor hennebekantpersonsamtfullbordad våldtäkt inomhusmot en personfemton eller äldre, somanmältsunder 1992. Antal och andelavsamtliga anmäldabrott av respektive typ samtandelav samtliga anmäldaoch inom den studeradetidsperioden "avslutade"brott respektivetyp av Misshandel Våldtäkt Andel Andel av Andel av Typ av beslut Antal Andel Antal avsluta- avslude tade Lagföring 3 987 37,7 41,4 250 27,6 31.8 Åtal överlämnadtill utländsk 3739 35,3 38,8 250 27,6 31,8 inkl en myndighet strafföreläggande 179 1,7 1,9 O 0,0 0,0 Åtalsunderlåtelse 69 0,7 0,7 0 0,0 0,0 enlRB20:7 1st1p 21 -- -- -enl RB 20:7 1st 2p 1 -- -- -enl RB 20:7 lst 3p 33 " -- -- -enl RB 20:7 1st 4p 9 " -- -- -enl LUL S "

inteinleds,attfömndersökningnedlaggesellerettbesluti átalsfrågan.

har beräknats

relevant

--

76 Bilaga 8

Tabell Fortsättning

Misshandel Våldtäkt

Typ av beslut Andel Andel

Antal Andel avsäga Antal Andel avsäga

de de Förundersökning nedlagd eller inleds enl 81 0,8 0 0 0 0 RB

personblad -

enl RB 23:4A1st2pjmfm RB 20:7 lst 1

-- -- -personblad 2p -

enlRB 23:4A lst 2pjmfm RB 20:7 lst 16

-- -- -personblad -

enl RB 23:4A lst Zpjmfm RB 20:7 1st 9

-- -- -personblad 4p -

har beräknats -- relevant

Bilaga 8 77

Tabell 2.Statistisk uppklaring för de studerademisshandels-och våldtäktsbrotten. Antal och andelav samtliga anmäldabrott av respektivebrottstyp, for vilka brottsutredning inte inletts eller brottsutredningen avslutats inom den studeradetidsperioden.

J

Tabell Tid inom vilken brottet "avslutats"z.Antal och andel samtliga anmäldabrott

av Tid från anmälan till beslut Misshandel Våldtäkt

Antal Andel Antal Andel

vecka 587 5,5 37 4,1 Inom en Inom två veckor 1532 14,5 140 15,5

månad 2949 27,9 378 41,8 Inom en Inom två månader 4415 41,7 543 60,0 Inom tre månader 5538 52,4 632 69,8

månader 7637 72,2 709 78,3 Inom sex

78 Bilaga 8

Andel

20-

-Smllnda -9mnnada

-lvecka -Zveckor -lmhnd -Zmhnda -Mnhada -llr l|r Tid

.Miuhmaeivmml

Figur Tid från anmälan till beslut. Andel av respektive brottstyp. N Misshandel 10 578, N Våldtäkt 905 100-

80-

20-/

.mmmwmmvmml

Figur Tid för åtalsbeslutet. Andel åtalsbeslutenfor respektive brottstyp. N Misshandel av 3 738, N Våldtäkt 250.

FMischandelV||dtIk-1J

Figur Tid till beslutet att brottet kan styrkas. Andel av samtliga sådanabeslut för respektive brottstyp. N Misshandel 4 516, N Våldtäkt 446.

Bilaga 9

som anomali i

Motsträvighet

rättsväsendet

Poliser och åklagare om kvinnomisshandel Av Katarina Eriksson

82 Bilaga 9

Förord

På uppdrag av Kvinnovåldskommissionen har föreliggande rapport skrivits under handledning av docent Malin Åkerström, ordförande för Kriminalvetenskapligt Nätverk vid Lunds universitet. Kommissionens ledamöter och sakkunniga samt dess ordförande, Britta Bjelle, har bidragit med fruktbara synpunkter under arbetets gång. I synnerhet har rådman Agneta Claesson Norell, avdelningsdirektör Monika Olsson Brottsförebyggande rådet och länspolismästare Lars Svärd fungerat som inspirerande samtalspartners och bistått med information och idéer. Ett särskilt tack till initiativtagaren till studien, Monika Olsson.

På NSñCs Nordisk Samarbeitsrâd för Kriminologi kontaktseminarium "Seksualisert vold og straffeskjerpelse", september 1994, ventilerades olika infallsvinklar på problematiken kring våld mot kvinnor vilka ledde till givande diskussioner av betydelse för denna studie.

Avslutningsvis vill jag rikta mitt varmaste tack till de polismän och åklagare som välvilligt låtit sig intervjuas. De har delat med sig av dyrbar tid och värdefulla erfarenheter samt tålmodigt låtit mig följa med på deras arbetspass. Utan dem, ingen rapport.

Katarina Eriksson, december 1994

Bilaga 9 83

Innehåll

l Inledning

Metod och urval

Metoddiskussion Disposition 2 Klargörande utgångspunkter Kvinnomisshandel i teori och praktik

Gräsrotsbyrákrater och klienter

3 Föreställningar om kvinnomisshandel Lägre samhällsskikt, invandrarfamiljer och alkoholkonsumtion

Följetonger Angivna förklaringar till parternas agerande

Varför slår mannen

Varför stannar kvinnan Orsaker, ansvar och lösningar 4 Polismän om kvinnomisshandel som ärende Krav på korrekta ingripanden

Retoriska möjligheter Hur definieras resultat Kvinnomisshandel som Dirty Work och "riktigt" polisarbete 5 Polismän om den misshandlade kvinnan

Förhållningssätt till motsträvighet Att förutsätta motsträvighet Att inte förutsätta motsträvighet

Övertalning och förebyggande av motsträvighet Praktisk polistjänst: övertalning bör ge resultat Den misshandlade kvinnan som offer 6 Åklagare om kvinnomisshandel Att tekniskt förebygga motsträvighet

Málsägandens berättelse nödvändig men inte tillräcklig

- Att väcka åtal mot kvinnans vilja

"En misshandel med kvalité"

Motströvighet baserad på hot

84 Bilaga 9

Ska motstravighet respekteras

Stor arbetsbörda som avskrivningsgrund

Den motsträviga málsäganden en juridisk anomali

-

Domen som rättesnöre

7 Sammanfattning

Litteratur

Bilaga 9 85

Inledning

Under det senaste årtiondet har våld mot kvinnor kommit att diskuteras alltmer

i både massmedia och politiska sammanhang. Åtgärder har vidtagits för att

motverka denna form av brottslighet samt lindra dess verkningar. Ny lagstift-

ning har införts samtidigt många befintliga lagar reviderats. Vidare har man

som bl.a. satsat på förebyggande åtgärder och på förbättringar skyddet för de

av kvinnor har utsatts eller riskerar att utsättas för våld. Ytterligare åtgärder

som

dock nödvändiga varför en kommission om våld mot kvinnor tillsatts. anses Kommissionens uppgift är bl.a. att göra en utvärdering och allmän översyn av rättsväsendets tillämpning regler som gäller sexualbrott, kvinnomisshandel

av och därmed närbesläktade brott Kommittédirektiv 1993:88.

En de nämnda åtgärderna är 1981 års beslut om ändrade åtalsregler

av ovan för misshandel på enskild plats. Innan ändringen krävdes att målsäganden uttryckligen brottet till åtal när det gällde ringa misshandel och misshan-

angav del normalgraden. Fr.o.m. 1982 förlades däremot all misshandel under

av allmänt åtal, oavsett den förövas på enskild eller allmän plats och oavsett

om

misshandeln är eller ringa. Förändringen innebar att en misshandlad om grov kvinnan fråntogs ansvaret för det många gånger svåra beslutet att initiera ett åtal

närstående. Det främsta syftet med att ändra åtalsreglerna var dock att mot en få till stånd normbildande effekt då" ...det bestämt slås fast att misshandel

en inom familjen är ett brott är minst lika straffvärt som andra former av

som misshandel." Prop. 1981/82:43, 11. Remissinstanser vilka välkomnade

s förslaget ändrade åtalsregler grundade bifallet främst på förändringens

om principiella värde att samhällets inställning till våld klart bör markeras.

- Förslagets praktiska konsekvenser bedömdes däremot bli ringa.

Det har visat sig att endast tredjedel antalet anmälningar om kvinnomiss-

en av handel idag leder till lagföring och dom. När det gäller grov misshandel lagförs

hälften anmälningarna. Resterande anmälningar skrivs av p. g.a. att förrunt av undersökning inte inleds eller läggs ned, alternativt att åtal inte väcks. En vanlig motivering till avskrivningsbesluten är att brott inte kan styrkas Kommittédirektiv 1993:88. Med anledning uppfattningar att stor andel anmälningar

av om en skrivs av har Kvinnovåldskommissionen sett behov av en kvalitativ studie på området för klä siffrorna i ord. Därav föreliggande rapport. Kommis-

att s.a.s. sionens önskemål att få kunskap vad som ligger bakom den höga

var mer om andelen avskrivningar anmälningar om kvinnomisshandel samt att insyn

av

i bakomliggande till motiveringen "brott kan styrkas".

resonemang

Syftet med föreliggande studie är att analysera polismäns och åklagares resone-

Uppfattningama baseras på de angivna beräkningarna som emellertid bedöms

ovan

relativt osäkra varför dessa närmare ska granskas av Kvinnovåldskommissiovara nen.

86 Bilaga 9

mang kring dels kvinnomisshandel som fenomen och dels kvinnomisshandel som ärende. Hur uppfattar och beskriver polismän och åklagare kvinnomisshandel Hur förhåller man sig till eventuella problem är kopplade till ett dylikt som

ärende Berörda yrkesgruppers föreställningar och tolkningar gällande kvinno-

misshandel är av betydelse för de bedömningar sedermera gör. Det är man likaså av intresse att ta del av hur poliser och åklagare kring bevisbarresonerar het en term som kan erbjuda ett visst tolkningsutrymme. En anledningarna - av till att ändrade åtalsregler gällande misshandel misstänktes få begränsade praktiska konsekvenser i form av ökat antal åtal, var just farhågor bevissvårigom heter. En remissinstans Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen -

Sveriges polischefer kommenterade förslaget enligt följande:

-

"Det anförda får dock inte undanskymma det faktum att även - om angivelse skulle erfordras polisens och åklagarens insatser står och faller med målsägandens inställning till om rättsliga åtgärder skall vidtas. Misshandel i hemmet av hustru och samrnanboende sker mestadels utan närvaro av vittnen, varför ett åtal kan leda till fällande dom endast den om misshandlade är benägen att vid förundersökning och inför rätta lämna en med eventuell teknisk undersökning underbyggd redogörelse för händelseförloppet." Prop. 1981/82: 43, s. 20.

Med 1982 års åtalsändring har nu åklagare möjlighet att väcka åtal trots att kvinnan inte samtycker till detta, förutsatt att brottet kan styrkas. Ett annat sätt att uttrycka förändringen är att all misshandel på enskild plats är belagd med

åtalsplikt, såtillvida brott kan styrkas. När det gäller polismännen handlar det

om möjligheten att upprätta en anmälan oberoende av kvinnans vilja eller, annorlunda uttryckt, skyldighet att rapportera när brott under allmänt åtal kommer till polisens kännedom. Hur ser polismän och åklagare idag på möjligheten eller, om man så vill, skyldigheten att föra ett kvinnomisshandelsärende genom rättsmaskineriet

Metod och urval

Den föreliggande studien är baserad kvalitativa, ostrukturerade intervjuer med polismän och åklagare verksamma i Malmö. Intervjuerna varade mellan en till två timmar och spelades på band. Som "vägledare" användes semien standardiserad intervjuguide Berg, 1989 och intervjuerna hade i huvudsak en samtalsliknande form. De sammanlagt tjugo intervjupersonerna kan delas in i tre grupper om sju åklagare, fem utredningsmän vid våldsroteln och åtta ordningspoliser. Fem intervjupersoner är kvinnor tre åklagare och två utrednings- män. Bland ordningspoliserna är bara män representerade. Utöver intervjuerna har även en liten mängd observationsdata inkluderats.

Bilaga 9 87

Materialet utgörs sammanlagt sju nätters observation av ordningspolisers

av arbete. Syftet med att följa med patrull i radiobil att en aning insyn i

en var polismännens arbetsrutin och likaså gavs möjligheten att ställa en hel del frågor

kring kvinnomisshandel. Vidare kom då också ett antal kvinnliga ordningspoliser inkluderas i materialet. Under observationstiden förmedlades totalt

att fyra ärenden kvinnomisshandel eller därtill relaterade brott/situationer.

av

Utredningsmän och åklagare försåg mig i möjligaste mån med förundersök-

ningsprotokoll över såväl avslutade som pågående ärenden. Dessa fungerade huvudsakligen ett studiematerial över hur poliser och åklagare arbetar och

som har inte blivit föremål för regelrätt dokumentanalys. Under vissa intervjuer

en

förundersökningsprotokollen däremot till stor hjälp beträffande strävan att var få intervjupersonerna att konkretisera sina genom att relatera dem

resonemang till ett specifikt ärende. Observationstillfällena och forundersökningsprotokollen

bidrog till kontakter med fler åklagare och polismän utöver de intervjuade vilket

möjlighet till informella samtal betydelse för studien. gav mer av

Sammanfattningsvis bör metodvalet sägas att då analysen främst baseras

om på intervjuer ligger betoningen mindre på hur poliser och åklagare i praktiken gör bedömningar och på hur de säger att de gör Gans, 1982. Fördelen

mer med intervjuer är emellertid att intervjupersonerna får tillfälle att motivera och

kring det bedömningsarbete man dagligen ägnar sig åt. Intervjun

resonera erbjuder möjligheter att skymta intervjupersonens egna kategoriseringar och med vilken logik han eller hon på sin verklighet"McCracken, 1991.

ser

Kontakt med åklagare och Utredningsmän förmedlades främst via Anders Nord

på våldsroteln och Birgitta Müller vid åklagarmyndigheten. Intervjuerna med ordningspoliserna har genomförts Magnus Lundberg liksom en del av

av observationerna inom för ett examensarbete i sociologi. Dessa inter-

- ramen vjupersoner förmedlades främst via kriminalkommissarie Leif Hallberg. De önskemål framfördes till kontaktpersonerna att få intervjua "vanliga"

som var poliser och åklagare det förelåg alltså inget krav på särskild kompetens för

hantering kvinnomisshandelsärenden. Ett mindre antal åklagare och utred-

av

ningsmän ansågs dock kontaktpersonerna lämpliga just p.g.a. deras

av vara intresse för och erfarenhet dylika ärenden. I dessa fall kan för övrigt nämnas

av att intervjupersonen nästan alltid visade sig vara en kvinna. Att kontaktperso-

föreslog vilka vi skulle intervjua kan givetvis ha styrt urvalet, t.ex. i nerna

2 Ett förundersökningsprotokoll sammanställs utredningsmannen innan åklagaren

av

ställning till åtal ska väckas eller inte. Det innehåller bl.a. anmälan, förhör med tar om målsäganden, den misstänkte, eventuella vittnen, läkarundersökning, teknisk utredning. Protokollet är sammanställning över utredningen och innehåller allt som är

m.a.o. en relevant för ärendet ifråga. Ett förundersökningsprotokoll är en offentlig handling så

åtal väckts. I den män jag fick tillgång till nedlagda fönmdersökningar, såg man snart till stryka över målsâganden, den misstänkte och eventuella vittnen.

att namnen

88 Bilaga 9

riktning mot poliser och åklagare kan ha ansetts bära "de rätta" uppfattsom ningarna och attityderna gentemot misshandlade kvinnor. Jag fick dock ingen

uppfattning om att kontaktpersonernas val av intervjupersoner skulle ha baserats

på sådana "strategiska" grunder. Det tycktes istället handla för dem om en naturlig hjälpsamhet man var mån om att jag skulle få ut så mycket - som möjligt av intervjutillfällena och personer hade särskild erfarenhet som av kvinnomisshandel ansågs därför goda informanter. Då de "särskilt lärnplivara ga" intervjupersonerna var till antalet, samt att inte enbart hänvisade var till de personer kontaktpersonerna valde ut, torde det rimligt att anta att vi vara huvudsakligen talat med "vanliga" poliser och åklagare. Intervjupersoner som inte förmedlades via kontaktpersonerna kom jag i kontakt med på olika sätt, t.ex. genom nanmuppgifter på åklagare och utredningsmän i förundersöknings-

protokoll. För Magnus Lundbergs del innebar en tidigare studie om polisaspi-

ranter Lundberg, 1994 att han kunde kontakta "sina egna" polismän för intervjuer, utöver de ordningspoliser han blev hänvisad till. Som brukligt är, har de intervjuade utlovats anonymitet. Anonymitetsgarantier brukar vara ett övertygande argument för att använda bandspelare. Tidigare erfarenheter från intervjuande har givit mig åtskillig träning i att övertala intervjupersoner att acceptera bandspelare. Därför blev jag till en början mycket

förvånad över polisernas och åklagarnas ofta likgiltiga axelryckning när jag

försiktigt kom med min förfrågan. Det inte många gånger jag behövde nyttja var alla mina övertalningsargument. Några poliser och åklagare hänvisade till att de genom sina arbetsuppgifter var vana vid bandinspelning och att det därför

inte bekom dem att jag spelade intervjun. En ordningspolis dock helt

var emot inspelning, men han var också den enda intervjupersonen inte tillät som bandspelare. I den mån namn på personer och vissa platser förekommer i texten är dessa p.g.a. anonymitetsgarantier ändrade. När jag i texten illustrerar och exemplifierar med observationsdata har jag ibland tagit mig friheten att ändra eller utesluta vissa detaljer som skulle kunna vara avslöjande. Detta är dock inte något som förändrar exemplets innehåll. En teknisk anvisning angående intervjucitat: då intervjupersonen tankegör en paus markeras detta med medan /---/ innebär att en eller flera meningar är ...,

strukna ur intervjun. IP står för intervjuperson medan I är intervjuaren.

Metoddiskussion

Poliser och åklagare är två yrkesgrupper som trots många gånger gemensamma mål, skiljer sig i flera avseenden. Individer som rekryteras till respektive yrkesgrupp har vanligtvis olika bakgrunder och de två "semiautonoma" myndigheterna har olika struktur och arbetskultur Feeley Lazerson, 1983. Åklagarens arbetsuppgifter upptas troligen mer av skrivbordsarbete än interaktion med målsäganden och den misstänkte. För polismannen torde det vara

Bilaga 9 89

rimligt att tala om det omvända förhållandet. Kanske kan de många olikheterna hos poliser och åklagare förklara att de intervjupersoner också upplevdes

som vara olika. Det visade sig nämligen vara förhållandevis svårt att intervjua åklagare. Med svårt avses bl.a. den kvalitativt inriktade intervjuarens önskan

om att intervjupersonen ska tala så fritt som möjligt för att intervjun inte ska bli

en enkätliknande situation. Medan polismännen vanligtvis "kom igång"

med en inledande fråga, verkade åklagarna förvänta sig en "fråga-svar"-modell. Vidare tycktes flera åklagare uppfatta intervjusituationen som ett studiebesök där de hade till uppgift att informera mig om kvinnomisshandel i förhållande till juridiska lagar och regler. Den objektiva informationen är givetvis en förutsättning för att förstå arbetsrutinen men mitt främsta intresse för mer subjektiva upplevelser gjorde nog några åklagare lite fundersamma. Vissa tycktes ställa sig tveksamma till om det över huvud taget var relevant att veta vilka personliga reflektioner de själva hade. Resonemang som av mig upplevdes vara särskilt signifikanta och av stort intresse inleddes t.ex. med smått ursäktande reservationer som "nu är det min personliga uppfattning En åklagare berättade att några av de intervjuade hade upplevt att mina frågor var svåra att svara på; att vi hade helt olika utgångspunkter och saknade ett gemensamt perspektiv. Med andra ord menade man att det var tydligt att jag inte resonerade som en jurist.

En viktig metodaspekt är hur polismännen och åklagarna uppfattade mig och mitt syfte med såväl intervjuer som observationer. I den inledande kontakten informerades intervjupersonerna alltid om att materialet skulle ingå i en studie på uppdrag av Kvinnovåldskommissionen. Till en början var jag därför en aning oroad att jag eventuellt skulle komma att uppfattas som en kontrollant och att intervjupersonerna skulle känna implicita krav på att visa upp en välputsad front t.ex. genom att göra "korrekta" uttalanden och visa upp önskvärda

attityder så som det definieras av statsmakterna och massmedia. Både åklagare och poliser, men kanske främst de senare, är trots allt yrkesgrupper som gärna ägnas uppmärksamhet och granskning. Min uppfattning är dock att, generellt sett, såväl åklagare som poliser gav "uppriktiga" beskrivningar av deras verksamhet, bedömningar och på kvinnomisshandeP. Indikationer på

syn att jag förhoppningsvis uppfattat saken rätt är givetvis det faktum att intervjupersonerna emellanåt berättade om avsteg från formella regler. Likaså kunde

särskilt med tanke på bl.a. kvinnojourers ideologi mindre "korrekta" uttalan-

den göras; t.ex. den åklagare som kommenterade ett lågprioriterat ärende som en "skitmisshandel".

En annan metodfråga som kan vara på sin plats att diskutera, är min roll som observatör. Inom sociologin talar man om "deltagande observation" men i det

3 En förklaring till att intervjupersonerna i allmänhet inte upplevdes "korrigera" sina uppfattningar och beskrivningar om den praktiska arbetsrutinen kan givetvis att

vara man inte alls upplevde spörsmålet som särskilt kontroversiellt.

90 Bilaga 9

här fallet låg en stark betoning på observation. Att följa polismännen en hel natt utan att kommentera eller bli indragen i olika situationer är dock en oerhört svår uppgift. Vi är alla, som bekant, sociala varelser. Ett exempel på svårigheten i att göra sin närvaro obetydlig var i samband med ett "lägenhetsbråk" där mannen blev gripen. Dagen efter händelsen tog jag kontakt med den åklagare som skulle leda utredningen för att få lyssna till hans resonemang kring ärendet. Samtalet slutade istället med att åklagaren använde mig som en informationskälla för att få vissa otydligheter i anmälan klarlagda. Vad värre var, jag hade dessutom noterat några omständigheter som polismannen inte antecknadef Skulle jag uppmärksammat dem det Skulle jag informerat åklagaren Med tanke på den begränsade observationstiden och det fåtal ärenden av direkt koppling till mitt främsta intresseområde, inträffade dylika situationer endast vid ett fåtal tillfällen. Jag försökte då förlita mig på sunt förnuft och respekt för de poliser som välvilligt lät mig ta del av deras arbete.

Disposition

De analytiska utgångspunkter som legat till grund för studien diskuteras i nästkommande kapitel. Här poängteras bl.a. skillnaden mellan len socialt konstruerade bilden av kvinnomisshandel och den verklighet poliser och åklagare möter. Vidare förklaras vilken betydelse begreppet kvinnomisshandel har i denna studie. I kapitel tre återges de föreställningar om kvinnomisshandel som tycks vara mest framträdande hos de intervjuade polismärmen och åklagarna. Under vilka förhållanden menar man att kvinnomisshandel förekommer och vilka är dess orsaker De följande kapitlen är indelade efter yrkestillhörighet. Kapitel fyra och fem berör polismärmens, främst ordningspolisen, syn på såväl kvinnomisshandel som ärende samt den misshandlade kvinnan som klient. I det förra kapitlet diskuteras bl.a. huruvida kvinnomisshandel betraktas som "riktigt" polisarbete eller inte. Det senare kapitlet berör olika förhållningssätt till en s.k. motsträvig misshandlad kvinna och hur man arbetar för att få henne sam-

arbetsvillig. Kapitel sex behandlar teman som är mer specifika för åklagarna.

Hur ser man bevisfrågan när det gäller kvinnomisshandel Vilka andra faktorer än bevisvärderingen per se kan tänkas ha betydelse för hur ett ärende bedöms Här diskuteras också upplevelsen av arbetssituationen i förhållande till den misshandlade kvinna som uppträder motsträvigt till den rättsliga processen.

Kapitel indelningen i de två grupperna poliser och åklagare ska inte uppfattas som alltför definitiv många gånger erfar intervjupersonerna samma problem

och hyser liknande funderingar. Det föreföll dock mest begripligt att presentera

4 Dessa omständigheter visade sig lyckligtvis vara mindre betydelsefulla för ärendets utgång.

Bilaga 9 91

materialet på dylikt sätt främst p. g.a. yrkesgruppernas skiftande arbetsuppgifter och följaktligen olika erfarenheter. Utredningsmännens arbetsuppgifter kan sägas likna grovt uttryckt en blandning av den skrivbordsarbetande åklaga-

- -

och den praktiskt orienterade ordningspolisens. Dessas uppfattningar och rens tolkningar förekommer därför genom hela rapporten och inget "eget" kapitel har avsatts för dem. Vissa avsnitt hänförts till polis- respektive åklagarkapitlen

som kan sarmolikt vara gällande förbåda yrkesgupperna. Detta gäller särskilt avsnitten "Den misshandlade kvinnan som offer" och "Domen som rättesnöre".

om

2¶Klargörande utgångspunkter

Till att börja med ska här redogöras för några övergripande resonemang vilka

utgångspunkt för föreliggande studie. Nedan diskuteras den huvudtagits som sakliga ram inom vilken datamaterialet analyserats.

Kvinnomisshandel i teori och praktik

Under 70-talet uppmärksammade framför allt kvinnorörelsen ett "nytt" socialt problem: kvinnomisshandel. Att definiera något ett socialt problem innebär

som inte bara att vissa missförhållanden påtalas utan inbegriper också ett krav på socialt att problemet ska lösas Gusfield, 1989. Det var i synnerhet

ansvar feminister ställde krav på att rättsliga och sociala åtgärder skulle vidtas för

som att hjälpa den misshandlade kvinnan att lämna förövaren. Donileen R Loseke 1991 har beskrivit den sociala konstruktionen av den misshandlade kvinnan i USA. Claims-makers, i detta fall aktiva motståndare till kvinnomisshandel, presenterade en enkel social typ av misshandlad kvinna i syfte att få problemet uppmärksammat. Den standardiserade bilden av den misshandlade kvinnan har vuxit fram och förstärkts av såväl experters som veckotidningars definitioner Loseke, 1989. Kraven åtgärder gick inte obemärkt förbi gränserna för

kriminalitet kom så småningom att utvidgas till misshandelsbrott även innanför hemmets fyra väggar. I Sverige uttrycktes den förändrade synen på misshandel i hemmet just med att även misshandel på enskild plats fr.0.m. 1982 förlades under allmänt åtal.

Den socialt konstruerade bilden den misshandlade kvinnan stämmer dock

av

situation polismän och åklagare ställs inför. Ärenden inte alltid överens med den där kvinna misshandlats av en närstående man inkluderas iden övergripande

en ärendekoden lägenhetsbråk. Detta kan innebära i stort sett vad som helst. Det

kan röra mycket högljudd argumentation, ett slagsmål mellan tre berusade

en män, eller kvinna som i vredesmod går bärsärkargång m.m. Vanligt är

en man dock att det just handlar kvinnomisshandel, men inte heller då behöver

om ärendet överensstämmande med de aktiva motståndarnas definition av

vara

92 Bilaga 9

kvinnomisshandel. Utifrån Losekes 1991 beskrivning av kvinnomisshandel som social konstruktion och de verklighetsbeskrivningar intervjupersonerna i

denna studie givit, kan en jämförande typologi se ut enligt följande:

Den socialt konstruerade Lägenhetsbråk kvinna/man kvinnomisshandeln

Våldet är extremt och frekvent. 0 Misshandel inkluderar allt från en 0

örfil till mycket extremt våld. o Kvinnan är offer, mannen är 0 Polisen måste på plats definiera

förövare. förövaren, bestämt a priori. 0 Kvinnan är passiv mottagare av o Polisen kan inte alltid avgöra vem

slag, sparkar m.m. som blivit slagen då skadorna ibland

år osynliga. Det förekommer att

kvinnan själv slagit mannen.

o Kvinnan vill att mannen ska o Kvinnan vill inte alltid att mannen

gripas, om inte uttryckligen så ska gripas. åtminstone "innerst inne".

Loseke ibid. menar att flera av de amerikanska rättsliga policybeslut som tagits angående kvinnomisshandel främst har grundat sig på den socialt konstruerade typen misshandlad kvinna. Den vänstra kolumnens beskrivning av kvinno-

av en misshandel ger nämligen klara indikationer om att något annat än ett gripande av förövaren är otänkbart. Således har man i vissa delstater infört obligatoriskt gripande i alla kvinnomisshandelsfall Gelles, 1993. Den högra

av mannen

kolumnen en rimligare beskrivning av den verklighet polisen möter ger

- istället belägg för att ett gripande inte alltid är möjligt och kanske inte alltid ses som det bästa för kvinnan. Konsekvensen, menar Loseke 1991, blir att sådana policybeslut är till fördel för den kvinna bäst stämmer in på den socialt

som konstruerade bilden av en misshandlad kvinna. Andra misshandlade kvinnor kanske inte ens uppfattas befinna sig inom ramen för polisens ansvarsområde. Ett exempel skulle kunna vara den misshandlade kvinna som utan att anmäla mannen vill ha honom avlägsnad. Likaså har även vissa av de feminister som pläderat för kriminalisering av kvinnomisshandel blivit oroade för konsekvens-

det nordamerikanska rättssystemets tuffare tag mot denna typ av brottserna av lighet Morley Mullender, 1992. Feministerna pekar en eventuell backfire mot den misshandlade kvinnan och menar att ett konsekvent gripande av mannen kan öka risken för våld. Man menar också att en relativt vanlig påföljd som böter, många gånger till syvende och sist straffar kvinnan ibid..

I föreliggande studie ska vi se hur situationer eller händelser som uppfyller de kriterier vilka socialt konstruerats för kvinnomisshandel upplevs vara mer eller mindre oproblematiska för poliser och åklagare. I ett dylikt ärende anses ett

Bilaga 9 93

gripande och åtal mot mannen vara självklara åtgärder. Ett ärende som liknar den vänstra kolumnens beskrivning av kvinnomisshandel bereder inga större svårigheter för att lotsas genom rättsmaskineriet. De flesta lägenhetsbråksärenden där kvinna och är inblandade är dock inte lika "renodlade"

en en man kvinnomisshandelsfall. Ärenden är "otydliga" erbjuder inte lika självklara

som åtgärdsval.

Ett annat problem med att använda den sociala konstruktionen av kvinnomisshandel mall för verkligheten är att polisers och åklagares resonemang om

som och sätt att hantera dessa ärenden blir obegripliga. Med en dylik utgångspunkt framstår snart sagt varje uteblivet gripande av mannen och varje avskrivet ärende direkta tjänstefel och därmed skev och långtifrån rättvisande

som ger en bild dessa yrkesgruppers sätt att ta sig kvinnomisshandelsärenden. Det är

av an därför viktigt att ha i åtanke polismännens och åklagarnas beskrivningar av hur varierande dessa ärenden är i praktiken.

Polismärmen inkluderar som sagt kvinnomisshandel i den övergripande ärendekoden lägenhetsbråk. Jag har dock valt att i stort sett genomgående använda benämningen "kvinnomisshandel" som inte heller är en befintlig juridisk term. Därför vill jag betona att när polismärmen och åklagarna pratar om det jag kallar kvinnomisshandel innefattar benämningen allt från ringa till grov misshandel. Ibland kan intervjupersonerna även åsyfta därtill relaterade brott, så som olaga hot, ofredande, hemfridsbrott, våldtäkt, överträdelse av besöksförbud och olaga tvång. När det gäller ordningspoliserna, som skickas på ärenden under koden lägenhetsbråk, innebär det att de ibland syftar situationer t.ex.

högljudda gräl där inget brott har ägt rum.

-

Gräsrotsbyråkrater och klienter

Ambitionen med denna studie har varit att främst försöka relatera polisers och åklagares resonemang om kvinnomisshandel till såväl den formella som den informella arbetsstrukturen. Michael Lipskys "Street-level bureaucracy dilem-

-

of the individual public services" 1980 har tjänat som stöd för denna mas ansats. Framför allt polismännen, men också åklagarna, kan sägas tillhöra s.k. street-level bureaucrats som svenska här benämns "gräsrotsbyråkrater".

Lipsky 1980 att byråkratis organisatoriska ramar får konsekvenser

menar en

för yrkesutövandet och bemötandet av det klientel respektive organisation vänder

sig till. Gräsrotsbyråkratens arbetsvillkor framkallar kognitiva rationaliseringar; stereotypifiering, kategorisering och liknande genvägar. För att hantera ansvarskraven i pressande arbetssituationer växer en informell organisationsstruktur fram där dessa byråkraters strategier emellanåt rent av kan motverka den officiella policyn. Icke desto mindre är just dessa strategier nödvändiga för organisationens överlevnad. Så kan t.ex. polismännens överordnade tvingas blunda för ett visst mått av polisvåld för att över huvud taget få ut poliserna på

94 Bilaga 9

gatorna där de utför ett inte helt riskfritt arbete. Lipskys ibid: 27-28 definition av gräsrotsbyråkratens arbetsförhållanden ser i korthet ut enligt följande:

Regelbunden interaktion med medborgare. Klienterna man arbetar med är vanligtvis "ofrivilliga" sådana. Den enskilde gräsrotsbyråkraten har relativt hög grad bestämmanderätt.

av Kronisk brist på resurser i förhållande till målförväntningar. En tilltagande efterfrågan på tjänster som tenderar att sluka utbudet.

Organisationens mål är vanligen vaga, tvetydiga eller konfliktfyllda.

Arbetsinsatser i relation till måluppfyllelse är hart när omöjliga att mäta.

Det kan vara tveksamt att benänma relationen mellan polis/åklagare och målsäganden dvs. den misshandlade kvinnan som en "byråkrat-klient"-relation.

- - Det ligger kanske närmare till hands att beteckna brottslingen klient. Då

som en målsägande förutsätter en misstänkt och vice jag dock att båda

versa menar parter kan betraktas som klienter till polismän och åklagares. Båda parters agerande utreds och bedöms; båda parter måste bemötas och hanteras. Intervjupersonerna har främst berört förhållandet till den ena parten i kvinnomisshan-

delsärenden målsäganden varför "byråkrat-klient"-relationen i denna studie

- åsyftar polis/åklagare och den misshandlade kvinnan. Att den misshandlade kvinnan emellanåt benämns som en klient till poliser och åklagare baseras på

en

sociologisk begreppstradition. "Klient" används inte av intervjupersonerna

själva.

Om vi beaktar Lipskys andra punkt enligt att gräsrotsbyråkratens klien-

ovan, ter vanligen är ofrivilliga sådana, är en relativt självklar aspekt detta att

av ingen av fri vilja utsätts ñr brott för att därigenom bli målsäganden. Däremot torde det vara rimligt att konstatera att det i allmänhet förväntas att målsäganden ska vara positivt inställd till polisers och åklagares ambitioner att lagföra den person som utsatt denna för ett brott. Så är dock inte alltid fallet när det gäller vissa misshandlade kvinnor och i så motto kan de, således i dubbel bemärkelse, beskrivas som ofrivilliga klienter. Eller, i det föreliggande arbetet, mot-

som sträviga klienter.

Att bedömningar inom rättsväsendet kan präglas ett visst godtycke är känt

av och föga överraskande. Som poliserna och åklagarna uttrycker det: "Vi är inte mer än märmiskor". Det finns olika skäl till att det knappast är realistiskt att eliminera godtycke bland dessa yrkesgrupper. T.ex. är det omöjligt att reducera polisers och åklagares arbete till detaljerade instruktioner över hur intervention ska gå till i alla tänkbara fall. Emellertid ska poliser och åklagare

sträva efter en likvärdig behandling alla klienter samt likvärdiga bedömningar

av

5 Hår används således en vidare definition av klientbegreppet än den som åsyftar människor vilka blir föremål ñr en individuell prövning på rättslig grund av myndigheter Sahlin, 1994.

Bilaga 9 95

i likartade situationer. Samtidigt finns förväntningar om att gräsrotsbyråkraten inte ska alltför omedgörlig något som uttrycks i önskemål om tillräckligt vara mycket flexibilitet för att individens eller situationens unika karaktär ska beaktas

ibid.. Exempel på en dylik uppmaning finner vi i propositionen om ändringen av åtalsreglerna gällande misshandel på enskild plats:

"Klart är samtidigt att inte varje form av fysiskt tvång på enskild plats som rättsligt kan hänföras till misshandel under alla förhållanden bör föranleda att rättsmaskineriet sätts igång. I linje med vad som framhölls i prop. 1978/79:67 förbud mot aga 6 skulle det t.ex. säkerligen vara om olyckligt om det allmänna ingrep eller kunde ingripa mot varje överträdelse av förbudet mot aga som i och för sig faller inom gränsen för det straffbara området. /---/ Bestämmelsen /om åtalsunderlåtelse vid böter som påföljd och när åtal är påkallat ur allmän synpunkt/ ger också visst utrymme för att man skall kunna ta sociala hänsyn, bl.a. till målsäganden, i de fall då detta framstår motiverat, och även i den delen måste den naturligtvis som tillämpas med omdöme." prop. 1981/82: 43, s. 12-13.

Gräsrotsbyråkratens yrkesutövning är praktiskt taget omöjlig att utföra enligt

någon slags idealmodell då man arbetar mot diffusa och obestämda mål samt ständigt brottas med otillräckliga resurser. Lipsky 1980 betonar att den organisatoriska gräsrotsbyråkraten arbetar inom influerar dennes personliga attiram tyder samt framkallar vissa arbetsmönster hos de individuella tjänstemärmen. Därför kan det vara mer fruktbart att tolka polisers och åklagares sätt att resonekvinnomisshandel inom för organisatoriska krav och förutsättra om ramen ningar, istället för uttryck för individuella attityder hos den enskilda grässom rotsbyråkraten. perspektivet leder, inte helt överraskande, till rekom- Det senare mendationer att anställa bättre utbildad personal eller att fortbilda de redan om anställda. Värdet dylika insatser ska inte förringas men bör inte ske på av bekostnad av att aspekter själva arbetsstrukturens tröghet glöms bort. Lipsky

beskriver vikten den utgångspukt som här prioriterats:

av "Taking different view, the origins of bias in street-level bureaucracies a be sought in the structure of work that requires coping responses to job may stress. Attitudinal developments that redefine the nature of the job, or the nature of the clientele to be served, function in this way. Considering the structure of work helps explain the persistence of biases and the difficulties inherent in interrupting them." Lipsky, 1980: 141-142

96 Bilaga 9

3¶Föreställningar om kvinnomisshandel

I det följande ska de intervjuade polismännens och åklagarnas mer eller mindre gemensamma uppfattningar om fenomenet kvinnomisshandel presenteras. En dylik sammanställning kan dock vara vansklig då intervjupersonerna i stor utsträckning har varierande intryck av kvinnomisshandel. Vissa uppfattningar tycktes dock vara mer representerade än andra av vilka de mest genomgående ska återges nedan.

Lägre samhällsskikt, invandrarfamiljer och alkoholkonsumtion En vanlig uppfattning bland intervjupersonerna, såväl poliser som åklagare, är att kvinnomisshandel som socialt problem utspelas i samhällets lägre skikt. Man är förvisso överens om att misshandel även förekommer i övre socialgrupper men antar att detta sker i långt mindre utsträckning. En arman uppfattning är att dessa familjer sällan hamnar i det rättsliga maskineriet p. g.a. att mörkertalet är mycket stort bland övre socialgrupper. En åklagare protesterar lite smått när jag frågar om hon kunde se ett visst sammanhang framför sig när vi pratar om kvinnomisshandel, t.ex. var mannen och kvinnan bor. Åklagaren presenterar den bild som också medarbetare i kvinnojourer argumenterat för att kvinno-

misshandel förekommer som ett socialt problem i alla samhällsskikt Åkerström, 1990. När sedan erfarenheten inte tycks stödja denna bild ges en rimlig förklaring till varför så är fallet:

IP: ...för misshandel, kvinnomisshandel, den sker alltså var som. Det spelar

ingen roll om du bor i en lägenhet i Rosengård eller i en villa nånstans. Så

att det skulle vara en speciell miljö det kan man inte tänka sig, utan det-

...det förekommer överallt.

Du brukar ha fall där det är alla socialgrupper representerade

IP: Ja, sen är det väl så kanske att...eh, den som bor i en lägenhet kom-

mer det oftare till polisens kärmedom för att där blir grarmar störda och

tillkallar polis. Det blir man kanske inte om man bor i en villa med...lätt

skratt där det är längre till grarmarna. kvinnlig åklagare Andra förklaringar till att misshandel bland välsituerade par inte kommer till polisens kännedom är att kvinnan anser det vara genant inför grannarna att tillkalla polisen och, mer generellt, att i bostadsområden där polisen sällan syns till, är man mindre benägen att ringa efter dem. En person som ringer från ett område som vanligen frekventeras av polisen, anses med större sarmolikhet

påkalla polisens uppmärksamhet en gång för mycket än för litet. Dessa resone-

mang leder också, hos några poliser, till föreställningen om att ett allvarligare brott är begånget när man kallas till de "fina" bostadsområdena:

Bilaga 9 97

IP: det kommer någonting från en sådan villa eller sådant område då

betraktar man det liksom lite värre för det, för dom ringer inte utan

anledning va och det kan vara fråga om en grövre grej som har hänt.

manlig ordningspolis

Flertalet studiens polismän och åklagare tycks dock mena på att misshandel

av i hemmet är mer frekvent i lägre samhällsskikt. Det handlar inte om en "vanlig Svenssonfamilj" utan oftast om familjer där missbruksproblem eller andra sociala problem finns. En åklagare ger först en tveksam förklaring i linje med intervjupersonerna ovan men korrigerar sig sen efter en kort fundering:

IP: Ja, det är vanligare, tycker jag, i dom lägre socialgrupperna om

man nu ska klassa in det så. Dom andra kanske kan hålla det mer innanför

där heller faktiskt. Jag menar jag har ingen statistik på det men av dom jag

har haft så är, tycker jag att det är missbruksfamiljer och lite sociala problem och så. kvinnlig åklagare

Alkoholkonsumtion betraktas i det närmaste som en självklar ingrediens i dessa sammanhang. l stort sett alla intervjupersoner beskriver alkoholpåverkan som karaktäristiskt för kvinnomisshandelsfall, antingen en berusad man eller att båda parter varit berusade vid tillfället. Alkohol ses som en för kvinnomisshandel utlösande faktor, ibland rent av som "roten till det onda": ingen alkohol, ingen kvinnomisshandel.

En annan välrepresenterad uppfattning bland polismännen och åklagarna är att invandrarkvinnor löper större risk för att utsättas för misshandel. Samma uppfattning finns bland kvinnojourers medarbetare, något man hänför till kulturella faktorer som att våld mot kvinnor är mer accepterat eller tillåtet i vissa kulturer Åkerström, 1994. Intervjupersonerna i denna studie hänvisar likaså till kulturella skillnader i synen kvinnan. Förklaringen handlar dock mindre om invandrarmarmens "rätt" att slå och istället mer om kvinnans position i förhållande till övriga släkten och om hennes isolering från det svenska samhället. Man menar att dessa faktorer gör henne mindre benägen att anmäla och, om hon så gör, mer benägen att "hoppa av" utredningen p. g.a. sociala påtryckningar från en sarnmansvetsad släkt och vänskapskrets.

Följ etonger Ett annat grundantagande om kvinnomisshandelsärenden är att samma par ofta kommer igen. Vissa par blir s.k. "följetonger" eller "repriser" något man

berättar om med en lätt uppgiven ton:

IP: Vi anhåller mannen, häktar honom, han får några månaders fängelse. Kvinnan står ofta vid fängelsedörren och väntar och kör hem honom.

98 Bilaga 9

Lyckan är kanske inte fullständig men den spelar väl i några veckor. Nästa

fest, nästa anhållande, nästa Fängelsedom. Så börjar igen. manlig

man om åklagare

Under intervjuerna var det ofta överflödigt att ställa frågan det är vanligt att

om misshandlade kvinnor "tar tillbaka" eller, för att använda korrekt språk-

ett mer bruk, ändrar sina uppgifter. Att den misshandlade kvinnan ofta med

är en, juridiska mått mätt, motsträvig klient ses som ett signifikant fenomen för just dessa ärenden. Denna uppfattning var särskilt utbredd bland polismännen

- en uppfattning som för övrigt noterats bland amerikanska poliser Black, 1980; Brown, 1984; Ferraro, 1989; Smith, 1989. Vid ett fåtal tillfällen beskrev dock intervjupersonerna en upplevd förändring att det är mindre vanligt nu för tiden

att kvinnor inte "står på sig". Detta tycks dock endast gälla svenska kvinnor

invandrarkvinnor antas ha svårare att vidhålla sin första berättelse. Under

en intervju med en kvinnlig åklagare säger denna plötsligt, med smått irriterat tonfall, att hon inte anser det vara särskilt vanligt att den misshandlade kvinnan inte vill "ställa upp" "det händer då och då". Hon tycks vända sig mot mitt fortsat-

ta frågande om detta och verkar inte betrakta kvinnans ovilja att medverka

som ett typiskt problem för kvinnomisshandelsärenden; "det händer även i andra mål", säger åklagaren. Vanligast dock att intervjuerna kom att kretsa kring

var den misshandlade kvinnans motsträvighet ett grundläggande problem. Mer

som generella uttalanden varvades med verklighetsbaserade berättelser kvinnor

om som backat ur och som en tid efter misshandelstillfället inte velat höra talas om några rättsliga ingripanden.

En anledning till att intervjupersonerna gärna uppehöll sig kring kvinnans ovilja att medverka kan vara att det endast i dylika fall blir ett problematiskt ärende. En kvinna som vill anmäla, står fast vid sin berättelse och dessutom har

rättsintyg på sina skador utgör inget större problem för poliser och åklagare. Den motsträviga kvinnan ställer däremot till problem i intervjupersonernas

yrkesutövning vilket kan förklara att man i stor utsträckning talade just dessa

om fall av kvinnomisshandelsärenden.

Om vi hårddrar polisers och åklagares föreställningar misshandlade kvin-

om nor finner vi en oerhörd misstänksamhet mot huruvida kvinnan är kapabel att avsluta förhållandet med den misshandlande Misstron återfinns i flera

mannen. steg. Till att börja med antas endast ett fåtal kvinnor kontakta polisen självmant. Om de trots allt skulle ha gjort det, eller att brottet kommit till polisens kärmedom på annat sätt, antas hon inte vilja göra en anmälan till polismärmen på plats°. Skulle hon ändock göra anmälan kan misstänka att hon ångrar sig

en man

° Något som i detta sammanhang kan vårt att notera år den amerikanska under-

vara sökning som jämfört misshandlade kvinnor med andra offer för misshandel Brown om Oppenlander, 1984. Man fann att de senare inte heller är särskilt benägna att

Bilaga 9 99

redan nästa dag, under utredningen eller rent av under huvudförhandlingen. Om hon däremot vidhåller sin berättelse och mannen blir dömd antas det finnas en risk att hon trots detta går tillbaka till samma man. Lyckas hon, mot all salmolikhet, att bryta förhållandet med just denna man kan man slutligen misstänka att hon inom framtid kommer att återfinnas i en ny misshandelsrelation.

en snar Denna föreställning, än en smula tillspetsad, får givetvis konsekvenser för

om betraktandet och hanteringen av kvinnomisshandelsärenden vilket vi ska se längre fram.

Angivna förklaringar till parternas agerande

Som vi ovan sett beskrivs kvinnomisshandelsärenden som "följetonger". Att

återkommer sägs bero på två av varandra avhängiga faktorer. Dels att paren kvinnan inte lämnar mannen och dels att om malmen slagit en gång så kommer han att slå igen. I detta avseende kan man uttrycka det som så att både mannen och kvinnan "0botliga"; kvinnan lämnar inte och mannen slutar

ses som mannen inte att slå. En polisman hänvisar till sin erfarenhet och säger följande om den misshandlande mannen:

IP: ...men har man en gång slagit en kvinna, har man en gång slagit på sina

barn slår knogen hårt i bordet så fortsätter det.../---/ ...har man inte den

spärr-, den spärren ska finnas där hela livet oavsett va, både när det

gäller kvinnor och barn va, har slagit gång och sen så fortsätter

man en

det. manlig ordningspolis

.. Att kvinna blir slagen sin partner inte lämnar densamma kan tyckas

en som av egendomligt. Poliser och åklagare stöter flera gånger om året på kvinnor som ändrar sin berättelse när förundersökningen väl kommit igång eller kanske rent

under huvudförhandlingen kvinnor som trots misshandeln stannar kvar hos av -

Hur förklarar detta Flera intervjupersoner uppehöll sig kring mannen. man olika förklaringar till både och kvinnans agerande. Om man nu inte

mannens kan förstå problemet kan åtminstone försöka finna rimliga förklaringar.

man

Varför slår mannen

Under intervjuerna ägnades ingen större tid underliggande förklaringar till

varför vissa män misshandlar kvinnor. Några generella förklaringar ansågs emellertid alkoholmissbruk, arbetslöshet och "känslomässig misär", som

vara någon Emellanåt försökte intervjupersonerna finna förklaringar till mannens

sa.

anmäla misshandeln. Det visade sig också att den misshandlade kvinnan t.o.m. i större utsträckning begärde att få mannen gripen och var villig att göra anmälan.

100 Bilaga 9

agerande i den specifika situationen trots att man för den sakens skull inte ansåg dennes handlingar försvarbara. Det föreföll att man i vissa fall ville vara som försöka sätta sig in i situation och på så sätt bättre förstå hans handmannens lande. En åklagare att kvinnans del i exempelvis ett gräl som föregår den menar anmälda misshandeln sällan kommer fram: IP: Mm. Det är mycket som inte...h0n säger. T.ex. hon säger inte att hon började tjata på honom, hon säger inte att hon slog också. Därför när hon slår så blir där inga märken, där blir oftast ingenting på en karl, inte. I varje fall så säger de ingenting om det. Så hon utelämnar ofta allt det hon själv har gjort. Mest är det det där tjatandet. Är det det föranleder bråket mest som IP: Jag tror det, jag tror det. Säger man inte det att det är det som gör att karlar, män slår för att de har inte så mycket ord kvinnor har7. som Till slut blir det för mycket och så tar man till händerna IP: Mm. Till slut när hon har stått där och traggat och traggat och traggat så klipper han till. Det är ingen ursäkt men det är en förklaring. Det är inte kriminaliserat att tjata. skratt kvinnlig åklagare

Det var inte alltid lätt för vissa intervjupersoner att tillstå att man kanske ibland kan tycka att vissa omständigheter förklarar marmens agerande. Den principiella uppfattningen är just att det alltid är fel att slå en arman märmiska. Intervjupersonen nedan försöker förklara denna ambivalens:

IP: Jag menar inte att, det är aldrig försvarbart att slå på folk och i synnerhet inte kvinnor som kanske inte kan försvara sig eller nånting, men samtidigt så kan det eller mindre skrattar till oförsvarbart. vara mer För.. .eh, jag är medveten om och det är säkert du också, jag vet inte om du håller med mig, att...man kan ju, folk kan bli provocerade av men nånting helt otroligt. Eh...och såna provokationer det en annan person kommer liksom aldrig fram. /---/ ...man kan kanske förstå en eller två lusingar om de utdelas i ett visst sammanhang men är det i ett annat sammanhang så är det fullständigt förkastligt. Men det är inte försvarbart att slå på folk. manlig utredningsman

Anledningen till att man söker förklaringar till marmens beteende tycks vara

sammankopplat med yrkeskrav på objektivitet. Åklagare och polismän ska

bedriva förundersökning så vis att även omständigheter som talar till den en misstänktes fördel kommer fram. Polismannen ovan resonerar så här:

7Dylikt uttryck avfärdas å andra sidan manlig ordningspolis "kvalificerat av en som skitprat".

Bilaga 9 101

IP: För jag även han har begått ett brott va så kan omstänmenar, om

digheterna kring det här brottet, anledningen till att han begick det här

brottet, det kan ju, där kan det finnas vissa förklaringar som, som... gör att rätten att det är förkastligt att bete sig på det viset men i den här menar situationen kan kanske i viss mån förstå att han betedde sig så och sen man kan det kanske ha betydelse för straffmätningen. Jag inbillar mig att det är på det sättet i alla fall. manlig utredningsman

När polismän och åklagare utreder ett enskilt ärende strävar man efter att vara så objektiv möjligt varför eventuella omständigheter som kan förklara som brottsliga handlingar tycks framstå som viktigare. Det principiella och mannens personliga ställningstagandet gentemot män slår kvinnor är däremot försom dömande. Särskilt tydligt blir det i samtalen med ordningspoliser som mer eller mindre upprörda beskriver "ett svin" eller "ett kräk". Trots att i mannen som stort sett samtliga ordningspoliser benämner mannen som "ett kräk" eller "ett svin" finns det stor spärmvidd vad gäller attityderna till skuldfrågan är en kvinnan delvis ansvarig för misshandeln eller helt "oskyldig" Den ena extretalar att "det är alltid hon bjuder till dans" medan den andra men om som upp extremen belägger mannen med hela skulden. Den senare polismannen säger:

IP: ...många gånger så skäms jag över mitt eget kön. /---/ Ja, jag blir rent ut sagt förbarmad karlarna va, det måste jag säga. /---/...jag, jag tycker alltså att det är jobbigt va, att, att män bär sig så jävla illa rent och att ute i samhället hör de här klichéerna att det är inte ut sagt man sen fel att det är två bråkar eller tjatiga fruntimmer och det här, det är, ens som jag blir så upprörd så att det är, jag har suttit på många kalas med släktingoch annat och rykt i luven på folk som häller ur sig... manlig ordningsar

polis

Flertalet de övriga intervjupersonerna delar i stort ovanstående polismans av uppfattning att ensam ska hållas ansvarig för sina handlingar men om mannen är, vi sett benägna att i vissa fall finna förklarande omständigsom ovan, mer heter.

Varför stannar kvinnan

Den misshandlade kvinnan beskrivs som oförmögen att lämna mannen som gör henne illa. Vilka förklaringar har polismännen och åklagarna till att kvinnan i misshandelsrelation Många intervjupersoner hänvisade till att en stannar en misshandlad kvinnas självkänsla är nedbruten just p.g.a. misshandeln eller att hon barndom präglad våld och incest ständigt söker sig till ett p.g.a. en av liknande förhållande i det livet. Någon polisman trodde att vissa missvuxna handlade kvinnor inbillar sig att de så smångingom ska kunna "få fason" En funderade kring kvinnorna kanske rent av söker efter mannen. arman om

102 Bilaga 9

något annorlunda, någon märklig form spärming, eftersom somliga kan av tyckas dras till "typer som bara en mor kan älska". Denna polisman mycket var förbryllad över hur de mest obegripliga "parkonstellationer" möjliga han var syftade på att vanliga, skötsamma tjejer kunde återfinnas i relation med en en riktig buse till karl. En vanlig förklaring för övrigt att kvinnan i rädsla för var ensamhet väljer att stanna hos En polisman påpekar att det ofta mannen. som är alkoholmissbruk med i bilden säger följande:

IP: ...dessa kvinnor får då fatt i och även han då. .eh. .slår på en man om . . dom och bär sig så är det kanske den ende som någon gång visar henne, den här kvinnan, lite tillgivenhet. I många fall är det så enkelt att han är den enda som kommer hem med vinflaskan till henne t.ex. Och det gör att hon är rädd for att mista den lilla, lilla kontakten hon har med en arman människa va. Så ändrar hon sig: "det var inte så farligt". manlig utredningsman

En kvinna som blir misshandlad sin borde rationellt sett lämna av man mannen. Polisers och åklagares erfarenheter och föreställningar säger att den misshandlade kvinnan långt ifrån alltid handlar på ett sådant sätt. Vissa förklaringar till detta "oförnuft" har dock rationell prägel varför kvinnans agerande trots allt en framställs som en smula fornuftigt, än inte i den bemärkelse primärt om man önskar sig. Ensamhet, menar en polisman, är så mycket smärtsam än missmer handeln i sig:

IP: ...på nåt sätt så får jag for mig att de blir så beroende, de är så ensamma, de är så rädda för att bli Övergivna så att de tar hellre de här smällarna va för att ha någon vid sin sida... manlig ordningspolis

Liknande rationella förklaringar finns i föreställningen att när misshandeln om är "tillräckligt" svår så kommer kvinnan att göra slag i saken dvs. anmäla och lämna mannen. Några av åklagarna just att anledningen till att menar kvinnan stannar kvar hos hänger med hur allvarlig missmannen samman pass handeln är:

IP: Jag tror att det...för några år sen var det nån av mina kollegor som, av dom här yngre killarna, som sa att det följer...eh, marknadskrafterna det som allt annat. När en kvinna får så mycket stryk att det inte uppväger villan och bilen, då liksom anmäler hon och då flyttar dom, så det kommer till en balans där. Det är lite rått uttryckt. /---/ Mycket rått uttryckt det men ligger nog en del sanning i det. kvinnlig åklagare

Intervjupersonen är smått förfärad över resonemanget men tycks ändå frestas av erbjudandet om en smula logik i det obegripliga. En åklagare arman resonerar på liknande sätt när vi pratar om det önskvärda i att kvinnan lämnar mannen:

Bilaga 9 103

IP: Nej, där ligger problemet på att dom så att säga...att förklara för dom varför dom ska frigöra sig från mannen. För jag tror det ligger på, nu är det min personliga uppfattning, jag tror det ligger på ett psykologiskt plan så att säga. Det är inte förnuftsmässigt. Jag menar varje kvinna som blir misshandlad ständigt, gång på gång på gång borde vara, kan man inte, kan ingen förstå varför hon går tillbaka. Och då måste det helt enkelt så hon får ut än...trots att hon får stryk så får hon ut vara att mer sitt förhållande än vad stryket skrattar till lätt så att säga kostar. mer av Och det är då måste bryta den värderingen, sen den kan brytas man om eller... Men du det är så hon upplever det, att det är ändå mer värt att tror att vara tillsammans IP: Ja, det är den enda förklaringen jag kan mig själv som jobbar med ge det här för skulle jag inte kunna stå ut med att gå hem och se att jag armars inte med dom här ärendena. Och då kan jag så att säga motivera

lyckas

det för mig du förstår vad jag att vederbörande, hon får ändå om menar, det förhållandet än vad hon får det är bättre med ett dåligt ut mer av ut av, förhållande än inget förhållande alls. Okey, det kanske är lite... manlig

åklagare

Sista meningen antyder att inte heller denna åklagare till fullo är riktigt nöjd med denna förklaring. Den hjälper dock intervjupersonen att göra en oförnuftig förnuftig. Likaså utgör förklaringen ett skydd mot att betrakta dessa

handling

ärenden åklagarens personliga misslyckande. Endast en intervjuperson, en som kvinnlig åklagare, hänförde kvinnans agerande till hennes emotionella relation till Varför anmäler hon inte "Det har just med att göra att de tycker mannen. de lämnar ut någon...som de ändå tycker om." Polismännens och åklagarnas förklaringar till varför somliga kvinnor stannar kvar i misshandelsrelation varierar vi sett i stor grad. Vad som förefaller en som

för intervjupersonerna är dock inte upplever rädsla för

vara gemensamt att man den frekventa eller den enda anledningen till att kvinnan

repressalier vara mest

hos alternativt är motsträvig till den rättsliga processen. Rädsla stannar mannen många möjliga faktorer till kvinnans motsträvighet. En tycks ses som en av säger så här efter ha givit andra tänkbara förklaringar: "Sen

manlig åklagare att

inte, får vi inte...utesluta att det är rädsla och hot." kan man

Orsaker, ansvar och lösningar

Förslag till hur ska förebygga kvinnomisshandel speglar uppfattningar om man orsaker. Intervjupersonerna beskriver kvinnomisshandel som

brottslighetens

socialt och strukturellt problem. Framför allt polismärmen betonade både ett strukturella villkors inverkan på förekomsten kvinnomisshandel. En polisman av

sager:

104 Bilaga 9

IP: ...hur ska man komma ett sånt problem Ja, ja, alla märmiskor, ge ge alla märmiskor ett intressant och omväxlande jobb skrattar till, alla ge människor en bra bostad, alla människor ett kontaktnät med. .goda ge . vänner... Det är ett mycket, mycket tungt projekt det fan, men, men tänk dig att gå arbetslös va. Det är inget fel på egentligen det bara råkar en

vara så att du får inget jobb. manlig ordningspolis

Denna mer politiska defmiton kvinnomisshandelns orsaker åsyftar av att problemet inte kan "lösas" enbart med hjälp lagändringar, rättsliga sanktioner av och förändringar av berörda individers agerande. En polisman är t.ex. upprörd över de s.k. trygghetspaketen i hans mening endast blir slags plåster som ett på såren for den misshandlade kvinnan:

IP: Och nu, trygghetspaketen, väldigt, väldigt utbyggda. Men hanmar var trygghetspaketen Jo, dom hamnar hos dom här kvinnorna lever som litegranna i mellanskiktet mellan medelsvensson och absoluta slummen. Och... istället för att göra nånting det va så dem ett tryggger man hetspaket och så menar man att nu har man rett ut problemet. Man skulle naturligtvis gå in och ta kvinnan, rycka upp henne den miljön hon ur befinner sig i och ge henne, alltså, flytta upp... Flytta upp henne i den sociala hierarkin IP: Just det, flytta upp henne i den sociala hierarkin där hon inte behöver den här som går och slår på henne. Bli av med sitt alkoholmissbruk och... IP: ...precis, och hjälpa henne där i...men det är alldeles för jobbigt, det är alldeles för kostsamt och tar för mycket tid, för många märmiskor måste bli inkopplade nej, då ger man henne ett trygghetspaket va. Det är det jag kallar kosmetikalag. Man angriper alltså inte det onda utan tar fram man en pudervippa och pudrar över lite snyggt. /---/ Men då kommer vi in på just det här med...arbetslösheten, alkoholismen och...den här otryggheten vi lever i hela världen och det är enormt, det är jättestort att greppa om.

manlig utredningsman

De flesta intervjupersoner menar att en svårighet med att komma till rätta med denna typ av brottslighet är att kvinnan inte lämnar den misshandlar man som henne och att hon förhåller sig motsträvig till den rättsliga Trots processen. hänsynstagande till strukturella faktorer i ett generellt sammanhang anser man således att det ändå måste vara upp till kvinnan att göra något "följ etongsituationen" Utredningsmannen upprörs över trygghetspaketen, vill därför ovan som . att den misshandlade kvinnan ska ta sin del ansvaret beträffande dessa av

3 Specialutnistade väskor innehållande bl.a. mobiltelefon och larmanordning för installation i hemmet.

Bilaga 9 105

ärendens relativt låga åtalskvot. Han säger: "Det ska inte bara skyllas på oss och åklagaren utan det måste även, kvinnan måste ta det ansvaret, va." En åklagare säger:

IP: Och det...kvinnan...har kanske ofta en svår ställning som gör...barn och ekonomi som gör att hon kärmer sig tvingad att fortsätta i förhållandet

men ändå behöva hjälp vid akuta situationen Och där kan man ge, om

det nu är en hjälp, att han åker in några månader. Men...ytterst är det

hon själv som måste lösa sin situation. Jag menar problemet ligger i när

han muckar från fängelsestraffet. Var ska han bo då Och det är hon som

avgör...eller...får ta ställning där. manlig åklagare Att enbart med juridikens hjälp komma till rätta med kvinnomisshandel anses vara orealistiskt och dylika förväntningar tycks upplevas som en smula orättvisa. Somliga intervjupersoner menar att man har gjort så mycket man kan på juridisk väg genom förändringen från enskilt till allmänt åtal samt den utökade rätten till målsägandebiträde. Istället tycks en ansvarsfördelning efterlysas problemet

anses inte kunna lösas enbart med juridikens hjälp. Eftersom det avgörande problemet hänförs till kvinnans benägenhet att inte vilja medverka under utredningen menar man att exempelvis kvinnojourer och sociala myndigheter har mycket att bidra med. Många anser att just kvinnojourernas arbete med att stödja kvinnan är av stor vikt och ibland av avgörande betydelse för att hon faktiskt står fast vid sin anmälan. Ibland kan dock irritation uppstå när de stödjande institutionerna upplevs övervärdera åklagarnas handlingsutrymme och möjligheter att stävja kvinnomisshandel. En åklagare säger:

IP: Folk har ofta en övertro på vad vi kan göra. Vi kan inte göra nån-

ting, kvinnojourer och sånt tror att vi kan sätta in folk i fängelse för evig-

heter nästan men...det, det ser du av domar och så att det är inte så

stränga straff, inte. Så ska dom ordna upp hela den sociala situationen

medan han sitter i fängelse, precis som om det rör sig om månader. Men

så är inte i verkligheten... kvinnlig åklagare

9 Lagen 1988:609 målsägandebitrâde trädde i kraft den 1 juli 1988. Lagen

om innebar att målsâgande fick rätt till ett eget juridiskt biträde vid förundersökning och rättegång vid vissa typer av brott... Rätt att få ett sådant biträde finns numera i princip i alla mål om sexualbrott. Vid övriga brott där målsägandebitrâde kan komma i fråga, t.ex. i mål misshandel och olaga hot, har reglerna blivit mer generösa." Kommitté-

om direktiv, 1993:88, s. 7. Målsägandebiträdet skall ta till vara målsägandens intressen i målet samt lämna stöd och hjälp till målsäganden. Målsägandebiträdet skall bistå målsâganden med att föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet, om detta inte görs av åklagaren." SFS 1994:59.

106 Bilaga 9

Samtidigt som vikten av kvinnojourers och sociala myndigheters "stöttningsarbete" framhålls kan samma institutioner således framkalla irritation när kraven på åklagaren uppfattas som orealistiska. Därför tycks man efterlysa ett slags ansvarsportionering där utöver rättsväsendet strukturella förändringar, den

- misshandlade kvinnans medgörlighet och andra myndigheters engagemang föreslås som viktiga komponenter för att motverka förekomsten av kvinnomisshandel.

4 Polismän om kvinnomisshandel som ärende

Efter en övergripande presentation av intervjupersonernas antaganden om kvinnomisshandel som fenomen ska rapporten fortsättningsvis koncentreras till polisers och åklagares syn på kvinnomisshandel som ärende liksom dessas syn på den misshandlade kvinnan som klient. Detta kapitel, samt det närmast följande, handlar främst om teman vilka framstått som specifika for polismärmen, utan att för den sakens skull helt utesluta åklagarna.

Krav på korrekta ingripanden

Polisens hanterande av kvinnomisshandel har kritiserats åtskilligt i anglosaxisk forskning och förklaras gärna med attitydproblem som anses vara baserade på en traditionell uppfattning om relationen mellan kvinna och man för exempel på dylika studier se Smith, 1989. Berk Loseke 1980-81 menar dock att polismärmens bedömningar genomsyras av mer komplexa processer där personliga fördomar är en faktor men också poliskultur, regler och det rättsliga systemets utformning. När poliserna i denna studie resonerade kring vilka åtgärder som vidtas när det gäller kvinnomisshandel återkom man ständigt till de bestämmelser som reglerar polismännens handlande. Manning 1988 har för övrigt noterat att polismän ägnar dessa frågor mycket tid. Hans studie avser symbolisk kommunikation bland brittiska och amerikanska polismän vilka arbetar på ledningscentraler med att förmedla ärenden till radiobilarna. Manning ibid. observerade därutöver att poliserna var mycket angelägna om att följa formella regler och procedurer till punkt och pricka. Man fasade för överordnades reprimander vid ett felskÖtt ärende och föregrep konsekvenserna av ett misstag. Polismännen i denna studie tycks föreställa sig vilka förutsättningar ett ärende har att ta sig vidare i den rättsliga processen samt hur det egna ingripandet kommer att uppfattas av överordnade kollegor och åklagare. En åtgärd kan

komma att ifrågasättas. Hur resonerar man då utifrån dessa regler när det gäller kvinnomisshandel

När polismännen blir kallade till en plats för lägenhetsbråk måste de bedöma situationen och besluta vilken åtgärd ska vidtas. Är brott begånget

om som ett Är förövare Ska medla mellan parterna Ska den

mannen man ena parten av-

Bilaga 9 107

hysas från hemmet Finns det underlag för ett gripande Det kan vara mer eller mindre uppenbart att ett brott begåtts varför en misshandel med klart synliga skador, ur denna synpunkt, är att "föredra". En allvarligare misshandel innebär också att utbudet av åtgärder krymper. En polisman säger: "Ser man att kvinnan har fått ordentligt med stryk så är det ingenting att snacka med mannen om, utan då grips han och så åker han in." För både poliser och åklagare innebär en allvarligare misshandel, dvs. tydliga fysiska skador, att förekomsten av tvetydigheter minskar. Man gör sig inte beroende av kvinnans berättelse i samma utsträckning utan kan "försvara" vidtagna åtgärder att mannen grips och

sedermera åtalas på basis av de tydliga tecken en allvarlig misshandel lämnar

efter sig. Inte bara synliga skador är av vikt för polismännens bedömning. Hela situationen tas med i beräkning. En polisman beskriver ett "solklart" fall där såväl mannens som kvinnans uppträdande ingår i bedömningen:

IP: Så han, den med fmskan, det märkte man redan när man kom. Han

mötte oss i trappan och skakade hand och hejsan, hejsan, kom in så ska jag

berätta vad verkligen har hänt och det har inte hänt... Han försökte

som

skyla över nånting. Och sen så stod hon där rädd och förskrämd i hallen

med en sprucken läpp, det är inte mycket och, det är ganska klart

redan från början vad som har hänt. manlig ordningspolis Många "lägenhetsbråk", troligen de flesta, består sällan av en situation där det är självklart om ett brott är begånget, vem som är misstänkt och vem som är målsägande. Långt ifrån alltid finns vittnen till vad som försiggått innanför hemmets fyra väggar och paret ifråga vill inte alltid delge poliserna vad som inträffat något som anses vara särskilt troligt när parets grarmar kontaktat

polisen och inte kvinnan själv. Dessa omständigheter gör att lägenhetsbråk ofta hanteras med hjälp av medling. Polismännen menar att medling är en åtgärd

använder om inget brott förekommit och om situationen bedöms som mindman re allvarlig. Hit räknas häftiga gräl och eventuell åverkan på "döda ting", t.ex.

någon slagit sönder möbler eller saker i vredesmod. Även visst mått att av hand tycks falla utanför polismännens definition av brottslighet, t.ex. en örñl, knuffar eller kanske ett slag som inte givit upphov till synliga skador. En situation med liknande förutsättningar skulle troligen kunna passera med medling som enda åtgärd, förutsatt att vissa andra faktorer uppfylls, t.ex. att både mannen och kvinnan "kommit till sans" och bedöms kunna och vilja reda ut problemen utan vare sig handgripligheter eller rättslig intervention. Det är dock uppenbart att medling inte föredras polismännen och då handlar det inte

av bara att medling kan upplevas som en icke-polisiär uppgift. Medling kan

om nämligen vara en vansklig åtgärd. Polismännen föregriper ett ärendes utveckling

att föreställa sig vilka konsekvenser deras åtgärdsbeslut kan få för den genom utsatta kvinnan kanske främst för sig själva. Problemet med medling,

men

flera polismän, är att det finns risk för att t.ex. ett gräl blossar upp igen menar

108 Bilaga 9

och att mannen då åsamkar kvinnan "rejäla" skador. Om något dylikt inträffar kan det innebära att polismännens första beslut att länma paret efter medling kan komma att ifrågasättas. Ett sätt att gardera sig mot kritik av att man inte tagit upp någon anmälan är att skriva en minnesanteckning. Där noterar polismärmen vad som har inträffat, marmens och kvinnans nanm och uppträdande samt varför man inte vidtagit någon åtgärd eller enbart nöjt sig med medling. Syftet med en minnesanteckning är att om kvinnan i efterhand önskar göra en anmälan så finns uppgifterna nedtecknade, dock diarieförda som ett brott, på vilka man kan grunda en anmälan. Likaså används minnesanteckningar för att upplysa de sociala myndigheterna om problem i berörda familjer. Så som polismannen beskriver det är emellertid det viktigaste syftet med en minnesanteckning, för deras egen skull, att "skydda sin egen rygg". En polisman berättar:

IP: Alltså det har hänt mig att kvinnor sen, i ett senare läge va, har fått

ytterligare stryk på kvällen va och då ringer efter polis igen va och då har

det hänt att kvinnor har sagt att polisen har varit här innan ikväll med de

gjorde ingenting utan dom bara körde härifrån, va. Och då blir det genast väsen förstår du. Du vet att enligt polislagen så är en polisman

skyldig att ta upp en anmälan om jag kan misstänka att ett brott har skett

som lyder under allmänt åtal. Har jag inte gjort det utan jag har skrivit en

minnesanteckning så kan jag gå in och peka på det att vi har varit här och

det står noterat här varför vi inte har skrivit en anmälan och vad vi såg och

vad vi iakttog, dock så skrivs det ingen anmälan. Så det är ett stort,

men det är ett stort stöd för mig som polis och det är också ett stöd för kvinnan

om hon vill senare, i ett senare skede, om hon ångrar sig och vill göra en

manlig ordningspolis

Just därför att medling kan vara en inte tillräcklig åtgärd vill polismännen helst "plocka bort mannen" antingen genom att få iväg honom från hemmet eller

genom att gripa honom. Dylika åtgärder kan man dock inte vidta hur som helst. Flera polismän berättar om svårigheten att avlägsna mannen från hemmet denne själv bor Många gånger sägs kvinnan endast vilja få ut mannen ur hemmet utan att för den sakens skull vilja göra en anmälan. Utan en anmälan från kvinnan och utan andra uppgifter om att ett brott begåtts menar polismännen att de saknar befogenheter att avlägsna mannen från hans eget hem. Likaså kan man anse att ett i och för sig korrekt bedömt avlägsnande inte är tillräckligt

att mannen faktiskt bör gripas. För att inte göra sig skyldig till regelbrott kan man då ta till vissa knep som gör ingripandet korrekt inför överordnade:

IP: Vi kan inte ta honom inne i en lägenhet för till exempel fylla eller

någonting annat, det skulle i så fall vara polislagens 13:e paragraf, då kan

vi, om man då misstänker att han kommer till att fortsätta och provocera och slå henne, men då ska vi samtidigt, då ska vi gärna ha en anmälan

i botten för det, armars blir det inte mycket, mycket bevänt, men, men sen

Bilaga 9 109

så samtidigt så har vi våra...knep, man säger så, våra användningar om lagar vi formar till lite så att man ser att olika situationer håller va, av som det gäller bara att veta vad man gör så fungerar allting. Vad kan det vara för små knep IP: Ja, det är, nej, det är, det är inga, det är bara om du har till exempel bara sån sak, du har karl utanför trappan och håller på och en om en strular så kan du ta honom for lagen om berusad person om han är påverkad i trappan, vilket du inte kan göra inne i en lägenhet va, men har du honom ute i trapphuset, då kan du ta honom. Du kan göra ett avlägsnande från lägenhet eh, du är i lägenhet och strular och jag avlägsnar en om en dig: "här har du inte att göra, gå härifrån", du är påverkad och du går ut i då kan jag lobba° dig, så att säga, ute i trapphuset för jag anser trappan, du inte kan hand dig själv /---/ Så det finns saker och ting som, att ta om gör att kan arbeta rätt så, rätt så bra, men man ska ha klart för som sig vad, gränserna går så att du inte går in och lobbar en person inne var i lägenhet för då är du ute och turnerar va... en Så först få ut honom i trappan och sen... IP: Och kan du ta honom med dig. manlig ordningspolis sen

Många polismän, utöver denna intervjuperson, tog vikten av underlag för upp gripan de. Ett sådant är t.ex. att kvinnan berättar att hon blivit slagen. ett Polismännen hänvisade till konsekvenserna att göra ett felaktigt gripande av riskerar göra sig skyldig till olaga frihetsberövande. En polisman att man att berättar:

Det viktigaste när vi kommer till platsen det är, det är att ta reda på i drag, finns det gripandeskäl honom. För armars, finns det inte stora gripandeskäl på honom då gör skyldiga till ett olaga frihetsberövande oss på och det är, det är ett straff som vi får känna av. personen Det kan allvarligt vara IP: Ja, ja. Så det gäller att ha helt klart för sig att, att vi åtminstone att har de uppgifterna från kvinnan att "han har slagit mig, han har hotat mig, jag är rädd för honom"...då åker han in. Så spelar det ingen roll om han är sambo, gift eller det är tillfällig bekant som inte bor där därför att det en är hennes lägenhet, då åker han på de uppgifterna. manlig ordnings-

polis.

I vissa fall där kvinnan inte vill anmäla kan bedöma det som så att det trots man synliga skador föreligger otillräckliga underlag för att ens upprätta en anmälan, än mindre gripa En polisman tillfrågas det brukar vara svårt att få mannen. om misshandlad kvinna att berätta vad som hänt och han säger då: en

° Gripande enligt lagen om berusad person.

110 Bilaga 9

IP: Ibland så går det bra och ibland är det omöjligt va, kvinnan hon vägrar

uttala sig va, /---/ alltså har brott skett inom allmänt åtal som det heter så

ska en anmälan upprättas men får, får man ingenting så, får man ingen

substans över huvud taget, kvinnorna ber en ibland rent ut sagt att fara

helvete, dom vill inte uppge sitt namn och ingenting. .då är det svårt för

.

mig som polis att upprätta en anmälan och då blir man förtvivlad alltså

då. När man ser att kanske dom har en blåtira eller att dom kanske har

näsblod eller någon blånad eller ett blåmärke eller någonting och man vet

att det har inträffat, men man måste ha, alltså när man skriver så, en

anmälan, och man rubricerar det som misshandel så måste man ha rekvi-

siten" med /---/ har jag ingenting att skriva så har jag ingenting att

men

skriva. Och jag kan inte hitta på någonting att skriva, jag kan inte

bluffa och jag kan inte ljuga eller någonting. .ingenting, och det, och det

.

är där som jag känner maktlösheten.../---/ ...och jag menar griper jag en

man för misshandel så måste jag ha någonting att komma med annars kan

det till syvende och sist bli ett olaga frihetsberövande och då är det jag

som sitter på pottkanten.

manlig ordningspolis

Att skriva en anmälan med "substans" blir sannolikt också ett mått på yrkesskicklighet. Att till sin överordnade komma med en anmälan utan substans tror en polisman skulle uppfattas som rent av korkat. Han säger:

IP: ...kommer jag in med en sån anmälan till vakthavande inspektör inne

på stora polishuset så undrar han nästan vad det är för något for det, det

ligger inte till, det finns inget underlag ens till en anmälan.

manlig ordningspolis

Det förefaller i allmänhet finnas en utbredd rädsla bland poliser att bli anmälda för något som bedöms vara ett felaktigt ingripande. Att en polisman anmäls och fälls för olaga frihetsberövande är dock långt ifrån vanligt förekommande, i synnerhet inte i samband med lägenhetsbråk. Trots detta tycks den allestädes närvarande risken att bli anmäld få polismän att överlag frukta att försätta sig i dylika situationer situationer som det redan under utbildningen på polishög-

skolan varnas för.

En möjlig tolkning av polismännens hänvisande till risken att göra sig skyldiga

till olaga frihetsberövande kan vara behovet av att reducera det personliga

" Förutsättning ñr viss gärnings straffbarhet. T.ex. är rekvisitet för olaga hot att målsåganden ska ha känt allvarlig fruktan.

z Enligt personlig kommunikation med ledamöter och sakkunniga i Kvinnovålds kommissionen, fr.a. Umeås länspolismästare Lars Svärd.

Bilaga 9 111

ansvaret för de åtgärder man vidtar. Regler om ett korrekt förfaringssätt gentemot medborgarna kan också komma att användas i ett för gräsrotsbyråkraten "personligt" syfte när det kommer till att minska avståndet mellan organisationens tillgängliga resurser och officiellt proklamerade mål Lipsky, 1980. Detta kan ta sig i uttryck i att man förringar sitt faktiska handlingsutrymme med hänvisning till organisationens regler och lagar t.ex. genom att i vissa fall dra

upp mycket strikta regler för vad som ska uppfattas som ett gripandeskäl. En sådan rationalisering innebär att gräsrotsbyråkraten lättare kan frånsäga sig personligt ansvar för de åtgärdsbeslut han/hon fattar med hänvisning till "jag är ledsen, men vi har våra regler". Här handlar det om att gräsrotsbyråkraten utvecklar en för arbetssituationen bättre anpassad personlig måldeñnition vilken på samma gång kan vara kollektiv i det att arbetsgruppen bekräftar och förstärker gemensamma målbegränsningar. Hughes 1984 har också poängterat att för yrkesgrupper som arbetar mot vagt definierade mål och resultat blir koncentrationen på korrekt yrkesutövning mycket hög. Detta gäller i synnerhet riskfyllda yrken där beslut som fattas av de anställda gärna granskas av allmänhet och ofta utsätts för kritik. Strävan efter en korrekt yrkesutövning får därför en närmast rituell karaktär. Kan yrkesmannen påvisa att han eller hon följt ritualen efter konstens alla regler antas denna fråntas skulden för ett misstag ibid.. Med denna diskussion vill jag långt ifrån hävda att polismännen i denna studie förringar sitt handlingsutrymme och underlåter att gripa gärningsmannen trots att möjligheterna finns. Det vet jag nämligen ingenting om. För att komma denna typ av rationaliseringar krävs att man är plats och ser hela den situation polismännen tar ställning till. Icke desto mindre anser jag ovanstående resonemang vara relevant och en i vissa sammanhang möjlig förklaring till att polismärmen hänvisar till rädslan för att göra sig skyldiga till olaga frihetsberövande.

Retoriska möjligheter

Polismärmen upplever det vara av yttersta vikt att följa regelboken eller, i

vissa sammanhang, åtminstone att skapa förutsättningar för att regelboken ska kunna följas. Man verkar trots allt besitta vissa retoriska möjligheter, vilket ska diskuteras i det följande. Med retorik åsyftas kort och gott kommunikation med avsikt att övertyga andra Burke, 1950.

Polisens arbete kännetecknas till stor del av övertalning och då i två avseenden. Å sidan ska de möter, såväl allmänhet offer och

ena personer man som gärningsmän, helst foga sig i de beslut polismännen fattar och de rekommendationer man ger. Ett exempel på detta är polismärmens retorik när det gäller att övertala misshandlad kvinna att anmäla mannen vilket ska diskuteras i näst-

en kommande kapitel. Å andra sidan ska kommissarier och åklagare övertygas

om att polismärmen gjort korrekta bedömningar. Minnesanteckningen som disku-

112 Bilaga 9

terats ovan är ett exempel på ett medel för polismännen att förutse och bemöta eventuell kritik. Retorik är ett inslag i alla gräsrotsbyråkraters yrkesutövning och erbjuder möjligheter att hantera och förekomma problem i relationer med andra. Miller skriver:

"...street-level bureaucrats use rhetoric to define and manage troubles

emergent in their relations with others. Rhetoric partly a solution to such

troubles, but also a strategy and tactic for anticipating and identifying

troubled relationships. /---/ In part, then, rhetoric a procedure for

eliminating disputes before they emerge." Miller, 1991: 22. En utredningsman i denna studie beskriver retoriska möjligheter med uttrycket att man kan "fmta" åklagaren genom att lägga upp redogörelsen för ett ärende på ett visst sätt. Det handlar inte om att ljuga, snarare presentera ett ärende på så sätt att man lyckas få åklagarens samtycke till ens egen uppfattning. Det får dock finnas gränser för hur grovt man fintar åklagaren menar intervjupersonen:

IP: Man ringer upp och säger en sak till åklagaren va, eh...i vilket syfte

man har det är oväsentligt men man säger alltså, man styr samtalet i den

riktningen man har för eget syfte.

Kan du säga ett exempel så jag förstår

IP: Ja, du har en anhållen och du tycker att den här jäveln ska...

...sitta inne...

IP: Nej, ja, ska sitta inne va, då styr du det samtalet på det viset att

åklagaren säger att "ja, vi häktar honom" va. Och sen så pang Och så går

det då till en häktningsförhandling och sen visar det sig att "Vad fan, det

han kommer med, det är ju...det finns inte en grund, det var så tunt,

så tunt, så tunt så". Eller så är det tvärtom va. Att "den här jäveln vill jag

ha ut, det är fredag eftermiddag och jag vill inte ha det jobbigt" och sådant

va. Så ringer man till åklagaren så lägger man upp det på...på den bogen

va och så plötsligt får åklagaren upp; "Vad i helvete Släppte jag den" va. /---/ Det är när du har fått lite rutin och sådant som...man börjar göra så. Och jag ska inte svära mig fri. Jag gör likadant ju. Men jag

jag utnyttjar inte...alltså jag luras inte /---/ Det är som jag säger, jag

ska inte svära mig fri, jag fintar väl också lite åklagare ibland när jag...

men...jag vill ändå kunna se åklagaren i ögonen nästa gång... Det

men, får inte vara för grovt. manlig utredningsman

Även anmälningarna erbjuder vissa möjligheter till övertalande retorik. En polisanmälan är startpunkten till rättssystemets aktivering. Av detta följer att en anmälans utformning är särskilt viktig. Den ska vara kortfattad och innehålla de uppgifter som är av intresse för utredningsman och åklagare, dvs. att ett brott är begånget, omständigheterna kring detta och brottets rekvisit. En kvinnas berättelse hur hon blivit misshandlad och/eller hotad måste transformeras

om

Bilaga 9 113

till en för rättsväsendet relevant anmälan ett privat problem omformuleras

till ett officiellt juridiskt fall Emerson Messinger, 1977. Problemet måste anpassas till en juridisk begreppsapparat och förståelseram. Robert Emerson har betonat transformeringen av "the lived experience of abuse" till juridiskt adekvata termer i sin studie Legal Aid Clinic. Misshandlade och/eller hotade

av en kvinnor fick där hjälp av snabbutbildad personal med att ansöka om besöksförbud. Klinikens anställda hade vissa uppfattningar om hur domare läser och bedömer kvinnans ansökan varför man utifrån denna kunskap formulerade kvinnans ansökan. Personalen avgjorde hur kvinnans berättelse skulle struktureras och de förhörde sig särskilt noggrant om tidpunkter for misshandeln samt slagens och hotens karaktär. Vidare ansågs våldets konsekvenser i form av fysiska skador vara särskilt viktiga att dokumentera. På ett liknande sätt består en anmälan av selektiva delar av en misshandlad kvinnas berättelse om sin situation. Tidpunkten för misshandeln måste fastställas liksom på vilket sätt kvinnan har blivit slagen. Utdelades slaget med öppen eller knuten hand Blev hon slagen med ett tillhygge Hur många gånger slog mannen Ett slag eller fem, sex, sju slag Vilka skador har hon fått Blåmärken, rivsår, benbrott, huvudvärk Har mannen hotat henne och har hoten gjort henne allvarligt rädd för honom

Trots en anmälans saklighet finns ändå möjligheten att framföra mer eller mindre starka argument för den åtgärd polismannen vidtagit. Studier om polisarbete har visat på sarmolikheten att man rapporterar en händelse på så sätt att den ska rättfärdiga den vidtagna åtgärden t.ex. Berk Loseke, 1980-81; Rubenstein, 1973. Sanders 1980, som skrivit om polismäns hantering av sexuella övergrepp, har gjort liknande iakttagelser. Han visar på hur polismän vanligtvis föregriper ett ärendes gång i den rättsliga processen genom att föreställa sig hur åklagaren kommer att hantera det. Polismärmen presenterar sedan ett ärende i enlighet med vad man tror och vet att åklagaren kräver för att ett ärende ska betraktas ett godkänt "criminal case". Polismärmen i Sanders

som studie arbetar med andra 0rd på att åklagaren att uppfatta ärendet så som de själva gör, nämligen att ett brott är begånget och att det bör och kan åtalas.

En anmälans formulering erbjuder alltså vissa möjligheter till övertygande

argumentation, än i mycket subtila ordalag. Kunskapen om att en misshand-

om lad kvinnas uppträdande t.ex. har betydelse för hennes trovärdighet kan i detta sammanhang vara värdefull. En kvinnlig utredningsman säger, med ett cyniskt tonfall, att för att det ska "hända någonting" måste en misshandlad och/eller hotad kvinna kunna uttrycka hur rädd hon är för mannen. Om kvinnan visar

13Emersons Messingers 1977 begrepp "private troubles" har här översatts till privata problem.

4 Föreläsning Robert Emerson vid Lunds universitet, maj 1994.

av

114 Bilaga 9

rädsla och upprivenhet antas detta tala för att misshandel eller olaga hot verkligen inträffat. Man kan därför tänka sig att uttrycket "uppriven och rädd" något som verkar vara relativt frekvent i anmälningar om kvinnomisshandel ger polismännen en möjlighet att övertyga åklagaren om att kvinnans redogörelse är äkta och trovärdig. En åklagare uppfattar uttrycket så här:

IP: Nej, men det kan man väl inte underlåta att bli påverkad av om man har lite känsla for språket, det torde nästan alla åklagare ha. Då är det säkert... polismännens uppfattning om att det verkligen förhåller sig på det viset, så att det inte är frågan om nånting som är spelat. manlig åklagare

Andra exempel på retorik i anmälan är något skulle kunna kallas för att som man "kryddar" vissa anmälningar. Gärningen i ett ärende kanske inte så var grov och skadorna inte särskilt stora. Trots detta kan polismännen ha funnit situationen allvarlig av en eller annan anledning och måste nu förmedla detta till nästkommande instans. En polisman berättar:

IP: Man försöker vara väldigt objektiv.../---/ vissa tillfällen så blir man färgad, man kan bli färgad på båda hållen. .både till fördel och nackdel för . den som gör anmälan. På vilket sätt tror du att det kan påverka det här så att säga IP: Nej, men det kan vara så att, om det är en, som jag sa innan, om det är en simpel, eller om det är en örfil som hon har fått så kan man lägga till att hon har väldigt ont i ansiktet. Jaha, man ger en mer målande beskrivning IP: Ja, precis. Man beskriver det mer noggrant. manlig ordningspolis

Ett annat konkret exempel på hur en anmälan kan kryddas fick jag under ett observationstillfälle. Polispatrullen hade gripit mannen på basis av en anmälan från kvinnan samt Vittnesuppgifter. Vi befinner på polishusets centraljour oss och den kvinnliga polismannen, Persson, sitter i datorrummet för att skriva in anmälan. Jag sitter bredvid och tittar på. Ur fältanteckningarna:

Persson fortsätter att trevande skriva anmälan på datorn. Hon hänger upp sig på hur hon ska få in ordet "örfil" i sin formulering. Jag föreslår att hon kanske ska använda uttrycket "öppen hand" istället, vilket skulle passa bättre rent språkligt. Persson skiner "Öppen hand Det vi Örfil upp: tar låter så milt tycker jag. 5 /en stund senare/ Jag går tillbaka till Persson som

5 Min kommentar till polismannen är i allra högsta grad en överträdelse beträffande min roll som observatör. Becker 1977 betonar den begränsade validiteten i s.k. directed statements, i de här fallet directed "doings" polismannen hade med stor sannolikhet inte skrivit "öppen hand" inte jag föreslagit det. Vad jag vill visa med om dessa fältanteckningar är dock polismannens reaktion på formuleringen som också

Bilaga 9 115

fortfarande sitter vid datorn. Hon är färdig med anmälan och låter mig läsa

den. Jag att hon har skrivit att kvinnan blivit träffad av "ett hårt slag

ser

med öppen hand" min kurs. Eftersom jag vet att kvinnan aldrig sa att

slaget var hårt så kommenterar jag det, lite vagt mumlande. Ja, jag skrev

det, säger Persson och skrattar konspiratoriskt. Jag uppfattar det som att

hon att det "låter bättre" att skriva så att händelsen framstår som

menar -

mer allvarlig. fältanteckningar

Sammanfattningsvis kan sägas att polismännen tycks vara mycket måna om att

deras ingripanden ska korrekta och att de i förlängningen ska kunna rätt-

vara färdigas inför överordnade kollegor och åklagare. Rutiner och regelverk som

polismännens arbete är begränsande kan också med viss flexibel omger men tolkning användas för att just rättfärdiga ett ingripande eller ett uteblivet sådant. Möjligheter till retoriska inslag tjänar ett liknande syfte att få nästkommande

instans att se på situationen som polismannen själv gjort.

Hur definieras resultat

Polismännen använder emellanåt uttrycket "det ger inget resultat" när de pratar

kvinnomisshandel ärende. Ett "resultat" tycks innebära att kvinnan gör om som

anmälan hon sedermera också står fast vid. Definitionen av resultat en som inkluderar vanligtvis också att kvinnan ska lämna mannen. Om hon beslutat sig för detta hon med större sannolikhet göra en anmälan mot mannen samt

anses fullfölja den rättsliga processen utan att ändra sina uppgifter.

Att ett positivt resultat består i att kvinnan lämnar mannen som misshandlar henne tycks vara en allmän uppfattning bland flera yrkeskategorier som möter dessa kvinnor. En amerikansk studie om interaktionen mellan medicinsk personal och misshandlade kvinnor, visar på hur personalen tycker sig misslyckas med dessa fall avseende samtal om orsaken till hennes sjukhusvistelse Kurz, 1987. Då kvinnan efter behandling går tillbaka till mannen anses inget resultat

ha uppnåtts. Den medicinska personalen upplevde sina ansträngningar att hjälpa

kvinnan tämligen meningslösa. Likaså brukar ett lyckat "resultat" på

vara svenska kvinnojourer innebära att kvinnan ska lämna mannen. Personalens reaktioner på uteblivna resultat kan ibland leda till uppgivenhet att man kanske

rentav slutar sitt arbete på kvinnojouren Åkerström, 1990. När det gäller uppgivenhet p.g.a. uteblivna resultat är polismärmen inga undantag.

Polismärmen framhåller vikten av att kvinnan "bryter sig loss" från den man

misshandlar henne. Skilsmässan ska dock helst ske via anmälan, åtal och som dom. Har kvinnan gång aktiverat den rättsliga apparaten vill man se att

nu en

ligger i linje med hennes fortsatta skrivande av anmälan.

116 Bilaga 9

det, med juridiska mått mätt, leder till någonting. En polisman berättar om medling och det är uppenbart att han inte definierar den åtgärden som någon form av resultat. Han säger: "Om det inte blir en anmälan så oftast blir det inte mycket mer än ett par koder ett papper." Att en anmälan för polismännen definieras som ett lyckat resultat blir särskilt tydligt i en intervju med en polisman som refererar till upprättandet av anmälan som att "vi får det vi vill ha". Med den rättsliga organisationen som arena innebär ett positivt resultat i första hand anmälan, åtal och dom. Att kvinnan lämnar tycks dock uppfattas

mannen som en förutsättning för att samma kvinna inte återigen ska dyka upp i polisiära och rättsliga sammanhang.

Anmälan, åtal och dom beskrivs således som det mest önskvärda resultatet. Ett par polismän ansåg dock att även om ärendet inte vandrat hela vägen genom rättsväsendet så behövde det ändå inte betraktas som helt misslyckat. En ordningspolis som säger att kvinnomisshandelsärenden relativt ofta skrivs av tröstar sig med att "det blir åtminstone upptaget till förhör och sånt här...". En annan intervjuperson, en utredningsman, berättar om ett ärende som blev avskrivet fastän hon personligen var övertygad om att kvinnan faktiskt blivit misshandlad. Hon pekar på ett så att säga alternativt resultat en förhoppning

-

om att ansträngningarna inte varit helt förgäves:

IP: Men samtidigt tror jag kanske att, de hade aldrig haft kontakt med

polisen i Sverige tidigare, att de fick sig kanske en näsbränna här att så här

gör man inte. Man gör det kanske i deras hemland, att mannen slår på

kvinnan när hon inte gör som han vill, men de fick sig kanske ändå. .tänka

.

efter att så här gör vi inte här. kvinnlig utredningsman

Kvinnomisshandel som Dirty Work och "riktigt" polisarbete

I amerikansk forskning om polisarbetet redovisas ofta att poliser i allmänhet inte uppskattar anrop om domestic disputes. Dessa ärenden anses vara tråkiga, icke-polisiära och meningslösa Black, 1980; Brown, 1984; Buzawa Buzawa, 1993; Davis, 1983; Ferraro, 1989; Rubenstein, 1973. Liknande uppfattningar farms även hos de polismän som ingår i denna studie. Några polismän beskrev just kvinnomisshandelsärenden som något man inte "hoppar högt över"; att det finns ärenden "av annan kaliber" som man hellre kör på. Vid ett observations-

"s På Polishögskolan tycks ha uppmärksammat att polismännen ofta definierar

man resultat som en anmälan mot mannen. Numera inriktas undervisningen på att även "den lilla handlingen" t.ex. medling eller praktisk hjälp ska betraktas som åtgärder som

- kan ge resultat på lång sikt. Eleverna ska uppmuntras till dylika handlingar för att inte "frestas att låta bli att göra något överhuvudtaget." Personlig kommunikation med Ingrid Börjesson, huvudlärare i psykologi på Polishögskolan.

Bilaga 9 117

tillfälle tillfrågades de manliga polismännen Andersson och Johansson om O6-ärenden dvs. lägenhetsbråk upplevs som tråkiga:

- -

Andersson säger att han hör till de som inte tycker det är tråkigt men att

det finns många som gör det. Johansson verkar mindre entusiastisk över

dessa ärenden och menar att de kan bli väldigt tjatiga. Ofta handlar det bara

om att media mellan parterna. Ena polisen tar hand om kvinnan och den

andra tar hand om mannen. "Får man då oturen att prata med den tjatiga så är det mindre roligt", säger Johansson. Vem är det som är tjatig, frågar

jag, kvinnan Nej, menar Johansson, det är vanligtvis mannen. Kvinnan är

oftast ledsen, upprörd och behöver tröstas medan mannen sitter och

traggar att han som faktiskt älskar henne skulle väl ändå inte slå henne.

om

fåltanteckningar

Vad är det då som gör att kvinnomisshandelsärenden anses tråkiga Av stor betydelse för hur dessa ärenden uppfattas är föreställningen om att kvinnan vanligtvis inte vill anmäla mannen eller att om hon så gör, inte kommer att medverka till vidare utredning. Sarmolikheten att ett ingripande blir utan resultat

hög och tycks utgöra grunden för varför dessa ärenden inte är särskilt anses vara uppskattade. Vilken form av åtgärd man väljer eller vilken åtgärd man kan

välja är dock med stor sarmolikhet lika viktig för huruvida ärendet uppfattas

som tråkigt eller som "riktigt" polisarbete.

När polisen blir kallade till ett lägenhetsbråk med en kvinna och en man inblandade slutar det ofta med att man "bara" medlar mellan parterna då det långt ifrån alltid finns gripandeskäl mannen. Att komma hem till ett par och muntligen tillrättavisa mannen och/eller kvinnan anses inte vara polisarbete av särskilt hög dignitet. En polisman beskriver åtgärden medling som att "ge folk order lärare". Emellanåt upplevs ärenden av detta slag tangera

som en annan gränsen för socialarbete något som inte är ett jobb för en polis:

-

IP: ...två stycken är fulla va, som precis har slagits och nu ska man

som

medla ungefär någon annan socialsekreterare höll jag på att säga, så

som

att det är ju, det är inte...man ropar inte jippey när man åker på det,

det gör man inte. manlig ordningspolis

7 Något kan värt att notera är att det av amerikanska studier framgår att

som vara polismän har en uppfattning om kvinnomisshandelsärenden som mycket farliga för patrullen kommer till platsen. Domestic disputes anses vara ett av de mest risk-

som fyllda ärenden polismän har och hänvisar då till statistik om polismän som all-

man varligt skadats eller t.o.m. dödats under dessa ärenden Davis, 1983; Smith, 1989. Endast några få polismän i denna studie tog dock upp denna aspekt på kvinnomisshandel som ärende.

118 Bilaga 9

Givetvis är polismärmen införstådda med att medling är en del av arbetsuppgifterna, i praktiken en stor del. Mer "action"-fyllda uppgifter som att fånga tjuvar tycks dock stämma bättre överens med vad man betecknar som "riktigt" polisarbete Smångs, 1993. Därför blir det problematiskt när en misshandlad kvinna vägrar göra en anmälan och polismännen inte tycker sig ha något underlag för att själva upprätta en. En kvinna som ringer efter polisen med syftet att få stopp på misshandeln och att få mannen avlägsnad för stunden har inte polismännens definition av vad "riktigt" polisarbete En polisman berättar:

IP: Det var på söder nånstans, hon påstod att hon blivit misshandlad av sin,

hotad, hotad och misshandlad av sin pojkvän, och så åkte vi dit och hon

visade upp den här skadan då och vi, och så hade han hotat henne, men

...och så vi beslöt oss för att gripa han pojkvärmen, men när hon förstod

att vi skulle gripa han, så tog hon tillbaka allting då, men då hade han redan

körts iväg, kört iväg va, plockats ut och körts iväg och hon trodde att vi

bara skulle ta ut och prata med han ...och då är det för sent. Man kan

inte hålla på och schackra fram och tillbaka så. Det blir så att polisen är ett

slags pekfinger där va. Vissa vill att ska komma dit där och säga aja, baja, sen ska han då skärpa sig. Så är det ibland... manlig ordningspolis

En annan polisman berättar om den irritation som kan uppstå när kvinnans syfte med att kontakta polisen skiljer sig från vad han själv upplever vara det främsta syftet med att intervenera. Polismännen kanske anar att hon har blivit hotad eller misshandlad dock utan direkt synliga skador. I dessa lägen, menar polismannen, krävs kvinnans medverkan för att mannen ska kunna gripas. Han säger:

IP: ...och då blir man lite irriterad på henne, varför ringer hon då

polisen, om det är hon som ringer, för oftast så vill hon bara att personen

ska avlägsnas /---/.

Kan man tycka att det är trist då

IP: Ja, man har löst situationen för personen på ett sätt som hon tycker

är bäst, hon tycker att det är bäst och hon är nöjd med det, men det be-

höver inte vara att jag är nöjd för det. manlig ordningspolis Man skulle, med ovanstående som utgångspunkt, kunna beteckna dessa ärenden med Hughes 1984 begrepp dirty work arbetsuppgifter som förvisso ingår i

tjänsten men som kan upplevas degraderande; något som inte tillhör mina

8 Ett exempel på detta är när vi under ett observationstillfåille befinner på motor-

oss vägen väntande på en bärgningsbil som ska transporter bort ett skadat fordon. Vi har väntat i mer än 40 minuter och polismånnen Jonsson och Pettersson börjar bli irriterade. Vi kan inte göra ett skit när vi står här utropar de förargat. Jonsson säger: Det här år inte klokt Vi kunde handlat bullar till frukosten istället Eller jagat tjuvar säger Pettersson surt. fältanteckningar

Bilaga 9 119

egentliga uppgifter. Det vore dock fel att konstatera att polismärmen upplever kvinnomisshandelsärenden över lag dirty work. Ett flertal studier från som framför allt USA framhåller att polismän tenderar att inte ens betrakta kvinnomisshandel kriminellt för exempel se Smith, 1989. Att tolka intervjupersom i den här studien på direkt missvisande. Det verkar sonerna samma sätt vore istället handla vad kommer ut ärendet. Ofta bedöms ingen arman om som av åtgärd än medling korrekt eller möjlig och det tycks snarare vara åtgärden vara icke-polisiär och tråkig. Att polismannen inte skulle betrakta kvinnosom anses misshandel ett brott värdigt intervention än medling är långt ifrån en som arman beskrivning de polismän jag intervjuat. Ärenden har klart korrekt av som en definierad förövare och ett klart definierat offer vilket många gånger är avhängigt misshandelns grovhet innebär anmälan kan upprättas och att - att en kan gripas. Liknande ärenden kärmetecknar "riktigt" polisarbete i motmannen

sats till upplevelsen vissa fall lägenhetsbråk som dirty work.

av av Det ska också tilläggas att några polismän andra orsaker som grund för uppger att de upplever fall innefattar kvinnomisshandel vara mindre önskvärda. som För dessa polismän handlar det personligen blir illa berörd och inte om att man medling uppgift icke fullgod polisiär karaktär. bara att man anser vara en av Kvinnomisshandelsärenden gör att föreställningen om farniljelivets lycka kompå skam, något kan upplevas nedslående. En polisman säger: mer som vara

IP: Det är aldrig roligt egentligen att åka på lägenhetsbråk som man får. /---/ Jag åker du på ett lägenhetsbråk så vet du det att hela familjen menar, mår inte bra och det finns då kanske småbarn med i bilden och så tänker du då att i framtiden då att, hur ska det sluta Hur ska det sluta för ungar- Blir kraschat äktenskap Är det bra för i den här milna det ett ungarna jön Sen blir de skilda, fjorton dagar där, vecka där, hitan och ditan och en ut på gatorna i stan sedan och hamnar då bland våra cityungdomar som hittar på jävla skit. manlig ordningspolis en massa

En utredningsman tidigare arbetat ordningspolis tänker tillbaka och som som försöker beskriva varför kvinnomisshandelsärenden inte gärna upplevs som särskilt önskvärda. Hans förklaring berör att denna typ av ärenden är "känslomässigt jobbiga" och det kan svårt att hantera de känslor väcks hos att vara som den enskilda polismarmen. Han säger vidare:

IP: Ja, trots att de /dagens ordningspolis/ så att säga har en bättre utbildning kring detta så tror jag att det finns ändå en viss motvilja att syssla med nog de här ärendena. Att det fortfarande alltså /---/ är alltså nånting som är lite. ja, lite pestaktigt. Litegrarma besvärande. /---/ De är alltså påfrestan- . . de. /---/ Ja, det här är så att säga nånting man tycker liksom. ja. .det som . . . är svårt alltså att handskas med det. manlig utredningsman

120 Bilaga 9

5¶Polismän om den misshandlade kvinnan

Medan det föregående kapitlet behandlade hur polismännen betraktar kvinnomisshandel som ärende, ska förhållningssätt till den misshandlade kvinnan nu som klient diskuteras. Hur hanteras föreställningen om kvinnan motsträwig som och hur säger man sig bemöta en misshandlad kvinna Avslutningsvis ska detta kapitel beröra den misshandlade kvinnans offerstatus i generell d;sen mer kussion, dock främst med utgångspunkt i inter vjuerna med polismannen.

Förhållningssätt till motsträvighet

Poliser och åklagare tycks ha en gemensam föreställning den misshandlade om kvinnans benägenhet att vara motsträvig till den rättsliga vi processen som ovan sett något som var särskilt tydligt bland polismärmen. En iakttagelse - av intresse var att oavsett tjänstgöringstid, målades problemet vanligt upp som förekommande och karaktäristiskt för kvinnomisshandelsärenden. Som vi tidigare har sett grundade många polismän sin uppfattning om dessa ärenden som en aning hopplösa på just kvinnans motsträvighet. En nyexaminerad polismans beskrivning av kvinnomisshandel skiljde sig föga från en polisman med 20-25 års tjänstgöring. Denna "kunskap" om den misshandlade kvinnans motsträvighet tycks i det förra fallet således inte grundad på personlig erfarenhet utan vara är snarare tillägnad under utbildningen. Så får också aspekter på kvinnans motsträvighet sin beskärda del i utbildningen av poliser. På Polishögskolan varvas teoretiska föreläsningar med praktiska övningar i hanterandet lägenav hetsbråk. I den mån man åsyfter just kvinnomisshandel ingår diskussioner om "det som är så vanligt", nämligen att kvinnan slätar över händelsen, inte vill anmäla/medverka och har svårt att lämna mannen. Kanske är det rimligt att tala om en socialt konstruerad kunskap om kvinnans motsträvighet som bekräftas och reproduceras i såväl praktik i interaktion med andra kollegor. Även som kontinuerliga uttalanden av s.k. experter på området bidrar med stor sannolikhet till synen på kvinnans agerande. En polisman säger:

IP: ...för tyvärr är det oftast så här att dom här kvinnorna, dom, man har också sett exempel på kvinnor som har blivit misshandlade, så flyttar

19Att polismånnen upplever det vanligare än âklagarna att misshandlade kvinnor vara inte vill medverka är kanske inte så konstigt. Framför allt ordningspolisen träffar pâ kvinnor vars motsträvighet ibland leder till att ingen anmälan tas upp eller kan tas ens upp. Vissa "potentiella" anmälningar gallras så att säga bort och kommer aldrig till åklagarens kännedom.

m Personlig kommunikation med Ingrid Börjesson, huvudlärare i psykologi pâ Polishögskolan.

Bilaga 9 121

dom ifrån den här mannen och nog fan så hittar dom en annan man som är

likadan av någon anledning, det har jag hört många teorier om, men alltså

det är tyvärr oftast så va. /---/

Har du hört det av någon...

IP: Ja, både av dom som forskar om det här och av något kvinnocenter

och något sånt manlig ordningspolis

Risken för att den misshandlade kvinnan ska visa sig vara motsträvig upplevs som mycket hög. Intervjuerna och observationsdata visar på två olika sätt att förhålla sig till denna potentiella motsträvighet, nämligen att förutsätta, alternativt att inte förutsätta, att kvinnan ska agera motsträvigt. De olika förhållningssätten, som ska diskuteras nedan, tycks vara relaterade till olika sammanhang

det förra i relation till kollegorna och det senare i relation till det enskilda fallet. De två förhållningssätten kan sägas kännetecknas av cynism respektive idealism. Becker, Geer, Hughes Strauss har i "Boys in White" 1984 poängterat möjligheten att cynism inte behöver utesluta idealism och vice versa. Studien som avser medicinstuderande, visar hur studenterna genom utbildningen behåller ett idealistiskt förhållningssätt till sitt yrke samtidigt som de utvecklar cynism i förhållande till vissa situationer och inför vissa åskådare, t.ex. det egna kollegiet. Författarna visar att tanken om att värderingar påverkar vårt agerande i en given situation är en aning ensidig. De framhåller nämligen förekomsten av det omvända förhållandet att situationen influerat värdering-

ar. Därför ger påståenden som t.ex. "polismän är cyniska" en mycket förenklad och missvisande bild av yrkesgruppen. Att som polisman vara både idealist och cyniker kan kanske beskrivas i termer av "public cynicism but private idealism" Kleinman, Stenross McMahon, 1994: 44.

Att förutsätta motsträvighet

Under ett observationstillfälle befinner vi oss i centraljouren. Vi har en gripen

med och den polismarmen skriver in anmälan på datorn. Kollegan man oss ena informerar kommissarien om situationen och följande snabba, korthuggna dialog äger rum:

Kommissarie: Vad gäller det Är det misshandel normalgraden

av

Ordningspolis: Ja.

Kommissarie: Och hon tar tillbaka i morgon

Ordningspolis: Förmodligen.

Kommisarie: Det är skittrist, värdelöst.

fältanteckningar Ovanstående dialog inte den enda jag hörde som tydde på att polismännen

var många gånger på förhand föreställer sig att en misshandlad kvinna kommer att

motsträvigt. Vidare fann jag uttryck för att polismännen ironiserar över

agera

122 Bilaga 9

det som upplevs problematiskt och typiskt för den misshandlade kvinnan; bara det ibland förekommande begreppet "följetong" visar på detta. Under intervjuerna förställde polismännen gärna rösten när de skulle återge kvinnans argument för att inte anmäla mannen, något som även uppmärksammats bland amerikanska polismän. Brown säger:

"Police officers frequently mention a distorted cynical tone, the victims

exclamation: but I love him or I know he really loves me

Brown, 1984:281

Några polismän i denna studie pratade med en kraftlös och underdånig stämma som implicit förklarade att argumenten var lika typiska för misshandlade kvinnor som de var oförnuftiga. Det argument som sägs vara frekvent och klassificeras som mest tröttsamt att höra är "han är så snäll när han är nykter". Under ett observationstillfälle närvarade jag vid ett telefonsamtal mellan en utredningsman och en åklagare angående en gripen man som misshandlat sin sambo. Misshandeln bestod i en örfil och burdusa knuffat. Både mannen och kvinnan hade alkoholproblem och var berusade vid tillfället. Utredningsmarmen ringde åklagaren för att få besked om mannen skulle anhållas eller inte. Efter att ha redogjort för ärendet fick han det förväntade anhållandebeslutet och säger avslutningsvis skämtsamt till åklagaren: "Tänkte väl det, men har du tagit i beaktande att han är snäll när han är nykter" Utredningsmarmen och åklagaren skrattar i samförstånd kommentaren.

Att förutsätta att den misshandlade kvinnan svarar med motsträvighet skulle kunna tolkas som en på förhand etablerad pessimism i anslutning till det enskilda fallet. Men det bör inte enbart tolkas på det sättet. Genom att ge uttryck för misstro mot kvinnan visar man också att man är luttrad och vet hur det brukar gå till. Att utåt sett visa sin misstro mot den misshandlade kvinnan genom att

uttryckligen förutsätta detta eller genom att ironisera över det- är tecken på att man "vet hur det man är så att säga "in the know". Kanske kan det vara

så att det uppfattas som naivt att våga lita på att just den här kvinnan faktiskt kommer att medverka under utredningens gång. Den nya polismarmen lär sig ganska snart att anamma kollegornas förhållningssätt till olika ärenden, personer och situationer. Vem vill verka grön och orutinerad Att polismännen förutsätter motsträvighet kan förklaras med att de socialiserats till den "realism", och kanske också cynism, yrket kräver. Även andra yrkesgrupper kan liknas

som vid gräsrotsbyråkrater, t.ex. socialarbetare, tenderar att utveckla vissa cyniska förhållningssätt till det klientel man arbetar med. Enligt Lipsky 1980 finns inget större utrymme för den hängivna idealisten inom den resursbegränsade

gräsrotsbyråkratin. Denna tillägnar sig vanligen en för organisationen och

samhället bättre anpassad inställning till sitt yrke.

Bilaga 9 123

Att inte förutsätta motsträvighet

Den mörka bilden av hur den misshandlade kvinnan agerar beskriver henne i det närmaste som "obotlig" och indikerar att kvinnomisshandelsärenden är hopplösa. Om ett förutsättande av kvinnans motsträvighet visar på att polismannen är "in the know" tycks motsatsen erbjuda en uppmuntran att inte "tappa sugen Några polismän berättar om hur man försöker bortse från det man lärt sig vara typiskt för misshandlade kvinnor. Att inte förutsätta att kvinnan kommer att backa ur blir då motivationshöjande. En polisman som lämnat våldsroteln för en tid sedan redogör för hur han tog sig an ett misshandelsärende med hopp om att kvinnan den här gången skulle göra slag i saken:

IP: Man hade hela tiden den här förhoppningen om att, att nu eller aldrig. Ungefär som att nu, nu...måttet är rågat. Ungefär som om jag har haft tre stycken dåliga Folkavagnar så köper jag inte den fjärde, nu ska jag alltså aldrig ha en folkavagn mer. Men det kommer alltid på skam skrattar till i det här va.

Men man går in med det

IP: Ja, jag tror att, som utredningsman tror jag liksom att man ändå liksom har ambitionen oavsett hur trött man är det för det som är nytt det är det nya och det jobbar man nog, tror jag, förutsättningslöst med.

manlig utredningsman

Ett ärende med en lyckad intervenering och ett positivt resultat där klienten

förändras i önskad riktning värderas i allmänhet högt av gräsrotsbyråkrater

- Lipsky, 1980. Ett dylikt förhållande illustreras av en polismans berättelse om ett önskat resultat, så som det definieras av honom. Det är en lång historia och den berättas med stor inlevelse:

IP: Ja, jag har faktiskt eh, jag kan dra ett, jag kan dra ett ärende för dig om du har tid att lyssna va...

Ja, oh ja.

Det var en kvinna boendes här i Malmö som jag, som jag hade varit hos ett flertal gånger på misshandel och det, det hjälpte inte va. Men hur det än så blev hon alltså kraftigt misshandlad i ett senare läge va, av

var sin, sin sambo och han greps för det och han dömdes och han fick

av närmare ett års fängelse. Det var en ganska duktig misshandel men då var inte jag inblandad, det var en annan polispatrull som hade varit där då. /---/ ...och sen så blev han villkorligt frigiven, sen blev jag ditskickad tillsammans med arman k0l1ega.../---/ Så hittar vi då kvinnan liggandes i en

en säng där inne va och hon ligger alltså naken i sängen va och med täcke va och jag går och pratar med henne för jag har då lärt känna henne lite, lite och då i det läget där så drar hon storyn och då så visar hon,

grann då tar hon alltså även av sig täcket va och då är hon alltså helt näck under

124 Bilaga 9

och då är hon alltså så, rent ut sagt, så i helvete misshandlad över hela

kroppen. /---/ ...men där gör hon en anmälan direkt i det läget där va,

hon har alltså omfattande skador, oerhörda skador alltså, och han har precis

muckat från kåken så han blir alltså anhållen direkt och häktat och alltså

inlåst igen. Sen träffar jag henne ett år senare borta på Bergstorget. Det

kom en prydlig dam där med en liten, en liten pudel hade hon köpt också

/---/ Så jag tänkte var har jag träffat henne Såjag körde bort och stoppa-

de henne och så frågade jag känner du igen mig. Oh ja, säger hon och

då berättade hon det och då minns jag det va. Och då var detta ett halvår

efter, ett år eller någonting och då var detta brutet och det var separerat

och hon hade träffat en ny man och han var snäll, påstod hon i alla fall, han

slog inte henne eller någonting va och jag riktigt såg på henne hur hon

blommade den här kvinnan och hon var så snygg och fm och välvårdad och

hon hade fått självförtroende igen va. Då uppe när vi var och hämtade

henne, då var hon som en liten grå, grå mus va /---/ ...men det var posi-

tivt, i och för sig, nu har jag inte sett henne på flera år va, men förhopp-

ningsvis så har det löst sig, förhoppningsvis va och det är som jag säger

att misslyckas du med hundra men lyckas med en så har du en morot där

va, det är trevligt... manlig ordningspolis

Polismannens "solskenshistoria" fungerar som ett idealexempel och motiverar till att inte ge upp och tröttna motsträviga misshandlade kvinnor.

Övertalning och förebyggande av motsträvighet

Föreställningar om och erfarenhet av att många misshandlade kvinnor är motsträviga till den rättsliga processen får inte oväntat betydelse för hur polismännen säger sig bemöta kvinnan i det enskilda fallet. I polismännens beskrivning av deras hantering av kvinnomisshandelsärenden ingår vanligen moment av att övertala kvinnan att anmäla mannen. De flesta säger att de i samband med övertalningen brukar informera om att kvinnan kan söka besöksförbud, att det finns s.k. trygghetspaket och att hon kan söka hjälp hos kvinnojouren. Argumenten för en anmälan kan i övrigt lyda enligt följande:

IP: Jag säger det att tycker du verkligen att du ska finna dig i detta, accep-

tera detta, det är dags att sätta stopp, jag menar så frågar man då om,

hur ofta, hur ofta har han slagit dig, hur ofta bråkar ni och så får man

fram rätt mycket va. Så menar man på det att ska du fortsätta med att finna

dig i att, i detta att som han utsätter dig för. För han kommer bara att

fortsätta va för han förstår inte för att det händer honom ingenting va så

att han kan gå hit här och klappa till dig liksom hela tiden utan att han,

för du vågar inte göra någonting och då så brukar hon, då brukar hon

tänka om... manlig ordningspolis

Bilaga 9 125

I anslutning till övertalningen säger man sig också uppmana kvinnan att stå fast vid sina uppgifter. Observationer gav också exempel på hur kvinnan uppmuntras "att stark" och inte falla till föga för en ångerfull man. Vid ett tillfälle där

vara kvinnan till början varmotvillig till anmälan men sedan ändrade sig, försäk-

en

polismannen kvinnan att allt kommer att bli mycket bättre om hon bara rar om håller fast vid denna anmälan.

Argumenten polismännen säger sig använda för att kvinnan ska göra en

som anmälan är slående lika. "Nu är det dags att sätta stopp" "Du ska inte tåla att någon slår på dig" och "Har han slagit gång kommer han att slå fler gånger."

en På gång försöker ingjuta självkänsla hos kvinnan "du är inte

samma som man värd detta" försöker också förmedla att hennes enda möjlighet att inte

- man bli slagen i framtiden är att anmäla och lämna mannen. Övertalningen ska dock helst ske på kortast möjliga tid. Den tid ett ärende tar i anspråk är dyrbar då det innebär att radiobil mindre är tillgänglig för nya anrop. Sannolikt är det

en tidsbristen gör att det den misshandlade kvinnan troligen upplever

som som

ett mycket komplicerat problem, presenteras en lösning i form av några vara standardiserade fraser. Att polismännens välvilja att stödja och övertala kvinnan till "hållbar" anmälan den korta tid man förfogar över, torde utan tvekan

en

vara en mycket svår uppgift.

Uppmaningen att kvinnan ska vidhålla sina uppgifter ges sannolikt även till kvinnor åtminstone för stunden, är mycket säkra på att de vill anmäla

som,

Polismännen litar inte på kvinnans beslutsamhet. För att ta det säkra mannen. före det osäkra försöker förebygga eventuell motsträvighet. Följande

man fältanteckningar berör kvinna slagit henne hårt i huvudet och hotat

en vars man både henne och barnen till livet. Polismännen Eriksson och Alm kallas till parets bostad vilken lämnat. Kvinnan vill anmäla mannen och be-

mannen nu rättar gråtande hur det hela gått till. Observatören upplever kvinnan som mycket bestämd i sitt beslut att anmäla och inga tecken på tveksamhet. Det

mannen ser är den kvinnliga polisen Eriksson som sköter förhöret:

Eriksson säger att det är bra att kvinnan anmäler och att han inte

mannen

har någon rätt att slå henne, ingen man har rätt att slå en kvinna. En man

gör det är ingen utan feg jävel som skall anmälas. Eriksson

som man en

säger också till kvinnan att det är viktigt att hon står fast vid sin anmälan

så inte slår någon igen. Även dyker med blom-

att mannen om mannen upp

och säger att allt kommer att bli bra och att han aldrig kommer att slå

mor

henne igen så måste kvinnan vara stark och stå emot detta, instruerar

Eriksson. Hon säger också att det är vanligt att män som misshandlar gör

just så och att kvinnan lätt tvekar då. Kvinnan nickar och säger att hon

förstår; hon skall vara stark. fältanteckningar

I ovanstående fall används argumentation för en anmälan som polismän-

samma

säger sig använda när kvinnan är motvillig till detta: "ingen man har rätt nen

126 Bilaga 9

att slå en kvinna". Vidare instrueras kvinnan att inte låta sig duperas av en förväntad ursäkt från mannen: "det är viktigt att du står fast vid din anmälan". Trots kvinnans beslutsamhet att anmäla mannen faller polismannen tillbaka föreställningen om att misshandlade kvinnor som anmäler mannen förr eller senare kommer att ändra sig. Polismannen tycks agera utifrån hennes kunskapsbild av det typiska i "händelser av denna sort" än att utgå från just

snarare denna specifika situation Sudnow, 1969. Anmärkningsvärt är att polismannen delar med sig av denna kunskap till kvinnan. Hon upplyses om att kvinnor i allmänhet blir tveksamma över riktigheten i en anmälan när mannen sedermera blir ångerfull. I det här fallet använder sig polismannen av sin kunskap "den

om misshandlade kvinnan" för att genom standardiserad retorik förebygga risken att just denna klient framöver ska motsträvigt. Hon ägnar sig med andra

agera

0rd client-processing Lipsky, 1980. Om vi beaktar risker för självupp-

fyllande profetior gör polismarmen sig däremot en otjänst genom att upplysa kvinnan hur den misshandlade kvinnan som klient "normalt" brukar uppträda.

Det är tänkbart att det skulle kunna vara så att en misshandlad kvinna i somliga fall känner sig tvingad att anmäla för att polismännen ska avlägsna

mannen honom från platsen. I sådant fall är hennes anmälan inte ett resultat av övertalning utan snarare ett resultat av en "ingen-arman-utväg"-situation. Den kvinna som "bara" vill ha polisens hjälp att avlägsna mannen kan, g.a. polismännens yrkesuppfattning och i vissa fall begränsade handlingsfrihet, ställas inför en villkorad insats "utan en anmälan kan vi ingenting göra".

-

Under ett observationstillfälle är det troligt att en sådan villkorad insats inträffade. Troligt, därför att polismannens upplevelse av situationen tycktes vara den att han på ett övertygande sätt övertalat kvinnan ifråga att göra en anmälan. Jag ska här kortfattat redogöra för ärendet. Polismännen kallades till platsen då några personer utanför bevittnat ett slag mot kvinnan. Den ena polismarmen, Nilsson, talar med kvinnan ifråga i grarmens lägenhet. Mannen har nämligen låst henne ute efter ett mycket burdust knuffande och några lättare slag mot ansiktet. Nilsson talar mjukt och lugnt med kvinnan och försöker ur henne uppgifter. Kvinnan är dock förtegen. Hon låter trots allt polismannen förstå att det inte är första gången något liknande händer. Nilsson säger att kvinnan inte är värd detta, att hon bör göra en anmälan och skaffa besöksförbud på mannen. Hon föreslås också att söka hjälp hos kvinnojouren; Kvinnan är fortfarande ovillig till att ge en klar redogörelse för kvällens händelse men så säger polismarmen något som får henne att ändra sig. Ur fältanteckningarna:

Kvinnans enda önskan är att komma i sin lägenhet. Hon är ihärdig i sin

önskan om att få komma in i sitt hem hon har nycklar men vågar inte gå

-

upp när mannen är där. Nilsson upplyser kvinnan om att de inte kan ta

mannen därifrån eftersom han också bor i lägenheten, "såvida du inte gör en anmälan". Kvinnan vänder tvärt. Från att ha upprepat att hon är för

rädd för att säga någonting säger hon nu, lika beslutsamt, "ska jag göra en

Bilaga 9 127

anmälan för att komma in i min lägenhet så ska jag göra en anmälan"

Nilsson ser lätt förvånad ut över den tvära vändningen men tar med en nöjd

min fram sitt anteckningsblock. Kvinnan börjar nu mer utförligt berätta om

vad som hänt. faltanteckningar

En klients samarbetsvilja tolkas ofta av gräsrotsbyråkrater som uttryck för en frivillig handling från klientens sida baserat dennes förnuftiga övervägande

inte tvång. Man hänför klientens samtycke till en lyckad argumentation för det alternativ som gräsrotsbyråkraten förordat Miller, 1991. Sett ur en annan synvinkeln att den ovan nämnda kvinnan kanske gjorde en anmälan p. g.a. att

hon upplevde sig vara utan valmöjligheter, är det inte alltför förvånande att hon två dagar efter händelsen inte ville stå fast vid sina uppgifter. Följden blev ännu ett avskrivet ärende och med polismärmens definition av resultat, ett dåligt sådant.

Praktisk polistjänst: övertalning bör ge resultat

Gräsrotsbyråkrater i allmänhet vanligen konfronterade med fler klienter än

vad som är möjligt att hantera väljer vanligtvis klienter som mest sannolikt

kommer att ge resultat enligt den egna organisationens kriterium Lipsky, 1980. Lipsky benämner denna rutin som "skimming off the top" och skriver:

,

all clients are equally worthy but all carmot be served, increasing the rate

of personal or agency success becomes primary. Lipsky, 1980: 107.

Den övertalning som polismännen säger sig vara inbegripna i verkar inte vara lika energisk och uppfattas inte som lika påkallad i alla fall av kvinnomisshandel. Kvinnor som redan från början kan förutsägas vara helt "olämpliga" klienter, dvs. klienter som man inte anser sig kunna åstadkomma ett lyckat resultat med, tycks inte ägnas lika mycket kraft som i det motsatta fallet. Med tanke på hur polismännen definierar resultat betraktas misshandlade kvinnor som lämpliga klienter om de själva vill göra en anmälan mot mannen och bedöms som kapabla att stå fast vid denna. Möjligheten att lyckas med ett ärende ska dock inte enbart hänföras till kvinnans medgörlighet. En ordentlig misshandel, som en polisman sa, ökar också chanserna att få gärningsmannen dömd eftersom skadorna kvinnan då erhåller oftast talar sitt tydliga språk oberoende av vad kvinnan själv sager.

Oavsett om polismärmen kan bevittna skador eller inte, tycks man ägna sig att övertala kvinnan att själv stå för anmälan. Dock inte alltid. En polisman menar att det kan vara lämpligt att försöka övertala en kvinna som inte har några direkt synliga skador uppgivit att hon utsätts för misshandel

men som regelbundet. Men, menar han, det är tillrådligt att först försöka avgöra hur pass "mogen" kvinnan är för att "göra något av" polismannens övertalningsförsök.

128 Bilaga 9

En annan polisman säger:

IP: Men sen är frågan då, och då får man sätta upp lite grann, man får bilda sig en liten egen tanke, hur kommer detta till att gå Ska lägga ner, ska vi lägga ner, hur mycket jobb ska vi lägga på detta ner

egentligen...eh, hur långt är hon med, är hon egentligen med och med-

verkar för vår del och ser till att det händer någonting med detta... manlig ordningspolis

En anmälans potential för sig igenom rättsmaskineriet tycks ingå i polisatt ta märmens bedömning av hur situationen ska hanteras redan från början. Som tidigare diskuterats är polismäxmen intresserad av en anmälan först och främst, men inte vilken anmälan som helst. "Förstår att hon uttryckligen inte man kommer att medverka, då gör jag ingen anmälan, det kan jag erkänna för dig" säger en polisman under ett observationstillfälle. I dessa sammanhang talar man

om "praktisk polistjänst". En arman polisman säger:

IP: Brott som kommer till polisens kärmedom är jag tvungen till att ta upp en anmälan rent formellt sett va skrattar till lätt, lite ursäktande ...sen om det inte leder till någonting, det är där jag säger det är meningslöst, men det handlar om praktisk polistjänst va, att det, egentligen är vi skyldimen ga att skriva en manlig ordningspolis

Att polismännen inte anser det vara rimligt att övertala och ta anmälan upp en i alla lägen ska dock inte tolkas att enkom kvinnans grad motsträvighet som av

avgör detta. I en intervjusituation kan inte polismännen redogöra för hela det

sammanhang i vilket man fattar beslutet om att utöva "praktiskt polisarbete". Som tidigare betonats spelar t.ex. förekomsten synliga skador stor roll för av hur ett ärende hanteras. Även andra omständigheter tycks kunna påverka polismännens beslut om att mer aktivt få kvinnan att anmäla eller söka andra grunder för ett gripande. Dessa ska diskuteras utförligt under nästkommande avsnitt mer om den misshandlade kvinnan som offer. På vilka sätt kan man då avgöra om en anmälan från kvinnan kommer att vidhållas En viktig faktor i bedömningen tycks kvinnans uppträdande. vara Några polismän berättar om att kvinnan ibland kan vara verbalt aggressiv gentemot patrullen som kommer till platsen. Ibland vill hon inte släppa in dem utan ber dem rent av att "fara helvete". I dessa situationer intervention anses vara tämligen fruktlös. Kvinnan kan vara kraftigt berusad eller i vissa fall narkotikapåverkad. En onykter kvinna misstänks med stor sannolikhet vilja

ändra sina uppgifter efter tillnyktring. En polisman berättar:

IP: Det är lite skillnad när det är, när det är nyktra människor kommer man till, då tar man det mer seriöst va och det här med anmälan och sånt här Ava, för vi vet hur det går, de tar tillbaka anmälan nästa dag efter när de är

nyktra va. Men oftast nyktra människor vet vad de gör och får de en smäll

Bilaga 9 129

så tolererar de oftast inte det va.

Så det är annorlunda om de

IP: Ja, för katten, det är det. Helt klart. manlig ordningspolis

Det tycks finnas en distinktion mellan seriösa och oseriösa anmälningar. Nu är det givetvis inte så att polismärmen sätter likhetstecken mellan en alkoholpåverkad kvinna och en oseriös anznälan. ied all sannolikhet ska flera kriterier än berusning vara uppfyllda för en sådan bedömning, t.ex. att kvinnan kan hänföras till kategorin "kolingar" vanligen kända polismärmen uppfattar

- personer som som "mindre hederliga Smångs, 1993. Kolingar i allmänhet de

anses vara mest oseriösa anmälarna, om de över huvud taget skulle vilja göra anmälan.

en Detta kan troligen föranleda att en misshandlad kvinna som rör sig i en krets

av kolingar inte ägnas alltför mycket tid när det gäller att övertala henne till att anmäla gärningsmannen. Särskilt tydlig blir uppfattningen denna typ

om av kvinna som en mindre seriös anmälare när man beaktar att polisens främsta syfte med dylika ärenden kan vara att spåra arman form av brottslighet Morley

Mullender, 1992. En intervjuperson beskriver "fördelen" med att åka på ett lägenhetsbråk till en "kvart":

IP: Ja, som sagt var, är det så att det är slagsmål i någon knarkarkvart så

är det klart att man försöker utnyttja det va man bryr sig inte så mycket

,

om där är någon som får på flabben för det leder inte till någonstans ändå

for det är för dom är narkotikapåverkade och det är, ja, det är totalt

me-

ningslöst va och dom vill inte göra någon anmälan ändå så det är, då är

man mer ute i an dra syften så att säga. Det är kanske i och för sig inte

riktigt rätt enligt regelboken, men så måste man arbeta för att, ja, hitta

narkotika och stöldgods va.

Man rationaliserar lite kanske

IP: Ja, det är som sagt, syftet, vårt syfte med att gå dit där egentligen

måste vara att stävja bråket va men man kan ju, man behöver inte gå så

och blunda va håller händerna för ögonen och man ser fullt av stöldgods, man kan inte göra det. manlig ordningspolis

Polismännen tycks så att säga avfärda vissa kriminella och missbrukande kvinnor som mindre seriösa anmälare och i stort sett hopplösa att uppnå resultat med. En kvinnlig ordningspolis som under ett observationstillfälle berättar att kolingar i stort sett alltid "tar tillbaka" en anmälan säger: "men vi nekar dem

aldrig att göra anmälan oavsett om den är mer eller mindre seriös." Uttalandet indikerar att denna typ av kvinnor trots allt inte heller kommer att övertalas i någon större utsträckning. Exempel på en annan yrkesgrupps kategorisering av misshandlade kvinnor som seriösa eller icke-seriösa klienter finner vi i den

130 Bilaga 9

tidigare nämnda studien av Emerson". Studieobjektet är en Legal Aid Clinic i USA där kvinnor som vill ansöka om besöksförbud kan få juridisk hjälp med att fylla i ansökningsformulären. Klinikens anställda var starkt influerade av den feministiska rörelsens ideologi och mottot var att hjälpa och tro på alla kvinnor och deras berättelser. Emellertid fanns en informell distinktion mellan seriösa och icke-seriösa klienter. Här grundades bedömningen på om kvinnan verkligen "menade allvar" med sin ansökan om besöksförbud. Den kvinna som personalen trodde hade för avsikt att lämna mannen betraktades som seriös medan kvinnor som inte antogs vara lika övertygade om att avsluta relationen, betraktades med mindre entusiasm.

Paralleller till polismännens syn på vissa misshandlade kvinnor kan kanske också hittas bland svenska kvinno- och brottsofferjourers sätt att avgränsa sin verksamhet missbrukare och kriminella. Åkerström l990:47-48

gentemot skriver: "Den andel av brottsoffren och de misshandlade kvinnorna som har andra typer av problem missbruk eller kriminalitet ingår s.a.s. inte i de

- tänkta kategorierna brottsoffer och misshandlade kvinnor. " Syftet med avgränsningen är att jourmedlemmarna inte besitter kompetens eller har resurser

kombinerade sociala problem. En tänkbar och kompletterande för den typen av förklaring kan också vara att jourmedlemmarna arbetar utifrån en bild av "det oskyldiga offret" ibid.. Likaså kan det praktiska polisarbetet jämföras med vårdpersonalen i Kurz 1987 studie där de anställds positiva respons gentemot misshandlade kvinnor förbehölls patienter som betraktades som "true victims". Ett "riktigt" offer ansågs den kvinna vara som uppfattades som artig, saknade misskrediterande attribut och oförskyllt hamnat i en hemsk situation. För polismärmen ingår i denna studie tycks en bedömning av hur offerlik kvinnan

som är ha betydelse för hur mycket empati man känner för henne och kanske också för hur mycket engagemang hon ska ägnas. Dylika frågor ska diskuteras i det följande avsnittet.

Den misshandlade kvinnan som offer

Polismän tycks, som vi ovan sett, inte vara alltför förtjusta i kolingar som målsägande då deras anmälningar betraktas som mindre seriösa. Ytterligare en

kan långt ifrån betraktas oskyldiga offer. Över

förklaring vara att kolingar som

huvud taget är kvinna misshandlats sin man, fästman eller sambo

en som av tvetydig som offer i det att hon står i nära relation till förövaren m.a.o.

oavsett hon kan hänföras till kategorin kolingar eller inte. En illustration av

om detta kan Blacks 1971, 1980 slutsats om att desto längre distansen är

vara mellan offer och gärningsman, mer benägen är polisen att vidta straffåtgärder

2 Föreläsning Robert Emerson vid Lunds universitet, maj 1994.

av

Bilaga 9 131

som ett gripande. Feeley Lazerson 1983:224 kommenterar en studie som påvisat poliser och domstolars benägenhet att inte betrakta t.ex. stöld, rån och överfall där offer och förövare känner varandra, som "riktiga" brott. Studier om allmänhetens uppfattning av brott mot person i bekantskapskretsen eller familjen har också visat att vi är mer toleranta mot sådan brottslighet då vissa "förmildrande omständigheter" kan antas föreligga Eriksson Åkerström, 1994. Det är således tydligt att den "personliga sfären" tillskrivs en särskild status i värt sätt att betrakta och kategorisera brottslighetens grovhet ibid.. Därför blir kvinnans offerskap i en misshandelsrelation problematisk att fastställa. Nils Christie skriver:

"The more ideal a victim the more ideal becomes the offender. The

more ideal the offender, the more ideal the victim. /---/ Offenders that

merge with the victims make for bad offenders, just as victims that merge with offenders make for bad victims." Christie, 1986:25

Med Christies ord som utgångspunkt förefaller det inte alltför underligt att det många gånger kan vara svårt att kategorisera mannen som den onde förövaren och kvinnan som det hjälplösa offret i en misshandelsrelation. Ett offer och dennes förövare ska helst vara varandras motsatser för att omgivningen ska definiera dem som just offer och förövare. Följaktligen underlättas denna definition av den flyktiga relationen mellan en målsägande och gärningsman som inte känner varandra, vilken är långt mindre komplicerad än relationen mellan två makar. Man skulle kunna uttrycka det som så att bara det faktum att paret lever tillsammans grumlar det diametralt motsatta förhållandet mellan de renodlade typerna av offer och förövare. Detta torde innebära att appliceringen av dessa epitet inte alltid verkar lika självklar som i t.ex. fallet där offer och förövare inte känner varandra. Kvinnor som misshandlats kan ha svårigheter att uppfylla kriterierna för det "idealoffer" som Christie beskriver: 1 The victim weak. Sick, old or very young people are particularly well

suited as ideal victims.

2¶The victim was carrying out a respectable project caring for her sister.

- 3 She was where she could not possibly be blamed for being in the street

-

during the daytime.

4 The offender was big and bad. 5 The offender was unknown and no personal relationship to her. Christie,

1986: 19 För att vinna allmänhetens sympati och uppmärksamhet ska offret företrädesvis vara fysiskt och/eller psykiskt underlägsen gärningsmarmen. Ett "riktigt" offer ska framför allt vara oskyldig. Om en kvinna själv slagits aktivt med mannen betraktas hon därför inte av intervjupersonerna som ett "riktigt" offer en

uppfattning sannolikt även delas av allmänheten. En i slagsmålet aktivt

som

132 Bilaga 9

deltagande kvinna är så att säga mer skyldig än oskyldig. Men även en alkoholpåverkad kvinna som utsätts för misshandel tycks upplevas som mer skyldig än en nykter kvinna. En utredningsman menar att hon upplever det vara värre när en "oskyldig" kvinna blir misshandlad än en berusad. Hon säger:

IP: I såna fall där kvinnan, barnen är hemma och mannen kommer hem

berusad och börjar slå dem, det är klart att man engagerar sig, att det känns

värre va. Än bägge två har suttit och druckit och så blir det...ja.

om

kvinnlig utredningsman

För att misshandlade kvinnor ska erhålla offerstatus är det särskilt viktigt att beskriva misshandlade kvinnor som passiva något som agitatörer inom kvinno-

rörelsen har tagit fasta på i sitt arbete med att uppmärksamma kvinnomisshandel

ett socialt problem. De observationer Emerson lät göra vid Legal som som en Aid Clinic omnämnt i det föregående visar på hur personalen där arbetade

- på att i ansökningsformulären för besöksförbud konstruera ett offer, oavsett om kvinnan ifråga själv upplevde sig som ett sådant eller inte. Personalen transformerade kvinnans berättelse i mer juridiskt passande ordalag och uteslöt kvinnans "aktiva" agerande i situationen. Om misshandlad kvinna t.ex. beskrev hän-

en delsen fight eller att hon hade brottats med mannen, valde personalen

som en bort dessa beskrivningar och koncentrerade sig på "physical damage to the body". Slutversionen av kvinnans ansökan om besöksförbud blev en konstruktion tveklöst ond förövare och ett hjälplöst offer. Inte sällan uppstod en

av en diskrepans mellan kvinnornas upplevelse av sig själva och personalens slutresultat efter att ha omformat deras historier. Syftet med "offer-förövare"-konstruktionen att bättre anpassa ansökningarna till juridiskt korrekta fall och att

var öka kvinnans möjlighet att få ett bifall.

Jag tror att det är korrekt att säga att polismännen i den här studien i allmänhet betraktar den misshandlade kvinnan som ett offer för mannens våld. Hon kan dock eller mindre offerlik och följaktligen vinna mer eller mindre

vara mer sympati. Polismännen nämligen i viss mån uttryck för en "offerskala" där

ger den kvinna som förefaller vara mest hjälplös och oskyldig når högst poäng. En kommissarie jag talade med under ett observationstillfálle säger att kvinno-

som misshandelsärenden är svåra eftersom det är vanligt att kvinnan inte vill medverka. Han säger vidare: "Det riktigt jävliga är de som tiger och får stryk. Dom är det riktigt synd om." Om hårddrar detta uttalande innebär det att för att erhålla full sympati enligt den här polismarmens offerskala ska man alltså vara så svag att man inte ens vågar yppa ett ord om misshandeln.

Det är främst invandrar- och flyktingkvinnor man tycker mest synd om. Dessa jämförs gärna med den svenska kvinnans ställning för 20-30 år sedan, och framför allt är det deras närmaste omgivnings påverkan att inte anmäla mannen

22Föreläsning Robert Emerson vid Lunds universitet, maj 1994.

av

Bilaga 9 133

vara svår för invandrarkvinnan att motstå. Framför allt utredningssom anses männen betonade att det synd om misshandlade flyktingkvinnor eftersom de

var inte ansågs ha särskilt stora valmöjligheter med tanke på en begränsad bekantskapskrets och ringa kunskaper om det svenska samhället. Vidare menade man också att ibland kvinnans ansökan uppehållstillstånd avhängigt gifter-

var om målet med Det verkar vara så att desto mer beroende kvinnan anses

mannen. vara av mannen, mer offerlik uppfattas hon.

Förutom invandrarkvinnors tillskrivna offerstatus tycks det finnas en annan omständighet som gör att man upplever den misshandlade kvinnan vara ärmu

offerlik, nämligen hon är gravid eller har sina barn närvarande vid mer om misshandelstillfallet. l stort sett alla ordningspoliser framhåller att det är extra problematiskt att hantera kvinnomisshandelsärenden där barn finns med i bilden. Dylika ärenden upplevs som känslomässigt svåra; närvaron av barn gör att det "kärms lite extra i hjärteroten". En polisman berättar:

IP: Men sen kan man bli olika, vid olika tillfällen, bli olika berörd, speciellt

då när det är barn inblandade eller kanske att det är en gravid kvinna som

är inblandad i det hela. Då, då kan man säga, tycka, tycka synd om

kvinnan och tycka liksom att det är ett riktigt as som hon är tillsammans med och som har gjort detta eller så. manlig ordningspolis

Några polismän säger uttryckligen att när barn är inblandade i ett kvinnomisshandelsärende engagerar man sig mer och anstränger sig extra noga att göra ett bra polisarbete. Barnen fråntas tveklöst ansvaret för den situation de befinner sig i och i den bemärkelsen kan de sägas inneha den absolut högsta poängen på "offerskalan". Synen på barn den allra mest renodlade bild vi har av offret

som kan också göra att polismännen har svårt att behålla den objektivitet de strävar efter. Märkbart upprörd bara vid tanken på situationer han tidigare mött, be-

rättar en polisman:

IP: Ett litet barn möter dom inte har bytt blöjan på flera dagar,

som en som

är rent röda i hela stjärten och, det kan du alltså inte sätta en gräns på

som

va utan det är bara att du tar dem till dig av. Du köper alltihopa rätt upp

och det gör du. Barn, barn och djur va, dom är dock, dom är

ner,

i beroendeställning helt och hållet. Ett barn är utelämnat till sina för-

äldrar, dom har inte suck, det har det inte va. Då måste samhället

en

73Enligt polismans uppfattning tycks det finnas förväntning om att poliser ska

en en uppleva det extra känsligt och jobbigt när barn är inblandade. Han säger följande

som när intervjuaren år på våg att avsluta intervjun med en fråga om han tycker att något viktigt område glömts bort: "Ja, jag tänkte på det att du började inte med tillgjord röst: Tycker du inte att det är extra obehagligt det är barn med i bilden /.. Jag

om trodde att det sån här standardfråga i de här sammanhangen..."

var en

134 Bilaga 9

gå in kanske och reagera, men en kvinna hon är också i beroendeställning till en man om han har tagit hennes självförtroende som jag har förklarat

för dig tidigare, men hon är dock vuxen, hon kan gå ut va och hon vet var

hon kan få hjälpen. manlig ordningspolis Huruvida den misshandlade kvinnan uppfattas som mer eller mindre lik idealoffret samt förövaren kategoriseras som uteslutande ond är sannolikt av-

om hängigt såväl kvinnans som mannens agerande i mötet med polisen. Om en misshandlad kvinna t.ex. inte verkar rädd och uppträder aggressivt mot polismännen framstår hon mindre offerlik och just g.a. att kvinnan inte

som upplevs ett riktigt offer framstår mannen som mindre ond och vice versa.

som Det relativa förhållandet mellan offer och förövare som sociala typer kan liknas vid en "moralisk balansvåg" Eriksson, 1994 där den senares ondska ger tyngd åt den förras offerskap.

Det är viktigt att tillägga att synen på en misshandlad kvinna som mer eller mindre offerlik, inte bara behöver vara av moralisk karaktär. För både polismän och åklagare ska varje privat problem som kommer till deras kännedom transformeras till ett offentligt och juridiskt fall Emerson Messinger, 1977, alternativt avfärdas som icke hemmahörande i rättsapparaten. Med ett "riktigt" offer och entydigt ond gärningsman något som är avhängigt varandra

en - Christie, 1986; Holstein Miller, 1990 antas säkerligen ärendet ha bättre

förutsättningar att i rådande rättssystem till stånd anmälan, åtal och dom. Ur denna synvinkel blir avvägningar baserade på kvinnans offerskap mer en praktisk bedömning än moralisk. Så kan t.ex. den misshandlade kvinna som varit

en berusad eller narkotikapåverkad vid tillfället ha svårigheter att minnas händelseförloppet vilket gör hennes berättelse mindre värd ur bevissynpunktzi Sanders 1980 också att amerikanska poliser som utreder våldtäktsfall först och

menar främst använder praktisk bedömning när de talar "bra" och "dåliga"

en om offer.

Om ökad jämlikhet mellan könen har bidragit till att få kvinnomisshandel som socialt problem uppmärksammat så kan också samma jämlikhet komplicera möjligheten att framställa misshandlade kvinnor som "riktiga" offer. Med en

jämlik materiell bas för oberoende ökar också kravet på kvinnan att skydda mer sig från förövaren Christie, 1986. Kvinnan torde inte längre behöva mannen för att klara sig ekonomiskt hon bör rimligtvis kunna lämna honom utan att

för den sakens skull sättas på bar backe. Dylika funderingar hade en utredningsman:

IP: Jag kan förstå det här resonemanget att dom. .eller det här deras be-

om

.

teende, att dom går kvar efter flertal misshandlingar om det nu hade skett

7 Hydén McCarthy 1994 noterar vikten att misshandlad kvinnas berättelse

av en år exakt och på alla punkter samståmmig för att hon ska bedömas som trovärdig.

Bilaga 9 135

för 30-40 år sen va, då kvinnan hade en helt arman ställning i samhället. en Hon saknade kanske utbildning, hon hade ingen möjlighet att klara sig älv, det sociala skyddsnätet inte alls det samma som det är nu utan hon blev var strängt taget alltså satt på bar backe och fick själv ordna sin lägenhet, själv ordna mat till sig själv och ungarna och att det var det som var anledningen till att hon stannade kvar för när hon var kvar i hemmet så hade hon i alla fall tak över huvudet och mat för dagen va. Men så är inte samhället uppbyggt idag utan nu behöver dom faktiskt inte av den anledningen stanna kvar. Och därför kan man ibland fundera över varför dom gör det. manlig utredningsman

För att in på beskrivningen av ett idealoffer bör man faktiskt vidta passa åtgärder for att inte äventyra risken att bli ett offer. En sådan åtgärd är för den misshandlade kvinnan att lämna förövaren och så att säga inte "försätta" sig i hotfull situation igen. Christie ibid. spekulerar kring det oförenliga i att, en å sidan, arbeta for att den misshandlade kvinnan ska nå samma status som ena idealoffret och, å andra sidan, arbeta for ökad jämlikhet mellan könen. Han att det undergräver det förra och pekar på paradoxen i ett svagt menar senare och underordnat offer och en stark och självständig kvinna. Liknande funde

ringar har Holstein Miller 1990 i analysen offerskapets innebörd. Det

om åtråvärda i benämningen offer är att fråntas ansvar och skuld för det som drabbat ifråga. Själva epitetet anvisar hur personen och dennes situapersonen tion ska tolkas av andra:

"Calling victim others to see how the labelled person someone a encourages has been harmed by forces beyond his or her control, simultaneously

establishing the fact of injury and locating responsibility for the damage

outside the victim." Holstein Miller, 1990: 106

Författarna emellertid att erhållandet av offerstatus endast kan ske till ett menar visst pris. Att göra någon till offer innebär nämligen att omgivningen instrueras att betrakta ifråga passiv och hjälplös mottagare av skador, personen som en kränkning och orättvisa. På samma gång som "offren" anses oförmögna att

75Det skulle intressant att närmare studera om kvinnan upplevs vara mer offerlik vara när hon trakasseras eller misshandlas f.d. man, fästman eller sambo. Då har hon av en faktiskt ansträngt sig att bryta antagligen dålig relation och kan på så sätt uppen fattas oskyldig. En åklagare nämnde något det hållet att riktigt hemska som mer de män inte kan acceptera att förhållandet år slut. var som

2 Holstein Miller l990:120-l2l påpekar att viss viktimologisk forskning, t.ex. offer ñr kvinnomisshandel är av den karaktären att den i lika stor utsträckning om skapar offer analyserar offer och viktimisering. I denna bemärkelse menar försom

136 Bilaga 9

hantera eller ens förstå sin situation legitimeras andras intervention egen vars syfte är att hjälpa och skydda den som tillskrivits offrets karaktärsdrag Holstein Miller, 1990. Författarna refererar till studier Loseke Cahill vilka av menar att i förlängningen kan viktimisering leda till att den misshandlade kvinnan förlorar kontrollen över sin självuppfattning och sin tolkning egen av situationen. Av polismärmens resonemang kring både kvinnomisshandel ärende och som den misshandlade kvinnan klient, framgår att ärenden matchar den som som sociala konstruktionen av kvinnomisshandel kap. 2 med stor sarmolikhet

se

resulterar i ett gripande av mannen. Den socialt konstruerade bilden kvinnoav misshandel utgör nämligen ett för rättsväsendet lämpligt ärende och visar också upp kvinnan som det offer vi alla känner sympati för. Mindre renodlade fall framstår dock som mer problematiska och erbjuder inte lika självklara ingripanden. Aktiva kvinnomisshandelsmotståndare har givit argumenten för "tuffare tag" gentemot gärningsmärmen och har därigenom förbättrat möjligheten till beskydd för en viss typ av misshandlad kvinna Loseke, 1991. Andra kvinnor ur den varierande verkligheten vilken polismännen beskrivit ovan kan dock - riskera att hamna utanför ramen för ett ingripande. Ett exempel kan den vara kvinna som endast vill att polismärmen ska tillrättavisa eller att få mannen honom avlägsnad önskemål som dels kan innebära svårigheter för polismärmen att uppfylla och dels inte stämmer överens med deras definition av "riktigt" polisarbete. Loseke skriver om konsekvenserna striktare polisiär hållning av en mot kvinnomisshandel:

"...persons concerned with the problems of wife abuse have given police the rhetoric to justify straightforward law enforcement instances of criminal violence, instances of wife abuse while simultaneously deflecting , cases not conforming to law enforcement, those of normal violence or family trouble. In this way, seems that what was claimed to be good for the battered woman might also be good for police. Of course, a more critical question remains: Which women have benefited from changing the boundaries of crime" Loseke, 1991:259

6 kvinnomisshandel

Åklagare om

Åklagare tycks inte vara lika benägna som polismännen att beskriva kvinnans motsträvighet som karakteristisk för kvinnomisshandelsärenden. Icke desto mindre är det främst i de fall där kvinnan inte längre vill medverka som pro-

fattarna att dylika analyser i sig själva är claims som ingår i det retoriska företaget att producera offer och viktimisering.

Bilaga 9 137

blem uppstår. Åklagarna menade att kvinnans ovilja att medverka var den primära anledningen till att skriva av dylika ärenden eftersom man då många gånger uppfattade bevisningen som otillräcklig. Inte helt förvånande är väl att det som upplevs problematiskt hellre diskuteras än omständigheter som utgör mindre svårigheter. Det här kapitlet behandlar därför huvudsakligen såväl åklagares som utredningsmäns resonemang om kvinnomisshandel i relation till den misshandlade kvinnans verkliga eller potentiella motsträvighet.

Att tekniskt förebygga motsträvighet

Det finns ingen brottsrubricering som heter kvinnomisshandel. Misshandel

som misshandel. Ett kvinnomisshandelsärende, till skillnad från misshandel "på

en stan" där offer och förövare inte känner varandra, kan dock vara lite speciellt för åklagaren. Liksom för polisen består även här problemet i att vissa kvinnor inte vill medverka under utredningen och/eller huvudforhandlingen. Farhågor om att kvinnan ska ändra sina uppgifter kommer till uttryck i hanteringen av fallet. Varje misshandlad kvinna kan sägas utgöra en potentiell risk för motsträvighet, varför poliser och åklagare gemensamt tycks arbeta för att minska kvinnans utrymme att "sätta sig på tvären" och försvåra deras arbete. Som tidigare diskuterats förefaller ordningspoliser ägna sig att förebygga motsträvighet hos den misshandlade kvinnan något man gör genom retorisk övertal-

ning och uppmaningar om att hon ska stå fast vid anmälan. För åklagares och utredningsmännnens del är det ur bevissynpunkt viktigt att även tekniskt före-

bygga motsträvighet.

Det anses vara ytterst viktigt att redan vid anmälningstillfallet ordna så att kvinnan kom-mer under läkarvård och får sina skador dokumenterade. En annan primär uppgift är att få kvinnan att signera en fullmakt angående polismyndighetens rätt att ta del av läkarjournalen. Det tekniska förebyggandet kräver således att ordningspolisen är med noterna. En polispatrull som upprättat en anmälan om en "lite allvarligare" misshandel och inte ordnat dokumentation av skadorna skulle knappast rosas för gott arbete av åklagaren. Hur ett ärende sköts från allra första början spelar stor roll för åklagarens möjligheter att väcka åtal ett faktum som de intervjuade polismannen betonar när det gäller hante-

ringen av kvinnomisshandel. Med ett läkarintyg, fotografier och/eller vittnesuppgifter blir målets utgång mindre avhängigt kvinnans berättelse och åklagarens möjlighet att bevisa brott ser i dessa fall lite ljusare ut. Målet är dock att kvinnan själv ska stå fast vid sina uppgifter. Genom en snabb och effektiv

27En åklagare som starkt ifrågasatte en patrulls hantering av ett misshandelsfall skrev missnöjt till utredningsmannen: "Målet är lärorikt och borde vara en fingervisning för X-son och Y-son lpolismännen, att allting hade blivit så mycket lättare, om de sett till att hon blivit föremål för läkarundersökning..."

138 Bilaga 9

utredning uppnår man inte bara större sannolikhet för en fallande dom, man garderar sig också mot målsägandens benägenhet att agera motsträvigt. En ordningspolis berättar: l

IP: För ofta blir det sen att när det har gått en dag, två dagar, tre dagar,

så kommer det ofta det här att dom ska ta tillbaka anmälan och att dom inte i

vill va, men mer vi har fötterna, kan få i inledningsskedet,

mer

svårare blir det för målsäganden att ta tillbaka anmälan.

l

manlig ordningspolis Det finns också en uppfattning om att risken för att kvinnan ska dra sig ur ökar med handläggningstiden. Hennes intresse för att mannen ska åtalas väntas avta i takt med tiden varför en snabb handläggning av ärendet är att föredra. Om mannen inte grips, anhålls och häktas vid tillfället för misshandeln får ärendet lägre prioritering och många gånger handlar det om månader eller t.0.m. år 1

innan det kommer upp i tingsrätten. En åklagare menar att kvinnomisshandelsä-

l renden alltid bör behandlas med förtur, dels med tanke på kvinnans med tiden

i

avtagande intresse för lagtöring men också med tanke straffmätningen. Han

säger:

IP: ...då är det inte så roligt att målet är så jävla gammalt, man får

i

skämmas ögonen ur sig ju. /---/ Det är en...en faktor att beakta vid

J

straffmätning, det är tiden mellan brottet och domen och det står nu direkt utsagt att det ska verka i lindrande riktning. manlig åklagare

i

1¶Målsägandens berättelse nödvändig men inte tillräcklig

- Vad behövs för att bevisa att någon blivit misshandlad "En berättelse säger åklagarna uteslutande. Därefter kommer rättsintyg och Vittnesuppgifter. Den

l bevisvärdering åklaga ren använder som bedömningsgrund för om åtal ska väckas eller inte, bör helst diskuteras utifrån det specifika fallet. En detaljerad redogörelse från ett trovärdigt vittne som sett hela händelsen innebär att just

l målsägandens berättelse blir mindre viktig. Vidare kan den misstänktes berättelse å ena sidan minska bevisvärdet i målsägandens berättelse, å andra sidan stödja den. Ett rättsintyg i kombination med Vittnesuppgifter kan ge stöd en "dålig" berättelse från målsäganden, dvs. en diffus och kanske till vissa delar motsägelsefull sådan. Med andra ord kan bevisvärderingen i sig beskrivas som ett komplext företag. Med dessa reservationer har jag trots allt valt att diskutera åklagarnas resonemang om bevisning utifrån en förenklad "tankekonstruktion" som ger oss fyra typfall, dock långt ifrån lika renodlade i praktiken:

Bilaga 9 139

Berättelsen vidhålls

Ja Nej

Ätal Åtal

Ja

Yttre bevisning

3. 4

Nej

Åtal "brott kan

styrkas"

målsägandens d.v.s. kvinnans, berättelse

i form av rättsintyg och/eller vittnesmål

l Yttre bevisning finns och kvinnan vidhåller berättelsen. Ett dylikt förhållande är givetvis att föredra ur åklagarsynpunkt. Här råder inga tvivel att åtal ska

om väckas. Som en åklagare sa med ett skratt: "Då är det inte så svårt att ro hem det" Ett mål som uppfyller dessa förutsättningar innebär således inga större problem när det gäller beslut om åtal ska väckas eller inte.

4 Ingen yttre bevisning finns och kvinnan vidhåller inte berättelsen. Inte heller dessa omständigheter innebär några problem för åklagaren. Det enda alternativet i detta fallet är att skriva av ärendet.

2 Yttre bevisning finns kvinnan vidhåller inte berättelsen. Nu börjar det

men bli problematiskt eftersom dylika förhållanden inte entydigt pekar mot varken ett åtal eller en avskrivning. I det här fallet måste förlusten kvinnans be-

av rättelse vägas mot värdet av ett rättsintyg och/eller vittnesuppgifter. När misshandel på enskild plats inte låg under allmänt åtal behövde åklagarna vanligtvis inte ta ställning till ett ärende av detta slag. I och med att kvinnan inte ville ange brottet till åtal återstod endast att skriva ärendet, såtillvida inte åtal ansågs

av vara påkallat ur allmän synpunkt. Med all form av misshandel under allmänt åtal måste däremot åklagarna bedöma det är möjligt att väcka åtal trots att

om målsägandens berättelse faller bort. Det verkar inte vara särskilt vanligt att man väcker åtal utan kvinnans egen berättelse. Åklagarna tycks se på ett dylikt ärende med stor tveksamhet; att man kan tänka sig ett åtal trots att kvinnan drar sig ur. Anledningen till tveksamheten är att man anser bevisningen bli alltför bristfällig utan kvinnans uppgifter. Man kan kanske styrka att hon blivit slagen men inte vilken smärta hon kände osv. Åklagarna menar också att det blir väldigt "nedtonat" utan kvinnans medverkan det är svårt att uppnå fällande dom.

-

140 Bilaga 9

En åklagare berättar om ett ärende där åtal redan var väckt när kvinnan ändra-

de sig:

IP: Då åtal väckt och han satt häktad och sen ändrade hon sig och ville

var liksom inte berätta vad som hade hänt och menade att det var en olyckshän-

delse alltsammans och...då tyckte jag att så som hon berättade det, den,

citat, olyckshändelse, så kunde det inte vara. Utan dom uppgifter som hon

hade lämnat under förundersökningen var tillräckligt för att driva målet

vidare.

Hade du foton och så då

IP: Nej, det tror jag inte, men jag hade nåt läkarintyg.

Vittnesmål

IP: Nej, nej...utan det var hennes uppgifter bara.

...som hon gick ifrån sen...

IP: Som hon gick ifrån, så man fick läsa upp vad hon hade sagt. Och så

hade man läkarintyget. Men jag vill minnas att det räckte inte för. fällande dom fullt ut ändå, det gjorde det inte...alltså att han blev fälld för misshan-

del. Jag kommer inte ihåg om han blev fälld för nån mindre del eller om

han blev helt frikänd men jag kommer ihåg så mycket att det blev inte

fällande dom på alla punkter tack vare att, alltså då för att hon ändrade sina

uppgifter. Det gick inte att visa vad som hade hänt. kvinnlig åklagare

Bortsett från att bevisningen bli sämre och att det är svårare att få en

man anser fällande dom utan kvinnans medverkan, berättar några åklagare om att det dessutom i rätten är mycket arbete med ett dylikt mål. En kvinnlig åklagare berättar att det kan kräva pauser i huvudförhandlingen för att förhöra sig om varför kvinnan ändrat sig och att man får ägna sig att övertala henne till att vidhålla sina uppgifter. Kanske kan det vara så att desto senare den rättsliga processen störs av kvinnans motsträvighet, mer ställs åklagarens tålamod, skicklighet och kompetens på prov. Åklagarnas sätt att betrakta ärenden som liknar förutsättningarna i detta typfall är att kvinnans berättelse generellt sett är "A och O". Utan berättelsen anses man sällan komma någon vart med ett åtal, dvs. sannolikheten for en fallande dom bedöms vara liten.

3 Yttre bevisning saknas men kvinnan vidhåller sin berättelse. Om kvinnans berättelse beskrivs som absolut nödvändig i ovanstående fall visar det sig att i ärenden där yttre bevisning saknas kan berättelsen däremot inte ses som tillräcklig bevisning. Denna situation beskrivs av åklagarna likaså som en aning problematisk. Utan yttre bevisning hamnar man i en "ord mot ord " -situation och

trovärdighetsbedömning måste göras. Många gånger kan det vara svårt att en bevisa att kvinnan skulle vara mer trovärdig än mannen. Sarmolikt spelar den misstänktes straffhistoria in i denna bedömning. Om mannen tidigare blivit dömd för misshandel mot samma kvinna torde åklagaren se en anledning att bedöma kvinnans version som mer trovärdig än mannens. Kanske kan också

Bilaga 9 141

föreställningen om att misshandlade kvinnor tenderar att agera motsträvigt göra att åklagarna inte "tycker om" ärenden med dessa förutsättningar. Under en intervju beskriver åklagare ett verkligt ärende med liknande omständigheter

en som ett "ovanligt dåligt fall". Han menar då: "Ja, alltså det var dåligt på det viset att man var så oerhört beroende av hennes stöd, jag menar, att hon stod på sig." En annan förklaring ges av en åklagare som tror att huruvida man väcker åtal med enbart kvinnans berättelse som bevisning "hänger på hur pass ambitiös man är som åklagare". Hon säger vidare:

IP: Om ska riktigt ärlig så, så hänger det nog mycket på vad det

man vara

är för åklagare det hanmar hos. Vad det är för distrikt det hanmar i och

...kanske hur mycket man har att göra just den dan, man är fullständigt

överlupen med arbete just den dan av andra väsentliga saker så kan det

att .jag är inte främmande för det att man då. .tänker att det här

vara man.

. . kanske inte går ändå. Det är mänskligt. kvinnlig åklagare

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att åklagarna generellt betraktar kvinnans berättelse som nödvändig men i ett kontext där yttre bevisning saknas, anses den ofta vara inte helt tillräcklig.

Att väcka åtal mot kvinnans vilja

Det är utfallet bevisvärderingen som ska avgöra om åklagaren väcker åtal

av eller inte. Termen bevisbarhet erbjuder dock ett visst tolkningsutrymme. En åklagare beskrev sig t.ex. lite skämtsamt som mer "avskrivningsbenägen" än övriga kollegor. Åklagarna trodde att det fler anmälningar än en tredjedel

var

leder till åtal någon kommenterade den relativt låga andelen: "Vi som men som tar det är mest angeläget." Vad räknas då som angeläget Vilka om-

nog som ständigheter kan tänkas göra att åklagarna anser det mer eller mindre angeläget att skaffa fram bevis och/eller ställer hårdare eller mildare krav på bevisningen när det gäller att väcka åtal mot en misshandlad kvinnas vilja Framför allt när ett ärende "står och väger" är det högst sannolikt att bevisvärderingen blir en smula tänjbar att andra faktorer utöver de som är hemmahörande i bevisvärde-

-

ringen spelar in.

"En misshandel med kvalité"

Åklagarna pratar om ärenden som man sett mer allvarligt på i termer av "en ordentlig misshandel" eller "en misshandel med kvalitet". Det tycks finnas en

uppfattning om att en anmälan om misshandel av "allvarligare" gemensam karaktär vanligen leder till åtal med eller utan kvinnans medverkan. En åklagare berättar hur han tolkar statistiken om att en övervägande majoritet anmäl-

om ningar skrivs av:

142 Bilaga 9

IP: Nja...ser vi den här mer bagatellartade kan hända i stridens hetta som eller vad som helst, så tror jag nog att rätt många av dom rinner ut i sanden. Är det lite allvarligare är det säkert så att dom flesta går till åtal.

Vad menar man med allvarligare då Om säger "lite allvarligare" man IP: Ja, det där är ett relativt begrepp vad tycker är allvarligt man men...ja, en utslagen tand eller knäckt näsben eller...helt blåslagen i ansiktet. Jag menar vi plockar bort alla de här lusingarna och knytnävslag i magen kanske och spark i eller nånting sånt där va, de kan vi gumpen plocka bort, där har man nog en rätt så stor "drop-frekvens". Och har sen man då vissa som blir misshandlade. manlig åklagare

Liksom polismännen tycks åklagarna inte definiera all misshandel "riktig"

som misshandel. För åklagare innebär "en misshandel med kvalité" framför allt att bevisvärdet höjs i och med att de synliga skadorna kan dokumenteras. Det är följaktligen lättare att styrka brottet kvinnan vidhåller sin berättelse oavsett om eller inte. Innebörden av en "ordentlig" misshandel kan också då vara en annan en dylik misshandel är ett grövre brott och gör att det därför upplevs vara mer angeläget att den misstänkte åtalas. Man använder uttryck "det ska inte som man låta passera" eller "det får inte bagatellisera". En åklagare att man menar huruvida man arbetar hårdare på att fram hållbar bevisning, just är avhängigt misshandelns grovhet:

IP: Om en kvinna har fått örfil nånstans och hon inte vill medverka en sen så kommer inte jag till att tycka att detta här är nånting till varje pris som måste lagföras va. Så det är självfallet. manlig åklagare

Att ägna grövre brottslighet mer resurser torde såväl av gemene man som åklagarna uppfattas som moraliskt riktigt. En åklagare uttrycker det så att som "det känns lättare att skriva lusing." av en

Motstrâvighet baserad på hot

En omständighet som gör att åklagarna till varje pris vill väcka åtal är om man tror att kvinnan ändrar sin berättelse p.g.a. att mannen hotat henne. Kvinnans eventuella rädsla för repressalier framhålls den kanske viktigaste anledsom ningen att väcka åtal trots att hon inte vill medverka. Här tycks inte misshandelns grovhet spela någon större roll för motivationen att driva ärendet. Bara det faktum att kvinnan är skrämd bedöms som tillräckligt allvarligt för att ägna ärendet mer resurser. En åklagare säger om kvinnor som drar sig ur p.g.a. rädsla och hot:

IP: Det är dom som är så svåra att pejla. Vilka kan det så att det vara är malmen som hotar henne Så att inte skriver dom utan försöker av

Bilaga 9 143

komma fram på någon väg. Kanske med ett frihetsberövande av mannen. Det...för det är det riktigt allvar med. manlig åklagare Den här inställningen gör att man försöker utröna om det verligen är kvinnans vilja inte längre medverka till vidare utredning. Även utredningsmännen egen att är införstådda i detta synsätt och i förundersökningsprotokoll kan man läsa hur man förhör sig om omständigheterna kring kvinnans önskan att dra sig ur. Ett exempel på utredningsmännens sätt att tackla en "begäran om återtagande av anmälan" finner vi i nedanstående utdrag ett förhör med en hotad och miss-

ur handlad kvinna. Parternas namn är utbytta mot målsägande och misstänkt. Den

manliga utredningsmarmen skriver:

"Jag förklarar för målsäganden, att jag får en känsla av, att hon nu vill skydda den misstänkte olika anledningar. Målsäganden svarar, att hon

av har blivit slagen av den misstänkte, "men inte mer än vad som händer hos andra". Hon menar dock, att hon aldrig har varit rädd för den misstänkte. /---/ Nu betygar målsäganden ännu en gång, att hon älskar den misstänkte och att han hjälper henne väldigt mycket. /---/ Hon säger, att hon inte vill

honom i fängelse. /---/ Jag framhåller för målsäganden, att hon vid något se tillfälle antingen vid det första förhöret eller idag måste ha lämnat fel

uppgifter. Målsäganden att hon idag länmar de rätta uppgifterna och

svarar att hon har lämnat felaktiga uppgifter tidigare beror helt på att hon har känt sig pressad av /sina syskon/. /---/ Hon har alltså inte varit rädd för den misstänkte och hon är inte rädd för honom idag. /---/ Förhöret är dikterat på band i närvaro målsäganden. Hon säger, att det är rätt dikterat och

av att allt hon idag har sagt är sarming."

Utdrag ur ett förundersökningsprotokolb

En annan utredningsman berättar om att det ibland kan vara svårt att utröna om det är av egen vilja kvinnan väljer att inte medverka längre:

IP: För jag menar även om de har blivit skrämda och kärmer ett tvång att ta tillbaka det, så erkänner, så säger de inte det. För när man frågar dom så säger dom med kraftlös, pipig röst: Oh ja, det är min uppfattning och jag har inte blivit tvingad och han har inte hotat mig och då kan man inte göra mycket ju, det går inte. Men det är klart att man kan ha en uppfattning... manlig utredningsman Om misshandlad och/eller hotad kvinna p. g.a. hot och rädsla inte vill meden verka betraktas det således ännu större anledning att försöka få bevisningen

som

z Just det här ärendet anmälan olaga hot gick vidare till åtal. Åklagare och

- en om utredningsman bedömde kvinnans första berättelse trovärdig och dessutom

som mer hade man vittnesuppgifter.

144 Bilaga 9

hållbar för ett åtal. Man kan hypotetiskt föreställa sig att kvinnans rädsla för repressalier om något skulle kunna uppfattas ett legitimt skäl för att

- - som skriva av ett ärende. Hot kan faktiskt sättas i verket. Att driva målet mot kvinnans vilja i dessa fall handlar troligtvis lika mycket om att hotet som kvinnan utsatts för även uppfattas som ett hot mot hela rättssystemet. En rättsstat kan inte tillåta att förövare hotar sig undan en dom.

Ska motsträvighet respekteras

En åklagare är skyldig att väcka åtal trots att kvinnan inte vill medverka, under förutsättning att brott kan styrkas annat sätt. Från fall till fall kan det dock vara problematiskt att inte beakta vad kvinnan själv önskar. Några åklagare och utredningsmän funderar över om man kanske ibland faktiskt bör respektera kvinnans önskan om att inte medverka. När jag undrar över varför vissa misshandlade kvinnor är motsträviga till rättsprocessen säger en åklagare:

IP: Ja. .det. .det är det skälet som jag innan att väljer att fortsätta

sa man

. . samvaron. Det finns...ett annat skäl också och det är att man väljer att flytta isär. Man inser att vi passar inte för varann och när man har gjort det så kanske man också tycker att det finns ingen som helst anledning att dessutom ...riva upp gamla sår genom en rättegång där han...döms för det här. Nu har vi kommit ifrån varandra, vi har delat upp både barn och blommor... Det... det är en annan lösning som man också, tycker jag, ska respektera som åklagare. Den är rimlig ju. manlig åklagare

En annan åklagare funderar över om det är principiellt riktigt att undantagslöst åtala mannen mot kvinnans vilja:

IP: Men sen kan man då avväga, ska man bry sig om att processa i en familj som försöker hålla ihop Det, man...det är ganska svårt för en, en stat att veta hur mycket ska man gå in i privatlivet, hur mycket eget ansvar ska folk ta för sig själva kvinnlig åklagare

De viktigaste kriterierna för att intervjupersonerna principiellt tycker att kvinnan själv ska ett 0rd med i laget är att misshandeln är lindrig och att hon inte ändrar sig p. g.a. rädsla för vad malmen kan tänkas utsätta henne för efter en vidhållen anmälan. Man åsyftar då oftast fall där det inträffade tycks vara en engångsföreteelse, att mannen inte tidigare dömts för misshandel och att påföljden inte skulle leda till fängelse. "De är vuxna människor också" säger en kvinnlig åklagare om kvinnor som vill ta tillbaka sina uppgifter i dylika ärenden. En utredningsman för ett liknande resonemang:

IP: Jag menar som så att om hon blir hotad eller tvingad att ta tillbaka en anmälan då anser jag att då är det fel att den ska, förundersökningen ska läggas ner, om den nu läggs ner i ett sånt här fall. Men om det är uppenbart

Bilaga 9 145

att hon av egen fri vilja vill ta tillbaka det här och det inte har varit nån

grövre misshandel, utan det har varit nån bagatell, då tycker jag att det ska

hon få avgöra själv va. /---/ För det finns alltså, det finns dom. .som, som

.

vill ta tillbaka det av fri vilja, utan tvång, utan hot och där dom själva sitter

alltså 0ch...man rikt-, man kan se på människan i fråga om hon verkligen menar vad hon säger va. manlig utredningsman

Det tycks vara så att åklagarna och utredningsmärmen menar att i vissa fall är det tveksamt om det är för kvinnans bästa att mannen blir dömd. Ett fall av kvinnomisshandel som jag fick återgivet av en utredningsman, försatte denna och åklagaren i svår bedömningssituation. Ärendet till slut skrevs

en som av inbegrep ett utländskt par med begränsat uppehållstillstånd. Kvinnan ville sedermera ta tillbaka de uppgifter hon lämnat till polismännen med motiveringen att hon också slagit mannen. Rättsintyg visade mycket riktigt att både mannen och kvinnan erhållit skador från vad som skulle kunna vara ett våldsamt handgemäng. Man såg dock allvarligt på ärendet eftersom kvinnan var höggravid

hon skulle föda två veckor från misshandelstillfallet. Kvinnans graviditet talade, bortsett från bevisfrågan, sätt och vis både för och mot ett åtal. Förutom mannen, som då blev häktad, kände kvinnan ingen annan i Sverige.

Utredningsmannen berättar:

IP: Jag tror fortfarande att mannen slog på henne och att hon var i en

hemsk situation. Men samtidigt var han det enda för henne i världen, så det

var en svår sits. Både...i och för sig är det inte jag som beslutar för det är

åklagaren, men han beslutar på vad jag har att säga många gånger, och

vi diskuterade fram och tillbaka många gånger och till slut blev han släppt

i alla fall... kvinnlig utredningsman

Den åklagare som handlade ärendet säger i en telefonintervju att det inte gick att styrka vem som attackerat vem och vem som värjt sig från vem. Han framhåller också aspekt än bevisfrågan. Åklagaren att det hade varit

en arman menar

"fullständig katastrof för kvinnan hade blivit dömd" eftersom hon en om mannen inte hade någonstans att ta vägen. Han bedömde det som "förödande" för kvinnan att utan mannen, men med ett nyfött barn, återvända till sitt hemland som inte karakteriseras av en särskilt liberal kvinnosyn. I detta fall, menade åklagaren, det svårt att bortse från kvinnans önskemål och situation eftersom

var bevisvärderingen inte entydigt pekade på vare sig ett åtal eller en avskrivning

ärendet stod så att säga och "vägde". -

Stor arbetsbörda som avskrivningsgrund

De gräsrotsbyråkrater Lipsky 1980 skriver om kännetecknas av att ha en aldrig sinande ström av ärenden, situationer och klienter som ska handläggas, redas ut och tas om hand. Det ligger därför nära till hands att fundera över hur

146 Bilaga 9

utredningsmärmens och åklagarnas arbetssituation ser ut och hur denna kan

påverka resursfördelning och avskrivningsbeslut. De flesta intervjupersonerna

anser, kanske inte helt oväntat, att arbetsbördan är mycket stor. Huruvida man tror att arbetsbördan påverkar utgången av ett ärende skiljer sig däremot åt. Några av utredningsmännen menar att brist på tid gör att de emellanåt inte hinner lägga ner de resurser som krävs för att styrka ett brott vilket i sin tur leder till att åklagaren inte har underlag nog för ett åtal. En utredningsman efterlyser mer tid till att göra nya, långa förhör med den misshandlade kvinna som en tid efter anmälan vill dra sig ur. Han säger:

IP: Men, och åter igen tillbaka där vi började hade vi bara haft tid, hade

-

vi bara haft tid att prata med den här kvinnan igen när hon kommer tillbaka

så hade vi kunnat åtala ännu mer för att då hade vi kunnat göra en ny

bedömning på det.

Men att ta med i beräkningen varför hon backar ur

IP: Ja, precis. Pratat med henne, hållt ett nytt långt förhör med henne och

gått igenom omständigheterna som gjort att hon har ändrat sig.

Menar du för att försöka henne att tillbaka till sin gamla version

IP: Ja, just det. Dels för att bevisa för henne själv att den första versionen

är rätt va, vi tror på dig, samhället tror på dig, åklagaren ställer upp på

dig, domstolen ställer upp på dig va. Även, det finns alltså andra än

den...som stöttar dig. Inte bara han som kommer hem med vinflaskan till dig utan vi är andra som stöttar dig. manlig utredningsman

Åklagarna säger däremot att ett ärendes utgång generellt sett inte styrs av arbetsbördans storlek. När det gäller ärenden som ligger i "balans" dvs.

ärenden vilka inte erhåller samma prioritet som när den misstänkte är frihetsberövad menar man att dessa istället får ligga några dagar längre innan man

hinner ta itu med dem. Som vi tidigare sett finns det dock nån åklagare som menar att man kanske gör en strängare bevisvärdering under högre arbetsstress och på så sätt sållar bort ärenden som man under andra förhållanden eventuellt tagit sig an.

Om arbetsbördan är stor och en anmälans fortsatta utredande är avhängigt kvinnans medverkan, skulle man kunna misstänka att det rent av är en lättnad när kvinnan vill dra sig ett snabbt och lätt sätt att bli av med ett ärende. Så

ur är det dock inte menar en utredningsman och säger lakoniskt: "Det är bara till att konstatera att det är nästan outtönrligt. /---/ Det är bara till att gå in och hämta tio nya /ärenden/."

De ovanstående avsnitten har behandlat vissa omständigheter som tycks ha betydelse för om åklagaren anser det mer eller mindre angeläget att väcka åtal med eller utan kvinnans vilja. I förtydligande syfte vill jag betona två saker. För det första, att de intervjupersonerna ovan givit uttryck för i inter-

resonemang vjuerna inte behöver vara direkt överförbara hur man i praktiken gör en

Bilaga 9 147

bedömning. För det andra, att varje ärende bedöms utifrån en rad olika omständigheter där de ovan nänmda kan vara inkluderade och där den ena kan väga tyngre än den andra. Ett exempel är angelägenheten att åtala oberoende av misshandelns grovhet, om kvinnans motsträvighet upplevs vara baserad rädsla och hot. I det följande ska diskussionen mer koncentreras till vad den motsträviga kvinnans agerande betyder för arbetsrutinen.

Den motsträviga målsäganden en juridisk anomali

- Både utredningsmän och åklagare tycks betrakta den misshandlade kvinnan som

drastiskt uttryckt, potentiell medbrottsling. Man pratar t.ex. om ett erkänen, nande från kvinnan att hon erkänner att hon blivit slagen av mannen. Någon

åklagare nänmer att huvudförhandling med en osamarbetsvillig kvinna

en innebär "två att processa mot". En arman säger att även kvinnan, jämte den tilltalade, är "fiende" under dylika förhållanden. En kvinna som inte är

en samarbetsvillig ställer till problem i rättsmaskineriet. En åklagare berättar:

IP: Och ibland är det faktiskt så att kvinnan är villig att medverka ända

tills att kallelsen till rättegång kommer, när åtalet är väckt. Då får man

sitt jobb i rätten. En ovillig kvinna som har glömt det mesta och det inte

gjorde ont nånstans. Jag glömmer aldrig ett fall jag hade en riktig misshan-

del där kvinnan berättade allt i tingsrätten om hur vidrig han var. Sen

överklagade han och när vi kom till hovrätten så hade dom gift sig Och

hon kunde inte förstå nånting vad hon hade sagt i tingsrätten, det var

av

fullständigt obegripligt, domaren hade missuppfattat allting, han hade varit

så snäll och gullig alltid så hon kunde inte förstå varför han satt i fängelse.

De hade gift sig alltså

IP: Ja, oh ja. Visst.

Hur kände du då

IP: Ja slår ut får försöka att...få fram sanningen ändå

armarna man

skrattar lite lätt men det är klart, det kunde ha varit lättare. manlig åklagare

Utredningsmärmen tycktes över lag uttrycka förståelse för problemen en åklaga-

ställs inför när den misshandlade kvinnan ändrar sin version. Syftet med en re huvudförhandling går så att säga förlorad med en motsträvig målsäganden och kan beskrivas som närmast farsartad. En utredningsman förklarar:

IP: För att du måste förstå åklagaren också. Att komma upp i tingsrätten

och så stå och säga att med myndig stämma: söndagen den 25 mars,

sen

1994, kl. 19.05 misshandlade X Y genom att tilldela henne fyra knytnävslag

mot ansiktet varvid hon föll till golvet och medan hon låg på golvet sparka-

de han henne minst tre sparkar vilka träffade i sidan. Jaha, säger han, vill

då målsäganden berätta vad som hände med pipig och kraftlös röst: J a,

148 Bilaga 9

vi bråkade lite grann och så och så trillade jag mot spisen, jag råkade nog

halka på, där låg en skurtrasa och sen halkade jag och då slog jag ansiktet

i och så slog jag nog lite mot revbenen där. Ja, men säger åklagaren, ni

har berättat återigen förställd kvinnlig röst: Njae, jag var arg på

honom då så att det, det, det ljög jag litegrarm, det...ja, jag trillade mot

spisen och slog mig. Det är inte så roligt för en åklagare. Då kan han

lägga av direkt för tingsrätten, och det är likadant för tingsrätten, hur

ska de kunna döma när hon sitter och berättar sådant manlig utrednings-

man

Om kvinnan agerar som det offer hon är, om hon uppträder som en "normal" målsägande bör göra, skulle inga problem föreligga annat än de problem polis och åklagare över lag ställs inför under brottmålsutredningar. Faktum är att kvinnomisshandelsärenden torde t.o.m. kunna klassificeras som lättutredda i förhållande till andra ärenden med förbehåll att kvinnan medverkar i utredningen. En utredningsman beskriver dessa ärenden som "triviala" då man i stort sett alltid har en misstänkt given resten går rutin. Vad intervjupersonen

åsyftar är att det knappast krävs några Sherlock Holmes-talanger för att utreda ett kvinnomisshandelsärende. En åklagare försöker förklara att det inte är kvinnomisshandel i sig som är problematiskt utan snarare det att flera misshandlade kvinnor agerar motsträvigt. Han formulerar det så här:

IP: Alltså kvinnomisshandel skiljer sig i princip inte från vilken misshandel som helst förutsatt att kvinnan medverkar ett normalt sätt. Problemen ligger inte i att det är kvinnomisshandel, problemet ligger i kvinnans

attityd till rättegången och... manlig åklagare

I Browns 1991 empiriska studie av fredsdomare i brittiska ungdomsdomstolar betonar hon den gemensamma ansträngningen bland inblandad personal att ett ärende smidigt och lätt ska föras genom den rättsliga processen. Hon skriver:

Messy cases are in none of their interest for they absorb resources and

disturb the smooth running of the justice process. The common enemy complication. " Brown, 1991:10

Problemet tycks vara detsamma för utredningsmän och åklagare. En motsträvig kvinna stör arbetsrutinen. En utredningsman beskriver den irritation som uppstår när en misshandlad kvinna ändrar sina uppgifter och därför stör ordningen i den rättsliga processen:

IP: Det är alltså...mycket vanligt att de efter en tid ändrar sina historier,

tar tillbaka, det blir svårutrett...ja, det blir irritationer hela vägen. Jag blir

irriterad, åklagaren blir irriterad. Som nu bara för en fjorton dar sen, jag

hade ett ärende, det skulle upp i domstolen /---/ då ändrar hon plötsligt sin

Bilaga 9 149

historia va. J då blir det irritation i domstolen. Överallt blir det irriterat.

manlig utredningsman Att den motsträviga målsäganden kan upplevas som ett irritationsmoment behöver inte betyda att hon förnekas empati. Både åklagare och polismän uttrycker många gånger förståelse för kvinnans situation och att hon ibland hyser tvetydiga känslor till att få mannen åtalad och dömd. Irritationen tycks istället handla om att arbetsrutinen störs. Den kvinna som inte håller fast vid sina uppgifter genom den rättsliga proceduren ställer till problem. Man skulle kunna beskriva henne som en "juridisk anomali". Hon är en målsägande men uppträder till förmån för den misstänkte/tilltalade. Genom att under förunder-

sökningen och/eller huvudförhandlingen frångå och förringa sin ursprungliga

berättelse blir hon en målsägande som i praktiken allierar sig med den misstänkte/tilltalade. Det finns dock inget juridiskt utrymme för att klassificera henne som en misstänkt och bemöta henne därefter. Såväl åklagare som ut-

redningsmän betonar att det inte är juridiskt möjligt att tillgripa tvång mot en

målsägande. En åklagare säger:

IP: ...vi kan aldrig tillämpa, tillgripa någon form av tvång mot en

målsägande. Vi får inte lov att låta kroppsbesiktiga henne som det heter

ju, och kontrollera skador utan det är helt frivilligt...och vi får inte

del av hennes sjukjournaler om inte det är...fullmakt, ja. Om det inte rör

sig om de mycket grova brotten. manlig åklagare Vad gör man då med en kvinna som inte längre vill medverka Liksom polis-

männen tycks åklagarna emellanåt vara inbegripna i ett övertalningsarbete.

Ibland kan den misshandlade kvinnans argument för att inte medverka vara att hon nu lämnat mannen och att hon inte vill riva upp allt gammalt igen. En åklagare menar att det faktum att just denna kvinna lämnat mannen ifråga inte bör hindra att rättvisa skipas. Han säger sig appellera till en "systerskapssolidaritet":

IP: ...men då är det ändå så att då är ett brott begånget och sen så kan

man väl misstänka att dom män som slåss i en relation dom slåss i nästa

relation också så att...det är väl helt enkelt så att. .ja, jag brukar ha ganska

.

lätt för att omvända dom här kvinnorna...att "det är nog viktigt att du står

fast, jag menar, är uppgifterna korrekta så stå fast vid vad du har sagt så

får du dels upprättelse för egen del och dels så kanske du besparar

nån...annan av ditt eget kön att efter en tid..." manlig åklagare Andra argument för att kvinnan att vidhålla sin berättelse kan vara att uppmärksamma henne på att det kan vara svårare att bli trodd nästa gång. En åklagare berättar att hon brukar tala om för kvinnan att ärendets utgång inte står i åklagarens makt att kontrollera med hänvisningar till sin egen skyldighet att

150 Bilaga 9

väcka åtal fällande dom kan förväntas. Kvinnan blir också påmind om

om en

de skyldigheter hon faktiskt har som målsägande. En åklagare säger:

IP: Och sen kan det vara så att d0m...man har väckt åtal och dom har

berättat och så ringer dom och säger att "nej, jag vill inte ställa upp på

rättegången, jag kommer inte". Och jag måste säga till dom att du är

skyldig att komma. Nu har jag väckt åtal och det har gått så långt och det

kan jag inte göra någonting och det kan vi inte disponera över längre så

du är skyldig att inställa dig. Och då gör dom det också. Men det kan

vara så att dom där naturligtvis säger att det var ett misstag. "Jag sprang

och ramlade, det var nog inte så farligt som jag tyckte då" och så där, att

dom ändrar sin berättelse. Det händer ju. /---/ Man kan aldrig tvinga nån

nära anhörig att berätta i domstolen. Så kommer dom dit och vägrar så är

det inte mycket att göra det. kvinnlig åklagare

I betraktandet den misshandlade kvinnans roll som klient kan två distinktion-

av er urskiljas vad gäller maktförhållandet i relation till polis och åklagare. När kvinnan befinner sig i en hotfull och farlig situation är hon beroende av att polisen kommer till platsen för att avlägsna hotet och/eller få stopp på misshandeln. Om kvinnan skulle vara ovillig att anmäla mannen kan polismärmen, utifrån den beroendeställning hon är avkräva en anmälan för att kunna vidta de åtgärder hon önskar. Under utredningen är emellertid kvinnan en ofta avgörande del bevisningen vilket istället gör åklagaren beroende av hennes

av medverkan. Ett sätt för den misshandlade kvinnan att använda sin makt mot åklagaren är hennes motsträvighet t.ex. att i rätten inte stödja den bild av

händelsen som åklagaren presenterar. Till en början är hon således den maktlösa klienten vilken vanligen diskuteras i sociologiska studier t.ex. Lipsky, 1980; Brown, 1991. I ett senare skede är hon dock många gånger en klient med makt att avgöra ska bli åtalad och dömd eller inte. En polismans be-

om mannen skrivning av kvinnomisshandelsärenden som något han känner sig maktlös inför, torde syfta på det faktum att ärendets utfall många gånger synes ligga i kvinnans händer.

Domen som rättesnöre

Såväl poliser som åklagare framhåller att deras bedömningar och beslut i mångt och mycket grundar sig erfarenhet av hur liknande mål har hanterats i tingsrätten. En åklagare berättar:

IP: Och våra bedömningsgrunder, vad vi anser att vi kan visa eller inte

visa, det rättar sig li-, efter vad tingsrätten, hur tingsrätten dömer. Det

är därifrån vi får en fingervisning om vad som håller eller inte håller i

rätten när det gäller bevisning. /---/ Det är möjligt om man som åklagare har haft ett antal mål i rätten som liksom inte går igenom, när man finner

Bilaga 9 151

att bevisningen räcker inte, när man då tittar ett liknande fall igen, ja, då är det naturligt har det i bakfickan, hur de andra ärendena har att man gått. Var har satt ribban för bevisningen där. Så är det ju. kvinnlig man åklagare

Några utredningsmän tycks använda domen som en sorts utvärdering av deras eget arbete. Man vill se om tingsrättens bedömningsgrunder stämmer överens med de slutsatser själv dragit. En utredningsman ser domen som ett facit man till utredningen han gjort rätt eller fel. Med en känga till besparingsivrare - om beskriver intervjupersonen domen den enda fortbildning som erbjuds som utredningsmärmen. Mer generellt tycks tidigare domar betraktas som indikatorer på hur framtida mål kommer att bedömas. En utredningsman som för första gången på drygt tio år varit med att åklagaren väckt åtal mot mannen trots om att kvinnan inte ville, fäster stor vikt vid den väntande domen. Han resonerar enligt följande:

IP: Det. .det ska bli mycket roligt, jag ser faktiskt fram mot den rättegång- . och hur tingsrätten kommer att resonera för att det kommer liggaen se ...vad ska vi säga...det kommer ligga till, i botten på mycket annat jag sen kommer att göra naturligtvis. K: Hur menar du då IP: Jo, lyssnar tingsrätten hennes första berättelse och säger att den är riktig och dömer honom, ja, då har jag råg i ryggen. Men går dom på berättelse och friar honom, ja, då, då blir det mycket svårare hennes nya för mig för då...så fort dom överhuvudtaget säger nånting att dom vill att ändra, så är det bara till att avsluta ju. /---/ Ser jag att det är lönt att lägga arbete och bevisa att hon uppsåtligen tar tillbaka sina uppgifter ner va, i eller annat avseende, så är det lättare för mig nästa gång jag ett råkar ut för det att "OK, det skiter jag i för att det här är bara att jobba vidare." K: Mm, vi har läkarintyg och vi har det och det... IP: Javisst, jag kommer att stöd i domstolen va för dom har resonerat så vid ett tillfälle. Men säger dom däremot att ja, tror på dom uppgifter hon lämnar idag då är det meningslöst för mig ju. Och likadant blir det för åklagaren i sin Han kommer också vägledning; "Pang, vi tur. en fick fällande dom trots att hon höll med, alltså kan vi köra vidare". en Om vi fick "han friades", då är det meningslöst, då fortsätter vi att en kryssa i den rutan därnere "brott styrkt". manlig utredningsman

Ett kvinnomisshandelsärende bedöms från allra första början utifrån den potentidet har att ta sig igenom den rättsliga processen. Ordningspoliser och utredningsmän hanterar och förbereder ett ärende för åklagaren med dennes krav i åtanke. Åklagaren beslutar i sin åtal med hänsyn till

på bevisning tur om

erfarenhet vilken dom kan förväntas utfalla, alternativt om åtal

tidigare om som

152 Bilaga 9

kan tänkas ogillas. Domstolen är så att säga ändhållplatsen och indirekt ger genom polisers och åklagares tendens att föregripa ett ärendes utgång sista ordet om vilka ärenden ska få följa med hela vägen. som

Sammanfattning

Syftet med studien har varit att analysera polismäns och åklagares resonemang kring dels kvinnomisshandel som fenomen, dels kvinnomisshandel ärende. som Det empiriska materialet intervjuer och observationsdata har främst tolkats - inom ramen för organisatoriska krav och förutsättningar än uttryck för som individuella attityder hos den enskilda polisen eller åklagaren. Utgångspunkten

är nämligen den att intervjupersonernas bedömningar

genomsyras av mer komplexa processer där personliga fördomar är en faktor också arbetskulmen tur, regler och det rättsliga systemets utformning. En annan utgångspunkt har varit att tydligt separera den socialt konstruerade bilden kvinnomisshandel av från den verklighet poliser och åklagare beskriver. Medan den sociala konstruktionen av kvinnomisshandel att våldet är extremt och frekvent, att kvinanger nan är ett passivt offer och att hon åtminstone "innerst inne" vill ska att mannen

gripas, ställs poliser och åklagare inför en långt mer varierande verklighet. Det

finns två anledningar till att olikheterna i dessa beskrivningar betonats. Den ena åsyftar problemet med att använda den sociala konstruktionen kvinnomissav

handel som mall för verkligheten eftersom polisers och åklagares

resonemang om dessa ärenden då blir obegripliga. Med en dylik ansats framstår snart sagt varje uteblivet gripande av mannen och varje avskrivet ärende direkta som tjänstefel. Resultatet skulle bli en långtifrån rättvisande bild dessa yrkesav gruppers sätt att ta sig an kvinnomisshandelsärenden. Den andra anledningen är att poängtera att ärenden som uppfyller de kriterier vilka socialt konstruerats för kvinnomisshandel upplevs vara mer eller mindre oproblematiska för poliser och åklagare. I ett dylikt ärende anses ett gripande och åtal mot mannen vara självklara åtgärder. Mindre "renodlade" ärenden, sarmolikt stor andel, en erbjuder dock inte lika självklara åtgärdsval. Poliserna och åklagarna har vissa grundantaganden om kvinnomisshandel som fenomen. Dessa är i hög grad varierande vissa uppfattningar tycktes men vara mer representerade än andra. Det typiska kvinnomisshandelsärendet sägs utspela sig i en familj tillhörande de lägre samhällsskikten. Det anses inte ovanligt vara att familjen redan tidigare har andra sociala problem och alkoholkonsumtion betraktas i det närmaste som en självklar ingrediens. Särskilt utsatta anses invandrarkvinnor vara vilket hänförs till kulturella skillnader i synen på kvinnan. Intervjupersonerna betonar att kvinnomisshandel även förekommer i samhällets övre skikt, dock baserat på egna erfarenheter uppfattar man det - som att fenomenet där är mindre frekvent. Man beskriver kvinnomisshandel som både ett socialt och strukturellt problem där t.ex. alkoholmissbruk, ekonomisk

Bilaga 9 153

nödtorft och arbetslöshet bedöms som utlösande faktorer. strukturella villkors inverkan på förekomsten av kvinnomisshandel betonades i synnerhet av polismännen.

Det grundantagandet som tycks ha störst betydelse för såväl betraktandet som hanteringen av kvinnomisshandel är att den misshandlade kvinnan ofta underlåter att anmäla mannen eller att hon inte står fast vid en anmälan. Att den misshandlade kvinnan ofta är en, med juridiska mått mätt, motsträvig klient ses som mycket vanligt. Kvinnomisshandelsärenden beskrivs som "följetonger" p. g.a. att kvinnan ofta ändrar sina uppgifter och går tillbaka till mannen. Mannen i sin tur betraktas som "obotlig" har en man en gång misshandlat en

kvinna antas gränsen vara överskriden och närmast omöjlig att återupprätta igen. Kvinnans benägenhet att inte medverka under den rättsliga processens gång beskrevs som den avgörande anledningen till att många förundersökningar läggs ner samt att åtal inte kan väckas.

Polismännen tycks vara mycket måna om att deras ingripanden ska vara korrekta och att de i förlängningen ska kunna rättfärdigas inför överordnade kollegor och åklagare. Den kanske vanligaste åtgärden vid lägenhetsbråk sägs vara medling då det inte alltid är uppenbart att ett brott är begånget och att man saknar gripandeskäl på den misstänkte. Beslut om både medling och gripande relateras till det regelverk som omger polismännens arbete. Problemet med medling, menar polismärmen, är att det finns risk för att t.ex. ett gräl blossar upp igen och att mannen då åsamkar kvinnan "rejäla" skador. Om något dylikt inträffar kan det innebära att polismännens första beslut att lämna paret efter medling kan komma att ifrågasättas. Just därför att medling kan vara en inte tillräcklig åtgärd vill polismärmen helst "plocka bort marmen" antingen genom

att få iväg honom från hemmet eller genom att gripa honom. Dylika åtgärder kan dock inte vidtas utan stöd av lagen. Polismärmen hänvisar till konsekvenserna av att gripa någon utan tillräckliga gripandeskäl att man riskerar att göra

-

sig skyldig till olaga frihetsberövande. En möjlig tolkning av polismännens

hänvisningar till regelbrott kan vara behovet av att reducera det personliga ansvaret för de åtgärder man vidtar eller inte vidtar. Regler om ett korrekt förfaringssätt kan hjälpa polismannen att ibland förringa sitt faktiska handlingsutrymme i syfte att minska avståndet mellan organisationens begränsade resurser och dess officiellt proklamerade mål. Polismannen utvecklar s.a.s. en för arbetssituationen bättre anpassad personlig måldeñnition; en modifiering av den officiella. Denna egna definition kan på samma gång vara kollektiv i det att arbetsgruppen bekräftar och förstärker gemensamma målbegränsningar.

Rutiner och regelverk är för polismännen begränsande men kan också med viss flexibel tolkning användas för att rättfärdiga ett ingripande eller ett uteblivet sådant. Möjligheter till retoriska inslag tjänar ett liknande syfte att få näst-

kommande instans att se på situationen som polismannen själv gjort. Ett exem-

pel är minnesanteckningen där polismännen har möjlighet att rapportera varför

154 Bilaga 9

man t.ex. enbart nöjde sig med medling. Trots en anmälans saklighet fimis likaså här möjligheten att framföra mer eller mindre starka argument för den åtgärd polismannen vidtagit. Rapporteringen av en händelse kan utformas så att den mer eller mindre tydligt argumenterar för att den vidtagna åtgärden var korrekt.

När polismännen talar om kvinnomisshandel används gärna uttrycket "det ger inget resultat" Med den rättsliga organisationen som arena definieras ett positivt

. resultat i att den misshandlade kvinnan gör en anmälan som hon sedermera håller fast vid. Polismärmen framhåller förvisso vikten av att kvinnan lärrmar mannen, men skilsmässan ska helst ske via anmälan, åtal och dom. Har kvinnan en gång aktiverat den rättsliga apparaten vill man se att det, med juridiska mått mätt, leder till någonting. Bristfálliga "resultat" ligger till grund för att flera polismän upplever kvinnomisshandelsärenden vara tröttsamma. Kvinnans motsträvighet gör många gånger att polismännen tvingas nöja sig med medling en

åtgärd som inte tycks stämma överens med vad man betecknar som "riktigt" polisarbete. En kvinna som ringer efter polisen i syfte att stopp på misshandeln utan att vilja göra en anmälan, delar inte polismännens definition av vad "riktigt" polisarbete Det vore dock fel att konstatera att polismännen upplever kvinnomisshandelsärenden över lag som triviala. Det tycks istället handla om vad som kommer ut av ärendet. Ofta bedöms ingen annan åtgärd än medling vara korrekt eller möjlig och det tycks snarare vara åtgärden som anses ickepolisiär och trivial. Ett flertal studier från framför allt USA framhåller att polismän tenderar att inte ens betrakta kvinnomisshandel som kriminellt. Att polismärmen i den här studien inte skulle betrakta kvinnomisshandel som ett brott värdigt annan intervention än medling, är långt ifrån en korrekt beskrivning. Ärenden har klart definierad förövare och klart definierat offer

som en ett

vilket många gånger är avhängigt misshandelns grovhet innebär att en anmälan

kan upprättas och att mannen kan gripas. Liknande ärenden kännetecknar "riktigt" polisarbete i motsats till upplevelsen av vissa fall av lägenhetsbråk som tröttsamma och tråkiga.

Farhågor om att en misshandlad kvinna ska agera motsträvigt kommer till uttryck i hanteringen av dessa ärenden. Varje misshandlad kvinna kan sägas utgöra en potentiell risk för motsträvighet, varför poliser och åklagare gemensamt tycks arbeta för att minska kvinnans utrymme att "sätta sig på tvären" och försvåra deras arbete. Framför allt för ordningspolisen ingår övertalningsmoment där man med hjälp av övertygande argumentation försöker förmå kvinnan att anmäla. Ibland tycks polismännen även ägna sig att förebygga motsträvighet genom att redan på plats uppmana kvinnan att fortsättningsvis stå fast vid sin anmälan. För åklagares och utredningsmännnens del är det ur bevissynpunkt viktigt att även tekniskt förebygga motsträvighet genom att dokumentera skadorna och skaffa fram ett rättsintyg. Genom en snabb och effektiv utredning uppnår man inte bara större sannolikhet för en fällande dom, man garderar sig också

Bilaga 9 155

mot målsägandens benägenhet att agera motsträvigt. Den övertalning polismärmen säger sig vara inbegripna i verkar inte vara som lika energisk och uppfattas inte lika påkallad i alla fall av kvinnomisshansom del. Kvinnor redan från början kan förutsägas vara helt "olämpliga" kliensom dvs. klienter inte sig kunna åstadkomma ett lyckat resultat ter, som man anser med, tycks inte ägnas lika mycket kraft som i det motsatta fallet. Man pratar om vikten att avgöra hur "mogen" kvinnan är att "göra något av" övertalav pass ningsförsöken. En anmälans potential för att ta sig igenom rättsmaskineriet tycks ingå i polismännens bedömning hur situationen ska hanteras redan från av början. Det tycks finnas distinktion mellan seriösa och oseriösa anmälningar. en "Kolingar" i allmänhet vanligen hos polisen kända personer vilka uppfattas - "mindre hederliga" de mest oseriösa anmälarna då de förvänsom - anses vara ändra sina uppgifter efter att de nyktrat till. Detta kan troligen föranleda att tas misshandlad kvinna rör sig i sådan krets inte ägnas alltför mycket en som en tid när det gäller att övertala henne till att anmäla gärningsmannen. Att avfärda vissa kvinnor, t.ex. missbrukare och kriminella, som mindre seriösa anmälare kan ha att göra med dålig överensstämmelse med bilden av en "det oskyldiga offret". Liknande avgränsningar finns även inom svenska kvinnooch brottsofferjourer. Över huvud taget är kvinna misshandlats sin en som av fástman eller sambo tvetydig offer i det att hon står i nära relation till man, som förövaren oavsett hon kan hänföras till kategorin kolingar eller - m.a.0. om inte. Allmänhetens uppfattning brott i bekantskapskretsen eller av mot person familjen tenderar tolerant mot sådan brottslighet då vissa "föratt vara mer mildrande omständigheter" kan antas föreligga. Därför blir kvinnans offerskap i misshandelsrelation problematisk att fastställa. Man skulle kunna uttrycka en det så att bara det faktum att paret lever tillsammans grumlar det diametralt som motsatta förhållandet mellan de renodlade typerna av offer och förövare. Intervjupersonerna betraktar generellt sett den misshandlade kvinnan som ett offer för våld. Hon kan dock eller mindre offerlik och följaktligen mannens vara mer

vinna eller mindre sympati. l synnerhet polismännen ger i viss mån uttryck

mer för "offerskala" där den kvinna förefaller vara mest hjälplös och oskylen som dig når högst poäng. Desto mer beroende kvinnan anses vara av mannen, mer offerlik uppfattas hon. Av detta följer att invandrarkvinnor i stor utsträckning tillskrivs offerstatus då de upplevs mindre självständiga än de flesta svenska vara kvinnor. Synen på misshandlad kvinna som mer eller mindre offerlik, been höver dock inte bara moralisk karaktär. Med ett "riktigt" offer och en vara av entydigt ond gärningsman antas säkerligen ärendet ha bättre förutsättningar att i rådande rättssystem få till stånd anmälan, åtal och dom. Ur denna synvinkel blir awägningar baserade på kvinnans offerskap mer en praktisk bedömning än

en moralisk. Åklagarna har för tiden möjlighet att väcka åtal mot kvinnans vilja förutsatt nu brott kan styrkas utan hennes medverkan genom t.ex. rättsintyg eller vittatt

så

i l

156 Bilaga 9

i

i

l nesuppgifter. Dylika huvudförhandlingar verkar dock långt ifrån uppskattavara de av åklagarna. Kvinnans egen berättelse tillskrivs stort värde och många anses gånger vara avgörande för en fällande dom trots att yttre bevisning finns att tillgå. Åklagare ska på basis av bevisvärderingen avgöra om åtal ska väckas eller inte. När ett ärende inte entydigt pekar mot sig ett åtal eller vare en

avskrivning är det högst sannolikt att bevisvärderingen blir smula tänjbar

en att andra faktorer utöver de är hemmahörande i bevisvärderingen spelar in. som När en misshandlad kvinna inte vill medverka tycks det så att vissa vara omständigheter kan göra åklagaren mer eller mindre angelägen att skaffa fram om bevis och/eller ställer hårdare eller mildare krav på bevisningen. För åklagare innebär en "ordentlig" misshandel framför allt att bevisvärdet höjs i och med att de synliga skadorna kan dokumenteras. Innebörden kan också vara en annan då en dylik misshandel är ett grövre brott och gör att det därför upplevs vara mer angeläget att den misstänkte åtalas. Att skriva lindrig av en misshandel upplevs vara lättare moralisk synvinkel. En misshandlad kvinnas ur eventuella rädsla för repressalier är omständighet framhålls en annan som som den kanske viktigaste anledningen att väcka åtal trots att kvinnan inte vill medverka. Att driva målet mot kvinnans vilja i dessa fall handlar troligtvis lika mycket om att hotet som kvinnan utsatts för, även uppfattas ett hot mot som hela rättssystemet. En rättsstat kan inte tillåta att förövare hotar sig undan en dom. Vidare finns funderingar bland åklagarna att ibland kanske bör om man respektera att kvinnan inte vill se mannen åtalad och dömd. I vissa fall det ses inte som självklart att det är för kvinnans bästa att så sker. De viktigaste kriterierna för att somliga intervjupersoner principiellt tycker att kvinnan själv ska få ett 0rd med i laget, är att misshandeln är lindrig och att hon inte ändrar sig p.g.a. rädsla för mannen. Man åsyftar då oftast fall där det inträffade tycks vara en engångsföreteelse och att mannen inte tidigare dömts för misshandel. Motiveringen till att i vissa fall respektera kvinnans önskan tycks "hon är vara ändå en vuxen människa". Både poliser och åklagare tycks betrakta den misshandlade kvinnan som en, drastiskt uttryckt, potentiell medbrottsling. Man pratar t.ex. ett erkärmande om från kvinnan att hon erkärmer att hon blivit slagen av mannen. Uttryck - som "två att processa mot" eller att även kvinnan är "fiende" under huvudforen handlingen vittnar om detta. En kvinna som inte är samarbetsvillig ställer till problem i rättsmaskineriet. Poliser och åklagare tycks vilja säga att det inte är kvinnomisshandel i sig är problematiskt utan det att flera misshandsom snarare lade kvinnor är motsträviga i förhållande till den rättsliga Om kvinprocessen. nan istället agerar som det offer hon är, hon uppträder "normal" om som en

målsägande bör göra, skulle inga problem föreligga annat än de problem polis

och åklagare över lag ställs inför under brottmålsutredningar. En motsträvig kvinna stör arbetsrutinen och skapar inte sällan irritation. Att den motsträviga målsäganden kan upplevas som ett irritationsmoment behöver inte betyda att hon

Bilaga 9 157

förnekas empati. Både åklagare och polismän uttrycker många gånger sympati för kvinnan och säger sig ha förståelse för att hon ibland hyser tvetydiga känslor till att få åtalad och dömd. Irritationen tycks istället handla om att

mannen arbetsrutinen störs.

Den misshandlade kvinna motsträvigt skulle kunna beskrivas som

som agerar

juridisk anomali. Hon är målsägande men uppträder till förmån för den en en misstänkte/tilltalade. Genom att under förundersökningen och/eller huvudförhandlingen frångå och förringa sin ursprungliga berättelse blir hon en målsägande i praktiken allierar sig med den misstänkte/tilltalade. Det finns dock

som inget juridiskt utrymme för att klassificera henne som en misstänkt och bemöta henne därefter.

Ett kvinnomisshandelsärende bedöms från allra första början utifrån den potential det har att ta sig igenom den rättsliga processen. Ordningspoliser och utredningsmän hanterar och förbereder ett ärende för åklagaren med dennes krav på bevisning i åtanke. Åklagaren beslutar i sin tur om åtal med hänsyn till tidigare erfarenhet vilken dom kan förväntas utfalla, alternativt om åtal

om som kan tänkas ogillas. Domstolen är så att säga ändhållplatsen och ger indirekt

-

polisers och åklagares tendens att föregripa ett ärendes utgång sista genom ordet vilka ärenden som ska få följa med hela vägen.

om

Av polismärmens och åklagarnas resonemang kring både kvinnomisshandel

ärende och den misshandlade kvinnan som klient, framgår att ärenden som som matchar den sociala konstruktionen av kvinnomisshandel, med stor sannolikhet resulterar i ett gripande och ett åtal. Den socialt konstruerade bilden av kvinnomisshandel utgör nämligen ett för rättsväsendet lämpligt ärende och visar också

kvinnan det offer vi alla känner sympati för. Mindre renodlade fall upp som framstår dock problematiska och erbjuder inte lika självklara åtgärder.

som mer Aktiva motståndare till kvinnomisshandel har givit argumenten för "tuffare tag"

gentemot gärningsmärmen och har därigenom förbättrat möjligheten till beskydd

för viss typ misshandlad kvinna. Andra kvinnor ur den varierande verklig-

en av heten vilken intervjupersonerna beskrivit kan möjligen riskera att hamna

- utanför ramen för ett ingripande.

158 Bilaga 9

Litteratur

Becker, Howard. 1977. Sociological Work. Method and Substance. New Brunswick, N.J.: Transaction Books. Becker, Howard; Geer, Blance; Hughes, Everett Strauss, Anselm. 1984. Boys in White. Student Culture in Medical School. Chicago: Transaction Books. Berg, B L. 1989. Qualitative Research Methods. Boston: Allyn and Bacon. Berk, Sarah; Loseke, Donileen R. 1980-81. "Handling" Family Violence: Situational Determinants of Police Arrest in Domestic Disturbances. Law Society Review, Vol. 15, No. pp. 317-346. Black, Donald. 1971. The Social Organization of Arrest. Stanford Law Review, Vol. 23: 1087-1111. Black, Donald. 1980. The Manners and Customs of the Police. New York: Academic Press. Brown, Sheila. 1991. Magistrates at Work. Suffolk: Open University Press. Brown, Stephen. 1984. Police Responses to Wife Beating: Neglect of a Crime of Violence. Journal of Criminal Justice, Vol. 12, pp. 277-288. Burke, Kenneth. 1950. A Rhetoric of Motives. New York: Prentice-Hall. Buzawa, Eve Buzawa, Carl G. 1993. The Impact of Arrest on Domestic Violence. American Behavioral Scientist, Vol. 36, No. May, pp. 558-574. Christie, Nils. 1986. The Ideal Victim, in From Crime Policy to Victim Policy. Ed. Ezzat A. Fattah. London: The MacMillan Press. Davis, Phillip W. 1983. Restoring the Semblance of Order: Police Strategies in the Domestic Disturbance. Symbolic Interaction, Vol. No. pp. 261-278. Emerson, Robert M; Messinger, Sheldon, L. 1977. The Micro-Politics of Trouble. Social Problems, 25, pp. 121-134. Eriksson, Annika; Åkerström, Malin. 1994. Det allmänna rättsmedvetandet

- en teoretisk och empirisk granskning. Lunds universitet: Network for Research in Criminology and Deviant Behaviour, 1994:3. Eriksson, Annika. 1994. Prime Time Criminals: Them Against Us or Us Against Them Unpublished manuscript. Sociologiska institutionen, Lunds universitet. Feeley, Malcolm Lazerson, Mark. 1983. Police-Prosecutor Relationships: An interorganizational Perspective in Empirical Theories About Courts. Eds. Boyum, Keith Mather, Lynn. New York: Longman Inc. Ferraro, Kathleen 1989. Policing Woman Battering. Social Problems, vol. 36, No. February, pp. 61-73.

Bilaga 9 159

Gans, Herbert 1982. The Urban Villagers: Group and Class in the Life of Italian-Americans. 2nd edition. New York: Free Press. Gelles, Richard 1993. Constraints Against Family Violence. How Well D0 They Work American Behavioral Scientist, Vol. 36, No. May, pp. 575-586. Gusfield, Joseph R. 1989. Constructing the Ownership of Social Problems: Fun and Profit in the Welfare State. Social Problems, Vol. 36, No. December, pp. 431- 441. Holstein, James A; Miller, Gale. 1990. Rethinking Victimization: an Interactional Approach to Victimology. Symbolic Interaction, Vol. 13, No. pp. 103-122. Hughes, Everett C. 1984. The Sociological Eye. New Brunswick, N .: Transaction Books. Hydén, Margareta; McCarthy, Imelda Colgan. 1994. Woman Battering and Father- Daughter Incest Disclosure: Discourses of Denial and Acknowledgement. Discourse

Society, Vol. 5 4 pp. 543-565. Kleinman, Sherryl; Stenross, Barbara McMahon, Martha. 1994. Privileging Feildwork Over Interviews: Consequenses for Identity and Practice. Symbolic Interaction, vol. 17, No. 37-50. Kommitédirektiv. 1993:88. Kommission om våld mot kvinnor. Kurz, Demie. 1987. Emergency Department Responses to Battered Women: Resist-

to Medicalization. Social Problems, Vol. 34, No. February, pp. 69-81. ance Lipsky, Michael. 1980. Street-Level Bureaucracy Dilemmas of the Individual in

- Public Services. New York: Russell Sage Foundation. Loseke, Donileen R. 1989. "Violence" "Violence"... or it The Social Construction of "Wife Abuse" and Public Policy, in Images of Issues: Typifying Contemporary Social Problems. Ed. Joel Best. New York: Aldine de Gruyter. Loseke. Donileen R. 1991. Changing the Boundaries of Crime: The Battered Womens Social Movement and the Definition of Wife Abuse as Criminal Activity. Criminal Justice Review, Vol. 16, No. pp. 249-262. Lundberg, Magnus. 1994. Tid som tvång och tillgång polisaspiranter om yrket

under utbildningen. Lunds universitet: Network for Research in Criminology and Deviant Behaviour, 1994:2. Manning, Peter K. 1988. Symbolic Communication. Cambridge, Massachusetts: The MIT Press. McCracken, Grant. 1991 The Long Interview. Qualitative Research Methods Series

. 13. California: Sage Publication. Miller, Gale. 1991. Enforcing the work ethic the rhetoric and everyday life in a

work incentive New York: State University of New York Press.

program.

160 Bilaga 9

Morley, Rebecca; Mullender, Audrey. l992.Preventing Violence Against Women in the Home: Feminist Dilemmas concerning Recent British Developments, in Offenders and Victims: Theory and Policy. Eds. David P Farrington Sandra Walklate. Selected Papers, Vol. British Society of Criminology. Proposition 1981/82:43 om ändring i brottsbalken átalsregler vid misshandel. Rubenstein, Jonathan. 1973. City Police. New York: Farrar, Straus and Giroux.

Sahlin, Ingrid. 1994. "Stackare" ellre "skurk" om den kluvna klientbilden. Lunds

universitet: Network for Research in Criminology and Deviant Behaviour, 1994:

Sanders, William B. 1980. Rape and Woman s Identity. Sage Library of Social Research, Vol. 106. London: Sage Publications.

Smith, Lorna J.F 1989. Domestic Violence: an overview of the literature. Home

. Ojice Research Study, No. 107. London: Her Majestys Stationery Office. Smångs, Britta. 1993. Poliser om poliser: Aspekter på ett arbete och yrkesroll.

en Lunds universitet. Network for Research in Criminology and Deviant Behaviour, 1993:2. Sudnow, David. 1969. Normal Crimes: Sociological Features of the Penal Code in a Public Defender Office in Crime and the Legal Process. Ed. William Chambliss. New York. Åkerström, Malin. 1990. Dilemman ijirivilligjourer exemplen kvinno- och brotts-

oferjourer. Research Reports. Sociologiska institutionen, Lunds universitet. Åkerström, Malin. 1994. Sociologism and Sarcasm in Swedish Shelters. Unpublished manuscript. Department of Sociology, Lund University.

10 Bilaga

våld mot kvinnor Hur behandlas

i yrkesutbildningar

Av Görel Sävborg Lundgren

162 Bilaga 10

Innehållsförteckning

Uppdraget

Sammanfattning av kartläggningens resultat

Vad styr utbildningens innehåll och uppläggning

Kartläggningen

Socionomutbildningen Allmänt om utbildningen Tillvägagångssätt vid kartläggningen

Resultat av kartläggningen

4.2 Läkarutbildningen Allmänt om utbildningen Tillvägagångssätt vid kartläggningen Resultat av kartläggningen Vidareutbildningen av läkare

4.3¶Sjuksköterskeutbildningen Allmänt om utbildningen

Tillvägagångssätt vid kartläggningen Resultat av kartläggningen 4.4 Barnmorskeutbildningen

4.5¶Distrikssköterskeutbildningen

4.6¶Psykologutbildningen

Allmänt om utbildningen Tillvägagångssätt vid kartläggningen Resultat av kartläggningen 4.7 Juristutbildningen

Allmänt om utbildningen Tillvägagångssätt vid kartläggningen

Resultat av kartläggningen

Obligatoriska kurser -

Valfria kurser

-

Kurser vid annan fakultet -

Övrigt

-

4.8¶Polisutbildningen Nuvarande utbildning Omläggning planeras

Jämställdhet mellan könen

Bilaga 10 163

1 Uppdraget

Jag har på uppdrag av Kvinnovåldskommissionen genomfört en kartläggning av hur våld mot kvinnor behandlas eller inte behandlas inom grundutbildningen av vissa yrkesgrupper. De yrkesutbildningar som sålunda kartlagts är utbildningarna för socionomer, läkare, sjuksköterskor, barnmorskor, distriktssköterskor, psykologer, jurister och poliser. I fråga om alla utbildningar utom sjuk-

sköterske-, barnmorske- och distriktssköterskeutbildningarnahar kartläggningen

avsett alla lärosäten som tillhandahåller respektive utbildning. När det gäller sjuksköterskeutbildningen, som ges vid ett 30-tal vårdhögskolor, har endast ett urval av utbildningarna kartlagts. Tio högskolor tillfrågades, och svar erhölls från åtta av dessa. I de fall dessa vårdhögskolor även anordnar vidareutbildning till barnmorska eller distriktssköterska har de också tillfrågats om hur kvinnomisshandel behandlas inom dessa vidareutbildningar.

Kartläggningen har gått till så, att utbildningsplanerna för respektive utbildning begärdes in från högskolorna. Samtidigt ombads högskolorna att för varje berörd utbildning ange en ansvarig person, som var tillräckligt insatt i hela utbildningen för att kunna svara på frågor om hur våld mot kvinnor behandlas inom denna. Därefter har de angivna personerna intervjuats, i flertalet fall per telefon, om förekomsten av utbildning om våld mot kvinnor, inslagets form och omfattning, om alla eller endast en del av studenterna tar del av det samt

det brukar förekomma uppsatsarbeten om detta ämne. När de angivna om kontaktpersonerna hänvisat till andra lärare i utbildningen, har även dessa så

långt möjligt kontaktats.

Kartläggningen har ägt under tiden december 1994 mars 1995.

rum -

Stockholm 1995

i mars

Görel Sävborg Lundgren

164 Bilaga 10

2¶Sammanfattning av kartläggningens resultat

Socionomutbildning anordnas vid fyra universitet och två högskolor samt vid det fristående Sköndalsinstitutet. I utbildningsplanerna för socionomutbildningen nänms kvinnomisshandel ytterst sällan explicit. Studierektorerna samtliga statliga lärosäten meddelar emellertid att deras studenter kommer på detta ämne upprepade gånger under utbildningens gång. I betydande utsträckning hänger det på vilken lärare har hand respektive kurs, om kvinnomiss-

som om handel ges en mer eller mindre omfattande behandling. Från flera av lärosätena påtalas också att man inom socionomutbildningen medvetet anlägger ett genusperspektiv.

Socionomutbildningen vid Sköndalsinstitutet ger mer begränsat utrymme åt kvinnomisshandel.

Bilden läkarutbildningen är splittrad. Denna utbildning omfattar elva

av terminer och ett mycket stort antal ämnen. Både ämnesindelningen, ordningsföljden mellan änmena och utbildningens uppläggning i övrigt varierar betydligt mellan lärosätena. Utbildnings- eller kursplanerna nämner i allmänhet inte kvinnomisshandel. Vid kartläggningens genomförande visade det sig att det inte på något lärosäte fanns någon person som hade så full inblick i hela läkarutbildningen att hon eller han själv kunde uttömmande svara på var i utbildningen som frågor om kvinnomisshandel tas upp. Upplysningar har fått sökas från ett stort antal lärare i skilda ämnen. Den information som kunnat insamlas är inte

fullständig.

Vid samtliga lärosäten tas våld mot kvinnor åtminstone i någon kurs inom

upp läkarutbildningen. På flertalet håll dock inte i Göteborg sker det i kursen

- i rättsmedicin. Andra ämnen som vid flera lärosäten innehåller studier av kvinnomisshandel är obstetrik och gynekologi, psykiatri samt socialmedicin.

I vilken omfattning och inom vilken del av utbildningen som kvinnomisshandel behandlas, beror i stor utsträckning enskilda lärares intresse för saken. Lärare med stort i frågan upplever i några fall motstånd från övri ga

engagemang lärare, när de vill få utrymme i utbildningen för undervisning om kvinnomisshandel.

På flera håll förekommer s.k. strimma i läkarutbildningen, där vissa för en

en blivande läkare viktiga frågor tas upp, som inte passar in under någon ämnesrubrik. I denna strimma behandlas på flera håll läkarens yrkesroll i relation till könsrollen. Könsperspektivet anläggs här på läkarens egen roll, inte generellt på hela läkarutbildningens kunskapsområde.

För strimman i läkarutbildningen vid Karolinska institutet finns en nyligen framtagen plan vilka moment som ingår. Ett av dessa är Kvinnligt-

som anger manligt på andra ställen i planen Könsroller, ett annat kallas Patient-läkarrelationen. Inom för dessa moment behandlas under olika terminer av läkar-

ramen utbildningen ett antal problem och företeelser som har direkt anknytning till kvinnomisshandel.

Bilaga 10 165

De flesta de åtta vårdhögskolor som medverkat i kartläggningen av sjuksköav terskeutbildningen har uppgivit tar kvinnomisshandel någonstans i att man upp den treåriga studiegången. Det är dock bara i undantagsfall som detta numera nämns i utbildningsplanen eller någon kursplan inom utbildningen. Från en vårdhögskola bekräftas bara att ämnet kan komma upp och att uppgiftslämnaren förmodar att det behandlas. Kvinnomisshandel kommer endast upp som ett sidospår, inte alls tillfredsställande, lärare vid en av de största vårdhöganser skolorna. De framför önskemål direktiv från Utbildningsdepartementet att om detta måste ingå i sjuksköterskeutbildningen. Vid högskolorna har kvinnoen av misshandel inte behandlats under någon de fyra första terminerna av utav bildningen, i nuvarande form inte har hunnit längre än till fjärde terminen. som Man brukar vid denna sjuksköterskeutbildning fokusera våld rent allmänt: krig, konflikter och våld konfliktlösning inte ta upp kvinnomisshandel som - men speciellt. Vid vårdhögskolorna finns det lärare önskar få in en kurs i kvinnors en av som hälsa och ohälsa i sjuksköterskeutbildningen, som mött motstånd från "det men medicinska etablissemanget". Undervisning i sexologi, som förekom inom den

tidigare, kortare sjuksköterskeutbildningen, som nyligen awecklats, har tagits

bort i den utbildningen vid den vårdhögskolan. nya Barnmorskeutbildningen och distriktssköterskeutbildningen genomgås efter

sjuksköterskeutbildning och vanligen flerårig praktik. Utbildningen omfattar

respektive två eller drygt två terminer. I dessa utbildningar vid de studerade tre vårdhögskolorna behandlas kvinnomisshandel i viss omfattning, även det inte om alltid är nänmt i de formella utbildnings- eller kursplanerna. Kursledarna för flera dessa utbildningar påtalar att studenterna så gott som uteslutande är av kvinnor, och de bakgrund sin erfarenhet brukar vara intresserade av att mot av kvinnomisshandel. Psykologutbildningen finns vid fem universitet. Vid fyra av dessa tas kvinnomisshandel över huvud taget inte annat än saken aktualiserats för upp om enskilda studenter i anslutning till deras praktik. Kvinnoperspektivet förekomknappast i psykologutbildningen på dessa orter. Vid det femte lärosätet mer däremot fokuseras kön ipsykologutbildningen, och kvinnomisshandel behandlas på planmässigt sätt i ett kurserna. Där är det också inte ovanligt att ett par av examensarbeten ägnas ämnen med anknytning till kvinnomisshandel. Utbildning till jur. finns vid fem universitet. Vid tre av dessa är -examen det enda obligatoriska inslaget har anknytning till kvinnomisshandel att man som inom ämnet Straffrätt studerar lagen besöksförbud. Kvinnomisshandel om studeras utförligt och flera perspektiv vid de två övriga universiteten. mer ur Där är det kvinnliga lärare med ett starkt engagemang som har lyckats bryta

igenom traditionen. Vid de två universitet ägnar kvinnomisshandel uppmärksamhet i den som obligatoriska juristutbildningen förekommer det också valfria kurser delen av

166 Bilaga 10

med särskild inriktning på kvinnorätt eller på sexualiserat våld. På det större av dessa båda lärosäten anordnas också vid sidan av den reguljära undervisningen en kvinnorättslig seminarieserie, som en av de senaste terminerna har haft kvinnomisshandel som tema.

Alla de kvinnliga lärare inom juristutbildning som medverkat i kartläggningen

har påpekat att könsperspektivet nästan helt saknas i juristutbildningen, i dess

studielitteratur och hos dess lärarkår. De flesta av dem upplever det som svårt att få gehör för behovet av förändring härvidlag.

I polisutbildningen behandlas kvinnomisshandel planmässigt och vid flera tillfällen under studierna. Detta framgår av den formella planen för utbildningen. Uppsatser skrivs ganska ofta om ämnen som rör kvinnomisshandel.

3¶Vad utbildningens innehåll och styr uppläggning

Statens styrning av den högre utbildningens innehåll och uppläggning är begränsad till att omfattningen i poäng samt mål för olika examina anges i examensordningen, som är en bilaga till högskoleförordningen SFS 1994: 100. För de examina som omfattas av denna kartläggning ges där följande målbeskriv-

ningar:

För att erhålla socionomexamen kursiverat här skall studenten ha

förvärvat de kunskaper och den praktiska förmåga som krävs för socialt -

arbete på individ-, grupp- och samhällsnivå,

uppnått kompetens att medverka i förebyggande socialt arbete och socialt -

förändringsarbete på olika nivåer, utvecklat förmågan att analysera och förstå sociala processer och problem

-

samt kunna identifiera och strukturera behov av åtgärder och lösningar på

olika nivåer, uppnått förmåga att relatera olika typer av åtgärder inom verksamheten till

-

de rättsregler och till de övergripande principer som styr lagstiftningen,

bl.a. inom det sociala området.

För att erhålla läkarexamen kursiverat här skall studenten ha

förvärvat kunskaper och färdigheter som utgör grund för läkaryrket och för -

att fullgöra den allmäntjänstgöring AT som krävs för att få obegränsad behörighet som läkare, förvärvat kännedom om förhållanden i samhället som påverkar människors

-

hälsa för läkare kunna arbeta förebyggande,

att som

utvecklat sin självkätmedom och förmåga till inlevelse och därigenom, med -

beaktande av ett etiskt förhållningssätt och en helhetsbild av människar, ut-

vecklat sin förmåga till goda relationer med patienter och deras närstående,

Bilaga 10 167

förvärvat sådana kunskaper om sjukvårdens ekonomi och organisation som är betydelse för alla läkare samt utvecklat en yrkesfunktion som förbereav der för lagarbete och samverkan med samtliga personalgrupper.

För att erhålla guksköterskeexamen kursiverat här skall studenten ha

förvärvat sådana kunskaper och färdigheter som fordras för att självständigt kunna arbeta som sjuksköterska,

tillägnat sig kunskaper i professionell omvårdnad,

utvecklat sin självkännedom och förmåga till inlevelse och därigenom, med beaktande av ett etiskt förhållningssätt och en helhetsbild av människan, ut-

vecklat sin förmåga till goda relationer med patienter och deras närstående,

förvärvat kärmedom om förhållanden i samhället som påverkar människors hälsa samt kunna initiera och delta i hälsobefrämjande och förebyggande

arbete, tillägnat sig kunskaper i sjukvårdens ekonomi och organisation som är av -

betydelse för alla sjuksköterskor.

För att erhålla barnmorskeexamen kursiverat här skall studenten ha

förvärvat sådana kunskaper och färdigheter som fordras för att självständigt kunna arbeta som barnmorska, utvecklat sin självkännedom och förmåga till inlevelse och därigenom, med beaktande ett etiskt förhållningssätt och en helhetsbild av människan, utav vecklat sin förmåga till goda relationer med patienter och deras närstående,

förvärvat kännedom om förhållanden i samhället som påverkar människans hälsa samt kunna initiera och delta i hälsobefrämjande och förebyggande

arbete.

För att erhålla psykologexamen kursiverat här skall studenten ha

förvärvat kunskaper och färdigheter som utgör grund för psykologyrket och för att fullgöra föreskriven praktisk tjänstgöring PTP som krävs för

legitimation för yrket,

kunskaper psykologiska metoder för åtgärder och behandling avseende - om individer samt under handledning kunna medverka i psykoterapeutiska

arbetsuppgifter, tillägnat sig förmåga att planera, leda och genomföra utvecklings- och förändringsarbete som gäller grupper, organisationer och miljöer,

tillägnat sig förmågan att planera, leda och genomföra personalutbildning -

och handledning,

tillägnat sig förmågan att planera, leda och genomföra förebyggande arbete med inriktning på individer, organisationer och miljöer, grupper,

168 Bilaga 10

tillägnat sig förmågan att på vetenskaplig grund kunna utvärdera och ut- -

veckla behandlingsarbete och åtgärdsprogram inom psykologernas verksam-

hetsornråde,

utvecklat sin självkärmedom och förmåga till inlevelse och därigenom, med -

beaktande av ett etiskt förhållningssätt och en helhetsbild märmiskan,

av utvecklat sin förmåga till olika relationer.

För att erhålla juris kandidatexamen kursiverat här skall studenten ha

förvärvat sådana teoretiska kunskaper och färdigheter främst inom civilrätt, -

processrätt, Straffrätt, statsrätt, Förvaltningsrätt, finansrätt och internationell rätt som behövs för att kunna komma i fråga for domartjänst och verksamhet som advokat,

fått insikt i sådana änmesområden, t.ex. rättshistoria, allmän rättslära och -

ekonomi, som kan vara av särskild betydelse för tillämpningen de juri-

av

diska kunskaperna.

Samtliga målbeskrivningar i examensordningen avslutas med: Härutöver gäller

de mål som respektive högskola bestämmer.

Distriktssköterskeutbildningen avslutas inte med någon särskild yrkesexamen. Polisutbildningen regleras inte i högskoleförordningen.

Den faktiska makten att styra utbildningen ligger på lokal nivå. Vid de högskolor där det finns en fakultet universiteten svarar fakultetsnämnden också för grundutbildningen, såvida inte högskolestyrelsen har inrättat särskilda för

organ grundutbildningen. Vid övriga högskolor skall styrelsen inrätta

sådana organ.

I allmänhet ingår i fakultetsnämnder och särskilda for grundutbildning

organ enbart lärare och studenter vid lärosätet. Lärarna är i majoritet.

Kartläggningen har visat att varken fakultetsnämnderna eller de särskilda organen för grundutbildning med något enstaka undantag hittills har uppmärk-

- sammat könsperspektivet som något som måste beaktas i utbildningen. I varje

fall återspeglas det inte i de kursplaner och utbildningsplaner som de har fast-

ställt.

Kartläggningen

4.1¶Socionomutbildningen

Allmänt om utbildningen

Utbildningen till socionomexamen omfattar 140 poäng sju terminer och finns vid Stockholms, Lunds, Göteborgs och Umeå universitet, Mitthögskolan och Högskolan i Örebro vid Sköndalsinstitutet fristående högskola i Stock-

samt holm. Vid Sköndalsinstitutet är utbildningen åtta terminer lång. Den extra

Bilaga 10 169

terminen inrymmer studier i teologi och livsåskådning.

Vid samtliga lärosäten ingår en period av handledd praktik, 20 poäng, under femte och sjätte terminen. Dessutom ingår s.k. faltförlagda studier i olika omfattning i den tidigare delen av utbildningen.

Socionomutbildningens huvudämne kallas Socialt arbete.

Läsåret 1994/95 finns ca 200 nybörjarplatser i socionomutbildningen. Det största antalet finns vid Stockholms universitet, det minsta vid Sköndalsinstitutet. Den helt övervägande delen av studenterna är kvinnor.

Tillvägagångssätt vid kartläggningen

Från respektive lärosäte begärde jag att få utbildningsplanen för socionomutbildningen. Vidare har jag fått tillgång till det material om socionomutbildningen som hittills insamlats av Socialtjänstkommittén. Socialtj änstkommitténs sekretariat, som planerade en ny enkätomgång till socionomutbildningarna, erbjöd mig att bifoga de frågor jag ville ställa om hur frågor om våld mot kvinnor återfinns i utbildningen. Från ett par av lärosätena har studierektorn för socionomutbild-

ningen skriftligen besvarat mina frågor, medan jag själv per telefon intervjuat de övriga.

Resultat av kartläggningen

Våld mot kvinnor nämns ytterst sällan explicit i utbildningsplanerna för socionomutbildningen. Samtliga studierektorer meddelar emellertid att deras studenter kommer på detta ämne upprepade gånger under utbildningens gång. I betydande utsträckning hänger det på vilken lärare som har hand om respektive kurs, om våld mot kvinnor ges en mer eller en mindre omfattande behandling.

Vid Stockholms universitet inleds utbildningen med en humanistisk-samhällsvetenskaplig grundkurs på 40 poäng. I den ingår ett moment "Kultur, samhälle och individ, 10 poäng", där bl.a. ett könskulturellt perspektiv anläggs. Bl.a. kommer enligt kursplanen viktigare feministiska grundbegrepp och perspektiv att problematiseras. På fjärde och femte terminerna ingår ett kursblock om 20 poäng, där man behandlar det sociala arbetets grundläggande teorier och metoder, dess organisation och regelverk. Undervisningen bedrivs i form av temastudier. Två teman är obligatoriska, nämligen socialt arbete med barn, ungdom och familj 6 poäng och socialt arbete med missbruk 5 poäng. Studenterna väljer i mindre grupper en konkret frågeställning inom respektive tema. Det poängteras i kursplanen att även rättsliga aspekter temat skall behandlas. I båda dessa temakurser brukar studenterna komma in våld mot kvinnor, även om det är våld mot barn som främst fokuseras iden förstnämnda. Också i kurser i forskningsmetodik, som ingår i samma kursblock, har våld mot kvinnor behandlats när Margareta Hydén lett kursen. I fördjupningsstudierna under sjunde terminen

170 Bilaga 10

skriver studenterna uppsats. Det är inte ovanligt med uppsatser som behandlar våld mot kvinnor ur någon aspekt.

Vid Stockholms universitet finns numera också ett utbildningsprogram till magisterexamen. Den omfattar 40 eller 60 poäng efter grundutbildningen, beroende omfattningen av uppsatsarbetet i denna. Inom magisterprogramrnet kan man välja en IO-poängskurs Socialt perspektiv på familjen och familjebehandling. Där behandlas bl.a. "Familjer i sönderfall: Våld, missbruk, sexuella övergrepp". Margareta Hydéns doktorsavhandling om kvinnomisshandel ingår i kurslitteraturen.

En av de företrädare för socionomutbildningen vid Stockholms universitet som jag intervjuat påpekade att det skett en betydande kvalitetshöjning de senaste åren. Dels har man fått bättre kvalificerade studenter som nybörjare, dels har allt fler personer genomgått forskarutbildning i socialt arbete och därvid bedrivit fördjupade studier inom olika områden.

Vid Lunds universitet består socionomutbildningen i huvudsak av långa sammanhängande kurser i socialt arbete, där man tar upp olika teman i flera kurser. Temat våld mot kvinnor har inget eget avgränsat kursmoment, men kommer upp vid olika tillfällen under utbildningen, enligt studierektorn inte minst därför att många av de kvinnliga studenterna är intresserade av det och väljer att göra projektarbeten i änmet. Under 1990-talet har tio uppsatser skrivits om kvinnomisshandel. Uppsatser och projektarbeten behandlas vid seminarier i hela studentgruppen så att alla får ta del av materialet.

Också vid Göteborgs universitet bedrivs temastudier i socialt arbete om olika sociala problem. Temat våld mot kvinnor förekommer dels på utbildningens fjärde termin, inom ramen av ett kursmoment som behandlar kriminalitet, dels på utbildningens första termin då studenterna läser en kurs i psykologi där bl.a. könsroller tas upp. I den sistnämnda kursen läser studenterna valda delar av "Märmens röster" av Barbro Lennéer Axelson. Dessutom anlitas alltid gästföreläsare från såväl jourverksamheten för kvinnor som mansjouren. De här nämnda inslagen i utbildningen ingår i obligatoriska delar och läses alltså av alla studenter.

Utöver detta förekommer diskussioner, rollspel och liknande i en rad olika sammanhang i utbildningen. Här finns en större frihet för både lärare och studenter att välja lämpliga fall och situationer att utgå från. Studierektorn vet att frågor kring våld mot kvinnor kommer upp i dessa sammanhang, men anser det omöjligt att bedöma omfattningen.

Vid institutionen i Göteborg finns två professorer i socialt arbete, varav den ena är kvinna. Där finns nu ett forskningsprogram om kön och sexualitet. Andelen kvinnor bland studenterna är ca 80 procent, och inom kvinnoforskningen händer det mycket. Mot den bakgrunden är det, enligt studierektorn man, en brist att inte ett kvinnotema genomsyrar en del av utbildningen.

Vid Umeå universitet ingår i den s.k. AB-kursen i socialt arbete, som läses

Bilaga 10 171

under fjärde och femte terminerna, delkursen Barn och ungdom i familj, 10 poäng. I denna kurs belyses hur en människa får identitet. Därvid berörs både sexualiserat våld, annat våld, anorexi och bulimi m.m. som exempel på hur det kan gå fel i identitetsutvecklingsprocessen. Även lagstiftning kring sådana ting behandlas i kursen. F.n. används som kurslitteratur bl.a. Eva Lundgrens bok "Gud och alla andra karlar". Delkursen Att bistå människor i svåra livssituationer om möten, processer och relationsarbete, 10 poäng, är främst inriktad

på utsatta barn. Studenterna får lära sig att skriva utredning inför omhändertagande av barn. I det sammanhanget kommer man också in på sexualiserat våld, främst mot barn. Under sjunde terminen kan studenterna välja mellan tre olika 20-poängskurser. En dem, som just har ungefär 15 deltagare, heter Socialt

av nu arbete med inriktning mot rättsvetenskap. Inom den skriver många uppsats om sexualiserat våld. Uppsatser och projektarbeten görs flera gånger under utbildningens gång, inte sällan om frågor som rör våld mot kvinnor, som många studenter är intresserade av. Institutionen strävar efter att de skall behandla sina problemområden ur olika perspektiv.

Genusperspektivet uppmärksammas medvetet i socionomutbildningen i Umeå. Texter av Yvonne Hirdman används nu dels i delkursen i sociologi under den grundkurs som utgör första studieåret, dels i den nyssnämnda AB-kursen. På initiativ av studierektorn kommer institutionen innevarande termin att ägna ett par dagar att gå igenom alla kurser i hela utbildningen ur genusperspektiv. Det ingår i Umeå universitets jämställdhetsprogram att jämställdhet skall ge-

nomsyra all utbildningsverksamhet.

Två kurser i Makt och kön A 20 poäng och B 20 poäng, som ges av Kvinnovetenskapligt forum vid Umeå universitet kan numera tas med som biämnen i

magisterexamen för socionomer. I övrigt består denna magisterexamen av en forskningsförberedande s.k. D-kurs.

Institutionen för socialt arbete i Umeå har inga fristående kurser som behandlar våld mot kvinnor.

De ansvariga för socionomutbildningen vid Mitthögskolan i Östersund har

en strävan att ge så allmängiltiga teorier och synsätt i socialt arbete som möjligt, sådana som är användbara på olika symtom såsom t.ex. våld mot kvinnor. Specialisering och fördjupning försöker man tillgodose genom att koppla de olika teorierna och synsätten till erfarenheter som studenterna gör under praktikterminerna termin 3 och 6 och i studenternas egna arbeten. Nästan samtliga uppges komma i kontakt med våld mot kvinnor under sin praktik. Under termin 4 ingår kurs i socialt arbete med barn, ungdomar och familjer, där våld i

en familjer behandlas, dock med vinkling främst mot barn och ungdomar. Vidare ingår en kurs om socialt arbete med missbruk under vilken studenterna gör ett individuellt arbete, bl.a. kan handla om våld mot kvinnor misshandel,

som våldtäkt, prostitution, kvinnligt missbruk m.m. När studenterna gör dessa arbeten tar de del av självständigt vald litteratur och gör studiebesök. I termin

172 Bilaga 10

5 ingår en kurs i grundläggande rättsvetenskap, där man enligt studierektorn kan utgå från att våld mot kvinnor och dess rättsliga aspekter tas upp.

Vid Mitthögskolan finns en mycket aktiv studentförening, som bl.a. ordnar gästföreläsningar, varför studenterna någon gång under sin utbildning har möjlighet att lyssna till erfarenheter från t.ex. representanter för kvinnojouren.

Också vid Högskolan i Örebro uppmärksammas genusperspektivet. Det är uttryckligen markerat i kursplanerna i statskunskap, sociologi, rättslig introduktionskurs, socialpsykologi och socialt arbete. Det sistnämnda är liksom vid övriga lärosäten utbildningens huvudämne.

kursplanerna nämns inte kvinnomisshandel uttryckligen. Kursplanernas framhävande av könsperspektiv bildar emellertid underlag för att komma in på ämnet. Studenterna kommer i kontakt med saken vid flera tillfällen under utbildningstiden, inte minst i anslutning till fältförlagda studier under termin 3 och handledd studiepraktik under termin Inte sällan skriver studenter PM eller uppsatser om kvinnomisshandel. Efter de fáltförlagda studierna under termin 3 får varje student ett personligt samtal med en lärare, där man går igenom erfarenheterna och även diskuterar den PM som studenten skrivit.

Högskolan i Örebro fristående 20-poängskurs Psykosocialt arbete vid

har en kriser, våld och katastrofer. I denna deltar främst yrkesverksamma poliser, socialarbetare, sjuksköterskor, lärare m.fl., men även en del helt unga studenter. I denna kurs ingår en 5-poängsuppsats som kan handla om kvinnomisshandel.

I Sköndalsinstitutets socionomutbildning förekommer frågor om misshandel då och då, både i kärnämnet social metodik som motsvarar socialt arbete vid de statliga lärosätena och i rättskunskapen. Det har främst varit misshandel mot barn som fokuserats, men våld mot kvinnor behandlas också. Inga uppsatser om våld mot kvinnor har skrivits på senare år, såvitt lärarna kan erinra sig.

4.2¶Läkarutbildningen

Allmänt om utbildningen

Grundutbildningen för läkare, som leder till läkarexamen, som omfattar 220 poäng elva terminer och anordnas vid Karolinska institutet i Stockholm samt vid Uppsala, Lunds, Göteborgs, Umeå och Linköpings universitet. Den har på

samtliga orter ställning som program.

För att få legitimation som läkare måste man efter läkarexamen fullgöra 2,1 månaders allmäntjänstgöring AT som underläkare, avslutad med ett prov. I AT-tjänstgöringen skall ingå sex månader invärtes medicin, sex månader kirurgi, sex månader primärvård och tre månader psykiatri.

Efter legitimationen vidareutbildar sig de flesta läkare till specialister. Det sker genom läkartjänstgöring under handledning och genom deltagande i kompletterande utbildning specialiseringstjänstgöring. Den omfattar minst fem år.

Bilaga 10 173

specialistkompetens kan erhållas i 60 olika specialiteter. Socialstyrelsen har utfärdat målbeskrivningar för specialiseringstjänstgöringen i de olika specialite-

terna.

Vid varje lärosäte finns utbildningsplan, fastställd av medicinska fakultets-

en nämnden eller av ett särskilt organ för grundutbildningen inom fakulteten.

I utbildningsplanerna vid Karolinska institutet och Göteborgs universitet anges

, före beskrivningen de ingående kurserna, ytterligare mål för utbildningen

av

helhet. Vid Karolinska institutet nämns däribland att den studerande efter som

genomgången läkarutbildning skall "förstå de kommunikationssvårigheter som

kan uppstå i patient-läkarrelation ålder, kön, social status, etnisk till-

en g.a. hörighet eller religion och veta principerna för hur dessa kan minskas". Om läkarutbildningen i Göteborg sägs i utbildningsplanen att den skall omfatta

"hälsofrämjande och förebyggande åtgärder, diagnostik och behandling samt

rehabilitering och omvårdnad samt skillnader i sjukdomsyttringar hos män och kvinnor".

Utbildningen har på samtliga orter en mycket fast struktur. Den består nästan uteslutande obligatoriska kurser som studeras i en fastställd ordningsföljd.

av Indelningen i kurser och dessas placering över terminerna varierar mellan lärosätena, liksom den pedagogiska uppläggningen i övrigt. Utrymmet för eget val kurser omfattar i Uppsala 5+5 poäng, i Stockholm 4+5 +8 veckor

av "valfria kurser/fördjupning", i Lund 2+5+8 poäng och i Linköping 3+ 10 veckor utöver 2+4 poäng fördjupningsarbete. Läkarutbildningen i Göteborg och Umeå innehåller enbart obligatoriska kurser.

Antalet nybörjarplatser i läkarutbildningen är läsåret 1994/95 drygt 800. Omkring hälften nybörjarna brukar vara kvinnor.

av

Tillvägagångssätt vid kartläggningen

Vid samtliga lärosäten finns ett kansli för läkarutbildningen. Efter att ha studerat utbildningsplanerna där våld mot kvinnor inte nämns någonstans tillskrev

- -

jag den ansvariga handläggaren vid respektive kansli, presenterade ärendet och

bad att få anvisning på vem jag borde intervjua.

Det visade sig inte på något lärosäte finnas någon som hade full inblick

person i hela läkarutbildningen så att hon eller han själv kunde uttömmande svara på

i utbildningen frågor våld mot kvinnor tas upp. Däremot fick jag var som om från samtliga orter anvisning ämnen där så sker eller kan antas ske och

- namn på företrädare för ämnet.

De ämnen nämndes obstetrik och gynekologi, rättsmedicin, psykiatri

som var och socialmedicin. Från Lund och Göteborg nämndes också kirurgi.

När det gäller läkarutbildningen i Uppsala åtog sig Rikscentrum för misshandlade och våldtagna kvinnor att genomföra kartläggningen.

174 Bilaga 10

Resultat av kartläggningen

Vid Karolinska institutet löper sedan höstterminen 1993 s.k. strimma

en genom hela läkarutbildningen. Av beskrivningen av denna momentet Medicinsk etik framgår att man i samband med psykiatri- och rättsmedicinkurserna, då i anslutning till intygsgivande, skall ta upp misshandelsproblematik och tortyr. Under momentet Könsroller tar man på termin 2 upp Kvinnligt-manligt och aggressioner 0,5 dag, under termin 5 Kvinnligt-manligt i andra kulturer 0,5 dag, under termin 6 Att vara kvinna och patient 0,5 dag. Under momentet Patient-läkar-relationen tas i termin 9 upp Missbruksproblem O,75 dag, Våld, misshandel och tortyr 0,5 dag samt under Könsroller Kvinnomisshandel 0,5

dag.

I undervisningen i rättsmedicin vid Karolinska institutet tas våld mot kvinnor upp till utförlig behandling, bl.a. den vanliga situationen att misshandlad

en kvinna inte vill göra anmälan. Undervisningen syftar till att studenterna skall lära sig när de skall ingripa och när de skall "ligga lågt" och enbart dokumentera skador. Enligt läraren Kari Ormstad är en mycket stor del av de rättsintyg som utfärdas av läkare oanvändbara. Hon lägger därför stor vikt vid att lära studenterna skriva rättsintyg.

Rikscentrum för misshandlade och våldtagna kvinnor i Uppsala har tillfrågat de institutioner vid Universitetet i Uppsala som medverkar i läkarutbildningen om hur kvinnomisshandel tas upp i denna utbildning. Svar har inkommit från tolv institutioner, och de ger följande bild:

De ämnen där undervisning om kvinnomisshandel är inplanerad är obstetrik och gynekologi, rättsmedicin och socialmedicin. Under medicinåret, inom ramen för kursen Medicin, psykologi och socialmedicin, ingår två timmar om kvinnomisshandel. En misshandlad kvinna berättar. Någon från Mansjouren medverkar också. Därtill kommer gruppdiskussion i en timme.

I kursen i obstetrik och gynekologi hålls ett seminarium på tre timmar som tar upp frågan om sexualiserat våld och misshandel. Dessutom ser studenterna misshandlade patienter när de går på avdelning och får lära sig ett riktigt för-

hållningssätt under sakkunnig handledning.

Under de två veckor studenterna går rättsmedicin har man ett två timmars seminarium om våld mot kvinnor. Institutionen samundervisar här med företrädare för Kvinnojouren i Uppsala. Under termin 9 ger också institutionen for rättsmedicin en timslång föreläsning om vad man skall tänka på när man får misshandlade kvinnliga patienter, hur skall förhålla sig psykologiskt och i

man hur man skriver rättsintyg. Däremot behandlas knappast bakomliggande orsaker.

Från institutionen för öron-, näs- och halssjukdomar meddelas att när kvinnliga patienter kommer in med framför allt spruckna trumhinnor erbjuds de inläggning, om man misstänker, eller det framkommer, att misshandel är orsaken till skadan. Andra skador på t.ex. strupen eller näsan drabbar sällan kvinnor.

mera

Bilaga 10 175

Studenterna uppmanas att tänka på att en skada kan ha en annan orsak än den kvinnan uppger. Företeelsen tas även upp i kunskapskontrollen t.ex.

som en skrivningsfråga.

I pediatrik tas inget specifikt om sexualiserat våld rör kvinnor

som upp, men man snuddar vid änmet när undervisningen gäller incest och misshandel barn.

av I den planerade undervisningen i allmänmedicin, dermatologi och venerologi, geriatrik, kirurgi inkl. Ortopedi, neurokirurgi, thoraxkirurgi, neurologi, oftalmiatrik och psykiatri ingår ingenting om kvinnomisshandel.

Under tjänstgöring avdelning eller vårdcentral kan studenterna träffa på patienter som utsatts för kvinnomisshandel. Det hänger då på handledaren

om misshandelsproblemet behandlas. Detta påpekas från allmänmedicin, geriatrik

och psykiatri.

I kursen i socialmedicin på termin 10 tar man i seminarieform våld från

upp olika aspekter. Det sker dock från ett folkhälsoperspektiv snarare än med inriktning på själva omhändertagandet i vården. Sexualiserat våld är inte med varje gång.

Den elfte och sista terminen har studenterna två veckors undervisning i allmänmedicin, där man bl.a. undervisar om könsroller i samhället. Kvinnomisshandel kan möjligen beröras där.

Fristående från läkarutbildningen anordnas vid institutionen för neurologi

en

5-poängskurs i sexologi. Ett av undervisningstillfällena i denna kurs handlar

om sexualitet och våld. Deltagare i denna kurs brukar vara yrkesverksamma, t.ex. kuratorer, sjuksköterskor, läkare.

Vid Lunds universitet ingår ämnet rättsmedicin i termin Ämnet omfattar 2,5 veckor, vilket är den största omfattningen i landet av detta ämne inom läkarutbildningen. Enligt den kursansvarige som jag hänvisades till är ingen egen föreläsningstid avsatt explicit för våld mot kvinnor, men hans bedömning var att våld mot kvinnor upptar en rätt stor del av kursen i rättsmedicin. Sådana frågor kommer upp ganska ofta inom kursen, eftersom det är en vanlig typ

av våld.

Psykiatri läses vid Lunds universitet under nionde terminen av halva studentkullen i Lund, av andra halvan i Malmö. Det är skilda kursplaner för de två orterna. I Lund ingår enligt den kursansvariga läraren inte frågor om våld

- mot kvinnor. Det har inte lyckats mig att nå kontakt med den kursansvarige i Malmö.

Även kursen i Klinisk samhällsmedicin är uppdelad på Lund och Malmö. Kursen ingår i tionde terminen av läkarutbildningen. Vid institutionen i Malmö finns en doktorand som driver ett projekt där hon intervjuar kvinnor på akuten, som många misshandlade uppsöker. Den kursansvarige kunde dock inte bekräfta att hon medverkar i undervisningen. Det har inte lyckats mig att nå kontakt med

den kursansvarige i Lund.

Obstetrik och gynekologi läses vid Lunds universitet under läkarutbildningens

176 Bilaga 10

elfte och sista termin. Också detta ämne är uppdelat mellan Lund och Malmö, med skilda kursplaner. På båda orterna behandlas i undervisningen våld mot kvinnor. Någon särskild föreläsning är dock inte inlagd om detta. I Lund kommer problemet upp i gruppövningar. De genomförs av 6-7 kandidater som tillsammans med en handledare får diskutera förelagda "pappersfall". Något eller några av dessa brukar regelmässigt röra kvinnomisshandel. Vidare får kandidaterna illustration av problematiken genom de misshandlade kvinnor som läggs in på kliniken. Kandidaterna träffar inte dessa direkt, men deltar i diskussionen fallen. I Malmö tas kvinnomisshandel upp i grundkursen i ämnet,

om

behandlar sociala problem kring kvinnors hälsa. Där förekommer också när man ett dubbelseminarium i sexologi, där bl.a. våld mot kvinnor behandlas. Slutligen

den kursansvarige att man brukar komma in på detta ämne vid diskusuppger sion om etiska problem inom gynekologin.

I läkarutbildningen i Göteborg har man försökt ta med aspekten manligt-kvinnligt där det passar in i olika kurser.

I utbildningen finns s.k. longitudinella inslag for att ge kunskaper inom en rad angränsande områden som är viktiga för att kunna fungera som läkare. Dessa inslag omfattar bl.a. läkarens yrkesroll i relation till könsrollen. I ämnet rättsmedicin studeras våld mot människor över huvud taget, inte våld mot kvinnor speciellt. Ämnet omfattar poäng.

en

I undervisningen i törlossnings- och kvinnosjukdomar gynekologi och obstetrik tar man inte upp våld mot kvinnor.

Det är i ämnena kirurgi och psykiatri som våld mot kvinnor främst tas upp. Inom läkarutbildningen i Göteborg genomfördes för några år sedan ett upp-

satsarbete med anknytning till våld mot kvinnor.

Vid Umeå universitet finns det i ärrmet psykiatri en kvinnlig lärare som brukar undervisa sexuellt våld. I gynnsamma fall disponeras två dubbeltirrmar;

om senaste gången blev det bara 45 minuter. Hon tycker själv att hon kämpar i underläge och att den tid som släpps till för detta ämne är alldeles för Liten, vilket medför att man bara hinner behandla incest. Enligt samma lärare brukar de manliga studenterna snabbt känna sig provocerade när undervisningen .com-

in våld mot kvinnor. De är vana vid perspektivet sjukdom, syrrtom, mer

behandling, och har svårt att ta maktperspektivet. Inom den begränsade :iden

har de kvinnliga studenterna svårt for att göra sig hörda. Den kursbok som används i psykiatri ägnar ytterst litet utrymme våld mot kvinnor.

I kursen i allmänmedicin behandlas barn- och kvinnomisshandel under två lektionstimmar.

I kursen i rättsmedicin, som omfattar sex dagar, ägnas en halv dag temiat våld mot kvinnor. Under elfte terminen, då studenterna läser barnmeticixn, barnpsykiatri, gynekologi och rättsmedicin, anordnas en hel temadag om barmoch kvinnomisshandel.

Ett antal moment, samlats under den gemensamma rubriken Läkireins

som

Bilaga 10 177

yrkesroll i relation till könsrollen, är inlagda i vissa kurser i läkarutbildningen i Umeå samt i den s.k. kliniska strimman. Vid Linköpings universitet läser läkarstudenterna under första terminen kurs en Märmiska samhälle, tillsammans med studenterna i sjuksköterske-, sjukgym- -

nast-, arbetsterapeut- och 1aboratorieassistentutbildningarna. I denna kurs ingår

bl.a. en föreläsning kvinnors hälsa, hålls lärare i socialmedicin om som av en som är engagerad i frågan om våld mot kvinnor. Under sin sjunde termin, då de läser kirurgi, Ortopedi och anestesi, erbjuds läkarstudenterna ett studiebesök på kvinnojouren i staden. De allra flesta brukar anta erbjudandet. De får träffa både en anställd och en frivillig medarbetare i kvinnojouren. Där ges en presentation av verksamheten och hur läkare kan använda sig kvinnojouren, hur av man upptäcker våld, hur man ställer frågor osv. Studenterna brukar också få en skrift "Avliva myten kvinnomisshandel" och rekommenderas del om att ta av en video "Våga se våga fråga" finns tillgänglig på biblioteket. Det är - som oklart i vilken utsträckning studenterna faktiskt gör detta. Lärarna i socialmedicin bidrar också med tentamensuppgifter för termin varvid de försöker lägga in frågor om våld mot kvinnor. En gång året anordnas för studenterna om på tionde och elfte terminerna en heldag om våld mot kvinnor och barn. Vidare ingår i termin ll en kurs i samarbete mellan rätts-, yrkes- och

socialmedicin,

där det ges noggrann undervisning hur gör undersökning och hur om man man skriver rättsintyg. Vikten av att dokumentera skador betonas. I ämnet gynekologi och obstetrik, som läses under termin 10, ingår föreläsningar om sexologi, där också våld mot kvinnor regelmässigt behandlas. I läkarutbildningen i Linköping förekommer också att studenter gör uppsatsarbeten om kvinnomisshandel.

Vidareutbildningen läkare

av

De specialiteter där det är mest rimligt förvänta att läkaren har djupare insikter om våld mot kvinnor är obstetrik och gynekologi, psykiatri, rättsmedicin, socialmedicin, rättspsykiatri. Specialister i allmänmedicin, ska kunna möta som patienter av alla slag i primärvården, skulle också behöva god insikt hur om man känner igen våld mot kvinnor och hur bemöter patient utsatts man en som för sådant. I Socialstyrelsens målbeskrivningar för läkarnas specialiseringstjänstgöring är målen för varje specialitet uppdelade i A sådant specialisten skall självsom ständigt och rutinerat kunna handlägga, B vad specialisten skall ha god kännedom om och viss erfarenhet av handläggning/utförande samt slutligen C vad av Specialisten skall ha närvarit vid eller ha teoretisk kunskap handläggning/utom förande av. För specialiteten obstetrik och gynekologi under C bl.a. anges

178 Bilaga 10

"- följder efter våldtäkt, misshandel, incest samt rättsmedicinsk handlägg-

ning av dessa fall inkl. utformningen av rättsintyg".

För specialiteten psykiatri är misshandel eller våld mot kvinnor inte uttryckligen

nämnda i målbeskrivningen. Under B nämns bl.a. sexologi.

För specialiteten rättsmedicin nämns under A bl.a. följande:

"Undersökning av levande personer med olika typer av provtagning samt

avfattande av rättsintyg avseende

målsägare framför allt misshandel

-

misstänkta gärningsmän".

- Under B nämns för samma specialitet bl.a. följande:

"Undersökning av levande personer med avfattande av rättsintyg vid

s.k. polismisshandel

-

s.k. barnmisshandel

-

sexualövergrepp våldtäkt, incest".

- I målbeskrivningen för specialiteterna allmänmedicin, rättspsykiatri och socialmedicin nämns ingenting som direkt anknyter till våld mot kvinnor.

Under sin specialiseringstjänstgöring skall den legitimerade läkaren genomgå

kompletterande utbildning i form av kurser. Socialstyrelsen erbjuder varje år ett stort antal kurser, de flesta omfattande 3-5 dagar, i olika ämnen s.k. SKkurser. Kursutbudet 1994/95 omfattar 314 kurser. Dessa indelas i allmänna kurser, med innehåll som är värdefullt för blivande specialister inom alla specialiteter, breda kurser som vänder sig till specialister inom ett flertal specialiteter, och slutligen kurser specifika för en viss specialitet. Den sistnämnda gruppen är den största.

Bland de allmärma kurserna finns en tredagarskurs "Kvinnoperspektiv inom medicinen". Som specifika teman för den tredje av dagarna anges i kurskatalogen Våld mot kvinnor och Medicinsk kvinnoforskning. Som kursbok anges G. Carlstedt: Kvinnors hälsa en fråga om makt.

-

Vidare finns det två femdagarskurser i klinisk sexologi, som också räknas till de breda kurserna. Sexuella övergrepp nämns i beskrivningen av den ena kursens innehåll.

Bland de breda kurserna finns vidare en kurs i traumatologi. I beskrivningen av denna räknas ett stort antal olika skador upp, av vilka åtskilliga torde kunna uppkomma vid kvinnomisshandel. Frågor om skadornas uppkomst berörs dock inte i beskrivningen av kursens innehåll.

Inga av specialistkursema i psykiatri eller rättspsykiatri förefaller att behandla

våld mot kvinnor.

Bilaga 10 179

För specialiteterna rättsmedicin och socialmedicin finns inga SK-kurser budgetåret 1994/95.

4.3¶Sjuksköterskeutbildningen

Allmänt om utbildningen

Utbildningen till sjuksköterskeexamen finns vid vårdhögskolor i 23 landsting, i Malmö kommun och inom Göteborgs och Bohus läns vårdskoleförbund. Utöver dessa har tre fristående högskolor exarninationsrätt: Ersta sjukskoterskeskola, Röda korsets sjuksköterskeskola och Sophiahemmets sjuksköterskeskola.

Utbildningen omfattar numera 120 poäng tre år. Förkunskapskraven varierar något mellan högskolorna men förutsätter inte tidigare studier på vårdområdet. Före höstterminen 1993 omfattade den dåvarande sjuksköterskelinjen benämnd hälso- och sjukvårdslinjen normalt 80 poäng. Den byggde då på att eleverna hade kunskaper på vårdområdet motsvarande gymnasieskolans vårdlinje.

Utbildningen är vid samtliga berörda högskolor organiserad som ett program

med en utbildningsplan. Det tredje studieåret i den till tre år förlängda utbildningen anordnas för första gången nästa läsår. Dess närmare innehåll är på många håll inte detaljplanerat ännu.

Antalet nybörjare är innevarande budgetår ca 3 700. Den helt övervägande delen av studenterna är kvinnor.

Vid vissa vårdhögskolor finns också påbyggnadsutbildningar för specialisering. Av intresse för Kvinnovåldskommissionen är särskilt utbildningen av barnmorskor, utbildningen i öppen hälso-och sjukvård distriktssköterskeutbildning,

utbildningen i psykiatri och utbildningen i hälso- och sjukvård för barn och

ungdom. Av dessa är det endast barnmorskeutbildningen som leder till en ny

yrkesexamen.

Tillvägagångssätt vid kartläggningen

Antalet vårdhögskolor är så stort, att det var nödvändigt att göra ett urval bland dessa. Jag valde ut tio högskolor och presenterade per brev mitt ärende, bad om utbildningsplan samt om nanm på en kontaktperson som jag skulle kunna intervjua närmare om hur våld mot kvinnor behandlas i sjuksköterskeutbildningen.

De tillfrågade vårdhögskolorna var spridda över landet, och belägna dels på

universitetsorter, dels på mindre högskoleorter. En var en fristående vårdhög-

skola. Åtta högskolorna besvarade förfrågan.

av

Per telefon har jag sedan intervjuat de angivna kontaktpersonerna och i vissa

fall ytterligare personer som kontaktpersonen hänvisat till. Alla sådana ytterligare personer har det inte varit möjligt att nå.

180 Bilaga 10

Resultat av kartläggningen

Uppläggningen av sjuksköterskeutbildningen varierar från vårdhögskolan till

vårdhögskola. I mycket få fall anges det i utbildningsplan eller kursplan inom sjuksköterskeutbildningen att våld mot kvinnor behandlas. Däremot uppges det från flera av högskolorna att så faktiskt sker. Andra uppger att studenterna i många fall träffar på fall av våld mot kvinnor i sin praktik under utbildningen.

Vid Hälsohögskolan i Umeå förekommer i den första delkursen inom sjuksköterskeutbildningen ett seminarium om kvinnomisshandel. Deltagande är obligatoriskt. Också i undervisningen i sociologi, som likaså ingår under första terminen, berörs frågan något litet. Studenterna kan vidare träffa på fall av kvinnomisshandel i sin praktik särskilt på kirurgiavdelning och inom öppen vård vårdcentral. Studenter väljer ibland att skriva uppsats om kvinnomisshandel.

Vid Vdrdhögskolan iEskilstuna behandlas kvinnomisshandel alltid på ett eller annat sätt i sjuksköterskeutbildningen. Under andra studieåret ingår en kurs kallad Hälsoarbete/folkhälsoarbete inom omvårdnadens omrâde, 10 poäng. Där arbetar studenterna med olika teman, av vilka ett är kvinnomisshandel. Visst litteraturstudium ingår i temaarbetet. Alla teman redovisas på seminarier med hela studentgruppen. Därvid har man bl.a. tagit upp sjuksköterskans roll i samband med kvinnomisshandel. Undervisningen i obstetrik, som omfattar 0,5 poäng och också ingår i andra studieåret, leds av en lärare som enligt min kontaktperson är mycket intresserad av frågan om kvinnomisshandel. Vid denna högskola är det enligt uppgift alltid någon student som skriver uppsats om kvinnomisshandel.

Även vid várdhögskolan i Boden behandlas kvinnomisshandel under fjärde terminen inom en kurs kallad Tillämpad omvårdnad folkhälsa. Omfattningen

när det gäller kvinnovåld uppskattas av studierektorn till högst sex timmar.

Kursplanerna vid várdhögskolan i Göteborg säger ingenting om kvinncmisshandel. För de två sista terminerna i utbildningen som ges första gången nästa läsår pågår kursplanearbetet. I femte terminen utgörs ett block av folkhälsovetenskap, där man skall behandla frågor om faktorer som påverkar hälsa och ohälsa. Där kan kvinnomisshandel komma upp. Uppsatser om kvinnomisshandel brukar dyka upp när problemet har aktualitet för någon enskild student.

Vid vdrdhögskolan i Örebro nämns ingenting kvinnomisshandel i utbild-

om

ningsplan eller kursplaner. Det tas emellertid upp i undervisningen i gynekologi

och obstetrik. l undervisningen i samhällsvetenskap under första studieåret tar

relationerna mellan män och kvinnor i samhället, men inte specifikt man upp våld mot kvinnor. Iden tidigare, kortare utbildningen 80 poäng ingick sexolo-

med fyra timmar. Detta har uteslutits ur den förlängda utbildningen. Förslag från vissa lärare att inrätta kurs i "kvinnors hälsa och ohälsa" har inte fått

om en gehör enligt förslagsställarna därför att det medicinska etablissemanget är

större och starkare.

I Linköping ingår sjuksköterskeutbildningen i Hälsouniversitetet. Studierna

Bilaga 10 181

inleds med 10 poängs studier i integrerade grupper med studenter från samtliga utbildningar inom Hälsouniversitet bl.a. läkar- och sjukgymnastutbildning. I dessa studier kan kvinnomisshandel sporadiskt komma upp. I fjärde terminen av sjuksköterskeutbildningen, som f.n. anordnas för första gången enligt nuvarande utbildningsplan, finns det ett tema Kvinnors livsvillkor och hälsa. Detta tema, som omfattar 5 poäng, behandlas dels i föreläsningar, dels bearbetas det av studenter i s.k. basgrupper. De problemområden som enligt studiehandledningen ingår i temat är kvinnor i samhället, våld mot kvinnor, könsroller, graviditet, förlossning och hur kvinnors livsvillkor påverkas vid rubbningar i reproduktionsorganen. Femte och sjätte terminerna är inte färdigplanerade

ännu. Då studeras bl.a. primärvård och psykiatrisk vård. Det är inte direkt tänkt att kvinnomisshandel skall tas upp, men studenterna kan komma att träffa på det.

Utbildningsplanen för Sjuksköterskeprogrammet vid Hälsohögskolan i Stock-

holm inte att kvinnomisshandel skall behandlas. Enligt lärare vid högsko-

anger lan kommer kvinnomisshandel upp endast som ett sidospår, vilket de finner mycket otillfredsställande. En lärare tar upp saken i samband med ämnet folkhälsa med inriktning på kvinnohälsa, men inte i någon stor omfattning.

Inte heller vid várdhögskolan i Östersund utbildningsplanen huruvida

anger kvinnomisshandel behandlas. Kursplanerna är mycket kortfattade. Utbildningen är hittills detaljplanerad endast för de fyra första terminerna. Ingen undervisning har ägnats kvinnomisshandel. I sjätte terminen ingår ett större examensarbete inom omvårdnadsområdet. Ett sådant skulle kunna handla om kvinnomisshandel. Dit har den nya utbildningen inte nått fram

Vid denna sjuksköterskeutbildning brukar man fokusera våld rent allmänt: krig, konflikter och våld som konfliktlösning. Kvinnomisshandel tas därvid inte

upp speciellt.

4.4¶Barnmorskeutbildningen

Barnmorskor utbildas i en påbyggnadsutbildning efter genomgången sjuksköterskeutbildning och legitimation som sjuksköterska. Den avslutas med barnmorskeexamen, som kräver 3 terminers studier.

I barnmorskeutbildningen vid Hälsohögskolan i Stockholm tas kvinnomisshan-

del upp på många olika sätt. Det kommer in när man studerar sexualiteten ur olika synvinklar, vad som påverkar kvinnors hälsa i olika situationer, kvinnor som utsätts för förföljelse eller förtryck, undanhålls kunskap osv. Denna högskola är starkt inriktad på kontakter med vissa länder i Afrika och med Östeuro-

Ett nätverk har skapats där forskande afrikanska sjuksköterske-barnmorskor pa. deltar. Karolinska institutets institution för internationell hälso- och sjukvårdsforskning har gett en kurs i Gender och hälsa, som lärare vid barnmorskeutbildningen deltagit Ett policydokument är under utarbetande vid Hälsohögsko-

182 Bilaga 10

lan, i vilket man bl.a. uppmärksammar vikten av att ha med könsperspektivet i utbildningen vid högskolan.

Barnmorskeutbildningen i Örebro börjar med kurs Kvinnors livsvillkor

en om 5 poäng. Man utgår från de olika åldersstadierna i en kvinnas liv. Samhällsperspektivet betonas.I kursen väljer studenterna ämnen att studera litteratur om och rapportera skriftligt infor gruppen. Kvinnomisshandel brukar därvid väljas av några studenter.

Huvuddelen av studiet om kvinnomisshandel kommer dock under tredje sista terminen av utbildningen, inom kursen Kvinnors hälsa och ohälsa 5 poäng. Den bygger också på att studenterna studerar litteratur och redogör inför gruppen. JÄMFO-rapporten Kvinnomisshandel från 1989 används och anses mycket bra. Även skönlitteratur studeras. Lärarna bidrar med på

ytterligare perspektiv

sistone inte minst feministiskt perspektiv. Man försöker avliva fördomar om kvinnomisshandel, t.ex. att det alltid har samband med alkohol eller är kvinnans eget fel. Man går även på det juridiska i samband med kvinnomisshandel.

Ny utbildningsplan trädde i kraft hösten 1993. Hittills har bara en kull barnmorskor genomgått utbildningen med den här beskrivna uppläggningen.

Vid vdrdhögskolan i Göteborg kommer kvinnomisshandel upp i barnmorskeutbildningens första och tredje termin. Omfattningen är sammanlagt fem timmar.

4.5¶Distriktssköterskeutbildningen

Vid fem av de vårdhögskolor som ingår i kartläggningen av sjuksköterskeutbildningen finns också påbyggnadsutbildning i öppen hälso- och sjukvård,

avsedd för utbildning till distriktssköterska. Den leder inte till någon ny yrkesexamen. Det finns inte nationellt fastställda formella behörighetsvillkor för tjänst som distriktssköterska.

Utbildningen omfattar vanligen 40 eller 50 poäng och genomgås efter avlagd sjuksköterskeexamen och viss tids praktik.

Vid Hälsohögskolan i Umeå inleds denna utbildning med en S-poängskurs i Omvårdnad: etik, filosofi, hälsa. Där kommer kvinnomisshandel regelmässigt upp. Uppsatser om ämnet är vanligt förekommande. Denna kurs ges fr.o.m. innevarande år i samarbete med Institutionen for omvårdnad vid Umeå universitet. I Barns och ungdomars hälsa, 10 poäng, behandlas barn som far illa,

kursen

och familjesituationer i det sammanhanget. Även i kursen Vuxnas och äldres hälsa, 10 poäng, kommer man mycket på samlevnadsfrågor där kvinnomisshandel kan komma upp.

Vid várdhögskolan i Boden behandlas kvinnomisshandel regelmässigt i den teoretiska utbildningen på högskolan. Där omfattar detta minst fyra timmar, men kan bli mera om studenternas intresse och behov motiverar det. Medverkan från kvinnojouren är vanlig. Studenterna uppmanas också att vid sin praktik särskilt vara uppmärksamma på tecken på kvinnomisshandel. Just detta läsår har inga

Bilaga 10 183

uppsatser skrivits inom distriktssköterskeutbildningen om änmet, men sådant förekommer ibland. Flertalet studenter har flerårig betydligt längre än 2 år, är minimum erfarenhet från arbete sjuksköterska. Utbildningen som som i ganska stor utsträckning till deras erfarenheter och upplevda behov. anpassas Kursledarens personliga intresse för saken har varit en viktig faktor för att ge den i utbildningen, detta intresse har smittat av sig till övriga utrymme men medverkande. Även med ledning kommer det att fortleva, anser nuvarande ny kursledare. Vid várdhögskolan i Örebro består distriktssköterskeutbildningen av fyra 10poängskurser. Iden formellt fastställda utbildningsplanen nämns inte misshandel, inte heller i någon kursplanerna. En kurserna heter Hälsa bland vuxna av av och äldre. Enligt den studiehandledning används behandlas inom denna kurs som bl.a. misshandel såväl äldre människor båda könen som kvinnomisshanav av del. "Misshandelsmomentet" omfattar ungefär 0,75 poäng. Kvinnomisshandel studeras därvid besök på Kvinnohuset tillsammans med kurskarnraterna genom på ort. Besöket rapporteras skriftligt till kursledaren. samma i distriktssköterskeutbildningen i Örebro består Den fjärde kursen av en uppsats på 10 poäng inom ämnet omvårdnad med inriktning mot folkhälsoarbete. Kursledaren, varit lärare i denna utbildning i sjutton år, kan inte påsom minna sig enda uppsats behandlat kvinnomisshandel. att en Vid Hälsohögskolan i Stockholm består distriktssköterskeutbildningen av tre kurser: Folkhälsa och folkhälsoarbete 15 poäng, Vuxnas och äldres hälsa 10 Barns och ungdomars hälsa 15 poäng. Kvinnomisshandel är inte ett poäng samt särskilt, i kursplanerna markerat moment. I den första kursen ingår ett examensarbete på 5 poäng. I varje kull av studenbrukar några examensarbetena behandla något berör kvinnomisshanter av som del. Innevarande termin har fem studenter arbetat med sådana examensarbeten, ytterligare fem har varit inkopplade opponenter, och samtliga studenter har som deltagit i ventilering arbetena. Inom den första kursen studerar man ett antal av teman. Ett sådant är alkoholmissbruk, och då diskuteras misshandel generellt, varvid också kommer in på kvinnomisshandel. I kursen Vuxnas och äldres man hälsa studeras enligt kursplanen bl.a. övergrepp mot äldre. Också i det sammanhanget kommer in på kvinnomisshandel. man

Numera ägnas inte någon föreläsningstid inom distriktssköterskeutbildningen

kvinnomisshandel, vilket förekommit tidigare. Skälet är minskade medel för

undervisningen. Man väljer då att låta studenterna söka kunskap själva på de

områden där det finns relativt god tillgång till material. Dit räknar högskolan kvinnomisshandel. Utbildningen styrs inom de kursplanerna drar upp ganska - ramar som mycket vad studenterna vill få kunskap om, utifrån deras erfarenheter av mer

i sin tidigare oftast fleråriga yrkesverksamhet och från praktiken inom ramen

för distriktssköterskeutbildningen. Vilka frågor är aktuella i debatten, inom som

184 Bilaga 10

yrkesområdet eller i samhället i allmänhet, påverkar också vad blir fokuse-

som rat i utbildningen. Som ett särskilt tema förekommer därför kvinnomisshandel "av och till". Varje kull av studenter i distriktssköterskeutbildningen kommer in på kvinnomisshandel i något sammanhang inom ramen för utbildningen.

Kursledaren påpekar att en del av studenterna har erfarenhet arbete utom-

av lands. Högskolan anordnar ibland internationella temadagar. Därvid diskuteras ganska ofta kvinnomisshandel.

Vid várdhögskolan i Östersund består distriktssköterskeutbildningen av fyra

IO-poängskurser: Folkhälsa, Omvårdnad, Barns och ungdomars hälsa samt Vuxnas och äldres hälsa. I den sistnämnda kursen anlitas kvinnojouren för att behandla kvinnomisshandel. Ingen högskolans lärare undervisar

av egna om saken. Däremot behandlas våld rent allmänt inom för utbildningen.

ramen

4.6¶Psykologutbildningen

Allmänt om utbildningen

Utbildningen till psykologexamen omfattar 200 poäng tio terminer och anordnas vid universiteten i Uppsala, Lund, Göteborg, Stockholm och Umeå.

Utbildningen är på samtliga orter anordnad som ett program i Stockholm kallat linje. Den är mycket likartat uppbyggd på de olika orterna, vilket förkla-

ras av att de för utbildningen ansvariga gemensamt fastställt "normalplan"

en över vilka kurser l 1 st som skall ingå, med intervall för poängtalen. Inom den

ramen skiljer sig sedan utbildningarna i fråga om poängtal för varje kurs,

varvid man på några håll skaffat utrymme för en tolfte kurs, där studenterna väljer inriktning.

Antalet nybörjare är numera omkring 290 per år. Drygt 2/3 av studenterna är kvinnor. För tillträde fordras bl.a. arbetslivserfarenhet i minst ett år.

Tillvägagångssätt vid kartläggningen

Efter studium av respektive utbildningsplan har jag per telefon intervjuat studie-

rektorn för psykologutbildningen varje ort.

Resultat kartläggningen

av I Uppsala, Stockholm, Lund och Göteborg tas frågor om våld mot kvinnor upp endast i den mån som studenten träffar på problematiken t.ex. i sitt handledda

klientarbete kursen i Psykoterapi psykologisk behandling eller på sin praktik-

plats kursen Psykologpralctik. Detta förekommer. Enskilda lärare kan tänkas ta upp våld mot kvinnor som exempel i sin undervisning. Kvinnoperspektiv förekommer knappast i psykologutbildningen på dessa orter. Studierektorerna

Bilaga 10 185

påtalade i flera fall själva detta som en brist.

I Umeå däremot fokuseras kön i psykologutbildningen. Detta finns inskrivet i utbildningsplanen. Våld mot kvinnor tas upp i kursen Psykoterapi psykolo-

gisk behandling och i samband med familjeterapi i kursen Utredning och åtgärder avseende individen. I utbildningen förekommer rollspel där våld finns med i den givna bakgrunden.

Psykologutbildningen omfattar på samtliga orter ett examensarbete på 20 poäng. I Umeå förekommer "då och då" examensarbeten som behandlar frågor

våld mot kvinnor. Även i Göteborg har sådana förekommit. På övriga om orter kunde studierektorn inte erinra sig något examensarbete med sådant ämne.

4.7¶J uristutbildningen

Allmänt om utbildningen

Utbildningen till jur.kand.-examen omfattar 180 poäng nio terminer och anordnas vid universiteten i Uppsala, Lund, Göteborg, Stockholm och Umeå. Den har på samtliga orter ställning som program i Stockholm fortfarande kallat linje och har en ganska fast struktur.

I Göteborg och Umeå finns inte juridisk fakultet. Juristutbildningen där har vuxit fram ur en från början kortare utbildning med förvaltnings- och företagsju-

ridisk inriktning. Numera kan man dock avlägga jur.kand.-examen även där.

Vid varje berört lärosäte finns lokalt beslutad utbildningsplan för juristut-

en

bildningen.

Antalet studenter är störst i Stockholm drygt 500 nybörjarplatser och minst i Umeå cirka 60 nybörjarplatser. Drygt 50 procent av dem som antas till juristutbildning brukar vara kvinnor.

Tillvägagångssätt vid kartläggningen

Efter att ha studerat utbildningsplanerna tillskrev jag studierektor vid respektive universitet och aviserade att jag ville få intervjua studierektorn eller den person som hon eller han ansåg bäst lämpad med hänsyn till mitt syfte. I Umeå blev jag då hänvisad till en kvinnlig universitetslektor med särskilt intresse för kommissionens frågor. I Lund, där studierektorn är kvinna, gjorde hon själv en ambitiös genomgång av utbildningen, och på hennes förslag kontaktade jag dessutom en kvinnlig professor. I Uppsala, där jag genomförde intervjun vid personligt besök, var dels den manlige studierektorn, dels en kvinnlig universitetslektor närvarande. I Stockholm och Göteborg har jag endast haft kontakt med studierektor kvinna i Stockholm, man i Göteborg.

186 Bilaga 10

Resultat av kartläggningen

Obligatoriska kurser

På samtliga orter berörs våld mot kvinnor i ämnet Straffrätt i vissa fall straffoch processrätt, som alla läser. Omfattningen av detta moment är dock enligt samtliga intervjuade liten. Från Stockholm uppgavs att ingen av lärarna säger sig ta våld mot kvinnor speciellt, men besöksförbudet läser man om.

upp Ungefär samma bild fick jag från Göteborg och Uppsala. Studierektorn i Uppsala pekade ett flertal olika kurser där frågor om våld mot kvinnor skulle kunna beröras, visste inte så verkligen skedde. I Lund berörs våld mot

men om kvinnor också i ämnet Civilrätt social dimension, som studeras under tredje

terminen. Vid genomgång den senaste terminens studiematerial i straffrätts-

av kursen hade studierektorn funnit att av elva "fall" som behandlades under kategorin "brott mot person" berörde fem frågeställningar våld mot kvinnor. I Umeå hade den lärare jag fick intervjua genomfört ett tvåtimmarssemina-

som rium om sexualiserat våld, på begäran av en annan lärare. Eventuellt kommer detta inslag att bli mer omfattande.

Valfria kurser

Förutom ett examensarbete på 10 eller 20 poäng ingår på alla orter valfria kurser. För valfria kurser samt examensarbetet avsätts mellan 40 och 60 poäng, varierande mellan studieorterna. Som valfri kurs kan man i Lund läsa 5 poäng feministisk rättsteori. För våren 1995 fanns ett 10-tal anmälningar till kursen. I Umeå anordnas vartannat år en 10-poängskurs med distansundervisning i kvinnorätt, bl.a. brukar väljas jur.stud. i Umeå och Uppsala. I den ingår

som av bl.a. frågor sexualiserat våld. Inom ramen för den nya verksamheten med

om sommaruniversitet anordnades 1994 kurs i Rättsmedicin for

sommaren en jurister 5 poäng. Den fick stor tillströmning och man planerar att ge den på nytt

1995. I denna kurs, som kan läsas som valfri kurs för jur.kand.sommaren

ingår halvdag kvinnomisshandel. I de valfria kurserna i Uppsala examen, en om i medicinsk rätt och i barnrätt kan också våld mot kvinnor komma upp, enligt studierektorn där. Flera kvinnliga studenter i Uppsala har valt att inom utrymmet för valfria kurser läsa kvinnorätt i Norge. När de sedan velat göra examensarbete sådana frågor har det, enligt min kvinnliga uppgiftslämnare,

om varit svårt att finna intresserade och kompetenta handledare i Uppsala. I Stockholm finns inte någon kurs i kvinnorätt, men studierektorn uppgav att

numera studenter är intresserade detta hänvisas till att läsa det i Uppsala

som av intressant eftersom det inte finns någon sådan kurs där heller Frågan om kurs i kvinnorätt hade tagits upp igen i Stockholm, men fallit att intresset var ringa både bland lärare och studenter.

Bilaga 10 187

Kurser vid annan fakultet I Stockholm finns inom samhällsvetenskapliga fakulteten ämnet allmän kriminologi. Det läses av ganska många jur.stud. Inom detta ämne har det förekommit uppsatser om våld mot kvinnor. I Lund finns inom samhällsvetenskapliga fakulteten ämnet rättssociologi, som också läses av en del jur.stud. Där finns en kurs 10 poäng om kvinnans rättsliga ställning. I rättssociologi har det också skrivits uppsatser som berör våld mot kvinnor.

Övrigt

I Lund anordnas varje termin vid sidan av den reguljära undervisningen en kvinnorättslig seminarieserie. Höstterminen 1993 var dess tema Våld mot kvinnor. Deltagarantalet varierar mellan 30 och 60 personer, varav uppskattningsvis mindre än hälften brukar vara jur.stud. Juridiska fakulteten har varit tillräckligt intresserad för att bevilja medel för serien.

Alla mina kvinnliga intervjupersoner har påpekat, att könsperspektivet nästan helt saknas i juristutbildningen, i dess studielitteratur och hos dess lärarkår. Endast i Lund har det fått ett visst mått av genomslag i den obligatoriska delen

utbildningen. Kvinnliga lärare inom juristutbildningen i Umeå och Uppsala

av upplever det svårt att få gehör för behovet av förändring härvidlag.

som

4.8¶Polisutbildningen

Polisutbildningen bedrivs vid Polishögskolan i Solna. Den har på senare år bestått en ettårig Grundkurs följd av tjänstgöring i polisdistrikt och därefter

av en terminslång Grundkurs vid Polishögskolan.

Ca 30 procent av studenterna på Polishögskolan brukar numera vara kvinnor. Av poliskåren i landet är dock endast ca 17 procent kvinnor.

Nuvarande utbildning

I den nuvarande Grundkurs I ingår i kursen Kriminalpolisverksarnhet bl.a. förmågan att hålla förhör samt brottsofferomhändertagande.

I undervisningen i kriminalteknik i Grundkurs I ingår bl.a. rättsmedicin. Studenterna får lära sig vara uppmärksamma inte bara på färska sår, utan på gula och gröna märken alltså tecken på att misshandel kan ha förekommit

även tidigare.

I psykologi ingår bl.a. konfliktpsykologi. I kursplanen nämns därvid bl.a. konflikter i intima relationer samt polisens hanterande av aggressivitet och konflikter.

I social- och kriminalpolitik är ett av målen att erhålla kunskaper om bakgrundsfaktorer till olika sociala problem samt om samhällets åtgärder för att

188 Bilaga 10

möta och lösa dessa problem. I detta ämne läser man bl.a. lagar som LVM och LVU, som har relevans för våld mot kvinnor. I delmomentet invandrar- och invandringspolitik tar man upp fördomar.

Det förekommer rollspel i samverkan mellan änmena psykologi och ordningspolisverksamhet, för att träna polisaspiranterna i att närma sig familjerna, vara lyhörda osv. Detta följs upp även i Grundkurs II.

Många av polisaspiranterna väljer i Grundkurs frågor om våld mot kvinnor som ämne för sitt specialarbete. Dessa arbeten innehåller ofta värdefull kunskap, som tyvärr vanligen inte når utanför Polishögskolan.

Omläggning planeras

En omläggning av utbildningen planeras nu. Man skall övergå till problembaserad inlärning enligt modellen från Hälsouniversitetet i Linköping.

Lägenhetsbråk är den vanligaste anledningen till polisutryckning. Familj

är därför ett tema som kommer att uppmärksammas mycket. Studenterna kommer att själva söka upp kunskap om detta.

I den kommande nya utbildningen tänker man göra en "strimma" av etiken, som inte har något eget utrymme i den nuvarande utbildningen.

Jämställdhet mellan könen

I polisutbildningen ägnas en temavecka jämställdheten. Studenterna får i uppgift att gå ut i sina polisdistrikt och fråga hur det står till med jämställdheten mellan män och kvinnor i polisarbetet. Det är mera problematiskt än många även kvinnorna i poliskåren och polishögskolans lärarkår vill erkärma, enligt bitr. studierektorn.

Nätverk mellan kvinnliga poliser finns och fungerar i Norrland och har påbörjats också i Stockholm.

Statens 1995

offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

Ettrenodlatnäringsförbud.N. 40.Älvsäkerhet.K. . Arbetsföretag Ennymöjlighetför arbetslösa.A. 41.Allmän behörighetför högskolestudier.U. . - Grön diesel miljö- ochhälsorisker.Fi. 42 FramtidsanpassadGotlandstrañk.K. . - . lângtidsutredningen1995 Fi 43. SambandetRedovisning Beskattning,JH -- Várdenssvåraval. 44.Aktiebolagetsorganisation.Ju. . Slutbetänkande Prioriteringsutredningen.av 45.GrundvattenskyddM. Muskövarvetsframtid. Fö. 46.Effektivarestyrningoch rättssäkerhet , Obligatoriskaarbctsplatskontakterför arbetslösa.A. Lasylprocessen.A. . Pensionsrättigheteroch bodelning.Ju. 47.Tvángsmedelenligt27 och 28 kap. RB . Fullt ekonomisktarbetsgivaransvar.Fi. samtpolislagen.Ju. 10.Översynavskattebrottslagen.Fi. 48. EG-anpassadekörkortsregler.K.

ll. Nyakonsumentregler.Ju. 49. Prognoseröverstatensinkomsteroch utgifter. Fi.

12.Mervärdesskatt Nya tidpunkterför 50. Kunskapsläget kämavfallsomrádet1995.M. 4 redovisningoch betalning.Fi, 5l. Elförsörjningi ofred. N.

13.AnalysavFörsvarsmaktensekonomi.Fö. 52.Godtrosförvärv stöldgodsJu.av

14.NyElmarknad+ Bilagedel.N. 53.Samverkanför fred. Denrättsligaregleringen.Fö.

15.Könshandeln.S. 54.Fastighetsbildningen gemensamuppgift för stat - 16.Socialtarbetemotprostitutioneni Sverige.S. ochkommun.M.

17.Homosexuellprostitution.S. S5 Ett samlatverksamhetsansvarför asylärenden.A. . 18.Konsti offentligmiljö. Ku. Förmånerochsanktioner . 19.Ett säkraresamhälle.Fö. utgifter för administration.Fi. - 20. Utan stannarSverige.Fö. 57. Förslagomett internationelltflygsäkerhets- 21.Staden vattenutanvatten.Fö. universiteti Norrköpinglinköping. U.

22. Radioaktivaämnenslårutjordbruk i Skåne.Fö. 58.Kompetensochkunskapsutvecklingomyrkes- - 23.Brist elektronikkomponenter.Fö. roller och arbetsfältinom socialtjänsten.S.

24.GasmolnlamslárUppsala.Fö. 59.Ohälsoförsäkringoch samhällsekonomi

25. Samordnadoch integreradtågtrafik olika aspekter modeller,finansiering - Arlandabananoch i Mälardalsregionen.K. och incitament.S.

26. Underhâllsbidragoch bidragsförskott, 60. Kvinnofrid. Del A+B. S.

DelA ochDel B. S.

27. Regionalframtid + bilagor. C.

28. Lagenomvissainternationellasanktioner

enöversyn.UD. - 29. Civilt brukavförsvarets resurserregelverken,erfarenheter,helikoptrar.Fö.

30. Alkylat ochMiljöklassningavbensin.M.

31. Ett vidareutvecklatmiljöklassystemi EU. M.

32. lT och verksamhetsförnyelseinom rättsväsendet.

Förslagtill nyasamverkansformer.Ju.

33. Ersättningför ideell skadavid personskada.Ju.

34. Kompetensför strukturomvandling.A.

35 Avgifter inomhandikappomrádet.S. . 36 Förmånerochsanktioner ensamladredovisning. . - Fi.

37 Várt dagligablad stödtill svenskdagspress.Ku. . 38 Yrkeshögskolan Kvalificeradeftergymnasial . yrkesutbildning.U.

39.SomereflectionsonSwedishLabourMarket

Policy. A.

Någrautländskaforskaressynpá svensk

arbetsmarknadspolitik.A.

Statens 1995

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Kommunikationsdepartementet

Pensionsrättigheterochbodelning.8 Samordnadoch integreradtågtrafik Nya konsumentregler.l l Arlandabananoch i Mälardalsregionen.25 XToc verksamhetsförnyelscinomrättsväsendet. Älvsäkcrhct.40 Förslagtill nyasamverkansformer.32 FramtidsanpassadGotlandstrafik.42 Ersättningför ideellskadavid personskada.33 EG-anpassadekörkortsregler.48 SambandetRedovisning Beskattning.43

- Aktiebolagets 44 Finansdepartementet

organisation. Tvångsmedelenligt 27 och28 kap. RB Grön diesel miljö ochhälsorisker.3

samtpolislagen.47 Umgtidsutredningen1995.4 Godtrosförvärvavstöldgods 52 Fullt ekonomisktarbetsgivaransvar.9

Översyn skattebrottslagen.10

av Utrikesdepartementet

Mervärdesskatt Nya tidpunkterför

- Lagenomvissainternationellasanktioner redovisningoch betalning.12

enöversyn.28 Förmåneroch sanktioner en samladredovisning.36 - -

Prognoseröverstatensinkomsterochutgifter. 49 Försvarsdepartementet Förmåneroch sanktioner

Muskövarvetsframtid. 6 utgifter för administration.56

- Analysav Försvarsmaktensekonomi.13

Utbildningsdepartementet Ett säkraresamhälle.19 Utan stannarSverige.20 Yrkeshögskolan Kvalificeradeftergymnasial

- Stadenpåvattenutanvatten.21 yrkesutbildning.38 Radioaktivaämnenslårutjordbruk i Skane.22 Allmän behörighetför högskolestudier.41 Brist på elektronikkomponenter.23 Förslagomett internationelltflygsäkerhets- GasmolnlamslårUppsala.24 universiteti Norrköping-Linköping.57 Civilt bruk avförsvarets

resurserregelverken,erfarenheter helikoptrar.29 Arbetsmarknadsdepartementet

, Samverkanför fred. Denrättsligaregleringen.53 Arbetsföretag En möjlighetför arbetslösa.2

- ny

Obligatoriskaarbetsplatskontakterför arbetslösa.7 Socialdepartementet

Kompetensför strukturomvandling.34 Vårdenssvåraval. Somerefleetionson SwedishLabourMarket slutbetänkande Prioriteringsutredningen.av 5 Policy. 39 Könshandeln.15 Någrautländskaforskaressyn svensk Socialtarbetemotprostitutioneni Sverige.16 arbetsmarknadspolitik.39 Homosexuellprostitution.17 Effektivarestyrningoch rättssäkerhet Underhållsbidragoch bidragsförskott. i asylproeessen.46 DelA och DelB. 26 Ett samlatverksamhetsansvarför asylärenden.55 Avgifter inom handikappområdet.35 Kompetensochkunskapsutveckling yrkes- Kulturdepartementet

- om roller ocharbetsfältinomsocialtjänsten.58 Konsti offentlig miljö. 18 Ohälsoförsäkringoch samhällsekonomi Vårt dagligablad Pstödtill svenskdagspress.37

-

olika aspekter modeller,finansiering och incitament.59 Näringsdepartementet Kvinnofrid. Del A+B. 60

Ett renodlatnäringsförbud.1

Ny Elmarknad+ Bilagedel.14

Elförsörjningi ofred. 51

Civildepartementet

Regionalframtid + bilagor. 27

Statens 1995

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Miljödepartementet Alkylat ochMiljöklassningavbensin.30 En vidareutvecklatmiljöklassyslcmi EU. 31 Grundvauenskydd.45 Kunskapsläget kämavfallsområdct1995.50 Fastighetsbildningen gemensamuppgiftför stal

ochkommun.54